Steg mot en minoritetspolitik - Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk - del 1 (Statens offentliga utredningar 1997:192)

SOU 1997:192

Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Regeringen beslutade den 18 maj 1995 att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bö r ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.

Till ordförande i kommittén förordnades fr.o.m. den 27 oktober 1995 riksdagsledamoten Carin Lundberg (s).

Från och med samma dag förordnades till ledamöter i kommittén , sedermera kommitténs sektion 1, riksdagsledamoten Ulf Kero (s), riksdagsledamoten Birgitta Wichne (m), professorn Henning Johansson (Svenska Tornedalingars Riksförbund STR-T), hemspråksläraren Anit a Kangas (Sverigefinska Riksförbundet) och fil dr. Susanna Angeus Kuoljok (Sametinget). Till sakkunnig i kommittén förordnades från och med samma dag byrådirektören Lars Lindgren (Nordiska Zigenarrådet). Lars Lindgren entledigades med verkan från och med den 1 oktober 1996. Samma dag förordnades adjunkten Bengt Sandström som sakkunnig (Nordisk a Zigenarrådet). Från och med den 26 mars 1997 förordnades konsulte n Susanne Sznajderman Rytz (Judiska Centralrådet) till sakkunnig i kommitténs sektion 1.

Regeringen beslutade den 17 oktober 1996 om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificer a Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter och om vilka åtgärd er som i sådant fall är nödvändiga för att Sverige skall kunn a efterleva bestämmelserna i konventionen. I tillägssdirektiven angavs att kommittén skulle arbeta på två sektioner , en för det ursprungliga uppdraget och en för det nu aktuella uppdraget.

Till ledamöter i kommitténs sektion 2 förordnades från och med den 26 november 1996, fil. stud. Monica Harvey (kd), kamrer Siv Holma (v), politiskt sakkunnige Anders Ljunggren (c), riksdagsledamoten Lennart Rohdin (fp), skribent Elisabet Rydell-Janson (mp), riksdagsledamoten Paavo Vallius (s). Departementschefen angav att ledamöterna Birgitt a Wichne (m) och Ulf Kero (s) även skulle vara ledamöter i sektion 2 samt att båda sektionerna skulle ledas av riksdagsledamoten Carin Lundberg (s) såsom ordförande.

Till experter i kommittén förordnades från och med den 23 november 1995, hovrättsassessorn numera kanslirådet Lars Borg, departements - sekreteraren Torbjörn Eklund, departementssekreteraren

SOU 1997:192

Eric de Groat, departementssekreteraren Eva-Lotta Johansson, departementssekreteraren Göran Ternbo, hovrättsassessorn Göran Eriksson oc h kammarrättsassessorn Helena Jäderblom. Gö ran Eriksson entledigades från och med den 7 november 1996. Från och med samma dag förordnade s hovrättsassessorn Tomas Zander till expert i kommittén. Göran Ternb o entledigades från uppdraget som expert i kommittén från och med den 11 augusti 1997 och ersattes som expert från och med samma dag av departementssekreteraren Ann Blomberg. Torbjörn Eklund entledigade s från uppdraget som expert i kommittén från och med den 6 november 1997 och ersattes samma dag kammarrättsassessorn Carin Jahn.

Som sekreterare i kommittén fr.o.m. den 6 november 1995 anställdes hovrättsassessorn Marie B. Hagsgård och fr.o.m. den 3 mars 1997 anställdes hovrättsassessorn Ragnhild Lövrup som biträdande sekreterare.

Kommittén har antagit namnet Minoritetsspråkskommittén.

Härmed överlämnar Minoritetsspråkskommitténs sektion 1 sitt be - tänkande Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997:192).

Till betänkandet har fogats reservation och särskilda yttranden. Minoritetsspråkskommitténs uppdrag är med detta avslutat.

Stockholm i december 1997
Carin Lundberg	Birgitta Wichne
Ulf Kero	Anita Kangas
Henning Johansson	Susanna Angeus Kuoljok
	/Marie Blomquist Hagsgård

SOU 1997:192

Innehåll

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15

Coahkkáigeassu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23

Tjoahkkájgäsos . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29

Tiivistelmä . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

Yhtheenveto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43

Sakhedipe . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51

So kamlamas te avel le sibange le minoriteturenbe

and'o Svedo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59

Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .		67
1	Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande . . . . . . . . . . .	. .
1.1	Uppdraget i kommitténs sektion 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	75
1.2	Generella direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	76
1.3	Arbetets bedrivande i kommitténs sektion 1 . . . . . . . . . . . . .	77
2	Minoritetsspråkskonventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	81

2.1Vad är en Europarådskonvention och vilka konsekvenser

får en ratificering av en konvention? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 2.2 Bakgrunden till konventionen och dess syfte . . . . . . . . . . . . . 83

2.3Språk som omfattas av minoritetsspråkskonventionen . . . . . 85

2.4Minoritetsspråkskonventionens uppbyggnad och

innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Andra länders ratificering av konventionen . . . . . . . . . . . . . 93 3.1 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93

Innehåll

SOU 1997:192

3.1.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . 93

	3.1.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med
		åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	94
	3.1.3	Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	96
3.2	Finland	. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	97
	3.2.1	Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . .	97
	3.2.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med
		åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	98
	3.2.3	Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	101
3.3	Ungern	. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	102
	3.3.1	Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . .	102
	3.3.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med
		åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	103
	3.3.3	Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	104
3.4	Nederländerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .		105
	3.4.1	Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . .	105
	3.4.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med
		åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	105

4 Vilka språk i Sverige är landsdels- eller

minoritetsspråk? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107

4.1Språk och dialekter i Sverige som inte kan

anses omfattade av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 4.2 Landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige . . . . . . . . . . . . . . 112 4.2.1 Samiska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 4.2.2 Finska och meän kieli (tornedalsfinska) . . . . . . . . . 124 4.2.3 Romani chib . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.2.4 Jiddisch . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143

5	Uppfyller Sverige kraven i del II i konventionen? . . . . . . .	151
5.1	Förpliktelser enligt konventionens del II . . . . . . . . . . . . . . .	152

5.2Allmänt om svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt

till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk . . . . 154

5.3Svensk lagstiftning och andra åtgärder till skydd och

stöd för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

154

5.4Konventionens tillämpning på territoriellt obundna

språk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

158

5.5Svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och

skydd för romani chib . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

158

6 Punkter eller stycken i del III i konventionen som

Sverige kan anta för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . 161 6.1 Artikel 8, utbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162

SOU 1997:192

Innehåll

6.1.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162

6.1.2Punkter eller stycken som Sverige kan anta

i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 6.2 Artikel 9, rättsväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 6.2.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

6.2.2Punkter eller stycken som Sverige kan anta

i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172

6.3Artikel 10, förvaltningsmyndigheter och samhälls-

service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	174
6.3.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	174

6.3.2Punkter eller stycken som Sverige kan anta

i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 6.4 Artikel 11, massmedia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 6.4.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178

6.4.2Punkter eller stycken som Sverige kan anta

i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179

6.5Artikel 12, kulturell verksamhet och kulturella

inrättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.5.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183

6.5.2Punkter eller stycken som Sverige kan anta

i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.6 Artikel 13, ekonomiska och sociala förhållanden . . . . . . . . 189 6.6.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

6.6.2Punkter eller stycken som Sverige kan anta

i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7 Artikel 14, utbyte över gränserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190

6.7.2Punkter eller stycken som Sverige kan anta

i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 6.8 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193

7Vilka ytterligare åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråks-

konventionen? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 7.1 Rikstäckande åtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196

7.1.1Ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritets-

	språk i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	198
7.1.2	Utbildning och forskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	202
7.1.3	Massmedia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	209

7.1.4Kultursatsningar och kulturella institutioner . . . . . 211

7.1.5Inflytande för dem som använder landsdels-

eller minoritetsspråk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

215

Innehåll

SOU 1997:192

7.1.6 Samarbete över nationsgränserna . . . . . . . . . . . . . . 216

7.1.7 Översättning av lagar till samiska och finska . . . . . 218

7.2Regionalt tillämpliga åtgärder till stöd och skydd för

samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219

7.2.1Regler om rätt att använda samiska och finska

i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter	. . . . 223
7.2.2 Kommunindelning och språkgränser . . . . . . .	. . . . 241

7.3Förslag till ytterligare rikstäckande åtgärder till stöd

	för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	243
	7.3.1 Samiska och finska i äldreomsorgen . . . . . . . . . . .	244
	7.3.2 Samiska och finska i förskoleverksamhet . . . . . . .	246
8	Kostnader och finansiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	249
8.1	Kostnader för rikstäckande åtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	249
8.2	Kostnader för regionalt tillämpliga åtgärder . . . . . . . . . . . .	250
8.3	Finansiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	258

9	Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen? . .	261
10	Författningskommentarer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	267

10.1Förslag till lag om rätt att använda samiska språket

hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. . . . . . . . . . . . . 267

10.2Förslag till lag om rätt att använda finska språket

hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. . . . . . . . . . . . . 274

10.3Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstings-

kommuner och församlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

281

Reservation och särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 283

Bilagor

1	Kommittedirektiv (1995:84) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	303
2	Minoritetsspråkskonventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	309
3	Diskussion av begreppen språk och dialektmed resonemang
	om meän kielis status som eget språk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	351
4	Romani chib i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	389
5	Jiddisch i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .	447

SOU 1997:192

Sammanfattning

Vi har haft i uppdrag att utreda frågan om och i så fall hur Sverige bö r ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk, minoritetsspråkskonventionen. Minoritetsspråkskonventionen, syftar till att skydda och stödja europeiska landsdels- eller minoritetsspråk som en värdefull del av Europas flerkulturella och flerspråkiga arv. Vilka språk i en stat som är landsdels- eller minoritetsspråk avgörs enligt definitionen i artikel 1 i konventionen. Särskilt starkt skydd ges de språk som har en historisk geografisk bas i staten, medan de språk som saknar geografisk bas, territoriellt obundna språk, ges ett svagare skydd. Minoritetsspråk - skonventionen kan därmed beskrivas som en kulturkonvention med regional inriktning. Hittills har fem länder ratificerat konventionen, nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien. Minoritetsspråkskon - ventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998.

Historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige

Vi har kommit fram till att samiska (dvs. alla varieteter samiska såsom sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska), finska (dvs. alla varieteter finska såsom tornedalsfinska/meän kieli och standardfinska) samt romani chib (alla varieteter romani chib) är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som omfattas av definitionen i artikel 1 i konventionen.

Samiska och finska har en historisk geografisk bas medan romani chib är ett territoriellt obundet språk i Sverige. Samiska har troligen använts i delar av nuvarande Sverige under flera tusen år och finska i ca tusen år. Romani chib har använts i landet alltsedan 1500-talet.

Kommittén har inte kunnat finna belägg för att jiddisch använts under tillräckligt lång tid och i tillräckligt stor omfattning i Sverige för att kunna anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk som används av hävd i Sverige. Den omständigheten att språket i dag bedöms användas av et t relativt litet antal personer i Sverige talar också mot att tillämpa minoritetsspråkskonventionens omfattande bestämmelser på jiddisch i Sverige . Däremot kan den strävan som finns hos judar att bevara jiddisch och jiddischkultur som en del av den judiska kulturen ges stöd enligt ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter, något som behandlats a v sektion II.

Sammanfattning

SOU 1997:192

Uppfyller Sverige minoritetsspråkskonventionen för samiska, finska och romani chib i dag?

För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen gäller att de krav som finns i bestämmelserna i del II i konventionen skall vara uppfyllda för samiska, finska och romani chib. För romani chib med vissa begränsningar eftersom det är ett territoriellt obundet språk. Bestämmelserna i del III i konventionen gäller endast för språk med en geografisk bas . Sverige kan välja att förutom d el II också ratificera del III för de språk som har en geografisk bas. Om Sverige ratificerar del III måste Sverige välja minst 35 punkter eller stycken bland bestämmelserna i del III som skall tillämpas på vardera språket. Redan i dag finns många bestämmelser som ger landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige skydd och stöd, både genom bestämmelser i lag och förordningar samt genom andra åtgärder . Vid en genomgång av konventionens krav har vi funnit att Sverige uppfyller flera av kraven i del II i konventionen för samiska, finska och romani chib samt att 33 punkter eller stycken i del III i konventionen uppfylls fö r samiska och 29 punkter eller stycken uppfylls för finska.

De bestämmelser som finns i dag har dock karaktär av punktinsatser . Minoritetsspråkskonventionen förutsätter att det finns en övergripand e minoritetsspråkspolitik där åtgärder samordnas och inriktas mot de t gemensamma målet att ge landsdels- eller minoritetsspråken skydd och stöd. En sådan politik saknas i dag i Sverige.

Vilka åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen?

Rikstäckande åtgärder

För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen krävs enligt vår bedömning att de åtgärder som i dag vidtas samordnas samt att vissa nya åtgärder vidtas med syfte att lägga grunden för en övergripande minoritetsspråkspolitik i Sverige. Den viktigaste enskilda åtgärden i en sådan politik är att erkänna samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib som historiska minoritetsspråk. Det är också av stor vikt att i hela landet och inom olika sakområden lyfta fram språken och den kultur som hänger samman med dem som en värdefull del av det svenska kulturarvet. Viktigt är också att sprida kunskap bland majoriteten om dessa språk och kulturers historia i Sverige.

SOU 1997:192 Sammanfattning

För att åstadkomma detta föreslår vi att kunskap om de historisk a minoritetsspråken och den kultur och historia som hänger samman med dem skall föras in som ett kunskapskrav i läroplanen för samtliga elever i grundskolan och gymnasieskolan. På detta sätt kan kunskapen om Sverige som ett historiskt sett flerspråkigt och flerkulturellt land spridas på bre d front. Vi föreslår också att minst en folkhögskola för vardera språket skall ges långsiktigt statligt stöd för att ku nna fungera som språk- och kulturcentrum.

För att den kultur som hänger samman med språken skall få tillräckligt utrymme och stöd och kunna nå ut till majoritetsbefolkningen föreslår v i också att de bestämmelser som styr tilldelning av statligt stöd till olik a former av kulturella satsningar ändras så att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur ges en tillräcklig andel av det statliga stödet. Vi föreslår också att Statens Kulturråd i sin egenskap av den myndighet som har en övergripande och samordnande roll i kulturpolitiken ges i uppdrag att se till att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur får ett tillräckligt utrymme i kulturlivet.

Det behöver också vidtas ytterligare åtgärder för att stärka språken så att dessa kan fortleva och utvecklas i enlighet med vad minoritetsspråkskonventionen föreskriver. En mycket viktig förutsättning för detta är att barn och ungdom får undervisning i språken. Vi föreslår att Statens skolverk får i uppdrag att regelbundet följa modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning avseende de historiska minoritetsspråken. Vi föreslår också att minst ett un iversitet eller en högskola för vardera språket skall ges i uppdrag att anordna utbildning och forskning i respektive språk. Därutöver föreslår vi olika åtgärder för att stärka de svenska landsdels - eller minoritetsspråkens ställning i massmedia, såväl i radio och TV so m i den tryckta pressen. Vidare föreslår vi att åtgärder skall vidtas för att ett tillräckligt stöd skall kunna utgå till litteratur på dessa språk liksom stö d för verksamhet som innefattar insamling, arkivering och vetenskaplig bearbetning av språkligt material.

Minoritetsspråkskonventionen innehåller också bestämmelser so m syftar till att ge dem som använder språken inflytande över åtgärder so m berör användningen av språken. Enligt vår uppfattning är det viktigt att de som själva använder språken får tillf älle att lämna synpunkter innan sådana åtgär der vidtas och tillfälle att delta i uppföljningen. Vi lämnar därfö r förslag som syftar till att ge dem som använder våra historiska minoritetsspråk möjlighet till sådant inflytande.

I minoritetsspråkskonventionen finns också bestämmelser som syftar till att uppmuntra samarbetet över nationsgränserna för att stärka landsdels - eller minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med språken, både på nationell nivå och regional nivå. Med tanke på att våra minoritetsspråk också används i våra nordiska grannländer föreslår vi att Sverig e

Sammanfattning

SOU 1997:192

skall verka för ett ökat nordiskt samarbete med inriktning på att stödj a dessa landsdels- eller minoritetsspråk och deras kulturer.

Regionalt tillämpliga åtgärder

Minoritetsspråkskonventionen är till stora delar regional i sin inriktning. Detta innebär att merparten av bestämmelserna, både i del II och i del III i konventionen, är avsedda att tillämpas i de geografiska områden dä r landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Ingenting hindrar dock att ett land som ansluter sig till konventionen går längre än vad konventionen kräver och tillämpar dess bestämmelser även utanför sådana områden.

Hittills har de åtgärder som kommit samiska och finska (som är de språk som kan knytas till en historisk geografisk bas i Sverige) till godo, till allra största delen varit rikstäc kande. Således gäller reglerna om modersmålsundervisning i hela landet liksom regler om statligt stöd för olika typer a v kultursatsningar. När vi övervägt vilka nya regler som behövs för at t Sverige skall kunna ansluta sig till minoritetsspråkskonventionen fö r samiska och finska har vi ansett att dessa i stor utsträckning också bör vara rikstäckande så att de skall komma samisktalande och finsktalande i hela landet till godo. I denna bedömning har vi således gått längre i våra förslag än vad konventionen kräver.

När det gäller vissa förslag till nya regle r till skydd och stöd för samiska och finska föreslår vi dock att dessa huvudsakligen skall begränsas till att gälla i de geografiska områden där språken har sina geografiska rötter och fortfarande används i tillräcklig omfattning. Detta område är för samiskans del de fyra nordligaste fjällkommunerna, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog och för finskans del de fem kommunerna i Tornedalen, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare.

I dessa kommuner lämnar vi förslag till ny lagstiftning som innebär att enskilda får rätt att använda sitt eget språk, hos förvaltningsmyndighete r och domstolar oberoende av kunskaper i svenska.

Myndigheter och domstolar åläggs också en skyldighet att svar a muntligen på samiska respektive finska om den enskilde har valt att kommunicera på något av dessa språk.

Ett skäl till att vi föreslår a tt denna lagstiftning skall tillämpas regionalt i enlighet med vad konventionen föreskriver, är att lagstiftning som ge r enskilda en absolut rätt att använda ett annat språk än svenska i kontak t med myndigheter och domstolar, är resurskrävande. Det skulle vara praktiskt och ekonomiskt ogenomförbart att införa sådana regler i hel a landet. Vi föreslår därför i enlighet med vad konventionen föreskriver att reglerna skall gälla i de områden där samiskan och finskan har en lån g

SOU 1997:192 Sammanfattning

historisk tradition och fortfarande är en levande del av vardagen. I dessa områden kan behovet av att få använda språken hos myndigheter oc h domstolar också antas vara störst liksom förutsättningarna för at t myndigheterna skall kunna uppfylla kraven att kommunicera på samiska och finska. Regler om rätt att använda sitt språk i offentliga sammanhang i delar av Norrbottens län markerar också att detta område historiskt ha r varit och fortfarande är, flerspråkigt och flerkulturellt.

För att följa resultatet av den regionala lagstiftningen och för at t förstärka språk ens ställning i dessa områden föreslår vi att en arbetsgrupp under ledning av Länsstyrelsen i Norrbottens län skall få ansvar för at t årligen utvärdera lagstiftningen och andra regionala åtgärder och komm a med förslag på ytterligar e åtgärder för att stärka språkens och den samiska och tornedalska kulturens ställning i områdena.

Våra fö rslag till regionalt tillämplig lagstiftning omfattar också en rätt att i viss utsträckning bli bemött på samiska respektive finska ino m fö rskoleverksamheten och äldreomsorgen. Våra förslag i dessa delar ha r föregåtts av en e nkätundersökning och besök hos de berörda kommunerna i syfte att kartlägga i vad mån kommunerna i dag kan leva upp till en lagfäst skyldighet att erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg med samisktalande respektive finsktalande personal.

Ytterligare åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska i hela

landet

Vi anser det vara mycket angeläget att samisk- och finsktalande i hela landet får en rätt att bli bemötta på sitt eget språk inom förskoleverk - samheten och äldreomsorgen.

För att barn med samiska eller finska som modersmål skall kunna bli tvåspråkiga är det mycket viktigt att de redan i förskoleverksamheten har möjlighet att bli bemötta på sitt språk. Vi föreslår därför att en översy n görs av i vilken mån dessa barn blir bemötta på sitt eget språk inom de n kommunala barnomsorgen. Vi anser också att åtgärder bör vidtas för at t förmå de kommuner där det finns tillräckligt många föräldrar som önskar att deras barn skall få förskoleverksamhet med samisktalande respektiv e finsktalande personal, att anordna sådan verksamhet. När det gälle r förskoleverksamhet pekar vi också på möjligheten att starta sådan verksamhet som enskild förskoleverksamhet.

Ett viktigt skäl för att införa en rätt att bli bemött på sitt eget språ k inom äldreomsorgen är det stora antal äldre, särskilt bland de finsktalande, som under de närmaste åren kan beräknas vara i behov av äldreomsorg och de erfarenheter som visar att äldre kan fö rlora kunskaperna i det sist inlärda språket. Vi föreslår därför att en översyn skall göras av i vilka kommuner

Sammanfattning

SOU 1997:192

det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska och som är i behov av äldreomsorg. Med en sådan undersökning som grund anser vi att en lagfäst rätt att bli bemött på sitt språk inom äldreomsorgen skall införas i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre med detta behov.

Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen

Vi anser att Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen fö r samiska, för finska inklusive meän kieli samt för romani chib so m historiska minoritetsspråk i Sverige.

Ett viktigt skäl för detta är att de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är en värdefull del av Sveriges och Europas kulturhistoriska arv och som sådana har de rätt till, och behov av stöd och skydd för att kunna fortleva. Ett annat viktigt skäl är att de som använder de historisk a landsdels- eller minoritetsspråken har framfört starka önskemål om et t officiellt erkännande av sina språk som historiska landsdels- eller minoritetsspråk.

I dag betonas i många olika sammanhang värdet av den kulturella mångfald som invandringen till Sverige har lett till. Samiska, finska och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken har funnits i Sverige under många hundra år och bidragit till en historisk, kulturell och språklig mångfald. Det är därför nödvändigt att dessa historiska språk och kulturer erkänns och uppmärksammas som en del av det mångkulturell a Sverige. Sverige bör därför ratificera minoritetsspråkskonventionen fö r samiska och finska inklusive meän kieli samt för romani chib, för att på det sättet ge de historiska minoritetsspråken ett uttalat stöd och skydd så att de kan fortleva som en viktig del av det svenska kulturarvet och samhället av i dag.

SOU 1997:192

Summary

Our terms of reference were to investigate whether Sweden should accede to the European Charter for Regional or Minority Languages, and if so which paragraphs it should apply. The purpose of the Charter is to protect and promote European regional or minority languages, given that they are a valuable element of Europe's multicultural and multilingual heritage. Which of the languages used in a state are regional or minority languages is decided in accordance with the definition provided in Article 1 of the Charter. Especially strong protection is provided for languages with a historical geographical base in the state, while weaker protection is provided for languages that cannot be identified with a particular geographical area, i.e. non-territorial languages. The European Charter for Regional or Minority Languages may therefore be described as a cultural charter with a regional focus. The Charter has so far been ratified by five countries, i.e. Norway, Finland, Hungary, the Netherlands and Croatia. It will enter into force on March 1, 1998.

Historical regional or minority languages in Sweden

We have concluded that, of the languages used in Sweden, Sami (i.e. all varieties of Sami such as South Sami, Lule Sami and North Sami), Finnish (i.e. all varieties of Finnish such as Tornedal Finnish/Meän Kieli and standard Finnish) and Romany Chib (all varieties of Romany Chib) are historical regional or minority languages within the meaning of the definition laid down in Article 1 of the Charter.

Sami and Finnish have a historical geographic base within the meaning of the Charter, while Romany Chib is a non-territorial language in Sweden. Sami has probably been used in parts of the present territory of Sweden for several thousand years and Finnish for about one thousand years. Romany Chib has been used in this country ever since the sixteenth century.

The Committee has not found any evidence that Yiddish has been used for sufficiently long and to a sufficient extent in Sweden for it to be regarded as a regional or minority language traditionally used in Sweden. The fact that the language today is probably used by a rather small number of persons in Sweden is also an argument against applying the provisions of the Charter to Yiddish in Sweden. However, the aspiration among Jews

Summary

SOU 1997:192

to preserve Yiddish and Yiddish culture as an integral part of Jewish culture is promoted by the Framework Convention for the Protection of National Minorities, a matter which is dealt with by section II.

Does Sweden already satisfy the requirements of the Charter in respect of Sami, Finnish and Romany Chib?

For Sweden to be able to ratify the European Charter for Regional or Minority Languages, the requirements laid down in the provisions of Part II of the Charter must be fulfilled for Sami and Finnish, as well as Romany Chib (with certain restrictions since Romany Chib is a non-territorial language). The provisions of Part III of the Charter only apply to languages with a geographical base. In addition to ratifying Part II, Sweden can elect also to ratify Part III of the Charter in respect of languages that have a geographical base. If Sweden ratifies Part III, it must apply at least 35 paragraphs or subparagraphs from among the provisions of Part III in respect of each language.

Sweden has already enacted many provisions providing protection and support for regional or minority languages, both in acts and ordinances and other measures. After reviewing the requirements of the Charter, we have found that Sweden satisfies several of the requirements of Part II with respect to Sami, Finnish and Romany Chib and 33 paragraphs or subparagraphs of Part III with respect to Sami and 29 with respect to Finnish.

However, the existing Swedish provisions are selective. The requirements of the Charter can only be fulfilled in the context of a general minority language policy under which measures are coordinated and directed at the common objective of providing protection and support for regional or minority languages. There is no such policy in Sweden today.

What measures must be taken by Sweden before it can ratify the European Charter for Regional or Minority Languages?

Measures at national level

For Sweden to be able to ratify the Charter, it will be necessary, in our view, to coordinate the measures currently in force and introduce some new measures for the purpose of establishing a general minority language policy in Sweden. The most important individual measure within the framework of such a policy is to recognize Sami, Finnish and Romany Chib as historical minority languages. It is also important to emphasize, in various

SOU 1997:192

Summary

policy areas at the national level, the fact that these languages and the cultures associated with them are a valuable element of Sweden's cultural heritage. There is also a need to disseminate information among the majority population about the history of these languages and cultures in Sweden.

To this end, we propose that the historical minority languages and the culture and history associated with them be made required knowledge in the curricula for all compulsory and upper secondary school pupils. This will ensure that information about Sweden as a historically multicultural and multilingual country is disseminated on a wide front. We also propose that at least one folk high school for each of the languages concerned receive government assistance on a long-term basis so as to be able to function as linguistic and cultural centres.

To ensure that the cultures associated with the languages receive sufficient opportunities and support and be accessible to the majority population, we also propose that the provisions governing the allocation of government assistance for various kinds of cultural programmes be amended so that Sami, Finnish Tornedal and Rom culture receive a sufficient share of these grants. We also propose that the National Council for Cultural Affairs, an authority which has a general and coordinating role in cultural policy, be instructed to take steps to ensure that Sami, Finnish Tornedal and Rom culture carry sufficient weight in cultural life.

Further measures must also be taken in order to strengthen these languages so that they can survive and develop in accordance with the provisions of the Charter. An essential condition for this is that children and adolescents receive tuition in their respective languages. We therefore propose that the National Agency for Education be instructed to monitor, on a regular basis, first language and bilingual education in the historical minority languages. We also propose that at least one university or college for each language be assigned the task of arranging education and research on the respective languages. Furthermore, we propose various measures designed to strengthen the status of Swedish regional or minority languages in the mass media, both radio and TV and the press. We also propose that sufficient support be provided for literature in these languages as well as support for activities involving the collection, archiving and scientific processing of linguistic material.

The Charter also includes provisions designed to ensure that those who use such languages have a say when it comes to measures that concern their use. In our view, it is important that the language users themselves should have the opportunity to give their views before such measures are taken and to participate in subsequent evaluation. We therefore propose measures that will give users of our historical minority languages influence over the use of the languages.

Summary

SOU 1997:192

The Charter also contains provisions encouraging cross-border cooperation in strengthening regional or minority languages and the cultures associated with them both at national and regional level. Taking into account the fact that our minority languages are also used in the other Nordic countries, we propose that Sweden promote increased Nordic cooperation with a view to promoting these regional or minority languages and their cultures.

Regionally applicable measures

The Charter has a regional thrust. This means that most of the provisions, both of Part II and Part III, are to be applied in areas where regional or minority languages have traditionally been used and are still used to a sufficient extent. However, there is nothing to prevent a country that accedes to the Charter going beyond its requirements and also applying its provisions outside such geographical areas.

So far, most of the measures undertaken for Sami and Finnish (which are the languages with an identifiable historical geographical base in Sweden) have been applied at national level. Therefore, the rules concerning first language education and government assistance for various kinds of cultural programmes apply to the country as a whole. In considering what new rules are needed for Sweden to be able to accede to the Charter in respect of Sami and Finnish, we have concluded that most of these should also be applicable at national level so that they will benefit Sami and Finnish speakers throughout the country. In this respect, therefore, our proposals go beyond the requirements of the Charter.

However, we propose that some of our proposals concerning new rules on protection and support for Sami and Finnish should only be applied in the geographical areas where these languages have their geographical roots and are still used to a sufficient extent. As regards Sami, this area comprises the four most northerly municipalities in the mountainous region, i.e. Kiruna, Gällivare, Jokkmokk and Arjeplog, and as regards Finnish, the five municipalities in Tornedalen, i.e. Haparanda, Övertorneå, Pajala , Kiruna and Gällivare.

For these municipalities we propose new legislation under which individuals will have the right to use their own language vis-à-vis administrative authorities and courts of law irrespective of their knowledge of Swedish.

The authorities and courts would also be obliged to use Sami or Finnish for oral communication where an individual has chosen to communicate in one of these languages.

One reason why we propose that this legislation be

SOU 1997:192

Summary

applied regionally under the provisions of the Charter is that legislation which gives individuals an absolute right to use a language other than Swedish in their contacts with authorities and courts would be resourceconsuming. It would not be practically or economically feasible to apply such rules to the whole country. We therefore propose, in accordance with the Charter, that these rules should apply in areas where Sami and Finnish have a long historical tradition and are still a vital feature of everyday life. In these areas, the need to use these languages vis-à-vis authorities and courts is also likely to be greatest, as is the authorities' capacity for satisfying the requirement for communication in Sami or Finnish. The rules giving people the right to use their own language in public administration in parts of Norrbotten county are also a reflection of the fact that historically this area is, and remains, multicultural and multilingual.

For the purpose of evaluating the effects of the regionally applicable legislation and strengthening the status of the languages concerned in these areas, we propose that a committee be set up under the supervision of the Norrbotten County Administrative Board to carry out annual evaluations of the legislation and other regional measures and to submit proposals for further measures to strengthen the status of the languages and of Sami and Tornedal culture in these areas.

Our proposals for regional application also envisage the right for speakers of Sami or Finnish in certain circumstances to use their own language as a mode of communication in preschools and care services for the elderly. Our proposals on these matters are based on the findings of a questionnaire survey and visits to the municipalities concerned for the purpose of establishing the extent to which these municipalities are in a position to comply with a statutory obligation to ensure that preschooling and care services for the elderly have staff who speak Sami or Finnish, as the case may be.

Further national measures to promote and protect Sami and Finnish

We consider it very important that Sami and Finnish speakers throughout the country should have the right to be spoken to in their own languages in preschools and care services for the elderly.

To enable children who are native speakers of Sami or Finnish to become bilingual, it is very important for them to use their own language as a mode of communication as early as possible, starting at preschool level. We therefore propose that a survey be carried out of the extent to which these children are spoken to in their own language in municipal child care services. We also propose that measures be taken to persuade

Summary

SOU 1997:192

municipalities where there are sufficient numbers of parents who want their children to attend preschools with Samior Finnish-speaking staff to provide such facilities. We also call attention to the possibility of providing such facilities by opening private preschools.

An important reason for establishing the right to communication in one's native language in care services for the elderly is the fact that a large number of elderly people, especially those who speak Finnish, are likely to be in need of such care in the next few years, at the same time as experience shows that elderly people sometimes lose their ability to speak a second language. We therefore propose that a survey be carried out to establish which municipalities have sufficient numbers of elderly users of Sami or Finnish who are in need of care. On the basis of such a survey, we propose that the right to use one's own language in care services for the elderly be introduced in municipalities where there are sufficient numbers of elderly people with this need.

Sweden should ratify the European Charter for Regional or Minority Languages

We consider that Sweden should ratify the Charter in respect of Sami, Finnish, including Meän Kieli, and Romany Chib on the grounds that they are historical minority languages in Sweden.

An important reason for this is that the historical regional or minority languages are a valuable element of Sweden's cultural heritage and as such they are entitled to and need support and protection in order to survive. Another very important reason is that those who use these languages have expressed a strong desire for official recognition of them as historical regional or minority languages.

There is widespread awareness today of the value of the cultural diversity resulting from immigration to Sweden. Sami, Finnish and Romany Chib and the cultures associated with these languages have existed in Sweden for many hundreds of years and have contributed to historical, cultural and linguistic diversity. It is therefore necessary to recognize these historical languages and cultures and acknowledge their place in a multicultural Sweden. Sweden should therefore ratify the European Charter for Regional or Minority Languages in respect of Sami, Finnish, including Meän Kieli, and Romany Chib, thus explicitly supporting and protecting the historical minority languages so that they can survive as an important element of Sweden's cultural heritage and modern society.

SOU 1997:192

Coahkkáigeassu

Texten finns endast i den tryckta versionen

SOU 1997:192

Tjoahkkájgäsos

Mij lip barggon oadtjum guoradit jus Svierik galgaluluj säbrrat Europaráde lihtudibmáj rijkadajvajali unneplågogielaj birra, mij gåhtjoduvvá unneplågogiellakonvensjåvnnån, ja jus nåv man láhkáj. Unneplågogiellakonvensjåvnå ulmme l suoddjit ja doarjjot Europa rijkadajvajali unneplågogielajt ållokultuvralasj ja ållogielak árbe árvvooassen. Konvensjåvnå 1. artihkkalin biejaduvvá mij aneduvvá rijkadajvajali unneplågogiellan. Konvensjåvnnå vaddá sierra nanos doarjjagav gielajda majn la stáhtan histårjalasj, geografalasj vuodo. Gielajn majn fájllu geografalasj vuodo, gåhtjodum rijkadajvagahtes giellan, la binnep dårja. Unneplågogiellakonvensjåvnnå buktá dan diehti gåhtjoduvvat kultuvrrakonvensjåvnnån manna l dajvak ulmme. Konvensjåvnnå fábmuj biejaduvvá gå vihtta rijka li dav

nanustahttám. Dálátjij Vuodna, Suobma, Ungár, Hollannda ja Kroatia li lihtudimev nanustahttám. Dan diehti unneplågogiellakonvensjåvnnå l fámon snjuktjamáno 1. biejves 1998.

Svieriga histårjalasj rijkadajvajali unneplågogiela

Mij lip gávnnam Svieriga histårjalasj rijkadajvajali unneplågogiela li sámegiella (d.j. divna sámegielvarietehta nåv gå oarjjelsáme-, julevsámeja nuorttasámegiela) ja suomagiella (d.j. divna suomagielvarietehta nåv gå duornossuoma-/meän kieli ja standardsuomagiela) ja vil romani chib (divna romani chibvarietehta). Vuostasj artihkkala definisjåvnnå dajda guosská.

Svierigin li histårjalasj geografalasj sámeja suomagielak vuodobájke ja romani chib la rijkadajvagahtes giella. Jáhkket li muhtem dálásj Svieriga dáfojn sámegielav ságastam moadda tuvsán jage ja suomagielav tuvsán jage bájkev. Romani chib la 1500-jahkelågo rá-

jes rijkan ságastuvvam.

Guoradusjuogos ij la buktám duodastit jiddischgiella l Svierigin ságastuvvam nåv guhkev ja nåv ållusis vaj máhttá aneduvvat árb-

Tjoahkkájgäsos

SOU 1997:192

bedábálasj rijkadajvajali unneplågogiellan. Dan diehti gå Svierigin jiddisch ságastuvvá viehka binná almatjijs, guoradusjuogos árvval vájve máhtti sjaddat aj praktijkalattjat anodit unneplågogiellakonvensjåvnå vijdesbirástiddje biejadusájt. Dangas diehti máhttá rábmakonvensjåvnnå duvddet juvdárij oajbbomav anodit jiddischgielav ja jiddischkultuvrav juvdárkultuvra oassen danen gå dan konvensjåvnå ulmme l suoddjit rijkalasj unneplågojt, gehtja nuppe åssudagá guoradallamav.

Dävddá gus Svierik unneplågogiellakonvensjåvnåv sámegiela, suomagiela ja romani chib hárráj?

Jus Svierik galggá buktet unneplågogiellakonvensjåvnåv nanus-tahttet, hähttuji konvensjåvnå II. oase rávkalvisá sámeja suomagiela ja romani chib hárráj dievdeduvvat. Dajna gå romani chib la dajvagahtes giella li muhtem njuolgadusá gárttjoduvvam. III. oase njuolgadusá gulluji val gielajda majn la geografalasj vuodobájkke. Duodden II. oassáj Svierik buktá aj válljitIII. oasev nanustahttet gielajda majn la geografalasj vuodobájkke. Jus Svierik III. oasev nanustahttá, hähttu dat oase njuolgadusájs válljit juohkka giellaj binnemusát 35 tjuoggá jali biehke.

Juo dálla ållo njuolgadusá vaddi rijkadajvajali unneplågogielajda suojev ja doarjjagav, goappátjagá lágaj ja sierra njuolgadusáj ja vil ietjá biedjamdagoj baktu. Váttugit gähttjam konvensjåvnå rávkal-visájt, de lip gávnnam sáme-, suomaja romani chibgielaj hárráj Svierik juo dävddá ållo rávkalvisájt konvensjåvnå II. oases.III oases Svierik dävddá 34 tjuoggá jali biehke sámegiela hárráj ja 30 tjuoggá jali biehke suomagiela hárráj.

Udnásj njuolgadusá li lijká hábbmidum bådos biedjamdahkon. Unneplågogiellakonvensjåvnå vuodoulmme rávkká gájkbadjásasj unneplågogiellapolitihkav mij aktijt biedjamdagojt ja fievrrit aktisasj oajbbomij unneplågogielajda suojev ja doarjjagav vaddet. Svierigin dakkir politihkka uddni fájllu.

SOU 1997:192

Tjoahkkájgäsos

Makkir biedjamdagojt dárbaj Svierik tjadádit jus galggá unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet?

Rijkagåbttje biedjamdago

Jus Svierik galggáunneplå gogiellakonvensjå vnå v nanustahttet, hä httu mijáárvvalime milta udnásj biedjamdagojt aktijdit ja dasi duodden


sierra å då	biedjamdagojt tjadádit		ulmmen		vuododit	gájkbadjásasj
unneplå gogiellapolitihkav. Ájnn asamos				sierra	biedjamdahko l		då hk-
kidit sáme-, suoma- (aktan meä n kielijn) ja					romani chibgielajt		rijka
histå rjalasj	unneplå gogiellan.	Ájn as	la	aj å lles rijkan		ja duon dán
lágásj ássjeå sijn dajt gielajt		ja dajda		tjanádum kultuvrajt dä ttodit

Svieriga kultuvrraárbe árvvooassen. Duodden ájnas la Svieriga ieneplå hkuj diedojt vijdedahttet unneplå gogielaj ja dajda tjanádum kultuvraj histårja birra.

Mij oajvvadip dan diehti máhttudahka histå rjalasj unneplå gogielaj ja dajda tjanádam kultuvra ja histå rja birra galggá biejaduvvat máhttudakrávkalvissan divna oahppijda vuodoja gymnasaskå vlå j oahppoplánaj baktu. Dajna vuogijn máhttudahka Svierik la histå rjalattjat moattegielak ja moattekultuvralasj rijkka vijddát oabllán. Oajvvadip aj binnemusát akta álmmukallaskå vllå j uohkka giela hárráj oadtjot galggá guhkaájggásasj stáhta doarjjagav då jmatjit giellaja kultuvrraguovdátjin.

Mij aj oajvvadip njuolgadusáma stivrriji stáhta doarjjagav duon dán kultuvralasj doajmmaj rievddaduvvi dan guovlluj vaj sáme-, suoma- ja romani chibkultuvra oadtju stáhta doarjjagis biedniknárev ja diedo daj kultuvraj birra ieneplå hkuj å lli. Duodden mij aj oajvvadip Stáhta Kultuvrrarádev, manna l kultuvrrapolitijkalattjat gájkbadjásasj ja aktijdiddje anburgge, barggon oadtjot gáhttit sáme-, suoma ja romani kultuvrajt dan hárráj vaj dajn la kultuvrraviessomin sádjenárre.

Duodde biedjamdago aj hä httuji buvteduvvat giellanannidibmáj vaj giela máhtti bissot ja å vddå nit unneplå gogiellakonvensjå vnå ulme milta. Dan diehti akta oalle ájnas å vddå lbiejadus la máná ja nuora oadtju giellaå hpadusáv. Mij oajvvadip Stáhta skå vllå då jmav barggon oadtjot dajvvalakkoj tjuovvot iednegiellaå hpadusáv ja guovtegielakå hpadusáv histå rjalasj unneplå gogielaj hárráj. Mij aj oajvvadip binnemusát avtav universitehtav jali allaskå vlå v barggon oadtjot ásadit å hpadusáv ja å tså dimev juohkka unneplå gogiellaj. Dasi lassen oajvvadip duon dán

lágásj	biedjamdagojt	nannidittjat	Svieriga	rijkadajva-	jali
unneplå gogielaj vidjurijt		radion, tv:an ja	prienntidum sáhkagiehttojn.
					23

Tjoahkkájgäsos

SOU 1997:192

Mij aj oajvvadip då rjanárev unneplå gogielaj girjálasjvuohtaj ja aj doarjjagav tjoaggemja arkijvvadoajmmaj ja gielalasj ábnnasij diedalasj bargadibmáj.

Unneplå gogiellakonvensjå vnå n li aj njuolgadusá maj ulmme l vaddet giellaaddnijda vieksesvuodav bájnátjit giellaj guosske biedjamdagojt. Mijámielas ájnas la giellaaddnijda allasisá vaddet máhttelisvuodav vuojnojdisá vaddet å vddå l biedjamdago buvteduvvi ja aj máhttelisvuodav sä brrat daj då belijtjuovvomij. Dan diehti mij buktep muhtem oajvvadusájt ulmmen histå rjalasj unneplå gogiellaaddnijda máhttelisvuodav vaddet dakkir vieksesvuodav.

Unneplå gogiellakonvensjå vnå n aj li njuolgadusá ulmmen alodit aktisasjbargov rijkarájáj rastá nannidittjat rijkadajvajali unneplå gogielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt, goappátjagá ijkalattjatr ja rijkadajvagit. Dan diehti gå mijáunneplå gogiela aj ságastuvvi mijá nuorttarijka ráddnájs, oajvvadip Svierigav barggat tjavgap nuorttarijka aktisasjbargo nali ulmmen doarjjot rijkadajvajali unneplå gogielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt.

Rijkadajvajda guosske biedjamdago

Unneplå gogiellakonvensjå vnå n la stuorrát bájkálasj ulmme. Dat javl-lá ienemus oasse dan njuolgadusájs, goappátjagá II. ja III. oasen, li ájgoduvvam aneduvvat geografalasj dáfojn gå nnå rijkadajvajali unneplå gogiela ságastuvvi árbbedábálattjat ja viláságastuvvi nuoges å l- lusis. Ij mige tsakka konvensjå vnnå j siebrre rijkav guhkebuj mannat gå mav lihtudibme rávkká ja praktijkalattjat aj dakkir dáfoj å lggolin tjuovvot dan njuolgadusájt.

Divna dán rádjáj tjielggidum biedjamdago, ma guosski sámeja suomagielajda (giela majt Svierigin buktátjadnat histå rjalasj geografalasj vuoduj), li ienemusát rijkagå bttje. Dajna njuolgadusá iednegiellaå hpadusábirra guosski å lles rijkkaj, nå v aj njuolgadusá duon dán

tjerdak kultuvralasj stáhtadoarjjaga birra.		Gå lip	árvustallam makkir
å då njuolgadusá li dárbulattja,	jus	Svierik	la	nanustahtátjit
unneplå gogiellakonvensjå vnå v sáme-	ja	suomagielaj		hárráj, de lip

adnám njuolgaduságalggi stuorrát rijkagå bttje å rrot vaj ávkken bå hti gájkka sámeja suomagielagijda. Dat árvustallam mannáguhkebuj gå mav konvensjåvnnå rávkká.

Mij gullu muhtem oajvvadusájda å då njuolgadusáj birra sámeja suomagielajda suodjen ja då rjan, oajvvadip dajt njuolgadusájt stuor-

SOU 1997:192 Tjoahkkájgäsos

rát ráddjit náv: Da galggi fámon årrot dajn geografalasj dáfojn gånnå gielajn li geografalasj ruohttsasa ja gånnå giela vilá sagástuvvi nuoges ållusis. Da dáfo li sámegiela hárráj nuortamus komuvna, Gierun, Váhtjer, Jåhkåmåhkke ja Árjapluovve ja suomagiela hárráj vihtta komuvna Duornosliegen, Haparanda, Badjeduornos, Bájel, Gierun ja Váhtjer.

Mij oajvvadip dájda komuvnajda ådå láhkaásadimev, mij mierkki aktugattjan la riektá ávkkit ietjas gielav tjuottjodusfábmudagájn ja duobbmoståvlåjn juska sujna l dárogielmáhtto.

Jus aktugasj la válljim gielas ságastit fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn, biejaduvvá dajda ásdusájda välggogisvuohta njálmálattjat sámegiellaj jali suomagiellaj vásstedit.

Mij oajvvadip dakkir láhkaásadimev konvensjåvnå njuolgadusáj milta dåssjå bájkálattjat, ja ep ålles rijkkaj, danen gå njuolgadusá, ma aktugattjaj vaddi oalle riektáv fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn ávkkit ietjá gielav gå dárogielav, li luohkkerávkke. Dat la oarren manen mij oajvvadip dakkir njuolgadusájt fábmuj biejaduvvat val dakkir dáfojn gånnå sámeja suomagielajn la guhka histårjalasj árbbedáhpe ja gånnå giela li iellemin árggaviessomin. Daj dáfoj fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn beras luluj gielladárbbo stuorámus, ja dajn fábmudagájn beras luluj aj buoremus máhttelisvuohta ráv-

kalvisájt dievddet sámegiela jali suomagiela ságastallama hárráj. Njuolgadusá ma vaddi riektáv ávkkit ietjas gielav almulattjat muhtem bájkijn Norrbottena lenan aj vuoset, lena l histårjalattjat ja dálánagi moattegielak ja moattekultuvralasj bájkke.

Bájkálasj láhkaásadimbåhtusij tjuovvomij oajvvadip barggojuohkusav gånnå njunnjusin la Norrbottena lenastivra. Barggojuogos oadtju åvdåsvásstádussan jahkásattjat árvustallat láhkaásadimev ja aj ietjá bájkálasj biedjamdagojt ja dasi duodden buktet oajvvadusájt lasse biedjamdagojda daj bájkij gielajda ja kultuvrajda nannididdjen.

Mijá oajvvadusá bájkálasj láhkaásadime birra aj gåbttji muhtem oassáj riektáv oadtjot sámejali suomagielajt ságastit åvddåskåvllå-

ja vuorrasijhuksodåjmajn. Dan mijá oajvvadime åvddål lip rádjam gatjálvisåtsådallamijt komuvnajda ja aj mannam komuvnajn ulmmen gárttit man märráj komuvna juo uddni dievddi mijá láhkamierredum välggogisvuodajt fállat åvddåskåvllåja vuorrasijhuksodåjmajt majn virggealmatja ságasti sámejali suomagielajt.

Tjoahkkájgäsos

SOU 1997:192

Ienep rijkagåbttje biedjamdago sámeja suomagielajda dårjan ja suodjen

Mij adnep oalle ájnnasin sámeja suomagielaga ålles rijkan riektáv oadtju duostoduvvat ietjasa gielajda åvddåskåvllådåjman ja vuorrasijhuvson.

Jus máná, gejn la sámegiella jali suomagiella iednegiella, galggi sjaddat guovtegielagin, ájnas la sij juo åvddåskåvlåjn duostoduvvi ietjasa gielajda. Mij dan diehti oajvvadip åtsådallam dagáduvvá man märráj máná duostoduvvi ietjas unneplågogiellaj komuvnaj mán- náhuvson. Mij aj adnep biedjamdago galggi buvteduvvat komuvnajt åttjudittjat ásadittjat dakkir mánnahuvsov, jus nuoges ållo äjgáda sihti åvddåskåvllådåjmav manna li sámejali suomagielak virggealmatja. Mij guosská åvddåskåvllådoajmmaj mij aj tsuojgodip máhttelisvuohta juo uddni gávnnu aktugasj dåjmav jåhtuj biedjat.

Árvustallamij milta vuorrasa, ållagasj suomegielak vuorrasa, ma dárbahi huvsov dássta duobbelij lassáni, ja diehtusin ållo vuorrasa máhtti vajálduhttet mahemus oahppam gielav, guoradisjuogos la ájnnasin adnám vuorrasa riektáv oadtju huvson duostoduvvat ietjasa gielajda. Dan diehti mij oajvvadip galggá åtsådaláduvvat makkir komuvnajn li ållo sámejali suomagielak vuorrasa gudi dárbahi komuvna huvsov. Dakkir åtsådallam vuodon, adnep la máhttelis dajn komuvnajn, gånnå li nuoges ållo vuorrasa ma ságasti unneplågogielav ja dárbahi komuvna huvsov, biejadit riektáv duostoduvvat ietjasa gielajda.

Svierik galgaluluj unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet

Mij adnep Svierik galgaluluj unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet ja Svieriga histårjalasj unneplågogiellan sámegielav, suomagielav aktan meän kielijn ja romani chibgielav dåhkkidit.

Dasi ájnas oarren la histårjalasj rijkadajvajali unneplågogiela li Svieriga ja Europa kultuvrrahistårjalasj árbe árvvooase ja dajn gielajn la riektá ja dárbo doarjjagav oadtjot vaj åvddålij guovlluj bissu. Ietjá ájnas oarre dan hárráj la, gudi ságasti histårjalasj rijkadajvajali unneplågogielajt li sihtám dajt almulattjat dåhkkidit histårjalasj rijkadajvajali unneplågogiellan.

SOU 1997:192

Tjoahkkájgäsos

Uddni dättoduvvá ålot kultuvralasj moattevuoda árvvo, masi rijkkajbåhtaliddje li oasálattja. Sámegiella, suomagiella ja romani chib ja dajda tjanádum kultuvra li Svierigin gávnnum moadda tjuohte jage ja da li aj rijka histårjalasj, kultuvralasj ja gielalasj moattevuohtaj oasev buktám. Dan diehti l dárbulasj histårjalasj giela ja dajda tjaná-dum kultuvra dåhkkiduvvi ja tsuojgoduvvi Svieriga moattekultuv-ralasj oassen. Svierik danen galgaluluj unneplågogiellakonvensjåv-nåv nanustahttet sámegiela, suomagiela (aktan meän kielijn) ja ro-mani chib hárráj. Dajna vuogijn unneplågogiela oadtju javladum doarjjagav ja suojev vaj bukti bissot Svieriga kultuvrraárbe ja udnásj sebrudagá ájnas oassen.

SOU 1997:192

Tiivistelmä

Tehtä vä nä mme on ollut selvittä ä kysymys, tuleeko Ruotsin allekirjoittaa Euroopan neuvoston sopimus alueellisista kielistä tai vä hemmistöki elistä , vä hemmistöki elisopimus, ja miten siinä tapauksessa. Vä hemmistöki elisopimuksen tarkoituksena on suojella ja tukea Eu-

roopan alueellisia kieliä tai vä hemmistöki eliä		yhtenä arvokkaana osa-
na Euroopan monikulttuurista ja monikielistä		perintö ä . Sopimuksen 1
artiklan mä ä ritelmä	ratkaisee, mitkä kielet	ovat	jossakin valtiossa
alueellisia kieliä tai	vä hemmistöki eliä . Erityisen		vahva suoja anne-

taan niille kielille, joilla on historiallinen maantieteellinen alue valtiossa, heikompi suoja taas annetaan kielille, joilla ei ole maantieteellista aluetta, alueellisesti sitoutumattomille kielille. Vä hemmmistökielisopimusta voidaan tä ten luonnehtia alueellisesti suuntautuvaksi kulttuurisopimukseksi. Tä hä n mennessä sopimuksen on ratifioinut viisi maata, nimittä in Norja, Suomi, Unkari, Alankomaat ja Kroatia. Vähemmistökielisopimus astuu siten voimaan 1. maaliskuuta 1998.

Ruotsin historialliset alueelliset kielet tai vähemmistökielet

Olemme pää tyneet siihen, että saa me (ts. kaikki saamen varieteetit kuten etelä saame, luulajansaame ja pohjoissaame), suomi (ts. kaikki suomen varieteetit kuten tornionlaakson suomi/meä n kieli ja yleissuomi) sekä romani chib (kaikki romani chibin varieteetit) ovat sopimuksen 1 artiklan mä ä ritelmä n mukaan alueellisia kieliä tai vä hemmistökieliä Ruotsissa.

Saamella ja suomen kielellä on historiallinen maantieteellinen alue, kun taas romani chib on Ruotsissa alueeton kieli. Saamea on luultavasti kä ytetty useita tuhansia vuosia osissa nykyistä Ruotsia ja suomea noin tuhat vuotta. Romani chibiä on kä ytetty maassa 1500-lu- vulta lähtien.

Komitea ei ole pystynyt löyt ä mää n todisteita, että jiddiŠi ä on kä y- tetty Ruotsissa riittä vä n pitkä aika ja riittä vä n laajalti, jotta sitä voitaisiin pitä ä sellaisena alueellisena kielenä tai vä hemmistöki elenä , jota on kä ytetty Ruotsissa perinteisesti. Kielen tä mä nhetkisten kä yt-

SOU 1997:192

Tiivistelmä

täjien määrä arvioidaan Ruotsissa suhteellisen pieneksi, mikä ei vastaa vähemmistökielisopimuksen laajojen määräysten soveltamista jiddišiin Ruotsissa. Sitä vastoin voidaan tukea juutalaisten pyrkimyksiä säilyttää jiddiš ja jiddišinkielinen kulttuuri osana juutalaista kulttuuria kansallisia vähemmistöjä koskevasta suojasta solmitun puitesopimuksen mukaan, mitä käsitellään osassa II.

Täyttääkö Ruotsi tänään vähemmistökielisopimuksen vaatimukset saamen, suomen ja romani chibin osalta?

Jotta Ruotsi voisi ratifioida vähemmistökielisopimuksen sen täytyy täyttää sopimuksen II osan määräyksissä olevat vaatimukset saamen, suomen ja romani chibin osalta. Romani chibin osalta tietyin rajoituksin, koska se on alueeton kieli. Sopimuksen III osan määräykset koskevat vain kieliä, joilla on maantieteellinen alue. Ruotsi voi valita, että se II osan lisäksi ratifioi III osan kielille, joilla on maantieteellinen alue. Jos Ruotsi ratifioi III osan, sen täytyy va lita sopimuksen III osan määräyksistä vähintään 35 kohtaa tai kappaletta, joita sovelletaan kuhunkin kieleen.

Jo nyt on voimassa, sekä lakien että asetusten kautta ja muiden toimien kautta, monia määräyksiä, jotka suojaavat ja tukevat Ruotsin alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä. Sopimuksen vaatimusten käsittelyssä olemme todenneet, että Ruotsi täyttää useita II osan vaatimuksista saamen, suomen ja romani chibin osalta sekä että se täyttää III osan vaatimuksista 34 kohtaa tai kappaletta saamen osalta ja 30 kohtaa tai kappaletta suomen osalta.

Nykyiset määräykset ovat kuitenkin luonteeltaan yksittäisiä panostuksia. Vähemmistökielisopimus edellyttää, että on olemassa kokonaisvaltainen vähemmistökielipolitiikka, jossa toimet koordinoidaan ja suunnataan yhteiseen tavoitteeseen antaa alueellisille kielille tai vähemmistökielille suojaa ja tukea. Sellainen politiikkaa puuttuu Ruotsista tätänykyä.

Tiivistelmä

SOU 1997:192

Mitkä toimet ovat välttämättömiä, jotta Ruotsi voisi ratifioida Vähemmistökielisopimuksen?

Valtakunnalliset toimet

Jotta Ruotsi voisi ratifioida vähemmistökielisopimuksen on meidän arviomme mukaan välttämätöntä, että nykyiset toimet koordinoidaan sekä toteutetaan eräitä uusia toimia kokonaisvaltaisen vähemmistökielipolitiikan perustaksi Ruotsiin. Tärkein yksittäinen toimenpide sellaisessa politiikassa on saamen ja suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, sekä romani chibin tunnustaminen historiallisiksi vähemmistökieliksi. On myös erittäin tärkeätä kohottaa koko maassa ja eri asia-aloilla esille kielet ja niihin liittyvä kulttuuri Ruotsin kulttuuriperinnön arvokkaana osana. On myös tärkeätä levittää enemmistön keskuuteen tietoa näistä kielistä ja niihin liittyvien kulttuurien historiasta Ruotsissa.

Tämän aikaansaamiseksi ehdotamme, että tieto historiallisista vähemmistökielistä ja niihin liittyvästä kulttuurista ja historiasta otetaan tietovaatimukseksi kaikkien peruskoulun ja lukiokoulun oppilaiden opetussuunnitelmaan. Näin voidaan laajalti levittää tietoa Ruotsista monikulttuurisena maana historiallisesti katsottuna. Ehdotamme myös, että vähintään yhdelle kansankorkeakoululle kutakin kieltä varten annetaan pitkällä aikavälillä valtion tukea, jotta tämä voisi toimia kielija kulttuurikeskuksena.

Jotta kieliin liittyvä kulttuuri saisi riittävästi tilaa ja tukea ja jotta se voisi ulottua enemmistöväestöön ehdotamme myös, että erilaisia kulttuuripanoksiin myönnettäviä valtion tukimuotoja koskevia määräyksiä muutetaan niin, että saamelaiselle, suomalaiselle, torniolaaksolaiselle ja romanilaiselle kulttuurille annetaan riittävä osuus valtiollisesta tuesta. Ehdotamme myös, että Valtion kulttuurineuvosto, joka on kulttuuripolitiikan kokonaisvaltaisesta ja koordinoivasta tehtävästä huolehtiva viranomainen, saa tehtäväkseen huolehtia, että saamelais- suomalais-, tornionlaaksolaisja romanikulttuuri saa riittävän tilan kulttuurielämässä.

On myös tarpeen toteuttaa lisätoimia kielten vahvistamiseksi, niin että ne voivat elää ja kehittyä vähemmistökielisopimuksen määräysten mukaan. Erittäin tärkeä edellytys tässä on se, että lapset ja nuoret saavat opetusta kyseessä olevissa kielissä. Ehdotamme, että Valtion kouluvirasto saa tehtäväkseen säännöllisesti valvoa historiallisia vähemmistökieliä koskevaa äidinkielenopetusta ja kaksikielistä ope-

SOU 1997:192

Tiivistelmä

tusta. Ehdotamme myös, että kunkin kielen osalta vähintään yhdelle yliopistolle tai korkeakoululle annetaan tehtäväksi järjestää koulutusta ja tutkimusta kyseisessä kielessä. Lisäksi ehdotamme eri toimia Ruotsin alueellisten kielten tai vähemmistökielten aseman vahvistamiseksi joukkoviestimissä, niin radiossa ja televisiossa kuin painetussa lehdistössä. Edellen ehdotamme, että ryhdytään toimiin riittävän tuen antamiseksi näillä kielillä kirjoitetulle kirjallisuudelle samoin kuin toiminnalle, joka merkitsee kielellisen materiaalin kokoamista, arkistointia ja tieteellistä työstämistä.

Vähemmistökielisopimus sisältää myös määräyksiä, joiden tarkoituksena on antaa kielten käyttäjille mahdollisuus vaikuttaa kielten käyttämistä koskeviin toimiin. Meidän näkemyksemme mukaan on tärkeätä, että kielten käyttäjät itse voivat esittää mielipiteensä ennen sellaisten toimenpiteiden toteuttamista ja että he voivat osallistua seurantaan. Esitämme sen vuoksi ehdotuksia, jotka tähtäävät sellaisen vaikutusmahdollisuuden antamiseen historiallisten vähemmistökieltemme käyttäjille.

Vähemmistökielisopimuksessa on myös määräyksiä, joiden tarkoituksena on kannustaa valtakunnanrajojen yli ulottuvaan yhteistyöhön alueellisten kielten tai vähemmistökielten ja näihin kieliin liittyvien kulttuurien vahvistamiseksi sekä kansallisella että alueellisella tasolla. Koska vähemmistökieliämme käytetään myös naapurimaissamme, ehdotamme, että Ruotsi toimisi näihin alueellisiin kieliin tai vähemmistökieliin ja niihin liittyviin kulttuureihin kohdistuvan pohjoismaisen yhteistyön lisäämiseksi.

Alueellisesti sovellettavat toimet

Vähemmistökielisopimus on suuntaukseltaan suurelta osin alueellinen. Tämä merkitsee, että useimmat, sekä II osan että III osan, määräykset on tarkoitettu sovellettaviksi niillä alueilla, joilla alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä on perinteisesti käytetty ja edelleen käytetään riittävässä määrin. Mikään ei kuitenkaan estä, että sopimuksen allekirjoittanut maa ulottaa toimet laajemmalle kuin sopimus vaatii ja soveltaa määräyksiä myös sellaisten alueiden ulkopuolella.

Ne toimet, joita on tehty saamen ja suomen kielen hyväksi (nämä kielet voidaan katsoa historiallisesti alueellisiksi kieliksi Ruotsissa), ovat toistaiseksi olleet suurimmaksi osaksi koko maan kattavia. Niinpä äidinkieltä koskevat määräykset ovat voimassa koko maassa samoin kulttuuripanostuksiin myönnettäviä erilaisia valtion tukimuotoja

Tiivistelmä

SOU 1997:192

koskevat määräykset. Kun olemme harkinneet, mitä uusia sääntöjä tarvitaan ennen kuin Ruotsi voi allekirjoittaa vähemmistökielisopimuksen saamen ja suomen osalta, olemme katsoneet, että näidenkin tulisi suurelta osin olla koko maan kattavia, jotta ne voisivat olla hyödyksi saamenkielisille ja suomenkielisille koko maassa. Tässä arviossamme olemme siis menneet ehdotuksissamme pidemmälle kuin sopimus vaatii.

Mitä tulee tiettyihin ehdotuksiin uusiksi säännöiksi suojaamaan ja tukemaan saamen ja suomen kieltä ehdotamme kuitenkin, että ne rajoitetaan pääasia llisesti koskemaan niitä maantieteellisiä alueita, joissa kielillä on maantieteelliset juurensa ja joissa niitä edelleen käytetään riittävässä määrin. Saamen osalta tähän alueeseen kuuluu neljä pohjoista tunturikuntaa, Kiiruna, Jällivaara, Jokkmokk ja Arjeplog, ja suomen osalta viisi Tornionlaakson kuntaa, Haaparanta, Övertor-neå, Pajala, Kiiruna ja Jällivaara.

Näihin kuntiin ehdotamme uutta lainsäädäntöä, joka merkitsee, että yksityiset ihmiset saavat oikeuden käyttää omaa kieltään hallintoviranomaisissa ja tuomioistuimissa ruotsin kielen taitoonsa katsomatta.

Viranomaisille ja tuomioistuimille määrätään velvollisuus vastata suullisesti saameksi ja vastaavasti suomeksi, jos joku on valinnut tämän kielen käyttämisen.

Yksi syy ehdotukseemme soveltaa tätä lainsäädäntöä alueellisesti sopimuksen määräysten mukaisesti on se, että lainsäädäntö, joka antaa yksilölle ehdottoman oikeuden käyttää muuta kieltä kuin ruotsia yhteyksissään viranomaisiin ja tuomioistuimiin, vaatii suuria resursseja. Sellaisten sääntöjen toteuttaminen koko maassa olisi käytännöllisesti ja taloudellisesti mahdotonta. Siksi ehdotamme sopimuksen määräysten mukaisesti, että säännöt koskevat niitä alueita, missä saamea ja suomea on perinteisesti käytetty kauan ja missä ne edelleen ovat elävä osa arkipäivää. Voidaan myös olettaa, että tarve käyttää kieliä yhteyksissä viranomaisiin ja tuomioistuimiin on suurin näillä alueilla samoin kuin edellytykset, että viranomaiset voivat täyttää saamen ja suomen käyttämistä koskevat vaatimukset. Säännöt oikeudesta käyttää omaa kieltään julkisissa yhteyksissä osissa Norrbottenin lääniä ilmaisevat myös, että tämä alue on historiallisesti ollut

ja on edelleen monikielinen ja monikulttuurinen.

Alueellisen lainsäädännön tulosten seuraamiseksi ja kielten aseman vahvistamiseksi näillä alueilla ehdotamme, että Norrbottenin läänin lääninhallituksen johdolla toimiva työryhmä saa vastuun arvioida

SOU 1997:192

Tiivistelmä

lainsäädäntö ja muut alueelliset toimet vuosittain ja ehdottaa lisätoimia kielten ja saamelaisen ja tornionlaaksolaisen kulttuurin aseman vahvistamiseksi.

Ehdotuksemme alueellisesti sovellettavasta lainsäädännöstä käsittävät myös oikeuden tietyssä määrin saada palveluja saamen ja suomen kielellä esikoulutoiminnassa ja vanhustenhuollossa. Ehdotuksiamme on näiltä osin edeltänyt kysely ja käynti kyseessä olevissa kunnissa ja tarkoituksena on ollut kartoittaa, missä määrin kunnat nykyisin pystyvät täyttämään lainmukaisen velvollisuutensa tarjota esikoulutoimintaa ja vanhustenhuoltoa käyttämällä saamenkielistä ja suomenkielistä henkilökuntaa.

Lisätoimia saamen ja suomen kielen tueksi ja suojaksi koko maassa

Pidämme hyvin tärkeänä, että saamenja suomenkieliset saavat koko maassa oikeuden omankielisiin palveluihin esikoulutoiminnassa ja vanhustenhuollossa.

Jotta saamea tai suomea äidinkielenään puhuvista lapsista tulisi kaksikielisiä on tärkeätä, että he saavat käyttää kieltänsä jo esikoulutoiminnassa. Ehdotamme sen vuoksi, että selvitetään, missä määrin nämä lapset saavat käyttää omaa kieltänsä kunnallisessa päivähoidossa. Meidän mielestämme on myös ryhdyttävä toimiin, jotta saataisiin kunnat järjestämään saamenja suomenkielistä esikoulutoimintaa niissä tapauksissa, jolloin kunnassa on riittävä määrä vanhempia, jotka haluavat lapsilleen tällaista toimintaa. Esikoulutoiminnan osalta huomautamme myös mahdollisuudesta käynnistää toiminta yksityisenä esikoulutoimintana.

Tärkeä syy saattaa voimaan oikeus saada käyttää omaa kieltään vanhustenhuollossa on se suuri iäkkäiden määrä, etenkin suomenkielisten joukossa, joiden voidaan laskea tarvitsevan vanhustenhuoltoa lähivuosina, ja ne kokemukset, joiden mukaan iäkkäät voivat kadottaa viimeksi oppimansa kielen taidon. Siksi ehdotamme, että selvitetään, missä kunnissa on riittävän monta iäkästä, jotka käyttävät saamea tai suomea ja jotka tarvitsevat vanhustenhuoltoa. Sellaisen tutkimuksen pohjalta katsomme, että lakisääteinen oikeus saada käyttää kieltänsä vanhustenhuollossa on toteutettava niissä kunnissa, joissa on riittävä määrä tätä tarvitsevia vanhuksia.

Tiivistelmä

SOU 1997:192

Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus

Katsomme, että Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus saamen kielen, suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, sekä roma-ni chibin osalta historiallisina vähemmistökielinä Ruotsissa.

Tärkeä syy tähän on se, että historialliset alueelliset kielet tai vähemmistökielet ovat arvokas osa Ruotsin ja Euroopan kulttuurihistoriallista perintöä ja sellaisina niillä on oikeus tukeen ja suojaan ja ne tarvitsevat tukea ja suojaa pystyäkseen elämään. Toinen tärkeä syy on se, että näitä historiallisia alueellisia kieliä tai vähemmistö-kieliä käyttävät ovat esittäneet ponnekkaita toivomuksia kieltensä virallisesta tunnustamisesta historiallisiksi alueellisiksi kieliksi tai vähemmistökieliksi.

Nykyisin korostetaan monissa eri yhteyksissä sen kulttuurisen moninaisuuden merkitystä, johon Ruotsiin suuntautunut maahanmuutto on johtanut. Saame, suomi ja romani chib ja näihin kieliin liittyvät kulttuurit ovat olleet osa Ruotsia useita satoja vuosia ja osaltaan edistäneet historiallisen, kulttuurisen ja kielellisen moninaisuuden syntymistä. Siksi on välttämätöntä, että nämä historialliset kielet ja kulttuurit tunnustetaan ja että ne huomioidaan osaksi monikulttuurista Ruotsia. Siksi Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus saamen kielen, suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, ja romani chibin osalta ja antaa tällä tavalla historiallisille vähemmistökielille selvä tuki ja suoja, niin että ne voivat elää tärkeänä osana Ruotsin kulttuuriperintöä ja nykypäivän yhteiskuntaa.

SOU 1997:192

Yhtheenveto

Meilä oon ollu tehtävännä selvittää kysymystä jos, ja jos niin kunka Ruotti pittää liittyä Euruupan neuoston konvensuuhniin maanosaeli minuriteetikielistä, minuriteettikielikonvensuuni. Minuriteettikielikonvensuunin tarkotus oon ette suojata ja tukea euruuppalaisia maanosaeli minuriteettikieliä arvokhaana osana Eur uupan monikylttyrellisestä ja monikielisestä perinöstä. Mikkä kielet maassa oon maanosaja minuriteetikieliä päätethään definisuunin mukhaan konvensuunin artikkelissä 1. Erikoisen voimakas suoja annethaan niile

kielile	joila oon histuurialinen jeukraaffinen pohja maassa, ko niile
kielile	millä ei ole jeukraaffista pohjaa maassa, mikkä ei ole

aluheelisesti siottu, annethaan heikompi suoja. Minuriteettikielikonvensuunia saattaa näin kuttua kylttyyrikonvensuuniksi jolla oon aluheelinen suunta. Tähhään saakka viis maata oon ratifiseeranu konvensuunin, Norja, Suomi, Unkari, Hollanti ja Kroaattia. Minuriteettikielikonvensuuni astuu näin voihmaan 1. maaliskuuta 1998.

Histuurialisia maanosaeli minuriteettikieliä Ruottissa

Met olema tulheet siihen ette saamenkieli (se oon kaikki saamenkielen eri varieteetit niinko eteläsaami, luulajansaami ja pohjossaami), suomenkieli (se oon kaikki eri suomenkielen varieteetit niinko meänkieli ja stantarttisuomi) ja romani chib (kaikki romani chibin varieteetit) oon histuurialisia maanosaeli minuriteettikieliä Ruottissa jokka kuuluva konvensuunin 1. artikkelin tefinisuuhniin. Saamenkielelä ja suomenkielelä oon histuurialinen jeukraaffinen pohja konvensuunin mukhaan ko taas romani chib ei ole aluheelisesti siottu kieli Ruottissa. Saamenkieltä oon luultavasti praatittu nykysen Ruottin osissa monta tuhatta vuotta ja suomenkieltä suunilheen tuhanen vuotta. Romani chibiä oon praatittu maassa 1500-luvulta saakka.

Yhtheenveto

SOU 1997:192

Komitee ei ole saattanu löytää totistheita siittä ette juutalaisitten kieltä, jittistä, olis käytetty kylläksi pitkää aikaa ja kylläksi laajalti Ruottissa niin ette sitä saattas pittää maanosaeli minuriteetikielenä mitä oon kauon käytetty Ruottissa. Se ette suhtheelisen pieni määrä ihmisiä Ruottissa nyt näyttää käyttävän kieltä ei sekhään oikhen puola sitä ette käyttää minuriteettikielikonvensuunin laajoja määräyksiä jittikshiin Ruottissa. Mutta juutalaisitten pyrkimykset säilyt-tää jittistä ja jittiskylttyyriä osana juutalaiskylttyyriä saava tukea raamikonvensuunin mukhaan valtiolisten minuriteetitten suojaksi, mitä oon käsitelty osasto II:ssa.

Täyttääkös Ruotti nyt minuriteettikielikonvensuunia saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin suhtheen?

Jos Ruotti saattaa ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin niin häätyy niitten vaatimuksitten jokka oon konvensuunin osa II:n määräyksissä olla täytettyjä saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin suhtheen. Romani chibile tullee vissiä rajotuksia ko kieli ei ole aluheelisesti siottu. Määräykset konvensuunin osassa III koskeva vain kieliä joila oon jeukraaffinen pohja. Ruotti saattaa valita

osan	II lisäksi ratifiseerata konvensuunin osan III:ki niile kielile
millä	oon jeukraaffinen pohja. Jos Ruotti ratifiseeraa osan III

häätyy Ruotti valita vähhiinthään 35 kohtaa eli kappaletta osan III vaatimuksista mitä häätyy käyttää kumphaanki kiehleen.

Jo nyt oon monia määräyksiä mikkä antava maanosaeli minuriteettikielile Ruottissa suojaa ja tukea, niin määräyksillä laissa ja asetuksissa ko muila toimenpitheilä. Ko met olema kattonheet läpi konvensuunin vaatimuksia met olema huomanheet ette Ruotti täyttää osan vaatimuksista konvensuunin osassa II saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin kohala ja ette 33 pynkttiä eli kappaletta konvensuunin osassa III tulle täytetyksi saamenkielen ja 29 pynkttiä eli kappaletta suomenkielen kohala.

Niilä määräyksillä mitä nyt oon oon kuitenki pynktti-insatsitten luone. Minuriteettikielikonvensuuni lähtee siittä ette oon kokonaisvaltanen minuriteettipolitiikka missä toimenpitheitä passathaan yhtheen ja suunathaan yhtheisheen maahliin antaa maanosaeli minuriteettikielile suojaa ja tukea. Semmosta politiikka ei Ruottissa nyt ole.

SOU 1997:192

Yhtheenveto

Mitäs toimenpitheitä tarttee tehhää ette Ruotti saattaa ratifiseerata Minuriteettikielikonvensuunin?

Maata peittäviä toimenpitheitä

Jos Ruotti saattaa ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin niin siinä

meä n	nä kemisen	mukhaan	tarvithaan	ette	net	toimenpitheet
mitä nyt otethaan		oornathaan	yhtheen ja	ette	vissiä	uusia toimen-
pitheitä	tehhä ä n tarkotuksella		laittaa kokonaisvaltasen minuriteetti-

politiikan pohjan Ruottile. Tä rkein yksityinen toimenpie semmo-sessa politiikassa oon ette tunnustaa saamenkielen ja suomenkielen

mukhaan

luettuna

meä nkieli

ja romani

chibin histuurialisinna

mi-nuriteeettikielinä . Oon kansa erittä in tä rkeä tä

ette koko maassa ja

eri

asiayhtheyksissä

nostaa framile kielet ja sen kylttyyrin

mikä

kuuluu yhtheen niitten kansa arvokhaana osana

Ruottin

kylttyyri-

perinöst ä .

Tä rkeä tä

oon kansa

ette

levittää

tietoa

majuriteetile

näistä kielistä ja kylttyyritten histuuriasta Ruottissa.

Tarkotuksena

saaja tä mä n

aikhaan met

ehotamma

ette

tietoa

histuurialisista minuriteettikielistä

ja siittä kylttyyristä

ja histuuriasta

mikä

kuuluu

niihin

otethaan

sisä le

tietovaatimuksenna

kaikitten

peruskoulun ja jymnaasin oppilhaitten lää ruplaahniin.

Tä llä

laila

saattaa

tietoa

Ruottista histuurialisesti

kattottuna monikielisennä ja

monikylttyyrisennä maana levittää

leveä llä rintamalla. Met

ehotam-

kansa

ette

vä hhiinthää n

yhele

kansanopistolle

kutaki

kieltä

kohthaan annethaan pitkä aikasta valtiolista tukea niin ette net saattava

toimia kielija kylttyyrikeskuksinna.
Tarkotuksella ette	se	kylttyyri	mikä kuuluu	yhtheen kielitten
kans sais kyllä ksi tillaa ja tukea ja tulis ulos				majuriteettivä estön
keskuutheen met ehotamma kans ette net mä ä rä ykset mikkä					oh-
jaava valtion tukea	eri	muothoin	kylttyrellisiä	satsninkia	muu-

tethaan niin ette saamelaisele, suomalaisele, tornionlaaksolaisele ja romanitten kylttyyrille annethaan riittä vä osa valtiolisesta tuesta. Met ehotamma kansa ette Valtion Kylttyyrineuostolle semmosenna viranomhaisenna jolla oon kokonaisvaltanen ja yhtheen oornaava rolli kylttyyripolitiikassa annethaan tehtä vä ksi kattoa ette saamelainen, suomalainen, tornionlaaksolainen ja romanilainen kylttyyri

saava riittävää tillaa ruottalaisessa kylttyyripolitiikassa.
Tarvithaan vielä tehhä lisä toimenpitheitä					vahvistamhaan kieliä			niin
ette net saattava	ellää	ja	kehittyä	sen mukhaan		ko minuriteetti-
kielikonvensuuni	mää rä ä .		Kauhean	tä rkeä	eelytys	tä lle	oon	ette
lapset ja nuoret	saava	opetusta kielissä . Met ehotamma					sen takia
								37

Yhtheenveto

SOU 1997:192

ette Valtion Koululaitos saapi tehtäväksi ette säänölisesti seurata äitinkielenopetusta ja kakskielistä opetusta histuurialisitten minuriteettikielitten kohala. Met ehotamma kans ette vähhiinthään yhele ynivärsiteetile eli yhele korkeakoulule kutaki kieltä kohthaan annethaan tehtäväksi järjestää opetusta ja tutkimusta kussaki kielessä. Sen lisäksi met ehotamma eri toimenpitheitä vahvistamhaan ruottalaisitten maanosaja minuriteettikielitten asemaa massmeetiassa, niin raatiossa ja TV:ssä ko präntätyissä lehissä. Lisäksi met ehotamma ette toimenpitheitä otethaan ette riittävää tukea annethaan kirjalisuuele näilä kielilä ja tukea toiminalle mikä sisältää kokoaamista, arkiveeraamista ja kielitten kielelisen materiaalin tietheelistä käsittelemistä.

Minuriteettikielikonvensuuni sisältää kans määräyksiä mikkä tähtäävä siihen ette antaa niile jokka käyttävä kieliä maholisuuksia vaikuttaa niihin toimenpitheishiin jokka koskeva kielitten käyttöä. Meän käsityksen mukhaan oon tärkeätä ette net jokka itte käyttävä näitä kieliä saava tilasuuen antaa omia mielipitheitä ennenko semmosia toimenpitheitä tehhään ja tilasuuen ottaa ossaa seuraamisheen. Met annama siksi ehotuksia mikkä tähtäävä siihen ette antaa niile jokka käyttävä meän minuriteettikieliä maholisuuen semmo-selle vaikutusvallale.

Minuriteettikielikonvensuunissa oon vielä määräyksiä jokka tähtäävä rohkasheen valtakunnanrajoja ylittävvää yhtheistyötä ja vahvistamhaan maanosaja minuriteettikieliä ja niitä kylttyyriä jokka kuuluva näihiin kiehliin, niin kansalisella ko aluheelisella tasola. Ko aattelee ette meän minuriteettikieliä käytethään meän pohjosissa krannimaissa met ehotamma ette Ruotti toimis lissäintyvän pohjosmaisen yhtheistyön puolesta tarkotuksena tukea näitä maanosaeli minuriteettikieliä ja niitten kylttyyriä.

Aluheelisesti käytettäviä toimenpitheitä

Minuriteettikielikonvensuuni oon suureksi osaksi aluheelinen ko aattelee sen tarkotusta. Tämä merkittee ette suurin osa määräyksistä, niin konvensuunin osassa II ko III, oon tarkotettu käytettäväksi jeukraaffisissa aluheissa missä maanosaeli minuriteettikielet oon käytössä vanhaasthaan ja vieläki oon käytössä riittävässä laajuuessa. Mikhään ei kuitenkhaan estä ette maa joka liittyy kon-

SOU 1997:192							Yhtheenveto
vensuuhniin mennee pitemä lle ko konvensuuni vaatii ja kä yttä ä										sen
määräyksiä semmositten aluheitten ulkopuolelaki.
Tä hhä ä n	saakka	oon net	toimenpitheet		mikkä		oon	tulheet		saa-
menkielen	ja suomenkielen		(mikkä	oon	net	kielet		mitä	saattaa
kytkeä histuurialisheen jeukraaffisheen pohjaan						Ruottissa)			hyvä ksi,
suuriimaksi	osaksi	kä sittä nheet koko maata. Nä in					ä itinkielen			ope-
tuksen sää nö t oon		voimassa	koko	maassa ja		sää nöt		v altiolisesta

tuesta eri kylttyyrisatsninkille kansa. Ko met olema hunteeranheet mitä uusia sä ä ntöj ä tarvithaan ette Ruotti saattas liittyä saamenja suomenkielen minuriteettikielikonvensuuhniin niin met olema aatelheet ette net suurin piirthein pitä sit koskea koko maata niin ette net tuleva saamenja suomenkielen puhujitten hyöyks i koko


maassa. Tä ssä	vä rteeraamisessa met		olema tä llä		laila menheet
pitemälle meän esityksissä ko mitä konvensuuni vaatii.
Ko oon kysymys vissistä		ehotuksista uushiin sää nthöin s aamen-
ja suomenkielen suojaksi met kuitenki ehotamma					ette nä itä	pää -
nä nsä pittä ä rajottaa niihin		jeukraaffishiin		aluheishiin missä		kielit-
ten jeukraaffiset	juuret oon	ja missä	niitä	vielä kä ytethä ä n		riittä -
vä sti. Tä mä alue oon saamenkielen puolesta neljä					pohjosta tunturi-

kuntaa, Kiruna, Jellivaara, Jokkmokk ja Arjeplog ja suomenkielen osalta viis kuntaa Tornionlaaksossa, Haaparanta, Matarinki, Pajala, Kiruna ja Jellivaara.

Nä issä kunnissa met annama ehotuksia uuele lainsä ä tä miselle mikä merkittee sitä ette yksityiset saava oikeuen kä yttää ommaa kieltä , saamenja suomenkieltä , viranomhaisten ja oikeuen kansa vä littä - mättä saattavakko net ruottia.

Viranomhaisille ja oikeuelle panhaan kans velvolisuuen vastata

suulisesti saameneli suomenkielelä				jos yksityinen oon		valinu
yhtheyenpion jommala kummala näistä kielistä.
Yks syy siihen ette met ehotamma				ette tä tä lainsää tä mistä		pittä ä
kä yttä ä aluheelisesti			konvensuunin	mukhaan oon se ette lain-
sä ä tä minen	mikä	antaa yksityisele		ehottoman	oikeuen	kä yttä ä
muuta kieltä	ko ruottia yhtheyessä viranomhaisten				ja oikeuen		kans
vaatii resyrsiä . Sitä		ei	saattas praktilisesti ja ekonoomisesti viä				lä pi

koko maassa. Met ehotamma konvensuunin vaatimusten mukhaan ette

sä ä nö t	piethä ä n	voimassa	niilä	aluheila	missä		saamenja
suomenkielelä oon pitkä histuurialinen tratisuuni						ja	missä	niitä
vieläki	käy tethään	ark ipä ivä sessä		e lä mä ssä.	Nä ilä	a luheila saattaa
tarpheen kä yttä ä		nä itä kieliä	virkavallan ja		oikeuen		kans	oottaa
olevan	suuriiman	niinko maholisuuet viranomhaisilla					pittä ä	yht-
heyttä	saamenja	suomenkielelä . Sää nöt oik euesta				kä yttä ä ommaa
								39

Yhtheenveto SOU 1997:192

kieltä ofentlisissa yhtheyksissä Norrbottenin läänin osissa näyttää kans ette tämä alue histuurialisesti oon ollu ja vieläki oon monikielinen ja monikylttyrellinen.

Tarkotuksena seurata aluheelisen lainsäätämisen tuloksia ja vahvistaa kielitten asemaa näilä aluheila met ehotamma ette työryhmä Norrbottenin Lääninhallituksen johola saapi vastuuen ette joka vuosi värteerata lainsäätämistä ja muita aluheelisia toimenpitheitä ja ehottaa uusia toimenpitheitä kielitten ja saamelaisen ja tornionlaaksolaisen kylttyyrin aseman vahvistamiseksi aluheila.

Meän ehotukset aluheelisesti sopihvaan lainsäätämisheen sisältää kansa oikeuen vississä määrässä tulla vasthaanotetuksi saameneli suomenkielelä esikoulutoiminassa ja vanhoittenhoijossa. Ennen meän ehotuksia näissä osissa met tehimä intervjyytutkimuksen ja kävimä näissä kunnissa tarkotuksena ottaa selvile missä määrässä kunnat nyt saattava vastata laissa vahvistethuun velvolisuutheen tarjota esikoulutoimintaa ja vanhoittenhoitoa saameaeli suomeapuhuvan persunaalin kansa.

Lisätoimenpitheitä saamenja suomenkielen tueksi ja suojaksi koko maassa

Meän mielestä oon tärkeätä ette saamenja suomenkielenpuhujat koko maassa saava oikeuen tulla vasthaanotetuksi omala kielelä esikoulutoiminassa ja vanhoittenhoijossa.

Jos lapset joila oon saameneli suomenkieli äitinkielenä saattava tulla kakskielisiksi niin oon kauhean tärkeätä ette niilä jo esikoulutoiminassa oon maholisuus tulla vasthaanotetuksi omala kielelä. Met ehotamma sen takia ette tarkastus tehhään missä määrässä näitä lapsia kohehlaan niitten omala kielelä kunnalisessa lapsittenhuolossa. Meän mielestä pittää toimenpitheitä tehhä niin ette saapi niitä kuntia missä oon kylläksi monia vanheempia jokka toivova ette niitten lapset saava esikoulutoimintaa saameneli suomenkielisen persunaalin kans, järjestä tämmöstä toimintaa. Ko oon kysymys esikoulutoiminasta met näytämä kans maholisuutta laittaa semmosta toimintaa yksityisenä esikoulutoimintana.

Tärkeä syy laittaa oikeuen tulla koheluksi omala kielelä vanhoittenhoijossa oon se suuri määrä vanhoja ihmisiä, varsinki suomenkielisitten keskuuessa, mitä lähivuosina saattaa räknätä ette net oon vanhoittenhoijon tarpheessa ja net kokemukset mikkä näyttävä

SOU 1997:192

Yhtheenveto

ette vanhoila saattaa viimiseksi opittu kieli unehtua. Met ehotamma siksi ette tarkastethaan missä kunnissa oon riittä vä n monta vanhaa ihmistä jokka kä yttä vä saameneli suomenkieltä ja joila oon vanhoittenhoijon tarvetta. Semmonen tarkastus pohjana met olema sitä mieltä ette lailinen oikeus tulla koheluksi omala kielelä vahoittenhoijossa laitethaan niihin kunthiin missä oon riittä vä n paljon vanhoja joila oon tämä tarve.

Ruotti pittää ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin

Met olema sitä	mieltä		ette Ruotti		pittää ratifiseerata minuriteetti-
kielikonvensuunin		saamenkielele,			suomenkielele	mihinkä	rä knä t-
hä ä n meä nkieli	ja	romani		chibile	histuurialisinna	minuriteettikieli-
nä Ruottissa.
Tä rkeä syy	tä hhä ä n		oon	ette histuurialiset maanosaeli			minuri-

teettikielet oon arvokas osa Ruottin ja Euroopan kylttyyrihistuurialisesta perinöst ä ja semmosinna niilä oon oikeus ja tarve saaja tukea ja

suojaa niin	ette net saattava jatkaa elä mistä .			Toinen tä rkeä		syy
oon ette net	jokka kä yttä vä	nä itä histuurialisia		maanosa-	eli minu-
riteettikieliä	oon esittä nheet	vahvoja toivomuksia saaja			viralisen
tunnustuksen	omista kielistä	histuurialisinna	maanosaeli minuri-
teettikielinä.
Nyt tuohaan monessa yhtheyessä framile			mikä arvo		sillä	kylt-
tyrellisellä monipuolisuuela		oon mihinkä maahanmuutto			Ruothiin
oon johtanu. Saamenkieli, suomenkieli ja romani chib ja net						kylt-

tyyrit mikkä kuuluva yhtheen kielitten kansa oon olheet Ruottissa monta sattaa vuotta ja oon vaikuttanheet histuurialisheen, kyltty-


rellisheen ja kielelisheen moninaisuutheen. Siksi								oon	tä rkeä tä		ette
nä mä t		histuurialiset		kielet	ja	kylttyyrit	tunnustethaan		ja	ette	net
otethaan			huomihoon	osana		monikylttyyrisestä		Ruottista.		Ruotti
pittä ä		siksi ratifiseerata minuriteettikielisonvensuunin							saamenkiele-
le,	suomenkielele mihinkä				rä knä thää n meä nkieli			ja romani chibile
ja	nä in		antaa histuurialisille			minuriteettikielile		selvä sti ilmastua
tukea ja suojaa niin ette net saattava ellää							tä rkeä nnä osana			Ruottin
kylttyyriperinöstä ja tämän päivän yhtheiskunnasta .

SOU 1997:192

Sakhedipe

Amenge sine dindi i buti te dikha (rodkera) trebelali i Švedska te phanel pes thaj sar šaj te phanel pes ki Evropakiri godidejbaskiri konvencia bašo regionalikane ili minoriteti(kane) …hibengiri konvencia.

I Minoriteti(kane) …hibengiri konvenciakri idea i te arakhel thaj te pomoñinel (jutinel) e regionalikane ili minoriteti(kane) …hiben sar jek but ku… deli kotar e Evropakiri butkulturikano thaj but…hibengoro barvalipe (mangini). Save …hiba ki jek phuv (drñava) i regionalikane ili minoriteti (kane) odlu…inela pes (agorlel pes) ko jekhipe e definicijaja ko artikli 1 ki konvencia. Specialno zoralo dumodel pes okole …hibenge kas so isi istorikani thaj geografikani baza ki phuv (drñava), okola …hiba kas so nae geografikani baza - so tane teritorialikane naphandle …hiba olenge na dela pes specialno zoralo dumodejbe (podrška). Odoleske šaj phenela pes kaj i Minoriteti(kani) konvencia i jek regionalikani kulturikani konvencia. Dji akana pandj phuvja (drñave) ratificirindje e konvencia: Norveška, Finska, Madjarska, Nizozemska thaj i Hrvatska. E Minoriteti(kane) …hibengiri konvencia lela te vañinel kotar o 1 marti 1998.

Istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba ki Švedska

Amen dikhljam kaj i samisko (sa o variante samisko: sydsamisko, luleosamisko thaj nordsamisko), finsko ( sa o variante finsko: tornedalsfinsko/meän kieli thaj standardikani finsko) thaj i romani …hib (sa o romane variante), sa akala …hiba i isorikane regionalikane ili minoritetikane …hiba ki Švedska thaj u …harena pes tari definicia ko artikli 1 ki konvencia.

Ko jekhipe e minoriteti(kane) definicijaja, i samisko thaj i finsko …hib isi len historikani thaj geografikani baza ki Švedska, i romani …hib i teritorialikane naphadli …hib. Ki avdisutni Švedska i samisko …hib vakerela pes but iljada berša, i finska komaj 1 iljada berša, i romani …hib vakerela pes kotar o 1500 berš.

O Komiteti našti arakhla dokaz kaj i jidiš …hib vakerdja pes but vreme thaj našti arakhlja dokaz kaj vakerela pes kotar o but manuša sar jek tradicionalikani …hib ki Švedska kaj te šaj te dikhel pes upri akaja …hib sar regionalno ili minoriteti(kani) …hib. Avdive i jidiš …hib na vakerela pes

Sakhedipe

SOU 1997:192

taro but manuša ki Švedska, odoleske i jidiš našti te u …harel pes e minoriteti(kane) …hibengere konvencijaja ki Švedska. O Kamip e so isi ko javudie te arakhel pes i jidiš …hib thaj i jidiš kultura sar jek deli kotar i javudikani kultura, bašo odova dumodela pes ko jekhipe e ramkonvencia jaja bašo arakhibe e nacionalikane minoriteti, odolea kerela buti i sekcia II.

Pherela i Švedska avdive o uslovia bašo minoriteti(kane) …hibengiri konvencia kana i ko pu…ibe i samisko, finsko thaj i romani …hib?

Kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia, kana i ko pu…ibe i samisko, finsko thaj i romani …hib, i Švedska trebela te pherel o propisia taro II deli kotar i konvencia. Baši romani …hib sar jek teritorialikane napandli …hib, vañinena disave propisia, na sa. O Propisia ko III deli kotar i konvencia vañinena e …hibenge so isi len grografikani baza. I Švedska šaj te birinel thaj t e ratificirinel sar II deli,adjahar vi o III deli ki konvencia okole …hibenge so isi len geografikani baza. Te ratificirindja i Švedska o III deli, tigani i Švedska mora te birine l minimum 35 to…ke ili kotora kotar o propisia ko

IIIdeli thaj so ka koristinen pes ko sa akala …iba.

Avdive ki Švedska isi but propisia so dena e regionalikane il i

minoriteti(kane) …hibenge arakhibe thaj dumodejbe e zakoneskere propisencar thaj naredbencar thaj javere keribencar. Kana amen analiziridjam i konvencia, amen dikhlam kaj i Švedska pherela bu t uslovia ko II deli ki konvencia baši samisko, finsko thaj romani …hib, amen dikhlam odovada kaj pherela pes 34 to…ke ili kotora ko III deli ki konvencija kana si ko pu…ibe i samisko thaj 30 to…ke ili kotora baši finsko …hib.

Sa akala propisia so isi avdive olengoro karakteri nae buvlo.

E Minoriteti(kani) …hibengiri konvencia rodela te ovel jek buvli minoriteti(kani) …hibengiri politika kori sa so kerela pes ka ovel kordinirimo kaj te šaj te del pes e regionalikane ili minoriteti(kane) …hibenge arakhibe thaj dumodejbe. Avdive asavki politika ki Švedsk a nae.

SOU 1997:192

Sakhedipe

So trebela te kerel pes kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia?

Bu…a so ka keren pes ki sa i phuv

Kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia, amen mislinaja (gindinaja) kaj sa odola bu…a so kerena pes avdive ki Švedska, trebela te kordirinen pes thaj te keren pes disave neve bu…a kaj te šaj te kerel pes telipe (osnova) baši jek buvli minoriteti(kani) …hibakiri politika. Jek kotar o najvañno bu…a ki jek asavki politika i te priznajnel pes i samiska, finsko - meän kieli thaj i romani …hib sar istorikane minoriteti(kane) …hiba. Jek aver vañno buti i ki sa i Švedska te vazden pes akala …hiba thaj o kulture ko sa o pole sar jek but ku…alo deli kotar e švedskakoro kulturikano barvalipe. But i vañno te buvljarel pes djanipe (informacia) maškar o majoriteti bašo akala …hiba thaj akale kulturengiri istoria.

Kaj te šaj te ovel sa akava, amen predloñinaja te ovel obavezno djanipe bašo akala istorikane minoritetikane …hiba, olengiri kultura thaj istoria ko sikljovibaskoro plani (ki škola) e …havenge so sikljona ki teluni škola (osnovno škola) thaj ki maškarutni škola (gimnazia).

Ko akava …hani (na…in) šaj te buvljarel pes djanipe (informacia) ko buvlo fronti baši Švedska thaj te dikhel pes upri late istorikane sar jek bu t …hibengiri thaj but kulturengiri phuv. Amen predloñinaja te ovel najhari (minimum) jek manušengiri u…iškola (narodno univerziteti) bašo sako jek …hib thaj olenge te del pes dugovremeno drñavno dumodejbe kaj te šaj te funkcionirinen sar …hibakoro thaj kulturakoro centri.

Kaj te šaj i kultura, so i ko jekhipe e …hibaja, te ovel la but than thaj dumodejbe thaj kaj te šaj odoja kultura te resel e majoriteti manušen, amen predloñinaja te keren pes neve drñavno propisia bašo dumodejbe e kulturane bu…ake ko sa o forme kaj te šaj te del pes e samisko, finskotornedalsko thaj e romane kulturake jek dovolno deli kotar o drñavno dumodejbe. Amen predloñinaja odovada o Drñavno kulturakoro godidejbe (Statens Kulturråd), sar vlasti so isi le buvlo (generalno) kordiniribaskoro karakteri ki kulturakiri politika, te kerel sa so šaj te ovel than e samisko, finsko-tornedalsko thaj e romane kulturake ko kulturakoro djivdipe.

Trebela panda diso te kerel pes akale …hibenge kaj te šaj akala …hiba te zorakeren pes thaj te oven odoreder (ponodori) djivde thaj te djan angle ko jekhipe e minoriteti(kane) …hibengere konvenciakere propisencar. Kaj te šaj te avel pes ki jek asavki faza, o …have thaj o terne mora te sikljon ki pli …hib. Odoleske amen predloñinaja o Drñavno školakoro butikeripe (Statens skolverk), kana i ko pu…ibe akala istorikane minoriteti(kane) …hiba, te del pes oleske i buti redovno te pratinel (dumodel) o sikavibe ki

Sakhedipe

SOU 1997:192

dajakiri…hib thaj o sikavibe ko duj…hiba. Amen prdeloñinaja panda te del pes buti najahri (minimum) jekhe univeristetiske ili u…e školake te organizirinel sa akale …hibenge sikljoviba, rodkeriba (istrañivibe).

Amen predloñinaja thaj avera bu…a kaj te šaj te zorakeren pes e švedskakere regionalikane ili minoriteti(kane) …hibengiri pozicia: ki masmedia, radio, TV thaj novine (ñurnalia). Amen predloñinaja te del pes jek baro deli dumodejbe baši literatura ko akala …hiba thaj dumodejbe bašo avera bu…a sar so i: khedipe matriali, arkiviribe, djanikano butikeripe e …hibakere matrialea.

Ki minoriteti(kani) …hibengiri konvencia isi propis kote so terdjola kaj sa okola so vakerena odola …hiba, isi olen durust (pravo) te djanen so kerel pes olengere …hibaja thaj te den pli idea. Amen gindinaja (mislinaja) kaj i but vañno,angleder te kerel pes diso olengere …hibaja okola so vakerena akala …hiba te del pes olenge šaipe te vakeren so ola gindinena (mislinena) bašo o bu…a so kerel pes olengere …hibake. Odoleske amen predloñinaja sa ola so vakerena amare istorikane minoriteti(kane) …hiba te del pes olenge asavko šaipe.

Ki minoriteti(kani) …hibengiri konvencia, kaj te zorakeren pes o regionalikane ili minoritetikane …hiba thaj o kulture so i ko jekhipa e …hibencar ko nacionalikano thaj regionalikano nivo, isi propisia save so dena šaipa te kerel pes buti maškar o grupe avri kotar o nacionalikane granice. Odoleske so amare minoriteti(kane) …hiba vakerena pes ko amare nordikane komšie, amen predloñinaja i Švedska te kerel sa so šaj kaj te šaj te ovel jek bareder (pobaro) maškarbutikeripe (sorabotka) ko nordi kaj te šaj te dumodel pes akale regionalikane ili minoriteti(kane) …hiben thaj olengere kulturen.

Bu…a so keren pes regionalikane

Jek but baro deli kotar e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia i regionalikano. Mangel te phenel pes kaj bareder (pobaro) deli kotar o propisia ko II thaj ko III deli ki konvencia i kerde bašo geografikane thana kori so o regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba vakerena pes tradicialikane thaj kori so vakerena pes panda kotar but manuša. Jek phuv so phanela pes ki konvencia, te manglja odoja phuv oj šaj e konvenciakere propisia te upotrebinel avri kotar o regionalikane thana.

Dji akana sa okola bu…a so i kerde baši samisko thaj finsko …hib ( akala …hiba šaj te klasificirinen pes sar …hiba so isi olen istorikani thaj geografikani baza ki Švedksa) jek bareder (pobaro) deli o lendar vañinena ki sa i Švedska. O Zakoni bašo sikljovibe ki dajakiri …hib thaj o zakoni bašo drñavakoro dumodejbe e kulturikane bu…ake ko sa o forme vañinela ki sa i Š vedska. Kana amen gindindjam (mislindjam) save neve zakonia

SOU 1997:192

Sakhedipe

trebela te keren pes kaj te šaj i Švedska te phanel pes ki minoriteti(kane) …hibengiri konvencia baši samisko thaj finsko …ib, amen dikhljam kaj odola zakonia trebena te vañinen ki sa i Švedska. Jekhe asavk e predloñibaja amen šaj djaja dureder (podur) kotar odova so rodela i konvencia.

Kana i ko pu…ibe disave predloziaja bašo neve zakonia so ka arakhen thaj dumoden e samisko thaj e finsko …hiben, amen predloñinaja disave kotar akala neve zakonia te grani…inen pes thaj te vañinen ko okola geografikane thana kori so akale …hiben isi geografikano tar (koreni) thaj kori so vakerena pes panda kotar o but manuša. Asavke thana, kana i ko pu…ibe i samisko …hib i o štar severna komune: Kiruna, Gällivare, Jokkomokk thaj Arjeplog thaj kana i ko pu…ibe i finsko, odola i o pandj komune: Tornedalen, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna tha j Gällivare.

Amen predloñinaja ko akala komune te kerel pes nevo kanuni (zakoni) kori so sako jek djeno šaj te vakerel pli …hib ko vlastengere khera thaj ko krisi (sudo) thaj kori so na mora te vakerel pes švedikani …hib.

O Manuša so birinena te vakeren ki pli …hib ko akala vlastengere khera thaj ko krisia ( sudo), e vlastengere manuša thaj o krisi (sudo) mora te vakeren olencar ki jek kotar olengiri …hib, samisko ili finsko.

Amen predloñinaja akala neve zakonia te oven regionalikane ko jekhipe e konvenciakere propisencar, kori so sako jek djeno isi le apsolutikano durustipe (pravo) te vakerel pli …hib ko sa o institucie thaj krisi (sudo), odoleske so odova rodela but resursia. Te kerdje pes odola zakonia te vañinen ki sa i Švedska, odova nae te ovel praktikane tha j ekonomikane. Odoleske amen predloñinaja ko jekhipe e konvenciakere propisencar, akala neve zakonia te vañinen ko okola thana kori so e samisko thaj e finsko …hiba isi jek bari istorikani tradicia thaj kori so akala …hiba panda i djivde thaj vakerena pes sako dive. Ko akala thana kori so šaj te vakeren pes akala a…hiba ko vlastengere khera thaj ko kriso (sudo), o vlastia mora te djanen te komunicirinen ki samisko thaj ki finsko …hib. Akala zakonia bašo phravdo vakeribe ki pli …hib ko disave thana kotar o Norrbotten, sikavela kaj akala thana istorikane sine thaj panda i but …hibengere thaj but kulturengere thana.

Kaj te šaj te dikhel pes sar ka ovel o rezultati kotar akava regionalikano zakoni thaj kaj te šaj te zorakeren pes odole …hibengiri situacia ko odola thana, amen predloñinaja te kerel pes jek butikeribaskiri grupa so ka kerel buti telo Norrbotteneskoro Länsstyrele, thaj odoja grupa ka dikhel sako berš savo i o rezultati kotar jek asavko zakoni thaj o rezultati kotar sa o javera regionalikane bu…a thaj te predloñinel save neve bu…a te keren pes ko odola thana kaj te šaj te zorakeren pes akale …hibengiri kultura, samisko thaj tornedalsko.

Sakhedipe

SOU 1997:192

Amaro predlog bašo regionalikano zakoni u…harela thaj jek ograni…imo durust (pravo) te vakerel pes o …havencar ki angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhipe (äldreomsorgen) ki samisko thaj ki finsko …hib. Akava predologo bazirinel pes upri jek anketa thaj amen siam sine ko akala komune kaj te šaj te dikha kozom but šaj akala komune te pheren o zakoni thaj te keren buti ko angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhipe (äldreomsorgen) ki samisko thaj finsko manušencar so vakerena akala …hiba.

Panda disave bu…a so trebel te kerel pes kaj te šaj te dumoden thaj te arakhen i samisko thaj i finsko …hib ki sa i Švedska.

Amen gindinaja (mislinaja) kaj i but vañno, sako jek so vakerela samisko ili finsko …hib te ovel olen durust (pravo) te vakerel pes olencar ki angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhiba (äldreomsorgen) ki olengiri …hib.

Kaj te šaj o …have, kas so isi samisko ili finsko dajakiri …hib te oven duj…hibale ( te djanen duj …hibja - tvåspråkiga), but i vañno te ovel olen šaipa te vakerel pes olencar panda ki angloškolakiri buti ki olengiri …hib. Odoleske amen predloñinaja te dikhel pes kozom, ki savi doza, šaj te vakerel pes olencar ki olengiri …hib maškar o komunalno …havengoro arakhipe (barnomsorgen). Amen gindinaja (mislinaja) kaj ka ovel šukar te zorakeren pes akola komune kaj ola te šaj te organizirinen ko odola thana kori so isi but daja thaj dada (roditelia) so mangena olengere …have te djan ki asavki angloškola kori so o personali ka vakerel olengere …havencar samisko ili finsko …hib. Kana i ko pu…ibe angloškolakiri buti, amen akcentirinaja te ovel šaipe te startinel pes koperaciaja kotar o daja thaj dada baši angloškolakiri buti.

Amen predloñinaja te ovel e phure manušen durust (pravo) te vakerel pes olencar ki olengiri …hib, specialno okola phure so vakerena finsko, odoleske so but djene olendar ko phure berša bistrena i …hib so siklile ki švedska. Odoleske amen predloñinaja te dikhel pes ko save komune thaj kozom phure manuša ko odola komune vakerena samisko ili finsko thaj kaske so trebela phurengoro arakhipe (äldreomsorgen).

Jekhe asavke rodkeribaja sar baza amen predloñinaja te kerel pes jek zakoni savo so ka del šaipe thaj durust (pravo) e phurenge ko akala komune kori so isi but phure thaj kori so vakerena but phure akala …hiba, te vakerel pes olencar ko olengere …hiba.

SOU 1997:192

Sakhedipe

I Švedska trebela te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia

Amen gindinaja (mislinaja) kaj i šukar i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kani) …ibengiri konvencia baši samisko, finsko-meän kieli thaj i romani …hib.

Odoleske so akala istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba i jek but ku…alo barvalo deli kotar e Švedskakoro thaj e Evropakor o kulturikano thaj istorikano barvalipe thaj sar asavke olen isi durust (pravo) thaj trebela te del pes olenge dumodejbe thaj arakhipe kaj te šaj te egzistirinen odoreder (ponodori). Okola so vakerena akala istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba, sikadje baro mangipe olengere …hiba te oven oficialno priznajme sar istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba.

Avdive potencirinela pes ko but situacie e but kulturengoro ku…ipe ki Švedska so andje pea o manuša kana ale kotar o javera phuvja.

I Samisko, finsko thaj i romani …hib thaj sa odola kulture so i ko jekhipa akale …hibencar, egzistirinena ki Švedska panda anglede r but šela berša thaj ple egzistencijaja kerdje e Švedska te ovel jek istorikani , butkulturikani thaj but…hibengiri phuv. Odoleske i but vañno, akala istorikane …hiba thaj kulture te priznajnen pes thaj te vazden pes sar jek deli kotar i but kulturani Švedska. Odoleske i Švedska trebela t e ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia baši samisko, finskomeän kieli thaj baši romani …hib thaj adjahar te del akale istorikane minoriteti(kane) …hibenge jek moja vakerdo dumodejbe thaj arakhibe kaj te šaj ola te egzistirinen odoreder (ponodori) sar jek but baro deli kotar e švedskakoro kulturikano barvalipe thaj sar jek deli kotar e švedskakoro sakodivesutno jekhipe (opštestvo) avdive.

SOU 1997:192

So kamlamas te avel le sibange le minoriteturenbe and’o Svedo

Texten finns endast i den tryckta versionen

SOU 1997:192

Författningsförslag

1 Förslag till lag om rätt att använda samiska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner

1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för samiska språket. Med förvaltningsområdet för samiska språket avses Arjeplog,

Jokkmokk, Gällivare och Kiruna kommuner.

2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för samiska språket avses fö rvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden var s verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för samiska språket.

Rätt att använda samiska vid kontakt med myndigheter

3 § Enskilda har rätt att använda samiska vid såväl muntliga so m skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning.

Om en enskild använder samiska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samiska . Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använ t samiska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på samiska om att beslutet kan översättas muntligen till samiska av myndigheten på begäran av den enskilde.

Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta samisktalande på samiska.

4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats fö r samisktalandes besök och telefonsamtal.

Författningsförslag

SOU 1997:192

Kostnader

5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättnin g eller tolkning betalas av myndigheten.

Undantag

6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en vis s myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för mynd igheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige fö r myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.

Samiska i förskoleverksamhet och äldreomsorg

7 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall när de n erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollage n (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i för skoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska.

8 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service oc h omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska.

Personalens kunskaper i samiska

9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet skall tvåspråkighet i samiska-svenska betraktas som en särskild merit.

10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning de t bedö ms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i de t samiska språket.

Utökad rätt att använda samiska vid domstol

11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda samiska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förval tningsområdet för samiska språket. Rätten att använda samisk a omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar so m avses i första meningen överklagas.

SOU 1997:192

Författningsförslag

12 § Rätten att använda samiska i mål eller ärende hos domstol omfattar rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på samiska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till samiska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala samiska.

Även i övrigt bör domsto len sträva efter att bemöta samisktalande part på samiska.

13 § Part som vill använda samiska under ett måls eller ärendes handläggning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet.

En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.

14 § Om part begär att få använda samiska i rättegång skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6—8 §§ rättegångsbalken oc h 50—52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Denna lag träder i kraft den ...

Författningsförslag

SOU 1997:192

2 Förslag till lag om rätt att använda finska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner

1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för finska språket.

Med förvaltningsområdet för finska språ ket avses Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner.

2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för finska språket		avses

fö rvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden		var s
verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för finska språket.

Rätt att använda finska vid kontakt med myndigheter

3 § Enskilda har rätt att använda finska vid såväl muntliga som skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning.

Om en enskild använder finska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på finska . Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använ t finska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftli g upplysning på finska om att beslutet kan översättas muntligen till finska av myndigheten på begäran av den enskilde.

Myndigheten skall även i övr igt sträva efter att bemöta finsktalande på finska.

4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats fö r finsktalandes besök och telefonsamtal.

Kostnader

5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättnin g eller tolkning betalas av myndigheten.

SOU 1997:192

Författningsförslag

Undantag

Finska i förskoleverksamhet och äldreomsorg

7 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall när de n erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap.1 och 7 §§ skollage n (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i för skoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska.

8 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall erbjuda de n som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service oc h omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska.

Personalens kunskaper i finska

9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet skall tvåspråkighet i finska-svenska betraktas som en särskild merit.

10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning de t bedö ms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i de t finska språket.

Utökad rätt att använda finska vid domstol

11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda finska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för finska språket. Rätten att använda finska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i först a meningen överklagas.

Författningsförslag

SOU 1997:192

12 § Rätten att använda finska i mål eller ärende hos domstol omfattar rät t att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på finska, rätt att få d e handlingar som hör till målet elle r ärendet muntligen översatta till finska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala finska.

Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta finsktalande part på finska.

13 § Part som vill använda finska under ett måls eller ärendes handläg - gning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet.

En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.

14 § Om part begär att få använda finska i rättegång skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6—8 §§ rättegångsbalken oc h 50—52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Denna lag träder i kraft den ...

SOU 1997:192

Författningsförslag

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar

Härigenom föreskrivs att 22 § i lagen (1979:411) om ändring i riket s indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar skall h a följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §

Utredning om en ändring i den kommunala indelningen skall omfatta alla omständigheter som inverkar på frågan. Vid utred - ningen skall samråd ske med de kommu-ner som har intresse av frågan.

Utredning om en ändring i den kommunala indelningen skall omfatta alla omständigheter som inverkar på frågan. En sådan omständighet är att en ny kommunal indelning inte får hindra ett främjande av de svenska lands-

dels- eller minoritetsspråken, samiska och finska. Vid utredningen skall samråd ske med de kommuner som har intresse av frågan.

Om den ändring i den kommunala indelningen som utredningen avser bör föranleda en ändring också i någon annan indelning, skall utredningen omfatta även en sådan ändring.

Denna lag träder i kraft den ...

SOU 1997:192

1 Uppdraget och arbetets bedrivande

1.1Uppdraget i kommitténs sektion 1

Genom beslut vid regeringssammanträde den 18 maj 1995 tillkallades Minoritetsspråkskommittén för att utreda frågan om och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention o m landsdels- eller minoritetsspråk.

Av våra direktiv, se bilaga 1, framgår att vårt uppdrag har innefattat att redovisa vilka språk som utgör minoritetsspråk i vårt land och vilk a stycken eller punkter i del III i konventionen som Sverige kan anta fö r minoritetsspråken i fråga. Om minst 35 punkter eller stycken i del III i konventionen inte kan uppfyllas för respektive språk har vi haft i uppdra g att redovisa vilka författningsändringar eller andra åtgärder so m krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen samt konsekvenserna av detta. Vårt uppdrag har också innefattat att kostnadsberäkna en svensk anslutning till konventionen samt föreslå finansier ing av sådan kostnader med utgångspunkt att offentliga sektorns totala utgifter ej bör öka.

Redan i kommitténs inledande arbete framkom att det finns flera svårigheter förknippade med att avgöra vilka språk i Sverige som är at t anse som landsdels- eller minoritetsspråk enligt konventionens definition av sådana språk. Två huvudfrågor som kommittén har haft att ta ställning till när det gäller tolkningen av definitionen är vilka språk som är att anse som invandrarspråk samt frågan om när ett uttryckssätt är att betrakta so m en dialekt och när det är att betraka som ett språk. Varken inv andrarspråk eller dialekter omfattas av konventionens definition.

När det gäller att avgöra vilka språk som faller utanför konventione n därför att de är invandrarspråk försvåras bedömningen bl.a. av att statistik angående språktillhörighet inte förts kontinuerligt i Sverige. Bedömningen av om ett språk använts i Sverige under tillräckligt lång tid och a v tillräckligt många personer för att falla inom konventionens tillämpningområde, har därmed försvårats. När det gäller bedömningen av frågan o m vilka uttryckssätt som är att anse som särskilda språ k och vilka som är att anse som dialekter av samma språk, har denna visat sig vara komplicerad bl.a.

Uppdraget och arbetets bedrivande

SOU 1997:192

av det skälet att den påverkas av en rad faktorer utöver de språklig a skillnader som finns mellan olika uttryckssätt.

En annan fråga som kommittén har haft att ta ställning till är frågan om gällande bestämmelser ger landsdels- eller minoritetsspråken et t sådant skydd att det motsvarar de krav på skydd och stöd för språken so m konventionens olika bestämmelser föreskriver. Dessa bedömningar ha r försv årats av att det saknas en övergripande minoritetsspråkspolitik i Sverige, något som minoritetsspråkskonventionen förutsätter finns i d e länder som ratificerar konventionen. Många av de bestämmelser som idag finns, och som leder till att landsdels- eller minoritetsspråken får skyd d och stöd, har inte direkt utformats i sådant syfte. Detta gör att det i mån ga fall varit svårt att bedöma om gällande bestämmelser motsvarar de krav som ställs enligt konventionens olika bestämmelser.

När vi utformat vårt förslag till hur Sverige bör ansluta sig til l minoritetsspråkskonventionen, har vi utgått från att en samlad oc h övergripande minoritetsspråkspolitik måste utformas för att Sverige helt skall kunna uppfylla kraven enligt konventionen.

1.2Generella direktiv

För samtliga kommittéer och särskilda utredare gäller vissa generell a direktiv, nämligen direktiv att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir.1994:124) och att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).

När det gäller det generella direktivet angående regionalpolitisk a konsekvenser kan det konstateras att minoritetsspråkskonventionen har en mycket stark regional inriktning på de geografiska områden där historisk a landsdels- eller minoritetsspråk används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Om Sverige, så som vi föreslår, ansluter sig till konventionen och som en följd av detta inför regionalt tillämpli g lagstiftning, får detta regionalpolitiska konsekvenser så som närmar e framgår av avsnitt 7.2 där vi redogör för dessa förslag.

Det generella direktivet att pröva offentliga åtaganden har löpand e beaktats när bedömningar gjorts av vad som i olika avseenden krävs för att uppfylla olika åtaganden enligt konventionen.

I övrigt har vi inte funnit att vårt uppdrag berörs av de generell a direktiven.

SOU 1997:192

Uppdraget och arbetets bedrivande

1.3Arbetets bedrivande i kommitténs sektion 1

Kommittén har i sitt arbete inhämtat synpunkter från Europarådet p å minoritetsspråkskonventionens bakgrund, syfte och dess eventuella tilllämpning i Sverige. Detta skedde inledningsvis genom besök a v kommittésekreteraren hos Europarådet i Strasbourg och därefter genom besök av en företrädare för Europarådet hos kommittén i Stockholm . Kommitténs ordförande och sekreterare besökte ocks å under kommitténs inledande arbete Finland och Norge för att diskutera dessa länder s ratificering av minorietsspråkskonventionen.

I arbetet med att avgöra vilka språk i Sverige som omfattas av minoritetsspråkskonventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk funnits har vi funnit anledning att närmare granska samiska, finska, tornedalsfinska — meän kieli, romani chib och jiddisch.

När det gäller samiska och finska gjorde kommittén den bedömningen att det fanns tillräckligt material tillgängligt för att mo t bakgrund av detta kunna konstatera att samiska och finska är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. En svårighet som uppkom i detta sammanhang var att avgöra om meän kieli borde behandlas som ett eget språk vid e n tillämpning av konventionen. Som bakgrund för den bedömninge n anlitade kommittén professorn i tvåspråkighetsforskning Kennet h Hyltenstam, Stockholm för att tillsammans med en finsk professo r framställa en rapport till kommittén angående gränsdragningen mella n språk och dialekter med särskild inriktning på frågan om meän kieli s status som ett eget språk. Till följd av sjukdom kunde den finsk e professorn sedermera inte delta i framställandet av rapporten varfö r Kenneth Hyltenstam ensam framställde densamma.

När det gäller romani chib och jiddisch i Sverige kunde kommittén inte finna tillräckligt underlag för en bedömning av dessa språk som eventuel - la landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Kommittén gav därfö r professor Kenneth Hyltenstam och docent Kari Fraurud i uppdrag att tillsammans framställa en rapport om romani chibs användning i Sverige som underlag för kommitténs bedömning. Motsvarande uppdrag när det gäller användningen av jiddisch i Sverige utfördes för kommittén s räkning av docent Sally Boyd tillsammans med forskaren i lingvistik Erland Gadelii.

Mot bakgrund av det underlag som kunnat tas fram i språkrapporterna och öv rigt för kommittén tillgängligt material har vi tagit ställning til l vilka språk i Sverige som kan anses falla inom minoritetsspråkskon - ventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk.

Därefter har vi gått igenom vilka av minoritetsspråkskonventionen s bestämmelser i del II och del III som kan anses uppfyllda idag. Arbetet i

Uppdraget och arbetets bedrivande

SOU 1997:192

denna del har bestått i att artikel för artikel, punkt för punkt och stycke fö r stycke jämföra konventionens krav me d gällande svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt för att på detta sätt kunna göra en bedöm ning av i vilken mån nu gällande regler uppfyller konventionens krav i olika avseenden. Underlaget för denna bedömning — framtagande av gällande lagstiftnin g och åtgärder i övrigt inom de olika sakområden som konventionen s bestämmelser spänner över — har främst utförts av kom mitténs experter. Därefter har vi gjort en bedömning av i vilken utsträckning Sverige idag, mot bakgrund av gällande bestämmelser, uppfyller konventionens krav på stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken.

Kommitténs ordförande och sekreterare har i olika sammanhan g sammanträffat med företrädare för Sametinget och dess Språkråd, me d företrädare för Sverigefinska Riksförbundet, med företrädare för Sv enska Tornedalingars Riksförbund, STR-T, med företrädare för Nordisk a Zigenarrådet och med företrädare för Judiska Centralrådet för at t diskutera bl.a. önskemål om ytterligare åtgärder till skydd och stöd fö r svenska landsdels- eller minoritetsspråk. Kommitténs sekreterare ha r också besökt Murmansk i samband med Samerådets konferens där, i syfte att bevaka och diskutera samarbetet rörande det samiska språket.

Minoritetspråkskonventionen är till stor del regionalt inriktad på att ge stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken i de geografisk a områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig omfattning. För att kunna avgränsa vilka områden det kan röra sig om för samiska och finska och för att undersö ka förutsättningarna för att införa regionalt tillämpliga regler till skydd och stöd för samisk a respektive finska i dessa områden har kommittén genomfört en om - fattande enkätundersökning och besök i dessa områden.

Enkätundersökningen har riktat sig till statliga och landstingskommunala förvaltningsmyndigheter i Norrbottens län samt till kommunal a för valtningsmyndigheter i Strömsund, Krokom, Arjeplog, Jokkmokk , Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Enkäte r har också sänts till de domstolar som har en domkrets som till någon del berör de kommuner som finns i Norrbottens län. Enkäterna har huvudsakligen innehållit frågor angående myndigheters och domstolars resurser när det gäller att bemöta enskilda på samiska respektive finska.

Enkätundersökningen har följts upp av besök hos Länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens läns landsting samt kommunledningen i Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare, Kiruna, Haparanda, Övertorneå oc h Pajala kommuner. Vid dessa besök har kommitténs planerade förslag till regionalt tillämplig lagstiftning om rätt att använda samiska och finska i

SOU 1997:192

Uppdraget och arbetets bedrivande

kontakt med förvaltningsmyndigheter diskuterats med företrädare fö r kommuner och myndigheter.

Kommittén har haft som ambition att översätta sammanfattningen a v betänkandet i sektion I till samtliga språk som kommittén närmare ha r granskat. När det gäller jiddisch har en översättning dock inte kunna t framställas inom den tid som funnits till förfogande för detta arbete.

I övrigt har kommitténs arbete bedrivits på sedvanligt sätt geno m sammanträden. Kommitténs sektion 1 har sammanlagt haft 23 sammanträden.

Minoritetsspråkskommittén har efter remiss yttrat sig över betänkandet, Sverige, framtiden och mångfalden, SOU 1996:55.

SOU 1997:192

2 Minoritetsspråkskonventionen

Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk, minoritetsspråkskonventionen som vi valt att kalla den, är en av de ca 160 konventioner som Europarådet hittills har utarbetat inom olika sakområden. Den är en av de viktigaste internationella överenskommelsern a som behandlar frågor som är av intresse för nationella minoriteter.

Minoritetsspråkskonventionen öppnades år 1992 för undertecknand e och ratifikation, godtagande eller godkännande och träder i kraft en viss kortare tid efter det att minst fem medlemsstater i Europarådet har ratificerat, godtagit eller godkänt konventionen. Den är öppen för anslutning för såväl medlemsländer i Europarådet som icke-medlemsländer . Hittills har fem länder ratificerat konventionen nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien. Konventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998. Sverige har varken undertecknat eller ratificerat konventionen.

I detta kapitel skall vi inledningsvis översiktligt beskriva vilk a konsekvenser en ratificering av en Europarådskonvention får för nationel l lagstiftning. Därefter lämnar vi en ö versiktlig redogörelse för minoritetsspråksskonventionens innehåll så som den f ramgår av konventionstexten och dess "explanatory report" eller konventionskommentaren, som vi kommer att kalla den i den fortsatta framställningen.

2.1Vad är en Europarådskonvention och vilka konsekvenser får en ratificering av en konvention?

Inom Europarådet samarbetar medlemsländerna inom många olika sak - områden såsom mänskliga rättigheter, ekonomiska och socia la rättigheter samt frågor som rör massmedia, utbildning och kultur. Regionala oc h kommunala frågor behandlas också inom ramen för samarbetet. Samarbe - tet utmynnar ofta i olika typer av internationella dokument, eller traktat som de brukar kallas i folkrätten. Dessa kan vara av olika slag såso m rekommendationer, resolutioner och konventioner. Rekommendationerna och resolutionerna är inte folkrättsligt bindande för medlemsstat erna utan har

Minoritetsspråkskonventionen

SOU 1997:192

karaktären av riktlinjer för medlemss taternas arbete inom olika sakområden. Konventionerna däremot är mellanstatliga avtal som medlemsstaterna blir folkrättsligt bundna av om de väljer att tillträda dem.

Eftersom Europarådet är en mellanstatlig organisation väljer medlemsstaterna efter det att Europarådet antagit en konvention, om de önska r tillträda konventionen eller inte.

Det finns olika sätt för hur en stat kan tillträda en konvention och bl i bunden av den. När det gäller Europarådets konventioner är det vanlig t att det i konventionerna föreskrivs att tillträde skall ske genom at t medlemsländerna först underte cknar konventionen och senare ratificerar den. Medlemsstaterna blir folkrättsligt bundna av konventionen förs t genom ratificeringen, medan undertecknandet i princip innebär att medlemsstaterna åtagit sig att avhålla sig från handlingar som skull e omintetgöra konventionens ändamål och syfte (jfr, artikel 18 i Wienkonventionen om traktaträtten).

Att en stat blir folkrättsligt bunden av en konvention innebär att staten blir skyldig att uppfylla de förpliktelser som bestämmelserna i konven - tionen innehåller. Detta kan uttryckas så att en stat, som anslutit sig till en traktat (exempelvis en konvention) är folkrättsligt förpliktad att se till att dess organ — exekutiva, judiciella, legislativa, administrativa — har möjlighet att ge tillämpli ghet åt traktatens bestämmelser och även gör så (Eek, Bring, Hjerner; Folkrätten, fjärde uppl.).

De folkrättsliga förpliktelserna enligt en konvention kan uppfyllas p å olika sätt av staten. Det kan ske antingen genom att konventionens bestämmelser blir direkt gällande rätt i staten eller genom att state n inkorporerar/transformerar konventionens bestämmelser så att de blir en del av den nationella lagstiftningen. Sverige tillämpar metoden att inkorporera/trans-formera innehållet i de konventioner som Sverige tillträder. Vid inkorporering införlivas bestämmelserna i exempelvis e n konvention med nationell lagstiftning genom föreskrift i lag eller annan författ ning och blir genom detta förfarande gällande nationell rätt. Vi d transformation införlivas kon-ventionens bestämmelser i nationell rät t genom att de ges motsvarighet i nationell lagstiftning eller åtgärder i övrigt.

Om transformation väljs undersöks först i vad mån konventionen s bestämmelser motsvaras av redan gällande regler i den nationella lagstiftningen eller av nationella åtgärder i övrigt. I den mån nationel l lagstiftning eller nationella åtgärder i övrigt redan har ett materiell t innehåll som motsvarar förpliktelserna i konventionen behöver inge n vidare åtgärd vidtas för att införliva konventionens bestämmelser me d nationell rätt. Om däremot de nationella reglerna saknar motsvarighet till konventionsbestämmelserna eller till sitt innehåll strider mot konventionsbestämmelserna måste en ändring av de nationella reglerna vidtas för att

SOU 1997:192

Minoritetsspråkskonventionen

dessa skall stå i överensstämmelse med konventions bestämmelserna. Det är genom de nationella bestämmelser som redan finns eller införs för att motsvara ett konventionsåtagande som enskilda och myndigheter berörs av konventionens bestämmelser.

Vårt uppdrag innebär att redovisa vilka av minoritetsspråkskon - ventionens bestämmelser som Sverige uppfyller idag med gällande svensk lagstiftning och de nationella åtgärder som i övrigt vidtas till stöd oc h skydd för landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige. Om vi finner at t Sverige med gällande regler inte kan anta konventionen skall vi redovisa vilka författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen liksom konsekvenserna av detta.

2.2Bakgrunden till konventionen och dess syfte

Bakgrunden till konventionen och dess syfte framgår av preambeln eller ingressen till konventionen och konventionskommentaren till denna.

Av dessa framgår att skyddet för nationella minor iteter på senare år har rönt ett allt större intresse inom Europa, inom Europarådet såväl so m inom EU och Europeiska Säkerhetskonferensen. Inom Europarådet ka n förutom minoritetsspråkskonventionen främst nämnas ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter av den 1 februari 1995. Ramkonventionen behandlas av sektion II av Minoritetsspråkskommittén.

Inom EU finns flera resolutioner från EU-parlamentet som innebär stöd för nationella minoriteters rättigheter. EU stöder också ekonomiskt de n fristående Europeiska Byrån för mindre använda sp råk EBLUL (ca 90 % av dess budget utgörs av EU-medel) som arbetar för minoritetsspråken i Europa. När det gäller samarbetet inom Europeiska Säkerhetskonferensen kan särskilt slutakten från Helsingfors år 1975 och dokumentet frå n Köpen hamnsmötet år 1990 nämnas. Båda dokumenten innehålle r rekommendationer till medlemsstaterna att på olika sätt vidta åtgärder till skydd och stöd för nationella minoriteter, deras språk, kultur m.m.

Det har i internationella sammanhang visat sig vara politiskt mycket svårt att enas om en definition av begreppet nationell minoritet. Av denna anled-ning innehåller exempelvis varken ramkonventionen eller minoritetsspråkskonventionen någon sådan definition. När det gälle r minoritetsspråkskonventionen behövs dock inte någon sådan definitio n eftersom den inte är inriktad på att tillförsäkra personer som tillhö r nationella minoriteter individuella rättigheter utan på att ge skydd å t landsdels- eller minoritetsspråken som sådana.

Minoritetsspråkskonventionen

SOU 1997:192

Det övergripande syftet med minoritetsspråkskonventionen sägs i ingressen till konventionen och i konventionskommentaren vara kulturellt. Genom att skydda och främja historiska landsdels- eller minoritetsspråk som av hävd talas i Europa vill man bidra till att bevara och utveckla Europas mångkulturella arv och flerspråkighet ino m nationsgränserna.

Det betonas dock att avsikten med konventionen inte är att stödj a minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken eller att stödj a strävanden att segregera de grupper av befolkningen i en stat som använder landsdels- eller minoritetsspråk från den övriga befolkningen. Syftet är istället att uppmuntra till kunskap i flera språk inom staterna och ömsesidig förståelse mellan olika språkgrupper bl.a. när det gäller d e olika gruppernas historia och kultur.

För att uppnå syftet att bevara minoritetsspråken i Europa räcker de t enligt konventionen inte att förbjuda diskriminering vad gäller anvä ndandet av språken. Förbud mot sådan diskriminering har länge funnits i exempelvis Europarådskonventionen om medborgerliga fri- och rättigheter (artikel 14) och i FN:s konvention om medborgerliga fri- och rättigheter (artiklarna 2, 14, 26 och 27).

Om landsdels- eller minoritetsspråken skall kunna överleva trots de n språkliga likriktning som bl.a. massmedia och urbaniseringen medverkat till, krävs enligt minoritetsspråkskonventionen utöver förbud mo t diskriminering också aktivt stöd från medlemsstaternas regeringar fö r användandet av landsdels- eller minoritetsspråken. Detta gäller framfö r allt användandet av dessa språk i den offentliga sfären.

Minoritetsspråkskonventionen innehåller därför utöver bestämmelse r som förbjuder diskriminering av landsdels- och minoritetsspråk ocks å bestämmelser som innebär konkreta åtgärder till stöd för användandet av landsdels- eller minoritetsspråk. Dessa bestämmelser täcker in mång a samhällsområden såsom utbildning, rättsväsende, offentlig förvaltning , massmedia, kultur, närings- och samhällsliv och utbyte ö ver nationsgränserna.

De bestämmelser i konventionen som behandlar användning a v landsdels- eller minorietsspråk i utbildning och massmedia sägs var a avsedda att, så långt som möjligt, garantera att landsdels- eller minoritet s- språk används där, medan bestämmelser som rör användningen a v språken i juridiska, administrativa, ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang syftar till att tillåta att språken används i dessa sammanhang .

Även om konventionen inte har som direkt syfte att stödja de na tionella minoriteterna förtjänar det att påpekas a tt landsdels- eller minoritetsspråken är en mycket viktig del av de nationella minoriteternas kultur och

SOU 1997:192

Minoritetsspråkskonventionen

identitet. Genom det stöd konventionens bestämme lser ger för landsdels- eller minoritetsspråkens bevarande och utveckling stöds därför också de nationella minoriteterna.

2.3Språk som omfattas av minoritetsspråkskonventionen

I artikel 1 i konventionen finns en rad definitioner av begrepp såsom "lands-dels- eller minoritetsspråk", "territorium där landsdelselle r minoritetsspråk används" samt "territoriellt obundna språk". Genom dessa definitioner avgränsas konventionens tillämpningsområde. De språk som inte faller inom konventionens definitioner omfattas således inte av dess bestämmelser.

För att ett språk skall omfattas av konventionens tillämpning skall det enligt artikel 1punkt a) uppfylla två huvudkrav,

—språket skall användas av hävd i ett visst territorium inom en stat av medborgare i staten, (invandrarspråk omfattas inte av konventionen) och

—språket skall vara annorlunda än det officiella språket ( dialekter omfattas inte av konventionen).

Av artikel 1 punkt b) framgår också som ett ytterligare krav för konventionens tillämpning att det territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används är ett område där e tt språk används av ett så stort antal personer att det motiverar en tillämpning av konventionens bestämmelser p å språket.

Uttrycket "av hävd" i artikel 1 och "historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Europa" i ingressen, markerar att konventionens bestämmelser bara gäller de historiska språk som talats under en lång tid i en stat oc h fortfarande talas där. Konventionen omfattar inte de nya språk som til l följ d av invandring numera talas i de europeiska länderna. När ett språk övergå r från att vara ett invandrarspråk till att vara ett landsdelselle r minoritetsspråk har inte angetts i konventionen eller dess kommentar. Men det anses fullt möjligt att ett språk som först är ett invandrarspråk så småningom övergår till att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk.

Språket måste klart skilja sig från det officiella språket i landet . Konventionen omfattar inte lokala varianter eller dialekter av samma språk. I konventionskommentaren konstateras, att frågan om ett sätt at t uttrycka sig skall anses som en dialekt eller ett språk, är mycket omdiskuterad. Eftersom denna fråga inte kan avgöras enbart utifrån strik t lingvistiska kriterier utan bl.a. är beroende av psyko-sociologiska och politiska faktorer anvisar inte konventionen några riktlinjer för hur fr ågan

Minoritetsspråkskonventionen

SOU 1997:192

skall lösas i enskilda fall utan lämnar avgörandet till berörda myndighete r i varje stat i enlighet med den demokratiska processen där.

De språk som konventionen omfattar är främst territoriella språk, de t vill säga språk som av hävd har använts och fortfarande används i nom ett visst geografiskt område i landet. Skälet till detta är att flertalet bestämmelser en stat kan binda sig för i del III i konventionen, och flera a v bestämmelserna i del II, förutsätter att det finns ett bestämt geografisk t område, annat än landet som helhet, där bestämmelserna kan tillämpas . Detta område, som i artikel 1punkt b) benämns "territorium där landsdels- eller minoritetsspråket används", anges i konventionskommentaren vara det område där landsdels- eller minoritetsspråk används av hävd i betydande utsträckning — även om det bara talas av en minoritet — och som motsvarar språkets historiska geografiska bas. Varje stat får själ v definiera detta geografiska område mer exakt.

Ett nyckelbegrepp i det sammanhanget är enligt konventionskommentaren "antal invånare som gör ti llämpning av olika bestämmelser om skydd eller stöd motiverade" . Begreppet förekommer i artikel 1 punkt b) och i inledningen till de flesta av konventionens bestämmelser i del III där innehållet i begreppet återkommer i lite olika utformning. Konventionen anger emellertid inte hur många invånare som skall finnas för att det skal l anses vara befogat att tillämpa en åtgärd, utan lämnar dett a avgörande till staterna, med beaktande av konventionens anda och omständigheterna i varje enskilt fall.

Utanför det geografiska område där språket används av hävd ställer int e konventionen — med vissa undantag — krav på att bestämmelserna i del III skall tillämpas.

Kan ett språk över huvud taget inte bindas till ett bestämt geografisk t område där det använts av hävd, anses det enligt konventionen som et t "territoriellt obundet språk". Detta innebär att endast vissa bestämmelser i del II av konventionen kan tillämpas på språket.

2.4Minoritetsspråkskonventionens uppbyggnad och innehåll

Minoritetsspråkskonventionen innehåller fem delar. I del I finns allmänna bestämmelser. Den innehåller bl.a. de ovan behandlade definitionerna och bestämmelser om vilka åtaganden stater kan göra enligt konventionen och bestämmelser om vad ratifikationsinstrumentet skall innehålla. Del I innehåller också bestämmelser som hänvisar till andra nationella oc h folkrättsliga regler som reglerar landsdels- eller minoritetsspråkens ställning. Slutligen finns i artikel 6 en bestämmelse om att de stater som

SOU 1997:192

Minoritetsspråkskonventionen

ratificerar konventionen har en förpliktelse att informera berörd a myndigheter, organisationer och personer om rättigheter och skyldigheter som följer av konventionen.

Del II innehåller övergripande mål och principer som de stater so m ratificerar konventionen är förpliktade att tillämpa i sin politik, lagstift - ning och åtgärder i övrigt när det gäller landsdels- eller minoritetsspråk.

I del III innefattar åtgärder, inom olika sakområden, för att främja lands - dels- eller minoritetsspråk som har en historisk geografisk bas.

I del IV finns regler om Europarådets övervakning av konventionen s tillämpning i de länder som ratificerat konventionen och i del V finns slutbestämmelser som bl.a. innehåller regler om ikraftträdande a v konventionen och möjlighet att göra reservationer.

Åtaganden

Av artikel 2 framgår att minoritetsspråkskonventionen är flexibel på s å sätt att staterna i viss mån kan välja i vilken omfattning man vill binda sig för bestämmelserna i konventionen och på vilken nivå man vill ratificera en viss bestämmelse.

Enligt artikel 2 punkt 1 är en stat som ratificerar konventionen skyldig att tillämpa bestämmelserna i del II på samtliga landsdels- eller minori - tetsspråk som används inom staten och som motsvarar konventionens defi-nition av sådana språk. Detta gäller oavsett om staten omnämne r språket i ratifikationsinstrumentet eller inte. En stat kan dock välja att anmäla reservationer mot alla bestämmelser i del II utom artikel 7 punkt 1 (som anger mål och principer för staternas politik, lagstiftning oc h praxis). I en stat som har ratificerat konventionen omfattas således samtliga språk som faller inom konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk av bestämmelserna i konventionens del II artikel 7 punkt 1.

Så som framgått ovan ger konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk utrymme för olika bedömningar när det gäller om ett viss t språk faller inom definitionen eller inte. Enligt konventionskommentaren är det i sista hand staten själv som får bedöma v ilka av de uttrycksformer som finns i landet som faller in under konventionens definition av "landsdels- eller minoritetsspråk".

När det har fastslagits vilka språk som är landsdels- eller minoritets - språk i en stat kan staten enligt artikel 2 punkt 2 välja att utöver d e obligatoriska bestämmelserna i del II i konventionen också tillämp a bestämmelserna i del III i konventionen på de språk som har en historisk geografisk bas i staten. Väljer landet att ratificera konventionen också beträffande del III måste

Minoritetsspråkskonventionen

SOU 1997:192

detta ske på det i artikel 2 punkt 2 och artikel 3 punkt 1 angivna sättet . Där föreskrivs att de landsdels- eller minoritetsspråk som del III i konventionen skall tillämpas på, skall anges av landet. Dessutom skal l varje land ange vilka punkter och stycken i del III som skall tillämpas på respektive landsdels- eller minoritetsspråk.

När det gäller valet av vilka bestämmelser i del III som skall tillämpas på en stats landsdels- eller minoritetsspråk finns vissa begränsninga r enligt konventionens artikel 2 punkt 2. Dessa är att minst 35 punkter eller stycken skall tillämpas på varje landsdels- eller minoritetsspråk oc h att av dessa minst tre skall vara från artiklarna 8 och 12 samt en från någon av artiklarna 9,10,11 och 13. Staterna har i och med dessa bestämmelser givits en relativt stor valfrihet när det gäller vilka förpliktelser de önskar åta sig beträffande de olika landsdels- eller minoritetsspråken i staten . Som ett exempel kan nämnas att artikel 8 som berör utbildning p å landsdels- eller minoritetsspråk innehåller 26 olika förpliktelser vara v staten bara är skyldig att välja tre.

När en punkt eller ett stycke innehåller flera alternativa förpliktelse r räknas normalt ett av alternativen som en punkt eller ett stycke. Kompletterar alternativen emellertid varandra, som t.ex. är fallet med artikel 9 stycke 1 a iii) och a iv), räknas de som två punkter och stycken.

De alternativa förpliktelserna innebär att staterna har möjlighet att i stor utsträckning välja olika nivåer på sina åtaganden.

Bestämmelser till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken

I del II och del III i konventionen finns de materiella bestämmelser som är avsedda att ge landsdels- eller minoritetsspråken det stöd och skyd d som de behöver för att kunna bevaras och stärkas.

I del II finns de obligatoriska mål och principer som varje stat som ratificerar konventionen skall tillämpa beträffande de landsdelselle r minorietsspråk som finns i staten. Dessa mål och principer ses som nödvändiga för att bevara landsdels- eller minoritetsspråken. Det går därför inte att i samband med ratificeringen av konventionen göra förbehåll för dessa.

I del III finns de mer detaljerade bestämmelser som varje stat kan välja att ratificera för de språk som har en geografisk historisk bas.

Målen och principer som finns angivna i del II, artikel 7 punkt 1, kan sammanfattas i följande punkter,

— erkännande av de landsdels- eller minoritetsspråk som finns i staten som ett uttryck för kulturell rikedom,

SOU 1997:192

Minoritetsspråkskonventionen

—respekt för varje landsdels- eller minoritetsspråks geografi ska område, t.ex. när ny administrativ indelning av landet övervägs,

—åtgärder för att förenkla och/eller uppmuntra användningen av sådana språk såväl i tal som skrift, såväl i privata som offentliga sammanhang,

—lämpliga åtgärder för undervisning och studium av och i landsdels - eller minoritetsspråk,

—stöd för utbyte mellan grupper som talar landsdels- eller minoritets - språk i identiskt eller liknande former, både inom staten och öve r nationsgränserna.

De bestämmelser som finns i övriga punkter i del II är,

—i artikel 7 punkt 2, ett krav att avlägsna de diskriminerande åtgärder som kan finnas mot användningen av landsdels- eller minoritetssprå k samt att — om det behövs för att öka jämlikheten mellan olika språk — godkänna viss positiv diskriminering till förmån för dessa språk,

—i artikel 7 punkt 3, ett krav att främja åtgärder som ökar förståelsen mellan olika språkgrupper i landet samt

—i artikel 7 punkt 4 ett krav att ta hänsyn till önskemål från dem som talar landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder som berör dessa språk skall vidtas.

Konventionens del II innehåller en bestämmelse i artikel 7 punkt 5 o m hur målen och principerna i del II i konventionen skall tillämpas p å territoriellt obundna språk. I konventionskommentaren konstateras att en förutsättn ing för att en del av principerna och målen i del II — likso m bestämmelserna i del III — skall kunna tillämpas, är att det finns e n bestämd historisk geografisk bas för språken. Eftersom en sådan hist orisk geografisk bas inte finns för de territoriellt obundna språken kan bara en del av målen och principerna i del II och ingen av bestämmelserna i del III tillämpas på dessa språk.

Av bestämmelserna i del II framgår att artikel 7.1 tillämpas inom d e territorier där landsdels- eller minoritetsspråk används och i enlighet med situationen för varje språk (jfr när det gäller innebörden av detta begrepp vad som sagts ovan), medan bestämmelserna i artikel 7.2, 7.3 och 7.4 inte innehåller någon sådan begränsning.

Del III av konventionen innehåller bestämmelser som innebär precisera - de och konkreta åtgärder till skydd och stöd för användandet av landsdels - eller minoritetsspråk med en geografisk historisk bas.

Minoritetsspråkskonventionen

SOU 1997:192

Bestämmelserna i del III täcker en rad olika sakområden. Varje artikel omfattar ett sakområde,

—artikel 8 utbildning,

—artikel 9 rättsväsendet,

—artikel 10 förvaltningsmyndigheter och samhällsservice,

—artikel 11 massmedia,

—artikel 12 kulturell verksamhet och kulturella inrättningar,

—artikel 13 ekonomiska och sociala förhållanden

—artikel 14 utbyte över gränserna.

Av dessa bestämmelser framgår att de flesta förpliktelserna i kon - ventionen är begränsade till de geografiska områden där landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd.

De förpliktelser enligt konventionens del III som — om ett land väljer att ratificera dessa bestämmelser — gäller i hela landet, dvs även utanför de områden där landsdels- eller minoritetsspråket används av hävd är,

—artikel 8 punkt 2, undervisning på, eller i landsdels- eller minoritetsspråken,

—artikel 9 punkt 2, att inte vägra godkänna giltigheten av juridisk a dokument endast på grund av att de avfattats på ett landsdels- eller minoritetsspråk,

—artikel 9 punkt 3, att tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk på dessa språk,

—artikel 10 punkt 5, att tillåta släktnamn på landsdels- eller minoritetsspråk,

—artikel 11 punkt 2, att garantera friheten att ta emot TV- och radioutsändningar på landsdels- eller minoritetsspråk samt friheten att ta emo t information i övrigt på dessa språk,

—artikel 12 punkt 2, att tillåta, uppmuntra och /eller tillhandahåll a lämplig kulturell verksamhet och kulturella inrättningar på dessa språ k eller med anknytning till dessa språk,

—artikel 12 punkt 3, att ta vederbörlig hänsyn till landsdelselle r minoritetsspråken och den kultur dessa ger uttryck för när landet sprider sin kultur utomlands,

—artikel 13 punkt 1, att i olika typer av ekonomisk och social verksamhet se till att ta bort förbud mot och praxis som motverkar användningen av landsdels- eller minoritetsspråk i sådana sammanhang och

—artikel 14 punkt a) och punkt b) att på det internationella planet, bilateralt och multilateralt, verka för att landsdels- eller minoritetsspråken främjas.

SOU 1997:192

Minoritetsspråkskonventionen

Övervakning av konventionens tillämpning

Del IV av konventionen innehåller bestämmelser för hur Europarådet , dess medlemsstater och allmänheten skall kunna kontrollera att de stater som ratificerat konventionen uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Öv ervakningen av konventionens tillämpning kan sägas vara a v politisk natur.

Kontrollen skall ske genom att de stater som ratificerar konventionen var tredje år skall inge en rapport till Europarådet med en redogörelse för hur staterna praktiskt har omsatt sina åtaganden enligt konventionen. Rapporterna skall offentliggöras.

I Europarådet granskas rapporterna av en expertkommitté bestående av en medlem från vart och en av de stater som ratificerat konventionen. Medlemmarna i expertkommittén väljs av Europarådets ministerkommitt é på förslag från respektive stat som ratificerat konvent ionen (varje stat ger in en lista med förslag på personer som ministerkommittén kan välj a mellan). Expertkommitténs medlemmar skall stå fria gentemot staternas regeringar och vara erkänt skickliga och erfarna i frågor som rö r landsdels- eller minoritetsspråk.

Organisationer eller sammanslutningar i den stat som har lämnat in rapporten — t.ex. sådana organisationer som representerar dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk — får lämna synpunkter til l Europarådets expertkommitté om hur de anser staten följt sina åtaganden enligt del II och del III i konventionen. Expertkommittén utformar på grundval av de rapporter staterna lämnat in och med hänsyn taget till de synpunkter oberoende organisationer eller sammanslutningar kan ha lämnat, en rapport till Europarådets ministerkommitté. Innan expertkommittén överlämnar sin rapport till ministerkommittén skall staterna f å tillfälle att kommentera rapporten.

Rapporterna från expertkommittén får offentliggöras av minister - kommittén om den beslutar att så skall ske. Om ministerkommittén anser att det finns anledning till det kan rekommendationer ges till staten med anledning av rapporten.

SOU 1997:192

3Andra länders ratificering av konventionen

Fem länder har fram till i december 1997 ratificerat minoritetsspråkskonventionen, nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna oc h Kroatien i nu nämnd ordning. Konventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998.

I det följande kommer en närmare redogörelse ges för hur Norge oc h Finland valt att ratificera konventionen och för den nationella lagstiftning och åtgärder i övrigt man i respektive land har till stöd och skydd fö r landsdels- eller minoritetsspråken där. Motsvarande redogörelse fö r Ungerns och Nederländernas ratificering och nationella bestämmelser är mer ö versiktlig eftersom vi ansett att de nordiska ländernas nationella åtgärder är av störst intresse för oss. Någon redogörelse för Kroatien s ratificering och nationella bestämmelser där kan inte lämnas på grund av att Kroatien ratificerat konventionen kort innan utredningstidens slut.

Gemensamt för de fyra första länder som ratificerat konventionen är att man i dessa länder redan innan ratificeringen haft nationell lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stö d för landsdels- eller minoritetsspråken. Dessa nationella regler har utgjort grunden för ratificeringen a v minoritetsspråkskonventionen.

3.1Norge

3.1.1Ratificeringen av konventionen

Norge var det första land som ratificerade minoritetsspråkskonventionen. Innehållet i Norges ratifikationsinstrument framgår av bilaga 2. Där anges att Norge ratificerar bestämmelserna i del I, II, IV och V i konventionen samt 46 närmare angivna punkter och stycken i del III av konventionen för det samiska språket.

Inget annat språk än samiska nämns i ratifikationsinstrumentet. Såsom framgått av föregående kapitel gäller dock del II i konventionen fö r samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i de stater som ratificerar konventionen oavsett om de nämns i samband med ratificeringen eller inte.

I Norge talas, liksom i Sverige och Finland, flera olika varieteter av samiska bland vilka nordsamiskan dominerar. Norge har emellertid valt

Andra länders ratificering av konventionen SOU 1997:192

att ratificera konventionen för samiska som ett språk och i stora dela r öv erlämnat frågan om vilka insatser som skall göras för språkets olik a varieteter till det norska sametinget.

Samråd med representanter för samerna skedde innan man beslutad e vilka punkter och stycken som skulle ratificeras.

3.1.2Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

I Norge finns en rad lagar och åtgärder i övrigt till skydd och stöd fö r samernas kultur och språk m.m. Den grundläggande bestämmelsen finns intagen i den norska grundlagen där det i § 110 A, sedan år 1988 , föreskrivs att det åligger statens myndigheter att skapa sådana förutsättningar att den samiska befolkningen kan bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt sociala arv.

Det samiska språket ges särskilt skydd och stöd inom en rad olik a samhällsområden. De flesta bestämmelser som reglerar rätten att anv ända samiska finns intagna i samelovens språkregler från år 1992, då sam iskan också blev likställt med norska som ett officiellt språk i Norge. Dess a regler utgör stommen i det norska regelverk som utgjorde grunden fö r Norges ratificering av minoritetsspråkskonventionen för det samisk a språket.

Samelagens språkregler, tredje kapitlet i Sameloven

Samelagens språkregler gäller i huvudsak inom ett begränsat geografiskt område, förvaltningsområdet för samiskt språk. Förvaltningsområde t utgörs av sex kommuner: Karasjok, Kautokeino, Nesseby, Porsanger, Tana och Kåfjord. Utanför förvaltningsområdet gäller bara ett begränsat antal av språkreglerna.

Syftet med språkreglerna sägs vara att bevara och utveckla det samiska språket och särskilt att stärka användningen av språket i offentlig a sammanhang. Språkreglerna berör användning av samiska bl.a.,

—vid kontakt med lokala och regionala myndigheter

—inom hälsovårdssektorn och den sociala sektorn

—inom rättsväsendet

—inom kyrkan

—inom utbildningsväsendet

SOU 1997:192

Andra länders ratificering av konventionen

Inom förvaltningsområdet har man, om man själv använder sig a v samiska i kontakten med lokala offentliga organ (antingen dessa är kommunala, fylkeskommunala eller statliga), rätt att få svar på samisk a både vid muntliga och skriftliga kontakter med myndigheten.

Om man själv i skrift använder sig av samiska i kontakten med et t regionalt organ (dvs. ett fylkeskommunalt eller statligt organ), som har en eller flera av förvaltningsområdets sex k ommuner som tjänsteområde, har man rätt att få skriftligt svar på samiska.

Alla som önskar att använda samiska för att tillvarata sina egn a intressen i kontakt med lokala och regionala hälsovårds- eller sociala institutioner har rätt att bli bemötta på samiska, både skriftligen oc h muntligen.

I kontakt med rättsväsendet inom förvaltningsområdet har man rätt att använda sig av samiska. Med rättsväsendet avses, domstolar, länsmän , polis, åklagare, fängelse och kriminalvård i frihet. För dessa myndigheter gäller samma regler som för andra lokala och regionala organ ino m förvalt-ningsområdet. Därutöver gäller särskilda regler om utökad e rättigheter att använda samiska inom rättsväsendet.

För domstolar vars ämbetskrets helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet gäller att envar får använda samiska i inlagor i rättegång och att samiska får användas vid muntliga kontakter med domstolen och unde r muntliga förhandlingar i domstol. Rätten att använda samiska unde r muntliga förhandlingar i domstol innebär emellertid inte att en samisktalande person som kan norska kan kräva att alla i t.ex. en rättegång, skall tala samiska eller att det som sägs på norska skall tolkas till samiska. Om någon begär det kan rättens ordförande emellertid besluta att förhand - lingsspråket skall vara samiska. Behövs översättni ng eller tolk skall detta betalas av staten.

För polis- och åklagarväsendet gäller om deras verksamhetsområde helt eller delvis omfattar samma geografiska område som förvaltningsområdet , att envar har rätt att tala samiska vid bl.a. förhör på myndighetens kontor och vid muntlig anmälan. Intagna på fängelseanstalt i Troms oc h Finnmark har också rätt att tala samiska.

Inom Norska kyrkan i förvaltningsområdet har envar rätt att få barndop , vigsel, nattvard, själavård m.m. förrättade på samiska.

För att göra det möjligt för tjänstemän hos lokala och regionala offentliga organ att uppfylla språkreglernas krav om bemötande på samisk a innefattar språkreglerna regler om möjlighet till tjänstledighet med lön fö r tjänstemän inom förvaltningsområdet för att lära sig samiska.

Språkreglerna innehåller också regler om att lagar och föreskrifter som är av särskilt intresse för hela eller delar av den samiska befolkninge n skall översättas till samiska. Kungörelser från offentliga organ ino m förvaltningsområdet , som riktar sig till hela eller delar av befolkningen i

Andra länders ratificering av konventionen

SOU 1997:192

förvaltningsområdet, skall avfattas både på samiska och norska.

När det gäller utbildning i eller på samiska finns regler om att alla elever i grundskolan i samiska distrikt har rätt till undervisning i eller på samiska. Utanför detta område finns en sådan rätt om minst tre eleve r begär det. Kommunerna i förvaltningsområdet kan besluta att samisk a skall vara obligatoriskt i grundskolan. I viss omfattning finns också rät t att lära sig samiska inom ramen för vuxenutbildning och på staten s bekostnad.

I språkreglerna berörs också Samiskt språkråd. Språkrådet har bl.a. till uppgift att bevara, stärka och utveckla samiskt språk i Norge. De ge r vägledning och information i språkfrågor och har listor över kvalificerad e översättare och tolkar.

Vad gäller tillämpningen av de norska språkreglerna för samiska ha r man vid kommitténs kontakter med norska regeringstjänstemän uppgett att samelovens språkregler fortfarande är så nya att de inte är hel t genomförda i praktiken. Man har emellertid uppmärksammat att det finns svårigheter att rekrytera tillräckligt många lärare i samiska språket . Tjänstemän vid myndigheter behärskar inte heller samiska i d en utsträckning som skulle behövas. Det finns också brist på läromedel på samiska.

Positiva effekter som man märkt till följd av språklagstiftningen är att allt fler talar samiska och att man i allt större utsträckning begär att bl i bemött på samiska i olika offentliga sammanhang. Nordsamisk an, som är den varietet av samiska som används inom förvaltningsområdet fö r samiskt språk, har stärkts och utvecklas i positiv riktning. Det är svårare att bevara de mindre utbredda varieteterna av samiska, lulesamiska och sydsamiska, som inte används i förvaltningsområdet.

Utöver samelovens språkregler bör några andra åtgärder av betydelse för ratificeringen av konventionen nämnas nämligen att det sedan lång tid tillbaka finns regelbundna utsändningar på samiska via norsk radio, NRK, och vissa TV-program på samiska. Norska staten täcker alla kostnader fö r produktion av litteratur på samiska.

3.1.3Kostnader

Vad gäller kostnaderna för de nationella åtgärder som vidtagits för at t stödja och utveckla det samiska språket i Norge kan allmänt sägas att ma n från norsk sida anser att de mest kostnadskrävande åtgärderna ä r utbildning av personal, tjänstemän, tolkar och översättare samt fram - tagning av läromedel.

SOU 1997:192

Andra länders ratificering av konventionen

Under år 1995 avsattes drygt 16,5 miljoner norska kronor för användningen av samiska enligt samelovens språkregler inom kommuner och fylkeskommuner i det samiska förvaltningsområdet. Sametingets språkråd fördelar pengarna mellan kommunerna. Målet är att upprätta en tvåspråkig förvaltning inom dessa kommuner med tvåspråkiga tjänstemän. I dagsläget används dock fortfarande tolk i stor utsträckning av tjänstemän - nen.

3.2Finland

3.2.1Ratificeringen av konventionen

Finland ratificerade minoritetsspråkskonventionen som andra land, i november 1994. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Finland ratificerat 59 punkter och stycken i del III i konventionen för samiska som ett landsdels- eller minoritetsspråk samt 65 punkter och stycken fö r svenska som ett mindre allmänt använt officiellt språk (se artikel 3 punkt 1 i konventionen). Det anges också att Finland åtar sig att i vederbörliga delar tillämpa del II av konventionen på romani och på andra territoriellt obundna språk i Finland.

Samiska används i Finland i flera olika varieteter, nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Finland har dock liksom Norge valt att ratificera konventionen för samiska som ett språk. När det gäller svenska har Finland valt att utnyttja konventionens bestämmelse i artikel 3 och ratificera vissa bestämmelser i del III i konventionen för svenska som ett officiellt språk som används mindre allmänt.

Skälet till att man i ratifikationsinstrumentet särskilt nämnt romani som ett territoriellt obundet språk i Finland är, enligt de uppgifter vi fått, at t man på detta sätt vill markera den vikt man från finsk sida lägger vid att stödja romernas kultur och språk. Ett annat skäl är att det finns mång a romer i Finland, ca 6 000—7 000 personer och att dessa i motsats till andra minoritetsgrupper begärt att konventionens bestämmelser skal l tillämpas på deras språk.

Såsom framgått av föregående kapitel gäller del II i konventionen fö r samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i de stater som ratificerar konven-tionen oavsett om de nämns i samband med ratificeringen eller inte. Villkoret är att språken uppfyller konventionens krav på et t landsdels- eller minoritetsspråk.

Beträffande samtliga tre språk som nämnts i ratifikationsinstrumente t fanns redan gällande lagstiftning och nationella åtgärder i övrigt till skyd d och stöd för dessa språk som kunde utgöra grunden för en ratificering.

Andra länders ratificering av konventionen

SOU 1997:192

Någon ny lagstiftning ansågs således inte behövas med anledning a v ratificeringen.

Innan Finland beslöt vilka åtaganden i konventionen som Finlan d skulle binda sig för att tillämpa, samrådde man med den svensktaland e minoriteten företrädd av Svenska Finlands folkting, med samern a företrädd av delegationen för sameärenden och med romerna geno m delegationen för zigenarärenden.

3.2.2Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

Den grundläggande rätten att använda svenska, samiska och roman i tillförsä kras i § 14 i den finska regeringsformen. Där slås det fast at t Finlands nationalspråk är finska och svenska och att envars rätt att i egen sak — hos domstolar och andra myndigheter — använda sitt eget språk, antingen detta är finska eller svenska, skall tryggas i lag. Vidare före - skrivs att det allmänna skall tillgodose båda dessa språkgrupper s kulturella och samhälleliga behov. För samerna, romerna och andr a grupper gäller enligt samma bestämmelse att de har rätt att bevara oc h utveckla sitt språk och sin kultur.

Svenska

Svenskan är som ovan nämnts ett av Finlands två nationalspråk. Utöver skyddet i grundlagen skyddas svenska språket genom språklagen från år 1922. Språklagens regler gäller för domstolar, statliga myndigheter , kommuner och den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar.

De språkliga rättigheterna enligt språklagen är beroende av vilke n språklig status en kommun har. Enligt språklagen indelas finska k- ommuner i enspråkigt finska kommuner, enspråkigt svenska kommuner, tvåspråkiga kommuner med finsk majoritet samt tvåspråkiga kommuner med svensk majoritet. Huvudregeln är att om mindre än 8% av befolk - ningen talar finska/svenska är kommunen enspråkig. Om minoritete n utgör minst 8 % av befolkningen eller 3 000 personer är kommunen tvåspråkig.

I korthet innebär språklagens regler följande.

Vid kontakt med statliga myndigheter såsom domstolar, polis, arbetsförmedling m.m. har en medborgare alltid rätt att använda sitt eget språk. Om ämbetsdistriktet för de statliga myndighe ten är tvåspråkigt har den enskilde också rätt att få svar på det egna språket. Någon sådan rätt finns inte om ämbetsdistriktet är enspråkigt.

SOU 1997:192

Andra länders ratificering av konventionen

Vid kontakt med kommunala myndigheter har den enskilde rätt att använda sitt eget språk i tvåspråkiga kommuner. Är kommunen enspråki g måste emellertid den enskilde använda kommunens språk. Detsamm a gäller det språk myndigheterna svarar den enskilde på.

I tvåspråkiga kommuner och tvåspråkiga statliga ämbetsdistrikt gäller att meddelanden till allmänheten, såsom kungörelser och meddelanden, skall avfattas på båda språken. Skyltar och vägvisare inom sådana områden skall också vara tvåspråkiga.

I annan lagstiftning angående rätt att använda sitt modersmål finns bl.a . följan de bestämmelser. Viss möjlighet att få tolk på statens bekostnad finns i enspråkiga kommuner i ärenden där enskilds rätt kan stå i konflikt med myndighetens, t.ex. barnskyddsfall eller indragning av körkort. När det gäller utbildning är alla kommuner skyldiga att anordna grundskoleundervisning på svenska respektive finska om det finns minst 13 lågstadieelever som har endera språket som modersmål. Undervisnin g sker i enspråkiga skolor. För daghem finns regler om att kommun skall sörja för att dagvård erbjuds på barnets modersmål. När det gälle r hälsovård finns bestämmelser om att patientens modersmål i möjligaste mån skall beaktas. Inom vissa delar av sjukvården finns en utöka d skyldighet att tillhandahålla sjukvård på patientens modersmål.

Samiska

Utöver det grundlagsstadgande som ovan redovisats finns ytterligare en grundlagsbestämmelse som berör samiska språket. I § 51 a regeringsformen stadgas att samerna som ett urfolk skall tillförsäkras kulturel l autonomi inom sitt hembygdsområde i ärenden som angår deras språk oc h kultur. Därutöver finns i lagar och förordningar olika bestämmelser til l skydd och stöd för det samis ka språket. Viktigast av dessa bestämmelser är lag om användning av samiska hos myndigheter som trädde i kraft år 1992.

Språklagens regler gäller i huvudsak inom samernas hembygdsområde. Hembygdsområdet omfattar Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapplands renbeteslags område i Sodankylä kommun.

Den samiska språklagen innebär i korthet följande. Inom hembygds - området har en same rätt att använda samiska i ärende som gäller honom eller henne, eller i ärende där en same skall höras. Rätten omfattar såväl kommunala myndigheter som områdets alla statliga distriktsmyndigheter och lokala myndigheter och domstolar som har ämbetsdistrikt som täcker någon del av samernas hembygdsområde. Dessutom har en same rätt att använda samiska i kommun eller församling inom hembygdsområdet.

Andra länders ratificering av konventionen

SOU 1997:192

Utanför hembygdsområdet har same rätt att använda samiska vid kontakt med bl.a. länsstyrelsen och länsrätten i Lap plands län, högsta domstolen, justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman. Språklagen innebä r inte att tjänstemän på de olika myndigheter som berörs av språklagen s regler skall kunna samiska. Myndigheterna inom hembygsområdet har i stället en skyldighet att tillhandahålla tolk eller översättning till samiska i sina kontakter med samer som vänt sig till myndigheten och då använt sig av samiska.

Språklagen innehåller också bestämmelser om att kungörelser, meddelanden, anslag och blanketter skall avfattas också på samiska inom samernas hembygdsområde. Sådana lagar och förordningar, statsrådsbeslut m.m. som särskilt berör samerna skall publiceras också på samiska . Myndigheterna bör inom hembygdsområdet enligt lagen förse skyltar och vägvisare också med samisk text.

För att språkreglerna skall kunna tillämpas på ett riktigt sätt behöv s tillgång till tolkar och översättare. Inom sametinget finns en byrå för det samiska språket som ansvarar för att det finns tillgång till tolkar och över - sättare samt för samisk språkvård.

För att uppmuntra tjänstemän att lära sig samiska finns enligt språkreglerna möjlighet för dem som arbetar på statliga myndigheter som omfattas av språkreglernas bestämmelser att få tjänstledigt med lön för utbildning i det samiska språket. Vid tillsättning av statliga tjänster vid myndigheter i samernas hembygdsområde ses kunskaper i samiska som en merit.

Även grundskolelagen, gymnasielagen och lagen om dagbarnvård innehåller bestämmelser av betydelse för det samiska språket. I grund - skolelagen och gymnasielagen sägs att elever som är bosatta ino m samernas hembygdsområde kan undervisas i eller på detta språk. I lagen om dagbarnvård stadgas att kommunerna skall sörja för att dagbarnvård står till buds på barnets modersmål då detta är samiska.

När det gäller tillämpningen av de bestämmelser som gäller till stöd och skydd för det samiska språket har man i Finland angett att det störst a problemet är bristen på lärare i samiska och undervisningsmaterial p å samiska. Särskilt svårt är det att rekrytera lärare till de högre stadierna i skolan. För utbildning av lärare i samiska ges inga särskilda statlig a medel. Däremot har staten under en 10-årsperiod bidragit med ca en och en halv miljon mark till undervisningsmaterial på samiska.

När det gäller kontakter på samiska med myndigheter har språklagens möjligheter att använda samiska vid sådana kontakter hittills utnyttjats i mycket liten utsträckning. Inte heller har många utnyttjat möjligheten att få skrivet material, t.ex. blanketter etc. på samiska. Detta kan, enligt de

SOU 1997:192

Andra länders ratificering av konventionen

uppgifter vi fått, dels ha att göra med att kunskaperna i att l äsa och skriva samiska är dåliga bland den samiska befolkningen, dels att kunskaperna i den vokabulär som behövs i officiella sammanhang är bristfällig.

Romani

I Finland finns en internationellt sett förhållan devis lång tradition när det gäller samarbete mellan företrädare för myndig heter och romer. Sedan år 1956 har det funnits en statlig delegation för zigenarärenden som ida g består av 18 medlemmar varav tio är romer. Delegationen skall främj a den romska befolkningens möjlighet att på likvärdiga villkor delta i samhällslivet samt främja den romska befolkningens ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförhållanden. Utöver denna delegation finns de t fyra regionala delegationer med uppgift att främja den romska befolkningens levnadsförhållanden på det regionala planet. Statliga åtgärder för att främja romsk kultur och språk har framför allt vidta gits sedan 1980-talet. När det gäller stödet och skyddet för språket romani har man i Finland främst vidtagit åtgärder när det gäller utbildning i romani och roms k kultur för både för barn och vuxna. År 1993 tillsattes en ledningsgrup p för zigenarutbildning inom Utbildningsministeriet. Ledningsgruppen skall handlägga alla frågor av principiell natur som rör utbildning av romer , från förskoleutbildning till vuxenutbildning. Hälften av ledamöterna i ledningsgruppen är romer. Ett av syftena med undervisning i romani och romsk kultur och historia är att göra skolundervisning och vuxenunder - visning mer meningsfull för både romska barn och vuxna. Det har tidigare av olika skäl, varit svårt för romer att studera vilket har lett till att de t bland äldre romer finns många med dålig skolunderbyggnad. För at t underlätta undervisningen för ba rn har man i Finland arbetat fram ABC- böcke r i romani. För vuxna anordnas bl.a. sommarkurser i romani oc h finska. Kostnaderna för dessa kurser betalas till hundra procent av finska

staten och är därför kostnadsfria för deltagarna.

3.2.3Kostnader

Allmänt har man uppgett att de största kostnaderna för stöd och skydd fö r det samiska språket består i översättning och tolkning till det samisk a språket.

Andra länders ratificering av konventionen

SOU 1997:192

I propositionen till den samiska språklagen tar man upp kostnader för byrån för det samiska språket, kostnader för åtta tjänster som tolkar och översätt are i de kommuner som ligger inom samernas hembygdsområde samt övriga kostnader för tolkning och öve rsättning. Det har senare visat sig att de sammanlagda kostnaderna för sametinget och språkbyrån fö r statens del uppgått till ca två miljoner mark årligen. Av åtta beräknad e tjänster som tolkar och översättare inom kommunerna i samerna s hembygdsområde har endast en besatts. Kostnaden för denna tjäns t uppgår till ca 500 000 mark årligen, en kostnad som staten stod för d e första åren men som nu faller på kommunerna.

Vad gäller stödet och skydd et för romani avsatte finska staten under år 1996 en och en halv miljon finska mark till ledningsgruppen fö r zigenarutbildning.

3.3Ungern

3.3.1Ratificeringen av konventionen

Ungern ratificerade år 1995 som tredje land minoritetsspråkskonven - tionen. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Ungern åtar sig at t tillämpa 47 punkter och stycken i del III i konventionen för fem språk , nämligen kroatiska, tyska, rumänska, slovakiska och slovenska.

Utöver de språk som nämns i ratifikationsinstrumentet har Ungern i nationell lagstiftning slagit fast att det finns ytterligare åtta språk elle r sammanlagt tretton språk, som anses som minoritetsspråk i Ungern. Dessa språk är armenska, bulgariska, grekiska, kroatiska, tyska, zigenska (romani och sinti), rutenska, polska, rumänska, serbiska, slovakiska, slovenska, och ukrainska. Samtliga tretton språk anses falla inom konventionens tillämpningsområde och bestämmelserna i del II i konventionen kommer således att tillämpas på alla språken. Skälet till att man valt att bara nämna fem språk i ratifikationsinstrumentet är enlig t uppgift att dessa språk funnits under längst tid i Ungern och talas av flest personer. Åtgärder till stöd och skydd för dessa fem språk finns ocks å inom de olika sakområden såsom undervisning, offentlig förvaltning m.m . som konventionen täcker, vilket underlättat ratificeringen av del III i konventionen för språken. Enligt uppg ift är målet att Ungern, så snart de ekonomiska förutsättningarna finns, skall ratificera del I II i konventionen också för de åtta språk som nu inte omfattas av ratificeringen a v bestämmelserna i del III i konventionen.

Ungern har valt att ratificera samma punkter och stycken i del III fö r samtliga de fem språk som omfattas av ratifikationen. I stort sett fanns

SOU 1997:192

Andra länders ratificering av konventionen

redan innan ratificeringen nationell lagstiftning angående stöd och skydd för landsdels- och minoritetsspråk, som kunde ligga till grund för ratifice - ringen. Man avser att tillämpa de bestämmelser man ratificerat i del III i hela landet. Som angetts i kapitel fyra är huvudavsikten med bestämmelserna i del III i konventionen att dessa skall tillämpas inom ett begränsat geografiskt område i respektive land motsvarande det område där språket används av hävd. Skälet till att man i Ungern har valt att ändå tillämp a konventionens bestämmelser i del III över hela landets territorium är att de som använder de olika minoritetsspråken i Ungern alltid har vari t spridda över hela landets territorium och det så ledes inte går att definiera geografiska områden där språken har talats av hävd.

3.3.2Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

En nationell lag framför andra gjorde det möjligt för Ungern att ratificera minoritetsspråkskonventionen, nämligen lagen om nationella och etniska minoriteters rättigheter från år 1993. I denna anges vilka kriterier so m skall vara uppfyllda för att en grupp skall anses som en nationell oc h etnisk minoritet liksom vilka minoriteter som för närvarande uppfylle r dessa kriterier. De motsvarar de ovan nämnda tretton minoritetsspråken i Ungern. Lagens bestämmelser omfattar enligt sin lydelse inte invandrare eller flyktingar. Lagens syfte är att hindra assimilering och tillförsäkr a nationella och etniska minoriteter rätt till sin egen identitet, språk, kultur och traditioner.

Ett viktigt inslag i lagen är möjligheten för nationella minoriteter at t efter allmänna val inrätta lokala självstyrande minoritetsorgan som har till uppgift att bevaka minoriteternas intressen hos kommunala myndigheter och beslutande församlingar. Lagen föreskriver att kommunala beslu t rörande utbildning, lokal massmedia, användning av minoritetsspråk m.m . bara får fattas efter hörande av de lokala minoritetsorganen om beslute t berör minoritetsbefolkningen.

Lagen tillförsäkrar också minoriteterna inflytande på det nationella pl anet bl.a.genom regler om val till ett nationstäckande minoritetsorgan och en ombudsman som skall bevaka minoriteternas rättigheter.

Det finns ett särskilt kapitel i lagen som rör rätt till undervisning i eller på minoritetsspråken i daghem och skolor samt statens ansvar att bekosta utbildning av lärare och undervisningsmaterial för dessa ändamål. I samma kapitel anges att tillgången till litteratur på minoritetsspråken skall tillförsäkras genom ett nätverk av minoritetsbibliotek.

Ett särskilt kapitel ägnas användandet av minoritetsspråken. Där anges att alla har rätt att använda sitt modersmål i alla sammanhang i Ungern.

Andra länders ratificering av konventionen

SOU 1997:192

Vad detta närmare innebär skall anges i en särskild lag. I kapitlet ange s vidare att alla har rätt att i domstol använda sitt eget modersmål. De t anges också att alla har rätt att använda sitt modersmål i parlamentet och kommunala församlingar. Det föreskrivs vidare att alla kommunala org an på begäran av minoritetsorgan skall publicera alla beslut, blanketter m.m. också på minoritetsspråken samt att skyltar anslag m.m. skall finnas också på minoritetsspråken. Slutligen anges att inom de områden där minoriteter bor skall kunskaper i minoritetsspråk ses som en merit vid tillsättande av tjänster hos lokala myndigheter och myndigheter som ger service till allmänheten.

Lagen innehåller också bestämmelser om rätt till ekonomiskt stöd från staten till de daghem och skolor som ger undervisning i eller på minoritetsspråk samt ekonomiskt stöd till de självstyrande minoritetsorganen.

Vad gäller den praktiska tillämpningen av lagen om nationella och etniska minoriteters rättigheter och åtagandena enligt minoritetsspråk - skonventionen har man angett att konventionens bestämmelser i först a hand kommer att tillämpas i de områden där valen till lokala självstyrand e minoritetsorgan var framgångsrika under år 1994 och 1995. Det lyckade genomförandet av sådana val indikerar enligt ungerska regeringstjänstemän att det finns många personer som tillhör en minoritet i dess a områden.

3.3.3Kostnader

De uppgifter vi fått när det gäller kostnader för nationell lagstiftning till stöd och skydd för landsdels- eller minoritsspråk i Ung ern är att man inte kan uppskatta kostnaderna för de åtaganden man gjort enligt konventionen förrä n denna träder i kraft eftersom man först då genomför all a planerade nationella åtgärder.

3.4Nederländerna

3.4.1Ratificeringen av konventionen

Nederländerna ratificerade år 1996 som fjärde land minoritetsspråks - konventionen. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Nederländerna åtar sig att tillämpa 48 punkter och stycken i del III i konventionen för frisiska i provinsen Friesland, samt bestämmelserna i del II i konventionen på lågsaxiska språk och bestämmelserna i del II , enligt artikel 7 punkt 5, för jiddisch och romani chib som territoriellt obundna språk.

SOU 1997:192

Andra länders ratificering av konventionen

3.4.2Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

I Nederländerna finns sedan lång tid tillbaka nationella bestämmelser som gjort det möjligt att få undervisning i frisiska inom det obligatorisk a skolväsendet. Numera finns regler som ger dem som använder frisiska möjlighet att få undervisning i frisiska i provinsen Friesland. Det finns också vissa tvåspråkiga sko lor i Friesland där undervisningen bedrivs på frisiska-holländska.

Som en följd av ratificeringen av konventionen omfattar rätten att f å undervisning i frisiska nu också de lägre stadierna i skolan.

Rätten att få använda frisiska i kontakt med myndigheter och rättsvä - sendet i provinsen Friesland är lagfäst. Frisiska språket är också numera inkluderat i nationell förvaltningsrätt och i lagstiftning som berö r utbildning och kultur och i skattelagstiftningen.

Frisiska förekommer regelbundet både i radio och TV och det finn s dagstidningar som till viss del skrivs på frisiska. I provinsen Friesland är det också möjligt att få viss samhällsservice från offentliga organ p å frisiska.

När det gäller ratificeringen av romani chib och jiddisch som territoriellt obundna språk i Nederländerna uppges detta vara ett symboliskt erkän - nande av språken som inte binder de nationella myndigheterna att stödja eller skydda dessa språk.

SOU 1997:192

4 Vilka språk i Sverige är landsdels- eller minoritetsspråk?

Kommitténs bedömning: Vi har funnit att samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib är historiska landsdelselle r minoritetsspråk i Sverige.

Minoritetsspråkskonventionen är enligt konventionskommentaren en kulturkonvention som är ägnad att skydda och stödja historiska landsdels - eller minoritetsspråk. Från Europarådets sida har man överlåtit å t ansvariga myndigheter i de länder som ratificerar konventionen att, med beaktande av konventionens definition i artikel 1, göra en bedömning av vilka språk som är landsdels- eller minoritetsspråk i det egna landet.

Minoritetsspråkskommitténs direktiv innebär att kommittén har i uppdrag att göra en sådan bedömning för svenskt vidkommande. I de t följande skall vi dä rför med utgångspunkt från konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk i artikel 1 och med beaktande av konventionens syfte, göra vår bedömning av vilk a språk i Sverige som är landsdels- eller minoritetsspråk och vilka språk eller dialekter som faller utanför konventionens tillämpning.

Vi vill redan i detta sammanhang understryka att vår bedömning be - gränsar sig till att avgöra vilka språk som faller in under konventionen s tillämpningsområde.

När vi i det följa nde tar ställning bl.a. till den komplicerade frågan om vad som är att anse som ett språk och vad som är att anse som en dialekt sker detta enbart med sikte på konventionens tillämpning. Ett språk som vi inte finner är ett landsdels- eller minoritetsspråk i konventionen s mening kan ändå anses vara ett minoritetsspråk i andra sammanhang . Också i samband med konventionens tillkomst har man uppmärksammat att sådana situationer kan uppkomma. Av artikel 1 punkt b) och av konventionskommentaren framgår exempelvis att konventionen inte kan tillämpas på språk som talas av alltför få personer eftersom detta skull e leda till allt för stora praktiska svårigheter. Även om sådana språk ä r minoritetsspråk bör de inte ses som landsdels- eller minoritetsspråk som konventionens bestämmelser skall tillämpas på.

Vi vill också inledningsvis påpeka att om Sverige skulle ratificer a konventionen, så kommer konventionens bestämmelser i del II att gäll a för

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

alla landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som omfattas av konventionens definition av sådana språk medan bestämmelserna i del III bar a kommer att gälla för de språk som Sverige väljer skall omfattas av dem. Språk utan geografisk bas kan enligt konventionen inte omfattas av bestämmelserna i del III.

Vår utgångspunkt har varit att Sverige vid en eventuell anslutning til l konventionen också kommer att ratificera bestämmelserna i del III för de språk som har en historisk geografisk bas. Vi har därför när vi pröva t frågan om vilka språk som kan omfattas av en svensk tilllämpning a v konventionen också behandlat frågor som har anknytning till tillämpningen av del III i konventionen.

4.1Språk och dialekter i Sverige som inte kan anses omfattade av konventionen

De två huvudkrav som ett språk, enligt definitionen i artikel 1 i konventionen, måste uppfylla för att anses vara ett landsdels- eller minoritets - språk är,

—att språket skall användas av hävd i ett visst territorium inom en sta t av medborgare i staten, (invandrarspråk omfattas inte av konventionen) och

—att språket skall vara annorlunda än det officiella språket (dialekte r omfattas inte av konventionen).

Av artikel 1 punkt b) och konventionskommentaren framgår också at t tillräckligt många personer måste använda ett språk för att konventionen skall kunna tillämpas på språket.

Även om ett språk inte kan uppfylla kravet på historisk geografis k anknytning kan det omfattas av vissa av konventionens bestämmelser i del II såsom ett territoriellt obundet språk.

Med utgångspunkt i definitionen i artikel 1 och konventionens över - gripande syfte skall vi i det följande behandla några språk och dialekter i Sverige som enligt vår uppfattning faller utanför konventionen s tillämpningsområde.

Invandrarspråk

Det första kravet enligt artikel 1 i konventionen, att ett språk skal l användas av hävd, innebär att språket skall ha använts under lång ti d tillbaka i landet och fortfarande användas där. Invandrarspråk omfatta s således inte av

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

konventionen och inte heller språk som har talats i landet men numera inte längre talas där. Tidsgränsen för när ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att vara ett språk som används av hävd i konventionens mening finns inte angiven i konventionen. Det är dock klart att ett språk som först är att anse som ett invandrarspråk i ett land så småningom kan övergå till att anses använt av hävd.

Svensk befolkningsstatistik omfattar inte uppgifter om etnisk tillhörighet eller språktillhörighet. Det är därför svårt att få fram uppgifter so m kan ligga till grund för en bedömning av vilka språk som använts under lång tid i Sverige och fortfarande används i dag. Det står emellertid klart att det i Sverige i dag till följd av invandring från andra länder, tala s många andra språk än svenska. Med få undantag har dock dessa int e använts i Sverige före andra världskriget. Detta har att göra med at t invandringen till Sverige före andra världskriget var mycket begränsad .

När det gäller språk som börjat användas i Sverige först efter andr a världskriget anser vi att de klart faller utanför konventionens tilllämp - ningsområde eftersom de har använts under för kort tid för att de skal l kunna anses använda av hävd. Dessa språk får istället betraktas so m invandrarspråk som faller utanför konventionens tillämpningsområde.

Vi anser inte att det är lämpligt att fastslå någon absolut, generel l tidsgräns för när ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att anses som använt av hävd i Sverige. Det är enligt vår uppfattnin g lämpligare att ta ställning till detta från fall till fall med utgångspunkt frå n varje språks särskilda historia i Sverige. I avsnitt 4.2 behandlar vi därför vart och ett av de språk som vi anser kan bli aktuella att bedöma so m använda av hävd i Sverige och tar ställning till om de kan anses omfattade av konventionen.

Dialekter

Det andra kravet i konventionen, att språket skall vara annorlunda än det officiella språket i staten innebär att dialekter av det officiella språke t undantas från konventionens tillämpningsområde.

Frågan om när ett uttryckssätt skall anses vara en dialekt och när de t skall anses vara ett språk är komplicerad och involverar såväl lingvistiska som sociologiska och politiska bedömningar. Vi hänvisar i denna del till det expertutlåtande som inhämtats från professor Kenneth Hyltenstam , bilaga 3. I konventionen ges inga närmare riktlinjer för bedömningen . Varje land som ratificerar konventionen får självt avgöra vad som är att anse som

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

dialekter av det officiella språket som inte omfattas av konventionens bestämmelser.

För svenskt vidkommande uppkommer i detta sammanhang frågan om hur de genuina dialekter eller folkmål, som finns i Sverige skall betraktas i relation till konventionen. Som exempel på folkmål kan nämna s älvdalsmål, gutniska och skånska. Dessa folkmål talades tidigare i g anska stor utsträckning i olika delar av landet men har till följd av bl.a. störr e rö rlighet i befolkningen, inflyttningen till städerna och massmedias inflytande kommit att talas och förstås av allt färre personer. Ren t lingvistiskt kan folkmålen vara mycket olika nutida rikssvenska. Folkmålen är när a förknippade med den bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia. Det kan därför hävdas att det finns ett intresse av att folkmålen bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien.

Frågan är emellertid om folkmålens kulturhistoriska värde gör att de bö r omfattas av konventionens bestämmelser.

En invändning mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är tveksamt om de kan anses som språk. Den allmänna uppfattningen är no g snarare att de är dialekter och som sådana omfattas de i så fall inte a v konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk. Ett annat skäl mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är ett fåta l personer som använder dem som sitt dagliga uttrycksmedel.

Det viktigaste argumentet mot att tillämpa konventionens bestämmelser på folkmålen är dock enligt vår uppfattning, att en sådan tillämpnin g skulle rimma illa med konventionens syfte. Som vi angett i kapitel två är ett av konventionens övergripande syften att stärka landsdelselle r minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom i domstolar, hos myndigheter, i näringslivet m.m. Det finns enligt vår uppfattning int e någon anledning att stödja de gamla och lokalt färgade uttrycksforme r som folkmålen är, genom en ökad användning av dem i offentlig a sammanhang. Vi tror inte heller att en sådan användning av folkmålen i det offentliga livet skulle stödja folkmålens bevarande.

Vid en samlad bedömning anser vi därför att en tillämpning a v konventionen i Sverige inte kan omfatta folkmålen.

Teckenspråket

Sveriges Dövas Riksförbund har vänt sig till kommittén med en begäran om att konventionens bestämmelser skall tillämpas på teckenspråket som ett territoriellt obundet språk.

Kommittén vill erinra om att teckenspråket redan i dag har en stark ställning i det svenska samhället. Genom beslut av riksdagen år 1981 har

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

Sverige som första land i världen officiellt erkänt teckenspråket so m dö vas modersmål och erkänt dövas rätt till tvåspråkighet avseend e teckenspråket och svenska språket. När det gäller undervisning oc h forskning, anges i läroplanen för specialskolan för döva och hörselska - dade, att teckenspråket och svenska är de två undervisningsspråken, och vid universitetet i Stockholm har forskning i teckenspråket bedrivits sedan år 1972. Samhället tillhandahåller också teckenspråkstolkar för döv a genom landstingens försorg. Enligt Sveriges Dövas Riksförbun d föreligger dock fortfarande brist både på teck enspråkstolkar och teckenspråkslärare.

Att teckenspråket är ett språk är således redan fastslaget i Sverige . Likaså finns bestämmelser och åtgärder till skydd och stöd för teckensprå - ket på flera områden. Den fråga vi har att ta ställning till är om teckenspråket kan anses falla inom definitionen för landsdels- eller minoritets - språk enligt artikel 1 i minoritetsspråkskonventionen och om teckenspråket kan anses omfattat av det övergripande syftet med konventionen.

Det ena kravet på ett landsdels- eller minoritetsspråk enligt artikel 1 i konventionen — att språket skall vara annorlunda än det officiella språke t

— måste anses uppfyllt vad gäller teckenspråket. Det andra kravet enligt konventionen — att språket skall användas av hävd inom staten — skulle kanske kunna anses uppfyllt eftersom det finns uppgifter om att teckenspråket använts i offentliga sammanhang i Sverige så tidigt som år 1875.

Enligt vår uppfattning kan emellertid främjande av teckenspråket inte rymmas inom konventionens övergripande syfte. Konventionen sägs v ara en kulturkonvention som tar sikte på att stödja historiska språk som en de l av Europas mångkulturella arv. Den tar följaktligen i första hand sikte på språkets kulturella funktion. Genom att stödja landsdels - eller minoritetsspråken hoppas man att också stödja den kultur och historia som ä r förbund en med språken och dem som använder dem. Även om döv a själva ser sig som en språklig och kulturell minoritet med teckenspråket som en viktig del av dövkulturen, kan teckenspråkets funktion enligt vår uppfattning inte i första hand ses som kulturell. Språket får snarare i först a hand ses som ett kommunikationsmedel för döva, ett sätt för döva att trot s sitt handikapp kunna kommunicera med omgivningen. De skäl som finns för att stödja teckensp råket ligger därför enligt vår uppfattning vid sidan av konventionens huvudsakliga syfte som en kulturkonvention.

Det nyss anförda hindrar i och för sig inte att man skulle kunn a utsträcka och anpassa en tillämpning av konventionens bestämmelser till teckenspråket. Vi anser emellertid inte att det finns någon anledning att göra detta. Teckenspråket har redan i dag en officiell ställning som språk i Sverige. I

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

och med detta och de åtgärder som redan i dag vidtas från samhällets sid a till stöd för teckenspråket, skulle en ratificering av konventionen fö r teckenspråket som ett territoriellt obundet språk, enligt vår bedömning , inte leda till något ytterligare stöd för språket.

Teckenspråket skall därför enligt vår uppfattning inte omfattas av e n eventuell svensk ratificering av minoritetsspråkskonventionen.

4.2Landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige

I det föregående har vi angett att d et finns anledning att närmare granska några språk i Sverige som har talats i landet under lång tid för att se om de uppfyller konventionens krav på landsdels- eller minoritetsspråk.

Som vi ovan har angett förs inte statistik i Sverige över språktillhörighe t eller etnisk tillhörighet. Detta försvårar naturligtvis bedömningen av vilka språk som kan anses använda av hävd i Sverige. Före andra världskriget var emellertid befolkningen i Sverige mycket homogen vilket påpekas i den då redovisade statistiken (se t.ex. SOS år 1930, V och år 1910, IV , Folkräkningen den 31.12). I inledningen till 1910 års statistik om folkmängdens fördelning efter hushåll, trosbekännelse, födelseort m.m . anges att de enda väsentliga undantagen från denna homogenitet ä r "lappar och finnar". Annan statistik visar att det utöver dessa gruppe r under lång tid tillbaka också funnits romer och judar i Sverige. Mot denna bakgrund har vi funnit anledning att närmare överväga om samiska , finska, meän kieli (tornedalsfinska), romani chib (zigenska) och jiddisch är att anse som landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige i minoritetsspråkskonventionens mening.

För at t konventionen skall kunna tillämpas på ett språk måste språke t uppfylla de krav på landsdels- eller minoritetsspråk som definitionen i artikel 1 av konventionen innehåller. Det ena huvudkravet är att ett språk skall vara annorlunda än det officiella språket. Detta krav uppfylle r samtliga de språk som vi funnit anledning att överväga, varför vi int e närmare behöver beröra detta i det följan de. Det andra kravet, att språket skall användas av hävd inom ett visst territorium i Sverige, finns det däremot anledning att granska närmare .

Vi har också ansett att det finns anledning att överväga om olik a varieteter av språken bör behandlas som särskilda språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. Begreppet varietet som vi valt att använda anges i språkrapporten bilaga 3 vara liktydigt med språkform, antingen språkformen anses som ett språk eller en dialekt. Varietet är

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

således en mer generell term än språk och dialekt. Vad gäller frågeställningen om en viss varietet av ett språk bör behandlas som ett särskil t språk, har vi funnit att den måste bedömas mot bakgrund av syftet me d konventionen och vilka effekter en tillämpning av konventionen kan få i olika situationer.

Slutligen finns det anledning att pröva om språken används av et t tillräckligt antal personer för att motivera en tillämpning av konventio - nens bestämmelser och vilka geografiska områden detta i så fall gäller (jfr artikel 1 punkt b) och konventionskommentaren.)

4.2.1Samiska

Den följande beskrivningen av det samiska språket i Sverige bygge r huvudsakligen på uppgifter hämtade ur Samerättsutredningen (SO U 1989:41, SOU 1990:84 och SOU 1990:91) och Sameutredningen (SOU 1975:99 och SOU 1975:100). Vi har valt att redovisa uppgifter som är av betydelse för om, och i så fall hur, konventionen bör tillämpas på de t samiska språket. För en mer utförlig redogö relse beträffande det samiska språket och samernas historia i Sverige hänvisar vi till våra källor.

Historik

Samerna har i vart fall sedan vår tideräknings början bebott de norr a delarna av nuvarande Norge, Sverige, Finland och norra Kolahalvön i Ryssland. De finns omtalade såväl hos romerska historieskrivare som i nordiska källor. Samerna fanns alltså i Norden innan de nuvarand e nordiska staterna växte fram.

Under äldre tid försörjde sig samerna på jakt och fiske och flyttad e mellan olika jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidens växlingar. Senare började samerna hålla renhjordar som de följde mellan de olik a årstidsbundna betesmarkerna.

När jorden började odlas upp allt längre norrut i Skandinav ien trängdes samerna undan för undan bort från de områden som de tidigare had e bebott. Först odlades jorden upp i kusttrakterna och sedan allt längre inåt landet. Rennäringen kom följaktligen efter hand att bedrivas allt längr e upp mot fjälltrakterna dit jordbruksbebyggelsen inte hade nått.

I dag ägnar sig en förhållandevis liten andel av den samiska befolkning - en åt renskötsel, uppskattningsvis 2 500 av totalt 15 000—20 000 svenska

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

samer. Det område inom vilket rennäringen numera utövas i Sverig e sträcker sig genom inlandskommunerna från Idre i Dalarna i söder til l Kiruna i norr. I dessa traditionella samiska bosättningsområden bor också många samer som inte sysslar med renskötsel. Många samer är numer a också bosatta i kusttrakterna i norra och i södra Sverige.

Totalt uppskattas den samiska befolkningen i Norden i dag till mellan 50 000—75 000 personer, varav 30 000—50 000 i Norge, 15 000—20 000 i Sverige, 4 000—5 000 i Finland och ca 2 000 i Ryssland.

Samernas språk, samiskan, har liksom andra språk förändrats unde r tidens gång. Samiskan är ett finsk-ugriskt språk. Man anser att ursamiskan växte fram någon gång mellan år 1 000 f.Kr och år 700 e.Kr. De olik a samiska språkvarieteterna hade i allt väsentligt hunnit utveckla sig för e 700-talet. Av de äldsta skriftliga källorna från 1500- och 1600-tale n framgår att ungefär samma varieteter av samiska talades då som n u, inom i stort sett samma geografiska områden. Bilden nedan illustrerar vilka varieteter av samiska som används i olika delar av det samiska bosätt - ningsområdet.

Bilden finns endast i den tryckta verksionen

Bild 1, Professor Olavi Korhonen.

Den samiska språkkartan är för överskådlighetens skull förenklad. Dialektområden utanför svenskt område har inte markerats och i Sverige har samiskan i Arjeplog, dvs. arjeplogssamiskan (tidigare kallad pitesamiska), och samiskan i Jokkmokk och södra Gällivare betecknats som lulesamiska. Umesamiskan med både sydliga och nordliga drag motiverar dock en avgränsning som särskild varietet. Markeringen av yttergränserna för samernas bosättningsområde grundar sig på var samer kontinuerligt bott och ännu bor samt livnär sig av samiska naturnäringar.

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

Mellan de olika samiska språkvarieteterna finns inga absoluta gränser . Inom hela språkområdet gäller att den ömsesidiga förståelsen är störr e mellan varieteter som talas i geografiska områden som gränsar til l varandra än mellan varieteter som ligger geografiskt långt ifrån varandra (t.ex. har nordsamiska och sydsamiska mindre ömsesidig förståels e sinsemellan än vad nordsamiska och lulesamiska har. Förståelsen mellan sydsamiska och nordsamiska har liknats vid förståelsen mellan isländska och svenska).

Fram till början av 1800-talet dominerade samiskan som språk i stora delar av det traditionella samiska bosättningsområdet. Präster oc h myndighetspersoner liksom stora delar av nybyggarbefolkningen lärde sig samiska för att kunna kommunicera med samerna. I Sameutredninge n anges som exempel på samiskans inflytande att så sent som vid sekel - skiftet talade en stor del av bondebefolkningen i Jokkmokk ofta samiska i hemmen. Allteftersom nybyggarbefolkningen växte och blev större i antal än den samiska befolkningen trängdes emellertid samiskan tillbaka och svenskan kom alltmer att dominera både i skolan, i kyrkan och i hemmen.

I dag uppskattas ca 35 000 personer av den totala samiska befolkningen tala samiska. I Sverige antar man att antalet samisktalande är ca 9 000. Siffrorna är dock mycket osäkra och bygger på uppskattningar.

För s vensk del lät Sameutredningen år 1975 utföra en intervjuun - dersökning med samisktalande personer där man bl.a. försökte kartlägga de svenska samernas språkkunskaper och språkvanor (SOU 1975:100, bil. 3. Se även Johansson, H. (1977): Samerna och sameundervisningen i Sverige. Umeå: Akademisk avhandling vid Samhällsvetenskapliga fakulteten Umeå universitet). Av undersökningen framgick att majoriteten av befolkningen kunde tala och förstå samiska medan betydligt färre kunde läsa och skriva språket. Av undersökningen framgick också att kunskaper - na i samiska var störst i det nordsamiska området och bland dem so m bodde i fjälltrakterna samt bland den renskötande befolkningen.

Någon genomgripande och heltäckande undersökning av hur mång a som använder samiska i dag, i vilken utsträckning de som använde r språket behärskar det och i vilka geografiska områden det används, finns inte. De uppgifter som finns om samiskans användning i dag får därfö r ses som relativt osäkra.

Samiskan har av tradition i huvudsak varit ett talat språk där kunskaper och färdigheter och kultur förmedlats muntligen. De första böckerna på samiska kom dock redan på 1600-talet som ett led i missionssträvandena bland samerna. I dag finns tre olika samiska skriftspråk i Sverige, ett nordsamiskt, ett lulesamiskt och ett sydsamiskt.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

Används samiska av hävd inom ett visst territorium i Sverige?

För att ett språk skall anses som ett landsdels- eller min oritetsspråk enligt minoritetsspråkskonventionen skall språket användas av hävd i ett viss t territorium inom en stat. För att konventionens bestäm melser skall kunna tillämpas på ett språk krävs också att språket fortfarande används a v tillräckligt många för att motivera en tillämpning av konventionens be - stämmelser I konventionskommentaren uttrycks detta så att konventionens bestämmelser skall tillämpas i de områden där "språket talas i betydande utsträckning, även om det bara talas av en minoritet, och som motsvarar språkets historiska bas".

När det gäller det samiska språkets historiska geografiska förankrin g anses det som ovan angetts att de olika samiska varieteterna har talats sedan 700-talet. Det finns skriftliga belägg från 1500- och 1600-talen för att samiskans olika varieteter talats inom ungefär samma geografiska område som i dag (se bilden ovan). Det framgår också av de uppgifte r som redovisas av Samerättsutredningen att samiska i alla varieteter fortfarande talas i dessa områden.

Konventionens krav — att ett språk skall användas av hävd inom et t visst territorium för att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk — ä r därför enligt vår uppfattning uppfyllt vad gäller samiska. Samiska ha r använts under mycket lång tid tillbaka inom ungefär samma geografiska område i Sverige. Tillsammans med en gemensam kultur och historia har språket förts vidare från generation till generation fram till våra dagar.

I vilken del av det traditionella språkområdet används samiskan i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionen?

Mer svårbedömd är frågan inom vilken del av det traditionella språkområ - det för samiska som samiskan i dag, enligt konventionen, är ett uttrycksmedel för ett så stort antal personer att det motiverar en tillämpning av konventionens bestämmelser. Denna fråga är av betydelse för att avgöra i vilka områden de bestämmelser i konventionen som har en regiona l begränsning skall gälla.

Så som kommer att framgå av vår redogörelse för gällande bestäm - melser i de två följande kapitlen, gäller visserligen merparten av d e svenska regler som finns i dag till stöd och skydd för samiskan över hela landet. I detta avseende går de svenska reglerna längre än vad konventionen kräver. Vi har ingen avsikt att föreslå inskränkningar i dessa reglers giltighet. En sådan

100

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

inskränkning skulle också strida mot konventionens artikel 4 punkt 2. Utöver nu gällande rikstäckande regler föreslår vi tvärtom nya rikstäckande regler till stöd för samiskan.

Som framgår av våra förslag (avsnitt 7.2) anser vi dock att vissa av vå ra förslag till nya åtgärder till skydd och stöd för samiska i enlighet med v ad konventionen föreskriver skall gälla regionalt i de geografiska område n där samiskan har sina historiska rötter och fortfarande används i tillräckli g utsträckning. Detta gäller förslag till regler om rätt att använda samisk a i kontakt med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och vid domstolar m.m. De närmare skälen för att ge sådana regler en regiona l tillämpning i de regioner där språken används av hävd och fortfarand e används i tillräckligt stor utsträckning redogör vi för i kapitel 7.2.

För att kunna avgöra var dessa regler skall tillämpas måste det område där samiska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig ut - sträckning för att motivera bestämmelsernas tillämpning bestämmas.

Utgångspunkten för denna bedömning är konventionens bestämmelse i artikel 1b). Bakgrunden till bestämmelsen är enligt konventionskom - mentaren att man ansett att det kan möta alltför stora hinder, båd e praktiskt och kostnadsmässigt, att tillämpa konventionens olika bestämmelser i områden där mycket få personer använder ett språk. Ett exempel på de praktiska svårigheter som kan uppstå om man försöker tillämp a konventionen på språk som har alltför få talare är att de bestämmelser i konventionen som förutsätter att det finns tolkar och tjänstemän so m behärskar språket, inte kan tillämpas eftersom rekryteringsunderlaget till sådana tjänster då är för litet. Det kan också visa sig orimligt kostnadskrä - vande att vidta omfattande åtgärder till stöd för ett språk med mycket få användare.

När området för regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samisk a i offentliga sammanhang bestäms måste också enligt vår uppfattnin g andra aspekter som berör möjligheten att praktiskt tillämpa sådan a bestämmelser vägas in. En sådan är att det område där regler om rätt att använda sitt språk i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar i möjligaste mån måste bestämmas med utgångspunkt från gälland e administrativ indelning av landet. Området bör sålunda omfatta en eller flera kommuner för att tillämpningen av regionalt gällande regler skal l kunna administreras och genomföras på ett så enkelt och effektivt sät t som möjligt.

Mot bakgrund av tillgängliga uppgifter om hur många samisktaland e som finns i kommunerna i det traditionella samiska språkområdet kan det ifrågasättas om det finns någon svensk kommun där samiska används i sådan utsträckning att det motiverar tillämpningen av regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. I samtlig a kommuner är de samisktalande i minoritet. Som exempel kan nämnas att

101

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

det enligt Samerättsutredningen inte i någon kommun torde finnas e n samisk befolkning som överstiger 10% av den totala befolkningen. Detta kan jämföras med de kommuner i Norge och Finland som omfattas a v norska respektive finska regler om rätt att använda samiska i offentlig a sammanhang. I dessa kommuner är andelen samer av den totala befolkningen betydligt större. I vissa av kommunerna är den samiska befolk - ningen t.o.m. i majoritet. Det bör dock noteras att de norska och finsk a kommunerna till ytan och befolkningsmässigt är mindre än de svenska.

Skulle regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhan g införas i alla kommuner inom det traditionella samiska språkområdet-för kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar — så skulle detta med tanke på den låga andelen samiskta - lande i många av dessa kommuner, medföra betydande administrativa och praktiska svårigheter och därmed följande kostnader. Detta bestyrks av de enkätsvar som kommittén har fått och som med få undantag visar att bara en mycket liten andel av den personal som finns hos statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter och domstolar i Norrbottens lä n behärskar samiska. Tillämpningen av regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang kommer därför även i Norrbottens län i huvudsak bli beroende av möjligheten att anlita utomstående tolkar och översättare.

Mot denna bakgrund anser vi att det är nödvändigt att i ett första skede begränsa tillämpningen av sådana regler till de kommuner i det traditionella samiska språkområdet där det finns förhållandevis många samisktalande och tillräckliga administrativa och praktiska resurser för at t genomföra bestämmelserna. På sikt kan man tänka sig att området fö r lagens tillämpning utvidgas till att omfatta ett större geografiskt område under förutsättning att det visar sig att kunskaperna i samiska växer i andra områden och därmed gö r det praktiskt och ekonomiskt försvarbart att tillämpa sådana regler där.

Det finns som tidigare nämnts ingen statistik i Sverige angåend e språktillhörighet eller språkkunskaper. Det är därför svårt att avgöra i vilka kommuner, landstingskommuner, län och domsagor det finns flest samisk-talande och därmed bäst förutsättningar för att tillämpa ny a regionala regler. Av redogörelsen ovan framgår dock att kunskaperna hos dem som använder samiska varierar mellan olika delar av det historiska samiska språkområdet så att kunskaperna är störst bland samer i de t nordsamiska språkområdet, bland samer bosatta i fjälltrak terna och bland renägande samer.

Enligt den tidigare refererade undersökningen i Sameutredningen (SOU 1975:100) beräknades att över hälften av den samiska befolkningen d å fanns i Norrbottens län. Några senare beräkningar av var den samiska

102

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

befolkningen är bosatt finns inte men viss vägledning kan hämtas från va r de personer som anmält sig till röstlängden för val till Sametinget ä r bosatta. Av röstlängden inför 1997 års sametingsval framgår att ungefär hälften av dem som anmält sig till röstlängden är bosatta i Norrbotten s län.

Ser man uppgifterna om var samer i dag är bosatta tillsammans med uppgifterna om var den samiska befolkning som fortfarande använder samiska i störst utsträckning är bosatt anser vi att nya regionalt tillämplig a regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang i ett först a steg bör gälla i de fjällnära kommunerna i Norrbottens län.

En ytterligare faktor som bör påverka bedömningen av vilka kommune r som skall omfattas av regionalt tillämpliga regler om rätt att använd a samiska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar me d verksamhetsområde i dessa kommuner är myndigheternas resurser när det gäller tillgång till personal som behärskar samiska samt möjligheter na för personalen att vidareutbilda sig i samiska. En annan omständighet som enligt vår uppfattning bör vägas in är myndigheternas och kommunled - ningens, landstingsledningens och länsstyrelsens inställning till att stödja och skydda samiskan som språk genom regler av detta slag. Om man redan ger viss service på samiska eller i vart fall är positiv till att ge så dan service kan tillämpningen av reglerna förväntas fungera bättre och led a till ett stöd för språket.

När det gäller kommunernas resurser framgår det av de enkätsvar vi fåt t från kommunerna och de personliga kontakter vi haft med före trädare för dem att det finns enstaka personer inom den centrala kommunala förvaltningen som kan tala och förstå samiska i Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivar e och Kiruna kommuner. I samtliga dessa kommuner erbjuds och pågå r också undervisning i samiska i förskolan och grundskolan (om än i mycket liten omfattning i Arjeplogs kommun).

I Jokkmokks, Gällivare och Kiruna kommuner har man uttalat att man är positiv till att regionala regler till stöd och skydd för det samisk a språket hos kommunala förvaltningsmyndigheter införs samt att man ä r positiv till att stödja samisk kultur och historia i undervisning m.m. i kommunerna. I Arjeplogs kommun har man också uttalat sig positivt till att stödja samisk kultur och historia i kommunen men sagt sig vara me r tveksam till regler om rätt att använda samiska i kontakt med kommunala förvaltningsmyndigheter eftersom sådana regler bara skulle gynna den del av den samiska befolkningen i kommunen som talar samiska. I Jokkmokks och Kiruna kommuner har man uppgett att det finns en strävan att införa samiska även i äldreomsorgen så att de äldre som talar samisk a skall kunna bli bemötta på sitt eget språk. Viss sådan verksamhet pågå r redan i Kiruna kommun.

103

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

När det gäller de delar av den landstingskommunala förvaltningen som kommer att beröras av våra förslag — landstingskommunal myndig - hetsutövning i de kommuner som kommer att omfattas av de regionalt tillämpliga reglerna — har företrädare för landstinget i Norrbottens lä n uttryckt att ett genomförande av de föreslagna reglerna bör vara möjligt.

I de enkätsvar vi fått från statliga myndigheter och domstolar i Norrbottens län har vissa ställt sig negativa till regler om rätt att använda samiska i samband med statlig myndighetsutövning och i domstolar och ifrågasatt behovet av sådana regler. Denna inställning tror vi dock ka n bero på att svenska under så lång tid varit det enda officiella språket i statlig förvaltning och i domstolar och att tanken att införa andra språk vi d sidan om svenska därför är främmande. Vid de personliga kontakter v i haft med företrädare för länstyrelsen i Norrbottens län har man do ck varit mycket positiv till att medverka till genomförande av regler om rätt at t använda samiska i kontakter med statliga förvaltningsmyndigheter. Man har också ställt sig positiv till att stödja samisk kultur och historia i Norrbottens län.

Vid en samlad bedömning av var flest samisktalande inom de t traditionella samiska språkområdet kan antas vara bosatta och va r myndigheterna har bäst förutsättningar för att tillämpa regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang, anser vi att det geografiska område där sådana regler bör gälla är Arjeplog, Jokkmo kk, Gällivare och Kiruna kommuner.

I det geografiska område som utgörs av dessa kommuner tillsammans skall enligt vårt förslag regler om rätt för enskilda att använda samisk a hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt i viss kommuna l verksamhet gälla. Så som framgår nedan omfattar reglerna såväl , kommunala som landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolar med ett verksamhetsområde som till någon del berö r det geografiska område som kommunerna tillsammans utgör.

Med detta förslag går vi längre än det tidigare förslag som lagts a v Samerättsutredningen, både när det gäller det geografiska området so m försl aget omfattar och de myndigheter som omfattas. Samerättsutredningen föreslog att två kommuner, Ki runa och Gällivare, skulle omfattas av försöksverksamhet med samiska språklagar samt liknande regler för ett fåtal statliga myndigheter.

Vårt förslag går också längre än motsvarande regler i Norge och Finland när det gäller storleken på det geografiska området och den befolknin g som omfattas av vårt förslag. Vi har valt att göra så eftersom vi anser att det är viktigt att ett så stort geografiskt område som möjligt omfattas av regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. Erfarenheten

104

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

från exempelvis Norge har nämligen visat att sådana regler där haft stor betydelse för det samiska språkets utveckling och ställning i de kommuner där sådana regler gäller.

För att vårt förslag trots ett så stort geografiskt tillämpningsområd e skall bli praktiskt och ekonomiskt genomförbart har vi, så som framgår a v kapitel 7, valt att utforma vårt förslag till lag om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang på en något lägre åtagandenivå enligt konventio - nen än Samerättsutredningens tidigare förslag och motsvarande lagar i Norge och Finland.

Bör samiskan behandlas som ett eller flera språk?

När det gäller frågan om samiskan bör behandlas som ett el ler flera språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen måste denna ses mot bakgrund av vilken betydelse de olika alternativen kan få vid en tillämpning av konventionen.

De åtgärde r som redan i dag vidtas till stöd och skydd för samiska n omfattar samtliga språkliga varieteter. Så gäller exempelvis reglerna om rätt till modersmålsundervisning och stödet för samiskt språk i massmedi a och de olika former av statligt stöd som finns för samisk kultur. Mång a av åtgärderna till stöd och skydd för språket bestäms av Sametinget som enligt Sametingslagen har som uppgift att leda det samiska språkarbetet.

De ytterligare åtgärder som måste vidtas för att Sverige skall kunn a ratificera konventionen innebär enligt vårt förslag dels rikstäckand e åtgä rder som liksom nu gällande bestämmelser omfattar samtlig a språkliga varieteter, dels regionala åtgärder som kommer att gälla i et t avgränsat geografiskt område och gälla för samtliga de samiska varieteter som an-vänds inom området.

Om Sverige skulle ratificera minoritetsspråkskonventionen för de olika språkliga varieteterna som skilda språk skulle detta innebära ett erkännan - de av var och en av dem som språk. Detta skulle kunna vara positivt för de olika variteterna eftersom det skulle kunna bidra till ökad kunskap om de olika variteternas existens och om hur stora de språkliga skillnaderna är. Förutom skillnader i språk finns också vissa skillnader, kulturellt och historiskt, mellan de grupper som talar olika samiska varieteter. Dessa olikheter skulle markeras om de olika varieteterna behandlades som olika språk.

Det finns dock flera skäl som talar mot en behandling av de olika samiska varieteterna som olika språk vid en ratificering. Det främst a skälet är att en sådan t illämpning med stor sannolikhet skulle leda till att de minst använda av de samiska variteterna inte skulle kunna omfattas av konventionens till-lämpning. Så som vi redogjort för ovan förutsätts det

105

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

i konventionen att ett språk används av tillräckligt många för att konventionens olika bestämmelser skall kunna tillämpas på språket (artikel 1 punkt b)). Om de olika samiska varieteterna behandlas som skilda språk anser vi att det mot denna bakgrund kan bli svårt att hävda att d e varieteter som används i minst utsträckning talas av tillräckligt många för att motivera att konventionen skall tillämpas på dem.

Om man behandlar samiskan som ett språk vid en ratificering omfattar ett sådant åtagande samtliga samiska varieteter oavsett antal användare . Vid tillämpningen av de åtgärder till stöd och skydd för språket som ä r rikstäckande kan Sametinget liksom nu avgöra hur dessa skall tillämpas på de olika varieteterna så att de resurser som finns utnyttjas så effektivt som möjligt för att ge bästa möjliga stöd och skydd för d e olika språkliga varieterna alltefter varje varietets förutsättning. Vid tillämpning av d e regionala reglerna får behovet hos dem som reglerna riktar sig till och de lokala resurser som finns bli avgörande. Må let är så som framgår av våra förslag till regionalt tillämpliga språklagar att enskilda skall kunna välja vilken varietet av språket de vill använda och bli bemötta på.

En ratificering av samiska som ett språk med en flexibel tillämpning av konventionens bestämmelser på de olika varieteterna — styrd av samerna själva genom Sametinget och dem som använder språket i de geografiska områden där regionala regler gäller — är enligt vår uppf attning också det som bäst överensstämmer med konventionens syfte som är att ök a förståelsen och samverkan mellan olika grupper.

Vi anser mot bakgrund av det ovan sagda att fördelarna med at t ratificera konventionen för samiska som ett språk överväge r nackdelarna.

En ratificering för samiska som ett språk ger också den fördelen att den bidrar till nordisk rättslikhet eftersom både Finland och Norge har gjort på detta sätt vid sin ratificering av konventionen.

Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande samiska anser vi således,

—att samiska av hävd används inom ett visst territorium i Sverige,

—att samiska är ett historiskt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige, i konventionens mening,

—att samiska bör behandlas som ett språk vid en eventuell svens k ratificering.

4.2.2Finska och meän kieli (tornedalsfinska)

Regeringens skrivelse 1994/95:1, Finska språkets ställning i Sverige , innehåller en beskrivning av finskans historia i Sverige. Denna ligger till grund för den kortfattade beskrivning som vi ger nedan. Vi har ocks å kompletterat med vissa uppgifter ur Kari Tarkiainen: Finnarnas historia

106

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

i Sverige del I och II och ur Olof Hederyd: Tornedalens historia del III/ Haparanda efter år 1809. De uppgifter vi valt att redovisa är sådana som vi ansett har betydelse för om, och i så fall hur, konventionen bö r tillämpas på finska i Sverige. För en utförligare redogörelse får vi hänvis a till våra källor.

I våra kä llor behandlas den finska som talas i Tornedalen, tornedalsfinska — eller meän kieli som tornedalingarna numera kallar sitt språk — och den finska som har talats och talas i övriga Sverige i ett sammanhang. Vi har valt att göra detsamma. Med finska avser vi därför i det följand e meän kieli och standardfinska samt andra eventuellt förekommand e autoktona varie-teter av finska i Sverige. Vad gäller de språkliga oc h historiska skillnaderna mellan meän kieli och andra varieteter finska och den betydelse dessa skillnader kan få vid en eventuell svensk ratificering av konventionen hänvisar vi till det särskilda avsnitt nedan som behandlar denna fråga.

Historik

Finska har talats i Sverige under mycket lång tid. Under ca sex hundra år, fram till år 1809, var det geografiska område som utgör nuvarand e Finland en del av Sverige. Under hela denna tid förekom en rörlighe t bland befolkningen så att finsktalande medborgare under kortare eller längre tid fanns i den västra rikshalvan (nuvarande Sverige) där svenska dominerade och svensktalande fanns i den östra rikshalvan (nuvarand e Finland) där finskan dominerade. Finskan fanns därför som språk i de n västra rikshalvan, under hela det gemensamma "svenskfinska" rikets bestånd, både som ett språk bland allmogen och som kyrkooc h predikospråk. Finska användes också i vissa officiella sammanhang.

Redan från 1500-talet finns flera skriftliga källor som visar att finsk a talades i bl.a. Stockholmsområdet och Mälardalen. Stockholm so m huvudstad, drog naturligt nog till sig mycket folk från andra delar av riket och bland dessa fanns ständigt nya skaror finsktalande från den östr a rikshalvan. Det rörde sig om såväl tjänstefolk som tjänstemän och högre ståndspersoner. Ett tecken på den finskspråkiga närvaron i Stockholm är den finska församlingen i Stockholm som funnits sedan år 1533, dvs . under ca 460 år.

Även i andra delar av Sverige har finska talats sedan lång tid tillbaka. En stor del av dem som talade finska i den västra rikshalvan tycks ha varit direktrekryterad arbetskraft från den östra delen av landet. Gustav Vasa och hans söner började rekrytera finsk arbetskraft för arbete vid såvä l kronans slott och gårdar som gruvor och bruk. De som kom till Mälardalen arbetade främst i jordbruket och i Bergslagen i gruvnäringen i bl.a .

107

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

Falun och Sala. På 1680-talet rekryterades finska båts- och timmermän fö r arbete i flottan, i samband med flottans flyttning till Karlskrona. Finnarna kom till följd av detta att utgöra 10% av den totala befolkningen i Blekinge vid denna tid.

När det gäller de finnar som rekryterades från östra rikshalvan so m arbetskraft var rörligheten bland dem mycket stor och många återvänd e efter en kortare eller längre period till den östra rikshalvan.

Efter andra världskriget har en ny stor våg av finsktalande kommit till Sverige från Finland. En stor del av dessa har liksom tidigare generationer finnar kommit till Sverige för att söka arbete.

Om man ser till majoriteten av dem som talat finska genom tiderna inom det nuvarande Sveriges gränser kan man mot den ovan angivna beskrivningen säga att de som talat finska i Sverige till största delen varit till Sverige ständigt nyanlända finnar.

Två grupper finsktalande i Sverige skiljer sig emellertid från dett a mönster genom att de under mycket lång tid talat finska från generation till generation inom gruppen inom ungefär samma geografiska område i Sverige. Dessa är de s.k. skogsfinnarna eller svedjefinnarna och tornedalingarna.

De fö rsta skogsfinnarna eller svedjefinnarna som de kom att kallas, kom liksom många andra finsktalande för att arbeta i jordbruket i de n västra rikshälften. Sin intensivaste inflyttningsperiod till nuvarande Sverige hade skogsfinnarna mellan åren 1570—1680. Deras inflyttning uppmuntrades bl.a. av Karl den IX som såg deras kunskaper i svedjebruk som värdefulla när det gällde att kolonisera skogsmarkerna i Mellansver i- ge. De kom att idka svedjebruk i den s.k. finnmarken, bl.a. i Dalarna, Värmland, Medel-pad, Hälsingland, Gästrikland och Ångermanland. De rörde sig över stora geografiska områden i Sverige men också in öve r gränsen mot Norge. Svedjebruket utarmade jorden vilket ledde till att skogsfinnarna ständigt fick flytta för att finna ny mark. Inom gruppe n bevarade skogsfinnarna under flera hundra år sitt språk och en gemensam kultur kring svedjebruket. Finska språket försvann successivt ur bruk i finnmarken under 1800-talet och 1900-talets första hälft. K ring mitten av 1800-talet uppskattas att ett tusental finsktalande skogsfinnar fortfarande fanns i Värmlands- och Kopparbergs län mot gränsen till Norge. I Regeringens skrivelse 1994/95:1 refereras uppgifter om att det på 1940- talet skall ha funnits något tiotal finnar i Värmland som fortfarand e använde finska till vardags.

I Tornedalen har finska förmodligen talats redan före medeltiden. Viss a uppgifter tyder på att finska talats så tidigt som på 800-talet. Vid samma tid talades också samiska och förmodligen även andra språk i Tornedalen . Skälet till att Tornedalen sedan så lång tid tillbaka varit flerspråkigt är att området kring Torne älv av tradition varit en mötes- och handelsplats för

108

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

flera folkslag kring Nordkalotten bl.a. samer, kväner och bjarmer och senare under medeltiden också för folk från nuvarande Ryssland, Finland, Norge och Sverige. Även om det är svårt att exakt veta vilka vari eteter av olika språk som talats genom tiderna i området i och kring Tornedalen , kan det i vart fall konstateras att varieteter av samiska och finska talats där under mycket lång tid tillbaka och fortfarande talas i dag. Från medeltiden har finska dominerat bland allmogen i Tornedalen.

Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 2, ur Kari Tarkiainen; Finnarnas historia i Sverige 2. Norra Sveriges finnbygd.

När Sverige fick avträda den östra rikshalvan, (ungefär nuvarand e Finland) till Ryssland efter 1808—1809 års krig skedde detta genom att en gräns drogs längs Torne älv så att Tornedalen, med dess lång a gemensamma historia och kultur och med finska som huvudspråk, delades i två delar. Gränsdragningen ledde till att västra delen av Tornedalen kom att hamna innanför den svenska gränsen så som framgår av bilden p å föregående sida.

Tornedalingarnas historia i Sverige skiljer sig därmed från övrig a finsktalandes historia på det sättet att tornedalingarna alltid bott i samma geografiska område där finska talats sedan mycket lång tid tillbaka frå n generation till generation. Detta område har till följd av gränsdragningen år 1809 kommit att bli ett område med en kulturell och språk lig minoritet i förhållande till den svenskspråkiga majoriteten i riket. Denna situation har bestått fram till våra dagar.

Under lång tid dominerane Tornedalen som det geografiska område där flest finsktalande i Sverige bodde. Av 1930 års folk- och bostadsräkning framgår att det år 1930 fanns 33 929 finnar i Sverige varav 32 736 i Norrbottens län och 1 193 i resten av Sverige.

I Tornedalen i dag uppskattar Svenska Tornedalingars Riksförbund att 50 000—60 000 tornedalingar använder meän kieli. Dessutom fanns det enligt statistik från SCB årsskiftet 1994/1995 ca 16 000 personer i svenska Tornedalen som är från Finland invandrade personer i första och andra generationen. Dessa personer använder, enligt Svenska Tornedalingars Riksförbund och Sverigefinska Riksförbundet, både standardfinska och meän kieli.

109

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 3, Finska språkets spridning i Sverige

Den stora arbetskraftsinvandringen under senare tid, framför allt 1960- talet och i början av 1970-talet, har medfört att merparten av de finsktalande i Sverige inte längre finns i Tornedalen utan främst i de central a delarna av Sverige och i storstadsområdena. Enligt siffror från SCB fanns år 1994 ca 440 000 personer som är sverigefinnar i första eller andr a generationen. Av dessa uppskattar Sverigefinska Riksförbundet att c a 250 000 personer använder finska.

Förändringen av finskans spridning i Sverige framgår av bilden på föreg ående sida, hämtad ur regeringens skrivelse 1994/1995:1 Finska språkets ställning i Sverige.

Används finska av hävd i ett visst territorium i Sverige?

Mot bakgrund av den ovan givna beskrivningen torde det stå klart att finska använts av olika grupper i Sverige under mycket lång tid tillbaka och att finskan därmed spelat en viktig roll i Sveriges historia och fortfarande har en viktig plats i det svenska samhället av i dag. Detta har på olika sätt markerats, bl.a. i Regeringens skrivelse 1994/95:1, Finska språkets ställ-ning i Sverige, antagen av riksdagen, där det konstateras att finska språket har en särställning i Sverige och att denna särställning bör betonas främst genom åtgärder inom utbildningsväsendet och åtgärder til l stöd för sverigefinsk kultur.

I skrivelsen anges att olika åtgärder för att uppmuntra undervisning i finska i grundskolan och i gymnasieskolan bör stödjas bl.a. genom att en möjlighet att starta tvåspråkig u ndervisning i hela grundskolan för finskspråkiga elever införs. En sådan möjlighet finns numera enlig t grundskoleförordningen för elever som har finska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna.

På kulturområdet betonas i regeringens skrivelse vikten av att bevaka finskans ställning i radio- och TV-utbudet. Detta har skett genom de villkor som meddelas i samband med att regeringen givit radio- och TV- bolagen i allmänhetens tjänst sändningstillstånd från 1.1.1997 (se vidare angående detta och övriga åtgärder till stöd för finskan nedan i kapitel 5 och 6).

110

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

Den fråga som vi har uppdrag att ta ställning till är om finskan s särställning i Sverige också kan leda till en svensk anslutning till konventionen omfattande det finska språket. För att kunna besvara de n frågan har vi att ta ställning till om finska uppfyller konventionens krav för att ett språk skall anses vara ett landsdels- eller minoritetsspråk.

Det kriterium som det i första hand är aktuellt att granska när det gäller finska är om språket anvä nts av hävd inom ett visst geografiskt område i Sverige och vilket område detta i så fall är. Vi vill påminna om at t konven-tionen förutsätter att ett språk skall användas av hävd i en viss del av landet för att bestämmelserna i del III skall kunna t illämpas på språket och att en del av de åtgärder som föreskrivs i del II också förutsätter e n historisk geografisk bas för sin tillämpning.

Så som vi har redovisat ovan har finska kontinuerligt använts i Tornedalen under mycket lång tid tillbaka. Den finska varietet som talats där under mycket lång tid har talats inom ungefär samma geografiskt a område. Därmed är det klarlagt att finska uppfyller konventionens kra v att vara ett språk som används av hävd inom ett visst geografiskt område i Sverige.

När det gäller finskans användning i övriga Sverige har finska använts i landet från i vart fall 1500-talet och fram till i dag. Språket har dock använts i olika delar av landet under olika perioder så att det enligt vå r uppfattning inte går att avgränsa något bestämt geografiskt område utom Tornedalen där finska använts kontinuerligt under lång tid och fram til l i dag.

Skogsfinnarna utgjorde ett undantag på det sättet att de under lång tid använde finska inom samma grupp och inom ungefär samma område . Men vi har inte kunnat finna belägg för att det i dag finns ett så stort anta l finsktalande kvar av denna grupp att det skulle motivera en regional tillämpning av konventionens regler i de områden som skogsfinnarna av tradition bebott (jfr artikel 1 punkt b i konventionen och konventionskommentaren till denna bestämmelse).

Vårt ställningstagande leder till att Sverige är skyldigt att tillämpa de av konventionens bestämmelser som innehåller en geografisk begränsnin g fö r sin tillämpning på finska i Tornedalen. De bestämmelser som int e kräver en geografisk bas för sin tillämpning måste däremot tillämpas på finska i hela Sverige.

Så som framgår av vår redogörelse i kapitel 5 och 6 är dock de åtgärder som vidtas redan i dag till stöd och skydd för finskan nästan uteslutande rikstäckande och kommer därmed finskan i hela landet till godo. I detta avseende går således svensk lagstiftning längre än vad konventione n kräver.

Vi har inte för avsikt att föreslå någon geografisk inskränkning när det gäller de rikstäckande regler som i dag finns till skydd för finska språket.

111

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

Tvärtom anser vi att det är bra att finsktalande i hela Sverige omfattas av dessa bestämmelser. En sådan inskränk ning skulle så som vi ovan angett strida mot konventionens artikel 4 punkt 2. De förslag till nya åtgärde r som vi lämnar och som vi redogör för i kapitel 7, innebär också att v i föreslår ytterligare rik stäckande åtgärder till skydd och stöd för finskan i hela Sverige.

Vissa åtgärder till skydd och stöd för finska är dock lämpliga att i fö rsta hand tillämpas regionalt. Detta gäller regler om rätt att använda finska i kontakt med kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltnings - myndigheter och vid domstolar m.m. Sådana regler föreslår vi — i enlighet med vad konventionen föreskriver — skall gälla i de geogra fiska områden där finskan har sina historiska rötter och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. De närmare skälen för att begränsa tillämpningen av sådana regler till de regioner där språken används av hävd oc h fortfarande används i tillräckligt stor utsträckning redogör vi för i kapitel 7.

För att kunna avgöra vilket område regionala regler skall om fatta måste det område där finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning för att motivera bestämmelsernas tillämpnin g bestämmas.

I vilken del av det traditionella språkområdet används finskan i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionen?

När det gäller avgränsningen av det område där regionalt tillämplig a regler om rätt att använda finska i offentliga sammanhang skall gälla ger konventionen riktlinjer för hur detta skall ske. I konventionskommentaren till artikel 1 punkt b) anges att de bestämmelser i konventionen som ä r regionalt begränsade i sin tillämpning skall tillämpas i de områden dä r "språket talas i betydande utsträckning, även om det bara talas av e n minoritet, och som motsvarar språkets historiska bas" (punkt 34 och 35 i konventionskommentaren).

Den ena förutsättningen att sp råket skall ha en historisk geografisk bas i det område där reglerna skall tillämpas har vi för finska språkets de l angett vara uppfyllt i Tornedalen. Språkgränserna för detta historisk a geografiska område överensstämmer inte med den nuvarande kommunindelningen.

Liksom vi konstaterat när det gäller samiska anser vi dock att de t område där regionalt tillämpliga regler för finska i offentliga sammanhang skall tillämpas bör avgränsas så att det sammanfaller med nu gälland e kommunindelning. De kommuner som till någon del berörs av de t

112

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

tornedalska språkområdet och som därmed kan bli aktuella är Haparanda , Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner.

Det andra kravet enligt konventionen, att språket skall talas i betydande utsträckning i området, bedömer vi mot bakgrund av de uppskattninga r som redovisats ovan om antal finsktalande i Tornedalen vara uppfyllt för finskan.

Denna uppfattning styrks också av de enkätsvar vi fått från förvaltnings - myndigheter med verksamhet i dessa kommuner samt av de personliga kontakter vi haft med företrädare för kommunerna samt länsstyrelse och landsting. Såväl kommunala, landstingskommunala som statlig a myndigheter har tillgång till finsktalande personal i relativt stor omfattning. Flest finsktalande finns hos de kommunala myndigheterna. I Haparanda, Över-torneå och Pajala kommuner uppskattas andele n finsktalande av de kommunanställda till hälften eller mera. I Kiruna och Gällivare uppskattas andelen något lägre.

Före trädare för samtliga kommuner har också uttalat sig positivt til l införande av regler om rätt att använda finska i kontakt med förva ltningsmyndigheter och i förskoleverksamhet och äldreomorg. I samtlig a kommuner förekommer redan i dag ett betydande inslag av finska språket inom såväl undervisningen i förskola och skola som inom den central a kommunala förvaltningen och äldreomsorgen. I st örst utsträckning gäller detta Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner, men det förekomme r också i Kiruna och Gällivare kommuner.

Av enkätsvaren från statliga myndigheter och domstolar framgår att det råder en större tveksamhet till införande av regler om rätt att använd a finska i kontakt med dessa myndigheter. Vi tror dock liksom vi angett när det gäller motsvarande regler för samiska att det ta kan bero på svenskans hittills helt dominerande ställning i offentliga sammanhang. Företrädare för länsstyrelsen i Norrbottens län har liksom när det gäller samiska n uttalat sig mycket positivt till att medverka till genomförande av regler om rätt att använda finska i kontakter med statliga förvaltningsmyndigheter med verksamhetsområde i de kommuner där reglerna skall gälla. Man har också ställt sig positiv till att stödja tornedalsk kultur och historia i Norrbottens län.

Vid en samlad bedömning av var flest finsktalande inom Tornedale n finns och var myndigheterna har bäst förutsättningar för att tillämpa regle r

113

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

om rätt att använda finska i offentliga sammanhang, anser vi att de t geografiska område där sådana regler är motiverade utgörs av Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare kommuner.

I det geografiska område som utgörs av dessa kommuner tillsammans skall enligt vårt förslag regler om r ätt för enskilda att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt i viss kommunal verksamhet gälla. Så som framgår nedan omfattar reglerna såväl, kommunala so m landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter sam t domstolar med ett verksamhetsområde som till någon del berör de t geografiska område som kommunerna tillsammans utgör.

Bör meän kieli och andra varieteter av finska behandlas som ett eller flera språk?

I Tornedalen talas, förutom den finska som talas där sedan generationer tillbaka och som i dag benäms meän kieli, också andra varieteter finska. Främst beror detta på en kontinuerlig invandring från Finland till sv enska Tornedalen. Enligt statistik från Statistiska Centralbyrån från årsskifte t 1994/1995 fanns i Haparanda, Överto rneå, Kiruna, Pajala, och Gällivare kommuner ca 16 000 första och andra generationens finnar. Dess a kommuner är därmed bland dem i landet som procentuellt sett har störst antal finskspråkiga av den totala befolkningen. I dessa kommuner bor också den övervägande delen meän kieli-talande tornedalingar.

Om meän kieli skulle behandlas som ett särskilt språk vid en svens k ratificering av konventionen skulle detta innebära att andra i Sverige som talade varietet av finska skulle falla utanför stora delar av konventionens tillämpningsområde eftersom dessa varieteter finska inte har någon historisk geografisk bas motsvarande den som finns i Tornedalen. Annan finska än meän kieli skulle vara att anse som ett territoriellt obundet språk enligt konventionen, vilket innebär att endast vissa av bestämmelserna i del II i konventionen skulle vara tillämpliga på dessa finska varieteter.

Behandlar man i stället finska som ett språk kan ett bestämt geografiskt område pekas ut där finska använts av hävd, nämligen Tornedalen. Dett a innebär i så fall att alla varieteter av finska faller in under definitionen "språk som används av hävd inom ett visst territorium inom en stat... " (artikel 1 punkt a)). Därmed skall samtliga konventionens bestämmelser i del II och de bestämmelser i del III som Sverige väljer att ratificera , tillämpas på alla varieteter finska som används i Sverige.

Innan vi närmare går in på olika skäl för och emot att meän kieli bö r behandlas som ett särskilt språk vid en eventuell svensk ratificering a v konventionen, anser vi att det är nödvändigt att ge en kort beskrivning av utvecklingen i Tornedalen efter det att gränsen drogs mellan Sverige och

114

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

Finland år 1809. Beskrivningen bygger huvudsakligen på samma källor som vi hänvisat till i inledningen av detta kapitel.

Gränsen som drogs år 1809 delade, som vi redan konstaterat tidigare , ett område med samma språk, kultur och historia i två delar. De t gemensamma dominerande språket finska, och den gemensamma kulturen, kan tyckas ha bort leda till ett livligt utbyte över gränsen mellan den svenska och finska delen av Tornedalen. Av olika skäl, såvä l försva rspolitiska som ekonomiska, blev emellertid kontakten över de n svensk-finska gränsen inte så stor.

Finland blev efter kriget mot Ryssland som ledde till gränsdragningen år 1809, ett ryskt storfurstendöme. Från svensk sida hyste man oro fö r ytterligare rysk expansion in i den svenska delen av Tornedalen. Den oron ökade till följd av en växande finsk nationalism på slutet av 1800-tale t som innebar att man från finsk sida riktade sitt intresse mot den finsktalande befolkningen i Tornedalen. I Sverige såg man en fara i detta och i finska språkets dominerade ställning i Tornedalen. Man ansåg att ökade kunskaper i svenska för befolkningen var ett av de viktigaste sätten at t behålla Tornedalen svenskt. I propositionen till 1911 års riksdag står t.ex. att "det ligger en fara uti att i gränstrakterna ha en befolkning som ä r fullkomligt främmande för svenskt språk och svensk kultur. För den skul l har det blivit en riksangelägenhet att sätta denna befolkning i tillfälle att vinna förtrogenhet med det svensk språket. Något mer verksamt mede l härtill än skolundervisning har ej kunnat påvi sas". Svenskans utbredning i Tornedalen uppmuntrades följaktligen och kom så småningom att sk e på bekostnad av finskan. Detta visade sig bl.a. genom att finskundervisningen så småningom togs bort från skolor i Tornedalen och att man på många ställen i praktiken t.o.m. förbjöd eleverna att tala finska unde r rasterna för att på så sätt gynna svenskans utbredning.

Om försvarspolitiska skäl följaktligen verkade mot det finska språkets användning i Tornedalen och mot ett utbyte med finska sidan av Tornedalen skulle man kunna tänka sig att ekonomiska skäl, t.ex. önskan att bedriva handel över gränsen, skulle medverka till att finska språke t hölls vid liv. Från svensk sida tycks det dock inte ha funnits någr a ekonomiska skäl som verkade för ett utbyte med den finska sidan oc h därmed en fortsatt användning av finska språket. Tvärtom anses ocks å ekonomiska faktorer ha medverkat till svenskans utbredning på finskans bekostnad i den svenska delen av Tornedalen. I det styrande samhällsskiktet i svenska Tornedalen talades nämligen nästan uteslutande svensk a vilket ledde till att de som ville skaffa sig bättre inkomster och högr e utbildning i stor utsträckning var tvungna att lära sig svenska för at t kunna göra detta.

På den finska sidan fanns ytterligare faktorer som bidrog till att klyftan mellan den finska och svenska sidan av Tornedalen växte. Efter Finlands

115

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

självständighet fick standardfinskan ett allt större inflytande i Finland . Språket i finska Tornedalen påverkades av standardfinskan vilket kom att leda till att de språkliga skillnaderna mellan den finskspråkiga befolk - ningen i den finska respektive svenska delen av Tornedalen ökade.

Sammantaget kan man således konstatera att flera faktorer bidragit till att efter hand isolera den finska som talades i svenska Tornedalen från finska i Finland. Till följd av denna isolering och på grund av inflytande från svenskan har finskan i svenska Tornedalen alltmer utvecklat egna särdrag.

Tornedalingarnas egen attityd till det finska språket tycks ha varit delad under tiden efter år 1809. Under inflytande av myndigheternas strävan att öka svenskans utbredning kom många att betrakta det finska modersmålet som mindre viktigt och i vissa fall mindre värt än svenskan. Gentemot det finska standardspråk som efter Finlands självständighet infördes, ha r många också upplevt det egna språket som mindre värt.

På senare år har emellertid situationen förändrats så att många känner en stolthet över sitt finska modersmål och dess särdrag. Tecken på detta är att man alltmer använder den egna benämningen — meän kieli "vår t språk" — på sitt modersmål och att man arbetat fram en egen ordbok och grammatik för meän kieli. Även från svenskt myndighetshåll har man på olika sätt erkänt finskans särställning i Tornedalen. För en mer detaljera d beskrivning av meän kielis ställning i dag och dess förhållande till andra varieteter av finska hänvisar vi till den på vårt uppdrag utförda språku - tredningen, bilaga xx.

Som framgår av de sammanfattande kommentarerna i språkutredningen finns flera skäl för att behandla meän kieli som ett eget språk vid e n eventuell svensk ratificering av konventionen. Språkliga, men också kulturella och historiska särdrag hos den finsktalande befolkningen i Tornedalen kan användas som argument för detta. Särskilt starkt kanske tornedalingarnas egen strävan på senare år att värna om det e gna språkets särart och sin egen kultur och historia talar för en sådan lösning.

Det kan emellertid också anföras starka skäl mot att behandla meän kieli som ett eget språk vid en ratificering av konventionen. Det viktigaste skälet mot, är enligt vår uppfattning, att en ratifi cering av meän kieli som ett eget språk skulle leda till att stora delar av konventionens tillämpnings - område inte skulle omfatta majoriteten av den finsktalande befolkningen i Sverige som talar andra varieteter av finska än meän kieli eftersom dessa varieteter finska inte har någon historisk geografisk bas motsvarande den som finns i Tornedalen. Annan finska än meän kieli skulle då vara at t anse som ett territoriellt obundet språk enligt konventionen, vilket innebär att endast vissa av bestämmelserna i del II i konventionen skulle vara tillämpliga på dessa finska varieteter.

116

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

En sådan tillämpning av konventionen skulle enligt vår uppfattning vara negativ eftersom det skulle leda till skillnader i konventionsskydd fö r talare av olika finska varieteter som kunde upplevas som orättvisa. Det skulle bl.a. leda till att majoriteten av den finsktalande befolkningen i det befolkningstätaste området i Tornedalen, området kring Haparanda, skulle få ett betydligt svagare konventionsskydd än den övriga befolkningen i Tornedalen eftersom standardfinskan dominerar i Haparanda. En ensidig satsning på meän kieli skulle därför bara komma en liten del av befolk - ningen i Haparanda kommun till godo och inte leda till att det samarbete som nu finns med Tårneå stad i Finland underlättades.

En annan omständighet som talar emot att behandla meän kieli som ett eget språk är att internationella erfarenheter visar att en så liten befolk - ningsgrupp som den meän kieli-talande har svårt att bevara sitt språk utan utbyte med andra grupper som använder samma eller liknande språk. I konventionen finns också bestämmelser i artikel 7 punkt 1e) och i) med den innebörden att ett sådant utbyte bör gynnas för att ge stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk. Om konventionen ratificeras fö r finska som ett språk, med flera jämställda varieteter varav meän kieli är en, anser vi att ett sådant utbyte främjas.

Å tgärder som främjar utbytet mellan meän kieli-talande och övrig a finsktalande i regionen ligger väl i linje med den gamla historiska traditionen i området, där Tornedalen varit ett område med gemensamt språk , kultur och historia och i linje med moderna strävanden inom t.ex. EU, att uppmuntra ökade kontakter mellan olika länder och regioner. Tornedalen med sitt läge som gränsområde mellan de båda EU-länderna Sverige och Finland passar väl för ett ökat regionalt utbyte, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Redan i dag förekommer också ett sådant utbyte oc h samarbete mellan kommuner över den svensk-finska gränsen. Det ä r därför enligt vår uppfattning viktigt att inte riskera att skapa hinder fö r utbytet mellan den svenska och finska delen av Tornedalen genom en ensidig satsning på meän kieli.

Mot att behandla meän kieli som ett särskilt språk talar också d e praktiska svårigheter med åtföljande kostnader som detta skulle medföra. Eftersom en ratificering av konventionen för meän kieli som ett eget språ k skulle innebära att endast åtgärder på meän kiel i skulle uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen skulle den service i form av TV-program, radioprogram och olika former av skrivna produkter som, undervisningsmaterial, tekniska instruktioner, myndighetsblanketter m.m. som finns tillgängliga på standardfinska, inte kunna åberopas. Det blir naturligt no g både praktiskt svårare och mer kostsamt att uppfylla de 35 punkter eller stycken i del III i konventionen som utgör miniminivån vid en eventuell ratificering, om den service och det material som redan i dag finns på standardfinska inte kan utnyttjas. Till detta kommer att den skrivna

117

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

formen av meän kieli fortfarande är under utveckling och att det me d hänsyn till den nivå som skriftspråket för närvarande befinner sig p å skulle vara svårt att formulera blanketter, information från myndighete r och liknande på meän kieli.

Om Sverige i stället för att ratificera konventionen för meän kieli som ett eget språk väljer att behandla meän kieli som en av flera jämställd a varieteter finska i Sverige, skulle de ovan angivna negativa konsekvenserna kunna undvikas. Detta kan ske genom att Sverige ratificerar konventionen för finska inkl. meän kieli.

"Finska" skulle då beteckna alla i Sverige använda varieteter av finsk a inklusive meän kieli.

På detta sätt skulle finskans ställning som historiskt minoritetsspråk i Sverige markeras samtidigt som Tornedalens särställning när det gälle r finskans historia i Sverige skulle framhållas och användningen av båd e meän kieli och andra varieteter finska stödjas.

En sådan tillämpning av konventionen skulle leda till att samtliga d e konventionsbestämmelser som Sverige väljer att ratificera för finsk a skulle omfatta samtliga i Sverige använda finska varieteter. Detta gäller såväl de nya rikstäckande regler som vi föreslår, som de av oss föreslagn a regionalt tillämpliga reglerna om rätt att använda finska i offentlig a sammanhang.

En tillämpning av konventionen där samtliga i Sverige talade varieteter av finska omfattas av hela konventionen ligger också väl i linje med vad regering och riksdag tidigare uttalat om vikten av att på olika sätt stödja finskans ställning i Sverige.

Om samtliga varieteter av finska stöds genom att Sverige väljer at t ratificera konventionen för finska som ett språk kan detta också bidra till att kontakterna och utbytet mellan Sverige och Finland stärks och fördjupas såväl språkligt som kulturellt, socialt och ekonomiskt. Sådana kontakter är enligt vår uppfattning av stor vikt både för det regional a utbytet över den svensk-finska gränsen i Tornedalen och för utbytet p å nationell nivå mellan länderna.

En sådan tillämpning av konventionen leder också, på samma sätt som vi redovisat när det gäller samiska, till en mer flexibel tillämpning a v konventionens olika bestämmelser så att den varietet av finska som ä r mest lämplig kan väljas vid tillämpningen i det enskilda fallet. Avgörandet av vilken varietet — meän kieli eller annan finska — som skall användas, kommer i huvudsak enligt våra förslag till regionalt till ämpliga regler att ligga hos den enskilde. När det gäller tillämpningen av d e rikstäckande reglerna bör valet av varietet styras av det behov som finns hos de finsktalande i olika sammanhang och på olika platser. Dock måste den tornedalska kulturen och historien med hänsyn till dess särställning ges ett tillräckligt utrymme i undervisning och i olika typer av kulturella

118

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

satsningar.

Vid en samlad bedömning anser vi att övervägande skäl talar för at t Sverige bör ratificera konventionen för finska som ett språk innefattande alla varieteter finska varav meän kieli är en.

Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande finska anser v i således,

—att finska av hävd används inom ett visst territorium i Sverige,

—att finska är ett historiskt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige, i konventionens mening,

—att finska bör behandlas som ett språk vid en eventuell svens k ratificering.

4.2.3Romani chib

"Zigenska", "romanes", "romani" och "romani chib" är några exempel ur mångfalden av benämningar på romers språk. Vi kommer här att använda romani chib eller den kortare formen romani som ett samlingsbegrepp för olika varieteter av språket. Såväl rom som romani chib samt varianter av dessa är egenbeteckningar, dvs. beteckningar som används av rome r själva. De anknyter också till ett alltmer allmänt och internationell t språkbruk inom bl.a. EU och Europarådet.

Den finns ingen dokumenterad övergripande beskrivning av roman i chibs historia i Sverige. För att få ett underlag för bedömningen a v romani chib som ett eventuellt minoritetsspråk i Sverige har kommitté n därför givit språkforskarna fil doktor Kari Fraurud och professor Kenneth Hyltenstam vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholm s universitet uppdrag att sammanställa en rapport angående romani chib i Sverige. Rapporten återfinns som bilaga 4 till betänkandet. Den innehåller förutom en redogörelse för språkets historia i Sverige också bl.a. e n öv ersiktlig redogörelse för språkets och romers historia i övriga Europ a och världen. Språkrapporten utgör grunden för den framställning v i lämnar nedan och de ställningstaganden vi kommer till rörande e n eventuell svensk tillämpning av konventionen på romani chib.

Historik

Romani chib tillhör den indoariska gruppen bland de indoeuropeisk a språken och är alltså besläktat med det historiska språket sanskrit oc h moderna språk som hindi. Genom tiderna har det funnits flera teorier om varifrån romerna ursprungligen kommit, såsom att de kommit frå n Egypten (därav troligen beteckningen "egyptier" som t.ex. i grekiska

119

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

"gypthos", spanska "gitanos" och engelska "gypsies") eller att de skulle vara tatarer (jfr t.ex. svenskans "tattare", från tyska "Tatar"). I dag är det emellertid allmänt accepterat att romerna ursprungligen härstammar från Indien. Orsaken till att romerna lämnade Indien och när detta skedde ä r däremot inte klarlagt.

De uppgifter som finns om tidpunkten för romernas ankomst till Europa varierar starkt. De första romerna tros ha kommit till Balkan på 1200 - eller 1300-talet eller ännu tidigare. En del av romerna passerade Balkan och fortsatte mot Central- och Västeuropa. Dessa brukar kallas den första migrationsvågen. En annan del av romerna blev kvarhållna i furstendömena Valakiet och senare Moldava (ungefär nuvarande östra Rumänien och Moldavien) som arbetskraft och livegna från 1300-talet och i femhundra år framåt. I samband med befrielsen från livegenskapen i Valakiet och Moldava, spred sig romer från mitten av 1800-talet öve r Europa i vad som brukar kallas den andra migrationsvågen.

I dag finns romer i hela Europa. Antalet romer uppskattas vanligen till omkring 10 miljoner. Romers särställning som transnationell minoritet i Europa har betonats i olika sammanhang, bl.a. i Europarådet i dess rekommendation nr 1203 angående romer.

Romer kom till Sverige för första gången i samband med den först a migrationsvågen. Enligt de äldsta kända källorna uppmärksammade s romer i Stockholm för första gången år 1512. Under 1500-talet spred sig sedan romer över en stor del av landet. Till den östra delen av de t dåvarande svensk-finska riket kom romer på slutet av 1500-talet. Mycket snart började både de världsliga och kyrkliga myndigheterna i Sverig e utfärda ett stort antal dekret och lagar i syfte att förvisa eller, senare i historien, tvångsassimilera romerna. Som framgår bl.a. av att det under de fö ljande århundradena ständigt utfärdades nya förordningar riktade mot "tattare" eller "zigenare" fanns under hela denna tid romer från den första migrationsvågen kvar i landet. En del av dem rörde si g mellan den västra och östra rikshälften och mellan de nordiska länderna. Efter gränsdrag - ningen mellan Sverige och Finland år 1809 försvårades romerna s rörl ighet på grund av strängare restriktioner för förflyttning såväl ino m landet som mellan de nordiska länderna. Därmed kom en grupp romer att mer permanent bli kvar i Finland avskilda från övriga nordiska romer. För denna grupp har senare beteckningen kalé, kaale eller finska zigenare kommit att användas.

Från senare delen av 1800-talet och några år in på 1900-talet anländ e nya grupper av romer till Sverige från bl.a. Ryssland och Ungern. De tillhörde den andra migrationsvågen romer. Inflyttningen av romer hindrades på nytt från år 1914 då polisen gavs befo genheter att deportera bl.a. "zigenare".

120

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

Under 1900-talets senare hälft kan man grovt tala om tre perioder då nya grupper av romer anlänt till Sverige. Den första perioden inleddes år 1954 då passtvånget mellan de nordiska länderna upphörde vilke t resulterade i att ett ökat antal romer kom från Finland till Sverige. E n migration från Finland till Sverige, eller en flyttning fram och tillbaka mellan länderna, har sedan fortsatt inom denna grupp. Den andra perioden började i slutet av 1960-talet och på 1970-talet då romer frå n bl.a. Frankrike, Spanien, Polen, Ryssland, Bulgarien och Jugoslavien kom till Sverige. Den senaste invandringen av romer har skett under 1980- och 1990-talen. Dessa romer har framför allt kommit som flyktingar frå n östeuropeiska länder, främst från f.d. Jugoslavien.

Bilden nedan, som är tagen ur språkrapporten, Figur 3, illustrera r romernas migration från Indien till Europa, Norden och Sverige.

Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 4, Romernas väg från Indien till Europa, Norden och Sverige.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många romer som finns i Sverige i dag. Som tidigare nämnts i redogörelsen för antal användare av andr a språk förs i Sverige ingen statistik angående språktillhörighet eller etnisk tillhör ighet. Enligt en av de senaste uppskattningarna gjord av Statens Invandrarverk och Nordiska Zigenarrådet år 1995 bedöms antalet romer i Sverige vara minst 15 000— 20 000 personer. Antalet inkluderar inte de resande.

Språket romani chib innefattar ett stort antal varieteter (angåend e termen varietet se bilaga 3). Enligt språkrapporten finns så många som 6 0 olika dialekter indelade i tjugo dialektgrupper. Varieteterna kan ligga mycket nära varandra eller ha liten ömsesidig förs tåelse. Enligt språkrapporten talas i Sverige i dag, i vart fall varieteterna svensk romani, finsk romani, kelderash, lovari, tjurari, sinto, arli, bugurji och gurbet.

Av de varieteter som talas i Sverige i dag har svensk romani och finsk romani sina rötter i det språk som talades av de första romerna i Sverige på 1500-talet. I språkrapporten konstateras det att det med störst a sannolikhet finns en obruten kontinuitet mellan den språkliga varieteten svensk romani som används i Sverige i dag och den tidigaste formen av romani som användes i Sverige på 1500-talet. När det gäller finsk romani är det — med hänsyn till att gränsen mellan Sverige och Finland tidvi s varit stängd för romer — ovisst i vilken utsträckning varieteten använt s kontinuerligt i Sverige ända sedan 1500-talet.

121

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

Varieteterna kelderash, lovari och tjurari har en drygt 100-årig historia i Sverige. Till skillnad från svensk romani och finsk romani talas dessa varieteter av romer i andra delar av Europa och världen i övrigt, med vilka kommunikation upprätthålls bl.a. genom släktsamband. Varieteterna har också fått nya tillskott genom invandring till Sverige av kelderasha och lovara under de senaste decennierna.

Från slutet av 1960-talet har nya grupper av romer kommit till Sverige. Detta har medfört både att det totala antalet romanitalande i landet ha r ök at och att redan existerande romanivarieteter har vitaliserats samt ett tillägg av flera nya varieteter som sinto, arli, bugurji och gurbet.

Det är inte känt hur många användare av de olika varieteterna av roman i chib som finns i Sverige i dag. Det är enligt språkrapporten troligt at t andelen användare varierar betydligt mellan olika varieteter. I en undersökning med syfte att beräkna antalet talare av finsk romani som utförts av Finska Delegationen för Romaniärenden, uppges att 55 % a v kalébefolkningen behärskar romani väl. Beräkningen är gjord på de n totala befolkningen där de som stadigvarande uppges vara bosatta i Sverige ingår. Vissa uppgifter finns också om hur många av de romer som kommit till Sverige de senaste åren som anser att de har romani som sitt modersmål. Dessa uppgifter är emellertid långt ifrån säkra.

Det är emellertid, enligt språkrapporten, klart att alla de ovan nämnda varieteterna av romani chib används i Sverige i dag.

Används romani chib av hävd inom ett visst territorium i Sverige?

Kommittén anser att det genom språkrapporten är k larlagt att olika varieteter av romani har talats i Sverige alltsedan den första migrationsvågen romer anlände hit på 1500-talet. Äldst av dessa varieteter är svens k romani och finsk romani. Det är också klarlagt att i vart fall en elle r kanske två varieteter av romani chib använts i landet kontinuerligt frå n 1500-talet från generation till generation fram till våra dagar. Behandlas de olika varieteterna av romani chib som talas i Sverige i dag som ett språk i samband med en eventuell ratificering kan det således konstateras att romani chib uppfyller konventionens krav att vara ett språk som används av hävd i landet.

Romani chib är — både enligt konventionskommentaren och så som det i allmänhet beskrivs — ett territoriellt obundet språk. Även om det finns uppgifter om att vissa varieteter av romani chib har talats under lång tid på vissa platser i landet anser vi inte att det finns tillräckligt underlag vad gäller språkets användning för att fastslå att språket talats kontinuerlig t inom ett större geografiskt område som skulle kunna utgöra språket s historiska geografiska bas i Sverige i konventionens mening. Mot denna

122

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

bakgrund anser vi att det är riktigast att behandla romani chib som ett territoriellt obundet språk i samband med en eventuell svensk ratificering av konventionen.

Bör romani chib behandlas som ett eller flera språk?

En del av de skäl som tidigare anförts för att behandla olika samisk a respektive finska varieteter som olika språk kan också anföras för at t behandla de olika varieteterna av romani chib som olika språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. De lingvistiska skillnader som finns mellan olika varieteter av romani chib är ett sådant argumen t liksom delvis olika kultur och historia för användarna av de olik a varieteterna.

Liksom vi funnit när det gäller behandlingen av samiska och finska i relation till konventionen, anser vi emellertid att starka skäl talar för at t behandla romani chib som ett språk vid en eventuell svensk ratificering. Det viktigaste skälet är att bara genom en ratificering på det sättet kan alla de varieteter av romani chib som talas i Sverige i dag omfattas av konventionens skydd.

Om varieteterna behandlas som särskilda språk finns det — i likhet med vad som gäller för samiskan — en risk att de minst talade varieteterna av romani chib skulle anses använda av för få personer för att det skull e kunna motivera en tillämpning av konventionen på dem som särskild a språk. Dessa varieteter skulle då helt falla utanför konventionen s tillämpning. Andra varieteter riskerar att falla utanför konventionen s tillämpning på grund av att de — i likhet med vad som är fallet med andra finska varieteter än meän kieli — inte uppfyller konventionens krav at t vara använda av hävd i Sverige.

En tillämpning som leder till att vissa varieteter faller utanför konventionen måste enligt vår uppfattning undvikas. Det skulle kunna upplevas som orättvist och skapa onödiga barriärer mellan talare av olika var ieteter av romani chib om vissa gruppers språk fick del av det stöd och skyd d som konventionens bestämmelser innebär medan andra ställs helt utanför .

En behandling av de olika varieteterna av romani chib som ett språk anser vi stämmer bäst överens med konventionens syfte att öka kont akten och utbytet mellan olika grupper som talar olika varieteter av ett språk. Uppgifter i språkrapporten tyder också på att ett ökat utbyte mella n användare av olika varieteter av romani chib är positivt och kan leda till att språket berikas och stärks.

123

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

Vår slutsats blir mot bakgrund av det ovan förda resonemanget — i likhet med vad vi funnit beträffande samiskan och finskan — att över - vägande skäl talar för att behandla de olika varieteterna av romani chi b som ett språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen.

Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande romani chib anser vi sålunda,

—att romani chib av hävd används i Sverige,

—att romani chib inte historiskt kan identifieras med någon bestämd del av Sveriges territorium och därför är att anse som ett i konventionen s mening territoriellt obundet språk i Sverige,

—att romani chib skall behandlas som ett språk vid en eventuell svensk ratificering.

4.2.4Jiddisch

Jiddisch är ett av flera språk som används av judar i Sverige i dag. De t finns inget enskilt dokument med en övergripande beskrivning av jiddisch historia i Sverige. För att få ett underlag för bedömningen av jiddisch so m ett eventuellt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige har kommitté n därför givit språkforskarna docent Sally Boyd och fil.dr. Erland Gadelii vid Lingvistiska institutionen vid Göteborgs universitet uppdrag at t sammanställa en rapport angående jiddisch i Sverige, bilaga 5. Den följ ande framställningen bygger huvudsakligen på uppgifterna i rapporten.

Historik

Judarna har funnits som folkgrupp sedan ca år 2 000 f.Kr. Under de senaste 2 000 åren av det judiska folkets historia har judar levt utanfö r Palestina i minoritetsställning i andra länder. Judarna har såsom minor itet bevarat sin egen religion, sitt eget språk och sin egen kultur. Från äldsta tid finns exempel på en sådan minoritetsställning för judar i Egypten då en judisk minoritet blev kvar där då övriga judar utvandrade från Egypten år 1275 f.Kr. Ett annat exempel är den grupp judar som blev kvar i Babylonien när den judiska exilen där bröts år 539 f.Kr.

I samband både med romarnas erövring av Palestina och dera s förföl jelse av judarna där, kom judar att börja förflytta sig över störr e områden bl.a. till Europa. Redan på 200-talet e.Kr. fanns judar i alla romerska rikets provinser. När det romerska riket upplöstes vid slutet av 300-talet e.Kr. kom judarna under olika härskares herravälde. Ett stor t antal judar fanns i Spanien från 750-talet e.Kr. till 1000-talet e.Kr. Dessa

124

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

som brukar benämnas sefarder använde ett särskilt språk kallad ladin o eller judeo-spanska.

Många judar bosatte sig också i nuvarande Frankrike och Tyskland. Dessa judar brukar benämnas ashkenazer efter det judiska, Aschkenaz, benämningen på dåvarande Tyskland. Jiddisch som språk anses h a uppkommit bland dessa judar i området kring Rehn någon gång unde r 900-talet. Språket har starka inslag av tyska, men också andra komponen - ter såsom hebreiska, arameiska och romanska. Av tradition skrivs jiddisch med hebreiska tecken.

Under hela den tid som judar befunnit sig i minoritetsställning har diskriminering och förföljelse av dem förekommit. Till följd av dett a tvingades judar tidigt att bo tillsammans i samma stadsdelar eller ghetton i städerna. Till viss del bodde man också nära varandra av eget va l eftersom man ville ha nära både till synagogan och till andra judisk a institutioner t.ex. skolan. Pojkarna undervisades i hebreiska från tidig ålder och i att läsa och skriva, men också en stor del av den kvinnliga befolkningen fick lära sig att läsa. Det religiösa språket i gruppen va r hebreiska och vardagsspråket inom gruppen jiddisch. Med omgivningen talade man majoritetsspråket.

Under medeltiden inföll flera perioder av förföljelser av judar i Europa. Till följd av dessa flyttade många judar öster ut och därmed försköt s centrum för jiddisch från området kring Rehn till Böhmen och Polen och därefter till Litauen, Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Jiddisch kom därmed att påverkas av olika slaviska språk. Mot slutet av 1600-tale t användes jiddisch över ett stort område i Europa, från Dnepr och Divina i öster till Amsterdam i väster och Danmark i norr.

Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 5, Jiddisch historiska utbredning i Europa, från språkrapporten, appendix.1.

Under inflytande av Upplysningstiden och parallellt med den uppkom den s.k. Haskalarörelsen bland judar i Tyskland. Denna hade stor betydels e för att påskynda assimilationen och integrationen av judar med det omgivande samhället. Detta medförde att tyska språket alltmer kom at t dominera i den tysk-judiska gruppen på bekostnad av användningen a v jiddisch. Västjiddischen försvagades betydligt till följd av detta oc h utplånades nästan helt enligt vissa bedö mare, i varje fall som skriftspråk.

De jiddischtalare som fanns i Östeuropa påverkades inte så starkt a v Haskalrörelsen och jiddisch förblev deras modersmål. Vid sidan a v

125

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

hebreiska och jiddisch användes också majoritetsspråket i de länder där man bodde. Majoritetsspråket användes dock i mindre utsträckning a v östeuropeiska judar än av judar i Tyskland. Användningen av jiddisch i Östeu ropa förstärktes av den judiska fromhetsriktningen Chassidisme n som uppkom i Östeuropa. Jiddisch spelar inom chassidismen en vikti g roll vid sidan av hebreiskan.

I Sverige grundades den första judiska församlingen år 1775 i Stock - holm. Från år 1775 har en judisk befolkning funnits i Sverige. Ma n brukar tala om tre eller fyra mer betydande invandringsperioder då judar kommit till Sverige. Den första perioden omfattar åren 1770-1870, de n andra åren 1870 till andra världskriget, den tredje perioden tiden krin g andra världskriget och den fjärde perioden, 1950- och 60-talen. Enlig t uppgifter i språkrapporten kan den judiska befolkningen i Sverige under hela perioden från 1700-talets slut fram till i dag beräknas ha ö kat från ca 150 personer år 1787 till mellan 15 000- 20 000 personer i dag.

I den första invandringsvågen kom f ramför allt tyska judar till Sverige. Åtmin stone de allra tidigaste invandrarna var jiddischtalare. Den först e jude som tilläts invandra till Sverige, Aaron Isaac, skrev år 1802, vid 72 års ålder, sina memoarer på västjiddisch. De judar som kom under de n första invandringsperioden var starkt tyskinfluerade när det gällde för - samlingsliv och gudstjänstliv. Det innebar en assimilationistisk inriktning. Svenska språket användes t.o.m. i viss utsträck ning i stället för hebreiska under de judiska gudstjänsterna. Även om judarna, enligt språkrapporten , uppenbarligen i stor utsträckning var svenskspråkiga behöver det int e betyda att jiddisch helt hade förlorat sin betydelse som tal- och äve n skriftspråk i kommunikation inom gruppen. Det kan dock enligt språkrapporten ha funnits en period under mitten av 1800-talet då jiddisch enbart användes av ett fåtal talare eller inte alls.

År 1870 uppgick den judiska befolkningen i Sverige till 1 836 personer . Från detta år och fram till år 1910 ökade den judiska befolkningen til l omkring 6 000 personer. De judar som kom till Sverige under denna, den andra invandringsperioden, kom framför allt från Östeuropa och var s å som vi ovan har beskrivit, betydligt mindre inriktade på assimilation ä n de tyskättade judarna som kom till Sverige under den första invandringsperioden. Judarna i den andra invandringsvågen bosatte sig tillsammans i vissa statsdelar, exempelvis Nöden i Lund, Haga i Göteborg och Söder i Stockholm. Dessa judar såg sig mer som en minoritet och ett folk än de judar som fanns i Sverige sedan tidigare. Jiddisch spelade under denna tid inom denna grupp en stor roll både som vardagsspråk och som religiöst språk vid sidan om hebreiskan. Parallellt med jiddisch bör jade dock även judarna i den andra invandringsvågen att använda svenska redan i de n första generationen. Överföringen av jiddisch från den första generatione n till andra, tredje och fjärde generationen beskrivs i språkrapporten så att

126

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

första generationen lärde sig svenska, andra generationen fick lära si g jiddisch som modersmål men använde i ökad utsträckning svenska som talspråk med sina föräldrar medan tredje och fjärde generationen tillhör en "talarpotential"; personer som inte talar språket men har varierande receptiva kunskaper.

Genom den tredje invandringsvågen, vid tiden före och efter andr a världskriget, i samband med Förintelsen, ö kade återigen antalet jiddischtalare i Sverige eftersom de judar som kom till Sverige vid denna tid i många fall kom från Östeuropa och var jiddischtalare. Äve n denna grupp lärde sig dock svenska fort. Överföringen av språket mellan generatio - nerna liknar enligt språkrapporten i mycket överföringen av jiddisc h mellan generationerna i den andra invandringsvågen. Den andra generationen förstår således jiddisch men talar själva oftast svensk a medan den tredje generationen kan betecknas som en "talarpotential".

Mot bakgrund av det ovan beskrivna språkanvändningsmönstret ho s jiddischtalande i Sverige konstateras det i språkrapporten att de som använder jiddisch aktivt i dag i Sverige till övervägande del är äldr e personer som överlevt andra världskriget samt vissa judar som kom til l Sverige i den fjärde invandringsvågen under 50- och 60-talen från bl.a . Ungern och Tjeckoslovakien.

I Språkrapporten uppskattas antalet talare av jiddisch i Sverige i dag till ca 3 000—3 500. Man påpekar dock att siffran är osäker. Om man räkna r också dem som betecknas som en "talarpotential" kan siffran enligt språkrapporten uppskattas till ytterligare ett par tusen personer. Det totala antalet judar i Sverige i dag uppskattas av Judiska Centralrådet till ca 20 000 personer.

Används jiddisch av hävd inom ett visst territorium i Sverige?

I språkrapporten anges att jiddisch använts kontinuerligt i Sverige från ca 1870-talet och fram till i dag. När det gäller tiden dessförinnan ger int e språkrapporten underlag för lika säkra slutsatser.

Efter 1870-talet ökade den judiska befolkningen avsevärt i antal. D e som kom till Sverige kring sekelskiftet använde i stor utsträcknin g jiddisch. Vid denna tid kan därför jiddisch an tas ha använts i relativt stor utsträckning av judar i Sverige. Vid sidan av jiddisch användes utöve r svenska, då som nu, också hebreiska och i regel ytterligare något språk. Vid tiden före och efter andra världskriget kom åter jiddischtalare til l Sverige framför allt i samband med den judiska flyktinginvandringen från Östeuropa.

Både när det gäller de jiddischtalare som kom vid tiden för sekelskiftet och de som kom till Sverige före och efter andra världskriget ha r

127

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

SOU 1997:192

överföringen av språket till kommande generationer minskat för varj e generation. Följaktligen anges i språkrapporten att de som aktivt använde r språket i Sverige i dag, främst är äldre personer som kom till Sverige efter andra världskriget och på 50- och 60-talen.

Enligt det underlag vi har för vår bedömning är jiddisch historia i Sverige, jämfört med samiskans finskans och romani chibs historia, de t språk som använts under kortast tid i Sverige. Först i samband med de t senaste sekelskiftet kan det antas att språket användes i någon större omfattning i landet. Överföringen av språket till nya generationer i Sverige tycks också vara svagare för jiddisch än för de andra språken efterso m jiddisch redan i viss mån i andra generationen upphör att vara ett tala t språk.

Ser man till jiddisch ställning historiskt sett för judar i Sverige kan det konstateras att språket bara använts av en del judar. De som använ t jiddisch har i regel varit flerspråkiga och vid sidan av jiddisch och svenska också använt det religiösa språket hebreiska. I dag använd s jiddisch av en minoritet av den judiska befolkningen i Sverige men har som en del av judisk kultur på senare tid rönt förnyat intresse.

Med det underlag kommittén haft att ta ställning till anser vi inte at t jiddisch använts under tillräckligt lång tid och i tillräckligt stor omfattning i Sverige för att kunna anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk som används av hävd i Sverige. Den omständigheten att jiddisch i dag används av ett relativt litet antal övervägande äldre personer inom den judisk a gruppen och att språket åtminstone hittills överförts till yngre generatione r i begränsad omfattning talar också mot att tillämpa konventionen s bestämmelser på jiddisch i Sverige (jfr konventionens bestämmelse i artikel 1b och konventionskommentaren till denna). Konventionens bestämmelser spänner över en lång rad sakområden, från undervisning till forskning och användning av språket i offentliga sammanhang. Det ä r enligt vår upp-fattning inte motiverat att tillämpa dessa omfattand e bestämmelser på ett språk som används i så liten omfattning som jid disch i Sverige.

Även om vi således inte anser att jiddisch i Sverige faller inom ramen för minoritetsspråkskonventionens tillämpning i Sverige anser vi att det är viktigt att jiddisch och jiddischkultur i annan ordning stöds som en av flera delar av det judiska kulturarvet i Sverige. Som framgår av språkrapporten finns i dag hos den yngre generationen judar i Sverige ett växande intresse för jiddisch och jiddischkultur. Även i Euro pa i övrigt har värdet av att bevara jiddischkulturen uppmärksammats på olika sätt (jf r Europarådets rekommendation nr 1291 rörande skydd för jiddischkultur i Europa).

Ramkonventionen som behandlas i kommitténs sektion 2 innehålle r bestämmelser som tar sikte på att stödja och skydda minoritetskulture r

128

SOU 1997:192

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

och språk som en del av dessa kulturer. Vi hänvisar därför till vår t betänkande rörande ramkonventionen för en vidare diskussion o m åtgärder till stöd för judisk kultur och historia i Sverige där jiddischk ultur och jiddisch som språk ingår som en del.

129

SOU 1997:192

5 Uppfyller Sverige kraven i del II i konventionen?

Kommitténs bedömning: Vi bedömer att Sverige med gälland e lagstiftning och åtgärder i övrigt delvis uppfyller förpliktelserna i del II i konventionen.

I det föregående kapitlet har vi kommit fram till at t samiska och finska är landsdels- eller minoritetsspråk med en historisk-geografisk bas och att romani chib är ett territoriellt obundet språk i Sverige. Om Sverig e ratificerar minoritetsspråkskonventionen måste samtliga krav enligt be - stämmelserna i del II i konventionen uppfyllas för dessa tre språk.

I detta kapitel redogör vi för vår bedömning av vilka bestämmelser i de l II i konventionen som Sverige i dag — med gällande lagstiftning och åtgärder i övrigt — uppfyller för sam iska, finska respektive romani chib.

Kapitlet inleds med en redogörelse för innebörden av bestämmelserna i del II i konventionen. Därefter lämnar vi en redogörelse för i vilken må n Sverige redan kan sägas ha en övergripande minoritetsspråkspolitik . Sedan fö ljer en genomgång av om Sverige uppfyller kraven i de olika bestämmelserna i del II i konventionen för samiska och finska. I det därp å följande avsnittet redovisar vi vilka av bestämmelserna i del II som enligt konventionen och konventionskommentaren gäller för territoriell t obundna språk och därefter hur vi bedömer att dessa krav uppfylls i dag när det gäller romani chib.

Vi vill redan nu påpeka att de bedömningar vi gör i detta och följande kapitel av i vilken mån Sverige uppfyller de krav som finns uttryckta i konventionens bestämmelser i del II och del III ofta innefattar svår a avvägningar. Det finns flera orsaker till detta. En orsak är att konventionens bestämmelser ofta är vagt formulerade vilket kan förklaras med att de är avsedda att omfatta den mångfald av språk som finns i Europa och de olika situationer som dessa språk befinner sig i. De vaga formuleringarna medför att det många gånger är svårt att med bestämdhet avg öra vad som krävs för att en nationell åtgärd skall anses motsvara kraven i e n bestämmelse i konventionen.

En annan orsak som försvårar bedömningen är att konventionens be - stämmelser är formulerade med utgångspunkten att de länder som ratificerar konventionen har en uttalad minoritetsspråkspolitik. Någon såda n politik har hittills inte funnits i Sverige utan åtgärder till stöd för språken

131

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

SOU 1997:192

har vidtagits i enskilda fall eller inom ramen för invandrarpolitiken. Detta gör det svårt att bed öma om de svenska åtgärderna som redan finns idag motsvarar kraven om skydd och stöd för landsd els- eller minoritetsspråk, så som de är formulerade i konventionens bestämmelser. Särskilt gälle r detta bestämmelserna i del II artikel 7 punkt 1 där det anges att vissa mål och principer till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråke n skall ligga till grund för landets politik, lagstiftning och praxis. Eftersom en ö vergripande svensk minoritetsspråkspolitik saknas är det svårt at t bedöma om Sverige med gällande bestämmelser uppfyller dess a övergripande mål.

Vi har valt att inta en försiktig hållning i våra bedömningar. E n anledning till det är att ett konventionsåtagande gäller för lång tid och att nationella åtgärder som åberopas som grund för att Sverige uppfyller ett visst krav enligt konventionen därför bör ha viss beständighet och e n bestämd inriktning på att stödja eller stärka landsdels- eller minoritets - språken.

I de fall det finns nationell lagstiftning med ett uttalat syfte att tillförsäk - ra landsdels- eller minoritetsspråk stöd och skydd anser vi att Sverig e upp-fyller konventionens olika förpliktelser. Likaså anser vi att Sverig e uppfyller kraven enligt konventionen om statligt ekonomiskt stöd ges i syfte att stödja verksamhet som innebär ett stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken. Ett syfte att stödja språken kan exempelvi s komma till uttryck i förordningar som styr fördelning av statligt stöd eller i regleringsbrev från regeringen till myndigheter. Vi vill dock erinra om att exempelvis statligt stöd enligt regleringsbrev normalt gäller endas t under ett kalenderår. I de fall sådant ekonomiskt stöd åberopas som grund för att Sverige uppfyller ett visst krav enligt en konvenstionbestämmelse måste detta beaktas årligen vid utfärdande av nya regleringsbrev. Bara om regeringen fortsätter att stödja ändamål som motsvarar kravet i konventio - nen uppfylls konventionsåtagandet.

5.1Förpliktelser enligt konventionens del II

Del II i minoritetsspråkskonventionen består dels av en rad mål oc h principer som de länder som ratificerar konventionen är förpliktade at t tillämpa på samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i landet inom d e territorier där sådana språk används, dels regler utan regional begräns - ning, om förbud mot diskriminering av språken, åtgärder för att ök a förståe lsen mellan olika språkgrupper i landet och skyldighet att beakta önskemål från dem som använder språken.

Enligt konventionen är det tillåtet att anmäla reservationer mot all a bestämmelser utom artikel 7 punkt 1 i konventionen. Enligt kommentaren

132

SOU 1997:192

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

till konventionen är skälet till att artikel 7 punkt 1 undantagits frå n reserva-tionsmöjligheten att de mål och principer som där anges so m grund fö r politik, lagstiftning och praxis, är nödvändiga för att uppn å skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken.

De mål och principer som finns angivna i artikel 7 punkt 1, kan sammanfattas i följande punkter,

—erkännande av de landsdels- eller minoritetsspråk som finns i staten som ett uttryck för kulturell rikedom,

—respekt för varje landsdels- eller minoritetsspråks geografi ska område, t.ex. när ny administrativ indelning av landet övervägs,

—åtgärder för att förenkla och/eller uppmuntra användningen av sådana språk såväl i tal som sk rift, såväl i privata som i offentliga sammanhang,

—lämpliga åtgärder för undervisning och studium av och i landsdels - eller minoritetsspråk,

—stöd för utbyte mellan grupper som talar landsdels- eller minoritets - språk i identiskt eller liknande former, både inom staten och öve r nationsgränserna.

De bestämmelser som finns i övriga punkter i del II är,

—i artikel 7 punkt 2, ett krav att avlägsna de diskriminerande åtgärde r som kan finnas mot användningen av landsdels- eller minoritetssprå k samt att — om det behövs för att öka jämlikheten mellan olika språk — godkänna viss positiv diskriminering till förmån för dessa språk,

—i artikel 7 punkt 3, ett krav att främja åtgärder som ökar förståelse n mellan olika språkgrupper i landet samt

—i artikel 7 punkt 4 ett krav att ta hänsyn till önskemål från dem so m talar landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder som berör dessa språk skall vidtas.

Bestämmelserna i del II i konventionen är, som det påpekas i kon - ventionskommentaren, ganska allmänt hållna och ger där för utrymme för olika tillämpning beroende på situationen för det språk som bestämmelserna skall tillämpas på. Detta markeras också genom att det i inledningen till artikel 7 punkt 1 sägs att målen och principerna skall tillämpas " i enlighet med situationen för varje språk". Förpliktelserna i del II måst e dock, understryks det, resultera i konkreta åtgärder till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken även om utformningen av åtgärdern a kan variera.

133

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

SOU 1997:192

5.2Allmänt om svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk

Sverige saknar en samlad minoritetsspråkspolitik med direkt inriktning på skydd och stöd för de historiska minoritetsspråken. De åtgärder som ändå kommit landsdels- eller minoritetsspråken till godo har ofta vidtagits inom ramen för invandrar- och minoritetspolitiken, en politik som trot s benämningen inte omfattat de historiska/nationella minoriteterna eller deras språk (angående detta resonemang, jfr SOU 1984:58 s. 68 ff.).

Den generella invandrar- och minoritetspolitiken har kompletterats med olika punktinsatser riktade mot vissa minoritetsgrupper inom vissa sakområden och med olika åtgärder riktade m ot den samiska befolkningen.

Exempel på hur åtgärder inom invandrar- och minoritetspolitiken och kulturpolitiken har kommit dem som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken till godo är reglerna om rätt till modersmåls - undervisning (tidigare benämnd hemspråksundervisning) som gäller både fö r elever som talar invandrarspråk och för elever som använde r landsdels- eller minoritetsspråk. Exempel på punktinsatser som riktats in på dem som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är den positiva särbehandling av samiska, finska och tornedalsfinska som finns i de villkor för sändningsrätt som regeringen meddelat radiooc h TV-företagen i allmänhetens tjänst. Exempel på åtgärder särskilt riktade mot den samiska befolkningen är att det sedan lång tid tillbaka har gällt särskilda regler inom skolväsendet för dem. Samer har möjlighet att i stället för den kommunala skolan välja att gå i den statliga sameskolan dä r undervisningen delvis bedrivs på samiska. Inrättandet av Sametinget å r 1992 med dess befogenheter att verka för samisk kultur och samiskt språ k och de statliga medel som anslås för detta är också ett exempel på positiv särbehandling.

Ser man mot denna bakgrund till de krav som ställs enligt bestämmelserna i del II i konventionen kan Sverige, enligt vår bedömning, redan i dag anses uppfylla flera av konventionens krav. Andra krav kan till följd av avsaknad av en övergripande minoritetsspråkspolitik inte uppfyllas.

5.3Svensk lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stöd för samiska och finska

I artikel 7 punkt 1, återfinns krav på att vissa mål och principer skal l läggas till grund för politisk lagstiftning och praxis inom de territori er där språken används.

För både samiska och finska kan de svenska regler som finns om rätt til l modersmålsundervisning anses uppfylla konventionens förpliktelse at t

134

SOU 1997:192

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

tillhandahålla lämpliga former och medel för undervisning i minoritetsspråken, artikel 7 punkt 1f). I övrigt stöds undervisning i samiska vi d Umeå universitet genom att det i regleringsbrev anges som ett särskilt åtagande att universitetet varje läsår skall anordna utbildning i samiska. Utbildning i samiska och finska vid Luleå tekniska universitet stöd s genom att det i regleringsbrev anges att universitetet varje år skall erbjuda grundskollärarutbildning med inriktning på samiska, tornedalsfinska och finska.

Rätten till modersmålsundervisning kan också sägas underlätt a användningen av språken i tal och skrift både i det offentliga och privata livet och därmed uppfylla förplik telsen i artikel 7 punkt 1d). Kanske kan också förpliktelsen att vidta beslutsamma åtgärder för att främja språken i artikel 7 punkt 1c) till viss del anses uppfylld genom rätten till modersmålsundervisning.

När det gäller samiskan kan förpliktelserna i artikel 7 punkten 1c), 1d) och 1f) också anses uppfyllda genom reglerna om rätt för samer att gå i sameskola med den undervisning i samiska som äger rum där.

Förpliktelsen att främja studier och forskning om samiska och finsk a vid universitet eller motsvarande läroanstalter, artikel 7 punkt 1h), få r anses uppfylld genom att sådana studier och sådan forskning bedrivs vid olika universitet och högskolor så sker detta med statliga medel.

När det gäller förpliktelsen att tillhandahålla möjligheter att lära si g samiska eller finska för dem som inte talar språken me n bor inom de områden där dessa språk används av hävd artikel 7 punkt 1g), uppfylls denna för samiska genom anvisningarna i regleringsbrev till Umeå universitet att anordna sådan undervisning och genom särskilda medel i regle - ringsbrev till samiska folkhögskolan i Jokkmokk där undervisning i samiska bedrivs. För universitet, högskolor och folkhögskolor so m erbjuder möjlighet att studera finska som nybörjarspråk gäller at t undervisningen stöds med statliga medel men staten påverkar inte utbudet av kurser. Detta bestäms av läro-anstalterna själva. Det är därför svårt för Sverige att i enlighet med konventionens krav garantera att utbildning i finska kommer att finnas även i fortsättningen.

Inrättandet av Sametinget år 1992 med dess uppgifter att verka fö r samisk kultur och språk kan för samiskans del anses uppfylla för - pliktelserna i artikel 7 punkterna 1c), 1e) och 1h), att genom beslutsamma åtgärder främja språket, att upprätthålla och u tveckla förbindelser mellan samisktalande i olika delar av Sverige och främja studium och forskning i samiska. Inrättandet av Sametinget skulle också kunna ses som et t erkännande av det samiska språket som ett uttryck för kulturell rikedom och därmed uppfylla förpliktelsen i artikel 7 punkt 1a).

Det arbete som Sverige bl.a. genom Nordiska rådet stödjer när det gälle r det samiska språket och den samiska kulturen i de olika nordiska länderna uppfyller enligt vår uppfattning kravet att främja transnationellt utbyt e mellan dem som använder samiska i liknande former i olika länder, artikel 7 punkt 1i).

135

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

SOU 1997:192

När det gäller finskan med dess historiska geografiska bas i Tornedalen kan utöver punkterna 1c), 1d) och 1f), Sverige till viss del anses uppfylla målet i punkten 1i), att främja utbyte ö ver gränserna mellan områden där språken används av hävd, genom det ny ligen påbörjade samarbetet inom Barentsregionen som bl.a. berör kultur och utbildning och som omfattar Norrbottens län och finska Tornedalen. I övrigt kan de åtgärder so m vidtagits för finskan, exempelvis bilaterala avtal mellan Sverige oc h Finland till stöd för det finska språket, inte sägas ta sikte på att särskil t stödja finskan i Tornedalen.

På lokalt och regionalt initiativ förekommer samarbete mellan svenska och finska Tornedalen. Som exempel kan nämnas Tornedalsrådet dä r både svenska och finska kommuner ingår och samarbetar inom olika sakområden. Ett annat exempel är den s.k. Språ kskolan i Haparanda som drivs i samarbete mellan Haparanda kommun i Sverige och Torneå stad i Finland och där undervisningen är tvåspråkig svensk-finsk. Språksko - lans verksamhet regleras genom förordningen om försöksverksamhet me d tvåspråkig undervisning vid grundskolan i Haparanda (SKOLFS 1991:24) och får stöd av statliga medel. Verksamheten i skolan är därmed et t exempel på att Sverige främjar sådant utbyte över gränserna som avses i artikel 7 punkt 1i).

Det finns inga svenska bestämmelser eller riktlinjer som motsvarar kravet i artikel 7 punkt 1b), att respektera de historiska geografiska områden där finska och samiska används av hävd för att trygga at t gällande eller ny administrativ indelning av landet inte hindrar främjandet av språken. I den lag som anger förutsättningarna för ändrad indelning i kommuner, landstingskommuner eller församlingar (1971:411) anges inte att hänsyn skall tas till geografiska språkgränser.

I artikel 7 punkt 2 finns en bestämmelse som innebär ett krav at t avskaffa diskriminerande åtgärder när det gäller användning av landsdels - eller minoritetsspråk och att tillåta en mer positiv behandling av dess a språk än av andra då detta är befogat. Enligt vår uppfattning uppfylle r Sverige detta krav i dag. Så som angetts ovan finns också svenska regler som innebär en positiv särbehandling till förmån för samiska, finska och tornedalsfinska t.ex. reglerna om rätt modersmålsundervisning oc h särskilt utrymme för dessa språk i radio och TV.

Artikel 7 punkt 3 innebär en förpliktelse att främja ömsesidig förståelse mellan olika språkgrupper i landet och särskilt verka för att respekt, förståelse och tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkludera s bland målen för olika slag av undervisning och utbildning samt fö r massmedia. De villkor som syftar till att ge samiska, finska och tornedalsfinska särskilt utrymme i radio och TV i statens sändningstillstånd fö r programföretagen i allmänhetens tjänst gör att föreskrifterna i artikel 7 punkt 3, till den del de avser att ge dessa språk tillräckligt utrymme i massmedia, får anses uppfyllda.

136

SOU 1997:192

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

När det gäller kravet att verka för att respekt, förståelse och tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkluderas i målen för olika slag a v undervisning och utbildning, är det däremot svårt att se att Sverige hel t uppfyller detta i dag. Vad gäller samiskan kan konventionskravet kanske delvis anses uppfyllt genom att det anges i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan att det samiska kulturarvet skall ges utrymme i undervisningen (se vidare under artikel 8 punkt 1g) i kapitel 6). Om uttrycket det "samiska kulturarvet" kan anses innefatta undervisning om det samiska språket kan dessa anvisningar i läroplanerna uppfyll a förpliktelsen i artikel 7 punkt 3 för samiskans del.

I artikel 7 punkt 4 anges att de länder som ratificerar konventionen vid fastläggande av sin politik skall ta hänsyn till de behov och önskemål so m uttrycks av de grupper som använder språken och att vid behov upp - muntra användarna av språken att upprätta organ som kan ge råd til l myndigheterna i frågor som hänger samman med språken.

Denna punkt är uppfylld när det gäller samiskan genom inrättandet av Sametinget som ett folkvalt samiskt organ och en statlig myndighet. För finskans del finns inget organ som har motsvarande ställning, varken för finskan i Tornedalen eller i övriga Sverige. Det bör emellertid påpekas at t de organisationer som företräder finsktalande i Sverige — t.ex. Svenska Tornedalingars Riksförbund — och Sverigefinska Riksförbundet — har möjlighet att på eget initiativ lämna synpunkter när beslut som rör dessa gruppers språk bereds. I den mån myndigheters beslut berör dessa gruppe r åligger det enligt förvaltningsrätten myndigheterna att ta hänsyn til l synpunkter från dem som berörs av besluten.

Sammantaget kan konstateras att Sverige i dagsläget delvis uppfyller målen i artikel 7 punkt 1 och att målen uppfylls i olika omfattning fö r samiska och finska.

För att Sverige helt skall kunna uppfylla förpliktelserna i del II i konventionen för samiska och finska behöver ytterligare åtgärder vidtas för båda språken. Detta gäller framför allt åtgärder som m otsvarar kraven i punkterna 1a)—d), åtgärder för att erkänna minorit etsspråken och deras historiska, geografiska områden samt åtgärder för att uppmuntra oc h främja deras användning, framför allt i det offentliga livet. Ytterligar e åtgärder behöver också vidtas för att främja förståelsen för dem so m använder minoritetsspråk och för att kunskaper om dessa språk och deras kultur sprids i undervisning och utbildning samt i massmedia, artikel 7 punkt 3. När det gäller finskan behöver också ytterligare åtgärder vidtas för att uppfylla målet i artikel 7 punkt 4, samråd mellan dem so m använder finska när olika typer av åtgärder som berör språket vidtas. Vi återkommer till detta i kapitel 7 där vi lämnar förslag till ytterligar e åtgärder.

137

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

SOU 1997:192

5.4Konventionens tillämpning på territoriellt obundna språk

Konventionens del II innehåller en bestämmelse i artikel 7 punkt 5 o m hur målen och principerna i del II i konventionen skall tillämpas p å territoriellt obundna språk. I konventionskommentaren konstateras att en förutsättn ing för att en del av principerna och målen i del II — likso m bestämmelserna i del III — skall kunna tillämpas, är att det finns e n bestämd geografisk bas för språken. Eftersom en sådan geografisk ba s inte finns för de territoriellt obundna språken kan bara en del av måle n och principerna i del II och ingen av bestämmelserna i del III tillämpas på dessa språk.

De bestämmelser i del II som kan tillämpas också på territoriell t obundna språk anges i konventionskommentaren vara,

—erkännande av språken,

—åtgärder för att öka respekten och förståelsen för dessa,

—förbud mot diskriminering,

—åtgärder för att aktivt stödja språken,

—stöd till utbyte mellan grupper som talar språken både inom landet och över nationsgränser och

—stöd för forskning och studier rörande dessa språk.

Bestämmelser som inte anses kunna tillämpas på dessa språk är,

—administrativ indelning av landet till förmån för dem som talar et t landsdels- eller minoritetsspråk och

—möjligh et för dem som inte har språken som modersmål att lära si g dessa språk.

Vissa bestämmelser anses bara kunna tillämpas till viss del på icke - territoriella språk. Dessa är,

—åtgärder till stöd för undervisning i eller på territoriellt obundna språk och

—användning av territoriellt obundna språk i den offentliga sfären.

5.5Svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för romani chib

De nationella åtgärder som finns till skydd och stöd för romani chib i Sverige återfinns fram förallt i reglerna angående rätt till modersmåls - undervisning. Enligt dessa regler har romska barn (liksom samiska och tornedalsfinska barn) en utökad rätt till undervisning i modersmål jämför t med barn med andra modersmål. Utöver ren språkundervisning innehålle r modersmålsundervisningen också viss undervisning om de traditioner och den historia som är förbundna med språket.

138

SOU 1997:192

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

Liksom vi ovan angett när det gäller samiska och finska anser vi at t Sverige genom reglerna om rätt till modersmålsundervisning uppfylle r förpl iktelsen att tillhandahålla lämpliga former och medel för under - visning i minoritetsspråket, artikel 7 punkt 1f). Dessa regler kan också sägas underlätta användningen av romani chib i tal och skrift både i de t offentliga och privata livet artikel 7 punkt 1d). Kanske kan också för - pliktelsen att vidta beslutsamma åtgärder för att främja språket i artikel 7 punkt 1c) till viss del anses uppfylld genom rätten till modersmåls - undervisning.

När det gäller förpliktelsen i artikel 7 punkten 1h), främjande av stu dier och forskning om språket vid universitet, är situationen densamma so m för samiska och finska. Den forskning som bedrivs stöds med statlig a medel men högskolor och universitet bestämmer i princip självständig t vilken forskning och undervisning som skall bedrivas. Om något universitet skulle bedriva forskning i romani chib skulle denna följaktligen ske med statliga medel. Mot denna bakgrund anser vi att Sverige kan sägas främja sådan forskning.

I övrig t, när det gäller artikel 7 punkten 1a), att erkänna romani chi b som ett minoritetsspråk, och punkterna 1e) och 1i), främjande av utbyte mellan olika romani chibtalande grupper inom Sverige och utomlands kan Sverige enligt vår uppfattning i dag inte anses uppfylla kraven enligt dessa bestämmelser.

Vad gäller förpliktelsen i artikel 7 punkten 2, angående förb ud mot diskriminering av språket, anser vi på samma grunder som vi ovan angett när det gäller samiska och finska, att den är uppfylld för romani chib.

Förpliktelsen enligt artikel 7 punkten 3, att med lämpliga åtgärder verk a för att respekt, förståelse och tolerans med avseende på romani chib sätts upp som en målsättning för undervisning och utbildning och fö r massmedias verksamhet, uppfylls inte när det gäller romani chib. De t finns inga sådana uttalade målsättningar varken i undervisning, utbildning eller för massmedias verksamhet när det gäller romani chib. Så so m nämnts ovan när det gäller samiska och finska talas i allmänna ordalag o m vikten att lyfta fram och ta hänsyn till att Sverige är ett mångkulturell t samhälle i de utredningar som berör invandrare och skola. Detsamm a gäller villkoren för sändn ingsrätten för programföretagen i allmänhetens tjänst där det talas om vikten av att språkliga och etniska minoriteters behov skall tillgodoses. Detta kan tänkas vara positivt också fö r användare av romani chib, men inget sägs om att särskilt lyfta fram romani chib som det historiska minori-tetsspråk det är i Sverige.

Innebörden av kravet i artikel 7 punkten 4 för romani chib är att h änsyn skall tas till synpunkter från dem som använder romani chib nä r politiken rörande romani chib läggs fast. Det finns ingen fast organisation fö r inhämtande av synpunkter från dem som använder romani chib när de t gäller åtgärder till skydd och stöd för språket.

I rapporten "Romer i Sverige — tillsammans i förändring", (D s 1997:49) föreslås dock att den arbetsgrupp s om tagit fram rapporten (där

139

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

SOU 1997:192

företrädare både från olika departement, andra myndigheter och Nordiska Zigenarrådet ingår) i avvaktan på en mer permanent lösning skall arbeta med romska frågor i avsikt att främja romernas situation i Sverige. Detta förslag kan ses som ett första steg mot ett fortlöpande samråd mella n myndigheter och dem som använder romani chib i frågor som rör stöd oc h skydd för romernas språk och kultur.

Sammanfattningsvis anser vi att Sverige, för att uppfylla förplik telserna enligt del II i konventionen när det gäller romani chib, måste vidt a ytterligare åtgärder. Dessa bör syfta till att erkänna romani chib som et t historiskt minoritetsspråk i Sverige och på olika sätt ytterligare främj a användningen av språket. Ytterligare åtgärder behöver också vidtas för at t sprida respekt, förståelse och tolerans för språket och den kultur oc h historia som är förbunden med det och för att uppmuntra utbytet båd e inom Sverige och över gränserna mellan grupper som använder roman i chib. Vi återkommer i kapitel 7 till våra förslag i denna del.

140