SKYDD FÖR MÖNSTER OCH MODELLER SAMT (Statens offentliga utredningar 1884:1)

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

PATENTSKYDD

ÄFVENSOM

SKYDD FÖR MÖNSTER OCH MODELLER SAMT

VARUMÄRKEN,

AFGIFVET AF

den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade kommitté.

STOCKHOLM

TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET

1878.

Stormägtigste, allernådigste Konung!

Genom nådigt bref den 11 Maj nästlidna år har Eders Kongl. Maj:t
behagat uppdraga åt undertecknade att dels utreda, huru vida och i hvilka
fall patentskydd kan vara berättigadt och för vårt land gagneligt, samt,
derest sådant skydd fortfarande skulle anses nyttigt och behöfligt, utarbeta
förslag till förordning i ämnet, dels ock upprätta förslag till författning,

åsyftande att bereda verksamt skydd mot så väl olofligt begagnande af
varumärken och fabriksstämplar som reproduktion af mönster och modeller.

Kommitterade, som den 28 påföljande September här i hufvudstaden
började och nu afslutat sina arbeten, få härmed i underdånighet öfverlemna
betänkande och förslag till författningar rörande ifrågavarande
ämnen.

En af lagstiftningens vigtigaste uppgifter är att betrygga åt en och
hvar ett ostördt bruk af hans förmögenheter äfvensom frukten af hans
verksamhet, utan andra inskränkningar än dem, hvilka omsorgen om det
allmännas väl och de öfriga samhällsmedleminarnes berättigade anspråk
göra nödvändiga. Redan tidigt hafva ock folkens lagar tillerkänt arbetaren
eganderätt till de genom hans verksamhet åstadkomna materiela
produkter. När samhällsutvecklingen nått ett högre kulturstadium, framträda
i uppfinnarens, författarens och konstnärens verksamhet arbetsformer
af mera andlig art med anspråk på rättsskydd. Arbetets resultat är här
egentligen icke något till den yttre naturen hörande föremål, utan en tankekombination,
en idé, hvars framställning på visst sätt i förkroppsligad
gestalt bildar en förvärfskälla, till hvilken ingen kan hafva bättre rätt
än den, hvars arbete gjort idén sålunda användbar. De ifrågavarande
förmögenhetsobjektens egendomliga natur, som ej ställer dem beroende,
på samma sätt som de yttre tingen, af en enda eller ett fåtal innehafvares
herravälde, utan håller dem tillgängliga för en hvar, nödvändiggör,
för att arbetaren äfven på dessa områden må kunna njuta skälig lön, att
genom en särskild lagstiftningsakt förbud utfärdas för andra att under
någon tid begagna det utaf honom anvisade sättet för idéns framställande.

Tanken att genom meddelande af en uteslutande rätt gynna en viss
näringsverksamhet är icke ny. Såsom bekant, spelade den samma hufvudrolen
i medeltidens hela industriväsende. Den, som var medlem af en
yrkesförening, ett skrå, kunde inom dess fridlysta krets genom tillämpning
af nya idéer förskaffa sig ekonomiska fördelar, utan att behöfva
frukta, att de skulle beröfvas honom af konkurrensen. Sedan konungamagten
till vuxit i styrka och börjat egna en vidsträcktare omsorg åt näringarnas
förkofran, blefvo i sådant syfte af regeringarna förlänade särskilda
företrädesrättigheter, privilegier, ehuru visserligen under de mest
olikartade bestämmelser och ej sällan utan åtskilnad på huru vida den
grundtanke, som skulle genom det gynnade företaget tillgodogöras, ledde

sitt ursprung från den privilegierade personen eller icke. Ofta kommo
dock dylika privilegier uppfinnare till del såsom belöning för deras arbete
och uppmuntran till fortsatta nyttiga sträfvanden. I en senare tid blef
det godtyckliga privilegiisystemet utbytt mot ett genom allmänna rättsnormer
ordnadt skydd för uppfinnarnes speciela förmögenhetsintressen.
Efter hand och i den mån författare- och konstnärs verksamheten tillvann
sig ekonomisk betydelse, tog lagstiftningen jemväl dessa verksamhetsformer
i särskildt hägn. När vetenskapen började sysselsätta sig med de
sålunda tillkomna nya rättsbegreppen, gaf den likhet, de erbjödo med
eganderättsbegreppet deruti, att vid dem alla gälde, att till förmån för
en viss individ samhällets öfriga medlemmar måste afhålla sig från att
utan dennes samtycke vidtaga med rättighetens föremål någon åtgärd,
hvarigenom den berättigades herravälde deröfver lede inskränkning, anledning
att beteckna de ifrågavarande förvärfsrättigheterna såsom ett särskildt
slags eganderätt, nemligen till immateriela ting (geistiges Eigenthum).

Uti vår lagstiftning har för något mera än ett tiotal år till baka
konstnärsverksamheten, som dittills endast i afseende på vissa dess produkter
åtnjutit lagens skydd, fått ett inom vidsträcktare gränser fridlyst
område sig anvisadt. Till skydd för författarens intressen, hvilka redan
länge i den svenska rätten varit temligen fullständigt tillgodosedda, har
helt nyligen en på tidsenliga grunder bygd lag utfärdats. De rättsförhållanden,
som afse uppfinningars begagnande, hvarom lagbestämmelser
hos oss äfven finnas gällande, torde i främsta rummet få utgöra föremål
för den förevarande undersökningen. Denna undersökning torde
dock lämpligen böra föregås dels utaf en öfversigt af den ståndpunkt,
på hvilken lagstiftningen å detta område befinner sig så väl hos de
större industriidkande folken som i åtskilliga af de länder, hvilka stå
i lifligare beröring med vårt eget, dels ock af en redogörelse för patentväsendets
uppkomst och utveckling i vårt land. Då ämnet i fråga förut
i vår litteratur och våra offentliga förhandlingar varit föga vidrördt, hafva
kommitterade trott sig böra åt denna framställning egna en något större
utförlighet, än till äfventyrs eljest varit erforderligt.

I tre af verldens största industriländer, England, Frankrike och Tyskland,
gjorde patentinstitutionen sitt inträde i lagstiftningen i sammanhang
med afskaffandet af de konstlade företrädesrättigheter, som medeltidens
och de närmast följande seklens skrå- och privilegiiväsende lemnat i arf

åt senare slägten. Denna företeelse visade sig emellertid icke samtidigt i
de nämnda staterna. England gick de begge andra nära två århundraden
i förväg, då det genom stadgan om monopol 1623 lade grundstenen till
sin patentlagstiftning.

Det Storbrittanniska rikets gällande patenträtt finnes icke ordnad i en
enda, hela ämnet omfattande lag, utan hvilar på flera under olika tider
utfärdade författningar. Hufvudstadgandena äro nedlagda i lagen den 1
Juli 1852 (the patent law amendment act), men vid sidan deraf gälla,
utom förenämnda 1623 års stadga, hvilken ännu icke blifvit upphäfd, lagar
af den 10 September 1835, den 24 Augusti 1839, den 6 Augusti 1844,
den 21 Februari 1853, den 20 Augusti samma år, den 8 April 1859,
den 27 Mars 1865 och den 14 Juli 1870. Härtill komma ytterligare de
tid efter annan af patentkommissarierne utfärdade reglementen och påbud.

Patent kan förvärfvas endast af den verklige och förste uppfinnaren
utaf en ny tillverkning (any manner of new manufacture). Detta senare
begrepp omfattar enligt praxis så väl nya varor som nya hjelpmedel
för deras tillverkning äfvensom nya fabrikationssätt. Ny anses ej
uppfinningen, om den före patentets datum blifvit inom riket offentliggjord
eller yrkesmessigt utöfvad. I händelse flera personer gjort samma
uppfinning, har den, som först sökt patent, rätt till dess erhållande. Ansökning
om patent ingifves till patentembetet, hvilket är stäldt under inseende
af patentkommissarierne. Desse bestå af lordkanslern, dennes ställföreträdare
(the master of the rolls) och de sex så kallade kronjuristerne.
Vid ansökningen fogas en högtidlig förklaring af sökanden, att han tror
sig vara den verklige och förste uppfinnaren, och att uppfinningen honom
veterligen icke förut varit i bruk. Ansökningen måste äfven åtföljas af
en beskrifning å uppfinningen med erforderliga ritningar. Beskrifningen
kan vara antingen förberedande eller fullständig; i senare fallet måste de
till uppfinningens utöfvande nödvändiga medlen noggrant angifvas; hvaremot
den förberedande beskrifningen endast behöfver redogöra för uppfinningens
hufvudsakliga beskaffenhet (the nature of the invention). Förfarandet
varder olika, allt efter som sökanden väljer det ena eller andra
slaget af beskrifning. Ingifves den genast fullständig, erhåller sökanden
omedelbart utan föregående pröfning ett certifikat, som beviljar honom
ett provisoriskt skydd för sex månader från ansökningsdagen att med andras
uteslutande utöfva uppfinningen. År beskrifningen deremot endast
förberedande, öfverlemnas ansökningshandlingarna till en af kronjuristerne,
som pröfvar, huru vida uppfinningens natur är med tillräcklig tydlighet

angifven i beskrifningen, och, i händelse så ej är förhållandet, fogar anstalt
om bristernas afhjelpande. Befinnes beskrifningen tillfredsställande,
utfärdar kronjuristen ett certifikat om sådant provisoriskt skydd, som
förut är närnndt, hvilket certifikat för att medföra verkan likväl måste
ingifvas till registrering hos patentembetet.

Nästa steget för patents erhållande är att senast åtta veckor före
den provisoriska skyddstidens utgång hos patentembetet anhålla om uppbuds
meddelande (notice to proceed). Denna begäran kungöres i vissa
tidningar med omnämnande af en kort, af uppfinnaren sjelf i ansökningen
angifven titel å uppfinningen, patenttitel, jemte tillkännagifvande att invändningar
mot patents meddelande skola till patentembetet skriftligen
inlemnas inom tjuguen dagar efter kungörandet. Till ledning för invändningars
framställande tjenar, i händelse, såsom vanligast eger rum, provisorisk
beskrifning ingifvits, endast patenttiteln, ty den provisoriska beskrifningen
hålles hemlig, ända till dess fullständig sådan ingått. Den
fullständiga beskrifningen är deremot när som helst tillgänglig. Öfver
invändningarna fattar en af kronjuristerne, stundom efter med parterne
hållna förhör, beslut, i hvilket ändring kan sökas, dock endast af opponenten,
hos lordkanslern. Om uppbudsförfarandet utfallit till patentsökandens
fördel, har denne vidare att hos kronjuristen söka tillståndsbevis
(warrant) för patentets sigillering. Sedan måste han inom tolf dagar
före den provisoriska skyddstidens utgång ingifva detta bevis till lordkanslern
med begäran om patentets sigillering. Äfven häremot kunna invändningar
framställas på ungefär enahanda sätt, som nyss är nämndt. Håller ansökningen
stånd jemväl mot den pröfning, densamma här underkastas, utfärdas
patentbref. I händelse endast förberedande beskrifning ingifvits,
måste fullständig sådan insändas senast före den provisoriska skyddstidens
utgång; dock kan i visst fall uppskof meddelas.

Beskrifningarna offentliggöras af patentembetet genom tryck dels i
en fullständig upplaga, innehållande jemväl kopior af tillhörande ritningar,
och dels i förkortade utdrag. Fullständiga samlingar af de tryckta
beskrifningarna hållas för allmänheten tillgängliga i patentembetets bibliotek
äfvensom hos flera samfund och inrättningar på olika ställen inom
riket. Äfven till patentmyndigheter och tekniska anstalter inom främmande
stater utdelas sådana samlingar.

Patentets verkan består deri, att patenthafvaren under viss tid eger
att med andras uteslutande utöfva uppfinningen för varutillverkning och
sälja sådana tillverkningar (to make, use, exercise and vend his invention)

inom de förenade konungarikena England, Skottland och Irland. Patentet
kan äfven meddelas att gälla i de kolonier, der särskilda patentlagar ej
finnas. Sådana äro likväl nu utfärdade för de flesta och mest betydande
af de brittiska kolonierna. På främmande fartyg, som uppehålla sig i
brittiska hamnar eller farvatten, får uppfinningen utan patenthafvarens
tillstånd begagnas, dock endast under förutsättning att fartyget tillhör en
stat, som medgifver brittiska fartyg enahanda förmån. Tiden för patentets
bestånd är fjorton år från ansökningsdagen. Har en uppfinning först
patenterats utomlands och derefter inom Storbritannien, gäller patentet
å det senare stället ej, sedan skyddstiden utrikes gått till ända. Förlängning
i den ursprungliga patenttiden kan undantagsvis af regeringen
meddelas på högst fjorton år. — Intrång i patenthafvarens rätt genom
tillverkning, nyttjande eller försäljning af det patenterade föremålet utan
patenthafvarens tillstånd straffas med böter. Patenthafvarens rätt anses
äfven kränkt derigenom, att någon obehörigen sätter å varor af det
ifrågavarande slaget en beteckning, som utmärker, att de samma härröra
från en till den patenterade uppfinningens begagnande berättigad person.

Ett patent kan förklaras ogiltigt eller förfallet på grund deraf, att
uppfinningen ej varit ny, om än i en mindre betydlig del; att patenthafvaren
ej är den verklige och förste uppfinnaren; att beskrifningen ej
inom rätt tid ingifvits eller innehållit origtiga eller ofullständiga uppgifter;
eller att stadgade patentafgifter ej vederbörligen inbetalats. Har en
person, som genom bedrägliga medel kommit i besittning af en uppfinning,
sökt patent derå tidigare än rätte uppfinnaren, eller efter uppfinnarens
ansökning, men före patentets beviljande offentliggjort eller utöfvat uppfinningen,
rubbar sådant ej giltigheten af det åt uppfinnaren förlänade
patentet. De med en felaktig eller ofullständig beskrifning förknippade
olägenheter kan patenthafvaren undanrödja genom återkallande af de felaktiga
uppgifterna eller fyllande af luckorna i beskrifningen. Härom
måste dock till patentembetet ingifvas särskild ansökan (disclaimer), hvilken
ej får innefatta ändringar, som vidga uppfinningens gränser, sådana
dessa i den första beskrifningen uppdragits. En hvar kan mot sådana
ändringar i förväg anmäla invändning och få den samma pröfvad af en
bland kronjuristerne. Visar det sig, att beskrifningens felaktighet ej härflutit
från bedrägliga afsigter, utan tillkommit i god tro, medgifvas nödiga
rättelser, hvilka derpå i tryck offentliggöras.

Rättegångsförfarandet i patenttvister är särdeles inveckladt, långsamt
och medförande dryga kostnader. Denna omständighet har äfven utgjort

en af de svåraste anmärkningarna mot den gällande patentlagstiftningen,
med hvars reformerande man allt ifrån 1862 varit sysselsatt. Sedan en
af regeringen nämnda år tillsatt kommitté 1864 afgifvit betänkande i
ämnet, samt ett parlamentsutskott åren 1871 och 1872 likaledes egnat
frågan uppmärksamhet, framlade regeringen 1875 för öfverhuset ett lagförslag,
i väsendtliga delar bygdt på de nämnda förarbetena. Förslaget
kom likväl icke under slutlig behandling, ett öde, som drabbade det samma
jemväl påföljande år, då det i något förändrad form å nyo framstäldes.
Efter ytterligare förändringar inlemnades billen 1877 i underhuset, men
parlamentssessionen afslöts, utan att frågan hunnit afgöras. Förslagets vigtigaste
afvikelser från den bestående lagstiftningen må här i största korthet
antydas. Patentansökningarna skulle underkastas en noggrannare pröfning
före uppbuds beviljande. Fullständig beskrifning skulle genast ingifvas
och offentliggöras, hvarefter en särskild examinator skulle undersöka,
om uppfinningen enligt i patentembetet förvarade dokument eller
hvad han eljest hade sig bekant ej vore ny, samt afgifva utlåtande derom
till patentkommissarierne. Ärendet skulle derpå öfverlemnas till en
af kronjuristerne och fortgå ungefär i vanlig ordning. Provisoriskt skydd
skulle meddelas för tolf månader, men kunna utsträckas till femton.
Patent skulle beviljas för tjuguett år. Sedan tre år från patentets datum gått
till ända, skulle, om patentets innehafvare ej gjorde behörigt bruk deraf,
det samma kunna återtagas. —

Från England öfvergick patentväsendet till Nordamerikas förenta stater.
Den nu gällande lagstiftningen derstädes återfinnes i lagen den 8 Juli
1870, hvilken med några mindre förändringar den 22 Juni 1874 intagits
såsom en del af förbundslagboken (revised statutes). Ett af patentkommissarien
utfärdadt reglemente meddelar närmare föreskrifter angående
förfarandet i patentärenden.

Lagen tillerkänner den verklige och förste uppfinnaren ett rättsligt
anspråk på patentskydd utan afseende på hans nationalitet. Från behörighet
att förvärfva ett patent äro dock de i patentembetet anstälde personer
så till vida uteslutne, att de ej under sin tjenstetid få annorlunda än
genom arf eller testamente blifva innehafvare af ett patent. Föremål för
patent kan vara ett förfarande, en maskin, ett industrialster eller en ämnessammansättning
(art, machine, nianufacture or composition of matter),
allt under förutsättning af dess nyhet och nytta. Med det senare begrep Bet.

ang. patentskydd in. in. 2

pet förstår man i praxis, att uppfinningen är afsedd att användas på industriens
område. För att en uppfinning skall anses ny, måste den hvarken
innan den tid, då den uppgifvits vara af patentsökanden åstadkommen, hafva
blifvit i tryck offentliggjord eller patenterad eller inom landet känd eller
nyttjad, ej heller förr än patent derå sökts hafva öfverlemnats åt allmänhetens
fria begagnande, eller längre än två år före nämnda ansökan funnits
allmänt i bruk eller till salu inom landet. Anser en patentsökande
att han är den, som först framstält uppfinningen, hindras han ej att derå
erhålla patent af den omständigheten, att uppfinningen förut varit utomlands
känd eller nyttjad, blott den samma icke der patenterats eller i
tryck beskrifvits. En förbättrad uppfinning kan under samma vilkor som
en ursprunglig blifva föremål för patent; dock har den, som gjort den
ursprungliga uppfinningen, en företrädesrätt att tillgodogöra sig förbättringar
deraf, i fall han användt erforderlig flit att göra sin uppfinning
gagnelig och mera fulländad.

För patents erhållande måste ansökan derom ingifvas till patentembetet.
Nämnda myndighet utgöres af en patentkommissarie, en biträdande
kommissarie, tre öfverexaminatorer samt en mängd andra tjenstemän, deribland
88 examinatorer och biträdande examinatorer för olika tekniska
afdelningar samt en särskild examinator för pröfning af kollisionsfall. Vid
ansökningen måste fogas dels en af nödiga ritningar, modeller och prof
åtföljd beskrifning, så fullständig, att en sakkunnig person kan efter den
samma utföra uppfinningen, dels ock en inför vederbörlig myndighet besvuren
förklaring, att sökanden anser sig för den ursprunglige och förste
uppfinnaren och hvarken vet eller tror, att uppfinningen någonsin förut
varit bekant eller nyttjad. Sedan handlingarna fullständigt inlemnats,
undersöker en af eximatorerne, om uppfinningen kan utgöra föremål för
patent, om den är ny och »tillräckligt nyttig» (sufficiently useful and important),
samt om beskrifningen är nöjaktig. Afslås ansökningen, skola
grunderna härför meddelas sökanden tillika med sådana anvisningar, som
kunna tjena till ledning för bedömande af huru vida ny ansökning eller
förändrad beskrifning är af nöden. Ställer sökanden sig ej dessa anvisningar
till efterrättelse, utan står fast vid sitt ursprungliga anspråk, skall
en förnyad pröfning af en examinator anställas. Afvisas sökanden äfven
nu, kan han vädja till öfverexaminatorernes kollegium och vidare till
patentkommissarien, hvilkens beslut kan dragas under pröfning af distriktet
Columbias öfverrätt. Det utslag, denna fäller, blifver bestämmande för
patentets meddelande, men hindrar icke, att, i händelse sökanden tiller -

känts rätt att erhålla patent, talan å dettas giltighet sedermera lcan vid
domstol anställas.

Förekommer under pröfningen i patentembetet anledning antaga, att en
kollision förefinnes mellan två eller flera ansökningar eller mellan en ansökan
och ett bestående patent, underrättas vederbörande intressenter härom.
Visar det sig, att en verklig kollision är för handen, anordnas ett kontradiktoriskt
förfarande inför den för sådana frågors behandling särskildt
tillsatte examinatorn, i ändamål att bestämma hvilket anspråk som förtjenar
företräde. Befinnes det, att ett patent meddelats, der så icke bort
ske, och att patentsökanden är den förste och verklige uppfinnaren, kan
patentkommissarien ej förklara det redan utfärdade patentet ogiltigt, men
har att meddela jemväl sökanden patent på samma uppfinning, hvarefter
de begge patenthafvarne få vid domstol bekämpa giltigheten af hvarandras
patent. I syfte att kunna för befarade kollision sfall säkrare bestämma
prioriteten mellan de tvistande är det medgifvet den, som gjort
cn uppfinning, men ännu icke bragt den till mognad, att hos patentembetet
derom göra en föregående anmälan (caveat), hvilken berättigar
honom att erhålla del af derefter inkommande ansökningar, afseende
samma föremål, som hans uppfinning, hvarefter han, derest han inom viss
tid aflemnar fullständiga ansökningshandlingar, kan häfda sin uppfinnings
prioritet. Den ifrågavarande anmälningen måste åtföljas af en beskrifning
å uppfinningens väsentliga kännetecken samt en edlig försäkran att caventen
tror sig vara den förste uppfinnaren. Anmälningshandlingarna tagas
i hemligt förvar. Verkan af en sådan anmälan varar blott ett år, men
anmälningen kan år efter år förnyas.

Har eu patentsökande fått afslag å sin ansökan af distriktet Columbias
öfverrätt eller i kollisionsfall af patentkommissarien, står sökanden
ännu öppet att vid ordinarie underrätt inleda en särskild rättegång för
patents erhållande. Finnes ingen enskild, som gör honom hans anspråk
stridigt, föres talan mot patentkommissarien.

I fall sökanden förklarats berättigad undfå patent, måste han inom
viss tid derefter erlägga en afgift för patentbrefs utbekommande; eljest
innehålles patentet, hvilket han sedan ej kan utfå med mindre han ingifver
ny ansökan om samma patent. Dröjer han härmed längre än två
år, anses han hafva afstått sin uppfinning åt allmänheten.

Sedan patentbrefvet utfärdats, offentliggöres beskrifningen å uppfinningen
jemte dithörande ritningar i tryck. Fullständiga samlingar af dylika
beskrifningar utdelas inom de olika förbundsstaterna äfvensom i utlandet.

Modeller m. m. förvaras till allmänt skärskådande i patentembetets museum.

Har patentansökningen eller beskrifningen utan oredliga afsigter
kommit att innefatta felaktiga uppgifter, gifvas medel, liknande den engelska
rättens disclaimer, till vinnande af rättelse.

Verkan af patentet är, att patenthafvaren eger uteslutande rätt att
under sjutton år inom hela unionsområdet tillverka, sälja och begagna den
patenterade uppfinningens föremål. Har uppfinningen förut patenterats utrikes,
varar det inhemska patentet ej längre än det kortaste af de utländska.
Patentets verkan sträcker sig i viss mån till baka ända till tiden
för patentansökningen. Har någon under tiden mellan ansökningen och
patentets utfärdande utan patenthafvarens lof tillverkat föremål, som
sedan patenterats, kan han väl ej derför antastas för intrång i patenthafvarens
rätt, men får icke utan dennes tillstånd under patenttiden sälja
eller ens nyttja de nämnda föremålen. —

Den engelska patentlagstiftningen tjenade äfven såsom förebild för
de första lagbestämmelserna rörande skydd för uppfinningar i Frankrike.
I detta land gäller för närvarande en lag af den 5 Juli 1844 (loi sur
les brevets ^invention), hvilken genom en senare lag af den 31 Maj
1856 undergått en mindre ändring.

Såsom ledande grundsats uppställer lagen, att hvarje ny uppfinning
inom industriens område berättigar dess upphofsman att med andras uteslutande
utöfva den samma. Föremålet för denna rätt kan vara en ny
industriel produkt, eller ett nytt hjelpmedel eller nytt sätt att använda
kända medel för vinnande af vare sig ett industriel resultat eller eu
industriel produkt. Undantagna äro läkemedel, finansplaner, teoretiska
principer eller rent vetenskapliga upptäckter utan angifven tillämpning
på industrien äfvensom uppfinningar, hvilka strida mot allmän ordning
eller säkerhet, goda seder eller rikets lagar.

Den ifrågavarande rättighetens förvärfvande är emellertid gjordt beroende
allenast af uppfinningens anmälan i föreskrifven form, så att den,
som först anmält en förut icke bekant uppfinning, är berättigad till patent
derå, äfven om han ej skulle vara dess upphofsman. Anmälningen
sker under form af en till ministern för jordbruk och handel stäld ansökan,
hvilken med nödig beskrifning och ritningar under försegling ingifves
till någon lokalmyndighet, som sedermera öfversänder dem till

ifrågavarande ministerium. Här brytas de förseglade handlingarna, och
en undersökning anställes om föreskrifna formaliteter behörigen iakttagits.
Befinnes någon brist härutinnan, varder ansökningen afslagen.
Äfser patenttiteln ett läkemedel eller eu finansplan, afslås ansökningen
äfvenledes. Finner ministern hinder mot bifall till ansökningen ej möta
i något af de nämnda hänseendena, utfärdas utan vidare pröfning
patentbref för sökanden på dennes eget äfventyr och utan garanti för
uppfinningens verklighet, nyhet eller nytta eller för beskrifningens rigtighet.
eller fullständighet. Kungörelse om patentet införes i författningssamlingen.
Beskrifningarna jemte ritningar offentliggöras äfven i tryck.

Patenttiden utgör fem, tio eller femton år efter sökandens val. Har
en uppfinning blifvit utrikes patenterad, och sedan patent derå erhållits
äfven i Frankrike, gäller detta senare dock ej för längre tid än det utländska
patentet. För att ej förlora patentet har patenthafvaren dels att
inbetala årliga afgifter, dels ock att inom två år från patentbrefvets utfärdande
bringa uppfinningen till utförande inom riket samt att icke utan
giltig orsak låta dess utöfning hvila under hela två på hvarandra följande
år. Vid äfventyr af patentets förlust får patenthafvaren ej heller
i riket införa varor af enahanda beskaffenhet med dem, hvarå han har
patent.

Förbättringar af en patenterad uppfinning kunna på samma sätt
som denna patenteras. Men dessutom gifves en annan utväg härför, i
händelse patenthafvaren sjelf eller någon af hans rättsinnehafvare först
söker patent å förbättringen. I detta fall kan han mot erläggande en
gång för alla af en lindrigare afgift utlösa ett tilläggspatent (certificat
d’addition), hvars gällande kraft dock upphör samtidigt med det ursprungliga
patentets. Vidare är till förmån för den, som först uttagit patent
å en uppfinning, inrymd en företrädesrätt under första skyddsåret till
erhållande af patent å förbättringar af den samma. Vill någon annan
under nämnda tid söka patent å sådan förbättring, har han att i vanlig
form derom ingifva ansökan, men denna stannar under försegling ända
till utgången af berörda första skyddsår, då den öppnas; och endast i
händelse det befinnes, att patenthafvaren ej sjelf redan begärt patent å
samma förbättring, kan sådant meddelas den ifrågavarande sökanden.

För ingrepp i patenträtten straffas den, som utan patenthafvarens
samtycke tillverkat patenterade varor eller användt patenterade hjelpmedel
eller med vetskap om gerningens olaglighet dolt, sålt, utstält till
salu eller i riket infört eftergjorda varor. All verkan af patentet för -

faller dock, derest uppfinningen ej är ny. Denna egenskap saknas, om
uppfinningen före patentanmälningens ingifvande inom eller utom riket
erhållit sådan offentlighet, att den kunnat utföras. Äfven i följande händelser
är ett patent ogiltigt och utan verkan: om uppfinningen såsom afseende
läkemedel eller finansplan icke kunnat patenteras; om patentet
erhållits för en teoretisk princip eller rent vetenskaplig upptäckt, hvars
industriela tillämpning icke angifvits; om uppfinningen strider mot rikets
lagar, goda seder eller allmän ordning eller säkerhet; om patenttiteln är
bedräglig; om beskrifningen är origtig eller ofullständig; eller om patent
meddelats å en förbättring i strid mot bestämmelserna rörande den företrädesrätt,
som i sådant afseende tillkommer den ursprunglige patenthafvaren.
Ogiltigt är ock ett tilläggspatent å förbättring, som icke står i
verkligt samband med den ursprungligen patenterade uppfinningen. Fråga
om ett patents ogiltighet eller om dess förlust på den grund att det för
fallit kan vid de allmänna domstolarne väckas af hvarje deri intresserad
enskild person äfvensom i vissa fall af allmän åklagare.

Genom en särskild lag af den 23 Maj 1868 är beredt tillfälle för
en uppfinnare, som ännu icke tagit patent å sin uppfinning, att på en
offentlig industriutställning förevisa den samma med åtnjutande af ett provisoriskt
patentskydd under tiden för utställningen och tre månader derefter,
utan att detta offentliggörande sedermera utgör hinder för honom
att erhålla ett definitivt patent.

År 1858 framlade regeringen för lagstiftande församlingen ett förslag
till ny patentlag, enligt hvilket ett uppbudsförfarande skulle ega
rum till undersökning af en patenterad uppfinnings nyhet. I sådant
afseende föreslogs, att, sedan patent å en uppfinning meddelats, och två
år förflutit från det patenthafvaren börjat utöfva uppfinningen, skulle lian
kunna begära stadfästelse å patentet; att en sakkunnig nämnd skulle afgifva
yttrande häröfver; samt att, derest ansökningen ej ansågs obefogad,
allmänheten skulle genom kungörelse i offentlig tidning föreläggas viss tid
att mot ansökningen framställa invändningar, öfver hvilka domstol sedan
skulle utlåta sig. Gjordes inga invändningar inom den stadgade
tiden, eller blefvo de af vederbörlig domstol ogillade, skulle den sökta
stadfästelsen å patentet meddelas, hvilken skulle sätta patentet i skydd
för framtida angrepp på grund af bristande nyhet i uppfinningen. Bestämmelser
meddelades äfven rörande rätt för staten att, der det allmänna
bästa så fordrade, expropriera en patenterad uppfinning. Förslaget ledde
dock ej till något resultat och har sedermera icke upprepats. —

T nära öfverensstämmelse med den franska patentlagstiftningen står
den belgiska, hvilken innefattas dels i en lag af den 24 Maj 1854 med
den ändring, den samma undergått genom en annan lag af den 27 Mars
1857, dels ock i tre Kong! förordningar af den 24 Maj 1854, den 12
September 1861 och den 23 Juni 1877.

Patent kan af en hvar inhemsk man eller utländing förvärfvas för
hvarje ursprunglig eller förbättrad uppfinning, som kan utöfvas såsom
föremål för industri eller handel. Vilkoret för rättens vinnande är behörig
ansökan, rörande hvilken gälla nästan enahanda föreskrifter, som i
franska lagen. Tiden för patentets åtnjutande är bestämd till tjugu
år från ansökningen. Har patent erhållits i Belgien först efter det sådant
meddelats utrikes å samma uppfinning — hvilket lagen tillåter, så framt
uppfinningens upphofsman eller hans rättsinnehafvare är sökande — kan
ej tiden för det belgiska patentets åtnjutande sträcka sig utöfver den
utomlands medgifna längsta patenttiden och i intet fall öfver tjugu år.
Patenttiden inskränkes, derest ej stadgade patentafgifter behörigen erläggas.
Under patenttiden eger patenthafvaren uteslutande rätt att utöfva
den patenterade uppfinningen. Om någon utan hans lof tillverkar den
patenterade varan, eller använder det patenterade hjelpmedlet, eller innehar,
säljer, utställer till salu eller i riket inför eftergjorda varor, anses
han väl ej straffbar, men är skyldig ersätta patenthafvaren dennes lidna
skada.

Ett patent kan af domstol förklaras ogiltigt i följande händelser: om
uppfinningen före patentsökningens ingifvande blifvit inom riket i handelsändamål
utöfvad af en annan än patenthafvaren; om beskrifningen är
origtig eller ofullständig; eller om den blifvit jemte ritningar i fullständigt
skick före patentansökningen genom tryck offentliggjord, så framt
icke i fråga om införselpatent detta offentliggörande skett uteslutande på
grund af en laglig föreskrift; samt slutligen då föremålet, för hvilket
patent meddelats, förut varit patenteradt inom eller utom riket, dock naturligtvis
med undantag för det ofvan omnämnda tillåtna slaget af införselpatent.
—■

För Österrike-Ungern gäller en gemensam patentlag (Privilegiengesetz)
af den 15 Augusti 1852 med en förordning samma dag om lagens införande.

Föremålet för ett patent kan vara ett nytt industrialster, ett nytt
produktionsmedel eller ett nytt tillverkningssätt. Uppfinningen anses ny,
om den, vid tiden för patentansökningen, inom landet hvarken finnes i
utöfning eller är bekant genom offentligt tryck. En i utlandet gjord,
men inom riket ännu icke utöfva d uppfinning kan patenteras, endast i
händelse den utomlands är bunden vid ett patent och allenast till förmån
för innehafvaren af det utländska patentet. En rent vetenskaplig princip
kan ej utgöra föremål för patent, äfven om den kan omedelbart tillämpas
på industrien; deremot kan hvarje ny användning af en sådan princip,
hvarigenom ett nytt industrialster, ett nytt produktionsmedel, eller en ny
tillverkningsmetod kommer till stånd, patenteras. På beredning af födoämnen,
drycker och läkemedel äfvensom på uppfinningar, hvilkas utöfning
med hänsyn till helsovård, sedlighet, säkerhet eller i statens allmänna
intresse är i lag förbjuden, kan icke heller patent meddelas.

Ansökan om patent, åtföljd af förseglad beskrifning jemte afgift, ino-ifves
till ett af ståthållareembetena eller till en bland vissa underordnade

lokalmyndigheter. Ståthållareembetet pröfvar utom ansökningshandlingarnas
formela beskaffenhet endast om det i ansökningen uppgifna föremålet
uppenbarligen icke kan patenteras. I detta fall äfvensom då
föreskrifna formaliteter ej blifvit fullgjorda, afslås ansökningen omedelbart.
I öfriga händelser går ansökningen till handelsministeriet, der den
förseglade beskrifningen öppnas. De punkter, hvaröfver handelsministerns
pröfning sträcker sig, äro af formel art med det enda undantag, att han
skall tillse, att föremålet för ansökningen hvarken i sanitärt afseende eller
med hänsyn till andra offentliga intressen strider mot lag. Någon materiel
undersökning angående uppfinningens nyhet och nytta eger i intet
fall rum. — Tiden, för hvilken patent beviljas, räknas från den dag, patentet
utfärdats, och omfattar så många år, sökanden begärt, dock ej öfver
femton, derest icke regeringen särskildt så medgifver. I afseende på en
uppfinning, som först är patenterad utomlands, gäller vidare den inskränkning,
att det nya patentet ej kan meddelas för längre tid än som återstår
å det utländska.

Patent medför rättighet för patenthafvaren att under den bestämda
tiden inom så väl Österrike som Ungern med andras uteslutande begagna
den patenterade uppfinningen. Såsom ingrepp i denna rätt anses, om någon
eftergör patentets föremål, eller från utlandet inför eftergjorda varor
i ändamål att yrkesmessigt sälja de samma, eller ombesörjer sådan försäljning,
allt under förutsättning att gerningen skett utan patenthafvarens

samtycke. Patentets verkan uppkör, i händelse patenthafvaren icke inom
ett år efter patentbrefvets utfärdande börjat inom riket utöfva uppfinningen,
eller om han helt och hållet afbrutit denna utöfning under fulla två
år. Äfven kan patentet af handelsministern förklaras ogiltigt i följande
fall: om beskrifningen på den patenterade uppfinningen är ofullständig;
om uppfinningen ej varit ny; om en förpligtelse, hvaraf patentets giltighet
betingas, icke uppfylles; samt om uppfinningens utöfning kommer i
strid mot det allmänna bästa. Då patentet upphört, blifver beskrifningen,
i händelse uppfinningen anses nyttig, genom tryck offentliggjord. Under
patenttiden hålles beskrifningen hemlig, om patenthafvaren derom gjort
framställning i sin ansökan; i annat fall står det en hvar fritt att i patentarkivet
taga kännedom om, afskrifva och kopiera beskrifningen med
tillhörande ritningar. —

Det tyska riket har först under näst förflutna år erhållit en patentlag.
Dessförinnan herskade med hänsyn till förevarande fråga de mest
olika grundsatser inom de särskilda riksdelarne. I storhertigdömena Mecklenburg
samt de fria städerna Hamburg, Bremen och Lubeck förekom
alls intet patentskydd, och inom återstoden af riket gälde icke mindre än
tjugunio särskilda patentlagar. Väl hade redan den 21 September 1842
mellan de till tull- och handelsföreningen hörande staterna öfverenskommelse
träffats i fråga om patents meddelande, men, om än derigenom likformighet
i åtskilliga väsentliga punkter af patentlagstiftningen inom
dessa stater vunnits, voro i allt fall skiljaktigheterna högst betydande,
Så t. ex. tillämpade Preussen det strängaste förpröfningssystem, under det
att i Sachsen och Bayern endast en ofullständig, och i Elsass-Lotliringen
alls ingen undersökning om uppfinningarnas nyhet föregick patentens meddelande.
Olägenheterna af denna brist på enhet inom en vigtig lagstiftningsgren
framkallade slutligen rikspatentlagen af den 25 Maj 1877.

Enligt denna lag meddelas patent å nya uppfinningar, som kunna
göras industrielt fruktbringande. Undantagna äro likväl dels uppfinningar
af närings-, njutnings- och läkemedel äfvensom af ämnen, hvilka på
kemisk väg framställas, så framt uppfinningarna ej angå ett bestämdt förfarande
till framställande af dessa föremål, dels ock sådana uppfinningar,
hvilkas begagnande skulle strida mot lag eller goda seder. Såsom ny
anses ej en uppfinning, hvilken, då patent derå sökes, är i offentligt tryck
så beskrifven eller inom riket så öppet utöfvad, att derigenom dess ut Bet.

ang. patentskydd in. in. 3

förande af andra sakkunnige synes möjligt. Ett rättsligt anspråk på patents
meddelande har den, som först ingifvit fullständiga ansökningshandlingar
derom, likväl med den inskränkning, att, derest det väsentliga
innehållet i ansökningen är olofligen hemtadt från en annans beskrifningar,
ritningar, modeller, redskap eller inrättningar eller från ett af denne
användt förfarande, och den senare på sådan grund gör insaga mot patentets
beviljande, sökanden anses oberättigad erhålla patent.

Ansökan om patent ingifves till patentembetet, som det tillkommer
att handlägga frågor ej mindre om patents meddelande, än äfven om
deras ogiltigförklarande och återkallande. Nämnda embete är sammansatt
af så väl ständige som icke ständige medlemmar, de senare utnämnde af
kejsaren för fem år, och är indeladt i sex afdelningar för olika tekniska
områden samt en sjunde och förstärkt afdelning för frågor om patents
ogiltigförklarande och återkallande. Patentansökningen måste åtföljas af
en bilaga, i hvilken uppfinningen är så beskrifven, att den kan med ledning
deraf utföras af andra sakkunnige. Aro ansökningshandlingarna i
ett eller annat afseende ofullständiga, underrättas sökanden om bristerna
och förelägges viss tid att afhjelpa dem. Befinnes ansökningen vara gjord
i behörig ordning, ingår patentembetet i undersökning om de materiela
förutsättningarna för patentets meddelande äro för handen. Visar det sig,
att en patenterbar uppfinning icke föreligger, afslås ansökningen. Anser
patentembetet åter den föregående undersökningen ej gifva vid handen att
patent icke bör meddelas, låter embetet i Reichsanzeiger kungöra ansökningen
till dess väsentliga innehåll och i sin lokal framlägga samtliga
ansökningshandlingarna till allmänhetens skärskådande. Genom nämnda
kungörande vinner sökanden ett provisoriskt skydd för den ifrågavarande
uppfinningen, med samma förmåner, som om han erhållit patent. Under
en tid af åtta veckor eger nu en hvar att hos patentembetet framställa
invändning mot patentets meddelande. Invändningarna få dock ej grunda
sig på någon annan omständighet, än att uppfinningen antingen icke är
ny, eller att den olofligen hemtats från opponentens beskrifning, ritningar
eller inrättningar eller från ett af honom användt förfarande. Sedan den
utsatta tiden gått till ända, fattar patentembetet definitivt beslut. Varder
patentansökningen afslagen, anses det provisoriska skyddet ej hafva
medfört någon verkan.

Den rättsliga betydelsen af patentet är den, att ingen är befogad att
utan patenthafvarens tillåtelse yrkesmessigt framställa den ifrågavarande
uppfinningens föremål eller bringa det samma i rörelsen eller hålla det

till salu. Utgöres den patenterade uppfinningens föremål af ett förfarande,
en maskin eller annan för en tillverknings drifvande afsedd inrättning
(Betriebsvorrichtung), eller af ett verktyg eller annat arbetsredskap, har
patentet dessutom den verkan, att ingen får utan patenthafvarens samtycke
använda förfarandet eller begagna föremålet för uppfinningen. Patentets
verkan inträder dock icke mot den, som vid tiden för patentansökningens
ingifvande redan inom riket utöfvat uppfinningen eller träffat
dertill erforderliga anstalter. Den rätt, patentet medför, kan äfven inskränkas
i den mån uppfinningen enligt rikskanslerns beslut skall användas
för hären eller flottan eller eljest för det allmännas väl. Patenthafvaren
har dock i sådan händelse rätt att få skälig godtgörelse. Till inrättningar
på fartyg eller fordon, hvilka blott öfvergående inkomma i
riket, sträcker sig ej patentets verkan.

Tiden för patentets bestånd är femton år från ansökningsdagen. Patentets
åtnjutande under hela denna tid beror emellertid bland annat på
behörigt inbetalande af stadgade afgifter, hvilka skola för hvarje år förskottsvis
erläggas. För första året inbetalas 30 mark, för andra året 50,
för det tredje 100 mark och så vidare ett belopp, som för hvarje år ökas
med 50 mark. Varder årsafgiften ej erlagd inom tre månader efter förfallodagen,
upphör patentet att gälla. I afseende på afgifterna för första
och andra året kan likväl den, som är i behöfvande omständigheter, få
anstånd med deras inbetalande till tredje året; och, om patentet under
sist nämnda år upphör, kunna de ifrågavarande afgifterna efterskänkas.

Ett meddeladt patent skall efter väckt påstående förklaras ogiltigt, i
händelse uppfinningen ej var patenterbar (patentfähig), eller att patentansökningens
väsentliga innehåll olofligen hemtats från en annans beskrifningar
o. s. v. I sist nämnda fall eger endast den, hvars rätt blifvit förnärmad,
att föra talan å patentets giltighet. Ett patent kan äfven återtagas
efter tre års förlopp, derest patenthafvaren underlåter att inom riket bringa
uppfinningen i lämpligt omfång till utförande eller åtminstone göra allt
erforderligt för att trygga detta utförande, likasom ock i händelse det
allmänna intresset synes bjuda, att patenthafvaren meddelar andra tillåtelse
att utöfva uppfinningen, men denne likväl vägrar att mot skälig
godtgörelse och nöjaktig säkerhet meddela sådan tillåtelse (licens).

För kungörelser från patentembetet är inrättad en af berörda embete
utgifven tidning, Patentblatt. Ritningar och beskrifningar å patenterade
uppfinningar publiceras likaledes officielt i en särskild samling, kallad
Patentschriften. —

I Danmark består ej något lagligen ordnadt patent väsende; dock är
institutionen ej för lagen alldeles okänd. Det enda stadgandet härom innefattas
i sista inom. af 98 § i loven om haandverks- og fabrikdrift
samt handel og bevakning m. m., hvilket lagrum lyder: »I henseende til
eneretsbevillninger bliver åt forholde efter de hidtil gjaddende regler.»
Enligt den administrativa praxis, som utbildat sig på detta område, kan
patent af Konungen meddelas å uppfinningar, som äro inom riket nya eller
till sina väsentliga beståndsdelar förut ej der utöfvats, så framt de ej
anses medföra fara för enskilde medborgares helsa eller säkerhet. Äfven
så kallade införselpatent kunna beviljas, utan afseende på om den, som
söker patent, är den verklige uppfinnaren eller innehar dennes tillstånd
att få patent, eller icke. Ansökningshandlingarna ingifvas till regeringen
och öfverlemnas derifrån vanligen till polytekniske lasreanstalt, som, efter
undersökning om uppfinningen är ny eller icke, afgifver utlåtande till
regeringen, hvilken derpå fattar beslut. Beviljas patentet, sker det i allmänhet
för en tid af fem år, men stundom för tio eller femton år. Såsom
vilkor för patentets åtnjutande intages i patentbrefvet, att vederbörande
skall inom bestämd tid, vanligen ett år från patentets utgifningsdag,
hafva satt uppfinningen i utöfning inom riket och sedermera dermed
fortfara, hvarjemte uttryckligen förklaras, att patentet skall anses förverkadt,
då det visas, att någon annan före patenthafvaren bragt uppfinningen
till utförande inom riket. — Patentet medför uteslutande rätt för dess
innehafvare att inom riket förfärdiga uppfinningens föremål; hvaremot rättighet
att dermed drifva handel står öppen för en hvar. — Frågor om
patents upphäfvande gå till de allmänna dom stol arne.

År 1874 framlade regeringen för riksdagen ett fullständigt förslag
till patentlag, affattadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med franska
lagen. Landstinget antog i väsentliga delar detta förslag, men ville införa
en med uppbud förenad föregående pröfning af ungefär samma beskaffenhet
som det i tyska lagen nu stadgade förfarande. En särskild af
tre ledamöter bestående patentkommission skulle inrättas för pröfning af
patentansökningar och meddelande af patent. — Folketinget, till hvilket förslaget,
sådant det blifvit af landstinget modifieradt, öfverlemnades, tillsatte
för frågans utredning ett utskott, som i det hela biträdde de af landstinget
godkända bestämmelserna; men förslaget kom i följd af riksdagens
upplösning icke under slutlig behandling i folketinget. Sedan dess har
någon vidare lagstiftningsåtgärd i ämnet veterligen icke vidtagits. —

De lagliga föreskrifterna rörande Norges patentväsende äro ganska
knapphändiga. Hufvudstadgandet förekommer i loven angaaende haandverksdriften
den 15 Juli 1839 8 §, som har följande lydelse: »Patent
paa opfindelser i kunst, haandvaark og fabrikdrift meddeles af Kongen,
dog ikke paa hengere tid end 10 aar, og imod åt vedkommende, forinden
patentet meddeles, indgiver nöiagtig beretning om naar opfindelsen
er gjort og hvori den bestaar, saa åt andre derved saettes i stånd til efter
patentets udlöbe fuldstasndigen åt kunne udöve opfindelsen. Have flere
samtidigen gjort samme opfindelse og samtlige önske eneret til udövelsen
deraf i forhold til andre, da kunne de vente åt erholde patent paa vilkaar,
som oven anfört, dog saaledes, åt enhver af dem kan frafalde denne
eneret med samme virkning, som om alle havde frafaldt den. Den, der
meddeles patent, bör, naar det er i en kjöbstad, han benytter samme,
tage borgerskabe og har for övrigt de samme rettigheder og pligter, som
haandverksmestere, men er dog under enhver omstamdighed fritagen fra
åt utbygge mesterpröve.» Härtill sluta sig fyra Kongl. resolutioner af den
BO November 184:1, den 9 Maj 1842, den 7 Januari 1856 och den 25
Oktober 1873. Ansökan om patent ingifves till departementet for det indre,
derifrån handlingarna remitteras till selskabet for Norges vel. Detta sällskaps
industriklass anställer genom tre bland dess ledamöter valde tekniskt
kunnige män, som biträdas af två assistenter, en undersökning om
uppfinningen är ny och originel äfvensom beträffande dess presumtiva
betydelse samt afgifver derpå utlåtande till regeringen. Införselpatent beviljas
icke; ej heller meddelas patent å en uppfinning, som befunnits ej innehafva
nyhet och originalitet, eller som innebär något orimligt, eller saknar
praktisk betydelse. Allt efter uppfinningens vigt bestämmes patenttiden,
hvars minimum är fem år. I patentbrefvet plägar intagas den föreskrift,
att, om patenthafvaren icke inom två år från patentets utfärdande
utöfvar uppfinningen inom riket, varder patentet ogildt. Sedan halfva
patenttiden gått till ända, kungöres beskrifningen å uppfinningen jemte
ritningar i polyteknisk tidskrift.

Med anledning af eu utaf stortinget 1876 gjoi''d hemställan att regeringen
måtte taga under öfvervägande, huru vida de gällande lagbestämmelserna
angående patent borde undergå revision, och, om så befunnes
lämpligt, framställa lagförslag i ämnet, tillsatte regeringen i slutet af
samma år eu af fem personer bestående kommission för frågans utredande.
Enligt kommitterade benäget gjordt meddelande den 13 sistlidne November
af chefen för departementet for det indre hade departementet då

ännu icke erhållit någon underrättelse om huru långt kommissionens arbeten
framskridit. —

Finland har genom en förordning af den 30 Mars 1876 erhållit en
patentlag, som så nära öfverensstämrner med den gällande svenska förordningen
i ämnet, att större delen af stadgandena i de begge lagarne
äro ord för ord lika. Befattningen med patents meddelande tillhör senatens
ekonomidepartement. Patenttiden vexlar mellan tre och tolf år. —

Äfven i andra främmande länder än de nu särskildt omnämnda
finnes patentinrättningen lagligen erkänd. Så är förhållandet i Ryssland,
Italien, Spanien, Portugal, Mexiko, Brasilien, argentinska förbundet, Chili,
Columbia och Guatemala. —

Ursprunget till patentväsendet inom Sverige är att söka i enahanda
företeelser, som annorstädes framkallat denna institution. I och med uppkomsten
af en industriel verksamhet inom vårt land blef det, i samma
mån man lärde sig uppskatta dess betydelse för nationens utveckling till
högre välstånd och oberoende, en af de styrandes mest magtpåliggande
omsorger att skydda och främja de redan befintliga näringarna och på
samma gång gifva uppmuntran till grundande af nya industriela företag.
Mångahanda medel blefvo i sådant syfte använda och deribland äfven
förläning af privilegier åt vissa näringsidkare. Sådana blefvo först vid
början af sjuttonde århundrandet, då en närmare beröring med utlandet
bidrog att höja den inhemska industrien, som dittills visat endast svaga
lifstecken, mera allmänt af regenterne utdelade, företrädesvis åt utifrån
inkallade konstförfarne män i ändamål att hit införa nyttiga slöjder och
manufakturer. Privilegierna bildade särskilda, utanför den allmänna
näringslagstiftningen stående speciallagar, hvilka för hvarje fall meddelade
bestämmelser om de med privilegiet förenade rättigheter och skyldigheter.
Flera slags privilegier funnos; en särskild klass bland dem benämndes
privilegia exclusiva och motsvaras af de sedermera så kallade patenten.
Ett sådant privilegium medförde uteslutande rätt att inom riket eller en
viss landsdel drifva en särskild fabriks- eller handtverksrörelse och förlänades
i allmänhet endast åt den, hvilken sjelf gjort eller utifrån infört

en uppfinning, som lian förklarade sig vilja inom riket utöfva. Tiden
för dylika privilegiers bestånd blef än satt till 8, 10, 20 eller ända till
30 år, än lemnades den alldeles obestämd. Förnyelse af ett privilegium,
för hvilket tiden utlupit, blef ock understundom meddelad. Beviljandet
af de nämnda företrädesrättigheterna berodde emellertid uteslutande på
regeringen, och något rättsligt anspråk på skydd för uppfinningar fanns ej
i lag erkändt.

Snart visade det sig att de fördelar, privilegiiväsendet medförde, ej
motsvarade de förhoppningar, man dervid fäst. Regeringen sökte efter
ett botemedel och föreskref emellertid genom plakatet den 14 November
16G7, att att alla privilegiibref skulle, vid äfventyr af privilegiets förlust,
före den 1 Juni påföljande år inlevereras, »på thet Wi therigenom, om
hwars och ens beskaffenhet rätteligen underrättade, mage thess säkrare
sluta kunna, hvad ther vidare kan stå att göra och företaga». Den 18
September 1G08 utfärdades derpå »Kongl. Maj:ts privilegier, giffne Handtverkshuusen,
som här och där i Rijket inrättas skola». Härigenom påbjöds
upprättande af större fabriker eller handtverkshus på vissa orter,
der man kunde påräkna en ymnigare tillförsel och större afsättning.
Dessa handverkshus skulle blifva allmänna och ständigt privilegierade
verk under ledning af en direktör samt stå under kommerskollegii öfverinseende.
De äldre privilegiihafvarne uppmanades draga till handtverkshusen.
k ille de det ej, skulle de fortfarande få drifva sin privilegierade
rörelse på dess gamla plats till frihetsårens utgång; dock skulle derigenom
ingen hindras att i den rätta privilegierade orten samma slags manufakturer
inrätta och fortsätta. Nyss nämnda författnings 31 artikel innehaller
det första allmänna stadgandet om uppfinningsskydd i vårt land
och är af följande lydelse: »När thet sigh kan tildraga, åt en eller annan
sigh här effter angifwer, och uppå nogot Arbete eller Manufactur, som
anten aff honom sjelff vore inventerat och uppfunnet, eller elliest här tilförende
intet practicerat, uthan ifrån fremmande Land hijt skole införas,
Privilegium begärer, så skall först ransakas och examineras, inedh hvithet
Handtwerkshuus samma nije Manufactur kan bäst öfver eens komma,
dijt Wij then samme sedan vijsa vele, beneficerandes honom för sin invention
medh een dehl, och Handtverkshuuset för Privilegierne och
medlens skul medh then andre dehlen aff the förmoner och ^vilkor honom
förunnas kunna, så åt ingen uthan samme Handtwerkshuus må innan een
wiss tijdh effter göra samma Arbete, wedh confiscation af Wahran och
arbitralt Straff tilgörandes.»

Något nytt stadgande i ämnet förekom derefter ej förr, än de förnyade
allmänna manufaktur- och handtverks-privilegierna den 29 Maj 1739
utfärdades. I 29 § af dessa privilegier förordnades: »Angifver sig någon
att hafva uppfunnit och inventerat någon nyttig och ny fabrique, machine
eller arbetssätt, till Manufacturväsendet hörande, som tillförene icke varit
kunnig eller hrukelig, och en sådan Inventor för sig enskylt Privilegium
därpå begiärer; så bör först undersökas hvad grund och ricktighet sådant
äger samt hvarest hans Invention bäst kan placeras och nyttjas, och när
sådant blifvit afgjordt, så vill Kongl. Maj:t des specielle Privilegium
honom därpå meddela. Och i fall en sådan ny Invention pröfvas vara
särdeles nyttig och oumgängelig för Manufacturerne; så skal Upfinnaren,
om han låter samma des Invention blifva allmän, bekomma en skälig
och efter nyttan lämpad erkiänslo af Manufactur-Fonden.»

Under senare hälften af sjutonhundratalet synes man blifvit mindre
benägen för uteslutande privilegiers meddelande. Ett annat sätt för
näringsflitens höjande började nu användas nemligen uppmuntringar i form
af direkta pennin geunderstöd eller s. k. premier. Denna metod synes likväl
ej hafva medfört åsyftad verkan, ty under det sista decenniet af samma
århundrande finner man, huru som än den ena och än den andra af dessa
premier indrages.

Vid 1809 års riksdag blef frågan om uppfinningai''s skyddande genom
uteslutande privilegier af enskild motionär upptagen, men ledde då icke
till någon åtgärd. Snart tog dock regeringen ärendet om hand och uppdrog
genom nådig skrifvelse den 9 April 1811 åt kommerskollegium
att, efter granskning af främmande länders bästa författningar i afseende
på exclusiva privilegier och hvad deraf kunde finnas lämpligt och antagligt
inkomma med underdånigt förslag till en författning, som bestämde
grunderna för sådana privilegiers beviljande och de allmänna vilkoren
för deras giltighet för framtiden. Uppdraget fullgjordes påföljande år, då
utlåtande afgafs af kollegiet, som deri såsom sin åsigt uttalade, att belöningssättet
genom premier för nya uppfinningar eller för sådana uppfinningars
första användande genom imitation icke vore för Sverige lämpligt,
men att deremot förlänandet af exclusiva privilegier för viss tid vore lika,
billigt och oumbärligt, som för den allmänna idoghetens förkofran nyttigt.

År 1815 väcktes inom riksdagen ny enskild framställning i ämnet,
i anledning hvaraf ständerna uti skrifvelse den 2 Juli nämnda år hos
Kongl. Maj:t anhöllo, att alla privilegia exclusiva, som uppfinnare af
någon inrättning eller förfärdigare af något arbete för mer än tjugu ar

till baka undfått och sedan tillgodonjutit, måtte förlora deras exclusiva
egenskap, och andra personer tillåtas att med produktion af samma slags
arbete sig sysselsätta; att sedan en person gjort någon ny uppfinning,
men en annan bevisligen upptäckt någon ny och gagnelig förbättring
uti samma ämne, den förres privilegium exclusivum icke måtte ligga
den senare i vägen att erhålla en dylik förmån, om han behörigen kunde
styrka, att förbättringen varit en följd af hans egen, och icke af någon
annans skicklighet; samt att icke något privilegium exclusivum derefter
måtte beviljas för längre tid än tio år eller, om uppfinningen fordrat
särdeles möda och kostnad, högst femton år utan någon prolongation.
Den 23 Maj 1818 afläto rikets ständer en ytterligare underdånig skrifvelse,
hvari under åberopande af den föregående anhölls, det Kong!. Maj:t
täcktes genom utfärdande af en allmän författning i ämnet bestämma
grunderna och vilkoren för åtnjutandet af sådana uteslutande privilegier,
som kunde förena det allmännas intresse med de enskilde personers billiga
anspråk, hvilka dels först uppfunnit, dels först i riket infört någon inrättning
af mer eller mindre värde.

Sedan kommerskollegium på befallning afgifvit nytt utlåtande, utfärdades
den 28 April 1819 Kongl. förordningen angående hvad iakttagas
bör vid förekommande frågor om privilegia exclusiva för nya i riket
förut okända slöjdeinrättningar, konster eller väsentliga konstförbättringar.
Uteslutande privilegium förklarades kunna meddelas endast åt den, som
uppfunnit eller i riket först verkstält någon ny slöjdeinrättning, konst
eller väsentlig konstförbättring. Huru vida utländingar skulle kunna
komma i åtnjutande af denna förmån, är ej nämndt, men förordningens
ordalydelse häntyder på att privilegium ej borde dem meddelas. För
vinnande af privilegium skulle ansökan derom ingifvas till kommerskollegium,
som, i händelse det befunnes, att uppfinningen redan var här i
riket känd och utöfvad, skulle afslå ansökningen. Vid denna pröfning
kunde kollegiet ej påräkna tillgång till någon detaljerad beskrifning å
uppfinningen, ty sådan behöfde ej förr, än privilegium beviljats, inlemnas.
Blef ansökningen icke genast afslagen, skulle kollegiet, sedan till
utrönande af rätta förhållandet vederbörande blifvit hörde, och alla erforderliga
upplysningar med noggranhet inhemtats, inkomma till Kongl.
Maj:t med betänkande, huru vida kollegiet ansåg det sökta privilegiet
lämpligt och kunna utan någons förfördelande beviljas. Kongl. Maj:t
skulle derpå fatta beslut och, i händelse ansökningen bifölls, uppdraga
åt kollegiet att utfärda ett vilkorligt privilegium åt sökanden för en tid,

Bet. ana. patentskydd m. in. 4

som Kong! Maj:t efter bepröfvande af den nya inrättningens beskaffenhet
och den större eller mindre kostnad, som kunde anses åtfölja den samma,
bestämde. Tiden skulle dock ej sättas högre än femton år, och någon
förlängning deraf skulle ej meddelas, så framt icke synnerliga skäl dertill
föranledde, och någon för riket vigtig slöjd funnes icke kunna på
annat sätt främjas. I privilegiibrefvet skulle dess innehafvare föreläggas
att låta införa det samma tre gånger i post- och inrikes tidningar. Under
en tid af nittio dagar efter sista kungörandet lemnades tillfälle åt en hvar,
som ansåg sig af privilegiet förnärmad, att anmäla sådant hos kommerskollegium,
som då efter förnyad noggrann undersökning skulle meddela
utslag, huru vida privilegiet vore att anse såsom förfallet eller icke. Väcktes
ej inom den nämnda tiden klander å privilegiet, eller blef talan derå
ogillad, var det samma sedermera ej underkastadt något klander. ^ Inom
trettio dagar efter privilegiets utfärdande skulle dess innehafvare, så framt
han ville tillgodonjuta de dermed förenade förmåner, aflemna till kommerskollegium
fullkomligt rigtig beskrifning å den privilegierade inrättningen
äfvensom å arbetssättet. Beskrifningen fick ej offentliggöras, utan
borde förvaras hos kollegium, för att tjena till upplysning vid framtida
frågor om privilegiers meddelande å liknande inrättning eller vid uppkommande
rättegång. Vid äfventyr af privilegiets förlust skulle ock innehafvaren
inom viss, i privilegiibrefvet förelagd tid finnas i full utöfning
af den ifrågavarande inrättningen och derefter icke låta dess bedrifvande
afstanna under hela två år i råd. Iakttog ej privilegiihafvaren
detta, kunde privilegium å enahanda inrättning i vanlig ordning meddelas
annan person. I händelse någon förfördelade privilegiihafvaren genom
lika beskaffad inrättning och ej efter erhållen bevislig tillsägelse derifrån
af stod, skulle gerningsmannen bota första gången 100 rdr banko och vid
återfall dubbelt, hvarjemte den olofligen tillverkade varan eller, om den
vore försåld, värdet deraf skulle tillfalla privilegiihafvaren i skadestånd.
Rörande behandlingen af frågor om privilegiers upphörande och tvister
om intrång i privilegiihafvares rätt stadgades slutligen, att de förra
skulle tillhöra kommerskollegium, men de senare allmän domstol.

Samma dag, nämnda förordning utfärdades, uppdrog Kong! Maj:t i
särskildt bref åt kommerskollegium att utreda, huru vida några för mer
än tjugu år till baka meddelade privilegier af deras innehafvare begagnades
och under hvad vilkor de meddelats, m. m. Sedan kollegiet inkommit
med den äskade utredningen, förelädes genom kungörelse den 2 November
1820 innehafvarne af ifrågavarande privilegier viss tid att anmäla

sig för att få fortfarande åtnjuta de samma. Af de anmälningar, som
inkommo, befans blott ett fåtal afse egentliga uppfinningar. De före den
28 April 1819 utfärdade uteslutande privilegier, som icke blifvit behörigen
anmälda, förklarades nu genom Ivongl. brefvet den 27 Februari 1822
hafva till deras kraft och verkan upphört.

Det dröjde ej länge, innan den nya lagen framkallade missnöje, hufvudsakligen
genom de sväfvande föreskrifterna om den undersökning, som
skulle föregå meddelandet af privilegium, i följd hvaraf uppfinnaren nödsakades
afslöja sin uppfinning för ett godtyckligt antal s. k. vederbörande
och, om än uppfinningen befans ny, äfventyrade att, i fall det sökta privilegiet
ej ansågs lämpligt, beröfvas sin tillhörighet. Till undanrödjande
af dessa olägenheter ingingo derför rikets ständer vid 1828 års riksdag
med underdånig hemställan om ändring af förordningen i följande punkter:
att, enär allmänna meningen lätt kunde missledas genom det mindre
fördelaktiga begrepp, den under en längre tid vant sig att fästa vid benämningen
privilegium exclusivum, den samma mätte utbytas mot ordet
patent såsom mera lämpligt; att stadgandet om vederbörandes hörande
öfver ansökningen måtte utgå, då, enligt hvad rikets ständer hade sig bekant,
frågans afgörande understundom blifvit fördröjdt i flera års tid, emedan
vederbörande ej kunnat förmås att med sina förklaringar dessförinnan
inkomma, och kommerskollegium i stället aläggas att innan en manad
efter det ansökning blifvit inlemnad deröfver afgifva underdånigt utlåtande;
att den kommerskollegium tillagda rätt att pröfva, om kollegiet
ansåge det privilegium, som söktes, lämpligt, måtte försvinna, enär kollegiet
hufvudsakligen syntes böra tillkomma att yttra sig, om den uppgifna
slöjdeinrättningen, konsten eller konstförrättningen vore, kollegiet
veterligen, i riket känd och utöfvad; samt att föreskriften om att vid utfärdande
af uteslutande privilegium innehafvaren deraf skulle föreläggas
viss tid, inom hvilken han skulle finnas i utöfning af sin slöjdeinrättning,
konst eller konstförbättring måtte på sådant sätt ändras, att patentinnehafvaren
ej måtte kunna förklaras förlustig sin uteslutande rätt, så vida
han inom tre år från patentets datum befunnes i full utöfning af sin
uppfinning, samt att dervid på Kongl. Maj-.ts pröfning finge bero att efter
vederbörande embetsverks hörande bestämma, om vid särskilda sig företeende
omständigheter samma preskriptionstid kunde i någon mån förlängas.

Frågan återupptogs vid 1884 års riksdag. Emellertid hade kommerskollegium,
som den 14 Januari nämnda år erhållit nådig befallning att

efter granskning af gällande föreskrifter i ämnet utarbeta och till Kong!.
Maj:t inkomma med förslag till förändrade bestämmelser särskild! i afseende
på privilegier å mindre betydliga konstförbättringar och införande af
utländska, i riket förut ej begagnade uppfinningar, utarbetat ett dylikt
författningsförslag, hvilket under frågans behandling i riksdagen kom till
ständernas kännedom. I underdånig skrifvelse den 24 Juli 1834 förklarade
ständerna, att detta förslag innehölle de stadganden, som andra länders
erfarenhet visat vara ledande till det åsyftade ändamålet, samt anhöllo
om utfärdande af en ny författning i ämnet, uppgjord i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i förslaget angifna grunderna. Sedan
kommerskollegium något omarbetat förslaget, blef det samma af regeringen
upphöjdt till lag genom Kongl. förordningen den 13 December 1834
om hvad iakttagas bör för erhållande och utfärdande af tillståndsbref å
rättighet att med andras uteslutande under bestämd tid utöfva och begagna
nya uppfinningar i slöjd och konst eller förbättringar å redan
gjorda uppfinningar.

Den väsentligaste förändring, som genom den nya lagen infördes, var
öfvergifvande! af det dittills följda systemet, som hvilade på en undersökning
före privilegiets meddelande om uppfinningens nyhet. Nu skulle,
så snart behörigen affattade ansökningshandlingar till kommerskollegium
inkommit, kollegiet ofördröjligen å den anmälda uppfinningen utfärda patent,
en benämning, som nu antogs. Någon pröfning af uppfinningens
nyhet skulle ej ega rum, utan den enda undersökning, kollegiet hade att
utöfver den rent formela anställa, gälde uppfinningens vigt och värde, i
förhållande hvartill patenttiden skulle bestämmas. Sökanden behöfde icke
för att vinna patent vara uppfinnare; den, som först ingaf ansökning,
egde alltid företräde till patents undfående. Vid sådant förhållande ansåg
man emellertid nödigt föreskrifva, att i patentbrefvet skulle intagas
förklaring så väl derom, att det samma ej finge anses medföra visshet att
uppfinningen vore ny och i riket obegagnad, eller att den kunde med
fördel användas, som ock att en hvar egde inom bestämd tid klandra
patentet. Såsom grund för klandret kunde blott åberopas att uppfinningen,
innan patentansökningen ingafs, varit i riket känd och begagnad, eller
att den vore af den enkla beskaffenhet, att den kunde efter en genom
tryck förut allmängjord beskrifning af hvilken som helst eftergöras, eller
att patenthafvaren till vinnande af längre tid för patentets tillgodonjutande,
än vederbort, aflemna! origtiga uppgifter. Klandret skulle anmälas
hos kommerskollegium, hvarefter tvisten skulle pröfvas och afgöras af

fem utaf parterne valde kompromissarie!-. Förklarade desse klandret grundad^
skulle efter anmälan härom kommerskollegium i statstidningen kungöra,
att patentets kraft och verkan upphört. Väcktes ej klander inom
sex månader ifrån det patentet blifvit tre gånger i statstidningen infördt,
skulle vidare talan a patentet ej ega rum. Patenthafvaren förverkade
sitt patent, om det icke inom två månader efter dess utfärdande blifvit
till hela sitt innehåll på nyss nämnda sätt kungjordt; om patenthafvaren
uraktlät att inom två år från patentets utfärdande eller ännu
längre tid, som för särskilda fall beviljades, hos kommerskollegium
styrka att han vore i full utöfning af den patentex-ade uppfinningen
och ätt sedenuera hvarje ar hos kollegiet ådagalägga, att den patenterade
inrättningen vore i gång eller tillverkningen bedrefves; samt, i
händelse patenthafvaren vore utländing — en förutsättning, som lagen
nu uttryckligen ° antog kunna inträffa — jemväl i de fall, att han icke
inom °ett år från patentets utfärdande antingen till riket inflyttat eller
öfverlatit patentet pa svensk undersåte. Fn annan ändring af vigt vidtogs
genom bestämmelsen att beskrifningar med tillhörande ritningar
skulle hållas för allmänheten tillgängliga, och de förra till hela deras innehåll
. införas i vederbörande patentbref, med hvilka de sedan i tryck
offentliggj ordes.

o ~oi t fa i in man åtskilliga ändringar i deix nya lagen af belxofvet
påkallade. År 1838 ingåfvo krigskollegium och förvaltningen af sjöärendena
en underdånig hemställan att med dem måtte kommuniceras sådana
patentansökningar, som afsåge uppfinningar, hvilka stode i nära beröring
med försvarsverket; och påföljande år inkom apotekaresocieteten
till regeringen med begäran att patent å uppfinningar af läkemedel ej måtte
vidare meddelas. Rörande denna senare framställning inhemtades ■ utlåtande
från sundhetskollegium, som tillstyrkte, att ansökningar om patent å läkemedels
tillredning och försäljning måtte få af kollegiet pröfvas och afgöras.
Kommerskollegium, dit dessa frågor remitterades, afgaf i anledning
deraf den 23 Mars 1840 tre särskilda utlåtanden, dex-i kollegiet dels med
afseende å apotekaresocietetens hemställan förklarade att kollegiet väl icke
ansage sig böra tillstyrka förbud mot utfärdande af patent å ämnen, som
kunde till läkemedel användas, enär deribland förekomme sådana, som
voi-e inom näringarna användbai-a, och ett dylikt förbud kunde bereda hin^er.
^Ör ov%%a industriel uppfinningar, men deremot heinstälde, att Kongl.
Maj:t matte förklara, att patent å farmaceutiska tillverkningar eller beredning
af ämnen, hvilka vore afsedda att såsom läkemedel anväixdas, icke

lade hinder i vägen för apotekare att åstadkomma enahanda tillverkning,,
hvarå patentet lydde, då recept derå af vederbörande läkare utfärdats;
samt dels med anledning af hvad sundhetskollegium andragit förordade,
att patent å uppfinning af läkemedel icke finge beviljas förr, än sundhetskollegium
blifvit hördt och yttrat sig om läkemedlet innehölle något
för helsan menligt, i hvithet fall patent derå ej borde utfärdas. Beträffande
krigskollegii och förvaltningens af sjöärendena anhållan förklarade
kommerskollegium sig finna den ifrågasatta kommunikationen hvarken
öfverensstämma med patentförordningens grunder eller leda till det af
dessa myndigheter åsyftade ändamål, att förhindra utfärdande af patent,
hvars öfverlemnande till en enskild patenthafvare kunde blifva för försvarsverket
menligt. Likväl hade kollegiet funnit sig föranlåtet att till Ivongl.
Maj:ts bedömande öfverlemna bland annat frågan huru vida genom det
i 1 § af patentförordningen förekommande stadgandet, att patenträtt medförde
förmån för dess innehafvare att med andras uteslutande inom riket
utöfva en uppfinning eller åstadkomma en tillverkning och den samma
försälja, annan person vore förment att för eget behof och bruk åstadkomma
en patenterad uppfinning. Då det genom författningarna vore i
allmänhet medgifvet, en hvar att för eget behof och med biträde af eget
husfolk förfärdiga sådana arbeten, hvilka i öfrigt vore särskilda korporationer
förbehållna, såsom handtverksarbeten in. m., ansag kollegiet enahanda
förhållande böra ega rum i afseende a patenterade uppfinningar,,
samt att således hvar och en borde anses berättigad att med biträde af
eget husfolk åstadkomma en patenterad tillverkning för eget bruk och
behof; i följd hvaraf det ock borde vara Kong! Maj:t och kronan obetaget
att å dess verkstäder och med dervid anstälde arbetare bringa till
verkställighet de uppfinningar, som för kronans eget behof kunde finnas
nödiga eller nyttiga, änskönt enskild person dera erhållit patent. Samma
paragraf hade äfven gifvit anledning till tvifvel, om en tillverkning, som
vore°i riket patenterad, finge under patenttiden från utrikes ort införas ^ af
annan än patenthafvaren. Härom hade likväl, då patenthafvare enligt ifrågavarande
paragraf icke blifvit tillagd vidsträcktare förman än att uppfinningen
här i riket ensam utöfva och sina sålunda åstadkomna tillverkningar försälja,
utan att derigenom blifvit någon förment att till riket införa lika beskaffade,
till införsel i öfrigt medgifna varor, den mening gjort sig gällande,
att ett patent ej kunde medföra en dylik inskränkning i de enskildes frihet.
Till aflägsnande af de nämnda otydligheterna hemstälde emellertid kommerskollegium,
att Kongl. Maj:t ville derom förklara, att patentförordningen

icke lade hinder i vägen för införande och afyttrande i riket af så beskaffade
tillverkningar, som inom riket vore patenterade.

Öfver den del af kommerskollegii hemställan, som afsåg frågan huru
vida en patenterad tillverkning finge fritt begagnas till husbehof, fann
regeringen nödigt höra så val högsta domstolen som justitiekanslersembetet.
Högsta domstolen ansåg den föreslagna förklaringen oförenlig med
■en rigtig tolkning af förordningens lydelse samt att den, hvad anginge
redan meddelade patent, förnärmade patenthafvarnes rätt; hvadan förklaringen
afstyrktes. I utlåtande den 1 Maj 1841 uttalade justitiekanslersembetet
samma åsigt, men uttryckte derjemte såsom sin mening, att i
lagen borde införas ett stadgande, som tryggade det allmänna för att
patenthafvare ej till dess skada missbrukade den honom tillerkända uteslutande
rätt att bringa en uppfinning till verkställighet. Det kunde
nemligen inträffa, att innehafvare af patent å en uppfinning, hvars begagnande
vore för staten af högsta vigt, saknade antingen vilja eller förmåga
att fylla statens behof af den ifrågavarande tillverkningen, eller att
uppfinningen vore af den beskaffenhet, att den icke annorledes än å kronans
verkstäder eller i förening med dess förut varande inrättningar kunde
begagnas, men uppfinnaren i begge dessa fall antingen alldeles vägrade
att medgifva staten rätt till uppfinningens begagnande eller dervid fäste
oantagliga vilkor, hvarjemte han kunde utan påföljd fördröja uppfinningens
utöfvande under två år. Vid sådana förhållanden skulle genom eu patenthafvares
tredska verkliga olägenheter för det allmänna kunna inträffa,
hvadan en utväg måste beredas staten att mot skälig vedergällning’
till patenthafvaren komma i tillfälle att begagna uppfinningen. Med anledning
häraf hemstälde justitiekanslersembetet, att Kongl. Maj:t täcktes
stadga, att, när Kongl. Maj:t funne för det allmänna bästa nödigt att vid
kronans verkstäder och med derstädes anstälde arbetare låta begagna uppfinning,
hvarå enskild person innehade patenträtt, derför ej måtte vara
hinder af patentet; dock borde patenthafvaren för den förlust eller minskning
i skäligen påräknad vinst, som honom såmedelst tillskyndades, ega
af kronan undfå full ersättning, hvilken, i händelse derom ej kunde i
godo öfverenskominas, borde bestämmas på sätt och i den ordning, som
vore för pröfning af klandertalan å patent stadgad.

Äfven inom riksdagen förspordes klagan öfver åtskilliga af den nya
lagens bestämmelser, särskild! dem, som rörde de för pröfning af patenttvister
utsedde gode män, angående hvilka man saknade garantier för att
de verkligen innehade de egenskaper, som erfordrades, för att de skulle

kunna behörigen uträtta det dem anförtrodda värf. Vid 1840—1841
års riksdag väcktes derför motion i syfte att uti lagen införa sådana
garantier. Rikets ständer afläto härom till Kongl. Maj:t en skrifvelse,,
som dock endast föranledde den genom Kongl. kungörelsen den 30 December
1841 i patentförordningen intagna föreskrift, att gode männen, innan
de togo befattning med den till dem hänskjutna tvisten, skulle aflägga
ed att deri efter bästa förstånd och samvete rätt göra.

Genom nådigt bref den 27 Mars 1844 anbefaldes derpå kommerskollegium
att i ett sammanhang till granskning företaga den gällande
patentförordningen samt upprätta förslag till ny författning i ämnet. Vid
samma års riksdag väcktes af enskild person förslag om ändring i nämnda
förordning, men ''vann ej framgång. Deremot förenade sig ständerna vid
1847 —1848 års riksdag om en underdånig skrifvelse, hvari de anförde, att
den lifligare kommunikation, som dåmera egde rum mellan Sverige och *
utrikes orter, och den vana att noggrannare iakttaga utomlands gjorda
uppfinningar eller förbättringar i slöjd och konst, som en mera utbildad
industriel anda medfört, gjorde sådana uppfinningar hastigt och allmänt
i riket kända och deras införande hit lätt, samt att vid sådana förhållanden
rättigheten för en person att med andras uteslutande få begagna sig
af de samma så väl innefattade ett förnärmande af det allmännas rätt,
som ock utöfvade ett menligt inflytande och en hämmande verkan på
den ständiga utveckling, som måste fortgå i hvarje lands industri, om
den skulle kunna ega bestånd bredvid och uthålla täflan med andra länders
industriela verksamhet; på grund hvaraf ständerna underdånigst anhöllo,
att i den förnyade patentförordning, som komme att utfärdas, ej
måtte inflyta något stadgande om rättighet till erhållande af patent för
införande af i andra länder kända, men här i riket förut ej verkstälda
uppfinningar i slöjd och konst. — En vid riksdagen 1850—1851 framstäld
motion om inskränkning af föremålen för patent föranledde icke någon
åtgärd.

Sedan kommerskollegium inhemtat teknologiska institutets yttrande
angående behöfliga ändringar i och tillägg till patentförordningen, afgaf
kollegiet den 2 September 1850 underdånigt utlåtande med förslag till
förnyad förordning i ämnet. Häröfver hördes justitiekanslersembetet, som
den 31 December 1851 inkom med ett af särskidt författningsförslag åtföljdt
utlåtande. Rikets ständer afläto emellertid den 1 December 1854
en underdånig skrifvelse, deruti de, med åberopande af hvad ständerna
år 1848 hos Kongl. Maj:t i frågan andragit, tillika anhöllo, att i den

förväntade nya patentförordningen måtte, med upphäfvande af föreskriften
om klanders anställande å patent inom viss tid, i stället stadgas, att patent
finge beviljas endast vilkorligen eller under förutsättning att uppfinningen
verkligen vore ny, hvarom pröfning skulle ega rum i anledning af den
talan, som patenthafvare, derest han förmenade sig hafva blifvit i sin
patenträtt förnärmad, kunde finna skäligt att mot den, som vederborde,
gorå anhängig. Efter det kommerskollegium yttrat sig i anledning af
nämnda skrifvelse, och jemväl högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande
öfver kommerskollegii lagförslag, blef det samma den 19 Augusti
1856 föredraget i statsrådet samt med vissa ändringar af Kongl. Maj:t
godkändt och såsom lag utfärdadt.

Denna lag, som med en sedermera tillkommen mindre betydande
ändring innehåller de nu gällande rättsliga bestämmelserna om patentväsendet
i vårt land, hvilar på väsentligen enahanda grunder, som den närmast
föregående förordningen. Afvikelserna från de äldre stadgandena
angå hufvudsakligen föremålen för patent samt vilkoren för klandertalans
anställande och sättet för sådana tvisters behandling. Patent får nu ej
meddelas å beredning af läkemedel eller å uppfinning af sådan beskaffenhet,
att dess begagnande uppenbarligen strider mot gällande lag, allmän
säkerhet eller goda seder. Endast uppfinnare kan beviljas patent.
Det förut gällande vilkoret för åtnjutande af patent, som tilldelats utländing,
att han skulle inom viss tid hit inflytta eller på svensk man
öfverlåta patentet, uteslöts, och i stället intogos föreskrifter i syfte att
hvarje i riket boende patenthafvare skulle representeras af ett der bosatt
ombud, som skulle ega att i allt hvad patentet anginge å hans vägnar
tala och svara, Beträffande den ordning, i hvilken frågor om klander å
patent borde anhängiggöras och pröfvas, hade erfarenheten under den tid,
1834 års förordning tillämpats, visat, att den åsyftade fördelen af sådana
ärendens behandling genom jury eller gode män, nemligen ett skyndsammare
afgörande af tvisterna, icke vunnits. Kommerskollegium hade i detta
afseende anfört, att dylika tvister dels genom ena partens tredska i afseende
på underlåtenhet att välja gode män eller att iakttaga inställelse
vid utsatta sammankomster, dels ock genom anförda besvär öfver kollegiets
beslut, hvarigenom part bötfälts för underlåtenhet i ty fall, blifvit,
utan att sådant kunnat förekommas, uppehållna två till tre år. Då emellertid
tvister, hvari yrkades upphäfvande af erhållen rättighet till uteslutande
begagnande af en uppfinning, till sin natur vore rättsfrågor och
såsom sådana i nästan alla främmande länder, der patentlagar förefunnes,

Bet. ang. patentskydd m. m. 5

tillhörde allmän domstols pröfning, hade kollegiet ansett, att hinder mot
införande af ett sådant förfarande jemväl här i landet så mycket mindre
borde förekomma, som domaren, i händelse han ansåge saken mörk och
otydlig, enligt allmän lag egde att för målets utredning höra sakkunnige
män. Berörda åsigt hade jemväl justitiekanslersembetet och högsta domstolen
hvar för sig biträdt. I öfverensstämmelse härmed blef ock stadgadt,
att åtal å patent skulle vid allmän underrätt anställas. Någon viss
tid härför fann man sig i betraktande deraf, att en obehörigen vunnen
rättighet borde kunna innehafvaren när som helst frånkännas, ej böra föreskrifva.
Såsom laga skäl för klander å patent intogos i den nya lagen,
att den patenterade uppfinningen vore af enahanda beskaffenhet med en
förut patenterad eller af annan person här i riket utöfvad; att patenthafvaren
afgifvit origtig eller så ofullständig beskrifning å de sätt och
medel, som för uppfinningens begagnande skulle användas, att tillförlitlig
ledning för bedömande af uppfinningens verkliga beskaffenhet icke vunnes;
att patenthafvaren origtigt uppgifvit sig såsom uppfinnare; samt att
den patenterade uppfinningen ledde till våda i afseende på allmän säkerhet
eller hälsovård, eller innefattade något mot sedligheten stridande. Rättighet
till klandertalans anställande tillerkändes en hvar, som ansåg sin
rätt vara genom patentet förnärmad, samt allmän åklagare för den händelse,
att det allmännas fördel påkallade patentets upphäfvande. Befunnes
talan grundad, skulle domstolen förklara patentet böra upphäfvas
samt insända ett exemplar af utslaget till kommerskollegium, som, sedan
utslaget vunnit laga kraft, skulle i post- och inrikes tidningar kungöra,
att patentet till kraft och verkan förfallit. Då vidare det ansågs med
rättvisa oförenligt, om den, som af patenthafvaren tilltalades för intrång
i hans patenträtt, skulle kunna derför fällas till ansvar, äfven om han
vore i tillfälle styrka, att patentet på en eller annan grund saknade giltighet,
fann man nödigt stadga, att, om vid handläggning hos domstol af
anstäldt åtal för intrång i patenträtt skulle befinnas, att den uppfinning,
hvarå patentet vore lydande, varit här i riket känd och begagnad, innan
ansökan derom till kommerskollegium ingafs, eller att patenthafvaren afgifvit
origtig eller ofullständig beskrifning derå, eller origtigt uppgifvit
sig såsom uppfinnare, skulle den tilltalade vara från ansvar fri. Ett
afgörande af frågan om patentets giltighet skulle en dylik invändning
deremot ej framkalla, då domstolen ej finge öfverskrida de genom parternes
påståenden uppdragna gränserna för domstolens pröfningsrätt.

Till undanrödjande af uppkommen tvekan om rätta betydelsen och

tillämpningen af de i förordningen lemnade föreskrifter om patenthafvarens
skyldighet att styrka det han vore i utöfning af sin uppfinning, blef
genom Kongl. kungörelsen den 22 Februari 1867 åt förordningens 10 §
gifven den förändrade lydelse, att deraf framgick, det nämnda bevis jemväl
skulle utmärka, att uppfinningen af patenthafvaren utöfvades inom
riket. Någon ytterligare ändring i patentförordningen har sedan dess ej
tillkommit. —

Frågan huru vida patentskydd kan anses berättigadt och nyttigt för
ett lands industri har först på senare tid varit föremål för eu sorgfälligare
granskning. Vid de olika tillfällen, då patentväsendet vann inträde
i de särskilda lagstiftningarna, drog man icke ens i tvifvelsmål, att denna
institution hvilade på rättvis grund, och dess nytta för samhället ansågs
alldeles påtaglig. En sådan uppfattning visade sig i England vid utfärdandet
af den förut nämnda 1623 års stadga, i hvilken alla monopol och
uteslutande rättigheter att tillverka, begagna eller drifva handel med vissa
varor förklarades strida mot rikets grundlagar, men på samma gång ett
undantag gjordes för patent, som för en inskränkt tid förlänades åt den
förste uppfinnaren af en inom riket förut ej nyttjad tillverkning, i ändamål
att tillförsäkra honom uteslutande rätt till dess drifvande, likväl under
förutsättning att den samma icke strede mot lag eller vore farlig för
staten genom att fördyra prisen på förnödenheter inom landet eller skada
handeln eller eljest lända det allmänna till besvär. I Nordamerikas förenta
stater ansågs uppfinnarens uteslutande nyttjanderätt till sin uppfinning
vara af den vigt, att den betryggades genom särskildt stadgande i
unionens första författning. Patentinstitutionens intagande i den franska
lagen skedde under förklaring att hvarje ny idé, hvars uppenbarande eller
utveckling kunde blifva nyttig för samhället, tillhörde den enskilda som
uttänkt den samma, och att det skulle vara ett ingrepp i menniskans rättigheter,
om man ej betraktade en industriel uppfinning såsom dess upphofsman
egendom (propriété); att bristen på ett positivt och autentiskt betygande
af denna sanning dittills åstadkommit mycken modfäldhet inom
landets näringslif och drifvit många utmärkta förmågor och nyttiga uppfinningar
till utlandet; samt att rättvisa, allmän ordning och det nationela
intresset med bjudande nödvändighet fordrade, att allmänna meningen
blefve stadgad rörande detta slags eganderätt genom en lag, som gåfve
den samma helgd och skydd. Att äfven i vårt land patent städse be -

traktats såsom en skälig ersättning åt uppfinnaren för hans arbete och
för den nytta, samhället skördade deraf, att uppfinningen kornme dess industri
till godo, framgår omisskänneligt så väl af de äldre särskilda privilegiibrefvens
lydelse som ock af de allmänna stadgandena i ämnet, de
af vederbörande myndigheter afgifna utlåtanden och de offentliga förhandlingarna
i riksförsamlingen. Äfven från tekniska föreningar, som
bland sina medlemmar räkna män, hvilkas uttalade åsigter i denna fråga
maste tillmätas en icke ringa betydelse, har tid efter annan och i synnerhet
under de senare åren framhållits patentinrättningens nytta och
vigten af dess fortfarande bestånd, ehuru med vissa efter tidens kraf lämpade
ändringar. Denna mening har senast funnit ett uttryck i ett under
nästlidna ar offentliggjordt betänkande af en utaf svenska slöjdföreningen
tillsatt kommitté, som haft till uppdrag att granska vår gällande patentlag.
Emellertid har äfven någon gång under de allmänna diskussionerna
öfver detta ämne låtit sig förnimma en och annan stämma, som antyd t,
att åtskilliga öfverklagade missförhållanden inom patentväsendet icke stode
att undanrödja på annat sätt än genom hela institutionens afskaffande.
Men det är egentligen inom främmande länder, som de olika meningarna
härom drabbat samman. Striden framkallades af vissa med det bestående
patentväsendet förbunda olägenheter, hvilka blefvo så mycket mera känbara,
i samma man som lättade samfärdsmedel och öfvergången till friare
grundsatser inom näringslagstiftningen vidgade afsättningsområdena och
möjliggjorde en konkurrens på verldsmarknaden mellan de industriidkande
staterna. Man fann till exempel att, medan en tillverkning inom
det ena landet var patenterad och af sådan anledning betingade sig ett
monopolpris, samma vara utomlands, der tillverkningen var fri, tillhandahölls
för billigare pris, och icke blott der, utan äfven på det först nämnda
landets egen marknad utträngde det inhemska fabrikatet. Dessa och
andra dylika, mestadels af nationela ensidigheter i de gällande patentlagarne
härflytande missförhållanden påkallade ett snart afhjelpande, derest
man ej ville äfventyra att se vigtiga inhemska industrigrenar gå under.

Redan efter de begge första verldsutställningarna i London och Paris
höjdes, först i England och sedan jemväl i Tyskland, icke få röster, som
påyrkade patentinrättningens afskaffande, men vunno då ej allmännare
gehör. I sist nämnda land, der skiljaktigheterna i de särskilda staternas
patentväsende skarpt framträdde, sökte man under större delen af 1850-talet och början af påföljande decennium att genom utarbetande af nya
lagförslag i ämnet bringa till stånd mera tidsenliga gemensamma stad -

ganden, men utan resultat. Efter den andra verldsexpositionen i London
1862 framträdde patentmotståndarnes yrkanden med ökad kraft, denna
gång äfven i Frankrike, der den bekante Michel Chevalier uti en påföljande
år afgifven berättelse angående utställningen uttalade den åsigt, att
patentskyddet vore ett föråldradt band på industrien, hvilket borde försvinna.
Den preussiska regeringen började äfven intaga en mot patentväsendet
fiendtlig hållning, och år 1863 aflat handelsministern en cirkulärskrifvelse,
deri handelskamrarne uppfordrades yttra sig, om med hänsyn
till industriens då varande ståndpunkt det genom meddelandet af
patent åsyftade sporrandet af uppfinningsandan längre behöfdes, då så väl
Preussens som andra länders patentsystem medförde betydande olägenheter.
Handelskamrarnes svar utföllo med stor pluralitet emot patentinstitutionens
bibehållande. Äfven nationalekonomerna, från hvilka i sjelfva
verket rörelsen till en stor del utgått, upptogo frågan till behandling,
och den i Dresden 1863 samlade kongressen af tyska nationalekonomer
fattade efter en liflig öfverläggning följande resolution: »I betraktande
deraf att patent icke främja uppfinningars förkofran, utan fast mer försvåra
deras åstadkommande, att de hämma det snabba allmänna begagnandet
af nyttiga uppfinningar, att de bringa uppfinnare sjelfve i det
hela mer skada än fördel och derför äro en högst bedräglig form af belöning,
förklarar kongressen, att uppfinningspatent äro skadliga för det
allmänna bästa.» Ä andra sidan räknade patentskyddet äfven bland
nationalekonomerne ett icke obetydligt antal anhängare, deribland den
fräjdade engelsmannen John Stuart Mbl, hvilken betecknade undertryckandet
af detta skydd såsom en konseqvens, icke af frihandlare-, men af
fribytareprinciper. — I England hede emellertid den förut omnämnda, af
regeringen år 1862 tillsatta kommitté uti sitt efter grundliga förhör med
en mängd sakkunnige inom alla yrkesgrenar afgifna betänkande väl förordat
flera väsentliga ändringar i den gällande patentlagstiftningen, men
tillika förklarat, att, om än dessa ändringar skulle i någon mån minska
åtskilliga allmänt öfverklagade olägenheter, dessa dock ej kunde helt och
hållet undanrödjas, enär de vore oupplösligt förbundna med en patentlags
väsende och måste anses såsom det pris, allmänheten underkastade
sig att betala för tillvaron af en sådan lag.

Under påtryckningen af den mot patentväsendet ogynsamina stämning,
som då rådde, blef patentinstitutionen i Holland år 1869 afskaffad.
Men exemplet vann icke efterföljd på andra ställen. Redan påföljande år
omarbetade Nordamerikas förenta stater sin patentlag. Vid den i England

åren 1871 och 1872 af det för patentväsendet tillsatta parlamentsutskottet
hållna undersökning förklarade sig flertalet af de inför utskottet hörde rättslärde,
embetsman, ingeniörer och industriidkare såsom patentskyddets anhängare;
och utskottet sjelft uttalade såsom sin åsigt bland annat, att den genom
patentet förlänade företrädesrätten befordrade industriens framåtskridande,
derigenom att den bragte många vigtiga uppfinningar till utförande och
utveckling hastigare, än eljest skulle skett; att patenten ledde till införande
och offentliggörande af talrika förbättringar, hvilka, om än hvar
för sig obetydliga, tillsammans mägtigt bidroge till industriens förkofran;
att, om patentskydd saknades, industriidkarnes inbördes täflan väl skulle
leda till införande af förbättrade tillverkningssätt och maskiner, men att
detta sannolikt skulle försiggå långsammare än under sporren af en patentlag;
samt att meddelande af penningebelöningar icke syntes kunna
med fördel för det allmänna sättas i stället för patent.

När så vid verldsutsällningen i Wien 1873 på föranstaltande af utställningens
generaldirektör en utvald skara af med patentväsendet och
dess inflytande på industrien förtrogne män från nästan alla bildade
nationer sammanträdde till eu internationel kongress för undersökning af
frågan om patentskyddet, visade det sig, att meningarna voro afgjordt
gynsamma för patentinstitutionens fortfarande bestånd. Kongressen, som
under fem dagar egnade frågan en uttömmande granskning, stannade
med en ganska stor majoritet vid följande resolutioner:

»I. Skydd för uppfinnigar bör i alla civiliserade nationers lagstiftning
garanteras:

a) emedan de civiliserade folkens rättsmedvetande kräfver lagligt
skydd för det andliga arbetet;

b) emedan detta skydd, under förutsättning att beskrifningarna å
uppfinningarna fullständigt offentliggöras, bildar det enda praktiskt verksamma
medlet att utan tidsförlust och på trovärdigt sätt bringa nya tekniska
idéer till allmänhetens kännedom;

c) emedan patentskyddet gör uppfinnarens arbete lönande och derigenom
drifver dertill kallade förmågor att sjelfva egna tid och medel
åt införande af nya och nyttiga tekniska metoder och inrättningar, eller
förskaffar uppfinnaren främmande kapital, som utan patentskydd skulle
söka och finna en tryggare placering;

d) emedan genom den obligatoriska fullständiga publikationen af
den uppfinning, som utgör föremål för patentet, de stora offer af tid och

penningar, som dess tekniska utförande i annat fall skulle kosta alla länders
industri, i betydlig grad förminskas;

e) emedan patentskyddet beröfvar fabrikshemlighetssystemet, som är
det tekniska framåtskridandets störste fiende, fotfäste;

f) emedan de länder, som sakna ett rationel patentväsende, lida stor
skada derigenom, att dess talangfulla krafter uppsöka länder, der deras
arbete finner lagligt skydd;

g) emedan enligt erfarenhetens vittnesbörd patenthafvaren är den,
som verksammast sörjer för att hans uppfinning vinner snabb utbredning.

II. En verksam och nyttig patentlag måste hvila på följande grundvalar
:

a) endast uppfinnaren sjelf eller innehafvaren af hans rätt kan erhålla
patent;

b) patent får ej vägras utländing;

c) med hänsyn härtill är en föregående undersökning af nöden;

d) ett uppfinningspatent bör meddelas för en tid af femton år eller
kunna intill nämnda gräns utsträckas;

e) med patentets meddelande bör vara förenad en fullständig publikation,
som möjliggör uppfinningens tekniska användning;

f) kostnaderna för patentets meddelande höra vara måttliga, dock
bör man genom en stigande afgiftsskala lägga i uppfinnarens intresse att
så snart som möjligt låta ett gagnlöst patent förfalla;

g) genom ett väl organiseradt patentembete bör det göras lätt för
en hvar att få del af beskrifningen å hvarje patent äfvensom att erhålla
kännedom om hvilka patent som äro i kraft;

h) underlåtenhet att inom ett land utöfva en uppfinning skall icke medföra
patentets förlust, i händelse den patenterade uppfinningen öfverhufvud
en gång blifvit utförd och tillfälle är beredt det ifrågavarande landets
undersåtar att förvärfva och begagna uppfinningen.

Dessutom anbefaller kongressen:

i) att lagliga bestämmelser träffas, efter hvilka patenthafvaren kan
tillhållas att i sådana fall, der det allmännas intresse så fordrar, mot skälig
godtgörelse öfverlåta sin uppfinning till nyttjande af alla, som sådant
åstunda och innehafva dertill nödiga egenskaper.

I öfrigt och med särskild hänsyn till det förfarande, som är att iakttaga
vid patents meddelande, hänvisar kongressen till engelska, amerikanska
och belgiska patentlagarne äfvensom till det af tyska ingeniörföreningen
för Tyskland utarbetade patentlagförslag såsom beaktansvärda.

III. I betraktande af den stora skiljaktigheten mellan de bestående
patentlagstiftningarna och med hänsyn till nutidens förändrade internationela
samfärdsförhållanden föreligger behof af reformer, och det är synnerligen
önskvärdt att vederbörande regeringar så snart som möjligt söka
åvägabringa en internationel öfverenskommelse angående patentskyddet.»

Patentkongressens beslut gaf inom flere länder signalen till sträfvanden
efter ett tidsenligt ordnande af deras patentväsende. I Tyskland, der
redan ett lifligt meningsutbyte härom på litteraturens område försiggått,
tog regeringen slutligen reformarbetet om hand. En så kallad enquéte
tillsattes, deri jemte särskilde delegerade från förbundsrådet tjugutvå sakkunnige
deltogo, och under dess förhandlingar höjdes blott en röst för
patentinrättningens afskaffande. Sedan ett utarbetadt lagförslag i ämnet
blifvit riksdagen förelagdt, blef det samma med vissa ändringar af en
betydande majoritet antaget. Såsom förut är nämndt, blef frågan jemväl
i England och våra närmaste grannländer under de senaste åren bragt å
bane. Af dessa har endast Finland hittills erhållit en ny patentlag. I
Norge pågå ännu förberedelser för frågans lösning. Hvad Danmark och
England vidkommer hafva väl de förslag till. lagar i ämnet, hvilka af
dessa länders regeringar aflemnats till vederbörande folkrepresentationer,
icke blifvit antagna, men ej heller rönt sådant motstånd, att man icke
när som helst kan vänta att få se samma förslag;, om än något förändrade,
åter framstälda. —

De mot patentinstitutionens befogenhet och lämplighet rigtade anmärkningar
utgå förnämligast från den uppfattning, att en sådan inrättning
icke vore förenlig med de grundsatser, som i allmänhet blifvit erkända
såsom rigtiga i fråga om en sund näringslagstiftning. Patentet,
säger man, medför en rubbning i de ekonomiska lagarne, hvilka fordra,
att den naturliga lönen för hvarje arbete bestämmes af förhållandet mellan
anbud och efterfrågan, utan hinder af några konstlade företrädesrättigheter,
hvilka alltid äro ett ingrepp i de icke gynnade samhällsmedlemmarnes
frihet. Patentväsendet skulle utgöra en föråldrad qvarlefva från
tider, då industrien befann sig i sin barndom, då kännedomen om huru
naturkrafterna kunde för dess ändamål med fördel användas var helt inskränkt,
då ringa kapitaltillgångar, obetydlig associationsanda och bristfälliga
samfärdsmedel försvårade tillgodogörandet af värdefulla uppfinningar,
och då följaktligen inrymmandet af särskilda företrädesrättigheter var
af nöden för näringsflitens höjande. Helt annat vore förhållandet nu.

Genom de storartade resultaten af senare tiders naturvetenskapliga forskningar
funnes till industriens tjenst ett samladt material af vetande, som,
så snart ett praktiskt behof yppade sig, äfven gåfve anvisning på sättet
för dess afhjelpande; hvadan det ock nu mera ej vore ovanligt att en
uppfinning gjordes samtidigt af flere. Vetenskapsmannen, hos hvilken samhället
stode i kanske den största förbindelsen, vunne emellertid genom
patentet ingen lön för sin flit, utan detta såge till godo endast den så
kallade uppfinnaren, eller den, som på teknikens område först tillämpat
de vetenskapliga rönen. Ofta berodde ock en uppfinning på en tillfällighet,
utan föregående mödor och uppoffringar från dess upphofsmans sida.
I de fall, der han verkligen måst vidkännas sådana, behöfde han dock i
allmänhet ej för att härför erhålla skälig godtgörelse någon annan förmån
än det på de naturliga förhållandena beroende försprång, han innehade
framför sina medtäflare, hvithet satte uppfinnaren i stånd att vinna
en snabb och vidsträckt afsättning af sina tillverkningar och sålunda sjelf
draga största nyttan af uppfinningen. Skulle åter någon gång en vigtigare
uppfinnings åvägabringande medfört ovanligt dyra förberedande kostnader,
som ej kunde på det nämnda sättet betäckas, kunde samhället lämpligen
träda emellan och tilldela uppfinnaren en nationalbelöning. Genom
att förläna patent betalade man deremot ett för högt pris för att få njuta
uppfinningarna till godo. De allra flesta uppfinningar vore, enligt hvad
erfarenheten visat, af den beskaffenhet, att de ej medförde några verkliga
fördelar. Att likväl eu mängd patent uttoges hade sin grund dels deri,
att uppfinningarnas betydelse öfverskattades, dels ock derutinnan, att en
hvar, som på industriens område gjorde någon förändring eller förbättring,
ansåge sig nödsakad att derå söka patent för att det ej måtte meddelas
en annan, som sedermera kunde hindra den förre att begagna sin
egen uppfinning. Sålunda blefve hela industrien öfversvämmad af en
massa patent, som vore en ymnig källa till långvariga och kostsamma
tvister. Stundom kunde till och med vigtiga industrigrenar inom ett
land bringas på fall, derigenom att en teknisk förbättring der förbehölles en
patenthafvare ensam, men landets öfrige industriidkare vore dömde att arbeta
med äldre, ofullkomligare hjelpmedel, under det att förbättringen utomlands
finge fritt användas. — Enda botemedlet häremot vore att alldeles
afskaffa patentväsendet. Man behöfde ingalunda derför befara, att uppfinningarna
skulle upphöra, ty dessa stode i nödvändigt samband med
vetenskapens framåtskridande. Ej heller vore det att frukta, att hemlighetsmakeri
deraf skulle blifva en följd. I Schweitz och Holland, der lag Bet.

ang. patentskydd m. m. 6

stiftningen ej medgåfve patentskydd, hade det visat sig, att industrien,
långt ifrån att af nämnda omständighet lida någon skada, tvärt om vore
stadd i kraftigt framåtskridande. —

Erkännandet af frihetens herravälde inom näringsväsendet är utan
tvifvel en gärd af rättvisa och på samma gång det bästa sättet att trygga
samhällets framåtskridande till ökadt välstånd. I allmänhet böra derför
de naturliga förhållandena få fritt bestämma den andel, hvarje samhällsmedlem
bör erhålla af de rikedomar, som genom näringsfliten frambringas.
Dermed är dock icke sagdt, att denna regel skall gälla alldeles
utan undantag. Skulle under vissa förhållanden en oinskränkt tillämpning
af näringsfriheten leda till undertryckande af intressen, hvilkas rättmätighet
ej kan bestridas, måste friheten begränsas så, att äfven dessa
intressen komma i åtnjutande af det skydd, hvarpå hvarje förnuftig verksamhet
inom samhällsorganismen kan göra anspråk. Af den satsen, att
näringsfriheten gäller såsom regel, och dess begränsning såsom undantag,
följer likväl att, innan någon inskränkning i den allmänna friheten medgifves,
sådana omständigheter måste kunna påvisas, som rättfärdiga en
dylik åtgärd.

I fråga om nyttiga uppfinningar lärer det nu icke kunna bestridas,
att samhället drager fördel af att sådana komma till stånd och ställas

till dess förfogande. Det torde då vara billigt att den, som visar samhället
denna tjenst, erhåller en belöning derför. Väl kan det vara sant,

att en uppfinning stundom är nästan uteslutande slumpens verk; men

ingen lärer vilja påstå, att samhället af sådan anledning eger rätt att
fordra, det hemligheten utan ersättning uppenbaras. Dessutom torde i
allmänhet ingen annan än uppfinnaren sjelf kunna lemna tillförlitlig upplysning
derom, att uppfinningen härrör af eu tillfällighet, hvadan nästan
oöfverstigliga svårigheter skulle möta vid försök att skilja sådana uppfinningar
från dem, som äro frukten af föregående ansträngningar och kostnader.
Dessa senare utgöra emellertid det öfvervägande flertalet af de
nyttiga uppfinningarna. Om än vetenskapen är den källa, ur hvilken
uppfinnaren heintar ett väsentligt material för sitt verk, fordras det dock
åtskilliga faktorer förutom kännedomen af naturlagarne för att fördelaktigt
tillämpa de vetenskapliga sanningarna för praktiska ändamål. Den
omständigheten att de förtjenster, vetenskapsmannen inlagt genom uppdagandet
af de ifrågavarande sanningarna, ej betinga sig någon särskild lön,
utgör ingalunda bevis för att uppfinnaren icke bör erhålla någon godt -

görelse för sina uppoffringar. Vetenskapsmannens verksamhet är icke
direkt rigtad på ekonomiska fördelar; den klöfver i allmänhet, såsom
väsentligen teoretisk, inga kapitalutlägg af betydenhet och lemnar såsom
omedelbar frukt blott kunskap, men intet medel, som kan afhjelpa ett
materiel behof. Uppfinnaren åter sträfvar i första hand efter vinning;
hans arbete gör de teoretiska principerna praktiskt användbara på det industriela
området och lägger sålunda omedelbart ytterligare materiela rikedomar
till de redan för handen varande. Att detta arbete alldeles icke
är en så lätt sak, som patentskyddets vedersakare vilja låta påskina, inses
utan svårighet. Tillvaron af ett allmänt kändt behof uppställer blott
det problem, som skall lösas, och, ehuru vetenskapens nuvarande utveckling
betydligt underlättar lösningen, kan denna dock länge nog låta vänta
på sig. Sålunda hade man redan IBIS i Österrike uppfunnit en symaskin,
men det dröjde nära ett hälft sekel, innan det lyckades Howes snille
att åstadkomma en praktiskt användbar sådan. I de allra flesta fall har
uppfinnaren på försök och förberedelser för uppfinningens införande inom en
industrigren nödgats offra ganska betydande kapital, för hvilka billigheten
fordrar att han undfår godtgörelse. De i England härom hållna undersökningar
hafva ådagalagt, att kostnaderna för utförande af enskilda uppfinningar
stigit till ofantliga summor. Genom det försprång, uppfinnaren innehar framför
sina medtäflare, kan han visserligen i den händelse, att uppfinningen
kan hållas hemlig, genom afsättningen af sin vara för monopolpris erhålla
skälig vedergällning för sina uppoffringar. Uppfinningens förhemligande
minskar emellertid i väsentlig mån de fördelar, samhället kunde af den
samma draga. De flesta uppfinningar äro likväl af den beskaffenhet, att
med varans utsläppande i rörelsen hemligheten i uppfinningen äfven är
förrådd. Här förmår ej uppfinnaren återtaga sina försökskostnader, då
hvem som helst inom kort efterbildar hans verk, och den allmänna täflan
nedtrycker varans pris till dess naturliga belopp. Ingen lärer väl
dock vilja påstå, att uppfinnaren i detta fall ej borde få njuta frukten
af sitt arbete. Med billighet skulle det svårligen öfverensstämma, om den,
som, utan att vara i besittning af de egenskaper, hvilka kunnat sätta honom
i stånd att sjelf göra uppfinningen, och utan att hafva iklädt sig
risken att ej få de för uppfinningens åvägabringande gjorda uppoffringar
ersatta, inskränkte sin verksamhet till ren efterhärmning af uppfinnarens
verk, skulle med denne dela vinsten af uppfinningen. En sådan anordning
skulle otvifvelaktigt leda till att förlama den efter förbättringar
sträfvande företagsamhetsandan på det industriela området. Intet sporrar

deremot individen till att egna alla sina krafter åt nyttig verksamhet i
så hög grad, som utsigten för honom att sjelf få skörda frukterna af sina
ansträngningar. I sjelfva verket bestrides ej heller detta af patentskyddets
motståndare, lika litet som att samhället genom att förskaffa sina
medlemmar trygghet i detta hänseende ändamålsenligast sörjer för sitt
eget bästa. Det är egentligen endast rörande sättet, huru vedergällningen
för de visade tjensterna bör utgå, hvarom meningsskiljaktighet råder.
Att, såsom det föreslagits, i stället för patent meddela nationalbelöningar
för nyttiga uppfinningar kan väl i vissa fall låta sig med fördel verkställa,
och man har äfven exempel härpå, såsom då franska regeringen
1839 inlöste daguerreotypien och öfverlemnade den samma åt allas fria
begagnande. Ett liknande exempel har man äfven i vårt land för icke
länge sedan bevittnat.* Det nämnda systemet kan dock finna tillämpning
allenast i fråga om uppfinningar, som hafva en synnerlig betydelse
för det allmänna; och det skulle möta stor svårighet att rättvist bedöma,
hvilka uppfinningar kunde vara af sådan belöning förtjenta. Man får
icke heller förbise, att bidragen till en nationalbelöning komme att utgå
endast af inhemska medel, under det att uppfinningen blefve kostnadsfritt
stäld till utlandets förfogande.

Ett annat förslag, som utgått från de ifrigaste försvararne af uppfinnarens
intressen, vill inrymma åt honom ett i likhet med eganderätten
till tiden obegränsadt uteslutande välde öfver hans uppfinning. Sådana
anspråk sträcka sig likväl tydligen för långt. Alltid ingår i en uppfinning
något i allmänhetens besittning redan befintligt element, till hvars
begagnande en enskild ej kan hafva uteslutande rätt. Dessutom är det
antagligt, att den idé, som uppfinnaren först bragt i dagen, förr eller
senare blifvit funnen och praktiskt utbildad af en annan, i hvilket fall
den förstkomne ej borde kunna göra anspråk på uppfinningens begagnande
för sig allena under längre tid, än till dess denna utan hans åtgörande
skulle hafva kommit till stånd. Det inses lätt, att samhället genom
att medgifva dylika ständiga företrädesrättigheter skulle äfventyra,
att vägen för vidare förbättringar af en uppfinning alldeles stängdes, och att
systemet i det hela skulle verka i hög grad hämmande på industriens utveckling.
Också har ingen lagstiftning omfattat ett dylikt system i fråga om uppfinningar
eller ens beträffande alstren af författares och konstnärers verksamhet.

* Se Kongl. brefvet den 4 Maj 1877 ang. ^anordnande af medel för inlösen af friherre
C. G. von Otters patenträtt å uppfinningen af förbättringar i sättet att telegrafera
och signalera från fyrar och mistapparater.

En enkel och billig förmedling mellan uppfinnarens och samhällets
intressen synes icke kunna åstadkommas på annat sätt än det, som i de
flesta lagstiftningar vunnit godkännande, eller att förläna uppfinnaren en
uteslutande rätt, till tiden så begränsad, att han kan erhålla skälig godtgörelse
för den tjenst, hans uppfinning bereder samhället. Uppfinnaren
får sjelf bestämma priset på sin vara och han skall i allmänhet för att
vinna ett större antal afnämare finna med sin fördel förenligt att icke
sätta det för högt. Ingen tvingas att betala det af uppfinnaren fordrade
priset, och ingen annan erlägger det än den, som anser det uppvägas af
de fördelar, uppfinningen förskaffar honom. Finner någon detta pris
oskäligt, har han alltid den utvägen att tillfredsställa sitt behof med
samma medel, som före uppfinningens framträdande stodo honom till
huds. Sålunda kommer den vinst, som tillfaller uppfinnaren, att lämpa
sig så noggrant som möjligt efter värdet af hans uppfinning och att utgå
endast från dem, för hvilka uppfinningen närmast är till gagn. Sedan
tiden för den uteslutande rättighetens åtnjutande gått till ända, får allmänheten
fullständigt tillgodogöra sig uppfinningen; men redan dessförinnan
kan denna, i synnerhet om vid rättighetens förlänande fogas vilkoret
att uppfinningen genast offentliggöres, hafva gifvit väckelse till nya
förbättringar eller framkallat andra gagnande uppfinningar. Mot ett sådant
offentliggörande skall också uppfinnaren, om patenttiden sättes tillräckligt
lång, ej uppställa svårigheter. Undantag kunna väl inträffa; men
i allmänhet skall uppfinnaren föredraga att förvärfva sig patenträtt, ty
han löper eljest fara att hans hemlighet uppenbaras, i hvilken händelse
han kommer i sämre ställning, än om han medelst uppfinningens offentliggörande
beredt sig uteslutande rätt till dess begagnande. Erfarenheten
har också, särdeles i Nordamerika, till fullo ådagalagt, hvilken väldig häfstång
ett väl ordnadt patentväsende är för ett lands industriela utveckling.
Visserligen beror den höga ståndpunkt, den nordamerikanska industrien
intager, jemväl på andra orsaker, men såsom en härtill mägtigt bidragande
orsak anses dock den der bestående patentinstitutionen. Enligt en
af den nordamerikanske patentkommissarien J. M. Thacher på kongressen i
Wien meddelad upplysning äro omkring 7/8 af de i den nordamerikanska
industrien nedlagda kapitalen grundade på patent.

Det måste emellertid medgifvas, att patentlagstiftningen, sådan den
för närvarande inom de flesta länder är beskaffad, lemnar stöd för åtskilliga
af de mot patentinstitutionen rigtade anmärkningarna. Oöfvervinneliga
hinder synas dock ej möta att i lag så ordna de ifrågavarande

förhållandena, att billiga anspråk varda tillfredsstälda. En noggrannare
begränsning af föremålen för patent skall i förening med påläggande af
tillräckligt höga patentafgifter i allmänhet förebygga, att industrien öfversvämmas
af patent å uppfinningar af intet eller tvifvelaktigt värde; de
producenter, livilka i patenthafvaren få en medtäflare, skola tryggas vid
en ostörd fortsättning af sin verksamhet särskildt derigenom, att patentet
ej tillägges verkan gent emot den, som, innan patentet söktes, utöfvat
uppfinningen eller träffat derför erforderliga anstalter; och slutligen skola
missbruk med patenten, så vidt möjligt, förhindras dels genom ändamålsenliga
kontroller, dels ock derigenom att utväg beredes att, der samhällets
bästa bjuder, att en patenterad uppfinning upplåtes till allmänhetens
fria begagnande eller utöfvas för statens räkning, sådant äfven må kunna
utan hinder af patentet ega rum, — allt under det patenthafvaren sjelf är
i tillfälle att af sitt patent skörda sådana fördelar, som äro med billighet
öfverensstämmande.

Vid öfvervägande af de skäl, nu framhållits, torde patentinstitutionen,
från allmän synpunkt betraktad, finnas hvila på teoretiskt rigtiga grunder
och tillika erbjuda det mest ändamålsenliga sätt att skäligen tillgodose
såväl uppfinnarens som det allmännas intressen.

Det återstår att tillse, huru vida de omständigheter, som i allmänhet
tala för patentinrättningens befogenhet och lämplighet, äfven leda till
samma slutföljd med afseende på vårt land, eller om några särskilda förhållanden
här förefinnas, livilka göra ett undantag hos oss nödigt eller
önskvärdt. Man har påstått, att det skulle lända ett land med jemförelsevis
fåtalig befolkning och mindre utvecklad industri till vida större fördel,
om man genom att der icke medgifva skydd för uppfinningar beredde
sig tillfälle att kunna, utan hinder af utomlands meddelade patent, begagna
de uppfinningar, hvarå dessa lydde, och sålunda undginge att till
utlandet betala en patentskatt, hvilket, då det mindre landets industriela
utveckling väsentligen berodde på tillgodogörandet af utländska uppfinningar,
under det att de inhemska gent emot summan af de förra vore
af försvinnande betydelse, eljest icke kunde undvikas. Om än nämnda
påstående icke alldeles saknar grund, torde det likväl kunna med fog
betviflas, att någon verklig fördel skulle genom en dylik åtgärd vinnas.
De förut antydda olägenheterna af bristande skydd för uppfinningar skulle
ej uteblifva. Uppfinningsförmågan inom landet skulle slappas, och de
uppfinningar, som sådant oaktadt der komme till stånd, skulle antingen
förhemligas eller vandra till utlandet för att der under patentskyddet

först komma en främmande industri till godo. Patentet skulle väl icke
hindra, att uppfinningen äfven här i landet blefve utöfvad; men den, som
ville från utlandet hit införa den samma, skulle ofta, enär han icke vore
skyddad för den inhemska konkurrensen, tveka att ikläda sig de kostnader,
hvilka t. ex. vid ett sådant företag, som kräfde nya inrättningar
och anskaffande af en duglig arbetspersonal, skulle drabba den, som ville
först inom landet industrielt tillämpa uppfinningen. Men äfven om
sådana olägenheter icke skulle göra sig synnerligen känbara, förbjuder
omsorgen om nationens heder att, så länge patentinstitutionen i de flesta
utländska kulturstater upprätthålles, man utan tvingande skäl till förfång
för dessa vidtager åtgärder, hvarigenom den inhemska industrien
sättes i stånd att likasom en parasitväxt hemta sin hufvudsakliga näring
från öfriga nationers sträfvanden. Vill ett folk med bibehållen ära deltaga
i arbetet på den materiela odlingens område, får det icke inskränka
sig till att makligt efterhärma hvad uppfinningsandan och näringsfliten
hos andra skapat; utan det måste göra sin insats af sjelfständig verksamhet
i det gemensamma arbetet för mensklighetens utveckling till högre
välstånd. Kraftigt främjas detta syfte genom ett säkert skydd för uppfinnaren
mot obehörigt intrång i tillgodogörandet af hans andes skapelser.
Vägrar en nation att förläna sådant skydd, har den blott en inskränkt
blick för hvad som tyckes omedelbart skola bereda henne den största
materiela vinst, utan att taga hänsyn till andras berättigade anspråk, skall
den säkerligen snart få sitt anseende ej obetydligt nedsatt och må hända
derigenom lida en skada, som icke kan uppvägas af de ganska tvifvelaktiga
fördelar, ett dylikt system utlofvar.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt och då ett skydd,
liknande det patentinstitutionen enligt sitt väsende och jemväl sådan den
sedan en längre tid till baka finnes hos oss lagligen ordnad har till syfte
att förläna, dels redan blifvit i vår lag tillerkändt författare och konstnärer
. för tillgodogörandet af deras verk, utan att rättmätigheten eller
lämpligheten af detta skydd sättes i fråga, dels ock, efter hvad man torde
kunna sluta af det uppdrag, kommitterade erhållit rörande användningen
af industriel mönster och modeller, synes vara afsedt att beredas en
verksamhet af nära beslägtad art, få kommitterade såsom sin åsigt uttala,
att ej mindre billig hänsyn till uppfinnarens förtjenstfulla, ofta med stora
uppoffringar förbundna arbete jemte omsorgen om samhällets genom
nyttiga uppfinningars införande mägtigt främjade ekonomiska utveckling,
än äfven ett följdrigtigt fortgående på den väg, vår lagstiftning redan
beträdt och pa hvilken den synes stå i begrepp att taga ett ytterligare

steg, påkallar, att patentinrättningen, ordnad efter tidsenliga grunder, må
ega fortfarande bestånd i vårt land. —

I följd af det svar, kommitterade sålunda funnit sig böra afgifva
på den första af de till deras pröfning hänskjutna frågor, åligger det
enligt det nådiga uppdraget kommitterade att utarbeta förslag till förordning
angående patent. Vid fullgörandet häraf hafva kommitterade
ansett den tyska patentlagen, hvilken, på samma gång den utgör frukten
af omfattande och noggranna förarbeten, tillika i allmänhet bildar ett
uttryck af de fordringar, hvilka i vår tid från ej mindre vetenskapens,
än jemväl industriens sida uppstälts på en god patentlag, böra företrädesvis
tjena såsom förebild, men derjemte tagit skälig hänsyn till så väl
andra främmande patentlagar som den i vårt land bestående lagstiftningen
och våra förhållanden i öfrigt.

En bland de mera betydande anmärkningar, som kunna göras mot
det sätt, hvarpå patentväsendet hos oss finnes ordnadt, gäller sammansättningen
af den myndighet, som har patentansökningarnas pröfning sig närmast
anförtrodd, äfvensom den ifrågavarande pröfningens beskaffenhet. En
särdeles vigtig del af denna pröfning afser att bedöma, huru vida de inkomna
handlingarna, särskild! vederbörande beskrifningar, äro rigtiga och
fullständiga. Beskrifningen å uppfinningen utgör det hufvudsakliga vederlaget
för patentet, och, på det samhället må vinna trygghet att kunna
draga fördel af uppfinningen, måste erhållandet af en fullständig kännedom
derom vara ett oeftergiflig! vilkor för patentets meddelande. Berörda
granskning ställer emellertid ganska höga fordringar på den, som
har att företaga den samma. Merendels förutsätter dess behöriga förrättande
bland annat tekniska insigter af den omfattning, att man ej rimligen
kan förvänta, att det egentligen för andra ändamål organiserade
kommerskollegium skall derpå ega tillgång. Icke sällan maste till och
med fackmannen egna åt granskningen af dylika beskrifningar all sin
uppmärksamhet för att ej ledas på villospår. Det ligger nemligen i
patentsökandens intresse att så vidt möjligt dels förhemliga uppfinningen,
dels ock söka vinna åt patentskyddet större omfattning, än tillbörligt
är, hvarför han ofta i sin beskrifning begagnar allmänna och
sväfvande uttryck. Enligt det hos oss nu öfliga förfarandet undergår
visserligen hvarje patentansökan, innan den till slutlig behandling före -

tages, en granskning af ett vid kommerskollegium anstäldt tekniskt biträde;
men om denna undersökning stundom skulle blifva mindre tillfredsställande
är föga underligt, då man öfverväger, hvilket ändlöst fält den industriel
tekniken i våra dagar intager, och att en enda person omöjligen
kan vara hemmastadd på hvarje del af detta område.

Huru vida frågan, om uppfinningen är ny eller icke, skall utgöra
föremål för kornmerskollegii pröfning, derom har gällande patentförordning
ej med önsklig tydlighet uttalat sig. Af förordningens bestämmelser
förefaller det visserligen, som skulle kollegiet, i händelse den uppfinning,
hvarå patent sökes, befinnes ej vara ny, böra vägra patent, hvilket
äfven en och annan gång inträffat; men af de förhandlingar, som föregingo
förordningens utfärdande, synes lagstiftarens mening hafva varit den,
att någon föregående undersökning i detta afseende icke skulle ega rum.

Enligt hvad förut lemnade redogörelse för främmande länders patentlagstiftning
utvisar, är förfarandet i frågor om patents meddelande der
ordnadt efter hufvudsakligen två olika system. Under det ena, eller anmälning
sfor far andel, föregås patentförlänandet i regeln icke af någon annan
pröfning, än om de af lagen föreskrifna formaliteter behörigen iakttagits.
Den, som i vederbörlig ordning anmält sig för erhållande af patent,
undfår sådant å den af honom uppgifna uppfinningen helt och hållet
på sitt eget äfventyr. Visar sig sedan någon brist i de materiela förutsättningarna
för patentets giltighet, varder det samma upphäfdt, i händelse
påstående derom väckes. Enligt det motsatta systemet, eller förpröfningsförfarandet,
tillser deremot vederbörande myndighet alltid, så vidt
ske kan, om sådana förutsättningar äro för handen, att ett giltigt patent
kan meddelas, och särskildt huru vida uppfinningen i fråga är ny. Emellan
dessa begge system står ett tredje, det s. k. uppbuds för farandet, enligt
hvilket, innan patent meddelas, ett offentligt uppbud måste ske, hvarigenom
allmänheten lemnas tillfälle att hos patentmyndigheten anmäla, om
hinder förekommer mot patentets beviljande.

Ehuru kommitterade icke tveka att i principielt hänseende gifva förpröfningsförfarandet
företräde, torde likväl deremot få erinras, att icke
någon föregående undersökning, huru omsorgsfullt den än må ske, kan lemna
visshet derom, att en uppfinning verkligen är ny. Alla gällande, på detta
system grundade lagar hafva också lemnat väg öppen för vederbörande
att efter patentets meddelande få det samma upphäfdt eller förklaradt
utan verkan, i händelse dess föremål saknat nyhet. Vid sådant förhållande
synes värdet af den föregående undersökningen härom väsentligen

Bet. ang. patentskydd m. m.

minskadt. Mot införandet af ett fullständigt förpröfningsförfarande i vårt
land torde ock ett oöfverstigligt hinder möta redan deruti, att i ty fall
patentmyndigheten måste sammansättas så, att hvarje gren af det tekniska
gebitet der finge sin målsman. Påtagligen skulle en sådan anordning,
om den ens med hänsyn till den inskränkta tillgången hos oss på
tekniskt kunnige fackmän vore verkställbar, medföra en kostnad, som
icke skulle stå i rimligt förhållande till det hos oss jemförelsevis ringa
antal uppfinningar, hvarå patent sökas. Näppeligen skulle patentmyndighetens
personal heller kunna minskas, om man med förpröfningen förenade
ett uppbud och sålunda sökte skaffa sig biträde vid undersökningen
från de industriidkares sida, hvilkas intressen af den ifrågavarande
uppfinningen omedelbart berördes. Då man nemligen icke kan tillägga
uppbudet preklusiv verkan, utan det alltid måste stå den, som anser sin
rätt vara genom ett patent förnärmad, öppet att få patentets giltighet
pröfvad, är det att förvänta, det uppbudet, helst i vårt land, der de olika
industrigrenarne äro temligen sparsamt representerade, sällan skulle framkalla
några invändningar mot det sökta patentets meddelande. Den industriidkare,
som icke kände sig hotad af något svårare äfventyr, i fall
han underläte att protestera mot beviljandet af ett patent, skulle säkerligen
icke göra sig mödan att, för att kunna framställa en sådan invändning,
genomforska patentmyndighetens publikationer och arkiv; utan han
skulle antagligen, först då han funne sig lida men af det redan meddelade
patentet, varda angelägen att få det samma undanröjdt. Af dessa
skäl hafva kommitterade beträffande frågan, om uppfinningens nyhet skall
göras till föremål för undersökning, innan patent meddelas, stält sitt förslag
hufvudsakligen på anmälningsförfarandets grund, men i öfrigt ansett
hvarje patentansökan böra undergå en noggrann förpröfning både till
handlingarnas form och innehåll.

I öfverensstämmelse härmed hafva uti förslaget intagits föreskrifter, åsyftande,
att hvarje patentansökan må varda i främsta rummet granskad med
hänsigt till handlingarnas formela beskaffenhet. Visar sig vid pröfningen någon
brist härutinnan, måste ansökningen afslås. Särskildt bör tillses, om beskrifningen
å uppfinningen i fråga är så tydlig och fullständig, att dels ingen
tvekan råder om hvad sökanden tagit i anspråk såsom sin uteslutande rättighet,
dels ock hvarje sakkunnig person är i stånd att efter beskrifningen
med dess bilagor utföra uppfinningen. Angelägenheten af att denna
undersökning med omsorg förrättas hafva kommitterade nyss framhållit.
Vidare skall i materielt hänseende granskas, om uppfinningens föremål är

hänförligt till sådana industriela alster eller tillverkningssätt, hvarå patent
kan meddelas. Angående frågan om uppfinningen är ny hafva kommitterade
redan uttalat den åsigt, att en omfattande pröfning hos patentmyndigheten
i detta afseende icke bör ifrågasättas. Skulle deremot patentmyndigheten
på grund af egen erfarenhet finna utom allt tvifvel, att
det föremål, hvarå patent sökes, icke är nytt, kan det ej vara lämpligt,
att det ena statsorganet utställer en urkund, som skulle gifva stöd åt
anspråk, hvilka redan då uppenbarligen befunnits ogrundade och sedermera,
så snart påstående derom väcktes, måste af ett annat statsorgan uttryckligen
förklaras oberättigade. Kommitterade hafva derför funnit nödigt
i sitt förslag intaga den bestämmelse, att, om vid patentansökningens
pröfning befinnes, att uppfinningen i fråga uppenbarligen icke är ny,
ansökningen skall afslås. Redan tillvaron af ett sådant stadgande torde
i sin mån bidraga att inskränka tilloppet af sådana patentansökningar,
hvilka sakna det faktiska underlaget för ett giltigt patent; och ej sällan
torde en patentansöknings tillbakavisande af ifrågavarande orsak lända
till fromma icke blott för den allmänna rörelsen, som såmedelst befrias
från ett obehörigt hinder, utan äfven för sökanden, hvilken derigenom besparas
gagnlösa uppoffringar. Alltid måste likväl, för att en patentansökan
skall kunna af den nämnda anledningen afslås, uppfinningens bristande
nyhet vara höjd öfver all tvekan, enär ett motsatt förfarande skulle medföra
alla olägenheterna af ett otillräckligt uppfinningsskydd.

Beträffande den myndighet, som bör handlägga patentärendena, hafva
tid efter annan, företrädesvis i sammanhang med frågan om kommerskollegii
indragning eller förändrade organisation, men äfven oberoende af
denna, framstälts förslag i syfte att på någon annan myndighet öfverflytta
den kollegiet nu tillkommande befattning med dessa ärenden. Sålunda
har bland annat framkastats tanken, att de borde förläggas under
tekniska högskolan. Angående lämpligheten af en sådan åtgärd har
den till utredning af frågan om kommerskollegii indragning eller förändrade
organisation senast tillsatta kommitté uttalat sig sålunda, att det
så mycket mindre torde böra ifrågakomma att till en teknisk högskola
hänvisa de af patentlagstiftningen härflytande, ej obetydliga embetsbestyren
och såmedelst inkräkta på de för undervisningen afsedda lärarekrafterna,
som pröfningen af patentärendena förutsatte icke allenast teknisk
bildning, utan jemväl en vidsträcktare författningskunskap, hvaraf lärarne
vid tekniska högskolan väl icke kunde förväntas vara i besittning. Lika -

ledes fann bemälta kommitté en ofta uttalad åsigt, att patentärendena
borde öfverlemnas till en fristående byrå under civildepartementet, mindre
välgrundad, såsom i tillämpningen ledande till ökade utgifter utan
motsvarig nytta. Kommittén stannade för sin del vid att tillstyrka, det
patentärendenas handläggning skulle tillkomma den styrelse för handel
och näringar, som kommittén föreslog skola inrättas i kommerskollegii
ställe.

Instämmande i de sålunda gjorda uttalandena mot patentärendenas
öfverlemnande till tekniska högskolan eller en byrå under civildepartementet,
anse äfven kommitterade, enär patentärendenas antal i vårt land
icke nått sådan höjd, att de påkalla handläggning af en uteslutande eller
företrädesvis dermed sysselsatt myndighet, det’ vara rigtigast att, på sätt
hos oss länge iakttagits, dessa ärenden, hvilka på grund af sin natur stå
synnerligen nära dem, som angå den allmänna näringsverksamheten, hänvisas
till det embetsverk, som har till uppgift att i främsta rummet vaka
öfver den allmänna näringsverksamhetens intressen. Mot den myndighet,
som nu har att handlägga de ifrågavarande ärendena, har icke heller förekommit
någon annan anmärkning, än att den samma ej är så organiserad,
att den kan förväntas innehafva tillräckliga insigter på den industriela
teknikens område. Afhjelpes denna brist genom nämnda myndighets förstärkning
med erforderliga tekniska krafter, synes den så mycket hellre
böra fortfarande anlitas för patentärendenas behandling, som den. genom
en långvarig sysselsättning med dylika göromål hunnit förvärfva sig en
värdefull erfarenhet i dessa ärendens handläggning. Vid valet af den
myndighet, åt hvilken bestyret med patentärendena bör uppdragas, hafva
kommitterade derför trott sig under närvarande förhållanden både kunna och
böra, utan hinder af den väckta frågan om kommerskollegii indragning,
fästa sig vid detta kollegium. Skulle i dess ställe framdeles inrättas ett annat
embetsverk, torde i sammanhang dermed komma under pröfning, på hvad
sätt patentärendenas behandling inom detta embetsverk må kunna ordnas.

I enlighet med dessa åsigter hafva kommitterade föreslagit, att för
pröfningen af patentansökningarna skall inom kommerskollegium bildas en
särskild afdelning, bestående till en del af kollegii egna ledamöter och i
öfrigt af ett antal i tekniska ämnen kunnige män, dem Konungen dertill
förordnar. Utöfver bestyret med att granska och besluta öfver patentansökningarna
skulle patentafdelningen hafva till åliggande att i sådana
patentärenden, hvars afgörande tillhörde annan myndighet, men der någon
på teknisk sakkännedom beroende upplysning dessförinnan erfordra -

des, på vederbörlig framställning afgifva utlåtande. Då de göromål, patentafdelningen
sålunda skulle komma att handlägga, taga företrädesvis
tekniska insigter i anspråk, har förslaget inrymt en större öfvervigt åt
de såsom teknici förordnade ledamöterne å afdelningen genom att bestämma
de senares antal till tre, under det att af kommerskollegii egna ledamöter
allenast två skulle tillhöra patentafdelningen, samt genom att sätta
minimum af det för besluts fattande å afdelningen erforderliga antalet
ledamöter till en af det sist nämnda slaget och två af det öfriga. De
tekniske medleinmarne hafva ansetts böra förordnas på viss tid; men, då
det af liera skäl ej torde vara lämpligt att i lag på förhand bestämma denna
tids längd, hafva kommitterade ansett Kongl. Maj:t böra härom för hvarje
fall efter sig företeende omständigheter besluta. Att patentafdelningen i
sådana frågor, som den finner sig icke kunna nöjaktigt besvara med mindre
än att den inhemtar speciela fackmäns utlåtande, bör vara till vidtagande
af en dylik åtgärd oförhindrad, torde endast behöfva i förbigående
erinras.

I händelse den organisation af patentmyndigheten, som kommitterade
sålunda föreslagit, skulle komma till stånd, torde det vid kominerskollegium
för närvarande anstälda tekniska biträde icke vidare vara af behofvet
påkalladt.

Gällande patentförordning leinnar jemväl i en annan del än den,
hvarom de föregående betraktelserna rört sig, rum för anmärkning, nemligen
angående det sätt, hvarpå den sökt förhindra, att patent må åtnjutas för
‘uppfinningar, som ej komma till en för samhället nyttig utöfning. Att samhället
bör förskaffa sig särskilda garantier med hänsyn härtill inses lätt. Uppenbarligen
kan det icke vara samhällets afsigt att meddela och hålla vid magt uteslutande
rättigheter för förverkligande af ofruktbara eller opraktiska idéer
och såmedelst, utan att sjelft hafva gagn deraf, må hända stänga vägen
för andra, mera framgångsrika sträfvanden. Gäller åter frågan en patenterad
uppfinning, som med fördel kan industrielt utföras, lärer samhället
icke böra tåla, att patenthafvaren låter uppfinningen ligga obegagnad eller
på ett alltför inskränkt sätt bringar den i utöfning, enär de förmåner,
hvarom samhället vid förlänandet af patentet försäkrat sig, nemligen fullständig
kännedom om uppfinningen och tillfälle att efter patenttidens utgång
använda den samma, icke torde bilda en så stark motvigt mot de
stora inskränkningar, samhället, så länge patentet består, måste underkasta

sig, att ej samhället både kan och bör i ytterligare vederlag för patentet
fordra, att patenthafvaren ärligt sträfvar att låta uppfinningen redan under
patenttiden komma produktionen inom landet till verkligt gagn. Särskildt
måste samhället söka förebygga, att patentet begagnas endast såsom
ett medel att låta utlandet ensamt draga nytta af den patenterade uppfinningen,
men förhindra dess begagnande inom den inhemska industrien.

Ö 7 O o

Träffas ej åtgärder mot patentets missbrukande på detta sätt, ligger den
faran ej fjerran, att den inhemska näringsfliten på det område, som närmare
beröres af den patenterade uppfinningen, förlamas, eller att i sådana fall,
der den patenterade uppfinningen banar väg för en helt ny industri, den
sammas uppspirande på inhemsk mark antingen omöjliggöres eller otillbörligen
försvåras.

Nästan alla patentlagar innehålla också bestämmelser, genom hvilka
man sökt ernå garantier i berörda afseende. Den mest anlitade utvägen
är att såsom vilkor för patentets bibehållande föreskrifva, att den patenterade
uppfinningen skall inom viss tid utöfvas i landet. Tiden är olika
i olika stater, men i allmänhet utgör den omkring två år från patentets
meddelande. Äfven afbrytandet af uppfinningens utöfning inom landet
under ett, eller enligt några lagar två år har patentets förverkande till
påföljd. Den franska patentlagen innehåller dessutom det väl stränga
stadgandet, att patentet förverkas, om patenthafvaren från utlandet inför
varor, som der tillverkats efter den patenterade uppfinningen. I England
och Nordamerikas förenta stater finnes deremot intet lagbud, som förbinder
patenthafvaren att utöfva uppfinningen. Den höga ståndpunkt, hvarpå
industrien i dessa länder befinner sig, gör ock ett dylikt stadgande der
i viss mån umbärligt, och hvad särskildt Nordamerika beträffar bidraga
betydande skyddstullar till att förmå patenthafvaren att låta inom landet
tillverka de föremål, som äro bestämda för afsättning derstädes. I
England har man dock på senare tid känt behof att genom lagbestämmelser
skydda sig mot ett för landets intressen menligt bruk af patenten,
hvilket behof gifvits ett uttryck i de der senast framlagda patentlagförslagen,
som lemna magt åt vederböidig myndighet att, sedan vissa
år från patentets meddelande förflutit, i fall den patenterade uppfinningen
ej behörigen utöfvas, och särskildt vid otillbörlig licensvägran, återtaga
patentet, ett stadgande, hvilket, som bekant, blifvit inrymdt i tyska lagen.

Hos oss är i förevarande afseende föreskrifvet, att patenthafvaren
skall inför kommerskollegium styrka dels inom viss tid att han är i full
utöfning af den patenterade uppfinningen inom riket, dels ock sedermera

hvarje år under patenttiden, att uppfinningen fortfarande inom riket utökas,
allt vid äfventyr att patentet eljest förfaller. Den förra tiden utgör
i allmänhet två år från patentbrefvets datum, men kan af kommerskollegium
vid patentets beviljande inskränkas till ett, eller, om framställning
derom blifvit gjord, utsträckas till högst fyra år, i den mån uppfinningens
beskaffenhet och omfattning dertill föranleder. De anförda bestämmelserna
tillämpas nu på det sätt, att patenthafvaren ingifver skriftligt
intyg af. två personer till kommerskollegium, som blott tillser, att
det samma till formen öfverensstämmer med nyss nämnda stadganden
äfvensom att det inkommer i behörig tid. Någon pröfning af de i intyget
meddelade uppgifternas vigtighet ifrågakommer deremot icke, och patentförordningen
lemnar ingen upplysning, om eller huru en sådan skall
anställas, i händelse någon bestrider intygets sanningsenlighet. Vid nämnda
förhållanden torde genom dessa bestämmelser ej vara tillräckligt sörjdt
för att en verksam kontroll må ega rum deröfver, att samhällete intressen
med afseende å de patenterade uppfinningarnas utöfning behörigen
vårdas.

Den hufvudsakliga rigtning, i hvilken berörda stadganden gå, synes
emellertid lämpligen böra fortfarande följas; och för det åsyftade målets
vinnande torde i allmänhet blott erfordras att gifva åt dessa stadganden
en större fullständighet och bestämdhet. Sålunda lärer en föreskrift vara
af nöden, att talan om patents upphäfvande på grund deraf att uppfinningen
. i fråga ej inom riket behörigen utöfvats må kunna vid domstol
anhängiggöras. Vidare torde hvad utöfningens omfång vidkommer uttrycket
»full» utöfning, såsom lemnande allt för stort rum åt subjektiva uppfattningar,
icke böra bibehållas, utan i stället föreskrifvas, att vederbörande
myndighet skall i förekommande fall pröfva, huru vida samhällets
rättmätiga fordringar med hänsyn till utöfningens omfång må
kunna anses uppfylda. Tillika bör dock stadgas, att patentet icke må kunna
förklaras förverkadt, i händelse patenthafvaren förmår visa sådana omständigheter,
som göra uteblifvandet af uppfinningens utöfning i nämnda
utsträckning ursäktligt.

I öfverensstämmelse härmed har i 1 2 och 18 §§ föreslagits att, derest
patenthafvare icke inom två år från det patentet beviljades låtit bringa
uppfinningen i något väsentligt omfång till utöfning inom riket, eller om
utöfningen sedermera blifvit nedlagd och ej inom ett år derefter åter upptagen,
en hvar må ega vid domstol väcka fråga om patentets upphäfvande,
samt att, sa vida ej patenthafvaren då förmår visa giltig anledning till

berörda underlåtenhet, patentet skall förklaras förverka^.. Dessa bestämmelser
äro hufvudsakligen hemtade från franska och italienska patentlagarne.
Denna senare stadgar särskild!, att såsom giltig anledning icke må
anses brist på penningemedel. En dylik bestämmelse hafva kommitterade
dock ej kunnat finna välgrundad, då det ju allt för väl kan inträffa, att
under tryckta ekonomiska konjunkturer patentliafvaren icke kan anskaffa
nödigt kapital för uppfinningens utöfning i behörigt omfång. I Frankrike
finnes ej heller något motsvarande stadgande, och lagtillämpningen derstädes
har flere gånger såsom giltig anledning uti ifrågavarande afseende
erkänt otillräckliga tillgångar, särskild! under rådande handelskriser. Äfven
hos oss hafva liknande åsigter gjort sig gällande i de icke så få fall, der
en patenthafvare, som sett sig oförmögen att uppfylla lagens bud rörande
den patenterade uppfinningens utöfning, hos Kongl. Maj:t sökt och jemväl
erhållit anstånd med utöfningens styrkande. Det följer emellertid af sig
sjelf!, att, för att den ifrågavarande omständigheten skall kunna såsom laga
förfall anses, patentliafvaren verkligen måste hafva allvarligt sträfvat att
förskaffa sig de erforderliga tillgångarna.

Föreskriften att den patenterade uppfinningens utöfning skall för kommerskollegium
inom vissa på hvarandra följande terminer styrkas, vid
äfventyr att patenträtten eljest förfaller, hafva kommitterade trott ej böra
i vidsträcktare mån bibehållas, än att, på sätt 11 § utmärker, årliga anmälningar
rörande omfånget af uppfinningens utöfning inom riket skola
vid samma äfventyr ske. Något styrkande af uppgifterna har icke ansetts
böra fordras och lärer väl icke heller kunna paräknas, enär företeendet
hos kommerskollegium af laglig bevisning i berörda afseende dels
skulle för patentliafvaren medföra ofta ganska stora svårigheter, dels ock
nödvändiggöra från kollegiets sida en granskning, som icke rätt väl lämpar
sig för denna myndighets uppgift. Ehuru, under förutsättning att kommitterades
i det följande motiverade förslag rörande årliga afgifters erläggande
för patents åtnjutande varder godkändt, uraktlåtenhet att inbetala afgift torde
blifva den vanligaste anledningen att sådana patent, hvarom nu är fråga,
komma att förfalla, hafva kommitterade likväl ansett föreskriften om berörda
anmälningars inlemnande lämplig, enär, om den uteslötes, patenthafvaren
säkerligen ej sällan skulle finna med sin fördel öfverensstämmande
att för bevarande af sitt patent inbetala stadgade afgifter, utan
att utöfva den patenterade uppfinningen. Något afsevärdt besvär torde ej
heller iakttagandet af denna föreskrift tillskynda patentliafvaren, enär de

tider, då anmälningarna skola göras, blifvit så anordnade, att hvarje anmälan
lämpligen kan ingifvas i sammanhang med årsafgiften för patentet.

Kommitterade hafva för sin del ej funnit skäl att i vidsträcktare
mån inskränka den genom patentet förlänade rätten utom för den i förslagets
16 § omförmälta händelse, att ett offentligt intresse i så hög grad beröres
af patentet, att den patenterade uppfinningens upplåtande till allas fria
begagnande eller till utöfning för statens räkning icke kan utan svårare
olägenhet för det allmänna eftergifvas. Skulle tillgodoseendet af ett enskildt
intresse träda hindrande i vägen för samhällets utveckling, måste den enskilde
låta sina anspråk vika för samhällets mera berättigade kraf. På
förmögenhetsrätternas område har denna grundsats hos oss, likasom i de
flesta andra länder, sedan länge varit erkänd i fråga om fast egendom.
Så vidt kommitterade kunnat inse, finnes intet skäl, som skulle förbinda
samhället att, då det behöfver tillgång till en patenterad uppfinning, respektera
patenthafvarens rätt i högre grad än jordegarens för liknande fall.
Enligt hvad förut anförts, erkänner tyska lagen tillämpligheten af expropriation
i fråga om patenterade uppfinningar. I England är patenthafvarens
rätt ej fullständigt bindande gent emot staten sjelf; och hvad Frankrike
beträffar innehöll det år 1858 der framlagda patentlagförslaget äfven bestämmelser
om patenterade uppfinningars expropriation. Klart är emellertid,
att patenthafvarens rätt icke bör på detta sätt lida annan eller större
inskränkning, än behofvet oafvisligen fordrar. Att för ändamålet någonsin
skulle kunna kräfvas en öfverflyttning af sjelfva patenträtten på annat rättssubjekt,
så att den förre patenthafvaren och de, som erhållit hans tillstånd
att utöfva uppfinningen, skulle gå denna befogenhet förlustige, hafva kommitterade
ej kunnat föreställa sig, hvadan de uti ifrågavarande afseende
föreslagna bestämmelserna ock allenast åsyfta inrymmande af delaktighet
i berörda utöfningsrätt.

Medgifver man nu för de nämnda fallen en expropriationsrätt, synes
det näppeligen kunna försvaras, att staten gör sig till målsman för enskilda
intressen och mot patenthafvarens vilja tvingar honom att låta vissa
samhällsmedlemmar med honom dela förmånerna af patentet. Den ofullkomliga
form, under hvilken licenstvångsprincipen framträdt i den enda
patentlag, som hittills godkänt den samma, talar icke heller till denna institutions
fördel. Enligt tyska lagen skall, derest patenthafvaren ej frivilligt
meddelar licens, då han af patentembetet erinrats om sin skyldighet
härtill i ett gifvet fall, patentet kunna återtagas. I stället för att

Bet. ang. patentskydd in. m.

förklara patenthafvaren pligtig att mot skälig ersättning tilldela vederbörande
sökande licens, gör tyska lagen sig således skyldig till den inkonseqvensen
att upphäfva hela patentet. Hvad slutligen angår en af licenstvångets
förkämpar ofta framhållen farhåga, att utan ett sådant tvångsmedel
ofta skulle möta oöfverstigliga svårigheter för en uppgörelse mellan
innehafvaren af ett förbättringspatent och den, som förfogar öfver patentet
å den ursprungliga uppfinningen, torde denna farhåga sakna större betydelse,
enär i de flesta fall begge patenthafvarnes intressen bjuda dem att
söka åvägabringa en öfverenskommelse, hvarigenom de ifrågavarande uppfinningarnas
fullständiga tillgodonjutande varder dem båda tillförsäkradt.

Efter denna framställning öfvergå kommitterade till den redogörelse,
som i öfrigt med afseende å förslagets särskilda bestämmelser ansetts nödig.

1 och 8 §§.

De allmänna vilkoren för patenterbarhet bestämmas af patentskyddets
natur, grund och ändamål. Såsom förut är nämndt, afser detta skydd
att befordra industriens utveckling genom att ställa till dess tjenst nya
uppfinningar, som den kan för sina ändamål använda. Ett patenterbart
föremål måste allstå vara en ny, industrielt användbar uppfinning och
såsom sådan utgöra ett genom en sjelfständigt skapande verksamhet främstäldt,
förut obekant tekniskt medel att leda naturkrafterna till åstadkommande
af en effekt, som industrien kan göra sig till godo. Utanför patentskyddets
område falla följaktligen: upptäckter af i naturen redan för
handen varande, om än icke kända föremål, såsom en kulturväxt eller
ett mineral; vidare en viss ordning för jordens brukande, arbetsfördelningsmetoder,
kredit- och finansplaner m. m.

Vid omnämnandet af de föremål, å hvilka patent kunna meddelas,
har vår nu gällande lag skilt mellan två hufvudgrupper, nemligen nya
uppfinningar, som hafva slöjd eller konst till föremål, och förbättringar
af äldre dylika uppfinningar. Ehuru förevarande förslag i afseende på
de allmänna förutsättningarna för att en uppfinning skall anses patenterbar
intager väsentligen samma ståndpunkt, som berörda lag, hafva kommitterade
likväl ej funnit nödigt bibehålla nämnda indelning, då hvarje
industriel förbättring i och för sig är en uppfinning och såsom sådan kan

patenteras på samma sätt och med enahanda verkan, som de uppfinningar,
hvilka öppna alldeles nya vägar för näringsfliten. Enligt gällande patentförordning
har berörda indelning betydelse endast i det fall, att den äldre uppfinningen
är bunden vid ett patent, för hvilken händelse är stadgadt, att ett
patent å förbättringen icke medför rättighet för dess innehafvare att jemväl
begagna den äldre uppfinningen. Då den uteslutande rätt, ett patent förlänar,
endast sträcker sig till det i uppfinningen nya, på hvilket patentsökanden
gjort anspråk, ligger det emellertid i sakens natur, att någon
lika litet kan genom patent å en förbättring af en patenterad uppfinning
få göra inskränkning i en bestående patenträtt, som någon genom patent å
eu uppfinning i allmänhet kan berättigas hindra andra att begagna de förut
kända element, hvilkas användning uppfinningen förutsätter. Ett särskildt
stadgande härom synes derför icke erforderligt. Det finnes icke heller intaget
uti tyska lagen, hvilken betecknar de patenterbara föremålen såsom
nya uppfinningar, hvilka kunna industrielt tillgodogöras (»neue Erfindungen,
•vvelche eine gewerbliclie Verwerthung gestatten»). Då emellertid det sätt,
hvarpå industrien gör sig en uppfinning till godo, är helt olika, allt efter
som uppfinningen innefattar en produkt af en industriel verksamhet eller
ett förfarande att tillverka något industrialster, och denna åtskilnad varder
af väsentlig betydelse för patentskyddets art, hafva kommitterade, som
icke velat begagna vår patentförordnings uttryck »slöjd eller konst», såsom
vilseledande, ansett sig till vinnande af större reda och klarhet i uppställningen
böra, i närmare öfverensstämmelse med den franska lagen, skilja
mellan uppfinningar af industriela alster och af särskilda sätt för industrialsters
tillverkning. Deremot har det ej funnits lämpligt att här, i
enlighet med eu del främmande lagar, särskildt upptaga maskiner och
redskap, enär dessa kunna patenteras antingen såsom industrialster eller
såsom hjelpmedel vid någon tillverkningsmetod eller till och med i begge
dessa afseenden och då, allt efter patentets omfattning, betinga sig olika
skydd.

Att eu uppfinning för att kunna patenteras skall vara ny kan naturligen
icke innebära, att uppfinningen tillförene icke får hafva varit för
någon bekant; utan torde enligt patentskyddets grund såsom härvid bestämmande
böra gälla, att uppfinningen förut icke varit så tillgänglig, att en
hvar sakkunnig förmått derom skaffa sig kännedom. Uppfinningen måste
innehafva denna egenskap, intill dess ansökningshandlingar för erhållande

af patent derå i behörigt skick ingifvits, emedan det i allmänhet först då
varder möjligt att bedöma, hvari uppfinningen består, och huru vida dess
föremål är lika med eller skiljer sig från förut bekanta produkter eller
förfaranden.

I förslagets 3 § hafva särskilt betecknats vissa fall, då en uppfinning
icke får anses ny. Beskrifning i allmänt tillgänglig tryckt skrift,
vare sig publikationen framträdt på svenskt eller främmande språk, inom
eller utom landet, måste med hänsyn till den andliga odlingens närvarande
ståndpunkt och nutidens lätta mellanfolkliga samfärdsmedel anses
såsom en väg, på hvilken den beskinna uppfinningen öfvergår i allmänhetens
besittning. Enligt förslaget skall derför ett dylikt offentliggörande
jemväl i det fall, att någon erhållit patent utrikes samt dervid nödgats i
tryck publicera beskrifningen å den ifrågavarande uppfinningen, för den
händelse att han först derefter sökt patent å samma uppfinning här i
riket, i motsats till hvad nu är stadgadt, utgöra hinder för ett giltigt
patents meddelande. Visserligen kan det förefalla såsom en obillighet
mot en patentsökande, som önskar undfå patent i flere länder pa samma
uppfinning, i ty att han lätt utsättes för äfventyret att, derest han
icke inlemnar sina patentansökningar i en viss ordningsföljd, så att beskrifningen
ingenstädes varder i tryck tillgänglig förr, än behöriga ansökningshandlingar
här i riket ingifvits, gå miste om förmånen att härstädes
erhålla patent. Nämnda olägenhet, hvilken enligt kommitterades tanke är
af mindre betydelse, då eu patentsökande alltid torde vara i tillfälle att
ungefär samtidigt söka patent i de stater, der han vill vinna patenträtt,
och då naturligen en icke så knapp tid måste förflyta, innan patent kan
hinna meddelas samt beskrifningen å uppfinningen i fråga genom tryck
offentliggöras, synes dock icke böra föranleda ett afvikande från en af de
grundsatser, hvarpå patentskyddet hvilar, eller att detta skydd lemnas såsom
vederlag mot en yppad hemlighet och således icke bör komma i fråga,
när uppfinningen redan öfvergått i allmänhetens besittning. Detta maste
äfven anses hafva skett, då uppfinningen blifvit öppet utöfvad. Enligt
hvad hittills varit hos oss stadgadt, synes uppfinningens utöfvande, endast
så vida det försiggått inom landet, kunnat leda till patentets upphäfvande,
och det af den förut omnämnda slöjdföreningskommittén afgifna förslag,
hvilket angående nyhetskarakteren i allmänhet tager hänsyn endast till
förhållanden inom riket, uttalar uttryckligen denna grundsats. Ett skiljande
i detta afseende mellan ut- och inlandet, hvilket visserligen af liera

främmande lagar och särskild! den tyska iakttages, hafva kommitterade
för sin del ej kunnat anse berättigad^ då de territoriela gränsernas betydelse
för den industriela verksamheten i våra dagar nästan fullständigt
försvunnit, och ett öppet utöfvande af en uppfinning bättre än alla andra
meddelanden uppenbarar, hvari den samma består, så att kännedomen derom
utan svårighet banar sig fram till hela den industriela verlden. Förslaget
har derför i förevarande fall tagit den franska lagen till förebild.
Nu gällande patentförordning innehåller väl icke, att den utöfning, som
skall kunna betaga ett patent dess giltighet, måste hafva försiggått öppet,
men då, enligt den betydelse, kommitterade här ofvan inlagt i nyhetsbegreppet,
vigten ligger derpå, huru vida en uppfinning kan anses redan
vara så allmänt tillgänglig, att hvilken sakkunnig person som helst kan bereda
sig kännedom om sättet för dess industriela användning, torde ett
blott hemligt utöfvande af uppfinningen i och för sig icke böra kunna
hindra dess patentering.

Att nyheten i uppfinningen måste angå dess väsentliga delar och således
ej får ligga i godtyckligt valda former, anordningar eller tillverkningsmaterial,
som visserligen förut ej på det ifrågavarande sättet begagnats,
men icke bidraga till åstadkommande af en industrielt användbar
teknisk effekt, som förut icke kunnat genom samma eller väsentligen liknande
medel uppnås, ligger i sakens natur och skulle således, strängt
taget, ej behöft i förslaget särskildt framhållas. Då likväl erfarenheten
visat, att äfven de obetydligaste ändringar af kända industrialster och tillverkningssätt
kunnat i skydd af patent monopoliseras till förfång för allmänheten,
hafva kommitterade trott sig icke böra med tystnad förbigå
denna punkt, utan i 3 § intagit en härpå syftande bestämmelse.

Då nu enligt förslaget uppfinningar kunna patenteras såsom hafvande
till föremål antingen industriela alster, eller särskilda sätt att tillverka
sådana alster, eller ock i begge dessa afseenden, men tillika den fordran
blifvit uppstäld, att hvad som skall kunna under ett patent inbegripas
icke får vara något annat än det i uppfinningen specielt nya, följer häraf,
att patent å en vara icke kan meddelas, i händelse ej denna sjelf, utan
endast det sätt, hvarpå den tillverkas, är nytt, likasom ock omvändt, att
en tillverkningsmetod, som väl lemnar en ny vara, men icke genom någon
industrielt användbar teknisk egendomlighet skiljer sig från andra, kända
sätt för liknande varors tillverkning, icke kan såsom metod patenteras. I
den först nämnda händelsen kan patent meddelas endast å det ifrågavarande
sättet att tillverka varan, i det andra fallet åter blott å sjelfva

varan, utan hänsyn till någon särskild tillverkningsmetod. Det ligger icke
ringa vigt uppå att vid patentansökningens pröfning noga utredes, hvari
uppfinningens nyhet, så vidt den angår de delar, som utgöra föremål för
ansökningen, består, särskildt med hänsyn till huru vida denna egenskap
gäller endast en produkt eller en tillverkningsmetod eller begge delarne.
Enligt hvad redan blifvit antydt och än vidare skall framdeles utvecklas,
beror nemligen omfånget af den rätt, patentet medför, väsentligen på arten
och omfattningen af sökandens anspråk, i den mån de äro lagligen grundade
; och vid sådana fall, der enligt 2 § patent ej får meddelas å en
uppfunnen vara, utan endast å ett visst nytt sätt för dess tillverkning,
skulle bristande noggrannhet i bestämmandet af patenträttens föremål lätt
kunna möjliggöra förbudets kringgående.

Enligt gällande patentförordning får patent icke meddelas för begagnande
i allmänhet af en ny princip, utan endast af det eller de sätt
eller medel för en uppfinnings användande, som af den patentsökande uppgifvas
och beskrifvas. Förslaget afser visserligen icke att afvika från
denna grundsats; men då dels i 1 § intagits den bestämmelse, att patent
meddelas å nya uppfinningar af särskilda sätt för industrialsters tillverkning,
samt dels de stadganden, som föreslagits i 3 § angående uppfinnings
nyhet och i 4 § rörande patentsökandes skyldighet att lemna tydlig och
fullständig beskrifning å uppfinningen i fråga, med tillräcklig klarhet gifva
vid handen, att andra sätt för uppfinningens begagnande, hvilka väsentligen
afvika från det, patentsökanden uppgifvit, icke äro under patentet inbegripna,
hafva kommitterade trott sig böra ur förslaget utelemna den nämnda
föreskriften, helst den samma lätt kan leda till felaktiga slutsatser.

2 §•

Uti denna paragraf omförmälas åtskilliga undantag från de allmänna
bestämmelserna rörande föremålen för patent. Att staten icke kan förläna
sitt skydd till befrämjande af uppfinningar, hvilkas utöfning skulle strida
mot lag eller goda seder, torde ej behöfva särskildt motiveras. Deremot
torde ett liknande undantagsstadgande ej vara af nöden i fråga om sådana
uppfinningar, hvilkas begagnande skulle strida mot allmän säkerhet, enär
de åtgärder, som i sådant afseende icke kunna tillåtas, alltid måste genom
i laga ordning meddelade föreskrifter vara förbjudna och således komma
under det redan angifna fallet. Bemärkas bör dessutom, att ett patent

i och för sig icke förlänar patenthafvaren någon rätt att utöfva den uppfinning,
hvarå det lyder, utan endast innefattar ett förbud för andra att
utan patenthafvarens tillstånd begagna den samma, hvadan patenthafvaren
sjelf alltid är underkastad enahanda vilkor för uppfinningens utöfning,
som om denna icke vore bunden vid något patent.

I likhet med den tyska lagen utesluter förslaget från patentering lifsoch
läkemedel, äfvensom alster, hvilka på kemisk väg åstadkommas, dock
i hvartdera af dessa fall endast så vidt uppfinningen afser framställandet af
sjelfva varan, utan hänsyn till något särskilt nytt sätt för dess tillverkning.
Såsom skäl för lifs- och läkemedels undantagande, hvilket finnes stadgadt
i flere utländska lagar och, hvad läkemedel angår, äfven i vår egen, plägar
vanligen åberopas, dels att dessa ämnen äro för hela folkets dagliga
lifsuppehälle och den allmänna helsovården af så hög betydelse, att man
ej bör genom patent försvåra dessa förnödenheters tillgänglighet eller
stegra deras pris, dels ock att patent å dylika föremål särskildt egna sig
för missbruk derigenom, att allmänheten af patentbenämningen förledes
antaga, att den ifrågavarande artikeln genom någon fördelaktig egenskap
skiljer sig från andra af samma slag, samt att på denna lättrogenhet
ockras i en betydande utsträckning, hvadan dylika patent i det hela
mera skada än gagna samhället. Om än det första af dessa skäl, vid det
förhållande att i förslaget lemnats expropriationsrätt i fråga om uppfinningar,
till hvilka ett allmänt behof kräfver tillgång, ensamt icke bort
förardeda de nämnda föremålens uteslutande från patenterbarhet, torde
hvad i öfrigt till stöd för denna åtgärd åberopats tillräckligt rättfärdiga
den samma.

De sist anförda skälen emot patent å lifs- och läkemedel gälla äfven
till hufvudsaklig del alla varor, som på kemisk väg eller genom blandning
af särskilda ämnen framställas. En uppfinning inom den kemiskt
tekniska industrien kan dessutom ej gerna vara förtjent af att genom patent
belönas, om den icke tillika innefattar ett nytt förfaringssätt för framställning
af en vara, för hvilket patent kan erhållas. De nya kemiska
föreningarna upptäckas vanligen på de vetenskapliga laboratorierna, och
det dröjer ofta många år, innan de blifva fabriksmessigt framstälda och
få en teknisk användning. Inom den kemiskt tekniska industrien ligger
nemligen hufvudsvårigheten just i det fabriksmessig a framställningssättet af
dit hörande varor, och, om ett kemiskt tekniskt fabrikat såsom sådant
skulle kunna patenteras, skulle derigenom andra vara förhindrade att utaf
andra materialier eller genom nya af dem uttänkta metoder bereda sam -

ma slags vara utaf bättre beskaffenhet eller till billigare pris, hvilket icke
skulle vara förenligt med rättvisa, men i hög grad motverka den kemiska
industriens framsteg och lända till men både för denna industri och
allmänheten. Vid de förhandlingar, som föregingo den tyska patentlagens
antagande, var det företrädesvis just den kemiska industriens målsmän,
som yrkade, att kemiskt tekniska fabrikat icke måtte såsom sådana
få patenteras, hvilket också blef i nämnda patentlag föreskrifvet. Om
inom den kemiskt tekniska industrien patent finge meddelas så väl å de
framstälda varorna som å der använda förfaringssätt, skulle derigenom en
obillig förmån vara beredd patentsökande inom den samma framför dem
inom andra industrigrenar, och många svårigheter vid patentlagens tillämpning
uppstå, helst säkerligen de fleste patentsökande inom den kemiska
industrien skulle fordra patent ej blott å de af dem uppfunna förfaringssätt,
utan ock å de tillverkade varorna, såvidt dessa i någon mån skilde
sig från andra dylika.

Hvad åter angår blandningar af särskilda ämnen så äro dessa ännu
mindre egnade till föremål för patent, bland annat till följd af svårigheten
att behörigen begränsa patentskyddets omfattning; och ingen bör
väl heller vara förhindrad att företaga en så enkel operation, som att
mekaniskt sammanblanda allmänt förekommande ämnen i de proportioner,
han för sitt ändamål finner lämpligt. En bestämd gräns emellan varor,
som på kemisk väg och genom blandning tillverkas, är för öfrigt ofta svår
att uppdraga, och äfven detta är ett skäl att för dem meddela lika föreskrifter.
Till hvilka missbruk patent å dylika varor kunna föranleda,
derpå lemna de många i handeln förekommande patenterade skönhetsmedlen
m. m. bevis. Då man vidare tager i betraktande, att man ofta ej
utan kemisk undersökning kan bedöma, huru vida ifrågavarande varuslag,
hvartill äro hänförliga många i den enskilda hushållningen mycket använda
ämnen, såsom skrifbläck, tvål m. m., äro lika med patenterade
dylika, vore det högst obilligt att å handeln med dem tillämpa patentlagens
föreskrifter.

Enär sammansättningen af ett i den allmänna handeln förekommande
kemiskt tekniskt fabrikat eller en blandning icke kan hållas hemlig, kan
patent å en sådan vara ej heller anses berättigadt såsom utgörande en ersättning
åt patenthafvaren för det denne uppenbarar en hemlighet, som för
det allmänna är af vigt att känna.

Det torde kunna ifrågasättas, huru vida icke från patentskydd äfven
borde uteslutas vissa andra varor, som på annan väg än de nyss nämnda

framställas, t. ex. ett tyg, hvilket till sitt väfnadssätt vore väsentligen
olikt alla förut kända tyg; men i sådan händelse torde det icke blifva
möjligt att uppställa en användbar gräns mellan patenterbara och icke
patenterbara varor, och nämnda uteslutning skulle derför icke kunna
genomföras, äfven om den i öfrigt skulle anses lämplig. Den är dessutom
icke af någon synnerlig praktisk vigt, enär på ifrågavarande sätt
framstälda varor, som äro väsentligen olika alla förut kända industrialster
och icke kunna hänföras till maskiner, redskap, instrument eller andra sådana
varor, hvilkas egendomlighet ligger i deras mekaniska konstruktion,
och som derför obestridligen böra vara patenterbara, jemförelsevis sällan
förekomma.

4-6 §§.

Hvad enligt förslaget skall vid ingifvande af ansökan om patent iakttagas
står, med undantag af föreskriften om inbetalande af patentafgift,
hvarom nedan skall vidare förmälas, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
nu varande stadganden. Angående beskaffenheten af patentansökningarnas
pröfning hafva kommitterade förut yttrat sig.

I olikhet med vår och en del främmande länders patentlagar, enligt
hvilka patent får meddelas endast åt uppfinnaren sjelf, hafva kommitterade
i öfverensstämmelse med den tyska lagen föreslagit, att den, som
först med företeende af behöriga ansökningshandlingar anmäler sig till
erhållande af patent, skall vara berättigad att det samma undfå; dock
att, om en annan visar, att ansökningshandlingarnas innehåll blifvit utan
hans samtycke hemtadt från hans icke offentliggjorda beskrifningar eller
för allmänheten icke tillgängliga inrättningar, patentet på hans derom förda
talan skall förklaras ogildt. Då allmänhetens rätt icke kan anses beroende
deraf, huru vida den ene eller den andre erhåller patent på en patenterbar
uppfinning, måste den, som är i besittning af fullständig beskrifning
å en sådan uppfinning, betraktas såsom dess uppfinnare eller innehafvare
af uppfinnarens rätt, intill dess någon annan visar sig ega bättre
rätt till uppfinningen, och det föreslagna stadgandet synes således vara
principielt rigtigt. För dess antagande förefinnas dessutom de praktiska
skäl, att när, såsom ej sällan inträffar, en uppfinning är resultatet af fleres,
vare sig gemensamt, eller oberoende af hvarandra företagna arbete,

Bet. ang. patentskydd m.rn. 9

det skulle blifva synnerligen svårt att bestämma, hvilkendera borde såsom
den egentlige uppfinnaren anses och i sådan egenskap ega att tillgodonjuta
patentet, samt att en uppfinnare, om han icke kunde befara att
blifva förekommen, skulle finna med sin fördel öfverensstämmande att,
så länge han vore i stånd att hålla sin uppfinning hemlig, dröja med
patentansökningen och såmedelst till förfång för allmänheten förvärfva
sig längre monopoltid, än lagen afsett att medgifva. Den, hvilken först
åstadkommit en uppfinning, är ock i tillfälle att först söka patent å den
samma, och således kan lian icke blifva genom ifrågavarande stadgande
förnärmad i sin rätt, om han ej underlåter att iakttaga hvad honom för
dess bevarande åligger.

Patentsökandens anspråk böra, i den mån de genom patentförlänandet
blifva från statens sida erkända, erhålla en klar och tydlig sammanfattning
i patentbrefvet. Fortfarande torde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad nu är stadgadt, böra i sjelfva patentbrefvet utmärkas, att
den genom patentet meddelade rätt endast är vilkorlig eller beroende
deraf, att de lagliga förutsättningarna för ett giltigt patent, för hvilkas
befintlighet patentbrefvet blott innebär en presumtion, verkligen äro för
handen.

Den sedan länge hos oss till lag upphöjda och likaledes i de flesta
utländska lagstiftningar följda grundsatsen att, sedan patent meddelats, de
af patenthafvaren ingifna beskrifningar och ritningar m. m., hvarigenom
kännedom om uppfinningen i fråga kan vinnas, böra utan dröjsmål hållas
för allmänheten tillgängliga, är otvifvelaktigt rigtig och af den största
betydelse. Val kan uppfinningens offentliggörande möjligen tillskynda
patenthafvaren olägenhet derigenom, att andra beredes lättare tillfälle att
göra intrång i hans rätt; men å andra sidan sätter offentliggörandet allmänheten
i stånd att vakta sig för ofrivilliga ingrepp i patenthafvarens
rättssfer, och mot de medvetna rättskränkningarna skyddas patenthafvaren
genom statens straffmagt. Den egentliga grunden för att skyndsamt öfverlemna
patentansökningshandlingarna åt offentligheten ligger emellertid
i samhällets intresse att få kännedom om uppfinningen spridd så fort och
vidsträckt som möjligt. Kommitterade hafva likväl ej ansett behöfligt att i
patentförordningen bibehålla stadgandet, att de ingifna beskrifningarna och
ritningarna m. m. skola i kommerskollegium förvaras och der hållas tillgängliga
för den, som önskar deraf taga kännedom, enär det förra torde

ligga i sakens natur, och en bestämmelse af det senare slaget redan finnes
intagen i vår tryckfrihetsförordning.

För att nämnda offentliggörande må till fullo motsvara sitt ändamål, att
göra den patenterade uppfinningen allmänt känd fordras, att det samma sker
i tryck. Gällande patentförordning har ock velat sörja för en sådan publikation;
men det sätt, den valt för lösande af denna uppgift, kan icke anses
lyckligt funnet. Som bekant, sker publikationen nu på det vis, att i postoch
inrikes tidningar införes hela patentbrefvet, hvari ingår beskrifningen
å uppfinningen i fråga, dock utan bilagor. Att den allmänhet, som icke
har tillgång till de ritningar m. m., hvartill beskrifningen hänvisar, i de
allra flesta fall icke skall kunna af beskrifningen ensam inhemta erforderlig
kännedom om uppfinningen, är uppenbart. Det sedermera två gånger
upprepade införandet i samma tidning af patentbrefvet synes alldeles
öfverflödigt, i synnerhet hvad angår de för alla patentbref ordagrant lika,
till omfånget icke så obetydliga delar, hvilka handla om patenthafvarens
rättigheter och åligganden samt innefatta den föreskrifna reservationen beträffande
uppfinningens nyhet och användbarhet. Då de årligen utfärdade
patentens antal nu mera stigit till en betydligare siffra, torde det vara
en lämpligare anordning att, på sätt i de flesta stora industriländerna är
vedertaget, sammanföra beskrifningarna i en särskild för sådana offentliggöranden
uteslutande eller hufvudsakligen afsedd tidning eller tidskrift;
hvarjemte och då den hos oss nu idkade fotolitografiska konsten medgifver
att för en ringa kostnad i tryck fullständigt och troget återgifva till
och med de mest detaljerade ritningar, äfven de patentbeskrifningarna
åtföljande teckningar synas böra af trycket utgifvas, såsom ock flerestädes,
exempelvis i Tyskland, England och Nordamerikas förenta stater är förhållandet.
Så snart ett patent beviljats, torde i allmänna tidningarna
böra intagas en kungörelse, hvilken i korthet redogör för den patenterade
uppfinningens föremål, patenthafvaren och tiden, då patentet utfärdats. På
liknande sätt bör ock tillkännagifvas, när ett patent af någon anledning
upphört att gälla. Nämnda kungörelser synas äfven böra inflyta i det
för beskrifningarnas offentliggörande bestämda organ. Bestyret med samtliga
dessa publikationer torde, så väl för att de samma må på ett ändamålsenligt
sätt ega rum, som ock med hänsyn till att dessa offentliggöranden
företrädesvis påkallas af det allmännas intresse, böra öfverflyttas
från vederbörande patenthafvare till kommerskollegium.

Enär angående ansökningshandlingarnas beskaffenhet närmare före -

skrifter, än i förslaget lämpligen kunnat inflyta, äro nödvändiga, särskilt
med afseende å ritningarna, hvilka för att kunna lätt tryckas måste vara
på visst sätt inrättade, hafva koinmitterade föreslagit, att slika detalj bestämmelser,
hvilka oftare kunna behöfva undergå förändring, skola af
kommerskollegium meddelas.

7-9 §§•

Stadgandet i gällande patentförordning att den tid, för hvilken patent
må beviljas, skall bestämmas i förhållande till uppfinningens beskaffenhet
och vigt, hvarom kommerskollegium alltså skall ingå i pröfning,
torde icke böra bibehållas. Ehuru den tanke, som härför ligger till
grund, eller att uppfinningens eget värde bör bestämma dess lön, måste
erkännas vara rigtig, låter den sig dock ej på det nämnda sättet genomföra,
enär det svårligen kan förväntas, att någon skall förmå på förhand
afgöra, i hvad mån en uppfinning är gagnelig. Sällan har uppfinningen,
innan patent derå sökes, blifvit praktiskt utförd i sådan omfattning, att
man kan med säkerhet förutse, att den skall blifva användbar; och den
stora mängd patent, som förfaller på grund deraf, att uppfinningen icke
kommit i behörig utöfning, visar tillräckligt tydligt, huru vanskliga sådana
försök att i förväg uppskatta nyttan af en uppfinning i allmänhet måste
vara, och att dervid godtycket lemnas allt för fritt spelrum. Vid sådant
förhållande synes patenttiden i allmänhet böra bestämmas lika för alla
uppfinningar, en regel, som finnes uttryckt i nästan alla främmande
patentlagar.

Vid valet af denna allmänna termins längd är det så mycket angelägnare
att taga hänsyn till de grundsatser, hvilka i detta afseende utomlands
tillämpas, som patenttidens olika längd inom olika statsområden
erkändt utgör orsaken till flera af de allmännast och med skäl öfverklagade
missförhållanden, som ännu åtfölja patentinrättningen. Gränsen
för längsta patenttiden vexlar inom de olika lagstiftningarna mellan
tio år (i Ryssland, Norge och några sydamerikanska länder) och tjugu år
(Belgien). Uti England är patenttiden fjorton år och kan undantagsvis
förlängas med ytterligare fjorton år; i Nordamerikas förenta stater omfattar
den sjutton; hvaremot femton år utgör den dels absolut och dels
såsom maximum bestämda tiden i tyska riket, Österrike-Ungern, Frankrike,
Italien, Spanien, Portugal, Danmark samt åtskilliga utomeuropeiska

länder. Den sist nämnda perioden blef jemväl förordad af patentkongressen
i AVien.

Äfven hos oss kan, såsom bekant, patent meddelas på femton år,
ehuru det allra vanligaste varit och är, att patenttiden bestämmes vida
kortare. Det kan visserligen synas betänkligt att för uppfinningar af ringa
värde medgifva patent för hela femton år; hvarjemte det kan förefalla,
som borde i vår med en verksam associationsanda utrustade tid jemväl
de stora uppfinningarna kunna inom en kortare period bringa sina upphofsman
skälig lön; men man får härvid icke förbise, dels att vid många
och just de vigtigaste uppfinningarna årslånga förberedelser måste äfven
efter patentförlänandet göras, innan de ifrågavarande uppfinningarnas utöfning
förmår inbringa någon vinst af större betydenhet, dels ock att
flere uppfinningar medgifva en så inskränkt användning, att först efter
en längre tidrymd innehafvarne af de derå meddelade patenten kunna af
dem draga tillbörlig fördel. Å andra sidan är faran af en lång patenttid
vid obetydligare uppfinningar ej af synnerlig vigt, enär den allmänna
rörelsen genom dem ej lider någon mera känbar inskränkning. Kommitterade
hafva derför icke tvekat att föreslå till antagande jemväl i vår
lag en allmän patenttid af femton år.

För två fall har denna tid likväl ansetts böra bestämmas kortare.
Det ena angår den händelse, då någon, som innehar patent å en uppfinning,
vill undfå patent å en förbättring deraf allenast för den tid, under
hvilken det förra patentet förblifver gällande. En sådan önskan hafva
kommitterade funnit så mycket hellre böra, derest hinder i öfrigt mot
patentets meddelande ej möter, villfaras, som de båda uppfinningarna tillsammans
bilda ett helt, och det för samhället är en vinst att den ena
uppfinningens fördelar ej undanhållas det samma en längre tid än den andras.
Den andra händelsen, då patenttiden synes böra inskränkas, är, när
någon utrikes erhållit patent å en uppfinning, och patent på samma eller
väsentligen lika uppfinning derefter här i riket meddelas. Af lätt insedda
skål skulle vår industri och handel kunna råka i en ogynsam ställning
gent emot utlandets, derest patent å en sådan uppfinning finge här tillgodonjutas
under längre tid, än patentet utomlands förblefve gällande.
Eu begränsning af det antydda omfånget har derför ansetts nödig.

I de allra flesta stater, der patent meddelas, är för dess undfående
och fortfarande åtnjutande föreskrifvet inbetalande af vissa afgifter. Olika
grunder följas dervid, icke blott i fråga om afgifternas belopp, utan äfven

rörande sättet för deras erläggande. Uti några stater skall en viss afgift
på en gång i förväg betalas; i andra åter sker inbetalningen successivt
efter längre eller kortare tiders mellanrum. Den senare anordningen är
den allmännast tillämpade och synes jemväl förtjena företräde framför
den förra, då man öfverväger, att det svårligen kan vara lämpligt att
betunga patenthafvaren med en dryg utgift på en tid, då han allra minst
är i stånd att bestrida den samma. Sin egentliga betydelse har dock det
successiva betalningssättet derutinnan, att patenthafvaren tillhålles att för
hvarje gång, han skall erlägga en sådan afgift, taga under öfvervägande,
om hans patent är af den vigt, att det bör genom afgiftens inbetalande
fortfarande upprätthållas.

Hvad afgifternas storlek vidkommer uppgår den för ett patent i tyska
riket till sammanlagdt 5,300 riksmark, i Storbrittannien till 175 pund
sterling, i Belgien till 2,100 francs, i Frankrike till 1,500 francs, i ÖsterrikeUngern
till 700 floriner och i Nordamerikas förenta stater till 35 dollars.

Kostnaderna för ett patent i Sverige äro för närvarande af hvarjehanda
slag. Vid ansökningen fogas en stämpelpappersafgift, utgörande
50 öre. För patentbrefvet erlägges dels i lösen 9 kronor och dels en
stämpelpappersafgift, uppgående till 5 kronor för hvarje år af den beviljade
patenttiden. Härförutom måste patenthafvaren på egen bekostnad
låta kungöra patentbrefvet till hela dess innehåll tre gånger i post- och
inrikes tidningar. Kostnaden för denna annonsering beror naturligtvis
af patentbrefvets, allt efter den åtföljande beskrifningens större eller mindre
vidlyftighet vexlande längd. I medeltal torde den belöpa sig till
sammanlagdt 50 krono!’, men stundom har den uppgått ända till 200
—300 kronor. Vinnandet af ett patent härstädes medför således föga
känbara utgifter, och några särskilda patentskatter förekomma, som bekant,
icke.

Att genom patentens belastande med dryga afgifter omättligt försvåra
möjligheten att få under en passande tid tillgodonjuta rätt att med
andras uteslutande utöfva en uppfinning skulle icke allenast vara obilligt
mot uppfinnaren, utan äfven kunna föranleda åtskilliga uppfinningars förhemligande.
A andra sidan torde dock kunna med skäl fordras, att patenthafvarne
i första hand bidraga till beståndet af den inrättning, staten
vidmagthåller närmast för tillgodoseende af deras intressen. Dessutom
bjuder den omsorg, staten bör egna deråt, att öfriga samhällsmedlemmars
frihet icke inskränka genom patent å uppfinningar, som visat sig värdeösa
eller af föga nytta för industrien, att patentafgifterna icke må sättas

för lågt. Att ur nämnda synpunkter betraktade, kostnaderna för ett patent
hos oss äro allt för ringa lärer icke kunna nekas. Kommitterade hafva
derför, i öfverensstämmelse med hvad ofvan utvecklats angående den lämpligaste
anordningen af dylika afgifter, ansett sig böra föreslå, att patentafgifter
skola erläggas med femtio kronor för hvartdera af de begge första
åren af patenttiden samt med etthundra kronor för hvarje derpå följande
patentår.

Derest detta förslag vinner bifall, torde patentsökanden utöfver nämnda
afgifter icke böra vidkännas annan kostnad för patentet än vanlig expeditionslösen.
Afslås en patentansökan, och följaktligen någon tryckning
af beskrifning eller kungörelse ej ifrågakommer, synes sökanden böra ega
återfå hvad han vid ansökningen kan hafva inbetalt utöfver halfva afgiften
för första patentåret.

För de ofvan omnämnda tilläggspatenten har i öfverensstämmelse
med flere främmande lagar föreslagits, att patentsökanden ej må vara
pligtig inbetala annan afgift än den, som skall åtfölja ansökningen. Genom
en sådan bestämmelse minskas i väsentlig mån de olägenheter, som
eljest stundom skulle kunnat uppstå för en uppfinnare af den anledning,
att han på grund af stadgandet att den förste sökanden eger rätt till patents
erhållande icke vågat dröja med ingifvande af sin patentansökning,
till dess han hunnit att foga en eller annan förbättring till sin ursprungliga
uppfinning. Billigheten talar ock derför, att patenthafvaren för dylika
förbättringar, hvilka må hända först under uppfinningens utöfning
komma till stånd, men till äfventyrs ej äro af den betydenhet, att de
kunna bära kostnaderna för ett särskildt patent, må kunna på lindrigare
vilkor undfå samma skydd som för den ursprungliga uppfinningen.

10 och 13 §§.

Förslaget ställer behörigheten att förvärfva patent oberoende af dens
nationalitet, som vill vinna patent. För den händelse patenthafvaren ej
är bosatt i riket, skulle emellertid, när fråga uppstode om att föra talan
mot patenthafvaren rörande patentet, svårighet lätt kunna möta att få
saken utan längre tidsutdrägt afgjord.

Till förekommande häraf syfta bestämmelserna i 10 § äfvensom en
i 13 § intagen föreskrift. Redan nu är stadgadt, att utom riket bosatt
person skall för att kunna förvärfva patent, vare sig ursprungligen eller
på grund af öfverlåtelse, ställa för sig en här boende fullmägtig; men

stadgandet är så till vida ofullständigt, att, i händelse ombudets befattning
af en eller annan anledning skulle upphöra^ ingen föreskrift finnes, att
patenthafvaren skall utse ny fullmägtig. A andra sidan går gällande
patentförordning för långt, då den stadgar, att fullmagten skall innefatta
uppdrag att i allt hvad patentfrågan angår å patenthafvarens vägnar icke
blott svara, utan äfven tala. I det allmännas intresse ligger tydligen endast,
att under alla omständigheter en person må finnas tillgänglig, som
eger att med laga verkan ingå i svaromål rörande de mot patenthafvaren
såsom sådan rigtade anspråk; hvaremot det bör ankomma på patenthafvaren
sjelf att för den talan, han på grund af patentet vill föra mot andra,
vidtaga sådana åtgärder, som synas honom lämpligast.

I händelse patenthafvaren undandrager sig att efterkomma föreskrifterna
rörande ombuds nämnande, fordras ett särskildt medel för att det
afsedda ändamålet icke må förfelas. Den utväg, som för liknande fall i
fråga om vissa andra rättsförhållanden är beredd, att genom offentlig
myndighet få förordnadt ett ombud, som eger att å den frånvarande hufvudmannens
vägnar svara, står icke här öppen, enär enligt allmänt processuela
grundsatser någon särskild domstol, som skulle vara behörigt forum
för vidtagande af en sådan åtgärd, ej finnes, och det icke gerna kan
anses lämpligt att åt kommerskollegium öfverlemna ett dylikt uppdrag,
enär sådant allt för mycket skulle afvika från den i vårt land rådande
uppfattning, som fordrar, att ombud för frånvarande person utses af en
domstol, hvilken förutsättes ega särskild kännedom om sådana lokala och
öfriga förhållanden, som måste vid öfverlemnande af uppdrag utaf så
grannlaga natur som de ifrågavarande tagas i betraktande. Under sådana
omständigheter hafva kommitterade funnit sig böra såsom medel att förmå
patenthafvaren fullgöra sin nämnda pligt föreslå, att patentet skall vara
utan verkan, intill dess det skett, samt att, derest patenthafvaren ej inom
sex månader uppfylt sitt berörda åliggande, patentet skall vara förverkadt.
I ett fall har likväl en annan påföljd synts lämpligare, nemligen då patent
öfverlåtes till en utom riket bosatt person, för hvilken händelse det
stadgandet lärer vara tillräckligt, att öfverlåtelsen anses, så länge behörigt
bevis angående ombuds ställande uteblifver, utan verkan i hvad den rör
tredje man.

De af patentet härflytande rättigheter kunna såsom förmögenhetsobjekt
i allmänhet genom hvilket laga fång som helst på annan öfverlåtas. Dels
för att bereda större trygghet åt sådana rättshandlingar, dels och i syn -

flerhet för att den, som vill mot patenthafvaren väcka talan angående
patentet, må kunna erhålla kännedom om den eller de personer, mot
hvilka han har att för sådant ändamål vända sig, hafva de i 13 § innefattade
bestämmelser blifvit föreslagna. Enligt hvad nu är stadgadt, skall
kommerskollegium, då patenthafvaren önskar öfverlåta sitt patent å annan
person, meddela särskild öfverlåtelseresolution. Denna föreskrift torde
emellertid icke böra bibehållas, då den för sin tillämpning synes förutsätta,
att kollegiet, innan det meddelar sådan resolution, ingår i pröfning
angående rigtigheten af de uppgifna förhållandena äfvensom angående den
företedda öfverlåtelsehandlingens giltighet, en pröfning, som icke lärer
ligga inom området för kollegiets verksamhet. Dylika anmälningar torde
derför böra af kollegiet till inregistering emottagas på anmälarens eget
äfventyr. Uppstår tvist rörande giltigheten af en gjord öfverlåtelse eller
behörigheten af en verkstäld anmälan, få vederbörande sakegare inför
domstol i vanlig ordning anhängiggöra och utföra sin talan.

15 §.

Denna paragraf bestämmer två fall, i hvilka ett patents verkan undantagsvis
ej inträder. Det ena är, när någon vid den tid, då ansökningshandlingarna
angående patentet ingåfvos, var i utöfning af den ifrågavarande
uppfinningen inom riket eller för sådan utöfning der vidtagit
erforderliga åtgärder. Den, som utan att öfverskrida sin befogenhet redan
egnat sig åt en viss förvärfsverksamhet, bör ej hindras att fortsätta den
samma af den anledning, att en annan efteråt genom ett patent förvärfvat
uteslutande rätt till samma rörelses drifvande. Detta synes böra gälla,
icke blott då uppfinningen i fråga före den nämnda tiden vunnit fullständig
tillämpning inom någon näringsgren, utan jemväl i händelse någon,
då patenthafvaren ingaf sina ansökningshandlingar, allenast hunnit vidtaga
de för uppfinningens utöfning inom riket erforderliga förberedelser. Medgifver
man ej detta senare, skulle en obillighet begås mot den, som i
god tro nedlagt kostnader på dylika förberedande åtgärder. Alltid måste dock
förberedelserna hafva skridit så långt, att verkliga mått och steg tagits
för uppfinningens utförande i dess väsentliga delar. Bedömandet häraf
måste, hvarje gång tvist i sådant afseende uppstår, öfverlemnas åt vederbörande
domstol.

Med det andra undantaget åsyftas att frigöra den mellanfolkliga sam Bet.

ang. patentskydd m. m. 10

färdseln från några för dess obehindrade gång hämmande band. Ett liknande
stadgande innehåller så väl den tyska som den engelska lagen.

20 §.

Den rätt, ett patent medför, utmärkes i nu gällande lag såsom en
befogenhet för innehafvaren att under den tid, patentbrefvet bestämmer,
med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt inom riket
utöfva den uppfinning och åstadkomma de tillverkningar, hvarå patentet
lyder, samt dessa tillverkningar till salu hålla. De utländska lagarne,
om man undantager den tyska, uttrycka sig ännu mera allmänt och obestämdt.

Kommitterade hafva i sitt förslag sökt med erforderlig tydlighet angifva
de med ett patent förbundna rättigheter. Dervid hafva kommitterade
funnit sig böra afvika från gällande föreskrifts sannolika mening
derutinnan, att den patenterade uppfinningens begagnande, när det ej sker
yrkesmessigt, enligt förslaget icke förbjudits. Denna inskränkning motsvarar
patentskyddets bestämmelse och synes tillika af praktiska skäl
lämplig, då den verksamhet, som endast går ut på det personliga behofvets
tillfredsställande, synes höra vara fredad från patenthafvarens åtal.
Deremot har förslaget förbehållit patenthafvaren den patenterade uppfinningens
yrkesmessiga tillgodogörande. Patenträtten varder af olika art allt
efter beskaffenheten af föremålet för den patenterade uppfinningen. År
detta en vara, eger patenthafvaren uteslutande rätt att både tillverka och
försälja den samma, oberoende af det sätt, hvarpå tillverkningen skett.
Utgör uppfinningens föremål åter ett industrielt förfarande, eger väl ingen
annan än patenthafvaren att efter den patenterade metoden tillverka
varor; men, då begagnandet af andra sätt för dylika varors
framställning ej är genom patentet förbjudet, och af varornas beskaffenhet
i allmänhet icke kan inhemtas, hvilket sätt vid deras tillverkning blifvit
användt, synes uteslutande rätt att hålla till salu sådana varor, som med
tillhjelp af det patenterade förfarandet åstadkommits, icke kunna patenthafvaren
tillerkännas.

I afseende på maskiner, redskap och verktyg förefinnes det särskilda
förhållandet, att de kunna vara icke endast alster af den industriela produktionen,
utan äfven medel för ytterligare produktion; och tyska lagen
har med anledning häraf stadgat, att de, om de äro patenterade, icke få

utan patenthafvarens lof begagnas. Ett sådant stadgande hafva dock kommitterade
ansett sig icke höra förorda. En patenthafvare, hvilken sjelf på
annan öfverlåter dylika maskiner, redskap och verktyg, utan att göra förbehåll
om inskränkning i nyttjanderätten, måste anses derigenom hafva till
honom öfverlåtit rättighet att öfver de samma såsom öfver annan egendom
fritt förfoga. I de fall åter, då någon, vare sig af annan än patenthafvaren
förvärfvat, eller med begagnande af den honom enligt förslaget
tillkommande befogenhet för eget behof sjelf förfärdigat alster af ifrågavarande
beskaffenhet, skulle omförmälta stadgande lägga allt för starka
och hämnande band på den industriela verksamheten, särdeles då fråga
vore om sådana mindre redskap och verktyg, som af den stora allmänheten
begagnas. Dessutom torde böra erinras, att ett patent, som blifvit
meddeladt å en ny tillverkningsmetod, i och för sig utgör hinder för andra
ä,n patenthafvaren att utan dennes lof begagna maskiner, som äro användbara
endast för samma tillverkningsmetod.

Då det ofta kan vara synnerligen svårt, om ej omöjligt, att förvissa
sig derom, att den vara, man tillverkar eller håller till salu, eller den tillverkningsmetod,
man begagnar, icke är föremål för patent, synes den, som
gör intrång i en annans patenträtt utan att om den samma ega kännedom,
ej billigtvis kunna derför till ansvar dömas. Han får ändock i de flesta
fall vidkännas betydliga olägenheter derigenom, att hans i god tro för
tillverkningen anskaffade inrättningar blifva oanvändbara och de tillverkade
varorna osäljbara inom riket under patenttiden; oeh faran härför
torde i de flesta fall förmå honom att med den sorgfällighet, som skäligen
kan begäras, söka skaffa sig underrättelse om förhållandet. Kommitterade
hafva derför inskränkt ansvarspåföljden för intrång i annans patenträtt till
det fall, då gerningen föröfvats med vetskap om dess rättskränkande beskaffenhet.

I afseende på arten och måttet af det straff, som bör följa på intrång
i annans patenträtt, torde enahanda bestämmelser böra gälla, som
för motsvarande fall stadgats i lagarne angående eganderätt till skrift och
efterbildning af konstverk. Tillika har det ansetts nödigt att i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med dessa lagar och en liknande föreskrift i 12 kapitlet
strafflagen stadga, att de olagligen tillverkade eller till salu hållna varorna
samt för sådan tillverkning uteslutande användbara redskap skola
tagas i beslag och med de samma så förfaras, att missbruk dermed ej kan
ske. Deremot synes ej erforderligt att i patentförordningen införa sär -

skilda föreskrifter i fråga om böters förvandling, preskription, skadestånd
m. m., enär de allmänna stadgandena härom i gällande strafflag lära,
äfven utan uttrycklig hänvisning dertill, lända till efterrättelse.

17 och 21 §§.

Det har redan blifvit antydt, att den pröfning, som borde föregå
ett patents medelande, icke kan medföra visshet att de lagliga förutsättningarna
för ett giltigt patent förefinnas, samt att följaktligen patentet
endast kan tilläggas vilkorlig giltighet. Saknar nu ett patent det underlag,
som erfordras för att det samma skall kunna medföra rättslig verkan,
måste, enär patentet i sig innebär en presumtion om tillvaron af en
rätt, och denna presumtion qvarstår, så länge den icke blifver vederlagd,
ett medel anvisas, hvarigenom presumtionen må kunna häfvas, och patentets
ogiltighet behörigen konstateras.

Med hänsyn härtill är förslagets 17 § affattad, i ungefärlig öfverensstämmelse
med motsvarande stadgande i gällande lag. Rätten att anställa
talan i förevarande fall är tillerkänd hvarje enskild person, som i allmänhet
eger vid domstol uppträda såsom kärande, enär hvar och en har intresse
deruti, att hans handlingsfrihet icke påläggas obehöriga inskränkningar.
Endast i ett särskild! fall är af förut anfördt skäl undantag
gjordt från denna regel, nemligen för den händelse, att klandret skulle
grunda sig derpå, att patent blifvit någon meddeladt i följd af ansökningshandlingar,
hvilkas innehåll hemtats från en annans icke offentliggjorda
beskrifningar eller för allmänheten icke tillgängliga inrättningar utan dennes
samtycke.

Kommitterade hafva, i likhet med hvad nu är hufvudsakligen stadgadt,
ansett påståenden icke blott af de nämnda slagen, utan jemväl eljest,
då tvist uppstår om ett patents bestånd, äfvensom då någon tilltalas för
intrång i annans patenträtt, böra anhängiggöras vid den domstol, som för
hvarje särskild! fall enligt allmänna lagens bestämmelser är behörigt forum.
I motsats härtill har den af svenska slöjdföreningen tillsatta patentkommitté
föreslagit, att alla dylika mål utan åtskilnad borde handläggas af
Stockholms rådstufvurätt, och såsom skäl derför anfört, att såmedelst skulle
å ena sidan hos denna domstol samlas den skicklighet och erfarenhet,
som svårligen kunde vinnas på annat sätt än genom en längre tids sysselsättning
med behandlingen af sådana mål, samt enhet och säkerhet vinnas

vid patentmålens afgörande, och å andra sidan beredas lättare tillgång
på bevisningsmaterial och tillfälle till inhemtande af sakkunniges omdömen,
hvarförutom rättegången i öfrigt skulle för parterne underlättas.
För att visa olämpligheten af den anordning, berörda åsigt förordar, torde
blott behöfva i minnet återkallas dels det faktum, att nästan alla de vid
århundradets början hos oss bestående många specialdomstolarna, hvilka
utgjorde en ymnig källa till kompetenskonflikter, efter hand afskaffats,
dels ock några af de tänkvärda ord, med hvilka den bland sin tids mest
framstående jurister i vårt land utsedda lagkommittén beledsagade det
1826 framlagda förslaget till ny rättegångsbalk.

Lagkommittén yttrar rörande det ämne, hvarom fråga är:

»I afseende på sakerna räkna särskilde domstolar sitt upphof dels
från privilegier för vissa näringar, och dels derifrån, att man ansett domarena
böra sjelfva ega kännedom om de handteringar eller slöjder, från
hvilka tvisterna sig härleda.

Utan att inlåta sig i undersökning om privilegier för näringarne äro
i allmänhet gagneliga eller ej, tror kommittén sig med full säkerhet
kunna antaga, att sådana privilegier, om de ock skola gifvas, icke må på
lagskipningens gång ega inflytande. Den bör vara den samma för alla
näringar, och privilegieradt forum är lika öfverflödigt för saker som för
personer.

I fråga åter om de särskilda kunskaper, som skulle fordras för afgörandet
af vissa tvister, har man förblandadt det, som hörer till bevisningen,
med det, som hörer till doinsåtgärden. Onekligen är mången sak
af den egenskap, att för dess pröfning upplysningar tarfvas, hvilka ej
kunna meddelas utan insigt och erfarenhet i ämnen af helt annan natur
än dem, man kan föra inom juridikens omfång och som man bör känna
för att i allmänhet vara skicklig domare. Så förekomma t. ex. i en sak
om bergshandteringen stridigheter, hvilka ej kunna lösas utan kännedom,
än af det vetenskapliga, än af det praktiska i denna handtering; i åtskilliga
saker ingå tvisteämnen, som ej stå att reda utan läkarevetenskapens biträde;
i andra åter är det angeläget att beskaffenheten af en viss lokal
utrönes genom mätning eller afvägning; stundom äro underrättelser nödiga
om handelsförhållanden och dit hörande kutymer; stundom beror
tvistens utgång på det begrepp, man gör sig om en viss konstfärdighet
eller slöjd; men deraf, att kunskaper i dessa olika ämnen omöjligen kunna
förutsättas hos domaren, följer alldeles icke, att hvarje sak ej skulle kunna
blifva tillräckligen upplyst och utredd för att med rättvisa afdömas. In -

nan dom fälles, bör bevisningen å ömse sidor bringas till den fullständighet,
som parternas rätt kräfver; dit är äfven att hänföra inhemtandet
af de upplysningar, som kunna vara af nöden från sakkunnige män.
Domarens medverkan i detta afseende är blott en ledning af bevisningens
gång, hvarigenom parterna sättas i tillfälle att ernå slika upplysningar,
om de ej utan hans mellankomst skulle vinnas. Således inhemtas utlåtande,
än från kemisten, mineralogen eller bergsmannen, än från läkaren
eller kirurgen, än från landtmätaren eller nivellören, än från den handlande,
än från konstnären eller slöjdidkaren, allt efter sakens olika art och
beskaffenhet. Detta utlåtande är egentligen icke annat än ett vittnesbörd
i saken, hvarför det ock bör såsom sådant edligen bekräftas, derest det
icke under embetsmannavitsord meddelas. Sedan bevisningen på detta sätt
blifvit fulländad, inträder domarens slutliga åtgärd, att på grund af alla
upplysningar och omständigheter, som förekomma, slita tvisten parterna
emellan. Hans funktion blir då hvad den bör vara, att skipa lag och
rätt; denna lagskipning stödjer sig på de uppenbara skäl och bevis, som
i handlingarna förvaras, ej på hemliga kunskaper, dem domaren bär inom
sig. När sakkunnige mäns yttranden ingå i bevisningen, har hvarje part
både rätt och tillfälle att undersöka dessa yttranden och uppställa skäl
mot skäl, innan domen faller; när domarens eget vetande först genom sitt
resultat, sjelfva domen, träder i ljuset, kan deremot någon så beskaffad
föregående undersökning icke ega rum, utan parten får, i stället för rättigheten
att göra alla möjliga anmärkningar mot bevisningen i första instansen,
den, att klaga öfver domen i högre rätt; och antoge man, att
enahanda hos domaren inneboende vetande träffades äfven i högsta instansen,
så vore partens rätt till vidare talan förlorad, i och med det
samma sista domen uppenbarade detta vetandes yttersta resultat. Men
man har ej gått så långt i konseqvens, att man hos högsta domstolen
fordrat de särskilda kunskaper, som man ansett för en del lägre domstolar
vara af nöden. Enheten har å detta stycke af lagstiftningen varit
temligen förbisedd, eljest hade här efter samma princip, som man inrättat
bergsdomstolar för att döma i mäl rörande bergshandteringen och särskilda
domstolar för att afgöra tvister, som angå vissa andra näringar,
bort finnas sundhetsdomstolar till afdömande af alla mål, der läkarekunskap
tarfvades, handelsdomstolar till bepröfvande af alla frågor om handelskutymer,
o. s. v. Kommittén tror sig hafva gjort nog, då den, utan
att bibehålla några sådana domstolar, uti afdelningen om laga bevis före -

slagit sättet att inhemta sakkunnige mäns utlåtanden, der de af ämnets
beskaffenhet påkallas.»

Fråga om ett patent bör anses ogildt, förverkadt eller förfallet kan
göras till föremål för domstols pröfning antingen genom omedelbart derom
anstäld rättegång eller ock genom invändning, det senare, då någon vill
värja sig mot påstående att han föröfvat intrång i en patenthafvares rätt.
I begge fallen skulle enligt allmänt processuela principer domen, strängt
taget, vara bindande endast för parterne i målet. Denna ståndpunkt intager
ock den nordamerikanska och delvis äfven den franska patenträtten.
Vår gällande patentförordning stadgar, att ett dylikt såsom invändning
framstäldt påstående, om det behörigen styrkes, allenast skall hafva till
följd, att den för intrång tilltalade frikännes, men låter en sjelfständigt
väckt talan om ett patents upphäfvande, då den befinnes grundad, medföra
den verkan, att patentet varder icke blott mot käranden, utan gent
emot en hvar upphäfdt. Sist nämnda utväg, erforderligen fullständigad,
— eller att, när helst i ett vid vederbörlig domstol anhängigt mål det
blifvit behörigen utrönt, att ett patent ej motsvarar lagens fordringar, ett
absolut giltigt beslut om patentets undanrödjande må utfärdas — torde,
ur praktisk synpunkt betraktad, förtjena ett så afgjordt företräde, att de
formela betänkligheter, som deremot kunna anföras, synas böra vika. Det
kan uppenbarligen icke vara för samhället nyttigt, att den allmänna rörelsen
besväras af patent, rörande hvilka det blifvit ådagalagdt, att de äro
ogiltiga, förverkade eller förfallna. Icke heller kan från patenthafvarens sida
framställas något grundadt anspråk på att få fortfarande åtnjuta ett sådant
patent. Han kan allenast fordra att, då rättmätigheten deraf vid
domstol sättes i fråga, få tillfälle att andraga hvad han anser nödigt för
patentets upprätthållande; men har sådant oaktadt domstolen en gång
underkänt hans anspråk, och beslutet derom vunnit laga kraft, bör patentet
ock icke vidare lägga band på allmänhetens frihet.

Enligt förslagets 21 § skall den, som tilltalas för intrång i patenträtt,
men invänder, att patentet bör anses ogildt, förverkadt eller förfallet, hänvisas
att sin talan derom särskildt vid vederbörlig domstol anhängiggöra. Denna
föreskrift utgör blott en tillämpning af de i allmänna rättegångsordningen
bestämda grunder. Frågan om patentets bestånd har egenskap af tvistemål
och tillhör följaktligen den rätt, inom hvars domvärjo patenthafvaren
eller hans i 11 och ] B §§ omförmälta ombud är boende, men åtal för
intrång i patenträtten skall såsom brottmål behandlas af domstolen i den
ort, der förbrytelsen blifvit begången; och klart är, att det senare

målets utgång måste i väsentlig mån blifva af det förras beroende. Genom
det föreslagna förfaringssättet skulle derjemte den förmånen vinnas,
att samma domstol finge handlägga alla tvister, som samtidigt förekomme
angående ett patents bestånd, och sålunda enhet i domslut komme att ernås,
hvilket deremot ej alltid kunde förväntas, derest sådana frågor skulle
pröfvas i sammanhang med åtal för intrång i patenträtt och således af
hvarje särskild domstol, der sådant åtal blefve väckt.

23—25 §§.

Ehuru större delen af de här föreslagna bestämmelserna egentligen
torde hafva sin rätta plats i kommerskollegii instruktion, hafva kommitterade
under för handen varande förhållanden funnit lämpligast intaga de
samma i patentförordningen. Att ändring i patentafdelningens beslut kan
sökas genom besvär hos Kong! Maj:t på samma sätt, som nu gäller i
fråga om de af kommerskollegium i dessa ärenden meddelade beslut, har
ansetts ligga i sakens natur, utan att behöfva särskildt omnämnas.

Till närmare belysning af vårt eget äfvensom åtskilliga främmande
länders patentväsende hafva kommitterade vid slutet af detta betänkande
fogat två tabeller, utvisande antalet patentansökningar, utfärdade patent,
in. m.

Mönsterskyddet är en senare företeelse inom rättsväsendet än patentinstitutionen
och har icke heller ännu vunnit insteg på ett lika vidsträckt
område som denna, Sitt ursprung leder den ifrågavarande lagstiftningen
från Frankrike, der den lyonnesiska sidenväfnadsindustrien under förra
hälften af adertonde århundradet gjordes till föremål för lagbestämmelser
rörande otillåten efterbildning af åtskilliga dit hörande mönster. Berörda
stadganden utsträcktes sedermera till enahanda industrigrenar inom hela
riket. Den i nämnda land nu gällande lagstiftningen angående förevarande
ämne innefattas i lagen den 18 Mars 1806 om inrättande af ett
yrkesråd (conseil de prud’hommes) i Lyon samt förordningen den 29
Augusti 1825 angående fabriksmönsters deponerande.

Enligt dessa lagar har den, som vill betrygga sin rätt att med andras
uteslutande begagna ett industrielt mönster, att hos vederbörande
yrkesråd, handels- eller civildomstol deponera prof på mönstret och derjemte
förklara, huru länge han önskar derför åtnjuta skydd. Skyddstiden
är ett, tre eller fem år, eller ock obegränsad, allt efter deponentens val.
Under den ifrågavarande tiden ådrager mönstrets olofliga begagnande för
varutillverkning likasom äfven försäljning eller införsel utifrån af varor,
hvilka olofligen tillverkats efter mönstret, den felaktige ej mindre skyldighet
att ersätta skadan, än ock straff, hvarjemte de eftergjorda varorna
konfiskeras tillika med de verktyg, som tjenat till efterbildningens utförande.

Den franska lagen af år 1806 är jemväl gällande i Belgien. —

Mönsterskydd hestår äfven i Storbrittannien, der det samma hufvudsakligen
grundar sig på lagarne den 10 Augusti 1842, den 22 Augusti
1843 och den 14 Augusti 1850, med ett gemensamt namn kallade the Copyright
of designs-act. Denna lagstiftning delar mönstren i två kategorier,
prydnads- och nyttighetsmönster, allt efter som de äro företrädesvis af 11 -

Bet. ang. patentskydd m. m.

sedda för utsmyckande af något föremål eller för det praktiska bruket. Prydnadsmönstren
äro fördelade i tretton klasser med olika skyddstid för hvarje
klass. Skyddet för dessa mönster varierar mellan nio månader (för vissa
slags schalar) och fem år (för metallarbeten) samt kan förlängas med
högst tre år. För nyttighetsmönstren gäller en treårig skyddsperiod utan
förlängning. Inom begge mönsterkategorierna kan dessutom provisoriskt
skydd förlänas. Mönstren inregistreras hos en under patentembetet sorterande
registrator. För åtnjutande af uteslutande rätt till ett mönsters begagnande
är dess inregistrering enbart ej tillräcklig; dertill fordras ytterligare
att å hvarje vara, som efter mönstret tillverkas, anbringas bokstäfverna
Il:d eller ordet registered jemte en beteckning, som närmare angifver
mönstrets individualitet. Den, som olofligen efterbildar ett sådant
mönster eller med vetskap att en vara blifvit olofligen eftergjord håller
den till salu, straffas med böter och är skyldig ersätta skadan. —

De i Nordamerikas förenta stater gällande stadgande^ angående mönsterskydd
innefattas i patentlagen den 8 Juli 1870 och äro i allmänhet
de samma som de, hvilka reglera patenträtten. Benämningen patent begagnas
ock i fråga om begge dessa slags rättigheter. Skyddstiden utgör
tre och ett hälft, sju eller fjorton år efter sökandens val. —

I Österrike-Ungern gäller uti förevarande ämne en lag af den 7
December 1858. Mönstren inregistreras här hos handels- och industrikamrarne,
och skyddstiden omfattar tre år. —

En rysk mönsterskyddslag utkom den 11 Juli 1864, och en italiensk
den 30 Augusti 1868. —

Senast har mönsterskydd blifvit infördt i tyska riket, hvilket skedde
genom lagen den 11 Januari 1876 angående upphofsmannarätt (Urheberrecht)
till mönster och modeller. Såsom föremål för rättsskydd betecknar
denna lag industriela mönster och modeller, så vidt de innefatta en
ny och egendomlig framställning. Skyddsberättigad är den, som gifvit
upphof åt mönstret, vare sig att lian sjelf uttänkt och utfört det samma,
eller såsom egare till en industriel anstalt låtit det utarbetas för sin räkning
af inom anstalten sysselsatte tecknare, målare eller bildhuggare. Rättsskyddet
betingas ytterligare deraf, att mönstret blifvit anmäldt till införande
i vederbörligt mönsterregister. Sådana finnas vid alla de domsto <D

lar, som hafva befattning med handelsregistret, och föras af samma myndigheter
som det sist nämnda. Vid anmälningen deponeras sjelfva mönstret
i ett exemplar eller i afbildning. Depositionen kan göras öppen
eller sluten och innefatta ett enda mönster eller flera i försegladt paket.
På samma gång måste lemnas uppgift på den äskade skyddstiden, hvilken
efter anmälarens val utgör ett till tre år och kan utsträckas till femton
år. Mönstret inregistreras utan föregående pröfning af anmälarens
rätt eller de uppgifna sakförhållandenas rigtighet. Sjelfva registret och
de icke under försegling ingifna mönstren hållas öppna till hvar mans
kännedom. De förseglade deposita öppnas efter tre år från anmälningen
eller, om skyddstiden är kortare, efter dess förlopp. Skyddsrätten bortfaller,
då någon af förutsättningarna för dess tillvaro försvinner. Dervid
är särskild! att märka, att lagen skyddar endast den inhemska tillverkningen;
hvadan rättsskyddet upphör, så snart varor efter mönstret förfärdigas
i utlandet för mönsterinnehafvarens räkning. Under skyddstiden
tillkommer mönstrets innehafvare rätt att med andras uteslutande helt och
hållet eller delvis efterbilda det samma. Efterbildning, som verkställes
utan lof, är, så framt den sker i afsigt att sprida efterbildningen, förbuden.
Dock är det tillåtet att efterbilda ett för yta bestämdt mönster genom
framställning i plastisk form och tvärt om äfvensom att fritt nyttja
ett enskildt motiv i ett mönster för att framställa ett nytt sådant. Sammalunda
är förhållandet, om en kopia af ett mönster göres för hand, utan
afsigt att yrkesmessigt sprida och skaffa sig inkomst af kopian, eller om
efterbildningar af enskilda mönster upptagas i ett skriftverk. Straff är
stadgadt icke blott för den, som olofligen efterbildar mönstret, utan jemväl
för den, som uppsåtligen yrkesmessigt säljer, håller till salu eller eljest
sprider en olofligen efterbildad produkt. —

Hvad vårt eget land vidkommer hafva väl mellan det samma och
Frankrike äfvensom med tyska riket träffats särskilda överenskommelser
af innehåll, att i fråga om mönster hvardera af de respektive staternas
undersåtar skola i den andra staten åtnjuta samma skydd som landets
egna innevånare; men något stadgande, som tryggar åt någon uteslutande
rätt att här använda ett varumönster, finnes icke i vår lag. Billigheten
af ett sådant skydds införande i vårt land erkänna kommitterade utan
tvekan. Äfvenledes torde nyttan af ett mönsterskydd, inskränkt till den
inhemska industrien, vara obestridlig. Flere af våra vigtigare industri -

grenar hafva behof af konstens hjelp, och för att detta behof må varda
behörigen tillgodosedt är det otvifvelaktigt af nöden, att den industriidkare,
som för anskaffande af goda mönster för sina tillverkningar ikläder
sig ofta ganska dryga kostnader, må vinna säkerhet för att ej hans konkurrenter
för sina ändamål kopiera samma mönster och släppa ut i marknaden
varor, hvilka, då i kostnaden för deras tillverkning ej ingå några
utgifter för mönstrens förfärdigande, kunna säljas till billigare pris än
hans egna. Kommitterade hafva likväl icke förbisett, att, derest mönsterskyddet
blefve gällande jemväl till förmån för den utländska industrien,
— hvilket åtminstone hvad beträffar de länder, med hvilka de förut omförmälta
öfverenskommelserna om ömsesidigt mönsterskydd afslutits, icke
lärer kunna undvikas — det samma, i fall det finge verka utan all inskränkning,
komme vår egen industri till godo i vida mindre grad än den
med bättre hjelpkällor utrustade och i större skala arbetande utländska
samt till och med kunde tillfoga vissa af dem bland våra näringsgrenar,
för hvilka öfver hufvud mönsterskyddet har någon betydelse, såsom t. ex.
väfnadsindustrien, känbar skada.

Utgående från denna uppfattning, hafva kommitterade inskränkt
tillämpligheten af sitt i ämnet utarbetade förslag till mönster, tillhöriga
svensk medborgare eller sådan utländing, som i riket lagligen idkar varutillverkning,
samt i fråga om annat lands öfrige medborgare föreslagit,
att på Konungens särskilda pröfning skall ankomma, huru vida lagens
bestämmelser må, under förutsättning af ömsesidighet, förklaras gälla äfven
i afseende på deras mönster. Dessutom hafva kommitterade i öfverensstämmelse
med lagarne i Österrike-Ungern och Italien intagit i förslagets
7 § en föreskrift, hvarigenom innehafvaren af ett sådant mönster, för
hvilket skydd här åtnjutes, förpligtas att, vid äfventyr af skyddsrättens
förlust, inom viss tid använda mönstret för yrkesmessig varutillverkning
i riket Skälen härtill äro i allmänhet de samma, som föranledt
motsvarande bestämmelser i fråga om patenterade uppfinningar, och
särskild! det inflytande, denna föreskrift komme att utöfva på utländingar,
som här sökte skydd för sina mönster. För den fabrikant, som vill
begagna ett mönster hufvudsakligen för varutillverkning här i riket, bör
en dylik bestämmelse icke medföra någon nämnvärd olägenhet, enär
han torde tryggt kunna behålla mönstret i hemligt förvar och söka skydd
för det samma, först då han ämnar sätta sin tillverkning i gång.

I motsats till den tyska lagen, som är byggd på grundsatsen af upp -

hofsmannens (mönsterritarens, modellörens) uteslutande rätt till det genom
hans andliga verksamhet danade mönstret och förlänar fabrikanten skydd,
endast så vidt han innehar en från mönstrets upphofsman härledd rätt,
sluter sig förevarande förslag närmare till lagstiftningen i Frankrike, Storbrittannien
och Österrike-Ungern, hvilken framhåller företrädesvis industriidkaren
såsom skydd sberättigad och låter förhållandena mellan honom
och dem, som förse honom med de för hans rörelse nödiga mönstren, regleras
på den enskilda öfverenskommelsens väg. En dylik anordning lärer
i sjelfva verket bäst lämpa sig för de ifrågavarande verksamhetsslagens
behof. För mönsterritaren (modellören) torde det i allmänhet vara ändamålsenligast
att han utarbetar ett antal mönster, som han utan att göra
dem för den stora allmänheten tillgängliga håller på lager åt sina kunder,
men underlåter att förskaffa sig uteslutande rätt till mönstren, enär
sådant dels, i fall han ej lyckades afyttra större delen af dem, komme att
medföra känbara utgifter, som vore gagnlöst förspilda, dels ock skulle minska
mönstrens värde, då icke sällan en ganska rundelig tid komme att förgå,
innan någon fabrikant köpte ett eller annat mönster, för hvilket han då ej
finge åtnjuta så lång skyddstid, som eljest kunnat beredas honom, derest
skyddsrättens vinnande uppskjutits, till dess mönstret skolat för varutillverkning
användas. Den vanliga gången skall utan tvifvel blifva den, att,
först då en sådan användning kommer i fråga, åtgärder vidtagas för förvärfvande
af uteslutande rätt till mönstret. Då är det likväl tydligen
icke mönsterritaren, utan fabrikanten, som har det egentliga intresset af
rättens vinnande.

De föremål, till hvilka skyddet bör sträcka sig, torde med erforderlig
tydlighet betecknas genom benämningarna industriel mönster och modeller.
Förslaget skiljer icke mellan sådana förebilder, hvilka framträda
i form af ritning, och sådana, som äro plastiskt framstälda. Icke heller
har den engelska lagens indelning af mönstren uti prydnads- och nyttighetsmönster
blifvit i förslaget följd. Det samma inskränker sin tillämplighet
allenast till de formbildningar, som afse smakens och skönhetssinnets
tillfredsställande. Tjenar åter formen ett annat ändamål, har den
till uppgift att kombinera naturkrafterna till åstadkommande af en teknisk
effekt, som kan industriel tillgodogöras, kan möjligen patentskydd,
men icke mönsterskydd ifrågakomma. Fasthålles ej denna princip noga,
blifver det omöjligt att uppdraga en bestämd gräns mellan de områden,
der det ena eller andra slaget af rättsskydd bör komma till användning.

Något visst mått af konstnärlighet hos det mönster, för hvilket skydd
skall kunna tillgodonjutas, hafva kommitterade icke ansett sig kunna fordra.
Klart är deremot, att såsom ett oeftergifligt vilkor måste uppställas,
att mönstret skall genom något för det samma egendomligt drag framstå
såsom väsentligen nytt.

Vidkommande det sätt, hvarpå den ifrågavarande rätten förvärfvas,
samt de förmåner och förpligtelser, den medför, äfvensom i samband dermed
stående frågor hafva bestämmelser föreslagits, hvilka i sina hufvuddrag
bringats till likställighet dels med motsvarande stadganden i lagarne
om efterbildning af konstverk och eganderätt till skrift, dels ock med de
af kommitterade föreslagna föreskrifterna angående patentskydd; hvadan
deras motiverande i allmänhet på detta ställe icke torde vara af nöden.
För en och annan här föreslagen bestämmelse synes dock behöfva särskild!
redogöras.

Såsom formelt vilkor för vinnandet af mönsterskydd föreskrifver förslaget
i likhet med nästan alla främmande lagar på detta område mönstrets
anmälning till införande i vederbörligt register. Härvid möter en
fråga, som i de särskilda lagstiftningarna blifvit på olika sätt besvarad,
nemligen om mönstret skall ingifvas öppet eller under försegling. Det senare
stadgas i franska lagen; ryska, engelska och nordamerikanska lagarne fordra
deremot öppen deposition, under det att den österrikisk-ungerska
och tyska lagstiftningen lemnar sökanden fritt att välja hvilkendera utvägen
honom behagar. I allmänhet följes den grundsats, att, derest
depositionen varit öppen, mönstret genast framlägges för offentligheten,
men, i händelse det samma ingifvits under försegling, denna efter viss tids
förlopp brytes, och mönstret då först hålles för en hvar tillgängligt. Ehuru
ett och annat skäl kan åberopas för mönstrens hemlighållande, åtminstone
under en kortare tid, hafva kommitterade likväl funnit sig böra gifva
företrädet åt mönstrens öppna inlemnande, hvarmed enligt vår tryckfrihetsförordning
skulle följa, att allmänheten jemväl egde när som helst af
dem taga kännedom. Endast genom en fullständig offentlighet sättes en
hvar i tillfälle att afhålla sig från ingrepp i mönsterinnehafvarens rätt.
Under ett system, som håller mönstren hemliga, är det deremot fara värdt
att en fabrikant komme att i god tro använda för varutillverkning en
annans deponerade mönster, väl icke af den anledning, att han sjelfständigt
råkat förfärdiga ett mönster, alldeles eller väsentligen likt det de -

ponera de, men emedan han förskaffat sig af en mönsterritare enahanda
mönster, som denne förut afyttrat åt den fabrikant, som dertill förvärfva!
uteslutande rätt. Dylika konflikter, hvilka naturligtvis kunna ådraga
en industriidkare utan hans förvållande betydande förluster, synas böra
förebyggas, hvartill annat medel ej lärer gifvas än att hålla mönstren
tillgängliga för hvar mans kännedom.

Befattningen med ifrågavarande ärenden torde ej lämpligen böra uppdragas
åt lokala myndigheter, utan, såsom i Storbrittannien, Ryssland och
Nordamerikas förensa stater är vedertaget, öfverlemnas åt ett centralt statsorgan.
Under närvarande förhållanden hafva kommitterade funnit sig så
mycket hellre böra föreslå, att kommerskollegium för ändamålet anlitas,
som de med dessa ärenden nära beslägtade patent- och varumärkesärendena
synas böra tillkomma samma myndighets behandling.

Någon pröfning huru vida den, som söker skydd för ett varumönster,
är dertill berättigad, vare sig med afseende på hans personliga qvalifikationer
eller mönstrets egen beskaffenhet, skall enligt förslaget icke
ega rum, enär sådant hvarken låter sig praktiskt utföra eller kan rättfärdigas
ur synpunkten af det allmännas intresse. Till sökandens förmån
bör derför i dessa afseenden allenast uppställas en presumtion att allt är
i behörig ordning, hvilken presumtion liäfves, så snart bevis om motsatsen
under rättegång vid vederbörlig domstol förebringas. Ett sådant bevis
bör naturligen kunna ganska lätt åstadkommas af den i saken intresserade.
Deremot bör hvarje ärende undergå en granskning i formelt hänseende,
hvartill tydligen ej erfordras någon svårare undersökning. På
detta sätt synes ett enkelt förfarande kunna vinnas, utan att någon
torde äfventyra att hans rätt varder trädd för nära.

Den tid, under hvilken skydd för ett mönster bör medgifvas, behöfver
visserligen icke vara lika lång i fråga om alla industrialster, utan
torde för vissa slag af dem en kortare skyddstid vara tillräcklig, under
det att ett långvarigare skydd är af nöden för ett skäligt tillgodogörande
af de för andra slags varor afsedda mönstren. Att i lag klassificera de
olika industrialstren och bestämma en särskild skyddstid för hvarje klass,
på sätt i Storbrittannien iakttagits, synes dock mindre lämpligt, enär en
hållbar grund för fördelningen är svår att utfinna, och det dessutom ofta
nog skulle blifva vanskligt att bestämma till hvilken klass ett visst mönster
vore att hänföra. Det synes derför rådligast att öfverlemna åt sökanden

sjelf att intill en viss gräns bestämma skyddstidens längd. Begär han ej
ursprungligen den längsta medgifna tiden, torde lian böra kunna vinna
förlägning intill nämnda gräns, så vida han derom gör anmälan före den
ursprungliga skyddstidens utgång. Såsom ett lämpligt maximum för
skyddstidens längd hafva kommitterade föreslagit fem år. Då med mönsterskyddet
hos oss införes en ny institution, af hvars praktiska verkningar
någon erfarenhet således icke kunnat vinnas, har det förefallit kommitterade,
att man ej borde gifva skyddet en längre utsträckning, innan det
visat sig, att omständigheterna sådant påkalla. Skulle emellertid en längre
termin anses nödig, kan en bestämmelse derom lätt åstadkommas i lagen,
utan att dess öfriga delar derför behöfva undergå förändring.

Såsom bidrag till upprätthållande af den offentliga anstalt, som har
att handlägga ifrågavarande ärenden, äfvensom för att inom måttliga gränser
inskränka tilloppet af för registrering ingifna mönster, och sålunda
göra öfversigten af dem, som inregistreras, lättare, har föreslagits, att
för hvarje mönster, för hvilket skydd sökes, skall erläggas en afgift af
en krona för hvarje helt år eller del deraf som skyddstiden omfattar.
Till jemförelse med motsvarande afgifter i andra länder må här anmärkas,
att i Tyskland erlägges för skydd under en tid, ej öfverstigande tre år,
för hvarje år 1 mark för hvart mönster eller paket. Begäres längre
skyddstid, betalas ytterligare för hvarje särskild! mönster en afgift, som
för hvart år från och med det fjerde till och med det tionde utgör 2
mark samt derefter till och med det femtonde 8 mark. I ÖsterrikeUngern
belöper sig afgiften för hvarje särskild! mönster till 50 kreutzer
årligen. Registreringsafgiften i Storbritannien är för ett nyttighetsmönster
10 pund sterling, under det att den för prydnadsmönster varierar mellan
1 shilling och 1 pund. I Nordamerikas förenta stater vexlar afgiften
mellan 10, 15 och BO dollars allt efter skyddstidens längd. De franska
afgifterna äro särdeles lindriga och uppgå för ständig skyddstid till endast
10 francs.

Hvad beträffar mönsterskyddets omfång torde detta icke böra inskränkas
till allenast det slag af produkter, för hvilka. mönstret ursprungligen
är afsedt, utan sträcka sig jemväl till alla andra industrigrenar, der
mönstret kan begagnas, enär någon rimlig grund svårligen kan uppletas,
hvarför den, som åstadkommit ett för flera yrkesgrenar användbart mönster,
skulle för undfående af sin lön vara hänvisad till blott en bland dessa, medan

de öfriga skulle fritt få draga fördel af hans arbete. Enligt de ryska
och tyska lagarne samt i viss mån äfven den engelska gäller emellertid,
att ett mönster, som inregistrerats såsom afsedt för en viss hufvudgrupp
af varor, skyddas mot efterbildning blott inom de till denna grupp hörande
industrigrenar, men kan fritt begagnas af andra näringars idkare.
I Tyskland genomdrefs denna bestämmelse af riksdagen emot så väl regeringens
som de i ämnet hörde sakkunniges uttalanden. Man ansåg fabrikanten
behöfva skydd endast inom sitt eget yrke och aktade skäligt att
på nämnda sätt bereda allmänheten tillgång på nya, smakfulla förebilder.
Såsom ofvan antyddes, kunna kommitterade för sin del ej finna en dylik
grundsats hållbar. Prisgifves användningen af ett mönster, som är närmast
afsedt för en viss tillverkning, åt andra industrigrenar, kan sådant
lägga binder i vägen för afsättningen af den förra tillverkningens alster
derigenom, att allmänheten, som anträffar samma mönster på en mängd
föremål, snart ser sig mätt derpå och längtar efter omvexling. Särskild!
i afseende på den högre konstindustrien har erfarenheten visat, att vid
sådana mönster, som der komma till användning, intet verkar så ofördelaktigt
som mönstrens öfverflyttande på obetydligare artiklar. Den, som är
rättmätig innehafvare af ett mönster, synes derför böra få njuta skydd
för det samma mot efterbildning inom hela industriens område. Finner
han mönstrets användning kunna utan men för hans egen näringsverksamhet
upplåtas åt idkare af annat yrke, skall han säkerligen utan svårighet
förmås att genom en partiel öfverlåtelse af sin rätt gå uttalade önskningar
i sådant syfte till mötes. På dessa skäl hafva kommitterade i förevarande
fråga stält sig på samma grund som de öfriga mönstersky ddslagarne,
hvilka ej känna till sådana inskränkningar, som nyss blifvit
nämnda.

Kommitterade anse sig emellertid böra erinra, att ifrågavarande bestämmelse,
derest den varder upphöjd till lag, kommer att stå i strid med det
uti 2 mom. af 4 § i lagen angående efterbildning af konstverk befintliga
stadgandet, att från det i berörda hänseende meddelade förbud undantages
konstverks begagnande af handtverkare och fabrikanter såsom förebilder
vid tillverkning af husgeråd och andra till förbrukning ämnade varor
eller till prydnader derå. Den ståndpunkt, vår lag rörande denna sak
sålunda intager och hvilken öfverensstämmer med de äldre utländska lagarne
angående skydd för de bildande konsternas alster, öfvergafs vid
stiftandet af den i detta ämne nu gällande tyska lagen af den 9 Januari

Bet. ang. patentskydd m. m. 12

1876, hvilken visserligen allmänt medgifver ett fritt begagnande af ett konstverk
för daningen af en ny, sjelfständig skapelse, men tillika förbjuder inom
alla områden en till innehållet identisk reproduktion af konstnärens alster
utan hans samtycke. Tillåter deremot upphofsmannen till ett konstverk,
att det får efterbildas på något industrialster, förklarar nämnda lag honom.
njuta skydd mot vidare dylika efterbildningar icke efter den samma,
utan allenast efter mönsterskyddslagen. Då det svårligen kan låta sig
försvaras, att väl ett mönster, men ej ett konstalster skulle skyddas mot
efterbildning vid tillverkning af förbrukningsartiklar, hafva kommitterade,
som anse den i tyska lagen uttalade grundsats rigtig, funnit sig böra till
den anmärkta stridighetens utjemnande hemställa, att lagen angående efterbildning
af konstverk måtte sålunda ändras, att det omnämnda undantagsstadgandet
derur utgår.

Ä ett stort antal af de i allmänna rörelsen förekommande handelsvaror
har af ålder anbringats särskilda beteckningar, angifvande varornas
ursprung. Innan skrifkonsten ännu vunnit en allmännare utbredning, användes
för sådant ändamål någon godtyckligt vald figur, icke sällan den
samma, som näringsidkaren i fråga begagnade såsom substitut för sin
namnteckning, eller hans bomärke. Efter band och i den mån förmågan
att skrifva och läsa blef mera spridd, kommo äfven skriftecknen till en
dylik användning.

När nu en sådan varubeteckning någon tid tjenat att utmärka en
viss industriidkares tillverkningar, och afnämarne af dessa artiklar funnit
dem af god beskaffenhet, tager, som bekant, vanan snart ut sin rätt, och
allmänheten nöjer sig med att vid förefallande inköp allenast efterse, huru
vida varorna äro försedda med samma märke, som de dittills burit, i förhoppning
att sålunda utan en, må hända ofta besvärlig undersökning af
varans egentliga beskaffenhet komma i åtnjutande af de önskade artiklarne.
Varumärket tillvinner sig sålunda en betydelse, snarlik den, som åtföljer
en gammal firma, hvilken genom dess innehafvares redbarhet vunnit allmänhetens
förtroende. Det måste naturligtvis då å ena sidan vara angeläget
för industriidkare^ att ingen annan begagnar på samma slags varor
enahanda beteckning, som han sjelf, och sålunda för honom minskar fördelarna
af det förtroende, han förvärfvat, eller till och med undergräfver
det samma genom att i rörelsen utsläppa underhaltiga varor med detta
märke, men å andra sidan jemväl ligga i allmänhetens intresse att ej
missledas genom falska varubeteckningar.

Det var egentligen den sist nämnda anledningen, som framkallade
de första lagbestämmelserna i detta ämne. Under industriens omyndighetstillstånd,
då utöfningen af vissa yrken var särskilda samfund förbehållen,
och då statsstyrelsen ingrep inom snart sagdt hvarje yrkesgren
reglementerande med föreskrifter angående sättet för och omfånget af till -

verkningen, tillkommo stadganden, som vid hvarjehanda äfventyr påbjödo
anbringande å varorna af vissa märken, hufvudsakligen i ändamål att
kontrollera att tillverkningen egde rum i föreskrifven ordning och att varor
af mindre god beskaffenhet icke blefvo till salu utbjudna. Dessa tiders
handelspolitik gjorde liknande kontroller nödvändiga jemväl från tulllagstiftningens
sida. I fråga om en och annan näring, som var underkastad
särskild beskattning, samverkade med de nämnda omständigheterna
omsorgen om skattens behöriga ingående till sådana kontrollers anordnande.
Dessa och liknande anledningar gåfvo nästan allestädes upphof till en
mängd stadganden angående varors förseende med stämplar och märken.
Hos oss innefattade skrå-, hall-, hammarsmeds-, fabriks- och handtverksordningar
samt tujl- och andra näringsförfattningar talrika bestämmelser
af detta slag.

Under de med samhällsutvecklingens framåtskridande förändrade förhållandena
bortföll småningom större delen af de anledningar, som gjort
nödvändigt att i administrativ väg kontrollera näringsidkarnes göranden
och låtanden. Den ena näringsförfattningen efter den andra upphäfdes
eller förändrades i en rigtning, som gaf industrien en allt friare ställning,
till dess slutligen genom Kongl. kungörelsen den 13 Juni 1862 angående
upphörande af stadgandena om vissa inhemska fabrikstillverkningars och
handtverksvarors förseende med fabriksstämpel de då ännu befintliga påbuden
om svensk tillverkningsstämpels anbringande å vissa varor upphäfdes,
och det förklarades skola ankomma på fabriks- eller handtverksidkarne
sjelfve att, om de skulle så för godt finna, å sina arbeten sätta
egna stämplar eller märken samt dessa stämplars eller märkens utseende
och beskaffenhet offentligen tillkännagifva. I afseende på jerneffekters
stämpling äfvensom beträffande kontroll- och tillverkningsstämpel å arbeten
af vissa metaller skulle likväl fortfarande gälla hvad derom särskild!
föreskrifvits.

Nu varande allmänna stadganden hos oss om skydd för varumärken
återfinnes i 22 kapitlet 16 § strafflagen, hvilket lagrum lyder:

»Sätter man olofligen å tillverkning, som till salu
hålles, annans märke än rätte tillverkarens, straffes
med böter eller fängelse efter ty i 13 § stadgas.»
(Böter eller, i fall omständigheterna äro synnerligen
försvårande, fängelse.)

»År för brott, som sagdt är, tillverkningens förlust
för visst fall särskildt stadgad, galle ock det till
efterrättelse.»

För att en fabrikant må komma i fullständigt åtnjutande af nämnda
skydd är det emellertid — om man undantager den händelse, då varubeteckningen
innehåller allenast den ifrågavarande personens namn eller
firma — icke nog att han innehar ett visst märke, med hvilket han plägar
beteckna sina varor, om ock sedan lång tid till baka; ty af berörda omständighet
är ingen lagligen förhindrad att sätta alldeles enahanda märke
på varor af sin tillverkning. Vinnandet af uteslutande rätt till märkets
begagnande beror på vidtagandet af en särskild åtgärd, nemligen — i fall
man bortser från de särskilda förhållanden, som gälla i fråga om jerneffekter
— det ofvan anförda, i 1862 års kungörelse stadgade offentliga
tillkännagifvandet af märkets utseende och beskaffenhet. I hvad form
detta tillkännagifvande skall ega rum nämner ej lagen, och man torde
vid sådant förhållande kunna utan fara för misstag draga den slutsats,
att införandet af ett dylikt tillkännagifvande i det för de i lag påbjudna
kungörelsers offentliggörande i allmänhet bestämda organ, post- och inrikes
tidningar, är för ändamålet till fyllest. Lagens tystnad i berörda afseende
torde emellertid vara anledningen dertill att denna utväg ytterst
sällan, om ens någonsin, iakttagits, ehuru behofvet af ett fullständigare
skydd för varubeteckningar, än det 16 kapitlet 22 § strafflagen ensamt
förlänar, säkerligen länge varit ganska allmänt kändt. Särskildt hafva
under de sista åren, sedan mellan vårt land, å ena sidan, samt dels Frankrike
och dels tyska riket, å den andra, träffats överenskommelser angående
ömsesidigt skydd för märken och etiketter på varor eller deras omslag
äfvensom för fabriks- och handelsstämplar, förfrågningar ofta ingått till
utrikesdepartementet rörande de formaliteter, främmande tillverkare hade
att iakttaga för att åt de af dem begagnade märken bereda det skydd,
som inhemske tillverkare åtnjöte, och hvilket genom nyss nämnda överenskommelser
blifvit de ifrågavarande ländernas undersåtar tillförsäkradt.
I samma mån som genom det sannolikt förestående afslutan det af flera
dylika internationela fördrag i förening med utvecklingen af vår industri och
det allt jemt sig vidgande afsättningsområdet för dess alster skyddet för
varubeteckningarna erhåller en ökad betydelse, varder jemväl de gällande
lagbestämmelsernas oförmåga att gifva industrien erforderligt skydd uti
ifrågavarande hänseende mer och mer känbar, samt eu mot tidens fordringar
svarande lagstiftning härom af ett stigande behof påkallad.

I de flesta länder med någon mera betydande industri hafva på
senare tid särskilda lagar angående varubeteckningars skyddande blifvit
utfärdade. Sålunda gälla härom för närvarande: i Frankrike lagar af den
24 Juli—-4 Augusti 1824, den 28 Juni 1857 och den 26 November

1878, i Österrike-Ungern en lag af den 7 December 1858, uti Italien

en af den 30 Augusti 1868, i Nordamerikas förenta stater patentlagen den
8 Juli 1870 samt särskilda lagar af den 18 Juni 1874 och den 14 Augusti
1876, i tyska riket en lag af den 30 November 1874, i Brasilien

en af den 23 Oktober 1875 samt i Storbrittannien hufvudsakligen tre
lagar af den 7 Augusti 1862, den 13 Augusti 1875 och den 24 Juli
1876. Af nu nämnda lagstiftningar utmärker sig den engelska genom
en väl långt i detalj gående utförlighet, som gör den mindre tjenlig att
tagas till förebild vid upprättande af en efter våra förhållanden lämpad
författning. Det samma gäller, ehuru i mindre grad, om den franska
lagstiftningen; hvaremot bestämmelserna i den österrikisk-ungerska äfvensom
den derefter uppgjorda tyska lagen synts kommitterade kunna läggas till
grund för utarbetande af de för ett ändamålsenligt skydd i berörda afseende
hos oss behöfliga föreskrifter.

Sist nämnda lag skiljer mellan varubeteckningar med figurer och
med namn eller firmor. Uteslutande rätt till figurlig varubeteckning kan
förvärfvas af hvarje näringsidkare, hvars firma är införd i handelsregister.
Yilkoret härför är att han hos handelsdomstolen i den ort, der hans hufvudsakliga
näringsverksamhet är förlagd, anmäler märket till inregistrering.
För detta ändamål är vid hvarje handelsregister fogadt ett särskildt
teckenregister, hvars förande är uppdraget åt samma myndighet, som har
befattning med handelsregistret. Vid anmälningen fogas en tydlig framställning
af varumärket jemte en förteckning på de slag af varor, för
hvilka märket är bestämdt. Den pröfning af anmälningen, som å domstolens
sida egen rum, inskränker sig till att efterse, om anmälningen
skett i behörig form, om anmälaren innehar en i handelsregistret inskrifven
firma, samt om märket är af den beskaffenhet, att det får inregistreras.
Består märket uteslutande af siffror, bokstäfver eller ord, eller innehåller
det ett offentligt vapen eller någon förargelseväckande framställning,
är dess inregistrering förbjuden. Från detta stadgande undantagas
likväl sådana märken, hvilka äro genom särskild landsdels lag skyddade
eller till början af 1875 allmänt galt i affärsrörelsen såsom kännetecken
på en viss näringsidkares varor. Bifalles ansökningen, inregistreras märket,
hvarjemte en kungörelse derom tillika med en afbildning af märket

införes i Deutscher Reichs-Anzeiger. Den firma, som först behörigen anmält
ett varumärke, tillkommer rätt att med andras uteslutande sätta
märket å sådana varor, för hvilka det blifvit anmäldt, samt att bringa
sålunda betecknade varor i rörelsen. Rätten upphör, då innehafvaren af
den berättigade firman återkallar sin anmälan eller påyrkar märkets afförande
ur registret, vidare om firman afföres ur handelsregistret, om en
ändring i firman sker utan att anmälan tillika göres om varumärkets bibehållande,
samt i fall anmälan för skyddsrättens fortfarande bestånd icke
inom tio år från märkets inregistrering egt rum eller sedermera icke
behörigen förnyats. I de tre sista händelserna afföres märket ur registret
på vederbörande myndighets föranstaltande. Detta sker jemväl i det fall,
att ett varumärke inregistrerats, hvilket på grund af dess beskaffenhet
enligt lagens bestämmelser icke bort i registret införas.

Den andra af lagen omnämnda utväg att beteckna en vara är medelst
åsättande af den ifrågavarande personens eller firmans namn. I
detta fall skyddas beteckningen omedelbart på grund af innehafvandet
utaf namnet eller firman, utan vidtagande af någon särskild åtgärd. Genom
anmälningen af ett figurligt varumärke, som innehåller bokstäfver
eller ord, hindras icke heller någon att till sina varors betecknande begagna
sitt namn eller sin firma, äfven i förkortad form. Rätten till sist
nämnda beteckning är äfven derutinnan vidsträcktare än den figurliga
varubeteckningsräitten, att den tillkommer hvarje producent eller handlande,
utan afseende på om han innehar någon i handelsregister införd
firma eller ej.

Vare sig nu det ena eller andra beteckningssättet lagligen eger rum,
tillkommer det samma skydd mot rättsstridigt intrång. Den, som utan
rätt sätter å varor eller deras omslag ett enligt lagen i skydd taget varumärke
eller en annan näringsidkares personliga namn eller firma, eller
bringar i rörelsen eller håller till sahx dylika rättsstridigt märkta varor,
kan på målsegandens yrkande förklaras dertill oberättigad, dömas att ersätta
skadan samt, i fall gerningsmannen handlat med vetskap att beteckningen
tillhörde en annan, fällas till böter. —

Vid utarbetandet af bifogade förslag till förordning angående skydd
för varumärken har den i alla märkskyddslagar godkända grundsats, att
vederbörande näringsidkare ega frihet att förse sina varor med märken
eller icke, blifvit af kommitterade fasthållen. Som bekant, qvarstå emellertid
ännu i fråga om några särskilda slag af varor bestämmelser, hvilka

anbefalla vissa och förbjuda andra märkens åsättande. Sålunda är till
förekommande af en felaktig tillverkning, hvilken vore svårt för afnämaren
att kontrollera, stadgadt, att å arbeten af vissa metaller, nemligen
guld, silfver och tenn, skall utmärkas, dels genom en af offentlig myndighet
åsatt kontrollstämpel att metallen har lagbestämd halt, dels ock
genom en af tillverkaren å varan anbragt beteckning att arbetet härrör
från honom. Vidare är föreskrifvet, att å förgylda eller försilfrade arbeten
af oädel metall tillverkaren må såsom märken anbringa sitt eget och

O o

tillverkningsortens namn äfvensom tillverkningsåret, men att andra stämplar
eller märken än dessa icke få på dylika arbeten anbringas. I dessa
stadganden, hvilka tillkommit hufvudsakligen för att.skydda köparen för
bedrägerier, hvartill de ifrågavarande slagen af varor genom sin egendomliga
beskaffenhet lätt låta använda sig, afser förslaget ej att göra någon
ändring.

Ett i någon mån likartadt syfte, hvithet dock står närmare det, som
ligger till grund för det allmänna märkskyddet, fullföljer en grupp andra
lagbestämmelser om obligatorisk varubeteckning, nemligen de, som röra
svenska jerneffekters stämpling. Härom är uti särskilda författningar af
den 12 Januari 1855, den 13 September 1864, den 30 Mars 1867 och
den 26 Oktober 1877 bland annat föreskrifvet, att hvarje verkstad för
blåsning af tackjern eller för det sammas nedsmältning och beredande
till smidigt jern eller för stålberedning eller för annan gröfre jernförädling
skall hafva en af bergsöfverstyrelsen godkänd stämpel, hvarmed dess
tillverkningar böra märkas. För särskilda verkstäder ma lika stämpel
till begagnande tillåtas, så framt verkstäderna tillhöra samme egare, eller
deras egare förenat sig om gemensam stämpel. Beträffande jerneffekter,
tillverkade vid samma verkstad, må med vederbörligt tillstånd användas
flere stämplar i ändamål att hvardera anbringas på större eller mindre del af
den tillverkning, som vid verkstaden bör märkas. Ansökning om rätt att begagna
en eller flere stämplar göres hos bergsöfverstyrelsen, som har att bifalla
ansökningen, derest stämplarne icke likna någon stämpel, som är tillåten
för annan verkstad, eller ock egaren af den verkstad, stämpeln redan tillhör,
förordar bifall till ansökningen. Med siffror får verkstadsegare utan särskilt
tillstånd utmärka sin tillverkning, dock icke till likhet med annans
stämpel. Om nu sådana varor, när de blifvit å våg förda eller hållas till salu
eller eljest anträffas vid hamn eller lastplats, ej blifvit på föreskrifvet sätt
stämplade eller märkta, medför sådant ansvar för den felaktige. Är varan
redan försåld, får köparen tilltala sin fångesman för dylika fel. Har

stämpel, som tillhör annan verkstad, blifvit olofligen begagnad, kan sådant
åtalas af egaren eller allmän åklagare, och varorna förklaras förbrutna.
Stål eller smidigt jern, som skall märkas eller stämplas, men
saknar de märken eller stämplar, som skola åsättas, eller har den otydligt
åsätta eller är försedt med obehöriga stämplar, får ej inom riket försäljas
eller derifrån till utförsel tillåtas, innan det felaktiga blifvit rättadt.

Det har väl blifvit ifrågasatt, om den påbjudna jerntillverkningsstämpeln
längre vore behöflig; men, då förhandlingar senast fördes om det allmänna
varustämplingsväsendets ordnande, förklarade brukssocieteten i underdånigt
utlåtande den 5 Juni 1862 såsom sin åsigt, att jerneffekters
förseende med tillverkningsställets stämpel under derför stadgade kontroller
hädanefter som hittills borde utgöra ett åliggande. Vid sådant förhållande
hafva koinmitterade ej tilltrott sig föreslå någon ändring uti ifrågavarande
stadganden, utan ansett dermed böra anstå, till dess vår jernhandterings
målsmän gifvit till känna, att sådan ändring är af behofvet
påkallad. De bestämmelser i det af kommitterade uppgjorda förslaget,
hvilka icke stå i strid med nu gällande särskilda stadganden rörande
stämpling af förenämnda industrigrenars tillverkningar, torde deremot
utan någon betänklighet kunna göras tillämpliga jemväl inom dessa yrkesgrenars
område.

A alla öfriga slags varor är förslaget ämnadt att utan inskränkningar
vinna tillämpning. Till skydd mot olofligt begagnande af annans
varumärke torde strafflagens stadgande härom kunna fortfarande bibehållas.
Det genom detta lagbud förlänade skydd, hvilket endast tillkommer
varutillverkaren, har likväl synts böra utsträckas äfven till förmedlaren
af varuafsättningen, handlanden. Samma skäl gör sig i begge fallen
gällande. Likasom fabrikanten genom åsättande af sin stämpel på sin
tillverkning ansvarar för dess godhet inför allmänheten, så ikläder sig ock
handlanden genom att å de varor, han tillhandahåller sina kunder, anbringa
sitt märke en garanti att han granskat varan och funnit den af
fullgod beskaffenhet.

Att såsom vilkor för behörighet att förvärfva uteslutande rätt till ett
egentligt varumärke uppställa, att den ifrågavarande näringsrörelsen bör
innehafva en viss omfattning, så att den t. ex. icke är allenast af en inskränkt
eller lokal betydelse, har icke ansetts nödigt. Till förebyggande
deraf att sådana uteslutande rättigheter förvärfvas, der något egentligt behof
dertill ej förefinnes, och att öfverskådligheten af de skyddade mär Bet.

ang. patentskydd m. m. 13

kena sålunda försvåras, har det deremot funnits ändamålsenligt att för rättighetens
undfående fordra erläggande af en något hög afgift, hvilken synts
lämpligen kunna bestämmas till femtio kronor. Sådana afgifter utgå för närvarande
i Frankrike med 1 franc, i Österrike-Ungern med 5 gulden, uti
Italien med 40 lire, i Ryssland med 25 rubel och i Nordamerikas förenta
stater med 25 dollars. Afgiften i tyska riket för ett märkes inregistrering
uppgår till 50 mark, hvarförutom särskilda kostnader drabba sökanden
för tillskärning af märkstock och hvad öfrigt erfordras för
märkets kungörande i tryck. I Storbrittannien, der varorna med hänsigt
till märkskyddet delats i femtio klasser, hvardera omfattande olika slags
artiklar, drager ett märke för ett eller flera slags varor inom samma
klass en afgift af 2 pund sterling. Afgiften ökas, om mer än ett märke
önskas för en eller flere artiklar inom samma klass, eller om samma
märke skall begagnas för varor, tillhörande olika klasser. Härtill komma
för förnyelse af skyddsrätten för ett märke 2 pund sterling äfvensom
en del andra utgifter hvilka för särskilda fall stadgats.

I afseende på valet af varubeteckningar lärer vederbörande näringsidkare
böra lemnas frihet att dervid följa sitt eget tycke, blott han ej
föröfvar intrång i en annans rätt eller bryter mot särskilda i lag meddelade
föreskrifter. Sålunda kan det ej tillåtas någon att å sina varor
sätta statens eller andra allmänna stämplar eller märken eller en osedlig
framställning. Icke heller får någon till beteckning af sina varor använda
en annan industriidkares namn eller firma. Hvad detta slags beteckningar
enbart beträffar torde de samma fortfarande böra skyddas mot begagnande
af annan person än dess laglige innehafvare, utan att denne behöfver taga
särskilda mått och steg; derför. Vill någon åter förvärfva uteslutande rätt
till varumärke af annat innehåll, bör sådant icke kunna ske utan att dels
märket är af en viss beskaffenhet, dels ock en särskild åtgärd vidtages
för skyddsrättens vinnande. Skulle ett sådant varumärke, för hvilket
skydd sökes, vara af den beskaffenhet, att dess begagnande vore, om än
icke stridande mot lag, dock egnadt att väcka förargelse, synes skyddsrätt
derför ej böra medgifvas. En del pudra beteckningar innehar egenskaper,
som göra dem olämpliga att såsom varumärken förbehållas en
enda person med andras uteslutande. Så är fallet med offentliga vapen
såsom rikets, städers och dylika, äfvensom med siffror och bokstäfver.
De begge sista slagens tecken hafva i det allmänna lifvet erhållit en så
vidsträckt användning, att de äro oumbärliga för en hvar, och böra der -

för icke kunna för vissa ändamål till större eller mindre del monopoliseras
till förmån för en enskild samhällsmedlem. Enligt ett allmänt gängse
bruk sätter näringsidkaren å sina varor sitt namn eller ock allenast dess
begynnelsebokstäfver. Gifvet torde vara att, om ock någon undfått uteslutande
rätt att såsom varumärke begagna vissa bokstäfver, en annan
icke finge hindras att å sina varor sätta samma bokstäfver, i fall de bildade
hela hans namn eller initialerna dertill. Likaså synes alla med bokstäfver
eller siffror uttryckta beteckningar, som angifva en varas myckenhet,
vigt, tillverkningsort eller någon dess egenskap, böra få fritt nyttjas.
Man tanke sig hvilka betydande band som skulle läggas på den allmänna
friheten, i händelse enskilda personer tillförsäkrades rätt att med andras
uteslutande såsom varubeteckningar begagna sådana uttryck som »prima»,
»patent», »ende tillverkare», »prisbelönt», »Norrköping», »100 fot» och dylikt.
Med hänsyn härtill har ock föreslagits bl. a. af Tysklands regering
vid stiftandet af den der nu gällande lag i ämnet, att skydd ej borde
medgifvas för något märke, i hvilket en siffra eller bokstaf inginge. Häremot
möter dock den betänkligheten, att sådana, beteckningar särdeles väl
lämpa sig till varumärken derutinnan, att de lätt kunna beskrifvas och
igenkännas, samt att sannolikt på grund häraf flertalet redan befintliga
varumärken innehåller dylika beståndsdelar. Dessa omständigheter torde
innefatta tillräckligt talande skäl för att ej helt och hållet betaga vederbörande
näringsidkare möjligheten att få åtnjuta skydd för sådana märken,
i hvilka siffror eller andra bokstäfver eller ord än hans namn ingå.
Af de sålunda ''anförda skälen hafva kommitterade i förslagets 2 § intagit
den föreskrift, att skyddsrätt ej må medgifvas för märke, som uteslutande
består af bokstäfver eller siffror, samt att, derest inregistreradt märke innehåller
bokstäfver eller siffror, ingen derigenom må vara hindrad att till
varubeteckning använda bokstäfver eller siffror af samma utseende. Beträffande
sådana i den föreslagna förordningen afsedda märken, till hvilkas
begagnande någon före utfärdandet af den samma enligt hittills gällande
föreskrifter förvärfva! uteslutande rätt, hafva kommitterade ansett samma
rätt fortfarande böra få af dess innehafvare tillgodonjutas, så framt han,
innan författningen träder i kraft, anmäler märket till inregistrering.

Vidkommande det sätt, hvarpå uteslutande rätt till ett egentligt varumärke
skall kunna förvärfvas, torde här, likasom förhållandet är i alla
andra länder, der särskilda märkskyddslagar finnas, böra inrättas ett registreringsförfarande,
hvars närmare anordning synts lämpligen kunna

100

bringas i öfverensstämmelse med hvad för motsvarande fall af kommitterade
föreslagits rörande skydd för industriela mönster och modeller. Hit
hörande bestämmelser hafva derför affattats i nära likhet med föreskrifterna
uti nyss nämnda förslag, och någon särskild redogörelse för dem
lärer icke erfordras, i ill belysning af den föreslagna skyldigheten för
sökanden att särskildt uppgifva de varuslag, för hvilka märket är afsedt,
torde dock böra nämnas, att skyddet för märket enligt förslaget icke skall
omfatta andra slags varor än dem, som särskildt uppgifvits, enär skyddets
utsträrkning derutöfver icke skulle kunna af dess ändamål rättfärdigas.
Det är uppenbarligen för en industriidkare alldeles likgiltigt om på en
artikel, tillhörande ett helt annat slag af varor än hans egna, anbringas
enahanda märke, som han sjelf använder, då en förvexling i allt fall icke
är möjlig. Men är sa förhållandet, bör ock ingen onödig inskränkning påläggas
de öfriga samhällsmedlemmarne.

I vissa utländska lagar är stadgadt, att de inregistrerade märkena
skola genom vederbörlig myndighets försorg offentliggöras. Utom i Tysklands
lag, för hvilken förut redogjorts, är sådant äfven föreskrifvet i Storbritannien
och Nordamerikas förenta stater. På sist nämnda ställe införes
i patentembetets ofliciela tidning en i ord affattad beskrifning af hvarje
inregistreradt märke. I Storbritannien åter aftryckas sjelfva märkena i
en för sadana publikationer uteslutande afsedd, periodiskt utkommande
Trade marks journal. Kommitterade hafva ej ansett det vara af nöden
att hos oss införa liknande bestämmelser, då märkskyddet egentligen afser
att trygga enskilda intressen och det derför bör ankomma på de enskilde
innehafvarne af respektiva märken att göra dem kända på sätt de
finna för sig förmånligast.

På det att ej märkregistret må varda öfverlastadt med obehöfliga
anteckningar, hvilka skulle försvåra öfversigten af de inregistrerade märken,
för hvilka vederbörande ega åtnjuta skydd, har, i motsvarighet till
hvad \ flere främmande lagar är stadgadt, föreslagits, att för skyddsrättens
bibehållande anmälan derom skall göras hos kommerskollegium inom viss
tid och vidare inom lika lång tids förlopp förnyas, vid äfventyr att rätten
eljest upphör. De ifrågavarande terminernas längd vexlar inom de olika
lagstiftningarna, mellan tio år (Tyskland, Chili), fjorton år (England), femton
år (Frankrike, Brasilien) och trettio år (Nordamerikas förenta stater).
Då hos oss för liknande fall på andra rättsområden tioåriga perioder blifvit

101

bestämda, har samma grundsats funnits böra jemväl här följas. Erläggande
af särskild afgift för förnyelse har icke ansetts erfodrerligt.

Förslagets öfriga stadganden äro uppgjorda i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i de föreslagna patent- och mönsterskyddsförordningarna.
—

Af ledamöter uttalade särskilda meningar bifogas underdånigst.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormägtigste, allernådigste Konung!
Eders Kongl. Ma.j:ts

tropligtigste och underdånigste tjenare och undersåtar

PEHR EHRENHEIM.

KNUT STYFFE.

PEHR LAGERHJELM.

H. G. v. GEGERFELT.
CARL L. LUNDSTRÖM.

A. von Krusenstjerna.

Stockholm den 6 November 1878.

FÖRFATTMNGSFÖRSLAG.

Förslag till förordning angående patent.

Patent må under de vilkor, här nedan stadgas, meddelas å nya
uppfinningar af industriela alster eller af särskilda sätt för sådana alsters
tillverkning.

Å uppfinning, hvars utöfning skulle strida mot lag eller goda seder,
må ej patent meddelas. Afser uppfinning lits- eller läkemedel eller
alster, som på kemisk väg eller genom blandning af särskilda ämnen
framställes, må patent ej meddelas å sjelfva varan, utan endast å ett
särskildt sätt för dess tillverkning.

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökningshandlingar
för erhållande af patent derå i behörigt skick ingifvits, redan
blifvit så beskrifven i allmänt tillgänglig tryckt skrift, eller så öppet
utöfvad, att sakkunnig person kan med ledning af derigenom vunna
upplysningar utöfva uppfinningen, eller dess föremål ej väsentligen skiljer
sig från alster eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

Bet. ang. patentskydd m. m.

106

Ansökan om patent skall ingifvas till kommerskollegium, och bifoge
sökanden så väl tydlig och fullständig samt af erforderliga ritningar,
modeller och varuprof åtföljd beskrifning öfver uppfinningen som ock
den i 7 § stadgade afgift för första patentåret. Sökes patent å flere uppfinningar,
varde särskilda ansökningshandlingar för hvardera ingifna.

Har sökanden ingifvit beskrifningen med dess bilagor förseglad, må
förseglingen ej brytas förr, än ärendet till pröfning företages.

Närmare föreskrifter om beskaffenheten af de handlingar, som vid
ansökan om patent skola ingifvas, meddelas af kollegium.

5 §.

Finner kommerskollegium, att sökanden ej fullgjort hvad enligt 4
och 10 §§ honom ålegat, eller att uppfinningens föremål icke är af sådan
beskaffenhet, att patent derå må meddelas, eller att uppfinningen
uppenbarligen icke är ny, varde ansökningen afslagen, och ege sökanden
i sådant fall återfå hvad han kan hafva inbetalt utöfver hälften af
första patentårets afgift.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll
om den i 17 § omförmälta klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref
efter anslag utfärdadt. Genom kollegii försorg skall härom göras
anteckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse
i allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte bilagor i
hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.

Anmäla sig flere sökande för erhållande af patent å enahanda uppfinning,
hafve den företräde, som först med behöriga ansökningshandlingar
till kommerskollegium inkom.

107

7 §•

Patent varde utom i de fall, som i 8 och 9 §§ omförmälas, meddeladt
för en tid af femton år, räknad från den dag, då patentbref utfärdas.

Patenthafvaren åligger att till kommerskollegium inbetala en afgift,
utgörande för hvarje af de två första patentåren femtio kronor
och för hvarje af de följande etthundra kronor.

I afseende på tiden för inbetalning af första patentårets afgift gälla
hvad derom i 4 § är stadgadt. Afgiften för hvarje följande patentår
skall inbetalas före det årets början vid påföljd att patentet eljest förfaller.

Patenthafvaren vare ej pligtig att utöfver nämnda afgift vidkännas
kostnad för kungörelser om patentet eller för beskrifningens offentliggörande.

8 §.

Vill någon å förbättring af en för hans räkning patenterad uppfinning
undfå patent för endast den tid, under hvilken det förra patentet
förblifver gällande, må det honom beviljas under de i öfrigt stadgade
vilkor; dock vare han ej pligtig att för det senare patentet inbetala
annan afgift än den, som enligt 4 § skall ansökningen åtfölja.

9 §•

Har någon utrikes erhållit patent å en uppfinning, må ej derefter
patent inom riket å samma eller väsentligen lika uppfinning meddelas,
eller, der det skett, tillgodonjutas, för längre tid, än det förra patentet
förblifver gällande.

108

10 §.

Patentsökande, som ej är i riket bosatt, åligger att vid ansökningen
foga bevis att han stält för sig ett der bosatt ombud, som har att
i allt hvad patentet angår vid domstol för honom svara.

Flyttar patenthafvare utrikes, vare han jemväl pligtig att för sig
ställa sådant ombud, som ofvan omförmäles. Flyttar ombudet ur riket,
eller upphör eljest dess befattning, skall patenthafvaren ställa nytt ombud.
Bevis om fullgörande af hvad sålunda är föreskrifvet skall till
kommerskollegium ingifvas; och vare patentet utan verkan, intill dess
det skett. Sker det ej inom sex månader, vare patentet förverkadt.

Före slutet af det andra och hvarje efterföljande patentår skall
patenthafvaren hos kommerskollegium anmäla, huru vida och i livilket
omfång han inom riket är i utöfning af den patenterade uppfinningen.
Underlåtes detta, vare patentet förfallet.

Har patenthafvare icke inom två år från det patentet beviljades
låtit bringa uppfinningen i något väsentligt omfång till utöfning inom
riket, eller har utöfningen sedermera blifvit nedlagd och ej inom ett
år derefter åter upptagen, vare patentet förverkadt, derest ej patenthafvaren
förmår visa giltig anledning till berörda underlåtenhet.

13 §•

Öfverlåter någon å annan sitt patent, skall med anmälan härom
behörig öfverlåtelsehandling till kommerskollegium ingifvas. Är den,

109

till hvilken öfverlåtelsen skett, ej inom riket bosatt, skall dervid jemväl
företes bevis att lian för sig stält sådant ombud, som i 10 § omförmäles.
Intill dess dessa föreskrifter blifvit fullgjorda, anses öfverlåtelsen
utan verkan, så vidt den rör annan än dem, hvilka derom slutit
aftal, eller deras rättsinnehafvare.

14 §.

Angående inbetalda utgifter samt om fullgörandet af de i 10, 11
och 13 §§ föreskrifna åtgärder läte kommerskollegium göra anteckning
uti det i 5 § omförmälta register.

15 §.

Patent vare ej gällande mot någon, som vid den tid, då behöriga
ansökningshandlingar derom ingåfvos, inom riket var i utöfning af den
patenterade uppfinningen eller för sådan utöfning der vidtagit erforderliga
åtgärder.

Inrättningar å fartyg eller andra fortskaffnin gsmedel, som endast
tillfälligtvis i riket inkomma, må utan hinder af patent begagnas.

Derest Konungen pröfvar nödigt, att patenterad uppfinning skall
till allmänhetens fria begagnande upplåtas eller för statens räkning utöfvas,
utgöre patentet ej hinder deremot; dock vare patenthafvaren berättigad
till full ersättning. Kan ej öfverenskommelse träffas om ersättningens
belopp, varde frågan derom till domstol hänskjuten.

Anser någon patenterad uppfinning ej hafva varit ny vid den tid,
då ansökningshandlingarna ingåfvos, eller eljest icke bort utgöra före -

mål för patent eller icke blifvit med erforderlig tydlighet och fullständighet
beskrifven, ege han vid domstol föra talan om patentets ogillande.
Enahanda rätt tillkomme ock den, som förmenar patent hafva
blifvit meddeladt på grund af ansökningshandlingar, hvilkas innehåll
utan hans samtycke hemtats från hans icke offentliggjorda beskrifningar
eller för allmänheten icke tillgängliga inrättningar. Yisas skäl för
sådan talan, varde patentet ogildt förklaradt.

Hvar som förmenar patenthafvare på grund af föreskriften i 9 §
ej vidare ega, att patent tillgodonjuta eller anser honom hafva genom
underlåtenhet att fullgöra hvad enligt 10 och 12 §§ honom ålegat patentet
förverkat, må derom vid domstol föra talan.

19 §.

Dom i tvist om patents giltighet skall genom domstolens försorg
till kommerskollegium insändas.

20 §.

Ej må någon utom i de fall, som i 10, 15 och 16 §§ omförmälas,
utan patenthafvarens medgifvande yrkesmessigt inom riket tillverka eller
till salu hålla varor, eller använda tillverkningssätt, derå patent här
åtnjutes.

Bryter någon veterligen häremot, straffes med böter från och med
tjugu till och med ettusen kronor, hvarjemte de olagligen tillverkade
eller till salu hållna varorna samt för sådan tillverkning uteslutande
användbara redskap skola tagas i beslag; och varde med de samma så
förfaret, att missbruk dermed ej kan ske. Ej må dock annan än patenthafvaren
härom föra talan.

21 §.

Invänder någon, som för intrång i patenträtt tilltalas, att patentet
bör anses ogildt, förverkadt eller förfallet, och visar dertill anledning,
förelägge rätten honom viss tid att påstående derom särskildt vid vederbörlig
domstol anhängiggöra. Försitter han den tid, varde målet
utan afseende på invändningen afgjordt.

22 §.

Visas patenthafvare genom dom, som vunnit laga kraft, hafva blifvit
förklarad oberättigad att patentet tillgodonjuta, eller har genom
hans underlåtenhet att inbetala föreskrifven afgift eller att om uppfinningens
utöfning göra anmälan patentet förfallit, varde patentet ur registret
affördt och kungörelse derom i allmänna tidningarna utfärdad.
Lag samma vare, om någon hos kommerskollegium anmält sig vilja
från sitt patent afstå, eller om patenttiden tilländagått.

Till pröfning af ansökningar om patent bildas inom kommerskollegium
en särskild afdelning, bestående af två dess ledamöter och
tre i tekniska ämnen kunnige män, dem Konungen dertill för viss tid
förordnar. De senare njute under den tid samma skydd, och vare underkastade
enahanda ansvar, som för embetsman är i lag stadgadt.

24 §.

A patentafdelningen må ej beslut fattas, der ej minst en af kommerskollegii
ledamöter och två af de särskildt förordnade äro tillstädes.
Vid förhandlingarna före den främste af kollegii ledamöter ordet.

Inkomma till kommerskollegium från domstolar förfrågningar i patentärenden,
som till deras behandling höra, åligger det patentafdelningen
att derom utlåtande afgifva.

26 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den
; och skola dessförinnan till kommerskollegium inkomna
ansökningar om patent behandlas efter hvad hittills varit stadgadt.

Förslag till förordning angående skydd för industriela
mönster och modeller.

i §•

Hvar som förfärdigat, förfärdiga låtit eller annorledes förvärfvat
industriela mönster må under de vilkor, här nedan bestämmas, vinna
uteslutande rätt att inom riket yrkesmessigt vid varutillverkning dem
till efterbildning begagna och sålunda tillverkade varor till salu hålla.

Hvad i denna förordning stadgas angående mönster vare ock i afseende
på modeller tillämpligt.

2 §•

Vill någon förvärfva den i föregående § omförmälta rätt, ingifve
derom till kommerskollegium ansökan med uppgift huru länge han vill
samma rätt åtnjuta jemte afbildning af de mönster, för Indika skydd
sökes.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll
om annans bättre rätt, det sökta skyddet meddeladt.

Bet. ang. patentskydd m. m.

114

3 §.

Mönsterskydd erhålles för högst fem år. Har kortare skyddstid
blifvit sökt, må skyddsrättens innehafvare vinna förlängning deraf för
återstående åren, så vida han härom före den ursprungliga skyddstidens
utgång ingifver ansökan.

4 §•

Varder mönsterskydd beviljadt eller skyddstiden förlängd, läte kommerskollegium
derom göra anteckning i ett för sådant ändamål upprättadt
register.

5 §.

För hvarje mönster skall vid ansökan om skydd för det samma inbetalas
en afgift af en krona för hvarje helt år eller del deraf, som
skyddstiden omfattar. Vid ansökan om skyddstidens förlängning varde
sådan afgift efter enahanda beräkningsgrund å nyo erlagd.

6 §.

Skydd, som beviljadt blifvit, må ej tillgodonjutas för mönster, som
redan vid ansökningstiden genom varor, hvilka i rörelsen ingått, tryckt
skrift eller annorledes blifvit för allmänheten tillgängligt, eller som icke
väsentligen skiljer sig från sålunda förut offentliggjordt mönster.

7 §•

Har inregistreradt mönster icke inom ett år från inregistreringen
blifvit för yrkesmessig varutillverkning inom riket användt, vare skyddet
förverkadt.

115

8 §.

Förmenar någon, att beviljad skyddsrätt bör anses ogild eller förverkad,
ege lian derom vid domstol föra talan.

9 §.

Visas någon hafva genom dom, som vunnit laga kraft, blifvit förklarad
oberättigad att njuta skydd för inregistreradt mönster, eller har
någon hos kommerskollegium anmält sig vilja från sin skyddsrätt afstå,
eller har skyddstiden tilländagått, varde mönstret ur registret affördt.

10 §.

Hvar som olofligen efterbildar ett mönster, hvilket honom veterligen
är för annans räkning inregistreradt, eller håller varor, som blifvit
efter sådant mönster tillverkade, med vetskap derom till salu straffes
med böter från och med tjugu till och med ettusen kronor; och anses
efterbildningen oloflig, äfven om den skett i annat mått eller i andra
färger, än mönstret innehåller, eller om i öfrigt endast oväsentliga ändringar
vidtagits. De olofligen tillverkade eller till salu hållna varorna
samt uteslutande för sådan tillverkning användbara redskap skola
tagas i beslag och, om parterne ej annorledes öfverenskomma, i allmän
vård förblifva, till dess skyddstiden tilländagått.

Sådan förbrytelse må ej af annan än mönstrets innehafvare åtalas.

11 §■

Denna förordning tillämpas på mönster, tillhöriga svensk medborgare
eller sådan utländing, som i riket lagligen idkar varutillverkning.

116

På Konungens särskilda pröfning ankommer, huru vida förordningens
bestämmelser må, under förutsättning af ömsesidighet, förklaras gälla
äfven i afseende på mönster, som tillhöra annat lands öfrige medborgare.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den

Förslag till förordning angående skydd för varumärken.

i §•

Varutillverkare och handlande må under de vilkor, här nedan bestämmas,
vinna uteslutande rätt till begagnande af de särskilda märken,
hvarmed de vilja sina varor beteckna.

2 §•

Sådan rätt må likväl ej medgifvas för märke, som uteslutande består
af bokstäfver eller siffror eller innehåller offentligt vapen eller stämpel,
eller hvars begagnande vore egnadt att väcka förargelse.

Innehåller inregistreradt märke bokstäfver eller siffror, vare derigenom
ej någon hindrad att bokstäfver eller siffror af samma utseende
till varubeteckning använda.

3 §•

Vill någon förvärfva den i 1 § omförmälta rätt, ingifve derom till
kommerskollegium ansökan jemte afbildning af det märke, för hvilket
skydd sökes. I ansökningen skola särskild! uppgifvas de varuslag, för
hvilka märket är afsedt. Angående beskaffenheten af nämnda afbildning
tillkommer kollegium att meddela närmare föreskrifter.

118

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll
om annans bättre rätt, det sökta skyddet meddeladt, hvarom anteckning
skall ske i ett för sådant ändamål upprättadt register.

4 §•

För hvarje märke skall vid den i 3 § omförm älta ansökan inbetalas
en afgift af femtio kronor, hvilken sökanden likväl eger återfå, i
händelse ansökningen varder afslagen.

5 §.

Anmälan om skyddsrättens bibehållande skall hos kommerskollegium
göras inom tio år från inregistreringen och vidare inom hvart
tionde år från senaste anmälan förnyas, vid äfventyr att rätten eljest
upphör. Öfverlåter någon sin skyddsrätt på annan, skall med anmälan
härom behörig öfverlåtelsehandling till kollegium ingifvas. Intill dess
sådan anmälan skett, anses öfverlåtelsen utan verkan, så vidt den rör
annan än dem, hvilka derom slutit aftal, eller deras rättsinnehafvare.
Då anmälan, som nu är nämnd, inkommit, skall derom i registret göras
anteckning.

Har samma märke blifvit med afseende på samma varuslag för fleres
räkning inregistreradt, och uppstår tvist om rätt till dess begagnande,
hafve den företräde, som för det samma först sökt skydd. Enahanda
föreskrift galle ock, då inregistrerade märken äro så lika, att de
lätteligen kunna med hvarandra förvexlas.

119

7 §•

Visas någon hafva genom dom, som vunnit laga kraft, blifvit förklarad
oberättigad att njuta skydd för inregistreradt märke, eller har någon
hos kommerskollegium anmält sig vilja från sin skyddsrätt afstå,
eller har skyddet genom underlåtenhet att göra anmälan om dess bibehållande
förfallit, varde märket ur registret affördt.

8 §.

Hvar som olofligen å varor sätter märke af väsentligen enahanda
utseende med det, som honom veterligen för samma varuslag är för
annans räkning inregistreradt, eller sålunda betecknade varor med vetskap
derom till salu håller ansvare derför enligt 22 kap. 16 § strafflagen;
och skola, så vida påstående derom af märkets innehafvare väckes,
varorna tagas i beslag samt märkena utplånas, eller, om det ej
annorledes ske kan, varorna förstöras.

Lag samma vare, om någon såsom märke begagnar annans namn
eller firma.

9 §.

Denna förordning tillämpas på märke, tillhörigt svensk medborgare
eller sådan utländing, som i riket lagligen idkar varutillverkning eller
handel. På Konungens särskilda pröfning ankommer, huru vida förordningens
bestämmelser må, under förutsättning af ömsesidighet, förklaras
gälla äfven i afseende på märken, som tillhöra annat lands öfrige medborgare.

120

10 §.

Genom denna förordning sker ej ändring i hvad särskild!) är stadgadt
angående jerneffekters stämpling äfvensom beträffande kontroll- och
tillverkningsstämpel å arbeten af vissa metaller.

11 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den

Har någon enligt hittills gällande föreskrifter
förvärfvat uteslutande rätt till begagnande af sådant varumärke, som
denna förordning afser, må han fortfarande njuta samma rätt till
godo, så framt han inom nämnda tid hos kommerskollegium anmäler
märket till inregistrering.

TABELLBILAGOR.

Bet. ang. patentskydd m. m.

Tab. I. Öfversigt öfver antalet sökta och beviljade patent m. m,

Frankrike Belgien

		P	w o <5	\|2-S	t> w	Af dessa uppfinningspatent blefvo	genom	års af-
	År	1 -d K g. P CD P g-	g & £ CD t-j. & p: Pi P> h- CD p p rt-OQ “ CD P	£ * * O	_ ^CTQ p mi2 D- „„ >-< ^3 m P3“HB 2S p ö	gifters erläggande skyddsberättigade till utgången af
		crq ■ p Hl	© o: i. a hi p> ct- • P	»eg H» '' P> o; P	2:a året	3:e året	4:e året	5:e året	7:e året	14:e året	15:e året
1857 .		9	6110	1516	1190	731	411	280	197	115	24	1
1858 .		9	5828	1529	1234	704	422	263	194	104	29	21
1859 .		9	5439	1551	1263	724	426	278	185	102	21	?
1860 .		9	6122	1719	1455	790	459	288	200	93	?	?
1861 .		9	5941	1774	1551	769	454	279	197	107	?	?
1862 .		9	5859	1724	1512	827	484	294	211	118	?	?
1863 .		?	5890	1857	1630	870	489	299	214	125	?	?
1864 .		9	5653	1548	1510	837	458	266	189	104	?
1865 .		9	5472	1655	1429	762	477	285	208	112
1866 .		..... 5835	5671	1767	1523	790	441	291	195	120
1867 ..		..... 6278	6098	2012	1687	894	538	315	212	?
1868 ..		..... 6339	6103	2026	1826	1101	636	436	369	?
1869 ..		..... 6055	5906	2048	1977	1084	667	570	?	?
1870 ..		..... 3992	3850	1516	1615	1023	813	?	?	?
1871 ..		..... 2849	2782	1484	1860	1136	?	?	?	?
1872 ..		..... 4966	4875	1921	1798	?	?	?	?
1873 ..		..... 5140	5074	1914	?	?	?	?	?
1874 ..		..... 5874	5746	2264	?	?	?	?
1875 ..		..... 6111	6007	?	?	?	?
1876 ..		9	?	?	?	?

i några främmande länder under åren 1857—1876.

Storbritannien

Förenta staterna Preussen

Danmark

Norge

6''

•tf

Af dessa patent blefvo
genom patentafgifters
erläggande skyddsberättigade
till utgången af

Uppfinnings och mönsterpatent -

3:e

året

7:e

året

14:e

året

Sökta

Bevil jade -

Cavea

V CD
p <

cd CD

Pr1.
0 p

^ Pj
CD

"Ö CD
P

d- m.
CD ij1

5. $?''

200	2028	1976	584	221	52 4771	2910 1010	?	53	?	47	9	7
3007	1954	1923	540	197	31 5364	3710 934	?	56	?	42	10	5
3000	1977	1938	542	217	39 6225	4538 1097	?	44	?	32	19	12
3196	2063	2016	579	194	47 7658	4819 1084	974	83	?	36	15	9
3276	2047	2012	575	179	35 4643	3340 700	931	102	?	44	29	25
3490	2191	2156	646	214	35 5038	3521 824	973	75	?	48	43	37
3309	2094	2066	632	215	28 6014	4170 787	?	71	?	48	20	14
3260	2024	2002	550	178	22 6932	5020 1063	v	68	?	36	25	19
3386	2186	2159	582	193	27 10664	6616 1937	?	65	?	39	34	19
3453	2124	2100	574	227	24 15269	9450 2723	?	66	?	68	38	16
3723	2284	2253	619	260	31 21276	13015 3597	?	102	?	74	38	27
3991	2490	2456	729	272	34 0420	13378 3705	?	81	142	88	67	34
3786	2407	2366	793	309	41 19271	13986 3624	?	49	143	71	63	36
3405	2180	2140	738	?	40 19171	13321 3273	851	73	142	77	60	30
3529	2376	2338	819		38 19472	13033 3366	713	32	179	115	44	28
3970	2771	2734	853		37 18246	13590 3090	968	53	242	132	86	46
4294	2974	2906	856		68 20414	12864 3248	896	125	230	126	131	67
4492	3162	3104	?		58 1602	13599 3181	1146	187	264	151	127	75
4561	3112	3049			63 21638	14837 3094	1330	261	257	156	107	73
5069	3435	3367			68 21425	15595 2697	1679	463	302	172	73	46

Talj. II.

Öfversigt öfver antalet afslagna patentansökningar, beviljade pa -

År	Patentansökningar afslagna på grund af
Obehörig fullmagt	Onöjaktig uppgift om upp-finnaren	Otillfreds- ställande beskrif- ning	Princips använd- ning	Bristande nyhet	Otillåtlig-het af uppfinnin-gens be-gagnande	Annan orsak	Summa
1858 ................		2	6				i	9
1859 ......................	4	3	12	—	—	—	_	19
1860 _____________________	2	—	6	—	—	—	i	9
1861 ..................	1	1	6	—	—	—	i	9
1862 .....................	3	1	17	—	—	—	—	21
1863 _______________	3	2	7	—	i	l	—	14
1864 ...................	2	—	3	1	—	_	i	7
1865 .....................	2	2	4	—	—	—	i	9
1866 .....................	—	1	6	—	—	l	_	8
1867 ...............	2	3	20	1	—	—	—.	26
1868 ...................	3	5	11	—	i	—	i	21
1869 .................	4	—	11	—	2	—	—	17
1870 .....................	3	—	14	—	_	—	_	17
1871 ...................	4	2	12	4	4	—	—	26
1872 ..............	6	1	21	4	2	l	_	35
1873 ..................	2	4	15	3	1	—	_	25
1874 ...................	4	2	18	5	—	—	—	29
1875 ..................	6	—	19	4	2	—	—	31
1876 ...............	11	—	35	5	—	l	_	52
1877 ........................	20	—	33	2	1	3	i	60

tent samt ingifna patentbevis i Sverige under åren 1858—1877

				Beviljade patent för	en tid af					Ingifna bevis om uppfinnin-gens utöfvande
3 år	4 år	5 år	6 år	7 år	8 år	9 år	10 år	11 år	12 år	13 år	14 år	16 år	Summa
1	i	3	4	3	13	1	15						41	45
3	2	8	3	9	34	2	23	—	2	—	—	i	87	61
2	1	6	10	10	22	—	17	—	1	1	—	—	70	41
1	1	9	7	14	32	—	34	—	1	—	—	—	99	54
1	1	5	3	6	31	1	30	—	3	—	i	—	82	66
2	—	5	3	15	38	1	46	—	8	2	—	i	121	74
6	1	3	9	7	31	1	31	—	5	3	—	i	98	67
8	—	7	8	7	23	1	43	—	5	1	i	—	104	78
12	4	11	6	11	22	4	54	—	4	—	i	—	129	85
4	2	11	13	12	25	6	43	5	4	3	—	—	128	75
8	3	13	14	6	42	2	51	3	1	3	—	—	146	73
8	14	13	13	13	35	6	29	4	3	4	—	—	142	97
7	10	11	14	11	28	14	18	2	1	1	—	—	117	88
3	7	14	15	9	31	10	25	1	3	1	—	—	119	98
11	16	19	21	22	50	26	32	2	—	1	—	—	200	105
9	7	19	19	36	37	23	22	4	1	—	i	—	178	112
9	12	20	23	30	46	25	18	2	1	2	—	—	188	109
14	19	30	24	35	51	25	25	1	1	1	—	—	226	139
16	29	48	30	42	37	12	15	2	2	2	—	—	235	131
13	26	42	54	38	51	13	19	*4	—	1	—	—	261	155

SÄRSKILDA MENINGAR.

Särskild mening af Knut Styffe.

Rörande den fråga, öfver hvilken komiterade fått sig ålagdt att i första
rummet yttra sig, eller »huruvida och i hviska fall patentskydd kan vara berättigadt
och för vårt land gagneligt», kan jag icke till alla delar gilla de åsigter,
som komiterades flertal uttalat.

De fleste anhängare af patentskyddet utgå från den förutsättningen, att
en uppfinning på det industriela området är uppfinnarens enskilda egendom och
bör, likasom hvarje annan enskild egendom, ensamt af egaren, eller endast med
hans tillstånd, af andra få begagnas. Vid denna förutsättning förbises emellertid
vanligen, att föremålet för patent icke är ett materielt ting, utan en intellektuel
skapelse, en idé, och sådana kunna ej vara underkastade de för materiel egendom
gällande lagar. De allra flesta uppfinningar äro dessutom icke frukten af
en persons arbete, utan förberedda genom en stor mängd personers sträfvanden,
hvilka alla hafva lika berättigade anspråk att få skörda frukterna af sitt arbete.
När de för lösningen af ett tekniskt problem nödiga förarbeten äro gjorda, och
ett stort behof af en uppfinning framträder, sysselsätta sig vanligen en mängd
personer med dess lösning, och man ser derföre ofta, att uppfinningar göras
ungefär samtidigt af flere personer, som icke ega kännedom om hvarandra.
Enligt patentlagarne kan dock endast den uppfinnare, som först anmäler sig,
erhålla patent, och alla de som arbetat för samma mål och måhända mera än
patenttagaren bidragit till problemets lösning, blifva genom patentet förbjudna
att fortsätta sina sträfvanden och skörda frukten af sitt arbete. Patenträtten
är således, strängt taget, icke förenlig med andras rätt att fritt arbeta. Icke
heller sätter något enda lands lagstiftning uppfinnarerätten i full likhet med
eganderätten; ty i sådan händelse skulle den ju icke inskränkas till vissa år,
stundom blott 3—5, och det vore ju då ett våld att efter dessas förlopp beröfva
uppfinnaren hans s. k. egendom.

Bet. ang. patentskydd m.

130

Att åsigten om uppfinnarerättens likställighet med eganderätten är ohållbar,
synas anhängarne af patentskyddet på senare tider äfven börjat erkänna, och i
den nya tyska patentlagen har blifvit infördt s. k. licens-tvång, eller skyldighet
för patenthafvare, att emot den ersättning, som kan anses skälig, tillåta andra
begagna den patenterade uppfinningen. Ett sådant »licenz-tvång», som faktiskt
länge lärer tillämpats i Nordamerikas förenta stater, är naturligtvis alldeles
oförenligt med föreställningen, att patenträtt är en af lagen sanktionerad art
af eganderätt.

Man plägar ofta jemföra uppfinnarens rätt till monopol med den, som
staten lemnar författare och konstnärer, att uteslutande få offentliggöra sina
alster; men skilnaden dem emellan är ganska väsentlig. En teknisk uppfinningär
aldrig bunden vid en viss form, och den form, hvari densamma framträder,
kan, utan att uppfinningens värde vänsentligen minskas, i allmänhet förändras
inom ganska vidsträckta gränser. Lösningen af ett tekniskt problem, huru svår
den än må vara, grundar sig dessutom i de allra flesta fall på förut kända
naturlagar, äfvensom på förut gjorda uppfinningar och undersökningar, och,
så vidt den på vetenskapens och industriens för handen varande ståndpunkt är
möjlig, samt ett verkligt behof af densamma förefinnes, är det endast en tidsfråga,
när den skall ske, och den kan då icke låta länge vänta på sig. Såsom
redan är nämndt, göres derföre ofta en uppfinning ungefär samtidigt af flere
personer, som icke hafva ringaste kännedom om hvarandras arbeten. Deremot
är det alldeles otänkbart, att tvenne författare, utan gemenskap med hvarandra,
kunna författa samma litterära alster, eller tvenne konstnärer, åstadkomma samma
konstverk, och hvarken författares eller konstnärers alster skulle utan dem hafva
kommit till stånd. Den rätt, som staten tillerkänt författare och konstnärer,
kan således aldrig göra det ringaste intrång i andras sjelfständiga verksamhet,
eller förhindra andra att skörda frukten af sina arbeten, såsom patenträtten ej
sällan gör.

Patenträtten kan, enligt min åsigt, endast försvaras såsom en utväg att
belöna nyttiga uppfinningar och bereda dem, som gjort sådana, någon ersättning,
dels för den möda och. kostnad, de för uppfinningarnas åstadkommande kunna
hafva nedlagt, och dels för det de icke hemlighålla sin uppfinning, der sådant
kan ske, utan å densamma aflemna fullständig beskrifning, och patenträtten har
också ursprungligen endast för sådant ändamål tillkommit. Med denna uppfattning
öfverensstämmer äfven hufvudsakligen Nordamerikas förenta staters
patentlag, enligt hvilken patentet är ett kontrakt emellan staten och uppfinnaren,
hvarigenom den senare tillförsäkras rätt att under viss tid uteslutande begagna
uppfinningen, emot det att han till allmänt gagn utförer densamma, samt derå

131

aflemnar så fullständig beskrifning, att den efter patenttidens sint kan af hvilken
sakkunnig som helst utföras.

Patenträtten har emellertid icke i något land blifvit utsträckt till alla
områden, ens inom näringarna, utan den är hufvudsakligen inskränkt till handtverks-
och fabriksindustrien. Patent meddelas åtminstone i allmänhet icke å uppfinningar
inom jordbruket, skogshushållningen, grufbrytningen, fiskerinäringen,
m. fl. yrken, så vidt de icke afse en maskin, eller något annat inom nämnda
yrken användbart industrielt alster. Sålunda pläga patent icke meddelas å nya
sätt att bruka jorden, å ordningsföljden emellan de växter, som odlas, å nya
kulturväxter, å foderblandningar för kreaturs utfodring, å metoder att bryta
grufvor, plantera skog, fånga fisk, idka jagt m. m., ehuru uppfinningar äfven
på dessa områden naturligtvis kunna vara af mycket stort praktiskt gagn.

Icke ens på det industriel området kunna alla rön och förbättringar,
äfven om de äro af den största vigt, blifva föremål för patent. Yärdet af en
mekanism, eller industriel apparat, beror vanligen till väsentlig del deraf, att
dess dimensioner och de materialier, hvaraf den består, äro lämpliga; men det
ligger i sakens natur, att patent å förbättringar i dessa hänseenden i allmänhet
ej kunna meddelas. Likaså beror ofta framgången af en kemiskt-teknisk process
deraf, att materialierna ega en viss sammansättning, eller äro från vissa ämnen
i möjligaste mån fria, samt användas i vissa noga bestämda proportioner, eller
att processen utföres inom vissa noga bestämda temperaturgränser o. s. v. Huru
vigtigt det än är att utröna dylika förhållanden, kan det dock ej gerna medföra
ett patent; ty icke kan någon, som är berättigad att begagna en tillverkningsmetod,
genom ett patent förhindras att dervid använda vissa för metoden afsedda,
allmänt kända råämnen, eller att utföra metoden vid en viss temperatur o. s. v.
Icke lärer väl t. ex. någon, som efter en icke patenterad metod ville utaf tackjern
bereda stål, genom ett patent kunna förhindras att dervid använda en viss
i handeln förekommande tackjernssort. Det kan derföre också hända, att den,
som genom mödosamma undersökningar utarbetat en patenterad metod samt
först gjort densamma praktiskt utförbar och ekonomiskt fördelaktig, i stället
för att genom ett patent vinna någon ersättning för sin möda och sina kostnader,
måste till patenthafvaren betala skatt, för att få begagna metoden, under
det patenthafvaren afgiftsfritt får draga fördel af den andres erfarenhet och
förbättringar, då dessa äro af den beskaffenhet, att de ej egna sig för patent.

Att hoppet om den vinst, ett sådant monopol som patent kan lemna, är
en mäktig sporre till tekniska uppfinningar, kan ej bestridas; men huruvida
patentinrättningen är ett nödvändigt eller ens lämpligt medel att befrämja industriela
framsteg, är en annan fråga. På de vetenskapliga områdena, hvarest

132

inga patenter meddelas, ske städse framsteg, ock likväl finnas der fall, t. ex.
inom medicinen, der en uppfinning, om den finge monopoliseras, skulle kunna
tillskynda sin upphofsman mycket stor pekuniär vinst. Ingen lärer väl heller
kunna bestrida, att framsteg ske inom jordbruket m. fl. yrken, der, på sätt ofvan
är nämndt, patenter i allmänhet endast meddelas å maskiner och andra industriel
alster, som inom samma yrken hafva användning.

I ett litet land måste dock den vinst, som ett patent kan tillskynda sin
egare, naturligtvis blifva liten i förhållande till den, som en patentegare i de
stora industriela länderna kan skörda, och patenter utgöra alltså i det mindre
landet icke på långt när en så kraftig sporre till industriela förbättringar, som
i de större. Om ett mindre lands industri icke nått samma höjd, som de större
ländernas, och i detsamma ske jemförelsevis få uppfinningar, som kunna blifva
föremål för patent, så kan patentinstitutionen lätt blifva till vida större fördel
för utländske patenttagare, än för den inhemska industrien. Två af Europas
mindre stater, Schweitz och Holland, hafva derföre funnit med sin fördel mest
förenligt, att icke meddela uppfinningspatenter, och begge dessa staters industri
står dock ganska högt.

Om patenskyddet kunde inskränkas till större uppfinningar af värde, vore
från billighetens synpunkt emot detsamma mindre att anmärka; men sådant har
visat sig omöjligt, och äfven i länder, der en sträng förpröfning eger rum, har
det ej kunnat undvikas,'' att patenter meddelas icke blott å de allra obetydligaste
framsteg, utan äfven å en stor mängd små variationer af förut kända
konstruktioner eller förfaringssätt, hvilka naturligtvis alltid föregifvas vara stora
förbättringar, men hvarigenom industriidkaren ofta blir så kringskuren i sin
verksamhet, att han knappast kan företaga den ringaste förändring af en arbetsmetod,
en maskin eller ett redskap, utan att blottställa sig för kostsamma
tvister med patenthafvare, af hvilka utgången i allmänhet är ytterst svår att
beräkna, och för allmänheten är det alldeles omöjligt att hålla reda på, hvilka
konstruktioner eller arbetsmetoder åtnjuta patentskydd.

Den vinst, som genom patent tillskyndas patenthafvare, står dessutom sällan
i ett rättvist förhållande till uppfinningens värde. Sålunda hafva ofta patenter
å de vackraste uppfinningar lemnat sina upphofsman ingen inkomst, under det
patenter å vissa s. k. kosmetiska medel och obetydliga förändringar af förut
kända saker kunnat lemna patenthafvarne ofantlig vinst. Den stora allmänheten
blir emellertid af patenthafvare ofta alldeles oskäligt beskattad, stundom
blott för föregifna uppfinningar eller förbättringar, som man lyckats inbilla allmänheten
vara af värde, och patentet är ej sällan blott ett medel att utpuffa

133

en vara, hvilken icke har något väsentligt företräde framför andra för samma
ändamål förut begagnade.

Patentskyddet förmår ej heller förekomma hemlighetsmakeri; ty konstruktionen
af sådana maskiner och redskap m. m., som utgå i allmänna handeln,
han naturligtvis icke förhemligas, och i de fall, då beskaffenheten af nya för tillverkning
af varor afsedda maskiner och arbetsmetoder hunna hållas hemliga,
föredraga uppfinnare ganska ofta att göra detta framför att å uppfinningarna
söka patent. Att så skall ske, är också helt naturligt; ty, om en uppfinnare
han hålla sin uppfinning hemlig för andra, kunna äfven andra idkare af samma
yrke för uppfinnaren dölja, om de arbeta efter hans metod, samt undandraga sig
att till denne betala patentafgift. I sådan händelse finner uppfinnaren för sig
vara fördelaktigare, att antingen behålla sin hemlighet för sig ensam, eller ock
sälja den till blott ett inskränkt antal yrkesidkare, som då alla få intresse af
att bevara hemligheten. Äfven om patent å uppfinningen sökes, göres patentbeskrifningen
gerna så sväfvande och ofullständig, som patentmyndigheten tillåter,
och huruvida beskrifningen är riktig och fullständig, kan af en annan, som ej
känner uppfinningen, ofta ej afgöras, förr än han skall tillämpa densamma, och
man kan alltså ej begära, att patentmyndigheten alltid skall kunna göra det.
En mängd tekniska processer är det för öfrigt ytterst svårt, om ej omöjligt, att
så fullständigt beskrifva, att de endast med ledning af en beskrifning kunna af
andra eftergöras. Många, isynnerhet inom den kemiskt-tekniska fabriksindustrien
förekommande, fenomener måste med de yttre sinnena uppfattas, för att
kunna rätt bedömas.

I vissa fall kan patentinrättningen rent af verka hämmande för industriens
framsteg och för den inhemska industrien vara ytterst ofördelaktig. Om t. ex.
någon erhållit patent å ett nytt industriel alster, såsom ett lås, ett skjutgevär,
en landtbruksmaskin eller annan artikel, som skulle hunna erhålla vidsträckt
användning, om den vore billig, men konstruktionen är sådan, att varan, på
det sätt den af patenthafvaren tillverkas, blifver allt för dyr, och någon annan
uttänker sådana arbetsmaskiner för dess tillverkning, att den med dessa kunde
tillverkas vida billigare och derigenom vinna stor spridning, så hindras den
senare af patentet att tillverka sådan vara, så framt han icke kan förskaffa sig
tillstånd dertill af patenthafvaren, hvithet kanske icke lyckas. Om åter någon
erhållit patent å en uppfinning, och en annan af densamma gör en förbättring,
hvarigenom den blir mera både ekonomisk och i öfrigt lämplig, men patenthafvaren
antingen icke vill erkänna förbättringens värde, eller ock för begagnandet
af sin andel i uppfinningen uppställer oskäliga fordringar, så kan denne i allmänhet
förhindra förbättringens användning, ända till dess patentet förfallit.

134

Stora olägenheter för den inhemska industrien kunna likaledes uppstå, om en
ny arbetsmaskin eller ny tillverkningsmetod är patenterad här i landet, men icke
i ett annat land, hvarifrån varor, som medelst ifrågavarande maskin eller metod
tillverkats, kunna hit importeras, emedan i sådant fall härvarande fabrikanter
äro skyldiga betala en patentafgift, hvarifrån det andra landets äro befriade,
och det i allmänhet icke är möjligt, att efter en färdig varas utseende eller
öfriga egenskaper afgöra, på hvad sätt den är tillverkad, och således förhindra
importen af varor, som utrikes tillverkats efter här patenterade metoder. Icke
kan man t. ex. af beskaffenheten hos garn, väfnader, socker, stearinljus och
andra kemiskt-tekniska fabrikater med någon säkerhet bedöma, genom hvilka
mekaniska inrättningar eller kemiska operationer desamma blifvit framstälda.
Samma olägenheter kunna för den inhemska industrien uppkomma, äfven om patent
tagits i ett annat land, hvarifrån exporten hit ej försvåras genom höga
tull- eller fraktomkostnader, om i det främmande landet patenttiden är kortare,
eller patentafgiften mindre, eller om intrång i patenträtten der är svårare att
kontrollera.

Det finnes för öfrigt måhända ej något område, der det är svårare att
stifta lag och skipa rättvisa, än å patenternas, och ännu har man icke i något
land lyckats skrifva en patentlag, som ej i tillämpningen framkallar svårlösta
tvister och andra missförhållanden. Sådana äro för öfrigt oskiljaktiga från alla
monopoler. Huruvida en maskin eller eu tillverkningsmetod så väsentligen
skiljer sig från en annan förut känd, att patent derå ej bort meddelas, eller
huruvida en i allmänna handeln förekommande vara, t. ex. ett redskap, är så
olika ett eller flere patenterade sådana, att dess tillverkning och försäljning bör
vara allmänt tillåten, är äfven för tekniskt bildade personer, hvilka ega full
kännedom om de föremål, som äro i fråga, ofta mycket svårt att afgöra, och
likväl fordra patentlagarne vanligen, att hela den stora allmänheten skall kunna
bedöma dylika invecklade frågor.

Hufvudsakligen på grund af hvad nu blifvit anfördt, kan jag icke finna,
att uppfinnare på det industriela området kunna ega mera berättigadt anspråk
till patent, än å andra omåden, der patenter icke meddelas, och att patentskyddet,
äfven om det i de stora industriela länderna kan anses hafva verksamt bidragit
att främja industriens framsteg, i allmänhet likväl icke är ett lämpligt medel
för detta ändamål.

Patentfrågan är emellertid till en väsentlig grad af internationel natur,
och då patent meddelas icke blott i alla våra grannländer, utan jemväl i de
andra stater, med hvilka vi hafva mesta samfärdsel, samt alla dessa stater kunna
hafva det i viss mån berättigade anspråket att, likasom svenskar der kunna

135

erhålla patenträtt, deras undersåtar äfven här böra ega samma förmån, anser
jag mig icke för närvarande böra påyrka patentinrättningens afskaffande i vårt
land och är således derutinnan enig med komiténs flertal, ehuru de af komiterade
anförda skäl för patentskyddets bibehållande härstädes icke till alla delar
af mig gillas.

Beträffande åter det förslag till förordning angående patent, som komiterade
afgifvit, äro mina åsigter i några delar jemväl afvikande från komiterades, och
anser jag mig derföre böra framlägga ett särskilt förslag (Litt. A.), samt angifva
de hufvudsakliga skälen för de skiljaktigheter från komiterades förslag,
som detsamma företer.

4 §•

Enligt vår nu gällande patentlag kan, likasom i England, Nordamerikas
förenta stater m. fl. länder, endast uppfinnare förvärfva patenträtt, och i fråga
om skyddsrätt till industriela mönster hafva komiterade äfven antagit grundsatsen,
att sådan rätt endast bör tillkomma den, som mönstret förfärdigat, eller
dennes rättsinnehafvare. Då patenträtten jemväl, enligt komiterades åsigt, är
afsedd att vara en belöning och ersättning åt uppfinnare, så bör väl en dylik
rätt ej kunna tillerkännas någon, som bevisligen icke gjort den uppfinning, hvarå
han sökt patent. Ått tillerkänna patenträtt åt den, som först anmäler sig till
erhållande deraf, kan dessutom ofta leda till förfång ej blott för uppfinnare,
utan äfven för industrien och den stora allmänheten. Det är väl sant, att af den,
som söker patent å en uppfinning, aldrig kan fordras bevis, att han gjort densamma,
utan att, då han uppgifver sig vara uppfinnare, han alltid måste såsom
sådan anses, tills motsatsen bevisas; men om det också händer, att en och annan
patentsökande origtigt angifver sig vara uppfinnare, så är det åtminstone ganska
sällsynt, att någon uppgifver sig hafva gjort en uppfinning, hvilken alla som
känna honom veta, att han omöjligen kunnat göra, och om lagen ej fordrar,
att patentsökande skall uppgifva hvem som är uppfinnare, skall den, som uppsnappat
en annans uppfinning, naturligtvis finna vida mindre betänkligt att derå
söka patent.

Om patenträtt icke uteslutande tillerkännes uppfinnare, måste derföre en
hvar, som är sysselsatt med utarbetandet af en ny uppfinning, iakttaga den
största försigtighet, för att ej blifva beröfvad icke blott rättigheten till patent,
utan kanske äfven den att begagna uppfinningen, och af fruktan härför föran -

136

ledes han lätt att söka patent å sin uppfinning i ofulländadt skick, hvarigenom
han åter äfventyrar att andra fullända uppfinningen samt skörda vinsten af densamma.
Sedan patent å en uppfinning utomlands är beviljad t, är i allmänhet
lätt att erhålla kännedom om densamma, och för den, som lyckats erhålla sådan
och ville här söka patent å uppfinningen, vore det ofta ej heller synnerligen
svårt, att så uppsätta patentbeskrifningen, att en domstol ej kunde förklara,
det den vore hemtad från en annans. Äfven om detta kunde ledas i bevis,
skulle likväl, enligt komiterades förslag, endast den, från hvilken beskrifningen
blifvit lånad, ega vid domstol föra talan om patentets ogillande. En utländing,
som ej ansett löna mödan att här söka patent å sin uppfinning, torde dock
sällan hafva lust här öppna en kostsam process emot patenttagaren, hvadan
denne har all sannolikhet att få bibehålla sitt patent oqvaldt. Om åter en svensk
industriidkare lyckats i utlandet få kännedom om en der begagnad, men här ej
känd eller patenterad arbetsmetod, som aldrig blifvit i tryck beskrifven, och för
vinnande af en sådan kännedom måhända fått vidkännas betydliga kostnader,
skulle lätt kunna inträffa, att en annan, som jemväl fått reda på samma metod,
här sökte patent derå samt hindrade den förre att använda densamma.

Åtskilliga af de olägenheter, som kunna uppstå genom att tilldela annan
än uppfinnare patent, skulle, i fall komiterades förslag äfven i öfrigt antoges,
här sannolikt blifva större än i Tyskland, enär komiterade icke adopterat tyska
patentlagens uppbudsförfarande, hvarigenom utfärdandet af orättmätiga patenter
lättare kan förekommas, samt föreslagit att alla tvister om patenters giltighet,
som i Tyskland afgöras af Patent-amtet, alltså, af en i tekniska frågor sakkunnig
myndighet, här skulle afgöras af de allmänna lokala domstolarne.

Att det ofta kan vara svårt leda i bevis, det en patentsökande, som origtigt
angifver sig såsom uppfinnare, icke är det, vill jag ingalunda bestrida; men deraf
bör ju icke följa, att, när det kan bevisas, att någon erhållit patent å en uppfinning,
som icke härrörer från honom, han bör fa behålla patentet. Jag är dessutom
öfvertygad, att tvister huruvida, då en uppfinning ostridigt är ny, patentsökanden
är uppfinnare eller icke, hädanefter skola blifva lika sällsynta som hittills.

Uti nu gällande lagbestämmelse i ifrågavarande hänseende, som väsentligen
öfverensstämmer med den antagna grunden för patenträtten, synes mig derföre
ingen annan förändring nödig, än att rättigheten till patent utsträckes till uppfinnares
rättsinnehafvare.

7 §•

Den olika redaktionen af denna § är endast föranledd af stadgandet i 4 §,
att patent endast må till uppfinnare eller hans rättsinnehafvare meddelas.

137

8 §.

Då patenttiden här i landet hittills i allmänhet varierat mellan 5 och 10
år, och förhållandet är detsamma i våra grannländer, Norge, Danmark, Finland
och Byssland, samt de svenska näringarne, på sätt redan förut blifvit visadt,
kunna hafva stor olägenhet deraf, att ett patent i något af våra grannländer
upphör tidigare än hos oss, kan jag icke tillstyrka, att patenttiden bestämmes
till mer än tio år, och är snarare böjd att förorda en ännu kortare patenttid.
Den af komiterade föreslagna patenttiden, 15 år, är ungefär dubbelt så lång,
som den hittills i medeltal hos oss varit, oaktadt, till följd af förbättrade kommunikationsmedel,
mera utvecklad industri och associationsanda, rikare tillgång
på kapital och den större lätthet att vinna afsättning, som är en naturlig följd
af ökad befolkning och ökad välmåga, patenttagare hädanefter i allmänhet böra
under hvarje patentår kunna förtjena vida mera, än för dem fordom var möjligt.

En uppfinnare kan, såsom komiterade äfven antydt, aldrig ega något anspråk
att erhålla längre patenttid, än hans uppfinning utan hans medverkan antagligen
icke skulle hafva kommit till stånd; men i våra dagar aflösa uppfinningarna
hvarandra hastigt, och, med hänsyn härtill, kan ej heller vara skäl
stadga en så lång patenttid som 15 år. Erfarenheten från alla länder visar
dessutom, huru ytterst litet procenttal af de beviljade patenten kunna hållas
gällande under hela den medgifna patenttiden.

11 §•

Om den svenska industrien skall kunna erhålla någon fördel och icke
endast olägenheter af det patent, en utländing här undfår, synes mig nödigt,
att han ålägges här hålla ett ombud, med hvilket en hvar, som önskar begagna
den patenterade uppfinningen, kan underhandla och sluta aftal derom, och som
jemväl vid domstol för honom eger ej blott svara utan ock tala, på sätt för
närvarande är stadgadt. En sådan utsträckning af ombudets befogenhet, hvilken
äfven blifvit föreslagen af den utaf svenska slöjdföreningen nedsatta patentkomitén,
är dessutom betingad af den patenthafvares skyldighet att under vissa
förhållanden meddela »licenz», som jag i 13 § föreslagit.

12 §.

Komiterade hafva, såsom mig synes, med goda skäl ådagalagt vigten af att
en patenterad uppfinning snart inom riket bringas till utförande och sedan fortfarande
der utöfvas. Den af komiterade deröfver föreslagne kontroll synes mig

Bet. ang. patentskydd m. m. 18

138

deremot icke tillfredsställande. Enligt komiterades förslag kan en patenthafvare
kos kommerskollegium år efter år anmäla, att den af honom patenterade uppfinningen
icke inom riket utöfvas, och hans patent likväl fortfara att gälla, tills
någon görer sig obehaget, mödan och kostnaden, att till domstol instämma
patenthafvaren samt lyckas få patentet upphäfdt. Men detta torde, med den
redaktion, komiterade gifvit sin 12 §, i allmänhet icke blifva lätt; ty igångsättandet
af en ny industrigren är alltid förenadt med några svårigheter, och
det torde sällan blifva svårt att så framställa anledningen till patenthafvarens
uraktlåtenhet i berörda hänseende, att domare, som hvarken äro sakkunnige
eller med dylika måls handläggning vane, kunna vilseledas eller åtminstone sinsemellan
hysa olika åsigter, huruvida den föregifna anledningen är giltig eller
ej, och rättegångens utgång kan då blifva oviss. Den anledning till underlåten
utöfning, som en domstol finner giltig, kan en annan domstol finna icke
vara det, och några bestämda grunder till ledning för patenthafvare i detta
hänseende kunna, enligt komiterades förslag, svårligen blifva genom lagskipningen
fastställde. Huruvida t. ex. bristen på kapital, och sådant kan ofta
förebäras, bör anses såsom giltig anledning till uraktlåten utöfning, är i andra
länder mycket omtvistadt.

En blott anmälan hos Kommerskollegium, »huruvida och i hvilket omfång»
en patenterad uppfinning inom riket utöfvas, synes mig derför vara utan synnerligt
gagn, och skyldigheten att anmäla, i hvilket omfång utöfningen sker,
kan ofta förorsaka en samvetsgrann patenthafvare mycket besvär.

Det är väl sanut, att ett sådant intyg af två såsom trovärdige ansedde män,
som jag föreslagit, icke innebär full visshet om det förhållande, intyget vitsordar;
men ingen patenthafvare, som är i någon mån rädd om sin heder, lärer
inlemna ett intyg, som är uppenbarligen osannt. Under den långa tid ett liknande
förfarande varit här öfligt, har jag icke försport klagomål öfver missbruk
i annat hänseende, än att intyg någon gång blifvit förebragte derom, att en
uppfinning varit i »full utöfning», ehuru utöfningen egt rum i mycket liten
omfattning.

Enligt den redaktion, jag i öfrigt gifvit denna §, skulle det tillkomma
Kommerskollegium att bevilja anstånd med utöfningen af patenterad uppfinning
samt pröfva de skäl, som för erhållandet af sådant anstånd kunna andragas, och
sålunda enhet i tillämpningen uti detta afseende blifva möjlig. Derigenom skulle
äfven beredas både patenthafvare och allmänheten den stora fördelen, att de i
de allra flesta fall visste, hvilka patenter, på grund af bristande utöfning, upphört
att gälla, och någon tvist, huruvida en patenterad uppfinning behörigen
utöfvats, kunde ej behöfva dragas under domstol i annan händelse, än då an -

139

märkningar kunde framställas emot de intyg, som blifvit till Kommerskollegium
ingifne.

13 §.

Lämpligheten af s. k. licenztvång, som i denna paragraf föreslås, har i
sednare tider till och med af flere bland patentskyddets ifrigaste förespråkare,
såsom Klosterman m. fl., blifvit erkänd, och det har äfven blifvit förordadt både
af patentkongressen i Wien och af tyska patentskyddsföreningen. Nyttan af
sådant »licenztvång» visar sig bland annat, såsom redan är antydt, alldeles påtagligt,
då af en patenterad uppfinning en eller flera förbättringar blifvit af
andra än den ursprunglige patenthafvaren gjorda, men denne eller någon af
dem, som erhållit patent å en förbättring, uppställer oskäliga vilkor för begagnandet
af hvad han anser för sin uppfinning. Man plägar emot licenztvånget
anföra svårigheten för en domstol att fastställa parternas ömsesidiga »rättigheter
och skyldigheter»; men detta behöfver domstolen icke, enligt den nu föreslagna
redaktionen af denna §, utan har den endast att afgöra, om »licenz» utan skäl
blifvit vägrad, eller om de af patenttagaren fordrade afgifter eller andra vilkor
kunna vara alltför obilliga. Det sistnämnda kan visserligen stundom vara svårt;
men då patentafgifterna, såsom vanligen sker, göras beroende af tillverkningens
storlek och kunna så bestämmas, att de komma att utgöra någon viss procent
af de patenterade eller efter en patenterad metod tillverkade varornas ungefärliga
tillverkningskostnad, samt man i detta hänseende alldeles icke saknar ledning
af den praxis, som utbildat sig både här och i andra länder, torde svårigheten
för eu domstol att afgöra, huruvida de af patenthafvaren uppstälda vilkoren
äro obilliga eller ej, icke vara större än i många andra frågor, som komma till
domstolarnes handläggning. Den kan åtminstone icke i ringaste mån jemföras
med den, som skulle förete sig vid bestämmandet af ersättningsbeloppet åt patenthafvare,
hvars patent skulle exproprieras, och detta bestämmande hafva
ltomiterade dock icke tvekat att vilja öfverlåta åt våra allmänna domstolar.

För öfrigt är jag öfvertygad, att föreskriften om licenztvång skulle gagna
mest genom sin blotta tillvaro, och att rättegångar med anledning deraf skulle
blifva sällsynta, eller att den, för att begagna Klostermans ord, »skulle verka
mindre genom sin användning, än derigenom att den existerar».

Utom i Tyskland lärer licenztvång faktiskt finnas i Norra Amerikas förenta
stater, i det personer, som der åtalas för intrång i patenträtt, pläga frikännas,
om de kunna visa att de erbjudit patenthafvaren en skälig patentafgift.

Att staten, då den tillägger patenthafvaren ett monopol, äfven är berättigad
att ålägga honom sådana förpligtelse!'', att samhället får fullt gagn af den

140

patenterade uppfinningen, ifall denna verkligen eger något värde, kan väl icke
bestridas.

Den redaktion af ifrågavarande §, som blifvit af mig föreslagen, öfverensstämmer
bufvudsakligen med den nya tyska patentlagen, äfvensom med det lagförslag,
som af engelska regeringen år 1876 framlades för engelska parlamentet.

Komiterade hafva i 16 § af sitt förslag tillerkänt Kongl. Maj:t rättighet,
att i det allmännas intresse expropriera ett patent; men med sådant licenztvång,
som jag föreslagit, synes en dylik expropriationsrätt icke vara nödig, och den
skulle dessutom vid tillämpningen medföra ojemförligt mycket större svårigheter
än expropriation af fast egendom.

Enligt komiterades förslag, skall patenthafvaren erhålla »full ersättning»,
och denna bör väl motsvara den vinst, som patenthafvaren skulle kunna skörda
af patentet; men hvilket ofautligt spelrum är ej lemnadt åt godtycket, då fråga
är att uppskatta den möjliga vinsten af en patenterad uppfinning, innan man
ännu känner, i hvilken omfattning densamma under patenttiden kan få användning,
och hvilka medtäflare den kan erhålla o. s. v. Med hänsyn härtill synes
mig tyska lagens uttryck, »angemessene Yergiitung», bättre valdt.

Att något verkligt behof af en sådan expropriationsrätt för regeringen
någonsin hos oss visat sig, är mig åtminstone obekant, och fördelen af densamma
synes mig mycket tvifvelaktig. Att den stundom kan komma att förorsaka
regeringen mycket besvär är deremot icke osannolikt; ty många skulle
nog de patenthafvare blifva, som ansåge de af dem patenterade uppfinningar
vara af så högt värde, att de borde af staten exproprieras, samt derföre komma
att till staten hembjuda desamma.

17 §.

Den hufvudsakliga afvikelsen från komiterades redaktion af denna § är en
följd af stadgandet i 4 §, att patent endast må meddelas åt uppfinnaren eller
hans rättsinnehafvare. Eör öfrigt har jag ansett nödigt, att kortligen angifva
graden af den tydlighet och fullständighet, som patentbeskrifningarna med deras
bilagor böra ega, och har dervid valt ungefärligen samma uttryck, som i 3 §
för likartade fall äro begagnade.

21 och 22 § §.

En af de svåraste bristerna i vår nu gällande patentlag är, enligt mitt
förmenande, att tvister om patents giltighet och intrång i patenträtt skola

141

upptagas af de allmänna lokala domstolarna, och som patenttvister hos oss sällan
förekomma, kunna ledamöterna i dessa domstolar, med högst få undantag, aldrig
erhålla någon vana vid handläggning af ifrågavarande ytterst svåra mål. 1
landsorterna torde det för tvistande parter jemväl vara svårt att finna för dessa
mål lämpliga rättegångsombud, och lika svårt torde det ofta för domstolarna
vara att finna sakkunnige personer, från hvilka tekniska upplysningar eller utlåtanden
kunna erhållas. I patenttvister ligger emellertid icke ringa vigt på
valet af sakkunnige män; ty det är ofta deras utlåtande, som är hufvudsakligen
afgörande. Det fordras alltid sakkunskap för att kunna bedöma, huruvida olikheten
mellan t. ex. två maskiner eller två tillverkningsmetoder är så väsentlig, att
patenter å begge böra få åtnjutas, eller att man, genom att tillverka den ena
maskinen eller begagna den ena tillverkningsmetoden, ej gör intrång i den patenträtt,
som kan vara beviljad för den andra, och om intrång i patenträtt
anses hafva skett, fordras äfven sakkunskap för att bedöma graden af brottslighet,
samt huruvida den tilltalade ej kan anses möjligen hafva handlat på god
tro, i hvilket fall ansvaret naturligtvis bör blifva lämpadt derefter.

En annan olägenhet af dessa måls handläggning vid de allmänna lokala
domstolarna är, att våra Häradsrätter så sällan sammanträda, samt att, om i en
tvist rörande intrång i patenträtt patentets giltighet bestrides, tvisten härom i
allmänhet måste hänvisas till annan domstol och utageras i alla instanser (se
21 § i komiterades förslag), innan hufvudfrågan kan afgöras, och ofta fordras
ej synnerligen stor fyndighet, för att uttänja ensamt denna tvist i många år.
Skulle dertill inträffa, att en för intrång i patenträtt tilltalad, för att kunna
freda sig emot patenthafvaren, begagnat dennes uppfinning något förändrad samt,
på sätt stundom brukats, låtit en annan uttaga patent å uppfinningen i den
form, han användt densamma, lärer domstolen icke finna sig behörig att förklara
det sednare patentet väsentligen lika med det förra och följaktligen ogild t,
utan nödgas hänvisa käranden att vid annat forum söka få det sednare patentet
upphäfdt. Det saknas icke exempel på, att patenttvister hos oss på sådant sätt
blifvit så förlängda, att de, som inledt dem, uttröttats och nedlagt desamma.

För patenttvisters afgörande på ett tillfredsställande sätt måste det för
öfrigt vara fördelaktigt, att dessa handläggas vid en domstol i samma stad,
hvarest patentmyndigheten har sitt säte.

De utaf komiterade åberopade af 1826 års lagkomité emot specialdomstolar
framställda anmärkningar träffa icke det af svenska slöjdföreningens patentkomité
väckta och af mig understödda förslaget, att patenttvister skola af
Stockholms Rådstufvu-Rätt såsom förste domstol upptagas och afgöras, enär de
endast blifvit framställda emot sådana special-domstolar för särskilda personer

142

eller näringar, som uteslutande handlägga vissa slags mål, samt det aldrig blifvit
ifrågasatt, att Stockholms Rådstufvu-Rätt, vid handläggning af patentmål, skulle
mera än andra domstolar kunna undvara upplysningar och utlåtande af sakkunnige
män. Den brist på allmänna juridiska insigter, man plägat tillvita
nämnda specialdomstolar och ansett härröra ej blott af deras ofta olämpliga
sammansättning, utan äfven af deras ensidiga domareverksamhet, kan väl icke
befaras hos Stockholms Rådstufvu-Rätt, om denna, jemte de mål, som nu tillhöra
densamma, äfven skulle komma att upptaga det sannolikt ringa antal patenttvister,
som i vårt land kunna uppstå, samt följaktligen fortfarande komma
att blifva en allmän domstol.

Den grundsats, att alla slags mål skola af de allmänna lokala domstolarna
upptagas, har man icke heller hos oss kunnat genomföra, utan upptagas för
närvarande alla vexelmål samt vissa sjörättsmål endast af Rådstufvu-Rätterna.

Patentmålens hänskjutande till Stockholms Rådstufvu-Rätt såsom förste
domstol bör, med hänsyn till nämnde måls ringa antal, icke heller kunna medföra
någon financiel svårighet, helst de af komiterade föreslagne patentafgifterna
böra lemna riklig iillgång till bestridande af de sannolikt obetydliga kostnader,
som deraf kunde blifva en följd, i fall Stockholms stad skulle fordra något bidrag
till Rådstufvu-Rättens aflöning; men derigenom skulle nästan alla tvister
om laga forum förekommas, rättvisa i patentmålen med all sannolikhet säkrare
komma att skipas, målens afgörande högst väsentligen påskyndas, och i lagskipningen
kunna vinnas enhet, hvilken är omöjlig att åstadkomma, ifall ifrågarande
mål fortfarande skola tillhöra de allmänna lokala domstolarna.

Hvad slutligen angår de af komiterade föreslagna förordningarna om skydd
för industriela mönster och modeller samt för varumärken, har jag endast i ett
par punkter varit af olika tanke med komiterades flertal, och bifogar jag härjemte
särskilda förslag till nämnde förordningar (Ditt. B och C), upptagande de
delar, om hvilka meningsskiljaktighet egt rum.

I 10 § af komiterades förslag till den förra förordningen stadgas bland
annat, att den, som till salu håller varor, hvilka han vet vara olofligen efterbildade
efter inregistreradt mönster, skall straffas lika med den, som efterbildningen
gjort, och ett motsvarande stadgande finnes jemväl i 8 § af förordningen
om skydd för varumärken. Enligt nu gällande lag åter, straffas väl den, som
å varor, hvilka till salu hållas, olofligen sätter annans märke; men den, som
försäljer sådana olofligen märkta varor, drabbas ej af något ansvar. Emot

143

komiterades ofvannämnda förslag vore föga att invända, om man vore berättigad
fordra, att en hvar, som säljer olofligen efterbildade eller märkta varor, redan
vid varornas inköp alltid lort känna deras oloflig a tillkomst; men den fordran,
att en handlande skall känna alla inregistrerade mönster och varumärken, synes
alltför obillig, helst om man besinnar, att mönster ofta af en enda fabrikant
kunna inregistreras i hundratal, att sådana vanligen hafva en ganska kort användningstid,
samt att efterbildning anses hafva skett, äfven om den blifvit utförd
i andra mått och färger än originalets, och att hvarken inregistrerade
mönster eller varumärken här skulle, på sätt om patenter är stadgadt, offentliggöras.
Jag kan alltså ej förorda någon förändring af hvad nu gällande lag i
detta hänseende stadgar rörande varumärken, och finner mig äfven förhindrad
att föreslå vidsträcktare skydd för inregistrerade industriela mönster, utan tror,
att egare af de sistnämnde böra åtnöja sig med det skydd, som blir en följd
af stadgandet, att en hvar, som olofligen efterbildar sådant mönster, skall straffas.
I allmänhet torde väl oloflig efterbildning af här inregistrerade mönster mest
vara att befara af inhemska yrkesidkare.

Hufvudsakligen samma skäl, som förut blifvit anförde i fråga om laga
forum uti patenttvister, hafva äfven förmått mig föreslå, att tvister rörande
inregistreradt mönsters giltighet samt intrång i beviljad skyddsrätt för mönster,
skola af Stockholms Rådstufvu-Bätt såsom förste domstol upptagas och afgöras.
Om dessa mål skola af de allmänna lokala domstolarna handläggas, kan nödig
enhet och skyndsamhet i lagskipningen enligt mitt förmenande icke vinnas, och
jag vill för öfrigt blott fästa uppmärksamheten derå, att domstolarna i landsorten
sällan på platsen torde kunna påräkna biträde af män med tillräcklig
sakkunskap, för att bedöma, huruvida ett mönster är så väsentligen olika ett
annat, att skyddsrätt för begge må kunna åtnjutas, eller huruvida efterbildning
af det ena bör anses vara intrång i skyddsrätt, som för det andra kan hafva
blifvit beviljad, eller för att uppskatta beloppet af skadestånd i tvister rörande
intrång i sådan skyddsrätt, m. m.

Tvister rörande giltigheten af beviljadt skydd för varumärke, eller olofligt
begagnande af sådant anser jag deremot utan afsevärd olägenhet kunna
af de allmänna lokala domstolarna upptagas. Skulle likväl någon, som är tilltalad
för olofligt begagnande af varumärke, bestrida giltigheten af den skyddsrätt,
som för märket kan hafva blifvit beviljad, bör frågan derom endast afgöras
af domstolen i den ort, der märkets egare har sitt hemvist, och har jag för
detta fall funnit nödigt i förordningen angående skydd för varumärken intaga
en särskild §, 9, hvilken hufvudsakligen öfverensstäminer med 21 § i komiterades
förslag till förordning angående patent.

144

lätt. A.

Förslag till förordning angående patent.

1—3 §§ = 1—3 §§ i komiterades förslag.

4 §•

Till erhållande af patent vare endast uppfinnare, svensk eller främmande,
eller hans rättsinnehafvare berättigad.

5 och 6 §§ — 4 och 5 §§ i komiterades förslag, utom det att ordningsnumren
af de åberopade 7, 4 och 10 §§ äro förändrade: 7 till 8, 4 till 5, och
10 till 11.

7 §■

Anmäla sig flere sökande, som hvar för sig gjort enahanda uppfinning,
till erhållande af patent å densamma, hafve den företräde, som med behöriga
ansökningshandlingar till Kommers-Kollegium först inkom.

8 §. (Motsvarande 7 § i komiterades förslag.)

Patent varde, utom i de fall, som i 9 och 10 §§ omförmälas, meddeladt,
för en tid af tio år, räknad från den dag, då patenbref utfärdas.

Patenthafvaren — — — — —----— — — — — — — —---

derom i 5 § är stadgadt. Afgiften

offentliggörande.

9 § = 8 § i komiterades förslag, med den förändring, att ordningsnummern
af den åberopade 4 § är utbytt emot 5.

10 § = 9 § i komiterades förslag.

11 §. (Motsvarande 10 § i komiterades förslag.)

Patentsökande, som ej är i riket bosatt, åligge att vid ansökningen foga
bevis, att han för sig ställt ett der bosatt ombud, som i allt hvad patentet
angår, har att å hans vägnar handla samt vid domstol tala och svara.

145

Flyttar patenthafvare

förverkadt.

12 §.

Patenthafvare vare pligtig att, inom två år från det patentet beviljades,
inom riket bringa den patenterade uppfinningen till yrkesmessig utöfning, och,
i fall denna sedermera varder nedlagd, inom ett år derefter åter upptaga densamma,
samt att, före slutet af det andra och hvarje efterföljande patentår,
genom intyg af två trovärdige män, hos Kommers-Kollegium styrka, det uppfinningen
under året i yrkesmessigt omfång utöfvats inom riket; kunnande dock,
med uppfinningens utöfning och ingifvandet af förenämnda intyg, anstånd af
Kommers-Kollegium beviljas, derest före utgången af den föreskrifna tiden
framställning derom hos Kollegium sker, samt giltiga skäl derför framläggas.

Underlåter patenthafvare något af hvad honom enligt denna § åligger,
vare patentet förverkadt.

13 §.

Om fullt gagn af patenterad uppfinning icke kan allmänheten beredas,
utan att andra än patenthafvaren tillåtas uppfinningen begagna, vare patenthafvaren,
efter tre år från patentets utfärdande, skyldig att, emot skälig ersättning
samt ställd nöjaktig säkerhet för dennas utbekommande, sådant tillstånd
meddela. Undandrager han sig detta, ege en hvar, som önskar erhålla
tillstånd att uppfinningen begagna, honom till domstol instämma. Yägrar patenthafvaren
äfven inför domstolen att det begärda tillståndet meddela, utan
att derför förebringa skäl, som domstolen godkänner, eller uppställer han för
uppfinningens begagnande vilkor, som domstolen finner obilliga, ege domstolen
förklara patentet förverkadt.

14 § = 13 § i komiterades förslag, om den åberopade 10 §:s nummer förändras
till 11.

15 § = 14 § i komiterades förslag, om ordningsnumren af de der åberopade
10, 11, 13 och 5 §§ utbytas emot: 11, 12, 14 och 6.

16 § = 15 § i komiterades förslag.

Bet. ang. patentskydd m. m.

146

17 §.

Anser någon patenterad uppfinning ej hafva varit nj vid den tid, då ansökningshandlingarne
derom till Kommers-Kollegium ingåfvos, eller eljest icke
bort utgöra föremål för patent, eller icke hafva blifvit gjord af den, hvilken i
patentansökningen blifvit såsom uppfinnare angifven, eller vid ansökningen om
patent icke blifvit så tydligt och fullständigt beskrifven, att, med ledning deraf,
den kan af sakkunnige personer utföras, ege han vid domstol föra talan om
patentets ogillande. Visar han skäl för sin talan, varde patentet ogildt
förklaradt.

18 § = 18 § i komiterades förslag, om nummerföljden af de åberopade 9
och 10 §§ förändras: 9 till 10, och 10 till 11.

19 § = 19 § i komiterades förslag.

20 §. (Motsvarande 20 § i komiterades förslag.)

Ej må någon, utom i de fall, som ill och 16 § omförmälas, utan patenthafvarens
— — — — —---— — — — — —--— — — — — —

föra talan.

21 §.

Invänder någon, som för intrång i patenträtt tilltalas, att patentet bör
anses ogildt, förverkadt eller förfallet, pröfve Katten invändningen och gifve
särskildt utslag deröfver; uti sådant utslag må dock ändring i högre Katt ej
sökas, utan i sammanhang med hufvudsaken.

22 §.

Tvister, som med anledning af föreskrifterna i 7, 11, 12, 13, 14, 16, 17,
18 och 20 §§ kunna uppstå, skola af Stockholms Rådstufvu-Rätt såsom förste
domstol upptagas och afgöras.

23 §. (Motsvarande 22 § i komiterades förslag.)

Visas patenthafvare genom dom — — — — — — — — — —---

eller har genom hans underlåtenhet att inbetala föreskrifven afgift, eller att,
på sätt i 12 § paragrafen stadgas, styrka uppfinningens behöriga utöfning,

147

patentet upphört att vara gällande, varde patentet ur registret affördt och
kungörelse — — — — — — — — — — — — — — — — —■ — —--

tilländagå^;.

24—27 §§ = 23—26 §§ i komiterades förslag.

lätt. B.

Förslag till förordning angående skydd för industriela
mönster och modeller.

1—9 §§ = 1—9 §§ i komiterades förslag.

10 §.

Under den tid ett mönster enligt denna förordning åtnjuter skydd, må ej
någon, vid yrkesmessig varutillverkning inom riket, mönstret utan egarens medgifvande
efterbilda, och anses efterbildningen otillåten, äfven om den skett i
annat mått, eller i andra färger, än mönstret innehåller, eller om i öfrigt endast
oväsentliga ändringar vidtagits.

Bryter någon veterligen häremot, straffes med böter från och med tjugu
till och med ett tusen kronor, hvarjemte, så framt parterna ej annorlunda
öfverenskomma, de, i den brottsliges ego befintlige, olofligen tillverkade varorna
äfvensom för sådan tillverkning uteslutande användbara redskap skola, på den
brottsliges bekostnad, antingen så förändras, att missbruk ej dermed kan ske,
eller ock sättas i allmänt förvar till skyddstidens slut.

Förbrytelse emot denne § må endast af mönstrets egare åtalas.

11 §.

Invänder någon, som för intrång i skyddsrätt för mönster tilltalas, att
skyddsrätten bör anses ogild, förverkad eller förfallen, pröfve Rätten invändningen
och gifve särskildt utslag deröfver; i sådant utslag må dock ändring i
högre Rätt ej sökas, utan i sammanhang med hufvudsaken.

148

12 §.

Tvister, som på grund af föreskrifterna i 6, 7, 8 och 10 §§ kunna uppstå,
skola af Stockholms Rådstufvu-Rätt såsom förste domstol upptagas och, afgöras.

13 § = 11 § i komiterades förslag.

Litt. C.

Förslag till förordning angående skydd för varumärken.

1—3 §§ = 1—7 §§ i komiterades förslag.

8 §.

Hvar som å varor olofligen sätter märke af väsentligen enahanda utseende
med det, som honom veterligen för samma varuslag är för annans räkning
inregistreradt, ansvare derför enligt 22 kap. 16 § strafflagen; och skall,
så vida påstående derom af märkets innehafvare väckes, med de, i den brottsliges
ego befintliga, olofligen märkta varorna samt för märkningens åstadkommande
uteslutande användbara redskap sådan åtgärd, på den brottsliges bekostnad,
vidtagas, att missbruk dermed ej kan ske.

Lag samma vare, om någon såsom märke begagnar annans namn eller firma.

9 §.

Invänder någon, som är åtalad att hafva å varor olofligen satt annans,
märke, att skydd srätten för märket är ogild eller förfallen, och visar dertill anledning,
förelägge honom Rätten viss tid, att påstående derom vid vederbörlig
domstol anhängiggöra. Försitter han den tid, varde målet, utan afseende å
invändningen, afgjordt.

10—12 §§ = 9—11 §§ i komiterades förslag.

Särskild mening af Pehr Lagerhjelm.

1 hufvudsak förenande mig med den af Öfverdirektör Styfle afgifna reservation
och med det af honom uppgjorda förslag till förordning angående patent,
far jag, (som tvärt emot honom erkänner och yrkar på patentskyddets behörighet)
dessutom i nedanstående fall anföra min särskilda mening och mina skäl derför:

Om ändamålet med en patentlag är, att den inhemska industrien just
derigenom skall i möjligast kraftfulla mån befordras, anser jag att lagen bör
vara alfattad så,

att den så mycket som möjligt uppmuntrar den inhemska uppfinningsförmågan,

att den underlättar det skyndsamma hitförandet af utländska vigtiga uppfinningar,
upptäckter och förbättringar, samt

att uppfinnaren skall finna sin fördel vid att snabbt låta sin uppfinning
härstädes komma till allmänt brnk.

För vinnande af detta mål, anser jag följande vilkor nödvändiga, nemligen:
l:o att i denna lag (liksom uti lagarne om skydd för varumärken samt för
mönster och modeller) allt bör göras för att underlätta erhållandet och bibehållandet
af detta skydd för en eganderätt, till hvilken den industriela uppfinnaren
eller yrkesidkaren enligt min åsigt är fullt berättigad,

2:o att skyddet för uppfinnaren är så beskaffad^ att han just genom
öfverlåtandet af nyttjanderätten drager fördel af sin uppfinning,

3:o att den utländska uppfinnaren bör tillerkännas samma skydd, som den
inhemska för lika lång tid, som han i utlandet åtnjuter sådant, allt i ändamål
att nyttiga uppfinningar må hit införas till begagnande,

4:o att den allmänhet, som vill en patenterad uppfinning begagna, dertill
kan inom viss tid och mot lämplig ersättning förskalfa sig rätt.

Hvarken komiterade eller Öfverdirektör Styffe synas mig hafva lyckligt
tillgodosett det första af dessa vilkor genom den ordalydelse, 2 § i komiterades

150

förslag erhållit. Genom insättning af orden »eller alster, som på kemisk väg
eller genom itändning af särskilda ämnen framställesD, har uppfinnarerätten erhållit
en inskränkning, hvilken, ehuru delvis stadgad i Tyska patentlagen, dock
icke återfinnes vare sig uti Nordamerikas Förenta staters patentlag, eller näppeligen
i något annat lands. Denna undantagsbestämmelse är således alldeles ny
och hittills oförsökt. För flere vigtiga industrigrenar är den emellertid af
synnerlig betydelse. Man tänke sig det stora antal af olika för industrien högst
värdefulla metallegeringar, hvilka, huru enkla dessa blandningar än må synasför
den högt stående vetenskapsmannen, dock mer än väl gjort sig förtjenta af
patentskydd till följd af de betydliga besparingar, som vunnits genom deras
tillämpning i praktiken; man tänke sig den stora skada för industrien, som
skulle uppstå, om dylika framtida uppfinningar af vigt (ty sådana måste ovilkorligen
ännu i samma väg uppstå) skulle för allmänheten hemlighållas, hvilket
ju vore den tydliga följden af, att patentlagen ej vidare skulle lemna åt dem
det skydd, som dock lätteligen skulle beviljas för andra, mindre vigtiga föremål.
Det är ju genom detta skydd och den deraf framkallade täflan, som uppfinningsförmågan
sporras, enär det står hvar och en fritt att söka gorå en ännu bättre
uppfinning, en frihet i täflan, som Nordamerikas Förenta stater utan tvifvel
hafva att tacka för den höga fulländning, hvartill maskinkonstruktionerna inom
detta land utvecklats. Någon särdeles olägenhet af att alster, som på kemisk
väg eller genom blandning framställas, skulle kunna patenteras, förefaller mig
så mycket mindre böra uppstå, som korrektivet emot missbruk i detta fall, lika
väl som i fråga om andra uppfinningar, just ligger deruti ,att uppfinningen skall
vara ny för att kunna åtnjuta skydd, äfven om patent derå blifvit beviljadt.

På grund af hvad sålunda är anfördt, yrkar jag, som i öfrigt gillar
Öfverdirektör Styffes redaktion, att ofvan citerade mening ur paragrafen uteslutes.

På grund af de under ofvanstående punkter 1 och 2 uppställda vilkoren,
anser jag i likhet med komiténs jduralitet, att ett kraftigt skydd icke kan meddelas
en uppfinnare med mindre, än att detta beviljas honom för lika lång tid,
som uti alla stora industriidkande länder, och har derföre biträdt den mening,
komiténs pluralitet uttalat, med afseende på patenttidens längd, hvarföre jag
yrkar den ändring uti Öfverdirektör Styffes förslag, att patenttiden utsträckes
från 10 till 15 år, samt att paragrafen får enahanda lydelse, som komiterade
föreslagit.

För erhållandet af det tredje här ofvan uppräknade vilkoret hafva komiterade
samstämmigt dragit försorg genom ordalydelsen i 9:de paragrafen af
deras förslag, och för uppfyllandet af det fjerde vilkoret har Öfverdirektör

151

Styffe sörjt genom att föreslå den s. k. »licensrätten», och får jag således i detta
sista fall instämma nti lians förslag och med den derför gjorda motivering.
Deremot bär intetdera förslaget sörjt för att patenthafvaren icke, genom någon
oafsigtlig underlåtenhet, skall förlora sin patenträtt; för hvilket ändamål såväl
den Tyska som den Amerikanska lagen föreskrifva, att patentembetet i vissa fall
skall meddela sig med patenthafvaren genom allmänna posten, för att erinra honom
om hvad han har att iakttaga. Tyska lagen går så långt i sin välvilja mot
patentsökande, att den i tredje mom. 8:de paragrafen stadgar: «Einem Patentinhaber,
welcher seine Bedhrftigkeit nachweist, können die Gebuhren för das
erste und zweite Jahr der Dauer des Patentes bis zum dritten Jahre gestundet
lind, wenn das Patent im dritten Jahre erlischt, erlassen werden.» Ett sådant
tillmötesgående härstädes emot den mindre bemedlade uppfinnaren torde icke
ens kunna ifrågasättas med något hopp om understöd; deremot vore det mycket
vunnet, om eganderätten kunde bevaras åtminstone någon tid på det sätt, som
man äfven i Tyska Riket af omsorg för den mindre bemedlade patenthafvaren
trott sig kunna erbjuda, nemligen genom att honom förunnas 3 månaders anstånd
med fullgörande af de bestämmelser, som erfordras för att han icke skall
förlora sin patenträtt, och hvarom han med allmänna posten underrättas.

Hvad gällande patentförordning stadgar om skyldighet för Kommerskollegium
att i vissa fall, då sökanden ej ingifvit fullständiga handlingar, förelägga
honom viss tid att afhjelpa dylika brister har jag, i motsats till Komiterade,
ansett ej böra uteslutas; utan har jag velat bibehålla berörda stadgande
i hufudsak, om än med vissa ändringar. Med de fordringar på säkerhet och
beqvämlighet för enskilde, som vår tid ställer på de offentliga myndigheterna,
särdeles de, som på ett mera verksamt sätt ingripa i det industriela lifvet, låter
icke förena sig att delgifning af Kommerskollegiets beslut, innefattande förelägganden
i patentärenden, skall ske på det, enligt de flestes tanke föråldrade
sätt, att anslag sker å en i Kollegiets förmak befintlig tafla, hvarå den sökande
eller hans ombud skall vara skyldig att, snart sagdt dagligen, innan ärendet är
afgjordt, efterse huruvida anslag är utfärdadt eller icke, helst det icke torde
anses lämpligt att stadga, det Kollegiet skall inom viss kort tid från ingifvandet
taga i betraktande, huruvida några preliminära åtgärder erfordras eller icke.
Det af Kollegium sålunda begagnade delgifningssätt af förelägganden, att inkomma
med fullständigare beskrifning eller dylikt, brukas visserligen i Öfverrätter
och Kollegier, men jag anser ändock, att detsamma i förevarande fall
icke är tillfyllestgörande. Dessutom är det en skilnad mellan beskaffenheten
af sadana förelägganden, då de gifvas i rättegångar eller i ansökningsärenden
af sådan natur, som patentansökningar. Tvifvel lärer ock finnas, huruvida före -

152

lägganden uti rättegångar äro med lag förenliga och om de icke utmärka allt
för stor ömhet för den försumlige parten. När en part inlagt sin skrift till en
öfverrätt och dervid fogat fullständiga handlingar, något hvarom parten ju sjelf
kan lätteligen förvissa sig, så är han berättigad att vänta, det hans sak skall
varda utan vidare förelägganden afgjord; men en patentsökande har icke på
långt när samma visshet. Hvad uppfinnaren, mycket förtrogen med den idé,
han trott sig hafva utvecklat, anser vara en fullständig beskrifning, ritning eller
dylikt, finner deremot Kollegiet vara alltför ofullständigt för att eu pröfning af
patentansökningen kan derå grundas, och beslutar alltså, det föreläggande skall
för sökanden utfärdas. Då är ju utgången af den sak, hvarå en uppfinnare
ofta, ja, kanske oftast, i små omständigheter offrat ej blott tid, utan äfven kostnader,
beroende helt och hållet på, om han sjelf, derest han är bosatt i Stockholm,
har tidt och ofta sett efter på Kollegiets anslagstafla, om anslag utfärdats,
eller om hans ombud fullgjortj denna skyldighet. Med kännedom om den fara,
som den i landsorten bosatte, hvilken icke är förtrogen med personer och förhållanden
i hufvudstaden, kan löpa att i sådant ärende vända sig till ombud,
föga lämpliga och pålitliga att såsom sådana användas, önskar jag, att hvad på
mig beror, söka skydda en uppfinnare för att genom sitt ombuds försumlighet
löpa fara att gå helt och hållet miste om frukten af sitt arbete och sina försakelser.
Jag har derföre, med hemtadt stöd från de i Amerikanska och Tyska
patentlagarne förekommande stadganden och för att så mycket som möjligt
skydda de personer, som egna sig åt arbetet att bringa industri och slöjd
framåt i alla riktningar, icke tvekat att i fråga om patentärenden föreslå ett
delgifningssätt, som kanske kan betraktas såsom nytt för vår lagstiftning. Om
någon enskild mans rätt förutom sökandens vore deraf beroende, eller rättstillståndet
inom samhället kunde i någon mån gagnas derigenom att några patentansökningar
afslås i följd af underlåtenhet att fullgöra Kollegiets förelägganden,
skulle jag kanske hafva vidblifvit det gamla sättet, men då betänkligheter af
sådan beskaffenhet icke lära finnas, har jag ansett nödigt att utfinna något
delgifningssätt, som mera skyddar den enskildes rätt. I detta afseende har jag
tänkt mig att föreslå, det delgifning genom postverket må ske på det sätt, att
ett protokollsutdrag, innefattande Kollegiets beslut, efter anslag utfärdas, samt
derefter samma dag under rekommendation afsändes till sökanden under uppgifven
adress; börande å omslaget tecknas, att brefvet angår patentärende samt
erfordrar skyndsamt delgifvande. Tiden för fullgörandet af Kollegiets beslut
bör räknas från sjette dagen efter det brefvet blifvit å Stockholms postkontor
aflemnadt, hvarom anteckning bör ske å handlingarna och bevis desamma
biläggas.

153

De af komitén föreslagna årliga patentafgifter, om hvilkas lämplighet det
ej torde finnas mera än en mening, torde hafva sin grund i nödvändigheten att
från statens sida motverka det patent skola uttagas och bibehållas å uppfinningar,
som icke äro förtjenta af sådan förmån; men på inga vilkor vill jag anse dem
såsom ett sätt att hålla patenthafvare i en ständig osäkerhet och fruktan
för att genom en försummelse af så föga väsentlig art, som underlåtenhet att
inbetala en relativt obetydlig afgift, gå miste om den förmån, patentet medför.
Likaså har jag mot den för patenthafvare stadgade skyldigheten, att årligen
anmäla, det han inom riket är i utöfning af den patenterade uppfinningen,
intet att erinra. För att emellertid förekomma, det en ofrivillig försummelse
ej ma i oträngdt mål skada patenthafvaren, har jag ansett, att uti en särskild
paragraf i patentlagen borde införas stadgande derom, att anstånd med afgiftens
erläggande skall patenthafvare lemnas i tre månader från den föreskrifna tidens
utgång, äfvensom att anmaning att fullgöra denna äfvensom alla andra i patentlagen
stadgade skyldigheter, skall genom allmänna postens försorg från Kommerskollegium
utfärdas i den ordning, som för delgifvande af förelägganden hlifvit af
mig föreslagen.

För att göra de arliga afgifternas inbetalning så lätt som möjligt stadgar
den Amerikanska patentlagen, att, förutom i patentbyrån, dylika afgifter må
erläggas i alla statens kassor öfver hela landet. Med afseende på det invecklade
redovisningssätt, som deraf blefve eu följd, har jag ansett ett sådant stadgande
för våra förhållanden mindre lämpligt. För att dock borttaga det besvär
och omgång, som med afgifternas inbetalande uteslutande i Stockholm äro förenade,
har jag ansett det vara nödigt, att föreskrift meddelas det afgifterna må
genom postanvisning Ull Kommerskollegium insändas'', börande dock anvisningen
atföljas af uppgift pa patenthafvarens namn samt patentets nummer enligt
registerboken.

Emot innehållet af 7:de och 8:de paragraferna i det af komiterade uppgjorda
»Förslag till förordning angående skydd för industriela mönster och modeller»
får jag vördsammast mig reservera.

Emot 7:de paragrafen derför, att den i det hela taget upphäfver all den
fördel, som den inhemska industrien skulle hafva utaf den i denna lag medgifna
skyddstid, enär den effektivt inskränkes till ett år, om mönstret icke inom
första året blifvit för yrkesmessig varutillverkning begagnadt. Orättvisan är så

Bet. ang. patentskydd m. ni. qa

154

mycket mera påfallande, som man väl skulle vara tvungen att under det första
året använda mönstret, men deremot icke under något af de följande fyra åren
och ändock hafva skydd för dessa fyra; hvaremot, om man försummar det första
året, man förlorar allt, ett stadgande, hvari jag ej kan finna den ringaste
konseqvens.

Man har afsett att genom denna paragraf förminska eller utestänga (mota)
den utländska konkurrensen, men man har icke besinnat, att en utländsk yrkesidkare
mycket lätt kan kringgå paragrafen, genom att under första året vid
någon inhemsk verkstad låta mönstret begagnas och under de öfriga fyra åren
öfversvämma landet med utländska tillverkningar efter samma mönster.

Man har förbisett, att förslagets ll:te paragraf, om utländigars likställighet,
de facto inskränkes till ett enda år, då deremot Tyska lagen, som utgör grunden
för detta förslag, i sin 16:de paragraf medgifver full likställighet, derest »fördrag
derom staterna emellan afslutes». Att Tyska lagen äfven i detta fall afsett
full likställighet, visas af 3:dje momentet i dess 9:de paragraf, der stadgadt
är: »Urheber, welche im Inlande weder eine Niederlassung noch einen Wohnsitz
haben, miissen die Anmeldung und Niederlegung bei dem Handelsgericht in
Leipzig bewirken.»

Emot 8:de paragrafen får jag anmäla min reservation, emedan uti den 9:de
paragrafen finnes särskilt stadgadt, att inregistreradt mönster skall ur registret
afföras, när dess skyddsrätt genom laga kraftvunnen dom blifvit förklarad obeberättigad.
Genom stadgandet i denna paragraf synes tydligen, att hvarje målsegare
har sin fulla rätt att vid laga forum föra talan emot den, som han anser
genom erhållet skydd hafva trädt hans rätt för nära, alldeles som allmänna
lagen i hvarje annat fall stadgar.

Att här lemna öppet för den förstkommande processlystne, snart sagdt,
för hvem som helst, att göra affärer i processer, torde, ifråga om detta skydd,
såsom afseende föremål af mindre vigt, ej vara fullt lämpligt; dylika stadganden
hafva icke heller komiterade ansett nödiga med afseende på varumärken.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, vågar jag vördsamt föreslå, att
lagförslagets 7:de och 8:de paragrafer såsom skadliga utgå. Lagförslaget erhåller
i sådant fall endast nio paragrafer, hvilka torde stadga allt hvad för tillfället
erfordras, och hvilka äro byggda på den erfarenhet, som den nyaste lagstiftning
i ämnet, det Tyska Rikets, lemnat, och blifver då utan tillsats af för detta sednare
främmande och för vår industri obehöfliga tillägg.