STRÖÄNGARS INDRAGANDE TILL KRONAN

Statens offentliga utredningar 1921:6

FÖRSLAG

TILL

LAG

SAMT TILL ANDRA DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

AVGIVNA AV

KOLON ISATIONSKOMMITTÉN

STOCKHOLM 1920

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

WJMhbw ?mådhäu.jite

.1- ■■ ‘.i t Jill > KA?

: »<’ i / * > ''< ■ ! ! i V /

! V 4 > J( v * *•

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen ........................................................................................... v

Förslag till

Lag om ströängars indragande till kronan ............................................................ 1

I. Allmänna bestämmelser ............................................................................ 1

IT. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet, varå
ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande bemmanslott, som

beslår uteslutande av eu eller flera ströäugar .................................... 15

Lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostvckniug inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark ....................................................................... 18

Lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark ...................................................................................... 19

Utkast till

Instruktion för ströängsnämnder ............................................................................ 20

Motiv ............................................................................................................................ 27

Allmän motivering.................................................................................................... 27

Förslaget, till lag om ströängars indragande till kronan .................................... 64

Förslagen till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark och till lag om förbud mot
avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark 100

Utkastet till instruktion för ströängsnämnder........................................................ 102

Tabeller.................................................................................................................... 103

Historisk redogörelse rörande ströängarnas tillkomst och behandling vid av vittring

ro. m......................................................................................................... 107

V. .

7 \

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 18 september 1914 anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte dels låta verkställa en allmän undersökning rörande statens
för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar

i de sex nordligaste länen och dels låta undersöka och utreda, i vilken
utsträckning och på vilka villkor möjlighet lämpligen måtte kunna beredas
för upplåtande till odlingslägenheter eller under äganderätt av de
å kronoparker inom de sex nordligaste länen befintliga s. k. disponorade
ströängar.

Med anledning härav erhöll statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
den It juni 1915 nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för biträde inom departementet vid uppgörande av förslagtill
plan för eu allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål
tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex
nordligaste länen med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, och utsågos härtill
undertecknade Marks von Wurtemberg, Hellström, Grubbström, Holmgren
och Haglund.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 31 december 1915 uppdrog
departementschefen samma dag åt nämnda sakkunniga att jämte undertecknad
Rodhe verkställa utredning angående beredande av rättslig
möjlighet att. vid bildande av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna
tillvarataga för odling tjänliga ströängar.

Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1910 uppdragit åt en kommitté
att verkställa utredning och uppgöra förslag beträffande åtgärder för
främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna
med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker ävensom därmed sammanhängande spörsmål,
förordnade Kungl. Maj:t den 1 juni 1917 på framställning av de
sakkunniga, att det uppdrag i avseende å ströängars utredning som
jämlikt förenämnda bemyndigande lämnats dem skulle upphöra, samt
att det skulle åligga kommittén att fortsätta ifrågavarande utredning,
varjämte förordnades, att undertecknad Rodhe skulle såsom ledamot biträda
kommittén i vad dess arbete rörde utredningen angående ströängarna.

Sedan denna utredning numera slutförts, får kommittén härmed i
underdånighet framlägga förslag till

1) lag om ströängars indragande till kronan,

2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning'' inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,

3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark, samt

4) instruktion för ströängsnämnder;
jämte motiv till nämnda förslag.

Vid förslagen fogas en av undertecknad Rodhe författad historisk
redogörelse för ströängarnas tillkomst och behandling vid avvittring m. m.

Stockholm den 10 december 1919.

ITnderdånigst

K. MARKS von W0RTEMBERG.

PAUL HELLSTRÖM.

AND. HOLMGREN.

HENNING WIKSTRÖM.

N. GABRIELSSON.

NILS G. RINGSTRAND.

A. E. RODHE.
KARL GRUBBSTRÖM.

LINUS LUNDSTRÖM.
TOR JONSON.
EMIL HAGLUND.

Förslag

till

Lag

om ströängars indragande till kronan.

I. Allmänna bestämmelser. •

1 §•

Med ströängar förstås i denna lag ägor, som hemman eller nybygge
i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid avvittring
fått sig tillsvidare tillagda å kronomark.

2 §•

Ströängar skola efter ty i denna lag stadgas indragas till kronan.

3 §•

Denna lag skall icke äga tillämpning å ströängar, som ligga ovan
odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark, ej heller å ströängar inom
Västerbottens läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad
särskilt är stadgat, kan bliva föremål för tilläggsavvittring.

4 §•

Består fastighet, som tillkommit genom jordavsöndring, uteslutande
av en eller flera ströängar, äge denna lag ej tillämpning å sagda ängar.

Kolonis åt i o n sb omm it ten. |

5 §.

Under stadgandet i 2 § inbegripes icke äng eller del därav, som,
innan förrättning enligt denna lag å fastigheten företages, blivit försatt
i sådant odlat skick, att den kan för framtiden brukas såsom åker.

Ströäng, som, änskönt ej odlad, i befintligt skick kan med fördel
från fastigheten brukas till årlig slåtter, vare ej heller inbegripen under 2 §.

ö §■

År ströäng, som, enligt vad här förut är stadgat, skulle vara
underkastad indragning, belägen i omedelbar närhet av äng, som jämlikt
5 § är från indragning undantagen, varde ock den förra ängen eller viss
del därav undantagen, i den mån sådant prövas nödigt för vinnande av
lämplig ägoanordning.

För ernående av dylik ägoanordning må ock äng, som enligt senare
• stycket av 5 § skulle bibehållas under fastighet, eller del av sådan
äng indragas till kronan.

7 §•

Vederlag för ströängar, som indragas till kronan, skall utgå
medelst bekostande av odling å den fastighet, vartill ängarna höra.
Odlingen skall vara sådan, att därigenom kan åt fastigheten beredas
höavkastning till samma myckenhet som vid uppskattning enligt denna
lag beräknas kunna skördas å ängarna.

Har vid laga skifte mark, som i skifteshandlingarna betecknats
såsom avrösningsjord, upptagits bland ströängar, skall å marken sättas
visst värde i penningar och odlingen bestämmas så, att kostnaden därför
motsvarar värderingsbeloppet.

Ingår i ströäng område, som vid skifte betecknats såsom impediment,
tillfälle det kronan utan ersättning.

8 §•

Fråga om ströängars indragande till kronan och bestämmande av
vederlag för dem skall företagas till handläggning av en särskild nämnd,
kallad ströängsnämnd.

Nämnden skall bestå av en lantmätare, en jordbrukskonsulent eller

annan person med jämförlig utbildning samt en person, som, utan att
behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk.

Lantmätaren förordnas av Konungen. Övriga ledamöter förordnas
av länsstyrelsen.

9 §•

Konungen bestämmer för varje år antalet av de ströängsnämnder,
som skola tillsättas, samt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde.

10 §.

Lantmätaren har att leda ströängsnämndens sammanträden och
därvid föra protokoll, innefattande redogörelse för vad under förrättningen
förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas
för närvarande sakägare.

11 §•

Stanna ströängsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad
de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.

12 §.

Mot ledamot i ströängsnämnd gälle de jäv, som i avseende å laga
skifte äro stadgade för lantmätare eller god man.

Anmäles vid förrättningen jäv, meddele ströängsnämnden beslut
däröver.

Ogillas framställt jäv, skall, utan hinder av jävet, förrättningen
fortgå.

Finnes jäv lagligen grundat, varde förrättningen avbruten, och
tillkännagive lantmätaren förhållandet för länsstyrelsen, som har att vidtaga
åtgärd för annan ledamots förordnande.

År någon missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman
ogillas, äge han inom trettio dagar från det beslutet meddelades
till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva besvär, åtföljda av utdrag
av protokollet i vad det avser överklagade beslutet. Ordföranden i ägodelningsrätten
meddele skyndsamt beslut angående jävet. Över dylikt
beslut må ej klagan föras.

13 §.

Särskild förrättning enligt denna lag varde hållen för varje fastighet,
vilken behörigen utbrutits eller efter sämjedelning bildar särskild
brukningsdel. Åro ströängar gemensamma för två eller flera i övrigt
skilda fastigheter, varde gemensam förrättning hållen för dessa. Finner
ströängsnämnd eljest särskilda omständigheter föranleda, att förrättningäger
rum i ett sammanhang för flera fastigheter, må nämnden därom
besluta.

14 §.

Om ungefärliga tiden för förrättning, som ströängsnämnd har att
företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta
uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling, där fastigheten är belägen.
Därjämte åligger lantmätaren att minst tjugu dagar före den
beräknade tiden för förrättningen med posten avsända kallelse till den,
som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar
i egenskap av ägare innehar fastigheten; dock vare, där denne icke
har känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse
icke erforderlig.

Då ecklesiastikt hemman beröres av förrättning, som här avses,
göre lantmätaren i god tid hos länsstyrelsen anmälan därom, i syfte
att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets
rätt.

15 §.

Vid uppskattning av ströängars avkastning har ströängsnämnden
att beräkna myckenheten av det hö, ängarna i befintligt skick i medeltal
årligen kunna lämna. Beträffande mark, som i skifteshandlingar
eller, där skifte ej ägt rum, i avvittringshandlingar betecknats såsom
ägnad för röjning, ängsvattning eller vattena vtappning men varå sådant
arbete ej kommit till stånd, skall avkastningen beräknas till en femtedel
av vad marken efter dess iordningsställande kan anses komma att lämna.

16 §.

Till ledning vid den i 15 § avsedda beräkning av ströängars
höavkastning skall tjäna den uppskattning, som skett vid avvittringen;

dock må avvikelse därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av
innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra
omständigheter. Ströängsnämnden äge ock, då särskild anledning därtill
föreligger, att för höavkastningens beräknande företaga besiktning
av ängarna.

17 §‘

Då, efter ty i 7 § sägs, värdet av ströäng skall beräknas i penningar,
må det ej i något fall sättas högre än till femton kronor för hektar
räknat.

18 §.

Ströängsnämnden tillkommer att utse område för den odling, som
skall av kronan bekostas.

Till odlingsområde må utses antingen mark inom fastighetens
egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande ströäng eller ock
kronomark, däri inbegripen äng, som ströängsnämnden finner böra från
annan fastighet indragas till kronan.

19 §.

\ årder av fastighetens ägare viss mark inom fastighetens egentliga
ägoområde anvisad till odlingsområde, skall denna anvisning följas, därest
antingen kostnaden för områdets odlande och första gödslande understiger
två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i 20 § sägs, varder
bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå,
eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade
icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av
kronan gäldas.

20 §.

Där ej till odlingsområde utses mark, som av fastighetens ägare
anvisas, skall vid dess utväljande iakttagas:

att odlingsområde ej i något fall må förläggas så, att avståndet
tran boplats, därifrån det skall brnkas, överstiger fem kilometer, efter
framkomlig väg räknat;

att till odlingsområde ej må utses mark utanför fastighetens egentliga
ägoområde, med mindre sådant länder fastigheten till fördel och
icke föranleder olämplig ägoanordning för kronan;

att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, ej må
ifrågakomma, så framt annan mark står till buds, som kan odlas för
väsentligen mindre kostnad; samt

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling
till åker ägt rum innan förrättning å fastigheten företages, ej må ifrågakomma,
med mindre ägaren lämnar sitt medgivande därtill eller annan
mark ej finnes att tillgå.

På Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp
såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utbetalas
enligt denna lag såsom kostnad för områdes odlande och första gödslande;
och må mark, vars iordningsställande skulle medföra högre kostnad,
ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att
svara för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp.

I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses, vad som är
för fastigheten lämpligast.

21 §.

För bestämmande av omfattningen av mark, som lör ernående
av den enligt 7 § erforderliga höavkastningen bör utläggas såsom odlingsområde,
har ströängsnämnden att till viss myckenhet, lägst ettusensjuhundra
kilogram och högst tretusen kilogram för hektar, beräkna den
höavkastning, marken kan i odlat skick lämna. Varder till odlingsområde
utsedd sådan fastigheten tillhörande mark, som redan begagnas
till slåtter, skall från den beräknade myckenheten avdragas vad som
enligt ströängsnämndens uppskattning motsvarar avkastningen av marken
i dess befintliga skick.

22 §.

Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning eller
annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare ägaren, efter ströängsnämndens
beprövande, berättigad till skälig ersättning av kronan
för det arbete, som av honom bekostats.

23 §.

Där ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet
och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under
den fastighet, dit de höra, skall ströängsnämnden tillse, huruvida fastigheten
efter ängarnas avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlings -

område skulle hava i behåll till odling- tjänlig mark, som kan lämna en
avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.
Skulle så ej vara fallet, skall av kronomark, som är tjänlig till
odling och väl lämpar sig att brukas under fastigheten, till denna läggas
ett område av den omfattning, att från detsamma jämte den i behåll
varande odlingsmarken inom fastigheten kan erhållas en avkastning,
motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.

24 §.

Odlingsområde, som för fastigheten utses utanför dess egentliga
ägoområde, skall, såvitt ske kan, utläggas så, att det kommer att omtatta,
förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed sammanhängande
mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga
brukande samt lör bildande av regelbundna och tjänliga gränser.

Lag samma vare beträffande område av kronomark, som enligt
23 § tillägges fastigheten.

25 §.

lillhöi-a ströängar två eller flera fastigheter samfällt utan att vara
dem emellan sämjedelade, skall, där så ske kan, å någon av ängarna
eller ä annan för fastigheterna gemensam mark eller ock å kronomark
odlingsområde i enlighet med denna lag utläggas för fastigheterna samfallt.
Det i 20 § givna stadgandet, att odlingsområde ej må utläggas
på större avstånd än, fem kilometer från fastighet, varifrån det skall
brukas, äge i ty fall ej tillämpning, ej heller de i 23 § givna föreskrifter
om åliggande lör ströängsnämnd att tillse, det fastighet efter
ängars avträdande har i behåll mark, som är tjänlig till odling.

26 §.

tinnes vid förrättning enligt denna lag, att odlingsområde ej står
till buds eller att vad- som står till buds ej förslår till beredande åt
fastigheten av en höavkastning, till fullo motsvarande den, som ströängarna
kunna lämna, skola ängarna, i den mån deras avkastning således
ej kan ersättas genom odling, bibehållas åt fastigheten.

Står odlingsområde till buds men dätemot icke sådant område, som
i 23 § avses, skola, i den mån det saknas, ströängarna bibehållas, där
ej fastighetens ägare yrkar, att de ändock indragas.

27 §.

Skola på grund av bestämmelserna i 26 § de till en fastighet
hörande ströängar allenast delvis indragas, tillkommer ströängsnämnden
att, efter ty prövas vara för fastigheten lämpligast, bestämma vad som
skall indragas och vad som skall åt fastigheten bibehållas.

28 §.

Finner ströängsnämnd, att ifrågakommande torrläggningsarbete
bör, såsom ländande till båtnad för två eller flera fastigheters odlingsområden,
utföras i ett sammanhang, skall envar av fastigheternas ägare
deltaga i arbetet i mån av den nytta, som nämnden prövar kunna genom
torrläggningen beredas fastigheten. Nämnden tillkommer att med tilllämpning
härav mellan ägarna fördela arbetet, så att envar av dem får
sig anvisad viss del av arbetet, eller ock, där det ej lämpligen kan ske,
föreskriva, att arbetet skall utföras av delägarna samfällt. Efter enahanda
grunder har nämnden i ty fall ock att meddela bestämmelser om
underhållet av föreskriven anläggning.

29 §.

Ströängsnämnden har att uppgöra plan för den odling, som skall
av kronan bekostas. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om sättet
för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen, som den
odlade markens första gödsling med erforderlig konstgödsel ävensom
detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.

I planen skall angivas vilka arbeten skola anses motsvara hälften
av kostnaden. Där så lämpligen kan ske, skola dessa arbeten bestämmas
så, att efter deras utförande viss del av odlingsområdet är färdigt
att tagas i bruk.

3° §.

Över odlingsområde skall upprättas kartskiss och beskrivning, så
avfattade, att området lätt kan återfinnas, varjämte detsamma skall utstakas
å marken. År området beläget utanför fastighetens egentliga
ägoområde, skall det därjämte rörläggas samt fullständig karta med
beskrivning upprättas. Lag samma vare i fråga om område, som jämlikt
23 § förenats med fastigheten.

I planen upptagna diken skola, i den mån sådant erfordras, utmärkas
å marken.

Har ströäng- allenast delvis indragits till kronan, skall rågång
mot den del av ängen, som bibehållits under fastigheten, å marken
utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången upprättas.

31 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen
utredda, skall ströängsnämnden avgiva utlåtande. Detta skall föredragas
å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet vad
enligt 34 § skall iakttagas för fullföljande av talan mot nämndens beslut.

Uppskov med förrättning må ej äga ram, med mindre sådant på
grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är
oundgängligen nödigt.

Senast sex månader efter det förrättningen avslutats skall ett exemplar
av protokollet över densamma med därtill hörande handlingar utan
lösen bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort
ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å fastigheten
eller en av grannarna.

Avser förrättningen liera fastigheter, skola förrättningshandlingarna
tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning
mottaga desamma.

Då fråga är om ecklesiastikt hemman, skola förrättningshandlingarna
tillställas det allmänna ombudet.

Inom den i första stycket angivna tid åligger det tillika lantmätaren
att översända samtliga till förrättningen hörande koncepthandlingar
till vederbörande revirförvaltare; och har denne att tillställa lantmätaren
bevis om mottagandet.

Bevis att förrättningshandlingarna blivit vederbörande tillställda
skall av lantmätaren översändas till ordföranden i ägodelningsrätten.

33 §.

Revirförvaltaren åligger att i vad kronans rätt angår granska förrättningshandlingarna
samt, där så ifrågakommer, å kronans vägnar
fullfölja talan mot förrättningen.

Förrättningshandlingarna skola, evad talan av revir för valtaren
fullföljes eller icke, inom besvärstidens utgång av honom insändas till
ordföranden i ägodelningsrätten.

Kolonisationskommittén. o

34 §.

Den som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande skall, vid äventyr
att detsamma eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas
delfående ingiva besvär till ordföranden i ägodelningsrätten.
Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända
besvären till ordföranden så tidigt, att de komma honom till hända före
sagda tids utgång.

35 §.

Hava besvär i enlighet med 34 § inkommit till ordföranden i ägodelningsrätten,
utsatte han så snart lämpligen ske kan tid och ort för
ärendets handläggning samt kalle minst fjorton dagar före sammanträdet
rättens ledamöter, fastighetens ägare och revirförvaltaren ävensom
allmänt ombud, där sådant varit förordnat. Ordföranden äge tillika,
där särskilda omständigheter sådant påkalla, till rätten kalla förrättningslantmätaren,
så ock särskild sakkunnig till rättens biträde.

36 §.

Ägodelningsrätten sammanträder å plats, där sammanträde med
minsta kostnad för det allmänna och sakägare kan hållas. Syn på
stället må förrättas endast då ägodelningsrätten eller dess ordförande
finner det för ärendets prövning oundgängligen nödigt.

Kostnaden för ägodelningsrättens sammanträde skall gäldas av
allmänna medel.

37 §.

Över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende
än såvitt fråga är om vilka ängar, som skola till kronan indi*agas.
Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens utslag äger
att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till ordföranden
i ägodelningsrätten ingiva sina till Konungen ställda besvär. Besvären
skola vara avfattade i två exemplar vid äventyr att klaganden eljest
har att gälda lösen för avskrift av desamma.

Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande
hos Konungen, har han att i god tid före besvärstidens utgång till

ombudsmannen ocli fiskalen bos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning
av sagda skäl ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag
samt handlingarna i ärendet; och skola dessa för sådant ändamål på
anmälan tillhandahållas honom av ordföranden. Har dylik framställning
gjorts, äger ombudsmannen, där även han finner synnerliga skäl till
klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan mot utslaget.

När besvär av fastighetens ägare inkommit, har ordföranden att
låta besvären jämte övriga handlingar tillställas ombudsmannen. Äro
besvär anförda av ombudsmannen, skola de av ordföranden tillställas
fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.

Sedan delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till Konungen
ställd förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen
till ordföranden ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda
tiden tilländagå^ eller förklaring därförinnan inkommit, varde handlingarna
av ordföranden insända till Konungens nedre justitierevision.

38 §.

Då beslut om ströängars indragande äger laga kraft, skall ordföranden
i ägodelningsrätten därom meddela bevis, att biläggas förrättningshandlingarna
och tecknas å karta, där sådan upprättats. Bevis om
beslutets laga kraft varde jämväl med posten av ordföranden tillställt
fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna,
så ock allmänt ombud.

Ordföranden översände därefter handlingar och karta till lantmätaren;
och har denne att medelst utdrag ur handlingarna samt, där
så erfordras, kopia av kartan meddela domänstyrelsen nödig kännedom
om ärendet.

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång
i mål om ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i avseende
å rättegången i skiftesmål är föreskrivet.

40 §.

Ströängar skola till kronan avträdas då tre år förflutit från det
laga kraft åkommit beslut om deras indragande.

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan
fastighet,^ skall ängen avträdas så snart laga kraft åkommit sagda
beslut. Ägaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning
under eu tid av tre år från avträdandet; och varde beloppet av sagda
ersättning bestämt av ströängsnämnden.

41 §.

Finnes lada å ströäng, som indrages, vare ägaren berättigad att
bortföra ladan. År den ej bortförd inom ett år efter det ängen avträddes,
tillfälle den kronan utan lösen.

42 §.

Odlingskostnad, som det åligger kronan att gälda, skall av länsstyrelsen
utbetalas med eu femtedel så snart beslutet om ängarnas
indragande äger laga kraft och fastighetens ägare anmäler sig ämna
påbörja odlingsarbetet, med två femtedelar då fastighetens ägare med
intyg av nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man för
lantmäteriförrättningar eller ock två andra trovärdiga män styrker sig
hava i enlighet med uppgjord plan fullgjort så mycket av vad däri
föreskrives som motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två
femtedelar då med intyg av synemän, som länsstyrelsen på ansökan
förordnat, styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

Ersättning, som avses i 22 eller 40 §, skall av länsstyrelsen utbetalas,
så snart förrättningen vunnit laga kraft.

43 §.

Belopp, som i enlighet med denna lag utgår i mån av verkställda
arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå för fastighetens
räkning, till dess arbetena utförts och avsynats.

44 §.

År fastighet, från vilken ströängar skola indragas, utarrenderad,
ankommer det, utan hinder av arrendeavtalet, på ägaren att utföra den
odling, som enligt ströängsnämndens beslut skall av kronan bekostas.
Har ägaren ej inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft påbörjat
odlingen, eller har han väl inom sagda tid påbörjat men ej inom

ytterligare två år fullbordat densamma, må länsstyrelsen på framställning
av arrendatorn efter ägarens hörande förklara arrendatorn berättigad
att i ägarens ställe utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.

45 §.

Har torrläggning, som skall utföras för flera fastigheter i ett sammanhang,
icke påbörjats inom ett år från det förrättningen vunnit laga
kraft, eller har arbetet väl inom sagda tid påbörjats men ej inom ytterligare
tva år fullbordats, skall, på anmälan av någon bland ägarna, länsstyrelsen
föranstalta om arbetets utförande. Kostnaden varde avräknad
å vad som enligt 43 § innestår för den eller de fastigheters räkning,
vilkas ägare tillkommit att utföra arbetet.

46 §.

Finnes på grund av särskilda omständigheter, som inträffat efter
det ströängsnämndens utlåtande vunnit laga kraft, avvikelse från den
fastställda odlingsplanen erforderlig, må, på ansökan av fastighetens
ägare, länsstyrelsen medgiva ändring i planen.

47 §.

Har genom laga kraft ägande beslut förklarats, att odling för
fastighet skall äga rum å område, som förut icke tillhör fastigheten,
eller^ att till denna skall läggas område, som i 23 § sägs, varde området
för framtiden inräknat i fastighetens ägovälde.

48 §.

Ströängar, som enligt denna lag indragas till kronan, skola, utan
rubbning i skattetal å fastighet, från vilken äugarna avträdas, tilläggas
kringliggande kronomark.

49 §.

Har förrättning enligt denna lag blivit kungjord på sätt i 14 §
sägs, må, _ intill dess ärendet blivit slutligen avgjort, laga skifte, hemmansklj
vning eller ägostyckning å fastigheten icke handläggas i sådana
delar, som äro beroende av indragningsfrågan, med mindre delningsförrättningen
fortskridit sa långt, att lotterna blivit å marken utstakade.

Har, då kungörelse om förrättning enligt denna lag skall utlärdas,
laga delning påbörjats och fortskridit så långt som nyss är sagt, skall
med förstnämnda förrättning anstå, till dess delningen blivit fastställd.

50 §.

Då laga kraft ägande beslut om ströängars indragande till kronan
föreligger, vare ängarna fria Iran all rätt, som i avseende a dem förut
tillkommit annan; dock må nyttjanderätt och servitut äga bestånd till
dess ängarna avträdas till kronan.

51 §.

Ångar, som vid förrättning enligt denna lag bibehållits under
fastighet, vare sedermera ej underkastade indragning; och skola^ beträffande
sådana ängar de i skiftesstadgan givna bestämmelser om rågångar
och om ägoutbyten äga tillämpning.

52 §.

Den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavare
av ströäng, att av kronan erhålla virke till behövliga hägnad er, hässjor
och hölador, skall beträffande ängar, som vid förrättning enligt denna
lag bibehållits under fastighet, upphöra att gälla, då tio år förflutit från
det förrättningen vunnit laga kraft.

53 §.

Vad i denna lag är stadgat om ägare av fastighet, skall, där
fastighet utgöres av nybygge, äga tillämpning å nybyggaren.

54 §.

Kostnad till ströängsnämnd samt till erforderlig hantlangning, så
ock andra löpande utgifter för förrättning enligt denna lag ävensom
ersättning till synemän, som länsstyrelsen enligt 42 § förordnat, skola
bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av
Konungen.

55 §.

Närmare bestämmelser om utförande av förrättning enligt denna
lag meddelas av Konungen.

II. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet,
vara ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott,
som består uteslutande av en eller flera ströängar.

56 §.

Höra ströängar till fastighet, vara ej idkas självständigt jordbruk,
skall ersättning för ängarna utgå i penningar med belopp, vartill
ängarna varda av ströängsnämnden uppskattade. Därvid skola jämväl
indragas sådana ängar, som eljest enligt 5 § må vid fastighet bibehållas.

Ersättning, varom här är sagt, må ej i något fall för hektar räknat
sättas högre än till åttio kronor för ströängar, som i befintligt skick
kunna brukas till årlig slåtter, och tjugu kronor för ströängar, som ej
kunna till sådan slåtter brukas.

57 §.

\ ad i 56 § är föreskrivet skall jämväl äga tillämpning, då hemmanslott
består uteslutande av en eller flera ströängar; dock må med
hänsyn till hemmanslottens andel i samfällighet ersättningen kunna ökas
med högst femton procent av det värde, vartill själva ängarna skattas.

Ändå att samtliga till hemman slotten hörande ägor i följd av indragningen
införlivas med kronomarken, skall, utan ändring av hemmanets
i jordeboken upptagna mantal, lotten i jordregistret bibehållas
såsom särskild fastighet. Ej må indragningen medföra ändring i lottens
ansvarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Däremot vare lotten, då laga
kraft ägande beslut om indragningen föreligger, fri från inteckning, som
däri meddelats.

58 §.

I s.om i 56 eller 57 § sägs äge fastighetens ägare påfordra

srröängarnas indragande enligt de i denna lag givna allmänna bestäm -

meker, så framt han till odlingsområde anvisar mark, som är belägen
inom fastighetens egentliga ägoområde eller, där fråga är om hemmanslott,
bestående uteslutande av ströängar, å någon av ängarna, och
denna mark tinnes till odling lämplig.

59 §.

Utgår ersättning på sätt i 56 § sägs och är fastigheten intecknad,
skall ägodelningsrättens ordförande, så snart laga kraft ägande beslut om
ströängarnas indragande föreligger, ombesörja, att å nästa rättegångsdag
under lagtima ting i inteckningsprotokollet antecknas, att ängarna eller
i fall, som avses i 57 §, hemmanslotten icke vidare besväras av inteckningen.

60 §.

Ersättning, som utgår på sätt i 56 § sägs, skall av länsstyrelsen
utbetalas, så snart beslutet om ängarnas indragande äger laga kraft.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran
eller för avkomst eller annan förmån, som upplåtits att utgå av fastigheten,
eller kan fastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling, må ersättningen icke till ägaren
utbetalas, med mindre han styrker, att vederbörande rättsägare lämna
sitt medgivande därtill. Gitter fastighetens ägare ej visa sådant medgivande,
skall länsstyrelsen fördela beloppet mellan rättsägarne i den
ordning, som är stadgad för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fäst egendom.

Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom länsstyrelsens
försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt inteckningshavare,
som äga rätt till betalning ur ersättningen. År inteckningshavare
okänd, läte länsstyrelsen införa kungörelse i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.

61 §.

Utfaller vid fördelning enligt 60 § av ersättning för ströängar,
tillhörande fastighet, som avses i 56 §, likvid å intecknings huvudstol,
vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.

62 §.

År i fall, aom i 56 eller 57 § avses, fastigheten intecknad gemensamt
med eu eller flera andra fastigheter, skola dessa icke häfta för
intecknat belopp, varför betalning utfallit vid fördelning av ersättning
för ströängarna.

63 §.

Har likvid utfallit å huvudstol av inteckning, som enligt 61 eller
62 § delvis är utan verkan, åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra
anmälan hos domaren och tillika insända fördelningslängden; och skall
å nästa rättegångsdag under lagtima ting om förhållandet göras anteckning
i inteckningsprotokollet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Koloni »ationikommittén.

Förslag

till

Lag

huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör
med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark förordna» som följer:

Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
ängar utom fastighetens egentliga ägoområde (ströängar) och sökes
hos länsstyrelsen tillstånd till ägostyckning, varigenom skulle bildas en
eller derå lotter, som jämlikt bestämmelserna i Ö § av lagen den 25
juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning äro att
anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej tillstånd meddelas, med mindre
ängarna äro avsedda att läggas till sådan lott.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid
förrättning enligt lagen den — — — om ströängars indragande till
kronan bibehållits under fastighet.

Förslag

till

Lag

om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller
Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring
av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
lorordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark ängar
atom fastighets egentliga ägoområde (ströängar) ej må genom avsöndring
skiljas från fastigheten i annat fall än då äng, som är belägen å kronomark,
overlåtes å kronan eller äng inom allmänning överlåtes å delägarna
i allmänningen eller ock Konungen med hänsyn till särskilda
omständigheter lämnar tillstånd till avsöndringen.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid förrättning
enligt lagen den —--om ströängars indragande till kronan

bibehållits under fastighet.

Utkast

till

Instruktion för ströängsnåmnder.

1 §•

Ströängsnämnd, som tillsättes i enlighet med lagen den---

om ströängars indragande till kronan, har att, utöver Vad i nämnda lag
stadgas, iakttaga de föreskrifter, som här nedan meddelas.

2 §.

Lantmätare, som förordnats till ledamot i ströängsnämnd, har att,
med ledning av de i länets lantmäterikontor förvarade jordregister och
arkivhandlingar, upprätta förteckning över de inom nämndens verksamhetsområde
belägna fastigheter, till vilka höra ströängar, med anteckning
tillika om fastigheternas ägare eller åbor. Där jämte har lantmätaren att
hos häradsskrivaren i orten inhämta upplysningar om de förändringar
i ägande- eller åborätten till fastigheterna, som framgå av senaste mantalslängder.

Innan kungörelse om ströängsförrättning utfärdas, skall lantmätaren
hos vederbörande distriktslantmätare efterhöra, huruvida till följd
av påbörjad jorddelning laga hinder möter mot företagande av förrättningen.
Då kungörelsen utfärdas, skall meddelande därom lämnas vederbörande
distriktslantmätare.

3 §•

För varje fastighet har lantmätaren att efter avvittrings- och skifteshandlingar
förberedelsevis upprätta ett sammandrag över ströängarna,
innefattande de uppgifter om ägnslag, areal, avkastning och annat,
varom kännedom kan erfordras för förrättningens utförande. Sam -

mandraget bör uppställas på sådant sätt, att därav så vitt möjligt framgår,
vilka ägofigurer i avvittrings- och skifteshandlingarna motsvara
varandra. Där det kan anses nödigt att vid förrättningen äga kännedom
om ströängars läge och gränser enligt avvittringskartan, upprättas efter
denna erforderlig kartskiss.

Jämväl i övrigt har lantmätaren att vidtaga sådana förberedande
åtgärder, som kunna befordra förrättningarnas skyndsamma utförande.

4 §•

Ströängsnämnds verksamhet skall börja, så snart årstiden det medger,
samt efter en av lantmätaren uppgjord plan pågå till dess anbefallda
förrättningar utförts eller årstiden hindrar vidare utearbeten för
året.

5 §•

De göromål, som erfordra handläggning av ströängsnämndens
ledamöter gemensamt, skola utföras å förrättningsstället.

6 §•

I en särskild handling skola för varje fastighet förtecknas de ströangar,
som indragits, ävensom de områden, som må hava tillagts fastigheten,
med uppgift tillika om dessa ägors areal och om benämningen
å den kronomark, som i varje särskilt fall beröres av indragningen.

7 §•

Det åligger lantmätaren att upprätta förrättningsbandlingarna med
undantag av odlingsplanen.

8 §''

Nämndens agronomiskt utbildade ledamot har att i enlighet med
härvid fogat formulär avfatta odlingsplanen; och skall denna av honom
överlämnas till lantmätaren innan nämndens utlåtande meddelas.

9 §.

Högsta beloppet av vad som till någon fastighet må utgå såsom;
.kostnad iör uppodlandet och törsta gödslandet av mark fastställes tillsvidare
till kronor i medeltal för varje hektar av odlingsområdet -i

dess helhet. Detta maximibelopp bör emellertid ifrågakomma endast i
sådana undantagsfall, där omständigheterna det oundgängligen kräva.
Det åligger nämnden att med noggrant iakttagande av lagens stadgande
att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, endast
undantagsvis bör anvisas till odlingsområde, tillse, att högre kostnad än
nödigt är ej tillskyndas kronan.

10 §.

Vid meddelande av sådan bestämmelse om odlingsområdets första
gödslande, som enligt lagen om ströängars indragande till kronan skall
Ingå i odlingsplan, skall iakttagas, att till gödsling må för varje hektar
beräknas högst så mycket fosforsyra, som motsvarar 600 kilogram tjuguprocentig
superfosfat,'' högst så mycket kali, som motsvarar 300 kilogram
trettiosjuprocentig kali, och högst 200 kilogram chilesalpeter eller motsvarande
mängd därmed jämförligt kvävehaltigt gödningsämne. För torvmark
må kvävehaltigt gödningsämne beräknas allenast om och i den mån
sådant påkallas av torvens ringa förmultning. I odlingsplanen skall oek
angivas i vad mån konstgödseln kan ersättas med kreatursspillning.

11 §.

Vid förrättningens avslutande skall nämndens utlåtande underskrivas
av dess ledamöter.

12 §.

Efter det ströängsnämndens verksamhet för året upphört, har- lantmätaren
att upprätta förrättningshandlingarna, i den mån de ej avfattats
under förrättningarna, samt att vidtaga de övriga åtgärder, som enligt
lagen om ströängars indragande till kronan ankomma på honom.

13 §.

Lantmätaren åligger att över ströängsnämndens förrättningar fora
diarium ävensom att föra erforderliga anteckningar rörande ingångna
och avlåtna skrivelser.

14 §.

Senast den 15 november varje år har lantmätaren att till lantrnäteristyrelsen
avgiva arbetsredogörelse. Skulle förrättningar återstå att

handlägga inom det för nämnden bestämda verksamhetsområdet, bör i
arbetsredogörelsen upptagas förslag om ordningen för deras fullbordande
jämte beräkning av den tid. som därtill kan åtgå.

15 §.

Over mottagna medel för utgifter till liantlangning, skrivbiträde,
skriv- och ritmaterialier samt övriga expenser skall lantmätaren föra
räkenskap. Kassaredogörelse för året med behöriga verifikationer skall
jnsändas till lantmäteristyrelsen senast den 15 januari påföljande år.

16 §.

Har lantmätaren avgått från befattning såsom ledamot i ströängsnämnd
och annan ledamot- förordnats i hans ställe, skall han till efterträdaren
överlämna samtliga handlingar och kartor, som avse nämndens
verksamhet. Tillika skall lämnas redogörelse över vad i fråga om varje
förrättning åtgjorts, i den män detta ej framgår av diariet.

17 §•

Inom en månad efter utgången av det år, varunder förrättning
vunnit laga kraft, skall den slutligt redovisas medelst överlämnande till
lantmäterikontoret av konceptakten samt till lantmäteristyrelsens arkiv
av avskrift av den i 6 § omförmälda handling jämte kopia av karta över
område, som tillagts fastighet. Sådan redovisning åligger förrättningslantmätaren,
där ej i särskilt fall Konungen annorledes förordnar.

18 §.

Där ej annorledes stadgas i lagen om ströängars indragande till
kronan eller i denna instruktion eller eljest av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter, skall i fråga om ströängsnämnds verksamhet samt tillsyn
däröver i tillämpliga delar gälla Kungl. Maj:ts instruktion för lantmäteristyrelsen
och rikets lantmätare.

■24

Formulär

till

Odling-spian

för ägor till hemmanet................................................................................ mantal nr

''B0,n...................................................by, i.........................................................socken

av.......................................län; upprättad vid förrättning för indragning av ströängar år............

De till indragning föreslagna ängarnas sammanlagda areal är ........................... hektar

med uppskattad höavkastning av tillhopa...........................kilogram.

Odlingsomrädets läge.

Odlingsomrädets areal utgör...........................hektar.

Jordmånen består av ................................................................................................

Dikning.

För torrläggning av odlingsområdet erfordras...............meter avloppsdike, ...............meter

laggdiken och.............. meter tegdiken i det planläge, som vidstående skiss närmare utvisar.

Avloppsdiket skall hava ett djup av ...........................................................................

.................................................................................................................................meteiv

eu dagbredd av ..................................................................................................................

• ...........................................meter, en bottenbredd av................................................meter.

Kostnaden beräknas till...........................kronor.

Laggdikena skola hava ett djup av —''........................................meter, en dagbredd av

................................................meter, en bottenbredd av .............................................meter.

Kostnaden beräknas till...........................kronor.

Tegdikena skola läggas på sådant avstånd från varandra, att tegbredden blir..................

...........................meter. De skola hava ett djup av...................................................meter.

eu dagbredd av.................................meter och en bottenbredd av.................................meter

Kostnaden beräknas till...........................kronor.

Odling.

Odlingsarbetet bör verkställas genom ...........................................................................

Arbetet beräknas kunna utföras för...
kostnaden sålunda..........................kronor

öre per kvadratmeter, och utgör hela odlings.

För begödsling av

Fosforsyrehaltiga.......

Kalihaltiga ...............

Kvävehaltiga ............

Anmärkningar1) ..

Gödsling.

odlingsområdet böra följande gödningsämnen användas
.................kilogram för en beräknad kostnad av.........

................. » » » » » » ........

................. » » » » » » .........

kronor

Sammandrag.

Dikningskostnad.......................................................

Odlingskosinad..........................................................

G ädel i t> påkosta a d.......................................................

Halva kostnaden motsvaras av följande arbeten

kronor.

........... »

Summa kronor

) Här augives i vad mån konstgödseln kan ersättas av kreatursspillning.

MOTIV

Koloni sai i o n sk om m liten.

Allmän motivering.

Bosättningen inom lappmarkerna kan knappast sägas gå längre till- Bosättnmgen
baka än till adertonde århundradet. Åtskilliga bestämmelser hade visserlio-en
redan tidigare meddelats rörande bebyggelsen inom dessa lands»Jelar.
och några spridda nybyggen hade även tillkommit. Men det är
törst omkring mitten av 1700-talet, som nybyggen i avsevärd omfattning
börja anläggas inom lappmarkerna. Vid denna tid utfärdades ock
en författning, som blev grundläggande för den kommande bosättningen
och som, ehuru i väsentliga delar ändrad genom avvittringsförfattningarna,
dock alltjämt bildar grundvalen för nybyggenas och de av dem uppkomna
hemmanens rättsliga läge. Denna författning är kungl. reglementet
den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bo och
bvgga i Lappland eller oek hädanefter till landets uppbrukande därstädes
sig nedsätta vilja. En kort redogörelse för huvudgrunderna i denna .
författning — i allmänhet kallad lapp marksregi em en tet — torde vara
påkallad.

Den, som ville nedsätta sig å någon till nybruk tjänlig plats,
skulle söka tillstånd av landshövdingen. Denne skulle låta syna och &r iris.
undersöka den uppgivna platsens beskaffenhet, om jordmånen vore duglig
och huruvida den tilltänkta odlingen lände någon annan till förfång,
samt däröver meddela utslag. Den, som lått tillstånd att upptaga nybygge,
ålåge att sist inom två års tid hava gjort någon början med
husbyggnad och jordens uppodlande; i annat fall förverkades tillståndet,
och rätten att anlägga nybygget skulle uppdragas åt någon annan.
Landshövdingen skulle bevilja skattefrihet under vissa år, i allmänhet
ej flera än femton. Efter frihetsårens förlopp skulle nybyggena geometriskt
avtagas och skattläggas, »icke just efter de gränser och råmärken,
nom vid första utsyningeu uppgivits, utan till det mantal, som de ägors
beskaffenhet, vilka åborna ville hava och utan andras förfördelande
kunde få under hemmanen, befunnes svara för; och finge en äldre
nybyggare icke så underslå sig all till uppodling tjänlig mark, som han

begärde men ej kunde medhinna till uppbrukning, att icke även den,
som nedsatt eller ville nedsätta sig bredvid honom, kunde få så mycken
till nybruk tjänlig jord uti åker och äng, att han ock kunde där bärga
och uppehålla sig; dock borde den äldre så mycket möjligt vore och
utan publici prejudice kunde ske, njuta sin flit och arbete till godo,
varför ock intet upparbetat åker eller ängsland kunde honom frånkännas
utan hans samtycke och emot den betalning, som hans arbete prövades
värt». I fråga om vad som härvid skulle anses upparbetat heter det i
författningen: »Ej må någon räkna sig hava uppodlat och nedlagt arbete
å sådana ställen, varest han upprest en eller annan höstack, hässja eller
lada till inrymmande av det höfoder, som själva naturen utan dikning och
rothuggning giver; men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses,
som igenom kärrs och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande
gjorts nyttig och brukbar till åker och äng. I följe därav
äger ock ingen större rätt till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare
kan hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets inrättande
att betjäna, än såvida brist vara kan på andra när belägnare och till
redning dugliga platser och ingen annan nybyggare tillkommer, som
slika myrer bättre betarva torde.» Några bestämmelser rörande nybyggares
rätt att begagna skogen förekomma ej i lappmarksreglementet.
Det ansågs tydligen självfallet, att han ägde å kronomarken taga skogtill
husbehov. Sedermera tillkommo föreskrifter, vilka medgåvo åbo
rätt att inom ett visst avstånd från gården erhålla icke allenast husbehovsvirke
utan jämväl skog till försäljning.

Av lappmarksreglementets bestämmelser torde framgå, att den
rätt, varmed utängarna tillerkändes nybyggaren, var en annan och sämre
än deri, han ägde åberopa i fråga om själva inägoområdet. Ångarna
skulle höra till nybygget endast så länge avkastningen från dem var
oundgängligen nödig, och detta antogs vara fallet endast vid den »första
början av nybyggets inrättande», då ännu ingen odling kring gården
hunnit fullbordas. Därefter måste nybyggaren finna sig i att avstå
ängarna till andra, som hade mera behov av dem, och han var skyldig
att göra detta utan något vederlag. Sådant tillerkändes nybyggaren
endast för den händelse han måste för annat nybygges anläggande
avstå mark, varå verkligt odlingsarbete var nedlagt, något som så gott
som aldrig torde Lava förekommit å utängarna.

Den rätt eu nybyggare sålunda enligt lappmarksreglementet ägde
till utängar under nybygget rönte ej något inflytande därav att nybyggaren
begagnade sig av den möjlighet, som enligt senare tillkomma
bestämmelser stod honom öppen, att, sedan vissa skyldigheter fullgjorts,

20''

ta nybygget — eu fastighet av krononatur, som under vissa omständigheter
kunde frångå åbon — omfört till ett med äganderätt innehaft
skattehemman. Ångarnes samhörighet med fastigheten var fortfarande
av den prekära natur som nyss angivits.

Behöver det således icke vara föremål för någon tvekan, vilken
ställning lappmarksreglementet intog till frågan om utängarna och deras
bibehållande under fastigheterna, hava emellertid förhållandena blivit
mera invecklade genom den under de senare årtiondena genomförda
avvittringen.

Avvittringen inom lappmarkerna grundades i huvudsak på stadgan
den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Avvittringsförfarandet blev för de flesta områdens vidkommande
genomfört under 1880-talet. Inom vissa trakter har det fortgått även
senare, delvis i enlighet med reviderade bestämmelser, framför allt
kungörelsen den 5 juni 1909 innefattande ytterligare föreskrifter angående
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Avvittringens huvudsakliga ändamål var att åt nybyggen och
hemman bereda bestämda ägoskiften, omfattande vissa av de ursprungliga
ägorna jämte den skogsmark, som enligt avvittringsstadgans
bestämmelser skulle tilläggas fastigheten i stället för den rätt till
skogsfångst å kronomarken, som förut tillkommit åbon. Fastighetens
ägor skulle alltså bestämt skiljas från kronomarken, vilken antingen avsattes
till kronopark (statsskog med ordnad skogshushållning) eller hänfördes
till s. k. överloppsmark (område som ansågs olämpligt att åt
kronan bibehållas för ordnad skogshushållning eller reserverades för
framtida nybyggesupplåtelser).

Vid avvittringen måste frågan om bibehållande av utängarna under
lustigheterna upptagas till behandling. Avvittringsstadgan föreskrev, att
ägorna skulle sammandragas i ett begränsat antal skiften, och skulle för
ernående av eu redig skiftesläggning fastighetsinnehavaren vara skyldig
att finna sig i ägoutbyten, vilka ingingo i avvittringsförfarandet enligt
särskilda i stadgan meddelade bestämmelser. Då en fastighet i allmänhet
ägde eu stor mängd ängar spridda på vidsträckta områden, var det tydligt,
att ett konsekvent genomförande av avvittringsstadgans principer om
skiftesläggning och ägoutbyte måste åstadkomma betydande ändringar i
markinnehavet.

Avvittringsstadgans föreskrifter om ägoutbyten skilde i avseende
ä ägor, som kunde komma i fråga att utbytas mot kronomark, mellan
udlade och icke odlade ägor. Ouppodlad mark kunde utan vederlag

Avvittringen,

frånhändas innehavaren, såframt marken prövades icke vara erforderlig
för fastighetens bestånd. Var marken däremot odlad, ägde innehavaren
rätt till vederlag i odlad eller till odling tjänlig mark. Härvid var dock
fästat det villkor, att den odlade marken var till hemmanet eller nybygget
i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande. Till sådan ouppodlad
mark, som innehavaren alltså var skyldig att utan vidare lämna
från sig, hade man vid bestämmelsens avfattning säkerligen tänkt sig
i allmänhet kunna hänföra de kringspridda utängarna. Såsom odlade
kunde dessa merendels icke betraktas, enär å desamma sällan nedlagt»
så mycket arbete med röjning, dikning eller andra kulturåtgärder, att
en dylik benämning vare sig enligt lappmarksreglementet eller enligt
vanligt språkbruk kunde anses motiverad. Mera tvivelaktigt var däremot
i många fall, huruvida det andra villkor, som uppställdes för att
innehavaren skulle vara skyldig att lämna ifrån sig mark utan vederlag
nämligen att marken icke var erforderlig för fastighetens bestånd — kunde
anses uppfyllt i fråga om utängarna. Det visade sig vid den ifrågasätta
tillämpningen av'' förevarande stadgande, att på det stora hela taget
innehavet av utängarna spelade eu icke obetydlig roll för jordbruket
inom lappmarkerna. Den omläggning av jordbruket, varom man tidigare
gjort sig förhoppningar, hade i allmänhet uteblivit. Man hade utgått
från att nybyggaren ganska snart skulle lyckas bringa odlingsmarken
invid gården i sådant skick, att han kunde övergå till ett mera intensivt
jordbruk. Så hade emellertid icke skett. Lappmarksinnevånarna
fasthöllo vid bruket av utängarna och kunde endast i få fall förmås
att ägna något väsentligt arbete åt nyodlingar. för visso sammanhängde
detta i icke oväsentlig grad med lappmarksbons naturliga
läggning. Förkärleken för ett mera fritt och obundet liv och den lätt
förklarliga benägenheten att tillgodogöra sig de gåvor, naturen tycktes
giva liksom till skänks, lågo i vägen för eu så radikal omläggning av förhållandena,
som ett övergivande i större skala av utängsbruket i själva
verket skulle inneburit. Härtill kom att flertalet av dem, vilka slagitsig
ned i lappmarken, överlämnade som de merendels voro åt sig själva,,
saknade tillräcklig kännedom om mera rationella jordbruksmetoder.

Befolkningens fasthållande vid bruket av utängarna kom att spela
en betydande roll för tillämpningen av avvittringsstadgans föreskrifter.
Så länge jordbruket kvarstod på här antydda låga ståndpunkt, måste
utängarna till stor del anses behövliga för åbons bärgning. Enligt avvittringsstadgans
föreskrifter om skiftesläggningen skulle alltså ängarna,
i den mån de ej folio inom de egentliga hemskiftena, antingen utläggas,
såsom särskilda skiften eller också göras till föremål för ägoutbyte under

sådana villkor, att i vederlag för dem skulle av kronan lämnas odlad
eller till odling tjänlig mark. Givetvis sökte man i allmänhet genomföra
en skiftesläggning, som i så hög grad som möjligt lät utängarna
falla inom hemmanens rågångar. Endast undantagsvis lät det emellertid
sig göra att inom områdena intaga alla ängar. Mången gång kom
endast en mindre del att på detta sätt förenas med hemmanen. Det
är klart, att ett bibehållande i större skala av utängarna svårligen
kunde låta sig genomföras på det sätt, att särskilda skiften utlades
kring ängarna. Det. i avvittringsstadgan föreskrivna antalet skiften, utgörande
i allmänhet högst fyra, skulle under sådana förhållanden merendels
behövt överskridas. Även ängarnas utbytande mot kronomark skulle
hava stött på störa svårigheter. Kronan saknade i allmänhet lämpligmark,
som kunde gå i vederlag för ängarna. Att någon odlad mark
icke därvid stod till buds, ligger i öppen dag. Ej heller ouppodlad
men till odling tjänlig mark ansågs kronan hava tillfälle att lämna i
stället för ängarna. Vad som i detta avseende skulle kunnat ifrågakomma
var huvudsakligen myrmark, och sådan mark ansågs vid denna
tid i allmänhet ej kunna upptagas såsom odlingsmark. En i avvittringsstadgan
förekommande bestämmelse, att kronan ej var skyldig att vid
ägoutbvte lämna någon odlingsersättning, utan att förre innehavaren
i stället finge nyttja marken under högst fem år efter det han tillträtt
sin nva ägolott, torde också, såsom innefattande eu ej ringa grad av
obillighet, hava bidragit till att ägoutbyten sällan eller aldrig ansågos
kunna komma till stånd.

De nu framhållna omständigheterna föranledde vid tillämpningen
av avvittringsstadgans grundsatser svårigheter med avseende å utängarna.
Redan vid den första avvittringsförrättning som ägde rum enligt
1873 års stadga, nämligen den som avsåg Arvidsjaurs socken i Norrbottens
läns lappmark, väcktes fråga om sådan avvikelse från stadgan,
att utängarna kunde bibehållas vid hemmanen. En av sockenborna
gjord framställning härom tillstyrktes av Konungens befallningshavande
och skogsstyrelsen och blev, trots lantmäteristyrelsens avstyrkande utlåtande,
bifallen. I nådigt brev den 12 juli 1878 förklarade nämligen
Kungl. Maj:t i avseende å avvittringen inom nämnda socken »att de
liera eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter,
vilka tillhöra ett hemman eller nybygge, må, utan att från kronoparkeu
genom uppdragna rågångar avskiljas, varda, innan de kunna mot.
annan mark utbytas, tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållna
och under tiden såsom endast ett skifte beräknas.» På samma

Beslut om
atröän g ars
bibehållande.

gång medgavs, att det virke, som åtginge till behövliga hägnadef,
hässjor och hölador vid dessa angelägenheter finge tillsvidare, efter afvisning
av revir förvaltaren, kostnadsfritt avhämtas från kronoparken.

I man som avvittringen inom lappmarkerna skred framåt, inkommer
jämväl från övriga trakter liknande framställningar. Dessa föranledde
samma medgivanden, som lämnats angående ängarna för Arvidsjaurs''
socken; och utfärdades därom särskilda nådiga brev, nämligen den 20
juni 1879 för Västerbottens län, den 22 juni 1883 för Gällivare socken,
den 5 april 1889 för Jockmocks och’Arjepluogs socknar, den 18 augusti
1893 för Jukkasjärvi socken och den 19 oktober 1894 för Enontekis,
numera Karesuando socken. De i dessa nådiga brev lämnade bestämmelserna
om ängarnas bibehållande äro i huvudsak överensstämmande med dem, som
förekomma i det för Arvidsjaurs socken utfärdade. Märkas bör dock,
att för vissa av socknarna medgivandet om ängarnas bibehållande förknippades
med det villkor, att de icke genom sitt läge försvårade lapparnas
flyttningsfärder, varjämte det för Karesuando utfärdade nådiga
brevet företedde den olikhet med de övriga, att detta enligt sin ordalydelse
avsåg icke blott de ängar, som lågo på kronopark, utan ängar
på all kronomark.

I enlighet med vad sålunda föreskrivits blevo de utängar, som
icke kunde inrymmas inom de hemmanen vid avvittringen tillagda
skiften av inägor och skogsmark, tillsvidare bibehållna under fastigheterna.
Dessa kommo alltså att innefatta, förutom det egentliga, av
regelbundna gränser omslutna området, en mängd spridda oregelbundet
formade enklaver inom främmande område. Det är åt dessa enklaver,
som man givit benämningen ströängar, en benämning, som, utan att
från början äga officiell hemul, dock efter hand vunnit hävd.

Såsom förut angivits, hade flertalet av de för lappmarkssocknarna
utfärdade breven enligt ordalagen ej avseende å andra ängar än dem,
som voro belägna å kronopark. Bestämmelserna blevo emellertid allestädes
betraktade såsom tillämpliga även å ängar, som kommo att omgivas
av överloppsmark. I själva verket förelåg också knappast någon
rimlig anledning att låta åbons rätt till ängarnas bibehållande bero av
den honom alldeles ovidkommande och för honom även betydelselösa
omständigheten, huruvida den omgivande kronomarken indelades till
ordnad skogshushållning eller icke.

Emellertid gavs åt bestämmelserna en ännu mera vidsträckt tolkning.
Vid avvittringen i Norrbottens läns lappmark och fjälltrakterna
inom Västerbottens län blev såsom samfällighet för delägarna i varje
särskilt avvittringslag en väsentlig del av dem tillkommande skogsan -

slag avsatt till sa kallad allmänning-. Inom området för dessa allmänningar
förefunnos naturligen i stor omfattning ängar, som brukades
under hemman och nybyggen, och man ansåg sig med hänsyn till
grunderna för breven äga fog att låta även dessa ängar bibehållas åt
fastigheterna. Riktigheten av detta förfarande kan måhända dragas i
tvivelsmål, men det synes allestädes hava lämnats oanmärkt och äger
efter avvittringarnas fastställande naturligtvis samma rättskraft som bibehållandet
av ängar å kronomark.

Man gick stundom ända därhän, att under fastighet bibehålla ängar,
''dika vid avvittringeus genomförande kommo att ligga inom det område,
som tilldelades annan fastighet. Antalet av dylika ströängar är emellertid
mycket ringa. Vid den så kallade efteravvittring, som inom Norrbottens
läns lappmark ägt rum för upplåtande av nybyggen å den vid
allmänna avvittringen bildade överloppsmarken, har ock i några fall
befunnits nödvändigt att till område för dylikt nybygge disponera kronomark,
inom vilken legat ströängar. Detta gäiler särskilt den tidigast
verkställda förrättning av denna art, vilken avsåg Arvidsjaurs socken.
Vid senare hållna efteravvittringar, vilka ägt rum inom Arjepluogs,
•lockmocks och Gällivare socknar, har man sökt att såvitt möjligt åstadkomma
ägoutbyten med kronan i syfte att från ängar frigöra den mark,
som skulle ingå i nya ny byggeslägenheter, och för möjliggörande härav
hava särskilda föreskrifter meddelats, vilka innefattat medgivande att
använda även skogsmark till vederlag för ängarna. Men i den mån
utbyte likväl ej kunnat äga rum, har det ej kunnat undvikas, att nybyggena
kommit att besväras av främmande ströängar. De fall, där
sådant förekommit, äro emellertid av underordnad betydelse.

Med ledning av avvittringshandlingarna har en utredning föranstaltats
angående förekomsten av ströängar. Denna utvisar, att ängarnas
antal är synnerligen stort. Av härvid fogade bilagor framgår, att deras
sammanlagda areal, sådan den angivits i avvittringshandlingarna, uppgår
till 134,404 hektar, med en uppskattad höavkastning av tillsammans
25,S35 lass, varje lass beräknat till 10 centner eller 425 kilogram.
Talrikast förekommande äro ströängarna inom Norrbottens läns lappmark,
där arealen uppgår till 75,643 hektar med en beräknad
avkastning av 16,260 lass hö. Särskilt inom Gällivare socken är ströängarnas
antal mycket betydande; arealen uppgår därstädes till icke
mindre än 33,562 hektar. Vad Västerbottens län angår utgör ängarnas
areal tillhopa 58,761 hektar med en till 9,575 lass uppskattad höavkastning.
Av dessa ängar höra 24,561 hektar med en avkastning av 3,453

Kolonisationskommittén. 5

StrSängarrccu
förekomst.

Ströftåg ar nas

rättsliga

vatur.

lass till fastigheter inom länets fjälltrakter, vilka först under de senaste
åren blivit föremål för av vittring. Ojämförligt största delen av sammanlagda
ströängsarealen är belägen å kronomark, nämligen 118,104 hektar,
därav 66,311 hektar falla inom Norrbottens län och 51,853 hektar
inom Västerbottens län. De å allmänningar liggande ängarnas areal
utgör inom Norrbottens län 9,220 hektar samt inom Västerbottens läns
fjälltrakter 0,264 hektar. Vad slutligen angår de inom enskilda fastigheters
ägoområden liggande ströängar, upptages arealen av dessa inom
de tidigare avvittrade lappmarksområdena icke till mera än 115 hektar
därav endast 2 hektar inom Västerbottens län. Inom sistnämnda läns
fjälltrakter upptages därjämte en areal av 641 hektar äng såsom liggande
inom främmande fastigheter, under vilket uttryck emellertid härvid inbegripes
så kallad samfälld husbehovsskog, som enligt numera gällande
bestämmelser kan vid avvittringen avsättas såsom gemensam för två
eller flera fastigheter.

Den sålunda angivna ströängsarealen är givetvis icke fullt exakt.
Vid avvittringen torde icke noggrannare mätningar av ströängarna
hava förekommit. Under tidernas lopp hava jämväl ganska stora
förändringar i fastigheternas ströängsområden ägt ruin. Särskilt har.
såsom i det följande skall närmare visas, sådan förändring ägt rum i
sammanhang med laga skiftena. Åven den utläggning av nybyggen,
som förekommit vid efteravvittring inom Norrbottens län, har, såsom
förut nämnts, i vissa fall lett till att ängar, som tidigare legat å kronomark,
kommit att ligga inom enskilda fastigheters ägoområden.

Innebörden av det i de ovannämnda nådiga breven lämnade medgivandet
om ängarnas bibehållande tillsvidare under hemmanen och nybyggena
är i viss mån dunkel. Såsom förut påvisats, var enligt lappmarksreglementet
innehavet av utängarna icke förenat med samma rätt
som besittningen av den insynade inägojorden invid gårdarna. Ångarnas
innehavare måste finna sig i att ängarna, i den mån de icke oundgängligen
behövdes för jordbrukets bestånd, togos i anspråk för andra nybyggen.
Man utgick uppenbarligen från att ängarna skulle så småningom
återfalla till kronan. De föreskrifter, som i 1873 års avvittringsstadga
lämnades angående skiftesläggning och ägoutbyten, inneburo en ganska
följdriktig tillämpning av de sålunda i lappmarksreglementet fastslagna
grundsatserna. Genom de sedermera tillkomna besluten om ängarnas
bibehållande under fastigheterna gjordes emellertid en betydelsefull inskränkning
i avvittringsstadgans föreskrifter om ägoutbyten, och genom
den utsträckta tillämpning, dessa beslut under avvittringens gång erhöllo,

Klevo verkningarna av det lämnade medgivandet betydligt mera omfattande
än man från början torde hava avsett. Den rätt, varmed ängarna
sålunda tilldelades fastigheterna, lärer dock icke kunna likställas
med den rätt, hemmansägarna qph nybyggena erhöllo till annan genom
avvittringen dem tilldelad mark. Val avsade sig kronan rätten att under
vissa förhållanden påfordra ängarnas återlämnande utan vederlag, men
å andra sidan övergåvos icke helt de grundsatser, som kommit till uttryck
i lappmarksreglementet. Innehavet gällde endast tillsvidare, till
less kronan kunde finna med sin fördel förenligt att tillbyta sig ängarna,
låt vara mot fullgott vederlag. Kronan avstod således tillsvidare från
den i avvittringsstadgan fastslagna rätten för kronan att tillbyta sig
ängarna. Frågan om ängarnas återförvärvande ställdes på framtiden,
på samma gång som kronan förband sig att vid kommande ägoutbyten
tillämpa eu för åborna betydligt förmånligare regel än den, som avvittringsstadgan
föreskrev, nämligen att även i de fall, då äng ej kunde
anses erforderlig för hemmanets eller nybyggets bestånd, lämna fullgott
vederlag i annan mark. För övrigt torde bestämmelserna om ängarnas
bibehållande icke hava inneburit annat än avvittringsåtgärdernas uppskjutande
i fråga om ängarna. De ägoutbyten, som förutsattes sedermera
skola äga rum, skulle således försiggå under avvittringsförfarandets
former och icke enligt skiftesstadgans regler. Hade meningen varit, att
avvittringen å de fastigheter, vilka fingo bibehålla ägor såsom ströängar,
skulle anses till fullo avslutad och att skiftesstadgan alltså borde äga tillämpning
å dessa ägoutbyten, skulle det tydligen varit överflödigt att till medgivandet
om ängarnas bibehållande foga det förbehåll att medgivandet
gällde endast tillsvidare. Av eu utan ett dylikt förbehåll hade ängarna
varit underkastade skiftesstadgans regler om ägoutbyten. Vad man med
förbehållet åsyftade var uppenbarligen att bereda kronan längre gående
möjlighet till ängarnas återtagande än skiftesstadgans bestämmelser om
ägoutbyten kunde medgiva. De utlåtanden från olika myndigheter, som
avgå vos i anledning av de hos Kung!. Maj:t gjorda framställningarna
<>m ängarnas bibehållande, giva ock tydligen vid handen, att man var
mån om att icke avbända kronan rätten att en gång i framtiden ordna
ströäugsförhållandena. Synnerligen stor vikt lades i dessa utlåtanden
på att medgivandet icke komme att gälla för all framtid, utan att kronan
iorbehölle sig möjlighet att befria kronoparkerna från det intrång, som
förorsakades av ängarna. Förbehållet om ängarnas utbytande måste
därjämte anses innebära, att det är kronan ensam och icke åbon, som
äger bestämma tiden för bytet. Att ålägga kronan skyldighet att på
åbons yrkande tillhandahålla annan mark i stället för ängarna har tyd -

Ströängars
behandling
vid laga
skiften

ligen ej varit åsyftat. Åven häri ligger eu väsentlig avvikelse från dt;
enligt skiftesstadgan gällande reglerna för ägoutbyten, vilka innebära,
att dylika förrättningar kunna påkallas av sakägarna å ömse sidor.

'' Den nu utvecklade uppfattningen om arten av de ägoutbyten,
som ströängarna äro underkastade, har jämväl vunnit erkännande av
landets högsta lagskipande myndighet. 1 ett av Kungl. Maj:t den 4
april 1889 meddelat utslag, där fråga gällde ett dylikt ägoutbyte i
sammanhang med laga skifte å hemman inom Västerbottens läns lappmark,
förklarades nämligen, att ägoutbyte icke kunde mot kronans bestridande
äga rum, enär kronan måste anses hava förbehållit sig rätt
att bestämma såväl tiden, när ängarna skulle mot vederlag av annan
mark avträdas, som ock vad mark, som skulle givas i vederlag.

Vad nu anförts angående innebörden av de lämnade medgivandena
om ängarnas bibehållande skulle möjligen följdriktigt kunna anses medföra,
att ett inom lappmarken beläget hemman, till vilket höra ströängar,
icke kunde bliva föremål för laga skifte och således icke heller
för& någon annan förrättning, där skiftesstadgans regler äga tillämpning.
Om nämligen avVittringen å ett dylikt hemman icke kan anses avslutad
och hemmanet alltså, såvitt angår ströängarna, ännu icke fått sitt område
slutligen bestämt, kunde man vilja å förevarande fall tillämpa 9 §
skiftesstadgan, som föreskriver, att skifte ej må ske förrän fastställd
avvisning föregått. I praxis har man dock icke ansett den omständigheten,
att ett hemman innehar ströängar, innebära hinder för företagande
av laga delning av hemmanet. En motsatt åsikt skulle också leda till
konsekvenser, som knappast skulle kunna försvaras, i det att under
sådana förhållanden endast ett mindretal hemman inom lappmarkerna
skulle kunna skiftas. Däremot har det ifrågasatts, huruvida icke ströängarna
skulle, såsom icke behörigen avvittrade, helt uteslutas från laga
skifte, och i några fall har sådan uteslutning jämväl ägt rum. Ett dylikt
förfarande skulle emellertid ofta medföra den verkan, att syftet med
skiftet alldeles skulle förfelas. Arealen av de till en fastighet hörande
ströängarna överstiger mången gång betydligt arealen av de egentliga
inägorna, och flera hemman hava största delen av sin gräsbärande mark
förlagd just till ängar utanför det egentliga området. Ett undantagande
av ströängarna från skifte skulle under sådana förhållanden vara i hög
grad olämpligt.

Om således vid skiften av fastigheter inom lappmarkerna ströängarna
såsom annan fastigheterna tillhörig mark medtagits i förrättningen,
hava dock de säregna förhållanden, som åro förbundna med

ströängarna, föranlett, att dessa i vissa avseenden kommit att vid skiftesförrättningarna
behandlas något olika mot övriga ägor.

Härvid har främst inverkat den omständigheten att ängarna icke
vid avvittringen blivit genom uppdragna rågångar avskilda från kringliggande
kronomark. När det gällt att vid skiftena bestämma ängarnas
läge och gränser, har man därför icke haft annat att stödja sig på än
avvittringskartorna samt de i avvittringshandlingarna intagna uppgifterna
om ängarnas areal. Då emellertid avvittriugsmätningarna skedde mera
summariskt och kartorna upprättades i små skalor, torde arealuppgifterna
i många fall vara mindre tillförlitliga, liksom kartorna på ett ganska
«»tillfredsställande sätt angiva ängarnas gränser. Omfattningen av den
till äng brukade marken kan ock under den tid, som förflutit efter avvittringen.
hava avsevärt ändrats, i det ströängshavarna ofta å kringliggande
myr- eller skogsmark utvidgat det område, de varit berättigade
att. använda till slåtter, ocli å andra sidan den gräsbärande markens
areal minskats genom att ängarna icke brukats eller därå uppväxande
skog och ris icke röjts undan.

Vid laga skiften å ströängshemman har därför uppstått en viss
villrådighet, huru gränserna kring ströängarna skulle rätteligen bestämmas.
Olika förfaringssätt hava därvid tillämpats. Vid åtskilliga skiften i
Norrbottens län har man sökt utlägga ängarna i noggrann anslutning
till avvittringskartorna. På grund av avvittringskartornas ringa tillförlitlighet
i fråga om ängarnas gränser kommo i följd därav att till
ströängar hänföras avsevärda för ängsbruk odugliga områden, varjämte
a andra sidan delar av vad som verkligen nyttjades såsom äng och
även skattlagts under hemmanen folio utanför de sålunda uppdragna
gränserna. Efter hand har emellertid den praxis utvecklat sig, att ängarna
uppmätas och kartläggas såsom de vid tiden för skiftet hävdas ä marken,
även om deras gränser och läge icke äro helt överensstämmande med
vad avvittringskartorna utvisa. Härvid tillses emellertid, att den sammanlagda
areal, som upptagits i avvittringshandlingarna för skifteslagets
ströängar, icke överskrides. Angående gränserna kring ströängarna
trätias därefter mellan skiftesdelägarna och kronans ombud föreningar,
vilka behandlas efter 48 och 49 §§ skiftesstadgan. Detta förfaringssätt
för bestämmande av ängarnas gränser har i ett och annat fall lett därhän,
att områden, som hävdats såsom äng, måst uteslutas från skifte
för att icke arealen av skifteslagets samtliga ängar skulle bliva större än
som angivits i avvittringshandlingarna. 1 andra fall hava åter med
utgångspunkt i avvittringshandlingarnas uppgifter om ströängarnas

totalareal ägor, som icke i avvittringshandlingarna upptagits såsom ströängar,
blivit såsom sådana genom föreningar tillagda skifteslaget.

Stundom hava därjämte skiftesdelägarna uttryckligen förklarat sig
avstå från mera värdelösa ängar av den anledning att kostnaderna för
deras intagande i skifte ansetts bliva alltför stora. 1 vissa fall hava
ängarna utan sådant uttryckligt förklarande men ock utan tillkännagivande
om deras bibehållande såsom samfällda för skifteslaget blivit
vid skiftet utelämnade. De områden, som sålunda icke ingått i skifte,
torde få anses hava tillfallit kronan och utan vidare förenats med kring1''
ggan de krononi a rk.

* Vad utstakningen av gränserna kring ängarna angår, har man
vid skiftes förrättningarna ansett, att rörläggning av dessa skulle medföra
onödigt stora kostnader för jordägarna. 1 vissa fall har man förfarit
så, att ett mindretal punkter blivit med pålar utsatta å marken
samt å kartan utmärkta för att tjäna till utgångspunkter vid framtida
reglering av gränserna. 1 allmänhet har man emellertid helt underlåtit
att företaga någon utstakning och rörläggning kring ängarna. Man
har härvid även ansett sig hava stöd uti de i sammanhang med avvittringen
meddelade bestämmelserna att ängarna icke skulle genom
rågångar avskiljas från kronomarken.

Av en undersökning, som kommittén företagit i sammanhang med
förenämnda utredning om ströängarnas upptagande i avvittringshandlingarna,
framgår, att i de fall, då de avvittrade fastigheterna undergått
laga skifte, den vid skiftena angivna ströängsarealen i stort sett betydligt
understiger den vid avvittringen beräknade. Vad Västerbottens län angår
hava sålunda hemman,, som enligt avvittringshandlingarna innehava
ströängar å kronomark med en areal av 26,584 hektar, undergått laga
skifte, men hava i skiftes handlingarna dessa hemmans ängar upptagits
till endast 23,383 hektar eller till omkring 12 procent mindre än vid
avvittringen. Ungefär liknande är förhållandet inom Norrbottens län. Av
ströängar, som ligga å kronomark inom detta län, har en areal, som
vid avvittringen angavs vara 36,577 hektar, blivit föremål för laga
skifte, men de sålunda skiftade hemmanens ströängsområden upptagas
i skifteshandlingarna till blott 32,611 hektar. Angsarealen har alltså
minskats med omkring 11 procent. Förklaringen till denna olikhet
mellan avvittrings- och skifteshandlingarnas arealuppgifter torde i väsentlig
grad vara att söka däri, att den vid skiftet använda större
mätningsskalan gjort det möjligt att avskilja åtskillig i samband med
ängarna liggande mark, som icke varit duglig till ängsbrnk.

Den gjorda utredningen visar, att ströängarnas utbredning inom
lappmarkerna är synnerligen stor och att det är betydande arealer,
som upptagas av dylik ängsmark. Till det stora flertalet fastigheter
inom lappmarkerna höra ströängar, och deras areal är i förhållande till
den odlade jorden högst betydande, vanligen mångdubbelt överstigande
denna. En dylik egendomlig ägoanordning måste naturligtvis ådraga
sig uppmärksamhet och giva anledning till kritik. Från åtskilliga håll
hava ock under senaste tid höjts röster för återförvärvande till kronan
av ströängarna eller eu del av dem. Ett sådant återförvärvande härur
flera synpunkter ansetts önskvärt. I det följande skall i korthet
redogöras för vad i detta hänseende förekommit.

I samband med antagandet av vissa allmänna bestämmelser om
försäljning av mindre kronoegendomar, bestämde statsmakterna genom
beslut fattade vid olika tidpunkter åren 1877—1902, att de medel, som
inflöto genom dessa försäljningar, skulle användas till inköp av skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark. På framställning av Kungl.
Maj: t medgav 1909 års riksdag, att ifrågavarande medel jämväl finge
disponeras till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och
Dalarna. Såsom skäl för ströängarnas återförvärvande till kronan framhölls
ängarnas betydelse ej blott vid avdikning av de å kronans skogar
baiägna sumptrakter utan ock vid upplåtande av odlingslägenheter å
kronoparkerna. Därjämte har riksdagen för markförvärv av nyssnämnda
båda slag anvisat särskilda anslag, nämligen år 1911 500,000 kronor,
ar 1912 800,000 kronor samt ett vart av åren 1918 och 1914 1,000,000
kronor. Trots att sålunda högst betydande belopp» stått till förfogande
bland annat för ströängars återförvärvande genom frivilliga överenskommelser,
har det dock endast i ett fåtal fall inträffat, att Kungl.
Maj:t med stöd av de sålunda från riksdagens sida lämnade medgivanden
inköpt ströängar. Såsom huvudorsaker härtill hava framhållits
svårigheten att träffa avtal med ströängsinnehavarna och med innehavarna
av inteckningar i de fastigheter, till vilka ströängarna höra.

Eu framställning rörande en mera omfattande indragning av ströängarna
gjordes år 1913 av dåvarande landshövdingen i Norrbottens
län Oscar von Sydow. Denne hade av Kungl. Maj:t erhållit uppdrag
att verkställa utredning av lapparnas förhållanden och renskötseln inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. I anledning av nämnda
uppdrag påvisade von Sydow i en underdånig skrivelse av den 9 april
1913, hurusom ängarna, frånsett de olägenheter de medförde för lapparna
och för eu rationell renskötsel, jämväl för den bofasta befolk -

Åtgärder i
strfängsfrdg
an .

O. von

Sydows frayns
ställning
är 19tfi

Mltsdagsskrivelse
år
1914.

ningen, åtminstone numera i allmänhet vore till föga gagn. Ångarna
låge oftast långt avlägset, en mil eller mera från gårdarna, och gåve
merendels ringa utbyte. Utvecklingen borde gå i den riktning att jordbrukarna
övergåve ängsbruket för att i stället ägna sig åt odling vid
gårdarna. Såsom lämpligaste sättet att uppnå detta mål framhölls
främst ängarnas utbytande mot kronomark. Vidare ifrågasattes, om
icke staten i vissa fall kunde träffa avtal med ströängshavarna om
inlösen av ängarna på sådana villkor, att ängarna efter en tidsperiod
av exempelvis tio år tillfölle staten och att löseskil l ingen utbetalades i
mån av verkställda nyodlingar och jordförbättringar invid gårdarna.
Skrivelsen utmynnade i en framställning, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning i vilken omfattning och på vilka villkor ströängarna
inom lappmarkerna borde av kronan förvärvas.

Över denna framställning hava yttranden inhämtats frän domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, kammarkollegium och
Konungens befallningshavande i Västerbottens län. Domänstyrelson
framhåller därvid de olägenheter, som vore förbundna med ströängarnas
bibehållande, såväl ur de av von Sydow anmärkta synpunkter som ock
med avseende å kronoparkernas skötsel samt ängarnas behövlighet för
å parkerna anlagda skogstorp och odlingslägenheter, men styrelsen uttalar,
att en inlösen av ängarna från kronans sida icke torde, med hänsyn
till de betydande kostnader densamma skulle medföra, böra äga
rum annat än i de fall, då verkligt behov från ena eller andra synpunkten
förelåge. Övriga ämbetsverk uttala sig för önskvärdheten av
en allmän reglering av ströängsförhållandena med hänsyn såväl till kronans
intresse av rationell skogsvård som till jordbrukets utveckling
inom lappmarkerna. Det framhålles, att ett ingripande från statens
sida vore så mycket mera påkallat, som erfarenheten visat, att den bofasta
befolkningen icke av egen drift och kraft förmådde att omlägga
sin lanthushållning från det förli andenvaran de extensiva brukningssätt*''!.,
till ett intensivare sådant inom ett mera begränsat område.

Ifrågavarande av von Sydow- gjorda framställning och de över
densamma givna utlåtanden hava hittills icke föranlett annan åtgärd än
att de för vidare övervägande remitterats till kolonisationskommittén.

Närmaste anledningen till det, uppdrag, som i avseende ä frågan
om ströängarna meddelats kommittén, ligger emellertid i eu framställning
av 1914 års senare riksdag. I skrivelse till Kungl. Maj:t den
18 september 1914 anhöll nämligen riksdagen i sammanhang med hemställan
om en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsända -

mål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste
länen, att Kungl. Magt ville låta undersöka och utreda, i vilken utsträckning
och på vilka villkor möjlighet lämpligen kunde beredas för
upplåtelse av odlingslägenheter eller under äganderätt av de å kronoparker
inom nämnda län befintliga ströängar. Riksdagen framhöll i
berörda skrivelse, att det torde vara obestridligt, att ströängarna, vilka
representerade högst avsevärda arealer jord av ofta god, stundom utmärkt
och till uppodling lämplig naturlig beskaffenhet, numera förlorat
högst betvdligt i värde för sina innehavare. Avsevärda olägenheter
svntes vara förbundna med ströängarnas bibehållande. Då ängarnas
värde ur odlingssynpunkt vore tillfyllest påvisat, torde därför ängarna
i största omfattning böra med det snaraste tillvaratagas i kolonisationssyfte.

Riksdagens skrivelse föranledde till eu början upptagande av
frågan om tillgången på odlingsjord å kronomarkerna, och tillkallades
den 11 juni 1915 ett. antal personer att såsom sakkunniga biträda vid
uppgörande av förslag till plan för en allmän undersökning rörande
statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar
inom de sex nordligaste länen med undantag av trakterna
ovan odlingsgräns^! i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
På framställning av omförmälda sakkunniga beslöt Kungl. Magt att
jämväl ströängsfrågan skulle omedelbart upptagas till behandling och
uppdrogs genom beslut den 31. december 1915 åt de sakkunniga att
verkställa utredning angående beredande av rättslig möjlighet att vid
upplåtande av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna tillvarataga för
odling tjänliga ströängar. På'' de sakkunnigas sedermera gjorda hemställan
har Kungl. Maj:t den 1 juni 1917 förordna!, att berörda uppdrag
i avseende å utredningen angående ströängarna skulle överflyttas
å den dåmera tillsatta kolonisationskommittén.

Emellertid hade nämnda sakkunniga i skrivelse i februari 1917
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framlagt vissa författningsförslag,
åsyftande omedelbart avhjälpande av några bland de
olägenheter, till vilka ströängarna gåvo anledning. De sakkunniga föreslogo
sålunda inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning av fastighet,
vartill höra ströängar, ävensom förbud mot sådana ängars skiljande
från fastighet medelst avsöndring. De sakkunniga framhöllo, hurusom
den för Norrland gällande särskilda ägostyckningslagen den 25 juni
1909 i de flesta fall icke lade hinder i vägen att vid ägostyckning
skilja ströängarna från hemmanets inägolott och förena dem med skogs Kolonisationskommittén.

Ko lo nisalio-nsisakkunniga*

t■t Isätt ande.

Provisorisk

Lagstiftning i
ttrtiängsfrågan.

lott eller att bilda ägolotter, bestående allenast av eu eller liera ströängar.
Dylik styckning hade ock i avsevärd utsträckning förekommit.
Den kunde emellertid svårligen anses förenlig med sunda grundsatser
för skapandet av nya fastigheter och måste järn vill anses stå i strid
med de villkor, på vilka ängarna ursprungligen upplåtits och sedermera
bibehållits under hemmanen. Sedan de sakkunniga från olika synpunkter
påvisat olämpligheten av dylika ägostyckningar, framhöllo de,
hurusom dessa komme att i hög grad försvåra lösningen av frågan om
ströängarnas återförvärvande till kronan. Det lagförslag, de sakkunnige
sålunda avgåvo, åsyftade förbud mot verkställande av ägostyckningar,
genom vilka ströängar lades till annan lott än sådan, som vore att anse
såsom tjänlig till jordbruk.

I sammanhang med övervägande av ströängsfrägans behandlingvid
ägostyckningar hade de sakkunnigas uppmärksamhet jämväl fästs
därvid, att även föreskrifterna om jordavsöndring öppnade utvägar till
bildande av sådana helt eller delvis av ströängar bestående fastigheter,
vilkas tillkomst på de skäl, de sakkunniga framhållit, icke vore önskvärd.
Vad de sakkunniga anfört om olämpligheten av att genom ägostyckning
bilda hernmanslotter, bestående uteslutande av ströängar eller
av skogsmark jämte sådana ängar, ägde uppenbarligen sin giltighet
även när det gällde avsöndringar, som helt eller delvis bestode av ströängar.
Då berättigade intressen från fastighetsägarnas sida knappast
torde trädas för nära, om man tillsvidare upphävde rätten att avsöndra
ströängar, hade det synts de sakkunniga böra stadgas såsom allmän
regel, att ströängar icke (inge genom avsöndring skiljas från den fastighet,
vartill de hörde. Från denna regel ansåges dock böra göras det
undantag, att avsöndring medgåves, då äng, som vore belägen å kronomark,
överlätes till kronan eller äng inom allmänning överlätes å delägarna
i allraänningen.

1 huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag avläts
proposition till 1917 års riksdag, och sedan densamma blivit av riksdagen
bifallen, utfärdades den 25 maj 1917 dels lag huru förhållas bör
med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark, dels och lag om förbud mot avsöndring av ströängar
inom nämnda lappmarker. Med hänsyn till den slutliga utredningen i
ströängsfrågan är emellertid stadgat, att ifrågavarande lagar gälla endast
för tiden till den 1 januari 1923.

Ungefär samtidigt med de nämnda båda lagförslagen avlämnade de
sakkunniga förslag till kungörelse angående ströängars utbytande mot

uiman mark.
kunde vara

De sakkunniga framhöllo åtskilliga ändamål, lör vilka det
av vikt för kronan att omedelbart komma i besittning av

ströängar, och erinrade om att den utväg, som rättsligen stode kronan till
buds att i händelse av omedelbart behov förvärva ängarna, läge i ägoutbyten
av den art, som åsyftats i de under avvittringarna utfärdade
nådiga breven om ängarnas bibehållande tillsvidare. Skulle denna rättighet
kunna göras gällande, erfordrades emellertid åtskilliga bestämmelser
rörande den formella behandlingen av ifrågavarande ägoutbyten,
och i sammanhang därmed ansågs även böra komma i övervägande,
huruvida icke de enligt avvittringsstadgan för bytet gällande sakliga
föreskrifter kunde erhålla i viss man ändrad innebörd, som bättre ti 11 -godosåge s t röä n gsiuneh av äril as intressen.

Sedan det förslag till föreskrifter om ströäugars utbytande mot
annan mark, som de sakkunniga sålunda framlade, i huvudsak vunnit
statsmakternas godkännande, utfärdades den 5 juni 1917 kungörelse
angående ströäugars utbytande mot annan mark. rimligt denna ankommer
det på Ivungl. Maj:t att, när i något fall särskilda omständigheter
påkalla indragande till kronan av en eller flera till fastighet inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark hörande, å kronomark belägna
ströängar, förordna, att prövning av fråga om ängarnas utbytande
mot annan mark skall liga rum medelst avvittringsförfarande enligt
nämnda kungörelse. Vid ägoutbytet skall i vederlag för ströäng
lämnas mark, som är odlad eller till odling tjänlig och bär det läge,
att den lämpligen kan läggas till fastigheten, eller ock äng eller röjningslaud.
som med hänsyn till sitt läge icke kan anses medföra större
kostnader i bruket än ströängen. Frågan om utbyte av ströängar handlägges
vid förrättning, verkställd av lantmätare med biträde av två för
1 antmäteriförrättningar utsedda gode män. Ärendet liandlägges såsom
en avvittringsförrättning, och har sålunda Konungens befallningshavande
att'' meddela beslut i utbytesfrågan, sedan förrättningsmännen
i avgivet utlåtande därom framlagt förslag.

Beträffande en viss del av lappmarksområdet hava statsmakterna
redan före nämnda författningars tillkomst fattat beslut om genomgripande
åtgärder för indragande till kronan av det stora flertalet under
hemman och nybyggen lydande ströängar. Detta gäller de fjälltrakter,
som inom Dorotea och Sorsele socknar i Västerbottens läns lappmark
under de senaste åren varit föremål för avvittring. 1 enlighet med
beslut, som på framställning av Kungl. Maj:t fattades vid 1916 års
riksdag, har vid fastställandet av berörda avvittringsförrättningar gjorts

TiJMggåatnnM

ring.

tHfkéngarna
oth kolonisationen.

förbehåll om skyldighet för hemmansägare och nybyggare att, i den
mån genom s. k. tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå de till
fastigheterna hörande ströängarna.

Bestämmelser om indragande av ifrågavarande ströängar lämnas i
kungörelsen den 30 december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa
delar av Västerbottens läns lappmark. Enligt denna författning skola,
med vissa smärre undantag, de ströängar, som vid berörda avvisning
tillagts hemman eller nybygge, återgå till kronan mot vederlag av
åtagande från kronans sida att bekosta så mycken odling som erfordras
för beredande av en höskörd, motsvarande den som erhållits från
ängarna. För utseende av de områden, som sålunda skola bliva föremål
för odling, samt för bestämmande i övrigt av de närmare villkor, på
vilka ängarna skola indragas till kronan, skola å samtliga fastigheter,
vartill höra ströängar, hållas förrättningar av en avvittringsnämnd,
bestående av en lantmätare och en jordbrukskonsulent eller annan person
med jämförlig utbildning samt eu person, som, utan att behöva äga
dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk.

Genom kungörelse den 7 februari 1919 har Kungl. Maj:t i enlighet
med riksdagens tidigare givna bemyndigande stadgat, att bestämmelserna
om tilläggsavvittring skola äga tillämpning jämväl å Tärna
socken samt de delar av Stensele och Vilhelmina socknar, som under
de senaste åren varit föremål för avvittring, och hava i sammanhang
därmed vissa ändringar vidtagits i berörda författning.

De sålunda meddelade bestämmelserna om ströängars indragande
hava emellertid ännu icke kommit till verkställighet. Tilläggsavvittring
var avsedd att år 1918 eller i varje fall 1919 komma till stånd inom
Dorotea och Sorsele socknar. Sedan emellertid Konungens befallningshavande
i Västerbottens län hemställt, att med hänsyn till nu rådande
extraordinära ekonomiska förhållanden tilläggsavvittringen måtte uppskjutas,
har Kungl. Maj:t genom beslut den 25 april 1919 förklarat, att
därmed finge anstå under år 1919.

Den utredning i ströängsfrågan som kommittén fått sig anbefalld
skall enligt avfattningen av det åt kommittén lämnade uppdraget närmast
hava till syfte att undersöka de rättsliga möjligheterna att vid upplåtande
av odlingslägenheter tillvarataga för odling tjänliga ströängar.
Det är alltså först och främst ur synpunkten av ströängarnas behövlig -

het för kolonisationen å de norrländska kronoparkerna som man funnit
önskvärt, att dylika områden kunna återförvärvas till kronan.

I själva verket torde det ock, för att en dylik kolonisation skall i
nämnvärd omfattning komma till stånd inom de vidsträckta lappmarksområdena,
vara av nöden att kronans rätt att komma i besittning av
ströängar och formerna för denna rätts utövande närmare fastställas.

De områden å kronoparkerna som kunna ifrågakomma till
odling torde till eu ej oväsentlig del utgöras av ströängar. Ifrågavarande
kronoparker hava med få undantag utlagts vid avvittringen.
Därvid tillgick sä, att i enlighet med hithörande författningar stora
skogsområden tilldelades de befintliga fastigheterna och de nybyggen
som bildades vid avvittringen. Dessa skogsområden blevo i allmänhet
utlagda sä, att den fastmark, som ansågs lämplig för odling,
till största delen kom att falla inom enskilt område. Yad som blev
över för kronan kom därför att till stor del utgöra trakter, som enligt
den vid tiden för avvittringens genomförande rådande uppfattningen
mindre väl lämpade sig för bosättning. Det ligger alltså i sakens
natur, att de möjligheter till fastmarksodling, som ifrågavarande statsskogar
kunna erbjuda, skola vara tämligen begränsade, varemot det kan
förväntas, att de å nämnda skogar belägna torvmarkerna skola i mera
vidsträckt omfattning vara ägnade att tagas i anspråk för odling.

Den allmänna inventering av odlingsområden å kronomark i Norrland
och Dalarna, som sedan några år pågår och för närvarande står
under kommitténs närmaste tillsyn, synes ock, i den mån den hittills
hunnit genomföras, utvisa, att den odlingsmark, som står till buds
å dessa trakter, till vida övervägande grad utgöres av torvmark. Å de
områden inom lappmarkerna, som undersökts åren 1916 —1918, utgörande
sammanlagt 1,505,232 hektar, hava påträffats 51,685 hektar odlingsbar
torvmark samt 908 hektar fastmark, varvid ej inbegripas vare sig torvmarker
av mer än 100 hektar ytvidd, vilka undersökts efter en mera
summarisk metod, eller sådan fastmark som, ehuru ej i och för sig
nödvändigtvis odlingsvärd, dock enligt planen för inventeringen bör
kunna såsom odlingsmark förenas med torvmark, som är avsedd att
kunna uppodlas. Åven om härvid tages i betraktande att den antagna
metoden för inventeringen icke lämnar garanti för upptagande av all
odlingsvärd fastmark, kan inventeringens resultat dock sägas bestämt
häntyda på riktigheten av vad här uttalas om den relativa sällsyntheten
av sådan mark inom kronoparkernas område.

1 vad mån de odlingsbara torvmarkerna utgöras av ströängar, är
kommittén icke i tillfälle att noggrant utreda. En utredning av denna

art skulle kräva mera tid och kostnad än som rimligen kan däråt ägnas.
För vissa områden inom lappmarken — nämligen dem, där enligt särskilda,
av kommittén avgivna förslag kolonisationsförsök under de
senaste åren satts i verket — föreligger emellertid en dylik utredning,
vars resultat torde kunna anses tämligen belysande för spörsmålet. Av
nämnda utredning visar sig, att på ifrågavarande områden — nämligen
Metsekens, Rönnlidens, Luspbergets och Aronsjökullarnas kolonisationsområden
inom Västerbottens län — odlingsbara torvmarker till en sammanlagd
areal av 1,160 hektar upplåtits till kolonisation och att för
genomförande av dessa upplåtelser ströängar till en areal av 279 hektar,
utgörande till största delen odlingsmark, måste av kronan förvärvas.

Att en avsevärd del av de för kolonisation lämpade områdena sålunda
består av ströängar innebär närmast, att ifrågavarande ängars bibehållande
i de nuvarande ägarnas hand utgör hinder för desammas upplåtande
till kolonisation. Inskränkte sig olägenheterna av hithörande ängars
bibehållande till att de sålunda måste uteslutas från kolonisationsplanerna,
skulle emellertid, med hänsyn till den tillgång på odlingsmark
som kronomarkerna i övrigt erbjuda, kunna ifrågasättas, huruvida
nr kolonisationens synpunkt tillräcklig anledning föreligger att vidtaga
särskilda lagstiftningsåtgärder för ängarnas återförvärvande till kronan.
I själva verket utgör emellertid förefintligheten av ströängar — odlingevärda
eller för odling oanvändbara — hinder för upplåtande av annan
mark, som är till odling tjänlig, och detta i sådan omfattning, att utan
ängarnas förvärvande kolonisationen å flertalet därför lämpade områden
överhuvud icke eller endast i ringa omfattning torde kunna äga ruin.
Den ägoblandning, varom här är fråga, utgör binder för utläggande av
lämpliga områden till kolonat, och den dikning som är av nöden för
torvmarksområdenas uppodlande kan i allmänhet icke åstadkommas pa
annat sätt än att även de i grannskapet liggande ströängarna torrläggas.
En dylik torrläggning, som omintetgör ängarnas brukbarhet såsom
slåtterlägenheter, lärer icke kunna lagligen genomföras utan innehavarnas
samtycke eller i varje fall utan att ersättning gäldas för det intrång,
ströängsinnehavarna anses kunna lida genom att ängarna efter torrläggningen
ej längre kunna användas till det med dem avsedda ändamålet.

Omnämnas bör måhända, hurusom förslag varit å bane, att staten
— i stället för att, såsom kommittén tänkt sig, förvärva odlingsbara
ströängar i syfte att av dem och angränsande kronomark bilda kolonat,
som av kronan upplåtas — skulle på en helt annan väg framkalla
uppodling av ströängarna. I motioner vid 1914 års riksdagar ifrågasattes
nämligen, att innehavare av ströäng skulle berättigas att upp -

lata ängen till eu självständig jordbrukslägenhet, till vilken staten då
skulle av omgivande kronomark utlägga ett lämpligt skogsskifte. Kommittén
kar för sin del ej kurmat ansluta sig till detta förslag. Dä
ströängarna i allmänhet bestå allenast av sumpmark, vara bostäder icke
lämpligen kunna förläggas, och deras belägenhet oftast utesluter möjligheten
av att de i odlat skick skulle kunna brukas från den fastighet
dit de höra eller från annan fastighet, representerar varje äng för innehavaren
ett ganska obetydligt värde. Annat bleve förhållandet, om
staten skulle tillförbinda sig att vid ängarnas eventuella upplåtande till
jordbrukslägenheter tillägga lägenhetshavaren boplats, skogsmark och
andra förmåner. Ströängsinnehavarna skulle tvivelsutan komma att vid
beräknande av ängarnas värde taga hänsyn till de av kronan utlovade
förmånerna. Den uppskruvning av priset, som härav bleve en följd,
komme åter troligtvis att stå hindrande i vägen för upplåtelser i störreomfattning,
vartill kommer, att planmässighet i upplåtelserna icke på
denna väg kan vinnas.

Om det alltså enligt kommitténs åsikt är ur kolonisationssynpunkt
angeläget, att staten äger effektiv möjlighet att återförvärva ströängar,
som äro lämpade för odling eller ligga till hinder för angränsande
kronomarks odlande, så gäller det närmast att undersöka i vad mån
gällande bestämmelser erbjuda sådana möjligheter.

Den utväg, som härvid — bortsett från frivillig överenskommelse —
för närvarande står kronan till buds, består i utbyte mot annan mark
enligt kungörelsen den 5 juni 1917. Erfarenheten visar emellertid, att
betingelserna för denna utvägs anlitande sällan äro för handen. Att, såsom
nämnda kungörelse förutsätter, för ströäng lämna vederlag i odlingsmark
eller äng är i allmänhet uteslutet, då kronan endast sällan är i
besittning av mark, som är för ändamålet användbar och tillika har det läge
att den kan ifrågakomma. För genomförande av de kolonisationsförsök,
som enligt beslut av 1918 och 1919 års riksdagar satts i verket, har
man därför sett sig nödsakad att söka träffa uppgörelse med de hemmansägare,
vilkas ströängar behövt tagas i anspråk för kolonisationen.
Denna utväg erbjuder emellertid stora svårigheter, icke blott så till vida
som en och annan ströängsinnehavare framställer överdrivna anspråk,
utan även av den anledning att inteckningshavares rätt måste tagas i
betraktande och uppgörelse i allmänhet träffas även med dem, något
som i många fall stöter på praktiska hinder.

Eu tänkbar möjlighet att på det tvungna markbytets väg sätta
staten i tillfälle att komma i besittning av de för kolonisationsändamål
erforderliga ängarna vore att låta skogsmark komma i fråga såsom

vederlag för ängarna, något som vid avvittring i andra norrländska
landsdelar än lappmarkerna förekommit i stor utsträckning och för
vissa särskilda fall, vilka dock för nu föreliggande fråga sakna betydelse,
varit tillåtet även enligt 1917 års kungörelse. Bestämmelser i sådan riktning
äro emellertid enligt kommitténs uppfattning ej tillrådliga. Den skogspolitik,
staten under senare tid följt, utgår från grundsatser, med vilka
nämnda anordning skulle stämma illa överens. Man har numera fått
ögonen alltmer öppna för de stora värden, som ligga i statsskogarna,
och det har blivit en viktig statsuppgift att sörja för ytterligare förvärv
av skog åt kronan. Ett återförvärvande på nu antydd väg av de
för kolonisationen behövliga ströängarna skulle däremot göra det nödvändigt
att avhända kronan ganska avsevärda skogsområden.

Nära till hands ligger då att, med anslutning till expropriations.
lagstiftningens huvudprincip, låta de erforderliga ströängarna tvångsvis
indragas mot kontant penningersättning. Icke heller en sådan lösning
anser kommittén — bortsett från vissa undantagsfall — vara att förorda.
Sin uppfattning härutinnan grundar kommittén icke på helgden
av den rätt varmed ströängarna innehavas. Denna rätt måste — trots
författningarnas bestämmelser om ängarnas bibehållande under fastigheterna
till dess utbyte mot annan mark kunde ske — anses vara av
den prekära natur, att hinder ej rimligen kunde möta för lagbestämmelser,
som gjorde det möjligt att, när ett viktigt allmänt intresse så
fordrade, återtaga ängar mot vederlag i kontanta penningar. Men eu
indragning på sådana villkor skulle tvivelsutan lända befolkningen till
stor skada. All garanti saknades för att den för ängarna utgående
penningersättningen användes till fromma för de fastigheter, till vilka
ängarna hört. Frestelsen att använda de erhållna kontanta medlen på
annat sätt än till fastighetens förbättrande skulle säkerligen bliva mången
för stark. Komme icke dessa medel fastigheterna till godo, skulle jordbrukarens
ställning efter indraguingen kunna bliva ganska brydsam i
alla de fall, där ängarnas höavka hushållning. Han skulle då bliva hänvisad att minska antalet kreatur
å gården eller från annat håll inköpa foder, något som måste minska
möjligheterna för honom att slå sig fram på det vanligen redan förut
karga jordbruket.

En ur olika synpunkter antaglig lösning av svårigheterna synes
däremot ligga i en anordning, liknande den som innefattas i bestämmelserna
om den s. k. tilläggsavvittringen, nämligen att vederlaget
för ängarna utgår på det sätt att staten bekostar odling av mark
i närheten av gård, från vilken ängar indragas. En dylik an -

ordning torde från rättslig synpunkt låta sig val försvaras. Innehavare
av äng erhåller visserligen icke det vederlag i annan mark, som omnämnes
i bestämmelserna om ängarnas bibehållande vid avvittringen.
Men om hans fastighet på annat sätt genom statens åtgörande vinner eu
mot förlusten av ängarna svarande, bestående tillökning i värde, synes
han näppeligen hava grund att beklaga sig. Vad som tilläventyrs skulle
kunna göras gällande vore, att fastighetens utvecklingsmöjligheter minskades,
om i samband med ängarnas indragande en del av fastighetens
odlingsmark toges i anspråk för den odling som skulle ersätta ängarna.
Men en dylik invändning förfaller, därest man, såsom kommittén tänkt
sig, gör indragningen beroende därav, att fastigheten utöver det område,
som skall på statens bekostnad uppodlas, äger annan odlingsmark i
sådan utsträckning att dess utvecklingsmöjligheter kunna anses tillgodosedda.

På nu i korthet antydda huvudprincip låter det sig alltså enligt
kommitténs mening göra att bygga en lagstiftning, som bereder staten
möjlighet att komma i besittning av de för kolonisationsändamål erforderliga
ströängarn a.

Åven ur andra synpunkter än kolonisationens är det emellertid
enligt kommitténs tanke önskvärt, att kronan åter kommer i besittning
av ströängar, och kommittén har, oavsett avfattningen av det kommittén
meddelade uppdraget, trott sig vara oförhindrad och pliktig att taga
även dessa synpunkter i beaktande.

Eu av dessa är skogsvårdens. För staten såsom skogsägare medföra
ströängarna tydligen väsentliga olägenheter. De svårigheter i bevakningshänseende
som det måste medföra att enskilda disponera över
områden, som ligga vitt kringspridda över kronomark ernå, behöva ej
närmare framhållas. Innehavarnas rätt till virke för hägnader, lador
och hässjor innefattar tydligen ock en börda för skogsägaren. Härtill
kommer det hinder ströängarna utgöra för ett genomförande av
erforderlig skogsdikning å kronomarkerna. Ehuru, såsom tidigare
erinrats, det icke kan på grund av den verkställda inventeringen bedömas i
vad mån ströängarna äro odlingsvärda eller icke, lärer det ej kunna bestridas,
att en mycket stor del av dem är för odling oanvändbar. Av hithörande
ängar torde emellertid eu stor del tvivelsutan böra ur skogsvårdens synpunkt
göras till föremål för torrläggning. Yissa av ängarna skulle under förutsättning
av torrläggning vara synnerligen lämpliga för skogsproduktion,
under det att andra behöva dräneras, enär de giva anledning till
försumpning av kringliggande egentlig skogsmark. I övre Norrland

Kolonisationskommiilén. 7

Skogsvårds synpunkten -

Allmän

rUrOängsregle ring.

intager den torsumpade skogsmarken mera än annorstädes en väsentlig
del av skogsarealen. Försumpningen anses därjämte, framförallt under
vissa ej sällan föreliggande lokala förutsättningar, utbreda sig ganska
hastigt. För begränsning av försumpningen och torrläggning av den
vattensjuka skogsmarken, är dikning en oundgängligen nödvändig åtgärd.
Då mossar och kärrmarker bilda härden för den fortgående försumpningen,
böra dessa i första hand göras till föremål för torrläggning.
Detta sker genom upptagande av ett system av avloppsdiken
tvärs genom sankmarken och laggdiken runt densamma. Då ströängarna
i allmänhet ligga spridda än här, än där på mossarna och kärrmarkerna,
kan givetvis ej undvikas, att åtminstone eu del ströängar vid sankmarkens
avdikning bliva torrlagda, vilket tydligtvis är till förfång för
innehavarne av ängarna. Då emellertid en rationell skogsvård ovillkorligen
fordrar sankmarkernas torrläggning dels för försumpningens begränsande,
dels för förvärvande av den mark för skogsproduktion, som
de å kronoparkerna kringspridda sankmarkerna i och för sig erbjuda,
måste eu given förutsättning för införande av denna form av skogsvård
vara ströängarnas förvärvande av staten. Då förutsättningarna i
övrigt för eu intensiv skogsvård redan nu äro för handen inom mycket
stora delar av statsskogarna i lappmarkerna, är tydligt, att kravet på
undanröjande av det hinder, ströängarna utgöra för införande av dylik
skogsvård, är välgrundat.

I vilken omfattning ströängar kunna behöva indragas för kolonisations-
eller skogsvård sändamål är naturligtvis beroende av den omfattning,
kolonisationen å kronomarkerna kan komma att erhålla, och den utveckling
av det intensiva skogsbruket som kan ifrågakomma, omständigheter, som
nu icke låta sig med någon säkerhet bedöma. Ätt likväl på de statsskogar,
inom vilka kolonisation kommer att äga rum, en ej obetydlig
del av ströängarna måste tagas i anspråk för kolonisationen torde man
kunna sluta sig till av det förhållande att å en av trakterna för de påbörjade
kolonisationsförsöken, nämligen eu del av Metsekens kronopark,
av 307 hektar ströängar 148 hektar befunnits erforderliga för kolonisationen.
Under alla förhållanden har man emellertid att räkna med att
tillsvidare endast ett mindre antal av ströängarna behöver tagas i anspråk
för kolonisationen och skogsbruket samt att även i eu framtid en
ej obetydlig del av dem befinnes vara ur nämnda synpunkter obehövlig
för staten.

Det ligger under sådana förhållanden närmast till hands att låta

indragningen äga rum allenast i den mån staten är i behov av ängarna
och i övrigt låta det nuvarande läget äga bestånd.

Det torde emellertid böra noga övervägas, huruvida icke, därest
en indragning i större omfattning ej är att motse ur kolonisationens
och skogsvårdens synpunkt, staten av eu annan anledning, nämligen
angelägenheten av att framdriva ett mera rationellt jordbrukssysteril
inom lappmarkerna, bör känna sig manad att för de delar av lappmarkerna,
där jordbruket äger någon betydelse, genomföra en allmän
reglering av ströängsfrågorna.

Till belysning av detta spörsmål må här i korthet redogöras för
det nuvarande på slåtterängar grundade jordbrukssystemet- i lappmarkerna
och de möjligheter för ett mera intensivt jordbruk som föreligga.

Jordbruket i de inre delarna av Norrland måste huvudsakligen
avse foderproduktiou och boskapsskötsel. Detta jordbruk har ursprungligen
varit och är på de flesta håll ännu baserat på ett extensivt system,
varvid man i största utsträckning söker tillvarataga fodret från de
självväxande ängarna och endast i obetydlig grad genom kulturåtgärder
skaffar hö åt kreaturen. Det insamlade höet är av olika beskaffenhet.
Det bästa erhålles utom från de föga omfattande vallarna genom mera
godartad fastmarks avröjande och övergödslande med kreatursspillning.
Genom bortröjning av vide längs bäckar samt genom översilning kan
även ett rätt värdefullt foder erhållas. Längs sjökanter och på botten
av sänkta tjärnar skördas ett bättre starrhö, som, särskilt då det är
uppblandat med dy fräken, anses vara ett gott kofoder. Den ojämförligt
största delen av fodret hämtas emellertid från de i det inre av Norrland
mycket talrika, huvudsakligen med starr beväxta slåttermyrarna.
Dessas avkastning är av växlande beskaffenhet men i allmänhet föga
värdefull. Understundom kan visserligen en hel myr vara slåttervärdig,
men oftast är det endast delvis man kan använda den för slåtter. Ett
huvudvillkor för starrens växt är nämligen att myren är väl bevattnad,
så att ytan större delen av året ligger i eller under grundvattenståndet.
Blir ytan torrare, uppträda dels mossor, dels ris och buskar, varvid
starren förtränges och slåttern icke blir lönande eller ens möjlig. Åveu
vattnets beskaffenhet spelar en stor roll för avkastningen. Översilande
vatten framkallar en betydande avkastning jämfört med stagnerande
nederbördsvatten. Det senare innehåller endast i ringa grad mineraliska
växtnäringsämnen och är dessutom syreiättigt, varigenom många starrarter
komma att lida brist på de för deras trevnad nödiga ämnen.
Blir vattnet stagnerande, verkar detta också frätande på gräsvallen, i

Jordbruks synpunkten.

följd varav uppstå stora lösa dyfläckar utan gräsvegetation (»fl arkar »).
I)et vanligaste förhållandet är, att myren består av dels mera fasta
ytor med ganska riklig gräsväxt dels ock mellan dem liggande dyfläckar
eller inosstuvor och strängar. En myr bör aldrig sins värjo ar utan
högst vartannat, emedan gräsbeståndet eljest tar skada och jorden utså
ees. Genom att ena årets gräsbestånd får vissna ner, starkes skottsystemet,
och den nervissnade massan verkar som gödsling för nästa
skörd.

Av de naturliga slåtterlägenheter som stå till buds i lappmarken
äro många belägna inom fastigheternas ägoområden. Till en högst
väsentlig de! utgöras emellertid slåtterlägenheterna av ströängar. Ett
mindretal av dessa äro att hänföra till sådana jämförelsevis göda lägenheter,
som omnämnts i det föregående. Särskilt förekommer ett ej obetydligt
antal s. k. bäckröjningar. Det vida övervägande antalet ströäugar
består emellertid av sämre starrängar, som ej kunna slås oftare
än°vartannat eller vart tredje år. Bruket av dylika sämre slåtterlägenheter
bildar en föga tacksam jordbruksmetod. Den påkallar visserligen
ingen egentlig skötsel eller några utgifter för gödsling raen å andra
sidan bliva bärgningskostnaderna med hänsyn till den ringa avkastningen
synnerligen kännbara, särskilt i de tall då lejd arbetskraft måste anlitas.
Dessutom är det ganska svårt att erhålla för dylikt arbete lämpligt och
vant folk, som är villigt att dagen i ända trampa i de blöta starrängarna.
Följden bär blivit, att slåtterarbetet städse måste betalas ganska
högt, ofta med normala dagsverkspriser och därutöver fri kost. Härtill
kommer kostnaden för höets hemforsling. Denna kräver ett synnerligen
tidsödande arbete, som verkställes under vintern i merendels
snörik och obanad terräng.

My rslåttern är således i själva verket mycket betungande för det
norrländska jordbruket. Åven för mindre gårdar kräver den oproportionerligt
stor arbetsstyrka, och för de större, som måste lega arbetshjälp,
blir den helt enkelt icke lönande. Det torde knappast finnas
exempel på att en gård, som hämtar sitt hö allenast från slåttermyra!,
kan hålla eu större kreatursbesättning. Framhållas må även den osäkerhet,
som slåtter bruket medför ur bärgningssynpunkt. Regnig väderlek
under bärgningstiden kan, såsom erfarenheten visar, medföra ödesdigra
följder, då man för bärgningens fullständiga utförande har av nöden
en sammanhängande period av lämplig väderlek. Luder våtår, sådana
som exempelvis år 1902, inträder lätt ett fullständigt nödläge.

Skall med de alltjämt stigande arbetspriserna jordbruket i lappmarksområdena
i längden bliva lönande, måste det drivas efter eu mera

intensiv metod. På grund av klimatförhållandena i ifrågavarande trakter
torde dervarande jordbruk visserligen, såsom redan nämnts, även i
framtiden höra inriktas huvudsakligen på foderproduktion, men denna
bör företrädesvis baseras på odlad jord. Skörden kan på detta sätt
drivas upp högst väsentligt, och - kostnaderna för bärgning och hemforsling
nedbringas betydligt, helst då såväl brukning som bärgning kunna
ske med hjälp av arbetsbesparande maskiner, varigenom bohovet av
mänsklig arbetskraft kan i hög grad reduceras.

Bland dem som inse nödvändigheten av en övergång till ett mera
intensivt jordbruk finnas emellertid många, som hålla före, att eu dylik
övergång ej kan ske omedelbart utan endast så småningom i samma
mån man genom eu successiv utökning av kreatursbesättningen vinner
ri kli gare tillgång på gödningsämnen. För såvitt detta påstående rör
uppodling av fastmark, torde tvifvelsutan också visst fog finnas för detsamma.
Däremot torde uppodling av myrmark erbjuda eu möjlighet
att, utan avvaktande av ladugårdens utökning, vinna avsevärda tillskott
i höproduktionen. Vid odling å myrmark kan god avkastning erhållas
medelst tillförsel av konstgjorda gödselmedel med eller utan ett mindre
tillskott av naturlig- gödsel.

Myrmarker erbjuda även ur andra synpunkter vissa fördelar såsom
odlingsmark. Visserligen kriives, innan de kunna tagas i bruk, en mera
genomgripande torrläggning. Denna är dock i många fall föga dyrbar,
och när den väl kommit till stånd, ställer sig själva uppodlingen vanligen
mycket lätt. Myrjorden håller fuktigheten synnerligen jämnt, i
följd varav gräsarterna äro mera varaktiga å dylik jord än å fastmark.
Man bör, under förutsättning av ofta upprepade övergödslingar med
konstgödsel, kunna hålla vallarna 5—6 år utan ombrytning. Exempel
finnas på ännu längre varaktighet. Under denna tid behöver vallen
endast harfning på våren, övergödsling och möjligen vältning med tung
vält, arbeten som kunna utföras synnerligen snabbt.

Den omständigheten att bruket av odlad myr kräver kontanta
utgifter för konstgödsel — en post från vilken brukaren av slåtterängar
är fritagen — kan icke innefatta någon avgörande invändning
mot myrodlingen. Även slåtterbruket måste, såsom förut framhållits,
i allmänhet kräva vissa kontanta utlägg för lega av arbetsfolk, och med
arbetsprisens stegring måste dessa utlägg- ställa sig alltmera betungande,
medan vid myrjordbruk den lejda arbetskraften alltmera kommer att
spela eu underordnad roll, i den män maskinell kraft bär kan komma
till användning.

Fördelarna av n tv rödling framträda i synnerhet, då odlingen ligger

i gårdens omedelbara närhet. Ligger den på något avstånd från gården*
är det önskvärt, att god transportväg finnes. Alldeles oeftergivligt är
dock ej detta. Transport av hö ocli konstgödsel kan ske vintertid även
om väg ej finnes. Den redskap, som behöves för den obetydliga brukningen,
kan släpas till odlingsområdet. Under de år som följa, då insåning
ägt ram, erfordras endast överharvning med eu lätt Larv på
våren. Vid slåttern får man eventuellt undvara slåtter!»askin. Så tätt
som gräset bär står, går skördearbetet ändock synnerligen snabbt jämfört
med slåttern på ströängarna.

Av vad nu anförts torde framgå, att bruket av slåtterängarna ur
ekonomisk synpunkt ingalunda kan mäta sig med det mera intensiva
jordbruk, som även i lappmarkerna äger goda förutsättningar. Det
skulle enligt kommitténs åsikt i själva verket vara till största båtnad
för åborna själva, om de mera allmänt övergåve slåtterbruket och ägnade
sig åt uppodlande av mark inom sina ägoområden, framför allt myrmark.

Efter all sannolikhet måste också i dessa trakter liksom annorstädes
myrslåttern i längden vika för mera rationella jordbruksmetoder.
Den omständigheten att under ett par av de senaste krigsåren slåtterängarna
i viss män åter kommit till ökad användning kan icke med
fog åberopas såsom bevis mot nämnda antagande. De förhållanden,
som dessa år rådde på det norrländska jordbrukets område och som
särskilt gjorde sig kännbara i en allmän foderbrist, till vars uppkomst
även sällsynt ogynnsamma väderleksförhållanden bidrogo, voro
av den exceptionella natur, att de näppeligen kunna komma i betraktande,
när det gäller att beräkna den kommande utvecklingen.

Men om denna ock i stort sett måste antagas komma att gå i
riktning av myrslåtterns övergivande, torde det dock, så framt ej något
ingripande från det allmännas sida äger rum, taga en rundlig tid, innan
ängsbruket mera allmänt blivit utbytt mot bruket av odlad jord. Befolkningens
ekonomiska ställning utgör ett hinder för det hastiga framåtskridande
som härvidlag vore önskvärt. De understöd som från statens
sida lämnas för utdikning av sumpmarker — särskilt från norrländska
avdikningsanslaget — äro visserligen i och för sig ganska betydande
men dock ej tillfyllest lör att sätta befolkningen i stånd att åstadkomma
de uppodlingar, som skulle vara av nöden för att. ersätta slåtterängarna.
Fördomar och oföretagsamhet stå ock hindrande i vägen för den önskvärda
utvecklingen.

1 betraktande av nu framhållna omständigheter har kommittén
för sin del ansett sig böra föreslå, att i de delar av lappmarkerna, som
över huvud komma att beröras av kommitténs förslag, de å kronomark

belägna ströängarna i allmänhet indragas på det sätt som i annat sammanhang
förordats, nämligen mot vederlag i form av bekostande av
odling i gårdarnas närhet. En sådan indragning kommer, såsom i
det följande närmare skall utredas (s. 96), visserligen att åsamka statsverket
ganska betydande kostnader. Men kommittén håller före, att
de fördelar, som ur här förut angivna synpunkter vinnas genom ängarnas
återgång till staten, väl motivera en dylik utgift.

Såsom förut nämnts plägar man med beteckningen ströängar förstå Med »trsendast
de vid avvittringen inom lappmarken under fastigheterna bibe- f^rUga''
hållna ängar, vilka äro belägna utom fastigheternas egentliga ägoområden. * andra delar
Med ströängar jämförliga ängslägenheter förekomma emellertid även av
bär och var i det Övriga Norrland samt i Dalarna. Deras antal är dock lappmarsynnerligen
obetydligt och de spela ingalunda den roll för jordbruket **”**''
som ströängarna inom lappmarken. Endast i vissa socknar i norra
Dalarna är förekomsten av dylika ängslägenheter, här kallade myrslogar,
så avsevärd att deras betydelse för jordbruket i någon mån kan jämföras
med ströängarnas.

Vad till en början angår trakterna utanför lappmarkerna i de norr- ») Norrland.
ländska länen, torde i äldre tider, särskilt inom vissa delar, förhållandena
hava varit ganska likartade med de i lappmarkerna rådande. Jordbrukaren
begagnade sig även här i stor utsträckning av de å skogsmarkerna
kringspridda slåtterlägenheterna. Emellertid synes vid avvittringen
fastigheternas ägoinnehav i allmänhet hava kunnat begränsas
inom det i författningarna tillåtna antalet ägoskiften — i allmänhet
högst tre — något som delvis torde hava berott, därpå att de områden,
som tilldelades hemmanen och nybyggena, voro så rikligt tilltagna att
man merendels kunde omsluta även de kringspridda utängarna. Där
detta ej lät sig göra, företogos i stor omfattning ägoutbyten mellan
kronan och enskilda. Mera sällan inträffade det därför, att enskilda
blevo bibehållna vid de ängar, som komrao att ligga å de jämförelsevis
små skogsområden, vilka avskildes för kronans räkning.

De första bestämmelserna om avvittring inom dessa län lämnades
genom författningar, utfärdade under senare hälften av 1700-talet.

Dessa författningar innehöllo icke några närmare föreskrifter om det
antal skiften, som Unge tilldelas varje hemman, och i fråga om de utom
områdena belägna slåtterängarna medgavs, att dessa finge bibehållas

under fastigheterna. Sålunda föreskrevs, att när frånskilt och. utmärkt
blivit, vad kronan tillhörde, finge den hemmansinnehavare, som dåra
förut nyttjat slåtterlägenheter, fäbodställen och andra uppodlingar, därtill
framför någon annan äga optionsrätt, därest han det åstundade, mot
det att han efter vissa frihetsår svarade till det mantal och den ränta,
som efter skedd utsyning och skattläggning därå kunde belöpa.

I enlighet med den ståndpunkt, som de äldre avvittringsförfattuingarna
sålunda intogo beträffande utängarna å kronans marker, blevo dylika
ängar i stor utsträckning skatt lagda och bibehållna under hemmanen.
Genom de senare utfärdade bestämmelserna om avvitlring — stadgan
den 8 december 1820 för Jämtland samt den 10 februari 1824 för Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, den senare tillämpad även i
Gävleborgs län — lämnades emellertid åtskilliga föreskrifter i syfte att
begränsa de enskildas innehav inom vissa bestämda ägoskiften. Sålunda
stadgades, att vid utbrytningen borde var och en hemmansägare tilläggas
sin avskilda del och även vid sina inägor bibehållas, eller om detta ej
kundo ske, tilldelas jämngott vederlag; dock kunde två, högst tre skiften
tillåtas. 1 vissa fall kunde Konungens befallningshavande undantagsvis
medgiva högre skiftesantal. Anledningen till sistnämnda stadgande torde
just hava varit svårigheten att förlägga ägoskiftena på sådant sätt att
därinom kom me att falla de till fastigheten hörande, å skogsmarken
kri ngspridda slätt erlägenheterna.

För att förekomma att oregelbundna angelägenheter å kronans områden
för framtiden kvarbleve under hemmanens och nybyggenas ägovälden
företogos, såsom ovan nämnts, i stor utsträckning ägoutbyten mellan kronan
-och enskilda. Det kan väcka förvåning att ägoutbyten i sådan omfattning
kundo komma till stånd, då kronans tillgång på lämplig veder!agsmark
att lämna i utbyte mot ängarna icke kunde vara så betydande. Förklaringen
torde ligga däri att ängarna till stor del utbyttes mot skogsmark.
Ågoutbytena verkställdes enligt skiftesstadgans bestämmelser,
och beräknades därvid i allmänhet efter gradering eu viss areal ängs
mark motsvaras av sex gånger så stor areal skogsmark.

I den män ängarna å kronomärke!! icke kunde göras till föremål
för ägoutbyten på grund av att lämpligt vederlag ej fanns att lämna invid
hemmanets eller nybyggets rågångar, förfor man så, att kring de
mera värdefulla ängarna ut lädes regelbundna skiftesgränser. Dessa utskiften
inräknades i det antal skiften, vari hemmanets ägovälde fick uppdelas.
Då avvittringsförfattningarna icke medåvo flera än högst tre skiften,
visade det sig uppenbarligen ej sällan nödvändigt att överskrida detta
antal, vartill fordrades Konungens befallningsbavandes tillstånd. Sådant

meddelades jämväl i ganska stor utsträckning, särskilt vad Västerbottens
och Norrbottens läns kustland angår, och förekom sålunda ofta, att
hemmanen lingo sig tillagda, förutom hem- och skogsskiften, ytterligare
1—3 utskiften.

I eu del fall blevo emellertid, trots att avvittringsförfattningarna
icke gåvo stöd åt ett sådant förfaringssätt, de å kronomarkerna belägna
ängarna behållna under fastigheterna, utan att därvid bestämda ägogränser
uppdrogos kring desamma. Dessa ängar äro till sin yttre
natur alldeles likartade med ströängarna inom lappmarkerna, ehuru deras
rättsliga ställning är en helt annan än ströängarnas. Några särskilda
föreskrifter, jämförliga med dem som gälla angående ströängar tillhörande
lappmarkskemman, hava icke lämnats angående dylika till urfjäll
ar hänförliga ägor. Den rätt, varmed de innehavas, är fullt likställd
med enskild äganderätt till annan jord.

Kommittén har låtit verkställa utredning i vad mån oregelbundet
formade ängslägenheter förekomma å kronomarkerna utom lappmarken
i de norrländska länen. Uppgifter härom hava inhämtats från samtliga
revirförvaltare, och hava därjämte, vad Norrbottens läns kustland angår,
undersökningar verkställts å länets lantmäterikontor.

Efterföljande tabell utvisar, i vilka socknar dylika av enskilda
disponerade ängar å kronomark förekomma, ävensom arealen av ängarna.

Norrbottens läns kustland

Socken		Areal
Piteå.....................................	..................... 23	hektar
Råneå ...................................	..................... 26	>
Edefors ................................	................... 42	»
Överluleå................................	....................... 9	»
Alvsby ...................................	...................... 16	»
överkalix ..............................	..................... 73	»
Nederkalix ...........................	.................... 106	»
Karl Gustaf........................	...................... 47	»
Övertorneå ...........................	..................... 18	»
Korpilombolo.........................	....................... 8	»
	368	))

Kolonisa Hans k otnm it ten.

VästernorrJands län.

Socken			Areal
Ljustorp..........		..... 19	hektar
Bodum.............		1	y>
Fjällsjö.............		.... 28	»
Junsele .........		... 35	»
		83	»
	Gävleborgs län.
Bjuråker..........		. .. 8	y>
lledesunda........		.. 30	»
Valbo................		.... 15	»
		53	»

Av berörda tabell framgår, att ängar av ifrågavarande art huvudsakligen
förekomma å kronomarker inom Norrbottens läns kustland samt
i obetydlig utsträckning å kronoparker i Västernorrlands län och i
Gävleborgs län. Å samtliga övriga inom Norrland belägna kronomarker
förekomma däremot, såvitt utredningen ger vid handen, icke
några av enskilda disponerade ängslägenheter, som kunna jämföras med
ströängarna inom lappmarken.

Frågan om återförvärvande till kronan av dessa utom lappmarkerna
belägna ströängsliknande ängar ställer sig under sådana förhållanden
helt annorlunda än spörsmålet om indragningen av ströängarna.
Kronan kan beträffande utängarna i kusttrakterna icke, såsom i fråga
om lappmarkernas ströängar, åberopa någon skyldighet för innehavarna
att finna sig i sådana ägoutbvten, som vid ströängarnas bibehållande
under fastigheterna förutsattes framdeles skola äga rum. Åtgärder från
kronans sida för ett lösgörande av dessa ängar från de fastigheter, till
vilka de nu höra, skulle innebära ett starkt ingrepp i den enskildes rätt.
Synnerligen vägande skäl torde därför böra föreligga, om kronan på
sätt som föreslagits i fråga om ströängarna jämväl skulle inlösa nu ifrågavarande
utängar.

Några dylika skäl torde emellertid knappast förefinnas. Den ringa
förekomsten av dessa ängar gör behovet av deras förvärvande åt kronan
mindre trängande. Väl kunna ängarna antagas i ett eller annat fall bliva
till hinder vid anläggande av nya lägenheter å kronoparkerna eller vid utdikning
av försumpade skogsmarker, men att av sådan anledning företaga
en allmän inlösen av ängarna torde icke vara påkallat. Önskar kronan

för något ändamål komma i besittning av sådan äng, kan kronan
påfordra ägoutbyte, därvid skiftesstadgans regler skola äga tillämpning.
Därtill kommer, att utängarna utanför lappmarken i motsats mot ströängarna
icke kunna sägas nämnvärt inverka på jordbrukets drift. Kommittén
har på dessa grunder ansett sig icke böra föreslå några bestämmelser rörande
de i de norrländska länen utom lappmarkerna förekommande
utängarna.

Vad slutligen angår Dalarna förekomma, såsom förut nämnts, i b> »<*****■
vissa socknar å kronomarkerna slåtterängar (myrslogar), som erbjuda
eu viss likhet med lappmarkernas ströängar. Dessa ängar intaga
emellertid i rättsligt avseende en ställning, som i avsevärd mån skiljer
dem från såväl ströängarna som kustlandets utängar.

De tidigare bebyggarna i Dalarna torde i likhet med lappmarksborna
i väsentlig grad hava i sitt jordbruk varit beroende av den naturliga
slåttern från de å skogsmarkerna spridda ängarna. Stundom
blevo väl dylika slogar vederbörligen insynade och tillagda hemman och
nybyggen, men i flertalet fall torde jordbrukarna icke hava kunnat åberopa
någon särskild rättsgrund för innehavet av slogarna, utan stödde
de sig därvid endast på gammal hävd, som utan anmärkning från myndigheternas
sida fått utveckla sig.

I de delar av Dalarna, där avvittring ifrågakommit, fortgick denna
i samband med storskiftet, varom föreskrifter lämnades genom kungl.
brev den 17 augusti 1804 samt senare utfärdade bestämmelser, särskilt
kungörelsen den 18 februari 1859. När storskiftet för något över etthundra
år sedan tog sin början, hade sedan lång tid tillbaka pågått eu nästan
»obegränsad klyvning av jorden, vilken lett till eu för jordbruket synnerligen
menlig ägoblandning. Storskiftet hade till ändamål att sammanföra
de små och spridda ägorna i större skiften, så att därav bildades
besutenketer, d. v. s. ägolotter av den storlek och beskaffenhet att en
åbo kunde hava sin bärgning därå. Sedan åker och äng sålunda blivit
lagda i så 1''å skiften som möjligt, skulle byarna och hemmanen få sig
tillagd nödig skogsmark, jämväl i avgränsade skiften. Vad som återstode
av skogsmarken avvittrades för kronans räkning.

Då tillgången på skogsmark var ganska begränsad, kom avsättande
av mark för kronans räkning endast att äga rum i ett fåtal socknar.
Kronan innehar sålunda för närvarande skogsmark, som avvittrats
i sammanhang med storskiftet, endast inom följande socknar,
nämligen Lima och Transtrand, Sårna och Idre samt Älvdalen även -

som inom Hamra socken, som undergått storskifte gemensamt ined Oren
socken.

Då det vid storskiftet inom nämnda socknar visade sig, att ett
stort antal myrslogar komino att falla utanför hemmanens ägoskiften
icke allenast å kronomark utan även å andra fastigheters skogsområden
eller mark, avsatt till samfällighet, föranledde detta särskilda bestämmelser
angående slogarnas bibehållande för viss tid under fastigheterna. Det tidigaste
av Kungl. Magt härutinnan meddelade beslut lämnades genom kung!,
brev den 8 april 1870, varigenom beträffande myrslogarna i Lima och
Transtrands socknar förklarades, att jordägare, som innehade myrslogar å
skogsmark, vilken genom skifte tillfälle annan, finge bibehållas i orubbad
besittning därav under tjugu ur efter storskiftets slut, men vore därefter
skyldig att av skogsmarkens ägare taga lösen efter mätismanna
ordom. Liknande bestämmelse angående myrslogarna lämnades sedermera
för Oroa socken jämte Hamra kapellag genom kungl. brev den
19 september 1879, för Älvdalens socken genom kungl. brev den 3
september 1885 samt för Sårna socken och Idre kapellag genom kungl.
brev den 13 november 1891. I fråga om Älvdalens socken medgavs
därjämte, att ägare av myrslog, som funnes å kronopark eller samfälJighetsmark,
finge därifrån, efter anvisning av vederbörande revirförvaltare,
kostnadsfritt erhålla det virke, som åtginge till behövliga hägnader,
hässjor och hölador vid myrslogen.

1 enlighet med de sålunda lämnade medgivandena blevo hemmansägarna
vid storskiftet bibehållna vid besittningsrätten av de utom ägoskiftena
fallande myrslogarna, oavsett om de lågo ä kronomark eller inom
skogsområde, som avsattes till allmänning eller tilldelades enskilda. Arealen
av de ä kronomark belägna myrslogarna utgör enligt de vid storskiftet
upprättade ägobeskrivn regarn a över kronomarkerna följande:

Lima........................................................... 148.2 7 hektar

Transtraud ............................................. 186.9 1 »

Hamra....................................................... 3,131.35 »

Älvdalen.................................................... 3,766.9 5 :»

Sårna och Idre...................... 343.40 »

Vad Sårna och Idre angår torde arealen av mvrslogar å de därstädes
belägna kronomarkerna vara åtskilligt större än vad sålunda angivits
vid storskiftet. Å områden, som redan tidigare avsatts till kronoparker
och som endast delvis intogos i storskiftet, finnes nämligen ett
ej ringa antal myrslogar, vilka vid utstakning©!! av k ron oparkerna fingo

av de dåvarande innehavarna bibehållas. Jämväl torde en de! av enskilda
disponerade mvrslogar förefinnas å vissa områden inom Sårna och Idre,
som varken ingått i storskiftet eller blivit avsatta såsom kronopark.

Den rätt, varmed jordägarna innehava myrslogarna, innebär icke
någon äganderätt till själva marken utan endast nyttjanderätt, d. v. s.
ratt att skörda det å ängarna växande gräset. Myrslogarna hava icke
vid storskiftet tagits med vid beräkningen av fastigheternas skattetal,
och de finnas icke redovisade i beskrivningarna över de ägor, som tilldelats
hemmanen. 1 storskifteshandlingarna upptagas de endast i beskrivningarna
över kronomarkerna, varvid deras areal angives, utan att
det likviil utmärkes, til! vilka fastigheter de olika slogarna höra. Något
tvivel om att myrslogarna icke blivit hemmansägarna tillagda med äganderätt,
torde således icke kunna förefinnas.

I detta sammanhang må omnämnas, att å kronomarkerna inom
Sårna och Idre jämväl förekomma slogar av eu annan .art än de förut
nämnda, nämligen s. k. ängsslogar. Härmed avses sådana utmed vattendragen
belägna bättre ängar, vilka vid storskiftet graderats såsom inägojord.
Angsslogarna hava vid skiftet behandlats såsom annan till
fastigheten hörande jord, endast med den avvikelsen att de icke blivit
med räta skifteslinjer avgränsade från kringliggande skogsmark. Några
särskilda för innehavet av ängsslogar gällande bestämmelser äro icke
meddelade, utan den rätt, varmed dessa innehavas, är fullt likställd med
rätten till annan mark, som tillagts fastigheten. Arealen av ängsslogarna
å kronomark inom Sårna och Idre socknar uppgår enligt storskifteshandlingarna
till 4L3,-i hektar.

Sedan numera 20 år förflutit efter det storskiftet avslutades i de
socknar, varom här är fråga, har ägaren av den kring myrslog liggande
skogsmarken befogenhet att lösa till sig den rätt, varmed myrslogens
innehavare besitter densamma. Skogsmarkens ägare är därvid skyldig
att gälda lösen »efter mätismanna ordom». Innebörden av denna bestämmelse
är ej fullt klar. Meningen torde vara, att skiljemän skola
utses, vilka hava att bestämma den lösensumma, som tillkommer myrslogens
innehavare. Någon talan mot dessa »mätismäns» beslut torde
icke få föras, utan detta är slutgiltigt.

Vad de å kronomarkerna belägna myrslogarna angår bär kronan
redau i vissa trakter begagnat sig av sin rätt att inlösa slogarna. Detta
är fallet med mvrslogarna å kronoparkerna i Lima och Transtrands
socknar samt å Hamra kronopark. Vid inlösen av ifrågavarande myrslogar
hava emellertid icke mätismän tillsatts, utan kronan lyckades
med innehavarna träffa frivilliga överenskommelser. Löseskilling erlades

endast för sådana slogar, som under de senare åren hävdats, och innehavarna
förklarade i do med dem träffade aftalen, att de avstode från
all dem tillbommande rätt till slog'' å den kronopark, som var i fråga.
Berörda kronoparker torde alltså numera hava blivit helt befriade från den
enskilda förut tillkommande rätten till myrslog. Beslut om inlösen av
myrslogarna meddelades genom kungl. brev den 7 december 1900 angående
Lima kronopark, den 4 april 1902 angående Transtrands kronopark
samt den 4 februari 1910 angående Hamra kronopark. Sammanlagda
lösenbeloppet för myrslogarna utgjorde i fråga om de båda förstnämnda
kronoparkerna respektive 3,387 kronor och 1,406 kronor 25
öre samt beträffande Hamra kronopark 37,869 kronor 99 öre.

Vad angår kronans marker inom Älvdalens samt Särna och Idre
socknar har någon inlösen av de därstädes belägna myrslogarna ännu
icke ägt rum. Fråga om dessa slogars återförvärvande till kronan bär
emellertid blivit väckt. 1 fråga om myrslogarna å kronomarkerna inom
Älvdalens socken har, sedan försök att träffa godvillig uppgörelse med
sloginnehavarna strandat, domänstyrelsen i skrivelse den 28 augusti
1915 till Konungens befallningshavande i Kopparbergs län anhållit, att
åtgärder måtte vidtagas för tillsättande av mätismän för myrslogarnas
värdering i och för deras inlösen, för kronans räkning. 1 anledning
därav har Konungens befallningshavande meddelat förordnande för ordförande
i mätismannanämnden, och hava därjämte mätismän utsetts av
myrslogsinnehavarna. Någon värdering av slogarna har emellertid ännu
icke blivit verkställd, beroende, enligt vad ordföranden i mätismannanämnden
meddelat, därpå att mätismännen ansett en inlösen av slogarna
under nuvarande extraordinära ekonomiska förhållanden ofördelaktig såväl
för kronan som den enskilde. Vad angår myrslogarna inom Kärna och
Idre hava några andra åtgärder för deras förvärvande åt tronan icke
vidtagits än att jägmästaren i Idre revir genom skrivelse i augusti 1917
till domänstyrelsen påkallat sådana åtgärder.

Ehuru innehavarna av myrslogar å kronomarkerna, enligt vad som
framgår av det föregående, äro skyldiga att mot lösen avstå ängarna
till kronan, har det ansetts böra tagas under övervägande, huruvida icke
eu anordning liknande den, som föreslagits för indragning av ströängar
inom lappmarkerna, borde stadgas jämväl i fråga om återförvärvande
av myrslogarna. Enligt gällande bestämmelser är myrslogsinnehavaren
berättigad att erhålla lösenbeloppet för slogarna kontant utan någon
skyldighet att genom odling eller förbättring å sin fastighet bereda sig
ersättning för den avkastning, som genom slogarnas skiljande från fastigheten
frångår honom. Nära till hands ligger att å myrslogarnas in -

lösen tillämpa samma system som föreslagits för ströängarnas indragning,
nämligen att det av kronan lämnade vederlaget utgår genom bekostande
av odling, som beräknas giva en avkastning motsvarande den som ängarna
lämnat.

Tillräckliga skäl att såsom villkor för utfående av den löseskilling,
som kan bestämmas för myrslogarna, ålägga hemmansägarna
skyldighet att å sina fastigheter verkställa odlingar torde dock knappast
föreligga, ehuru utan tvivel en dylik anordning, i likhet med vad som
framhållits i fråga om lappmarkerna, skulle ur jordbrukets synpunkt
vara till gagn.

Frånsett vissa områden av underordnad betydelse spela emellertid
myrslogarna numera i allmänhet icke samma roll för jordbrukarnas hushållning
som ströängarna inom lappmarkerna. Under de senare åren, då på
grund av de med kristiden sammanhängande förhållandena tillgången
på foder varit ringa, har visserligen myrslogarnas betydelse för jordbruket
tillfälligtvis stegrats. Det torde dock icke vara att befara, att
en inlösen av myrslogarna enligt gällande bestämmelser, särskilt om
den icke företages förrän de eu rådande extraordinära förhållandena
upphört, skulle medföra några vådor för jordbruket i de trakter, varom
här är fråga. Kommittén har i anledning därav icke ansett sig böra
tillstyrka, att det omständliga och för kronan kostsamma förfarande,
som föreslagits för indragning av ströängarna inom lappmarkerna,
jämväl skall tillämpas å inlösen av myrslogarna i Dalarna, utan funnit
nu gällande bestämmelser böra bibehållas.

Vad de å kronomark erna inom Sårna och Idre socknar belägna
ängslogarna angår torde åtgärder i syfte att genom tvångsinlösen förvärva
dessa åt kronan icke böra ifrågasättas redan av den anledning
att de, såsom förut nämnts, innehavas med samma rätt som annan
fastigheterna tillagd mark. Därtill kommer, att dessa områden utgöras
av merendels rikt givande s. k. bäckängar, vilkas avkastning är av stor
betydelse för fastigheterna.

Förslaget till lag om ströängars indragande till kronan.

Lagförslaget upptager i en första avdelning under »Allmänna bestämmelser»
reglerna för ströängars indragande enligt grundsatsen om
vederlag i form av odlingsersättning. I en andra avdelning hava sammanförts
de särskilda bestämmelser, som kunna vara erforderliga beträffande
indragningen av ängar, tillhörande fastighet, vara ej idkas
jordbruk, ävensom av hemmanslott, som uteslutande består av en eller
flera ströängar.

Utöver vad som förut anförts angående lagförslagets allmänna
grunder, må i fråga om vissa av de särskilda bestämmelserna i förslaget
anföras följande.

Enligt gängse språkbruk inbegripas, såsom av den föregående
redogörelsen framgår, under uttrycket ströängar ej blott de å kronomark
belägna ängar, som under awittringen bibehöllos under hemmanen och
nybyggena, utan även fastigheternas slåtterängar å de vid awittringen
uppkomna s. k. allmänningar samt sådana ängar, som kommo att ligga
inom andra fastigheters ägoområden.

Vid den allmänna awittringen inom Norrbottens läns lappmark
beslöts, att en fjärdedel av det skogsanslag, som enligt avvittringsförfattningarna
borde tilläggas fastigheterna, skulle avsättas till allmänningar.
Dessa äro samfälld egendom. Varje åbo inom awittringslaget,
vilket inom Norrbottens läns lappmark sammanfaller med socknen, har alltså
efter skatt del i den för socknen avsatta allmänningen. Arealen av
allmänningarna inom Norrbottens läns lappmark uppgår till omkring
221,000 hektar. Därå belägna ströängar äro i avvittringshandlingarna
angivna till eu areal av omkring 9,220 hektar.

Från den ståndpunkt, kommittén intagit i fråga om önskvärdheten
av att för jordbrukets upphjälpande inlåta sig på en omfattande indragning
av ströängar, kan följdriktigheten synas kräva, att jämväl de
å allmänningarna belägna ängar indragas. Den omständigheten att de till

en fastighet hörande ängarna händelsevis varit så belägna att de vid
avvittringen kommit att lalla inom skogsområde, som blivit avsatt till
allmänning, borde, kan det synas, icke ställa fastighetens innehavare i
sämre ställning än som beredes den, vilkens ströängar blivit förlagda ä
kronans marker. Inom kommittén har jämväl till en början ifrågasatts
att med ängar å kronomark likställa dem, som ligga inom allmänning^.
Emellertid har kommittén funnit åtskilliga svårigheter vara förbundna
med indragning av dessa senare ängar. Till en början kan ifrågasättas,
huruvida kronan kan anses hava rätt att här ingripa och sätta sig i
besittning av ängarna. Då Kungl. Maj:t vid avvittringen medgav, att
de under hemman och nybyggen tydande utängarna skulle få tillsvidare
bibehållas, hade detta, såsom nämnts, enligt ordalydelsen i hithörande
bestämmelser icke avseende å andra ängar än dem, som lågo på kronomark
eller i vissa fall även annan kronomark, fastän åt medgivandena
gavs den vidsträckta tolkningen, att överhuvud ängar utom fastigheternas
egentliga ägoområden, oberoende av var de voro belägna, blevo bibehållna
under fastigheterna. Det är ej fullt klart, huru de i sammanhang
med förklaringen om ängarnas bibehållande givna stadgandena om ägoutbyten
skola tolkas. Aledan det naturligtvis är kronan, som äger tillbyta
sig ängarna på kronomarkerna, måste det däremot anses i viss
mån tvivelaktigt, huruvida i fråga om ströängar å allmänningar rätten
att påkalla ägoutbyten tillkommer kronan eller allmänningsdelägarna.
Men även under antagande att kronan i detta fall är rätt sakägare, torde
de synpunkter som i det föregående framhållits beträffande ströängar ä
kronans marker näppeligen vara tillämpliga i avseende å ängarna på
''allmänningarna. Någon kolonisation å dessa senare är, åtminstone för
närvarande, icke ifrågasatt, och så länge krouoparkerna erbjuda rikedom
på tillfällen till bosättning, har staten ej någon anledning att ikläda sig
uppoffringar för anskaffande av kolonisationslägenheter på annat håll.
Det är för övrigt svårt att inse, hur ifrågavarande ängar skulle behandlas,
sedan de kommit i kronans hand. De skulle, i den mån de ej upplätes till
lägenheter, för kronan bliva ganska värdelösa. Det enda sätt, varpå kronan
skulle kunna tillgodogöra sig dem, vore, att de som därtill lämpade sig utarrenderades
såsom slåtter, men därvid måste tagas i betraktande det besvär
och den kostnad, förvaltningen av dessa stundom långt ifrån kronoparkerna
belägna ängar skulle åsamka kronan. Lämpligast vore, att ängarna
i en eller annan form överlätes till ägarna av allmäuningen. Då det väl icke
kan ifrågakomma, att detta skulle ske utan någon ersättning till kronan,
kan man, för den händelse att allmänningsdelägarna icke skulle vara
villiga att med penningar inlösa ängarna, möjligen tänka sig ett ägo Kolonisationskommitlén.

utbyte mellan allmänningen och kronan, varvid dock vederlaget för
ängarna i huvudsak endast kunde utgöras av skogsmark. Troligt är
emellertid, att en sådan anordning skulle möta motstånd från allmänningsdelägarnas
sida. Det har av dessa skäl icke ansetts tillrådligt att
på angiven väg söka någon lösning av frågan.

På nu anförda grunder har kommittén funnit sig icke böra föreslå,
att de av kommittén ifrågasatta åtgärderna för strö ängars skiljande från
hemman och nybyggen skulle komma att omfatta sådana ängar som äro
belägna å allmänningar. Vill man eu gång i framtiden utsträcka ströängsregleringen
till allmänningsskogarna, synes initiativet böra komma
från allmänningsdelägarna, då saken närmast berör dem och kronan
svårligen kan ingripa härutinnan, med mindre ägarna till allmänningarna
ställa sig villiga att medverka till eu lämplig lösning av frågan.

Såsom förut framhållits har eu del ströängar kommit att bliva
liggande inom områden, vilka tillhöra andra fastigheter, ehuru man sökt
att genom ägoutbyte såvitt möjligt undvika eu dylik ägoblandning.
Arealen av dylika inom enskildas ägogränser liggande ströängar är
emellertid ganska obetydlig. Kommittén bär, såsom påpekats, ej ansett det
lämpligt, att indragningen utsträckes att omfatta dylika ängar. Ehuru
eu reglering av dem väl mången gång kan vara ganska önskvärd, särskilt
för ägaren av den fastighet, varinom de äro belägna, torde dock
vara lämpligast att en dylik reglering genomföres allenast i den mån
och på det sätt förhållandena i varje fall påkalla. Bäst synes det vara
om ägoutbyten kunde komma till stånd mellan ströängsinnehavaren
och åbon å den fastighet, varinom ängen är belägen. Mot inlösen av^
dessa ängar för kronans räkning kunna samma skäl framhållas som
i fråga om ängarna på allmänningarna.

Den ståndpunkt, kommittén intagit i fråga om uteslutande från
ströängsregleringen av ängar å allmänning och enskild mark, har kommittén
ansett lämpligen kunna i lagförslaget uttryckas genom en
sådan definition av begreppet ströängar att därunder inbegripas allenast
de å kronomark belägna ängar, som vid avvittringen bibehållits under
fastigheterna. Den avvikelse från hittillsvarande språkbruk, som ligger
i en dylik definition, torde i detta sammanhang ej vara ägnad att väcka
missförstånd.

I denna paragraf göres från reglerna om ströängars indragande
till kronan det betydande undantag att i stort sett ängar ovan odlingsgränsen
i lappmarkerna icke skola inbegripas under ströängsregleringen.
Kommittén erinrar, att i fråga om Västerbottens län de ovan odlings -

gränsen belägna områdena i allmänhet komma att, oberoende av de bestämmelser
kommittén föreslår, bliva föremål för s. k. tilläggsavvittring,
vilken för övrigt kommer att i några fall omfatta även områden
nedom odlingsgränsen. Genom denna komma inom de trakter denna till -läggsavittring avser så gott som samtliga till hemman och nybyggen
hörande ströängar att indragas till kronan (s. 43 och 44). Vid sådant
förhållande bör uppenbarligen det nu ifrågasatta indragningsförfarandet
icke komma till användning beträffande fastigheter, som skola göras till
föremål för tilläggsavvittring.

Vad åter beträffar Norrbottens län torde av andra skäl ängarna ovan
odlingsgränsen böra undantagas från tillämpning av den nu föreslagna lagstiftningen.
De synpunkter som tidigare framhållits beträffande ströängarnas
betydelse för kolonisationen göra sig icke gällande för trakterna
ovan odlingsgränsen, då enligt gällande bestämmelser inga nya bosättningar
där få äga rum. Vad angår skogsdikningen kan naturligtvis behovet
att för sådant ändamål disponera ströängar framträda lika väl för
trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens län som för de nedom den
samma belägna. Emellertid lärer man antagligen först i en kanske rätt avlägsen
framtid kunna förvänta, att ett mera intensivt skogsbruk blir
genomfört å de kronans skogar, som äro belägna i dessa glest befolkade
och på kommunikationer fattiga landsdelar. För närvarande förefinnes knappast
något behov av att med hänsyn till skogsvården taga i anspråk
sådana av enskilda disponerade ströängar som ligga ovan odlingsgränsen.

Icke heller torde ur synpunkten av jordbrukets allmänna upphjälpande
anledning föreligga att för nu ifrågavarande trakter genomföra
eu indragning av ströängar. Jordbruket står här på en mera
primitiv ståndpunkt, vilket har sin orsak såväl i det rådande hårda
klimatet som i de svåra kommunikationsförhållandena. Betingelser för
ett genomförande av mera rationella jordbruksmetoder i dessa trakter
torde i stort sett åtminstone för närvarande icke föreligga. Tillgången
på växtliga ängar är däremot relativt god. Jakt och fiske utgöra
mångenstädes cn väsentlig inkomstkälla för nybyggarna. Åven om
förhållandena på sina ställen kunna vara sådana, att ett övergivande
av ströängsbruket skulle ekonomiskt låta sig genomföras, har kommittén
dock icke ansett skäl föreligga att för närvarande tillråda indragning
av ströängar inom ifrågavarande trakter. Kommittén har härvid icke
kunnat lämna utan beaktande den betydliga kostnad, som en dylik indragning
skulle åsamka statsverket. Till belysning härav må nämnas,
att medan arealen av de ströängar som äro belägna å kronomark inom
Norrbottens län enligt avvittringshandlingarna beräknas till 66,311 hektar,

en approximativ utredning, som kommittén företagit, utvisar, att av dessa
omkring 16,000 hektar tillhöra hemman, belägna ovan odlingsgränsen.

I enlighet med nu framhållna uppfattning har kommittén i 3 §
föreslagit, att lagen icke skall äga tillämpning ä ströängar, som ligga
ovan odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark. För den händelse
att ett hemman, som ligger nedanför sagda gräns, har ströängar som
ligga ovan odlingsgränsen, innebär bestämmelsen, att dessa icke indragas
till kronan. Det är alltså ängarnas belägenhet som är avgörande, icke
belägenheten av själva fastigheten. Vad åter Västerbottens län beträffar
har lagens tillämplighetsområde måst bestämmas så, att det avgörande
är, huruvida själva fastigheten kan bliva föremål för tilläggsavvittring.

4 g. [ det föregående är anmärkt (s. 42), hurusom den 25 maj 1917

utfärdats lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmarker. .Dessförinnan hade emellertid i ett
antal fall inträffat, att i form av avsöndring tillkommit fastigheter, bestående
allenast av eu eller flera ströängar. 1 vilken omfattning sådant
ägt rum framgår av följande översikt:

Socken	Avsönd beståe Antal	ring, uteslutande nde av ströäng Areal
har	ar
Västerbottens län.
Malå ..................................................	6	20	03
Lycksele................................................	16	41	80
Stensele ...............................................	7	31	70
Sorsele ................................................	i	4	40
Åsele ...................................................	2	5	56
Vilhelmina.............................................	5	22	16
Summa	37	125	74
Norrbottens län.
Arvidsjaur.............................................	4	21	88
Arjeploug .............................................	1	11	78
Gällivare................................................	1	13	25
Jukkasjärvi ..........................................	2	18	25 \|
Summa	8	05	16 \|

De sålunda avsöndrade ströängarna torde helt och hållet böra
undantagas från den ifrågasatta indragningen. Dylika avsöndringar
lära i allmänhet hava tillkommit av det skäl att en jordbrukare velat
tillgodogöra sig för honom välbelägen men annan fastighet tillhörig

jord. I flera fall hava skogstorpare eller innehavare av odlingslägenheter
velat på detta sätt utöka sina knappt tillmätta områden. Att ett
sä att säga legitimt behov legat bakom dessa fastighetsbildningar framgår
bland annat därav, att varje avsöndring i allmänhet avser allenast
en enda eller några få i närheten av varandra liggande ängar.

I ett eller annat fall har det inträffat, att ströäng blivit föremål
för odling. Sådan äng bör få av innehavaren bibehållas. Indragningen
avser huvudsakligen att bereda fastighet sinnehavarna möjlighet till uppodling
samt att genom ängarnas förvärvande åt kronan möjliggöra deras
upplåtande för odling. År en ströäng av innehavaren redan försatt i
odlat skick, har den kommit till den ''användning som är den mest
önskvärda. I förevarande paragraf föreslås därför, att ströängsindragning
icke skall avse äng eller del därav, därå odling kommit till stånd
innan förrättning enligt de ifrågasatta lagbestämmelserna företages å
fastigheten. Den föreslagna avfattniugen torde giva vid handen, att ett
verkligt odlingsarbete utgör förutsättning för ströängs bibehållande.
En nödtorftig torrläggning och områdets upplöjande är alltså icke tillfyllest.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf skulle från indragningen
undantagas en stor grupp av ängar, nämligen de som, ehuru ej odlade,
i befintligt skick kunna med fördel från fastigheten brukas till årlig
slåtter. Ströängarna äro, såsom förut framhållits, av ganska olikartad
natur. Medan det stora flertalet består av myrar, beväxta med ett
magert och litet givande starrgräs, som i allmänhet med fördel kan
skördas endast vart annat eller vart tredje år, finnas åtskilliga ängar,
vilka årligen kunna lämna en avkastning, jämförlig med den som
erhålles från odlad vall. Dessa ängar äro merendels hänförliga till
s. k. röjnings] and och bäckängar, utgörande strandremsan utmed
rinnande vatten. Genom årlig översvämning tillföres dessa ströängar
växtnäring, som alstrar eu ofta mycket rik vegetation. Ångar av förevarande
art spela en avsevärd roll för jordbruket genom den rika avkastning
de skänka. En indragning av dem skulle därjämte åsamka
kronan betydliga utgifter, vilka vore desto mindre påkallade, som
sådana ängar i allmänhet icke lämpligen kunde användas till att såsom
odlingsmark upplåtas åt kolonister. Eu förutsättning för att dylika
bättre ängar skola bibehållas under en fastighet synes dock böra vara,
att de icke ligga allt för långt bort från gården utan hava det läge att
do med fördel kunna brukas under fastigheten.

6 §. Med de allmänna bestämmelserna i 5 § om vissa ängars undan tagande

från indragning är det icke alltid förenligt att åstadkomma
redig ägoanordning. Ångar av beskaffenhet att böra under fastighet
bibehållas ligga stundom i omedelbart sammanhang med andra ströängar.
Det är exempelvis icke ovanligt, att bland bäckängar finnas
insprängda mindre enklaver av vanlig kärräng, vilka, när den kringliggande
marken stannar i fastighetens ägo, icke lämpligen böra indragas
till kronan. Ån oftare förekommer det, att inom kärrängskomplex
inneslutas ängsområden, användbara för årlig slåtter. Åro
dessa områden av den betydelse, att de böra undantagas från indragning,
vore den naturliga ägogränsen med dess bukter och krökningar
föga ägnad att för framtiden användas till råskillnad mellan kronan och
den enskilde. Hava sådana enklaver av bättre ängsmark ett obetydligt,
omfång, torde det understundom vara den bästa lösningen att de med
den omslutande kärrängen indragas till kronan, så att ingen onödig
ägosplittring uppstår. Det anförda äger ock tillämplighet i fäll, där
ängar av deri ena eller andra beskaffenheten, utan att den ena helt
omsluter den andra, åtskiljas av eu oregelbunden och svårbestämbar
naturlig gräns. 1 sådana fall torde det visa sig mest ändamålsenligt
att uppdraga rätliniga rågångar mellan de ängar, som skola bibehållas
under fastigheterna, och vad som indrages, utan hinder av att ängarna
därvid ej bliva åtskilda fullständigt efter de grunder, ströängsindragningen
i allmänhet skall följa. Åven om ängar, varom här är fråga,
icke ligga i direkt sammanhang, torde det stundom visa sig önskvärt,
att undantag får göras från huvudreglerna i 5 §. Så kan vara förhållandet,
dä ängarna ligga nära intill varandra i samma kärrtrakt,
bäckdal o. s. v., varigenom de naturligt höra samman. För att ernå
redig ägoanordning och minska möjligheten av framtida gränstvister
kan det då vara nödvändigt att få antingen utvidga eller ock inskränka
indragningen. Något väsentligt avsteg från huvudregeln bör dock ej
vara medgivet och behöver icke heller ske, om möjlighet beredes att
genom uppdragna rålinjer avgränsa det huvudsakliga av vad som icke
bör ingå i indragning tillsammans med den kärräng, som ur arronderingssynpunkt
bör förenas därmed. Ett undantagsförfarande är ock påkallat,
där eljest i närheten av sämre ängar, som skola indragas, finnas
bättre ängar av obetydligare omfång, genom vilkas medtagande i indragningen
trakten blir fullständigt rensad från enskilt ängsinnehav.
Det säger sig självt, att vid indragningen förhållandena böra i viss mån
bedömas traktvis och att kraven på lämplig ägoanordning icke böra
inskränkas att avse var ägofigur för sig.

De i 6 § införda bestämmelserna avse att möjliggöra de avvikelser
från allmänna regler, som, på sätt nu framhållits, kunna vara påkallade,
och äro, för att en någorlunda smidig tillämpning av desamma
icke skall vara utesluten, avfattade så, att i sammanhang med indragningen
eu prövning skall ske angående de undantag, som kunna erfordras
för vinnande av lämplig ägoanordning.

Förevarande paragraf innehåller den huvudprincip som kommittén i §.
anser bör ligga till grund för indragningen, nämligen att vederlaget för
ströängarna skall utgå medelst bekostande av odling å den fastighet
vartill ängarna höra och att odlingen skall vara sådan att därigenom
beredes höavkastning till samma myckenhet, som beräknas kunna skördas
a ängarna. Denna princip synes kommittén innebära en för bägge
parterna väl avpassad lösning.av ersättningsfrågan. Man undviker därigenom
eu penningevärdering, som i förevarande fall skulle ställa sig
synnerligen osäker. I stället har man endast att företaga uppskattningav
den årliga höavkastningen från ängar, som skola avstås, en uppskattning,
som erbjuder jämförelsevis ringa svårigheter och lätt kan
kontrolleras av ströängsinnehavaren, vilken i allmänhet torde väl känna,
huru mycket hö varje äng avkastar. Ått eu dylik beräkningsgrund ur
eu annan synpunkt innebär fördelar för ströängsinnehavaren, ligger i
öppen dag. Den hökvantitet, han sättes i tillfälle att tillgodogöra sig,
är densamma som ströängarna lämnat, men den står till disposition
vid gårdens närhet eller i allt fall å mark, som är mera välbelägen än
ängarna, varigenom de förut oproportionerligt stora bärgnings- och hemforslingskostnaderna
nedbringas till ett minimum.

Fn invändning, som skulle kunna tänkas, är, att med tillämpning
av den föreslagna principen vederlagets storlek för huvudsakligen likvärdiga
ängar mången gång kan bliva ganska olika, ity att kostnaderna
för iordningställande av ett område, vars höavkastning motsvarar ängarnas,
uppenbarligen kunna växla betydligt på grund av beskaffenheten
av den mark som skall odlas. En fastmarksodling kräver exempelvis i
allmänhet betydligt mera arbete och ställer sig avsevärt dyrare än myrodling.
tiar således till odlingsområde för en fastighet måst i brist på
annan lämpligare mark utses stenbunden fastmark, under det att å
närliggande fastighet, från vilken ängar likaledes skola indragas, odlingsområdet
kunnat förläggas till lättodlad myrmark, blir den ersättning
som kronan har att gälda i förra fallet större än i det senare, och det
ligger då nära till hands, att den förra fastighetens ägare anser sig i
jämförelse med grannen bekomma alltför ringa ersättning. Befogen -

beten av ett dylikt betraktelsesätt undanröjes emellertid i väsentlig grad
därigenom att enligt en senare bestämmelse i förslaget (19 §) ströängsinnehavaren
äger att inom vissa gränser själv bestämma, vilken mark
skall uttagas till odlingsområde. Han kan alltså förebygga, att odlingsområdet
utlägges å mark, där kostnaderna för odlingen skulle ställa
sig särskilt låga och där han kanske avsett att själv verkställa uppodling.

För ett visst fall synes emellertid den i förslaget antagna huvudprincipen
om vederlagets bestämmande på grundval av höavkastningen
leda till obillighet. Såsom i det föregående omnämnts (s. 37), förekomma
fall, där de gränser som vid laga skifte blivit uppdragna kring
ströängarna omfatta områden, som äro av skogsmarks natur och alltså
i naturligt skick icke frambringa någon höavkastning. För dylika fall
synes annan utväg ej stå till buds än att, på sätt förevarande paragraf
innehåller, låta sådan avrösningsjord värderas i penningar och
bestämma odlingen så, att kostnaderna därför motsvara värderingsbeloppet,
varvid emellertid, till förekommande av ojämnhet i värderingen
och kronans oskäliga betungande, synes lämpligt att, såsom 17 § innehåller,
ett maximum — i förslaget satt till 15 kronor för hektar —
stadgas för ersättningsbeloppet.

1 åtskilliga fall har vid laga skifte en del av ströäng befunnits
utgöra impediment. Dylikt område, som naturligtvis icke kommer i
betraktande vid uppskattningen av ängens höavkastning, bör i sammanhang
med dea gräsbärande delen av ängen tillfalla kronan utan särskilt
vederlag. Till förebyggande av varje tvivelsmål har en uttrycklig bestämmelse
härom intagits i lagen.

För avgörande av alla de spörsmål, som sammanhänga med indragningen,
torde krävas ej blott lantmäteriteknisk kompetens utan även
agronomisk erfarenhet och insikt av såväl teoretisk som praktisk art.
Det har därför ansetts lämpligt föreslå tillsättande av särskilda nämnder
med eu sammansättning, som är ägnad att tillgodose dessa krav. Eu
sådan nämnd, i förslaget kallad ströängsnämnd, skall bestå av en lantmätare,
en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning
samt eu person, som, utan att behöva äga dylik utbildning, besitter
praktisk insikt i jordbruk. Lantmätaren, vilken bär att utöva
den egentliga ledningen av förrättningarna, torde böra förordnas av
Konungen. Övriga ledamöter skola utses av länsstyrelsen. Ifrågasättas
kan, huruvida icke, i likhet med vad som gäller om den nämnd som
har att utföra förrättningar enligt författningen om tilläggsavvittringen,

den ledamot som inom ströängsnämnden representerar den praktiska
insikten i jordbruk borde utses genom val av ströänginnehavarna själva
eller någon korporation, som kunde anses företräda deras intressen. Med
hänsyn till vikten av att denne ledamot får en gentemot ströängsinnehavarna
fullt opartisk och självständig ställning och är i besittning av
verklig sakkunskap, hår kommittén emellertid ansett lämpligt, att häri
utses av offentlig myndighet.

För ströängsindragningens genomförande inom en någorlunda snar 9 §•
framtid torde det vara nödvändigt, att flera ströängsnämnder samtidigt
äro i verksamhet. Såsom framgår av den kostnadsberäkning, kommittén
uppgjort (s. 96—99), har kommittén trott sig kunna beräkna, att
med ett antal av fyra ströängsnämnder ströängsregleringen skulle i sin
helhet kunna genomföras under en tid av åtta år. Att på förhand bestämma
nämndernas antal och verksamhetsområden låter sig emellertid icke göra,
utan torde det böra tillkomma Konungen att med hänsyn tagen till storleken
av de anslagsbelopp som stå till förfogande och andra föreliggande
omständigheter för varje år bestämma antalet av de ströängsnämnder
som skola tillsättas och varje nämnds verksamhetsområde.

Beträffande protokollsföringen • vid ströiingsnämndens samman- 10—18 §§.
träden, röstberäkning i händelse av skiljaktighet i nämnden samt jäv
mot ledamot har kommittén ansett sig böra föreslå bestämmelser, som
i huvudsak överensstämma med dem, lagen om dikning och annan avledning
av vatten innehåller i avseende å där om förmäld syneförrättning.

Då indragningen av de till eu fastighet hörande ströängarna i 13 §.

allmänhet saknar betydelse för andra fastigheter, bör såsom huvudregel
gälla, att för behandling av indragningsfrågan särskild förrättning hålles
ä varje fastighet. Såsom särskild fastighet skall uppenbarligen anses
varje ägolott, som tillkommit genom avvittring, laga skifte, hemmansklyvning,
ägostyckning eller jordavsöndring. Även ägolott, som tillkommit
genom sämjedelning, torde emellertid i förevarande avseende böra
betraktas såsom särskild fastighet. Eu genom sämjedelning uppkommen
ägolott är visserligen icke i allo likställd med lott, utbruten genom laga de!-ningsförrättning. Sämjedelningen kan nämligen, i motsats till den så
kallade laga delningen, rubbas genom skifte på yrkande av någon av
delägarna eller genom samtliga delägarnas överenskommelse om ny
sämjedelning. Att, såsom nu föreslås, ägaren av en sämjedelad ägolott
vid ströängsregleringen behandlas såsom innehavare av de till lotten

Kolo nisationskomn it’ t:n.

14 §.

hörande ströängarna, innebär i själva verket, att i fråga om ängarna
den verkställda sämjedelningen blir definitiv: innehavaren uppbär den
för ängarna bestämda ersättningen utan hänsyn därtill att ett framtida
skifte, som omfattade även ängarna, skulle kunna tänkas giva till resultat,
att ängarna kom me att tillfalla annan delägare i skifteslaget. I betraktande
av rådande uppfattning av sämjedelnings verkan torde dock
eu dylik ståndpunkt låta sig väl försvaras. Det må härvid endast erinras,
hurusom innehav enligt sämjedelning vid laga skifte grundlägger rätt
till ersättning för odling, hävd och ståndskog.

Huvudregeln om särskild förrättning för varje fastighet måste
emellertid vara underkastad vissa undantag. Fall förekomma, då ströängar
samfällt tillhöra två eller flera ägolotter, och under sådana förhållanden
måste naturligtvis gemensam förrättning hållas för dessa lotter.
Detsamma gäller i vissa andra fall, exempelvis då fråga uppstår om utförande
om gemensamt torrläggningsarbete (28 §) eller då till odlingsområde
för en fastighet ifrågakommer eu ströäng, som indrages från
annan fastighet (18 §).

1 avseende å planläggning av ströängsnämndernas arbete i det
hela har kommittén tänkt sig, att detaljerade bestämmelser ej borde
inflyta i själva lagen utan av Konungen utfärdas på grundvalen av det
bemyndigande härtill, som enligt lagförslaget (55 §) skulle lämnas.
Kommittén, som uppgjort förslag till en kungörelse, innefattande sådana
bestämmelser, har härvid utgått från att ströängsnämnds verksamhet
varje år bör taga sin början så snart årstiden tillåter samt, efter en av
lantmätaren uppgjord plan, pågå i oavbruten följd till dess anbefallda
förrättningar utförts eller årstiden hindrar vidare utarbeten för året. Vid
planens uppgörande är det naturligtvis icke möjligt att för varje fastighet
noggrant fixera den dag, då förrättning där skall hållas, ity att
nämndens arbeten å fastigheter, som tidigare skola besökas, kunna taga
längre eller kortare tid i anspråk än som beräknats. I de kungörelser
och kallelser om förrättnings hållande å varje fastighet, som det åligger
lantmätaren att utfärda, kan alltså endast ungefärliga tiden för värjo
förrättning angivas.

Kungörande av förrättning skall enligt förslaget verkställas medelst
uppläsning av kungörelse från predikstolen och avlåtande av särskild
kallelse till fastighetens ägare. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke,
då fastigheten brukas av nyttjanderättshavare, jämväl denne skulle kallas
till förrättningen och vara berättigad att därvid föra talan. Kommittén
är emellertid icke av sådan uppfattning. Ehuru en arrendator rätt

uppenbarligen kan i hög grad beröras av ströängsindragningen, kan
han dock icke anses stil i något direkt rättsförhållande till kronan.
Det intresse, han har av fastighetens bibehållande i ett skick, motsvarande
det, vari den av honom övertagits, bör tillgodoses på annat sätt.
Kommittén har i detta avseende föreslagit en bestämmelse, enligt vilken
arrendator!! under vissa villkor berättigas att själv fullgöra det odlingsarbete,
som i samband med ströängsindragningen ifrågakommer (44 §).

Ej heller innehåller förslaget någon bestämmelse om kronoombuds
närvaro vid ifrågavarande förrättningar. Möjligen kunde i de fall, då
kronomark tages i anspråk såsom odlingsområde (18 §) eller såsom
s. k. reservmark (23 §). närvaron av ett ombud för kronan anses påkallad.
Ifrågasättas kan jämväl, huruvida, när en fastighet utgör nybygge
och äganderätten alltså ännu tillkommer kronan, särskilt kronoombud
borde vara tillstädes. Nyttan av kronoombuds förordnande torde
emellertid icke kunna anses motsvara den kostnad för statsverket, som
därav skulle uppkomma. För behörigt tillvaratagande av kronans intressen
torde vara tillfyllest, att, såsom förslaget innebär (33 §), det
tillförbindes vederbörande revir förvaltare att efter förrättningens avslutande
granska förrättningshandlingarna i vad kronans rätt angår.
Uppmärksammas må för övrigt, att då revirförvaltaren enligt den för
honom gällande instruktionen har rätt att närvara vid varje förrättning,
som berör de under honom lydande kronoparkerna, denne, om han så
finner nödigt, äger komma tillstädes vid nämndens sammanträden och
därstädes utföra kronans talan.

V id avfattande av regler rörande värdering av ängarnas höavkastning,
vilken enligt förslaget skall läggas till grund för bestämmande
av vederlaget för ängarna, ligger det nära till hands att, såsom skett i
författningen om tilläggsavvittring i Västerbottens läns fjälltrakter, utan
vidare följa den uppskattning, som blivit gjord vid avvittringen. Emellertid
har i nu förevarande fall detta icke ansetts möjligt. Vid tilläggsavvittringen
har en omvärdering av ängarna kunnat undvikas, enär avvittringsuppskattningen
var utförd helt nyligen och längdernas uppgifter vid
gjorda undersökningar visat sig i det hela tillförlitliga. I de trakter,
varom nu är fråga, har däremot i allmänhet en längre tid förflutit, sedan
uppskattningen ägde rum. Att lägga denna uppskattning till grund för
bestämmande av vederlag för ströängar torde under sådana förhållanden
icke vara tillrådligt. Genom arbete, som nedlagts å ängarna, kan deras
avkastning under tiden hava i avsevärd grad förbättrats, medan å andra
sidan, om innehavarna försummat skörda ängarna, dessa blivit överväxta

15 s -

med mossor, buskar och ris, så att de numera knappast lämna någon
grässkörd. Härtill kommer, att uppskattningen vid dessa äldre avvittriugar
icke alltid blivit gjord med den noggrannhet, som varit önskvärd.
Man lär på åtskilliga håll hava för nedbringande av skattetalen eftersträvat
att få avkastningen uppskattad så lågt som möjligt.

Kommittén har alltså ansett nödvändigt att låta ängarna göras
till föremål för en ny uppskattning, företagen av ströängsnämnden,
varvid dock, såsom vid 16 § skall närmare framhållas, avvittringsuppskattningen
kan i allmänhet tjäna till ledning.

Principen för ströängarnas uppskattning anser kommittén böra
vara, att man beräknar myckenheten av den höavkastning, ängarna
i befintligt skick i medeltal årligen kunna lämna. Skulle man med
tillämpning av skiftesstadgans principer för ägogradering låta ängsmarken
värderas efter dess lämplighet för odling med bortseende från
det tillfälliga skick vari den befinner sig, skulle sådant uppenbarligen
vara för kronan synnerligen ofördelaktigt och bereda ströängsinnehavaren
oskälig fördel. Ängarna hava tillagts fastigheten i syfte att den naturliga
höavkastningen skulle komma den tillgodo, och vid avvittringsuppskattningen
hava ängarna värderats efter den avkastning, de i naturligt
skick lämna, en uppskattning, som ock legat till grund för den i
sammanhang med avvittringen verkställda skattläggningen. Ströängsinnehavaren
torde alltså icke kunna rimligen göra anspråk på annat än
att ängarna uppskattas efter det skick vari de befinna sig. Hans skäliga
anspråk synas tillgodosedda därigenom att han, såsom enligt förslaget
blir fallet, får tillgodoräkna sig den ökade möjlighet till avkastning, som
före uppskattningen vunnits genom odlings- eller röjningsarbete eller
översilningsanordningar.

För vissa fall torde det dock av hänsyn till ströängsinnehavarnas
intresse vara nödigt att göra undantag frän nämnda princip. I fråga<
om s. k. röjningsland — sådana i allmänhet invid bäckar eller sjöar belägna
områden som i befintligt skick ej lämna någon avkastning men beräknas
kunna efter borttagande av ris och vide bliva användbara till slåtter —-kunde man tydligen vid avvittringsvärderingen icke beräkna avkastningen
efter det skick, vari de då befunno sig, utan man utgick ifrån
att röjningsarbete kunde påräknas bliva utfört å dessa ängar, och i
taxeringslängden upptogs den beräknade avkastningen till den myckenhet,
området beräknades kunna lämna efter röjningen. Att i fall, då
arbetet emellertid vid ströängsvärderiugen befinnes ej hava kommit till
stånd, tillämpa eu dylik grundsats och således bortse från den högst
betydande kostnad, som röjningen medför, skulle givetvis bereda strö -

ängsinneliavaren en oberättigad fördel. Å andra sidan vore det mindre
billigt att i alla dylika fall göra gällande, att ängen, såsom ej lämnande
någon avkastning, borde indragas till kronan utan någon som helst
ersättning. Kommittén har trott en lämplig medelväg ligga i dess förslag
att avkastningen skall beräknas till en mindre bråkdel — i förslaget
satt till eu femtedel — av vad ängen efter iordningställandet kan anses
komma att lämna.

Ett förhållande, väsentligen likartat med det nu beskrivna, äger
rum i fråga om s. k. översilnings- och utprävningslägenheter, d. v. s.
områden, som, ehuru i befintligt skick obrukbara till slåtter, ATid avvittringen
ansetts med fördel kunna genom översilning eller vattenavtappniug
göras brukbara till slåtterlägenheter. I fråga om dessa skola enligt
förslaget gälla samma regler som beträffande röjningsland.

Såsom redan blivit nämnt, avser förslaget, att den vid avvittringen 16 §•
verkställda uppskattningen, utan att vara bindande för ströängsnämnden,
dock skall i väsentlig grad tjäna till ledning för nämnden vid dess
uppskattning av ängar. Det är tydligen angeläget att såvitt möjligt
söka undgå den oproportionerliga kostnad och tidsförlust, som det skulle
medföra, om ängarna i allmänhet gjordes till föremål för ny besiktning,
och en sådan torde i själva verket ingalunda vara av nöden för ernående
av en i det hela rättvis värdering. Avvittringsuppskattningen
bör vid ströängsvärdering kunna tjäna till måttstock i den mening att,
där ej särskilda omständigheter förekomma, ströängarna å en viss
trakt — låt vara att de skulle befinnas i allmänhet vara för högt
eller för lågt uppskattade — dock kunna förutsättas vara taxerade efter
en och samma princip, så att besiktning av några bland traktens
ängar är i stort sett tillfyllest för beräknande av även de övrigas avkastning.

Biand särskilda omständigheter, som vid sidan av avvittringsuppskattningen
böra komma i betraktande vid värderingen, framhållas
i förslaget innehållet i skifteshandlingar och kreatursantalet vid gården.

Åven hemmansägarens eller nybyggarens egna uppgifter angående
ängarnas beskaffenhet och den skörd de bruka lämna lära i många fall
kunna läggas till grund för uppskattningen, om de befinnas trovärdiga
och icke motsäsras av andra omständigheter. Emellertid måste det stå
nämnden öppet att verkställa besiktning å ängarna så ofta den finner
sig icke kunna på annat sätt komma till en riktig värdesättning. Kommittén
håller dock före, att en dylik besiktning endast i undantagsfall
behöver äga rum.

17 §. 1 fråga om denna § hänvisas till vad som anförts i motiveringen

till 7 §.

18 §. 1. flertalet fall torde inom fastighetens ägoskiften förefinnas mark,

som lämpar sig för odling och i odlat skick kan lämna en höavkastning,
motsvarande den som erhålles från fastighetens ströängar. Där detta ej
låter sig göra, kan mången gång en eller annan av ströängarna erbjuda
tillgång på dylik odlingsmark. Tänkbart är även, att den odling, som
bör ifrågakomma, lämpligen kan förläggas till ströäng, som indrages
från annan fastighet. Enligt förevarande § tillkommer det ströängsnämnden
att bedöma, vilken av dessa utvägar bör anlitas, men nämnden
är härvid bunden av de närmare föreskrifter, 19 och 20 §§ innehålla,
och i den senare av dessa paragrafer uttalas bestämt, att mark utom
fastighetens egentliga ägoområde endast undantagsvis bör ifrågakomma.

19 Såsom vid 7 § blivit anfört, bör det tillkomma ströängsinnehavaren
att i allmänhet själv bestämma, vilken mark skall uttagas till
odlingsområde, samt därigenom förebygga, att området utlägges å mark,
där odlingskostnaden skulle ställa sig särskilt låg och där han kanske
avsett att på egen bekostnad verkställa odling. Till förekommande av
kronans oskäliga betungande svnes det emellertid nödvändigt att begränsa
denna ströängsinnehavarens rättighet genom fastställande av ett
maximum för den odlingskostnad, som genom rättighetens utövande
kan tillskyndas kronan. Enligt vad kommittéförslaget i annat sammanhang
innehåller skulle det uppdragas åt Konungen att tid efter annan
fastställa ett högsta belopp för den odlings- och gödslingskostnad, kronan
i något fall har att gälda. Kommittén har ansett sig böra föreslå att
rätten att utvälja odlingsområde skall stå ströängsinnehavaren öppen i
den mån kostnaderna för odling och gödsling av det anvisade området
understiger två tredjedelar av det sålunda uppkomna maximibeloppet.
Skulle likväl i något fall lättodlad mark över huvud saknas och kronans
utgifter i följd därav i alla händelser uppgå till högre belopp, bör hinder
ej möta att efterkomma ströängsinnehavarens anvisning, så framt den
icke leder till någon mera väsentlig ökning i den kostnad, som är oundgänglig,
eller ock denne förbinder sig att själv svara för de ökade kostnader,
som bliva en följd av att odlingsområdet förlägges å den anvisade
platsen.

Ströängsinnehavarens rätt att anvisa odlingsområde kan icke rimligen
sträckas därhän, att han skulle kunna utpeka ströäng, som tillhör
fastigheten eller indrages från annan fastighet. Sådant skulle tydligen

kunna föranleda missbruk och i väsentlig grad omintetgöra fördelarna
av ströängsregleringen. I förslaget bär alltså ifrågavarande rättighet
begränsats så att den avser allenast mark inom fastighetens egentliga
ägoområde.

För den händelse ströängsinnehavaren ej begagnar sig av rättigheten
att utse odlingsområde eller med hänsyn till bestämmelserna i
19 § hans anvisning ej kan efterkommas, innehåller nu förevarande §
vissa bestämmelser till ledning för ströängsnämnden vid fullgörande av
dess åliggande att i sådant fall utse odlingsområde. Dessa bestämmelser
överensstämma i huvudsak med dem, som enligt 1916 års kungörelse
gälla i avseende å tilläggsavvittringen. 1 främsta rummet märkes, att
odlingsområdet ej i något fall må förläggas så, att avståndet från boplatsen,
efter framkomlig väg räknat, överstiger fem kilometer. Ett
större avstånd mellan odlingsområdet och boplatsen har ur ströängsinnehavarens
synpunkt ansetts icke böra ifrågakomma, då kostnaderna
för brukning och transport eljest skulle ställa sig oskäligt höga.
Mark utanför fastighetens egentliga ägoområde må, på sätt redan vid 18 §
blivit anmärkt, endast i andra hand ifrågakomma till odlingsområde.
Ett visst maximum för odlingskostnaden, per hektar räknat, har ansetts
böra stadgas. Med den osäkerhet, som för närvarande är rådande i
fråga om såväl arbetspriser som priser på materialier och gödningsämnen
m. in., möta emellertid vissa svårigheter att fastslå ett dylikt
maximibelopp. Kommittén bär med hänsyn till det växlande penuingevärdet
trott en bestämmelse i detta ämne ej böra erhålla lags natur
utan att det bör ankomma på Konungen att tid efter annan fastställa
ett maximibelopp för den odlings- och gödslingskostnad, som det åligger
kronan att gälda. Ett dylikt fastställande av ett visst maximibelopp
torde lämpligen kunna inflyta i den instruktion för ströängsnämnder,
vartill kommittén uppgjort ett utkast.

Vid sidan av de specialbestämmelser, förslaget innehåller i fråga
om grunderna för odlingsområdets utväljande av ströängsnämnden, uttalas
såsom allmän regel, att nämnden skall tillse, vilket av ifrågakommande
områden är för fastigheten lämpligast. Den omständigheten, att
av två eller flera områden, som kunna ifrågakomma, det som skulle
vara för fastigheten lämpligast drager högre odlingskostnad, får enligt
förslaget icke komma i betraktande, med mindre kostnaden både i och
för sig är betydande och väsentligt överstiger den kostnad, som skulle
vara förenad med något annat områdes uppodlande.

so §.

>t s.. Bestämmandet av odlingsområde förutsätter eu. beräkning av deri

höavkastning, som kan komma att erhållas från sådant område. Beträffande
tilläggsavvittringen har denna beräkning kommit till stånd
sålunda att man i själva författningen en gång för alla fastställt ett
visst belopp, nämligen 1,500 kilogram för varje hektar. Härvid utgick
man tydligen ifrån att inom det begränsade område, som tilläggsavvittringen
omfattar, betingelserna för avkastning av odlad jord icke alltför
mycket växlade, varjämte man med hänsyn till härvarande befolknings
i allmänhet mycket svaga ekonomiska ställning ansåg sig böra över hela
linjen tillämpa en beräkning, som i allmänhet måste betraktas såsom
synnerligen gynnsam för jordägarna. Kommittén har icke ansett lämpligt
att för cle trakter det nu gäller ifrågasätta en dylik fix beräkning utan
menat det böra inom vissa gränser överlämnas åt ströängsnämuden att
bedöma, huru stor avkastning bör påräknas. Vid fastställande av
nämnda gränser har kommittén trott sig kunna utgå från att avkastningen
under alla förhållanden kommer att överstiga den i kungörelsen
om tilläggsavvittring antagna myckenheten. Enligt förevarande paragraf
skall ströängsnämnden beräkna odlingsområdets avkastning till
lägst 1,700 och högst 3,000 kilogram för hektar. Denna beräkningsgrund
torde väl tillgodose ströängsinnehavarnas rätt. Även då
avkastningen sättes till nämnda maximum, torde man såtillvida hålla
sig inom rimlighetens gräns, som en väl skött odling i dessa trakter
säkerligen kan giva en höskörd, avsevärt överstigande 3,000 kilogram
per hektar. Emellertid torde det icke vara tillrådligt att höja den beräkning,
förslaget innehåller. Den rikliga tillförsel av gödningsämnen
och den skötsel, som i övrigt ingår i ett rationellt jordbruk, lärer nämligen
icke så allmänt kunna påräknas, att med en så högt beräknad
avkastning som nyss är nämnd resultatet av ströängsregleringen i verkligheten
bleve för ströängsinnehavarna fördelaktigt.

23 §. En invändning, som vid behandlingen av frågan om tilläggs avvittringen

gjordes gällande mot då framställda förslag, var att iudragningen
av ströängarna mången gång kunde leda till ett väsentligt
beskärande av fastigheternas utvecklingsmöjligheter. Om eu fastighet
inom sitt område ej ägde annan för odling lämpad mark än den som
behövde tagas i anspråk såsom odlingsområde för beredande av höavkastning
motsvarande den från ängarna erhållna, hade, framhölls det,
åbon så tillvida genom ströäugsindragningen kommit i försämrat läge,
som han saknade utväg att genom ytterligare odling utveckla sitt jordbruk.
Det borde tillses, att åbon även efter ströängsregleringen komme

att hava i behåll så mycken obegagnad odlingsmark, att fastighetens
utvecklingsmöjligheter alltjämt kunde anses skäligen tillgodosedda. Dessa
anmärkningar tillvunne sig avseende, och i kungörelsen om tilläggsavvittring
infördes bestämmelser om att det skulle tillses, huruvida
fastighet efter avträdande av ströängar samt uppodlande av ifrågasatt
odlingsområde skulle hava i behåll till odling tjänlig mark, som uppgänga
till minst eu och eu halv gång så stor areal som odlingsområdet;
skulle så ej bliva fallet, borde åt fastigheten bibehållas så stor del av
ströängarna som erfordrades för att fylla bristen eller ock till fastigheten
läggas närbelägen kronomark till motsvarande areal.

Do synpunkter, som föranledde nämnda bestämmelser, torde äga
giltighet även i avseende å den nu ifrågasatta ströängsregleringen, och
kommittén har i förevarande paragraf intagit föreskrifter i huvudsak
överensstämmande med dem, som gälla för tilläggsavvittringen.

Det i denna paragraf upptagna stadgande äger motsvarighet i 24
kungörelsen om tilläggsavvittring. Ur statens såväl som ur fastighetsägarnes
synpunkt är det tydligen önskvärt, att de odlingsområden, som
måste förläggas å kronomark, erhålla så vitt möjligt regelbundna gränser.
För vinnande av detta önskemål synes staten böra utan anspråk
på ersättning avstå de obetydliga områden av kronomark med därå
växande skog, som äro av nöden för arronderingens genomförande.

Såsom antytts i motiven till 13 §, förekommer stundom, att strö- 25
ängar äro gemensamma för två eller flera fastigheter, vilkas ägor i
övrigt blivit åtskilda. A id laga skifte eller hemmansklyvning har man
ej sällan, låt vara i mindre god överensstämmelse med gällande föreskrifter,
låtit ströängarna eller vissa av dem undantagas från delningen
och avsättas såsom gemensamma för hela skifteslaget, och vid sämjedelning
förekommer även, att ströängar bibehållas såsom samfällda. I
fall av denna art möter ströängsregleringen vissa svårigheter. Ströängsnämnden
äger naturligtvis ej befogenhet att företaga någon uppdelning
av ängarna. Det står nämnden fritt att söka förmå delägarna
att före förrättningen sämjedela dessa, och en dylik hänvändelse torde
ofta komma att leda till resultat, men i motsatt fall lärer annan utväg
ej stå till buds än att utlägga ett gemensamt odlingsområde för de
fastigheter, till vilka ängarna höra, samt överlämna åt delägarna att
genom områdets utarrenderande eller på annat sätt sörja för dess disponerande
till största gemensamma nytta.

De skäl, som föranlett bestämmelserna i 20 § om odlingsområdets

KolonisationskommitUn. 11

förläggande i närheten av fastighet och i 23 § om odlingsreserv äga
tydligen icke giltighet i förevarande fall, och enligt förslaget skola dessa
bestämmelser ej här vinna tillämpning.

26 o. 27 §§. 1 de undantagsfall, då inom fastighet ej förelinnes tillräckligt

odlingsområde jämte reservområde, som avses i 23 §, måste i mån av
briston ströängarna bibehållas åt fastigheten. Gäller bristen allenast
reservområde, synes det emellertid ankomma på åbon, huruvida ängarna
skola bibehållas. Det allmänna intresse för jordbrukets utvecklande,
som ligger till grund för bestämmelserna i sistnämnda paragraf, sträcker
sig ej ända därhän, att åbou skulle mot sin önskan sättas ur stånd att
i fall som här avses tillgodogöra sig den stora fördel, ströängsindragningen
innebär.

28 §• Enligt denna § skall det tillkomma ströängsnämnden att, då torr läggningsarbeten

skola utföras gemensamt för två eller flera fastigheters
odlingsområden, reglera frågan om de särskilda ägarnas skyldighet att
deltaga i kostnaden för arbetenas utförande och dikenas underhållande.
Nämndens förrättning träder alltså härvid i stället för den syn, som
eljest skulle äga rum enligt lagen den 20 juni 1879 om dikning och
annan avledning av vatten. En dylik anordning är tydligen av nöden
för undvikande av väsentlig omgång och tidsutdräkt.

I sak ansluta sig föreskrifterna i denna § huvudsakligen till de
bestämmelser, 43 § i nyssnämnda lag innehåller.

29 §. Den odling, för vilken ströängsnämnden skall uppgöra plan, skall

enligt 7 § vara sådan, att ifrån densamma kan erhållas lika stor höavkastning,
som ängarna enligt den av nämnden gjorda uppskattningen
beräknats kunna lämna.

För att den odlade jorden skall kunna allt framgent giva eu avkastning,
svarande emot den genom ströängens indragning förlorade
höavkastningen är det nödvändigt, att densamma tid efter annan erhåller
gödsling. Naturligtvis kan det ej ifrågasättas, att staten skulle lämna
ägaren ersättning för den gödsel, som man med vissa tidsmellanrum
skulle behöva tillföra jorden för att hålla den i full växtkraft. Men
däremot torde man med fog kunna fordra, att den odling, som ströängsinneh
avaren får såsom ersättning för de indragna ströängarna, genom
statens försorg bliver satt i det skick, att den omedelbart lämnar den
höavkastning, som skall utgöra vederlag för den förlorade myrslåttern.

I synnerhet i de fall, då odlingsområdet ntgöres av torvmark, är det i
regel mest fördelaktigt att för odlingens uppgödslande jämte en mindre

mängd ladugårdsgödsel använda konstgödsel, i främsta rummet fosfat
och kali. Dess anskaffande kräver emellertid en ej obetydlig direkt
penningeutgift. Även beträffande en del fastmark torde det för att
snabbare bringa odlingen i kultur vara nödvändigt att använda något
konstgödsel i ena eller andra formen, särskilt i de fall då tillgången
på ladugårdsgödsel är knapp. Kommittén har därför ansett det riktigast,
att staten bekostar icke blott det egentliga odlingsarbetet, utan även
odlingens första gödsling med erforderlig konstgödsel. Sedan odlingsområdet
på detta sätt blivit satt i det skick, att det ger full ersättning
för ströängarnas avkastning, blir det däremot ägarens sak att genom
lämplig gödsling, med eller utan användande av konstgödsel, hålla vid
makt avkastningen ifrån denna liksom ifrån hans övriga odlade jord.

Det är tydligt, att nyodlingar för att kunna bringas upp i ordentligväxtkraft
hava mycket olika anspråk på gödsling. Det finnes odlingsmarker,
som med ett minimum av gödsel eller med en gödsling med
endast ett enda växtnäringsämne kunna giva mycket goda skördar,
under det att andra marker kräva, att stora mängder gödsel tillföras
eller att den tillförda gödseln innehåller alla viktigare växtnäringsämnen.

På grund härav har kommittén icke ansett sig böra lämna några
närmare anvisningar beträffande de gödslingsnormer, som böra komma
till användning, utan har kommittén ansett, att detta bör överlämnas åt
ströängsnämndeu att bestämma. Dock har kommittén ansett det lämpligt
att i den instruktion för ströängsnämnderna, vartill kommittén uppgjort
ett utkast, beträffande konstgödseln angives vissa maximimängder, som
icke få överskridas. I 10 § av den nämnda instruktionen har kommittén
föreslagit, att vid meddelande av sådan bestämmelse om odlingsområdets
första gödslande, som skall ingå i odlingsplanen, skall iakttagas, att
till gödsling må för varje hektar beräknas högst så mycket fosforsyra,
som motsvarar 600 kilogram tjugoprocentig superfosfat, högst så mycket
kali, som motsvarar 300 kilogram trettiosjuprocentig kali och högst
200 kilogram chilesalpeter eller motsvarande myckenhet därmed jämförligt
kvävehaltigt gödningsämne.

Detta innebär icke, att ströängsnämnden för varje särskilt fall
skall föreskriva användning av alla de tre nämnda slagen av konstgödsel
— och allra minst i de där angivna maximimängderna — utan
endast att i de fall, då det ena eller det andra av dessa gödselmedel,
ensamt eller i blandning med andra, ingår i den föreslagna gödslingen,
de där angivna mängderna icke få överskridas. Det är nämligen av
kostnadshänsyn nödvändigt att nämnden tillser, att i varje särskilt fall
ej användas varken andra gödselmedel eller större mängder än som för

den mark det gäller måste anses nödvändiga för erhållande av full
skörd. 1 sina kostnadsberäkningar har kommittén utgått ifrån att
gödslingskostnaden '' med nuvarande pris å konstgödseln i medeltal ej
bör gå till mer än 300 kronor per hektar.

no §_ Har, såsom i regel lärer bliva fallet, odlingen förlagts inom fastig hetens

egentliga ägoområde, kräves tydligen icke upprättande av någon
fullständigare kartläggning av odlingsområdet. Vad som erfordras är
allenast, att området utmärkes på sådant sätt att det kan bestämt identifieras,
då det gäller att konstatera, huruvida odlingsarbetet blivit i
enlighet med givna föreskrifter utfört. För sådant ändamål är det tillfyllest
att upprätta en kartskiss med beskrivning samt medelst utsättande
av pålar eller andra märken åstadkomma en utstakning, som kan tjäna
till ledning för områdets återfinnande. I planen upptagna diken böra
ock, där ej kartskissen i förening med naturförhållandena lämna tillräcklig
ledning för konstaterande av deras sträckning, utmärkas å marken.

Utlägges odlingsområde å ströäng eller kronomark, kommer detsamma
att tilläggas fastigheten såsom en formlig ägolott, och det är då
nödvändigt, att fullständig karta däröver upprättas samt att områdets
gränser utstakas och rörläggas på sätt som om rågångar är föreskrivet.
Skulle en ströäng komma att till en del indragas och till en annan del
bibehållas under hemmanet, är rågungsutstakning mellan de båda
delarna tydligen ock av nöden.

si g. För vinnande av önskvärd koncentration av arbetet och därmed

följande begränsning av kostnaderna har det ansetts böra såsom regel
föreskrivas, att varje förrättning skall utan något uppskov bringas til!
slut i så måtto, att ströängsnämnden avfattar sitt utlåtande och kungör
det för vederbörande sakägare. Eu dylik regel utgör naturligtvis ej
hinder för att nämnden, där så synes lämpligt, samtidigt handlägger
förrättningar å flera i varandras omedelbara närhet belägna fastigheter,
men utesluter, att nämnden skulle kunna lämna orten i syfte att först
senare under arbetsperioden avsluta eu påbörjad förrättning.

I vissa fall torde det emellertid icke kunna undvikas att förrättningens
avslutande uppskjutes. Uppkommer till exempel tvist om vem
som är rätt innehavare av ströäng, måste, såvida ej ströängsnämnden
kan lyckas åvägabringa förlikning, frågan hänskjutas till domstols avgörande
och förrättningen under tiden vila.

32 §. Det kan ifrågasättas, huruvida icke, samtidigt med att förrätt ningen

avslutas genom utlåtandets avgivande inför vederbörande sak -

ägare pa sätt i 31 § stadgas, samtliga handlingar, som skola i samband
med förrättningen uppsättas, borde vara färdiga och utskrivna för att
överlämnas till sakägaren. Ett stadgande i sådan riktning skulle i viss
mån ansluta sig till gällande bestämmelser i kungörelsen angående tillläggsavvittring.
Det torde emellertid vara mindre lämpligt att ålägga
lantmätaren, vilken det närmast tillkommer att utarbeta förrättningshandlingarna,
att i samband med undersökningsarbetet ägna sig åt expeditionsgöromål
av nämnda art. Upprättande av skisser och kartor
samt ett noggrant utarbetande av beskrivningar och längder, som må
vara erforderliga, kunna ofta taga en avsevärd tid i anspråk och alltså
väsentligt inkräkta på möjligheten att behörigen utnyttja den korta tid
av året, som ägnar sig för själva undersökningsarbetet. Mången gång
skulle det ock stöta på praktiska svårigheter att på platsen utföra ifrågavarande
expeditionsarbeten. Enligt förslaget medgives för uppsättande
av protokoll och andra handlingar rörande förrättningen en tid av sex
månader efter dess avslutande. Under denna tid kan lantmätaren på
lämpligt sätt ordna och fördela sitt arbete. Det är icke att förmoda,
att tiden skulle vara onödigt långt beräknad. Tages därjämte i betraktande
att lantmätaren före påbörjandet av årets förrättningar måste
vara rätt länge upptagen med de omfattande förberedelser som på
detta stadium äro av nöden, torde det kunna antagas, att han, i
händelse av förordnandets förlängande år efter annat, blir fullt upptagen
titan annat avbrott än som motsvarar skälig ledighet, något som
synes kunna underlätta möjligheten att för uppdragets utförande förvärva
därtill lämplig arbetskraft.

I fråga om denna § hänvisas till vad som anförts i motiven till 14 §.

Frågan om sådan indragning, som i förslaget avses, är till sin
natur en rättsfråga och bör såsom sådan kunna dragas inför domstol.
Att låta den handläggas i vanlig tvistemålsväg skulle emellertid kunna
leda till betydlig tidsutdräkt och i betraktande av de allmänna domstolarnas
sammansättning och arbetssätt vara mindre lämpligt. En domstol,
som däremot- ur flera synpunkter synes ägnad att i första hand
upptaga klagomål över ströängsnämnds utlåtande, är ägodelningsrätt.
Dess sammansättning synes erbjuda nödiga garantier för sakkunskap,
och den lokala förhandling och besiktning, som ej sällan torde vara nödvändig,
kan utan större svårighet åstadkommas av en dylik domstol. Härtill
kommer, att ströängsförrättningarna ur många synpunkter äro att jäm -

33 §.

34-39 §§.

4-0 §■

41 §.

fora med de under ägodelningsrättens kompetens fallande lantmäteriförrättningarna.

Vad angår rätten att till högsta instans fullfölja talan mot
ägodelningsrätts utslag i ströängsfråga har det synts nödvändigt att i
överensstämmelse med de grundsatser, som numera äro gällande i fråga
om fullföljdsrätten i allmänhet, så långt sig göra låter inskränka möj
ligheten att draga ärendet under högsta domstolens prövning. Flertalet
av de frågor, vari avgörandet tillkommer ströängsnämnden, är av den
art, att en bättre lösning knappast skulle vara att påräkna i händelse
av prövning i ytterligare en instans. Särskilt gäller detta alla de frågor,
som angå uppskattning av avkastningen från ströängar eller odlingsområde,
ävensom sättet för odlingens planläggande och utförande. Den
pi''övning, som man kan förutsätta från ströängsnämndens och ägodelningsrättens
sida, synes innebära tillräckliga garantier för ett på sakkunskap
och opartiskhet grundat avgörande. Endast i ett avseende
synes såväl den enskildes som kronans intresse påkalla medgivande av
rätt till fullföljd till högsta instans. Detta gäller frågan om vilka ängar
som skola bliva föremål för indragning. Ett avgörande härom kan
vara av högst väsentlig betydelse såväl för ströängsinnehavaren som för
kronan.

Ströängar, som skola indragas, böra tydligen få av de nuvarande
innehavarna disponeras så länge, att det odlingsområde, vars avkastning
skall ersätta höskörd, som frångår fastigheten genom ängarnas indragning,
hinner bliva iordningsställt. För odlingsarbetets utövande torde
sällan krävas mer än ett par år. Om, såsom i förevarande § föreslås,
ängarna skola avträdas först tre år efter det beslutet om indragningen
vunnit laga kraft, måste alltså tillräcklig tid anses hava blivit lämnad
för fullbordande av de i odlingsplanen upptagna arbeten.

För den händelse innehavare av fastighet förpliktas avstå äng till
kronan, men kronan begagnar sig av ängen genom att därå anvisa odlingsområde
för annan fastighet, måste ängen omedelbart avträdas. Då
den föi-re innehavaren därigenom går förlustig den honom tillkommande
rätten att under tre år bruka ängen, bör ersättning beredas honom för
den sålunda mistade avkastningen. Att bestämma beloppet av denna
ersättning skall enligt förslaget tillkomma ströängsnämnden.

För den händelse fastighetens ägare begagnat sig av den honom
författningsenligt, tillkommande rätten att med virke från omgivande
kronopark uppföra lada å ströäng, bör han äga att i samband med

ängens avträdande bortföra ladan utan skyldighet att ersätta kronan
för det tagna virket. Enligt förslaget skulle för utövande av denna
rättighet bestämmas eu tid av ett år från ängens avträdande. Skulle
den vid utgången av nämnda tid kvarstå, lärer det, med hänsyn till det
ringa värde lador av ifrågavarande art i allmänhet representera, kunna
förutsättas, att fastighetsägaren icke anser mödan lönt att bortföra ladan,
och denna synes alltså, på sätt förslaget innebär, böra utan ersättning
tillfalla kronan, något som i viss män överensstämmer med de stadgande^
som enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom gälla för
arrendator, som å den arrenderade egendomen uppfört byggnad.

1 fråga om villkoren för utbetalningen av odlingsersättning innehåller
förevarande §, i huvudsaklig överensstämmelse.med föreskrifterna
i kungörelsen om tilläggsavvittring, att ersättning skall utbetalas i
tre omgångar, eu femtedel i förskott, två femtedelar då arbetet blivit
till hälften fullgjort och återstoden efter dess avslutande. Den enda avsevärda
avvikelse som förekommer består däri, att för utfående av de
två femtedelar, som skola utgå efter halva arbetets utförande, icke,
såsom vid tilläggsavvittringen, fordras intyg av särskilt utsedd synemän
utan är till fyllest att arbetets utförande intygas av en nämndeman,
ledamot i ägodelningsrätt eller god man för lantmäteriförrättningar eller
ock av två andra personer, som kunna anses trovärdiga. Tillräcklig
anledning har ej ansetts föreligga att lör det stora antal fall, som
komma under denna lags tillämpningsområde, betunga staten med den
kostnad, som skulle föranledas av att en synemän förordnades, icke
blott — såsom enligt förslaget är fallet — för den besiktning som skall
äga rum efter odlingsarbetets avslutande, utan även för föregående besiktning.
Uppenbarligen är det även för fastighetsägaren en fördel att
undgå de formaliteter, som från hans sida erfordras för att få en synemän
utsedd.

För den händelse att fastighetsägaren skulle underlåta att fullgöra
det av ströängsnämnden planlagda odlingsarbetet, innebär förslaget icke
något allmänt stadgande om åtgärder för arbetets framtvingande, något
som enligt kommitténs tanke skulle allt för mycket strida mot rådande
uppfattning av samhällsmaktens ställning gent emot den enskilde jord
ägaren och dessutom vid tillämpningen tvivelsutan visa sig outförbar!.
Dylikt stadgande torde ej heller vara av nöden för genomförande av
den till grund för förslaget liggande principen om ströängsbrukets ersättande
med ett rationellt jordbruk. Det kan helt visst förväntas,

44 S -

45 §.

46 §.

:itt det tvång, som ligger i att odlingsersättningen till största delen utbetalas
allenast i mån av utfört arbete men att ängarna i varje fall skola
avträdas etter tre år, skall visa sig tillräckligt för att förmå fastighetsägaren
till att någorlunda snart fullgöra de i odlingsplanen avsedda arbetena.
Tänkbart är emellertid, att i ett eller annat fall en längre tid
kommer att förflyta utan att odlingsarbetet kommer till stånd. För
dylikt fall måste, särskilt med hänsyn till inteckningshavares rätt, föreskrivas,
att det belopp, som skall utgå i mån av verkställda arbeten,
skall innestå för fastighetens räkning och ej vara underkastat preskription.

Därest fastighet, från vilken ängar indragas, skulle vara utarrenderad,
lärer det rättsligen sett likväl i allmänhet höra bliva ägarens sak att
ombesörja odlingsarbetets utförande och uppbära den av ströängsnämnden
bestämda ersättningen, något som naturligtvis icke utesluter att han
kan med arrendator!! träffa avtal om dennes övertagande av arbetet mot
ersättning i en eller annan form. Det måste emellertid vara att anse såsom
ägarens skyldighet gentemot arrendatorn att sörja för odlingsarbetets
utförande inom eu snar framtid, då en försummelse härutinnan
i själva verket leder till att fastigheten efter ängarnas indragande
lämnar mindre avkastning än den vid arrendeförhållandets
tillkomst förutsatta. En lämplig påföljd av ifrågavarande förpliktelsers
åsidosättande synes vara, att arrendatorn efter förloppet av viss tid äger
påkalla att själv få utföra odlingen och uppbära innestående odlinerskostnad.

Har, på sätt i 28 § avses, förordnats att torrläggningsarbete skall
utföras av flera fastighetsägare samfällt, innebär detta för eu var av
dem en verklig förpliktelse att i enlighet med ströängsnämndens föreskrifter
deltaga i arbetets utförande i avseende å torrläggningen. För
den händelse att en eller flera av ägarna skulle åsidosätta sin förpliktelse,
måste alltså i bär avsedda fall någon utväg beredas de övriga att
framtvinga arbetets utförande. Lämpligast synes härvid vara att efter
iörloppet av viss tid låta det ankomma på offentlig myndighet att på
anmälan av någon bland ägarna föranstalta om arbetets utförande och
låta de utgifter, som därav föranledas, avräknas på belopp, som innestå
för fastigheternas räkning. Ett dylikt stadgande torde i verkligheten
esomoftast leda därhän att arbetets utförande av myndigheten uppdrages
åt den eller de ägare, som äro villiga att deltaga/

Såsom villkor för odlingsersättnings utfående måste uppställas, att

arbetena blivit ut t orda i överensstämmelse med den fastställda odlingsplanen.
Man är emellertid nödsakad att räkna med möjligheten av att
efter beslutet om ströängsindragningen omständigheter inträffa, som
måste påkalla jämkning i planen. Det låter exempelvis tänka sig, att
ägaren efter tillkomsten av beslutet om ströängsindragningen finner sig
höra uppodla även mark, vars belägenhet i närheten av det utsedda odlingsområdet
medför ändring i planen för dettas uppodlande. Skulle
ägaren önska att för torrläggning av hela myren erhålla statsbidrag
från norrländska avdikningsanslaget, skall enligt därom gällande bestämmelser
uppgöras en dikningsplan, som, i händelse bidrag meddelas, fastställes
av Kungl. Maj:t för att lända till efterrättelse vid arbetets utförande.

Planen kommer då att omfatta även det område, som enligt ströängsnämndens
beslut skall utläggas till odling, men vara odlingen ännu icke
kommit till stånd, och den av nämnden uppgjorda dikningsplanen kan
under sådana förhållanden icke vara ovillkorligen bindande.

Kommittén har alltså funnit sig föranlåten att i förevarande §
föreslå en bestämmelse om befogenhet för länsstyrelsen att på grund av
omständigheter, som inträffat efter beslutet om ängarnas indragande,
meddela ändring i planen för odlingen. Ett dylikt medgivande lärer
esomoftast förutsätta ett på besiktning av sakkunnig person avgivit uttalande.
Skulle ansökningen stå i samband därmed att Kungl. Maj:t
fastställt eu avdikningsplan, vars iakttagande utgör villkor för erhållande
av statsbidrag, föreligger naturligtvis i fråga om själva dikningen en
utredning, som länsstyrelsen är berättigad att lägga till grund för sitt
beslut om jämkningen. Men i avseende å den egentliga odlingen och
för beräknande av de arbeten, som skola anses motsvara hällten av kostnaden
i det hela (29 §), tarvas även i sådant fall utredning. Beträffande
sättet för åstadkommande av den utredning, som under olika förhållanden
må ifrågakomma, har det emellertid icke ansetts lämpligt att intaga
stadgande i förslaget. Man lärer tvivelsutan kunna förutsätta, att länsstyrelsen
utan sådant stadgande lämnar fastighetsägaren erforderlig anvisning
i fråga om den utredning, länsstyrelsen i varje särskilt fall finner
nödig för medgivande av önskad jämkning. Nära till hands ligger att
för sådan utredning anlita hushållningssällskapens på landsbygden stationerade
personal av konsulenter och vandringsrättare, varigenom kostnaderna
bliva begränsade till en obetydlighet.

Då ströängsregleringen leder därtill att fastighetsägaren får sig 47 och 48 §§.
tilldelad mark, som förut icke tillhört honom, bör detta förhållande, som

Kolon isationskommitté>‘. 12

i viss mån är att likställa med ägoutbyte, tydligtvis medföra att området
betraktas såsom en integrerande del av fastigheten och alltså bland
annat omfattas av däri meddelade inteckningar. I lagen måste emellertid,
på sätt 47 § innehåller, uttryckligen uttalas, att åtgärden leder till
områdets rättsliga införlivande med fastigheten. Det lärer likaledes vara
av nöden att, såsom i 48 § skett, uttryckligen angiva, att ströängsindragningen
icke leder till rubbning i fastighetens skattetal och att
ängarna anses införlivade med kringliggande kronomark.

År fastighet föremål för laga skifte, hemmansklyvrång eller ägostyckning,
bör ej detta utgöra hinder för företagande av sådan förrättning
som i förslaget avses. Det vore ur praktisk synpunkt olämpligt
att uppskjuta ströängsindragningen i avbidan på den laga delningens
fastställelse, något som mången gång skulle föranleda ett flerårigt uppskov.
Den laga delningen behöver emellertid icke helt avbrytas därför
att förrättning för ströängarnas indragning mellankommer. Endast i de
delar, som kunna beröra indragningen, erfordras att delningsförrättningen
vilar, under det att exempelvis mätnings- och graderingsgöromål samt
en del andra förberedande åtgärder Titan hinder kunna fortgå oberoende
av indragaingsfrågan. Har emellertid delningen fortskridit så långt, att
lotterna blivit på marken utstakade, skulle det vara olämpligt att genom
en ströängsförrättning rubba delningen, utan bör då i stället frågan om
indragningen anstå till dess delningen blivit fastställd.

De föreslagna stadgandena i denna § förutsätta att, såsom i det
lagförslaget åtföljande utkastet till instruktion för ströängsnämnder (2 §j
föreskrives, lantmätaren, innan kungörelse om ströängsförrättning utfärdas,
gör sig underrättad huruvida på grund av påbörjat skifte eller
annan delning hinder möter mot företagande av förrättning ävensom,
då kungörelse utfärdas, lämnar vederbörande distriktslantmätare meddelande
därom.

1 och med indragning till kronan av en fastighets ströängar böra
dessa uppenbarligen vara fria från all rätt, som i avseende å dem tillkommit
annan. År fastigheten intecknad till säkerhet för fordran eller
för avkomst eller förmåner, blir inteckningshavarens rätt icke förnärmad
genom att inteckningen icke längre omfattar ängarna. Då odlingen är
utförd, har fastighetens värde ökats i motsvarande grad, och så länge
den ännu ej är verkställd, utgör innestående odlingskostnad säkerhet
för inteckningshavaren. Innehavare av nyttjanderätt eller servitut, som
berör ängarna, måste däremot vika. Icke heller detta kan anses inne -

latta någon rättskränkning, da, den prekära rätt, varmed ängarna innehafts,
varit alla veterlig. Med billighet synes emellertid överensstämma,
att nyttjanderätten eller servitutet äger bestånd ända till tiden för ängarnas
besittningstagande av kronan.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i 5 och 6 §§ komma åtskilliga
ströängar att undantagas från indragning. Det kan därjämte
enligt 26 § inträffa att ströängar måste bibehållas på grund av att odlings-
eller reservområde saknas. Det kunde sättas i fråga, huruvida
icke sådana ängar längre fram skulle kunna underkastas det slags indragning,
som förslaget avser. Man kan helt visst tänka sig fall, där
det i framtiden kan visa sig synnerligen angeläget för kronan att för
kolonisation eller för annat ändamål komma i besittning av en eller
annan dylik lägenhet. Kommittén har emellertid ansett det icke skäligen
kunna stadgas, att fastighetsägare, sedan den prövning av ströängsfrågan,
som i förslaget avses, ägt rum, skulle hava att finna sig i eu
indragning enligt förslagets bestämmelser. Kommittén håller före, att
i fall då ett behov av dylik lägenhets förvärvande gör sig gällande,
kronan bör vara hänvisad till den utväg, som står till buds genom ett
i vanlig ordning tillkommet ägoutbyte, eller, då sådant ej kan åvägabringas,
till expropriation. Enligt förslaget kommer alltså en vid ströängsforrättning
bibehållen äng att i allo likställas med annan fastigheten
tillhörig mark.

1 de nådiga breven angående ängarnas bibehållande medgavs, att
det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid
ängarna, finge efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt avhämtas
från kronoparken. Detta medgivande förklarades emellertid skola gälla
endast tillsvidare och kunde alltså när som helst, även utan samband
med det utbytande av ängarna, som i breven förutsattes, återkallas.
Något skäl för kronan att i fråga om ängar, som vid ströängsförrättning
blivit bibehållna imder fastighet, låta en dylik rättighet utan vidare
liga bestånd synes ej föreligga. Billighet torde dock kräva, att fastighetsägaren
under någon kortare tid — i förslaget satt till tio år efter det ströiingsindragningen
vunnit laga kraft — bibehålies vid rättigheten i fråga.

Såsom tidigare påvisats, måste de markutbvten, som i breven angående
ängarnas bibehållande avsågos, vara att hänföra till avvittringsförrättningar,
och skulle de alltså i likhet med dylika förrättningar bekostas
av statsverket. Den reglering, som nu ifrågasattes, bör redan av

51 §.

59 {$•

54 §■

detta skäl komma till stånd utan några kostnader för ströängsinnehavaren.
Det är också tydligt, att med den till grund för förslaget liggande
tanken, att ströängsregleringen bör tjäna till jordbrukets upphjälpande,
överensstämmer att låta utgifterna helt drabba statsverket.

Enligt lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör med ströängar
vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
skola vid ägostyckning av jordbruksfastighet ströängar, som höra till
fastigheten, under alla förhållanden läggas till jordbrukslott, som vid
styckningen uppkommer. Före tillkomsten av nämnda lag var sådant
icke nödvändigt. Såsom i det föregående framhållits (s. 41 o. 42), halhet
i icke ringa utsträckning inträffat, att då vid ägostyckning av ett
hemman bildats en eller flera skogslotter, till fastigheten hörande ströängar
helt eller delvis blivit lagda till sådan lott eller att man utlagt
lotter bestående allenast av eu eller flera ströängar.

Antalet och arealen av dylika ströängar framgå av följande tabell,
upprättad med ledning av de i Västerbottens och Norrbottens läns lantmäterikontor
förvarade handlingar angående ägo styckningar, verkställda
före tillkomsten av 1917 års lagbestämmelse.

1 S o ii k e it.	I \| Lotter innefattande \| skogsmark o. ströäng.	Lotter innefattande allenast ströäng.
	\| Antal	[Ströän	gsareal	Antal	\| Areal
	1 har	ar	! har	ar
Västerbottens lån. Mala....................................................	46	i 945	1 77	7	i 147	76
Lycksele.....................................................	11	123	92
Örträsk ........................................................	6	83	42	_	■_
Stensele ........................................................	3	77	63	__	_
Sorsele...........................................	4	85	59	_	_	_
Asele.................................................	4	36	43	_	_	_ ''
Fredrika .........................	1	_	98	_		_
Dorotea....................................	1	_	94	l	126	03
Vilhelmina ..............................................................	9	251	25	3	154	41 !
Summa	85	1,605	93	11	428	20
Norrbottens län. Arvidsjaur..........................................................	_			4	139	98 j
Arjepluog................................	2	33	86
Jokkmokk.............................................	_	—		9	312	09
Gällivare .....................................................	12	771	29	74	3,404	83 1
Jukkasjärvi ..............	—	—	—	1	7	55 \|
Summa	14	805	15	88	3,864	45 !

Övervägande antalet av de hemman, som styckats på nu nämnt sätt,
tillhör sågverks bolag. 1 Västerbottens läns lappmark äro enligt ägostyckningshandlingarna
dylika bolag ägare till samtliga de lotter, som
bestå av allenast ströängar. Skogslotter, som tillika innefatta ströängar,
angivas i endast sju fall vara tillhöriga andra än bolag. Vad
Norrbottens läns lappmark angår ägas samtliga de avsedda skogslotterna
ävensom det stora flertalet ströängslotter av bolag; endast tre ströängslotter
äro i enskild hand, varjämte kronan är innehavare av en
dylik lott.

Ågostyckningar å bolagshemman hava som bekant i allmänhet
haft till syftemål att från inägojorden, vars bibehållande varit av mindre
intresse för bolaget, avskilja så mycket som möjligt av skogsmarken. Då
ströängarnas värde kan synas ligga endast i den höavkastning de lämna,
förefaller det egendomligt, att ängarna icke tillagts inägolotten. Bolagens
önskan att låta ströängarna läggas till skogslott eller bilda särskild
hemmanslott kan emellertid möjligen vara motiverad av någon förhoppning
att vid eventuellt ägoutbyte av ängarna i vederlag bekomma
skogsmark.

Den princip, på vilken kommitténs förslag om ströängarnas indragning
vilar — nämligen att vederlag skall utgå genom bekostande av
odling — kan tydligen icke tillämpas å ströängar, som höra till skogslotter.
eller å ängar, som bilda självständig hemmanslott. Att å en hemmanslott,
avsedd uteslutande för skogsbruk, framtvinga odling vore i
allmänhet meningslöst. A en lott som uteslutande består av ströängar,
kan uppenbarligen något självständigt jordbruk ej heller ifrågakomma,
och även här vore det alltså föga lämpligt att försöka framkalla en odling.

Det kunde vid sådant förhållande ifrågasättas, huruvida man icke
beträffande här avsedda ängar skulle helt och hållet avstå från den allmänna
indragning, förslaget åsyftar att genomföra. Med hänsyn till
det avsevärda antal, vari dessa ängar förekomma, och deras icke obetydliga
areal har kommittén dock icke kunnat ansluta sig till en sådan
uppfattning. Kommittén har ej heller kunnat lämna obeaktat, att de ängar,
varom här är fråga, ännu mindre än de övriga under nuvarande förhållanden
tjäna något förnuftigt ändamål. Med hänsyn till de villkor,
under vilka ängarna blivit upplåtna åt fastigheterna, nämligen för att
ingå i det å dessa bedrivna jordbruket, skulle man måhända vilja göra
gällande, att sedan en ägoreglering kommit till stånd, som utesluter
ängslägenheternas användning för dylikt ändamål, staten borde kunna
utan vederlag återtaga ängarna. I betraktande av innehållet i de i samband
med awittringen meddelade särskilda nådiga breven om ängarnas

bibehållande tillsvidare intill genomförande av ett eventuellt markutbyte
torde emellertid en dylik uppfattning knappast, kunna hävdas, utan ersättning
av ett eller annat slag böra tillerkännas innehavarna.

Någon anordning åsyftande att ersättningsbeloppen skulle komma
fastigheterna tillgodo torde emellertid i dylika fall ej låta sig genomföras.
Det har framkastats, huruvida man icke i avseende å skogslott
lämpligen kunde göra lösenbeloppets utfående beroende av att vissa arbeten
för skogens förbättrande komme till stånd. De relativt små belopp, vartill
vederlaget för ströängarna kommer att uppgå, skulle emellertid i allmänhet
icke förslå till utförande av några arbeten, som kunde vara av
nämnvärd betydelse för skogsbruket. Ströängsnämnden lärer med sin av
kommittén föreslagna sammansättning icke heller äga speciell sakkunskap
för planläggning av dylika arbeten, och att för hithörande fall giva
nämnden en särskild sammansättning, skulle tydligen möta avsevärda
svårigheter.

Vad beträffar ägolotter, som bestå uteslutande av ströängar, skulle
man tilläventyrs vilja ifrågasätta, att å någon av ängarna utsåges ett
odlingsområde, vars höavkastning motsvarade den som ängarna f örut kunde
beräknas lämna. Då emellertid med hänsyn till ängsmarkens sumpartade
beskaffenhet bosättning därstädes näppeligen kan äga rum, skulle ett
dylikt odlingsområde endast undantagsvis kunna tagas i bruk.

Det lärer under sådana förhållanden ej återstå annat än att låta
ersättning utgå med kontant belopp, vartill ängarna kunna av ströängsnämhden
uppskattas. En dylik uppskattning erbjuder naturligtvis vissa,
svårigheter. Fasthålla- man emellertid, att ängar av ifrågavarande slag
icke kunna bereda fastighetsägaren någon större förmån, torde det låta
sig göra att, på sätt 56 § innebär, begränsa ersättningsbeloppet inom
ett i lagen utsatt, tämligen lågt maximum.

För de fäll, då ängar bilda särskild hemmanslott, torde man vid
bestämmande av ersättningsbeloppet icke kunna undgå att vid sidan av
själva ängarnas värde taga någon hänsyn jämväl till den andel i samfällighet,
som tilläventyrs kan tillkomma ägolotten. Särskilt kommer
härvid i betraktande lottens delaktighet i sådana skogsallmänningar, som
inom Norrbottens län avsatts såsom gemensam egendom för de skattlagda
fastigheterna i avvittringslaget. Då vid hemmanslottens indragning
staten kommer att inträda såsom delägare i allmänningen, bör ersättning
för lotten skäligen sättas högre än eljest skolat ifrågakomma.
Att härvidlag finna en fullt riktig beräkningsgrund stöter tydligen på
stora svårigheter. Eu noggrann uppskattning av värdet å lottens andel
i allmänning torde knappast vara möjlig, utan får beräkningen ske

tillnärmelsevis, vilket oek bör vara tillfyllest. Kommittén bar efter
inhämtande av upplysningar trott sig kunna även härvidlag föreslå en
maximibegränsning, satt till femton procent av det värde, till vilket
ängarna skattas.

Med hänsyn såväl till den andel i allmänningen, som staten förvärvat
genom indragningen av hemmanslott av nyss angivna beskaffenhet,
som ock därtill att dylik lott även för framtiden måste häfta
för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt enligt 17
kap. 6 § handelsbalken (odlingslån, utskylder till prästerskapet m. in.)
synes det böra stadgas, att mantalet för det hemman, från vilket lotten
blivit utbruten, icke skall röna inflytande av indragningen och att lotten
fortfarande skall bibehållas såsom särskild fastighet. Beträffande andra
rättigheter än de nyss nämnda följer väl av 50 §, att de i 57 § avsedda
ängarna — likasom de vilka omförmälas i 56 § — i allmänhet ej vidare
häfta för rättigheter, som på grund av inteckning eller eljest vidlåda dem;
men då hemmanslotten fortfarande skall anses äga bestånd, har det ansetts
lämpligt att till undvikande av varje missförstånd stadga, att icke
heller själva lotten vidare besväras av inteckningar.

Ehuru, såsom nyss framhållits, det vid indragning av ströängar, 58 ssom
höra till skogslott eller bilda särskild hemmanslott, i allmänhet
vore ändamålslöst att låta vederlaget utgå medelst bekostande av odling,
kunna dock fall täukas, då sådant kan ifrågakomma. Den som äger en
skogslott jämte dithörande ängar kan t. ex. finna det lämpligt, att ett
odlingsområde utlägges å skogsmarken för att tagas i bruk av skogsarbetare,
och då en lott består uteslutande av ströängar, kan det inträffa,
att någon av dem innesluter fastmark, som lämpar sig till boplats för
en lägenhet, varifrån ett å någon av ängarna upptaget odlingsområde
skulle kunna brukas. Med hänsyn till dylika undantagsfall och andra,
som även kunna förekomma, har kommittén ansett det böra tillkomma
fastighetsägaren att påfordra tillämpning av den föreslagna huvudregeln
om vederlagets utfående i form av odlingsersättning, därest han till
odlingsområde anvisar lämplig mark inom fastighetens egentliga ägoområde,
eller där fråga är om lott, som uteslutande består av ströängar,
å någon av dessa.

Då ersättningen för ströängar utgår i form av åtagande från statens 59—63 §§.
sida att bekosta odling och denna kostnad utbetalas endast i mån av
fullgjort arbete, innebär detta, såsom redan nämnts, garanti för att inteckningshavares
rätt med avseende å fastigheten vederbörligen tillvaratages.

Kostnads

beräkningar.

Annorlunda ställa sig förhållandena, när indragningen skall verkställas
på sådant sätt, att innehavaren av ängarna äger utfå lösensumman utan
någon skyldighet att fullgöra förbättringsarbeten å fastigheten. Bestämmelser
äro då av nöden för tillvaratagande av inteckna)gshavares intressen.
De närmare regler förevarande §§ innehålla i ifrågavarande avseenden
äro utformade i nära överensstämmelse med stadgande^ om
utbetalning av ersättning för exproprierad fastighet.

I fråga om kostnaderna för den föreslagna indragningen av ströängar
har kommittén ansett sig böra framlägga följande beräkningar.

Inom Norrbottens län omfatta enligt avvittringshandlingarna de å
kronomark belägna ströängar som tillhöra hemman nedom odlingsgränsen
en areal av 52,948 hektar med eu vid avvittringen uppskattad höavkastning
av 11,358 lass om 425 kilogram eller således omkring 4,827,000
kilogram. Ehuru tillämpningen av bestämmelserna i förslaget gjorts
beroende icke av fastigheternas belägenhet ovan eller nedom odlingsgränsen
utan av ängarnas belägenhet nedom sagda gräns, torde utan
fara för väsentligt misstag nämnda siffror kunna läggas till grund för
beräkningarna, då det kan antagas, att de nedom odlingsgränsen belägna
ängar, som tillhöra fastigheter ovan odlingsgränsen, ungefärligen motsvara
de ovan odlingsgränsen liggande ängar, som tillhöra fastigheter
nedom samma gräns och som ingå i förut nämnda sifferuppgifter.

Vad beträffar Västerbottens län utgör arealen av ströängar, tillhörande
fastigheter som varit föremål för tidigare avvittring och alltså
ej äro underkastade tilläggsavvittring, sammanlagt 34,197 hektar med eu
uppskattad höavkastning av 6,121 lass eller omkring 2,601,000 kilogram.

För bägge länen skulle alltså totalarealen av ängar å kronomark inom
den föreslagna lagens geografiska tillämpningsområde utgöra tillhopa omkring
87,000 hektar med en höavkastning av i runt tal 7,400,000 kilogram.

På sätt tidigare anförts (s. 38) har visserligen denna areal i sammanhang
med företagna laga skiften undergått eu ej oväsentlig minskning,
men av skäl, som i samband därmed blivit anförda, torde någon avsevärd
minskning av ängarnas höavkastning därigenom icke hava uppstått.

En del av de ängar, som i det föregående åsyftats, skulle på grund
av bestämmelserna i lagförslagets 5 och 6 §§ ej komma att indragas.
Omfattningen av dessa ängar låter sig icke i förväg säkert beräknas. I någon
utsträckning lärer ock indragning möta hinder genom brist på odlingsområde
eller sådan reserv av odlingsmark, som avses i lagförslagets

23 §. A andra sidan torde det visa sig, att den vid avvittringen skedda
uppskattningen i många fall är för låg och vid ströängsförrättningarna
kommer att höjas. Sannolikt kommer detta att inträffa i större utsträckning
än som motsvaras av de fall, då avvittringsuppskattningen visat
sig vara för hög eller då för röjningsland och dylika ängar sänkning
kommer i fråga enligt förslagets 15 §.

Med hänsyn till alla de nu nämnda omständigheterna, vilka i
väsentlig mån komma att verka utjämnande mot varandra, har kommittén
ansett sig böra beräkna, att de ströängar, som skola indragas,
i höavkastning lämna förutnämnda totalbelopp omkring 7,400,000
kilogram.

Emellertid skulle enligt förslaget ströängar, som tillhöra skogslotter
eller bilda särskilda hemmanslotter, icke ersättas genom bekostande av odlingar
utan med kontanta penningar, därest ej ägaren påfordrar ängarnas
indragande enligt de allmänna grunderna. Om i enlighet med gjord beräkning
för dessa ängar, vilkas totalareal utgör omkring ö,700 hektar,
avdrages omkring 8 procent av totalbeloppet, skulle återstå ängar med
en höavkastning av omkring 6,800,000 kilogram.

Då motsvarande hömängd skall hämtas från odlade vallar, gäller
det först att bedöma, vilken medelavkastning sådana vallar kunna antagas
lämna i lappmarkerna. I lagförslaget äro gränserna nedåt och
uppåt satta till 1,700 respektive 3,000 kilogram för hektar (21 §).
Med hänsyn därtill att man, såsom tidigare framhållits, i allmänhet
icke lärer kunna beräkna en mera rationell skötsel av vallodlingarna,
torde medelavkastningen ej kunna sättas högre än till 2,000 kilogram
per hektar. Med beräkning därefter skulle för åstadkommande av en
höavkastning motsvarande ströängarnas behöva uppodlas eu areal av
3,400 hektar.

Odlingskostnad för hektar räknat torde med hänsyn därtill att lättodlad
myrmark i allmänhet lärer vara att tillgå kunna sättas till ett
genomsnittsbelopp av 700 kronor för hektar. Härtill kommer gödslingen,
vilken kommittén anser sig böra beräkna till i medeltal 300 kronor per
hektar. Totalkostnaderna för odlingsområdenas iordningsställande skulle
således uppgå till omkring 3,400,000 kronor.

Härtill kommer kostnaden för förvärv av de ängar, som skola
ersättas kontant. Med hänsyn till förenämnda uppgifter om dessa ängars
totalareal och i betraktande därav att ängarna till större delen lära vara
av sämre beskaffenhet torde ersättningsbeloppet för dem tillhopa ej komma
att överskrida 170,000 kronor.

De vid indragning av ströängar ifrågakommande ersättningarna

Kolo utsa t i önska m m ii t it i. 13

för avrösningsjord (7 §), för nedlagt arbete å odlingsområde (22 §) och
för mistad avkastning från ängar, sotn avträtts före den i allmänhet lagstadgade
tiden (40 §), kunna icke närmare beräknas men torde förslagsvis
böra sättas till 100,000 kronor.

Vad beträffar kostnaderna till ströängsnämnder har kommittén vid
sina beräkningar utgått från årskostnaden för en nämnd. Den i nämnden
tjänstgörande lantmätaren torde såsom förut anförts (s. 85) under året
erhålla stadigvarande sysselsättning. Hans avlöning torde i betraktande
härav och med hänsyn till de förmåner, som tillkomma lantmätare med
jämförlig sysselsättning, skäligen böra sättas till 10,000 kronor jämte
ersättning efter fjärde klassen i gällande resereglemente, förslagsvis 2,500
kronor. För skriv- och ritgöromål erfordras under minst halva året särskilt
biträde, varförutom lantmätaren bör hava att tillgå ett mindre anslag
till skriv- och ritmateriel, blanketter m. fl. expenser. Kostnaderna härför
synas kunna anslås till 2,000 kronor.

Nämndens övriga ledamöter beräknas bliva sysselsatta under högst
fyra och en halv månader. Ersättningen till dem föreslås till 450 kronor
per månad eller omkring 2,000 kronor jämte ersättning enligt fjärde
klassen i resereglemente^ beräknad till omkring 2,500 kronor.

Till hautlanguing torde åtgå högst 1,200 kronor för år.

Efter dessa grunder skulle årskostnaden för varje ströängsnämd
uppgå till 24,700 kronor.

Det återstår då att avgöra huru många arbetsår, som kunna antagas
åtgå för genomförande av hela ströängsindragningen. I detta hänseende
äro beräkningar givetvis synnerligen vanskliga, då man ej har
att bygga på någon erfarenhet från andra jämförliga områden, kommittén
har emellertid trott sig kunna beräkna, att en ströängsnämnd i
allmänhet borde för varje förrättningsdag medhinna minst eu förrättning,
i enklare fall två eller flera. Då brukningsdelarna inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker enligt tillgängliga statistiska uppgifter
uppgå till ett antal av 7,845 och högst halva antalet här torde utgöras
av fastigheter med ströängar, som falla under lagens tillämpning, skulle,
med beräkning av etthundra förrättningsdagar årligen, indragningen kunna
förmodas kräva eu tid av omkring 30 år för en nämnd. Därest, såsom kommittén
anser lämpligt, fyra nämnder skulle tillsättas och samtidigt fungera,
torde arbetet kunna verkställas inom en tidrymd av åtta år. En
viss kontroll av nu gjorda beräkningar torde man kunna vinna genom
att med utgångspunkt från ströängarnas totalareal undersöka, huru mycken
ströängsmark eu nämnd för varje förrättningsdag behövde taga under
behandling för att arbetet i det hela skulle av fyra nämnder medhinnas

under eu tid av åtta år. Då totalarealen utgör omkring 87,000 hektar,
skulle efter förestående beräkning under varje förrätt ningsdag medhinnas
behandling av omkring 27 hektar ströängar. Med hänsyn till den tidsutdräkt,
som undersökningarna för val av odlingsområde, bedömande
av tillsråns- på odlingrsreserv m. m. måste medföra, torde en dylik medelareal
icke överstiga vad som i allmänhet kan medhinnas, även om i särskilda
fall, då det gäller större ströängskomplex, en flerdubbelt större
arbetsprestation bör kunna åstadkommas.

Med utgångspunkt från nu anförda approximativa beräkningar
skulle kostnaderna för ströängsnämnderna uppgå till i runt tal sammanlagt
800,000 kronor.

Till avsyning av odlingsarbeten torde böra beräknas omkring
40,000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för ströängsindragningen kunna alltså
beräknas bliva:

odlingar....................................................................... kronor 3,400,000

ersättning i penningar för vissa ängar .................... )) 170,000

» » » » mistad avkastning in. m. » 100,000

ströängsnämnderna m. m........... » 800,000

avsyning av odlingsarbeten....................................... » 40.000

Summa kronor 4,510,000.

100

Förslagen till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning
inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
och till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark.

De lagar som, på sätt förut omnämnts, den 25 maj 1917 utfärdats
om ströängars behandling vid ägostyckning och om avsöndring av ströängar
gälla endast för tiden till den 1 januari 1923. Begränsningen
i giltighetstid motiverades med ovissheten om bästa sättet att ordna
förhållandena, om och när en slutlig lösning av ströängsfrågan kommit
till stånd. Av vad kommittén anfört vid 56 och 57 §§ i förslaget till
lag angående ströängars indragande till kronan torde till fullo framgå,
att det för genomförande av den reglering av ströängsfrågan, som i
nämnda lagförslag åsyftas, är av nöden att till dess en reglering kommer
till stånd bibehålla de bestämmelser, som år 1917 genomfördes i syfte
att utesluta möjligheten för en fastighetsägare att vid ägostyckning
lägga ströängar till skogslott eller av sådana ängar bilda särskild hemmanslott.
De särskilda bestämmelser, nyssnämnda lagförslag innehåller
rörande indragande mot kontant vederlag av ströängar, som utlagts 1 ill
skogslott eller till särskild ägolott låta sig försvaras så länge dylika
fastighetsbildningar utgöra allenast sällsynta undantagsfall, men skulle
ej vara att tillråda, därest de år 1917 tillkomna lagbestämmelserna upphöra
att gälla och ägostyckningar av ifrågavarande art på nytt bliva
tillåtna, i vilket fall det kan befaras, att fastighetsägare, som av en eller
annan anledning önskade undgå tillämpningen av lagförslagets regler
om ängars avstående mot vederlag i odlingskostnad, skulle mera allmänt
begagna sig av den utväg för lagens kringgående, som ägostyckuingslagstiftningen
då kommer att erbjuda.

hrån sist anförda synpunkt torde det jämväl vara uppenbart, att
även det år 1917 utfärdade förbudet mot att genom avsöndring skilja
ströängar från fastighet måste, i den omfattning gällande lagstiftning

101

innebär, upprätthållas, till dess att ströängsförrättning’ övergått fastigheten.
Åven avsöndringsförfarandet skalle eljest erbjuda eu synnerligen
enkel utväg för kringgående av den föreslagna lagstiftningen om ängarnas
indragande.

I fråga om ängar, som vid ströängsförrättning bibehållits under
fastighet, torde å andra sidan någon anledning ej föreligga att genom
undantagande från de allmänna bestämmelserna om ägostyckning och
jordavsöndring förhindra ägaren att åstadkomma fastighetsbildningar av
nyss antydda slag. Enligt 51 § i lagförslaget om ströängars indragande
till kronan gäller, att dylika ängar ej vidare äro underkastade indragning,
och att skiftesstadgans bestämmelser om rågångar och ägoutbyten
å dem äga tillämpning. Då de sålunda i allt övrigt äro att likställå
med annan fastigheten tillhörig mark, bör hinder ej möta för eu ägoreglering,
vars genomförande enligt eljest gällande bestämmelser står
fastighetsägaren öppen.

Ifrågasättas kan, huruvida de i 1917 års lagar upptagna föreskrifter
fortfarande böra äga giltighet beträffande ängar belägna ovan odlingsgränsen
i Norrbottens län och ängar å allmänningar. Då emellertid
möjligheterna för indragningsförfarandets tillämpning även å dessa områden
torde tillsvidare böra hållas öppna, har kommittén ansett berörda
inskränkningar i avseende å ägostyckning och avsöndring böra äga bestånd
även för dessa områden. Något praktiskt behov av en ägostyckning
sådan som här avses lärer icke föreligga, och i de undantagsfall,
då rimlig anledning förefinnes att i form av avsöndring upplåta sträng,
erbjuder den 1917 givna lagbestämmelsen därtill möjlighet.

Beträffande de trakter inom Västerbottens läns lappmark, där bestämmelserna
om tilläggsavvittring äga tillämpning, är enligt lag den
5 juni 1909 rätten att erhålla laga skifte tillsvidare utesluten, och kan
således där varken ägostyckning eller jordavsöndring för närvarande
ifrågakomma. De spörsmål, som nu berörts, sakna alltså för närvarande
betydelse för dessa trakter. Skulle emellertid det genom nämnda lagmeddelade
förbudet mot laga skifte upphävas, torde det böra tagas i
övervägande, huruvida icke i fråga om ängar, som vid tilläggsavvittring
blivit bibehållna under fastighet, de allmänna bestämmelserna om ägostvckning
och jordavsöndring böra äga giltighet.

Kommittén föreslår alltså, att ifrågavarande lagar bibehållas med
ett tillägg, varav tydligt framgår, att de ej äga tillämpning å ängar,
som vid ströängsförrättning bibehållits under fastighet.

Utkastet till instruktion för ströängsnämnder.

För utförande av de förrättningar, som i förslaget till lag om
ströängars indragande till kronan avses, erfordras uppenbarligen en del
detalj föreskrifter, vilka emellertid sjmas icke lämpligen kunna upptagas
i själva lagen. Enligt lagförslagets 55 § tillkommer det Konungen att
meddela de närmare bestämmelser, som sålunda kunna vara av nöden.
Kommittén har trott sig böra utarbeta ett utkast även till dylika bestämmelser,
utvisande huru den i huvudsak tänkt sig deras innehåll.
I utkastet äro upptagna stadganden om de förarbeten till ströängsförrättningar,
lantmätaren har att utföra (2 och 3 §§), om den period av året,
varunder förrättningarna skola fortgå (4 §), om de göromål, vilka skola
handläggas å förrättningsstället (5 §), om de handlingar, som skola upprättas
över förrättningarna (6—8 §§), om maximibeloppet av den odlings-
och gödslingskostnad, som kronan har att gälda (9 §), om de
högsta mängder konstgödsel, som i odlingsplan må beräknas till odlingsområdets
gödslande (10 §), om utlåtandets underskrift (11 §), om det
arbete beträffande förrättniugshandlingars upprättande och förrättningarnas
redovisande, som lantmätaren har att utföra efter förrättningarnas
avslutande (12—17 §§), samt om tillämpligheten av instruktionen för
lantmäteristvrelsen och rikets lantmätare (18 §).

103

Bilaga.

Ströängar ä kronomark.

i Enl. avvittringshandlingar fördelade i uppskattningsklasserna j

1 och 2

bocken	Antal lass hö	Areal		Antal lass hö	Areal	Antal lass hö	Areal ]
t*- -		fcr* P	P »-S	CT* g	6
Västerbottens län.
A) Nedre lappmarken.
Fredrika ................................	8.00	9	98	94.5 7	171	29	209.79	985	4 9
Åsele ...................................	15.s;-	18	14	110.91	152	S3	433.S»	2,101	07
Örträsk...................................	24.02	35	85	23.3 7	55	43	63.7 2	382	4 2
Lycksele ................................	109.74	98	81	304.01	559	09	1,114.12	5,996	46
Stensele .................................	8.io	11	12	106.04	340	03	677.43	4,556	94
Sorsele....................................	19.3 7	20	94	153.74	350	20	886.23	6,643	67
Dorotea ...............................	0.2 0	0	09	78.03	191	82	212.57	1,942	42
Mala.......................................	1.16	1	67	181.78	545	92	672.72	4,329	24
Vilhelmina ..............................	17.se	15	86	150.42	»C OO CO	48	442.88	4,294	S8
	205.20	213	05	1,203.4 7	2,752	14	4,713.29	31,232	59
B) Fjälltrakterna.
Stensele .................................	0.3 7	—	2 2	14.2 7	87	69	214.2 8	1,621	97
Sorsele....................................	115.li	127	46	372.78	821	85	416.67	2,125	70
Dorotea .................................	1.0 7	4	o 5	30.81	57	20	241.94	1,933	45
Vilhelmina ..............................	6.70	4	47	68.05	410	62	314.80	4,090	07
Tärna .................................	0.39	1	93	41.90	269	77	620.14	6,098	38
	124.54	138	43	527.81	1,647	13	1,807.89	15,869	57
Norrbottens län.
Jockmock ..............................	23. it tf	14	97	2,035.54	4,166	34	2,218.85	10,471	91
Aijepluog.................................	21.S5	12	21	351.00	946	25	1,254.7 2	6,798	99
Arvidsjaur ..............................	13.8S	12	61	192.38	1,179	76	874.13	7,786	08
Gällivare.................................	76.20	88	52	2,800.08	9,094	32	2,809.89	20,274	30
Jukkasjärvi..............................	81.05	50	21	678.91	1,830	37	669.80	3,036	77
Karesuando..............................	5.45	3	30	53.14	283	90	23.59	260	15
	221.99	181	82	6,111.05	17,500l94\| 7,850.98	48,628	20

104

Ströängar å allmänning.

Socken i 1	Enl. avvi 1 0	ttringshandlingar fördelade i	uppskattningsklassema
ch 2		3	4
Antal lass hö	\| Areal	, Antal lass hö	[ Areal	Antal lass hö	Areal
P- I 50	p i n	P	P	1 bär 1 ._	P n
VAsterbottens läns fjälltrakter.
	1.7S S 9 SB	15.67	43	73		2,541	9 8
Sorsele....................................	0.16	—	33	28. ss	64	66	188.53	716	ni
Dorotea ...............................	1.20	16160		_	—	37.40	267	53
Vilhelmina ............................	0.0 2	f	41.62	214	98	195.8 7	2,338	86
Tärna ....................................	l.oo	-1 0 5	0.71	1	70	9.42	49	24!
	5.06	24 45	86. ss	325	0 2	761.64	5.914	3 oi
Norrbottens län.
Jockmock................................	2.10	1	20	254.86	659	SO	301.86	1,340	64
Arjepluog .............................		—	_	5.16	28		77.24	634	08
Arvidsjaur .............................				29.08	68	54	82.25	616	2 4
Gällivare.................................	9.J0	9	56	766.75	1,799	2 C	308. is	2.294	40
Jukkasjärvi............................	—			69.08	343	74	149.3»	1,424	2 9
	11.00	10	7 C	1,124.43	2,899	40	918.02	6,309	65
Ströängar inom enskilda fastigheters ägoområden.
Västerbottens län.
A) Nedre lappmarken.
Åsele ....................................	_	_		-	—	-	0 16	_	SO
i Stensele ................................	—			0.80	—	4 9			—
Vilhelmina ....................... ......	—		-	0.50	—	08	■—		—
B) Fjälltrakterna.	—	—	—	O.so	1	12	0.16	—	80
Stensele .................................	—	_	__	0.4 5	O	SO	5.29	35	58
Sorsele....................................	0.44	_	13	8.54	12	41	8.37	33	93
Dorotea .................................	—	—	—	—	—	—	0.40	3	20
Vilhelmina ...........................	lO.so	7	50	1.9 S	9	55	23.6 8	162	62
Tärna ....................................	—	—	—	20.88	47	80	58.80	326	87
Norrbottens län.	11.24	7	63	.31.85	72	06	96.54	562	20
Jockmock.................................	—	—	—	1.60	10	10	3.oo	3	10
Arvidsjaur .............................	—	—	—	0.04	—	26	5.55	29	85
Gällivare...............................	—	_	—	0.50	—	22	0.4 7	1	50
Jukkasjärvi.............................	—		—	0.04	—	15	0.04	—	15
Karesuando ...........................	—	—	—	2.04	14	2 0	7.oo	53	80
1	_	_i_	4.22	24	93\|	16.06	87	90

105

Sammandrag- angående ströängarnas förekomst.

	Enl. avvittringshandlingar fördelade i	------ - -------- ...........1 uppskattningsklasserna
Socken	1 och 2			3			1	......!
	Areal		Areal		Areal ]
	lass hö	er s	B	lass hö	CT 8	s	lass hö	er 2	e\|
Ströängar A) å kronomark. Västerbottens lön Nedre lappmarken...............	205.20	213	Oö	1,203.4 7	2,752	14	4,713.20	31,232	1 59 i
Fjälltrakterna....................	124.54	138	43	527.81	1,647 18	1,807. so	15,869	57
Norrbottens län .................	221.99	181	82	6,111.05	17,500\|94	7,850.98	48,628	20:
	551."3	533	SO	7,842.33	21,900	21	14,372.16	95,730	36;
B) å allmänning.
Västerbottens läns fjälltrakter	5.06	24	43	86.88	325j02	761.64	5,914	Ö2!
Norrbottens län...................	11.90	10	7 6	1,124.13	2,899) 4 o	918.92	6,309	65
	16.90	35	LO	1,211.81	3,224\| 12	1,680.56	12,223	9 7)
C) å enskilt område Västerbottens län: Nedre lappmarken...............				O.so	1 1 ] 12	0.16		80\|
Fjälltrakterna....................	11.91	7	G8	31.85	72 06	96.54	562	20j
Norrbottens län .................		—	_	4.22	24\|d8	16.06	87 09\|
	11.21	7	63	36.8 7	98 11	112.76	65ojooi

Kolonisationskommittön.

HISTORISK REDOGÖRELSE

RÖRANDE STRÖÄNGARNAS TILLKOMST OCH BEHANDLING

VID AVVITTRING M. M.

A. E. RODHE

BEVIS IONSSEKRETEBAEE

109

Redan under landskapslagarnas tid hade i de södra och mellersta
delarna av Sverige så gott som all skogsmark tagits i besittning av de
större eller mindre samfälligheter, som brukade den odlade jorden. Den
närmast byn liggande skogen, byallmänningen, ansågs såsom byns egen
tillhörighet. De mera avlägset belägna öde skogarna betraktades tillhöra
landet eller häradet, och rätten till nyodling å dessa lands- eller
häradsallmänningar var inskränkt genom åtskilliga bestämmelser.

1 rikets norra delar voro förhållandena i flera avseenden egenartade.
I dessa mycket glest befolkade trakter hade man ingen anledning
att såsom på andra ställen inskränka den fria odlingsrätten;
de väldiga vidderna av obruten mark lämnade god tillgång för alla,
som önskade röja nya odlingsområden. Hälsingelagen, vilken gällde
icke blott för Hälsingland utan även för hela den övriga av svenskar
bebodda delen av Norrland, skilde mellan »byamännens egen skog» och
allmänning i egentlig mening. Byamännens egen skog angavs omfatta
bergsluttningen mot sjö och älv, men själva berget och det där
bortom belägna landet var allas egendom eller allmänning. Å allmänningen
ägde alla män d. v. s. alla hälsingar rätt att göra intagor.
Nybyggaren borde dock upptaga åker och äng bredvid den som förut
byggt, och vissa föreskrifter lämnades om storleken av det skogsskifte,
han fick tillägna sig. Ville nybyggaren göra intaga till åker eller äng, då
skulle han röja en åker, på vilken kunde skördas tre travar säd, göra
ett hus med fyra knutar, gå omkring intagan och med två vittnen
utmärka gränserna för densamma. Tvistade två om gjord intaga, hade
den vitsord, som byggde huset och kunde det styrka med två vittnen
och full ed. Genom laga hävd skyddades det man under tre år okvalt
innehaft. Denna rätt att å allmänningen göra nyodlingar inneslöt
uppenbart också rätt för alla att på annat sätt nyttja allmänningen,
såsom till mulbete, jakt och fiske; alla hade jämväl rätt att tillgodogöra
sig avkastningen från slåtterlägenheter, de här och var i skogarna

Hälsinge lagen,

Qustav Vasas
brev den
5»/< 1543.

belägna naturliga ängarna, vilka utan något särskilt odlingsarbete avkastade
höskördar.

Den fria odlingsrätten synes i de nordliga delarna av landet hava
bibehållit sig ganska länge. Såsom en förklaring till att inbyggarna i
Norrland icke i likhet med vad som skedde i övriga Sverige föranleddes
att göra anspråk på äganderätt till all den ouppodlade delen av landet,
må framhållas, att kolonisationen av dessa trakter ägt rum på något
olika sätt mot i de sydligare landsdelarna. I dessa senare torde bosättningarna
hava tillkommit genom att större eller mindre skaror av folk
slagit sig ned på en trakt och under gemensamt arbete röjt mark för
odling. I Norrland däremot har bebyggandet i regel skett genom anläggandet
av mera enstaka nybyggen, som sedermera utvecklats till
byar; och mellan dessa byar, spridda över stora områden och ofta på
betydliga avstånd från varandra, har icke uppstått den gemensamhet,
som utgör förutsättning för framställande av anspråk på allmänningsjorden.

Under senare medeltiden spårades emellertid jämsides med konungamaktens
tillväxt otvetydiga anspråk från kronans sida å rätt till den
icke i bruk tagna jorden. Gustaf Vasa var den, som först öppet proklamerade
kronans äganderätt till all jord, som ännu icke var bebyggd,
eller icke redan tagen i .besittning av byar och större samfälligheter,
häradet eller landskapet. Uti öppet brev till menige man i Gästrikland,
Hälsingland, Medelpad ochÅngermanland den 20 april 1542 förklarade Gustaf
Vasa, att > sådana ägor som obygde liggie höre Gud, Oss och Sverigis
Crone till och ingen annan». Med »sådana ägor som obygde liggie»
avsågos uppenbarligen sådana inom de nämnda landskapen belägna
marker, som av Hälsingelagen betecknades såsom allmänning och som
voro ingens egendom. Av innehållet i nämnda brev framgår jämväl,
att Konungen ville tillförsäkra var och eu rätt att fritt sätta sig ned å
dylik mark; de gamla byalagen finge icke lägga hinder i vägen härför.
Skyddade för intrång skulle endast vara böndernas »bostäder, ängar
och fäbeten,» men å annan mark, vartill »bygdelagen förmenade sig
vara ägande uti skogarna» men »där de varken rätt eller skäl till have»
ägde alla fattiga män uppsöka sig bostäder samt röja och bränna skogen
ifrån sig. Varken socknar, bygdelag, ensliga gårdar eller annan bygd
skulle därefter hava våld att förmena och förbjuda dem, som på skogarna
eller ödemarkerna bygga ville, såvida det icke skedde på deras
egna bostäder, ängar eller fäbeten, där kronans fogde med tolv oväldiga
och därtill besvurne män bese och rannsaka skulle.

Under den följande tiden uppmuntrades nybyggesanläggningar på
mångahanda sätt i alla delar av landet. Särskilt i Norrland och Dalarna
tillförsäkrades genom åtskilliga författningar nybyggare att fritt
och obehindrat slå sig ned, dock med villkor att det icke lände bolbj''
till förfång, varom häradshövdingen och nämnden skulle syna och rannsaka;
nybyggaren skulle sedan få behålla jorden mot det att hän till
kronan utgjorde den ränta och rättighet, vartill nybygget kunde skattläggas.

Eu annan uppfattning angående lämpligheten av nybyggen å 1647 och 1664
allmänningar och kronans marker började emellertid att göra sig gällande. orLinZrMan
fann bosättningarna kunna utöva skadligt inflytande på skogarnas
bestånd, och bergslagsintresset, som livligt omhuldades, ansågs bliva
lidande genom att skogarna i alltför vidsträckt omfattning upplätes till
enskilda brukare. I beslut vid 1638 års riksdag förklarades, att vissa
beskedliga män borde förordnas i alla landsändar, vilka skulle i förening
med häradsnämnden bese allmänningsskogarna och bestämma, vilka
torp av dem, som allaredan voro byggda, »utan landsens skada» kunde
bestå, ävensom överlägga, varest då ännu torp kunde byggas eller ej.

Den 22 mars 1647 utkom den första skogsordningen, redan den 29
augusti 1664 följd av en ny, i huvudsak lik den förra, endast med
några smärre ändringar och tillägg. Här stadgades förbud mot nybyggens
anläggande å allmänningar utom där de voro stora och vidlyftiga
och öde befunnes. Av bestämmelserna i dessa skogsordningar
må följande anföras: En allmän rannsakning skulle förrättas över alla

lands-, härads- och socken allmänningar, och skulle dessa, där sådana
funnes och med goda skäl och bevis erhölles, lagligen åtskiljas från
andras ägor samt utmärkas med råmärken. Alla å allmänning byggda
gårdar, torp och backstugor skulle antecknas samt undersökas med vad
skäl de innehades och om de med rå och rör vore från allmänningen
lagligen avvittrade eller icke. De torp, som kunde göra skäl uti åker
och äng för helt, halvt eller fjärdedels hemman skulle bliva beståndande;
hemmanet eller torpet med åker och äng skulle rörläggas
och förbjudas att det ringaste inkräkta av allmänningen över sina
råmärken, där svedja eller eljest något som sitt enskilda bruka. Vederbörande
borde utan uppskov inkomma med sina skäl och bevis
över dylika torp, i annat fall ägde landshövdingen framfordra dem vid
tinget och under tiden sätta torpen i kvarstad. Alla de torp och backstugor,
som icke hade så stor och god åker och äng, att de kunde
göra skäl för åtminstone ett fjärdedels hemman, borde genast utdömas

112

1683 ärs skogsordning.

och utrivas och till allmänningen åter utläggas, varvid köparen ägde
att återfå sin utlagda köpeskilling av kronan eller landet och häradet.
Befunnes någon utan tillstånd hava byggt något torp å allmänningarna,
varå urminnes hävd icke vore kommen, skulle han strax avträda torpet
och detsamma läggas till allmänningen efter föregången laga rannsakning
och dom. Där någon tjänlig plats funnes å lands- eller häradsallmänning,
som vore duglig till åker och äng, och landet och häradet
kunde den mista, ville K. M:t densamma häradet efter öre och örtug
förunna och, där ingen av dem ville eller kunde uppodla densamma, då
upplåta åt någon annan, som därtill hade lust, dock mot eu vederbörlig
rekognition. På lands-, härads eller sockenallmänningar skulle hädanefter
inga torp eller backstugor få uppsättas, så framt ej allmänningarna
vore så stora, vidlyftiga och öde, att hemman och torp där kunde utan
landets, häradets eller intressenternas skada byggas och brukas, i vilket
fall landshövdingen borde föredraga sådant vid laga ting och då med
lagmannen, häradshövdingen och nämnden skåda platsen och sedan
stadfästa upptagan med brev å tinget.

Det dröjde ej länge förrän nya bestämmelser om skogarna utfärdades.
Den 19 ''december 1683 utkom förordningen och påbudet
om de norra skogarna. Fortfarande ansåg man sig behöva rikta förbud
för de gamla byalagen att inkräkta på och med anspråk på äganderätt
tillägna sig de ännu icke ockuperade områdena. Det heter, att som ifrån
gamla tider ett stort missbruk inriktat sig på de orter, där stora och
vidlyftiga skogar funnes, såsom i Värmland, Gästrikland, Dalarne, Norrland
och flerstädes, att de bygdelag, som hade sina ägor antingen uti
eller bredvid sådana skogar belägna, villo därav tillägna sig stora trakter,
ja ofta till några mil, vartill de dock varken rätt eller skäl hade. 1
''anledning därav bleve 1542 års plakat förnyat med befallning till landshövdingarna
och betjänte i landsorten att hava noga inseende uppå
skogarna och att, sedan de efter bys och gårds egenskap och beskaffenhet
hade prövat vars och ens rågång eller, där den felades, tillagt var
och en så stort utrymme och så mycken skog som funnes skäligt och
till fullsatta hemman nödigt, därifrån skilja och avvittra den övriga
delen såsom kronan och ingen annan tillhörig, dock så att om någon
kunde med laga avvittringar och andra väl grundade skäl bevisa någon
del av sådana skogar tillhöra en viss socken eller ett härad, skulle sådan
deras rättighet dem ej betagas, allenast noga undersökt bleve, att sådana
allmänningar ej utdroges över deras rätta gränser.

118

Vi linaa i dessa stadgande» för första gångeu klart uttalade bestämmelser
om företagande av avvittring d. v. s. avskiljande av kronans
mark från de enskilda hemmanens och byarnes ägoområden.

De i 1683 års förordning meddelade föreskrifter ägde sin giltighet
till dess förordningen den 12 december 1734 om skogarna i riket trädde
i tillämpning. Under tiden hade i åtskilliga k. brev och resolutioner
lämnats bestämmelser, avseende att ordna ny byggesförhållandena. Intresset
inriktades särskilt på de platser, där bergsbruk voro belägna.
Bergshanteringen skulle framför allt tillgodoses och nybyggaren tick
icke göra något intrång på brukens rättigheter. Så stadgades i k. brev
den 25 maj 1696, att om därefter på någon ort i bergslagen eller annorstädes,
där bergsbruk vore belägna, nya torp skulle upprättas eller
skattläggas, skulle iakttagas, att först borde en ordentlig rannsakning anställas
i närvaro av såväl bergs- som lantbetjänte och. skulle handlingarna
därefter översändas till Bergskollegium, innan något vidare till saken
åtgjordes, på det kollegium därvid måtte kunna göra sina påminnelser
och således så mycket noggrannare bliva observerat och iakttaget, om
det för bergsbruken och bergslagen vore nyttigt eller skadligt att slika
torp eller nybyggen bleve anlagda. — I landshövdingeinstruktionerna
intogos bestämmelser om att landshövdingen skulle hava uppsikt över
att skogar och lundar i provinsen väl aktades och vidmakthölles samt
förhindra och förbjuda, att torp där uppsattes. (Landshövd. instrukt.
den 28 januari 1687, § 44, och den 4 nov. 1734, § 42.)

I 1734 års skogsordning bibehöllos i huvudsak de gamla bestämmelserna
om anläggande av torp och nybyggen å allmänningarna.
Emellertid genomfördes nu ytterligare de från kronans sida framförda
anspråken på att få bestämma över allmänningarna. Allmänningsintressentemas
rätt till skogen blev i hög grad inskränkt och landshövdingen
fick i allmänhet ej blott uppsikten utan även beslutanderätten
åt sig ensam uppdragen; förut hade landshövdingen tillsammans med
lagmannen, häradshövdingen och nämnden samt intressenterna beslutat
i frågor rörande allmänningarna, nu inskränktes häradsrättens befattning
med dessa ärenden till att avgiva yttrande till ledning för landshövdingens
beslut,

Landshövdingarna ålades att snarast draga försorg om de återstående
allmänningarnas avvittring från angränsande bvägor. Allmänningarna
borde geometrice avtagas och sedan därom lagligen rannsakas
och dömas, och vad då förklarades för kronopark, lands-, härads- eller
sockenallmänning skulle med giltiga rör avskiljas. Alla hemman, torp

Kolonlsatinnskommitlé n. 15

1734 års skogsordning.

114

1793 års skogsordning.

och backstugor på allmänningarna skulle undersökas och skärskådas
med vad rätt de besuttes. Inga torp skulle vidare få byggas på allmänningen
och skulle de som vore olagligen uppbyggda och ännu icke
skattlagts utrivas efter laga rannsakning och dom. — Vad anginge de
stora skogar och ödemarker, som utom bygdelagen vore belägna och
kronan tillhöriga, såsom uti Västernorrland, Dalarne och Värmland, skulle
landshövdingarne genom häradshövdingen och nämnden i någon bergsoch
jägeribetjänts närvaro låta undersöka om alla på sådana ödemarker
uppbyggda finnetorp samt noga uppteckna när och med vars tillstånd
de blivit uppbyggda, om de vore skattlagda eller ej m. m.

Angående nybyggen i allmänhet innehöll k. förklaringen den 5
april 1739 över 1734 års skogsordning en del föreskrifter. Landshövdingarne
borde sålunda tillse, att stora skogar och ödemarker bleve bebyggda
och till åker och äng uppodlade, att sedan efter hand till hemmantal
skattläggas, där jordmånen och lägenheten därtill funnes tjänliga
och det utan skogens skadliga förödande kunde ske, vilket förut innan
något tillstånd bleve givet, noga borde beprövas, varefter i proportion till
hemmantalet skog och mark skulle tilläggas, varutom åbon icke borde gå.
Där på kronoparker eller lands- och h ära ds al 1 m ä un i n gar några ansenliga
och till skogväxt odugliga mossar och kärr funnes, varav kunde bliva
äng utan att sådant lände häradet till skada för dess oundgängliga bete,
ägde landshövdingarna efter föregången undersökning tillåta, att de
upptoges till äng emot skälig frihet och räntas erläggande, vilken ränta
skulle användas till nödiga skogsplanteringar.

Genom förordningen den 25 november 1740 om landskulturen och
de däröver meddelade förklaringarne den o oktober 1741 och den 12
augusti 1752 sökte man uppmuntra nyodling av mark å allmänningarna.
På härads- och sockenallmänningarna finge alla obrukbara kärr och
mossar, där ingen stor eller duglig skog växte eller kunde växa och
som till äng kunde göras, delas mellan hemmanen. Delningen skulle
förrättas av lantmätaren i närvaro av krono- och jägeribetjänte, och
skattläggning skulle samtidigt äga rum. 50 frihetsår skulle förunnas.
Ville ej åbo åtaga sig dylikt uppröjande, skulle platsen lämnas till en
annan, som ville eller hade förmåga att sådant fullgöra. När någon
anmälde sig att vilja upptaga någon trakt på allmänningen, skulle landshövdingen
allmänneligen kungöra sådant.

Uti förordningen den 10 december 1793 om skogarna i riket bekräftades
de sålunda givna reglerna. Av de i denna skogsordning förekommande
stadganden må följande anmärkas: Landshövdingen borde

115

draga försorg om att lands- och häradsallmänning, som icke vore behörigen
skild och avrösad från angränsande ägor, bleve i laga ordning
avvittrad. Om kronoskogarna d. v. s. större skogar och ödemarker i
Norrland, Dalarne och Värmland stadgades, att landshövdingarne borde
tillse, att då intill större skog och ödemark stötte hemman eller byar,
vilka icke hade avvittrad mark, så mycken skog bleve dem tillagd, som
enligt författningarna till fullsatte hemman prövades nödigt, vilken sedan
med laga rör skulle avskiljas från den övriga marken, som kronan tillhörde.
Landshövdingen skulle vidare göra undersökningar angående de
å sådana större sk g ir och ödemarker uppbyggda oskattlagda torp och
andra besittningar, huruvida de såsom större eller mindre hemmansdelar
kunde äga bestånd, och i så fall besörja, att de måtte skattläggas och
till in- och utägor avrösas. Och på det att till uppodling tjänliga lägenheter,
som funnes å hedemarker och ödeskogar, måtte komma det
allmänna till nytta, skulle det åligga landshövdingen att därå befordra
nybyggesanläggningar, varvid alltid borde iakttagas, att lägenheterna
bleve till sina skillnader utmärkta och avrösade; och skulle nybyggare,
som sig ä sådana ställen nedsatte, åtnjuta de frihetsår och förmåner, som
särskilda författningar förunnade, och i övrigt för sig och efterkommande
vara förvissade om en evärdelig besittningsrätt. — Det skulle hädanefter
vara alldeles förbjudet för landshövdingen att låta någon nedsätta
sig å allmänning eller där göra någon uppodling eller intaga, den händelsen
undantagen, att mark till skogvaktareboställen eller skogsplanteringars
anläggande å allmänning borde röjas.

1793 års skogsordning avlöstes av förordningen den 1 augusti
1805 om skogarna i riket. Denna innehöll i huvudsak samma bestämmelser
i hithörande ämne, som förut voro gällande.

Konungens befallningshavande skulle draga försorg om att landsoch
häradsallmänning av bleve behörigen skilda och avrösade från angränsande
ägor. Vart sjätte år skulle Konungens befallningshavande
överse allrnänningarna och skulle vid dessa allmänningsrannsakningar
noga undersökas om de hemman och gårdar, torp och backstugor, som
vore belägna å allmänningen, med vad rätt de besuttes och om de med
rå och rör vore avvittrade. Nybyggen å allmänning skulle icke hädanefter
vara tillåtna. Dock skulle, om där funnes mosse eller kärr, som
genom uppodling kunde göras nyttig, det stå vem som helst öppet att
hos Konungens befallningshavande söka och erhålla tillstånd till en sådan
lägenhets uppodlande; den som deltoge i allmännings nyttjande ägde
företräde till uppodlingens verkställande, därest han inom natt och år

1805 år8
skogsordning»

116

efter förordningens kungörande anmälde sig härtill. Konungens befallningshavande
skulle föreskriva viss tid, inom vilken uppodlingen skulle
påbörjas och vara verkställd. Om sådana mossar och kärr vore av den
beskaffenhet att de till minst 1 s mantal kunde upptagas, skulle någon
odlingsrätt icke beviljas därå, innan Kungl. Maj:t efter Konungens befallningshavandes
därom gjorda anmälan yttrat sig, under vilka villkor
uppodlingen kunde tillstädjas.

Angående uppodlingar av mossar och kärr å kronopark stadgades,
att ansökningar därom skulle ingivas till Konungens befallningshavande,
varefter Kungl. Maj:t, sedan överhoyjägmästaren blivit hörd, för värjo
särskilt fall skulle meddela utlåtande. I övrigt skulle iakttagas vad som
stadgats angående upplåtelser å allmänningar.

Vad anginge kronoskogarna eller de större skogar och ödemarker
i Norrland, Dalarne och Värmland, vilka utom bygdelagen tillhörde
kronan, borde Konungens befallningshavande draga försorg om att då intill
sådan större skog och ödemark stötte hemman och byar, som icke hade
avvittrad mark, så mycket utrymme av skog bleve dem tillagt, som
enligt författningarna till fullsatte hemman prövades nödigt, vilken sedan
med laga rör skulle avskiljas från den övriga marken, som tillhörde
kronan. Dessa kronan tillhöriga marker borde Konungens befallningshavande
låta avmäta, beskriva och å karta lägga, samt i mån av de
tillfällen till nyttig odling, som inom desamma sig företedde, föreslå
vad antal nybyggen, vartdera med ett område av ungefärligen Vs mantal
ägovidd, därstädes skulle kunna anläggas. Härefter bestämde Kungl.
Maj:t, huru och under vilka villkor sådana nybyggen Unge upplåtas.
Konungens befallningshavande skulle vidare undersöka, om de å sådana
större skogar och ödemarker anlagda oskattlagda torp kunde äga bestånd
såsom större eller mindre hemmansdelar och i så fall ombesörja,
att de till in- och utägor avrösades.

Den rätt, som enligt 1805 års författning i vissa fall tillkom
Konungens befallningshavande att meddela tillstånd till nybyggens upptagande,
fråntogs Konungens befallningshavande genom kungl. brev den
4 sept. 1822, däri förklarades, att någon prövningsrätt om nya uppodlingars
beviljande å kronans skogar och allmänningar icke tillkomme
Konungens befallningshavande.

Genom kungl. brev den 16 mars 1824 och kammarkollegii cirkulärbrev
den 14 april 1824 angående en förändrad reglering i fråga om kronoskogarna
och allmänningarna i riket stadgades, att hädanefter icke finge
lämnas tillstånd för enskilda personer till odling av kärr och mossar å
kronoparker och allmänningar, enär detta icke kunde ske utan skada och

117

olägenhet för dessas vård och ändamålsenliga förvaltning. Nybyggen
kunde således därefter endast anläggas å s. k. kronomärke^ varmed
enligt nyssnämnda 1824 års brev förstås sådana områden, som vid afvittring
överblevo i rikets norra provinser, nämligen Stora Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, .Jämtlands, Väster- och Norrbottens län.
Om dessa trakter yttrades, att de i anseende till folkbrist och felande
kommunikationer i deras närvarande skick vore av föga värde och icke
kunde med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans
anläggning för att befordra landets uppodling och befolkning.

Den nu lämnade översikten av lagstiftningen angående villkoren
och sättet för nybyggens anläggande har i det stora hela avseende på
alla delar av landet. Emellertid hade man redan tidigt fått uppmärksamheten
riktad på nödvändigheten av att genom särskilda bestämmelser
befordra nya bosättningar i lappmarkerna.

Ett av de första stadgandena i ämnet återfinnes i ett av konung
Magnus Eriksson den 16 mars 1340 utfärdat brev, varigenom med stadfästelse
å en under konungens minderårighet given stadga angående
bebyggande av de rikets landsändar, som vid Hälsingland och Ångermanland
liggande voro, benämnde Lappmark, lov gavs åt alla, som å
Kristus trodde eller till den kristne tron sig omvända ville, att i nämnda
trakter taga marker och ägor för sig och sina arvingar. Därjämte påbjöds,
att de dåvarande eller blivande inbyggarna såväl i det, de skulle
betala och utgöra till konungens rätt och tjänst, som i allt annat borde
njuta och bruka Hälsinglands lag och sedvänja.

Det dröjde dock ganska länge innan bosättningarna i lappmarkerna
bleve mera talrika. Befolkningen härstädes utgjordes ända fram mot
slutet av 1600-talet så gott som uteslutande av den lappska folkstammen.
I känslan av den betydelse, bebyggandet av lappmarkerna kunde få för
hela landet, utfärdades emellertid under sjuttonde och adertonde århundradena
åtskilliga författningar, varigenom särskilda skaf tefriheter
och förmåner förunnades dem, som ville bosätta sig- i lappmarkerna.
Dessa förmåner sammanfattas under namn av lappmarksfriheterna.

Def var först efter utfärdandet av kungl. plakatet den 27 september
1673 angående lappmarkernas bebyggande, som de fasta bosättningarna
började taga mera fart. Då stadgades, att själva lappmarkerna
skulls skiljas från de andra svenska och finska församlingarna och fördelas
uti särskilda socknar och prosterier. Och på det att andra svenska
och finska uti Väster- och Österbotten samt Ångermanland och Jämtland
boende måtte desto hellre låta övertala sig att flytta till lapp -

Kolonist
tio nen inom
lappmarkerna.

118

1749 års lopp''
marksreglcmente.

markerna och därsammanstädes sig husligen nederlåta och de boställen
upptaga, som de funne bekväma och dem till den ändan kunde bliva
inrymda, beviljades dem den frihet, att de på 15 års tid skulle njuta
förskoning för alla skatter och utlagor av vad namn de hava kunde
och att de efter förloppet av dessa frihetsår icke skulle läggas för högre
skatt än lapparna själva, med vilka de överallt gjordes lika.

Vad sålunda stadgats bekräftades genom Kungl. Maj:ts förnyade
plakat den 3 september 1695 om lappmarkernas bebyggande och de
förmåner och friheter, som de, vilka sig där nedsätta, åtnjuta skola.
Här försäkrades ånyo, att de som sig i lappmarkerna antingen allaredan
husligen nederlåtit eller därefter nedsättande varda, skulle åtnjuta femton
års frihet för alla skatter och utlagor evad namn de hava kunde, allenast
att de efter berörda frihetsårs förlopp till ett visst skattlades i proportion
av de ägor, som de hävdade och nyttjade, men skulle de eljest
liksom andra lappar undslippa mantalspenningar och knektskrivning
tillika med annat extraordinarie; dock finge de icke lägga sig på överflödigt
svedjande utan vara förpliktade landet såväl med hus bebygga
som ock med åkers upptagande och ängars uppröjande så uppbruka,
som det anorstädes i rikets provinser vanligt vore.

Kolonisationen av lappmarkerna försiggick emellertid alltjämt
mycket långsamt. Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades i
kungl. reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan
bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande
därstädes sig nedsätta vilja. Detta s. k. lappmarksreglemente, vars
bestämmelser icke blivit genom någon sedermera tillkommen författning
upphävda, är i viss mån grundläggande för de rättsfrågor, som uppkomma
angående nybyggares innehav av mark, och torde därför eu
närmare redogörelse för reglementets föreskrifter uti dithörande delar
vara påkallad.

Den, som ville nedsätta sig å någon till nybruk tjänlig plats, skulle
söka tillstånd av landshövdingen. Denne skulle låta syna och undersöka
den uppgivna platsens beskaffenhet, om jordmånen vore duglig och huruvida
den tilltänkta odlingen lände någon annan till förfång samt däröver
meddela utslag. Besiktningar och syner skulle förrättas av kronofogde,
länsman och två nämndemän; om nybyggaren icke åtnöjdes därmed
och det tvistiga vore av den beskaffenhet, att landshövdingen det annars
icke urskilja kunde, skulle han förordna domaren att med häradsnämnden
uti kronobetjäntes närvaro hålla syn på stället. Den, som fått tillstånd

119

att upptaga nybygge, ålåge att inom tvä år hava gjort någon början
med husbyggnad och jordens uppodlande; i annat fall förverkades tillståndet,
och rätten att anlägga nybygget skulle uppdragas åt någon
annan. Landshövdingen skulle bevilja skattefrihet under vissa år, i allmänhet
ej flera än femton år. Efter frihetsårens förlopp skulle nybyggena
»geometrice avtagas och skattläggas, icke just efter de gränser och
råmärken, som vid första utsyningen uppgivits, utan till det mantal,
som de ägors beskaffenhet, vilka åborna ville hava och utan andras
förfördelande kunde få under hemmanen, befunnes svara före»; och finge
eu äldre nybyggare icke så underslå sig all till uppodling tjänlig mark,
som han begärde men till uppbrukning ej medhinna kunde, att icke
även den, som bredvid honom sig nedsatt eller bygga ville, kunde få
så mycken till nybruk tjänlig jord uti åker och äng, att han ock kunde
sig därstädes bärga och uppehålla, dock borde den äldre, så mycket
modigt vore och utan publici prejudice kunde ske, njuta sin flit och
arbete till godo, varför ock intet upparbetat åker- eller ängsland kunde
honom frånkännas och någon annan tilläggas utan hans samtycke och
emot den betalning, hans arbete prövades värt. I fråga om vad
som härvid skulle anses upparbetat heter det i författningen: »Ej må

någon räkna sig hava uppodlat och nedlagt arbete å sådana ställen,
varest han upprest en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande
av det hö och foder, som själva naturen utan dikning och rothuggning
giver; men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som
igenom kärrs och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande
gjorts nyttig och brukbar till åker och äng. I följe därav
äger ock ingen större rätt till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare
kan hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets
inrättande att betjäna, än såvida brist vara kan på andra när belägnare
och till röjning dugliga platser och ingen annan nybyggare tillkommer,
som slika myrer bättre betarva torde.»

Vidare är att märka föreskriften i § 9 av lappfogdeinstruktionen
den 5 augusti 1760, där det stadgas, att när frihetsåren äro tilländalupna,
bör hemmanet vid tingsrätten uti kronofogdens närvaro
provisionelit skattläggas och skatten därefter uppbäras, och hade fogden
sedan att giva detta tillkänna vid landskontoret, då landshövdingen beordrade
lantmätaren att geometrice avtaga detsamma, varefter skattläggningen
vid nästa ting Lomme att upprättas och examineras till
landshövdingens överseende och fastställande.

Genom tillkomsten av 1749 års lappmarksreglemente underlättades
i hög grad anläggandet av nybyggen inom lappmarkerna, och de fördelar,

120

Avvittringen.

somt beviljades dem, vilka i dessa avlägsna, men dock ingalunda ofruktbara
trakter önskade bryta ny bygd, lockade mången att slå sig ned
bär. Vid uppkomsten av nybyggen tillgick i allmänhet så, att nybyggaren
åt sig utsökte en plats, helst belägen vid en fiskrik sjö med tillgång
till odlingsbar mark för upptagande av potatisland och kornåker samt med tillräckligt
många naturliga ängar i närheten för att avkasta foder åt några
kreatur. Därefter förrättades av vederbörande tjänsteman syn å platsen
för tillseende av att denna var lämplig för ett nybygges anläggande. I det
protokoll, som fördes över synen, angavs, att på stället funnes tillräcklig
för odling tjänlig mark, varjämte uppräknades ängar, som ansågos
böra nybygget tilläggas. Förekom intet hinder, blev nybygget
av Konungens befallningsbavande genom särskilt utslag upplåtet. Efter frihetsårens
utgång åsattes nybygget provisoriskt mantal och skatt. Några bestämmelser
rörande nybyggares rätt att begagna skogen förekomma ej i
lappmarksreglementet. Det ansågs självklart, att han å kronomarken ägde
taga skog till husbehov. Sedermera tillkommo föreskrifter, vilka medgåvo
åbo rätt att inom ett visst avstånd från gården erhålla icke allenast
husbehovsvirke utan jämväl skog till försäljning.

Enligt lappmarksreglementet skulle nybyggena efter frihetsårens
förlopp »geometriee avtagas» d. v. s. få vissa till gränserna bestämda
områden. Detta kom emellertid i regel icke att äga rum förrän vid avvittringen,
vars huvudsyfte var att från kronans marker utbryta hemman och
nybyggen och tilldela dessa nödiga områden i inägor och skogsmark.
Vid avvittringen utlades sålunda fastigheternas inägor i bestämda ägoskiften,
i samband varmed den slutliga skattläggningen ägde rum och
mantal åsuttes nybyggena. I förhållande till mantalet tilldelades därjämte
fastigheterna vissa områden i skogsmark.

Avvittringen inom lappmarkerna påbörjades ganska sent, först på
.1870-talet. Förrättningar för avvittriug i Västerbottens och Norrbottens
läns kustland hade redan länge pågått. De första bestämmelserna om
avvittring inom nämnda län återfinnas uti instruktionen för avvittringsrätten
i Västerbotten den 23 maj 1780. (Västerbottens län omfattade
till år 1810 nuvarande Västerbottens och Norrbottens län). Enligt
denna instruktion skulle avvittringsarbetet börja på de närmast intill lappmarksgränsen
belägna skogar och hemman samt därifrån fortgå till
den mer bebodda delen av landet. Det framgår sålunda, att lappmarkerna
ej skulle omfattas av den sålunda anbefallda avvittringen. År
1819 framlade Konungens befallningsbavande i Västerbottens län förslag till
skattläggnings- och utbrytnings metod för läuets lappmarker. Emellertid ut -

121

kom den 10 februari 1824 stadga angående avvittringsverket i Västeruorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Ej heller denna stadga hade
avseende å lappmarkerna, ehuru de>sa icke uttryckligen undantogos från
densammas tillämplighet. Sedermera anbefalldes Konungens befallningshavande
i Västerbottens och Norrbottens län att efter överläggning
med varandra avgiva yttrande om vilka förändrade föreskrifter kunde
vara av nöden för avvittringens ändamålsenliga och lämpliga verkställande
samt nybyggens anläggande inom lappmarkerna. Sedan rikets
ständer år 1829 gjort framställning att för bergshanteringens befrämjande
i de nedre delarna av Norrbottens län anstalter måtte vidtagas för avvittring
i Luleå lappmark, oberoende av avvittringen i den övriga delen av
landet, förklarade emellertid Kung]. Maj:t genom nådigt brev den 26 mars
1831. att då några medel icke för närvarande vore tillgängliga för avvittringen
inom lappmarkerna, frågan därom skulle tills vidare uppskjutas.
År 1841 uppdrogs dock åt utsedda kommitterade att . avgiva
förslag till särskild avvittrings- och skattläggningsstadga för Luleå lappmark.
Dylikt förslag avgavs den 26 augusti 1842.

Av intresse för här föreliggande spörsmål äro de föreslagna bestämmelserna
om skiftesläggningen och de i sammanhang därmed föreskrivna
ägoutbytena. Det föreslogs sålunda, att varje by, enstaka hemman,
nybygge eller kronotorp skulle i ett sammanhang tilläggas sin
avskilda del och bibehållas vid sina i någor, men om det ej kunde ske
skulle jämngott vederlag meddelas. Lantmätaren borde söka åvägabringa
ägoutbyten, där det läte sig göra, och finge dessa, vad höslogar
anginge, verkställas efter måttet av höavkastningen, om vederbörande
hemmansåbor därom åsämdes. Högst sex skiften kunde tillåtas, dock
så att skogsområdet, såvitt görligt vore, avsattes i ett sammanhang. —
Innehade med lagligt vunnen besittningsrätt by, hemman eller torp äng
utom det blivande området på kronans allmänning, finge byn, hemmanet
eller kronotorpet vid nyttjande av ängen mot ränta bibehållas, intilldess
ängen för något nyhemmans inrättande behövde användas samt nyhemmanets
åbo, i stället för det uppodlade ängesland han sålunda åtkomme,
upparbetat tjänlig mark inom den ifrågakomma lägenhetens förre innehavares
ägovälde till motsvarande avkastning, där tillfälle därtill funnes,
eller i annat fall odlingsersättning efter mätismanna ordom erlagts. Men
för höslogar och skogsmyrar, som icke vore att anse för uppodlade,
utan hade egenskap av naturliga äugslägenheter, ägde någon återodling
eller odlingsersättning icke rum.

I sitt yttrande över detta förslag erinrade generallantmäterikontoret

KohnisationskemmitUn. 36

122

1850 års avvittringsstadga
för
Luleå lappmark.

bland annat därom att intagandet under hemman av alltför avlägsna
ängar medförde den dubbla olägenheten att deras tidsödande avbärgning
hindrade innehavaren att under den korta sommaren verkställa nödigt,
ofta mera än höslogarna lönande odlingar samt att motverka uppkomsten
av nyhemman i närheten av sådana ängar. Det borde därför
vara angeläget, att ett stadgande mot detta på landets uppodling menligt
inverkande oskick, vilket redan i 1749 års lappm arksreglemente uttryckligen
förbjudits, finge inflyta i förslaget.

Kammarkollegium fann förslaget att eu nybyggare, som erhölle äng,
vilken förut tillhört annan fastighet, skulle äga skyldighet att uppodla
mark inom denna fastighets område, vara olämpligt och föreslog i
stället bestämmelser av innehåll att by, hemman eller kronotorp, som
innehade äng utom det blivande området på kronans allmänning, finge
vid nyttjandet därav mot ränta bibehållas, intilldess ängen för något
nyhemmans inrättande behövde användas, då, ifall odling eller kostnad
blivit därå använd, denna borde efter överenskommelse eller mätismanna
ordom av nybyggestillträdaren förre innehavaren gottgöras, varemot, om
ingen odling därå bekostats, ängen borde avträdas utan ersättning.

Den 13 december 1850 utfärdades stadga för avvittring och
skattläggning i Luleå lappmark. Avvittriugens ändamål var att skilja
denna lappmark från angränsande lappmarker, att bestämma de delar
av lappmarken där tillsvidare anläggningar av nybyggen icke finge äga
rum utan där lappallmogen skulle äga oinskränkt rätt till bete för sina renar
samt att utbryta byars, hemmans och kronotorps områden ävensom de
nybyggens ägovälden, vilka tillkomme under avvittringen. Vid utbrytningen
skulle varje helt hemman, där tillgången sådant medgåve, tilldelas
från och med 1,000 till och med 4,000 tunnland i inägor samt
skog och utmark, varvid dock icke impedimenter skulle tagas i beräkning.
Varje fastighet borde tilläggas sin avskilda del och ägorna utläggas
i så få skiften som möjligt. Skiftenas antal finge i allmänhet ej
överskrida sex; i fråga om nybyggen, som senare komme att beviljas,
medgåves högst fyra skiften. Vore inägorna så spridda, att vad som därav
oundgängligen erfordrades för fastighetens bestånd ej kunde inneslutas
inom berörda skiftesantal, ägde Konungens befallningshavande pröva, huruvida
flera skiften kunde tillåtas. Var och eu skulle så vitt möjligt bibehållas
vid sina ägor. Där så erfordrades, borde ägoutbyten verkställas, varvid för
avstådd mark borde lämnas jämugott vederlag. Ågoutbytena skulle verkställas
enligt gällande skiftesförfattningar, vilka skulle lända till efterrättelse
vid sidan av avvittringsstadgan. Byte borde således företagas

123

etter gradering av den i bytet ingående marken, dock finge, vad höslogar
anginge, bytena äga rum efter måttet av höavkastningen, om
vederbörande åbor därom överenskomme. Funnes ej tillräcklig vederlagsmnrk
att tillgå, finge såsom vederlag beräknas odlingsbar mark, som
fallit inom fastighetens område, mot rättighet för åbon att såsom
odlingsersättning under högst åtta år utan avgift begagna sina på detta
sätt utbytta ägor. Skiftena skulle'', så mycket belägenheten medgåve,
göras reguljära och borde även ängar, som tilldelades fastighet utom
det egentliga området, begränsas med räta linjer, där de ej hade av
naturen danade fasta gränser, som med större bekvämlighet kunde följas.

Innan avvittringen inom lappmarkerna påbörjades, blev det emellertid
klart, att bestämmelserna i 1850 års stadga, särskilt de, som rörde
skogsanslaget, voro alltför ofördelaktiga för kronan. Någon avvittring
enligt denna stadga kom därför icke heller till stånd. I stället framlades
förslag till avvittringsbestämmeker, gällande för samtliga lappmarker,
och efter vidlyftiga förarbeten tillkom slutligen stadgan den
30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Denna stadga är i sina huvudsakliga delar ännu gällande,
ehuru flera betydelsefulla ändringar i och tillägg till densamma blivit
gjorda.

Enligt 1873 års stadga äro avvittringarna av två slag, nämligen
dels allmän avvittring, varigenom i trakter, där avvittring förut
icke ägt rum, alla dåvarande ny by gir en och hemman tillika med de
nybyggen, som tillkomma vid avvittringen, utbrytas, dels ock särskild
avvittring, som efter den allmänna avvittringens fullbordan avhålles
för utbrytande av sedermera ansökta nybyggen.

Rörande bestämmelserna i 1873 års avvittringsstadga må här nämnas
följande. Avvittringsförrättningarna verkställas av särskilda avvittringslantmätare
med biträde av gode män under ledning av en för ändamålet
förordnad styresman. Lantmätaren verkställer först kartläggning och
mätning av de för utbrytningens verkställande nödiga marker och upprättar
i sammanhang därmed ägobeskrivning, utvisande ägoslag och areal. I beskrivningen
skall särskilt upptagas vad som är att hänföra till impediment;
och förstås därmed sjöar, vattendrag samt sådana berg, sandhedar
och stenbunden mark, vara duglig skog varken finnes eller kan
växa eller bete finnes eller kan erhållas, samt kala och odugliga eller
med dvärgträd bevuxna mossar och kärr, som hava sten till grund eller
sakna avfall och således äro till odling otjänliga. Smärre impediment
å skogsmarken må dock utlämnas (15 §). Lantmätaren har därefter att

1873 års avtit‘ringsstadga.

124

med biträde av gode män verkställa ägobesiktning. Vid denna uppskattas
in ägorna efter deras avkastning på sätt i gällande skattläggningsmetod
finnes föreskrivet, och skall tillses, att under impediment ej inbegripes
duglig mark, som kan komma i fråga att användas till skogsanslag.
Vid avvittring får däremot icke taxering eller gradering ske
av skogsmark för områdestilldelning åt hemman eller nybyggen. Avdrag
för smärre impediment, som ej särskilt upptagas, må dock, såvitt nödigt
är, av lantmätaren med godemän bestämmas till högst en fjärdedel av
vidden utav ägofigur, varå sådant avdrag ifrågakommer (16 §). Vad
vid ägobesiktningen inhämtats upptecknas uti en av lantmätaren upprättad
handling innefattande hävdeförteckning och taxeringslängd. Såsom
namnet antyder, upptagas i denna de ägor, varje delägare innehar,
samt för in ägorna deras naturliga beskaffenhet och beräknade avkastning
(IT §).

Enligt § 8 skola hemman och nybyggen, såvida tillgång finnes,
erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu. Föreskrifterna
rörande skogsanslagets utmätande givas i § 18, varav framgår, att med
skogsmark jämställes även mark tjänlig till bete. Med hänsyn till skogens
och betets bättre och sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet
bestämmes skogsanslaget efter be läkning av 5,000 kvadratrev
(= 440.76 hektar) eller därutöver till högst 20,000 kvadretrev (1,763.04
hektar) skogsmark för helt och i förhållande därefter för större eller
mindre hemmantal. Däri inberäknas ej sådan mark, som efter vad som
ovan sagts bör hänföras till impediment.

Jämlikt § 19 avvittringsstadgan skall vid områdestilldelningen iakttagas
bland annat att varje område lägges i ett skifte, innefattande både
skogsmark och inägor, men skulle flera skiften än fyra anses erforderliga
eller fråga uppstå om det egentliga skogsanslagets läggande i mera än
ett skifte, underställes ärendet Konungens befallningshavandes prövning
(enligt kungörelsen den 9 november 1877). För beredande av så lämpligt
skifte belägenheten medgiver, är delägare pliktig att med sina inägor,
i den mån de ej skulle fälla inom det blivande skogsområdet, ingå i
ägoutbyte med annan delägare eller med kronan, evad det å någondera
sidan yrkas eller ej. Därvid må mark, som, utan att vara odlad,
innehaves av hemmansägare eller åbo eller av nybyggare, såvitt den ej
för hemmanets eller nybyggets bestånd erfordras, kunna för beredande
av lämpligt skifte innehavaren frånhända» utan vederlag; men är marken
odlad och till hemmanet eller nybygget i behörig ordning upplåten eller
av ålder lydande, må den ej innehavaren frånhända» utan mot vederlag
i mark, som är odlad eller till odling tjänlig. Ägoutbyten inom avvitt -

ringslaget skola enligt 20 § verkställas efter mättet av höavkastningen,
beräknad enligt skattläggningsmetoden eller oek, där med hänsyn till
markens värde större noggrannhet finnes nödig, efter gradering, verkställd
enligt föreskrifterna i gällande skiftesstadga. Där den odlade
marken tillfaller antingen enskild delägare, som ej förmår utgiva odlingsersättning,
eller oek kronan, må förre innehavaren i stället fortfarande
nyttja marken under högst fem år efter det han tillträtt sin
nya ägolott.

Vid avvittringen bestämmes hemmantalet genom skattläggning,
vilken grundas på inägornas uppskattade avkastning. De närmare

bestämmelserna härför finnas intagna i förordningen den 30 maj

1873 angående skattläggningsmetod för Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker. Enligt denna författning skal! all åkerjord och odlingsmark
ävensom äng och annan slåttermark uppskattas efter den
höavkastning, ägorna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd
odling, årligen gira i medeltal. Vid uppskattningen indelas höav kastningcn

allt efter dess beskaffenhet i fyra klasser; och räknas
till första klassen gott hårdvallshö och annat därmed jämförligt hö,
till andra klassen mindre gott hårdvallshö och röjningshö, till
tredje klassen grövre och finare starrgräs samt hö av bättre myrar,
som med fördel kunna avbärgas varje år, samt till fjärde klassen
hö av sämre myrar, som för gräsväxtens bibehållande ej böra

årligen avbärgas. Räntan beräknas för varje lass om 10 centner
i''— 425 kilogram) av höavkastningen i första klassen till sex öre,
i andra klassen till fyra öre, i tredje klassen till tre öre och i fjärde
klassen till två öre. Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal
så att vad som understiger eller blott uppgår till ett halvt tiotal
uteslutes och vad som överstiger ett halvt utföres såsom helt tiotal.
När räntan uppgår tillhopa till 640 öre, åsättes ett helt mantal, och
när räntan bliver högre eller lägre, större eller mindre mantal i förhållande
därefter.

Sedan förslag till avvittring upprättats, bär styresmannen att insända
detsamma till Konungens befallningshavande i länet, vilken prövar
förrättningen och över densamma meddelar utslag, som må överklagas
hos Kung]. Maj:t. Kronans talan fullföljes därvid i fall av befogenhet
av advokatfiskal i kammarkollegium.

I enlighet med dessa grunder lorsiggingo avvittringarna inom
lappmarkssocknarna under omkring trettio år. Förrättningarna omfattade
till en början endast de nedom den så kallade odlingsgränsen
belägna delarna av lappmarkerna. Uppdragandet av denna odlingsgräns

126

var föranledd därav att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarkstrakterna
visat sig medföra vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga
fall, då de anlagts med mindre urskiljning, även för nybyggarna
själva. Med föranledande av en utav riksdagen gjord framställning hade
Kungl. Maj:t den 13 december 1867 förordnat, att för skyddande av lapparnas
och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande
av tvistigheter dem emellan samt av nybyggens anläggande i trakter
helt och hållet otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionellt bestämmas
emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga
delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda
Knngl. Maj:ts beslut har odlingsgränsen sedermera blivit definitivt
uppdragen. Ovan odlingsgränsen skulle därefter inga nyb}''ggeu
få anläggas. Emellertid har denna bestämmelse icke kunnat göras fullt
effektiv, utan hava under årens lopp ett stort antal bosättningar förekommit
även i trakterna ovan sagda gräns.

Åtskilliga viktiga ändringar i fråga om avvittringsförfarandet.
hava sedermera tillkommit. På framställning av riksdagen i skrivelse
den 1 juli 1901 samt av den s. k. norrlandskommittén i
skrivelse den 16 november samma år verkställdes en revision av avvittringsförfarandet,
vilken ledde till utfärdandet av kungörelserna den 20
april 1906 angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt
den 5 juni 1909 innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen
inom nämnda lappmarker. Under tiden medan berörda revision
pågick, inskränktes på grund av föreskrift i kungl. brev den 7 mars
1902 arbetet inom avvittringslagen och återupptogs sedermera i sin fulla
utsträckning först efter utfärdandet av 1909 års kungörelse.

De genom 1906 års kungörelse gjorda ändringarna inneburo, dels
att av skogsanslagen skulle omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen
och nybyggena endast vad som ansåges erforderligt för nödigt husbehov,
och skulle återstoden av skogsanslagen avsättas till allmänning
att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet med de grunder,
som av Kungl. Maj:t bestämdes, dels ock att för nybyggen, som hädanefter
anlades å odisponerade överloppsmarker nedom odlingsgränsen,
skogsanslaget skulle utgå med högst 1,200 hektar för helt mantal.

Ån vidlyftigare ändringar skedde genom 1909 års kungörelse.
Bland de viktigaste bestämmelserna i denna kungörelse må nämnas dem,
som avse åbodelningar eller skifte i sammanhang med avvittringen samt
sättet för skogstilldelningens verkställande. J fråga om skogen föreskri
ves bland annat, att denna skall utläggas särskilt för varje bruk -

127

ningsdel av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal (särskild
husbehovsskog), dock att, där i viss trakt hinder möter att utlägga
all den för nämnda ändamål avsedda skogen i närheten av inägorna,
viss i förhållande till mantalet bestämd andel därav skall utläggas gemensamt
för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog).
Husbehovsnnslaget må ej utan Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt
fall sättas högre än till 550 hektar medelgod skogsmark för mantal
vid av vittring nedom odlingsgränsen och till 800 hektar medelgod
skogsmark vid avvittring ovan odlingsgränsen.

Av den lämnade redogörelsen för innehållet i 1749 års lappmarksreglemente
framgår, att man genom föreskrifterna angående tillvägagångssättet
vid beviljandet av nybyggesanläggningar å ena sidan sökte
skapa garanti för att nybyggaren erhöll så mycken mark, att han kunde
därå försörja siy och sin famil j, men å andra sidan önskade förekomma, att
nybyggaren tillägnade sig större områden än han kunde medhinna att
på ett ändamålsenligt sätt bruka.

Tanken på kommande nybyggen och omsorgen om ett så rationellt
utnyttjande av jorden som möjligt gjorde det nödvändigt att i någon
mån begränsa nybyggarnas ofta ganska stora benägenhet att slå under
sig vidsträckta områden. Denna benägenhet sammanhängde därmed att
nybyggena inom lappmarkerna ursprungligen grundades på kreatursskötsel.
Närmast kring gårdarna upptogos väl i allmänhet smärre åkertäppor,
men avkastningen från dessa spelade icke någon större roll i
nybyggarens hushållning. Den höskörd, som var erforderlig för
kreaturens underhållande, förskaffade sig nybyggaren till största delen
från de naturliga ängslägenheter, vilka lågo spridda här och där i
markerna, ofta miltals från bostaden. . De bestå av dessa utängar utgjordes
av det slags myrmarker, vilka i sitt naturliga tillstånd avkastade
starrhö och vanligen ej kunde skördas oftare än vartannat eller vart
tredje år. Mera värdefulla ängar funnos emellertid också, nämligen de
som voro belägna vid bäckar och andra vattendrag och vilka gåvo
en rikare och bättre avkastning och i allmänhet kunde avbärgas
årligen.

När nybyggaren åt sig utvalde en boplats, var hans viktigaste
strävan att försäkra sig om tillräckligt många av dessa naturliga ängar
för att därigenom bereda sig så god tillgång som möjligt å foder till
sina kreatur, av vilka han beräknade att få sin huvudsakliga utkomst.
Säkerligen torde i de flesta fall just de naturliga ängarnas beskaffenhet
hava varit avgörande för nybyggarnas val av plats för bosättningarna.

Ulängarna
enligt luppmarksreglementet.

128

TJ tång ärna
enligt 1873
års avvittring
sstadga,

Vid de tillstånd, som beviljades för anläggning av nybyggen och som i
många fall avsågo godkännande av redan skedda bosättningar, inbe*
grepos också, de naturliga ängarna i stor utsträckning i upplåtelsen.
Detta torde jämväl hava varit i full överensstämmelse med föreskrifterna
i lappmarksreglementet. Väl förutsattes i detta, att nybyggarens huvudsakliga
arbete skulle gå ut på uppodlandet till åker av den mark, som
utsynades kring och i närheten av själva bostaden, men å andra sidan
utgick man därjämte ifrån att nybyggaren, särskilt under de första åren
innan odlingen hunnit fullbordas, var nödsakad att skaffa sig erforderlig
näring till sina kreatur från de i trakten belägna naturliga självväxande
ängarna. Vid så gott som varje insyning av nybyggen medtogos sålunda
bland de områden som upplätos jämväl ett stort antal slåtterängar
och detta oaktat ängarna stundom lågo miltals från själva gården.
Emellertid är val att märka, hurusom man i lappmarksreglementet icke
ville i allo likställa innehavet av ängarna med innehavet av den jord,
som låg närmast boplatsen. Å denna senare skulle uppodling äga rum,
och vid insyningen hade man sökt tillse, att nybyggaren erhöll tillräckligt
med sådan mark, som kunde odlas, för att lian därav skulle erhålla sin
goda bärgning. Man räknade därvid icke i avsevärd grad med den avkastning,
som erhölls från ängarna, utan förutsatte, att nybyggaren endast
under den första tiden, innan odlingarna hunnit fullbordas, skulle behöva
vara hänvisad till att skörda å utängarna. Därefter hade han att avstå
ängarna till kronan eller till andra nybyggare, som bättre behövde dem.

Bestämmelserna i 1873 års avvittringsstadga stodo i god överensstämmelse
med den ställning, lappmarksreglementet intog till frågan om
utängarna och deras bibehållande under fastigheterna. Enligt avvittringsstadgan
skulle de enskilda fa stiga eternas ägovälden sammandragas
i ett så begränsat antal ägoskiften som möjligt och skulle ägoutbyten
verkställas för ernående av en redig skiftesläggning. Vid de3sa ägoutbyten
kunde ouppodlad mark frånhända^ innehavaren utan vederlag
under förutsättning att den prövades icke vara erforderlig för fastighetens
bestånd. Till ouppodlad mark måste i flertalet fall hänföras utängarna,
enär det sällan inträffade, att något odlingsarbete nedlades å
ängarna. Voro då ängarna erforderliga för fastigheternas bestånd? I
många fall skulle otvivelaktigt eu indragning av ängarna utan något
vederlag i annan mark hava vållat mycket stora svårigheter för åborna.
Utvecklingen av jordbruket i dessa trakter hade gått mycket långsamt.
J allmänhet både man försummat att bereda odlingsmarken invid gårdarna
till åker; lappmarksbon fasthöll i stället vid det till synes så

129

bekväma bruket av utängarna. Den låga ståndpunkt, jordbruket alltså
intog i dessa trakter, ledde till att åborna i flertalet fall voro i hög
grad beroende av avkastningen från utängarna.

Det är uppenbart, att berörda omständigheter skulle vålla stora
svårigheter vid tillämpningen av avvittringsstadgans föreskrifter om
skiftesläggningen. Att bibehålla utängarna genom att utlägga särskilda
skiften kring dem kunde naturligtvis endast i ett fåtal fall låta
sig göra, då avvittringsstadgan i allmänhet icke tillät, att ägorna utlades
i flera skiften än fyra. Genom ägoutbyten läte förhållandena icke heller
ordna sig, enär kronan merendels saknade lämplig mark att lämna i
vederlag.

Redan före avvittringen hade i ett par lappmarkssocknar frågan
om utängarnas bibehållande under fastigheterna varit under behandling,
fastän det slutliga avgörandet uppskjutits. I sammanhang med avsättande
av kronoparker inom Arvidsjaurs, Jockmocks och Gällivare
socknar meddelades nämligen vissa föreskrifter angående de å kronoparkerna
belägna, av enskilda disponerade ängarna. Sålunda stadgades
i nådiga brevet den 21 oktober 1871 angående bildande av vissa
kronoparker inom Arvidsjaurs och Jockmocks socknar, att de hemman
och nybyggen, som innehade slåtterlägenheter inom kronoparker na,
skulle därvid bibehållas, intill dess det vid blivande avvittring kunde
varda annorlunda bestämt. Och i ett senare nådigt brev av den SO
oktober 1874, som rörde avsättande av kronoparker i Jockmocks och
Gällivare socknar, lämnades samma medgivande i fråga om de å dessa
kronoparker belägna utängarna under förklaring att enskild person icke
Ange förnärmas i den rätt till område inom de föreslagna kronoparkerna,
som kunde tillkomma honom.

Frågan om utängarna föranledde redan vid den första avvittringsförrättning,
som ägde rum enligt 1873 års stadga, nämligen den, som
avsåg Arvidsjaurs socken, särskilda från stadgan avvikande bestämmelser.
Efter det sockenborna gjort framställning om att ängarna måtte bibehållas
under fastigheterna, även om de icke folio inom de utlagda ägoskiftena,
förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 12 juli 1878 i avseende
å avvittringen inom nämnda socken »att de flera eller färre inom
kronoparks område belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhöra ett
hemman eller nybygge, må, utan att genom uppdragna rågångar avskiljas,
varda, innan de kunna mot annan mark utbytas, tillsvidare under
hemmanet eller nybygget bibehållna och under tiden såsom endast ett
skifte beräknas.» På samma gåug medgavs, att det virke, som till

Koionisationakommittén. 17

Utängarnas
bibehållande
tills vidare.

130

K, brev den
>’/, 1878 ang.
Arvidsjaur.

behövliga liägnader, hässjor och hölador vid dessa ängshigenheter åtginge,
Ange tillsvidare, efter anvisning av revirförvaltaren, kostnadsfritt
avhämtas från kronoparken.

I mån som avvittringen inom lappmarkerna skred framåt, inkommo jämväl
från övriga trakter liknande framställningar. Dessa föranledde samma
medgivanden, som lämnats för Arvidsjaurs socken, och utfärdades därom
särskilda nådiga brev, nämligen den 20 juni 1879 för Västerbottens län, den
22 juni 1888 för Gällivare socken, den o april 1889 för Jockmocks och
Arjepluogs socknar, den 18 augusti 1893 för Jukkasjärvi socken och den
19 oktober 1894 för Enontekis, numera Karesuando socken. Innehållet av
de i dessa nådiga brev lämnade bestämmelserna om ängarnas bibehållande
är i huvudsak överensstämmande med det för Arvidsjaurs socken utfärdade.
Därvid är dock att märka, att i de Jukkasjärvi och Karesuando socknar
avseende breven förklarades, att vad anginge ängar ovan odlingsgränsen
endast de ängar finge bibehållas, å vilka laglig besittningsrätt
meddelats före utfärdandet av nådiga brevet den 13 december 1867
angående bestämmande av en provisionel! gräns mellan lappmarkernas
kulturland och fjällbygd, och fogades därjämte till medgivandet om
ängarnas bibehållande det villkor, att de icke genom sitt läge försvårade
lapparnas flyttningsfärder. Därjämte företedde brevet för Karesuando
den olikheten med de övriga, att detta enligt sin ordalydelse
avsåg icke blott de ängar som lågo på kronopark utan ängar på all
kronomark.

I enlighet med vad sålunda föreskrivits blevo vid avvittringen
inom lappmarkerna de utängar, som icke kunde inrymmas inom skiftena,
bibehållna under fastigheterna. Åt sådana utom fastigheternas egentliga
ägoområden belägna ängar har sedermera i språkbruket givits benämningen
ströängar.

De bestämmelser, som innefattades i de ovannämnda nådiga breven
angående ströängarnas bibehållande, äro av ganska svårtolkad natur och
hava givit anledning till ej ringa tvekan, när det på senare tider gällt
att ordna ströängsförhållandena. För att komma till någon klarhet om
innebörden av stadgandena i fråga torde det vara av nöden att hava
kännedom om de synpunkter, som åberopades i sammanhang med de
gjorda framställningarna om ängarnas bibehållande och som kunna hava
legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut i ämnet.

Sedan socknemännen inom Arvidsjaur vid avvittringssammanträde
den 1 september 1877 hemställt, att hemmans- eller ny byggesägare, som

131

icke kunde inom skogsskiftet erhålla alla sina inägor, måtte få behålla
sina å kronomarken liggande ängar, utan att de bleve avgränsade med
ordentliga linjer, ävensom att av den vid utängarna liggande eller befintliga
sämre eller skadade skogen skulle få tagas vad som erfordrades till
hölador och höhässjor, gjorde Konungens befallning skavande i Norrbottens
län framställning i ämnet hos Kung]. Maj:t och yttrade därvid
bland annat:

Den s. k. domänkommittén hade i sammanhang med yttrande i frågan
om upplåtande av nybyggen av mark i Norrland anfört, att en mängd av
de ängsla genheter, som vore upplåtna till hemman och nybyggen inom
lappmarkerna, vore spridda vitt omkring och läge på långt avstånd
ända till 1.5 å 2 mil från bostäderna. Flera av dessa ängslägenheter
hade ringa omfång och gåve ganska ringa avkastning, men de vore
dock behövliga för innehavarna, emedan det vore av vikt för dessa att
erhålla så mycket foder som möjligt. Om alla dessa ängar skulle begränsas
med ordentliga linjer, bleve därav en följd, dels att en ej obetydlig
del skog komme att falla inom dessa skiften, dels att en myckenhet
sådana komme att utläggas på kronoparkerna. Därigenom skulle således
icke allenast hemmansägarna få sitt skogsanslag fördelat på en mängd skilda
ställen utan även kronoparkerna bliva söndersplittrade. Genom beslut såväl
den 21 oktober 1871 som den 30 oktober 1874 rörande avsättande av kronoparker
uti Piteå och Luleå lappmarker hade Kungl. Maj:t bland annat bestämt,
att de hemman och nybyggen, som innehade slåtterlägenheter på de
genom dessa brev bestämda kronoparkerna, skulle vid dem bibehållas,
intill dess det vid blivande avvittring kunde bliva annorlunda bestämt
och ordnat. Någon olägenhet därav, att hemmansägarna innehaft ängslägenheter
på dessa kronoparker, både hittills icke försports varken från
skogsbetjäningeus eller hemmansägarnas sida, och något behov att, såsom
det skett vid avvittringen uti kustlandet, låta dylika ängslägenheter
omgivas med rågångar, som tillika intoge den närmast omkring dessa
ängslägenheter liggande skogsmarken, syntes Konungens befallningshavande
icke förefinnas. Skulle detta ske, vore det i de flesta fall
omöjligt inskränka antalet skiften till det i 1873 års stadga bestämda
eller fyra. Konungens befallningshavande hemställde därför, att de
flere eller färre å kronoparkerna förekommande, hemman och nybyggen
tillhöriga spridda ängar måtte få bibehållas under hemman eller nybygge,
utan att dessa ängar behövde genom särskilda rågångar från kronoparkerna
avskiljas, samt att dessa ängar skulle blott såsom ett skifte
räknas, ävensom att virke för å sådana ängar behövliga hägnader, hässjor

och hölador måtte på revirförvaltarens anvisning kostnadsfritt få avhämtas
från kringliggande kronoparker.

Lantmäteristyrelsen, som avgav yttrande över denna framställning,
förklarade, att styrelsen ej kunde annat än finna bifall därtill äventyrligt
för kronoparkerna. Domänkommittön hade dels upplyst, att det hittills
begagnade sättet att på ett till tio år på auktion överlämna vissa inom
kronoparkerna belägna ängslägenheter till avbärgning åt högst bjudande
hade visat sig mindre fördelaktigt och flerstädes till och med skadligt
därigenom att personer under förevändning av att bärga och till sina
hem köra foder satts i tillfälle att åverka å kronans skog, samt dels
yttrat, att då det därtill vore av stor vikt för staten att hava bevakare
bosatta på kronoparkerna. och arbetare nära till hands för utförande
av de göromål, som tillhörde eu ordnad skogshushållning, det därför
torde vara bättre att dessa lägenheter upplätes till brukare och arbetare,
vilka därjämte skulle få rättighet att upptaga mark för odling av åker,
varå någon om ock ringa tillgång härinom funnes, ävensom att därigenom
möjligen skulle på kronoparkarna kunna uppkomma en i viss
mån bofast befolkning tillräcklig för deras behöriga bevakande, vilken
jämte det bidrag, som kunde erhållas från jorden, egentligen skulle för
fyllande av sitt behov av livsförnödenheter m. m. vara hänvisad till
avlöning från staten mot skyldighet till arbete i skogen. Styrelsen
delade dessa åsikter. Men för den händelse de icke bleve av Ivungl.
Maj:t gillade utan de å kronoparkerna varande ängslägenheter skulle av
deras nuvarande innehavare bibehållas, ansåge sig styrelsen böra hemställa
dels att sådant måtte medgivas endast tillsvidare dels att nödiga
skogsapel- till hägnader, hässjor och hölador blott i det fall måtte få
kostnadsfritt avhämtas från omkringliggande kronoparker, att innehavarna
av ängslägenheter na ej hade egen skog i deras närhet att tillgå,
samt dels att samme innehavare skulle i och för nödiga körslor begagna
sådana vägar, som av skogsbeteäningen utvisades — detta allt på det
att icke nu å kronoparkerna måtte läggas fasta servitut, vilka staten
väl i en framtid torde finna högst nödigt att lösa sig från.

Skogsstyrelsen ansåg, att ett sådant jämförelsevis obetydligt intrång
som bibehållande under hemmanen och nybyggena av deras å kronoparkerna
belägna ängar med sin naturliga begränsning samt rätt till
avverkning av det för ängsskötseln nödiga virke ej medförde någon
avsevärd olägenhet för kronoparkerna. Därför och med hänsyn därtill
att hemmanen och nybyggena ej för närvarande kunde undvara do
ifrågavarande ängslägenheterna, tillstyrktes Konungens befallningshavandes
framställning, varvid dock framhölls önskvärdheten därav dels

13S

att medgivandet såvitt möjligt endast måtte bliva tillsvidare gällande
på det kronoparkerna, när i framtiden en intensivare skogsskötsel å dem
kunde komma att införas, ej måtte för all framtid finnas belastade med
intagor och tjänstbar heter, vilka då kunde varda olägliga, dels att vid
avsättande av de allmänningar, som här skulle bildas, avseende måtte
fästas därå att dessa, där så utan men för blivande kronoparker kunde
äga rum, förlädes på det sätt, att så många som möjligt av ängarna
bleve belägna inom de socknen tillhörande allmänningarna.

Beträffande utängarna inom Västerbottens läns lappmark gjorde
Konungens befallningshavande i Västerbottens län i skrivelse den 12 mars
187S framställning till Kungl. Maj:t, därvid anfördes:

Inom lappmarken förekomme eu mängd bäckängar och myrslåtter,
vilka visserligen icke vore odlade och, därest jordbruket därstädes uppnått
nödig utveckling, icke kunde sägas vara för hemmanens eller
nybyggenas bestånd oundgängligen nödvändiga, men som dock intill
dess odling hunnit företagas, vore av icke ringa betydenhet för hemman,
under vilka ängarna eller slätterna lydde. Detta föranledde i sin ordning
såväl, att hemmans- och nybyggesåborna uppbjöde all sin förmåga
att visa, att deras bestånd äventyrades, om ängarna och myrslåtterna
fråntoges dem, vare sig utan eller emot vederlag, ävensom att avvittringslantmätarna
av en lätt förklarlig ömhet om befolkningens rätt
leddes att såvitt möjligt vore bibehålla delägarna vid dessa marker,
varav åter följden bleve, att flera skiften behövde utläggas än som
annars bleve förhållandet. Om än ä ena sidan det vore alldeles uppenbart,
att bärgnings kostnaden för dessa utängar vida överstege värdet
av det usla ko, som därifrån skördades, och att genom ett rationellare
jordbruk och företagande av odlingar i närheten av bostäderna, därtill
tillgång i de flesta fall icke saknades, mer än full ersättning i köavkastning
kunde beredas, måste dock å andra sidan medgivas, att tid
erfordrades för verkställande av dessa odlingar och införandet av ett
förändrat jordbrukssätt och att, därest dessa utängar utan vederlag eller
mot vederlag av till odling tjänlig mark innehavaren frånhändes, denne
under första tiden verkligen kunde komma uti trångmål. På grund
därav hemställdes om det tillägg till § 19 avvittringsstadgan, att mark,
som utan att vara odlad, innehades utav hemmansägare eller åbo eller
nybyggare, måtte, även om den för hemmanets eller nybyggets bestånd
erfordrades, kunna för beredande av lämpligt skifte innehavaren frånhändas
utan vederlag, men att i sådant fall förre innehavaren berättigades
att fortfarande i 20 år nyttja marken. Därigenom skulle i all -

K. brev den
M/« 1870 ang.
Västerbottens
länslappmarlc.

134

mänhet endast ett skifte för varje by eller lägenhet behöva utläggas
och skiftesläggningen av såväl enskildes som kronans mark bordo kunna
bliva mycket regelbunden.

över denna framställning avgav Konungens befallning shav ande i
Norrbottens län yttrande, därvid framhölls, att uti de lappmarker, som
hörde till Norrbottens län, förhållandena vore likartade med dem i Västerbotten.
Foder till kreaturen hämtades även där förnämligast från bäckoch
myrängar, vilka läge spridda vitt omkring, stundom milslångt från
bostäderna. Från bäckängarna erhölles ett mycket gott foder, varemot
fodret från myrängarna vore av mycket olika beskaffenhet och i allmänhet
av mindre näringsvärde. Bäckängarna tillkomme genom röjsel
på stränderna och måste sägas vara odlade. De allra flesta myrängar
kunde ej heller behålla någon växtkraft och framalstra gräs, såvida de
icke dels befriades från ris av vide och dvärgbjörk, dels bevattnades
genom, låt vara primitiva, tillställningar för översilning. Åven dylika
ängar måste således få namn av odlade. Såvida ängarna blivit i behörig
ordning till hemman eller nybygge upplåtna, kunde de därför ej ägarna
frånhändas utan vederlag av annan odlad eller till odling tjänlig mark.
Härav följde, att Konungens befallniugshavande ansåge bäck- samt myrängar,
som bärgades, böra hänföras till odlad mark och att däremot
§ 19 mom. 5 avvittringsstadgan hade avseende å mark, som insynats och
upplåtits till hemman, men å vilken något arbete ej blivit av ägaren
nedlagt och av vilken han därför icke dragit något gagn. Genom ägoutbyten
kunde visserligen hemmans- och nybyggesinnehavare erhålla
små ängslägenheter av eu mindre rymd, men svårligen torde dock uti
lappmarken kunna vid avvittring undvikas utläggande av flera skiften
till varje by eller enstaka hemman, såvida de förnämsta ängslägenheter na
skulle med erforderliga linjer avskiljas såväl från andra byar som från
kronans marker. De mindre betydande ängslägenheter, som icke folie
inom dessa områden eller inom området för det egentliga skogsanslaget,
torde därför i allmänhet komma att ägarna frånhändas mot vederlag av
till odling tjänlig mark, men då det ofta nog kunde vara av vikt, ja
nödvändigt för de förra innehavarna av dessa mindre betydande ängar
att, till dess de kunde inom de dem tilldelade områden uppodla mark,
från vilken avkastning kunde erhållas, motsvarande den för mark, som
dem avhänts, och då den tid av högst fem år för dylik marks utnyttjande
efter det nya ägolotterna tillträtts, som uti § 21 avvittringsstadgan
bestämdes, i de flesta fall torde vara för kort för att därunder kunde
medhinnas att uppbringa höavkastningen från nyodlad mark till jämförlighet
med den å de ängar, som frångått, hölle Konungens befallnings -

135

havade före, att det för avvittringen i lappmarken vore fördelaktigt, om
tiden, under vilken nyttjanderätten vore förbehållen de förra ägarna,
kunde förlängas. Konungens befallningshavande hemställde, att orden
i § 21 avvittringsstadgan under högst fem år måtte ändras till under högst
femton år, och att Konungens befallningshavande skulle i sammanhang
med prövingen av områdestilldelningen även pröva och för varje särskilt
fall bestämma, huru lång tid inom detta maximum förre ägaren måtte
tillerkännas nyttjanderätt till ängar, som vid avvittringen honom frångått.

Lantmät er istyr elsen fann det visserligen vara av stor vikt att åtgärder
vidtoges för beredande av lämpligt skifte, men de finge enligt
sakens natur och mot grundsatser, vilka tydligt uttalats i skiftesstadgan,
dock icke leda därhän, att jordägare eller innehavare för vinnande av
lämpligt skifte tillskyndades verkligt lidande och ett större lidande kunde
styrelsen icke tänka sig, än att mark skulle utan vederlag innehavaren
därav frånhändas, även om den erfordrades för hans hemmans eller
nybyggens bestånd. Att eu föreskrift av sådant innehåll skulle i svensk
lag inflyta, kunde styrelsen aldrig tillstyrka. Däremot ansåge styrelsen,
att Konungens befallningshavande i Norrbottens län givit fullt giltiga
skäl för sin hemställan, och föresloge därför styrelsen, att åt § 21 avvittringstadgan
gåves följande förändrade lydelse: Delägare, som genom

avvittring mister odlad mark, bör tilldelas odlingsersättning på sätt
i skiftesstadgan är om sådan ersättning föreskrivet, dock att, där den
odlade marken tillfaller antingen enskild delägare, som ej förmår utgiva
odlingsersättning, eller ock kronan, förre innehavaren må i stället, efter
det han tillträtt sin nya ägolott, fortfarande nyttja marken under viss
tid, högst femton år, vilken lantmätare och gode män efter vederbörandes
hörande skola för varje särskilt fall föreslå och Konungens
befallningshavande i blivande avvittringslag bestämma.

I kungl. brev den 20 juni 1879 förklarades, att Kungl. Maj-.t
funnit skäligt att i likhet med vad enligt brev den 12 juli 1878 ägt
rum beträffande Arvidsjaurs socken, icke allenast förklara, att de flera
eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter,
vilka tillhörde hemman eller nybygge inom Västerbottens läns lappmark,
finge, utan att från kronoparken genom uppdragna rågångar avskiljas,
innan de kunde mot annan mark utbytas, tillsvidare under
hemmanet eller nybygget bibehållas och under tiden såsom endast ett
skifte beräknas, utan även medgiva, att det virke, som till behövliga
hägnader, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter åtginge, tillsvidare
finge efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt från kronoparken
avhämtas.

136

Z''''i883 den Beträffande utängarna inom Gällivare socken hemställde Konun GäUivare3''

gens befallningshavande i Norrbottens län, på föranledande av framställning
från socknemännen, att de bestämmelser, som fastslagits i fråga
om ängarna inom Arvidsjaurs socken samt inom Västerbottens läns
lappmark, måtto bliva gällande för ängarna i Gällivare socken. Konungens
befallningshavande framhöll, att för var och en, som ägde kännedom
om förhållandena inom lappmarkerna i länet, vore det otvivelaktigt,
att många hemmans och nybyggens bestånd skulle äventyras,
om innehavarna genom avvittringen förlorade sina å kronoparkerna
befintliga ströängar, utan vilka de på den ståndpunkt, som av dem med
avseende å jordens uppodling och brukande för det närvarande intoges,
ej kunde anses hava nödiga medel till bärgning.

Lantmäteristyrelsen anförde i avgivet utlåtande följande:

Såsom skäl för den ifrågasatta förändringen i 1873 års avvittringsstadga
_ torde styrelsen böra anföra: att i allmänhet svårigheter hade
mött vid tillämpningen av §§ 19 och 21 i avvittringsstadgan därigenom
att dels inom lappmarkerna all den mark ansåges såsom odlad, vilken
lämnade någon höavkastning, huru ringa den än kunde vara, dels innehavarna
av sådana än ^lägenheter, å vilka arbete för röjning eller översilning
med vatten blivit nedlagt, ansåge obilligt, att de skulle avträda
dessa ängslägenheter utan ersättning för de å dem nedlagda kostnader;
emedan den ersättning i annan jord tjänlig till odling, vilken de kunde
erhålla, icke utan en särskild utgift av kapital eller arbete för odling
av samma jord lämnade dem ersättning för den höfångst de förlorade
och emedan denna särskilda utgift icke bleve ersatt av de skördar,
ängslägenheterna lämnade, för så vitt dessa icke finge behållas uågon
tid efter det höfångsten av nyodlingarna uppgått till samma belopp
som av ängslägenheterna, dels den tid av fem år, under vilken innehavaren
enligt § 21 vore berättigad att fortfarande nyttja den odlade
mark, han genom avivttringen miste, utan att erhålla odlingsersättning,
otvivelaktigt vore alltför kort för att hans förlust genom avträdande av
sådan mark skulle kunna ersättas genom markens avkastning under
denna tid, dels odlingsmark inom lappmarkerna hade föga värde, emedan
det mötte svårigheter till följd av klimatets beskaffenhet att genom ny
odling erhålla tjänlig avkastning av det kapital i mynt eller arbete,
som för odlingen använts; att skiftesläggningen väsentligen underlättades
och skiftenas antal för varje skifteslag kunde förminskas genom att de
ifrågavarande ängslägenheterna, om de folie utanför det tilldelade skogsområdet,
finge av innehavaren behållas åtminstone så länge, att han
genom odling inom sitt skogsområde kunde hinna ersätta den höfångst,

137

han förlorade genom de ifrågavarande angelägenheternas avträdande och
att kronans överloppsmarker vunne i värde därigenom, att icke särskilda
skiften utlades för hemman och nybyggen för att få de ifrågavarande
ängslägenheterna, valka ofta läge vitt skilda från varandra, inom vederbörande
skogsområde, emedan kronoparkerna genom flera skiftens utläggande
för enskilda bleve mera sönderstyckadc och besvärade med
intäkter samt emedan vådan för skogseld — det farligaste hindret mot
en ordnad skogsskötsel och god avkastning av kronoparkerna — väsentligen
minskades genom att kronoparkerna kunde erhålla stor utsträckning
både i längd och bredd utan intäkter av enskildas ägor. Å andra
sidan syntes styrelsen följande böra anföras mot det ifrågavarande medgivandet,
nämligen att ett av avvittringens väsentligaste ändamål förfelats
i händelse kronans marker icke fullständigt avskildes från enskildas
ägor; att, sedan den allmänt gällande stadgan om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker efter riksdagens börande blivit
den 30 maj 1873 utfärdad, det icke torde vara lämpligt att särskilt för
varje socken i en väsentlig del medgiva undantag från nyssnämnda
stadgande, att avvittringen huvudsakligen torde böra betraktas såsom
ett skifte, vid vilket kronans rätt och fördel lika väl skulle främjas som
de enskilda delägarnas; att de i breven den 12 juli 1878 och den 20
juni 1879 förekommande orden: »att de flera eller färre inom kronoparks
område belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhöra hemman
eller nybygge — — — må utan att från kronoparken genom uppdragna
rågångar avskiljas bliva, innan de kunna mot annan mark utbytas,
tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållna», sannolikt i flera
fall komme att leda därtill, att detta »tillsvidare» bleve utsträckt till eu
mycket avlägsen framtid, emedan sedan avvittringen blivit fullbordad,
det säkerligen i de flesta fall komme att möta vida större svårigheter
än vid avvittringen att finna lämpligt vederlag i jord, synnerligast om
denna jord skulle vara tjänlig till odling och att de nämnda orden icke
svntes vara så tydliga som önskvärt vore med avseende på äganderätten
till de ifrågavarande ängslägenheterna; att dessa ängslägenheter säkerligen
i flera fall genom översilning med vatten eller avdikning och gödning
kunde uppbringas till en vida bättre avkastning av hö än de för
närvarande lämnade, varigenom, om de efter dylika förbättringar skulle
utbvtas mot annan .jord, svårigheterna därvid ytterligare bleve förökade;
att genom dessa ängslägenheters kvarblivande under bruk av enskilda
sannolikt flera skogseldar skulle uppkomma å kronans marker genom
eldar, upptända till skydd för mygg, för kaffedrickning, för uppbränning
av ris samt för tillverkning'' av hank till stängsel, genom vilket allt

Kohrtisztionsk

138

kapitalvärdet av kronoparkerna måhända icke obetydligt förminskades; att
de ifrågavarande ängarna ofta med fördel kunde användas till underhåll
av den bevaknings- och arbetspersonal, som för kronoparkerna kunde
varda nödvändiga; att då i sammanhang med avvittringen vanligen
avverkningsrätt för hela eller större delen av den skogsmark, som tillkomine
enskilda, bleve försåld, innehavare av hemman och nybyggen
vanligen strax efter avvittringens fullbordan hade bättre tillgång till
nödiga medel för att lega arbetsbiträde vid odling än vid en senare
tidpunkt, varför det syntes vara av vikt, att en bestämd tid bleve utsatt,
inom vilken de ifrågavarande ängslägenheterna skulle avlämnas, så att
den odling, som kundo vara nödvändig för att ersätta höfångsten från
dessa ängar, bleve verkställd, innan ängarna avträddes och att innehavare
av hemman och nybygge i de trakter, som ännu återstode att
avvittras, genom de betydliga skogsanslag till avsalu, vilka de förutom
andra fördelar genom avvittringen erhölle, kunde anses till fullo ersatta
för de förluster eller olägenheter, som för dem kunde uppstå genom
avträdandet inom en bestämd, icke allt för kort tid av de ifrågavarande
ängslägenheterna.

Dessa ängslägenheter vore huvudsakligen av fyra olika slag,
nämligen:

1) naturliga sidvallsängar, uppkomna genom uppslamning i eller
vid sjöar eller stora älvar, oftast översvämmade om vårarna och vanligen
lämnande rika skördar, varför dessa ängar i allmänhet erfordrades
för hemmanets eller nybyggets bestånd i händelse de icke hade särdeles
ringa ytvidd;

2) s. k. bäckängar, uppkomna genom röjning utefter mindre vattendrag
med naturliga eller konstgjorda översvämningar, vanligen lämnande
riklig avkastning och ofta nödvändiga för hemmanets eller nybyggets
bestånd samt alltid av innehavarna uppskattade till högt värde;

3) hårdvallsäng ar, uppkomna genom röjning av lapparna för deras
lägerplatser och sedermera tagna i besittning av nybyggarna, vilka ängar
vanligen hade ringa ytvidd och genom årligen förnyad avbärgning
småningom bleve försämrade, till dess de icke vidare lämnade någon
avsevärd avkastning; och

4) mgrslogar eller slåttermyra)'', vanligen belägna i eller vid de ofta
förekommande vitmossarna och stundom av så ringa bördighet, att de
icke med fördel kunde avbärgas oftare än vart tredje år, varför ock,
om de voro avlägset belägna från bostäderna, dessa myrar ofta, sedan
odlingen väsentligen framskridit i bostädernas närhet, så att jordbruket
därstädes under deu korta arbetstiden upptoge de tillgängliga arbets -

139

krafterna, bleve övergivna av de företa ägarna och överlätes åt
andra.

Inom de norra länen ansåges alla de nu beskrivna ängarna, myrslogarna
eller slåttermyrarna såsom odlad jord, oaktat stundom föga eller
intet arbete för deras odling eller förbättring blivit nedlagt med undantag
möjligen av någon röjning och oaktat denna uppfattning icke syntes
överensstämma med det allmänna språkbruket i de övriga delarna av
landet. Med hänsyn till innehållet i § 19 i avvittringsstadgan 1873 syntes
det fördenskull styrelsen vara av större vikt, att vad som rätteligen borde
förstås med odlad eller icke odlad mark vid tillämpning av nämnda §
bleve av Kung!. Maj:t bestämt; och då innehavare av vissa slåttermyra!*,
vilka enligt vanligt språkbruk icke kunde anses vara odlade, likväl till
följd av den avkastning, dessa slåttermyra* lämnade, icke utan skada
kunde avstå desamma utan vederlag, så hölle styrelsen före, att en gräns
med avseende på höavkastningens storlek borde bestämmas för den mark,
som skulle såsom odlad eller såsom inägor upptagas, i vilket avseende
styrelsen föresloge, att slåttermyra!* eller kärrängar icke skulle boräknas
såsom inägor eller odlad mark, för såvitt de icke vid skattläggningen
uppskattades till en årlig höavkastning i medeltal av minst 400 kg.
torrt hö för varje hektar.

Sedan numera skogsprodukter allmänt kunde säljas till avverkning
och varje nybyggare erhölle skogstilldelning jämväl till avsalu, torde i
§ 21 i 1873 års avvittringsstadga icke vidare böra bibehållas någon
föreskrift om huru förfaras skulle, då odlad mark tillfölle enskild del*
ägare, som ej förmådde utgiva odlingsersättning. Med hänsyn till vad
i likartade fall förut blivit stadgat och de skäl, vilka nu blivit anförda
såväl för som emot förändring av 1873 års avvittringsstadga eller deu
av Konungens befallningshavande i Norrbottens län ifrågasatta tillämpningen
av bestämmelserna i breven den 12 juli 1878 och den 20
juni 1879 jämväl för Gällivare socken och emedan dels billigheten mot
innehavarna och svårigheterna vid tillämpningen av §§ 19 och 21 i
avvittringsstadgan syntes ge skälig anledning till någon förändring av
dessa paragrafer, dels ännu eu högst betydlig areal återstode att avvittra,
dels det syntes vara av stor vikt att samma grunder bleve tillämpade för
hela den återstående avvittringen, dels sådana för innehavarna av hemman
och nybyggen särdeles fördelaktiga villkor som förut blivit medgivna
för vissa delar av Kopparbergs län icke vidare borde beviljas i anseende
till kronoparkernas vida högre värde nu än vid de tider, då dessa villkor
medgåves samt dels avvittringens ändamål och kronans fördel syntes
ovillkorligen fordra, att kronans marker efter eu förut bestämd, icke

140

alltför lång tid bleve fullständigt avskilda från intrång av enskilda, så
ansåge styrelsen sig böra föreslå:

1) att i § 19 i avvittringsstadgan måtte inforas eu sjätte punkt,

så lydande: Såsom odlad mark eller inägor skall vid tillämpning av

denna paragraf beräknas endast sådan jord, som är till åker uppbrukad
eller som i medeltal årligen avkastar minst 400 kg. torrt hö för
värjo hektar;

2) att § 21 i avvittringsstadgan mätte erhålla följande förändrade

lydelse: Delägare, som genom avvittring mister odlad mark, bör

likväl med undantag för den mark, som tillfaller kronan, tilldelas odling-sersättning
på sätt i skiftesstadgan är om sådan ersättning föreskrivet.
Den odlingsersättning, vilken för kronans räkning eljest skolat utbetalas,
anses gulden genom den skog till avsalu, som vid avvittringen tilldelas
innehavare av hemman eller nybygge, och må förre innehavaren icke
allenast av sådan odlad mark, som skall avträdas till kronan, utan även
av sådana slåttermyra!*, vilka jämlikt § 19 mom. 6 icke anses såsom odlade,
vare sig att de skola avträdas till kronan eller enskilda, fortfarande
nyttja marken under så lång tid, efter det han tillträtt sin ägolott,
som Konungens befallningshavande med avseende å beskaffenheten och
arealen av den mark, vilken bekommits som vederlag, kan finna skäligt
bestämma, dock att denna tid icke under något förhållande må utsättas
till mer än femton år; samt

3) att k. brevet den 20 juni 1879 angående de å kronoparkerna
i Västerbottens läns lappmark belägna hemman och nybyggen tillhöriga
ängar skulle upphöra att gälla utom för vad anginge Lycksele socken.

Domänstyrelsen anförde:

Domäustyrelseu förbisåge ej, att det för kronan vore fördelaktigare,
om, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, berörda ängslägenheter kunde
efter en på förhand bestämd tid och utan vederlag eller odlingsersättning
tillfalla kronan, men kunde därvid ej heller underlåta erinra att, om för
vinnande av detta mål ökade skogsanslag åt hemman och nybyggen
måste beredas — en sannolik följd av det föreslagna stadgandet »att
den odlingsersättning, som för kronans räkning eljest skolat utbetalas,
anses gulden genom den skog till avsalu, som vid avvittringen tilldelas
innehavare av hemman och nybyggen» — deu förlust, som kronan finge
vidkännas genom sålunda avträdd skogsmark, ej torde kunna uppvägas
av vinsten eller fördelen att efter viss tid erhålla äganderätt till några
spridda ängslägenheter, vilka även i kronans ägo liksom under enskildas
antagligen komme att på samma sätt nyttjas och skördas och således
även liksom nu med samma skål kunde antagas giva upphov till ena -

141

banda olägenheter, som dem, vilka lantmäteristyrelsen antagit skulle
uppstå, om berörda lägenheter bibehölles tillsvidare under enskildas ägo.
Det torde sålunda kunna ifrågasättas, huruvida det av lantmäteristyrelsen
avgivna ändringsförslag av avvittringsstadgan sett ur skogsintressets
synpunkt medförde större fördelar än den enligt breven den 12 juli
1878 och den 20 juni 1879 för Arvidsjaurs socken och Västerbottens
lappmarker redan medgivna och för Gällivare socken nu sökta ändring,
så mycket mer som erfarenheten redan visat, att medgivandet av sistnämnda
ändring underlättat avsättandet av kronoparkerna i sammanhängande
och formliga skiften. För att dock, därest dessa ängars bibehållande
under enskildas ägo i framtiden visade sig för skogshushållningen
olägligt, kunna vid behov frigöra kronoparkerna från detta
intrång, vore det önskvärt, att hemmans- och nybyggesinnehavare vid
den ägoreglering, som komrae att försiggå vid avvittringen, medgåves
rätt att bibehålla berörda ängslägenheter allenast under de villkor, att
de skulle avträda dem till kronan, då ängarnas läggande under kronans
ägo enligt domänstyrelsens prövning för något skogshushållningens
ändamål bleve behövligt emot vederlag i annan mark. Domänstyrelsen
tillstyrkte därför bifall till Konungens befallningshavandes framställning
om inom kronoparkers område belägna ängars bibehållande under
hemman och nybygge med den begränsning av tiden därför, som
nu sagts.

Utan avseende å vad lantmäteristyrelsen och domänstyrelsen sålunda
hemställt fann Kung!. Maj:t i brev den 22 juni 1883 skäligt att, i likhet
med vad som förut medgivits beträffande Arvidsjaurs socken och Västerbottens
läns lappmark, förklara, att de flera eller färre inom kronopark»
område belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhörde ett hemman eller
nybygge inom Gällivare socken, finge, utan att från krönoparken genom
uppdragna rågångar avskiljas, innan de kunde mot annan mark utbytas,
tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållas och under tiden
såsom endast ett skifte beräknas, varjämte medgavs, att det virke, som
åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter,
finge tillsvidare, efter anvisning av revirförvaltaren, kostnadsfritt
avhämtas från skogsmarken.

När under avvittringsförrättningarna i Jockmocks och Arjepluogs
socknar fråga väcktes huru man skulle förfara med utängarna, gjorde
socknemännen framställning om att desamma skulle få bibehållas under
hemmanen och nybyggena.

Konungens befallning slukande i Norrbottens län fann det visserligen

K. brev °/*
1SS9 ang.
Jockmock och
Arjepluog.

141''

hava varit önskvärt, om ängarna inom viss tid utan lösen eller annan
ersättning kunnat återfalla till kronoparken, men tillstyrkte dock i betraktande
av Kungl. Maj:ts medgivande för Arvidsjaurs och Gällivare
socknemän, att samma förmån måtte till undvikande av orättvisa beviljas
hemmans- och nybyggesinnehavare inom Jockmoek och Arjepluog.
Konungens befallningshavande ansåge sig likväl böra anmäla, att kronan
i regel till framtida utbyten mot ströängarna icke disponerade annan
mark oberäknat impediment än skogsmark, odlingsbar eller icke, och
odlingsbara mossar samt att erfarenheten från laga skiften i Arvidsjaur
redan gåve antydan därom-, dels att tvister lätt kunde uppstå, om den
grund, varefter utbytet skulle ske, dels att tillämpningen av §§79 och
100 i gällande skiftesstadga vid byte av inrösnings- mot avrösningsjord
skulle tillskynda kronan stora kostnader genom nya taxeringar ra. m.
samt antagligen ofta omöjliggöra byte av ströäng mot skogsmark,
på grund varav å ängar efter avvittringen tilläventyrs verkställd odling
och röjning även skulle vid ett utbyte efter berörda grund kunna
verka därhän, att kronan för ströäng finge lämna mark av långt större
värde och omfång än som motsvarade det värde, ängen vid avvittringen
ägde. För att det framtida utbytet av ströängarna under alla förhållanden
skulle bliva möjligt för kronan utan dylika kostnader och uppoffringar,
hemställde Konungens befallningshavande, att vid medgivande i fråga
om bibehållandet under hemman och nybyggen av ströängar inom Jockmocks
och Arjepluogs socknar måtte fogas det villkor, att vid utbyte
av ströäng mot skogsmark eller annan mark, ströäng skulle uppskattas
efter behållna värdet av den höavkastning, vartill ängen vid skattläggning
under avvittringen taxerats, denna avkastnings värde beräknat efter
det vid utbytet i orten gällande pris.

Lantmåteristyrelsen delade visserligen Konungens befallningshavandes
mening, att, där inom kronopark belägna ängslägenheter bleve tillsvidare
behållna under hemman eller nybygge, för kronan avsevärda kostnader
eller uppoffringar av värdefull mark sannolikt uppkomme, då utbyte av
större eller mindre delar av dessa ängar skulle ske, men styrelsen ansåge
sig likväl icke kunna tillstyrka bifall till förslaget att avhjälpa dessa
olägenheter, emedan enligt styrelsens uppfattning det skulle vara orättvist
mot invånare uti de nu ifrågavarande och jämväl övriga socknar
inom länet, vilka ännu icke medgivits den nu ifrågavarande förmånen
av ängarnas nyttjande tillsvidare, därest hårdare villkor därför bestämdes
än som skett för Arvidsjaurs och Gällivare socknar i samma län och
för hela Västerbottens läns lappmark, samt det föreslagna villkoret skulle
förhindra eller åtminstone försvåra odling och förbättring av de ifrågavarande
ängarna, varjämte styrelsen erinrade, att om de enskildas ängar

143

för byte icke finge taxeras annorlunda än som skett vid avvittringeu,
icke heller sådan kronans mark, som vid avvittringen blivit ansedd såsom
skogsmark eller impediment, vid ägoutbyte jämlikt 7 kap. i gällande
skiftesstadga skulle kunna graderas såsom odlingsmark, vilket eljest vid
ny gradering sannolikt ofta komma att ske, enär vid avvittringar i allmänhet
endast den odlingsmark blivit taxerad såsom sådan, vilken varit
belägen nära bostäderna, oaktat inom kronans områden funnes många
och vidsträckta, till odling dugliga kärr och andra marker, vilka blivit
taxerade såsom impediment eller såsom skogsmark.

Domänstyrelsen ansåg visserligen, att ett medgivande att få behålla
ströängama så mycket mindre borde vägras återstående ännu oav vittrade
socknar i lappmarken som dels erfarenheten visat, att eftergift från
avvittringsstadgans föreskrifter i förevarande avseende underlättat kronoparkernas
utläggande i sammanhängande och formliga skiften, dels med
avseende å den i viss mån uppstående ägoblandningen tillfälle framdeles
torde yppas att mot annan mark utbyta större delen av dessa lägenheter,
när i följd av jordbrukets utveckling desamma bleve umbärliga eller
obehövliga för hemmanet. Villkoren för ett dylikt medgivande borde
dock modifieras. Sålunda borde det av Konungens befallningshavande
föreslagna villkor vinna beaktande, såvida hinder icke därför mötte på
grund av bestämmelserna i 7 kap. skiftesstadgan. — Styrelsen hemställde
jämväl, att föreskrift måtte utfärdas därom, att de ängar, som
vore att hänföra till röjningsängar, borde avskiljas medels rålinjer. —
Med tillämpning av den grundsats, som i § 3 av gällande jaktstadga
vore uttalad om avgärda bys jakträtt allenast inom hank och stör. torde
jakträtt ej böra anses oskiljaktigt förenad med innehavandet av ifrågavarande
icke inhägnade och endast tillsvidare under hemmanen bibehållna
smärre lägenheter,, vilka liksom avgärda bys ägor vore belägna
inom annans, här kronans, område, och hemställdes såsom varande av
vikt för det vildas, företrädesvis älgarnas fredande å kronoparkerna, att
Kungl. Maj:t förklarade, att beträffande jakträtten ä sagda lägenheter
skulle gälla vad om kronopark vore stadgat.

I kungligt brev den 5 april 1889 fann Kungl. Maj:t skäligt
förklara, att de liera eller färre inom kronoparks område belägna
spridda ängslägenheter, vilka tillhörde hemman eller nybygge inom
dockmoeks och Arjepluogs socknar, finge utan att från kronoparken
genom uppdragna rågångar avskiljas, innan do kunde mot annan
mark utbytas, tillsvidare under kemmauet eller nybygget bibehållas och
under tiden såsom endast ett skifte beräknas, ävensom medgiva, att
det virke, som åtginge till nödiga hägnader, hässjor och hölador vid

144

K. "brev den
1B/s 1893 ang.
Juklcasjärvi o.
18/io 1894 ang.
Enontekis.

StrSängarnas
behandling vid
laga skiften.

dessa ängslägenheter, finge tillsvidare efter anvisning av revirförvaltaren
kostnadsfritt avhämtas från kronoparken. Vad anginge dels den gjorda
hemställan i fråga om den grund, varefter sådan ängslägenhet, varom
nu vore fråga, borde vid blivande utbyte mot annan mark upplåtas,
dels ock domänstyrelsens framställning rörande jakträtten å berörda
ängslägenheter, fann Kung!. Magt berörda framställningar icke till någon
åtgärd föranleda.

Vad slutligen angår ängarna inom Jukkasjärvi och Enontekis
socknar, i fråga om vilka Kungl. Maj:t genom nådiga brev den 18
augusti 1893 och den 19 oktober 1894 lämnade medgivande om deras
bibehållande under fastigheterna, åberopades vid ärendenas handläggning
inför Kungl. Maj:t i huvudsak samma synpunkter, som framställts beträffande
ängarna inom andra trakter av lappmarkerna.

Enligt ordalydelsen i de nämnda nådiga breven hade medgivandet
om utängarnas bibehållande utom beträffande Karesuando socken endast
avseende å de ängar, som kommo att ligga inom område, avsatt till
kronopark. Medgivandet gavs emellertid den vidsträckta tolkning, att
samtliga de till eu fastighet hörande utängar blevo bibehållna, oberoende
av om de kommo att ligga å kronopark, kronoöverloppsmark eller allmänning.
Man gick stundom till och med så långt, att ängar bibehöllos
under fastighet, oaktat de folio inom annan fastighets skogsskifte.

Innebörden av medgivandet om ängarnas bibehållande torde i korthet
vara den, att kronan tillsvidare avstod från den i avvittringsstadgan
fastslagna rätten för kronan att tillbyta sig ängarna och förband sig att
vid blivande ägoutbyten lämna fullgott vederlag i annan mark. Bestämmelserna
om ängarnas bibehållande kunna för övrigt icke anses
innebära annat än avvittringsåtgärdernas uppskjutande i fråga om ängarna.
De ägoutbyten, som förutsattes sedermera skola äga rum, skulle
således försiggå under avvittringsförfarandets former och icke enligt
skiftesstadgans regler.

Av intresse för ströängsfrågans utredning är att tillse, huru ängarna
behandlats vid laga skiften. Det har ifrågasatts, huruvida skifte överhuvudtaget
kunde äga rum å hemman, till vilket höra ströängar. Om

145

nämligen avvittringen å ett dylikt hemman icke kan anses avslutad och
hemmanet alltså, såvitt ängarna angår, ännu icke fått sitt område slutligen
bestämt, borde å förevarande fall tillämpas 9 § skiftesstadgan, som
föreskriver, att skifte ej må ske förrän fastställd avvittring föregått. I
praxis har man dock ej ansett den omständigheten att ett hemman innehar
ströängar innebära hinder för företagande av laga delning av hemmanet.
De särskilda förhållanden, som äro förbundna med ängarna, hava dock
löranlett, att dessa vid skiftesförrättningarna kommit att i vissa avseenden
behandlas något olika mot övriga ägor.

Härvid må till en början framhållas en omständighet, som vid
skiften å hemman inom lappmarkerna framkallat åtskillig tvekan i
fråga om ströängarnas behandling, nämligen den, att ängarna icke äro
genom uppdragna rågångar avskilda från kringliggande mark. I sammanhang
med att Kungl. Maj:t medgav, att ängarna finge tillsvidare bibehållas
under hemman, förklarades, att de icke skulle från kronoparken
avskiljas genom uppdragna rågångar. Anledningen till detta stadgande
torde hava varit den, att utstakning och rörläggning å marken av ströängarnas
gränser skulle hava medfört högst betydliga kostnader utan
motsvarande nytta. Ångarna skilde sig genom sin naturliga beskaffenhet
praktiskt taget tillräckligt från den kringliggande, till ängsbruk odugliga
marken, varför några mera svårlösta tvister mellan de enskilda och
kronan angående ängarnas begränsning ej ansågos vara att vänta. Då
det ej heller var avsikten, att ängarna ständigt skulle kvarbliva i enskild
besittning, bidrog även detta till att rågångsutstakning ansågs kunna
undvaras för den övergångstid, saken gällde. Då ängarna bibehöllos
sådana de med sin oregelbundna naturliga begränsning hävdades och
utan att annan mark tillädes för åstadkommande av rediga gränser,
hade det legat närmast till hands att utstaka dem efter de avvittringskartor,
vara de voro upptagna. Detta skulle dock helt visst hava varit
mindre lämpligt för att ej säga outförbar^ Avvittringskartorna äro i
de flesta fall upprättade i små skalor (1:16,000 och 1:20,000). Det har
därför ej varit möjligt att noggrant kartlägga ängarnas y tf ergränser,
som i oregelbundna krökningar följa angränsande myr och skogsmark.
Avvittringsmätningarna skedde även mera summariskt, varför kartorna
ofta på ett ganska otillfredsställande sätt återgiva ströängarnas gränser.
För den huvudsakliga avvittringsåtgärden var sådant av mindre betydelse,
då ängarna vid skattläggning och under avvittringen förekommande
ägoutbyten ingingo efter uppskattad höavkastning, icke efter
areal. Där man någon gång försökt att utstaka ströängarnas gränser
efter avvittringskartor, har. såsom i det följande skall närmare belysas,

Kolonisation skommittén. 19

146

detta kartmaterials ringa tillförlitlighet också bestyrkts. Om sålunda
avvittringskartorna ej lämna säker ledning för bestämmande av ströängarnas
gränser, gäller detsamma om de i avvittringshandlingarna införda uppgifterna
om deras areal. Omfattningen av det till äng brukade område
kan ock under den tid, som förflutit efter avvittringen, hava avsevärt
ändrats, i förhållandets natur ligger, att ströängsgränserna äro i viss
mån föränderliga. Ströängsinnehavarna hava visat sig benägna att i den
mån grässkörd kunnat erhållas å kringliggande myr- eller skogsmark
utvidga det område, de varit berättigade att använda till slåtter. A andra
sidan har det ofta förekommit, att om ängen icke brukats eller därå
uppväxande skog och ris icke röjts undan, den gräsbärande markens
areal minskats, så att svårighet uppstått att avgöra, var den ursprungligen
kartlagda gränsen varit belägen.

Enligt skiftesstadgan skola, förr än laga skifte företages inom ett
skifteslag, gränserna kring skifteslagets mark i vederbörlig ordning
bestämmas. Strängt taget skulle alltså vid skifte rågångar uppgås även
kring ströängar, då något undantag härför icke gives i skiftesstadgan.
Visserligen kan ifrågasättas, huruvida bestämmelsen att ängarna finge
bibehållas under hemmanen utan att genom rågångar avskiljas från kringliggande
kronopark, skulle lägga hinder i vägen för en rågångsutstakning.
Bestämmelsen torde dock icke rimligen böra tolkas så, att den
skulle även innebära förbud mot att ängarnas gränser vid skifte vederbörligen
bestämmas. Skiftesstadgans föreskrifter torde böra gälla framför
de i administrativ ordning senare tillkomna föreskrifterna om ängarnas
bibehållande.

Måste således vid skifte gränserna för ströängarna bestämmas
liksom gränserna kring annan skifteslagets mark, hava dock de säregna
förhållanden, som äro förbundna med ströängarna, gjort det nödvändigt
att något avvika från do regler, som i allmänhet tillämpas vid bestämmande
av gränserna för mark, som skall skiftas.

Av Amd ovan anförts angående sättet för ströängarnas behandling
vid avvittringen torde framgå, att ängarnas gränser icke kunna anses
hava blivit vid avvittringen fastställda eller behörigen bestämda. Alltså
föreligger det fall, som avses i 46 § skiftesstadgan, eller att det tillkommer
lantmätaren att uppgå skiljelinjerna, avfatta och beskriva godkända
eller stridiga skiljemärken ävensom att, då tvist uppstår, söka
förmå rågrannarna att bilägga densamma genom förening.

När laga skiften efter den allmänna avvittringens avslutande allmänt
påbörjades i lappmarken, uppstod givetvis en viss villrådighet,
huru rågångsfrågau beträffande ströängarna rätteligen skulle handläggas.

147

Den närmast till hands liggande metoden att söka bestämma ströängarnas
gränser i möjligast noggranna anslutning till avvittringskartorna försöktes
inom Norrbottens län. Ströängarna och därintill liggande mark
uppmättes, varefter ströängsgräuserna transporterades från avvittringskartorna
till den vid mätningen använda skalan och inlades å skifteskartorna
i närmast möjliga anslutning till ängarnas genom nymätningen
utrönta läge. Det visade sig emellertid, att inom vad på så sätt hänfördes
till ströäng och skiftades kom att inneslutas avsevärda för ängsbruk
odugliga områden, under det att å andra sidan delar av vad som
verkligen nyttjades som äug och även skattlagts under hemmanen föll
utom de konstruerade gränserna och stannade i kronans ägo, en naturlig
följd av avvittringskartornas bristande tillförlitlighet. I vissa fall avstod
man från att bestämma ängarnas gränser i full överensstämmelse med
avvittringskartorna men eftersträvade att så vitt möjligt bibehålla ängarna
vid samma form och storlek, som dessa kartor utvisade, något
som även inverkade i samma riktning som nyss angivits. De nämnda
metoderna tillämpades visserligen icke så allmänt men hava dock medfört,
att betydliga arealer myr- och skogsmark samt impediment äro
upptagna bland de ägor, vilka såsom ströängar vid laga skiften tillagts
hemman i Norrbottens län. Till samma resultat har bidragit, att i
några undantagsfall i samma län gränserna mellan ströängar och kringliggande
kronomark reglerats genom särskilda ägoutbyten, därvid för
åstadkommande av mindre ägosplittring och regelbundnare gränser
hemmanen avstått ströängsområde mot vederlag av avrösningsjord.

Den praxis, som efterhand blivit allmänt tillämpad, i Västerbottens
län så gott som undantagslöst, är att ströängarna uppmätts och
kartlagts såsom de hävdats å marken, även om deras läge och begränsning
skilt sig från avvittringskartornas visning. Där i ströängarna
ingått mark, som ej brukats som äng, men ansetts genom röjning eller
eljest kunna därtill beredas, har sådan mark intagits i skiftena i den
utsträckning, den vid undersökning funnits kunna med fördel tagas i
bruk. Härvid liksom vid urskiljandet i övrigt av vad som ansetts böra
intagas bland ströängarna har tillsetts, att ströängarnas sammanlagda areal
enligt avvittringshandlingarna icke kommit att överskridas. I stort sett
har följts den regel, att ströängarna skulle bibehållas under hemmanen i den
omfattning vid awittringen avsetts, ehuru avvittringskartorna icke kunnat
därom lämna tydlig och fullständig upplysning. Icke sällan har det
emellertid förekommit, att vissa ängar vid skifte helt uteslutits. Detta
har då berott antingen på att ängarna på grund av beskaffenhet eller
läge varit värdelösa för hemmanen eller ansetts hava så ringa värde, att

148

detta ej skulle motsvaras av de kostnader, som deras intagande i skifte
skulle medföra, eller ock därpå att vissa områden måst uteslutas för att
arealen enligt avvittringshandlingarna ej skulle överskridas. Det senare
har dock mera sällan behövt ifrågakomma. Vid den noggrannare uppmätning,
som ägt rum i sammanhang med laga skiften, har det nämligen
visat sig, att arealen i allmänhet varit något mindre än avvittringshandlingarna
angivit, beroende på att den större mätningsskalan
medgivit ett detaljerat avskiljande av myrholmar, flarkar, mossträngar
och dylikt, som ej kunnat utmärkas å avvittringskartorna.

''Sedan ströängarna efter nu angivna grunder upptagits å skifteskartan,
har frågan om bestämmande av deras gränser behandlats å sammanträde
med delägarna och vid förrättningarna närvarande kronoombud.
Därvid hava parterna så gott som undantagslöst godkänt ströängarnas
gränser, såsom de upptagits å skifteskartan, och härom träffat skriftlig
förening. Sådana föreningar behandlas efter 48 och 49 §§ skiftesstadgan.
För att föreningarna skola vara gällande mot kronan, skall således samtycke
i behörig ordning lämnas från kronans sida. Frågan om vilken
myndighet, som ägde att å kronans vägnar lämna dylikt godkännande,
har varit föremål för olika meningar, till dess genom Kungl. brev den
24 februari 1899 bestämdes, att frågor om fastställande av förening
angående gränserna för sådana å kronoöverloppsmark belägna ströängar,
som tillsvidare bibehållits under hemman och nybyggen, finge, så
vitt kronans rätt anginge, prövas av Konungens befallningshavande med
rätt för den med Konungens befallningshavandes beslut misnöjde att
fullfölja talan däremot i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet
vore stadgat. Denna föreskrift gäller sålunda endast i avseende å ströängar,
som äro belägna å kronoöverloppsmark. I fråga om det stora
flertalet ängar eller de som ligga å kronopark gäller att föreningarna
skola underställas domänstyrelsens prövning.

För att närmare belysa innehållet i vanligen förekommande föreningar
av nu nämnd art, må här refereras några typiska fall.

1) Vid laga skifte av Kaskeluogts by i Stensele socken träffades
år 1907 förening, i vilken det heter, att som det visat sig, att den över
skifteslaget upprättade avvittringskartan utvisade gränserna omkring de
å kronoparken belägna ängarna annorlunda än de på marken hölles,
och det oj ansåges lämpligt att efter avvittringskartan anställa reglering
av dessa rågångar, så hade kronoombudet och jordägarna, dock med det
uttryckliga förbehåll, att ängarnas areal efter verkställd uträkniug ej
överstege den, varmed dessa vore i avvittringshandlingarna redovisade,
med stöd av 48 § skiftesstadgan träffat den överenskommelse, att ifråga -

149

varande rågångar skulle för framtiden gälla att efterlevas såsom de på
marken hävdades och nu å den upprättade laga skifteskartan funnes
upptagna.

2) \ id laga skifte av Siksjö by i Vilhelmina socken träffades år
1892 förening angående gränserna kring ströängarna av följande innehåll.
Då den s. k. Lillsämsjömyran såsom varande långt avlägsen vore
utan värde för skifteslaget, enär delägarna redan upphört att avbärga
densamma, avstodes från allt vidare anspråk på densamma; varemot, den
del av den s. k. Torvbrännmyran, som läge i sammanhang med skifteslagets
ägor, fortfarande av delägarna bibehölles, och förklarade sig delägarna
nöjda med den begränsning den vid mätningen erhållit, ehuru
arealen av densamma till någon liten del understege den enligt skattläggnings
förslaget beräknade.

3) \id laga skifte å hemmanet Ny tjärn i Åsele socken träffades
år 1911 den förening mellan delägarna i hemmanet och kronoombudet,
att delägarna skulle behålla de utom området å kronopark belägna ängslägenheterna
med undantag av vissa angivna, enär arealen av de ängar,
som sålunda skulle bibehållas, fullt motsvarade den areal, som avvittringshandlingarna
utvisade.

4) En vid laga skifte å hemmanet Gigsele nr 1 i Åsele socken
år 1908 ingången förening innehåller överenskommelse, att delägarna
skulle behålla de utom området å kronopark belägna, dem tillhöriga
ängar till det omfång, de dittills blivit hävdade samt deras naturliga
begränsning utvisade och såsom de å lagaskifteskartan vore upptagna.
Dock skulle vissa angivna ägofigurer uteslutas, enär de vore odugliga
till slåtter, varemot delägarna finge behålla den utvidgning, som blivit
gjord å tvenne ängar.

Till upplysning om de förut nämnda i Norrbottens län tillämpade
metoderna må anföras följande fall.

5) Enligt protokoll av år 1888 rörande laga skifte i Hålberg, Arvidsjaurs
socken, beslöts, att byns ströängar skulle i skifteshandlingarna
upptagas såsom de enligt avvittringskartan blivit upptagna vid skiftet,
och var avsikten först att ängarnas gränser borde regleras genom ägoutbyten.
Dnder förrättningens lopp överenskoms emellertid, att intet
ägoutbyte skulle ske »då enligt skiftesstadgan ägoutbyte får ske endast
med angränsande byar och hemman och ej med kronopark, varinom
ströängarna ligga, da samma ströängar endast få bibehållas tills kronan
vill b}rta till sig desamma samt genom ägoutbytet åtskilliga mindre
skogstrakter skulle tillfalla de enskilda, vilket ej varit avsikten, samt
kronoparkerna ej torde få förändras utan åtminstone regeringens med -

150

givande» och angående rågångarna »att till följd av vad som i förestående
punkt förekommer om att undvikas bör det de enskilda få invid
ströängar fullständig rätt till vissa skogstrakter, någon utstakning av
gränserna ej heller påyrkas . . .». Trots detta avståndstagande från
att jordägarna skulle vara berättigade till annat än sjäiva ängsmarken
intogs i skiftet 23.2 7 4 hektar avrösningsjord och 6.2 8 hektar impediment,
som åtföljt ströängsområdena för att bringa dem till form och
storlek i överensstämmelse med avvittringskartan.

6) Sedan år 1809 vid laga skifte i Galtisjaur, Axjepluogs socken,
ströängarnas gränser förklarats gällande såsom avvittringskartan utvisade,
ingingo jordägarna och kronans ombud förening om ägoutbyte beträffande
ströängarna. Genom detta ägoutbyte, som synes hava haft till syfte
att utan någon formlig gränsreglering bringa ströängsgränserna i närmare
överensstämmelse med innehavet å marken, avstod byn till kronan ciika
132 hektar avrösningsjord och impediment mot vederlag av cirka 32
hektar äng, avrösningsjord och impediment.

7) Vid laga skifte i Mäntyvaara, Gällivare socken, beslöts år
1900, att byns mindre ströängslägenheter borde utbytas till kronan och
vederlag tagas kring de större pa sa sätt, att ströängarna därigenom
bleve mera sammanförda och reguljära utan att någon egentlig skogsmark
intoges, ävensom att liknande ägoutbyte skulle verkställas beträffande
ströängslägenheter å häradsallmänningen. Genom dessa ägoutbyten
leddes ströängarnas gränser i räta linjer, som utstakades å marken.
Då till ströängarna före ägoutbytena räknats all max''k inom de gränser
avvitttringskartan angav, hava dessa byten, trots att de minskat byns
skogsareal med 34,912 hektar, i byns besittning bibehållit ej mindre än
105.5 hektar avrösningsjord och 5.5 7 hektar i impediment utanför byns
egentliga ägoområde.

8) Laga skifte i Sarvisåive, Gällivare socken, förrättades åren
1900—1903. Vid förrättningen företogs ägoutbyte mellan byn och kronan
på samma sätt som i fallet under 7) här ovan, men blev ägoutbytet
av vederbörande ägodelningsrätt undanröjt. Vid den fortsatta handläggningen
av skiftet träffades förening, att samtliga ströängar skulle,
sedan de med avvittringskartan ströäng för ströäng jämförts och såvida deras
läge och form därvid till huvudsakligaste del med avvittringsnumrens
form överensstämde, i skiftet ingå med den form, de hade på skifteskartan,
dock med förbehåll, att arealen för varje ströäng överensstämde
med avvittringshandlingarna. Bland ströängarna kommo på detta sätt
att ingå cirka 300 hektar avrösningsjord och impediment. Ströängarnas
gränser utstakades ej å marken.

151

9) Under laga skifte i Ullati, Gällivare socken, förrättat åren
1900—1904, yrkades av jordägarna, att ströängarnas gränser borde utstakas
i fullkomlig överensstämmelse med avvittringskartan. Sedan det
emellertid utretts, att ströängshavarna komme att till avsevärd del i
stället för äng få vatten och mindre värdefull skogsmark, ingicks förening,
att ängarnas gränser skulle behållas såsom de kartlagts vid skiftet,
därvid iakttagits, att ängarna så vitt möjligt bibehållits vid samma form
och storlek som avvittringskartan visade, men att, där ändring måste
ske, den i avvittringsbeskrivningen upptagna arealen utlagts å sidländ
mark, där möjlighet till angelägenhet kunde förefinnas. På yrkande av
flertalet byamän verkställdes utstakning och rörläggning av de i skiftet
intagna ströängsområdenas gränser, vilket av skiftesförrättaren motiverades
därmed, att det vore av vikt för ägarna att veta var de hade
rätt att uppröja äng eller anlägga översilningsängar. Inom ströängsområdena
inneslöts en areal av 604.1 hektar i inrösningsjord, 934.6
hektar avrösningsjord och 17.8 hektar impediment, belägen dels å kronopark
och dels å häradsallmänning.

I en del fall framgår av ingångna föreningars ordalydelse, att
skiftesdelägarna uttryckligt avsagt sig rätten till vissa ängar. Även
där eu dylik uttrycklig förklaring icke föreligger, torde man kunna utgå
ifrån, att då ströängsfrågan varit föremål för behandling men vissa ströängar
icke intagits vid förrättat skifte, delägarna haft för avsikt att avstå
från all rätt till dessa ängar. I och med ett sådant uppgivande av
innehavarnas rätt till ängarna torde få anses, att dessa tillfallit kronan
och utan vidare förenats med kringliggande kronomark.

Sedan ströängars gränser blivit genom förening bestämda, skulle
de enligt 48 § skiftesstadgan utmärkas å marken. I vissa fall har även
så skett, därvid vttergränserna utmärkts med träpålar, som även markerats
å kartorna. Det visade sig emellertid snart, att detta för jordägarna
medförde oskäliga kostnader utan att därav kunde väntas någon
varaktig nytta. I förenklingssyfte har man på vissa håll förfarit så, att
ett mindretal punkter utsatts såväl å kartan som å marken för att
tjäna till utgångspunkter för eventuell framtida utstakning av gränserna.
Det vanligaste är emellertid, att utstakning och'' rörläggning av
gränserna alls icke företagits, dels på grund därav, att sådant icke kunde
beidiknas bliva till någon mot kostnaderna svarande nytta, dels ock med
hänsyn till innehållet av bestämmelserna angående ängarnas bibehållande
under hemmanen.

Någon förändring i rätten till ängarna torde icke hava inträtt

152

därigenom att de vid laga skiften, som övergått ströängshemmanet,
blivit föremål för rågångsutstakning och för övrigt behandlats i huvudsak
såsom annan i skiftet ingående mark. Dessa ängar torde sålunda fortfarande
vara underkastade föreskrifterna i de nådiga breven angående
ängarnas bibehållande, och innehavarna äro alltjämt skyldiga att finna
sig i ett utbyte av ängarna mot annan mark för den händelse kronan
skulle påkalla ett dylikt ägoutbyte. Att märka är, att domänstyrelsen
vid godkännande av föreningar rörande ströängar plägat knyta det
förbehåll, att därigenom icke skulle rubbas de villkor, varunder ströängarna
vid avvittringen samt genom särskilda kungl. brev tilldelats respektive
hemman.

Å skifteskartor hava ströängar på grund av deras spridda läge i allmänhet
icke kunnat annat än delvis insättas i konnektion med varandra
eller med skiiteslagets övriga ägor. Varje ströängsområde eller grupp
av dylika områden, som ej kartlagts i konnektion med andra ägor,
har därför å kartorna inneslutits inom särskilda ramar, med eller utan
angivande av avståndet från byarnas huvudområden. För att underlätta
ängarnas identifiering har enligt föreskrift av lantmäteristyrelsen förfarits
så, att ströängsområdena jämte de ägofigurnummer, varmed de redovisas
i skifteshandlingarna, å kartorna försetts med de nummer, samma
ängar fått sig åsätta vid avvittringen, vilka senare nummer tecknats med
rott. Enär åtskilliga skiften ägt rum före tillkomsten av denna föreskrift,
torde i många fall kartor och handlingar vara synnerligen svårtolkade
i fråga om ströängarnas belägenhet.

Ströängarna hava vid laga skiften i allmänhet fördelats mellan
skiftesdelägarna såsom annan • skifteslagets mark, därvid det ofta inträffat
att delägare, som erhållit sin ägolott i det läge, att det lämpat sig
lägga all hans inrösningsjord inom byaområdet, icke fått andel av ströängarna,
under det att i andra fall skiftesläggningen icke kunnat
ordnas på annat sätt än att eu eller annan delägare erhållit sin huvudsakliga
ängsmark såsom ströängar. Det har dock även förekommit, att ströängarna
helt eller delvis avsatts såsom för skifteslaget gemensam mark, merendels
utan något som helst stöd av skiftesstadgans föreskrifter, men stundom
även för tillgodoseende av vissa samfällda behov, såsom till lertag,
sågplats, torvtag, fäbodvall o. s. v.

Vid ägostyckningar å särskilt avvittrade hemman har nymätning
av ströängar icke förekommit, utan hava ängarna kopierats från avvittringskartorna.

153

1 trakterna utanför lappmarkerna i de norrländska länen förekomma
i mycket obetydlig grad angelägenheter, vilka kunna jämföras med ströängarna
inom lappmarken. Däremot finnas i Dalarna en del ängar, de
s. k. myr slog ärna, vilka i flera avseenden förete likheter med ströängarna
och vilkas betydelse för jordbruket åtminstone i vissa trakter kan jämföras
med lappmarkernas ängar.

När storskiftesverket i Dalarna påbörjades för något över 100 år
sedan, hade därstädes sedan lång tid tillbaka pågått en nästan obegränsad
klyvning av jorden, vilket lett till en för jordbruket synnerligen menlig
ägoblandning. Sålunda kunde en fastighet med eu areal av 6 å 8
tunnland inägojord hava sina ägor splittrade i ända till 50 å 60 små
skiften, ofta belägna på stort avstånd från varandra. Storskiftes- och
awittringsverket i Dalarna hade till ändamål att sammanföra de små
och spridda ägorna i större skiften och därigenom åstadkomma besutenheter,
d. v. s. ägolotter av den storlek och beskaffenhet, att en åbo
kunde hava sin bärgning därå. Samtidigt skulle, sedan byarna och
hemmanen tillagts nödig skogsmark, vad såsom återstode avvittras för
kronans räkning.

Sedan landshövdingen i Kopparbergs län framlagt åtskilliga
förslag för storskiftets genomförande, lämnades i kungl. brev den
17 augusti 1804 närmare bestämmelser angående detsamma med
föreskrift att i övrigt skulle 1783 års förordning om lantmäteriet i
riket äga tillämpning. De sålunda givna stadgandena lågo till grund
för arbetenas utförande till år 1859, då genom kungörelsen den 18
februari 1859 åtskilliga förändringar i storskiftesverket genomfördes och
varvid bl. a. föreskrevs, att 1827 års skiftesstadga med däri gjorda
ändringar skulle i förekommande fall, där stöd därav kunde vara att
hämta, på storskiftesförrättningarna tillämpas.

Angående grunderna för storskiftet må följande anföras.

1 fråga om delningsgrunden föreskrevs, att vid storskiftet skulle
vars och ens innehavande skatt efter dess reducerade (uppskattade) och
i socknens sista revbok uppförda jordatal utgöra delningsgrund, efter
att de rättelser gjorts, som sedan sista revboken upprättats inträffat
genom köp, skifte, gåva, arv eller dylikt. Huvudsyftet med storskiftet
var såsom nämnt att sammanföra de spridda små ägolotterna till besutenheter.
För sådant ändamål föreskrevs, att först borde utrönas, hur
många och vilka jordägare kunde ocji borde i varje by intagas, varvid,
när ej anorlunda genom överenskommelse kunde ske, var och en för
hela sitt område borde läggas till den by, där han hade bästa gården
och innehade de mesta ägorna. Vars och ens inägoområde i by borde

Kolonisationskommitten. 20

Myrslogarna
i Dalarna.

154

läggas tillsammans och uti så stora skiften som jordmånen och belägenheten
möjligen medgåve. Så många obesutna delar som till en besutenhet
fordrades borde läggas på det sätt intill varandra, att, då med
tideu en besutenhet därav formerades, skulle endast stängselen eller
råen dessa obesutna delar emellan behöva upptagas för att utgöra det
hela. Dessa delar skulle förbliva under ett och samma nummer i byn,
dock så att en hel del hade själva numret, alla övriga upptagas såsom
subnummer därunder, vilka skulle upphöra och försvinna, när en enda
åbo bleve ägare till alltsammans. Högst fyra skiften vore tillåtna, men
kunde Konungens befallningshavande där det prövades oundgängligt,
medgiva flera.

Jämte annan samfälligheten tillhörande jord skulle även de vid
fäbodarna varande ängar, slogar och röjningar mellan socknemännen
skiftas. Skulle någon av oskifto med vederbörligt tillstånd hava upptagit
och förbättrat kärr, mossar eller annan förut alldeles oduglig mark till
åker eller äng, så finge han bibehållas därvid utom sitt rätta byainål
eller å annat ställe undfå full ersättning i händelse skiftesläggningen
så krävde. Om åter sådan uppodling skett utan vederbörligt tillstånd,
skulle därför icke åtnjutas någon ersättning. Skog och utmark finge
läggas i trenne skiften, nämligen hemskog, fäbodskog och utskog, där
det ej annorlunda med jordägarnes bekvämlighet läte sig göra.

Tanken att sammanföra ägolotterna till besutna hemmansdelar
sökte man ytterligare realisera genom följande stadganden: Två eller

liera uti eu ägares hand sammankomna obesutna hemmansdelar finge
icke sedermera åtskiljas, ocli lagfart finge icke vidare äga rum å sådana
smärre jorddelar, som icke utgjorde en besutenhet. Därjämte vore all
hemmansklyvning eller delning av jord under full besutenhet förbjuden.
Om flera genom arv, köp, giftermål eller annan laglig åtkomst tillfälligtvis
sammanlagda obesutna delar icke sammansmält till en besutenhet
inom eu tid av högst tjugu år räknat från den dag, då storskiftet
blivit av lantmätaren fulländat, skulle innehavaren av dylika obesutenheter,
som vid storskiftet blivit föreslagna att bliva en besutenhet'',
lotta om besittningen av det hela, sedan mätismän prövat vad lösen den
avträdande skulle erhålla. Konungens befallningshavande skulle efter
nämnda tids utgång ombesörja verkställigheten härav och pröva om
någon obesuten hemmansdel under tiden genom odling blivit så förbättrad,
att den kunde utgöra §n besutenhet. Såsom en besutenhet
skulle räknas hemmansdel, därå kunde födas minst en häst, tre kor, sex
getter och två eller tre får.

155

De nämnda bestämmelserna om obesutna hemmanslotters sammanslagning’
kommo emellertid aldrig till utförande. De stredo allt för
mycket mot folkets gamla sedvänjor, och inuehavarna av de obesutna
hemmansdelarna ägde i allmänhet icke medel att utlösa de övriga jordägarnas
lotter. Slutligen blevo hithörande bestämmelser upphävda genom
nvssnämnda 1859 års kungörelse, vari förordnades, att de lör riket i
allmänhet gällande författningar om grunderna och villkoren för liemmansklyvning
skulle gälla jämväl lör Kopparbergs län. Vidare bestämdes
genom samma kungörelse, att inrösningsjorden finge läggas i
tre skiften och avrösningsjorden likaledes i tre skilten. Erfordrades
flera skiften, skulle frågan underställas ägodelningsrättens prövning.

1804 års brev innehöll inga bestämmelser om tilldelning av skog
och avvittring av överloppsmark för kronans räkning. Några allmänt
gällande föreskrifter härom hava icke heller blivit givna, utan stadgades
genom kungl. brev den 11 juni 1806, att det skulle åligga Konungens
befallningshavande att för varje socken, så snart den hunnit avfattas
och beskrivas, avgiva förslag till avvittring inom socknen. Genom
nämnda brev lämnades bestämmelser om skogstilldelningen och avvittringen
i Nås socken, och framlade Konungens befallningshavande sedermera
i mån av storskiftets fortgång förslag till skogsanslag för varje
socken.

Avvittring av mark för kronans räkning har ägt rum i följande
socknar:

1) Nås socken enligt kungl. brev den 11 juni 1806.

2} Flöda » » x> ''» » 8 april 1811.

3) ()re ).> » )) » »17 oktober 1837.

4) Järna och Äppelbo socknar enligt kungl. brev den 18 januari 1841.

5) Lima och Transtrands socknar enligt kungl. brev den 8 april 1870.

6) Sårna socken med Tdre kapellag enligt kungl. brev den 27
juni 1879.

7) Orsa socken och Hamra kapellag enligt kungl. brev den 19
september 1879.

8} Älvdalens socken enligt kungl. brev den 3 september 1885.

I övriga, här ovan ej nämnda socknar har någon avvittring ej
ägt rum, enär skogsmarken på grund av sitt ringa omfång i sin helhet
tilldelats enskilda hemman.

Skogsanslaget för varje socken bestämdes i allmänhet i förhållande
till det antal besutenheter, socknen beräknades innehålla. Den areal
skogsmark, som sålunda tilldelades de olika byarna och hemmanen,
växlade ganska avsevärt, beroende dels på skogstillgången i de olika

156

socknarna och dels på skogens olika beskaffenhet och jordbrukets behov
av skog.

Den överloppsmark, som uppkom vid storskiftet och avvittringen
inom Nås, Flöda, Öre, Järna och Äppelbo socknar, har sedermera blivit
uppdelad å ett flertal hemman och lägenheter, vilka upplåtits till enskilda.
Inom övriga här ovan nämnda socknar, där avvittring ägt rum, har
kronan i behåll stora områden, vilka brukas såsom kronoparker eller
kronoöverloppsmarker.

Liksom inom lappmarkerna spelade bruket av de i skogarna spridda
naturliga ängarna en ganska stor roll för jordbrukaren. Väl stöd jordbruket
vid tiden för storskiftet på ett mera framåtskridet stadium än i
det övre Norrland, och åker hade redan tidigare brutits i avsevärd omfattning,
men särskilt de nordligare socknarna inom det s. k. Övre
Dallaget, nämligen Särna, Lima, Transtrand och Älvdalen, erbjödo stora
likheter med lappmarkssocknama i avseende på det primitiva jordbruk,
som där rådde. Jordbruket var i huvudsak grundat på kreatursskötsel,
varvid större delen av det behövliga fordret till kreaturen hämtades från
de självväxande ängarna ute i skogsmarken.

Den rätt, varmed jordägarn e innehade dessa ängar eller, såsom de
i Dalarne kallades, slogar, leder sig långt tillbaka i tiden och hade i
allmänhet uppkommit genom gammal hävd. Stundom kunde väl innehavaren
av eu slog åberopa sig på vederbörligt tillstånd i sammanhang
med anläggande av nybygge eller nyodlings upptagande å kronans
skogar, men detta var mera sällan fallet. Slogarna köptes och såldes
samt gingo i arv såsom annan välfången egendom.

När vid storskiftet de spridda ägolotterna sammandrogos i ett
fåtal skiften och hemmanen tilldelades områden i skog, kunde alla slogarna
icke inneslutas inom de sålunda begränsade ägoområdena, utan
ett flertal kom att ligga på de skogsmarker, som tillädes annan hemmansägare
eller som förbehölios kronau. Fråga uppstod då huru med dessa
slogar skulle förfaras vid storskiftet. För de olika socknarna lämnades
därvid särskilda, med varandra i huvudsak överensstämmande föreskrifter.

Lima och
Transtrand.

Storskiftet inom Lima och flranstrands socknar pågick under åren
1851—1871. I fråga om myrslogarnas behandling träffades enligt storskiftesprotokollet
den 6 augusti 1857 följande överenskommelse:

1) »Var och en jordägare, som nu äger och innehar myrslogar,
bibehålies i orubbad besittning av desamma till den tid och under de
villkor, som detta förslag vidare bestämmer.

15 7

2. Myrslogarna (varmed dock ej menas de slogar, som äro belägna
utmed älven och de större vattendragen och som av ålder varit,
såsom ängsmark beräknade och ansedda och vilka slogar vid graderingen
böra vara inhägnade) utgå ur skatten till Kungl. Maj:t och kronan
och den skatt, varmed de förut kunna vara belagda, överflyttas på
socknens egentliga inrösningsjord. Skälen härför äro följande: Myrslogarnas
tegmätning, revning och uppskattning för utrönande av det
reducerade myrslogsbclopp, varje delägare innehar, skulle bliva högst
kostsamt och tidsödande till följe av berörda slogars storlek, irreguljära
form och avlägsna läge; skifte å slogarna vore oundgängligt för att så
vitt som möjligt vore utskifta myrslogen, där byskogen erhålles, och
där detta ej lät sig göra, uppföra honom såsom sub till den jordägare,
inom vars skogsskifte den bleve belägen, varigenom kunde inträffa att
en by hade subar i alla socknens byar till racket krångel och oreda i
jordeboken och vid skatternas utförande, och kunde ej heller skifte å myrslogarna
företagas, förrän skogsskiftet vore fullbordat, och icke ens med
någon fullständighet, förrän skogarna voro åbodelade, vilket såsom beroende
på folkets fria vilja kanske ej någonsin bleve överallt verkställt,
och under sådana förhållanden skulle ny skattereglerings verkställande
och ny jordeboks upprättande kunna bliva uppskjuten oberäkneligt
länge. Dessutom äro myrslogarna av den natur och beskaffenhet, att
åtminstone största delen av dem ej någonsin kunna anses såsom inrösningsjord
och därför aldrig bort såsom sådan beskattas. Slutligen
kan i denna fråga även tilläggas, att förr eller senare måste större eller
mindre del av dessa slogar till betesmark upplåtas, då genom den
ökade befolkningen kreatursantalet måste ökas och således de nu befintliga
betesmarkerna bliva otillräckliga, ävensom med säkerhet kan antagas,
att jordägarna efter hand skulle finna det vara mera uträkning
att genom myrars odling och vidsträcktare bruk av foderväxter på
gamla åkern förskaffa sig ett rikligare och vida bättre foder än det som
från myslogarna erhålles.

3) Kungl. brev av den 17 augusti 1804 rörande storskiften i
Dalarna föreskriver, att om en obesuten del försäljes skall huvudnummern
eller den som äger nummer i samma besutenhet hava förmånsrätt
till köpet. Till följe härav och då myrslogarna, ehuru ej i
skifteshandlingarna påförda varje särskild jordägare, icke kunde anses
annat än som obesutna hemmansdelar, skall, då någon myrslogs försäljning
efter storskiftets slut äger rum, ägaren till skogen, varå myrslogen
är belägen, alltid hava förmånsrätt till köpet och bör till ledning
för häradsrätten, då uppbud och fasta begäres, intyg givas av tvenne

158

ojäviga män att säljarens slog ligger inom köparens skogskifte. Samma
nådiga brev föreskriver även, att senast tjugo år efter storskiftets slut
skall den obesutne hemmansägaren vara skyldig att till huvudnummern
i besutenheten avträda sin egendom mot den lösen, som av mätisman
bestämmes, varför med ovan antagna åsikt, att myrslogarna äro obesutna
hemmansnummer till den socken, å vars skog de äro belägna,
desamma efter de tjugo årens förlopp äro lösen underkastade.»

Vid behandlingen av frågan om myrslogarna tillstyrkte Konungens
befallningshavande, att varje jordägare, som innehade myrslogar på skogsmark,
vilken genom skiften tillföll annan, måtte bibehållas i orubbad
besittning därav under tjugo år efter storskiftets slut men därefter vara
sktddig att av skogsmarkens ägare taga lösen efter mätismanna ordom.
Häri instämde jämväl lantmäteristyrelsen.

Genom kungl. brev den 8 april 1870 förklarades, att Kungl. Maj:t
gillade vad Konungens befallningshavande föreslagit om nyttjande- och
lösningsrätt till myrslogar å skogsmarken. Samtidigt bestämdes, att av
den i socknarna befintliga skogsmarken 300 tunnland skulle tilldelas
varje besutenhet, beräknad till 45 snesland reducerad jord, dock så att
eu tredjedel av den samtliga besutenheten i socknen tillkommande skogsmark
skulle för socknens räkning avsättas såsom samfällighetsmark;
överloppsmarken skulle avsättas till kronoparker.

I storskifteshandlingarna äro myrslogarna icke tilldelade de olika
hemmanen eller skifteslagen. Vid beskrivningen av den skogsmark,
vara de äro belägna, upptagas myrslogarna i en särskild kolumn, där
de redovisas till arealen, utan att något gradtal angives. Någon uppgift
om, till vilket hemman de olika myrslogarna höra, förekommer icke.

Enligt beskrivningarna över kronoallmänningarna utgjorde arealen
av myrslogarna inom Lima 1,681.9 6 kvadratrev eller 148.2 7 hektar
samt inom Transtrand 2,120.3 4 kvadratrev eller 186.9 1 hektar.

Beskrivningarna över de inom socknarna avsatta allmänningarna
utvisa, att även å dessa finnes ett stort antal myrslogar.

De å kronoparkerna inom Lima och Transtrands socknar belägna
myrslogarna äro numera inlösta av kronan. Föreskriften härom lämnades
i kungl. brev för Lima den 7 december 1907 och för Transtrand den
4 april 1902. Någon prövning inför »mätismän» av lösenfrågan förekom
icke, utan lyckades man träffa överenskommelse med de olika sloginnehavarna,
varvid ersättningsbeloppen grundades på varje slogs årliga
medelavkastning i hö efter avdrag av bärgnings- och transportkostnader.
Lösensumman uppgick för myrslogarna inom Lima till 3,387 kronor och
inom Transtrand till 1,406 kronor 25 öre.

159

Storskifte inom Grisa socken med Hamra kapellag pågick åren
1859—1881. Sedan socknemännen hemställt om myrslogarnas bibehållande
under tjugo år efter storskiftets slut, förklarade Kungl. Maj:t
den 19 september 1879, dels att jordägare, som med laglig rätt innehade
myrslogar på skogsmark, vilken genom skifte tillföll annan, finge
bibehållas i orubbad besittning därav under tjugo år efter storskiftets
slut, men skulle han därefter vara skyldig att av skogsmarkens ägare
taga lösen efter mätismanna ordom, dels ock att ägare av myrslog, som
funnes på kronopark eller sockenmenighet tillhörig allmänning, finge från
kronoparken eller allmänningen efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt
erhålla det virke, som till behövliga hägnadel’, hässjor och hölador
vid myrslogen åtginge. Samtidigt meddelades bestämmelser om
skogsavvittring och föreskrevs därvid, att varje besutenhet skulle tilldelas
1,400 kvadratrev eller 250 tunnland och skulle av de samfälda skogsanslagen
en tredjedel avsättas såsom besparingsskog eller allmänning.

Kronans överloppsmark inom Orsa och Hamra kom att falla inom
Hamra kappellags område och avsattes denna mark till kronopark,
Hamra kronopark. Enligt beskrivningen över denna mark upptogos
därå belägna myrslogar till en areal 35,522.18 kvadratrev eller
3,131.35 hektar. Myrslogarna redovisades på samma sätt som vid storskiftet
i Lima och Transtrand.

Genom kungl. brev den 4 februari 1910 förordnades om inlösen
för kronans räkning av slogarna å Hamra kronopark. Liksom i Lima
och Transtrand träffades överenskommelse med sloginnehavarna om ersättningen.
Myrslogarna beräknades utgöra omkring 1,750 lassland,
d. v. s. avkastande detta antal lass hö, och uppgick lösensumman för
samtliga slogar till något över 37,800 kronor.

Under åren 1880 —1894 verkställdes storskifte inom Sårna och
idre enligt grunder, vilka närmare bestämts genom kung], brev den
27 juni 1879.

Emellertid hade redan tidigare ansenliga arealer av Sårna och Idre
sockenområde avsatts till kronoparker. Sålunda skulle enligt k. brev
den 10 november 1865 fyra stora områden avsättas till kronoparker,
nämligen Norra kronoparken (Långfjället), Västra kronoparken (Drevdagen),
Fjätälvens kronopark samt Sydöstra kronoparken (Granådalen).
Dessa kronoparker hava under åren 1867—1869 samtidigt med kronoparker
inom Älvdalens socken utbrutits från den övriga sockenmarken
genom rågångsutstakning.

Orsa och
Hamra.

Sårna och

Idre.

160

Sedan vid storskiftet nödiga områden tilldelats byar och lägenheter,
avsattes för kronans räkning ett område utgörande omkring 225,000 hektar.
Häri ingick emellertid dels de äldre kronoparkerna Drevdagen och Fjätälven
i sin helhet dels en mindre del av Norra kronoparken och dels större
delen av Fuludalens kronopark. Av Granådalens kronopark har i storskiftet
ingått endast ett mindre skogsområde samt eu del fäbodvallar
och slogar. — Därjämte är att märka att inom norra delen av Idre finnas
ganska stora områden, vilka icke genom någon förrättning avskilts
för kronans räkning eller eljest undergått någon mätning.

Vad angår de å kronomaxkerna belägna slåtterlägenheterna, må
framhållas, att man inom Sårna och Idre gör en bestämd åtskillnad
mellan två olika slag av dylika lägenheter, nämligen ängslogar och myrslogar.
Med ängslogarna förstås de bättre utmed vattendrag belägna
ängar, närmast motsvarande de s. k. bäckängarna inom lappmarkerna.
Myrslogar åter kallas de vanliga myrängarna, motsvarande tredje och
fjärde klassens ängar inom lappmarkerna. Vid storskiftet hava ängslogar
och myrslogar behandlats väsentligt olika, i det att de förra betraktats
såsom inägojord och graderats samt inräknats i hemmanens
skatt. Myrslogarna däremot hava ansetts såsom impedimenter och endast
bibehållits under hemmanen tillsvidare med lösningsrätt efter viss tid
för ägaren av den kringliggande skogsmarken.

Vad beträffar ängslogarna medgav Kung!. Maj:t den 9 november
1888 på därom av sockenborna framställd begäran, att ägarna till dylika
inom kronoparks område i Sårna och Idre belägna slogar finge tills*
vidare från kronoparken kostnadsfritt avhämta det virke, som till behövliga
hässjor. hölador, nattlägerskjul och bränsle ävensom till gångspångar
över bäckar och sänka myrar vid dessa ängslogar åtginge,
dock efter anvisning av revirförvaltaren eller i fråga om torr eller vindfälld
skog av vederbörande kronojägare.

Angående myrslogarnas behandling träffades följande överenskommelse
enligt storskiftesprotokollet den 15 juni 1888:

»1 avseende på de å skogsmarken liggande myrslogar (varmed
dock icke förstås så beskaffade utmed vattendragen belägna slogar, vare
sig hägnade eller ohäguade, som årligen avbärgas och erhållit inhägnad
samt inom orten kallas ängesslogar) antogs efter överläggning enhälligt
följande av styresmannen framställda förslag: Myrslogarna behandlas
såsom impedimenter. Var och en jordägare, som nu äger och innehar
myrslogar, bibehålies i orubbad besittning av dessa intill dess 20 år
förflutit från den dag, storskiftes- och avvittringsförrättningen i sin helhet
blivit fastställd, varefter ägaren till skogen, därå myrslogen är be -

lägen, äger rätt att densamma inlösa till det pris, som av behörigen
utsedda mätismän bestämmes. Vill efter storskiftets och avvittringens
sint men innan utgången av do 20 åren innehavaren av sådan myrslog
densamma försälja, vare innehavaren skyldig att hembjuda myrslogen
åt skogsägaren.»

1 enlighet med denna överenskommelse förordnade Kungl. Maj:t
i brev den 13 november 1891, att jordägare, som med laglig rätt innehade
myrslog på kronans överloppsmark inom Sårna och Idre eller på
skogsmark därstädes, vilken genom skifte tillfölle annan, finge bibehållas
i orubbad besittning därav under tjugo år efter storskiftets slut men
skulle därefter vara skyldig att av skogsmarkens ägare för myrslogen
taga lösen efter mätismanna ordom, samt att, om ägare av sådan myrslog
ville efter storskiftets slut men före utgången av omförmälda
tjugo år försälja densamma, ålåge honom att till skogsägaren hembjuda
mvrslogen.

Angsslogarna hava vid storskiftet hänförts till inägojord. De hava
graderats samt upptagits i revboken och åsätta visst reducerat jordatal
i hundland och snesland liksom annan inägojord. Angsslogarna hava
således ingått i hemmanens skatt och ränta. Myrslogarna däremot äro
behandlade såsom impedimenter och hava således icke graderats eller
inräknats i hemmanens skattetal. Endast deras areal augives i beskrivningarna.
Emellertid framgår varken av beskrivningarna över kronomarkerna
eller över de enskilda hemmanen under vilka fastigheter myrslogarna
lyda. I de över kronomarkerna upprättade beskrivningarna
redovisas de därinom belägna angsslogarna under rubriken inägor till
en areal av 4,689.60 kvadratrev eller 413.4 hektar. Myrslogarnas areal
angives till 3,895.7 0 kvadratrev eller 343.4 hektar.

Såsom nämnt ingingo åtskilliga områden av de före storskiftet avsatta
kronoparkerna icke i storskiftesförrättningen. Samtliga de ängsslogar.
som voro belägna å områden, som icke intagits i storskiftet, hava
naturligen blivit redovisade under de hemman, i vilkas skatt de inberäknats.
De å de äldre kronoparksområdena belägna myrslogarna torde väl
till största delen hava redovisats i storskifteshandlingarna, men otvivelaktigt
torde å dessa marker finnas ett stort antal myrslogar, vilka icke
ingått i storskiftet. Å de områden inom Idre, som icke avskilts för
kronans räkning vare sig vid storskiftet eller genom någon annan förrättning
utan torde få anses utgöra oavvittrad mark, finnas jämväl en
del av enskilda disponerade myrslogar. Någon uppgift om arealen av
dessa slogar kan icke hämtas ur några förrättningshandlingar. Den rätt,

Kolo n isationskommittén. 21

Älvdalen.

162

varmed dessa vid storskiftet icke redovisade slogar innehavas, torde
vara likställd med rätten till myrslogarna i övrigt. Innehavarna äro
alltså skyldiga att mot lösen efter »mätismanna ordom» avstå slogarna
till kronan.

Storskiftet inom Älvdalens socken påbörjades, sedan föreskrifter
därom meddelats i kungl. brev den 4 mars 1870, och fortgick till år 1888.
Redan förut hade enligt kungl. brev den 10 november 1885 två kronoparker
avsatts i norra delen av socknen, vilka under åren 1866 och 1867 samtidigt
med kronoparker inom Sårna och Idre utbrutits genom rågångsutstakning.
Dessa kronoparker ingingo emellertid i storskiftet.

Angående myrslogarnas behandling trallades följande överenskommelse
mellan skiftesdelägarna, såsom framgår av förrättningsprotokollet
för den 19 juni 1872:

»I avseende på de å skogsmarken liggande myrslogar eller, som
de inom orten benämnas, kölslogar (varmed dock icke förstås så beskaffade
utmed vattendragen belägna slogar, vare sig hägnade eller ohägnade,
som årligen avbärgas och förtjäna inägograd), antogs efter överläggningenhälligt
följande av styresmannen framställda förslag:

Myrslogarna anses såsom impedimenter, utmärkas på kartor med
särskild färgläggning och införas i beskrivningarna. Var och en jordägare,
som mi äger och innehar myrslogar, bibehålies i orubbad besittning
av desamma intill dess 20 år förflutit från den dag, storskiftesförättningen
i sin helhet blivit fastställd, varefter ägaren till skogen,
vara myrslogen är belägen, äger rätt att densamma, liksom annan obesuten
hemmansdel, inlösa till det pris, som av mätismän bestämmes.
Skulle efter storskiftets slut, men innan utgången av de tjugu åren,
någon myrslogsförsäljning äga rum, skall den, å vars skogsskifte densamma
är liggande, alltid hava förmånsrätt till köpet».

I enlighet med vad sålunda överenskommits stadgades i kungl. brev
den 3 september 1885, att jordägare inom socknen, som med laglig rätt
innehade myrslog på kronans överloppsmark eller på skogsmark, vilken
genom skifte tillfölle annan, finge bibehållas i orubbad besittning därav
under 20 år efter storskiftets slut men vore därefter skyldig att av skogsmarkens
ägare för myrslogen taga lösen efter mätismanna ordom, samt
att ägare av myrslog, som funnes å kronopark eller samfällighetsmark,
Unge därifrån, efter anvisning av vederbörande revirförvaltare, kostnadsfritt
erhålla det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och
hölador vid myrslogen.

163

Mvrslogarna äro enligt beskrivningarna över kronans marker upptagna
till eu areal av 42,733.4 0 kvadratrev eller 3,766.95 hektar.
Såsom å kronomarkerna beläg-na i någor redovisas 4.8 0 kvadratrev eller
0.4 2 hektar. A de såsom besparingsskogar avsatta områdena äro jämväl
upptagna eu del av enskilda disponerade ängar. Slogarna redovisas
i storskifteshandlingarna på samma sätt som i övriga socknar.