STATENS KRIGSBEREDSKAPSKOMMISSION (Statens offentliga utredningar 1921:1)

STATENS KRIGSBEREDSKAPSKOMMISSION

BETÄNKANDE

DEL II

FINANS- OCH KREDITVÄSENDET
VID KRIG SAMT ALLMÄN KRIGSEKONOMISIv
LAGSTIFTNING

STOCKHOLM 1918

KUKOL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
161727

INNEHÅLL

Sid

Skrivelse till Konung-en.............................. 3

Avd. I. Finansväsen.

Betänkande.

Kungl. Maj:ts beslutanderätt i fråga om statsutgifter 12. — Kreditiven 13. — Utgifter
vid krigsutbrott under riksdagssession 16. —- Kreditivens placering 16. — Behovet av betalningsmedel
till utlandet 19. — Kreditiven och lagringsfrågan 20. — Behovet av betalningsmedel inom
landet 25. — Riksbankens sedelutgivning 25. — Sedel- och skiljemyntreserv 27. — Övrig riksbankslagstiftning
30. — Krigsfinansieringen 32. — Organisation 33. -— Sammanfattning 42.

Författnin gsförslag.

1) Förslag till ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen....... 43

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj

1897 för Sveriges riksbank....................... 44

3) Förslag till tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och Danmark gällande
myntkonventionen........................ 46

4) Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets mynt

den 30 maj 1873 ............................ 48

5) Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående skiljemynt av järn 50

6) Förslag till ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet för riksgäldskon toret.

................................ 51

Bilagor.

Bil. I A. Motion vid 1867 års riksdag om Knngl. Maj:ts medverkan vid statens
upplåning......................... 52

Bil. I B. Förslag år 1915 angående en särskild korporation för statens upplåning
. . :......................... 53

Avd. II. .Moratorium, kreditväsen och tvångsförvaltning av fast egendom.

Betänkande.

Moratorium 57. — Generalmoratorium 59. — Specialmoratorium 59. — Tvångsförvaltning av fast
egendom 60. — Exekutivmoratorium 61. — Utlandsmoratorium 61. — ICrigskredit 62. — Panikbehov
av kredit 62. — Akta kreditbehov 64. — Kreditgivningens former 66. — Riksbankens ställning
66. — Bankråd 67. — Yärdepappersbelåning 68. — Industriens och grosshandelns kreditbehov
68. — Fastighetskredit 69. — Kredit för mindre näringsidkare 74. — Pantbelåning 74. — Välgörenhetskredit
76. — Statliga eller enskilda organ 76. — Centralisation och decentralisation 77.
— Övriga grundsatser 78. — De olika krigskreditanstalterna 79. — Lånekassan av 1914 79. —
Krigskreditbanken 79. — Krigskreditkassor för mindre näringsidkare 82.

Sammanfattning.............................. 84

Författningsförslag.

1) Förslag till Lag om krigskreditbank.................. 86

2) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 jj§ i lagen den 22 juni

1911 om bankrörelse ......................... 90

3) Förslag till Förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften................. 92

4) Bolagsordning för krigskreditbank................... 93

5) Reglemente för krigskreditbank .................... 96

6) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12 augusti 1910 om

aktiebolag.............................. 98

7) Stiftelseurkund för krigskreditkassa.................. 99

8) Bolagsordning för krigskreditkassa...................101

9) Reglemente för krigskreditkassa ....................104

10) Förslag till Lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.......106

11) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom...........115

12) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom..................

1 161727. II.

116

Sid.

10) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober
1880 innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs
.................................117

14) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om

inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt................118

15) Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18 september
1914 ang. förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium) . . 119

16) Förslag till Förordning ang. förbud mot exekutiv försäljning av fast egendom
och mot försäljning av pantsatt inteckning.............120

17) Förslag till Förordning angående anstånd med betalning av gäld till utländsk

borgenär...............................121

18) Utkast till Lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med betalning
av gäld.............................128

19) Utkast till Lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj 1918

om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden 128

20) Förslag till Cirkulär till Konungens samtliga befallningshavande i riket
angående skärpt tillsyn å pantl&nerörels e under det nu pågående kriget . . 130

Specialmotiv

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen........131

Förslagen till följdförfattningar till ändring i utsökningslagen........152

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18 september
1914 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium) och
Förslaget till förordning angående förbud mot exekutiv försäljning av fast egendom
och mot försäljning av pantsatt inteckning samt Förslaget till förordning

angående anstånd med betalning av gäld till utländsk borgenär.......153

Utkastet till lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med betalning

av gäld.................................155

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj 1918
om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden . 162
Bilagor.

Bil. II A. Några grunddrag av krigets moratorielagstiftning och Sveriges

lärdomar härav. Av professor Albert Koersner.......168

Bil. II B. Kortfattad översikt av reglerna angående tvångsförvaltning såsom
form av fastighetsexekution i vissa främmande länder. Av revisionssekreteraren
NilsEdling ................186

Avd. 1IF. Övrig krigsekonomisk lagstiftning.

Betänkande.

I. Särskild lagstiftning angående krigsdeltagare..............203

Rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m. sid. 203. Krigstestamenten sid. 206.

II. Åtgärder med avseende å handel med fientlig stats medborgare vid krig

in. m..................................213

Författningzför slag.

Förslag till Lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m........216

Förslag till Lag om krigstestamenten....................222

Förslag till Lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal
med fientlig stats medborgare m. m..................224

Förslag till Förordning angående förbud mot handel med (fientlig stat) .... 227
Specialmotiv.

Förslaget till Lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m.......229

Förslaget till Lag om krigstestamenten...................239

Förslaget till Lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal
med fientlig stats medborgare m. m. samt förslaget till Förordning angående
förbud mot handel med (fientlig stat)................240

Bilagor.

Bil III A. Administration vid krig av rörelse, som i riket drives av fientlig
stats undersåte m. m. av revisionssekreteraren Nils Edling . 243
Bil. III B. Lagstiftning mot fientliga undersåtar av docenten Nils Rabenius 246

Till KONUNGEN.

Statens krigsberedskapskommission får härmed i underdånighet till Eder
Kungl. Maj:t överlämna den del av sitt betänkande, som behandlar finans
och kreditväsendet vid krig samt allmän krigsekonomisk lagstiftning.

Avdelning I av föreliggande del rör finansväsendet vid krig.
Vid behandlingen av denna fråga har kommissionen varit i tillfälle
att samråda med olika sakkunnige utom kommissionen, bland vilka
må nämnas ordföranden hos fullmäktige i riksbanken, generaldirektören
J. U. A. af Jochnick, ordföranden hos fullmäktige i riksgäldskontoret,
vice häradshövdingen C. E. Kinander, fullmäktigen i riksgäldskontoret
greve J. G. Lagerbjelke, fullmäktigen i riksbanken V.
L. Moll och universitetskanslern C. J. G. Swartz. Professorn vid
Stockholms högskola K. G. Cassel har likaledes deltagit i vissa överläggningar
inom kommissionen. Beträffande den särskilda frågan om
möjligheten att tillgodose behovet av skiljemynt vid krig och de i
detta ämne framlagda förslagen hava överläggningar ägt rum med
chefen för mynt- och justeringsverket myntdirektören K. A. Wallroth
samt förste ingenjören därstädes C. G. Th. Norelius.

Till denna avdelning höra följande av kommissionen utarbetade
f örfattningsförslag:

l:o. Förslag till ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen;

2:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av o, 6 och 10 §§ i lagen
den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank;

3:o. Förslag till tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och
Danmark gällande myntkonventionen;

4:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen
om rikets mynt den 30 maj 1873;

5:o. Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående
skiljemynt av järn; samt

6:o. Förslag till ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet
för riksgäldskontoret.

1 avdelning II av denna del framlägger kommissionen sitt betänkande
rörande moratorium, kreditväsen och tvångsförvaltning av fast
egendom jämte tillhörande förslag och bilagor. Vid behandlingen av
moratoriefrågan har kommissionen biträtts med råd och anvisningar
särskilt av professorn vid handelshögskolan A. Köersner. Beträffande
de egentliga kreditfrågorna har den förberedande handläggningen
varit anförtrodd åt en subkommitté, bestående av undertecknad

Heekscher och vice häradshövdingen Marc. Wallenberg, vilken senare
fungerat som subkommitténs ordförande, samt vidare verkst. direktören
i Svenska bankföreningen Ch. Dickson, bankdirektören L. A. Hedenlund
och hankinspektören J. G. F. von Krusenstjerna, de tre sistnämnde
på kommissionens framställning förordnade av chefen för finansdepartementet
enligt nådigt bemyndigande. Vid behandlingen av frågan
om fastighetskrediten har kommissionen haft tillfälle till överläggning
även med andra sakkunnige, bland vilka äro att nämna direktörerna
H. Grauholm, J. H. Palme, J. Swartling och H. S. Tamm. Beträffande
frågan om tvångsförvaltning av fast egendom och därmed
sammanhängande ändringar i vissa delar av utsökningslagen hava
sakkunnige utom kommissionen likaledes rådfrågats, nämligen justitierådet
T. Almén och professorn Köersner.

I anslutning till avdelning TI framlägger kommissionen följande
f örfattn ingsf örslag:

l:o. Förslag till lag om krigskreditbank;

:2:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 §§ i
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

3:o. Förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften;

4:o. Bolagsordning för krigskreditbank;

5:o. Reglemente för krigskreditbank;

•bo. Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12
augusti 1910 om aktiebolag;

7:o. Stiftelseurkund för krigskreditkassa;

8:o. Bolagsordning för krigskreditkassa;

9:o. Reglemente för krigskreditkassa;

10:o. Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;

ll:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap.
2o § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

12:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

13:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen
den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående

lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om
förvaltning av järnväg under konkurs;

14:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den

14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

15:o. Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i

lagen den 18 september 1914 angående förordnande om anstånd
med betalning av gäld (moratorium);

lG:o. Förslag till förordning angående förbud mot exekutiv för säljning

av fast egendom och mot försäljning av pantsatt inteckning;

17:o. Förslag till förordning angående anstånd med betalning av
gäld till utländsk borgenär;

18:o. Utkast till lag angående rätt för domstol att meddela anstånd
med betalning av gäld;

19:o. Utkast till lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen
den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden; samt

20:o. Förslag till cirkulär till Konungens samtliga befallnings havande

i riket angående skärpt tillsyn å pantlånerörelse underdel
nu pågående kriget.

Till avdelning II äro såsom bilagor fogade dels ett av professorn
Koersner vid Svenska bankföreningens sammanträde den 19 oktober
1917 hållet föredrag över ämnet »Några grunddrag av krigets moratorielagstiftning
och Sveriges lärdomar härav», vilket föredrag kommissionen
utverkat tillstånd att här återge, dels ock en av undertecknad
Edling utarbetad kortfattad översikt av reglerna angående tvångsförvaltning
såsom form av fastighetsexekution i vissa främmande
länder. Slutligen är här att nämna, att såsom bilaga I till denna
del av kommissionens betänkande särskilt publicerats eu på kommissionens
uppdrag av amanuensen Waldemar Ekvall utarbetad redogörelse
för det inre kreditväsendets organisation i Tyskland och Holland
under kriget.

I avdelning III inrymmas förslag till lagstiftning angående krigsdeltagare
och lagstiftning mot fientliga undersåtar. Bland sakkunnige
utom kommissionen, som i vissa hithörande frågor anlitats, äro

att nämna professorn vid Uppsala universitet Th. Engströmer och
docenten därstädes N. G. V. Babenius.

De ifrågavarande förslagen äro följande:

l:o. Förslag till lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part in. in.;

2:o. Förslag till lag om krigstestamenten;

3:o. Förslag till lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga
avtal med fientlig stats medborgare m. in.; samt

4:o. Förslag till förordning angående förbud mot handel med
(fientlig stat); [ev. angående förbud mot betalning till borgenär (i
fientlig stat)].

Undertecknad Linnér har ej deltagit i behandlingen av frågan om
krigstestamenten.

Till de ämnen inom detta område, som kommissionen haft för
avsikt att bearbeta, bör även frågan om det industriella rättsskyddet
från krigsberedskapssynpunkt. Då ifrågavarande arbete ej av kommissionen
medhunnits, må emellertid här fästas uppmärksamheten
på en av byrådirektören i Patent- och registreringsverket A. E. Hasselrot
under titel: »Om försvars- och krigsåtgärder på det industriella
rättsskyddets område» på egen bekostnad offentliggjord framställning
i ämnet.

Såsom bilagor till avdelning III meddelas dels en av undertecknad
kidling uppgjord promemoria rörande administration vid krig av rörelse,
som bär i riket drives av fientlig stats undersåte m. m., dels
ock en av docenten Babenius författad redogörelse för lagstiftningen
mot fientliga undersåtar i vissa krigförande länder.

Stockholm den 23 augusti 1918.

Underdånigst
ELI F. HECKSCHER.

Erik Bernström.
S. X. Linnér.

Nils Edling.
G. Sederiiolm.

Otto Järte.

K. E. W. SÖDERHIELM.

A. Lilienberg.

AV DELNING I

FINA N S VÄ S E N

BETÄNKANDE

1 det följande innefattas i begreppet finansiell krigsberedskap först och främst
alla de med krigsfinansieringen, alltså sättet för krigskostnadernas täckning
under kriget sammanhörande frågorna men därjämte även landets centrala penningväsen
under krig, vilket sålunda behandlas redan här och ej i andra huvudavdelningen
i denna del av föreliggande betänkande, vilken rör det
enskilda kreditväsendet. Någon uttömmande behandling skall dock ej ägnas
dessa stora uppgifter. Att på förhand i detalj fastställa och avgränsa finansförvaltningens
uppgifter under ett krig av längre varaktighet måste nämligen
anses uteslutet; och det torde — lyckligt nog i betraktande härav — vara
jämförelsevis få av dem, som inställa sig så omedelbart efter ett krigsutbrott,
att mer avsevärda förberedelser äro behövliga i fred. Yissa hithörande uppgifter
tillgodoses därjämte indirekt genom kommissionens förslag på övriga
områden. Det återstår dock frågor av stor vikt, som alltså skola upptagas
till behandling i föreliggande avdelning. De svårigheter, man i fråga om
dem har att övervinna, kunna sägas vara dels konstitutionella, dels organisatoriska
och dels sakliga. Särskilt kritisk är härvid krigets första tid och
detta i avseende på både krigsfinansieringen och penningväsendet.

Om riksdagen ej är samlad vid krigsutbrottet och ej heller dessförinnan
riksdagskallelse utgått, kan riksdagen på grund av stadgandet i § 51 regeringsformen
ej sammankomma förr än pa åttonde dagen efter krigsutbrottet.
Aven om riksdagen samma dag skulle vara i stånd att fatta beslut, blir det
dock nödvändigt, så vida ej riksvådligt dröjsmål skall uppstå, att dessförinnan
vissa statsutgifter kunna beslutas, såsom för krigsmaktens mobilisering,
anskaffning av krigsmateriel eller livsmedel etc. Den i
g Öl regeringsformen stadgade tiden torde knappast nämnvärt kunna förkortas.
utan att den enskilde riksdagsmannens möjlighet att infinna sig
äventyras, och, om denna tid sålunda måste behållas oförändrad, blir
det oundgängligen nödvändigt, att vissa beslut om betydande statsutgifter
fattas av Kungl. Maj:t. Det gäller alltså närmast att undersöka,
huruvida förutsättningar härför föreligga och huruvida för de utbetalningar,
som måste ske innan riksdagen är samlad, såväl inhemska som ock
i erforderlig mån utländska betalningsmedel stå till Kungl. Maj:ts disposition.
Det synes vidare vara av största vikt, att en enhetlig penning- och
finanspolitik föres från första början, varav följer, att de statsfinansiella

AVD. I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Kungl.

Maj:ts

beslutande -

utgifter.

organen, Ktingl. Maj:t, riksbanken och riksgäldskontoret, måste samverka
alltifrån inträdet av det genom kriget framkallade kristillståndet. Det
bör. därför utredas, huruvida ur krigsberedskapssynpunkt tillfredsställande
anordningar i dessa hänsenden förefinnas under nuvarande förhållanden och
i annat fall vilka organisatoriska och rättsliga ändringar samt sakliga åtgärder,
som kunna vara behövliga.

Den första frågan är då, om Kungl. Maj:t med nuvarande lagbestämmelser
och praxis, när riksdagen ej är samlad, kan besluta oförutsedda utgifter
rätt i fråga av den storlek, som vid ett krigsutbrott erfordras.
om stats- Den tanken ligger kanske nära till hands, att Kungl. Maj:t skulle kunna
använda besparingar på av riksdagen förut beviljade anslag, men det kan
praktiskt taget anses uteslutet, att sådana skulle räcka till för de högst
betydande belopp det här gäller. De övriga utvägar, som stå Kungl.
Maj:t till buds, erfordra en närmare undersökning. Kommissionen har
härvid att utgå från den ståndpunkt, som Konung och riksdag intagit genom
sina under år 1918 fattade beslut och som i huvudsak grundar sig på den s. k.
kassaförlagskommitténs betänkande. För oförutsedda utgifter har i riksstaten
efter huvudtitlarna uppförts ett förslagsanslag, för närvarande på 500 000
kronor, men detta anslag är förenat bl. a. med det villkor, att det icke må
användas till utgifter av den art, som omförmäles i § (13 regeringsformen.
.Huru kommittén tänkt sig förhållandet mellan nyssnämnda förslagsanslag
och det s. k. mindre kreditivet enligt § (!3 regeringsformen, antydes av följande
uttalande

»Då beträffande ett visst slag av oförutsedda utgifter grundlagen anvisar en utvägför
deras bestridande, nämligen det i 63 § regeringsformen omförmälda s. k. mindre
kreditivet, vilket är för oförutsedda händelser tillgängligt, då Konungen till rikets försvar
eller andra högst viktiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar
däröver blivit inhämtade, finner det vara oundvikligen nödigt, bör givetvis nu
ifrågavarande anslag ej för sådant fall komma till användning. Att på förhand, vare
sig genom att fastställa visst maximibelopp för utgift från anslaget till oförutsedda utgifter
eller på annat sätt, uppdraga någon bestämd gräns mellan de fall, då detta anslag
bör anlitas, och dem, i vilka det mindre kreditivet bör tagas i anspråk, torde möta
svårigheter och synes ej heller nödvändigt. Om det föreskrives, att anslaget ej bör
användas i sådana fall, för vilka nyssnämnda kreditiv enligt regeringsformen är avsett,
torde det nämligen kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t att pröva, huruvida förutsättningarna
för kreditivets anlitande föreligga eller icke. I regel komme väl den ifrågavarande
utgiftens storlek att härvid bliva avgörande. Om en oförutsedd utgift å t. ex.
en eller flera miljoners storlek är av den brådskande art, att frågan ej hinner underställas
riksdagen, kan väl ock i allmänhet förutsättas, att densamma avser sådant »högst
viktigt och angeläget ändamål», som i 63 § regeringsformen omförmäles. Då enligt
kommitténs mening t. ex. bärgningen och reparationen av pansarbåten Tapperheten
varit ett sådant ändamål, torde hinder icke hava mött att för denna utgift anlita kreditivet,
i vilket fall förskottsvägen kunnat helt och hållet undvikas.

Kommittén anser sig nämligen i detta sammanhang böra framhålla, att, ehuru i
vissa fall under senare tider, då utgifter skolat bestridas jämlikt 63 § regeringsformen,
härvid tillgått så, att vederbörande myndighet anbefallts att utanordna beloppet under
förskottstitel mot framtida ersättning från berörda kreditiv, detta förfaringssätt dock ej
synes lämpligt och ej heller lärer vara i grundlagen avsett. Det rätta sättet torde vara att
riksgäldskontoret direkt anmodas att av kreditivmedlen utbetala det erforderliga beloppet

BESLUTANDERÄTT I FRÅGA OM STATSUTGIFTER. KREDITIVEN.

till vederbörande myndighet. Förskottsvägen behöver då ej ifrågakomma. Riksgäldskontorets
utbetalning av kreditivmedlen, vilka ju äro av riksdagen anvisade och som
anskaffas genom lån, kan nämligen ej anses såsom något förskott. Då emellertid i allt
fall utbetalningen av kreditivmedlen ej drabbar statsverkets kassaförlag och alltså ligger
utanför de spörsmål kommittén har att behandla, har kommittén ej funnit anledning
att närmare ingå på frågan om kreditivens formella behandling.»

Det torde således vara klart, att sådana utgifter, som ifrågakomma under
de första mobiliseringsdagarna, icke enligt den för närvarande intagna ståndpunkten
böra bestridas av det utom huvudtitlarna uppförda förslagsanslaget
för oförutsedda utgifter.

Åtskilliga uttalanden av kassaförlagskommittén giva också vid handen, att
de egentliga förslagsanslag, som äro uppförda under resp. huvudtitlar, ej
heller enligt kommitténs mening böra tagas i anspråk för dylika utgifter.

Men det är också tydligt, att man i allmänhet velat förebygga användningen
av en annan utväg, som enligt långvarig praxis förut anlitats, nämligen
att anvisa medel till utgifter utanför riksstaten på förskottstitel. I
stället har åsyftats, att inga andra förskott vidare skola få förekomma i
finansförvaltningen än de s. k. administrativa förskotten, vilka dock icke äro
några egentliga förskott, då de alltid representera utgifter, för vilkas bestridande
anslag å riksstat eller andra särskilda medel stå till förfogande.

En på detta sätt genomförd plan kommer sålunda att tillstänga utvägar,
som skulle kunna bliva av stor betydelse i varje med krigsförhållanden
sammanhängande situation, när stora utgifter så plötsligt bliva erforderliga,
att riksdagskallelse icke kan avvaktas. Om man stannade härvid, skulle
alltså den finansiella krigsberedskapen bli avsevärt försämrad. Det är visserligen
sant, att ingen ansvarsmedveten regering kan underlåta sådana utgifter.
varpå rikets bestånd beror, och att följaktligen förskottsvägen i de
antydda lägena, trots alla beslut, torde komma till användning, om ej andra
utvägar finnas, såsom tillräckligt belyses av, att t. ex. riksbanken år 1914
inställde inlösningen av sina sedlar i trots av ej blott förut fattade beslut
utan rent av uttryckligt stadgande i regeringsformen. Men att på detta
sätt framtvinga emot lag eller bindande beslut stridande åtgärder måste tydligen
anses i hög grad förkastligt. Om Kungl. Maj:t icke ens vid ett krigsutbrott
skall bliva berättigad att. vare sig genom överskridande av förslagsanslag
eller utom riksstaten på förskottsväg, besluta betydliga, av riksdagen
icke förutsedda utgifter, måste följaktligen andra tillfredsställande utvägar
stå till förfogande, och detta synes med den givna utgångspunkten icke
kunna ske på annat sätt än därigenom, att de särskilda anslag, som riksdagen
beviljar för ändamalet, erhålla nödig storlek.

För närvarande stå två sådana anslag till förfogande, nämligen de »särskilda Krcditiiew.
tillräckliga summor , vilka § 63 regeringsformen ålägger riksdagen att anslå
och till utbetalning å riksgäldskontoret anvisa ocfy som gå under namnen
lilla och stora kreditiven. Nämnda paragraf bar följande lydelse:

■ Dessutom böra, för oförsedda händelser, tvenne särskilda tillräckliga summor
anslås och till utbetalning ä riksgäldskontoret anvisas; den ena att vara tillgänglig, då
Konungen till rikets försvar eller andra högst viktiga och angelägna ändamål, sedan

AVD. i. finansväsen: betänkande.

hela statsrådets tankar däröver blivit inhämtade, finner den vara oundvikligen nödig;
den andra att, vid infallande krig, av Konungen lyftas, sedan Han statsrådet in pleno
hört och riksdagen sammankallat. Riksdagens förseglade anordning å sistnämnda summa
må ej förr brytas, eller summan av fullmäktige i riksgäldskontoret utbetalas,
än sedan riksdagskallelsen blivit i allmänna tidningarna kungjord.»

Att de nu såsom kreditiv anslagna summorna ej närmelsevis motsvara regeringsformens
bestämmelse, att de skola vara »tillräckliga», är utan vidare
tydligt. Båda kreditivens summor hava successivt höjts, det utan riksdagskallelse
disponibla s. k. lilla kreditivet från 750 000 riksdaler riksmynt
(kronor) 1809/10 till 15 mill. kronor vid 1914 års senare riksdag, och det
blott efter riksdagskallelse, vid infallande krig disponibla s. k. stora kreditivet
från 1 500 000 rdr rmt förstnämnda år till samma belopp som lilla kreditivet
eller 15 mill. kronor vid 1914 års senare riksdag. I vad månde nu gällande
beloppen voro tillräckliga för sina ändamål ens då de vid världskrigets utbrott
beslötos, eller i vad mån man vid deras bestämmande påverkades av tanken
på de övriga möjligheter, som torde hava ansetts stå Kungl. ]VIaj:t till
buds, kan visserligen anses tvivelaktigt. Men att ett mångdubbelt belopp
nu erfordras för att de skola bliva tillräckliga, framgår utan svårighet.
Alla skäl synas tala för, att ökningen denna gång göres så avsevärd, att en
i huvudsak betryggande åtgärd kommer till stånd, så mycket hellre som
fastställelsen av tillräckliga kreditivbelopp ej i och för sig åsamkar staten
någon som helst utgift.

Vad som inträffat sedan år 1914 är ej blott det redan angivna, nämligen
en ganska fullständig omläggning av förslagsanslagen och förskottsväsendet,
varigenom kreditiven blivit Kungl. Maj:ts nära nog enda finansiella krigsreserv,
utan vidare penningvärdets fall till omkring en tredjedel och slutligen
en i sammanhang med krigsteknikens utveckling stående, ofantlig ökning av
kostnaderna för krigföringen. En detaljerad redogörelse för mobiliseringskostnaderna
kan uppenbarligen ej lämnas i en för offentligheten avsedd framställning.
Kommissionen får i detta avseende hänvisa till en hemlig skrivelse
med bilaga och här inskränka sig till att framhålla, att det belopp, som
måste stå till förfogande för de i § 63 regeringsformen avsedda militära
ändamålen, för närvarande bör beräknas till minst omkring 450 mill. kronor,
varvid kommissionen emellertid samtidigt betonar, att prisnivåns stegring av
allt att döma kommer att fortgå till krigets slut och att det icke låter sig
beräkna, om eller i vad mån en återgång därefter kan komma att äga rum.
Först efter en sådan höjning av krediti vsummorna synes under nuvarande prisförhållanden
grundlagens bud i avseende å tillräckligheten kunna anses uppfyllt.

Då kommissionen icke har för avsikt att föreslå någon ändring i den regeringsformens
bestämmelse, att tvä kreditiv skola anvisas, gäller det alltså
att fördela det sammanlagda belopp, som befunnits erforderligt, på det s. k.
stora och det s. k. lilla kreditivet. Till en början må då framhållas, att
under de ifråga om lilla kreditivet använda ordalagen »till rikets försvar»
torde inrymmas ej allenast utgifter vid infallande krig, vid överhängande
krigsfara och för s. k. neutralitetsskydd utan ock opåräknade stora försvars -

KREDITIVEN.

utgifter av sådant slag som t. ex. bärgningen av pansarbåten Tapperheten.
Det stora kreditivet däremot avses endast för infällande krig, varjämte den
olikheten förefinnes mellan de båda anslagen, att det stora kreditivet endast
är tillgängligt efter riksdagskallelse, under det att lilla kreditivet för sin
användning icke förutsätter, att riksdagen sammankallats. Av andra bebestämmelser,
särskilt § 74 regeringsformen samt §§ 28 och 36 värnpliktslagen.
framgår, vilka försvarsåtgärder som kunna vidtagas utan riksdagskallelse,
nämligen i huvudsak mobilisering av fästningsbesättningarna, Gottlands
inskrivningsområdes stridskrafter, flottan och vissa delar av landstormen
jämte de beställningar, som i sammanhang därmed kunna påkallas.

Om man utgår från att lilla kreditivet bör motsvara utgifterna för dessa
försvarsåtgärder, synes man av gällande lagstadganden erhålla en ledning
för uppdelningen på de båda kreditiven. Det belopp, som med denna utgångspunkt
skulle falla på lilla kreditivet, har kommissionen beräknat till
omkring 100 null. kronor. Kommissionen har icke ansett den omständigheten,
att lilla kreditivet är tillgängligt även »för andra högst viktiga och angelägna
ändamål», utgöra hinder för en sådan höjning och ej heller velat ifrågasätta
en uppdelning av lilla kreditivet i tvenne, varav det ena och större
uteslutande skulle avses för rikets försvar, då kommissionen är förvissad om
att tillräckligt starka konstitutionella garantier finnas mot missbruk av lilla
kreditivet även efter den föreslagna höjningen.

På det stora kreditivet belöpa således omkring 350 mill. kronor eller återstoden
av det förut angivna sammanlagda beloppet. Emellertid kan kommissionen
icke med avseende på detta anslag inskränka sig till att allenast
föreslå en höjning av beloppet. Det har synts kommissionen påtagligt, att
förhållandena vid krigsfara kunna bliva sådana, att lika omfattande och
snabba försvarsåtgärder då erfordras, som om krig redan utbrutit. Möjligen
kan rent av situationens utveckling till fred eller krig och i senare fallet
utgången av de första krigshändelserna bliva beroende på, att dylika åtgärder
hunnit vidtagas före själva avgörandet. Dessa åtgärder, för så vitt
de gä utöver dem som enligt vad ovan sagts få vidtagas utan riksdagskallelse,
böra således kunna beslutas av Konungen efter det riksdagen sammankallats.
men innan den hunnit samlas och fatta beslut eller med andra
ord under samma villkor, som för närvarande gälla om utgifterna »vid infallande
krig».

Kommissionen anser därför, att det stora kreditivets användbarhet bör
utsträckas till att omfatta även fall av enbart krigsfara och får alltså föreslå

dels att det s. b. lilla kreditivet höjes från nuvarande 15 mill. kronor till
100 mill. kronor,

dels att det s. k. stora kreditivet höjes från nuvarande 15 mill. kronor
till 350 mill. kronor och

dels att § 63 regeringsformen ändras på sätt i sådant avseende utarbetat
förslag1 utvisar.

1 Se nedan sid. 43.

AVD. T. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Utgifter vid Det nu behandlade avser att säkerställa den finansiella krigsberedskapen,
uruler^rlks- om krigsutbrott eller krigsfara inträffar vid en tidpunkt, då riksdagen ej är
dagssession. samlad. Om motsvarande läge uppstår under pågående riksdagssession, måste
uppenbarligen riksdagens medverkan omedelbart begäras. Några oöverstigliga
binder för tillräckligt snabba beslut från riksdagens sida torde då ej föreligga,
även om de i grundlagarna fastställda formerna i någon mån kunna försvåra
det omedelbara avgörande, som efter all sannolikhet blir nödvändigt. Sålunda
bestämmer 58 § riksdagsordningen, att proposition skall bordläggas en gång,
om den ej genom enhälligt beslut omedelbart förvisas till utskott; utskottsbehandling
av kungl. propositioner är enligt § 56 oundgänglig under alla förhållanden,
och utskottsbetänkande skall enligt § 59 alltid bordläggas en gång samt
må »på flera ledamöters förenade begäran» göras vilande ytterligare en gång.
Utan tvivel vore det för krigsberedskapen av betydelse att få införda bestämmelser
om särskild behandling av brådskande ärenden, såsom utomlands flerstädes
är förhållandet; men det torde likväl även med de nuvarande föreskrifterna
vara möjligt att uppnå tillräckligt snabb behandling genom noggrann
planläggning i förväg och ett flertal sammanträden i kamrarna på
en och samma dag. Därförutan kan emellertid den nuvarande ordningen ej
bibehållas.

Kreditivens Kreditiven ha nu behandlats från synpunkten att skapa en rätt för Kungl.
placering. Maj:t att i vissa kritiska lägen under särskilda, betryggande garantier besluta
oundgängliga utgifter. Denna synpunkt ligger till grund för regeringsformens
ordalag, enligt vilka de ifrågavarande summorna skola »anslås och
till utbetalning å riksgäldskontoret anvisas». Så till vida är alltså kreditivens
uppgift den rent konstitutionella att utgöra ett anslag utanför den vanliga
riksstaten. Emellertid uppstår då närmast frågan, huruvida de medel,
Kungl. Maj:t har rätt att taga i anspråk, böra vara tillgängliga i någon bestämd
form. De i § 63 regeringsformen använda ordalagen giva knappast
någon anvisning i detta hänseende. Vad åter beträffar grundlagsbudets
tillämpning, sådan denna kommit till uttryck i riksgäldskontorets reglemente,
har man inskränkt sig till bestämmelser om beskaffenheten av kontorets
kassareserver; dessa hava dock närmast tänkts motsvara kreditiven,
och i verkligheten hava hithörande föreskrifter alltså i huvudsak gällt
kreditivens placering. Härom bestämdes i 1904 års reglemente, att medlen
borde hållas innestående hos utländska banker och bankirhns eller vara
placerade i främmande staters skuldförbindelser. Med anledning av riksdagens
revisorers berättelse ändrades detta emellertid i 1915 års reglemente
därhän, att minst halva beloppet, motsvarande ena kreditivets summa 15
null. kronor, borde vara placerat i£guld; och återstoden i regel hållas placerad
i lätt förytterliga utländska valutor. På goda grunder underläto emellertid
riksgäldsfullmäktige att med anledning härav anskaffa mer än något över 10
mill. kronor i guld, och vid 1918 års riksdag begränsades föreskriften i § 17
mom. 2 i riksgäldskontorets reglemente därhän, att medlen borde vara placerade
i guld eller lätt förytterliga valutor. Någon skyldighet för riks -

KREDITIVENS PLACERING.

gäldskontoret att hålla vare sig någon del i guld eller någon del i utländska
valutor föreligger således icke. Bankoutskottet framhöll likväl i sammanhang
med sitt förslag härom och i huvudsaklig överensstämmelse med fullmäktige
i riksgäldskontoret betydelsen för kontoret av att innehava en guldreserv
och åsyftade alltså med den vidtagna ändringen närmast att giva fullmäktige
fria händer i avseende på guldreservens storlek.

Obestridligen ligger den uppfattningen mycket nära till hands, att krediti
ven böra vara på något särskilt sätt placerade; men denna tankegång
kräver en närmare granskning. För budgetmässiga utgifter åsyftar
man en täckning genom motsvarande inkomster, så att budgetens båda sidor
balansera: om lånemedel härvid komma till användning, upptages alltså även
deras belopp i budgeten, åtminstone frånsett de förskott statsverket normalt
behöver därför att vissa inkomster inflyta senare än utgifterna. Det förefaller
därför som den naturliga utvägen att på motsvarande sätt sörja för täckning
av kreditiven. Men i verkligheten är förhållandet med dem i detta hänseende
ett helt annat än i fråga om budgetmässiga utgifter, av det skälet att de
icke hänföra sig till någon på förhand beräknelig tidpunkt och följaktligen ingen
garanti kan skapas för att särskilda inkomster flyta in just då dessa utgifter skola
företagas.

Mest påtagligt framträder kanske detta, om man tänker sig kreditiven
placerade i form av någon inhemsk, s. k. likvid tillgång för statsverket, exempelvis
en särskild guldkassa, en skiljemyntsreserv eller ett särskilt, eljest
icke disponibelt tillgodohavande på statsverkets giroräkning i riksbanken,
å ad som inträffar, om Kungl. Maj:t genom disponering av kreditiven förfogar
över dylika tillgodohavanden för inhemska utbetalningar, är uppenbarligen
endast, att han blir i tillfälle att göra sig till herre över inom landet
befintliga, för ändamålet behövliga varor eller tjänstbarheter. Mängden av
betalningsmedel ökas härigenom oundgängligen i och för sig, utan motsvarande
ökning av varumängden, och läget avviker följaktligen så till vida
icke i något hänseende från det som skulle uppstå, om sedelutgivningen direkt
ökades. Om och i vad mån följden blir en allmän varuprisstegring,
beror på förekomsten och omfattningen av en samtidig skrinläggning av mynt
och sedlar, något som nästan alltid äger rum i dylika lägen. Att utvecklingen
oundgängligen måste taga det angivna förloppet, så länge man håller
sig till rent inhemska förhållanden, beror därpå, att om tillgångar, som endast
utgöras av penningar, tagas i anspråk, följden måste bliva att den

cirkulerande penningmängden ökas. Föreställningen, att tillgångar över
huvud taget skulle kunna hållas i »likvid» form, nämligen om detta ut tryck

fattas så, att de skola utgöra verkliga, användbara nyttigheter men
likväl ej ha tagit konkret gestalt i några särskilda slag av varor, lider

nämligen av en påtaglig, inre motsägelse.

Emellertid torde på vissa håll råda föreställningen, att den ökning av sedelutgivningen
(eller eventuellt av sedelmyntscirkulationen), som enligt allas
mening torde komma att äga rum vid ett krigsutbrott — även om dess

följder motverkas av en samtidig skrinläggning och helst än mer genom en

2—161727. II.

AVD. I. finansväsen: betänkande.

av riktig diskontopolitik framkallad begränsning i kapital användning för
andra ändamål — skulle göra mindre skada, om en extra guldkassa eller ett
särskilt förråd av utländska tillgodohavanden funnes tillgängligt som täckning
av dessa nya sedlar. Detta torde emellertid kunna sägas vara en missuppfattning
av sedeltäckningens uppgift. Denna uppgift, vars betydelse är
mycket stor, innebär nämligen endast att hålla den inhemska valutan i paritet
antingen och som regel med guldet eller i vissa fall med andra länders
valutor, i det att en nedgång i täckningen tvingar centralbanken till sådana
åtgärder (främst diskontostegring), varigenom sedelutgivningen minskas eller
hålles tillbaka. År sedelutgivningens omfattning given, inverkar det alltså
icke på valutans värde eller näringslivet inom landet över huvud taget, huru
stor täckningen är; och en ökning av täckningen, som skapar förutsättningar
för större sedelutgivning, är alltså så till vida utan betydelse för valutan.
Icke heller tyder någon erfarenhet på, att dylika åtgärder skulle vara behövliga
för att skapa förtroende för sedlarna inom landet; tvärtom har detta
förtroende nästan överallt förblivit orubbat, trots att sedeltäckningsbestämmelserna
i sak upphävts i alla krigförande länder. Det är också svårt att
inse, hur en dylik brist på förtroende skulle kunna hindra sedlarnas användning,
då sedlarna äro lagligt betalningsmedel till obegränsat belopp.
Det enda en ökad täckning medför är det i och för sig mindre betydelsefulla
att tillåta en ökad sedelutgivning utan ändring i de lagstadgade täckningsbestämmelserna,
vilket är en fråga, som skall upptagas längre fram.

Vad guldet beträffar, kunde visserligen den tanken möjligen uppkomma,
att det borde nyttjas direkt för inhemska betalningar, sålunda ej såsom sedeltäckning,
i syfte att skapa trygghet och förtroende i landet. Men intet torde
ligga mer utanför sannolikhetens område än eu dylik användning av guldet,
framför allt i vårt land, där guldcirkulation knappast förekommer eller någonsin
har förekommit. Även i länder med guldcirkulation under normala tider
inställer sig för övrigt i regeln samma tendens till skrinläggning hos
centralbanksledningen och myndigheterna som hos enskilda, så att guldet
hålles inne i stället för att släppas ut.

Man synes alltså ofrånkomligt ledas till den slutsatsen, att ingen anledning
föreligger till krediti vens placering i något särskilt slag av penningmedel,
i den mån syftet är att med kreditivens hjälp verkställa inhemska
betalningar; för detta ändamål'' erfordras endast, att Kungl. Maj:t äger befogenhet
att göra nödiga utbetalningar. Nu torde det kunna anses givet,
att de inhemska utbetalningarna i flertalet krigslägen utgöra en mycket
viktig och sannolikt en övervägande del av krigsutgifterna särskilt vid
krigsutbrottet; och om vårt land indrages i ett allmänt krig sådant som det
nuvarande, skulle dylika utbetalningar t. o. m., enligt hittillsvarande erfarenhet,
utan all jämförelse vara huvudsaken åtminstone i början av kriget. Häri
ligger alltså, att kreditiven, redan genom att utgöra enbart ett bemyndigande
åt Kungl. Maj:t att företaga utgifter, skulle säkerställa upphandlingar och
betalningar inom landet lika lätt som och utan större olägenheter för folkhushållet
än om kreditiven vore placerade i några särskilda penningmedel.

BEHOVET AV BETALNINGSMEDEL TILL UTLANDET.

Däremot ställer sig saken annorlunda, i den mån det gäller betalningar i
utlandet. Förutsättningen att sådana skola ha någon betydelse är givetvis,
att landet ej är fullkomligt avspärrat; men under denna förutsättning kräver
frågan om formen för betalningarna uppmärksamhet. I utlandet ha
svenska sedlar ingen eller åtminstone en i ett dylikt läge ganska oviss kurs;
det enda som säkerställer detta slags betalningar är utländska tillgodohavanden
i den ena eller andra formen. Någon ökning i de främmande ländernas
varuförråd uppstår visserligen ej, om dylika tillgodohavanden realiseras; men
det som har betydelse är, att en ökning av det egna landets varuförråd därigenom
kan äga rum, och till annat behöver man ej taga hänsyn. Olika slag
av utländska betalningsmedel kunna därvid komma i fråga. Användbarast
är härvid efter all sannolikhet guld, som frånsett fall, vilka torde förbli
sällsynta i synnerhet vid ett krigsutbrott, allmänt torde komma att godtagas
som betalning överallt. Trots detta har erfarenheten från det nu pågående
kriget skapat åtskilliga tvivelsmål i fråga om guldets användbarhet
som reserv för utländska betalningar vid krigstillfälle. Dels kan själva
krigstillståndet i hög grad komma att försvåra guldexporten, dels och framför
allt hava krigförande och för övrigt även neutrala länder i verkligheten*
såsom redan sagts, ådagalagt synnerlig obenägenhet att släppa ut guld samt
följaktligen under det ännu pågående krigets hela första tid hindrat guldet
att komma till användning för det enda ändamål det avsetts och varit mäktigt
att tjäna. I den mån den sistnämnda tendensen framträder även vid
framtida krigsutbrott, blir hela denna form för krigsfinansiering ändamålsoch
verkningslös. Ej heller när längre fram under det nu pågående krigets
gång de krigförande av nödtvång eller vunnen klarare insikt voro beredda
att exportera guld, visade sig detta som en odelat lämplig krigsreserv, emedan
det då börjat gå upp för de neutrala, hur litet som var att vinna på försäljning
av oumbärliga, knappa varor emot guld.

Yad därnäst beträffar eu krigsfinansiell reserv i form av utländska värdepapper,
inställa sig andra svårigheter, nämligen dels omöjligheten att hålla
en portfölj av lätt säljbara sådana papper från länder, med vilka man ej
riskerar att själv komma i krig, dels svårigheten att vid ett krigsutbrott

sälja dylika papper även i ett förbundet eller neutralt land på grund av

börsernas stängning, och dels slutligen den befrielse från inlösning av skuldfordringar,
som kan komma att skapas genom moratorium i andra länder.
Såväl det första som det sista av dessa skäl tala likaledes emot den tredje lösning
av uppgiften, som varit under överläggning, nämligen att hålla tillgodohavanden
avista eller med kort uppsägning i utländska banker. A andra sidan
är det påtagligt, att den andra och tredje av de nu behandlade åtgärderna
ofta sammanfälla med den placering av riksbankens och riksgäldskontorets
tillgångar, som oavsett hänsyn till krigsberedskapen är önskvärd
eller nödvändig. Vidare märkes, att den svårighet, som i nu berörda hänseende
följer av, att man ej kan förutse, med vilka länder man kommer i

krig, till eu del avhjälpes genom att man äger värdepapper från eller till godohavanden

hos ett flertal olika länder, tillhörande olika maktgrupper.

Behovet av
betalningsmedel
till
utlandet.

avd. i. finans väsen: betänkande.

Kreditiven
och lagringsfrågan -

Obestridligt är i varje fall, att de utbetalningar, som kunna bli behövliga
i utlandet vid ett krigsutbrott, för den händelse varor över huvud
kunna importeras, i och för sig skulle underlättas av en krigsreserv i form
av guld, om nämligen samtidig villighet funnes å båda sidor att begagna
det som likvid, eller i annat fäll av utomlands disponibla, »likvida» tillgångar.
Under det nu pågående kriget ha visserligen krigsreserver av alla nu berörda
slag vid krigsutbrottet visat sig mycket betydelselösa; men man torde dock
göra rättast i att icke på grund härav obetingat sluta till deras överflödighet under
alla förhållanden, särskilt i betraktande av att det nu pågående kriget under
sin återstående del ävensom händelserna efter dess slut kunna komma att erbjuda
åtskillig ytterligare lärdom. Dylik upplysning måste alltså avvaktas. Ännu
mer utsiktslöst än ett avgörande om nyttan av en finansiell krigsreserv över
huvud är det att nu söka taga definitiv ståndpunkt i fråga om den form en
eventuell krigsreserv för betalningar i utlandet bör äga. Man torde t. o. m.
nödgas gå så långt som att påstå, att ett dylikt avgörande över huvud
aldrig kan bli definitivt utan måste undergå ständig ändring efter ändringar
såväl i landets politiska ställning till andra länder som efter framträdande
rättsliga och ekonomiska tendenser i fråga om de olika främmande ländernas
behandling av fientlig egendom, moratorium och annat.

En dylik tankegång synes otvetydigt utpeka den lösning, som bör väljas.
Ett förslag en gång för alla från krigsberedskapskommissionen skulle mycket
snart förlora sin tillämplighet; ansvaret för att skapa en tillfredsställande
ordning måste byggas på eu fortlevande organisation. Att uppgiftens
praktiska genomförande i fred måste tillkomma riksgäldskontoret och riksbanken,
är därvid utan vidare givet; men det kan ej begäras, att dessa verk,
som i likhet med andra ämbetsverk i första rummet måste syssla med dagens
alltid krävande uppgifter, skola kunna ägna erforderlig uppmärksamhet
åt något i många fall skenbart så avlägset som ett krigsutbrott. Av
hänsyn härtill har krigsberedskapskommissionen i första delen av sitt betänkande
utarbetat förslag till en rikskommission för den ekonomiska krigsberedskapen,
och det synes därför böra i första rummet åläggas detta organ
att ständigt följa hithörande frågor med största uppmärksamhet samt inför
Kungi. Maj:t framlägga de förslag, vartill de ändrade förhållandena tid efter
annan giva anledning. Endast på detta sätt synes en tillfredsställande
lösning kunna vinnas.

Emellertid torde så mycket kunna sägas, som att på sakens nuvarande
stadium alla sådana åtgärder för den i egentlig mening finansiella krigsberedskapen,
som föranleda omedelbar utgift eller ränteförlust, böra underlåtas,
då gagnet därav är mycket ovisst. Ett avskaffande av riksgäldskontorets
redan förefintliga guldreserv skulle av samma anledning erbjuda
ganska små betänkligheter, så mycket hellre som riksbankens guldkassa långt
mer än fördubblats under kriget.

När här ovan talades om den finansiella krigsreserven för betalningar inom
landet, framhölls omöjligheten av att kreditiven skulle kunna utgöra verkliga,
användbara nyttigheter utan att taga konkret form i några särskilda

KREDITIVEN OCH LAGRINGSFRÅGAN.

slag av varor. Den tanken inställer sig emellertid då osökt, om det ej vore
lämpligt att giva kreditiven den konkreta formen av lager av vid krigsutbrott
behövliga varor; och en dylik lösning har också varit under diskussion
vid flere tillfällen. Den bör därför här närmare undersökas.

Till en början märkes därvid, att behovet av lagring för krigstillfälle
förefaller kommissionen alldeles ofrånkomligt och av den mest avgörande betydelse
för krigsberedskapen, såsom bland annat upprepade gånger i avseende
å råvarorna framhållits i första delen av kommissionens betänkande, vilken
behandlar krigsberedskapens organisation. Intet tvivel råder heller enligt
kommissionens mening därom att, om man har valet mellan den kostnad i
form av ränteförlust, som vållas genom å ena sidan en guldkassa i riksgäldskontoret,
och å den andra genom ett lager av oumbärliga råvaror eller livsmedel
till samma värde, betydelsen för krigsberedskapen av den senare är
utan all jämförelse större. Varulagren kunna nämligen utan svårighet komma
att bestå av sådant, som obetingat måste sägas bliva behövligt vid krigstillfälle
och som, även om det då kan skaffas, efter all sannolikhet då ställer
sig långt dyrbarare än i fred, medan guldets användbarhet i ett dylikt läge
är mycket osäker.

Om varulager hållas för krigstillfälle, undgås även den förut anmärkta
nedgången i penningvärde genom ökad sedelutgivning, nämligen i direkt
förhållande till dubbla värdet av vad som uttages från lagren. I händelse
lager icke finnas, måste sedlar nämligen utges i den utsträckning, som bestämmes
av kronans nya uppköp, men sedlarna motsvaras då icke av någon
ökad disponibel varumängd inom landet. Om lager finnas, uppstår däremot
ingen ny sedelutgivning för de ändamål lagren motsvara, ty kronan är redan
ägare till lagren; men samtidigt ökas den disponibla varumängden med
hela värdet av vad som uttages från lagren. Medan i det förra fallet penningmängden
ökas men icke varumängden, är det i senare fallet varumängden
men icke penningmängden, som ökas. Denna verkan på prisnivån är
emellertid alldeles oberoende av, om det just är kreditiven, som placeras i
varulager. I den mån lagren disponeras omedelbart, befria de alltid från
sådana utbetalningar, som kreditiven eljest skulle ha möjliggjort; och under
alla förhållanden öka de den disponibla varumängden inom landet.

Frågan om behovet av lagring för krigstillfälle sammanfaller därför ingalunda
med den om själva kreditivens eller det stora kreditivets fullständiga
eller partiella placering i varor. Emellertid hava delade meningar i denna
senare fråga gjort sig gällande inom kommissionen.

Kommissionens flertal, nämligen ordföranden samt ledamöterna Bernströni,
Jodling, Sederholm och Söderlnelm, är av den uppfattningen, att man
vid en närmare prövning av frågan måste utgå från det här ovan utvecklade,
att kreditivens och nu närmast det s. k. stora kreditivets grundläggande
UPPS^ består i att bereda Kungl. Maj:t fria händer för utbetalningar av vad
slag som helst under den tid vid krig eller överhängande krigsfara, som
maste förflyta innan riksdagen hinner besluta nödiga anslag eller, såsom
uttrycket under 1600-talet lydde, taga Kungl. Maj:t under armarna». Detta

Flertalets

mening.

avd. i. finansväsen: betänkande.

ligger redan i uttrycket i § 63 regeringsformen »för oförsedda händelser». Vad
som i varje fall främst behöves, är sålunda allmän köpkraft eller penningar; varje
del av kreditiven, som bindes i särskilda tillgångar, begränsar i förhållande
till sin storlek den handlingsfrihet kreditiven äro avsedda att skapa. Det kan
därför enligt flertalets mening ej komma i fråga, att någon avsevärd del av
stora kreditivet bindes på detta sätt; i varje fall till sin huvuddel bör det
utgöra ett allmänt anslag för krig eller krigsfara.

Om emellertid en del av det stora kreditivet bindes i varulager, måste i
alla fall den fria delen erhålla den storlek, som motsvarar det antagliga
(maximala) behovet av oförutsedda utgifter under tiden innan anslag av
riksdagen hinner beslutas. Enligt flertalets mening möter emellertid även en
dylik lösning allvarliga betänkligheter. Såsom framgår av den diskussion,
kommissionen på förut angivna ställen ägnat lagringsfrågan, är det nämligen
alldeles uteslutet, att, frånsett krigsmaktens mobiliseringsförråd, lagringen
skulle inriktas på sådana varor, som behövas just vid mobiliseringen och den
strategiska uppmarschen eller som över huvud avse krigets första dagar.
Yad som måste åsyftas vid lagringen är att för ett krigsutbrott, som kan
leda till avspärrning, vara försedd med sådana oumbärliga råvaror, livsmedel,
bränsletillgångar eller industriella hjälpmedel, som ej kunna åstadkommas
inom landet, vare sig behovet av dem inställer sig alldeles i början av kriget
eller senare. Men i den män fråga är om behov, som göra sig gällande sedan
riksdagen hunnit fatta beslut, är användning av kreditiven uppenbarligen ej
blott ändamålslös utan även skadlig för de uppgifter, som endast kunna täckas
på kreditiv-vägen. Det ligger enligt flertalets mening i sakens natur,
att ett särskiljande av de delar av ett visst lager, som kunna beräknas komma
till användning under krigets första dagar, i kanske flertalet fall är outförbar!
och i nästan alla fall är olämpligt.

Vidare tillkommer, att de första krigsbehoven ingalunda begränsas till
sådana varor, som ej kunna åstadkommas inom landet. Dessa senare uppgå
emellertid till så stora belopp, att den största sparsamhet måste iakttagas,
om en tillräcklig lagring av dem skall vara ekonomiskt utförbar. Det torde
då få anses praktiskt uteslutet, att man skulle kunna i större utsträckning
tänka på upplagring av sådana förnödenheter, som alltid äro tillgängliga i
landet; för dem måste det i varje fall i första hand komma an på en sådan
organisation, att varorna kunna gripas i det rätta ögonblicket och föras till
de platser, där de behövas. I den mån kreditiven bundits i lager av utländska
varor, komma de alltså att begränsa möjligheterna för eu effektiv
lösning av den senare, synnerligen viktiga uppgiften.

Kommissionens flertal anser även, att den för varulager lämpligaste formen
gör kreditivens placering däri ganska oegentlig. Såsom kommissionen på sina
ställen framhållit, synes nämligen lösningen av lagringsfrågan på flertalet
områden böra vara, att antingen de företag, som enligt avtal med staten eller
eljest skola komma att bearbeta råvarorna resp. nyttja bränslet, eller också
sådana organisationer, som tillhandahålla dylika företag varorna, genom ersättning
i någon form, t. ex. genom ett räntefritt lån, hållas skadeslösa för lag -

KREDITIVEX OCH LAGRINGSERÅGAN.

ringskostnaden; om lagren hållas skilda frän näringslivets vanliga cirkulationsprocess,
t. ex. genom att stå under statens direkta vård, uppstår nämligen
en svårundviklig fara, att de ej omsättas tillräckligt ofta och därför försämras
eller fördärvas. Emellertid framgår utan vidare, att lager av ett
dylikt slag, vilka äro i enskild hand ehuru under statens kontroll och som
dessutom ständigt omsättas, svårligen kunna bringas i överensstämmelse
med den beskaffenhet, kreditiven enligt regeringsformen äga. Det torde i
själva verket vara svart för att icke säga omöjligt att ordna ett kreditiv i
denna form på sådant sätt, att det kan »till utbetalning å riksgäldskontor
anvisas» eller att »riksdagens förseglade anoidning» ej må »förr brytas'' eller
summan av fullmäktige i riksgäldskontor utbetalas än riksdagskallelsen
blivit i allmänna tidningarna kungjord».

Det förhåller sig alltså icke blott så, att regeringsformen genom sitt upprepade
uttryck »summor» om kreditiven liksom genom de nyss återgivna ordalagen
fullt tydligt angivit beloppen såsom tillgängliga i form av allmän
köpkraft eller penningar; hela den statsrättsliga konstruktionen av kreditiven
svnes också vara oförenlig med kreditiv i form av rörliga varulager. Att
utan starka skäl företaga en så radikal omstöpning av deras ställning, som
vore erforderlig för den nu behandlade lösningen, måste tydligen anses uteslutet:
man finge då bland annat i helt nya och sannolikt svårfunna former
söka ersättning för de garantier emot oberättigad användning av kreditiven
flan Kungl. Maj:ts sida, som de nuvarande bestämmelserna äro avsedda att
bereda.

Därjämte må mer i förbigående anmärkas, att riksgäldskontoret på grund
av hela sin ställning och sina naturliga uppgifter icke kan anses väl lämpat
att taga ansvaret för varulager, vilka tvärtom böra vara underkastade kontroll
från de civila eller militära myndigheter, med vilkas övriga ämbetsbefattning
detta nära sammanhänger. Man bleve alltså under den antagna förutsättningen
nödsakad att även i detta hänseende ändra regeringsformens stadgande.
vilket likaledes knappast bör ske utan starka skäl, även om olägenheten
på denna punkt kanske ej vore fullt lika stor som i det senast behandlade.

Kommissionens flertal anser sålunda, att kreditiven enligt hela sin konstruktion
äro anslag, nämligen »för oförsedda händelser», och att deras bindande
även till någon del i särskilda, på förhand verkställda utgifter strider
emot deras uppgift samt därigenom skapar såväl ett i och för sig mindre
gynnsamt läge som en olöslig inre motsägelse.

Kommissionens ledamot Järte ävensom herr Linnér, vilken jämväl deltagit Mindretalets
i detta ärendes behandling, hava däremot yttrat följande: »Det pågående meniBg.
kriget har otvetydigt ådagalagt, att förbrukningen av krigsmateriel vid användning
av nutidens stridsmedel och -metoder tager sådana dimensioner, att
det är omöjligt att i fredstid sörja för hela krigsbehovet. Man måste därför,
även med de största mobiliseringsförråd, under fred i mycket betydande
omfattning planlägga en krigsmaterieltillverkning, som vid krigsutbrott omedelbart
kan igångsättas. Detta blir således enligt numera vunnen erfarenhet
en av de åtgärder, som vid infällande krig först måste beslutas.

AVI). I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Det är emellertid, klart, att en sådan industrins mobilisering förutsätter
icke endast eller ens i främsta rummet tillgång på penningar, utan framför
allt vissa råvaror, och dessa äro delvis av den beskaffenhet, att de ingalunda
med visshet kunna på grund av enskilt initiativ påräknas inom landet i tillräcklig
omfattning. Men icke ens om varorna finnas, är det säkert, för den
händelse de tillhöra enskilda, att de kunna förvärvas och tagas till användning
med den skyndsamhet, som förhållandena kräva och som bör kunna
uppnås med förråd under statens ständiga disposition.

Om § 63 regeringsformen åsyftat, bland annat, att ställa till Konungens förfogande
tillräckliga medel för de första och mest trängande försvarsåtgärderna
vid ett krigsutbrott, synes det endast vara att giva denna tanke en efter nutidens
förhållanden lämpligare gestaltning, om en del av stora kreditivet placeras
i varor av nyss angivet slag, varigenom dess i penningar bestämda belopp
också kan nedbringas. Långt ifrån att äventyra försvarets krav vid ett
krigsutbrott skulle man genom en dylik anordning skapa en säkerhet för
vissa nödvändiga försvarsåtgärder, som eljest knappast synes kunna vinnas.

De svårigheter, som självfallet härflyta av nyssnämnda lagstadgandes nuvarande
lydelse, utgöra uppenbarligen intet hinder att framlägga förslag till
en sådan ändring, som omständigheterna påkalla. Därvid borde givetvis
åsyftas att å ena sidan behålla hela den konstitutionella garanti, som det
nuvarande stora kreditivet är underkastat, och å andra sidan giva varulagren
tillräcklig rörlighet för att icke förlust skulle uppstå. Att finna härför
lämpliga former synes ingalunda hava varit omöjligt och hade i varje fall
bort bliva föremål för eu närmare undersökning.»

Behovet av diet följer av vad som nu utvecklats, att frågan om inhemska betalningsbetalnings-
-medel för krigstillfälle bör skiljas från frågan om kreditiven. I förstnämnda
meiandet°m hänseende gäller det till en början riksbankens sedelutgivning srätt.

Riksbankens De vid tiden för krigsutbrottet gällande bestämmelserna i 6 och 7 §§ av
sedelutgiv- lagen för Sveriges riksbank bemyndigade banken att utan särskilt tillstånd
mn3- utgiva sedlar till ett belopp, som motsvarade dess dubbla metalliska kassa
samt 125 mill. kronor därutöver, dock under förutsättning, att den icke med
guld täckta sedelmängden motsvarades av närmare bestämd s. k. supplementär
täckning. Genom en efter krigsutbrottet antagen lag den 31 augusti
1914 lades till 6 § ett andra stycke, vari stadgades befogenhet för Kungl.
Maj:t och riksdagen samfällt och, när riksdagen ej var samlad, för Kungl.
Maj:t, att medgiva riksbanken en ökad sedelutgivningsrätt på 125 mill. kronor,
»om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt», varvid emellertid det skulle åligga bankofullmäktige
att så snart ske kunde indraga motsvarande sedelbelopp. Nämnda föreskrift,
i vad densamma innefattade bemyndigande för Kungl. Maj:t mellan riksdagarna,
upphörde att gälla den 15 januari 1915; men motsvarande stadgande
insattes av 1915 års riksdag i en särskild provisorisk lag den 25 maj
1915, vilken dock förföll med 1916 års riksdags sammanträdande och som
sedan, sannolikt på grund av riksdagens därefter så gott som oavbrutna
permanens, icke förnyats. Däremot har genom en lag der 25 maj 1915, som

RIKSBANKENS SEDELUTGIVNING.

icke har provisorisk karaktär, fogats ett tillägg till 6 § i riksbanklagen, varigenom
upprepats det Konung och riksdag samfällt givna bemyndigandet att,
om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen
nödigt, medgiva en 3''tterligare sedelutgivningsrätt på 125 milt. kronor.
Vid 1918 ars riksdag beslöts emellertid samtidigt med att jämlikt 6 § 2 st.
ökad sedelutgivning medgavs genom samfällt beslut av Kungl. JVlaj:t och riksdagen
att bereda Kungl. Maj:t en ny, provisorisk befogenhet, nämligen att medgiva
en ytterligare ökning med 125 mill. kronor. För närvarande kan alltså
riksbankens sedelutgivning ökas vid krig, krigsfara eller svår penningkris
dels med 125 mill. kronor genom beslut, som kräver riksdagens medverkan,
dels med ytterligare 125 mill. kronor, varom Kungl. Maj:t, sedan det förra beloppet
redan beviljats, äger besluta mellan riksdagarna.

Vad då först beträffar frågan om storleken av den sedelmängd, som kan
bliva erforderlig vid krigstillfälle, måste det anses omöjligt att utsäga något
därom på förhand. A ena sidan är en begränsning i sedelutgivningen mer
önskvärd än någonsin i tider, då den disponibla varumängden minskas samt
då befolkningens tålamod och uthållighet under alla förhållanden ställas på
prov, vilka om möjligt ej böra ytterligare försvåras genom de fördärvliga
verkningarna av ett starkt fall i penningvärdet. Å andra sidan pekar erfarenheten
oförnekligt i den riktningen, att krigets finansiering genom sedelutgivning
är en utväg, som är alltför frestande att tillgripa, huru betänkliga
följder den än må föra med sig. Också hava, såvitt bekant, samtliga krigförande
länder under , det nu pågående kriget i sak om än ej alltid till formen upphävt
alla täckningsbestämmelser, som förut begränsat sedelutgivningen; och
man vågar knappast hoppas, att Sverige i motsvarande läge skulle komma
att förfara på annat sätt, då detta skulle förutsätta en lätthet i upplåningen
och en expansionsförmåga hos skattesystemet, vilka knappast åtminstone för
närvarande äro till finnandes i vårt land. A ena sidan kan det alltså icke
anses försvarligt att beröva staten möjligheter till en ökad sedelutgivning
på laglig väg vid tidpunkter, då andra inkomstkällor svika, å andra sidan
är det av största betydelse att hindra statsledningen från större användning
av denna i och för sig förkastliga utväg än verkligt nödtvång bjuder.

Att finna någon lösning, som fullt tillgodoser dessa båda motsatta synpunkter,
är sannolikt omöjligt. Det torde likväl kunna antagas, att ett system,
som i huvudsaklig likhet med det franska begränsar sedelmängdens
maximum genom förut fattat gemensamt beslut av regering och representation
samt kräver nytt dylikt beslut för varje gång samma maximum skall
höjas över sitt gamla belopp, härvidlag erbjuder något säkrare garantier än
exempelvis det nuvarande tyska systemet, som binder sedelutgivningen under
kriget vid en täckning, som landets regering själv inom vida gränser kan
skapa genom sin utlåningsverksamhet, eller det nuvarande engelska systemet,
som vid sidan av de vanliga centralbanksedlarna ställer statssedlar utan
någon begränsning i deras belopp. Man skulle med den antydda lösningen
kunna i stort sett hålla fast vid den nuvarande extra sedelutgivningsrätten
såsom ett supplement av bestämd storlek, utan att knyta stora för -

avd. r. finansväsen: betänkande.

hoppningar vid att det från början medgivna beloppet skall räcka till under
ett krig av längre varaktighet. Den fråga, som därvid återstår, är emellertid,
huruvida 250 null. kronor i det givna läget under alla förhållanden
kunna anses tillräckliga för ändamålet, intill dess riksdagen hinner fatta
beslut. Detta synes sannolikt; men vid den stora ovissheten om penningvärdets
framtida utveckling förefaller en lämpligare utväg än den att fastställa
ett visst belopp vara att sätta den extra sedelutgivningsrätten i ett
bestämt förhållande till den normala. Utan att i sak rubba den nuvarande
ordningen kunde det ske genom att bestämma denna nya sedelutgivning till
dubbla det belopp, varmed den normala sedelutgivningsrätten, frånsett tillgången
på supplementär täckning, överstiger guldkassans dubbla belopp.
Kommissionen anser sig därför böra föreslå denna utväg.

Emellertid lida de nuvarande bestämmelserna för den extra sedelutgivningsrätten
av vissa andra svagheter. För det första innehåller den kvarstående
föreskriften i 6 § 2 st. riksbanklagen blott bemyndigande för Kungl.
Maj:t och riksdagen till något, vartill de även därförutan äga rätt, för det
andra och viktigaste måste det anses i sak betänkligt, att riksdagens medverkan
gjorts till ett, bortsett från 1918 års provisoriska lag, undantagslöst
villkor för tillämpningen av den första ökning i sedelutgivningsrätten med
125 null. kronor, som redan i princip medgivits. Ett fasthållande vid denna
bestämmelse skulle först och främst, vilket i detta sammanhang närmast
måste beaktas, sannolikt komma att starkt begränsa kreditivens användbarhet
före riksdagens sammanträde och därmed förhindra, att den avsedda
finansiella krigsberedskapen uppnås ens för de militära ändamålen; det är
nämligen närmast ett osannolikt och i varje fall ett alldeles ovisst antagande,
att riksbankens obegagnade normala sedelutgivningsrätt skulle motsvara statens
nya behov av betalningsmedel under krigstidens första dagar. Därtill
kommer emellertid ytterligare sakens mycket stora betydelse även för näringslivet.
I en annan avdelning av detta betänkande (sid. 62) har kommissionen
nämligen sökt uppvisa nödvändigheten av att näringslivet i kritiska
situationer erhåller, eller snarare, kan och vet sig kunna erhålla kredit i
tillräckligt stor utsträckning. Det får icke uppstå skymten av ett tvivel om
att riksbanken — mot lämplig säkerhet och passande ränta — under alla
förhållanden skall vara i stånd att stödjande ingripa. Men är bankens sedelutgivningsrätt
alltför begränsad, uppstå lätt farhågor för att banken skall
nödgas inskränka sin . kreditgivning. För att en ökad sedelutgivningsrätt
skall få önskad effekt måste den uppenbarligen medgivas på ett mycket
tidigt stadium, nära nog ögonblickligen. Ett fasthållande vid bestämmelsen
om riksdagens ovillkorliga medverkan skulle alltså kunna medföra vådliga
konsekvenser, då riksdagen, om den blir inkallad, dock icke kan hinna träda
i verksamhet och fatta beslut i tid. Det enda naturliga torde vara, att en
befogenhet att medgiva ökning i sedelutgivningsrätten lämnas Kungl. Maj:t
mellan riksdagarna för hela det ifrågavarande beloppet 250 mill. kronor, men
att tillika föreskrives, efter mönster av den provisoriska lagen den 25 maj
1915, att denna befogenhet endast får utövas på framställning av fullmäk -

SEDEL- OCH SKILJEMYNTRESERV.

tige i riksbanken, och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret.
I överensstämmelse med det nu angivna är det till föreliggande betänkande
fogade förslaget till ändring av riksbanklagen utarbetat.1

För den händelse detta förslag vinner godkännande, torde intet hinder
möta att erhålla nödig sedelmängd för de utbetalningar, som omedelbart
måste ske vare sig med stöd i kreditiven eller annorledes. Yad särskilt det
förra beträffar, äga nämligen riksgäldsfullmäktige enligt riksgäldskontorets
reglemente (1917) § 12 mom. 4 för att bereda tillgång till kassaförstärkning åt
statsverket, då sådant enligt Kungl. Majrts beslut påkallas, i mån av behov
upplåna medel mot vare sig kontorets skuldförbindelser eller obligationer, och
dylika skuldförbindelser kunna belånas i riksbanken. Att bestämmelsen i
riksgäldskontorets reglemente bland annat har till uppgift att säkerställa
kreditivens utbetalning, torde man kunna sluta av, att den ersatt en särskild
föreskrift i reglementet före år 1913 (§ 75 i 1912 års reglemente), som anvisar
motsvarande utväg för bestridande av utgifter på kreditiven, för den händelse
disponibla tillgångar ej förslå härtill.

I fråga om sedelutgivningsrätten må dock ännu en bestämmelse nämnas i
detta sammanhang, nämligen 8 § riksbanklagen, som bestämmer minimum
för riksbankens metalliska kassa till 75 mill. kr. Det är visserligen långt
ifrån givet, att den bästa användningen av gnidkassan vinnes genom att den
kvarhålles i riksbanken, då valutans upprätthållande liksom importbehovet
av varor i många fall långt bättre skulle tillgodoses genom guldexport. Men
med nutidens och sannolikt även framtidens guld- och penningvärde är beloppet
75 mill. kr. så pass obetydligt — riksbankens nuvarande guldförråd
inom landet är avsevärt över tre gånger denna siffra -— att bestämmelsen
knappast kan antagas medföra olägenhet. Kommissionen anser sig därför ej
på denna punkt böra föreslå någon ändring.

Det hittills berörda inskränker sig emellertid till att skapa de rättsliga
förutsättningarna för den finansiella krigsberedsltapen. Fortfarande kvarstår
därför ännu en svårighet olöst, nämligen att penningmedlen ej befinna sig i
den form, som läget kräver.

Det är att vänta, att vid krigsutbrott behovet av betalningsmedel och därvid
särskilt av skiljemynt skall komma att stiga mycket hastigt och i utomordentlig
grad. Anledningen är först och främst den rubbning i betalningsvanorna,
som en kris framkallar; men även de nya utbetalningar, som statsverket
får att göra, bidraga att öka behovet av betalningsmedel. Sedlar på
högre valörer kunna jämförelsevis lätt tillverkas; av dem göres f. ö. mindre
behov, då större utbetalningar i regel lära komma att verkställas medelst
check. Det gäller sålunda, att riksbanken och myntverket vid krisens utbrott
äro rustade med reserver av småmynt (sedlar av lägre valörer och
skiljemynt) att i mån av behov släppa ut i rörelsen, ty sådana kan man
icke hinna nytillverka till större belopp. Det är ingalunda oviktigt, att
dessa reserver äro fullt tillräckliga, ty brist på lämpliga mynt förorsakar
mycket besvär och arbete. Man blir nödsakad att använda frimärken, sär 1

Se nedan sid. 44.

Sedel- och
skiljemyntreserv.

AVD. I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

skilt förfärdigade poletter e. d. (nödmynt) eller att t. ex. vid löneutbetalningar
endast betala jämna belopp och föra resten i avräkning. Belysande
äro de svårigheter, som uppkommit på grund av skiljemyntsbrist t. ex. i
Tyskland, och vilka trots stora ansträngningar — utom skiljemynt av silver,
nickel och koppar ba provisoriska av järn, aluminium och zink införts — ännu
under fjärde krigsåret icke övervunnits, såsom framgår bl. a. därav, att
man 1917 sett sig nödsakad att ånyo tolerera samt vid post- och telegrafanstalterna
mottaga det förut avlysta nödmynt (Notgeld), vilket kommuner
och enskilda själva låtit tillverka under kriget. Dessa nödmynt beräknas
hava blivit präglade till ett sammanlagt belopp av över 8 millioner Mark
och härstamma från 357 olika myntningsplatser. För att få cirkulationen
av skiljemynt att motsvara behovet har en mängd åtgärder vidtagits, såsom
tömning av sparbössor, förbud för utbetalning av belopp i vissa myntslag åt
krigsfångar och polska arbetare, liksom förbud för krigsmän att medföra
utöver högst obetydliga summor (3 Mark i silver och 2 Mark i oädel metall),
förbud för export och transitering även av nickel-, koppar- och aluminiummynt,
uppmuntran på olika sätt till betalning utan mynt (bargeldloser Verkehr) o. s. v.

Kommissionen tår därför föreslå, att en sedel- och skiljemyntsreserv av
tillbörlig storlek snarast möjligt upplägges. Denna reserv, vilken icke bör
få anlitas annat än i verkliga nödfall, när Kungl. Maj:t vid av krig
framkallade utomordentliga förhållanden, på framställning av fullmäktige i
riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret därom
förordnar, torde böra förvaras på sätt Kungl. Maj:t närmare bestämmer
samt lämpligen vara sammansatt av sedlar i valörer 10- och 5-kronor samt
av skiljemynt i valörer om 1 krona samt 25, 10, 5, 2 och 1 öre.

Den ränteförlust, som skulle uppkomma på grund av de nuvarande skiljemyntens
höga metallvärde, kommer att i väsentlig mån reduceras, om man
redan i fred förbereder det system för skiljemyntväsendet, som i krig synes
erforderligt och som kommissionen nu i korthet skall skissera.

Olämpligheten under krig av den i fredstid gällande ordningen för skiljemynten
har framgått av det nuvarande krigets erfarenheter, nämligen så till
vida, att våra skiljemynt visat sig äga allt för högt metallvärde. Detta har
redan gjort sig mycket kännbart gällande beträffande bronsmynten, som till
stor del redan bortplockats ur rörelsen för att nedsmältas eller exporteras; och
det synes t. o. in. nu vara överhängande fara, att det skall gå på samma
sätt med silvermynten. Före kriget voro de visserligen mycket undervärda,
men den »säkerhetsmarginal:», som de då hade, håller numera på att försvinna,
sedan, på grund av guldets enastående värdefall, silverpriset på
världsmarknaden stigit till ungefär det dubbla.

Då ett dylikt läge, som alltså skapar ett metallvärde för samtliga svenska
skiljemynt högre än prägelvärdet, inträtt under en tid, då den svenska valutan
rent av stått högre än sitt nominella guldvärde, kan man lätt göra sig
en föreställning om räckvidden av verkningarna för den händelse valutan
under i övrigt samma förhållanden som de nuvarande därjämte är deprecierad
i förhållande till guldet.

SEDEL- OCH SKILJEMYNTRESERV.

Hur olägligt det kan vara, om skiljemynten försvinna i större utsträckning,
visa några exempel från fredsförhållanden, vilka K. Helfferich anför:1

Österrike, som före 1848 hade silvermyntfot och därmed också småmynt, som
voro utpräglade fullvärda, förlorade, när revolutionen medförde tvångskurs och oinlöslighet
för dess papperspengar, sina småmynt i sådan utsträckning, att detaljhandeln
råkade i de största svårigheter. Under 1800-talets sista decennium gjorde Italien en
liknande erfarenhet. Dess silvermynt voro visserligen icke fullvärda, men på grund
av latinska myntunionen blevo de mottagna i Frankrikes, Schweiz’ och Belgiens
kassor till samma kurs som guldmynten; och förhållandet förblev detsamma, när i
början av 90-talet den italienska valutan började sjunka i värde. Följden blev, att
de italienska silvermynten utströmmade i stora massor till de nämnda länderna, där
de värderades högre än som motsvarade deras nominella värde i den italienska pappersvalutan.
Den som vid den tiden, omkring 1893, reste i Italien, skall ständigt
erinra sig den gränslösa förvirring, som därigenom uppstod. Utom banksedlarna, av
vilka de minsta lydde på 50 lire, funnos nästan blott kopparpengar kvar i rörelsen,
så att staten såg sig nödsakad att utgiva pappersmynttecken på 1, 2, 5, 10 och 25
lire. För att återfå sina silvermynt måste Italien begära att de övriga myntunionstaterna
skulle utestänga de italienska silvermynten från statskassorna och därigenom
beröva dem garantin för likvärdighet med fullvärda guldmynt. Först sedan de italienska
silvermynten blivit tillräckligt diskrediterade i utlandet och deras undervärdighet
blivit klar för var och en, kunde den italienska regeringen våga försöket att åter
utsläppa silver i rörelsen och indraga de fula och oaptitliga mynttecknen.»

Det gäller då att överväga, vilka åtgärder som redan i fred böra vidtagas
för att trygga myntsystemets stabilitet även under krig. Ur några synpunkter
skulle visserligen det lämpligaste vara att indraga de nuvarande skiljemynten
och utsläppa andra med lägre metallvärde; detta skulle bl. a. medföra
en avsevärd nationalekonomisk besparing och göra särskilda reformer
vid krigstillfälle överflödiga. Emellertid kan en så radikal reform i fred,
även om den i och för sig vore utan olägenheter, ej anses strängt nödvändig
med hänsyn till krigslägets krav; och kommissionen anser sig därför endast
böra föreslå, att de i den redan föreslagna skiljemyntreserven ingående mynten
utpräglas så undervärdiga, att risken för, att desamma efter utsläppandet
i rörelsen skola kunna försvinna, bortelimineras. Detta skulle visserligen
kunna åstadkommas även vid användning av nuvarande myntmetaller, genom
att minska de olika myntens metallinnehåll med en viss procent; men då
skulle antagligen en del mynt bliva opraktiskt små. Det lämpligaste torde
därför vara att taga steget fullt ut och utprägla alla i reserven ingående
skiljemynt av en och samma prisbilliga och hållbara metall eller legering.
Det skulle bl. a. medföra den icke oväsentliga fördelen, att myntningen
bleve i hög grad förenklad och förbilligad. Om till material användes järn
eller någon annan inom landet allmänt förekommande metall, behöver det
aldrig uppstå svårighet med avseende på råvara. Några olägenheter av
att använda eu metall eller legering torde knappast förefinnas. Om de
olika mynten fa skiljaktig storlek och prägel och de lägsta valörerna, såsom
i Belgien, förses med ett hål i mitten, torde faran för förväxling
i själva verket bli mindre än för närvarande med järn- och silvermynten.

Kommissionen får därför föreslå, att den ovan föreslagna skiljemyntsreseryen
kommer att bestå av järnmynt med lämplig prägel och lämpligt utseende.

1 Geld und Banken. I. Teil: Has Geld (1916), sid. 431.

AVD. I. FINANSVÄSEN: BETÄNKANDE.

Övrig
riksbanklagstiftn
ing.

I överensstämmelse härmed har kommissionen utarbetat förslag till ändringar
i såväl myntkonventionen med Danmark och Norge som lagen om
rikets mynt och en därmed sammanhängande administrativ författning. Även
om det icke utan vidare skulle kunna anses givet, att myntkonventionen behöver
ändras för det avsedda syftet, om de till reserven hörande nya myntens
giltighet begränsas till det egna landet, torde dock en dylik ändring vara
bäst överensstämmande med konventionens tankegång. Sakligt sett är ett
tillägg till konventionen därjämte önskvärt av det skäl, att de nya skiljemynten
enligt all erfarenhet, särskilt från den latinska myntunionens och
francsystemets område, oberoende av sin lagliga giltighet i grannländerna
torde komma att cirkulera i alla länder med samma myntenhet och tillhörande
en gemensam myntunion. För att undgå ett dröjsmål, som lätt kan
bliva ödesdigert, är det önskvärt, att alla hithörande bestämmelser komma
till stånd redan i fred, ehuru de avses endast för krig och utomordentliga av
krig föranledda förhållanden. 1

I)å det vidare är att förutse, att under krigets gång behovet av skiljemynt
kan komma att ytterligare stiga, varjämte märkes att myntverket kan bli
förstört genom fientliga åtgöranden (t. ex. luftangrepp), vill kommissionen även
föreslå, att ett reservmyntverks upprättande å lämplig plats i tid förberedes
samt att det nuvarande myntverket erhåller större präglingskapacitet. Såsom
bevis för betydelsen härav må nämnas, att en stor del av de tyska myntsvårigheterna
under kriget berott på otillräcklig myntningskapacitet. Så
motiverades den i och för sig olyckliga utvägen att prägla särskilda 5-pfennigstycken
av aluminium med att järnmynten ej kunde åstadkommas tillräckligt
snabbt; och för att kunna begagna även privata myntverkstäder
gick man ända därhän att avstå från särskilt märke (Munzzeichen) på mynten.
Behovet av krigsberedskap på denna punkt förefaller alltså uppenbart.

I fråga om riksbankens och riksgäldskontorets övriga verksamhet på olika
punkter under loppet av ett krig skall kommissionen ej nu framlägga förslag,
då dess uppgift huvudsakligen synes vara att behandla dels de åtgärder, som
kunna och böra förberedas i fred, emedan de gälla krigets första tid, dels de båda
verkens organisation, som upptages till behandling i det följande. Att staten med
eller utan det låneförvaltande organets förmedling kommer att taga riksbanken
i anspråk på mångahanda nya sätt under ett krig, kan anses givet på förhand,
även om det ingalunda kan väntas medföra odelat gagneliga följder
för landets ekonomiska tillstånd; men under vilka namn en dylik hjälp lämnas,
är av underordnad vikt, och föga tvivel kan råda om, att man vid behov
finner de yttre formerna härför, så som utan svårighet skett i alla nu
krigförande länder.

Vad åter angår de nu under kriget hos oss tillkomna nya bestämmelserna
på det centrala penningväsendets område, är det visserligen ej på förhand
givet, att de alla få betydelse i krig; men i sak torde ingen av dem vålla

1 Se nedan sid. 46 o. f. Den vid 1918 års riksdag antagna lagen i ämnet, som bemyndigar
Konungen att låta till de i §§ 6 och 7 i myntlagen angivna namnvärden prägla skiljemynt av
den vikt och med den metalliska sammansättning, varom överenskommelse kan träffas med Danmark
och Norge, är av provisorisk karaktär.

ÖVRIG RIKSBANKLAGSTIFTNING.

olägenhet i ett dylikt läge, och de torde alltså kunna kvarstå utan materiell
ändring. De viktigare av dessa nya bestämmelser äro tre, utom den
redan behandlade om ökning av riksbankens sedelutgivningsrätt. I författningshänseende
mest genomgripande av dessa är det bemyndigande, som genom
tillägg till § 72 regeringsformen givits Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt
samt mellan riksdagarna Kungl. Maj:t ensam att befria riksbanken från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld. Även om man starkt måste betona,
att införandet av ett pappersmynt med lägre värde än det nominella guldvärdet,
vilket ganska oundgängligt följer av oinlöslighet vid krigstillfälle,
är en i och för sig betänklig sak, vore det säkerligen ej välbetänkt att beröva
statens ledande organ befogenhet att göra en dylik oinlöslighet laglig,
när bristen på en dylik befogenhet, såsom erfarenhet visat, ej hindrar saken
att ske utan blott medför, att den sker emot lagen. Det i sak kanske
ännu viktigare och dessutom långt märkligare, genom en lag av den 8 februari
191(1 först beslutade och sedan upprepade medgivandet av befrielse för
riksbanken och myntverket från skyldigheten att inlösa guld beredde därnäst
den svenska valutan möjlighet att stiga över sitt nominella guldvärde, på
samma sätt som sedlarnas oinlöslighet hade skapat möjlighet för valutan att
sjunka under guldvärdet. Det är visserligen ej mycket sannolikt, att denna
bestämmelse skulle få tillämpning, om Sverige självt indroges i ett krig; men
det kunde å andra sidan under inga förhållanden skada, om en sådan tilllämpning
ägde rum, och någon anledning till ändring i bestämmelsen synes
alltså icke föreligga. Någon permanent tilläggsartikel till konventionen angående
rätt att upphäva den i art. 13 stadgade skyldigheten att mottaga
guld och avlämna guldmynt har ej ansetts böra föreslås, då frågan i förekommande
fall torde kunna ordnas genom förhandling på sätt som skedde
år 1916. Slutligen synes även den (genom ändring i 5 § riksbanklagen)
skapade möjligheten att utgiva enkronesedlar med fördel kunna kvarstå,
trots att kommissionen, såsom förut sagts, icke ansett pappersmynt såsom
lämpligaste form för betalningsmedel av denna valör.

Samtidigt med att kommissionen sålunda anser de nu berörda kristidsbestämmelserna
böra bevaras oförändrade i sak, finner sig kommissionen böra
fästa uppmärksamheten vid den yttre, icke av objektiva skäl föranledda olikformighet
de vid olika tidpunkter antagna bestämmelserna fått och samtidigt
hemställa, att dessa inkonsekvenser i huvudsak få försvinna. Kör närvarande
tillhöra bestämmelserna ej mindre än fyra olika typer. I tre av
dessa fåll har bestämmelsen permanent karaktär, medan i det fjärde fallet
(beträffande inlösning av guld) hela lagen är temporär. Bland de tre förstnämnda
fallen finnes ett (utgivningen av enkronesedlar), där Kungl. Maj:t såväl
under som mellan riksdagarna efter bankofullmäktiges framställning kan
lämna bemyndigande på obestämd tid. I ett annat fall (befrielsen från sedelinlösning)
sker bemyndigandet, såsom delvis redan nämnts, av Kungl.
Maj:t och riksdagen samfällt, när den senare är samlad, men mellan riksdagarna
av Kungl. Maj:t på bankofullmäktiges framställning och efter samråd
jämväl med riksgäldsfullmäktige, ehuru ett bemyndigande av det senare slaget

AVD. i. finansväsen: betänkande.

upphör att gälla tjugu dagar efter nästföljande riksdags sammanträdande. I det
tredje, tidigare bär ovan berörda fallet (utvidgning av sedelutgivningsrätten)
kan bemyndigandet ges endast av Kungl. Maj: t och riksdagen samfällt, medan
slutligen det fjärde medgivandet (befrielse från inlösning av guld) enligt den temporära
lagen lämnas av Kungl. Maj:t. Slutligen kan erinras, att befrielsen från
sedelinlösning intagits i grundlag, av den anledning att detta ämne redan förut
var grundlagfäst, medan övriga hithörande bestämmelser givits i allmän lag.

Någon ändring i senast berörda hänseende synes ej böra komma i fråga,
men i övrigt torde eu normalisering vara av behovet påkallad; och därvid
är enligt kommissionens mening den naturligaste och lämpligaste formen en
permanent lag, på grund varav bemyndigande lämnas av Kungl. Maj:t och
riksdagen, då den senare är samlad, men mellan riksdagarna med giltighet
intill tjugu dagar efter nästa riksdags sammanträdande av Kungl. Maj:t på
bankofullmäktiges förslag och efter samråd jämväl med riksgäldsfullmäktige,
sålunda i huvudsaklig överensstämmelse med gällande föreskrift om befrielse
från sedelinlösning. Även befrielsen från inlösning av guld och rätten att utgiva
enkronesedlar bliva då grundade på en lag av samma slag som bestämmelserna
om ökad sedelutgivning, vilket förefaller såsom det naturliga. Vidare
får Kungl. Maj:t i alla förekommande fall den rätt att provisoriskt sätta lagbestämmelsen
i funktion, vilken i det föregående (sid. 26) utförligt motiverats
i fråga om den ökade sedelutgivningsrätten och som torde vara väl behövlig
för alla kristidsförfattningar. A andra sidan upphör den rätt att utan riksdagens
medverkan medgiva lagbestämmelsens tillämpning på obestämd tid,
som nu lämnats Kungl. Maj:t beträffande enkronesedlarnas utgivning.

Ovanberörda förslag till ändringar i lagen för Sveriges riksbank är avfattat
i överensstämmelse med nu antydda önskemål, varjämte vissa andra,
jämkningar i de ändrade paragraferna vidtagits ävensom ett tillägg till § 9
i myntlagen föreslagits, varigenom dit förläggas bestämmelserna om myntverkets
befrielse från guldinlösen.

Krigsfinan- Liksom i andra länder torde man i avseende på Sverige i händelse av
sieringen. prjg ^ rapna med i huvudsak tre former för anskaffning av medel: sedelutgivning,
upplåning och beskattning. Den förstnämnda av dessa former
har redan berörts. Vad upplåningen beträffar, uppstår en mängd frågor
av största betydelse för framgång i kriget, så mycket mera som denna finansieringsform
i de allra flesta krig är den ojämförligt viktigaste och i det
nu pågående kriget för flere av de stridande nära nog är den enda. Den
ökade beskattningen är emellertid likaledes av mycket stor vikt, och föga
tvivel torde böra råda om önskvärdheten av att krigsfinansieringen så mycket
och så snabbt som möjligt överföres till denna form, vilken alltid måste
bliva den slutliga för varje land, som ej gör statsbankrutt.

Trots den genomgripande betydelsen av hithörande frågor har kommissionen
likväl ansett sig icke böra upptaga själva krigsfinansieringen till närmare
behandling. Anledningen är krigsfinansieringens alldeles särskilt starka beroende
av de växlande förhållanden inom det ekonomiska livet, statsförvaltningen
och det yttre politiska läget, vilka äro rådande vid tidpunkten för

ORGANISATION.

kriget. I avseende på upplåningen beror sålunda den relativa betydelsen
av in- och utländska lån i främsta rummet på tillvaron av bundsförvanter
och neutrala, medan valet mellan upplåning på kort och lång tid, mellan
amorterings- och statsräntelån, mellan direkt och indirekt emission liksom
mellan begränsade eller obegränsade lånebelopp måste avgöras med hänsyn
till den situation, som råder vid krigstillfället, och de möjligheter, varöver
svenska staten då förfogar — allt frågor, som nu undandraga sig bedömande.
Likartat är förhållandet i avseende på det skattesystem, som bör
komma till användning. Dels beror karaktären av de skatter, som kunna
avkasta tillräckligt, i hög grad på krigskonjunkturens utseende, som växlar
betydligt efter krigets karaktär. Dels och framför allt synas planer till så
stora ändringar i det normala, under fred gällande skatteväsendet redan
vara å bane, att ett förslag från kommissionen för närvarande till äventyrs
inom mycket kort tid skulle bliva föråldrat.

Ehuru varken den fasta upplåningen eller —r- än mindre — krigsskatterna
höra till de finansieringsåtgärder, som i regel kunna tillgripas omedelbart
efter ett krigsutbrott, skulle det dock otvivelaktigt vara till stor nytta, om
planer för såväl den ena som den andra finansieringsåtgärden vore utarbetade
i förväg. Särskilt gäller detta krigsskatterna, emedan de till stor de! ej
kunna inflyta förrän ganska långt efter sedan de beslutats och den önskvärda
övergången till denna finansieringsplan alltså bör förberedas på ett så tidigt
stadium som möjligt. På samma sätt som, enligt vad kommissionen redan i
det föregående framhållit, en fortlöpande krigsberedskap bör tillgodoses i avseende
på utländska tillgodohavanden genom försorg av den föreslagna rikskommissionen
för den ekonomiska krigsberedskapen, torde alltså samma institu.
tion efter samråd med vederbörande myndigheter böra utarbeta samt efter förefallande
behov omarbeta planer och förslag till såväl upplåningen i krig som
framför allt krigsskatter, vilka planer sedan vid ett eventuellt krigsutbrott
finge utformas i detalj och läggas till grund för de faktiska åtgärderna.

Kommissionen övergår härmed till behandling av den finansiella krigsbered- Organita
skapens organisation, som är av betydelse ej blott för de första krisdagarna tion.
utan för hela den tid kriget varar. Kommissionen har haft under övervägande
en hel del mer eller mindre genomgripande förslag, vilka åsyftat att ställa
de verksamhetsgrenar, som för närvarande utövas av riksbanken och riksgäldskontoret,
under starkare beroende av Kungl. Maj:t; men med det undantag för
krigsupplåningen, för vilket nedan redngöres, har kommissionen icke funnit
något av dessa förslag medföra sådana fördelar med hänsyn till krigsberedskapen,
att kommissionen ansett sig böra förorda detsamma. Den från åtskilliga
håll framkastade tanken, att riksbanken borde göras till privat egendom, har
jämväl bland andra varit föremål för överläggning; men kommissionen har,
med allt erkännande åt betydelsen av en dylik ändring ur andra synpunkter,
ansett densamma hava mindre vikt från krigsberedskapssynpunkt, då man
måste räkna med möjligheten att, såsom förhållandet varit under det nu på 3—161727.

II.

AVD. i. finansväsen: betänkande.

gående kriget, enskilda medborgares privata egendom i fiendeland blir oåtkomlig
för sina ägare under krigstiden och sålunda av ungefär lika liten
betydelse för krigsberedskapen, som om den tillhörde staten.

Av synnerlig vikt är däremot att genom någon lämplig anordning
underlätta ett givande samarbete mellan våra olika statsfinansiella organ;
endast därigenom kan den nödvändiga enhetligheten i finanspolitiken uppnås.
Ur krigsberedskapssynpunkt måste vårt nuvarande system med flere,
i förhållande till den centrala ledningen så gott som oberoende organ anses
betänkligt. Såsom exempel på hur de olika organens verksamhet kunna
inverka på varandra må endast påpekas, att riksbanken genom sin diskontopolitik
har ett betydande inflytande på den allmänna prisnivån och därmed
på regeringens åtgärder beträffande prisreglering, stimulering av produktionen,
import, export etc., vartill kommer den betydelse banken måste få för
själva finansieringen av kriget. Att ställa banken under direkt beroende av
regeringen har kommissionen trots detta likväl icke velat föreslå, då den
hos oss nu redan 2ä0-äriga organisationen från krigsberedskapssynpunkt
jämte sina stora olägenheter också har en fördel, nämligen att bereda en
viss garanti för att statsledningen ej allt för mycket tar dess sedelpressar
i anspråk för krigets finansiering. Det bör också märkas, att länder, som
hittills haft till formen privata centralbanker, vilka äro det stora flertalet,
ej gjort någon ändring häri under kriget och att en ökning i de olika regeringarnas
inflytande på dessa banker sannolikt skulle ha genombrutit t. o. in.
de svaga dammar, som nu begränsat sedeltloden.

Detta upphäver likväl icke det nyss framhållna behovet av ökad enhetlighet
i hela finanspolitiken under krig. Enligt kommissionens mening skulle emellertid
denna enhetlighet kunna vinnas även utan att riksbankens nuvarande
självständighet behövde offras, nämligen genom tillsättning genast vid krigsutbrottet
av en Kungl. Maj:t underställd, rådgivande finanskommission.

Finanskommissionen är avsedd att främja samarbetet mellan Kungl. Maj:ts
finansförvaltning, riksbanken och riksgäldskontoret. I kommissionen, till
vars ordförande en finansman i auktoritativ ställning borde utses, skulle
nämligen ingå representanter från dessa riksdagens verk samt för bankinspektionen
och de viktigaste affärsbankerna. Ett dylikt förslag, med lista
på personer, har överlämnats genom underdånig skrivelse den 28 september
191(1. Tillvaron av denna finanskommission bör vara i hög grad ägnad att
främja ett gott samarbete mellan de olika statsfinansiella organen, bland
vilka riksbanken i det stora hela synes kunna bibehålla sina hittillsvarande
uppgifter även under krig.

1 syfte att främja ett gott samarbete mellan riksbanken, affärsbankerna
och det övriga näringslivet har emellertid kommissionen i avdelningen om
det enskilda kreditväsendets organisation i krig i här föreliggande betänkande
dessutom funnit sig böra föreslå tillsättning av ett bankråd.

Väsentligt skild från frågan om riksbankens ställning i krig är den om
riksgäldskontorets ställning i motsvarande fall. Medan central banksuppgiften
ej är av förvaltande natur utan huvudsakligen en uppgift för den fria

ORGANISATION.

kreditgivningens organisation och ledning, utgör däremot statens upplåning,
såsom ligger i sakens natur, en rent statlig förvaltningsfunktion, som därför
också såvitt bekant undantagslöst i alla länder utom Sverige tillhör statsförvaltningens
högsta ledning, regeringen, med hjälp av erforderliga ämbetsverk.
Det svenska systemet, som ej går längre tillbaka än till år 1789 och
som då uppkom på grund av Gustav III:s upplåning utan ständernas hörande,
synes alltså sakna stöd både i sakens natur och andra länders erfarenhet,
liksom dess historiska uppkomst hos oss icke i och för sig motiverar
dess fortvaro under alldeles ändrade förhållanden. Det må därjämte nämnas,
att riksgäldskontorets sedermera införda bestämmanderätt över hela upplåningen
åtminstone ej uttryckligen kom till stånd vid kontorets upprättande, då
dit förlädes »all rikets utgivna gäld, både den som redan gjord är och den
som till kostnaderna för sistlidna och detta års (1788 och 1789 års) fälttåg
bliver nödig», men intet sades om framtiden. Emellertid har krigsberedskapskommissionen
givetvis icke av denna anledning upptagit frågan, utan orsaken
har varit den alldeles ändrade betydelse statens upplåning får i krig,
en ändring, som är långt större än motsvarande nya uppgifter för riksbanken.

Det närmaste resultatet av kommissionens överläggningar i frågan blev en
promemoria, som den 11 december 1917 överlämnades åt dåvarande t. f. chefen
för finansdepartementet. Denna promemoria, som sammanfattar vad som enligt
kommissionens mening utgör huvudskälen för en ändring i den nuvarande
ordningen och går ut på förslag till ett obetydligt men redan i fredstid
gällande tillägg till det nuvarande reglementet, var av följande lydelse:

: I enlighet med sin instruktion har statens krigsberedskapskommission haft
den statslinansiella krigsberedskapen under behandling.

På kommissionens föranstaltande anordnades den 3 och 7 november d. å.
förberedande sammanträden mellan några av kommissionens ledamöter och
särskilde sakkunnige. Såsom ordförande fungerade universitetskanslern C.
Swartz, riksbanken representerades av bankfullmäktiges ordförande, generaldirektör
A. af Jochnick och förste deputeraden Y. Moll, riksgäldskontoret
av riksgäldsfullmäktiges ordförande, v. häradshöfding E. Kinander och förste
deputeraden, greve G. Lagerbjelke.

Kommissionen har därefter vid sina sammanträden den 28 november och
4 december in pleno fortsatt behandlingen av den statsfinansiella krigsberedskapen.
Den uppfattning, vartill kommissionen på grund av de nämnda
överläggningarna kommit i en särskild fråga beträffande svenska statens
skuldförvaltning från krigsberedskapssynpunkt, har i huvudsak varit följande.

Det framgår av R. E. 66 och 76 §§ samt 111 § mom. 2, att Kungl. Maj:t
för närvarande icke har något avgörande inflytande på statens upplåning.
Under det att av fullmäktige i riksbanken en, ordföranden, förordnas av
Konungen, utses samtliga fullmäktige i riksgäldskontoret av riksdagen.
Vid fullmäktiges sammanträden kan visserligen ett Konungens ombud närvara,
men endast i de fall, då fullmäktige sådant begära. Detta framgår av
R. F. 67 §: ''Konungens ombud i riksgäldskontoret biviste ej fullmäktiges,
sammankomster oftare, än då fullmäktige åstunda att med honom överlägga.

AVD. I. finansväsen: betänkande.

I det av riksdagen utfärdade reglementet för riksgäldskontoret tiar denna
bestämmelse kringgärdats med ytterligare garanti; reglementets § 47 lyder
nämligen: ''Fullmäktige vare ej tillåtet att företaga någon överläggning i
närvaro av Konungens ombud, ifall det, utan att av fullmäktige därom vara
anmodat, skulle vid deras sammankomst sig infinna.’

Det är tydligt, att dessa bestämmelser ej inbjuda till något intimare samarbete
mellan Kungl. Maj:t och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Beträffande utfärdande av obligationer kräves Konungens medverkan; reglementets
§ 19 stadgar nämligen: ''Utfärdas av riksgäldskontoret nya obligationer,
skola fullmäktige underställa Kungl. Maj:ts fastställelse de beslut,
som rörande sådan upplåning fattas, med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes
å det nya lånet meddela sin garanti’. All övrig upplåning (t. ex. mot skattkammarväxlar)
kan däremot ske utan någon som helst medverkan från Konungens
sida.

Vid upptagande av obligationslån lärer det i allmänhet tillgå så, att, sedan
alla underhandlingar avslutats, Konungens ombud tillkallas och tillfrågas,
huruvida något finnes att erinra mot fullmäktiges beslut, vartill svaret, som
naturligt är, i regeln blir nekande. Kungl. Maj:ts ombud kan sålunda även
beträffande obligationslånen lämnas i okunnighet om, huruvida, när och på
vilka villkor riksgäldsfullmäktige ämna skaffa medel, och torde stundom erhålla
upplysning därom först, när han kallas till fullmäktiges sammanträde.

Även om denna ordning kan sägas ha fungerat utan egentlig friktion i
fredstid, fann kommissionen det otänkbart, att dessa förhållanden kunde förbliva
oförändrade i krig. Dels blir det nämligen då mer än någonsin nödvändigt
att trygga ett effektivt samarbete mellan finansförvaltningens olika
organ, dels och framför allt skulle den fundamentala förvandling, finanspolitiken
undergår vid krig, i händelse av de nuvarande bestämmelsernas fortvara
medföra, att endast en ringa och därtill en mindre viktig del av finanspolitikens
ledning komme att tillfalla chefen för finansdepartementet.

Budgetens utgiftssida skulle närmast åligga övriga departementschefer och
detta i mycket högre grad än i fred, emedan man i krig, att döma efter
undantagslös erfarenhet från det nu pågående kriget, måste nöja sig med
att i budgeten uppföra ospecificerade krigsanslag, som successivt ökas under
krigets fortgång, utan att finansledningen får någon uppgift vid bestämmande
av deras belopp eller användning.

Medan budgetens utgiftssida sålunda är undandragen finansministerns kontroll,
skulle på inkomstsidan den ojämförligt största delen komma att anskaffas
lånevägen, sålunda genom riksgäldskontoret. Några siffror kunna
åskådliggöra, i vilken överväldigande grad upplåningen dominerar såsom
form för det nu pågående krigets finansiering. En överslagsräkning visar
sålunda, att i Tyskland nära 98 % och i England 82 % av de på grund av
kriget ökade utgifterna (1916—1917) täckts genom upplåning. Vad detta
innebär i jämförelse med svenska förhållanden ej blott i normala tider utan
även under nuvarande läge, kunna följande siffror visa. Svenska staten upplånade
under åren 1910—1913 140-3 null. kronor; övriga inkomster under

ORGANISATION.

samma tid voro 985-6 in ill. kronor; om upplåningen under 1917 får sättas
till 60 mill. kronor och övriga inkomster till 387''o mill. kronor, erhållas för
åren 1914—1917 siffrorna resp. 205-7 mill. och 1484-6 mill. kronor. Det
framgar härav att upplåningen 1914—1917 med 65-4 mill. kronor överstigit
upplåningen 1910—1913 samt att övriga inkomster under samma tid stigit
med 499-o mill. kronor; av de ökade utgifterna ha sålunda c:a 13 % täckts
genom upplåning. En jämförelse med siffrorna för Tyskland och England
visar alltså, att våra hittillsvarande erfarenheter icke erbjuda någon som
helst ledning för att bedöma förhållandena i krig, detta även frånsett ökningen
i upplåningens totalbelopp, varigenom vår statsskuld, som nu relativt
taget är en av de minsta i världen, sannolikt skulle flerdubblas redan under
loppet av ett enda krigsår.

Det nu påvisade ställer utom allt tvivel, att Kungl. Maj:t och därvid i
synnerhet chefen för finansdepartementet med den nu gällande ordningen
skulle komma att lämnas i allt väsentligt utan ansvar för eller delaktighet
i ett krigs finansiering. Man kan icke undgå att häri se en fara av stor
räckvidd. Allbekant är nämligen icke blott den stora roll finansieringen,
som alltså i detta fall är nästan liktydig med lånepolitiken, under det nu
pågående liksom tidigare krig spelat för de krigförandes förmåga att framgångsrikt
genomgå prövningarna, utan även och framför allt det mycket
nära sambandet mellan lånepolitiken å ena sidan och å den andra de militära
operationerna, utrikespolitikens ledning, hänsyn till näringslivets allmänna
gång och behandlingen av stämningen inom landet, vilket allt tydligen
i krig måste utgöra statsledningens huvuduppgifter. Ett utbrytande
av lånepolitiken ur detta sammanhang skulle alltså hindra statsledningens
enhetlighet på ett för krigets utgång vitalt område.

Utan att nu i övrigt ingå närmare på frågan om den statsfinansiella krigsberedskapen
fann kommissionen det därför uppenbart, att Kungl. Maj:t, med
hänsyn till ett krigsläges krav, i varje fall måste tillförsäkras möjlighet att
följa arbetet på statens upplåning från dess början och att en ändring i
dylik riktning borde ske redan i fredstid, så att Kungl. Maj:ts organ vore
förtrogna med denna sida av statsverksamheten i händelse av ett krigsutbrott.
Genom en dylik ändring bleve det under alla förhållanden lättare
att efter krigsutbrottet få saken ordnad på ett sätt, som motsvarade krigslägets
krav. Någon ändring i regeringsformen ansågs ej erforderlig härför,
utan saken syntes kunna ordnas genom ett tillägg till § 47 i riksgäldskontorets
reglemente av innehåll, att fullmäktige vid alla överläggningar om
lånetransaktioner skulle kalla Konungens ombud att närvara.

I överensstämmelse härmed har efterföljande förslag utarbetats.»

Det bifogade förslaget var överensstämmande med det till föreliggande betänkande
fogade förslaget till ändring i riksgäldskontorets reglemente.1

Sedan denna promemoria av chefen för finansdepartementet överlämnats
till riksdagens bankoutskott och riksgäldsfullmäktige i infordrat yttrande

1 Se nedan sid. 51.

.38

AVD. I. finansväsen: betänkande.

avstyrkt förslaget, beslöt utskottet den lfi april 1918 — under uttalande av
den förhoppningen, att samarbete i här ifrågavarande avseende mellan fullmäktige
och Konungens ombud fortfarande liksom hittills skulle komma att
äga ruin — att framställningen icke skulle föranleda till någon utskottets åtgärd.

Under allt erkännande av den praxis, varpå utskottets beslut torde syfta,
har det likväl förefallit kommissionen uppenbart, att densamma ingalunda
utgör ett skäl emot sakens reglering i riksgäldskontorets reglemente utan
tvärtom ett skäl därför, då å ena sidan ingen svårighet under dessa förhållanden
kan möta att genomföra bestämmelsen och å andra sidan ett bibehållande
av den lämpliga praxis, som först jämförelsevis nyligen lärer hava
införts, endast därigenom säkerställes. Icke heller torde något skäl emot
den av kommissionen föreslagna bestämmelsen kunna sökas däri, att upptagande
av tillfälliga lun genom riksgäldskontoret äro alltför ofta förekommande,
för att Konungens ombud, som under senare år i allmänhet varit
chefen för finansdepartementet, skulle kunna deltaga i alla riksgäldskontorets
överläggningar härom; det föreslagna momentet inskränker sig nämligen
till att, i vad på kontoret ankommer, bereda honom tillfälle att närvara i
alla de hithörande fall, då han anser sadant lämpligt. På dessa grunder förmenar
kommissionen, att en ändring i reglementet på nu angivet sätt bör
komma till stånd och har fogat sitt, ursprungligen med den nämnda promemorian
överlämnade tilläggsförslag till § 47 av riksgäldskontorets reglemente
även till föreliggande betänkande.

Emellertid inskränker sig den föreslagna ändringen till att söka skapa en
ordning, som redan i fredstid bör komma till stånd av hänsyn till krigsberedskapen.
Däremot kan den ingalunda anses tillräcklig att i krigstid
skapa erforderlig enhetlighet i finansledningen och tillräckligt inflytande för
Kungl. Maj:t på den utan all jämförelse viktigaste delen av krigsfinansieringen.
Detta senare kan enligt kommissionens mening endast vinnas genom
att beslut om krigslåns upptagande fattas av Kungl. Maj:t på föredragning
av chefen för finansdepartementet, givetvis med användning av all den sakkunskap,
fullmäktige i riksgäldskontoret beträffande fredsupplåningen förvärvat
under sin ämbetsutövning. För krigsupplåningen gäller nämligen
vad riksdagens år 1806 tillsatta revisorer (med reservation för de av bondeståndet
valda) yttrade:

»För uppnegocierandet av statslån synes det revisorerna otvivelaktigt, att riksgäldskontoret
ej heller är den lämpligaste myndigheten, dess styrelse må sammansättas
huru esom helst. Svårligen lärer man kunna påräkna att bland riksgäldsfullmäktige
få se n majoritet av fullt erfarna större financierer, och själva den kollegiala formen
är otjänlig i fråga om beslut, som ofta maste fattas med stor hastighet och iakttagande
av fullständig tystnad. — I andra länder är det regeringen, som med representationens
bemyndigande kontraherar om statslån, och även hos oss har visat sig
behövligheten av Kungl. Maj:ts garanti å de lan, riksens ständer beslutat, för att
hos främmande långivare ingiva nödigt förtroende. Det synes revisorerna därför vara
vida ändamålsenligare, att för framtiden uppgörandet och kontraherandet av möjligen
blivande lån uppdrages åt regeringen, så att riksgäldskontoret med dem icke far annan
befattning än att, såsom ovan är sagt, ombesörja lånebeloppens indragning, förvaltning
och amortering.»

ORGANISATION.

Den allmänna motiveringen till förslaget om en dylik ändring i statslåneväsendets
organisation liar i övrigt lämnats i den nyss återgivna promemorian;
men det kunde möjligen invändas emot detsamma, att en ändring vid
krigsutbrottet på olämpligt sätt skulle rubba kontinuiteten. Ehuru det visserligen
ej kan förnekas, att en ändring i denna riktning redan under fredstid
skulle vara ännu mer gagnelig för krigsberedskapen, om den kunde
genomföras, kan kommissionen likväl ej anse denna invändning som ett tillräckligt
skäl emot den föreslagna lösningen, om en ändring därhän redan i
fred måste anses utesluten. För det första synes nämligen behovet av att
finansledningen enhetligt lägges i Kungl. Haj:ts hand i krig så oavvisligt,
att andra hänsyn måste vika därför. Och vidare måste det betonas, att
upplåningen ändrar icke blott omfattning utan till stor del också karaktär
vid ett krigsutbrott. I fred blir det avgörande för frågans framgång
de uppgörelser, som kunna träffas med särskilda finansgrupper, medan i
krig en vädjan till hela folkets såväl ekonomiska som patriotiska instinkter
blir alldeles oundgänglig och därför heller aldrig försummas; hela emissionstekniken
ändras därigenom i grund, och den erfarenhet, som förvärvats vid
fredsupplåning, får en mycket begränsad tillämplighet. Om detta är fallet
i de kapitalstarka, nu krigförande länderna, varom åtskilliga vittnesbörd
föreligga, gäller det med mångdubbel styrka för vårt land, där fredserfarenheten
ända till de sista åren alldeles övervägande omfattat utländsk
upplåning och även eljest gällt lån av den i fredstid vanliga typen, medan
Sverige under de sannolikaste förutsättningarna måste finansiera ett krig
främst genom inhemska lån, varvid alla samhällsklassers medverkan blir
oundgänglig och sålunda små sparare indragas, med vilka svenska statens
upplåning sannolikt icke ens i det nuvarande läget haft nämnvärd förbindelse.
Kommissionen kan alltså icke annat finna än att om, såsom sannolikt är,
riksgäldskontorets nuvarande befattning med statens upplåning anses böra
oförändrad bibehållas i fred, en överflyttning av upplåningen till Kungl.
Maj:t blir oundgänglig vid krigsutbrott. I detta sammanhang anser sig
kommissionen även böra hänvisa dels till en vid 1867 års riksdag i första
kammaren av friherre A. Cederström väckt motion, dels till riksgäldsfullmäktigen
Gr. F. Östbergs reservation med anledning av riksgäldsfullmäktiges
skrivelse till bankoutskottet angående förändring av förste deputeradens
''ställning i riksgäldskontoret den 2 december 1915, vilka båda förslag jämte
redogörelse för deras behandling framgå av bilagorna I A och I B till föreliggande
del av betänkandet.

Annorlunda än frågan om beslut rörande krigsupplåning ställer sig emellertid
den om krigslånens förvaltning. Här skulle sannolikt en plötslig omläggning
vid krigsutbrott av den förut bestående ordningen medföra olägenheter
utan motsvarande fördelar, emedan det här gäller en oavbruten, över
många årtionden fortsatt verksamhet, där en organisatorisk ändring alltid
är svårare att genomföra. Då man av hänsyn härtill ej lämpligen kunde
överflytta de redan upptagna lånens förvaltning på ett nytt ämbetsverk,
skulle följden sannolikt bliva två statsskuldförvaltningar, riksgäldskontoret

AVD. i. finansväsen: betänkande.

för fredstidens lån och ett nytt organ för krigslånen, vilket påtagligen
redan i och för sig vore en obekväm utväg, varjämte det kunde komma att
försvåra det nya verkets rekrytering med tillräckligt erfaren personal. I
sak kunde det därför knappast bliva fråga om annat än att anförtro statsskuldförvaltningen
till samma personer som förut, och den naturligaste utvägen
förefaller då vara att behålla riksgäldskontoret såsom förvaltande
organ och begränsa den organisatoriska ändringen till frågor om beslut rörande
ny upplåning.

Den första fråga, som i ett dylikt läge bör beaktas, synes vara, i vad mån
befintliga grundlagsbud medgiva eller hindra en dylik från krigsberedskapens
synpunkt nödvändig lösning.

Såsom framgår av det föregående, äro de viktigaste bestämmelser i grundlagen,
som röra statens upplåning, regeringsformens §§ 66 och 76 samt § 111
m. 2. Om »riksdagen ansvarar för den rikets gäld kontoret ombesörjer» (§ 66),
så synes detta icke utesluta, varken att riket kan hava annan gäld, vilken
kontoret icke ombesörjer, eller att riksdagen kan ansvara även för denna
gäld. Ett visst stöd för denna tolkning torde nuvarande praxis lämna. Staten
har redan nu betydliga skulder, vilka icke förvaltas av riksgäldskontoret
och för vilka riksdagen dock ej är utan ansvar. Exempel äro riksbankens
giroräkning och lån i utlandet samt postsparbankens fonder.

Hittillsvarande lagtolkare hava emellertid icke ansett dessa förhållanden
innebära, att upplåning i vanlig mening enligt grundlagens nuvarande ordalydelse
kan överflyttas till Kungl. Maj:t.

II. L. Bydin skriver:1 »Riksdagen är enligt R. E. § 66 ansvarig för rikets
gäld och har att tillse, att rikets kredit varder bibehållen och vårdad, vadan
beslut om upptagande av statslån är riksdagens ensak. Beloppet, som skall
upplånas, är bestämt genom riksdagens beslut angående statsregleringen samt
riksgäldskontorets utgifter och tillgångar.» Prof. P. Fahlbeck skriver:2 »Bådadera,
rikets belastande med gäld och skuldens förvaltning, tillkommer riksdagen
allena. Detta är åter ett för Sveriges författning egendomligt drag»;
samt: »riksdagen erhöll ensam rättigheten att lån göra och riket med ny
gäld belasta. Det säges icke direkt i denna paragraf (R. F. § 76), men det
följer därav, att riksdagens verk förvaltar skulden, vartill även låns upptagande
hör, samt ansvarar för densamma (§ 66).»

Det förefaller ganska uppenbart, att regeringsformens författare tänkt sig
två olika statsrättsliga garantier för upplåningen. 1. Om all ökning i statens
skulder gäller enligt R. F. § 76, att den ej kan ske utan riksdagens
samtycke. Detta är fallet även med sådan »ny gäld» som t. ex. postsparbankens.
2. Om den rikets gäld riksgäldskontoret ombesörjer gäller åter,
att riksdagen ansvarar för densamma, vilket i sin ordning ger riksdagen
alla de exklusiva befogenheter, som beröras i §§ 66, 67, 68 och 111 regeringsformen.
Det förefaller alltså påtagligt, att grundlagstiftaren själv tänkt sig
olika vidsträckt befogenhet för riksdagen allt efter de olika arterna av statens

1 Svenska Riksdagen II: 1, sid. 154.

2 Regeringsformen i historisk belysning, sid. 169 och 190.

ORGANISATION.

skuldförbindelser och att gemensamt för all gäld endast är behovet av riksdagens
samtycke.

Den svåra uppgiften består emellertid i att finna gränsen mellan de två områdena,
närmare bestämt att fastställa, hur omfattande regeringsformen tänkt
sig Klen rikets gäld? riksgäldskontoret ombesörjer. Det är ingalunda osannolikt,
att härmed åsyftas all upplåning, som är avsedd att täcka statsutgifter,
där alltså behovet av medel är avgörande, till skillnad från inlåning, som
leder till placering av medlen på räntebärande sätt, där det alltså är fråga
om kreditförmedling. I avseende på riksbankens utländska upplåning är
denna gräns visserligen ej fullt klar, men i stort sett torde den hålla streck.
År detta fallet, skulle det icke vara överensstämmande med regeringsformens
anda att behandla krigslån som fallande utanför det trängre området.1

Om alltså krigslånen böra räknas till »den gäld kontoret ombesörjer» (§ 66
regeringsformen), blir frågan, om ordet »ombesörjer» skall innebära, att riksgäldskontoret
även måste besluta om upptagande av lån, alltså ej endast
ombesörja deras förvaltning. För den uppfattningen att så icke är fallet
kan bland andra skäl framhållas, dels att riksdagen vid vissa tillfällen anhållit
om särskild medverkan av Kungl. Maj:t vid statslåns upptagande
genom riksgäldskontoret,1 2 dels även att vid behandlingen av den av friherre
Cederström väckta motionen (se bil. I A) statsutskottet icke hade några statsrättsliga
betänkligheter att anföra. Emellertid råder intet tvivel, att i övrigt
praxis i likhet med oemotsagd statsrättslig doktrin går i motsatt riktning;
och uppenbarligen vore det olyckligt att utan trängande behov bygga krigsfinansieringen
på en i bästa fäll osäker grundlagstolkning. Enligt kommissionens
mening måste därför den i krig erforderliga organisationen komma
till klart uttryck i grundlagen, vartill tydligen kräves en redan i fred antagen,
för krigstillfällen gällande grundlagsändring. Kommissionens ovan
omförmälda förslag till ändringar i regeringsformen innefattar de härför erforderliga
bestämmelserna. 3

Såsom rådgivande organ vid Kungl. Maj:ts sida borde för ändamålet stå
den redan här förut berörda finanskommissionen, vars sammansättning i huvudsak
skulle uppfylla det krav, som i riksgäldsfullmäktigen Östbergs reservation
ställts på en korporation för statens upplåning. För det fall att
den inom riksgäldskontoret befintliga sakkunskapen ej fullständigt tillgodogöres
genom finanskommissionens sammansättning, borde därjämte alltid
finnas möjlighet att erhålla medverkan från riksgäldsfullmäktige och det

1 Jfr riksdagsordningens § 65, där »fråga ... om riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
inkomster och utgifter» tydligen ansetts innefatta alla länsanslag; en motsatt tolkning skulle
nämligen innebära, att dylika anslag ej vore underkastade gemensam votering, vilket icke kan
vara grundlagens mening.

2 »Vid riksdagen 1826—1830 hade, på proposition av Kungl. Maj:t, riksens ständer beslutat, att
riksgäldskontoret skulle upptaga ett statslån på högst två miljoner rdr svenskt silverspecie, efter
gamla myntfoten, samt att åter utlåna dessa medel mot inteckning i jordegendom. Jämte anhållan
att Kungl. Maj:t ville sanktionera detta beslut samt auktorisera fullmäktige i riksgäldskontoret
till de åtgärder, som bleve nödiga, överlämnade ständerna till Kungl. Maj:ts beprövande att bestämma
tiden för lånets upptagande.» (Naumann, Sveriges statsförfattningsrätt IV, 274).

3 Se nedan sjd. 43.

AVD. I. finansväsen: betänkande.

dem underställda riksgäldskontoret, vilka enligt det förut sagda skulle kvarstå
även i krig.

Sammanfattning.

Kommissionen har utarbetat följande, här bifogade förslag till lagändringar: 1)

Förslag till ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen.

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj
1897 för Sveriges riksbank.

3) Förslag till tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och Danmark
gällande myntkonventionen.

4) Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets
mynt den 30 maj 1873.

5) Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående skiljemynt av
järn.

6) Förslag till ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet för riksgäldskontoret.

Utom dessa förslag hemställerjkommissionen,

att det s. k. lilla kreditivet höjes från nuvarande 15 millioner kronor till
100 millioner kronor (sid. 15),

att det s. k. stora kreditivet höjes från nuvarande 15 millioner kronor till
350 millioner kronor (sid. 15),

att en sedel- och skiljemyntsreserv av angiven beskaffenhet upplägges (sid. 28),

att åtgärder vidtagas för att giva myntverket större prägling skapacitet
(sid. 30),

att förberedelser träffas för upprättande av ett reservmyntverk å lämplig
plats (sid. 30)

samt att vid krigsutbrott en rådgivande finanskommission tillsättes (sid. 34).

Rikskommissionen för den ekonomiska krigsberedskapen torde erhålla i
uppdrag att utreda frågan om krigsreserven för betalningar till utlandet
ävensom frågan om de lämpligaste låne- och skatteformerna under krig (sid.
33) och att i samråd med vederbörande myndigheter utarbeta och vid
förefallande behov omarbeta de planer och förslag, som därvid kunna visa
sig påkallade.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

l) Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 63 och 66 regeringsformen.

§ 63.

Dessutom böra. för oförsedda händelser, tvenne särskilda tillräckliga
summor anslås och till utbetalning å riksgäldskontor anvisas; den ena att
vara tillgänglig, då Konungen, till rikets försvar eller andra högst viktiga
och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar däröver blivit inhämtade,
finner den vara oundvikligen nödig; den andra att, vid infallande krig
eller krigsfara, av Konungen lyftas, sedan Han statsrådet in pleno hört och
riksdagen sammankallat. Riksdagens förseglade anordning å sistnämnda
summa må ej förr brytas, eller summan av fullmäktige i riksgäldskontoret
utbetalas, än sedan riksdagskallelsen blivit i allmänna tidningarna kungjord.

§ 66.

Riksgäldskontoret---vårdad.

Varder vid infallande krig av riksdagen medgivet, att medel till krigets
förande må av Konungen upplånas, vare riksdagen jämväl för den gäld ansvarig;
åliggande riksgäldskontoret att i övrigt lånet ombesörja.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 15 och 41.

AVD. I. FINANSVÄSEN: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

2) Förslag

till

Lag- om ändrad lydelse av 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj
1897 för Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 5, 6 och 10 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges
riksbank skola hava följande ändrade lydelse:

5 §•

Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio, ett hundra och ett
tusen kronor.

Om till följd av krig, krigsfara eller svår penningkris behovet av skiljemynt
stegrats, må dock Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen
ej är samlad, Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, medgiva riksbanken
att utgiva sedlar å en krona. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna
lämnat medgivande skall, därest detsamma icke varder av nästföljande
riksdag inom tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Det åligger fullmäktige i
riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga dessa
sedlar.

6 §•

Riksbanken — — — kronor.

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen
ej är samlad, Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken
att utgiva sedlar till ytterligare högst två gånger det belopp,
varmed enligt första stycket dubbla summan av den metalliska kassan må
överskridas. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna lämnat medgivande
skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag inom tjugu
dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse. Det åligger fullmäktige i riksbanken att, så
snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande
vad som på grund av sålunda medgiven ökning av sedelutgivningsrätten
må hava utgivits.

ÄNDRING I RIKSBANKLAGEN.

10 §.

Riksbanken---silver.

Guld — — — därav.

Denna lag träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 24 o. f. samt 30 o. f.

AVD. I. FIN ANS väsen: författningsförsi.ag.

3) Förslag

till

Tilläggsartikel till den mellan Sverige, Norge och Danmark
gällande myntkonventionen.

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att för sin räkning
låta prägla en reserv av skiljemynt av järn, vilka skola vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden kunna utgivas såsom lagligt betalningsmedel efter det
värde, vara de lyda, i alla tre rikena, utan hänsyn till i vilket av rikena de
äro präglade, intill de belopp, som nedan stadgas, så snart de blott ej blivit
vanställda eller på olagligt sätt skadade.

Av järnmynt, som avses i 1 mom., kunna utmyntas nedanstående stycken,
vilka skola hava den storlek och vikt, som framgå av vidfogade bestämmelser: -

■ ■		Av ett kilo-
	Diameter.	gram järn
	Millimeter	präglas
		stycken
a) Ett stycke, som representerar värdet av 1 krona........	25	181
b) Ett stycke, som representerar värdet av 25 öre........	17	528
c) Ett stycke, som representerar värdet av 10 öre........	15	838
\| d'' Ett stycke, som representerar värdet av 5 öre.........	27	146
e) Ett stycke, som representerar värdet av 2 öre.........	21	294
f) Ett stycke, som representerar värdet av 1 öre.........	16	596

Av dessa myntstycken skola de, som representera värdet av 5, 2 och 1 öre,
i mitten förses med hål av 3 millimeters diameter.

Av järnmynt, som avses i 1 mom., vare ingen pliktig att'' i en betalning
mottaga högre belopp än tjugu kronor i 1-kronestycken, fem kronor i 25-örestycken och 10-örestycken samt en krona i mynt, som lyda å mindre
värden.

TILLÄGGSARTIKEL TILL MYNTKONVENTIONEN.

Järnmynt, som avses i 1 mom., upphöra att vara lagligt betalningsmedel
till statskassorna först när de äro så nötta, att det ej med säkerhet’kan
skönjas, för vilket rikes räkning de äro präglade, men till alla andra, så
snart prägeln genom nötning blivit otydlig.

I övrigt galle i avseende å järnmynt, som avses i 1 mom., i tillämpliga
delar de uti myntkonventionen den 27 maj 1873 med därtill gjorda tillägg
intagna bestämmelser.

Denna tilläggsartikel förblive gällande intill dess ett år förflutit från den
dag, då något av rikena uppsagt densamma; dock så att den i sista stycket
av Art. 11 uti myntkonventionen av den 27 maj 1873 givna bestämmelse
fortfar att med avseende å mynt, som präglats enligt tilläggsartikeln, gälla
under en tid av två år efter konventionens upphörande.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras, så snart vederbörande representationers
samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna deponeras i Stockholm, så snart
ske kan.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 27 o. f.

AFD. I. FINANSVÄSEN: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

4) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets

mynt den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas att §§ 7, 9 och 12 i lagen om rikets mynt den 30
maj 1873 skola hava följande ändrade lydelse:

§ 7.

Mom. 1. Av brons — — — ettörestycken.

Av järn---ettörestycken.

Mom. 2. Av järn skall finnas präglad en reserv av myntstycken till belopp,
som av Konungen bestämmes, vilka vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden
skola utgivas, när Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, därom
förordnar. Dessa järnmynt skola hava följande namnvärden:
en krona; tjugufem öre; tio öre; fem öre; två öre; ett öre.

Ett kilogram rent järn utmyntas till:

Etthundraåttioen enkronestycken eller
Eemhundratjuguåtta tjugufemöresstvcken eller
Attahundratrettioåtta tioörestycken eller
Etthundrafyrtiosex femörestycken eller
Tvåhundranittiofyra tvåörestycken eller
Femhundranittiosex ettörestycken.

§ 9.

En var —--värde.

Eemkronestycken — — — värde.

ÄNDRING I MYNTLAGEN.

§ 12.

De---helst.

Skiljemynten skola till obegränsat belopp mottagas vid betalning till statens
kassor. Ingen annan vare pliktig att i en betalning mottaga högre belopp
än tjugu kronor i 2- och 1-kronestycken, fem kronor i mindre silvermynt
eller mot deras namn värden svarande järnmynt, varom i § 7 mom. 2 sägs, en
krona i 5-, 2- och 1-öresstycken.

Denna lag träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 27 o. f. samt 32.

i—161727.

II.

AVD. i. finansväsen: författningsförslag.

5) Förslag

till

Kungörelse med vissa bestämmelser angående skiljemynt

av järn.

Med upphävande av kungörelsen den 10 april 1917 angående tillämpning
å skiljemynt av järn av vissa bestämmelser rörande skiljemynt av brons
m. m. förordnas härigenom- som följer:

§ 1.

Beträffande skiljemynt av järn. som avses i § 7 mom. 2 av lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873 och hava namnvärde av en krona, tjugofem
öre och tio öre, skola de i kungörelsen den 26 september 1909 angående ny
prägel och inskrift å skiljemynten beträffande silverskiljemynten meddelade
bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

§ 2.

Rörande övriga skiljemynt av järn, som avses i § 7 mom. 2 i berörda lag,
skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:
h emörestycket — — — — — — — — — — — — — —

Tvåörestycket — — — — — — — — — — — — — —

Ettörestycket — — — — — — — — — — — — — —

§ 3.

I fråga om alla skiljemynt av järn skola äga motsvarande tillämpning
dels de i den för mynt- och justeringsverket gällande instruktionen angående
skiljemynt av brons meddelade bestämmelserna;

dels de enligt kungörelserna den 30 december 1893 och den 22 november
1895 gällande bestämmelserna angående sätt och tid för inlösen av vanställda
eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. m.;

dels bestämmelserna i kungörelsen den 31 december 1908 angående myntväxling; dels

ock bestämmelserna i kungörelsen den 14 augusti 1914 angående utväxling
i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons.

Denna kungörelse träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 27 o. f.

ÄNDRAD LYDELSE AV VISS PARAGRAF I REGLEMENTET FÖR RIKSGÄLDSKONTORET.

Öl

6) Förslag

till

ändrad lydelse av viss paragraf i reglementet för riksgälds kontoret.

§ 47 (i 1918 års reglemente).

Fullmäktige vare ej tillåtet att företaga någon överläggning i närvaro av
Konungens ombud, ifall det, utan att av fullmäktige därom vara anmodat,
skulle vid deras sammankomst sig infinna.

Då fråga om upptagande av lån av fullmäktige kandlägges, skall Konungens
ombud kallas att närvara.

Ang. förestående förslag, se ovän sid. 37.

BILAGOR

Bilaga I A.

Motion vid 1867''års riksdag om Kungl. Maj:ts medverkan vid statens

upplåning.

Vid 1867 års riksdag väcktes av friherre Anders Cederström i första kammaren
följande motion (nr Öl):

»Sverige är ej som åtskilliga andra länder af naturen begåfvad med sådana fördelar,
att vi hafva råd med dyra lån åstadkomma produktiva arbeten. Af sednaste Revisorers
berättelser finna vi tyvärr, att våra sist med utlandet kontraherade statslån så
bedrifvits, att de för oss och efterkommande blifva särdeles betungande. Att Fullmäktige
i Riksgäldskontoret, i hvad på dem bero, sökt att efter bästa förmåga bereda
Staten så billiga vilkor som möjligt, tager jag för afgjort, men jag betviflar att
Fullmäktiges förmåga svarat emot deras goda vilja.

Jag betviflar att Fullmäktige äro de rätta personerna att bedrifva dylika affärer.
Valda af och ur de fyra numera upphörda Riks-Stånden och med afseende å Riksgäldskontorets
kollegiala form, torde hvar och en finna huru ringa anspråk man
eger att af Fullmäktige fordra sådana egenskaper och relationer, som erfordras för
bedrifvande af slika låneoperationer.

Jag vågar därföre föreslå,

att Riksdagen i underdånig skrivelse till Kongl. Maj:t anhåller om dess
nådiga medverkan, till negocierande av de genom Riksdagen framdeles
möjligen beslutade statslån, på det att desamma må kunna erhållas på så
fördelaktiga villkor, som konjunkturerna och omständigheterna medgifva;
och att Kongl. Maj:t därför hädanefter, på sätt Hans Maj:t tjänligast
finner, med dessa lån taga den befattning, som preliminariter erfordras,
för att på den utländska eller inhemska penningmarknaden på billigaste
villkor erhålla desamma, varefter Riksgäldsfullmäktige äga att på Riksdagens
vägnar med ärendet taga den befattning, som dem vid låns avslutande
i övrigt åligga.»

över denna motion avgav statsutskottet följande yttrande (utlåtande nr 98):

Utan att vilja förneka, att vid negotierande av utländskt lån Kongl. Maj:ts nådiga
medverkan i den riktning motionären föreslagit, kan vara gagnelig, hvilket jemväl vid
föregående riksdagar erkänts, då Rikets Ständer i sammanhang med besluten om
upptagande av utländska lån i underdånighet anhållit ’att Kongl. Maj:t täcktes lemna
Fullmäktige i Riksgäldskontoret sin bemedling och medverkan vid samma låns upptagande’,
hemställer Utskottet, då någon utländsk upplåning nu icke torde ifrågakomma,
samt Kongl. Maj:ts nådiga bemedling för afstötande af inländskt lån icke
synes vara af behofvet påkallad,

att Riksdagen måtte förklara den väckta motionen icke böra till någon
åtgärd föranleda.

Statsutskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

BILAGA IB. FÖRSLAG 1915 OM KORPORATION FÖR STATENS UPPLÅNING. 53

Bilaga I B.

Förslag år 1915 angående en särskild korporation för statens

upplåning.

I en till bankoutskottet avlåten, den 2 december 1S15 dagtecknad skrivelse
hade fullmäktige i riksgäldskontoret hemställt, att utskottet behagade föreslå
riksdagen att besluta dels viss höjning av det särskilda arvodet till förste
deputeraden i riksgäldskontoret och dels vissa ändringar i riksgäldskontorets
reglemente. Denna hemställan från fullmäktige var emellertid icke enhällig,
utan förklarade sig dåvarande riksgäldsfullmäktigen G. F. Östberg icke kunna
biträda fullmäktiges förslag. Enligt reservantens uppfattning vore visserligen
en omorganisation av statsskuldsförvaltningen önskvärd men i en helt
annan riktning än fullmäktige ifrågasatt, och vore därför den ifrågasatta förändringen
beträffande förste deputeradens uppgift och avlöning mindre välbetänkt.
I sin reservation framhöll herr Östberg bl. a. följande:

»Riksgäldskonteret är en för Sverige egendomlig institution. I andra länder anser
man det såsom en given sak, att såväl negocieringen av statslån som statsskuldförvaltningen
tillkommer regeringen. Anledningen till riksgäldskontorets upprättande år
1789 synes hava varit snarare konung Gustav III:s önskan att få ständernas hjälp i
en svår situation än någon önskan från ständernas sida att taga finanserna i sin hand.
Alltsedan dess har omsorgen om statsskulden odelat vilat på riksdagens fullmäktige.

Tidsförhållandena synas mig bjuda, att man nu till övervägande upptager den
frågan, huruvida riksgäldskontoret i sin nuvarande organisation fortfarande är den mest
kompetenta institution, som kan erhållas, för att förhandla och besluta angående statens
upplåning. Det finnes skäl till tveksamhet därom. Redan för femtio år sedan
gjordes starka uttalanden, att sättet för statslåns upptagande borde förändras.

Statsrevisorerna yttrade år 1865, att Riksens Ständer möjligen kunde finna skäl
att taga i övervägande frågan om ett annat behandlingssätt av statens låneangelägenheter
jämte vad därmed står i sammanhang, och 1866 års revisorer framställde ett
bestämt förslag i följande uttalande, varemot dock de sex av bondeståndet valda revisorerna
reserverade sig: .... (se ovan sid. ).

Vid 1915 års riksdag ifrågasatte en talare, huruvida icke riksgäldskontoret numera
åtminstone till en del spelat ut sin roll och uttalade den tanken, att riksgäldskontoret
kunde framdeles bliva en byrå i finansministeriet.

Det bör enligt min mening icke ifrågakomma att helt överflytta bestämmanderätten
i fråga om statslåns upptagande från riksdagens fullmäktige till Kungl. Maj:t
och därmed helt bryta med en sekelgammal hävd, men det synes mig å andra sidan
icke med fog kunna bestridas, att Kungl. Maj:t för närvarande har alltför litet inflytande
vid dessa viktiga frågors avgörande, då i regel Kungl. Maj:ts befattning med
låneärendena inskränker sig därtill, att någon av statsrådets ledamöter efter Kungl.
Maj:ts förordnande, sedan alla förberedande underhandlingar äro avslutade, avger
sitt yttrande, huruvida det föreliggande förslaget till låneavtal bör antagas eller förkastas.

AVD. I. FINANSVÄSEN: BILAGOR.

För "ett säkert bedömande av tidpunkten för upplåning, sättet för underhandling
därom och lånets belopp kräves noggrann kännedom såväl om den finansiella ställningen
inom landet och i utlandet, som ock om statsverkets behov och landets politiska
situation. Det är givet, att riksdagen vid val av fullmäktige bör söka vinna
personer med sakkännedom i dessa frågor och förmåga att säkert bedöma dem. Utan
att på något sätt underkänna förutvarande och nuvarande fullmäktiges insikter och
erfarenhet, håller jag dock före, att staten hade större garantier för ett allsidigt och
moget bedömande av ifrågakommande låneärenden, om dessa avgjordes av en korporation,
som inrymde personer, vilka genom sin ställning och sin verksamhet vore alldeles
särskilt kompetenta att bedöma sådana frågor ur olika synpunkter.

Jag skulle vilja föreslå, att beslut om upplåning för statens räkning anförtroddes
åt en korporation, vari skulle ingå statsrådet och chefen för finansdepartementet,
generaldirektören för statskontoret, en av fullmäktige i riksbanken jämte av riksdagen
särskilt valde riksgäldsfullmäktige. Det har med ett visst klander anmärkts, att
statens finansförvaltning är delad mellan tre fristående myndigheter, Kungl. Maj:t,
riksgäldskontoret och riksbanken. Genom att åvägabringa samarbete mellan dem i
ärenden rörande statsskulden, hade man på ett betydelsefullt område utjämnat den
överklagade splittringen. Genom en sådan anordning, som här angivits, skulle såväl
Kungl. Maj:t som riksdagens skäliga anspråk på inflytande i låneärendena på ett tillfredsställande
sätt bliva tillgodosedda.»

I sitt yttrande över denna del av reservationen (skrivelse till bankoutskottet
den 1 februari 1917) inskränkte sig fullmäktige till att framhålla,
att ett förslag i förevarande syfte uppenbart ej kunde genomföras
utan ändring av regeringsformen.

Bankoutskottet fann (utlåtande n:r 45, 1917) de skäl, som fullmäktige anfört
för att riksgäldskontoret fortfarande skulle behålla sin nuvarande konstitutionella
ställning och att dess verksamhetsområde skulle förbli oförändrat,
så vägande, att jämväl utskottet kom till den uppfattningen, »att åtminstone
icke för närvarande några åtgärder böra vidtagas, vilka äro ägnade att
mera avsevärt rubba ifrågavarande institution och dess nuvarande verksamhet:.

AVDELNING II

M O R ÅT O RIUM, K RE DIT VÄSEN
O C H T VÅN G S F Ö R VALT NING
AV FAST EGENDOM

BETÄNKANDE

Under ganska lång tid före det ännu pågående världskrigets utbrott både
det varit en vida spridd uppfattning, att kreditväsendet utgjorde den ömtåligaste
och i händelse av ett stort krig mest utsatta punkten i det moderna
näringslivet samt att ett dylikt krigs mest ödeläggande verkan därför skulle
bestå i att hela denna centrala del av det ekonomiska maskineriet särskilt i
sina internationella delar sattes ur funktion. När krigsfarans verklighet
under de sista veckorna av juli månad år 1914 blev alltmer påtaglig, var
det därför så tillvida endast naturligt, att oron främst gällde denna del av
näringslivet och att den blev det område, där man främst grep sig an med
ekonomiska åtgärder av. omvälvande natur. Såsom mest djupgående men
trots detta mest allmänt tillämpad bland dessa åtgärder framstod moratoriet
eller betalningsanståndet.

Det är ej kommissionens avsikt att här ingå på någon närmare undersökning
av moratoriets karaktär och former. Grenom det stora, av Svenska
bankföreningen utgivna urkundsverket Moratorium föreligger i vårt eget land
ett material, som bereder möjlighet att ingående studera denna oväntade
världsföreteelse i alla dess olika förgreningar; och en framställning av professor
A. Köersner, det nämnda urkundsverkets ene utgivare, i den av
Svenska bankföreningen utgivna skriftserien erbjuder en översikt av moratorielagstiftningarnas
huvuddrag. Hellre än att företaga en ny dylik bearbetning
av materialet har kommissionen ansett sig böra utverka tillstånd att
återgiva professor Köersners framställning, och: denna följer därför såsom
bilaga IIA till föreliggande del av kommissionens betänkande. Såväl av denna
bilaga som av specialmotiv till kommissionens författningsutkast på området
framgår, att man i avseende på det egentliga betalningsanståndet skiljer på
generalmoratorium och specialmoratorium, av vilka det förra omfattar alla
eller vissa bestämda grupper av betalningsförpliktelser eller personer, utan
prövning av de individuella fallen, medan det senare innebär rätt för viss
myndighet att meddela anstånd efter prövning av varje särskilt fall. Till
det rena betalningsanståndet sluta sig närbesläktade rättsinstitut, som ej
innebära ett av staten föreskrivet anstånd med betalning men upphäva vissa
eljest inträdande rättsverkningar av utebliven betalning; främst bland dessa
märkes exekutivmoratoriet, som bland annat förbjuder exekutiv försäljning.

Morato rium.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

Det fordras ej många ord för att visa, vilket illa avpassat och otillfredsställande
medel emot en svår kreditrubbning moratoriet utgör. Då samma åtgärd
under krigen i början av förra århundradet (1810 11) föreslogs i Frankrike,
lyckades Napoleons dåvarande finansminister greve Mollien övertyga
kejsaren om dess olämplighet genom att visa, att dess innebörd bestode i att
»lagligen försätta hela kejsardömet i konkurs». Dess innebörd är med andra
ord icke att sätta medborgarna i tillfälle att trots omvälvningen betala sina
skulder, vilket tydligen måste vara ändamålet med ingripande i en kreditkris,
utan tvärtom att befria dem därifrån. .1 stället för att avhjälpa den
misstro till gäldenärernas betalningsförmåga, som alltid är en närmaste orsak
till en kreditkris, innebär moratoriet en bekräftelse på misstron och hindrar
endast borgenären att vidtaga de åtgärder för att återfå sin egendom, som
han eljest skulle vidtaga; följden blir, att misstron ytterligare sprides och
krisen förlänges. Alla försiktighetsmått till trots kan det aldrig undvikas,
att ett av staten givet anstånd med betalning för gäldenären minskar borgenärens
betalningsförmåga och därigenom sprider förvirringen i allt vidare
kretsar; näringslivet kan nämligen sägas likna ett pärlband, där de första
pärlornas fall drager alla de andras efter sig.

Den varaktiga följden av moratoriets tillämpning, vilken ju alltid innebär eu
laglig befrielse från fullgörande av åtagna förpliktelser, blir vidare oundgängligen
minskat förtroende ej blott till gäldenärerna utan även till statens vilja
att tillhandahålla rättsmedel för att göra privata avtal gällande och som följd
därav ett försvagande av den ekonomiskt-rättsliga ordning, varpå näringslivet
främst bygger. Det är visserligen sant, att en hel del modern lagstiftning, särskilt
av socialpolitisk natur, upphäver giltigheten av enskilda avtal på många
punkter; men moratoriet skiljer sig i sina verkningar väsentligt från dylika
åtgärder därigenom, att det ej inskränker sig till att åsidosätta materiellt
olämpliga avtal utan, oberoende av avtalets större eller mindre berättigande
i och för sig, befriar den ena eller andra parten frän dess fullgörande. Även
om vissa parallellföreteelser härtill finnas inom force-majeure-principens område,
torde ingen tvekan böra råda därom, att en åtgärd av moratoriets
godtyckliga och onyanserade beskaffenhet utgör en av force-majeure-principens
mest betänkliga tillämpningar och den bland dem, som sist bör komma i
fråga. Det torde knappast kunna undgås, att moratoriets plötsliga återuppståndelse
vid världskrigets utbrott kommer att sätta varaktiga spår genom
minskning i det förtroende till särskilt vissa skuldförbindelsers (framför allt
växlars) förut aldrig svikande utkrävbarhet, varpå hela kreditlivet vilar, och att
i synnerhet det internationella kreditväsendets återknytning efter kriget kommer
att försvåras därigenom. Läget vid krigsutbrottet visade, att den stora
faran i de internationella kreditförbindelserna ej såsom man antagit bestod
i att äga skulder i utlandet utan i att där äga fordringar; och i den mån
böjelse yppar sig i ett land att även i framtiden tillgripa moratorium, kommer
alltså svårigheten att erhålla utländsk kredit att ökas, i någon män på
samma sätt som förhållandet alltid blir för länder, vilka ej betala sina skulder
eller räntorna på dem. Utan större överdrift torde man kunna säga, att

GENERAL- OCH SPECIALMORATORIUM.

hela den moderna kulturvärlden därigenom utsätter sig för att sjunka tillbaka
till det tillstånd, vari vissa exotiska länder med osäker statsmyndighet
befinna sig, eller till det som utmärkte de europeiska länderna, innan ännu
rättens suveränitet hade gjort slut på vanan att göra skuldfordringars utkrävbarhet
beroende av statsmyndigheternas godtycke. Det är visserligen
ingalunda fallet, att affärsverksamheten därigenom skulle upphöra, lika litet
som den så gjort vare sig i exotiska länder i nutiden eller i europeiska
under tidigare århundraden; men däremot kommer den att främst falla
i händerna på de minst nogräknade och förtänksamma samt alltså att
starkt förlänga de tendenser, som i högst allvarlig grad gjort sig gällande
under själva kriget.

Alldeles frånsett lämpligheten eller olämpligheten av moratoriets införande
vid världskrigets utbrott år 1914 borde det alltså vara klart, att få åtgärder
mindre ägna sig att betraktas såsom normalföreteelser ens i mycket prövande
lägen. Den enda förutsättning, under vilken man kan räkna med att näringslivet
skall kunna återvinna sin gamla styrka trots minnet av moratoriet,
är att detta uppfattas som en rent unik företeelse, vars återkomst ej behöver
befaras. Intet synes därför vara mindre lämpligt än att insätta moratoriet
såsom normalt led i en ekonomisk krigsberedskap.

Emellertid kunde man möjligen, oberoende av vad som nu sagts, vara böjd
att av moratoriets allmänna förekomst vid världskrigets utbrott sluta, att
det även i framtiden blir oumbärligt under likartade förhållanden. Enligt
kommissionens uppfattning är en dylik slutsats emellertid oberättigad. Moratoriet
tillgreps allmänt som en nödfallsutväg, emedan man ej i förväg hade
klargjort de ekonomiska sammanhangen vid ett krigsutbrott och inga eller
nästan inga förberedelser vidtagits för att möta ett dylikt läge. Om den
ekonomiska krigsberedskapen, främst på kreditväsendets område, är tillfredsställande
ordnad, förfaller alltså åtminstone en huvudanledning till moratorium,
såsom strax skall visas närmare.

Det nu sagda gäller med särskild styrka om generalmoratoriet, som i sin Generalallmäuna
form tillgreps av nästan alla europeiska länder utom Tyskland, moratorium
Danmark, Nederländerna och Spanien. Att detta i framtiden bör undvikas
med alla tillgängliga medel, är alltså kommissionens första slutsats.

Vad därnäst angår dels de begränsade generalmoratorierna, dels och fram- Specialför
allt specialmoratorierna, står graden av deras olämplighet tydligen i nog- ^oratorium.
grant förhållande till deras faktiska överensstämmelse med det allmänna
generalmoratoriet. Erfarenheten från det nu pågående kriget torde, såvitt
den ännu kan överblickas, peka i den riktningen, att det allmänna specialmoratoriet.
byggt på domstolars eller andra myndigheters medgivanden om
anstånd i de särskilda fallen, mycket lätt skapar ett tillstånd, som alldeles för
litet avviker från det allmänna betalningsanståndets. Det ligger nämligen i
sakens natur, att ingen myndighet, hur sakkunnig och erfaren den än må vara,
i ett så förvirrat läge som det nu ifrågavarande är i tillfälle att överblicka
följderna av anstånd för de enskilda gäldenärerna: och allra minst kan detta
rimligtvis väntas av organ, som i likhet med domstolarna tillkommit för ett

AVD. It. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

helt annat slag av uppgifter. Med den begränsning i kännedomen om det
ekonomiska livets avlägsnare sammanhang, som oundgängligen måste vara till
finnandes hos det stora flertalet domare, är det då endast naturligt, att dessa
i sitt medlidande med krigets offer och med kännedom om att generalmoratorium
rådde i de flesta andra länder skola hava varit böjda att hellre löpa
risken av alltför stor välvilja emot gäldenärerna än av motsatsen, ty olägenheterna
av ett dylikt handlingssätt måste för dem te sig som långt mindre
givna än fördelarna. Det bör därför starkt betonas, att ej heller ett specialmoratorium,
trots sina företräden framför det allmänna generalmoratoriet, i
de praktiskt förekommande fallen kan väntas utgöra någon tillnärmelsevis
lämplig lösning av kreditkrisens svårigheter.

Trots detta har kommissionen likväl icke ansett sig böra underlåta att
utarbeta en lagtext,1 vari specialmoratoriets grunder kommit till uttryck;
men det bör starkt betonas, att denna lagtext ingalunda får betraktas såsom
ett kommissionens förslag av samma art som de lagförslag kommissionen
på andra punkter framlagt. Anledningen att ett dylikt utkast verkställts
och framlagts, trots kommissionens obetingat avvisande ställning till moratoriet,
är följande. Man måste räkna med den möjligheten att, då nu
allmänheten genom det pågående krigets händelser fått vänja sig vid
tanken på moratoriet som en räddning ur svårigheterna, den allmänna meningens
krav därpå även vid ett eventuellt framtida krigsutbrott kan komma
att bliva så starkt, att moratorium trots sin betänkliga olämplighet kommer
till stånd. Om så skulle inträffa, förefaller det vara något förmånligare,
om ett specialmoratorium och ej ett generalmoratorium tillgripes;
men detta förutsätter, i den intensiva brådska, som säkerligen kommer
att råda, att utarbetad lagtext till ett sådant föreligger. Och om ett
specialmoratorium trots allt är givet, måste det vidare anses fördelaktigt,
att detsamma kringgärdats med så starka garantier, som över huvud äro
möjliga att genomföra, vilket likaledes förutsätter tillvaron i det kritiska
ögonblicket av ett genomarbetat utkast. Av kommissionens ståndpunkt
följer emellertid utan vidare, att om den i och för sig olämpliga åtgärden
kommer till stånd, densamma under alla förhållanden bör avvecklas på kortast
möjliga tid.

En helt annan ställning än det allmänna specialmoratoriet intaga de åtgärder,
som utan att legalisera underlåten betalning av en förfallen skuld
syfta till att undvika vissa för gäldenären ödesdigra verkningar av underlåtenheten.
Det gäller här åtgärder, som rent av, i stark motsats till
moratoriet, lämpa sig att utgöra led i den normala rättsordningen. Detta
gäller närmast fastighetsmarknaden, där de anordningar, kommissionen eljest
.anser fullt tillräckliga att möta kreditkrisen, endast i begränsad mån kunna
komma i fråga. Såsom närmare skall framgå av det följande, har kommissionen
på detta område utarbetat förslag till ändringar i utsökningslagen,
varigenom tvångsförvaltning av fast egendom förvandlas till en
med tvångsförsäljningen i allo likställd exekutionsform i händelse av fastig -

1 >Se nedan sid. 123 ooh 155.

TVÅNGSFÖRVALTNING. EXEKUTIV- OCH FASTIGHETSMORATORIUM. 61

hetsägarens betalningsoförmåga; denna lagändring är avsedd att komma
till användning redan i fred.1 Utan vidare framgår, vilken lättnad som beredes
fastighetsmarknaden, om massförsäljningar av fastigheter på exekutiv
väg härigenom kunna undvikas; och tydligen ligger häri intet, som kan föranleda
betänkligheter av samma slag som moratoriet.

Frågan gäller emellertid, huruvida detta vid krig kan anses till fyllest Exekutiveller
om något slag av exekutivmoratorium därjämte blir erforderligt, i g & moratorium
fall byggt på det sätt, att tvångsförvaltning under vissa förhållanden blir
enda tillåtna exekution sform och tvångsförsäljning alltså tills vidare blir
utesluten. Att en dylik utväg måste anses som en nödfallsutväg, förefaller
uppenbart; och intet tvivel torde böra råda att den snarast möjligt bör
försvinna, om den en gång kommit till stånd. Att kommissionen trots
detta icke ställt sig lika bestämt avvisande härtill som till specialmoratoriet,
beror dels på den nyss angivna svårigheten att finna en över hela linjen
tillfredsställande lösning av fastighetsmarknadens krisproblem, dels också
på att moratoriets — i och för sig alltid skadliga — verkningar möjligen
kunna antagas sträcka sig mindre långt i detta fall än i flertalet andra.
Betänkligast synes nämligen moratoriet verka, då det innebär anstånd med
en betalning, som i normala fall utan vidare skulle ha ägt rum, medan olägenheten
måste antagas vara något mindre, då det endast hindrar en placering
att frigöras, som under vanliga förhållanden skulle ha förblivit orubbad.
I det förra fallet inträder ojämförligt oftare följden, att borgenären i
sin ordning sättes ur stånd att fullgöra sina betalningar, i det senare fallet
inskränker sig olägenheten ofta till att borgenären ej befrias från en eljest
undviklig risk eller går miste om en påräknad vinst. Att exekutivmoratoriet
i avseende å fastigheter, tillhör den senare kategorien, framgår lätt nog;
det hindrar fordringsägaren att placera sin förmögenhet på annat sätt än i
den ifrågavarande fastigheten, men det torde knappast kunna antagas vara
vanligt, att han behöver kapitalet för att verkställa normala utbetalningar.

Av skäl, som anföras i det följande, kan det emellertid tänkas bliva nödvändigt
att utsträcka exekutivmoratoriet även till pantsatta inteckningar.1 2

Såsom härav framgår, avvisar kommissionen principiellt moratoriets an- utlandsvändning,
endast med det undantag, att exekutivmoratorium beträffande ^oratorium
fastigheter och pantsatta inteckningar möjligen under en kort övergångstid
kan tänkas bliva oundgängligt. Dock bör härvid tilläggas, att det nu
sagda ej gäller utlandsmoratorium, d. v. s. betalningsanstånd gent emot
borgenärer i länder, som själva infört moratorium. Här är tydligen det
internationella kreditväsendets sammanhang redan rubbat, och någon anledning
att ålägga svenska gäldenärer betalningsskyldighet i fall, då den ej
gäller på motsidan, kan under sådana förhållanden ej anses föreligga.3 Men
tydligen föranledes detta undantag av helt andra synpunkter än dem, som
i övrigt behärskat moratorielagstiftningen.

1 Se nedan sid. 106 och 131.

2 Se nedan sid. 73, 120 och 153.

3 Se nedan sid. 121 och 153.

62 AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

Komlnissionen övergår nu till att framställa det medel, som enligt dess
mening är ägnat att fylla moratoriets syfte, d. v. s. att förekomma vidsträckta
fallissemang med ty åtföljande allmän förvirring i hela det ekonomiska
livet, utan att innebära det försvagande av den ekonomiskt-rättsliga
ordningen, som moratoriet medför. Det bör utan vidare vara klart, att man
härvid har att söka finna en åtgärd, som i största möjliga mån ansluter sig
till näringslivets normala verksamhetssätt.

Krigs- Det medel, som härvid kommer ifråga, kan icke vara något annat än krekredit.
diten. Skall man utan moratorium kunna avvärja risken av betalningsinställelse
för de kretsar, som genom det nya läget fått sina tillgångar fastlåsta
och som därigenom blivit ur stånd att utan hjälp fullgöra sina egna
förpliktelser, är en vidsträckt kreditgivning emot lämplig räntefot och lämplig
säkerhet den enda utvägen. Det är emellertid icke nog med, att denna utväg
verkligen linnes och kan begagnas; allmänheten måste också veta, att så är
fallet. Moratoriets behövlighet förutsätter alltså i första rummet allmänhetens
medvetande om att alla rimliga åtgärder vidtagits för kreditens säkerställande.

Panikbehov Är detta fallet, kan huvudsaken sägas vara uppnådd. Erfarenheten såväl
av kredit. pr^n detta krig som från föregående kriser av olika slag lämnar nämligen
ingen som helst tvekan därom, att det abnorma kreditbehovet vid kristillfällen
till alldeles övervägande del beror på, att var och en befarar och därmed
för sin del bidrager att framkalla kreditens upphörande. Affärsmannen
fruktar i sådana tider, att hans gäldenärer icke skola fullgöra sina förpliktelser
och att hans vanliga kreditgivare skola vägra fortsatta förskott; han
försöker därför draga till sig det mesta möjliga av sina tillgodohavanden och
å sin sida vägra ny kredit, med den påföljd, att just den utveckling framdrives,
som han önskar hindra. Bankerna tömmas på insättningar och
måste därför strama åt kreditgivningen för sina kunder, vilket i sin ordning
föranleder nya uttagningar från bankerna av de personer, till vilka dessa
kunder eljest skulle hava gjort betalningar; sålunda påverka banker och enskilda
varandra ömsesidigt i sådan riktning, att affärsmän i ständigt vidgade
kretsar drivas att inställa sina betalningar. Allt detta upphör, så snart
orsaken upphör, d. v. s. när krediten åter kommer till stånd. Då alla ånyo
känna sig lugna att kredit står att få, försvinner med ett slag anledningen
för både banker och enskilda att å sin sida vägra sådan kredit, som de eljest
plägat lämna; och då alla åter äro villiga att giva kredit, visar det sig,
att det extraordinära kreditbehovet självt är en skapelse av paniken samt försvinner
med denna. Uppgiften består i att från början hejda ett misstroende,
vars verkningar kunna sträcka sig hur långt som helst, om det blott
får tid att breda ut sig.

Det torde knappast vara nödvändigt att belysa denna allmänt kända utveckling
genom vidlyftiga exempel. I Englands bankhistoria har det vid
upprepade tillfällen (1847, 1857, 1866 och senast vid krigsutbrottet i augusti
1914) visat sig, att landets affärsliv råkat ut för fullständig panik, när guldkassan
i Englands bank nedgått så långt, att en fortsatt sedelutgivning och

KRIGSKREDITBEHOV.

därav följande kreditgivning från centralbankens sida på grund av gällande
sedeltäckningsbestämmelser synts bliva omöjliga. Men det har också visat
sig. att så snart dessa bestämmelser för tillfället suspenderats och fortsatt
kreditgivning därigenom möjliggjorts, också själva paniken omedelbart har
försvunnit och därmed hela det nya kreditbehovet, det senare till den grad
fullständigt, att vid två av de fyra nämnda tillfällena Englands bank ej ens
till någon del och vid de två andra endast i betydelselös utsträckning behövt
taga i anspråk den utvidgade sedelutgivningsrätt, vars frånvaro omedelbart
förut framkallat paniken. Särdeles belysande från synpunkten av kommissionens
tankegång är också, att det moratoriepåbud, som utfärdades i
Norge vid den dansk-norska monarkiens indragning i Napoleonskrigen 1807,
ej behövde tillämpas, nämligen — enligt den senaste framställningen av dessa
händelser — emedan en lämplig kreditorganisation omedelbart kom till stånd.1

Under det nu pågående kriget har denna erfarenhet upprepade gånger bekräftat
sig. Så skriver ett av Frankrikes ledande bankinstitut, Credit Lyonnais,
i sin styrelseberättelse för år 1915, hurusom man ännu en gång kunnat
fastställa, att ju större lättnader man bjuder allmänheten, desto mindre behov
har den att begagna dem; »det är åtstramningen, som skapar misstroendet
och skrinläggningen av penningar». De tyska erfarenheterna, som närmare
framgå av eu såsom bilaga I till föreliggande betänkande utgiven särskild,
för kommissionens räkning utarbetad framställning av det inre kreditväsendet
i Tyskland och Holland under kriget, äro i fullständig överensstämmelse
härmed. Enligt efterskrifterna till tyska riksregeringens Denkschrift
tiber wirtschaftliche Massnahmen aus Anlass des Krieges hade den 7
april 1915 av den sammanlagda kredit, som tyska riksbanken ställt till. de
s. k. krigskreditbankernas förfogande, nämligen 560,5 mill. mark, endast 8,1
mill. tagits i anspråk; och den 7 november samma år voro motsvarande siffror
566,5 mill. och 14,1 mill. mark. De särskilda krigskreditbanker i Tyskland,
2 rörande vilkas verksamhet uppgifter varit kommissionen tillgängliga,
visa undantagslöst eu kreditgivning, som understiger t. o. m. det nominella
aktiekapitalet och som sålunda står flere gånger lägre än dessa kassors
totala lånerätt; därjämte finner man det särskilt betecknande förhållandet.
att de beviljade krediterna endast delvis tagits i anspråk, vilket just
visar, att i åtskilliga fall trygghet för erhållande av kredit varit allt vad
som behövts. Motsvarande erfarenheter hava gjorts i Holland, såsom framgår
av den nyss berörda redogörelsen för kreditväsendet under kriget i detta
land. Även våra inhemska erfarenheter under kriget peka i samma riktning.
Den viktigaste för kristiden bildade kreditorganisationen, Aktiebolaget lånekassan
av 1914, har ett nominellt aktiekapital av 2—6 mill. kr., varav inbetalts
2 mill. kr.; den har ingen bestämd gräns för lånerätten, men privatbankerna
ha förbundit sig att till ett belopp av 8 mill. kr. svara för inlösen
av de växlar, som av kassan rediskonteras i riksbanken. Det högsta belopp
kassan vid något tillfälle haft utestående är emellertid endast 3,784,500 kr.

1 Jac. S. Worm-Huller, Norge gjennem nodsaarene 1807—1810 (Kristiania 1917—18) sid. 41.

- Se bil. I, sid 39 o. f.

AVD. U. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

(30 april 1915), och den 30 juni 1916 utgjorde beloppet blott 431,625 kr. samt
hade vid 1917 års slut nedgått till 25,925 kr.

Det följer härav å ena sidan, att kreditbehovet under oroliga tider i första
hand utgör ett behov av visshet om kredit för alla legitima anspråk, men
å andra sidan också, att just tillvaron av en dylik visshet är av högsta vikt
för näringslivets fortgång under prövande förhållanden. Långt ifrån att den
begränsade användning, de nya kreditanstalterna hava fått, skulle bevisa deras
obehövlighet, kunde man nästan påstå motsatsen, nämligen att just den ringa
omfattningen av deras verksamhet ådagalagt, huruledes själva deras tillvaro
förmått skapa det lugn som avsetts. På samma sätt som i Tyskland och
Holland torde man även i vårt land böra säkerställa sig emot kreditrubbningar
genom anstalter, vilkas uppgift skall vara att även under de mest prövande
yttre förhållanden skapa erforderlig trygghet för kredit åt alla sådana
personer och företag, som äro förtjänta därav. Dessa anstalter böra genom
såväl sin sammansättning som de kreditmöjligheter, varöver de förfoga, utgöra
ett påtagligt bevis för att krediten icke skall behöva avstanna samt sålunda
å ena sidan såvitt möjligt göra en nödåtgärd av det allmänna moratoriets
slag obehövlig och å andra sidan kväva i sin linda den panik, som
mycket lätt uppstår vid stora och till sina följder oöverskådliga omvälvningar.

Äkta kredit- Om man, såsom antytts i det föregående, har skäl att hoppas, att det extrabehov.
ordinära kreditbehovet i händelse av krig skall visa sig i huvudsak vara ett
panikbehov och alltså i stånd att tillfredsställas genom blotta tillvaron av
kreditanstalter, vore det likväl ett förhastat antagande, att icke även ett
varaktigt, så att säga äkta, kreditbehov skulle kunna uppstå i vårt land som
följd av ett krig. Att yttra sig med visshet härom är tydligen omöjligt,
dä det i stor utsträckning beror av krigets eget förlopp; men under vissa,
antagliga förutsättningar skulle behovet komma att göra sig starkt gällande,
kanske t. o. in. starkare än i flertalet nu krigförande länder. Det anmärkningsvärda
faktum, att varken England eller Frankrike under kriget inrättat
nya kreditanstalter, sammanhänger nämligen i första rummet med tva förhållanden,
som båda beteckna viktiga olikheter mellan dessa länder och Sverige.
Den ena av orsakerna synes vara, att intetdera av de nu nämnda länderna
blivit avspärrat från värld ssamfär derin och att båda alltså i stor utsträckning
kunnat avyttra befintliga lager, medan Sverige har att räkna med
möjligheten av en inneslutning, som med ett slag utplånar exportindustriernas
avsättningsmöjligheter. Sedan kriget fortgått någon tid, förlorar visserligen
denna olikhet antagligen till ganska stor del sin betydelse för kreditväsendet,
ty de lager av exportvaror, ett land kan äga vid krigsutbrottet, komma antagligen
under krigets gång att visa sig väl behövliga inom landet för krigets
förande och folkets uppehälle; men i början av kriget eller vid senare inträdande
rubbningar kan svårigheten komma att göra sig mycket kännbar.
Detsamma gäller om själva anläggningarna för exportindustrien, vilka plötsligt
bliva oräntabla, med påföljd av svårighet för deras ägare att betala
ränta på sina obligationslån och i övrigt fullgöra sina förpliktelser. Sanno -

KRIGSKREDITBEHOV.

likt kommer även härvidlag kriget småningom att medföra utjämning, då anläggningarna
ofta bliva tagna i anspråk för helt nya, av kriget föranledda
produktionsarter, där ej den gamla exportproduktionen i det nya läget visar
sig behövlig för inhemska behov; men lika litet som i det förra fallet hindrar
detta den starka rubbningen under krigets första skede, varjämte en lika fullständig
utjämning som i de icke avspärrade länderna måste anses osannolik i
avseende på de industriella anläggningarna. Den andra och kanske ännu viktigare
orsaken till olikhet mellan Sverige och de västeuropeiska länderna
synes vara, att vanan vid bankkredit för produktions- och komsumtionsändamål
är långt mindre utbredd i England och Frankrike än i Sverige samt
att följaktligen såväl enskilda som affärsföretag i de förra länderna äro beredda
att med egna krafter möta oväntade svårigheter på helt annat sätt än
hos oss.

I såväl det ena som det andra nu berörda avseendet erbjuda de tyska förhållandena
långt större likheter med det läge, som kan antagas inträda vid
ett krigsutbrott för vårt land, varvid man emellertid torde kunna hålla sig
till läget under krigets tidigare del, innan ännu vare sig den tyska valutans
nedgång i förhållande till guldet eller guldets eget värdefall tagit samma
omfattning som sedermera blev förhållandet. Visserligen är det alldeles
osannolikt, att penningvärdet inom en närmare framtid skall återgå ens till
sitt läge exempelvis i första hälften av år 1916, och så tillvida skall alltså
siffror för en senare tidpunkt kasta mer ljus över vilka belopp man i ett
framtida krig skulle ha att räkna med; men såsom närmare skall påpekas i
det följande, erbjuder icke heller det nuvarande läget härvid någon hållpunkt,
och det har därför ansetts lämpligast att lägga siffrorna för de två
första krigsåren till grund, då undersökningen från början byggts på dem.
Vid en överföring av de tyska erfarenheterna på våra förhållanden bör
emellertid å andra sidan märkas, att det icke är omöjligt att, på grund av
den utbredda vanan vid kredit i Sverige, kreditbehovet hos oss relativt taget
skulle bliva större t. o. m. än fallet varit i Tyskland. En siffermässig beräkning
av det nya kreditbehovet i det senare landet torde visserligen vara omöjlig,
då sammanställningar för alla de många olika kreditanstalterna gemensamt/
synas saknas. Det kan emellertid nämnas, att den för belåningen av värdepapper
och annan realsäkerhet inrättade nya kreditorganisationen, de s. k. lånekassorna
(Darlehnskassen), vid några tillfällen under de två första krigsåren,
nämligen när inbetalningar skolat ske på krigslånen, överskred två milliarder
mark, vilket vid betraktande av förhållandet mellan de två ländernas folkmängd
(13 :1) och omräknat i svenskt mynt efter parikurs skulle betyda omkring 140
mill kronor.1 Frånsett lånen för tecknande av krigslån nådde siffran under
det andra krigsåret tidtals 1 000 mill. Mark,2 motsvarande för Sverige omkring

1 Vid ett enstaka tillfälle, årsskiftet 1915—16, nåddes i Tyskland siffran 2 347''8 mill. Mark;
(inkl. iKrigsdarlehn») eljest nåddes ej ens siffran 2 000 mill. Mark vid flertalet kvartalsskiften.
Sedermera har beloppet mångdubblats och utgjorde den 31 okt. 1917 6 758’5 mill. Mark.

2 Krigslånebelåningens andel har sedermera nedgått (31 jan. 1917 854''4 mill. Mark eller knappt
en fjärdedel av totalbeloppet).

b—161727. II.

Kreditgiv ningcns former.

Riksbankens

ställning.

66 AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

70 mill. kronor. Dessa siffror anföras icke såsom hållpunkter för omfattningen
av det kreditbehov, varmed man har att räkna för vårt land. Frågan härom
skall kommissionen upptaga till behandling längre fram och vill här endast påpeka,
att de tyska lånekassornas användning såsom indirekt form för krigsfinansieringen
kan hava medverkat till själva omfattningen av den n\a tyska
kreditgivningen. De tyska siffrorna anföras blott i syfte att visa tillvaron
av ett nytt kreditbehov i Tyskland under kriget, trots att detta behov långt
ifrån nått den omfattning eller sträckt sig till alla de kretsar, man ansett
sig på förhand böra räkna med, såsom framgick av de förut meddelade uppgifterna
för de tyska krigskreditbankerna. Den utsträckning, vari nya för krigsläget
inrättade krigskreditanstalter kommit till stånd i Nederländerna, lämnar
också en antydan om tillkomsten av extraordinära, icke av de vanliga bankerna
tillgodosedda kreditbehov såsom följd av den yttre omvälvningen, ehuru
omfattningen av den nya kreditgivningen synes hava varit mindre än man
kunnat vänta av de nya organisationernas antal (kanske 2(1 mill. fl. eller
39 mill. kr. vid en folkmängd, som är omkr. 10 % större än Sveriges, varvid
emellertid den alldeles övervägande delen faller på blott ett tjugotal stora
krediter).

När man därefter går att överväga de former, vari det vid krigsutbrottet
inträdande nya kreditbehovet skall tillgodoses, blir den första frågan, i vad
mån uppgiften kan anförtros åt de vanliga bankerna, Kommissionen är i
detta hänseende av den bestämda uppfattningen, att den normala kreditorganisationen
i största möjliga utsträckning bör komma till användning även
under ett krig. Förutsättningar härför finnas i många hänseenden i Sverige,
å ena sidan genom den synnerligen stora utbredning, bankväsendet fått i
vårt land, både lokalt och till olika samhällsklasser, å andra sidan genom
det samarbete affärsbankerna emellan, som numera existerar genom Svenska
bankföreningen. Emellertid bär kommissionen icke kunnat undgå att finna,
att den vid krigstillfälle och särskilt vid krigsutbrottet långt mer än eljest
behövliga enhetligheten i uppträdande på kreditväsendets område dessutom
och kanske i första rummet kräver samverkan mellan landets centralbank och
de vanliga affärsbankerna.

Efter allt att döma kommer nämligen riksbanken att i krig bliva medelpunkten
inom näringslivet pa ett sätt, som den nästan aldug äi under fredliga
förhållanden. Dess kredit är ett med statens och måste därför antagas
förbliva alldeles orubbad även vid en våldsam panik, där inga enskilda institutioner
kunna känna sig på förhand säkra; den har vidare sedelmonopol
och är ensam i tillfälle att skapa lagligt gällande betalningsmedel. 1 oroliga
tider är också betydelsen av en institution med auktoritativ ställning långt
större än eljest; med den större makt, staten får i krig, taga alla långt stolle
hänsyn till den med staten nära förbundna centralbankens yrkanden och meningar.
På centralbanken kommer det därför i hög grad att bero, i vilken
utsträckning en panik vid krigsutbrott eller andra rubbningar under kriget
skola kunna mötas och övervinnas utan hjälp av moratorium. Den naturliga
vägen till detta mål är ofta framställd och väl bekant. Centralbanken dis -

RIKSBANKENS STÄLLNING. BANKRÅD.

konterar i obegränsad utsträckning till lämpligen böjd räntefot allt gott
växelmaterial, som affärsbankerna vilja erbjuda, och uppställer därvid som
villkor blott, att affärsbankerna i fullt omfång fortsätta sin egen kreditgivning
— som då på grund av riksbankens handlingssätt i ökad grad antager
växeldiskonteringens form — och även undantagslöst bevilja sina insättare
samma faktiska lättnader som vanligt.1 Då affärsbankerna i sin ordning
kräva motsvarande tillmötesgående från sina kunders sida gent emot
dessas gäldenärer, kan man antaga, att paniken ganska snart skall vara
slut och förtroendet återställt. Likväl kunna härvid många lägen inträda,
där ett fast och målmedvetet handlingssätt från centralpunkten befinnes
oundgängligt. Det kommer nämligen att utgöra en frestelse för de särskilda
affärsbankernas ledning vid tillfällen som dessa, när framtiden är mer oviss
än någonsin, att minska sina risker exempelvis genom att föranleda sina
kunder att indraga krediten för avnämare eller andra gäldenärer, som hava
sina affärer i en konkurrerande bank; och om dylika tendenser få sprida sig,
kan hela systemet bringas i förvirring, med alla därav härflytande oöverskådliga
följder. Utan tvivel kan bankernas egen organisation, Svenska
bankföreningen, ofta ingripa med stor framgång emot sådana faror; men
under mycket antagliga förutsättningar kan den därvid kava starkt behov
av riksbankens opartiska stöd.

Da alltså riksbanken i ett dylikt läge'' får ett inflytande på de vanliga Bankråd.
affärsbankernas hela verksamhet, som saknar allt motstycke under normala
tider, synes det kommissionen påtagligt,^att samarbetet mellan centralbanken
och näringslivet måste taga andra former än eljest. Avgörandet bör säkerligen
icke i något hänseende överflyttas från riksbanksledningen; men däremot
måste denna ledning vid krigstillfälle hava till sitt förfogande ett av
Kungl. Maj:t utsett bankråd, sammansatt av näringslivets män. Några
föreskrifter om detta råds befogenheter synas knappast bliva nödvändiga,
utöver bestämmelsen, att det har att sammanträda minst en gång i veckan
på kallelse av bankofullmäktiges ordförande samt att det därvid har att med
bankofullmäktige överlägga om och yttra sig över de frågor, som kunna
föreläggas detsamma av fullmäktige. I praktiken borde ett sådant råd få
sin största betydelse genom att därigenom automatiskt skapas en fortlöpande
samverkan mellan riksbanksledningen och näringslivet. Dådets ledamöter
synas böra utses av Kungl. Maj:t till ett antal av tio, till hälften
bland ledande bankmän. Dådets sammansättning och uppgift synas böra
bliva ganska likartade med dem som återfinnas hos exempelvis tyska riksbankens
Zentralausschuss; och man torde kunna antaga såsom säkert att, liksom
fallet är i Tyskland, en dylik institution hos oss skulle betydligt stärka
centralbankens inflytande på näringslivet genom att bringa banken i mer

1 För svenska förhållanden bör uppmärksamheten särskilt fästas vid, att sparkasseräkningen
måste behandlas på samma sätt som eljest sker i praktiken, icke såsom bankerna äio berättigade
att behandla den. Det faktum att bankerna, om de fordra en veckas uppsägning, blott begagna
sin rätt, ändrar nämligen intet i det faktum, att en dylik åtstramning skulle väcka oro hos den
därvid alldeles ovana publiken och därför skada den avsedda ntvecklingen av det hela.

AVI-). It. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE,

oavbruten kontakt med affärsvärlden och förmedla riksbanksledningens direktiv
till bankerna och industrien.

De övriga förutsättningarna för att riksbanken skall kunna fullgöra sin
uppgift i det ifrågavarande läget, närmast sedelutgivningsrättens utvidgning,
behandlas i sammanhang med den finansiella krigsberedskapen i föregående
avdelning av detta betänkande.

Om den nu angivna, enligt kommissionens mening nödvändiga kompletteringen
av den bestående centrala bankorganisationen kommer till stånd, blir
nästa fråga, huruvida man därefter kan anse de vanliga kreditinstituten erbjuda
alla de möjligheter till kredit, som rimligtvis böra finnas. Svaret
torde bliva, att största delen av det nya kreditbehovet sannolikt kan och
bör tillgodoses av de vanliga bankerna, men att några faktorer likväl göra
olika kompletterande organisationer önskvärda.

Värde- Vad först beträffar värdepappersbelåningen, kan denna, särskilt i sam
i

manhang med emissionen av krigslån, lätt komma att taga en sådan omfattning,
att bankerna önska fördela risken sig emellan och därför önska tillvaron
av en gemensam låneanstalt. Det finns så mycket mindre anledning
att längre uppehålla sig vid detta, som vi redan före utgången av år 1914 i
sammanhang med fondbörsens återöppnande fingo en fortfarande verksam
dylik anstalt, Aktiebolaget lånekassan av 1914. Då den fungerat väl, får
det anses som en given sak, att den i händelse av krigsutbrott bör behållas
eller, även om den då upphört, ersättas med en likartad anstalt. Den
har sin särskilda uppgift i att »stödja fondbörsen», såsom man plägat säga,
kanske riktigare att över huvud möjliggöra belåning av värdepapper i sådan
utsträckning, att en från alla synpunkter olycklig massrealisation därav undvikes.

Industriens Vid sidan av denna kredit för kapitalister och fondbörsens spekulanter

och gross- måste man emellertid räkna med ett, bankmässigt betraktat, därifrån ganhandelns
u

kreditbehov, ska olikartat behov av extraordinär kredit för industrien och grosshandeln

i händelse av immobilisering av större lager eller driftsinställelse för företag
med stort, i anläggningarna fastlåst kapital, som drager löpande räntor. Att
detta kreditbehov i första hand bör tillgodoses av de vanliga bankerna, förefaller
visserligen givet. Men man måste räkna med sådana kreditbehov av
detta slag, att de lätt bliva de ifrågavarande företagens vanliga bankförbindelser
övermäktiga eller att en bank åtminstone ogärna vill taga på sig en
dylik risk; detta kunde exempelvis lätt bliva fallet i avseende på vissa av
våra exportindustriella företag vid avspärrning. Utan tvivel kan det tänkas
och måste i och för sig anses mycket lämpligt, att i ett dylikt fall, då det
ifrågavarande företagets bank icke känner sig vuxen eller villig att ensam
övertaga uppgiften, antingen ett konsortium av banker bleve bildat eller
någon annan, starkare bank ville träda hjälpande emellan. Men tydligen
är det långt ifrån säkert, att bankerna av sig själva i så kritiska tider
som de nu ifrågavarande alltid skulle befinnas villiga att taga på sig stora
nya risker för andra än sina vanliga kunder. Under dessa förhållanden skulle

KRIÖSKREDIT.

det vara av stort värde, att en särskild anstalt funnes inrättad för att övertaga
en dylik risk. Genom blotta tillvaron av detta slags bank skulle
sannolikt även de vanliga bankernas villighet ökas, såsom tyska erfarenheter
synas visa; och även riksbanken bleve i tillfälle att använda det nya institutet
såsom påtryckningsmedel på bankerna att vidtaga de åtgärder den
kunde anse befogade — i det senare hänseendet äro holländska erfarenheter
lärorika.1 Även om ingen verklig anledning funnes att befara, att de
vanliga bankerna i ett dylikt läge skulle göra olämpliga svårigheter, skulle
dessutom blotta tillvaron av en särskild, med tillräckligt kapital utrustad
och av de vanliga affärsbankerna oberoende krigskreditinstitution visa
allmänheten, att alla rimliga anordningar för att bereda kredit vidtagits
och redan därigenom fullgöra en viktig uppgift. Den nya anstalt, som sålunda
motiverats, kunde lämpligen kallas krig skr edith a nk.2

Det ligger i vad som nu sagts, att en huvuduppgift för krigskreditbanker
kan väntas bliva belåning av särskilt exportindustriens genom kriget im
mobiliserade varulager. Härvid möter emellertid den svårighet, som kreditgivning
med varulager såsom säkerhet enligt svensk rätt alltid medför. Där
man ej kan nöja sig med den grad av trygghet, förlagsinteckning i tillämpliga
fall erbjuder, söker man ofta åstadkomma besittningstagande från långivarens
sida, antingen genom att lagret förvaras under lås, vartill borgenären
ensam har nyckel, eller ock så, att lagret överlämnas i händerna på
tredje man, som förbundit sig att tillhandahålla godset endast åt långivaren
eller endast åt denne och gäldenären gemensamt. Ett dylikt besittningstagande
försvåras emellertid betydligt därav, att i brukssamhällen och på
likartade platser, där blott ett enda industriellt företag finnes, ofta svårligen
annan depositarie kan erhållas än en person, som är i låntagarens tjänst.
Kommissionen har därför haft under övervägande förslag, att Kung!. Maj:ts
befallningshavande skulle kunna förordna särskild person att vårda godset.
Ej heller härigenom skulle emellertid svårigheterna i avseende å själva besittningstagandet
övervinnas, vartill komme ovissheten i den rättsställning,
som en dylik person skulle erhålla. Av hänsyn härtill och emedan denne
svårligen skulle kunna fylla sin uppgift utan att vara bosatt på platsen —
i vilket fäll saken även utan ett dylikt förordnande lätteligen kunde ordnas
— har kommissionen emellertid ansett sig böra övergiva denna tanke, i följd
varav ungefär samma utvägar torde få anlitas i händelse av krig som hittills
i fredstid.

Ett tredje slag av kredit, som under vissa förhållanden kunde komma
att erbjuda särskilda svårigheter, är fastiglietskrediten. Här är det visserligen
icke fråga om något direkt sammanhang mellan krigets ekonomi och
fastighetsmarknaden, utan sammanhanget är indirekt. De allmänna rubbningar,
ett krig för med sig, kännas nämligen naturnödvändigt mest på sådana
punkter, där organisationen i förväg är svagast och krediten minst

1 Se bilaga I sid. 70 f.

2 Se nedan sid. 79 och 86 o. f.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

tillfredsställande ordnad, på samma sätt som bakterier främst angripa en förut
sjuk kroppsdel. Att en sådan svaghet föreligger beträffande vissa delar av
fastighetsmarknaden, framgår redan av de särskilt starka krav på moratorium,
vilka vid krigsutbrottet framkommo från såväl hypoteksinnehavarnas som
fastighetsägarnas sida, och de särskilda svårigheter moratoriets avveckling
där mötte. Skall moratorium vid ett krigsutbrott eller annat likartat kristillfälle
här undvikas, måste därför särskilda anordningar vara vidtagna;
och det må å andra sidan redan nu sägas, att ett generellt moratorium för fastighetsägarna
i avseende på inteckningsräntorna skulle draga efter sig moratorium
för inteckningshavarna och detta i sin tur moratorium för deras fordringsägare
o. s. v. Blott om betalningsmaskineriet för alla näringslivets
huvuddelar lämnas orört, kan det över huvud upprätthållas. Det är därför
en särskilt svår uppgift, som här kräver sin lösning.

Detta bör dock ej förstås så, som skulle hela fastighetskrediten råka i fara
vid krigsutbrott. De stora hypoteksinstituten själva, till en början, torde
säkerligen utan särskilda anordningar med lätthet kunna erhålla kredit för
betalande av annuiteterna på sina utelöpande obligationer, även om deras
låntagare i ganska stor utsträckning skulle bliva ur stånd att betala räntor
på sina där erhållna lån.1 Vad åter beträffar övriga inteckningsinnehavare, torde
man till en början kunna säga, att inteckningar i fastigheter på landsbygden
knappast komma i fara vid krigstillfälle — åtminstone icke i den
mån kriget icke direkt berör fastigheterna i fråga. Jordbrukarnes inkomster
stiga nästan alltid i ett dylikt läge, så att exempelvis i Tyskland kreditkrisen
t. o. in. vid krigsutbrottet endast obetydligt berörde lantbefolkningen,2 och
erfarenheterna från vårt land nu under kriget peka rentav i den riktningen,
att lantbefolkningens kreditbehov minskas i stället för att ökas.:i Det kan då
betraktas som givet, att jordbrukarna utan svårighet kunna betala ränta på
sina inteckningar. Redan detta gör det osannolikt, att inteckningsinnehavarna
å sin sida i större utsträckning skulle söka göra sig av med sina
inteckningar i hithörande fall; och en dylik utveckling blir desto mindre
sannolik av det skäl, att inteckningar i landsfastigheter vanligen torde ligga
på säkra händer. Skulle det mot förmodan visa sig, att rasning uppstode
exempelvis mot enstaka sparbanker och dessa därav föranleddes att realisera
sina inteckningar, borde den allmänna kreditorganisationen utan vidare
kunna göra tjänst, exempelvis så, att Aktiebolaget länekassan av 1914 eller
dess eventuella ersättare belånade sparbankernas värdepapper eller krigskreditbanken
eller en vanlig bank lämnade dem lån i den ena eller andra
formen; i vilketdera fallet som helst borde man ej behöva räkna med någon
rubbning av marknaden för jordbruksfastigheter eller inteckningar däri som
följd av läget i krig.

1 De tyska erfarenheterna visa, att svårigheten att inbetala inteckningsräntorna ej alls var så
stor som man väntat. Hamburger Hypothekenbank meddelar, att av vid oktoberterminen 1915 förfallna
räntor under de första fjorton dagarna inbetalts 90 procent och under den följande tiden
över 7''/s procent samt att ungefär motsvarande siffror gälla för januariterminen 1915.

2 So bilaga 1 sid. .''17.

:1 Se den av Bankinspektionen utgivna enquéten Uppgifter rörande penningställningen i riket
under krigstiden (Sthlm 1915).

FASTIGHETSKREDIT.

Vad åter beträffar stadsfastigheterna, ställer sig saken från många synpunkter
annorlunda. -A. ena sidan bliva här fallen av obestånd föi fastighetsägarna
utan tvivel ganska talrika, då hyresgäster i betydlig utsträckning torde
sättas ur stånd att betala sina hyror och stadsbefolkningen över huvud drabbas
av krigets ekonomiska rubbningar på annat sätt än jordbruksbefolkningen.
Å andra sidan äro de högre liggande inteckningarna i stadsfastigheter
även i normala fall betydligt mindre eftersökta placeringsobjekt än motsvarande
på landsbygden samt befinna sig därför pa mindre fasta händer. Den
omfattning, inteckningsväsendet i städerna tagit, måste antagligen sägas vara
sådan, att man icke kan tänka på eu sa vidsträckt kreditgivning, att den under
alla förhållanden förmår rädda fastighetsägarna i städerna från obestånd.

I någon mån bliva svårigheterna för fastighetsägarna på grund av försummad
hvresinbetalning avhjälpta genom det i kommissionens betänkande rörande arbetsmarknadens
organisation under krigsförhållanden framlagda förslaget om
hvresunderstöd från statens och kommunens sida. Detta kan dock naturligtvis
ej komma att uppgå till hela hyresbeloppet, i synnerhet ej vid
större våningar. Fasthål ler man då grundsatsen om moratoriets försvinnande.
kan ju exekution i fast egendom ofta ej undvikas. Frågan blir då,
huruvida det kan anses lämpligt att låta ett möjligen betydande antal
fastigheter gå till försäljning på exekutiv auktion som följd av försummad
betalning av inteckningsräntan. Att den frågan måste besvaras nekande,
när det gäller så prövande förhållanden, som även därförutan råda i krig,
far väl anses givet. .Resultatet kunde bliva eu verklig fastighetskris, så
mycket allvarligare som inteckningsinnehavarna säkerligen skulle få särskilt
svårt att ropa in fastigheterna och fastighetspriserna därför kunde
tänkas sjunka våldsamt.

Emellertid innebär det nu sagda ingalunda, att allt utbyggande av fastighetskrediten
för krig-tillfälle skulle vara utsiktslöst. 1 ill en början är det påtagligt.
att i många fall fastighetsägarens ställning icke behöver anses sä förtvivlad,
att icke kredit skulle kunna beredas även honom, vilket i verkligheten skulle
tillgå på samma sätt som krediten åt inteckningshavaren, i det att dylik
kredit underlättar för fastighetsägaren att erhålla lån emot inteckning.
Vad da beträffar kredit åt inteckningshavaren, alltså belåning av inteckningar.
synes det icke föreligga behov av extraordinära åtgärder för att
säkerställa s. k. kassalån. d. v. s. lån emot lågt liggande inteckningar, då de
allmänt måste anses säkert placerade hos hypoteksföreningar och inteckningsbolag.
För innehavare av de närmast kassalån liggande inteckningarna torde
kredit kunna fäs i krigskreditbanken. Men annorlunda förhåller det sig med de
högre liggande inteckningarna. Som bekant har behovet av en kreditorganisation
för dessa gjort sig starkt gällande även i fredstid; och det måste anses mycket
antagligt, att behovet blir trängande i krig, när säkerligen många privata innehavare
av dessa inteckningar måste realisera dem. Då Aktiebolaget lånekassan
av 1914 utgör krigsinstitutet för värdepappersbelåning, kunde det ligga närmast
att dit hänvisa även inteckuingsbelåningen. Men detta låter sig icke göra, då
dessa säkerheter äro långt mindre betryggande än de övriga föremålen för

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

kassans verksamhet och därför icke gärna böra förenas i samma kreditinstitution
med krediter av helt annat slag. Än mindre kan man tänka sig
möjligheten att överlämna belåningen av de högre liggande inteckningarna
åt de verkliga hypoteksbankerna och inteckningsbolagen, då dessa utgivit
obligationer med lägre liggande inteckningar som säkerhet och varken kunna
eller böra förstöra denna säkerhet.

Kommissionen har därför haft under övervägande frågan om att upprätta
en särskild institution för den omedelbara kreditgivningen åt innehavare
av högre liggande inteckningar, en krigshypotekskassa, som eventuellt skulle
få återbelåna inteckningarna hos Aktiebolaget lånekassan av 1914 eller dess
motsvarighet. Kommissionen anser sig emellertid, efter att hava rådgjort
med sakkunnige på området, ej kunna tillstyrka upprättande av en dylik
anstalt. Skulle den såsom säkerhet taga inteckningar över 60 procent av
taxeringsvärdet, bleve den utan tvivel en mycket riskabel affär. En mängd
innehavare av dylika inteckningar, som under normala förhållanden äro
mycket svåra att realisera, skulle söka skaffa sig medel på detta sätt, så
att orimligt stora kreditanspråk skulle ställas på en dylik kassa. Vidare
kan den vid stadsfastighetskrediten synnerligen svåra kreditprövningen ej
överlämnas åt en nyskapad organisation utan erfarenhet. Ej heller vet
man, vilka grunder som borde tillämpas vid bedömande av fastigheters
värde omedelbart efter ett krigsutbrott.

Då kommissionen således avstått från tanken att skapa en särskild institution
för fastighetskrediten vid krigstillfälle, har kommissionen måst
söka andra utvägar, och de äro i korthet angivna redan i början av denna
avdelning. Det gäller, såsom nyss visats, att såvitt möjligt förekomma av
krigstiden framkallade, exekutiva försäljningar av fastigheter och realisation
av pantsatta inteckningar, utan att komma in på den vanliga moratorielagstiftningens
sluttande plan. I avseende på fastighetsexekutionen har man
därvid att tillvarataga intresset icke blott hos den borgenär, som inlett
exekution, och hans gäldenär, utan även hos övriga innehavare av inteckningar,
som häfta vid fastigheten. Ha dessa sämre rätt än den exekutionssökande
borgenären, riskera de, att fastigheten säljes till ett pris, som icke
täcker deras fordringar. Under depressionen efter ett krigsutbrott kan det
befaras, att även innehavare av jämförelsevis goda inteckningar bliva utsatta
för en sådan risk. Möjligheten att såsom under normala förhållanden
rädda inteckningen genom att själv inropa fastigheten står knappast en inteckningshavare
öppen, i följd av svårigheterna att belåna sådana inteckningar,
varom här skulle vara fråga. De förluster, som härigenom kunde
komma att uppstå, skulle säkerligen drabba icke ensamt spekulanter, som
kanske icke behövde bliva föremål för särskild omvårdnad, utan även en
stor del småkapitalister, som genom utsikten till en något högre årsinkomst
för sitt nödtorftiga levebröd lockats att avstå från fordringar på full säkerhet
och som genom förlusten av sin inteckningsfordran kunde råka i mycket
bekymmersam belägenhet.

Kommissionen har såsom förut nämnts i första hand sökt lösa denna svå -

FASTIGIIETSKREMT.

righet så, att innehavare av fordran i fastighet icke skall behöva anlita
exekutiv auktion för att ur fastigheten uttaga sin fordran, i det att ett
jämväl för normala förhållanden avsett förslag till ändringar i utsökningslagen
utarbetats, varigenom tvångsförvaltningen skulle införas såsom en med
auktion likställd exekutionsform. Meningen skulle vara att genom en god
förvaltning, eventuellt ombesörjd av särskilt för ändamålet inrättade bolag eller
föreningar, fastighetens avkastning skulle kunna bringas upp till en sådan
nivå, att den lämnade tillgång till åtminstone räntebetalning åt den exekutionssökande
borgenären, varigenom benägenheten att framtvinga försäljning
under ett ogynnsamt läge på fastighetsmarknaden borde kunna minskas.1

Det torde vara uppenbart, att redan härigenom en åtgärd är föreslagen,
som skulle bereda fastighetsmarknaden stor lättnad, och man bör kunna
hoppas, att den skall bliva till fyllest samt allt moratorium sålunda undvikas.
Likväl har kommissionen icke ansett sig berättigad att underlåta att
träffa anstalt även för den händelse utvecklingen tedde sig mindre gynnsam.
Det är nämligen klart, att tvångsförvaltningsinstitutet ej skulle
kunna hindra en borgenär, som, utan hänsyn till de olyckliga följderna för
gäldenären eller övriga inteckningshavare, ville ha fastigheten såld på exekutiv
auktion, att också få en sådan försäljning till stånd. På grund av
de betänkliga olägenheter för fastighetskrediten, som ett lössläppande i större
omfattning av exekutiva fastighetsauktioner skulle medföra, har kommissionen
därför ansett sig böra taga med i räkningen, att ett exekutivmoratorium för
fastigheter kan befinnas nödvändigt. Tidigare har påpekats, att denna moratorieform,
så ovälkommen den än är och så stora ansträngningar än böra göras,
för att den skall kunna undvikas, likväl ej är fullt lika betänklig som
flertalet andra moratorieformer.2

Vad härefter beträffar de pantsatta inteckningarna må till en början erinras,
att lån mot säkerhet av inteckning i allmänhet beviljas på det sätt,
att gäldenären utfärdar en särskild s. k. omslagsrevers och lämnar en inteckning
såsom säkerhet för denna. Borgenären anses vara berättigad att
vid bristande betalning realisera hypoteket å offentlig auktion, eventuellt på
grund av särskild utfästelse under hand, och det torde vara vanligt, att långivaren,
själv eller genom mellanhand, inköper hypoteket till lågt pris och
avskriver den behållna försäljningssumman å omslagsreversen. Är det redan
under normala tider sannolikt, att en dylik försäljning utfaller i hög grad
ofördelaktigt för gäldenären, kan detta uppenbarligen antagas i ännu mycket
högre grad bliva fallet efter ett krigsutbrott. Det ligger då nära till hands
att befara, att en mindre nogräknad långivare på detta sätt skall söka åtkomma
en hypotiserad inteckning i syfte att sedermera, när tiderna bliva
bättre, göra gällande den rätt, som tillkommer honom såsom inteckningshavare,
och dessutom utkräva sin återstående fordran på omslagsreversen.
Dessa synpunkter föranledde, att efter krigsutbrottet 1914, sedan generalmoratoriet
upphört, exekutivmoratorium i avseende på pantsatta inteckningar bi 1

Se nedan sid. 106 o. f. samt 131 o. f. (144).

2 Se ovan sid. 61 samt nedan sid. 119, ISO och 153.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE,

Kredit för
mindre näringsidkare.

Pant belåning.

behölls en tid framåt. Kommissionen, som icke kunnat ingå på frågan om
den rätt innehavaren av en omslagsrevers jämte en därför pantsatt inteckning
över huvud taget bör äga gentemot gäldenären, har därför ansett sig
böra taga i betraktande nödvändigheten av ett exekutivmoratorium även med
avseende å pantsatta inteckningar och utarbetat författningsförslag i nu angivna
syften, med samma uttalande som förut i avseende på önskvärdheten
att åtgärden undvikes.1

I detta sammanhang anser sig kommissionen slutligen böra framhålla nödvändigheten
av att uppmärksamma den växelverkan, som råder mellan hyror
och inteckningsräntor, om en särskild hyreslagstiftning av sociala skäl skulle
komma till stånd efter ett krigsutbrott. En hyresreglering kan nämligen
även utöva ett avsevärt inflytande på fastighetskrediten och därigenom på
fastighetsmarknaden i det hela.

Hittills har det gällt krigskreditbehovet hos sådana samhällsgrupper, som
kunna antagas stå i mer eller mindre regelbunden förbindelse med bankerna,
därför att de äga behov av kredit även i normala fall. Men vid sidan av
dessa grupper finnas otvivelaktigt sådana, som i fredstid driva sin näring
utan kredit men som vid ett krigsutbrott finna sig åtminstone för tillfallet
stå med osäljbara tillgångar och utan möjlighet till fortsatt verksamhet.
Det sammanlagda belopp, som kan antagas bliva behövligt för denna grupp,
är sannolikt icke mycket stort, men däremot är detta slag av kredit så tillvida
svårskött, som krediten förutsätter en ingående undersökning av varje
särskild kreditsökandes ekonomiska ställning. Det naturliga blir sannolikt
i dessa fall att alldeles lämna åsido realsäkerheten, då ägare av belåningsbara
tillgångar kunna vända sig till andra kreditinstitut, och inrätta mindre
anstalter för ren personalkredit men utan borgen. Detta blir då enligt kommissionens
förslag den tredje typen av krigskreditanstalter, lämpligen kallad
krig skr editkassor för mindre näringsidkare.2

Krigskreditkassorna för mindre näringsidkare kunna emellertid icke heller
de tillgodose kreditbehovet för de sämst ställda. För dessa gäller det i verkligheten
ren konsumtionskredit; och, samtidigt med att man starkt fasthåller
vid behovet av dess inskränkning inom trängsta möjliga gränser även i krig,
kan man ej förbise det faktum, att ett dylikt kreditbehov säkerligen kommer
att uppstå vid själva krigsutbrottet och då även söka sig utvägar. Dessa
taga alltför lätt den välkända formen pantbelåning av personlig lösegendom.
Inom kommissionen har varit under övervägande skapande av nya pantlåneinrättningar
i någon form, närmast kommunala, i syfte att hindra det missbruk
av de lånesökandes nödställda belägenhet, som eljest lätt kunde uppstå
vid ett krigsutbrott; men det har synts kommissionen osannolikt, att nyupprättade
dylika institutioner skulle kunna omedelbart få ett så vittutgrenat
nät av kontor, som skulle behövas för att ersätta de redan befintliga enskilda
pantlånarna; och verkan bleve då sannolikt, att de senare behölle sin klien 1

Se nedan sid. 119, 120 och 153.

2 Se nedan sid. 82 samt 99 o. f.

KREDIT FÖR MINDRE NÄRINGSIDKARE. PANTBELÅNING.

tel, trots att gynnsammare lånevillkor bjödes på andra ställen. Åtgärden
skulle alltså förfela sin verkan; och det har därför synts kommissionen som
den enda utförbara lösningen att ålägga Kungl. Mäj:ts befallningshavande
noggrann kontroll med befintliga pantlåneinrättniDgar i händelse av krigsutbrott
ävensom vid behov indragning av deras rättigheter. En viss kontroll
äger redan i fredstid polismyndighet utöva beträffande enskilda personer
eller bolag, som belåna panter; och från övriga pantlåneinrättningar—nämligen
kommunala inrättningar — synas missbruk knappast vara att befara.
Ett cirkulär i ämnet till befallningshavande har kommissionen utarbetat och
bifogat föreliggande betänkande.1 Vid sidan härav torde kommunerna böra
erinras om lämpligheten att vid behov övertaga sådan pantlånerörelse, som kan
bliva behövlig; i sammanhang med stängning av ett större antal privata pantlåneinrättningar
skulle ett dylikt kommunalt initiativ få särskild betydelse.

För att undersöka pantlånerörelsens omfång i Sverige har kommissionen inhämtat
en del upplysningar om deras antal, verksamhet m. m. Därav framgar.
att pantlånerörelsen så gott som uteslutande lokaliserats till städerna.
Men långt ifrån alla städer äro försedda med pantlåneinrättningar, i det att ej
mindre än 59 st. sakna sådana. Pantlånerörelsen bedrives antingen såsom
kommunal institution (13 städer) eller av aktiebolag eller enskilda (32 städer).
I de allra flesta mindre samhällen saknas dylik inrättning. Klientelet torde
vara 1) mindre handlande, vilka pantsätta varulager, 2) personer, som av en
eller annan orsak pantsätta lyxföremål, samt 3) huvudsakligast ekonomiskt
mycket svaga individer ur lägre befolkningslager, vilka för konsumtionsbehov
skaffa sig medel genom belåning av lösören, främst bohag och kläder.

Endast med avseende på den sistnämnda gruppen kunna åtgärder tänkas erforderliga
vid ett krigsutbrott. Men ej ens för denna torde särskilda anordningar
vara nödiga eller ens önskvärda. Den ifrågavarande kreditformen är
föråldrad och torde, i den mån befolkningens allmänna välstånd ökas, alltmer
komma ur bruk. Å platser, där pantlåneinrättningar ej redan nu finnas,
böra sådana ej upprättas, för att icke ett behov, som utan dem ej skulle
finnas, pa så sätt skall bli tillskapat. Kredit av ifrågavarande slag bör
givetvis snarast vara avsedd för tillfälliga behov, enär den vanligen är mycket
dyr (ända till 24 % ränta per år torde betingas).

Under den nuvarande krisen synes pantlånerörelsen i allmänhet ha haft
mindre omfattning än man kunnat förmoda. För Stockholm hava utlåningssiffrorna
under januari—september åren 1913—15 varit i mild. kr.: 7-04;
6''2s och ()• 19. varvid utlåningssumman de två senare åren dock i viss mån
torde påverkas av en ny bestämmelse om lånemaximum å 50 kronor,
vilken införts på grund, av kriget. Samtliga krisår visa även en nedgång
i antalet lån. Av siffrorna från Göteborg, Malmö och Sundsvall synes
också framgå, att rörelsens utveckling där över huvud överensstämmer
med den i Stockholm konstaterade. Man kan av dessa siffror draga
den slutsatsen, att en förlängd kris ej kommer att i någon högre grad

1 Se nedan sid. 130.

AVD. ir. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

Välaören hetskredit.

Statliga
eller enskilda
organ.

inverka på denna art av kreditgivning, varför det sannolikt huvudsakligen
är vid krigsutbrott och under krigets första tid, som en mer avsevärd ökning
av behovet efter konsumtionskredit för de breda lagren framträder.
Sedermera pläga de rikliga krigsavlöningarna i förening med rikedom på
arbetstillfällen för alla arbetsföra hemmavarande föranleda långt bättre förhållanden
än man på förhand varit böjd att antaga.

Av motsvarande skäl torde behovet av s. k. välgörenhetskredit knappast
bliva trängande. Såsom kommissionen utförligt behandlat i den del av sitt
betänkande, som rör arbetsmarknadens organisation, äro mobiliserings- och
arbetslöshetsunderstöden avsedda att utgå i nära sammanhang med arbetsförmedlingen
och under dess kontroll, så att var och en, som icke kan få
mot lians eller hennes förmåga svarande arbete, erhåller understöd från det
allmänna. Under sådana förhållanden synes fältet för berättigade kreditkrav
vara försett med erforderliga organisationer för ändamålet.

När man därpå övergår att närmare betrakta utformningen av de organisationer,
vilkas ställning och uppgift angivits i det föregående, blir första
frågan, i vad mån uppgifterna böra anförtros åt staten och i vad mån åt
enskilda.

Kommissionen är därvid av den meningen, att det enskilda initiativet bör
begagnas så långt det står att få, blott med det villkor att krigskreditinstituten
icke bereda enskilda vinst. Vid krigstillfälle tagas statens krafter
över huvud oundgängligen i anspråk till det yttersta; och i alldeles särskild
grad är detta fallet med statskrediten, vilken blir föremål för en nästan lika
stark påfrestning som själva den militära organisationen. Olägenheten av en
kreditgivning i krig direkt genom staten är i själva verket betydande, därför
att staten genom sin makt över sedelutgivningen frestas att betrakta
densamma som en outtömlig kreditkälla; på grund härav försummar staten
lätt att genom lämpligt höjd räntefot eller andra åtgärder begränsa kreditanspråken
och framkallar sålunda en ständigt fortgående valutaförsämring
samt allmän prisstegring. Kan då en privat institution med eget, i första
hand ansvarigt kapital inskjutas såsom i varje fall mellanled mellan staten
och de kreditbehövande, måste mycket anses vunnet. Därtill kommer, att
en dylik institution kan antagas bättre än en statsinstitution vara ägnad
att pröva kreditvärdigheten på det rätta sättet. Detta innebär ingalunda,
att anstalten i normala fall behöver bliva strängare än en motsvarande
statsinstitution; det kan lika ofta betyda, att den blir mildare, och innebär
blott, att den prövar kreditvärdigheten efter materiella och icke efter formella
grunder.

I avseende på svenska förhållanden synes en lösning av krigskreditproblemet
efter mönster av de förut berörda tyska lånekassorna dessutom
erbjuda vissa särskilda svårigheter. Dessa äro statliga och utgiva särskilda
statssedlar (Darlehnskassenscheine) samt bliva skilda från tyska riksbanken
— liksom dess sedlar äro skilda från riksbankssedlarna — av det skälet,
att riksbanken i Tyskland är till namnet en privat institution. I Sverige,

KRIG SKREDITENS ORGANISATION.

där riksbanken är statlig, skulle man i händelse av statlig krigskredit antingen
få två jämnlöpande kreditorganisationer i statens hand, vilket knappast
vore praktiskt, eller också direkt överflytta den nya uppgiften på riksbanken,
vilket sannolikt ytterligare skulle öka de nyss antydda risker, som
i och för sig följa av krigskredit genom statens direkta ingripande.

Det synes finnas förhoppning om, att den medverkan av enskilda företag,
som sålunda enligt kommissionens mening bör eftersträvas, också står att
vinna. Inom ledande kretsar bland representanter för kapitalet har man
nämligen förklarat att, för den händelse sådant skulle anses erforderligtkapital
för krigskreditbanken ävensom behövlig kontorspersonal och lokal för
rörelsens drivande kunde påräknas; och då en medverkan av detta slag garanterats,
förefaller häri ligga tillräcklig trygghet, att vad som kräves i
det avgörande ögonblicket skall kunna anskaffas.

Emellertid är det påtagligt, att detta låter sig göra endast under den
förutsättningen, att statens medverkan utgör en reserv, som får tagas i anspråk
i den mån det legitima kreditbehovet överstiger de på privat väg
samlade medlen. Alla de nya krigskreditorganisationerna måste i sista
hand falla tillbaka på riksbanken, i den mån deras egna resurser äro otillräckliga.
Detta synes vara desto mer påtagligt här på samma sätt som fallet
är i såväl Tyskland som Holland, när man betänker, att kreditanspråken,
vid frånvaro av krigskreditanstalter med privat kapital, direkt och odelat
skulle falla på riksbanken. Den" närmast till hands liggande och lämpligaste
formen för riksbankens medverkan synes då vara rediskonteringsrätt
för i krigskreditanstalterna diskonterade växlar, resp. diskonteringsrätt för
växlar, som försetts med krigskreditanstaltens garanti. Riksbankens bistånd
kommer då först i andra rummet, staten befrias från direkta kapitaltillskott.
Emellertid är det påtagligt, att riksbanken å sin sida måste erhålla icke
allenast ett visst inflytande på de viktigaste krigskreditanstalternas ledning
utan framför allt prövningsrätt gentemot rediskonteringskravet i varje särskilt
fall. Under sådana förhållanden synes det generella maximum för
rediskonteringsrätten vid behov kunna sättas ganska högt.

I avseende på krigskreditbanken har kommissionen sålunda antagit, att kapital
i första rummet skall kunna åvägabringas på privat väg, medan det
jämförelsevis måttliga kapital, som erfordras i krigskreditkassorna för mindre
näringsidkare, torde kunna anskaffas genom handelskamrarnas försorg.

Den fråga, som närmast uppstår i sammanhang med organisationen är
den om centralisation eller decentralisation av kreditanstalterna. Så knapp som
tillgången på personliga krafter måste bli i krig och så starkt som administrationskostnaderna
måste nedbringas, om ej krediten skall överdrivet fördyras,
måste centralisation av såväl ledning som expedition vara att föredraga, i
den mån icke motsatsen är behövlig av hänsyn vare sig till lokal prövning
av kreditansökningarna eller till de lånesökandes bekvämlighet. .Intetdera
är påtagligen fallet med Aktiebolaget lånekassan av 1914, som har att pröva
säkerheter, vilka lätteligen kunna bedömas från en central punkt, särskilt då
de lånesökande likaledes utaA svårighet kunna träda i förbindelse med ett

Centralisation
och decentralisation.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

centralt kontor; denna kassa liksom dess eventuella framtida motsvarighet
synes alltså kunna vara förlagd till Stockholm.

A andra sidan torde det likaledes kunna anses givet, att en centralisering
av kreditkassorna för mindre näringsidkare ej kan äga rum, emedan här
kräves en granskning på ort och ställe av de lånesökandes hela ekonomiska
ställning. Initiativet till bildandet av dessa kassor skulle utgå från handelskamrarna,
som genom sin intima kännedom om distriktets näringsliv äga stora
förutsättningar att kunna bedöma, inom vilka orter kreditbehovet borde föranleda
särskilda åtgärder. Handelskamrarna skulle träda i förbindelse med de
kommunala myndigheterna på dessa platser och ställa till deras disposition den
plan för kreditkassor för mindre näringsidkare, som av kommissionen utarbetats.
På detta vis skulle inom varje sådan kommun, där det kan anses
påkallat, grundas en kreditkassa, vilken skulle få en helt lokal prägel med
eget kapital och egen styrelse.

Vad därnäst beträffar krigskreditbanken, är valet mellan centralisation och
decentralisation svårare. Dess låneverksamhet ställer betydligt högre anspråk
på prövning av de särskilda fallen och därav följande kännedom om lokala
affärsförhållanden än förhållandet är med Aktiebolaget lånekassan av 1914;
men å andra sidan är det av stor vikt, att en dylik ^institution kommer under
den bästa möjliga ledning och får ett kapital, som gör dess styrka att möta
alla förekommande kreditbehov uppenbar för alla. Under dessa förhållanden
synes varken den rena centralisationen eller dess motsats erbjuda en tillfredsställande
lösning, och detta skulle kanske än mindre vara fallet med utvägen
att uppdela landet på ett fåtal dylika banker, då de å ena sidan icke
därigenom skulle få tillräcklig lokalkännedom och å den andra likväl skulle
kräva en ganska stor administrativ apparat. Kommissionen har därför
stannat vid förslaget att upprätta blott eu krigskreditbank, med säte i
Stockholm men med lokala lånekommittéer, en för varje handelskammardistrikt,
vilkas uppgift skall vara att yttra sig över de kreditansökningar,
som framställas från distriktet. Då samtidigt varje handelskammare bör fä
föreslå minst en ledamot i bankens styrelse, medan i lånekommittéerna
sitta såväL av handelskamrarna som av styrelsen utsedda medlemmar, synes
vara sörjt för en så god förening av de båda motsatta tendenserna, som rimligtvis
kan åstadkommas. Någon olägenhet för de lånesökande av att lokala
kontor saknas synes nämligen icke uppstå, särskilt då låneansökningar böra
få insändas genom de lokala kommittéerna till styrelsen i Stockholm.

Örriga Om samtliga nu föreslagna anstalter gäller, att de icke böra fä ägna sig
■undsatser. åt inlåning och att alltså deras kapitalbehov måste tillgodoses dels genom
eget kapital, dels också genom riksbankens understöd, på sätt som förut antytts.
Någon motivering härför torde knappast vara behövlig, då en skärpt
konkurrens om inlåningen allmänt torde vara erkänd såsom olämplig, varjämte
bankvärldens oumbärliga understöd i motsatt fall måste anses uteslutet.
Icke heller i avseende på utlåning bör konkurrens med de vanliga
bankerna åsyftas. De nya anstalterna skola vara en sista resurs, när bankerna
ej kunna eller vilja träda in, icke organisationer, som skola föregripa

OLIKA KRIG SKREDIT ANSTALTER.

7!)

de vanliga bankinstituten. Lånevillkoren böra därför i alla normala fall
vara strängare än i de vanliga bankerna. För att anstaltens allmännyttiga
syfte skall komma till uttryck i organisationen böra emellertid styrelser och
lånekommittéer utföra sitt arbete utan ersättning och aktieägarnas vinst
såväl i avseende pa årlig utdelning som vid företagens upplösning begränsas
till normal ränta på det insatta kapitalet, sådan den lämpligen kan fastställas
av Kungl. Maj:t; endast under sådana förhållanden kan det göras
klart för allmänheten, att inga privata intressen tillgodoses genom de nya
organisationerna. A andra sidan synas krigskreditbanken och krigskreditkassorna
böra åtnjuta stämpelfrihet för sina aktier, varför förslag till ändring
i stämpelförordningen i detta hänseende bifogas.1

Efter denna redogörelse för de grunder, kommissionen ansett lämpliga för
krigskreditens organisation, skola nu de olika kreditanstalternas närmare
organisation något beröras, varvid även hänvisas till de förslag till stiftelseurkunder,
bolagsordningar och reglementen, som äro bifogade detta betänkande,
ävensom till de likaledes bifogade förslagen till sådana författningsändringar,
som planen i övrigt föranleder.

Härvid må den allmänna anmärkningen förutskickas, att alla de uppgifter
om penningbelopp, som i likhet med de nu ifrågavarande hänföras till ett
framtida krigsutbrott, bliva i hög grad godtyckliga, då även frånsett andra
ovissa moment penningvärdets framtida utveckling får anses oförutsebar.
Kommissionens beräkningar ha i stort sett utgått från prisnivån i förra
hälften av år 1916 och ha ej sedermera korrigerats, trots ungefär fördubbling
i prisnivån under de senaste två åren, detta emedan utvecklingen fortfarande
är svindlande hastig och sannolikt i huvudsak kommer att så förbliva intill
krigets slut, varför siffrorna under alla förhållanden bliva föråldrade på helt
kort tid. Hetta torde dock böra hållas i minnet på alla förekommande.punkter
såväl i det föregående som särskilt i det följande. Man torde också kunna
utgå från, att de, som komma att teckna kapital2 för de olika instii
tutionerna, skola befinnas villiga att höja sina bidrag i förhållande till penningvärdets
fall.

I organisationen för Aktiebolaget lånekassan av 1914 synes ingen annan ändring
vara erforderlig än att kassan bör bemyndigas att belåna även banklotter
och bankaktier; och den nya institution, som skulle bliva erforderlig, om den
nuvarande hade upphört före ett eventuellt krigsutbrott, borde ordnas på
samma sätt. Kediskonteringsrätten i riksbanken torde kunna förbliva oförändrad,
alltså fyra gånger aktiekapitalet. Det ligger i sakens natur, att
några författningsändringar här ej komma i fråga.

Yad krigskreditbankens egen organisation beträffar, torde det utan vidare
vara givet, att den bör äga aktiebolagsform. Såsom förut nämnts synes
det vara främmande för krigskreditbankens ändamål och i övrigt olämpligt
att låta den driva inlåningsrörelse. Härigenom skiljer sig således krigs 1

Se nedan sid. 92.

2 Se ovan sid. 77.

De olika
krigskreditanstalterna.

Lånekassan
av 1914.

Krigskredit banken.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

kreditbankens anordning principiellt från den verksamhet, som enligt gällande
banklag anses såsom bankrörelse, under det att densamma i andra avseenden
avviker från vad som är stadgat om aktiebolag enligt 1910 års lag. Det har
därför befunnits lämpligt att föreslå en särskild lag om krigskreditbank,
vilken emellertid nära ansluter sig till lagen om bankrörelse.

Det torde icke kunna undgås, att bankens styrelse blir ganska stor, då
insikt från hela landet där måste vara representerad. Styrelsens ordförande
torde böra utses av Kungl. Maj:t efter hörande av fullmäktige i riksbanken,
vars medverkan och inseende över krigskreditbanken synes kunna uppnås på
denna väg, då sannolikt någon av bankofullmäktige därvid torde bliva utsedd
till befattningen. De övriga styrelseledamöterna böra utses av bolagsstämman,
varvid vissa korporationer torde böra äga rätt att föreslå ledamöter.
Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden synas sålunda fem
ledamöter få föreslås av Svenska bankföreningens styrelse, då bankerna väntas
bliva de förnämsta aktietecknarna. Därjämte böra insättas tre representanter
för industrien, föreslagna av styrelsen för Sveriges industriförbund.
Var och en av rikets tolv handelskamrar bör vidare få föreslå var sin
ledamot. Styrelsen blir visserligen på detta sätt ganska stor; dess antal
torde böra fastställas till, förutom den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden,
minst tjugu ledamöter. För beslutförhet kan dock ett betydligt mindre antal
vara tillräckligt, varjämte beslut över låneansökningar mellan sammanträdena
synes kunna fattas av ett arbetsutskott på blott några få personer. Detaljerna
framgå av bifogade förslag till bolagsordning och reglemente.1

Det är, även oavsett nyss angivna hänsyn till penningvärdets ovissa framtida
utveckling, svårt att på förhand bedöma storleken av det kapital, krigskreditbanken
bör äga, ävensom storleken av den lånerätt, som bör grundas därpå.
Några verkliga hållpunkter härför torde vara omöjliga att vinna, då de
tyska siffrorna äro dels ofullständiga och dels ojämförbara med de svenska
och inga andra synas stå till buds. Ett slags utgångspunkt kan man dock
möjligen erhålla i de kända tyska siffrorna. Förut har nämnts, att maximum
av de tyska lånekassornas totala utlåning under de två första krigsåren —
däri inberäknat s. k. Kriegsdarlehn, lån för teckning av krigslån — med
enstaka undantag var 2,000 mill. mark. Vid omräkning i svenskt mynt
enligt parikurs och med beaktande av att Tysklands folkmängd är omkring
13 gånger Sveriges, skulle summan för vårt lands del motsvara omkring 140
mill. kronor; absolut maximum under de två första krigsåren var 2,500 mill.
mark, motsvarande 175 mill. kronor. Den här föreslagna krigskreditbanken
måste anses i rätt hög grad motsvara de tyska lånekassorna, varvid dock
bör märkas, att dessa till alldeles övervägande del ägna sig åt belåning
av värdepapper, för vilket ändamål vi äga en annan anstalt, och att belåningen
av varor — frånsett Berlins lånekassa, som belånat de stora krigsråvarubolagens
lager — utgör endast en eller annan procent av hela deras utlåning.
2 Emellertid skulle den svenska krigskreditbanken motsvara även de

1 Se nedan sid. 93 och 96.

2 Se bilaga I sid. 33.

KRIGSKREDITBANKEN.

tyska krigskreditbankerna, om vilkas totala utlåning intet synes vara bekant;
efter allt att döma har den dock i jämförelse med lånekassorna käft en
obetydlig kreditgivning under de två första krigsåren sannolikt ej 100 mill.
Mark. Antager man maximum av hela den tyska krigskreditens omfattning
under dessa två år till 3,000 mill., vilket torde vara fullt tillräckligt, bleve
motsvarande svenska belopp 210 mill. kronor. I vad mån detta under de ogynnsammaste
förhållanden skulle — beräknat på grundval av penningvärdet under
första hälften av år 1916 — komma att över- eller undersuridas, låter sig
svårligen bestämt avgöras på förhand, enär faktorer finnas, som tala i båda
riktningarna. Å ena sidan bestod mer än en tredjedel av det tyska beloppet,
över 1,000 mill. Mark, av »Kriegsdarlehn», varav behovet bortfaller, om
man undviker att ens indirekt finansiera kriget genom lån till enskilda för
teckning av statsobligationer, och därjämte hade de tyska siffrorna redan
under krigets två första år stegrats mycket genom valutans depreciation eller
inflationen. A andra sidan är det möjligt, att kreditbehovet hos oss,
även frånsett penningvärdets fall sedan våren 1916, kan bliva större, på
grund av möjligen inträffande starkare rubbningar än de tyska. Det totala
kreditbehovets antagliga maximum, beräknat efter samma penningvärde som
förut, kunde då lämpligen sättas till 250 mill. kronor, vilket utgör ungefär en
niondedel av de svenska bankernas totala inhemska utlåning under normala
förhållanden (1913). Detta belopp bör dock rimligtvis fördelas på Aktiebolaget
lånekassan av 1914 och krigskreditbanken; och då den förra institutionens
totala lånerätt utgör 50 mill. kronor, skulle alltså återstå omkring 200
mill. för krigskreditbanken, varvid; man; dock bör utgå från, att efter all
sannolikhet ett icke ens tillnärmelsevis så högt belopp, räknat på grundval
av penningvärdet i början av år 1916, blir behövligt, medan siffran kan komma
att behöva ökas nästan obegränsat i förhållande till penningvärdets nedgång.

Närmaste fråga blir då, hur mycket av beloppet som bör skaffas genom eget
kapital och hur mycket genom rediskontering. När man betänker såväl det
osannolika i att det angivna beloppet — alltid frånsett penningvärdets
fall — skulle behöva tagas fullt i anspråk som den prövningsrätt i de
särskilda fallen riksbanken äger, synes det vara tillräckligt, om en åttondedel
av utlåningens maximum motsvaras av bolagets aktiekapital
och banken följaktligen erhåller rediskonteringsrätt till åtta gånger aktiekapitalets
belopp. Detta är relativt taget ett betydligt högre rediskonteringsbelopp
än det i Tyskland för krigskreditbankerna förekommande;
men därvid märkes den alldeles avgörande skillnaden, att ojämförligt största
delen av krigskrediten i detta senare land helt och hållet lämnas av staten,
direkt genom lånekassorna, vadan statens totala andel i kreditgivningen
även i de för oss ogynnsammaste fallen blir långt mindre än i Tyskland.
Genom den nu föreslagna rediskonteringsrätten blir krigskreditbankens
aktiekapital 25 mill. kronor, vilket lämpligen kan utgöra minimikapital,
med dubbla beloppet, 50 mill. kronor, såsom maximikapital. Av minimibeloppet
torde emellertid största delen behöva göra tjänst endast som
garantifond; och att binda större belopp än strängt nödvändigt vore

ii—161727. II.

AVD. IX. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

tydligen olämpligt, varjämte svårigheterna att bringa företaget till stånd
betydligt skulle ökas, om man begärde inbetalning av hela beloppet. Under
dessa förhållanden torde det vara lämpligast att icke draga in mera än en
fjärdedel av det tecknade kapitalet, på samma sätt som skett i Tyskland
beträffande nästan alla de krigskreditbanker, för vilka uppgifter föreligga.
I förhållande till gällande svensk banklag utgör detta emellertid en principiell
nyhet.

Såsom ovan nämnts, hava de nya bestämmelserna om krigskreditbank
ansetts böra inrymmas i en särskild lag, vartill kommissionen utarbetat förslag;
likaledes har förslag uppgjorts till erforderliga, ganska obetydliga
ändringar i lagen om bankrörelse.1 Härtill sluta sig formulär till bolagsordning
och reglemente för krigskreditbanken.1 2 3
Krigskredit- Vid övervägande av låneformen för krigskreditkassorna har framträtt svåmhidre/nä-
rlnrluiten för de mindre näringsidkarna att kunna prestera realsäkerhet för
ringsidkare. den kredit de kunna behöva. Där den lånebehövande undantagsvis förmår åstadkomma
dylik säkerhet, torde något egentligt behov av hela åtgärden icke kunna
sägas föreligga, ty möjlighet finnes i så fall att använda de vanliga bankinstituten
eller någondera av de redan behandlade krigskreditanstalterna.
I det ojämförligt största antalet fall föreligger emellertid icke möjlighet att ställa
pant, och i så fäll är vederbörande, därest kredit erfordras, nödgad att söka
skaffa borgen. Att söka bygga ett kreditsystem på borgenslån torde emellertid
utan gensägelse få betecknas såsom ytterst olämpligt. Mot detsamma
behöver blott anföras det kända faktum att, då tjänst ofta medför anspråk
på gentjänst, den åt vilken andra tecknat borgen säkerligen i sin
ordning blir tvungen att teckna borgen för sina löftesmän. Den enes ekonomiska
ställning blir därigenom beroende av den andres, vilkens ekonomi
kanske i sin ordning genom tecknad borgen är beroende av åter andras.
Ett fallissemang kommer därför vid ett utvesklat borgenssystem att medföra
oberäkneliga faror. Skall den mindre detaljhandlaren och den mindre
hantverkaren kunna stödjas medelst kredit,* torde det därför oftast vara
nödvändigt, att krediten lämnas i form av blankokredit. Detta förutsätter
i sin ordning, såsom delvis redan framhållits, att i kreditkassornas ledning
speciell kompetens finnes att avgöra, huruvida en sökandes ekonomiska ställning
och förutsättningar äro sådana, att han är kreditvärdig och kan bliva
hjälpt genom kredit.

Organisationen av en dylik krigskreditkassa kan då lämpligen bliva följande.
Den bör utgöra ett aktiebolag,3 och styrelsen bör i sig innesluta personer,
som i sin verksamhet tagit befattning med ekonomiska angelägenheter hos
de näringsidkare, vilka kunna komma att utgöra kassans klientel; fördetta
måls vinnande torde vara av nöden att ledamotsantalet ej göres för litet,
lämpligen 10—15 personer. Kassan bör icke hava eget kontor utan förenas
med någon redan bestående institution, som kan åtaga sig att för billigt

1 Se nedan sid. 90.

2 Se nedan sid. 93 och 96.

3 Se nedan sid. 99.

KRIGSKREDITKASSOR FÖR MINDRE NÄRINGSIDKARE.

pris sköta förvaltningen ock vars chef kan vara villig att fylla de funktioner,
som åligga en verkställande direktör ock ombudsman i ett kreditinstitut.

Ansökan om kredit skall göras skriftligen å särskilt fastställt frågeformulär,
å vilket det bör åligga sökanden att ifylla svar. Inkomna ansökningar
fördelas mellan styrelsens ledamöter för undersökning, ock det måste åligga
ledamot, som verkställt undersökning, att meddela resultatet av densamma
samt till- eller avstyrka ansökningen. Efter förundersökningen böra ansökningarna
föredragas i styrelsen antingen vid sammanträde eller i de fall, där
så kan befinnas lämpligt, efter ärendets cirkulation eller genom telefonsamtal.

Då avsikten med kassan är att kjälpa mindre näringsidkare, bör maximibelopp,
i motsats till förkållandet vid övriga krigskreditanstalter, fastställas för varje
kredittagares kredit, t. ex. (efter penningvärdet under första kälften av 1916)
4.000 kronor. Styrelsen bör dock hava möjlighet att med särskild kvalificerad
majoritet kunna i enstaka fall besluta överskrida det fastställda maximum.
Då den föreslagna institutionen är avsedd att lämna hjälp endast i de fall,
då andra kreditorganisationer äro hindrade att göra det, bör vidare i bolagsordning
eller reglemente intagas bestämmelse avseende att förhindra, att andra
institut komma att överföra förut av dem beviljad kredit på kassan.

Kreditförmedlingen synes, särskilt för att i största möjliga utsträckning
spara administrationskostnader, ej böra gå ut på direkta lån utan blott på
endossering av egna växlar, som av låntagaren utställas till kassan. I realiteten
innebär detta, att riksbanken eller någon annan övertager krediten med
garanti från ett enskilt bolag. Krigskreditkassan blir följaktligen snarast
ett garantiaktiebolag. Diskontering av låntagarens fordringar i form
av varuväxlar eller annat är utesluten, men låntagaren bör kunna använda
den med lånekassans blankoendossering försedda växeln som betalningsmedel
exempelvis till grossören, vilken i sin ordning kan låta diskontera växeln
kos bank, liksom låntagaren själv kan så göra direkt. Faran för att grossister
i denna kundernas kreditmöjlighet skola finna tillfälle att indriva äldre fordringar
har tänkts skola förebyggas därigenom, att i varje särskilt fall noggrant
prövas, för vilket ändamål krediten sökes. överhuvud bör kredit som
regel beviljas blott för anskaffning av varor, dock utan att hos kreditsökandena
eventuellt tillgängliga varuväxlar mottagas som säkerhet. Det sammanlagda
kreditbelopp, som får meddelas av kassan, torde böra utgöra högst tre
gånger aktiekapitalet. Såsom förut nämnts, blir dess belopp i sin ordning
tarkt beroende av penningvärdet, men på grundval av penningvärdet i
början av år 1916 må det tänkas utgöra 500,000 kronor såsom minimikapital
(1,500,000 kr. som maximikapital).

För krigskreditkassors inrättande tarvas ej annan lagbestämmelse än att
för möjliggörande av att konstituerande stämma för sådan kassa hålles och
dess verksamhet begynnes utan för långt dröjsmål efter krigsutbrott, viss
jämkning av 14 § i lagen om aktiebolag måste äga rum. Därjämte hava
formulär till stiftelseurkund samt till stadgar och reglemente1 för en dylik
kassa uppgjorts.

1 Se nedan sid. 98.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BETÄNKANDE.

Sammanfattning.

I. Nedanstående förslag’ till lagar och andra bestämmelser, som föranledas
av den uppgjorda planen rörande det enskilda kreditväsendets organisation
vid krigstillfälle, hava utarbetats och ingå i det följande:

l:o) Förslag till lag om krigskreditt)an k.

2:o) » » lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 §§ i lagen

den 22 juni 1911 om bankrörelse.

3:o) » » förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den

19 november 1914 angående stämpelavgiften.

4:o) Bolagsordning för krig skr edifbank.

5:o) Reglemente » »

6:o) Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12 augusti 1910.
om aktiebolag.

7:o) Stiftelseurkund för krig skr editkassa.

8:o) Bolagsordning > »

9:o) Reglemente » »

10:o) Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökning sia g en.

H:o) » » lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i

lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

12:o) » » lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni

1875 ang. inteckning i fäst egendom.

13:o) s » lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 ok tober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående
lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i
fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

14:o) » > lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907

om inteckning i tomträtt och vattenfall sr ätt.

15:o) » » lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18

september 1914 angående förordnande om anstånd med
betalning av gäld (moratorium).

] ö:o) » » förordning angående förbud mot exekutiv försäljning av

fäst egendom och mot överlåtelse av pantsatt inteckning.

17:o) » » förordning angående anstånd med betalning av gäld till

utländsk borgenär.

18:o) Utkast * lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med
betalning av gäld.

19:o) » » lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj

1918 om särskilda ting ssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden.

20:o) Förslag » cirkulär till Konungens samtliga befallningshavande i
riket angående skärpt tillsyn å pantlånerörelse under
det nu pågående kriget.

SAMMANFATTNING.

Av dessa förslag är lagförslaget l:o), i överensstämmelse med flertalet av
kommissionens för krigstillfälle avsedda lagar, så konstruerat, att detsamma
kan redan i fredstid antagas av Konungen och riksdagen för att sedan vid
krigsutbrottet sättas i tillämpning. Lagförslagen 2:o) och 6:o) kunna jämväl
antagas i fredstid; de äga enligt sin lydelse ej tillämpning förr än bestämmelserna
i lagen ko) träda i kraft. Förslagen 3:o)—5:o), 7:o)—9:o) och 20:o)
utfärdas först vid krigstillfälle. De under 10:o)—14:o) omnämnda lagförslagen,
vilka, jämte förslaget 15:o), innefatta de ovan i betänkandet berörda
ändrade bestämmelserna angående exekution i fast egendom, äro avsedda att
bringas till tillämpning redan under fredstid. Lagförslaget 15:o) är, såsom
innefattande ändring av redan nu giltig, men på grund av sin materiella
innebörd blott vid krig eller krigsfara användbar lag, konstruerat såsom
vanligt ändringsförslag. Förslagen 16:o) och 17:o) utfärdas allenast vid krig
eller krigsfara. Utkasten 18:o) och 19:o) slutligen, vilkas tillämpning ansetts
endast i nödfall böra komma i fråga, hava erhållit vanlig lagbyggnad.
Specialmotivering till förslagen 10:o)—17:o) samt utkasten 18:o) och 19:o)
meddelas i det följande, varjämte kortfattad översikt över reglerna angående
tvångsförvaltning såsom form av fastighetsexekution i vissa främmande
länder bifogas (bilaga II B).

II. Kommissionen föreslår vidare:
upprättande av ett bankråd;

erinran till kommunerna om lämpligheten att vid behov övertaga
sådan pantlånerörelse, som kan vara erforderlig.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

i) Förslag:

till

Lag om krigskreditbank.

1 §•

Bestämmelserna i 2—17 §§ i denna lag skola äga tillämpning allenast när
vid krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat. Sådant
förordnande meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att gälla för
viss tid eller tillsvidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva dylikt
förordnande, sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio
dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande ej
gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

2 §•

Med krigskreditbank förstås i denna lag aktiebolag, som har till ändamål
att under i 1 § angivna förhållanden genom utlåning av penningar stödja
näringslivet inom riket.

3 §■

Yad om bankaktiebolag finnes stadgat skall i tillämpliga delar gälla angående
krigskreditbank, dock med de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna
i denna lag.

4 §.

Konstituerande bolagsstämma utlyses av stiftarna i den ordning, som skall
gälla om kallelse till ordinarie bolagsstämma, dock att kallelseåtgärderna ej
behöva vara vidtagna mer än tre dagar före konstituerande stämman. 5

5 §•

Stiftare av krigskreditbank liksom aktieägare däri skola vara bankaktiebolag
eller solidariska bankbolag eller kommuner eller här i riket bosatta

LAG OM KRIGSKREDITBANK.

svenska medborgare. Antalet av såväl stiftare som aktieägare skall vara
minst fem.

6 §•

Sedan krigskreditbank bildats samt styrelse och revisorer blivit utsedda,
så ock av det tecknade beloppet, efter avdrag ej mindre i anledning av överteckning,
där sådan ägt rum, än även för aktierätt, som av aktietecknare
må hava enligt 25 § i lagen om bankrörelse förverkats och ej av annan övertagits,
minst tjugufem procent blivit behörigen inbetalda, må banken enligt
föreskrifterna i berörda lag registreras.

1 §•

Vid ansökning om registrering skola fogas de i 20 § fjärde stycket 1), 2),

3) och 5) av lagen om bankrörelse omförmälda handlingar ävensom intyg av
styrelsen, utvisande dels huru mycket av det belopp, vartill grundfonden
jämlikt bestämmelsen under 3) i nyssnämnda § uppgivits, blivit behörigen
inbetalt, dels ock att för inbetalning av återstoden avlämnats förbindelser,
varom i 8 § sägs.

8 §•

Av krigskreditbanks grundfond skall den del, som icke enligt 6 § skall
vara inbetald före registreringen, inbetalas å tider, som styrelsen äger bestämma.

Aktietecknare, som ej vid bolagets bildande erlagt full betalning, vare
skyldig avlämna skriftlig förbindelse att inbetala oguldna beloppet i den ordning,
teckningslistan angiver.

9 §•

Sedan krigskreditbank registrerats, må aktiebrev utgivas utan hinder
därav, att grundfonden icke blivit till fullo inbetald. A aktiebrev, som sålunda
utfärdas, skall angivas, huru stort belopp, som därå inbetalats.

10 §.

Uraktlåter någon att i rätt tid fullgöra inbetalning å aktie, vare han skyldig
att gälda ränta efter sex för hundra om året från förfallodagen.

Verkställes ej inbetalning i rätt tid eller försummar någon att avlämna
den i 8 § omförmälda förbindelse, äge styrelsen, där ej rättelse sker inom
en månad efter anmaning, förklara aktierätten förverkad.

Det åligger styrelsen, där betalning uteblivit, att, så snart ske kan, antingen
vidtaga nyssnämnda åtgärd eller utsöka beloppet. 11

11 §•

ökning av grundfonden medelst ny aktieteckning må beslutas, ändå att
av grundfondens belopp vid beslutets fattande ej inbetalts mera än den del,

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

som enligt 6 § skall vara inbetald före registreringen, samt vad styrelsen
därutöver må hava bestämt.

Sist ett år från det bolagsstämmas beslut om grundfondens ökning fattats
eller, där styrelsen beslutat sådan ökning under förutsättning av bolagsstämmans
godkännande, från det bolagsstämman godkänt styrelsens beslut,
skola för ny aktie tjugufem procent vara erlagda. Återstoden skall inbetalas
å tider, som styrelsen äger bestämma.

Sist sex månader efter utgången av den för inbetalning av nämnda tjugufem
procent bestämda tid skall styrelsen för registrering anmäla, å huru
många aktier sådan inbetalning ägt rum.

Varder efter avlämnandet av nämnda anmälan jämte övriga i 36 § lagen
om bankrörelse omförmälda handlingar sådan inbetalning ytterligare verkställd,
må anmälan därom kunna göras för registrering.

Grundfonden skall, så snart registrering skett i anledning av anmälan, som
i denna paragraf sägs, anses ökad med sammanlagda beloppet av de aktier,
varå sådan inbetalning anmälts hava ägt rum.

Sedan å aktie tjugufem procent inbetalts, må brev därå utfärdas; skolande
å sålunda utfärdat aktiebrev angivas, huru mycket som därå inbetalts.

Har ökning i grundfonden förut beslutats, skall, vad ovan i denna § sägs,
äga motsvarande tillämpning i fråga om ytterligare ökning.

12 §.

Av krigskreditbanks årsvinst må ej till aktieägarna utbetalas mera än
högst vad som motsvarar av Konungen fastställt skäligt belopp för hundra
av den inbetalda delen av grundfonden. De i 41 § andra punkten och 251 § 4)
av lagen om bankrörelse stadgade påföljderna för beslutad och verkställd
vinstutdelning i strid med bestämmelsen i 41 § första punkten av samma lag
.skola i fråga om krigskreditbank inträda jämväl då utdelning beslutas och
verkställes i strid med vad i första punkten av denna paragraf sägs.

13 §.

Krigskreditbank må ej bedriva inlåning ej heller köp eller försäljning i
kommission av aktier, banklotter eller andra delaktighetsbevis i bolag eller
obligationer, ej heller på grund av 48 § i lagen om bankrörelse för egen räkning
förvärva aktier.

14 §.

Enligt bestämmelse i bolagsordning må en eller flera ledamöter av styrelsen
kunna utses annorledes än av och bland aktieägarna.

Styrelseledamot samt, där särskild kommitté för förmedling av utlåningen
anordnats, ledamot av sådan kommitté må ej åtnjuta arvode.

LAG OM KRIGSICREDITB ANK.

15 §.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla aktieägarna till ordinarie
bolagsstämma, eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,
varom i 78 § i lagen om bankrörelse är sagt, utlyst bolagsstämma att hållas,
så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har Konungens
befallningshavande att på anmälan av aktieägare ofördröjligen utlysa bolagsstämma.

16 §.

Vid krigskreditbanks upplösning må aktieägare av bankens behållna tillgångar
ej utbekomma mera än för hans aktier till grundfonden inbetalts
jämte ränta därå, högst efter den av Konungen jämlikt 12 § fastställda grund,
från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen utdelning. Återstående vinst
skall användas till åtgärder för näringslivets stödjande på sätt Konungen
beslutar.

17 §.

De i lagen om bankrörelse intagna föreskrifterna om tillsyn å bankbolag
skola icke äga tillämpning rörande krigskreditbank.

Där till stadgande i samma lag i ämne, vari avvikande bestämmelser ovan
meddelats, hänvisning sker från annat lagrum i berörda lag, skall denna
hänvisning i tillämpliga delar i stället anses gälla den avvikande bestämmelsen.

18 §.

Ändock att förordnande, varom i 1 § sägs, upphör att gälla, skola bestämmelserna
i 2—17 §§ äga tillämpning i fråga om krigskreditbank, för
vilken oktroj blivit för längre tid utfärdad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 69, 76, 79 och 85.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

2) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2, 48 och 164 §§ i lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 48 och 164 §§ i lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse skola hava följande ändrade lydelse:

1 §••

Förutom---personnamn.

Med---begagnas.

Angående---pantlänerörelse ävensom angående krigskreditbank, är

särskilt stadgat.

2 §■

Ej---järnkontoret, Sveriges allmänna hypoteksbank och krigskredit

bank i sin firma---stadgat.

Enskild---firman.

48 §.

Bankaktiebolag---utnyttjas.

Bankaktiebolag enligt 1 mom. tillkommande rätt att förvärva aktier må ej
användas, med mindre’ sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämman
medgivet.

Bankaktiebolag, vars grundfond och reservfond uppgå till sammanlagt belopp
av sex millioner kronor, må även under andra förhållanden än i 46 §
sägs förvärva aktie i krigskreditbank.

164 §.

Solidariskt---utnyttjas.

Solidariskt bankbolag enligt 1 mom. tillkommande rätt att förvärva aktier
må ej användas, med mindre sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämma
medgivet.

ÄNDRING I BANKLAGEN.

Solidariskt bankbolag, vars grundfond och reservfond uppgå till sammanlagt
belopp av sex millioner kronor, må även under andra förhållanden än i
162 § sägs förvärva aktie i krigskreditbank.

Denna lag träder i kraft samtidigt med det bestämmelserna i 2—17 §§ i
lagen om krigskreditbank träda i tillämpning samt gäller till den dag, då
nämnda bestämmmelser upphöra att äga giltighet. Förvärv av aktie i krigskreditbank,
som ägt rum jämlikt denna lag, skall jämväl efter sistnämnda
dag fortfarande vara giltigt.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 82 och 85.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

3) Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften skall erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig
myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas:

Aktiebrev---beloppet.

Upprättat---utbekomma.

Aktiebrev---beläggas.

Har — — — fyllnadsstämpel.

Aktiebrev---härtill.

För---ledamöter.

Aktiebrev i krigskreditbank är fritt från stämpel så ock aktiebrev i bolag,
som eljest under krig bildas för att genom utlåning stödja näringslivet eller
särskilda grupper av näringsidkare och vari ej må till aktieägare utdelas
såsom årsvinst eller vinstutdelning vid bolagets upplösning mer än viss av
Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital samt ej heller till styrelsen utgå
arvode eller annan''ersättning.

Andelsbevis; se Lottbrev---.

Denna förordning träder i kraft samtidigt med det bestämmelserna i 2—
17 §§ i lagen om krigskreditbank träda i tillämpning samt gäller tillsvidare
och intill dess annorlunda förordnas.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 79 och 85.

ÄNDRING I STÄMPELFÖRORDNINGEN. BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITBANK. 93

4) Bolagsordning för krigskreditbank.

l:o.

Detta bolag, vars firma är »Aktiebolaget Sveriges Krigskreditbank», är
grundat på aktier med begränsad ansvarighet enligt lagen den
om krigskreditbank samt lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

2:o.

Bolagets verksamhet skall hava till föremål att genom lämnande av kredit
stödja det svenska näringslivet under det nu utbrutna kriget.

3:o.

Bolagets styrelse skall hava sitt säte i Stockholm.

4:o.

Grundfonden skall utgöra minst Tjugufem millioner (25,000,000) kronor
och högst Femtio millioner (50,000,000) kronor.

Av grundfonden skola minst 25 % inbetalas före öppnandet av bolagets
rörelse. Återstående delen skall, i den mån omfattningen av bolagets rörelse
så kräver, inbetalas å tider, som styrelsen äger bestämma.

5:o.

Aktie skall lyda å 10,000 kronor. Aktiebreven ställas till viss man. Å
aktiebrev, som utfärdas innan grundfonden blivit till fullo inbetald, skall
finnas utsatt, huru stort belopp, som å aktie inbetalats. Det åligger tecknare
av aktie att för den del av aktiens belopp, för vilken inbetalning ej gjorts,
avlämna förbindelse enligt formulär, som styrelsen äger bestämma.

6:o.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

mer än som svarar mot det belopp, som å aktie inbetalts, jämte högst nyssberörda
ränta därå från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen utdelning.

7:o.

Bolagets styrelse utses för tiden intill nästa ordinarie bolagsstämma och
skall utom ordföranden bestå av minst tjugo ledamöter jämte femton suppleanter
för dem att vid ledamots förfall inträda i styrelsen.

Ledamöter och suppleanter kunna utses jämväl bland personer, som ej äro
aktieägare.

Styrelsens ordförande förordnas av Konungen efter hörande av fullmäktige
i riksbanken. Övriga ledamöter och suppleanterna väljas av aktieägarna.
Före valet må förslag avgivas av Svenska bankföreningens styrelse å fem
ledamöter, av styrelsen för Sveriges industriförbund å tre ledamöter och av
en var bland rikets handelskammare å en ledamot. Ordningen för suppleanternas
inträde bestämmes enligt antalet erhållna röster eller, vid lika röstetal,
genom lottning.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande. Styrelsen är beslutför, när minst
tio av ledamöterna äro tillstädes, dock må beslut kunna fattas, då endast
sju ledamöter äro tillstädes, därest dessa äro om beslutet ense.

Styrelseledamot äger icke av bolaget uppbära arvode eller annan ersättning.

8:o.

Å tecknad aktie skall 25 % betalning erläggas å de tider, som i teckningslistorna
kungöras, med iakttagande av att beloppet inbetalats före öppnandet
av bankens rörelse.

Inbetalning av återstående tecknat belopp må vara beroende på beslut av
styrelsen.

9:o.

Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

10:o.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper utses
årligen å ordinarie bolagsstämma för tiden intill nästa ordinarie bolagsstämma
två revisorer och lika antal suppleanter för dem. Kungl. Bankinspektionen
äger jämväl utse en person att deltaga i revisionen.

Ordningen för suppleanternas inträde bestämmes enligt antalet erhållna
röster eller, vid lika röstetal, genom lottning.

ll:o.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm eu gång om året inom
mars månads utgång. Stämman öppnas av styrelsens ordförande eller, om
han ej är tillstädes, av annan styrelseledamot; och förer denne ordet å stämman,
intill dess stämman själv valt ordförande.

BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITBANK.

A stämman skall, sedan val av ordförande samt av aktieägare eller ombud
att justera protokollet vid stämman ägt rum, styrelsen framlägga förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för
det förflutna räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av
dem verkställda granskningen.

Utom övriga frågor, vilka i behörig ordning till stämmans avgörande
hänskjutas, skola å densamma följande ärenden förekomma till behandling,
nämligen

1) fråga om fastställelse av balansräkning;

2) fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas
utlåtande avser;

3) fråga om användning av den vinst, som å bolagets rörelse uppkommit,
samt, därest vinstutdelning beslutes, när densamma får av aktieägarna lyftas;

4) val av styrelseledamöter, i den mån sådant val tillkommer aktieägarna,
samt suppleanter för dem, ävensom

5) val av revisorer och suppleanter för dem.

12:o.

Vid bolagsstämma må en var röstberättigad rösta för fulla antalet av honom
ägda aktier.

13:o.

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna
skola ske skriftligen. Kallelse till ordinarie bolagsstämma skall vara delgiven
senast två veckor och kallelse till extra stämma senast en vecka före
stämman.

14:o.

Bolagets förbindelser, däri inberäknade det belopp, för vilket bolaget är
ansvarigt till följd av ^diskontering av växlar, må ej överstiga åtta gånger
storleken av bolagets grundfond och reservfond.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 80 och 85.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINQSFÖRSLA9.

5) Reglemente för krigskreditbank.

l:o.

Detta bolags verksamhet har till föremål att genom kreditgivning stödja
det svenska näringslivet under det nu utbrutna kriget.

2:o.

Ordförande i bolagets styrelse utses av Konungen, på sätt bolagsordningen
tadgar.

Övriga styrelseledamöter väljas på ordinarie bolagsstämma.

Till ledamöter i styrelsen äga följande korporationer rätt föreslå nedan
nämnda antal personer:

Svenska bankföreningens styrelse fem,

styrelsen för Sveriges industriförbund tre, samt

en var bland rikets handelskamrar en.

3:o.

Bolagets styrelse konstituerar sig omedelbart efter ordinarie bolagsstämmas
slut, varvid styrelsen inom sig utser vice ordförande samt inom eller utom
sig verkställande direktör.

4:o.

Styrelsen sammanträder en gång i månaden till ordinarie sammanträde
samt dessutom på kallelse av ordföranden eller verkställande direktören, så
ofta förhållandena det påfordra.

5:o.

Verkställande direktören handhar den dagliga förvaltningen samt föredrager
i styrelsen inkomna ansökningar om kredit.

6:o.

Styrelsen utser vid varje sammanträde inom sig två eller flera delegerade
att jämte verkställande direktören mellan styrelsesammanträdena avgöra inkomna
låneansökningar. De ärenden, som sålunda avgjorts, skola anmälas
på nästa styrelsesammanträde.

7:o.

Ansökan om kredit skall göras skriftligt å särskilt av styrelsen fastställt
formulär.

REGLEMENTE FÖR KRIGSKREDITBANK.

8:0.

Ansökan om kredit, vilken alltid skall vara åtföljd av avskrift utav sökandens
in- och utgående balansräkning samt vinst- och förlusträkning för
de senast förflutna fyra åren eller den kortare tid styrelsen bestämmer, kan
inlämnas antingen direkt å bolagets kontor i Stockholm eller hos någon av
handelskamrarna i riket eller till kontor av Sveriges riksbank eller till
kontor av bank, tillhörande Svenska bankföreningen.

9:o.

För granskning av inkomna ansökningar skall inom ett vart av rikets
handelskammaredistrikt bildas s. k. lånekommitté, bestående av minst tio
ledamöter, utav vilka fullmäktige i Sveriges riksbank äga utse en, bolagets
styrelse tre och vederbörande handelskammare det antal den anser nödigt,
dock minst sex.

10:o.

Då ansökan inkommit, överlämnas den oförtövat till expeditionen för den
handelskammare, inom vilkens distrikt sökanden är mantalsskriven eller,
därest krediten avser visst företag, verksamheten bedrives, och åligger det
handelskammarens sekreterare att, omedelbart efter det ansökningen till expeditionen
inkommit, sammankalla lånekommitterade samt, efter det dessa
avgivit yttrande över ansökningen, till bolagets styrelse så skyndsamt som
möjligt översända inkomna handlingar jämte lånekommitterades yttrande.

ll:o.

Sedan ärende efter att hava undergått förut nämnda förberedande behandling
inkommit till bolaget, företages det till avgörande så snart ske kan.

12:o.

Kredit får ej beviljas, om av förhållandena framgår, att densamma är
avsedd att avlösa förut av annan kreditanstalt beviljad kredit.

13:o.

Kredit beviljas endast i växelform.

14:o.

Styrelseledamot, verkställande direktör samt ledamot av lånekommitté
äga icke av bolaget uppbära någon avlöning eller ersättning.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 80 och 85.

7—161727. II.

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

6) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 12 augusti 1910

om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag
skall hava följande ändrade lydelse:

14 §.

Konstituerande stämma utlyses av stiftarna i den ordning, som skall gälla
om kallelse till ordinarie bolagsstämma, dock att, i avseende å bolag, som
nnder krig bildats för att genom utlåning stödja näringslivet eller särskilda
grupper av näringsidkare och vari enligt stiftelseurkunden ej må till aktieägare
såsom årsvinst eller vinstutdelning vid bolagets upplösning utdelas
mer än viss av Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital, kallelseåtgärderna
icke behöva vara vidtagna mer än tre dagar före konstituerande
stämman.

A---bolaget.

Denna lag träder i kraft samtidigt med det bestämmelserna i 2—17 §§ i
lagen om krigskreditbank träda i tillämpning samt gäller till den dag, då
nämnda bestämmelser upphöra att äga giltighet.

Angående förestående förslag, se ovan sid. 83 och 85.

STIFTELSEURKUND FÖR KRIGSKREDITKASSA.

7) Stiftelseurkund för krigskreditkassa.

Undertecknade, vilka beslutat att bilda aktiebolag enligt bestämmelserna
i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, hava för det tillärnade företaget
uppgjort följande huvudgrunder.

ko.

Bolaget, vars firma skall vara Aktiebolaget [Stockholms] krigskreditkassa
skall hava till föremål för sin verksamhet att bereda minuthandlare och hantverkare
i [Stockholm] möjlighet att erhålla nödiga rörelsemedel genom lån.

2:o.

Bolagets .styrelse skall hava sitt säte i [Stockholm].

3: o.

Aktiekapitalet skall utgöra minst Femhundratusen (500,000) kronor och
högst en million femhundratusen (1,500,000) kronor.

4:o.

Aktie skall lyda å 1,000 kronor och aktiebreven skola ställas till viss
man.

5:o.

Alla aktier skola medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar och
vinst.

Bolaget äger icke av uppkommen vinst till aktieägare utdela mer än högst
viss skälig, av Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital, ej heller är
aktieägaie berättigad att vid bolagets upplösning av bolagets tillgångar utbekomma
mer än som svarar mot det belopp, som å aktie inbetalts, jämte
högst nyss berörda ränta därå från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen
utdelning. Vid upplösningen därefter återstående belopp skall användas
till åtgärder för näringslivets stödjande på sätt Konungen beslutar.

100

AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLACJ.

(ko.

Bolagets styrelse skall bestå av minst tio och högst femton ledamöter med
minst fem och högst tio suppleanter för dem.

Styrelsen är beslutför, när minst hälften av ledamöterna äro tillstädes.

7:o.

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna
skola ske medelst kungörelse i (tidning). Kungörelse om ordinarie bolagsstämma
skall vara införd i tidningen senast två veckor och kungörelse om
extra stämma senast en vecka före stämman.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 82 och 85.

BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITKASSA.

101

K) Bolagsordning för krigskreditkassa.

l:o.

Detta bolag, vars firma är »Aktiebolaget [Stockholms] krigskreditkassa», är
grundat på aktier med begränsad ansvarighet enligt lagen den 12 augusti 1910
om aktiebolag.

2:o.

Bolagets verksamhet skall hava till föremål att bereda minuthandlare
och hantverkare i [Stockholm] möjlighet att erhålla nödiga rörelsemedel
genom lån.

3:o.

Bolagets styrelse skall hava sitt säte i [Stockholm].

4:o.

Aktiekapitalet skall utgöra minst femhundratusen (500,000) kronor och
högst en million femhundrai ui en (1,500,000) kronor.

5:o.

Aktie skall lyda å 1,000 kronor, och aktiebreven skola ställas till viss
man.

6:o.

Alla aktier skola medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst.

Bolaget äger icke av uppkommen vinst till aktieägare utdela mer än högst
viss skälig, av Konungen fastställd ränta å inbetalt kapital, ej heller är
aktieägare berättigad att vid bolagets upplösning av bolagets tillgångar utbekomma
mer än som svarar mot det belopp, som å aktie inbetalts, jämte
högst nyss berörda ränta därå från inbetalningsdagen med avdrag av uppburen
utdelning. Vid upplösningen därefter återstående belopp skall användas
till åtgärder för näringslivets stödjande på sätt Konungen beslutar.

102

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

7:o.

Bolagets styrelse utses för tiden intill nästa ordinarie bolagsstämma och
ska''l bestå av minst tio och högst femton ledamöter med minst fem och högst
tio suppleanter för dem att vid ledamots förfall inträda i styrelsen. Ordningen
för suppleanternas inträde bestämmes enligt antalet erhållna röster
eller, vid lika röstetal, genom lottning.

Styrelsen utser inom sig ordförande. Styrelsen är beslutför, när minst
hälften av ledamöterna äro tillstädes.

Styrelseledamot äger icke av bolaget uppbära arvode eller annan ersättning.

8:o.

Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

9:o.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper utses
årligen å ordinarie bolagsstämma för tiden intill ''nästa ordinarie bolagsstämma
två revisorer och lika antal suppleanter för dem. Ordningen för
suppleanternas inträde bestämmes enligt antalet erhållna röster eller, vid lika
röstetal, genom lottning.

10:o.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång om året inom
mars månads utgång. Stämman öppnas av styrelsens ordförande eller, om
han ej är tillstädes, av annan styrelseledamot; och förer denne ordet å stämman,
intill dess stämman själv valt ordförande.

Å stämman skall, sedan val av ordförande samt aktieägare eller ombud
att justera protokollet vid stämman ägt rum, styrelsen framlägga förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna
räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av dem
verkställda granskningen.

Utom övriga frågor, vilka i behörig ordning till stämmans avgörande hänskjutas,
skola därjämte å densamma följande ärenden förekomma till behandling,
nämligen:

ko) fråga om fastställelse av balansräkning);

2:o) fråga om beviljandet av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas
utlåtande avser;

3:o) fråga om användning av den vinst, som å bolagets rörelse uppkommit,
samt, därest vinstutdelning beslutes, den tidpunkt, då densamma får av
aktieägarna lyftas;

4:o) val av styrelse och suppleanter för dem, samt

5:o) val av revisorer och suppleanter.

ll:o.

Vid bolagsstämma må en var röstberättigad rösta för fulla antalet av honom
ägda aktier.

BOLAGSORDNING FÖR KRIGSKREDITKASSA.

103

12:o.

Konstituerande stämma utlyses av stiftarne medelst kungörelse i (tidning),
som skall vara införd senast tre dagar före stämman.

13:o.

14:o.

Bolaget äger teckna överlåtelse å växlar med sammanlagt belopp av högst
tre gånger bolagets aktiekapital.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 82 och 85.

104

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.I FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9) Reglemente för krigskreditkassa.

l:o.

Detta bolag har till föremål att bereda minuthandlare och hantverkare i
[Stockholm] möjlighet att erhålla nödiga rörelsemedel genom lån.

2:o.

Bolagets styrelse konstituerar sig omedelbart efter ordinarie bolagsstämmans
slut, varvid styrelsen inom sig utser ordförande och verkställande
direktör.

3:o.

Styrelsen sammanträder en gång i veckan till ordinarie sammanträde samt
dessutom, där så finnes nödigt, till extra sammanträde på kallelse av ordföranden
eller verkställande direktören.

4:o.

Verkställande direktören handhar den dagliga förvaltningen av bolagets
angelägenheter samt föredrager i styrelsen inkomna ansökningar om kredit.

5:o.

Ansökning om kredit skall göras skriftligen å särskilt av styrelsen fastställt
ansökningsformulär.

(ko.

Inkomna ansökningar överlämnas av verkställande direktören i och för
förundersökning till behandling av en eller flera bland styrelsens medlemmar.

Den eller dem, till vilka ansökning blivit hänskjuten, åligger det att så
noga som möjligt göra sig underrättade om sökandens ekonomiska ställning
samt därefter och så vitt möjligt sist å andra dagen före nästa ordinarie
styrelsesammanträde till verkställande direktören återställa handlingarna i
ärendet med eget till- eller avstyrkande av ansökningen.

REGLEMENTE FÖR KRIGSKREDITKASSA.

105

Efter det ärendena sålunda undergått förberedande prövning, föredragas
de omedelbart i styrelsen av verkställande direktören, och äger styrelsen
därefter fatta definitivt beslut eller, där så kan finnas erforderligt, bordlägga
ärendet för ytterligare utredning.

Vid förnyelse av en gång beviljad kredit förfares på enahanda sätt som
vid behandling av ny kredit.

7:o.

Vid undersökning böra sökandens händelsböcker särskilt granskas, och skall
vid ansökningens bedömande hänsyn särskilt tagas till den omständigheten,
huruvida sökandens bokföring varit nöjaktig.

8:o.

Kredit får ej beviljas, om av förhållandena framgår, att densamma är avsedd
att avlösa förut av annan kreditanstalt beviljad kredit.

9:o.

Beloppet av den till en och samma kredittagare beviljade kredit får ej
överstiga 4,000 kronor, med rätt dock för styrelsen att i undantagsfall bevilja
kredit till högre belopp, därest minst två tredjedelar av styrelsens samtliga
ledamöter biträda beslut härom.

10:o.

Då kredit blivit beviljad, tecknar bolaget överlåtelse å en av kredittagaren
till bolaget utställd egen växel. Växeln överlämnas härefter till kredittagaren,
vilken som gottgörelse till bolaget erlägger provision uppgående till
2 % för år räknat å växelbeloppet.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 82 och 85.

106

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSDA6.

10) Förslita;-

till

Lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i utsökningslagen skola hava
följande ändrade lydelse:

2 KAP.

Om lagsökning för gäld.

28 §.

Aro —- — — utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och varder
fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne överexekutor tilllika,
att egendomen må säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
stadgas, eller ock sättas under tvångsförvaltning enligt vad i 7 kapitlet
sägs. Har sådant förordnande meddelats, vare det, där ej annat följer av
86 § 2 mom., så ansett, som hade egendomen blivit utmätt den dag förordnandet
meddelades.

I fråga om järnväg gäller vad särskilt är stadgat.

3 KAP.

Om verkställighet av dom i tvistemål, så ock av beslut
i utsökningsmål.

39 §.

Är —--sagt. Visar efter utmätning gäldenären, att nedsättning skett,

och gäldar han tillika kostnaden för utmätningen och godsets vård ävensom,
där tvångsförvaltning kommit till stånd, förvaltningskostnaden i den mån densamma
ej gnidits av fastighetens avkastning, gånge utmätningen åter, där
så ske kan.

Vad---föreskrivet.

Huru —--stadgat.

4° §.

Vad — — — försäljning.

Utmätt---stadgas.

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

107

Fast egendom, som efter 39 § är utmätt, må sättas under tvångsförvaltning
ändå att domen ej vunnit laga kraft, där ej domstol, hos vilken talan
mot domen är anhängig, annorlunda förordnar; dock äge borgenär ej lyfta
något av behållningen annorledes än mot pant eller borgen.

50 §.

Ändras eller upphäves dom, varå’utmätning, kvarstad eller annan verkställighet
följt, gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres, verkställigheten
åter, där så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all
skada; vare ock den, som något lyfta eller tillträda fått, pliktig att det genast
med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Äro
penningar lyftade, gälde ränta därå efter sex för hundrade om året från
lyftningsdagen.

51 §•

Om — — — fall.

Har överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande, som i
§ sägs. må egendomen ej försäljas, förr än laga kraft å utslaget kommit.
Utan hinder av att ändring i utslaget sökes, må egendomen sättas under
tvångsförvaltning, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet där anmälts, annorlunda
förordnar; dock gäl le om borgenärs rätt att lyfta behållningen vad
i 40 § 3 mom. för där omförmält fäll sägs.

4 KAP.

Om utmätning.

79 §.

Utmätes---värderade.

Vad nu är sagt galle ock, där överexekutor i fråga om fast egendom meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, eller där sådan egendom skall säljas på
begäran av borgenärer jämlikt 51 § konkurslagen.

Är egendomen intecknad gemensamt med annan egendom och finnes för
någon av egendomarna icke uppskattning till allmän bevillning, skall värdering
ske jämväl av den eller de andra egendomarna; skolande om förrättningen
ägaren underrättas på sätt i 60 § stadgas.

80 §.

Fast egendom, som blivit utmätt, skall utbjudas till försäljning i den ordning
5 kapitlet stadgar, där ej borgenären begär tvångsförvaltning av densamma.

81 §■

Har utmätning av fast egendom skett och är egendomen ej satt under
tvångsförvaltning, skall, där borgenären det yrkar, avrad, hyra eller ränta,
som av egendomen fäller till dess den varder såld och av köparen tillträdd,

108

AVD. ir. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom förordnas;
och kungöre utmätningsmannen utan dröjsmål den, vilken betalningsskyldigheten
åligger, förbud att utgiva något till annan än utmätningsmannen eller
sysslomannen. Har överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande,
som i 28 § sägs, och är egendomen ej satt under tvångsförvaltning;
då skall överexekutor, där borgenären det yrkar, tillsätta syssloman, som avkomsten
uppbär, och låta förbud kungöras, som nu är sagt.

År fara, att fast egendom, som blivit utmätt eller i fråga om vilken meddelats
förordnande, som i 28 § sägs, av ägaren genom vanvård eller annorledes
i större mån försämras, äge överexekutor, där borgenär det påstår, förordna
syssloman att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i
ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning
kan vara nödig.

Har syssloman blivit jämlikt 1 eller 2 mom. förordnad och skall egendomen
säljas, åligger det sysslomannen att till auktionsförrättare!! före auktionen
eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hällas, före det sammanträde
redovisa avrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar och av
honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman, där han
jämlikt 1 mom. uppburit sådan avkastning och icke själv skall förrätta auktionen.
Utgår----rum.

Varder egendomen ställd under tvångsförvaltning, på sätt i 7 kapitlet
sägs, skall förordnande, som enligt vad ovan är sagt blivit för syssloman
meddelat, anses förfallet, lledovisning för avkastning, som uppburits av
sysslomannen eller av utmätningsman, skall i ty fäll inom tid, som av överexekutor
bestämmes, -avgivas till den, som enligt 170 § förordnats att omhänderhava
tvångsförvaltningen.

85 §.

Då — — — tillkänna.

Då---skett.

Utmätes — — — erfordras.

Myndighet, vilken meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller hos vilken
enligt 51 § konkurslagen äskats, att fastighet eller intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, vare ock pliktig att därom insända bevis efter ty nyss
är sagt.

8ti §.

Har — — — åter.

Har i fall, då överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande,
som i 28 § sägs, borgenären icke inom två månader efter det överexekutors
utslag vunnit laga kraft, antingen med företeende av bevis därom samt
av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt, begärt
försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, vare förordnandet
utan verkan. Lag samma vare, där borgenären begärt sådan verkställighet,
som nu sagts, men därefter lämnat gäldenären anstånd, som fortfar
när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

ÄNDRING I UTSÖKNINGSRAGEN.

109

87 §.

År fast egendom utmätt och har någon fordran, varför egendomen på grund
av inteckning eller enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar, eller ock nyttjanderätt
till egendomen eller rätt till servitut eller till avkomst eller annan
förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan vara beroende av egendomens
försäljning eller ställande under tvångsförvaltning, mot det att han
till utmätningsmannen eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt,
erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, varför utmätningssökanden ansvarar,
göra gällande den rätt, som tillkom denne; dock att, där utmätning skett
för allenast del av fordran, varför egendomen på grund av7 inteckning eller
enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar, utmätningssökanden för sin återstående
fordran äger företräde.

88 §.

Har utmätning av fast egendom upphävts eller frågan om sådan egendoms
försäljning eller ställande under tvångsförvaltning eljest förfallit, åligger
det utmätningsmannen eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt, att
därom genast göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos rätten.

5 KAP.

Om utmätt egendoms försäljning.

98 §.

A landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas
å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären annat
ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om överexekutor prövar stället
lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där i fråga om egendomen
överexekutor meddelat förordnande, som i 28 § sägs, hos överexekutor före
målets avgörande uppgivit auktionsställe, eller äro flere, som äga auktionsställe
nämna, och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor, var
auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet,
varde den förrättad av den, som överexekutor för sådant ändamål
till förrättningsman särskilt förordnar.

I —--hållas.

Skola----landskansliet.

101 §.

Tiden —--— efterrättelse.

År den fordran, till vars gäldande försäljningen skall ske, fastställd till
betalning ur egendomen jämlikt 28 §, må kungörelse om auktionen ej ut -

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

färdas förr än den handling, på grund varav borgenären söker betalning,
blivit i huvudskrift till anktionsförrättaren avlämnad.

100 §.

Vid början av auktion, den där icke föregåtts av sådant sammanträde,
som i 102 § sägs, uppläse anktionsförrättaren såväl protokollet över utmät
ningen eller det utslag, varigenom överexekutor i fråga om egendomen meddelat
förordnande, varom i 28 § sägs, som ock gravationsbevis och de övriga
handlingar, som i 09 och 100 §§ nämnas, och anmane dem, vilka hava fordran
eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla; lämne
ock tillstädesvarande rättsägare samt gäldenären, där han när är, tillfälle att
yttra sig över handlingarna och de anspråk, som anmälas, så ock angående
de villkor, som skola gälla för försäljningen.

Hålles —--uppläsas.

138 §.

Köparen — — — uppsäges.

Sedan —--tid. Kj må å legoavgift, som förfaller till betalning mer

än ett år eller vid hyra mer än sex månader efter det första gången auktion
hölls eller syssloman enligt 170 § förordnades i de! utsökningsmål, varom
fråga är, legotagaren avräkna vad han må hava att fordra av förre ägaren,
ej heller galle i fråga om sådan avgift betalning, som av legotagaren erlagts
till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne träffats; fordran,
varav legotagaren blivit innehavare, eller uppgörelse, som träffats, efter det
legotagaren fick kunskap om egendomens utmätning eller om förordnande,
som i 28 § sägs, må ej åberopas mot köparen.

Angående — — — tillämpning.

6 KAP.

Om redovisning och fördelning av medel, som till följd av
utmätning influtit.

165 §.

Har utmätning skett av fast egendom eller har överexekutor i fråga om
sådan egendom meddelat förordnande, som i 2* § sägs, skall överexekutor
eller utmätningsman, en var i den mån ärendet av honom vidare handlägges,
så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, vilka på honom ankomma, att genom
hans vållande dröjsmål ej må äga rum med försäljning av fast egendom å
landet över fyra månader och i stad över tre månader samt med tvångsförvaltnings
påbörjande å landet över tio veckor och i stad över sex veckor
från mottagandet av de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar eller i det fall,

ÄNDRING I UTSÖKNINGSRAGEN.

som avses i 28 g, från det borgenärens begäran om dylik verkställighet jämte
erforderliga handlingar till vederbörande myndighet inkom.

År å landet fartyg, som i 94 § sägs, utmätt, skall vad i 1 mom. är stadgat
angående åtgärder för försäljning av fast egendom i stad äga motsvarande
tillämpning.

7 KAP.

Cm tvångsförvaltning av fast egendom.

169 §.

Vill borgenär, att fast egendom, som blivit för hans fordran utmätt eller
i fråga om vilken överexekutor meddelat förordnande, som i 28 § sägs, icke
skall säljas, utan att allenast egendomens avkastning skall användas till gäldande
av hans fordran, äge han äska, att egendomen sättes under särskild
förvaltning eller, där sådan förvaltning redan är anordnad för annan borgenärs
räkning, att densamma framdeles skall äga rum till gäldande jämväl av
hans fordran.

Yrkande om tvångsförvaltning göres hos överexekutor, varvid den handling,
på grund av vilken betalning blivit sökt, skall i huvudskrift ingivas,
där densamma ej är hos överexekutor tillgänglig. Överexekutor infordra
protokoll över utmätning, övriga i 79 § omförmälda handlingar ävensom
borgenärsförteckning, där sådan finnes upprättad, i den mån nämnda handlingar
ej äro för överexekutor tillgängliga.

Där så prövas nödigt, äge överexekutor, innan beslut i ärendet meddelas,
förordna, att sammanträde för behandling av förvaltningen rörande frågor
skall inför överexekutor eller särskilt förordnad förrättningsman hållas med
dem, vilka hava fordran eller rättighet, som vilar å fastigheten.

Den för förvaltningen nödiga kostnaden skall av sökanden på anfordran
förskjutas.

170 §.

År — — — förvaltningen.

Vid utseende av syssloman skall överexekutor fästa synnerligt avseende
å den erfarenhet och insikt, som erfordras för förvaltningens ändamålsenliga
bedrivande.

Till syssloman må jämväl utses bolag, förening eller inrättning, inom vars
verksamhet förvaltning av fast egendom fäller eller åt vilken förvaltningen
eljest lämpligen må anförtros. På begäran av borgenären må gäldenären
förordnas till syssloman, där överexekutor på grund av särskilda omständigheter
finner så böra ske.

År gäldenären ej syssloman och har han ej annat hemvist än fastigheten
att tillgå, an vise sysslomannen honom nödiga rum till bostad; och må han i
dem bo kvar till näst infallande fardag för avträdande av förhyrd lägenhet.

År — — — tillämpning.

112

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Har syssloman blivit förordnad, varde av överexekutor förbud att utgiva
avrad, hyra eller ränta av fastigheten till annan än sysslomannen ofördröjligen
kungjort den, vilken betalningsskyldigheten åligger.

171 §.

Sysslomannen äge i avseende å förvaltningen befogenhet att vidtaga alla
sådana åtgärder, som erfordras för egendomens ändamålsenliga nyttjande;
ställe sig dock till efterrättelse de anvisningar härutinnan, som överexekutor
må finna skäligt meddela. Utan överexekutors tillstånd må sysslomannen
ej å egendomen avverka skog annorledes än för egendomens behov, ej heller
för längre tid än ett år sluta avtal, varigenom till egendomen upplåtes nyttjanderätt,
rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut.

Sysslomannen skall inom en månad efter varje kalenderårs utgång, dock
icke för kortare tid än ett fjärdedels år, så ock eljest, när överexekutor så
prövar nödigt, till överexekutor avgiva redovisning för sin förvaltning. Eedovisningen
skall genom överexekutors försorg tillhandahållas borgenärerna.
1 redovisningen äge sysslomannen tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt
bestyr.

Överexekutor äge skilja sysslomannen från hans befattning, där skäl
därtill äro, och förordna annan i hans ställe, ävensom förelägga sysslomannen
vite för fullgörandet av hans åligganden samt fälla till försutet vite.

174 §.

Vid — — — stadgar.

Har auktion föregått, varde å fordran, som finnes upptagen i den för auktionen
upprättade borgenärsförteckningen utdelning beräknad, ändå att fordringen
ej anmäles vid sammanträdet; och galle anmälan vid ett sammanträde
jämväl för ett senare.

I —--stadgat.

177 §.

År eghndomen ställd under tvångsförvaltning, äge borgenären när som helst
hos överexekutor äska, att egendomen utbjudes till försäljning. Har sådant
yrkande gjorts, eller skall egendomen säljas på begäran av annan borgenär,
åligge sysslomannen att till auktionsförrättaren före auktionen eller, där
jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det sammanträde avgiva
redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats, skall redovisning
lämnas före det sammanträde, då fördelning av köpeskillingen skall äga rum.

178 §.

Sedan utmätningssökandens fordran blivit till fullo gulden, gånge utmätningen
åter och varde egendomen till gäldenären återställd. Lag samma
vare, där syssloman icke blivit förordnad inom tre månader från det tvångs -

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

113

förvaltning begärdes eller där ny syssloman icke blivit förordnad inom
samma tid från det företrädaren skilts från sin befattning eller denna annorledes
npphört så ock där efter auktion, som ej lett till egendomens försäljning,
borgenären försummat att inom en månad påkalla tvångsförvaltning.

Har tvångsförvaltning pågått minst ett kalenderår utan att lämna behållning
till täckande av någon del av borgenärens fordran, må överexekutor
på yrkande av annan borgenär eller gäldenären eller på framställning
av sysslomannen förordna, att förvaltningen skall upphöra, där det genom
den i 171 § omförmälda redovisning eller eljest göres sannolikt, att ej heller
under det närmast påföljande kalenderåret skall uppkomma sådan behållning,
över yrkande eller framställning, som nu sagts, skall borgenären höras, och
äge denne, där förordnande meddelas om förvaltningens upphörande, inom en
månad därefter begära egendomens utbjudande å auktion. Sker det ej eller
kommer ej försäljning till stånd, skall utmätningen gå åter och egendomen
till gäldenären återställas.

Xär egendom, som stått under tvångsförvaltning, återställes till gäldenären,
skall inom en månad därefter redovisning lämnas för förvaltningen
under den tid, som ej omfattas av förut avgiven redovisning. I fråga om
klander av sådan redovisning galle vad i 176 § är stadgat.

8 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,
som av överexekutor givas må.

181 §.

Överexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom och
vad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År synnerlig fara,
att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes
i större mån försämras, vare lag, som i 81 § 2 mom. sägs.

184 §.

Finner överexekutor skäl att i kvarstad sätta avrad, hyra eller ränta, som
av fast egendom faller, varde, på sätt i 81 § 1 mom. sägs, syssloman tillsatt
att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige kunggjort. Den som
blivit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller avgift, som bör för
egendomen gäldas och under kvarstadstiden till betalning förfaller, gulden
varder. S—

S— 181727. II.

114

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9 KAP.

Om kostnad i utsökningsmål.

198 §.

All — — — kostnaden.

Sökes-----utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom eller utslag,
som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen förskjutes
av sökanden. Den, som begär utmätning av fast egendom eller
försäljning av sådan egendom, sedan fordringen jämlikt 28 § fastställts till
betalning ur densamma, vare, ändå att domen eller utslaget äger laga kraft,
pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt belopp till bestridande av
förrättningskostnaden. Askas jämlikt 51 § konkurslagen försäljning av
konkursboets fasta egendom, skall ock kostnaden på anfordran förskjutas.

10 KAP.

Om klagan över utmätningsmans förfarande.

210 §.

Ej må klagan över utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egendomens
försäljning eller sättande under tvångsförvaltning eller klagan över
annan av utmätningsman vidtagen åtgärd verka uppehåll däri, med mindre
överexekutor annorledes förordnar.

Denna lag skall träda i kraft den.

Alt. I.

Mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre
lag; dock att, där ej före samma dag skett utmätning eller meddelats förordnande,
som i 28 § sägs, om fast egendoms försäljning, nya lagen skall
lända till efterrättelse.

A lt. II.

Mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre
lag; dock att, där ej före samma dag auktion hållits, borgenären äge begära
tvångsförvaltning jämlikt nya lagen, skolande de i 86 § 2 mom. stadgade
tider i ty fall räknas från samma dag.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 00, 73 och 85 samt nedan sid. 131.

FÖI.JDFÖRF ATTN [N (I A R TILL ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

115

11) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas att 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt i fast egendom skola hava följande ändrade lydelse:

2 KAP.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt éller i fråga
om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslagen sägs, äge
arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; uppsägé dock
avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om utmäthingen eller
förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphävd,
eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning eller ställande
under tvångsförvaltning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad — — — — — konkurs.

3 KAP.

20 §.

Varder, innan tid för tillträde av förhyrd lägenhet är inne, fastigheten
utmätt eller i fråga om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslagen
sägs, eller hyresvärden försatt i konkurs, skall vad i 2 kap. 32 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av
utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

116

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAfl.

12) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

38 §.

Då fast egendom blivit utmätt eller i fråga om densamma förordnande
meddelat, som i 28 § utsökningslagen sägs, så ock då jämlikt 51 § konkurslagen
äskats försäljning av konkursbos fastighet i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis härom till rätten eller domaren
inkommit, beviset vid rätten uppläsas och i inteckningsprotokollet införas, å
landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden. Inkommer anmälan, att utmätningen upphävts
eller att frågan om egendomens försäljning eller ställande under
tvångsförvaltning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet antecknat.

Har------inkommer.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av
utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

Pij LJDFÖRF ATTNING A It TILL ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

117

13) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 § iförordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande;
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, skall
hava följande ändrade lydelse:

17 §.

Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter därom
enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, ävensom i det fall att överexekutor
omedelbart förordnat om järnvägens försäljning, överexekutor, evad
borgenär gör yrkande, som i 81 § samma lag omförmäles, eller icke, genast
förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män
att i egenskap av sådana syssloman, som i nyssnämnda § avses, järnvägen
omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande i det omfång,
som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen
blivit i laglig ordning såld eller utmätningen eljest avslutats.

I — — —--- sägs.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av
utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

118

AVD. It. KREDITVÄSEN FÖRFATTNINGSFÖRSDAG.; :

14) Förslag
till

Lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom forordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

§•

Hå tomträtt blivit utmätt eller överexekutor i fråga om sådan rättighet
meddelat förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, så ock då vid tomträttshavares
konkurs borgenärerna äskat, att tomträtt, som hör till konkursbpet,
skall försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad,
skall, sedan bevis härom till rätten eller domaren inkommit, beviset vid rätten
uppläsas och i tomrättsprotokollet införas, i stad å nästa rättegångsdag för
inteckningsärenden och å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting.
Inkommer anmälan, att utmätningen upphävts eller att frågan om tomträttens
försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet antecknat.

Har-----inkommer.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om ändring i vissa delar av
utsökningslagen träder i kraft.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 85 samt nedan sid. 135 och 152.

ÄNDRING I GÄLLANDE MORATORIELAG.

119

15) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av I och 4 §§ i lagen den 18 september
1914 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld

(moratorium).

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i lagen den 18 september 1914 angående
förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium) skola hava
följande ändrade lydelse:

1 §•

Har---gäld.

Vid krig eller krigsfara äge Konungen jämväl, där så prövas oundgängligen
nödigt, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, utfärda
förbud, att gälla för hela riket eller någon del därav, mot försäljning
av utmätt eller konkursbo tillhörig fast egendom eller av pantsatt inteckning.

Befinner---sammanträda.

Prövas i fall, som i första eller andra stycket sägs, det vara oundgängligen
nödigt att å tid, då riksdagen är samlad, meddela förordnande, som
där avses, och finnes---dagar.

Förordnas —--anses.

4 §•

Förordnande jämlikt 1 §. som av — — — början.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit av trycket i Svensk författningssamling. Förordnande, som
jämlikt 1 § andra stycket denna lag meddelats, må kunna äga tillämpning
jämväl å egendom, som före nämnda dag blivit utmätt eller avträtts till konkurs.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 75 och 85 samt nedan sid. 153.

120

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

16) Förslag till Förordning

angående förbud mot exekutiv försäljning av fast
egendom och mot försäljning av pantsatt inteckning.

Med stöd av 1 § i lagen den 18 september 1914 angående förordnande om
anstånd med betalning av gäld (moratorium), sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den , samt efter börande av fullmäktige i riksbanken

och i riksgäldskontoret förordnas som följer:

1 §•

Under tiden från och med den---till och med den---må fast

egendom, som är utmätt eller i fråga om vilken förordnande jämlikt 28 §
utsökningslagen meddelats, icke försäljas i den ordning, som om utmätt fast
egendom är stadgad.

2 §•

Fast egendom, som hör till konkursbo, må icke under tiden från och med
den — — — till och med den — — — på begäran av borgenärerna jämlikt
51 § konkurslagen försäljas i den ordning utsökningslagen bestämmer.

3 §■

Skall försäljning, som enligt 1 eller 2 § icke må ske före den---,

utsättas att äga rum å tid därefter, må kungörelse om försäljningen icke
utfärdas förrän sagda dag.

4 §•

Innehaves inteckning såsom pant för fordran, må sådan pant icke under
tiden från och med den — — —- till och med den — — — av panthavaren
försäljas.

Denna förordning träder i kraft den---. Bestämmelserna i 1—8 §§

äga tillämpning jämväl där utmätningen skett, förordnandet jämlikt 28 §
utsökningslagen meddelats eller konkursen börjat före nämnda dag.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 74, 75 och 85 samt nedan sid. 153.

EXEKUTIOXSMÖRATORIUM. DTLANDSMORATORIUM.

121

17) Förslag

till

Förordning angående anstånd med betalning av gäld till utländsk
borgenär.

Med stöd av 1 § i lagen den 18 september 1914 angående förordnande om
anstånd med betalning av gäld (moratorium) samt efter börande av fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret förordnas som följer:

1 §•

Under tiden från och med den — — -— till och med den -— — — må
anstånd med betalning av gäld till borgenär, bosatt utom riket, åtnjutas i
fråga om gäld, som före den — — — förfallit, till den — — — och, där
gälden härefter förfaller före den---intill dess en kalendermånad för flutit

från förfallodagen.

Har borgenär, som nu sagts, efter den — ’— — överlåtit sin fordran på
någon, som är bosatt inom riket, äge denne icke i det avseende, varom nu
är fråga, bättre rätt än den utländske borgenären.

2 §■

Med betalning av köpeskilling för lös egendom må ej anstånd enligt 1 §
åtnjutas i vidare mån än köpeskillingen avser gods, som blivit avlämnat
före den---.

Har någon eljest utfäst betalning för annans åtagande att något göra eller
låta, äge han ej heller på grund av 1 § åtnjuta anstånd med betalningen i
vidare mån än åtagandet blivit före nämnda dag fullgjort.

3 §.

Under den tid anstånd med gälds betalning enligt denna förordning äger
rum, må icke gälden vare sig genom stämning till domstol eller hos överexekutor
utsökas eller på grund av densamma utmätning sökas eller verkställas.
År talan om betalning redan hos domstol eller överexekutor anhängiggjord,
må dock den talan utan hinder av vad nu stadgats vinna prövning.

Under nämnda tid må ej heller av anledning, som i 4 § konkurslagen
sägs, innehavare av fordran, som med anståndet avses, göra ansökan, att
gäldenärens egendom skall avträdas till konkurs, eller sådan förut gjord
ansökan vinna behandling.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat äge inteckningshavare
göra gällande den rätt, som omförmäles i 31 och 35 §§ av förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller i 27 och 28 §§ av
lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg eller i 17 § av lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

122 AVI). II. KREDITVÄSEN M. M.: RÖRKATTNINGSFÖRSLA<i.

4 §•

Begagnar gäldenär anstånd, som han enligt denna förordning äger åtnjuta,
må icke i följd därav, att betalning uteblivit, pant, som må hava blivit satt
för gälden, försäljas eller vite utgå, där sådant blivit utfäst för den händelse
gäldenären skulle fördröja betalningen utöver förfall odagen. Ej heller må i
ty fall bestämmelse i lag eller avtal därom, att gäldenärens rätt i följd av
dröjsmål med betalningen skulle vara förverkad, vinna tillämpning.

5 §''

A gäld, för vilken ränta ej är utfäst men viss förfallodag bestämd, äge
borgenären för den tid anstånd äger rum tillgodonjuta ränta efter sex för
hundra om året eller, där fråga är om gäld, som grundar sig å växel, efter
den räntefot, som vid anståndets början gällde för diskontering i riksbanken
av växlar, ställda att betalas efter högst tre månader.

År å gäld, med vars betalning anstånd äger rum, ränta utfäst att för tid
efter gäldens förfallodag utgå efter högre räntefot än dessförinnan, vare gäldenären
ej pliktig att för den tid, under vilken han begagnar sig av anståndet,
gälda ränta efter högre räntefot än sex för hundra om året eller,
där redan för tiden före förfallodagen högre ränta utfästs, efter den sålunda
utfästa räntefoten.

G §•

Under den tid anstånd med växels betalning enligt 1 § åtnjutes, må växeln
icke till betalning uppvisas eller för bristande betalning protesteras.

7 §’

År enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav, att talan
anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan, på grund
av vad här ovan är stadgat, sådan åtgärd icke företagas, vare borgenärens
rätt förvarad, där åtgärden vidtages inom en kalendermånad efter hindrets
upphörande; dock att i fråga om vad borgenären har att iakttaga för bevarande
av växelrätt skall gälla vad i 92 § växellagen stadgas.

8 §•

Denna förordning skall, intill dess annorlunda kan varda förordnat, icke

äga tillämpning, där borgenären är bosatt i---—. Har borgenär, bosatt

å annan utrikes ort, efter den ----överlåtit sin fordran på sådan borge när,

som nu sagts, äge dock denne icke i det avseende, varom nu är fråga,
bättre rätt än annan utländsk borgenär.

Denna förordning träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 61 och 85 samt nedan sid. 153.

LAG OM SPECIALMOKATORIUM.

123

18) Utkast

till

Lag angående rätt för domstol att meddela anstånd med

betalning av gäld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I fråga om gäld, som uppkommit före den och som ej är föremål för

prövning av underrätt, må gäldenären vid den underrätt, där han skall svara
i tvistemål angående gäld i allmänhet, söka anstånd med betalningen. Sedan
borgenären, där så utan väsentligt dröjsmål kan ske, erhållit tillfälle att
yttra sig över ansökningen, äge rätten bevilja gäldenären anstånd med betalning
av gälden eller någon del därav å högst tre månader, räknade
från beslutet eller, där förfallodagen först senare infaller, från sistnämnda
dag.

Ansökning om anstånd jämlikt denna § må å tid, då rätten ej sammanträder,
ingivas till domaren eller, i stad, till den ledamot av rätten, som
för mottagande av sådana ansökningar utses.

Beslut i anledning av sådan ansökning skall meddelas så snart ske kan.
Intill dess beslutet avkunnats, skall så anses, som om anstånd beviljats.
Varder anstånd medgivet, skall detsamma räknas från tidpunkten för ansökningens
ingivande.

2 §-

Varder i rättegång vid underrätt angående gäld, som uppkommit före
den , betalningsskyldighet gäldenären ålagd, äge underrätten, om

gäldenären under målets handläggning därom framställt begäran, i domen
bevilja anstånd med betalning av gälden eller någon del därav under högst
tre månader, räknade från domens dag eller, där betalningsskyldighet först
senare skall fullgöras, från den dag, då sådant skall ske.

3 §•

Anstånd, som i 1 och 2 §§ avses, må medgivas allenast, där domstolen
tinner tillförlitligen utrett

124

AV]). IT. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTNING,SFÖR.SLAG.

att gäldenären till följd av de genom kriget föranledda utomordentliga
förhållandena råkat i sådant ekonomiskt läge, att fara inträder för hans obestånd,
om han å utsatt tid skall fullgöra betalningsskyldigheten i fråga;

att, om anståndet beviljas, betalningsskyldigheten skall kunna efter anståndstidens
utgång av gäldenären fullgöras; samt

att oskälig förlust icke varder genom anståndet borgenären åsamkad.
Anståndet kan göras beroende därav, att gäldenären inom viss tid visar
sig hava hos Konungens befallningshavande ställt säkerhet för betalningsskyldighetens
fullgörande eller av annat villkor.

4 §•

Anstånd jämlikt denna lag må ej beviljas för följande slag av gäld,
nämligen:

skatter, utskylder eller andra offentliga avgifter;
post-, telefon- eller telegramavgifter;
avgifter för vatten, gas eller elektrisk ström;

avgifter till eller ersättningar från riksförsäkringsanstalten, sjukkassor eller
understödsföreningar samt ersättning, som enligt lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete utgår annorledes än från riksförsäkringsanstalten; premier

på grund av försäkringsavtal eller sådana ersättningar på grund
av dylikt avtal, som ej utgå vid återköp av livförsäkring eller som förskott
mot säkerhet i livförsäkringsbrev;

bidrag till annans underhåll, som utgår enligt lag eller avtal;
skadestånd;

böter eller vite, vartill någon blivit av domstol eller annan offentlig myndighet
fälld;

avlöning för allmän eller enskild tjänst eller annan arbetsanställning;

pension, livränta eller undantagsförmån;

arrendeavgift;

hyra för fast eller lös egendom;

förlagsskuld, som på grund av 11 § i förordningen den 13 april 1883 angående
förlagsinteckning förfallit till. betalning;

gäld av vad slag det vara må, som åligger staten eller kommun.

Med ränta å gäld må ej anstånd åtnjutas, ej heller med avbetalning å lån,
som mot säkerhet av inteckning i fast egendom beviljats i enlighet med de
för hypoteksföreningars verksamhet meddelade bestämmelser. 5

5 §‘

Under den tid anstånd med gälds betalning enligt denna lag äger rum, må
icke gälden vare sig genom stämning till domstol eller hos överexekutor utsökas
eller på grund av densamma utmätning sökas eller verkställas.

LAG OM SPECIALMORATORIOM.

125

6 §•

Under den tid anstånd med gälds betalning enligt denna lag äger rum,
ma icke i följd därav, att betalning uteblivit, pant, som må hava blivit satt
för gälden, försäljas eller vite utgå, där sådant blivit utfäst för den händelse
gäldenären skulle fördröja betalningen över förfallodagen. Ej heller
må i ty fall på grund av föreskrifterna i 95 eller 130 § utsökningslagen köp
varda ogillt eller annan bestämmelse i lag eller avtal därom, att gäldenärens
rätt i följd av dröjsmål med betalning av gälden skulle vara förverkad,
vinna tillämpning.

1 §•

Har gäldenär genfordran hos borgenär, äge rätt sin skuld däremot kvitta,
ändå att för genfordringen anstånd äger rum. Var anstånd redan beviljat,
när genfordringen i hans hand kom eller när han borgenären skyldig blev,
äge under anståndstiden kvittningsrätt ej rum.

8 §•

Å gäld, för vilken ränta ej är stadgad men viss förfallodag bestämd, äge borgenären
för den tid anstånd med gäldens betalning äger rum tillgodonjuta ränta
efter sex för hundra om året eller, där fråga är om gäld, som grundar sig å
växel, efter den räntefot, som vid anståndets början gällde för diskontering
i riksbanken av växlar, ställda att betalas efter högst tre månader. Vad nu
är stadgat om skyldighet att gälda ränta skall icke äga tillämpning å
den, som å exekutiv auktion inropat fast egendom eller sådant fartyg, som
i 94 § utsökningslagen omförmäles.

År å gäld, med vars betalning anstånd äger rum, ränta bestämd att
för tid efter gäldens förfallodag utgå efter högre räntefot än dessförinnan,
vare gäldenären ej pliktig att för den tid, under vilken han begagnar
sig av anståndet, gälda ränta efter högre räntefot än sex för hundra om året
eller, där redan för tiden före förfallodagen högre ränta utfästs, efter den
sålunda utfästa räntefoten.

9 §•

Under den tid anstånd för gäld åtnjutes, må fast egendom, som för
gälden är utmätt, icke i något fall försäljas och försäljning av utmätt lös
egendom icke äga rum i andra fall än då egendomen är av beskaffenhet, som

126

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M,: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

i andra stycket sägs, eller då borgenären och gäldenären äro ense därom eller
överexekutor prövar det vara lämpligt.

Försäljning av lös egendom, som är underkastad förskämning eller snar
förstörelse eller erfordrar alltför kostsam vård, må äga rum utan hinder av
vad i första stycket är stadgat.

Har försäljning, som efter ty nu sagts ej må ske, redan utsatts att äga
rum, varde den inställd. Skall försäljning utsättas att äga rum å tid efter
anståndstidens utgång, må kungörelse om försäljningen ej utfärdas förr än
efter det anståndstiden gått till ända.

10 §.

Sammanträde, som blivit utsatt för fördelning av köpeskillingen för utmätt
fast egendom eller fartyg, skall inställas, där köparen erhåller anstånd
med köpeskillingens betalning. När anståndet upphör, åligger det auktionsförrättaren
att, där köpeskillingen rätteligen erlägges, ofördröjligen utsätta
ny tid för sammanträdet och låta detta kungöras så som i 140 eller 142 §
utsökningslagen sägs samt att i annat fall förfara så som i nämnda lag för
varje särskilt fall föreskrives.

11 §•

Under den tid anstånd med växels betalning enligt 1 § åtnjutes, må växeln
icke till betalning uppvisas eller för bristande betalning protesteras.

12 §•

Är enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav, att talan
anhängiggöres eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan, på grund av
vad här ovan är stadgat, sådan åtgärd icke företagas, vare borgenärens rätt
förvarad, där åtgärden vidtages inom en .kalendermånad efter hindrets upphörande;
dock att i fråga om vad borgenären har att iakttaga för bevarande
av växelrätt skall gälla vad i 92 § växellagen stadgas.

13 §•

Över underrrätts beslut angående väckt fråga om anstånd må, såvitt
framställningen avslagits, klagan ej föras. I övrigt skall mot sådant beslut,
i händelse av missnöje, talan föras genom besvär; och skall underrättelse
härom i sammanhang med beslutet meddelas. Utan hinder av förd klagan
skall beslut om anstånd lända till efterrättelse, där ej hovrätten annorlunda
förordnar.

14 §.

Sedan ansökning om anstånd blivit slutligen avgjord, må ny ansökning
rörande samma gäld icke göras.

LAG OM SPECIALMORATORIUM.

127

15 §•

Vad i denna lag är stadgat äge ej tillämpning i fråga om gäld, för vilken
anstånd åtnjutes enligt förordningen den angående anstånd

med betalning av gäld till utländsk borgenär.

Denna lag träder i kraft den ... samt upphör att gälla å dag, som
Konungen bestämmer. Har sistnämnda dag tid, för vilken anstånd beviljats,
ännu icke gått till ända, skall anståndet fortfarande gälla och skola i fråga
om sådant anstånd bestämmelserna i 5—15 §§ äga tillämpning.

Angående förestående täkast se ovan sid. 60 och 85 samt nedan sid 155.

128

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: FÖRFATTAINUSFÖRSLAG.

19) Utkast

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen den 7 maj 1918
om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa

mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1, 5 cell 7 §§ i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssåmmanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall
hava följande ändrade lydelse:

1 §•

I — slag:

1.--

6. ärenden--skiftesstadgan, ärenden angående sådant medgivande som

omförmäles i 3 eller 4 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i
stad, samt ärenden angående meddelande av anstånd med betalning av gäld
(moratorium).

Vid — — närvarande.

Annat mål, varom här ovan förmäles, än ärende angående betalningsanstånd
må allenast--behandling. 5 * 7

5 §•

När mål — — — skall ske.

I ärende angående betalningsanstånd må beslut meddelas jämväl å annat
sammanträde, som avses i denna lag, än det, varå ärendet första gången förekommer.

7 §■

Sammanträden, som avses i denna lag, skola hållas i den ort och, där ej
annorlunda här nedan sägs, å de tider Konungen bestämmer.

För handläggning av ärende angående betalningsanstånd skall på sökandens
begäran, domaren utsätta sammanträde, som avses i denna lag, att
hållas så snart ske kan och senast inom tio dagar, där ej rätten ändock
inom nämnda tid sammanträder; inkalie ock erforderligt antal nämndemän

ÄNDRING I LAGEN OM THEMANSTING. 129

till sammanträdet samt kungöre sammanträdet ofördröjligen Konungens befäl
1 ni ngshavande.

Varder — — — — — — emellan. Förordnande, att allenast ärenden,
som avses i 1 § ,r>, ma upptagas å sammanträden, som å av Konungen fastställda
tider hållas i annan ort än tingsstället, utgöre ej hinder för att sammanträde
enligt andra stycket i den ort hålles.

Itenn.''! lag träder i kraft den

Ang. förestående utkast, se man sid. Sfi och nedan std. 102.

9—161727. II.

130

AVI). II. KREDITVÄSEN M. M,: FÖRFATTNINGSFÖRSLAO.

20) Förslag

till

Cirkulär till Konungens samtliga befallningshavande i riket
angående skärpt tillsyn å pantlånerörelse under det nu pågående
kriget.

Det åligger Konungens befallningshavande att under det nu pågående
kriget öva noggrann tillsyn över inom länet befintliga pantlånare, vilka av
Konungens befallningshavande jämlikt kungörelsen den 7 november 1884
ang. villkoren för idkande av pantlånerörelse erhållit tillstånd till rörelsens
utövning, skolande därvid, i händelse från någon pantlånares sida missbruk
av lånesökares nödställda belägenhet yppas, sådant betraktas såsom ovillkorlig
grund för tillståndets återkallande.

Ang. förestående förslag se ovan sid. 7.5 och 85.

131

SPECIALMOTIV

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsöknings Iagen.

På sätt i det föregående omförmälts, har för kommissionen framstått såsom
ett önskemål i fråga om de för kristiden avsedda åtgärderna på fastighetskreditens
område, att en ombildning av institutet tvångsförvaltning av fast
egendom måtte vidtagas. Den lagstiftning, kommissionen i detta avseende
föreslår, är, vad själva förvaltningens ombesörjande angår, till stor del byggd
pa redan gällande bestämmelser, men går i fråga om tvångsförval tningens
plats i rättssystemet i själva verket ut på en ganska väsentlig omläggning
av fastighetsexekutionen, delvis enligt grunder, som i den moderna utländska
rätten på åtskilliga håll trängt igenom. Det står därvid för kommissionen
klart, att den nya lagstiftningen skulle komma att äga stor betydelse även
för förhållandena i fredstid samt att gagnet av densamma under krigsförhållanden
skulle väsentligen ökas, om redan i fredstid vana rörande dess till-:
lämpning hunnit förvärvas av myndigheter och enskilda.

Den översikt över Tysklands och Österrikes i stort sett inbördes likartade
lagbestämmelser i ämnet, som av kommissionen på annat ställe lämnas,
utvisar, att desamma skilja sig från vår främst i fråga om förutsättningarna
för tvångsförvaltning. Olikheten i förutsättningar är betingad därav, att
tvångsförvaltningsinstitutet i nämnda länder bildar en fullt självständig
form av exekution vid sidan av den, som består i tvångsförsäljning. Lika
väl som en borgenär kan yrka försäljning av gäldenärens fastighet för att
nr köpeskillingen erhålla gottgörelse för sin fordran, lika väl kan han begära
att fastigheten, utan att äganderätten berövas gäldenären, ställes under
särskild förvaltning i ändamål att allenast avkastningen användes till borgenärens
förnöjande.

Jämväl i norsk och i viss utsträckning i dansk rättspraxis har utbildats'':
ett exekutivt förfarande, enligt vilket en gäldenärs fastighet kan utan föregående
försök till exekution på annat sätt för en eller flera borgenärers
räkning förvaltas i syfte att avkastningen må användas för nyssnämnda
ändamål.

Enligt vår lag har borgenären däremot icke redan från början denna val- •

AVL). II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

1 .''12

rätt. Först sedan utbud ä exekutiv auktion ägt ruin utan att försäljning
kommit till stånd, kan tvångsförvaltning tillgripas. Denna utgör alltså enligt
svensk rätt visserligen eu särskild form av exekution men endast en sub o

'' ’

si diar sådan.

Bestämmelserna om tvångsförvaltning infördes bos oss genom 1912 års lagstiftning
om exekution i fast egendom såsom ett komplement till de nya
stadganden om exekutiv auktion, som nämnda lagstiftning innehåller. Genom
föreskriften om fastställande av ett lägsta bud, under vilket fastigheten
icke får försäljas, begränsades borgenärens möjlighet att genom försäljning
av fastigheten bereda sig betalning ur densamma. Man ansåg sig då
böra skapa en utväg för borgenären att komma till sin rätt, när auktionen
misslyckades. I sådant syfte upptogos i utsökningslagen, 7 kap., stadganden
om tvångsförvaltning.

Uppenbart är, framhåller lagberedningen i sina motiv, att under kristider
med tillfälligtvis låga fastighetsvärden det kan för borgenären stå alldeles
klart, att en realisation av gäldenärens fastighet skulle visa sig vara för
borgenären utan nytta, medan det vore möjligt, att avkastningen, om den
undandroges ägarens rådighet, lämnade en behållning, som kunde användas
till gäldande av borgenärens fordran.

Riktigheten härav torde icke kunna förnekas. Emellertid måste det just
i dylika kristider innebära en avsevärd olägenhet, att tvångsförvaltning icke
får tillgripas direkt såsom en självständig form av exekution utan först
såsom surrogat efter en misslyckad auktion.

En bidragande orsak till att tvängsförvaltningen, på sätt nu nämnts, i
1912 års lagstiftning ställts i andra planet, torde hava legat däri, att man
misströstat om den praktiska möjligheten att i vårt land i någon större utsträckning
genomföra en sådan förvaltning av jordbruksfastigheter, detta
därför att hos oss, i motsats till vad förhållandet är i vissa främmande
rättssystem; de inventarier, som erfordras för en fastighets skötsel
icke räknas såsom utgörande tillbehör till fastigheten. Det låter sig
då icke göra att förordna syssloman att förvalta en jordbruksegendom,
om icke nödiga inventarier stå till hans förfogande. Utan sådana kan han
helt enkelt icke besörja förvaltningen. A andra sidan får man ej förbise,
att tvångsförvaltningen, på sätt kommissionen tidigare framhållit, kan, rätt
anordnad, erhålla en mycket stor betydelse beträffande stadsfastigheter. Vidare
kan även utan hinder av nyssberörda, hos oss utbildade uppfattning av
begreppet fäst egendom tvångsförvaltning av jordbruksfastighet med framgång
drivas, därest egendomen är utarrenderad. Tvångsförvaltning kan ock
vara ett lämpligt medel att förhindra vissa åtgärder från gäldenärens sida,
som äro ägnade att minska egendomens värde, t. ex. i fråga om skogsegendomar.

Syftet med det nu framlagda förslaget har varit att anordna ifrågavarande
rättsinstitut såsom en med tvångsförsäljning jämnställd art av exekution och
att giva närmare anvisningar, huru förvaltningen bör anordnas för att bliva
så effektiv som möjligt.

ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

133

Innan de särskilda delarna av förslaget upptagas till behandling, skola
här vidröras ytterligare ett par spörsmål av mera principiell innebörd.

Het skulle kunna ifrågasättas, att den rätt att omedelbart skrida till
tvångsförvaltning, som förslaget erbjuder, borde begränsas till att gälla sådana
borgenärer, som för sina fordringar hava inteckning i den fastighet,
varom fråga är. Redan nu medför ju inteckning i fråga om framtvingande
av exekution eu viss företrädesrätt, därest borgenären vill hålla sig allenast
till fastigheten. Något praktiskt behov att bereda andra borgenärer än
innehavare av intecknade fordringar lättad utväg att förskaffa sig betalning
ur fastighetens avkastning kan väl ej heller sägas vara för handen. Emellertid
torde tillräckliga skäl näppeligen föreligga för en dylik, ur systematisk
synpunkt mindre tilltalande inskränkning. Det naturligaste synes vara
att icke utesluta ointecknade fordringar, om det också kan förväntas, att
institutets användning med avseende å sådana fordringar ej kommer att
bliva synnerligen stor.

Med hänsyn till tvångsförvaltningsinstitutets nya ställning inom utsökningsväsendet
skulle det kunna ifrågasättas att åt detsamma bereda en i processuellt
avseende från utsökningen i övrigt helt fristående karaktär. Att så
ej skett i förslaget, har sin grund i följande skäl. För rätten att anordna
tvångsförvaltning måste naturligen uppställas vissa villkor i fråga om beskaffenheten
av sökandens fordran, och regler måste givas om den inbördes
ordningen mellan denna fordran och övriga borgenärers anspråk. I sistnämnda
avseende lärer det vara nödigt att anknyta till de redan befintliga
reglerna för fordringskonkurrensen, enligt vilka förmånsrätten beror av inteckning
resp. utmätning, där den ej ändå enligt lag äger rum. Och vad
de antydda villkoren beträffar, måste desamma givetvis prövas i en viss
procedur, vilken väl komme att nära sammanfalla med vad som nu gäller
om exekution i och för egendomens försäljning. Härtill kommer, att det
synts lämpligt bereda borgenären vidsträckt möjlighet att övergå från en
redan pabörjari tvångsförvaltning till tvångsförsäljning och tvärtom, vadan
förutsättningarna för båda exekutionssätten lämpligen böra'' vara desamma.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, har man i förslaget såsom villkor för
tvångsförvaltning uppställt, att utmätning skall hava skett för borgenärens
fordran eller att fordringen i lagsökningsväg fastställts till betalning ur
egendomen.

Ehuru åt förslaget givits den grundbyggnad, som i det föregående antytts,
komma emellertid i viss man avvikande regler att gälla beträffande fastigheter,
som avträtts till konkurs. För närvarande torde på grund av 13 §
konkurslagen gälla, att en konkursbo tillhörande fastighet kan vara föremål
för tvångsförvaltning enligt utsökningslagen, antingen därför att sådan förvaltning
varit anordnad redan före konkursen eller därför att inteckningshavare
yrkat försäljning och efter försök därtill tvångsförvaltning jämlikt
7 kap. utsökningslagen. Det kunde nu ifrågasättas dels att jämväl
under konkurs låta inteckningshavare begära tvångsförvaltning utan
föregående auktion, dels ock att under konkurs medgiva tvångsförvaltning

134

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

till gäldande av fordran, för vilken fastigheten ej är intecknad. Utan dylika
ändringar torde, även om de nu föreslagna ändringarna i utsökningslagen
genomföras, berörda stadgande i konkurslagen komma att lägga hinder i
vägen för att i större utsträckning än för närvarande är möjligt anordna
tvångsförvaltning under exekutiv myndighets tillsyn av till konkurs avträdd
fast egendom.1 .Emellertid synas knappast tillräckliga skäl föreligga att utsträcka
tillämpningen av sådan tvångsförvaltning under konkurs. I regel måste
ju i konkurs en snabb realisation av tillgångarna anses önskvärd. Skulle
förhållandena vara sådana, att försäljning av boets fasta egendom ej lämpligen
bör ske eller ej kan komma till stånd, bör konkursen avslutas. Och
sker ej detta, lärer fastighetens förvaltning lika väl kunna ombesörjas av
sysslomännen i konkursen som av den utav överexekutor förordnade sysslomannen.

Yad slutligen angår förslagets formella gestaltning, hava bestämmelserna
om den rätt att omedelbart välja mellan tvångsförsäljning och tvångsförvaltning,
som står borgenären öppen, ansetts böra, såvitt angår borgenär, vilkens
fordran blivit fastställd till betalning ur egendomen, meddelas i 28 § men
i fråga om övriga borgenärer i en särskild §, 80 §, vilkens hittillsvarande
stadganden i stället sammanförts med 81 §. Att på annat sätt i lagtexten
giva uttryck åt nämnda valrätt skulle hava nödvändiggjort så stora rubbningar
i paragrafföljden, att kommissionen funnit sig böra avstå därifrån.

Kommissionen övergår härefter till de särskilda stadgandena.

2 KAP.

28 §.

klen borgenär, för vilkens fordran fast egendom blivit dömd i mät, äger
enligt förslaget, såsom nyss nämnts, valrätt mellan att låta egendomen utbjudas
å auktion och att få den ställd under tvångsförvaltning. Stadgande
härom är enligt förslaget infört i 2 mom. av förevarande §.

Frånsett nu omtalade ändring i 28 § 2 mom., har nämnda lagrum i andra
avseenden underkastats viss jämkning.

Lagrummet omnämner redan enligt nuvarande lydelse dels ett fästställande
till betalning av den fordran, varom fråga är, dels ock ett förordnande
om verkställighet. Ett av överexekutor i enlighet med lagrummets
lydelse meddelat beslut är i förra hänseendet att likställa med vanligt lagsökningsutslag.
Det är ett utdömande av fordringen. Den senare delen av
ett dylikt beslut har åter helt och hållet exekutiv karaktär. Då det i lagrummet
heter: »och vare så ansett, som hade egendomen blivit utmätt», torde
detta rätteligen böra hänföras till den senare delen av beslutet. Enligt 8(>

1 När inteckningshavare inlett exekutivt förfarande beträffande fast egendom, avträdd till konkurs,
bör därför överexekutors beslut i anledning av ansökningen icke erhålla den alternativa
form, som eljest följer av den före slagna lydelsen av 28 §. utan allenast innehålla förordnande
om egendomens försäljning.

ÄNDRING I UTSÖKNINGSf.AGKN.

135

§ 2 mom., sådant detta stadgande för närvarande lvder, skall, om borgenären
dröjer utöver viss tid att begära verkställighet av överexekutors beslut om fast
egendoms försäljning eller, sedan verkställighet begärts, lämnar gäldenären
anstånd, som fortfar längre än viss tid, frågan om försäljning hava förfallit.
Ändamålet med berörda stadgande är bl. a., att förekomma det borgenären
genom att fördröja verkställigheten bereder sig förmånsrätt för räntor i obehörig
utsträckning. Stadgandet torde rätteligen böra förstås så, att allenast
siälva verkställighetsbeslutet jämte den därvid knutna utmätningseffekten
förfallit, medan överexekutors utslag, i vad det innefattar ett fastställande
av fordringen till betalning ur egendomen, d. v. s. i vad det äger karaktären
av en dom. kvarstår orubbat. Kör att ånyo erhålla verkställighet har
borgenären att än en gång anlita exekutiv myndighet.1 En motsatt tolkning
skulle nämligen utgå från att rättskraften hos utslaget bleve begränsad
pa ett sätt, som skulle stå i strid med allmänna regler, något som vore föga
tilltalande och för övrigt för stadgandets nyssberörda syfte onödigt. 28 §
2 mom. lämnar emellertid i sin nuvarande avfattning rum för visst tvivel
om den rätta tolkningen i berörda avseende. Lagrummet har därför underkastats
viss jämkning i förtydligande syfte, samtidigt med att jämväl 86 §
2 mom. i förslaget erhållit sådan förändrad avfattning, att detsamma blir
tillämpligt även i fråga om tvångsförvaltning. Den sålunda vidtagna ändringen
i 28 § har föranlett jämkningar av ordalydelsen dels i Öl, 79, 81, 85,
86. *7. 98, 101, 106, 133, 169 och 198 §§, dels ock i vissa lagrum utom utsökningslagen,
rörande vilka särskilda ändringsförslag uppgjorts.

Uttrvcket: och vare så ansett, som hade egendomen blivit utmätt» inne fattar

emellertid i och för sig, redan med den nuvarande lydelsen av lagtexten
i övrigt, en oegentlighet i visst avseende. Överexekutors verkställighetsbeslut
medför nämligen icke i alla hänseenden samma verkan som
egentlig utmätning. Om fast egendom blivit utmätt för en borgenärs
fordran, fortskrider utsökningsförfarandet utan att borgenären behöver ånyo
påkalla åtgärd från exekutiv myndighets sida. Då däremot i det fall,
som avses i 28 §. själva fastställandet av fordringen till betalning, sker i
samma utslag, varigenom förordnas om fastighetens försäljning, måste utslaget
vinna laga kraft, innan försäljning kan ske. På sätt av ovanberörda
mom. i 86 § framgår, är det därför, om fastigheten dömts i mät, för närvarande
en förutsättning för att vidare exekutiv åtgärd skall ske, att borgenären
framställer begäran därom med företeende av lagakraftbevis. Motsvarande
skillnad råder, såvitt angår försäljning,- jämväl enligt förslaget.
Fördenskull har i förevarande stadgande tillagts förbehållet: där ej annat
följer av 86 § 2 mom.».

I sammanhang med 1912 års ändringar i utsökningslagen verkställdes en
omarbetning av 1880 års förordning om lagfart, inteckning och utmätning
samt konkursförvaltning av järnväg, som, bland annat, åsyftade att bestäm 1

Se rättsfall, referat i Svensk jnristtidning årgång 1916, sid. 399.

■ Däremot förutsätter tvångsförvaltning enligt förslaget nytt initiativ från borgenärens sida i
båda fallen: se 86 § 2 mom.

AVI). II. K RKDITVAPEN M. M.: SPECIALMOTIV.

131)

melserna om tvångsförvaltning skulle uteslutas från tillämpning ä järnväg.
Kommissionen har ansett att jämväl ifråga om det nu föreslagna tvångsiörvaltningsinstitntet
samma undantag hör gälla och därför intagit i förevarande
§ eu hänvisning till de särskilda stadgande,na angående järnväg.

3 KAP.

3b, 40 och 51 §§.

Enligt gällande rätt får utmätt egendom i regel1 ej försäljas, förrän den
dom eller det överexekutors utslag, på grund varav utmätningen skett, vunnit
laga kraft (40. 51 §§).-’ Vidare gäller, att utslag, varigenom fastighet
dömts i mät, måste hava vunnit laga kraft, innan försäljning får ske
(51 §). Den grundsats är således härutinnan fastslagen, att eu fordran
ej får slutligen realiseras genom egendomens försäljning, förrän det bakom
liggande rättsliga avgörandet vunnit laga kraft. Däremot skall, då det
gäller fastighet, om borgenären så yrkar, avkastningen uppbäras av utmätningsman
eller särskild syssloman (80 §, motsvarande 81 § 1 inom. enligt
förslaget), och kan, likaledes på borgenärens yrkande, om fara tinnes för
fastighetens försämring, förordnande meddelas om provisorisk förvaltning
(81 §, motsvarande 81 § 2 mom. enligt förslaget).

Den angivna grundsatsen synes ligga i sakens natur, dä det är fråga om
utmätt egendoms försäljning. Borgenärens intresse att snabbt komma till
sin rätt torde däremot utan våda för gäldenären kunna tillgodoses, när det
gäller sådan verkställighet som tvångsförvaltning, genom vilken äganderätten
till fastigheten ju icke berövas gäldenären. Man undgår ock härigenom
att behöva anlita först 81 § av förslaget och därefter 7 kapitlets bestämmelser
i sådana fall, då borgenären redan från början bestämt sig för
tvångsförvaltning i stället för försäljning. I enlighet härmed är också förslaget
uppgjort (40 och 51 §§). Den borgenären sålunda medgivna förmånen
av tvångs förvaltnings påbörjande innan domen vunnit laga kraft har emellertid
ansetts böra kräva vissa bestämmelser till gäldenärens skydd. I sådant
avseende må erinras om den i 50 § utsökningslagen stadgade skyldigheten
för borgenär att erlägga skadestånd, om en icke lagakraftvunnen
dom ändras sedan verkställighet därå begynt. Denna bestämmelse, som i
förslaget bibehållits oförändrad, bliver naturligtvis tillämplig i händelse
tvångsförvaltning anordnats på grund av eu icke laga kraft ägande dom.
Vidare innehåller förslaget bestämmelser dels om rätt för domstol, hos
vilken klagan mot domen föres, att vid behov besluta förvaltningens inställande,
dels ock om förbud för borgenären att lyfta något av avkastningen
annorledes än mot pant eller borgen för dess återbäring, om domen ändras.

Att gäldenärens intresse skulle vara genom förslagets bestämmelser i denna 1 2

1 Undantag göres allenast för lätt förstörhart gods e. d. samt för det fall att gäldenären medgiver
försäljning.

2 Däremot utgör klagan över utmätningen ej hinder för försäljningen (210 §), men överexeku -tor kan när som helst inhibera förfarandet om utmätningen överklagas (208 §).

ÄNDRING 1 UTSÖKNINUSLAUKN.

187

del oskäligt åsidosatt, lärer alltså icke kunna påstås. Den i 50 § stadgade
skadeståndsskyldigheten kommer för visso att avhålla borgenären från att
påkalla tillämpning av sagda bestämmelser, när icke verkligt behov därav
föreligger.

I 39 § stadgas för närvarande, att utmätning å dom, som ej vunnit laga
kraft, skall gå åter, om gäldenär» hos vederbörande myndighet nedsätter
vad som motsvarar det utdömda beloppet jämte kostnaden för utmätningen
och godsets vård. Då nu enligt förslaget borgenären äger påkalla tvångsförvaltning
redan innan lians fordran blivit fastställd genom lagakrattvunnen
dom och således återgång på grund av nedsättning kan ifrågakomma,
efter det tvångsförvaltning anordnats, synes för sådant fall det belopp, som
skall nedsättas, böra täcka även kostnaderna för förvaltningen, där dessa ej
guldits av egendomens avkastning. Ifn bestämmelse av detta innehåll har
upptagits i 39 §. Lika litet som i gällande lag har i förslaget angivits, vilken
myndighet gäldenären skall anlita för att få verkställigheten att gå åter.
För sådana fall, då tvångsförvaltning kommit till stånd, torde det vara klart,
att bestämmandet måste tillhöra den överexekutor, som meddelat förordnande
därom.

50 §.

I 50 § utsökningslagen föreskri ves bland annat, att, om dom, varå verkställighet
följt, ändras eller upphäves, verkställigheten, där så kan ske, skall
gå åter med skyldighet för sökanden att genast till vederparten återställa
vad han fått lyfta jämte ränta eller avkomst. Da tvångsförvaltning på grund
av detta stadgande kali komma att gå åter samt under förvaltningens gång
även annan borgenär än sökanden kan hava uppburit medel, som därunder
influtit, bör berörda återbäringsskyldighet tydligen träffa jämväl denne, vadan
en jämkning av sfadgandet föreslagits.

4 KAP.

79 §.

Den uti förevarande i? stadgade värderingen torde i fråga om fastigheter,
vilka äro gemensamt intecknade med den fästa egendom, som utmätes,
krävas ej blott i det fall, att den sistnämnda försäljes, utan även då densamma
skall sättas under tvångsförvaltning för gäldande av den gemensamt
intecknade fordringen. Härav har föranletts ändring av 3 mom. av paragrafen.

80 g.

Pa sätt kommissionen tidigare framhållit, har stadgande om rätt för borgenär,
för vilkens fordran fäst egendom blivit utmätt, att välja mellan dess
utbjudande till försäljning och dess sättande under tvångsförvaltning lämpligen
ansetts hava sin plats i förevarande §, vars nuvarande bestämmelser i
stället sammanförts med stadgandet i 81 §. Härav hava föranletts jämkningar
i 181 och 184 §§.

188

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

Till skillnad från vad som galler för det fall att fastighet dömts i mät,
erfordras enligt hittillsvarande bestämmelser icke att borgenär, för vilkens
fordran fast egendom blivit utmätt, särskilt påkallar exekutionsförfarandets
vidare behandling. Vederbörande exekutiva myndighet tillkommer därförutan
att låta det fortgå till auktion. Häri sker ej rubbning genom förslaget.
Förnyad framställning erfordras nämligen enligt detsamma allenast om borgenär
önskar, att fastigheten ställes under tvångsförvaltning, vilket står honom
öppet så länge fastigheten ännu ä.r osåld.

81 §.

1 1 mom. av förevarande § hava inrymts stadganden, :i huvudsak motsvarande
dem, som nu återfinnas i 80 § 1 mom. utsökningslagen, medan 2
mom. i 81 § av förslaget bär sin motsvarighet i nuvarande 81 § 1 mom.
Övriga bestämmelser i 80 och 81 §§ utsökningslagen återfinnas i 8 och 4
mom. av förevarande §. Vissa ändringar hava emellertid påkallats av tvångsförvaltningsinstitutets
nya ställning enligt förslaget.

Har förordnande meddelats för syssloman att uppbära avkomsten av fast
egendom eller att provisoriskt omhändertaga och förvalta densamma, och begär
sedan utmätningssökanden, att egendomen skall sättas under tvångsförvaltning
jämlikt 7 kap., bör tydligen det förra förordnandet förfalla. Om
i stället annan borgenär än den, som utverkat dylikt provisoriskt förordnande,
begär tvångsförvaltning, torde detsamma böra gälla. Det intresse,
som löranlett förordnandet, eller att avkastningen skall undandragas gäldenärens
rådighet, blir nämligen tillgodosett genom tvångsförvaltningen, även
om den sker för annan borgenärs räkning.

Pågår redan tvångsförvaltning av en fastighet för en borgenärs räkning,
bör av samma skäl, som sist nämnts, icke för annan borgenärs räkning utmätningsman
kunna taga avkastningen om hand eller förordnande, som avses
i nuvarande 80 eller 81 § kunna beviljas.

Att även den befattning, utmätningsman jämlikt nuvarande 80 § 1 mom.
kan taga med avkastning av fast egendom, bör upphöra, om egendomen ställes
under tvångsförvaltning enligt 7 kap., torde utan särskilt stadgande
vara uppenbart. Bestämmelse synes däremot böra meddelas om skyldighet
för syssloman eller utmätningsman att avgiva redovisning till den, som förordnats
att omhänderhava tvångsförvaltningen. Tiden för denna redovisning
torde böra bestämmas av överexekutor.

Det må här erinras, att borgenär, vars fordran fastställts till betalning ur
fastighet, enligt förslaget är oförhindrad att omedelbart få densamma ställd
under tvångsförvaltning jämlikt 7 kap. och att provisoriska förordnanden
enligt 81 § därigenom bliva överflödiga.

8(1

hånligt 8fi § 1 mom. utsökningslagen gäller, att, om borgenär, som sökt

utmätning, lämnar gäldenären anstånd med betalningen, verkställigheten ej
må uppehållas utöver sex månader från det utmätningsmannen mottagit de

ÄNDRING I UTSÖKN INDRAGEN.

139

i 54 eller 56 § omförmälda handlingarna. Fortfar anståndet vid utgången
av nämnda tid, skall ansökningen vara förfallen och verkställd utmätning
ga åter. Genom denna bestämmelse har man velat förebygga missbruk
från utmätningsmannens sida av till honom lämnade skuldebrev eller av honom
utmätt egendom och tillika förhindra, att borgenären, genom att uppehålla
ärendet sedan utmätning ägt rum. bereder sig obehörig förmånsrätt för
ränta på övriga borgenärers bekostnad för tiden efter utmätningen.

Stadgandet i 2 mom. av 86 § innehåller först och främst motsvarande
bestämmelser med avseende å det fall, att fast egendom för fordran dömts
i mät. Borgenären har då att redan inom två månader från det överexekutors
utslag vann laga kraft begära verkställighet. Vidare innebär
berörda stadgande, att borgenären, sedan han begärt försäljning, väl kau
bevilja anstånd med densamma, men att, om anståndet fortfar när sex månader
förflutit frän det försäljningen begärdes, frågan om försäljning skall
anses hava förfallit.

Den allmänna grundsats, som tagit sig uttryck i dessa stadganden. synes
obetingat böra tillämpas även å tvångsförvaltningsinstitutet i dess nya gestaltning.
Det kan lika litet då fråga är om tvångsförvaltning av en fastighet,
som da densamma skall försäljas, vara tillbörligt, att verkställigheten fördröjes
utöver viss tid efter det utmätning begärts eller fastigheten dömts i mät.
Snarare kan det ifrågasättas, om det för att förebygga härmed förenade vådor
för övriga borgenärers rätt och därigenom för fastighetskrediten är tillfyllest att
göra de nu gällande bestämmelserna tillämpliga å tvångsförvaltning. Borgenär,
som för sin fordran har inteckning i fast egendom, skulle nämligen kunna
genom att begära tvångsförvaltning av egendomen uppskjuta dess försäljning
till en avlägsen tidpunkt och sedermera efter verkställd auktion, med förmånsrätt
ur köpeskillingen uttaga räntor, som upplupit under tiden mellan
utmätningen och försäljningen och som ej kunnat under tvångsförvaltningen
betalas. Härför skulle ju icke, såsom enligt nu gällande bestämmelser, fordras.
att åtminstone ett försök blivit gjort att få egendomen såld å auktion.
Särskilt kunde man befara missbruk i antydda riktning i fråga om jordbruksfastigheter.
vilkas förvaltning gäve klent resultat på grund av bristen
pa erforderliga inventarier och som ej heller genast kunde med fördel försäljas,
men som, där en gynnsam tidpunkt för realisation avvaktades, kunde
förväntas betinga högt pris. Kommissionen har emellertid ansett den i förslaget
tran gällande.rätt upptagna bestämmelsen om skyldighet för borgenär.
som begär tvångsförvaltning, att på anfordran förskjuta kostnaderna
för förvaltningen bereda erforderligt skydd mot befarade missbruk i sådant
avseende. Till yttermera visso har i 178 § införts en ny bestämmelse, enligt
vilken överexekutor under viss förutsättning må förordna, att en pågående
tvångsförvaltning skall upphöra.

I fråga om avfättningen av förevarande § må erinras, att då nu tvångsförvaltning
införes såsom en med tvångsförsäljning likvärdig exekutionsform,
stadgandet i 1 mom. måste anses utan vidare bliva tillämpligt även i det
fall att utmätningsborgenären begärt tvångsförvaltning. 1 2 mom. har åter

140

AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

en jämkning av ordalagen ansetts erforderlig, betingad bJ. a. av den förändrade
lydelsen av 28 §.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att, om borgenären genom begäran
om verkställighet inom den i 86 § 2 mom. medgivna tidsfristen påkallat
exekution, lian därefter äger, utan binder av förevarande stadgande,
begagna den honom enligt förslaget medgivna rätt att byta exekutionsform,
d. v. s. övergå från auktion till tvångsförvaltning eller tvärtom, blott han
iakttager, att dtmätningen icke på grund av bestämmelserna i 178 § i förslaget
kommer att gå äter.

87 g.

Enligt denna §, sådan den lyder enligt 1012 års lagstiftning äger envar,
vilkens rätt kan vara beroende av en fastighets exekutiva försäljning, att
lösa ut utmätningsborgenären och därmed inträda i hans rätt. Denna befogenhet
innebär bl. a. möjlighet att avbryta exekutionen genom att återkalla
utmätningen. Befogenheten tillkommer rättsägare, som har sämre förmånsrätt
än sökanden eller lika rätt, och grunden till densamma är, att hans
sakrätt i fastigheten kan genom dennas försäljning gå förlorad. Enligt det
föreliggande förslaget kan tvångsförvaltning komma till stånd utan auktion.
För en borgenär, som är med sökanden likställd i törmänsräHsavseende eller
hans efterman, medför en tvångsförvaltning icke samma risk. Däremot
skall, under det förvaltningen pågår, behållningen enligt reglerna i 172 § av
förslaget tagas i anspråk för gäldande av sökandens både rånte- och kapitalfordran,
innan hans eftermän ens erhålla ränta. Borgenär med sämre
rätt kan således i följd av tvångsförvaltning komma att under längre tid
gå miste om ränta. Med hänsyn härtill bar det ansetts nödigt att bereda
honom det skydd, som rätten att utlösa utmätningsborgenären under vissa
förhållanden kan erbjuda.

Enligt nu gällande bestämmelser skall lösensumman erläggas till utmätningsmannen.
Förslaget medger emellertid, att det må ske till överexekutor,
om ärendet — såsom vid tvångsförvaltning städse är fallet — där är anhängigt.
Beloppet torde böra bestämmas på enahanda sätt som vid auktion.
Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att om tvångsförvaltning pågått
någon tid och den utsökta fordringen därigenom till viss del gnidits,
endast den ognldna delen jämte kostnaderna behöver betalas.

8K §.

Den anmälningsplikt, som enligt nuvarande lydelsen av 88 § åligger exekutiv
myndighet, då utmätning av fast egendom upphävts eller frågan om
sådan egendoms försäljning eljest förfallit, har i förslaget utsträckts att
gälla även dä fråga om sådan egendoms sättande under tvångsförvaltning
förfallit.

ÄNDRING I IJTSÖKNINGSI.AOKN.

141

ö KAP.

133 §.

I sammanhang med den år 1907 genomförda lagstiftningen om arrende och
hyra stadgades i förevarande § — dåvarande 113 § — vissa inskränkningar
i arrendator eller hyresgästs rätt att, sedan exekutiv försäljning av fast
egendom skett, gent emot nye ägaren å legoavgiften avräkna fordran hos
förre ägaren eller åberopa med denne träffad uppgörelse. Legotagaren skulle
sålunda ej äga att å legoavgift, som förfölle till betalning mer än ett år
eller vid hyra mer än sex månader efter det försäljningen skedde, avräkna
vad han kunde hava att fordra av förre ägaren. Ej heller skulle i fråga om
sådan avgift gälla betalning, som av legotagaren erlagts till förre ägaren,
eller annan uppgörelse, som med denne trätfats. Fordran, varav legotagaren
blivit innehavare, eller uppgörelse, som trätfats, efter det legotagaren tätt
kunskap om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs,
kunde vidare ej aberopas mot köparen. Dessa inskränkningar tillkommo
icke endast i den nya ägarens intresse, utan avsågo jämväl att bereda
skydd för dem, vilka vore rättsägare i fastigheten, eller med andra ord
att stärka fastighetskrediten. Skyddet utsträcktes därför vid 1912 års lagändringar
till att omfatta jämväl det fall, att försäljning ej kommit till stånd
utan exekutionen i stället lett till tvångsförvaltning. Bestämmelse härom
infördes genom en hänvisning till förevarande paragraf från 170 §. På grund
av berörda bestämmelse skola nämnda inskränkningar således gälla även i
fråga om le°-otagares rätt att i förhållande till sysslomannen avräkna fordran
bos gäldenären eller åberopa med denne träffad uppgörelse. De angivna
tiderna av ett ar resp. sex månader skola härvid räknas från auktionen.

Enligt förslaget såväl som jämlikt gällande bestämmelser kan det emellertid
inträffa, att fastighet, som sålunda efter en misslyckad auktion ställts
under tvångsförvaltning, än en gång utbjudes å auktion, som antingen misslyckas,
varefter fastigheten ånyo sättes under tvångsförvaltning, eller ock
leder till försäljning. För dylika fall torde stadgande böra meddelas, att de
nyss omtalade tiderna skola räknas från den första auktionen.

Då vidare enligt förslaget tvångsförvaltningen ej behöver föregås av auktion.
bör samma grundsats, som ovan angivits, vinna tillämpning jämväl i de
fall, då så ej sker. När allenast tvångsförvaltning kommer till användning,
kan avgifternas förfallotid tydligen icke sättas i relation till tiden för fastighetens
försäljning, och när försäljning kommer till stånd av en fastighet, som
är föremål för tvångsförvaltning,bör enligt nyssnämnda grundsats tiden icke heller
vara beroende på försäljningen. För båda dessa fall stadgas därför i förslaget,
att det skall ankomma på dagen för meddelandet av överexekutors första förordnande
av syssloman i ärendet. Det senare fallet täckes av den föreslagna
ändrade lydelsen av nu förevarande §; det förra genom hänvisningen i 170 §,
vilken bibehållits oförändrad.

142 AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.:; SPECIALMOTIV.

6 KAP.

165 §.

Enligt 165 § ntsökningslagen, skall, där utmätning av fast egendom .skett,
utmätningsmannen så skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, som på honom ankomma.
att egendomens försäljning ej må genom hans vållande fördröjas å
landet över fyra månader och i stad över tre månader från mottagandet av
de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar. Ehuru stadgandet direkt avser allenast
ett åläggande för utmätningsmannen, torde detsamma jämväl innebära
en skyldighet för överexekutor att i vad på honom ankommer tillse, att
auktionen hålles inom nu angivna tid.

I följd av tvångsförvaltningens ändrade ställning såsom exek utionsmedel
synes viss tid böra stadgas, inom vilken det åligger vederbörande myndighet
att tillse att, så vitt på myndigheten ankommer, tvångsförvaltning varder
påbörjad. Det synes därvid lämpligt att stadga något kortare tid än för
verkställande av auktion, då kungörelse eller annan motsvarande åtgärd
icke erfordras för tvångsförvaltnings anordnande. I enlighet härmed har
lagrummet ändrats. Då därjämte begäran om tvångsförvaltning alltid
kommer att avgöras av överexekutor, har lagrummet uttryckligen gjorts
tillämpligt även på nämnda myndighet.

7 KAP.

169 §.

Om borgenär, som vunnit utmätning av fast egendom eller vilkens fordran
jämlikt 28 § fastställts till betalning ur egendomen, bestämmer sig för att
allenast hålla sig till egendomens avkastning, äger han enligt förslaget begära,
att egendomen sättes under särskild förvaltning. Sådan begäran skall enligt
förslaget framställas hos vederbörande överexekutor. Att det om ärendet inletts
genom egentlig utmätning, står borgenären öppet att framställa yrkande
om tvångsförvaltning såsom första åtgärd, så länge egendomen ej blivit försåld,
framgår indirekt av ordalagen i 80 § av förslaget. Har åter överexekutor
meddelat förordnande jämlikt 28 §, skall den i 86 § 2 mom. stadgade
tidsbegränsning iakttagas för ett yrkande i första hand om tvångsförvaltning.
Har borgenären först begärt egendomens försäljning, kan han
jämväl i detta fall äska tvångsförvaltning, så länge försäljning ej kommit
till stånd. Har auktion föregått, skall enligt förslaget yrkande om tvångsförvaltning
jämväl göras hos överexekutor, vare sig denne är auktionsförrättare
eller ej, och, i detta fall, inom den tid, som föreskrives i 178 §.

I fråga om rätt för borgenär att ansluta sig till tvångsförvaltning, som
beviljats till gäldande av annan borgenärs fordran, hänvisas till vad därom
nedan under 172 § yttras.

Med hänsyn till tvångsförvaltningens självständiga ställning enligt för-.

ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

14g

slaget har i förevarande § jämväl intagits stadganden om prestanda vid
begäran om tvångsförvaltning.

Det nya system för fast egendoms tvångsförsäljning, som infördes genom
1912 års lagstiftning, gjorde det nödvändigt att före auktionen erhålla eu så
vitt möjligt fullständig kännedom om de fordringar och rättigheter, som äro
knutna vid fastigheten. Av de handlingar, som äro för auktionsförrättare!!
tillgängliga, kan emellertid ej med visshet konstateras omfattningen av de
inskrivna rättigheter, som vid auktionen häfta vid fastigheten, och än mindre
är detta fallet beträdande andra rättigheter än de inskrivna. Det ansågs
därför nödvändigt att vinna rättsägarnas egen medverkan och för detta
ändamål anordna förhandling med dem inför auktionsförrättaren antingen å
särskilt sammanträde (102 eller vid auktionstillfället (10(1 §).

De nyss anförda skälen till förhandling föreligga uppenbarligen ej, då en
fastighet skall ställas under tvångsförvaltning. Däremot synes det, såsom
framgår av motiven till nästföljande §, i vissa fall kunna få betydelse för
resultatet av tvångsförvaltningen, om flera rättsägare i fastigheten enas att
driva förvaltningen för gemensam räkning. Huruvida tillräckliga skal för
förhandling med rättsägarne föreligga, synes böra prövas av överexekutor
efter omständigheterna i det särskilda fallet med ledning av förelisffande
handlingar och med hänsyn till förhållandena i allmänhet på ort och tid,
som äro i fråga, och till den fastighet det gäller. Ofta nog torde de upplysningar.
som framkomma vid förhandlingen, komma att utöva inflytande
på sökandens benägenhet att vidhålla sitt yrkande. Och slutligen kunna
vid förhandlingen lämnas upplysningar av värde för valet av syssloman.
Någon särskild form för rättsägarnas kallande till sammanträdet har ej föreslagits.
överexekutor torde härvid kunna förfara efter läglighet. Att viss
tid måste förflyta, innan sammanträdet kan hållas, är dock uppenbart. Med
hänsyn härtill och önskvärdheten av att tvångsförvaltning må kunna utan
tidsutdräkt komma till stånd 1 skulle det vara olämpligt att alltid låta med
valet av syssloman anstå till dess sammanträdet hållits. Finner överexekutor
sammanträde önskvärt, men å andra sidan dröjsmål med tvångsförvaltningens
inträde synes olämpligt, lärer saken utan särskilt stadgande kunna
ordnas på det sätt. att överexekutor jämlikt 170 § förordnar syssloman allenast
för tiden intill dess sammanträde hållits. Förhandlingssammanträde
bör. där överexekutor så finner lämpligt, kunna hållas inför särskilt förordnad
förrättningsman t. ex. inför magistraten i stad, där Konungens befallningshavande
är överexekutor, men magistraten, om fastigheten sättes
under tvångsförvaltning, skall utöva den befattning med förvaltningen, som
eljest åligger överexekutor.

Den förhandling, som nu förordas, och det sammanträde, som föreskrives i
102 §. tjäna olika ändamål. Det har därför ej ansetts kunna föreskrivas, att
den omständigheten att förhandling av det ena slaget ägt rum skall inverka
på användningen av den andra förhandlingsformen. Att det oaktat så kan''
komma att ske i praktiken, särskilt om ej stor tidsskillnad förekommer,
torde ligga i öppen dag. 1 : ä

1 Se 40 §.

144

AVI), fl. KREDITVÄSEN M. M.: SPKOIAT.MOTIV.

170

Tvångsförvaltningens ändamål kräver ett .stadigvarande omhändertagande
och eu omsorgsfull skötsel av fastigheten under längre tid. Utförandet härav
är väsentligen avgörande för exekutionens framgång; denna kommer således
i hög grad att bero på valet av förvaltare. Därest tvångsförvaltning kommer
att i större utsträckning behöva användas under sådana krisartade förhållanden.
som närmast föranlett framläggandet av förevarande förslag, vore det
givetvis önskvärt, om man kunde bygga på under normala förhållanden förvärvad
erfarenhet om lämpligaste sättet att anordna sådan förvaltning och
för dess handhavande skapa eventuellt erforderliga organisationer, vilka vid
krisens inträde kunde lämpas efter dä föreliggande särskilda omständigheter.
1 saknad av dylik erfarenhet bär kommissionen sökt angiva vissa allmänna
direktiv för förvaltningen.

Kommissionen bär utgått ifrån att sysslomannen skall utses av överexekutor
och icke vare sig av den borgenär, som påkallat tvängsförvaltningen
eller genom beslut av derå i fastigheten intresserade borgenärer, vilket sistnämnda
ej torde överensstämma med tvångsförvaltningens karaktär av realisation
av viss fordran. Däremot kan det vara lämpligt, att så väl sökanden
som övriga rättsägare i fastigheten få framställa sina önskemål i fråga om
sättet för förvaltningens handhavande och valet av syssloman. Detta syfte
tjänar, såsom förut nämnts, den förhandling med borgenärerna, som överexekutor
enligt 1(>9 § äger anordna. Det ligger mycken vikt uppå att till
syssloman utses någon, som äger tillräcklig erfarenhet samt tid och intresse
för uppgiften. Det bör således icke ifrågakomma, att sysslomannabefattningen
utdelas efter andra, för exekutionens ändamål främmande grunder, något
varpå exempel från angränsande områden ej alldeles lära saknas. En erinran
om de allmänna synpunkter, som böra vara avgörande vid utseende av syssloman,
har ansetts böra inflyta i själva lagtexten.

Ändamålsenligt vore säkerligen, om bolag, föreningar eller andra inrättningar
med vana vid fastighetsförvaltning ställde sig själva eller något sitt
organ till förfogande såsom syssloman. Enligt uppgift har man i Norge på
denna väg i många fall kommit till goda resultat, och säkerligen skulle man
även här gorå samma erfarenhet. Emellertid kan man ej förvänta, att redan
befintliga sammanslutningar av nämnda art skola kunna fylla hela det behov
av fastighetsförvaltare, som kan gorå sig gällande vid eu mera omfattande
fastighetskris. Kommissionen bär därför tänkt sig, att särskilda bolag skulle
bildas, som för ett mer eller mindre begränsat område skulle omhändertaga
förvaltningen av fastigheter, vilka redan äro föremål för eller hotas av exekution.
Dessa bolag skulle i sin styrelse hava någon representant för det allmännas
intresse samt vara underkastade begränsning i avseende å utdelningen,
varjämte särskilda åtgärder borde vidtagas för att bereda dem tillgång till
erforderlig kredit.

På något av dessa sätt synes även den eljest vanskliga kostnadsfrågan
kunna lösas. Det är tydligt, att om förvaltningen skall lämna gott resultat,

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

145

den ej bör vara begränsad blott till att uppbära hyror och annan avkastning
av fastigheten, utan att förvaltaren även måste hava i sin makt att vidtaga
positiva åtgärder för att vidmakthålla eller t. o. m. försätta fastigheten i
räntabelt skick. För vinnande av ökad avkastning kan det vara nödigt att
påkosta fastigheten reparationer eller att eljest å densamma nedlägga kostnader.
Detta gäller fastigheter ej blott å landet utan ock i stad. I tider
av kris och bostadsbrist skulle exempelvis kunna ifrågakomma att förändra
inredningen i stadsfastigheter sålunda, att till bostadslägenheter inredas kontorsvåningar,
vindsutrymmen eller andra för sådant ändamål eljest ej avsedda
lokaler. Över huvud bör det uppmärksammas, att det allmännas intresse
att förebygga fallissement på fastighetsmarknaden och därigenom rubbning av
det allmänna kreditväsendet mången gång torde mötas av ett annat statsintresse,
nämligen att bringa fastigheter till mera produktiv användning, och att lösningen
således mera beror på organisation och personal än på själva den
exekutiva utformningen. Man torde även, på sätt redan i motiven till 1912
års lagstiftning framhölls, stundom kunna räkna på en sammanslutning av
flera inteckningshavare, som förena sig om kostnaden för att i gemensamt
intresse vinna uppskov med realisationen till därför lämplig tidpunkt och
under tiden vilja vara försäkrade om behörig användning av fastighetens avkastning.
Uppenbart är emellertid, att en dylik sammanslutning förutsätter
en frivillig samverkan från borgenärernas sida. Överenskommelse härom bör
med fördel kunna träffas på det förut omnämnda förhandlingssammanträdet.
Fn sådan överenskommelse torde kunna åvägabringas, därest fastigheten är
i det skick, att, om den icke ställes under tvångsförvaltning, avkastningen
därav bleve ringa eller ingen. Ett gemensamt intresse kan nämligen här
förena borgenärerna om förvaltningens anordnande. Aro förhållandena sådana,
att innehavarne av de bästa inteckningarna kunna (under vanliga omständigheter)
ur fastigheten erhålla full gottgörelse för räntor, hava de tydligen
icke någon anledning att begära tvångsförvaltning. Övriga rättsägare
äter. för vilka avkastningen av fastigheten i gäldenärens hand icke förslår
och som således äga dylikt intresse, hava, om de icke ensamma disponera
för förvaltningen erforderliga medel, icke möjlighet att framtvinga någon
tvångsförvaltning av egendomen, som kan lämna önskat resultat. För
att skapa en sådan möjlighet skulle erfordras bestämmelser, enligt vilka
vissa, kanske en minoritet bland de i egendomen intresserade borgenärerna,
kunde med förbindande verkan för de övriga besluta — icke att påkalla
egendomens ställande under tvångsförvaltning, ty härför erfordras ansökan
av blott en borgenär — utan om direkta utgifter till förskotterande av kostnaderna
för förvaltningens bedrivande. Sådana bestämmelser har emellertid
kommissionen icke ansett sig kunna föreslå. Frånsett den ovan berörda principiella
betänkligheten att man härigenom skulle gå långt utöver specialexekutionens
ram, skalle en lagstiftning, som för inteckningshavare medförde
ett tvång att göra utlägg för fastigheten, vilka ej på förhand kunde beräknas,
vara ägnad att försvaga fastighetskrediten och sålunda direkt motverka
10—161727. II.

146

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

det syfte, som framkallat såväl de 1912 genomförda lagändringarna som de
nu ifrågasatta.

Enligt vad som framgår av översikten av lagstiftningen i vissa främmande
länder har man i Tyskland genom en den 22 april 1915 utfärdad författning
gjort det möjligt att utse gäldenären till tvångsförvaltare. Anledningen
härtill har enligt motiven varit, att de med tvångsförvaltningen enligt förut
gällande bestämmelser förenade kostnaderna visat sig under kriget bliva så
betydande, att de mången gäng hotat gäldenären med ruin. Det har visserligen
förefallit kommissionen mindre sannolikt, att gäldenären i regel är den
rätte mannen till förvaltare. Snarare torde det kunna förutsättas, att det
just varit gäldenärens bristande förmåga, som föranlett, att en i sig räntabel
fastighet icke lämnat en avkastning, som förslår till gäldande av de belopp,
som skola utgå nr densamma. Det kan emellertid icke förnekas, att under
en kristid och särskilt under de av krig framkallade förhållandena även en
gäldenär, som är fullt duglig till att sköta sin fastighet, kan bliva ur stånd
att förränta och amortera därå vilande gäld. För så vitt tvångsförvaltningen
kommer till användning på jordbruksfastighet, skulle man genom gäldenärens
sysslomanskap sannolikt också vinna den fördelen, att honom tillhöriga
inventarier kunde tagas i anspråk för fastighetens skötsel. Av dessa skäl
och med hänsyn till nyssnämnda erfarenhet från Tyskland har i 170 § införts
ett stadgande, enligt vilket gäldenären kan förordnas till syssloman,
dock endast på begäran av borgenären och om överexekutor i övrigt finner
särskilda omständigheter tala för ett sådant val.

1 likhet med vad som är stadgat i fråga om provisorisk förvaltning enligt
nu gällande 80 § (förslagets 81 §) har jämväl då tvångsförvaltning äger
rum förbud att erlägga hyra eller annan avrad till annan än sysslomannen
ansetts böra av överexekutor meddelas.

171 §.

Rörande förvaltarens rättigheter och skyldigheter har det ej ansetts nödvändigt
att meddela detaljerade föreskrifter. Förslaget inskränker sig till
att uttala, att det tillkommer sysslomannen att vidtaga alla de åtgärder, som
erfordras för egendomens ändamålsenliga nyttjande enligt de anvisningar,
som på sätt nedan sägs överexekutor äger meddela. I fråga om ce särskilda
befogenheter, som må tillkomma sysslomannen, åligger det denne, såsom lagberedningen
framhållit, att förfara med den omsorg och urskilning, som förvaltare
av annans egendom i allmänhet har att ådagalägga. Sysslomannen
äger gent emot arrendator eller hyresgäst utöva de befogenheter, som eljest
tillkomma gäldenären. Likaså torde sysslomannen äga föra talan i angelägenheter,
som röra förvaltningen. I avseende å vissa åtgärder, som skulle
kunna lända fastigheten till men för framtiden, har det emellertid ansetts
nödvändigt att särskilt tillstånd av överexekutor meddelas.

Den kontroll över sysslomannens förvaltning, som följer av nuvarande
stadganden, om rätt för överexekutor, att, när skäl därtill äro, entlediga denne,

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

147

samt om rätt för sakägare att klandra redovisningen, är enligt kommissionens
mening knappast tillfyllest. I syfte att öka möjligheten till kontroll,
har i förslaget åt överexekutor inrymts befogenhet att meddela anvisningar
rörande förvaltningen samt att när som helst infordra redovisning för förvaltningen
ävensom att förelägga sysslomannen vite och utdöma sådant.

Att arvode tillfaller gäldenären, där han är syssloman, har synts ej böra
vara uteslutet, ehuru detsamma i sådant fall skäligen icke bör utgå med
samma belopp som eljest.

172 § (oförändrad).

I fråga om fördelning av den behållning, som av tvångsförvaltning uppstår,
sedan kostnaderna för förfarandet guldits, gäller för närvarande på grund
av 172 §, att först skola förnöjas sådana borgenärer, som hava förmånsrätt
framför sökanden, dock att inteckningshavare och de, som hava fordran för
ogulden köpeskilling, blott erhålla ränta och andra årligen upplöpande belopp.
Först därefter utfår utmätningssökanden likvid för sin fordran, men
då till såväl kapital som ränta.

Då enligt förslaget tvångsförvaltning kan åvägabringas utan någon föregående
auktion, vid vilken borgenärer med sämre förmånsrätt än sökanden
hava tillfälle att bevaka sin rätt, kunde det ifrågasättas, att, innan sökanden
erhåller utdelning å kapitalet av7 sin fordran, räntan å efterföljande inteckningshavares
och andra borgenärers fordringar borde vara gulden. Såsom
skäl härför kunde åberopas, att enligt sakens natur den av en fastighet fallande
avkastningen bör användas till gäldande av de årligen upplöpande beloppen
och att kapitalfordringarna därför måste träda i bakgrunden. Denna
ståndpunkt intager den tyska lagstiftningen. Emellertid har den hos oss
nu gällande ordningen bibehållits i förslaget. Även med den anordning,
tvångsförvaltningsinstitutet i förslaget erhållit, äger nämligen enligt kommissionens
åsikt fortfarande giltighet vad i lagberedningens motiv anföres
till förmån för nämnda ordning eller att förvaltningen är en fortsättning av
det genom utmätningen inledda förfarandet. Den är även enligt förslaget
en form av specialexekution, och sökandens rätt bör då ej stå tillbaka för
deras, som hava sämre rätt än han. Till skydd för dem hava särskilda bestämmelser
upptagits i förslaget. I sådant avseende må erinras om den rätt
att utlösa sökanden, som enligt 87 § tillkommer efterföljande rättsägare.
Därutöver innehåller förslaget särskilda föreskrifter avsedda att bereda annan
borgenär än sökanden tillfälle till exekution samtidigt med denne.

Nu gällande bestämmelser medgiva icke rättsägare i en fastighet att, medan
tvångsförvaltning av fastigheten pågår för annan borgenärs räkning, omedelbart
ansluta sig till det av denne inledda förfarandet. Villkoret för tvångsförvaltning
är ju för närvarande, att fastigheten blivit utbjuden till försäljning
utan att sådan kommit till stånd. Det stadgas därför i 177 § utsökningslagen,
att, om egendomen, under det tvångsförvaltning pågår för en borgenärs
(A.) räkning, blivit utmätt för annan borgenärs (B.) fordran, sysslo -

148

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

mannen skall avgiva redovisning till auktionsförrättaren. Därefter sker utbud
för den andres räkning. Sker då försäljning, konkurrera de båda borgenärerna
i köpeskillingen, A. för vad av hans fordran kan återstå. Kommer
åter försäljning icke till stånd och begär B. tvångsförvaltning, synes meningen
vara, att tvångsförvaltningen skall fortsättas även för A:s räkning.

Med den självständiga ställning, som tvångsförvaltningen enligt det nu
föreliggande förslaget kommer att erhålla, har det synts böra uttryckligen
utsägas, att sådan förvaltning kan äga rum för flere sökandes räkning samtidigt.
I fråga om avkastningens fördelning mellan två sökande inbördes)
skola de allmänna förmånsrättsreglerna komma till användning. 1 det
ovan anförda exemplet skall således, om båda borgenärerna äga intecknad
fordran och B:s inteckning ligger lägre än A:s, A. utfå både ränta och
kapital innan B. erhåller någon utdelning, och, om förmånsrätten vore
den motsatta, A. få vänta med vidare utdelning till dess B. först fått fullt.
Emot lämpligheten av en sådan anordning kan visserligen invändning göras.
1 senare fallet — då den, som först påkallat tvångsförvaltning, har sämre
rätt än den borgenär, som ansluter sig till densamma ■—- skall sålunda den
förre aldrig kunna med tillförsikt motse något gynnsamt resultat av förvaltningen,
utan måste städse vara beredd på att en framförliggande borgenär
genom att begagna sig av anslutningsrätten undanryckte honom frukterna
av den förvaltning han lyckats åstadkomma, för så vitt han ej kan träffa
uppgörelse med den andre om att tillsvidare låta anstå med anslutningen
eller ock dennes fordran är av beskaffenhet att icke kunna uppsägas under
den tid förvaltningen beräknas vara. Och i det förra fallet — då den, som
tagit initiativet till tvångsförvaltningen, har bättre rätt än den borgenär,
som önskar taga del i förfärandet, — kan den senare icke genom att ansluta
sig till detsamma vinna något, förr än den förres fordran blivit till
fullo betald. Till förebyggande av sådana resultat kunde ifrågasättas att i
förhållandet mellan flera borgenärer, som taga del i tvångsförvaltning, uppställa
särskilda regler i syfte att avkastningen i främsta rummet må användas
till betalning av räntor och andra årligen upplöpande belopp. Dessa
regler skulle då innebära, att av två sökande den, som läge före i förmånsrätt,
skulle först utfå ränta, därefter den andre ränta, så den förre kapital
och sist den andre kapital. Hade de lika rätt, skulle avkastningen fördelas
efter fordringarnas storlek. Emellertid hava dylika bestämmelser icke inrymts
i förslaget. Övervägande skäl hava nämligen befunnits tala för bibehållande
av den nuvarande ordningen jämväl då anslutning sker. Om anslutande
borgenär med bättre rätt än den ursprunglige sökanden allenast
erhölle ränta å sin fordran men ej utdelning å kapitalet, innan sökandens
räntefordran gottgjorts, tvingades han att för realiserande av sin
fordran i dess helhet begära fastighetens exekutiva försäljning. Syftet med
lagstiftningen eller att i kristider förebygga förhastade fastighetsrealisationer
— även i sådana fall, då särskilt förbud mot fastighetsförsäljningar ej
ansåges påkallat — vore därigenom förfelat. Det kan vidare icke förbises,
att den ursprunglige sökandens eftermän skulle obehörigen gynnas genom

ÄNDRING I UTSÖKNING SLAGEN.

149

en på de ifrågasatta villkoren medgiven anslutningsrät.t, vilken, i det fall
att kostnaden för förfarandet blivit av sökanden förskjuten, skulle stå dem
kostnadsfritt öppen. Farhågor för missbruk från gäldenärens sida genom
överlåtelse av obelånade toppinteckningar eller ägarehypotek å bulvaner synas
icke heller uteslutna. På nu nämnda grunder har kommissionen låtit den
gällande rättens bestämmelser om avkastningens fördelning kvarstå oförändrade.

I fråga om gemensamt intecknade fasta egendomar må framhållas följande:
Enligt inteckningsförordningen gäller, att flera fasta egendomar, belastade
med gemensam inteckning, i första hand (primärt) häfta för denna, en var efter
förhållandet mellan dess särskilda värde och allas sammanlagda värden, samt
att, där ur köpeskillingen för någondera fastigheten borgenären icke kan utfå
vad å den fastigheten belöper, bristen skall utslås å de övriga efter samma
grund, som nyss angivits (subsidiär ansvarighet). I utsökningslagen äro
meddelade stadganden om förfarandet, när gemensamt intecknade egendomar
skola säljas å samma auktion. Bland annat gäller, att om egendomarna tillhöra
olika ägare eller häfta för särskilda inteckningar, de skola utbjudas
först var för äig och eventuellt därefter gemensamt. Däremot finnes i utsökningslagen
för närvarande'' intet stadgande om hur förfaras skall med
avseende å tvångsförvaltning till gäldande av fordran, för vilken jämväl annan
fastighet, häftar på grund av inteckning. Om båda fastigheterna stå
under tvångsförvaltning, torde emellertid gälla, att icke ur någonderas behållning
kan utgå mera än det belopp, varför densamma primärt svarar.
Först om endera fastigheten säljes och därvid utrönes brist i betalningen av
vad på densamma belöper, kan den subsidiära ansvarigheten göras gällande
mot den behållning, som kan uppkomma vid den andras fortsatta förvaltning.

Kommissionen bär icke ansett det vara skäl att föreslå någon ändring i
denna ordning.

174 §.

Den i förevarande § vidtagna ändringen beror därav att enligt förslaget
auktion ej behöver föregå tvångsförvaltning. Den i 107 § föreskrivna borgenärsförteckningen
kan således icke förutsättas såsom alltid befintlig, och
tillräckliga skäl hava ej ansetts föreligga att ålägga förrättningsmannen att
upprätta en dylik handling, vilken ju icke skulle hava samma betydelse som
vid auktion.

177 §.

Då för närvarande i 177 § medgives rätt för borgenär, som begärt tvångsförvaltning
av fast egendom, att när som helst äska egendomens utbjudande
till försäljning, torde härmed avses allenast det fall, att tvångsförvaltningen
verkligen kommit till stånd — ej blott att den begärts. Har sådan förvaltning
begärts, men syssloman icke förordnats inom den i 178 § stadgade tid,
går utmätningen åtel’, utan rätt för borgenären att hindra detta genom att

150

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

begära ny auktion, även om yrkandet framställdes före utgången av nämnda
tid. Denna ordning har bibehållits även enligt förslaget. Emellertid har
det ansetts nödvändigt, att lagrummets lydelse något jämkas.

178 §.

I den nu gällande 169 § föreskrives, att borgenär, till gäldande av vars
fordran fäst egendom utbjudits å auktion, utan att försäljning kommit till
stånd, skall, om lian vill att egendomen ställes under tvångsförvaltning, göra
yrkande därom innan förrättningen avslutas. På sätt förut framhållits har
i förslaget detta stadgande ej bibehållits. Det har särskilt med hänsyn till
bestämmelsen om skyldighet för sökanden att vid anfordran förskjuta kostnaderna
för förfarandet ansetts kunna innebära en obillighet mot borgenären.
Enligt förevarande § har därför medgivits borgenären rådrum av en månad
i berörda avseende. Då tvångsförvaltning enligt förslaget kan anordnas utan
att auktion föregått, bör stadgandet om återgång av utmätning, för det fall
att syssloman icke kan förordnas, utsträckas till att gälla även sådana fall.
Tidsfristen torde här lämpligen kunna bestämmas till tre månader från det
tvångsförvaltning begärdes hos överexekutor.

När man medgiver borgenären att omedelbart påkalla tvångsförvaltning,
torde man, på sätt ovan i motiven till 86 § framhållits, ej kunna undgå
att taga hänsyn till den möjligheten, att under den tid förvaltningen pågår
räntor upplöpa, som icke täckas av fastighetens avkastning, och att detta
medför en fara för efterföljande inteckningshavare så till vida, att förmånsrätten
för sålunda upplöpande räntor icke är underkastad någon tidsbegränsning.
Så länge avkastningen förslår till gäldande av kostnaderna för förvaltningen
kan borgenären lugnt låta denna fortgå, kanske under en följd
av år, för att sedan, när konjunkturerna för fastighetens avyttrande förbättrats,
begära auktion och vid köpeskillingslikviden få ut sina räntor med förmånsrätt
för hela den tid det exekutiva förfarandet pågått och två år dessförinnan.
För att förhindra en sådan användning av tvångsförvaltningsinstitutet
föreslås, att överexekutor, då fastigheten stått under förvaltning
minst ett kalenderår och material således föreligger för att bedöma resultatet
av densamma, kan förordna om förvaltningens upphörande, såvida icke
någon del av borgenärens fordran kunnat gäldas med behållningen och
under förutsättning tillika, att genom redovisningen eller eljest det göres
sannolikt, att ej heller under det kalenderår, som närmast följer efter
det, redovisningen avser, skall uppkomma sådan behållning. Det fordras
således enligt förslaget blott att räntan eller någon del därav täckes, för
att förvaltningen skall kunna fortgå. Räcker ej behållningen ens härtill,
skall den upphöra. Dock förutsättes yrkande därom från annan borgenär
eller gäldenären eller anmälan av sysslomannen, som delgives borgenären,
varjämte denne bör lämnas tillfälle att få fastigheten såld på auktion.
Med dessa garantier synes borgenärens rätt vara tillräckligt tillgodosedd.
Skyldighet för förvaltaren att avgiva redovisning, då uppdraget avslutas, av

ÄNDRING I UTSÖKNINGSLAGEN.

151

någon anledning, som avses i förevarande §, har jämväl ansetts böra föreskrivas.

10 KAP.

210 §.

Liksom klagan över utmätning av fast egendom icke hindrar egendomens
försäljning, utgör enligt förslaget den omständigheten, att utmätningen överklagas,
icke hinder för egendomens ställande under tvångsförvaltning. Stadgande
härom har intagits i förevarande §.

Övergångsbestämmelserna.

I förslaget hava upptagits alternativa övergångsbestämmelser, avsedda att
tillämpas allt efter de omständigheter, under vilka förslaget kommer att
träda i kraft.

Sker detta under normala förhållanden, torde övergången till den nya
lagen böra ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skedde, då
1912 års lagstiftning trädde i kraft. Ett exekutivt förfarande, som före
ikraftträdandet av de nya bestämmelserna hunnit därhän, att utmätning eller
fastställande till betalning ägt rum, bör då fortgå enligt äldre lag.

Skulle åter förslaget framläggas under en tid, då förbud mot exekutiv
försäljning av fast egendom är gällande eller kan förväntas, måste man, för
att ej äventyra ändamålet med den nya lagstiftningen, medgiva varje utmätningsborgenär,
även den, som före nya lagens ikraftträdande vunnit utmätning
eller erhållit förordnande enligt 28 §, rättighet att erhålla tvångsförvaltning.
Jämväl bör i sådant fall överexekutor kunna meddela beslut
enligt 28 § av förslaget, ehuru ärendet anhängiggjorts innan nya lagen
trädde i kraft.

152

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

Förslagen till följdförfattningar till ändring i utsökningslagen.

För närvarande gäller enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom
(2 kap. <32 § och 3 kap. 20 §), att arrendator eller hyresgäst äger frånträda
legoavtalet, om innan tid för tillträde är inne fastigheten varder utmätt
eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, meddelats om fastighetens
försäljning. Därjämte har legotagaren rätt till ersättning för skada. Uppsägningen
skall verkställas inom viss. tid efter det legotagaren erhållit kunskap
om utmätningen eller förordnandet. Varder utmätningen upphävd eller
„ kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej därefter
uppsägning ske. Grunden till berörda uppsägningsrätt är att söka i den
osäkra ställning, vari legotagaren kommer, därigenom att fastigheten utbjudes
till försäljning å exekutiv auktion. Han riskerar nämligen, att hans rätt
enligt legoavtalet vid auktionen går förlorad. Med anledning av den nya
lagstiftningen uppkommer nu frågan, huruvida den sålunda stadgade uppsägningsrätten
fortfarande bör kunna göras gällande allenast på den grund
att utmätning skett eller beslut jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats. Därmed
föreligger nämligen ej ännu visshet, att fastigheten kommer att säljas
eller ens bliva utbjuden till försäljning å exekutiv auktion. Borgenären kan
ju likaväl komma att begära tvångsförvaltning, och det skulle därför kunna
tänkas att låta uppsägningsrätten inträda först då auktion utlystes. Häremot
kan emellertid anmärkas, att jämväl fastighetens ställande under tvångsförvaltning
synes kunna innebära en så avsevärd förändring i förhållandena,
att legotagaren, där han före tillträdet saknat kunskap därom, skäligen
bör äga uppsäga avtalet. I följd härav hava förevarande lagrum så ändrats,
att uppsägningsrätten inträder, oberoende av vilkendera exekutionsvägen
borgenären sedan väljer.

De övriga ovan nämnda författningsförslagen innebära huvudsakligen allenast
redaktionella jämkningar, föranledda av den nya lagstiftningen.

I bestämmelsen 6 § tredje stycket av lagen den 4 maj 1916 angående förbud
i vissa fall för bolag och’ förening att förvärva fäst egendom samt i
7 § andra stycket av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag har kommissionen
icke föreslagit någon jämkning. Det torde nämligen av lagrummens
nuvarande lydelse utan vidare följa, att tvångsförvaltning i de där avsedda
fallen icke kan ifrågakomma.

MORATORIEFÖRFATTNINGAR.

153

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i lagen den 18
september 1914 angående förordnande om anstånd med betalning av

gäld (moratorium),

och

Förslaget till förordning angående förbud mot exekutiv försäljning
av fast egendom och mot försäljning av pantsatt inteckning

samt

Förslaget till förordning angående anstånd med betalning av gäld

till utländsk borgenär.

Enligt lagen den 18 september 1914 äger, om i främmande europeisk stat
förordnats om anstånd med betalning av gäld eller Sverige befinner sig i
krig eller krigsfara, och det till följd därav prövas oundgängligen nödigt att
å tid, då riksdagen ej är samlad, här i riket utfärda sådant förordnande,
Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,
därom besluta. I visst fall må Konungen förordna om anstånd jämväl under
pågående riksdag, varjämte Konungen äger meddela de föreskrifter som i
följd av förordnande om anstånd må anses nödiga dels rörande inskränkningar
i borgenärs rätt att hos domstol, överexekutor och utmätningsman utsöka
sin fordran, att söka att gäldenärs egendom avträdes till konkurs samt
att i övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen,
dels ock rörande uppskov med försäljning av utmätt eller konkursbo
tillhörig egendom.

På sätt tidigare framhållits,1 bör enligt kommissionens åsikt allmänt betalningsanstånd
för gäld till inländska borgenärer för framtiden icke under
några omständigheter förekomma. Däremot kan det icke anses uteslutet, att
ett moratorium gent emot utländska borgenärer behöver tillgripas. Av denna
anledning har kommissionen icke föreslagit upphävande av berörda lag. Det
sista av de tre ovannämnda förslagen innehåller tillämpningsförfattning rörande
utlandsmoratorium, för vilken bestämmelserna i förordningen den 18
september 1914 om ytterligare anstånd för visst fall med betalning av gäld
i huvudsak tjänat såsom förebild.

Enligt kommissionens betänkande1 2 får man därjämte räkna med att vid
krig eller krigsfara nödgas utfärda förbud mot exekutiv försäljning av fast
egendom och mot försäljning, å auktion eller under hand, av pantsatta inteckningar.
Då emellertid Konungens enligt lagen den 18 september 1914 givna
bemyndigande att förordna om exekutivmoratorium, så som nyss sagts, är
beroende av att förordnande om anstånd meddelats, kan det exekutivmoratorium,
varå kommissionen nu syftar, ej grundas å berörda lag i dess nuvarande

1 Se ovan sid. 59.

2 Se ovan sid. 61.

154

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

lydelse. Förslag till ändring i lagen har därför utarbetats, innefattande bemyndigande
för Konungen att, oberoende av frågan om betalningsanstånd,
meddela förordnande i ämnet. Med hänsyn till att läget på fastighetsmarknaden
kan vara olika inom olika områden av landet, är förslaget så
avfattat, att det möjliggör moratoriets lokala begränsning, därest detta
skulle vara lämpligt.

Ett förslag till tillämpningsförfattning i sistberörda avseende är även uppgjort.
I fråga om pantsatta inteckningar avser förbudet dessas realisering genom
försäljning. Kommissionen har haft under övervägande frågan om straff för
sådana försäljningar, som ske under hand, men ansett sig böra avstå från
dylik bestämmelse med hänsyn till svårigheten att konstatera, huruvida överträdelse
av förbudet skett eller ej.

MORATORIEFÖRFATTNINGAR.

155

Utkastet till lag angående rätt för domstol att meddela
anstånd med betalning av gäld.

Anstånd med betalning av gäld, vilket meddelas genom lag eller av myndighet
(betalningsmoratorium) lärer svårligen kunna anses äga annan innebörd
än om detsamma beviljas av borgenären själv. Betalningsmoratorium
innebär således ej blott, att gäldenären befrias från att fullgöra en honom
åliggande betalningsskyldighet å utsatt dag, utan ock principiellt, att de
eivilrättsliga verkningar, som på grund av lagbud eller avtal eljest skolat
inträda till följd av att den bestämda dagen försuttits, icke inträda samt att
gäldens utkrävbarhet genom rättegång eller eljest tillsvidare är upphävd
Till sådana påföljder, som således för tillfället äro suspenderade, äro att
hänföra: borgenärens rätt att försälja pant vid utebliven betalning, rätt för
säljare att åtnjuta moraränta, då köpeskillingen ej i rätt tid erlägges, hyreseller
arrenderätts förverkande vid försummelse att betala lega, kapitalskulds
förfallande vid uraktlåten räntelikvid, försäkringsavtals upphörande, då premie
ej betalas m. m. samt — ur exekutionssynpunkt — möjligheten att hos
gäldenären tvångsuttaga gälden.

Från detta i vidsträckt bemärkelse civilrättsliga moratorium har man att
skilja det självständiga exekutionsmoratoriet, under vilket begrepp är att
hänföra anstånd enbart med gälds utsökande vid domstol eller genom exekutiv
myndighets medverkan, exempelvis anstånd med försäljning av utmätt
eller konkursbo tillhörig egendom, beviljat på den grund att egendomsvärdena
för tillfället äro sådana, att en realisation skulle medföra förlust e. d.

Den i Sverige i samband med världskrigets utbrott hösten 1914 tillkomna
moratorielagstiftningen kännetecknas dels av stadgande!! om ett
allmänt betalningsanstånd med därav beroende anstånd med exekution
av sådan gäld, för vilken betalningsanstånd åtnjöts, ävensom ett självständigt
exekutivmoratorium beträffande utmätt eller konkursbo tillhörig
fast egendom samt viss utmätt eller konkursbo tillhörig lös egendom, dels
ock av en därefter skeende successiv avveckling först av det civilrättsliga
moratoriet, som varade i omkring två månader från den 5 augusti 1914, och
sedermera av exekutivmoratoriet, vilket fullständigt upphörde först den 1
september 1915. Samtliga dessa slag av moratoriebestämmelser voro att

156

AVD. ir. KREDITVÄSEN M. M. : SPECIALMOTIV.

hänföra till s. k. generalmoratorium, d. v. s. en genom lag för gäldenärer i
allmänhet medgiven rätt att åtnjuta anstånd för visst slag av gäld, utan
att prövning i det särskilda fallet av den enskilde gäldenärens betalningsförmåga
eller andra inverkande faktorer fick äga rum.

Av skäl, som i det föregående framhållits, är det utkast angående betalningsmoratorium,
som kommissionen ansett sig för säkerhets skull böra utarbeta,
grundat på specialmoratorieprincipen, vilken åter innebär, att anståndet
göres beroende av särskild begäran från gäldenären med därav föranledd
prövning från myndighets sida av de föreliggande omständigheterna i
varje enskilt fall. Att en! dylik form för moratorium kan möta vissa tekniska
svårigheter vid genomförandet, torde visserligen vara uppenbart. Frånsett
en särskilt för Sveriges del framträdande svårighet att finna den ur alla
synpunkter lämpligaste myndigheten för prövning av väckt fråga om anstånd,
framträda sålunda farhågorna för brist på enhetlighet i avgörandet.
A andra sidan är fördelen av denna moratorieform jämförd med generalmoratoriet
uppenbar. Man synes härigenom nämligen mer än förhållandet
är vid generalmoratorium närma sig målet, att moratoriet icke kommer andra
till godo än dem, som verkligen äro i behov därav. För detta ändamål
måste emellertid så stränga villkor som lämpligen kan ske uppställas för
anståndets beviljande; och man kan ej nog starkt betona nödvändigheten
av att, om specialmoratoriet ej helt och hållet undgås, prövningen i de särskilda
fallen ej blir en formalitet, såsom endast alltför ofta torde ha inträffat
under det nu pågående kriget i länder, som haft specialmoratorium.
1 någon mån förstärkes verkan av de uppställda villkoren genom det avhållande
moment, som ligger i själva ansökningen såsom förutsättning för
betalningsanstånd.

Beträffande frågan om de myndigheter, åt vilka beviljandet av betalningsanstånd
bör anförtros, föreligger uppenbarligen valet mellan dömande och
exekutiv myndighet. Ett beslut om betalningsanstånd efter prövning i det
enskilda fallet synes emellertid till själva sin natur närmast vara en domstolsfråga.
Det förutsätter nämligen ett övervägande av eu å ena sidan förebragt
utredning, mot vilken invändningar från motsidan ingalunda äro uteslutna,
och torde fördenskull vara av den art, att dess meddelande icke lämpligen bör
anförtros åt exekutiv myndighet, som lätt kan frestas att slå in på den formella
och summariska procedur, man om möjligt vill undvika. Det synes därför
riktigast, att domstol — här naturligen allmän underrätt — erhåller dylik
befogenhet. Med hänsyn till behovet av jämförelsevis snabb behandling av
hithörande ärenden skulle emellertid ofta kunna för parterna uppstå skadligt
dröjsmål, om han å landet vore nödsakad att avvakta allmänt tingssammanträde,
innan han kunde få sin begäran om anstånd avgjord. Fördenskull
hava frågor rörande anstånd ansetts kunna av häradsrätt handläggas jämväl
å sammanträde med tremansnämnd enligt den vid 1918 års riksdag därom
antagna lagen. Sådana sammanträden kunna sannolikt tänkas på vissa håll
komma att äga rum ganska ofta, kanske till och med en gång i veckan.
Men då i det stora flertalet domsagor så täta sammanträden ej torde vara

M 0 It ATO RIEFÖRF ÄTTLING A It.

157

påkallade av antalet ordinarie ärenden, synes man ytterligare böra medgiva
anordnandet av extra ting med tremansnämnd uteslutande för handläggning
av moratoriefrågor.

Hittills har behandlats frågan om rätt myndighet i sådana fall, då det
gäller beviljande av egentligt betalningsanstånd. Såsom påföljd av att dylikt
anstånd meddelatsj utebliva jämväl de civilrättsliga verkningar, som
eljest skulle inträda vid försummad betalning, samt skapas hinder att under
anståndstiden hos domstol eller exekutiv myndighet utsöka gälden m. m.
Vill emellertid gäldenären åtnjuta anstånd enbart med någon särskild av de
sålunda antydda påföljderna, torde han i alla händelser lämpligen böra begära
betalningsanstånd. De myndigheter, som äro behöriga meddela sådant
anstånd, bliva därför jämväl i detta fall behöriga.

Från de nu angivna regler om anståndsforum sjmes emellertid undantag
böra göras så till vida, att, då talan om betalningsskyldighet redan är vid
underrätt anhängig, det bör tillkomma densamma, oavsett om den enligt vad
ovan sagts vore behörig eller icke, att i sammanhang''med huvudsakens
avgörande upptaga av gäldenären framställd begäran om anstånd med betalningsskyldighetens
fullgörande. Detta synes ligga i sakens natur och
torde icke närmare behöva motiveras. Det skulle kunna ifrågasättas, att utsträcka
detta undantag till det fall, att gälden vore under prövning i överinstans.
Uppenbarligen vore detta nödvändigt, om själva frågan om betalningsskyldigheten
skulle komma under bedömande i anledning av gäldenärens
ansökan om anstånd. Förslagets mening är emellertid icke, att så skall ske.
År allenast nämnda ansökning anhängig och ansökningen således icke framställts
i en pågående rättegång, kommer domstolens prövning endast att omfatta
de förhållanden — gäldenärens, borgenärens och den allmänna ekonomiska
verkan av anstånd — som hava betydelse för bifall eller avslag å ansökningen.
men däremot icke att innefatta ett avgörande av frågan, huruvida
betalningsskyldighet i förhållande till borgenären åligger gäldenären
eller icke. Avgörandet i anståndsfrågan medför således ej att res judicata
i avseende å betalningsskyldigheten föreligger och någon litispendens äger
ej rum. Men är detta riktigt, torde det vara tydligt, att starka lämplighetsskäl
tala för att anståndsfrågan alltid anhängiggöres vid underrätt. Endast
därigenom synes man kunna få säkerhet för en noggrann utredning och
tillräcklig kännedom om de förhållanden i det föreliggande speciella fallet,
varav avgörandet bör betingas och som bör kunna förebygga godtycklig eller
schablonmässig behandling. Ett förstab andsavgörande i överinstans skulle
också möjligen kunna framkalla olämpligt dröjsmål med avdömandet av den
ursprungliga gäldsprocessen. I själva verket röra anståndsärendet och gäldsprocessen
två olika ämnen, avgörandet i ena fallet prejudicierar ej avgörandet
i det andra och de sammanföras endast, då det påkallas av processuella
lämplighetsskäl, vilket är förhållandet, då gäldsprocessen är anhängig i underrätt.

Av vad ovan sagts angående betydelsen av utredningen vid underrätt följer,
att anståndsbegäran skall framställas hos vederbörande underdomstol även

158

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

i det fall, att gäldenären blivit hos överexekutor lagsökt på grund av gälden
ifråga.

I enlighet med förestående grundsatser är det ifrågavarande lagutkastet
uppgjort, vartill därjämte ansluter sig utkast till ändringar i lagen om
tremansting. Det kan härvid anmärkas, att utkastet, i motsats mot flertalet
av kommissionens lagförslag, icke är konstruerat så, att detsamma kan antagas
såsom latent under fredstid för att sedan sättas i kraft först vid krigsförhållandenas
inträde.

Rörande de särskilda §§ i utkastet är följande att anmärka.

1 §•

I fråga om sådan gäld, som ej är föremål för utsökning vid underrätt,
öppnas i förevarande § utväg för gäldenären att genom eu hänvändelse till
rätten erhålla anstånd med gäldens betalning. Gäldenären har för ändamålet
att uppgiva gäldens beskaffenhet med begäran om anstånd. Frågan om anstånd
är oberoende av, huruvida skulden är förfallen eller ej, dock att förfallotiden
uppenbarligen så till vida är av betydelse för frågan om anstånd,
som det kan bliva svårare att förebringa den utredning, som förutsattes för
anståndets beviljande, om en alltför lång tid kommer att förflyta till förtal
lodagen. Betalningsskyldigheten kan grunda sig å en tidigare dom —
nämligen dom i mål, däri begäran om anstånd ej framställts — eller å ett
lagsökningsutslag. Dock erfordras ingalunda, att gälden blivit så fastställd.
Tvärtom är stadgandet i främsta rummet avsett för det fall, att till grund
för gälden ligger blott ett avtal, t. ex. skuldförbindelse, köpeavtal e. d.

Enligt utkastet erfordras blott, att gälden skall till beloppet uppgivas.
Det förutsättes således ej, att gälden blir av sökanden erkänd. Uppenbarligen
kan ej en sådan fordran uppställas, om gäldenärens förpliktelse redan
är fastställd genom en förut meddelad dom, varigenom betalningsskyldighet
blivit gäldenären ålagd, men även i andra fall skulle det strida mot den
ståndpunkt i fråga om förhållandet mellan anståndsärendet och gäldsprocessen,
som förslaget intager. En annan sak är att en begäran om anstånd kan komma
att uppfattas såsom bevis för att gäldenären anser sig betalningsskyldig.

I likhet med 1914 års lagstiftning utesluter förevarande förslag från anstånd
sådan gäld, som uppkommit, då krigets verkningar redan inträtt. Huru
tidsbegränsningen skall bestämmas, måste tydligen avgöras efter föreliggande
omständigheter.

Utkastet stadgar, att ärende angående betalningsanstånd i de fall, då
gälden ej är föremål för prövning av underrätt, skall anhängiggöras i den
ort, där gäldenären har sitt forum person®. Det synes nämligen ligga
en viss vikt därpå, att en och samma myndighet handlägger alla ärenden
rörande anstånd för samma gäldenär. På sätt i o § föreskrives och här
ovan betonats, måste nämligen beslut om anstånd föregås av utredning
rörande behovet därav; och otvivelaktigt måste man anse ett för gäldenären
med avseende å viss gäld redan meddelat anståndsbeslut inverka på frågan
om behovet av anstånd för annan gäld.

MORATORIEFÖRFATTNINttAR.

159

Då det ofta torde vara av betydelse för gäldenären att snabbt erhålla beslut
om anstånd, bär det stadgats skyldighet för rätten att skyndsamt handlägga
anståndsärenden. Därjämte är det uttryckligen medgivet att ingiva
ansökningen om anstånd till domaren och, i stad, till särskild för ändamålet
utsedd ledamot av rätten. Under den tid, som åtgår innan ärendet av rätten
prövats, skall så anses, som vore anstånd beviljat, och skall, där anstånd beviljas.
tiden för ärendets behandling inräknas i anståndstiden.

2 §■

I sådana fall, då vid underrätt är mot gäldenären anhängig talan, som
leder till åläggandet av betalningsskyldighet för denne, bör enligt utkastet
denna domstol kunna bevilja anstånd med fullgörande av nämnda skyldighet.
Ej heller härvid är arten av det anspråk, som i målet riktats mot gäldenären,
av betydelse. Betalningsskyldigheten kan således grunda sig på avtal eller
annat rättsfaktum, allt naturligtvis under förutsättning att gälden ej är av
beskaffenhet, att enligt 4 § anstånd för densamma ej må beviljas. Vidare är
enligt utkastet frågan om anstånd oberoende av, huruvida den genom domen
ålagda prestationen skall fullgöras omedelbart eller först senare, dock med
enahanda förbehåll, som under 1 § framhållits i fråga om förfallotiden.

3 §•

De allmänna förutsättningarna för att begäran om anstånd skall bifallas
äro formulerade i första stycket av förevarande §. Såsom förut framhållits,
har det synts erforderligt att strängt begränsa rätten till anstånd. Först
och främst måste förutsättas, att det trångmål, vari gäldenären råkat,
är förorsakat av de genom kriget uppkomna förhållandena. Men vidare är
det tydligt, att allenast den, som kan hava någon utsikt att efter anståndstiden
kunna fullgöra betalningen eller utan olägenhet underkasta sig exekutionen,
bör åtnjuta anstånd. I dessa avseenden torde det icke vara omöjligt
för en gäldenär att exempelvis med vederbörande handelskammares eller köpmannaförenings
hjälp förebringa tillförlitlig utredning. Därjämte bör emellertid
fordras, att oskälig förlust icke genom anståndet åsamkas borgenären.

Prövningen huruvida gäldenären skall anses berättigad till anstånd eller
icke måste ske med hänsyn till omständigheterna, sådana de föreligga
vid den tid, då betalningsskyldigheten eljest skolat fullgöras. Uppenbarligen
följer härav, att ju mera avlägsen denna tidpunkt är, dess mindre tillförlitlig
måste den utredning i berörda avseende bliva, som sökanden kan prestera
vid den tid, då anståndet begäres. Framställningen torde därför i regel
icke kunna beviljas, då alltför stor tidsskillnad härutinnan råder. Detsamma
gäller naturligtvis även när utredningen eljest brister.

Av vad nu sagts följer, att enligt kommissionens uppfattning anstånd endast
undantagsvis torde böra beviljas.

Bland villkor, som på grund av stadgandet i andra stycket av förevarande
§ må uppställas för rätten att tillgodonjuta anstånd, kan utom det i texten

160

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

angivDa nämnas, att gäldenären icke under anståndstiden vidtager sådan åtgärd
med avseende å sina tillgångar, att borgenären därigenom lider skada (lösöreköp,
bedrägligt förfarande) eller ock att betalning av gäldenären erlägges
för viss annan gäld än den ifrågavarande.

4 §•

I förevarande § hava upptagits de undantag från moratoriet, som ansetts
lämpliga, varvid förslaget följt de föreskrifter, som vid avvecklingen av det
svenska generalmoratoriet hösten 1914 intogos i lagen den 4 september s. å.

5—6 § samt 8—12 §§.

Förevarande §§ äga sin motsvarighet i stadganden i moratorielagen av
den 4 september 1914. De i 5 och 6 §§ angivna verkningarna av betalningsanstånd
torde vara av beskaffenhet att inträda utan särskilt stadgande. Det
har emellertid synts lämpligt bibehålla redan befintliga föreskrifter därom.
Bestämmelsen i 7 § av nyssberörda lag, att vid försummad betalning pant
icke får av borgenären för egen räkning behållas, har med hänsyn till stadgandet
i 37 § av lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område ansetts icke böra upptagas i utkastet.

7 §•

Liksom preskriberad genfordran kan användas till kvittning mot huvudfordran,
under förutsättning att den ännu ej var preskriberad, då den kom
i gäldenärens hand eller huvudfordringen uppkom, har det synts böra medgivas,
att även fordran, för vilken anstånd äger rum, under motsvarande
villkor må användas för enahanda ändamål.

13 §.

Emedan beslut, varigenom anstånd beviljas, hänför sig till en belägenhet
i ekonomiskt avseende, vari gäldenären befinner sig vid den tidpunkt, då
betalningsskyldigheten skolat fullgöras, måste beslutet träda i kraft omedelbart
eller, där nämnda skyldighet ej skall fullgöras omedelbart, så snart den
inträder.

Emellertid innebär icke detta nödvändigt, att klagan över beslutet icke
bör tillåtas. Att avskära denna rätt kan icke utan tvingande skäl förordas.
Då det emellertid kan befaras, att rätt till fullföljd av talan mot underrätts
beslut, varigenom framställning om anstånd avslagits, skulle fresta till ohemul
klagan och det dessutom synes önskvärt att begränsa anståndets användning
över huvud, har kommissionen ansett, att klagan över dylika beslut
icke bör tillåtas. Vad nu sagts gäller ock i fråga om klagan över att
anstånd, som beviljats, ej omfattar så läng tid, som gäldenären yrkat.
I detta fall tillkommer ytterligare det skäl för den angivna ståndpunkten,
att anståndet ofta vore helt onyttigt. Beträffande därefter borgenärens
rätt att klaga över beviljat anstånd, bör, om anstånd meddelats för

MORATORIEFÖRFATTNINGAR.

161

t. ex. tre månader, och klagan genom besvär är för borgenären tillåten samt
den allmänna besvärstiden av tjugu dagar kommer till användning, beslut i
anledning av besvären kunna av hovrätten meddelas i så god tid, att ändringssökandet
icke varder för borgenären onyttigt. K lagorätten torde därför
i dessa fall ej böra uteslutas. En förutsättning härför är emellertid, att i
hovrätten besvären skyndsamt handläggas. Dylika mål böra lämpligen erhålla
förtursrätt. Yad nu är sagt äger sin giltighet även i det fall att fråga
om anstånd väckes i den ordning, varom i 1 § sägs.

Grundsatsen att möjligheten till anstånd bör inskränkas har medfört, att
ej mer än en besvärsinstans ansetts böra medgivas. Har således underrätt
meddelat beslut om anstånd, får klagan enligt förslaget ej fullföljas längre
än till hovrätt.

14 §.

Det ligger i sakens natur, att om ansökan om anstånd för viss gäld av- ''
slagits, ny ansökan rörande samma gäld icke får göras. Eljest skulle
alltför lätt lagen kunna missbrukas på det sätt, att en gäldenär, som fått
sin ansökan avslagen, omedelbart ånyo framställde begäran om anstånd och
därigenom komme i åtnjutande av det i 1 § stadgade provisoriska anståndet.

11—181727. II.

162

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: SPECIALMOTIV.

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 1, 5 och 7 §§ i lagen
den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden.

På sätt i det föregående framhållits1 har kommissionen ansett, att ärenden
angående specialmoratorium jämlikt den lag i ämnet, vartill kommissionen uppgjort
utkast, böra kunna å landet handläggas å sammanträden med tremansnämnd.
Nu förevarande utkast avser de härför erforderliga ändringarna i den vid
1918 års riksdag antagna lagen om tremansting. Enligt utkastet kan i vissa
fall även extra ting, d. v. s. sammanträden å andra tider än Konungen jämligt
7 § i berörda lag bestämt, för ändamålet utsättas. För det fäll att
Konungen förordnat, att sammanträden med tremansnämnd skola hållas å
annan ort än tingsstället, böra extra sammanträden för moratorieärenden,
där sådana förekomma, kunna hållas å samma ort, ehuru å de tider, som av
domaren utsättas. I enlighet med vad nu sagts är utkastet uppgjort.

Liksom utkastet till lag angående rätt för domstol att meddela anstånd
med betalning av gäld är förevarande utkast icke avsett att redan vid krigsutbrott
föreligga i antaget skick.

1 Se ovan sid. 156.

163

BILAGOR

Bilaga II A.

Några grunddrag av krigets inoratorielagstiftning och Sveriges

lärdomar härav.

Av professor Albert Köersner.

När man före kriget i dagligt tal nämnde ordet moratorium, förstod
man därmed vanligen ett af borgenärer till en nödställd gäldenär frivilligt
lämnadt anstånd eller åtminstone ett anstånd, som af vissa borgenärer
frivilligt lämnats, men hvilket därefter i följd af andra borgenärers vägran
genomförts med vederbörande myndighets medverkan. Endast för ett fåtal
personer var det kändt, att rättsvetenskapen vanligen hade en annan mening
med begreppet moratorium, och att äfven lagstiftningen med detta begrepp egent?
ligen afsåg något helt annat. I teknisk och egentlig bemärkelse förstod man
nämligen vanligen med moratorium ett af statsmyndighet oberoende af borge?
närers medverkan under vissa extraordinära omständigheter lämnadt anstånd till
en gäldenär eller en grupp af gäldenärer eller samtliga gäldenärer i ett land.

Ett djupare inträngande i den materia, som moratoriespörsmålet berör,
ger emellertid vid handen, att moratoriebegreppet med skäl bör gifvas en
afsevärdt vidare innebörd än den nu angifna. Innan man tager ståndpunkt här?
utinnan, är det lämpligt att söka göra klart för sig, hvilka syftemål man velat
ernå med de lagstiftningsåtgärder, om hvilka här är fråga. Därvid har man tidi?
gare utgått ifrån, att det endast gällde att visa nödställda gäldenärer hänsyn,
i det att extraordinära förhållanden skulle påkalla en alldeles särskild miss?
kund med gäldenärers oförskyldt iråkade svåra belägenhet. För vissa fall
har onekligen denna synpunkt sitt berättigande. Äfven då det gäller fullgö?
randet af en betalningsskyldighet, kunna nämligen omständigheterna tänkas
blifva sådana, att befrielse eller lättnad på grund af force majeure bör före?
komma. En dylik hänsyn är det nog, som t. ex. ligger till grund för viss
lagstiftning angående beviljande af anstånd på grund af kriget med betalning
af skuld till enstaka gäldenär efter särskild pröfning af vederbörande myn?
dighet, dock mot skyldighet att betala ränta å skulden. Likaså är krigsdelta?

164

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

gares rätt att åtnjuta vissa lättnader motiverad af samma skäl. Och slutligen
är den i vissa land förekommande rätten för gäldenär att påkalla affärsupp#
sikt, administration eller tvångsackord förestafvad af benägenheten att till#
varataga ett dylikt gäldenärsintresse.

1 regel är det dock helt andra intressen, som i själfva verket äro de
afgörande. Hit hör borgenärens intresse att erhålla större möjlighet till lik#
vid från gäldenären, om denne beviljas ett skäligt anstånd. Detta intresse till#
godoses därigenom, att vederbörande myndighet äfven i strid mot enstaka
fordringsägares protester besluter anstånd, såsom fallet kan vara vid s. k.
tvångsförhandling utom konkurs eller beträffande tvångsackord inom konkurs,
hvilket ju äfven kan innefatta viss tids anstånd med fullgörandet af gälde#
närens förpliktelse. Ett annat borgenärsintresse är det anstånd, som stundom
beviljas borgenärer i fråga om vissa åtgärder för bevakandet af fordringar, t. ex.
förpliktelsen att iakttaga lagstadgade frister eller att ombesörja uppvis#
nings- eller proteståtgärder ifråga om växlar och dylikt. Likaså kan visst an#
stånd för fordringsägare, som äro krigsdeltagare, förekomma beträffande full#
görande af för fordrings bevarande stadgade prestationer såsom bevakande
af talan vid exekutiv auktion, konkursbevakning, etc. De moratorieåtgärder,
som i dylika fall föreskrifvas, medföra nog ofta samtidigt anstånd för gäldenären
med dennes betalningsskyldighet, men det kan mycket väl tänkas, att åt#
gärderna i själfva verket lända gäldenären till nackdel. Detta är t. ex. fallet
vid förlängning af tiden för växelprotest, hvarigenom ansvaret för förmännen
å växeln förlänges äfven mot deras vilja.

I det stora flertalet fall är det emellertid hvarken gäldenärernas eller borgenä#
rernas behof, som man ytterst velat tillgodose genom föreskrifter om anstånd med
fullgörande af förpliktelser. Det är nämligen själfva samhällets intresse, som man
egentligen önskar tillvarataga. I detta hänseende kan man erinra om hurusom
det för samhället som sådant är ett intresse, att en gäldenär icke för tillfreds#
ställande af en borgenärs rättigheter får alldeles utarmas, om han därmed
förhindras från samhällsnyttig existens, så att han slutligen till och med kom#
mer att ligga det allmänna direkt till last. Denna synpunkt ligger bl. a. till
grund för förbudet mot bysättning samt för reglerna angående undantag af
viss egendom från utmätning, men denna hänsyn spelar äfven en roll, då det
gäller att afväga lämpliga föreskrifter på exekutivprocessens och konkurs#
rättens område, liksom äfven synpunkten är af betydelse för tvångsförhand#
lings- och ackordsinstituten. Vid särskilda kristillfällen, såsom krig, jordbäf#
ningar, öfversvämningar och dylika olyckshändelser har man emellertid att
alldeles särskildt beakta, att kreditförhållandena inom samhället icke få sam#
manstörta eller ens alltför våldsamt rubbas, och det är särskildt detta statens
intresse, som man trott sig vara tvungen att tillgodose genom en mer eller mindre
vidlyftig moratorielagstiftning. Men äfven andra mera direkta statsintressen har
man särskildt vid krig ansett sig kunna vinna genom föreskrifter om anstånd

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 165

med eller till och med förbud för betalning af gäld. Hit hör den särskildt
under världskriget utvecklade lagstiftningen om förbud för betalning till fienden.
Denna lagstiftning är till och med att hänföra till ett verkligt tvångsmorato#
rium, som måste genomföras alldeles oberoende af om den leder till fördel
eller nackdel för vederbörande borgenärer eller gäldenärer.

Naturligtvis förhåller det sig så, att en lagstiftning, som på ett eller annat
sätt rubbar skyldigheten för gäldenärer eller borgenärer att i laga ordning full?
göra sina förpliktelser, är ägnad att i afsevärd grad åstadkomma rubbningar
i affärslifvet. Att en borgenär af lagen förhindras att komma i åtnjutande af
de rättigheter, som han påräknat, innebär gifvetvis för honom ofta afsevärda
svårigheter, och en gäldenärs befrielse från hans skyldigheter, låt vara blott
för en viss tid, kan lätt vara ägnad att förslappa affärsmoralen och äfven i
öfrigt medföra olägenheter. Därför har det också vid alla de tillfällen, då det
ifrågakommit att införa särskildt det allmänna moratoriet, förekommit en liflig
diskussion för och emot ett dylikt moratorium. På samma gång har det emel#
lertid varit så, att man utgått ifrån, att moratoriet vore det enda medel, som
man hade att tillgripa, då en extraordinär situation inträder. Så sent som den
15 juni 1914 skrefvo sålunda fullmäktige i Sveriges Riksbank till Kungl. Maj:t
med anhållan om utarbetande af lagförslag, som skulle bereda Kungl. Maj:t
möjlighet att vid förefallande behof förordna om anstånd med betalning af
gäld här i landet (moratorium). Om någon annan utväg att uppnå de syften,
om hvilka här är fråga, var ej alls tal. Om man frånser Tyskland, vill det
också synas, som om man ej heller i andra länder före kriget haft uppe fräs
gan om lösande af de med moratorieproblemet sammanhörande spörsmål på
annan väg än genom moratoriet. Emellertid har erfarenheten under världs#
kriget visat, att det i själfva verket är en primitiv ståndpunkt att söka hjälpa
sig ur de af ett krig eller annan kris uppkomna ekonomiska svårigheterna
endast genom ett allmänt betalningsanstånd. Vida mera komplicerade och ingå#
ende åtgärder erfordras. Det allmänna moratoriet kan åtminstone till stor del
ersättas af fullständiga och omfattande ekonomiska mobiliseringsåtgärder, åtgär#
der, som sätta statens penninge- och bankväsen i tillfälle att fungera äfven under
mycket extraordinära tider. Visserligen är det möjligt, att i hvarje fall utom#
ordentliga moratorielagar icke kunna undvikas, men de kunna begränsas till
vissa särskilda områden, för hvilka antingen samhällsintresset, borgenärsintresset
eller gäldenärsintresset kunna anses kräfva alldeles speciella anståndsanord#
ningar. För öfrigt kan man ur världskrigets erfarenheter hämta den lärdomen,
att vissa bestämmelser, som lämna en gäldenär anstånd direkt eller indirekt
med hans förpliktelser, böra finnas äfven i den så att säga normala lagstift#
ningen, och att således moratorieföreskrifter icke äro att hänföra allenast till
extraordinär lagstiftning för utomordentliga tillfällen. Tvärtom har det visat
sig, att bland de lagstiftningsåtgärder, som krigssituationen framkallat, ett
flertal åsyftat att bättra eller utfylla vissa delar af den normala lagstiftningens

166

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: DILAGOR.

moratorieföreskrifter, i den mån desamma icke varit tillräckligt långt gående
eller eljest motsvarande tidens kraf.

Man finner sålunda, att man med moratorium kan förstå hvarje af myn#
dighet lämnadt anstånd med fullgörande af en förpliktelse, vare sig under nor#
mala förhållanden eller under af exceptionella omständigheter föranledd kris#
tid, och detta vare sig anståndet afser gäldenär eller borgenär.

N . o • • o

Man kan skilja pa olika slag af moratorium. Man talar sålunda om
generalmoratorium eller ett moratorium, lämnadt alla eller åtminstone vissa
grupper af gäldenärer i ett land med fullgörande af deras förpliktelser i ett
eller annat afseende. Detta generalmoratorium kan antingen vara ett mer
eller mindre allmänt generalmoratorium eller också ett mera särskild general*
moratorium, begränsad! vare sig till vissa områden af förpliktelser eller på
annat sätt. Bland dessa särskilda generalmoratorier märkas t. ex. det s. k.
exekutivmoratorium, fastighetsmoratorium, utlandsmoratorium, växelmorato#
rium, fristmor atorium, börsmoratorium, moratorium beträffande kuponger, obli#
gationer och försäkringsaftal, moratorium för uppsägning af skuld, moratorium
för krigsdeltagare, moratorium för härjade provinser, moratorium beträffande
betalning af skuld till fienden etc.

Till åtskillnad från generalmoratorium talar man om specialmor atorium,
då anstånd beviljas en enstaka gäldenär. Ett sådant specialmoratorium kan an#
tingen vara ett mera individuellt specialmoratorium, då anstånd beviljas en
gäldenär för hans förpliktelser i förhållande till en viss borgenär, eller
ett mera allmänt specialmoratorium, då anstånd beviljas en viss borgenär
i förhållande till samtliga hans fordringsägare eller åtminstone i förhållande
till ett flertal fordringsägare.

Från en annan synpunkt skiljer man mellan olika slag af moratorier ge#
nom att uppdraga en gräns mellan gäldenärsmoratorium och bor genär smörato*
rium, allt eftersom anståndet afser en borgenärs eller en gäldenärs förpliktelser.
Vidare kan man skilja på frivilligt moratorium, som icke behöfver begagnas,
om vederbörande icke önskar komma i åtnjutande af detsamma, och tvångs#
moratorium, som innefattar ett anstånd, som man måste begagna sig af. Slut#
ligen kan man skilja mellan civilmor atorium, som stadgar ett anstånd
med en civilrättslig förpliktelse, och rättegångs- eller exekutiv-moratorium,
där anstånd beviljas med eller förbud meddelas för rättegångs anhängiggöran#
de eller exekutiva åtgärders vidtagande. Ännu åtskilliga nyanser inom mora#
toriebegreppet skulle kunna påvisas, men de nu anförda termerna torde vara
tillräckliga, för att man skall hafva till hands några begrepp, hvilkas användande
kan tjäna till en klarare öfversikt öfver den efterföljande framställningen. Natur#
ligtvis gäller om den nyss angifna terminologien som om alla begreppsbe#
stämningar, att densamma är mer eller mindre godtycklig, hvarför man måste
vara beredd på att i litteraturen återfinna åtskilliga af de nu anförda termerna,
tagna i en annan betydelse än den här angifna.

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

167

En öfversikt af några af de viktigaste lagstiftningsåtgärderna under kris
get i en del länder skall bekräfta hvad jag här ofvan anfört. De dagar, som
närmast föregingo själfva krigsutbrottet, liksom den närmaste tiden därefter
karaktäriseras af en fullkomlig villervalla på det ekonomiska området. Nästan
öfver allt skedde en fullkomlig rusning till bankerna för uttagande af medel,
särskildt för att åtkomma guld. Sålunda uttogs under den 29 juli till och med
den 1 augusti 1914 hos Sveriges Riksbank Kr. 2.667.175: — i guld, hvarför riks#
banksfullmäktige i skrifvelse till riksdagens bankoutskott meddelade, att de med
hänsyn till den ovanliga situationen funnit en omedelbar suspension tills vi#
dåre af sedlars inlösen med guld nödvändig. Bankoutskottet godkände åtgär#
den och anmälde för riksdagen hvad som förekommit. Det uppkomna nöd#
tillståndet tvingade sålunda att handla i rak strid mot den ovillkorliga före#
skriften i regeringsformens § 72, att sedlar skola vid anfordran inlösas med
guld, hvilken föreskrift icke kunde förändras annat än i de tidskräfvande for#
merna för grundlags ändring. De enskilda bankerna i Sverige stängdes från
och med måndagen den 3 augusti 1914 och öppnades ej förrän den 6 augusti,
då moratorielagen af den 5 augusti 1914 hunnit promulgeras.

I England begagnade sig regeringen af en densamma tillkommande rätt
att förordna om s. k. bankholidays, offentliga helgdagar, på hvilka banker,
butiker, fabriker, tull- och uppbördskontor skola hållas stängda, och hvilka
dagar växelbetalningar ej få äga rum. Redan tidigare var i lag föreskrifvet,
att första måndagen i augusti månad är en dylik bankholiday. För att vinna
någon tid för andra åtgärders vidtagande och på samma gång stoppa den
rusning till bankerna, som ägde rum, förordnade nu den engelska regeringen,
att äfven de följande dagarna, den 4, 5 och 6 augusti, skulle vara bank#
holidays.,

I det stora flertalet länder ansåg man sig emellertid tvungen att den
sista juli 1914 eller någon af de första dagarna i augusti förordna om ett
mer eller mindre vidsträckt generalmoratorium. Endast Tyskland, till hvilket
land jag återkommer i det följande, äfvensom Spanien, utgjorde härifrån undan#
tag. Ej heller i Amerikas Förenta Stater förekom någon moratorielag, ehuru
enligt lämnade uppgifter faktisk betalningsinställelse under den första tiden
allmänt ägde rum därstädes. För Danmark stadgades nästan omedelbart ett
bankmoratorium, men eljest följde detta land liksom också Holland Tysklands
exempel därutinnan, att något allmänt generalmoratorium icke förekom där#
städes. I öfrigt skapades i allmänhet på ett tämligen planlöst och oöfverlagdt
sätt moratorielagar i de flesta land. I Frankrike började man med en kopia
af en moratorielag från 1870—71 års krig angående växlar och andra »valeurs
négociables», hvilken lag emellertid redan den första augusti högst väsentligen
utvidgades. I England, där kreditväsendets sammanstörtande särskildt fram#
trädde på växelmarknaden, började man med en författning af den 2 augusti
1914, som likaledes afsåg växlar, men denna författning utsträcktes redan

168

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

den 6 augusti till ett allmänt moratorium. I Österrike och Ungern utkommo
redan den 31 juli 1914 mycket vidt gående moratorieförfattningar. I Norge
proklamerades ett provisoriskt allmänt generalmoratorium den 4 augusti och
i Sverige erhöll man den 5 augusti den första moratorieförfattningen, hvilken,
föga förberedd som den var, i väsentliga delar på några fa timmar i lagut?
skottet erhöll en högst afsevärd förbättring i förhållande till det aflämnade
förslaget.

De första moratorieförfattningarna buro nästan alla spår af att vara hast?
verk, som i allmänhet voro föga öfvervägda och hvilkas ändamål hufvudsak?
ligen var att hämma den första häftiga attacken på bankerna samt att skaffa
vissa frister beträffande uppvisande af växlar och andra dylika åtgärder, för
hvilkas företagande hinder mötte med hänsyn till krigssituationen eller andra
extraordinära omständigheter.

Dessa första moratorielagar hade för öfrigt i regel karaktären af ett alls
mänt generalmoratorium. Vanligen var dock detta moratorium så till vida in?
skränkt, att det endast gällde pennifiggäld, uppkommen före kriget, hvarvid
olika dagar voro afgörande i olika lagar. Förbindelser, som ingingos efter
krigets början, inbegrepos helt naturligt icke i moratoriet. Vidare gällde åtmin?
stone i åtskilliga land redan från början undantag för gäld till det allmänna,
såsom skatter och offentliga afgifter. Staten kunde naturligtvis icke afvara
sina inkomster, om statsmaskineriet skulle uppehållas. Mycket snart fann man
emellertid, att det var en nödvändighet att noggrannare reglera moratorielag?
stiftningen, särskilt i den riktningen, att flera undantag från det allmänna
bétalningsanståndet måste stadgas. Äfven mera halfofficiella institutioner, hvilka
hade att tillgodose nödiga intressen, kunde icke vara i afsaknad af sina in?
komster. Därför undantogos från moratoriet bland annat afgifter för vatten,
gas, elektricitet samt afgifter till sjukkassor och understödsföreningar. Äfven
fordringar, utan hvilkas utbekommande statsborgarne skulle sakna medel för sina
dagliga löpande utgifter, måste frigifvas. Af denna anledning undantogos
också lönefordringar samt fordringar på underhåll och pensioner. Likaså
måste man tillgodose dem, som för sin utkomst voro beroende på inkomster
af kapital. Därför frigåfvos åtminstone i ett flertal land arrendeafgifter, hyror
och räntor. I Frankrike bibehölls dock moratorium i ganska stor utsträckning
för hyror och arrende, och hyreslagstiftningen blef i åtskilliga länder föremål
för särskild reglering ur mera sociala synpunkter. Men äfven fordringar på
kapital måste i viss mån blifva utkräfbara för att tillgodose behofvet af rörel?
sekapital för handtverk och industri, och på grund häraf lättades mycket
snart det bankerna beviljade moratoriet högst väsentligt, ehuru olika i olika
länder. Men dessutom stadgades i olika omfattning och af olika skäl undan?
tag från moratoriet i andra afseenden såsom för försäkringsafgifter och för?
säkringssummor, skadestånd, böter och viten, amorteringar på hypotekslån,
skulder till Röda Korset och andra dylika fordringsägare samt för statens och

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

169

kommuners betalningsskyldighet till enskilda m. in. Slutligen inskränktes mos
ratoriet vid ömsesidiga aftal, hvarjämte förekommo i vissa lagstiftningar rätt
till öfverföring af medel från ett bankkonto till ett annat samt rätt till kvitt#
ning med fordringar, som eljest skulle höra under moratoriet. 1 England stad#
gades undantag för alla fordringar, som icke öfverstego 5 pounds sterling, samt
för fordringar för sjöfrakt, och en senare författning undantog därstädes äfven
fordringar hos detaljhandlare samt dem tillkommande fordringar. I Frankrike
infördes efter hand en begränsning i det allmänna moratoriet, bestående däri,
att borgenärer tillerkändes rätt att styrka, att gäldenär kunde betala vissa
skulder, och å andra sidan gafs moratoriet för vissa fall den formen, att gäl#
denär, som ville begagna sig af detsamma, måste göra särskild anmälan härom
samt till och med styrka sin insolvens.

Innebörden af det allmänna generalmoratoriet uttryckes olika i olika lag#
stiftningar, men såsom regel torde man kunna fastslå, att meningen varit,
att det i lag beviljade anståndet med fullgörandet af en viss förpliktelse skall
hafva samma innebörd, som om en borgenär frivilligt lämnat ett anstånd till
en gäldenär. Såväl engelsk som viss fransk lagstiftning betonar också uttryck#
ligen, att det skall ligga i gäldenärens fria skön att begagna sig af moratoriet
eller icke. I fransk rätt infördes till och med en bestämmelse, att gäldenären
berättigades att befria sig från sin betalningsskyldighet genom deposition i
den franska banken, något som lär hafva skett i rätt stor utsträckning. Dess#
utom stadgas förpliktelse för borgenär att underrätta om innehafvet af
fordringsbevis, vid äfventyr att han går miste om den extra ränta, som på
sätt nedan omförmäles i visst fall föreskrifves som eu viss kompensation för moras
toriet. Då det af lagen föreskrifna anståndet skulle vara likställdt med ett af
borgenärer beviljadt frivilligt anstånd, följer häraf, att den omständigheten, att
en gäldenär begagnade sig af moratoriet, icke fick för honom medföra några
s. k. morapåföljder eller påföljder för dröjsmål med betalningen. Dock har
härifrån i allmänhet föreskrifvits ett undantag. Det har nämligen ansetts billigt,
att gäldenären, då han åtnjöte’anstånd med kapitalets betalning, i stället skulle
vara pliktig att betala ränta, äfven om icke skulden vore räntebärande, och
man har till och med i vissa fall föreskrifvit, att vid räntebärande fordringar
räntan under anståndstiden skall utgå efter högre procent än den i förbin#
delsen stipulerade. I Frankrike stadgades sålunda, att check, som ej löstes
af bank på grund af moratoriet, skulle förses med anteckning därom, hvar#
efter checken skulle löpa med 3 procent ränta. Genom detta stadgande samt
genom en föreskrift, att det belopp, hvarå checken löd, genom anteckning
hos banken skulle undandragas kontoinnehafvarens disposition, sökte man
gifva en dylik, moratorium underkastad check ett större värde, så att den#
samma fortfarande kunde användas som ett slags omloppsmedel. I viss
mån bilda dessa åtgärder en öfvergång från generalmoratoriet till special#
moratoriet.

170

AVD. IT. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

I vissa moratorielagar har anståndet formulerats på det sätt, att förfallo#
dagen för fordringen framflyttats. När man användt denna formulering, följer
däraf, att några föreskrifter om ränta icke behöfva förekomma beträffande
andra fordringar än sådana, som dittills varit räntefria. Denna formule#
ring af moratoriet, hvilken användts bland annat i Norge och beträffande de
tyska utlandsmoratorierna för växlar, medför dock vissa olägenheter. Å ena
sidan finna sig gäldenärerna böra mera allmänt begagna sig af moratoriet, enär
de icke anse sig hafva anledning att betala, förrän fordringen är förfallen.
A andra sidan möjliggör formuleringen för borgenärer att vägra mottaga
betalning före den nya förfallodagen, så att de sättas i tillfälle att draga
fördel af en särskildt hög räntestipulation eller att komma i åtnjutande af den
särskild! höga tilläggsränta, som kan hafva blifvit stadgad i samband med
moratoriet. Där moratoriet formulerats- såsom uppskof med förfallodagen, har
det också senare kompletterats med en bestämmelse om rätt för gäldenären
att betala tidigare. Där moratorielagen erhållit den formuleringen, att anstånd
med gälds betalning beviljas till viss dag, utan att förfallodagen uppskjutes,
och utan att några föreskrifter lämnas om, att ränta skall utgå under anstånds#
tiden, hvilken formulering användes i den svenska lagen af den 5 augusti
1914, har anståndsföreskriften karaktären af en verklig inskränkning af borge#
närens rätt, hvilken påminner om gamla tiders moratorieföreskrifter med be#
frielse från vissa års förfallna räntor eller till och med från en del af kapita#
let. I vissa fall har moratoriet formulerats såsom ett förbud för rättegång eller
exekution å fordran under en viss tid (rättegångsmoratorium eller exe#
kutivmoratorium i vidsträckt bemärkelse). En dylik föreskrift lärer till sin
innebörd vara att betrakta som ett anstånd med fordringen och hindrar ej
gäldenären att frivilligt betala gälden.

Det allmänna generalmoratoriet blef mycket snart, ehuru på olika tider
och i olika omfattning, föremål för afveckling. I hvad mån sådan afveckling
kunde äga rum var naturligtvis beroende på de ekonomiska förhållandena i
vederbörande land, men sammanhängde framför allt med de åtgärder,
som befunnos kunna företagas i den ekonomiska krigsberedskapens intresse
och till ersättandet af själfva det allmänna generalmoratoriet. I England
vidtogos i detta hänseende en mångfald åtgärder af olika slag med på#
följd, att det allmänna generalmoratoriet inom några månader var i detta
land fullständigt afveckladt. Likasom moratoriet var en nyhet för England, så
insåg man också därstädes mycket snart, att det allmänna generalmoratoriet
icke var den utväg, som öfver hufvud taget hjälpte, och som var lämplig att
äfven under krigstider upprätthålla detta lands stolta kreditbyggnad. Äfven i
öfriga land, om man undantager Balkanstaterna och därmed jämförliga land,
har det allmänna generalmoratoriet mer eller mindre fullständigt afvecklats,
vanligtvis successivt och naturligtvis på olika sätt i olika land. Att märka är
emellertid, att jämsides med denna afveckling af det allmänna generalmoratoriet

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 171

i ett flertal land införts institutet specialmoratorium, äfven där detta institut
förut varit okändt. I Sverige blef det allmänna generalmoratoriet tämligen snart
afveckladt och detta utan att lämna rum för ens specialmoratorium. Huruvida
Sverige i händelse af ånyo inträffande krigsfara eller däremot svarande situa*
tion kan undvara ett generalmoratorium är ovisst, om ock goda förhoppningar
därför finnas. Genom numera vidtagna ändringar i regeringsformen och afl*
männa lagen har möjligheten att suspendera riksbankens skyldighet att inlösa
sedlar blifvit reglerad, och likaså har riksbanken erhållit befogenhet till ett
exceptionellt vidgande af sedelutgifningsrätten utan att normal täckning bes
höfver förekomma. Genom inrättande af »Aktiebolaget lånekassan af 1914» har
möjlighet beredts att tillgodose det mera exceptionella lånebehofvet och det
är att antaga, att på förslag af Krigsberedskapskommissionen flera uppslag i
olika riktningar skola gifvas för en ökad krigsberedskap. Emellertid bör man
ju vara beredd på att, om så fordras, åtminstone för en kortare tid tillgripa
det allmänna generalmoratoriet. Härvid torde lagen af den 4 september 1914
i stort sedt kunna allt fortfarande tjäna som mönster. Dock kräfvas antags
ligen en del modifikationer. Sålunda torde själfva innebörden af moratoriet
böra mera direkt angifvas, så att det direkt utsäges, att moratoriet har
samma innebörd, som ett af borgenär frivilligt lämnadt anstånd. Införes en
dylik bestämmelse, skola de i lagen förekommande föreskrifterna, att gäldes
när, som begagnar sig af anståndet, ej må underkastas påföljder af dröjsmål,
icke vara erforderliga. Om dylika föreskrifter emellertid skola behållas, torde
man böra undersöka, huruvida desamma äro uttömmande, något hvarom jag
icke är öfvertygad. Bestämmelsen i § 7, att under viss förutsättning pant icke
får af borgenären för egen räkning behållas, skall i hvarje fall utgå med hän*
syn till § 37 af lagen om aftal och andra rättshandlingar på förmögenhets*
rättens område den 11 juni 1915. Det torde böra tagas under öfvervägande,
huruvida icke i lagen bör införas föreskrift därom, att fordran hos bank, som
i och för sig är underkastad moratorium, får på det sättet utkräfvas, att den*
samma kan öfverföras till annat konto hos samma bank. Vidare torde erfordras
bestämmelser om kvittnings tillåtande.

Vid sidan af det allmänna moratoriet har man att räkna med särskilda
generalnioratorier, afseende vissa slags fordringar eller på annat sätt begrän*
sade. Dessa särskilda generalmoratorier kunna hafva en ganska stor omfattning
och lära nog icke kunna undvikas äfven i länder med god normal lagstiftning
och med en fullt genomförd kreditmobilisering. Naturligtvis ställer sig emeller*
tid behofvet af dylika särskilda generalmoratorier mycket olika för olika land.
Det är emellertid att märka, att till och med Tyskland, som kunnat undvika
allmänt generalmoratorium, haft synnerligen betydelsefulla och ingripande
begränsade generalmoratorier.

I viss mån är det svårt att skilja på inskränkningar i det allmänna general*
moratoriet och på dylika speciella generalmoratorier. Redan i det föregående

172

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

hafva också omnämnts vissa fordringsgrupper, hvilka upptagits som särskilda
undantag från generalmoratoriet, men hvilka äfven kunna, om man så vill, om?
nämnas som särskilda grupper af speciella generalmoratorier. Hit höra t. ex.
de i åtskilliga land förekommande särskilda föreskrifterna angående bank?
fordringar, hyror och arrenden. Men härutöfver förekommer ett stort antal
speciella föreskrifter af olika slag.

Härvid har man till en början att beakta det s. k. exekutivmoratoriet i
egentlig bemärkelse. Äfven om man vill tillåta rättegång och utmätning för
fordringar, kan man ur kreditlifvets synpunkt dock finna det riskabelt att
under kristider, då spekulanter till normala priser med bestämdhet kunna
antagas uteblifva, tillåta försäljning af egendom å exekutiv auktion eller af
panter, åtminstone utan speciella garantier. I Sverige hade vi sålunda till en
början förbud för exekutiv försäljning af praktiskt taget all egendom, lös som
fast, samt för realisation af lös pant. Detta förbud afvecklades efter hand, så
att först annan lös egendom än värdepapper lösgafs, därefter de s. k. fond?
papperen — aktier och obligationer — i viss ordning efter hand och i den
mån extraordinära anordningar för deras belånande vidtagits gåfvos fria, och
slutligen äfven tilläts försäljning af inteckningar och skuldebref, utställda af
gäldenär, som pantsatt dylika handlingar som lös pant för sin omslagsrevers.
Äfven fast egendom kunde slutligen efter flera afvecklingsstadier i vanlig ord?
ning säljas jämväl på exekutiv auktion. Motsvarigheter till nu nämnda
moratorium har man äfven haft utomlands, om ock flerstädes det allmänna
generalmoratoriet uteslutit behof af detta särskilda moratorium. Beträffande lös
egendom märkas de bestämmelser, som i Tyskland gifvits, om ett lägsta bud
vid exekutiv försäljning af sådan egendom. Enligt dessa bestämmelser fick
försäljning komma till stånd först på grund af ett bud, som åtminstone upp?
gick till hälften af det utmätta föremålets normala försäljningsvärde. Angående
detta värdes beräknande gåfvos särskilda föreskrifter, bland hvilka märkes, att
värdepapper, som ännu sista veckan af juli 1914 hade börs- eller marknads?
värde, icke fingo uppskattas till ett värde, understigande det under nämnda
vecka sist noterade.

I vissa land kan man tala om ett särskilt slags civilt fastighetsmoratorium.
I Danmark gällde sålunda åtminstone för tiden till den 30 juni 1917 en lag,
som föreskref, att gäld, intecknad i fast egendom, icke under tiden till
nämnda dag kunde fordras betald på grund af uppsägning från fordringsägarens
sida, försåvidt icke gäldenären underlåtit att behörigen betala ränta eller
på annat sätt åsidosatt pantbrefvets föreskrifter. Vidare måste gäldenären
på förfrågan af borgenären, huruvida han ville begagna sig af moratoriet,
därom lämna besked inom 14 dagar. Justitieministern hade dessutom befogen?
het, att, om omständigheterna därtill föranledde, dels bestämma undantag
från lagens tillämpning och dels tillerkänna borgenären rätt till högst 1 %
högre ränta än den aftalade för tiden efter förfallodagen. I Tyskland, där ett

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

173

särskild! specialmoratorium på sätt nedan nämnes varit stipuleradt för fastigs
hetsgäld, har för öfrigt funnits en del bestämmelser, som verka i samma
riktning som ett moratorium. Man bemärker sålunda den tyska exekutiva
lagstiftningens möjlighet att uppskjuta exekutiv auktion samt under kriget
tillkomna bestämmelser, som medgifva en borgenär, hvars anspråk att vinna
betäckning genom auktionssumman icke tillgodosetts, rätt att, under vissa
villkor, bland annat att den borgenärs intresse, som påkallar auktionen, icke
tillfogas »einen unverhältnismässigen Nachteil», framkalla ny auktion, för
den händelse auktionssumman ligger inom en kvotdel (2/3 ä 3/4) af ett visst
officiellt fastställdt värde å fastigheten. I den österrikiska rätten märkes ett
stadgande, som bereder möjlighet att förvandla moratorium underkastade upp*
lupna räntor och annuiteter å intecknad gäld till en själfständig kapitalfordran,
som åtnjuter samma förmånsrätt som den ursprungjiga kapitalfordringen,
hvarvid dock naturligtvis viss hänsyn tagits till andra inteckningar i fastig#
heten. Äfven i Tyskland hafva vidtagits vissa åtgärder för att bevara för#
månsrätten för dylika räntor. Slutligen har man att erinra sig, att såväl
i Tyskland och Österrike som äfven i vissa andra länder, bland annat
i Norge och Danmark, — ehuru i dessa senare land mera på en omväg —
vid sidan af exekution genom fastighetsförsäljning, finnes institutet tvångsför#
vältning. Genom detta institut beredes borgenären rättighet och i vissa fall
förpliktelse att i stället för försäljningsvägen tillgripa en anordning, enligt
hvilken fastigheten ställes under särskild förvaltning, hvarefter fastighetsin#
komsten i viss ordning användes först för de löpande utgifterna för fastig#
heten, därefter till vissa förmånsberättigade och slutligen till vederbörande
utsökande borgenärs förnöjande. Detta institut har under kriget utbil#
dats och förenklats bland annat därigenom, att antingen gäldenären själf för#
ordnats till förvaltare, eller därigenom att vissa institutioner, såsom försäkrings#
bolag eller hypoteksbolag, som haft intresse i fastigheten, kostnadsfritt åtagit sig
uppdraget. Har man genom särskild moratorielagstiftning ansett nödigt stadga
förbud för exekutiv auktion, så har man i tvångsförvaltningsinstitutet funnit
en utväg att åt borgenärerna rädda fastighetens inkomster, i det gäldenären#
fastighetsägaren förhindras från att både tillgodonjuta moratorium och för
egen personlig del använda fastighetens afkastning. Särskild! är denna synpunkt
af betydelse, i den mån äfven räntebetalning är underkastad moratorium. A
andra sidan har man ansett, att tvångsförvaltningsinstitutet redan under normala
förhållanden men ännu mera under kristider, bereder möjlighet att kunna und#
vika exekutiv auktion, äfven där sådan är tillåten. Genom tvångsförvaltningen
har man nämligen trott sig kunna i många fall tillräckligt tillgodose borgenä#
rernas intresse, sä att dessa anse sig kunna afstå från auktion. I tider af
depression på fastighetsmarknaden utgör också tvångsförvaltningen ett medel
att skydda fastighetsägarna mot fastigheternas bortslumpande på sådan exe#
kutiv auktion. Slutligen bemärkes, att fastighetsägares möjlighet att göra rätt

174

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M,: BILAGOR.

för sig naturligtvis i väsentlig grad sammanhänger med hyresgästens förmåga
att betala sina hyror, respektive att kunna bära förhöjda hyror, då sådana
betingas af ökning af räntor och andra utgifter för fastighetsägarne. Lagstifts
ningen om fastighetsmoratorium sammanhänger därför i viss mån med den speck
ella hyreslagstiftning, som visat sig nödvändig i socialt syfte. De s. k. förliks
ningsnämnderna för hyresärenden, som inrättats i åtskilliga land, och hvilka till
en början hufvudsakligen hade till uppgift att medla mellan hyresvärden och hys
resgästen, hafva efter hand tillerkänts allt större befogenhet beträffande rätten
att höja hyror, att uppsäga lägenheter o. s. v. A andra sidan hafva dessa
nämnder också på vissa håll tillerkänts rätt att ingripa i förhållandet mellan
fastighetsägaren som gäldenär och dennes borgenärer.

Antagligen kunna vi här i Sverige i händelse af krig icke undgå en
lagstiftning om exekativmoratorium. Beträffande lös egendom torde dock
behöfligheten af särskilda föreskrifter blifva beroende på om redan i den vans
liga lagstiftningen införas vissa bestämmelser, som äfven under normala förs
hållanden äro af betydelse. Hit hör först och främst frågan om meddelande
af förbud för försäljning af skuldebref och inteckningar, hvilka utfärdats af
gäldenären och af honom pantsatts till säkerhet för af honom utfärdad oms
slagsrevers. Det vill synas, som om rätten att realisera ifrågavarande slags
pant genom att utsöka på skuldebrefvet och inteckningen skulle innebära tills
räckligt skydd för en borgenär. Genom ett förbud att realisera panten medels
försäljning, vare sig på auktion eller under hand, skulle man befrias från den
oegentlighet, som ej sällan förekommer, därigenom att gäldenären efter skuldes
brefvets försäljning för ett ringa belopp kommer i den situationen att dels
behöfva betala skuldebrefvets fulla kapitalbelopp till den, som inköpt det pants
satta skuldebrefvet eller inteckningen, och dels dessutom nödgas betala oms
slagsreversens återstående belopp, sedan därifrån endast dragits det obetyds
liga belopp, som influtit för panten. Önskvärd vore vidare möjligen en föres
skrift om, att annan lös pant än noterade värdepapper, äfven efter aftal endast
finge realiseras på offentlig auktion, hvarigenom den nu ofta förekommande
bestämmelsen att borgenären har rätt att på sätt han önskar realisera panten,
försättes ur kraft. Vidare kan ifrågasättas, om icke den nu i lag gifna föres
skriften, att värdepapper under vissa förutsättningar endast få säljas på börss
auktion, bör utsträckas till alla de fall, då offentlig auktion skall äga rum,
således icke blott då sådan är föreskrifven i lag, utan äfven då sådan
auktion bestämts i aftal. Möjligen bör dock å andra sidan den lättnaden i
pantrealisationsåtgärder beredas, att börsnoterade värdepapper kunna få realis
seras äfven under hand genom mäklare, dock icke till lägre kurs än den för
dagen på börsen betalda. Ha dylika föreskrifter införts i den normala lags
stiftningen, och har man dessutom genom lämpliga extraordinära låneinrätts
ningar sörjt för möjligheten att få belåna lös egendom under kristid, vill det
synas, som om särskildt exekutivmoratorium för lös egendom borde kunna

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 175

undvikas. Svårare är det att besvara spörsmålet, om ett fastighetsmoratorium
kan undvikas vid inträffande krigstid, men antagligen har man att såväl af
hänsyn för gäldenär som för borgenär med dåligt liggande inteckningar
räkna med nödvändigheten af någon tids exekutivmoratorium. Sannolikt skulle
införande hos oss af institutet tvångsförvaltning emellertid å ena sidan för*
mildra verkningarna af ett dylikt exekutivmoratorium, om sådant måste införas,
och ä andra sidan göra detsamma mera umbärligt. Vid införandet af detta
tvångsförvaltningsinstitut torde man särskildt bemärka den österrikiska lagens
föreskrift om rätt för gäldenären att fordra tvångsförvaltning gentemot borge*
när, som påyrkar auktion, nämligen i det fall att borgenärens fordran beräk*
nas vid tvångsförvaltning kunna gäldas inom ett år.

Ett annat slag af särskilda generalmoratorier är det s. k. uti andsmoratorie t.
Äfven om man kan reda sig utan ett moratorium för gäld i allmänhet, eller man
har detta inrättadt såsom ett specialmoratorium, har det visat sig, att särskilda
bestämmelser kräfvas ifråga om fordringar, tillhörande utlänningar. I den mån
man har moratorieföreskrifter för inrikes gäld, är det ju tänkbart, att dessa
föreskrifter kunna täcka äfven utlandsfordringar. I regel har man dock
ansett, att dessa senare fordringar kunna underkastas strängare bestämmelser.
Så var förhållandet enligt vår moratorielag af den 4 september 1914, i hvilken
gäldenären, om borgenären var bosatt utom riket, ägde rätt till anstånd järn*
väl ifråga om vissa arter af gäld, som för inrikesborgenär voro undantagna
ifrån moratoriet. Sedermera och i den mån inrikesgäld ej längre var föremål
för moratorium, inskränktes jämväl utlandsmoratoriet, till en början på
det sättet, att vissa fordringar undantogos äfven från detta moratorium.
Dessutom gjordes efter hand förbehåll för vissa länder, som ansågos själfva
hafva afvecklat sitt moratorium och därför för sina medborgares fordringar
hos i Sverige bosatta gäldenärer kräfde samma frihet från moratorium,
som svenska medborgare för sina fordringar åtnjöto i detta land. I Norge
återfinner man en motsvarande afveckling. I Danmark gåfvos särskilda före*
skrifter om utlandsmoratorium, hvilka dock blott omfatta de skulder och for*
dringar, som afsågo såväl gäldenärens som den ursprunglige borgenärens
rörelse. Detta utlandsmoratorium innefattade förbud mot rättegång och exeku*
tion samt för realisation af pant. Därjämte stadgades särskildt förbud för
utländsk borgenär att kräfva utlämnande af säkerhet, som inom landet deponerats
såsom pant för utländsk gäld. I Tyskland har utlandsmoratoriet, om man
frånser växlar, till hvilka jag återkommer här nedan, haft formen af förbud för
att vid domstol göra gällande förmögenhetsrättsanspråk, som uppkommit före den
31 juli 1914, men rikskansleren har haft rätt att medgifva undantag. I en del
länder har föreskrifvits, att utlännings fordringar äro underkastade samma
restriktioner, som i utlänningens hemland äro stadgade för dess skulder till
utlandet, om nämligen dessa restriktioner äro strängare. Om man för Sveriges
del kan undvika ett allmänt generalmoratorium beträffande inländsk gäld, är

176

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

det att antaga, att man i reciprocitetssyfte ändock måste tänka sig att utfärda
ett generalmoratorium beträffande skuld till utlandet. I stort sedt lärer man
emellertid kunna grunda denna lagstiftning på förordningarna af den 4 och
18 september 1914, allteftersom man finner sig böra utsträcka moratoriet
ifråga. Sannolikt måste emellertid några strängare restriktionsbestämmelser än
dessa författningar innehålla gifvas beträffande utlänningars fordringar hos
svenska banker. A andra sidan torde möjligen författningen böra kompletteras
med förut omnämnda rätt till öfverföring från ett konto i en bank till ett
annat konto samt med bestämmelser angående kvittningsrätt. Likaså torde det mot?
svara ett behof att få införda bestämmelser om förbud för utlämnande under
moratorietiden af i Sverige till säkerhet för utländsk gäld deponerad säkerhet.
Slutligen kan det ifrågasättas, om icke äfven i svensk lagstiftning böra inryckas
några bestämmelser, som gå ut på att stadga reciprocitet för sådana land, som
behandla svenska fordringar strängare än den svenska lagstiftningen behandlar
sagda lands fordringar i Sverige.

I ett visst samband med utlandsmoratoriet står den lagstiftning, som i
vissa länder infördes för upprätthållande eller stadgande af landets penninge?
kurser. Jämför de s. k. Devisenförordningarna för Tyskland och Österrike. De
restriktioner, som en dylik lagstiftning pålägga, kunna nämligen i vissa fall
verka som ett moratorium för skulden ifråga, hvilket moratorium i så fall är
ett exempel på ett verkligt tvångsmoratorium.

Ännu ett slag af de särskilda generalmoratorierna är det s. k. växel- och
checkmoratoriet. I vissa fall ingår detta i det allmänna generalmoratoriet, hvar?
vid dock som konsekvens af detta stundom stadgas, att växlar icke få under an?
ståndstiden uppvisas eller åtminstone icke protesteras. I andra land gäller visser?
ligen moratoriet äfven växlar, men hinder föreligger ej för deras uppvisande
och protesterande. I England förekom till en början såsom villkor för mora?
torium beträffande växlar, att acceptanten skulle å växeln teckna en s. k. reaccept
för växelbeloppet jämte ränta. I Frankrike stadgades som ofvan nämnts, att
utelöpande checker skulle förses med påskrift om moratoriet af vederbörande
bank samt därom att checkerna under anståndstiden skulle vara räntebärande.
I Tyskland har funnits en särskild lagstiftning angående utländska växlar, i det
att beträffande dessa gafs föreskrift om uppskof med förfallodagen på sätt
i det föregående omnämnts i samband med frågan om innebörden af det
allmänna generalmoratoriet. I många fall har emellertid ett växelmoratorium
till förmån för gäldenären allenast varit en följd af det moratorium, som mången?
städes stadgas beträffande växlar och checker till förmån för borgenären i form åt
en föreskrift, hvarigenom tiden för växelåtgärdens vidtagande framflyttades. Dy?
lika föreskrifter återfinnas i franska och belgiska författningar. I vissa af dessa
senare ålägges emellertid växelinnehafvaren att underrätta gäldenären om inne?
hafvet af växeln, så att han kan inlösa densamma, om han så önskar. I en
fransk lag af den 19 december 1916 föreskrifves, att till och med trassenten

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 177

skall underrättas, för att han må få tillfälle att inlösa växeln. Härigenom har
man velat förhindra växelmoratoriet från att blifva ett slags tvångsmoratorium.
I samband härmed må märkas, att den gamla tvistefrågan om inverkan af
force majeure samt om ett utländskt moratoriums inverkan på växelåtgärders före?
tagande under kriget blifvit löst äfven för det tyska växelsystemet. Medan den
engelska rätten beträffande skyldighet att vidtaga växelåtgärder endast fordrade, att
växelinnehafvaren ej gjort sig skyldig till försumlighet, och medan’det franska växel?
systemet visserligen ålagt växelinnehafvare en strängare skyldighet beträffande
fullgörandet af växelåtgärderna men dock velat till hans förmån uppehålla force
majeureinvändningen, har som bekant i tysk rätt gällt den grundsatsen, att
iakttagandet af skyldighet att uppvisa och protestera växlar och vidtaga andra
växelätgärder betraktades som en ovillkorlig förutsättning för regressrättens bibe?
hållande mot utställare och öfverlåtare af växeln. På de internationella växel?
konferenserna i Haag har emellertid den tyska ståndpunkten starkt kritiserats,
och under kriget har som sagdt såväl Tyskland och Österrike som Schweiz
modifierat sin lagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett under Haag?
konferenserna framkommet förslag, som gifver växelinnehafvaren möjlighet att
åberopa force majeure. Likaså har det hinder för utöfvandet af uppvisnings?
rätten, som legat i en viss moratorielags förbud för växels uppvisande och
protesterande, likställts med force majeure äfven i sådana lagstiftningar, där ett
dylikt hinder icke eljest ansetts vara att hänföra till dylik force majeure. 1880
års skandinaviska växellagstiftning, som i öfrigt hvilar på tysk grundval, har
på denna punkt genom sin föreskrift i § 92 af växellagen afvikit från den
tyska rätten, i det densamma i en viss utsträckning godkänt deLhinder för
växelinnehafvare, som ligger i force majeure och moratorielag. Då dessa före?
skrifter emellertid ledo af en viss ofullständighet, hafva de som bekant i såväl
Sverige, Norge som Danmark blifvit kompletterade genom viss förändring i
nämnda § 92 i växellagen, hvarjämte för Norges och Sveriges del tillkommit
särskilda tilläggsföreskrifter, som i vår rätt äro sammanfattade i lagen angående
undantag i vissa fall från bestämmelserna om preskription af växlar och checker
den 30 april 1915. I händelse af en krigssituation kan det emellertid ifråga?
sättas, om ej de nu förekommande bestämmelserna i nämnda b|da lagrum
behöfva något revideras. Skyldigheten att oförtöfvadt efter upphörande af mora?
torium eller force majeure vidtaga en åtgärd, som hittills varit omöjlig, på?
lägger nämligen växelinnehafvaren måhända en alltför sträng förpliktelse, hvar?
för på sätt i utländsk lag och jämväl i vår lag, när fråga är om afbrytande
af preskription, finnes föreskrifvet, växelinnehafvaren borde erhålla viss tid på
sig, efter det hindret upphört, för åtgärdens företagande. Slutligen kan det ifråga?
sättas, om icke äfven i Sverige i händelse af krigssituation bör finnas möj?
lighet att för hela landet eller viss del däraf, hvilken särskildt beröres af kriget
stadga uppskof med växelåtgärdens företagande under någon kort tid. Detta

12—161727. 11.

178

AVD. n. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

för att befria vederbörande växelinnehafvare från att för hvarje särskildt fall
behöfva bevisa, att han af force majeure varit förhindrad att företaga åtgärden.

Växel- och checkmoratoriet, försåvidt det gäller till förmån för borgen
nären, är i själfva verket en underart af ett särskildt generalmoratorium till
förmån för borgenären, nämligen det s. k. fristmoratoriet. Sådant kan vara
stadgadt i samband med eller som en följd af ett civilmoratorium, rättegångs?
moratorium eller exekutivmoratorium, men stadgande om ett dylikt mora?
torium kan äfven tänkas fylla ett själfständigt ändamål, särskildt när det gäller
att stadga förlängning af de moderna korta preskriptionstiderna för vissa
fordringar. I Sverige är antalet af dylika korta preskriptionstider icke så stort
som utomlands, men desamma förekomma dock t. ex. beträffande hyresmål,
åtskilliga ersättningsmål samt sjörättsmål, och för dylika fall är man i händelse
af ett krig af längre varaktighet i behof af förlängning af de stadgade tiderna.

Andra speciella generalmoratorier innefatta den ganska vidlyftiga lag?
stiftningen angående patent- och varumärke särenden, där man ledts af en önskan
att icke alldeles rasera den rättsindustriella unionen och därmed sammanhän?
gande förhållanden. Vidare observeras börsmoratorier af olika omfattning och
art i olika länder. För Frankrike noteras för detta land speciella vidlyftiga
lagstiftningar om moratorium för kuponger, obligationer och försäkringsaftal,
till hvilken lagstiftning man har vissa motsvarigheter äfven i andra länder. För
öfrigt har man äfven att erinra sig de särskilda föreskrifterna om anstånd med
och om innebörden af viss uppsägning af förfallen f örpliktelse.

Slutligen erinras om att för krigförande länder är af största betydelse den
lagstiftning, hvarigenom krigsdeltagare på olika sätt skyddas både i egenskap
af gäldenär och borgenär. Äfven om moratorium i öfrigt kan undvikas, har
man ansett sig icke kunna underlåta att på olika sätt och i olika utsträckning
lämna anstånd med de förpliktelser, som i kriget plötsligt utkallade personer
hafva att fullgöra med anledning af ingångna förbindelser eller för att tillvara?
taga egna rättigheter. För att emellertid förekomma att denna lagstiftning
skall vålla större olägenheter än som är oundgängligt nödvändigt, har man
sökt nå det syfte, som afses i denna lagstiftning, genom att i mer eller mindre
vidsträckt grad anordna representantskap för krigsdeltagare, i det att domstol
tillerkänts rätt att förordna dylik representant. Härigenom får äfven krigsdel?
tagare, som underlåtit att, då han ryckte ut i kriget, skaffa sig ställföreträdare,
sina intressen tillgodosedda, utan att borgenärens eller annans intressen få
stå tillbaka. För de delar af de krigförande länderna, som direkt varit
föremål för krigshändelser, de s. k. härjade provinserna, har det visat
sig nödvändigt att på ett alldeles särskildt sätt sörja. För dessa landsdelar
har man sålunda nödgats uppehålla både det allmänna generalmoratoriet
och de särskilda moratorierna i större utsträckning och med speciella bestäm?
melser. Gifvetvis får man för Sveriges del vara beredd på att i händelse af
ett krig kunna tillhandagå med en del särskilda bestämmelser till förmån för

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

179

krigsdeltagarna samt äfven vara beredd på att införa speciell anståndslagstift#
ning för dylika härjade provinser.

Till sist bör i detta sammanhang beröras den mycket ingående lagstifts
ning, som kriget skapat om förbud för betalning af skuld till fiendeland och
angående omhändertagande äfven af enskilda personers förmögenhet, befintlig
i fiendeland. Det är gammal engelsk-amerikansk sedvanerätt att i och med
krigets utbrott all gemenskap äfven med i fiendelandet bosatta enskilda pers
soner bör upphöra. I det nu pågående kriget har England tagit initiativet
till en långt gående tillämpning af non-intercoursprincipen, så att till och med
betalning af levererade varor och andra förfallna skulder är vid strängt straff
förbjuden, liksom man jämväl straffar hvarje gynnande af i fiendeland bosatt
person. Till och med utbetalning af nödigt uppehållsbidrag till anhörig, som
är bosatt i fiendeland, har strängt straffats. Denna lagstiftning har efter hand
skärpts i otrolig grad och retorsionslagstiftning från de andra krigförande
parterna har oupphörligt efterföljt det engelska initiativet. Med hänsyn till det
förbud, som genom denna lagstiftning skapats för betalning af skuld under
kriget, har sålunda tillkommit ett tvångsmoratorium af alldeles exklusiv art.

Jag öfvergår härefter till den form af moratorielagstiftning, som man be#
nämner specialmoratorium, hvarmed man förstår ett anstånd, som efter myndig#
hets pröfning för hvarje särskildt fall lämnas en gäldenär, antingen mera individuellt
ifråga om en enstaka skuld eller mera generellt beträffande ett flertal eller samtliga
hans fordringsägare. Om man så vill, kan man under detta slag af moratorium
hänföra statsmyndighets förordnande om befrielse för vederbörande national#
bank från skyldigheten att under kristider inlösa sina sedlar med guld. Van#
ligen hänföres emellertid denna lagstiftning icke till specialmoratorierna, utan
afses därmed det fall, då anstånd meddelas af myndighet ifråga om viss privat
förpliktelse till en eller flere borgenärer.

Det s. k. individuella specialmoratoriet har gamla anor och har tillämpats
alltsedan den romerska rättens dagar, hvarifrån man hämtat namnet quinque#
neller, i det att anstånd under vissa förhållanden lämnades under 5 år.
Senare blef detta moratorium en mycket anlitad och äfven mycket missbrukad
form af nådeakt från vederbörande statsmyndigheters sida, i det anstånd
meddelades genom s. k. järnbref, hvilka äfven omtalas i våra äldre författ#
ningar. Specialmoratoriet var jämförelsevis noggrant regleradt i vissa lag#
stiftningar särskildt i den preussiska Allgemeines Recht. I Tyskland upp#
hörde dock specialmoratoriet efter hand och blef slutligen helt och hållet
förbjudet i den nya rikslagstiftningen. Däremot ingår specialmoratoriet som
en normal lagstiftning i den franska Code civile, artikeln 1244, hvilken tillåter
domstolen att under vissa omständigheter och med stor försiktighet meddela
anstånd med viss skuld på högst ett år. Dock får sådant anstånd ej med#
delas beträffande växlar. Under kriget har ifrågavarande stadgande utsträckts
att gälla alla skulder och synes hafva stor betydelse, särskildt i den mån

180

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

generalmoratoriet afvecklas. Institutet har för öfrigt i något varierande former
dels vid sidan af och dels som afveckling af generalmoratoriet införts bland
annat i England, Österrike och Ungern. I Tyskland, Holland och Danmark
har man som ofvan antydts ansett sig kunna alldeles undvara det allmänna
generalmoratoriet och har inriktat sig på särskilda generalmoratorier, men
dessutom har man redan från början gifvit ett vidsträckt utrymme åt special?
moratoriet, som dock redan upphört i Danmark, och för så vidt jag kunnat
inhämta numera äfven i Holland.

I Tyskland har det individuella specialmoratoriet haft följande gestaltning.
I fråga om privat penningefordran, som uppkommit före den 31 juli 1914,
kan domstol eller exekutiv myndighet på begäran af gäldenär bevilja anstånd,
om gäldenärens ekonomiska ställning rättfärdigar ett sådant anstånd, och detta
ej medför oproportionerlig skada för borgenären. Anståndet får ej öfverstiga
3 månader, och detsamma kan afse antingen hela skulden eller del häraf och
kan ställas i beroende af, att gäldenären ställer säkerhet. Moratoriets inne?
börd är enligt uttrycklig bestämmelse densamma, som om borgenären fri?
villigt begärt anstånd, dock att gäldenären också ifråga om icke räntebärande
förpliktelser är skyldig att betala viss ränta under anståndstiden. Inga andra
påföljder af underlåtenheten att betala å förfallodagen än nämnda räntebetalnings?
skyldighet inträda således vid af domstol eller exekutiv myndighet lämnadt
anstånd. Om underlåtenhet att betala och härför i vanliga fall i lagen
föreskrifna påföljder inträffat, redan innan myndigheten meddelat beslut
om anstånd, eller om vid underlåtenhet att betala hos myndighet påyrkats
endast viss särskild påföljds inträde, t. ex. vräkning från förhyrd lägen?
het eller yrkande, att kapital skall vara i sin helhet förfallet i följd af dröjsmål
med inbetalning af ränta eller amortering, har det ansetts tveksamt, om gälde?
när kunde råka ut för en dylik särskild påföljd. Med anledning häraf stadgar
en senare utkommen förordning, att påföljder på grund af underlåtenhet att
uppfylla en före kriget ingången penningeförpliktelse kunna, under förutsätt?
ning att icke äfven dessa påföljder inträdt före krigets utbrott, af domstol för?
klaras vara att anse som icke inträffade. Äfven i det s. k. handräckningsför?
farandet kan enligt en författning anstånd i viss ordning ernås, hvarvid dock
fordras viss särskild medverkan från borgenären. För krigsdeltagare kan anstånd
beviljas för längre tid, och det fordras här icke, att fordringen uppkommit
före den 31 juli 1914, utan är det tillräckligt, att densamma uppkommit före
gäldenärens deltagande i kriget. Ä andra sidan fordras för att krigsdeltagare
skall komma i åtnjutande af anståndet, att hans ställning på grund af kriget
lidit ett så väsentligt afbräck, att hans existens synes hotad. Till förmån för
fastighetsägare utvidgades det tyska specialmoratoriet med afseende å fastig?
het graverande skulder. Dels kunde nämligen moratorium beviljas för längre
tid än 3 månader, till att börja med 6 månader och senare ända till ett år,

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAQSTIFTNING. 181

dels kunde ett en gång beviljadt moratorium förnyas och detta ej blott en
utan flera gånger.

För svensk rättsuppfattning är det främmande att tillåta domstol att på
grund af inträffade extraordinära svårigheter meddela anstånd med betals
ning af gäld. Att emellertid den svenska rätten i viss mån upptagit forces
majeuresynpunkter beträffande fullgörande af betalningsskyldighet, framgår
af § 30 i lagen om köp och byte af lös egendom den 20 juni 1905. I detta
lagrum stadgas, att om köp af säljare häfves, emedan köpeskilling ej blifvit
i rätt tid erlagd eller åtgärd, hvarpå köpeskillingens utbekommande beror,
icke af köparen vidtagits, skall i fråga om säljarens rätt till skadeersättning
de i 24 § af lagen gifna stadgandena äga motsvarande tillämpning. Sist bes
rörda lagrum åter föreskrifver, att skadestånd skall utgå, äfven om dröjsmålet
icke är att tillräkna vederbörande kontrahent. Men från denna regel gifves
det undantag, att befrielse från skyldighet att utgifva skadestånd inträder, om
möjligheten att fullgöra aftalet må anses utesluten i följd af omständighet, som
ej bort vid köpets afslutande tagas i beräkning, såsom krig eller därmed järns
förlig händelse. Häraf följer, att en köpare, för hvilken det blifvit omöjligt att
erlägga köpeskillingen eller vidtaga åtgärd, hvarå dess utbekommande må
bero, befrias från skyldighet att betala skadestånd, om denna möjlighet har
sin grund i en extraordinär händelse, som han icke haft anledning taga i
beräkning vid köpets ingående. Med andra ord köparen befrias från skades
ståndsskyldighet på grund af force majeure. Det vill synas som om force
majeuresynpunkten emellertid enligt svensk rätt borde vinna ytterligare bes
aktande för en gäldenär. Har han på grund af en extraordinär och oförvållad
händelse kommit i betalningssvårigheter, vill det synas, som om det vore för
hårdt att låta lagen hafva sin gång emot honom. Måhända har han stora tills
gångar, men de kunna icke realiseras utan orimliga förluster. Kanske har han
en god och vinstgifvande affär, men denna stockas alldeles på grund af inre restriks
tioner eller den utländska handelns stockning. Å andra sidan kräfver borgenärens
intresse beaktande. Denne behöfver också penningar. I hvarje fall behöfver han
löpande inkomster. I ett visst fall föreligga visserligen svårigheter för både
gäldenär och borgenär, men framförallt är det borgenären, som skulle duka under,
om han ej finge ut sin rätt. Förlusten för honom blir ojämförligt mycket större
är. för gäldenären. Men i annat fall kan borgenären vara hjälpt, om blott gäls
denären ställer säkerhet för sin skuld. Med denna säkerhet kan borgenären i
sin tur hålla uppe sin ställning i förhållande till sina fordringsägare. Allt talar
således för en individuell pröfning för hvarje särskildt fall af en ansökan om att
vinna lättnad på grund af force majeure. Men att en domstol tillerkännes
befogenhet att med stor försiktighet meddela en gäldenär anstånd med betals
ning af kapitalet med skyldighet att betala ränta och eventuellt med förs
pliktelse att ställa säkerhet för kapitalet och alltid under förutsättning, att
borgenären icke visar sig lida en oproportionerligt stor skada genom ett dys

182

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

likt anstånd, kan jag icke finna vara annat än nyttigt för kreditlifvet. För
min del har jag intet att erinra mot att till och med i normal lagstiftning upp?
tages den tanke, som ligger till grund för den franska lagens bestämmelse
om rätt för domstol att lämna betalningsanstånd. Men vill man icke gå så
långt, synes man i hvarje fall böra taga under öfvervägande att för krig eller
motsvarande situation införa en specialmoratorielagstiftning, som i hufvudsak
svarar mot de grundsatser, som enligt hvad här ofvan anförts legat till grund
för denna lagstiftning i Tyskland, Danmark och Holland.

I motsats till det individuella specialmoratoriet står det s. k. generella
specialmoraioriet eller ett anstånd, som beviljas en viss gäldenär emot alla
eller åtminstone mot det stora flertalet af hans borgenärer. Gäldenären önskar
själf i det längsta undvika konkurs och söker då ej sällan att erhålla ett an?
stånd af sina fordringsägare för affärens fortsättande eller eventuellt för att
efter hand söka åvägabringa ackord. Borgenärerna hafva alltid intresse af att
tillmötesgå en dylik anhållan för undvikande af konkurskostnad och för att
om möjligt erhålla ett större utbyte för sina fordringar på ett eller annat
sätt. Emellertid har det visat sig, att borgenärerna äro i behof af en viss
medverkan från statens sida, för att ett dylikt allmänt betalningsanstånd skall
kunna på ett betryggande sätt åvägabringas. Det händer sålunda, att borge?
närerna hafva att räkna med, att en eller annan borgenär funnit sig kunna
möjligen utpressa särskilda förmåner för sig genom att motsätta sig ett af
öfriga fordringsägare önskadt betalningsanstånd. För sådan händelse är det af
betydelse, att det finnes en lagstiftning, som möjliggör genomförande af ett
dylikt anstånd äfven gentemot en tredskande minoritet. Men äfven ur den
synpunkten kräfves en reglering af hithörande förhållanden, att borgenärerna
kunna behöfva vissa garantier för att gäldenärs uppgifter om hans förmögenhets?
ställning äro riktiga, liksom det kräfves skydd mot att gäldenär undanhåller
egendom eller på annat sätt skadar borgenärerna eller gynnar någon borge?
när på annans bekostnad.

Lagstiftningen har också i nu angifna syfte ingripit genom bestämmelserna
om s. k. administration eller ackordsförhandling utom konkurs. I England är
en dylik förhandling ett nödigt förstadium för hvarje konkurs. I fransk, belgisk
och schweizisk rätt har institutet varit infördt jämförelsevis länge, i Norge
finnes det sedan år 1899 och i Danmark sedan år 1905. Borttaget ur tysk
rätt har det under kriget kommit åter till att börja med såsom en förberedande
åtgärd för att fördröja eller undvika konkurs, hvilken åtgärd benämnes Geschäfts?
aufsicht och senare i förening med regler om en administration med slutlig
uppgift att åstadkomma tvångsackord utan konkurs. I Österrike finnes äfven
införd Geschäftsaufsicht, men dessutom har under kriget i den normala lag?
stiftningen införts ett Ausgleichs-förfarande, hvilket just innebär tvångsför?
handling utom konkurs. Också här i Sverige finnes ett lagförslag i ämnet.
Emellertid är detta, försåvidt jag förstår, endast lämpadt för normala för?

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING. 183

hållanden. Förslaget afser att omintetgöra tredska från en fordringsägare, för
det fall att gäldenär lyckats åstadkomma en så grundlig och betryggande
utredning af sin ställning, att han redan under hand kunnat framlägga ett
ackordsförslag och för detta vunnit preliminärt godkännande af en viss kvotdel
af borgenärerna. Äfven under pågående ackordsförhandling skall emellertid
gäldenären enligt förslaget kunna när som helst sättas i konkurs. Gäldenärs
dispositionsrätt öfver tillgångarna skall enligt förslaget icke alls vara inskränkt
under förhandlingarna, och någon kontroll öfver förvaltningen af dessa tillgångar
är ej afsedd att anordnas från det offentligas sida. Snarare har man tänkt sig
ackordsförhandlingen som en officiell afslutning på ett privat anordnadt
administrationsförfarande. Under normala tider tillgodoser detta förslag antags
ligen de önskemål, som man afsett att vinna med detsamma. Men äfven om
detta förslag blir lag, kan man nog knappast afvara en extraordinär lagstiftning,
som närmast har att förhindra, att gäldenär skall behöfva gå i konkurs på
ansökan af enstaka borgenärer eller på egen begäran, i det fall då hans
insolvens kan anses vara orsakad af krig eller därmed jämnställda förhållanden,
men det är utsikt, att han emellertid efter krigets slut skall kunna göra rätt
för sig. Det sätt, hvarå man sökt tillmötesgå detta önskemål, har varit följande.

Om domstol finner, att förutsättningarna äro inne, förordnas om affärens
tillsyn genom af rätten utsedda tillsyningsmän, och gäldenär får icke försättas
i konkurs, så länge denna affärstillsyn varar. Äfven utmätning är under ifrågas
varande tid utesluten. Gäldenär behåller principiellt förvaltningen af sin egens
dom och fortsätter sin rörelse, men under tillsyn af de utsedda tillsyningss
männen, hvilkas samtycke erfordras för vissa transaktioner, såsom försäljning
af fast egendom, betalande af skuld, ingående af nya förbindelser med undans
tag af sådana, som äro nödiga för affärsrörelsens fortsättande, eller för gäldes
närs och hans familjs nödiga underhåll. Befintliga medel, som icke erfordras
för nämnda behof, skola användas till borgenärs förnöjande efter bestämmande
af tillsyningsmännen. Vissa borgenärer beröras icke alls af förfarandet utan
äga att påkalla utmätning och konkurs. Hit höra fordringar på grund af aftal,
som ingåtts med tillsyningsmännens medgifvande, eller för hvilka sådant ej
erfordras, vidare fordringar, som åtnjuta viss förmånsrätt o. s. v. Tillsyningss
förfarandet förklaras af rätten upphöra, om gäldenär icke fullgör sina för#
pliktelser i enlighet med förordningen, eller andra skäl föreligga för att förfarandet
icke bör fortfara t. ex. om det sedermera befinnes, att utsikt i själfva verket ej
föreligger för att gäldenärs obestånd skall upphöra efter kriget.

Det nu skisserade uppsiktsförfarandet har genom senare lagstiftning i Tysk#
land vidgats så, att å ena sidan institutet äfven kommer till användning i flera
fall, då konkurs eljest skulle tillgripas, och å andra sidan uppsiktsförfarandet
infogats som ett led i ett verkligt administrationsförfarande under viss med#
verkan af borgenärerna och med ändamål att om möjligt åstadkomma ett ackord
utan konkurs. I själfva verket närmar sig detta förfarande den lagstiftning,

184

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

som finnes t. ex. i Norge, och som just går ut på icke blott, såsom i Danmark
och enligt det svenska förslaget, att få det offentligas medverkan till ett tvångs#
ackord, utan som afser att redan på ett tidigare stadium bereda gäldenär
möjlighet att under borgenärs medverkan få till stånd en administration, låt
vara att dennas syfte också är att så småningom åstadkomma ett tvångsackord.

Under fredstid råder helt naturligt en viss motvilja mot att låta administra#
tions- eller underhandsafvecklingar få för lång lifstid, då de innefatta ett moment
af illojal konkurrens med den normala affärsverksamheten. Men annorlunda ställer
det sig onekligen under krig eller kristid. Under dylika förhållanden är det
ofta mycket svårt att kunna tänka sig att genomföra ett ackord, men det kan
på samma gång vara af stor vikt att tillfälle beredes till ett fortsättande af en
viss rörelse i afvaktan på krisens slut. Men för detta ändamål kräfvas då anord#
ningar, som skydda gäldenär mot enstaka borgenärers påträngande, och å andra
sidan kan förekomma, att gäldenären missbrukar ett anstånd, vare sig till
egen fördel eller till förmån för andra fordringsägare. För Sveriges del behöfver
sannolikt institutet på ett alldeles särskilt sätt omformas efter våra förhållanden
och möjligen är det af speciell vikt, att borgenärsintresset från början får ett
mera direkt inflytande än detsamma erhållit i de tysk-österrikiska lagarna
om Geschäftsaufsicht.

Innan jag lämnar spörsmålet om den extraordinära moratorielagstiftningen
bör jag slutligen få erinra därom, att i vissa lagstiftningar äfven straffbestäm''-melser spela en stor roll. Detta är särskildt förhållandet beträffande det ofvan#
nämnda tvångsmoratoriet ifråga om förbud för betalning till utlänning samt
angående förfogande öfver egendom, tillhörig utlänning, som befinner sig i
viss fientlig stat. Möjligen kan man tänka sig, att strafflagsbestämmelser borde i
större utsträckning, än som skett, meddelas för att förekomma, att gälde#
när under moratorietid till borgenärs skada undansnillar honom tillhörig
egendom.

Det återstår till slut att något beröra den så att säga normala morat
torielagstiftningen. Redan i det föregående har i detta hänseende vissa bestäm#
melser omnämnts. Till detta slag af lagstiftning kan äfven i viss mån sägas
vara att hänföra t. ex. bestämmelsen om utmätningsfrihet för visst gods. Bestäms
melserna härom hafva undergått förändringar under kriget, bl. a. i Tyskland
och Frankrike, där det utmätningsfria minimum högst väsentligt blifvit höjdt. Att
notera är äfven, att i de nya danska och norska processlagarna föreskrifterna
i detta ämne blifva högst väsentligt utvidgade och blifvit synnerligen ingående
formulerade. Den svenska utsökningslagens bestämmelser kräfva
utan tvifvel en grundlig reformering. Äfven bestämmelserna om tvångsackord
i konkurs kunna verka som moratorium och åtminstone i den tyska rätten
föreligger ej hinder för att ackordsföreskrifter gifvas i den form, att gäldenär
tillerkännes anstånd med betalning af ackordet under en viss tid. I öfrigt
sammanhänger moratoriespörsmålet i sin helhet i viss mån med konkurslag#

NÅGRA GRUNDDRAG AV KRIGETS MORATORIELAGSTIFTNING.

185

stiftningens beskaffenhet i ett land. Det är synnerligen önskligt för Sveriges
del, att det under utarbetning varande förslaget till ny konkurslag, hvilket
förslag har synnerligen stora förtjänster, snart bringas till fullbordan.
Andra moratorieföreskrifter äro sådana, som modifiera skyldighet för
bolag och andra samfälligheter att gå i konkurs med hänsyn till viss bes
skaftenhet hos balansräkningen samt bestämmelser, som under vissa förhållans
den inskränka skyldigheten att för viss period upprätta bokslut eller skyls
dighet att vid hvarje tid nedskrifva tillgångarna till gällande marknadspris.
En stor mängd dylika föreskrifter återfinner man i de krigförande länderna.
I öfrigt har man under kriget allt mera funnit, i hvilken grad moratoriespörss
målet sammanhänger med lagstiftningen i öfrigt, och i hvilken grad den extra*
ordinära situationen vid kriget är påverkad af beskaffenheten af det normala
lifvets lagar. Alldeles särskildt har Österrike i detta hänseende gått i spetsen.
I detta land har nämligen bland annat under kriget civillagboken förs
nyats, en ny konkurslag med därtill hörande Ausgleichs-förordning promulges
rats samt en ny försäkringslag antagits. Öfverallt har för öfrigt lagstiftning
med hänsyn till krigssituationen på skilda områden flödat, men framför allt
gäller det som sagdt, att moratoriespörsmålet genom kriget och dess lags
stiftning blifvit allsidigt belyst.

186

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Bilaga II: B.

Kortfattad översikt av reglerna angående tvångsförvaltning såsom form
av fastighetsexekution i vissa främmande länder.

Tyskland. Den tyska civilprocesslagen av den 17 maj 18D8 (C. P. O.) skiljer i fråga
om exekution (Zwangsvollstrecknng) i fast egendom mellan:

1. tvångsinskrivning i fastighetsboken av ett s. k. »Sicherungshypothek» för
fordringen,

2. tvångsförsäljning av fastigheten och

3. tvångsförvaltning av densamma.

Av dessa exekutionsformer medför den första allenast, att ett hypotek1 i fastigheten
uppstår.1 2 Endast de båda senare slagen innebära ett verkligt uttagande
av fordringen ur fastigheten.

De i C. P. O. förekommande reglerna för fastighetsexekutionen (§§ 864—
870) hava, utom så vitt angår den första av ovannämnda exekutionsformer,
endast karaktären av allmänna föreskrifter, vilka angiva de ledande grundsatserna,
medan detaljbestämmelserna äro förbehållna en särskild lag av den
24 mars 1897, benämnd »Gesetz iiber die Zwangsversteigerung lind die Zwangsverwaltung»
(Zw. G.).

En fordringsägare kan i regel efter eget val begära vilken av nämnda
exekutionsformer han önskar eller yrka tillämpning av den första jämsides
med någon av de båda övriga i fråga om en och samma fastighet eller
övergå från tvångsförvaltning till tvångsförsäljning eller tvärtom. Förutsättningarna
för att erhålla exekution över huvud är, att borgenärenjAger
»vollstreckbarer Schuldtitel», varmed förstås domfäst fordran, fastställd förlikning,
handräckningsutslag, laga skiljedom m. m., varjämte erfordras
en av vederbörande myndighet därå tecknad »Vollstreckungsklausel». Däremot
är det — för exekution i fast egendom genom tvångsförsäljning eller
tvångsförvaltning — likgiltigt, huruvida fordringen riktar sig mot gäldenären
personligen eller om fastigheten därjämte eller ensam häftar för densamma
(Hypothek, Grundschuld).

Tvångsförvaltning — liksom tvångsförsäljning — beslutes av domstol på
ansökan av borgenär (Zw. G. §§ 15 och 16). Domstolen har härvidlag icke
någon prövningsrätt, huruvida borgenären äger utsikt att erhålla betalning
av fastighetens avkastning, vadan ock inom den tyska litteraturen farhågor

1 Detta slags hypotek är till skillnad från det vanliga eller s. k. löpande hypoteket allenast
såtillvida giltigt i tredje mans hand, att gäldenären kan mot denne göra samma invändningar
som mot den förste innehavaren.

2 Ang. den förmånsrätt hypotek medför vid fördelning av avkastning, som uppkommer genom
tvångsförvaltning, se nedan.

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

187

yppats för missbruk av institutet, i synnerhet som skyldighet att förskjuta
kostnaderna för förvaltningen icke kan åläggas borgenären. Beslut, varigenom
tvångsförvaltning anordnas, antecknas i fastighetsboken, delgives
gäldenären och gäller till förmån för borgenären såsom utmätning (»Beschlagnahme»)1
av fastigheten (§§ 20 och 148). Verkan bärav blir, att gäldenärens
förfoganderätt över fastigheten principiellt upphör (§ 148), men beslaget
är i regel ej avgörande för borgenärens ställning i förmånsrättsordningen.1 2
— Åt gäldenären skall i visst fall beredas bostad i fastigheten (§ 149).

Beträffande föremålet för exekutionen är att märka, att under beslaget
inbegripes allt vad som enligt tysk rätt kan omfattas av ett hypotek, d. v. s.,
förutom själva marken med därtill hörande byggnader, ledningar m. m. och
växande gröda, tillika bl. a. ägaren tillhöriga inventarier och bärgad gröda.
Därjämte omfattar beslaget hyres- och arrendefordringar. Arrendators rätt
till avkastningen blir däremot oberörd av beslaget (§§ 20, 21 och 148).

Rätten utser förvaltare och låter överlämna fastigheten åt honom (§ 150).
Om dennes kvalifikationer innehåller själva lagen intet. Genom en under
kriget utfärdad författning den 22 april 1915 är åter förordnat, att gäldenären
själv kan utses till förvaltare, om han är lämplig därtill, detta för
att så långt som möjligt nedbringa kostnaderna för förvaltningen; dockskall
i sådant fall en särskild tillsyningsman tillsättas, vilkens samtycke erfordras
för vissa dispositioner.

Rörande förvaltarens rättsliga ställning är i lagen (§§ 152—154) utsagt,
att denne äger rätt och plikt att företaga alla rättshandlingar, som erfordras
för fastighetens ändamålsenliga skötsel i enlighet med vad som kan anses för
allmänt brukligt. Han har att göra gällande anspråk gent emot tredje man och
omsätta den för förvaltningen obehövliga avkastningen i penningar. På framställning
av förvaltaren skall rätten meddela förbud för tredje man att fullgöra
betalning till annan än förvaltaren. År fastigheten upplåten genom
hvres- eller arrendeavtal och har legotagaren tillträtt fastigheten, är avtalet
bindande för förvaltaren. Huruvida denne själv äger träffa legoavtal angående
fastigheten är ej i lagen utsagt. Att han har sådan rätt framgår
dock bl. a. därav, att den preussiska promulgationslagen den 8 december 1899,
§ 18, stadgar skriftlig form för det fäll att förvaltare ingår sådant avtal.

Rätten övar uppsikt över förvaltningen och äger utfärda instruktioner angående
densamma. Rätten kan jämväl förelägga förvaltaren vite för fullgörande
av hans skyldigheter, ålägga honom att ställa säkerhet därför
ävensom entlediga honom. Förvaltaren äger tillgodonjuta arvode för sitt
uppdrag enligt rättens bestämmande.

Förvaltaren är ansvarig inför samtliga rättsägare för sin förvaltning samt
är skyldig att årligen och efter förvaltningens upphörande till domstolen avgiva
redovisning för densamma, vilken av domstolen, sannolikt efter förutgången
granskning, tillhandahålles borgenärerna och gäldenären.

1 Här och i det följande användes beteckningen utmätning, ehuru den ej helt motsvarar det
tyska begreppet »Beschlagnahme».

2 Ang. undantag härifrån, se nedan.

188

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Att en fastighet på begäran av borgenär ställts under tvångsförvaltning,
utesluter ej att annan borgenär för sin räkning yrkar tvångsförvaltning av
samma fastighet. Sker detta, beviljas honom tillstånd att i det redan anordnade
förfarandet göra sitt anspråk gällande. Han erhåller samma rätt
som om tvångsförvaltningen både kommit till stånd på hans begäran, och
domstolen uppdrager åt den utsedde förvaltaren att förvalta fastigheten jämväl
för tillgodoseende av hans rätt. Beslutet om anslutning innebär, i likhet
med det tidigare beslutet, utmätning av fastigheten och blir gällande från
och med delgivningen (§ 27).

I 10, 11, 13 och 155 §§ regleras fördelningen av den avkastning förvaltningen
givit. Enligt dessa bestämmelser skola utgifterna för förvaltningen
ävensom kostnaderna för förfarandet betalas omedelbart (»vorweg»), med undantag
av själva ansökningskostnaderna, vilka, om de av borgenären förskjutits,
kunna av honom återfås allenast i samband med betalning för den
utsökta fordringen (10 § 2 mom. jfrt med 12 §). Till utgifter och kostnader,
som skola gäldas omedelbart, böra exempelvis försäkringspremier, rättegångskostnader,
förvaltarens arvode, anspråk, vilka härleda sig ur rättshandlingar,
som förvaltaren i denna sin egenskap vidtagit, samt vidare förskott, som
förvaltaren må hava gjort i och för uppdragets utförande, vare sig de föranledas
av rättens anvisningar eller eljest kunna anses erforderliga för fastighetens
vidmakthållande. Ifrågavarande utgifter och kostnader hava inbördes
lika rätt, vadan avkastningen, om den ej räcker till deras fulla gäldande,
fördelas på dem pro rata parte.

Avkastningens överskott skall användas till gottgörande av sökandens och
övriga rättsägares fordringar enligt i lagen angiven ordningsföljd, nämligen: 1.

Sökandens anspråk på gottgörelse för egna utlägg för underhäll av
eller nödiga förbättringar å fastigheten.1

2. Anspråk på lön, kostpenningar eller dylikt, vilka vid jord- eller skogsbruksfastighet
tillkomma personer, som äro anställda för skötsel av fastigheten
eller därå driven binäring, i synnerhet tjänstehjon, jordbruksarbetare,
skogvaktare.2

3. Skatter och andra avgifter till det allmänna, som åvila fastigheten.

4. Sådana anspråk, som på grund av inskrivning eller eljest med sakrätt
häfta vid fastigheten (Hypothek, »Grundschuld», »Rentenschuld» m. m.).

5. Sökandens fordran, för så vitt den ej faller under någon av de förut
angivna grupperna, jämte ränta.

Härvid är emellertid att märka följande: Enligt'' 155 § 2 mom. komma
anspråk, som avses i p. 2—4 ovan, i betraktande allenast såvitt angår »laufende
Beträge wiederkehrender Leistungen». I 13 § stadgas vidare, att »laufende
Beträge wiederkehrender Leistungen» räknas från sista förfallodagen före ut 1

Ovisshet råder, huruvida ej dessa utlägg även kunna av förvaltaren omedelbart återgäldas.

Tvivelaktigt kan dock synas, huruvida ej hithörande anspråk, i den mån de grunda sig på
avtal, som förvaltaren i denna sin egenskap ingått, rätteligen äro att hänföra till kostnader, som
skola omedelbart gäldas.

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

189

mätningen, att om någon förfallodag icke inträffat under de närmast före
utmätningen förflutna två åren, tiden för utmätningen blir avgörande, samt
att om flera utmätningar skett, hänsyn i detta avseende tages blott till tiden
för den första utmätningen. Vidare gäller, att bland flera rättsägare, tillhörande
p. 4, den inbördes ordningen avgöres enligt de för sakrättsliga anspråk
gällande regler,1 samt att om flera sökande finnas, som icke tillhöra någon av
de under p. 2—4 upptagna grupperna, deras inbördes företräde avgöres av
tidpunkterna för de olika utmätningarna (11 §). Av ovannämnda regler
framgår, att av de under p. 4 upptagna fordringarna allenast räntor och
andra upplöpande belopp komma i fråga. Vidare torde reglerna innebära,
att av de under p. 2—3 upptagna anspråken ävensom av upplöpande belopp,
som falla under p. 4, skola sådana, för vilka någon förfallodag icke inträffat
under de två närmast före utmätningen resp. den första utmätningen förflutna
åren, inberäknat sådana, som upplöpa för var dag och i fråga om vilka
man följaktligen över huvud icke kan tala om någon förfallodag (såsom
exempelvis räntor, vissa lönebelopp etc. men däremot icke kapitalamorteringsbelopp),
gottgöras allenast för tiden från utmätningen resp. den första
utmätningen, varemot för övriga beräknas utdelning för tiden från den närmast
därförut inträffade förfallodagen. Anspråk på räntor eller andra dylika belopp,
som stått längre inne än nu för varje fall sagts (»Riickstände»), komma
över huvud icke i betraktande. Om sökandens fordran tillhör den under p. 4
upptagna gruppen, utgår ränta därå efter den förmånsrätt, som inom nämnda
grupp tillkommer huvudfordringen. Innan sökanden erhåller utdelning å
kapital, måste således samtliga räntebelopp, även sådana, som avse fordringar
med eljest sämre rätt, hava guldits. Man har nämligen ansett att,
då tvångsförvaltningen väsentligen har till ändamål att med bibehållande
av gäldenärens äganderätt till fastigheten tillförsäkra sökanden utdelning
ur dennas avkastning, sökandens kapitalfordran bör träda tillbaka. De borgenärer,
som stå efter sökanden, böra icke få vänta på utdelning, till dess
sökandens fordran i dess helhet blivit gulden. Däremot kan, såsom nämnts,
ränta å sökandens fordran komma att gäldas före under p. 4 upptagen borgenärs
räntefordran, om nämligen sökandens anspråk enligt allmänna regler
ligger före dennes. — Slutligen må framhållas, att räntor å anspråk, som
inskrivits eller eljest sakrättsligt vunnit skydd efter utmätningen, icke erhålla
del i avkastningen annat än i förhållande till borgenär, som senare
ansluter sig till tvångsförvaltningen.

Xär det kan väntas, att någon avkastning finnes till fördelning, skall sammanträde
utsättas med rättsägarna.2 Vid sammanträdet uppgöres en fördelningslängd,
avsedd att gälla för hela den tid förfarandet fortgår. Däri upp 1

Enligt 879 § B. G. B. bestämmes ordningen mellan flera rättigheter, för vilka en fastighet
häftar, efter tidpunkten för rättigheternas inskrivning i fastighetsboken. Har inskrivning ägt
ram samma dag, är tiden för begäran om inskrivning avgörande. År inskrivning sökt samma
dag, gäller lika rätt.

- Dock äger förvaltaren på grund av särskilt stadgande i 156 § 1 mom., vilket icke fullt överensstämmer
med i övrigt angivna regler, utan vidare erlägga skatter och allmänna avgifter (nämligen
om ej andra utdelningsberättigade anspråk med bättre förmånsrätt därigenom skulle bliva
lidande).

190

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

tagas allenast fordringar, som framgå av fastighetsböckerna eller i behörig
ordning anmälts å eller före sammanträdet, dock att anmälan i visst fall icke
erfordras (g 156). Rätten anordnar därefter utbetalning av beloppen (§ 157).

Förfarandet upphäves genom beslut av rätten bland annat, när sökandens
fordran guldits eller när förvaltningens fortsättande skulle draga storakostnader
och sökanden ej förskjuter härför erforderligt belopp (§ 161).

Konkurs utesluter icke tvångsförvaltningens användning. Det torde härvid
i regel bliva den för konkursen utsedde förvaltaren, som begär tvångsförvaltning
av en konkursboets fastighet, för så vitt han anser det kunna
medföra fördel för konkursboet (Konkursordnung § 126). Men dylikt yrkande
torde ock kunna framställas av konkursborgenär. Då gäldenären redan genom
konkursen berövats förfoganderätten över egendomen, verkar ett inledande
av tvångsförvaltning i detta avseende icke såsom utmätning. De allmänna
bestämmelserna om tvångsförvaltning äga för övrigt till större delen
tillämpning, även då sådan bedrives under konkurs (Zw. G. §§ 172 och 173).

Österrike. I den österrikiska rätten är tvångsförvaltningsinstitutet reglerat efter i
stort sett samma principer som i den tyska. Bestämmelserna återfinnas i
en lag den 27 maj 1896 »fiber das Exekutions- lind Sicherungsverfähren
(Exekutionsordnung)».

Under begreppet exekution i fast egendom falla här liksom enligt tysk rätt
tre slag av åtgärder, nämligen »zwangsweise Pfandrechtbegrfindung» (E. O.
§§ 87—96), tvångsförvaltning (E. O. §§ 97—132) och exekutiv auktion (E. O.
§§ 133—239). Yar och en av dessa exekutionsformer är oavhängig av de
andra; ingen kräver för sitt anordnande en annan till förutsättning. Det
beror av den exekutionssökande borgenären, vilken form som skall komma
till användning. Från denna regel gives dock enligt § 201 ett undantag.
I det fall denna § omnämner kan nämligen i stället gäldenären bestämma det
exekutiva förfarandets form. Där föreskrives, att, även om en borgenär begärt
exekutiv auktion å fastigheten, gäldenären kan utverka, att i stället tvångsförvaltning
av densamma anordnas, om det på förhand kan beräknas, att
sökandens fordran jämte ränta och kostnader kan i händelse av tvångsförvaltning
gäldas ur fastighetens avkastning inom ett år. Är det fråga om en skuld,
vars kapitalbelopp enligt fastställd plan småningom skall av gäldenären avbetalas,
äger gäldenären enahanda valrätt, för så vitt avkastningen under
förutsättning av tvångsförvaltning skulle tillåta amortering inom den överenskomna
terminen. Borgenären kan således i senare fallet tvingas att acceptera
en småningom skeende avbetalning av skulden, ehuru han anhållit om
exekution i och för tillfredsställandet på en gång av hela sitt anspråk.

I övrigt äro förutsättningarna för tvångsförvaltning och sättet för detta
förfarandes inledning och anordnande i huvudsak desamma som i den tyska
rätten. Exekution beviljas på borgenärens framställning av domstol, vilken
utser en förvaltare. Denne sättes i besittning av fastigheten, varjämte
gäldenären underrättas om, att han nar att avhålla sig från varje förfogande
över föremål, vilka beröras av exekutionen (§§ 97—102).

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

191

För att underlätta exekutionsdomstolens val av förvaltare föreskriver lagen
upprättandet av särskilda förteckningar över personer, lämpliga till förvaltare.
Dessa uppgöras av domstolarna i första instans, efter samråd med förvaltnings-
och kommunala myndigheter ävensom vissa korporationer inom
näringslivet. En sådan förteckning är en officiell lista på personer, vilka på
grund av sin sakkännedom och tillförlitlighet anses särskilt meriterade för
att utses till förvaltare och som på förhand förklarat sig villiga övertaga
dylika uppdrag. Listorna upprättas vart femte år, men kunna under mellantiden
revideras och kompletteras efter behov. Exekutionsdomstolen utser
till förvaltare en i vederbörande förteckning upptagen person, som synes
lämplig just för den fastighet, varom det är fråga. Undantagsvis kan
exekutionsdomstolen dock på grund av särskilda omständigheter utse en
annan person, men bör dock i så fall först hava inhämtat den exekutionssökande
borgenärens och om möjligt även gäldenärens samtycke. Om
detta icke skett'' eller om varken borgenären eller gäldenären givit sitt samtycke
till avvikelse från förteckningen, äga dessa rätt att inom viss tid
efter erhållet meddelande om domstolens beslut göra en framställning om
utseende av en ny förvaltare (§§ 106—108).

Att en borgenär redan utverkat tvångsförvaltning av en fastighet, medför
ej hinder för annan borgenär att för sin räkning begära dylik förvaltning
av samma fastighet, i vilket fall anslutning till förfarandet beviljas. Rätten
uppdrager åt förvaltaren att fullgöra uppdraget även för den senare borgenärens
räkning (gg 98 — 102).

Förvaltaren har att vidtaga »alla de åtgärder, som tjäna till regelrätt och
fördelaktigt ekonomiskt nyttjande av den fastighet, som anförtrotts honom».
Han är befogad att uppbära all avkomst av fastigheten samt vidtaga de
rättshandlingar och föra den talan, som erfordras för uppdragets utförande.
På begäran skall domstolen meddela anvisningar rörande förvaltningen.
Tvångs förvaltningen har icke någon inverkan på redan bestående legoavtal. Nya
sådana äger förvaltaren sluta, dock att domstolens tillstånd erfordras för
egendomens utarrendering. Likaledes kräves domstolens samtycke för sådana
åtgärder, som icke kunna anses överensstämma med allmänt bruk eller som
eljest äro av särskild betydelse (§§ 109—112). Förvaltningen är således
underkastad domstolens uppsikt. Denna intervenerar vid pliktförsummelser
och missgrepp från förvaltarens sida, den besluter över av borgenären, gäldenären
eller andra intressenter"framställda anmärkningar mot enskilda förvaltningsåtgärder
eller mot förvaltningen i dess helhet. Den kan även entlediga
förvaltaren. Likaså ^bestämmer domstolen förvaltarens arvode samt det belopp,
varmed hans utgifter skola) ersättas (§§ 113 och 114). Förvaltaren har att till
domstolen avlämna räkenskap för sin förvaltning. Detta skall ske varje år samt
vid förvaltningens slut. Domstolen har att giva borgenären, gäldenären och
övriga intressenter del av räkenskaperna samt besluter över av dem mot räkenperna
framställda anmärkningar. Förvaltaren kan genom vite eller avdrag
å arvodet av domstolen tillhållas att avgiva redovisning eller vidtaga andra

192

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

åtgärder med avseende å förvaltningen, som domstolen efter granskning av
räkenskaperna funnit nödvändiga (§§ 115—118).

Med avkastningen skola tillgodoses två grupper av anspråk. De, som höra
till den förra gruppen, skola av förvaltaren omedelbart »utan vidare förfarande»
betalas, i den mån de förfalla; någon inbördes ordningsföljd finnes
därför ej heller för dem stadgad, utom så vitt angår skatter och allmänna
avgifter.1 För gäldande av andra gruppens fordringar får åter användas
allenast vad som därefter återstår av behållningen. Dessa fordringar skola
likvideras efter uppgjord fördelningsplan och i angiven ordningsföljd. Anledningen
till denna olikhet består däri, att den förra gruppen utgöres av sådana
utgifter, som äro föranledda av själva förvaltningen och fastighetens
nyttjande enligt vanligt bruk. De måste betalas, om förvaltningen över
huvud skall kunna bedrivas med utsikt till gynnsamt resultat. I den mån
förvaltaren av någon anledning underlåter att betala fordran tillhörande
förra gruppen, kommer den att likvideras först av överskottet av avkastningen.

Den förra gruppens fordringar äro icke fullständigt uppräknade i lagen. Där
angivas (i § 120) blott vissa exempel, nämligen: 1. skatter, som belasta fastigheten,
dock ej belopp, som innestå för mer än tre år före beslutet om tvångsför
valt ningen, jämte ränta därå, samt andra dylika offentliga avgifter, oberoende
av huru länge de innestått, jämte ränta för högst tre år, dock att
skatter och avgifter skola gäldas efter de under p. 2 och 3 upptagna utgifter;

2. avgifter, vilka åligga gäldenären på grund av försäkringsavtal rörande
fastigheten eller dess tillbehör; 3. då fråga är om jord- eller skogsbruksfastighet,
de under tvångsförvaltningen förfallna och från det sista året före dess
beviljande innestående lönebelopp, kostpenningar och andra tjänsteförmåner åt
personer, anställda för fastighetens skötsel eller sysselsatta vid affärsföretag,
som äro förbundna med fastigheten och omfattas av tvångsförvaltningen;

4. kostnaderna för tvångsförvaltningen samt för underhåll av och nödvändiga
förbättringar å fastigheten ävensom fordringar på grund av härför gjorda
tillfälliga förskott; 5. under tvångsförvaltningen förfallna och från det sista
året före beviljandet innestående räntor och andra upplöpande belopp, som
härflyta från ostridiga fordringar eller rättigheter, varför fastigheten häftar,
likaså amorteringsannuiteter, på grund av sådana före tvångsförvaltningens
början slutna avtal, som ej kunna antagas bliva föremål för tvist. Utgifter
enligt p. 5 betalas omedelbart endast såvida de anspråk, varpå de grunda
sig, äga obestritt företräde framför sökandens anspråk. För den inbördes
ordningen bland de under denna grupp hörande utgifterna gälla allmänna
förmånsrättsregler.

Så snart ett visst lämpligt belopp av den behållning, som inlevereras till
domstolen, sammanbragts, företager domstolen fördelning av överskottet
mellan de olika anspråken tillhörande andra gruppen (§ 122). Dessa skola
tillgodoses i följande ordning (§§ 124—126):

1 Se här nedan.

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

193

1. förvaltarens anspråk på arvode, såvitt det icke redan guldits genom
förskott ur avkastningen, vartill domstolen'' må hava bemyndigat honom (§

113), ävensom på ersättning för förskott till förvaltningsutgifterna, i den
mån sådana förskott äro oguldna;

2. skatter och avgifter, som avses i § 120: 1, i den mån de icke redan erlagts; 3.

under tvångsförvaltningen förfallna eller från sista året före beviljandet,
innestående räntor och andra upplöpande belopp, som härflyta från fordringar
eller rättigheter, varför fastigheten häftar, inberäknat amorteringsannuiteter,
allt efter huvudfordringarnas inbördes företräde samt under förutsättning,
att dessa äga bättre rätt än sökandens fordran och att beloppen ej
guldits jämlikt § 120: 5.

4. sökandens fordran, därvid liera sökandes inbördes företräde avgöres
av den tidpunkt, då inskrivning i fastighetsboken ägt rum, eller, där inskrivning
med hänsyn till fastighetens beskaffenhet ej kunnat ske, den tidpunkt, då
ansökan om exekution gjordes;

5. sådana under p. 3 omnämnda räntor och periodiska prestationer,
som härflyta från fordringar med sämre rätt än den exekutionssökande
borgenärens anspråk, vilket senare således i fråga om kapitalet här har bättre
utsikter att tillgodoses än enligt tysk rätt.

Tvängsförvaltningen skall inställas bl. a. om avkastning, som kan användas
till gäldande av sökandens fordran, icke alls eller åtminstone ej inom lång
tid kan väntas (§ 129).

Enligt österrikisk rätt kunna jämväl vissa industriella anläggningar (bergverk,
oljegruvor) ställas under tvångsförvaltning till gäldande av exigibel
fordran, varom särskilda bestämmelser meddelats (§§ 240—241).

Tvångsförvaltningsinstitutet finnes icke utförligare reglerat i dansk rätt. Danmark.
I Christian V:s Danske Lov, 5 Bog, 7 Kap., Art. 5, 7, 8—10 förekomma
visserligen bestämmelser om rätt att taga pant stil Brugelighed», men endast
i största korthet. Sedan nämnda regler en längre tid varit ur bruk, hava
emellertid domstolspraxis och sedvanerätt under senare hälften av 1800-talet
återupplivat en dylik exekutionsform, och i nu gällande Lov om Ilettens
Pleje av den 26 mars 1909 ävensom i den nya härutinnan med den sistnämnda
likalydande Lov om Bettens Pleje av den 11 april 1916, vilken skall träda
i kraft senast den 1 oktober 1919, återfinnas vissa stadganden om tvångsadministration
av gäldenärs fasta egendom.

Med stöd av ovannämnda lagrum i Christian V:s Lov har sålunda i praxis
erkänts en rätt för borgenär, som till säkerhet för sin fordran äger ett s. k.

Pantebrev i en fastighet, att sätta sig i besittning av och nyttja fastigheten
»ved umiddelbar Fogedforretning», d. v. s. utan att fordringen blivit
fastställd genom dom eller förlikning. Förutsättningen är i regel, att fastighetsägaren
— gäldenären — icke erlagt förfallen ränta eller förfallet kapitalbelopp
av skulden.

13—161727. II.

194

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Enligt lagens bestämmelser kunde fastighetens överlämnande till borgenären
ske genom två av rätten utsedde gode män, men detta ändrades genom
praxis så, att numera fogdens medverkan fordras. Det är härvid att märka,
att all exekution i regel omhänderhaves av domaren, vilken i denna sin verksamhet
benämnes fogde. Fastighetens förvaltning försiggår genom borgenärens
försorg och under skyldighet för honom att redovisa för densamma.
Behållningen äger han avräkna å sin fordran utan skyldighet att utgiva
något därav till bättre ställda panthavare. Vad som återstår, sedan borgenären
blivit gottgjord, skall överlämnas till gäldenären. Borgenären får
emellertid vika, om panthavare med bättre rätt själv tager fastigheten
»til Brugelighed», så ock under konkurs, om ej sökanden med frånträdande
av sitt anspråk mot konkursboet i övrigt förklarar sig vilja hålla sig allenast
till den fasta egendomen i fråga.

Såväl 1909 som 191(1 års Lov om Bettens Pleje1 innehålla stadganden (§§
600 — 602, resp. 609 — 611), enligt vilka det fortfarande såsom hittills står
vederbörande borgenär öppet att med fogdens hjälp sättas i besittning av
gäldenärens fasta egendom, men upptaga därjämte en annan art av tvångsförvaltning.
Enligt § 495 i 1909 års lag (§ 504 i den nya lagen) kan nämligen
borgenär, som äger domfäst penningefordran, få en fastighet, till vilken
gäldenären äger nyttjanderätt (Leje-, Forpagtnings-, Fsesterettighed), genom
fogdens försorg ställd under förvaltning i ändamål att avkastningen skall
användas till täckande av hans fordran, allt för så vitt det kan ske utan
att kränka annans rätt. Denna borgenärens befogenhet överensstämmer med
den jämväl i lagarna uttalade grundsatsen, att exekution kan ske ej blott
genom försäljning av gäldenär egendom utan ock därigenom att en gäldenären
tillkommande rättighet utövas för borgenärens räkning. Är gäldenären
ägare till fastigheten, kan emellertid en dylik tvångsförvaltning icke anordnas.
Förfarandet vid administrationen tillgår enligt § 499 (508) så, att fogden
uppdrager åt en av honom godkänd »Bestyrer» att utöva administrationen
samt vidtaga alla åtgärder, vilka kunna befinnas nödvändiga för att fastighetens
avkastning må komma borgenären till godo. Förvaltaren avlägger
inför fogden redovisning på av denne bestämda tider och överlämnar till fogden
avkastningens överskott efter avdrag för kostnaderna för förvaltningen,
däribland arvode. Skulle förvaltningen gå med förlust, ansvarar borgenären
härför och med hänsyn härtill kan fogden avfördra honom säkerhet, om så
anses nödigt. När borgenären blivit gottgjord för sin fordran med räntor och
omkostnader, återställes fastigheten till gäldenären. Fogden beslutar över
alla frågor angående förvaltningen, redovisningen samt förfarandets avslutande,
om borgenären, gäldenären eller andra intressenter framställa klagomål
eller anmärkningar. År nyttjanderätten av den art, att den icke kan överlåtas,
torde all exekution i densamma vara omöjlig.

Den danska processlagkommission, som år 1877 avgav betänkande med lagförslag
angående exekutionsväsendet, hade även föreslagit rätt för borgenär

Anledningen till den upprepade processreformen är i detta sammanhang ej av intresse.

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

195

med domfäst fordran att erhålla tvångsadministration av gäldenären tillhörig
fast egendom i ändamål att ur avkastningen njuta gottgörelse för sin
fordran. Förfaringssättet skulle härvid i huvudsak vara detsamma, som det
här ovan angivna. Till grund för förslaget härutinnan åberopades, att detsamma
överensstämde med sakens natur och för övrigt allenast stadfäste gällande
praxis. 1877 års lagförslag blev emellertid aldrig antaget. En senare
kommission, som hade att revidera berörda lagförslag, gav i sitt år
1899 avgivna förslag, vilket ligger till grund för 1909 och 1916 års lagar,
bestämmelserna den inskränktare räckvidd, de i de antagna lagarna erhållit.
T)et kunde enligt dess åsikt icke anses naturligt, att en borgenär erhölle
utdelning ur annat än fastighetens verkliga värde, d. v. s. vad den inbringade
vid omedelbar exekutiv auktion, eventuellt med tillägg av avkastningen för
tiden intill dess auktion komme till stånd. En sådan administration som den
föreslagna skulle alltid bliva ett slags spekulation på ägarens bekostnad, som
lätt kunde lända till dennes skada, nämligen när egendomen under administrationen
sjönke i värde eller konjunkturerna efter hand bleve ogynnsammare. Den
ledde därvid ut över de eljest erkända gränserna för exekution och borde konsekvent
medföra rätt till administration även av alla möjliga andra förmögenhetsobjekt
än just fast* egendom, såsom t. ex. affärsföretag, fabriksverksamhet
m. m.1 En annan sak vore det, om gäldenären icke vore ägare utan allenast
brukare av egendomen. — En minoritet inom kommissionen uttalade sig
dock utan närmare motivering för det tidigare förslaget.

Icke heller i norsk lagstiftning har tvångsförvaltningen såsom exekutivform
blivit föremål för uttömmande reglering. Institutet har däremot här fått en
något mera ingående utformning genom långvarig, låt vara ganska vacklande
praxis, vilken ytterst bygger på stadganden i Christian V:s norske Lov, motsvarande
ovannämnda lagrum i den Danske Lov. Nedanstående redogörelse
för ifrågavarande praxis är. hämtad »från uppgifter, som på begäran lämnats
kommissionen av Aktieselskabet Kristiania Hypothek- och Realkreditbank.

En panthavare, vars fordran icke blivit betald, anses äga rätt att antingen
hålla sig till gäldenären personligen, söka få betalt genom fastighetens
försäljning å exekutiv auktion eller också själv taga denna under sitt
bruk (»til Brugelighed», »Brugspant»). Förutsättningen är naturligtvis, att
hans fordran helt eller- delvis förfallit.

Denna utsökningsform kan användas av envar panthavare utan hänsyn
till prioritet eller sättet för pantens uppkomst (genom frivillig disposition
eller tvångsvis). Om emellertid en panthavare redan tagit fastigheten under
förvaltning, anses denna icke kunna fråntagas honom av en sämre ställd
borgenär utan att han erhåller full ersättning för sin fordran, men däremot
väl av en borgenär med bättre rätt. A andra sidan kan varje borgenär
lä fastigheten utbjuden å exekutiv auktion, utan avseende å det läge i fråga
om förmånsrätt han intager till den borgenär, vilken erhållit tvångsförvaltning.

So) yr.

1 Jfr den österrikiska lagen.

196

AVI). II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Domstolsförhandling är ieke nödvändig för inledande av tvångsförvaltning,
utan borgenären har endast att framställa en begäran därom hos vederbörande
exekutionsmyndighet, vilken därefter sätter borgenären i besittning
av fastigheten. Det är således denne, soin själv ombesörjer förvaltningen.
Ägaren skall omedelbart överlämna fastigheten till sökanden.

Bestämmelserna i Christian V:s Lov anses förutsätta, att fastighetens avkastning
i första hand användes till betalning av räntor å »Brugspantbaverens»
fordran, skatter och andra dylika offentliga avgifter samt nödiga utgifter
för fastighetens vidmakthållande. Då det emellertid icke föreligger
någon regel om den ordning, vari dessa belopp skola gäldas, är borgenären
oförhindrad att gottgöra sig för sina räntor utan att skatter och övriga nyssnämnda
utgifter dessförinnan erlagts. Räcker avkastningen allenast till borgenärens
räntor, kan gäldenären således icke fördra, att berörda utgifter bliva
guldna ur avkastningen. Har åter borgenären själv förskjutit skatter och
utgifter, är han i intet fäll skyldig återställa fastigheten, med mindre han får
ersättning för nämnda förskott. Uppstår överskott av avkastningen, sedan borgenärens
räntor jämte skatter och utgifter guldits, anses denne icke skyldig
använda överskottet till gottgörande av andra borgenärers fordran, utan äger
avräkna detsamma å sin egen kapitalfordran eller, om han är nöjd med att
utfå allenast räntan, överlämna det till gäldenären. Det kan dock uppenbarligen
ligga i borgenärens intresse att gottgöra andra borgenärer, vilkas
fordringar hava bättre rätt än hans egen, nämligen för att undvika att de
själva taga fastigheten »til Brugelighed» eller framtvinga dess exekutiva
försäljning. »Brugspanthaveren» åligger att till gäldenären avgiva redovisning
vid förvaltningens upphörande, sannolikt även för varje år om gäldenären
så yrkar. Övertages fastighetens bruk av annan borgenär, skall redovisning
jämväl avgivas till denne.

Enligt uppfattningen å det håll, varifrån ovanstående uppgifter härstamma,
har ifrågavarande rättsinstituts användning trots dettas bristfälliga reglering
i de flesta fall funnits vara till fördel för såväl panthavare som ägare, i
det att detsamma under sämre konjunkturer möjliggör gynnsammare och humanare
avveckling av skuldförhållandet, medan i tider med stigande fastighetsvärden
ägaren harä utsikt att snart få fastigheten åter i sin besittning.
Ehuru förvaltningen i regeln blott skulle vara övergående för att senare
efterföljas av tvångsauktion, lär det emellertid också ofta hava inträffat, att
förfarandet fortgått i flera år ävensom att det inletts efter frivillig överenskommelse
mellan borgenären och gäldenären.

Emellertid har jämväl i Norge försök till modern lagstiftning i ämnet
gjorts. På grundval av förslag, som uppgjorts av den s. k. civilprocesslagkommissionen,
förelädes genom proposition1 år 1911 stortinget ett förslag
tilL lag om exekution (»tvangsfuldbyrdelsez), i vars 8 kap.2 inrymdes bestämmelser
om tvångsförvaltning (»tvangsbestyrelse») av fast egendom. Förslaget,
som icke blev antaget, torde särskilt med hänsyn till de mot detsamma riktade

1 Ot. prop. n:r 16/1911.

2 §§ 110—116.

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE I/ÄNDER.

197

invändningarna vara av det intresse, att en redogörelse för vad i frågan
förekommit synes vara på sin plats. Det innehöll i huvudsak följande. En
borgenär kan yrka, att utmätt fast egendom med tillbehör sättes under en
av viss myndighet (»namsretten») anordnad förvaltning, när dom eller annan
»grundlag», varå utmätningen grundar sig, vunnit rättskraft. Myndigheten
delgiver gäldenären ansökningen med tillkännagivande, att han har att avhålla
sig från varje förfogande över fastighetens avkastning eller deltagande
i dess skötsel utan samtycke av sysslomannen eller, intill dess sådan blivit
utsedd, av rätten. Till syssloman kan utses såväl borgenären som ock gäldenären,
när det linnes lämpligt. Två eller flera syssloman kunna vid behov
tillsättas. Myndigheten bestämmer sysslomannens arvode. På begäran av
part kan myndigheten meddela sysslomannen anvisningar rörande förvaltningen
och entlediga honom när skäl därtill äro. Så vitt det kan ske utan
skadligt dröjsmål, böra parterna erhålla tillfälle yttra sig om val eller entledigande
av syssloman, och om vilka anvisningar, som böra meddelas. Myndighetens
beslut i dessa avseenden kunna ej överklagas. Gäldenären och
hans hushåll skola i visst fall erhålla nödiga rum till bostad å fastigheten. —
Sysslomannen har att sörja för fastighetens ändamålsenliga skötsel samt inkräva
och uppbära dess avkastning. Av denna äger han innehålla gottgörelse
för utgifterna för förvaltningen och å fastigheten nedlagda nödiga
kostnader. Överskottet användes till gäldande av skatter och övriga vid
egendomen häftande skulder efter inbördes företrädesrätt. Uppstår tvist angående
överskottets fördelning, avgöres saken av rätten. Sysslomannen skall
avlägga redovisning å de tider rätten bestämmer, dock minst en gång om
året. Den ingives till rätten, som tillhandahåller den åt parterna. Rätten
kan ålägga borgenären att förskjuta eller ställa säkerhet för kostnaderna för
förvaltningen. Underlåter sysslomannen att efterkomma dylikt föreläggande,
kan ansökning om tvångsförvaltning avslås och redan beviljad sådan upphävas.
Förfarandet skall dessutom upphävas, när borgenären så yrkar, vidare
när dom, varå utsökningen grundas, varder upphävd samt slutligen när fastigheten
sålts å exekutiv auktion och skall tillträdas av köparen.

Civilprocesslagkommissionen, vars förslag i ämnet synes i sak hava nära
överensstämt med propositionen, hade i sina motiv yttrat bl. a. följande. När
tid och omständigheter icke vore gynnsamma för försäljning av fast egendom
på rimliga villkor, uppstode behov för borgenären att på annat sätt
komma till sin rätt. Den rätt, en utmätningshavare likaväl som en inteckningsborgenär
antoges äga på grund av de omnämnda lagrummen i Christian
V:s Lov, måste därför bibehållas men närmare regleras. Praxis gåve nämligen
borgenären en alltför stor frihet att.förfoga över fastigheten. De av flertalet
inom den danska processlagkommissionen uttalade betänkligheterna mot en
utsträcktare tillämpning av institutet tvångsförvaltning vore varken övertygande
eller avgörande. Då tvångsauktionen fortfarande vore det snabbaste
och bekvämaste sätt för exekution, behövde man ej frukta, att en borgenär
skulle välja den långsammare utvägen att få egendom under förvaltning, om
han kunde genom auktion komma till sin rätt.

198

AVD. II. KREDITVÄSEN M. M.: BILAGOR.

Kommissionens förslag i ämnet hade inom justis- og politidepartementet
underkastats granskning, vari deltagit vissa sakkunnige. En av dessa hade
därvid yttrat tvivelsmål, huruvida det över huvud borde medgivas utmätningsborgenär
att sätta gäldenärens fastighet under tvångsförvaltning. I
.synnerhet om den förre efter sin plats i förmånsrättsordningen ägde liten
eller ingen utsikt till gottgörelse inom rimlig tid, kunde det synas, som om
förslaget gåve honom väl vidsträckt rätt. Men också i övriga fall skulle en
borgenärs tillgång till’ tvångsförvaltning kunna för gäldenären medföra de
olägenheter, som framhållits av den danska processlagkommissionen. Hänsyn
till kostnaderna för förfarandet] kunde i allmänhet icke avskräcka
sökanden, då ju dessa kostnader skulle utgå ur avkastningen och således
slutligen drabbade gäldenären. Och även om kostnaderna undantagsvis icke
skulle kunna gäldas med avkastningen, kunde sökanden av gäldenären återfå
viss del av sitt förskott, på grund av en allmän bestämmelse i förslaget om
skyldighet för gäldenären att återgälda nödiga kostnader för verkställd exekution.

I departementet ansåg man emellertid i motsats mot de sålunda uttalade
betänkligheterna, att efter de erfarenheter, som hittills vunnits, tillräcklig
grund saknades att avskära utmätningsborgenär från rätten till tvångsförvaltning.
Att i övrigt skärpa villkoren för anordnande av tvångsförvaltning
läte sig ej heller lätt göra. Så hade icke skett i de tyska eller österrikiska
lagarna, enligt vilka dylik förvaltning kunde krävas av en var, som
ägde exigibel fordran. Icke ens enligt den senare, som påbjöde förfarandets
inställande, när avkastning icke alls eller icke inom rimlig tid kunde väntas,
ägde myndigheten- rätt att genast från början avslå ansökning om tvångsförvaltning.
En sådan rätt kunde icke heller gärna medges; först måste
förvaltningen försökas. Det kunde i detta sammanhang framhållas, att en i
det ursprungliga förslaget förekommande bestämmelse om rätt att öppna
tvångsförvaltning, innan dom, varå fordringen grundade sig, vunnit laga kraft,
hade ansetts böra uteslutas. Skulle sådan rätt medgivas, kunde det icke ske
annorledes än under villkor, att borgenären vore pliktig utgiva skadestånd,
om domen ändrades eller upphävdes. I anledning av en tillika framställd
invändning mot eu i det ursprungliga förslaget upptagen bestämmelse om
rättens skyldighet att öva tillsyn över förvaltningen, hade man funnit lämpligt
att något begränsa samma skyldighet.

Stortingets förstärkta justiskommitté yttrade i sitt betänkande1 över förslaget
i vad det avsåg tvångsförvaltning: Det vore väl icke uteslutet att.

såsom processlagkommissionen ansett, missbruk hittills förekommit vid utövning
av rätten att taga fastighet »til brugelighed». Men rättegångar
med anledning härav hade dock icke ofta förekommit bl. a. av den anledning,
att panthavarne ofta utgjort offentliga eller större privata penninginrättningar.
Den kontroll, som propositionen föresloge, syntes knappast heller
vara synnerligen effektiv. I allmänhet komme säkerligen borgenären eller

1 Indst. O. XV/1912.

TVÅNGSFÖRVALTNING I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.

199

hans ombud eller åtminstone den han föresloge att bliva vald. Anvisningar
rörande förvaltningen skulle enligt förslaget utfärdas allenast pa begäran
av part. d. v. s. borgenären eller gäldenären, och om denne icke hade något
intresse i egendomen emedan den vore överintecknad, kommejlet icke att ofta
bliva fråga härom, med mindre även andra rättsägare anslöte sig till förfarandet.
Anvisningarna skulle dessutom blott kunna angå huvuddragen av
förvaltningen eller enskilda, viktigare åtgärder. Sysslomannens entledigande
kunde blott äga rum på begäran av part. Vidare vore'' sysslomannens rättsställning
mycket obestämd enligt förslaget. Slutligen vore namsretten icke
a ämbetets vägnar skyldig att kontrollera redovisningen; och blott när det uppstode
tvist om överskottets fördelning eller sysslomannen själv droge frågan
därom inför dess prövning, kunde den direkt ingripa. Den allmänna tillsyn,
som mvndigheten tänktes skola utöva, syntes således icke komma att äga
någon praktisk betydelse. Skulle en rättslig reglering av det i praxis utbildade
institutet genomföras, kunde man icke stanna vid propositionens bestämmelser.
Det måste nämligen också övervägas, om man icke borde utforma
närmare föreskrifter om förhållandets civilrättsliga sida. För närvarande
läge till och med mycket viktiga spörsmål rörande den materiella
rätten här olösta. Vidare måste tillses, om tvångsförvaltning verkligen
kunde komma till användning beträffande all slags fäst egendom. Hittills
hade ju sbrugspanten; icke haft vidsträcktare användning utanför städerna.
Med hänsvn till den praktiska vikt spörsmålet hade erhållit i den senare
rättsutvecklingen, borde detsamma emellertid så snart som möjligt upptagas
till särskild omprövning. Under åberopande av vad sålunda anförts hade
kommittén uteslutit ifrågavarande bestämmelser ur lagen. Förenämnda stad^anden
i Christian V:s Lov förutsatte kommittén emellertid skola tillsvidare

bestå.

I enlighet med justiskommitténs framställning fattade också stortinget sitt
beslut.

Nils Edling.

AVDELNING III

ÖVRIG KEIGSEKONOMISK
LAGSTIFTNING

.■J>J <M i

-it *

I i

. M

203

BETÄNKANDE

I. Särskild lagstiftning- angående krigsdeltagare.

Den del av statens manliga befolkning, som vid ett krigsutbrott kallas
under fanorna, blir i många fall urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt tillvarataga sina enskilda intressen, och det uppstår i följd härav fråga,
om och i vad mån staten kan förebygga eller mildra därigenom uppkommande
svårigheter. Här som på så många andra områden står mot den enskildes
behov av särskilda anordningar till hans hjälp nödvändigheten att låta den
allmänna rättsordningen och ingångna förpliktelser i möjligaste mån bestå
orubbade och kravet på den enskilde att, så långt sig göra låter, själv sörja
för sig och sitt. Ett avvägande av dessa motsatta synpunkter är uppenbarligen
i hög grad vanskligt, och kommissionen inser väl, att invändningar
kunna göras både mot vad som ansetts böra upptagas i dess förslag, och
mot att detsamma så begränsats.

I första hand torde det emellertid vara tydligt, att ersättning för den
skada i ekonomiskt avseende,'' som genom inkallelsen tillfogas den enskilde
krigsdeltagaren, icke kan ifrågasättas.

Kommissionen har i stället sökt finna utvägar för att undvika olägenheter,
som uppkomma genom själva bortovaron, och därvid i första rummet uppmärksammat
krigsdeltagares ställning i rättegång, vari han är part. Det part m m.
bör då först tillses, vilken påföljd härav, som inträder utan särskild lagstiftning.
Enligt gällande lag (12 kap. 1 § rättegångsbalken) anses det såsom
laga förfall, om man i Konungens tjänst är uppbådad eller faren, dock
att det tillkommer rätten att i fråga om detta likaväl som angående övriga
slag av laga förfall pröva omständigheterna i varje särskilt fall. Det kunde
därför synas, som om det vore väl sörjt för att den mobiliserade icke bleve
utsatt för några menliga påföljder i rättegången. Emellertid fordras för
tillämpning av laga förfall, att detta skall vara anmält och styrkt eller
ändock för rätten känt, och just härutinnan kan det för en krigsdeltagare
vara omöjligt att tillvarataga sitt intresse. Den naturligaste utvägen synes
därför vara att ålägga domstolen i alla de fall, då det ej är känt, huruvida
utebliven part är krigsdeltagare, att ex officio införskaffa upplysning härom.

Har man sålunda sörjt för erforderlig utredning i detta avseende, återstår

Rättegång,
däri krigs -

204 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

att avgöra, vilken verkan krigsdeltagandet, när detsamma på detta sätt konstaterats
eller eljest är för rätten känt, lämpligen bör utöva på rättegången,
under hänsynstagande till såväl krigsdeltagaren som andra parten ock domstolen.
Att målet icke bör kunna handläggas och avdömas, om krigsdeltagaren
icke på något sätt företrädes, synes uppenbart, och detta desto mera, som
en sådan rättstillämpning säkerligen icke skulle komma till stånd med gällande
lag och praxis. Det kunde däremot ifrågasättas att låta domstolen ex
officio förordna ställföreträdare för krigsdeltagaren. Denna utväg, som skulle
medföra minsta möjliga rubbning i rättegångsproceduren, vore tydligen såväl
till förmån för krigsdeltagarens motpart som till lättnad för domstolen.
Helt och hållet främmande för den svenska rättsuppfattningen skulle måhända
ett dylikt ställföreträdarskap icke kunna sägas vara. Kommissionen
har sålunda uppmärksammat, att lagberedningen i sitt år 1013 framlagda
förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning upptagit ett stadgande,
varigenom domstolen i äktenskapsmål ålades att i visst fall förordna
god man för utebliven svarande, varjämte kommissionen inhämtat, att lagberedningen
för närvarande har under övervägande ett förslag till lag om
god man för bortovarande, avsett att framläggas i samband med förslag
till lag om äkta makars förmögenhetsförhållanden. Skulle godman sförordnande
enligt sistnämnda lagförslag i tillämpningen komma att användas
även i sådana fall, då förordnandet påkallas huvudsakligen i tredje mans
intresse eller framträder eljest en vidsträcktare användning av negotiorum
gestio, framför allt i rättegång, kan det väl ifrågasättas att låta en av
domstol förordnad god man företräda krigsdeltagare i rättegång. På
rättsutvecklingens nuvarande ståndpunkt har kommissionen icke ansett
sig i förevarande fall, då det gäller part, som genom en statens åtgärd
hindras från att själv tillvarataga sin rätt, kunna föreslå, att den bortovarande
skulle företrädas av en utan hans medgivande förordnad god man,
vilken tydligen måste utrustas med befogenhet att i allt, som uppdraget
avsåge, handla å krigsdeltagarens vägnar. Härmed är emellertid icke sagt
att särskilda bestämmelser om påföljden av krigsdeltagarens utevaro skulle
kunna undvaras. Då ifrågavarande hinder mot inställelse inför rätta torde
kunna bliva av jämförelsevis långvarig beskaffenhet, synes det olämpligt, om
domstolen skall nödgas meddela upprepade uppskovsbeslut. I stället torde
man böra anlita den utvägen, att målet förklaras vilande för att återupptagas
först, när kriget är slut eller parten eljest upphört att vara krigsdeltagare.
Förslaget innehåller också bestämmelser härom. Dessa bestämmelser
innebära emellertid vissa konsekvenser, som böra uppmärksammas.

Sålunda kommer den i ovannämnda lagrum rätten tillagda befogenheten
att i varje särskilt fäll pröva omständigheterna, icke att äga tillämpning i
avseende å denna art av förfall. Om part är krigsdeltagare och icke
iakttager inställelse, skall nämligen målet vila, oavsett huruvida rätten
kunde finna parten oförhindrad att exempelvis genom ombud komma
tillstädes. I själva verket torde dock härigenom i detta avseende avvikelse
icke i någon större män komma att äga rum från den tillämpning gällande

205

SÄRSKILD LAGSTIFTNING ANGÅENDE KRIGSDELTAGARE.

rätt under motsvarande förhållande skulle erhålla. Det kan nämligen antagas
för visst, att, om rätten i stället för att förklara målet vilande uppsköte
målet, krigsdeltagarens fortsatta utevaro allt framgent skulle anses
vara laga förfall och föranleda förnyade uppskov, och detta även om åtgärder
genom det allmännas försorg vidtoges för att organisera rättshjälp till
krigsdeltagares tjänst.'' Det kan följaktligen enligt kommissionens åsikt
icke invändas mot dess förslag i denna del, att, så vitt krigsdeltagarne
anginge, skulle i kravmål införas, vad kommissionen på annat
ställe i sitt betänkande velat förebygga, ett generalmoratorium. Emelertid
vill kommissionen icke underlåta att omnämna, att vissa erfarenheter
från krigförande länder synas tyda på att en lagstiftning sådan
som den föreslagna kan komma att missbrukas. Skulle detta bliva förhållandet
under ett krig, vari Sverige bleve invecklat, anser kommissionen
därför sannolikt, att man bör övergå till förordnande av god
man för krigsdeltagare. Anledningen till att intet förslag utarbetats
efter denna linje är. att en lösning, som närmare ansluter sig till
det nuvarande rättsystemet, ansetts i varje fall först böra tillgripas. I ett
fall finner kommissionen emellertid redan nu otvivelaktigt, att god man lämpligen
bör kunna förordnas för krigsdeltagaren. Det torde nämligen vara
tydligt, att motparten icke bör av krigsdeltagarens bortovaro hindras att förebringa
bevisning, vare sig det föreligger risk, att bevismaterialet sedermera
går förlorat eller icke. För att krigsdeltagarens rätt därvid skall tillgodoses
torde förordnande av god man för honom böra medgivas.

Fn annan följd av förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende blir, att,
sedan ett mål av ovan angiven anledning förklarats vilande, det i visst fall
tillkommer krigsdeltagarens motpart att förebringa utredning om att förfallet
upphört, nämligen om han önskar, att detsamma upptages till förnyad
handläggning före krigets slut.

Fn väsentlig plats i en lagstiftning på hithörande område måste intagas
av stadganden om förlängning av processuella frister, huvudsakligen tiderna
för fullföljd av klagan i mål, vari part är krigsdeltagare. I detta sammanhang
har kommissionen haft under övervägande även frågan om förlängning
av genom lag eller avtal bestämda frister över huvud i sådana rättsförhållanden,
vari krigsdeltagare är part. Uppenbarligen skulle utan alla bestämmelser
i detta ämne krigsdeltagarens rätt med visst fog kunna sägas vara
asidosatt. Under ett stadgande av dylik allmän räckvidd skulle emellertid
indragas en sådan mångfald av rättsförhållanden, att dess verkningar knappast
skulle överskådas. Exempelvis skulle ett automatiskt framskjutande
av de tider, inom vilka krigsdeltagare hade att söka lagfart eller inteckning
eller begära förnyelse av inteckning, i hög grad inverka på fastighetskreditens
stabilitet. Tredje mans rätt skulle åsidosättas genom en förlängning
av tiden för förmyndares eller ombuds redovisningsskyldighet o. s. v. Kom- 1

1 Ang. åtgärder för dylik rättshjälp, se p. m. av byråchefen D:r Gunnar Hnss, såsom bilaga
1 fogad vid kommissionens betänkande rörande arbetsmarknadens organisation vid krig.

Krigstesta
meni en.

20C> AVD. in. ÖVRIG KRIGSEK0N0MISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

missionen anser fördenskull ett allmänt stadgande i ifrågavarande avseende
ej böra meddelas. En begränsning av uppskovsbestämmelserna till att avse
exempelvis allenast sådana fall, då någon har att för bevarande av sin rätt
delgiva stämning inom viss tid, torde knappast heller vara utan olägenheter i berörda
avseende och skulle för övrigt genom att från anståndet utesluta andra
närliggande områden medföra en viss ojämnhet inom rättslivet. Kommissionen
har därför avstått från att föreslå stadganden om förlängning av icke
rent processuella frister. Av dessa har kommissionen ytterligare ansett dem
som falla inom den administrativa processen icke böra omfattas av förslaget.
Beslut, som av de förvaltande myndigheterna meddelas, torde nämligen ofta
sakna karaktären''av prejudicierande domslut, ehuru de formellt vunnit laga
kraft. Endast den judiciella processen har därför ansetts böra falla in under
förslaget.

En annan fråga av betydande räckvidd är, huruvida en persons egenskap
att vara krigsdeltagare bör i och för sig utgöra anledning till uppskov med
avseende å honom åliggande betalningsskyldighet eller vara hinder för att mot
honom anställa lagsökning eller utmätning eller låta försätta honom i konkurs.
Kommissionen har icke ansett, att så bör vara förhållandet, ehuru kommissionen
ingalunda förbisett, att denna ståndpunkt understundom kan medföra en
hårdhet mot krigsdeltagaren, då exempelvis exekution emot krigsdeltagarén
just kan vara föranledd därav, att han genom sin bortovaro är hindrad att
sörja för sina ekonomiska angelägenheter. Också har i vissa nu krigförande
länder införts särskilt exekutivmoratorium till förmån för krigsdeltagare. A
andra sidan torde en dylik lagstiftning lätt kunna missbrukas till kränkande
av tredje mans rätt, något som i sin mån styrkes av ovannämnda utländska
erfarenheter. Och framför allt måste det befaras, att ett dylikt moratorium
med den stora omfattning, som det komrae att erhålla vid en allmän
mobilisering, skulle kunna draga med sig ett generalmoratorium med alla
dess för det enskilda kreditlivet fördärvbringande verkningar. Av dessa anledningar
har kommissionen avstått från att föreslå bestämmelser om särskilt
moratorium för krigsdeltagare.

I enlighet med ovanstående huvudgrunder har utarbetats förslag till lag
om rättegång, däri lerig sdeltag are är part} I detta sammanhang har kommissionen
haft under övervägande frågan om särskilda bestämmelser rörande
delgivning av stämning med krigsdeltagare. Denna fråga hör emellertid till
de många, vilka kommissionen på grund av nödvändigheten att begränsa sitt
arbete icke kunnat ägna någon ingående behandling. Ämne! torde eljest
knappast hava bort förbigås.

I underdånig skrivelse den 4 mars 1915, vilken blivit av statsrådet och
chefen för justitiedepartementet till krigsberedskapskommissionen överlämnad
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen lämnade
uppdraget, har chefen för generalstaben — med förmälan, att under arbetet 1

1 Se nedan sid. 229.

SÄRSKILD LAGSTIFTNING ANGÅENDE KRIGSDELTAGARE.

207

på ordnande av de förhållanden, som stode i samband med krigsmaktens ställande
på krigsfot, uppmärksamheten fästs vid vissa rättsliga spörsmål, som
ännu icke blivit genom lagbestämmelser reglerade — andragit bl. a. hurusom
i Sverige för närvarande icke funnes några för förhållandena i fält tillämpliga
föreskrifter rörande upprättande av testamenten. Utan tvivel vore ordnandet
av denna del av den militära rättsordningen synnerligen önskvärt.
I samband härmed borde givetvis även'' andra frågor, som vore av likartad
judiciell beskaffenhet, upptagas till behandling. Chefen för generalstaben
anhölle fördenskull, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och bringa till
fastställelse erforderliga bestämmelser rörande upprättande av testamenten
för i fält stående delar av krigsmakten, ävensom beträlfande andra frågor
av liknande judiciell beskaffenhet, vilka vore av den art, att de måste eller
lämpligen kunde föreligga utarbetade redan i fredstid.

I den mån berörda framställning må avse annat än testamenten av krigsdeltagare,
torde dess syfte delvis vara tillgodosett genom kommissionens ovannämnda
förslag till lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part. Kommissionen
upptager här åter till behandling frågan om krigstestamenten.

Beträffande detta ämne eller m. a. o. frågan om den större eller mindre
möjligheten för dem, som själva deltaga i striden, att med laga verkan förordna
om sin yttersta vilja, må erinras, att bestämmelser visserligen redan
finnas i vår lag, som härvid kunna vinna tillämpning. Det torde emellertid
till fullgörande av det genom ovanberörda remiss lämnade uppdrag böra tillses,
huruvida dessa bestämmelser äro för ändamålet tillräckliga. För vinnande
av en lämplig utgångspunkt torde härvid en kort (iverblick av den
tyska och den franska rättens bestämmelser i ämnet vara på sin plats.1

Å ad den tyska rikslagstiftningen om »privilegierade militära testamenten»
angår, återfinnas de grundläggande bestämmelserna i 44 § av Reichsmiiitärgesetz
den 2 maj 1874. Dessa bestämmelser skola enligt författningen gälla
i krigstid eller under ett belägringstillstånd. Föreskrifterna innehålla i
huvudsak, att ett testamente, som upprättas av person, tillhörande någon av
vissa angivna kategorier2 inom krigsmakten är giltigt, a) om det är av testator
egenhändigt skrivet och underskrivet, b) om det är av testator egenhändigt
underskrivet och dessutom är undertecknat av två vittnen eller en
auditör eller officer, c) om av en auditör eller officer, i närvaro av två vittnen
eller ytterligare en auditör eller officer, upprättas en skriftlig handling
över testators muntliga förklaring och denna handling uppläses för testator
samt underskrives av auditören eller officeren jämte vittnena resp. av auditörerna
eller officerarna. En enligt c) tillkommen handling har i fråga om
sitt innehåll och den i handlingen angivna tiden för dess tillkomst offentlig
handlings vitsord. År i ett egenhändigt skrivet och underskrivet eller egen- 1

1 Eventuella förändringar i nämnda länders lagstiftning efter våren 1915 hava här icke beaktats.

■ Dessa kategorier äro i huvudsak: officerare, militärläkare och andra militära tjänstemän, vare
sig de äro i aktiv tjänst eller tillhöra reserven: manskap; frivilliga; civila ämbetsmän tillhörande
den militära förvaltningen; alla, som åtfölja den krigförande hären, inberäknat utländska officerare
(där ej annat bestämts) samt krigsfångar.

208 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

händigt underskrivet testamente (a eller b) tiden uppgiven, äger denna uppgift
vitsord såsom riktig till dess motsatsen bevisas. Pre.smntion linnés ock
för att ett testamente uppgjorts under förhållanden då lagen är tillämplig,
om testamentet senast fjorton dagar efter det nämnda förhållanden upphört
existera, överlämnas till högre militär myndighet eller om det påträffas
bland testator fältkvarlåtenskap. Testamentet förlorar sin giltighet ett år
från den dag, då det truppförband testator tillhör demobiliserats eller testator
upphört att tillhöra mobiliserat förband eller såsom krigsfånge eller
gisslan undkommit fiendens våld, dock att giltighetstiden förlänges vid fortbestående
oförmåga att upprätta testamente i annan ordning. Om testator
under året finnes bland de saknade (»vermisst») och han i vederbörlig ordning
förklaras vara död, inträder icke testamentets ogiltighet.

Den verkliga innebörden av dessa bestämmelser framgår, om man fästhåller,
hurusom de särskilda staternas allmänna bestämmelser om testamenten
oftast förutsatte antingen ett flertal vittnen eller ock notarieil form.
Genom Burgerliches Gesetzbuch infördes emellertid för hela riket det holografiska,
med uppgift om ort och datum försedda testamentet såsom en ordinär
form för uttalande av den sista viljan. Vid sidan härav upptages i
B. G. B. även den solenna formen, som förutsätter protokollering hos domare
eller notarius publicus. 1874 års lag upphävdes dock icke. Ytterligare föreskrifter
i ämnet meddelades genom en lag den 28 maj 1901 »betreffend die
freiwillige Gerichtsbarkeit und andere Rechtsangelegenheiten in Heer und
Marine» samt genom en författning den 14 januari 1915. Den förra författningen
stadgade bl. a., att i fält krigsdomarna skulle äga samma behörighet
som civil domare i fråga om upprättande av testamenten i den solenna formen
samt att det ålåge närmaste förman till stupad att provisoriskt omhändertaga
hans efterlämnade papper. Genom den senare togs bl. a. särskild
hänsyn till flottan.

Jämväl den franska rätten känner vid sidan av de ordinarie formerna för
testamente vissa privilegierade sådana, däribland för militärer. De ordinarie
formerna äro det egenhändiga testamentet (code civil art. 970) och det notarielJa
(c. c. art. 971). Reglerna för militärtestamentet, som återfinnas uti
code civil art. 981—984, innehålla i huvudsak följande. Testamenten av militärer
tillhörande eller åtföljande hären eller flottan kunna vid krig skriftligen
upprättas antingen inför en officer eller militärläkare av viss grad i närvaro
av två vittnen eller ock inför två intendenturtjänstemän eller »officiers du
eommissariat» eller ock inför en sådan tjänsteman eller officer i närvaro av
två vittnen eller ock slutligen i vissa fäll inför lägre officer med två vittnen.
Rättigheten att upprätta testamente i nu nämnd ordning tillkommer
även krigsfånge. År testator sjuk eller sårad, kan testamente upprättas å
sjukhus eller förbandsplats inför chefläkaren, biträdd av en officer eller, om
sådan icke finnes, av två vittnen. I alla nu angivna fall skall testamentet
uppgöras i två exemplar eller ock bestyrkt avskrift därav tagas. Handlingarna
skola, så snart möjlighet finnes, i skilda förseglade konvolut genom
myndigheternas försorg tillställas vederbörande »notaire> i hemorten. Ett

särskild lagstiftning angående krigsdeltagare.

209

testamente, tillkommet i nu nämnd ordning, blir ogiltigt sex månader efter
det testator ankommit till sådan ort, att lian kan begagna ordinarie former
för testamentets upprättande, för så vitt ej före utgången av sagda tid ånyo
inträffar någon omständighet, som berättigar honom till avvikelse därifrån,
i vilket fall testamente skall gälla, så länge denna nya situation varar,
samt ytterligare sex månader efter dess upphörande.

Ursprunget till bestämmelserna om lättnad vid soldaters upprättande av
testamenten i fält är som bekant att söka i den romerska rätten med dess
fullständigt formlösa »testamentum militum» (jfr »testamentum pestis temporis»
och »testamentum ruri conditum»),

Yad den svenska rätten angår, återfinnes ju i 16 kap. 1 § ärvdabalken
tanken att i de fall, då på grund av särskilda förhållanden iakttagandet
av eljest gällande villkor för testamentes giltighet omöjliggöres eller försvåras.
medgiva lindring däri. Särskilda bestämmelser att gälla under krigstillstånd
finnas dock icke och hava icke heller funnits. Sedan i första punkten
av nämnda lagrum stadgats följande: »Vill någon, man eller kvinna,
gorå testamente, have våld göra det muntligen eller skriftligen, med eller
utan villkor, och vittne tvenne gode män, att det testamente då var gjort
med sunt och fullt förstånd, och av fri vilja: stånde ock honom fritt, att
låta vittnen veta dess innehåll, eller ej», heter det vidare i andra punkten:
»Aro ej vittnen att tillgå och utrett varder, att testator intill sin död varit
utur stånd satt vittnen anskaffa, äge ock då testamentet laga kraft, så framt
det finnes med egen hand skrivet och underskrivet».

Rörande det senare stadgandets historik må här blott nämnas följande. I
stadgan om testamenten den 3 juli 16861 föreskrevs, att till vinnande av
säkerhet om testators yttersta vilja väl såsom regel två eller tre vittnen
borde närvara, men att, om det inträffade, att vittnen ej funnes till hands
och intet skäligt tvistemål vore rörande testators hands och namns underskrift,
testamentet icke dess mindre borde äga laga kraft. 1734 års lag, vari
AB 16 kap. 1 § första punkten hade den nuvarande lydelsen, stadgade i
andra punkten av samma lagrum: »Äro ej vittnen att tillgå och finnes

testamentet med egen hand vara skrivet och underskrivet, äge ock det laga
kraft». Att döma av lagkommissionens protokoll, synes man vid lagrummets
avfattande närmast ha haft i tanke »sjukdom, som hastigt påkommer»,
medan krigstillstånd^ icke omnämnes. Under förarbetena ifrågasattes emellertid
dels att upptaga den i 1686 års stadga angivna ytterligare förutsättningen,
nämligen att intet skäligt tvivelsmål förefunnes om testamentets
äkthet, dels ock att bestämma, att för den händelse testator åter finge tid
och lägenhet att tillkalla vittnen, men sådant försummades, testamentet
skulle upphöra att vara giltigt. Härav blev dock intet.

Med anledning av en underdånig skrivelse den 6 april 1799 från dåvarande
lagkommissionen angående den rätta tolkningen av nyssnämnda bestämmelse i

1 Ang. tiden därförut se t. ex. redogörelse hos Å. Holmbäck: Om 1686 års testamentsstadga,
föreläsningar vid Uppsala Universitet, Sthlm 1916, sid. 1—15.

14— Di/727. II.

210 avd. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

1734 års lag utfärdades en kungl. förklaring den 7 december 1801, däri
föreskrevs, att det testamente icke skulle äga kraft eller gälla, som ej vore
bestyrkt av två gode män, så framt ej utrett bleve att testator, när det författades
samt därefter intill sin död, varit satt utur stånd vittnen till testamentets
styrkande anskaffa samt testamentet då funnes med egen hand
skrivet och underskrivet. I ingressen till nämnda författning framhålles
såsom motiv till densamma, att ifrågavarande lagrum tolkats än så som
skulle alla egenhändigt skrivna testamenten, ehuru vittnen saknades, vara
giltiga, än så att egenhändigt testamente vore gällande endast i den händelse
testator ej haft vittnen att tillgå, då detsamma upprättades. När
sedan vid 1809—1810 års riksdag ÄB 1(5 kap. 1 § omredigerades i anledning
av en inom borgarståndet väckt motion angående inskränkning i friheten
att inrätta fideikommiss, inrycktes av lagutskottet, utan någon motivering
och utan att eljest något därom inom riksdagen förekom, i nämnda
lagrum orden: »och utrett varder, att testator intill sin död varit utur stånd
satt vittnen anskaffa». ''Sin nuvarande lydelse har således ÄB 16 kap. 1 §
även i denna del erhållit genom kungl. förordningen den 27 april 1810.1

En granskning av den svenska rättens bestämmelser torde giva vid handen,
att i avseende på möjligheten för en person att i de situationer, som
här äro i fråga, med laga verkan förordna om sin kvarlåtenskap, vår rätt
nog tarvar fullständigande. Huvudgrunderna av det förslag till bestämmelser
i förevarande avseende, som krigsberedskapskommissionen ansett sig
böra framlägga, skola här angivas. Därvid må emellertid fasthållas, att den
uppgjorda planen utgår från att ÄB 1(5 kap. 1 § bibehåller sin nuvarande
lydelse för att till äventyrs kunna vid sidan av de nya bestämmelserna,
som skulle sammanföras i en särskild författning, finna tillämpning i fält
och på sjötåg.

Yad till en början angår det holografiska testamentet, fordrar ju den svenska
rätten för dess giltighet, att vid testamentets upprättande vittnen ej äro att
tillgå och att utrett varder, att testator sedermera intill sin död varit urståndsatt
att tillkalla vittnen. Någon vidsträckt tillämpning torde detta stadgande
hittills ej hava erhållit. Man får emellertid antaga, att domstolarna, om
testamentet uppgjorts av krigsdeltagare, icke skulle fordra någon strängare
bevisning i berörda avseende. Det kunde således ifrågasättas, om icke den
karaktäristik av nödläget, som ligger i uttrycket, att testator varit urståndsatt
att anskaffa vittnen, vore ur lagstiftningssynpunkt tillräcklig åtminstone
för det fall, att testator stupat i striden. Kommissionen hyser emellertid den
uppfattningen, att man till förebyggande av möjligen inträffande svårigheter
i fråga om bevisningen bör i den tilltänkta specialförfattningen, vari det
holografiska testamentet naturligtvis måste medgivas, för krigstid formligen
avskriva all fordran på särskild bevisning i berörda avseende, så snart parten
vid krig fullgör tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten
eller frivilligt deltager i tjänstgöring för rikets försvar eller med

1 Se även lagkommitténs förslag till Ä. B. 1818 kap. 10: 1—7 och 1826 kap. 9: 1—7.

särskild lagstiftning angående krigsdeltagare.

211

behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller såsom fånge,
militär eller civil, befinner sig i fiendens våld. Med en dylik bestämmelse
kommer visserligen rättigheten att utan vittnen göra testamente att omfatta
även tall, då vittnen verkligen varit att tillgå. Man kunde förty invända
mot förslaget, att det lämnar alltför stort utrymme åt vad som lämpligen
bör vara undantagsfall, och att rättssäkerheten således komme att äventyras
oftare än oundgängligen nödvändigt. En sådan farhåga torde emellertid vara
betydligt överdriven. Redan däri att testator själv skrivit varje punkt av testamentet
och därefter undertecknat detsamma synes ligga stark garanti för
att han givit uttryck åt vad som verkligen varit hans vilja, varigenom misstag
om innehållet förebygges. Fara för att såsom testamenten komme att
åberopas handlingar, som i sin helhet vore falsarier, torde åter ej bliva väsentligt
större än med nu gällande bestämmelser. Den motverkas därav
att för konstaterande av äktheten torde fordras viss utredning om de omständigheter,
varunder testamentet tillrättaskaflfats, såsom att handlingen påträttats
bland testators fältkvarlåtenskap eller dylikt. Man synes således
utan fara kunna bereda dem, som draga ut i striden för fosterlandet, den
förmån varom här är tal. Huru därvid bör förfaras, för den händelse testator
överlever den ifrågavarande situationen, är åter ett spörsmål, vartill
kommissionen nedan skall återkomma.

Om således den krigsdeltagare, som är fullt skrivkunnig och har tillfälle
att .skriftligen avfatta sitt testamente, enligt förslaget icke i något fall behöver
anlita vittnen, har man tillika ansett, att i de fall åter, då vittne ej
kan helt undvaras, undantag på annat sätt från nuvarande bestämmelser
bör medgivas krigsdeltagare.1 Olika åsikter kunna råda huruvida gällande
lag i fråga om bevittnade testamenten innefattar föreskrifter om viss form
eller allenast bevisregler. Säkert är emellertid, att praxis åtminstone numera
närmar sig den senare ståndpunkten, något som i rättsfallen kommer
till synes i fråga om vanliga skriftliga testamenten.1 2 Sålunda hava dylika
skrittliga testamenten godkänts på vittnesmål av två personer, ehuru de vid
olika tillfällen närvarit, då testator tillkännagivit sin yttersta vilja. Dock
hava i sädana mål alltid två vittnen blivit, hörda, av vilka åtminstone det
ena jämte annan person, som av någon anledning (jäv) ej hörts såsom vittne
i målet, underskrivit vittnesmening å testamentet. Även med en strängare
tolkning än den, som sålunda kommit till synes i praxis, innebär ju emellertid
redan gällande lag i denna del för testator i krigstid en avsevärd fördel,
nämligen att kunna med laga verkan tillkännagiva sin sista vilja inför två
ojäviga personer, vilka som helst, blott fordringarna i övrigt äro uppfyllda,
d. v. s. att vittnena anmodats bevittna testamentet resp. teckna sig det till
minnes och känna testator personligen eller eljest kunna övertyga sig om
hans identitet ävensom att testator är vid fullt och sunt förstånd och kand 1

Begreppet krigsdeltagare tages här i samma bemärkelse som nyss i fråga om egenhändigt
skrivna testamenten.

2 Se t. ex. N. J. A. 1917: 189, 1910: 12, 1909: 261, 1908: 164.

212 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEK0N0MISK LAGSTIFTNING: BETÄNKANDE.

lar frivilligt. Särskilt det muntliga testamentet torde vara ändamålsenligt
t. ex. under en stridspaus i en skyttegrav.

Vill man emellertid bereda krigsdeltagaren särskild lättnad, torde det
kunna ske sålunda, att man medgiver giltighet av testamente, som upprättats
i närvaro av blott en annan person, för så vitt denne andre besitter
vissa kvalifikationer, t. ex. är officer eller officers vederlike e. d. Frågan
blir då, vilken verkan bör tilläggas den omständigheten, att ett testamente
sålunda bestyrkts. Det kunde ifrågasättas att, om ett skriftligt testamente
eller en uppteckning av ett muntligt försåges med vittnesmening och underskrift
av en vid krigsmakten anställd ämbetsman, åt vittnesmeningen borde
tillerkännas vitsord som offentlig urkund. Ämbetsmannen skulle i detta avseende
således utöva verksamhet som ett slags notarius publicus. Man
skulle härigenom närma sig den utländska rättens ståndpunkt. Då emellertid
den notariella formen för testamentens upprättande icke överensstämmer med
den uppfattning, som enligt ovan är hos oss gällande, synes det icke vara
lämpligt att här fastslå densamma.

Man torde komma den svenska rättsuppfattningen närmare genom ett stadgande,
som helt enkelt medgåve, att två vittnen utbytas mot ett vittne, vilket
vittnesmål då tillerkändes viss större verkan än under vanliga förhållanden
lillkomme detsamma. Därigenom vore sambandet med gällande rätt bevarad.
Man undginge för övrigt även det stötande i att påkalla officiellt
uttalande om testators sinnesbeskaffenhet från därtill möjligen inkompetent
håll. Det återstår då att avgöra vilken verkan dylikt vittnesmål skulle
äga. Härvidlag torde det riktiga vara, att vittnesmålet tillägges samma
verkan som om utsagan blivit avgiven av två vittnen. För bevisprövningen
behövde därutöver inga andra regler uppställas, utan man hade att följa
dem, som nu tillämpas i testamentstvister. Innehåller testamentsvittnets
intyg vad som enligt ÄB 16:1 fordras av de två vittnenas berättelse, skall
det följaktligen anses som om två vittnen berättat att »det testamente
då var gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja». Motbevisning är
emellertid liksom nu tillåten och domstolen har att efter vanliga grunder
väga bevisningen å ömse sidor med iakttagande blott av den nyssnämnda
regeln. Rättighet att anlita två okvalificerade vittnen enligt ÄB 16:1 skulle
naturligtvis kvarstå.

Men härmed är dock ej testamentets formella giltighet säkrad. Om nämligen
vittnet eller vittnena1 — liksom testator — stupa i striden, riskeras
åtminstone ett muntligt testamentes giltighet blott på den grund att förhör
med vittnena inför domstol ej kommit till stånd, även om vittnena hunnit
skriftligen uppteckna testamentet och handlingen tillvaratages. För att
avhjälpa denna olägenhet torde man, med följdriktigt bibehållande av
fordran på förhör, låta förhörsmyndigheten s. a. s. flytta ända ut i skyttegraven
eller åtminstone i dess omedelbara närhet, eller m. a. o. låta förhöret
äga rum inför vissa militärpersoner, mera lättillgängliga än civil myndighet,

1 Det är här fråga även om testamenten, upprättade i vanlig ordning.

HANDEL MED FIENTLIG STATS MEDBORGARE M. M.

213

nämligen officerare av viss grad, krigsdomare, auditör e. d., vilket förhör i
sin tur kunde, medelst en legislativ fiktion, tilläggas samma verkan, som
om det skett på ed inför domstol. Naturligtvis skulle förhör även kunna
hållas av krigsrätt. Yad nu sagts skulle då lämpligen böra gälla i första
hand för muntliga testamenten men även för skriftliga.

Att vidare testator, sedan nödläget upphört, måste omedelbart föranstalta
om det obevittnade eller ofullständigt bevittnade testamentets bevittnande i
vanlig ordning eller om förhör inför domstol, om han ej vill riskera dess
upphävande vid en eventuell klandertalan, torde understundom kunna medföra
olägenheter. Visserligen kan synas, som om testator genom uraktlåtenhet
att draga försorg härom måste anses hava frånträtt detsamma, men med
fog kan häremot framhållas, hurusom en skälig respittid dock bör medgivas,
under vilken testator är i tillfälle att ordna angelägenheter, som möjligen
för honom är viktigare. En sådan torde därför böra stadgas.

I överensstämmelse med nu antydda grunder har förslag till lag om krigstestarnenten
uppgjorts.1

2. Åtgärder med avseende å handel med fientlig stats medborgare

vid krig m. m.

Under den fredsperiod, som föregick det nu pågående kriget, framträdde
inom kulturstaterna strävanden i syfte att vid ett kommande krig mildra
verkningarna för civilbefolkningen, bland annat genom att trygga beståndet
av avtal mellan enskilda, såväl inom som utom det egna landet. I detta liksom
i vissa andra avseenden har det visat sig, att de försök, som då gjordes för krigets
humanisering, icke ägde tillräcklig styrka att motstå påfrestningen, då kriget
verkligen inträffade och möjligheten att skada det fientliga samhällets näringsliv
allt mera uppmärksammades såsom ett kraftigt stridsmedel. Med denna erfarenhet
för ögonen har kommissionen ansett det nödvändigt att räkna med utsikten
att även vid ett krig, vari Sverige kan bliva inblandat, liknande metoder
kunna komma till användning. Såvitt nu kan bedömas, är det icke sannolikt,
att det skulle ligga i vårt eget lands intresse att i första hand skrida
till sådana åtgärder, men de kunna det oaktat på ett ganska tidigt stadium
av kriget bliva erforderliga, och kommissionen har därför ansett sig böra utarbeta
förslag i ämnet.

Den grundläggande tanken i dessa förslag måste vara att positivt försvaga
den fientliga statens ekonomiska motståndskraft eller att, så långt det ligger
i det egna landets intresse, vedergälla dylika mot detsamma riktade åtgärder
från fienden. Härigenom skiljer sig denna lagstiftning således från
t. ex. exportförbuden, som väl i första rummet åsyfta att trygga varutillgången
inom landet, och från den i annat sammanhang föreslagna lagen rörande
utländska försäkringsanstalter, vilken går ut på att säkerställa de
enskilda försäkringstagarnas rättigheter.

Se nedan sid. 222.

214

AVD. in. ÖVRIG krigsekonomisk lagstiftning: betänkande.

Av vad ovan sagts följer ock, att den svenska statens åtgärder i förevarande
avseende sannolikt komina att avpassas efter fiendens. Det är således
omöjligt att på förhand bilda sig en bestämd föreställning om vilka
åtgärder, som böra tillgripas ens under ett tidigt skede av kriget, och det är
ä andra sidan ej osannolikt, att de åtgärder, som vidtagas, under krigets
lopp kunna behöva skärpas.

Kommissionen har därför ansett sig böra upprätta allenast ett lagförslag
angående förbud mot ingående och fullgörande av förmögenhetsrättsliga avtal
med fientlig stats medborgare eller vissa därmed likställda rättssubjekt samt
om uppsikt å rörelse, som här i riket drives av eller för sådana rättssubjekt.
Däremot har icke föreslagits någon motsvarighet till den av de krigförande
under nuvarande krig införda tvångsförvaltningen av fientliga företag och
detta av den anledning, att kommissionen funnit det ännu mindre antagligt
än beträffande förstnämnda åtgärder, att dylik tvångsförvaltning skulle å
svensk sida tillgripas annat än som en repressalieakt eller i samband med
motsvarande lagstiftning i allierat land, i vilka båda fall emellertid lagstiftningens
beskaffenhet säkerligen i hög grad måste påverkas av den främmande
lagens karaktär. Kommissionen bifogar emellertid såsom särskild bilaga
(Bil. III A) en av kommissionens ledamot revisionssekreteraren Nils Edling
utarbetad kortfattad promemoria rörande vissa bestämmelser, som synas böra
komma till uttryck i en blivande svensk lag i sistnämnda ämne. Uppenbart
är, att de ingrepp på det privaträttsliga området, som en lagstiftning
av sist omförmälda art möjliggör, kunna framstå såsom synnerligen svåra
och i många fall kränka även andras intressen än deras, mot vilka åtgärderna
rikta sig. Detta torde emellertid icke kunna undvikas, om en dylik
lagstiftning över huvud måste tillgripas.

Vad åter angår frågan om handelsförbud mot fienden och om den uppsikt,
som från en stats sida underkastas en inom dess område inom det
egna landet av fienden driven rörelse, framgår av den redogörelse för de krigförande
staternas lagstiftning på området, som för kommissionens räkning
utarbetats av docenten Nils Kabenius (Bil. Ill B), att därvid begreppet
fiende tagits i olika betydelser. Antingen hava åtgärderna i fråga riktats
mot personer, fysiska eller juridiska, som uppehålla sig i eller eljest i rent
lokalt hänseende tillhöra den fientliga staten. Eller ock har man ansett det
avgörande vara huruvida vederbörande är undersåte i den fientliga staten
eller ej, oberoende av uppehållsorten. Vilkendera av dessa båda grundsatser,
doinicilprincipen eller nationalitetsprincipen, som bör vid en lagstiftning
sådan som den nu ifrågasatta för vårt land komma till användning, torde
få avgöras efter de omständigheter, som föreligga vid tiden, då åtgärderna i
fråga skola vidtagas. DeD fientliga statens egen hållning i detta avseende
lärer, då åtgärden företages i repressaliesyfte, härvid bliva av betydelse.
På samma sätt förhåller det sig med frågan om själva räckvidden hos de
åtgärder, som böra eller behöva vidtagas, eller in. a. o. huruvida exempelvis
de bestämmelser, som åsyfta avbrytande av handelsförbindelserna med fienden,
formellt böra rikta sig mot ingående eller fullgörande av förmögenhets -

HANDEL MED FIENTLIG STATS MEDBORGARE M. M.

215

rättsliga avtal, s. k. handelsförbud, såsom fallet i stort sett kan sägas kava
varit i den engelska och franska krigslagstiftningen, eller kunna inskränkas
till att avse allenast förbud mot fullgörande av betalningsskyldighet till fienden,
såsom skett hos centralmakterna, samt frågan huruvida handels- resp.
betalningsförbudet i det särskilda fallet bör skärpas genom kontroll över
fientliga affärsföretag inom riket.

Det ovan anförda visar, att då ett förslag till lagstiftning å ifrågavarande
områden såsom ett — ehuru i och för sig icke önskvärt — led i krigsberedskapen
av kommissionen framlägges, det är väl motiverat, att detsamma
lämnar samtliga ovan antydda alternativ öppna för den kommande tillämpningen.
Nämnda syfte har uppnåtts därigenom, att lagförslaget uttryckligen
medgiver tillämpning av såväl domicil- som nationalitetsprincipen,
både beträffande det handelsförbud, som kan komma att utfärdas, och rörande
de åtgärder mot fientliga företag inom riket, som må finnas erforderliga.

De ifrågavarande, av kommissionen uppgjorda författningsförslagen äro
förslag till lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga
avtal med fientlig stats medborgare m. m.1 samt förslag till förordning angående
förbud mot handel med (fientlig stat) (ev.: angående förbud mot betalning
till borgenär i (fientlig stat)).* 1

1 Se nedan sid. 224.

2 > > 227.

216

FÖR FATTNINGS FÖRS LAG

l) Förslag

till

Lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part, m. m,

1 §•

Bestämmelserna i 2—22 §§ av denna lag äga tillämpning allenast, när vid
krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat. Sådant förordnande
meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att gälla för viss tid
eller tillsvidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva dylikt förordnande,
sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio dagar,
riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande ej gälla
längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

2 §■

Med krigsdeltagare förstås i denna lag den, vilken

a) tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller

b) såsom fånge är i fiendens våld.

3 §•

Uteblir i tvistemål vid allmän underrätt part, som är krigsdeltagare, skall
målet förklaras vilande, där ej parten, sedan ban blivit krigsdeltagare, iakttagit
inställelse.

Kommer krigsdeltagare tillstädes genom ombud, må ock dylikt beslut på
ombudets begäran meddelas, där rätten därtill finner skäl.

Över beslut, varigenom mål förklarats vilande, må klagan ej föras.

4 §•

Begär motparten att i krigsdeltagarens frånvaro få förebringa bevisning,
må rätten förordna god man att därvid bevaka krigsdeltagarens rätt. Sådant
förordnande må meddelas, ändock att målet förut förklarats vilande.

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIG SDELTAGARE ÄR PART.

217

Innan förordnandet meddelas, skall rätten till krigsdeltagaren med allmänna
posten under hans krigspostadress avsända underrättelse om motpartens begäran
samt avvakta krigsdeltagarens yttrande under skälig tid.

Över beslut, varigenom god man förordnas, må klagan ej föras.

God man, varom nu är sagt, njute ersättning av allmänna medel efter
tv rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga kraft, och skall skriftligt besked om beslutet genast
utan avgift tillhandahållas gode mannen. I slutliga utslaget pröve
rätten, huruvida ersättning skall av part återgäldas till statsverket.

5 §•

Är ej för rätten känt, huruvida utebliven part är krigsdeltagare, varde
genom rättens försorg upplysning införskaffad därom ävensom angående tidpunkten,
då parten må hava blivit krigsdeltagare; och skall i avbidan pa
nämnda upplysning anstå med beslut i anledning av utevaron.

Inträffade utevaron vid första rättegångstillfället och finnes, att den uteblivne
ej var krigsdeltagare, må vad i 12 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken
stadgas vinna tillämpning, ändock att för upplysningens införskaffande uppskov
ägt rum.

6 §•

Vad ovan är stadgat gälle ej, där vid det första tillfälle, till vilket målet
blivit utsatt, parterna utebliva å ömse sidor, ej heller där part uteblir vid
rättegångstillfälle, till vilket målet blivit utsatt allenast för avkunnande av
beslut och å vilket annan handläggning icke heller äger rum.

7 §•

Har part, vilken enligt vad för rätten är känt, ej själv är krigsdeltagare,
vid tidigare rättegångstillfälle inställt sig genom ombud, som enligt vad handlingarna
utmärka fortfarande äger föra hans talan i målet, och blir parten
därefter från rätten ute, skall, där ombudet veterligen är krigsdeltagare, med
beslut i anledning av partens utevaro anstå och huvudmannen genom rättens
försorg om ombudets uteblivande underrättas. Lag samma vare, där rätten
saknar kännedom om anledningen till ombudets utevaro.

8 §•

Mål, som förklarats vilande, må, förutom i det fall, som avses i 4 §, upptagas
till förnyad handläggning på anmälan av krigsdeltagaren eller hans
rättsinnehavare eller ock, efter krigets slut eller sedan den förre dessförinnan
avlidit eller dödförklarats eller eljest upphört att vara krigsdeltagare, på
anmälan av motparten.

218 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9 §■

Uteblir krigsdeltagare från underrätten i mål rörande expropriation, vare
det ej hinder för målets handläggning och avgörande; och äge rätten i hans
ställe välja ledamot i expropriationsnämnd, ändock att förfallet är känt.

Angående utevaro av svarande i äktenskapsmål galle vad därom är särskilt
stadgat.

Uteblir någon från underrätt, då talan föres om hans omyndigförklarande,
skall vad i 3—8 §§ är stadgat i tillämpliga delar gälla.

10 §.

Uteblir krigsdeltagare från synerätt eller från ägodelningsrätt, skall vad
i 3—8 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning; skolande tiden för klagan
hos ägodelningsrätten för krigsdeltagare räknas från krigets slut eller
från det han eljest upphört att vara krigsdeltagare. I fråga om tid, inom
vilken sakägare skall jämlikt 51 § i lagen den 20 juli 1879 om dikning och
annan avledning av vatten anmäla missnöje eller jämlikt 52 § nämnda lag
instämma talan, vare lag samma.

11 §•

Vad i 3—8 §§ är stadgat om tvistemål galle ock om brottmål, vari talan
om ansvar icke föres.

12 §.

Uteblir krigsdeltagare såsom målsägande i mål, däri svaranden är häktad
för brott, som endast av målsäganden må åtalas, have allmän åklagare rätt
att, på sitt ansvar, fullfölja målet, om han skäl därtill finner. Är ej för
rätten känt, huruvida målsäganden är krigsdeltagare, skall rätten därom införskaffa
upplysning.

Uteblir enskild part i annat vid allmän underrätt anhängiggjort mål om
ansvar, däri svaranden ej är häktad, skall vad ovan i 3—8 §§ är stadgat i
tillämpliga delar gälla.

13 §■

Uteblir i lagsökningsmål part, som veterligen är krigsdeltagare, utgöre
det ej hinder för målets avgörande.

14 §.

Meddelas i tvistemål vid allmän underrätt dom enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken
och varder käranden krigsdeltagare efter domen men före ut -

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART.

219

gången av den i samma lagrum stadgade tid, skall nämnda tid räknas från
krigets slut eller från det käranden eljest upphört att vara krigsdeltagare.

Dömes svarande, på sätt i 12 kap. 3 § rättegångsbalken sägs, och varder
han krigsdeltagare, sedan tid till vad förbi är, men före utgången av den
i 4 § samma kapitel stadgade tid till återvinning, skall sistnämnda tid räknas
från den tidpunkt, som i första stycket sägs eller från den senare dag, då
han av domen erhåller del.

Vad i denna § stadgas, galle ej, där krigsdeltagaren iakttager den tid,
som i 12 kap. 2 eller 4 § rättegångsbalken sägs.

15 §■

Har allmän underrätt i annat fall än som avses i 14 § meddelat beslut, mot
vilket talan må föras, och var part vid tiden för beslutets meddelande krigsdeltagare,
men hade icke, sedan han det blev, personligen eller genom ombud,
som var behörigt att fullfölja talan, iakttagit inställelse vid underrätten,
eller varder part krigsdeltagare efter beslutets meddelande men före utgången
av den tid, inom vilken åtgärd för fullföljd av talan skall vidtagas, skall,
sistnämnda tid för honom räknas från krigets slut eller från det han eljest
upphört att vara krigsdeltagare.

Fullföljer krigsdeltagaren talan inom den i rättegångsbalken föreskrivna
tid, galle vad där stadgas. Varder talan eljest av parten fullföljd, medan
han ännu är krigsdeltagare, skall fullföljdstiden därmed anses för honom
hava gått till ända.

Fullföljer krigsdeltagare enligt vad i denna lag sägs talan i vademål, give
det svaranden till känna och ingive till hovrätten bevis att svaranden fått
del av underrättelsen. Sker det ej, läte hovrätten på den försumliges bekostnad
verkställa delgivningen. Tiden för svarandens inställelse skall räknas
från den dag svaranden av underrättelsen erhöll del.

16 §.

I fråga om klagan över synerätts och ägodelningsrätts beslut skall vad i
15 § stadgas om fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut äga motsvarande
tillämpning.

17 §.

Varder i lagsökningsmål borgenärens talan av överexekutor bifallen, skall
där gäldenären är eller före utgången av den i 32 § utsökningslagen stadgade
återvinningstid av sex månader varder krigsdeltagare, nämnda tid
räknas från krigets slut eller från det gäldenären eljest upphört att vara
krigsdeltagare.

Har överexekutor meddelat bevis, som i 7 § i lagen den 26 april 1907 om
handräckning för fordrans utfående sägs, vare i fråga om den i 10 § berörda
lag stadgade rätt till återvinning lag samma.

220 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Yad sålunda är föreskrivet, galle ej, där krigsdeltagare instämmer sin
talan inom den tid, som i 32 § utsökningslagen och 10 § lagen om handräckning
för fordrans utfående sägs.

18 §•

Fullföljes från allmän underrätt eller synerätt talan i hovrätt allenast av
krigsdeltagares motpart, skall tiden för krigsdeltagarens inställelse eller förklaring
räknas från krjgets slut eller från det han eljest upphört att vara
krigsdeltagare, där ej dessförinnan inställelse sker eller förklaring avgives.

Uteblir i vademål svarande eller underlåter i besvärsmål klagandens
vederpart att avgiva förklaring eller inställa sig till förhör, må målet icke
företagas till avgörande, med mindre den, som talan fullföljt, visar, att motparten
icke är krigsdeltagare.

Yad i denna § stadgas skall ej äga tillämpning i mål angående expropriation.

19 §.

Meddelar hovrätt i mål, som från allmän underrätt eller synerätt dit fullföljts,
eller som där omedelbart anhängiggjorts, slutligt utslag eller beslut,
däröver klagan må föras, äge vad i 15 § stadgas motsvarande tillämpning.

I mål, som från hovrätt eller ägodelningsrätt dragits under Konungens
prövning, galle i tilllämpliga delar vad i 18 § stadgas.

20 §.

Vad i 15, 18 och 19 §§ stadgas, galle ej i mål, däri någon hålles häktad.

21 §.

Är krigsdeltagares egendom avträdd till konkurs och möter på grund av
gäldenärens deltagande i kriget hinder för honom att beediga bouppteckningen,
galle vad i 27 § konkurslagen är stadgat för det fall, att gäldenär
är död eller vikit undan.

22 §.

Vad ovan i denna lag stadgas rörande part, som är krigsdeltagare, äge
motsvarande tillämpning i fråga om den, som företräder part, vilken enligt
lag skall på visst sätt företrädas.

23 §.

Konungen bestämmer den dag, då med avseende å denna lag kriget skall
anses hava slutat.

24 §.

Bestämmelserna i denna lag skola gälla, ändock att de strida mot vad lag
eller författning eljest innehåller.

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART.

221

25 §.

Beslut, varigenom mål jämlikt denna lag förklarats vilande, så ock förordnande,
varom i 4 § sägs, skall lända till efterrättelse utan hinder av att
bestämmelserna i 2—22 §§ upphört att gälla, och äge i fråga om mål, som förklarats
vilande, vad i 8 § stadgas fortfarande giltighet. Har, innan bestämmelserna
i 2—22 §§ upphört att gälla, beslut, varom i 14, 15, 16, 17 eller
19 § förmäles, blivit meddelat eller förrättning, varom i 10 § sägs, ägt rum,
eller bevis, som i 17 § sägs, meddelats, skall den i nämnda §§ stadgade fullföljdstid
äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft---och skall äga tillämpning jämväl å mål och

ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, samt i fråga om fullföljd
av talan mot beslut, som avkunnats, förrättning, som ägt rum, och bevis,
som meddelats före den dag, då lagen trätt i kraft, men å sådan tid, att
fullföljdstiden då ännu ej gått till ända.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 203 o. f. samt nedan sid. 229.

222

2) Förslag

till

Lag om krigstestamenten.

Härigenom förordnas som följer:

Bestämmelserna i 2—7 §§ av denna lag skola äga tillämpning allenast
när vid krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat.
Sådant förordnande meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att
gälla för viss tid eller tills vidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva
dylikt förordnande, sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom
trettio dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande
ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen
sammanträtt.

2 §•

Med krigstestamente förstås i denna lag testamente av krigsdeltagare.

Såsom krigsdeltagare skall anses den, vilken vid krig

a) tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller med behörigt
tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller

b) såsom fånge är i fiendens våld.

3 §•

I fråga om krigstestamente skola, utöver vad 16 kapitlet 1 § ärvdabalken
om testamentes uppsättande innehåller, bestämmelserna nedan i 4—7 §§ gälla.

4 §■

Göres krigstestamente, muntligen eller skriftligen, och vittnar officer,
auditör eller vid krigsmakten anställd präst eller läkare, att det testamente
då var gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja, vare det så gillt,
som om testamentets tillkomst blivit med två vittnen styrkt, på sätt i 16
kapitlet 1 § ärvdabalken sägs.

5 §•

Skriftligt krigstestamente, som finnes vara av testator med egen hand skrivet
och underskrivet, äge laga kraft utan vittnen, ändå att vittnen varit
att tillgå.

LAS OM KRIGSTESTAMENTEN.

223

6 §•

Inför krigsrätt, då sådan ändå hålles, må vittnesförhör angående krigstestamente
ske.

Krigsdomare så ock chef för kompani eller därmed likställt truppförband
vare på begäran av testator eller vittne skyldig hålla vittnesförhör angående
tillkomsten av krigstestamente och vare så ansett som om förhöret
skett på ed inför domstol. Protokoll över sådant förhör skall av förrättningsmannen
uppsättas och undertecknas.

Utdrag av protokoll över vittnesförhör angående krigstestamente ävensom,
där testator ej annorlunda äskar, skriftligt testamente, som vid förhöret företes,
varde ofördröjligen översänt till Konungens befallningshavande i det län,
inom vilket testator är mantalsskriven. Nämnda myndighet överlämne protokollsutdraget
och testamentet till testators närmaste anhöriga.

7 §•

Avled den, som gjort krigstestamente, först sedan mera än sex månader
förflutit efter krigets slut eller efter det han upphört att vara krigsdeltagare,
skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat icke vidare äga tillämpning i fråga
om giltigheten av det testamente. I ty fall vare ock förhör, som jämlikt
6 § andra stycket ägt rum rörande det testamente, utan sådan verkan, som i
sistnämnda lagrum sägs.

8 §•

Ändock att bestämmelserna i 2—7 §§ upphöra att gälla, skall i fråga om
krigstestamente, som under deras giltighetstid uppgjorts, nämnda bestämmelser
fortfarande äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 206 o. f. samt nedan sid. 239.

224

3) Förslag

till

Lag angående förordnande om förbud mot förmögen hetsrättsliga
avtal med fientlig stats medborgare m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i 2—12 §§ av denna lag skola äga tillämpning allenast
när vid krig, vari riket befinner sig, blivit därom särskilt förordnat. Sådant
förordnande meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, att gälla
för viss tid eller tills vidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen giva dylikt
förordnande, sedan, om ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio dagar,
riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande ej
gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

I. öm förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal med fientlig stats medborgare
m. m.

2 §•

Konungen äge, om motsvarande åtgärd av fientlig stat därtill föranleder,
meddela förbud att ingå eller fullgöra förmögenhetsrättsliga avtal med den
fientliga statens medborgare eller personer, som befinna sig inom den fientliga
statens område, eller bolag, föreningar, andra samfälligheter eller stiftelser,
som äro av dess nationalitet eller hava verksamhet inom dess område
eller ledas av någon dess medborgare eller i den fientliga statens eller någon
dess medborgares intresse.

Prövas eljest på grund av främmande stats åtgärd förbud att ingå eller
fullgöra dylika avtal med fientlig stats medborgare eller annan, som nyss
nämnts, vara nödigt, må det ock av Konungen meddelas.

Avtal, som ingås i strid mot vad sålunda är stadgat, vare ogiltigt.

3 §•

För den tid, varunder förbud jämlikt 2 § mot betalning av penningar
gäller, löper icke ränta å förfallen gäld till borgenär, till vilken betalning
ej må äga rum.

FÖRBUD MOT AVTAL MED FIENTLIGA MEDBORGARE. 225

4 §•

Har förbud jämlikt 2 § meddelats mot avtals fullgörande, och överlåter
fientlig stats medborgare eller annan, som avses i förbudet, förmögenhetsrättighet
på någon, som ej drabbas därav, äge denne icke i de avseenden
förbudet gäller bättre rätt än överlåtaren.

5 §■

Under den tid, förbud jämlikt 2 § mot betalning av penningar är gällande,
må icke växel av borgenär, till vilken betalning ej må äga rum, uppvisas
till betalning eller för bristande betalning protesteras.

II. Om uppsikt å viss rörelse.

6 §■

Där så på grund av fientlig eller annan främmande stats åtgärd prövas
nödigt, äge Konungen förordna, att industriell, handels- eller annan rörelse
här i riket, vilken drives för eller ledes av fientlig stats medborgare eller
annan, som avses i 2 §, skall ställas under särskild uppsikt av tillsyningsman.

^ §•

Tillsyningsman utses av myndighet, som Konungen därtill förordnar. Meddelas
ej sådant förordnande, utses tillsyningsmannen av Konungens befall -ningshavande i det län, där rörelsen i sin helhet eller huvudsakligen drives.

8 §•

Tillsyningsmannen har att i enlighet med de särskilda anvisningar, som
lämnas av den i 7 § omförmälda myndighet, övervaka, att icke avtal ingås
eller fullgöres, som i 2 § sägs, eller rörelsen eljest drives så, att rikets
intressen därigenom skadas.

Tillsyningsmannen äger sålunda att

1) avfordra rörelsens innehavare och i rörelsen anställda personer upplysningar
angående rörelsen,

2) öppna rörelsens postförsändelser,

3) granska dess handelsböcker och andra handlingar samt undersöka dess
tillgångar i penningar eller varor,

4) omhändertaga varor eller värdehandlingar, vilka eljest kunna befaras
bliva utförda till fientlig stat,

5) återkalla i avseende å rörelsen meddelad prokura,

6) förbjuda åtgärder, som han finner strida mot övervakningens syfte.

Tillsyningsmannen äger icke företräda rörelsens innehavare.

15—181727. II.

226 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

9 §.

Tillsyningsman äge att av de i rörelsen influtna medlen åtnjuta gottgörelse
för kontanta utlägg ävensom skäligt arvode efter bestämmande av den
myndighet, av vilken han blivit utsedd.

10 §.

Bestämmelserna i denna avdelning äga ej tillämpning i avseende å försäkringsrörelse.

III. Gemensamma bestämmelser.

11 §•

Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras för tilllämpningen
av denna lag.

12 §.

Den, som uppsåtligen bryter mot förbud, som av Konungen jämlikt 2 §
meddelats, eller mot av Konungen eljest på grund av denna lag givna föreskrifter,
straffes, där ej gärningen eljest är med högre straff belagd, med
böter från och med tio till och med tio tusen kronor eller med fängelse i
högst två år. Lag samma vare, där någon gör försök till brott, som nu är
sagt.

13 §•

Förordnande, som meddelats jämlikt 2 eller 6 §, må ej äga tillämpning
längre än till dess bestämmelserna i 2—12 §§ upphöra att gälla. I fråga
om gottgörelse eller arvode, vartill tillsyningsman vid nyssnämnda tid är
berättigad, samt före nämnda tidpunkt begången förseelse skola ovannämnda
bestämmelser fortfarande äga giltighet.

Denna lag träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 213 o. f. samt nedan sid. 240.

227

4) Förslag

till

Förordning angående förbud mot handel med (fientlig stat)

(ev.: angående förbud mot betalning till borgenär i (fientlig stat)).

---att Vi funnit gott dels på grund av 1 § i lagen den--

angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga avtal med fientlig
stats medborgare m. m. förordna, att bestämmelserna i 2—12 §§ av lagen
skola träda i tillämpning tills vidare, dels ock med stöd av samma lag
förordna som följer:

1 §■

(.Alternativ 1.)

All handelsförbindelse med (fientlig stat) skall från och med det denna
förordning träder i kraft tillsvidare upphöra.

Fördenskull må efter nämnda dag tillsvidare och intill dess annorlunda
förordnas icke förmögenhetsrättsliga avtal med därstädes befintlig person eller
bolag, förening, annan samfällighet eller stiftelse, som har verksamhet inom
(den fientliga statens område), ingås eller fullgöras. Avtal, som ingås i strid
mot vad sålunda är stadgat, vare ogiltigt.

Under samma tid må ej heller annorledes varor, penningar eller värdehandlingar
till (den fientliga staten) härifrån riket överföras.

För den tid förbud mot betalning av penningar sålunda gäller, löper icke
ränta å förfallen gäld till borgenär i (den fientliga staten).

(Alternativ 2.)

Till borgenär i (fientlig stat) må tillsvidare icke utan Konungens tillstånd
gäld betalas eller andra förmögenhetsrättsliga utfästelser fullgöras.

Lnder samma tid må ej heller annorledes penningar eller värdehandlingar
till (den fientliga staten) härifrån riket överföras.

För den tid förbudet gäller löper icke ränta å förfallen gäld till borgenär
i (den fientliga staten).

2 §•

(Alternativ 1.)

Har i (den fientliga staten) befintlig person eller bolag, förening, annan
samfällighet eller stiftelse, som har verksamhet inom (den fientliga staten),
efter det denna förordning trätt i kraft, på någon, som befinner sig i annat
främmande land, överlåtit förmögenhetsrättighet, äge denne icke i avseende
därå, bättre rätt än överlåtaren.

228 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: EÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

(Alternativ 2.)

Har borgenär i (den fientliga staten), efter det denna förordning trätt i
kraft, överlåtit sin fordran på någon, som befinner sig i annat främmande
land, äge denne icke i avseende å fordringen bättre rätt än överlåtaren.

3 §•

Under den tid, denna förordning gäller, må icke växel av borgenär, till
vilken betalning ej må äga rum, uppvisas till betalning eller för bristande
betalning protesteras.

4 §•

Vad i 1 § stadgats utgör icke hinder för fullgörande här i riket av avtal,
som ingåtts med någon härstädes driven avdelning av rörelse, vilken tillhör
i (den fientliga staten) befintlig person eller bolag, förening, annan samfällighet
eller stiftelse, som har verksamhet inom (den fientliga staten).

Denna förordning träder i kraft den

Ang. förestående förslag, se ovan sid. 213 o. f. samt nedan sid. 240.

229

SPECIALMOTIV

Förslaget till lag om rättegång, däri krigsdeltagare är part m. m.

1 §•

Enligt vad denna § ntvisar, kan förslaget, sedan det av Konungen och
riksdagen antagits, sättas i kraft allenast vid krig.

2 §•

Förslaget avser att tillvarataga bl. a. krigsdeltagares intresse. Såsom
egentlig krigsdeltagare är enligt förslaget att betrakta den, som fullgör tjänstgöringsskyldighet
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller frivilligt
deltager i tjänstgöring vid sådan avdelning. Krigsmän, som ännu ej inträtt
i dylik tjänstgöring, omfattas således ej av lagen. Däremot är den, som
påbörjat sådan tjänstgöring, att anse såsom krigsdeltagare, även om han. tillfälligt
är permitterad. Slutligen betecknas i förslaget såsom krigsdeltagare
även fångar i fiendens våld, såväl militära som civila.

3.§.

Förevarande § behandlar i första rummet det fall, att från allmän underrätt
utebliven part i tvistemål veterligen är krigsdeltagare. Huvudregeln
för sådana måls behandling, om part uteblir, utan att det är för rätten känt,
huruvida han är krigsdeltagare eller ej, meddelas åter i första stycket av 5 §.

Det torde bär vara på sin plats att något närmare undersöka, vad nuvarande
bestämmelser för dessa fall innehålla, och huru de tillämpas.

Om en person, som är part i ett vid allmän underdomstol anhängigt
tvistemål, är stadd i krigstjänst, torde han enligt gällande lag äga förfall
för uraktlåten personlig inställelse (K. B. 12: i). Huruvida han även har
förfall för uraktlåten inställelse genom ombud torde få avgöras efter omständigheterna.
1

1 Parten är nämligen icke fri från sin skyldighet att iakttaga inställelse enbart därför att lian
ej kan komma själv. Han får anses skyldig infinna sig genom ombud, om han haft tillräcklig
tid att anskaffa sådant. Detta framgår av ovanberörda stadgande, där bland laga förfall upptages
den omständigheten att part »förut till annan rätt är stämd att svara å samma tid», varjämte om
alla laga förfall säges: »Pröve dock domaren omständigheterna i dessa fall». Det förutsattes så ledes,

att skyldighet att som part uppträda samtidigt inför två domstolar icke alltid är laga förfall
för ntevaro från den ena, vilket ej kan tolkas annorlunda än så, att parten måste anlita ombud
vid åtminstone den ena domstolen. Men kan sådan skyldighet föreligga i ett fall, kan den
också förefinnas i ett annat, dock efter rättens prövning av omständigheterna i varje särskilt fall.

230 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

Vare sig nu domstolen anser förfallolös utevaro föreligga eller ej, har domstolen
att förfara efter reglerna i 12 kap. rättegångsbalken och kungl. förordningen
den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande
från underrätt. Den tillämpning dessa regler torde komma att erhålla, om
part utkallas i kriget, är följande. Uteblir endera parten vid första rättegångstillfället
och är det för rätten känt, att han har ifrågavarande laga
förfall, uppskjutes målet till viss senare dag (R. B. 12: i). Är käranden vid
första rättegångstillfället frånvarande av nyss nämnda anledning utan att
förfallet då är känt, skall han bota samt ersätta svaranden dennes rättegångskostnad,
där han ej vid nästa ting å landet och inom eu månad i staden
styrker, att han haft laga förfall och varit hindrad att kungöra det för
rätten. Därjämte gäller, att om käranden ej inom samma tid ånyo instämmer
sin talan, är svaranden från käromålet fri (R. B. 12: a p. 3 och 4). Uteblir
svaranden vid första rättegångstillfället utan att laga förfall visas, skall rätten
på yrkande av motparten meddela dom i huvudsaken »efter ty som sanning
däri utletas kan». I visst fall skall käromålet bifallas t. o. m. även om bevisning
ej förebringas, såvitt det ej är uppenbart, att kärandens anspråk
icke är lagligen grundat. Den uteblivne äger därefter vädja till högre rätt,
om han kommer i tid härför. Gör han det ej, åligger det den part, som vunnit,
att kungöra domen för svaranden, varefter denne äger att inom tre
månader från delgivningen stämma om återvinning (R. B. 12: :s och 4). Yrkas
åter ej dom enligt It. B. 12: 3, uppskjutes målet, och svaranden fälles
till böter. Utebliva båda parterna vid första rättegångstillfället, torde målet
under alla förhållanden avskrivas. Är part vid senare rättegångstillfälle
frånvarande, medför detta, om förfallet framtes, uppskov. Parts uteblivande
vid senare rättegångstillfälle torde, där ej förfall visas, enligt praxis i regel
medföra uppskov, ehuru enligt lag hinder för målets avgörande ej lärer kunna
anses föreligga. Härtill må slutligen läggas, att utebliven svarande, som ej veterligen
har laga förfall, fälles till böter eller vite. där genom utevaron
uppskov nödvändiggöres (ovannämnda förordning).

Av det sagda följer till en början, att part, som uteblir på den grund
att han är mobiliserad och som icke kan styrka förfallet, är utsatt för
rättsförluster. Är han kärande, kan han sålunda komma att helt förlora
sin talan. Om han är svarande, kan målet i vissa fall tredskovis
avgöras utan hans hörande. Visserligen kan han i båda fallen genom särskilda
åtgärder, nämligen käromålets förnyade instämmande resp. återvinning,
förebygga eller reparera skadan, men den härför anslagna tiden kan han
komma att försitta till följd av sitt deltagande i kriget. I andra fall kan
den uteblivne riskera att bliva fälld till böter eller vite, ehuru han rätteligen
haft laga förfall, eller ock kan dom i målet meddelas, utan rätt till återvinning.
Över rättens beslut i samtliga dessa fall kan klagan föras, men även om
krigsdeltagandet ej skulle omöjliggöra sådan klagan inom rätt tid, vilket ju
dock stundom måste bliva fallet, kvarstår i alla händelser olägenheten av att
den utredning i målet, som den uteblivne varit förhindrad att förebringa vid
underrätten, måste första gången företes i högre rätt, varigenom en instans

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART. 231

går förlorad. År åter ifrågavarande förfall känt för rätten, kan visserligen
dom eller annat på rättegången inverkande beslut i saken icke meddelas i
krigsdeltagarens frånvaro, utan uppskov skall äga rum. Men binder torde
icke förefinnas mot att bandläggningen fortfar i partens frånvaro, så långt som
ske kan utan att dylikt beslut meddelas. Att detta understundom kan innebära
en olägenhet för den uteblivne, synes vara otvivelaktigt. Först efter
förfallets upphörande blir han da i tillfälle att bemöta en utredning, som,
om han kunnat närvara vid handläggningen, måhända fått en annan karaktär.
— Betraktar man därefter saken ur den tillstädeskomne motpartens
svnpunkt, finner man, att i de fall, då uppskov äger rum, vare sig förfallet
är känt eller ej, olägenhet kan för denne uppstå genom att målet
dragés ut på tiden. Främst gäller ju detta, då den tillstädeskomne är kärande
och motparten uteblir, men kan även inträffa, då förhållandet är omvänt.
Med hänsyn dels till de svenska domstolarnas benägenhet för att bevilja
uppskov och dels därtill att parts deltagande i kriget ofta torde komma att
vara ett för rätten känt förfall, synes man hava anledning antaga, att
uppskov blir den vanligaste påföljden av parts utevaro på grund av sådant
hinder. — Ur det allmännas synpunkt kan slutligen det onödiga arbete för
domstolarna, som i sistnämnda fall inträder genom gång på gång meddelade
uppskovsbeslut, icke helt förbises.

Förslaget söker nu i möjligaste mån förebygga dessa olägenheter. När
partens utevaro veterligen beror av hans deltagande i kriget, synes den^utväg,
som närmast erbjuder sig för att undvika upprepade uppskovsbeslut, vara
att domstolen förklarar målet vilande och dess förnyade upptagande beroende
på anmälan efter hindrets upphörande. Av skäl, som i det föregående framhållits,
anser kommissionen ett dylikt förfaringssätt böra förordas. Redan
utan särskild föreskrift i ämnet torde hinder ej förefinnas att tillämpa ett
sadant förfaringssätt. Men då detsamma i så fall skulle sakna stöd i uttryckligt
lagbud. har häri synts ligga anledning att upptaga ett sådant i
förslaget, vilket skett i första stycket av 3 §. Förutsättningarna för vilandeförklaring
äro att parten är krigsdeltagare, att parten uteblir, d. v. s. att
varken huvudman eller ombud kommer tillstädes, samt att ifrågavarande förfall
är för rätten känt.

Från huvudregeln har ett undantag synts böra ske för det fäll att parten,
efter det han blev krigsdeltagare, iakttagit inställelse i målet. Har parten,
trots det att han är krigsdeltagare, kunnat iakttaga inställelse, personligen
eller genom ombud vare sig vid ett eller vid flere rättegångstillfällen, måste
den legala presumtionen att krigsdeltagandet i och för sig utgör hinder för
inställelse anses motbevisad med avseende å denna part och ifrågavarande
rättegång. Skulle parten därefter utebliva, får domstolen pröva''efter omständigheterna,
huruvida han har laga förfall, och förfara med målet efter
allmänna rättsregler. — I övrigt innefatta jämväl stadgandena i 6 och 9 §§
undantag från huvudregeln.

Kan part, som är krigsdeltagare, Hots berörda omständighet komma tillstädes
i rättegången genom ombud, lärer det likväl kunna inträffa, att om -

232 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

budet ser sig ur stånd att på behörigt sätt tillvarataga huvudmannens intressen
i rättegången, då ombudet lätt kan avskäras från förbindelsen
med huvudmannen och således förhindras att inhämta upplysningar eller instruktioner
av honom. I regel kommer väl i dylika fall uppskov att begäras
och erhållas, men det torde också kunna inträffa fall, t. ex. om huvudmannen
råkar i fångenska]), då det är lämpligare att förklara målet vilande.
Fördenskull har i andra stycket av förevarande § givits anvisning, enligt
vilken rätten, där den så finner skäl, äger på ombudets begäran meddela
dylikt beslut.

4 §•

De i inledningen antydda bestämmelserna om förordnande av god man
lämnas i 4 §. Förutsättningarna för dylikt förordnande äro, att part, som
veterligen är krigsdeltagare, uteblir samt att motparten begär tillstånd att
i hans frånvaro förebringa bevisning. Dylik anhållan kan exempelvis vara
föranledd därav, att den bevisning, parten vill åberopa, blott står till buds
under viss tid, och kan framställas jämväl efter det målet jämlikt 3 §
första stycket förklarats vilande eller å ett följande. Beslut om målets vilande
är således icke hinder för förordnande av god man.

Företrädes krigsdeltagare genom ombud, som jämlikt o § andra stycket
yrkar, att målet skall förklaras vilande, och begär samtidigt motparten bevisnings
förebringande, bör målet uppenbarligen ej förklaras vilande, förrän
tillfälle lämnats motparten att förebringa bevisning. Har beslut om målets
vilandeförklaring redan meddelats på ombudets yrkande, och är ombudet
fortfarande behörigt att företräda krigsdeltagaren, kan ej god man enligt
förevarande § förordnas, utan torde i stället ombudet fä underrättas om den
blivande handläggningen.

ö §■

Under det att i 3 § fastslås huvudregeln om avbrott, då frånvarande part
veterligen är krigsdeltagare, utsäges i 5 §, huru förfäras skall vid parts utevaro,
om anledningen därtill icke är känd. Har rätten sig bekant, att
parten ej är krigsdeltagare, gälla därvid vanliga regler för parts utevaroSaknar
rätten kännedom om anledningen till bortovaron, har man ansett,
att i krig med en nutida värnpliktsarmé sannolikheten för att den uteblivne
är krigsdeltagare är så stor, att upplysning i berörda avseende bör införskaffas
av rätten ex officio. Denna upplysning bör för tillämpning av regeln i
3 § första stycket omfatta jämväl tiden, då parten må hava blivit krigsdeltagare.
Om för ändamålet tarvas uppskov till senare rättegångstillfälle, bör
följdriktigt anstå med yttrande angående den påföljd utevaron medför.

Huru rätten har att förfara, sedan utredningen ägt rum, torde allenast i
ett avseende påkalla särskild reglering. Den omständigheten, att uppskov
kan bliva av nöden för vinnande av upplysning i ovan antydda avseende, har
nämligen synts böra medföra, att de i R. B. 12 kap. 2—4 §§ meddelade be -

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÄR PART.

233

stämmelser, enligt vilka parts för fallolösa utevaro vid första rättegångstillfället
kan hava viss materiell inverkan på käromålet, i detta fall göras tilllämpliga
jämväl om beslutet i anledning av utevaron meddelas först vid senare
rättegångstillfälle.

Vid de nya bestämmelsernas avfattning har iakttagits, att rubbning icke
sker i den praxis, enligt vilken ett mål, däri parterna utebliva vid första
rättegångstillfället, avskrives, vare sig förfall styrkts eller icke. Är det känt
för rätten, att eu av de uteblivna parterna eller båda voro krigsdeltagare,
skulle visserligen en följdriktig tillämpning av förslagets grundsatser i övrigt
medföra, att målet förklarades Adlande, men vinsten av ett dylikt förfaringssätt
vore helt säkert ganska ringa. Ej heller bör parts utevaro, då allenast
utslag eller beslut i målet skall meddelas, föranleda, att målet förklaras
vilande. Bestämmelser härom inrymmas i förevarande §.

7 §•

Om den utehlnma parten förut i målet anlitat ombud, som, så vitt handlingarna
utmärka, fortfarande äger föra hans talan, torde till förut angivna
regler böra göras ett tillägg för det fall att, enligt \^ad rätten har sig bekant,
parten ej själv är krigsdeltagare, men ombudet är eller kan vara det. Visserligen
kan det anföras, att under sådan förutsättning huvudmannen själv bör
tillvarataga sina intressen, men kommissionen har likväl ansett, att under
krigsförhållanden en underlåtenhet från huvudmannens sida att skaffa sig
och från ombudets att meddela underrättelse om den sistnämndes deltagande
i kriget lätt kan äga rum, utan att en dylik försummelse skäligen bör läggas
dem till last. Kommissionen har därför funnit det bäst förenligt med sin
allmänna strävun att förebygga menliga påföljder för enskilda parter i rättegången
av deltagande i kriget att jämväl i detta fäll ålägga domstolen ett
A''isst tilfvaratagande av de enskildas intresse och sålunda föreslagit, att domstolen
skall, utan att meddela beslut i anledning av partens utevaro, uppskjuta
målet och underrätta huATidmannep om ombudets uteblivande. Att
därvid huvudmannen, om han visar skälig anledning, att han ej kunnat ställa
annat ombud för sig eller själv komma tillstädes, skall anses hava haft laga
förfall, torde följa av allmänna rättsregler. Är däremot för rätten känt, att
huvudmannen är krigsdeltagare eller saknar rätten vetskap om, huru härmed
förhåller sig, komma de i 3 resp. 5 § meddelade bestämmelserna utan vidare
till anA’ändning.

8 §•

Den part, vilkens deltagande i kriget föranlett, att målet förklarats vilande,
bör uppenbarligen när som helst kunna få målet upptaget till fortsatt och
slutlig behandling. Någon prövning av domstolen, huruvida i det speciella
fallet den uteblivne krigsdeltagarens intresse påkallar målets vilandeförkla -

234 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

ring, kan ju icke ske, och det kan väl tänkas, att han själv finner det önskvärt,
att behandlingen fortgår, så snart han lyckas anskaffa ombud.

Likaså kunna krigsdeltagarens rättsinnehavare yrka på målets återupptagande.
Skulle under tiden motparten hava blivit krigsdeltagare, träda
förut angivna regler i tillämpning med avseende å honom.

Let skulle jämväl kunna ifrågasättas, att om motparten styrkte, att avbrottet
i rättegången för honom medförde verklig olägenhet, under det att
däremot krigsdeltagaren utan svårighet skulle kunna själv eller genom annan
föra sin process, domstolen skulle på yrkande av motparten få upptaga målet
till ny handläggning. Let är emellertid knappast antagligt, att ett stadgande
av dylik innebörd skulle i praxis erhålla större betydelse, eftersom den ifrågavarande
prövningen säkerligen bleve synnerligen vansklig och hänsynen till
krigsdeltagaren alltid torde komma att starkt göra sig gällande. Kommissionen
har därför medgivit målets upptagande på anmälan av krigsdeltagarens
motpart allenast i det fall, att den förre upphört att vara krigsdeltagare.

f §■

För vissa mål vid allmän underrätt synas särskilda bestämmelser vara
erforderliga. Så är förhållandet med expropriationsmålen. Med de allmänna
intressen, det där gäller, torde det ej kunna ifrågasättas att låta expropriationsförfarandet
avstanna, om en eller flera sakägare bliva förhindrade att
inställa sig vid underrätten. I samband härmed har den enligt gällande expropriationslag
rätten tillagda befogenhet att vid parts förfallolösa utevaro
i dennes ställe välja ledamot i expropriationsnämnd i förslaget utsträckts
till det fall, att den uteblivne veterligen är krigsdeltagare.

I fråga om rättegång i äktenskapsmål har i 7 kap. 7 § nya giftermålsbalken
stadgats, att om svarande, som behörigen erhållit del av stämningen,
uteblir och ej visar laga förfall, rätten ändock äger företaga målet till avgörande.
Grunderna för detta stadgande torde böra föranleda till, att den
speciallagstiftning till krigsdeltagares förmån, som förevarande förslag innehåller,
ej gäller det fall, nämnda stadgande avser.

Slutligen torde böra föreskrivas, att då talan vid underrätt föres om någons
omyndigförklarande och denne uteblir, därför att han är krigsdeltagare, vad
som förut stadgats om tvistemål, skall gälla i tillämpliga delar.

10 §.

Hittills har endast varit fråga om mål, som handläggas vid allmän underrätt.
Len undantagslagstiftning, som för nämnda mål föreslagits, synes
emellertid böra få motsvarande tillämpning med avseende å mål vid synerätt
och ägodelningsrätt. Lå ägodelningsrätt jämväl är besvärsinstans, har tiden
för klagan hos ägodelningsrätten för krigsdeltagare utsträckts så, att den
beräknas från krigets slut eller från det han eljest upphört att vara krigsdeltagare
i enlighet med vad som i 15 § föreslås för fullföljd av talan från
allmän underrätt.

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIGSDELTAGARE ÅR PART.

235

Det förslag kommissionen sålunda framlagt i fråga om skiftesmålen kan
möjligen leda till att dylika mål förklaras vilande även i fall, då krigsdeltagarens
intresse såsom sakägare är alltför ringa för att motivera en sådan
påföljd. Det har emellertid synts kommissionen alltför vanskligt att på
grundval av materialet från förrättningsmännen, sådant detta i regel föreligger,
kunna verkställa en uppdelning av sakägarna, varigenom krigsdeltagares
befogade anspråk skulle kunna tillgodoses.

Samma utsträckning av fullföljdstiden, som sålunda föreslås för skiftesmålen,
synes böra gälla jämväl med avseende å de tider, som angivas i 51
och 52 §§ lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avdelning av vatten.1

12 §.

Beträffande brottmål, anhängig^ vid underrätt och i vilka talan om ansvar
föres, torde, om enskild part, som ej är häktad, uteblir på grund av krigstjänst,
de nu gällande reglerna angående påföljd av parts utevaro (R. B.
12: i och 2 samt lag den 10 juli 1899 m. m.) komma att tillämpas på följande
sätt: Uteblir svarande, medför detta uppskov med målet och, om hans förfall
ej är för rätten känt, böter. Om åter enskild kärande uteblir vid första
rättegångstillfället, uppskjutes målet eller, om laga förfall ej visas, förklaras
kärandens talan förfallen. År enskild kärande borta vid senare rättegångstillfälle,
uppskjutes målet. Utebliva vid första rättegångstillfället både enskild
kärande och svarande, är käromålet förfallet. Därest slutligen målsägande
icke kommer tillstädes i mål, däri talan föres av allmän åklagare,
torde, vare sig förfall framtes eller ej, annan påföljd icke inträda än att han
ej blir i tillfälle att utföra talan. I den mån denna går ut på ersättning,
torde det stå honom öppet att göra sitt anspråk gällande i senare rättegång.

I fråga om nu angivna brottmål kunna reglerna i 3—8 §§ tillämpas, så
vitt angår enskild parts utevaro.

Mål. vari talan föres om ansvar för brott, för vilket svaranden är häktad,
torde åter kräva särskilt beaktande allenast för det fall, att brottet endast
må åtalas av målsäganden och denne uteblir av den anledningen, att han är
krigsdeltagare. Om nämnda förfall är för rätten känt, synes utan olägenhet
den i 19 § 4 mom. av promulgation slagen till strafflagen stadgade
grundsatsen kunna komma till användning sålunda, att åklagaren berättigas
på eget, ansvar fullfölja målsägandens talan. Saknas upplysning, huruvida
den uteblivne är krigsdeltagare, bör rätten först införskaffa upplysning
härom.

I enlighet med ovanstående har förevarande § avfattats.

13 §.

Såsom kommissionen i inledningen framhållit, har kommissionen ej ansett
lämpligt, att i avseende å lagsökningsmål eller handräckningsmål hos över 1

På vattenlagen den 28 juni utfärdades, hade kommissionen i huvudsak avslutat behandlingen
av förevarande avdelning. På grund härav och med hänsyn till den starkt begränsade tid. som
därefter stått kommissionen till buds. har kommissionen ej kunnat ingå i undersökning, huruvida
vid krig särskilda bestämmelser skulle erfordras med avseende å vattenmål.

236 AVD. in. ÖVRIG KRIG SEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

exekutor föreslå stadgande!!, motsvarande dem, som föreslagits beträffande
tvistemål vid allmän underrätt. Om intet stadgades, torde i lagsökningsmål
överexekutor på grund av 18 och 1!) if§ U. L. komma att i de undantagsfall,
där överexekutor hade sig bekant, att parten vore krigsdeltagare, meddela
nya förelägganden. Då härigenom antagligen skulle föranledas ojämnheter
i tillämpningen och det är angeläget, att lagsökningsmålen snabbt avgöras,
har föreslagits en bestämmelse av innehåll, att parts utevaro från
handläggning hos överexekutor av lagsökningsmål ej utgör hinder för målets
avgörande, även om parten veterligen är krigsdeltagare. Den uteblivnes intresse
torde vara tillräckligt tillgodosett genom den utsträckning av återvinningstiden.
som enligt 17 § i förslaget äger rum.

14 och 17 §§.

1 14 § meddelas stadganden, enligt vilka, om dom avkunnats jämlikt R. B.
12: 2 och 4, de där stadgade frister förlängas, intill dess kriget slutat eller
hindret eljest upphört, under förutsättning att käranden resp. svaranden
varder krigsdeltagare efter det den tidigare domen meddelats. På grund av
bestämmelsen i förslagets 5 § andra stycket inträder förlängningen även i
där avsett fall, men har däremot ansetts icke böra äga rum, om krigsdeltagaren
iakttagit den i R. B. föreskrivna tiden.

Motsvarande bestämmelser meddelas i 17 § beträffande återvinning i lagsöknings-
och handräckningsmål. Utsträckningen av tiden gäller härvidlag
ej blott om parten efter utslaget varder krigsdeltagare, utan även om han
var det redan under målets handläggning. Krigsdeltagares bortovaro från
handläggningen i dylika mål medför nämligen, såsom nyss anförts, icke, att
målet bör förklaras vilande.

15 §.

1 det föregående har redogjorts för de bestämmelser förslaget innehåller om
vilandeförklaring av mål vid underrätt, då part uteblir på den grund att han
är krigsdeltagare. Var part vid den tid, då underrätten meddelar beslut, varemot
talan må fullföljas, krigsdeltagare, eller varder han krigsdeltagare efter
målets avgörande, men före den tid, inom vilken åtgärd för fullföljd av
talan skall vidtagas, har det ansetts skäligt att berörda tid ej går till ända
förr än efter hindrets upphörande. Denna utsträckning av fullföljdstiden
giiller dock ej, för så vitt parten ändock fullföljer talan. I anslutning till
vad som stadgas i 3 § första stycket har undantag från fullföljdstidens utsträckning
ansetts böra föreskrivas jämväl för det fall, att parten, sedan han
blivit krigsdeltagare, inställt sig vid underrätten personligen eller genom
ombud, som är behörigt att fullfölja talan i högre rätt.

Fullföljdstidens utsträckning gäller enligt förslaget blott till förmån för
krigsdeltagaren. Vill motparten klaga och är han ej krigsdeltagare, måste
han fullfölja i vanlig ordning. Visserligen skulle mot lämpligheten härav

LAG OM RÄTTEGÅNG, DÄRI KRIG SDELTAGARE ÄR PART.

237

kunna invändas, att krigsdeltagaren bleve obehörigen gynnad på motpartens
bekostnad. Emellertid torde å andra sidan en automatisk förlängning av
fullföljdstiden för båda parterna innebära en olägenhet för motparten. Det
vore svårt för denne att på egen risk avgöra, om förhållandena vore sådana,
att klagotidens utgång vore uppskjuten. För avhjälpande av dylik olägenhet
skulle erfordras ett stadgande om skyldighet för domstol att på begäran
konstatera, huruvida så vore fall et eller icke. En dylik skyldighet skulle
emellertid sakna praktiskt värde för det fall att part mobiliseras först under
löpande klagotid och skulle för övrigt förutsätta ganska invecklade rättsregler,
vilka kommissionen ansett böra undvikas.

Att krigsdeltagarens rätt att fullfölja talan står öppen under längre tid
än vanligt, bör, såsom ovan antytts, naturligen icke föranleda därtill, att
han icke kan klaga inom vanlig tid. Sker det, gälla rättegångsbalkens vanliga
regler. Om krigsdeltagaren däremot efter den vanliga fullföljdstidens
utgång vare sig före krigets eller krigsdeltagarskapets upphörande fullföljer
talan eller begagnar den i lagen medgivna anståndstiden i dess helhet, måste
det emellertid vidare tillses, att motparten erhåller underrättelse om att
fullföljd ägt rum. För mål, vari talan fullföljes genom besvär, torde någon
särskild bestämmelse härom ej erfordras. Genom besvärens utställande till
delgivning med motparten eller kungörande i annan ordning, erhåller denne
eller anses erhålla vetskap om fullföljden, och utan delgivning kunna beslut,
varom här är fråga, ej ändras. I fråga om vademål åter måste uttrycklig
bestämmelse i berörda avseende meddelas.

Om kommissionens förslag genomföres, fordras för verkställighet av underrättens
beslut såsom lagakraftvunnet bland annat bevis, att den tappande
icke efter beslutets meddelande men före utgången av den tid, inom vilken
fullföljd av talan skall vidtagas, blivit krigsdeltagare. Ett sådant bevis
torde ej kunna utfärdas av annan än vederbörande rullföringsmyndighet.
Kommissionen förbiser ingalunda, att dessas under krigsförhållanden säkerligen
högeligen ansträngda expeditioner härigenom erhålla en viss, kanske
ej så obetydlig belastning, men kommissionen föreställer sig, att den olägenhet,
som härigenom möjligen skulle kunna uppstå, kan undvikas, om rullföringsexpeditionerna
för ändamålet erhålla någon förstärkning i sina arbetskrafter,
en organisationsfråga, som torde böra prövas av vederbörande
militära myndigheter.

16 §•

1 förevarande § upptagas bestämmelser om talans fullföljd frän synerätt
och ägodelningsrätt, i vilket avseende hänvisning skett till 15 paragrafens
stadganden.

18 §.

Med förslagets allmänna ståndpunkt överensstämmer, att krigsdeltagare, som
är part i ett mål, däri allmän underrätt eller synerätt meddelat beslut eller
dom, varemot talan må fullföljas, men som icke själv vill fullfölja talan, ej

238 AVD. XII. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SPECIALMOTIV.

behöver i anledning av motpartens talan iakttaga inställelse i överrätt eller
dit avgiva förklaring förr än inom den för sådan åtgärd stadgade tiden,
räkn,ad från krigets sint eller från det parten eljest upphört att vara krigsdeltagare,
ocli detta har ansetts böra gälla, även i fall krigsdeltagaren varit
tillstädes vid underrätten. För att säkerställa tillämpningen av nyssnämnda
regel har vidare stadgats, att om i mål, som fullföljts i överrätt, svaranden
i vademål eller till hovrätten instämt mål uteblir eller klagandens vederpart
i besvärsmål eller omedelbart anhängiggjort ärende underlåter att avgiva
förklaring eller inställa sig till förhör, målet icke må företagas till avgörande
med mindre det konstateras, att ifrågavarande part ej är krigsdeltagare. Man
synes härvid böra ålägga den part, som fullföljt talan, bevisningsskyldighet
i berörda avseende. Innan han fullgör denna skyldighet, kan således enligt
förslaget målet ej företagas till avgörande. Dock har undantag härifrån synts
böra äga rum för expropriationsmål (18 §) ävensom för mål, vari part är
häktad (20 §).

19 §.

Vad i 15 och 18 §§ stadgas om måls fullföljd till och handläggning i hovrätt,
bör uppenbarligen lända till efterrättelse även i fråga om deras fullföljd
till och handläggning i högsta instansen, jämväl här dock med undantag
för mål, där part är häktad (20 §).

21 §•

På sätt tidigare framhållits, innefattar förslaget icke förbud mot att krigsdeltagare
sättes i konkurs. För att underlätta konkursmålets fortsatta behandling
har det emellertid synts erforderligt meddela särskilt stadgande i
fråga om konkursbouppteckningens beedigande. Detta stadgande inrymmes
i förevarande §.

239

Förslaget till lag om krigstestamenten.

Det må om ifrågavarande förslag utöver vad ovan blivit anfört, allenast
tilläggas följande. Då enligt dess terminologi uttrycket krigstestamente avser
testamente av krigsdeltagare, omfattar nämnda uttryck även testamenten,
som av krigsdeltagare upprättas i enlighet med de i AB 16:1 givna föreskrifterna
och utan begagnande av det privilegierade sättet. Detta är av
betydelse att fasthålla vid tolkningen av 6 § i förslaget. Förhör, som avses
i nämnda §, kan således gälla även vanliga testamenten, ehuru de måste vara
uppgjorda å sådan tid, att de äro att betrakta såsom krigstestamenten.

240

Förslaget till lag angående förordnande om förbud mot förmögenhetsrättsliga
avtal med fientlig stats medborgare m. m.

samt

Förslaget till förordning angående förbud mot handel med (fientlig

stat)

(ev.: angående förbud mot betalning till borgenärer i (fientlig stat)).

Stadgandena i 2—5 §§ i det första av de här ovan nämnda förslagen innefatta
bemyndigande för Konungen att utfärda handelsförbud mot fienden.
Motivet till ett sådant förbud har i lagtexten angivits vara antingen, att
motsvarande åtgärd inom fientlig stat därtill föranleder eller ock att så
eljest på grund av främmande stats åtgärd prövas nödigt. Under sistnämnda
uttryck faller exempelvis, att annan stat, vid vars sida riket har att kämpa
mot gemensam fiende, för egen räkning utfärdat dylikt förbud mot denna
fiende. Förbudet kan enligt förslaget grundas så väl å domicilprincipen
som å nationalitetsprincipen. Ett på den senare grundsatsen vilande förbud
riktar sig uppenbarligen även mot handelsförbindelser med här i riket bosatta
fientliga undersåtar eller här lokaliserade företag av fientlig nationalitet.

I fråga om juridiska personer torde man vara nödsakad utsträcka förbudet
till sådana, där det fientliga intresset på visst sätt framträder, även om de
icke kunna anses vara av fientlig nationalitet.

Yare sig förbudet går ut på att förhindra ingående av nya eller fullgörande
av äldre handelsförbindelser med fienden eller detsamma blott avser betalning
till fienden, har det i visst avseende, nämligen just i fråga om betalning
av gäld, uppenbarligen samma karaktär som ett tvunget betalningsanstånd.
Det skiljer sig dock från detta därigenom, att det med hänsyn
till sin obligatoriska beskaffenhet framstår såsom force majeure, vadan dess
verkan med avseende å inträdet av de civilrättsliga påföljderna av utebliven
betalning är att avgöra enligt de härför gällande reglerna. Yad särskilt
angår frågan om ränta å utfäst likvid torde således, även utan särskilt stadgande,
uppskovsränta, som enligt lag eljest skulle vid dröjsmål med betalningen
erläggas, icke utgå för den tid, som förbudet avser. Det har emellertid
synts skäligt, att icke heller sådan ränta, som gäldenären på grund av

FÖRBUD MOT AVTAL MED FIENTLIGA MEDBORGARE.

241

utfästelse har att erlägga intill dess betalning sker, behöver utgivas för förbudstiden,
om gälden förfaller före eller under densamma. För att förekomma
att förbudet kringgås, därigenom att någon, som på grund av detsamma
är förhindrad att erhålla betalning för sin fordran eller annan uppfyllelse
av sin rätt, söker genom mellanhand av annan person, vilken icke drabbas
av förbudet, utfå vad honom enligt utfästelsen tillkommer, har vidare föreslagits
bestämmelse, att, om dylik överlåtelse av en rättighet, som på grund
av förbudet är utan verkan i överlåtarens hand, sker efter förbudets tillkomst,
förvärvaren icke får bättre rätt än överlåtaren i det avseende förbudet
gäller. En annan konsekvens av betalningsförbud har ansetts vara, att
uppvisande och protest av växel ej må under förbudstiden verkställas av
borgenär, till vilken betalning ej må äga rum. På grund av 92 § växellagen
torde tid för sådan åtgärd därigenom bliva förlängd till efter krigets
slut.

Det förslag till förordning i ämnet, som jämväl uppgjorts, utgår från domicilprincipen
såsom den, vilken möjligen kan antagas först komma till användning
för Sveriges de!, men innefattar från denna utgångspunkt två alternativ, det
ena ett handelsförbud i full omfattning och det andra ett blott betalningsförbud.
Eörande detta författningsförslag må blott ytterligare framhållas,
att undantag ansetts böra äga rum för erläggande här i riket av betalning
till härstädes drivna filialer av utländska företag. Härvidlag åsyftas närmast
premier till utländska försäkringsanstalter här i riket. Det är nämligen
uppenbarligen av stor vikt för svenska försäkringstagare i dylika anstalter,
att dessas rörelse härstädes, i den mån densamma ej ändå måste nedläggas
till följd av avbrott i förbindelserna med utlandet, icke varder genom
åtgärder från svensk sida förhindrad.

Lagförslagets andra avdelning (6—8 §§) innefattar bestämmelser rörande
uppsikt över vissa utländska företag här i riket. Det ändamål, som med
sådan uppsikt åsyftas, torde i främsta rummet vara kontroll över efterlevnaden
av handels- eller betalningsförbud. Men uppsikten kan enligt förslaget
även hava annat ändamål.

Då det gäller att i lagtexten karakterisera föremålen för de tvångsåtgärder,
som med den ifrågasatta lagstiftningen avses, har man att taga hänsyn till
möjligheten av såväl domicil- som nationalitetsgrundsatsens tillämpning samt
till de invecklade former och förklädnader, i vilka ett främmande ekonomiskt
inflytande kan göra sig gällande. Lägges domicilprincipen till grund, bör
åtgärden uppenbarligen avse företag, soin här i riket drivas för någon inom
den fientliga statens område befintlig fysisk eller juridisk persons räkning
eller under dess ledning. Blir åter nationalitetsprincipen avgörande, kan
åtgärden avse företag, vilket här i riket drives för eller ledes av någon den
fientliga statens inom eller utom dess område befintlig undersåtes räkning,
även om denne befinner sig här i liket eller vilket drives för eller står under
ledning av någon juridisk person, som är av fientlig nationalitet eller i
sin tur ledes av fientlig undersåte eller i den fientliga statens eller någon
dess undersåtes intresse. Vid tillämpningen av dessa regler torde det bliva

16—161727. II.

242 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING: SFECIALMOTIV.

nödvändigt att av Konungen individuellt fastställes, vilka företag som skola
ställas under uppsikt.

De åtgärder mot ifrågavarande slag av företag, som förslaget omfattar,
innebära i korthet följande. När tillsyningsman blivit förordnad,
har denne till uppgift att övervaka, att företaget icke drives i någon för
rikets intressen skadlig riktning, särskilt att handels- eller betalningsförbud
icke överträdes. Därvid har han att rätta sig efter anvisningar, som
må meddelas av den myndighet, av vilken han blivit utsedd. Tillsyningsmannen
äger däremot i allmänhet icke att på annat sätt taga del i
företagets ledning, än att han för att förekomma, att företaget drives på
ett sätt, som ej bör tillåtas, är bemyndigad giva anvisningar för företagets
skötsel, vilka anvisningar det'' åligger personalen att efterfölja. För att
han må kunna fullgöra sitt uppdrag, ha emellertid i förslaget tillagts honom
vissa särskilda befogenheter. Sålunda äger han förbjuda vidtagande av viss
till förvaltningen hörande åtgärd, taga del av handlingar och räkenskaper,
mottaga och öppna postförsändelser m. m.

Straffbestämmelser för överträdelser mot handelsförbud och för åtgärder,
som eljest innebära ett åsidosättande av författningens bestämmelser, inrymmas
slutligen i förslaget.

343

BILAGOR

Bilaga III A.

Administration vid krig av rörelse, som här i riket drives av fientlig

stats undersåte in. in.

Föreliggande promemoria är avsedd att i någon mån tjäna till ledning,
för den händelse vid ett krig, vari riket befinner sig, fråga skulle, uppkomma
om att mot någon här i riket av fientlig stats undersåte eller för dess räkning
driven rörelse eller eljest mot här lokaliserat företag av fientlig nationalitet
vidtaga tvångsåtgärder av mera ingripande beskaffenhet än den, som består
i dess sättande under tillsyn enligt det av kommissionen i sådant avseende
uPPgj°rria lagförslaget. Promemorian gör emellertid icke anspråk på uttömmande
behandling av samtliga de spörsmål, som vid en dylik lagstiftning
uppkomme.

Om det läge, varunder sådana mera vittgående mått och steg möjligen
kunde ifrågakomma, och det syfte, som med desamma borde avses, är i kom- -missionens betänkande talat.1

Det synes uppenbart, att enbart med redan nu befintliga bestämmelser
om inskränkning i utländsk undersåtes rätt att här i riket driva
näring2 någon kontroll över ett av sådan undersåte eller för hahs räkning
här i riket drivet företag icke ernås. Än mindre kan härmed en verklig
administration av rörelsen åstadkommas. Däremot torde man med hjälp av
den under de sista åren alltmera utvidgade förfoganderättslagen i vissa avseenden
kunna komma det antydda målet närmare. Men denna lag är i
andra hänseenden otillräcklig och olämplig för ändamålet. Nämnda lag är
enligt 1916 ars redaktion tillämplig å, förutom varor, huvudsakligen blott
produktions- och transportmedel samt avser ett övertagande allenast för att
tillgodose behovet av vissa varor, således t. ex. icke för att därigenom åstadkomma
rörelsens nedläggande. Ett handelsföretag såsom sådant torde ej
kunna bliva föremål för åtgärd enligt berörda lag. Under förfogandet över

1 Se ovan sid.

- Hit höra exempelvis lag den SO maj 1916, aktiebolagslagen, föreningslagen, banklagen, näringsfrihetsförordningen,
förordningen 7 maj 1915 m. fl. författningar.

244

AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

exempelvis en industriell anläggning faller vidare allenast den fasta egendomen
eller byggnaden med inventarier, ej själva »rörelsen» d. v. s. kapital,
lager m. m. annorledes än i den mån särskilda förfoganden möjligen kunna
äga rum i detta avseende. Slutligen och framför allt medför en tillämpning
av förfoganderättslagen ersättningsskyldighet för kronan. Särskilt då fråga
vore om att i repressalieväg ställa ett fientligt företag inom landet under
förvaltning, vore det uppenbarligen ej under alla omständigheter lämpligt,
att en formenlig expropriation av nyttjanderätt tillgripes med därav föranledd
ersättningsskyldighet.

Av det nu sagda framgår, att särskild lagstiftning är påkallad för att i
det syfte, varom här är fråga, kunna omhändertaga utländska företag inom
riket.

I fråga om föremålen för de åtgärder, som borde avses med dylik lagstiftning,
kunde denna lämpligen ansluta sig till bestämmelserna i kommissionens
ovanberörda lagförslag om uppsikt å viss rörelse. I övrigt synas grunddragen
böra vara följande. Konungens beslut om tvångsadministration, som i likhet
med förordnande om tillsyn riktar sig mot ett individualiserat företag, innehåller
ett förordnande av en eller derå erfarna och sakkunniga män att såsom
sysslomän omhändertaga rörelsen med därtill hörande tillgångar i tast
och lös egendom m. in. samt besörja rörelsens fortsättande i den omfattning,
varom anvisningar lämnas av Konungen. Befogenheten att utse sysslomän
och att lämna instruktioner rörande förvaltningen bör kunna å viss myndighet
överlåtas.

Sysslomännens uppdrag består i att utöva en verklig administration av
företaget. De hava således att i avseende å rörelsen företräda dess innehavare,
inbegripet att tala och svara inför rätta, vare sig innehavaren utgöres
av juridisk eller av fysisk person. Det inträder en art av ställföreträdarskap,
låt vara åstadkommet genom beslut av offentlig myndighet. Den, som hittills
utövat ledningen av rörelsen, får nu träda tillbaka. Exempelvis torde beslut
av bolagsstämma — om rörelsen tillhör aktiebolag bli utan verkan,
om sysslomännen motsätta sig dess verkställande. Efter förvaltningens
upphörande" återinträder dock innehavaren i sina ur sprungliga rättigheter.

På samma gång som sysslomännen sålunda representera innehavaren, måste
de dock även betraktas såsom satta att tillvarataga ett allmänt intresse,
nämligen rörelsens drivande på sådant sätt, som överensstämmer med lagstiftningens
syfte. Detta allmänna intresse bör i själva verket bliva det
dominerande. Det måste äga företräde framför såväl innehavarens eget som
tredje mans. Endast i den mån lagens ändamål det medgiver, kan hänsyn
tagas till dessa enskilda intressen. Härvidlag är först och främst att märka,
att det ej är fråga om ett övertagande av rörelsen eller annan åtgärd, som
kan föranleda ersättning. Skulle således rörelsen komma att nedläggas,
något som helt visst kan vara ett syfte med administrationen, föreligger icke
någon skyldighet lör staten att halla innehavaren eller tredje man skadeslös.
Beträffande vidare administrationens inverkan på förhållandet till företagets
kundkrets torde, i den mån avbrott i varuleveranser från företaget äger rum,

ADMINISTRATION AV FIENTLIG UNDERSÅTES RÖRELSE.

245

nämnda inverkan böra bedömas enligt reglerna för force majeure. I fråga
om dem. som hos företaget hava fordran i penningar, torde måhända någon
inskränkning i deras befogenhet att gent emot företaget göra sin rätt
gällande ej behöva ske, då ju ändamålet med förvaltningen icke är att hjälpa
företaget nr ekonomiskt trångmål. Om exempelvis fast egendom, som sysslomannen
jämlikt lagen omhändertagit, skulle bliva för gäld utmätt, synes
åtminstone något hinder för dess försäljning eller ställande under tvångsförvaltning,
i den ordning utsökningslagen stadgar, icke böra möta. Huruvida
konkurs eller likvidation bör vara utesluten eller icke, kan däremot vara
mera ovisst, då genom boets överlämnande åt i vanlig ordning utsedd konkursförvaltning
eller likvidatorer lagstiftningens syfte måhända kan eluderas.
Möjligen kunde dock detta hjälpas därigenom, att offentlig myndighet ålades
att i sådan förvaltning insätta särskild representant för det allmänna, försedd
med viss vetorätt.

För att möjliggöra administrationens bedrivande bör det åligga företagets
innehavare att ställa till sysslomännens förfogande samtliga till företaget
hörande handlingar, ävensom tillhandagå med de upplysningar rörande företaget,
som av dem påfordras.

Personalen äger ej i anledning därav att företaget ställts under förvaltning
lämna sin tjänst tidigare än eljest skolat ske, och den är pliktig ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, som av förvaltningen meddelas. Huruvida
tjänsteplikt bör för personalens kvarhållande tillgripas, blir att avgöra efter
omständigheterna.

Uppgift om administrationen bör avlämnas till handels- eller aktiebolagsregistret,
om innehavaren är där antecknad. Redovisning bör till offentlig
myndighet avgivas periodvis ävensom vid uppdragets avslutande. Klander
över redovisningen bör vara medgivet, åtminstone om sysslomännen skulle
göra sig skyldiga till brottsligt förfarande. Arvode bör utgå till sysslomännen.

Vinst, som under förvaltningen uppkommer, torde böra omhändertagas av
offentlig myndighet och genom dess försorg fördelas på vederbörande rättsägare;
dock synes måhända utlännings rätt att uppbära vad honom tillkommer
böra underkastas de inskränkningar, som med lagstiftningens syfte och
handelskriget i övrigt överensstämma.

Anses det erforderligt, att rörelsen nedlägges, bör Konungen äga förordna
därom. Tillhör den bolag eller förening, bör bolaget eller föreningen då träda
i likvidation, vilken i sådant fall torde böra omhänderhavas av sysslomännen.
1 fråga om överskott vid rörelsens nedläggande torde böra gälla vad nyss blivit
sagt om vinst. — Skulle det finnas lämpligt, att i stället överlåta rörelsen
å annat företag, synas enahanda grundsatser böra komma till användning.

Straffskydd mot överträdelser av bestämmelserna i ämnet synes nödvändigt.

Nils Edling.

Bilaga III B.

Lagstiftning mot fientliga undersåtar.

Världskriget har som bekant i vidsträckt omfattning flyttats in på den
privata rättens område, i det att tvångsåtgärder av olika slag företagits med
avseende å sådan enskild (fysisk eller juridisk) persons rättsställning, vilken
på grund av nationalitet eller domicil är knuten till fientligt land. I viss
omfattning måste dylika ingrepp alltid ske, då krigstillstånd inträder mellan
tvenne stater, och innebära så till vida ej heller något anmärkningsvärt.
Detta är exempelvis förhållandet med sådana av den krigförande statens
säkerhetsintresse påkallade åtgärder, som innefatta inskränkningar i inom
landet befintlig fientlig undersåtes rörelsefrihet o. dyl. Även under nuvarande
krig hava veterligen åtgärder av sistberörda natur i stor utsträckning
måst vidtagas. Dylika politirättsliga föreskrifter avses icke i det följande.
De extraordinära lagstiftningsåtgärder, som nedan skola beröras,
falla inom förmögenhetsrättens område. Dessa åtgärder äga givetvis en mer
osedvanlig karaktär, alldenstund de innefatta ingrepp i privata förmögenhetsförhållanden,
som tyckas ligga utanför det mellan de olika staterna såsom
sådana rådande krigstillståndet. Inom den sist antydda tvångslagstiftningen
tillvinna sig tvenne huvudgrupper av föreskrifter en särskild uppmärksamhet,
å ena sidan bestämmelser, som i större eller mindre omfattning
avse att hindra ekonomisk samfärdsel med fienden (handels- resp. betalningsförbud
gent emot fienden), å den andra tvångsföreskrifter med avseende
å fiendens inom landet befintliga privatförmögenhet. Att den förra gruppen
av bestämmelser till sin ena sida innefattar ett (av strafföreskrifter sanktionerat)
tvång även gent emot det egna landets undersåtar, är icke eu omständighet,
som förtager ifrågavarande bestämmelser deras karaktär af ingrepp i
fiendes rättsställning. Den följande framställningen tager endast sikte på
nyss berörda tvenne områden inom lagstiftningen gent emot fienden. Här
bortses sålunda exempelvis från de jämväl till förmögenhetsrättens område
hänförliga ingreppen i den immateriella äganderätten (patenträtter o. s. v.).
Icke heller skola i det följande de regler beröras, som anses gälla med avseende
på modifikationer i det processuella rättsskyddet, ehuruväl dessa — särskilt
vad engelsk rätt beträffar — äga ett visst samband med inskränkningarna i
fiendes förmögenhetsrättsliga ställning.

De båda fientliga maktgrupperna intaga med avseende på förevarande
tvångslagstiftning — handels- resp. betalningsförbud samt åtgärder rörande
fientlig privatförmögenhet — en väsentligt olikartad ställning. Under det

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

247

ententemakterna med England i spetsen tagit initiativet till denna lagstiftning
och infogat den som ett viktigt led i den egentliga krigföringen — som
ju till en icke ringa del utspelas på det ekonomiska området — hava centralmakterna
företagit motsvarande åtgärder endast såsom en akt av vedergällning.

Berörda olikhet går först och främst tillbaka till skilda historiska och teoretiska
utgångspunkter med avseende på förevarande lagstiftning. I England,
som inom ententegruppen tagit initiativet till denna lagstiftning, gäller såsom
en av ålder fastslagen rättsregel, att fiendes (alien enemy’s) privaträttsliga
ställning är underkastad ingrepp av skilda slag. Dessa inskränkningar
innebära t. ex. att avtal, som iDgås med fiende, äro en nullitet samt att handel
med fienden är förbjuden. Lagstiftningen av år 1914 och följande år
anknyter direkt till denna rättsuppfattning. Ingressen till Proclamation
den ö augusti 1914 angående Trading with the German Empire innehåller
också en antydan om förordningens sammanhang med gällande engelsk rätt.
Handel med Tyskland förklaras där vara stridande mot gällande lag (contrary
to law). Den omständighet, att Englands nuvarande lagstiftning bygger på
hävdvunnen engelsk rättsuppfattning, har särskilt åberopats för att gendriva
den bl. a. från tysk sida framförda mening, att ifrågavarande lagstiftning
star i uppenbar strid med fastslagna internationella rättsgrundsatser. I
Art. 2o punkt h. i det till 1907 års Haagkonvention fogade reglemente angående
lagar och bruk i lantkrig stadgas förbud mot att definitivt eller temporärt
upphäva rättigheter tillkommande undersåte i fientligt land. Den
engelska texten lyder: »It is particularly forbidden — —- -— to declare
abolished, suspended or inadmissible the right of the subjects of the hostile
party to institute legal proceedings». Enligt tysk uppfattning innefattade
detta stadgande ett ovillkorligt skydd för fientlig undersåtes privata och
processuella rättigheter. I England hävdades den motsatta ståndpunkten
med följande argumentering. Enligt gällande common law medför kriget ipso
facto ett mer eller mindre vidsträckt upphävande av ifrågavarande rättigheter.
Det saknas sålunda utrymme för regeringen att »declare abolished
etc.j, vadan det citerade stadgandet icke äger tillämpning på engelska förhållanden.
Stadgandet kan för England endast erhålla betydelse med hänsyn
till dess åtgärder på främmande ockuperat område. Beträffande därstädes
befintliga personers privaträttigheter stadgar artikeln förut nämnda skydd
och riktar sig sålunda närmast till överbefälhavaren för ockupationsarmén.
Enligt engelsk uppfattning hade sålunda Haagkonventionens omförmälda stadgande
icke medfört någon rubbning av dittills gällande engelsk rätt, till
vilken därför den nya lagstiftningen obehindrat kunde anknyta.

Den praktiskt reella grunden till det engelska handelsförbudet, såväl det
nu gällande som det av äldre data, ligger givetvis i Englands ställning som
härskare över världshaven. Denna ställning giver öriket ett naturligt vapen
i händerna: den ekonomiska avspärrningens politik. Till denna låter tydligen
handelsförbudet foga sig som ett komplement. Det visar sig också, hurusom
under nuvarande krig utvidgningen av handelsförbudet går hand i hand med

248 AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

en skärpt blockadpolitik, huru den sistnämnda så att säga angiver fortsatta
riktlinjer för lagstiftningen rörande handelsförbudet.

Englands exempel följdes snart av dess allierade. Man lärer knappast
taga miste, om man såsom grund för handelsförbadets införande därstädes
i första band angiver den faktiska tillvaron av det engelska förbudet,
som — med eller utan påtryckning från engelsk sida — manade till efterföljd.
Emellertid bar exempelvis den franske lagstiftaren låtit sig angeläget
vara att härleda handelsförbudet ur gällande rättsprinciper. I motiven till
dekret den 27 september 1!»14 angående förbud mot ekonomisk samfärdsel
med Tyskland och Österrike-Ungern fastslås såsom en i folkrätten
av ålder gällande grundsats, att krig medför avbrytande av kommersiell förbindelse
med fienden. Krigets syfte kräver ett avskärande av denna handel,
som utgör en livsbetingelse för den fientliga nationen och därmed en nödvändig
förutsättning för dess motståndskraft. Envar, som utövar sådan handel,
bryter mot sina medborgerliga förpliktelser. Som ett ytterligare stöd för
det befogade i handelsförbudet åberopas det genom krigsutbrottet skapade
faktum, att de i fredsfördragen med de båda fientliga staterna inneslutna
handelstraktaterna upphört att gälla. A andra sidan erkännes, att gällande
lag saknar bestämmelser rörande handelsförbud i händelse av krig. Endast
i den mån förbindelse med fienden kan rubriceras som förräderi, drabbas densamma
av den allmänna strafflagens bestämmelser. I sistnämnda uttalande
synes i själva verket ligga ett erkännande av förevarande lagstiftnings extraordinära
karaktär. En omständighet, som i viss mån är ägnad att ytterligare
framhäva denna dess egenskap, är att handelsförbudet utom gent emot Tyskland
och Österrike endast förklarats gent emot Bulgarien, under det att
Turkiet ej träffats därav. Vore handelsförbudet endast en tillämpning av
allmängiltiga rättsprinciper, såsom den franske lagstiftaren påstått, synas
dessa också konsekvent böra erhålla generell användning gent emot fiende
över huvud taget. Då förbudet endast riktar sig mot vissa fiender, framstår
tydligt dess karaktär av extraordinär lagstiftningsåtgärd.

Det har i det föregående redan omtalats, att Tyskland företräder den
ståndpunkt, att ingrepp i fientlig stats undersåtes privaträttsliga ställning
är stridande mot folkrätten, så som denna beträffande förevarande ämne formulerats
i ovan citerade stadgande i Haagkonventionen. Bakom denna
ståndpunkt, särskilt i vad densamma äger avseende å handelsförbudet, ligger
ett realpolitiskt intresse: Tyskland önskar naturligen i sitt läge som kontinentalmakt
att under pågående krig upprätthålla sina handelsförbindelser.
I denna punkt äger sålunda Tyskland ett intresse rakt motsatt Englands.
Sedan fienden emellertid redan tillgripit ifrågavarande lagstiftningsåtgärder
och satt dem i system, hava centralmakterna icke kunnat förbliva overksamma
inom förevarande område utan i kraft av vedergällningsprineipen skridit till
motåtgärder.

Vid första påseendet ville det synas naturligt, att den av centralmakterna
tillämpade vedergällningsprineipen skulle medföra en överensstämmelse
mellan dessas samt ententemakternas lagstiftning mot fienden. Så är också

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

249

till en viss grad förhållandet. De allierades lagstiftning återspeglas i stora
drao'' i den motsvarande tyska och österrikisk-ungerska. Det är emellertid
samtidigt klart, att de olika syften, som varit vägledande för de båda maktgrupperna
med hänsyn till förevarande lagstiftning, måste trycka sin prägel
på denna. Ententen, som tagit initiativet, inställer den såsom led i krigföringen
för att därmed vinna vissa bestämda positiva mål. Centralmakterna
åter intaga en avvaktande hållning och vedergälla inom gränsen för det
opportuna; de av dem träffade åtgärderna äga snarast ett negativt syftemål,
nämligen att så vitt möjligt genom repressalier bryta udden av fiendens åtgärder.
Lagstiftningen bär såsom antyddes också spår av dessa skilda syften,
så till vida som ententegruppens lagstiftning i stort sett äger en större räckvidd
än centralmakternas. Här må blott påpekas den vidare omfattningen hos
det av ententemakterna (med undantag av Ryssland) proklamerade handelsförbudet
i förhållande till det i Tyskland och Österrike-Ungern stadgade
b e t al n i n gs f ör b ud e t.

Jämväl utvecklingen av förevarande lagstiftning ävensom förbindelsen mellan
dess olika delar är en annan hos entente- än hos centralmakterna. Den
första åtgärd, som de förra vidtaga, är införande av handelsförbud. Detta
är också naturligt, då åtgärden i fråga innefattas i det krav, som det krigspolitiska
läget omedelbart giver vid handen: fienden måste ekonomiskt isoleras.
I andra rummet träffas särskilda föreskrifter med avseende å fientlig
privatförmögenhet. Såsom nedan närmare skall utvecklas, existerar ett visst
samband mellan sistberörda bestämmelser och handelsförbudet. Åtgärderna
rörande fientliga företag och fientlig förmögenhet hava nämligen ursprungligen
tillkommit i syfte att förhindra överträdelse av handelsförbudet. Un O der

lagstiftningens fortgång har val detta syfte trätt i bakgrunden för den
reala omfattningen av ingreppen, som mer och mer framstå såsom led i ett
ekonomiskt utrotningskrig, avsett att för all framtid förinta den tyska handeln.
De faktorer, som bestämt ifrågavarande lagstiftnings utvecklingsgång
inom ententegruppen, äga ingen motsvarighet beträffande centralmakterna.
Avgörande för dessa är det blotta faktum, att tvångsåtgärder av ifrågavarande
slag blivit satta i system a fiendesidan. Inför detta faktum måste de
träffa motåtgärder.

Den följande framställningen sönderfaller i tvenne avdelningar, innefattande
den ena en utredning rörande handels- resp. betalningsförbudet, den
andra rörande tvångsåtgärder gent emot fientlig privatförmögenhet.

Vad först förbudet beträffar, torde till en början några anmärkningar av Handclsprincipiell
betydelse vara på sin plats. Dessa avse dels forbudets omfattning, och båtaldels
ock förbudets rättsnatur från såväl straff- som civilrättslig synpunkt. hud.01"

Beträffande förbudets omfattning uppstår till en början spörsmålet, vilka
personer som därav beröras. Detta spörsmål sönderfaller åter i tvenne: å
ena sidan frågan, gent emot vilka personer förbudet riktar sig såsom en förpliktande
norm. å den andra spörsmålet rörande de personer, i förhållande
till vilka de av förbudet omfattade handlingarna icke få företagas.

250

AVD. III. ÖVRIG KRIG SEKONOMISK LAGSTIFTNING.

Den första frågan är av mindre intresse, då de allmänna reglerna om förbudsnormers
giltighet till rummet synas giva den naturliga lösningen därav.
Detta är väl också anledningen till att lagstiftaren i vissa länder (t. ex.
Tyskland) inskränkt sig till att uttala ett naket förbud utan angivande av
till vilka personer förbudet riktar sig. Även utan att detta säges, är det
nämligen ej underkastat tvivel, att ett dylikt förbud riktar sig till envar
som är underkastad normer av liknande innehåll. Avgörande egenskaper hos
den ifrågavarande handlingen — överträdelse av handelsförbudet ■— är att
den riktar sig mot staten, dock, för den händelse handlingen begåtts av utlänning,
endast under förutsättning att densamma företagits inom landets territorium.
I överenstämmelse härmed drabbar sålunda förbudet enligt de
beträffande normer av liknande innehåll gällande regler varje landets undersåte,
evar handlingen blivit begången, samt varje inom landet befintlig person
av utländsk nationalitet, som, likaledes inom landet, överträtt förbudet.
Denna i sakens natur givna omfattning av förbudet är uttryckligen stadgad
exempelvis i den franska förordningen i ämnet. Ingenting hindrar naturligen
lagstiftaren att genom positiv föreskrift giva förbudet en snävare räckvidd
än den här ovan angivna. Detta är förhållandet exempelvis i engelsk rätt.
Den gestaltning, som förbudet i förevarande hänseende erhållit inom Tyskland
och Frankrike, kan sägas innebära en kombinerad tillämpning såväl av
nationalitets- som territorialitetsprincipen, under det i det engelska handelsförbudet
ett närmande skett till territorialitetsprincipen. Enligt vad ovan
framhållits, synes det förstnämnda systemet såsom det närmast till hands
liggande.

För att avgöra frågan angående kretsen av de personer, i förhållande
till vilka vissa handlingar ej få utföras, erbjuder sig ej en lika självfallen
lösning som i nyss förut behandlade fall. Vilken lösning lagstiftaren här
bör välja torde få anses som en lämplighetsfråga, som bör avgöras i enlighet
med de syften, som för varje särskilt fall föresvävat lagstiftaren.
Alternativt kan man här liksom vid föregående fall tänka sig en tillämpning
av nationalitets- eller domicilprincipen eller ock av dem bägge i förening.
Enligt den förstnämnda principen träffar förbudet handlingar gent. emot
personer, som äro undersåtar i fientligt land, oberoende av hemvist eller tillfällig
uppehållsort, enligt den senare åter handlingar geut emot personer, som
äro bosatta eller uppehålla sig inom det fientliga landet. Det syfte, som
förut angivits såsom huvudsakligen liggande till grund för handelsförbudet,
nämligen att avskära fienden från ekonomisk förbindelse med yttervärlden,
synes närmast giva anvisning på domicilprincipen. I enlighet härmed har
också i England begreppet fiende, alien enemy, i sammanställningen handel
med fienden (trading with the enemy), förknippats med det fientliga
territoriet. Domicilprincipen torde för övrigt hava kommit till användning
inom hela den moderna lagstiftningen gent emot fienden, låt vara att den
såsom i Frankrike och till viss grad även i den engelska lagstiftningens
senare faser kombinerats med nationalitetsprincipen. Att även indraga det
fientliga landets undersåtar såsom sådana och utan undantag under förbudet

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

251

synes utspringa ur en mer dogmatiskt färgad åskådning, enligt vilken den
enskilde fienden» icke kan äga anspråk att behandlas som ett vanligt rättssubjekt.
En användning av nationalitetsprincipen vid sidan av domicilprincipen
synes äga praktiskt berättigande — med hänsyn till de mål man med
handelsförbudet vill ernå — endast om man därmed åsyftar att avskära
eventuella tillförselkanaler till det fientliga landet — exempelvis firmor av
fientlig nationalitet lokaliserade inom neutralt territorium. Härigenom förlänas
endast ökad effektivitet åt ett huvudsakligen å domicilprincipen grundat
handelsförbud. — Den moderna lagstiftningen på förevarande område kan
jämväl uppvisa exempel på en tillämpning av endast nationalitetsprincipen,
låt vara med viss begränsning (Ryssland). Det vill i enlighet med det ovan
utvecklade synas, som om ett handelsförbud baserat enbart på sistnämnda
princip icke är ägnat att fylla de ändamål, som förbudet avser att tjäna.

Förbudets omfattning är, utom av frågan om vilka personer som därav
beröras, jämväl beroende av det eller de olika slag av handlingar, som hemfalla
under förbudet. I sådant hänseende uppträder förbudet inom förevarande
lagstiftning i tvenne gestalter: dels såsom handels-, dels såsom betalningsförbud.
Det förra förbudet äger större omfattning, i det att därunder
falla alla slags rättshandlingar, jämväl sådana, som icke äro hänförliga till
handelsrätten i teknisk mening, samt handlingar som avse såväl ingående
av nya som fullgörande av redan ingångna förbindelser. Betalningsförbudets
omfattning angives av själva namnet: det avser blott ett enstaka slag av
rättshandlingar, nämligen fullgörande av betalning till fienden. Skillnaden
i den praktiska effekten av de båda förbuden vart för sig betraktat torde
dock icke vara så stor, som man kunde vara frestad antaga med hänsyn till
förbudens olikartade innehåll. Det säger sig ju nämligen självt, att ett betalningsförbud
måste verka förlamande på handeln i dess helhet och sålunda
till effekten närma sig verkan av ett generellt handelsförbud. Likväl vore
det oriktigt att ställa de båda förbuden på alldeles samma linje. Det kan
icke förnekas, att betalningsförbudet i motsats till handelsförbudet lämnar
möjlighet öppen till varuimport, nämligen under förutsättning att kredit
lämnas till tiden efter fientligheternas inställande, vilken möjlighet icke lär
vara praktiskt utesluten med avseende å firmor, som stått i gammal affärsförbindelse
med varandra eller som t. ex. båda äga samma nationalitet o. s. v.
Icke heller lägger betalningsförbudet i och för sig hinder i vägen för export.
Handels- och betalningsförbuden böra sålunda hållas i sär såsom från varandra
även till den praktiska realiteten åtskilda institut.

Ententen har i stort sett tillämpat handelsförbud, centralmakterna åter
betalningsförbud. Att de sistnämnda svarat endast med denna ringare form
av vedergällning, lärer icke bero på någon undfallenhet gent emot motståndaren.
Anledningen därtill ligger i det enkla sakförhållandet, att fienderna
genom det av dem proklamerade handelsförbudet redan dragit försorg om
att stoppa allt varuutbyte, varför, om Tyskland jämväl för sin del verkligen
önskade ett sådant avbrott i handeln, i allt fall ett ytterligare förbud
från tysk sida skulle te sig överflödigt för ett dylikt syfte. Praktiskt

252

AVD. III. ÖVRIG KRIGSEK0N0MISK LAGSTIFTNING.

utrymme för ett tyskt förbud har sålunda förelegat endast med avseende å
en punkt, där det å motsidan utfärdade handelsförbudet icke griper in.
Detta är händelsen just beträffande betalning. Att mottaga betalning innefattar
ingen överträdelse av handelsförbudet, och anledning förefanns sålunda
här å centralmaktssidan att stadga förbud mot fullgörande av sådan betalning.
För övrigt kan man knappast undandraga sig den reflexion, att Tyskland
måhända i sitt eget välförstådda intresse avhållit sig från att för sin
del stadga förbud mot in- eller utförande av varor. I den män sådan handel
ägt rum — i så fäll under överträdelse av det å fiendesidan utfärdade förbudet
— lärer Tyskland icke äga något intresse att uppställa straffbestämmelser
för den tyske deltagaren i sådan handel. En sak för sig. som ej har
något att skaffa med betalningsförbudet såsom sådant, är förekomsten av
mer eller mindre utsträckta export- och importförbud.

Beträffande omfattningen av förbudet må till sist anmärkas, att lagstiftningarna
hålla möjlighet öppen till meddelande av extraordinära licenser från
förbudet.

Vad angår förbudets rättsnatur och rättsliga konsekvenser, ligger först
och främst i begreppet (handels- eller betalnings-) förbud ett straffrättsligt
moment. Överträdelse av förbudet medför straff. 1 sammanhang härmed
må emellertid påpekas, att i flera länder uttryckliga straffbestämmelser
meddelades först avsevärd tid efter förbudets utfärdande. Innan dessa
bestämmelser givits, torde man väl hava fått lita till den allmänna strafflagens
bestämmelser, i den mån dessa varit tillämpliga. Vid sidan av eller
direkt till följd av förbudets straffrättsliga innehåll inträda flera viktiga
civilrättsliga konsekvenser. Dessa äga avseende dels på nya i strid mot
förbudet ingångna förbindelser, dels ock på redan föreliggande avtal. Det
säger sig självt, att de förra såsom stridande mot gällande lag och förordning
sakna varje rättslig giltighet, äro en nullitet. Jämväl de rättshandlingar,
som utföras pa grundval av förefintliga förbindelser måste — i den
mån de träffas av förbudet — betraktas såsom ogiltiga. Härav följer sålunda,
att exempelvis betalning, som skett i strid mot förbudet, kan återkrävas.
En sak för sig är, att berörda civilrättsliga effekt i praktiken ej kommer
att framträda i sådana fall, då den fullgjorda prestationen gått till fiendeland,
eller överhuvud i några sådana fall, då återkravsrätten icke kan komma
att bedömas av domstol i det land, för vilket handelsförbudet gäller. Med
avseende på redan ingångna förbindelser uppstår — vid sidan av den berörda
frågan om verkan av utförda fullgörelsehandlingar — jämväl spörsmålet om
förbudets inverkan på den civila förpliktelsen såsom sådan. Att dennas
innehåll på visst sätt modifieras genom förbudet är ju en självklar sats så tillvida,
som förbudet automatiskt framflyttar förfallodagen, vare sig denna
redan inträtt eller under förbudets giltighet inträder. Härmed sammanhänger
modifikation i förpliktelse att betala ränta, vare sig moraränta eller utfäst
ränta, från tidpunkten av den ursprungligen avtalade förfallodagen; utsträckning
av frister för företagande av växelrättsliga handlingar o. s. v. Principiellt
medför förbudet icke annat än nu berörda suspensiva effekt med av -

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

253

seende på föreliggande förbindelser. Såsom regel torde sålunda böra uppställas,
att förbudet icke innefattar ett upphävande, annullerande av dessa. Modifikationer
i denna regel gälla dock i skilda avseenden. Så t. ex. gäller i flera
länders lagstiftning beträffande den måhända viktigaste avtalsgröppen, de
ömsesidiga avtalen (köp o. s. v.), att domstol under vissa förutsättningar kan
förklara ett redan ingånget avtal kraftlöst. Lagstiftningarna erbjuda f. ö.
även andra exempel på möjligheten att annullera avtal, t. ex. i händelse
ett allmänt intresse det påfordrar o. s. v.

Efter den föregående principiella utredningen rörande förbudets omfattning
och rättsliga innebörd, följer här nedan en kortfattad framställning av förbudets
positiva gestaltning i de olika länderna; då lagstiftningarna inom de
olika länderna — åtminstone inom ententegruppen — förete betydande
skiljaktigheter, torde en dylik framställning vara nödig för vinnande av en
någorlunda fyllig bild av ämnet. Framställningen lärer emellertid lämpligen
kunna begränsas till de huvudländer, som deltagit i kriget från dess begynnelse,
d. v. s. England, Frankrike, Ryssland, Tyskland och ÖsterrikeUngern.

Den engelska lagstiftningen rörande förbud mot handel med fienden (trading
with the enemy) innefattas i ett flertal författningar. I främsta rummet komma
bland dessa i betraktande de i ämnet utfärdade Proclamations, varav de viktigaste
äro av den 5 augusti 1914, den 9 september 1914 samt den 29 februari
1916. Jämväl de s. k. Trading with the Enemy Acts innehålla viktiga bestämmelser
rörande handelsförbudet; en av dessa, Trading with the Enemy
("Extension of Powers] Act den 23 december 1915, äger detta rent av ensamt
till föremål samt ligger till grund för den nyssnämnda Proclamation den 29
februari 1916. I övrigt innefatta berörda Acts huvudsakligen stadganden
rörande fientlig privatförmögenhet och skola i denna del behandlas nedan i
annat sammanhang.

Det engelska handelsförbudet har gradvis utvecklats till allt större omfattning.
Visserligen torde den personkrets, till vilken förbudet riktar sig, i
stort sett förblivit oförändrad. I detta hänseende gäller — såsom förut
nämnts — en tämligen sträng tillämpning av domicilprincipen, i det att endast
inom England befintliga personer (firmor etc.) trätfas av förbudet.
Utanför detta står icke blott person eller firma, som befinner sig utom England,
utan jämväl sådan i England lokaliserad firmas filial, som driver sin
verksamhet i utlandet. Däremot har efter hand skärpning av förbudet företagits
med hänsyn till frågan om personer, med vilka handel ej får äga rutil;
begreppet »fiende^ (enemy) har m. a. o. utvidgats. Till en början var domicilprincipen
bestämmande för detta, i det att endast envar inom det fientliga
landet befintlig (bosatt) person betraktades såsom fiende. Sålunda var
exempelvis handel med utanför Tyskland befintlig firma av tysk nationalitet
tillåten ävensom handel med i Tyskland lokaliserad firmas utländska filial.
En viktig avvikelse från domicilprincipen gällde dock redan från början, i
det att i England befintliga banker av fientlig nationalitet förbjödos

Storbritan nien.

254

AVD. III. ÖVRIG KRIG SEKONOMISK LAGSTIFTNING.

fortsätta sin rörelse; blott på grund av särskilda licenser iingo några
av dem under kontroll driva en begränsad rörelse. Den ursprungligen
gällande domicilprincipen rubbades vid skilda tillfällen. Först skedde
utsträckning av förbudet till handel med fientlig firmas filial, befintlig inom
neutralt europeiskt land. Därpå förbjöds handel med firmor (resp. filialer)
av fientlig nationalitet, vilka voro lokaliserade i vissa utomeuropeiska länder.
Slutligen har handelsförbudet förklarats kunna gälla jämväl sådana utanför
det fientliga territoriet i allmänhet befintliga personer (firmor), som äro av
fientlig nationalitet eller stå i förbindelse med fienden. Beträffande dylika
personer sker utmärkandet av deras »fientliga» karaktär genom att de upptagas
i en offentlig förteckning (Statutory List, »svart lista»). Utanför
ifrågavarande kategori stå emellertid alltjämt personer av fientlig nationalitet,
som vistas inom det brittiska väldet. På denna punkt visar sig sålunda,
att England icke fullständigt upptagit nationalitetsprincipen, vilken såsom
synes i övrigt i betydande utsträckning kombinerats med den alltfort gällande
domicilprincipen.

Handelsförbudet innefattar först och främst förbud mot utbyte av varor.
Förbjudet är vidare ingående av varje slags avtal. Ursprungligen saknades
ett generellt stadgande om förbud mot att fullgöra redan ingångna avtal.
Endast i den mån fullgörandet involverade avlämnande resp. mottagande
av vara, hemföll det under förbudet. Det angives uttryckligen till en början,
att betalning får verkställas för redan levererad vara. Såsom ett undantag
från regeln, att betalning i allmänhet — icke blott i det nyssnämnda
fallet — får erläggas, bör det stadgandet uppfattas, att försäkringsbelopp under
vissa förutsättningar ej få utbetalas. Under lagstiftningens fortgång stadgades
emellertid förbud jämväl mot betalning i allmänhet. Något hinder att mottaga
betalning har däremot handelsförbudet aldrig innefattat.

Förbudet utrustades först på ett något framskridet stadium med särskilda
strafföreskrifter, som dessförinnan fått ersättas med allmänna lagens i ämnet
tillämpliga straffbestämmelser (»as the law provides»). Parallell råder mellan
förbudets straff- och civilrättsliga sida så till vida, att de av förbudet träffade
handlingarna — vare sig de gå ut på grundande eller fullgörande av avtal —
också äro civilrättsligt kraftlösa, liksom å andra sidan varje handling, som ej
träffas av förbudet, äger full rättslig giltighet (sålunda exempelvis ett avtal,
som ingåtts med en i Holland bosatt tysk undersåte). Spörsmålet, huruvida ett
ömsesidigt kontrakt, som hemfaller under förbudet, är till sin giltighet blott
.suspenderat eller definitivt upphävt, får i varje särskilt fall lösas av domstolarna.
Ett särskilt engelskt forum tillskapades, inför vilket mål av omförmäld
natur kunde komma under bedömande. Även beträffande förfarandet
inför denna domstol påkallades särskilda föreskrifter särskilt med hänsyn
till den omständigheten, att förhållandena helt naturligt i allmänhet icke medgåvo
enemy s hörande inför domstolen. Utom på grund av domstols beslut
kan — enligt ett senare givet stadgande — jämväl Board of Trade giva förordnande
om upplösning av ett ingånget avtal, nämligen under förutsättning,
att detta anses stridande mot det allmännas intresse.

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

255

I Frankrike bildar ett dekret av den 27 september 1914 huvudförfattnin- Frankrike.
gen i förevarande ämne. Detta första dekret bar bibehållit sin giltighet
under hela kriget utan att behöva ersättas av något annat. Övriga författningar
i ämnet sluta sig blott såsom komplement till denna förordning. Att
dess innehåll kunnat förbliva orubbat torde bero därpå, att handelsförbudet
jämlikt detsamma så att säga tillskurits efter så vida mått, att någon
utvidgning sedermera ej behövt ifrågakomma.

Det franska handelsförbudet är i stort sett mer omfattande än det engelska
i dettas såväl ursprungliga som skärpta gestalt. Den av handelsförbudet träffade
personkretsen är i tvåfaldigt hänseende vidare än enligt den engelska lagstiftningen.
Å ena sidan riktar sig förbudet utom mot envar inom franskt
område befintlig person därjämte mot varje fransk undersåte, var han än må
befinna sig. A andra sidan komma för bestämmande av begreppet fiende
såväl nationalitets- som domieilprincipen till användning. Med hänsyn till
denna bestämning av begreppet kan handelsförbudet snarare sägas ha förtydligats
än undergått en egentlig förändring genom indragandet under förbudet
av å ssvarta listor uppförda firmor i neutrala länder, i vilken punkt
de franska åtgärderna noggrant överensstämma med de motsvarande engelska.

Bestämmelserna om de handlingar, som falla under förbudet, äro något
annorlunda formulerade än de engelska. Överensstämmelse råder därutinnan,
att förbud stadgas mot ingående av alla slags avtal. Handlingar till fullgörande
av redan ingångna avtal förbjudas åter endast, om de ske till
förmån för fiende. Detta stadgande går till en del utöver det engelska förbudet
i dess ursprungliga gestalt, i det att jämväl betalning träffas därav,
men äger en mindre räckvidd än det engelska så till vida, som detta i motsats
mot det franska stadgar ovillkorligt förbud jämväl mot emottagande av
viss prestation, nämligen vara.

Förbudet innebar ursprungligen endast en rubricering av ifrågavarande
handlingar såsom otillåtna, med därav härflytande civilrättsliga konsekvenser.
Ifrågavarande i och för ingående eller fullgörande av avtal företagna
handlingar äro sålunda ogiltiga. Vid sidan härav äger domstol befogenhet
att under vissa förhållanden upplösa ett redan ingånget avtal. Förutsättning
härför är, att uppfyllelse av förbindelsen icke till någon del ägt rum,
vare sig i form av varuprestation eller i form av betalning. Rätt att påyrka
sådan upplösning tillkommer emellertid blott fransman samt undersåte i allierat
eller neutralt land. — Först i lag den 4 april 1915 kompletteras förbudet
med särskilda straffbestämmelser, som emellertid synas rikta sig endast
mot franska undersåtar.

Ryssland har inskränkt sig till att utfärda betalningsförbud ävensom för- Ryssland.
bud mot export — på grund av annan orsak än betalning — av penningar
och värdepapper. Förordning härom gavs den 15 november (gamla stilen)

1914. Förbudet gäller i förhållande till utom Ryssland befintliga personer
av fientlig nationalitet. Här föreligger sålunda en tillämpning — låt vara
med viss begränsning — av nationalitetsprincipen. Förordningen synes sålunda
ej lägga hinder i vägen för betalning till inom det fientliga landet

256

AVD. in. ÖV1UG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

Central makterna.

Tyskland.

bosatt undersåte av neutral nationalitet. Betydelsen härav förtages dock
genom den i förebyggande syfte träffade bestämmelsen, att penningbelopp
överstigande en viss, låg summa (500 rubel) över huvud ej få utföras ur riket.
Den antydda begränsningen i nationalitetsprincipen ligger däri, att inom
Ryssland befintliga personer av fientlig nationalitet icke beröras av förbudet.

Gent emot de inom ententeländerna utfärdade förbuden hava centralmakterna
å sin sida proklamerat betalningsförbud. Här må hänvisas till vad ovan
sagts om förhållandet mellan handels- och betalningsförbud betraktat ur reciprocitetens
synpunkt.

Den tyska huvudförfattningen i ämnet är en förordning den 30 september
1914. Då denna förordning endast gäller England, är det naturligt, att förbudet
blott berör handlingar i förhållande till personer inom det engelska territoriet,
m. a. o. i motsvarighet till det engelska handelsförbudet innefattar en
tillämpning av domicilprincipen. Såväl i detta som övriga avseenden har
emellertid betalningsförbudet sedermera i stort sett bibehållits vid den struktur
det erhållit i nämnda förordning och sålunda i denna gestalt efter hand
utsträckts att gälla även gent emot de övriga fiendeländerna. De individuella
skiftningarna i dessas lagstiftning på förevarande område återspeglas
sålunda ej i den tyska lagstiftningen. — Som ovan redan nämnts angiver ej
förbudet uttryckligen till vilken personkrets det riktar sig, men häri ligger
ingen ofullständighet.

Utom betalning i egentlig mening avser förbudet jämväl utförande i allmänhet
till fientligt land av penningar och värdepapper.

Till förbudet sluter sig en straffbestämmelse. Vid sidan av denna äro
stadganden givna, som på ett för Tyskland egendomligt sätt gestalta förbudets
civilrättsliga innebörd. Först må erinras, att varje stadgande om
den civilrättsliga effekten av en i strid emot förbudet företagen betalning
såsom praktiskt obehövligt kunnat undvaras. Har betalningen verkligen
nått England, så föreligger ju härmed ett faktum, vari den tyska rättsordningen
ej kan företaga någon rubbning. De civilrättsliga bestämmelserna
beröra endast betalnings förpliktelsen såsom sådan. Med avseende å denna
stadgas uttryckligen ett moratorium räknat frän den 31 juli 1914, sålunda
ej från tiden för förordningens ikraftträdande. Jämlikt uttryckligt stadgande
utesluter moratoriet intiäde av civila äventyr samt bringar ränta att upphöra
löpa fr. o. m. förfall odagen. Att på detta sätt sammankoppla moratorieinstitutet
med betalningsförbudet förefaller vid första påseendet som en överloppsgärning.
I den man som en betalningsförpliktelse faller under förbudet,
måste detta eo ipso medföra de verkningar med avseende på densamma, som
innefattas i moratoriet. Detta äger emellertid av särskild anledning en viss
självständig betydelse. Vid närmare påseende befinnes det nämligen, att
moratoriet äger en räckvidd utöver betalningsförbudet och sålunda träffar
förpliktelser, som ej innefattas under betalningsförbudet. Moratoriet avser
sålunda förmögenhetsrättsliga anspråk i allmänhet (ej blott betalningsförpliktelser
i egentlig mening) samt gäller dessutom retroaktivt — vilken
verkan det näppeligen ens varit möjligt att förknippa med ett förbud. Ge -

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDER.SÅTAK.

257

nom att skänka moratoriet nämnda retroaktiva verkan fullföljer lagstiftaren
det speciella syftemålet att fria sådana gäldenärer från morapåföljder och
förpliktelse att betala ränta, vilka omedelbart efter krigsutbrottet — och
sålunda före förbudets utfärdande — av egen drift underlåtit fullgöra befäl*
ning. — iloratoriet gäller jämväl gentemot cessionarie — en bestämmelse
given i syfte att förekomma illuderande av det med förbudet avsedda
syftet. En civilrättslig bestämmelse, given i samband med förbudet, är stadgandet,
att gäldenär genom deposition i riksbanken äger frigöra sig från sin
skuld.

I Österrike och Ungern hava likaledes betalningsförbud utfärdats. Dessa
— som sinsemellan på det närmaste överensstämma med varandra — förete
vissa skiljaktigheter gentemot det tyska. Sålunda gäller eu tillämpning
av nationalitets- och domicilprincipen i förening — detta måhända med hänsyn
till det franska förbudets gestaltning. Motsvarighet till det tyska moratoriet
saknas jämväl. Härigenom äger emellertid det österrikisk-ungerska
förbudet icke andra verkningar än som, frånsett moratoriet, åtfölja det
tyska förbudet såsom sådant.

Inom kategorien åtgärder rörande fientlig privatförmögenhet rymmes en
mångfald föreskrifter av ganska skiftande slag. Det har redan förut antytts,
hurusom dessa föreskrifter, vad ententeländerna angår, efter att från början
endast hava inneburit ett kringgärdande av handelsförbudet, allt mer erhållit
självständiga uppgifter, vilkas yttersta ändamål utgör att för all framtid
undantränga fiendens, särskilt Tysklands, ekonomiska inflytande. Vid
sidan härav hava, såsom nedan skall påpekas, jämväl andra synpunkter
varit bestämmande vid utgestaltningen av ifrågavarande föreskrifter. Vad
åter centralmakternas lagstiftning på förevarande område angår, bygger den
i första hand på vedergällningsprincipen och ledes sålunda på sin höjd endast
sekundärt av de syften, som varit bestämmande för motståndarnas åtgärder.
— Föremål för ifrågavarande föreskrifter äro såväl fientliga företag
med den förmögenhet de innefatta som ock annan privatförmögenhet. Föreskrifterna
gå ut på tvångsåtgärder från statens sida, vilka i sin lindrigaste
form utgöras av kontroll, i sin strängaste av tvångslikvidation. Något
expropriationsförfarande innefattas däremot ej i de föreskrifter, som avses
i det följande. I den mån statlig expropriation av fientlig egendom förekommit
under kriget, torde densamma företrädesvis hava påkallats av den
militära rekvisitionsrätten, från vilken här bortses.

Överträdelser av handelsförbudet kunna naturligen tänkas bliva begångna av
personer, som varken på grund av nationalitet eller eljest äga närmare förbindelser
med fiendelandet. Det är därför fullt naturligt, att, såsom t. ex. i
England, från början av kriget personer (firmor etc.) i allmänhet, som
blivit beträdda med överträdelse av förbudet eller kunna misstänkas därför
underkastas en viss uppsikt. Naturligt är emellertid, att statsmaktens
uppmärksamhet i främsta rummet kommit att inrikta sig på att förebygga
överträdelser från fientliga företags sida eller i form av utförande från

17—161727. II.

Österrike Ungern.

Åtgärder
mot privatförmögenhet.

258

AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

landet av fientlig privatförmögenhet. Härvid märkes, att begreppet »fiende»
ofta erhåller en annan valör än det äger i respektive lands lagstiftning rörande
handelsförbud. Så t. ex. äro enligt den engelska lagstiftningen jämväl under
den period, då för handelsförbudet domicilprincipen gäller, företag, som helt
eller delvis innehavas av fientliga undersåtar, ställda i särskild klass
och underkastade kontroll. Häri ligger icke annat än en riktig tillämpning
av den grundsats, som varit vägledande i förevarande avseende: med
allt fog kunna företag av berörda slag betraktas såsom misstänkta.
På denna väg hava så småningom alla i landet befintliga företag, som
bära några inslag av fientlig nationalitet, indragits under tvångssystemet.
Där handelsförbudet, såsom fallet är i Frankrike, grundas på — förutom
domicil--nationalitetsprincipen, ligger det i sakens natur, att kontroll rö rande

företag av fientlig nationalitet måste träda i funktion i omedelbart
samband med förbudets utfärdande. Det franska handelsförbudet lägger ju
hinder i vägen för företaget i fråga att utöva någon slags verksamhet, jämväl
sådan, som bedrives i förhållande till inom landet befintliga personer.
Överträdelse av förbudet lärer därför kunna betecknas såsom ett livsvillkor
för ifrågavarande företag, vadan sålunda statliga tvångsåtgärder omedelbart
måste tillgripas. Och det är också med hänsyn till handelsförbudets nyssberörda
innebörd klart, att dessa åtgärder knappast kunde inskränkas till
ett kontrollsystem blott och bart. Då varje utrymme för företagens fortsatta
verksamhet saknades, kom i själva verket kontrollen att utmynna i deras
nedläggande och tvångslikvidation. Härigenom fullföljde Frankrike, man
kan säga omedelbart på grundval av handelsförbudet, det radikalare syftet att
för framtiden oskadliggöra den germanska konkurrenten på handelns område,
ett syfte, som först på ett senare stadium framträder inom bundsförvanternas
lagstiftning.

Innan denna senare fas av lagstiftningen betraktas, må påpekas, att bestämmelser
till förebyggande av brott mot handelsförbudet träffats jämväl
med avseende på fientlig privatförmögenhet i allmänhet. 1 sådant hänseende
må erinras om föreskrifter rörande inbetalning av penningar till offentlig
myndighet på grund av fordringar tillkommande fienden ävensom överlämnande
av annan, fiende tillhörig egendom.

Tvångsåtgärderna gentemot fientliga företag vägledas, såsom omnämnts,
på lagstiftningens mera framskridna .stadium av syftet att tillintetgöra
den ekonomiska maktställning fienden tillvunnit sig under fredsåren. i
Frankrike utgingo de åtgärder, som företagits i sådant syfte, jämväl ur en
tillämpning av handelsförbudet. Även exempelvis i England låta dessa åtgärder
naturligt inpassa sig i den utveckling av lagstiftningen på detta område,
som ägt sin utgångspunkt i handelsförbudet. Det har förut påpekats,
att genom sin nationalitet fientligt färgade företag underkastats kontrollåtgärder.
En skärpt uppsikt, som ingriper i rörelsens alla grenar, innebär
säkerligen ett väsentligt hämmande av affärsdriften, som härigenom måhända
ofta går sin egen upplösning till mötes. Samtidigt innebär emellertid
kontrollsystemet, effektivt tillämpat, besvär för staten. Det är redan med hän -

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

259

svn till detta ganska förklarligt, om kontrollen så småningom ersättes med
tvångslikvidation. För att förklara de radikala ingrepp, varom kär är fråga,
måste man dock därjämte i främsta rummet framdraga det ovan berörda vidsträcktare
syftet, som f. ö. ingalunda undanstuckits utan öppet proklamerats.
Att politiska, icke endast handelspolitiska, intressen varit de bestämmande,
visar kanske tydligast det i Ryssland företagna tvångsupphävandet av fientlig
jordbesittning; det har tillgodosett ett gammalt ryskt önskemål att motarbeta
det växande tyska ekonomiska inflytandet, särskilt inom fastighetsväsendet,
vartill kriget yppade ett lägligt tillfälle. I samband med nu berörda
tvångsåtgärder hava noggranna statistiska uppgifter insamlats rörande
utsträckningen av fiendens ekonomiska förbindelser inom vederbörande land.
Dessa uppgifter röra enligt uttrycklig föreskrift i fransk lagstiftning icke
blott i landet lokaliserade firmor av fientlig nationalitet utan jämväl affärsförbindelser
i allmänhet, som bestå mellan franska och tyska (österrikiskungerska)
köpmän.

Jämväl andra än hittills berörda syften hava varit vägledande vid lagstiftningen
rörande fientlig privatförmögenhet. I England och Frankrike
har framhållits betydelsen av att staten vid fredsslutet innehar denna såsom
ett slags pant (ötage économique) för att kunna giva ökat eftertryck åt
sina krav. Som ett skäl för att anordna tvångsförvaltning har vidare angivits
(t. ex. i England) syftet att i det nationellas tjänst driva för ändamålet
tjänliga företag. I sådana fall utesluter tydligen tvångsförvaltningens ända,
mål företagets nedläggande. Även borgenärernas berättigade intressen har
åberopats för offentlig förvaltning av en affärsrörelse, som till följd av de
extraordinära förhållandena rubbats i sin normala drift och därigenom mer
eller mindre förlorat sin kreditvärdighet. Slutligen har ett statligt ingripande
ansetts oundgängligt i sådana fall, då företaget i sammanhang med krigsutbrottet
mistat sina ledare av fientlig nationalitet, vilka antingen begivit sig
till hemlandet eller förts till koncentrationsläger. Ett dylikt ingripande förmenas
här påkallat såväl i borgenärernas som i den frånvarandes intresse.
Den senare synpunkten torde emellertid böra tillmätas underordnad vikt i
betraktande av den ringa respekt, som i övrigt kommit fientliga privaträttigheter
till del. I belysning av förhållandenas faktiska gestaltning lärer
sålunda knappast mer än en teoretisk betydelse kunna tilläggas det argument.
som i Frankrike aberopats till stöd för den statliga förvaltningen av
fientliga företag, nämligen att staten måste inträda som en curator absentis
i skötseln av ifrågavarande företag; vissa rättsregler i Code civil hava
emellertid fått tjäna som underlag för detta resonemang.

Vad beträffar de olika formerna för det statliga ingripandet med avseende
på fientlig privatförmögenhet må blott deras allmänna drag här i största
korthet antydas; skiftningarna inom de olika ländernas system försvåra nämligen
utskiljandet av de gemensamma kännemärkena.

Kontrollförfarandet i sin lindrigaste form innefattar endast uppsikt över
företagets skötsel med ledning av tillgängliga böcker och handlingar ävensom
uppgifter, vilka kunna avfordras företagets ledning och personal. För -

260

AVD. III. ÖVKIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

Storbritan

nien.

bud kan visserligen inläggas mot att affärsåtgärd företages, men eljest är
ett ingripande i förvaltningen principiellt uteslutet.

En strängare tvångsåtgärd är däremot tvångsförvaltning. Det ligger i
ordet, att företagets ledning lämnas i händerna på den statliga förvaltaren.
Denne har att i enlighet med de syften, som uppbära ifrågavarande lagstiftning,
driva företaget, antingen i dess oinskränkta omfattning eller inom vissa
gränser. Hans funktion kan förenas jämväl med en likvidators.

Om vidare -— som framgår av det förut sagda — likvidationsförfarandet
ligger in nuce inneslutet i tvångsförvaltningsinstitutet, är detta, åtminstone i
England och Ryssland, dessutom utbildat såsom ett självständigt förfarande,
som anordnas oberoende av en förutgående tvångsförvaltning.

Till sist må påpekas, att i de flesta länder skyldighet stadgats att avlämna
uppgifter på i landet befintlig fientlig förmögenhet. Den registrering av denna,
som sålunda kunnat företagas, bar satt myndigheterna i stånd att effektivt
genomföra de här ovan omtalade tvångsåtgärderna.

Såsom vid framställningen angående handelsförbudet följer här en för de
olika länderna specificerad kortfattad redogörelse för lagstiftningen rörande
fientlig privatförmögenhet.

Vad England beträffar, innehålla åtskilliga s. k. Trading with the Enemy
Acts bestämmelser i förevarande ämne. De viktigaste av dessa Acts äro av
den 18 september 1914, den 27 november 1914 och den 27 januari 1916. Lagstiftningen
giver regler dels för tvångsbehandling av affärsrörelse dels för
disposition av viss annan fientlig förmögenhet.

1 förra avseendet givas trenne skilda former: lnspection, control och generallikvidation.

lnspection innefattar rätt till granskning eller i vissa fall beslagläggning
av böcker och dokument samt undersökning av lokaler. Institutet står i
närmaste samband med handelsförbudet. Den normala förutsättningen för
dess anordnande är, att överträdelse skett eller kan väntas äga rum från enskild
persons (firmas etc.) sida, oberoende av nationalitet. I detta fall tillsättes
inspector på förordnande av fredsdomare. Även om icke överträdelse av
förbudet (resp. sannolikhet därför) i det konkreta fallet kan påvisas, kan inspection
inrättas bl. a. med anledning av det faktiska förhållande, att delägare
i firma är av fientlig nationalitet. I detta fall kan även Board of Trade
förordna tillsyningsman. lnspection avsåg ursprungligen ett enstaka uppdrag,
avsett att slutföras inom en begränsad tidsrymd. Senare får institutet
större räckvidd, i det att inspector’s befogenhet kan utsträckas till att omfatta
en upprepad eller stadigvarande tillsyn. — I sammanhang med införande
av likvidationsförfarandet förenades med inspection uppgiften att
utröna, huruvida företag voro av natur att kunna underkastas generallikvidation.

Control är en form av tvångsförvaltning. Förvaltaren, som förordnas
av domstol (Higli Court) på hemställan av Board of Trade, intager ställning
av receiver resp. manager (syssloman resp. verkställande direktör),
dock med de modifikationer i inskränkande eller utvidgande riktning,

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR.

261

varom domstolen förordnar. Han kan belasta förmögenheten med gäld och
taga densamma i anspråk för likvidering av boets skulder. Principiellt
synes han däremot ej äga befogenhet att tvångsupplösa företaget. Förutsättning
för tvångsförvaltning är dels en redan föreliggande eller befarad
överträdelse av handelsförbudet ävensom fientligt delägarskap, dels jämväl
den omständighet, att ledningen av en affär rönt ett sådant inflytande av
kriget, att den icke längre kan rationellt skötas; men upprätthållandet av
affärsdriften likväl ligger i det allmännas intresse. Sedermera har möjligheten
att inrätta tvångsförvaltning utvidgats, i det att sådan kan komma
till stånd, när helst ett allmänt intresse det påfordrar. Föremål för control
är ursprungligen endast firma och bolag, sedermera jämväl enskild persons
förmögen hetsförvaltning.

Generallikvidation av företag stadgades först på ett mera framskridet stadium
av lagstiftningen (i lag av den 27 januari 1916). Generallikvidationen
uttränger icke helt de båda förut behandlade instituten, ehuruväl den
minskar deras praktiska användning. Likvidationen innefattar helt naturligt
en avveckling av boets skuldförbindelser samt utskiftning på delägarna
av återstående tillgångar. I förra avseendet märkes, att — sedan
prioriterade borgenärer erhållit utdelning efter förmånsrättsordningen —
oprioriterade borgenärer, som icke äro »fiender», ställas i en klass framför
»fiender». Det åligger Board of Trade att, såvida det ej i undantagsfall befinnes
olämpligt, förordna om likvidation under viss given förutsättning.

Denna föreligger, om företaget i fråga bedrives till förmån för eller under
kontroll av fientlig stats undersåte, vilket enligt lagen särskilt framgår därav,
att delägare i företaget är av fientlig nationalitet eller står i förbindelse
med fienden.

För att tillvarataga viss i England befintlig fientlig privatförmögenhet
har skapats ett särskilt organ, the Custodian. Till denne verkställas
inbetalningar för fiendes räkning samt överlämnas fientlig egendom av
viss beskaffenhet. De förra avse företrädesvis vinstutdelning i bolag eller
annat företag samt ränta å värdepapper. Överlämnande av annan egendom,
fasta och lösa saker samt begränsade rättigheter därtill, sker för varje gång
genom förordnande av domstol på ansökan av borgenär, sakrättsägare eller viss
offentlig myndighet. Till Custodian överlämnas jämväl fiendes andel i likviderade
företag. Custodian utövar vården av den av honom anförtrodda
förmögenheten intill fredsslutet, då nya föreskrifter komma att utfärdas.

Egendom kan icke bliva föremål för exekutiva åtgärder, varemot Custodian
på särskild befallning från domstol, som ålagt fiende betalningsskyldighet
gent emot viss borgenär, må verkställa utbetalning av egendom till denne,
med iakttagande dock av andra borgenärers rätt.

Hos Custodian föres registrering av den i landet befintliga privatförmögenhet,
som tillhör fienden.

I Frankrike utgör handelsförbudet, i dess gestalt enligt dekretet den 27 Frankrike.
september 1914, det direkta underlaget för åtgärderna rörande fientlig privatförmögenhet.
Formellt sett utgöra dessa sålunda en tillämpning i vid -

Ryssland.

262 AVD. in. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

sträck b mening av handelsförbudet, låt vara att denna tillämpning i huvudsak
sker efter linjer, som angivas i ministeriella cirkulär. Utgångspunkten
för dessa utgjordes emellertid av ett domstolsutslag, som med stöd av handelsförbudet
innefattade ett förordnande om beslag av viss fientlig förmögenhet.

Tvångsåtgärderna inrymmas under beteckningen sekvestration (séquestre).
Denna är av två väsentligen skilda slag: individual- och kollektivsekvestration.

Det förra slaget är av största betydelsen. Det äger till föremål varje
enstaka förmögenhetskomplex av fientlig karaktär, ursprungligen endast företags
(firmas, bolags), sedermera jämväl enskild persons förmögenhet. Förvaltare
(administrateur séquestre) förordnas av domstol på framställning av en
procureur de la République. Domstolen äger jämväl i fortsättningen överinseendet
över sekvesterns verksamhet, meddelar denne föreskrifter, som han
måste ställa sig till efterrättelse o. s. v. En mer formellt kontrollerande
verksamhet rörande sekvesterns förvaltning utövas därjämte av ett särskilt
ämbetsverk, administration des domaines. Vad angår innebörden av sekvestrationen
och omfattningen av sekvesterns befogenheter är det, med hänsyn
till att reglerna därom icke i egentlig mening kodifierats, förenat med en
viss svårighet att tillrättalägga dem, varför de också endast schematiskt
kunna antydas. Sekvestrationsinstitutet torde i stort sett innefatta förval
tningsåtgärder av alla slag, från en mindre .intensiv förvaltning till likvi
dation. Sporadiskt möter väl en föreskrift, att företagets förmögenhetsbestånd
endast i undantagsfall bör minskas genom försäljning o. dyl., men detta motsäges
av praxis, som har att uppvisa ständigt återkommande likvidationer
av företagen i fråga. Ett ministeriellt cirkulär innehåller också det uttalandet,
att den normala affärsdriften endast undantagsvis får upprätthållas och
att den naturliga följden härav är företagets nedläggande. Sekvesterns
rörelsefrihet är emellertid i hög grad begränsad; utan medgivande av domstol
får han ej företaga förvaltningsåtgärder av mer betydande omfattning,
sålunda givetvis icke likvidation. Den verksamhet han på egen hand får
utföra torde inskränka sig till en avveckling av de löpande affärerna. Inflytande
medel, som ej tarvas för löpande utgifters bestridande, skola av sekvestern
deponeras hos la Caisse des dépöts et consignations.

Kollektiv- eller generalsekvestration omfattar all slags fientlig förmögenhet,
som befinner sig hos banker, offentliga ämbetsmän, i nederlag, dockor, magasins
généraux och hos järnvägarna. Kollektivsekvestrationen kommer till
stånd genom en av domstolspresidenten avkunnad ordonnance générale, som
avser all inom jurisdiktionsområdet befintlig egendom av förenämnt slag.
Sekvestrationen äger endast karaktär av ett slags skingringsförbud, innefattande
förbud för innehavare av egendomen att lämna densamma från sig.

Mycket ingående stadganden hava i Frankrike givits angående registrering
av fientlig förmögenhet och om uppgifter rörande affärsförbindelser med
fienden.

Rysslands lagstiftning på förevarande område innefattar huvudsakligen

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR. 263

föreskrifter rörande uppsikt över fientliga företag, tvångslikvidation av dessa
samt upphävande av fiendens besittning av jord.

Beträffande uppsikt givas bestämmelser i förordningar av den 31 december
1914, den 16 mars 1915 och den 4 april 1915 (allt gamla stilen). Enligt den förstnämnda
förordningen angivas föremålen för uppsikten enligt en princip, som
förestavas av handelsförbudets gestaltning. Som på annat ställe påpekats ligger
nationalitetsprincipen till grund för detta, med den inskränkning, att inom
Ryssland bosatta fientliga undersåtar ej träffas av detsamma. I överensstämmelse
härmed avser uppsikten — som tjänar att förebygga överträdelse av
handelsförbudet — endast sådana företag, som ägas av utom Ryssland bosatta
fientliga undersåtar ävensom bolag, som bildats enligt de fientliga ländernas
lagar och på grund av särskilt tillstånd driva rörelse inom Ryssland.
Sedermera —jämlikt de båda senare nämnda förordningarna — indragas under
uppsikten jämväl företag, som ägas av inom Ryssland bosatta fientliga undersåtar.
Kontrollen utövas av särskilt förordnade statsinspektörer, och avser
de till företaget inflytande medel och deras användning. Inspektör har
tillgång till böcker, handlingar och lokaler; han skall — utan att i regel
ingripa i förvaltningen — övervaka, att beslut och åtgärder, som vidtagas
av styrelsen, icke strida mot riksintressena och äger därför makt att inlära
förbud mot företagande av åtgärd.

Delvis parallellt med ovan omförmälda kontrollåtgärder har pågått eu lagstiftning.
som åsyftar upphörande resp. tvångslikvidation av fientliga företag
Författningar på området äro bl. a. av den 11 januari 1915 och den 10 maj
s. å. (gamla stilen). Av föreskrifterna i fråga beröras industriella och kommersiella
företag, som innehavas helt eller till en del av fientlig utlänning,
därunder inbegripen jämväl i Ryssland bosatt fiende. Utanför stå emellertid
aktiebolag, som bildats enligt rysk lag, ehuru fiender äro delägare däri
(beträffande dessa givas särskilda föreskrifter). Enligt den första författningen
angives blott en viss tidpunkt, inom vilken företagen skola upphöra
med sin verksamhet, däremot inga bestämmelser om likvidation; det tillkommer
sålunda företagets innehavare att på sätt, som han finner lämpligt,
upplösa eller överlåta affären. Den senare lagen utfyllde ifrågavarande lucka,
som förmenades allvarligt äventyra bl. a. borgenärernas intressen. Utmärkande
för de likvidationsbestämmelser, som gåvos i författningen av den 10
maj 1915. är bl. a. de garantier, som träffats för att värna riksintressena på
bekostnad kan man säga av den utländska innehavarens intresse; denne
sättes därför helt och hållet utanför likvidationen; till likvidator kan endast
utses person av icke-fientlig nationalitet.

Den ryska tvångslagstiftningen rörande rättigheter till fast egendom träffar
dels undersåtar i de fientliga länderna, dels till Ryssland från dessa länder
invandrade personer.

Beträffande den förra gruppen givas stadganden i förordningar den 22
september 1914 och den 2 februari 1915 (gamla stilen). Å ena sidan stadgas
förbud för sådan undersåte att förvärva fäst egendom ävensom begränsade rättigheter
därtill (nyttjanderätt o. s. v.). Undantag göres blott för förhyrande

264

AVD. III. ÖVRIG KRIGSEKONOMISK LAGSTIFTNING.

av bostad — dock består även härutinnan förbud med avseende å vissa uppräknade
guvernement. A andra sidan föreskrives upphävande av rättigheter till
fast egendom inom vissa guvernement. Likvidationen avser såväl nyttjanderätter
som äganderätt. De förra förklaras förlora sin giltighet inom viss
tid, och beträffande egendom stadgas tvång att inom en kortvarig frist föranstalta
om frivillig försäljning av egendomen vid äventyr att densamma
utropas å offentlig auktion.

För invandrare av fientligt nationalitetsursprung gälla enligt förordnande
den 2 februari 1915 stadganden av något ringare omfattning. Tvångslikvidation
av redan förvärvade rättigheter äger sålunda endast rum inom vissa
angivna områden.

Centralmak- Centralmakternas lagstiftning på förevarande område är inom de till grupterna.
pen Pörande länderna gestaltad efter i stort sett gemensamma principer.

Författningar i ämnet äro bl. a.: i Tyskland förordningen den 4 september
1914, den 22 oktober 1914, den 26 november 1914, den 7 oktober 1915 och den
10 februari 1916, i Österrike förordningen den 22 oktober 1914, den 7 oktober
1915 och den 29 juli 1916 samt i Ungern förordningen den 23 oktober
1914.

Inom den första fasen av centralmakternas ifrågavarande lagstiftning gåvos
blott stadganden rörande tillsyn, som avse att förhindra en skötsel av
ifrågavarande företag, som står i strid med rikets intressen. I enlighet härmed
tillkommer tillsyningsman — som i Tyskland förordnas av Landeszentralbehörden
— bl. a. att förbjuda företagandet av förvaltningsåtgärd ävensom
att glanska böcker och handlingar; däremot omhänderhaves förvaltningen
i sin helhet av den hittillsvarande ledningen. Föremål för tillsyn
äro endast affärsföretag.

Jämsides med lagstiftningen rörande tillsyn gåvos även för särskilt fall
föreskrifter om insättande av en förvaltare (Vertreter), nämligen i händelse
att företaget saknade ledare eller dessa icke behörigen omhänderhade affärsrörelsen.
Inom ramen av de av tillsyningsman meddelade föreskrifter har förvaltare
att avsluta löpande affärer samt att i och för avvecklingen av dessa
ingå nya. Ifrågavarande form av förvaltning äger sålunda en starkt begränsad
omfattning.

Ett annat förhållande gäller däremot om den art av tvångsförvaltning,
som centralmakterna i repressaliesyfte snart nog tvungos att genomföra och
som efterträdde det förut omtalade tillsynsinstitutet. Genom anordnande av
tvångsförvaltning Jägges företagets ledning helt och hållet i händerna på
den vederbörligen förordnade förvaltaren. Denne är befogad att företaga
alla slags rättshandlingar med avseende på affären. lian äger fortsätta driften
i dess fulla omfattning eller inskränka sig till att avveckla löpande
affärer. Efter slutförande av dessa äger jämväl förvaltaren i Tyskland
— likartade regler gälla i Österrike — för den händelse företaget
utgöres av bolag med säte inom landet, att på yrkande av tysk bolagsman,
med bifall av Landeszentralbehörde, upplösa företaget. Likvidationen
måste dock stadfästas av rikskanslern. Denne äger dessutom — från -

LAGSTIFTNING MOT FIENTLIGA UNDERSÅTAR. 265

sett nu berörda slags likvidation — att förordna om företags likvidation.
Tillgängliga överskott, som tillkomma fientlig delägare, deponeras i riksbanken.
Till en början kunde endast affärsföretag i egentlig mening underkastas
tvångsförvaltning, men sedermera utsträcktes — åtminstone i Tyskland —
institutets räckvidd att omfatta jämväl alla slags företaget tillhöriga förmösenhetsvärden
samt dödsbon ävensom — efter förordnande av rikskanslern
i varje särskilt fall — förmögenhetsvärden i allmänhet.

Korresponderande mot den fientliga lagstiftningen hava — åtminstone i Tyskland
— vid sidan av förut nämnda åtgärder tvångsföreskrifter av visst slag
meddelats rörande all i riket befintlig fientlig förmögenhet. Förbud stadgas
å ena sidan mot varje förskjutning, genom överlåtelse eller annorledes, av
äganderätt till fientlig egendom, å den andra mot bortförande ur landet av
sådan egendom. I anslutning härtill står en grupp bestämmelser rörande
förpliktelse att till offentlig myndighet göra anmälan om i riket befintlig
förmögenhet av ifrågavarande slag.

Nils Habenius.

18—161727. II

Rättelser:

Sid. 25 rad 2 uppifrån står: Konung

läs: Kung!. Maj:t

> 36 » 16 > står: Konungens

läs: Kungl. Maj:ts
» 107 » 9 nedifrån står: ägaren

läs: ägarne

127 > 5 uppifrån står: Denna lag träder i kraft den samt

läs: Denna lag träder i kraft den . . . samt
» 129 raderna 7 och 8 uppifrån byta plats

- 132 rad 17 nedifrån står: rättssystem;

135	» 12	läs: rättssystem, står: betalning,
152	» 7	läs: betalning står: bestämmelsen 6 §
187	> 11	läs: bestämmelserna i 6 § står: proinulgationslagen
191	>22 »	läs: promulgationsförordningen står: (§§ 98—102).
		läs: (§ 103).

1«1727—11