SKÅTTESEGLEBMKOIlTlNS (Statens offentliga utredningar 1883:3)

SKÅTTESEGLEBMKOIlTlNS

UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

SKATTEFÖRHÅLLAKDENA I RIKET.

AFGIFVET DEN 13 SEPTEMBER 1882.

STOCKHOLM, 1882.

KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Innehållsförteckning.

Skatteregleringskomiténs underd. skrifvelse till Kung], Maj:t.

Utlåtande och förslag:

I. Redogörelse för deri Komitén anbefallda statistiska utredning----------------------:-------------------------------------
gid. 1.

II. Resultaten af Komiténs utredning angående skatterna till

staten _..... » 35.

III. Allmän öfversigt af Komiténs förslag__________ ■» 40.

IV. De personliga skatterna

1. Historik___________ » 43.

2. Motivering. Förslag__________ j> 57.

V. Grundskatterna

1. Historik___________ » 68.

l:o Räntan ____________________ y> 68.

Skattläggning........... » 131.

2:o Tionden________________________________ » 135.

Rän teförenklingen.............. » 144.

Den kamerala jordnaturen............... » 150.

2. Motivering. Förslag______________ » 17 9.

VI. Roterings- och rustningsbesvären

1. Historik___________ » 198.

2. Motivering. Förslag................. » 238.

VII. Lastpenningarne................................................ » 251.

VIII. Föreslagna skattekällor________________________________________ » 252.

A. Skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva. » 252.

B. Stämpelskatt__________________ ■» 264.

G. Bränvinsbeskattuingen _______________ » 288.

D. Maltskatt_______________________________________...______ •>> 305.

E. Tobaksbeskattning_______________________________ y> 308.

F. Nu gällande Bevillningsförordnings Art. I och III » 314.

IX. Påräknade statsinkomster, som ej inflyta genom skatter... » 327.

X. Beräkning i fråga om sättet för de ökade statsbehof vens

fyllande _____________ » 331.

XI. Resultaten af Komiténs utredning angående den kommunala
beskattningen ........ » 341.

XII. Den kommunala beskattningen

A. I städerna......................... » 346.

B. Å landet ______ » 348.

1. Historik__________ » 348.

2. Motivering. Förslag________________________________ » 370.

C. Landstingsskatten_______________ y> 406.

Bilaga.

Styrelsens för Statens jernvägstrafik skrifvelse af den 5 Juli 1882 » 408-

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Den 20 Juni 1879 täcktes Eders Kungl. Maj:t åt en
Skattereglerirxgskomité uppdraga att efter fullständig utredning
af alla skatteförhållanden i riket uppgöra för -

slag till en på denna utredning grundad rättvis fördelning
af skattebördorna.

Efter det de af Eders Kungl. Maj:t tillförordnade
Ordförande och Ledamöter börjat sina arbeten, hafva
under fortgången af desamma en del personalförändringar
inträffat, i det att vid de tid efter annan genom Bankdirektören
J. H. Palmes, Grosshandlaren, Filosofie Doktor
Johan S. Axells, f. d. Landshöfdingen Friherre C. J. O.
Alströmers, Bruksegaren H. P. P. Tamms och Fabrikören
K. O. Ljungqvists afsägelser uppkomna ledigheter till
komitéledamöter förordnats:

den 21 Maj 1880 Sekreteraren och Ombudsmannen i Eiksgäldskontoret
S. H. Wikblad;
den 26 November 1880 Godsegaren N. Fosser;
den 22 April 1881 d. v. Borgmästaren L. W. Lothigius;
den 27 April 1881 Fabriksidkare n G. H. Stråle; samt
den 2 September 1881''f. d. Statsrådet F. F. Carlson.

Komitén, som den 27 Oktober 1879 för första gången
sammanträdde och vid detta tillfälle till Sekreterare
utsåg Filosofie Doktor J. Hellstenius, har sedan dess oafbrutet,
dels samfäldt, dels på afdelningar, arbetat på lösningen
af de uppgifter, som varit densamma förelagda.

Det särskilda nådiga uppdrag, Komitén genom skrifvelse
från Hans Excellens Herr Statsministern och Chefen
för Finansdepartementet af den 8 Mars sistlidet år erhöll
att i första rummet upprätta förslag till ny Bevillningsförordning
har Komitén under den 17 Augusti samma
år fullgjort genom öfverlemnande af dylikt förslag.

Och får Komitén med bifogande af de tabeller, som
efter infordrade uppgifter utarbetats öfver de bestående

skatteförhållandena, härhos i underdånighet öfverlemna
såväl yttrande och förslag angående de ändringar i skattebördornas
fördelning, som Komitén ansett vara af rättvisa
och billighet påkallade, som äfven den på Komiténs
hemställan anbefallda och genom dess försorg utarbetade
statistiska redogörelse öfver 1879 års bevillning samt
slutligen de förslag till betäckande af kostnaderna för

o o

det afsedda nya landt- och sjöförsvaret, som det ålegat
Komitén att afgifva.

Under fortgången af Komiténs arbeten har Eders
Kungi. Maj:t behagat låta till Komitén öfverlemna:
den 24 Oktober 1879, handlingarne om antagande öfver

hela riket af mantalet såsom enhet
vid skatteberäkningen och om
reducerande af rnantalsbråken till
decimalbråk;

» 7 » 1881, handlingarne i frågan om dags verksskyldigheten

på ön Hven;

» » » » handlingarne angående hofveri skyldigheten

för vissa hemman
och gatuhus i Skåne;
handlingarne angående omsättning
af kyrkotionden;

handlingarne angående en del äldre
kyrkliga afgifter i Skåne, Halland
och Blekinge;

förslag till förordning angående
beskattning af maltdrycker;

16 December

6 Augusti

6 Maj

förslag till författningar angående
tillverkning och försäljning af bränvin,
samt

den 16 Juni 1882, handlingarne angående bestämmelser
rörande tolagsersättningens aflösning;

Och torde det tillåtas Komitén att öfver dem af
dessa frågor, som synts erfordra Komiténs yttrande, i
särskilda underdåniga skrifvelser utlåta sig.

De inom Komitén anförda särskilda meningar äro
betänkandet bilagda.

Med djupaste vördnad, trohet och nit,
Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kungl. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

ROBERT DE LA GARDIE.
Rob. Montgomery Cederhtelm. Alb. Anderson.
Ola Andersson. F. F. Carlson. N. Fosser.

A. Hedin. Carl Ifvarsson. J. Johansson. Emil Key.
L. W. Lothigius. H. L. Rydin. Gustaf Sparre.

C. H. Stråle. Herman Wikblad.

J. Hellstenius.

Stockholm den 13 September 1882.

Redogörelse för den Komitén anbefallda statistiska

utredning.

Enligt sitt uppdrag har Komitén i första rummet företagit
«n utredning af de förhandenvarande skatteförhållandena, hvilken
utredning Komitén sökt göra så fullständig och noggrann
som möjligt, förvissad, att en tillförlitlig kännedom af dessa förhållanden,
sådana de nu äro, skulle säkrast grundlägga ett omdöme
om de förändringar i de samma, som kunde böra vidtagas.

Till en sådan utredning hör efter Komiténs uppfattning att
redogöra icke allenast för arten och beloppet af de särskilda
skatterna, utan äfven för huruvida och i hvad mån dessa
hvar för sig och tillsammanstagna drabba jemnt eller ojemnt i
förhållande till den beskattade personens eller föremålets förmåga
att bära skatt.

Till följd häraf hafva i tabellerna upptagits endast de förhållanden,
som angå de direkta skatterna. I en närmare redogörelse
för de indirekta skatterna har Komitén så mycket mindre
ansett sig böra här ingå, som de mest betydande af dessa
statsinkomster nyligen varit föremål för behandling inom för
detta ändamål utsedde särskilda komitéer, och Komitén här
nedan får angående stämpelafgifterna särskildt afgifva yttrande.

Efter det Komitén, som år 1879 vidtog de förberedande åtgärderna
för denna utredning, beslutat att i allmänhet, och der
särskild anledning till undantag icke förefunnes, lägga förhållandena
under år 1878 till grund för ifrågavarande utredning,
har Komitén för densammas åstadkommande funnit nödigt att,
der erforderliga underrättelser antingen alldeles icke eller ock
endast med synnerlig svårighet och tidsutdrägt kunnat hos de
centrala embetsverken i hufvudstaden erhållas, begära uppgifter
rörande vissa skatteförhållanden och förmåner från åtskilliga
stats- och kommunala myndigheter i orterna, nemligen:
från Kronofogdarne, angående

l:o kostnaderna för byggnad och underhåll af tingshus och
häradshäkte och

Skatteregleringskomiténs Betänkande. III.

2:o kommunernas inkomster af hamn-, bro- och kajafgifter samt
deras utgifter för aflöning af fjerdingsman, der denna befattning
bestrides af en eller flere med lön försedda personer;

från Häradskrifvarne, angående

l:o skatter och besvär till staten af de i jordeböckerna upptagna
beskattningsföremål, fördelade i vissa grupper;

2:o taxeringsvärde å och bevillning för de i jordeböckerna icke
upptagne fastigheter, fördelade i vissa grupper; och
3:o uppskattad inkomst och påförd bevillning för vissa uppräknade
arter af rörelse eller näring;
från Magistraterna, angående

l:o vissa af stadsjorden utgående skatter och besvär till staten,
äfvensom den staden af samma jord tillkommande
arrendeafgift eller afgäld;

2:o utskylderna för presterskapets aflöning;

3:o taxeringsvärde å och bevillning för fastighet, fördelad i
vissa grupper;

4:o uppskattad inkomst och påförd bevillning för vissa uppräknade
arter af rörelse eller näring;

5:o vakansafgifterna för städernas båtsmanshåll;

6:o stadsområde och stadsjord samt annan fastighet i stad med
underrättelse om dess åtkomst, så vida jorden eller fastigheten
är staden tillhörig;

7:o en del af staten beviljade friheter och lagligen medgifna
afgifter å den allmänna rörelsen; och
8:o en del skatter och besvär för kommunala och ecklesiastika
ändamål;

från Kommunalnämndernas ordförande, angående

l:o de kommunen tillhörande fastigheter med underrättelse om
sättet för deras åtkomst; och

2:o de af kommunalnämnden debiterade personliga och efter
fyrktal utgående utskylder, med undantag af sådana, som
afse kyrko- eller prestgårdsbyggnad samt presterskapets
och kyrkobetjeningens aflöning, tillika med underrättelse
om utskyldernas användande;
från Kyrkostämmornas ordförande, angående

l:o de för kyrkan, presterskapet, kyrkobetjeningen eller folkskolan
använde fastigheter och räntor med underrättelse
om deras tillkomst;

2:o utskylder och besvär för byggnad och underhåll af kyrka
med hvad dertill hörer samt prestgård med underrättelse
om den grund, hvarefter dessa utskylder och besvär utgöras; 3:o

utskylder för presterskapets och kyrkobetjeningens aflöning
samt grunden för deras utgörande; och
4:o belopp och användning af kyrkotionde och helgonskyld.

Samtliga dessa uppgifter, utgörande tillsammans ett antal
af omkring 14,000, hafva blifvit granskade och, der sådant kunnat
ske, jemförda med åtskilliga i härvarande embetsverk befintliga
årsredogörelser samt andra handlingar och räkenskaper,
dervid nödiga rättelser blifvit verkställda. I ganska många fall
har dock åt uppgifterna icke kunnat beredas nöjaktig fullständighet
och tillförlitlighet utan skriftvexling med vederbörande,
som meddelat desamma. Detta har isynnerhet varit förhållandet
med de af Häradsskrifvarne utarbetade uppgifter rörande skatter
och besvär till staten af de i jordeböckerna upptagne fastigheter,
hvilka uppgifter ofta nog måst antingen helt och hållet
eller delvis, synnerligast hvad roteringen angår, omarbetas. Äfven
de uppgifter, som afse skatter och besvär för kommunala
och kyrkliga ändamål, hafva till ett icke ringa antal utgjort
föremål för skriftvexling.

Genom bearbetningen af dessa uppgifter äfvensom de arbeten,
som med begagnande af de i härvarande embetsverk befintliga
handlingar företagits, har Komitén sökt att åstadkomma en så
vidt möjligt trogen bild af skatteförhållandena i landet, och går
Komitén nu att redogöra för de grunder, som vid tabellernas
uppställning blifvit följda.

De direkta skatter till stat och kommun, som åligga i jorde- T^bellserienA.
bok upptagen fastighet på landsbygden, äro inrymda i serien
A. fördelad i två tabeller, omfattande, den första: slåtter och
besvär till staten och den andra: slåtter och besvär inom landstingsområdet,
häradet, hommunen och hy rhoför samling en. Uti
båda dessa tabeller hafva, i ändamål att söka ådagalägga, i hvad
man särskilda slags egendomar enligt gällande författningar
träffas kardare eller lindrigare af skatter och besvär, egendomarne
delats i vissa grupper hufvudsakligen efter den indelning,
som genom Kammarkollegiets Kungörelse den 28 Januari
1870 föreskrifvits till iakttagande vid upprättande af de nya
jordeböckerna.

Bland kronoegendomarne märkas främst de som äro utarrenderade
för statsverkets räkning eller använda till något statsändamål.
De utarrenderade egendomarne bestå dels af sådana,
hufvudsakligen kungs- och kungsladugårdar samt kronosäteri,
b vilka sedan längre tid tillbaka varit åt arrendatorer upplåtna,
dels af militieboställen, bland hvilka ett jemförelsevis ringa antal
redan före eller under första tredjedelen af detta århundrade,
men största delen i följd af den år 1875 beslutade löneregleringför
indelta armén före eller senast vid midfastan år 1878 indragits
till statsverket, dels af civila boställen, hvilka antingen
jemlik! särskilda beslut eller ock i följd af de för häradshöfdingar
och landsstatstjenstemän senast beslutade löneregleringar före
eller vid nyssnämnda tidpunkt indragits, dels ock af de hospitalen
tillhöriga egendomar, hvilka jemlikt Kungl. Brefvet den
12 Maj 187G med ingången af år 1877 indragits till statsverket.
Af dessa hospitalens egendomar voro vid indragningen visserligen
de flesta af krono natur, men några voro dels skatte och dels
frälse. Skatteegendomarne äro numera upptagne i jordeböckerna
såsom krono, hvaremot frälseegendomarne, utgörande 10,6 2 5 mantal,
fortfarande qvarstå under frälse titel. Såsom nu mera tillhöriga
Kronan hafva dessa sistnämnda egendomar likväl i tabellserien
upptagits tillsammans med öfriga utarrenderade kronoegendomar.

Såsom militiebo ställen äro i tabellserien upptagna endast de
som af någre militäre embets- och tjensteman ännu innehafvas
på gammal stat eller af vissa underofficerare fått behållas till
1881 års midfasta. De äro jemförelsevis fåtaliga och komma,
der de icke redan hemfallit till statsverket, att i mån af innehafvarnes
afgång indragas.

Enahanda är förhållandet med de civila boställena, med undantag
af de länsmännen anvisade, hvilka enligt den genom Kungl.
Brefvet den 22 Maj 1878 fastställda lönereglering för landsstaten
äfven framgent få af dessa tjensteman innehafvas.

Af de ecklesiastika boställena äfvensom fastigheter af andra
slag, använda tillfpresterskapet och kyrkobetjeningen, akademier
och andra undervisningsverk, kyrkor och fromma stiftelser, upptagas
de flesta i jordeböckerna såsom krono, i öfverensstämmelse
hvarmed de under denna titel äfven i tabellerna upptagits. De
under skatte och frälse titel förekommande, hit hänförliga egendomar
bestå endast af sådana, som af menigheter och institu -

tioner inköpts eller af enskilde till ecklesiastika eller andra allmänna
ändamål donerats.

Till hr ono eg endomar under enskild disposition höra dels de
under stadgad åborätt upplåtna hemman och lägenheter, dels
nybyggen i de fyra nordligaste länen, dels ock sådana fastigheter,
som innekafvas under annan enskild, till tiden obegränsad
besittningsrätt. Då samtliga dessa egendomar, af hvilka största
delen, nemligen de under stadgad åb orätt upplåtna samt nybyggena,
enligt gällande'' författningar få antingen köpas till skatte
eller ock omföras till skatte utan lösen, så snart odlings- och
byggnadsskyldigheterna blifvit fullgjorda, äro åt enskilde upplåtna
under en i allmänhet så beskaffad besittningsrätt, att staten,
så länge de med besittningsrätten förenade vilkor uppfyllas,
icke lagligen kan återtaga dispositionsrätten öfver egendomarne,
har Komitén, som vid uppgörande af de tabellariska öfversigterna
måst tillse, att dessa icke erhålla större vidlyftighet än
nödigt är, ansett det kunna undvikas att upptaga ifrågavarande
fastigheter i en särskild grupp och derföre sammanfört dem med
skatteegendomarne, med hvilka de i de flesta fall i fråga om
beskattningen ega mycken likhet. Krononybyggen, som inträdt
i half skattskyldighet, äro med sitt halfva mantal och derefter
belöpande utskylder upptagna tillsammans med hemman. De
nybyggen åter, hvilka ännu vid slutet af år 1878 voro i åtnjutande
af full skattefrihet, hafva icke upptagits hvarken till
mantal eller ränta, hvilken sistnämnda för öfrigt icke kommer
att tillföra statsverket någon inkomst af större betydénhet. En
del af dessa nybyggen hafva, såsom af tabellerna synes, inom
Vesternorrlands och Yesterbottens län påförts taxeringsvärde
och bevillning.

De under titel skatte äfvensom krono under enskild disposition
upptagne egendomar hafva fördelats i grupper, hufvudsakligast
med afseende å förekommande och i tabellerna äfven angifna
olikheter i deras skattskyldighet. I öfrigt bör anmärkas,
att gruppen rotefria hemman hufvudsakligen omfattar dels de
gästgifvaregårdar och lotshemman, som äro fria från rotering,
dels de i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker samt i
Jemtlands fjelltrakter och i större delen af Herjeådalen belägna
hemman och nybyggen.

För frälseegendomarnes indelning i grupper hafva samma
skäl, som i fråga om skattegendomarnes fördelning nyss är an -

fördt, varit bestämmande. Hvad särskildt vidkommer de grupper,
som omfatta rå ocli rörs- samt insockne hemman äfvensom
allmänt frälse och utsockne hemman, såhinnas in- och utsockne
hemman i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, rå och rörssamt
de allmänna frälsehemmanen deremot inom öfriga delar af
riket. Bergsfrälset, hvilket nu mera hufvudsakligen finnes endast
vid Falu koppargrufva, är till sin natur egentligen>krono, men har,
på grund af de friheter, det åtnjuter, i kronoräkenskaperna förts
under frälse titel, hvarföre det ock i tabellerna upptagits under
rubriken allmänt frälse.

XJti jordeböckerna upptagas verh och inrättningar såväl
under krono, som under skatte och frälse titel. Då emellertid
både räntor och rusttjenstskyldighet numera upphört för
mjöl- och sågqvarnar samt stamp- och valkverk, och dessa verk
och inrättningar icke vidare i jordeboken upptagas, i annat fall
än att ränta, tionde eller rusttjenst är påförd för dem tillydande
jord eller ock rustning eller rotering finnes dem ålagd, har antalet
af de verk och inrättningar, som i jordeboken upptagas,
samt beloppet af skatter och besvär så minskats, att de ansetts
kunna i tabellserien införas tillsammans under en rubrik, oafsedt
olikheterna dem emellan i jordnaturen.

Efter uppställningen af de olika grupperna af fastigheter
hafva i tabellserien A. upptagits beräkningsgrunderna för utgörande
af skatter och besvär. För dessa beräkningsgrunder torde
icke behöfvas särskild redogörelse. Endast angående den sista
rubriken, ''fyrlital, torde några upplysningar böra meddelas.

Yid granskning af de från kommunalnämndernas ordförande
inkomna uppgifter rörande fyrktalet har befunnits, att detsamma
på många ställen företett allt för stora afvikelser från bevillningen.
Då sådana felaktigheter, derest de lemnats utan rättelse,
skulle hafva föranledt en oriktig föreställning rörande den
genom lag bestämda fördelning af de betydande skatter, som
efter fyrk utgå, har Komitén på grund af den bevillning efter
Art. II i bevillningsstadgan, som åligger de särskilda beskattningsgrupperna,
för hvardera omarbetat dessa uträkningar.

Jemlikt § 58 i Kung! Förordningen angående kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 skall inom de delar af
Kopparbergs län, der kommunalutskylder dittills debiterats och
uppburits efter andel i soldatrote, gälla hvad derom särskildt
stadgas. I detta afseende äro numera genom Kungl. Brefvet

den 3 Mars 1865 gifna allmänna bestämmelser angående kommunalutskylders
utgörande i nämnda län, enligt hvilka kommun
alutskylderna inom vissa delar af länet utgöras efter fyrktal
ock inom andra efter Art. II i bevillningsstadgan, i sistnämnda
fall dock med beräkning för jordbruksfastigket efter bevillningens
kela belopp ock för annan fastigket, frälseränta ock kvarje
annat beskattningsföremål efter bevillningens halfva belopp. Båda
beräkningsgrunderna medföra enahanda verkan, vid kvilket förhållande
ock då det ansetts leda till lättnad vid öfversigten, om
enahanda beräkningsgrund för kommunalutskylderna upptoges i
Kopparbergs län som inom öfriga delar af riket, fyrktal i tabellerna
blifvit utfördt äfven för de områden af detta län, i hvilka
en sådan beskattningsgrund ännu icke blifvit antagen.

Af de särskilda skattetitlarne förekommer först räntan, deri Tab. N:o i.
jemväl upptagits de kalf mantalsränta motsvarande räntebelopp, Rantansom
till följd af Kungi. Kungörelsen den 9 Juni 1871 ochKungl.

Brefvet den 23 Maj 1879 numera blifvit påförda hemman inom
åtskilliga fordom privilegierade bergslag inom

Yermlands län med................. 2,425 kr. 41 öre

Örebro » » 5,577 » 38 »

Yestmanlands » » 1,084 » 57 »

Summa 9,087 kr. 36 öre.

Dessa räntor, förekomma visserligen icke i 1878 års räkenskaper,
men då de äfven för detta år skola efterräkningsvis utgöras,
kafva de i Tab. N:o 1 intagits.

Under hufvudrubriken ränta äro i Tab. N:o 1 upptagna några
med denna skattetitel jemförliga utskylder, rörande hvilka meddelas
följande.

Utom de anslag af Kronans räntor ock tionde, som jemlikt
Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 med ingången af år 1871
indrogos till statsverket från hospitalen, egde dessa inrättningar
äfven andra tillgångar, förnämligast bestående af hemman ock
lägenheter, hvilka i de flesta fall i äldre tider antingen anvisats
af Sveriges konungar eller skänkts af enskilde. Dessa egendomar
innehades i allmänhet under full frälsefrihet oberoende
af deras natur enligt jordeboken. Hurusom en del af dem, nemligen
de som fortfarande tillhörde hospitalen, jemlikt Kungl.

Brefvet den 12 Maj 1876 med ingången af år 1877 in dragits till
statsverket, är här ofvan nämndt. En annan del åter har på grund
af Kungl. Förordningen den 19 December 1723 angående skatteköp

blifvit på auktion sålda till skatte. De räntor äfvensom den
ersättning för äckor och dagsverken samt för skyldigheten att
till hospitalen leverera ved och torf, som vid dylika försäljningar
betingats, hafva ej antecknats i Kronans jordeböcker och ega
uppenbarligen egenskapen af frälseräntor af frälseskatte natur.
Samtidigt med indragningen till statsverket af hospitalens fasta
egendomar hafva ifrågavarande räntor och ersättningsbelopp,,
likasom de under namn af jordskyld eller tomtören samt afgäld
för en mer eller mindre stadgad besittningsrätt till åtskilliga,
hospitalen tillhöriga, vanligen inom vissa städers områden varande
jordlägenheter, enligt ofvan åberopade Kungl.Bref indragits.
De utgöras fortfarande såsom före indragningen dels i penningar,
dels ock, så vidt de bestå af persedlar eller ersättning för naturaprestationer,
än efter medeltalet af tio års, än efter årlig markegång,
än ock efter öfverenskommet pris, samt utgjorde år 1878,
till den del de utgingo af hemman och lägenheter på landsbygden,
ett sammanlagdt belopp af 3,611 kronor 70 öre. I kronoräkenskaperna
äro dessa utskylder icke sammanförda med räntan,
utan redovisas under titel extra uppbörd. De frälseräntor, som
tillkomma Danviks hospital, hafva icke utgjort föremål för indragning
och äro således icke i ofvannämnda belopp inbegripna.

Såsom af det den 15 September 1874 af dåvarande Expeditionschefen
Anderson afgifna betänkande angående grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären närmare inhemtas,
hade hemmanen i Färentuna härad af Stockholms län
redan från äldre tider tillbaka skyldighet att vid Svartsjö
kungsladugård och de kungliga djurgårdarne i trakten utgöra
vissa arbetsprestationer, af hvilken anledning befrielse åtnjöts
från utskrifning och, efter den ständiga roteringens införande,
äfven från detta besvär. Berörda arbetsprestationer utbyttes
sedermera jemlikt Kungl. Brefven den 23 Januari 1816
och den 30 Januari 1818 emot skyldigheten att utgöra drängespanmål
med 2 tunnor, hälften råg och hälften korn, samt 4 ökeoch
8 drängedagsverken af hvarje helt mantal. Drängespanmålen,
som jemlikt Kungl. Brefven den 11 Maj 1855 och den 9
November 1871 är omsatt i penningar, på sätt om hemmansräntor
är stadgadt, utgör 3,768 kronor 58 öre. Hjelpedagsverkena
åter, som fortfarande lösas efter årligt markegångspris, uppgingo
år 1878 till 3,408 kronor 28 öre. Dessa utskylder äro visserligen
att anse såsom en ersättning för befrielse från rotering,

men då det icke synts Komitén lämpligt att i värdet å regeringen
upptaga andra belopp än sådana, som afse den i rotar
indelade jorden, hafva här ifrågavarande ntskylder upptagits
tillsammans med räntan.

Såsom vid redogörelsen för de i räntan ingående dagsverken
eller dagsverkspenningar närmare omförmäles, har från äldre
tider af åtskilliga hemman och lägenheter utgjorts arbete eller
hofveri till vissa staten tillhöriga kungsgårdar i Skåne. Så väl
de ersättningsbelopp, som emot befrielse från hofveriskyldighet
utbetalas, som värdet å den hofveriskyldighet, som ännu utgöres,
hafva upptagits tillsammans med räntan.

Af bergsfrälset vid Falu koppargrufva utgöres s. k. vedhyggsterränta,
hvilken, ursprungligen en ersättning till Stora
Kopparbergs bergslag för vissa tjenstbarheter till grufvan, i
följd af den uppgörelse med bergslaget, som fastställdes genom
Kung! Brefvet den 19 Juli 1855 och hvarvid bergverkstionden
nedsattes från en tiondedel till en trettiondedel af tillverkningen,
in dragits till statsverket. Beloppet af denna ränta utgör 1,716
kronor 15 öre.

Såsom af Tab. N:o 1 synes, utgöres emot regeln ränta för vissa
af statens utarrenderade egendomar äfvensom för vissa frälsesäterier
och ladugårdar, rå och rörs- samt insockne hemman.
Detta beror, hvad de utarrenderade egendomarne angår, derpå
att från de i senare tider indragna boställen och hospitalsegendomar
ränta till större eller mindre belopp före indragningen
vanligen ingått till statsverket. Så vidt dessa egendomar vid
indragningen varit utarrenderade med skyldighet för arrendatorn
att utgöra räntan, har densamma äfven sedermera erlagts, men
kommer enligt de af innevarande års Riksdag antagne grunder
för dylika egendomars förvaltning vid förnyad utarrendering att
upphöra. Räntebeloppen å ofvan nämnda frälseegendomar hafva,
vanligen tillkommit i följd deraf, att i särskilda fall byten med
Kronan egt rum eller flyttning af säterifrihet från en egendom
till en annan beviljats eller ock på det sätt, att egendomar af
ifrågavarande slag fått sig räntor påförda för mark, som vid
reglering af allmänna skogar egendomarne tillfallit.

Då vid uppgörandet af ifrågavarande tabellserie såsom regel
antagits att deruti icke uppföra andra skatter och besvär än dem,
som enligt gällande lagar och författningar verkligen utgöras
eller böra utgöras, hafva ej mindre sådana i jordeböckerna och

räkenskaperna upptagna räntebelopp, som frinjutas af boställsinnehafvare
eller eftergifvits menigheter, akademier, undervisningsverk,
kyrkor och fromma stiftelser för dem tillhöriga hemman
och lägenheter, än ock i allmänhet de anordnade räntor,
för hvilka något besvär i stället utgöres, blifvit uteslutna. Denna
grundsats har ock iakttagits beträffande rusthållsräntorna, som
iippgå till 862,707 kronor 66 öre. Härigenom kommer visserligen
räntan i sin helhet enligt Komiténs redogörelse att icke
obetydligt understiga det belopp, hvartill densamma upptages
i så väl ofvanberörda betänkande af år 1874 som i den utredning,
hvilken af det utaf 1878 års Riksdag tillsatta Särskilda
Utskott framlades. Denna minskning ersättes dock
genom det ökade värde rustnings- och roteringsbesvären erhållit,
derigenom att, då; rusthållsräntorna af Komitén icke
upptagits såsom någon inkomst för staten, de icke heller bort
såsom statsunderstöd frånräknas värdet å rustningen. Komitén
har trott sig ega desto större skäl till ett sådant förfarande,
som rusthållsräntorna under loppet af omkring två hundra år
aldrig utbetalts, hvaremot rustningsskyldigheten under samma
tid verkligen utgjorts utan annat till rusthållaren utbetaldt
understöd än de augmentsräntor, hvilka numera ersättas af
statsverket. I afseende å vissa af rusthållsräntorna förekomma
dock några förhållanden, som torde förtjena att här särskildt
omnämnas.

De till båtsmansrustningen i Blekinge anslagna räntor bestå
dels af rusthållens egna räntor, dels ock af andra hemmans och
lägenheters räntor. Till ersättande af det dalertal i ränta, som
enligt indelningsverket hvarje rusthåll bestås, frinjuter rusthållet
af sin egen ränta erforderligt belopp, och i händelse denna
icke är tillräcklig,“erhåller rusthållet tillsJcottsränta. Öfverskjuter
åter rusthållsräntan det dalertal, rusthållet är berättigadt frinjuta,
skall denna öfver skottsränta utbetalas till Kronans uppbördsman
för att tillika med de för båtsmansrustningen afsedda
reservräntor, som af åtskilliga mindre icke indelta lägenheter
utgöras, af honom användas till betalning af ofvanberörda tillskottsräntor.
Så väl öfverskotts- som reserv-räntorna qvarstå
fortfarande under anordningstitel, men då de verkligen utgöras
och således äro likställda med de förra, numera till statsverket
indragna räntorna vid det berustade kavalleriet och infanteriet,
hafva ifrågavarande räntor i Tab. N:o 1 upptagits såsom Kronan

behållna, hvaraf ock följt, att de vid beräkningen af värdet å rustningsbesväret,
i likhet med annat af statsmedel utgående understöd,
afdragits.

Det understöd i ränta, som enligt gällande indelningsverk
och. jordebok är anslaget båtsmansrustningen i Södra Möre härad
af Kalmar län, består dels i befrielse från ^utgörande af större
delen af rusthållens egen ränta, dels ock af ränta från andra
hemman, kallad tillgiftspenningar och motsvarande ofvannämnda
augmentsräntor vid det berustade kavalleriet och infanteriet. I
fråga om tillgiftspenningar nes utgörande blef genom Kungl.
Brefven den 3 Oktober 1809, den 13 December 1825 och den 20
December 1836 stadgadt, att de hemman, från hvilka dessa
räntor utgingo, egde antingen deltaga i rustningen efter räntans
dalertal, jemfördt med dalertalet af öfriga till samma rusthåll
anvisade rustnings- och tillgiftsräntor, eller ock, der sådant i
anseende till hemmanens aflägsenhet från sjelfva stammen eller
emedan de voro indelta på flere rusthåll ej kunde ske, utgöra
tillgiftsräntan genom erläggande af dess efter enahanda grund
uträknade andel i det värde, hvartill årliga kostnaden för en
båtsman genom utsedda ombud för tillgiftstagare och tillgiftsgifvare
hvarje gång för fem års tid borde bestämmas. Dessa
ännu gällande föreskrifter hafva föranledt, att tillgiftsräntorna i
Södra Möre, med hvilka enahanda förfarande iakttagits som
med tillskottsräntorna i Blekinge, icke kunnat, i likhet med
hvad som enligt Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 skett
med augmensräntorna, till statsverket indragas.

De jemförelsevis obetydliga räntebelopp, som frinjutas för
gästgifverihållning och lotsning, hafva, vid det förhållande att
Komitén saknat uppgifter, som kunnat läggas till grund för beräkningen
af värdet å dessa besvär, fått i Tab. N:o 1 inflyta
såsom ett uttryck för detta värde.

De räntor, som äro påförda skattefiskerier, uppgå ofta till
ett i förhållande till dessa egendomars taxeringsvärde högt belopp.
Detta förhållande beror derpå att, såsom vid redogörelsen
för den kamerala jordnaturen omförmäles, de flesta af ifrågavarande
egendomar i senare tider sålts till skatte, dervid räntan
i allmänhet blifvit bestämd till ett belopp, motsvarande hvad
staten förut såsom arrende åtnjutit.

Af de för verk och inrättningar i Tab. N:o 1 införda räntor
åligger största delen antingen vissa jern- eller messingsbruk,

som af en eller annan anledning redan före år 1700 påförts en
särskild utskyld, vanligen benämnd rekognition, hvilken icke
bör förblandas med den rekognitionsafgift, som till staten ntgått
eller utgår för nyttjanderätten till vissa allmänna skogar, eller
ock några qvarnar, som genom skatteköp från hospitalen kommit
under enskild eganderätt med skyldighet för egaren att utgöra
viss vid skatteköpet bestämd ränta. Återstoden af ifrågavarande
räntor åligger jord, som tillhör någon qvarninrättning och tillsammans
med denna bildar en fastighet.

Såsom vid'' redogörelsen -för den kamerala jordnaturen
vidare omförmäles," har staten under 17 :de århundradet till enskilde
försålt räntorna å vissa dåvarande skattehemman, hvilka
derigenom erhållit frälse natur och så väl i jordeböckerna som
i tabellserien upptagas under rubriken allmänt frälse. Dessa
skattefrälseräntor, hvilka fortfarande uppbäras af enskilde, äro
icke i Tab. N:o 1 upptagna.

Bland de Kronans egendomar i Skåne, till hvilka hofveri
från äldre tider tillbaka utgjorts, finnas några, som af staten
blifvit försålda till" enskilde under skattemannarätt. Om dessa
egendomar hafva af de för Komitén tillgängliga handlingar endast
ofullständiga upplysningar kunnat erhållas; men anledning finnes
till det antagande, att deras antal icke är stort. Emellertid
qvarstår dock ännu vid en eller annan dylik egendom hofveriskyldighet
från vissa hemman, hvilken nyssberörda skyldighet
är jemförlig med skattefrälseräntor och således icke i tabellerna
upptagen.

Inom de Sala silfververk förut anslagna 12 socknar i Vestmanland
erlägges såsom ersättning för de arbetsprestationer, hvilka det
förut ålåg allmogen derstädes att utgöra till silfververket, en utskyld
under namn af grufvedrängshjelp, hvilken enligt en mellan
bergslaget och allmogen ingången, genom Kungl. Brefvet den 22
November 1803 fastställd föreningjuppgår till 518 tunnor spanmål,
som, sedan beloppet för hvarje socken blifvit uträknadt, fördelats
socknevis på hemmanen i mån af hvarje bys eller enstaka
hemmans godhet och beskaffenhet. Denna utskyld, hvilken är
att anse såsom en ersättning för den lindring, som ofvan
nämnda socknar i anledning af berörda arbetsskyldighet till
silfververket åtnjutit och fortfarande åtnjuta i roteringen, uppbäres
numera af bergslaget i enlighet med de i Kungl. Kungörelserna
den 11 Maj 1855 angående de i ordinarie räntan in -

gående persedlars omsättning och förenkling samt angående
sättet för grundräntors och kronotiondes utgörande meddelade
föreskrifter. Beloppet af ifrågavarande utskyld är icke uti Tab.
N:o 1 upptaget.

I olikhet med hvad här ofvan blifvit omförmäldt rörande
räntan, har kronotionde alltid utgjorts för dem af statens utarrenderade
egendomar, som i följd af sin jordnatur haft denna
utskyld sig ålagd. Detta; härleder sig från det förr gällande
sättet för kronotiondens disponerande till olika statsändamål
samt rättigheten för tiondetagaren att af tiondegifvaren fordra
tiondens erläggande å visst anvisadt ställe inom lagsagan. Då
kronotionden numera likasom räntan utgöres i penningar till
statens uppbördsman, har det hinder, som förut fanns för kronotiondens
afskrifning å ifrågavarande egendomar blifvit undanröjdt;
också kommer enligt ofvanberörda grunder för förvaltningen
af Kronans egendomar skyldigheten för arrendatorn att
utgöra kronotionde vid förnyad utarrendering att upphöra.

Af skatte- och frälsesäterier samt ladugårdar och rå och
rörs- hemman erlägga några undantagsvis kronotionde, hvilket
härleder sig från skedda byten med Kronan eller medgifven
flyttning af säterifrihet från en egendom till en annan.

I öfverensstämmelse med det förfarande, som, enligt hvad
förberördt är, iakttagits i afseende på rusthållsräntorna, har
äfven den kronotionde, som frinjutes af rusthåll, utgörande
18,303 kronor 1 öre, uteslutits.

En mindre del af kronotionden åtföljer patronaträtt inom
vissa församlingar eller innehafves af enskilde med eganderätt
Sådan tionde förekommer endast inom Skåne och har till största
delen, medan detta landskap ännu tillhörde Danmark, af dess
konungar genom försäljning eller byte och till en mindre del
sedermera af svenska Kronan genom byte öfverlåtits till enskilde.
Denna del af kronotionden är icke i tabellen upptagen.

Bland skatterna till staten följa dernäst i ordningen presternes
utlagor, af hvilka en del, motsvarande de förra boskapspenningarne
eller i vissa orter altarhafren och fodermarskpenningarne,
ursprungligen utgått af kyrkoherdeboställena och återstoden af
kyrkoherdarnes inkomster från pastoratsboarne. Då ifrågavarande
utlagor i jordeböckerna upptagas icke för kyrkoherdehoställena
utan efter samtliga fastigheter vid slutet af hvarje

Kronotionden.

Presternes

utlagor.

Rusttjenstbevillningen

och bevillningen
för lotshemman.

Kyrkofonden.

Rustning och
Rotering.

socken, äro de strängt taget icke hänförliga till denna tabellserie,
men det har å andra sidan synts lämpligt att i en tabell sammanföra
alla de skatter och besvär till staten, som upptagas i jordeböckerna,
och är det af sådan anledning presternes utlagor i
Tab. N:o 1 införts för ecklesiastika boställen.

Den enligt Art. III i bevillningsstadgan utgående rusttjenstbevillningen
har för vinnande af utrymme sammanförts med
den i samma författning föreskrifna särskilda bevillning för de
lotshemman, som äro frikallade från rotering.

Kyrkotionde förekommer endast inom Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän. Af denna utskyld, rörande hvilken en
redogörelse meddelas i sammanhang med kronotionden, redovisas
en del under anordningstitel såsom frinjuten af ecklesiastike
boställsinnehafvare och af städer för dem tillhöriga hemman.
En annan del ingår direkt till statsverket eller användes till
ändamål, för hvilka i öfriga delar af riket staten drager försorg.
Hit hör den kyrkotionde, som dels under namn af bibeltryckstunna
ingår till statsverket, dels åtnjutes af biskopen i Lund
eller användes till prostetunnor, universitetet i Lund, läroverken,
pedagogier, Lunds domkyrka, Lunds lasarett, samt till aflöning
för professorn i barnförlossningskonst. Ifrågavarande tionde,
med undantag af boställstionden och den som är vissa städer
eftergifven för deras hemman, upptages i tabellen under rubriken
kyrkotionde anvisad för statsändamål, och är på de
tiondeskyldiga hemmanen och lägenheterna fördelad i förhållande
till beloppet af den kronotionde, som dem åligger.

I fråga om kostnaden för rustnings- och roteringsbesvären
har Komitén haft att tillgå ej mindre de beräkningar häröfver,
som finnas dels i de underdåniga betänkanden, som af utsedde
särskilde komiterade afgifvits, det ena den 27 Maj 1868 för utredning
af frågan om roterings- och rustningsbesväret, hvad
soldathållet angår, och det andra den 10 December 1870 för utredning
af frågan om lindring i båtsmanshållet, dels i ofvanberörda
den 15 September 1874 afgifna betänkande angående grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären, dels ock i det
af 1878 års Riksdag tillsatta Särskilda Utskotts utlåtande, än
äfven dels medeltalet af 1869—1878 årens markegångspris för
vakant soldat- eller båtsmansrote, dels ock de af vederbörande
chefsembeten år 1880 meddelade uppgifter om de genom kontrakt
bestämda vakansafgifter.

Hvad nu först soldathållet angår, så ligga de af ofvanbemälde
komiterade år 1868 beräknade värden väl långt tillbaka
i tiden ocb äro för öfrigt likasom de i markegångstaxorna upptagna
rotevakansafgifter i de flesta fall för låga. Af dessa anledningar
bar Komitén till grund för sina beräkningar uti ifrågavarande
afseende antagit de i ofvanberörda betänkande af år
1874 (Tab. Nås 19—22) beräknade kostnader för effektivt
rustbåll eller rote samt medeltalet af vakansafgifterna enligt de
från ocb med år 1870 upprättade vakanskontrakt. Medeltalet
af dessa båda beräkningsgrunder, öka dt till närmaste tiotal af
kronor, bar i allmänhet antagits utgöra värdet å den prestation,
som åligger ett rusthåll eller rote vid särskilda regementen ocb
kårer, likväl med den inskränkning att, derest värdet härigenom
i något fall kommit att i afsevärd mån understiga medeltalet
af vakansafgifterna,'' samma värde höjts till närmaste tiotal deröfver.
I följande fall bar dock afvikelse från denna regel ansetts
nödig. Då någon väsentlig skilnad i rustningskostnaden
icke lärer finnas mellan Skånska dragonregementet ocb det i
samma ort förlagda Skånska husarregementet, hvilket framgår
deraf, att kostnaderna för effektiva nummer vid båda regementena
icke förete någon stor skiljaktighet, bar den omständigheten
att vakansafgifterna vid det förstnämnda äro jemförelsevis
låga icke ansetts böra utöfva större inflytande på värdet
å ett rustbåll vid detta regemente, än att samma värde upptagits
10 kronor lägre än värdet å ett rustbåll vid husarregementet.
Jemväl vid Smålands grenadierbataljon äro vakansafgifterna,
jemförda med enahanda afgifter vid det öfriga berustade
infanteriet, låga, hvadan någon nedsättning i det af Särskilda
Utskottet vid 1878 års riksdag för denna kår antagna värde af
290 kronor för hvarje nummer ansetts icke böra ega rum. Hvad
det roterade infanteriet vidkommer, så har värdet å en rote ansetts
icke höra i något fall öfverstiga 180 kronor. Vid Vesterbottens
fältjägarekår, hvilken fordom utgjort ett regemente tillsammans
med Norrbottens fältjägarekår, har värdet å en rote,,
hvilket enligt ofvan angifna beräkningsgrund bort upptagas till
150 kronor, nedsatts till 140 kronor med afseende å det låga värde,
hvartill roteringen vid Norrbottens fältjägarekår måst sättas.

Ofvan angifna beräkningsgrunder äfvensom de af Komitén
antagna värden för särskilda regementen och kårer framgå af
följande tabell:

			Beräkningsgrunder.
Nummer- styrka.	Regemente eller kår.	Värde å ef-fektivt rust-håll ellerrote enligt 1874 års betän-kande.	Medeltal af vakansafgif-terna enligt de från och med år 1870 upprättade kontrakt.	Medeltal af nästföre-gående två kolumner.	Af Komi-tén an-tagna värden.
505	Berustade kavalleriet. Lifregementets dragonkår..	412	33	388	73	400	53	400
500	» husarkår____	411	37	385	25	398	31	400	—
500	Smålands husarregemente..	362	79	364	63	363	71	370	—
1,000	Skånska » regementet	329	55	345	93	337	74	350	-
1,000	» dragon »	325	84	312	26	319	05	340	—
3,505	För berustade kavalleriet...	—	—	—	—	—	—	364	34
500	Berustade infanteriet. Lifregementets grenadierkår	302	75	314	61	308	68	320
1,000	Andra Lifgrenadierregemen-tet ...........................	313	91	302	16	308	03	310	__
990	Vestgöta regemente...........	342	87	298	39	320	63	320	—
499	Smålands grenadierbataljon	302	87	248	73	275	80	290	—
2,989	För berustade infanteriet..	—	—	—	—	—	-	311	65
200	Roterade kavalleriet. Jemtlands hästjägarekår____	263	78	302	80	283	29	300	—
1,244	Roterade infanteriet. Första Lifgrenadierregemen-tet ...........................	201	88	145	28	173	58	180
1,200	Uplands regemente..........	184	66	162	44	173	55	180	—
1,200	Skaraborgs » ..........	182	76	150	—	166	38	170	—
1,200	Södermanlands regemente..	129	32	119	50	124	41	130	—
1,100	Kronobergs »	164	38	123	87	144	12	150	—
1,100	Jönköpings »	152	70	139	93	146	31	150	-
1,200	Dalregementet	134	63	152	63	143	63	150	—
1,200	Helsinge regemente..	124	63	150	—	137	31	150	—
1,200	Elfsborgs »	130	80	135	—	132	90	140	-
1,200	Vestgöta-Dals »	225	08	150	—	187	54	180	-
904	Bohusläns »	144	35	150	—	147	17	150	-
1	\|

Nummer- styrka.	Regemente eller kår.	Be Värde å ef-fektivt rust-håll eller rote enligt 1874 års be-tänkande.	räkningsgrun Medeltal af vakansafgif-terna enligt de från och med 1870 upprättade kontrakt.	der. Medeltal af näst före-gående två kolumner.	Af Komi-tén an-tagna värden.
1,200	Vestmanlands regemente...	163 ■ 39	150 i —	156	69	160
483	Norrbottens fältjägarekår...	60 85	109 117	85	01	no	_
460	Vesterbottens » »	112 11	144 92	128	51	140	_
1,100	Kalmar regemente...........	174 01	110 29	142	15	150	_
766	Nerikes »	158 18	147 196	153	07	160
908	Vermlands » ........	187 77	132 35	160	06	160	—
525	Jeintlands fältjägarekår ...	85 i 98	130 91	108	44	130	_
984	Norra Skånska inf.-reg:tet	105 50	128 95	117	22	130	_
1,002	Södra *> » »	109 18	129 182	119	50	130	_
20,176	För roterade infanteriet____	— 1 —	— 1 —	—	_	152	57

Vidkommande de värden, som bort bestämmas för rustning
och rotering vid båtsmanshållet, har Komitén, enär några genom
kontrakt bestämda vakansafgifter här icke finnas, följt de af
Särskilda Utskottet vid 18/8 ars riksdag föreslagna värden med
de förändringar: att här likasom vid soldathållet antagits ett
efter prestationens omfattning lämpadt belopp af 130 kronor för
rusthåll eller rote, deröfver värdet ansetts icke böra vid något
kompani stiga; att då rustkallen vid de i Blekinge förlagda sex
kompanier i afseende på kostnaderna vid indelningstiden voro
likställda och numera till ett betydligt antal äro vakanta emot
erläggande af en för hvarje rusthåll lika stor vakansafgift, Ivomitén
ansett ett lika värde ä rustningsprestationen vid alla
kompanierna böra bestämmas, hvilket med afseende å medelbeloppet
af vakansafgifterna för åren 1869—1878 antagits - till 120
kronor för hvarje rusthåll; att da medelmarkegångspriset för
■åren 1869—1878 för en vakant båtsmansrote på Öland öfverstigit
enahanda pris a en vakant rote inom den del af Kalmar län,
som tillhör fasta landet, Komitén funnit roteringskostnaden vid
de på Öland förlagda kompanierna icke kunna uppskattas lägre
än roteringskostnaden vid Smålands kompani eller till 120
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 2

kronor; att, enär Södra Roslags Första och Andra samt Norra.
Roslags Första och Andra kompanier äro förlagda bredvid
hvarandra till största delen inom Stockholms och till en
mindre del inom Upsala län å kuststräckan och i skärgården
mellan Stockholm och Gefleborgs läns södra gräns, någon olikhet
vid uppskattningen af roteringskostnaden för dessa kompanier
vare sig till följd af deras förläggning i orter med skilda
förhållanden eller af andra orsaker icke synes vara af behofvet
påkallad, af hvilken anledning värdet å en rote vid samtliga
nämnda kompanier antagits till enahanda belopp eller 130 kronor;
att roteringen vid det i Vesternorrlands län förlagda Andra
Norrlands Första kompani, med afseende derå att medeltalet af
markegångsprisen för åren 1869—18^8 för en vakant båtsmansrote
i detta län utgjort 146 kronor 61 öre, uppskattats till 130
kronor för hvarje rote; samt att, då jemväl för de inom Hallands
län förlagda Norra och Södra Hallands kompanier ett gemensamt
värde å roteringsprestationen torde böra bestämmas, det synts
Komitén skäligt att, efter jemförelse mellan å ena sidan de af
Särskilda Utskottet föreslagna värden och å den andra medeltalet
af 1869—1878 årens markegångspris å vakansafgiften för
en båtsmansrote inom länet, antaga kostnaden för en rote vid
dessa kompanier till 120 kronor.

Följande tablå visar så väl de af Särskilda Utskottet som
de af Komitén antagna värden å ett rusthåll eller en rote vid
de särskilda båtsmanskompanierna.

Nummer styrka.

262

228

251

249

239

271

792

Berustade båtsmanshållet:

Första Blekinge kompani.....................

Andra » » .....................

Tredje » » .....................

Fjerde » » .....................

Femte » » .....................

Sjette » » .....................

Södra Möre tre kompanier ..................

För beruslade båtsmanshållet

Roterade båtsmanshållet:

Tjusts kompani..............

Smålands » ..............

Ölands Första »

» Andra » ........

Gotlands Första » ........

» Andra » ........

Östergötlands » ........

Första Södermanlands » ........... ]

Andra » » ........... J

Södra Roslags Första » ............

» » Andra » .............

Norra *> Första » ............

» » Andra » ............

Första Norrlands Första » ........... I

ii b Andra » J

Andra » Första » .............

» n Andra » .............

Norra Hallands » .............

Södra » » .............

Bohus Första » ........... I

» Andra » ........... J

Vestergötlands » .............

Frälseroteringen i Blekinge o. Södra Möre

För roterade båtsmanshållet
För berustade och roterade båtsmanshållet

Af Särskilda Utskottet an-tagna värden.	Af Komitén an-tagna värden.
110
120	—
100 110	—	i 120	—
100	—
110	—
100	—	100	—
—		113	09
140		130
120	—	120	—
110	-	120	—
130	—	130	—
120	—	120	—
130	—	130	—
130	—	j
140 140	—	130	—
110	—	1
120	—	120	—
120 150	—	\| 130	-
100 130	—	J- 120	—
120	—	120	—
120	—	120	—
130	—	130	—
	—	124	65
—	—	119	98

2.292

118

121

125

138

122

138

194

134
142

124
137

125
142
141
173
173
175
229

135
281
188

3384

Rustnings- och roteringsbesvären vid så väl soldat- som
båtsmanshållet utgöras i de flesta fall effektivt och i andra genom
erläggande af vakansafgift. Det sistnämnda är förhållandet
dels med de afsutna rusthållsregementena, hvad häst och sadelmundering
angår, hvarför tillsvidare erlägges vakansafgift i
spanmål, som löses efter medelmarkegångspris, dels med 115
nummer vid Norrbottens fältjägarekår, hvilka enligt kontrakt få
vara vakanta under 50 års tid från 1847 års början med 5 års
uppsägningstid å så väl Kronans som rotehållarnes sida, dels
ock med en del af båtsmansrusthållen i Blekinge och Södra
Möre, af hvilka högst halfva antalet får sättas på vakans fölen
tid af tio år i sender. I öfrigt äro vid hvarje regemente
eller kår tillhörande soldathållet ett a visst antal nummer vakanta
emot afgift bestämd genom kontrakt, som antingen omfatta viss
tid icke öfverstigande 15 år eller äro ställda på uppsägning. Den
nya ordinarie roteringen vid så väl soldat- som båtsmanshållet
fullgöres tills vidare genom erläggande af vakansafgift, hvilken
enligt Krigs- och Kammarkollegiernas Kungörelse den 25 Februari
1835 och Kammarkollegiets Kungörelse den 9 Oktober
samma år skall vid de årliga markegångssättningarne bestämmas
efter de för hvarje ort upprättade, af Kung! Maj:t fastställda
allmänna kontrakt och öfrige gällande stadgar för roteringsbesvärets
utgörande samt vararoteringsbesväret fullt motsvarande.
I några fall utgöres i stället för roteringsbesväret en viss låg
vakansafgift, i afseende hvarå förekommer följande.

Hemmanen inom åtskilliga fordom privilegierade bergslag i
Jönköpings, Vermlands och Örebro län blefvo, då deras extra
r oterings skyldighet vid soldathållet i sammanhang med bergslagsprivilegiernas
upphörande förvandlades till ordinarie, berättigade
fullgöra densamma medelst erläggande af half vakansafgift.
— Enahanda förmån är utsockne frälsehemman i Halland
medgifven vid fullgörande af deras roteringsskyldighet vid båtsmanshållet.
— Sårna, Idre och Hede byar i Kopparbergs län,
hvilka hafva rotering sig ålagd för tre rotar, äro befriade från
att uppsätta soldater, emot förbindelse att till Elfdals socknemän,
som åtagit sig att vid inträffande krig uppsätta detta manskap,
årligen betala 40 kronor för alla tre rotarne tillsammans. —
Vid båtsmanshållet finnas inom Södra Möre härad 9 rusthåll,
hvilka icke bestå af hemman, utan tillkommit på det sätt, att
180 daler 16 öre 8 penningar silfvermynt af presternes utlagor,

hvilka förut varit för båtsmansrustningen i nämnda kärad anvisade
såsom tillgiftspenningar, blifvit till berörda 9 rusthåll indelade,
med skyldighet att såsom vakansafgift utgöra ofvannämnda
belopp, i nu gällande mynt motsvarande 90 kronor 26 öre. — På
Yisingsö äro hemmanen indelade till sex båtsmansrotar, hvilka
beständigt få vara vakanta mot en årlig afgift för hvarje rote
af 15 daler silfvermynt i fredstid, hvilken afgift under krig fördubblas,
utgörande denna afgift i nu gällande myntslag 7 kronor
50 öre för hvarje rote.

De rusthåll och rotar vid så väl soldat- som båtsmanshållet,
hvilka antingen äro effektiva eller erlägga full vakansafgift enligt
kontrakt eller efter markegång, hafva i tabellen upptagits med de
värden, Komitén, enligt hvad förberördt är, för hvarje regemente,
kår eller båtsmanskompani antagit, sedan dock i hvarje fall det
understöd eller den ersättning, som för rustning eller rotering
af statsmedel utbetalas, blifvit frånräknad. Der roteringsbesväret
utgöres medelst erläggande af half vakansafgift, har värdet
å detsamma i tabellen utförts med hälften af de utaf Komitén
antagna värden. Den rustnings- eller roteringsskyldighet, som,
enligt hvad nyss är anfördt, fullgöres genom erläggande af vissa
låga, en gång för alla bestämda afgifter, har i tabellen upptagits
till värde motsvarande afgifternas belopp.

Inom Säfvedals härad af Göteborgs län äro krono- och skattehemmanen
indelade till 44 rotar, hvilka jemlikt Kungl. Brefven
den 3 och 13 April 1691 öfverlåtits åt Göteborgs stad »till vakt
och publike byggnaders förrättande» och fortfarande till staden
utgöra sin roteringsprestation. Jemväl dessa rotar äro i tabellen
upptagne och derstädes påförde det värde, hvartill roteringsprestationen
vid Elfsborgs regemente uppskattats.

Då det mött svårigheter att för de jordlägenheter samt verk
och inrättningar, hvilka äro berustade tillsammans med hemman,
bestämma deras andel i rustningsbesväret, har detsamma i tabellen
införts för berustade hemman.

I Tab. N:o 2, omfattande skatter och besvär inom landstingsområdet,
häradet, kommunen eller kyrkoförsamlingen, förekommer
först landstingsskatten. Denna utskyld har för år 1878
icke utgått i Upsala, Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs,
Örebro och Yestmanlands län. Yid landstingsskattens upptagande
i tabellen hafva i fråga om beloppen kronoräkenskaperna
och i fråga om fördelningen på olika beskattningsföremål lands -

Tab. N-.o 2
Landstingsskatt.

Shjutsafgift.

tingens beslut om debiteringsgrunden blifvit följda. Inom ett
län, Jemtlands, har större delen af landstingsskatten, som afsetts
dels för en landtbruksskola, dels för underhåll af allmänna vägar
och broar, dels ock för färjeroddens uppehållande, utdebiterats
å jordbruksfastighet efter skatt eller mantal, och en mindre del
efter »stadgad bevillningsgrund». Inom öfriga län har bevillningen
efter Art. II i bevillningsstadgan utgjort debiteringsgrunden;
dock har inom några län jordbruksfastighet''påförts högre belopp
för hvarje bevillningskrona än andra beskattningsforemål. Sålunda
har i Göteborgs och Yesterbottens län jordbruksfastighet
påförts dubbelt för hvarje bevillningskrona emot hvad som utdebiterats
på annan fastighet och inkomst. I Gotlands län, der
landstingsskatten användts för veterinärväsendet, har, hvad landsbygden
angår, jordbruksfastighet påförts hela beloppet. Inom
Yermlands län, hvarest jemväl större delen af landstingsskatten
användts för veterinärväsendet, har ; utdebiterats å jordbruksfastighet
32 öre samt å annan fastighet och inkomst 3 öre å
hvarje bevillningskrona. I Vesternorrlands län har, förutom en
allmän landstingsskatt, som utdebiterats lika å hvarje bevillningskrona,
till bestridande af utgifter för vägar påförts jordbruksfastighet
25 öre och öfriga beskattningsforemål 10 öre för
hvarje bevillningskrona.

Då genom Kung! Stadgan den 31 Maj 1878, hvilken trädde
i tillämpning med början af år 1879, en genomgripande förändring
i förut gällande föreskrifter rörande skyldigheten att bidraga
till skjutsväsendet egt rum, har Komitén ansett sig icke böra
lägga förhållandena under år 1878 till grund för uppgifterna om
detta besvär; och då Komitén under det tidigare skedet af sin
verksamhet icke kunnat erhålla några uppgifter rörande beloppet
af den shjutsafgift, som med den nya stadgans tillämpning kunde
komma att uttaxeras, har för Komitén endast återstått att såsom
uttryck för den tunga, skjutsen medför, antaga den af komiterade
för skjutsväsendets ordnande i underdånigt betänkande
den 6 Mars 1877 (sid. 154) uppställda beräkning, bland annat,
öfver de kostnader för skjutsväsendet, som med vissa af komiterade
föreslagna och sedermera i berörda Kungl. Stadga i hufvudsak
intagna bestämmelser kunde antagas komma att såsom
skjutsafgift drabba de särskilda länen eller^landstingsområdena.
Dör att emellertid erhålla någon ledning för bedömande af i
hvad mån ofvannämnda beräkning öfverensstämmer med den

verkliga skjutsafgift, som med tillämpning af den nya stadgan
utgår, kar Komitén begärt och af Kungi. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
erhållit uppgift å de belopp, hvartill de särskilda
länens skjutsbidrag för år ''1881 uppgått; och meddelas
här nedan så väl bemälde komiterades beräkning på grund af
hvilken, såsom ofvan är nämndt, skjutsafgiften blifvit i tabellen
införd, som den skjutsafgift, hvilken för nyssnämnda år verkligen
utdebiterats, hvarvid erinras, att beloppen omfatta så väl
landsbygden som städerna.

Stockholms län

Upsala »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Gotlands »

Blekinge »

i Kristianstads »

Malmöhus »

Hallands »

Göteborgs *>

Elfsborgs »

: Skaraborgs »

Vermlands »

Örebro »

Vestmanlands »

j Kopparbergs »

1 Gefleborgs »

I Ve8ternorrlands »

| Jemtlands >>

Vesterbottens »

Norrbottens »

Af Skjuts-koraitén be-räknadt bidrag.	Utdebiteradt bidrag.	Antal stationer, der stad-gan ej är tillämpad	Anmärkninga r.
6,800		6,158	34
4,850	—	2,310	16	3
4,700	—	3,C22	93	1
13,600	—	15,992	01	—
7,950	—	3,651	12	—
2,450	—	1,774	69	—	(Någon skjutsaf-
3,100	—	—	—	52	< gift har ej utde-
550	—	1,775	86	7	(biterats.
3,150	—	2,428	17	3
7,400	—	4,291	65	—	23 Gästgifvare-
12,900	—	9,017	92	1	gårdar och sta-
2,400	—	1,472	61	8	tioner. 43 Eärje- och
900	—	—	—	—	båtskjutsstatio-
4,200	—	4 568	75	50	ner. Någon skjuts-
10,600	—	7,712	66	10	afgift har ej ut-
32,317	—	6,804	—	35	debiterats.
21,100	—	10,286	24	—
10,200	—	5,767	90	—
33,025	—	20,400	—	—
27,050	—	28,756	—	1
37,358	—	38,854	29	3
21,567	—	16,499	34	8
10,991	—	11,478	20	3
13,717	—	11,935	66	—
292,875	—	214,958	50	251

Summa

Väghållning
och brobyggnad.

Tingshus och
fängelsebyggnad.

Fjerdings mannabesvä ret.

Skjutsafgiften är på de särskilda beskattningsföremålen fördelad
efter den i stadgan om skjutsväsendet bestämda grund.

I fråga om väghållnings- och broby ggnadsbesväret bar Komitén
följt de af komiterade för uppgörande af förslag till förändrad
lagstiftning angående utgörande af väghållningsbesväret
på landet i underdånigt betänkande den 14 December 1880 uppgjorda
beräkningar öfver kostnaden för detta besvär. Såsom af
nämnda betänkande närmare inhemtas, hafva bemälde komiterade
med tillhjelp af de från kronobetjeningen och kommunalstämmorna
inkomna uppgifter uppgjort en beräkning öfver den
kostnad, som i medeltal inom hvarje län drabbar ett mantal förbyggnad
och underhåll under såväl sommar som vinter af lands-,,
härads- och sockenväg, hvarefter totalkostnaden för länet och
sedermera för hela riket utrönts. Detta medeltal å kostnaden
för ett förmedladt mantal inom hvarje särskildt län har lagts
till grund för det i tabellen upptagna värde å detta besvär, hvilket
för hela riket uppgår till det ansenliga beloppet af 7,215,322
kronor. Då bemälde komiterade erhållit ett värde å väghållningsbesväret
i hela riket af 7,188,315 kronor, eller något lägre
än nyss anförda belopp, bör till förklaring af denna skiljaktighet
anmärkas, att mantalet å väghållningsskyldiga hemman i riket
i omförmälda komitébetänkande upptagits något lägre, än hvad
tabellserien A. utvisar.

De i tabellen uppförda kostnader för tingshus- och fängelsebyggnad,
aflöning åt häradstjenare samt kostnad för ved m. m.
grunda sig på de af kronofogdarne derom meddelade uppgifter.
Af dessa kostnader, som fördelats på de byggnadsskyldige efter
det förmedlade mantalet, belöper på byggnad och underhåll af
tingshus och häradshäkte 77,512 kronor 6 öre, på aflöning åt
häradstjenare m. m. 30,774 kronor 98 öre samt på inventarier
och ved 30,521 kronor 57 öre.

Fjerdingsmannabesväret är ett menighetsbestyr, hvilket utöfvas
antingen turvis af egare och innehafvare af krono-, skatte-,,
allmänna frälse- och utsockne hemman eller ock af vissa särskildt
antagne fjerdingsman, hvilka oftast äro försedde med aflöning.
Medel till denna aflöning anskaffas genom utdebitering efter
enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är
föreskrifven. Af de till Komitén angående detta besvär inkomna
uppgifter har befunnits: att inom Södermanlands län två och
inom Östergötlands län en fjerdingsman ännu äro aflönade på.

gammal stat med boställe; att inom Södermanlands, Östergötlands,
Kopparbergs, Jemtlands, Yesterbottens ocb Norrbottens
län fjerdingsmannabefattningen ingenstädes utöfvas i tnr; att
inom öfriga län befattningen utöfvas i tur inom sammanlagdt
388 socknar; samt att, der fjerdingsmannabefattningen bestrides
af viss antagen person, någon aflöning till fjerdingsmannen inom
ett icke ringa antal socknar ej utbetalas. För erhållande af ett
värde å fjerdingsmannabesväret i de socknar, der detsamma utöfvas
turvis, har medeltalet för hvarje län af lönebeloppen i de
socknar, der dylik aflöning utgår, lagts till grund, hvarefter det
sammanlagda värdet å besväret, der det turvis utgöres, samt de
verkligen utgående aflöningsbeloppen länsvis fördelats å de särskilda
beskattningsföremålen efter den för kommunalutskylders
utgörande stadgade grund.

Till grund för de af Komitén upptagna kostnader för kyrkobyggnad
ligga de från kyrkostämmornas ordförande härom meddelade
uppgifter, hvilka af Komitén granskats och bearbetats.
Af dessa finner man, att inom alla län med undantag af Yesterbottens
afvikelser egt rum från hvad gällande lag stadgar angående
dem, som äro skyldige att deltaga i detta besvär, och
grunden hvarefter det bör utgöras.

Utom de utgifter, som uppgifvits utgå af fast egendom i

allmänhet med sammanlagdt ................................. 327,053,4 7

hafva utgjorts:

af hemman, i alla län med undantag af Kristianstads och Yesterbottens
____________________________________________________ 82,228,16

af jordbruksfastighet, i Kopparbergs län .............._. 1,102,8 9

efter skatteöre (jordbruksfastighet), i samma län...... 1,582,80

af fast egendom efter soldatrote (jordbruksfastighet)

i samma län ................................................... 8,236,48

af fast egendom efter öretal (jordbruksfastighet), i

G-efleborgs län ................................................ 4,747,33

efter skattetal (jordbruksfastighet) i Yesternorrlands

län................................................................. 213,40

af annan fastighet, i Kopparbergs och Yesternorrlands
län........................................................ 802,9 6

af annan fastighet, reducerad till mantal, i Grefleborgs

län—.............................................................. 1,242,07

af qvarnar i Hallands län....................................... 12,5 5

Kyrkobygg nad.

af verk och inrättningar i Vermlands län ............... 35,8 3

efter allmän fyrk, i samtliga län utom Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Hallands, Kopparbergs och Ve sterbottens----------------------------------------------------21,

273,5 6

efter 2:a Artikelns bevillning, i Kronobergs, Kristianstads
-och Kopparbergs län............................... 3,682,8 4

af inkomst, i Södermanlands, Gotlands, Örebro, Kopparbergs,
Gefleborgs och Yesternorrlands län — 5,358,28

samt utan angifvet slag af beskattningsföremål, inom
Södermanlands, Kronobergs, Hallands, Göteborgs,
Skaraborgs, Vesternorrlands och Jemtlands län 13,784,41

tillhopa 471,357,03

Dessa utgifter hafva i tabellen fördelats på all fast egendom
enligt stadgandet i 26 kap. 1 § Byggningabalken.

Derförutan hafva bland utgifterna för kyrkobyggnad upptagits
den del af kyrkotionden i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän, som användes för församlingarnes egna ändamål,
hvaruti äfven inbegripits den kyrkotionde, patronaträttsinnehafvare
i dessa provinser åtnjuta emot skyldighet att underhålla
kyrka. Ifrågavarande kyrkotionde utgjorde år 1878

i Blekinge län ........................ 3,928,13

i Kristianstads län .................. 64,475,2 4

i Malmöhus län........................ 105,352,5 5

i Hallands län .................... 18,208,61

i Göteborgs län........................ 3,630,5 9

tillsammans 195,595,12

och har fördelats på den tiondeskyldiga jorden i förhållande
till den kronotionde, som af densamma utgår.

Inom en socken i Göteborgs län åtnjuter kyrkan af helgonskylden
22 kronor 74 öre, hvilket belopp ock är i tabellen intaget
under rubriken kyrkobyggnad.

Utom nu anförda utgifter till kyrkobyggnad hafva inom
alla län för samma ändamål jemväl användts icke obetydliga
belopp af kyrkokassorna; men då dessa medel icke äro att hänföra
till skatter, hafva de lika litet som de utgifter, innehafvare
af lukrativ patronaträtt haft för kyrkobyggnad, i tabellen upptagits.

Då i Skåne det åligger boställsinnehafvare att utan församlingens
deltagande bygga och underhålla prestgård, afse de i
tabellen under rubrik prestgårdsbyggnad upptagne'' kostnader
endast den öfriga delen af riket.

Äfven de uppgifter, kyrkostämmornas ordförande meddelat
om kostnaderna för prestgårdsbyggnad, utvisa, med undantag för
Gotlands och Hallands län, afvikelscr från hvad gällande lag
stadgar angående dem som äro skyldige att deltaga i detta besvär
och grunden, hvarefter det bör utgöras.

Efter verkställd granskning och bearbetning af dessa uppgifter
hafva kostnaderna för ifrågavarande besvär befunnits utgå

af följande beskattningsföremål:

af jordbruksfastighet.............................................. 320,571,21.

» bruk ..........................................................- 12,928,15.

» qvarnar _____________________________________________________________ 1,558,6 7.

» hemman efter taxeringsvärde, i Elfsborgs län...... 288,31.

» fast egendom efter fyrktal, i Ilpsala, Göteborgs,

Örebro och Yestmanlands län_............................ 8,137,04.

» annan fastighet, i Elfsborgs och Kopparbergs län 29,4 5.
» annan fastighet, reducerad till mantal, i Gefleborgs

län________________________________________________________________ 382,17.

efter Art. II i bevillningsstadgan, i Kopparbergs län 798,3 4.
» allmän fyrk, i alla län utom Upsala, Gotlands, ,

Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs

och Jemtlands............................................... 14,295,40.

af inkomst, i Kopparbergs och Vesternorrlands län... 1,741,06.
» matlag, i Stockholms, Göteborgs, Elfsborgs, Vermlands,
Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands,

Jemtlands och Norrbottens län _________________________ 6,318,52.

» personer, i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs,
Vestmanlands, Kopparbergs, Gefleborgs, Jemtlands
och Norrbottens län._______________________________ 2,778,12.

samt utan angifvet slag af beskattningsföremål, i Göteborgs
och Skaraborgs län................................. 156,27,

Summa 369,982,7 1.

I likhet med hvad som skett med öfriga här ofvan nämnda
skatter och besvär, har Komitén sökt fördela kostnaden för prestgårdsbyggnad
såsom den enligt gällande lag och författningar
bör utgå. Härvid hafva likväl mött icke ringa svårigheter, bland

Prestgårds byggnad.

hvilka Komitén anser sig böra särskildt omnämna den att, då
icke afhysta rå ock rörs-hemman samt de insockne hemman, som
af ålder deltagit i prestgårdsbyggnad, fortfarande skola utgöra
detta besvär, Komitén icke varit i tillfälle att urskilja, hvilka
af de till denna grupp hörande hemman lagligen skola deltaga
i kostnaden och hvilka skola vara derifrån fria. Då emellertid
de flesta hithörande hemman lagligen torde vara fria från prestgårdsbyggnad,
har hela gruppen i tabellen icke påförts någon
utgift för detta ändamål. Om ock härigenom någon oriktighet i
tabellen influtit, torde detta, med afseende derå att det oförmedlade
mantalet är jemförelsevis lågt å dessa egendomar, deraf nära hälften
tillhör Skåne, hvarest prestgårdsbyggnad icke förekommer såsom
ett allmänt besvär, icke utöfva något nämnvärdt störande inflytande
vid bedömande af de särskilda egendomsgruppernas inbördes förhållande
i fråga om skatter och besvär. De för jordbruksfastighet
och hemman samt för bruk och qvarnar uppgifna kostnader
hafva i tabellen påförts dessa beskattningsföremål. De kostnader,
som utgått af andra beskattningsföremål, hafva, så omsorgsfullt
möjligt varit, fördelats på hemman samt bruk och qvarnar, och
framgår såsom resultat af den skedda fördelningen, att jordbruksfastighet
påförts 354,711 kronor 31 öre samt bruk och qvarnar,
de i tabellserien B. jemväl derunder inbegripna, 15,271 kronor
38 öre.

Presterskapets Vidkommande utskylderna till pr ester skåpets aflöning, så
aflöning, hafva visserligen de jemlikt grunderna i Kungl. Förordningen
den 11 Juli 1862 upprättade och af Kungl. Maj :t genom särskilda
resolutioner fastställda löneregleringar inom flertalet af pastoraten
trädt i tillämpning; dock finnas ännu många pastorat, der
aflöningen utgår antingen enligt uppgjord konvention eller enligt
äldre författningar. Då med afseende å beskaffenheten af presterskapets
löneinkomster i sistnämnda pastorat det kunde förutses,
att infordade uppgifter derom icke skulle varda tillfredsställande,
syntes det Komitén lämpligast att i fråga om utskylderna
till presterskåpet allestädes följa de meddelade löneregleringsresolutionerna,
vare sig dessa år 1878 redan trädt i tillämpning
eller icke, samt för de högst fåtaliga pastorat, der lönereglering
icke blifvit fastställd, upptaga utskylderna efter de af
vederbörande löneregleringsnämnd uppgjorda förslag. I enlighet
härmed affattades ock det formulär till de uppgifter, som från
kyrkostämmornas ordförande infordrades, hvarjemte ochdåKomi -

tén direkt ur löneregleringsresolutionerna hemtade upplysning
dels om den af jordbruksfastighet till visst angifvet belopp i
persedlar eller penningar utgående ersättning för tertialtionden
m. m., dels ock om den till visst belopp i spanmål eller penningar
bestämda afgift för verk och inrättningar, de från bemälde
ordförande infordrade uppgifter endast omfattade öfriga utskylder
till presterskapet. I åtskilliga af dessa uppgifter förklarade
vederbörande att, emedan löneregleringen ännu icke trädt i tillämpning,
det icke varit dem möjligt att lemna de äskade upplysningarne;
vissa pastorat förestodos af vice pastorer, som icke
egde den kännedom om församlingarne, att de kunde meddela
tillförlitlig uppgift. Dessa med flere andra förhållanden förorsakade,
att ett stort antal af de inkomna uppgifterna befunnos
otillfredsställande. För erhållande af tillförlitlig uppgift om utskylderna
till presterskapet och deras fördelning på de särskilda
beskattningsföremålen återstod derföre för Komitén endast den
utvägen, att efter löneregleringsresolutionerna och i några ytterst
få fall efter löneregleringsnämndens förslag samt med tillhjelp
af mantals- och taxeringslängderna för hvarje pastorat i riket
uppgöra en beräkning öfver utskylderna för presterskapets aflöning
och deras fördelning på olika beskattningsföremål. De
resultat, som dervid erhållits, äro i tabellen upptagna. Enligt
löneregleringsresolutionerna skall den jordbruksfastigheterna åliggande
ersättning för tertialtionde och jura stolrn dem emellan
fördelas, stundom och vanligast efter taxeringsvärdet, stundom
efter i resolutionen för hvarje fastighet bestämdt belopp, stundom
ock efter mantal. Till undvikande af allt för stora svårigheter
vid fördelningen, hafva ifrågavarande utskylder påförts
nämnda fastigheter i förhållande till deras taxeringsvärden.

Om utskylderna till kyrlcobetjeningens aflöning hafva kyrkostämmornas
ordförande jemväl meddelat uppgifter, hvilka i sammanhang
med företagen granskning jemförts med de till Statistiska
Central-Byrån insända uppgifter, i hvad de angå här ifrågavarande
utskylder. Under denna rubrik har i tabellen upptagits den
inom Skåne, Halland och Blekinge hufvudsakligen till klockarne
utgående helgonskyld, som utgör

inom Blekinge län..................... 971,18.

» Kristianstads län.............. 30,407,9 9.

» Malmöhus » .......... 41,568,80.

» Hallands » .............. 5,974,60.

Kyrkobetjening
ens aflöning -

Summa 78,922,57.

Helgonskylden liar fördelats på de hemman, hvilka denna
utskyld åligger, efter förmedladt mantal.

Under rubrik öfrige afgifter, beslutade af kommunal- och
kyrkostämma, fördelade efter fyrk upptagas de af kommunalnämndernas
ordförande uppgifna, för andra ändamål än kyrkooch
prestgårdsbyggnad samt presterskapets och kyrkobetjeningens
aflöning afsedda^utskylder. Af uppgifterna härom, hvilka,
likasom de af kyrkostämmornas ordförande meddelade, här ofvan
omförmälda uppgifter angående kyrkobetj eningens aflöning, till

	Utskylder,	utdebiterade
	efter mantal.	efter annan från fyrktalet af-vikande grund.
Stockholms lan..........................................	4,832	91	—	—
Upsala » ..........................................	8,910	20	556	25
Södermanlands » ..........................................	14,887	75	2,824	47
Östergötlands » ..........................................	10,738	79	118	64
Jönköpings » ..........................................	8,978	72	—	—
Kronobergs » ..........................................	8,042	39	229	50
Kalmar » ..........................................	4,320	40	3,787	99
Gotlands » .........................................	2,400	94	773	36
Blekinge » ..........................................	369	65	197	49
Kristianstads » ..........................................	6,191	51	—	—
Malmöhus » ..........................................	17,832	75	243	—
Hallands » ..........................................	6,152	80	—	—
Göteborgs » ..........................................	6,518	63	218	73
Elfsborgs » ..........................................	9,373	98	1,723	41
Skaraborgs » ..........................................	13,209	27	4,005	88
Vermlands » ..........................................	40,541	74	—	—
Örebro » ..........................................	1,067	28	2,395	—
Vestmanlands » ..........................................	7,459	98	—	—
Kopparbergs » ..........................................	12,113	33	12,982	97
Gefleborgs » ..........................................	19,168	19	—	—
Vesternorrlands » ..........................................	375	—	4,351	—
Jemtlands » ..........................................	10,656	44	2,625	66
Vesterbottens » ..........................................	1,441	50	—	—
Norrbottens » .........................................	606	23	5,621	40
Summa	216,193	38	42,654	75

ett ganska stort antal varit föremål för skriftvexling med vederbörande,
som upprättat desamma, samt jemförts med de till
Statistiska Central-Byrån insända, finner man, att en del af bit
hänförliga utskylder utdebiterats antingen efter hemmantal eller
annan från fyrktalet afvikande grund. Sådant har skett inom
rikets samtliga län till den omfattning tabellen å föregående sida
utvisar.

Jemväl dessa belopp hafva i tabellen fördelats på de särskilda
beskattningsföremålen efter fyrktal.

Tabellserien B., hvilken likasom serien A. uteslutande afser Tabellserien B.
landsbygden, omfattar de bevillningsskyldiga fastigheter, som ej
förekomma i jordeboken, äfvensom inkomst af kapital och arbete
med de dessa beskattningsföremål åliggande skatter och besvär
så väl till staten, som inom länet eller landstingsområdet, häradet,
kommunen och kyrkoförsamlingen. Till grund för denna
tabellserie, i hvad den afser fördelning af hit hänförliga fastigheter
samt inkomst i vissa grupper äfvensom de för hvardera
utförda taxeringsvärden eller inkomstbelopp och deraf utgående
bevillning, ligga de från Häradsskrifvarne infordrade, här ofvan
under 2:o och 3:o omförmälda uppgifter, af hvilka en del med
ledning af 1878 års taxeringslängder undergått omarbetning.

I fråga om grupperingen af de särskilda beskattningsföremålen
anmärkes här endast, att frälseräntorna upptagits bland
fastigheterna, på den grund att de jemlikt Kungl. Förordningen
den 10 April 1810 skola lagfaras, såsom om fast egendom är
stadgadt, samt att de enligt gällande bevillningsstadga räknas
till fastighet.

Såsom af tabellen synes, är inkomst af arrende utaf bevillningsfri
jordbruksfastighet, utom bevillningen till staten, påförd
endast landstingsskatt och skjutsafgift, hvilket beror derpå, att,
då enligt Kungl. Förordningen den 21 Mars 1862 sådan inkomst
icke skall till fyrktal sättas, densamma är befriad från alla efter
denna grund utgående afgifter.

Till förklaring öfver orsaken, hvarföre de till presterskapets
aflöning utgående bidrag från hithörande beskattningsföremål i
allmänhet icke stå i ett lika förhållande till bevillningen, får
Komitén erinra, att de för hvarje pastorat meddelade löneregleringsresolutioner
innehålla på grund af de särskilda församlingarnes
och löneregleringsnämndernas förslag tillkomna skiljaktiga
bestämmelser rörande skyldigheten för annan fastighet samt
inkomst af kapital och arbete att deltaga i presterskapets allo -

ning. I allmänhet är högre afgift för detta ändamål ålagd verk
och inrättningar samt inkomst, som härflyter från fabriks- och
handelsrörelse, än öfriga i tabellserien upptagna beskattningsföremål.
Presterskapets i inkomstgruppen allmän tjenst eller
pension upptagna inkomster äro från deltagande i dessa afgifter
befriade.

Rörande fördelningen P.öfrigt af de inom länet eller landstingsområdet,
häradet, kommunen och kyrkoförsamlingen utgående
skatter och besvär, får Komitén åberopa hvad härom redan
vid tabellserien A. är anfördt.

Tabellserien c. Det var ursprungligen Komiténs afsigt att uti uppgiften rörande
städernas skatter och besvär, hvilka innehållas i den till
tabellserien C. hörande Tab. N:o 4, lika som för landsbygden
skett, upptaga städernas jord, fördelad i grupper efter dess natur
af krono, skatte eller frälse, med underrättelse tillika om
sättet för åtkomsten till densamma. De från Magistraterna begärda
uppgifter angående stadsj orden hafva likväl med undantag
för några få städer, hvaribland särskildt må nämnas Stockholm
och Göteborg, icke varit tillräckligt upplysande. Det har
ock utan tvifvel varit för vederbörande svårt och i många fall
omöjligt att meddela en fullständig utredning uti ifrågavarande
afseende,'' helst åtkomsten af städernas jord i allmänhet går långt
tillbaka i tiden. Genom så väl berörda uppgifter som de undersökningar,
hvilka Komitén verkställt dels uti de i Kammar- och
Kommerskollegierna befintliga handlingar angående städerna,
dels ock i de handlingar, som samlats af den komité, hvilken
jemlikt Kungl. Brefvet den 3 Mars 1852 nedsattes för undersökning
af grunderna för städernas beskattning m. m., hafva visserligen
åtskilliga upplysningar vunnits; men då man i de flesta
fall för särskilda jordlägenheter numera icke återfinner de benämningar,
som begagnades före det 18:de århundradet, har Komitén
icke lyckats att fullständigt och med visshet särskilja de
olika kamerala jordnaturerna å den städerna tillhörande jord.
Af denna anledning har Komitén måst uppgifva afsigten att fördela
stadsjorden i vissa grupper. Ur beskattningssynpunkt torde
dock detta icke medföra någon afsevärd olägenhet, då både räntan
och kronotionden å städernas jord uppgå till jemförelsevis
obetydliga belopp.

I öfverensstämmelse med hvad i serien A. Tab. K:o 1 blifvit
iakttaget rörande räntan af egendom å landsbygden, har jemväl här

upptagits endast den ränta, som verkligen utgöres enligt de i
Kammarrätten befintliga specialräkningar. Under rubriken ränta
bar, såsom i de efter tabellen följande specialanmärkningar för
de särskilda städerna närmare angifves, upptagits jemväl de från
hospitalen indragna frälseräntor å lägenheter belägna inom städernas
områden, utgörande ett sammanlagdt belopp af 1,630
kronor 33 öre.

Äfven kronotionden har upptagits enligt de i Kammarrätten
befintliga räkenskaper.

De uppgifter, som rörande städernas båtsmanshåll och derför
utgående vakansafgifter meddelats af Magistraterna, hafva jemförts
med kronoräkenskaperna, dervid i några få fall rättelser
varit erforderliga. Genom Kungi. Brefvet den 21 September
1839 blef en ny fördelning af städernas båtsmanshåll föreskrifven,
på det sätt att, — med undantag för några få städer, som af
särskilda orsaker redan förut voro befriade från deltagande i
båtsmanshållet, — hvarje stad med derunder hörande köping
samt hvarje af stad oberoende köping erhöll sin anpart af båtsmanshållet,
bestämd till ett visst rotetal, hvarjemte stadgades,
att den borgerliga rörelsen samt oprivilegierade hus och tomter
och stadsjord skulle efter bevillningsgrund deltaga i detta besvär,
dock med rättighet för invånarne att efter sig företeende
lokalförhållanden emellan sig jemka detta deltagande. I följd
dels af detta medgifvande, dels ock af de för flertalet städer utfärdade
Kungl. Resolutioner angående kommunal likställighet utgöres,
såsom af tabellen framgår, båtsmansvakansafgiften i många
städer efter annan grund än den genom ofvan åberopade Kungl.
Bref i allmänhet bestämda.

För stad, hvarunder en eller flere köpingar lyda, redovisas
den gemensamma vakansafgiften i stadens räkenskaper, i enlighet
hvarmed denna afgift till oafkortadt belopp blifvit för vederbörande
stad i tabellen uppförd. För köping, som är af stad
oberoende, har uppställningen af de tabellserier, som angå landsbygden,
icke medgifvit vakansafgiftens upptagande i desamma.
Dessa köpingar äro vid slutet af de till Tab. N:o 4 hörande
specialanmärkningar omnämnda, och det dem påförda rotetal
med derför belöpande vakansafgift i rikssammandragets summor
inbegripna.

Till städerna Nyköping, Hernösand och Östersund höra områden,
hvilka i senare tider skilts från landsbygden och förlagts
Skaf teregler in gshomi tens Betänkande. III. 3

till dessa städer. Ifrågavarande områden hade före sin förening
med'' städerna fått sig ålagd ny ordinarie rotering, hvilken, såsom
i specialanmärkningarne äfven nämnes, fortfarande utgöres
medelst erläggande af vakansafgift, som i tabellen jemväl finnes
för dessa städer upptagen. I rikssammandraget är dock denna
vakansafgift, som år 1878 utgjorde sammanlagdt 84 kronor 19
öre, utesluten såsom icke tillhörande städernas båtsmanshåll.

Af öfriga skatter och besvär till staten har den ständiga
inqvartering en upptagits efter de af Magistraterna meddelade
uppgifter, dervid den ersättning, som utom den s. k. inqvarteringstolagen
af statsmedel utbetalts, blifvit frånräknad.

Bevillningen enligt Art. II i bevillningsstadgan har upptagits
enligt kronoräkenskaperna.

Hvad" kommunala skatter och besvär angår, så gälla i fråga,
om landstingsskatt, skjutsafgift samt utskylderna till presterskapets
aflöning enahanda beräkningsgrunder, som, enligt hvad här ofvan
är anfördt, tillämpats vid upptagande af dessa skatter för landsbygden.

Öfriga kommunala utskylder hafva upptagits efter de af Magistraterna
lemnade uppgifter. Om de särskilda förhållanden,
som beträffande dessa utskylder i olika städer förekomma, äro
underrättelser meddelade i de efter tabellen följande specialanmärkningarne.

Tabellserierna Beträffande den till serien C. hörande Tab. N:o 5, äfvensom
D. och E. jiva(j beträffar tabellserien D. torde inga särskilda upplysningar
vara behöfliga.

För dessa särskilda tabellserier hafva blifvit utarbetade
rikssammandrag, utvisande för hvar och en af dem summariska
öfversigter af de sifferuppgifter, den upptagit.

Slutligen, hafva i tabellserien E. blifvit till ett helt sammanförda
slutsummorna ur de under Litt. A., B., C. och D. uppställda
tabeller.

I afseende på tabellserien E. bör slutligen nämnas, att
under rubriken annan fastighet äro upptagne de utskylder, som
åligga så väl i jordebok upptagne som derstädes icke förekommande
fastigheter af ifrågavarande slag.

II.

Resultaten af Komiténs utredning’ angående skatterna

till staten.

Efter denna redogörelse för grunderna för uppställningen af
de tabeller, som inom Komitén blifyit utarbetade, samt sättet för
inhemtande oeli bearbetning af de uppgifter, som i tabellerna influtit,
anser sig Komitén böra fästa uppmärksamheten på några af
de resultat, som utaf tabellerna framgå.

Af tabellserien E. Tab. N:o 8 visar sig då först, att af samtliga
de direkta skatter till staten, Indika tabellerna upptaga, utgörande
år 1878 för landsbygden 12,747,123 kr. 9 öre, utgick

af jordbruksfastighet ............... 84,18 proc.,

» annan fastighet .................. 0,8 3 »

för inkomst ____________________________ 5,7 2 »

och såsom personliga afgifter ... 9,2 7 »

I städerna ställer sig, till följd åt den stora öfvervigt öfver
jordbruksfastighet som annan fastighet och ännu mer inkomst
der intaga, proportionen mellan de särskilda skatteföremålens
deltagande i de direkta skatterna naturligtvis helt annorlunda.
Dessa skatter utgjorde, såsom Tab. N:o 10 utvisar, år 1878 för
städerna 2,339,057 kr. 18 öre, hvaraf utgick

af jordbruksfastighet ......... 1,5 5 proc.,

» annan fastighet ......... 14,6 6 »

för inkomst _________ 74,5 4 »

och såsom personliga afgifter____ 9,2 5 »

Sammanföras ifrågavarande skatter för hela riket, befinnas de

uppgå till 15,086,180 kr. 27 öre och utgöras

af jordbruksfastighet .........med 71,37 proc.,

» annan fastighet ............ » 2,97 »

för inkomst ...................... » 16,3 9 »

och såsom personliga afgifter » 9,27 »

Det första, som yid granskningen af de anförda skattesiffrorna
för hela riket faller i ögonen, är den stora andel i denna
skattebörda, som uppbäres af de personliga afgifterna. Dessa afgifter
uppgå nemligen till det ansenliga -beloppet af nära en
tiondedel af hela den direkta skatten. En så betydlig del af de nu
ifrågavarande skatterna utgöres således utan något afseende på den
förmögenhet eller inkomst, de skattskyldige kunna hafva. Dessa
afgifters belopp äro för öfrigt, såsom man kunde vänta, temligen
jemnt fördelade å de särskilda länens medelfolkmängd.

Dernäst fäster sig uppmärksamheten vid det förhållandet,
att jordbruksfastighet utgör icke mindre än 71 procent af hela det
skattebelopp, som här är i fråga. Ehuru väsentlig den del åt
landets förmögenhet, som är nedlagd i jordbruksfastighet, än är,
kan dock förhållandet mellan denna skattebörda och den, som
bäres af öfriga stora näringar, icke vara det rätta.

I fråga om skatterna till staten af fastighet och för inkomst
visar sig ock af ofvannämnda Tab. N:ris 8 och 10, att för hvarje

1,000 kronors taxeringsvärde å fastighet och hvarje 1,000 kronors
kapitalvärde af beskattningsbar inkomst erlades i direkt skatt
å landsbygden:

af jordbruksfastighet ............. 5 kr. 69 öre,

» annan'' fastighet....... 59 »

och för inkomst_____________________ 50 »

således af jordbruksfastighet nära 10 gånger mer än af annan
fastighet och öfver 11 gånger mer än för inkomst.

I städerna erlades:

af jordbruksfastighet ..................... 93 öre,

» annan fastighet ............... 57 »

och för inkomst........................ 55 »

De olika jordnaturernas deltagande uti ifrågavarande skatter
i förhållande till hemmanens taxeringsvärden inhemtas af tabellserien
A. Den största skiljaktigheten eger naturligtvis i allmänhet
rum emellan, å ena sidan, roterade skattehemman, och, å den andra,
frälsesäterier och ladugårdar. Medeltalet inom de särskilda länen
af sådana egendomars skatt för hvarje 1,000 kr. af taxeringsvärdet
var år 1878:

		för	roterade	skattehemman:	för frälsesäterier och
					ladugardar:
Upsala	län .		.... kr.	21,93	kr.	0,38.
Stockholms	»		»	14,44	»	0,33.
Södermanlands	» .		»	13,27	»	0,35.
Kronobergs	» _		____ »	11,85	»	0,3 7.
Jönköpings	» .		____ »	11,33	»	0,36.
Östergötlands	» -		____ 7>	11,19	»	0,33.
Vestmanlands	» .		____ »	10, S 7	»	0,3 7.
Getleborgs	» .			10,8 3	»	0,30.
Kopparbergs	» .		.... »	5		0,45.
Elfsborgs			.... »	8,7 0	»	0,46.
Kalmar	»		»	7,76	»	0,30.
Skaraborgs	»		____ »	7,70		0,5 1.
Hallands	» _		»	7,25	»	0,3 0.
Jemtlands	» ..		»	7,17	»	1,21.
Norrbottens	7>		____ »	6,7 1	»	0,30.
Vesterbottens			____ »	6,6 5
Gotlands	»		»	6,53
Vesternorrlands	»		»	6,06	»	0,30.
Blekinge	» ..		»	5,47		0,48.
Göteborgs	» .		»	5,29	»	0,31.
Örebro	»		»	5,0 6		0,42.
Vermlands	»		»	5,0 3	»	0,30.
Kristianstads *)	»		»	3,49	»	1,51.
Malmöhus **)	»		»	2,91	»	1,73.
Det finnes således	ett län	i riket	i, der det ena slag	et afjord-

egendom bär- 57 gånger så; stor skatt som det andra, ett der
dess skatt är öfver 40 gånger, fem der den är öfver 30 gånger,
sex der den är öfver 20 gånger så stor, och lika många der den
är öfver 10 gånger så stor som denna.

Hvad särskildt angår fördelningen å jordbruksfastigheterna
af de dem åliggande besvär för försvarsväsendet (rustning och
rotering) får Komitén meddela några ur tabellserien A. Tab. N:o
1 utdragna exempel på ojemnheten af dessa bördor. Det visar
sig, att år 1878 utgiften för dessa besvär för hvarje 1,000 kronor
af hemmanens taxeringsvärde utgjorde i medeltal:

’) För berustade skattehemman, hvilka utgöra öfver 71 proc. af samtliga skattehemman,
kr. 8,66.

**) För berustade skattehemman, hvilka utgöra öfver 68 proc. af samtliga skattehemman,
kr. 5,66.

	För roterade skatte-hemman. . ...	För samtliga frälsehemman.	För frälse-säterier och ladugårdar.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre,	Kronor.	öre.
inom Stockholms län.......................	2	60	1	33	—	3
» Upsala » .......................	5	87	3	33	—	3/ / 4
» Östergötlands » .......................	3	02	1	99	—	3/s
» Skaraborgs » .......................	3	21	2	25	—	21
» Vestmanlands » .......................	3	01	2	20	—	2%
» Jönköpings » .......................	4	80	3	10	—	5
» Kalmar » .......................	2	23	1	19	--	V,

Hvilka betydande skiljaktigbeter i beskattningshänseende de
särskilda länen emellan, som förefinnas i fråga om de olika skatteföremålens
deltagande i de direkta skatterna, framgår af tabellserien
E. Tab. Nio 8. Under det, såsom ofvan är närnndt, medeltalet
för landsbygden i hela riket af den direkta skatt, som af
jordbruksfastighet utgår för hvarje 1,000 kr. af taxeringsvärdet, är
5 kr. 69 öre, uppgår medeltalet af dessa bidrag exempelvis inom

Upsala län............... till 10 kr. 32 öre,

Gefleborgs » __________ » 9 » 56 »

Kronobergs » ............... » 8 » 58 »

men deremot inom

Vermlands län ............. till 4 kr. 17 öre,

Hallands » ............... » 3 » 95 »

Malmöhus » ............... » 3 » 18 »

Jordbruksfastigheten inom förstnämnda län är således i förhållande
till taxeringsvärdet betungad- med nära 3,3 gånger högre
direkt skatt än sådana egendomar i det sistnämnda.

Att skiljaktigheten särskilda hemman emellan, äfven der
hemmanen äro af samma kamerala jordnatur, i den skattebörda,
som i förhållande till deras taxeringsvärde dem åligger, måste
vara ännu mera anmärkningsvärd, än skiljaktigheten mellan medeltalen
för länen, är uppenbart. Såsom exempel härpå må meddelas,
att grundskatten samt värdet af rustningen eller roteringen
vexla

å skattehemman i Stockholms län ... mellan 23,36 och 5,51
» » » Upsala ■> ... » 22,9i » 8,ss

» » » Södermanlands » ... » 16,28 » 1,14

å	skattehemman	i Östergötlands	län ... mellan 18,51	och 0,9 9
	»	» Jönköpings	» ...	» 14,5 2	2>	5,2 2
»	»	» Kronobergs	»	» 14,45	»	5,24
	»	» Kalmar	»	» 11,79	»	0,5 2
	»	» Gotlands	»	J 7,94	»	2,98
»		» Blekinge	»	» 11,33	»	1,87
	»	» Kristianstads	»	» 10,7 6	»	1,46
»	»	» Malmöhus	»	» 7,30	»	0,5 9
»	»	» Hallands		» 12,2 9	»	2,82
»	»	» Göteborgs	2> ...	» 10,06	»	2,07
»	»	» Elfsborgs	»	» 15,9 6	»	3,7 6
»	»	» Skaraborgs	» ___	» 15,6 8	2>	3,24
	»	» Örebro	»	» 17,19	»	1,59
»	»	» Vermlands		» 28 —	»	3,03
»	»	» Vestmanlands	» —	» 21,2 7	»	1,63

allt för hvarje 1,000 kronor af taxeringsvärdet, ökadt med kapitalbeloppet
af (= 20 gånger) utskylderna.

Beträffande annan fastighet, hvaraf i medeltal för hela landsbygden
utgår 59 öre för hvarje 1,000 kronors taxeringsvärde,
äro skiljaktigheterna vida mindre, utgörande maximum 94 öre och
minimum 50 öre.

Äfven de särskilda städerna emellan visa sig, såsom af Tab.
N:o 10 inliemtas, i fråga om jordbruksfastighet väsentliga skiljaktigheter.
Under det t. ex. af jordbruksfastighet hörande till
staden i Gotlands län utgår i direkt skatt 3 kr. 15 öre för hvarje

1,000 kronor af taxeringsvärdet, är motsvarande skatt af den till
städerna i Jönköpings län hörande jord endast 31 öre. Annan
fastighets deltagande i skatten vexlar mellan 72 öre och 51 öre
för hvarje 1,000 kronor af taxeringsvärdet, och inkomstens emellan
64 öre och 50 öre på hvarje 1,000 kronor af den beskattningsbara
inkomstens kapitalvärde.

III.

Allmän öfversigt af Komiténs förslag.

Efter att sålunda hafva redogjort för de arheten, som verkstälts
i ändamål att åstadkomma den Komitén åliggande utredning af
skatteförkållandena, äfvensom för några af de resultat, densamma
lernnat, får Komitén nu öfvergå till de framställningar och förslag,
den funnit sig höra på grund deraf anföra.

Statsregleringen för år 1883 upptager en sammanlagd utgiftssumma
af 78,749,137 kr.

Af de statsinkomster, som blifvit afsedda för att betäcka dessa
utgifter, är ett belopp af 19,330,000 kr. beräknadt att inflyta oberoende
af ingående skatter, nemligen af

Jernvägstrafikmedel___________________ 6,200,000.

Telegrafmedel............. 1,330,000.

Fyr- och Båkmedel.................. 1,200,000.

Statens domäner (Arrendemedel)_________________ 2,900,000.

Skogsmedel ............. 1,000,000.

Postmedel..................................... 5,100,000.

Bankovinsten...................................... 1,600,000.

19,330,000.

Samtliga skatter äro således beräknade att utgöra tillsammans
59,419,137 kr.

I afseende på fördelningen af denna skattebörda har Komitén
icke kunnat uppfatta sitt uppdrag så, som skulle det innebära
skyldigheten att uppgöra ett helt och hållet nytt skattesystem.
Den har trott sig böra utgå från de förhandenvarande förhållandena,
sådana de i verkligheten äro, och å ena sidan anmärka de missförhållanden,
som synts vara de mest framträdande, samt föreslå sätt
för deras afhjelpande, å andra sidan tillse, huruvida icke, för att
fylla behofven, finnas hittills jemförelsevis föga anlitade skattekällor,
hvilka utan synnerlig olägenhet skulle kunna i vidsträcktare
mån begagnas.

De resultat, som’framgå ur den af Komitén verkställda utredningen,
synas tydligt gifva vid handen de skatteförhållanden, i
hvilka en förändring synes böra ega rum.

De personliga skatterna, hvilka i samhällenas tidigaste ålder
starkt anlitades, men hvilkas berättigande, med utvecklingen af
olika samhällsklasser och mycket olika förmögenhetsvilkor, allt
mera minskats, finnas hos oss hafva under senare tider snarare
framträdt mera än förut. De ur den statistiska redogörelsen här
ofvan sammanförda uppgifterna ådagalägga tydligen, att en lättnad
i dessa utskylder är af behofvet påkallad. Ur samma synpunkt
har Komitén redan i sitt förslag till ny Bevillningsförordning
förordat en förhöjning af de inkomstbelopp, för hvilka frihet från
eller lindring i bevillningsafgifter skulle medgifvas.

I äldre tider, då besittningen afjord var den egentliga grunden
för all förmögenhet och jordbruksnäringen nästan uteslutande sysselsatte
befolkningen, var det naturligt, att beskattningen skulle
först och förnämligast läggas på jorden. Ehuru under samhällsutvecklingens
fortgång andra näringar af den största betydenhet
tillkommit och en rörlig förmögenhet bildats, som i yrkeslifvet
och kapitalbildningen spelar en städse större rol, har jordbesittningen
fortfarit att vara föremål för beskattning i större mån,
än som med de förändrade förhållandena öfverensstämmer, hvilket
ock de ofvan meddelade sifferuppgifterna utvisa.

Inom sjelfva jordbeskattningens område, och med afseende
såväl på skattens belopp i allmänhet, som särskildt i afseende på
skyldigheten att bidraga till landets försvar, förekomma ock ojemnheter,
hvilka länge varit öfver klagade och hvilkas beskaffenhet
klarast ådagalägges genom de faktiska uppgifter, hvilka i den
statistiska utredningen äro upptagna och hvilka äfven äro i det
nästföregående af Komiténs framställning omförmälda.

Det har på grund häraf synts Komitén, att de personliga utskylderna
böra, så snart och så vidt som möjligt, eftergifvas, de
förhanden varande ojemnheterna i jordbeskattningen småningom
och efter en fastställd plan under en längre följd af år utjemnas,
samt de hittills svagt anlitade skattekällor, som afse den rörliga
förmögenheten, såsom Arfskatt och Stämpelskatt, i vidsträcktare
mån än hittills begagnas.

Komitén har äfven haft ett annat uppdrag, hvars fullgörande
i väsentlig mån måste inverka på lösningen af dess uppgift i rent
finansielt hänseende. Det har nemligen ålegat Komitén att upp -

gifva utvägar att betacka de kostnader, som uppkomma genom
ordnandet efter en bestämd plan af ett förbättradt nationalförsvar.
Med afseende jemväl härå har Komitén funnit sig böra vidare
föreslå dels indragning efter hand af den egentliga bränvinsförsäljningsafgiftén
till staten, dels införandet af en ny, ehuru redan
föreslagen skatt, nemligen en maltskatt, dels slutligen en förhöjning
i tobaksbeskattningen,

I den Allmänna, Bevillningen efter Art. II har Komitén för
intetdera af de nämnda ändamålen ansett sig böra föreslå annan
förhöjning, än den ökade bevillningen för jordbruksfastighet samt
för inkomst af fastighet och af jordbruksrörelse. Några förändringar
i allmänhet af tullsatserna har Komitén icke heller
trott sig böra ifrågasätta, då en ny tulltaxa så nyligen som vid
innevarande års riksdag antagits. Äfvenledes har Komitén ansett
en tillökning i bränvinstillverkningsafgiften icke nu böra vidtagas,
enär denna afgift redan blifvit under loppet af några år
två gånger förhöjd och för närvarande ensam utgör icke mindre
än en fjerdedel af hela den till staten ingående skatteinkomst.

I enlighet med dessa i korthet antydda grunder har Komitén
uppgjort sina förslag och öfvergår nu till en närmare redogörelse
för hvart och ett särskildt af dem; hvarvid Komitén ansett sig
böra dels i afseende på de skatteafgifter, i hvilka en förminskning
föreslagits, göra en framställning så väl af deras tillkomst
och utveckling, som ock af grunderna och sättet för deras borttagande,
dels, i fråga om medlen att bereda nya inkomster, söka
utveckla de skäl, som för Komiténs framställningar legat till
grund. Slutligen har Komitén bort i en sammanfattande öfversigt
framlägga resultaten af det hela, för att ådagalägga, huru
dess förslag skulle verka dels på det första årets statsreglering,
dels, i den mån sådant nu kan beräknas, på den finansiela ställningen
under den närmast följande tiden.

Komitén får då först framlägga sitt förslag angående

IV.

De personliga skatterna.

I. Historik.

Sin framställning af de personliga skatternas historiska utveckling
har Komitén ansett sig kunna inskränka till tiden efter
1809. En undersökning af förhållandena före denna tidpunkt
skulle, äfven om materialet dertill vore lättare åtkomligt än nu
är fallet, svårligen kunna i någon nämnvärd grad öka fastheten
af den grundval, på hvilken Komitén i denna punkt kunnat bygga
sina förslag till ändring i de bestående förhållandena. Äfven
för de förändringar, som under den nämnda tidrymden egt rum i
fråga om de personliga afgifterna för kyrkliga ändamål, har intet
fullständigt material stått Komitén till buds, hvadan dess framställning
i ämnet måst inskränkas till de båda statsskatterna:
Mantalspenningarne och Bevillningen efter Art. I., Sjukvårdsafgiften,
samt de kommunala skatterna: Fattigvårds- och Folkskole-afgiften.

Mantalspenningarne.

På den grundlagsstiftande riksdagen 1809—10 åtog sig Adeln
för sig och sitt folk samt Presteståndet för dem af ecklesiastikstaten,
hvilka dittills njutit befrielse från mantalspenningar, denna
kapitationsafgift, med vilkor att endast gemenskapen af allt krigsfolk,
då de ej äro jordegare, måtte derifrån undantagas.

Vid 1812 års riksdag väcktes fråga, huruvida ej allmogen i
koldistriktet omkring Falun kunde befrias från att betala sina
mantalspenningar med 3/ä stig brännkol in natura, emedan detta
qvantum kol år 1808, enligt officielt intyg, kostat efter markegångspris
något öfver 25 sk. bko., således öfver 3 gånger mera,
än andra vederlikar betalte, som kontant erlade denna afgift.
Men först genom ett Kungl. Bref den 1 Mars 1820 förordnades,

att, ehuru i Kopparbergs län mantalspenningarne skulle fortfarande
erläggas i kol, det belopp, hvarmed denna prestation
öfverstege vanliga mantalspenningar, skulle kontant ersättas.

De före 1863 vidtagne vare sig förändringar i eller förklaringar
af bestämmelserna om mantalspenningarne inskränka sig i
öfrigt till följande:

Bevillnings-förordniugen 1812 Art. VI, § 3, mom. 6, stadgar
om frihet från erläggande af mantalspenningar för alla dem, som
enligt nämnda mom. åtnjuta lindring i bevillningen; och detta
stadgande om frihet från mantalspenningar upprepas å motsvarande
ställe i alla följande bevillningsförordningar till och med den af
år 1858.

Kung]. Brefvet den 15 December 1820 förklarar 1810 års
Riksdags beslut icke hafva upphäft de äldre författningar, hvilka
från mantalspenningars utgörande befria dem, som uppfört stenhusbyggnad
å landet.

Kungi. Kungörelsen den 7 April 1841 påbjuder i enlighet med
då församlade Riksdags beslut, att mantalspenningarne, som dittills i
allmänhet bort erläggas af hvar och en efter uppnådda 15 år,
skola framgent utgå först efter fyllda 17 år.

Kungl. Brefvet till Kammarrätten den 5 Maj 1841 förklarar,
under åberopande af Förordningen den 6 April 1810 och riksdagsbeslutet
af den 2 Maj samma år, att gemenskapen af allt krigsfolk,
då de ej äro jordegare, befrias från mantalspenningar för
sina egna personer.

Enligt Kung]. Maj:ts Cirkulär den 20 April 1850 till Dess
Befallningshafvande skola torpare och andra till arbetsklassen
hörande personer, som »mot arbetsskyldighet» innehafva mindre
jordlägenheter, efter fyllda 63 år åtnjuta befrielse från mantalspenningar.

Genom Kungl. Cirkulär den 10 Oktober 1851 till Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande blef, i enlighet med Riksdagens skrifvelse
den 29 Mars samma år, förklaradt, att nämnda personer, de der
innehafva eller bruka mindre lägenheter, som ej under egandeeller
stadgad åborätt besittas, åtnjuta befrielse från mantalspenningar
utan afseende å sättet för afgäldens erläggande till jordegarne.

Kungl. Kungörelsen den 15 December 1854 stadgar, i enlighet
med Riksdagens skrifvelse den 23 November samma år, att
från och med 1855 backstugusittare, med hustrur och enkor, samt
inhyseshjon befrias från mantalspenningar.

Kungl. Kungörelsen den 3 April 1857 bestämmer, i enlighet med
Riksdagens skrifvelse den 18 Mars samma år, att mantalspenningar
skola beräknas från fyllda 18 år och i de fall, då dittills befrielse
efter fyllda 63 år egt rum, upphöra med fyllda 60 år (detta för
likhets skull med motsvarande bestämmelser om skyddsafgiften)
samt efter nya myntsystemets införande utgå med 37, 25, 19, 12
öre, i stället för 12, 8, 6, 4 sk. bko.

Kungl. Kungörelsen den 24 Februari 1860 höjer, i enlighet med
1860 års Riksdags beslut, mantalspenningarne från 37, 25, 19,
och 12 till resp. 40, 25, 20 och 15 öre.

Genom Kungl. Kungörelsen den 30 Maj 1862 förklaras, att de
af allmogen, som ega eller bruka hemman, hvilkas värde icke
öfverstiger 1,500 rdr rmt, torpare, gerningsman, inhyseshjon, bruksoch
fabriksarbetare å landet, drängar och arbetskarlar så å landet
som i städerna, fiskare på landet, fiskare och sådana torftiga
personer i städerna, som ej äro borgare, samt förenämnda personers,
äfvensom gemenskapens hustrur och enkor skola, när de
hafva fyra barn och derutöfver af ett eller flere giften och under
15 år, vara tillsvidare befriade från mantalspenningar. I de föreskrifter
som, grundade på Förordningen den 8 Mars 1770 och
Förklaringen den 19 Februari 1773, härom varit gällande, hade nemligen
— heter det — bevillningsförordningen af 1861 och mantalsskrifningsförordningen
af samma år icke afsett någon förändring.

Den stora mängd af undantagsbestämmelser, som sålunda tid
efter annan uppstått och som slutligen åt denna skatt förlänat ett
helt annat utseende än det ursprungliga, hade emellertid föranledt
1860 års Riksdag att hos Kungl. Maj:t anhålla om ny förenklad
författning i ämnet. Med anledning deraf afgafs af Kammarrätten
ett utlåtande, hvars innehåll meddelas i den Kungl. Propositionen
den 5 December 1862. Deraf framgår, att visserligen befrielse
från mantalspenningar, vare sig ständig eller under vissa år, var af
författningarne medgifven, dels åt vissa orters samtliga befolkning
(Lappmarken, Sårna och Idre), dels inom hela riket åt en mängd
af yrkesklasser, hvilka icke alla hörde till de minst bemedlade
(såsom krigsbefäl, hofrättsassessorer i tredje klassen, professorer
vid akademierna o. s. v.), men att likväl mantalspenningar i allmänhet
påfördes eu del af de i lagstiftningen om denna afgift undantagne:
samt vidare att inom vissa landsdelar eu del af befolkningen
åtnjöt nedsättning i afgiftens belopp till 8, 6, 4 sk., bko,
under det att densamma i allmänhet (före Kungörelsen den 24

Februari 1860) utgått med 12 sk. bko, som efter gällande myntfot
motsvarade det belopp, B mark, hvartill denna skatt ursprungligen
varit bestämd.

Kungl. Propositionen till 1862—63 års Riksdag föreslog lika
belopp (40 öre) för man och qvinna; den bibehöll äfven ett ej
obetydligt antal undantag. Riksdagens beslut, som af Kungl.
Maj:t sanktionerades genom Förordningen den 24 April 1863, bestämde
afgiften till 40 öre för man och 20 öre för qvinna, samt
medgaf befrielser endast för a) fattigunderstödstagare och dem
som enligt kommunalstyrelsens intyg böra för fattigdom eller
sjuklighet befrias; b) gemenskapen vid arméns och flottans värfvade
regementen och kårer; samt c) lappallmogen och, tills författning
om mantals- och skattskrifning i Lappmarken utfärdats,
äfven öfriga inbyggare derstädes.

Åldern för mantalspenningars erläggande har sålunda, under
ifrågavarande period, framflyttats från 15 till 18 år. Derjemte
har beloppet för skattskyldiga af qvinkön bestämts till hälften mot
det, som betalas af män. Men å andra sidan har befrielsen från
mantalspenningar efter viss ålder upphäfts, och det stora antalet
mångfaldiga undantag och lindringar i det allra närmaste försvunnit,
under det skattens belopp för mankön är fullt så högt
som vid periodens början.

Personliga skyddsafgiften.

Namnet »skyddsafgift» förekommer väl i Bevillningsstadgan
den 28 April 1810 med dess å urtima riksdagen samma år
beslutade »tillägg», i ty att enligt tarifen n:r 2 skulle utgöras
skydds- eller minimiafgift »för skydd till person och egendom»;
men den var ej för alla skattskyldiga lika stor, utan bestämd till
olika belopp efter flere klassifikationer, och den var för öfrigt
sammanförd med den enligt samma stadga utgående »afgift af
person och synbar egendom eller rörelse», så att under denna för
två afgifter samfälda tarif beloppen vexla mellan 100 rdr och 8
sk. bko.

Först Bevillningsstadgan den 18 Augusti 1812 föreskrifver
under Art. I., för »alle inom Sveriges rike mantalsskrifne personer
utan afseende på stånd, vilkor eller förmögenhet», en så kallad

»personel afgift», olika endast för man- och qvinkön samt för vissa
ålderskategorier, och i samband härmed upphäfde Riksdagen ofvannämnda
och ännu ett par andra dittills utgående »klass-skatter»
(Slottsbyggnadshjelpen och Afgiften till Medicinalfonden). Enligt
denna stadga utgick den personliga skyddsafgiften för man från
fyllda 15 till fyllda 18 år med 82 sk. bko, från 19:de året och framgent
med 1 rdr bko, för qvinna från fyllda 15 år med 24 sk. bko.

Afgiften skulle utgå äfven af dem som fyllt 63 år, med undantag
för de i Art. VI. §3, mom. 5 uppräknade kategorier, nemligen:
vanföre, bräcklige och andre, som för bristande arbetsförmåga
äro utur stånd att förvärfva sitt uppehälle, så framt de ej innehafva
egendom, för hvilken efter stadgade grunder bör erläggas
bevillning.

I öfrigt stadgades följande undantag:

a) Gemenskapen af indelta armén jemte båtsmanshållet erlägger
endast hälften emot ofvannämnda afgift, eller för hvar man
24 sk.

b) Gemenskapen af värfvade armén till lands och sjös betalar
ingen afgift efter denna artikel.

c) All gemenskap af extra roterade och konskriberade krigsfolket
befrias i krigstid från erläggande af denna afgift för det år,
hvarunder det utgör minst tre månaders garnisons- eller fälttjenst.

I alla dessa uppräknade fall sträcka sig undantagen till krigsfolkets
egna personer allena, men ej till deras hustrur och barn.

I Art. VI. § 3 stadgas ytterligare om vissa fall af »undantag
och lindring i Bevillning», äfven den efter Art. I. utgående,
och hänvisas i afseende härpå till de fullständigare och tydligare
bestämmelserna i de följande bevillningsförordningarne.

Bevillningsstadgan af år 1815, Art.I., afviker från den föregående
derutinnan, att skyddsafgift skall utgå af hvarje qvinna från fyllda
15 till fyllda 18 år med 16 sk. bko, samt från och med 19:de året
med 24 sk. bko, samt att afgiften skall fortfara till fyllda 63 år,
då den upphör för alla, som ej af egendom, tjenst eller rörelse
ega en inkomst af 50 rdr bko.

I Art. V. § 3, mom. 1 äro undantag medgifna för:

l:o. I tjenst varande, såväl som med pension afskedade gemenskapen
af indelta och värfvade armén till lands och sjös, jemte
båtsmanshållet.

2:o. Gemenskapen af extra roterade och konskriberade krigsfolket
för det krigsår, då de gjort någon garnisons- eller fälttjenst.

Dock sträcka sig i begge dessa fall undantagen endast till krigsfolkets
egna personer.

3:o. Upptagna fattiga barn intill den genom Legokjonsstadgan
den 15 Maj 1805 föreskrifna ålder, fattighjon eller sådana personer
som njuta understöd af barmhertighetsverk och allmänna inrättningar,
ehvad de hafva försvar eller icke; vanföre, svagsinte,
bräcklige och andre, som för bristande arbetsförmåga äro utur
stånd att förvärfva sitt uppehälle; torftige krono-nybyggare under
frihetsår efter den pröfning af deras belägenhet, som beredningsoch
taxeringskomitén skall åligga, samt medellösa fångar;

4:o. Ynglingar, som vid akademier, gymnasier och allmänna
skolor studier idka;

5:o. Inbyggarne i Särna socken af Oster-Dalarne;

6:o. Manufakturister och fabriksidkare i Eskilstuna fristad, så
för egna personer, som hustrur, barn och tjenstehjon.

I samma Art. V. mom. 4 och 5 stadgas om lindring i bevillningen
efter Art. I.:

»De af allmogen, som ej ega eller bruka mera än V4 hemman
och derunder, så vida värdet deraf icke öfverstiger 1,000 rdr,
torpare, gerningsman, inhyseshjon, bruks- och fabriksarbetare å
landet, samt arbetskarlar, fiskare och sådana torftiga personer i
städerna, som ej äro borgare, skola när de hafva fyra barn af ett
eller flere giften, det yngsta under åtta, det äldsta icke öfver
femton år, i den ålagda bevillningen njuta ett afdrag af 10 sk., som
svarar mot den lindring i lön- och betalningsafgift samt slottshjelp,
som förut varit tillerkänd, hvarjemte de, liksom fordom, för mantalspenningar
frikallas. Torpare och inhyseshjon, som vid skattskrifningen
med bevis styrka, att de låtit vaccinera fyra barn,
skola dessutom i fyra års tid årligen åtnjuta 10 sk. afdrag å bevillningen.
»

»Allmogen i Herjedalen, den del deraf inom Stora Kopparbergs
län, som utgör grufvehjelp till Stora Kopparberget eller
mantalskol, samt Öster- och Vesterdals fögderier i samma län
varda från bevillning efter I och II Art. till hälften frikallade,
hvarjemte de, som, utan att deltaga i dessa onera, utgöra grufvehjelp
till Löfås silfververk samt den s. k. Kungsgårdshjelpen, så
länge dessa onera fortfara, för en fjerdedel förskonas.»

Dessa bestämmelser återfinnas i hufvudsak lika, ehuru med
åtskilliga ändringar och tillägg, uti samtliga bevillningsförordningar
till och med år 1858.

Bevillningsstadgan af år 1818, Art. I., öfverensstämmer i allo
med den af 1815.

Bevillningsstadgan af år 1823, Art. I., stadgar :

Skyddsafgift erlägges af hvarje mansperson från och med
fyllda 17 till och med fyllda 60 år med 44 sk., af hvarje qvinsperson
inom samma åldersgränser med 22 sk. Afgiften utgår
äfven efter fyllda 60 år för alla dem, som antingen af egendom,
tjenst eller rörelse ega en inkomst af 50 rdr., eller efter Art. II
utgöra bevillning af egendom, rörelse och lön. Undantagen äro
desamma som 1815 och 1818, utom att, i stället för sista stycket
i ofvanstående punkt 3:o (»torftige krononybyggare — åligga»)
tillkommit ett nytt mom., så lydande:

»Krononybyggare i Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Vesterbottens,
Vester-Norrlands, Norrbottens och Jemtlands län under
de första femton frihetsåren för sig sjelfve, hustrur och hemmavarande
barn; torftige krononybyggare måge under frihetsår tillgodonjuta
denna befrielse äfven sedan de första femton åren tilländalupit,
efter den pröfning af deras belägenhet, som beredningsoch
taxeringskomitén skall åligga.».

Bevillningsstadgan af år 1830 lemnar beloppen och de allmänna
åldersgränserna oförändrade, sådana de fastställdes år
1823, men stadgar om afgiftens utgörande efter fyllda 60 år, att
detta åligger dem som af tjenst eller röi-else eller genom undantagsbeting
vid afhandlingar om öfverlåtelse af fast egendom ega
en årlig inkomst af 100 rdr bko, eller efter Art. II utgöra bevillning
af egendom, rörelse eller lön.

Undantagen äro desamma som 1823.

Bevillningsstadgan af år 1835, Art. I., afviker från den nästföregående
endast deri, att ordet »fast» uteslutits ur den förra
stadgans ord: »vid afhandlingar om öfverlåtelse af fast egendom»,
äfvensom att den senare kategorien af personer öfver 60 år, som
skola utgöra skyddsafgift, ändrats till: »efter II;a Art. utgöra
bevillning för fast egendom af öfver 100 rdr värde, rörelse
eller lön».

Undantagen äro enahanda som i nästföregående stadga, utom
att i bestämmelsen om Eskilstuna fristad uteslutits »tjenstehjon».

Bevillningsstadgan af år 1841, Art. I., ändrar åldersgränserna
till fyllda 18 och 60 år, beloppet för man till 24, för qvinua till
12 sk. bko, samt värdet af den bevillningsskyldiga egendom,

Skatteregleringskomiténs Betänkande III. 4

hvars innehafvare äfven efter 60 år är pligtig att betala skyddsafgift,
till »öfver 200 rdr».

Undantagen äro desamma som i Bevillningsstadgan afår 1835,
utom att i bestämmelsen om gemenskapen af indelta och värfvade
armén orden »med pension afskedade» ändrats till »med rättighet
till pension afskedade».

Bevillningsstadgan af år 1845, Art. I., ändrar, i sammanhang
med beslutet om en särskild personlig folkskoleafgift utöfver den i
1842 års Folkskolestadga medgifna, beloppen till 12 sk. bko för
man och 6 sk. bko för qvinna.

Undantagen äro desamma som i föregående stadga, utom att
till akademier, gymnasier och allmänna skolor tillagts »Carolinska
institutet» och »tekniska undervisningsanstalter».

Bevillningsstadgan af år 1848, Art. I., är oförändrad lika den
nästföregående.

Undantagen äro desamma som i Bevillningsstadgan 1845, utom
att i bestämmelsen om Eskilstuna fristad tillagts »samt de i och
för deras slöjder begagnade arbetare».

Bevillningsstadgan af år 1851, Art. I., är lika lydande med
den af år 1848.

Till de från bevillning efter Art. I. undantagne tillkomma här:
poliskonstaplar i Stockholm, äfvensom polis- och nattbevakning i
öfriga städer, för deras egna personer.

Bevillningsstadgan af år 1855, Art. I. är af lika innehåll med
den af år 1841.

Bland undantagen är vid bestämmelsen om Särna socken
tillagdt »med Idre kapell».

Bevillningsstadgan af år 1858, Art. I., höjer beloppen till 40
öre för man, 20 öre för qvinna samt till resp. 150 rdr årlig inkomst
och »öfver 300 rdr» egendomsvärde de inkomst- och förmögenhetsbelopp,
som medföra skyldighet att äfven efter 60 år
utgöra skyddsafgift.

Bland undantagen tillkomma nu: vaktknektar och vaktqvinnor
vid fångvårdsinrättningarne, för deras egna personer.

Bevillningsstadgan af år 1861 angifver såsom skyldig att erlägga
skyddsafgift »hvarje i mantalslängd upptagen person som
enligt gällande författningar skall utgöra mantalspenningar», i och
hvarmed åldersgränsbestämmelserna och föreskriften om utgörande
i vissa fäll af skyddsafgift efter 60 år förföllo. Befriade från
skyddsafgift blefvo sålunda: de som åtnjuta fattigunderstöd; de

h vilka efter kommunalstyrelsens intyg böra för fattigdom eller
sjuklighet befrias; arméns och flottans värfvade gemenskap; den
egentliga Lappallmogen; samt, tilldess allmän författning om skattskrifning
i Lappmarkerna utfärdas, äfven öfriga invånare derstädes.
Skyddsafgiften bibehölls vid det 1858 stadgade belopp.

Härmed öfverensstämmande äro de 1864—1870 fastställda bevillningsförordningar.

Bevillningsstadgan af år 1871 höjde beloppen till 80 och 40
öre, genom skydds- och folkskoleafgifternas sammanslagning. Nästkommande
Riksdag nedsatte dem åter till 40 och 20 öre, hvarvid
sedan förblifvit.

Då beslut år 1873 fattades om bevillningstaxerings införande
i Norr- och Vesterbottens Lappmarker, undantogos såväl Lapparne
som den öfriga befolkningen i Lappmarkerna från erläggande af
bevillning efter Art. I.

Folkskoleafgiften (halfva personliga skyddsafgiften).

(1845—1871.)

Då 1844—45 års Riksdag sänkte den i 1841 års Bevillningsstadga
till resp. 24 och 12 sk. bko bestämda personliga skyddsafgiften
till 12 och 6 sk. bko, beslöts, att en mot denna nedsättning
svarande afgift skulle, utan undantag för arméns och flottans
gemenskap, till folkskoleundervisningens främjande utgöras
och af församlingarne disponeras. Genom den af Kungl. Maj:t den
13 Mars 1846 utfärdade Kungörelse i ämnet undantogs likväl, i
strid med Riksdagens beslut, den värfvade arméns gemenskap.
Samma undantag upprepades — i öfverensstämmelse med Riksdagens
beslut — i Kungörelsen den 17 Maj 1861, som meddelar, att
denna folkskoleafgift höjts till 40 och 20 öre, således till likhet med
mantalspenningarnes och skyddsafgiftens belopp. Således skulle folkskoleafgift
erläggas af den icke värfvade gemenskapen, hvilken intill
1864, i likhet med den värfvade, var befriad från mantalspenningar.
Sedan 1863 års förordning om mantalspenningarne upphäft den icke
värfvade gemenskapens befrielse från mantalspenningar, var endast
den värfvade gemenskapen uttryckligen fritagen från alla tre afgifterna:
mantalspenningar, skyddsafgift och folkskoleafgift, ehuruväl
förmodligen tillämpningen varit sådan, att äfven öfriga från man -

talspenningar och skyddsafgift befriade kategorier ej behöfde erlägga
den till folkskoleafgift förvandlade halfva skyddsafgiften.

Riksdagen 1871 beslöt att med skyddsafgiften sammanslå folkskoleafgiften,
samt uppförde å 8:de hufvudtiteln ett motsvarande
anslag till bidrag för aflönande af lärare och lärarinnor vid folkoch
småskolor. —

Den personliga skyddsafgiften är således betydligt lägre nu,
än den år 1812 fastställdes, hvarjemte åldern för skattskyldighets
inträde i detta fall framflyttats från fyllda 15 till fyllda 18 år. Ä
andra sidan hafva de så talrika undantags- och liudringsfallen reducerats
till det minsta möjliga, och den åldersgräns borttagits,
efter hvilken bevillningsskyldigheten tillförene upphörde.

Debiterad bevillning efter Art. 1. utgjorde (enligt Statistisk
Tidskrift, h. 1 och 8—9):

år 1813........................... 1,498,953 kronor,

>> 1842........................... 839,141'') »

» 1846........................... 447,30S2) »

» 1861_______ 558,006 »

Den utgjorde enligt bevillningssammandragen:

år 1863......... 547,013 kronor,

» 1872........................... 1,259,4143) »

» 1873........................... 641,3664) »

» 1880...............-.......... 714,205 » .

Den personliga sjukvårds- (förut kurhus-) afgiften.

Med anledning af Kungl. Propositionen den 29 November 1817,
och då de enligt Rikets Ständers önskan vidtagna åtgärder till frivilliga
sammanskott inom länen för veneriska smittans hämmande ej
uppfyllt det åsyftade ändamålet, beslöto Ständerna vid 1817—18 års
riksdag den s. k. treshilling saf giften; hvarje mantalsskrifven person
skulle, för nämnda ändamål, intill följande riksdag betala 3
sk. bko.

A 1823 års riksdag förnyades denna afgift, och fastställdes
ett minimum af 1 sk. och ett maximum, Bvid högst trän '')

Obs. den betydliga nedsättningen i 1841 års förordning.

2) Obs. beslutet om halfva skyddsafgiftens anvisande till folkskoleväsendet

3) Obs. sammanslagningen af skydds- och folkskoleafgifterna.

■*) Obs. nedsättningen till hälften.

gande omständigheter», af 5 sk. bko af hvarje mantalsskrifven
person.

Ä riksdagarne 1828—30 och 1834—35 fastställdes samma minimum
och maximum, med liknande förbehåll som 1823 i afseende
å det senare.

A riksdagen 1840—41 förändrades bestämmelsen om beloppet
så till vida, att maximum i Stockholms stad höjdes till 12
sk. bko.

Nästföljande Riksdag 1844—45 bibehöll de å den föregående
antagna stadganden, med det tillägg att maximum inom de distrikt
(utom Stockholm), »der lasarettets och kurhusets bestånd det oundgängligen
fordrar», må höjas till 6 sk. bko.

Rikets Ständer vid 1847—48 års riksdag ändrade i så måtto
dessa föreskrifter, att i Stockholm maximum höjdes till 16
sk. bko.

Sistnämnda Riksdags beslut förnyades af Riksdagarne 1850—51
och 1853—54.

Ä 1856—58 års riksdag bestämdes minimum till 3, maximum
i Stockholm till 50, i öfriga delar af riket till 25 öre.

Samma stadgande förnyades af Riksdagarne 1859—60,1862—63,
1865—66 och 1867, hvarjemte sistnämnda Riksdag beslöt, att kurhusafgiften,
som allt ifrån början beviljats för en statsregleringsperiod
i sender, skulle utgå »intill dess annorlunda förordnas».

Riksdagen 1873 beslöt, med upphäfvande af bestämmelserna
om kurhusafgiften, att för 1874 och tillsvidare en personlig sjukvårdsafgift
skulle utgöras af enhvar, som erlade mantalspenningar,
med högst 1 krona i Stockholm och högst 50 öre i öfriga delar
af riket för hvarje skattskyldig af mankön, samt med hälften af
dessa belopp för qvinna.

Denna personliga afgifts maximum har sålunda under tidernas
lopp blifvit elfva gånger högre för man- och fem till sex gånger
högre för qvinkön i Stockholm, samt resp. fem till sex och nära
tre gånger högre i öfriga delar af riket, än den från början var.

Kurhusens inkomster af debiterad Tturhuscifgift under sista året
(1873), då denna afgift erlades, uppgick enligt Sundhetskollegii
berättelse för 1873 till 407,002 kronor 24 öre.

Landstingens inkomst af sjulcvårdsafgiften har enligt Statistiska
Central-Byråns berättelse om kommunernas fattigvård och finanser
uppgått till följande belopp:

Ar 1874............................ 583,782 kronor,

» 1875_______ 640,647 »

» 1876............. 657,714

» 1877 ..... 703,408

» 1878___________________ 716,503 » .

Den personliga fattigvårdsafgiften.

Rikets Ständer anhöllo genom skrifvelse den 24 November 1809,
att Kungl. Maj:t ville åt en komité uppdraga utarbetandet af en plan
för fattigvården. Under afbidan af den i följd häraf år 1810 förordnade
komiténs förslag stadgades genom Kungörelse den 14 Februari
1811, i enlighet med den af Rikets Ständer godkända Kungl.
Proposition till 1810 års Riksdag, att skyldighet att bidraga till de
fattigas försörjande åligger enhvar, som icke sjelf är i behof af
andras hjelp, och att de beslut om sådana bidrag, som af städer
eller församlingar på landet antagas, skola, sedan Kungl. Maj:t
dem gillat, ega gällande kraft. Detta stadgande — säger en reservant
i den fattigvårdskomité, som den 8 Juni 1839 afgaf sitt utlåtande
— förblef på de flesta ställen »en död bokstaf». Verksammare
blef den, äfvenledes å 1810 års riksdag föreslagna och godkända,
genom Förordningen den 3 Juli 1811 meddelade föreskrift,
att af allt sjöfolk, som förhyres i rikets sjöfartsidkande städer, der
fattigvårdsanstalter redan funnos eller framdeles blefve inrättade,
till de fattigas underhåll skulle erläggas: af hvarje skeppare 1
rdr, styrman 24 sk., båtsman, matros, jungman 12, hvar och
en af det öfriga sjöfolket, såvida han utom kost ombord för sin
tjenst åtnjuter någon aflöning, 4 sk., allt bko, om året. Den
sålunda stadgade afgiften upphäfdes genom Kungörelsen den 18
Juni 1864.

I 1810 års fattigvårdskomités år 1821 afgifna utlåtande föreslogs,
att för fattigvårdskostnadernas bestridande, i den mån de
vanliga inkomsterna funnes otillräckliga, dels skulle erläggas en
personel afgift af alla, som begagnade andras biträde, beräknad
till ett visst belopp för hvarje biträdande, dels ytterligare erforderliga
bidrag fördelas på egare eller innehafvare af fastighet, löntagare
och näringsidkare i mån af deras bevillning. Sedan 1823
års Riksdag, till hvilken komiténs förslag öfverlemnades, anmält,
att den ej kunnat öfver detta ärende sina tankar förena, förkla -

rade Kungl. Maj:t 1824, att några förändrade stadganden rörande
fattigvården ej vore af omständigheterna påkallade.

Den år 1837 förordnade komitén för »Fattigvården i riket, utom
Stockholms stad, jemte dermed sammanhang egande ämnen» upplyser
i sitt år 1839 afgifna betänkande, att hemmantalet var den
grund, efter hvilken bidragen till fattigvården då »vanligast» utgjordes.
I sitt förslag till stadga om fattigvården i riket (utom
Stockholm) föreslog denna komité rörande bidrag till fattigvården,
att, der de till fattigvårdsstyrelses disposition stående medel vore
otillräckliga, bristen skulle fyllas i främsta rummet genom eu
afgift af högst sex sk. hko för hvarje mantalsskrifven person,
som fyllt sjutton år, och hvad härutöfver erfordras, af samhällets
»sjelfrådande medlemmar» erläggas efter deras bevillningsbelopp,
dock att rörelse med lägre bevillning än 2 rdr bko
ej deltager i detta tillskott (§ 29).

Lagstadgad blef en personlig fattigvårdsafgift först genom
Stadgan för fattigvården i Stockholm den 1 April 1843, hvilken
medgifver, att i hufvudstaden finge för fattigvårdens behof uttagas,
såsom orden lyda, »en viss mindre afgift» af hvarje mantalsskrifven
person, som fyllt aderton år.

Derefter föreskrefs i Förordningen angående fattigvården i riltet
den 25 Maj 1847, att, der fattigvårdsstyrelses disponibla tillgångar
ej vore tillräckliga, i främsta rummet skulle erläggas en årlig afgift
af högst 8 sk. för mans- och 4 för qvinsperson, som är
mantalsskrifven och fyllt aderton år, dock att eftergift kunde beviljas
den, som befunne sig i särdeles knappa omständigheter.
Samma stadgande upprepades i Fattigvårdsförordningen den 13 Juli
1853. Hvarken sistnämnda förordning eller den af år 1847 gjorde
någon ändring i hvad rörande bidragen föreskrifvits i Fattigvårdsstadgan
för Stockholm af 1843. Kungörelsen den 2 Oktober
1857 bestämde fattigvårdsafgiftens maximum till 50 öre för man
och 25 öre för qvinna.

Nu gällande Fattigvårdsförordning af den 9 Juni 1871 — hvilken
upphäft förutvarande skiljaktigheter i fattigvårdslagstiftningen
för Stockholm och öfriga delar af riket — medgifver, att till fattigvårdens
bestridande må uttagas en årlig afgift af högst 50 öre
för man och 25 öre för qvinna, som är mantalsskrifven inom fattigvårdssamhället
och fyllt aderton år, hvilken afgift dock må eftergifvas
den, som befinner sig i särdeles knappa omständigheter,

Den personliga fattigvårdsafgiftens maximum är således nu
dubbelt högre än det maximi-belopp, som medgafs i 1847 års förordning.

Den personliga folkskoleafgiften enligt Stadgan om folkundervisningen
i riket den 18 Juni 1842.

Folkskolestadgan 1842 föreskref att, för att bereda tillgång
till lärarnes aflöning, der ej andra medel finnas, dels ett årligt
bidrag af minst 2 och högst 6 sk. hko skall utgöras af hvarje
skattskyldig person i församlingen, dels en afgift erläggas för
hvarje barn, som begagnar folkskolan, med undantag af dem, som
åtnjuta understöd af fattigvården eller hvilkas föräldrar för medellöshet
erhålla afkortning å de årliga kronoutskylderna, samt att
hvad ytterligare erfordrades skulle sammanskjutas enligt grunderna
för bevillningen enligt Art. II. i bevillningsstadgan, såvida ej
annan öfverenskommelse träffades.

I enlighet med 1876 års Riksdags beslut blef, genom Kungörelse
den 30 November samma år, förordnadt, att den förra
af dessa afgifter, den personliga folkskoleafgiften, för att »bereda
tillgång till kostnaderna för skolväsendet», der ej andra
medel härtill finnas, må utgå med minst 6, högst 50 öre.

På samma gång sattes ett maximum af 50 öre för den förut
till beloppet obestämda lärjungeafgiften.

Dessa bestämmelser äro oförändrade i den förnyade Folkskolestadgan
af den 20 Januari 1882 (§ 58).

Den personliga folkskoleafgiftens maximum är sålunda numera
nära tre gånger större än det ursprungliga maximibeloppet.

IY.

De personliga skatterna.

2. Motivering. Förslag.

De förhållanden, som nr Komiténs statistiska utredning
framgå, synas tillräckligt ådagalägga behofvet af en förändring
i de personliga utskylderna.

Dessa utskylder, såvidt de voro statsskatter, uppgingo på

landsbygden till ett belopp af................... 1,181,898 kr. — öre

och i städerna till.................................. 216,397 » 20 »

eller tillsammans 1,398,295 kr. 20 öre.

Sammanlägges denna summa med de belopp, hvarmed samma
utskylder utgjorts för kommunala ändamål, eller på

landsbygden............................................ 3,074,362 kr. 72 öre

och i städerna......................................... 631,788 » 81 »

eller tillsammans 3,706,151 kr. 53 öre,
så uppkommer i allt en summa af 5,104,446 kronor 73 öre, eller
något mer än 10 y4 procent af alla de direkta skatter och besvär,
som utgjort föremål för Komiténs undersökningar.

Tydligt är, att dessa personliga skatter måste tyngst drabba
samhällets mera obemedlade medlemmar och att de således
icke i vidsträcktare omfång böra användas inom ett skattesystem.
Den personliga skatten är den enklaste och, så
att säga, råaste af alla skatteformer. Den tillhör staternas
barndom; under ett samhällsskick, då den personliga kraften
ännu gäller allt, samt ingen eller ringa olikhet inträdt i de
enskildes ekonomiska lefnadsvilkor, kan en dylik enkel skatteform
vara naturlig och jemväl ur rättvisans synpunkt låta
försvara sig. Men om personliga skatter sålunda kunna finnas,
äfven i vidsträckt grad, lämpliga under ett tidehvarf af
begynnande och låg kultur,'' blifva de allt mindre användbara
och befogade, i den mån samhällets inkomstkällor allt mer
flerfaldigt utvecklas. I öfverensstämmelse härmed har ock
användandet af denna beskattningsform allmänneligen blifvit

Allmän
motivering~

Personliga
skatter till
staten.

allt mer inskränkt, så att den numera dels i många staters
budgeter, exempelvis Norges, Danmarks, Englands, Belgiens,
Bayerns, Österrikes, Italiens m. fl., alls icke förekommer, dels
förlorat i relativ betydenhet inom de länder, hvilka ännu i en
eller annan form bibehållit densamma.

Den redan lemnade historiska öfversigten af de personliga
utskyldernas utveckling i vårt land visar emellertid, att rigtningen
hos oss snarare varit motsatt.

Det vidsträckta användandet hos oss af den personliga
bekattningsformen påkallar således, efter Komiténs uppfattning,
ganska genomgripande förändringar; dock torde de åtgärder, som
på detta område af beskattningen äro att vidtaga, ej kunna eller
böra innefatta ett fullständigt upphäfvande af alla personliga
skatter, helst de teoretiska skäl, hvilka med mycken styrka
kunna mot de personliga skatterna anföras, i ett eller annat
praktiskt hänseende torde tåla någon modifikation.

Särskildt gäller detta om den skattdragandes ställning till
det större samhället, staten. Åtminstone en, men en lindrig,
personlig skatt till staten låter försvara sig ur den synpunkt,
att de fördelar, en af staten tryggad samhällsordning
bereder, just genom den säkerhet för dessa fördelars åtnjutande,
som staten skänker, ej äro för enhvar så påtagliga,
att icke en påminnelse derom i skatteform kan vara erforderlig;
och då för den stora mängden af medborgare det gagn, staten
bereder dem, består just i skyddandet af deras personliga
verksamhet, lärer äfven ur denna synpunkt skäl för en personlig
skatt till staten ej saknas. Härvid torde ej heller böra förbises,
att då det nutida samhällets invecklade förhållanden med
en viss nödvändighet kräfva en förr okänd mångfald af skatteformer
såsom vilkor för ernående af det stora syftemålet, skattebördornas
möjligast rättvisa och jemna fördelning, så torde tillräckliga
skäl förefinnas att i skattesystemet bibehålla äfven
den speciela skatteformen af rent personliga afgifter.

I vårt land finnas emellertid tvenne personliga skatter till
staten: mantalspenningar^ och den personliga skyddsafgiften.
Anser man nu, att af de till staten utgående personliga skatterna
en bör bibehållas, så är i sjelfva verket valet lätt. Mantalspenningarne
ega gammal häfd och hafva mer än de flesta
andra skatter ingått i det allmänna medvetandet, så att de numei’a
i viss mån kunna sägas vara af det stora flertalet skatt -

dragande uppfattade såsom ett uttryck af det aktiva medborgareskapet.
De ligga ock i väsentlig mån till grund för en
stor del för lång tid gällande löningsöfverenskommelser, likasom
ock i öfrigt för af gifter af flerehanda slag.

Komitén, som, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, anser,
att en personlig skatt till staten fortfarande bör utgå, samt
att i sådant afseende företrädesvis mantalspenningarne böra
bibehållas, att erläggas med nu stadgade belopp och enligt de
för närvarande gällande grunder, hemställer,

att den personliga skyddsafgiften må upphäfvas.

Ehuru Komitén i sina framställningar angående skatteafgifterna
bort särskildt behandla afgifterna till staten och särskildt
agifterna till kommunen, torde likväl i fråga om de personliga
skatterna ett undantag från denna regel kunna göras,
enär dessa skatter, ehvad de utgå till stat eller kommun, äro
af fullkomligt enahanda natur.

Afser man då först landstingen och de städer som ej i
landsting deltaga, har Komitén ej ansett det vara med någon
verklig olägenhet förenadt eller i någon mån obilligt att bibehålla
den personliga skatt, som för närvarande af dem fastställes
att utgå för ett ändamål, hvars tillgodoseende måste ligga
alla samhällsmedlemmar, ej minst de mindre bemedlade, lika om
hjertat, nemligen den allmänna sjukvården, hvars behöriga upprätthållande
måhända skulle försvåras eller påkalla en betänklig
höjning i legosängsafgifterna, om det bidrag, som lemnas genom
den nu utgående personliga sjukvårdsafgiften, blefve vederbörande
myndigheter undandraget. Endast i ett afseende har Komitén
funnit skäl föreslå en förändring beträffande förevarande afgift.
Dess maximibelopp är för närvarande, enligt mom. l:o af Kungl.
Kungörelsen den 26 Augusti 1873, bestämdt till en riksdaler i
Stockholm och 50 öre inom öfriga delar af riket för hvarje skattskyldig
af mankön. Denna afvikelse i fråga om Stockholm har
Komitén ej kunnat finna vidare vara af omständigheterna påkallad;
hvarför Komitén ansett densamma böra upphöra.

Ännu en framställning har Komitén på detta område att
göra. Att intet landsting bör tillåtas i större omfattning, än
nu i lag är medgifven, tillgripa utvägen att påbjuda personliga
afgifter för bestridande af förekommande utgifter af ett eller
annat slag, vill visserligen synas sjelfklart. Erfarenheten har
dock visat, att sådana beslut fattats. Så t. ex. hafva år 1878

Ko mit ens
förslag.

Sjukvårdsafgiften.

Komiténs

förslag.

Personliga
skatter till
kommunen.

tvenne landsting, Kronobergs och Norrbottens, utöfver den lagliga
sjukvårdsafgiften beslutat en s. k. »personlig landstingsskatt»,
som uttaxerats, i det förra länet med tillhopa 10,404
kr. 18 öre och i det senare med 12,009 kr. 90 öre; och har
Komitén med anledning häraf funnit ett uttryckligt förbud i
detta hänseende erforderligt.

På grund af hvad sålunda anförts, får Komitén, i fråga om
de personliga afgifter, som genom landsting eller motsvarande
myndighet utdebiteras, hemställa,

l:o) att mom. 1 i Kungl. Kungörelsen angående kurhusafgiftens
upphörande och införande af en allmän
sjukvårdsafgift den 26 Augusti 1873 må erhålla följande
förändrade lydelse:

»För den allmänna sjukvården inom hvarje län eller
sjukvårdsdistrikt skall årligen, intill dess annorlunda
förordnas, af enhvar, som erlägger mantalspenningar,
äfven utgöras en personlig sjukvårdsafgift, särskildt
för hvarje län eller sjukvårdsdistrikt i mån af dess
behof; dock att denna afgift, som utgöres af qvinna
med hälften af det belopp, som erlägges af man, icke
må sättas högre än 50 öre för hvarje skattskyldig af
mankön;» samt

2:o) att till § 47 i Kungl. Förordningen om landsting
den 21 Mars 1862 må fogas ett tillägg af innehåll
att:

»Utom den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift
må landsting ej besluta någon personlig skatt.»

Hvad dernäst angår de mindre kommunerna, framgår af
de till Komitén insända primäruppgifter, hurusom missbruk
och öfverträdelser af hvad författningarne bjuda på detta område
haft ett ganska vidsträckt spelrum, hvilket allenast kan
förklaras ur den lätthet, hvarmed denna skatteform kan tillgripas,
men som blir dubbelt förhatlig, då man i många fall
finner tillämpningen tungt drabba talrika samhällsklasser, hvilka
just på grund af sin ekonomiskt tryckta ställning frånkänts
deltagande och röst i de gemensamma angelägenheterna. En
närmare utveckling af dessa missförhållanden, hvilka, hvad landsbygden
angår, allenast i sina allmännaste drag kunnat i den
tabellariska framställningen blifva synliga, torde här böra meddelas.

Enligt § 33 af Kung! Förordningen angående fattigvården
i riket den 9 Juni 1871 är det medgifvet att för fattigvårdens
bestridande utdebitera en årlig afgift af högst 50 öre för man
ocb 25 öre för qvinna, som inom fattigvårdssambället är mantalsskrifven
ocb fyllt 18 år. Likaså föreskrifves i § 4 mom. 5 af
Kungl. Stadgan angående folkundervisningen i riket den 18
Juni 1842, bvilket lagrum, oförändradt upptaget i den förnyade
Folkskolestadgan af den 20 Januari 1882 (§ 58), innehåller att för
beredande af tillgång till kostnaderna för skolväsendet bör, der
ej andra medel finnas, bland annat, af hvarje skattskyldig person
i församlingen utgöras ett årligt bidrag af högst 50 öre.
De sålunda stadgade maximi-beloppen hafva, enligLhvad de från
vederbörande infordrade uppgifterna gifva vid handen, vid utdebiteringen
för år 1878 öfverskridits af flere eller färre församlingar
inom rikets samtliga län, med undantag allenast af
Gotlands och Örebro län. Inom Kalmar län förekomma dock
dylika öfverträdelser endast i fråga om folkskoleafgiften samt
i Blekinge och Malmöhus län blott i fråga om fattigvårdsafgiften.
Till närmare upplysning om nu anmärkta förhållanden
lemnas här en uppgift å antalet af de församlingar inom olika
län, hvarest förekommit öfverskridande af stadgadt maximibelopp
för personlig afgäld

till Fattigvården:

Stockholms

Upsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

län: 4, högst i Skå (90 ö. för man, 60 ö. för
qvinna).

» 1, Ekeby (qv. 40 ö.).

» 1, Ärla (qv. 32 ö.).

» 2, Vesterlösa (resp. 75 och 35 ö.), Jons berg

(qv. 50 ö.).

» 1, Bäckeby (qv. 40 ö.).

» 3, högst i Slätthög (m. 75 ö.) och Ljungby

(resp. 70 och 40 ö.).

» 1, Gemsjö (qv. 30 ö.).

» 4, högst i Hof (resp. 90 och 70 ö.).

» 4, högst i Viken (resp. 75 och 40 ö.) och
Höganäs (qv. 50 ö.).

» 5, högst i Tjärby (resp. 67 och 42 ö.) och

Grimeton (qv. 50 ö.).

Göteborg s-Bohus län: 5,	högst i Mollösund (resp. 2 kr. och 1 kr.)
Elfsborgs	» 10,	högst i Torpa (resp. 1 kr. och 65 ö.).
Sliar aborgs	» 4,	högst i Skallmeja (resp. 75 och 50 ö.) och Grötened (qv. 70 ö.).
Ver mlands	» 5,	högst i Frykerud (resp. 75 och 35 ö.).
Vestmanlands	» 2,	högst i Björksta (resp. 58 och 45 ö.).
Kopparbergs	» 2,	högst i Folkärna (resp. 90 och 65 ö.).
Gefleborgs	» 1,	Ramsjö (qy. 50 ö.).
Vesternorrlands	» 2,	högst i Stöde (qv. 50 ö.).
Jemtlands	» 4,	högst i Norderön (resp. 1 kr. 70 ö. och 85 ö.) och Marby (resp. 1 kr. 385/6 ö. och 1 kr. 22V4 ö.).
Vesterbottens	» 1,	Sorsele (resp. 70 och 50 ö.),
Norrbottens	» 1,	Öfver-Kalix (qv. 28 ö.).
	till Folkskolan:
Stockholms	län: 5,	högst i Skå (resp. 90 och 71 ö.).
Upsala	» 1, Griresta (m. 55 ö.).
Södermanlands	» 3,	högst i Öja (1 kr. 8 ö.).
Östergötlands	» 1,	Vårdnäs (m. 55 ö.)
Jönköpings	» 3,	högst i Femsjö (70 ö.).
Kronobergs	» 2,	högst i Dänningelanda (75 ö.).
Kalmar	» 1,	Mörlunda (70 ö.).
Kristianstads	» 1,	Fjelkestad (m. 70 ö.).
Hallands	» 1,	Stafsinge (83 ö.).
Göteborgs-Bohus	» 4,	högst i Kungshamn (resp. 1 kr. 30 ö. och 65 ö.) och Morlanda (80 ö.).
Elfsborgs	» 5,	högst i Ödenäs (resp. 1 kr. 20 ö. och 80 ö.).
Skaraborgs	» 2,	högst i Lyrestad (resp. 70 och 60 ö.).
Vermlands	» 5,	högst i Lekvattnet (resp. 1 kr. och 65 ö.).
Vestmanlands	* 1,	Skerike (resp. 65 och 50 ö.).
Kopparbergs	» 4,	högst i Ore (1 kr. 30 ö.).
Gefleborgs	» 9,	högst i Högbo (resp. 1 kr. och 75 ö.).
Vesternorrlands	» 6,	högst i Tåsjö (1 kr. 40 ö.).
Jemtlands	» 7,	högst i As (resp. 2 kr. 17 ö. och 1 kr. 8 ö., hvari dock inbegripes afgift jem-väl till fattigvård och »kommunala utskylder»).
Vesterbottens	* 2,	Dorotea (resp. 1 kr. och 60 ö.), Asele (75 ö.). högst i Arvidsjaur (resp. 1 kr- och 50 ö.).
Norrbottens	» 2,

Således hafva inom liela riket i fråga om utgifter för fattigvård
63 och i fråga om folkskoleafgiften 65 landsförsamlingar
öfverskridit högsta i lag medgifna utdebitering på person.

Ett annat slag af öfverträdelser af gällande stadganden i
fråga om utdebitering af personliga afgälder förekommer inom
landsbygdens kommuner ännu mera ofta än de ofvan omförmälda,
så till vida som i en mängd församlingar dylika afgifter
utdebiterats för hvarjehanda andra ändamål, för hvilka dylik debitering
ej är medgifven. Såväl af våra kommunallagar som af åtskilliga
Kungl. Maj:ts utslag framgår nemligen, att kommunalstämma
icke eger att till erläggande af personela afgifter förpligta
de inom kommunen mantalsskrifna i andra fall, än der
sådant är i lag eller författning uttryckligen medgifvet. Såvidt
Komitén har sig bekant är, utöfver nyssnämnda båda afgifter,
påläggandet af personliga afgälder icke medgifvet för andra
ändamål än tilläfventyrs till anskaffande af kommunion-vin,
der vinsäden ej dertill förslår (se Kungl. Brefvet den 11
Januari 1804). Icke desto mindre framgår det af de insända
uppgifterna, att utdebitering af personliga afgälder till andra
ändamål än de tre ofvan omförmälda inom de särskilda länen
förekommit i nedannämnda antal landsförsamlingar, nemligen i
Stockholms län 19, med afgäld vexlande fr. 3 ö. t. 2 kr.

Upsala	»	21,	»	3	»	» 38 ö.
Södermanlands	»	18,	»	4	»	» 75 »
Östergötlands	»	41,	»	2	»	» 35 »
Jönköpings	»	26,	»	3	»	» 75 »
Kronobergs	»	27,	»	1	»	» 50 »
Kalmar	J>	13,	»	6	»	» 62 »
Gotlands	»	15,	»	2	»	» 45 »
Blekinge	»	5,	»	10	»	» 50 »
Malmöhus	»	8,	»	5	»	» 75 »
Hallands	»	4,		2	»	» 75 »
Göteborgs-Bohus	»	16,	»	3	»	» 1kr. 11
Elfsborgs	»	48,	»	3	»	» 45 ö.
Skaraborgs	»	30,	»	2	»	» 55 »
Vermlands	»	26,	»	2	»	» 1 kr.
Örebro	»	10,	»	3	»	» 37 ö.
Vestmanlands	»	15,		2	»	» 32 »
Kopparbergs	»	10,	»	5	»	» 40 »

Gefleborgs	län 27,	med afgäld vexlande fr.	2	ö. t. 72 kr.
Vesternorrlands	» 27,		3	» » 55 »
Jemtlands	» 31,		1	» » 1 kr.
Vesterbottens	» 10,	»	7	» » 50 ö.
Norrbottens	» 7,	»	20	» » 80 »

Och är sålunda af rikets samtliga län Kristianstads det
enda, inom livilket år 1878 olaglig debitering af ifrågavarande
art icke förekommer; hvaremot dylik egt rum i icke mindre än
454 landskommuner, d. v. s. vid pass Va af hela antalet.

Frågar man nu, hvilka de ändamål varit, för hvilkas fyllande
denna olaga debitering verkstälts, så befinnas de allmännast
förekommande vara: aflöning till eller anskaffande af
bostad åt läkare eller barnmorska, aflöning till fjerdingsman,
»kommunens gemensamma utgifter», ljus och ved i kyrkan; vidare
sockenbibliotek, bibelkassa, kollekt- och stamboksmedel, småskola
och folkhögskola, lifränteanstalter, postväska, apotek o. s. v.

Beloppet af sålunda olagligt debiterad afgäld är högst
inom Dalarö kommun af Stockholms län, der en årlig personlig
utskyld af 2 kr. för man och 1 kr. för qvinna utdebiterats »till
läkaren». Jemtlands län har att uppvisa de flesta och största
abnormiteterna i afseende å beskaffenheten af de ändamål,
för hvilka dylik afgäld utdebiterats. Exempelvis må nämnas,
att personlig afgift derstädes utgått till aflöning af kommunalstämmans
och kommunalnämndens ordförande, till uppbördsmannen
för presterskapets inkomster, till lösen för taxeringslängden,
»oförutsedda behof», m. m. dylikt. Jemväl torde
förtjena anföras den anmärkning, som af ordföranden i en kommunalnämnd
i ett annat län fogats till den insända uppgiften; den
lyder ordagrant: »Af motstående till fattigvården upptagna belopp
användes till lön åt ordföranden i kommunalnämnden, åt fjerdingsmannen
och barnmorskan tillsammans 208 kr. 50 öre».

Detta hvad landsbygden beträffar. I fråga om städerna är
förhållandet ingalunda bättre. Då emellertid den tabellariska
öfversigten af de personliga utskylderna i städerna (Tab. N:o 7)
kunnat så anordnas, att i hvarje särskildt fall förhållandet klart
träder i dagen, lärer en utförligare framställning af förhållandena
ej här vara erforderlig, utan torde det göra tillfyllest att erinra,
huruledes i 4 städer—bland Idem hufvudstaden — utdebiterats
fattigvårdsafgift och i 8 städer folkskoleafgift till högre belopp, än
gällande författningar medgifva, hvarjemte »på grund endast af

kommunal myndighets beslut» för åtskilliga ändamål i 26 städer
utdebiterats tillsammans 37,534 kr. 52 öre.

I fråga om de personliga utskylderna inom den mindre
kommunen har fastställandet af ett maximum alltså visat sig
ej göra tillfyllest; detta öfverskrides af kommunerna, och ingenting
mindre än samtliga dessa afgifters fullständiga afskaffande
synes förmå medföra åsyftad verkan.

För det formliga förbjudandet af de mångfaldiga, rent olagliga
personliga utskylder, som ofvan omtalats, lärer intet särskildt
skäl behöfva anföras. Och hvad de lagbestämda båda afgifterna
till fattigvård och folkskola beträffar, kunna till de allmänna
skälen mot personliga skatter, då de i vidsträcktare omfång
användas, läggas andra'' af mera särskild art. Den personliga
folkskoleafgiftens ersättande genom en uttaxering efter
förmögenhet torde så mycket mindre vara obefogadt, som det
tydligen ligger i de mera välmående samhällsklassernas eget
intresse, att folkupplysningen varder så god och omfattande
som möjligt, hvarjemte den obligatoriska folkskoleundervisningen
ställer på mindre bemedlade föräldrar kraf, nog stora och
med uppoffring förenade att icke böra ytterligare ökas med en
personlig afgift till folkskoleväsendets understöd. I fråga åter
om den personliga fattigvårdsafgiften lärer det ej kunna förnekas,
att en sådan afgifts uttagande af de mindre bemedlade
med fixt belopp, lika med det af de mera bemedlade utgående,
innefattar en verklig obillighet. I öfrigt gäller om samtliga
dessa personliga afgifter till de mindre kommunerna — emot
hvad förhållandet är i fråga om dylika till staten eller till
den större kommunen — att enhvar, dem förutan, har lätt att
känna sig såsom medlem af sin kommun. Han finner sig dagligen
och stundligen i åtnjutande af de mångfaldiga förmåner,
som ur ett dylikt föreningsband för honom härflyta.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Komitén:

att, med undantag endast för den personliga
sjukvårdsafgiften samt bestämmelserna om presterskapets
och kyrkobetjeningens aflöning, all utdebitering
af personliga utskylder för kommunala ändamål
må varda uttryckligen förbjuden, samt att i öfverensstämmelse
härmed följande ändringar af gällande
författningar måtte beslutas, nemligen:

Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 5

Speciel

motivering.

Komiténs

förslag.

l:o att till § 60 i Kungl. Förordningen angående
kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, § 58
i Kungl. Förordningen angående kommunalstyrelse i
stad af samma dag, § 41 i Kungl. Förordningen angående
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 Maj
1862, § 35 i Kungl. Förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd af förstberörda,
dag, samt § 37 i Kungl. Förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 November 1863 må göras tillägg, afseende uttryckligt
förbud mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter; 2:o

att § 33 af Kungl. Förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871 må'' erhålla följande

förändrade lvdelse:

»Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för
fattigvården afsedda fastigheter och kapital, inflytande
bötesmedel, kollekter, frivilliga gåfvor och andra
sådana inkomster icke äro tillräckliga för fattigvårdens
bestridande, skall hvad derutöfver erfordras,
fyllas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade»

3:o att § 58 i Stadgan angående folkundervisningen
i riket den 20 Januari 1882 må erhålla följande
förändrade lydelse:

»För att bereda tillgång till kostnaderna för
skolväsendet skall, der ej andra medel härtill finnas,
det åligga församlingarne att det härför erforderliga
beloppet sammanskjuta efter de grunder, som gälla
för kommunalutskylders utgörande; dock vare dem
medgifvet att såsom bidrag härtill upptaga en afgift,
af högst 50 öre åidigen för hvarje barn, som begagnar
någon af distriktets skolor, med undantag af dem, som
åtnjuta understöd af fattigvården eller hvilkas föräldrar
för meddellösket erhålla afkortning på de årliga
kronoutskylderna;

4:o att de stadganden angående vinören i Kungl.
Kesolutionen på Presterskapets besvär den 27 Augusti
1668 och dithörande författningar samt Kungl. Brefvet
den 11 Januari 1804, hvilka kunna anses medgifva rätt

att upptaga personlig skatt, må ändras derhän, att erforderliga
medel för det ändamål, vinörena afse, skola
uttagas efter de grunder, som för kommunalutskylder
i allmänhet äro stadgade;

5:o att till § 10 i Kungl. Stadgan angående folkundervisningen
i Stockholms stad den 27 September
1861 må göras ett tillägg af följande lydelse;

»Bidrag till de i denna § och de här ofvan i §
6 omförmälda utgifter må icke i något fall uttagas
genom personlig skatt»;

6:o att i § 37 mom. 1 af Kungl. Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 November 1863 efter orden: »är nu
redan beslut fattadt om annan grund för afgifts utgående,
må ett sådant beslut ej anses genom denna förordning
upphäfdt» tilläggas orden: »derest det ej afser
personela afgifter»; samt

7:o att i de på grund af Kungl. Cirkuläret
den 10 Juli 1863 fastställda likställighetsresolutioner
för flertalet af rikets städer de bestämmelser måtte
upphäfvas, som angå upptagande af personliga eller
matlags-afgifter för kommunala behof.

Den personliga skyddsafgiftens borttagande, enligt Komiténs
här ofvan gjorda förslag, skulle för statsverket medföra en
minskad inkomst, som år 1878 skulle utgjort 699,147 kr. 60 öre,
men hvilken Komitén, på grund af denna skattetitels naturliga
tillväxt, ansett sig böra i sina beräkningar upptaga till 714,000
kronor.

Grundskatterna.

I. Historik.
l:o. Räntan.

Härmed förstås den, efter skattläggning, å hemman och
lägenheter utgående grundskatten, intill senare tider fördelad i:

A) Jordeboksränta;

B) Mantalsränta;

C) Presternes utlagor ; och

D) Bänta af städernas jord.

A) Jordeboksräntan.

Jordeboksräntan är af hög ålder, hvarför man ock i allmänhet
saknar bestämda underrättelser om tiden och sättet för
de denna ränta tillhörande titlars tillkomst. Otvifvelaktigt
torde dock vara, att de härleda sitt ursprung från de gamla, i
landskapslagarne påbjudna, för Konungens och hans embetsmäns
underhåll samt för krigsföretag afsedda allmänna utskylderna:
ledungslama, skipvist, ättargäld, tingslama, med flere gamla
skatter, hvilka utgingo i penningar eller persedlar, som sedermera
i jordeboksräntan bibehållits.

Efter det till en början hemmanens skatt bestämts vid årliga
skattläggningar och följaktligen varit förändringar underkastad,
blef i 3:e punkten af Yadstena Herremötes beslut i Oktober
månad år 1524 stadgadt, »att Konungen hade magt att
låta uti ett register uppskrifva all Kronans ränta och uppbörd
samt huru många skatte- krono- och frälsebönder som uti hvart
län voro, på det Kungl. Maj:t måtte veta, hvad Kronones ränta
och inkomst var och hvad henne tillhörde eller ej.» De register,
som i följd häraf upprättades, utgjorde första början till
vårt lands jordeböcker, i hvilka den ränta, hvartill hemmanen
då befunnos vara satta, infördes till alla sina persedlar, hvar -

efter densamma benämndes jordeboksränta. Då skatten bestämdes
ocb uttogs med hänsyn till ej blott det större eller
mindre behof, som skulle fyllas, utan äfven olika lokala förhållanden,
såsom dels hvarje orts olika produkter, dels närbelägenheten
till slott, fästen och kungsgårdar m. m., följde häraf,
att skattepersedlarne voro af den mest olikartade beskaffenhet,
såsom spanmål af alla slag, smör, kött, fläsk, oxar, kor,
får, lam, svin, gäss, höns, ägg, näfver, bast, timmer, ved, kol,
bräder, dagsverken, fodring, hö, halm, limsten, malm, jern af
alla slag, olika slag af fisk m. m., allt efter som behofvet
kräfde och den skattskyldige bonden, hemmanet eller lägenheten
ansågs kunna utgöra; och då några skattläggningsmetoder,
i detta ords nuvarande betydelse, icke funnos i äldre tider,
hafva följaktligen, och med anledning jemväl deraf att ett hemmans
minskning genom frånstyckning af något egoområde eller
tillväxt i värde genom fortsatt uppodling ej alltid medförde
förändring i skattebördan, väsentliga olikheter uppkommit i
skattebeloppen emellan olika hemman eller gårdar, äfvensom,
till följd af särskilda omständigheter, en ännu större skiljaktighet
i de olika skattetitlarne inom olika orter.

Såsom bevis på de invecklade kamerala förhållanden, som
häraf blefvo en följd, anföres i det den 30 April 1847 af utsedde
komiterade afgifna betänkande angående förenklande af
beskattningsväsendet m. m., att, äfven då flere benämningar
och särskilda kronovärden, hvarunder likartade räntor upptoges,
blifvit sammanförda, icke mindre än 295 titlar under jordeboksräntan
i dess helhet förekomme, samt att understundom
en åsatt räntepersedel utgjordes med en annan, såsom ål med
strömming, med mera.

Bland de många skattetitlar, som redan i äldsta tider utgjorts
och hvilka till större eller mindre del kunna antagas
sedermera hafva ingått i jordeboksräntan, torde följande, såsom
mera anmärkningsvärda och historiskt upplysande, förtjena att
anföras, desto hellre som de till ursprung och utveckling framför
andra kunna mera noggrant följas:

1) Ledung eller leding och ledungslama. Från äldsta tider
var det Konungens rätt att bjuda »lid och ledung ut», samt
»rod och red», eller den för ett krig till lands eller sjös erforderliga
utrustningen af manskap, vapen, proviant m. m.. För
detta ändamål utgjordes ej blott manskap, utan äfven utrust -

ning och proviantering (skipvist) af landskapens härad och
skeppslag. Under fredstid, eller när Konungen satt hemma och
ej ville ut fara eller sin här utsända, skulle, såsom en ersättning
för hvad Konungen under härnaden kunnat förvärfva, och
såsom erkänsla för den fred, folket fått åtnjuta, ledungslama
utgöras. Sådan ledungslama skulle äfven på samma grund utgöras
af de härad, som vid krigståg ej uppbådades. Både det
belopp, hvarmed och det sätt, hvarpå dessa skatter utgingo,
voro i de olika landskapen mycket olika. Att ifrågavarande
skatt ingått i jordeboksräntan, är så mycket mera sannolikt,
som man i de äldsta jordeböckerna mångenstädes återfinner sådana
skattebenämningar eller titlar, som ingingo i den ursprungliga
ledungslaman.

2) Spanncemalce (spanmål) omtalas i Uplands- och Vestmanlandslagarne
såsom skild från andra pålagor, som af bonde
skulle utgöras. Den har utgått äfven i Södermanland och synes
på Öland hafva motsvarats af de i jordeboksräntan ingående
»julegästningspenningarne».

3) Ättargäld, troligen så kallad, emedan den ursprungligen
blifvit ättvis, d. v. s. på hvarje slägt, fördelad och utgjord.
Till belysning af denna skatts storlek kan anföras, att den i
Upland utgick med 30 mark för hvarje härad i Folklanden
och 10 mark för hvarje skeppslag i Roslagen. Den utgick
troligen äfven i Vestmanland i penningar och är antagligen
samma skatt, som under namn af »eftergeldspengar» återfinnes
i Yestmanlands jordeböcker från 1540-talet. I Södermanland
var »ättargäld» den enda af de ständiga utlagorna, som, enligt
en räkenskap öfver förvaltningen af Nyköpings slott och län
åren 1365—1367, vid denna tid utgjordes i penningar, men beräkningsgrunden
kan ej uppgifvas, emedan skatten blifvit sammanförd
med en annan inkomsttitel, »tingvitet», motsvarande
den i Upland utgående tingslaman.

4) Gengärd (af gen, möte, och gärd, utskyld,) eller rädsla,
i sagorna kallad veitslo {gästabud). Denna gärd bestod ursprungligen
i skyldighet att underhålla Konungen och hans hof
samt de förnämste andlige och verdslige embetsmännen på deras
resor i landet. Den var en af forntidens drygaste skatter
och blef sedermera ansedd för en af de laga årliga utskylderna,
som utgick och levererades i olika persedlar af ortens produkter
Enligt Södermanlandslagen hörde det till Konungens rät -

tigheter att, sedan han blifvit krönt, påbjuda gengärd, i hvithet
landskap han komma ville. I Upland och Vestmanland utgjordes
till Konungen af hvart härad 4 nöt, hvarje nöt till en
marks värde, eller 1 mark i penningar; af hvar fjerding »feta
ko eller komykit nöt», d. v. s. en slagtfet ko eller nötkreatur;
af 6 bönder tillsammans 1 får, samt af hvarje bonde 4 fång hö,
eller 4 penningar, och 1 höns, eller i stället för höns */2 lam,
kid eller gris eller, om detta ej fans, V3 gås. I Yestergötland
utgick gengärden hel eller half, efter hemmanets storlek, och
om flere sutto å samma gård, utgjorde de tillsammans en gärd.
I Östergötland kallades gengärden inlcending och utgick med
40 mark af hvarje härad samt erlades till Konungen, då han
»>nytakin» red sin eriksgata. I Helsingland uppbars den af
Konungen påbjudna gengärden af Konungens länsman, dervid
denne höll gästabud, till hvilket ingen objuden fick komma.
Emellertid hade missbruk med åläggande af sådan gärd ofta
nog skett, hvarför ock lagarne stadgade, att ingen länsherre
eller länsman (förläningshafvare) fick påbjuda gengärd inom
sitt län. — Frälsets landbönder blefvo fritagne från gengärder
genom Kalmar Recess 1483.

Gengärd utgjordes äfven till biskop vid kyrkas invigning
och utgick jemväl då i persedlar, men kunde, enligt särskilda
bestämmelser, lösas med penningar.

I 1540-talets jordeböcker, synnerligast för Vestmanland,
återfinner man bland de utgående skatterna äfven »gingärdspenningar».
För öfrigt finnes denna gamla skatt ofta nämnd
på 1600-talet, och i 1784 års jordebok för Kerike finnes en lemning
deraf uti den från gijngerd genom misskrifning uppkomna
titeln gryngerd. I 1847 års skattebetänkande upptages gengärd
under jordeboksräntan såsom utgående i råg, och antagligt
är, att gengärd stundom, med bibehållande af denna sin benämning,
utbytts mot eller sammanblandats med andra skatter.

Sedan gengärden blifvit förvandlad från sin första bestämmelse
af tillfälligt sammanskott till ständig skatt, men vid utomordentliga
fall tillfälliga sammanskott ytterligare behöfdes
betecknades sådana med namnet gcirder eller bevillning ar, hvilka
uttaxerades särskildt för hvarje lagsaga eller ännu mindre distrikt.
Sådana gärder voro, utom krigs- och kostgärderna,
kröningsgärder, bröllopsgärder, brudskatter, begrafningsgärder
o. s. v. Äfven i städerna utgingo dylika gärder, efter skedd upp -

skattning af'' förmögenheten, såsom exempel hvarpå kan anföras
städernas skuth (sammanskott) eller älägning. Att missbruk
med gärders utskrifvande egt rum, framgår af flere äldre stadganden,
genom hvilka länsherrar, fogdar, embetsmän och länsmän
förbjödos pålägga någon ny skatt, gengärd eller tunga,
eller att allmogen gästa.

5) Fodringen är egentligen endast en del af den ofvannämnda
»gengärden» eller »vädslan». Sedan gengärden öfvergått
till ständig skatt, skulle häraf följa en inskänkning i rättigheten
att, vid sidan af gengärden, fordra sammanskott för
Konungens och höfdingarnes resor i landet. Detta oaktadt fortfor,
ehuru i sjelfva verket olaglig, gästningen och blef så mångfaldigt
öfvad, att Drottning Margareta genom Plakatet den 3
Maj 1403, till skydd för de skattdragande, vid förlust af lif
och gods förbjöd fogdar, embetsmän eller länsmän att pålägga
allmogen någon skatt eller gengärd eller tunga, eller att utsända
deras och deras svenners (tjenares) hästar till allmogen
att fodras, eller allmogen gästa, utan hvar skulle hafva sina
och sina svenners hästar hemma hos sig att dem föda, eller
ock köpa dem foder för penningar.

Trots dessa förbud öfvergick dock fodringsskyldigheten under
fortgången af Kalmarunionen till laglig rätt, och särskilda
föreskrifter angående dess utgörande blefvo tid efter annan utfärdade.
I Konung Kristofers Privilegier för Helsingland den
30 April 1446 bestämdes, att inga fogdar eller embetsmän skulle
gästa allmogen vidare än med 6 hästar, och en natt om året.
I Kalmar Eecess af år 1474 stadgades, att frälselandbo skulle
hålla åt slottsherrarne eller andre gode män, som innehade län
eller förläningar, 2 fodringshästar om året ( = årliga slottshästar),
»till en tid, så länge Grud fogar, att riket kommer i bättre
stadga». Konungens eller hans embetsmäns foderhästar fingo
icke läggas till några klerker (prester) och frälsemän eller till
deras landbönder, utan så vore, att någon tillika innehade
skattejord, »då lägges hästar till honom möjligen, efter ty som
han häfver jord». För foderhästar fick fodermarsken icke taga
lösen, icke heller fick landsfogden taga lösen af Kronans skattskyldige
för sin fogdegästning, af hvilken senare bestämmelse man
således finner, att fogdarne, tvärt emot 1403 års Plakat, förstått
att tillvälla sig laga rätt till utfodring för sina hästar
(hvilket onus i äldre jordeböcker kallas fogdehästar). — Ingen

skulle keller kafva magt att lägga Konungens eller annan mans
foderkästar till de gode mäns landkor, som lågo under sätesgårdar
ock dit gjorde deras idkeliga dagsverken. Fodermarsken
skulle ock tillsäga, att kvar ock en skulle qvarblifva, der
kan var »inlagd» (inqvarterad), ock låta sig nöja med mat ock
dryck, sådant bonden kade att gifva, samt att ingen finge intränga
sig, der fodermarsken eller andra voro inqvarterade, utan
kvar ock en skulle äta ock dricka i sina egna qvarter. Allestädes
ofvan Kolmorden ock Tiveden (således i Svealand ock
Norrland) skulle 4 kastar fodras om ett spann bjugg (korn); i
Östergötland 3 kastar om ett spann korn; öfver kela Småland
ock Yestergötland kalfannan skäppa korn till 2 kastar, eller
en skeppa kafre till 1 kast, ock på Öland 2 skäppor korn till
2 kästar. Om de län, som Konungen sjelf kade i sin värjo, icke
voro tillräckliga för »kongsfodringen», d. v. s. för utfodringen
af Konungens kästar, ock de således skulle »löpa i fodring», förordnades,
att de skulle förläggas endast till Kronans skattskyldige
bönder ock landbor, nemligen 4 kästar till skattebonde,
4 till bondes landbo och 2 till kronans landbo, samt att
hästarne skulle »löpa» turvis, det ena året i Upsala biskopsdöme,
det andra i Strengnäs ock Yesterås biskopsdöme, ock
tredje året i Östergötland, Yestergötland ock Småland.

Alla dessa bestämmelser förnyades i en senare af rådet
jemväl utfärdad förordning i Kalmar af den 24 Mars 1483, hvarjemte
tillika stadgades, att allmogen i hvart kärad, frälse ock
ofrälse, skulle hålla 2 hästar om året åt sin häradshöfding, från
hvilket stadgande de s. k. lagmanshästarne samt lagmans- ock
käradsköfdingeräntan ansetts leda sitt ursprung. I Telje
stadga år 1491 inskärptes ytterligare, att foderhästar icke
skulle förläggas kos prester eller friborne män, såvida de ej
innekade särskild skattejord. Ingen fodermarsk skulle ock
gästa de landbor, som gjorde dagsverken till frälsemäns gårdar,
hvarkelst de än lågo. Hvarje skattebonde skulle årligen
hålla foderkästar såsom i Konung Kristofers ock Karls tid.

I Strengnäs riksdagsbeslut af år 1529 ock Kungl. Resolutionen
på allmogens besvär den 24 Juli samma år föreskrefs, att såsom
»fogdegästning» skulle utgöras för 8 kästar en mark örtug eller
ett öre hästen, samt att, i fråga om gästning under fodring,
kvar och en skulle förblifva i den gård, kan inlagd blef, »ock
icke sökia till sijne dryckzbrödher hos andra Bönder»; ty skedde

här emot, så skulle fodermarsken straffa deröfver. Af ett Kungl.
Bref den 29 Mars 1537 vill det synas, som fodringen varit utgjord
hufvudsakligen om vintern, hvarigenom bördan deraf naturligtvis
måste blifva mera tryckande.

Genom Kungl. Maj:ts svar »på menige mans klagomål» vid
herredagen i Januari 1582 förordnades, att för en tredjedel af årliga
fodringen skulle gifvas*»färsk mat», men för det öfriga skulle
gifvas spanmål, der som spanmålsbygd vore; eljes, der ingen
spanmål funnes, skulle penningar utgöras. Adelns bönder skulle
gifva färskmat »för en häst, som de äro pligtige Kungl. Maj:t
synnerligen, så många som äro belägna en mil från sine husbönders
sätesgårdar». Genom samma resolution förklarades äfven,
att allmogen i Bälinge, Ulleråkers och Norunda härad af TJpland
icke kunde med skäl vägra att utgöra 2 lass tallved för
hvarje fodringshäst, och att jemväl ett lass ved vore väl betaldt
med 3 öre. Allmogen i Östergötland, som klagat deröfver, att
de i stället för 2 fodringshästar blifvit ålagde att utgöra stafrumsved
till Finspong, erhöllo till svar, att de härifrån icke
kunde befrias, så vida de icke voro aflägset boende från bruket,
i hvilket fall dem tilläts att lösa veden med penningar
eller spanmål. Östgöta bergslag och Sundbo härad beviljades
att för sin fodring utgöra penningar »effter de icke hafve Spannemåll».
— Genom Kungl. Förklaringen den 24 December 1627 förbjödos
Kronans arrendatorer att låta sina hästar gå till »foders»
hos bonden —• dervid en part till hvarje häst om natten fordrade
en skeppa säd — då bonden ej i rättan tid betalade sina
utlagor.

Enligt hvad här ofvan omförmälts, skulle »kongsfodringen»
utgöras hvart tredje år, men genom Hertig Karls och rådets instruktion
för dem, som skulle underhandla med allmogen i
Norrland, af år 1595, föreskrefs, att kungsfodringen i stället
skulle utgöras med en tredjedel årligen, hvilket bekräftades
genom Kungl. Brefvet den 21 Mars 1604. I adelsprivilegierna af
den 11 Februari 1594 utlofvades att, när ryska kriget upphörde,
skulle Adelns landbönder förskonas från såväl de i Kalmar-recesserna
beviljade 2 »hushästarne» (slottshästar), som hvart
tredje års kungshästar. Detta löfte infriades, hvad de två
årliga slottshästarne beträffade, genom adelsprivilegierna den
8 Oktober 1617, hvaremot i afseende å de två kungshästarne

■upprepade gånger förklarades, att frälsebönderna ej kunde från
dessa befrias, enär de voro i jordeboken införda.

Af Kammarkollegiets resolution den 18 December 1661 finnes,
att Kollegiet ansåg de två kungsbästarne (= kungsfodringen)
böra utgöras af såväl köpegods som af gammalt frälse,
»emedan de voro att betrakta allenast såsom en liten recognition
till Kronan af alla frälsegods, det vare sig kiöpe, bythe
eller donerade». Adeln förskaffade sig dock befrielse från
kungsfiästarne genom förmyndareregeringens resolution den 16
September 1668; ocli då denna resolution är affattad i så allmänna
ordalag, att föremålet för densamma ej angifves, blef
den så tolkad, att allt frälse ansågs genom densamma från
kungsbästarne befriadt. Efter verkställd undersökning förklarades
likväl genom Kammarkollegiets Cirkulär den 23 April
1689, att 1668 års resolution endast afsåg det nya eller köpegodsfrälset,
hvilket ock bekräftades i ett Kungl. Bref den 6
April 1698; hvarefter Kammarkollegiet den 30 Oktober 1728
upprepade, att kungshästarne ej skulle utgöras af köpegodsfrälset,
helst de ''voro begripna under den köpta jordeboksräntan,
hvaremot med kungshästarne af gamla odalfrälsehemman
vore en helt annan beskaffenhet, eftersom kungshästarne af
dem i alla tider varit Kronan förbehållna. I olikhet med det
öfriga Sverige utgjordes i Bohuslän af frälsehemmanen enligt
jordeboken fyra kungsfodringshästar.

För egna sätesgårdar med tillhörande hemman hade Adeln,
på grund af Alsnö stadga 1285, varit skattefri. Då sedermera
rusttjenstprestationen bestämdes i visst förhållande till de af
Adeln åtnjutna räntor af dess landbönder, fastställdes såsom
rusttjenstbara persedlar, enligt adelsprivilegierna den 8 Oktober
1617, spanmål, smör, osmundsjern och fodringshästar, hvartill
enligt rusttjenstordningen den 5 November 1686 kom saltad och
torr fisk, men för de öfriga räntepersedlarne hade Adeln ej att
utgöra rusttjenst.

Jemförlig med fodringen i det gamla Sverige är den utskyld,
som under benämningen gästen förekommit i de foma
danska provinserna och som inbegripes under titeln »landskyld»
eller »landgille», hvilken skattetitel härstädes upptagits såsom
jordeboksränta. Grästeri förekom af flere slag, »herregästeri»,
»fogdegästeri» eller »fogdehold», »jägaregästeri», »hästegästeri».

I medlet af 1600-talet var det öfverallt utbytt mot afgift i
penningar, hafre eller malt, sällan i korn eller annat.

Af alla de i jordeboksräntan ingående skattetitlar är det
ingen, som under århundradenas lopp undergått så mångfaldiga
»förvandlingar» och prisbestämmelser, som »årliga- och kongshästar»,
hvilken skattetitel beräknats på icke mindre än 65
särskilda sätt och dels likviderats i kontant, med en mängd
olika förhöjningar i värdebeloppen, dels ock utgjorts i åtskilliga
persedlar, såsom hvete, råg, korn, kol, ved och osmundsjern.

6) DagsverTcen. Denna skattetitel förekommer under både
jordeboks- och mantalsräntan och behandlas här i ett sammanhang.
Innan forntidens statsförfattning och förhållandet enligt
densamma mellan Konungen och folket undergått betydliga
förändringar, var det för Konungarne omöjligt att ålägga de
frie odalbönderna några personliga arbetsförrättningar. Stadganden
om sådana förekomma ej heller i Landskapslagarne;
tvärtom utvisa dessa, att arbete till kungsgårdarne betraktades
som ett träldomsstraff, hvarmed en fri man endast för
nesligt brott kunde beläggas; och då Hertigarne Erik och Valdemar
år 1304 till fästet Dalaborgs starkare befästande betungade
allmogen med körslor och dagsverken, skildras detta
af krönikorna såsom ett magtmissbruk, utan stöd af lag. Emellertid
finner man redan under förra hälften af fjortonde århundradet
både skatte- och landbönder förklarade skyldige till
arbetshjelp, ej blott vid borgars och fästens uppförande och
iståndsättande, utan äfven vid kungsgårdarnes bruk och
skötsel.

I Magnus Erikssons Landslag påträffas ock ett allmänt
stadgande om dagsverksskyldigheten. Der stadgas nemligen, i
V kapitlet Konungabalken, att, om Konungen behöfver vid
hus sin eller Dpsala öde bygga, skall (likasom i flere andra i
samma stadgande uppräknade fall) i hvarje lagsaga biskop
och sex af hofman och sex af allmogen sig emellan väga, hvad
hjelp allmogen skall och må göra sin Konung. Detta stadgande
upprepas sedermera i Kristofers Landslag (KgB. IV).
Men dagsverksskyldigheten undergick med tiden enahanda förvandling
som bevillningarne i allmänhet; den blef en stående
skatt, från hvars utgörande dock såväl det verldsliga som det
andliga frälset stundom af Konungarne erhöll befrielse. Efter

åtskilliga missbruk ock klagomål bestämdes dagsverkenas antal
genom drottning Margaretas Plakat den 3 Maj 1403, hvarigenom
förklarades, att de årliga dagsverkena skulle utgöras
med 4 om hösten och 4 om våren, samt 8 till »Konungens fästen
och gårdar». De förstnämnda af dessa dagsverken afsågo
landbors enskilda skyldigheter till sina husbönder, de senare
8 åter den allmänna dagsverksskyldigheten, hvilken man från
nämnda tid kan anse för en ordinarie skatt, som sedermera
upptogs i hemmanens jordeboksränta.

Likasom de flesta andra skattetitlar hafva i regeln dagsverken
till Kronan utgjorts endast af krono- och skattehemman.
Under 1500-talet utgjordes dock dagsverken till Kronan äfven
af frälsehemman, ehuru endast i vissa trakter af Upsala och
Stockholms län, Småland och Yestergötland.

Förhållandet med ifrågavarande frälsedagsverken är anmärkningsvärd!,
såsom ett åskådligt exempel på skattetitlars
tillkomst i forna tider. Lagbudet om hjelp till Kronans fästen
tillämpades på frälsets landbönder, likasom förut på krono- och
skattebönder, och. man lät de slottet närmast boende dertill
hjelpa, först ett år, så två, tre och fyra, till dess den tillfälliga
hjelpen blifvit en öflig utskyld; hvarefter dagsverken ansågos
som ordinarie och inskrefvos i jordeboken. Vid de skattläggningar,
som från början af 1700-talet egt rum, har antalet
af jordeboks- eller årliga dagsverken i allmänhet upptagits till
6 af hvarje hemman.

I 1847 års skattekomités, på 1844 års kronoräkenskaper
grundade sammandrag öfver ordinarie räntan upptagas de i
jordeboksräntan ingående dagsverken till 1,469 ökedagsverken
och 195,992 drängedagsverken. De län, i hvilka sådana dagsverken
ej förekomma, äro Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens.

Utom de i jordeboksräntan ingående s. k. årliga dagsverken
ålades allmogen i äldre tider att utgöraVijelpedagsverJcen till
kungs- och kungsladugårdarnes bruk och bergande, djurgårdarnes
hägn och underhåll samt till byggande och vidmagthållande
af Kronans slott och fästningar m. m. Dylika dagsverken
skulle äfven utgöras af de under frälset donerade bönder.
Frälset var dock en nog stark samhällsmagt att genom adelsprivilegierna
den 9 Juli 1569 kunna förskaffa sig frihet från

dessa dagsverken, hvilka deremot krono- ocli skattebönderna
fingo behålla, likasom i flere fall, genom tillfällig hjelps förvandling
till stående skatt, nya skattetitlar för desse bönder
tillkommit. I stället för nyssnämnda dagsverken blef frälsebönderna
ålagdt att utgöra sådana dagsverken till sina herrar
och husbönder. Härigenom föll bördan af dagsverksskyldigheten
för Kronans räkning så mycket tyngre på krono- och
skattebönderna, hvilket ock föranledde, att rikets råd genom
en skrifvelse af den 5 September 1589 till Konung Johan III
framförde allmogens klagomål. I nämnda skrifvelse anförde
rådet, bland annat, att, utom hjelpkörslor och dagsverken utöfver
lag, hade undersåtarne måst erlägga nya hjelpgärder,
ofta tre eller fyra gånger om året. De byggnader af slott,
gårdar och kyrkor, dem Konungen emot råd läte uppföra, kräfde
ofta dagsverken och körslor, som vore olidliga för den utblottade
allmogen. Bönderna komme småningom af sig, tegarne
blefve oplöjda, skörden allt mindre, och man såge på många
ställen småskog växa upp, der fordom var åker och äng. Antagligen
var det dessa klagomål, som föranledde det Kungl.
Bref af den 24 Oktober 1590, hvarigenom allmogen »på behaglig
tid» befriades från alla hjelpedagsverken, med undantag af
»tu hjelpedagsverken, som de årligen äro vana att utgöra».
Sedermera bestämdes dock, på sätt Kungl. Brefvet den 8 Juni
1618 och Kammarkollegiets Bref den 6 Juli 1638 gifva vid
handen, dessa hjelpedagsverkens antal till 6, förutom 6 jordeboksdagsverken,
eller tillsammans på helt mantal 12 dagsverken
årligen.

Sedan länge hade en del dagsverken fått med penningar
lösas. Yid 1644 års riksdag klagade allmogen, att den gåfve
dagsverkspenningar och måste derofvanpå utgöra sjelfva dagsverkena.
I Kungl. Maj:ts Resolution på allmogens besvär förklarades,
att Kungl. Maj:t låtit derom ransaka och befunne
skäligt, att dess undersåtar både dagsverkspenningar och sjelfva
dagsverkena utgjorde, efter som de begge persedlarne af ålder
utgjort hade. Dagsverkspenningarne motsvarade nemligen ej
samma dagsverken, som, jemte dagsverkspenningarne, in natura
utgjordes. Dock ålades Kammarråden och Landshöfdingarne
att hålla hand deröfver, det allmogen ej flere dagsverken såväl
i penningar som sjelfva gerningen aftvunges, än de af ålder
varit vane och efter jordebokens innehåll vore skyldige.

En betydlig förändring i krono- och skatteböndernas dagsverksskyldighet,
likasom i deras belägenhet i allmänhet, uppkom,
hufvudsakligen under 1600-talet, derigenom att de till
följd af förläningar, förpantningar, byten och försäljningar af
Kronans gods och räntor till stor del kommo under enskilda
personers och förnämligast Adelns omedelbara herravälde. Vid
1649 års riksdag besvärade sig skattebönderna, att många
ibland dem, hvilkas skattehemman voro under frälse komna,
blefve med odrägliga dagsverken och skjutsningar samt ovanliga
skatter och utlagor öfver det, som de tillförene, medan de sina
utskylder till Kronan betalte, utgjort, såsom ock med annan
tunga besvärade. Häruppå resolverades, att ingen skulle hafva
magt förhöja skatteböndernas utlagor, utan borde vederbörande
låta sig nöja med det, som skattebönderna till Kronan, så ock
dess slott och gårdar förut varit vane i visst och ovisst att
utgöra, och andra skattebönder, som ännu vore under Kronan
behållne, gjorde eller dädanefter komme att göra. Men emedan
de, som ifrån Kronan under frälse komne vore, hade bättre
vilkor med utskrifningar, skjutsningar och andra extraordinarie
pålagor och krigshjelper, så ofta sådant till rikets försvar af
Kikets Ständer beviljadt blefve, än de, som under Kronan hörde,
åtnjöte, alltså hölle Kungl. Maj:t skäligt, att skattebönderna
skulle, utöfver det, som de till Kronan förr gjort, vara frälsemannen
deremot till viljes, på sätt och vis som de sins emellankunde
bäst åsämjas och sig förena.

I resolutionen vid samma riksdag på Ridderskapets och
Adelns besvär förmanade ock Kungl. Maj:t Adeln att icke tillfoga
sine skattebönder något utöfver lag och billighet, så
framt de icke ville göra sig sjelfve deras skattebönder förlustige;
hvarjemte Kungl. Maj:t, beträffande frälsebönderna,
förklarade, att desse icke skulle, förutan deras husbönders
samtycke, blifva, emot privilegierna, med dagsverken, hjelpeved
eller andra förslor besvärade; dock hade Kungl. Maj:t till Adeln
den tillförsigt, att den i nödfall förmådde sine bönder att för
penningar och billig betalning framföra till Kronans behof ved
och andra förnödenheter, såsom ock, då så behöfdes, några
dagsverken till ängsbergningen.

Emellertid fortforo tvistigheterna och yppade sig ånyo redan
vid följande, eller 1650 års, riksdag. I denna Riksdags beslut
förmäles, beträffande dagsverksskyldigheten, att, som skatte -

bönderna, innan de kommo under frälset, vore vane till Kronans
ladugårdar och bruk, djurgårdar och annat slikt att, förutom
deras årliga (jordeboks-) dagsverken, utgöra några hjelpedagsverken,
äfvensom varit besvärade med körsel och annat dylikt
»effter tarfven», så hade Kungl. Maj:t först ställt detta till husböndernas
och skatteböndernas välvilliga förlikning, så vida de derom
med sämja kunde förenas; men der någon öfverenskommelse
dem emellan icke kunde tillvägabringas, skulle Landshöfdingarne
öfverse registren och räkningarne vid slotten och ladugårdarne
och lägga sådana hjelpedagsverken och körslor mellan husbonden
och skattebönderna, som de tillförene hade gjort till Kronan,
så att ingendera parten skedde orätt; och detta allt efter
landets och länens egenskap, rätt och sedvana, hvarefter så väl
husbonde som skattebonde skulle sig dermed låta nöja.

Den 26 Augusti 1651 utfärdade Kungl. Maj:t en »Stadga
och Förordning, emellan Ridderskapet och Adelen å then ene,
och Skattebönderne å then andre sijdan», »på thet åt aff Skattebönderne
icke må aff theras Herrar och Huusbönder något
meera blifva fordrat, än the tilförende til Chronan giordt och
vthstått hafve, Ythan heller i något lindrade ochlijsade; Icke
heller then ene Skattebonden högre besväras än then andre,
men een lijkheet häruthinnan vara öfver hela Bijket (Chronones
förnämste Bergzlager vndantagandes, the ther, så en som
-annan tijdh, skole oturberat niuta sina förrige och vahnlige
vilkor) och hvar vete sin plicht, hvad han Huusbonden skyldig
är, så i en som annor måtto åt vtgöra, och Huusbonden sin
rätt, hvad han skal må af Skattebonden fordra, och the sålunda
på både sijdor hafve en viss Regul och effterrättelse, hvar vidh
the skole stanna». Genom denna förordning bestämdes vidare
i tredje punkten, att »Alla åhrlige och i Jordeboken införde
Dagzvärcken, skole och Skattebönderne vara skyldige åt betala,
anten medh arbete eller penningar, effter som Huusbonden bäst
kan vara tiänt medh: Men för alla Hielpedagsvärcken, Diurgårdzstängning,
Ängebergsel och annat slijkt, som Skattebönderne
för thetta hafve varit vahne, åt göra til Wåre och Chronones
Gårdar, skole the göra sine Huusbönder (förvtan föreskrefne
ordinarie åhrliga dagzvärcken) nije gilla Ökedagzvärcken
och aderton gilla drängedagzvärcken hvart åhr».

Vid 1652 års riksdag besvärade emellertid skattebönderna
sig deröfver, att dagsverkenas antal var för stort och att dags -

verksskyldigheten var för mycket betungande för de hemman,
som lågo långt från sätesgårdarne; och stadgades nu genom
riksdagsbeslutet den 24 December 1652, sedan Adeln och skattebönderna
härom öfverenskommit, »åt K. M:tz förbem:te Ordning
giord Anno 1651 den 26 Augusti, skal i alla sine öfrige puncter
blifva vidh macht hållen och exequerat, allenast åt i staden ( = stället)
för nije ökedagzvärcken, skole Skattebönderne vthgiöra om
året sex ökedagzvärcken, och för aderton drängedagzvärcken, tolf
drängedagzvärcken, af ett helt skattehemman, och af mindre, efter
advenant, som thet beräknas, och thetta när Hwsbonden thet
bäst behöfver, och Bonden icke faller olijdeligt. Och thesse
dagzvärcken skole göras af them, som liggie på en mijhl eller
två när Sätegården, eller then ort the göras skole; Men boo
Skattebönderne längre ifrån Adelsmansens Sätegård, thå stånde
honom fritt åt gifva sin Hwsbonde penningar therföre, och är
belefvat, åt han ett ökedagzvärcke medh otta öre, och ett drängedagzvärcke
medh fyra öre Sölfvermynt gälda och betala må».

Från det på detta sätt för de nämnda 18 dagsverkena bestämda
lösningspriset, utgörande tillsammans 3 daler silfvermynt,
leda dagsverkspenningarne såsom räntetitel sin uppkomst;
hvarefter de såsom en ständig ränta införts bland mantalsväntans
persedlar i jordeboken; och förklarades genom Kungl. Resolutionen
den 31 Mars 1653, att ifrågavarande dagsverken eller
deremot svarande dagsverkspenningar, 3 daler silfvermynt per
hemman, skulle utgöras äfven af »the skattehemman,så i Österoch
Yesternorlanden som annorstädes, hvilka ennu immediate
under Kong! Maj:t och Chronan höra».

Sedan Konung Karl XI, vid indelningsverkets ordnande,
till boställen för arméns befäl anslagit kungsgårdar, säterier
och vanliga kronohemman samt till dess underhåll räntorna af
en mängd skatte- och kronohemman, hvarigenom egarne och innehafvarne
af dessa indelta hemman till indelningshafvarne
kommo i nästan samma förhållande som det, hvari de under
Adeln lydande bönder stodo till Adeln, förordnades genom Kungl.
Reglementet den 5 Januari 1684, att bönderna ej skulle
besväras med skjutsningar och körslor utom deras ordinarie,
i Kronans jordeböcker antecknade dagsverken, dem bönderna
borde utgöra in natura, så vida de ej bodde öfver 2 mil från
bostället; och att skattebönderna, om de, till att afbörda sig
detta besvär, ville öfverenskomma med indelningshafvaren och

Skatteregleringskomiténs Betänkande. 111. 6

betala dagsverkena med penningar, skulle lösa dem till det
pris ett dagsverke kunde kosta, hvaremot kronobönderna icke
skulle vara förbundna att betala dagsverket högre än 3 mark
kopparmynt, efter hvilket värde äfven ökedagsverken skulle
jemkas och beräknas. Men då indelningshafvare häraf togo sig
anledning att betunga allmogen med ovanligt höga dagsverkspenningar,
stadgades i Kungi. Förklaringen den 7 April 1685,
att skatte- och kronobönder, som bodde 2 mil och derunder
nära bostället, voro skyldige att utgöra sina dagsverken
in natura; men om indelningshafvaren icke sjelf behöfde dagsverkena,
skulle han ej ega rätt att försälja dem till någon
annan eller att affordra bonden mera penningar derför, än jordeboken
och kronovärderingen utvisade. Ville skattebönderna
sjelfve lösa dagsverkena, borde de betala dem efter markegången.
Om indelningshafvare fordrade, att kronobonde skulle
prestera dags-verkena in natura, egde denne fritt val att lösa
ett drängedagsverke med 3 och ett ökedagsverke med 6 mark
kopparmynt. De bönder, som bodde längre än 2 mil från bostället,
borde alltid få lösa sina dagsverken efter kronovärderingen.
Slutligen skulle de jemknings- och tillökningshemman,
hvilkas räntor vore anslagna flere än en indelningshafvare,
frikallas från sjelfva dagsverkena och endast erlägga
denna utskyld i penningar åt hvar och en efter kronovärderingen.

I följd af beslut vid 1731 års riksdag fastställdes under
loppet af år 1735 s. k. ständiga markegångstaxor för de flesta
länen i riket, hvilka taxor skulle följas vid utgörande af skatterna
för oindelta eller Kronan förbehållna hemman. GrenomKungl.
Brefvet den 24 Januari 1744 fastställdes en »ständig» markegångstaxa
äfven för indelta hemman, hvari likväl stadgades,
att indelningshafvaren skulle förbehållas dess rätta dagsverken
in natura efter 1684 års reglemente. Denna förordning upphäfdes
kort derefter genom Kungl. Förklaringen den 8 Januari 1748,
hvaruti bestämdes, att, i anseende till krigsbefälets besvär
öfver den ansenliga mistning, de lidit genom 1744 års förordning,
uppbördssättet för indelningen skulle återställas i sitt
ursprungliga skick, hvarjemte förordnades, att hufvudräntorna
af Kronans behållna hemman borde utgå efter årlig markegång
eller ock, om de behöfdes, in natura utgöras, men att de öfriga
skattepersedlarne, både i jordeboks- och mantalsräntan, ehvad

namn de kunde kafva, skulle betalas med penningar efter den
år 1735 fastställda ständiga markegången.

Sedan Rikets Ständer vid 1755 års riksdag hos Kungl. Maj:t
anmält, »huruledes Cronan, som, efter all billighet, bör niuta lika
rätt och förmon af Thess behållne, som Indelningshafvarne af
the them indelte Hemman, verkeligen är lidande igenom förvandlings
sättet af Thess Hemmans räntor, efter then ständiga
markegången, och åt thetsamma ej allenast förorsakade en ansenlig
och för Stats-Verket ganska känbar minskning uti Cronans
ingälder, i anseende til then värckeliga skilnad, som är
emellan then ständiga och then årliga markegången, utan ock,
sedan the indelte räntorne på ofvannämde sätt annorlunda utgiöras,
medförer then af Allmogen ofta och på goda skäl öfverklagade
olikheten i utskylderne af lika beskaffade Hemman,
såsom ej eller thet påsyftade räkenskapernes förkortande therigenom
til någon betydande del stådt åt vinnas», stadgades genom
»Kungl. Maj:ts Förklaring och Påbud» den 15 December 1756,
»åt the oindelte, lika som the indelte räntorne, så väl som Ökeoch
hjelpe-dagsvärken, med hvilka samma beskaffenhet är, som
med räntepersedlarne, hädanefter måge beräknas och utgiöras
efter then årliga markegången, til thes något annat sätt til
räntepersedlarnes förvandling i allmänhet och räkenskapernes
förkortande kan utfinnas, som vore mera lämpeligit, än bemälte
1735 års markegång finnes wara». I följd af detta stadgande
hafva dagsverkspenningarne, hvad Kronans behållna hemman
beträffar, utgått sålunda, att de för hvarje helt hemman påförts
med 6 öke- och 12 drängedagsverken, på sätt i 1652 års riksdagsbeslut
bestämdes, hvarefter dessa dagsverken utgjorts efter
årligt markegångspris.

Vidkommande deremot de indelta hemmanen förnyades genom
Kungl. Cirkulärbrefvet den 17 Januari 1758 det förut gällande
stadgandet om vissa räntedagsverkens lösande efter kronovärdet.
Vid 1762 års riksdag anförde krigsbefälet besvär deröfver,
att de blifvit försatte i en kännbar minskning af sina rättigheter,
derigenom att skilnad gjordes i dagsverkspenningarnes
beräknande efter skilnaden i miltalet mellan löningshemmanet
och bostället, och anhöll derför, att reglementet härutinnan
mätte vinna den förklaring, att löningsbönderna öfverallt skulle
vara skyldige att betala dagsverksförhöjningen d. v. s. skilnaden
mellan dagsverkenas kronovärde och markegångsvärde, med

den enda åtskilnad, att de, som bodde utom 2 mil, skulle vara
fria för dagsverkens presterande in natura. I häröfver utfärdad
Resolution af den 26 Juli 1762 fann Kungi. Maj:t skäligt att

1 så måtto bifalla denna krigsbefälets ansökning, att, enligt 1756
års förklaring, de indelta hemman, som voro belägna längre än

2 mil från indelningshafvaren, skulle i stället för dagsverken
utgöra ersättning efter markegång, lika med hvad Kronan förbehållit
sig af sina immediate behållna hemman.

Genom Kungl. Förordningen den 20 September 1815 föreskrefs,
att de Kronan behållna eller åt indelningshafvare och
andra öfverlåtna räntedagsverken icke finge utfordras in natura
af andre räntegifvare än dem, som bodde inom 1 mil från det
boställe eller hemman, dit deras räntedagsverken voro anslagna;
hvadan således längre bort boende räntegifvare skulle vara
icke allenast berättigade, utan äfven skyldige att lösa samma
dagsverken efter markegångspris.

Utom nu omförmälda dagsverken, hvilka ingå i jordeboksoch
mantalsräntorna, utgjordes på vissa orter arbetsskyldighet,
i Skåne kalladt hofveri, till kronoegendomar. I de riket af
ålder tillhörande landskap gäller om tillkomsten af denna arbetsskyldighet
hufvudsakligen hvad om jordeboksdagsverkena
är anfördt, och skilnaden mellan dessa arbetsprestationer synes
från början icke hafva varit någon annan än den, att jordeboksdagsverkena
utgingo med lika belopp af alla skattskyldiga
hemman inom en ort, under det den arbetsskyldighet,
hvarom nu är tråga, utgått till någon kronoegendom, som deraf
varit i behof, från den närmast kringboende allmogen. Vidkommande
tillkomsten af den i jordeboks- eller mantalsräntan
icke ingående arbetsskyldighet, som utgjorts och till en del
ännu utgöres till vissa staten tillhöriga kungsgårdar i Skåne,
så var derstädes, innan provinsen genom fredsfördraget i Köpenhamn
och Malmö Recess förenades med Sverige, infördt samma
hushållssätt, som här i riket då vanligen iakttogs, nemligen att
Adelns sätesgårdar brukades af underlydande frälsehemmans
åbor med biträde af de på säteriets och frälsehemmanens egor
boende gatuhusmän, svarande mot de i Sverige vanlige jordtorpare.
Äfven danska Kronans egendomar i nämnda provins
sköttes genom arbetsbiträde af dertill anslagne kronobönder.
Vid landskapets afträdande till Sverige tillföllo dessa sistnämnda
egendomar med underlydande bönder svenska staten,

som äfven erhöll eganderätt till åtskilliga danska och skånska
adliga familjers sätesgårdar i Skåne, hvilka med underlydande
frälsehemman dels afståtts till danska staten för att öfverlefnnas
till den svenska såsom vederlag för ön Bornholm, dels
indragits till svenska staten i anledning af egarnes affall från
Sverige under det ej långt efter landskapets afträdande mellan
båda länderna uppkomna krig, dels ock genom byten förvärfvats
för att användas vid indelningsverkets inrättande. De
svenska staten sålunda tillfallne egendomar erhöllo natur och
egenskap af kungsgårdar, och de under danska tiden derunder
lydande bönder förblefvo, vare sig de förut varit krono- eller
frälsebönder, anordnade och skyldige till det den tiden vanliga
arbete till hufvudgårdens bruk och skötsel samt jordegarens
betjenande, som då och äfven i senare tider i Skåne benämndes
hofveri, hvarmed förstås den till tid, sätt och belopp obestämda
och obegränsade arbetsskyldighet, som uppå husbondens tillsägelse
skulle till hans tjenst vid och utom gården utgöras
genom forslingar eller äckor och dagsverken.

Yid indelningsverkets inrättande i Skåne anslog Konung
Karl XI till rusthåll både de dertill då tillgängliga samt passande
f. d. danska kronohemman och de till svenskt krono genom
reduktion eller byte förvandlade frälsehemman. Bland
dessa hemman förekommo äfven sådana, hvilka voro arbetsskyldiga
till någon kungsgård, men genom rustningens öfvertagande
derifrån befriades. Flertalet af de hemman, som voro arbetsskyldiga
till kungsgårdarne, fingo dock behålla denna skyldighet,
i följd hvaraf det icke kom i fråga att indela dem till
rusthåll. Det var sålunda icke i följd af jordnaturen eller förut
innehafde lagliga rättigheter, som ifrågavarande arbetshemman,
så vida de i öfrigt voro till rustnings utgörande tjenliga, vid indelningstiden
derifrån undantogos; utan var orsaken dertill allenast
den, att dessa hemman, såsom närbelägna till kungsgårdar,
hvilka ansågos vara i behof af arbetsbiträde, fortfarande bibehöllos
vid sin arbetsskyldighet. Denna betraktades sålunda
såsom ett rustningsbesväret motsvarande skattebidrag, hvilket
ytterligare bestyrkes deraf, att ej allenast under sjelfva indelningstiden
utan äfven sedermera åtskilliga arbetsskyldiga hemman,
hvilka voro belägna nog långt från hufvudgården, befriades
från arbetsskyldigheten och indelades till rusthåll i stället
för andra hemman, som fingo sig arbetsskyldighet ålagd.

Då under Konung Karl XI:s regering kungsgårdar ock andra
kronoegendomar anvisades såsom boställen åt militäre och
civile tjensteman, berättigades desse att erhålla arbetsbiträde
ej allenast af de till dessa egendomar redan tillförene arbetsskyldiga
hemman, utan äfven genom de den kringboende krono- och
skatteallmogen åliggande jordeboks- och mantalsdagsverken.
I sammanhang dermed meddelades äfven åtskilliga föreskrifter
i afseende på dessa arbetsskyldigketer. Så förekommer i öde
punkten af Kungl. Reglementet den 5 Januari 1684 för betjenterne
under militien och landsstaten angående dem anslagna hemmans
häfd och nyttjande, den erinran, att de hemman, som förut varit
vana att göra dagsverken på åker och äng vid kungsgårdarne,
äfven framgent skulle svara derför efter vanligheten. I Kungl.
Förklaringen öfver samma reglementen de 7 April 1685 upprepas
samma föreskrift, närmare bestämd sålunda: att såväl
de bönder, som af ålder varit vane att göra dagsverken till
kungsgårdarne som ock de, hvilka Kungl. Maj:t genom särskild
förordning dertill förbundit, äfven derefter skulle svara för
samma dagsverken efter vanligheten, dock på åker och äng allena.
Skälet till denna föreskrift angafs vara, att slika kungsgårdar,
som vore guvernörer, landsköfdingar eller officerare
anslagne och hade stort och svårt bruk och vidlyftig bergning,
eljest komme att i brist af någon hjelp och understöd förfalla
i ödesmål och lägervall. Till skjuts eller annat släp och arbete,
hvad namn det hafva kunde, skulle allmogen icke vara
förpligtad; dock förbehöll Kungl. Maj:t sig sjelf all urgammal
rättighet och allmogens vanliga pligt i en och annan måtto,
när och hvar det till Kungl. Maj:ts tjenst tarfvades. Äfven i det
till efterrättelse för officerarne och rustningshållarne samt
allmogen i Skåne den 7 November 1695 utfärdade Kungl. Reglemente
angående de till militien anslagna hemmans häfd och
nyttjande finnes intaget förbehåll derom, att de bönder, som
gjorde dagsverken till några kungsgårdar eller ock framdeles
kunde pröfvas dertill nödige, äfven framgent skulle vara pligtige
att sådana dagsverken efter vanligheten utgöra. Att man
snart insåg nödvändigheten af att meddela bestämmelser äfven
rörande storleken och beskaffenheten af den arbetsskyldighet,
hvilken icke var inbegripen under jordeboks- eller mantalsräntan,
inhemtas deraf att, i anledning af böndernas klagan öfver
de många och odrägliga dagsverken, med hvilka de mera då än
förr voro besvärade, så att de af sådan orsak ej finge tid att

bruka sina hemman och stundom måste lemna hela årsväxten
både i hö och säd oinbergad, Kungl. Maj:t genom Bref den 17
November 1686 anbefallde Kammarkollegiet att från generalguvernörer,
guvernörer och landshöfdingar infordra specifikation
och noga anteckning öfver, huru många dagsverken till
hvarje kungs- och ladugård kunde behöfvas och huru många
då för tiden der gjordes, på det att Kollegiet derefter skulle
kunna meddela stadgande om, huru många dagsverken hvar
och en bonde i hvarje landsort skulle utgöra. Dervid borde
iakttagas, att flere dagsverken icke pålades, än som nödvändigt
behöfdes och för allmogen vore drägliga att utgöra. Hvad särskildt
hofveriskyldigheten i Skåne angår, bestämdes densammas
omfattning och beskaffenhet vid hvarje kungsgård särskildt genom
så kallade arbetskontrakt, hvilka upprättades i de flesta
fall mot slutet af 1600-talet och i några äfven under 1700-talet
samt af offentlig myndighet fastställdes.

I anledning deraf att allmogens dagsverksskyldighet fortfor
att vara tryckande, och enär det var oskäligt, att något hemman
skulle skatta för mera än det verkligen innehade och hvarför
det blifvit skattlagdt, funno Rikets Ständer enligt underdånig
skrifvelse den 12 September 1743, att till beredande af
en behöflig lindring i denna skyldighet det alltid och allestädes
borde noga iakttagas, att intet krono- eller skattehemman betvingades
med flere dagsverken, än i dess skattläggning blifvit
uppförda och beräknade; och borde fördenskull alla extra pålagor
och räntor, ehvad de kallades hjelpedagsverken, djurgårds
stängning eller annat, alldeles afskaffas. Härom meddelades
genom Kungl. Brefvet den 24 Januari 1744 Kammarkollegiet
underrättelse med befallning att om verkställigheten foga
behörig anstalt. Detta påbud upprepades i Kungl. Förklaringen
den 8 Januari 1748, i hvars 4:de punkt föreskrefs, att indelta
och oindelta hemman icke borde med flere och andra dagsverken
betungas, än deras jordeboks- och andra dagsverken, hvartill
de blifvit skattlagda och stodo i Kronans jordebok uppförda.
Visserligen upphörde i följd af dessa beslut allt åläggande
af nya hjelpedagsverken, men någon allmän befrielse från
skyldigheten att utgöra dylika, der de redan voro ålagda, medgafs
icke, utan fortfor på de flesta ställen ifrågavarande dagsverksskyldighet,
emedan densamma, såsom det hette, icke kunde
undvaras. Detta berodde hufvudsakligen dels derpå att, der
arbetsskyldigheten utgjordes till militära eller civila boställen

eller till utarrenderade egendomar, innehafvarne af dessa genom
arbetsskyldighetens upphörande skulle lida en förlust, hvilken
de ansågos icke vara skyldige att vidkännas, dels ock på den
vid den tiden och äfven sedermera under en längre tidsföljd
gängse föreställningen om nödvändigheten af ifrågavarande arbetsprestationer,
såsom det ändamålsenligaste, för att icke säga
enda möjliga sättet för erhållande af arbetskraft till större
egendomars bruk och skötsel. Väl sökte allmogen upprepade
gånger befrielse från hjelpedagsverkena, men antagligen af nyss
anförda skäl vidtogs ej någon åtgärd till missbrukets allmänna
afhjelpande förr än i anledning af Bondeståndets vid 1809 och
1810 årens riksdag gjorda underdåniga framställning derom, att
dagsverksskyldige hemmansegare måtte förklaras berättigade att
med penningar efter markegångstaxan lösa sig frie från sådana
dagsverken, som andra hade rättighet att af dem fordra, Kungl.
Maj:t genom Bref den 3 December 1812 förordnade, att sådana
hjelpedagsverken, hvilka, utom de ordinarie i jordeboken upptagna
dagsverkena, allmogen på vissa orter från längre tid
tillbaka haft sig ålagdt att utgöra vid kungs-, hof- och stallängars
bergning, och för hvilka dagsverken allmogen dels icke
åtnjutit någon ersättning, dels undfått understöd eller lindring i
andra onera, såsom knekte- och båtsmanshåll, dels erhållit betalning,
beräknad till några öre silfvermynt för dagsverket,
borde upphöra, när de om sådana lägenheter gällande arrendekontrakt
ginge till ända; dock med förbehåll att, så framt en
förändrad hushållning vid ofvanberörda lägenheter efter kontraktstidens
utgång skulle, sedan behörig undersökning föregått,
föranleda till Kronans behof af dylika dagsverken, allmogen i
sådan händelse skulle vara skyldig att desamma utgöra emot
sådan betalning efter hvarje läns markegång, som för kronodagsverken
åtnjötes. Härvid skulle iakttagas dels att, om allmogen
för sådana hjelpedagsverken njutit någon eftergift eller lindring
i andra mål, antingen i anseende till hemmansräntan eller andra
med hemmanen följande skyldigheter och besvär, eller der
Kronan i afseende på dessa dagsverken bestått något understöd
i spanmål, sådana förmåner borde ofelbart upphöra, så
snart hjelpedagsverkena försvunnit, dels ock att, i händelse på
något ställe hjelpedagsverken utfordrades, hvilka icke från början
grundade sig på resolutioner och författningar, men tvärtom
utan behörigt tillstånd tillkommit, vederbörande allmoge i så -

dant fall skulle ega att derifrån genast i behörig ordning söka befrielse.
Vidkommande åter sådana hjelpedagsverken, som blifvit
anslagna till kungsgårdar och kronolägenheter samt vissa
militära och civila boställen, förklarades uti samma Kungl. Bref
att, emedan förhållandet med dessa dagsverken skulle vara
mycket olika, och Kungl. Maj:t derföre icke funnit lämpligt att
något allmänt stadgande härom utfärda, Kungl. Maj:t, uppå vederbörandes
ansökningar om befrielse från dessa dagsverken, ville
uti hvarje mål särskildt efter sig företeende skäl och omständigheter
besluta. Deremot skulle i fråga om dagsverksskyldigheten
till kungsgårdar och boställen i Skåne, med hvilken
skyldighet vore ett särskildt förhållande, förblifva vid de
särskilda resolutioner och författningar, som derom redan vore
gifna eller framdeles kunde meddelas.

Till följd af dessa bestämmelser, hvartill äfven bör läggas
föreskriften i Kungl. Kungörelsen den 3 December 1810, att de
kronodagsverken, som voro anslagna de för statsverkets räkning
utarrenderade kungs- och kungsladugårdar, icke finge under
några vilkor vid nya arrenden till arrendatorerne betingas,
afskaffades efter hand skyldigheten att utgöra hjelpedagsverken
till kungs- och hofstallängar samt de för statsverkets räkning
utarrenderade kungs- och kungsladugårdar, bland hvilka
här särskildt böra nämnas Dranienborgs samt Flyinge och
Dalby kungsgårdar i Malmöhus län, till hvilka hofveri utgjordes.
Hvad arbetsskyldigheten vid den förstnämnda beträffar,
förklarades genom Kungl. Brefvet den 18 Februari 1811, att
den genom nyssberörda kungörelse meddelade föreskrift borde
tillämpas jemväl för Uranienborg, i följd hvaraf och sedan Kammarkollegiet,
som funnit det icke vara lämpligt, att något kontrakt
afslutades om en viss årlig afgift till Kronan såsom ersättning
för arbetsskyldigheten, uti Bref den 20 Augusti 1811
anmodat Kungl. Maj:ts Befallningshafvande att genom utslag,
som borde Kollegiets pröfning underställas, bestämma ett visst
antal öke- och drängedagsverken, lämpadt efter det arbete, de
hofveriskyldige förut enligt författningarne utgjort och kungsgårdens
behof'' fordrat, hvilka dagsverken sedermera borde af de
dagsverksskyldige lösas med penningar efter årlig markegång
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande genom utslag den 24 September
och den 27 November samma år bestämde antalet af ökedagsverken
till 22 och af drängedagsverken till 45 för hvarje

3/g mantal, och hälften mindre för hvarje 3/16 mantal, samt antalet
af drängedagsverke!! för de arbetsskyldiga fyra gatuhusen
till 7 för ett gatuhus och 4 för hvarje af de öfriga, hvilka utslag
fastställdes af Kollegiet den 28 Maj 1813. För dessa dagsverken
erlades sedermera årligen lösen efter markegångspris,
intilldess Kungl. Maj:t, efter det Rikets Ständer blifvit hörda,
i enlighet med deras beslut genom Bref den 22 December 1848
medgaf hemmanen den lindring i arbetsskyldigheten, att de i
stället för den bestämda dagsverkslösen fingo, jemte förmånen
att äfven framgent befrias från utgörande af den för arbetsskyldigheten
afkortade räntan för hvarje helt mantal, och i
förhållande dertill för mindre, årligen erlägga en spanmålsränta
af 8 tunnor, hälften råg och hälften korn, att utgöras på sätt
i afseende å Kronans behållna räntor då var eller framdeles
kunde varda förordnadt. Hvad åter arbetsbönderna under Flyinge
och Dalby kungsgårdar vidkommer, blefvo de, med undantag
för 16 hofverier, jemlikt Kungl. Brefvet den 22 Mars 1814
befriade från arbetsskyldigheten emot erläggande af lösen efter
markegångspris för 77 drängedagsverke!!, hvilken befrielse emot
enahanda ersättning medgafs jemväl nyssberörda 16 hofverier,
då dessa kungsgårdar genom kontrakt den 29 Februari 1844
ånyo utarrenderades.

De hemman, som utgjorde hjelpedagsverken till sådana
kronoegendomar, hvilka till boställen eller indelningshafvare
voro anslagne, måste deremot i allmänhet med denna skyldighet
fortfara. Då likväl rättvisa och billighet fordrade, att sådana
åtgärder vidtoges, hvarigenom enahanda lindring i dagsverksskyldigheten,
som, enligt hvad ofvan är nämndt, tillgodokommit
en del af allmogen, kunde beredas äfven dem, som fortfarande
utgjorde dagsverken, anhöllo Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse den 30 December 1840, att Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen måtte erhålla nådig befallning att
anställa en fullständig och noggrann undersökning angående
sådana uti hemmanens ränta och skattläggning icke inbegripna
dagsverks- och arbetsskyldigheter, som in natura utgjordes till
sådana Kronans hemman och lägenheter, hvilka såsom boställen
m. m. voro embets- och tjensteman anslagne eller till inrättningar
upplåtne, hvarvid borde utredas, huru dessa skyldigheter
tillkommit och hvarpå desamma sig grundade, hvarförutan
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande, i de fall då nämnda

skyldigheter icke voro närmare bestämda, borde söka tillvägabringa
sådana öfverenskommelser, hvarigenom åtminstone för
tiden efter dåvarande boställsinnehafvares afgång ett visst antal
dagsverken blefve bestämdt. Sedan den sålunda ifrågasatta
undersökningen enligt derom meddelad nådig befallning blifvit
verkställd^ och Kammarkollegiet den 5 Maj 1843 deröfver afgifvit
underdånigt utlåtande, förehade Kungl. Maj:t ärendet till
pröfning den 18 April 1844. Dervid kom under öfvervägande,
hurusom de till hjelpedagsverken eller så kalladt hofveri, hufvudsakligen
vid åtskilliga till boställen anvisade kungsgårdar
och andra kronoegendomar i Skåne, anslagna hemmans arbetsbiträden
utgjorde en väsentlig del af indelningshafvarnes påräknade
löneförmåner samt genom indragning deraf, om icke
allestädes, åtminstone på flere ställen, särdeles vid större kungsgårdar
med vidsträckta egoområden, svårigheter kunde uppstå
att efter mistningen af arbetsbiträdet in natura behörigen och
i rättan tid bruka och sköta dessa egendomar, vid hvilka
förhållanden det icke vore lämpligt att fatta beslut om ifrågavarande
tjenstb arheters indragning efter dåvarande indelningshafvares
afgång, utan att i sammanhang dermed dels blifvande
boställsinnehafvare för deras sålunda tilläfventyrs uppkommande
förluster, till den del arbetshemmanen ej förpligtades att dem
fullgöra, förvissades om skälig ersättning genom erforderliga
statsanslag, dels ock nödiga och ändamålsenliga åtgärder blefve
vidtagne äfven genom dertill anvisade medel till boställsliäfdens
behöriga handhafvande, der sådant behöfdes. I anledning
häraf erhöll dåvarande Kammarrådet L. E. Cassel nådigt förordnande
att, med biträde af en regements- eller kompaniofficer
och vederbörande förste landtmätare samt i närvaro af
krono- och regementsombud, vederbörande boställsinnehafvare
och arbetsskyldige, verkställa förnyade undersökningar vid enhvar
af ifrågakomna egendomar, dervid Cassel borde söka åvägabringa
förslag till frivilliga jemkningar och öfverenskommelser
för att underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.

Dessa undersökningar verkställdes under sommaren år 1844,
och jemte det Kammarrådet Cassel i sitt den 10 December
samma år deröfver afgifna underdåniga utlåtande redogjorde
för hofveriskyldighetens uppkomst och natur samt huruledes
densamma genom kontrakt efter hand bestämdes till en viss
arbetsqvantitet, derom underrättelse här ofvan är vorden i

korthet meddelad, lemnade lian äfven en belysning af de skadliga
verkningar, som hofveriskyldigheten då medförde.

Vid berörda undersökningar uppskattades för hvarje kungsgård,
der hofveriskyldighet utgjordes, i öke- och drängedagsverken
den genom förberörda kontrakt bestämda arbetsskyldigheten,
hvarefter dagsverkenas värde uträknades i penningar
efter medeltalet af 1834—1843 årens markegångspris. Vid
denna uppskattning visade det sig, att väsentliga olikheter
funnos rörande beloppet af arbetsskyldigheterna vid jemförelse
icke allenast mellan arbetshemman, anslagna till särskilda
kungsgårdars betjenande, utan äfven mellan sådana hemman,
som voro anslagna till arbete vid samma kungsgård. I allmänhet
hade vid arbetsskyldighetens bestämmande någon noggrann
undersökning icke föregått om hemmanens godhet och
beskaffenhet, utan hade mantalet merendels tagits till grund
för arbetets fördelning mellan de till samma kungsgård hörande
hemman, dock icke noggrannare än att arbetsskyldigheten ofta
blifvit bestämd till lika belopp för 3/i och 1 mantal eller för
3/s och y2 mantal. Något bemödande att vid arbetsskyldighetens
bestämmande åvägabringa något jemförligt förhållande
mellan hemman, som voro arbetsskyldiga till olika kungsgårdar,
syntes deremot icke hafva egt rum, utan hade arbetsbehofvet
vid hvarje ställe, sådant detta behof af indelningshafvaren
uppgifvits och myndigheterna det bedömt, utan all jemförelse
med arbetsskyldigheterna på andra ställen tjenat till den
hufvudsakliga grunden för arbetets bestämmande. Denna ojemnhet
i beskattningen föranledde förrättningsmannen att söka
åvägabringa föreningar de arbetsskyldige emellan till åstadkommande
af arbetsskyldigheternas jemnare fördelning, men
detta försök strandade på de arbetsskyldiges vägran att derpå
ingå.

De hofveriskyldiga hemmanens ersättning för befrielse från
arbete in natura borde visserligen, i öfverensstämmelse med
hvad då gällde i fråga om lösen till Kronan för andra dagsverken,
bestämmas att utgå med lösen för de uppskattade dagsverkena
efter årlig markegång, men då under förhandlingarne
med arbetslagen om frivillig öfverenskommelse rörande ersättningarnes
belopp den öfvertygelse synts vara hos de arbetsskyldige
i allmänhet rådande, att ersättningen borde utgöras
i spanmål såsom ortens hufvudprodukt och för de fleste jord -

brukare lättare att åstadkomma än penningar, ansåg Kammarrådet
Cassel det icke vara lämpligt att till hinder för tillvägabringandet
af frivilliga överenskommelser antaga de för
hvarje hemmansnummer bestämda öke- och drängedagsverken
såsom den för framtiden kvarstående räntepersedel, genom hvars
lösande efter årligt markegångspris hemmansegaren skulle
komma i åtnjutande af befrielse från arbetsskyldigheten in
natura, utan blef fördenskull dagsverkenas penningevärde i de
flesta fall reduceradt i spanmål.

Vidare och då, på sätt förut blifvit anfördt, alla arbetshemman
i Skåne vid indelningstiden kunnat med samma befogenhet
anslås till rustning som de kronohemman, hvilka då
blefvo till rusthåll indelade, hade under fortgången afförhandlingarne
undersökning jemväl anstälts, om och i hvad mån det
antagna värdet af de särskilda hemmanens tjenstbarhet vid
hvarje kungsgård med tillägg af det skattebidrag, Som hemmanet
för ordinarie rotering finge vidkännas, kunde sammanlagdt
komma att öfverstiga den kostnad, som rustningsbesväret
vid närbelägna rusthåll medförde efter afdrag af den till understöd
anslagna augmentsräntan. Der den för arbetshemmanen
uträknade ersättning i förening med roteringsbesväret funnits
öfverstiga den skattskyldighet, som rusthållen fingo vidkännas,
hade anspråket på ersättning för arbetsskyldigheten i förhållande
dertill nedsatts. Derförutan jemkades ytterligare ifrågavarande
ersättning, der antingen hemmanens svaghet gjorde
en nedsättning nödig eller ock vid arbetsskyldigheternas reglering
i äldre tider vissa hemman af okänd orsak blifvit
jemförelsevis hårdare betungade med arbets skyldighet än andra,
samma kungsgård underlagda hemman.

Sedan i enlighet med dessa grunder uppskattning af arbetsskyldigheterna
blifvit vid hvarje kungsgård verkställd och
förslag till den ersättning i penningar eller spanmål, som för
befrielse från desamma borde erläggas, blifvit uppgjordt, antogs
samma förslag af en del hofveriskyldige, hvaremot flertalet
vägrade att på någon öfverenskommelse enligt de föreslagna
grunderna ingå. Sedan vederbörande myndigheter öfver den
sålunda verkställda förrättningen afgifvit underdåniga utlåtanden
och de hofveriskyldige, hvilka förut vägrat att på
öfverenskommelse ingå, blifvit, ehuru utan önskad påföljd, i
ersättningsfrågan ytterligare hörde, aflat Kungl. Maj:t den 16

November 1853 till Rikets Ständer Nådig Proposition i ärendet.
Ehuru nämnda Kungl. Proposition omfattade jemväl dagsverksskyldighet,
som på några ställen i riket utom Skåne då
ännu utgjordes, torde likväl, enär denna dagsverksskyldighet
numera upphört, redogörelse för den Kungl. Propositionens innehåll
icke vara här erforderlig i vidsträcktare mån, än hvad
hofveriskyldigheten i Skåne angår. I fråga härom föreslog
Kungl. Maj:t Rikets Ständer bland annat: att de angående hofveriskyldighetens
upphörande på vissa vilkor och emot afgäld
från de hofveri- eller arbetsskyldiga hemmanen med hemmansinnehafvarne
uppgjorda överenskommelser äfvensom de
dylika överenskommelser, hvilka derefter enligt enahanda
grunder i vederbörlig ordning blefve afslutade för större eller
mindre antal af arbetsskyldige hemman, skulle till Kungl. Maj:ts
nådiga pröfning och stadfästelse anmälas; att der sådan
öfverenskommelse blefve af Kungl. Maj:t stadfäst, förändringen
skulle taga sin början antingen från och med året efter det,
hvarunder boställsinnehafvare!! förklarat sig dermed nöjd, eller
ock, om han ej ville derpå ingå, vid hans afgång från bostället;
att när hofveri- eller arbetsskyldigheten upphörde, den hemmanet
åliggande, emot arbetsskyldigheten förut afkortade
ränta skulle utgöras till indelningshafvaren, men den derutöfver
öVerenskomna årliga afgälden till statsverket ingå, hvaremot
på regementets stat skulle uppföras ett emot sistnämnda
afgäld svarande anslag, som tillkomme boställsinnehafvaren
uti oindelt spanmål, hälften råg och hälften korn, om afgälden
vore bestämd i spanmål, eller i kontant, derest afgälden blifvit
uti penningar fastställd; samt att i de fall, då öfverenskommelse
på föreskrifvet sätt icke redan träffats eller framdeles
kunde varda uppgjord, hofveri- eller dagsverksskyldigheten
skulle såsom dittills tillsvidare fortfara. Härtill lemnade
Rikets Ständer enligt underdånig skrifvelse den 19 Augusti
1854 sitt bifall, hvarefter Kungl. Maj:t jemlikt särskilda beslut
fastställde de dels redan vid Kammarrådet Cassels förrättning
och dels sedermera med åtskillige hofveriskyldige träffade
överenskommelser. Dessa öfverensstämma deruti, att de hofveriskyldige
skulle utgöra den förut emot arbetsskyldigheten
afkortade räntan; men i fråga om afgälden förete öfverenskommelserna
skiljaktigheter derutinnan, att densamma än blifvit
fastställd till ett visst, en gång för alla bestämdt penningebe -

lopp, grundadt på medeltalet af 1834—1843 årens markegångspris
å dagsverken, än bestämts i spanmål, hvilken af de hofveriskyldige
vid en kungsgård löses efter årlig markegång,
men eljest i följd af ordalagen i öfverenskommelserna blifvit
till penningar omsatt, enligt grunderna i Kung! Förordningen
den 23 Juli 1869. Hvad särskildt bofveriskyldigheten under
Löfvestads kungsgård i Malmöhus län angår, så underskrefs
den 24 Augusti 1844 af de arbetsskyldige för 2’/s mantal, utgörande
731/eo hofverier, en öfverenskommelse, enligt hvilken,
jemte den för arbetsskyldigheten afkortade räntan, en afgäld
af 4 tunnor spanmål för hvarje hofveri skulle utgöras, hvilken
spanmål efter de arbetsskyldiges val skulle antingen levereras
in natura eller lösas med penningar efter markegångspris, på
sätt om Kronans behållna räntespanmål då var eller framdeles
kunde varda stadgadt. Denna öfverenskommelse fastställdes
af Kungl. Maj:t den 2 Augusti 1855; men sedermera hafva enligt
överenskommelser, upprättade åren 1866 och 1867 med dåvarande
boställsinnehafvaren, såväl nyssnämnde som öfrige dåvarande
hofveriskyldige hemmansinnehafvare under Löfvestad
förbundit sig att för en tid af 20 år, räknade från midfastan
1867, i stället för arbete utgöra en emot hvad här ofvan är
uppgifvet i allmänhet med V4del minskad årlig afgäld, för en
del hofverier i spanmål, Vsdel råg och 2/3delar korn, att lösas
efter medelmarkegångspris, och för de öfriga i penningar, med
rättighet för de hofveriskyldige att fortfarande åtnjuta afkortningen
i räntan. Ifrågavarande överenskommelser, af hvilka
den som träffats med de hofveriskyldige, hvilka ingått på
ofvanberörda af Kungl. Maj:t fastställda öfverenskommelse, blifvit
godkänd af boställsinnehafvaren endast i den mån, han dertill
egde rätt, hafva den 25 April 1870 faststälts af boställsdirektionen
vid Skånska dragonregementet.

Arbetsskyldighet till kungsgårdar i Skåne åligger icke
allenast hemman utan äfven torplägenheter, eller så kallade
gatuhus. Då tillfälle borde beredas äfven dessa sistnämnda,
såvida de innehades under skatterätt eller stadgad åborätt,
att lösa sig fria från dagsverksskyldigheten, anhöllo Rikets
Ständer i underdåniga skrivelser den 19 Augusti 1844 angående
gatuhusen under Löfvestad och den 4 November
1857 angående gatuhusen under öfriga kungsgårdar i Skåne,
att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla undersökning till utrönande.

huruvida ifrågavarande lägenheter vore af enahanda beskaffenhet
med de arbetsskyldiga hemmanen, och att i sådan händelse
den reglering af arbetsskyldigheten, som kunde varda vidtagen
i afseende å hemmanen, måtte utsträckas jemväl till gatuhusen.
Sedan den sålunda ifrågasatta undersökningen blifvit verkställd
och Kammarkollegiet i underdånigt utlåtande den 18 Februari
1861 redogjort ej mindre för de arbetsskyldiga gatuhusen än
ock för det antal dagsverken, det enligt gällande arbetskontrakt
ålåg hvarje gatulms att utgöra, fastställdes jemlikt Kungl.
Brefvet den 15 Mars samma år, såsom grund för befrielse från
ifrågavarande arbetsskyldighet, att vederbörande skulle jemte
utgörande af den för arbetsskyldigheten afkortade räntan erlägga
lösen efter markegångspris för dagsverkena, och anbefalldes
Kammarkollegiet att föranstalta om de arbetsskyldiges
hörande, huruvida de voro villige att emot befrielse från arbetsskyldigheten
åtaga sig de sålunda i stället fastställda utskylder.

Oaktadt egare och innehafvare af arbetsskyldiga hemman
och gätuhus upprepade gånger tillfrågats, huruvida de ville
emot ersättning efter dessa grunder vinna befrielse från arbetsskyldigheten,
har det af statsmagterna åsyftade målet, arbetsskyldighetens
upphörande, icke fullständigt vunnits. Då år
1872 ännu qvarstodo 665/32 mantal såsom hofveriskyldiga, fäste
Kiksdagen sin uppmärksamhet vid detta förhållande, och ehuru
Riksdagen visserligen icke fann skäligt, att ifrågavarande hofveriskyldighet
skulle efterskänkas för de hemman, hvilkas
innehafvare icke velat derifrån vinna befrielse genom godkännande
af de i öfverensstämmelse med fastställda grunder föreslagna
överenskommelser, helst ett sådant eftergifvande skulle
innefatta en orättvisa emot alla dem, som emot lösen vunnit
befrielse från dagsverksskyldighetens utgörande in natura, ansåg
likväl Kiksdagen det icke vara oantagligt, att det af de
ännu hofveriskyldige för deras vägran att på regleringen ingå
anförda skäl, att den ifrågasatta ersättningen vore för hög,
icke saknade grund, i det genom vid jordbruket i allmänhet
införda förbättrade arbetsmetoder och andra förhållanden en
lindring sannolikt åstadkommits uti den ifrågavarande hemman
åliggande hofveriskyldighet, sådan densamma med ledning af
då förhanden varande förhållanden utaf Kammarrådet Cassel
till de hofveriskyldiges belåtenhet uppskattats. Riksdagen,
hvars uppmärksamhet äfven blifvit fäst derå, att skyldigheten

att utgöra dagsverken in natura till boställen i Skåne ännu
qvarstode jemväl för ett ej ringa antal gatulras, anhöll derför
i underdånig skrifvelse den 8 Maj 1872, det Kungl. Maj:t
täcktes låta efter förnyad undersökning uppgöra och till Riksdagen
afgifva förslag dels derom, att Rikets Ständers beslut
om upphörande af dagsverksskyldighetens utgörande in natura
matte komma till tillämpning å de hemman och gatuhus i
Skåne, för hvilka arbetsskyldigheten ännu qvarstode, och dels
om den ersättning, som för sådant fall kunde vara erforderlig,
derest icke rättigheten att disponera de ifrågavarande dagsverkena
funnes kunna upphöra utan annan ersättning än den,
som kunde varda de arbetsskyldige till utgifvande ålagd. I
häröfver infordradt underdånigt utlåtande uttalade Kammarkollegiet
och Arméförvaltningen den åsigt, att då de efter
medeltalet af 1862—1871 års markegångspris uträknade värden
å arbetshemmanens prestationer icke obetydligt öfverstege de
värden, hvartill desamma af Kammarrådet Cassel uppskattats,
och skilnaden finge anses motsvara den lindring, som för arbetshemmanen
åstadkommits genom vid jordbruket införda
förbättrade arbetsmetoder och dylikt, Riksdagens begäran om
förnyad undersökning och uppskattning af dessa prestationer
icke borde till någon åtgärd föranleda, helst som, för den händelse
i sammanhang med grundskatternas afskrifning, hvarom
fråga vore väckt, äfven förenämnda arbetsskyldighet blefve
småningom afskrifven, all anledning saknades till en dylik
undersökning och uppskattning. Med afseende å hvad de i
ärendet hörda myndigheterna anfört och upplyst, fann väl Kungl.
Maj:t jemlikt nådigt beslut den 7 Oktober 1881 ofvanberörda
skrifvelse icke föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd i det af
Riksdagen angifna syfte, men förordnade att, då frågan om
upphörande af den vissa hemman och gatuhus åliggande arbetsskyldighet
till kungsgårdar och militieboställen i Skåne
egde sammanhang med de frågor, Skatteregleringskomitén hade
att bereda, innehållet af handlingarne i ämnet skulle Komitén
meddelas.

I sammanhang härmed bör jemväl omförmälas den underdåniga
ansökning, som de till TTranienborgs kungsgård förut
arbetsskyldige gatuhusmän till Kungl. Maj:t ingifvit derom att,
derest ej i vidsträcktare mån och på annat sätt lindring i
arbetshusens dagsverksskyldighet kunde sökandena beviljas,

Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 7

proposition måtte till Riksdagen aflåtas derom, att de måtte
framdeles få afbörda sig nämnda arbetsskyldighet efter ett
stående pris, bestämdt på enahanda sätt, som det i 1869
års förordning för grundräntor och kronotionde fastställda
omsättningspris. Sedan Kammarkollegiet öfver denna ansökning
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och dervid hemställt
att, enär billigheten fordrade, att sökandena försattes i samma
ställning, i hvilken innehafvare af hemman på ön Hven redan
kommit i afseende på utbetalande af ersättning för upphörd
dagsverksskyldighet, ifrågavarande dagsverken af gatuhusen
måtte få omsättas till penningar efter det i berörda förordning
bestämda pris, har Kungl. Maj:t, som ansett skäl icke
förekomma att särskildt för nu ifrågavarande lägenheter vidtaga
åtgärder till beredande af lindring i arbetsskyldigheten, jemlikt
beslut äfvenledes den 7 Oktober 1881 funnit ansökningen icke böra
vinna afseende, men förordnat, att innehållet af handlingarne
jemväl i detta ärende skulle Komitén till kännedom meddelas.

Numera har medelst träffade överenskommelser'' med de
hofveriskyldige eller offentlig myndighets beslut hofveriskyldighetens
utgörande in natura vid nedannämnda kungsgårdar upphört,
antingen helt och hållet eller ock endast för en del af de
arbetsskyldige, emot afgäld, hvars belopp och förhållande till
de f. d. arbetsskyldiga hemmanens och lägenheternas taxeringsvärde
för år 1878 tillika angifves, nemligen:

Arbetsskyldig- j
heten upphört j
för

Hemman.

Man- j Hof-tal. i verier.

lAntal. I

Kungsgårdens
namn, till hvilken
arbete
utgjorts.

Afgäld efter 1878 års markegångspris.

O: I

Afgäld efter 1869-1878 årens medelmarkegångspris.

				Kbf.	Knr.	Kbf.	Knr.	St.	St.	Kbf.	Knr.	Kbf.	Knr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
					Inom Kristianstads län.
181*	315	—	Tommarp											2,351	56	2	17
7	7j	—	Sandby											465	—	1	72
13A	m	—	Bäckaskog											2,230	01	3	98
51	m	—	Lillö	—	—	—	—	. —	—	—	—	—	—	1.296	75	4	68
3H	8	—	Srabesholm											723	24	4	36
	—	2	D:o	—	—	—	—	—	lön	—	—	~	—	130	—	81	25
\|48*	99	2	Summa	—	—		—	—	104	—	—	—	—	7,196	56	—	—

Arbetsskyldig-heten upphört för	Kungsgårdens namn, till hvil-ken arbete utgjorts.	Afgäld efter 1878 gångspris	års marke-	Afgäld efter 1869— 1878 årens medel-markegångspris.	> 5-crq bt 3 b .		Utaf afgälden belöper pl hvarje 1,000 kronor af taxeringsvärdet.
Hemman.	c p B- & C©	»o	71 o s	Ökedagsverken.	u < 53: ro 3 £Lcrq ro 2 p-'' * CR CO	0?C	71 o	i penningar eller ad i penningar.
Man- tal.	Hof-\| verier	> =3 53_
		1	1	Kbf	jKnr.	j Kbf.	K nr.	st.	st.	Kbf.i Knr.J Kbf.j Knr	\| Kr.	Ö.	Kr	1 ö.
					Inom Malmöhus län.
ni	101	—	Hjelmshult			-						—	—	I 1,240	J G 7	1	51
—	—	1	D:o	—	-			—	52		—	-	—	71	h	37	49
A	i	—	Arup											7	66	—	60
HA	291	—	Uranienborg											1,084	43	2	80
	—	4	D:0	—	—	—	—	—	19	—	—	—	—	26	03	9	64
3011	64 J	-	Flyinge och
			Dalby	—	—	—	—	—	4,991	—	—	—	—	6,837	67	3	36
1511	311	-	Alnarp	—	—	2,445	9,75	—	—	—	-	—	—	4,940	87	4	05
[	41	-	Löfvestad	—	—	—	—	—	—	248	0,62	496	1,25	1,835	66	1	90
14ff\	81	-	D:o	—	—		—	—	—		—	-	—	289	—	1	23
t	2		D:0	—	—	—	—	331	60f	-	—	—	-1	274	78	6	29
—		24	D:o			-		-1		75	6	.75	6 1	384''os	3	09
83fl	i87m	29	Summa \|	—1	-\|	2,445	9,75	331	5.122J	323	6,62	57l\|	7,25\|	16,992\|	0 6 J	_	_

Härvid erinras, dels att de här utförda afgäldsbeloppen för
de hofveriskyldige vid Tommarp och Sandby bestämts i penningar
efter medeltalet af 1834—1843 årens markegångspris, dels
att afgäldsbeloppen för de hofveriskyldige vid Alnarp samt
Flyinge och Dalby utgöras på förra stället af korn och på det
senare af dagsverken; hvaremot afgäldsbeloppen för de hofveriskyldiga
hemmanen vid Bäckaskog, Lillö, Svabesholm, Hjelmshult
och Arup bestämts i spanmål enligt de vid nyssberörda
undersökning afgifna förslag, hvilken spanmål tillika med spanmälsafgälden
af de f. d. arbetsskyldiga hemmanen vid Uranien.
borg sedermera, jemlikt Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869,
med tillämpning af medelvärdet mellan 1834—1853 årens medel -

100

pris och 1862 års medelmarkegångspris, blifvit omsatt till
penningar, dels ock att afgälden för arbetsskyldiga hemman
och gatulms vid Löfvestad blifvit upptagen enligt förberörda,
med vederbörande boställsinnehafvare åren 1866 och 1867 träffade
överenskommelser, med undantag för hemmanen N:is 2, 3,7
och 8 Kjerrstorp, utgörande tillsammans två hofverier, hvilka
jem likt Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes, af Kammarkollegiet
fastställda utslag den 2 Maj 1879 skola, tilldess annat förordnande
kan varda meddeladt, till Kronan utbetala lösen
efter årlig markegång ej allenast för de dagsverken, som ingå
i hälft hofveri för hvartdera hemmansnumret, utan äfven för
äckorna, beräknade efter dertill erforderligt antal ökedagsverlien.
Af ofvanstående uppgift framgår äfven, att öfriga afgäldsbelopp
bestämts i korn eller dagsverken, hvarför lösen erlägges
efter årligt markegångspris.

Deremot qvarstår vid nedannämnda kungsgårdar arbetsskyldigheten
antingen för samtliga hemman och gatuhus eller
ock endast för en del deraf till följande omfattning; varande
den för arbetsskyldigheten fordrade afgäld, der den utgjorts af
spanmål eller dagsverken, i likhet med hvad förhållandet i allmänhet
är med de hemman och lägenheter, hvilkas arbetsskyldighet
in natura redan blifvit aflöst, uträknad, spanmålen efter
det genom Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 bestämda omsättningspris
och dagsverkena efter 1878 års markegångspris,
hvarjemte äfven här meddelas uppgift om det afgäldsbelopp,
som i medeltal belöper på hvarje 1,000 kronor af de arbetsskyldiga
hemmanens eller lägenheternas taxeringsvärde för år 1878:

Hemman.	Gatuhus.	Kungsgårdens	Dränge- dags-	K ord råd afgäld.	Utaf afgälden be-löper på hvarje 1,000 kr. af taxeringsvärdet.
Mantal.	Hofverier.	Antal.	arbete utgöres.	verken.
				St.	Kr. j ö.	Kr.	ö.
		Inom Kristianstads län.
16»	28i\|	—	Herrevadskloster	—	2,185 36	2	92
3A	61	—	Sandby	—	375 -	3	12
6fV	12	—	Mölleröd	—	1,046 ii	4	19 i
i	Y	—	Bäekaskog	__	22 ;o7	4	01
—	—	1	D:o	40	50 -	16	67
—	—	17	Svabesholm	884	1,105 -	105	f 24
25M	47*	18	Summa	924	4,783 j ö	—	—

101

Hemman.	Gatuhus.	Kungsgårdens namn, till hvilken arbete utgöres.	Dränge- dags- verken.	Fordrad afgäld.	Utaf afgälden be-löper på hvarje 1,000 kr. af taxeringsvärdet
Mantal.	Hofverier.	Antal.
				St.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
			Inom Malmöhus län.
‘it	161	—	Månstorp	—	2,173	46	2	20
7*	HD	—	Billesholm		1,157	96	2	23
64	10*	—	Arup .		497	80		87
—	—	8	Hjelm shult	416	569	92	28	78
I -	—	2	Löfvestad	96	131	52	187	89
\| 28	39t%	10	Summa	512	4,530	66	—	—

Dessutom firma a under Dalby och Flyinge kungsgårdar gatuhus,
men om vidden af deras arbets skyldighet har, lika litet
som om densamma blifvit aflöst, någon uppgift varit för Komitén
tillgänglig.

7) Allmänning söre synes hafva varit en ständig skatt, som
dock utgått endast i Yestergötland och utgjorts efter besutna
lägenheters storlek med ett eller ett hälft öre af hvarje skattskyldig
bonde.

8) Skatte- och osmundsjern. Denna skattetitel anses leda sitt
ursprung från Konung Magni Förordning för bergsmännen i iSTerike
den 7 November 1340, hvarigenom bestämdes, att »hvar som
ny hytta bygger skall gifva första året 750 jern i tionde och
sedan hvart år, då han der bygger och bergsarbete idkar, 1500
jern oss och våre efterkommande i tionde».

Med anledning dels af nämnda förordning och dels af senare
för särskilda bergslag utfärdade stadgar eller s. k. bergsordningar
utgjordes i allmänhet inom dessa orter osmundsjern i
stället för de annorstädes förekommande olika slagen af skattepersedlar.

Såsom bevis på egendomligheter i fråga om jordeboksräntan,
på mångfalden af deri förekommande skattepersedlar och på obetydligheten
af vissa bland dessa persedlar kan anföras, att i jordeboksräntan
förekomma följande skattepersedlar, hvar och en för
riket i dess helhet utgörande endast nedan angifna myckenhet,
nemligen: foderkorn, 16 kappar, i Kronobergs län; blandsäd, något

102

öfver 3 tunnor, i Vestmanlands och Kopparbergs län; hvetemjöl,
16 kappar, i Vestmanlands län; ärter, 27 kappar, i Jemtland;
rofvor, 2 tunnor i Stockholms och 12 tunnor i Kopparbergs län;
renost, 10 skålpund, i Jemtland; talg, omkring 1,050 lispund, på
Gotland; fårlår, 263 st., i Elfsborgs län; salt. 3 lispund, i Skaraborgs
län; tyskt öl, 2 tunnor, i Halland; laggilde oxar, hela antalet
91, deraf Kalmar län skulle leverera 10 6579O011557/iooi8öio992o
st.; foclerko, % st., fodersvin, 7S st., och ogödd gås, 7/s st., i Elfsborgs
län; teja, (bestående af 1 lam, 1 gås och 1 höns) 4 st.,
halfvuxne svin, 8 st., och fargaltar, 2 st, i Halland; fågel (hvilket
slag obestämdt), 90 st, och skärägg, 10 y, tjog i Östergötland;
harar, 12 st, från Stockholms län; laxöring, 2 fjerdingar, i Gefieborgs
län; laxryggar, 8 kärfvar, i Vermland; kramsill, 2 tunnor,
i Vesterbotten;
och hvitling, 100 st, från Bohuslän; stintor, y2 tunna, från Vermland;
torr id, 8 V2 lispund, och aborrar, 262 "kast från Östergötland;
mört, 5 tunnor, från Kalmar län; lakar, 120 st, från Jönköpings
län, halm, 24 kärfvar, från Södermanlands och Göteborgs
län; Vöf, 4 tjog, från Södermanland; gärdsle, 11 lass, från Upsala
och Skaraborgs län; stör, 75 st, från Stockholms län; ro, 347 båtlass,
från Kopparbergs län; tåt, 16 3 4 knippor, från Kalmar län;
till, 2 13/20 lispund, från Östergötland och Gotland; ullgarn, 10 V20
lispund, från Kalmar län; lin, 6 lispund, från 9 län; lintågor, 5
skålpund, från Småland; lingarn, 33 skålpund, från 7 län; tvinne,
9 skålpund, från Skaraborgs län; hampgarn, V2 skålpund, från
Jönköpings län; notgarn, 30 skålpund, mest från Vestergötland;
notslinga, % st, i Kronobergs län; kornsäck, 1 st, från Halland;
grått papper, 6 ris, från Södermanland; kamp frö, 1/24 tunna från
Kalmar län och 1 kanna från Örebro län; kohudar, 14 st, och
mårdskinn, 4 st, från Vermland; silfver, */. lod, från Jönköpings
län; hästskor, 2 gångar, och söm, 23 gångar, från Örebro län;
hököring, 163 V2 lass, samt örtug, 6 skålpund, det senare värderadt
till 7 sk. 10 rst bko, i Skaraborgs län.

Naturligtvis förekomma ock en mängd provinsiella olikheter.

På Gotland utgingo sålunda ännu på 1650-talet de i jordeboksräntan
ingående skatterna på ett sätt, som var »sällsynt och underligen
mot andra orter inrikes, i det att hvart tingslag eller härad
hafva en viss summa i åtskilliga persedlar att utgöra, hvilken
domaren eller länsmannen emellan bönderna således fördelar, att
ingen bonde utgör det ena året samma persedel som det andra,

103

utan när lian häfver ett år utgjort en persedel eller flere, af hvad
sort det helst kan vara, bör han sedan i fyra år inga sådana persedlar
utgöra; emellertid utgöres den persedeln af andra bönder
i häradet, som ordningen kan tillfalla, och kallas sådan deras ordning
gången, emedan den går omkring häradet från den första
bonden till den sista och kommer allenast hvart femte år igen
till hvardera».

I Skåne och Blekinge motsvarades jordehoksräntan fordom af
»landgille». Från medlet af 1600-talet och sedan nämnda provinser
kommit under Sverige, har »landgillet», jemte mantalsräntan,
till hufvudsakligaste delen utgått i penningar.

I Bohuslän förekomma några skattetitlar, som blifvit i jordeböcker
och räkenskaper förda till jordehoksräntan, ehuru de utgått
efter mantal och således rätteligen bort tillhöra mantalsräntan.
Dessa äro: bygseln, första tagan eller lifstidsstädseln,
som utgick med 1 daler 16 öre af ett hemman, tredje årstagan,
som utgick med 2 daler per hemman, landbodalern, som erlades
med 16 öre per hemman, allt] årligen, och odels halfva uppbär
dsel, som utgjordes med 3 mark för hvarje lispund smör eller
tunna malt landskyld, som odels- eller skatteman egde i ett skattehemman,
och hvilken skatt utgick till Ivronan i det fall, att hemmanet
upplåtits till bruk af landbo eller arrendator.

I Jemtland hafva till jordeboksräntan räknats: landskyld,
skinnskatt och afradspenningar.

För bedömande af jordeboksräntans hela belopp meddelas följande
summariska öfversigt af 1844 års kronoräkenskaper, hemtad
ur 1847 års skattebetänkande, jemte ett utdrag, utvisande beräknad
jordeboksränta för ett särskildt mantal, allt dels efter kronovärde,
dels förvandladt efter medelmarkegångspris för åren 1824
— 1843; varande beloppen angifna i bankomynt.

104

		Summa.	För	ett hemman.
Kronovärde.	Markegångs- värde.	Kronovärde	Markeg.- värde.
Rdr.	5*T		Rdr.	00 pr	03	Rd		ce	Rdi	03 TT	►-J 03 1 r
Stockholms	län	10,670	44		97,173 2£	2	12	11	>104/	135	IS	C
Upsala	»	14,964	36	u	98,067 27	r	7	4	67,	67	47	1
Södermanlands	»	12,715	25	6	94,781	39	1C	8	5	27,	77	44	2
\| Östergötlands	t)	26,814	24	£	168,37243		6	31	71	27	11
! Jönköpings	»	8,152	3	6	40,791	14	17	2	46	!8	15	5	6
i Kronobergs	))	6,644	11	2	33,699	15	2	1	25	5	3	43	6
! Kalmar	»	10,450	28		54,28942	8	r	43	107»	20	27	2	Fastlandet.
1								15	10	4	33	29	7	Öland.
j Gotlands	»	7,724	34	10	48,59634	4	7	14		49	23	1
\| Blekinge	»	4,242	29	2	5,994	7	9	1	44	6	1	44	0
I Kristianstads	»	18,977	38	3	20,618	45	9	13	38		13	38
1 Malmöhus	»	22,951	45	9	25,644	44	2	13	6		13	6	—
Hallands	»	8,954	47	2	56,965	11	10	3	28	6	27	17	5	i
Göteborgs		13,789	38	1	24,119	23	3	1 6	34	2/ • 5	66	23	3	VestgötadelenJ
							2	44		2	44	—	Bohuslän.
Elfsborgs	»	11,319	8	4	70,781	27	9	3	40	4	26	1	2	\|
Skaraborgs	»	13,481	15	4	81,514	9	3	5	8	33/s	38	28	1	!
Vermlands	»	4,812	45		17,407	7	10	3	10		6	7	7
Örebro	»	8,802	21		45,194	10	2	3	14	1	34	25	1
Vestmanlands	*>	14,581	io		96,932	28	7	10	31	6	112	35
Kopparbergs	»	15,098	12I	11	105,236	11	8	2	42	8	26	10
Gefleborgs	»	5,491	46		26,658	23	2	246	6	1822	11	f
Vesternorrlands	»	3,362	16	1	18,426	15	5	1	30	_	543	8
Jemtlands	»	3,052	*5	7	3,842	26	3	2	26	6	2	26	6	I
Vesterbottens	U	1,651	8I	6	6,319	11	6	1	34	27.	6	4	5
Norrbottens	»	1,050 [471	4	5,040	24	1	1	;i	27.	6:	6	5
Summa \|<	249,760 28[	3\|l,246,477t37\|	7

B) Mantalsräntan.

Denna ränta har uppkommit af sådana gärder och bevillningai,
hvilka under sextonde och sjuttonde århundradena åtagits,
först på bestämd tid och till vissa bestämda, hufvudsakligen

105

krigs-ändamål, men sedermera efter hand förvandlats till ständiga,
den skattskyldiga jorden åliggande utskylder Mantalsräntan kar,
likasom jordeboksräntan, utgått olika och under vexlande benämningar
i de särskilda provinserna. De allmännast förekommande
titlarne äro följande:

1) Gärden eller Landtågsgärden. Gustaf I utskref med eller
utan råds råde kostgärder och andra pålagor, när så behöfdes;
dock lät han sällan indrifva skatterna utan föregående underhandling
med allmogen. Mera godtyckligt utskrefvos deremot
gärder af Erik XIY och Johan III. Den förre påbjöd år 1568
en landtågsgärd för danska kriget, hvilken äfven följande året
utgjordes. Johan III utskref nästan årligen gärder för olika
ändamål och under olika titlar. En af dem, den tyngsta, den
s. k. Elfsborgslösen, beslöts dock å riksdag, i Januari månad 1571,
och utfärdades beslutet i flere beseglingar, af biskopar, stadspastorer,
landprester och bönder samfäldt, men landskapsvis, af
köpstadsmän särskildt för sig. Denna gärd utgick med en tiondedel
af de skattskyldigas egande lösegendom i »guldh, sölff, penningar,
koppar, teen och boskap».

Äfven Karl IX måste under brydsamma tider sjelfrådigt utskrifva
gärder, men hänsköt oftast till dels landskapsmöten, dels
allmänna riksdagar frågor om skatters beviljande. Sålunda beviljades
gärder åren 1600, 1602, 1604, 1609 och 1610. Den af år
1604 beviljades att utgå under loppet af tre år med ett visst
penningebelopp i hvarje månad. Efter ytterligare gärder åren
1611 och 1612 beviljades år 1613 af rikets råd, biskopar, adel,
presterskapet samt borgmästare och råd, som till möte i Stockholm
varit kallade, en kontribution till Elfsborgs igenlösen, att
erläggas af alla samhällsklasser och utgå under fyra på hvarandra
följande år; hvarefter år 1614 påbjöds ytterligare en krigsgärd.
Sedan under de följande åren, särskildt 1617, flere ansenliga landtågsgärder
beviljats, stadgades genom riksdagsbeslutet i Stockholm den
26 Juni 1621 att »på dedh all tingh (till rikets försvar) må kunne
deste bättre uthföres och Krigzkostnaden dragés, då hafve wij samptligen
bevilliat een LandtugsGärdh i höst medh thet första att uthgiöra,
effter samma sätt och storleek som i fjohl om höst uthgeck,
nembligen att hvarje sexton fullsätes skatt och cronebönder och
trättije två fullsäthes Frälsesbönder, räcknandes två halfve emot
en heel och två Torpare emot een half, uthgiöra Spanmåhl tiugu
fyra tunnor, Foderkorn två tunnor, Humbla tu Lissp. Smör fyra

106

Lissp., Kött och Fläsk halfft och hvart tiugu fyra Lissp., Talgh
sexton mark, Oxe en, Får åtta, Giäss fyra, Höns sexton, Ägg
etthundrade sextijo, Höö åtta lass, Halm åttetijo kärfvar. Och
att Prästerskapet uthgöre för hvar sextijofyra Bönder, de hafve i
sitt gäldh, aderton daler; och velie wij så laga att förbemälte
Giärdh skall ricktigt och i tijdh utligåå, och till sin ort lefvererat
varda».

I 4 § af det under samma datum »till alla Häraden öfver
heele Rijket, doch mutatis mutandis» utfärdade »Biafskedet» uppräknas
samma persedlar med följande tillägg: »Men vele någre
penningar för perzedlarne uthgöra, då äre wij (konungen) och der
medh tillfreds och gifves då för 1. Tun. Spanmahl 9. marek, een
Tunna Foderkorn 4 y,. marek, 1. Lissp. Humla 6. marek, 1. Lissp.
Smör 6V2- marek, för een Oxe 10. Daler, ett Får 3. marek, een
Gåås 12. öre, ett Höns 3. öre, ett tiog Egg 3. öre, ett lass höö
en Daler, en karfva halm 1/r öre.» Härigenom har det i jordeböcker
och räkenskaper å skattepersedlarne upptagna hronovärdiet
eller kronovärdet uppkommit, hvilket värde ännu återfinnes i de
särskilda orternas »undervisningar» (om räntornas belopp och storlek)
samt »skattläggningsmetoder».

Vid 1622 års riksdag beviljades ånyo »med första G-udh gifver
säden af mareken att uthgöra en sådan Landtugsgierd, såsom
i fiol och förledne åhr häfver varit påbudhin, och then före tijt
hon förordnadt varder». Vid följande riksdag, år 1624, bestämdes,
såsom det af Konung Gustaf II Adolf utfärdade biafskedet utvisar,
att »hvadh Landtogzgiärden belangar, om then är effterlåtit
ock bevilliat, att hon mot hösten, när säden kommer af Jorden
godhvilligen uthgiöras skall uthi penningar ock pertzedler, såsom
Bonden bäst och lägligst faller; Ock skall thet som uthi pertzedler
lefvereras, till sin ort, effter vår här om giorde ordning föras
ock flyttias».

Från denna tid lärer landtågsgärden kunna anses för beständig;
och när allmogen vid riksdagen i Stockholm år 1660 anhöll
»att Landtogs-giärden, som i förtijden till een krigzhielp bevilliad
är, måtte i krigztider allenast der til använd blifva, och i fridlige
tijder Allmogen så väl som andre extraordinarie krigzhielper eftergifvas»,
förklarades till svar härå genom Kungl. Resolutionen den
26 November samma år, att »H. K. M. ey annat svar der uppå
kunde gifva, än aldenstund bem:te Landtogz gärd vthi Cronones
böcker är, och vthi så monga åhr häfver varit uppförd och an -

107

tecknad för en årlig vtklaga, finner Kongl. M:tt intet skiäligt,
att Allmogen derföre befrijas skal».

Från äldre tider tillbaka hade Adeln haft rätt att från riket
tullfritt utföra de varor, som af egen afvel, landboräntor eller förläningar
kunde utskeppas, samt att införskrifva utländskt gods
för eget behof. Denna rätt afstods genom Cessionsakten den 7
December 1644 med vilkor, att frälset befriades från alla gärder,
salpeter- och byggnadshjelp en, Icörslor, dagsverken, hjelpeved, »och
andre sådane extraordinarie och ovisse, efter handen, och af åthskillige
orsaker inritne besvär». Grärden har likväl sedermera,
enligt rusttjenstordningen den 5 November 1686, blifvit beräknad
allmänna frälset i så måtto, att derför skulle presteras rusttjenst,
nemligen för 1 ä/8 tunna spanmål och 5 skålpund smör, och om
något mer i spanmål eller andra rusttjenstbara persedlar af godset
utginge, skulle rusttjenst äfven derför presteras.

Enligt 1844 års kronoräkenskaper utgjordes landtågsgärden
af tillsammans 31,536,82 hemman, med ett efter 15 olika »undervisningar»
varierande Icronovärde, från högst 3 rdr 16 sk. till lägst
28 sk. 33/ä rst bko (detta senare dock blott af ett enda hemman
i Örebro län), samt utgjordes i penningar och persedlar enligt
följande tabell, deruti jemväl det i regeln förekommande kronovärdet
per hemman å denna utskyld, tillika med dess markegångsvärde
efter 1824—43 årens medelmarkegångspris, enligt 1847 års
skattebetänkande, blifvit i särskilda kolumner upptagna.

108

		Hemman.	Pen- ningar.	Råg.	Korn.	Hafre.	Smör.	Pläsk.	Kött.	Talg.
			It dr banko.	T:r	T:r	T:r	Lisp.	Lisp.	Lisp.	Lisp.
Stockholms	län	1,702,42	_	2,440	2,440	_	83	148	148	17
Upsala	))	l,923,io	—	3,202	3,202	—	''U	''U		Vao
Södermanlands	»)	1,464,47	—	2,289	2,289		—	—	—	—
Östergötlands	»	3,223,05	100	—	12,742		—	—	—	—
Jönköpings		2,340,54	—	1,755	1,755	293	585	1,755	1,755	117
Kronobergs	»	2,811,78	—	2,109	2,109	351	703	2,109	2,109	141
Kalmar	»	2,446,70	—	1,834	1,834	306	612	1,835	1,835	122
Göteborgs (fögdei	i)	296,83	458	178	356	—	—	—	—	__
Elfsborgs	län	2,727,29	4,204	1,633	3,266	—	—	—	—	—
Skaraborgs	»	2,814,44	4,339	''2,533	2,533	—	—	—	—	—
Vermlands	»	1,277,43	3	1,277	640	159	319	638	1,275	64
Örebro	"	1,426,11	—	1,322	661	158	329	659	1,318	66
Vestmanlands	»	2,236,35	—	3,587	3,587	2	4	8	16	1
Gefleborgs	»	2,075,06	—	1,013	2,359	—	519	—	3,113	104
Vesternorrlands	»	1,609,94	—	—	2,616	—	443	—	2,656	89
Vesterbottens	»	671,99	—	—	1,322	—	970	—	87	3
Norrbottens	»	489,32	—	—	978	—	761	—	—	—
Summa	31,536,82	9,104 25,172 44,690	1,269	5,328	7,152 14,313	724

Landtågsgärden motsvarades på Gotland, i Bohuslän och Jemtland
af »silfverskatten», i Skåne, Blekinge och Halland af »terminskatten»,
hvarom vidare under dessa skattetitlar. I Dalarne, der
hemmanen varit fria från alla de i mantalsränta!! ingående skattetitlar
utom skjutsfärdspenuingarne, har gärden inräknats i jordeboksräntan.
I Herjeådalen torde »trögskatten» kunna anses hafva
motsvarat samtliga i mantalsräntan ingående skattetitlar.

2) Byggningshjelp en. Denna gamla pålaga leder sitt ursprung
från rättigheten för Konungen att af allmogen begära hjelp vid
b.yggna(l Konungens hus samt gränsehusen eller fästningarne
i riket, äfvensom från allmogens skyldighet att förse dessa gränsehus
och fästningar med ved. Den har i äldre tider ej varit satt
till något visst skattemått, utan blifvit, allt efter behofvet, utfordrad,
samt har utgått i många persedlar, olika i olika län.

109

									För ett hemman:
Humla.	Oxar.	Får.	Gäss.	Höns.	Ägg.	Hö.	Halm.	Kol.	Kronovärde.	Markegångs- värde.
								__
Lisp.	St.	st.	St.	St.	Tjog-	Lass.	Kärf- var.	Stigar.	c- ’-S	CO PT*	r	tö p->	Co	%
41	21	166	83	331	166	851	8,512	_	2	20	22/»	28	34	3
3/ / 20	V,.	Va	''/.<	1	Va	783	7,800	—	2	20	27,	27	12	—
_	—	—	—	—	—	358	3,582	—	2	17	117,	20	39	—
_	—	—	—	—	—	—	—	—	2	20	27,	25	16	—
293	146	1,170	585	2,340	1,170	1,170	11,713	—	2	17	H7,	27	39	5
351	176	1,406	703	2,811	1,406	1,406	14,058	—	2	17	117.	27	18	—
306	152	1,223	612	2,446	1,223	1,223	12,232	—	2	17	117,	(25 (23	39 19	10) 4)
_	_	_	—	—	—	—	—	—	2	29	27,	13	24	2
									2	29	27,	13	33	2
—									2	29	27,	14	19	5
159	80	638	319	1,276	638	638	6,378	—	2	17	27,	28	41	5
165	82	659	329	1,318	659	659	6,587	112	2	17	27,	2629	11
2	1	8	4	16	8	693	6,930	—	2	17	27,	2623	3 i
259	130	1,038	519	2,075	1,038	1,038	10,375	-	2	26	57,	2724	3
221	101	805	402	1,610	805	805	8,049	—	2	26	''57,	2235	3
7	4	29	14	58	29	29	290	—	2	16	^11/ ° ho	22 22	8
—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	16	P.11 / ° /20	22	14	11
1,804	893	7,142	3,570	14,282 7,142	9,653	96,506	112

Vid 1622 års riksdag blef byggningshjelpen nedsatt till hälften
af hvad den tillförene utgjort. I det den 7 Maj nämnda år
utfärdade biafskedet, och sedan deri omförmälts en beslutad allmän
utskrifning till krigsfolkets förstärkande, såsom af ålder sedvanligt
varit, samt fortsatt utgående under två år af »den skatt,
som år 1620 blef gjord öfver boskapen och utsädet på landet»,
äfvensom förnyadt beviljande af landtågsgärden, förklarar nemligen
Konung Gustaf II Adolf: »Dock — lickväl effter wij befinne
att sådanne här till wanlige pålagor wåre undersåther icke allenast
wele falla nästan odrägelige, uthan ock att dhe til landzens
försvar, mycket mindre til krigets krafftige uthförande och Regementzbördan
uthi desse farlige tijder icke skole kunna förslå.
Derföre hafva wij till undersåthernas lindring föreslaget Ständerne
ett medel till att öfverväga, derigenom wij förmeena dhe

110

för een godh deel af andre pålagor, skole kunna blifva lijste och
lickväl nthan det besvär komma till medh Riksens närvarande
stat nödtorffteligen att uppehålla. I det att hvar och een af det
som han till Kiöpstadh förer, och äteligit, slijteligit och förnöteligit
vore, een lijdelig Tull och Accijs gåfve. Sådant vårt giorde
förslag hafve meenige man och dhe andre för godt och rådsampt
funnet så ock bevilgat, uthlofvat, att vela godvilligt och gerna
gifva Tull och Accijs af alla ätelige, slijtelige och förnötelige
varur, som dhe till torg och marknadz föra, etfter den ordning
som wij Ständerne samptelige här hafve låtet öfverantvarda, och
wij än ytterligare medh vårt elskelige och Rikz Rådz Rådhe deruppå
sinnadhe äre att göra låta, etfter som deras uthskickadhe
dedh munteligen dem varda vetta att referera. Och ehuruväl
Rijkzens närvarandhe lägenheet icke väl medgifver att dhe nu
påståendhe uthlagor så uthi een hast aldeles skole kunna afskaffas
och lindras; Så hafve vij dock lickvähl på det undersåtherne om
var nådige benägenheet deste bettre motte vara förvissadhe och
görligen see och merkia medh hvadh åhåga vij dheras besvär lijsa
och lindra vele, då hafve vij af synnerlig Konungzlig Griinst och
nådig benägenhet etfter vårt giorde löfte, dem nu i förstonne der
medh velat benåda att dhe skole för halfve parten af byggningzhielpen
ifrån detta afskedz dato vara förskonte. Men hvadh resten
som ännu alt härtill hoos Allmogen innestår, moste dhe sig villige
finna låtha att uthgöra, på det vij framdeles när vij kunne see
och förnimma att denne Tullordning kan komma på gång och
våre samptelige undersåther der medh blifva lijsadhe och hulpne,
dem då medh någre flere besvärligaste pålagor måga kunna afskaffa».

Icke dess mindre utvisar Riks- och Kammar-rådets Cirkulärbref
till stathallarne i orterna den 20 Oktober 1623, att ofvan
omförmälda nedsättning gällt endast för ett år. Byggningshjelpen
utgick derefter fortfarande till fullo och in natura, och vid 1652
års riksdag, då Ständerna i det den 24 December utfärdade riksdagsbeslutet
förklarade sig vilja förblifva vid sina förra utlagor,
deribland äfven byggningshjelpen uppräknas, blef'' den ansedd såsom
ständig.

Vid 1678, 1683 och 1689 års riksdagar sökte allmogen lindring
i byggningshjelpen; och medgafs, enligt flere särskilda resolutioner
af ar 1689, deribland en af den 11 April, att byggningshjelpen,
damera på flere orter beräknad till 18 lass ved, skulle få lösas
antingen efter markegång eller med 8 öre lasset, d. v. s. 4 daler

111

16 öre, eller dubbelt mot det gamla kronovärdet, om den skattskyldige
ej hellre ville leverera veden in natura. I öfverensstämmelse
härmed och under åberopande af nyssnämnda Resolution
den 11 April 1689 förordnades genom Kungl. Förklaringen den 8
Januari 1748, att, der förvandling egde rum, skulle denna ej beräknas
högre än till »alterum tantum», d. v. s. dubbelt mot kronovärdet,
hvilket skulle gälla såväl Kronan behållna som indelta
hemman; men för de skattefrälsehemman, som erhållit denna natur,
innan berörda medgifvande lemnades, måste byggningshjelpen
fortfarande af jordegaren till ränteegaren utgöras efter årlig markegång.

Denna skatt har således i allmänhet utgjorts på 3:ne sätt:

1) efter kronovärde, der den på sådant sätt utgått före år 1689;

2) efter dubbelt kronovärde (alterum tantum), och 3) efter markegång.
Men densamma har jemväl utgått under flere olika benämningar
på olika orter och i följd deraf äfven på olika sätt, enligt
hvad som kan inhemtas af de till 1847 års skattebetänkande hörande
»undervisningar» och tabeller, med ledning af hvilka en
öfversigt här meddelas öfver de till byggningshjelpen hörande
olika skattetitlar och deras fördelning enligt förhållandet år 1844:

112

Byggningshjelpen.

Län.	Skattetitlar.	Skattebelopp. Banko.	Mantal.	j Summa mautal.
	Byggningshjelp..........	674,25 mtl ä 1 rdr 24 sk.
		54,14 ä 1: 6..................	728 39
	Byggningshjelp och te-
	gelved...................	1 rdr 24 sk..................	129,62
	\| Brukshjelp................	18 lass ved, med kronovär-
			4,50
	Brukshjelp, ekekörsel,
\| Stockholms____:	rustkammarhjelp......	1 mtl å 40 sk.; 257,08 å30sk.	258,08
	Vinterkörsel, d:o, d:o..	24 sk.............................	181,5 0
	Slottsfamn, d:o, d:o____	161,66 mtl å 32 sk.; 32,50
		å 1 rdr.......................	194,16
	I Ekekörsel och rustkam-
			149,63
	Körsel ...................	3 rdr 16 sk. ..................	45,75	1,691,63
	Byggningshjelp..........	849,51 mtl å 1: 24; 617: 77
		ä 1: 6.........................	1,467,28
	j Brukshjelp, ekekörsel,
	1 rustkammarhjelp......	220 mtl ä 40sk.; lmtläSOsk.	221,oo
t psala..........
	Vinterkörsel..............	79,50 mtl å 40 sk.; 27.62
		ä 20 sk......................	107,12
	Vinterkörsel och vinde-
	köring ..................	46 sk............................	145,14	1,940,54
			748 97
	Vinterkörsel..............	1 rdr 24 sk.....	684,50
Södermanlands^	Vinterkörsel och hjelpe-	1 rdr 24 sk. och persedlar
	i körsel...................	(—20 sk.)...................	16,08
	D:o d:o.....................	d:o och d:o (= 18 sk.).....	15,87	1,465,42
	Byggningshjelp .........		294,00
	Byggningshjelp och vin-
	terkörsel................	(42 + 8 sk.) 1 rdr 2 sk____	306,14
Östergötlands .<	D:o d:o....................	(42 + 12) 1 rdr 6 sk.......	1,862,10
	D:o d:o....................	(42 + 21,4)1 rdr 15 sk. 4 rst.	576,02
	D:0 d:0....................	(42 + 37,4) 1 rdr 31sk.4rst.	46,68
\|	Byggningshjelp och
	brukshjelp .............	(42 + 40) 1 rdr 34 sk......	122,81	3,208,47 9 340 *a\
	D-.o .........			2,811,78 1
	D:0 .........
		Öland å 42 sk................	790,18	2,446,92 i
Göteborgs (fög-
	D:o _________	42 sk.
	Transport!		16,202,13''

113

Län.	Skattetitlar.	Skattebelopp.	Mantal.	Summa
		Banko.		mantal.

Elfsborgs...
i Skaraborgs.

Vermlands.

i Örebro

Vestmanlands .

Gefleborgs......-j

Vesternorrlandsj

Vesterbottens _j
Norrbottens.....

Byggningshjelp

D:o

D:o ......

Årlig hjelp.............

Byggningshjelp ......

Byggningshjelp och
bruksbjelp ..........

D:o, dro, d:o
D:o, dro, d:o

D:o, d:0, d:0
Vinterkörsel .
D:o
Dro
D:o

Årlig hjelp ...
Malmköring .,
Vinterkörsel ..
D:o

Vinterkörsel ..
D:o

Vinterkörsel ..

Transport

42 sk.........................

d:o ........................

persedlar (kronovärde 14 sk.)
42 sk.........................

42 sk. och persedlar (kronovärde
40 sk.).............

Brukshjelp...............	persedlar (kr.värde 1 rdr)...
Ärlig hjelp...............	dro ( dro 36 sk.).
Dro ...............	dro ( dro 28] sk.).
Dro ...............	d:o ( dro 26£ sk.)
Dro ...............	dro ( dro 14 sk.).
Dro ...............	dro ( dro 13\| sk.)
Dro ...............	dro ( dro 6^ sk.)
	36 sk. och 6 dagsverk (=kr.
Vinterkörsel..............
Dro ...............	1 rdr................
Vinterkörsel, vindekö-
ring, vaskköring......	(1: 32; 1: 24,18) = 3rdr 26sk

1 rdr + 2 t:or spanmål +18 sk.
40 sk.+2 tror spanmål +18 sk.

34f sk. + 2 tror spanmål
+ 18 sk......................

28 sk...........................

20 sk. 4 rst..................

20 sk...........................

17 sk. 3 rst..................

persedlar (kr.värde 36 sk.)
33^ sk. af hvarje hemmansdel
persedlar (kr.värde 15 sk.).

6 sk.............................

12 sk............................

[8 sk.............................

8 sk.............................

5Jkpr korn (= kr.värde 6 sk.)
5^-kpr korn (= kr.värde 6 sk.)

Summa

1,88

1,275,55

1,00

53,62

41,83

185,50

0,25

992,90

78,03

5.00

1.00

278,41

492,25

425,95

226,62

177,12

460,93
12,oo
0,50
35,3 7
8,00
15,50
74,17

418,61

1,656,25

443,45

1,166,47

57,90

614,09

16,202,18

2,721,29

2,814,44

1,277,43

1,359,13''

2,206,82

2,075,06

1,609,92

671,99

489,32

■131,427,53

Slcatteregleringskomiténs Betänkande. 111.

114

På Gotland samt i Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Da~
larne, Jemtland och Herjeådalen hafva byggningshjelpen och dit
hänförda skattetitlar icke utgjorts under sina ofvan angifna benämningar.
I hufvudsak gäller i ifrågavarande hänseende om
dessa landsdelar hvad förut blifvit om dem anfördt i fråga om
landtågsgärden.

3) Salpeterhjelpen. Efter det Gustaf I förklarat salpeterjorden
för ett regale, påbjöds genom ett Kungl. Bref den 2 November
1564, att vederbörande skulle tillhandagå de för Kronans räkning
kringfarande salpetersjudarne med beqvämliga hus, pannor, kar,
ved och allt annat som de behöfde; hvartill jemväl räknades
husrum och förtäring. Då emellertid klagomål öfver detta onus
förspordes, lemnades allmogen fritt att antingen utgöra hjelpen
in natura eller att lösa den med 1 daler 27 öre (29 sk. 6 rst
bko) för hvarje hemman, en anordning som vidtagits redan år
1628 och vidare medgifvits enligt åtskilliga Kammarkollegiets bref
af åren 1634, 1636 och 1638. Allmogen blef dock likafullt med
naturaprestationer besvärad, och på dess klagomål häröfver förklarade
Kungl Maj:t i Besolution den 13 December 1644, »åt när
the aff Almogen hafva effter ther öfver fattat ordning erlagt och
betalt Salpeters hjelpen vthi penningar, tå skole the sedan intet
vara skyldige någon jord åt afföra, eller på bemälte Saltpetersiudare,
något mehra medh maat eller annat bekosta, effter som
och Inspectorerne skal tillskrifvas och befallas, åt the noga tilsee
thet Almogen häruthinnan öfver ordningen inte måge besväradt
blifva». På sätt redan är omtaladt, beviljade Ständerna uti riksdagsbeslutet
den 24 December 1652 att vid sina förra utlagor
förblifva. Bland dessa uppräknas äfven salpeterhjelpen, hvilken
från denna tid ock har blifvit ansedd såsom en ständig ränta.

Ehuru salpeterhjelpen sålunda blifvit satt i penningar efter
ofvan angifna grund, utgjordes den likväl i Småland och på Oland
i persedlar efter markegång. Detta har emellertid ej berott på
någon gällande författning, utan synes hafva härledt sig derifrån,
att, då vid början af 1700-talet det missbruk yppats, att jordeboksräntan
erlagts med penningar utan förvandling, och rättelse
härutinnan blifvit af vederbörande kollegier förordnad, tillämpningen
deraf småningom af missförstånd kommit att sträcka sig
äfven till den under mantalsräntan inbegripna salpeterhjelpen, ända
tilldess, enligt Bikets Ständers beslut, genom Kungl. Kungörelsen
den 18 April 1854 förordnades, att salpeterhjelpen i de småländska

115

länen skulle från och med år 1855, i likhet med hvad i de öfriga
delarne af riket egde rum, beräknas och erläggas med penningar
efter kronovärde.

Sedan under behandlingen af nyssnämnda fråga upplysts, att
salpeterhjelpen utgjordes på skiljaktigt sätt äfven inom tre härad
och en socken af Södermanlands län, nemligen på helt mantal
med'' ett tredjedels stafrum ved, som betalades efter markegång,
bestämdes i Kungl. Kungörelsen den 3 April 1857, att äfven i
dessa orter salpeterhjelpen skulle från och med år 1858 erläggas
med penningar efter kronovärde.

I vissa orter, Yermland, Dalsland, Vestmanland, Dalarne,
hela Norrland utom Gestrikland, Bohuslän, Grotland samt delar
af Stockholms, Södermanlands och Örebro län, har salpeterhjelpen
ej utgått. I Skåne och Blekinge motsvaras den af en del utaf
den i dessa provinser förekommande termin- och salpeterskatten.
I Halland, der terminskatten kan anses motsvara termin- och
salpeterskatten i Skåne och Blekinge, förekommer ej salpeterhjelpen
såsom räntetitel under denna benämning.

Med salpeterhjelpen bör ej förvexlas salpetergärden, en pålaga,
som genom Kungl. Förordningen den 7 April 1830 upphäfdes.

4) Boskapspenningar. Redan genom beslut i Örebro den 27
December 1539 ålades en »Landz-skatt», beräknad efter egande
boskap, att utgå under ett år. Sedermera påbjöds den 14 Maj
1601 en penningekjelp, beräknad efter kreatur och utsäde. Boskapspenningarne
leda dock sitt egentliga ursprung från år 1620, då
vid ett möte mbd Ståthållarne jemte fullmägtige af Adeln från
hvar landsända, Biskoparne samt utskickade från en del af städerna
genom beslut af den 17 Mars samma år en ansenlig kontribution
till Kronans gälds afbetalning, så ock till försvarsverkets uppehållande
beviljades, hvilken skulle utgöras af hvar skatte- och
kronobonde med vissa öre, från och med 8 till och med 1/.1, för
olika slag af kreatur och med 2 öre för hvarje tunnas utsäde, af
frälsebönder, som icke under sätesgårdarne belägne vore, med
hälften af hvad som erlades af skatte- och kronobonde, samt af
de vid mötet representerade 23 städerna med vissa belopp, olika
för hvarje stad, från och med 2000 daler för hufvudstaden, till
och med 40 daler, och af de städer, för hvilka fullmägtige ej
varit tillstädes, i samma proportion som för de öfriga bestämts;
och skulle denna skatt utgå en gång år 1620 och en gång år 1621.

116

Vid 1622 års riksdag och med allmogens deltagande i beslutet
beviljades samma skatt ånyo för en tid af två år; och förklaras i
riksdagsbeslutet, att »thenna skatten väl synes vara then skäligeste
ibland alle them som härtill hafve varit brukelige ithet att
then som litet häfver, han litet gifven, och then som Gudh idkeligen
välsignat häfver, han måste och något meera gifva». Till
rikets värn och försvar blef vid 1624 års riksdag — jemte kontributioner
af städerna dels i penningar, till belopp af 33,888
daler, dels i varor — den af allmogen utgående boskapsskatten
beviljad för ytterligare två år, men till dubbelt belopp mot hvad
den tillförene utgjort.

I Januari år 1627 förnyades i riksdagsbeslutet detta åtagande,
hvarförutan »wij af Ridderskapet och Adelen bevilliat och effterlåtit,
Booskapsskatten af våre Bönder, så innan som uthan Frijhethen
råå och röör må och skall lijka medli Crono och Skatt
opbäras», hvarjemte Presterskapet utfäste sig att »uthläggia för
vår Booskap och uthsäde een sådana hielp som meenige Allmogen
uthläggiandes varder», ett åtagande som jemväl borgerskapet i
städerna förband sig att uppfylla.

Grenom riksdagsbeslut i Stockholm i December månad nyssberörda
år 1627 beviljades åter »en Allmen Boskapshielp», »för
hvilken hvarken Andeligh eller Werldzligh frij vara skal, vndantagandes
Ridderskapzens Sätegårders enskylte Booskap och Vthsäde».
Men denna hjelp skulle utgöras med femtio procent högre
belopp, än som vid 1624 års riksdag beviljades. Genom riksdagsbeslutet
den 29 Juni 1629 beviljades att »i the tw fölliande åhr
continuera the vanlige Mantals- och Boskapshielper, på samma
sätt, verdering och terminer, som här till skedt ähr». Detta åtagande
förlängdes i riksdagsbeslutet den 18 Februari 1632 för ytterligare
2 år och den 14 Mars 1633 för »thenne gången».

1634 års Riksdag beviljade boskapsskatten för år 1635, att
utgå öfver hela riket, i städerna såväl som å landet, sådan som
den första gången, d. v. s. vid 1620 års möte, beviljades; likasom
ock boskapspenningar beviljades, för två år i sender, af 1635,
1638 och 1640 årens Riksdagar.

Yid 1642 års riksdag beslöts i fråga om boskapspenningarne
en väsentlig förändring. I anseende till de många med de årliga
boskapsuppskrifningarne förenade svårigheter bestämdes nemligen
af denna Riksdag för åren 1642 och 1643 denna skatt fixt till två
daler silfvermynt för hvart helgärds skatte- och kronohemman

117

samt en daler för alla frälsehemman, utom det ypperliga frälset;
hvarjemte Preste- och Borgarestånden åtogo sig att, i stället för
boskapsskatten, erlägga det belopp, som medeltalet deraf för de
tre nästföregående åren utgjort. Genom riksdagsbesluten åren
1648, 1644, 1647 och 1649 förlängdes tiden för samma skatts utgörande,
hvarje gång för två år; vid 1650 års riksdag blef boskapsskatten
till nästa riksdag afskaffad, men återupplifvades,
med ofvan angifna penningebelopp af resp. två och en daler, af
1652 års Riksdag för åren 1653, 1654 och 1655 samt af 1655 års
Riksdag utan inskränkning till viss tid; och hafva boskapspenningarne
derefter varit en ständig ränta.

Enligt 1844 års kronoräkenskaper utgjordes denna skattetitel
sålunda:

Stockholms län.........

Upsala ''> .........

Södermanlands » .........

Östergötlands » .........

Jönköpings » .........

Kronobergs » .........

Kalmar » .........

Göteborgs fögderi .........

Elfsborgs län.........

Skaraborgs » .........

Vermlands » .........

Örebro » .........

Yestmanlands » .........

Kopparbergs » .........

Gefleborgs » .........

Vesternorrlands » .........

Vesterbottens » .........

Norrbottens » .........

Summa

	Man	tal.		Banko.
å 32 sk.	å 24 sk.	å 16 sk.	å 8 sk.	Rdr.	sk.	rst.
1703,iä	—	1619,7	—	1675	32	10
1780,21	—	1181,78	—	1580	35	6
1468,68	—	1243,54	—	1393	30	6
3222,81	—	1694,31	—	2713	4	—
2341,16	—	1053,08	—	1911	38	8
2811,78	—	—	—	1874	15	1
2465,58	—	701,95	—	1877	18	—
286,46	—	10,12	—	194	16	8
2721,29	—	1130,36	—	2191	36	6
2812,7 0	—	1324,7 5	—	2316	36	4
1277,43	—	325,7 9	—	960	i	—
2032,83	i	704,96	2	1591	2	—
2307,85	—	434,7.>	—	1683	24	8
155,2 2	—	—	—	103	23	1
2067,89	—	55,43	--	1396	42	1
1609,94	—	7,98	—	1075	45	11
672	—	—	—	448	—	4
489,32	—	79,42	—	352	33	—
32226,33	i	11567,95	2	25341	4	2

Tillsammans 43797,28 mantal.

Boskapspenningar hafva ej under denna titel utgått på Gotland,
i Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Dalarne (utom Yester -

118

bergslags fögderi), Jemtland ocb Herjeådalen; hvarjemte de i
några delar af Yermlands och Örebro län utgått efter annan grund,
än här ofvan angifvits.

5) Skjutsfärdspenningar. Allmogen var i forna tider skyldig
utgöra fri skjuts och gästning åt dem, som reste genom landet i
Kronans ärenden. För befrielse från denna skyldighet åtog sig
allmogen på ett möte i Arboga år 1561 en viss penningskatt,
under benämning »tavernepenningar», hvilkas belopp på herredagen
i Stockholm år 1562 bestämdes till 2 mark örtug af hvarje
skattebonde och hälften af frälse- och kronolandbor. Allt kom
emellertid snart åter i sitt gamla skick; och sedan Konung Johan
III år 1584 påbjudit skjutsfärdspenningar med 1 daler per mantal,
mot det att friskjutsen skulle upphöra för alla utom Konungens
brefdragare, samt under någon tid derefter olika bestämmelser
i detta hänseende varit gällande och skjutsfärdspenningar än
beviljats, än upphört att utgå, beslöts, på grund af de klagomål
och oordningar, hvartill friskjutsen gaf anledning, vid riksdagen
i Stockholm år 1642, att fria skjutsfärder och gästningar skulle
afskaffas, utom för vissa bestämda fall, samt gästgifverier inrättas,
hvarest de, som egde rätt till skjuts, skulle finna den mot betalning;
och beviljades, till bestridande af kostnaden för de för Kronans
räkning nödvändiga resor, på försök för två år tre daler
silfvermynt eller dess värde af hvart krono- och skattehemman
samt hälften af frälsehemman, undantagandes säterier samt rå
och rör, hvilka voro fria. I anseende till rikets brydsamma belägenhet
under kriget blef likväl verkställigheten uppskjuten, till
dess 1649 års Riksdag ånyo beviljade skjutsfärdspenningar, att
utgå med tre daler silfvermynt af hvarje helgärds skatte- och
kronohemman samt af allmänna frälset med hälften mindre eller
11/2 daler af hvart lielgärdsfrälsehemman, så inom som utom fredsmilen,
och i förhållande dertill af mindre hemman; dock skulle
de landsändar, som icke ville eller kunde erlägga dessa penningar,
vara pligtiga att skjutsa hvar och en, som med pass och
bevis reste i Kronans ärenden.

Från denna tid hafva skjutsfärdspenningarne oförändradt utgått
såsom en ständig ränta med i allmänhet 3 daler, eller 1 rdr
bko, af krono- och skattehemman samt 1 l/2 daler, eller 24 sk. bko,
af frälse- och bergsmanshemman. Från skjutsfärdspenningars utgörande
hafva dock varit befriade säterier samt rå och rörs-hemman,
posthemman i allmänhet, så länge de funnos, vissa gästgif -

119

verihemman samt lotshemman i Östergötland. De hafva ej heller
förekommit i Herjeådalen, men i Skåne och Blekinge hafva de
inräknats i »terminskatten».

Skjutsfärdspenningarne utgjordes år 1844 sålunda: I

	Man	tal.	Banko.
	ä 1 rdr.	ä 24 sk.	Kdr.	sk.	rst.
c Stockholms län..............................	1703,12	1619,70	2513	15	2
Upsala » ..............................	1931,03	1181,78	2521	25	—
Södermanlands » ..............................	1464,68	1243,54	2086	21	9
Östergötlands » ..............................	3224,60	1693,12	4070	42	1
Jönköpings » ..............................	2340,54	1053,08	2867	4	—
Kronobergs » ..............................	2811,78	—	2811	37	7
Kalmar » ....................-.........	2445,58	701,95	2796	27	—
Gotlands » ..............................	1098	—	1098	—	—
Göteborgs » ..............................	2523,08	166,75	2606	22
Elfsborgs » ..............................	2721,29	1136,36	3289	30	9
Skaraborgs » ..............................	2813,26	1324,75	3475	30	6
Vermlands » ..............................	1270,80	323,66	1431	18	” 1
Örebro » ..............................	1249,62	1465,67	1982	22	1
Vestmanlands » ..............................	2308,4 7	434,78	2525	41	9
Kopparbergs » ..............................	155,22	—	155	10	7
Gefleborgs » ..............................	2075,06	55,43	2102	37	9
Vesternorrlands » ..............................	1609,94	7,98	1613	44	10
Vesterbottens » ..............................	672	—-	672	—	7
1 Norrbottens » ..........................—	489,32	79,42	529	1	3
Summa	34907,39	12487,97	41150	—	7

Tillsammans 47395,36 mantal.

I Vermlands, Örebro, Kopparbergs och Jemtlands län har
denna skattetitel utgått efter något andra grunder och med olika
belopp, år 1844 med tillhopa för dessa fyra län 4,762 rdr 3 sk.
6 rst. bko. I Hallands län har under titeln »skjuts- och gästningspenningar»
förekommit en skatt, motsvarande skjutsfärdspenningarne
i det gamla Sverige. Den utgjordes år 1844 med
sammanlagdt 2,154 rdr 43 sk. 5 rst. bko.

120

6) Dagsverken eller Dagsverkspenningar. Beträffande denna i
såväl jordeboksräntan som mantalsräntan ingående skattetitel hänvisas
till hvad härom finnes här ofvan anfördt. För så vidt den
ingick i mantalsräntan, utgjordes den år 1844, dels in natura
eller efter markegång, dels i visst bestämdt belopp penningar,
sålunda:

		Ökedags- verken.	Drän ge-dags-verken.	Penningar	I	medeltal för ett mantal.
	Mantal.	Banko.	Krono- värde.	Markeg.- värde.
				W			tö	CO	a	tö	CD
				►-j		<rt-	z?	*			:1	é-r-
Stockholms län......	1705,75	10078	20156	27''26	2	1			16	12
Upsala » ......	1924,64	11379	22758	2810	—	1	—	—	14	42
Södermanlands » ......	1469,29	8721	17441	15 42	—	1	—	—	11	18	—
Östergötlands » ......	3223,06	19117	38234	36 40	''	1	—	—	12	12
Jönköpings » ......	2307,41	13704	27408	2418	—	1	—	—	13	24
Kronobergs » ......	2811,23	16778	33555	15 25	-	1		—	13	6	—
ir , v. (fastlandet. Kalmar lan jöland.	2446,70	14607	29214	12 34	8	1		—	fi2 Ilo	24	—
Gotlands » ......	1100,87	3265	6530	4 24	—	1	—	—	5	9
Göteborgs fögderi........	296,83	1781	3562	—		—	1	—	—	18	24
Elfsborgs län......	2724,17	16110	32220	38.18	—	1	—	—	11	30	_
Skaraborgs » ......	2814,94	16663	33326	3736	—	1	—	—	12	—	—
Yermlands » ......	1266,07	7532	15065	1032	—	1	—	—	13	—	—
Örebro » ......	1264,55	7517	15034	730	—	1	—	—	13	12	—
Vestmanlands » ______	2076,80	12408	24816	8	42	—	1	—	—	11	—	—
Gefleborgs » .....	2075,06	6225	12450	—	—	—	—	24	—	7	33	—
Vesternorrlands » ......	1609,94	4830	9660	—	—	—	—	24	—	6	3	—
Vesterbottens » ......	671,99	174	348	503	13	2	—	39		—	39	4
Norrbottens » ......	489,32	—	—	401	—	—	—	39	4''An	—	39	4
Summa	32278,62	170889	341777	1173	7	6	—		-	-		—

Med dagsverkena jemförliga äro vissa mindre i särskilda orter
förekommande skattetitlar, såsom

a) arbets- och dagsverkspenningar i Halland, hvilka såsom
tillhörande terminskatten, enligt det s. k. Halländska kontraktet af

121

år 1648, utgått af 1,214, i o mantal ä 1 rdr 16 sk. ocli af 672,16 mantal å
1 rdr, med tillsammans 2,290 rdr 47 sk. 1 rst. bko, äfvensom

arbetspenningar i Bokuslän, kvilka utgått af 2,235,6 2 hemman
med 1 rdr och af 156,6 2 hemman med 24 sk. per mantal eller
tillsammans 2,313 rdr 45 sk. bko;

b) hjelpedagsverken, hvilka redan här ofvan omförmälts och
hvilka pålagts, då jordeboks- eller mantalsdagsverkena funnos
otillräckliga för de behof, de afsågo att fylla. Först vid medlet
af 1700-talet upphörde påläggandet af sådana dagsverken. År
1844 debiterades hjelpedagsverken i Färentuna härad af Stockholms
län, i Örby hus härad af Upsala län, i Halland och i Vestmanlands
län.

I sistnämnda län utgingo ock

c) s. k. dammdagsverken, år 1844 utgjorda med tillhopa 110%
dagsverken efter markegång;

d) Konung Gustafs dagsverken, hvilka utgjorts i största delen
af Nerike; de inbragte år 1844 af 1,484,5 o hemman ett belopp
af 185 rdr 27 sk. bko;

e) drängelön af 31,9 6 mantal i Södermanland utgjordes år
1844 med 8 tunnor råg och 8 tunnor korn;

f) drängejern, som utgått i stället för dagsverkspenningar
i Gamla Norbergs bergslag af Vestmanlands län och debiterades
år 1844 af 240 hemmansdelar med tillhopa 32 rdr 24 sk. bko;

g) drängespanrnål i Färentuna härad af Stockholms län uppgick
är 1874 till 3,768 kr. 58 öre.

Öfrig-a hemmantalsräntor.

Utom de sex hufvudtitlar, af hvilka mantalsräntan i det
gamla Sverige består och för hvilka här ofvan redogjorts, förekomma
åtskilliga andra, till mantalsräntan äfven räknade utskylder,
hvilka utgått endast på v-issa orter och under mycket olika
förhållanden.

Sålunda åtogs i Jemtland på Rödöns ting år 1648 silfver skatt
i stället för krigshjelp, boskaps- och mantalspenningar, att utgöras
af alla hemman med iy2 daler eller 24 sk. bko af hvar tunnas
utsäde, motsvarande 6 rdr per mantal. Efter åtskilliga förändringar
i beloppet bestämdes genom Kungi. Brefvet den 12 December
1780, att vid alla derefter skeende afvittringar och nya skatt -

122

läggningar silfverskatten af ett gärdemantal skulle utgöra 14
daler 17 öre eller 4 rdr 40 sk. 31/2 rst.

För största delen af Jemtlands jord liar denna skatt dock utgått
med 4 rdr, för en mindre del med endast 2 rdr per mantal.
Den utgick år 1844 i nämnda provins med tillköpa 3,297 rdr 46
sk. 6 rst. bko.

I Jemtland har äfven utgått prostetull och skar pr ätt are skilling,
som åtogs år 1623 och år 1844 utgjorts med tillhopa 25 rdr 28
sk. 8 rst. bko.

I Bohuslän har silfverskatten, der äfven benämnd kontribution,
utgjorts af alla skatte, knape, krono, kastelle, och frälse strögods
samt oadels frälsehemman, med frihet för Adelns säterier och
veckodagstjenare. Den har påförts med 2 rdr 24 sk. per mantal
och utgick år 1844 med sammanlagdt 6,083 rdr 36 sk. bko.

Inom Bohuslän har ock utgått dels hjelpeved, som år 1844
utgjordes med sammanlagdt 1,141 rdr 45 sk. bko, dels skrifvareort,
ursprungligen pålagd till slottsskrifvarens underhåll på Bohus.
Denna afgift inbragte år 1844 på 2,111,9 5 mantal 277 rdr 30 sk.
10 rst. bko.

På Gotland, der allmän skattläggning beslöts år 1712 och år
1747 fastställdes, har silfverskatt utgått med 2 rdr bko per hemman
och år 1844 utgjorts med tillhopa 2,196 rdr bko.

I Skåne och Blekinge har utgått termin- och salpeterskatt.
Terminskatten, så kallad derför att den ursprungligen betaltes i
tre terminer, beviljades för Skåne år 1662 att utgå med 21 daler,
men nedsattes år 1668 till 18 daler 20 öre, med hvilket belopp
skatten sedermera utgått. Den är beräknad att motsvara de i
det öfriga Sverige i mantalsränta!! ingående skattetitlarne sålunda:

landtågsgärden--------------------------------- 8: —

byggningshjelpen_________________.__________- 2: 20.

boskapspenningar^_______________________— 2: —

skjutsfärdspenningarne...................... 3: —

dagsverkspenningarne..........--------------- 3: —

Summa 18 daler 20 öre.

Salpeterskatten beviljades år 1662 till 1 daler, men ökades
år 1668 till slutliga beloppet 1 daler 27 öre, motsvarande kronovärdet
af samma skattetitel i grannprovinsen Småland. Ofvan
angifna belopp gälla krono- och skattehemman; frälsehemman
hafva af termin- och salpeterskatten erlagt hälften mot krono
och skatte. Nämnda skatt utgick år 1844:

123

i Blekinge	län med ...	... 6,976:	9.	6.
i Kristianstads	» 2>	... 13,138:	41.	—
i Malmöhus	» »	... 17,214:	8.	3.
	Summa 37,329:	10.	9.

I Skåne liar dessutom under tiden från år 1679 till och med
år 1811 utgjorts en skatt, benämnd utskrifningspenningar, hvilken
enligt 1692 års landsbok erlades med 2 daler sint för hvarje
person öfver 15 år, som skattskrefs på utsockne frälset, och med
3 daler för skattskrifven person å skatte- och kronohemman

I Halland hafva skatter utgått under många olika titlar, såsom
terminskatt, som enligt det s. k. Halländska kontraktet af år 1648
utgjorts med 20 daler per hemman, utom i Fjäre och Faurås
härad, der skatten i allmänhet belöpt sig till resp. 15 och 18
daler per hemman; kungs- och matskatt, ved- och timmerkörsel
samt utskrifningspenningar, hvilka tre skattetitlar egentligen tillhöra
terminskatten, men af hvilka den sistnämnda, utskrifningspenningarne,
utgjorts på två olika sätt, dels per mantal, år 1844
med tillhopa 3,344 rdr 37 sk. 3 rst. bko, dels ock, likasom i
Skåne, såsom en personlig utskyld, hvilken i Halland utgått från
år 1648 och enligt Kungl. Brefvet den 24 December 1692 skulle
utgöras af allmogen å skatte- och krono- samt utsockne frälsehemman,
som egde frihet från utskrifning in natura, med 2 daler
för hvarje utskrifningsgild person. År 1811, sista året då dessa
utskrifningspenningar erlades, belöpte de sig i Skåne och Halland
tillhopa till 16,325 rdr specie.

Vidare hafva i Halland utgjorts kung sskatt, af gammalt frälse,
år 1844 med tillhopa 901 rdr 8 sk. bko, skrifvarepenningar,
endast i ett härad, år 1844 med 19 rdr 3 sk. 3 rst. bko, vedpenningar
eller hjelpeved, som år 1844 debiterats med tillsammans
5,430 lass, samt torfpenningar eller hjelpetorf, utgjorda af tre
härad, år 1844 med 1,650 lass torf.

I Herjeådalen har utgjorts trög- eller kungsskatt, år 1844
påförd med 120 rdr 42 sk. 2 rst. bko, äfvensom en pålaga, benämnd
ostskatt.

I Gestrikland har från år 1718 och i Helsingland från 1680-talet erlagts s. k. faktorihjelp, år 1844 debiterad med tillhopa 142
rdr 39 sk. 7 rst. bko.

Slutligen hafva utgjorts, i en del af Nerike krutved, i vissa
delar af Södermanlands län katsekorn, katsepenningar och djurlöfvet
samt i Kopparbergs län Falu kungsgårdshjelp, Näs kungsgårds
reparationsmedel samt extra grufvehjelp.

124

I likhet med hvad vid jordeboksräntan egt rum, meddelas
nedanstående summariska öfversigt af mantalsräntan i sin helhet
år 1844, tillika utvisande det ungefärliga beloppet deraf för
ett hemman:

		Summa banko.	För	ett hemman.
Kronovärde.	Markegångs- värde.		Kronovärde.	Markeg.- värde.
Rdr	ce fr	ce e-t-	Rdr	ce fr	''	Rdr	ce fr	CO	Rdr	ce fr	ce
1 Stockholms	län .........	13,357	16	6	76,683	41	3	6	16	Ö76	48	30	I 9
Upsala	» .........	13.129	32		78,168	19	8	6	16	87*	45	38	G
Södermanlands	» .	9,698	5	3	53,274	23	6	5	37	H3/a	34	29	1
Östergötlands	» .........	22,594	32	11	103,332	32	5	6	26	22/s	40	34	-
Jönköpings	» .	16,128	44	5	103,096	39	4	6	25	52/e	50	20	6
Kronobergs	» .........	18,372	12	i	138,263	44	2	6	25	52/s	49	35	8
Kalmar län	/fastlandet \Öland	16,600	1	9	117,607	3G		6	25	57a	/46 138	26 28	4 10
Gotlands	län .........	4,386	46	6	9,285	i	—	4	—	—	8	9
Blekinge	» .........	6,976	9	-	6,976	9	6	6	39	6	6	39	6
Kristianstads	» .......	13,138	41	—	13,138	41	—	6	39	6	6	39	6j
Malmöhus	» ..	17,214	8	3	17,214	8	3	6	39	6	6	39	6
Hallands	)) .	13,287	13	2	24,879	6	6	7	20	—	17	23
Göteborgs län -j	vestgötadelen Bohuslän	14,083	38	1	20,121	7	5	ii	29 30	87*	35 5	30	i!
Elfsborgs	län.........	18,610	31	6	71,510	24	9	6	29	87*	28	15	8
Skaraborgs	» ..	19,729	3	1	65,526	19	7	6	29	87*	29	19	11
Vermlands	»	7,160	20	11	55,728	11	2	5	15	*7.	48	3	5
Örebro	»	9,353	13	8	58,091	11	1	5	47	117a	48	-	4
Vestmanlands	»	15,101	16	6	79,818	26	8	7	35	87a	42	33	3
Kopparbergs	»	1,916	27	5	3,104	—	11	1	32	—	1	32	—
Gefleborgs	» ..	10,525	13	5	74.580	5	2	5	30	&7.	39	2	8
Vesternorrlands	,,	7,755	28	11	51,830	1	9	4	38	&7a	30	30	3:
Jemtlands	» ........	6,696	17	2	6,696	17	2	6	9	—	6	9	_I
Vesterbottens	,,	3,320	13	8	16,104	11	10	4	45	97a	24	46	_!
Norrbottens	» ____	2,491	20	7	11,475	43	7	4	45	97a	24	38	3
	Summa	280,633 32	9	1,256,508	4	3						\|

125

Sammandrag öfver både jordeboks- och mantalsräntan för ett
mantal krono ock skatte, beräknad både efter kronovärde ock
markegång enligt Tab. Litt. K. i 1847 års skatteförenklingsbetänkande: -

			B	a	n k o.
		Kronovärde.		Markegångs- värde.
		Rdr	CO	co	Rdr	co 7?	■ co
Stockholms	län .................................	13	33	7	183	44	3
Upsal^a	» _	13	21	3	113	37	7
Södermanlands	» ................................	13	44	2	112	25	2
Östergötlands	» .................................	13	9	2	92	13	11
Jönköpings	» .................................	9	24	1	68	34	8
Kronobergs	»	8	2	11	53	31	—
Kalmar	» fastlandet.....................	9	21	4	66	33	6
	Öland ........................	11	35	10	72	9	5
Gotlands	»	11	14	—	57	32	1
Blekinge	»	8	36	—	8	36	—
Kristianstads	» .................................	20	29	6	20	29	6
Malmöhus	»	19	45	6	19	45	6
Hallands	»	11	—	6	44	40	5
Göteborgs fögd	eri ................................	13	20	6	101	23	11
Bohuslän ......		8	26	—	8	26	—
Elfsborgs	län .................................	10	11	—	'' 54	16	10
Skaraborgs	»	11	38	_	68	—	—
Vermlands	»	8	25	8	54	11	—
Örebro	»	10	6	—	82	23	5
Vestmanlands	» ..................	18	29	2	155	30	3
Kopparbergs	»	4	26	8	27	42	—
Gefleborgs	»	8	28	11	57	25	7
Vesternorrlands	»	6	20	5	36	25	11
Jemtlands	»	8	27	3	8	27	3
Vesterbottens	» .........	6	32	—	31	2	5
Norrbottens	» .....	6	32	_	30	44	8

C) Presternes utlagor.

Till räntan äro i Kronans räkenskaper äfven hänförda »presternes
utlagor», eller presterskapets ständiga utskyld er, kvilka,
före deras omsättning och förenkling enligt Kungl. Kungörelsen den
11 Maj 1855 och Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869, bestått af
följande olika skattetitlar:

a) i gamla Sverige.

1) Taxen, en gammal afgift, om hvars ursprung meningarne
äro delade.

Vid en af Kammarkollegiet verkställd, på 1830-talet afslutad
undersökning förklarades om dess upprinnelse intet annat vara
med visshet utrönt, än att den såsom en frivilligt åtagen bevillning
inträdt i stället för skyldigheten att hålla s. k. borgläger,
eller att med föda och husrum förse det krigsfolk, som i landsorterna
förlädes. Då taxen omkring år 1548, för att underlätta
indragningen af presterskapets landbohemman till staten, efterskänktes,
åberopades likväl, såsom skäl för eftergiften, att taxen
utgjort ersättning för landböndernas ränta, som presterskapet dittills
fått åtnjuta. Inom kort pålades taxen ånyo, förekommer
åren 1554—56 uppförd bland den »årliga» eller ordinarie räntan
och har sedermera bibehållit sig såsom en presternes utlaga. I
Kungl. Resolutionen på presterskapets besvär den 5 juli 1636 säges
taxen vara »en gammal utlago, som för hela socknen och icke af
mantalet längie sädan förordnad är att uthgjöras». Äfven i Göteborgs
riksdagsbeslut af år 1660 omtalas taxen bland presterskapets
tillförene beviljade vanliga utlagor.

Denna skatt har i olika län utgått efter högst olika grunder,
dels i penningar, dels i persedlar, såsom spanmål, oxar, smör, lax
och strömming, hvilka lösts dels efter ett oföränderligt pris, dels
efter ortens markegång. Den har utgjorts för alla gäll på landet,
med undantag af prebenden, men har ej utgått i Jemtlands och
Vesternorrlands län samt vissa delar af Gefleborgs och Örebro län.

2) Gärden, en krigsgärd motsvarande landtågsgärden och
tillkommen i sammanhang med denna. Redan under Gustaf I:s
tid ålades presterskapet, likasom allmogen, s. k. kostgärder, och af
Kungl. Resolutionen på menige mans klagomål i Januari 1582 finner
man, att presterne i Hammars, Godegårds och Tjellmo socknar
skulle svara endast för half gärd. Vid 1602 års riksdag åtogo

127

sig presterne att för hvarje 20 fullsutne bönder inom socknen utgöra
en gärd, i det närmaste lika med en skattebonde; vid 1609 års
riksdag förbundo de sig att för hvarje 16 bönder utgöra en gärd
lika med en helbesuten skattebonde, hvilket år 1612 bestämdes
för 64 mantal till 1/4-del af hvad 16 bönder betalte, motsvarande
i verkligheten samma beräkning. Då landtågsgärden vid 1617 års
riksdag i Upsala beviljades, åtogo sig presterne en penningeafgift
af 16 daler för hvarje 64 »fullsätes bönder» eller 1 mark för
hvarje bonde, hvarefter afgiften vid 1620 års riksdag höjdes till
18 daler. Den har intill 1855 års ränteomsättning utgått till
sistnämnda belopp med 41/a sk. bko för hvarje helt mantal, men
har ej beräknats för ödeshemman, ej heller för de hemman, som
varit af så klena vilkor, att någon tertialtionde deraf icke utgått,
men väl för säterier. År 1844 utgick gärden i det gamla Sverige
i dess helhet med 4,606 rdr 26 sk. bko i penningar, 12 fat osmundsjern
och 1272 skeppund tackjern.

3) Boskapspenningarne, hvilka enligt riksdagsbeslutet den 15
Januari 1627 åtogos som en tillfällig hjelp, att utgöras i förhållande
till boskap och utsäde å prestgårdarne, bestämdes genom
riksdagsbeslutet den 23 Februari 1642 till en viss, på de tre nästföregående
årens medeltal grundad afgift, som i riksdagsbeslutet
den 25 Juni 1655 åtogs utan inskränkning till någon viss tid;
hvarefter denna skatt i likhet med allmänna boskapspenningarne
oförändrad utgått, år 1844 med tillhopa 1,126 rdr 30 sk. 2
rst bko.

b) i Skåne.

1) Prestekallspenningar, som anses härleda sig från de »skattebref»,
som danske konungarne utfärdade för vissa periodiskt utgående
skatter, förnämligast krigsgärder, hvilka sedan blifvit beständiga.
Prestekallspenningarne bestämdes genom Malmö Recess
1662 till 18 daler. I jordrefningsinstruktionen den 1 Maj 1670
föreskrefs, att de skulle utgå i visst förhållande till kallets
storlek och presternes inkomst, hvilken anordning dock ej kom
till verkställighet förr än genom Kungl. Resolutionen den 18
Februari 1685. — De utgingo år 1844 sålunda:

Kristianstads län.
Malmöhus » .

488

741

23.

31. 6.

Summa 1,230: 6. 6.

2) Ältarliafra. Enligt Kungl. Brefvet till Kammarkollegiet och
Kammarrätten den 6 September 1814 skulle altarhafran i Skåne

128

ansetts vara en frivilligt åtagen jordeboksränta, till underhåll för
.Konungens hästar, när han i landet färdades. Enligt en annan
åsigt har altarhafran utgjort en del af det lifsmedelsförråd, som
biskoparne upptogo på sina resor hos presterne på landet och som
vid reformationen indrogs till Kronan. Enligt Lunds stifts »landebok»,
upprättad i följd af Konung Fredrik II:s Bref den 11 Augusti
1569, utgick altarhafran så väl af prester som af annexbönder i
allmänhet med 4 tunnor 1 skäppa hafre, hvaraf den Överskjutande
skäppan, kallad skrifvareskäppa, tillkom slottsskrifvaren.

Prostar voro från denna utskyld befriade.

3) Fodermarskhafra och fodermarskpenningar, ock kallad förmanshafra
och formanspenningar, utgjorde den del af erkebiskopens
»gengärd», som ingick till hans fodermarsk, eller chefen
för hans rytteri, och indrogs till Kronan vid reformationen. — Fodermarskhafran
har utgjorts af så väl prester som kyrkobönder,
men både denna och altarhafran utgick ej af annex- och kyrkohemman
i det fall, att dessa räntor blifvit vid jordrefningen på
1670-talet inberäknade i landgillet eller terminskatten. — Fodermarskpenningarne
hafva utgjorts dels af sådana prester, som ej
blifvit påförde fodermarskhafra, dels af degner (klockare), dels ock
någon gång af kyrkobönder. — Enligt landeboken utgjorde presterne
fodermarskhafran merendels med 2 tunnor, kyrkobönderna
med 1 ä 2 tunnor. Fodermarskpenningarne utgjordes enligt
landeboken och utgöras ännu enligt jordeboken af prester med 18
öre och mindre belopp, af klockare 9 öre och derunder, men prostarne
äro äfven från fodermarskhafra och penningar befriade.
Dessa båda utlagor, altarhafran och fodermarskhafran, hafva utgjorts
med penningar och uppgingo år 1844 i

Kristianstads län till ............... 106: •— 6.

Malmöhus » » ...........— 193: 35. 3.

Summa 299: 35. 9.

c) Halland och Blekinge.

Kongsskatt, troligen af samma ursprung som prestekallspenningarne
i Skåne, bestämdes genom Malmö Kecess 1662 till 15
daler för hvarje kall, men enligt 1670 års jordrefningsinstruktion
skulle den utgå i förhållande till kallets storlek och prestens inkomster,
hvilket synes af jordeboken. Den utgick 1844 sålunda:

Blekinge län ........................... 98: 20. 6.

Hallands » 221: 24.

Summa 319: 44. 6.

129

d) Bohuslän.

Sölfskatt eller kontribution, ursprungligen ett slags krigsgärd,
utgick förr med 18 daler för hvart prestgäll, men har sedermera
likasom i förenämnda provinser jemkats efter pastoratens
godhet, och uppgick år 1844 till 144 rdr 24 sk. hko, — Afväxte
smör är en gammal skatt, hvars ursprung är okändt, uppgående
1844 till 75 rdr bko för hela provinsen.

e) Gotland.

Silfverskatt betaltes med 8 daler för hvarje gäll, uppgående
år 1844 till 112 rdr bko.

»Presternes utlagor» utgingo i sin helhet år 1844 sålunda:

	Kronovärde.	Markeg.-värde.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Stockholms län ..................	929	42	961	92
Upsala » .................	1119	36	2531	12
Södermanlands » ....................	860	59	986	31
Östergötlands » .......................................	1356	01	1356	01
Jönköpings » .......................................	1250	01	1250	01 [
Kronobergs » ............................	1010	30	1010	30
Kalmar » ......................................	897	05	897	05
Gotlands » .......	168	—	168	_
Blekinge » ...........	147	64	147	64
Kristianstads » .............	891	73	891	73
Malmöhus »• .................	1403	08	1403	OS
Hallauds » .......................................	332	25	332	25
Göteborgs » .......................................	383	80	383	80
Elfsborgs »» .......................................	1395	22	1461	72
Skaraborgs » ......................................	1639	52	1639	52
Vermlauds »	523	79	523	79
Örebro »	593	71	712	84
Vestmanlands »> .......................................	728	26	728	26
Kopparbergs » ...................	344	39	344	39
Gefleborgs ....................	390	05	390	05
Vesternorrlands » .......................	287	08	287	08
•Temtlands » .......................................	—	—	—	—
Vesterbottens » .......................................	226	62	961	58
Norrbottens » ...........	167	51	653	03
Summa	17045	39	20021	48

Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 9

130

D) Ränta af städernas jord.

Äfven af städernas jord utgöres ränta, bestående hufvudsakligast
af boskaps- och åkerskatt, hvilken, ungefärligen samtidigt
med tillkomsten af boskapspenningar^ för hemman å landsbygden,
af borgerskapet beviljades vid riksdagen i Stockholm år 1627
såsom en tillfällig utlaga, beräknad efter boskap och utsäde, och
sedermera till olika belopp utgått. Sålunda bestämdes vid 1642
års riksdag, att städerna, i likhet med presterskapet, skulle utgöra
en viss afgift, beräknad efter tre års medeltal. Genom Kungl..
Bref den 3 och Kammarkollegiets Cirkulär den 11 Juni 1720 förordnades,
att denna skatt skulle utgöras i förhållande till antal
kreatur och utsäde, men då klagan häröfver fördes, blef slutligen
genom Kungl. Resolutionen på städernas besvär den 19 Januari
1757 stadgadt, att boskapspenningarne skulle utgöras som de i 1655
års riksdagsbeslut beviljats och på sätt de af landet utginge, eller
med 2 daler af hvarje helt hemman, som vore städerna till utrymme
och mulbete förunnadt och doneradt; dock skulle de städer,
som genom särskilda privilegier voro för boskapspenningeafgiften
befriade, vid deras rättigheter förbehållas. Städerna l
Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Gotland äro ock befriade,,
emedan dessa provinser kommit under Sverige, först sedan denna
ränta i den öfriga delen af riket blifvit beviljad och vedertagen..
Vidare äro från boskapspenningarne befriade städerna Göteborg,
enligt nyss anförda Resolution, Norrköping, enligt Privilegier deu
26 April 1620, Sala, enligt Kungl. Bref den 14 Maj 1636, och
Säter af okänd anledning.

I Stockholm hafva boskapspenningarne utgått efter antal boskap
enligt taxa, grundad på 1620 års mötes beslut, och arrenderats
af Bemedlingskommissionen mot 130 rdr bko årligen, intill
år 1849, hvarefter detta belopp, utan ersättning af boskapsegarne,
utbetalts af stadskassan. För skatte- eller kronojord,
som städerna sig förvärfvat, utgöras fortfarande de skatter, som
derförinnan ålegat densamma.

I sammanhang med redogörelsen för jordeboks- och mantalsräntan
torde jemväl böra lemnas några upplysningar om

131

Skattläggning1.

Likasom i äldre tider landskapet i fråga om lagstiftning och
lagskipning utgjorde ett helt för sig, så var ock landskapsindelningen
af betydelse med afseende å beskattningen, särdeles som
bifall till ifrågasatta skatter vanligen inhemtades landskapsvis.
De olika landskapen hade derför mer eller mindre skiljaktiga
grunder för skatternas påförande. Men icke ens för landskapet
gällde en gemensam beskattningsgrund. Uti dess underafdelningar,
häradet, skeppslaget, fjerdingen och attungen (åttingen) m. fl., var
först en gemensam måttstock för beskattningen att finna. Der så
erfordrades, blefvo de skattskyldige inom distriktet förenade i
vissa sammansättningar för skattens utgörande. En sådan var
hamnan, som närmast motsvarade en nutidens rote, för fartygs
utrustande och bemanning. För utgörandet af gärderna, af hvilka
en del ifrån tillfälliga, för vissa fall medgifna bevillningar efter
hand öfvergått till ständiga skatter, synas särskilda sammansättningar,
uppskattningar eller taxeringar hafva egt rum. En
sammansättning, äfven kallad sätting, utgjordes af ett visst
mannatal eller mantal (antal) skattebönder och landbor. Ordet
mantal, ursprungligen ett rent personligt begrepp, öfvergick
småningom, i mån som vid gärdernas utgörande afseende fästes
å hvarje till gärdetalet hörande persons förmögenhet, till betydelsen
af en bonde eller landbo, som egde eller innehade så stor
egendom att han derpå var helbesuten. Sedermera användes
mantalet för att beteckna en jordegendoms kameralistiska storlek,
omfattande ej allenast sjelfva jorden utan äfven de öfriga
förmåner, som kunde höra till egendomen. De som hade mindre
egendom, än att de kunde för helbesutne bönder uppskattas,
deltogo i förhållande derefter i gärderna. En del af de årliga
utskylderna utgingo efter hvarje egendoms ämne eller jordatal,
uttryckt genom olika benämningar för olika orter, såsom markland,
med dess underafdelningar, öresland, örtugsland och pen -

132

ningeland i Svealand samt attungsland ocli bråkdelar deraf i
Götaland. Den uppskattning, som erfordrades för bestämmande
af skattskyldigheten, verkställdes genom årliga skattläggningar,
b vilka, isynnerhet torde hafva påkallats af de förändringar, som
årligen inträffade genom skattejords öfvergång utill andligt och
verldsligt frälse eller detta sistnämndas återgång till skatte,
samt genom köp, arf eller uppodling. Skattläggningarne verkställdes
af fogden, häradsköfdingen och vanligen sex bönder och
sex landbor; stundom ock, jemte de två förstnämnde, af tolf
bönder.

Ungefärligen samtidigt med de första jordeböckernas upprättande
påbjödos af Gustaf I i de särskilda orterna allmänna
skattläggningar, afsedda att ega bestånd under en längre tidsföljd
än förut varit vanligt. Dessa förrättningar skulle verkställas
af fogden och domaren med någre gode och förståndige
män af allmogen, hvilka skulle uppteckna hvarje hemman med
dess egor af särskilda slag och öfriga förmåner samt utsätta
mantalet och jordatalet och derefter lägga skatten, hvarvid bland
annat skulle iakttagas, att så mycket jord med tillhörande förmåner,
som en bonde kunde bruka och vara besuten på, skulle
svara för ett helt mantal, och att stora gårdar, å hvilka flere
bönder kunde berga sig, isynnerhet sådana som hade öfver två
markland jord, skulle skattläggas för två eller ett och ett hälft
mantal, efter som gårdarne voro stora till, hvaremot de gårdar,
till hvilka allenast hörde fyrartill sex öresland jord eller mindre,
skulle skattläggas allenast till hälft mantal, så vida icke egornas
godhet eller andra förmåner kunde föranleda förhöjning.
Dessa skattläggningar, hvilka verkställdes utan att egorna förut
blifvit afmätta, torde från början icke egt önskvärd noggrannhet,
hvartill kom att, om de ock egde en viss utsträckning, de
likväl icke öfvergingo alla orter. Det gamla bruket att medelst
köp eller arf afsöndra egor från ett hemman och förena dem
med ett annat, äfvensom vissa jordegares sträfvan att för erhållande
af en förmånligare ställning, då utskrifning till hären
ifrågakom, blifva helgårdsbonde!’ torde ock hafva i sin mån bidragit
att småningom göra beskattningen ojemn. Då under 16:de
och 17:de århundradena de på jorden hvilande skatter betydligt
ökades genom mantalsräntans tillkomst, framträdde ojemnheten
i hemmanens skattläggning starkare än förut, och derföre framställdes
tid efter annan begäran om ny allmän skattläggning.

133

En sådan utlofvades ock, men blef ej genomförd, med undantag för
några särskilda orter. Först under Karl XI: s regering blef, i
sammanhang med ordnandet af indelningsverket och för att betrygga
utbekommandet af de dertill anvisade räntor, skattläggning
förrättad å de till militärväsendet anslagna boställen,
löningshemman och rusthåll. Någon allmän skattläggning blef
dock icke heller nu verkställd. Vid samma tid utarbetades för
de särskilda landskapen i mellersta och södra delarne af riket
och under nästföljande århundrade äfven för Grotland och Norrland
vissa bestämda skattläggningsmetoder, hvilka sedermera i
allmänhet tillämpats vid skattläggningar. Utom den allmänna
s. k. bytesmetoden af den 30 Januari 1688 äro dessa skattläggningsmetoder
för hvarje landsort särskildt utfärdade. Sålunda
fastställdes af Kungl. Maj:t den 10 November 1690 skattläggningsmetod
för Upland, hvilken metod genom Kungl. Bref den 20 April
1725 förklarades skola gälla jemväl för Södermanland. För
Östergötland utfärdades likartade metoder dels år 1690, dels
åren 1691 och 1698; förj Jönköpings län 1691; för Kronobergs
och Kalmar län med Öland 1690j och för Grotland 1740. För
Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län utfärdades särskild
»jordrefningsinstruktion» eller skattläggningsmetod redan åren
1670 och 1671. För Halland finnas skattläggningsmetoder af
åren 1688 och 1690; för Bohuslän af den 12 December 1690 och
för Elfsborgs län och Dalsland af den 4 December sistnämnda
år. Den för Nerike den 14 September 1699 utfärdade metoden
har tillämpats jemväl för Vermland samt för Nora, Lindes och
Grythytte bergslag. För Vestmanland och Dalarne finnas
särskilda metoder af år 1690, hvarjemte för större delen af Norrland
skattläggningsmetod är utfärdad den 28 Augusti 1747 o. s. v.
Dessa metoder utstakade, huru de särskilda egoslagen samt
andra till egendomen hörande förmåner skulle uppskattas, och
huru mantalet, sedan grundräntans belopp var funnet, skulle
utsättas, hvarefter räntepersedlarne påfördes efter ortens undervisning.
Äfven under 18:de'' århundradet hafva framställningar
gjorts om allmän jordrefning i och för jemkning af utskylderna
hemmanen emellan, men någon sådan har ej blifvit beviljad i
anseende bland annat till den rubbning i indelningsverket, som
derigenom skulle uppkomma. Ä andra sidan har genom Kungl.
Försäkran och Stadfästelsen å svenska och finska allmogens
fri- och rättigheter den 23 Februari 1789 förklarats, att de å

134

skattehemmanen en gång gjorda, i laga ordning fastställda skattläggningar
och tiondesättningar skola i everldeliga tider ega
bestånd och aldrig någon ändring eller rubbning deri tillåtas.
Hvad särskildt Jemtlands, Vesternorrlands, Yesterbottens och
Norrbottens län angår, hafva de flesta räntor och mantal blifvit
åsätta enligt de under den 8 December 1820 och den 10 Februari
1824 utfärdade afvittringsstadgar. För de båda sistnämnda länens
Lappmarksområde gäller i fråga om skattläggning Kungl.
Förordningen den 30 Maj 1873.

135

2:o. Tionden.

Denna skatt, som för Sverige först omtalas i ett bref af Gregorius
YII af år 1080 och i medlet af tolfte århundradet genom
katolska presterskapet allmänt infördes i Sverige, skulle, enligt
kyrkobalkarne i Landskapslagarne, gifvas ej blott af all slags säd,
såsom korn, råg, hafre och hvete, utan äfven af all annan sådd
•och växt, såsom rofvor, ärter, bönor, humle, lin och hampa, likaså
af ladugårdens afvel hvarje tionde 9 nätter gammal kalf och gris,
så äfven af lam, kid och gass, eller, der afveln icke var så stor,
en viss penning efter hvarderas värde, samt för hvarje föl 2 penningar;
tionde skulle äfven gifvas af alla fisklekar och notdrag,
likaledes af alla djur och foglar, som fälldes eller fångades, och
Helsingelagen tilläde särskildt frambogen af elgar och björnar.
Sädestionden var i allmänhet så fördelad, att '' tillföll socknepresten
och återstående 2/3 delades mellan socknekyrkan, biskopen
och de fattiga. Den öfriga tionden tillföll odelad socknepresten.
Början till indragning af tionden skedde på herremötet i Stockholm
1525, då, till krigsfolkets aflöning, kyrkotionåen för det året
beviljades. Samma bevillning förnyades på herredagen i Vadstena
och riksdagen i Stockholm 1526, likväl endast för 2/3-delar
af kyrkotionden och med förändring af ändamålet för dess användande,
som denna gång var afbetalning å den utländska skulden.
Indragning för beständigt af såväl kyrkans tionde som den
tionde, hvilken tillfallit biskopen och de fattiga eller hospitalen,
blef en följd af de beslut, som fattades på riksdagen i Vesterås
1527 och hvilka sammanfattas under benämningen Vesterås Recess.
Genom denna indragning till Kronan har den s. k. kronotionden
uppkommit. Den återstående tredjedelen, prestens tionde, utgör
den s. k. tertialtionden, som genom de på grund af Kungi. Förordningen
den 11 Juli 1862 verkställda löneregleringar för presterskapet
blifvit utbytt mot till beloppet bestämda afgifter, vanligen
bestående i spanmål och smör (i bergslagen äfven tackjern), af
den tiondeskyldiga jorden, hvilka afgifter lösas efter markegångsvärden.

I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän har ett annat förhållande
egt rum i så måtto, att sädestionden der från början
varit lika delad mellan presten, kyrkan och biskopen. Genom

136

Ordinantien i Köpenhamn 1536 tillädes Konungen den tredjedel af
tionden, hvilken biskoparne förut uppburit; hvadan tionden derstädes
består af preste-, kyrko- och kronotionde. I åtskilliga församlingar
hade dock kyrkotionden, jemte jus patronatus, af de
danske Konungarne öfverlåtits åt vissa säteriegare, emot förbindelse
att hålla kyrkorna vid magt; och blef, efter provinsernas
förening med Sverige, denna säteriegarnes rättighet bekräftad
genom Malmö Recess 1662 och adliga privilegierna.

På Gotland, hvarest tionden ursprungligen varit delad endast
mellan presten och kyrkan, blef den, efter att en kort tid hafva
varit indragen, hel och hållen åt presterskapet förlänt. — Jemtland
och Herjeådalen hafva af ålder lydt under erkebiskopsstol i
Upsala, äfven under den tid dessa provinser tillhörde Norge, och
tionden var der, likasom i Skåne, delad i tre lika delar mellan
presten, kyrkan och biskopen. Efter landets fullständiga förening
med Sverige har den till Kronan indragna andelen af tionden utgjort
i tre socknar 1/3, då presten njutit 2/3, i de öfriga socknarne
hälften, då presten njutit andra hälften. — I Ångermanland och
Vesterbotten tillkommer presten i några socknar 2/3 och i Vermland,
i åtskilliga socknar, hälften af tionden; samma förhållande
eger äfven rum i 4 socknar af Östergötland. Inom Göstrings,
Vifolka och Gullbergs härad i sistnämnda landskap eger dessutom
det egna förhållandet rum, att vissa hemman derstädes betala
hela tionden till presten, den enda afvikelse af detta slag,
som lärer kunna uppvisas för det gamla Sverige.

Ursprungligen utgick tionde af all odlad jord utan undantag.
Tiondemandatet den 27 September 1572 påbjuder, att alla som
idkade åkerbruk, de måtte vara af högre eller lägre stånd, boende
i städer eller på landsbygden, skulle rättvisligen utgöra deras
tiondesäd, och af kronoräkenskaperna från år 1540 finner man, att
säterier äfven utgjort tionde. Emellertid började Adeln mot slutet
af Konung Johans regering att söka och vinna befrielse för sina
sätesgårdar, och i Linköpings riksdagsbeslut den 19 Mars 1600
förklarades dessa i allmänhet fria för tvådelarne, som i kyrkoherberget
skulle införas, men den treding, presten borde hafva,
skulle hvar och en utgöra eller förlika sig med sin kyrkoherde
derom. Genom adelsprivilegierna den 10 Januari 1612 blefvo
ytterligare rå och rörs-hemman fritagna. Säterier i Skåne, Halland
och Blekinge fritogos från kronotionde genom Konung Eredrik
II:s »handfästning» den 12 Augusti 1559. Erån kronotiondes ut -

137

görande äro för öfrigt befriade: kungs- och kungsladugårdar;
krono- och skattesäterier, som äro indelta till boställen och rusthåll;
prestgårdar, som brukas af kyrkoherdarne sjelfva, äfvensom
de stomhemman, som kyrkoherden sjelf brukar eller kapellanen
besitter; prebendehemman; bergsfrälse vid Falun; ryttare-, soldatoch
båtsmanstorp; torp och lägenheter på krono-, skatte- och frälsehemmans
egor samt uppodlingar å kärr, mossar och oländig mark,
äfvensom nybyggen och intägter å kronoskogar, så länge frihetsåren
räcka. Befriade äro äfven jemlikt Kungl. Brefvet den 1
Februari 1825 redan skattlagda hemman eller lägenheter, hvilka vid
orten öfvergången ständig tiondesättning icke fått sig tionde påförd,
såvida icke vid tiondesättningens fastställande undantag Och
förbehåll i afseende på dem blifvit gjordt, att de framdeles skulle
med tionde beläggas.

Ständig frihet för tertialtionden åtnjutes af säterierna i Skåne
samt, enligt Kungl. Resolutionen den 9 September 1800, af ryttare-,
soldat- och båtsmanstorp, äfvensom, på grund af 1809—10 års
Riksdags beslut, af nyodlingar af oländig mark; hvarjemte, enligt
Kungl. Kungörelserna den 24 Juli 1783 och den 15 Augusti 1789,
nyhemman åtnjuta frihet för denna afgift, så länge frihetsåren
för räntan till Kronan räcka.

Äfven af åtskilliga städers jord utgår tionde, af hvilken Kronan
enligt den allmänna regeln eger att uppbära två tredjedelar.
En mängd städer äro dock från tionde, och särskildt från kronotionde,
frikallade. I synnerhet är detta förhållandet med flere
städer inom de forna danska provinserna. Med anledning af
gjord anmärkning derom, att kronotionde ej påförts för den städerna
Ystad och Lund tillhöriga jord, anställde Kammarkollegiet
beträffande såväl dessa som åtskilliga andra städer en undersökning
i ifrågavarande afseende, hvarefter ärendet år 1861 underställdes
Kungl. Maj:ts pröfning, och förklarade Kungl. Maj:t den
30 Augusti 1861, att, då det icke kunnat visas, att kronotionde
någonsin, åtminstone under då senast förflutna tvåhundra år, utgått
af den till städerna Stockholm, Östhammar, Morrtelje, Sigtuna,
Öregrund, Vaxholm, Säter, Vimmerby, Sölvesborg, Grenna,
Lidköping, Söderhamn, Hudiksvall och Hernösand hörande jord?
oaktadt ständig tiondesättning egt rum i en del af de orter, der
dessa städer voro belägna, så och med tillämpning af grunderna
för Kungl. Brefvet den 1 Februari 1825 angående kronotionde å
hemman och lägenheter, hvilka sådan tionde dittills icke blifvit

138

påförd, fann Kungi. Maj:t nämnda städer fortfarande böra åtnjuta
befrielse från utgörande af kronotionde; äfvensom att dylik befrielse,
på enahanda skäl, borde tillerkännas Karlskrona stad för
fyra uppgifna och Yexiö stad för ett särskildt hemman; hvarjemte,
beträffande Askersunds stad, af hvars åker kronotionden
redan genom Kungl. Resolutionen den 5 December 1660 blifvit
staden på behaglig-tid förunnad, Kungl. Maj:t fann godt att äfven
för framtiden bevilja den frihet från dylik tiondes utgörande, som
staden allt ifrån nämnda tid åtnjutit. I afseende å kronotionden
af rikets öfriga städer fann Kungl. Maj:t, vid de af Kammarkollegiet
utredda förhållanden, någon vidare åtgärd då icke erfordras;
i följd hvaraf ock vid det ofvan omförmälda, anmärkta
förhållandet, i fråga särskildt om städerna Ystad och Lund, synes
hafva fått bero.

Grenom Kungl. Brefvet den 20 September 1743 hafva Borås,
Ulricehamn, Venersborg och Åmål, på grund af gammal häfd,
blifvit befriade från kronotionden, och Sundsvall åtnjuter, till
följd af Kungl. Brefvet den 23 November 1744, samma frihet för
sin förlänade jord.

Af Komiténs tabellverk med tillhörande redogörelse framgår
nuvarande förhållandet med tionden i de olika städerna.

Tiondens belopp har bestämts på två olika sätt, dels efter
räkning och proftröskning, dels genom tiondesättning. Angående
sättet för räknandet och tiondens utgörande meddelades tid efter
annan bestämmelser, bland annat genom 1600 års Riksdags ofvan
omförmälda beslut, 1638 års tiondemandat, Kungl. Resolutionen
på allmogens besvär den 13 December 1644 samt 1688 års häradsfogdeinstruktion.

De såväl för Kronan som de skattdragande med räknandet
förenade olägenheter förorsakade emellertid, att man blef betänkt
på kronotiondens förvandling från en vexlande till en bestämd
afgift. Redan på 1630-talet väcktes härom förslag, och år 1638
förordnade Kammarkollegiet, att framställning skulle göras till
allmogen, om den ville gifva en viss kronotionde af en tunna
spanmål efter hvarje tunnas utsäde, utom prestens tertial. Detta
mötte dock då motstånd, men år 1668 gjorde allmogen sjelf underdånig
framställning om tiondens fastställande till något visst.
Några överenskommelser mellan Kronan och de skattskyldige
angående tiondens bestämmande till visst belopp lära dock i det
gamla Sverige ej förekomma tidigare än år 1682, då kontrakt af -

139

slöts med vissa delar af Östergötland och två härad i Södermanland.
Efter detta år ingick Kronan tid efter annan dylika
kontrakt med allmogen, så att före sjuttonde århundradets utgång
tiondesättningar kommit till stånd i flere provinser. År 1717 anbefallde
Karl XII, samtidigt med det att han fastställde formulär
till nya jordeböcker, att en viss tiondesättning i alla orter, der
sådan ännu ej skett, skulle inrättas, så att kronotionden måtte
åsättas hvarje hemman efter dess godhet och qvantitet. Vissa
grunder stadgades genom Kungi. Brefvet den 17 Augusti 1727,
hvari bestämdes, att hemmanens utsäde och jordmån skulle tagas
i betraktande, om det läte sig göra, men annars ett medium af
nio års tiondelängder af god, medelmåttig och bristande årsväxt
blifva grunden för tiondesättningen. I Kungl. Brefvet den 11
November 1756 föreskrefs, att hemmanens jordmån, åkers och ängs
naturliga beskaffenhet, bördighet och utsäde borde isynnerhet tagas
i betraktande.

Genom Kungl. Försäkringen den 4 April 1789, förklarades, såsom
ofvan nämnts, att de en gång gjorda, i laga ordning fastställda tiondesättningarne
skulle i everldeliga tider ega bestånd och någon ändring
eller rubbning deri icke tillåtas; och genomKungl. Brefvet den30 Juli
och Kammarkollegiets Kungörelse den 18 Augusti 1823 föreskrefs, att
de tiondesättningar, som för vissa år blifvit fastställda, skulle intilldess
samma tid tilländagått utan rubbning förblifva gällande.

I Kungl. Brefvet den 10 November 1807 och Kammarkollegiets
Bref den 23 Maj 1821 stadgas, att kronotionde å nya eller af
ödesmål upptagna lägenheter skall åsättas efter åkerjordens areala
innehåll och åsätta gradering, hvarvid åter de grunder skola följas,
som i hvarje orts skattläggningsmetod äro utstakade.

När Konung Gustaf I indrog 2/, af spanmålstionden, inbegreps
härutinnan äfven den andel af den öfriga tionden, som förut utgjordes
till presten. Denna ingalunda obetydliga utskyld bestod
af qvicktionde, smörtionde samt den mindre och flerehanda tionde,
som utgick af humle, hampa, lin, rofvor, kål, fisk, ollonfläsk, jagtprodukter,
hö (på Gotland) och tjära. Detta synes äfven af räkenskaperna
under denne Konungs tid, åtminstone i vissa orter. Småningom
försvunno dock dessa olika slag af tionde, och 1638 års
tiondemandat tillägger Kronan tionde blott af »allehanda säd»,
men i Kristianstads län utgjordes dock 1844 kronotionde af smör
(39 lispund 3 ’ 2 skålpund), hvarjemte s. k. skärtionde utgått af
åtskilliga hemman i Hammarkinds härad af Östergötland, hvilken,

140

sannolikt en lemning af någon Kronan fordom tillkommande fisktionde,
1844 erlades med omkring 48 rdr i penningar.

Numera är all kronotionde, med undantag af den, som åtföljer
patronaträtt i vissa församlingar eller under annan enskild
eganderätt innehafves, jemlikt Kungl. Förordningen den 23 Juli
1869, likasom räntan, omsatt till penningar, med iakttagande att, der
ständig tiondesättning icke egt rum, tionden vid omsättningen
blifvit beräknad till det mått och i de sädesslag, med hvilka den
senast utgått; dock med rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare,
som härmed icke åtnöjdes, att inom 1870 års utgång begära
tiondesättning i laga ordning.

Kronotionden blef efter dess indragning använd att »nödtorfteligen»
försörja kyrkor, skolor, hospitaler och alla dem, som af åtskilliga
vilkor der tjente, hvarefter med återstoden rikets börda
och last skulle understödjas. Intill senare tider hafva ock afkortningar
å denna tionde egt rum för vissa, i allmänhet ecklesiastika
ändamål, hvilka numera, efter dessa afkortningars indragningtill
statsverketi enlighet med Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869,
tillgodoses medelst ersättning från statsverket. Sådana voro: 1)
''kyrkornas vin- och byggnadssätt, 2) domkyrkotunnan, 3) barnhustunnan,
4) prostetunnan, som dock i Skåne utgår af den ännu
icke indragna kyrkotionden, och 5) presternes vederlag; hvarjemte
6) en äldre afkortning under benämning af bibeltryckstunnan, för
hvilken någon ersättning af statsverket ej utbetalas, tillförene utgått,
i allmänhet af kronotionden, men i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän af kyrkotionden.

Beträffande kyrkotionden i de forna danska provinserna hafva
särskilda förhållanden uppkommit. Af kyrkornas tionde hade Danmarks
konungar tid efter annan disponerat icke obetydliga belopp till
skolor. Sedan Skåne, Halland och Blekinge förenats med Sverige,
hafva äfven detta lands konungar anslagit vissa belopp af kyrkornas
tionde till undervisningsväsendet, och i Kungl. Resolutionen den 4
Juli 1687 öfver några ärenden, som rörde universitetet i Lund, iinnas
de skäl angifna, på grund af hvilka Konung Karl XI ansåg sig ega en
sådan dispositionsrätt öfver kyrkotionden. I nämnda resolution
heter det: »Alldenstund de medel, som af domkyrkans i Lund
och andra kyrkors inkomster i Skåne kunna öfverskjuta den reparationsomkostnad
samt andra utgifter, som till kyrkornas oumbärliga
tarfvor årligen måste göras, af ålder hafva varit till pios
usus anslagna, så är ock Kong! Maj:ts nådiga vilja och för -

141

ordning, att de allt framgent orubbade skola förblifva ocb i förmågo
af Kongl. Maj:ts förra nådiga resolution den 3 Augusti
1681 komma akademien i Lund verkligen till godo till dess förkoiring
och understöd.» Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att
de delar af kyrkotionden uti ifrågavarande landskap, som anvisats
till prostetunnor, undervisningsanstalter, med undantag af folkskolor,
samt hospital, äro jemförliga med de anslag af kronotionden,
som i Sveriges gamla landskap utgått till samma ändamål.

Skilnaden dem emellan var före den år 1871 verkställda indragningen
af anordnade ränte- och kronotionde-anslag i sjelfva verket
ingen annan än namnet. Efter nyssnämnda år består den
endast deruti, att kronotionden i sin helhet, och följaktligen äfven
den del deraf, som utgått till förenämnda ändamål, blifvit omsatt
i penningar och utgöres till staten, som å sin sida genom anslag,
motsvarande kronotiondens värde efter medelmarkegångspris, samt
fastställd forsellönsersättning lemnar vederbörande ersättning för
kronotionden, under det kyrkotionden, på förr öfligt sätt, utan
någon förmedling af staten utgöres direkt till tiondetagaren.

Likasom den öfriga tionden utgjordes äfven kyrkotionden ursprungligen
öfverallt in natura, men småningom lyckades allmogen
inom vissa provinser genom sina fullmägtige vid riksdagarne
åt sig utverka att få lösa densamma efter ett visst årligt
pris, hvilket åter tid efter annan föranledde framställningar
från presterskapets sida om en återgång till det gamla levereringssättet
eller fastställande af markegångspriset såsom lösningspris.
Sålunda har hvad Bohuslän angår, sedan genom § 8 i Kungi. ^

Resolutionen och Eörklaringen den 9 December 1766 på presterskapets
allmänna besvär föreskrifvits, att kyrkorna derstädes skulle
ega att få sin tionde antingen in natura levererad eller efter årliga
markegången betald, uppå fullmägtiges af allmogen vid nästföljande
riksdag gjorda underdåniga anhållan, att allmogen i
Bohuslän måtte varda bibehållen vid den ifrån urminnes tid dem
förunnade rättighet att få inlösa sin kyrkotionde efter 3 daler
silfvermynt tunnan, Kungl. Maj:t uti 40 § af sin Resolution och
Förklaring den 22 Mars 1770, med upphäfvande af nyssberörda §

8 i 1766 års Resolution och Förklaring, medgifvit allmogen i Bohuslän,
såsom ifrån äldre tider och innan detta län kommit under
svensk lydno berättigad att med 3 daler silfvermynt tunnan lösa
kyrkotiondespanmålen, att vid samma förmån allt framgent varda
bibehållen. Detta stadgande tillämpas fortfarande, med undantag

142

för Hjertums och Vesterlanda församlingar, der patronus jemlikt
Kungi. Brefven den 22 April 1785 och den 25 Juni 1793 emot
skyldighet att hålla kyrkan vid magt uppbär kyrkotionde in natura
eller derför erhåller lösen efter pris, som beror på öfverenskommelse.
I de redogörelser öfver kyrkotionden, som finnas 1878
års kronoräkenskaper bifogade, är ofvanberörda pris 3 dir s:mt i
allmänhet omsatt till nu gällande mynt efter beräkning af 3 daler
på 1 riksdaler banko, men för kyrkornas behållna tionde i Orust
och Tjörns samt Norrvikens fögderier är lösningspriset utfördt
till hälften, eller efter beräkning af 6 daler på 1 riksdaler banko.

För Blekinge bestämdes genom § 56 i Ivungl. Resolutionen på.
allmogens besvär den 12 December 1734, att allmogen derstädes
skulle för ett visst pris i ond och god tid få lösa kyrkotiondespanmålen,
för hvilket ändamål Landsköfdingen och Domkapitlet
då jemväl ålades att efter vederbörandes hörande träffa ett sådant
medelpris, att hvarken allmogen eller kyrkorna blefve lidande,
såsom följd hvaraf och efter det öfverenskommelse blifvit träffad,
genom § 14 i Kungl. Resolutionen den 16 Mars 1739 fastställdes,,
att kyrkotionden inom Blekinge skulle i ond och god tid betalas
med 4 daler 4 öre silfvermynt för en tunna råg och 3 daler 16
öre silfvermynt för en tunna korn, hvilket lösningspris uppå.
vederbörandes underdåniga framställning sedermera genom
Kungl. Brefvet den 5 Augusti 1781 fördubblades, så att för rågen
skulle erläggas 1 rdr 18 sk. och för kornet 1 rdr 8 sk.
tunnan Kyrkotionden erlades efter denna beräkning, intilldess
i anledning af riksdagsfullmägtiges af presteståndet för Lunds
stift underdåniga anhållan att kyrkotiondegifvarne i Blekinge
måtte åläggas att på lika sätt som i andra rikets provinser in
natura eller efter årligt markegångspris erlägga den till kyrkorna
anslagna del af tionden, genom Kungl. Brefvet den 12 Juni 1816-förordnades, att kyrkotionden i Blekinge tillsvidare, och intilldess
annorlunda blefve i nåder föreskrifvet, skulle lösas, rågen
med 2 rdr 36 sk. och kornet med 2 rdr 18 sk. 4rstbko tunnan, efter
hvilket pris denna kyrkotionde fortfarande löses. Såväl i detta
Kungl. Bref som i ofvanberörda Kungl. Resolution och Förklaring
den 22 Mars 1770 angående kyrkotionden i Bohuslän stadgadestillika,
att församlingarne skulle, när kyrkorna saknade tillgång
till bestridande af kostnaderna för nödiga reparationer eller andra
utgifter, för hvilka kronotionden blifvit kyrkorna tillagd och för -

143

unnad, sjelfva genom tillskott fylla bristen, så att kyrkornas tillbörliga
rätt blefve bevakad och skyddad.

I Skåne och Halland har kyrkotionden utgjorts in natura, såvida
icke tiondegifvaren tillåtits att lösa densamma efter markegång.
Häruti vidtogs jemlikt Kungl. Instruktionen angående vården
och förvaltningen af kyrkornas fastigheter, medel och öfriga
tillhörigheter i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän den 12:
April 1815 den ändring, att tiondegifvarne, i händelse de lidit
missväxt och behöfde spanmålen, berättigades lösa tion den med
penningar efter markegång samt tillägg af fastställd forsellön.
Detta stadgande blef, såvidt det rörde Skåne, uppå Rikets Ständers
derom gjorda framställning genom Kungl. Brefvet den 5
November 1842 ändradt derhän, att kyrkornas behållna tiondespanmål
fick af tiondegifvarne utan afseende på årsväxtens beskaffenhet
lösas efter gällande markegång med tillägg af den i
författningarne stadgade forsellön, dock med skyldighet för tiondegifvare,
som icke ville sig af denna rättighet begagna, utan tiondespanmålen
in natura leverera, att sådant hos vederbörande tillkännagifva
vid Thomseclag hvarje år. Sedermera blef genom Kungl..
Brefvet den 14 December 1855 förordnadt, att stadgandet i § 1
af Kungl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 angående sättet förgrundräntors
och kronotiondes utgörande skulle tjena till efterrättelse
jemväl hvad kyrkotionden i Skåne angick, till följd hvaraf såväL
de kyrkor, hvilka hade sådan tionde åt sig anslagen, som vederbörande
allmänna verk och inrättningar samt fromma stiftelser
för dem tillhörande, äfvensom embets- och tjenstemän samt löntagare
för de dem tilldelade tiondeanslag, hvilka efter medelpris
uppburos, skulle ega att årligen från statsverket erhålla den forsellön,
som enligt §§ 2 och 5 i samma Kungl. Kungörelse dem tillkomme.

144

Ränteförenklingen.

Grundskatternas utgörande i en stor mängd persedlar, ofta utsatta
i brutna tal, måste naturligtvis medföra de största olägenheter,
såväl för de skattdragande som äfven, genom förvandlingsuträkningarnes
invecklade beskaffenhet och kronoräkenskapernas
deraf föranledda vidlyftighet, för Kronan. Under de tvenne århundraden,
som föregingo medlet af innevarande sekel, vidtogos
ock en mängd åtgärder och försök till åstadkommande af en ändamålsenligare
anordning. I det af utsedde komiterade för behandling
af frågan angående förenklande af beskattningsväsendet
samt uppbörds- och redogörelseverket den 30 April 1847 afgifna
underdåniga betänkande förekommer å sid. 27—45 en historik
öfver dessa sträfvanden, till hvilken Komitén ■— då frågan om ränteförenklingen
numera är löst och ej till behandling föreligger —
tillåter sig att endast hänvisa. Efter det nämnde komiterade afgifvit
sitt betänkande och frågan, efter af Kungl. Maj:t gjord Proposition,
förevarit vid 1847—48 års riksdag, dock utan att i andra
än mindre väsentliga delar något resultat uppnåddes, aflät Kungl.
Maj:t den 1 Eebruari 1851 förnyad Proposition till Rikets Ständer
med förslag till skattepersedlarnes omsättning på det sätt,
att ett mindre antal bibehölls såsom hufvudräntepersedlar och de
öfriga eller s. k. småpersedlarne förvandlades till penningar, hvarjemte
förslag aflemnades till förändrade stadganden i afseende på
indelta räntors och tiondens utgörande, hvilken Proposition Ständerna
biföllo. I enlighet dermed lät Kungl. Maj:t sedermera genom
Landshöfdingarne höra räntegifvarne angående bestämmande af
hufvudräntepersedlarne i hvarje län, hvarefter Kungl. Maj:t den 16
November 1853 aflät förnyad Proposition till Rikets Ständer,
hvilka biträdde det i densamma framställda förslag till förenklingens
genomförande, endast med den förändring att dagsverksräntan
allestädes skulle förvandlas till penningar. Sedan Kungl. Maj :t
för sin del godkänt detta Ständernas beslut, utfärdades Kungl.
Kungörelserna den 11 Maj 1855, angående de uti ordinarie räntan
ingående persedlars omsättning och förenkling, angående grunderna
och sättet för markegångsprisens bestämmande samt angående
sättet för grundräntors och krono tiondes utgörande.

Genom dessa författningar stadgades hufvudsakligen, att de
grundräntor, hvilka, under flerfaldiga benämningar, dittils ålegat

145

hemman och lägenheter, verk och inrättningar m. fl., skulle bringas
till ett efter förhållandena inom hvarje ort afpassadt inskränktare
antal, dervid de lämpligaste skulle bibehållas såsom hufvudräntor
och de öfriga till sådana förvandlas, dock utan att räntornas
sammanlagda belopp finge undergå ändring, vare sig till förhöjning
eller minskning, och skulle dessa hufvudräntor blifva, en
del persedelräntor och en del penningeränta; att vid beräkningarne
såväl för en del räntepersedlars förvandlande till penningeränta
som för en annan dels förvandlande till andra persedlar markegångsprisen
i orten för Kronans behållna ränta under de 20 åren
1834—1853 skulle läggas till grund, och medeltalet af dessa 20
årens pris för hvarje persedel utgöra det värde, hvartill persedelslaget
borde beräknas vid allt utbyte och förvandling inom länet
eller markegångsdistriktet; hvarjemte för hvarje persedelslag en
minsta enhet bestämdes, nemligen för spanmål en kanna, för smör,
kött och fläsk ett skålpund, för hö och tackjern 20 skålpund och
för penningeräntän ett öre; att för klufna hemman skulle minsta
enheten vara det minsta, som med lagligt mått kunde mätas
eller vägas; att hvad som vid förvandlingen utgjorde bråk af
minsta enheten skulle inräknas i penningeräntän, hvilken åter
skulle jemnas på det sätt, att hvad som öfversteg 12 öre skulle
upptagas för ett helt och hvad som understeg eller endast uppgick
till »/i öre skulle uteslutas; att dittils i jordeböcker och redogörelser
särskildt uppförda titlarne »jordeboks- och hemman -talsräntor» samt i vissa orter jemväl »termin- och salpeterskatt»,
»landtågsgärd», »vinterkörsel», »boskapspenningar» m. m. skulle
upphöra att användas, och deremot all grundskatt föras under den
enda hufvudsakliga titeln »ränta», men kronotionden deremot alltid
föras särskildt; att nya jordeböcker skulle upprättas; samt
att de gifna bestämmelserna skulle tillämpas jemväl å de bland
ordinarie räntan upptagna »presternes utlagor», men icke i någon
mån inverka på frälseräntornas beskaffenhet eller utgörande, med
mindre vederbörande vore om förändringen ense.

Den nya räntan, såvidt den utgick af jordegendom, skulle
utgöras dels i penningar, som utgingo i alla län, dels ock i följande
skattepersedlar, nemligen; spanmål i Kopparbergs, Kristianstads
och Blekinge län; spanmål och smör i TJpsala, Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Elfsborgs, Vermlands,
Göteborgs, Hallands, Vester- och Norrbottens län, samt på Öland;
spanmål, smör och fläsk på Gotland; spanmål, smör, fläsk och
kött i Kronobergs, Jönköpings och fasta landet af Kalmar län,
Sknttereylevingskomiténs Betänkande. III. 10

146

spanmål, smör, kött och hö i Vesternorrlands län och Helsingland
samt, med tillägg af tackjern, i Gestrikland; spanmål, smör, hö
och tackjern i Vestmanlands län; spanmål, kött, hö och tackjern i
Örebro län utom bergslagen, för hvilken bestämdes endast spanmål
och tackjern.

Vidare förordnades, i fråga om sättet för grundräntors och
kronotiondes utgörande, hufvudsakligen, att såväl Kronans behållna
som åt embets- och tjensteman på lön indelta räntor och
tionde, de allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma
stiftelser tillhöarnde dylika indelningar och anslag samt de såsom
ersättning för vissa hemman eller lägenheter åtföljande besvär
anvisade ränte- eller tiondeanslag, jemte de vissa städer tillerkända
anslag af dylik beskaffenhet, skulle af räntegifvarne få lösas med
penningar efter ett hvarje år bestämdt medelpris, utan rättighet
för räntetagarne att något af dessa anslag till leverering in natura
uppsäga, med undantag endast för sådane räntetagande embets-
och tjenstemän, i hvilkas fullmagter eller konstitutorial
förbehåll om förändring ej blifvit gjordt, såvida icke de sjelfve
densamma önskade; att innehafvare af ränte- och tiondeanslag
skulle för upphörandet såväl af deras dittills åtnjutna optionsrätt
att utfordra dessa anslag in natura som af rättigheten att utaf
räntegifvarne uppbära forsellön, då lösen med penningar egde
rum, hållas skadeslösa på det sätt, att de af statsverket årli gen

erhölle ersättning till enahanda belopp, hvartill forsellönen
då författningsenligt tillgodonjötes, eller 16 sk. bko för hvarje
tunna råg eller korn och 12 sk. samma mynt för hvarje

tunna hafre; att räntegifvares dåvarande rättighet att uppsäga
räntorna och tionden till leverering in natura skulle inskränkas
endast till spanmål och till de år, då den särskilda markegången

för löpande årets skörd vore lägre än det för lösen af spanmålen

bestämda medelpris, med skyldighet likväl för räntegifvarne att,
vid spanmålens leverering in natura, erlägga skilnaden mellan
spanmålens värde efter årets markegång och det högre medelpriset;
samt att vid leverering in natura af såväl afrads- eller
ränte- som tiondespanmål borde iakttagas, att forslingsskyldigheten
ej finge utsträckas, inom Vesterbottens, Norrbottens, Vesternorrlands
och Jemtlands län utöfver åtta, och inom rikets öfriga provinser
utöfver sex mil från räntegifvarens hemvist.

Genom ofvan omförmälda åtgärder och beslut, huru ingripande
de än voro, blef emellertid frågan om grundskatterna och sättet
för deras utgörande ej ens för en kortare tid undanröjd; den var

147

fortfarande föremål för statsmagternas uppmärksamhet; och sedan
Rikets Ständer, i anledning af väckta särskilda förslag om borttagande
af den å skattskyldig jord hvilande grundskatt medelst
jordegaren lemnad rätt att derför erlägga lösen till staten med
visst motsvarande kapital, i skrifvelse den 18 December 1857, hos
Kungl. Maj :t anhållit om vidtagande af de åtgärder, som för denna
angelägenhets fullständiga utredning kunde finnas lämpliga, men
Kungl. Maj:t, efter inhemtande af Kammarkollegiets yttrande i ämnet,
genom beslut den 6 November 1860, ansett omförmälda framställning
icke påkalla vidare åtgärd, anmälde Ständerna ytterligare, i
skrifvelse den 7 Oktober 1863, hurusom nya förslag i detta ämne
förekommit såväl vid då pågående som vid 1859—60 årens riksdag,
hvarför, och då Kammarkollegiet funnit uppgörande af förslag
i det syfte, Rikets Ständer med förstberörda skrifvelse afsett,
skola föra utom den verkningskrets inom administrationen, som
vore Kollegiet anvisad, men, enligt Ständernas åsigt, det vore af
vigt att förevarande fråga, som vid hvarje riksdag återkomme och
af en stor del utaf rikets jordegare omfattades med lifligt intresse,
erhölle all den utredning, som deråt kunde beredas, Rikets Ständer
hemställde att, — för utredande icke allenast af sjelfva grundsatsen,
huruvida jordens frigörande från grundskatt genom kapitalisering
eller på annat sätt kunde vara för staten och den enskilde
fördelaktigare än nuvarande sätt att utgöra denna skatt,
utan äfven om, och under förutsättning att så vore, utförandet
deraf kunde anses vara förknippadt med så olösliga svårigheter
eller på ett så oroväckande sätt ingripa i bestående förhållanden,
att endast derför tanken på jordens befriande från grundskatt
borde öfvergifvas, — Kungl. Maj:t täcktes förordna en komité af sakkunniga
personer att taga frågan i öfvervägande och till Rikets
Ständer låta öfverlemna en så beskaffad undersökning jemte förslag
till beslut, som deraf kunde föranledas.

Sedan en sådan komité den 30 December 1864 blifvit tillsatt
och den 18 Juni 1866 afgifvit sitt underdåniga betänkande, aflät
Kungl. Maj:t, som ansåg en framställning om grundskatternas aflösning
ej då böra göras till föremål för Riksdagens pröfning,
medelst Nådig Proposition den 19 Februari 1869 framställning i
ärendet i öfrigt till Riksdagen, som fattade sitt beslut i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den Kungl. Propositionen, och utfärdades
derefter den 23 Juli 1869 Kungl. Förordningen angående
förändring af grundräntor och kronotionde.

148

Genom denna författning bestämdes hufvudsakligen, att ränta
af hemman och lägenheter, som då vore bestämd i vissa persedlar,
att lösas efter markegångspris, så ock den kronotiondespanmål,
hvilken då likaledes efter sådant pris borde lösas, skulle,
vare sig att nämnda ränta och tionde vore Kronan behållen eller
för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas i penningar
efter beräkning af medelvärdet mellan 1834—1853 årens medelpris
samt 1862 års medelmarkegångspris och med detta värde
framgent utgöras; att kronotionden, der den icke funnes vara för
alltid fastställd, skulle vid omsättningen beräknas till det mått
och i de sädesslag, med hvilka den senast utgått, dock med rättighet
för tiondetagare eller tiondegifvare, som dermed icke atnöjdes,
att inom 1870 års slut begära tiondesättning i laga ordning;
att indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag
af militie-, civil- och eklesiastikboställens räntor samt af
sådana, som vore påförda hemman och lägenheter, af hvilka något
besvär i stället utgjordes, skulle indragas till statsverket emot
ersättning medelst statsanslag i penningar, hvilka statsanslag, intilldess
annorlunda blefve förordnadt eller innehafvare af ränteoch
tiondeanslag förklarade sig nöjd med godtgörelse efter det
här ofvan omförmälda medelvärde, skulle utgå till belopp motsvarande
de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens
värden efter årligt medelmarkegångspris; att innehafvare af ränteocli
tiondeanslag bibehölles vid dittills åtnjuten ersättning af statsverket
för upphörandet af rättigheten såväl att utfordra nämnda
anslag in natura som att af ränte- och tiondegifvare uppbära forsellön,
då lösen med penningar egt rum; att, der enskildt verks
privilegier hindrade genomförandet af ifrågavarande omsättning i
penningar samt indragning till statsverket af indelt och anordnad
ränta eller kronotionde, skulle, i den mån förändringen ej kunde
ega rum, tillsvidare, och intilldess hindret blefve lagligen undanröjdt,
förblifva vid de stadganden, som i afseende på sådant verks
rätt gällde; att vid skattläggningar, som efter ar 1870 komme att
ske, den åsätta persedelräntan och kronotionden skulle omsättas i
penningar efter medelvärdet mellan 1834—1853 arens medelpris
samt 1862 års medelmarkegångspris; samt att hvad sålunda blifvit
stadgadt komme att tillämpas vid utgörandet af 1871 års kronoräntor
och tionde, samt derefter framgent, och jemväl gälla för
presternes i jordeboken upptagna utlagor, men deremot icke inverka
på beskaffenheten eller utgörandet af de räntor, som med frälserätt
egdes, eller af sådan tionde, som åtföljde patronaträttighet i
vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehades -

149

Uppgift å de i kronans räkenskaper debiterade beloppen af ränta och
kronotionde för åren 1S44—1880.

	Ränta.	Kronotionde.
År 1844 ............	3,799,589	47	976,722	04
» 1845............	4.619,839	59	1,508,035	57
» 1846 ............	4,779,733	28	1,645,702	50
» 1847............	4,626,491	63	1,505,789	12
.. 1848 ............	4,178,057	35	1,164,785	34
» 1849............	4,233,816	94	1,139,898	09
» 1850..........	4,457,685	52	1,310,112	62
» 1851...........	4,703,418	23	1,561,336	94
» 1852............	4,641,180	97	1.479,556	34
» 1853............	5,222,033	16	1,769,198	25
» 1854............	4,852,272	51	1,573,497	06
» 1855 ............	4,453,928	67	1,471,420	94
» 1856 ............	4 594,859	36	1,531,049	14
.. 1857............	4,709,223	92	1,574,004	99
» 1858..........-	4,805,052	78	1,618,284	50	1855 års skatteförenkling tillämpad.
» 1859............	4,892,902	19	1,721,279	78
» 1860............	4,934,079	66	1,738,899	52
» 1861............	5,001,936	96	1,758,227	80
» 1862............	5,101,483	47	1,803,806	25
» 1863............	5,111,927	35	1,789,797	34
» 1864............	4,926,910	45	1,784,014	69	Qvarn- och sågräntan afskaffad.
» 1865............	4,858,637	45	1,744,715	62
» 1866 ............	4,764.313	98	1,690,178	73
» 1867 ............	4,692,387	59	1,668,398	65
» 1868............	4,813,688	86	1,763,068	73
» 1869 ............	4 957,323	12	1,857,741	15
.. 1870............	4,939,869	26	1,861,633	83
» 1871............	4,490,564	0 7	1,623,031	97	1869 års skatteomsättning tillämpad.
» 1872............	4,493,122	80	1,627,298	13
.. 1873............	4,496,358	71	1,630,627	58
» 1874.......	4,496,756	28	1,641,910	99
» 1875............	4,499,854	53	1,652,789	27
.. 1876 ............	4,495,294	39	1,664,174	78
» 1877............	4,495,567	83	1,667,352	99
'' .. 1878 ............	4,441,241	84	1,656,656	69
» 1879............	4,358,794	53	1,645,468	! 24
» 1880 ...........	4,359,790	35	1,649,350	i 42

150

I sammanhang med denna historik öfver grundskatterna har
Komitén ansett sig böra lemna en utredning jemväl af de kamerala
jordnaturernas uppkomst och nuvarande beskaffenhet.

Den kamerala jordnaturen.

Den svenska jordegendomens skiljaktiga kamerala natur går
till sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Före och under kristendomens
införande i vårt land, särskildes egendomarne i detta
afseende endast i två olika slag, bestående det ena af de gods,
som under namn af Upsala öde tillhörde Kronan och hvilka sedermera
i Konungabalken af Magnus Erikssons och Kristofers Landslagar
betecknades med uttrycket: »Upsala öde eller så gamla kronogods
att ingen minnes eller af sann sägen vet, huru de först kommit
under Kronan», och det andra af jord, som egdes och brukades af
enskilde.

I mån som kristendomen vann insteg i landet samt kyrkor
och kloster anlades, förvärfvade kyrkan på olika sätt allt flere
jordegendomar, hvilka, sedan Konung Sverker den yngre år 1200
befriat kyrkornasTius och jordar från all tunga af kungliga utskylder,
bildade en ny klass af egendomar, nemligen det andliga frälset,
som af efterföljande Konungar bekräftades i sina friheter. Längre
fram under samma århundrade tillkom det verldsliga frälset, då
Konung Magnus Ladulås genom Alsnö stadga år 1285 förklarade,
att, »emedan de, som följde Konungen med råd och hjelp, borde
hafva mera ära», alla Konungens och hans broder Bengts män,
jemte alla som på deras gods voro, äfvensom erkebiskopens och
alla biskoparnes svenner skulle vara frie från »all konungslig
rätt» eller skatt till Kronan. Denna skattefrihet medgafs jemväl
alla öfriga, som gjorde krigstjenst till häst.

Så väl det andliga som det verldsliga frälset erhöll ytterligare
helgd genom Landslagarne, hvilka i nära öfverensstämmelse med
hvarandra föreskrifva, Magnus Erikssons: att Konungen skulle kyrkor,
klerker och kloster, riddare och svenner och hvarderas gods
och hjon allt gammalt frälse oskaddan Kronans rätt hålla; och Kristofers,
att Konungen skulle hålla kyrkor, klerker och kloster, riddare
och svenner och hvarderas hjon och gods allt gammalt frälse
frihet och privilegier.

151

Den frihet hvar och en jordegare hade, att genom rusttjenst
frälsa sin jord eller ock derför betala skatt, blef efter hand inskränkt.
Sålunda skulle enligt Landslagarne den bonde, som ville
frälsa sin jord, infinna sig med häst och utrustning, vid vapenmönstring,
der de, som å Konungens vägnar densamma förrättade, egde
pröfva hans mandom och frejd samt om han förmådde uppehålla
rusttjensten med sitt gods. Ville åter någon frälseman upphöra
med rusttjensten och åter komma under skatt, kunde tillåtelse
härtill meddelas vid vapensynen efter pröfning af de skäl, på
grund af hvilka förändringen begärdes.

Oafsedt de egendomar, som tillhörde Kronan och hvilka enligt
Landslagarne icke fingo densamma frånhändas, skiljer man således
dåmera mellan, å ena sidan, den jord, som låg under skatten och
för hvilken de i Landslagarne omtalade årliga laga utskylder erlades,
och, å den andra, dels det andliga frälset, som åtnjöt skattefrihet
såsom ett slags godtgörelse för de fördelar, kyrkan beredde
det allmänna, samt dels det verldsligt frälset, som på grund
af personlig tjenst, eller rusttjenst, var i åtnjutande af befrielse
från skatt.

Inom enhvar af de tre stora afdelningarne, krono, skatte och
frälse, funnos redan tidigt med hänsyn till den kamerala naturen flere
underafdelningar. Sålunda märker man bland kronoegendomarne
främst kungsgårdarne, hvilka antingen förvaltades omedelbart för
Konungens räkning eller voro upplåtna såsom förläning, samt
vidare hemman, hvilka på hvarjehanda sätt kommit i Kronans
ego och brukades af landbor emot afrad. Skatteegendomarne
synas i de flesta fall hafva brukats af egarne sjelfva; dock inträffade
det stundom, att äfven dessa egendomar emot afrad upplätos
åt landbor. — Af det verldsligt frälsets egendomar kallades
de större och väl bebyggda godsen, som beboddes af egarne
sjelfva eller brukades med egna tjenare, sätesgårdar. Från de
invid dessa belägna arbetsskyldiga hemman eller, som det heter
i Kalmar Recess af år 1474, »de gode mäns landbor, som ligga
vid deras sätesgårdar och göra deras idkeliga dagsverken till»,
leda de nu varande rå och rörs- samt insockne hemmanen sitt
ursprung. Den öfriga frälsejorden bestod af hemman, som antingen
brukades af egarne sjelfva eller voro upplåtna åt landbor
emot afrad. Af det andliga frälsets egendomar beboddes eller
brukades en del af kyrkans män, och återstoden var emot afrad
upplåten åt landbor.

152

Den befrielse från skatt, som ursprungligen medgafs det andliga
och verldsligt frälset, omfattade, såsom förut är nämndt, alla
utskylder till Kronan. Sätesgårdarne och de derinvid liggande
arbetsskyldiga hemman äfvensom de egendomar, hvilka af kyrkans
män beboddes eller brukades, fingo ock fortfarande åtnjuta denna
frihet; men så väl det andliga som det verldsligt frälsets landbor
måste, då gärder eller tillfälliga skatter påbjödos, i allmänhet
deri deltaga till hälften emot skattebönder och kronolandbor,
hvartill jemlikt Kalmar Recess år 1474 kom skyldigheten att hålla
åt slottsherrarne eller andre gode män, som innehade lön, två
fodringshästar om året. Derförutan deltogo det; verldsligt frälsets
landbor i gästning till hälften emot kronolandbor och skattebönder.

De Kronans egendomar, hvilka voro upplåtna åt landbor, torde
före reformationen icke hafva varit synnerligen talrika, och i ännu
högre grad synes detta hafva varit händelsen med skattejorden,
hvaraf, enligt Kristofers Landslag och andra allmänna stadgar, till
förekommande af minskning i Kronans inkomst, ingen bonde egde
köpa mera, än han var fullsätes och besuten uppå. Att emellertid
skattelandbor funnos, derom vittnar den kort före Landslagens
antagande år 1437 utfärdade Strengnäs stadga, hvari föreskrefs,
att der bonde ej sjelf brukade all sin jord, utan derå hade
landbo, skulle halfva afraden tillfalla Kronan, hvilken bestämmelse
tillika antyder, att staten redan då öfver skatteegendomarne
tillvälla! sig rättigheter, hvilka i betydande grad inskränkte
den fullständiga eganderätt, hvarmed dessa af gammalt innehades.
Häraf förklaras ock, huruledes det föreställningssätt småningom
uppkom och under nästa tidehvarf gjorde sig gällande, enligt hvilket
den skatt, som den sjelfegande allmogen utgjorde, var jemförlig
med den afrad, som erlades af Kronans landbor. Af den jord, som
innehades af det andliga och verldsliga frälset, var största delen
upplåten åt landbor.

Såsom af det föregående synes, hade de olika kamerala jordnaturerna,
sådana de i sina hufvuddrag bibehållit sig intill våra
dagar, framträdt redan före reformationstidehvarfvets början. Om
äfven under nu ifrågavarande tid de flesta egendomar fingo behålla
den jordnatur, de en gång erhållit, hvilket isynnerhet var
förhållandet med kronoegendomarne, det andliga frälset samt
sätesgodsen, så inträffade dock ganska ofta förändringar i den
kamerala jordnaturen, derigenom att kyrkans gods nästan oupp -

kärligt ökades genom donation eller köp af såväl skatte som det
verldsliga frälsets egendomar, hvarjemte åtskilliga frälseegendomar
efter hand erhöllo egenskapen af sätesgods. Skatte
öfvergick stundom till verldsligt frälse och tvärtom, hvilken
sistnämnda förändring enligt Landslagarne äfven kunde ske genom
arf sålunda att, likasom frälse fick ärfvas och läggas i skatt, om
ej tjenst uppehölls, så kunde ock skattejord ärfvas i frälse, då
frälse man eller qvinna var skattebondes arfvinge.

Genom den stora tillväxt, det andliga frälsets gods efter hand
vunnit, hade ej allenast skattejorden och Kronans deraf utgående
skatter, utan äfven det verldsliga frälsets gods minskats. Detta
ledde slutligen till den reduktion, som på Gustaf I:s förslag beslöts
på Yesterås riksdag år 1527 och af Konungen sedermera småningom
genomfördes. Härigenom ökades Kronans egendomar betydligt.
Det andliga frälsets åbor blefvo kronoåbor och erhöllo
likställighet med de kronoåbor, som förut funnos. Äfven skattejorden
och det verldsliga frälset erhöll genom det andliga frälsets
reduktion tillökning.

Här förut omnämnda bestämmelser rörande vilkoren för skattejords
öfvergång till frälse och tvärtom, hvilka förekomma i Landslagarne
och särskildt i den af Konung Kristofer utfärdade, som
under 16:de och 17:de århundradena ännu var i gällande kraft,
upprepas i flere under denna tid utfärdade författningar, likväl
med den redan tidigt vidtagna ändring, att Konungen förbehöll
sig sjelf rättigheten att förläna frälsemannarätt. Först i sammanhang
med det ständiga knektehållets inrättande blef genom Kungl.
Resolutionen på Adelns besvär den 23 December 1682 förbjudet att
ärfva skattejord i frälse, och sedermera upphäfdes äfven Landslagens
stadgande i fråga om förändring af den kamerala naturen
af frälsejord, som ärfdes af ofrälse.

Den ansenliga mängd kronogods, som funnos vid slutet af
Gustaf I:s regering, öfvergingo sedermera efter hand och isynnerhet
under Drottning Kristinas regering till större delen till enskilde,
dels såsom förläning, dels ock under eganderätt, vare sig
genom donation, köp eller förpantning. Härigenom hade Adeln
vid medlet af 17:de århundradet kommit i besittning af större delen
af landets jordegendom. För att åt staten återvinna större eller
mindre del af de Kronan sålunda frånhända godsen, väcktes vid
nyssnämnda tidpunkt fråga om en ny reduktion, denna gång på

154

bekostnad af det verldsligt frälset. En sådan af inskränktare
omfång beslöts redan år 1655. På riksdagen i Stockholm år
1680 upptogs frågan ånyo. Då beslöts den stora reduktionen
hvilken ock genomfördes. Härigenom kom staten åter i besittning
af en stor mängd egendomar, af hvilka de flesta användes, vid
det samtidigt pågående ordnandet af indelningsverket, till boställen
åt militärbefälet. En annan del åter bestod af hemman, som
före reduktionen innehades af frälseåbor, hvilka, sedan egendomarne
återgått till staten, i allmänhet fingo qvarsitta såsom kronoåbor.
Bland de reducerade godsen funnos äfven några, hvilka
under den tid, de innehafts af Adeln, erhållit säteri-natur. De
fingo äfven efter reduktionen behålla denna förmån, och härigenom
hafva de flesta kronosäterier tillkommit. Andra till denna
klass hörande egendomar utgöras af frälsesäterier, som förbrutits
under Kronan. Af Kronans egendomar användes äfven en del till
boställen åt civile embets- och tjensteman, hvarförutan åtskilliga
kronoegendomar till befordrande af näringarne upplåtits till vissa
verk, företrädesvis bergverken. Dessa upplåtelser skedde i allmänhet
under sådana vilkor, att staten icke kunde återkalla förläningen,
så länge verkens drift uppehölls och, hvad särskildt
några till de s. k. ädlare bergverken skedda upplåtelser angår,
har dervid äfven medgifvits frälsefrihet, hvarigenom bergsfrälse
uppkommit. Af de egentliga kronogodsen hafva således småningom
utbildat sig följande klasser af jordegendom, nemligen
kungs- och kungsladugårdar samt kronosäterier, militieboställen,
civila boställen samt hemman och lägenheter, som innehafvas
under åborätt eller annan enskild besittningsrätt.

Af kungs- och kungsladugårdarne samt kronosäterierna har en
del sedan längre tid tillbaka varit för statsverkets räkning utarrenderad
och en del använd såsom militära och civila boställen.
Hvad mititieboställena angår, har en del af dem, vare sig dessa
varit kungsgårdar eller hemman, redan för längre tid tillbaka
indragits till statsverket. Detta gäller dels om de befälet vid
adelsfanan anvisade, dels ock om åtskilliga andra boställen, hvilka
i följd af vidtagna ändringar i indelningsverket blifvit disponibla.
Sedan den år 1875 beslutade lönereglering för arméns befäl trädt
i tillämpning, hafva de flesta militieboställena indragits till statsverket,
så att numera endast återstå några få, hvilkas indragningkan
ega rum först vid innehafvarnes afgång. Äfven de civila
boställena hafva i senare tider indragits till statsverket. Läns -

155

männen hafva dock enligt den år 1878 fastställda lönereglering
för landsstaten i allmänhet fått behålla sina boställen.

De under åborätt upplåtna hemman och lägenheter hafva
ökats äfven på annat sätt, än här ofvan är nämndt, nemligen
genom upptagande af ödeshemman och nya hemman samt genom
förmedling af skattehemman.

I mån som de jorden åliggande bördor ökades, utöfver hvad
som skäligen kunde utgöras, samt de ständiga krigsoroligheterna
föranledde betungande utskrifningar. som frånryckte jordbruket
en del af den arbetskraft, hvaraf det var oundgängligen i behof,
inträffade det allt oftare, att hemman råkade i ödesmål. Så väl
Magnus Erikssons som Kristofers Landslagar inneköllo stadganden
till förekommande af hemmans ödeläggande, och af Konung Gustaf I
utfärdades flere bref och påbud i samma syfte, bland hvilka
särskildt förtjena nämnas Stadgan om skattehemman den 15 April
1541 och Brefvet den 4 Februari 1553, deri förklarades, att hemman,
som råkade i ödesmål, vore förfallna under Kronan. I 1681
års husesynsordning och häradsfogdeinstruktionen af år 1688
upprepas dessa bestämmelser, och sedermera hafva tid efter annan
meddelats flere föreskrifter, såväl om vilkoren för ödeshemmans
upptagande, som om åtgärder till detta ändamåls befordrande.
Deribland må nämnas Kung-l. Brefvet den 9 Juni 1735, deri för dem,
som upptogo ödeshemman, i vissa fäll medgafs frälsefrihet, samt
Kung-l. Förordningen den 24 September 1766, enligt hvilken ända
till 50 frihetsår kunde beviljas den, som upptog ödeshemman.

Ifrån äldre tider har det varit en bland styrelsens angelägnaste
omsorger att befordra landets uppodling för att derigenom bereda
staten ökade inkomster och befolkningen lättade tillfällen till
uppehälle och förvärf. Sålunda förordnade Gustaf I genom sitt
öppna Bref den 4 Mars 1535, att hvilken som hade lust och vilja
att upptaga, bruka och bygga antingen på gamla ödeland eller
på Kronans och Konungens allmänningar skulle dertill vara berättigad.
Genom Kung-l. Brefvet den 20 April 1542, hvilket egentligen
angick Norrland, förklarades sådana egor, som obyggda
ligga, »höra Gud, Konungen och Sveriges Krona till»; och uppmanades
såväl i sistberörda Kungl. Bref som i andra af samma
Konung utfärdade förordnanden till upptagande af nya hemman,
hvilka innekafvarne skulle få njuta under börd för skatt till Kronan,
likasom andra Kronans bönder. Uppodlingar på allmänningar i södra
och mellersta delarne af landet underkastades dock efter hand

156

vissa inskränkande föreskrifter. Under 18:de århundradet utfärdades
flere författningar till befordrande af uppodlingar.
Hvad särskildt de i Norrland utom bygdelagen varande skogar
angår, hafva afvittringsstadgarne den 8 December 1820 för Jemtlands
och den 10 Februari 1824 för Vesternorrlands, Vesterbottens
och Norrbottens län mägtigt bidragit till nya hemmans
upptagande. Till uppmuntran för odlaren hafva vissa års frihet
från utgörande af grundskatter och besvär medgifvits, och inom
Norrland jemväl dels statsunderstöd, dels frihet från personliga
utskylder, dels ock i vissa fall frälsefrihet och till och med
säte rifrihet.

Kronans åt åbor upplåtna hemman hafva äfven erhållit tillökning
genom skattehemmans förmedling, hvarmed förstås nedsättning
antingen i hemmanets mantal eller i dess jordeboksränta
eller ock i beggedera. Förmedling framkallades deraf, att utskylderna
för vissa hemman voro högre, än att de med hemmanens
bestånd kunde utgöras. I öfverenssstämmelse med den grundsats,
som gjorde sig gällande med afseende å hemman, som råkade i
ödesmål, nemligen att de öfvergingo till naturen af krono, stadgades,
att skattehemman, hvarå förmedling beviljades, derigenom öfvergick
till krono, såvida icke förmedlingen skedde af det skäl, att
hemmanets egor genom någon naturhändelse till större eller
mindre del förderfvats. Egaren af ett förmedladt skattehemman
blef således i och med hemmanets öfvergång till krono endast
kronoåbo.

Då uppå Konung Gustaf I:s befallning de första jordeböckerna
upprättades, intogos deri jemväl de åt kronoåbor upplåtna hemman
jemte den af desamma utgående afrad. Afraden upptogs sedermera
i alla jordeböcker under l6:de och 17:de århundradena i
bredd med skatten å skattehemmanen, utan att öfver hufvud
undergå större förändringar än denna, och sedan vid början af
sistnämnda århundrade legotiden, hvilken enligt Landslagens stadgande
i 20 kap. Jordabalken omfattade en tid af sex år, blifvit
inskränkt till ett år, och i följd deraf städjan, som förut erlades hvart
sjette år, förvandlats till en årlig utskyld, intogs äfven denna
utlaga i jordeböckerna omkring år 1630.

För åboskapets bibehållande har alltid gällt såsom oeftergifligt
vilkor, att hemmanet skulle till byggnad och häfd underhållas
enligt lag. Om åbons ställning i öfrigt med afseende på
åborätten är uti det den 15 September 1874 af d. v. Expeditions -

157

chefen Anderson afgitha betänkande angående grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären en redogörelse meddelad,
hvilken i hutVudsakliga delar är af följande lydelse: »Om också
kronoåbon i fråga om de årliga utskylderna till staten, på sätt
nämndt är, småningom kom i en liknande ställning med skatteegaren,
vann han deremot icke i bredd dermed någon ökad
trygghet i afseende å besittningsrätten till sitt åboende hemman.
Visserligen var han, enligt stadgandena i ofvan åberopade kapitel
af Landslagen, berättigad att qvarblifva vid hemmanet under den
ursprungligen till sex år bestämda legotiden, förutsatt att han
årligen erlade afraden samt behörigen höll hemmanet vid magt,
men vid legotidens utgång berodde det på frivillig öfverenskommelse
mellan jordegaren och åbon, huruvida den sistnämnde
kunde under ytterligare sex år få innehafva hemmanet. I allmänhet
fingo dock kronoåborne, son efter fader, qvarblifva vid
sina hemman, så vida dessa icke behöfdes för något allmänt
ändamål eller, i följd af fogdarnes missbruk af deras myndighet,
fråntogos åborne. Sålunda förklarade Konung Johan III i Patentet
angående bördsrätter den 7 Mars 1582 sig icke vilja tåla den
orättvisa, som begicks af en del fogdar och befallningsman, derutinnan
att de för egen fördels skull dels satte de dannemän, som
i många år väl brukat och häfdat Kronans hemman och för desamma
årligen erlagt utskylder, från hemmanen, dels ock förökade
städslan, så att många derför nödgades draga af hemmanen,
hvarigenom allt Kronans inkomster förminskades. Sedan vid
början af sjuttonde århundradet den dittills gällande sexåriga
legotiden blifvit inskränkt till ett år, hvilken bestämmelse likväl,
enligt hvad Hertig Karls, sedermera Konung Karl IX:s, Bref härom
af den 28, 29 och 30 September 1603 utvisa, ingalunda afsåg att
göra åbons ställning osäkrare än förut, utan tillkom, dels för att
underlätta kontrollen öfver den städja, som det ålåg Kronans
fogdar att redovisa, dels ock emedan det ansågs drägligare för
åbon att betala en mindre städja årligen än en större hvart sjette
år, inträffade det emellertid ofta under samma århundrade, då
många kronohemman dels bortskänktes eller försåldes till frälse
eller skatte, dels ock erfordrades till boställen, att åbon förlorade
sin åborätt. Men der det icke ifrågakom att för sådana ändamål,
som de nyssnämnda, använda kronohemmanen, synas åborne derå
hafva fått qvarsitta, så länge de utgjorde de vanliga utskylderna
och vidmagthöllo hemmanen enligt lag. Detta hade till påföljd,

158

att åborne ansågo sig skäligen böra erhålla en betryggad besittningsrätt
till sina hemman, i hvilken syftning ock ansökningar
tid efter annan hos Kungl. Maj:t gjordes, ehuru de icke föranledde
något afseende, hvilket inhemtas bland annat af Kungl. Resolutionen
den 27 November 1643, hvari det heter: att som kronobonden
sjelf kunde uppsäga sitt hemman, så egde ock Kronan
rätt att uppsäga honom, när så erfordrades. Endast å bergsmanshemman
synas åborne från äldre tider hafva åtnjutit ständig besittningsrätt,
så länge de förmådde bergsbruket jemte hemmanet
försvarligen drifva och vidmagthålla samt utskylderna till Kronan
utgöra, men någon allmän försäkran härom blef icke dessa
åbor meddelad, förr än genom Kungl. Förordningen den 19 September
1723. Först under Konung Karl XI:s regering, då det
för det nyligen inrättade indelningsverkets bestånd var af vigt
att derför anvisade räntor ovilkorligen utgingo, försäkrades genom
Kungl. Förordningarne den 5 Januari 1684 och den 7 November
1695 samt Kungl. Resolutionen på allmogens besvär den 9 Mars
1689 en stor del af kronoåborne eller de, hvilka innehade vare
sig kronorusthåll eller sådana hemman, hvaraf räntorna voro
militiestaten anordnade, att, emot fullgörande af åboskyldigheterna,
de och deras efterkommande allt framgent skulle få besitta sina
innehafvande hemman. Åborne å öfriga kronohemman egde
deremot fortfarande ingen utväg att annorlunda än medelst skatteköp
erhålla någon betryggad besittningsrätt till sina hemman, förr
än genom Kungl. Brefvet den 15 Mars och Kammarkollegiets
Cirkulärbref den 29 April 1779 tillåtelse meddelades kronoåbor
att i stället för skatteköp, hvilka då voro förbjudna, med vissa
vilkor förvärfva sig besittningsrätt till hemmanen under viss tid
af högst femtio år; men denna tillåtelse hann icke i någon vidsträcktare
mån begagnas, innan genom Kungl. Förordningen om
skatteköp den 21 Februari 1789 alla åbor å kronohemman försäkrades
att, så länge de till hus och jord väl och försvarligen
häfdade sina åboende hemman, de och deras barn derå skulle
sitta odrifne, man efter man, i den ordning särskildt vore stadgadt.
Härpå grundar sig ännu den ständiga åborätten».

Om å ena sidan, på sätt här ofvan är omförmäldt, kronoegendomarne
under tidernas lopp ökats, hafva de å den andra
minskats genom försäljning, dels under skatte- och dels under
frälserätt, derom redogörelse varder meddelad här nedan, i sammanhang
med hvad som rörande skatte- och frälseegendomar i öfrigt

159

är att omförmäla. Af de under stadgad åborätt upplåtna kronohemman
och lägenheter återstodo derföre vid 1880 års slut, såsom
af följande tabell synes, endast ett obetydligt antal:

		Hemman.	lägenheter. •
Antal.	Mantal.	Skatteköpe- skilling.	Antal.	Skatteköpe- skilling.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Stockholms	län............	—	—	—	—	ii	200	7 3
Upsala	»	30	8,804	1,509	39	255	2,732	70
Södermanlands	»............	14	3,091	426	87	121	884	96
Östergötlands	»............	6	7,830	2,095	78	494	3,482	18
Jönköpings	»............	35	10,523	1,347	84	534	2,826	22
Kronobergs	» ..	6	1,577	204	04	58	400	52
Kalmar	»	26	5,294	678	54	644	4,015	30
Gotlands	»............	2	0,219	33	63	—	—	—
Blekinge	»............	7	1,318	108	74	119	476	11
Kristianstads	»............	25	4,183	839	84	117	627	15
Malmöhus	»............	208	11,223	2,163	90	400	1,296	59
Hallands	a	33	7,527	1,269	18	13	60	71
Göteborgs	»	46	7,419	1,073	08	66	665	70
Elfsborgs	»	43	8,210	1,961	93	391	1,931	77
Skaraborgs	» ............	33	16,203	2,050	41	822	3,580	60
Vermlands	»	1	0,125	17	08	6	56	87
Örebro	»	154	34,431	2,644	48	88	464	35
Vestmanlands	.. ............	8	1,313	301	64	32	279	74
Kopparbergs	.. ............	86	5,866	976	93	77	118	10
Gefieborgs	» ............	6	0,724	38	38	17	121	33
Vesternorrlands	» ............	16	2,057	67	87	—	—	—
Jemtlands	»	8	1,828	278	53	—	—	—
Vesterbottens	»	124	19,657	674	62	—	—	—
Norrbottens	»	205	26.687	993	03	—	—	—
	Summa	1,122	186,109	21,775	73	4,265	24,221	63

Härvid bör, hvad lägenheterna särskildt angår, erinras, att en
del af dem småningom inlörlifvats med annan egendom, så att
någon upplysning, vare sig om deras läge eller om till hvilken
egendom de blifvit lagda, i flere fall icke kan erhållas. Bland

160

ofvanupptagna under stadgad åborätt upplåtna hemman äro icke
de inom de fyra nordligaste länen varande krononybyggen inräknade.
Dessa bestå antingen af sådana, livilka, sedan tre
fjerdedelar af frihetsåren gått till ända, inträdt i half skattskyldighet,
eller ock af sådana, som ännu äro helt och hållet i åtnjutande
af frihetsår. De förra utgöra'' sammanlagdt något öfver
400 mantal, deraf, så länge frihetsåren räcka, endast halfva mantalet
upptagas i Kronans räkenskaper.

Närmast jemförliga med de under åborätt upplåtna hemman
och lägenheter äro de föga talrika egendomar, hvilka sedan längre
tid tillbaka af en eller annan anledning upplåtits under perpetuelt
arrende eller annan, med särskilda vilkor förlänad besittningsrätt.

Bland dessa egendomar märkas de skogsområden i de norra
länen, som upplåtits vissa sågverk i ersättning för privilegierad
stockfångst. Dessa områden hafva enligt den redogörelse rörande
vilkoren för deras öfverlåtande till sågverken, som är i ofvanberörda
betänkande meddelad, antingen indelats till hemman eller
ock såsom lägenheter blifvit skogsränta åsätta. Nedanstående tabell
angifver det stockfångstbelopp, som blifvit ersatt med skogsmark,
vare sig indelad till hemman eller upplåten mot skogsränta,
samt det sammanlagda beloppet af skogsräntorna.

	Stockfångst ersatt med	mark,
	som blifvit indelad	som blifvit skogs-
	till hemman.	ränta åsatt.
	Ersatt	Antal	Ersatt	Skogs-
	stockfängst.	hemman	stockfångst.	ränta.
	Antal	eller	Antal
	träd.	nybyggen.	träd.	Kronor.	öre.
Vesternorrlarids län....................	637	4	11,583	2,222	22
Vesterbottens » ....................	10	1	21,827	2,125	03
Norrbottens » ....................	2,715,3	39	23,529	2,367	33
Summa	3,362,3	44	56,930	6,714	58

Härvid bör dock erinras, att af ofvan upptagna, i Norrbottens
län belägna nybyggen 19 stycken frånkänts vederbörande sågverksegare
i anledning af vanhäfd eller försummade odlings- och byggnadsskyldigheter.

Till ifrågavarande grupp af kronoegendomar höra äfven de
slotterlägenheter och mulbetesrättigheter på Kronans öfverlopps -

161

marker i de norra länen samt de vid afvittringarne derstädes för
Kronans räkning undantagna strömfall med tillhörande utmål,
hvilka jemlikt afvittringsstadgan för Jemtlands län den 8 December
1820 och för Vesternorrlands, Yesterhottens och Norrbottens
län den 10 Februari 1824 upplåtits till enskildes begagnande tillsvidare,
slotterlägenheterna och mulbetesrättigheterna emot ränta
i smör och strömfallen emot årlig penningeafgift. Sedan de flesta
öfverloppsmarker numera blifvit antingen afsätta till kronoparker,
å hvilka befintliga slotter- och mulbeteslägenheter upplåtas för bestämd
tid å offentlig auktion, eller tillika med de på öfverloppsmarkerna
varande, med ränta belagda lägenheter af detta slag
på annat sätt disponerade, äro här ifrågavarande lägenheter numera
ganska få och utgöra:

		Ränta

		Kronor.	öre.
inom Vesternorrlands län............	19	99	20
» Vesterbottens » ............	14	45	48
» Norrbottens » ............	19	14	27
Summa	52	158	95

Den reduktion af det andliga frälsets gods, som vid reformationstiden
företogs, sträckte sig ej till presterskapets och klockarnes
boställen. Äfven stommar eller i de södra landskapen
annexhemman och mensalhemman fingo till en del af presterskapet
behållas. Då efter reformationen till följd af dels sammanslagning
af vissa församlingar, dels ock en efter hand ökad
folkmängd kyrkoherdarne blefvo i behof af biträden vid de presterliga
göromålens handhafvande, anställdes för sådant ändamål
på åtskilliga ställen kaplaner. Till boställen åt dessa användes
enligt Hertig Karls, sedermera Konung Karl IX:s, i Bref den 2 April
1596 lemnade medgifvande de gamla klockareboställena, hvarefter
Karl XI till dem af desse prestmän, som då ännu vore i saknad
af boställen, anvisade åtskilliga kronohemman.

Ehuru de ecklesiastika boställen och hemman, som finnas
qvar sedan katolska tiden, aldrig tillhört staten, hafva de dock
i likhet med de hemman, som staten öfverlåtit till boställen
åt presterskap et, i jordeböckerna uppförts under kronotitel. Efter

Skuttevegleringskomiténs Betänkande. III. 11

162

reformationen hafva ock en del hemman donerats eller af församlingarne
inköpts till ecklesiastika boställen. De af dessa
egendomar, som tillfallit presterskapet i senare tider, hafva i
jordeböckerna fått behålla den natur af skatte eller frälse, som
de före donationen eller köpet egt.

De boställen och hemman, som redan före reformationen innehades
af presterskapet, hafva i allmänhet fortfarande bibehållit det
gamla andliga frälsets friheter. Bland de kyrkoherdarne under namn
af presternes utlagor åliggande utskylder har dock en del, motsvarande
de förra boskapspenningarne eller i vissa orter altarhafran
och fodermarskpenningarne, ursprungligen utgått af kyrkoherdeboställena.
De stommar, annex- och mensalhemman, som brukas
af presterne sjelfva, äro i allmänhet i åtnjutande af enahanda
friheter som kyrkoherdeboställena. Detta är äfven förhållandet
med de äldre komministerboställena, hvilka dock utgöra kronotionde.
De yngre komministerboställena, äfvensom de stom-, annexoch
mensalhemman, som brukas af åbor, äro deremot i fråga om
utskylderna till staten i allmänhet nästan likställda med kronohemman;
dock äro så väl äldre som yngre komministerboställen, i
likhet med kyrkoherdeboställena, i allmänhet fria från rotering och,
der sådan åligger något boställe, erhålles derför ersättning af
statsverket. I Skåne, der extra roteringen blifvit till ordinarie förvandlad,
åligger sistnämnda besvär presterskapets flesta boställen
och hemman. De genom donation eller köp tillkomna boställen
utgöra i allmänhet fortfarande sina gamla utskylder.

De egendomar, som innehafvas af kyrkor, undervisningsanstalter
och fromma stiftelser, äro, såvida de blifvit skänkta af
staten, i allmänhet i åtnjutande af frälsefrihet, ehuru de i jordeböckerna
upptagas under kronotitel, men då de blifvit af enskilde
donerade eller köpta, hafva de bibehållits vid den jordnatur, de
egde före donationen eller köpet.

Skatteegendomarne i allmänhet äro dels sådana, som äro af
gammal skattenatur, dels ock sådana, som tillhört Kronan,men genom
köp eller på annat sätt öfvergått till enskilda och erhållit skattenatur.
Om dessa skatteköp finnes visserligen uti ofvannämnda
betänkande af år 1874 eu historisk öfversigt meddelad, och det
kunde derför måhända anses tillräckligt att här endast hänvisa till
densamma; men då frågan om skatteköpen ingår såsom en vigtig
faktor vid bedömande af de skatteköpta egendomarnes förhållande
till staten, med hänsyn till de af dem utgående grundskatter, har

163

Komitén ansett en redogörelse om skatteköpen icke böra här saknas,
hvarför, hufvudsakligen efter nämnda betänkande, i afseende
härå meddelas följande.

Det är här ofvan nämndt, att genom den vid reformationstiden
verkställda reduktion af andliga gods Kronans egendomar
ökades högst betydligt. Detta gällde ock om den del deraf, som
var åt åbor upplåten. Dessa gods bibehöllos åt Kronan under
Konung Gustaf I:s regering; men snart försämrades rikets, af
honom i ett utmärkt skick försatta finansiela ställning genom krig
och inre oroligheter, hvarför Konung Johan III såg sig nödsakad
att försälja kronogods.] Försäljningen började redan på 1570-talet
och fortgick sedermera, ehuru icke i något större omfång eller på
grund af någon allmän författning, förrän genom ofvanberörda
Kungl. Patent den 7 Mars 1582 förordnades, att de Kronans landbor,
som innehade och brukade dess hemman och ville dertill
köpa bördsrätten, skulle njuta, bruka och behålla hemmanen till
everldelig ego, dock så att de och deras efterkommande arfvingar
skulle vara skyldiga dels att utgöra all den ränta, utskyld
och rättighet, som af hvarje gård då utgick eller dädanefter borde
erläggas, dels ock att behörigen häfda och bebygga hemmanen
och dem till ingen sälja, förpanta eller bortbyta; och skulle för
köpeskillingens bestämmande häradshöfdingen och fogden samt
presten i församlingen noga bese och ransaka hemmanen, afhvilka
de bättre skulle betalas med 40—100 daler och de sämre med
12—30 daler. Denna senare föreskrift ändrades dock, hvad Småland
beträffade, genom Kungl. Brefvet den 20 Juni samma år,
hvari bestämdes en viss taxa, hvarefter köpeskillingen skulle
beräknas till visst belopp i penningar för hvarje lispund smör,
som ingick i hemmanets ränta. För att påskynda försäljningen
af kronogods anbefalldes genom Kungl. Cirkulärbrefvet den 17
December 1582 biskoparne tillsäga presterne att hvar i sin församling
uppmana kronoåborne att inlösa bördsrätten till sina
hemman, vid äfventyr att dessa eljest försåldes till andra och
åborne såmedelst förlorade sin besittningsrätt. Jemväl städernas
invånare erhöllo samma år rättighet att för skäliga penningar
inlösa bördsrätten till sina åkrar, vretar och tomter. Dessa så
kallade bördsrättsköp ogillades sedermera i allmänhet af Konungarne
Karl IX och Gustaf II Adolf, så att högst få blefvo beståndande,
och äro således endast ur historisk synpunkt af någon vigt.
Under den närmast derpå följande tiden egde några skatteköp icke

164

annorlunda än undantagsvis rum, intilldess sistbemälde Konung år
1625 utfärdade fullmagter för riks- och kammarråd att försälja
och förpanta Kronans hemman både under frälse- och skatterättighet,
på grund hvaraf ock åtskilliga hemman försåldes till
skatte. För landskamrerarne eller, såsom de den tiden kallades,
bokhållarne i Vestergötland, Nerike och Vermland, Östergötland
och Kalmar utfärdades sedermera den 21 April och den 25 September
1629 Kungl. Fullmagter att under skattemannarätt försälja
kronogods, hvarvid] köpeskillingen skulle beräknas efter en viss
taxa för hvarje lispund smör och hvarje tunna spanmål i hemmanets
ränta. Skatteköpen fortforo derefter nästan oafbrutet, om
ock ej i något större omfång, och år 1645 förhöjdes den taxa,
hvarefter skatteköpcskillingen bestämdes. Någon föreskrift om
skattevärdering för köpeskillingens bestämmande förefanns icke,
förrän genom Kungl. Brefvet den 22 Mars 1683 förordnades, att,
vid skatteköp inom bergslagen, skogen skulle väl taggs i konsideration,
och man borde noga göra sig informerad i orten om
hemmanets vilkor och beskaffenhet, så i åker och äng, som skog,
mark, strömmar, torp och qvarnställen, hvarefter uträkningen skulle
formeras, så att köparen skulle tå lösa skatterätten etter dessa
förmåners värde. Mot slutet af 1600-talet afstadnade skatteköpen,
men upplifvades sedermera åter genom Kungl. Brefvet den 20
Mars 1701, hvari Kammarkollegiet anbefalldes, att öfver skatterättigheters
försäljande sluta och handla till det värde, som görligast
kunde stå att erhålla, hvarvid borde iakttagas, att abon var
närmast att köpa sitt åboende hemman, när han ville gifva hvad
en annan bjöd. Till verkställighet häraf föreskref Kollegiet, dels
genom Cirkulärbref den 29 April samma år, att, så snart någon
till skatteköp af ett hemman eller lägenhet sig anmälde, genom
vederbörande kronobetjente noga skulle undersökas och ransakas,
huru samma hemman eller lägenhet vore beskattad så väl till
belägenhet, byggnad, skog, fiskevatten, som hvad mera härvid
kunde vara att iakttaga, och huru högt skatterättighetslösen derefter
kunde komma att stå, hvilken undersökning jemte landshöfdingens
betänkandeTderöfver skulle till Kollegiets pröfning insändas,
dels ock uti Cirkulärbref den 15 Mars 1707, att alla de kronolägenheter,
som åborne sjelfva icke kunde eller ville köpa till
skatte utan af någon annan begärdes allenast emot värderingssumman,
skulle offentligen utbjudas och försäljas till den, som
efter högsta budet erlagt köpeskillingen. Dessa föreskrifter anså -

165

gos emellertid af kronoåborne icke för dem innefatta tillräckliga
och skäliga förmåner, hvarför de i sådan syftning anförde klagomål,
med anledning hvaraf genom Knngl. Resolutionen på allmogens besvär
den 3 Juni 1719 dem försäkrades, att efter värdet och mätismannaordom
framför andra, utan något vidare uppbud, tå köpa
sina åboende hemman. Kort derefter, den 19 September 1723,
utfärdades Kungl. Förordning om skatteköp, hvari förut gällande
föreskrifter om skattevärdering och åbons förmånsrätt till skatteköp
bibeköllos, med tillägg att värderingssumman i allmänhet icke fick
understiga sex års räntor samt att åbon, der så påfordrades, skulle
med ed betyga, att han köpte för sig och ingen annan och, der
han det ej ville eller kunde, skulle det stå andra öppet att å auktion
tillhandla sig skatterätten. Genom skattevärderingarne afsågs att
erhålla en köpeskilling, som motsvarade hemmanets eller lägenhetens
verkliga värde, och då detta oaktadt värderingarne etter hand
befunnos vara för låga, anbefallde Kungl. Maj:t uti Bref den 18 Juni
1754 Kammarkollegiet att hafva behörigt inseende derå, att vederbörande
vid skattevärderingar efter egendomens egentliga och rätta
värde utsatte skatteköpeskillingen, så att Kronan erliölle fullt genfullo,
om iakttagande hvaraf Kollegiet ock utfärdade Cirkulärbref den
19 September samma år äfvensom den 24 Mars 1790; dock skulle
jemlikt Kungl. Cirkulärbrefvet till landshöfdingarne den 18 Februari
1757 uppodlingar å kronohemmans egor vid skattevärdering
icke tagas i beräkning till skatteköpeskillingens förhöjande,
utan förblifva en rättmätig|liugnad och belöning för åbons flit
och arbete, hemmanet till gagn och understöd. Endast för rusthåll
medgafs jemlikt Kungl. Brefvet den 22 September 1756 undantag
ifrån dessa stadganden i så måtto, att innehafvarne deraf
erhöllo den förmån att få lösa sina rusthåll till skatte utan förutgången
värdering eller annan omgång, än att de i landtränteri
såsom köpeskilling nedsatte beloppet af sex års räntor. Skatteköpen
inställdes visserligen jemlikt Kungl. Brefvet den 28 Oktober
1773, men tillätos åter i öfverensstämmelse med förut gällande
föreskrifter genom Kungl. Förordningen den 21 Februari 1789,
hvarefter genom Kungl. Brefvet den 10 Oktober 1793, offentliggjord!
genom Kammarkollegiets Kungörelse den 29 i samma månad
och år, ytterligare medgafs kronoåborne den förmån att få
lösa sina hemman till skatte mot erläggande af tio års räntor
efter kronovärde, dock att å ena sidan landshöfdingen, i fall han
funne en eller annan lägenhet mera värd, derå skulle låta verk -

166

ställa värdering till bevakande af Kronans rätt, och å den andra
den åbo, som ansåg det bestämda lösningspriset för högt, egde
att på förut vanligt sätt genom värdering skatterättigheten förvärfva.
Numera få enligt Kungl. Kungörelsen den 15 December
1848 kronohemman försäljas till skatte åt den, som derå innehar
lagligen befäst besittningsrätt eller pröfvas vara dertill berättigad,
utan föregången värdering eller annan omgång än erläggande
af den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskilling. För
befordrande af skatteköp af Kronans under åborätt upplåtna hemman
och lägenheter är genom Kungl. Cirkulärbrefvet den 19 Augusti
1870 förordnadt, att förteckningar öfver dylika hemman och lägenheter
skola hvartannat år upprättas, dels för att från predikstolarne
i de socknars kyrkor, der hemmanen eller lägenheterna äro belägna,
uppläsas, och dels för att vid tingsställena anslås. Detta har ock
i sin mån bidragit dertill, att de under stadgad åborätt upplåtna
hemman, hvilka vid 1874 års början utgjorde 335,170 mantal, såsom
här ofvan är nämndt, vid 1880 års slut nedgått till 186,109 mantal.
För förvärfvande af skatterätt till krononybyggen i de norra
länen fordras numera icke af åbon någon skatteköpeskilling, utan
få dessa nybyggen enligt Kungl. Brefven den 6 Maj 1817, den 10
Februari 1824 och den 15 December 1848 utan lösen omföras
till skatte, sedan byggnads- och odlingsskyldigheterna blifvit
fullgjorda.

Från ofvannämnda i 1723 års skatteköpsförordning uppställda
allmänna grundsats, att åbon skulle ega företrädesrätt att framför
andra lösa sitt hemman till skatte, gjordes snart ett undantag,
som förtjenar särskild uppmärksamhet. Uti nämnda Kungl. Förordning
förbjöds skatteköp af kronohemman, som voro belägna i
orter, der ädlare samt manufakturverk funnos, och hvilka af
Bergskollegiet förklarades för något bergverk omistliga; men uppå
derom gjord ansökning förordnades genom Kungl. Brefvet den
16 Augusti 1731, att ej allenast nyssnämnda utan äfven de inom
jernbergslagen belägna kronohemman, som befunnos lända bruken
till styrka och vara derifrån omistliga, skulle af vederbörande
bruksegare få köpas till skatte framför åbon, med förbehåll att
denne skulle vara odrifven, och med iakttagande i öfrigt, att rättigheten
till skatteköp skulle i främsta rummet tillkomma de ädlare
och manufakturverken, dernäst jerngrufvor, sedan hyttor och sist
stångjernshamrar. Numera är genom Kungl. Kungörelserna den
24 Maj 1878 och den 23 December 1881 tillfälle beredt så väl för

bruksegaren att till åbon sälja eganderätten, som för denne att
till bruksegaren öfverlåta sin åborätt.

De äldre skattebrefven innehålla i allmänhet förpligtelse för
köparen att till Kronan utgöra hemmanet åliggande räntor och
utlagor, hvartill på grund af Kungl. Brefvet den 8 April 1(335
sedermera fogades det vilkor, att, i händelse vid jordrefning
hemmanet skulle finnas kunna draga högre ränta än förut, köparen
eller hans rättsinnehafvare då skulle vara skyldige att utgöra
den förhöjda räntan, livilket sistnämnda förbehåll upphörde att i
skattebrefven införas vid tiden för indelningsverkets upprättande
under Konung Karl XI:s regering och sedermera förlorade all
betydelse, då dels genom 20 punkten i Kungl. Resolutionen på
allmogens besvär den 10 September 1743 skatteallmogen förklarades
böra utan särskild och ny ränta blifva bibehållen vid alla
de egor och tillegor, som till dess skattehemman af ålder lydt
och legat, det vare sig redan byggda torp och uppodlade lägenheter
eller sådana, som derefter genom flit och arbete på hemmanens
enskilda egor uppodlades, och dels genom Kungl. Förordningen
den 21 Februari 1789 alla skattemän, ehvad deras hemman
redan vore från Kungl. Maj:t och Kronan försålda eller derefter
komme att försäljas eller ock vore urgamla skattehemman, försäkrades
att öfver dessa sina hemman med tillhörande egor och
förmåner åtnjuta lika orubblig egande- och lika fri dispositionsrätt,
som frälseman öfver frälsehemman, med undantag allenast
för de för Kronans behof tjenliga ek-, bok- och mastträd, hvilken
inskränkning i egande- och dispositionsrätten likväl numera bortfallit.
Enligt de från början af 1700-talet och sedermera utfärdade
skattebref hafva kronoegendomarne sålts till enskilde »under
skattemannabörd och rättighet», utan något särskildt förbehåll om
utskyldernas erläggande, hvilken skyldighet måste anses vara
innefattad under de här ofvan nyss anförda orden.

Bland de egendomar, hvilka på grund af nu anförda författningar
fått köpas till skatte, förekomma jemväl några säterier,
hvilka äfven efter köpet fått behålla sin säterinatur.

Utom de öfverlåtelse!'' af kronoegendomar under skattemannarätt,
som på grund af här ofvan anförda allmänna författningar
egt rum, har dylik öfverlåtelse, hufvudsakligen i senare tider, äfven
skeft på grund af särskilda författningar eller föreskrifter.

Det utmärkande för öfverlåtelse!'' af sistnämnda slag är, att
de egendomar, som varit föremål för desamma, icke innehafts med

168

stadgad åborätt, utan antingen försålts till den, som bjudit högsta
köpeskilling eller högsta ränta, eller ock på grund af särskilda
förhållanden upplåtits under skattemannarätt med vissa vilkor.
Om beskaffenheten af dessa öfverlåtelser innehålla förberörda betänkande
af den 15 September 1874 samt Arméförvaltningens,
Förvaltningens af Sjöärendena, Kammarkollegiets och Statskontorets
den 22 Februari 1875 deröfver afgifna gemensamma underdåniga
utlåtande redogörelse, hvarför Komitén med åberopande
deraf här hufvudsakligen inskränker sig till att meddela upplysning
om antalet och mantalet af de fastigheter, som härigenom erhållit
skatte natur, jemte de för desamma fastställda räntor och kronotionde.

Genom skattläggning och skatteköp af de delar af relcognitionsshogarne,
som under jernbruken bibehållits, hafva följande
mantal, räntor och kronotionde tillkommit.

Hemman.	Ränta.	Krono- tionde.	Skatte- köpeskilling.
Antal.	Mantal.	Kronor.	öre.	iKronor.	öre.	Kronor.	öre.
4	3,375	734	40	42	68	409	89
10	9,250	1,568	83	80	71	1,036	91
9	10,073	2,385	97	169	46	1,216	07
11	13,656	1,867	63	86	05	1,446	78
21	13,661	1,781	44	147	79	1,121	43
113	75,385	6,682	40	692	86	5,919	19
2	1,083	233	02	2	23	150	—
73	59,555	6,841	46	219	49	5,139	95
34	66,24 9	6,563	55	344	52	5,397	37
12	13,848	1,009	25	103	91	949	07
11	10,786	668	26	2	24	636	75
300	276,921	30,336	21	1,891	94	23,423	41

Stockholms län

Upsala » ......

Södermanlands » ......

Skaraborgs » ......

Vermlands » ......

Örebro *> ......

Vestmanlands » ......

Kopparbergs » ......

Gefleborgs » ......

Vesternorrlands » ......

Vesterbottens » ......

Summa

Enahanda åtgärd, som, enligt hvad nu är omförmäldt, blifvit
med rekognitionsskogarne vidtagen, förestår i afseende på den
Tunabergs kopparverk i Södermanlands län upplåtna allmänning,
af hvilken verkets egare genom Kungl. Brefvet den 30 Maj 1879
förklarats berättigad att i den ordning, Kungl. Kungörelsen den 4
Februari 1811 jemte öfriga om användande af de bruken och
bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar

169

föreskrifva, efter skedd skattläggning till skatte lösa så stor del,
som, sedan de till skogsfång från allmänningen berättigade hemman
och lägenheter erhållit deremot svarande skogsmark, kan
vara för verkets behof erforderlig.

Åtskilliga Tcronoshogar hafva med tillämpning af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 13 Juni 1818, sedan ett minimibelopp
af ränta i spanmål blifvit bestämdt, å offentlig auktion
sålts till den, som erbjudit högsta årliga ränta, med skyldighet
tillika att såsom skatteköpeskilling erlägga ett belopp motsvarande
sex gånger den erbjudna räntan. Följande öfversigt visar omfånget
af dessa försäljningar:

Antal lotter.	Ränta.	Skatteköpe- skilling.
Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
43	2,766	89	13,345	79
2	105	61	574	90
45	2,872	50	13,920	69

Kalmar län .
Örebro » .

Summa

Till följd af Kungl. Brefvet den 16 Mars 1824 och Kammarkollegiets
derpå grundade Cirkulärbref den 14 April samma år
hafva åtskilliga kronoparker och med dessa i afseende å dispositionsrätten
lika beskaffade krono allmänningar samt till Kronan hemfallna
bergslagsallmänningar och rekognitionsskogar blifvit i lotter
indelade och, sedan ränta efter markens godhet och skogens beskaffenhet
blifvit åsatt med minst ''/o, högst 3 kappar spanmål å
hvarje geometriskt tunnland, å offentlig auktion sålda till den
högstbjudande. Omfattningen af de försäljningar, som sålunda egt
rum, framgår af följande öfversigt:

170

		Antal lotter.	Ränta.	Skatteköpe- skilling.
Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Upsala	län ...........................	15	174	68	2,096	98
Södermanlands	» ...........................	8	88	—	1,778	50
Östergötlands	.. ...........................	148	1,944	4.6	148,721	72
Jönköpings	» ...........................	2	24	97	673	50
Gotlands	.» ...........................	14	130	13	770	15
Kristianstads	» ...........................	2	35	94	4,171	50
Göteborgs	. ...........................	2	3	58	550	—
Skaraborgs	» ........................	71	753	89	12,913	56
Vermlands	)) ...........................	40	444	—	14,848	06
Örebro	)) ...........................	67	1,070	43	52,928	28
Kopparbergs	» ...........................	2	28	90	1,357	50
Gefleborgs	,)	4	176	40	—	—
	Summa	375	4,875	38	240,809	—

Åtskilliga i Södermanland belägna jagbackar hafva jemlikt
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 23 Maj 1818 och
Kungl. Brefvet den 16 Juli 1823 utan förbehåll af någon köpeskilling
blifvit sålda å auktion till den, som erbjudit högsta
spanmålsafgift i årlig ränta, utgörande de räntebelopp, som af
dessa lägenheter till statsverket ingå, 592 kronor 20 öre.

Med tillämpning af föreskrifterna i Kungl. Brefvet den 29
Juni 1866 hafva åtskilliga i de norrländska länen vid afvittring
uppkomna öfverloppsmarker, hvilka ansetts erbjuda endast ringa
tillfällen till odling och icke heller funnits lämpliga att behållas
såsom kronoparker, sålts åt den högstbjudande, sedan ränta blifvit
åsatt; och utgöra räntorna och skatteköpeskillingsbeloppen för
ifrågavarande lägenheter:

		Ränta.		Skatteköpe-
	Antal.
		Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Vesternorrlands län..........................	1	18	31	1,501	—
Vesterbottens » ..........................	31	1,225	97	634	42
Norrbottens » ..........................	3	12	11	1,495	—
Summa	35	1,256	39	3,630	42

171

Utmarken på Öland, hvartill Kronan innehade så väl egandesom
dispositionsrätten, men hvarå kringliggande hemman af ålder
tillåtits att begagna mulbete, har jemlikt Kungl. Brefvet den 17
Juli 1812 och Kungl. Instruktionen för komiterade till utmarkens
delning den 6 Maj 1813, med undantag af de delar af samma
utmark, som förut varit såsom skogsallmänningar ansedda eller
kunde till nya hemman eller kronotorp användas eller för vissa
allmänna behof erfordrades, blifvit kringliggande hemman tillagd
och dem emellan fördelad utan någon löseskilling, men emot
ränta, i sin helhet uppgående till 1,151 kronor 5 öre.

Jemförliga med omförmälda utmarkslotter äro de skogslotter,
som jemlikt ofvan åberopade Kungl. Bref den 16 Mars och Kammarkollegiets
Cirkulärbref den 14 April 1824 blifvit från kronoparker
och de allmänningar, till hvilka Kronan hade enahanda
dispositionsrätt som till kronoparkerua, utbrutna såsom ersättning
för den rätt till mulbete och skogsfång, som antingen från
uråldriga tider begagnats af vissa hemman eller ock genom
särskilda Kungl. Resolutioner, hvilka icke kunde rubbas, blifvit
åtskilliga hemman såsom understöd tillerkänd. Dessa lotter upplåtos
såsom en oskiljaktig tillhörighet till hemmanen mot ränta i
spanmål och skulle vanligen skatteköpas mot erläggande af en
köpeskilling motsvarande sex års räntor. De räntor, som i följd
af denna föreskrift tillkommit, kunna beräknas till omkring 1,000
kronor, hvarjemte några af ifrågavarande lägenheter blifvit åsätta
kronotionde, ehuru till obetydligt belopp. Äfven ifrågavarande
räntor äro påförda de hemman, till hvilka skoglotterna höra.

På grund af Kungl. Brefvet den 22 Mars 1850 hafva åtskilliga
för statsverkets räkning uttarrenderade fisken blifvit under
skattemannarätt å auktion försålda, med skyldighet för köparne
att utom köpeskillingen för ifrågavarande fisken erlägga årlig ränta,
hvilken i allmänhet blifvit bestämd till medelbeloppet af arrendeafgifterna
under de tre försäljningen nästföregående arrendeperioderna,
men för de fisken, å hvilka denna beräkning ej kunnat tillämpas,
efter annan dermed jemförlig grund. De fisken, som till
följd häraf blifvit sålda, utgöra:

172

		Antal.	Ränta.	Skatteköp skilling	e-
			Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
i Stockholms » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kalmar » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands		9	94	48	2,054	50
	2	60		53	_
	2	45	50	86	50
	2	10	16	300	_
	3	15	03	7	_
	1	1	50	15	_
	70	1,166 7	08	4,127	55
	2	31	367
	1	63	30	1,200
	1	11		200
» Skaraborgs » Örebro » Gefleborgs		1	4	61	4	50
	2	17		75
	30	180	34	1,645	03
	129	2,691	92	4,358	01
		23	25	29	70	46
		30	591	72	8,089	80
» Norrbottens		37	870	55	6,888	79
	Summa	345	5,855	79	29,542	14

Härförutan hafva åtskilliga Kronan tillhöriga egendomar af
olika anledningar och på grund af särskilda beslut öfverlåtits till
enskilde under skattemannarätt, antingen och vanligast emot bestämd
köpeskilling, eller ock medelst auktion till den högstbjudande.
Vid dylik öfverlåtelse har Kronan förbehållits ränta af
egendomarne, hvilken före försäljningen blifvit fastställd, stundom
till hvad som i jordehöckerna af ålder varit hemmanet eller lägenheten
påfördt och stundom efter särskilda för hvarje fall föreskrifna
grunder, dervid isynnerhet under innevarande århundrade
emellanåt förekommit, att räntan blifvit bestämd att utgå med ett
belopp motsvarande det arrende, som af hemmanet eller lägenheten
förut utgått. Någon utredning om de försäljningar af ifrågavarande
slag, som egt rum före nuvarande statskick, har ej verkstälts,
dels i anseende till de; tidsödande undersökningar i äldre
och nyare jordeböcker, som för en sådan utredning hade erfordrats,
dels ock emedan sådana äldre försäljningar ej kunna anta -

173

gas hafva varit talrika, utan, måhända i högre grad än de efter
år 1809 verkställda, utgöra undantag. Om de försäljningar, som
skett sedan nyssnämnda år, följer här en redogörelse.

		Hemman.	Lä- gen- heter. Antal.	Ränta.	Krono- tionde.	S katte-köpeskilling.
		Antal.	Mantal.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
				i	98				782	50
Östergötlands	län......	1	5	i	844	77	141	99	44,950
Jönköpings	» ......	5	1,062	i	138	09	38	17	10,280	—
Kronobergs	» ......	1	0,500	—	45	43	7	44	15,050	—
Kalmar	)) __	5	3,500	—	442	51	70	53	39,900	—
Kristianstads	» ......	—	—	i	—	12	—	—	800	—
Malmöhus	»	—	—	9	1	99	---	—	4,145	—
Göteborgs	)>	1	1	—	2,185	—	12	61	24,250	—
Elfsborgs	» ......	3	1,250	—	129	99	19	47	8,600	—
Skaraborgs	» ......	2	0,563	—	49	46	15	81	2,926	50
Kopparbergs	»	9	6,742	2	1,082	58	—	—	134,907	97
Gefleborgs	)) ..	—	—	2	214	03	—	—	700	—
Vesterbottens	»	1	0,750	—	7	50	—	—	4,500	—
Norrbottens	))	1	0,5oo	-	29	38	9	44	3,290
\|	Summa	29	14,867	17	5,269	10	315	46	j 295,0811 97

För att utröna, huru många af de nuvarande skatteegendomarne
blifvit köpta från Kronan, har en undersökning företagits
i äldre jordehöcker och räkenskaper, hvarvid befunnits, att skattehemmanen
i riket år 1700 och således före den tidpunkt, då
skatteköpen i större skala togo sin början, utgjorde 21,158,516
mantal. En del af dessa egendomar hafva genom de under
1600-talet medgifna skatteköp öfvergått från krono till skatte.
Att noggrannt uppgifva mantalet å dessa har, i anseende till de
svårigheter och den tidsutdrägt, som skulle varit förenade med en
härför erforderlig undersökning i de från nyssnämnda tid förvarade
handlingar, ej låtit sig göra, men efter ungefärlig beräkning torde
dessa egendomar kunna uppskattas till omkring 1,000 mantal.
De gamla skatteegendomarne kunna alltså anses utgöra något
öfver 20,000 mantal. Då samtliga i mantal satta skatteegendomar
år 1878 utgjorde i afjemnadt tal 39,400 mantal, så utgöra de

174

egendomar, hvilka öfvergått från krono till skatte, omkring 19,400
mantal. Dessa bestå dels och till största delen af hemman, som
varit upplåtna åt åbor, dels af gamla skattehemman, som genom
förmedling öfvergått till krono, dels af uppodlade kronohemman
i de norra länen, dels ock af inom andra delar af riket upptagna
ödeshemman samt stubbe- och röjselrättshemman.

Någon undersökning, till utrönande af huru många af jordlägenheterna,
som äro af gammal skattenatur, och huru många som
öfvergått från krono till skatte har, med hänsyn till ifrågavarande
lägenheters jemförelsevis ringa betydenhet, ansetts icke vara
oeftergiflig! nödvändig.

Det är förut nämndt, att det verldsliga frälsets gods med
hänsyn till den kamerala naturen redan före reformationen voro
fördelade i flere grupper. Af dessa erhöllo sätesgårdarne en ännu
mera gynnad ställning än förut, då genom rusttjenstordningen den
3 Augusti 1562 medgafs frihet från rusttjenst för hvarje grefve å
tre gårdar, för hvarje friherre å två och för hvarje adelsman å
en gård, hvarjemte enhvar frälseman, som hade flere gårdar, än
han kunde lägga under sin sätesgård, berättigades hafva derunder
en landbogård eller, såsom den sedermera kallas, ladugård.
Befrielsen från rusttjenst för säterier och ladugårdar bekräftades
sedermera genom Konung Sigismunds Försäkring den 11
Februari 1594, deri Adeln äfven efterläts att utan någon afgift i
form af tull eller accis till utrikes ort utskeppa de varor, som
erhöllos af egna arfvegods eller förläningar, likasom ock att från
utlandet inköpa varor till eget behof. Dessa friheter bekräftades
genom adliga privilegierna den 8 Oktober 1617, då rå och rörshemman
jemväl befriades från rusttjenst samt tillförsäkrades den
frihet från dagsverken till Kronan samt skjutsning och gärder,
hvaraf säterier och ladugårdar redan voro i åtnjutande. Det allmänna
frälset deltog deremot till hälften emot krono och skatte i
alla gärder och hjelper, men befriades derifrån då Adeln år 1644
afstod från tullfriheten. Sedermera blef dock landtågsgärden i så
måtto frälset ålagd, att för en del af de deri ingående persedlar
skulle presteras rusttjenst. Säterier samt insockne hemman i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän äro, i olikhet med hvad
förhållandet är med det ypperliga frälset i öfriga delar af riket,
skyldiga att prestera rusttjenst. Rättigheten att uppbygga säterier
stod under 16:de och större delen af 17:de århundradet Adeln öppen,
i det omfång och med de vilkor, dess privilegier angåfvo. Bland

175

dessa vilkor var bland annat det, att egendomarne skulle vara så
bebyggda, att de för adliga sätesgårdar kunde anses. Att ännu
år 1678 säterifriheten icke var någon vid jorden fäst förmån, finner
man af Kungl. Plakatet och Förordningen den 6 November
samma år angående huru säteri- samt rå- och rörs-friheter böra
förstås. Der förordnas bland annat, att såsom sätesgården är
fundament till sjelfva rå- och rörsfriheten och ett säteri, hvarest
en adelsman kan hafva sitt hemvist, icke är privilegieradt för jordens
och grundens skull, utan friheten följer personen, som är
egare till sjelfva gården, alltså måste en sätesgård, Kidderskapet och
Adeln tillhörig, antingen den redan såsom säteri brukades eller
framdeles upptoges och brukades, vara så bebyggd och kultiverad,
att han kunde såsom ett adligt säte bebos.5! Derför fick icke heller
en egendom, som icke var med sådana hus bebyggd, som en adelsman
kunde bo uti, kallas säteri eller njuta säterifrihet och rättighet.
Bl ef en sätesgård så förfallen, att han brukades som bondgård,
och utgjordes deraf skjutsning och dagsverken, skulle säterifriheten
upphöra, och egendomen blifva bondehemmans vilkor
underkastad. Skyldigheten för egare af säterier att derå hafva
karaktershus stadgades ytterligare i Kungl. Förordningen den 1
Mars 1681 och fortfor äfven, sedan förbud emot upprättande af
nya säterier kort derefter utfärdats. Uti häradsfogdeinstruktionen
den 9 Oktober 1688 likasom i landshöfdingeinstruktionen den 4
November 1734 finnas föreskrifter meddelade om tillsyn derå, att
byggnadsskyldigheten å säterierna fullgjordes. Först genom Kungl.
Kungörelsen den 14 November 1829 upphäfdes föreskrifterna
om skyldigheten för innehafvare af säterier att derå underhålla
säteribyggnader.

_ Frälset har, såsom förut är antydt, blifvit tillökadt genom förläning,
donation, köp eller förpantning af kronogods. En stor del
af dessa återföll till staten genom den mot slutet af 17:de århundradet
företagna reduktion. De afsöndringar, som blefvo beståndande,
hade skett hufvudsakligen genom försäljning under det
17:de århundradet, hvilken framkallades af statens ofta tryckande
penningebehof. Försäljningen började år 1622, men någon viss
grund för köpeskillingens bestämmande fanns icke förr än år 1625,
ifrån hvilken tid köpeskillingen beräknades till ett belopp, som
motsvarade jordeboksräntans kronovärde, kapitaliseradt efter 3 procent.
Med år 1638 blefvo utaf de så kallade ovissa persedlarne
landtågsgärden och salpeterhjelpen jemväl tagna i beräkning vid

176

köpeskillingens bestämmande, i sammanhang hvarmed den nedsättning
i dittills gällande köpetaxa egde rum, att köparen för 4 V2
dalers ränta erlade endast 100 daler, eller med andra ord ett
belopp motsvarande räntans kronovärde kapitaliseradt å 4 V2 °/oVid
reduktionen underkastades dessa köp granskning, och de räntor,
hvilka genom felaktig beräkning icke blifvit betalda, indrogos
till Kronan, hvarvid likväl köparen eller hans rättsinnehafvare
lemnades öppet att till sig lösa de oguldna räntorna, hvilken rättighet
också oftast begagnades. Vid köp af räntor å kronohemman
erhöll köparen alltid utan särskild betalning äfven jordeganderätten,
hvadan dessa hemman erliöllo egenskapen åt rent Irälse.
Då skattehemmans räntor voro föremål för försäljning, hvilket
ofta inträffade, intogs i salubrefven det förbehåll, att köparen
»icke skulle hafva magt jordeganden ifrån dess börd och rättighet
tränga utan god vilja deras, som lag säger». Med hänvisning i
öfrigt till den i ofvanberörda den 15 September 1874 afgitna
betänkande angående grundskatterna samt rustnings- och roteriugsbesvären
förekommande redogörelse i fråga om ränte- och jordegarens
inbördes rättigheter och skyldigheter, varder, till upplysning
om antalet och värdet af ännu qvarstående frälseräntor å
hemman och lägenheter af skattefrälse natur, det vid nämnda
betänkande fogade sammandrag deröfver här meddeladt.

177

	Frälseräntor af	Räntorn belopp e: medium 1864—18	*S ter af 73 &e- s.	Räntornas kapitalvärde enligt 1872 års taxe-rings-längder.
Hemman.	Lägen- heter.
Antal.	Mantal.	Antal.	arens mar gångspr
Stockholms län	323	227,08	6	44,347	86	900,912-
Upsala »	263	173,98	6	33,801	94	575,324	_
Södermanlands »	76	44,62	—	7,950	34	142,618	_
Östergötlands »	82	55,21	12	9,686	73	158,663	_
Jönköpings »	41	19,79	—	2,381	60	44,781	_
Kronobergs »	27	16,79	—	1,540	99	29,677	_
Kalmar »	34	22,60	—	2,931	91	57,229	_
Hallands »	57	42,52	—	4,607	42	90,950	_
Göteborgs och Bohus »	13	12,—	1	1,898 21	35,392	—
Elfsborgs »	107	50,20	1	5,198 12	100,397	_
Skaraborgs »	47	29,7 3	2	3,560	73	64.963	_
Vermlands »	129	66,29	—	8,004	11	175,430	__
Örebro »	141	89,35	1	16,157	17	324,950	_
Vestmanlands »	27	16,11	—	3,037	75	58,856	_
Kopparbergs »	7	3,81	—	603 69	18,547	_
Gefleborgs »	97	28,—	—	4,384 63	80,796	_
Vesternorrlands »	15	3,91	—	332	90	5,938	___
Norrbottens »	17	4,7 *	—	332	12	6,077	_
Summa	1,503	906,7 7	29	150.758	252,871,500

Äfven i senare tider har försäljning af kronoegendomar till
frälse egt ruin. Genom Kung! Brefvet den 29 Maj 1874 och
Kammarkollegiets cirkulär den 14 Augusti samma år förordnades,
att de under Kollegiets förvaltning ställda, för statsverkets räkning
utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften
icke öfversteg 200 kronor och hvilkas bibehållande åt
Kronan icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan
särskild anledning påkallades, skulle å offentlig auktion till den
högstbjudande försäljas, med vilkor, bland annat, att försäljningen
skulle ega rum utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan
grundränta, som utginge endast af kronoskatteegendomar, samt att,
sedan köpebref utfärdats, de sålda hemmanen och lägenheterna
skulle i jordeboken upptagas under titel utsockne eller allmänt
frälse och för betecknande af denna deras ntuar påföras ränta till

Skatteregleringshomiténs Betänkande. III. 12

178

Kronan i likhet med andra frälsehemman i orten. Med tillämpning
af dessa föreskrifter hafva åtskilliga mindre egendomar intill
1881 års utgång blifvit försålda, hvarförutan jemlikt särskildt beslut
fyra provincialläkaren i Ölands södra distrikt anslagna hemman
blifvit med enahanda vilkor försålda. Omfattningen af dessa försäljningar
framgår af följande sammandrag:

	Hemman.	1 Lägen-1 beter. \|	1 Ränta.	Skatte- köpeskilling.
	Antal.	Mantal.	Antal.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
\ Stockholms län.....................	1	0 ,125	—	—	16	8,100	—
Upsala » .....................	4	0,312	—	—	39	13,800	—
Södermanlands » .....................	6	1	3	1	25	49,782	—
Östergötlands » .....................	4	0,750	3	—	94	45,830	—
\| Jönköpings » .....................	3	0,500	—	—	62	13,700	— ■
i Kronobergs » .....................	5	2	—	2	50	49,750	—
1 Kalmar » .....................	9	2,281	—	2	85	63,131	— 1
Gotlands » .....................	—	—	1	—	—	1,215	—
Malmöhus » ......-..............	—	—	12	—	--	29,370	—
Kristianstads » .....................	—	—	7	—	-	10,381	—
Elfsborgs » .....................	14	4,375	—	5	47	111,681	50
1 Skaraborgs » .....................	11	2,312	3	2	89	136,795	—
1 Vermlands » ....................	1	0,250	4	—	31	6,165	— r
\| Örebro » .....................	4	0,750	5	—	94	51,524	65
Vestmanlands » .....................	1	0,250	i	—	31	9,185	—
1 Kopparbergs » .....................	1	0,187	—	—	23	8,050	—
1 Jemtlands » ..................—	1	0,861	—	1	08	10,040	—
1 Vesterbottens » .....................	I 1	0,125	—	—	16	1,305	- j
Norrbottens » .....................	1	0,250	—	—	31	8,000	—
Summa	67	! 16,328	39	20	1 41	627,835	15

179

Grundskatterna.

2:o. Motivering och Förslag.

Genom den här ofvan intagna historiken är redogjordt för
det sätt, hvarpå de på jorden hvilande utskylderna hafva uppkommit
och utvecklat sig, äfvensom för de olika kamerala jordnaturernas
beskaffenhet.

Dessa skatter voro antagligen från början pålagda med af- Allmän
seende på hemmanens olika beskaffenhet, men de hafva seder- motiverinomera,
under de förändringar af flere slag, som påföljande tider
medfört, antagit en mer och mer ojemn natur. Huru litet en
del af ännu bestående jordskatter af sjelfva deras upphofsman
var ämnad att blifva ständiga pålagor, visar sig bland annat
af Konung Gustaf II Adolfs i historiken anförda förklaring af
1622. Denna historik visar ock å en annan sida, huru frälset
steg för steg, och slutligen nästan helt och hållet befriat sig
från de besvär, hvilkas utgörande ursprungligen legat till grund
för dess räntefrihet.

Den statistiska redogörelse, som af Komitén utarbetats och
till hvilken den här får* hänvisa, ådagalägger med siffror, huru
jordbruksfastighet på landet i allmänhet betalar tio gånger
mera än annan fastighet, huru af nämnda jordbruksfastigheter
en del är nästan helt och hållet fri från all direkt skatt, under
det en annan erlägger ansenliga afgifter, huru vidare vissa delar
af Sverige äro i detta hänseende flerfaldigt drygare beskattade
än andra, så att till exempel en jordbruksfastighet med 1000 kronors
taxeringsvärde i ett län erlägger endast 3 kr. 18 öre, under
det den i ett annat utgör 10 kr. 32 öre, eller mera än tredubbelt,
och slutligen huru äfven inom samma ort ett hemman
kan för samma taxeringsvärde vara 20 till 30 gånger tyngre
beskattadt än ett annat.

De sålunda meddelade sifferuppgifterna innehålla för vidtagandet
af en åtgärd, i det syfte Komitén ämnar att föreslå,
mera talande skäl, än den mest vidlyftiga utläggning kunde
förebringa.

180

Så väl denna i ögonen fallande ojemnhet, som det förhållandet
att de nu ifrågavarande skatterna strida mot den allmänt
erkända grundsatsen, att en skatt hör, så vidt möjligt, motsvara
måttet af den förmögenhet eller inkomst, som är dess föremål,
hafva redan sedan långliga tider tillhaka framkallat ett missnöje,
som föranledt lagstiftningen att steg för steg vidtaga
åtgärder för deras ordnande. Hurusom genom Kungl. Kungörelsen
den 11 Maj 1855 de mångfaldiga i räntan förut
ingående persedlarne omsattes till några få hufvudpersedlar, är
i den förutskickade historiken omnämndt; likaså huru fjorton
år senare persedelräntan och kronotionden förvandlades till fixa
penningeskatter.

Emellertid har under en följd af år det ena förslaget efter
det andra framstälts till ett fullständigt upphäfvande af grundskatterna.

En del af dessa förslag hafva gått ut på ett så beskaffadt
utplånande af de befintliga olikheterna, att de hittills fullständigt
eller delvis skattfria j or degendomarn e skulle få sig
mot ersättning pålagdt det skatteqvantum, från hvilket de
tyngst beskattade mot lösen vunne befrielse. Detta förslag har
dock funnits innebära, utom andra olägenheter, den stora svårigheten,
att en sådan åtgärd, för att blifva ändamålsenlig, måste
föregås af en fullständig uppmätning och uppskattning af all
jord i riket, eller hvad man i andra länder kallar upprättandet
af en kataster — ett företag, som särs*kildt i ett så vidsträckt,
med berg och skogar uppfyldt land som vårt måste blifva i
hög grad tidsödande och kostsamt. I Frankrike användes för
katasterns upprättande trettio års arbete och inemot 200 millioner
francs; men när den var färdig, voro redan genom odlingens
olika framsteg på olika orter och en mängd andra orsaker förhållandena
så förändrade, att man hade behöft omgöra den.
Också lärer det nu nämnda förslaget numera kunna anses förfallet.

Andra hafva förordat en aflösning medelst inbetalande från
skattehemmansegarne af skattens efter viss grund kapitaliserade
belopp. Då emellertid en sådan aflösning af lätt insedda skäl
svårligen kan genom tvång allmänt påbjudas, återstode endast
utvägen att göra den fakultativ, så att det måtte stå j or degar en
fritt att, om och när han så önskar, erlägga det bestämda
kapitalbeloppet. I de länder, der denna utväg begagnats, har

181

erfarenheten likväl visat, att den ej ledt till målet, hufvudsakligen
af det skäl, att egare af jord, besvärad med grundskatt
till högre belopp, i de flesta fall komma att sakna tillgångar
till att samtidigt med denna'' bära“> äfven bördan af eu dryg
lösen, hvaremot de jemförelsevis lindrigare beskattade snarare
kunna begagna sig af friköpningsrätten. Åtgärden verkar
således minst på det håll, der den bäst behöfves, och följden af
dess vidtagande blefve sannolikt, att ojemnheterna väsentligen
qvarstode och således de afsedda fördelarne icke vmin os. Förhållandena
skulle snarare blifva ännu mera olikartade om, vid
det förhållande att de flesta skattehemman äro klufna i mindre
delar, några bland jordegarne på samma hemman eller hemmansnummer
friköpte sig, under det att andra stode qvar vid grundskattens
erläggande, hvilket skulle göra de kamerala förhållandena
ännu mera invecklade, än de nu äro.

Man har sökt att undgå dessa olägenheter genom att för
aflösningen föreslå allt mer och mer lindriga vilkor, hvarigenom
man i sjelfva verket, ehuru med bibehållande af ett annat
namn, efter hand närmat sig förslaget till en verklig afskrifning.

De skäl, som tala för ett utplånande af den anmärkta ojemnheten
i beskattningen, hafva sålunda med växande styrka gjort
sig gällande och flere åtgärder y denna rigtning vidtagits, tilldess
att ett afgörande steg togs, då Riksdagen 1873 förklarade
sig anse räntan och tionden böra afskrifvas och tillika utstakade
den väg, hvilken vid verkställigheten af denna åtgärd
borde följas, hvilken var den, att en afskrifning skulle medgifvas,
men en sådan, att dess inverkan såväl på staten som på
de skattskyldige fördelades på en längre följd af år.

I den underdåniga skrifvelsen af den 24 Maj nämnda år
anhöll Riksdagen, som på samma gång yttrade sig om rustningsoch
roteringsbesvären, att Kungi. Maj:t måtte i nåder föreslå
stadganden, »genom hvilka efter en måttstock af 3 procents årlig
afskrifning grundskatterna komma att upphöra, mot det att
jordbruksfastighet åsättes bevillning efter samma grunder, som
gälla för all annan fastighet».

Det Särskilda Utskott, som vid 1878 års riksdag tillsattes
för behandlande af denna fråga i sammanhang med försvarsfrågan,
har ock, utan meningsskiljaktighet i denna del, tillstyrkt
hufvudsakligen enahanda åtgärd.

182

Då Riksdagen sålunda redan uttalat sig i denna magtpåliggande
fråga, anser Komitén en utförligare utveckling å dess
sida af de skäl, som tala för det förslag, Komitén i öfverensstämmelse
dermed ämnar afgifva, icke vara erforderlig. Komitén
tror sig endast böra i korthet erinra om hvad Riksdagen och
dess Särskilda Utskott i ämnet anfört ocK derefter ådagalägga
den ställning, hvari frågan för närvarande sig befinner.

På sätt Riksdagen i sin ofvannämnda skrifvelse yttrar,
hafva stora förändringar i syfte att partielt lindra de på jorden
hvilande skattebördorna under den senare tiden efter hand vidtagits.
Afskrifningar i det här omförmälda syfte hafva allt sedan
1809 tid efter annan beslutits, ehuru hvarje gång endast i mindre
omfång. Såsom Rikets Ständer år 1857 anförde, hade nästan
vid hvarje föregående riksmöte någon af de skatter, som ansetts
mest betungande, blifvit eftergifna, så att det sammanlagda årliga
belopp, som från införandet af vårt nuvarande statsskick
till sistnämnda år uppkommit genom sådana skattenedsättningar,
utgjorde nära 1,500,000 kr. Till följd af 1862 års Riksdags beslut
afskrefs mjöl- och sågqvarnsräntan, beräknad till 187,000
kr. Den år 1869 beslutade omsättning i penningar af räntan
och tionden medförde en nedsättning i dessa skatter, som beräknats
till 685,000 kr. De på bergverksnäringen hvilande, med
grundskatterna likartade, bördor hafva ock blifvit aflyftade, såsom
hammarskattjernet och tiondetackjernet, den förra (1850)
utgörande något öfver 150,000 kr., den senare (1856) omkring

70,000 kr., hvartill kommer bergverkstionden för vissa s. k.
ädlare verk inom privilegierad bergslag.

Sålunda hafva under loppet af de senaste årtiondena skatter
af denna natur eftergifvits till ett belopp af mer än 2,500,000
kr., utan att hvarken någon kännbar afsaknad i statens inkomster
deraf uppstått.

Den nyssnämnda summan torde, om man tager i betraktande
det sjunkande penningevärdet och den andel hvar och en af
dessa borttagna skatter på sin tid utgjorde af statsinkomsterna
i det hela, icke långt ifrån motsvara det värde, den af Komitén
till afskrifning föreslagna räntan och kronotionden nu representera;
den förra beräknad till 3,142,738 kr. och den senare till
1,311,272 kr., eller tillsammans 4,454,010 kronor.

Derest de förslag, Komitén framställt i fråga om ny bevill.
ningsförordning antagas, skulle likväl genom höjning af bevill -

183

ningsprocenten för jordbruksfastighet från 3 till 5 öre för 100
kr. taxeringsvärde och genom införande af en bevillning för inkomst
af jordbruksrörelse för statsverket uppkomma en ny tillgång,
beräknad till 628,000 kr., hvartill kommer den tillökning i
bevillning, som blir en följd deraf att i den mån den med grundskatt
besvärade jorden derifrån befrias, taxeringsvärdet a denna
jord bör höjas. Statens förlust genom afskrifningen blefve således
högst 3,826,010 kr., hvilket, om man tänkte sig en jemnt
fortgående afskrifning under 37 år, skulle ungefärligen motsvara
en för hvarje år med 100,000 kronor stigande minskning i statsinkomst.
Denna minskning anser Komitén icke vara så betydande,
att den ifrågasatta, magtpåliggande förbättringen af
rikets skatteväsen derför skulle uteblifva.

Det är i afseende på fasta direkta skatter en allmänt antagen
grundsats, att sådana skatter icke böra förändras annat
än långsamt och med sina, men på förhand fastställda belopp. I
enlighet med denna grundsats har Komitén ansett det vara af
väsentlig vigt, att afskrifningen icke verkställes fortare, än att
eftergiften öfver hufvud taget motsvarar värdet af den år 1873
antagna, samt att den utsträckes till en tidrymd af 37 år. Det
första årets afskrifningsbelopp har af Komitén förelagits till
tio procent, utgörande för grundskatterna 465,000 kr., hufvudsakligen
af skäl, att den nya jordbruksbevillningen, beräknad
att uppgå till 628,000 kr., skulle redan under detta första år utgå,

Till förmån för den genomgripande åtgärdens utsträckande
till en så lång följd af år har sistnämnda års Riksdag anfört:
att statsverket sålunda endast småningom komme att vidkännas
den minskning, som för detsamma uppstår, under det
en motsvarande tillökning i inkomster säkrare beredes; vidare,
att, om förändringen ej skall störande inverka på de
mångfaldiga enskilda förhållanden, som är o fästade vid jordegendomens
värde, öfvergångstiden bör bestämmas så lång, att
de menliga följderna af en allt för stark rubbning undvikas,
samt slutligen att, i samma män som tiden för afskrifningen
utsträckes, det inkastet förlorar sin betydelse, att den skulle
endast vara en de nuvarande innehafvarne af den skattskyldiga
jorden tillfallande förmån, hvaremot dess syfte att genom skattelindringen
bereda sjelfva jordbruket en fördel starkare framträder.

Till dessa skäl, hvilka fortfarande ega sin giltighet, torde
kunna läggas att, då under en följd af år den sålunda af Riks -

184

dagen framställda ordningen för afskrifningen blifvit mer än
någon annan känd och allt allmännare omfattad, äfven detta
bör i sin mån tala för dess antagande.

1878 års Särskilda Utskott liar yttrat, att en sådan skatteform
som den olika jordbeskattningen lios oss föga står i öfverensstämmelse
med de numera såsom rigtiga allmänt erkända
principerna för ett ändamålsenligt skattesystem, ock att det.
kunde med skäl ifrågasättas, huruvida icke den förlust, som
genom skattens afskaffande skulle tillskyndas statsverket,
komme att fullt uppvägas af den samhällets sundare och kraftigare
utveckling, som torde blifva en följd af de nu öfverklagade
missförhållandenas undanrödjande. Denna uppfattning delar
äfven Skatteregleringskomitén.

Att en sådan förändring af de från äldre tider bestående
förhållanden först småningom kan arbeta sig fram, och att förslaget
derom skall möta många invändningar, är naturligt. Men
de farhågor, som yttrats, för en betänklig rubbning af statsverkets
ställning och ett obilligt betungande af andra samhällsklasser,
i händelse denna afskrifning försiggår, skola säkerligen
skingras, då man tager närmare kännedom om det föreslagna,
sättet för dess genomförande, äfvensom om de utvägar, som afsetts
för att bereda ersättning för statens minskade inkomst.

ISiågon annan förhöjning af Allmänna Bevillningen efter Art.
II än den nyss omförmälda, som hufvudsakligen skulle drabba jordbruket,
har Komitén icke ansett för detta ändamål behöflig,
1cke heller någon tillökning i tnllafgifterna. De förändringar i
öfrigt af skattelagstiftningen, som Komitén i sammanhang härmed
föreslagit, äro sådana, som stå i öfverensstämmelse med
nyare tiders allmänna utveckling i finansielt hänseende och som
sannolikt skulle till följe af sin inre beskaffenhet i alla händelser
komma till utförande.

Vid sådana förhållanden synas öfvervägande skäl förefinnas
för vidtagande af en reform, genom hvilken en länge önskad
förenkling af vårt invecklade skatteväsen beredes, en jemnare
beskattning och en friare dispositionsrätt öfver jorden, genom
lättnad i viläoren för jordstyckning, åstadkommes, samt de sista
spåren utplånas af en förgången tids ståndssplittring.

Beräkningen af de resultat, som skulle uppkomma genom,
antagandet af det här framställda förslag, är af Komitén närmare
angifven i dess här nedan framlagda finansplan.

185

I afseende på sättet för afskrifningens verkställande öfverensstämmer
Eomiténs förslag hufvud sakligen med det af Särskilda
Utskottet vid 1878 års riksdag framställda, ock anser sig Komitén
fördenskull, med [hänvisning till den motivering, som i detta
utskotts utlåtande är framställd, kär nedan endast böra anföra
de motiver, som legat till grund för förslaget i de punkter, i
kvilka det skiljer sig från det af nämnda utskott afgifna.

Såsom förut vid redogörelsen för den i tabellserien A. upp- speciel
tagna ränta och kronotionde är vordet omförmäldt, utgöras i motivering.
verkligheten icke de för rustning och rotering frinjutna räntor
och kronotionde, utan äro dessa förvandlade till rustnings- eller
roteringsprestation. Att de detta oaktadt hittills upptagits i
Kronans jordeböcker och räkenskaper både såsom en inkomst
för Kronan och såsom en utgift till vederbörande rust- och rotehållare,
härleder sig derifrån, att vid rustningens och i några
fall äfven vid roteringens inrättande ifrågavarande räntor och
tionde eftergåfvos såsom en ersättning för rustnings- och roteringsprestationens
fullgörande, och kan för öfrigt anses påkalladt
deraf att, i händelse rustnings- och roteringsbesvären enbart
och utan sammanhang med grundskatterna afskaffades, vederbörandes
skyldighet att utgöra dessa räntor och kronotionde
skulle åter inträda. Något sådant kan emellertid ej inträffa, om
enligt Komiténs förslag en samtidig! och efter lika måttstock
beräknad afskrifning af såväl grundskatter som rustning och
rotering varder vidtagen. Då en indragning af de för dessa
besvär anordnade räntor och kronotionde skulle, utan att åstadkomma
något i sj elfva verket förändradt resultat vare sig för
staten eller den skattskyldige, förorsaka en icke ringa rubbning
i det sedan lång tid tillbaka häfdvunna sättet för utgörande
af grundskatter samt rustning och rotering, hvilken det
ej kan vara skäl att vidtaga i sammanhang med ett beslut om
samma skatters och besvärs successiva afskrifning, samt berörda
indragning dessutom'' icke är för afskrifningens verkställande
erforderlig, har Komitén trott sig böra föreslå, att ifrågavarande
räntor och kronotionde skola vid afskrifningens början ur jordeböcker
och räkenskaper uteslutas.

Då de för båtsmansrustningen i Blekinge och Södra Möre
härad anordnade tillskotts- och tillgiftsräntor, enligt hvad vid
redogörelsen för tabellserien A. är anmärkt, äro jemförliga med
de numera till statsverket indragna augmentsräntorna vid det

Komiténs

förslag.

186

berustade kavalleriet och infanteriet, har Komitén föreslagit
deras indragning-till statsverket emot ersättning till vederbörande
rusthållare.

De frälseräntor, hvilka med ingången af år 1877 indragits
från hospitalen till statsverket, äro, enligt hvad af ofvanberörda
redogörelse inhemtas, jemförliga med sådana frälseräntor, hvilka
uppkommit genom transaktioner enskilde emellan, och hafva af
sådan anledning undantagits från afskrifning.

I det sammanhang, hvari frågan om grundskatternas afskrifning
under de senaste riksdagarne förekommit, har det städse
förutsatts för denna afskrifning, att ett för landets säkerhet
betryggande försvar skulle samtidigt med densamma beslutas,
i b vilket afseende särskildt 1877 års Riksdag i sitt svar på den
Kungl. Propositionen om vissa förändringar i försvarsväsendet
yttrat, att Riksdagen ansåge frågan om grundskatternas afskrifning
icke böra förekomma annat än i sammanhang med försvarets
ordnande.

Det är derför under förutsättning, att ett nytt, för landets
sjelfständighet betryggande och efter våra förhållanden lämpadt
försvar varder af Konung och Riksdag beslutadt, som Skatteregleringskomitén
föreslår följande afsTcrifningsplan:

l;o Beträffande grundskatterna:

a) att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet
i Kronans jordeböcker och räkenskaper sammanföras
till en summa, under benämning grundshatt;

b) att med denna grundskatt äfven sammanföres
den till statsverket eller någon dess inrättning ingående
ersättning för arbets- eller hofveriskyldighet, som
ålegat vissa hemman och lägenheter;

c) att grundskatt å hemman eller lägenhet af
skatte- eller frälsenatur, öfverstigande för särskildt
hemmansnummer eller lägenhet fem kronor, äfvensom
dels Kronan behållen, ofvannämnda minimibelopp öfverstigande,
grundskatt å ecklesiastikstatens boställen
samt å hemman eller lägenheter, hvilka innehafvas af
enskildt verk, menighet eller inrättning, dels ock
presternes utlagor, såvida dessa för särskildt pastorat
öfverstiga fem kronor, afskrifvas på det sätt, att efter -

187

ftinge bestämmes första året till tio för hundrade och
sedermera hvart annat år till fem för hundrade af grundskattens
eller utlagornas ursprungliga belopp.

d) att, der vid afskrifning å grundskatt för hemman
eller lägenhet bråk af öre uppkommer, afskrifningsbeloppet
skall beräknas till närmast högre öretal;

e) att, der grundskatt å de i mom. c) omförmälda
boställen, hemman och lägenheter för särskildt hemmansnummer
eller lägenhet, eller der presternes utlagor för
särskildt pastorat icke öfverstiga fem kronor, ifrågavarande
grundskatt och utlagor skola oafkortade utgöras
under de första fjorton åren af afskrifningstiden
och derefter helt och hållet upphöra;

f) att från den i mom. c) och e) här ofvan stadgade
afskrifning undantagas:

l:o) grundskatt å sådan efter år 1809 från Kronan
under enskild eganderätt öfverlåten egendom, hvilken
näst före öfverlåtelsen icke innehafts med stadgad
åborätt, egande den, som från ifrågavarande
grundskatt vill vinna befrielse, att när som helst
friköpa sig derifrån genom erläggande, antingen på
en gång af en lösningssumma, motsvarande femton
gånger grundskattens belopp, eller ock under tio på
hvarandra omedelbart följande år af grundskattens
dubbla belopp, i hvilken sistnämnda händelse staten
skall för års betalningens fullgörande ega lika säkerhet
som för grundskattens utbekommande; och
2:o) hospitalens med ingången af år 1877 till statsverket
indragna frälseräntor och andra afgälder af
fast egendom;

g) att grundskatt å de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar skall, der nu gällande arrendekontrakt
sådant föreskrifva, oafkortadt utgöras intilldess,
vid upprättande af nya kontrakt om dessa egendomar
eller deras disponerande på annat sätt, grundskatten
kan utan förlust för statsverket upphöra;

h) att grundskatt å militära och civila boställen skall
vid afskrifningens början helt och hållet upphöra; den
Kronan behållna grundskatt af dessa egendomar dock
endast, såvida densamma kan statsverket ersättas ge -

nom en motsvarande minskning i vederbörande embetseller
tjenstemans penningeaflöning;

i) att sådan i Kronans jordeböcker upptagen grundskatt
å ecklesiastika boställen samt å hemman och lägenheter,
tillhöriga enskildt verk, menighet eller inrättning,
som är vederbörande boställsinnehafvare eller
hemmansegare anordnad, skall vid afskrifningens början
ur jordebok och räkenskaper uteslutas;

k) att någon afskrifning icke skall ega rum, vare sig
af de skogsräntor, som utgöras för områden, hvilka i
ersättning för privilegierad stockfångst blifvit åtskilliga
sågverk i de norra länen upplåtna, eller af de afgifter,
hvilka blifvit åsätta åtskilliga inom nämnda län belägna,
åt enskilde endast tillsvidare upplåtna lägenheter;
börande dessa räntor och afgifter redovisas under
titel arrendemedel;

l) att den arbets- eller hofveriskyldigket till kronoegendomar,
som ännu åligger en del hemman och lägenheter
i Skåne, skall afskrifvas på det sätt, att hvarje
hemman och lägenhet, så länge arbetsskyldigheten fortfar,
årligen af statsmedel tillgodonjuter ersättning, motsvarande
så stor procent af det enligt särskildt föreskrifna
grunder bestämda penningevärde å arbetsskyldigheten,
som till och med året näst före ersättningens
utbetalande blifvit afskrifven; börande, sa snart under
afskrifningstiden arbetsskyldigheten upphör, det för densamma
bestämda penningevärde såsom afgäld jemte den
för arbetet afkortade ränta, minskade enligt den allmänna
afskrifningsplanen, utgöras;

m) att de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom
köp, byte eller gåfva kommit från Kronan i enskild
persons hand och icke blifvit med jordeganderätten förenade,
äfvensom ej mindre den kronotionde, hvilken,åtföljer
patronaträtt inom vissa församlingar eller under
annan enskild eganderätt innehafves, än ock den rätt
till arbete af vissa hemman och lägenheter, som ännu
må tillkomma egare af skattesålda kronoegendomar, vid
afskrifningstidens början skola af staten inlösas, räntorna
efter 1880 års taxeringsvärde, kronotionden, sedan
dess värde efter medeltalet af 1872—1881 årens

medelmarkegångspris med tillagd forsellönsersättning
af 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten
för hafre blifvit kapitaliseradt efter fem för hundrade,
med det sålunda erhållna kapitalbelopp, och
arbetsskyldigheten med ett belopp, som efter fem för hundrade
motsvarar kapitalvärdet å arbetets enligt samma
grunder, som äro föreslagna för hofveriskyldigheten vid
statens egendomar, uppskattade penningevärde, förhöjdt
med en fjerdedel deraf;

n) att, der vederbörande rånte- eller tiondeegare, eller
den, som eger tillgodonjuta arbetet, eller egare af inteckning
i frälseränta icke åtnöjes med förutnämnda
lösningspris, eller värdet å sådan ränta icke är i 1880
års taxeringslängd särskildt upptaget, inlösningspriset
skall, bestämmas af tre gode män, af b vilka Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande, å Kronans vägnar, samt
ränte- eller tiondeegare eller den, som eger tillgodonjuta
arbetet, utse en hvardera och domstolen i orten
den tredje; börande i fråga om inlösningsgrunderna
Kungl. Förordningen den 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof härvid i
tillämpliga delar tjena till efterrättelse;

o) att de enligt mom. ni) och n) inlösta räntorna och
kronotionden samt den afgäld, som motsvarar det enligt
mom. m) bestämda årliga penningevärde å arbetsskyldighet,
hvilken enligt samma mom. och mom. n) varder
inlöst, skola, med rätt för vederbörande skattskyldige
till afskrifning efter den här ofvan angifna allmänna
planen, till Kronan utgöras, räntorna och kronotionden
dock efter omsättning enligt föreskrifterna i Kungl.
Kungörelsen den 11 Maj 1855 och Kungl. Förordningen
den 23 Juli 1869;

p) att räntor, som äro af frälseskatte natur eller
med dessa jemförliga, skola, såvidt de äro i Kronans
jordeböcker och räkenskaper upptagna, derutur uteslutas,
utan rubbning i öfrigt af skyldigheten att desamma
utgöra;

q) att de till båtsmansrustningen i Blekinge och Södra
Möre anordnade tillskotts- och tillgiftsräntor skola vid
tiden för afskrifningens början till statsverket indragas,

emot ersättning till vederbörande rusthållare på sätt
här efteråt säges;

r) att andra för rustning eller rotering anordnade räntor
och den för samma ändamål anordnade kronotionde
skola, då afskrifningen börjar, ur jordeböcker och räkenskaper
uteslutas;

s) att öfriga i Kronans jordeböcker och räkenskaper
förekommande anordnade ränte- och tiondeanslag, för
hvilka något besvär i stället utgöres eller hvilka utgöra
ersättning för jordförluster i följd af kanal- och
väganläggningar, så snart afskrifningen tager sin början,
skola till statsverket indragas emot ersättning af statsmedel
till vederbörande, svarande mot ränte- eller
tiondeanslagets i Kronans jordebok upptagna belopp;

t) att förmånen af grundskatternas afskrifning å de
under bruk skatteköpta hemman skall tillgodokomma
äbon;

u) att ny eller tillökad grundskatt från och med afskrifningstidens
början icke skall åsättas, med undantag
för:

aa) rekognitionsskogar samt sådan jord, hvilken
till följd af redan meddeladt beslut skall, emot erläggande
af skatteköpeskilling och utgörande af
grundskatt, till enskilde öfverlåtas utan uppodlingsskyldighet;
börande, då upplåtelse under enskild
eganderätt af dylik egendom framdeles sker, köparen
förpligtas att, jemte erläggande af skatteköpeskilling
enligt nu gällande stadganden, friköpa sig
från skyldigheten att utgöra grundskatt genom erläggande
af en löseskilling, motsvarande femton
gånger grundskattens belopp;

bb) sådana skogsområden, som tilldelas sågverk i
de norra länen i ersättning för privilegierad stockfångst
; börande dessa områden icke vidare till hemman
indelas, utan, enligt hittills gällande stadganden,
alltid åsättas skogsränta, hvilken, i likhet med
hvad beträffande redan åsätta dylika räntor här
ofvan är sagdt, skall i räkenskaperna redovisas
såsom arrendemedel:

191

v) att redan åsatt grundskatt, hvilken, först sedan afskrifningen
börjat, efter åtnjutna frihetsår skall utgöras,
må den skattskyldige eftergifvas;

x) att, med undantag af s. k. renbetesland, sådana
trakter å öfverloppsmarkerna i Kopparbergs län och
de norrländska länen, hvilka erbjuda ringa tillfällen
till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna
figurer inom och emellan byars och utbrutna hemmans
områden, eller eljest genom sin särskilda beskaffenhet
icke äro lämpliga att såsom kronoparker bibehållas,
skola efter Kungl. Maj:ts bepröfvande i hvarje särskildt
fall antingen, der vissa hemman eller byalag å marken
begagna mulbete mot smörränta, med dessa hemman
förenas emot skälig köpeskilling, dock utan tillökning
i hemmanens mantal och ränta, eller ock under eganderätt
försäljas åt den högstbjudande, fria frän ränta och
tionde samt med de vilkor i öfrigt, Kungl. Brefvet den
29 Juni 1866 föreskrifver;

y) att skattemannarätt icke allenast till rusthåll, säterier
och bergsmanshemman af krononatur, utan ock till
andra sådana under åborätt upplåtna, Kronan tillhöriga
hemman och lägenheter, hvilkas åbor af Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande antagas och som enligt hittills gällande
föreskrifter, emot till statsverket ingående afgift,
kunna till skatte köpas, skall, utan erläggande af särskild
köpeskilling eller annan afgift, tillkomma den person,
som derå vid den tid, då denna förändring vidtager,
innehar lagligen befäst, med skatteköpsrätt förenad
besittning, eller pröfvas vara dertill berättigad;
samt

z) att, efter behörig utredning angående innehafvarens
besittningsrätt och när densamma funnits vara ostridig
och af beskaffenhet att, enligt hittills gällande stadganden,
skatteköpsrätt dermed varit förenad, Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande har att förordna om ofvan -nämnda hemmans och lägenheters omföring i jordeboken
ifrån krono till skatte och derom hos Kammarkollegiet
göra anmälan.

192

Slofveriskyl dighet.

2:o. Beträffande kyrkofonden i Skåne, Halland, Bleking-e
och Bohuslän:

att, der sådant ännu icke skett, den till andra än
församlingarnes egna ändamål anordnade kyrkotionden
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän indrages till
Kronan emot ersättning och omsättes i penningar, enligt
den för kronotiondens omsättning stadgade grund,
samt afskrifves på sätt om grundskatter i allmänhet
varder stadgadt.

3:o. Beträffande afsöndrad jords afgäld:

att, der jord blifvit i enlighet med gällande författningar
för alltid afsöndrad från hemman eller lägenhet
af sådan egenskap att, på sätt ofvan är angifvet,
derå hvilande grundskatt bör afskrifvas, innehafvare
af sådan jord skall ega att, i den mån berörda
afskrifning eger rum, å den från den afsöndrade jorden
till hemmanet eller lägenheten ingående afgäld njuta
afdrag, som, derest öfverenskommelse parterna emellan
ej träffas, skall utgå med belopp, motsvarande så stor
andel af den för hvarje gång afskrifna del af grundskatten,
som vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet
på den afsöndrade jorden belöper.

Derjemte hemställer Komitén

4:o. att Kungi. Maj:t måtte meddela de ytterligare
bestämmelser, som må vara erforderliga för afskrifningens
verkställande i enlighet med ofvan angifnä
grunder, i den syftning att vid inbetalningar till vederbörande
kronouppbördsmän de skattskyldige få afräkna
de ersättningsbelopp, som de samtidigt ega af statsmedel
utbekomma. I

I den historiska redogörelsen för grundskatterna är en utredning
lemnad rörande förhållandet med den arbets- eller hofveriskyldighet,
som åligger en del hemman och lägenheter till
vissa, staten tillhöriga kungsgårdar. Af denna utredning inhemtas,
dels att, der arbetsskyldigheten upphört, den derför bestämda
eller öfverenskomna ersättning i några få fall ursprungligen bestått
i penningar, men i öfrigt i spanmål eller dagsverken, som

193

antingen omsatts i penningar, såsom om grundräntor är stadgadt,
eller lösas efter olika markegångspris, hvarjemte de för arbetsskyldigheten
afkortade räntor i de flesta fall indragits till Kronan,
men i några fått qvarstå under afkortningstitel, äfven sedan arbetsskyldigheten
upphört, dels ock att arbetsskyldigheten ännu
qvarstår på åtskilliga ställen, oaktadt upprepade försök att medelst
öfverenskommelse med de arbetsskyldige få denna prestation
utbytt mot en viss årlig ersättning, hvilken, ställd i förhållande
till de arbetsskyldiga hemmanens taxeringsvärde, för dem i allmänhet
icke blifvit mera betungande, än ersättningen för de
hemman, hvilkas innehafvare träffat öfverenskommelse om arbetsskyldighetens
utbytande mot viss årlig afgäld. Då det utan
tvifvel är angeläget, att berörda fråga varder slutligen ordnad,
men detta mål, att döma efter hittills vunnen erfarenhet, icke
lärer kunna ernås genom frivillig öfverenskommelse, synes, i
likhet med hvad i ett par fall beträffande ifrågavarande arbetsskyldighet
skett och vid ordnande af beskattningsförhållanden i
allmänhet varit vanligt, det böra åläggas arbetsskyldige hemmans-
och lägenhetsinnehafvare, hvilka icke ingått på någon uppgörelse,
att mot befrielse från arbete erlägga derför bestämd
ersättning tillika med den för arbetsskyldigheten anordnade räntan.
Ett sådant sätt för frågans lösning är ock påkalladt
derigenom, att till följd af de utaf innevarande års Riksdag antagna
grunder för förvaltningen af statens domäner, ifrågavarande
arbetsskyldighet, der den ännu qvarstår, vid förnyad utarrendering
af egendom, hvartill arbete utgöres, skall upphöra.
Om på grund häraf de ännu hofveriskyldige böra befrias från
detta besvär och en motsvarande ersättning dem åläggas till
utgörande, så är det af vigt att tillse, det denna ersättning blifver
så billig, att något grundadt skäl till klagomål icke må
förekomma. Vidare och då den olikhet, som, enligt hvad förberördt
är, råder i afseende på de ersättningsbelopp, som nu
utbetalas för befrielse från arbetsskyldighet, ursprungligen icke
varit åsyftad och ingalunda eger sin grund i några med afseende
på samma skyldighet förekomna skiljaktiga förhållanden, synas
ifrågavarande ersättningar, vare sig hofveriskyldigheten upphört
eller icke, böra för alla beräknas efter enahanda grund, och då,
på sätt förut är nämndt, de f. d. hofveriskyldige i ett par fall
ursprungligen fått sina afgäldsbelopp bestämda i penningar, efter
den grund att värdet å arbetsskyldigheten uträknats efter medel Skatter

egleringskomiténs Betänkande. III. 13

194

talet af 1834—1843 årens markegångspris, samt någon ändring
häri icke rimligen kan ifrågasättas, helst sedan de till statsverket
i persedlar förr utgående räntor blifvit till penningar omsatta,
så torde, för åstadkommande af likställighet, såväl de fastställda
som fordrade afgäldsbeloppen, såvidt de bestå eller bestått af
spanmåi eller dagsverken, böra förvandlas i penningar efter medeltalet
af nyssnämnda års markegångspris. De hofveriskyldige
beredes härigenom icke någon fördel utöfver hvad som genom de
vid 1844 års undersökning föreslagna och sedermera af Rikets
Ständer vid 1853—1854 årens riksdag antagna bestämmelser var
dem medgifvet. Derest afgäldsbeloppen varda bestämda på sätt
här är angifvet, skulle nu utgående afgäld af de f. d. arbetsskyldige,
som ursprungligen fått densamma bestämd i penningar,
förblifva orubbad, hvaremot öfrige f. d. arbetsskyldige skulle få
afgälden mer eller mindre nedsatt. Ifrågavarande minskning i
afgäldsbeloppen torde ock för dem, hvilka hittills vägrat träffa
öfverenskommelse om hofveriskyldighetens upphörande, i allmänhet
kunna anses fullt motsvara den lindring i nämnda skyldighet,
som må hafva inträdt i följd af de vid jordbruket i senare
tider införda, förbättrade arbetsmetoder.

Af den i ofvan intagna historik angående grundskatterna
förekommande redogörelse för de gatuhus, hvilka varit eller
äro arbetsskyldiga, framgår, att den afgäld för arbetsskyldigheten,
som af dem utgöres eller af dem fordrats, är jemförelsevis
vida högre än hemmanens och i många fall så hög, att
samma ersättning öfverstiger lägenheternas beräkneliga afkastning.
Äfven om ifrågavarande lägenheter jern likt de arbetskontrakt,
som under 17:de och 18:de århundradena upprättades,
hafva jemförelsevis större arbetsskyldighet än hemmanen, torde
häri numera icke finnas tillräckligt skäl att vid ersättningens
bestämmande obetingadt följa samma arbetskontrakt, helst äfven
genom den låga värdering af dagsverkena, som med tilllämpning
af medeltalet af 1834—1843 årens markegångspris
kunde ega rum, afgälden, med hänsyn dertill att en del af
dessa lägenheter äro synnerligen obetydliga, i flere fall skulle
uppgå till ett belopp, som icke med skäl och billighet kan
fordras. Med afseende härå och då ifrågavarande lägenheters
arbetsskyldighet till sin natur är likartad med hemmanens,
torde ersättningen för lägenheterna böra utan afseende på det
antal dagsverken, enhvar af dem har eller haft skyldighet att

195

utgöra, bestämmas för hvarje gatuhus till ett belopp, som i
förhållande till dess taxeringsvärde för år 1878 motsvarar den
ersättning, som för hemmanen vid samma kungsgård i förhållande
till deras taxeringsvärden för samma år i medeltal
varder bestämd.

Men äfven om de arbetsskyldige finge sig ålagdt att i
stället för arbete utgifva viss ersättning, förekommer dock
ytterligare en omständighet, som torde varda hinderligför arbetsskyldighetens
fullständiga afskaffande under den närmaste tiden.
De flesta af de kungsgårdar, vid hvilka sådan skyldighet ännu
qvarstår, äro nemligen för närvarande utarrenderade med sådana
vilkor, att arrendatorerna måste anses berättigade att
under arrendetiden tillgodonjuta arbetsbiträdet. Då det likväl
otvifvelaktigt är önskvärdt, att redan derförinnan och såsnart
som möjligt all arbetsskyldighet in natura vid ifrågavarande
egendomar varder afskaffad, men det icke är antagligt, att
vederbörande arrendatorer vilja afstå från arbetsbiträdet, derest
de icke erhålla en ersättning derför, som kan anses någorlunda
motsvara arbetets värde, torde de arrendatorer, hvilka åtnjuta
arbetsbiträde, utan att derför utbetala särskild ersättning, böra
berättigas att, om de vilja frånträda rättigheten till arbetsbiträde,
erhålla minskning i arrendet, motsvarande den för
arbetsskyldiglieten afkortade räntan samt den afgäld, de arbetsskyldige
enligt nu angifna grunder skola utgifva, förhöjd
med en fjerdedel, genom hvilken tillökning den nedsättning i
arrendebeloppen, som arrendatorerna skulle erhålla, komme att
ungefärligen motsvara det belopp, som hittills i allmänhet fordrats
af dem, som vägrat ingå på någon öfverenskommelse om
hofveriskyldighetens upphörande.

På grund af hvad sålunda blifvit'' anför dt och med afseende
derå att, såvidt Komitén har sig bekant, utredning saknas om
vidden af den arbetsskyldighet, som må åligga de under Flyinge
och Dalby kungsgårdar i Malmöhus län hörande gatuhus,
hemställer Komitén:

att den afgäld af hemman för upphörd hofveriskyldighet,
hvilken tillkommit enligt af Kungl. Maj:t
fastställd öfverenskommelse eller utan föregående öfverenskommelse
påförts genom offentlig myndighets
beslut, skall, såvida åfgälden ursprungligen bestått
af spanmål eller dagsverken, omsättas till penningar

196

med tillämpning af medeltalet af 1834—1843 årens
markegångspris, hvaremot den afgäld, som ursprungligen
bestämts i penningar, förblifver orubbad;

att den afgäld, som enligt hittills bestämda grunder
fordrats af hemman för ''befrielse från hofveriskyldigheten,
skall, så snart samma skyldighet upphör,
hofverihemmanen åläggas, dock så att, der den
hittills fordrade afgälden bestått af spanmål, densamma
omsättes till penningar med användande af
ofvannämnda medelpris;

att afgälden för gatuhusen, vare sig dessa vunnit
befrielse från arbetsskyldigheten eller icke, påföres
med det belopp i penningar, som efter taxeringsvärdet
för år 1878 svarar emot medelbeloppet af den
afgäld, hvilken enligt ofvanstående grunder varder
påförd hemmanen vid den kungsgård, hvartill gatuhusen
äro arbetsskyldiga, i förhållande till hemmanens
taxeringsvärde för samma år; dock att för de under
Dalby och Flyinge kungsgårdar arbetsskyldiga gatuhus
detta stadgande må vinna tillämpning endast
såvida afgälden, på sådant sätt bestämd, icke öfverstiger
värdet af gatuhusens genom behörig undersökning
utrönta författningsenliga arbetsskyldighet, uträknad
efter medeltalet af ofvannämnda medelpris;
börande i annat fall afgälden bestämmas efter samma
medelpris ;

att den för arbetsskyldigheten afkortade ränta
skall, der denna skyldighet upphört eller i mån som
densamma upphör, till statsverket ingå;

att, der arbetsskyldighet redan blifvit enligt hittills
stadgade grunder utbytt mot pfgäld, eller utfärdadt
arrendekontrakt om egendom icke lägger hinder
i vägen för förändringen, densamma skall vidtaga
så snart som möjligt, dock vid ingången af nytt
kalenderår;

att, der utfärdadt arrendekontrakt om egendom,
till hvilken arbete utgöres, innehåller bestämmelser,
enligt hvilka förändringens genomförande måste blifva
beroende af arrendatorns bifall, denne må, om han
afstår från arbetsbiträdet, tillgodonjuta en nedsättning
i det årliga arrendet, motsvarande afgäldens be -

197

lopp, förhöjdt med en fjerdedel, samt den för arbetsskyldigheten
af kortade räntan; börande äfven i detta
fall förändringen inträda med nytt kalenderår.

Då, såsom i den historiska redogörelsen är omnämndt, de
delar af kyrkotionden, som utgått till biskopen, sockenkyrkan
och de fattiga, under Konung Gustaf I:s regering indrogos till
Kronan, fingo kyrkorna behålla en mindre del deraf under namn
af vin- och byggnadssätt, hvilken i Kronans räkenskaper sedermera
upptagits under afkortningstitel. Enligt de bestämmelser,
som intill senare tider varit gällande för kronotiondens och
den derunder hörande vin- och byggnadssädens utgörande, erlades
denna sistnämnda af vederbörande tiondeskyldige inom
socknen till kyrkan, och i händelse vin- och byggnadssäden ej
var tillräcklig för behofvet, skulle församlingarne sjelfva sammanskjuta,
hvad som ytterligare erfordrades, dervid ingen fick frikallas.
Dessa stadganden om vin- och byggnadssädens utgörande
ändrades genom Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 på det sätt,
att jemväl denna del af tionden skulle med ingången af år 1871 indragas
till statsverket emot årlig ersättningjtill kyrkorna efter
medelmarkegångspris samt stadgad forsellönsersättning.

Om, såsom Komitén här ofvan föreslagit, kronotionden varder
afskrifven, synes det icke vara billigt, att staten fortfarande
skall utgifva en så nyligen tillkommen ersättning, helst någon
i sakens natur grundad anledning ej lärer förefinnas, hvarför
staten skulle vidkännas utgift särskildt för detta kommunala
behof; och då vin- och byggnadssäden inom de särskilda församlingarne
icke uppgår till något afsevärdt belopp, och det sålunda
icke är att befara, att svårigheter skulle beredas någon församling
genom indragning af ifrågavarande ersättning, hvilken för
år 1878 i allt utgjorde 119,873 kronor 71 öre. helst utan tvifvel
redan första afskrifningsåret eftergiften å kronotionden inom de
aldra flesta församlingar åtminstone kommer att motsvara värdet
å vin- och byggnadssäden, föranlåtes Komitén hemställa:

att statsverket från och med afskrifningstidens början
befrias från skyldighetenatt årligen utbetala ersättning
för den andel af kronotionden, som under namn af vinoch
byggnadssäd förut utgått till kyrkorna, samt dessa
hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarne tillförbindas
att hvar till sin kyrka årligen betala nämnda
ersättning.

Kyrkornas
Vin- och
Byggnadssäd.

198

VI.

Roterings- och Rustnings-besvären.

I. Historik.

Före utredningen om roterings- och rustningsbesvärens uppkomst
och det nuvarande indelningsverkets bildande genom dessa
å jorden lagda besvärs åtagande, torde det vara nödigt att kasta
en återblick på det sätt, hvarpå i äldre tider bördorna för krigstjensten
och försvaret voro ålagda.

I våra gamla lagar stadgas om skyldigheten att anskaffa manskap
och skepp samt utrusta desamma till sjökrig. Sedan sjökrigen
upphört, blef man etänkt på anskaffande af rytteri, hvilken angelägenhet
ordnades genom frälsefrihet för hvar och en, som infann
sig rustad till häst, ursprungligen utan afseende på hvem han tjenade,
men sedermera under vilkor att han inställde sig i Konungens
tjenst. De, som ej kunde eller ville detta, betalte i stället skatt,
men valet mellan dessa två former af bidrag till försvaret var frivilligt.
Och de, som genom rusttjensts utgörande frälsade sin
jord, hade ej fått sig ålagdt att i förhållande till jordegendomens
storlek fullgöra denna rusttjenst, utan var det öfverlemnadt åt
hvars och ens fria skön att afgöra, med huru stort antal ryttare
han ville infinna sig. Det berodde på den enskildes känsla för
egen betydenhet och politiska inflytande att afgöra antalet.

Den medborgerliga skyldighet, hvar man ålåg att infinna sig
vid uppbåd till krig, var ej närmare bestämd. Något stadgande
om utrustning och underhåll och hvem det skulle åligga förekommer
icke, utom hvad rör rusttjensten. Den rusttjenstskyldige
skulle infinna sig väpnad till häst. De, som bildade hären, infunno
sig i öfrigt vid allmänt uppbåd, väpnade med pilar, spjut,
yxor, och underhöllo sig sjelfva med egen kost, sålänge striden
räckte, hvarefter folkets underhåll besörjdes genom utskrifna
gärder i de orter, der hären framgick. I Karl Knutsons bref
till Ake Jönsson i Ringstaholms län af den 12 Mars 1452, hvarigenom
en utskrifning påbjöds, så att sju bönder och landbor
skulle uppställa en krigare, bestämdes, att dessa ock skulle förse

199

sin man med fulla vapen. Alla de utskrifne, likasom frälsemannen,
skulle infinna sig hos Ake Jönsson, när han dem tillsade, och skulle
han dem sedan förse med spisning och skepp. I den mån krutets
uppfinning omskapat sättet för krigets förande och gifvit infanteri
och artilleri öfvervigten öfver ridderskapet, samt dettas medlemmar
behöfdes för att bilda befäl för kriget, fingo stående trupper, som
utgjordes af öfvadt manskap, en hufvudsaklig betydelse för
krigsförfattningen. Den allmänna krigstjenstskvldigheten, som ålåg
hvar man, kom endast i fråga i form af eu slags landstorm. Krigshistorien
från denna tid visar ock nödvändigheten och behofvet
af disciplinerade trupper, om försvaret skulle lyckas mot andra
länders öfvade trupper och härar. Krigareyrket, som förut varit
inskränkt till dem, som voro i Konungens hof, och dem, som utgjorde
rusttjenst, blef särskildt aflönadt, och dess kikare erbjödo
sin tjenst, hvarhelst krig förefanns, i stället för att dess utöfvande förut
betraktats såsom en fosterländsk pligt, till hvars fullgörande hvarje
medborgare ansåg sig förbunden att förskaffa sig skicklighet och
duglighet. Man använde dessa värfvade trupper endast så länge
kriget varade. Såsuart det krig upphörde, som föranledt deras
användning, afskedades de, både för dyrheten af deras underhåll
och deras tygellösa framfart, och sedan de erhållit sin sold, begåfvo
de sig till annan ort, der krig var å färde. I stället för att
det förut var de frie odalmännen, som på uppbåd infunno sig till
sin orts försvar eller till att följa Konungen i ledung, sökte man
att använda personer, som ej hade någon annan bestämd
verksamhet; och till följd deraf att den dertill hörande verksamheten
hufvudsakligen bestod i inöfning under andras befäl, så ansågos
vagabonder, tjenstehjon och andra, som ej voro bosatta
eller hade en stadig verksamhet, i första rummet dertill lämpliga
och pligtiga. Ville de icke skaffa sig någon annan stadig sysselsättning,
så ansågs staten ega rättighet att genom åläggande af
krigstjenst tillse, att de åtminstone på detta sätt gjorde någon
nytta åt det allmänna. Lagarne om skyldighet för dem, som
bodde för sig sjelfva, utan att hafva stadig sysselsättning, att taga
sådan tjenst, när den dem erbjöds, anvisade ock, huru i första
hand erforderligt manskap skulle anskaffas. Då emellertid ej tillräckligt
manskap kunde genom förordningar om tvångstjenst anskaffas,
hvartill kom, att de visade sig opålitliga, så sökte man
genom vissa förmåners beredande äfven förmå andra att låta sig
till krigstjenst begagnas.

200

Gustaf I sökte bringa ordning i försvarsväsendet såväl som i
förvaltningen i allmänhet. Hvad försvaret angår, blefvo såväl
frälserustningen som den allmänna härordningen föremål för hans
omsorg. I fråga om frälserustningen var endast i allmänhet föreskrifvet,
att den som anmälde sig till frälse skulle hafva så mycket
gods, att han dermed kunde uppehålla rusttjensten. För hvad
han egde derutöfver hade han icke något bestämdt åliggande. I
anseende till den stora kostnad, som var förenad med rytteriets
beväpning, kunde dock rusttjensten fullgöras endast af förmögna
män, och sålänge det i landet ansågs hedrande för sådana att i
Konungens tjenst uppträda med talrika svenner, voro närmare
stadganden icke nödiga. Sedan denna sed upphört, kändes behofvet
af en författning. År 1526 i Augusti träffades mellan
Konungen och rådet en öfverenskommelse, som stagdade, att
hvar frälseman, som hade gård och gods till 400 marks värde i
ränta, borde utgöra 6 rustningar, d. v. s. en karl med häst och
harnesk för hvar 662/3 mark af frälsemannens årliga uppbörd.

Efter åtskilliga förändringar under Gustaf I:s tid bestämdes
på ett möte i Vadstena 1559, att Adeln skulle hålla utrustad karl
och häst för 150 marks ränta af arfvegods och 100 mark af förläning.
Under Erik XIV:s och Johan III:s regeringar blef Adelns
rusttjenstskyldighet ytterligare betydligt nedsatt. Sätesgårdarne
befriades derifrån, och beloppet af rusttjenstmarkerna höjdes, på
samma gång som Adeln visade icke ringa försumlighet vid dess utgörande.
Karl IX försökte att ordna rusttjenstskyldigheten och
utbyta den mot annan prestation, men det lyckades ej.

Det sjöförsvar, som riket vid Konung Gustaf I:s uppträdande
på Sveriges tron kunde uppställa, befann sig i ett långt ifrån
tillfredsställande skick. Han sjelf sade härom, att då »höll man
ganska ringa folk, item en hop skärjebåtar och annat prackeri,
der hvarken hjelp eller tröst medföljde». Men omsorgsfull om allt,
som lände till rikets bästa, ordnade han äfven denna vigtiga angelägenhet.
Han anskaffade örlogsskepp och värfvade sjöfolk, som,
likasom härens manskap, underhölls genom borgläger (inqvartering)
uti städerna och klostren samt hos presterskapet. Kostnaderna
för folkets värfning blefvo likväl störa, och man kunde, ehuru de
afgående borde ersättas med lösa karlar, som voro underkastade
tvångstjenst, icke påräkna, att derigenom ständigt erhålla behöflig!
och dugligt manskap. Man måste derför vid krig förstärka så väl
härens som flottans manskap äfven med landets besutne inbyggare.

201

Så uppsatte Erik XIV ett s. k. skeppsregemente af 6,000 man. Att
detta sjötolk, åtminstone till en del, anskaffades genom utskrifning,
synes sannolikt deraf, att Rikets Ständer vid riksdagen i Stockholm
1565 åtogo sig undsätta flottan med det folk, som fattades.

Den skattefrihet, som Erik XIV beviljat för dem, som sjelfva
drogo ut, när de blefvo kallade, eller i stället sände sina söner
eller drängar, minskade Kronans inkomster, hvadan Konung Johan
III år 1571 förordnade, att till knektar borde tagas så många ogifta
och lediga karlar, som kunde erhållas och hvilka sjelfva hade lust
att tjena för lön och beklädnad. Den sålunda påbjudna värfning
skulle förrättas af tjensteman, som Konungen dertill förordnade,
med biträde af nämnd. Klagomål öfver godtycklighet och förbigående
af nämnd, hvaraf inträffat att hemman, der tillräckligt
arbetsfolk saknats, icke sällan folio i ödesmål, läto sig
afhöra från allmogen. För att afhjelpa sådant, utfärdade Konungen
med rikets råd den 4 Januari 1577 en Ordning, hvarefter
krigsfolk skulle utskrifvas och antagas. Den frikallade alla
bofaste bönder, hvilka icke hade någon legohjelp eller icke sutto
flere på ett hemman, samt lade i allmänhet tjenstskyldigheten
på bondsöner, der flere än två söner funnos, på legodrängar,
gerningsman, som ansågos umbärliga, samt tjenstlöst och kringstrykande
folk mellan 20—40 års ålder. Då emellertid en
utskrifning efter dessa grunder föranledde nya klagomål deröfver,
att föreskrifterna icke följdes, sökte man binda utskrifningen
vid vissa regler och begynte göra överenskommelser
med allmogen om sammansättning af vissa gårdar för anskaffande
af manskapet. Allmogen i Upland och Östergötland begärde och
erhöll Konungens bifall dertill, att i den förra provinsen 16 och i
den senare 12 besutne bönder skulle, utan åtskilnad af krono,
skatte eller frälse, få uppställa eu varaktig och väl utrustad karl.
Den bana, hvilken sålunda blifvit beträdd, fullföljdes, och finner
man, i öfverensstämmelse dermed, huru för den utskrifning, hvilken
Konungen i förening med hertig Karl och Rådet beslöt den 27
Februari 1591, blef stadgadt, att inom hela landet 20 gårdar i
allmänhet, men uti gränsprovinserna 30 gårdar, frälse, krono och
skatte, dervid två torpare, (innehafvare af ej mer än ]-/4 hemman,)
räknades mot en bonde, skulle till rikets tjenst uppställa en varaktig
ung karl och förse honom med kläder och beväring, hvarefter
Konungen ville låta honom försörja.

202

Med Karl IX:s anträde till regeringen erhöll den svenska krigsförfattningen
en bestämdare form. På hans framställning vid riksdagen
i Linköping år 1600 blef, efter hvad Rikets Ständer säga, »på
det så väl Öfverheten må veta hvad krigsfolk som utaf hvar landsända
både till häst och fot kunde vara att lita på, när så lägenheterna
fordrade, att något tåg mot fienden behöfdes, så ock menige
man vara frie och förskonade och icke så ofta med utskrifning
betungade och besvärade, som härtill kan skedt vara, af oss samtliga
beviljadt och samtyckt, att ett visst tal till hofman och knektar
skola uti hvar landsända uppå rikets omkostnad årligen och
stadigt hållue blifva, så starka till mantal, som Hertig Karl deruppå
en viss ordning häfver göra och författa låtit, till hvilkas lön
och uppehåll, medan de hemma och icke på någon resa äro och
brukade blifva, af Kronans årliga ränta och uppbörd skall tagit
och förordnadt varda så mycket dertill, som efter en viss ordning
kan gjordt blifva. Men när de på något tåg mot riksens fiender
brukas skola, det vare sig hela krigsmagten af hvar landsända
eller en del deraf, då skall af den landsända, som krigsfolket
utfordrar, utgöras så mycken fetalie, som till en månad, hälft eller
helt år behöfvas kan, emedan de uppå riksens tåg och resa beböfvas
och brukade blifva, så att då den ena landsändan icke
behöfver att göra för den andra och hålla något annat folk än det,
som af samma landsända är, utan hvar och eu försörjer sitt folk.
Och efter det uti alla landsändar icke är lika mycket krigsfolk,
ej heller lika mycket mantal till allmoge, som hjelpen göra skola,
så är ock deruppå en viss ordning gjord, att hjelpen, som således
till krigsfolkets underhåll utgöres, den skall göras lika, såväl
enestäds som annorstädes, så att icke mer löper på en bonde i
ena landsändan än som den andra. Och der som krigsfolket vore
mer uti en landsända, än att de uti den tid, de skola bort och
till riksens bästa brukade blifva, kunde hjelpa sig med det som
allmogen i så måtto utgörande varda, då skall hvad deruti felas
blifva uppfyldt af den årliga ränta och uppbörd, som af samma
landsända utgjord blifver, så att de skola till fyllest blifva förnöjde
af hvar landsända så många månader, som de uppå resan
varda brukade; och sådan ordning skall alltid hållas, så väl medan
krigsfolket hemma är, som när de på tåg och resa ute äro».

Fotfolket i denna styrka upprätthölls genom utskrifning, som
af Riksdagen beviljades. Enligt riksdagsbeslutet i Stockholm den
17 Juni 1602 § 5 beslöts, att, »hvad krigsfolket tillkommer, der -

203

med skall hållas efter den ordning, som Oss här förelåsen är, och
efter som nöden är stor till, derefter skall krigsfolket meras eller
förminskas, och skall ingen, som utnämnd varder och tillbörlig
besoldning tillbjudes, vedersaka att låta bruka sig ehvar han behöfves,
öster eller vester, norr eller söder». Och uti den ordning,
som sålunda omförmäles och hvilken sedermera den 27 i samma
månad utfärdades, stadgades, att vid utskrifning borde tillgå sålunda
att, sedan ransakadt blifvit, huru mycket manfolk, som uti
hvar gård funnes, som värjor bruka kunde och vore öfver 15 och
under 50 år i hvar gård, större eller mindre, så skulle af 10 gårdar
från den, som hade det mesta folket och derigenom led den
minsta afsaknaden, uttagas en varaktig karl till knekt. Det krigsfolk,
hvilket på sådant sätt uppkom i hvar landsända, skulle knektehöfvidsmannen
hafva i befallning och under deras fänikor behålla,
som uti samma landsändar tillförene hafva deras knektar haft. I
de fullmagter, som utfärdades för utskrifningskommissaderne, tilllades
äfven den bestämmelsen, att för nämnda 10 gårdar borde
ytterligare antecknas en karl, hvilken finge blifva hemma och sköta
sitt arbete, men skulle vara redo när han behöfdes, hvilket dock
förklarades endast afse att bilda en reserv. Isär under kriget med
Polen svenska hären genom slaget vid Kirkkolm blifvit nästan
upprifven, sökte Konungen att medelst erbjudande af ständig frälsefrihet
åt dem, som för sina gårdar ville tjena till fot med full utrustning,
anskaffa förstärkning, men det manskap, hvilket sålunda
samlades, de s. k. sköldknektarne, uppgick endast till ett mindre
antal och inrättningen förföll, så att utskrifningarne måste anlitas.
Då emellertid Kronans penningebehof icke kunde fyllas, på sätt
man år 1602 försökt, förmåddes Ständerna den 22 Mars 1604
i Norrköping besluta, att de för tre år, räknadt från den 1 nästföljande
Maj, ville hålla extraordinarie i marken emot de Påler
eller hvad andra fiender, som sig uppå riket nödga kunde, 9,000
man till häst och fot, både främmande och inländske, hvad folk,
som ansåges kunna komma till väga och lust hafva att tjena, och
dem månad från månad deras rigtiga betalning gifva. Med anledning
deraf att krigsdugligt manskap ej kunde erhållas genom utskrifning
på öfligt sätt, afgafs ett förslag den 4 November 1605,
att 10 besutna krono- och skattehemman samt 20 frälsebönder
skulle lega en duglig karl till Kronans tjenst och, hvar der icke
funnes någon sådan, gifva, utöfver den i Norrköping beviljade
hjelpen, utaf hvar person, som gick till arbete och fanns i gården,

204

både mans- och qvinspersoner, mellan 16 och 60 år iy2 rst
i månaden. För dessa penningar kunde man lega det behöfliga
manskapet.

Riksdagsbeslutet i Örebro den 20 December 1610, framkalladt af
krigshotet från Danmark, innehåller, att i stället för anslag till lega
af soldater, som beviljats i Norrköping, Rikets Ständer beviljat
utskrifning af manskap, hvarvid Adeln beviljade, att utaf arf och
egna bönder må uttagas i Kronans tjenst af hvar 10:de gård en
karl, med åtnjutande af frihetsmil. Hvarje prestman, som hade
gäll, beviljade en duglig karl antingen i knekte- eller båtsmanstjensten,
samt till underhåll 3 dir i månaden, då han vore ute,
och att hålla knekten vid hemkomsten till borgläger samt ersätta
afgående karl med annan i stället. Borgerskapet beviljade af hvar
stad för sig, att hvar 10:de borgare skulle förskaffa en duglig karl
till båtsman på skeppen, med rekryteringsskyldighet, då någon
afginge. Allmogen utlofvade, att af dem, som minsta hemman besute,
finge uttagas i Kronans tjenst dugliga karlar till 25,000 man
af Sverige allena, utom hvad som af Finland uttagas skulle.

Härefter förordnades i början af år 1611, att alla under landsfänikorna
hörande knektar, som ej hade egna hemman, skulle
tilldelas smärre gårdar af två tunnor spanmål eller pund smör i
ränta, hvilka de skulle hafva fria från årlig skatt och alla utlagor,
som utgingo genom bevillning.

Hvad rytteriet angår, hade redan genom en författning af den
24 Oktober 1603 för hvarje ryttare efterlåtits en gård om 4 pund
smör i ränta eller 6 tunnor spanmål i afrad, hvarjemte för hästars
fodring på stall året om skulle bestås 6 tnr foderkorn eller hafre
och 12 lass hö årligen. Vidare skulle ryttaren vid tåg erhålla utrustning
med penningar och kläder, samt fri förtäring, hvarjemte bestods
en trossklippare för två ryttare, med visst belopp af pengar
och kläde för en dräng, hvilken ryttaren borde anskaffa och beväpna.
Den som ville, då tåg förestod, sitta hemma, borde betala
30 dir om året, dock skulle han vara redo, om något uppå
komrae. För sistnämnda och andra för ändamålet anslagna medel
skulle fogdarne utrusta ryttare, hvilka deraf benämndes fogderyttare.
Genom förnyade ordningar, hvilka tid efter annan meddelades,
och hvaribland den, som utfärdades den 16 Nov. 1612, är
bland de märkligare, gjordes än närmare bestämmelser för rytteriindelningen.
Lönen för en ryttare bestämdes till 30 dir, som för
dem, hvilka hade hemman, afkortades på räntan, så i vissa, som

205

ovissa persedlar; men för körslor, dagsverken, gästning ock skjutsfärd
var ryttaren fri. Ingen fick dock kafva mer än en gård.

Likasom fotfolk ock rytteri börjat aflönas genom skattefrihet å
egna gårdar eller anslag af Kronans hemman ock räntor, hade
man ock efter samma grund sökt inrätta sjöfolkets aflöningssätt.
Styrmän, d. v. s. lotsar, som bodde i skärgården och vid skeppsleden,
erhöllo frihet från årliga skatter för sina hemman. Genom
den af Karl IX under den 9 Februari 1602 utfärdade ordning för
fogdarne i Finland hade blifvit stadgadt, att båtsmännen derstädes
skulle för de af dem innekafda hemman förskonas från gärder och
ovissa besvär, men vara förpligtade att utgöra årliga räntan och
deraf, när mönstringar eller eljest lönetider kommo, blifva aflönade;
och upplyste samma förordning, att så skedde i Sverige. Enligt
hvad omförmälda riksdagsbeslut från Örebro den 20 December 1610
angifver, måste man för sjöfolks erhållande anlita utskrifningarne
och vända sig till borgerskapet härom.

Under Gustaf II Adolf utvecklades den började organisationen.
Med afseende å knektarnes underhåll stadgades i öppet Bref den
5 Juli 1621, att öfver hela riket skulle hvarje landsknekt tilldelas
en daler af årliga räntan utaf någon viss gård samt dessutom %
gård, fri från alla ovissa pålagor. I stället för att knektarne förut
efter längre eller kortare tider hemförlofvats, stundom strax sedan
det krigsföretag slutat, för hvilket de blifvit uttagne, föreskrefs i de
af Gustaf II Adolf den 15 Juli samma år utfärdade krigsartiklar,
att ingen knekt skulle antagas eller afskedas på annat sätt än
vid mönstring af dertill förordnade mönsterherrar, samt att hvar
och en skulle tjena i 20 år, om han icke vore sjuk och förlamad
eller varit med på 10 tåg. Krigshärens fördelning regementsvis fick en
bättre ordning, och blef i 1634 års Regeringsform denna regementsindelning
lagbestämd. Regementenas antal skulle vara 20, och
hvart regemente utgjordes vanligen af 1,200 man. År 1637 vidtogs
den vigtiga åtgärd, att regementena med deras mindre afdelningar,
kompanier och korpralskap, skulle, såvidt det lät sig
göra, förläggas tillsammans inom hvar sina provinser eller län,
härad och socknar. De sålunda vidtagna organisationsåtgärder
afsågo att bereda landet en stamtrupp, sammansatt af bofaste
män, lönade af Kronans räntor och under fred brukande hennes
jord, genom lång tjenstetid öfvade för kriget och vid afgång ersatte
genom utskrifning efter gårdetal. Genom denna anordningsökte
man bilda en duglig här, som med sitt underhåll så litet

206

som möjligt betungade allmogen och, när den ej behöfdes till
landets försvar, skulle med sitt arbete bidraga till dess ekonomiska
välstånd. Samtidigt med det indelta fotfolkets förläggning i
vissa landsorter och fördelning i regementen hade lika beskaffade åtgärder
vidtagits för det indelta rytteriet, hvilket år 1630 uppgick till

8,000 man, och skulle dessa regementen enligt 1634 års Regeringsform
vara 4 svenska och 3 finska, hållande hvartdera 1,000 man.
Likasom för infanteriet var ock för rytteriet sålunda bildad en stamtrupp,
hvars manskap skulle vara bosatt å vissa hemman, dock
med åtnjutande af större fördelar i hemman och räntor än infanteriet,
samt med den olikhet att tjenstgöringsskyldigheten vid
rytteriet från början berodde på frivilligt åtagande. Efter samma
grunder sökte man organisera flottans manskap. Genom en Instruktion
den 12 September 1623 för dåvarande landshöfdingen i
Finland Nils Bjelke befallde Konungen att, oberäknadt städernas
båtsmän, derstädes skulle i landsorten upprättas och hållas två kompanier
båtsmän, hvartdera till en styrka af 400 man. Öfverenskommelse
skulle ske med socknarne i skärgården att, på det Kungl.
Maj:t måtte hafva stadiga och vissa båtsmän och landet deremot
för de idkeliga utskrifningarne blifva förskonadt, så skulle åt alla
dem, som ville hålla en båtsman åt Kungl. Maj:t och Kronan, öfverlåtas
ett hemman fritt, som räntade 18 dir. Räntade något hemman
mera, det skulle till Kronan utgöras, räntade det mindre,
så skulle bonden erhålla fyllnad af andra räntor eller ock läggas
honom ett annat hemman till hjelp. Den bonde, som toge båtsmannen
till sig, skulle blifva fri för all utskrifning, gärd, landshjelp och
byggningspenningar. Deremot skulle bonden alltid hålla båtsmannen
redo till Kronans tjenst samt försörja honom med sex månaders
kost i sådana persedlar, som bonden och båtsmannen bäst kunde
förena sig om, eller, derest de icke voro ens, gifva båtsmannen 18
dir hvart år, när han droge ut på tåg, dels uti vissa i matvaror
bestämda persedlar och dels i penningar. Hemma hos bonden
skulle båtsmannen hafva kost, mot skyldighet att derför tjena
bonden och vara honom lydig till arbete, och skulle bonden, om
båtsmannen dog, sätta annan i hans ställe. Lika instruktioner utfärdades
för landshöfdingen i Upland och ståthållaren på Åland. I afseende
på båtsmanshåll i städerna märkes 1610 års riksdagsbeslut
om utskrifning, hvilket åtagande förnyades vid 1617 års riksdag i
Örebro. Vid 1624 års riksdag beviljade städerna, emot åtnjutande
af frihet från landshjelp, båtsmanspenningar och utskrifning, för två

207

års tid en summa af 33,888 daler kopparmynt för hvartdera året
till underhåll af ett båtsmanskompani, kvilket ändrades genom
beslut i Stockholm den 28 Januari 1629, då städernas fullmägtige
åtogo sig att, emot frihet från utskrifningar, årligen hålla ett
bestämdt antal godt och dugligt sjöfolk, genom kvilket åtagande
båtsmanshållet för städerna förvandlades till det ständiga besvär,
som de i senare afseende ännu äro underkastade.

Den indelning till infanteri, rytteri och båtsmän, för hvilken
sålunda åtgärder blifvit vidtagna, blef emellertid ej fullständigt
genomförd. Planen att bosätta alla knektar å Kronans jord kunde
ej verkställas. Dels torde tillräckligt antal kronohemman saknats,
dels torde räntorna blifvit för andra ändamål disponerade, dels
blefvo hemmanen Kronan afhända eller förpantade. Samma förhållande
var med rytteriet, hvartill kom, att skyldighetens fullgörande,
der den åtagits, ej öfvervakades, till följd hvaraf i anseende
till ryttarnes bortvaro förhållandet förändrades, så att i
stället för att ryttaren egde hemmanet och lät bruka det genom
annan, då han var borta, det var brukaren, som begagnade sig af
skatterätten, och ryttaren blef en sventjenare, som af honom aflönades.
Båtsmansindelningen kunde ej heller genomföras.

Man begynte derför i stället för indelning att i samband med
utskrifning införa votering. Hvad fotfolket angår, fordrade 17:de
århundradets krig ständiga och allt mer växande bördor för manskapets
upprätthållande till sitt antal i de särskilda regementena.
Utskrifningarne, som skett efter gårdetal, förändrades, enär de
ihållande krigen förorsakade stor afgång på folk och behof af härens
tillökning. Man sökte vinna bättre resultat genom att återgå
till det äldre sättet af utskrifning efter hufvudtal. På riksdagen
i Stockholm den 15 Januari 1627 beslöts således, att hvar tionde
man, som hölles, så på krono som skatte, så på frälse, både inom
friheten, rå och rör och utom, som på preste-, fogdeskrifvare- och
andra frihetsgårdar, skulle utnämnas till att brukas uti Kronans
tjenst för en landsknekt; frie skulle vara adelns hot-och gårdsfolk.
Af instruktioner, som för denna tid finnas för de till sådana utskrifningar
tillsatte kommissarier, finner man, att det tillgick så,
att, etter det förteckningar öfver manliga befolkningen mellan 15
—60 år inom hvarje socken blifvit af presterskapet och kronobetjeningen
upprättade, samlades allmogen på bestämd dag och
ort inom hvarje härad, hvarefter, i närvaro af häradshöfdingen,
nämnden och kronobetjeningen i orten, de utskrifningsskyldige in -

208

deltes i rotar af 10 man hvardera, dock så att folket från Adelns
frälsegods roterades för sig, från krono och skatte för sig, och
från prestegårdar för sig. Fritagne voro, efter hvad vi nämnt,
Adelns gårdsfolk, minderårige, gamle och vanföre. Sedan indelningen
till rotar försiggått, nttogs af hvarje rote en frisk och stark
karl mellan 18 och 36 år. Det utskrifna manskapet likasom gamla
knektar mönstrades derpå af tillförordnade mönsterherrar, hvarefter
de utskrifne inträdde i tjensten, och ålåg det hvar rote att
förse sin karl med kläder och vapen eller, såsom det hette, utstoffering,
för hvilket ändamål rotehållareu eller de öfriga i roten
borde till honom sammanskjuta s. k. rotepenningar, hvilka utgjordes
först med 18 dir. Den utskrifne var tillåtet att lega annan
karl, så framt denne vid mönstringen godkändes. Denna grund
för utskrifningen måste, till följd af den städse aftagande kontingent
som erhölls, och med anledning af de utvägar, som man beredde
till undanflygt, öfvergifvas, och blef vid riksdagen 1642
gårdetalet antaget såsom beräkningsgrund, för att med säkerhet
måtte kunna påräknas en bestämd styrka. Beräkningen skedde
så, att af lObesutna skatte-och kronohemman, räknandes hela, halfva,
fjerdings eller mindre hemman lika höga och utan åtskilnad hvem
dem besute, skulle en varaktig karl utgöras; af 20 frälsegårdar
och 10 prestegårdar skulle äfven en utgöras. Der rotepenningar utgjordes,
följdes samma grund som vid utskrifning efter mantal.
Denna beräkningsgrund följdes, med undantag för år 1657, tills,
efter krigets förnyade utbrott 1675, utskrifningar höllos än efter
gårdetal, än efter hufvudtal, och förspordes detta vacklande, tilldess
det ständiga knektehållet blifvit fullständigt ordnadt. Vid
riksdagen 1683 öfverlemnades åt Konungen att utan Ständernas
hörande framgent besluta efter] hvad grund utskrifningarne, der
sådana vidare ifrågakommo, skola försiggå.

Efter hvad förut blifvit anmärkt, lät indelningen sig ej genomföras,
till följd deraf att folket ej kunnat öfverallt förses med kronogårdar,
och der sådana beredts åt knektarne, hade dessa under
de oupphörliga krigen icke förmått att vårda dem. Knektarne voro
derför till ringa del bofaste män. Afgående manskaps ersättning
genom utskrifning befanns jemväl förenad med stora olägenheter,
till följd af det högst tryckande för allmogen i de utan uppehåll
återkommande stora utskrifningarne. Det arbetsföra folket utgick,
och på många ställen kunde ej jordbruket skötas. Man hade sökt
att mildra dessa olägenheter genom legning af knekt. Detta hade,

209

särdeles då utskrifning skedde efter gårdetalet, blifvit vanligt så,
att roten sällan uttog eller nämnde karl bland sig, utan legde
sådan. Men legan steg till en höjd, som ej anats, dertill kom
den dryga kostnaden för knektens utrustning; alla dessa för allmogen
svåra omständigheter i förening med den uppkomna oredan
i öfrigt framkallade den organisation af infanteriet, som under
Karl XI försiggick.

Ständigt knektehåll, eller att årligen till Konungens tjenst
vidmagthålla ett visst antal dugligt krigsfolk (900 man), hade
redan vid riksdagen i Nyköping år 1612 Dalarne erbjudit. Men
då en ny utskrifning skulle ske till fyllnad för afgånget manskap,
vägrade allmogen att låta den verkställas; efter underhandlingar
med folket försiggick den likväl. Dalfolket erbjöd sig derefter
att, emot förskoning från utskrifningarne, för sin landsort hålla
1,400 man ständigt krigsfolk, hvilket Konungen 1621 antog. Det
gjorda aftalet förnyades, tilldess år 1635 det ständiga knektebållet
inom Dalarne kan anses inrättadt, ehuru formligt kontrakt
först senare (år 1727) utfärdades.

År 1634 begärde och erhöll Fernebo och år 1637 Skinnskattebergs
socken i Vestmanland fördelen af visst knektehåll.

Ett förslag i rådet, framlagdt år 1640 för Adeln och år 1641
för Utskottsriksdagen, om allmänt införande af knektekållet i
stället för utskrifningarne föranledde ej någon bestämd åtgärd,
men förtjenar anföras med anledning af den åsigt, Adel och Borgare
dervid uttalade, att nemligen den bofasta befolkningen skulle
utskrifvas efter det nya sättet, d. v. s. med ständigt knektehåll,
och den öfriga delen på det gamla sättet.

Med Jemtland ingicks år 1645 kontrakt att ständigt uppställa
300 man.

Ar 1649 förbundo sig 10 socknar i Vesterbotten att hålla 1,056
knektar och gifva frihemman till 96 officerare.

Åren 1650 och 1664 gjorde allmogen i Helsingland framställning
i lika syfte, som dock ej vann framgång förr än år 1682, då,
såsom här nedan vidare förmäles, knektekontrakt den 9 Augusti
ingicks med såväl Helsingland som Gestrikland.

Båtsmanshåll hade redan före Karl XI blifvit grundadt på
ständig rotering. Efter det att åtgärder i denna rigtning blifvit
vidtagna på Åland, der allmogen år 1612 mot frihet från utskrifning
åtagit sig att utrusta 100 båtsmän, och Skällviks socken i
Östergötland den 12 Oktober 1619 vunnit lika befrielse, mot skyl Skatteregleringskomiléns

Betänkande. 111. 14

210

dighet för hvarje rote att hålla en båtsman vid Stockholms skeppsgård,
föreskref regeringen år 1634, att under båtsmanshållet skulle
läggas och roteras de utmed sjösidan belägna socknar och landsdelar,
deribland äfven Öland och Tjusts härad, i hvilka orter knektarne
skulle tagas till båtsmän, och blef med allmogen i anledning
häraf öfverenskommet, att 4 bönder, så skatte, som krono, borde
hålla en duglig båtsman, samt, då han under vintern vore hemförlofvad,
gifva honom hemkost, emot skyldighet för honom att arbeta
hos roten, skolande helst två helgärds- och 2 halfgärdsbönder
sammansättas om en båtsman. Frälsebönderna skulle till ett antal
af 8 utom ocli 12 inom frihetsmilen bilda en rote. Till ständigt
båtsmanshåll inroterades till följd häraf vissa sjösocknar, så att
tillsammans med städernas båtsmän bildades tre båtsmansregementen
och tre kompanier bösseskyttar, hvilka år 1638 utgjorde en styrka
af tillhopa 3,379 man. Man fortfor på detta sätt att tillöka båtsmansroteringen,
så att, såsom nämdt blifvit, det ständiga båtsmanshållet
var utveckladt hufvudsakligen till sitt nuvarande skick före
Karl XI. År 1644 uppgingo de tre båtsmansregementena till 5,160
man, af hvilka 2,723 tillhörde landtroteringen.

Värfvade trupper begagnades icke i det egentliga Sverige, utan
hufvudsakligen i Östersjöprovinserna. Den i Landslagens Konungabalk
Kap. 2 stadgade allmänna tjenst skyldigheten trängdes i bakgrunden
och blef anlitad hufvudsakligen till ortförsvaret. I 1624 års
riksdagsbeslut föreskrefs, att alla rikets inbyggare, så många som
suto hemma i staden och på landet, skulle låta sig mönstra och
skrifva i rotar samt efter tillgång förskaffa sig värjor och bössor.
I regeringsformerna 1634 och 1660 stadgades, att öfversten i
hvar landsort, eller i hans frånvaro annan regements- eller dertill
förordnad officer, skulle i rikets nödställda tider stå allmogen
före och, sedan denna med landshöfdingens och häradshöfdingens
tillhjelp blifvit roteskrifven och fördelt, vara dess förman till landets
försvar.

De åtgärder, hvilka här ofvan beskrifvits, med manskapets
indelning samt aflöning medelst upplåtande af kronojord eller
skattefrihet för egna gårdar eller anslag af Kronans räntor, ledde
till en organisation, som stundom blifvit kallad det äldre indelningsverket.

Denna organisation var emellertid, såsom af det ofvanstående
framgår, blott delvis och ofullständigt bragt till stånd. Den medförde
hvarken för Kronan visshet om manskaps uppbringande till

211

erforderligt antal eller för allmogen säkerhet mot den tunga bördan
af de täta utskrifningarne, och naturligt måste således vara, att man
önskade försvarsinrättningens ordnande på ett mera omfattande och
säkrare sätt. De överenskommelser, som i sådant afseende åvägabragtes,
utgöra grundvalen för det yngre, ännu bestående indelningsverket.

För dettas genomförande kan det beslut, 1682 års Riksdag Roteringen.
i Stockholm, på Karl XI:s föranledande, fattade, sägas vara grundläggande.
Detta beslut ledde nemligen till upprättande af kontrakt
den 27 Oktober 1682 om visst och stadigt knektehåll i Uplancl,
Östergötland, Södermanland, Vestmanland och JSferike, hvilket
kontrakt den 5 December samma år af Karl XI konfirmerades.

Med anledning af detta kontrakts vigt och betydelse, och enär det
är afslutadt under hufvudsakligen enahanda form, som vid de öfriga
i äldre tider tillkomna knektekontrakten begagnats, och således
äfven i detta afseende lemnar erforderlig upplysning, intages detsamma,
med tillhörande konfirmation, här fullständigt, så lydande:

»Wij Carl &c. &c. &c. Giöre vitterligit åt såsom dhe Välborne,
våre trogne Männ och Rådh, Oss Ellskelige Feldtmarskalk-Lieutenanten,
Herr Grefve Axel Julius Delagardie; Ofverståthållaren och
General Lieutenanten Herr Christoffer Gyllenstierna, sampt Prsesidenten
i Vårt Cammer Collegio Herr Claes Flemming, uppå vår
nådigste befallning med våre trogne Undersåtare, samptl. Allmogens
Fullmecktige vid denne nu påstående Rijkzdagen här sammastädes,
i anledning af vår dem i nåder förställte proposition,
effter ett moget och noga öfverläggiande till vår vijdare nådige
ratifieation öfverenskomne äro, sampt afhandlat, slutit och stadgat
hafve, angående ett vist och stadigt knecktehålldz inrättande och
stadigvarande underhålld uti desse efterföljande Provincier, nembl.

Upland, Östergötland, Södermanland, Vessmanneland och Nerike,
äfvensom Öster- och Vesterdahlarne en tijd bart åth, samt Giästrike-
och Helsingeland nu nyligen ingått hafve, och det alt på
sätt och vijs sampt uppå dhe conditioner och vilkor, som sjelfve
den deröfver upprättade afhandlingen här nedan föhre införd, medh
mehra exprimerar och uthvijser.

Uppå Hans Kongl. May:tz vår allernådigste Konungz och
Herres nådige befallning hafvom vij undertecknade vid denne nu
här i Stockholm påstående Rijkzdag trädt tilsammans, och för
oss kalla låtit samptl. Allmogens fullmäcktige Herdagsmän, hvilka
i anledning aff Hans Kong]. May:tz nådige oss förestälte Proposition
sampt moget och noga öfverläggande med hvar annan, om -

212

sijder uti den mening stannat, åt i stället för månskapz förskaffande
genom utskrifningar, som här til uti Rijket öfligit varit, dhe
til Kongl. May:tz milities beständige och richtige vidmackthållande
en gijnare utväg och lättare medel funnit, nembl. ett vist knecktehålld
effter gårdarne nu åt undergåå uti desse Provincier, Upland,
Östergötland, Södermanland, Vessmanneland och Nerike, äfvensom
Öster- och Vesterdahlarne en tijd bart åth sampt Gestrijkeland
och Hellsingeland nu nyligen ingåt hafve, och det på sådant sätt,
åt Kongl. May:tz Regementer til foot i förb:t Provincier altijd vid
det tahlet af 1200 man af dem underhållas skole; därvid dhe fuller
först några sine underdånige påminnelser förebrackt hafve, på
det de så mycket lättare under denne bördan uthärda och Kong].
Mayt:z tiänst, sampt landetz nytta desto bättre befordras och ansees
kunde. Och såsom alle dheras i så måtto underdånigste desiderier
Kongl. May:tt i underdånighet af oss föredragne äre, och
vij des nådige resolution däröfver inhämtat, som nu til detta
värketz Fullbordan och fastställande för et vist Rättesnöre och
stadig grundvahl är antagen och brukad; Altså böhr (doch under
Kongl. May:tz egen ratifikation) alt hvad där efter i fölliande
puncter uthi detta Contract är vordet stadgat och inrättat, hållas
för ett stadigt och oföranderligit värk, erkännandes Allmogen i
gemeen med underdånig vördnad och tacksamheet denne Kongl.
May:tz dem i detta måhl vederfahrne Kongl. ynnest och nåde, åt
först saken uppå denne varande Rijkzdag i nåde aff Kongl. May-.tt
dheras underdånige betänekiande hemskuten och dem det medel
förundt är, som dhe underdånigst förmode till Footfolketz anförskaffande
mycket richtigare vara, än dhe förre ovisse och kåstsamme
uthskrifningar, hvilka dem undertijden odrägelige fallit; förplichte
sig i det öfrige såsom trogne Undersåtare ägnar och böhr,
åt gå Hans Kongl. May:tt med all trohet, vyrdnad och lydno städze
och in til deras dödsstunder underdånigst tilhanda,

I. Emedan Hans Kongl. May:tt först och främst i nåde häfver
förordnat, att Regementet alt framgent utan någon afkortning skal
bestå af 1200 man med Corporaler och Gemehne, och Allmogen
på sig taget det samma richtigt och ovägerligen åt fullgiöra såsom
indehlningen, hvilken effter Gårdetahlet däröfver är giord, det uttryckeligen
föreskrifver; Alt för dy gifves dem däremot uppå Kongl.
May:tz vägnar här med den fullkomlige försäkring, åt så länge på
dheras sijda intet feh 1 förspöries det som utlåfvat är åt effterkomina,
dhe, dheras barn och folk, hvilka till gårdarnas cultur

213

och bruk, samt til ersättiande af manskapetz afgång nödvendigt
kunde behöfvas, för uthskrifningar och alle där vid hängiande besvär,
hvad namn dhe hälst hafva kunne, samt Fördubblingar och
våldsamme värfningar, nu och i tilkommande tijder vara aldeles
qvitte och befrijade, dock åt inga underslef androm till förfång
här vid föröfvas'' med en hoop onödigt Folkz understickande och
antagande på gårdarne, det Landzhöfdingarne bore hafva en noga
upsicht uppå.

II. Der näst och för det andra häfver Allmogen skiäligen
haft åt andraga, det hufvudlegan hvilken dhe hijt intil hafva måst
uthgifva till Legekarlarne, dem på det hårdesta har tryckt, i det
den samma icke allenast til ett för Landtmannen odrägeligit quantum
tijd effter annan är vorden steegrad, utan och häfver måst
utläggias uti en hast och en fast kort tijd, och Bonden doch altijdh
varit underkastad det äfventyr, åt där den legde skulle rymma
sedan penningarne af honom varit upburne och förtärde, han
Bonden åter igen lijka besvär å nyo hade åt utstå, hvarföre til
åt förekomma och aldeles undanböya det som Allmogen någon
skada eller onödig last förorsaka kunde, är här med på Kongl.
May:tz vägnar slutit och stadgat, att hufvudleegan eller i des ställe
en in fraudem upfunnen odrägelig städslo hädan effter aldeles
skall vara affskaffad, och Soldaterne som effter denne tijden blifva
legde eller antagne åhrligen hafva att undfå 35 D:r Kopp:t som
en viss och stadig Löhn, och där til med torfftig Födo och Kläder:
Hvilket såsom det för Bonden det gagnet med sig häfver, åt han
icke på en gång med altför svår utgifft besväras, och dock mera
kan vara försäkrad om sin Karl, så är det jämväl den legde en
stoor nytta, åt han åhrligen och så länge han lefver och redligen
tienar, är försäkrad om så goda vilkor, att han med äliran sig
uppehålla och uti sin tienst länge uthärda kan.

III. Så framt vid denne hufvudleegans eller i det ställe
odrägelige Städzlos afskaffande skulle för Allmogen svårt falla åt
finna någon Karl, vill Kongl. May:tz hvarjom och enom tillstånd
gifva, sielf åt efftersökia på Landet hvarest dhe finna kunne löst
Folk, Lättingar och Drifftekarlar, som intet lagligit Försvar eller
annan låflig Handtering för sig hafva, och tå dhe sådant hoos
Fiärdingz- och Länsmännerna eller Fogdarna tilkiänna gifva, bore
sådane Personer antingen tilhållas strax åt taga något mindre
eller större hemman til bruk, effter som dheras Förmögenheet kan
vara, eller ginast fasttagas och för den ofvanbemffe åhrlige Löhn

214

Födo och Kläder tillhållas troligen och väl ginast åt tiäna, på det
ingen må understå sig någon hufvudleego eller odrägelig städzlo
vid Straff åt emottaga, med mindre han effter föregånget vist
afftahl och förord med Bonden, den samma sedan uti sin åbrs löhn
afkorta och god vill giöra, det de hvilka nu i desse tvenne förledne
Ahr legdc äre, bore äfvenväl vid dheras Rothår som dem
legt hafva vara förbundne til, så åt de af Bonden intet mehra
första Åhren hafva åt niuta än kläder och Födo allena, til dess
dheras tienst emot dhen så nyligen undfångne och nyttiade stoora
hufvudleego någorlunda kan göra tillfyllest.

IV. Men tvert om höre dhe som för fyra eller flere ålir sedan
legde äre, eller och för sine egne och ödeshemman utgångne
Knechtar strax effter indehlningen af dheras tillordnade Värdar
jämte födan och kläder, dheras åhrlige Löhn 35 D. Kopp:tt lijka
med dem som effter denne tijden antagne blifva, richtigt undfå
och bekomma.

V. Skole och alle dhe Knechtar, som förre gången aff Krono
och Skatte skrefne och ännu lefvandes äre, til dheras rätta Rotar
igen indehlas, så åt dhe som utgånget för Skatte och Crono blifva
för Skatte och Crono Rotar, effter som de sins emellan förenas,
igen indeelte; på samma sätt med Frälse förhållas skall, så åt then
Knechten som är tagen af Skatte, går til Skatte tilbaka igen, och
hvad som är taget af Frälset, blifver Frälset till understöd. Hvad
sedan på dheras sijda till Regementernes completering felila kan,
vele dhe effter Kongl. Maij:tt nådige behag och befallning efter
den indehlningen som på dem skee kan, sig föreena om, och så
mycket på dem kan löpa upfylla, allenast bristen på manskapet
äfvenväl genom fordersam utskrifning ersätties af Frälse och andre,
som här til gemenligen Skrifningar sig undandragit och Frijheter
åtnutit. Allmogen skal icke eller högre och svårare medh detta
Knechtehållet graverade varda, än åt två lieela gårdar, svarandes
12 moot en heel, 2/4 dehler emot en heel och 2/8 Dehlar emot en
heel, få blifva tilsammans om en Knecht.

VI. Enär dhe för någon tijd sedan skrefne eller af egne och
ödeshemman utgångne Knechtar således indelte äre, och det återstående
tahlet, til Regementernas completering af 1200 Man upfylt
är, och tvenne Gårdar hvar sin Karl på ofvanbende sätt
emottaget, skole dhe där med vara befrijade ifrån andras inquarteringar
och inläggiande, och aldeles dem slippa som för detta
hoos dem kunnat inlagde blifvit, undantagandes, det Gud afvände,

215

åt krig upkomme in nom Rijksens Gräntzor och då allmänna Inquarteringar
eller besvär kunde för Rijksens Säkerheet fordras.

VII. Ehuruväl tilförenne om Soldatens Kläder och Födo förmält
är, åt han dhe samme af sine tilordnade värdar jämte sin
richtige Löhn af 35 D:r Kopp:tt åhrligen böör åtniuta, så är lell
ännu intet om Knechtens visse hemkal något specifice nämdt, hvarföre
oc emedan Allmogen som där til Lägenheet och uthrymme hafva
kunne, låfvat häfver på en serdeles Platz utmed eller ifrån Gården
åt byggia Soldaten en serdeles Stuga, honom ett Spanland åker,
Kåhltäppa, lijten haga eller Engstycke af 2 Lass Höö afbryta och
imedlertid hans rundeliga uppehälle och hemvist förordna; Men
sedan han sin hemvist bekommit, är Bonden för hans besvär til
Födo och Huusrum frij och entledigad, men dhe som för sine hemmans
magerheet och svaghet skull ey kunna sådana hemvister
åstadkomma, och således med en nöyachtig lägenheet til boo och
Födo, Knechten utom Gården försöria, han skall och må honom
innomgårdz uti en serdeles Stugu hysa och dagelig torftig maat
och Födo gifva, däremot Soldaten hoos sin Värd, som honom utheller
innomgårdz hyser och föder, imedlertid han på Commenderingar
och sine Exercitier ey är sladder, vara förplichtad när
hans Rotha honom begärar åt arbeta emot någon billig erkentzlo
och en Släpeklädning afl'' Hvalmar nembl. Räck och Byxor, då
honom och skall vara förbudet motvilligt vijs sin Värdz arbete åt
försumma och hoos andra för någon vinning åt arbeta, väl vettandes,
att där han Födan åtniuter, är och skiähligt åt han sig med
mindre arbetzlöhn nöya låter.

VIII. Här vid är ochså om Kläderne detta förordat och utlåfvat,
åt efter såsom Soldaten skall vara förplichtad oc vederredo,
enär han utom sine Commenderingar oförhindrad är, städze gå
sine värder med arbete tilhanda, så bör han på arbetet sin ofvannemde
Hvalmars Klädning bruka, emedan han ey oftare än
på General Mönstringar och Möten må bruka sina Liverijs Kläder,
och där emellan må Värdarna, om dem så gott synes, samma
Klädning förvara, til dess hon återigen i sådant tilfälle brukas
skall, på det Knechten icke måtte henne i oträngde måhle draga
och förnöta, eller elliest af oachtsamheet fördärfva.

IX. Där hoos är nu om Tågpenningarne, med hvilka Allmogen
för detta altijd varit besvärade således stadgat och afhandlat,
åt emedan Knechten så länge han hemma hoos Värderna
förblifver, undfår sin åhrlige Löhn, Kläder och Födo, och dhe där -

216

koos låfva uthan Förvägran åt låta med honom, enär han utmarcherar,
afföllia heela Löhnen för ett Åhr, ty är och billigt åt
lian här med sig nöya låter, och ingen vijdare Rättigheet häfver
tågepenningar eller annat i desso målil til åt fordra.

X. Enär uti Krijgztijder någon olyckelig händelse Regementet
öfvergår, så åt det antingen heelt eller til en dehl ruinerat blifver,
skall dess uprättning Åhret där effter som denne olyckan händ är,
innan Martii månads Förlopp giord vara, åt det tå aldeles igen
complet är, doch försäkrar Kongl. May:tt i nåde des trogne Undersåtare
Allmogen i bennte Provincier, åt så framt vid infallande
krigztijd någon stoor afgång ske skulle, dhe tå när Freden föllier,
rnåge niuta något längre upskof medh completeringen, och där
olyckan dem altför offta skulle hända, vill Kongl. May:tt i nåde
vara omtänckt, på hvariehanda sätt effter som sakerne och tijderne
tåhla kunne, åt låta vedertahras dem någon lindring och lijsa.
Döör elliest någon Knecht i Fredztijden skall en annan i stället,
så snart som görligit är och aldralängst innan tree Månaders tijd
igen förskaffas. Sammanledes om en gemeen avancerar til Corporal,
bör en ny Karl gienast af den Rothan igen skaffas som
den förra var utaf.

XI. Skulle och så hända åt eu eller annan Rota fram för
dhe andre voro så olyckelig, åt dheras Knechtar offta afgiuge, så
lemnas hvar Soclm för sig fritt åt göra en Föreening sig emellan,
til åt understödia hvar andra och vid alle slijke fall skaffa dugeligit
manskap, allenast åt Kongl. May:tt altijd blifver säker om
Knechten och det utfäste tahlet, hvar lioos och detta bör i acht
tagas, åt hvar Rota och hvar gård för sig tilskifftes eller bägge,
om dhe sig föreena kunne, utkom denne hielpen som dhe således
hvar annan giöra til åt skaffa Knechten, sielff försörier sin Karl,
både med Löhn, Kläder och Födo.

XII. Såsom Kongl. Mayrtt häfver i nåde försedt Under-Officerare
med dheras besynnerlige hemman; Altså varder Allmogen
i bennte Provincier med dem särdeles icke besvärad, utan allenast
med Corporalerne, som sticka med under tahlet af de 1200 och
samma Löhn och vilkor som en gemehn emottaga och åtniuta skole.

XIII. Uppå Allmogens underdåniga begäran åt blifva nogsamt
beskyddade för dhe Insolentier och våldzvärkande Krigzfolket,
så väl befählen som de gemene, på dem vid ett och annat tillfälle
föröfva kunne, vill Kongl. May:tt i nåde låta förnya des den
3 Aprilis An. 1678 vid den uti Halmstad bevilliade inquartering

217

utgångne stränge Förbud om sådane excessers och våldsamheetcrs
dämmande och alfvarlige afstraffande, hvar med hädan effter således,
förhållas skall, som be:te Förordning uti ett och annat måhl uttryckeligen
stadgar och innehåller, där effter Landzhöfdingarne i
medlertijd innan denne renoverade Ordning publicerad blifver,
samt domhafvande i Landzorterne Allmogen i alla stycken effter
des i bookstafven klare innehåld handhafva bore, och skall hvad
Allmogen i Kongl. May:tz namn låfvat och tilsagdt är, dhe uti
alla måtto värkeligen niuta tilgodo, så snart detta slutne Contact
med våre och alla dheras Häradz Signeten förseglat, samt Kong!.
May:tz nådige Confirmation där öfver kommen är.

Detta är hvad Vij med berörde Frovincier, Upland, Östergiöthland,
Södermanland, Vessmanland och Närike eller dheras.
Fullmächtige Härdagzmän efter Kongl. May.tz nådige befallning och
i föllie af des genom oss den 9 Octob. Hem föreställe nådige
Proposition til det vissa Knechtehålletz inrättande och stadigvarande
Underhåld slutit och stadgat hafve, och såsom Allmogen
med underdånig vyrdnad erkiänne den höga ynnest och nåde,.
som Kongl. May:tt dem härutinnan och i alt annat vederfahras
låter; Altså förplichte dhe sig här med på det krafftigaste som
skee kan alt det ofvantalt är, utan något Underslef eller hvariehanda
invändning, uprichtigt, troligen och obråtzligen nu och i
tilkommande tijder åt hålla, och ingen särdeles Gård, Sochn eller
Härad emot denne på en allmän Rijkzdag så väl betänkte och i
alla tijder ständigt sluten bevillning skall tillåtit blifva hädan
eftter, knechtevärdarne uti Provincierne til en gravation och Förfång,
detta vissa och utlåfvade knechtehållet sig åt undanbedia,,
hvaruppå Allmogen Kongl. May:tz krafftige Försäkring under des
Kongl. namn och Signete skole hafva åt undfå, som uppå högstbem:te
Kongl. May:tz vägnar vij dem här med försäkre den samma
med aldraförsta dem åt införskaffa. Til yttermehra visso är detta
Contract så vähl med Vår underskrift och vahnlige Signeten som
samptl. Allmogens i ofvanb:te Provincier, nembl. Upland, Östergiöthland,
Södermanland, Vessmanland och Nerike häraders Sigill
bekräfftat, hvilka dhe dheras til denne berammade Rijkzdag Fullmäcbtige
anförtrodt hafve. Datum Stockholm den 27 Octob. 1682.

(Underskrifter).

Altså hafve vij, befinnandes, hvad som således medli ofvanbemählte
Provincier affhandlat och stadgat är, lända till Vår

218

tiänst och Vårt Rijkes sampt trogne Undersåtares välfärd, trygg:
och säkerheet, nådel. vehlat confirmera och stadfästa; Efftersom
Vij och här med i förmågo af detta Vårt öpna bref det samma
nti alle sine clausuler confirmere och stadfäste, sampt på det krafftigaste
i nåde försäkre våre trogne Undersåtare mehnige Allmogen
uti offv an herde Provincier, åt de där vid nu och uti tilkommande
tyder i alle måtto skole obråtzligen handhafde och beskyddade
blifva, och ingen som i krafft af mehrbe:te afhandling där under
förstås bör, skall vara tillåtit detta visse Knechtehåld til dhe andres
gravation och förfång sig åt undanbedia eller draga.

Vij biude och befalle fördenskul här med alle vederbörande,
åt dhe här emot hvarcken sielfva något giöre, eller tillåte af androm
något åt skee eller förfahras, utan däröfver allvarlig hand
hålla, åt sådant alt oryggeligen må blifva observerat och i aclit
tagit».

I sjelfva riksdagsbeslutet, af den 3 Januari 1683, omförmäles,
att, utom det då gjorda aftalet med allmogen i Upland, Östergötland,
Södermanland, Vestmanland och Nerike, äfven andra provinser,
nemligen Öster- och Vesterdalarne, Vermland, Helsingland,
Medelpad, Gestrikland och Vesternorrlanden, redan tillförene ingått
på visst knektehåll. I § 22 af samma riksdagsbeslut utbad
sig allmogen i Vestergötland och Småland tillstånd att få visst
knektehåll mottaga, så framt det med tiden kunde låta sig göra
och den hellre ville underkasta sig ett sådant än utskrifningen.

I de enligt ofvan intagna kontrakt gjorda bestämmelser måste
snart ändringar i vissa delar vidtagas, såsom för Östergötland
genom Kungl. Förordningen den 7 November 1685, för Södermanland
genom Kungl. Reglementet den 23 November 1686, för Vestmanland
genom Kungl. Förordningen och Reglementet den 20
November 1685, för Nerike genom nytt kontrakt af den 11 Maj
1686, af Konungen konfirmeradt den 5 Augusti samma år, samt
för Upland genom nytt kontrakt af den 15 Juni 1725, konfirmeradt
medelst Kungl. Förordningen den 4 November samma år.

Dessa ändringar gingo hufvudsakligen och i allmänhet derpå
ut, att förbudet enligt 1682 års kontrakt mot lega måst återtagas,
men i stället legans belopp begränsats till högst 100 daler kopparmynt,
hvarjemte för vissa orter äfven städja fick gifvas samt
någon legohjelp beviljades, äfvensom lönen något nedsattes och
en del deraf (5 daler af 35) fick af häradsfogden uppbäras till

219

knektarnes beklädnader, allt på sätt som ej synes hafva medfört
synnerlig förändring i det hela af den åtagna bördan.

Vidare är att märka, att endast nio härad af Vestmanland
deltagit i ofvan intagna kontrakt af den 27 Oktober 1682. Med
öfriga orter af Vestmanland afslötos sedermera särskilda kontrakt,
nemligen med Kungsörs län den 2 Februari 1685, med Vagnsbro
härad och Fernebo socken den 2 Mars, med Norbergs tingslag
den 12 Mars, med Skinnskattebergs tingslag den 17 Mars, med
Salbergs län den 22 Maj, med Väsby län den 27 Maj, allt år 1685,
med Vesterås län (motsvarande nuvarande Vesterås fögderi) likaledes
år 1685 utan uppgifvet datum, och med Fellingsbro härad
den 19 Juli 1686.

Samtliga dessa kontrakt äro af Konungen fastställda. Hufvudsakligen
lika till innehållet, i det närmaste äfven till ordalagen,
stadga de: rekrytering inom 3 månader; lega 100 daler kopparmynt,
deraf V4 del årligen i 4 år; lön 35 daler kopparmynt; inga
tågpenningar; torp med ett spannland jord, inberäknadt äng
till 2 lass hö, på ett ställe dock jern i lön och på ett annat
120 daler kopparmynt och intet torp; om ej torp, så 2 tunnor
spanmål, 2 lass hö och 1 tjog halm; skyldighet för soldaten
att arbeta hos bonden mot mat och slitkläder eller ock
åtminstone under andtiden för »billig betalning», 1 , daler kopparmynt
om dagen, förutom mat och dricka. Till hvarje rote
i en del härad erhölls af staten 2 tunnor spanmål eller 6 daler
silfvermynt, hvaraf hälften skulle insättas i en kassa, som användes
till legan; 5 daler kopparmynt af lönen skulle innehållas för
att användas för livréklädningen, hvartill staten skulle tillsläppa
klädet; ingen skjuts tick fordras hvarken till regements- eller
andra möten.

För Skaraborgs län upprättades kontrakt den 20 Oktober
1684, som den 16 Mars påföljande år af Konungen fastställdes.
Enligt detta undantog Ridderskapet och Adeln sätes-, afvels-, och
ladugårdar med deras rå och rör; i öfrigt delade den lika med
allmogen; 1,500 man skulle hållas, dock med något förbehåll i
afseende på komplettering i händelse af smittosam sjukdom, missväxt,
krig eller annat slikt, som kunde till en del förorsaka ödesmål.
Och försäkras allmogen, att alla värfningar, som ske med
våld, emot ens vilja och samtycke skola vara kraftlösa och förbudna;
äfvensom att, »eftersom utskrifningarne och dess besvär
nu upphöra» och inhysesfolk, lösdrifvare och försvarskarlar, som

220

under privilegierna intet förstås, derigenom märkeligen torde förökas,
så blifver härmed förbetingadt, att alla dugliga inhyseskarlar
m. fl. måge tagas och komma rotarne till lisa och understöd, och
skulle de med landshöfdingens tillhjelp insättas för roten, då de
angåfves.

Lön bestämdes till 25 daler, inberäknadt släpkläderna, som
räknades till 5 daler kopparmynt, samt hvart tredje år ett par skor
och ett par strumpor, hvaremot Kungi. Maj:t om soldatens gevärs
och liveries anskaffande vill sjelf försorg draga »på det sätt dock
att soldaten på egen bekostnad låter förfärdiga den senare». Ett
torp med hälft tunnland åker, kåltäppa, liten hage eller äng utlofvas.
Det försäkras att landshöfdingen skall hålla allvarsam hand
öfver, att ingen får taga högre lega än 100 daler kopparmynt.
Till torpet fingo rotehållarne utan betalning eller utsyning taga
nödigt virke på Kronans allmänningar och skogsparker. De förklaras
emot deras vilja icke skyldige till någon skjutsning eller
matsäck, med mindre soldaten sådant betalar. Rekrytering inom
tre månader, hvilket dock i Kungl. Stadfästelsen den 1 Februari
1695 förklarades endast afse fredstider; hvaremot, då regementet
skulle till tåg uppbryta, alla vakanta rotar skulle före uppbrottet
med »godhe karlar» ersättas, äfven om tre månader från afgången
ej förflutit.

Med Jönliöpings och Kronobergs län är kontrakt upprättadt
den 20 April 1685 och af Konungen faststäldt medelst Kungl.
Förordning den 13 Maj samma år. Denna innehåller ej någon
bestämmelse om regementenas antal. Stadgandena om lön, torp,
skjutsning, matsäck lika med Skaraborgs läns kontrakt af år
1684; lega högst 40 daler, men väl mindre; rekrytering sist inom
tre månader. Ingen särskild föreskrift om karlens egenskaper,
endast att manskapet skall vara »godt och dugeligit».

För Elfsborgs län upprättades den 17 Juli 1684 kontrakt, ej
blott med allmogen, utan äfven med Adeln. Det fastställdes den
10 December 1685 och är i det närmaste af samma innehåll, som
kontraktet med Skaraborgs län, dock med olika bestämmelser i
afseende å rekryteringsskyldigheten, som ålades korpralskapet,
beräknadt till 25 rotar, gemensamt. Antalet soldater är bestämdt
till 2,100 man.

Med Kalmar län lärer ett kontrakt blifvit upprättadt den 15
Oktober 1684. Sedan derefter landshöfdingen öfver Kalmar län
och Öland, på Konungens befallning »kommit öfverens» med all -

221

mogen till Konungens vidare nådiga stadfästelse, utfärdades den
26 Februari 1686 Kungl. Förordning mellan rotar och soldaterna
uti Kalmar län och Tjust till det vissa knektehållet. Uppgörelsen
enligt denna förordning är af lika innehåll, som kontraktet för
Jönköpings och Kronobergs län. Af Kalmar regemente tillhöra
401 rotar Jönköpings och 352 Kronobergs län. Ofvannämnda förordning
af den 26 Februari 1686 gäller endast återstående 347
rotar, hvilka äro belägne i Kalmar län, som äfven innefattar Tjust.

Kontrakt med Helsingland och GestriJdand upprättades, såsom
ofvan nämnts, den 9 Augusti 1682 och konfirmerades af Konungen
den 9 September samma år, allt således redan före 1682
års riksdag, som först i Oktober månad tog sin början. Kontraktet
innehåller den försäkran, att allmogen, sålänge på dess
sida intet fel förspordes det utlofvade att efterkomma, skulle vara
befriad för utskrifningen och alla dervid följande besvär. I öfrigt
stadgar kontraktet, att ingen lega skall gifvas soldaten, men deremot
40 daler kopparmynt i lön och derförutan »den vanliga föda
-och årskläder, hvarmed efter förriga förordningar och bruk stadigt
förblifver». Om torp finnes intet förskrifvet. I afseende på
komplettering af regementet, som skulle bestå af 1,200 man,
innehåller kontraktet samma stadganden, för såväl krig som fred,
hvilka förekomma i punkten X af det här ofvan intagna kontraktet
af den 27 Oktober''1682 med Upland, Östergötland och
flere provinser.

Angående Dalarne har här ofvan omförmälts, hurusom det
ständiga knektehållet derstädes redan år 1635 kan anses inrättadt.
Sedermera ingick Dalallmogen år 1682 en förening, som den 21
Oktober samma år af Konungen genom nådig Resolution gillades
och enligt hvilken det vissa knektehållet bestämdes till 1,200
man; hvaremot allmogen försäkrades, att hvarken de, som den
tiden lefde, eller deras efterkommande skulle då eller i tillkommande
tider blifva betungade med högre knektehåll. Formligt
kontrakt upprättades emellertid först den 16 Maj 1727 med allmogens
fullmägtige vid pågående riksdag i Stockholm, och blef
kontraktet stadfäst genom Kungl. Förordningen och Reglementet
den 12 Januari 1728. Det innehåller, att allmogen vid ofvannämnda
Kungl. Försäkran »allt framgent blifva bibehållne, jemväl
ock, så länge å allmogens sida ingen brist uti fulla knektehållet
förspörjes, allmogen med dess barn och tjenstefolk, hvilka
till hemmans bruk samt till ersättning af den afgång, som

222

antingen genom befordran, dödsfall, afskickande eller på annat
sätt afgå kan, måge för utskrifningar och alla dervid hängande
besvär, hvad namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och
våldsamma värfningar nu och i tillkommande tider vara befriade».
Kontraktet bestämmer: lega 150 daler, städja 6 daler och årlig
lön 65 daler kopparmynt, men ingen rättighet till hemkall eller
ähreklädning, skor, strumpor, gästning eller släpkläder, derest
soldaten ej arbetar hos bonden. Rotarne förbehålla sig att slippa
gifva soldaten husrum, torpställe, jemväl ock matsäck på kompanimöten.
I stället för de många persedlar, som i förra tiden
pålagda blefvo, skall roten till staten betala 9 daler i penningar,
jemväl ock knekten för de persedlar, som honom äfven tillkom
att bestå, B daler, tillhopa 12 daler kopparmynt; rekryteringsskyldighet
inom tre månader.

För Vermland är med såväl Ridderskapet och Adeln som allmogen
den 25 Juni 1688 upprättadt och den 18 November samma
år af Konungen faststäldt kontrakt, som afser äfven den inom
Vermland förlagda delen af Nerikes regemente. Kontraktet stadgar
1,200 man, som kompletteras vid afgång, i fredstid då 60 man
afgått, samt i krigstid i begynnelsen af följande året; bostad på
eller utom gärden; lön: naturapersedlar i säd, kött, fläsk och
smör eller ock kontant 28 daler kopparmynt; lega, högst 100
daler, städsel högst 12 daler kopparmynt; fritt för skjuts till alla
möten; ingen matsäck utan mot betalning; inga livrékläder, men
hvart tredje år en släpklädning, ett par strumpor, ett par skor
och en skjorta; innehållande kontraktet tillika, att »ifall vi i längden
detta knektekontrakt intet skole kunna hålla, så äro vi förpligtade
att underkasta oss utskrifning, som för detta vanligt
varit.»

Beträffande Vesterbotten och Norrbotten utfärdades, efter
öfverenskommelse med allmogen, Kungl. Förordningen den 31
Mars 1696. Den innehåller: samma antal soldater, som, på sätt
här ofvan förmälts, redan år 1649 bestämts, eller 1,056 man; rekrytering
i fred inom 3 månader, vid utkommendering till krig
innan uppbrottet, samt i krigstid inom Mars månads utgång följande
året; lega, högst 100 daler kopparmynt, men väl mindre,
betalas med V^del årligen i 4 år; lön 25 daler kopparmynt och
torp med 1/2 tunna åker, kåltäppa och äng till 2 lass hö, der
sådan lägenhet finnes, eljest 15 daler kopparmynt årligen för hus
och jord; 5 daler hvartannat år till släpkläder; der soldaten stän -

223

digt arbetar på roten, får han äfven drängkläder, men intet vidare;
annars är han skyldig arbeta på roten vid tillsägelse mot drägligare
dagspenning, än han annars ^bekomma kan, nemligen om
sommaren 12 öre och om vintern 8 öre kopparmynt. Kronan har
sig påtagit draga försorg om beklädnad och mundering utan rotens
gravation, likasom äfven om persedlarnes vård, endast rotebod vid
kyrkan underhålles; ingen skjutsning hvarken till regements-eller
andra möten, ej heller matsäck eller annat dylikt.

Med Jemtland afslöts kontrakt den 7 September 1688 om
»ett visst dragonhåll», hvilket kontrakt den 15 November 1689 af
Karl XI fastställdes; härigenom stadgades, att 1,048 man korpo
raler och gemene skulle underhållas. (Staten anslog ränta och
tionde till lönefyllnad för korporalerna.) Kronan skulle bestå klädet
till munderingen, men rotehållarne det öfriga jemte skälig
lön, som är bestämd till 8 daler silfvermynt, och släpkläder; de
skulle icke graveras med kostsam mundering af hästar och ky 11-rar; 20 daler silfvermynt — 2 är senare ökadt till 40 daler — i
ränta anslogs för öfrigt åt hvarje rusthåll af dess egen ränta, och i
händelse af brist, af andra hemmans.

Detta kontrakt är kompletteradt genom ett den 14 December
1748 mellan landshöfdingen och regementschefen å ena samt
utsedde fullmägtige bland dragonhållarne å andra sidan upprättadt
»reglemente», faststäldt af Kungl. Maj:t den 31 Januari 1749, uti
hvilket dragonhållarne få ökade förpligtelse!1, såsom torp och skjutsning,
eftersom skyldigheterna i öfrigt genom utfärdade påbud voro
ökade. Emellertid lära för det enligt ofvan anförda bestämmelser
för Jemtland åtagna vissa dragonhåll hästar aldrig blifvit
uppsatta, och genom Kungl. Brefven den 8 Februari och 15 December
1820 blef regementet förvandladt till jägare, samt styrkan
förminskad till 800 man effektiva och 200 man vakanta, hvarjemte
en provisionel rotejemkning ytterligare år 1827 skedde, innefattande
hufvudsakligen, att dä 2,732 »Skattetunnland» förut underhöllo
1,000 fältjägare, och således 23/t tunnland kommo på hvarje
rote, så ändrades detta genom nedsättning i antalet till öfverhufvud
4''/4 tunnland på hvarje rote, hvilket likväl rätt mycket varierade,
hvadan innehafvarne af de 200 vakanta numren samt af inqvarteringshemman
och nya hemman, som nu i roteringen skulle ingå, skulle
deltaga på det sätt, att de till hvarje effektiv rote, som understeg
41/i tunnland, erlade 7 rdr bko för hvarje bristande tunnland.
De åt de 200 indragna rotarne anslagna räntorna indrogos till

224

statsverket. Åtskilliga ytterligare förändringar och lindringar för
•detta regemente hafva tid efter annan egt rum; den väsentligaste
skedde efter många förhandlingar år 1851, enligt kontrakt upprättad!
med utsedde sockenfullmägtige den 28 September 1847
•samt af Kungl. Maj:t faststäldt den 8 Oktober 1851.

Det är naturligt, att detta nya knektekontrakt för Jemtland,
afslutadt så lång tid efter det ursprungliga indelningsverkets
genomförande, måste i anledning af de sedermera tid efter annan
åvägabragta allmänna förändringar förete betydliga skiljaktigheter
från de äldre kontrakten. Det innehåller hufvudsakligen följande
bestämmelser: roteantalet skulle bestämmas af roteringsverket,
som komme att särskildt pröfvas och fastställas. Till understöd
för roteringen auslogos af Kronan vissa bidrag i räntor eller deremot
svarande anslag. Om vakans uppstode, skulle den ersättas,
under fredstid inom tre månader och vid krigstillfällen inom lika
tid efter fredsslutet. Soldatens städsel och lega skulle bero på
•öfverenskommelse; den kontanta lönen bestämdes till 4 rdr bko
årligen. Såframt dertill tjenlig lägenhet ä rotens utmark funnes,
borde helst för soldaten anslås torp, om hvars beskaffenhet och
åbyggnader kontraktet meddelar föreskrifter. Der åter torp saknades,
skulle soldaten för torpets afkastning, efter afdrag af arbete,
utsäde och bergningskostnad, erhålla ersättning, in natura
-eller efter markegång, med två tunnor korn i fast mål samt fyratiofyra
lispund hårdvallshö; hvarjemte det för sådant fall skulle
åligga rotehållaren att antingen herbergera soldaten eller åt honom
upplåta sådant boningshus, som borde å torp finnas.

Bohuslän. Efter Karl XI:s krig med Danmark 1675—79 indelades
i norra delen af Bohuslän 504 man kavalleri. År 1684
indelades Drottningens Lifregemente med 6 kompanier i Halland
och två inom södra Bohuslän. Genom Kungl. Brefvet den 5 Augusti
1720 förändrades kavalleriet i Halland till båtsmansindelning,
och den 21 September samma år förenades de i södra delen af
Bohuslän indelade 400 man kavalleri med förstnämnde 504 man,
hvarigenom uppkommo Bohusläns dragoner med 904 nummer kavalleri.
I anseende till ortens för kavalleri mindre tjenliga beskaffenhet
förordnades år 1777, att norra dragonsqvadronen borde förändras
till en bataljon infanteri af lika styrka som tillförene, eller 504
man, hvarom rotekontrakt fastställdes den 20 September 1783,
innehållande hufvudsakligen följande bestämmelser: af den till
{hvarje förutvarande dragonnummers underhållande uti indelnings -

225

verket anslagna kronoräntan anslogs fortfarande 15 daler silfvermynt,
motsvarande 5 riksdaler specie. Deremot ålåg det de tillförene
varande rusthållarne att anskaffa och underhålla soldat till
den längd och styrka, som dåvarande eller blifvande författningar
föreskrefve för hvarje förut varande dragonnummer. Rekryteringsskyldighet
i fred inom tre månader, i krig inom en
månad efter vakansen. Städsel och lega till beloppet obestämda.
Årlig lön 12 daler silfvermynt, motsvarande 4 riksdaler specie.
Soldaten borde såvidt möjligt hafva torp, men om torp ej kunde
anläggas eller soldaterne hellre vistades vid hafsstränderna, att
med fiskande sig försörja, skulle soldaten i stället för torp och
hemkall njuta antingen två tunnor blandkorn, två stackar hö och
ett tjog halm in natura, eller dess värde i penningar efter markegång.
Hvart tredje år skulle rotarne bestå deras soldater en
släpeklädning af vadmal, som under kommendering i fält skulle på
roten förvaras. Alldenstund soldaternas underhållande enligt föregående
författning ännu grundade sig på den rotehåilarne lemnade
andelen af kronoräntorna, som i andra provinser allenast emot
utskrifningsfriheten borde presteras, fingo rotehåilarne ej undandraga
sig att förse soldaterna vid generalmönstringar, regementsoch
kompanimöten samt flere lagligen påbjudna sammankomster
med nödig kost och förtäring, antingen in natura eller med penningar.
Alla persedlar, som till soldaternas beklädning, beväring,
tross och utredning hörde, så i fred som under krig, ville Kungl.
Maj:t sjelf låta anskaffa och nödiga medel bestå.

Detta kontrakt innehåller tillika ett stadgande om reserveller
s. k. vargeringskarlar, med hvilka rotehåilarne borde efter
hand sig förse.

Södra sqvadronen upphörde att vara beriden år 1791. Genom
kontrakt den 5 Maj samma år mellan Kronan och rusthållarne
bestämdes detta för 50 år, samt att sqvadronen ej skulle vara beriden
samt att, med bibehållande af räntorna, rusthållarne skulle i
vakansafgift för häst och sadelmundering årligen erlägga fem tunnor
spanmål, hälften råg, hälften korn. Efter sistnämnda tids förlopp
förnyades dessa bestämmelser för tio år i sender åren 1842 och
1852; hvarefter knektekontrakt om södra bataljonens förvandling
till ständigt rothållsinfanteri den 6 Augusti 1862 upprättades och
den 18 påföljande September af Kungl. Maj:t fastställdes med i
allmänhet samma vilkor, som bestämts för norra bataljonen, dock
så att bebyggda torp skulle vid alla rotar finnas; hvarjemte i öfrigt
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 15

226

detta kontrakt företer de olikheter, mot hvad för norra bataljonen
öfverenskommits, hvilka betingas af under tiden tillkomna förändrade
bestämmelser för roteringsskyldigheten i allmänhet.

Det ständiga knektehållet i Malmöhus och Kristianstads län,
hvilka till år 1811 varit fria för rotering och hvarest i stället dels
manskap uttagits efter utskrifning, dels s. k. utskrifningspenningar
erlagts, har tillkommit såsom utbyte mot den extra roteringen,
för hvilken således först torde böra redogöras.

Härvid torde dock vara nödigt att gå något tillbaka i tiden.

Redan i äldre tider, ganska snart efter indelningsverkets
genomförande, hade det ordinarie roterade manskapet under
krigen befunnits otillräckligt. Genom ett Cirkulär den 26 April 1700
angående »milities upprättande hemma i landet till dess defension
i den ordinarie militiens frånvaro» påbjöd Karl XII, att utöfver
det vanliga knektehållet tre rotar skulle uppsätta och bekläda
en soldat, hvarigenom uppkommo de s. k. tremänningsregementena
till fots; likasom ock för samma ändamål adel och ståndspersoner,
prester, bergsmän och städernas invånare måste uppsätta krigsfolk,
s. k. ståndsdragoner, prestedragoner, bergsregementet, båtsmän
o. s. v. Tremänningsregementena fördes, mot hvad meningen
synes hafva varit, lika med de öfriga ut ur landet och förgingos.

Andra sådana, fyrmänningar och femmänning ar, uppsattes
och fingo lika öde; hvarjemte, för tåget mot Norge 1718, anställdes
stora allmänna utskrifningar och tvångsvärfningar till
komplettering af såväl de ständiga regementena, som tre-, fyroch
femmänningstrupperna.

Vidare hade redan under Karl XI:s tid uppkommit bruket
för rotarne att förse sig med reserv- eller s. k. vargeringskarlar.
Under Karl XII blef detta bruk mera allmänt; och slutligen stadgades
genom riksdagsbeslutet den 22 Augusti 1741, att för hela
indelningen och roteringen till lands vargeringskarlar skulle anskaffas,
hvarigenom krigsmagten fördubblades. Samma föreskrift
förnyades några gånger, men genom Kungl. Brefvet den 10 Januari
1790 bestämdes, att vargeringen skulle uppsättas endast till regementenas
halfva styrka; dock skulle detta manskap vara färdigt
att, om rikets gränser angrepes af fienden, inställa sig efter uppbåd,
då Kronan ville bestå beväring och beklädnad. År 1808
uppställdes vargeringen för sista gången, men inkallades då till
en del i verklig tjenstgöring lika med stammen.

227

De sålunda angifna sätt för arméns förstärkande föranledde
mycket missnöje, och i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
skrifvelse till Kung''1. Maj:t den 30 Mars 1810 blef vargeringsinrättningen
upphäfd medelst Kungl. Kungörelsen den 23 April
1811. I stället hade Ständerna vid 1809—1810 års riksdag beviljat
uppsättande af ett s. k. för stärkning smanskap af högst 50,000
man, som borde anskaffas af städerna och socknarne i förhållande
till folkmängden och hvarför kostnaderna skulle af alla
invånare sammanskjutas efter samma grund, enligt hvilken bevillningen
af dem utgjordes. Dylikt manskap utskrefs år 1811 till
en styrka af 15,000 man, men hela inrättningen upphörde redan
året derpå, då i stället allmänna beväringen infördes.

Vid förstärkningsmanskapets beviljande hade emellertid Ständerna
fäst de vilkor, bland andra, att all inom riket varande
dittills oroterad jord af hvad namn och beskaffenhet som helst,
de boställen allenast undantagna, som innehades af i tjenst varande
militära personer, borde, då riket med krig hotades eller
oroades, genast uppsätta och med beklädnad förse det emot samma
jord svarande manskap; att denna extra rotering dock borde vid
krigets slut alldeles upphöra och aldrig oftare än då riket hotades
med anfall kunna uppsättas; att, under krig och så länge det fortfore,
för i-ust- och rotehållare samt båtsmanshåll, så väl af gamla
som nya roteringen, all skyldighet att rekrytera skulle försvinna,
sedan de en gång, vid krigets början, aflemnat tjenstbar nummerkarl,
äfvensom all vargering och fördubbling utom på de orter,
der den efter särskilda författningar eller överenskommelser som
en stående kår ansåges; samt att den roteafgift, som skånska
hemman för roteringsfrihet dittills erlagt, komrne att dädanefter
under krigstider upphöra och ingen annan rotering af dem utgöras
än den här ofvan omförmälda, som träffade all i riket oroterad
jord.

I anledning häraf utfärdade Kungl. Maj:t den 5 Februari 1811
påbud om så kallad extra rotering af ifrågavarande jord, hvilken
förrättning omedelbarligen derpå blef af utnämnda komiterade
företagen. Den härvid gjorda uppskattningen vann emellertid ej
fastställelse.

Frågan förekom sedan vid åtskilliga riksdagar och uppå
Ständernas framställning beslöt Kungl. Maj:t den 20 December
1825, dels att ordinarie rotering skulle påföras all dertill skyldig
jord, hvilken dittills icke fått sådan rotering sig ålagd, och dels

228

Rustningen.

att den extra voteringen å privilegierad jord skulle jemkas och rättas.
Efter det äfven dessa nya rotering såtgärder försiggått och, jemlikt
nådigt Bref den 2 November 1833, underkastats ytterligare
jemkningar, blef derpå så väl ny ordinarie rotering som äfven
extra rotering till soldathåll af förenämnda slags jord under loppet
af åren 1839—1851 för de flesta af rikets län, der sådan rotering
förekom, behörigen fastställd. Numera har det största antalet af
extra rotehållare ingått kontrakt med Kronan att vid utbrott af
krig lemna hästar till krigsmagtens behof i stället för att uppsätta
karlar.

I anledning af ofvannämnda år 1811 utfärdade påbud hade
under samma år extra rotering verkstälts i Skåne. Med anledning
af framställning vid 1812 års riksdag om jemkning i den
extra rotering, som sålunda i Skåne tillkommit, lät Kungl. Maj:t
år 1813 till samtliga extra rotehållare derstädes göra framställning
om utbyte af extra roteringen, utgörande 2,572 man, emot en
ständig sådan af 2,000 nummer, hvaraf 400 skulle i 50 år vara
vakanta, för vinnande af en fond till befälets underhåll och utredningspersedlars
anskaffande m. m.; och skulle den, som ville
förblifva vid extra roteringen, dertill hafva sin frihet.

Sedan de flesta roteringsskyldige på förslaget ingått och den
nya roteringen egt rum, fastställde Konungen den 21 Oktober
1817 knektekontrakt för Malmöhus och Kristianstads län, hvilka
stadga, att rotehållarne egde sjelfva öfverenskomma med soldaten
om legan, men i öfrigt innehålla föreskrifter om soldattorp och
dess beskaffenhet samt om soldatens underhåll eller s. k. hemkall. I

I det föregående är redogjordt för åtskilliga åtgärder, som
före indelningsverkets allmännare genomförande tid efter annan
vidtogos för ett fäst ordnande af kavalleriet, äfvensom anfördt,
hurusom dessa åtgärder ej fullständigt ledde till ändamålets
vinnande.

Den stora, vid 1680 års riksdag beslutade reduktionen gaf
emellertid Konung Karl XI kraftigare medel i händerna att lösa
äfven denna uppgift. En stor del af de hemman, hvilka genom
reduktionen tillföllo Kronan, användes nemligen att ordna rusthållsinrättningen.
Åt utsedda indelningskommissarier uppdrogs att,
efter det hemmanen blifvit undersökta och förmedlade till den
ränta, de ansågos kunna draga, verkställa indelningen särskildt

229

för hvarje regemente. Härvid gällde såsom regel att, så vidt
möjligt, hvarje rusthåll eller så kallad rustningsstam borde bestå
af ett godt helt hemman, som kunde svara för rustningen mot
frihet från räntan och från skyldigheten att underkastas rotering.
Om detta stamhemmans förmåner icke ansågos betryggande för rustningens
behöriga utgörande, skulle rusthället stärkas genom tilldelning
af så stor Kronans ränta af annat hemman, som för ändamålet
fanns behöflig, hvilken ränta kallades tilldelnings- eller augmentsränta.
Der sådana räntor af hemman ej funnos att tillgå,
användes räntor af lägenheter, qvarnar m. m., äfvensom i några
orter kronotionde dertill anslogs.

Öfver indelningen hördes enhvar rusthållare, huruvida han
dervid hade något att påminna, i hvilket fall erforderlig rättelse
skulle vidtagas; och blef vanligen kronoåbo, som ej ville åtaga
sig rustningen på sätt Konungen fordrade, frän hemmanet uppsagd;
hvaremot Konungen sökte förmå egare af skattehemman till
frivilligt åtagande. Efter skedd öfverenskommelse utfärdades för
rusthållaren rustningsbref, hvari skulle för skattehemman intagas,
att rusthållaren, sedan han sålunda blifvit antagen, ej finge
uppsäga eller undandraga sig rustningsskyldigheten; och förklarades
besittningsrätten till rusthåll af krononatur och skatterätten
(med andra ord eganderätten) till skatterusthåll utgöra borgen för
rustningskyldigheteus fullgörande.

För hvarje kavalleriregemente upprättades s. k. indelningsverk,
innehållande uppgift, hvilka hemman voro indelta till rustningsstammar,
hvilka till augment, m. m.; och skulle dessa indelningsverk
granskas och af Kungl. Maj:t fastställas.

Såsom af ofvanstående framgår, tillgick ordnandet af rusthållsinrättningen
på ett helt annat sätt än roteringen, hvilken
skedde provinsvis och efter upprättade kontrakt, gällande för allmogen
i dess helhet i de särskilda länen. Rusthållsinrättningen
åter grundade sig på överenskommelser med de särskilda rusthållarne,
om hvilka hemman skulle utgöra rustning; och upptecknades
dessa överenskommelser vid hållna möten uti s. k. kavalleritilldelningsprotokoll Rusthållsindelningen

fastställdes i allmänhet under åren 1687
—1695, ehuru åtskilliga ändringar derefter egde rum i en del regementens
indelningsverk. De skyldigheter, hvilka man ursprungligen
afsåg att för rusthållarne bestämma, angifvas i Kungl. Förordningen
och Reglementet den 5 Januari 1684 för Konungens be -

230

Båtsmanshåll
et.

tjente vid militien och landsstaten angående de dem anslagna
hemmans häfd och nyttjande, Kungl. Förklaringen den 7 April
1685 öfver vissa punkter i nyssnämnda förordning, samt för Skåne
i Kungl. Reglementet och Förordningen den 7 November 1695,
hvarefter Kungl. Maj:ts trogna undersåtar, så officerare och rusthållare
under de skånska kavalleriregementena och kompanierna,
som allmogen, hvilken detta angår, sig hafva att regulera och
rätta vid de dem anslagna hemmans häfd och nyttjande.

Enligt dessa författningar ålåg det öfversten i allmänhet och
hvarje ryttmästare i synnerhet att tillse, att alla rustningar blefve
af rusthållarne stadigt och rätt underhållna, så att hvart kompani
af 125 hästar kunde med full montering gå i fält, så snart sådant
blefve påbjudet; och försäkrades att, så länge rusthållaren förmådde
hålla sin fullkomliga montering, »sådan som hon nu utaf Kungl.
Maj:t sjelf är vorden vid generalmönstringar gillad och godkänd.»
skulle ingen hafva magt att rubba eller röra honom.

I afseende å uppkomsten af båtsmanshållet torde redogörelse
böra lemnas särskildt för landsbygden och särskildt för städerna.

Hvad dervid angår förhållandet å landsbygden, hade, redan
tidigare än sådant med knektehållet inträffade, det ständiga båtsmanshållet
i alla hufvudsakliga delar blifvit utveckladt till det
skick, som det ännu har.

I följd af det redan här ofvan omförmälda beslut af år 1634
inroterades, såsom jemväl antydts, till ständigt båtsmanshåll vissa
kustsocknar, nemligen i Upland, Södermanland, Östergötland, Småland
med Öland, Vestergötland, Helsingland, Medelpad och Ångermanland.
På samma gång upphörde den organisation af båtsmanshållet
efter det äldre indelningsverkets form, som Konung Gustaf
Adolf vidtagit, och de för detta ändamål anslagna kronoräntorna
blefvo till Amiralitetet indragna. Deremot fortskred man vidare med
att ordna och tillöka båtsmausroteringen. Kommissarier tillsattes att
enligt instruktioner af den 14 December 1640 i kustorterna till
Amiralitetet afdela de socknar och byar, som lågo närmast sjön.
till båtsmanshållets förstärkande;; och borde i Norrland 5 skatteoch
kronobönder sammansättas om en båtsman, men i öfriga orter
bibehållas den förra bestämmelsen om 4 bönder på hvar rote, samt
frälset utom frihetsmilen roteras till hälften mot skatte och krono.
Så länge bönderna anskaffade och höllo båtsmän, skulle utskrif -

231

ningen upphöra. Efter dessa åtgärder utgjorde år 1644 båtsmansrotarnes
antal 2,723.

Sedermera blef genom Kungl. Resolutionen den 9 Januari 1646
äfven Gotland lagdt till båtsmanshållet, hvarunder denna ö, med
undantag af en kort mellantid åren 1660—1664, under hvilken den
var tillslagen landtmilitien, derefter förblifvit roterad.

Jemväl i afseende på det inbördes förhållandet mellan rotehållarne
och båtsmännen meddelades noggranna bestämmelser. Medelst
en den 12 Februari 1636 utfärdad båtsmans-ordning föreskrefs, »
att en gift båtsman med eget hemvist skulle, då han hemkom från
tåg, hafva 4 daler silfvermynt och lika mycket om våren, då han
uppfordrades, eller tillhopa 8 daler silfvermynt om året, men ogiftbåtsman
skulle af rotehållarne under den tid, som lian vistades hemma,
uppehållas med fri kost, emot att han till dem utgjorde arbete, samt
om våren vid uppfordringen undfå 4 daler silfvermynt eller ock motsvarande
kost. Till dessa stadganden kom genom Kungl. Resolutionen
den 14 Februari 1653 det synnerligen vigtiga om rotehållarnes
skyldighet att bestå båtsmännen torp. Derigenom förordnades, att
Amiralitetskollegiet skulle genom särskilda kommissarier låta i
orterna lägga rotarne så, att de bönder, som bodde närmast hvarandra,
tillsammans höllo båtsman, hvilken hos dem borde hafva
mulbete för en eller högst två kor och några får, men sjelf förskaffa
sig vinterfodret för samma boskap genom arbete; och förklarades
tillika, att roten skulle vara pligtig förse båtsmannen med nödtorftiga
hus, bestående af stuga, fähus och pörte, dem han sedan
borde vidmagthålla.

Vid den sålunda verkställda indelningen af båtsmanshållet synas
icke några kontrakt med allmogen hafva blifvit upprättade, utan
vilkoren innefattades i de af regeringen tid eftei annan utfärdade
författningar, och rotarnes antal och sammansättning funnos angifna
i deröfver upprättade rullor och förteckningar. Då Konung
Karl XI vid sitt arbete med indelningsverkets omskapande företog
hvad som rörde sjöförsvaret, behöfde han således i afseende på
båtsmansroteringen i de gamla svenska landskapen föga annat åtgöra,
än meddela de närmare bestämmelser, som tidsförhållandena
och god ordning kunde påkalla.

I sammanhang med förläggandet af flottans hufvudstation från
Stockholm till Karlskrona, hvarom föreskrift gafs genom Kungl.
Brefvet den 5 December 1675, uppstod behofvet att i trakten af
sistnämnda stad hafva ett stort antal båtsmän att tillgå. Genom

232

Kungl. Resolutionen den 10 December 1674 hade förordnats, att utskrifning
i Blekinge skulle ske på samma sätt, som i det öfriga Sverige
var antaget, samt att provinsen borde läggas till båtsmanshållet.
Sedermera beslöts, enligt Kungl. Bref den 18 Februari 1681, att
båtsmansrotarne i Norrland och en del af Finland skulle sättas
på vakans, samt manskapet öfverföras till Blekinge och Södra Möre
härad af Kalmar län för att indelas till underhåll inom nämnda landsdelar,
af hvilka äfven den senare, jemlikt Kungl. Resolutionen den
10 December 1664, ansetts böra tilldelas båtsmanshållet, ehuru beslutet
icke gått i verkställighet. Men som tillräckligt antal hemman
till inrättande af rotehåll icke fanns att tillgå, föreskrefs, att,
med användande af Kronans räntor till understöd, båtsmanshållet
i sagda orter skulle ställas på rustning. Indelningen börjades
således, men dervid följda grunder befunnos vara allmogen för
tunga, hvarför den 1 Augusti 1683 nya instruktioner för vederbörande
landshöfdingar och kommissarier utfärdades. I öfverensstämmelse
med dessa fortsattes arbetet med indelningen och afslutades
i Blekinge år 1684, samt nästan samtidigt i Södra Möre,
hvarefter rusthållarnes och båtsmännens inbördes rättigheter och
skyldigheter ordnades genom de för samma orter ännu i väsentliga
delar gällande särskilda Kungl. Förordningarne af den 27 April
1685. Sedan några ytterligare jemkningar egt rum, fastställdes
slutligen indelningsverket för Södra Möre den 23 Oktober 1694
och för Blekinge den 22 April 1696.

Sammanlagda antalet af indelnings- och roteringsbåtsmän uppgick
i Blekinge till 1,527 och i Södra Möre till 816, eller tillhopa
2,343 man.

Genom denna indelning och i sammanhang dermed gifna författningar
ålades rusthållarne under båtsmanshållet i Blekinge och
Södra Möre att, hvar för sitt rusthåll, till Kronans tjenst uppställa
samt städse hålla mönstergill båtsman och förse honom med bestämda
löneförmåner. Men i stället bestods rusthållaren, jemte
befrielse från rotering, ett visst räntebelopp, lämpadt efter hvarje
rusthålls behof af understöd. Detta understöd skulle rusthållaren
bekomma i första rummet af räntan å sitt eget hemman, men om
denna ränta öfversteg hvad som bestods för båtsmannen, fick
rusthållaren ej behålla öfverskottet, utan borde utbetala detsamma.
Om den understeg anslaget, skulle han erhålla ett bristen motsvarande
belopp af annan hemmansränta. Hvad rusthållaren sålunda
af sitt eget hemmans ränta skulle utbetala, kallades i Ble -

233

kinge för öfversTcottsräntå, och hvad han i anseende till otillräckligheten
af den egna hemmansräntan fick i tillskott för tillshottsränta.
Som de ifrån rusthållshemmanen utgjorda öfverskottsräntorna
dock icke till fullo nppgingo till hvad som i ''tillskottsräntor borde
komma svagare rusthåll till godo, anvisades, till fyllande af bristen,
räntorna af åtskilliga mindre, icke indelta lägenheter, hvilka räntor
benämndes reservräntor; och ingingo således i beloppet af tillskottsräntorna
både öfverskotts- och reservräntor, de sistnämnda
dock af föga betydenhet. Inom Södra Möre åter kallades både
de räntor, som rusthållaren utgaf från sitt hemman, och de, som
han erhöll, för tillgiftspenningar. För öfrigt förekommer äfven
den skiljaktighet mellan förhållandena uti ifrågavarande orter, att
öfverskottsräntorna i Blekinge icke utgå från ett till annat bestämdt
hemman, hvilket deremot är fallet med tillgiftspenningarne
i Södra Möre.

Samtidigt med åtgärderna för Blekinges och Södra Möres
indelning till rustning under båtsmanshållet ordnade och förbättrade
Konung Karl XI den ständiga båtsmansroteringen i andra
Sveriges kustprovinser och införde sådan, der den förut icke fanns.
Med iakttagande af den i följd af beslut vid 1682 års riksdag
ålagda båtsmansfördubblingen under krigstid och i öfverensstämmelse
med särskilda instruktioner för utsedda kommissarier blef
derefter under de närmast följande åren roteringen för båtsmanshållet
dels jemkad och dels ånyo upprättad på Oland och Gotland,
i Småland, Öster- och Vestergötland, Södermanland, Upland med
Roslagen och Norrland. Lika litet som tillförene blefvo likväl
härvid några kontrakt med rotehållarne uppgjorda om åliggandet
att i stället för utskrifning hålla visst manskap, utan deras skyldighet
i detta hänseende synes hafva betraktats såsom redan
åtagen. Endast med inbyggarne i de norrländska orterna slötos
skriftliga aftal om båtsmännens aflönande och underhåll, hvilka af
Kungl. Maj:t den 2 Mars 1688 fastställdes, hvaremot för de öfriga
af omförmälda provinser föreskrifter i sådant afseende meddelades
genom en den 23 Maj 1690 utfärdad Kungl. Förordning.

Med Bohuslän upprättades kontrakt angående båtsmanshållet
derstädes år 1685, hvilket kontrakt dock icke vann stadfästelse
förr än genom Kung]. Resolutionen den 16 Januari 1739. Derigenom
inroterades en båtsman på 3 hela hemman krono och
skatte samt frälse, som egdes af Adeln, och en båtsman för två
hela frälsehemman, som egdes af ofrälse män, alldenstund Ridderskapet
och Adeln ålåg besväret med presterande af rusttjenst.

234

Halland hade väl i början ansetts böra få båtsmansrustning,
men beslutet derom gick ej i verkställighet, utan i stället blefvo
4 kompanier af ett kavalleriregemente indelta i norra Halland,
och södra delen af denna provins betalade utskrifningspenningar,
i stället för att uppsätta manskap. Öfver rusthållens svaghet och
oförmåga att hålla ryttare förde dock rusthållarne en fortsatt klagan,
hvilken föranledde, att man år 1720 beslöt norra Hallands indelning
till båtsmansrustning, i likhet med hvad som skett i Blekinge
och Södra Möre. Men äfven detta beslut kom icke till stånd,
utan krono- och skatteallmogens i provinsen hemman blefvo, jemlikt
ett den 9 Maj 1726 upprättadt och, samtidigt med det för
Bohuslän, den 16 Januari 1739 stadfäst kontrakt, roterade till ständigt
båtsmanshåll, dervid hemmanen fördelades i trenne slag, så
att 4 af de sämsta, 3V2 och derunder af de bättre, och omkring
3 af de bästa skulle hålla en båtsman. Häremot försäkrades allmogen,
att, så länge de förblifva under en sådan båtsmansindelning
samt densamma tillbörligen och ständigt vidmagthålla, de skulle
vara befriade från de två daler silfvermynts erläggande för hvar
till mogen ålder kommen mansperson, som förut blifvit af dem
årligen utkrafde och betalda, hvarjemte allmogen skulle förskonas
från »all annor utskrifning och våldsam värfning» samt fördubblingsbåtsmäns
presterande. — Enligt Kungl. Instruktionen den 13
Maj 1725 hade äfven utsockne frälsehemmanen i orten bort underkastas
rotering, men frågan derom uppsköts redan följande året
och blef efter flere omvexlande beslut först genom Kungl. Kungörelsen
den 18 April 1854 på det sätt afgjord, att nämnda hemman
förklarades skyldiga till rotering, dock med rättighet för hemmansegarue
att i krig och fred betala vakansafgift med hälften
af det belopp, hvartill rotevakansafgiften för en båtsman i länet
uppgår.

Genom ofvan beskrifna åtgärder i förening med åtskilliga delvis
gjorda förändringar uppställdes följande antal båtsmansrotar,

nemligen:

Tjusts kompani................................ 118,

Smålands kompani____________ 121,

Östergötlands kompani______________________ 194,

Södermanlands första och andra komp. 276,

Koslags norra och södra kompanier______ 529,

Ölands första och andra » ______ 263,

235

Gotlands första och andra kompanier...... 260,

Bohusläns första och andra » ...... 469,

Hallands norra och södra » ...... 364,

Vestergötlands kompani ______ 87,

Norrlands första och andra kompanier... 662,

tillsammans 3,343.

Till denna styrka skulle under krig komma fördubblingseller
extra ordinarie båtsmän, hvilka, — utom på Gotland, der

rotehållarne undsluppo med halfva antalet, samt i Bohuslän och
Halland, i hvilka provinser fördubblingen enligt kontrakten icke
egde rum, — borde utgå af hela båtsmansi-otehållet till lika antal
som de ordinarie båtsmännen; men med anledning af hvad Rikets
Ständer vid riksdagen åren 1809—1810 derom hemställt, beslöts,
jemlikt Kungl. Kungörelsen den 23 April 1811, att nämnda båtsmansfördubbling
skulle upphöra.

De skyldigheter, hvartill rotehållarne genom den ständiga
båtsmansroteringen blefvo förbundna, voro hufvudsakligen lika
med dem, som ålades båtsmansrusthåliarne, eller att till statens
tjenst städse hålla en mönstergill båtsman och bestå honom erforderliga
löneförmåner. Skiljaktigheten mellan roteringen och rustningen
under, båtsmanshåilet ligger således egentligen deruti, att
mindre jordegendom blifvit indelad på rustningen än på roteringen,
samt att den förra inrättningen i stället fått ersättning i Kronans räntor.

Roteringen för båtsmanshåilet verkställdes, i likhet med den
för knektehållet, efter den uppskattning, som kommissarierna i betraktande
af hemmanens godhet ansågo rättvis och billig. Man
finner således icke något visst mantal hvarken på den ena eller
andra orten hafva derför tagits till grund, och genom Kungl. Resolutionen
på allmogens besvär den 3 Januari 1683, § 28, förklarades,
att huru de skulle stå i rote, kunde för allmogen, som båtsmanshåilet
vore underkastadt, intet något i gemen stadgas, utan måste det
blifva efter Kungl. Maj:ts instruktion deröfver, gifven för hvar
landsort.

Efter de bär ofvan, under rubrik roteringen omförmälda, åren
1825 och 1833 fattade beslut, blefvo, i likhet med hvad som samtidigt
skedde vid soldathållet, både ny ordinarie rotering och extra
rotering vid båtsmanshåilet i de län, hvarest detta förekom, under
åren 1836—1848 behörigen fastställda.

Städernas båtsmän utskrefvos vanligen med hvar tionde man
»efter mantalet». Under kriget åren 1643 och 1644 åtogo sig
städerna att först till hälften och sedan till fullo fördubbla

236

antalet af sina båtsmän, dock med förbehåll, att vid blifvande
fred från denna tillökning befria. Äfven detta åtagande förnyades
sedermera flere gånger. Genom riksdagsbeslutet af år
1683, § 17, och Kungl. Brefvet den 18 Februari 1686 kan det
ständiga båtsmanshållet i städerna anses såsom behörigen stadgadt,
och den 23 Maj 1690 utfärdades en Kungl. Förordning om
hvad deras ordinarie och fördubblingsbåtsmän borde undfå i lön,
beklädnad och underhåll. Sedan ön Visingsö, hvilken i enlighet med
Kungl. Resolutionen den 22 December 1682 varit befriad från båtsmanshåll
i fredstid, blifvit inroterad att hålla 12 båtsmän bland städernas,
befanns den styrka, hvilken städerna i förening med Visingsö
borde uppsätta, utgöra 892 ordinarie och 877 fördubblingsbåtsmän.

Utom Stockholms stad, som fortfarande underhöll ett kompani
båtsmän, blef städernas öfriga båtsmanshåll, det för Visingsö inbegripet,
enligt Kungl. Brefvet den 26 Mars 1748, tillsvidare stäldt på
vakans, hvarvid sedermera förblifvit enligt åtskilliga, och senast
genom Kungl. Brefvet den 25 Maj 1824 gifna föreskrifter. Sedan jemkning
och ny fördelning städerna emellan redan år 1719 blifvit
yrkad, och flere förslag i sådant afseende tid efter annan varit
föremål för statsmagternas handläggning, utan att någon omfattande
reglering kunnat bringas till stånd, framställdes, efter det
frågan vid 1828—30 årens riksdag åter blifvit väckt, af Kammaroch
Kommerskollegierna samt Förvaltningen af Sjöärendena det
förslag, att i stället för en ifrågasatt allmän refning af städernas
jord, hvilken skulle läggas till grund för regleringen, den allmänna
bevillningen af jord, hus och tomter, samt borgerlig rörelse borde
utgöra den enklaste och lämpligaste grunden för frågans lösning.
Detta förslag öfverlemnades af Kungl. Maj:t till Rikets Ständer vid
1834 års riksdag, hvilka godkände denna grund, hvarefter, och sedan
förslag till fördelningen efter medeltalet af bevillningen för de fem
åren 1828—1832 blifvit upprättadt, detsamma blef gilladt och stadfäst
genom Kungl. Brefvet den 21 September 1839. Den sålunda
städerna emellan fördelade nummerstyrka utgjorde efter fördubblingens
upphörande 879 man; beroende på städerna sjelfva att för
framtiden hos Riksdagen söka den ändring häruti, som deras stigande
eller sjunkande välstånd eller andra omständigheter kunde
föranleda; och beslöts tillika, att den städerna tillhörande, i ordinarie
båtsmansroteringen icke upptagna privilegierade jord skulle
extra roteras. Sedan derefter enligt Kungl. Brefven den 14 November
1842 och den 31 Mars 1853 äfven Stockholms båtsmanskompani

237

blifvit stäldt på vakans, utgöres vakansafgift för städernas kela
båtsmanshåll efter årlig markegång.

Genom Bref den 24 April 1866 har Kungl. Maj:t med anledning af
Ständernas framställning anbefallt Förvaltningen af Sjöärendena samt
Kammar- och Kommerskollegierna att upprätta förslag till ny fördelning
af båtsmanshåll städerna emellan, hvarom ock dessa
embetsverk den 6 Oktober 1869 afgifvit utlåtande.

I indelningsverket, sådant det på ofvan angifvet sätt ursprungligen
uppkommit och faststälts, hafva under tidernas lopp åtskilliga
till större delen på administrativ väg tillkomna partiella förändringar
egt rum, ledande i vissa fall till minskning, i andra till
ökning af den med roterings- och rustningsbesvären förenade börda.
Då dessa förändringar naturligtvis ingå och ega ett uttryck i det
nuvarande ekonomiska värdet af ifrågavarande besvär och Komitén
på annat ställe i detta betänkande lemnar en redogörelse för nuvarande
värdet, det vill med andra ord säga bördan för de roterings-
och rustningsskyldige, af indelningsverket, har Komitén ej
ansett nödigt att här ingå i närmare redogörelse för ofvanberörda
förändringar.

238

VI.

Roterings- och Rustningsbesvären.

2. Motivering och Förslag.

I nära sammanhang med frågan om grundskatternas bibehållande,
förändring eller afskaffande hafva städse stått de frågor,
som angå rustnings- och roterings-besvären.

Dessa besvär äro, likasom grundskatterna, jordegendomen särskildt
vidlådande onera och, hvad rustningen beträffar, motsvaras
utgörandet af detta besvär till en del utaf den grundränta, som
blifvit det till rusthåll antagna hemmanet åsatt, jemte tilläggsräntor,
i följd hvaraf, om grundskatterna afskaffades, sjelfva den
grund skulle falla, på hvilken rustningen hvilar, eller ock invecklade
liqvider med rusthållen uppkomma. Rustnings- och roteringsbesvären
likna ock grundskatterna deri, att de olika trycka olika delar
af riket. Jemväl deri eger en likhet rum mellan dessa tvenne
slag af på jorden hvilande bördor, att de mycket olika träffa hemman
af olika och till och med samma kamerala natur.

I den här ofvan införda redogörelse för resultaten af Komiténs
statistiska utredning äro upplysningar meddelade, som utvisa högst
märkliga ojemnheter i nämnda hänseende, och får Komitén hänvisa
till dessa uppgifter, såsom bildande den säkraste grundvalen
för ett omdöme, huruvida denna skattebördas fördelning står i ett
rigtigt förhållande till den stora grundsatsen, att, när landets försvar
är i fråga, hvarje medborgare bör dertill bidraga efter måttet
af sin förmåga.

Den ofvan meddelade historiken visar, huru roteringen, uppkommen
af utskrifningarne på den tid dessa utgjorde det hufvudsakliga
sättet att anskaffa manskap till hären, småningom förvandlats
från ett personligt besvär till ett realonus, som hvilar nästan
uteslutande på jordbruksfastigheterna. Friheten från rustningsräntan
åter var den tidens sätt att gifva statsunderstöd; men den olika
ordning för beräkningen och debiteringen af denna ränta, som
under tidens lopp uppkommit, har orsakat en stor ojemnhet i beloppet
af detta understöd, under det den prestation, som för
detsamma bör utgå, är hufvudsakligen lika. De hemman, som ut -

239

göra rustnings- och roteringsbesvären hafva icke heller åtnjutit den
lättnad, som i afseende på grundskatterna uppkommit genom dessas
omsättning i penningar, utan i mån af penningevärdets fallande
har prestationen snarare blifvit mera kostsam.

Äfven deri förete rustnings- och roteringsbesvären en likhet
med grundskatterna, att i dessa onera tid efter annan vidtagits
partiela lindringar. Sådana hafva varit, vid landtförsvaret: rotehållarnes
befrielse från skyldigheten att förse soldaten med släpkläder,
rust- och rotehållares befrielse från erläggande af mötespassevolansafgiften,
rotehållarnes befrielse från halfva kostnaden
för soldatens lifmundering, rusthållarnes befrielse från furagepassevolansafgiften,
samt vid sjöförsvaret: rust- och rotehållares
befrielse från skyldigheten att förse båtsmännen med koj och
täcke, beklädnadsbestyrets öfvertagande af staten mot vissa vilkor,
rättigheten för öfverskottsräntegifvarne i Blekinge att utgöra
dessa räntor utan förvandling, m. m.

Rustnings- och roteringsbesvären äro väl i kameralt hänseende
af hufvudsakligen enahanda natur med grundskatterna, och många
anmärkningar hafva gjorts mot dem, men för deras afskaffande
mötte särskildt hinder, så länge indelningsverket ansågs som den
enda säkra grundvalen för landets försvar. Med indelningsverkets
bibehållande kunde rustnings- och roteringsbesvärens afskaffande
icke förenas. Men i samma mån som öfvertygelsen, att indelningsverket
icke lemnade en med nyare tidens krigsinrättningar öfverensstämmande
säkerhet för försvaret, vunnit i styrka, i samma mån
försvagades äfven den åsigten, att rustningen och roteringen, såsom
oumbärliga inrättningar, borde för alla tider bibehållas.

Äfven i detta hänseende var 1873 års Riksdags beslut af en
genomgripande betydelse. Denna Riksdag ansåg, att den indelta
armén icke var tillräcklig för landets försvar, icke heller lämplig
såsom befälsstam för en armé, bestående af värnpligtige. Den uttalade
tillika, att om försvaret, med antagande af den allmänna
värnpligten såsom grundval, blefve på ett tillfredsställande sätt
ordnadt, så följde deraf, att de bördor, som tillhöra indelningsverket,
kunde aflyftas, och på grund häraf anhöll Riksdagen, under
förutsättning att en sådan ny härorganisation blefve antagen, att
Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang dermed föreslå stadganden,
genom hvilka rustnings-och roteringsbesvären med deraf härflytande
kostnader, efter en måttstock af tre procents årlig afskrifning,
komme att efter hand minskas och slutligen försvinna.

240

Alla, de härordningsförslag, som efter denna tid vid riksdagarne
behandlats, hafva haft till utgångspunkt förutsättningen eller grundat
sig på möjligheten af indelningsverkets upphörande. Det sammanhang,
hvari frågan om rustnings- och roteringsbesvären förut
stått med den rent militära frågan om rikets försvar, kvilket
sammanhang varit ett oöfverstigligt hinder för dessa besvärs
upphäfvande, har således nu i stället gifvit än ökad anledning
för deras borttagande.

Å ena sidan på det närmaste förknippad med den af ålder på
jorden hvilande beskattning, å den andra sidan oskiljaktigt sammanhängande
med frågan om försvarets organisation, har frågan
om rustnings- och roteringsbesvären utgjort föreningslänken emellan
de båda stora frågorna om grundskatterna och om härordningen.

Samma skäl, som tala för grundskatternas afskrifning, tala
äfven för rustnings- och roteringsbesvärens upphäfvande. Införes
en ny härordning, oberoende af indelningsverket, är dessa besvärs
bibehållande ändamålslöst, och den börda, som innekälles i den
för alla gemensamma skyldigheten att bidraga till landets försvar,
kommer då att lika fördelas på alla medborgare.

Hvad angår den ordning, i hvilken rustnings- och roteringsbördan,
som är beräknad för landt- och sjöförsvaret tillsammans
till 5,584,460 kr., borde upphäfvas, hafva, då dessa besvär äro till
sin beskaffenhet så nära beslägtade med grundskatterna, samma
grunder för afskrifningen synts Komitén böra föreslås som de, om
hvilka i afseende på grundskatterna gjorts framställning, i följd
hvaraf äfven denna afskrifning skulle utsträckas till samma tidrymd
eller 37 år.

I fråga om sättet att ordna förhållandena under den öfvergångstid,
då den gamla härordningen efter hand skulle lemna rum
för den nya, har Komitén icke funnit skäl att afvika från hvad
1878 års Särskilda Utskott föreslagit, utom i några få punkter, för
hvilka en närmare redogörelse dels redan är lemnad (i fråga om
rusthållsräntorna), dels här nedan följer.

I afseende på upptagandet af värdet å rustnings- och roteringsbesvären
i Tab. N:o 1 har Komitén på anförda|skäl antagit vissa,
der utsatta värden å prestationen för ett rusthåll eller en rote
vid hvarje regemente, kår eller båtsmanskompani. Dessa värden
böra ock enligt Komiténs åsigt läggas till grund för den afskrifning
af rustnings- och roteringsbesvären, som Komitén föreslår.
Endast om det värde, som vid afskrifningen af städernas båtsmans -

241

hall bör tillämpas, har Komitén ännu icke meddelat yttrande. För
samtliga rotar vid detta båtsmanshåll erlägges tillsvidare vakansafgift,
hvilken för år 1878 i medeltal för hela riket uppgår till
allenast omkring 68 kronor för en rote. Lägges åter medeltalet
af 1869—1878 årens vakansafgifter till grund för beräkningen, erliålles
ett medelvärde för hvarje rote af 75 kronor. Dessa efter
markegång beräknade vakansafgifter synas, likasom förhållandet i
allmänhet är med de i markegångstaxorna för så väl soldat- som
båtsmanshållet på landsbygden upptagna, vara för låga, helst det
icke torde kunna antagas, att kostnaden för en båtsman i allmänhet
äi mindre i stad än pa landet. Komitén anser derföre en rote
vid städernas båtsmanshåll kunna i och för afskrifningen åsättas
samma värde, som för ett båtsmansrusthåll på landsbygden läo-st
blifvit föreslaget, eller 100 kronor.

Vid uppgörande af sitt förslag till de medelvärden å rustningseller
roteringsbesväret för ett rusthåll eller en rote vid hvarje
regemente, kär eller båtsmanskompani, med tillämpning af hvilka
afskrifningen skulle komma att verkställas, har det icke undgått
Komiténs uppmärksamhet, att lättnad skulle vid afskrifningens
verkställande beredas, derest för hvarje slag af rustning eller rotering
ett för hela riket gemensamt värde kunde bestämmas. Härtill
kunde dessutom finnas ett skäl i den omständigheten att, genom
de i senare tider öppnade kommunikationer och den i följd
deraf uppkomna lifligare samfärdsel mot förr mellan särskilda
ortei, olikheterna i priset a arbete äfvensom de prestationer, som
utom. sjelfva aflönmgen till nummerkarl åtfölja rustningen och
rotenngen i icke ringa mån utjemnats. Om på grund af dessa
förhållanden det skulle anses lämpligt att, i stället för de af Komitén
regements-, kår- eller kompanivis föreslagna värden, antaga
sådana, gemensamma för hela riket, torde de för hvarje rusthåll
eller rote kunna bestämmas

vid det berustade kavalleriet till 360 kronor,

* s infanteriet » 310 >

» » roterade kavalleriet » 300 >

* » » infanteriet » 150 >.

samt vid det berustade och

roterade båtsmanshållet.... » 120 >

Dä Komitén, enligt hvad förut är nämndt, föreslagit, att räntor
och kronotionde, som frinjutas för rustning eller rotering, icke
skulle ingå i de liqvider mellan staten å ena samt rust- och rote Skatteregleringskomiténs

Betänkande. III. 1fi

242

hållare å andra sidan, som under afskrifningstiden komma att ega
rum, utan afföras ur jordeböcker och kronoräkenskaper, blifver
deraf en följd, att de af 1878 års Särskilda Utskott, under förutsättning
af ifrågavarande räntors och kronotiondes indragning till
statsverket, föreslagna bestämmelser rörande beräkningen af det
statsunderstöd, som under afskrifningstiden skall till rust- eller
rotehållare utbetalas, måst undergå derefter lämpade förändringar,
hvilka innefattas i punkten k) af det förslag till föreskrifter
i fråga om rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, som här
nedan förekommer.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslår Skatteregleringskomitén
följande afskrifningsplan:

l:o Beträffande rustnings* och roteringsbesvären:

a) att dessa besvär äfvensom de utskylder, hvilka,
emot befrielse från eller lindring i roteringen, uti vissa
orter utgöras, skola afskrifvas samtidigt med och efter
samma allmänna afskrifningsplan, som för grundskatterna
här ofvan blifvit föreslagen, med undantag förr

aa) extra roteringen och frälserusttj ensten, äfvensom
presterskapets åliggande att vid inträffande
krig utgöra krigsgärd i spanmål, hvilka skyldigheter
skola vid afskrifningstidens början helt och
hållet upphöra;

Ib) de på grund af kontrakt hel- eller halfvakanta
rusthåll och rotar vid kavalleriet samt vakanta rusthåll
och rotar vid infanteriet och båtsmanshållet;
börande sådant rusthåll eller rote komma i åtnjutande
af afskrifning, i likhet med rusthåll och rotar
i allmänhet, först när vakanskontraktet tilländagår;
dock vare rust- eller rotehållare berättigad
att derförinnan hos Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
uppsäga vakanskontraktet, i hvilken händelse,
äfvensom då uppsägning från Kronans sida
på grund af derom i kontraktet gjordt förbehåll
eger rum, vakanskontraktet upphör med det år,
hvarunder uppsägningen skett och afskrifningen vid
samma tid tager sin början;

243

l>) att prestationerna för hvarje rusthåll eller rote
bestämmas regemente-, kår- och,’ vid båtsmanshållet,
kompanivis till nedannämnda värden:

Vid Berustcide Kavalleriet;

Vid Lifregementets dragonkår och)	----- 400 kronor.
» Lifregementets husarkår ]
» Smålands husarregemente	- 370 »
» Skånska husarregementet	----- 350 »
» Skånska dragon »	340 »
Vid Berustade Infanteriet;
Vid Lifregementets grenadierkår 1	..... 320 »
» Vestgöta regemente ]
* Andra Lifgrenadierregementet	..... 310 »
» Smålands grenadierbataljon	..... 290

Vid

Vid Böterade Kavalleriet;

Jemtlands hästjägarekår (för dubbelrote)

Vid Roterade Infanteriet;

Första Lifgrenadierregementet I
Uplands regemente !>
Vestgöta Dals »

Skaraborgs »

Nerikes »

Vermlands » >

Yestmanlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Dalregementet
Bohusläns regemente
Helsinge »

Elfsborgs » 1

Yesterbottens fältjägarekår]
Södermanlands regemente
Jemtlands fältjägarekår
Norra Skånska infanteriregementet
Södra Skånska »

Norrbottens fältjägarekår _____________

300

180

170

160

150

140

130

110

244

Vid Berustade Båtsmanshåll;

Vid Blekinge l:a—6:e kompani ............... 120 kronor.

» Södra Möre l:a—3:e kompani............ 100 »

Vid Roterade Båtsmanshåll;

Vid

och

Tj usts kompani

Gotlands l:a ocli 2:a kompani

Södermanlands l:a ock 2:a »

Södra Roslags l:a ock 2:a »

Norra » l:a ock 2:a »

Andra Norrlands l:a ock 2:a »

öfriga bätsmanskompanier...............

frälseroteringen i Blekinge ock Södra

> 130

120

Möre ....................-...................... 130 »

utsockne frälsekemman i Halland (kalf

vakansafgift) .....-....................... 60 »

städernas båtsmanskåll..................... 100 »

c) att liqviderna mellan statsverket, å ena sidan,
rust- eller rotekållare, å den andra, under kela

afskrifningstiden skola verkställas efter nyssnämnda
värden, med undantag för

aa) soldatrotarne inom Särna, Idre ock Hede byalag
i Kopparbergs län, båtsmansrotarne på Visingsö
samt de nio båtsmansrotar i Kalmar län, för
kvilka presterskapet emot eftergift af sina utlagor
erlägger vakansafgift, å kvilka rotar värdena skola
utgöra samma belopp, hvarmed vakansafgifterna
för dessa rotar nu utgöras;

bb) med ordinarie rotering, till kälften emot annan
roterad jord, belagda hemman inom de f. d. privilegierade
jernbergslagen, kvilka hemmans roteringsskyldighet
för hvarje rote skall bestämmas
till kälften af ofvannämnda medelvärde för det regemente,
till kvilket de äro indelade eller inom
hvars stånd de äro belägna;

ce) de på grund af kontrakt kel- eller kalfvakanta
rusthåll ock rotar vid kavalleriet samt vakanta rusthåll
ock rotar vid infanteriet ock båtsmanshållet,
så länge vakanskontrakten gälla;

245

d) att rust- och rotehållare skall vara skyldig att
äfven under afskrifningstiden utgöra rustnings- och roteringsbesväret
effektivt, intilldess ryttaren, soldaten
eller båtsmannen afgår, från hvilken tid rust- eller rotehållaren
är skyldig och berättigad att erlägga vakansafgift
och derå i behörig ordning tillgodonjuta afskrifning;

e) att då ryttare, soldat eller båtsman afgår, vederbörande
rust- eller rotehållare skall intill slutet af det
år, hvarunder afgång skett, erlägga tillfällig vakansafgift,
i den ordning hittills gällande författningar
stadga, samt rusthållet eller roten i afseende å liqviden
med statsverket för hela detta år anses såsom effektiv;

f) att då för rusthåll eller rote, hvarom i punkten
a) mom. bb) sägs, afskrifning tager sin början, den
vakansafgift, hvarå afskrifningen skall ega rum, sättes
till enahanda belopp, som då ännu qvarstår för rusthåll
eller rote i allmänhet vid samma regemente, kår eller
båtsmanskompani;

g) att de skyldigheter, som på vissa orter utgöras
emot befrielse ifrån eller lindring i roteringsbesväret,
skola, såvida de icke redan bestå af penningar, dertill
omsättas med användande af medeltalet af 1872—1881
årens medelmarkegångspris eller, der å några skyldigheter
medelmarkegångspris ej finnes, efter medeltalet
af nyssnämnda års markegång spris;

h) att jemväl hästvakansspanmålen, hvilken utgöres
så länge rusthållet är eller, enligt hvad ofvan är sagdt,
anses såsom effektivt, omsättes till penningar efter medeltalet
af 1872—1881 årens medelmarkegångspris;

i) att vid afskrifningstidens början till statsverket
indragas

aa) de Gföteborgs stad anslagne rotar inom Säfvedals
härad;

bb) de vakansafgifter af Särna, Idre och Hede byalag,
som nu tillgodonjutas af Elfdals socknemän,
hvilka befrias från skyldigheten att vid inträffande
krig anskaffa de soldater, för hvilka ifrågavarande
afgifter utgått;

ce) de till regementen ocli kårer nu ingående vakansafgifter,
mot ersättning af statsmedel till vederbörande,
svarande mot vakansafgifternas belopp;

k) att de till statsverket indragna rånte- och tiondeanslag,
för livilka ersättning till rusthåll och rotar nu
utbetalas efter årlig medelmarkegång, omsättas till penningar
efter medeltalet af 1872—J.881 årens medelmarkegångspris,
och beloppet deraf med tillagd forsellönsersättning
å spanmålen, beräknad till 8 öre kubikfoten
för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för hafre,
för hvarje rusthåll eller rote sammanföres med det till
rusthållet eller roten, vare sig såsom ersättning för afskrifven
ränta eller eljest, från statsverket utgående
penningeanslag, börande derefter ifrågavarande statsanslag,
likasom de för vissa rusthåll eller rotar endast i bestämdt
belopp af penningar utgående, såsom rustningseller
roteringsunderstöd årligen med oförändradt belopp
godtgöras vederbörande på sätt här nedan sägs;

l) att hvad särskildt augments- eller tillgiftsräntorna
vid båtsmanshället i Södra Möre angår, ersättning
för desamma skall årligen tillkomma hvarje rusthåll
med det belopp, som augments- eller tillgiftsräntegifvaren
för året näst före afskrifningens början varit
skyldig att till rusthållaren utbetala;

m) att de från statsverket utgående anslag till
Jemtlands roteringskassa och Vestmanlands knektelegomedelskassa
från afskrifningens början icke skola vidare
ingå till nämnda kassor, utan skall — sedan anslaget
till Jemtlands roteringskassa blifvit enligt de i nästföregående
punkt angifna grunder till visst penningebelopp
bestämdt och lika fördeladt emellan rotarne,
med iakttagande deraf att hvarje kavallerirote erhåller
dubbelt emot infanterirote, och anslaget till Vestmanlands
knektelegomedelskassa fördelats lika emellan de
till understöd från nämnda kassa berättigade rotar, —
det för hvarje rote sålunda bestämda understöd årligen
tillgodokomma vederbörande rotehållare, sålänge roten
är eller anses såsom effektiv, eller ock medelst erläggande
af genom kontrakt bestämd vakansafgift fullgör
roteringsskyldigheten, men derefter indragas till

247

statsverket, allt på sätt och. i den ordning, som i punkterna
n) och p) vidare sägs;

n) att för rotar, hvilka icke åtnjuta något understöd
af statsmedel, afskrifningen försiggår sålunda att,
der roteringen utgöres effektivt, roten årligen af statsmedel
tillgodonjuter ersättning, motsvarande så stor procent
af det antagna värdet å roteringskostnaden, som till
och med året näst före ersättningens utbetalande är afskrifven,
hvaremot, der roteringsskyldigheten fullgöres
medelst erläggande af vakansafgift, hvilken, i enlighet
med hvad förut är sagdt, bör genom afskrifning minskas,
det ursprungliga beloppet deraf, beräknadt till ofvanberörda
värde, nedsättes med så stor procent, som till
och med året näst före vakansafgiftens erläggande blifvit
eftergifven;

o) att för rusthåll eller rotar, hvilka åtnjuta understöd
af statsmedel, och, enligt hvad ofvan är sagdt,
äro berättigade till afskrifning, densamma verkställes
på det sätt, att,

aa) der ofvannämnda värde å rustnings- eller
roteringskostnaden är större än understödet, vederbörande
rust- och rotehållare, så länge besväret
utgöres effektivt, jemte nyssnämnda understöd tilldelas
en årlig ersättning,, motsvarande så stor procent
af skilnaden emellan understödet och värdet å
rustnings- eller roterings-kostnaden, som, enligt den
antagna måttstocken för afskrifningen, till och med
året näst före ersättningens utbetalande är eftergifven,
hvaremot, i händelse rustnings- eller roteringsbesväret
fullgöres genom erläggande af vakansafgift
merberörda understöd indrages till statverket, samt
rust- och rotehållare årligen erlägga så stor procent
af skilnaden emellan omförmälda värde å rustnings-
eller roteringskostnaden samt nyssnämnda
understöd, som intill början af det år, hvarunder
inbetalningen eger rum, efter ofvannämnda måttstock
för afskrifningen ännu qyarstår;

bb) der det antagna värdet å rustnings- eller roteringskostnaden
är lika stort med eller mindre än

under stödet, detta sistnämnda, sålänge besväret
utgöres effektivt, skall utbetalas till vederbörande
rust- eller rotehållare, utan rättighet för dem
att derutöfver tillgodonjuta något ytterligare anslag
af statsmedel, men, i händelse rusthåll eller
rote är vakant, skall indragas till statsverket emot
befrielse för rust- eller rotehållaren från vidare
utgifter för rustnings- eller roteringsbesväret;

p) att sådana boställen och hemman, hvilka nu
äro ålagda ordinarie rotering emot full ersättning derför,
beräknad efter markegångspriset å kostnaden för
en soldat- eller båtsmansrote, från och med afskrifningstidens
början och sålänge besväret utgöres,
skola tillgodonjuta ersättning af statsmedel efter de
i och för äfskrifningen antagna värden å kostnaderna
för en soldat- eller båtsmansrote;

q) att understöd eller ersättning för rustning eller
rotering, hvilket af statsmedel utgår, skall vid de årliga
uppbördsstämmorna för det föregående året till
vederbörande utbetalas, likasom äfven de vakansafgifter,
hvilka de rustnings- eller roteringsskyldige för
det föregående året skola utgöra, då erläggas;

r) att ordinarie eller extra rotering från och med
afskrifningstidens början icke skall åsättas, med undantag
för nya hemman och lägenheter inom Vesterbottens
och Norrbottens län,, hvilka, med hänsigt till
de gamla, med ordinarie rotering in natura derstädes
belagda hemmanens rättigheter att af nyhemman, i
mån som de ingå i skatt, erhålla understöd i roteringen,
såvida de äro belägna inom det till soldathållet
derstädes hörande område samt, i anseende till sin
jordnatur, enligt nu gällande stadganden äro underkastade
ordinarie rotering, skola, allt eftersom de ingå
i skatt, nyssnämnda besvär åläggas på det sätt, att
rotemantalet, efter jemförelse af hemmanets eller lägenhetens
beskaffenhet i förhållande till förut roterade
hemman inom orten, föreslås af bevillningsberedningen
inom hvarje socken, pröfvas af vederbörande taxeringskomité
och slutligen fastställes af pröfningskomitén;
börande derefter för dessa hemman vakansafgift er.

249

läggas efter enahanda beräkningsgrund, som för vakansafgifts
utgörande i allmänhet här ofvan är sagdt;

s) att den häst och de persedlar, som å rusthåll
eller rote finnas, då karl afgår, vakanskontrakt uppsäges
eller ock utan ^föregången uppsägning tilländagår,
äfven derefter, och sålänge hästen eller persedlarne
kunna för det med dem afsedda ändamål begagnas,
skola af rust- eller rotehållare utan ersättning
tillhandahallas staten, hvilken det åligger att persedlarnes
vård och underhåll bekosta;

t) att rusthåll eller rote, som vid afskrifningens
början har skyldighet att hålla häst, skall, om staten
så fordrar, från den tid vakanskontrakt tilländagått
eller på grund af uppsägning upphört att gälla, eller
ock från och med året näst efter det, hvarunder
karl afgått, under öfvergångstiden, och sålänge det
regemente eller kår, hvartill rusthållet eller roten
hör, såsom indelt icke är upplöst, ombesörja vård och
utfodring af egen nummerhäst eller staten tillhörig
häst iinder de tider, då hästen icke för Kronans räkning
tages i anspråk, emot ersättning, hvars belopp
uti markegångstaxan årligen bestämmes. I

I likhet med hvad Komitén i fråga om grundskatternas afskrifning
föreslagit, hemställer Komitén vidare:

2:o. Beträffande afsöndrad jords afgäld

att, der jord blifvit i enlighet med gällande författningar
för alltid afsöndrad från hemman eller
lägenhet af sådan egenskap att, på sätt ofvan är angifvet,
derå hvilande rustnings- och roteringsbesvär
böra afskrifvas, innehafvare af sådan jord skall ega
att, i den mån berörda afskrifning eger rum, å den
från den afsöndrade jorden till hemmanet eller lägenheten
ingående afgäld njuta afdrag, som, derest öfverenskommelse
parterna emellan ej träffas, skall utgå
med belopp, motsvarande så stor andel af den för
hvarje gång afskrifna del af rustnings- och roteringsbesvären,
som vid jemförelse af egornas storlek och
beskaffenhet på den afsöndrade jorden belöper; samt

250

3:o att Kungl. Maj:t måtte meddela de ytterligare
bestämmelser, som må vara erforderliga ej mindre
för afskrifningens verkställande i enlighet
med ofvan angifna grunder än ock för underlättande
i möjligaste mån af liqviderna emellan
staten, å ena, samt rust- och rotehållare, å andra
sidan, i den syftning att vid inbetalningar
till vederbörande kronouppbördsmän de skattskyldige
få afräkna de ersättningsbelopp, som de
samtidigt ega af statsmedel utbekomma.

251

VII.

Lastpenningarne.

Den under namn af lastpenningar utgående afgift, som
åligger så väl in- som utländska fartyg, är jemväl en skatt,
hvilken drabbar en viss näring. Komitén som tagit under ompröfning,
huruvida icke äfven denna skatt borde afskaffas, har
funnit frågan härom vara i väsentlig mån beroende af beskaffenheten
af de sjöfartstraktater, som mellan Sverige och en del
främmande magter afslutats.

I detta hänseende förekommer, att enligt de mellan Sverige
och dessa magter gällande dylika traktater, skola deras fartyg
i svenska hamnar behandlas på lika sätt som inhemska i fråga
om afgifter till Kronan, städer eller enskilda inrättningar.
Till följd häraf kunna lastpenningarne icke borttagas för inhemska
fartyg, utan att på samma gång de utländska fartyg, traktaterna
afse, komma i åtnjutande af enahanda fördel. Att, i händelse
af lastpenningarnes afskaffande i allmänhet, bibehålla dem
för fartyg från de länder, med hvilka några sjöfartstraktater icke
äro afslutade, synes föga lämpligt, helst statsverket antagligen
icke skulle deraf hemta någon afsevärd inkomst.

Då det är Komitén bekant, att i åtskilliga främmande
länder afgifter till icke ringa antal och betydenhet åligga svenska
fartyg, har det synts Komitén, som, innan lastpenningarne
afskaffas, en närmare undersökning om dessa afgifters belopp
och beskaffenhet borde anställas samt åtgärder vidtagas för att,
under förutsättning af lastpenningarnes afskaffande, söka bereda
svenska fartyg åtminstone i de länder, med hvilka en mera
liflig handelsförbindelse eger rum, motsvarande fördelar. Omförmälda
undersökning har Komitén i brist af erforderliga uppgifter
icke varit i tillfälle att verkställa; likasom det ej heller
legat inom Komiténs befogenhet att föreslå internationella åtgärder
i ofvan angifna syfte, och Komitén har fördenskull
funnit sig icke böra framställa förslag om lastpenningarnes
borttagande.

252

VIII.

Föreslagna skattekällor.

Uppgifter, meddelade från Landt- ock Sjöförsvars-komitéerna,
hafva gifvit vid handen huru stora de kostnader är o,
som dessa komitéer ansett behöfliga under de närmast följande
femton åren för det förbättrade försvaret. Som dessa kostnader
uppgå till betydliga belopp, och i sjelfva verket erfordra
ännu större tillgångar, än förändringarne i skattesystemet, så
har Komitén bort vara betänkt på flere utvägar att fylla behofven,
i den mån dessa göra sig gällande. Den stegring af
statsinkomster, som i följd af folkmängdens tillväxt och landets
fortgående ekonomiska utveckling sjelfmant uppkommer, är
visserligen, såsom af den Förberedande Skattejemknings-komitén
ådagalagts, ganska betydlig, men Komitén har ej velat till
densamma hänvisa, emedan den kan behöfva anlitas för andra
\mder
Fjerde och Femte Hufvudtitlarne, och har derför ej upptagit
denna tillgång i sina beräkningar annat än i början, då de influtna
beloppen redan äro kända, och för sådana försvarsverkets
behof, som vanligen pläga genom extra anslag af uppkomna
besparingar bestridas.

I fråga om de medel, som erfordras för att möta de nya
behofven, såvidt de böra beredas genom inflytande skatter,
har Komitén ansett sig böra föreslå följande.

A). Skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva.

Bland de särskilda skatteformer, som utgjort föremål för
Komiténs öfverläggningar, har det knappast varit någon, om
hvars lämplighet meningarne varit så odelade, som om arfNa
gällande skatten. I andra länder vanlig, är den hos oss visserligen
stadganden. icpe ny; men fgr närvarande föga utvecklad. De nu i Sverige
utgående afgifter, som i viss mån motsvara andra länders arfskatt,
äro egentligen dels den genom Kungl. Kungörelsen an -

253

gående stämpelpapp ers afgiften den 23 Juni 1882 påbudna Stämpel
för bouppteckningar, dels också den i Bevillningsförordningens
§§ 18 ock 19 stadgade Bevillning för testamente, fideikommiss
och arf.

I dessa känseenden gälla följande stadganden:

Bouppteckningar förses med stämpel till belopp af 50 öre
för kvarje fulla 100 kronor af bekållningen i boet; dock må befrielse
från stämpel ega rum, der bekållningen ej uppgår till

1,000 kronor, äfvensom för efterlefvande makes giftorätt, kvilken,
ekvad den utgör mer eller mindre, beräknas till hälften af bekållningen;
skolande för bouppteckning, som till underdomstol
i stad ingifves, från det belopp, hvartill stämpeln efter denna
beräkningsgrund skulle uppgå, afdragas ett belopp, motsvarande
den för bevis om bouppteckningens inlemnande ock inregistrering
vid domstolen bestämda lösen, äfven om på grund af § 12 i
expeditionstaxan dylik lösen ej må fordras.

Ingår bland qvarlåtenskapen äfven fast egendom, må denna,
i afseende å bouppteckningens förseende med stämpelpapper,
icke beräknas lägre än till det å egendomen vid dödsfallet
gällande taxeringsvärde.

För arf af fast eller lös egendom, som icke öfvergår till
skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, syskon eller deras
afkomlingar, utan till fjärmare arfvinge, erlägges en för 100
i bevillning, när arfsbeloppet uppgår till femtusen kronor.

För testamente af fast eller lös egendom, kapital eller fordringar,
med full eganderätt till sjelfva egendomen eller kapitalet,
erlägges en för 100 i bevillning.

För fideikommiss erlägges af kvar ock en, som tillträder
eller mottager fideikommitterad egendom eller såsom fideikommiss
anslaget kapital, en för 100 i bevillning.

Från de sålunda för testamente ock fideikommiss stadgade
bevillningsafgifter äro befriade:

a) efterlefvande maka;

b) skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, äfvensom
syskon eller deras afkomlingar;

c) annan fjärmare arfvinge för sin lagliga arfslott, äfvensom
för allt hvad derutöfver är gifvet, som icke uppgår till femtusen
kronor kapital;

d) kyrka, akademi, vetenskapligt samfund, allmän skola
eller annat allmänt undervisningsverk, stipendiifond, pensions -

254

Motivering.

anstalt, sjuk- ock fattigvårdsinrättning jemte annan from stiftelse,
samt

e) kvar ock en annan, då värdet af den gifna egendomen
eller kapitalet icke uppgår till femtusen-kronor.

För gåfva af fast egendom, med full eganderätt till sjelfva
egendomen, erlägges en för kundra i bevillning.

Endast undantagsvis synes statens inkomst af dessa skattetitlar
kittills kafva öfverstigit ett belopp af 250,000 kr., kvilket
i medeltal ej ens utgör 6 öre på kvarje person af befolkningen,
under det att enligt samma beräkningsgrund motsvarande afgifter
i andra länder inbragt exempelvis: i Preussen 17 öre på
person, i Danmark 46 ö., i Italien 61 ö., i Frankrike 2 kr. 15
ö., i Belgien 2 kr. 20 ö. och i England ända till 3 kr. 24 ö.
Dessa siffror visa tillfyllest, att arfskatten ännu är kos oss
endast i ringa mån anlitad.

Att staten, på hvars lagstiftning den bestämda arfsordningen
grundar sig ock under hvars skydd den aflidnes qvarlåtenskap
öfvergår till de efterlefvande, med rätta eger upptaga
en afgift, som utgår af denna qvarlåtenskap, lärer icke vara
tvifvel underkastadt.

Onekligt är ock, att arfskatten i flere afseenden väl motsvarar
de fordringar, man böra ställa på en direkt skatt.
Den är i egentligaste mening direkt; ty den drabbar alltid
ock osvikligt just den, som varit afsedd att af densamma träffas,
utan att för denne en utväg finnes att på andra öfverflytta
bördan. — Vidare kar denna skatt den fördelen, att den uppbäres
säkert ock utan stora kostnader. Vid ett dödsfall måste,
åtminstone i regeln, den efterlemnade förmögenheten blifva
synlig, ock uppbörden kan utan svårighet sättas i samband med
någon af de civilrättsliga formaliteter, som af dödsfallet påkallas.

Det torde ock vara obestridligt, att arfskatten, ändamålsenligt
ordnad, i regeln bäres jemförelsevis lätt. Den kan så
mycket mindre anses obillig, som den förmån, arftagaren erhåller,
tillfaller honom utan någon hans ansträngning eller
uppoffring; arffallet sjelft är dessutom alltid i och för sig
mer eller mindre osäkert. Allt intill arfstillfället är sjelfva.
det väntade eller påräknade arfsbeloppet ovisst; det kan dessförinnan
mer eller mindre smälta ihop, ja fullständigt för -

255

skingras. Ju afLägsnare slägtskapen är, ju mer oväntadt således
arfvet, desto större afgift bör ur denna synpunkt kunna åläggas,
hvaremot i fråga om de närmaste skyldskapsgraderna betydligt
större varsamhet måste iakttagas. Till en väl ordnad
arfskatt hör fördenskull, att dess procentsatser äro billigt
bestämda i förhållande till de olika graderna af skyldskap,
likasom ock fastställandet af skattefria minima, på det att, der
tillgångarne äro små, de ej genom denna afgift må ytterligare
minskas.

En rik erfarenhet från andra länder vittnar, att arfskatten
kan inbringa ganska betydande belopp. Dessa belopp äro naturligtvis
beroende dels af de lagstadgade skattesatserna,*)
dels af de olika ländernas välmåga. Då för öfrigt afkastningen
kan förete betydande vexlingar från ett år till ett annat, må
allenast såsom exempel på de inkomstbelopp, som genom arfskatten
i en del främmande stater influtit, meddelas följande
sammanställning af de uppgifter, som varit för Komitén tillgängliga.

I Danmark gaf den under finansåret 1865—66	omkr.	536,000	Kr.
;>	1866—67	»	467,000	»
»	1870—71	»	693,000	»
»	1873—74	»	692,000	»
»	1874—75	»	883,000	»
»	1875—76	»	876,000	»
»	1876—77	omkr.	1,008,000	»
»	1877—78	»	1,199,000	»
I England	1851	»	2,379,000	£
	1860	»	3,450,119	»
	1865—66	»	4,303,367	»
	1870—71		4,805,291	»
	1877—78	»	6,110,002	»
I Frankrike	1868	»	99,348,000	Fr.
	1874		110,542,000	»
I Belgien	1877	»	16,574,000	»
	1879	»	17,900.000	»

*) För detaljerna af Danmarks, Englands, Frankrikes och Preussens lagstiftning
angående arfskatten redogöres utförligt i den af Kanslisekreterareu Grefve H. Wachtmeister
utarbetade: »Öfversigt af lagstiftningen angående stämpelskatt, arfskatt och
andra, med dessa jemförliga skatter. Sth. 1881.»

256

Snmfäldt arffall
eller arfslott? -

Den preussiska arfskatten afkastade under finansåret 1877—78
5,019,437 Em., den italienska år 1875 23,779,692 Lire.

Utom nyssnämnda fördelar eger arfskatten ännu en egenskap,
som är väl förtjent af uppmärksamhet. Den bildar i sjelfva verket
en vigtig länk i hvarje skattesystem, der — af den ena eller
andra anledningen — öfriga bestående skattelagar ej förmå träffa
kapitalet så, att dess innehafvare bidraga till det allmänna i
förhållande till sin verkliga inkomst. Då Komitén vid sin behandling
af frågan om bevillning af fastighet och af inkomst,
funnit sig höra, i likhet med hvad i nu gällande bevillningsförordning
är fallet, ställa samtliga skatteobjekt i jemlikhet
med hvarandra, med hänsyn till beskattningen af de ur olika
källor flytande inkomsterna, så torde de anmärkningar, som
kunna göras mot ett sådant förfaringssätt, till en väsentlig del
mötas genom införandet i skattesystemet af en arfskatt. Denna
träffar kapitalet just i det ögonblick då det, efter att kanske
under en längre föregående tid hafva i större eller mindre mån
undandragit sig beskattning, måste träda i dagen, för att till
annan innehafvare öfverflyttas. Arfskatten utgör således ett
godt och hefogadt komplement till en inkomstskatt, sådan som
den hos oss gällande.

Slivtligen anser sig Komitén böra till besvarande upptaga
en och annan af de anmärkningar, hvilka plägat anföras mot
denna skatteform. I första rummet har mot arfskatten anförts,
att den drabbar sjelfva kapitalet och icke dess afkastning.
Mot detta påstående torde med skäl kunna invändas,
att verklig kapitalminskning endast vid tillämpning af mycket
höga och på en gång utkräfda procentsatser är att befara,
men att i motsatt fall, eller om procentsatserna sättas lågt
eller ock betalningsterminerna på lämpligt sätt utsträckas,
arfskatten antagligen kommer att gäldas af kapitalets afkastning.
— Man har ock yttrat farhågor att en arfskatt skulle
fresta till kringgående af dess stadganden genom egendoms
bortskänkande »med varm hand». Denna olägenhet lärer dock
väsentligen kunna afhjelpas genom stadgandet af enahanda
skattesatser för utfärdad gåfvohandling, som de för arf bestämda.

I fråga om sättet för arfskattens påläggande har man att
välja mellan två principielt skilda utvägar, nemligen att antingen
utkräfva den af det samfälda arffallet eller af den enskilda
arfslotten. Den senare utvägen vore visserligen ur teoretisk

257

synpunkt den rigtigaste, men starka praktiska skäl tala till
förmån för anlitandet af den förra. Arfslottens läggande till
grund förutsätter nemligen alltid ett redan verkstäldt arfskifte
samt fullständig vissket om de anmälda arftagarnes
berättigande ock inbördes ställning med hänsyn till skyldskapsgrader;
men, såsom bekant, kan det ofta nog dröja åratal,
innan dit hörande åtgärder hunnit vidtagas, likasom ock,
å en annan sida, de ingalunda sällsynta och ofta svårlösta arfstvisterna
skulle bidraga att fördröja skattens erläggande i behörig
tid. Upptages deremot afgiften af den samfälda arffallna
förmögenheten, så vinnes derigenom den fördelen, att arfskattens
belopp kan bestämmas i sammanhang med den i lag stadgade
bouppteckningsförrättningen och uppbörden anordnas på
ett både enkelt och billigt sätt, likasom ock tillbörlig kontroll
utan särskild kostnad öfvas. En annan betydande fördel är
den, att arfskatten, på sådant sätt ordnad, kan utgå under
form af en bouppteckningsstämpel och således upptagas utan
att innebära något för våra vanor främmande; man bygger på
redan lagd grund. Det sålunda föreslagna enkla sättet för
uppbörden synes således böra föredragas framför de svårtilllämpliga
och i vissa delar obilliga stadganden, t. ex. om förpligtelse
att ställa borgen för skattens utgående, som ännu
äro gällande på grund af 1811 års kungörelse.

Då vid denna anordning skattenormen måste fastställas
efter närmaste arftagarens skyldskap, komme visserligen en
lindring att ega rum för de fjärmare slägtingar eller oskylda,
hvilka jemte de närskylda erhålla någon del af qvarlåtenskapen,
men enär ingen orättvisa eller förlust genom ett dylikt stadgande
tillskyndas någon af de ärfvande, och minskningen i
statsinkomst kan anses motvägd af uppbördssättets lätthet,
lärer denna ojemnhet ej kunna väcka stor betänklighet. — Ett
annat inkast, som kan göras mot arfskattens läggande på
den i bouppteckningen angifna behållningen, hemtas från de
alltför låga värden, som i bouppteckning kunna upptagas och
hvilka skulle kunna otillbörligt sänka arfskatten; men vid
närmare granskning torde det finnas, att denna anmärkning
ej förtjenar synnerligt afseende. Den värdefullaste egendomen
i ett bo är efter regeln fastigheter och fordringar. Fastighet
får enligt gällande stämpelpappersförordning ej upptagas lägre
än till taxeringsvärdet, och fordringar lära svårligen i en bo Skatteregleringskomiténs

Betänkande. III. 1/

Arjsskatt uttages
genom
stämpel.

258

uppteckning kunna upptagas till mindre än deras verkliga belopp.
Egentliga lösören lära väl i en del orter vid bouppteckning
värderas mycket lågt; men vanligtvis utgöra dessa en
jemförelsevis ringare del af boet, hvadan värderingen af dem
ej utöfvar synnerlig inverkan på arfskattens belopp. Har
man anledning antaga, att värderingen vid bouppteckningar ej
sker med tillbörlig omsorg, torde en föreskrift om skyldighet
för värderingsmännen att å bouppteckningsinstrumentet underteckna
en försäkran, att värderingen blifvit samvetsgrannt verkställd
vara en tillräcklig erinran om den enligt 9 kap. 1 §
Ärfdabalken dem åliggande pligt att värderingen efter bästa
förstånd verkställa.

KomiUns för- Af dessa skäl får Komitén föreslå ordnandet af en arfsia9''
skatt att utgå under form af stämpel å bouppteckning, i hvilket
hänseende Komitén hemställer, att i kungörelsen angående
stampelafgiften må införas stadganden derom:

att bouppteckning skall, när den för inregistrering
hos domstol företes, förses med stämpel,

a) då den aflidne efterlemnat bröstarfvingar, till
belopp af 50 öre för hvarje fulla 100 kronor af
boets behållning, när denna understiger 10,000
kronor, men eljest med 1 krona för hvarje fulla
100 kronor af behållningen,

b) då närmaste arfvingar äro den aflidnes föräldrar
eller endera af dem, till belopp af 50 öre
för hvarje fulla 100 kronor af boets behållning,
när denna understiger 10,000 kronor, men eljest
med 2 kronor för hvarje fulla 100 kronor af behållningen,

c) då närmaste arfvingar äro den aflidnes syskon
eller syskons afkomlingar eller ock förfäder i
andra eller fjarmare led, till belopp af 50 öre för
hvarje fulla 100 kronor af boets behållning, när
denna understiger 10,000 kronor, men eljest med
3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af behållningen,

d) då den aflidne efterlemnat endast fjärmare arfvingar
än de ofvan nämnda eller ock dött utan
känd arfvinge, till belopp af 50 öre för hvarje
fulla 100 kronor af boets behållning, när denna

259

understiger 5,000 kronor, men eljest med 6 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af behållningen;

äro fader eller moder samarfva med syskon,
beskattas halfva behållningen enligt b) och halfva
enligt c);

att befrielse från stämpel eger rum, der behållningen
i boet ej uppgår till 1,000 kronor;

att såsom boets behållning, der maka lefver efter,
skall i fråga om boupptecknings förseende med stämpel,
anses endast hvad som återstår efter afdrag af den
efterlefvandes giftorätt, beräknad på sätt nu gällande
förordning om stämpelpapper bestämmer;

att, jemte hvad kungörelsen om stämpelpappersafgiften
innehåller angående dels afdrag å stämpeln å
bouppteckning, som till underdomstol i stad ingifves,
dels beräkning af fast egendoms värde och dels bouppteckning
efter den som efterlemnat egendom å flere
orter, på lämpligt ställe i författningen införes föreskrift
derom, att vid utbetalning af testamente eller
afträdande af fideikommiss må innehållas eller uttagas
godtgörelse med ränta för den del af bouppteckningsstämpeln,
som å testamentaries eller fideikommissaries
andel belöper i förhållande till boets behållning,
och att, der testamente utgöres af lifränta eller
på lifstid upplåten besittningsrätt, kapitalvärdet skall
uträknas med iakttagande af föreskrifterna i § 128
af Utsökningslagen; samt

att gåfvobref om fast eller lös egendom skall
förses med stämpel, lika med hvad ofvan är för bouppteckning
föreslaget, i förhållande till gåfvans värde
och gåfvotagarens skyldskap med gifvaren, och, der
de äro oskylda, med den högsta stämpel i förhållande
till gåfvans värde, som är för bouppteckning föreslagen.
Och bör gåfvobref om fast egendom dessutom,
när det för lagfart företes, förses med stämpel lika
med köpebref.

Till motiverande af detta förslags detaljer torde böra tillläggas
följande:

Speciel motivering.

260

Jemte det Komitén å ena sidan föreslagit en af billighet
påkallad lindring i stämpeln å bouppteckningar i mindre sterbhus,
i det att från all stämpel skulle befrias bouppteckningar,
som, efter afdrag af giftorätten, utvisa behållning under 1,000
kr., har Komitén deremot ansett förhöjning i stämpeln böra ega
rum för de bouppteckningar, enligt hvilka den stämpelpligtiga
behållningen uppgår till 10,000 kr. och deröfver, der arfvingarne
äro närskylda med den aflidne, och till 5,000 kr., der qvarlåtenskapen
öfvergår till fjärmare slägt eller tillfaller oskyld person.

De skattesatser, som för dessa högre belopp finnas föreslagna,
äro i förhållande till hvad utlandets skattelagar i detta
hänseende stadga, jemförelsevis låga*).

Genom den föreslagna stämpelskatten å bouppteckning är,
såsom synes, äfven testamenterad eller fideikommitterad egendom
beskattad, i följd hvaraf särskilda bestämmelser rörande
dylik egendoms beskattning ej erfordras.

I fråga om fideikommiss kunde det naturligtvis låta sig
göra att, då det — såsom vanligen är fallet — utgöres af fastighet,
uttaga skatten i form af förhöjd stämpel å den i lag anbefallda
lagfarten deraf; men enär tvist kan uppstå, huruvida
jord är af fideikommiss-natur eller arfvejord, och då ringa eller
ingen svårighet lärer uppkomma af den skyldighet att förskjuta
stämpelafgiften, som blifvit sterbhuset ålagd, torde den föreslagna
anordningen ej sakna goda skäl.

De föreslagna skattesatsernas tillämpning jemväl i fråga
om gåfva är dels grundad i sakens natur, dels lärer den vara af
behofvet påkallad, till förebyggande af missbruk och lagens
kringgående.

*) Exempelvis må anför?s att Englands »legacy duty<> utgår med
1 % af arftagare i rätt upp- och nedstigande led;

3 *> af syskon och deras afkomlingar;

5 •> af föräldrars syskon och deras ättlingar;

(5 » af aflägsnare "slägt, och med
10 » af alla andra.

Efterlefvande makas andel är fri, liksom ock behållning, som understiger 100 £,
I Frankrike betala

Arftagare i rätt upp- och nedstigande led... 1%

Efterlefvande maka .............................. 3»

Sidoförvandter, i förhållande till skyldskapen 6V2 å 8 *>

Oskylda ............................................. 9 »

hvarjemte bör anmärkas, att intet afdrag för skuld får ega rum.

I Danmark betalas af arf, som tillfaller

Maka, barn eller föräldrar.............................. 1 °/>

Syskon och deras afkomlingar.......................... 4 »

Fjärmare slägt och oskylda.............................. 7 »

261

Klart är att med införandet af denna arfskatt skulle följa
upphäfvandet af nu gällande föreskrifter i b evillningsförordningens
§§ 18 och 19; och har Komitén under erinran härom
bort såsom sin åsigt särskildt uttala — hvad i öfrigt af dess
förslag framgår — att nu gällande befrielse från bevillning för
testamente, till fromma stiftelser ej bör vidare medgifvas. Dep
ringa utgift, hvilken derigenom tillskyndas dessa stiftelser,
torde icke böra föranleda undantag från den allmänna regeln.

De belopp, med hvilka en sålunda ordnad arfskatt skulle
komma att öka statens inkomster, kunna enligt sakens natur
endast förslagsvis beräknas. Ett försök till dylik beräkning
har emellertid bort göras och följer härnedan.

Enligt det genom Kungl. Finansdepartementets försorg utarbetade
»Sammandrag öfver Stämpelafgifterna för Lagfarter
samt för Bouppteckningar under åren D73—1877» utgjorde
summan af behållningen vid bouppteckningarne under dessa år
467,622,242 kr. Erånräknas nu derifrån beloppen under 1,000
kr., 21,241,777 kr., hvilka enligt Komiténs förslag skulle vara
skattefria, så återstå 446,380,465 kr. eller i årligt medeltal
89,276,093 kr.

Vidare framgår af nyssnämnda »Sammandrag», att i senast
anförda siffra ingår ett belopp af 59,974,200 kr. för bouppteckningar,
»der efterlefvande make funnits». Då nu enligt Komiténs
förslag i fråga om arfskatts utgörande giftorätt i bo
under alla förhållanden skall beräknas till hälften af behållning
i bo, synas dessa siffror utvisa, att giftorätten öfverhufvud
kan beräknas till vid pass 1/3 af all qvarlåtenskap. Erånräknas
nu 29,987,100 kr. i enlighet med denna beräkning, så erhålles ett
återstående beskattningsbart belopp af omkring 5.9,290,000 Jer.

Eör att utröna, i hvilken proportion detta belopp antagligen
fördelar sig på de särskilda kategorier af arftagare, som i Komiténs
förslag uppstälts, är det, vid felande uppgifter om förhållandet
i vårt eget land, nödigt att lita till erfarenheten från
andra länder. Det närmast till hands liggande exemplet lemnar
Danmark, och dess förhållanden kunna desto hellre tagas
till måttstock, som den danska arfskattens särskilda kategorier
af arftagare erbjuda ganska goda jemförelsepunkter med
hvad nu för Sverige blifvit föreslaget.

Arfskattens
antagliga afkastning.

262

Man känner att den danska arfskattens afkastning under
finansåret 1877—78 fördelat sig på följande sätt:

Arfskatt h 1% ............	............ 539,843 kr. (I)
» å 4/ ............	............ 378,519 » (II)
» å 7 % ............	............ 250,188 » (III)

Från detta skattebelopp räknar man sig lätt till de ärfda
beloppens storlek. De utgjorde för

gruppen I ______________________ 53,984,300 kr.

II _____________________ 9,462,975 »

» III _____________________ 3,574,114 »

Summa 67,021,389 kr.

och om, i enlighet med ofvan angifna grund, x/3 af det hela,
eller 22,340,463 kr. afräknas från första gruppens arf, såsom
utgörande giftorätt, återstå följande enligt de nu för Sverige
föreslagna grunderna beskattningsbara belopp:

inom grupp I ......... 31,643,837 kr. = 70,8 % af det hela

» » II 9,462,975 » = 21,2 % »

» » III 3,574,114 » = 8,o % »

Antager man nu, att de i Sverige beskattningsbara 59,290,000
kr. fördela sig på enahanda sätt mellan de särskilda grupperna
af arftagare, så skulle falla på

gruppen I .............. 41,977,320 kr.

» II .............. 12,569,480 »

III ______________ 4,743,200 »

De svenska uppgifterna från 1873—1877 utvisa ock, att af
nyssnämnda skattskyldiga arfsbelöpp utgjorde bouppteckningarne i

årligt medeltal

mellan 1,000 och 5,000 kr. ... 8,553,830 kr., = 14,4 % af det hela
» 5,000 och 10,000 » ... 6,301,010 » = 10,6 % »

» och de öfver 10,000 » ... 44,435,160 » = 75 % »

I ofvannämnda grupp I innefattas de af Komitén uppställda
båda första arftagarekategorierna. I brist på kända
faktorer för en noggrannare fördelning af arfsbeloppen dem
emellan har Komitén, i betraktande af att bröstarfven äro
ojemförligt talrikare, ansett sig kunna förslagsvis beräkna bakarfven
till allenast x/10 af det hela. Under detta antagande

263

skulle af barn och deras efterkommande ärfvas 37,779,588 kr. och i
arfskatt utgöras för J/4 deraf ä lj2% ______ 47,224 kr.

» 3/4 » ä 1% ______ 283,346 » 330,570 kr.

Den andra arftagarekategorien, föräldrar, skulle komma att
ärfva 4,197,732 kr. och arfskatten deraf utgå

för */4 af beloppet med */2 % .................. 5,247 kr.

» s/4 , 2% .................. 62,966 » 68,213 kr.

hvadan för hela gruppen I skulle eidäggas en arfskatt af
398,783 kr.

Gruppen II, i hvilken torde få inbegripas jemväl de fall,
då föräldrar och syskon äro samarfva, skulle af sitt arfsbelopp
12,569,480 kr. komma att utgöra i arfskatt:

för V4 af beloppet ä l/2 % _____________________ 15,712 kr. samt

> */4 » ä 3 * ..................... 282,813 »

Summa 298,525 kr.

Gruppen III ändtligen, som antages ärfva 4,743,200 kr.,
skulle betala:

för 14,4 % af beloppet ä 12% ------------ 3,415 kr., och

» 85,6 / » ä 6 % ___________ 243,611 »

Summa 247,026 kr.

Afkastningen inom samtliga grupperna, utgörande sålunda
944,334 kronor (d. v. s. endast omkring 21 öre på person af
rikets folkmängd och således betydligt lägre än motsvarande
siffror från de flesta andra stater) bör dock, då man söker det belopp,
hvarmed den föreslagna utvidgade bouppteckningsstämpeln
skulle öka statsinkomsterna, minskas med beloppet af nu utgående
skattesatser å detta område. Ofvan är redan omnämndt,
huruledes 250,000 kr. torde kunna få anses som maximum af
nu utgående afgifter, och ökningen i statsinkomst skulle således
blifva omkring 700,000 kr.

264

B. Stämpelskatt.

Då fråga uppstår om beredande af nya utvägar att fylla
statens behof, kan uppmärksamheten svårligen undgå att, fästa
^äm^dskat- C^e mö.jlisheter i detta afseende, som stämpelskatten erbju ters

obetydlig- der. Redan den omständigheten, att i de flesta främmande länhet
i Sverige. åer denna skatteform blifvit använd i en sådan utsträckning,
att stämpelskatten och dermed jemförliga afgifter utgöra en
flerdubbelt större del af samtliga statsinkomster, än hvad
förhållandet är hos oss, häntyder derpå, att afkastningen af
vår stämpelskatt bör kunna icke obetydligt höjas. Komitén
vill blott erinra derom, att, då genom nyssnämnda skatt inflyta,
i Frankrike 22,8 procent af samtliga statsinkomster, i
Nederländerna 20,3 procent, i Belgien 20 procent, i England 13,6
procent, i Grekland 13 procent, i Danmark 12,3 procent, i Österrike
12,i procent, i Italien 9,4 procent och i Preussen (de för
Tyska Riket gemensamma stämpelafgifterna oberäknade) 9,i
procent, bidrager i Sverige stämpelskatten med allenast 3,9
procent till totalbeloppet af statens inkomster. Dr en annan
synpunkt har Förberedande Skattejemkningskomitén erinrat
derom, att, om man afser förhållandet till rikets folkmängd, de
stämpelafgifter, som för närvarande hos oss uppbäras, allenast
uppgå till vid pass 40 öre på person, hvaremot de i Danmark
utgöra 2 kr. 38 öre, i England 6 kr., i Belgien 6 kr. 75 öre, i
Nederländerna 6 kr. 95 öre och i Frankrike ända till 11 kr.
75 öre på person.

Forskar man efter orsaken till den vidsträckta användning
stämpelskatten i flertalet länder erhållit, så finnes förklaringen
till stor del deruti, att denna skatt är ett synnerligen beqvämt
och, der skatten genom någon tids bestånd ingått i vanorna,
för de skattskyldige föga besvärande medel att uppbringa betydande
inkomstbelopp för staten.

Härvid bör ihågkommas, att under benämningen stämpelskatt
i allmänhet sammanföras tvenne sinsemellan väsentligen
olikartade skatteslag, nemligen dels en afgift för expeditioner från

265

eller inlagor till offentliga myndigheter, dels en skatt å handlingar
af mera privaträttslig beskaffenhet. Frånser man från den förstnämnda,
hvilken, såsom utgörande en ersättning för af staten den
enskilde direkt lemnade tjenster, väl har sitt berättigande, men
icke egnar sig till en inkomstkälla, ur hvilken staten vid förefallande
behof kan i rikligare mån ösa, qvarstår såsom den ur
finansiel synpunkt mest betydande delen af stämpelskatten det
andra slaget, skatten på transaktioner eller på öfverflyttning
af värdebelopp från en hand till en annan. Denna skatts tillvaro
torde af följande grund ega sitt berättigande.

Det är kändt, att i allmänhet icke ringa svårighet möter Motivering.
för beskattningsmagten att tillbörligen träffa det särskildt i vår
tid alltmer betydande rörliga kapitalet. Detta har nemligen
alltför många utvägar att undandraga sig beskattningsmyndigheternas
kännedom, för att det skulle kunna anses i verkligheten
komma att genom direkt beskattning bära den andel af
de allmänna bördorna, som med rätta bör af detsamma utgöras.

Vid sådant förhållande har man måst vara betänkt på andra
medel, som kunna sätta staten i tillfälle att äfven af denna del
af nationalförmögenheten uppbära ett skäligt bidrag till bestridande
af sina utgifter. Då kapitalet icke omedelbart kan
af skatten tillbörligen träffas, har man bland annat vidtagit den
utvägen att med afgifter belägga vissa yttringar af den allmänna
rörelsen, som företrädesvis kunna anses utgöra medel för kapitalets
bildande och förökande eller, med andra ord, egentliga
affärer. Det får dock icke förbises, att verkningarne af dylika
afgifter, om de än otvifvelaktigt till en väsentlig del yttra sig
såsom en beskattning af kapitalet, likväl sträcka sig äfven derutöfver
och träffa jemväl transaktioner, hvilka icke kunna betraktas
såsom i egentlig mening kapitalbildande. Om det ock
låter sig säga, att jemväl vid sistnämnda slag af transaktioner
i de flesta fall en vinst uppstår derigenom, att ett värdebelopp
öfverflyttas från en person, som icke har bruk derför, till
en annan, som af detsamma har behof, är det dock klart, att
denna vinst ofta endast föga egnar sig att utgöra föremål
för beskattning. En kufvuduppgift vid anordnandet af en ändamålsenlig
stämpelskatt är derför, att så välja de afgiftspligtiga
handlingarne och så bestämma afgiftssatserna, att hufvudsakligen
sådana transaktioner, som innefatta verkliga affärer,
träffas af skatten.

266

Enligt nu gällande stämpellagstiftning hos oss är för vissa
handlingar, såsom skuldebref, räkningar, kontrakt m. m. bestämdt,
att desamma med stämpel beläggas endast i det fall,
att de för domare eller exekutor uppvisas. Det är tydligt, att
denna bestämmelse måste medföra en ganska betydlig minskning
i den inkomst, staten af stämpeln för dylika handlingar
eljest kunde hemta. Något giltigt skäl för en sådan restriktion
har Komitén emellertid ej kunnat finna i Sverige vara för handen
mer än i främmande länder, hvilkas lagstiftning i allmänhet
ej gör stämpelns erläggande beroende af något för skattens
natur så föga väsentligt, som det offentliga uppvisandet för
inteckning eller betalning.

Innan Komitén går att framställa förslag till de ändringar i
och tillägg till gällande stämpelpappersförordning, hvilka den
ansett önskvärda, har den trott sig böra, under jemförelse med
de hos oss gällande stämpelafgifter, lemna en kortfattad öfversigt
af de allmännaste dragen af lagstiftningen om stämpel till
handlingar af privaträttslig beskaffenhet i några länder, der
denna spelar en större rol eller eljest är för oss af intresse.
Komitén inskränker sig härvid till sj elfva de ledande grundsatserna
i lagstiftningen, utan att ingå på modifikationer af de
allmänna reglerna eller på de närmare detaljbestämmelserna*).
Jemförelse För en rätt uppfattning af hithörande lagstiftning i Frankmed
från- rike bör anmärkas, att i nämnda land förekomma, förutom de
mlagstiftning.8 egentliga stämpelafgifterna, s. k. inregistreringsafgifter, hvilka,
ehuru icke utgående under form af stämpel, likväl ega väsentligen
enahanda karakter med denna. Stämpeln är dels dimensionsstämpel,
hvilken, utgående med olika satser efter papperets
storlek, skall användas till alla handlingar, för hvilka icke
särskilda stämpelsatser äro bestämda, dels proportionel i förhållande
till det i handlingen uttryckta värde, eller ock, för
vissa slag af handlingar, bestämd till visst oföränderligt belopp.
I allmänhet skola för hvarje handling erläggas både inregistrerings-
och stämpelafgifter; men inregistreringsafgifter och dimensionsstämpel
behöfva enligt regeln endast utgöras i de fall, då
handlingarne skola företes inför någon offentlig myndighet,
hvaremot de fixa och proportionel afgifterna skola utgå obe ’)

För närmare detaljer tilläter sig Komitén att hänvisa till den enligt uppdrag af
Chefen för Kungl. Finans-departementet af Kanslisekreteraren, Grefve H. Waclitmeister utarbetade:
Öfversigt af lagstiftningen angående stämpelskatt, arfskatt och andra med
dessa jern förliga skatter i Frankrike, England, Preussen och Danmark. Stil. 1881.

267

roende häraf. Slutligen anmärkes, att med ytterst få undantag
alla inregistrerings- och stämpelafgifter för närvarande utgå
med 25 proc. förhöjning, med hvilket belopp alltså de här nedan
för Frankrike upptagna satserna böra ökas.

Hvad nu först angår handlingar, som innefatta öfverlåtelse af
eganderätt, skall i Frankrike vid köp af fast egendom erläggas
5 i procent af värdet, och vid byte af sådan egendom 3 1 procent,
samt för köp och byte af lös egendom 2 procent, allt i inregistreringsafgift,
hvartill kommer dimensionsstämpel. I England
utgöres för köp af allt slags egendom, lös eller fast ( utom
obligationer), stämpel till i procent af värdet, men på öfverlåtelse
af eganderätt i andra fall enligt regeln blott en fix
stämpel af 10 shillings. I Preussen erlägges vid köp och byte
af fast egendom 1 procents och vid köp af lös egendom l P^-cents stämpel. I Danmark utgöres vid köp och byte af fast
egendom i stämpel § procent och i särskild öfverlåtelseskatt i
procent af värdet; vid köp och byte af lös egendom i stämpel
omkring 0,15 per mille med undantag för fartyg, för öfverlåtelse
hvaraf utgöres £ procents stämpel.

I Sverige utgör stämpelafgiften vid köp och byte af fast
egendom § procent af värdet; vid köp och byte af fartyg
erlägges enahanda afgift; likaså vid de egentligen s. k. lösöreköpen;
öfriga köpeaftal om lös egendom äro fria från
stämpel.

Bland handlingar, som innefatta öfverlåtelse af nyttjanderätt,
draga hyres- och arrendeaftal angående fast egendom i Frankrike,
förutom dimensionsstämpel, inregistreringsafgift till belopp
af i procent utaf summan af afgäldsbeloppen för samtliga
åren af legotiden (inregistreringen obligatorisk); i England
stämpel till belopp af i procent af årliga hyres- eller arrendebeloppet,
då aftalet är ingånget på obestämd tid eller bestämd
tid icke öfverstigande 35 år; af 3 procent, då tiden öfverstiger
35, men icke 100 år; och af 6 procent, då tiden öfverstiger 100
år; i Preussen stämpel motsvarande J procent af sammanlagda
beloppet af hyres- eller arrendeafgifterna för hela legotiden; i
Danmark stämpel till J- procent af det för hela kontraktstiden
betingade arrende- eller hyresbeloppet, likväl icke utöfver 25
gånger det årliga beloppet.

I Sverige utgör stämpeln för dessa aftal J/4 procent, beräknad,
då inteckning på grund af dem sökes, efter den arrende -

268

summa, hyra eller afgäld, som för ett år i penningar eller penningars
värde utgöres, och för kortare tid i förhållande derefter,
samt, då de för fordrans utbekommande vid domstol eller
hos exekutor företes, efter den summa, hvarför betalning sökes.

Hyra af lös egendom drager i Frankrike inregistreringsafgift
till 1 procent af samtliga årens afgäldsbelopp, i England
den allmänna kontraktsstämpeln 6 pence eller 10 shillings (allt
efter kontraktets form), i Preussen 15 sgr. och i Danmark 0,i 5 per
mille.

I Sverige äro sådana aftal stämpelfria.

I fråga om förskrifning af penningar eller penningars värde
gälla i de ofvan nämnda länderna följande bestämmelser:

I Frankrike skola skuldförskrifningar i allmänhet vid inregistrering
draga 1 procents afgift (för vexlar, hvilka likasom
löpande förskrifningar allenast behöfva inregistreras, då de protesteras,
utgör afgiften \ procent).

Härutöfver utgöres i stämpel för handelspapper (hvarmed
förstås vexlar, vanliga skuldebref, löpande och icke löpande,
anvisningar och nederlagsbevis, »warrants») i per mille; för
franska aktier antingen \ procent af aktiekapitalet, om bolaget
skall bestå kortare tid än 10 år, och 1 procent, om bolaget
skall bestå längre tid, eller i årligt »abonnement» af bolaget
procent af beloppet utaf hvarje utfärdad aktie; för franska obligationer
(utom statens) antingen 1 procents stämpel eller 2\y
procents årligt abonnement; för utländska aktier och obligationer
samma belopp som för de franska, utom för främmande staters
obligationer, för hvilka kontant (utan abonnement) skall
erläggas afgift af 1 i per mille; för cheques fix stämpel af 10
centimer för plats-cheques och 20 centimer för cheques, dragna
från en plats på en annan.

Dessutom skall vid öfverlåtelse af alla aktier och obligationer
(utom statens) erläggas en transmissionsafgift af 1 procent.
Då papperen äro ställda till viss man, erlägges i stället
af bolaget en årlig abonnementsafgift af i procent, hvilken
äfven utgöres för alla utländska papper af ifrågavarande slag.
Transmissionsafgiften utgår utan den vanliga 25-procentsförhöjningen.

I England utgöres för skuldebref med eller utan säkerhet
af inteckning (jemväl engelska och utländska obligationer) stämpel
till | procent af skuldbeloppet. För öfverlåtelse af skulde -

269

bref erlägges V40 procents och för öfverlåtelse af obligationer i
allmänhet yg procents stämpel. Yexlar (under hvilken benämning
innefattas äfven anvisningar, cheques och kreditiv) äfvensom
det särskilda slag af löpande skuldebref, som benämnas
promissory notes, draga, om de äro ställda att betalas vid anfordran,
1 pennys stämpel, och i öfriga fall stämpel till ]/20
procent af värdet. Banksedlar draga en viss graderad stämpel,
som i allmänhet löses med ett årligt abonnement af något
öfver Vä procent af det under föregående halfår utelöpande
sedelbeloppet. Aktier, ställda på innehafvaren, draga stämpel
motsvarande tre gånger den stämpelsats, som skulle utgöras
för försäljning af aktien, således 1y2 procent af aktiekapitalet.
Scrips (promesser å obligationer eller aktier) draga 1 pennys
stämpel; nederlagsbevis (dock-warrants) 3 pence.

I Preussen draga skuldebref (som icke äro att hänföra till
obligationer) 1/u procents stämpel. Enligt stämpellagen för
Tyska Riket af den 1 Juli 1881 skola obligationer, utgifna af
tyska kommuner, hypoteksföreningar och transportbolag, förses
med stämpel till 1 per mille; öfriga tyska samt utländska
obligationer till 2 per mille; tyska och utländska aktier till 5
per mille. Enligt vexelstämpellagen för Nordtyska Förbundet
(numera Tyska Riket) af den 10 Juni 1869 draga vexlar,
förskrifningär till innehafvaren och anvisningar af eller på
köpmän V20 procents stämpel. Fria äro cheques och egentliga
kreditiv.

I Danmark erlägges'' för skuldebref samt accepterade räkningar,
kreditiv och anvisningar V6 procents stämpel, om ränta
är utfäst eller säkerhet af pant eller borgen ställd, men i annat
fall omkring 0,is per mille. Statens skuldförskrifningar äro
fria från stämpel. Aktier och lottbref i bolag förses i allmänhet
med stämpel till omkring 0,17 per mille, men till resp. 2/3
eller y6 procent till så stor del af aktiens belopp, som motsvarar
på densamma belöpande andel i fastighet eller fartyg.
Utländska aktier och obligationer förses med stämpel till 2/3
procent af nominela värdet. Vexlar draga fix stämpel af 20
öre, om de icke lyda på längre tid än 8 dagar efter sigt eller
14 dagar ä dato, äfvensom då de äro ställda på längre tid, men
icke lyda å högre belopp än 1,000 kronor, samt af omkring 0, i ~
per mille i öfriga fall. Nederlagsbevis anses lika med vexlar.

I Sverige draga skuldebref, godkända räkningar, godkända
eller protesterade vexlar ocli anvisningar, då inteckning eller
betalning för dem söJces, stämpel till */4 procent af intecknade
eller utsökta beloppet. Yexlar och anvisningar, dragna å utrikes
ort eller ställda att å utrikes ort betalas, skola, oberoende
af denna afgift, förses med stämpel till belopp, vexel af
1 krona och anvisning af 50 öre.

I fråga om afgifter för försäkring saftal gälla i de olika
länderna följande bestämmelser:

. I Frankrike utgöres vid brandförsäkring: dels en årlig obligatorisk
skatt af 8 procent utaf premier eller tillskott, dels
antingen dimensionsstämpel för hvarje police eller årligt abonnement
af 0,o3 per mille af totalsumman försäkrade belopp och
för brandstodsföreningar 1 procent af bidragen; vid sjöförsäkring:
dels särskild obligatorisk skatt på hvarje kontrakt utaf
1/2 procent af premien, dels dimensionsstämpel; vid lifförsäkring:
dels inregistreringsafgift i fredstid af 1 procent och i krigstid
af y2 procent af premien, dels antingen dimensionsstämpel eller
årligt abonnement af 2 per mille af de årliga inbetalningarne;
vid annan försäkring: dels inregistreringsafgift, i fred 1 procent
och i krig y2 procent, dels stämpel som vid brandförsäkring.

I England utgöres vid sjöförsäkring: för resa Vso procent
af försäkrade beloppet; för tid icke öfver 6 månader likaledes
Vso procent; för längre tid ’/4n procent; vid lifförsäkring i allmänhet
V-, per mille; vid brandförsäkring, lifförsäkring för dödsfall
endast genom olyckshändelse eller våld, samt annat slag
af försäkring 1 penny för hvarje police.

I Preussen erlägges vid alla slag af försäkring stämpel till
fixt belopp af 15 sgr, då första årets premie icke öfverstiger
100 thlr, men, då detta belopp öfverstiges, y, procent af premien.

I Danmark utgöres vid lifförsäkring på vissa år omkring
0,i5 per mille af försäkringssumman och på lifstid dubbla beloppet;
vid annat slag af försäkring, icke afseende längre tid
än ett år, omkring 0,oiö per mille; afses längre tid, utgöres
dubbla beloppet. Yid annat slag af försäkring än lifförsäkring
kan årligt abonnement medgifvas bolagen till 4 kronor för
hvarje 200,000 kronor af försäkrade totalbeloppet.

I Sverige stämplas försäkringsbref som skuldebref, då de
inför domstol eller exekutor företes, men de äro i öfrigt stämpelfria,

271

såvidt de utfärdas af svenska bolag. Utfärdas de af utländska
bolag, skola de vid utfärdandet förses: vid försäkring
af egendom med stämpel till V2 procent af premien, och vid
försäkring af lif till y4 procent deraf, dock icke i något fall
under 50 öre.

Qvittenser skola i Frankrike förses med 10 centimers stämpel,
då det qvitterade beloppet (penningar eller andra föremål)
i värde öfverstiger 10 francs. I England draga qvittenser å
belopp af 2 pund eller derutöfver 1 pennys stämpel. I Preussen
och Danmark, likasom i allmänhet i Sverige, äro qvittenser
stämpelfria.

Sedan Komitén sålunda redogjort för de vigtigaste satserna
i de ifrågavarande ländernas stämpeltariffer, bör Komitén tilllägga,
att i Frankrikes äfvensom i Danmarks lagstiftning den
regel är uttryckligen uttalad, att alla handlingar, som lyda på
penningar eller penningars värde och grundlägga någon rättighet
eller förpligtelse, äro, så vidt de icke särskildt äro undantagna,
underkastade stämpel. Samma slutföljd kan äfven dragas ur
den engelska och jemväl, ehuru icke fullt i samma utsträckning,
ur den preussiska lagstiftningen i ämnet.

Om, såsom af det anförda torde framgå, föredömen för en
vidt omfattande beskattning under form af stämpel och likartade
skatter icke saknas, har likväl, då fråga nu blifvit väckt
om en utsträckning af vår hittills temligen outvecklade stämpelbeskattning,
Komitén trott lagstiftningen härvid böra framgå
med synnerlig varsamhet. Af denna grundsats har Komitén
varit ledd vid framställandet af efterföljande förslag.

1 :o) Anmälan eller ansökning om rätt till idkande af näring.

Enligt Kungl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet skatteregieden
18 Juni 1864 erfordras såsom vilkor för rätten att drifva rinssko™Uen

t orsl ci a

handel eller yrke i allmänhet endast en enkel skriftlig anmälan
hos vederbörande myndighet, hvaremot för rätt att idka vissa
slag af näringar, såsom tillverkning eller försäljning af bränvin
eller krut m. m. (§ 8 af nyssnämnda förordning), fordras särskild
ansökning och tillstånd af vederbörlig myndighet, hvilket

äfven är förhållandet i fråga om rätt för utländing att här i
riket idka handel eller näring. Sådant tillstånd meddelas i
allmänhet under formen af resolution, för hvilken stämpelafgiften
enligt regeln utgår med 3 kronor.

Komitén anser nu ifrågavarande anmälningsskrifter, hvilka
i allmänhet grundlägga rätt att under en längre, ofta obegränsad
tid utöfva en näring, väl kunna draga en obetydlig afgift,
dervid, med afseende å de större förmåner, som måste anses
medgifna i de fall, der särskildt tillstånd till näringens utöfvande
erfordras, skyldigheten att utgöra stämpel för tillståndsbeviset
icke synes böra föranleda stämpelfrihet för den härvid
ifrågakommande ansökningen.

Komitén föreslår:

att stämpel till belopp af 2 kronor skall utgöras
för anmälan, jemlik! Kungl. Förordningen den 18 Juni
1864, om idkande af handels- eller fabriksrörelse,
handtverk eller annan handtering; samt
för ansökning om rätt till idkande af handel eller
näring, för hvars utöfvande erfordras särskildt tillstånd.

2:o) Riittegångsfullmagter.

Såsom bekant, torde knappast i något land lagskipningen,
äfvensom handläggningen af de i administrativ väg förekommande,
på enskilds rätt inverkande frågor vara för de rättssökande
så billig som i Sverige, hvarjemte grunderna för nu
gällande rättegångsordning och sjelfva det sätt, hvarpå denna
af domstolarne handhafves, göra det, åtminstone vid underrätterna,
endast i få fall för de rättssökande nödvändigt, att
anlita annans biträde för sin talans utförande. Vid sådant
förhållande har Komitén ansett begagnandet af den för vissa
fall i lag medgifna rättigheten att genom ombud uppträda
väl kunna med någon lindrig stämpelafgift beläggas, helst
enär, genom skyldigheten för tappande part att godtgöra rättegångskostnaden,
afgiften ej kan antagas komma att drabba den>
som utan sitt förvållande tvungits att bevaka sin rätt.

Komitén föreslår alltså:

att fullmagt att vid domstol eller annan offentlig
myndighet föra annans talan må förses med 2 kronors
stämpel.

273

3:o) Lagfartsbevis.

Ännu år 1874 utgick stämpelafgift för fastebref med 15
•öre för hvarje fulla 100 kr. af värdet, ehvad det utgjordes af
egendom i stad eller på landet. G-enom den vid 1874 års riksdag
antagna stämpelpappersförordning ökades denna afgift med
en tilläggsstämpel, motsvarande den vid landtdomstol indragna
lösen för dessa handlingar; och belädes derefter fastebref angående
egendom i stad med egen domstol med stämpel af 15
öre för hvarje fulla 100 kr. af värdet, men beträffande egendom
i stad, som lydde under landsrätt, med 35 öre för hvarje fulla
100 kr. af värdet, då det ej öfversteg 10,000 kr., och med 15 öre
för hvarje 100 kr. derutöfver, samt angående egendom å landet
med 35 öre för hvarje fulla 100 kr. af värdet till och med
.20,000 kr. och sedermera med 25 öre för hvarje fulla 100 kr.

Genom Kungi. Förordningen den 16 Juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom blefvo emellertid fastebrefven
ersatta med lagfartsbevis; i följd hvaraf denna stämpel upphörde
att utgå.

Då likväl samma skäl, som lågo till grund för fastebrefvens
beläggande med stämpelafgift, synas ega tillämpning på de fastebrefven
motsvarande lagfartsbevisen, och då i öfrigt, äfven med
en stämpel å lagfartsbevis till det före år 1874 för fastebrefven
stadgade belopp af 15 öre för 100 kronor, afgifterna i Sverige
vid öfverlåtelse af fast egendom äro lägre än i de flesta andra
länder, hemställer Komitén,

att, utöfver den stämpel, som köpe- eller bytesbref
å fast egendom drager, lagfartsbeviset må förses med
stämpel motsvarande 15 öre för hvarje fulla 100 kronor
af den lagfarna egendomens värde, beräknadt i
enlighet med de i fråga om stämpel å fångeshandlingen
gällande grunder; dock att denna stämpel icke
bör utgöras för lagfartsbevis å egendom, som lagfares
på grund af arf eller giftorätt.

4:o) Xyttjaiiderättsaftal angående fast egendom.

I öfverensstämmelse med hvad i de flesta öfriga länder är
brukligt, torde, enligt Komiténs mening, hyres- eller arrende Skatteregleringskomiténs

Betänkande. III. 18

kontrakt rörande fast egendom äfven kos oss kunna underkastas
en måttlig stämpelafgift, att utgöras oberoende deraf^
huruvida kontraktet intecknas eller icke. Då stämpeln för
dessa kontrakt, likasom för öfriga handlingar, hvilka draga
proportionel stämpel, lärer böra beräknas å det belopp, som
uttrycker den öfverlåtna rättens verkliga värde, bör till grund
för stämpelberäkningen läggas, icke såsom nu afgäldsbeloppet.
för ett år, utan afgäldsbeloppen för samtliga år af legotiden.
Då emellertid i sjelfva verket det i afgälden uttryckta värdet
af nyttjanderätten vid tiden för kontraktets stämpelbeläggning
är något mindre än summan af afgäldsbeloppen, men denna,
skilnad i värdet icke, utan att föranleda en alltför invecklad
beräkning, kan iakttagas vid stämpelafgiftens utgörande, torde
i stället böra stadgas ett visst maximum för antalet år, som
böra läggas till grund för stämpelberäkningen, t. ex. den för statens
arrenden i allmänhet fastställda tiden af 20 år. Vidare
torde böra bestämmas en viss minimiafgäld, nedom hvilken stämpelfrihet
skulle ega rum, och har Komitén ansett denna gräns
böra sättas vid en afgäld af 500 kronor.

Hyres- och arrende-kontraktets stämpelbeläggning synes
böra granskas vid mantalsskrifningarne; och lärer det i fråga,
om fast egendom på landet böra åligga arrendator, hvilken i
kommunala frågor representerar egendomen, att förete kontraktet,
hvaremot i städerna, der förhållandena i detta hänseende
äro af helt olika beskaffenhet, nämnda åliggande torde
böra tillkomma hyresvärden.

Komitén föreslår

att afhandling om nyttjanderätt till fast egendom
skall vid upprättandet förses med stämpel till belopp
af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor, beräknad:
om afhandlingen är ingången på viss tid, å det för
hela legotiden betingade afgäldsbeloppet, dock icke
utöfver 20 gånger årliga beloppet; samt, om afhandlingen
är ingången på lifstid eller annan obestämd
tid, å den summa, som utgör 5 gånger årliga afgäldsbeloppet; att,

om för ny ttj anderätten erlägges viss afgift en
gång för alla, stämpel skall efter ofvan angifna grund
å denna afgift beräknas;

275

att, om afhandlingen förnyas, sådan förnyelse är
underkastad samma stämpel, som en helt och hållet
ny afhandling;

att, om afhandlingen innehåller det vilkor, att, om
icke inom en viss tid uppsägning deraf eger rum,
nyttjanderätten skall anses förlängd på viss tid,
stämpel särskildt skall utgöras för den förlängning,
som verkligen inträder;

att afgäldsbeloppet, om det icke är lika stort
hvarje år, skall, då stämpel bör utgöras å en mångfald
af det årliga beloppet, beräknas till medeltalet af
de olika årens afgäldsbelopp;

att omförmälda stämpel skall utgöras äfven i det
fall, att arrendatorn eller hyresmannen till annan
person utarrenderar eller uthyr egendomen, men
deremot icke, då afhandlingen i sin helhet på annan
man öfverlåtes;

att, så framt den i afhandling om nyttjanderätt till ''
fast egendom utfästa årliga afgälden, eller, der afgälden
under olika år utgår med olika belopp, medeltalet
af samtliga årens afgäldsbelopp icke uppgår till
500 kronor, afhandlingen är från stämpel fri; samt
att nyttjanderättsafhandling skall å landet af arrendator
och i stad af hyresvärd vid mantalsskrifningen
uppvisas och stämpelbeläggningen dervid granskas.

Afhandling om afkomst eller annan förmån af fast egendom
förses enligt nu gällande stadganden i allmänhet med
stämpel till bestämdt belopp af 50 öre. Slutes aftalet i sammanhang
med afhändande af eganderätten till egendomen, torde
detta stämpelbelopp vara tillräckligt högt, enär i detta fall
afkomsten, som utgör en del af priset för egendomen, kan, om
icke direkt, så på grund af föreskriften om taxeringsvärdet såsom
alternativ beräkningsgrund för stämpeln, åtminstone indirekt
anses beskattad redan genom stämpeln till fångeshandlingen
å egendomen. Då åter afhandlingen utgör ett fullt sjelfständigt
aftal, synes den böra förses med stämpel såsom ett
skuldebref, hvarför Komitén föreslår:

att afhandling om afkomst eller annan förmån af
fast egendom skall, om afhandlingen slutes utan samtidigt
afhändande af eganderätten till egendomen,

276

förses med stämpel såsom skuldebref, med iakttagande
af de föreskrifter, som meddelas dels i gällande
Stämpelpappersförordning rörande uppskattning af
naturaförmåner, dels ock i § 128 Utsökningslagen rörande
uppskattning af ränta å kapital.

5:o) Mutseillar och hviloståndsresolutioner.

Med afseende å de förmåner, som förvärfvas genom mutsedlar
och.’ hviloståndsresolutioner, synes den stämpel af 50 öre
för ark, som för närvarande skall för sådan handling erläggas,
(såsom för »annan utgående handling» enligt § 5 i Stämpelförordningen)
böra icke obetydligt förhöjas, hvarför Komitén
hemställer:

att mutsedlar och hviloståndsresolutioner må förses
med 10 kronors stämpel.

6:o) Öfverlåtelse af lös egendom.

Då öfverlåtelse af fast egendom redan nu drager stämpel,
hvilken enligt Komiténs förslag skulle komma att något förhöjas,
synes konsekvensen fordra, att jemväl öfverlåtelse af lös
egendom, såvidt densamma skriftligen affattas, underkastas
någon stämpel, hvilken likväl, åtminstone till en början, lärer
böra bestämmas allenast till ett lågt belopp och lemna ett
temligen högt minimum fritt från skatten. Under erinran att
för köp af fartyg och växande skog, äfvensom för de s. k. lösöreköpen,
enligt gällande Stämpelförordning skall utgöras afgift
till belopp af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet —
hvilken afgift torde böra oförändrad bibehållas — hemställer
Komitén, i fråga om andra öfverlåtelser af lös egendom:

a) att afhandling om köp af lös egendom skall, så
framt köpesumman uppgår till eller öfverstiger 500
kronor, förses med stämpel till belopp af 5 öre för
hvarje fulla 100 kronor af nämnda summa; börande
denna stämpel utgöras, ehvad afhandlingen innefattar
omedelbar öfverlåtelse af egendomen eller skyldighet
att framdeles tillhandahålla densamma;

b) att auktionsprotokoll rörande försäljning af lös
egendom bör förses med stämpel beräknad å auktions -

277

beloppet i dess helhet, lika med afhandling om köp
af lös egendom;

c) att afhandling om byte af lös egendom jemväl bör
lika med köp af sådan egendom stämpelbehandlas,
dervid stämpeln beräknas allenast å värdet af den
egendom, som från ena sidan öfverlåtes, och, om bytesföremålens
värde är olika, efter det, som har det
största värdet;

d) att kontrakt om utförande af visst arbete bör
förses med stämpel lika med afhandling om köp af
lös egendom; samt

e) att afhandling om hyra af lös egendom skall förses
med stämpel i enlighet med de i fråga om afhandling
rörande nyttjanderätt till fast egendom gällande
grunder; dock att stämpeln beräknas allenast
till 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af det stämpel
underkastade afgäldsbeloppet.

7:o) Aktier och lottbref.

Bland de handlingar, som med afseende å det med stämpelbeskattningen
i främsta rummet afsedda mål att med skatt
träffa kapitalet utgöra lämpliga föremål för stämpelskatten,
intaga aktier och lottbref otvifvelaktigt ett framstående rum.
Förvärfvandet af aktier eller lottbref i bolag torde nemligen i de
flesta fall kunna betraktas såsom ren kapitalplacering. Den med
vissa lottbref, hufvudsakligen sådana som utfärdas för delaktighet
i enskilda banker, förbundna ansvarighet för bolagets förbindelser
torde lika litet kunna föranleda frihet från stämpelskatt
för det i dylika lottbref nedlagda kapital, som möjligheten
af förlust från stämpelskyldighet fritager annat, utan sådan ansvarighet,
men med måhända vida större risk, i bolag med begränsad
ansvarighet placeradt kapital.

Aled afseende å aktiers och lottbrefs ofvan antydda egenskap
att utvisa en kapitalplacering synes skäl ej förefinnas
att i fråga om dessa värdepapper stadga något skattefritt
minimum.

På dessa grunder får Komitén föreslå:

att aktier och lottbref i bolag vid utgifvandet skola
förses med stämpel till belopp af 10 öre för hvarje.

278

fulla 100 kr. af nominela aktiebeloppet, eller — der
sådant ej finnes'' angifvet ■— af det inbetalda beloppet.
Är äfven detta okändt, eller utgöres det af annat
värde än penningar, skall den taxeringskomité,
hvilken det enligt bevillningsförordningen åligger
att uppskatta bolagets inkomster, vid sitt sammanträde
näst efter akties eller lottbrefs utgifvande, efter
anmälan bestämma det värde, hvartill aktie eller lottbref
skall med hänsyn till stämpels åsättande beräknas.

Understiger ofvannämnda belopp 100 kronor, utgöres
stämpel af 5 öre.

8:o) Skuldebref, obligationer och vexlar.

Särskildt- i fråga om dessa slag af värdepapper torde den
varsamhet, som i allmänhet kräfves vid införandet af nya skatteformer,
böra iakttagas, samt fördenskull dels sjelfva skattesatserna
sättas lågt, dels ock skattefria minima och lindringar
för smärre belopp stadgas. Likaledes torde böra fritagas sådana
papper, som allenast afse rörelsens betjenande eller tillfälligt
disponerande af redan befintliga tillgångar och ej i och
för sig förutsätta någon egentlig affär, såsom postremissvexlar
samt invisningar å upp- och afskrifningsräkning.

Då beviljandet af ett kreditiv icke nödvändigt medför, att
kreditivtagaren äfven kommer att begagna sig af den upplåtna
krediten i hela dess utsträckning, och det i öfrigt är förbundet
med betydande svårighet att utfinna en form, hvarunder kreditens
användande i hvarje särskildt fall skulle kunna beskattas,
har Komitén ansett jemväl kreditivaftal och invisningar å
krediti vräkning böra från stämpel befrias.

Stämpelfrihet synes äfven böra tillgodokomma bevis om
insättning af penningar å upp- och afskrifnings- eller annan
bankräkning äfvensom i sparbank, hvarföre Komitén upptagit
dessa bevis bland undantagen från den af Komitén föreslagna
qvittensstämpeln.

Äfven svenska statens samt främmande staters skuldförskrifningar
har Komitén funnit böra vara från stämpel fritagna,
de förra emedan en stämpelskatt å dem antagligen komme att
verka till motsvarande minskning i den kurs, efter hvilken

279

staten för dem erhölle betalning, och således vore ur statens
synpunkt ändamålslös, de senare emedan hvarje utväg saknas
■att genom svenska myndigheter kontrollera stämpelns behöriga
erläggande, då dylika skuldförskrifningar öfvergå i svensk
liand.

Komitén föreslår:

1) att skuldebref, obligationer, godkända räkningar,
bodmeribref och bevis om deposition af penningar
med rätt att å viss tid eller ock efter uppsägning
dem återbekomma skola vid utgifvandet förses med
stämpel till belopp af 10 öre, då den summa, hvarå
handlingen lyder eller hvaraf godkännande å räkning
meddelas, icke uppgår till 1,000 kronor, samt af
25 öre för hvarje fulla 1,000 kronor, då nämnda summa
uppgår till eller öfverstiger 1,000 kronor; dock att
från sådan stämpel äro fria:

■ a) handlingar af ifrågavarande slag, som lyda å
belopp icke uppgående till 100 kronor, eller innefatta
godkännande af i räkning fördt belopp, som
icke uppgår till 100 kronor;

b) ej mindre svenska statens än äfven främmande
staters skuldförskrifningar; samt

c) kreditiv, genom hvilka en blott till maximibeloppet
bestämd eller ock icke till något visst belopp
fastställd kredit ställes till allenast en bestämd
persons, bolags eller firmas förfogande att
efter godtfinnande använda;

att, då inteckning eller betalning vid offentlig myndighet
sökes för handling af ifrågavarande slag, skall
denna, utöfver nyssnämnda stämpel, der sådan, enligt
hvad ofvan är sagdt, bör utgöras, vara försedd med
stämpel till belopp af 25 öre för hvarje fulla 100
kronor af det kapitalbelopp, för hvilket inteckning
eller betalning sökes;

2) att vexlar, anvisningar och invisningar skola
vid utgifvandet förses med stämpel:

då de äro ställda att betalas vid uppvisandet, af 5 öre
utan hänsyn till beloppet; och

i annat, fall af 10 öre, så framt de lyda å belopp
understigande 1,000 kronor, samt af 25 öre för hvarje

280

fulla 1,000 kronor, såframt de lyda å högre belopp;
dock att från sådan stämpel äro fria:

a) vexlar, anvisningar och invisningar, som lyda.
å belopp icke uppgående till 100 kronor;

b) vexlar, anvisningar och invisningar, ställda att
vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank
eller bankir föras i räkning för utställaren; samt

c) vexlar dragna af bank eller bankir på annan
bank eller bankir, äfvensom af bank eller bankir
utställda solavexlar (vexlar till egen order), då
vexlarne äro ställda att betalas vid uppvisandet
(postremissvexlar);

att, om vexel är utfärdad i flere exemplar och ett
af dem blifvit med nu stadgade stämpel försedt, de
öfriga skola vara från sådan stämpel fria; samt,
att, då betalning vid offentlig myndighet sökes för
godkänd eller protesterad vexel, anvisning eller invisning,
denna, utöfver nyssnämnda stämpel, der sådan,,
enligt hvad ofvan är sagdt, bort utgå, skall vara försedd
med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor
af det belopp, för hvilket betalning sökes.

Vid införandet af nu föreslagna bestämmelser rörande vexlars
stämpling torde nu stadgade särskilda stämpel för utrikesvexlar
och anvisningar
böra upphöra.

9:o) Nederlagsbevis.

Då numera, jemlikt Kungl. Förklaringen den 24 Maj 1872,
panträtt i lös egendom med förmånsrätt framför gäldenärens
öfriga fordringsägare kan förvärfvas äfven om egendomen innehafves
af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess
värde panthafvaren tillhandahålla, är det gifvet, att en förbindelse
om dylikt tillhandahållande skall såsom värdepapper
ega icke ringa betydelse. Komitén anser sig derför böra föreslå,
att sådana »nederlagsbevis» skola förses med stämpel, och
då vågattester till låns erhållande enligt gällande stämpelförordning
skola förses med 50 öres stämpel, hvilket, på grund
af den allmänna föreskriften om stämpel till bevis, som från
offentlig myndighet utfärdas, äfven är förhållandet med bevis
om varors uppläggande på tullnederlag, torde för mr ifråga -

281

varande nederlagsbevis stämpeln likaledes böra bestämmas till
50 öre, hvadan Komitén hemställer:

att nederlagsbevis eller bevis om uppläggande af
gods hos annan man, med skyldighet för denne att
godset eller dess värde bevisets innehafvare tillhandahålla,
må förses med 50 öres stämpel.

10:o) Qvittenser.

Då en låg stämpel till fixt belopp å qvittenser i åtskilliga
länder visat sig vara en för staten ganska inbringande och för
den allmänna rörelsen föga betungande skatteform, har Komitén
slutligen ansett sig böra framlägga förslag till införande äfven
hos oss af allmännare föreskrifter om stämpel å qvittenser,
utöfver hvad redan i denna rigtning finnes stadgadt rörande
stämpel å de premieqvittenser, som af utländska bolag utfärdas.
Genom det bland befrielserna införda stadgandet rörande en del
försäkringsqvittenser torde tillräckligen vara förebygdt, att de
föreslagna nya åtgärderna skulle kunna hämmande inverka på den
lofvärda omtänksamheten att försäkra sig sjelf och sin egendom.

Komitén föreslår:

att qvittenser å mottagandet af penningar eller
värdepapper, må, ehvad qvittenset särskildt utfärdas
eller tecknas å annan handling, förses med 5 öres
stämpel; dock att från stämpel äro befriade:

a) qvittenser å belopp icke öfverstigande 20 kronor,
såframt qvittenset icke afser allenast en afbetalning
å ett större belopp eller slutliqvid af ett sådant;

b) qvittenser, som meddelas å handlingar, hvilka äro
af beskaffenhet att af annan grund vara underkastade
stämpel, äfven om det i handlingen uttryckta värde
icke uppgår till så högt belopp, att stämpel derför
bör utgöras, äfvensom qvittenser å alla slag af skuldförskrifningar,
vexlar, anvisningar och invisningar;

c) qvittenser å inbetalning af ränta å skuld;

d) qvittenser å inbetalning af skatter eller andra allmänna
afgift er;

e) qvittenser å inbetalning till försäkringsbolag eller
förening, som icke afser vinst för delegarne, utan
allenast ömsesidig försäkring mot skada å egendom,

282

Straffbestäm melser.

af delegares bidrag till skadeersättningar och förvaltningskostnader; f)

bevis om insättning af penningar å npp- och afskrifnings-
eller annan bank-räkning, äfvensom i sparbank;
samt

g) bevis om mottagandet af vexel, skuldebref eller
annat fordringsbevis till accept eller inkassering.

I fråga om de former af stämpelskatt, som hänföra sig till
beskattningen af arf, testamente och gåfva, af kar akter sfullmagter,
samt af spelkort, får Komitén hänvisa till det särskildt
framställda förslaget till arfskatt samt till de utredningar och
förslag, som lemnas i sammanhang med behandlingen af Bevillningsförordningens
Art. III. Med hänsyn till öfriga, här ofvan
icke vidrörda punkter af nu gällande stampelpappersförordning
har Komitén biträdt de åsigter, som uttalas i det inom
Finansdepartementet utarbetade förslag af den 30 Augusti 1881
till Kungörelse angående stämpelafgiften.

Med hänsyn till påföljden för uraktlåten stämpling samt
kontroll å stämplingens verkställande finner Komitén, enär dess
ofvan framställda förslag väsentligen afser handlingar, som
aldrig behöfva för offentlig myndighet uppvisas, nödigt att till
nu i detta hänseende gällande föreskrifter fogas följande stadganden: l:o)

Uraktlåten stämpling af vexel, anvisning eller
invisning straffes med böter af fem gånger stämpeln,
dock minst tjugufem kronor, hvarjemte den felande
stämpeln ersättes.

2:o) Den som utgifver skuldebref, obligation, bodmeribref,
depositionsbevis, aktie eller lottbref i bolag,
eller ock tecknar godkännande å räkning, utan att
handlingen blifvit med föreskrifven stämpel försedd,
böte fem gånger den felande afgiftens belopp, dock
icke under fem kronor, och ersätte stämpeln.

3:o) Enahanda ansvar och ersättningsskyldighet
skall åligga hvarje innehafvare af en ostämplad eller
otillräckligt stämplad handling af nu ifrågavarande
slag; dock att innehafvaren skall vara från böterna

283

fri, derest lian styrker, att lian icke åtta dagar inneliaft
handling en.

4:o) Den, som utgifver annan handling, som vid utfärdandet
är underkastad stämpel, eller lemnar qvittens,
utan att förse handlingen eller qvittenset med föreskrifven
stämpel, höte fem gånger den felande afgiftens
belopp, dock icke under fem kronor, och ersätte
stämpeln.

5:o) Mäklare, som biträder vid försäljning af
ostämplad eller otillräckligt stämplad handling, skall
drabbas af samma ansvar och ersättningsskyldighet,
som skulle åligga handlingens utgifvare.

6:o) Om handling upprättas i två eller flere exemplar,
skall allenast ett af dem förses med stämpel,
och de öfriga med anteckning af den, som åsatt stämpeln,
om beloppet af den stämpel, som för det stämpel-.
belagda exemplaret blifvit utgjord, dock att vid arrende
af jordbruksfastighet alltid arrendatorns och vid
hyra af annan fastighet alltid hyresvärdens exemplar
af arrende eller hyreskontraktet skall med stämpel
förses.

7:o) Offentlig myndighet eller tjensteman må icke
till någon embetsåtgärd mottaga handling, som icke
är försedd med föreskrifven stämpel eller med sådan
anteckning om stämpels utgörande till behörigt belopp,
som i föregående punkt omförmäles.

För en beräkning af den sannolika afkastningen af de så- De nya
lunda föreslagna nya stämpelafgifterna möter, vid den nästan
fullständiga saknaden af utgångspunkter för en sådan beräk- usa afkastning
i fråga om åtskilliga af afgifterna, icke ringa svårighet. mng•

Yid densammas verkställande har Komitén fördenskull gått
till väga med mycken varsamhet, hvadan nedan angifna belopp
antagligen ej skola befinnas vara för höga.

Då, enligt det genom Kungl. Finansdepartementets försorg utarbetade
Sammandrag öfver Stämpelafgifterna för år 1877, värdet
af lagfaren fast egendom (med undantag af sådan som lagfarits på
grund af arf eller giftorätt) år 1877 uppgick till 163,308,767 kronor,
skulle den af Komitén föreslagna stämpeln å lagfartsbevis efter
nämnda års förhållanden hafva inbragt omkring 240,000 kronor.

284

Enligt de från uppbördsförvaltningarne till Komitén inkomna
statistiska uppgifter skulle under år 1878 jordbruksfastighet
till ett taxeringsvärde af omkring 379,091,000 kronor hafva varit
utarrenderad. Antages arrendet i allmänhet utgöra 4 procent af
taxeringsvärdet, skulle'' med den föreslagna stämpelsatsen för
nyttjanderättsaftal, stämpeln för arrendekontrakt hafva uppgått
till 37,909 kronor. — Taxeringsvärdet å »annan fastighet»
i stad utgjorde år 187 6 550,921,536 kronor *). Antager man, att
hälften af nämnda fastigheter var uthyrd, och att hyran i allmänhet
utgjorde 5 procent af taxeringsvärdet, skulle stämpeln
för hyreskontrakt i stad uppgå till omkring 35,000 kronor. —
Med afseende å den synnerligen olikartade beskaffenheten af de
fastigheter, som å landet sammanfattas under benämningen
»annan fastighet», torde en motsvarande beräkning för dem svårligen
kunna uppställas. — Summan af stämpelafgifterna för
hyreskontrakt i stad samt för arrendekontrakt skulle alltså
enligt det anförda utgöra omkring 73,000 kronor, hvilket belopp,
om det än borde ökas något för hyreskontrakt å landet, likväl
på grund af den föreslagna stämpelfriheten för kontrakt med
årlig afgäld icke uppgående till 500 kronor, torde i sin helhet
böra nedsättas till 65,000 kronor.

Under år 1879 utfärdades 775 mutsedlar och 2,158 hviloståndsresolutioner,
för hvilka, efter en stämpelsats af 10 kronor
för hvarje sådan handling, stämpelbeloppet skulle hafva
uppgått till 29,330 kronor, eller, med afdrag för den redan nu
utgående stämpeln, till omkring 28,000 kronor.

Under år 1880 fastställdes af Kungi. Maj:t bolagsordningar för
aktiebolag med ett minimiaktiebelopp af 13,843,970 kronor. För
detta aktiebelopp skulle den af Komitén beslutade stämpel
hafva utgjort omkring 14,000 kronor. Då emellertid äldre
aktiebolag under loppet af samma år efter all anledning verkställt
icke obetydande emissioner af nya aktier, torde nämnda
belopp måhända böra förhöjas till 20,000 kronor.

Under år 1880 diskonterades i Riksbanken och dess afdelningskontor
,vexlar till ett belopp af 31,115,597 kronor 51 öre.
Hvad de enskilda bankerna beträffar, kan motsvarande siffra

'') Enligt den genom Finansdepartementets försorg ntgifna öfversigt af 1876 års
bevillningstaxering. Till följd af den förr iakttagna uppställningen af generalsammandraget
öfver bevillningen kan motsvarande siffra icke uppgifvas för år 1878. För 1879
står deremot nämnda siffra att vinna, men 1876 års siffra bär valts, såsom efter all
anledning mera öfverensstämmande med 1878 års.

285

icke exakt uppgifvas, da de manadtligen utgifna redogörelserna
för de enskilda bankerna allenast afse ställningen en viss dag,
icke tillika omsättningen under någon viss tid. För tre af de
största enskilda bankerna, nemligen Skånes, Stockholms och
Sundsvalls, har emellertid ur vederbörande direktioners årsberättelser
uppgift i ifrågavarande afseende kunnat erhållas.
Jemföres dessa tre bankers tillgång i vexlar vid 1880 års
utgång iped summan af de under året af dem köpta vexlar,
och antages samma förhållande ega rum mellan summan af
samtliga enskilda sedelutgifvande bankers, aktiebankers, ock
kreditaktiebolags tillgång i vexlar vid nämnda tid och summan
af de utaf dem under året köpta vexlar, skulle man
kunna antaga, att vid samtliga enskilda bankinrättningar
under ar 1880 diskonterats vexlar till ett belopp af omkring

437.000. 000 kronor. Lägges härtill beloppet af de i Riksbanken
diskonterade vexlarne, uppkommer en totalssnmma af omkring

468.000. 000 kronor.

För beräkningen af storleken af den vexelcirkulation, som
icke i diskonteringsväg kommer i beröring med bankerna, saknas
all annan ledning än den, som må kunna ligga deruti, att vexelsluten
i främmande myntslag å Stockholms och Göteborgs
börser under år 1879 nppgingo, i svenskt mynt beräknadt, till
sammanlagdt 132,720,410 kronor, samt att under år 1880 från
Statskontoret utlemnats 143,705 stycken vexel- och 96,200 st.
anvisningsstämplar samt att under samma år stämplades 18,050
st. vexel- och 6,700 st. anvisningsblanketter (samtliga dessa
stämplar och blanketter afsedda till utrikes vexlar och anvisningar).

Om, i saknad af hvarje tillförlitlig hållpunkt för beräkningen,
man finge antaga, att den vexelcirkulation, som icke i diskonteringsväg
kommer i beröring med bankerna, är lika stor
med den, som passerar dessa, skulle efter en stämpelsats af
25 öre för hvarje fulla 1,000 kronor afkastningen af stämpeln
för nämnda belopp uppgå till omkring 234,000 kronor,
hvilket belopp likväl, med afseende å den för vexlar under

1,000 kronor och å vista vexlar föreslagna lägre stämpelsats,
torde böra nedsättas till 200,000 kronor. Från detta belopp
bör ytterligare dragas den till omkring 150,000 kronor uppgående
afkastningen af den nuvarande vexelstämpeln. Behållningen
komme då att utgöra omkring 50,000 kronor.

286

Under år 1880 insattes på depositionsräkning i Riksbanken
ock dess afdelningskontor ett belopp af 20,547,492 kronor 73
öre ocli ntlemnades lån till belopp af 37,862,324 kronor 28 öre.
Med användande af enahanda jemförelse mellan å ena sidan Skånes,
Stockholms och Sundsvalls enskilda banker samt å andra sidan
samtliga enskilda bankinrättningar, som ofvan användts i
fråga om diskonterade vexlar, skulle totalbeloppet af depositioner
i enskilda banker under nämnda år kunna antagas hafva
uppgått till omkring 328,000,000 kronor, och totalsumman af från
nämnda banker utlemnade lån till omkring 241,000,000 kronor.
Summan af depositioner i Riksbanken och de enskilda bankerna
skulle alltså hafva uppgått till omkring 349,000,000 kronor och
summan af utlemnade lån till omkring 279,000,000 kronor; —
totalsumman af dessa båda grenar af bankernas in- och utlåningsrörelse
alltså till omkring 628,000,000 kronor. För detta
belopp skulle, enligt den föreslagna beräkningsgrunden af 25
öre för hvarje fulla 1,000 kronor, stämpeln utgöra omkring

157,000 kronor, eller, med afseende på befrielsen för skuldförskrifningar
å lägre belopp än 1,000 kronor, 150,000 kronor. Beräknar
man stämpeln för öfriga skuldförskrifningar af alla slag,
som under året utfärdats, (erinras må, att under år 1878 beviljades
inteckningar till sammanlagdt belopp af 100,510,076 kronor),
till omkring 100,000 kr., skulle sammanlagda stämpelbeloppet
för dessa slag af handlingar uppgå till omkring 250,000 kronor.

För nu omförmälda slag af handlingar skulle, enligt ofvan
följda beräkningsgrunder, afkastningen af de föreslagna nya
eller ökade stämpelsatserna alltså utgöra:

för lagfartsbevis--------------------------------------------- 240,000 kronor

» arrende- och hyreskontrakt........................ 65,000 »

» mutsedlar och hviloståndsresolutioner......... 28,000 »

» aktier....................:........-........................ 20,000 »

» vexlar........................ 50,000 »

» skuldförskrifningar af alla slag.................. 250,000 »

Summa 653,000 »

Afkastningen af stämpeln för öfriga, ofvan angifna slag af
handlingar, hvilka enligt Komiténs förslag skulle underkastas
sådan beskattning, nemligen anmälningsskrifter för idkande
af näring, kontrakt om lös egendom, qvittenser, anvisningar och
nederlagsbevis, torde svårligen kunna ens approximativt upp -

287

skattas till något visst belopp. Man torde dock utan fara för
misstag kunna antaga, att afkastningen af stämpeln för dessa slag
af handlingar, lagd till den för öfriga slag ofvan beräknade,
bör kunna uppbringa totalafkastningen af de föreslagna nya
stämpelsatserna till ett belopp af omkring 800,000 kronor, hvilket
belopp Komitén fördenskull ansett sig kunna i sina beräkningar
upptaga.

288

C. Brän vinsbeskattningen.

Genom nådig remiss af den 6 Maj 1881 har, med öfverlemnande
af de utaf komiterade för öfverseende af gällande bränvinslagstiftning
den 20 December 1878 och den 23 Januari
1880 afgifna förslag dels till förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, dels ock till förordning angående vilkoren för
tillverkning af bränvin, åt Skatteregleringskomitén uppdragits att
afgifva yttrande öfver dessa förslag i hvad de afse ändring i
gällande bestämmelser angående afgifterna för tillverkning och
försäljning af bränvin.

Gällande stad- j)e fgr närvarande till innevarande års slut gällande bestämmde^iiUverk-melserna
angående tillverkning af bränvin innefattas i Kungl.
ningsafgif- Förordningen den 23 Augusti 1876 och Kungl. Kungörelsen den 16
Urna'' Maj 1879, genom hvilka är stadgadt, att för bränvin, som inom
landet tillverkas, skall erläggas en afgift af en krona för hvarje
kanna af viss bestämd normalstyrka; att, oberäknadt denna afgift,
särskild afgift skall erläggas med 25 öre för hvarje kanna,
hvarmed tillverkningen vid något bränneri öfverstiger den högsta
tillåtna, men att, om tillverkningen vid något bränneri icke
uppgått till det minsta bestämda beloppet, en afgift af likaledes
25 öre per kanna skall erläggas för skilnaden mellan det
minsta tillåtna tillverkningsbeloppet och det tillverkade kannetalet.
Dessa författningar upphöra att vara gällande vid 1883 års
ingång, och träder då i kraft Kungl. Förordningen den 2 Juni 1882,
som, med tillämpning af metersystemet, bestämmer tillverkningsafgiften
till 40 öre för hvarje liter och de här ofvan omförmälda
särskilda afgifterna för öfver- och undertillverkning till 10 öre per
liter.

Tillverknings- För senast tilländagångna tillverkningsår 1881—82 hafva tillaf\telopp
a* verkningsafgifterna uppgått till 16,447,634 kr. 12 öre.

289

Stadgandena åter beträffande för säljningsafgifterna och vinst- Gällande stadmedlen
å handel med bränvin och andra brända eller distilleradeende^fönäijspirituösa
drycker, gifna genom Kungi. Förordningen den24 Augusti ningsafgifter1877,
äro af hufvudsakligen följande innehåll. Afgifterna ut- namedlen™*''
göra vid minuthandel 25 öre och vid utskänkning 40 öre för
hvarje kanna af det bränvin, som blifvit till försäljning beräknadt
eller hvarför afgift är åtagen. Då i stad all minuthandel
med eller all utskänkning af bränvin eller beggedera blifvit
af bolag öfvertagen, skall, förutom försäljningsafgift, bolaget
afstå hela den nettovinst, som, sedan nödiga förvaltningskostnader
blifvit afdragne, uppkommit af all den bränvinshandel, bolaget
idkat.

Utaf de afgifter, som enligt nämnda förordning inflyta för
minuthandel med eller utskänkning af bränvin, vare sig i stad
eller å landet, äfvensom af den nettovinst på rörelsen, som bolag
i stad skall afstå, insättas i landtränteriet Vö^el för landstingets
och V5:del för hushållningssällskapets räkning, för att af desamma
förvaltas och användas till ändamål, som för länet nyttiga äro.

Af de afgifter, som i stad inflyta, äfvensom af den här ofvan
omförmälda nettovinst å bolagets rörelse tillfalla de återstående
tre femtedelarne staden; men af de afgifter, som från socknar ä
landet ingå, aflemnas de tre femtedelarne i landtränteriet, hvarifrån
det för hela länet eller, om län blifvit i distrikt indeladt,
det för hela distriktet influtna, sammanlagda beloppet genom
Konungens Befallningshafvande fördelas på länets eller distriktets
samtliga socknar i förhållande till hvarderas folkmängd.

Hvad stad eller socken sålunda tillfaller användes till kommunala
behof inom staden eller socknen.

I Stockholm tillfaller hela afgiften staden, och i annan stad,
som icke deltager i landsting, tillfaller staden jemväl den femtedel,
som eljest skulle för landstingets räkning insättas i vederbörande
landtränteri.

För försäljningsåret 1879—80 hafva dessa bestämmelser verkat Försäijnings sålunda

: afgiftemas

0 . . och vinstmed Stockholm

har erhållit, lens belopp

1 betingad försäljningsafgift af bolag......... Kr. 134,280: — ochrdel~

i bolagets vinstmedel.................................... » 877,493

i afgifter af andra innehafvare af rättigheter » 13,516

Summa Kr. 1,025,289

Skatteregleringskoniiténs Betänkande. III.

290

Bränvins Tcomiténs förslag.

Transport Kr. 1,025,289: 75

hvarifrån afgå provisioner m. m................... Kr._82: 60

Återstå Kr. 1,025,207: 15.

I de öfriga städerna har influtit:

af bolag, betingade försäljningsafgifter----------- Kr. 1,415,028: 79

vinstmedel ........... » 1,851,978: os

af andra innehafvare af rättigheter............... » 501,612: 8 5

Summa Kr. 3,768,619: 72.

A landsbygden hafva influtit
försäljningsafgifter:

af bolag___________________________________________________ Kr. 40,003: 45

af andra innehafvare af rättigheter............... » 289,681: 9S

Summa Kr. 329,685: 43

Summa Summarum Kr. 5,123,512: 30.

Af de i städerna, utom Stockholm, och å landsbygden influtna

beloppen hafva tillfallit:

landsting---------- Kr. 669,334: 22

hushållningssällskap.................................... » 818,861: 98

stadskommuner........................ » 2,405,921: 46

landskommuner........... » 197,512: es

och i provisioner m. m. utgått.................. » 6,674: 84

Summa Kr. 4,098,305: 15.

Enligt komiterades för öfverseende af gällande bränvinslagstiftning
ofvanomförmälda förslag skulle för bränvin, som inom
landet tillverkas, erläggas skatt af 1 krona 20 öre för hvarje
beskattningsbar kanna samt vid öfver- och undertillverkning en
afgift af 25 öre per kanna. Någon allmän försäljningsafgift, utom
den för äldre rättigheter eller vid försäljning å passagerarefartyg,
vid läger m.m. utgående, skulle enligt komiterades förslag ej åläggas.

I fråga om bränvinshandeln och inkomsten deraf föreslå komiterade
följande bestämmelser:

derest för stad stadsfullmägtige eller, der sådane ej äro,
allmän rådstuga, eller för kommun å landet kommunalfullmägtige
eller, der sådane ej äro, kommunalstämma besluter, att utöfver
de äldre eller särskildt förlänade rättigheter till bränvinsförsäljning,
hvilka kunna finnas inom kommunen, bränvinshandel skall
utöfvas inom kommunen, och derjemte åtager, sig att hålla de
medel till handa, som fordras för rörelsen, då må så beskaffad
handel idkas, om beslutet varder af Kungl. Maj:ts Befallningshaf -

291

vande faststäldt; dock att dylikt beslut för hvarje gång icke må afse
flere än tre omedelbart efter hvarandra följande försäljningsår;

sådan bränvinshandel skall å det allmännas vägnar handhafvas
under öfverinseende af en särskild nämnd;

vill denna nämnd mot bestämd afgift åt annan upplåta någon
af de försäljningsrättigheter, till hvilka tillstånd erhållits, då skall
nämnden derom göra framställning hos Kungl. Maj:ts Befallningshafvande,
som eger att bifalla eller afslå framställningen, med afseende
så väl å skälen och vilkoren för upplåtelsen samt den
persons behörighet och tjenlighet, åt hvilken upplåtelsen ifrågasattes,
som å afgiftens förhållande till den inkomst, hvilken anses
kunna uppkomma af rörelsen;

öfver all den bränvinshandel. som idkas inom en kommun
för allmän räkning, skola föras gemensamma räkenskaper, upptagande
å ena sidan de inkomster, hvilka inflyta såväl vid den
omedelbart för det allmännas räkning utöfvade handeln som i afgifter
för upplåtna rättigheter, och å den andra de med rörelsen
förenade utgifter, till hvilka äfven må räknas betäckande af förlust,
som under föregående år kan för kommunen hafva uppstått
genom idkande af sådan handel för allmän räkning;

vinstmedlen af den bränvinshandel, som inom ett län under
försäljningsåret drifvits för allmän räkning, tillsammans med de
afgifter, hvilka inom länet erlagts under samma tid, skola gå till
fördelning på följande sätt:

derest vid jemförelse med den uppskattning, som af pröfningskomitén
faststälts för bevillningen enligt Art. II i medeltal
för de sista fem åren, inräknadt det, hvarunder försäljningsåret
slutat, visar sig, att tre femtedelar af vinstmedlen och afgifterna
sammanslagne icke öfverstiga det belopp, som uppkommer, då en
hundradel af hela antagna beskattningsbara inkomsten sammanlägges
med tre öre för hvarje fulla 100 kronor af alla jordbruksfastigheters
och fem öre för hvarje fulla 100 kronor af
alla andra fastigheters uppskattade värden inom länet, då skola
dessa tre femtedelar fördelas emellan samtliga kommuner inom
länet i förhållande till den bevillning enligt Art. II, som blifvit
af pröfningskomitén i medeltal för omförmälda fem år fastställd
för hvar och en af dem. Af de återstående två femtedelarne
skall den ena tillfalla landstinget och den andra, tillsammans med
motsvarande andelar från öfriga län, gå till fördelning mellan rikets
samtliga hushållningssällskap efter befolkningens storlek inom

Bränvins komiténs förslag.

292

Bränvins Jcomiténs förslag.

deras områden vid slutet af det kalenderår, hvarunder försäljningsåret
börjar. Skulle åter tre femtedelar af vinstmedlen och
afgifterna öfverstiga förenämnda gräns, skall fördelning enligt
nyss uppgifna grunder emellan kommunerna, landstinget och hushållningssällskapen
ske allenast af så stor del af dessa inkomster,
att kommunernas sammanlagda andelar jemnt uppgå till sagda
gräns, och återstoden tillfalla statsverket;

stad, som icke deltager i landsting, tillfälle jemväl den på staden
i förhållande till dess bevillning efter Art. II belöpande andel i
den femtedel, som eljest skolat i dess helhet ingå till landstinget,
Stockholms stad behålle alla vinstmedlen och afgifterna inom
ofvan begränsade belopp. Yid beräkningen af denna gräns läggas
stadens till bevillning beskattningsbara inkomst och till bevillning
uppskattade fastighetsvärden till grund;

skulle framdeles bevillningen efter Art. II blifva bestämd att
utgå för jordbruksfastigheter med lika stor andel af uppskattade
värdet som för andra fastigheter, då skall, vid bestämmande af ofvan
nämnda såsom gräns satta belopp, jemväl för jordbruksfastigheter
räknas fem öre för hvarje fulla 100 kronor af samma värden;

kommuns andel i vinstmedlen och afgifterna skall användas
till kommunala behof, samt landstings och hushållningssällskaps
andelar till ändamål, som äro nyttiga för länet. Fördelningen
enligt ofvan stadgade grunder uppgöres af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande.

För den händelse att detta förslag skulle blifva antaget, föreslå
komiterade vidare nedanstående öfvergående stadganden:

under hvart och ett af de tio första försäljningsår, fördelning
på det föreslagna, här ofvan beskrifna sättet skulle ega rum
af inkomst från bränvinshandeln, skall kommun af de derstädes
influtna vinstmedel och afgifter, som icke tillfalla landstinget och
hushållningssällskapen, erhålla det belopp, kommunen för de fem
sista försäljningsåren dessförinnan årligen i medeltal njutit i sådan
inkomst enligt^ de till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande ingifna
uppgifter. Erhåller någon kommun pa detta sätt mer än hvad
efter ofvan omförmälda beräkningsgrund belöper pa densamma;
skola öfriga kommuner i länet af de medel, hvilka ma från länet
tillfalla statsverket, undfå godtgörelse, så långt dessa medel förslå,
för den minskning, som derigenom uppkommer för dem;

under nämnda öfvergångstid af tio år skall hvarje läns hushållningssällskap
af hushållningssällskapens andel i de från länet

293

influtna vinstmedel och afgifter erhålla det belopp, sällskapet för Bräminsde
fem sista försäljningsåren dessförinnan årligen i medeltal njutit förslag.
i sådan inkomst,

vinstmedel af bränvinshandel, som idkas inom en kommun för
allmän räkning under nyssnämnda öfvergångstid, må till så stor del,
som enligt ofvanstående öfvergångsstadgande tillkommer kommunen,
inbetalas till kommunens kassa, i den mån desamma under
försäljningsåret blifva tillgängliga.

Den åsigt, komiterade för öfverseende af gällande bränvins- Skattereglelagstiftning
omfattat, att tillverknings- och försäljningsafgifterna ”"rat&TocÄ
böra sammanslås eller, rättare sagdt, den egentliga beskattningen förslag.
läggas uteslutande på tillverkningen, har Skatteregleringskomitén
ej kunnat dela.

Mot en dylik sammanslagning förekommer hufvudsakligen,
att de två afgifterna, såsom ock sjelfva benämningarne antyda,
äro af väsentligen olika natur och afse att beskatta två helt
skilda näringsgrenar. Beskattningen af tillverkningen och beskattningen
af försäljningen hvila ej på samma grunder; omständigheter
kunna tänkas, då den ena näringen må kunna och böra
beskattas högre eller annorlunda än den andra. Särskildt kan
det understundom vara mer lämpligt att öka statens inkomst
eller fördyra bränvinet genom ökandet af skatten på dess försäljning,
än endast och allenast genom höjandet af skatten å dess
tillverkning.

Om derjemte, såsom reservanterna i bemälda komité antagit
och föreslagit, sammanslagningen komme att medföra bränvinshandelns
frigifvande, skulle, enligt Skatteregleringskomiténs åsigt,
ett sådant resultat, om än teoretiska grunder kunna till försvar
derför andragas, stå alltför mycket i strid mot senare årtiondens
gagneliga sträfvanden på detta område för att icke, äfven ur
denna synpunkt, sammanslagningen skulle synas mindre välbetänkt.

De tvenne afgifternas olika beskaffenhet skulle måhända icke
heller i längden medgifva den förändrade anordningens fullständiga
vidblifvande; sannolikt skulle, såsom ock i komiterades förslag
antydes, saknaden af en statens skatt på försäljningen leda
dertill, att från kommunernas, särskildt städernas, sida sträfvanden
ganska snart framträdde att, i en eller annan form, åstad -

294

komma en ny försäljningsskatt vid sidan af den ökade tillverkningsafgiften.

Komitén får på dessa skäljiemställa,

att en särskild tillverknings- ock en särskild försälj
ningsafgift fortfarande måtte bibehållas.

Redan häraf följer, att Skatteregleringskomitén ej kan biträda
ofvannämnda komiterades förslag i öfrigt, ledande till en
väsentlig rubbning i det sätt, hvarpå bränvinsförsäljningen hittills
under senare tiden varit ordnad.

I afseende å de tvenne, enligt Komiténs mening fortfarande
lämpliga och behöfliga afgifternas belopp och sättet för de inflytande
medlens användande får Komitén anföra följande.

Hvad först angår tillverkning safgiften, föreslog Knngl. Maj:t
vid 1879 års riksdag denna afgifts höjande från 80 öre till 1 kr.
20 öre per beskattningsbar kanna; men det syntes Riksdagen
mindre lämpligt att på en gång och utan samband med förändrad
lagstiftning angående bränvins tillverkning och försäljning,
hvarom förslag då var att snart förvänta, vidtaga en så
betydlig höjning af bränvinstillverkningsafgiften, helst en så stor
förhöjning då icke för fyllande af statsverkets behof vore oundgängligen
nödig; hvarför ock samma års Riksdag ökade afgiften
endast till 1 krona, och har den vid innevarande års riksdag, i
sammanhang med beslut om metersystemets tillämpning, bestämts,
såsom ofvan blifvit nämndt, till 40 öre per liter, motsvarande en
ytterligare höjning af icke fullt fem procent.

Då sålunda förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften för
kort tid sedan blifvit tvenne gånger vidtagen, och då en ofta återkommande
rubbning i beskattning såvidt möjligt bör undvikas,
har Komitén icke ansett tiden nu vara inne för en ytterligare förhöjning
af denna tillverkningsafgift.

Enär bränvinet likväl är ett ganska lämpligt föremål för beskattning,
skulle, efter Komiténs tanke, efter någon tids förlopp,
och om statsverkets behof sådant kräfver, en tillökning af denna
afgift utan betänklighet kunna vidtagas, och Komitén har derför
bland de inkomstkällor, som vid ökade statsbehof kunna framdeles
anlitas, upptagit äfven en förhöjning af bränvinstillverkningsskatten.

Hvad dernäst bränvins för säljning saf giften beträffar, lärer det
vara obestridligt, att denna, lika väl som afgiften för bränvins
tillverkning, på grund af sin natur tillkommer staten. Den är

295

ock i flere andra länder, såsom i England, Frankrike, Holland,
Belgien, förbekållen staten. Hos oss öfverläts den genom bränvinslagstiftningen
af år 1855 på kommunerna, hufvudsakligen i det
syfte att dessa derigenom skulle få ett starkare intresse att
öfvervaka kontrollerna mot oloflig bränvinsför sälj ning. Man stod
vid ingången till ett nytt skede i bränvinslagstiftningen och
hade svårt att förutse, huru de beslutade författningarne skulle
verka. Dessa verkningar hafva ock i flere hänseenden inträffat
på ett sätt, som man icke förutsett. De små pannornas försvinnande
samt den derigenom framkallade minskning i tillfällen till
konsumtion i hemmen hafva, långt mer än bränvinets fördyrande,
ledt till en större nykterhet på landsbygden. I städerna har det
allt allmännare inrättandet af utskänkningsbolag åstadkommit
större ordning, jemväl större nykterhet, på samma gång som det
skapat en inkomstkälla, om hvars riklighet man förut ej hade någon
aning; tillika har det allt tydligare visat sig, att bolagsinrättningen
gifver erforderlig trygghet med hänsyn till kontrollen. I betraktande
af det gagn, bolagen i deras nuvarande skick medfört,
har Komitén ej heller ansett sig kunna förorda det af komiterade
för öfverseende af gällande bränvinslagstiftning väckta
förslag beträffande bränvinshandelns handhafvande, hvarigenom
denna skulle göras i ännu högre grad till en kommunal angelägenhet,
än för närvarande är fallet.

Men om sålunda den grund fallit, på hvilken 1855 års lagstiftning
hvilade, och om jemväl ändamålet med försäljningsskattens
öfverlemnande till kommunerna numera synes vara uppnådt,
torde det vara klart, att tiden nu är inne för denna skatts indragning
till staten.

Frågan blir då, på hvad sätt och i hvad omfång en sådan
indragning bör ske. Har staten en obestridlig rätt till det hela,
så synes det vara mindre följdriktigt att besluta allenast en partiel
indragning, en åtgärd, som dessutom dels ej skulle medföra fördelen
af ett definitivt ordnande och undanrödjande för framtiden
af anledningar till vidare tvistigheter, dels äfven för kommunernas
egen hushållning synes betänklig, såtillvida att de fortfarande hölles
i ovisshet, om, när och under hvilka vilkor jemväl de återstående
delarne af försäljningsafgiften kunde komma att indragas. Försäljningsskatten
synes derför i sin helhet böra ingå till staten Med
afseende å de förbindelser, städerna iklädt sig, synes det likväl
nödvändigt, att indragningen sker endast successivt efter en från

296

början bestämdt utstakad ordning. I ganska väsentlig mån bar
en del af våra stadskommuner på rikliga bränvinsmedel grundat
sin utveckling ocb, om än beskaffenheten af denna inkomst, som
till sin egentliga natur är en statsintrad, samt anledningarne till
dess öfverlemnande åt städerna ej låta sig förena med påståendet
om rättighet för dem att vid denna inkomst fortfarande blifva bibehållna,
torde nyss angifna förhållande dock så mycket mindre
kunna och böra lemnas utan afseende, som städernas utveckling
varit en vigtig faktor för hela landets fortskridande i välmåga
samt de svårigheter, hvilka för städerna skulle uppkomma genom
bränvinsmedlens indragning på en gång, utan lämpligt rådrum att
möta ändrade förhållanden, tvifvelsutan skulle utöfva en återverkan
äfven på landet i dess helhet.

Då härtill kommer, att, om grundskatternas afskrifning enligt
de grunder, Komitén föreslagit, beslutas, och om en ny försvarsordning
efter hand införes, statsverkets ställning fordrar, icke för
ögonblicket en så betydlig tillökning i inkomst, men deremot
småningom och säkert växande inkomster, förefinnas äfven ur
denna synpunkt goda skäl att verkställa ifrågavarande medels
indragning på det sätt, som medför de minsta möjliga rubbningar.

Till upplysning om i hvilken mån städernas samt landstingens
och hushållningssällskapens ekonomi må vara af inkomsten å bränvinsförsäljning
beroende får Komitén meddela följande uppgifter
öfver städernas, landstingens och hushållningssällskapens bibehållna
andelar af såväl försäljningsafgift som vinstmedel, dels
imder åren 1870—1874 och 1875—1879, i medeltal, dels ock under
försäljningsåret 1879—1880.

297

Behållna andelar af såväl försäljningsafgifter som vinstmedel

å bränvin.

Städer.	Aren 1870-3874.	Aren 1875-1879.	Ar 1879-1880.
Medeltal.	Medeltal.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Stockholm..............r.............	340,453	12	722,723	14	1,025,207	15
Sigtuna................................	1,030	40	2,043	48	3,970	43
Oregrund .............................	731	80	1,754	19	1,801	04
Södertelje.............................	4,011	96	11,501	38	17,430	24
Norrtelje.............................	2,768	15	6.111	34	7,592	94
Osthammar...........................	1,387	67	2,810	34	4,396	04
Vaxholm ..............................	3,406	28	4,328	73	8,300	09
Upsala.................................	17,700	77	101,027	48	90,897	09
Enköping..............................	5,651	80	13,358	89	18,821	60
Nyköping..............................	12,665	64	20,915	68	40,875	10
Eskilstuna.............................	13,125	80	40,356	0 9	40,344	22
Strengnäs.............................	2,663	04	9,230	47	9,848	18
Torshälla..............................	2,149	69	4,287	43	5;389	20
Mariefred ............................	1,817	78	5,155	68	9,288	99
Trosa .................................	2,083	32	2,823	39	2,452	09
Linköping ...........................	15,092	91	36,212	07	28,740	90
Norrköping...........................	34,333	26	159,345	28	107,900	83
Söderköping ........................	6030	05	12,860	46	17,116	86
Vadstena..............................	2,531	02	11,346	50	8,694	58
Skeninge..............................	2,825	14	12,677	30	7,054	61
Motala.................................	—	—	10,341	25	9,871	31
Jönköping ...........................	15.307	25	37,180	11	39,348	88
Eksjö .................................	6,198	78	21,084	60	18,601	59
Grenna.................................	1,923	76	3,783	72	1,150	45
Vexjö .................................	3,290	41	19,580	07	40,437	11
Kalmar ..............................	12,822	79	56,648	55	57,015	37
Vestervik..............................	7,636	32	23,737	43	23,132	64
Vimmerby ...........................	2,826	34	11,762	78	10,528	14
Borgholm ...........................	3,369	45	8,925	49	11,532	89

298

Städer.	0 Aren 1870-1874.	Aren 1875-1879.	0 Ar 1879-1880. \|
Medeltal.	Medeltal.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Oskarshamn..........................	4,255	40	19,584	74	21,029	86
Visby .................................	10,568	93	36,960	22	24,256	34
Karlskrona ...........................	8,579	37	34,642	54	48,172	95
Karlshamn............................	6,874	20	21,250	39	31,013	29 S
Sölvesborg ...........................	3,232	92	7,071	46	4,874	24 1
Kristianstad...........................	8,407	98	23,651	28	28,822	66 i
Engelholm ...........................	3,966	45	3,976	52	8,842	90 1
Simrishamn...........................	1,491	61	2,928	07	3,869	44
Malmö.................................	45,435	50	87,181	66	91,421	50
Landskrona......... .................	8,697	72	19,179	43	25,823	! 70
Ystad ..................................	3,881	02	10,925	26	16,720	20
Lund ..................................	18,211	10	28,206	89	34,142	66
Helsingborg...........................	11,870	64	40,521	02	41,937	02
Skanör och 1’alsterbo...............	267	67	226	65	411	68
Trelleborg ...........................	1,081	39	9.572	84	12,359	28
Halmstad.........	5,992	88	25,852	76	21,262	54
Varberg ..........	3,192	49	10,652	32	7,712	95
Laholm...............	982	03	2,300	24	6,485	—
Falkenberg ..........	5,379	28	3,604	78	6,380	22
Kungsbacka..........	4,465	42	10,696	97	11,877	19
Göteborg..........	249,582	38	531,641	39	398,788	98
Uddevalla...................	11,957	24	44,623	34	39,705	72
Marstrand .....................	2,505	01	8.872	72	7,704	91
Kunaelf ....................	2,589	81	12,366	66	13,976	43
Strömstad......................	5,216	06	11,102	88	14,306	38
Venersborg ...........................	9,867	82	53,807	35	39,075	27
Borås ..................................	6,704	36	28,463	67	22,336	37
Ulricehamn ..,........................	1,209	60	6,136	38	3,532	92
Alingsås...............................	4,630	56	16,874	86	16,070	75
Amål ...........................	1,185	62	15,416	56	15,330	—
Mariestad..............................	5,202	39	14,979	98	17,312	54
Lidköping..............................	9,847	55	29,774	06	42,820	32

299

1 Städer.	Åren 1870-1874.	Aren 1875—1879.	Ar 1879—1880.
Medeltal.	Medeltal.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
\| Skara ..................................	3,173	64	20,115	10	19,120	43
! Hjo ....................................	2,245	51	6,241	—	5,595	79
Sköfde .................................	3,793	7 9	19,064	05	25,702	52
Falköping.............................	5,670	10	16,641	03	18,412	62
Karlstad...............................	14,484	64	35,724	13	42,172	42
Kristinehamn ........................	5,138	44	12,137	41	15,216	28
Filipstad..............................	6,683	18	15,058	77	16,537	42
Örebro.................................	16,279	18	78,586	64	57,125	52
Askersund ............................	4,427	93	10,061	72	9,461	04
Nora...................................	2,898	19	17,667	13	11,498	02
Linde ..................................	1,832	33	7,985	83	6,749	89
Vesterås...............................	20,122	61	51,869	39	59,054	91
Arboga.................................	5,531	42	17,249	11	16,856	59
Köping.................................	10,854	07	27,519	08	15,293	36
Sala....................................	12,001	95	21,741	44	27,780	39
Falun..................................	10,703	71	43.637	68	49,559	23
Hedemora.............................	2,431	41	9,787	65	9,778	40
Säter...................................	2,359	99	3,662	83	2,092	80
Gelie..................	28,287	94	90,436	11	76,695	10 i
Hudiksvall............................	8,822	40	29,058	87	88,156	13 i
Söderhamn ...........................	9,620	40	21,463	38	10,802	34 \|
Hernösand............................	10 599	98	28,344	68	28,594	77 \|
Sundsvall .............................	12,081	75	72,267	05	52,104	07
Östersund.............................	2,128	13	14,298	53	22,380	02
Umeå..................................	4,684	80	20,229	86	21,580	76
Skellefteå............................	3,644	48	8,845	33	4,740	_ i
Luleå...................................	1,908	49	8,596	72	13,075	16
Piteå...................................	4,542	33	8,028	71	4,886	20 \|
Haparanda............................	2,162	83	4,145	36	3,989	66 1
Summa	1,212,282	72	3,270,423	80	3,431,128	61 \|

300

Landsting.

Län.	Aren 1870-1874.	Åren 1875-1879.	År 1879—1880.
Medeltal.	Medeltal.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Stockholms ...........................	5,918	83	10,813	90	16,254	49
Upsala...................................	8,426	12	31,841	78	37,379	28
Södermanlands ........................	13,167	77	29,252	47	37,383	56
Östergötlands..........................	17,898	02	30,249	27	31,417	85
Jönköpings.............................	9,224	90	22,032	43	20,782	93
Kronobergs.............................	2,145	58	8,389	72	15,317	91
Kalmar..................................	12,385	21	46,681	93	46,366	49
Gotlands ...............................	4,021	09	13,082	68	8,854	97
Blekinge ..............................	8,338	80	25,633	13	33,525	10
Kristianstads...........................	8.307	64	16,559	87	18,142	73
Malmöhus..............................	23,908	28	40,702	01	48,677	22
Hallands ..............................	7,711	89	19,508	41	19,885	01
Göteborgs och Bohus ...............	8,480	07	29,020	5 7	31,244	11
Elfsborgs ..............................	9,678	68	39,947	09	37,482	55
Skaraborgs..............................	12,233	78	38,062	16	44,658	22
Vermlands..............................	10,061	24	24,298	65	29,913	04
Örebro .................................	9,672	24	27,798	93	29,963	02
Vestmanlands ........................	17,100	68	41,136	92	41,117	90
Kopparbergs ...........................	9,461	01	23,576	94	24,774	4 1
Gefleborgs..............................	15,873	82	47,790	74	42,467	10
Vesternorrlands........................	7,989	62	34,567	13	27,613	83
Jemtlands ..............................	778	11	4,850	52	7,572	23
Vesterbottens ........................	3,012	93	9,822	5 3	8,885	58
Norrbottens ...........................	3,573	73	8,537	05	9,654	69
Summa	229,370	04	624,156	83	669,334	22

301

Hushållningssällskap.

i i T .. Lan. 1	Åren 1870-1874.	Åren 1875-1879.	År 1879-1880.
Medeltal.	Medeltal.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Stockholms ......................	5,918	83	10,813	90	16,254	49
Upsala ...................	8,426	12	31,841	78	37,379	28
Södermanlands ................	13,167	77	29,252	47	37,383	57
Östergötlands .................	22,245	31	58,714	98	58,393	05
Jönköpings ..................	9,224	90	22,032	43	20,782	93
Kronobergs ......................	2,145	58	8,389	72	15,317	91
Kalmar ..............................	12,385	21	46,681	93	46,366	49
Gotlands.............................	4,021	09	13,082	68	8,854	97
Blekinge ...........................	8,338	80	25,633	13	33,525	10
Kristianstads.........................	8,307	65	16,559	87	18,142	73
Malmöhus.........................	31,421	53	62,497	42	71,532	56
Hallands ......................	7,711	88	19,508	41	19,885	02
Göteborgs och Bohus ..............	70,871	02	161,930	90	130,941	35
Elfsborgs ...........................	9,678	68	39,947	08	37,482	54
Skaraborgs...........................	12,233	78	38,062	16	44,658	22
Vermlands............................	10,061	24	24,298	65	29,913	04
Örebro .................................	9,672	24	27,798	92	29,963	02
Vestmanlands ........................	17,100	68	41,136	92	41,117	90
Kopparbergs...........................	9,461	01	23,576	95	24,774	39
Gefleborgs ..............................	15.S73	82	47,790	73	42,467	09
Yesternorrlands.....................	7,989	62	34,567	14	27,613	83
Jemtlands..............................	778	11	4,850	52	7,572	23
Vesterbottens..........................	3,012	93	9,822	53	8,885	58
Norrbottens ...........................	3,573	73	8,537	05	9,654	69
Summa	303,621	53	807,328	27 j	818,861	98

Försäljningsafgifterna torde i allmänhet och i medeltal kunna
anses utgöra x/3-del, vinstmedlen 2/3-delar af ofvan uppgifna belopp,
om än på olika ställen rätt betydande vexlingar förekomma,
så att t. ex. i Stockholm försäljningsafgiften med en ännu vida
mindre andel än x/3 ingår i stadens hela inkomst af bränvinsmedel.

302

Då nu indragningen skulle afse endast försäljningsafgifterna ock
ske successivt med V^-del om året, således lista året, der försäljningsafgiften
utgör 0 af det kela, med endast V30-del af inkomsten
i dess kelket, torde käraf, vid en blick på siffrorna för hvarje
särskild stad, landsting ock hushållningssällskap, framgå, att en
sådan indragning ej gerna kan vålla vederbörande någon så beaktansvärd
olägenhet, att statens kraf derför kunde böra stå tillbaka.
Särskildt i fråga om landsting och hushållningssällskap
lärer denna olägenhet icke vara af någon större betydenhet.

Komitén har derför ansett,

att försäljningsafgifterna lämpligen böra under loppet
af tio år, med en tiondedel årligen, till statsverket
indragas.

Den ifrågasatta indragningen skulle otvifvelaktigt sträcka
sig för vida, om den omfattade ej blott de egentliga försäljningsafgifterna,
utan äfven bolagens vinstmedel. Dessa äro tydligen
af en annan natur än försäljningsafgifterna, hvilka ock
funnits till långt före uppkomsten af bränvinsbolagen. Bolagen
äro enskilda inrättningar; de innehafva visserligen ett slags
genom lagstiftningen dem förlänadt monopol, men detta förhållande
bör lika litet för dem som för andra med större eller
mindre företrädesrättigheter utrustade bolag medföra skyldighet
att arbeta för statens räkning. Det har kunnat försvaras, att
de fått till sin egen kommun afstå sin behållna vinst, äfvensom
att till den större kommun, hvilken de tillhöra, eller till
hushållningssällskapen, hvilkas verksamhet befrämjar ortens förkofran,
lemnas en viss andel af denna vinst, hvarvid tillika
bör ihågkommas, att, när 1873 års Riksdag fråntog bolagen denna
del af deras behållning, den dem på samma gång en rättighet,
som betydligt ökade samma vinst, derigenom att den utsträckte
deras verksamhet äfven till minuteringsrörelsen. Men att staten
skulle skörda frukten af det arbete och den omtanke, enskilde
nedlägga i sina företag, strider allt för mycket mot sakens egen
natur. En sammanblandning har visserligen efter nämnda Riksdags
beslut börjat göras af skatten för bränvins försäljning
och de för detta ändamål bildade bolagens vinstmedel, men denna
sammanblandning i uttrycken kan väl icke förändra sj elfva dessa
inkomsters i grunden alldeles olika natur, eller leda derhän, att
staten tillegnar sig, icke blott den skatt, som densamma med
rätta tillkommer, utan äfven frukten af den genom enskildes omtanke,
kapitalutlägg och arbete tillkomna vinst.

Dessa vinstmedels indragning till staten skulle ock sannolikt
leda derhän att bolagsformen i sitt nuvarande skick ej vidare
blefve för ifrågavarande ändamål använd, ett resultat som
enligt Komiténs redan här ofvan antydda mening vore att mycket
beklaga. Vinstmedlens åvägabringande åter på ett sådant
sätt, att sedlighetens intresse behörigen tillgodoses, torde nemligen
vara beroende just på bibehållande af bolagsformen. Komitén
har derför samt med hänsyn dertill att den föreslagna indragningen
af försäljningsafgifterna naturligtvis måste för kommunen
öka behofvet af vinstmedel antagit, att för säljningsafgifternas indragning
skulle medföra äfven den, enligt Komiténs åsigt, gagneliga
verkan, att bolag för bränvinshandeln komme att bildas i
de städer, der sådana bolag ännu ej kommit till stånd.

Då Stockholm ej hör till något hushållningssällskaps område
och hufvudstaden är likställd med ett landstingsområde, anser
Komitén

Stockholm fortfarande böra utan minskning åtnjuta hela
afkastningen af den rörelse, dess brän-vinsbolag utöfvar.

Hvad öfriga kommuner beträffar, framgår af det ofvan anförda,
att Komitén

anser dem böra bibehållas vid de andelar af bolagens
vinstmedel, de för närvarande åtnjuta.

Ej heller i fråga om den femtedel af vinstmedlen, som för
närvarande från dessa öfriga kommuner utgår till landstingen, har
Komitén funnit skäl föreslå någon förändring; hvaremot och enär
en betydlig, af inga i sakens natur grundade förhållanden föranledd
skiljaktighet eger rum mellan de belopp af vinstmedlen, som
tillfalla de olika hushållningssällskapen, Skatteregleringskomitén,
lika med komiterade för öfverseende af br än vinslagstiftningen,
anser

den hushållningssällskapen tillfallande femtedel af bolagens
vinstmedel böra gå till fördelning mellan rikets
samtliga hushållningssällskap efter befolkningens storlek
inom deras områden vid slutet af det kalenderår,
hvarunder försäljningsåret börjar.

Frågar man nu, huru tillämpningen af de föreslagna bestämmelserna
skulle taga sig ut i siffror, så torde det vara säkrast,
att försäljningsskattens belopp, sådant det varit under de närmast
föregående åren, lägges till grund för beräkningarne. Enligt
Bränvinskontrollbyråns uppgifter hafva försäljningsafgifterna utgjort: -

304

under försäljningsåret 1877—78............ 2,511,959 kr.

» » 1878—79............ 2,531,951 » och

» » 1879—80............ 2,394,123 »

Då således dessa skatteafgifter under tre år varit hvarandra
i det närmaste lika, och då enligt 10 § af 1874 års bränvinsförsäljningslag
Kung! Maj:ts Befallningshafvande eger att, om den erbjudna
afgiftens belopp samt förhållandet mellan nämnda afgift
och det kannetal bränvin, bolag anses kunna afyttra, icke befinnes
tillfredsställande, förkasta anbuden, lära äfven med afseende
fäst å möjligheten af minskning i bränvins bruk samt i följd deraf
i försäljningsafgifterna, hvartill de senaste årens uppgifter gifva
anledning, dessa afgifter med säkerhet kunna beräknas till minst
1,500,000 kr. om året, och således, med en successiv tioårig indragning,
den ökade statsinkomsten kunna antagas blifva:

l:a året............................... 150,000 kr.

2:a » 300,000 »

3:e » 450,000 »

4:e » ......................-....... 600,000 »

5:e » ..........-___________________ 750,000 »

6:e » ........................-..... 900,000 »

7:e » 1,050,000 »

8:e » 1,200,000 >

9:e » 1,350,000 »

10:e » 1,500,000 »

En ytterligare tillökning i inkomst af försälj ningsafgifterna
kan, utan direkt höjning i deras belopp, vinnas genom stad gande

att afgiften skall utgå, icke efter det beräknade, utan
efter det i verkligheten försålda kannetalet.

Slutligen får Komitén fästa uppmärksamheten på den möjlighet,
som, efter försäljningsafgifternas indragning till staten, öppnas
att vid förekommande statsbehof höja försäljningsskatten. Hittills
skulle en sådan förhöjning hafva varit helt och hållet illusorisk,
och försäljningsskatten har också allt sedan 1855 förblifvit bestämd
till samma belopp, under det tillverkningsskatten gång efter
annan höjts.

305

D. Maltskatt.

Andra länders erfarenhet har visat, att skatten på brän- Motivering.
vin, så snart densamma nått en viss höjd, förer med sig behofvet
af en skatt på öl. Endast genom samtidig beskattning
af maltdrycker och bränvin kan man förebygga de underslef,
som eljest förr eller senare pläga försökas genom maltdryckernas
uppblandning med starkare ämnen. Då man vidare med bränvinsskatten
afser, icke allenast att bereda det allmänna inkomst,
utan äfven att, såvidt möjligt, hämma den rusgifvande dryckens
olycksbringande verkningar och således främja så väl moraliska
som ekonomiska syften, lärer de under vissa förhållanden
nästan lika menligt verkande maltdryckernas beskattning äfven
ur denna synpunkt finnas utgöra ett nödigt komplement till
brän vinsskatten.

Till följe af sin beskaffenhet synas maltdryckerna äfven
vara väl egnade att utgöra föremål för särskild beskattning.

De kunna svårligen sägas höra till antalet af lifsförnödenheter,
utan afse snarare att fylla ett under vissa förhållanden konstladt
behof, då de närande beståndsdelarne i dessa drycker ej
kunna anses vara af den betydenhet, att de förmå gifva dem
rang bland verkliga näringsämnen.

Med ytterst få undantag hafva ock de europeiska staterna
under en eller annan form upptagit maltskatten i sina skattesystem
och föredömet är äfven följdt i Nord-Amerikas Förenta
Stater. Danmark bereder sig att införa samma skatt. I vårt
land är den ingalunda ny i ordets egentliga mening, om ock
de former, som fordom användts för skattens utkräfvande (accis
o. dyl.), numera icke kunna anses tillämpliga.

En särskild anledning att upptaga frågan om en skatt på
öl har Komitén egt i det förslag i sådant syfte, som af komiterade
för öfverseende af nu gällande bränvinslagstiftning, m. m Skatteregleringskomiténs

Betänkande. III. 20

306

SJcatte reglerings komiténs förslag.

i underdånigt betänkande den 30 Juni 1881 afgifvits, hvilket
betänkande blifvit af Chefen för Kungi. Finansdepartementet
meddeladt Skatteregleringskomitén.

Af ofvan nämnda betänkande inhemtas, att år 1880 i riket
vid 374 bryggerier förbrukats en qvantitet af något öfver

24,129,400 kilogram malt, hvaraf enligt de till bemälda komité
lemnade uppgifter tillverkats i runda tal

41,680 hektoliter (= 1,592,176 knr) porter,

585,349 » (= 22,360,331 » ) öl, samt

489,700 » (= 18,706,540 » ) svagdricka.

Enligt det i samma betänkande framlagda förslag, skulle, med
undantag för hembrygd, en maltskatt utgå med 4 öre per kilogram
torkadt eller rostadt malt, som uppväges för krossning,
eller alternativt med 2 kr. för hvarje hektoliter torkadt eller
rostadt malt, som uppmätes för krossning, hvilket enligt samma
komités beräkning ungefärligen skulle komma att motsvara en
skatt af 1 krona 20 öre pr hektoliter porter

1 » —■ » » » öl och

— 30 » » » svagdricka.

Denna skatt skulle, om ofvan anförda uppgifter läggas till
grund, lemna en bruttoinkomst för året af 965,176 kr. Med hänsyn
till den noggranna kontroll, det föreslagua beskattningssättet
kräfver, har nyssnämnda komité ansett sig böra beräkna
kostnaden för skattens upptagande till vid pass 18 % af dess
hela belopp. 1 statskassan skiille således af den nya skatten
inflyta endast ungefärligen 800,000 kr.

Ehuru nu visserligen, såsom i det åberopade betänkandet
närmare utvecklas, varsamhet är af nöden vid första påläggandet
af en dylik förbruknings afgift, särskildt derför att en
alltför stark höjning i maltdryckernas pris lätt skulle kunna
framkalla en ökning i bränvinskonsumtionen, har Skatteregleringskomitén
likväl, etter öfvervägande af hit hörande förhållanden,
ansett sig kunna och böra förorda en fördubbling af
nyssnämnda skattesats, hvarigenom uppbörds- och kontrollkostnaden
jemväl kom me att sta i ett rigtigare förhållande till
skattens afkastning. Om en dylik åtgärd vidtages, skulle
Sverige ändock komma att blifva ett bland de länder, der maltdryckerna
äro jemförelsevis lägst beskattade. Det skulle i sådant
afseende blifva ungefärligen likstäldt med Baden (2 kr.
pr hektoliter öl af medelstyrka), och ännu lindrigare skatte -

307

satser trätfas endast i Belgien och Wurttemberg (l:6o), Nederländerna
(l:3o) samt Nord-Tyskland (0:9o), hvaremot den nu
af Skatteregleringskomitén föreslagna skattesatsen skulle ställa
sig lägre än den, som gäller i Bayern (2:?o), Nord-Amerikas
Förenta Stater (2:so), Frankrike (2:9o), England (3:is), Byssland
(3:35), Österrike-TJngarn (4:25), Italien (4:95) och Norge
(5:7o). — I sjelfva verket lärer väl ej heller en maltskatt, motsvarande
2 öre för hvarje liter öl, eller 2/3 öre pr halfbutelj,
kunna sägas vara betungande. Snarare har det synts Komitén
som man kunde, — derest statsbehofven sådant skulle kräfva

— framdeles vidtaga en ytterligare förhöjning med 50 /, hvarigenom
skatten skulle komma att utgöra 3 öre per liter öl, eller

— för att uttrycka förhållandet efter gamla måttet — 1 öre
för halfbutelj.

I de frågor, hvilka angå de tekniska förhållandena vid
denna föreslagna skatt, och hvilka blifvit fullständigt behandlade
i ofvan anförda betänkande, har Skatteregleringskomitén
icke ansett det tillhöra sitt uppdrag att ingå.

Komitén hemställer,

att en maltskatt måtte beslutas, att utgå med 8 öre
per kilogram torkadt eller rostadt malt, som uppväges
för krossning, eller alternativt med 4 kronor för
hvarje hektoliter torkadt eller rostadt malt, som uppmätes
för krossning.

Med antagande af 2 kr. pr hektoliter öl skulle maltskatten,
beräknad efter ofvan angifna grunder, efter afdrag för kontrollkostnaden,
antagen till omkring 175,000kr., lemna en årlig inkomst
af vid pass 1,755,000 kr., hvilken summa Komitén, för att beräkningarne
snarare må hållas lågt, minskat till 1,600,000.

Antaglig
afkastning.

308

Särskilda
former af
tobaksbeskattning.

E. Tobaksbeskattning.

Bland de skattekällor, hvilka kunna anlitas för fyllande af
ökade statsbehof, har Komitén i allmänhet icke ansett sig böra
föreslå tillämpningen af höjda tullsatser. Ett skäl dertill har
varit, att då ny tulltaxa, antagligen för att under en längre tid
blifva gällande, vid innevarande års riksdag beslutits, det icke
kan vara lämpligt att nu föreslå någon mera omfattande ändring
i dess bestämmelser. Det finnes likväl ett undantag, som Komitén
ansett i detta afseende kunna och böra göras; det är i fråga
om tullen å tobak.

Inom den finansiela lagstiftningens område torde knappt någon
fråga finnas, i afseende å hvilken en så stor samstämmighet
råder, som derom, att tobaken utgör ett särdeles lämpligt beskattningsföremål.
Den är en ren öfverflödsvara. Den egenskap,
som åtskilliga andra kolonialvaror hafva, att i större eller mindre
mån kunna användas som födoämnen, förekommer icke här. Tobaken
är endast ett njutningsämne. I de flesta andra länder drager till
följd häraf tobaken en betydlig skatt. I Ivomiténs tanke är det obestridligt,
att det allmänna äfven hos oss kan deraf hemta en vida
större inkomst, än för närvarande är fallet.

De former af tobaksbeskattning,*) som i nutidens stater förekomma,
äro hufvudsakligen trenne: monopol, fabrikat skatt och
tullafgift, hvarjemte en och annan modifikation af dessa former,
eller en kombination med andra skatteformer (t. ex. försäljningsafgift)
utmärka en del länders tobaksskatt. För Komiténs
syfte torde det vara tillräckligt att taga i skärskådande de trenne
förstnämnda.

*) I fråga härom torde få hänvisas till den genom Skatteregleringskomiténs försorg
till svenska språket öfverflyttade och utgifna skriften: Schäffle: Resultaten af den
Tyska tobaksbeskattningsundersökningen. Sth. 1881.

309

Tobaks-monopolet finnes infördt i Frankrike, Österrike-TJngarn,
Italien, Spanien ock Rumänien. Det liar gifvit följande netto -

inkomst i runda tal:

i Frankrike 1866 ............ 259,000,000 Fr.

» 1876 256,659,220 »

i Österrike 1876 ............ 37,000,000 Gulden,

i Ungarn 1874 ......... 13,000,000 »

» 1875 12,360,000 »

i Italien, der staten utarrenderar sitt monopol åt ett bolag,

1876 ............ 92 V4 mill. Lire, deraf på sta tens

andel något öfver 87 mill.

1877 —........ 93 V2 mill. Lire, deraf på sta tens

andel nära 87 1/2 mill.

Förenta Staterna och Ryssland hafva genomfört en fabrikat -

skatt i förening med höga tullsatser samt för säljningsafgifter, och
i båda länderna lärer man hafva all anledning att vara nöjd med
de finansiela resultaten. Från 28 mill. dollars år 1869 har tobaksskatten
i Förenta Staterna vuxit till nära 46 mill. dollars
för finansåret 1876—77 och mer än 40 mill. dollars för året 1877—
78, hvilka belopp utgöra omkring 1/3 af centralregeringens samtliga
inkomster. I Ryssland inbragte dessa skatter år 1875 något
öfver 12 mill. rubel.

Utom dessa rent finansiela resultat erbjuder såväl monopolet
som fabrikatskatten åtskilliga fördelar.

Monopolet drabbar konsumenten säkert och direkt. Det gifver
ock tillfälle att fördela skattebördan på ett rättvist sätt, enär
intet hindrar att vid prisets fastställande taga hänsyn till varornas
olika qvalitet och låta den, som konsumerar finare vara, betala
en proportionsvis högre afgift. Slutligen är det vid detta system
lättare att förekomma de förfalskningar, hvilka eljest vid
högt uppdrifven tobaksbeskattning pläga förekomma.

Till förmån för systemet af en fabrikatskatt talar, att
detsamma, frånsedt vissa kontrollåtgärder, ej medför någon
direkt inblandning från statens sida, hvarken i den enskilda tobaksodlingen,
ej heller i handeln med inhemsk råvara. Jemväl
den omständigheten är af vigt, att denna skatt uppbäres först i
det stadium, då tobaken är färdig att erbjudas konsumenterna,
hvadan den ej behöfver förskottsvis gäldas af råvarans importörer.

Men äro fördelarne af dessa skatteformer stora, så finnas de dock
å andra sidan vara förenade med olägenheter, hvilka äro väl egnade

310

att ingifva betänkligheter. Monopolsystemet, i allmänhet förhatligt,
är särskildt stridande mot föreställningssättet i vårt land. Vidare
gälla mot dess införande de skäl, som i allmänhet tala mot idkande af
industriel verksamhet för statens räkning. Konsumenterna i de
länder, der monopol förefinnes, klaga ock bittert öfver den usla
vara, de få dyrt köpa. Och slutligen äro de utgifter, som betingas
af ett monopols genomförande, såsom t. ex. för expropriation af
bestående fabriker och befintliga lager, för skadeersättningar till
dem, som i den enskilda tobaksindustriens tjenst funnit sin bergning,
men ej af staten kunna användas, uppförandet af erforderliga
byggnader o. s. v., af den betydenhet att de, äfven om
lån upptoges och ställdes på amortering, säkerligen länge skulle
taga i anspråk en väsentlig del af skatteinkomsten.

En betydande olägenhet vid fabrikatskatten, hvilken den för
öfrigt delar med hvarje tulltaxa, i hvilken man icke tilltrott sig att
genomföra ett detalj eradt ad-valorem-system, är att, enligt hvad
erfarenheten gifvit vid handen, det visat sig ogörligt att med
framgång pålägga olika qvaliteter olika skattesatser, hvadan under
detta system den obemedlade förbrukaren af ordinär vara drabbas
af lika hög skatt som den rike, hvilken konsumerar de finaste
artiklarne. Härtill kommer, att detta system medför en invecklad
kontroll, som jemväl är förenad med kostnader, hvilka — särskildt
för de många mindre betydande fabriker med ringa omsättning,
hvilka finnas spridda i vårt land — antingen skulle
komma att medtaga en betydlig del af de påräkneliga inkomsterna
eller ock i synnerligen hög grad betunga fabrikanterna,
derest dessa — såsom i Ryssland är fallet — ålades att deltaga
i kontrollkostnadernas bestridande.

Med afseende å ofvan anförda, med monopolet och fabrikatskatten
förenade olägenheter, torde intetdera af dessa system böra
ifrågasättas, förr än tvingande skälfatt särdeles betydligt höja statens
inkomst af detta skatteföremål göra sig gällande. För närvarande
åter lärer, enligt Komiténs beräkningar, en måttlig förhöjning
i bestående tullsatser''göra tillfyllest, hvilket onekligen äfven är såtillvida
fördelaktigare, som beskattningen i denna form blir ojemförligt
enklare och ej påkallar något särskildt uppbörds- och
kontrollsystem.

Frågan blir då den, huru långt höjningen i tullsatserna må
kunna, med hänsyn till grannländernas tullsatser samt faran för
smuggling derifrån, utsträckas. Komitén har i detta hänseende
inhemtat Greneraltullstyrelsens yttrande och trott sig med stöd

311

af detsamma kunna antaga, att de tullsatser, som i den Kungl.
Statsverks-Propositionen till 1880 års riksdag föreslogos till införande,
skulle vara de lämpligaste.

Motsvarande tullsatser å tobak i grannländerna synas ej lägga
hinder i vägen för en sådan förhöjning. I Norge, hvarifrån
i anseende till den långa och svårbevakade landgränsen faran
för smuggling är störst, utgöra de nu gällande tullsatserna för
tobak, oarbetad: blad och stjelk pr kilogram 1 krona 25 öre, samt
arbetad: cigarrer och cigaretter 2 kronor 50 öre, karotter 1 krona
25 öre och andra slag 1 krona 50 öre. I Danmark äro för närvarande
vida lägre tullsatser gällande, men faran tör tobaks smuggling
från detta land torde, då importen derifrån endast sjöledes kan
verkställas och tullkontrollen således är jemförelsevis lätt, vara
mindre betydande. Emot Finland eger Sverige visserligen en lång
landgräns, men här torde befolkningens fåtalighet och den svåra
transporten i betydlig mån motverka faran för smuggling, hvilken
dessutom väsendtligen förringats genom senaste finska Landtdags
beslut i fråga om en särskild bevillningsafgift för tobak, som till
Finland införes.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Komitén,
att nu gällande tullsatser af

1 krona pr kilogram för oarbetad tobak: blad och stjelk
må höjas till 1 krona 25 öre;

3 kronor pr kilogram för cigarrer och cigaretter må
höjas till 3 kronor 50 öre;

1 krona 20 öre pr kilogram för andra slag af arbetad
tobak må höjas till 1 krona 50 öre.

Afkastningen af en sådan höjning af tobakstullen lär, vid det
förhållande att under senaste tre år i medeltal införts
3,506,000 kilogram oarbetad tobak,

55,600 » cigarrer och cigaretter

samt 68,000 » arbetad tobak af andra slag,

kunna anslås till omkring 900,000 kronor.

I sammanhang med frågan om höjd tull a tobak har Komitén
också ansett sig böra undersöka förhållandet med den inhemska
tobaksodlingen, särskildt med hänsyn till lämpligheten
eller nödvändigheten af någon, tullen motsvarande beskattning deraf.
För frågans bedömande har Komitén från samtliga Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande infordrat uppgifter i ämnet, och finnas de sålunda
vunna upplysningarne sammanställda i följande tabell.

Tabell öfver tobaksodlingen i Sverige år 1880.

	Areal.	För tobaksodling använd arbetskraft.	Område, derå to-bakseld-	Ärligt pro-	Afsättning.	Ökning eller minsk-ning i areal och pro-
	mans-	qvins-	Summa.	ling id-kas som liufvud-näring.	duktionsbelopp.	Afnämare.	Pris.	duktionsbelopp sedan 1870.

		dagsverken.
	tid.				tid.	ctr.3)		pr ctr.
Stockholms stad...	179,75	10,730	39,407	50,137	46	3,915,7	Fabriker i Stock-	31: 25 A 34: 15	Antagligen i båda
						holm 3,273 ctr, i landsorten 512 ctr, för återsto-den saknas upp-gift.		hänseendena minskning. Under de sista 10

Stockholms län ...	20	'') 2,400	4,500	6,900	—	300 d 400	Ljunglöfs fabrik	22: 50 il 35
					åren har odlingen med afseende å areal fördubblats, med afseende å


									qvantum ökats med Y3-del.
Kalmar län.........	0,33	10	40	56	—	10	Fabrik i Kalmar	35: —	—
Kristianstads län	310	7,265	16,590	23,855	_	7,086	Förmedlas af upp-		Odlingen har antag-
						köpare............	10 il 42: 50	ligen så till areal som produktion tredubblats.


Malmöhus län ...	275	2) 8,205	32,175	35,200	—	4,400 å 7,700	—	31: 25	Arealen ökad med */4 Afkastningen pr

Summa	791,08	28,601	92,712	116,148	46	15,711,7äl9,lll,7	—	—	tid har ej stegrats.

I öfriga län förekommer icke någon tobaksodling.

*) Ökedagsverken af häst och karl.

2) Uppgifves utgöra från 11 till 50 pr tunnland.

3) 1 fråga om dessa siffror torde höra aumärkas, att antagligen icke obetydliga vigtmängder afse icke fulli torr vara,

313

Ehuru de nu meddelade uppgifterna visa, att den inhemska
produktionen är i förhållande till införseln rätt betydande,
samt att antagligen den under senaste årtionde flerstädes iakttagna
ökningen i tobaksodling i någon mån främjats af de samtidigt ökade
tullsatserna, har Komitén likväl ej ansett sig böra framställa något
förslag om accis å den inhemska tobaksodlingen. Denna är
nemligen, af naturliga skäl bunden vid vissa för denna odling
gynnsamma lokala förhållanden, som i vårt land och med vårt klimat
blott undantagsvis stå till buds. Den måste fördenskull vara
inskränkt till några få orter och äfven på dessa orter har den
hufvudsakligen idkats såsom binäring.

314

F. Nu gällande Bevillningsförordnings Art. I oeli III.

Sedan Skatteregleringskomitén genom skrifvelse från Herr
Statsministern ock dåvarande Chefen för Knngl. Finansdepartementet
den 8 Mars 1881 erhållit nådig befallning att under
fortgången af sina arbeten i första rummet utarbeta och till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ny bevillningsförordning,
öfverlemnade Komitén, med skrifvelse af den 17 Augusti
samma år, sådant förslag, dock endast omfattande bevillningen
af fastighet och af inkomst. Anledningarne, hvarför bevillningsförordningens
Art. I och III då ej blefvo till behandling upptagna,
voro, såsom Komitén i sin nyssnämnda underdåniga skrifvelse
anmälde, dels, hvad Art. I beträffade, Komiténs önskan
att få i ett sammanhang behandla samtliga kapitationsskatter,
dels, i fråga om Art. III, Komiténs åsigt, att åtminstone flertalet af
dithörande stadganden lämpligen kunde antingen borttagas eller
ock inryckas i de speciella beskattningslagar, till hvilka Komitén
framdeles blefve i tillfälle att öfverlemna förslag.

För Komitén återstår således nu att afgifva yttrande angående
de i gällande bevillningsförordnings Art. I och III
omförmälda skatter och afgifter.

Hvad dervid först beträffar Art. I, som omkandlar endast
den personliga skyddsafgiften, har Komitén, enligt sin redan i
ofvan åberopade skrifvelse uttryckta åsigt, behandlat denna afgift
i sammanhang med frågan om öfriga kapitationsskatter;
och får Komitén i anledning häraf, beträffande denna afgift,
hänvisa till hvad derom finnes yttradt och föreslaget under afdelningen
om de personliga skatterna.

I fråga åter om Art. III förekommer i första rummet
under

A). Bevillning af friilseegendomar. (Rusttjenstbevillningen).

Denna bevillning, som utgår med 30 öre för hvarje rusttjenstmark
samt i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän med
53 öre för hvarje tunna hardt korn af den åsätta räntan, afser
egentligen, i likhet med de äfvenledes å jorden lagda rustnings -

315

och roteringsbesvären, åstadkommande af medel till landets
försvar; den är, särskildt om hänsyn tages till detta dess ursprungliga
ändamål, ganska obetydlig; under de senare åren har
den inbragt i medeltal 68,000 kr. om året. Dels i betraktande häraf,
dels enär intet skäl lärer förefinnas att, om grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären afskrifvas, bibehålla särskildt nu
ifrågavarande, för enahanda ändamål som rustnings- och roteringsbesvären
å jorden lagda beskattning, har Komitén, som å
annat ställe i detta betänkande framställt förslag om den enligt
nu gällande bevillningsstadga till grund för beräkningen
af denna bevillning liggande s. k. frälserusttjenstens afskrifning,
jemväl ansett sig böra hemställa,

att ifrågavarande bevillning af frälseegendomar må
upphöra.

B) Bevillning för lotshemman.

För de lotshemman, som äro frikallade från rotering, betalas
särskildt efter hemmantalet tre kronor för hvarje helt
mantal och i lika förhållande för de mindre.

Hela denna post har inbragt 80 ä 90 kronor om året. Att
vid sådant förhållande bibehålla en dylik oregelbundenhet i beskattningen
har synts föga lämpligt, hvarför Komitén hemställer,
att denna särskilda bevillning för lotshemman må
upphöra.

O) Bevillning för skogsfång på kronoallmänningar samt för kolningsfriliet
på liärads- och sockenallmänningar.

Ifrågavarande bevillningsafgift leder sitt ursprung från bevillningsförordningen
af den 14 December 1747, deri för första
gången stadgades, att den, som hade rekognitionsskogar eller
kolade på krono- eller häradsallmänning, skulle betala 4 öre
silfvermynt för hvarje stig kol om 24 tunnor. I bevillningsförordningen
af den 4 juni 1752 (den i § 14 af nu gällande bevillningsförordning
åsyftade »1752 års författning») höjdes afgiften för
rekognitionsskogar eller kolningsfrihet på Kronans allmänningar
till 8 öre för hvarje stig, hvarjemte föreskrefs, att för den, som
kolade på härads- eller sockenallmänningar, skulle, derest afgiften
icke motsvarade hvad rekognitionsskogarnes eller kronoallmänningarnes
innehafvare, utom bevillningen, borde utgöra,
denna afgift ökas, så att dessa komme att graveras lika med
innehafvare af kronoskogarne. I 1762 års bevillningsförordning

316

blef afgiften för kolningsfrihet på rekognitionsskogar ytterligare
höjd till 16 öre smt för hvarje stig. Denna afgift nedsattes
år 1770 till 102/3 öre smt samt bestämdes 1789 till 4 sk.,
1810 till 2 sk. och i 1812 års bevillningsförordning till 8 sk.
bko för hvarje stig, med hvilket belopp den oförändradt utgick
till och med år 1848. Yid riksdagen sistnämnda år förändrades
ifrågavarande bevillningsafgift från 8 sk. per stig till 6 sk. bko
för hvarje stafrum ved, af den anledning, dels att i taxeringsresolutionerna
angående ifrågavarande skogar rekognitionsafgiften
blifvit bestämd efter det stafrumtal ved, som skogarne ansetts
kunna årligen afkasta, och det vore allmänt antaget, att
af ett stafrum ved erhölles 18 tunnor kol, dels ock att rekognitionsskogar
varit upplåtna icke allenast åt bruk, utan äfven åt
hyttor, samt att, enligt Kungl. Maj:ts den 29 Januari 1824 meddelade
fastställelse af Rikets Ständers vid 1823 års riksdag fattade
beslut angående upplåtande mot rekognition af grrw/iyeskogarne,
jemväl dessa blifvit dylik afgift åsatte, hvadan, till undanrödjande
af all tvetydighet vid tillämpningen häraf, hithörande §
i bevillningsförordningen erhöll den lydelse, som den allt sedermera
nästan oförändradt fått behålla. — 11858 års bevillningsförordning
höjdes sistberörda bevillningsafgift från 6 sk. bko till
25 öre af hvarje stafrum ved, med hvilket belopp den sedermera
utgått.

Enligt § 13 i nu gällande bevillningsförordning erlägges för
rättigheten till skogsfång på Kronans mot rekognition till bruk,
hyttor eller grufvor upplåtna allmänningar 25 öre för hvarje
stafrum ved eller deremot svarande 18 tunnor kol; och beräknas
denna afgift efter det belopp ved eller kol, för hvilket rekognitionsafgiften
enligt privilegier eller resolutioner utgår, antingen
skogsfånget årligen begagnas eller icke.

Denna bevillning har under de senare åren oförändradt
utgjorts för skogar inom

Upsala län med...................... 160,62

Yermlands » » 126,28 *)

Örebro » » ...................... 256,7 9

Kopparbergs » » ...................... 327 —

Kr. 870,69.

*) Efter frånräknande af 15 kr. 15 öre s. k. rekognitionsafgift, hvilken origtigt
under ifrågavarande bevillningsafgift redovisats.

317

Enligt § 14 i nu gällande bevillningsförordning skall för
kolningsfrihet på bärads- och sockenallmänningar, när derför till
Häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot den,
som för rekognitionsskogars eller kronoallmänningars begagnande,
enligt 1752 års författning, jemte bevillningen utgöres, afgiften
så böjas, att beloppet blifver enahanda med hvad för nyttjanderätt
till kronoskogarne erlägges.

De belopp, som för närvarande på grund af detta stadgande

utgå, utgöra

i Södermanlands län______________________ 485— *)

i Grefleborgs » ...................... 368,79 **)

Kr. 853,7 9.

Samfälda bevillningsbeloppet enligt denna Ditt. uppgår således
allenast till 1,724 kr. 48 öre, men då någon giltig anledning
ej förefinnes att borttaga denna ersättning för en verkligt
åtnjuten förmån, bar Komitén ej derom ansett sig böra framställa
förslag.

jD). Bevillning af bankbolag med sedelutgifningsrätt.

Enligt bevillningsförordningarne af åren 1855 ocb 1858 både
de enskilda banker, som egde sedelutgifningsrätt, att erlägga
bevillning med 3 % af den årliga behållning, som icke öfverstege
6 f, men med 9 % af det belopp, hvartill behållningen för året
derutöfver uppginge, allt beräknadt efter hvad af teckningssumman
eller grundfonden blifvit kontant tillskjutet. Då nu, i
öfverensstämmelse med bevillningskomiténs betänkande af den
2 Juli 1859, för första gången genom bevillningsförordningen
den 17 Maj 1861 en lika inkomstbevillning för alla skattekällor af
1 % stadgades, var man ock betänkt på att samtidigt härmed, på det
ej den inkomst, staten tillförene haft af bankerna, måtte förminskas,
införa något nytt stadgande, som kunde i detta hänseende
tjena såsom korrektiv. Nyssnämnda statsinkomst hade under näst
föregående år utgjort omkring 54,000 kronor. Detta belopp ansåg
man sig fortfarande kunna påräkna, om till den blifvande
inkomstbevillningen ä 1 %, hvilken för bankerna ansågs böra
uppgå till 10,000 kronor, lades en särskild årlig afgift af 2 per

*) Enligt häradsskrifvarens debiteringslängd har detta belopp erlagts för skogsfång,
enligt Statskontorets generalsammandrag öfver bevillningen för holningsfrihet.

**) Intill år 1879 upptogs jemväl ett belopp af 1,999 kr. 50 öre för Uggleboverkens
rekognitionsskogar, hvilken afgift upphört, sedan de å dessa skogar förrättade
skattläggningar blifvit vederbörligen fastställda.

318

mille af hvarje banks utelöpande sedelmaximum under näst föregående
året. De anställda beräkningarne utvisa sålunda, att
man då ansåg sig kunna antaga sedelafgiften böra uppgå till
omkring 5 gånger inkomstbevillningen.

Enligt hvad af nedan *) sammanställda, dels ur de offentliggjorda
bankrapporterna kemtade, dels i Kungl. Finansdepartementet
erhållna uppgifter framgår, har emellertid under åren
1871—80 sedelafgiften i medeltal utgjort föga mer än 2 gånger
inkomstbevillningen, och det torde under sådant förhållande
med skäl kunna ifrågasättas, huruvida ej en höjning af denna
sedelafgift bör ega rum.

En dylik åtgärd vore desto mer befogad, som denna afgift
uppenbarligen ej är af egentlig skattenatur; den utgör
en godtgörelse för begagnandet af ett privilegium, det att
utgifva sedlar. Dess belopp synes alltså kunna och böra
bestämmas på ungefärligen enahanda sätt, som vid ingående af
aftal, nemligen så, att hänsyn tages dertill att å båda sidor
qvarstår en fördel af den ifrågavarande rättighetens öfverlåtande,
å den ena, och begagnande, å den andra sidan. Bankernas
vinst på sedelutgifningen torde kunna antagas utgöra
samma procent å sedelbeloppet som räntefoten å de på uppoch
afskrifning mottagna medel, med afdrag af kostnaden för
sedelutgifningen. Då nu den förra kan i medeltal sättas till
21/2 % och den senare antagligen till 1/2 /, skulle vinsten på
privilegiet utgöra 2 %, och det skulle kunna sättas i fråga, huruvida
ej staten borde göra anspråk på minst halfva detta belopp.

Med nödig hänsyn likväl till den varsamhet, som i dylika
fall är af nöden, och med afseende jemväl derå att kontrollens
utöfvande på ändamålsenligt sätt torde påkalla, att afgiften,

*) Sedelutgifvande Enskilda Banker.

	Netto- behållning.	1 % deraf.	Sedel • afgiften.	Högsta belopp utelöpande sedlar.	Medeltal utelöpande sedlar.
År 1871 ..................	4,364,618	43,646	90,493	48,487,400	432,14.858
» 1872 ..................	4,877,657	48,777	105,462	59,897,900	54,469,908
» 1873 ..................	5,796,356	57,964	129,716	73,135,000	64,117,591
» 1874 ..................	6,443,064	64,431	156,459	74,948,900	70,089,033
» 1875 ..................	7,028,366	70,284	158,377	66,133,200	60,270,433
» 1876 ..................	7,277,891	72,779	142,327	66,074,100	60,773,241
» 1877 ..................	7,321,507	73,215	141,159	62,584,000	57,739,925
» 1878 ..................	5,765,198	57,652	136,006	55,068,000	49.050,833
» 1879 ..................	4,337,229	43,372	117,001	50,217,000	44,301,083
» 1880 ..................	5,055,675	50,557	107,676	54,035,000	47,897,250

319

såsom hittills, beräknas ej å medeltalet, utan å högsta beloppet
af utlemnade sedlar, helst detta högsta belopp närmast utvisar
bankernas verkliga fördel af sedelutgifningsrätten, har
Komitén ansett sig endast böra hemställa,

att, med bibehållande i öfrigt af hithörande bestämmelser
i §§ 15 och 23 af nu gällande bevillningsförordning,
bevillningen för enskilda bankers sedelutgifningsrätt
må höjas från 2 till 5 per mille å maximibeloppet
af sedlar, som på en gång under nästföregående
året varit i rörelsen utlemnade.

Då sedelafgiften under de senaste 10 åren i medeltal utgjort
omkring 128,500 kronor, lärer den ökning i statsinkomst, som
af den föreslagna åtgärden skulle uppkomma, kunna anslås till
omkring 200,000 kronor.

E). Bevillning'' af utländske, eller andre liär i riket icke mantalsskrifne
handlande och handelsexpediter.

I bevillningsförordningarne 1810—1830 omnämnas icke utländske
handlande, som efter prof försälja varor, endast »Judar
och Italienare, som med särskildt tillstånd resa omkring landet
att afyttra nipper eller idka diversehandel», hvilka borde (enl.
Art. II. Taxering för person och egendom) erlägga enligt 1810
års bevillningsstadga 25 rdr bko och enligt de följande 50
rdr bko; hvarjemte från och med 1818 stadgas, att bevis att
afgiften blifvit erlagd borde företes, innan pass, som uttryckligen
borde innehålla att de till sådan handel vore berättigade,
dem meddelades. Men i 1835 års bevillningsförordning har
stadgandet följande lydelse:

»Judar och utländingar, som resa omkring i landet och
efter eller utan medhafvande prof för egen räkning eller såsom
utskickade för andra utbjuda eller sluta handel om utländska
varor eller eljest drifva handel, erlägga minst 50 rdr bko,
som betalas i gränseorten, der de erhålla första resepasset.»

För att undgå ansvar såsom för oloflig handel i allmänhet
borde sådana personer alltid vara försedda med vederbörande
svensk myndighets resepass, som upptoge när och hvarest berörda
afgift för året vore betald.

320

I 1841 års bevillningsförordning är dels förklarad!;, att
nnder utländingar ej skulle förstås norrmän för handel med
norska produkter, dels uteslutna orden: »eller eljest drifva
handel;» hvarjemte bestämts, att erläggande af 50 rdr bko,
betalta i gränsorten, berättigade utländing att under tre månader
med eller utan prof för egen eller annans räkning utbjuda
och sluta handel om varor; men ville utländing längre tid dermed
fortfara skulle för hvarje öfver skjutande månad betalas 50
rdr bko, dock med rätt att vid utresan återbekomma hvad
efter denna beräkningsgrund för hel månad kunde vara för mycket
betaldt.

Detta stadgande bibehölls oförändradt i 1845 års bevillningsstadga
med tillägg af ansvarsbestämmelse om böter af 300 rdr
bko för oloflig handel; och 1848 års bevillningsförordning gör
häri ingen ändring.

I 1851 års bevillningsförordning bestämmes bevillningen
till 75 rdr bko för de tre första månaderna och 25 rdr bko
för hvarje öfver skjutande månad.

1855 års bevillningsförordning nedsätter beloppet till resp.
37 rdr 24 sk. och 12 rdr 24 sk. bko, och 1858 års förordningtill
resp. 50 rdr och 20 rdr rmt.

Allt hittills voro stadgandena angående bevillning af utländske
handlande upptagna under Art. II Litt. B. »bevillning
af städerna»; och uppräknas utländingarne i sammanhang med
öfriga idkare af näring i städerna; men på förslag af bevillningskomitén
öfverflyttades i 1861 års bevillningsstadga stadgandet
härom till Art. III och upptogs under särskild § (16); hvarjemte,
efter erinran af bevillningsutskottet derom, att det vore
en känd sak, att på detta sätt särdeles betydande och vinstgifvande
alfärer bedrefves, beloppet höjdes till resp. 100 och 40
rdr rmt.

Härvid har det sedermera förblifvit.

Ehuru redan 1840—-1841 års Riksdag ansett sig, genom uteslutande
af det i föregående bevillningsförordnings stadgande i
ämnet befintliga uttryck »eller eljest drifva handel», hafva förekommit
den uppfattning, att utländing, som erlagt stadgad bevillning,
vore berättigad att utan vidare bevillning kringföra
varor och dermed drifva verklig handel, lärer dock sedermera
en dylik uppfattning gjort sig gällande.

321

Till undanrödjande af denna missuppfattning aflat 1878
års Kiksdag en underdånig skrifvelse i anledning hvaraf utfärdades
Kungl. Förordningen den 20 Juni 1879 angående ändringar
i Förordningen om utvidgad näringsfrihet den 18 Juni
1864; och genom de i förstnämnda förordning införda stadganden
synes vara nöjaktigt sörjdt derför, att den i slutet af § 16 i nu
gällande bevillningsförordning tillagda föreskrift om skyldighet
för utländing, som reser omkring i landet och bjuder ut eller
försäljer medförda eller eljest i riket befintliga varor, att erlägga
bevillning i enlighet med de i Art. II bestämda grunder, verkligen
varder tillämpad.

Ifrågavarande bevillning utgjorde:

1876 ______ 83,940 kr.

1877 ______________________________ 99,302 » 50 öre.

1878 ---------------------- 90,480 »

1879 ______ 81,242 »

1880------------------------------ 97,054 » , således

i medeltal under dessa fem år omkring 90,400 kr.

Antalet af utländske och andre här i riket icke mantalsskrifne
handlande och handelsexpediter, som i landet kringrest, har icke
kunnat utrönas, likasom ej heller huru lång tid en hvar sådan
sig här uppehållit, men det synes antagligt, att det stora flertalet
erlagt bevillning för en tid af endast tre månader.

För bedömande af omfattningen af de utaf ifrågavarande
personer drifna affärer, likasom i hvad mån de gjort affärer med
andre än köpmän, saknas visserligen officiella uppgifter, men
säkert torde vara, att ifrågavarande form för affärers inledande
och afslutande under senare tider vunnit betydande utveckling
och numera ofta antager proportioner, som ej stå i något rimligt
förhållande till de i bevillningsförordningens § 16 stadgade
skattesatserna. Komitén har derför ej heller dragit i betänkande
att föreslå, det, med bibehållande i öfrigt af nu gällande
bestämmelser för utländske eller andre här i riket icke
mantalsskrifne handlande och handelsexpediter,

nu stadgade bevillningsbelopp må höjas till 200 kronor
för första månaden och 80 kronor för hvarje följande
månad af dylik persons vistelse inom riket.

Någon fullt tillförlitlig förslagsberäkning öfver den ökning
i statsinkomst, ett dylikt stadgande skulle medföra, låter näppeSkatlereglerinyskomiténs
Betänkande. III. 21

322

ligen verkställa sig! men sannolikt är, att denna skulle komma
att uppgå till åtminstone 100,000 kronor.

_F). Bevillning'' af ntliindingar för konserter och dramatiska eller
andra föreställningar.

Enligt 1810 års bevillningsförordning ålåg teaterdirektörer
vid andra än »Konungens spectacle» att erlägga i skyddsafgift
20 rdr bko och dessutom för hvarje representation i Stockholm
och Göteborg........................-.........-............. ^ rdr bko

i öfriga orter-------------------............-......................... 1 » »

I 1812 års bevillningsförordning äro dessa afgifter förhöjda
till resp. 25, 4 och 2 rdr bko; hvilket bibehölls i följande bevillningsförordningar
till och med 1830 års, hvari tillädes:

»En lika afgift skall erläggas af resande utländingar, hvilka
med särskildt tillstånd gifva representationer af mekaniska konster,
lindansning, konstridning m. m., eller sådana som kringföra
och visa främmande djur m. m., dock afgiften beräknad för
hvarje dag, då dylika representationer ske».

1830 års stadganden bibehöllos oförändrade i 1835 års bevillningsförordning.

I 1841 års bevillningsstadga bibehölls 1830 års stadgande
angående teaterdirektörer och deras representationer; hvarjemte
stadgades, att en lika afgift för hvarje representation (4 rdr
bko i Stockholm och Göteborg och 2 rdr bko i öfriga orter)
skulle erläggas af kringresande, in- eller utländske, som visa
mekaniska konster, lindansning, djur m. m., hvarjemte särskildt
stadgades, att konsertgifvare, in- eller utländske, skulle betala
för hvarje konsert

i Stockholm.................. 3 rdr bko

i öfriga orter................ 1 » 16 sk. bko,

Detta bibehölls till 1855, då afgiften nedsattes för konstberidare,
lindansare m. fl., in- eller utländske, till resp. 2 rdr
och 1 rdr bko och för konsertgifvare till resp. 1 rdr 24 sk. och
32 sk. bko, och i 1858 års bevillningsstadga äro afgifterna
desamma, utsatta i riksmynt.

Hittils voro ifrågavarande stadganden
Litt. B. Bevillning af städerna; men i 1861 års bevillningsstadga
finnas föreskrifterna intagne under Art. III (§17). och stadgas der

323

skyldighet för utländsk man eller qvinna att för hvarje konsert,
skådespel, förevisning af lindansning, panoramor m. m. erlägga

i Stockholm och G-öteborg 3 rdr rmt

i öfriga orter____ _______________ 1 » 50 öre.

I följande bevillningsförordningar äro dessa afgifter bibehållna
oförändrade. De inbragte

1876 ....... 4,804 kr. 50 öre.

1877 ...... 8,887 » 50 »

1878 ______________________________ 10,720 » 50 »

1879 ______________ 8,492 » 50 »

1880 _________ 8,992 » 43 » ; således i

medeltal för dessa fem år omkring 8,380 kr.

Komitén har ej funnit anledning att i nu gällande bestämmelser
föreslå någon ändring.

G). Bevillning af gåfva, testamente, fideikommiss, arf och fynd.

Genom hvad Komitén särskildt föreslår i fråga om skatt på
arf, testamente, fideikommiss och gåfva varder hela denna afdelning
af bevillningsförordningens Art. III öfverflödig, med undantag
allenast af bevillningen för fynd, hvilken utgått med 1 %
af fyndets värde, der detta uppgår till 1,000 kronor, hvarjemte
befrielse egt rum för fynd, som ega antiqvariskt eller historiskt
intresse. Särskildt genom sistnämnda restriktion har
dock denna bevillningsafgift medfört så ringa inkomst, att
Komitén anser sig kunna föreslå

upphäfvandet af bevillning för fynd.

TT). Bevilluing för spelkort.

Sedan 1871 års Riksdag fastställt, att denna bevillning från
och med 1872 skulle utgå med dubbelt belopp mot förut, eller
med 75 öre för hvarje lek, samt i sammanhang härmed beviljat ersättning
af statsmedel för de andelar, som af särskilda fromma
stiftelser åtnjutits af dessa medel, har denna afgift, som 1861—70
i medeltal inbragte 68,161 kr. 65 öre, i medeltal för åren 1872—
1881 medfört en inkomst af 103,418 kr. 23 öre.

Det vill synas Komitén, att ett ytterligare höjande af
skattesatsen ej skulle vara tillrådligt, enär i sådant fall både den
ökade frestelsen till underslef och ett af dyrheten framkalladt

324

långvarigare bruk af den stämplade varan möjligen kunde leda
till minskad inkomst.

t7). Bevillning1 för knraktersfnllmagter.

De i detta afseende gällande stadganden återfinnas i § 22
af nuvarande bevillningsförordning.

De belopp, som på grund deraf tillflutit statsverket, kafva
under de senare åren vexlat mellan 2,500 ock 2,800 kronor.
Under sådant förkållande lärer det kunna med skäl sättas i fråga,
kuruvida icke den årliga bevillningen för kar akter sfullmagt
skulle kunna uppkäfvas ock ersättas med en afgift en gång för
alla, k vilken då också lämpligen kunde upptagas genom stämpel.

Anslutande sig i detta känseende till de åsigter, som uttalats
i det år 1881 inom Kungl. Finans-Departementet utarbetade
förslag till kungörelse angående stämpelafgiften (p. 39 ock 91),
kemställer Komitén:

att bevillning för karaktersfullmagter må uppköra,

samt

att fullmagt, resolution eller protokollsutdrag å karakter
eller tjenst skall förses, för den som är eller
varit i allmän tjenst med stämpel till belopp af 16
kronor för hvarje 100 kronor af den ordinarie lönen
för dylik eller dermed jemförlig beställning, men för
annan person till belopp af 66 % deraf.

Såsom af här ofvan framställda förslag äfvensom af Komiténs
yttrande om de personliga skatterna synes, har Komitén
hemställt om upphörande af följande skatter, hvilka för närvarande
enligt bevillningsförordningen utgå, nemligen: personlig
skyddsafgift, bevillning af frälseegendomar, bevillning för lotshemman,
bevillning för fynd samt nu stadgade årliga bevillning
för karaktersfullmagter.

Öfriga här ofvan omförmälda, i nu gällande bevillningsförordnings
Art. III uppförda skatter ock afgifter äro af sinsemellan
skild natur, men hafva samtliga föga gemenskap med
en sådan skatt som den efter nuvarande Art. II utgående allmänna
bevillningen, dels af fast egendom, dels för inkomst af

325

kapital och arbete, i afseende å hvilken skatt, såväl på grund
af dess för staten äfvensom för alla skattskyldige stora betydelse,
som ock till följd af dess särskilda ställning i skattesystemet,
bestämmelserna torde böra meddelas i en särskild förordning
med endast denna fristående skatteform till föremål.

På grund häraf anser Komitén nyssnämnda skatter och
afgift er, livilkas bibehållande med till en del förhöjda skattesatser
Komitén förordat, ej längre böra omförmälas i samma
författning, som har till föremål den egentligen s. k. allmänna
bevillningen, utan hemställer,

a) att bestämmelserna om bevillning för skogsfång
på kronoallmänningar samt för kolningsfrihet på
härads- och sockenallmänningar, om bevillning af
bankbolag med sedelutgifningsrätt, om bevillning af
utländske och andra här i riket icke mantalsskrifne
handlande och handelsexpediter samt om bevillning
af utländingar för konserter och dramatiska eller andra
föreställningar måtte meddelas i en särskild förordning
angående bevillning för åtnjutande af vissa förmåner
och rättigheter, hvari jemväl böra upptagas föreskrifter
rörande bevillningsbeloppens debitering, motsvarande
hvad i § 57 i nu gällande bevillningsförordning
finnes stadgadt; samt

b) att stadgandena om afgifter för spelkort och för
karaktersfullmagter må, likasom bestämmelserna om
skatt föi’ arf, testamente, fideikommiss och gåfva, erhålla
plats i stämpelpappersförordningen.

Föreskrifter angående allmänna bevillningens uppbörd,
afkortning och redovisning.

Komitén har redan vid öfverlemnande af sitt förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inIconist
förklarat sig icke hafva egt skäl att i sammanhang med
detta förslag ifrågasätta någon ändring i nu gällande stadganden
rörande »uppbörd, afkortning och redovisning». De öfriga
delar af nuvarande bevillningsförordning, med hänsyn till

326

hvilka Komitén här ofvan framställt förslag, gifva ej heller
anledning till annan ändring i nyssnämnda hänseende, än

att, till följe af hvad Komitén föreslagit rörande den
personliga skyddsafgiftens upphörande, nuvarande § 87
angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet
för betalning af de vid mantalsskrifningstiden hos
honom sysselsatta tjenstehjons eller arbetares personella
utskylder måtte ur författningen utgå.

Vinner sistnämnda hemställan bifall, försvinner nemligen
i väsentlig mån behofvet af en föreskrift sådan som den i §
87 innehållna, om hvars lämplighet i öfrigt tankarne kunna
vara delade på grund af det förödmjukande, som i sjelfva verket
innebäres i stadgandet af ett dylikt omyndighetstillstånd
för personer, hvilka höra kunna svara för sig sjelfva.

I sammanhang härmed torde motsvarande ändring höra ske
med § 34 Legostadgan af den 23 November 1833 och § 2 af Förordningen
om mantalspenningarnes utgörande den 24 April 1863.

327

IX.

Påräknade statsinkomster, som ej inflyta genom skatter.

Vid sidan af de tillgångar, som kunna antagas skola tillflyta
statsverket genom de af Komitén föreslagna nya eller förhöjda
skatter samt åtgärder i öfrigt, kunna dessutom beräknas såsom
för enahanda syfte disponibla en del medel, hvilka ej äro al
skattenatur.

I främsta rummet förekomma härvid jernvägstrafihnedlen.
Sedan stambanenätet nått sitt nuvarande omfång, och då statsmagternas
afsigt tydligen synes vara att för den närmare framtiden
endast med mindre bandelar om året ytterligare utsträcka
detsamma, synes skäl vara för handen att antaga, att trafikafkastningen
hädanefter må kunna jemförelsevis orubbadt fortgå, utan
det afbräck i dess behållning, som naturligen måst uppstå vid ett
forceradt byggande, såsom intill den senaste tiden i allmänhet varit
fallet, genom upplåtande hvarje år af större nybyggda bansträckor,
hvilka af lätt insedda skäl i begynnelsen ej kunnat gifva synnerlig
afkastning å den på dem nedlagda betydliga kostnad. Statens
banor, betraktade såsom ett helt, hafva ock med hänsyn till trafiken
numera nått den ståndpunkt, att af kastningen gäldar räntan
å den för trafikerade statsbanor qvarstående skulden, och med
största sannolikhet har Komitén ansett kunna antagas, att under
fortskridande utveckling städse växande öfverskott å dessa medel
skulle kunna påräknas som bidrag till fyllande af statsverkets
utgifter.

För att härom vinna tillförlitlig kännedom anhöll Komitén den
13 sistlidne Juni hos Kungl. Styrelsen för statens jernvägstrafik
om dess yttrande angående den antagligen blifvande nettoafkastningen
af trafiken på statens jernvägar under nästkommande femton
år, omfattande äfven de nya bandelar, som före innevarande års
utgång komme att för trafik öppnas.

328

Af det svar, Komitén den 5 sistlidne Juli fått från bemälda
Knngl. Styrelse mottaga och hvilket med dertill hörande bilagor
finnes detta betänkande bifogadt, framgår, att de anställda beräkningarne
bekräftat det antagande, Komitén här ofvan framställt
såsom sannolikt. Att sådana beräkningar, ehuru framtiden naturligtvis
aldrig kan med visshet förutses, likväl icke sakna sitt
värde, utvisas deraf att, då Trafikstyrelsen, till följd af en likartad
framställning från 1873 års Riksdags Statsutskott, i sitt svar
på angifna grunder beräknade bruttoinkomsten af statsbanorna att
nio år derefter, eller år 1882, blifva 16,200,000 kr., så uppgick
denna bruttoinkomst redan två år tidigare, eller 1880, till 16,000,000
kr., och år 1881 till 18,000,000 kr.; och då nettoinkomsten år 1873
beräknades för år 1882 till omkring en tredjedel af nämnda bruttoinkomst
5,300,000 kr., har den i 1882 års riksstat upptagits till
5,500,000 kronor.

Enligt Trafikstyrelsens till Komitén aflåtna, ofvanomförmälda
skrifvelse kan nettoafkastningen å hela linien af statsbanor beräknas
för innevarande år 1882 i rundt tal till 8,200,000 kr. och
år 1896 antagas hafva, år för år, stigit till i rundt tal 10,200,000
kr.; i följd hvaraf, efter afdrag af dels de såsom bidrag till statens
jern vägstrafiks pensionskassa afsedda två procent, dels såsom
i medeltal erforderlig årlig tillökning af förlagskapitalet beräknade
tre procent, den för statsverket disponibla behållningen
för år 1882 skulle utgöra 7,790,000 kr. och derefter, på sätt bilagan
utvisar, småningom ökas till 9,690,000 kr. år 1896, eller
under nämnda tidrymd med 1,900,000 kronor.

En annan statsinkomst, på hvilken Komitén anser uppmärksamheten
böra fästas, är bankovinsten. Såsom bekant hafva under
olika tider olika åsigter om denna inkomsts användande gjort sig
gällande, och hafva, allt efter vare sig statsverkets eller riksbankens
större eller mindre behof, större eller mindre delar deraf
af statsverket tagits i anspråk, hvaremot återstoden användts till
bankens konsoliderande. För tiden från år 1835 till år 1875 innehåller
1875 års Bankoutskotts memorial n:r 6 härom en redogörelse.
Bankovinsten för år 1874 och följande år har mellan staten
och banken lika fördelats.

Bankens grundfond, som år 1840 var endast 5,000,000 rdr
bko, ökades derefter genom upplupna vinster, så att den år
1845 utgjorde 10,000,000 rdr bko. Vid 1862—63 års riksdag
fastställdes den till 25,000,000 rdr rmt, vid 1879 års riksdag till

329

30.000. 000 kr.; och har derefter 1882 års riksdag beslutat grundfondens
höjande till 35,000,000 kr., hvartill komma reservfonden,

5.000. 000 kr., och reserverade medel.

Riksbankens bokförda vinst har för tiden från och med år
1835 till och med år 1881 utgjort något mera än 80,000,000 kr.,
hvaraf till staten aflemnats nära 47,000,000 kr. och för riksbanken
reserverats ej fullt 33,500,000 kronor. Under åren 1871—1878 utgjorde
bankovinsten i medeltal något öfver 2,200,000 kr., under
åren 1879—1881 i medeltal något öfver 2,700,000 kronor; för år
1881 utgjorde densamma 3,261,722 kr. 58 öre, utvisande ofvan angifva
belopp i medeltal omkring 63/4 % afkastning å bankens kapitalöfverskott
öfver skulderna vid föregående årets slut. Sistnämnda
öfverskott har stigit från 28,657,528 kr. vid 1871 års slut till
43,899,385 kronor vid 1881 års slut.

Antages nu för de närmaste tio åren samma afkastning å
behållningarne och att vinsten fortfarande under samma tid lika
fördelas mellan statsverket och banken, skulle intill år 1892 summan
af hankens grundfond, reservfond och till framtida disposition
reserverade medel hafva uppnått ett så högt belopp, att intet
hinder skulle möta att från och med nämnda år med 1,000,000
hr. öka det belopp, hvarmed hanken till statsverkets behof bidrager.

Vidare är att märka, att de årliga utgifterna för ränta och
amortering af en betydlig del af statsskulden under senare åren
minskats och än ytterligare komma att minskas, hvarigenom en
del nu befintliga tillgångar blifva för andra ändamål disponibla.

Som bekant konverterades under sistlidna år en ej ringa del
af statsskulden, nemligen 1858, 1860, 1861 och 1864 års 41/,i %
lån samt 1866 års 5 % lån. Jemväl är kändt, att under den närmaste
framtiden ytterligare konvertering antagligen förestår, nemligen
af 1868 och 1870 års 5 % lån, af hvilka, enligt de för lånen
gällande bestämmelser, det förra kan konverteras redan under
nästkommande år och det senare år 1885. De förstnämnda fem
lånen konverterades mot 1880 års 4 % obligationer, försålda till
en kurs af 95 %. Antager man nu, att konverteringen af 1868
och 1870 års lån blifver verkställd till 1886 års början på lika
vilkor, som den under år 1881 verkställda konverteringen — och
statens nu vunna kredit samt för handen varande förhållanden
lära göra det troligt, att gynnsammare vilkor kunna vid nästa
konvertering uppnås —, så skulle, enligt beräkningar, som Komitén

330

låtit anställa, vid jemförelse med de belopp, staten skalle haft
att vidkännas, om konverteringen ej egt ruin, den minskade utgiften
i följd af konverteringen i dess helhet för nedannämnda
år utgöra, för åren 1884 och 1885 omkring 1,300,000 kr., för åren
] 886—1897 omkring 1,600,000 kr. och för år 1898 omkring 280,000
kr., allt för år; efter hvilken sistnämnda tid de fortsatta annuitetsliqviderna
å statsskulden — möjligen blifvande ökning för
nya ändamål oafsedd — komme att utgöra samma belopp som
före samma tid.

Ytterligare är, såsom ett exempel på statsverkets förmåga
redan nu att utan ökade skatter bära ökade bördor, att märka,
att å 1883 års riksstat kunnat utan nya skatter anvisas betydliga
belopp till åtskilliga ändamål af dels kapitalbildande, dels syn -

nerligen tillfällig natur, såsom

till förstärkande af statsverkets grundfond--------- Kr. 2,196,905

till fullbordande af Halmstad—Nässjö jernväg ... » 500,000

till nya byggnader vid statens jernvägar----------- » 300,000

till lån för fullbordande af tornbyggnaden å Linköpings
domkyrka------------ ” 30,000

och till lån för Hjelmarens sänkning.............. »_200,000

Summa Kr. 3,226,905

Ofvan anförda förhållanden synas tydligen ådagalägga, att
af redan nu befintliga inkomstkällor och utan att i betraktande
tagits den naturliga stegringen i sådana statsinkomster, som äro
af skattenatur, ej heller de ökade tillgångar, staten kan halva att,
påräkna i domänernas och skogarnes afkastning, postmedlen m.
m., statsverket kan för det ökade bebofvet år 1898, till och med
hvilket år Komitén, af skäl som här nedan angifvas, utsträckt
sina beräkningar, af jernvägstrafikmedel, bankoinkomst och öfriga
behållningar disponera minst.................. Kr. 3,500,000

331

Beräkning i fråga om sättet för de ökade statsbehofvens
fyllande.

Det belopp, hvars betäckande för statsverket vore erforderligt,
om grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären afskrefves
på det här ofvan af Komitén föreslagna sätt samt om Komiténs i
öfrigt dels i föreslagna nya bevillningsförordningen, dels här ofvan
i detta betänkande gjorda förslag bifölles, skulle under det första
tillämpningsåret, antaget att vara år 1884, blifva följande.

Enligt särskild! uppgjord beräkning utgöra:

l:o den del af den till Kronan ingående ränta, som föreslagits

till afskrifning _____________________ kr. 3,142,738: —

2:o den del af den till
Kronan ingående kronotionde,
som föreslagits till afskrifning » 1,311,272: —
och 3:o skattefrälsehemmansräntor;
värde å hofveriskyldighet;
kronotionde, som
innehafves under enskild eganderätt;
kyrkotionde, som användes
för undervisningsverk
eller andra för församlingarne
främmande ändamål; samt
grufvedrängshjelpen i Salbergs
län; hvilka alla utskylder föreslagits
till indragning vid afskrifningstidens
början, äfvensom
den redan nu till statsverket
ingående kyrkotionde... » 200,000: —

Summa grundskatter kr. 4,654,010: —
hvarå afskrifningen, successivt verkställd, första

året utgör tio procent eller ____________________________ kr. 465,401: —

Rustning och rotering utgör, enligt särskild
utredning, ett värde af 5,584,460 kronor, derå

första årets afskrifning uppgår till.................. » 558,446: —

Transport kr. 1,023,847: —

332

Transoprt kr. 1,023,847: —

Vidare skulle första året afskrifvas rust tjenstbevillningen__________________________________________

» 68,615: —

Genom upphäfvande af den personliga
skyddsafgiften minskas statens inkomster med

ett belopp,, beräknadt till_______________________________ » 714,000: —

Genom höjning af det belopp, hvarunder
frihet från bevillning åtnjutits, minskas bevillningen
för inkomst af kapital och arbete med... » 273,000: —

Sammanlagda minskningen i statsinkomster
skulle således första året utgöra...._________________ » 2,079,462: —

Härtill bör läggas den utgift, hvarmed
statsverket komme att betungas, derigenom att,
under det de här ofvan under 3:o upptagne utskylder
komme att omsättas till penningar enligt
Kung]. Kungörelsen den 23 Juli 1869, statsverket
för en del af dem finge vidkännas årlig
ersättning till vederbörande efter medelmarkegångspris,
och hvilken utgift här förslagsvis

uppföres i ett för allt med............................. » 25,000: —

Härtill komma de ökade utgifter, som skulle
för statsverket uppkomma, om de af landtförsvarskomitén
i dess den 19 Juni innevarande år
afgifna betänkande och af sjöförsvarskomitén i
betänkande af den 10 nästlidna Augusti gjorda
förslag antagas, och hvilka, enligt särskildt
verkställda beräkningar, vid jemförelse med
statsverkets kostnad för försvaret enligt den
senast beslutade riksstaten, för år 1883, skulle
för första året, eller år 1884, utgöra:
för landtförsvaret: ordinarie utgifter
....... kr. 195,847: —

extra ordinarie utgifter för

kasernbyggnader*) ......... » 900,000: —

tillhopa kr. 1,095,817: —

» sjöförsvaret---------------- » 1,665,317. — „ 2,761,164: —

Minskade inkomster och ökade utgifter skulle

således för år 1884 uppgå till ....................... kr. 4,865,626: —

Transport kr. 4,865,626: —

*) Dessa utgifter beräknas komma att utgå endast under de 12 första åren af öfvergångstiden
med 900,000 kronor hvarje år.

Transport kr. 4,865,626: —
Under de följande åren skulle, enligt enahanda
beräkningsgrunder, ytterligare följande
belopp böra betäckas.

År 1885:

ökad kostnad för landtförsvaret*) kr. 387,873: —
men då kostnaden för sjöförsvaret
detta år minskas*) med » 18,556: —

blifver det ökade behofvet i dess helhet.......... » 369,317: —

eller tillhopa med det förår 1884beräknade belopp kr. 5,234,943: —
År 1886:

genom afskrifning å grundskatterna
____________ kr. 232,700

genom afskrifning
å rustnings- och ro teringsbesvären.

... o 279,223 kr> 511,923: _

ökad kostnad för

landtförsvaret_______ kr. 387,675

efter afdrag af minskad
kostnad för

rsvaret--........ » 48,556

339,119: —

851,042:

År 1887:

ökad kostnad för landtförsvaret
.................................

efter afdrag af minskad kostnad
för sjöförsvaret...............

eller tillsammans kr. 6,085,985:

kr. 387,615: —

» 41,556: — „ 346,059:

eller tillsammans kr. 6,432,044:

År 1888:

genom afskrifning å grundskatterna
____________ kr. 232,700

genom afskrifning
å rustnings- och ro teringsbesvären.

... » 279,223 kr. 511,923: —

ökad kostnad för
landtförsvaret_______ kr. 493,047

Transport kr. 493,047 kr. 511,923: — kr. 6,432,044: —

*) Med den för såväl 1885 som efterföljande år angifna ökning eller minskning afses
förhållandetj jemfördt med näst föregående år.

334

Transport kr. 6,432,044: —

efter afdrag af minskad
kostnad för

sjöförsvaret......... kr. 45,556 kr. 447,491: — kr. 959,414: —

eller tillsammans kr. 7,391,458: —

År 1889:

ökad kostnad för landtför svaret.

................................ kr. 493,047: —

ökad kostnad för sjöförsvaret » 1,444: — kr. 494,491: —

eller tillsammans kr. 7,885,949: —

År 1890:

genom afskrifning å grundskatterna
...... kr. 232,700

genom afskrifning
å rustuings- ock ro teringsbesvären.

... » 279,223 kr. 511,923: —
ökad kostnad för

landtförsvaret______ kr. 493,048

efter afdraga!'' minskad
kostnad för

sjöförsvaret--------- » 38,556 kr. 454,492: — kr. 966,415: —

eller tillsammans kr. 8,852,364: —

År 1891:

ökad kostnad för landtförsvaret
................................. kr. 492,584: —

efter afdrag af minskad kostnad
för sjöförsvaret..............__42,556: — kr. 450,028: -

eller tillsammans kr. 9,302,392: —-

År 1892:

genom afskrifning å grundskatterna
____________ kr. 232,700

genom afskrifning
å rustnings- ock ro teringsbesvären.

... » 279,223 kr. 511,923: —

ökad kostnad för

landtförsvaret______ kr. 492,584

ökad kostnad för

sjöförsvaret........- » 13,444 kr._506,028: — kr. 1,017,951: -

eller tillsammans kr. 10,320,343: —

B85

Transport kr. 10,320,343: —

År 1893:

ökad kostnad för landtför svaret________________________________.

kr. 281,966: —

ökad kostnad för sjöförsvaret » 13,444: —kr 295,410:

eller tillsammans kr. 10,615,753: —

År 1894:

genom afskrifning å grundskatterna
____________ kr. 232,700

genom afskrifning
å rustnings- ock ro teringsbesvären.

... » 279,223 kr. 511 923: _

ökad kostnad för

landtförsvaret______ kr. 281,606

efter afdrag af minskad
kostnad för

sjöförsvaret....

År 1895:
ökad kostnad

1 167,533 kr. 114,073: — kr. 625,996: —
eller tillsammans kr. 11,241,749: —

för landtför -

försvaret______________________________ kr. 281,504: —

efter afdrag af minskad kostnad
för sjöförsvaret ______________ » 2,556: —kr. 278,948:

År 1896:

kostnaden för landtförsvaret
minskas med_______ kr. 618,345

eller tillsammans kr. 11,520,697: —

och för sjöförsvaret
med..........—- » 10,556 kr. 628,901: —

hvadan, efter afdrag
af den detta
år skeende afskrifning
å grundskatterna__________________
kr. 232,700

samt å rustningsoch
roteringsbe svären----------------

» 279,223 kr. 511,923: —

Transport kr. 11,520,697: —

336

Transport kr. 11,520,697:

en minskning i utgift eger rum af.................. kr. 116,978: —

För detta år nedgår sammmanlagda ökade
utgiften således till....................................... kr. 11,403,719: —

År 1897:

ökad kostnad för landtför svaret_________________________________

kr. 281,656: —

efter afdrag af minskad kostnad
för sjöförsvaret............... » 26,556: — kr. 255,100: —

eller tillsammans kr. 11,658,819: —

År 1898:

genom afskrifning å grundskatterna.
........... kr. 232,700

genom afskrifning
å rustnings- och ro teringsbesvären.

... » 279,225 kr. 511,923: —

ökad kostnad för

landtförsvaret______ kr. 281,656

efter afdrag af minskad
kostnad för

sjöförsvaret--------- » 18,556 kr.__263^100: — kr. 775,023: —

eller tillsammans kr. 12,433,842: —

Af denna utgiftsumma belöpa, såsom af ofvanstående framgår,
74,5 % på det nya försvaret samt rustnings- och roteringsbesvärens
i sammanhang dermed skeende afskrifning, 16,8 % på
grundskatternas afskrifning samt 8,7 % på öfriga föreslagna skattelindringar.

Med det här ofvan sist nämnda året 1898 skulle den nya försvarsorganisationen,
såsom af landtförsvarskomiténs betänkande
inhemtas, vara till fullo genomförd.

Skatteregleringskomitén har så mycket hellre ansett sig ej
böra utsträcka sina beräkningar utöfver nyssnämnda tidpunkt, som
det dels ej torde vara möjligt att för en mera aflägsen kommande
tid i siffror angifva, huru förhållandena då kunna gestalta
sig, dels ej heller, för bedömande af möjligheten af de gjorda

337

förslagens genomförande, lärer vara nödigt att anställa en sådan
beräkning, äfven om någorlunda exakta siffror stode till buds.
Det belopp, som efter år 1898 skulle återstå att afskrifva å grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären, kvilka senare
då, efter den nya försvarsorganisationens fullständiga genomförande,
komme att utgå helt och hållet under form af vakansafgifter,
tilldess de blifvit slutligen afskrifna, utgör endast
omkring 5,600,000 kronor, att afskrifvas med 511,923 kronor
hvartannat år. Det skulle alltför mycket strida mot all vunnen
erfarenhet om den verkan, landets ständigt fortgående utveckling
har till stegring af statsinkomsterna, och särskildt den del af
dessa, som ej inflyter såsom direkta skatter, om man antoge, att
eu lindring i dylika skatter till ett belopp af omkring 250,000
kronor om året skulle för statsverket vålla någon svårighet.
Tvärtom lärer man, enligt Komiténs åsigt, kunna vara förvissad,
att sådana statsintrader, som, utan att i någon mån vara skatter,
hafva sitt ursprung i de uppoffringar, staten under de senare
årtiondena gjort för produktiva ändamål, och hvilkas ökning, på
sätt här ofvan visats, redan j före ifrågavarande tidpunkt, år
1898, kan påräknas, skola efter nämnda tid fortfarande så stegras,
att deras ökade belopp mer än motsvarar den då återstående,
endast steg för steg inträdande skattelindringen.

Under tiden till och med år 1898 skulle, såsom ofvan blifvit visadt,
det ökade behofvet hafva uppgått till 12,433,842 kronor. Under rubriken
påräknade statsinkomster, som ej inflyta genom skatter, hav Komitén
sökt ådagalägga, att af detta belopp kunna genom inkomster,

som icke härflyta från skatter, betäckas ............ Kr. 3,500,000

Härtill komma följande belopp:

Vakansafgifter för den nyroterade jorden och för
städernas båtsmanshåll, hvilka nu utgå efter
markegångspris, men med tillämpning af de
utaf Komitén föreslagna värden för roterin gen,

komma att ökas med ________________________ »

Vakansafgifter för de Göteborgs stad anslagna rotar
inom Säfvedals härad samt de vakansafgifter
af Särna, Idre och Hede byalag, som

nu tillgodonjutas af Elfdals socknemän......... »

Värdet af kyrkornas vin- och byggnadssäd, som
enligt Komiténs förslag ej vidare skulle komma

Transport Kr.

Skatteregleringskomiténs Betänkande III.

63,000

61,640

3,624,640

338

Transport Kr. 3,624,640

att af statsverket ersättas, för år 1878 utgörande
119,873 kr. 71 öre efter markegång, förslagsvis » 120,000

Genom tillämpning af den utaf Komitén föreslagna
förordning angående bevillning för fast egendom
och inkomst, ytterligare..................... » 628,000

Genom höjning af de enligt Art. III i bevillnings förordningen

utgående bevillningar ............ » 300,000

Genom indragning till statsverket af bränvins försäljningsafgifterna

........................... » 1,500,000

Maltskatt 1,600,000 kr. eller genom den af Komitén
i utsigt ställda förhöjning af skatten ... » 2,500,000

Förhöjd tobakstull ..... » 900,000

Ökad stämpelskatt........................ .............. » 800,000

Skatt å arf m. m., ytterligare ....... » 700,000

Ökad bränvinstillverkningsafgift, om sådan skulle

erfordras*) .............................. » 2,500,000

Summa Kr. 13,572,640
En del af ofvan uppgifna ökade inkomster inträder naturligtvis
successivt och utan vidare åtgärd från statens sida; större
delen åter erfordrar särskilda beslut, hvilka ej lära komma att
fattas förr än i den mån de ökade behofven göra anlitandet af
de nya inkomstkällorna nödvändigt. Någon viss, bestämd ordningsföljd
i detta afseende har Komitén ej ansett sig ega anledning
att föreslå, om än af hvad Komitén i detta betänkande anfört
framgår, att Komitén ansett ökning i bränvinstillverkningsafgiften
först efter någon tids förlopp, om sådan då erfordras,
böra ifrågakomma och maltskatten ej omedelbart böra uppbringas
till ett öre per halfbutelj, utan till en början sättas något lägre;
hvarjemte Komitén hållit före, att den påräknade ökade andelen
af bankovinsten först om tio år kan tagas i anspråk. A andra
sidan skulle naturligtvis verkan af de föreslagna förändringarne i
nu gällande bevillningsförordning samt af bränvinsförsäljningsafgifternas
indragning genast inträda, om Komiténs förslag i dessa
hänseenden godkännas.

Om än Komitén således i det hela funnit någon ordningsföljd
för de föreslagna bestämmelsernas genomförande ej böra afKomi *)

I medeltal tillverkades 1877—80 omkring 40 mill. liter; tillverkningsafgiftens
höjning från 40 till 48 öre pr liter skulle redan vid 30 mill. liters
produktion bereda en ökad statsinkomst af omkring 2''/2 mill. kr.

339

tén föreslås, och ehuru det, enligt Komiténs åsigt, är tillfyllest att,
såsom här ofvan egt rum, uppvisa fullt tillräckliga tillgångar för
betäckande af behofvet år 1898, då den nya försvarsorganisationen
skulle vara genomförd, har Komitén dock ansett en beräkning
lämpligen böra anställas jemväl för det första tillämpningsåret,
då ökningen i utgifter inträffar starkast, jemfördt med förhållandena
under nästföregående år.

De minskade inkomsterna och ökade utgifterna för första
året skulle, såsom här ofvan visats, uppgå till 4,865,626 kronor.

Till bestridande häraf har Komitén tänkt sig användandet af
följande tillgångar:

Oiverskotten å statsverkets inkomster hafva utgjort, för år

1880 _______________________ Kr. 2,470,000

hvaraf endast 2,070,000 kr. uppförts i 1883 års
riksstat

för år 1881 ............................ » 6,809,000

utgörande i medeltal....................................... Kr. 4,639,500

och etter afdrag af för dessa två år beviljad till läggsbevillning.

.............................. » 1,600,000

en årlig behållning af omkring ................. Ki\ 3,000,000

Komitén anser sig ega fullt fog antaga, att under tiden till år
1884 skola uppkomma ytterligare öfverskott, af hvilka för ifrågavarande
ändamål kunna användas åtminstone Kr. 1,250,000

Vidare förekommer följande:

Genom tillämpning af den utaf Komitén föreslagna
förordning angående bevillning för fast egendom
och inkomst erhållas........................ » 628,000

Genom höjning af de enligt Art. Ill i bevillnings förordningen

utgående bevillningar ...... » 300,000

Vakansafgifter för den nyroterade jorden och för
städernas båtsmanshåll, hvilka nu utgå efter
markegångspris, komma, med tillämpning af
de utaf Komitén föreslagna värden för rote -

ringen, att ökas med................... » 63,000

Vakansafgifter för de Göteborgs stad anslagne rotar
inom Säfvednls härad samt de vakansafgifter
af Särna, Idre och Hede byalag, som

nu tillgodonjutas af Elfdals socknemän......... » 61,640

Vin- och Byggnadssäd ____________ » 120,000

Transport Kr. 2,422,640

340

Transport Kr. 2,422,640

7,0 af Bränvinsförsäljningsafgifterna .................. » 150,000

Maltskatt ______________ » 1,600,000

samt Skatt å arf m. m........... » 700,000

Summa Kr. 4,872,640

341

XI.

Resultaten af Komiténs utredning angående den
kommunala beskattningen.

Likasom i fråga om skatterna till staten anser sig Komitén
äfven beträffande den kommunala beskattningen böra fästa uppmärksamhet
på vissa af de upplysningar, som framgå utaf de
inom Komitén utarbetade tabeller, och i sammanhang dermed framställa
några ur dessa tabeller samt de inom Komitén utarbetade
tabeller öfver 1879 års bevillning utdragna resultat, utvisande fördelningen
de skattdragande emellan af skatterna till stat och
kommun sammanslagna.

Af tabellserien E. Tab. N:o 9 visar sig då, att af samtliga de
kommunala utskylderna för landsbygden,

utgörande.................................................. 25,111,781 kr. 36 öre,

utgick

af jordbruksfastighet........................................................ 72,84 %,

» annan fastighet............................................................ 2,24 »

» inkomst....................................................................... 12,68 »

och såsom personliga afgifter........................................... 12,24 »

och af Tab. N:o 11, att i städerna, der de kommunala skatterna

uppgingo till................................................ 9,411,409 kr. 29 öre,

utgick

af jordbruksfastighet....................................................... 1,80 96,

» annan fastighet........................................................... 24,93 »

» inkomst....................................................................... 66,56 »

och såsom personliga afgifter.......................................... 6,7! »

Sammanför man för nämnda år de kommunala skatterna för

hela riket, befinnas de uppgå till................ 34,523,190 kr. 65 öre,

fördeladt på jordbruksfastighet med................................. 53,5 96,

» » annan fastighet » ................................. 8,4 »

» » inkomst af kapital och arbete....................... 27,4 »

och såsom personliga afgifter............................................ 10,7 »

Äfven af dessa'' skatter utgick således en betydlig del, eller
mer än Vio ^et hela såsom personlig skatt.

342

Af Tab. N:ris 9 och 11 visar sig ock, att för hvarje 1,000
kr. taxeringsvärde å fastighet och hvarje 1,000 kr. kapitalvärde af
beskattningsbar inkomst erlades i kommunalskatt

å landsbygden:

af jordbruksfastighet................................................ 9 kr. 70 öre,

» annan fastighet.................................................. 3 » 11 »

» inkomst.......................................... 2 » 18 »

och i städerna:

af jordbruksfastighet................................................ 4 kr. 34 öre,

» annan fastighet.................................... 3 » 89 »

» inkomst..................................... 1 » 99 »

således på landet af jordbruksfastighet tre gånger mer än af annan

fastighet och öfver fyra gånger mer än för inkomst, samt i stä derna

omkring dubbelt så mycket af fastighet som för inkomst.

Under det den andel af kommunalskatt, som utgår af »annan
fastighet» och af inkomst inom de särskilda länen håller sig någorlunda
nära ofvan anförda medeltal, vexlar deremot beloppet af
jordbruksfastighetens deltagande högst betydligt. Så utgår af sistnämnda
fastighet i Jemtlands län icke mindre än 22 kr. 5 öre för
hvarje 1,000 kr. taxeringsvärde, då motsvarande skatt i Blekinge län
utgör endast 6 kr. 60 öre. Bland städerna företer, om man frånser
jordbruksfastigheten, hvilken bär är af ringa betydenhet, för år
1878 Stockholm den största afvikelsen från medelproportionen mellan
de särskilda skatteföremålens deltagande i kommunalskatten.
»Annan fastighet» betalar här i förhållande till taxeringsvärdet 3
gånger mer än inkomsten i förhållande till dess kapitalbelopp.

Det inflytande, de olika jordnaturerna utöfva på den kommunala
beskattningens relativa tyngd, framgår af följande länsvis
sammanställda uppgifter ur Tab. N:o 2.

För hvarje 1,000 kr. af taxeringsvärdet åligga kommunala
skatter och besvär till följande belopp:

roterade skatte- frälse säterier

hemman. och ladugårdar.

Jemtlands län (vid infanteriet)..... 21 kr. 41 öre. 21 kr. 31 öre.

Yesternorrlands län .................... 19 » — » 16 » 48 »

Gefleborgs » 15 » 07 » 9 » 14 »

Vesterbottens » .................... 14 » 98 » finnas ej.

Norrbottens » .................... 14 » 11 » 17 kr. 28 öre.

Upsala » 12 » 30 » 8 » 55 »

Kopparbergs » ............... 12 » 12 » 7 » 03 »

343

		roterade skatte-	frälse säterier
			hemman.	och	ladugårdar.
Hallands	län ...................	. 11	kr.	92 öre.	4 kr. 04	öre.
Elfsborgs	)>	. 10	»	49 »	9 -	» 38	4)
Vestmanlands	)) ...................	. 10	>4	47 »	8 >	> 36	"
Kristianstads	» .................	. 10	44	26 »	3 ■	> 77	>’
Kronobergs	» ...................	. 10	44	14 »	9 >	> 27	''■
Vermlands	))	. 10	44	12 >»	9 >	» 41
Stockholms	))	. 9	44	81 »	7 :	» 10	>;
Kalmar	» ...................	. 9	>4	71 »	7 :	» 95	4;
Gotlands	))	. 9	44	18	finnas ej.
Malmöhus	)) ....................	. 9	>4	08 »	3 kr. 02	öre.
Göteborgs-Bohus	))	. 8	))	69 »	5	0 32	44
Örebro	)) . ..........	. 8	44	60 »	7 :	» 96	44
Jönköpings	)) ...................	. 8	44	60 »	7 :	» 63	))
Skaraborgs	)) ...................	. 8	»	59 »	7 :	» 36	»
Östergötlands	» ...................	. 8	yj	26 »	7 :	» 35	).
Södermanlands	»	. 7	»	92 »	6	» 90	))
Blekinge	» (berustade)..	. 6	44	70 »	4 =	» 46	))
För hela riket...		. 10	kr.	88 öre	6 kr. 86	öre.

Sammanföras de i tabellserien E. upptagna utskylder till ett
totalbelopp och jemföras de med folkmängden, så befinnas de
utgöra

å landsbygden:

skatter till staten............... 12,747,123 kr. 09 öre.

» kommunen....... 25,111,781 » 36 »

på hvarje person
af 1878 års folkmängd.

3 kr. 32 öre,
6 » 53 »

Summa 37,858,904 kr. 45 öre. 9 kr. 85 öre,

i städerna:

skatter till staten............... 2,339,057 kr. 18 öre. 3 kr. 53 öre.

» » kommunen....... 9,411,409 » 29 » 14 » 19 »

Summa 11,750,466 kr. 47 öre. 17 kr. 72 öre.

Således för hela riket

Summa 49,609,370 kr. 92 öre. 11 kr.

Å landsbygden betalas sålunda i det närmaste två gånger och
i städerna något mer än fyra gånger så mycket till kommunen
som till staten.

Härvid är dock att märka, att i tabellen för städerna äro
bland vkommunala utskylder» inberäknade:

344

kostnaderna för magistrater och rådstufvurätter...... 1,027,577 kr.

» » polis.......................................... 1,282,997 »

tillhopa 2,310,574 kr.

Då detta belopp utgår för verkliga statsändamål och motsvarande
institutioner å landsbygden bekostas af statsmedel, bör
man för vinnande af en rigtig föreställning om i hvad mån landsbygden
och städerna i förhållande till folkmängden genom direkt
skatt bidraga till statsutgifterna, från »7commMwatutskylderna» till
»utskylderna för statsändamål» öfverflytta ifrågavarande belopp
2,310,574 kr. då uträkningen blir följande:

på hvarje person
af folkmängden.

af städerna betalas till staten 4,649,631 kr. 18 öre. 7 kr. 01 öre.

till kommunen 7,100,835 » 29 » 10 » 71 »

Vill man, i stället för att till jemförelse med utskyldernas belopp
taga hela folkmängden, endast fästa sig vid antalet sltattskyldige,
så visar sig af 1879 års i Komiténs kansli bearbetade
bevillningsstatistik, att antalet af dem som erlade bevillning efter
Art. II utgjorde:

å landsbygden (efter afdrag af 3,690 »juridiska

personer» *)....................•........................ 418,323 personer,

i städerna (efter afdrag af 1,378 »juridiska personer»*).
............................................... 147,633 »

hvarjemte dessutom debetsedlar å personliga afgifler utlemnats:

på landsbygden till....................................... 449,371 personer,

och i städerna » ....................................... 63,161 »

Bevillningen efter Art. II utgjorde samma år:
å landet 1,370,625 kr. 29 öre = 3 kr. 25 öre på hvarje bevillningsbetalande
person,

i städerna 1,842,396 kr. 68 öre = 12 kr. 48 öre på hvarje bevillningsbetalande
person.

De bevillning efter Art. II betalande utgjorde i procent af
1878 års folkmängd:

å landet....................................... 10,s 4 %,

i städerna.................................... 21,9 7 »

De som fått sig påförda endast personliga utskylder utgjorde
deremot:

'') De af dessa erlagda utskylder ingå dock i nedan anförda skattebelopp.

345

på landet............................ 11,64 %

i städerna blott-------------------- 9,3 9 » af folkmängden.

Fördelas nu de här ofvan till beloppen uppgifna utskylder till
stat och kommun på hela antalet skattskyldige, så erhålles följande
resultat:

På en hvar af landsbygdens 867,694 skattskyldige kommer

i skatt till staten ................. 14 kr. 69 öre,

» » kommunen........... 28 » 94 »

Summa 43 kr. 63 öre,

och på en hvar af städernas 210,794 skattskyldige

men efter öfverflyttning]

till staten______11 kr. 10 öre

» kommunen 44 » 65 » :

S:a 55 kr. 75 öre

S:a 55 kr. 75 öre.

från kommunal- till) 22 kr. 06 öre,
statsskatt af kostnad 33 » 69 »
derna för magistrat och
polis

Verkställes jemförelsen allenast med antalet af de personer,
som erlägga bevillning efter Art. II, så kommer:

på en hvar af landsbygdens 418,323 bevillningsbetalande

skatt till staten.................... 30 kr. 47 öre,

» » kommunen............. 60 » 03 »

S:a 90j kr. 50 öre,

och på en hvar af städernas 147,633 bevillningsbetalande

skatt till staten______15 kr. 84 öre[men efter öfver-j 31 49 öre,

» » kommunen 63 » 75 » Jflyttning af kost-[ 4g B jq a

————---—(naderna för ma-(--

S:a 79 kr. 59 öre[gistrat och polisJS:a 79 kr. 59 öre.

Med afseende bland annat derå, att dels de flesta städer njuta
större eller mindre inkomster af donerad jord, hvarigenom, äfvensom
af expeditionslösen, bidrag till magistraternas och polisens
aflöning erhållas, dels ock att de här ofvan från folkmängden afräknade
»juridiska personer» eller bolag, hvilkas ganska betydande
utskylder äro i skattesumman inräknade, hafva många bland sina
delegare bosatta på annan ort, än der bolaget erlägger skatt,
kan ofvanstående redogörelse angående skatternas tryck i förhållande
till folkmängden på landet och i städerna icke anses exakt,
men en redogörelse för hvad af Komiténs tabellverk i detta hänseende
kan inhemtas har det oaktadt ansetts böra här meddelas.

346

XII.

Den kommunala beskattningen.

A. I städerna.

Sedan genom Kungl. Förordningen den 21 Mars 1862 om
kommunalstyrelse i stad nya grunder blifvit lagda för kommunalutskylders
utgörande inom städerna, anmälde Rikets Ständer i
underdånig skrifvelse af den 13 Juni 1863, hurusom hos dem blifvit
anfördt, att ehuru Rikets Ständer i sin rörande kommunalväsendets
ordnande till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse af den 26
Oktober 1860 i afseende å det förslag till kommunalstyrelse i stad,
som af de för frågans behandling utsedde komiterade afgifvits,
uttryckt den åsigt, att reformen af städernas municipalväsen borde
stödja sig på grundsatsen af alla stadsinvånares likställighet i
kommunala rättigheter och skyldigheter, såvida någon rubbning
deraf icke föranleddes i sådana de burskapsegande stadsmedlemmarnes
särskilda rättigheter och skyldigheter, livilka stödde sig
på stadganden i grundlagen, denna grundsats dock blifvit förbisedd
derutinnan, att i författningen förekomme inskränkningar,
genom hvilkas tillämpning enhet och sammanhang i förvaltningen
af städernas angelägenheter skulle fortfarande komma att saknas,
samt att, med anledning häraf, hos Rikets Ständer blifvit föreslaget,
att, till åstadkommande af alla röstberättigade invånares
likställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter, de i lag
och författningar gifna stadganden och förpligtelser för vissa klasser
af städernas invånare, borgare eller fastighetsegare, att såsom
medlemmar af kommunen fullgöra allmänna skyldigheter, måtte
varda förändrade derhän, att åliggandet komme att gälla stad, i
stället för viss klass eller vissa klasser af stadsinvånarne, och
fördenskull vissa uppgifna ändringar i omförmälda förordning vidtagas;
och anhöllo Rikets Ständer på grund deraf, det Kungl.
Maj:t täcktes i nåder vidtaga nödiga åtgärder, för att, i vidsträcktare
mån än dittills låtit sig göra, den i förordningen om kommunalstyrelse
i stad nedlagda grundsats om likställighet emellan kommunens
alla medlemmar i afseende på kommunala rättigheter och
skyldigheter måtte kunna genomföras.

1 anledning af hvad Rikets Ständer sålunda hemställt förordnade
Kungl. Maj:t genom Cirkulär den 10 Juli 1863, att Öfver -

347

ståthållare-Embetet i afseende å Stockholm och Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen för öfriga städer, der icke redan öfverenskommelse
blifvit träffad om sådan likställighet emellan kommunens
alla medlemmar i afseende på kommunala rättigheter och
skyldigheter, som Rikets Ständer afsett, skulle höra vederbörande,
huruvida de sjelfmant ville om dylik likställighet sig förena, hvarefter
handlingarne borde för hvarje stad till Kungl. Maj:ts pröfning
insändas.

I följd häraf hafva under åren 1863—1877 likställigt!etsöfverenskommelser
blifvit träffade inom samtliga rikets städer, med undantag
af Sölvesborg och Trelleborg samt Motala och Ronneby,
hvilka sistnämnda två städer först senare erhållit stadsrättigheter;
och hafva dessa överenskommelser blifvit genom särskilda Kungl.
Resolutioner fastställda.

Genom dessa resolutioner har visserligen likställighetsgrundsatsen
i städerna blifvit i större eller mindre grad genomförd. De
förhållanden, hvarutinnan i förevarande hänseende afvikelser likväl
ännu ega rum, äro inom de olika städerna af så olikartad
beskaffenhet, att eu för samtliga städer gällande lika grund för
kommunalutskyldernas fördelning icke kan åstadkommas utan en
fullständig revision af alla likställighetsresolutionerna och meddelande
för hvarje stad af lämpliga öfvergångsbestämmelser.

Det kommunala beskattningsväsendet i städerna är sålunda
ordnadt hufvudsakligen på grund af städernas egna beslut. Inom
Riksdagen hafva icke heller af städernas representanter förslag
om ändring i grunderna för städernas kommunala beskattning
blifvit väckta. Denna beskattning står ej heller i något ovilkorligt
beroende af eller sammanhang med de af Komitén i öfrigt
föreslagna skattereformer.

Vid sådant förhållande har Komitén ansett sig icke böra
framställa andra förslag om ändring i föreskrifterna om kommunalbeskattningen
i städerna än dem, om hvilka Komitén i afdelningen
om de personliga skatterna gjort hemställan.

348

XII.

Den kommunala beskattningen.

B. Å landet.

Komitén öfvergår härefter till kommunalbeskattningen å landet
och dermed sammanhängande allmänna besvär, dervid Komitén
ansett sig böra begynna med en historik öfver ifrågavarande
ämne jemte framställning af nu gällande bestämmelser härutinnan,
i de delar sådant funnits nödigt med hänsyn till det yttrande,
Komitén har att deröfver afgifva.

1.) Historik.

Beträffande kommunalbeskattningen å landet gällde fordom
i Sverige såsom grundsats, att kommunala skatter ej kunde påläggas
annat än för sådana ändamål, som genom lag eller allmän
författning blifvit uttryckligen erkända såsom kommunala angelägenheter,
eller i annan ordning än den som på enahanda sätt blifvit
bestämd för de derför erforderliga medlens tillvägabringande.
Uppstod fråga om utgift för ändamål, som icke var sålunda erkändt,
eller om utskylds utgörande i annan ordning, berodde
saken på frivillig öfverenskommelse, i brist hvaraf frågan förföll
tilldess på laga väg blef stadgadt, huru med saken förhållas
skulle.

De vigtigaste lagbestämda åligganden, hvilka alltså tillsammans
utgjorde den kommunala skattskyldigheten i vidsträckt mening, voro
ursprungligen skyldigheten att bygga och uppehålla kyrka med
hvad dertill hörde, deribland ock räknades fattigstufva, skyldigheten
att bygga prestgård, utskylderna till presterskap och klockare
äfvensom annan kyrkobetjening, skyldigheten att bygga tiondebod,
skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse,
fjerdingsmansbesvaret äfvensom väghållnings- och brobyggnads-
samt skjutsningsbesvären.

Af dessa skyldigheter voro samtliga de för kyrkliga ändamål
utgående, men af de öfriga endast fjerdingsmansbesväret socknen
tillkommande angelägenheter. Alltifrån äldre tider både socknen
framstått såsom ett sammanhållningsband i fråga om kyrkliga
ärenden, och mot slutet af förra hälften af 1500-talet omtalas församlingens
rätt att på sockenstämma öfverlägga om hvad som rörde
kyrkan och dess ekonomi, hvarmed ock fattigvården var förenad.

349

I presterskapets privilegier af år 1647 blefvo socknens kommunala
förhållanden föremål för uppmärksamhet och under dessa
privilegiers skydd tillerkändes socknen rätt till förvaltning genom
dels stora, dels lilla sockenstämman af sina hufvudsakliga kyrkliga
angelägenheter. Inga bestämmelser funuos dock här, om hvilka som
egde deltaga i sockenstämmas öfverläggningar, ej heller om sättet
för besluts åstadkommande, och ingen beskattningsrätt för socknen
omtalades, utom hvad som i ofvan berörda ämnen var särskildt
stadgadt. Der emellertid annan pålaga frivilligt åtogs, synes mantalet
tidigt hafva blifvit lagdt till grund för fördelningen.

Rörande socknens byggnadsskyldighet bestämdes närmare i
1734 års lag. I fråga om hvem som egde rätt att deltaga i öfverläggningarne
och på hvad sätt beslut skulle åstadkommas, gåfvos
under 1700-talet för vissa fall särskilda bestämmelser, enligt hvilka
hemmantalet i allmänhet synes hafva utgjort beräkningsgrunden.
I öfrigt synes enhällig öfverenskommelse mellan de skattskyldige
hafva varit erforderlig. Så påbjöds i Kungl. Resolutionen på
presterskapets besvär den 6 Juni 1739, § 9, att vederbörande befallningshafvande
borde befrämja till sin rätta verkställighet hvad
församlingen uti sina allmänna sockenstämmor »frivilligt och enhälligt»
beslutit.

Småningom blef den kommunala skattskyldigheten förökad,
dock till en början mindre såsom en omedelbar frukt af intresserad
kommunalverksamhet, än såsom en följd af statens behof att öfverflytta
allmänna bestyr på kommunerna, dervid dessas befogenhet
fortfarande inskränkte sig till att besluta om i lagstiftningsvägålagda
förpligtelsers fullgörande. Sålunda blefvo fattigvården
och folkundervisningen föremål för lagbestämmelser och särskilda
skattebidrag dertill föreskrifna. Detsamma gällde kelsovården,
hvilken dock snart skildes från fattigvården och blef eu länets
angelägenhet.

Länge dröjde det, innan egentlig beskattningsrätt, utöfver hvad
lag eller särskilda författningar medgåfvo, tillerkändes kommunerna.
Ännu Kungl. Förordningen den 26 Februari 1817 om
sockenstämma och kyrkoråd stod härutinnan qvar på den gamla
ståndpunkten. Här bestämdes och uppräknades de ämnen, som
skulle utgöra föremål för öfverläggningar och beslut af sockenstämma,
samt stadgades ordning för öfverläggningarne och för
besluts fattande, äfvensom grund för rösträtten, hvilken bestämdes
lika med den för prestval gällande, eller hemmantalet, och för

350

andra fastigheter efter jemförelse med detta. Men först sedan, genom
1842 års Folkskolestadga, för deri angifna ändamål, grunder och sätt
för beskattningen blifvit ordnade, medgafs genom Kungl. Förordningen
den 23 Augusti 1843 om socknestämmor i riket dessa rätt att pålägga
afgifter äfven för andra än hittills särskildt stadgade ändamål,
dock ännu med begränsning till vissa uppräknade ärenden.
Först efter denna tid kan man alltså tala om allmänna kommunala
utskylder.

Skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse
utgjorde en häradets angelägenhet och har så förblifvit.
Skjutsningsbesvär har öfvergått till en dels af staten, dels länsvis
utgående börda. Väghållningsbesväret utgjordes och utgöres
fortfarande dels socken- och dels häradsvis. Någon beskattningsrätt
i öfrigt har icke blifvit häradet tillerkänd. Deremot har en
sådan sedan år 1862 medgifvits länet, hvars representation inom
vissa gränser eger pålägga en landstingsskatt.

Då Komitén här går att redogöra för de särskilda besvär eller
allmänna utskylder, som inom de smärre eller större kommunerna
utgöras, anser sig Komitén kunna lemna å sido en del af dessa, i
fråga om hvilka Komitén funnit sig icke böra framställa något
förslag. Detta är fallet med dels skjutsningsbesväret, som nyligen
genom Kungl. Förordningen den 31 Maj 1878 varit föremål för en
genomgripande ombildning; dels väghållnings- och brobyggnads-besväret,
derom den af Kungl. Maj:t den 24 November 1876 nedsatta
komité afgifvit underdånigt betänkande; dels utskylderna för
presterskapets aflöning, i hvilket ämne på grund af Kungl. Förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 Juli 1862 inom nästan alla församlingar i riket verkställda
löneregleringar blifvit af Kungl. Maj:t för en tid åt femtio år
fastställda, och dels utskylderna för klockarnes aflöning, rörande
hvilka utredning finnes meddelad i Kammarkollegiets underdåniga
utlåtande den 18 December 1874 och Kungl. Maj:ts Proposition
N:o 17 till 1878 års Riksdag angående en lönereglering för klockarne
i riket.

Kyrkobyggnad m. in.

Beträffande kyrkobyggnad med hvad dertill hörer stadgade
1734 års lag i Byggningabalken 26 kap. 1 §:

351

»Alle, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla,
och hvad dertill hörer: såsom klockstapel, kyrkomur, socknestufva,
och fattigstufva. Byggningsverke, körslor och annan kostnad, utgöres
härtill efter hemmantalet, och dagsverken efter matlagen.
Innan något i ty mål företages, skola socknemännen kallas tillhopa,
att derom samrådas, och sig förena».

I Kungl. Brefvet den 4 Maj 1759 tillädes, att skyldigheten
skulle beräknas efter det oförmedlade hemmantalet. Säterierna i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län voro enligt adelsprivilegierna
den 16 Oktober 1723, § 8 fria, hvaremot enligt Resolutionen
på allmogens besvär den 1 September 1741, §40, bruk och qvarnar
skulle deltaga i jemförligt förhållande med hemman, efter samma
grund, som gällde för deras rösträtt vid prestval.

Genom Kungl. Förordningen den 4 November 1876 stadgades,
att, med ändring af hvad 26 kap. 1 § Byggningabalkeu och särskilda
författningar innehölle angående skyldighet att deltaga i
kyrkobyggnad med hvad dertill hörde, nämnda § skulle erhålla
följande lydelse:

»Alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla
och hvad dertill hörer: såsom klockstapel, kyrkomur och socknestufva.
Byggningsverke, körslor och annan kostnad utgöres härtill
af egare eller innehafvare af fast egendom efter samma grund,
som är för kommunalutskylder bestämd, och dagsverken efter
matlag. Innan något i ty mål företages, skola socknemännen
kallas tillhopa, att derom samrådas och sig förena».

Prestgårdsbyggnad.

I fråga om pr estgårdsbyggnad äro bestämmelserna många
och mycket obestämda. Såsom allmän regel är stadgadt i Byggningabalken
26 kap. 2 §, att »prestgård skola ock alle bygga
efter gårdatalet», d. v. s. mantalet, med de hus, som i samma §
äro närmare angifna; och skola socknemännen »dessa hus, och ej
flere, med tak och innanredet kyrkoherden färdiga antvarda, och
vare han sedan skyldig att hålla dem vid magt med egen kostnad.
När de af ålder och bruk, och ej af prestens vanrykt
förfalla; då skola socknemän dem bygga och bättra på deras kostnad».
Enligt Kungl. Brefven den 21 Oktober 1736, den 4 Maj
1759. den 16 Juli 1766 och den 29 Januari 1812, samt Kungl.

352

Resolutionen på presterskapets besvär den 7 Juli 1752, g 5, skola
materialier, körslor, dagsverken och penningetillskott till sådan
byggnad utgöras efter oförmedlade mantalet.

Friheterna från prestgårdsbyggnad äro dock ganska talrika
och betydande. Sålunda äro befriade:

1) Sätes- och ladugårdar samt afhysta rå- och rörshemman,
enligt 26 kap. 2 § Byggningabalken, äfven om de äro i ofrälse
mans ego, jemlikt Kungl. Brefvet till Kammarkollegiet den 3
Juli 1829; skolande denna frihet så förstås, att säterierna med de
inom deras enskilda bolbys egor anlagda gamla och nybyggda
torp äro fria, men för de till sätesgårdarne hörande samt bebodda
rå- och rörshemman svarar landbon, efter vanligheten, till prestgårdsbyggnad.
Fria äro ock säterierna i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän, men de under dessa säterier lydande insockne-
eller veckodagshemman skola uti slik byggnad deltaga,
der så af ålder varit. (Adelns privilegier den 16 Oktober 1723, § 8.)

2) Kungs- och kungsladugårdar, äfvensom boställen, som tillkommit
medelst dertill anordnade kungsgårdar. (Kungl. Reglementet
den 20 November 1741, § 2; Kungl. Brefvet till Kammarkollegiet
den 12 April 1748; Kammarkollegiets Bref den 18 Januari
1804.)

3) Berustade säterier. (Kungl. Brefvet den 18 December 1690;
Kungl. Resolutionen den 25 Maj 1720, § 12; Kammarkollegiets
Bref den 18 Januari 1804 samt Utslag den 9 September 1807 och
den 15 Februari 1815; Kungl. Brefvet till Kammarkollegiet den
3 Juli 1829.)

4) Andra krono- och skattesäterier. (Kungl. Brefvet till Kammarkollegiet
den 4 Juni 1858.)

5) Akademihemman, som åtnjuta frälserätt och frihet. (Kungl.
Donationsbrefvet den 31 Augusti 1624; Kungl. Resolutionerna den
7 Januari 1731 och den 20 November 1738; Kungl. Brefven den
15 Maj 1767, den 30 Oktober 1770 och dem,16 December 1812.)

6) Preste-, kapellans- och klockarebol samt stommar (Kungl.
Resolutionerna på allmogens besvär den 13 December 1672, § 4
och den 25 Maj 1720, § 41), hvarunder äfven annex- och mensalhemman
torde förstås (Kungl. Resolutionen den 6 April 1681;
presterskapets privilegier den 16 Oktober 1723, § 4).

7) Skattlagda utjordar. (Kungl. Brefvet den 10 och Kammarkollegiets
Kungörelse den 29 Oktober 1793; Kungl. Brefvet till
Kammarkollegiet den 4 Augusti 1813.)

353

I de pastorat, der kapellförsamlingar finnas, få de senare ej
undandraga sig den vanliga prestgårdsbyggnaden, som de förut
gjort, innan kapellet byggdes (Kungl. Resolutionen den 17 December
1734, § 2); och beträffande så små pastorat, att de blott
bestå af 8 å 10 bondehemman, utom säterier, uttalar Kungl. Maj:t
i Resolutionen den 17 September 1723, § 37, sin förmodan »att
adeln lärer af fri vilja låta sina torpare samma byggnad underhjelpa.
»

Prestgårdarne på landet i Skåne byggas och underhållas af
boställshafvarne ensamme, utan något församlingens deltagande,
ehvad kyrkoherden uppbär helgonskyld eller ej (Kungl. Förordningen
angående prestgårdsbyggnader i Skåne den 16 December
1870, § 1). — Om prestgårdsbyggnad på Gotland innehåller Kungl.
Stadgan den 20 September 1648, att de hus, som nödiga äro,
skola af allmogen hållas. — I Bohuslän böra insockne frälsehemman
i prestgårdsbyggnad taga lika del med krono- och skattehemman,
samt skärgårdsmän och fiskeriidkare derstädes biträda
med handtlang-aredagsverken efter matlag, enligt Kungl. Brefvet
den 29 November 1784.

Som bruksegare, hvilka ega stångjernshanirar, vid prestval
rösta för hvarje härd emot ett hemman, böra de ock i samma
förhållande deltaga i prestgårdsbyggnad, så vida hamrarne icke
äro belägna på säteriers samt rå- och rörshemmans egor, då de
äro befriade. — Alla krono- och skatteqvarnar, som ej äro begripna
under något hemmans skattläggning, utan i Kronans jordeböcker
och räkenskaper stå uppförda för sin särskilda ränta, böra
ock deltaga i prestgårdsbyggnad efter beloppet af räntans kronovärde,
jemfördt med hemmanens i socknen; och i anseende härtill
böra jemväl egare och innehafvare af sådana qvarnar ej mindre
än egarne af hammarhärdar ega röst och stämma vid prestval
efter nu angifna grund. (Kungl. Resolutionen på allmogens besvär
den 1 September 1741, § 40.)

Sådana här ofvan icke nämnda verk och inrättningar, hvilkas
egare eller innehafvare ega rösträtt vid prestval, äro, enligt beslut,
som Kungl. Maj:t i särskilda mål meddelat, skyldiga deltaga
i prestgårdsbyggnad.

Fjerdingsmansbesväret.

Detta besvär utgjordes ursprungligen i tur af kronoåbor
och skattehemmansegare. Genom Kungl. Kungörelsen den 13

Skatteregleringsleomiténs Betänkande. III. 23

354

Februari 1830 utsträcktes skyldigheten jemväl till frälsehemman,
med undantag af säterier, rå- och rörs- samt insockne
frälsehemman.

Genom Kung! Stadgan den 1 Juni 1850 förklarades fjerdingsmansbefattningen
vara ett menighetsbestyr med vissa bestämda
åligganden. Om sättet och ordningen för dettas utgörande borde
soeknemännen inom hvarje socken eller tjerdingsmansdistrikt å
sockenstämma för viss tid öfverenskomma. Kunde sådan förening
ej åvägabringas, skulle med fjerdingsmansbefattningens bestridande
tillsvidare förhållas på sätt dittills varit stadgadt. Öfverenskommelse
kunde ske antingen om bestyrets utgörande i tur eller medelst
antagande af viss person till fjerdingsman för längre eller
kortare tid.

Genom Kungl. Kungörelsen den 9 Augusti 1851 blef detta
åliggande, med undantag för de hemman och lägenheter, hvilka
voro anslagna såsom boställen åt civile, militäre eller ecklesiastike
tjensteman, utsträckt till alla andra hemman af hvad beskaffenhet
de vara måtte, alla skattlagda samt bebyggda och särskildt värde
åsätta lägenheter, verk och inrättningar, jemte alla på landet boende
och borgerlig rörelse idkande handlande, under vilkor att
vissa, med bestämd aflöning försedde fjerdingsman skulle för socknarne
eller distrikten antagas, äfvensom att denna aflöning skulle
från samtliga ofvannämnda hemman, lägenheter, verk och personer
utgå efter samma grund, som för rättighet att deltaga uti sockenstämmans
öfverläggningar och beslut enligt Kungl. Förordningen
den 29 Augusti 1843 voro stadgade; men om frälse-, kronoskattesamt
kronohemmansinnehafvare beslöte, att fjerdingsmansbefattningen
borde utöfvas omgångsvis emellan hemmanen, skulle bestyret
fortfarande dem sjelfva ensamt åligga.

Det nämnda undantaget för såsom boställen anslagna hemman
och lägenheter upphäfdes genom Kungl. Kungörelsen den
23 Oktober 1857, så att äfven dessa framdeles skulle, der fjerdingsmausbefattniugen
af viss, med lön försedd person bestreds, uti
fjerdingsmannens aflönande, lika med andra i sådant afseende
förbundna, deltaga.

Slutligen förordnades genom Kungl. Kungörelsen den 20 April
1866, att aflöning till fjerdingsman skall utgöras efter enahanda
grund, som för kommunalutskylder i allmänhet var eller kunde
varda föreskrifven.

355

Tingshus- och liäradsfängelsebyggnad.

Ur föreskriften i Landslagens Tingmåla. Balk, kap. 6, att i
hvarje härad skulle finnas en tingsstad, och ur den frihet från
deltagande häri, som tillkom adeln och äfven presterskapet på
grund åt de privilegier, som för dessa stånd gällde, särskildt i afseende
å domstol, utvecklade sig de i 1734 års lag härom stadgade
bestämmelser.

Dessa återfinnas i 26 kap. 4 § Byggningabalken, som innehåller:

»Tingsbyggning skall hvart härad bygga, efter gårdatalet, —

och vare häradet skyldigt den byggning uppehålla. Vid hvart

tingsställe skall ock ett fängelse vara----------

Föi denna byggnad vare ingen fri utan sätes- och ladugårdar,
afhysta rå- och rörshemman, så ock preste- och klockarebol.»

Fria äro ock kungs- och kungsladugårdar enligt Kungl. Brefvet
till Kammarkollegiet den 12 April 1748.

Stadgandena i förevarande ämne hafva icke undergått annan
modifikation, än att genom Kungl. Förordningen den 17 September
1783 lotshemman blifvit befriade från ifrågavarande byggnadsskyldighet,
äfvensom genom Kungl. Resolutionen den 28 Maj 1754
gifvits den förklaring öfver 26 kap. 4 § Byggningabalken och 8 §
i 1723 års adliga privilegier, att insockne frälsehemman skola njuta
befrielse från tinghusbyggnad.

Under ståndsriksdagarne väcktes under en lång följd af riksdagar
förslag om upphäfvande af den säterierna samt preste- och
klockarebolen medgifna frihet samt om skyldighet för dessa äfvensom
för skattlagda utjordar, bruk, fabriker och inrättningar att i
detta besvärs utgörande deltaga, men förslagen blefvo alltid af Rikets
Ständer afslagna på tillstyrkan af sammansatta Lag- och Ekonomiutskottet,
som till stöd för afslag anfört: beträffande sätes- och ladugårdar
samt afhysta rå- och rörshemman, att enär vid det förhållande
att dessa fastigheter, till följd deraf att dem i lag och särskilda
författningar blifvit tillförsäkrad befrielse från ifrågavarande skyldighet,
likasom från andra skatter och onera, obestridligen vunnit
ett ökadt värde, som vid deras förvärfvande vare sig genom köp,
byte, arfskifte eller annorledes tagits i beräkning, en sådan förändring
icke skulle kunna tillvägabringas utan kränkning i eganderätten,
samt den ifrågavarande befrielsen först då borde upphöra,
när alla från jorden utgående skatter och besvär biefve, mot er -

356

sättning till egare af privilegierad jord, emellan alla hemman, utan
afseende å deras egenskaper af privilegierade eller icke, lika fördelade;
och, i fråga om preste- och klockarebol, att deras befrielse
från deltagande i tingshus och häradsfängelse utgjorde eu
förmån, som ostridigt inginge i nuvarande boställsinnehafvares
lönevilkor och kommit i beräkning vid dess bestämmande, hvarför
denna befrielse icke borde kunna upphäfvas med mindre boställsinnehafvarne
derför erhölle godtgörelse på annat sätt.

Dessa skäl åberopas af utskottet ännu vid 1862—1863 års
riksdag, då utskottet, under uttalande af den mening att den föreslagna
utvägen att fördela ifrågavarande byggnadsskyldighet endast
emellan egare och innehafvare åt jord icke vore den rätta
för åstadkommande af eu rättvis fördelning af detta onus, förklarar
att, derest en förändring i detta hänsende skall åvägabringas,
ifrågavarande byggnadsskyldighet bör blifva ett kommunalbesvär,
som drabbar icke endast jordegare, utan hvarje till deltagande i
kommunalutskylder förpligtad person efter samma grunder, som i
kommunalförfattningarne finnas bestämda; men som befogade anmärkningar
blifvit rigtade mot kommunallagarnes beskattningsgrunder
och det just utgjorde en fråga för dagen, huru de missförhållanden,
som deraf uppkommit, skulle kunna undanrödjas,
ansåge utskottet någon förändring i ofvan antydda syftning icke
böra åvägabringas förr, än denna fråga blifvit lyckligen löst, hvarför
utskottet hemställde, att de gjorda framställningarne »för närvarande»
icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.

Betänkandet bifölls af Adeln och Presteståudet, återremitterades
af Borgare- och Bondestånden; hvarefter de väckta förslagen
förklarades hafva förfallit.

Efter det frågan om ändring i byggnadsskyldigheten vid 1865
—1866 års riksdag blifvit undanskjuten på grund af förväntad förändring
af häradsrätternas domsområden, har frågan varit upptagen
vid nästan alla följande riksdagar. 1867 beslöto båda kamrarne,
den Första med 42 röster mot 31 och den Andra utan votering,
en underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, det
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och Riksdagen meddela förslag till
sådana förändrade stadganden angående deltagande i byggnad och
underhåll af tingshus och häradsfängelse, att dessa åligganden blefve
för medlemmarne af tingslagen efter billiga grunder gemensamma,
men den beslutade skrifvelsen blef icke expedierad. Af Lagutskottet
vid riksdagarne 1869 och 1870 framställda förslag om eu dylik

357

sbrifvelses aflåtande blefvo af Första kammaren afslagna, men af
Andra kammaren bifallna, 1869 utan votering å någotdera stället,
samt 1870 med 77 röster mot 20 i Första kammaren och i den
Andra, som ogillade den punkt i utskottets motivering, deri antydan
blifvit gjord, att frågan möjligen kunde anses hafva egenskap
af privilegiifråga och således borde behandlas i den ordning,
114 § Regeringsformen föreskrifter, utan votering. Vid 1872
års riksdag hemställde utskottet, med anledning af erhållen återremiss
från båda kamrarne å ett föregående utlåtande i frågan, att Riksdagen,
med uttalande af den åsigt att staten borde öfvertaga skyldigheten
att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse, skulle i
underdånig skrifvelse anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes i sådant afseende
låta åvägabringa erforderlig utredning angående sättet och vilkoren
för sakens genomförande samt derefter för Riksdagen framställa
förslag i ämnet; och blef denna hemställan af Första kammaren
afslagen med 26 röster mot 20, men af Andra kammaren bifallen
med 81 röster mot 52. År 1873 förnyade utskottet sitt skrifvelseförslag,
dock så, att staten borde öfvertaga äfven skyldigheten att
bygga och underhålla stadshäkte, men enär, sedan Första kammaren
med 45 röster mot 37 nu bifallit detta förslag, Andra Kammaren,
efter återremiss och begäran från utskottet, att kammaren
måtte fatta beslut, med 110 röster mot 71 beslöt, med afslag å utskottets
hemställan, underdånig skrifvelse af samma lydelse som
1867, 1869 och 1870, eller anhållan om förslag till skyldighetens
fördelning efter billiga grunder mellan tingslagens alla invånare,
förföll frågan för denna riksdag. Vid riksdagen 1874 förnyade utskottet
det af Andra kammaren 1873 antagna förslag, hvilket afslogs
af Första kammaren med 74 röster mot 6, men af Andra kammaren
utan votering bifölls. Vid 1875 års riksdag hemställde utskottet om
underdånig skrifvelse med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t, vid den
utredning, som med anledning af Rikets Ständers den 20 Juni 1866
och Riksdagens den 18 Maj 1871 till Kungl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelse — åsyftande att skyldigheten till deltagande i byggnad och
underhåll af ej mindre kyrka med hvad dertill hörer än äfven socken-
och fattigstuga samt skolhus måtte blifva för medlemmarne
af kommunen efter billiga grunder gemensam — kunde komma
att ega rum, äfven taga i öfvervägande, i hvad mån den nu på
jorden hvilande skyldigheten att bygga och underhålla tingshus
och häradshäkte måtte jemväl till andra beskattningsföremål utsträckas,
och under de nådiga framställningar, som kunde af nyss

358

berörda skrivelser föranledas, begripa jemväl förslag till förändrad
lagstiftning i nu föreliggande fråga; och blef utskottets hemställan
af Första kammaren afslagen med 43 röster mot 39, men af Ändra
kammaren utan votering bifallen.

Till och med 1875 års riksdag har således utskottet föreslagit
underdåniga skrivelser i ämnet, men vid de derpå följande riksdagarne
har utskottet framställt lagförslag, vid riksdagarne 1876,
1877 och 1878 af innehåll att i kostnaden för ifrågavarande byggnader
borde alla de, hvilka inom tingslaget erlade kommunalutskylder,
deltaga efter den grund, som för utgörande af dessa utskylder
funnes stadgad. Såsom skäl för dessa förslag har utskottet
anfört, att de nu i ämnet gällande stadganden härledde sig
från en tid, då man icke visste af någon annan till deltagande i
allmänna onera på landet förpligtad befolkning än jordbrukaren,
och då man icke kände någon annan grund för dennes beskattning-
än det hemmantal, han innehade. Förhållandena hade emellertid
väsentligen förändrats. I alla landsändar hade, jemte den
egentlige jordbrukaren, uppstått en befolkning af bruksidkare, fabrikanter,
handlande och handtverkare m. fl., hvilka lika väl som
jordbrukarne hade intresse af rättskipningens handhafvande. De
borde derför ock i sin mån efter lämpliga grunder bidraga till
uppehållande af de för detta ändamål nödiga inrättningar, synnerligast
som med förändrade tidsåsigter och befolkningens tillväxt
fordringarne i afseende på beskaffenheten af ifrågavarande byggnader
betydligt stegrats. Få samma gång man under senare tider
erkänt, att hemmantalet icke vore någon lämplig grund i fråga
om deltagande i kommunala besvär, hade man ock medgifvit rättvisan
och billigheten deraf, att skyldigheten till deltagande i dylika
besvär utsträcktes till alla skattdragande. De skäl, som föranledt
1734 års lagstiftare att frikalla sätes- och ladugårdar samt
afhysta rå- och rörshemman från allt deltagande i tingshusbyggnad,
hade, sedan rättigheten att besitta sådana hemman icke vore
frälsemän allena förbehållen, samt en senare tids lagstiftning äfven
medfört förändring i stadgandena om frälsemäns forum privilegiatum,
i det närmaste bortfallit, och någon giltig anledning hvarför
innehafvare af preste- och klockarebol skulle i förevarande afseende
åtnjuta en förmån, som icke tillkomme andra boställshafvare,
kunde svårligen uppvisas, likasom ingen skälig anledning kunde
anföras, hvarför lotshemman skulle vara från sådan skyldighet
frikallade. Den frihet, som enligt särskilda privilegier egde rum

359

för viss fast egendom, måste för öfrigt anses meddelad endast
med afseende å de förhållanden, som förefunnos, då samma frihet
beviljades, eller att byggnadsskyldigheten var ett jorden uteslutande
åliggande besvär, hvadan tillämpningen af denna frihet
borde förfalla på samma gång nämnda skyldighet efter en helt
•och hållet ny grund gjordes för alla skattskyldiga gemensam.

Utskottets förslag vid dessa tre riksdagar afslogos af Första,
men biföllos af Andra kammaren.

Vid riksdagarne 1879 och 1880 anförde utskottet, att som utskottets
flere gånger framställda förslag att lägga ifrågavarande
skyldighet på alla dem, hvilka inom tingslaget erlade kommunalutskylder,
att utgöras efter samma grund, som för erläggande af
dessa utskylder vore stadgad, icke vunnit Första kammarens bifall,
borde man, för att i denna mycket omordade fråga komma till
ett resultat, låta detta onus fortfarande hufvudsakligen hvila å
fastighet och härvid utsträcka deltagandet till all fastighet samt
låta skyldigheten utgöras efter det på fastigheterna belöpande
fyrktal, men derjemte låta äfven dem, som skattade för andra
föremål än fastighet, i viss mindre proportion deltaga i besväret;
i följd hvaraf utskottet föreslog, att uti kostnaden för ifrågavarande
byggnader borde alla de, hvilka inom tingslaget erlade kommunalutskylder,
deltaga för fastighet efter hela samt för andra beskatlningsföremål
efter en fjerdedel af derå belöpande fyrktal.

Dessa förslag blefvo af båda kamrarne afslagna, af Andra
kammaren med antagande af 1876 års förslag.

I afseende på de vid 1881 års riksdag i ämnet väckta
förslag ansåg utskottet, ehuru utskottet fortfarande hyste den åsigt
att nu gällande stadganden icke vore grundade på rättvisa och
billighet, sig icke böra föreslå någon åtgärd, enär frågan antogs
blifva föremål för pröfning af Skatteregleringskomitén. Utskottets
hemställan bifölls af båda kamrarne.

Folkundervisningen.

I 1686 års Kyrkolag kap. 24 § 11 ålades »kapellan eller klockare»
att ombesörja folkundervisningen, men intet åliggande var
stadgadt för församlingen att till undervisningen lemna särskildt
skattebidrag. I öfrigt utvecklade sig folkskolor genom enskild!
intresse och enskilda donationer eller genom församlings frivilliga
öfverenskommelse. Flere frihetstidens författningar innehålla uppmaningar
till församlingarne att besörja om barnalärare, med för -

360

klaring att ordnandet af denna angelägenhet ankomme på öfverenskommelse
vid allmän sockenstämma, hvarvid allt borde tillgå
i lagbestämd ordning (Kungl. Resolutionen på presterskapets besvär
den 10 Augusti 1762, § 1). Genom Kungl. Brefvet den 19 Februari
1768 infordrades utlåtande af konsistorier och landsköfdingar,
hvilka utvägar att bygga skolhusAörefunnes, huruvida och till hvad
belopp allmogen måtte kunna förmås att sammanskjuta en fond
dertill och till ett någorlunda tillräckligt arfvode åt skolmästaren,
med hvad fördelar skickliga ämnen måtte uppmuntras samt huru
en nyttig skolordning måtte fattas.

Det var först fram i det nuvarande århundradet, som folkundervisningens
ombesörjande och kostnadernas bestridande genom
utskylders erläggande af socknens medlemmar bleivo genom lag
bestämda såsom obligatoriska. Detta skedde genom Folkskolestadgan
af den 18 Juni 1842, som bestämde, att folkskolebyggnad
skulle bekostas genom bidrag, utgående efter samma grund som
kyrkobyggnad, men att bidrag till lärarnes aflöning skulle åstadkommas
genom åläggandet af dels en viss personlig afgift af
hvarje skattskyldig person i församlingen, dels en afgift för hvarje
barn, som begagnade folkskolan, samt att hvad ytterligare erfordrades
skulle sammanskjutas enligt grunderna för bevillningen
enligt Art. II, såvida ej annan öfverenskommelse träffades.

För underlättandet af utgifterna blef snart statsunderstöd beviljadt,
nemligen af 1844—45 års Riksdag folkskoleafgiften, svarande
mot hälften af den personliga skyddsafgiften, att disponeras
af församlingarne, hvilken af 1871 års Riksdag utbyttes mot
bestämdt anslag, som sedermera blifvit faststäldt till två tredjedelar
af den för folkskoleläraren stadgade lön.

I enlighet med 1876 års Riksdags beslut blef genom Kungl.
Kungörelsen den 30 November samma år förordnadt, att allt som
utöfver den personliga folkskoleafgiften samt lärjungeafgiften, kvilkas
belopp församlingarne egde bestämma inom vissa gränser,
erfordrades för skolväsendet, således äfven kostnaden för skolhusbyggnad
och folkskolelärarnes aflöning, skulle af församlingarne
sammanskjutas efter de grunder, som gällde för kommunalutskylders
utgörande; dock med undantag af hvad särskildt var stadgadt
om lönetillskott af allmänna medel åt lärare vid folkskolor
och småskolor.

Dessa bestämmelser äro oförändrade i den förnyade Folkskolestadgan
af den 20 Januari 1882 (§§ 58 och 61).

361

Fattigvården.

Med undantag för fattigstufvubyggnad, hvarom stadgades i
sammanhang med kyrkobyggnad, var fattigvården ursprungligen
en frivillighetens sak, beroende på öfverenskommelse. I 1647 års
Tiggarordning ålades väl socknen att taga vård om sina sjuka och
fattiga, och 1686 års Kyrkolag bestämde i 28 kap., att hospital
skulle finnas i städerna och sjukstugor på landet, samt att hvart
härad och socken skulle föda sina fattiga och ej föra dem in i
andra socknar; men tillgångar för dessa ändamål skulle beredas
genom enskild välgörenhet, i det anmaningar skulle göras till frivilliga
sammanskott för de fattiga och sjuka. Enligt Tiggarordningen
den 21 Oktober 1698 skulle allmosa erläggas vid lysning,
barndop, begrafningar och vid testamentes åtnjutande en half procent
hvarjemte i samma förordning föreskrefs utgörandet af den s. k.
fattigprocenten, en åttondedels procent utaf summa inventarii i
sterbhus, hvilken afgift fortfarit ända tills den genom Kungl. Förordningen
den 16 November 1863 afskaffades. Landshöfdingeinstruktionen
den 4 November 1734 § 19 ålade landshöfdingen att
skaffa in de fattiga i närmaste hospital, om medel till betalning för
underhåll funnos, eller i socknens sjuk- och fattigstuga. Någon
skyldighet till bidrag för ifrågavarande ändamål fanns ännu ej.
I Kesolutionen på allmogens besvär den 12 December 1734 föreskrefs,
att de frivilliga sammanskott i spanmål och andra persedlar,
hvarmed en del socknar kunde öfverenskomma att underhålla sina
sockenfattiga, icke skulle användas till andra behof än de fattigas
hjelp.

Fattigvårdsfrågan kom emellertid i ett nytt skede, sedan
genom Kungl. Förordningen den 11 April 1763 angående hospitalsoch
barnhusinrättningarne i riket hvad som borde göras för sjukvård
och särskildt för vård af sinnessjuka blifvit skildt från fattigvård
och vård om barn, som ej egde eller kunde underhållas af
föräldrar. Hospitalen skulle användas egentligen för sinnessjuka
och för dem, som voro behäftade med svår obotlig sjukdom, hvilka
der kunde inlösas för lifstiden mot en afgift i ett för allt af 100
daler. Jemte dessa kunde i hospitalen inrymmas, emot hela kostnadens
erläggande, de som voro vanföra eller ålderdomsbräcldiga.
Möjligen blifvande öfverskott skulle användas till de fattigas,
helst späda barns underhåll. Någon obligatorisk bidragsskyldighet
till fattigvården stadgade emellertid denna förordning icke.

362

Uti Kungl. Maj:ts förnyade Förordning den 11 December 1766 uttalades
visserligen, att »hvar socken eller stad jemlikt lag och
landshöfdinge-instruktion och flere kungl. förordningar vore skyldig
att föda sina egna fattiga», och föreskrefs, att det skulle förblifva
»på sätt hvar församling fann för sig nyttigast vara»; men
ej heller här stadgades dock någon skattskyldighet. Vanligen
synes dock hemmantalet blifvit, likasom i fråga om fattigstuga,
användt såsom grund jemväl för öfriga bidrags utgörande för
fattigvården. Men det var först uti Kungl. Instruktionen för Hospitalsstyrelsen
den 29 Mars 1773, som ett bestämdt stadgande gafs
om viss grund derför, i det här föreskrefs, att den afgift, som
komme att för hospitalshjonens inlösen af socken utgifvas, skulle
utgå efter hemmantalet. Genom Kungl. Brefvet den 15 Juni 1773
bekräftades den grundsats, att stad och socken vore skyldig att
inom socknen qvarhålla och underhålla sina fattiga, vid äfventyr
att eljest betungas med ersättning till andra socknar, hvarjemte
hemmantalet äfven här omförmäies såsom grund för utgörande af
bidrag till kostnadens bestridande; och förenämnda förpligtelse
föranledde till medgifvande uti Kungl. Kungörelsen den 5 December
1788 af den vigtiga rättighet för socknen, »att icke något
inhyseshjon borde fä sig der nedsätta eller något gammalt och
mindre arbetsfört tjenstehjon antagas, innan sådant först blifvit i
allmän sockenstämma anmäldt och församlingen dertill lemnat
bifall». Hemmantalet var emellertid ännu icke bestämdt såsom en
allmänt gällande grund för bidrags utgörande till fattigvården,
och ej heller innebars uti förestående bestämmelser någon sjelfständig
rätt för socknen att efter samma eller annan grund besluta
utgifter och uttaxera bidrag till fattigvården, lika litet som
den ännu hade sig tillerkänd sådan rätt i fråga om kommunala
ändamål i allmänhet.

Det var emellertid i fattigvårdsärenden som bestämmelser i
sådant afseende först gåfvos, ehuruväl i sväfvande ordalag. Så
förklarades i Kungl. Kungörelsen den 14 Februari 1811, att skyldighet
att bidraga till fattigvården skulle åligga hvar och en, som
icke sjelf var i behof af andras hjelp. Någon grund för bidragens utgörande
bestämdes icke, men vid besluts fattande borde iakttagas,
att »å ena sidan icke en öfverdrifven tunga måtte kunna någon mot
hans vilja åläggas, ej heller å den andra någon undandraga sig
en pligt, den både kristendom, mensklighet och medborgerlighet
göra helig och ovilkorlig, samt att besluten skulle bestämmas efter

363

pluralitet, hvilken skulle beräknas »efter det å hvarje ställe i
sådana frågor vanliga omröstningssättet», hvarmed sannolikt hänsyftades
på prestvalsförordningen, den enda förordning, som innehöll
bestämmelser rörande omröstning och röstberäkning. Sedan beslutet
derefter blifvit af Kungl. Maj:t pröfvadt och gilladt, var det förbindande
för alla, ej allenast för dem, som biträdt detsamma, utan
ock för ej mindre dem, som voro frånvarande, då det fattades, än
ock dem, som ogillat detsamma. Dessförinnan hade genom en
Förordning den 3 Juli 1810 föreskrifvits, att af allt sjöfolk, som
förhyrdes i rikets sjöfartsidkande städer, der fattigvårdsanstalter
redan funnes eller då sådana framdeles blefve inrättade, till de
fattiges underhåll skulle erläggas eu årlig afgift, hvilken först år
1864 upphäfdes.

I Kungl. Brefvet till Kammarkollegiet den 30 December
1830 stadfäste Kungl. Maj-.t ett Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes
utslag, hvari förklarats med billighet och grunderna i
Kungl. Brefvet den 14 Februari 1811 öfverensstämmande, att förmedlade
mantalet, men icke matlag, tjenade till grund för fattigförsörjningens
fördelning mellan socknemännen, af hvilka äfven
de, som icke egde eller bebodde hemman, men för öfrigt vore
oberoende, borde i sin mån efter råd och lägenhet till de fattigas
försörjande bidraga; församlingen dock obetaget att sig emellan
samråda och besluta, hvad torpare eller mindre bemedlade socknebor
borde efter råd och lägenhet till de fattigas underhåll bidraga.

Sedan genom Kungl. Förordningen den 23 Augusti 1843 om
socknestämmor i riket dessas beskattningsrätt blifvit inom vissa
gränser erkänd, stadgades beträffande fattigvården i 10 § 1 mom.
af Kungl. Förordningen angående fattigvården i riket den 25 Maj
1847, att om af kastningen af fattigvården tillhöriga fastigheter
och kapital, jemte inkomster af sterbhusafgifter, böter, kollekter,
frivilliga gåfvor och andra sådana bidrag icke vore för fattigvårdsbehofvet
tillräckliga, skulle, till fyllnad af bristen, först erläggas
en afgift för året till visst maximibelopp af i allmänhet hvarje
mantalsskrifven person, som fyllt 18 år, och hvad derutöfver
erfordrades fyllas genom tillskott efter de grunder, som
för rösträtt voro stadgade uti 5 § af förordningen om socknestämmor
i riket; dock att, om annan grund för utgörande
af sådant tillskott inom särskildt fattigvårdssamhälle
redan vore antagen och fastställd, den skulle gälla, så länge samhället
dermed åtnöjdes; hvarjemte i 2 mom. af samma § vissa

364

undantagsbestämmelser gåfvos i fråga om sådan jordbruks-, fabriks-,
bruks- och grufverörelse, som genom der användt arbetsfolk ådroge
fattigvården oproportionelt stor tunga.

I 10 § af Kungl. Förordningen angående fattigvården i riket den
13 Juli 1853 upprepades dessa bestämmelser med de modifikationer,
att de efter rösträtt utgående tillskotten skulle, såvidt de af
hemman utginge, beräknas efter förmedlade hemmantalet (hvarom
stadgande gifvits redan genom Kungl. Cirkuläret den 22 April
1853), samt att om annan grund för utgörande af nämnda tillskott
inom särskildt fattigvårdssamhälle redan blifvit antagen och af
Kungl. Maj:t fastställd, eller blefve af samhällets röstegande, vid
sockenstämma närvarande medlemmar enhälligt antagen, den skulle
gälla, intilldess vid sockenstämma genom de flesta rösterna bestämdes,
att den icke vidare skulle ega tillämpning.

Nu gällande förordning angående fattigvården af den 9 Juni
1871 föreskrifver:

§ 33. »Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för fattigvården
afsedda fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel, kollekter,
frivilliga gåfvor och andra sådana inkomster icke äro tillräckliga
för fattigvårdens bestridande, skall dertill erläggas en
afgift för året af högst femtio öre för man och tjugufem öre för
qvinna, som inom fattigvårdssamhället mantalsskrifven är och
fyllt aderton år; dock må eftergift deraf kunna beviljas den, som
befinner sig i särdeles knappa omständigheter. Hvad derutöfver
erfordras, fylles genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.»

§ 34. »Idkas vid fabriks-, bruks- eller gruf-egendom inom
fattigvårdssamhälle å landet rörelse af den utsträckning, att dervid
begagnas ett större antal arbetare, som utgöra egna matlag,
eller har innehafvare af jord å landet i sin tjenst antagit statfolk
eller å sina egor upplåtit bostad eller plats dertill åt så kallade
backstugusittare eller inhyseshjon, de der ock utgöra egna matlag;
och finnes sådant för fattigvårdssamhället medföra väsentligt
större tunga, än som motsvaras af de bidrag, hvilka enligt 33 §
egendomsinnehafvaren skall lemna, är denne pligtig att derutöfver
utgifva särskildt tillskott. Härom må öfverenskommelse emellan
fattigvårdsstyrelsen och egendomsinnehafvaren träffas, men, der
det ej sker, eger Kungl. Maj:ts Befallningshafvande, på fattigvårdsstyrelsens
yrkande och efter det egendomsinnehafvaren blifvit
hörd, att pröfva, huruvida denne bör till fattigvårdssamhället er -

365

lägga särskild årlig afgift, hvilken må bestämmas till högst tio
riksdaler för hvarje sådant matlag. Önskar egendomsinnehafvaren
hellre åtaga sig enskild ansvarighet för den fattigvårdstunga, som
af ifrågavarande matlag föranledes, är det honom tillåtet, såvida
han dertill finnes vederhäftig, och åtnjuter han då befrielse från
ej mindre nämnda särskilda afgift, än äfven hälften af den tillskottsafgift,
hvarom i 33 § stadgas.»

Utom hvad i 34 § derutinnan är föreskrifvet, medgifves
alltså ej vidare rätt för fattigvårdssamhället att genom öfverenskommelse
afvika från den i 33 § stadgade allmänna grund för utskyldernas
utgörande. Sedan vid revisionen år 1876 af bestämmelserna
om kyrkobyggnad »fattigstufva» uteslutits ur 26 kap. 1
§ Byggningabalken, utgå äfven kostnaderna för byggnad och underhåll
af fattighus efter samma grund som kommunalutskylder i
allmänhet.

Allmänna kommunalutskylder.

Kungl. Förordningen om socknestämmor i riket den 23 Augusti
1843 bestämde, hvilka ärenden som skulle utgöra föremål för
sockenstämmas handläggning, och medgaf stämman rätt att pålägga
skatt endast för särskildt uppgilha ändamål. I afseende på
kommunala skatter och pålagor stadgades såsom föremål för
sockensstämmas beslut i 9 § 1 mom. under n:o 8: byggnad och
underhåll af kyrkan och hvad dertill hörde, jemte alla socknens
hus och lägenheter, såsom prestgård, skolhus, skolmästares boning,
socknestuga, fattigstuga m. fl.; under n:o 9: överenskommelser
rörande presterskapets, skollärares samt kyrkobetjenings löneförmåner,
och under n:o 10: afgifters bestämmande till kyrka, skola,
fattig- och helsovård samt andra fromma ändamål. Den åtgärd
till upplysning, öfverläggning och beslut, som sockenstämma i
dessa mål tillkom, stadgades i de författningar, som rörde hvarje
särskildt ärende, dem det tillhörde sockenstämma att noga iakttaga
(§ 9 mom. 3).

Alla afgifter, hvarom sockenstämma beslöt, skulle utgå efter
den bestämda grunden för rösträtt i sockenstämma, såvida ej
särskildt derom hlifvit stadgadt eller särskild öfverenskommelse
derom träffad (§ 10).

Med de gränser, som sålunda voro satta, kunde på grund af
socknens sjelfstyrelse afgifters påläggande i angifven ordning
egentligen komma i fråga blott för några vissa ändamål, nemligen

366

fattigvård och helsovård samt andra fromma ändamål, och bland
kyrkliga ärenden aflöning af orgelnist och andra till kyrkobetjening
hörande personer, för hvilka ■ icke, såsom för klockare, särskild
lön var i lag bestämd, samt ordningsmäns aflöning. I allt
öfrigt voro i lag och författningar grunderna angifna för afgifters
utgörande.

Rösträttigheten, som jemväl bestämde skattskyldigheten, skulle
enligt 5 § 2 mom. beräknas efter hemmantalet, der det tanns
åsatt, men i annat fall bestämmas på grund af den bevillning
enligt Art. II, som till staten erlades, så att för ett bevillningsbelopp
af två rdr 24 sk. bko, hvarunder ingen rösträtt, utom för
hemman, egde rum, skulle beräknas lika rösträtt med yi6-hemman,
för fem till sju och eu half rdrs bevillning lika med ''/g-hemman,
för sju och en half till tio rdrs bevillning lika med 3/16-hemman,
för tio rdrs bevillning lika med ''/^hemman, och så vidare, i samma
proportion för högre bevillningsbelopp enligt Art. II. I de ärenden,
som endast angingo hemman eller andra fastigheter, och
utgifter eller besvär, som efter hemmantal eller fastighetsandel
utgingo, röstade endast fastighetsegarne, med röstberäkning efter
hvarderas fastighetsandel; och i de fall, der, enligt särskilda författningar,
endast vissa medborgare egde rätt att rösta, eller särskilda
föreskrifter om röstberäkningen voro gifna, skulle förhållas på sätt
samma författningar för hvarje fall stadgade (§ 5 mom. 5).

Genom Kung]. Kungörelsen den 22 April 1853 förklarades, att
röstberäkningen, då hemman var förmedladt, skulle ske efter förmedlade
hemmantalet, der ej annorlunda vore särskild! stadgadt
eller fråga förekom om afgift, som skulle efter oförmedladt hemmantal
utgå, i hvilket fäll rösträttigheten skulle efter sistnämnda
hemmantal utöfvas.

Då 1843 års förordning i förevarande ämne utfärdades, gällde
1842 års bevillningsstadga, enligt hvilken bevillning för fastighet
utgjordes med 2 pr 1,000 af det uppskattade värdet, af näring
och rörelse med 5 procent af inkomsten, samt af löner efter en
graderad skala intill ett lönebelopp, ej öfverstigande 1,200 rdr
bko, och 3 procent af löner derutöfver. Sedan vid 1853—1854
årens riksdag bevillningen nedsatts för fastighet till 1 pr
1,000 af det uppskattade värdet, för näring och rörelse till 2 */2
procent af inkomsten och för löner, med bibehållande af graderad
skala för lägre lönebelopp, till högst 1 procent, som utgick då
lönen öfversteg 1,200 rdr bko, föreskrefs genom Kungl. Kun -

367

görelsen den 24 November 1857, att rösträttigheten i andra fall,
än för hemmantal, skulle bestämmas så, att för ett bevillningsbelopp
af 2 rdr riksmynt, hvarunder ingen rösträtt, utom för
hemman, egde rum, skulle beräknas lika röst med 1/u> hemman;
af 4 till 6 rdr lika med J''8 hemman, af 6 till 8 rdr lika med 3/lfi
hemman, af 8 rdr lika med 1 /4 hemman, och så vidare i samma
förhållande för högre bevillningsbelopp enligt Art. II. Sedan
1861 års bevillningsstadga nedsatt bevillningen till 0,3o pr
1000 af uppskattningsvärdet för jordbruksfastighet och 0,50 pr
1000 för annan fastighet, samt till 1 procent af inkomsten af
kapital och arbete, gjorde Kungi. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 vigtiga förändringar i kär
ifrågavarande stadganden. Kommunalutskylderna å landet skulle
nu (enligt 58 §) utgöras, likasom ock rösträtt (enligt 11 §) beräknas,
i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter sådana
grunder påförda fyrktal, att hvarje helt mantal, utan hänseende
till dess taxeringsvärde, påfördes etthundra fyrkar, och
större eller mindre hemmansdel det fyrktal, som efter denna grund
emot dess mantal svarade, allt efter förmedling räknadt, samt att
för jordbruksfastighet, som icke var i mantal satt, äfvensom för
annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål
inom kommunen, bestämdes det fyrktal, som borde den skattskyldige
påföras, efter sammanlagda beloppet af den bevillning, som,
enligt Art. II i bevillningsstadgan, jemlikt senast fastställda taxeringslängder,
af honom till staten erlagts. För att tjena till jemförelsegrund
emellan de senast omnämnda beskattningsföremål
och den i mantal satta jorden, skulle medelbevillningen uträknas
för ett helt mantal sålunda, att hela den bevillning, enligt ofvannämnda
artikel i bevillningsstadgan, som efter taxeringslängderna
skulle utgå ifrån all inom kommunen i mantal satt jord, delades
med summan af kommunens förmedlade mantal. Hundradedelen
af, denna medelbevillning för ett mantal utgjorde det bevillningsbelopp,
för kvilket en fyrk borde öfriga beskattningsföremål
åsättas.

Dessa bestämmelser rörande fyrktalssättningen visade sig dock
så otillfredsställande, att de redan följande år upphäfdes, i det genom
Kungl. Kungörelsen den 15 September 1863 förklarades, att till beräkningsgrund
för fyrktalssättningen skulle tjena den bevillning enligt
Art. II i bevillningsstadgan, som de skattskyldige, jemlikt senast
fastställda taxeringslängder, till staten erlade, sålunda att:

368

A) för jordbruksfastighet, ehvad den var i mantal satt eller
ej, påfördes en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 5
öre; två fyrkar för bevillning utöfver 5 till och med 10 öre; tre
fyrkar för bevillning utöfver 10 till och med 15 öre, o. s. v. samt

B) för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål
påfördes en fyrk för bevillning till belopp af 1 till
och med 10 öre; två fyrkar för bevillning utöfver 10 till och med
20 öre; tre fyrkar för bevillning utöfver 20 till och med 30 öre
o. s. v.;

och skulle för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning
ej erlades, påföras fyrktal efter det belopp, som, derest
bevillning för densamma enligt Art. II i bevillningsstadgan utgå
skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade;
hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skulle i fyrktal
sättas.

Vid införandet af dessa bestämmelser, som ännu gälla, lemnades
orörda de i samma § förekommande stadgande!!, att i fråga
om löntagare, som tillika innehade boställe, skulle bevillningen
för inkomst från bostället, hvilket enligt ofvan stadgade grunder
särskildt till fyrktal sättas borde, icke vid fyrksättningen för den
öfriga lönen i beräkning tagas, samt att inom de delar af
Kopparbergs län, der kommunalutskylder dittills blifvit efter andel
i soldatrote debiterade och uppburna, skulle gälla hvad derom
särskildt stadgades.

I sistberörda hänseende föreskrefs genom Kungl. Brefvet den
31 Oktober 1862, att till grund för kommunalutskyldernas utgörande
samt rösträtts utöfvande skulle läggas bevillningen efter
Art. II i bevillningsstadgan, dock med frihet för särskilda kommuner
att i fråga om utskyldernas fördelning efter annan grund
fatta beslut, Indika dock skulle till Kungl. Maj:ts pröfning öfverlemnas.
Numera är genom Kungl. Brefvet den 3 Mars 1865 förordnadt,
att de i ofvanberörda Kungl. Bref meddelade föreskrifter
fortfarande skola tillämpas, dock med den förändring att deltagande
i kommunalutskylders utgörande och rösträtt å kommunalstämma
skall beräknas för jordbruksfastighet efter bevillningens
hela belopp, men för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat
beskattningsföremål efter bevillningens halfva belopp, samt att
särskilda kommuner ega fatta beslut om tillämpning i dessa hänseenden
af de i kommunalförordningen för riket i allmänhet med -

369

delade föreskrifter, hvilka beslut dock skola Kungl. Maj:ts pröfning
underställas.

I öfrigt föreskrifter 1862 års förordning om kommunalstyrelse
å landet i 60 §, att der i lag eller allmän författning stadgadt
är, att kommunalutskyld endast från vissa beskattningsföremål
skall utgå, eller der för deltagande i sådan utskyld andra grunder
bestämmas, eller der vissa från skattskyldighet till kommunen
eljest befriade medlemmar skola till fyllande af särskilda
behof bidraga, gäller till efterrättelse hvad sålunda förordnadt är.

Enahanda grunder för kommunalutskylders utgörande, som i
förordningen om kommunalstyrelse på landet blifvit stadgade,
gälla ock enligt Kungl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862 (§§ 6 och 35 mom. 1) för
de utskylder, som af kyrkostämma beslutas.

Landstingsskatt.

Härom stadgas i 47 § af Kungl. Förordningen om landsting
den 21 Mars 1862:

I fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för
sådana företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag
från hemman och fastighet utgå, eller i afseende å hvilka andra
grunder för kostnadernas uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse
hvad i thy fall stadgadt är. I öfrigt må landstinget, med afseende
på ett ifrågastäldt företags beskaffenhet, särskild! bestämma
grunden för uttaxering af de medel, som för dess utförande erfordras.

I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas meddelade,
som i föregående moment omtalas, böra de afgifter, som af
landstinget blifvit till uttaxering beslutade, utgå i förhållande till
den allmänna bevillning enligt Art. II i bevillningsstadgan för
fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en
hvar skattskyldig till statsverket erlägges.

De ändamål, om hvilka landstinget eger besluta och för hvilka
det kan pålägga afgifter, betecknas i § 2 såsom »för länet gemensamma
angelägenheter, hvilka afse den allmänna hushållningen,
jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande, helsovård, undervisning, allmän
ordning och säkerhet, med mera dylikt, såvidt dessa angelägenheter
icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets
embetsåtgärd.»

Skatteregleringskomiténs Betänkande. III.

370

XII.

Den kommunala beskattningen.

B) Å landet.

2. Motivering och förslag.

Den lagstiftning, som under senare tider utbildats beträffande
utskylder för allmänna kommunala behof, har, såsom af
förestående redogörelse framgår, lemnat beståndande åtskilliga
äldre bestämmelser om kommunala afgifter för en del särskilda
ändamål, Många ändringar i sättet för dessa senares utgörande
hafva emellertid blifvit vidtagna, dervid en sträfvan visat sig
att ställa äfven dem i samband med den allmänna grunden för
kommunalutskylders fördelning. Detta har genomförts med alla
icke personliga afgifter för fattigvård och folkundervisning samt
de för dessa ändamål erforderliga byggnader, med fjerdingsmansbesväret
och delvis med kyrkobyggnadsskyldigheten, hvarjemte
samma grund tills vidare antagits för de länsvis utgående
bidragen till skjutsentreprenaderna. Enahanda grund har ock
blifvit ifrågasatt, än oförändrad, än med vissa modifikationer,
för skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse.

Oberäknadt nyssnämnda besvär qvarstå dock, såsom ofvan är
antydt, inom det kommunala beskattningsväsendets område vissa
bördor, för hvilkas utgörande ännu gälla föråldrade bestämmelser,
som vid numera förändrade förhållanden icke vidare
kunna anses rättvisa och billiga.

Med afseende härå har Komitén, såsom i annat sammanhang
omförmäles och på der närmare utvecklade skäl, föreslagit,
att samtliga för kommunala ändamål utgående personliga afgifter,
med undantag af den personliga sjukvårdsafgiften samt
af hvad som genom bestående prestlöneregleringar äfvensom beträffande
kyrkobetjeningens aflöning i detta hänseende är stadgadt,
måtte upphöra, hvaraf skulle följa att de behof, för hvilka
personliga afgifter för närvarande ega rum, i stället komme att
fyllas med medel, utdebiterade efter allmän fyrk.

De lagbestämda afgifter, som här afses, äro den personliga
fattigvårdsafgiften enligt Kung! Eörordningen den 9 Juni 1871
och den personliga folksholeaf''giften enligt förnyade Folkskolestadgan
af den 20 Januari 1882.

371

Under nyssnämnda kategori kunna ock hänföras de enligt
26 kap. 1 § Byggninga-Balken till kyrkobyggnad utgående dagsverken
efter matlag. Af liknande skäl med dem, som anförts mot de
personliga afgifterna i allmänhet, anser Komitén jemväl denna
dagsverksskyldighet, som drabbar de densamma underkastade
utan hänsyn till skatteförmågan, böra upphäfvas.

Äfven i öfrigt har Komitén ansett nu gällande stadganden
i fråga om byggnad och underhåll af kyrka och hvad dertill
hörer böra undergå förändring. Samma åsigt hyser ock Komitén
beträffande grunderna för deltagande i prestgårdsbyggnad samt
för byggnad och underhåll af tingshus jemte häradsfängelse.

Sedan länge har man kommit till insigt derom, att mantalet
icke vidare är en tillförlitlig gradmätare på olika fastigheters
skatteförmåga. Denna insigt har föranledt att mantalet
afskaffats såsom grundval för utgörande af kyrkobyggnadsskyldigheten,
och det har synts Komitén vara af bjudande skäl
påkalladt, att nu jemväl för de återstående förenämnda fall, der
mantalet bibehållits såsom grund för utskylders utgörande, ersätta
detsamma med en annan och rättvisare norm. Äfven ur
andra synpunkter har Komitén funnit mycket vara att anmärka
mot nu gällande grunder för utgörande af ifrågavarande byggnadsskyldigheter.

Stadgandena om kyrkobyggnad och hvad dertill hörer undergingo
visserligen år 1876 en revision, men denna innefattade
endast en utsträckning till alla fastigheter af de skyldigheter i
detta afseende, som förut ålegat den i mantal satta jorden, samt
en förändring i beräkningsgrunden för fastigheternas deltagande
i detta besvär, hvaremot bestämmelserna om de matlag åliggande
skyldigheter blefvo orubbade.

Ehuruväl nu gällande stadganden om skyldigheten att bygga
kyrka synas vara ganska tydliga, hafva de dock blifvit mycket
olika tillämpade, enligt hvad som inhemtas af de uppgifter angående
förhållandena under år 1878, som i detta hänseende till
Komitén inkommit, och för hvilka i det föregående (p. 25 och
26) utförlig redogörelse är lemnad i hvad uppgifterna angå de
till ett sammanlagdt belopp af 471,357 kr. 03 öre å fastighet
eller inkomst utdebiterade utskylder.

Dessutom hafva utgått:

af matlag__________________________________________________________ 163,287,40 och

» personer______________________________________________________ 7,576,5 6

372

hvarigenom sammanlagda utskyldsbeloppet för ifrågavarande
ändamål utgjort 642,220 kronor 99 öre.

Af det belopp, som utgått af fastighet eller inkomst, har
något öfver 69 procent uttagits enligt den i lag stadgade grund,
men deremot omkring 31 procent efter olika grunder, hvilka i
större eller mindre mån aflägsnat sig från den lagliga. I förhållande
till totalsumman lärer det icke undgå uppmärksamheten,
att af hela den utgjorda byggnadskostnaden ej mindre än omkring
27 procent blifvit uttagna efter matlags- eller personlig beskattningsgrund.
Härvid har dock förfarandet varit särdeles olika
inom olika delar af riket, hvadan en närmare redogörelse deröfver
icke torde sakna intresse. Sålunda har inom de olika
länen utgått:

		af fastighet	af matlag		Procent
		eller in-	eller per-	Summa.	af fa-	af
		komst.	soner.		stighet. matlag.
Stockholms	län____	.. 12,008,47.	1,864,51.	13,872,98.	87.	13.
Upsala	» ..	.. 9,563,96.	1,101,50.	10,665,45.	90.	10.
Södermanlands	»....	.. 10,360,03.	313,97.	10,674,oo.	97.	3.
Östergötlands	»....	.. 21,231,86.	924,10.	22,155,95.	96.	4.
Jönköpings	»	.. 38,453,17.	4,391,33.	42,844,50.	90.	10.
Kronobergs	n	.. 42,215,16.	8,653,32.	50,868,48.	83.	17.
Kalmar	» .	4,610,36.	2,690,14.	7,300,50.	63.	37.
Gotlands	»	.. 4,270,25.	l,548,oo.	5,818,25	73.	27.
Blekinge	><....	7,505,95.	l,391,oo.	8,896,95.	84.	16.
Kristianstads	......	.. 4,607,48.	330,oo.	4,937,48.	93.	7.
Malmöhus	......	... 11,529,75.	—	11,529,75.	100.	—
Hallands	»	8,643,93.	1,536,20.	10,180,13.	85.	15.
Göteb. o. Bohus	»....	.. 29,301,10.	908,26.	30,209,36.	93.	7.
Elfsborgs	K	.. 50,009,72.	9,273,99.	59,283,71.	84.	16.
Skaraborgs	....	.. 73.362,10.	52,114,81.	125,476,91.	58.	42.
Vermlands	.. ....	.. 16,186,14.	35,391,oo.	51,577,14.	31.	69.
Örebro	»	.. 19,808,88.	203,oo.	20,011,88.	99.	1.
Vestmanlands	»	.. 9,797,08.	2,267,29.	12,064,37.	81.	19.
Kopparbergs	n	.. 22,570,23.	1,274,15.	23,844,38.	95.	5.
Gefleborgs	»	.. 19,515,23.	4,173,31.	23,688,54.	82.	18.
Yesternorrlands	» ....	.. 41,766,34.	35,028,95.	76,795,29.	54.	46.
Jemtlands	» ....	.. 7,537,49.	2,223,40.	9,760,89.	77.	23.
Vesterbottens	» ....	3,245,io.	760,50.	4,005,60.	81.	19.
Norrbottens	»	.. 3,257,27.	2,501,23.	5,758,50.	57.	43.
	Summa 471,357,03.	170,863,96.	642,220,99.	73.	27.

373

Stadgandena om pr estgårdsby ggnad visa i tillämpningen ingalunda
gynnsammare resultat än stadgandena om kyrkobyggnad.
Huru sammanräknade kostnaden för prestgårdsbyggnad under
år 1878 utgått, inbemtas af det å sid. 27 härofvan meddelade
sammandrag.

Af detta sammandrag visar sig att mer än 9 procent af
kostnaden för prestgårdsbyggnad, deraf nära 2,5 procent personliga
eller matlagsafgifter, utgått efter andra grunder än de
i lag bestämda.

I de olika länen har nämnda kostnad utgått sålunda:

		af fastigheter, efter olika grunder.	af inkomst, eller allmän fyrk.	af matlag.	i person-liga af-gifter.	Summa.
Stockholms	län..	..... 37,478,27.	317,48.	725,40.	60,69.	38,581,84.
Upsala	»	_____ 22,981,66.	—	—	—	22,981,66.
Södermanlands	»	.... 7,920,82.	506,12.	—	241,00.	8,667,94.
Östergötlands	»	.... 12,358,15.	957,62.	—	—	13,315,7 7.
Jönköpings		.... 15,181,32.	13,53.	--	—	15,194,85.
Kronobergs	»..	_____ 6,256,55.	53,96.	—	—	6,310,51.
Kalmar	»	..... 13,541,96.	200, oo.	—	--	13,741,96.
Gotlands	»	..... 7,682,64.	—	—	—	7,682,64.
Blekinge	»	_____ 3,936,58.	2,100,oo.	—	—	6,036,58.
Kristianstads	» ..	—	—	—	—	—-
Malmöhus	»	—	—	--	—	—
Hallands	»..	_____ 5,464,18.	''-	—	—	5,464,18.
Göteb. o. Bohus	»	..... 18,275,oo.	232,oo.	1,054,70.	448,oo.	20,009,70.
Elfsborgs	»..	..... 23,313,98.	—	278,55.	—	23,592,53.
Skaraborgs	»	..... 28,137,73.	--	—	—	28,137,73.
Vermlands	»..	.... 26,168,12.	1,447,06.	703,oo.	—	28,318,18.
Örebro	»	_____'' 18,291,88.	5,939,oo.	-—-	—	24,230,88.
Vestmanlands	»..	.... 26,967,26.	252,55.	—	922,50.	28,142,31.
Kopparbergs	»	..... 24,031,62.	1,641,06.	239,18.	378,50.	26,290,36.
Gefleborgs	»	..... 12,553,40.	1,404,80.	148,oo.	190,28.	14,296,48.
Vesternorrlands	».	..... 19,860,4 3.	506,52.	730,oo.	—•	21,096,95.
Jemtlands	» .	..... 6,160,15.	—	1,970,25.	143,95.	8,274,35.
Vesterbottens	u	..... 7,895,31.	25,oo.	-—	-—-	7,920,31.
Norrbottens	»	392,60.	439,76.	469,44.	393,20.	l,695,oo.
	Summa 344,849,61.	16,036,46.	6,318,52.	2,778,12.	369,982,71.

Hvad ting shusby ggning och här adsfängelse angår, har ofvan
redogjorts för de skäl, på hvilka man i fråga om sättet för

374

bestridandet af utskylderna härför vid upprepade tillfällen yrkat
förändrad lagstiftning.

Kostnaderna år 1878 för detta besvär utgingo, enligt till
Komitén lemnade uppgifter, sålunda:

		Byggnad,		Lön åt
		underhåll eller	Inventarier och ved.	härads- tjenare,	Summa.
		hyresbelopp.		m. m.
Stockholms län.........	4,499,73.	307,84.	1,260,98.	6,068,55.
Upsala	») _________	2,643,61.	794,oo.	1,051,29.	4,488,90.
Södermanlands	» .........	479,08.	257,75.	392,26.	1,129,09.
Östergötlands	» .........	2,678,47.	974,25.	1,069,92.	4,722,64.
Jönköpings	» .........	2,836,46.	821,93.	1,030,96.	4,689,35.
Kronobergs	U .........	1,893,86.	990,66.	704,66.	3,589,18.
Kalmar	» .........	3,350,23.	84046.	1,162,92.	5,353,31.
Gotlands		—	100,oo.	115,00.	215,oo.
Blekinge	» .........	980,4 7.	769,48.	990,oo.	2,739,95.
Kristianstads	» .........	8,169,33.	2,697,05.	2,293,80.	8,160,18.
Malmöhus	» .........	913,76.	4,821,34.	2,654,32.	8,389,42.
Hallands	u .........	2,330,44.	462,55.	1,667,04.	4,460,03.
Göteborgs och Bohus	...........	4,678,63.	1,175,22.	1,792,47.	7,646,32.
Elfsborgs	».........	4,279,03.	2,383,04.	2,757.12.	9,419,19.
Skaraborgs	».........	6,744,42.	3,872,60.	2,116,90.	12,733,92.
Vermlands	».........	7,832,40.	1,103,53.	2,793,18.	ll,729,ii.
Örebro	» .........	2,305,74.	900,28.	l,081,io.	4,287,12.
Vestmanlands	...........	900,oo.	699,24.	709,82.	2,309,06.
Kopparbergs	)) .........	6,587,65.	1,532,29.	600,81.	8,720,75.
Gefleborgs	» .........	1,908,75.	993,49.	917,96.	3,820,20.
Vesternorrlands	» .........	3,055,oo.	201,u.	921,45.	4,177,56.
Jemtlands	».........	2,590,60.	30,oo.	l;002,i7.	3,622,77.
Vesterbottens	».........	3,476,90.	2,993,32.	497,85.	6,968,07.
Norrbottens	».........	7,377,50.	800,44.	1,191,00.	9,368,94.
	Summa	77,512,06.	30,521,57.	30,774,98.	138,808,61.

I hittills gällande bestämmelser rörande ifrågavarande byggnadsskyldigheter
har den utan tvifvel riktiga åsigten, att till
vissa slags utgifter den fasta egendomen bör i högre grad än
andra beskattningsföremål bidraga, funnit ett om än otillfredsställande
uttryck. I fråga särskildt om kyrkobyggnadsskyldigheten
har den härmed öfverensstämmande grundsats, som ledt
framfarna tiders lagstiftare, bibehållits i 1876 års förordning.

375

Då emellertid den här stadgade dagsverksskyldighet efter
matlag enligt Komiténs åsigt bör försvinna, desto hellre som
den omständigheten att kyrkobyggnad nn mera vanligen upplåtes
på entreprenad emot viss betalning försvårar om ej omöjliggör
särskiljandet, huru stor del af kostnaden, som bör utgöras
å ena sidan af fastighet och å den andra af matlag, måste någon
annan grund sökas för ifrågavarande utskylds utgörande af
dem, som icke ega fastighet. Och likaledes har Komitén ansett
billigt att äfven i de öfriga byggnadsskyldigheterna, som hittills
utgjorts endast af jordbruksfastighet samt, hvad prestgårdsbyggnad
beträffar, jemväl af bruk och qvarnar, deltagande ålägges
äfven innehafvarne af hittills befriad fastighet äfvensom, om ock
i ringare grad, dem, hvilka icke ega fastighet, men erlägga skatt
för inkomst af kapital och arbete. Rättelse af det missförhållande,
som för närvarande eger rum i berörda hänseende, har
synts Komitén så mycket angelägnare, som påtagligt är att värdet
af annan fastighet och beloppet af inkomst år efter år ökas i
långt högre grad än värdet af jordbruksfastighet, hvarigenom sagda
missförhållande komme att allt bjertare framträda. Kyrkobyggnadsskyldigheten,
i fråga om hvilken nämnda grundsats redan
blifvit i icke ringa grad erkänd, är för öfrigt den drygaste af
de tre, hvadan den''''ökning i utskylder, som genom en rättvisare
fördelning, grundad på taxeringsvärdet å fastighet samt beloppet
af beskattningsbar inkomst, jemväl af de öfriga komme att drabba
de hittills fritagna beskattningsföremålen, icke blefve af särdeles
stor betydenhet. En sådan ökning är, hvad annan fastighet beträffar,
fullt befogad, och hvad inkomst af kapital och arbete
angår, har Komitén funnit möjligt att, såsom framdeles skall
visas* på annat sätt motverka en för denna ofördelaktig rubbning
i skattebördans relativa tyngd.

I sammanhang härmed har ock hos Komitén den mening
gjort sig gällande, att deltagandet i ifrågavarande bördor bör
utsträckas till all jordbruksfastighet af hvad slag som helst.

Om således skyldigheten att deltaga i här omförmälda byggnadsbesvär
bör utsträckas till all fastighet, samt äfven inkomst
bör, om ock i mindre grad, dervid bidraga, så måste samma grundsats
gälla beträffande den byggnadsskyldighet, hvilken, såsom
fallet är med skolhus och fattigstuga, nu utgöres efter den för
kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grund. Eör
deltagande i all kommunal byggnadsskyldighet erhölles derige -

376

nom en gemensam grund, hvilken med afseende å det större intresse,
innehafvare af fastighet såsom ständige ledamöter i kommunen
hafva af dess bestånd och utveckling, skulle medföra
högre utgift för fastighet än för inkomst.

I afseende åter å de medel, som fordras för kommunens löpande
utgifter, torde giltiga skäl finnas för den åsigten, att de
böra i lika grad drabba alla beskattningsföremål.

Då det gäller att under en gemensam beskattningsnorm
sammanfatta de för kommunala byggnader erforderliga utskylder,
hvilka förut antingen utgjorts ensamt af fastighet eller ock
fördelats mellan fastighet och inkomst efter hvarderas inbördes
betydenhet, är det visserligen icke lätt att uppställa det riktiga
förhållandet mellan de olika beskattningsföremålen. Det har
likväl vid anställda beräkningar visat sig, att, derest fastighet
i förhållande till taxeringsvärdet komme att deri deltaga dubbelt
emot den beskattningsbara inkomsten, kapitaliserad efter fem för
hundrade, någon synnerligen stor förändring i hvarderas utskylder
för ifrågavarande ändamål, sådana de utgå efter nu gällande
stadganden, icke skulle uppkomma, om ock inkomsten derigenom
erhölle något större skyldigheter än för närvarande.

Om ock nu antydda sätt att lösa frågan om fördelningen
af den kommunala byggnadsskyldigheten måste medgifvas vara
enkelt och lättfattligt, bör det dock icke förgätas att. för de
kommunala utskylderna i allmänhet derigenom skulle uppkomma
två beräkningsgrunder, som vexelvis komme till användande, den
ena med skyldighet för fastighet att för hvarje fyrk betala dubbelt
mot hvad som skulle åläggas inkomstfyrk, och den andra
med lika skyldighet för dessa båda beskattningsföremål. Bestämmandet
af tvänne särskilda debiteringsgrunder för de kommunala
utskylderna komme utan tvifvel att på många ställen
medföra svårigheter och föranleda en oriktig tillämpning af gifna
stadganden; och eger Komitén desto större anledning till ett
sådant antagande, som det, på grund af dels hvad ofvan blifvit
upplyst rörande tillämpningen af gällande stadganden angående
kyrko- och prestgårdsbyggnad, dels ock hvad de till Komitén
insända uppgifter i öfrigt utvisa, kan antagas, att någon synnerligt
stor vana vid sådana olika beräkningar, som en lagstiftning i nu
angifna syfte vid tillämpningen komme att medföra, icke i allmänhet
kan påräknas hos dem, som hafva befattning med kommunalutskylders
utdebitering. Med afseende härå har Komitén

377

ansett största möjliga förenkling af fyrktalssättnings- och utdebiteringsmetoderna
böra uppställas såsom ett vigtigt önskningsmål,
till hvilket ej ringa hänsyn bör tagas vid uppgörande af
förslag till ordnande af det kommunala beskattningsväsendet.

Detta mål kan ernås derigenom, att alla kommunala utskylder,
vare sig de äro afsedda för byggnader eller löpande utgifter,
utgå med lika fördelning å allt slags fyrk, hvarvid fyrktalet
å fastighet i förhållande till det å inkomst sättes efter en
sådan beräkningsgrund, att fastigheten kommer att draga den
högre andel af de kommunala bördorna öfver hufvud, som betingas
af den nuvarande fyrktalssättningen och deras nuvarande
skyldigheter i fråga om vissa kommunala byggnader.

På grund af dess obestridliga enkelhet och lätthet vid användningen
synes sistnämnda grund för de kommunala utskyldernas
fördelning samt för rösträtt i kommunala angelägenheter
ega ett afgjordt företräde. Dess tillämpning kommer dock att
i vissa afseenden medföi’a något olika verkan emot hvad som
med tillämpning af vare sig nu gällande stadganden eller den
första af de här ifrågasatta fördelningsgrunderna blifver förhållandet.
Då nemligen större byggnadsskyldighet än den normala på
en gång inom någon kommufi förekommer, inträffar genom tilllämpning
af den nu förordade metoden en lättnad för fastigheten,
motsvarad af stegrad börda för inkomsten, hvaremot, då
ringa eller ingen byggnadsskyldighet inträffar, en stegrad börda
uppstår för fastigheten, motsvarad af lättnad för inkomsten, allt
i jemförelse med nuvarande förhållande. Härvid är emellertid
att märka, att dessa förhållanden, inträffande å olika tider, sinsemellan
utjemna hvarandra, så att öfverhufvud fördelningen i
längden blir rättvis. På detta sätt kan man med fullt berättigande
antaga, att ur ifrågavarande synpunkt bägge de här ifrågasatta
utvägarna vid en längre tids tillämpning lemna ungefärligen
enahanda resultat. I de fall åter, då utgifter för byggnadsändamål
förekomma till ungefärligen normalt belopp, blifver
skilnaden mellan de olika förslagen ringa eller ingen.

Det bör för öfrigt icke lemnas ur sigte, att då inom en
kommun byggnadsföretag förekomma, som medföra mera kännbara
utgifter för kommunens medlemmar, man numera söker fördela
uttaxeringen på en längre tidrymd genom upptagande af
lån, som efter hand återbetalas, hvarigenom de här ofvan an -

märkta olika verkningarne af den ena eller den andra beskattningsgrunden
till ganska stor del upphäfvas.

Såsom bekant är, tjenar för närvarande till grund för fyrktalssättningen
den bevillning enligt Art. II i Bevillningsstadgan,
som de skattskyldige jemlikt senast fastställda taxeringslängder
till staten erlägga.

Då Komitén den 17 Augusti sistlidet år afgaf sitt förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
fann Komitén sig föranlåten att, under fullt erkännande
af det önskliga i att kunna göra kommunalbeskattningen ocb
bevillningen till staten oberoende af hvarandra, såsom sin åsigt
uttala, att det samband, som nu förefinnes mellan allmänna bevillningen
och den kommunala beskattningen, icke i det stora
kela torde kunna rubbas.

Då Komitén sedermera företog frågan om kommunalbeskattningen
till behandling, framträdde åter detta spörsmål med förnyad
styrka; och Komitén, som fortfarande erkänner det önskvärda
i att göra kommunalbeskattningen oberoende af den allmänna
bevillningen, har efter noggrannt öfvervägande funnit sig
icke kunna ernå detta mål i vidsträcktare grad, än att taxeringsvärdet
å fast egendom samt antagen beskattningsbar inkomst,
hvilka ligga till grund för bevillningen till staten, äfven läggas
till grund för kommunalbeskattningen. Ehuru sambandet mellan
bevillningen och kommunalbeskattningen härigenom icke kan
sägas blifva fullständigt upphäfdt, komma de dock genom en
sådan förändring, som den nu angifna, icke i det fullständiga
beroende af hvarandra, som hittills egt rum. Tvärtom bör
Riksdagen i fråga om bevillningen, som enligt Komiténs åsigt
fortfarande såsom hittills bör blifva en supplementarskatt,
uppgående under normala förhållanden till en procent af inkomsten
och motsvarande belopp af fastighet, kunna fatta beslut,
utan att dervid i hvarje fall behöfva befara någon rubbning i
kommunalbeskattningen.

Bland beskattningsbara inkomster förekommer äfven den af
Komitén i dess ofvanberörda förslag till förordning angående
bevillning af fast. egendom samt af inkomst föreslagna inkomst
af jordbruksrörelse. Då fråga är om bevillningen till staten,
vidhåller Komitén fortfarande sin åsigt derom, att sådan inkomst,
lika litet som inkomst af annan näring, bör från bevillning befrias.
Änskönt det inkastet, att jordbrukaren i allmänhet ej

379

förer bok öfver sina inkomster och utgifter, och att det på grund
deraf kan vara svårt att bestämma beloppet af hans behållna
inkomst, till en viss grad eger sin riktighet, bör det härvid ej
förglömmas, att svårigheten att uppskatta sådan inkomst åtminstone
icke är större än då fråga är om inkomst af annan näring.
Komitén grundar detta uttalande derpå, att på landsbygden
den enskilde jordbrukarens förhållanden är o för hans grannar
nogsamt kända och detta i de flesta fall i vida högre grad än
förhållandet är med yrkesidkare i städerne. Det har ock visat
sig, att det jemförelsevis mindre betydande försök, som hittills
gjorts för uppskattning af jordbruksrörelse, ingalunda varit resultatslöst.

Enligt gällande Bevillningsstadga skola nämligen arrendatorer
af sådan staten tillhörig fast egendom, för hvilken fastighetsbevillning
icke utgöres, erlägga bevillning för den inkomst,
de af dessa arrenden åtnjuta. Ehuru för år 1878 fastighetsbevillning
blifvit någon del af dessa egendomar oriktigt påförd, i
hvilka fall bevillning för inkomst af arrendet icke påförts arrendatorn,
har dock den uppskattade inkomsten af arrendena utaf
dessa till ett sammanlagdt taxeringsvärde af 57,103,164 kronor
uppskattade egendomar uppgått till 1,014,073 kronor och den
derför erlagda bevillning till 7,205 kronor 33 öre.

Det är bekant att ett icke obetydligt antal enskilde tillhörige
egendomar äro under arrende upplåtne; och det torde
kunna antagas att, derest Komiténs förslag uti ifrågavarande
afseende vinner tillämpning, arrendatorerne af dessa komma att
uppskattas för sin inkomst af arrendena i likhet med arrendatorerne
af statens egendomar; och då det vidare torde kunna
antagas, att egare af jordbruksfastighet, som sjelfve bruka densamma,
i icke mindre grad än arrendatorerne komma att varda
föremål för ifrågavarande beskattning, är det lätt att beräkna
det ungefärliga beloppet af den statsinkomst, som genom bevillning
af inkomst al jordbruksrörelse är att vänta af den inom
landet befintliga, år 1878 till ett taxeringsvärde af 1,886,095,735
kronor uppskattade jordbruksfastighet.

Oaktadt Komitén sålunda tror sig på goda skäl kunna antaga,
att bevillningen för inkomst af jordbruksrörelse icke varder
obetydlig, ej heller såsom skatt till staten olämplig, har
Komitén likväl, i öfverensstämmelse med hvad nu är förhållandet
med den inkomstbevillning, som påföres arrendatorer af sta -

380

tens egendomar, ansett inkomst af jordbruksrörelse icke böra
särskildt åsättas fyrktal. Skälet härtill är att samtliga eller
åtminstone största delen af jordbruksfastigheterna inom ett ingalunda
obetydligt antal kommuner, enligt hvad af den i Finansdepartementet
utarbetade öfversigt af 1876 års bevillningstaxering
närmare inhemtas, i följd af en långt drifven jordstyckning äro
så små, att någon beskattningsbar inkomst af jordbruksrörelse
af dem ej kan påräknas. De jordbruksfastigheter, med hvilka
detta är fallet, hafva ett sammanlagdt taxeringsvärde, som utgör
en icke obetydlig del af värdet å all jordbruksfastighet
inom landet.

Hvad angår den allmänna bevillningen till staten är det af
ringa betydelse, om å en del egendomar ingen bevillning erhalles
för inkomst af jordbruksrörelse. Fastmera är det här alldeles
i sin ordning, att de smärre och mindre gifvande jordegendomarna
erhålla dylik lindring i jemförelse med de större
och mera gifvande. I fråga åter om den kommunala beskattningen
skulle en fyrktalssättning, i hvilken man utginge från
det antagande, att exempelvis en procent beskattningsbar inkomst
utöfver den till fem procent af taxeringsvärdet antagna, som genom
fastighetsbevillning beskattas, kunde af jordbruksrörelse påräknas,
hafva till följd, att i de kommuner, der sådan inkomst icke alls eller
blott i ringare grad af jordbruksfastighet erhölles, annan fastighet
och inkomst samt i senare fallet den verkligen för inkomst
fyrkdragande jordbruksfastigheten finge vidkännas en väsentligen
ökad andel af de kommunala bördorna, under det den
jordbruksfastighet, genom hvars brukande någon beskattningsbar
inkomst icke erhölles, finge motsvarande lindring.

Med afseende härå har det ock blifvit hos Komitén ifrågasatt,
att inkomst af jordbruksrörelse borde under alla förhållanden
sättas till fyrktal efter minst en procent. Härigenom
vunnes visserligen den fördelen, att å ena sidan sådana jordbruksfastigheter,
af hvilka dylik beskattningsbar inkomst faktiskt
ej kunde påräknas, icke af sådan anledning erhölle oskälig
lindring i sina kommunalutskylder, och att å andra sidan den
jordbruksfastighet, hvars inkomst verkligen uppginge till högre
belopp, jemväl för hela denna inkomst finge ingå i fyrktalsberäkningen.
Men dels synes ett sådant godtyckligt förfarande föga
öfverensstämma med de för fyrktalssättningen i öfrigt hittills
gällande och af Komitén förordade regler; dels torde det få

381

erkännas vara enklare och naturligare, att beräkna det härigenom
för jordbruksfastigheten uppkommande fyrktal omedelbart
på sjelfva fastigheten i sammanhang med dess fastighetsfyrkar;
dels vore en sådan bestämmelse i och för sig egnad att
väcka ett ganska förklarligt missnöje hos alla dem, hvilkas
inkomst af jordbruksrörelse icke nådde det sålunda antagna
belopp, i det de erhölle sig påfördt lika fyrktal med dem, som
verkligen åtnjöte sådan inkomst.

Af alla dessa skäl, och då af hvad ofvan blifvit nämndt
framgår, att spörsmålet om beskattning af inkomsten af jordbruksrörelse
framställer sig under helt andra förhållanden, då
fråga är om kommunen, än då bevillningen till staten afses,
anser sig Komitén böra föreslå, att vid fyrktalssättningen inom
kommunerna den inkomst och förmån af jordbruksfastighet, som
egaren genom bedrifvande af jordbruksrörelse förvärfvar, helt
och hållet undantages. Deremot anser Ivomitén sådant undantag
ingalunda böra medgifvas i fråga om den inkomst, som uppkommer
genom arrende, öfverstigande fem procent af taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet eller som vinnes genom försäljning
af skog.

I sammanhang härmed och såsom en följd af detta sitt förslag
anser Komitén sig böra förorda den ändring i de Komiténs
förslag till bevillningsförordning vidfogade formulär N:ris 1, 2
och o, att öfverallt inkomst af jordbruksrörelse inrymmes i en
särskild kolumn. Genom denna förändring vinnes nemligen, att
vid fyrktalssättningen den kolumn, som upptager inkomst af
jordbruksrörelse, helt och hållet kan lemnas å sido, utan att
några svårigheter eller misstag dervid äro att befara.

Komitén har i det föregående yttrat sig om förhållandet
mellan fastighet, å ena sidan, och inkomst, å den andra.

Beträffande förhållandet mellan de olika slagen af fastighet,
jordbruksfastighet å den ena och annan fastighet å den andra
sidan, anser Komitén dessa böra lika bidraga till fyllande af
kommunens behof.

Komiténs här ofvan utvecklade åsigt, att den inkomst af
jordbruksrörelse, som erhalles utöfver den genom fastighetsbevillningen
beskattade, ej bör särskildt eller synligen läggas till
grund för kommunal beskattning, medför likväl, om denna åsigt
vinner tillämpning, att en dylik likställighet i verkligheten ej
skulle vinnas, om jordbruksfastighet och annan fastighet sattes

382

efter taxeringsvärdet till lika antal fyrkar. Ty medan för jordbruksfastighet
häri inbegripes omförmälda inkomst af jordbruksrörelse,
hvilken ej vidare till beskattning förekomme, skulle för
annan fastighet till taxering återstå den beskattningsbara inkomst,
som genom densamma bereddes utöfver den genom fastighetsbevillningen
beskattade.

Komitén har i följd häraf och för åstadkommande af en
verklig likställighet mellan ifrågavarande två slag af fastighet
ansett fyrktalssättningen å dem böra ske, ej lika på hvar deras
taxeringsvärde, utan enligt lämplig proportion, hvilken på grund
af hvad här framhållits och i öfverensstämmelse med nuvarande
förhållanden synes böra vara 6: 5.

Den ökade skyldighet att deltaga i kommunala bördor, som
annan fastighet på här ofvan vid tal om byggnadsskyldigheterna
anförda skäl bör åläggas, medför en motsvarande lindring för
öfriga beskattningsföremål, hvilken med afseende å storleken af
den anpart, som nu åligger inkomst, synes böra åtminstone till
största delen komma den sistnämnda till godo, helst derigenom
skilnaden vid de kommunala bördornas utgörande mellan annan
fastighet och inkomst, om denna senare kapitaliseras efter fem
procent, icke blifver större än förhållandet mellan 4 och 3.

Om således för inkomsten bibehålies enahanda fyrktal, som
nu åsättes densamma, nemligen en fyrk för bevillning af 10 öre
eller, hvilket är detsamma, för 10 kronor beskattningsbar inkomst,
skulle för annan fastighet åsättas en fyrk för 150 kronor
taxeringsvärde och för jordbruksfastighet, derunder äfven inbegripes
jordbruksrörelse, en fyrk för 125 kronor taxeringsvärde.

För att söka utreda den verkan här föreslagna fyrktalssättning
skulle medföra och i hvad mån rubbning i nu bestående
förhållanden derigenom skulle ega rum, har Komitén uppgjort
nedanstående beräkningar. Dessa hafva verkstälts med
tagen hänsyn till dels de’ hittills efter allmän fyrk utgående
bördorna och dels byggnadsskyldigheterna för kyrka, prestgård
och tingshus. Härvid har Komitén ansett det tillförlitligaste
resultat kunna erhållas genom utredning af förhållandena, sadana
de skulle gestalta sig i en kommun, så beskaffad med hänsyn
till så väl deri befintlig fastighet och beskattningsbar inkomst,
som derstädes utgående utskylder, att densamma kunde betraktas
såsom ett uttryck för det förhållande, som i sådant
afseende är det för hela riket i medeltal gällande.

383

För erhållande af en sådan kommun, hvilken lämpligen torde
kunna benämnas normalkommunen, hafva de för hela rikets
landskommuner samfälda belopp af å ena sidan uppskattningsvärden
å jordbruksfastighet, annan fastighet samt inkomst, och å
andra sidan utskylder af sådan beskaffenhet, att de enligt hvad
ofvan säges bort här upptagas, fördelats på summan af hela
rikets landskommuner med lika belopp på dem hvar.

Beloppen af det för hela rikets landskommuner samfälda
uppskattningsvärde af jordbruksfastighet, annan fastighet och
inkomst hafva i det inom Komitén uppgjorda rikssammandraget
öfver kommunalbeskattningen å landet år 1878 sålunda beräknats:

Jordbruksfastighet __________________________________ 1,886,095,735 kr.

Annan fastighet:

a) upptagen i jordeboken ... 6,372,194 kr.

h) eJ * » s — 174,064,117 » 180,436,311 »

inkomst --------------------------------------------------- 72,174,487 » *)

Fördelas dessa belopp lika på talet 2,391, hvartill antalet
landskommuner enligt 1878 års kommunalstatistik uppgick, erhållas
för normalkommunen följande belopp:

Jordbruksfastighet________________________________________________ 788,831 kr.

Annan fastighet___________________________________________________ 75 465 »

Inkomst-------------------------------------------------------------- 30,186 »

Utskylderna hafva blifvit förda under följande rubriker:
»Efter allmän fyrk utgående afgifter», »Kyrkobyggnad m. m.»,
»Tingshusbyggnad m. m.» samt »Prestgårdsbyggnad». Under
den förstnämnda rubriken hafva upptagits de i förenämnda rikssammandrag
för »kommunala ändamål» år 1878 utgjorda 7,274,359
kronor 18 öre, äfvensom för fjerdingsmansbesväret 211,521 kronor
29 öre. För de öfriga hafva upptagits de i samma rikssammandrag
förekommande belopp.

De sålunda för hela riket här ifrågakommande utskylderna

utgöras alltså af:

Efter allmän fyrk utgående afgifter _______________ kr. 7,485,880,4-

Kyrkobyggnad m. m. ________ » 666^74^7

Tingshusbyggnad m. m______________ » 138,808,6 2

Prestgårdsbyggnad ------------------------- » 369,982,6 9

_ Summa kr. 8,661,646,6 5.

KQoFrS“ ink°mStS,lmmiin 72''895’020 kronor har här afdragits ett inkomstbelopp af
720,533 kronor, motsvarande den i sagda rikssammandrag upptagna bevillning för inkomst
af »arrende af bevillningsfri jordbruksfastighet», hvilken inkomst icke sättes i fyrktal.

384

Om dessa belopp fördelas lika på 2,391 kommuner, erhållas
för normalkommunen följande utskyldsbelopp:

Efter allmän fyrk utgående afgifter..................... kr. 3,130,86

Kyrkobyggnad m. m. ............................-..........--- » 278,95

Tingshusbyggnad m. m. .......--------------------------s 58,o5

Prestgårdsbyggnad ..............-.............................. * 154,7 4

Summa kr. 3,622,6 0.

På här beskrifna sätt har alltså erhållits en normalkommun
med vissa normala utskyldsbelopp. Vid beräkningarna har nu
hänsyn tagits till det förhållande, att stundom blott en del af
de under förenämnda rubriker upptagna utskylder förekomma
till utdebitering, stundom åter alla samtidigt. Med afseende
härå hafva trenne fall ansetts böra tagas i betraktande. I det
första af dessa förutsättes, att utdebitering eger rum för endast
efter allmän fyrk utgående afgifter med ofvannämnda
belopp. I det andra fallet förutsättes, att utom dessa afgifter
jemväl »kyrkobyggnad m. m.» förekommer, hvarigenom sammanlagda
utdebiteringsbeloppet utgör 3,409 kronor 81 öre. I det
tredje fallet förutsättes slutligen, att äfven »tingshusbyggnad
m. m.» samt »prestgårdsbyggnad» förekomma, dervid alltså hela
utskyldsbeloppet 3,622 kronor 60 öre skall utdebiteras.

I dessa trenne fall har först utrönts, huru kommunalbeskattningen
enligt nu gällande regler för fyrktalssättning och
utskyldsfördelning utfaller, och detta ur olika synpunkter. Sålunda
har för det taxeringsvärde å fastighet (kolumn 1) och
för det belopp af beskattningsbar inkomst (kolumn 2), som för
normalkommunen erhållits, först uträknats det fyrktal (kolumn
3), som å desamma belöper sig, äfvensom det derigenom uppkommande
fyrktalsprocentförhållande (kolumn 4) mellan de olika
beskattningsföremålen. Vidare hafva utrönts de å sagda beskattningsföremål
hvart för sig i deras totalitet belöpande utskylder
(kolumn 5) äfvensom det dem emellan dervid uppkommande utskyldsprocentförhållande
(kolumn 6). Slutligen hafva beräknats
de utskyldsbelopp, som belöpa sig å hvarje 1,000 kronor af fastighets
taxeringsvärde eller af kapitalvärde å inkomst, beräknadt
till 20 gånger dennas belopp, (kolumn 7), äfvensom det
mellan sistnämnda utskyldsbelopp uppkommande procentförhållande
(kolumn 8), som utvisar, i livilket inbördes förhållande
beskattningsföremål af olika slag, uppskattade till lika belopp

S85

af taxeringsvärde å fastighet eller kapitalvärde å inkomst efter
sagda grund, bidraga till de kommunala utskyldernas utgörande*).

I fråga om utskyldsfördelningen hafva vid fallen l:o och
2:o i efterföljande tabell helt och hållet följts nu gällande regler,
och likaså vid fallet 3:o, utom att den summa, som för
»prestgårdsbyggnad» tillagts annan fastighet (bruk och qvar nar)
blott kunnat approximativt beräknas; dervid så förfarits, att
till det belopp af 14,862 kronor 60 öre, som enligt oftanämnda
rikssammandrag för sådan byggnad utgått af ej i jordeboken
upptagen annan fastighet, lagts ett belopp af 399 kronor 84 öre
för i jordeboken upptagen annan fastighet, hvilket sistnämnda
tal på det sätt approximativt uträknats, att enär »verk och inrättningar»,
hvilka i jordeboken upptagits såsom dels jordbruksfastighet,
dels annan fastighet, tillsammans uppskattade till
4,811,043 kronor, för »prestgårdsbyggnad» betalat 408 kronor 78
öre, kunde den del af samma verk och inrättningar, som med
ett taxeringsvärde af 4,705,843 kronor upptagits såsom annan
fastighet, anses deraf hafva utgjort 399 kronor 84 öre; hvarigenom
det sammanlagda beloppet af annan fastighet för »prest-.,
gårdsbyggnad» påförd utgift blifvit 15,262 kronor 44 öre och,
lika fördeladt på 2,391 kommuner, för normalkommunen lemnat
6 kronor 38 öre.

Uträkningen öfver tillämpningen på normalkommunen af
nuvarande, stadganden utfaller sålunda:

Fyrktalssättning:

1 fyrk för hvarje 5 öre bevillning af jordbruksfastighet;

1 » » » 10 » » » annan fastighet;

1 » » » 10 » » » beskattningsbar inkomst.

*) Detta procentförhållande har i denna och följande tabeller uträknats med tre
decimaler å örpt af beloppen i kol. 7.

Skatteregleringskomiténs Betänkande.. III.

386

Norm al-kommunen. Nuvarande förhållande.

Beskattnings-

föremål.

Uppskattnings-värde å

Fyrktals-

Utskylds-

För hvarje 1,000
kronor af fastighets
taxeringsvärde eller
kapitalvärde å in-komst, utgörande 20
gånger dennas
belopp:

fastig-

het.

be-skatt-nings-bar in-komst.

sum-

ma.

pro-

cent.

belopp

efter

fyrk.

pro-

cent.

utskylds-

belopp.

utskylds-procent å
taxerings-och kapi-talvärde.

Nor mål pro cent.

l:o.

Utdebitering efter allmän fyrk; summa 3,130 kr. 86 öre.

Jordbruksfastighet 788,8311 — 1 4,7331 58,22:1,822	90	58,22	2	31	37,51	37,50
Annan fastighet...	75,465 - 377	4,64'' 145	20	4,64	1	92	31,23	31,25
Inkomst.............	— 30,186 3,019	37,14 1,162	76	37,14	1	93	31,26	31,25
Summa	864,296 30,186\| 8,129	— 3,130 86	—	—	—	—

2:o. Utdebitering för de i l:o upptagna afgifter, hvartill komma
endast af fastighet utgående 278 kr. 95 öre till vkyrkobyggnad
in. ro.»; summa 3,409 kr. 81 öre.

Jordbruksfastighet	—	_ i _	—	2,081!2 7	61,04	2	64	39,02
Annan fastighet...	—	— —	—	165 78	4,86	2	20	32,49
Inkomst.............	—	— 1 —	—	1,162 76	34,10	1	93	28,49
Summa	—			3,409 81	—		—	—

3:o.

Utdebitering för de i 2:o upptagna afgifter, hvartill komma
endast af jordbruksfastighet utgående 58 kr. 5 öre till»tingshusbyggnad
ro. ro.» och 148 kr. 36 öre till »prestgårdsbyggnad» samt
af bruk och qvarnar (annan fastighet) utgående 6 kr. 38 öre
för sistnämnda ändamål; summa 3,622 kr. 60 öre.

J o rdbruksfastigh et
Annan fastighet...

Inkomst.............

—

2,287 68

172 16
1,162!7 6

63,15

4,75

32,10

40,80

32.10

27.10

Summa

—

3,622 60

—

387

Härvid bör anmärkas, beträffande det i kolumn 8 utsatta
procentförhållande, att detta i sjelfva verket icke är annat än
det i procent satta uttrycket för samma förhållande, som afses,
då man säger, att för närvarande vid kommunalutskylders utgörande
förhållandet mellan jordbruksfastighet, annan fastighet
och inkomst ställer sig såsom 6: 5: 5. Detta sista förhållande,
som bör framträda i fallet l:o, öfverensstämmer med det i sista
kolumnen utsatta normalprocentförhållande 37,50: 31,25: 31,25,
från hvilket emellertid procenttalen i kolumn 8 i någon mån
afvika, hvilket är beroende af den omständighet, att de olika
beskattningsföremålen i följd af sjelfva fyrktalssättningsmetoden
ingått med i viss mån olika belopp i fyrktalsb er åkningen å ena
sidan och utskyldsberäkningen pr 1,000 kronor å den andra.

Till jemförelse meddelas här för normalkommunen en uträkning,
verkställd med tillämpning af den utaf Komitén här ofvan
föreslagna fyrTdalssättning efter enahanda metod, som vid förestående
uträkning öfver nuvarande förhållande inom normalkommunen
blifvit använd.

Fyrktalssättning:

1 fyrk för hvarje 125 kr. af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet;
1 » » » 150 » » » »annan fastighet;

1 ^ » » 10 » » beskattningsbar inkomst.

388

Normal-kommunen. Komiténs förslag.

Beska ttnings- föremål.	1.	2. \|	3.	4-	5.	\|	6.	7.		8.	Nor- mal- pro- cent.
Uppskattnings-värde å	Fyrktals-	Utskylds-	För hvarje 1,000 sronor af fastighets taxeringsvärde eller kapitalvärde å in-komst, utgörande 20 gånger dennas belopp:
fastig- het.	be-skatt-nings-bar in-komst.	sum- ma.	pro- cent.	belopp efter fyrk.	pro- cent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-och kapi-talvärde.
1:0. Utdebitering lika å	all fyrk /	ör hittills efter allmän fyrk	ut-
gående	afgifter	; summa 3,130	kr.	86	öre.
Jordbruksfastighet	788,831	—	6,311	64,18	2,009	44	64,18	2	55	40,68	40,68
Annan fastighet...	75,465	—	503	5,12	160	16	5,12	2	12	33,89	33,90
Inkomst.............	_	30,186	3,019	30,7 o	961	26	30,70	1	59	25,43	25,42
Summa	864,296 30,186	9,833	—	3,130(86	—	—	—	—
2:0. Utdebitering lika å	all	fyrk för	de	i l:o upptagna afgifter,
hvartill	komma 278	kr.	95	öre	tui	»kyrkobyggnad m. m.»;
summa	3,409 kr. 81	öre.
Jordbruksfastighet	—	—	—	—	2,188	48	64,18	2	77	40,68	40,68
Annan fastighet...	—	—	—	—	174	43	5,12	2	31	33,89	33,90
Inkomst.............	—	—	—	—	1,046	90	30,7 0	1	73	25,43	25,42
Summa	—	—	—		3,409	81	—	—	—	—
3:o. Utdebitering lika å	all fyrk för	de	i 2:o upptagna afgifter,
hvartill	komma 58	kr.	5 öre till	»tingshusbyggnad m.	m.»
och 154	kr. 74	öre till »prestgårdsbyggnad»; summa 3,622	kr.
60 öre.
J ordbruksfastighel		—	—	—	2,325 05	64,18	2	95	40,68	40,68
Annan fastighet...	—	—	—	—	185 3i	5,12	2	46	33,89	33,90
Inkomst.............	—	—	—	—	1,112\| 24	30,7 0	1	84	25,43	25,42
Summa	—	—	—	—	3,622(60	—	—	—	—

Denna beräkning bekräftar att enligt Komiténs förslag, i
jemförelse med nuvarande förhållande, annan fastighet finge
vidkännas en viss ringa förhöjning i utskylder, motsvarad af
någon lindring för inkomst, under det jordbruksfastighetens andel
deri blefve i det allra närmaste oförändrad.

389

För ytterligare jemförelses skull hafva ock uträkningar öfver
förhållandet i vissa verkliga kommuner af ur en eller annan
synpunkt typisk karakter blifvit verkställda, och till grund för
dessa beräkningar lagts dels nuvarande, dels de af Komitén föreslagna
bestämmelser.

Vid dessa uträkningar hafva blifvit använda å ena sidan
de år 1876 satta uppskattningsvärden å beskattningsföremålen
inom de ifrågakomna kommunerna och å andra sidan de inom
samma kommuner år 1878 utdebiterade verklig a utskyldsbelopp;
dervid under litt. a) uträkning skett med motsvarande förutsättningar
l:o, 2:o och 3:o, från hvilka Komitén i fråga om normalkommunen
utgått. Då emellertid de belopp, hvartill sagda utskylder
af. mer eller mindre tillfälliga orsaker kunnat för sagda
år utgå, stundom torde vara egnade att gifva ett vilseledande
intryck beträffande resultatet af de tillämpade metoderna, har
Komitén ansett, att, åtminstone rörande det vigtigaste fallet
3:o, en uträkning under litt. b) bort verkställas jemväl med
hvad Komitén trott kunna benämnas normala utskyldsbelopp,
eller den del af de för hela landet år 1878 utdebiterade utskylder,
som i förhållande till den ifrågavarande kommunens uppskattningssummor
å beskattningsföremålen, jemförda med hela landets,
å densamma belöper.

Hvad beträffar valet af kommuner, så hafva först utvalts
trenne med för år 1878 i jemförelse med normalkommunens temligen
ordinär byggnadsskyldighet, nemligen Skärkinds kommun i
Östergötlands län, der förhållandet mellan beskattningsföremålen
kan anses vara ungefärligen det å landet vanliga, d. v. s. med
stor öfvervigt för jordbruksfastighet; Ramsbergs kommun i Örebro
och Vestmanlands län, en bergslagskommun med mycken
annan fastighet och inkomst, men jemväl med ganska stor jordbruksfastighet;
samt Söder ala kommun i Gfefleborgs län, der inkomsten
är en bland de relativt största i riket och annan fastighet
ganska ansenlig, men jordbruksfastigheten synnerligen
obetydlig. Vidare hafva utsetts tvenne andra: Renneslöfs kommun
i Hallands län, der byggnadsskyldigheten nämnda år var
ovanligt stor, och Fässbergs kommun i Göteborgs och Bohus län,
der densamma var synnerligen liten; af hvilka kommuner den
förra innehåller betydligt öfvervägande jordbruksfastighet och
den senare mycket öfvervägande annan fastighet och inkomst.

Dessa beräkningar hafva sålunda utfallit:

390

Skärkinds kommun. Nuvarande förhållande.

	!•	2-	3.	i-	5. \| 6.	7.		8.
Beskattnings- föremål.	Uppskattnings- värde å	Fyrktals-	Utskylds-	För hvarje 1,000 kronor af fastighets taxeringsvärde eller kapitalvärde å in-komst, utgörande 20 gångerdennas belopp:	Nor-mal - pro-
	fastig- ket.	beskatt-nings-bar in-komst.	sum- ma.	pro- cent.	belopp efter fyrk.	pro- cent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-ock kapi-talvärde.	cent.
a) Med de år 1878 utdebiterade utskyldsbelopp.
l:o. Utdebitering efter allmän fyrk; summa 4,913	kr. 25 öre.
J ordbruksfastigket	1,916,200! —	11,498; 80,15	3,938\|i3!80,i5	2	06	37,50	37,50
Annan fastighet...	19,000		95	0,66	3254	0,6 6	1	71	31,25	31,25
Inkomst............	—	27,520	2,752	19,19	942 5s[l9,i9	1	71	31,25	81,25
Summa	1,935,200	27,52014,345	_	4,913;25 -	—	—	-
2:o. Utdebitering för de i l:o upptagna afgifter, hvartill komma endast af fastighet utgående 240 kr. till »kyrkobyggnad m. msumma 5,153 kr. 25 öre.
J ordbruksfastigket	—	—	—	—	4,17616	81,04	2	18	38,18
Annan fastigket...	—	—	—		3451	0,67	1	82	31,82
Inkomst ............	—	—	—	—	94258	18,29	1	71	30,0 o
Summa	—		—		5,153\|2ö		—	—	—

3:o. Utdebitering för de i 2:o upptagna afgifter, hvartill komma endast
af jordbruksfastighet utgående 42 kr. 80 öre till »tingshusbyggnad
m. m.» och 56 kr. 36 öre till »prestgårdsbyggnad» (bruk och qvarnar
deltogo ej); summa 5.252 kr. 41 öre.

Jordbruksfastighet	—	—	— j -	4,275''82j81,4o:	2	23	38,74
Annan fastighet...	—	—	— —	3451 0,66	1	82	31,53
Inkomst............	—	—	- 1 -	942\|58!17,94\|	1	71	29,73
Summa	—	_	— —	5,252''4i\| -	—		—

b) Med normala utskyldsbelopp.

3:o. Utdebitering efter allmän fyrk, 5,301 kr. 8 öre, för endast af
fastighet utgående 472 kr. 31 öre till »kyrkobyggnad m. m.» samt
för endast af jordbruksfastighet utgående 98 kr. 29 öre till »tingshusbyggnad
m. m.» och 262 kr. till »prestgårdsbyggnad»; summa
6,133 kr. 68 öre.

J ordbruksfastigket	— ! —	—	—	5,077173182,78	2	65	40,46 1
Annan fastigket...	- —	—	—	38,98 0,64	2	05	31,33 1
Inkomst............	— 1 —	—	—	1,016:9716,58	1	85	28,21
Summa	— —	—	—	6,133 68 —		_	-

391

Skärkinds kommun. Komiténs förslag.

Beskattnings- föremål.	1. \|	2.	3.	4.	5.	i	6.	7.		8.	Nor- mal- pro- cent.
Uppskattnings-värde å	Fyrktals-	Utskylds-	För hvarje 1,000 kronor af fastighets taxeringsvärde eller kapitalvärde å in-komst, utgörande 20 gånger dennas belopp:
fastighet.	beskatt-nings-bar in-komst.	sum- ma.	pro- cent.	belopp efter fyrk.	pro- cent.	1 utskylds- belopp.	utskylds-procent å fcaxerings-och kapi-talvärde.
a) Med de år 1878 ntdebiterade utskyldsbelopp.
l\o. Utdebitering lika	å all fyrk för hittills	efter allmän fyrk utgående
af gifter;	summa	4,913 kr. 25 öre.
Jordbruksfastighet	1,916,200	—	15,330	84,19	4,136	42184,19	2	16	40,64	40,68]
Annan fastighet...	19,000	—	127	0,70	34	27	0,70	1	80	33,96	33,90
Inkomst............	—	27,520	2,752	15,11	742	56jl5.ll	1	35	25,40	25,42
Summa	1,935,200	27,520	18,209	—	4,913	25	—	—	-!	—
2:o. Utdebiter	ing lika	å all	fyrk för de i l:o	upptagna	af gifter, hvar-
till komma 240 kr. till »kyrkobyggnad m. m.»; summa 5,153 kr. 25	öre.
Jordbruksfastighet	—	—	—	—	4,338	48	84,19	2	26	40,64	40,68
Annan fastighet...	—	—	—	—	35	94	0,70	1	89	33,96	33,90
Inkomst............	—	—	—	—	778	83	15,u	1	42	25,40	25,42
Summa	—	—	—	—	5,153] 2 5	—	-	—	—
3''.o. Utdebitering lika	å all fyrk för de i 2:o	upptagna	afgifter, hvar-
till komma 42 kr. 80 öre till »tingshusbyggnad m.	m.»	och 5b	kr.
36 öre till »prestgårdsbyggnad»; summa 5,252 kr.	41	öre.
Jordbruksfastighet	—	—	—	—	4,421196	84,19	2	31	40,64	40,68
Annan fastighet...	-	—	—	—	36 63	0,7 0	1	93	33,96	33,90
Inkomst............		—	—	—	793 8 2	15,n	1	44	25,40	25,42
Summa	—	_	—	—	5,252141	-	—	-	—
	b) Med normala utskyldsbelopp.
3:o. Utdebiter	ing lika	å all fyrk för hittills	efter allmän fyrk utgående
afgifter,	5,301	kr. 8	öre, för 472 kr. 31 öre till	»kyrkobyggnad
m. m.»,	för 98	kr. 29 öre	till »	tingshusbyggnad m. m.» och	för
262 kr. till »prestgårdsbyggnad»;	summa	6,133 kr.	68	öre.
J ordbr uksfastighet	—		—	—	5,163	89	84,19	2	69	40,64	40,68
Annan fastighet...	—	—		—	42	78	0,70	2	25	33,96	33,90
Inkomst............	—	—	—	—	927	01	15,n	1	68	25,40	25,42
Summa	—	—	! -	—	! 6,133.68	—	j —		—

392

Ramsbergs kommun. Nuvarande förhållande.

Beskattnings- föremål.	1.	1 2.	3.	4.	5.	\| 6.	7.	8.	Nor- i mal- pro- cent.
Uppskattnings-värde å	Fyrktals-	Utskylds-	För hvarje 1,000 kronor af fastighets taxeringsvärde eller kapitalvärde å in-komst, utgörande 2C gånger dennas belopp:
fastig- het.	beskatt-nings-bar in-komst.	sum- ma.	pro- cent.	belopp efter fyrk.	pro- cent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-och kapi-talvärde.
	a) Med de år 1878 utdebiterade utskyldsbelopp.
l:o. Utdebitering eft	er allmän fyrk; summa 20,931	kr.	81	öre.
Jordbruksfastighet	2,576,200	_	15,458 50,59	10,589)21	[ 50,59	4	1 11	.37,50	37,50
Annan fastighet...	339,050	—	1,695	5,55	1,16143	5,55	3	!42	31,25	31,25
Inkomst.............	—	134,027	13,403; 43,86	9,181 47	43,86	3	! 42	31,25	31,25
Summa	2,915,250 134,027 30,556		20,93l\|si	1 -	—	1-	—
2:o. Utdebitering för	de i 1	:o upptagna afgifter, hvartill	komma endast
af fastighet utgående 3,ö2ö kr. till y>kyr koby agnad	m.	msumma
24,456 kr. 81 öre.
J ordbruksfa8tighet	_		—		13,765)88	56,29	5	34	40,42
Annan fastighet...	—		—		1,509)46	6,17	4	25	33,6 7
Inkomst.............	—	—	—		9,18147	37,54	3	43	25,91
Summa	—		—		24,456''8i		—	—	—
3:o. Utdebitering för	de i i	:o upptagn	a afgifter, hvartill komma endast
af jordbruksfastighet utgående 261 kr. 66	öre	till »tingshusbyggnad
m. m.»	och 1,200 kr	till	iprestgårdsbyc/gnad	» (bruk	och qvarnar
deltog o ej); summa 25,924 kr. 77	öre.
Jordbruksfastighet!		—	—	_ 1	15,233\|84	58,76	5	91	42,88
Annan fastighet...!	—	—	—		1,509 46	5,82)	4	45	32,28
Inkomst............	—	— 1	—	—	9,181 47	35,42	3	43	24,84
Summa]		—	—	—	25,924] 7 7	-1	—	-	—
		b) Med normala utskyldsbelopp.
3:o. Utdebitering eft	er allmän fyrk,	11,934	kr. 23 öre	, för endast	Of
fastighet	utgående 1,063 kr.	30 öre till »kyrkobyggnad m. m.» samt
för endast af jordbruksfastighet utgående 221 kr. 27 öre till»tings-
husbyggnad m.	m.» och Ö89	kr.	84 öre	till »prestgårdsbyggnad»;
summa 13,808 kr. 64 öre.
J ordbruksfastighet	- \|	- 1	- \|	—	7,806176)	56,541	3 i	03 \|	41,82
Annan fastighet...	—	_ 1			767 08	5,56]	2 j	26	31,23
Inkomst............	— 1	- \|	_		5,234) so)	37,9o\|	1 \|	95 1	26,95 \|
Summa	— \|	- 1	—	- \|	13,80864\|	— 1	— \|	— \|	—

393

Ramsbergs kommun. Komiténs folkslag.

Beskattnings- föremål. i	1.	2.	3.	1 i-	5.		6.	7.		8.	Nor- mal- pro- cent.
Uppskattnings- värde å	Fyrktals-	Utskylds-	lför hvarje 1,000 kronor af fastighets taxeringsvärde eller kapitalvärde å in-komst, utgörande 20 gånger dennas belopp:
fastig- het.	beskatt-nings-bar in-komst.	sum- ma.	pro- cent.	belopp efter fyrk.	pro- cent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-och kapi-talvärde.
	a) Med de år 1878 utdebiternde utskyldsbelopp.
1 l:o. Utdebitering lika å all fyrk för	hittills	efter allmän fyrk utgående
afgifter	summa 20,1)31 kr.	81 öre.
Jordbruksfastighet	2,576,200	—	20,610	56,82	11,892	94	56,82	4	62	40,6 7	40,68
i Annan fastighet...	339,050	—	2,261	6,23	1,304	71	6,23	3	85	33,91	33.90
Inkomst............	—	134,027	13,403	36,95	7,734	16	36,95	2	89	25,4 2	25,4 2
Summa	2,915,250 134,027	36,274		20,931	81	—	—	—	—
j 2:o. Utdebitering lika å all fyrk för de i l:o	upptagna af gifter, hvartill
komma	3,525	kr. till	» kyrkobyggn a d	m. m.»	; summa 24,456 kr.
81 öre.
Jordbruksfastighet	—	—	—	—	13,895	76	56,82	5	39	40,67	40,6 8
Annan fastighet...	—	—	—	—	1,524	42	6,2 3	4	50	33,91	33,9 0
i Inkomst............	—	—	—	—	9,036	63	36,95	3	37	25,42	25,42
Summa	—	—	—	—	24,456\|si	—	—	—	—
3:o. Utdebitering lika å all fyrk för de i 2.	O	upptagna	af gifter, hvartill
komma	267 kr.	96 öre till »ting shusby q anad m. m.» och 1,200	kr.
till »prestgårdsbyggnad	>; summa 25,924 kr. 77	öre.
J ordbruksfastighet	_	_	_	_	14,729	82	56,82	5	72	40,67	40.6 8
Annan fastighet...	—	—	—	—	1,615	92	6,23	4	77	33,91	33,90
Inkomst............	—	—	—	—	9,579	03	36,95	3	57	25,42	25,42
Summa	—		—		25,924	77	—		—	—
		b) Med normala utskyldsbelopp.
3:o. Utdebitering lika å all fyrk för hittills efter allmän fyrk utgående
af gifter,	11,934	kr. 23	öre, för 1,063 kr.	30 öre till »kyrkobyggnad
m. m.»,	Jör 221 kr.	21 öre till	»ting shusby g q nåd	m.	m.y> och för
589 kr.	84 öre	till »pr estgårdsby g g nåd»	summa 13,808 kr. 64	öre.
J ordbruksfastighet		__	__	_	7,845113	56,82	3	05	40,6 7	40,68
Annan fastighet...		—	—	—	860	71	6,23	2	54	33,91	33,90
Inkomst............	—	—	—	—	5,102\| 20	36,95	1	90	25,4 2	25,42
Summa	—	—	—	— 13,808	64	—	—	—	—

394

Söderala kommun. Nuvarande förhållande.

Beskattnings föremål.

7. | 8.

Uppskattnings-värd e å

Fyrktals-

Utskylds-

För hvarje 1,000
kronor af fastighets
taxeringsvärde eller
kapitalvärde å in-komst, utgörande 20
gånger dennas belopp:

fastig-

het.

beskatt-nings-bar in-komst.

sum-

ma.

pro-

cent.

belopp

efter

fyrk.

pro-

cent.

utskylds-

utskvlds- Proce.nt å
, , • S , taxerings-

bel°Pl’- j och kapi-

1 talvärde.

Nor mal pro cent.

a) Med de år 1S78 utdebiterade utskyldsbelopp.

l:o. Utdebiter	ing eftei	allmän fyrk;	summa 42,227 kr. 46	öre.
Jordbruksfastighet	972,600	—	5,836	3,85	1,6231751	3,85	1	67	37,50	37,50
Annan fastighet...	2,174,150	—	10.871	7,16	3,024 631	7,16	1	39	31,25	31,25
Inkomst............	—■	1,350,650	135,065	88,99	37,579[08	88,99	1	39	31,25	31,25
Summa	3,146,750	1,350,650	151,772	—	42,227,46	—	—	-	—
2:o. Utdebitering för	de i l:o	upptagna	afgifter,	livai	dill komma endast af
fastighet	utgående 1,810	kr. 70	öre titt »kyrkobyggnad	m.	summa
44,038 kr. 16 öi	e.
Jordbruksfastighet	_	—	—	—	2,256:25	5,12	2	32	41,io
Annan fastighet...		—	—	—	4,202:83	9,56	1	93	34,25
Inkomst............	—	—	—	—	37,579\| os	85,33	1	39	24,65
Summa	—	—			44,038\|io		—		—

3:o. Utdebitering för de i 2:o upptagna afgifter, hvartill komma endast af
jordbruksfastighet utgående 104 kr. 25 öre till »tingshusbyggnad m. rn»
och 176 kr. 89 öre till »pr estgårdsby ggnad» samt af bruk och qvarnar
(annan fastighet) utgående 382 icr. 17 öre för sistnämnda ändamål;
summa 44,701 kr. 47 öre.

Jordbruksfastighet
Annan fastighet... i
Inkomst............

Summa

b) Med normala utskyldsbelopp.

3:0. Utdebitering efter allmän fyrk, 64,322 kr. 16 öre, för endast af
fastighet utgående 5,730 kr. 91 öre till »kyrkobyggnad m. m.» samt
för endast af jordbruksfastighet utgående 1,192 kr. 61 öre till »tingshusbyg
gnad m. m.» och 1,005 kr. 87 öre till »pr estgårdsbyg gnad» jemte
af bruk och qvarnar (annan fastighet) utgående 2,173 kr. 19 öre för
sistnämnda ändamål; summa 74,424 kr. 74 öre.

1 1 1

i 1 1

2,53713 9
4,585 —
37,579|o8

5,68

10,26

84,06

61 J 42,71

11 | 34,52

39 22,77

—

44,701147

—

_ —

Jordbruksfastighet	— i	— 1 —	6,6731711 8,97	6	86	49,67
Annan fastighet...	— —	— 1 —	10,509 43 14,12	4	83	34,99
Inkomst............	— 1 —	— —	57,24l!eo\|76,9i	2	12	15*34
Summa	— 1 —	- i -	74,424 74\| —	—	—	—

395

Söderala kommun. Komiténs förslag.

Beskattnings- föremål.	1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	1	8.	Nor- mal- pro- cent.
Uppskattnings- värde å	Fyrktals-	Utskylds-	För hvarje 1,000 kronor af fastighets taxeringsvärde eller kapitalvärde å in-komst, utgörande 20 gånger dennas belopp:
fastig- het.	beskatt-nings-bar in-komst.	sum- ma.	pro- cent.	belopp efter fyrk.	pro- cent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-och kapi-talvärde.
	a) Med de år 1878 ut debiterade utskyldsbelopp.
l:o. Utdebitering lika å all fyrk	för hittills efter allmän fyrk utqående
aJgifter;	summa	42,227	kr. 46	öre.
J ordbruksfastighet	972,600	—	7,781	4,95	2,088\|28	4,95	2	15	40,68	40,68
Annan fastighet...	2,174,150	—	14,495	9,21	3,890 19	9,21	1	79	33,90
Inkomst............	—	1,350,650	135,065	85,84	36,248)99)85,84	1	34	25,42	25)42
Summa	3,146,750 1,350,650 157,341		42,227 46		—
2:o. Utdebitering lika	å all fyrk för de	i l:o upptagna afqifter, hvartill
komma 1,810 kr.	70 öre	till »kyrkobyggnad m. m.»; summa 44,038 kr.
16 öre.
Jordbruksfastighet	—	—	—	—	2,177:82	4,95	2	24	40,68	40,68
Annan fastighet...	—	_	—	—	4,057\|oi	9,21	1	87	33,90	33,90
Inkomst............	—	—	—	—	37,803^3 3	85,84	1	40	25,42	25,42
Summa	—	—	—		44,038] 1 g	_	—		—
3:o. Utdebitering lika	å all fyrk för de	i 2:o upptagna afqifter, hvartill
komma 104 kr. 25 öre till »tingshusbyggnad m. m.» och 559 kr. 6	öre
till »prestgårdsbyggnad»;	summa 44,701 kr.	47 öre.
Jordbruksfastighet	—	—	—	—	2,210!63	4,95	2	27	40,68	40,68
Annan fastighet...	—	—	—	—	4.118 11	9,21	1	89	33,90	33,90
Inkomst............	—	—	—	—	38,372173 85.84	1	42	25,42	25,42
Summa		__	—		44,701 ;47		—	—
		b) Med normala utskyldsbelopp.
3:o. Utdebitering lika	å all fyrk för hittills efter allmän fyrk utqående
af gifter,	64,322 kr. 16 öre, för 5,730 kr. 91 öre till	»kyrkobyggnad
m. m,»9	för 1,192 kr. bl öre	till »tingshusbygqnad	m.	m.n och	för
3,ny kr	6 öre	till »prestgårdsbyggnad»; summa 74,424	kr. 74	öre.
J ordbruksfastighet	—		—	—	3,680''53	4,95	3	78	40,68	40,68
Annan fastighet...			—	—	6,856,36	9,21	3	15	33,90	33,90
Inkomst............		—	—	—	63,887)85	85,84	2	37	25,42	25,4 2
Summa	—	—	—	— 174,424)74	—	—	.—	-

396

Renneslöfs kommun. Nuvarande förhållande.

	i-	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
	Uppskattnings- värde å	Fyrktals-	Utskylds-	För hvarje 1,000 kronor af fastighets taxeringsvärde eller kapitalvärde å in-	Nor-
Beskattnings- förem&l.					komst, utgörande 20 gånger dennas belopp:	mal- pro-
fastig- het.	beskatt-nings-bar in-komst.	sum- ma.	pro- cent.	belopp efter fyrk.	pro- cent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-och kapi-talvärde.	cent.

a) Med de år 1878 utdebiterade utskyldsbelopp.

l:o. Utdebitering efter allmän fyrk; summa 1,607 kr. 18 öre.

Jordbruksfastighet	1,047,200	_	6,284184,01	1,350	20	o CO	1	29 I	37,49	,37,50
Annan fastighet...	22,000	—	1101 1,47	23	64	1,47	1	07	31,25	31,25
Inkomst.............	—	10,853	1,086 14,52	233	34	14,52	1	07	31,26	31,25
Summa	1,069,200	10,853	7,480 —	1,607	18	—	—	-1	—

2:o. Utdebitering för de i l;o upptagna af gifter, hvartill komma endast
af fastighet utgående 695 kr. till »kyrkobyggnad m. mm;
summa 2,302 kr. 18 öre.

J ordbruksfastighet
Annan fastighet...
Inkomst.............

—

1 1 1

2,033 24)88,32
35 60 1,55
233|34|l0,i3

41,89
34,91
23,2 0

Summa

—

— — | — |2,302j 18 -

—

3;o. Utdebitering för de i 2:o upptagna af gifter, hvartill komma endast
af jordbruksfastighet utgående 34 kr. till »tingshusbyggnad
m. mf och 439 kr. 91 öre till »prestgårdsbyggnad» samt af
bruk och qvarnar (annan fastighet) utgående 13 kr. 42 öre för
sistnämnda ändamål; summa 2,789 kr. 51 öre.

Jordbruksfastighet
Annan fastighet...
Inkomst.............

1 1 !

—

1 I 1

1 1 !

2,507115
49 02
233|34

89,8 81 2

1,76| 2

8,3 6 [ 1

42,02
39,n
18,8 7

Summa

— —

—

2,789 51

— 1 —

—

b) Med normala utskyldsbelopp.

3:o. Utdebitering efter allmän fyrk, 2,743 kr. 23 öre, för endast
af fastighet utgående 244 kr. 41 öre till »kyrkobyggnad m. m.»
samt för endast af jordbruksfastighet utgående 50 kr. 86 öre
till ntingshusbyggnad m. m.» och 131 kr. 57 öre till nprestgårdsbyggnad»
jemte af bruk och qvarnar (annan fastighet) utgående
4 kr. 1 öre för sistnämnda ändamål; summa 3,174 kr.
8 öre.

Jordbruksfastighet
Annan fastighet...

—

2,727! 2 5
48 55

85,92

1,53

39.19

33.20

Iukomst.............

—

398(28

12,55

27,61

Summa

3,174 08

—

397

Renneslöfs kommun. Komiténs förslag.

Beskattnings-

föremål.

Uppskattnings-

värde å

Fyrktals-

Utskylds-

För hvarje 1,000
kronor af fastighets
taxeringsvärde eller
kapitalvärde å in-komst, utgörande 20
gånger dennas belopp:

—

fastig-

het.

beskatt-nings-bar in-komst.

sum-

ma.

pro-

cent.

belopp

efter

fyrk.

pro-

cent.

utskylds-

belopp.

utskylds-procent å
taxerings-och kapi-talvärde.

Normal-
j
pro- |
cent.

a) Med de år 1878 utdebiterade utskyldsbelopp.

ho. Utdebitering lika å all fyrk för hittills efter allmän fyrk utgående
afgifter; summa 1,607 kr. 18 öre.

Jordbruksfastighet	1,047,200	—	8,378\|87,i7	1.401	-	\|87,i7	1	34	40,6 4	40,68
Annan fastighet...	22,000	—	147	1,53	24''ös	1,53 1	12	33,94	33,9 0
Inkomst............	—	10,853	1,086)11,30	181 60\|11,30	\| —	84	25,4 2	25,4 2
Summa	1,069,200 10,853	9,611		1,60718	j -	—	—	—
2:o. Utdebitering lika å all fyrk för	de i	l:o upptagna afgifter, hvar-
till komma 695	kr. till	» kyrkobygg nåd	m. m.n; summa 2,302 kr.
18 öre.
J ordbruksfastighet	—		_	—	2,006	83	187,17	1	92	40,64	40,68
Annan fastighet...		_	—	—	35	21	1,53	1	60	33.94	33,90
Inkomst............		—	—	—	260	14)11,30	1	20	25,4 2	25,42
Summa	—	—	_	—	2,30218	—	_	—	_
3:o. Utdebitering lika å all fyrk för	de i	2:o upptagna afgifter, hvar-
till komma 34	kr. till »tingshusbyggnad m.	m.x>	och 453 kr.	33
öre till -»prestgårdsbyggnad»	summa	2,789 kr. 51 öre.
J ordbruksfastighet	—	—	—	—	2,431 64	87,17	2	32 1	40,6 4	40,68
Annan fastighet...	—	—		—	42 6 7	1,53	i1	94	33,9 5	33,90
Inkomst ............	—	—		—	315j20	11,30	11	45	25,41	25,42
Summa	—	—	—	—	2,789 5i	—	— —

3:o.

b) Med normala utskyldsbelopp.

Utdebitering lika å all fyrk för hittills efter allmän fyrk utgående
afgifter, 2,74:3 kr. 23 öre, för 244 kr. 41 öre till nkyrkobyggnad
m. m », för 50 kr. 86 öre till »tingshusbyggnad m. m.»
och för 135 kr. 58 öre till y>prestgårdsbyggnadn; summa 3,174 kr.
8 öre.

Jordbruksfastighet}
Annan fastighet...
Inkomst............|

Summa!

|2.766|87|87,i7| 2 j 64 I

4815 5 l,5s! 2 21 I

I 35si66 11,30 1 | 65 I

40,64
33,94
25,4 2

3,174108,

40,68

33,90

25,42

398

Fässbergs kommun. Nuvarande förhållande.

1. | 2.

.6.

Beskattnings-

föremål.

Uppskattnings-

värde å

Fyrk tåls-

Utskylds-

För hvarje 1,000
kronor af fastighets
taxeringsvärde eller
kapitalvärde å in-komst, utgörande 20
gånger dennas belopp:

jbeskatt-fastig- nings-het. bar in-komst.

sum-

ma.

pro-

cent.

belopp

efter

fyrk.

pro-

cent.

utskylds-

belopp.

utskylds-procent å
taxerings-och kapi-talvärde.

Norm
alprocent.

a) Med de år 1878 utdebiterade ntskyldsbelopp.

l:o. Utdebitering efter allmän fyrk; summa 30,762 kr. 44 öre.

Jordbruksfastighet	1,913,725	—	11,483,18,88	5,809		18,88	3	04	37,50	37,50
Annan fastighet...	4,174,270	—	20,87134,32	10,558	18	34,3 2	2	53	31,25	31,25
Inkomst............		284,553	28,456''46, so	14,395	2 G	46,80	2	53	31,25	31,25
Summa	6,087,995 284,553 60,810 —	30,762 44	-	-	—	—

(2:o. »Kyrkobyggnad m. m.» förekom ej, hvadan detta fall ej ifrågakommer
för Fässbergs kommun.)

3:o. Utdebitering för de i l:o upptagna utgifter, hvartill komma endast
af jordbruksfastighet utgående 292 kr. 86 öre till »tingshusbyggnad
m. m.» (»prestgårdsbyggnad» förekom ej); summa 31,055 kr. 30 öre.

Jord bruksfastighet	—	—	—	—	6,10186	19,65	3	19	38,66
Annan fastighet..	—	—	—	—	10,55818	34,00	2	53	30,67
Inkomst............	—	—	—	—	14,395 26	46,35	2	53	30,67
Summa	—	—	—	—	31,055so\| -	—	—	—

b) Med normala utskyldsbelopp,

3:o. Utdebitering efter allmän fyrk, 25,121 kr. 37 öre, för endast af
fastighet utgående 2,238 kr. 24 öre till »kyrkobyggnad m. m.»
samt för endast af jordbruksfastighet utgående 465 kr. 78 öre till
»tingshusbyggnad m. m.» och 520 kr. 93 öre till »prestgårdsbyggnad»
jemte af bruk och qvarnar {annan fastighet) utgående 720 kr.
67 öre för sistnämnda ändamål; summa 29,066 kr. 99 öre.

Jordbruksfastighet	—	—	—	—	6,524''87\|22,45	3 \| 41	42,31
Annan fastighet..	—	■ —	—	—	10,786^59 37,11	2 58	32,06
Inkomst............	—	—	—	—	11,755 53 40,44	2 1 07	25,63
Summa	—	—	—	—	29,066 9ä\| —	— 1 —	—

399

Fässbergs kommun. Komiténs förslag.

*•

Beskattnings-

föremål.

Uppskattnings-

värde å

Fyrktals-

Utskvlds-

För hvarje 1,000
kronor af fastighets
taxeringsvärde eller
kapitalvärde å in-komst, utgörande 20
gånger dennas belopp:

Nor-mal-

pro-

fastig-

het.

beskatt-nings-bar in-komst.

sum-

ma.

pro-

cent.

belopp

efter

fyrk.

pro-

cent.

utskylds-

belopp.

utskylds-procent å
taxerings-och kapi-talvärde.

cent.

a) Med de år 1878 utdebiterade utskyldsbelopp.

l:o. Utdebitering lika å all fyrk för hittills efter allmän fyrk utgående

Jordbruksfastighet!!,913,7251 —	15,310	21,38 6,578!29	21,38	3	44	40,68	''40,68
Annan fastighet.. 14,174,270 —	27,829	38,87 11,957 37	38,87	2	86	33,90	33,90
Inkomst............ — \|284,553	28,456 39,75 12,226 7 8	39,75	2	15	25,42	''25,42
Summa 6,087,99ö\|284,553	71,595	— 30,762 44	-	—	—	—

(2:o. »Kyrkobyggnad m. m.» förekom ej, hvadan detta fall ej ifrågakommer
för Fässbergs kommun.)

3:o. Utdebitering lika å all fyrk för de i l:o upptagna af gifter, hvartill
komma 292 kr. 86 öre till »tingshusbyggnad m. m.» (»prestgårdsbyggnad»
förekom ej); summa 31,055 kr. 30 öre.

Jordbruksfastighet	— \| —	—	— ! 6,640 92 21,381 3	47	40,68
Annan fastighet ..	— —	—	— 12,071 2138,87 2	89	33,90
Inkomst............	— 1 —	—	- 12,343 17139,75: 2	17	25,42
Summa	— 1 —	—	- 31,055 30 — \| -	—	—

3:o.

b) Med normala utskyldsbelopp.

- Utdebitering lika å all fyrk för hittills efter allmän fyrk utgående
afgifter, 25,121 kr. 37 öre, för 2,238 kr. 24 öre till »kyrkobyggnad
m. m.», för 465 kr. 78 öre till »tingshusbyggnad m. m.» och för
1,241 kr. 60 öre till »prestgårdsbyggnad»; summa 29,066 kr. 99 öre.

Jordbruksfastighet	—	—	—	— 1 6,215	74 21,38	3 j 25	40,68
Annan fastighet..	—	—	—	- 11,298	35 38,87	2 71	33,90
Inkomst...........	—	—	-	— 11,552	90''39,75	2 ! 03	25,42
Summa	— —	—	— 29,066 99 —		—

400

Tager man nu i betraktande de resultat, som enligt ofvan
intagna tabeller fallen l:o och 2:o efter Komiténs förslag utvisa
i jemförelse med nuvarande metod, så bekräfta dessa det ofvan
anmärkta, i sj elfva den sålunda föreslagna fyrktalssättningsnormens
natur liggande förhållande, att då ingen eller ringa
byggnadsskyldighet förekommer, fastigheten enligt förslaget får
vidkännas en ökning i sin börda, men att detta uppväges, såsom
redan blifvit framhållet, af det motsatta förhållande, som inträffar,
då byggnadsskyldigheten blir större än vanligt. Och att
på längden dessa förhållanden utjemnas och fördelningen blir
den åsyftade framgår till fullo af resultaten i fallet 3:o, hvilket
är ett uttryck icke blott för det förhållande, då samtliga byggnadsskyldigheter
på en gång förekomma, utan ock för det under
en längre tid i medeltal uppstående förhållande.

Beträffande den föreslagna fyrktalssättningsmetoden får
Komitén fästa uppmärksamheten derpå, att densamma måste
anses i jemförelse med de nuvarande stadgandena i ämnet synnerligen
enkel. Man har hittills dels måst uträkna fyrktalet
efter bevillningen och dels haft att i fråga om de trenne byggnadsskyldigheter,
hvilka Komitén nu velat lägga på den allmänna
fyrken, tillämpa ofta ganska invecklade lagstadganden.
I stället kräfves enligt förslaget blott en enkel division med
talen 125, 150 och 10, af hvilka intetdera kan anses såsom en
svårhandterlig divisor.

I fråga om tillämpningen af den nya fyrktalssättningen har
Komitén ansett en fyrk böra påföras de olika beskattningsföremålen
för hvarje påbörjadt belopp af de för hvartdera såsom
mot en fyrk svarande bestämda, så att jordbruksfastigheten
skulle påföras en fyrk för uppskattadt värde till belopp, ej öfverstigande
125 kronor, två fyrkar för belopp utöfver 125 till och
med 250 kronor, tre fyrkar för belopp utöfver 250 till och med
375 kronor o. s. v., samt analogt förfarande iakttagas i fråga om
annan fastighet och beskattningsbar inkomst.

Med undantag af de för statens räkning utarrenderade fiskerier
samt verk och inrättningar anser Komitén de fastigheter,
hvilka hittills icke blifvit i fyrktal satta, böra bibehållas vid sin
undantagsställning i förevarande hänseende.

Det har icke sällan inträffat, att kommunalstämma beslutit
uttaxerande af afgifter efter annan grund än den, 57 och 58 §§ af
Kungl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet föreskrifva,

401

utan att sådan särskild grund varit i lag eller allmän författning
stadgad. Detta torde kafva berott på en oriktig tolkning af
det i 60 § af samma Förordning förekommande uttryck: seller
der för deltagande i sådan utskyld andra grunder bestämmas»,
i det man uppfattat detta uttryck så, som skulle derigenom
frihet lemnats åt kommunalstämman att på nämnda sätt tillvägagå;
en uppfattning, som måhända vunnit stöd i det något
obestämda stadgandet i derpå följande 61 §: »Då fråga om ny
utskyld förekommer, skall grunden för dess uttaxering först bestämmas».
Att meningen med dessa stadganden icke varit sådan
framgår emellertid icke blott af slutorden i 60 §: »gäller till efterrättelse
hvad sålunda förordnadt är», hvilken bestämmelse tydligen
visar att här fråga är endast om hvad som genom lag eller allmän
författning redan blifvit eller komme att blifva bestämdt, utan
ock af begynnelseorden i 58 § 1 mom., der uttryckligen säges,
att kommunalutskylder skola utgöras efter der stadgade grund.
Till undanrödjande af sådan oriktig tolkning, hvartill, enligt
hvad nyss berördt är, lydelsen af ifrågavarande 60 och 61 §§ i
Kungl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet föranledt,
och med afseende å den framställning om förbud mot utdebitering
af personliga utskylder, som Komitén i afdelningen
angående de personliga skatterna här ofvan gjort, anser
Komitén sagda §§ böra undergå omredigering i syfte, att
af dem fullt tydligt måtte framgå, det kommunerna icke ega i
andra än genom lag eller allmän författning bestämda fall afvika
från den i 57 och 58 §§ af samma förordning stadgade grund.

Såsom undantag från de allmänna bestämmelserna angående
fyrktalssättning i Kungl. Förordningen om kommunalstyrelse
pa landet den 21 Mars 1862 blef redan vid nämnda förordnings
första utfärdande i sista mom. af 58 § föreskrifvet att inom de
delar af Stora Kopparbergs län, der kommunalutskylder dittills
blifvit efter andel i soldatrote debiterade och uppburna, skulle
gälla hvad derom särskildt stadgades. Genom Kungl. Brefvet
den 31 Oktober 1862 blef i afseende härå föreskrifvet, att för
kommunalutskylders utgörande samt rösträtts utöfvande och beräkning
skulle inom Dalarne läggas till grund den allmänna
bevillning, som enligt Art. II i Bevillningsstadgan jemlikt senast
fastställda taxeringslängder af de skattskyldige till Staten erlades;
dock att om den sålunda stadgade grunden inom någon
kommun ansåges leda till en mera allmänt ojemn fördelning af

Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 26

402

kommimalutskylderna och den deraf beroende rösträtten samt
anledning funnes, det större fördel härutinnan kunde vinnas,
inom Vester bergslags fögderi, hvarest mantalsberäkning orubbad
egde rum, genom tillämpning af hvad förberörda författning i allmänhet
stadgade, samt inom öfriga delar af länet genom anlitande
af någotdera bland de af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande då föreslagna
olika sätt för utskyldernas fördelning, frågan härom finge
göras till föremål för beslut vid kommunalstämma och sedermera
till Kungl. Maj:ts pröfning öfverlemnas.

Sedan genom Kungl. Kungörelsen den 15 September 1863
förändrade, ännu gällande stadganden i afseende å fyrktalssättning
för kommunalutskyldernas bestämmande blifvit meddelade,
anhöll Kopparbergs läns landsting hos Kungl. Maj:t om den förklaring,
att hvad som för riket i allmänhet gällde i afseende på
grunderna för utgörande af kommunalutskylder och utöfvande
af rösträtt i kommunalstämma på landet äfven skulle inom
nämnda län tillämpas. I häröfver den 14 Februari 1865 afgifvet
underdånigt utlåtande anförde Kungl. Maj:ts Befallningshafvande,
att då enligt 9 § i kommunalstämmoförordningen, sådan den lydde
enligt Kungl. Kungörelsen den 15 September 1863, den som vore
uppförd till mindre än sex sådana fyrkar, som i 58 § omförmäldes,
ej egde rösträtt vid kommunalstämma, egare af i mantal satt
jord likväl undantagne, det med afseende å de särskilda förhållanden,
som inom Kopparbergs län egde rum, kunde befaras att
genom bifall till landstingets framställning på några ställen
hälften eller större antal af kommunens jordegare skulle beröfvas
sin rösträtt i kommunala angelägenheter, hvarförutan införandet
af fyrktalsberäkning jemväl möttes af det hinder, att i en stor
del af länet bevillning påfördes endast de i socknarna varande
soldatrotar, men icke hvarje enskild jordegare.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, förklarades
genom Kungl. Brefvet den 3 Mars 1865, dels att ofvanberörde
i Kungl. Brefvet den 31 Oktober 1862 meddelade föreskrifter
fortfarande borde tillämpas, dock med den förändring att deltagande
i kommunalutskylders utgörande och rösträtt i kommunalstämma
på landet skulle beräknas för jordbruksfastighet efter
bevillningens hela belopp, men för annan fastighet, frälseränta
och hvarje annat beskattningsföremål efter bevillningens halfva
belopp; dels ock att, i händelse inom någon kommun i länet
tillämpning af de genom kommunalstämmoförordningen och of -

403

vanberörda kungörelse den 15 September 1863 angående fyrktalssättning
meddelade bestämmelser skulle anses medföra öfvervägande
fördel, frågan härom finge göras till föremål för beslut
vid kommunalstämma och sedermera till Kungl. Maj:ts pröfning
öfverlemnas.

Sedan genom Ivungl. Kungörelsen den 8 September 1868
ofvannämnda § 9 i kommunalstämmoförordningen blifvit upphäfd,
och i följd deraf den derstädes föreskrifna inskränkning i
rösträtt vid kommunalstämma bortfallit, samt då så väl nu gällande
Bevillningsstadga, som det af Komitén afgifna förslag
till bevillningsförordning förmå, att särskildt taxeringsvärde
skall utsättas å hvarje brukningsdel, hvilken bestämmelse skall
lända till efterrättelse äfven för Kopparbergs län, finnes icke
vidare något skäl till undantag för nämnda län från de för
riket i allmänhet gällande stadganden om fyrktalssättning,
hvarföre berörda undantag synes böra upphöra.

På grund af hvad ofvan anförts hemställer Komitén alltså:

l:o) att 1, 2 och 4 §§ i 26 kapitlet ByggningaBalken
måtte på det sätt ändras, att bestämmelser
i dem införas derom, att kostnaderna för deri omförmälda
byggnader skola utgå efter samma grund,
som Komitén här nedan för utgörande af kommunalutskylder
föreslår;

2:o) att 58 § af Kungl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 måtte undergå
sådana förändringar, att:

A) till beräkningsgrund för fyrktalssättningen
komma att tjena de i senast fastställda mantals-
och taxeringslängd upptagna värden å fastighet
och belopp af beskattningsbar inkomst,
sålunda att

a) för jordbruksfastighet påföres en fyrk
för uppskattadt värde till belopp, ej öfverstigande
125 kronor; två fyrkar för belopp
utöfver 125 till och med 250 kronor; tre fyrkar
för belopp utöfver 250 till och med 375
kronor o. s. v.;

b) för annan fastighet och frälseränta
påföres en fyrk för uppskattadt värde till

belopp, ej öfverstigande 150 kronor; två fyrkar
för belopp utöfver 150 till och med 300
kronor; tre fyrkar för belopp utöfver 300 till
ocb med 450 kronor o. s. v. samt

c) för beskattningsbar inkomst påföres
en fyrk för belopp, ej öfverstigande 10 kronor;
två fyrkar för belopp utöfver 10 till ocb
med 20 kronor; tre fyrkar för belopp utöfver
20 till ocb med 30 kronor o. s. v.;

B) från fyrktalssättning undantagas:

a) byggnader, tomter och allmänna platser,
tillhöriga staten, menigbeter, undervisningsverk
ocb barmhertighetsinrättningar;
byggnader, uppförda å mötesplatser till begagnande
under mötena af regementen och
officerskårer; mark, som upptages af kanal,
jernväg ocb annan farväg eller farled äfvensom
sjelfva kanal- och vägbyggnaden, hvarunder
jemväl inbegripas stationshus, verkstäder
och andra byggnader, hvilka icke
lemna egaren särskild afkastning, samt enskilde
personer eller samfund tillhöriga kyrkor
och bönehus, hvilka icke begagnas för
andra än religiösa ändamål;

b) inkomst af jordbruksrörelse;

C) de för vissa delar af Stora Kopparbergs
län gällande undantagsstadganden upphäfvas;
3:o) att 59 och 64 §§ af samma Förordning jemte

formulären till fyrktalslängd, debiterings- och uppbördslängd
samt debetsedel måtte undergå de ändringar,
hvartill Komiténs nyssnämnda förslag föranleda;

4:o) att 60 och 61 §§ af samma Förordning måtte
på det sätt ändras, att af dem må fullt tydligt framgå,
att kommunerna icke i andra än genom lag eller allmän
författning bestämda fall ega rätt att afvika
från den allmänna grund, som för kommunalutskylders
utgörande är bestämd; samt

5:o) att i de Komiténs förslag till bevillningsförordning
vidfogade formulär n:ris 1, 2 och 3 kolumnerna
för inkomst »af arrende samt jordbruks- och

405

skogsrörelse» erhålla följande förändrade rubrik: »af
jordbruksrörelse»; att de kolumner i samma formulär,
som upptaga inkomst »af hyra äfvensom annan rörelse,
näring eller yrke» rubriceras sålunda: »af arrende
eller hyra, äfvensom af annan rörelse, näring
eller yrke», samt att i en anmärkning å formulären
angifves, att inkomst af skogsrörelse skall uppföras i
sistnämnda kolumner.

406

XII.

Den kommunala beskattningen.

C. Landstingsskatt.

Ofvergående till frågan om landstingsskatten, har Komitén
funnit billigt, att enahanda likställighet mellan jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst, som Komitén föreslagit beträffande
bevillningen till staten, jemväl genomföres beträffande landstingsskatten.
Ur denna synpunkt har Komitén derför icke haft någon
ändring att föreslå i fråga om sistnämnda utskylds utgörande, ty
i och med bibehållande af nuvarande lydelse af landstingsförordningens
47 §, enligt hvilken de afgifter, som af landstinget blifvit
till uttaxering beslutade, utgå i förhållande till den allmänna bevillning,
som af en hvar skattskyldig till statsverket erlägges,
skulle sagda mål redan vara vunnet. Ej heller har Komitén, som
aTiser de skäl, på grund af hvilka Komitén föreslagit att bevillning
till staten bör erläggas för inkomst af jordbruksrörelse, öfverhufvud
gälla äfven i fråga om den för länens behof utgående beskattning,
funnit anledning att beträffande landstingsskatten göra hemställan
om något sådant undantag för ifrågavarande inkomst, som rörande
fyrktalssättningen inom landskommunerna föreslagits. Men då
samma skäl, på grund af hvilka Komitén funnit sig böra föreslå
att den rent kommunala beskattningen hädanefter så till vida lösgöres
från bevillningen att den bygges omedelbart på uppskattningsvärdet
af fastighet och beloppet af beskattningsbar inkomst, synts
Komitén ega lika giltighet med afseende å landstingsskatten, har
Komitén ansett sig böra föreslå, att, med ändring af den hittills
gällande lagbestämda normen för denna skatts utgörande, i stället
såsom grund derför måtte stadgas, att lika belopp af ifrågavarande
utskylder må åsättas hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärde å
fastighet och hvarje fem kronor af beskattningsbar inkomst; en
bestämmelse, hvarigenom dessa utskylder emellertid komme att
af de olika beskattningsföremålen utgå i samma förhållande som
bevillningen till staten enligt Komiténs förslag.

407

Enahanda befrielse, som Komitén här ofvan för vissa fastigheter
föreslagit, med hänsyn till deltagande i kommunalutskylder, torde
böra tillkomma dem äfven i afseende å landstingsskatten.

I följd af hvad sålunda anförts hemställer Komitén:

l:o) att 47 § af Kungl. Förordningen om landsting
den 21 Mars 1862 måtte undergå sådan förändring, att
de utgifter, som af landstinget blifvit till uttaxering
beslutade, skola utdebiteras efter de i senast fastställda
mantals- och taxeringslängder upptagna värden
å fastighet och belopp af beskattningsbar inkomst med
det förhållande dem emellan, att lika belopp utgöres för
ett hundra kronor af taxeringsvärde å fastighet som för
fem kronor af beskattningsbar inkomst, dock med befrielse
för de fastigheter, hvilka enligt Komiténs i fråga
om kommunalbeskattningen här ofvan gjorda förslag ej
skola åsättas fyrktal; samt

2:o) att 48 § af samma Förordning måtte undergå
de förändringar, som föranledas af Komiténs nyssnämnda
förslag.

Bilaga.

"Till Kongl. Skatteregleringskomitén.

Uti skrifvelse af den 13 sistlidne Juni hafven I anmodat
Kongl. Styrelsen för Statens jern vägs trafik att upprätta ock meddela
Eder ett förslag till beräkning af den antagligen blifvande
nettoafkastningen af trafiken på statens jernvägar under nästkommande
15 år, omfattande äfven de nya bandelar, som före detta
års utgång komma att öppnas för den allmänna rörelsen.

Då Kongl. Styrelsen nu går att efterkomma denna Eder begäran,
sker det under erinran om det mycket vanskliga ock osäkra
i kvarje dylikt försök att genomskåda en mer eller mindre aflägsen
framtid i afseende på sådana förkållanden, af h vilka jern vägs -trafikens ekonomiska resultat kunna bero.

Yisserligen kan man axiomatiskt antaga, att inkomsten af
trafiken på en jernbana af så stor utsträckning som de svenska
statsbanorna, i allmänhet under en regelbunden förvaltning måste
stiga, i den mån detta mägtiga samfärdselsmedel kinner utöfva
sitt naturliga inflytande på landets både andliga ock materiella
utveckling, men huru stor denna tillväxt kommer att blifva, är
svårt att förutsäga, helst, efter hvad erfarenheten gifver vid handen,
stegringen ingalunda fortgår jemnt år efter år, utan är underkastad
ständiga vexlingar, allt efter som skördeförhållandena
inom landet samt konjunkturerna för industrien och handeln ställa
sig mer eller mindre gynsamma.

Men då man nu icke är i stånd att bestämma, huru de allmänna
ekonomiska förhållandena skola gestalta sig, är man för
besvarande af den föreliggande frågan hänvisad till nödvändigheten
att antaga, det banornas afkastning skall förkofras efter ungefär
samma måttstock som under den förflutna tiden, och det är
således under förutsättning af en med den hittills varande likformig
utveckling af järnvägstrafik en som Styrelsen framlägger följande,
på föregående års trafikresultat grundade beräkning.

409

De ekonomiska resultaten af statens jernvägstrafik under senast
förflutna 15 år, eller från ock med år 1867 till och med år
1881, äro åskådliggjorda dels i tabellen Nio 1, upptagande för
hvarje år medellängden trafikerad bana, banornas medelålder vid
årets slut, totalsummorna af såväl brutto-inkomsterna, som driftoch
underhållskostnaden och skilnaden emellan dessa summor, eller
de årliga öfverskotten, jemte dessas användande ej mindre till anläggnings-
och förlagskapitalets ökande än såsom bidrag till pensionsinrättningen
och kontant inbetalning till statsverket, samt
uti de trenne sista kolumnerna brutto-inkomster, driftkostnader
och nettobehållningar, fördelade på hvarje under året i medeltal
trafikerad bankilometer, dels i en grafisk framställning af sifferförhållandena
uti sistnämnda 3:ne kolumner, utvisande deras successiva
vexlingar under ofvannämnda 15 års period.

Dör att på grund af ofvan angifna och i tabellerna upptagna
faktiska förhållanden under den period af 15 år, eller från och
med 1867 till och med 1881, som föregår den nästföljande från
och med 1882 till och med 1896, kunna för den sistnämnda uppställa
en antaglig generel sannolikhetsberäkning öfver blifvande
inkomster, utgifter och behållningar, är det nödigt att reducera de
för hvarje år erhållna specialvärdena per trafikerad kilometer till
medelvärden, hvilka bilda regelbundna serier med lika stora differenser
emellan hvarje år.

En sådan beräkning gifver vid handen, att den årliga tillväxten
af inkomsterna per trafikerad bankilometer under de närmast
förflutna 15 åren i medeltal utgör kr. 304: 14, af utgifterna
kr. 243; 43 och af nettobehållningarna kr. 61: 55.

Om man, på sätt medeltalsberäkningen för åren 1867—1881
visar, antager, att bruttoinkomster, utgifter och nettobebållningar
per trafikerad kilometer år 1881 varit respektive 10,330, 6,697 och
3,633 kronor, och till dessa siffror, med uteslutande af ören, för
hvarje följande år tillägger respektive 304, 243 och 61 kronor, så
erhållas de sannolika framtida medelvärdena för samma poster;
hvilka värden, multiplicerade med antalet under motsvarande år
i medeltal trafikerade bankilometer, böra angifva totalsummorna
af hvarje års inkomster, utgifter och netto behållning, så vidt de
kunna härledas utur de generaliserade faktiska förhållandena
under de närmast föregående 15 åren.

Resultaten af de sålunda gjorda beräkningarna äro vidare utförda
pa tabellen N:o 2, hvarest äfven väglängderna under åren

410

1882—1896 finnas utsatta, nemligen till 2,215 kilometer år 1882
och för hvarje af de följande åren till 2,235 kilometer, hvartill
sammanräknade längden af statsbanorna kommer att uppgå vid
innevarande års slut.

Då här emellertid egentligen är fråga om nettoafkastningen,
har Styrelsen ansett sig kunna dertill inskränka uträkningen af
totalbeloppen, afrundade till jemna 100,000 tal kronor, samt, för
att tillika angifva hvad derutaf bör kunna påräknas såsom disponibla
behållningar för statsverket, uti en särskild kolumn upptagit
dels det till 2 procent af nettoafkastningen bestämda bidraget till
statens jernvägstrafiks pensionskassa, dels omkring 3 / af samma
behållning såsom i medeltal erforderlig årlig tillökning af förlagskapitalet,
efter afdrag af hvilka summor, eller tillsammans 5 procent,
återstoden i sista kolumnen visar de belopp, som statsverket bör
kunna i medeltal påräkna för hvarje år.

I verkligheten kan dock med säkerhet antagas, att lika stora
afvikelser från de genom medelberäkningen erhållna siffrorna skola
komma att ega rum under de följande 15 åren, som under de nästföregående.
Om man finge antaga såsom generel regel för de
successivt inträffande vexlingarne uti inkomster och utgifter
samma förhållanden, som den grafiska framställningen deraf visar
från år 1857 till nuvarande tid, skulle den förmodan ej sakna all
grund, att ett maximum af inkomster vore att förvänta åren 1884
och 1885 samt ett minimum åren 1891 och 1892, hvarefter en ny
stegring borde vara att förvänta.

Styrelsen har redan förut påpekat osäkerheten al dylika beräkningar
och vill här blott fästa uppmärksamheten på den särskilda
anledning till tvifvel om föreliggande beräknings tillförlitlighet,
hvilken ligger deruti, att den under innevarande ar fullbordade
Norra stambanan i brist af utfartsvägar till Östersjön
icke kan annat än i jemförelsevis ringa mån tillgodogöra sig den
stora trävarutrafik, som af naturliga skäl bör blifva dess hufvudsakligaste
inkomstkälla, och fördenskull i verkligheten kommer att
lemna ett mindre fördelaktigt ekonomiskt resultat, än som för denna
likasom för de äldre bandelarne eljest sjuies sannolikt. Norra
stambanan norr om Storvik utgör icke mindre än en fjerdedel af
hela statsbanenätet, hvadan dess nettoafkastning icke kan undgå
att för framtiden utöfva ett högst väsentligt inflytande på behållningen
af statens jernvägstr afik, men Styrelsen håller dock före,
på grund af att de senare åren af det tidskede, som lagts till grund

411

för beräkningen, varit ganska ofördelaktiga och de medeltal, som
ur beräkningen framgått, till följd deraf blifvit jemförelsevis låga,
att statsverkets påräkneliga intägt af jernvägstrafiken under den
stundande femtonårsperioden bör kunna uppskattas till det af samma
beräkning vid banden gifna, eller omkring 131 millioner kronor.

Stockholm den 5 Juli 1882,

C. O. TROILIUS.

C. Löfman.

412

Tabell

Ar.	De trafikerade banornas	Bruttoinkomster	Omkostnader för drift och underhåll Kronor.	Öfverskott af inkom-ster utöfver drift och underhålls-kostnader Kronor.
Medel- längd kilome- ter.	Medel- ålder vid årets slut år.	Trafik och diverse Kronor.	Tillgodo-gjorda kassa-och material-förlags be-hållningar Kronor.	Summa inkomst Kronor.
18G7......	1,043	5,22	6,017,049	08	790,432	37	6,807,481	45	3,650,898	82	3,156,582	63
1868......	1,076	6,22	6,161,079	21	814,039	87	6,975,119	08	4,226,332	7 5	2,748,786	33
1869......	1,087	6,96	6,221,280	79	—	—	6,221280	79	3,463,395	03	2,757,885	76
1870......	1,117	7,96	6,791,192	52	257,540	33	7,048,732	85	3,610,676	71	3,438,056	14
1871......	1,154	8,46	7,784,859	76	—	—	7,781,859	76	3,914880	14	3,869,979	62
1872......	1,199	9,10	9,211,190	20	—	—	9,211,190	20	4,611,707	72	4,599,482	48
1873......	1,273	9,ui	11,709,588	01	—	-	11,709,588	01	6,186,166	60	5,523,421	41
1874......	1,399	9,59	14,108,557	56	—	—	14,108,557	56	8,173,644	45	5,934913	11
1875......	1,471	10,20	15,110,141	48	—	—	15,110,141	48	9,730,554	27	5,379,587	21
1876......	1,535	10,64	16,609,048	48	—	—	16,609,048	48	10,443,065	75	6,165,982	73
1877......	1,596	11,45	16,346,342	16	—	—	16,316,342	16	11,460,453	62	4,885,888	54
1878......	1,645	11,73	14,685,883	92	1,080,689	56	15,766,573	48	10,702,139	16	5,064,434	32
1879......	1,755	11,53	14,310,0.14	23	309,643	13	14,619,647	36	9,903,086	62	4,716,560	74
1880......	1,941	12,52	16,489,999	81	—	—	16,489,999	81	9,983,204	86	6,506,794	93
1881......	2,011	12,08	18,072,873	10	—	—	18,072,873	10	10,501,881	99	7.570,991	11
Summa	—	—	179,020,090	31	3,252,345	26	182,881,435	57	110,502 088	49	72,310,347	08
Medeltal.
1867-71	1,095,4	—	6,595,092	27	372,402	51	6,967,494	78	3,773,236	69	3,194,258 09
1872 -76	1,371,4	—	13,349,705	15	—	—	13,349,705	15	7,829,027	76	5,520,677	39
1877-81	1,789,6	—	15,981,020	64	278,066	54	16,259,087	18	10,510,153	25	5,748,933	93
Medeltal.
1867-81	1,418,8	—	11,975,272	68	216,823\| 02	12,192,095;	70	7,370,805	90	4,821,289	80

413

N:o 1.

	Vidstående	öfverskott redovisas sålunda			Ut- gifts- pro- cent.	Per	trafikerad	kilometer
Kapitalisera-de medel uti byggnader, rörlig mate-riel och andra inventarier Kronor.	Ökade kassa- och material-förlagsbe-hållningar Kronor.	Bidrag till pensions-kassan Kronor.	Till stats-verket kon-tant inbe-talda medel Kronor.	Summa af förestående Kronor.	Brutto- inkomst Kronor.	Drift-och under-hålls-kostnad Kronor.	Öfver- ?kott Kronor.
1,956,582	63		_	__		1.200,000		3,156,582	63	60,08	5,769		3,500		2,269
1,948,786	33	—	—	—	—	800,000	-	2,748,786	33	68,go	5,726	—	3,928	_	1,798	_
179,587	04	72,334	19	—	—	2.505,964	53	2,757,885	76	55,07	5,723	—	3,186	_	2,537	_
694,218	83	—	-	—	—	2,743,837	31	3,438,056	14	53,17	6,080	—	3,232	—	2,847	—
414,299	08	140,019	22	—		3,315,661	32	3,869,979	62	50,29	6,746	-	3 392	_	3,354	_
819,432	43	711,057	82	68,992	23	3,000,000	—	4,599,482	48	50,07	7,682	—	3,846	_	3,836	_
1,276,644	75	1,163,925	34	82,851	32	3,000,000	—	5,523,421	41	52,83	9,199	—	4,860	_	4,339	_
779,102	41	1,366,786	99	89,023	71	3,700,000	—	5,934,913	11	57,9 3	10 085	—	5,843	_	4,242	_
1,421,665	57	777,227	83	80,693	81	3,100,000	—	5,379,587	21	64,40	10,272	—	6,615	_	3,657	_
2,307,906	06	765,586	93	92,489	74	3,000,000	—	6,165,982	73	62,88	10,820	—	6,803	_	4,017	_
1,285,159	43	27,440	78	73,288	33	3,500,000	—	4,885,888	54	70,11	10,255	—	7,181	_	3,074	_
804,678	14	—	—	59,756	18	4,200,000	—	5,064,434	32	72,87	9,025	—	6,506	_	2,519	_
150,456	97	—	-	66,103	77	4,500,000	—	4,716 560	74	69,20	8,154	—	5,643	_	2,511	_
21,428	59	187,764	44	97,601	92	6,200,000	—	6,506,794	95	60,50	8,496	—	5,143	_	3,352	_
—	—	257,426	25	113,564	86	7,200,000	—	7,570,991	11	58,n	8,987	_	5,222	_	3,765	_
14,050,948	26	5,469,569	79	824,365	87	51,965,463	16	72,319,347	08
1,038,694	78	42,470	68	_		2,113,092	63	3,194,258	09	57,68	6,009		3,448		2,561
1,320,950	25	956,916	98	82,810	16	3,160,000	—	5,520,677	39	57,61	9,611	—	5,593		4,018	—
452,344	63	94,526	29	82,063	01	5,120,000	—	5,748,933	93	66,16	8,983	-	5,939	—	3,044	—
937,329	89	364,037	98	54,957	72	3,464,364	21	4,821,289	80	60,48	8,201		4,993		3,208

414

Tabell N:o 2, angifvande bruttoinkomster, utgifter för drift
och underhåll samt nettoafkastning per trafikerad bankilometer
enligt medelberiikning för åren 1867—1881.

Å„	Kilometer.	Inkomster, kronor.	Utgifter, kronor.	Netto- afkastniug, kronor.
1867..............................	1,043	6,072	3,289	2,783
1868 ...........................	1,076	6,377	3,533	2,844
1869 .............................	1,087	6,681	3.777	2,904
1870..............................	1,117	6,985	4,020	2,965
1871..............................	1,154	7,289	4,263	3,026
1872..............................	1,199	7,592	4,506	3,086
1873..............................	1,273	7,896	4,750	3.146
1874..............................	1,399	8,201	4,993	3,208
1875..............................	1.471	8,505	5,236	3,269
1876..............................	1,535	8,809	5,480	3.329
1877..............................	1,596	9,114	5,724	3,390
1878 ...........................	1,645	9.418	5,967	3,451
1879..............................	1,755	9,722	6,211	3,511
1880 ............................	1,941	10,026	6.454	3,572
1881..............................	2,011	10,330	6,697	3,633
Summa	21,302	123,017	74,000	48,117
Medeltal	1,420	8,201	4,993	3,208

Fortsättning enligt samma beräkningsgrunder för åren

1882—1896.

					Summa netto-	Afdrag till
		Inkom-			afkastning af	pensionskassan	Återstående
0	Kilo-		af kast-	hela linie» i	och förlags-	disponibel
	meter.	st er,			jemna	ökning tills.	behållning,
					100.000-tal,	omkring
		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
1882......	2,215	10,634	6.940	3,694	8,200,000	410.000	7,790,000
1883......	2,235	10,938	7,183	3,755	8,400,000	420,000	7,980,000
1884 ...		11,242	7,426	3,816	8,500,000	425.000	8,075,000
1885	))	11,546	7,669	3,877	8,700,000	435,000	8,265,000
1886......	„	11,850	7,912	3,938	8,800,000	440,000	8,360,000
1887 ..	))	12,154	8,155	3,999	8,900,000	445,000	8,455,000
1888......	»	12,458	8 398	4,060	9.100,000	455,000	8,645,COO
1889......	»	12,762	8,641	4,121	9,200,000	460,000	8,740,000
1890......		l3,066	8,8S4	4,182	9,30 i.OOO	465,000	0,835,000
1891.......	•)	13,370	9,127	4.243	9,500,000	475,000	9,025 000
1892......	»	13,674	9,370	4,304	9,600,000	480,000	9,120,000
1893		13,978	9,613	4.365	9,800 000	490,000	9,310 000
1894 .. ..	„ ,	14,282	9,856	4,426	9,900,000	495,000	9,405,00 )
1895 ....	„	14,586	10,099	4.487	10,000,000	500,000	9,500,000
1896......	»	14,890	10,342	4,548	10,200,000	510,000	9,610,000
Summa	33,505	101,430	129,015	(V1 ,S 15	138,100,000	0,005,000	131,105,000
Medeltal	2,234	12,762	8,641	4,121	9,206,666	460,333	8,746,333