SKATTEREGLERINGSKOMITÉNS BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1883:3)

SKATTEREGLERINGSKOMITÉNS BETÄNKANDE.

SKATTEREGLERINGSKOffilTÉNS

UNDERDÅNIGA

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

ANGÅENDE

BEILNING AF FAST EGENDOM SAMT AF INKOMST.

AFGIFVET DEN 17 AUGUSTI 1881.

STOCKHOLM, 1881.

K O N G L, BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Innehållsförteckning.

Skatteregleringskomiténs underd. skrifvelse till Kungl. Maj:t.

Förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt

aj inkomst.____________________ sid. 1

A. Bevillning af fast egendom_____________ » 3

B. Bevillning för inkomst af kapital och arbete____________________ » 6

Föreskrifter angående allmänna bevillningens påförande____________ » 14

A. Uppgifter rörande fast egendoms värde samt beloppet af

hvarje skattskyldigs inkomst................... » 14

B. Taxeringsmyndigheternas sammansättning och befogenhet.. » 19

l:o Bevillningsboredningarne____________ » 19

2:o Taxeringsnämnderna_________________________________________ » 26

3:o Pröfningsnämnderna_____________ » 36

4:o Öfverskattenämnden__________________________ » 44

5:o Allmänna föreskrifter__________________________ » 46

Instruktion för taxeringsmyndigheterna_________________________________ » 52

Motiv:

Allmän motivering_____________________________________ » 69

Speciel motivering............. x 76

Reservationer:

Af Herr Grefve De la Gardie_______________________ » 91

» Herr Albert Anderson ______________________________________________ » 97

» Herrar Carl Ifvarsson, Ola Andersson och G. H. Stråle....... » 98

» Herr A. Hedin..................... » 99

» Herr B. Key______________ » no

» Herr H. L. Rydin___________ » m

» Herr Grefve G. Sparre.._____________________________________ » 201

Formulär:

N:o 1. Mantals- och taxeringslängd för_________socken af_________

härad och_________län, för år______

» 2. Mantals- och taxeringslängd för..........stad af_________län,

för år______

» 3. Af---------läns pröfningsnämnd beslutade förändringar i

de af taxeringsnämnderna verkställda uppskattningar uti
---------fögderi, för år______

» 4. Sammandrag öfver mantals- och taxeringslängderna uti

..........fögderi af_________län, för år______

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Sedan Skatteregleringskomitén genom skrifvelse från
Herr Statsministern och Chefen för Finans-Departementet
af den 8 Mars blifvit af Eders Kungl. Maj:t anbefald att

under fortgången af sina arbeten i första rummet utarbeta
ocb, om möjligt före Juli månads utgång, inkomma med
förslag till ny bevillningsförordning, bär Komitén omedelbart
efter riksdagens afslutning återtagit sina arbeten och
egnat dem åt utförandet af ofvannämnda uppdrag.

Då sålunda behandlingen af bevillningsfrågorna måst
företagas, innan öfriga delar af skattesystemet hunnit utgöra
föremål för Komiténs beslut, bar deraf den naturliga
följden blifvit, att Komitén måst gå till detta sitt arbete
under vissa förutsättningar, dem Komitén bär underdånigst
anhåller att få framställa.

I främsta rummet har Komitén, särskildt för att kunna
ernå den åsyftade likställigheten skatteföremålen emellan,
ansett sig böra grunda sitt arbete på förutsättningen, att
grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär, hvilka
hittills hållit jordbruksnäringen i en undantagsställning,
varda afskrifna.

Vidare har Komitén vid utarbetande af föreliggande
förslag måst antaga, att det samband, som nu förefinnes
mellan bevillningen och den kommunala beskattningen,
icke lärer kunna undvikas, men att ändrade bestämmelser
i bevillningsförordningen påkalla, särskildt i fråga om beredande
afjemlikhet vid fyrktalssättningen, vissa ändringar
i Kommunallagarne, till hvilka ändringar Komitén framdeles
torde få framlägga förslag.

I öfrigt förefinnes ännu en omständighet, på hvilken
det är Komiténs pligt att fästa Eders Kungl. Maj :ts nådiga
uppmärksamhet. Det åt Komitén gifna uppdrag var generelt
och omfattade bevillningsförordningen i hela dess utsträckning;
det härhos öfverlemnade förslaget behandlar
allenast bevillningen af fastighet och af inkomst. Bevill -

ningsförordningens l:a och 3:e Artiklar äro således ej till
behandling upptagna. Anledningarne till denna afvikelse
hafva varit, dels, hvad beträffar l:a Artikeln, Komiténs
önskan att få i ett samband behandla samtliga kapitationsskatter,
dels, i fråga om 3:e Artikeln, Komiténs öfvertygelse,
att åtminstone flertalet af dithörande stadganden lämpligare
torde kunna antingen borttagas eller ock inryckas i de
speciella beskattningslagar, till hvilka Komitén framdeles
får öfverlemna förslag.

Under sådant förhållande och då antagligen frånvaron
af de till l:a och 3:e Artiklarne hörande stadganden icke
kan utöfva något väsentligare inflytande på den granskning,
som af vederbörande kommer att egnas åt Komiténs
förslag, vågar Komitén hoppas, att dess åtgörande härutinnan
af Eders Kungl. Maj:t gillas.

Förslag till Förordning angående Bevillning af Fastighet
och Inkomst, åtföljd af motivering samt reservationer enligt
bilagda protokollsutdrag, öfverlemnas härjemte underdånigst.

Med djupaste vördnad, trohet och nit,
Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kungl. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

ROBERT DE LA GARDIE.''

Rob. Montgomery Cederhielm. Alb. Anderson.

Ola Andersson. N. Fosser. A. Hedin. Carl Ifvarsson.
J. Johansson. E. Key. L. W. Lotiiigius. H. L. Rydin.

Gustaf Sparre. G. H. Stråle. Herman Wikblad.

J. Hellstenius.

Stockholm den 17 Augusti 1881.

Utdrag af protokollet vid Skatter egleringskomiténs
sammanträde den 17 Augusti 1881.

§ 3.

Reservationer mot förslaget till ny Bevillningsförordning anmäldes
från Herr Grefve De la Gardie,

» Alb. Anderson,

» Ola Andersson,

» A. Hedin,

» Carl Ifvarsson,

» E. Key,

» H. L. Rydin,

» Grefve Gustaf Sparre
och » G. H. Stråle,

enligt bilagda skriftliga yttranden, hvarjemte i samband härmed
till dagens protokoll skulle antecknas, att Herr Montgomery Cederhielm
tillkännagifvit sin afvikande mening i fråga om beslutet att
påföra jordbruksnäringen inkomstbevillning.

In fidem

J. Hellstenius.

Justeradt:

Robert De la Gardie.

FÖRSLAG .

TILL

FÖRORDNING

ANGÅENDE

BEVILLNING

AF FAST EGENDOM SAMT AF INKOMST.

A. Bevillning af fast egendom.

§ 1.

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock
räknas frälseränta, skall, med de undantag, som i § 4
upptagas, bevillning utgöras med fem öre för hvarje fulla
ett hundra kronor af fastighetens uppskattade värde.

§ 2.

Bevillning för fast egendom erlägges af egaren, utom
i följande fall, då bevillningen utgöres af innehafvaren,
nemligen:

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt,
eller är till begagnande mot lifstidsstädja upplåten,
samt för skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk, kanalbolag, stad eller
annan menighet;

b) för jordegendom, som antingen är till boställe eller
eljest på lön anslagen, äfvensom för annan på enahanda
sätt använd fastighet, så vida densamma är åt endast en
person upplåten;

c) för lägenhet, som är till besittning på viss tid eller
på lifstid från annan egendom afsöndrad.

§ 3.

Mom. 1. Fast egendom skall uppskattas till sitt verkliga
värde med ledning af köpeafhandlingar, arrende- eller

hyresafgifter, värderingar för samma egendoms belåning
eller försäkrande mot brandskada samt öfriga om hvarje
särskild egendoms storlek, beskaffenhet och afkastning
erhållna uppgifter eller inhemtade upplysningar; börande
dervid, och enär inkomst genom försäljning af skog eller
torf beskattas enligt §7: c, torfmosse och växande skog
tagas i betraktande endast i den mån de anses erforderliga
till husbehof.

Mom. 2. Frälseräntas kapitalvärde uppskattas till
tjugu gånger det belopp, hvartill samma ränta efter nästföregående
års markegång uppgått, så framt icke räntan,
i enlighet med § 14 i Kungl. Kungörelsen den 11 Maj
1855, utgår efter medelmarkegångspris, i hvilket fall detta
senare bör läggas till grund för beräknandet af räntans
belopp. Dock iakttages, att frälseräntas kapitalvärde alltid
utsättes i fullt kronetal, så att möjligen öfver skjutande
öresbelopp icke beräknas.

Mom. 3. Det värde, hvartill fast egendom blifvit
uppskattad, må utan förnyad uppskattning bibehållas oförändradt
under tre år, derest icke under tiden mellan
tvenne på hvarandra följande allmänna fastighetstaxeringal
föreskrift om ny taxering enligt § 62: b varder meddelad,
eller ock sådana inträffade förhållanden, som i § 4 af den
för taxeringsmyndigheterna utfärdade Instruktion närmare
omförmälas, påkalla förändrad värdering.

§ 4.

Fastighetsbevillning erlägges icke af:

a) staten;

b) städer och andra menigheter, akademier, vetenskapliga
samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar:
för allmänna platser samt sådana
tomter och byggnader, hvilka icke i sin helhet eller till
större delen användas till uthyrning eller idkande af rörelse,
näring eller yrke;

c) regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser
till begagnande under mötena uppförda byggnader; d)

egare af kanal, jernväg och annan farväg eller
farled: för den mark, som af anläggningen upptages, äfvensom
för sjelfva kanal- och vägbyggnaden, hvarunder
jemväl inbegripas stationshus, verkstäder och andra byggnader
, hvilka icke lemna egaren särskild afkastning;

e) enskilda personer eller samfund: för sådana dem
tillhöriga kyrkor och bönehus, hvilka icke begagnas för
andra än religiösa ändamål.

§ 5.

Vid uppskattning af fast egendom utsättas särskilda
värden:

a) å jordbruksfastighet: för hemman och lägenhet, om
hemmanet eller lägenheten utgör en brukningsdel, men
eljest för en hvar af dess särskilda brukningsdelar, börande
de egendomen tillhörande, för jordbruket och dess
ändamål afsedda bostads- och andra byggnader i uppskattningsvärdet
inbegripas;

b) ä annan fastighet: för tomt eller lägenhet och för
åbyggnad; för byggnad, belägen på jordbruksfastighet,
men icke afsedd för jordbruket och dess ändamål; för

fiske, som är i jordebok särskildt upptaget, samt för
frälseränta.

§ 6.

Den för fast egendom belöpande bevillning skall påföras
samt erläggas och redovisas inom den ort, der egendomen
är belägen.

B. Bevillning för inkomst af kapital ock arbete.

§ 7.

För all inkomst, vare sig af kapital eller arbete erlägges
bevillning med en procent, beräknad å behållna
inkomstbeloppet.

Till sådan inkomst räknas:

a) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer
nedlagda eller bos penningeförvaltande verk eller enskilde
insatta penningar;

b) krono- och kyrkotionde eller ersättning derför,
som åtnjutes af patroni ecclesiarum i Skåne, Halland och
Bohuslän samt af kyrkorna i dessa landskap, äfvensom
domkyrkornas inkomster af tionde och hemmansräntor
eller ersättning derför; dock efter afräkning af hvad utaf
sådan inkomst må vara på lön eller till andra bestämda
ordinarie utgifter anslaget;

c) den inkomst och förmån af jordbruksfastighet, som
egaren genom bedrifvande af jordbruksrörelse, försäljning
af skog, utarrendering eller på annat sätt förvärfvar, så
ock hyresinkomst eller hyresvärde af annan fastighet: allt

till så stor del, som öfver stiger ett belopp af fem för hundra
af taxeringsvärdet, hvilket belopp anses vara genom
fastighetsbevillning beskattadt; äfvensom all den inkomst
och förmån, som arrendator af vare sig staten eller annan
egare tillhörig jordbruksfastighet genom arrendet åtnjuter; d)

inkomst af annan rörelse eller yrke, såsom:

l:o) vinst af bergsbruk jemte dertill hörande verk,
inrättningar och näringar; qvarnar och sågverk; fabriker,
mekaniska verkstäder, bränvinsbrännerin och andra förvarors
tillverkning eller förädling anlagda inrättningar;
penningerörelse, handelsrörelse, skeppsrederi, sjöfart, handtverk
eller annan, jordbruket icke tillhörande näring;

2:o) vinst af till allmän trafik upplåten kanal, jernväg
eller annan farled; och

3:o) hvad som förvärfvas genom utöfning af vetenskap,
konst eller handaslöjd;

e) inkomst och förmån af tjenst, såsom: aflöning, arvode,
traktamente, sportler, bostad, derest icke fastighetsbevillning
derför af löntagaren utgöres, och annan med
allmän eller enskild tjenst förenad förmån; så ock den
behållna inkomst, som, enligt gällande föreskrifter, kan vid
lediga ecklesiastika sysslor tillfalla de under konsistoriernas
vård eller annan allmän förvaltning ställda kassor;

f) pension, årligt eller tillfälligt understöd, lifränta
eller undantagsförmån;

g) all annan här ofvan ej särskildt omförmäld inkomst,
som icke är genom fastighetsbevillning beskattad.

§ 8.

Skyldige att utgöra inkomstbevillning äro:

a) svensk medborgare, som är i riket bosatt: för all
den inkomst, han åtnjuter, vare sig här eller från utrikes ort;

b) svensk medborgare, ''som icke är i riket bosatt:
för den inkomst, han härifrån åtnjuter;

c) utländing, som är i riket bosatt eller här uppehållit
sig såsom resande, vare sig fortfarande under ett år eller under
större delen af tre på hvarandra följande år, eller
som här idkar näring, eller härifrån uppbär lön eller pension:
för den inkomst, som af honom här förvärfvas eller
härifrån åtnjutes eller ock, utifrån införd, här användes.

Hvad här ofvan säges om enskild person, gälle ock
i tillämpliga delar om menigheter, samfund, verk och inrättningar
samt andra juridiska personer, i den mån de
icke äro i denna förordning från inkomstbevillning frikallade,
äfvensom om bolag.

§ 9.

Grunder för inkomsternas beräknande.

Mom. 1. Vid beräkning af inkomst utaf kapital och
arbete må afdrag icke ske:

a) för den skattskyldiges och hans familjs lefnadskostnader
samt dertill hänförliga utgifter, ej heller för sådana
ut.skylder, som utgå enligt denna förordning eller
på bevillningen äro grundade;

b) för arrende- eller hyresvärde å sådan, kanal, jernväg
och annan farled tillhörande, mark och byggnad, som
enligt § 4 är fri från bevillning;

c) för ränta å den skattskyldiges eget, i hans rörelse
eller yrke använda förlags- och inventariekapital;

d) för hvad som användes till fast egendoms förbättring,
tillökning af inventarier eller kapitalafbetalning åskuld.

Mom. 2. Deremot må, vid beräkning af inkomst
utaf kapital och arbete, afdrag ske:

a) för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet
motsvarande, belopp af fem för hundra af taxeringsvärdet
å fastighet, som af egaren begagnas till utöfvande
af sådan verksamhet, hvarom i § 7: d l:o och
3:o sägs;

b) för ränta å lånt rörelsekapital; dock att i fråga om
beräkning af jordbruksrörelses afkastning dylikt afdrag ej
må ega rum till högre belopp, än som motsvarar ränta
å det i inventarier och nödigt förlag nedlagda kapital,
beräknadt till högst tjugu procent af egendomens taxeringsvärde
;

c) för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller
yrke, såsom: arrende- eller hyresafgift, underhåll af fastighet
och inventarier, aflöning, föda och öfriga kostnader
för de i och för rörelsen använda biträden och arbetare,
m. m.;

d) för kostnader, som äro förenade med utöfning af
vetenskap, konst eller handaslöjd;

e) för hvad som anvisats till bestridande af de med
erhållna tjenster eller uppdrag förenade särskilda kostnader,
såsom: resekostnadsersättning, å stat uppfördhästoch
båtlega, officerares lönetillägg för tjenstehästar samt
fourageringsersättning, anslag till skrifmaterialier och an -

dra expenser, dagaflöning eller traktamente för förrättning
å annat ställe, än tjenstemans eller i förrättningen deltagande
persons vanliga boningsort, arvode, dagaflöning
eller traktamente för kommendering utom station, fältaflöning
under krigstid, samt arvode eller traktamente
för riksdag eller revision å annan ort, än der arvodeseller
traktamentstagaren är bosatt;

f) för följande med embete och tjenst förenade utgifter,
nemligen: den afgift tjensteman, såsom sådan, åligger
utgöra till pensions-, enke- och pupill- eller annan
understödskassa, aflöning eller annan ersättning till vikarie
eller tjenstebiträde, presternes i jordeboken upptagna
utlagor, i den mån de icke äro eftergifna, ränta
och amorteringsbidrag till öfverbyggnadsamorteringsfonden
för prestgårdarne i Skåne, samt kostnader för sådana anbefallda
tjensteresor, för hvilka ersättning icke är särskildt
anvisad.

Mom. 3. Inkomst af jordbruks- och skogsrörelse,
bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk eller
annat yrke samt med tjenstebefattning förenade tjenstgöringspenningar
och sportelersättning äfvensom obestämda
eller extra inkomster taxeras för det löpande året
och bör, der sådant ske kan, ledning dervid tagas af förhållandena
under nästföregångna året.

Yikariatsarvode, arvode för uppdrag af öfvergående
beskaffenhet och all dylik tillfällig inkomst, som härflutit
af annan den skattskyldiges verksamhet än hans redan
till beskattning taxerade tjenst, rörelse eller yrke, och
som tillfallit honom så sent under ett år, att densamma

icke kunnat vid det årets taxeringsförrättningar beräknas,
taxeras till bevillning det näst derpå följande året.

Lön och annan inkomst, som utgår i spanmål eller
persedlar, upptages till det kontanta belopp, den efter
senast för orten faststäldt markegångspris utgör.

§ 10.

Undantag från de i §§ 7 och 8 meddelade stadganden.

Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete
eger icke rum: när den skattskyldiges sammanräknade
årsinkomster, deri inbegripna äfven hustruns, understiga
500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro
450 kronor, och uppgå de icke till 2,000 kronor, äro 300 kronor
af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.

Der särdeles ömmande omständigheter (talrik familj,
långvarig sjuklighet, särskild olyckshändelse o. dyl.) förekomma,
må undantagsvis det belopp, för hvilket bevillningsfrihet
sålunda är medgifven, ökas med högst 200 kronor;
skolande i hvarje särskild! fall skälet till lindringen
i taxeringslängden anmärkas.

Mom. 2. Från utgörande af inkomstbevillning frikallas
:

a) staten;

b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna
skolor och undervisningsverk, stipendiifonder, pensionsanstalter,
sjuk- och fattigvårdsinrättningar jemte andra
fromma stiftelser: för all annan inkomst än dels den i
§ 7: b, c och e nämnda, dels ock den, som erhålles genom
uthyrning af lägenhet i bevillningsfri fastighet;

landsting, hushållningssällskap, städer och andra
menigheter: för sådan inkomst, som icke härflyter af
rörelse eller näring eller uthyrning af lägenhet i bevillningsfri
fastighet;

Jernkontoret, i den mån detta verks vinstmedel användas
till allmänt nyttiga ändamål; samt

sparbanker, som afses i Kungl. Förordningen den
1 Oktober 1875, och hvilka ej lemna utdelning åt stiftarne
eller deras rättsinnehafvare, äfvensom sådana ränteoch
kapitalförsäkringsanstalter, som afse att bereda vinst
endast åt insättare;

c) medlem af konungaätten: för af staten anvisadt
anslag samt för inkomst af kapital;

cl) vid de förenade rikenas beskickningar hos utländska
magter anställda, jemte alla öfriga under Utrikesdepartementet
lydande embets- och tjenstemän samt vaktbetjente:
för den del af deras aflöning eller pension, som motsvarar
norska statsverkets bidrag dertill;

e) främmande magters härvarande beskickningar och
konsulat tillhörande personer jemte deras betjening, såvida
de icke äro svenska undersåtar eller från Sverige uppbära
allmän eller enskild pension, eller här drifva handel
eller utöfva annat yrke;

f) utländing, som här vistas för att idka studier;

g) Lappallmogen: för inkomst af kapital samt af sådan
näring, som ej förutsätter fast bostad.

§ 11.

Bevillning för inkomst af kapital och arbete påför
es :

egare och brukare af fast egendom, för arrende- eller
hyresinkomst äfvensom för inkomst af jordbruks- och skogsrörelse:
der fastigheten är belägen;

kyrkor, för inkomst af tionde, spanmål och hemmansräntor
eller ersättning derför: der kyrkan är belägen; samt
annan innehafvare af dylik inkomst: der inkomsten utgår;

bank-, jern vägs- och kanalbolag: der bolagets rörelse
drifves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor
eller vid större och mindre stationer; annat
bolag: der bolagets rörelse hufvudsakligen, å en eller flere
orter, drifves, eller i fall sådana bestämda orter icke förefinnas:
der bolaget bar sin styrelse;

fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare
: der fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller
näringen hufvudsakligen, å en eller flere orter, idkas; dock
skola handlande i de städer, hvilka innefatta flere församlingar,
för den handelsrörelse, de derstädes idka, äfvensom
de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöfvas
utan bestämd fast ort för verksamheten, taxeras inom den
församling, der de äro mantalsskrifne;

egare af fartyg, hvaruti flere hafva del: der hufvudeller
korrespondentredaren är mantalsskrifven; eller om
sådan ej finnes: der fartyget har sin hemort;

de under konsistoriernas vård eller annan offentlig
förvaltning ställda kassor, för den i § 7: e omförmälda inkomst:
i den ort, der densamma eljest bort beskattas;

utrikes boende pensionstagare från svenska statsverket
eller allmän inrättning: der pensionen utbetalas; samt

hvar och en annan skattskyldig: der han är mantalsskrifven;
eller om han icke är inom riket mantalsskrifven:
der han är bosatt eller hufvudsakligen vistas.

§• 12.

För inkomst, som beskattas på annat ställe, än den
skattskyldiges mantalsskrifningsort, äfvensom för inkomst
af bolag får befrielse eller lindring i bevillningen efter
§ 10 icke tillgodonjutas.

Föreskrifter angående allmänna bevillningens

påförande.

§ 13-

Taxering eller uppskattning af hvarje fast egendoms
värde och hvaije skattskyldigs årliga inkomst verkställes
af Bevillning sberedning ar, Taxerings- och Pr öfning snämnder
samt en öfverskattenämnd, hvilkas sammansättning och
åligganden här nedan bestämmas.

A. Uppgifter rörande fast egendoms värde samt beloppet
af hvarje skattskyldigs inkomster.

§ 14.

Till upplysning och ledning vid taxeringen böra före
den 15 Mars nedannämnda år följande officiela uppgifter
meddelas, nemligen:

l:o) det år, då ny taxering af fast egendom allmänneligen
skall verkställas:

a) af hvar och en stadsdomstol samt domare på landet:
uppgift å beloppet af den vid senaste försäljning betingade
köpeskilling för hvarje fast egendom, derå, efter
det enahanda uppgift sist meddelades, lagfart på grund

af köp beviljats; börande i denna uppgift anmärkas, när
försäljningen skett af föräldrar till barn, äfvensom då förbehåll
gjorts om så kallade undantagsförmåner;

b) af hvarje inom riket bildad hypoteksinrättnings
direktion: uppgift å det värde, hvartill hvar och en i samma
hypoteksinrättning till belåning anmäld fast egendom blifvit
uppskattad vid derå, efter det enahanda uppgift sist
meddelades, för dylikt låns erhållande anställd och godkänd
värdering;

2:o) hvarje år:

a) af styrelserna öfver brandförsäkringsiijrättningarne
eller deras agenter eller vederbörande brandstodskomitéer:
uppgift rörande försäkringsvärdet å de i stad och på dess
område eller i köping befintliga egendomars åbyggnad
samt å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet,
äfvensom å andra der uppförda hus och byggnader, hvilka
icke begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande
rörelse; börande denna uppgift afse samtliga hit
hörande byggnader, hvilka blifvit mot brandskada försäkrade
under den tid af samma år och det nästföregående,
för hvilken enahanda uppgift icke förut meddelats;

b) af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet
eller embetsverk, vare sig statens, stads eller menighets,
äfvensom af styrelse för allmän inrättning eller stiftelse,
der embets- eller tjensteman, vaktbetjent eller annan eg er
utbekomma aflöning eller pension: uppgift angående hvar
och en person tillkommande löner, arvoden, pensioner
eller gratifikationer, boställe, löningsjord eller andra löneförmåner;
hvarjemte bör anmärkas, huruvida med tjensten
åtföljer inkomst af sportler, expeditionslösen, bötes- eller

beslagsandelar eller dylikt, som, jemlikt § 7: e och § 9
mom. 3, är bevillning underkastad!;

c) af Öfverståthållarembetet i Stockholms stad, magistraterne
i öfriga städer samt af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen: angående beloppet af hvarje fabrikseller
näringsidkares tillverkningar, i enlighet med de hos
dessa myndigheter tillgängliga uppgifter.

§ 15-

De i näst ofvanstående § föreskrifna uppgifter böra,
der sådant utan synnerlig svårighet sig göra låter, upprättas
för hvarje kommun på landet och hvarje församling
i stad. Inom särskilda län eller städer belägna egendomar
få lika litet, som de i särskilda län eller städer
bosatte lön- och pensionstagare, å en och samma uppgift
sammanföras. Omförmälda uppgifter skola inom stadgad
tid i Stockholm öfverlemnas till ''Öfverståthållareembetet
och i öfriga orter antingen tillsändas Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet eller omedelbart tillställas, i stad,
magistraten och, på landet, vederbörande kronofogde, för
att ofördröjligen till bevillningsberedningarnes ordförande
öfverlemnas; skolande dessa uppgifter sedermera taxeringslängderna
bifogas.

§ 16.

Mom. 1. Styrelse för hvart och ett verk eller bolag,
som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller fått sin bolagsordning
af Kungl. Maj:t stadfäst och antingen står under
offentlig kontroll eller har inskränkt ansvarighet enligt
Kungl. Förordningen den 6''Oktober 1848, skall det

åligga att före April månads utgång hvarje år, på sätt i
§15 finnes föreskrifvet, insända dels sådan uppgift om
dess samtlige löntagares och i verkets eller bolagets arbete
i öfrigt anställde personers löneförmåner, hvarom i
§ 14: 2:o b stadgas, dels ock bestyrkt utdrag af dess senast
afslutade räkenskaper, utvisande beloppet af hela den
under räkenskapsåret uppkomna vinst; och bör sådant
utdrag beträffande bank-, jernvägs- och kanalbolag samt,
såvidt ske kan, äfven för annat bolag, som drifver rörelse
på två eller flere orter, utvisa denna vinst, fördelad på
hvart och ett af bolagets särskilda kontor eller stationer,
jemte bruttoinkomsten å hvarje särskildt ställe.

Mom. 2. Agent för utländskt försäkringsbolag vare
skyldig att, inom tid och på sätt, här ofvan sägs, lemna
uppgift angående omfånget af bolagets verksamhet inom
agenturens område, samt om derå uppkommen vinst.

Mom 3. Styrelse för bolag, hvars lotter eller aktier
äro ställda på viss man, åligger att före den 15 Mars
hvarje år till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i det län,
der styrelsen har sitt säte, insända uppgift om den utdelning,
som under näst föregående år må hafva egt rum,
äfvensom, derest utdelning skett, uppgift å delegarnes
namn, bostad och delaktighetsbelopp; och skola dessa uppgifter
genom Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg
vederbörande bevillningsberedningars ordförande meddelas.

§ 17-

Derest i §§ 14 och 16 föreskrifven uppgift icke varder
inom stadgad tid aflemnad eller om erhållen uppgift

Skatteregleringskomiténs betänkande.

befinnes ofullständig eller origtig, bör, der sådant för bevillningstaxeringens
vederbörliga verkställighet anses behöfligt,
saknad fullständig eller rättad uppgift ofördröjligen
infordras genom bevillningsberedningens ordförande.

Annan för beredningen erforderlig officiel uppgift
skall, då begäran derom framställes, af vederbörande embetsverk
lemnas. Jemväl andra bolag än de i § 16 nämnda,
liksom ock enskilde arbetsgivare, vare skyldige att på anfordran
af bevillningsberedningens ordförande till honom
lemna uppgift om sina tjenstemäns och arbetares aflöning
och andra förmåner.

§ 18-

Mom. 1. Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra
hvad i ofvanstående §§ 14, 15 och 17 är stadgadt, rörande
der omförmälda officiella uppgifter, vare vederbörande
tjenstemän underkastade ansvar, som för annan försummelse
i tjensten.

Mom. 2. Skulle sådan uppgift, som angående bolags
verksamhet i § 16 är föreskrifven, oaktadt derom
gjord erinran, icke inom då förelagd tid aflemnas, skall
bolaget eller agenten bota ett belopp, svarande mot tio
procent af den inkomstbevillning, som varder bolaget påförd.

Mom. 3. Brister bolag eller enskild arbetsgivare i
skyldigheten att inlemna de i §§ 16 och 17 stadgade uppgifter
om aflöningar, böte fem kronor; hvarefter Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande, på anmälan af bevillningsberedningens
ordförande, ege att med föreläggande af vite
från 5 till 200 kronor dylik uppgift infordra för att taxeringsnämnden
tillhandahållas.

Utan hinder af uteblifven uppgift eger bevillningsberedningen
att föreslå samt taxerings- och pröfningsnämnderna
att påföra och fastställa den bevillning, som anses
böra af skattskyldig utgöras.

§ 19-

Hvar oeb en skattskyldig må ega att meddela upplysning
om sina inkomsters och tillgångars verkliga belopp,
samt dervid likaledes uppgifva de afdrag, som ban
vid bevillningsafgiftens bestämmande anser sig berättigad
att på grund af § 9 mom. 2 tillgodonjuta. Sålunda frivilligt
meddelad uppgift, hvars offentliggörande den skattskyldige
förklarat sig icke medgifva, må endast inför beredningen
och, med den skattskyldiges samtycke, inför
taxerings- eller pröfningsnämnden företes, men icke utan
hans samtycke i nämndens protokoll intagas; skolande, sedan
frågan om samme skattskyldigs bevillningsafgift blifvit afgjord,
sådan uppgift till honom återställas eller bevisligen
förstöras af den, som densamma emottagit.

Enahanda stadgande galle äfven i afseende å sådan
uppgift, som enligt § 16 skall meddelas rörande bolags
verksamhet.

B. Taxeringsmyndigheternas sammansättning
och befogenhet.

l:o) Bevillningsberedningarne.

§ 20.

De inom hvaije stad eller stadsförsamling och hvarje
Kommun på landet, med hänsigt till bevillningstaxeringen,

aflemnade uppgifter skola samlas, ordnas och granskas
af bevillning sberedning ens ordförande, hvilken, der föreskrifven
uppgift eller annan för taxeringen behöflig upplysning
saknas, hör, på sätt i § 17 stadgas, densamma från
vederbörande infordra. Beredningen åligger derefter att
på grund af sagda uppgifter och andra inhemtade upplysningar
samt eljest egande kännedom föreslå det fastighetsvärde
och det inkomstbelopp, för hvilket bevillning skall
utgöras. Uti Stockholm och Göteborg samt andra städer,
hvarest flere sådana beredningar för hvarje års taxeringsförrättning
erfordras, eger Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
att, efter magistratens hörande, bestämma antalet
af de beredningar, som der skola tillsättas, samt det distrikt,
hvarje beredning kommer att omfatta. Likaså må på
landet större kommuner af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
fördelas i två eller flere beredningsdistrikt; äfvensom
två eller flere mindre kommuner kunna till ett beredningsdistrikt
sammanslås.

§ 21.

Hvarje bevillningsberedning bör i stad bestå af tre,
högst fyra personer, nemligen en af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
till ordförande och föredragande förordnad
magistrats- eller annan härtill lämplig person samt två
eller tre inom beredningsdistriktet boende personer, som
under senast förflutna år derstädes utgjort fastighets- eller
inkomstbevillning. Dessa ledamöter utväljas af stadsfullmägtige
i de städer, der sådana finnas, men i öfriga städer
af allmän rådstuga. På landet bör bevillningsberedningen
utgöras af en utaf Kungl. Majds Befallningshaf -

vande till ordförande och föredragande förordnad, helst
inom distriktet boende, person, som eger tillförlitlig kännedom
om ortens ekonomiska ställning och industriella förhållanden,
samt två, högst fyra på kommunalstämma utsedde,
i orten bosatte, personer, af hvilka under sistförlidna
år fastighets- eller inkomstbevillning blifvit inom beredningsdistriktet
erlagd. Åro två eller flere kommuner förenade
till ett beredningsdistrikt, skall för hvarje kommun
väljas en eller två ledamöter i beredningen. Vid samma
tillfälle, som de ordinarie ledamöterne i bevillningsberedningen
utses, skola äfven, så i stad som på landet, en
eller två suppleanter på enahanda sätt, som de ordinarie
ledamöterne, utväljas.

§ 22.

Mom. 1. Genom utfärdad allmän kungörelse underrättar
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande, i början af hvart
och ett år, de skattskyldige om de personer, som inom
hvaije ort blifvit af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande förordnade
att såsom ordförande leda bevillningsberedningens
arbeten för samma år, samt om de särskilda beredningsdistrikt,
deruti länet blifvit indeladt, hvarjemte Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande meddelar föreskrift om det antal
beredningsledamöter, som inom hvaije stad eller kommun
skall väljas, samt om hvad i öfrigt vid dessa val
bör iakttagas. Uti denna kungörelse erinras vederbörande
dels om aflemnandet af de uppgifter, som i afseende på
den förestående bevillningstaxeringen skola meddelas, dels
ock om skyldigheten att, der uppgift, hvarom i § 17 sägs,

af bevillningsberedningens ordförande infordras, sådan
aflemna.

Mom. 2. Val af ledamöter och suppleanter i bevillningsberedningen
förrättas före Januari månads utgång;
börande, genast efter valförrättningens slut, ej mindre de
då valda personerna än den af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
förordnade ordföranden i samma beredning om
de verkställda valen underrättas.

§ 23.

På det bevillningsberedningens ordförande och ledamöter
må ega tillfälle att inhemta nödig kännedom om
sina åligganden, bör ett tillräckligt antal exemplar af denna
förordning med dertill hörande instruktion äfvensom af
förordningen angående mantals- och skattskrifningarnes
förrättande jemte den del af de till dessa författningar
hörande formulär, som skall af beredningarne och de skattskyldige
begagnas, uppå Kungl. Maj :ts Befallningshafvandes
reqvisition, genom Statskontorets försorg öfversändas till
Kungl. Maj :ts Befallningshafvande, som låter öfverlemna
erforderligt antal exemplar deraf, i stad till magistraten
och på landet till ordföranden i kommunalstämman, för
att genast efter valet tillhandahållas beredningens ordförande
och hvarje dess ledamot.

I Stockholm tillhandahållas dessa exemplar vederbörande
ordförande och ledamöter i beredningarne omedelbart
af Öfverståthållareembetet.

§ 24.

Med iakttagande af samma ordningsföljd mellan distrikten,
som i afseende på taxeringsförrättningarnes verkstäl -

lighet är föreskrifven, eger bevillningsberedningens ordförande
att bestämma tid och ställe för hvarje berednings
sammanträde; och bör han derom ofördröjligen ej allenast
underrätta de öfrige ledamöterne af beredningen, utan
äfven på lämpligt sätt meddela de skattskyldige inom beredningsdistriktet
underrättelse. Beredningssammanträdena,
hvilka på landet alltid skola hållas inom distriktet, böra
utsättas så tidigt, att samtliga beredningarne senast den
15 Maj må hafva afslutat sina arbeten.

§ 25.

Till bevillningsberedningens ordförande bör å landet
häradsskrifVaren och i stad vederbörande tjensteman inom
Mars månads utgång, vid bot af tre kronor för hvarje
öfverskjutande dag, hafva aflemnat mantals- och taxeringslängden
för året, sedan densamma, hvad mantalskrifningen
angår, blifvit i föreskrifven tid och ordning granskad,
jemte dertill hörande för mantalsskrifningen aflemnade
uppgifter och handlingar. I stad böra beredningarne
till denna längds kompletterande åtnjuta nödigt biträde
af vederbörande uppbörds- eller annan dertill utsedd
tjensteman.

I öfverensstämmelse med den för taxeringsmyndigheterna
utfardade särskilda instruktion, och under tillämpning
af de i denna förordning stadgade grunder för bestämmande
af hvaije skattskyldigs bevillningsafgift, åligger
det beredningen att föreslå och uti förberörda längd
införa det fastighetsvärde och det inkomstbelopp, för hvilket
bevillning skall inom beredningsdistriktet påföras
hvarje skattskyldig.

§ 26.

Beslut må icke kunna fattas af bevillningsberedning,
som omfattar blott en kommun, derest icke ordföranden
och minst två ledamöter äro närvarande, ej heller af beredning,
omfattande två eller flere kommuner, med mindre,
utom ordföranden, en ledamot från hvarje kommun är tillstädes;
börande i allt fall, då ordinarie ledamot i beredning
är frånvarande, vederbörande suppleant ofördröjligen tillkallas.

Derest, vid föreslående af fastighetsvärde eller inkomstberäkning,
skiljaktighet i meningarna inom beredningen
uppstå]’, komma beloppen att upptagas i öfverensstämmelse
med den mening, som de fleste ledamöterne
yttrat, samt, om rösterna utfalla lika, med den, som ordföranden
biträdt; och åligger det ordföranden att, i de fall,
då hans mening icke gjort sig gällande, uti särskildt protokoll
upptaga de belopp, han ansett böra de skattskyldige
påföras; varande det jemväl hvar och en af de öfrige beredningsledamöterne
obetaget att få sin särskilda mening
till protokollet antecknad.

Ordförande eller ledamot i beredningen bör afträda,
då fråga om bestämmande af hans egen bevillningsskyldighet
inom beredningen förekommer.

§ 27.

Bevillningsberedningens förslag och protokoll böra,
senast 1 j orton dagar innan ortens taxeringsnämnd sammanträder,
aflemnas, i Stockholm till Ofverståthållareembetet,
i öfriga städer till magistraten och på landet till

kommunalstämmans ordförande; hvarefter, genom Öfverståthållareembetets,
magistratens eller bemälde ordförandes
försorg, så skyndsamt ske kan, kungöres, att ifrågavarande
förslag blifvit uppgjordt och aflemnadt samt att kännedom
om detsammas innehåll kan på angifvet ställe inhemtas.
Sedermera bör den af taxeringsnämndens ledamöter, som
på kommunalstämma blifvit dertill utsedd, afhemta ofvannämnda
förslag och protokoll samt desamma till taxeringsnämndens
sammanträde medföra, vid bot af tio kronor.

§ 28.''

Skattskyldig, som är missnöjd med beredningens förslag,
i hvad det angår vare sig honom sjelf eller annan
skattskyldig, eger att hos taxeringsnämnden uppgifva de
skäl och styrka de förhållanden, på grund hvaraf han anser
detta förslag böra ändras eller ogillas.

§ 29.

Kronofogde eller magistratsperson må ej utan laga
förfall'' kunna afsåga sig erhållet förordnande att vara ordförande
i bevillningsberedning.

Hvarje annan inom beredningsdistriktet bosatt person
vare skyldig att, såvida han icke de tvenne nästföregående
åren deltagit i distriktets bevillningsberediiing eller
är af laga förfall hindrad, emottaga förordnande att vara
ordförande eller ledamot i beredningen. Utom distriktet
bosatt person är icke, utan sitt eget medgifvande, skyldig
att sådan befattning sig åtaga.

§ 30.

I fall ordföranden i bevillningsberedningen, utan att
af laga förfall vara hindrad, icke vidtager erforderliga åtgärder
för beredningens sammanträde eller underlåter att
inom föreskrifven tid aflemna beredningens förslag och öfriga
handlingar, har han gjort sig skyldig till böter af sextio
kronor. Infinner han sig icke å den af honom för beredningens
sammanträde utsatta ort och tid, böte trettio kronor.
Ledamot af beredningen eller tillkallad suppleant,
som utan laga förfall från sammanträdet uteblifver, böte
tio kronor.

§ 31.

Ordförande i bevillningsberedning skall jemväl inställa
sig hos taxeringsnämnden för samma ort och då medhafva
de uppgifter och öfriga handlingar, på hvilkå beredningen
grundat sina förslag. Skulle han icke vara skyldig att
för tjensteåliggandens fullgörande eller såsom vald ledamot
vid taxeringsnämnden komma tillstädes, må han för
sin resa till och från denna nämnds sammanträdesort åtnjuta
skjutsersättning med tre kronor för mil och under
tiden för sin närvaro vid nämnden traktamentsersättning
med sex kronor om dagen.

2:o. Taxeringsnämnderna.

§ 32.

Under allmänna bevillningen inbegripna och på taxering
beroende afgifters belopp bestämmas af den för sådant

ändamål utaf de skattskyldige, på sätt nedan stadgas,
inom sig utsedda taxeringsnämnd. Taxeringsdistriktets
område bestämmes af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande.
Det utgöres i allmänhet, af hvaije särskild stad, samt på
landet af två, tre eller fyra beredningsdistrikt, men, der
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvar sådant nödigt,
må sistnämnda antal ökas eller minskas, äfvensom större
stad fördelas i flere taxeringsdistrikt. Hvart och ett taxeringsdistrikt
har sin taxeringsnämnd, hvilken bör hålla
sina sammanträden inom staden eller distriktet; dock må
för landet utsedd taxeringsnämnd äfven sammanträda i
nära intill belägen stad.

§ 33.

Efter dertill af städernas magistrater samt kronofogdarne
och häradsskrifvarne för det löpande året uppgjorda
förslag, som under Mars månad skola till Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande i länet insändas, bestämmer Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande tid och ställe för taxeringsnämndernas
sammanträden. Dervid bör tillses, att på landet
vederbörande kronofogde och häradsskrifvare må kunna
öfvervara hvarje taxeringsnämnds sammankomst, samt att
de bemälda nämnder åliggande taxeringsförrättningar före
Juni månads utgång kunna vara afslutade.

5 34.

Så fort sig göra låter, utfärdar Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
allmän kungörelse angående anställande af
val till ledamöter i taxeringsnämnderna samt tid och ställe
för nämndernas sammanträden. Denna kungörelse bör
jemväl innehålla bestämda föreskrifter om hvad veder -

börande tjensteman samt de skattskyldige hafva att med
hänsyn till dessa nämnder iakttaga, äfvensom angående
samma nämnders och deras ledamöters åligganden. Senast
inom fjorton dagar efter den, då denna kungörelse blifvit
på vanligt sätt inför församlingen uppläst, utlyses å landet
kommunalstämma för anställande af omförmälda val.
I stad förrättas valen inför magistraten af stadens vid allmän
rådstuga eller vid val af stadsfullmägtige röstberättigade
innevånare; och skall, då stad är delad i flere
axeringsdistrikt, hvarje distrikt för sig utse sina ledamöter
i taxeringsnämnden.

§ 35.

Till ledamöter i taxeringsnämnden utses för hvarje
kommun inom taxeringsdistriktet samt i stad för hvaije
beredningsdistrikt dubbelt så många personer, som kommunens
eller beredningsdistriktets valde ledamöter i bevillningsberedningen.

Vid samma tillfälle, som ledamöterne i taxeringsnämnden
väljas, bör äfven förrättas val af suppleanter,
motsvarande hälften af de ordinarie ledamöternes antal,
samt ordningen suppleanterne emellan bestämmas.

§ 36.

För att vara valbar till ledamot i taxeringsnämnd erfordras
att inom taxeringsdistriktet hafva under nästföregångna
år utgjort fastighets- eller inkomstbevillning; börande
åtminstone en af dem, som utses till ledamöter i
taxeringsnämnden, hafva erhållit vederbörligt uppdrag att

å kommunens vägnar deltaga i årets bevillningsberedning.
För öfrigt bör vid ifrågavarande val tillses, att, så vidt
möjligt är, så väl fastighetsegare som näringsidkare och
löntagare komma att i nämnden ega säte och stämma.

Efter valets förrättande bör den, som dervid fört ordet,
om detsammas utgång skyndsamt underrätta, i Stockholm
Ofverståthållareembetet och på landet kronofogden samt
dervid tillika meddela, hvilka bland de valde i årets bevillningsberedningar
deltagit; skolande derefter i Stockholm
Öfverståthållareembetet, i öfriga städer magistraten och
på landet kronofogden underrätta de valde ledamöterne
och suppleanterne om det dem gifna uppdrag, hvarvid,
tillika till en hvar af de valde, som icke i beredningen
deltagit, skall öfverlemnas ett exemplar af denna förordning.

Den som valts till ledamot i taxeringsnämnden, är,
såvida han icke af laga förfall derifrån hindras, skyldig
att detta uppdrag fullgöra, Inträffadt förfall bör ofördröjligen
anmälas för magistraten, kronofogden eller kronans
ombud vid den förestående bevillningstaxeringen, så att
före nämndens sammanträde suppleant hinner inkallas.
Ledamot i taxeringsnämnd, som, utan anmäldt laga förfall,
uteblifver från nämndens sammanträde, skall bota fem
kronor. Taxeringsnämnds vid utlyst sammanträde n
rande ledamöter ega att, om det för taxeringsförrättningens
fortgång erfordras och utsedd suppleant för tillfället
icke finnes att tillgå, inkalla annan till ledamot valbar
person att i förrättningen deltaga.

Taxeringsnämnd får icke träda i verksamhet eller fortsätta
sina göromål, såvida icke de närvarande vederbör -

ligen välde eller tillkallade ledamöterne utgöra minst 2/3
af det antal, hvaraf nämnden bör bestå.

§ 37.

Landshöfdingen i länet är berättigad att i taxeringsnämnds
öfverläggningar, men icke i besluten deltaga. Då
landshöfdingen är närvarande, före han ordet; egande eljest
nämnden att inom sig med slutna sedlar välja ordförande.

§ 38.

Under taxeringsnämnds sammanvaro bör alltid behörigt
kronoombud vara tillstädes, för att kunna bevaka
det allmännas rätt och meddela i sådant afseende erforderliga
upplysningar. Detta ombud, hvilket det dessutom
åligger noga tillse, att anteckningarne i mantals- och taxeringslängden
varda, i öfverensstämmelse med nämndens
beslut, rigtigt verkställda, förordnas i stad af Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande; och bör företrädesvis dertill utses den
person eller någon af de personer, som enligt Kungl.
Maj:ts Befallningshafvandes förordnande deltagit i samma
års bevillningsberedning. På landet är kronofogden i
orten sjelfskrifvet kronoombud vid bevillningstaxeringarna.

Protokollet hos taxeringsnämnden föres i Stockholm af
person, som dertill af Öfverståtliållareembetet förordnats,
och i öfriga städer af en utaf magistraten utsedd person,
såvida icke denna protokollsföring åligger någon viss, der
anställd, tjensteman. På landet skall sagda protokoll föras
af kronofogden. Af nämndens beslut föranledda anteckningar
i mantals- och taxeringslängden verkställas på landet
af häradsskrifvaren och i stad antingen af den person,

magistraten förordnat att i sådant afseende vid bevillningstaxeringen
biträda, eller af den tjensteman, hvars åliggande
dessa anteckningars verkställande tillhör; och äro
samtlige desse tjenstemän pligtige att nämnden med upplysningar
tillhandagå.

Skulle kronoombudet eller ordföranden i vederbörande
bevillningsberedning anse taxeringsnämnden i ett eller
annat hänseende icke hafva iakttagit denna förordnings
föreskrifter eller icke verkställt taxeringen i öfverensstämmelse
med upplysta och bestyrkta förhållanden, bör han
sådant genast anmärka. Dylik anmärkning äfvensom
nämndens i anledning deraf meddelade yttrande skola i
protokollet intagas.

§ 39.

Har kronofogde, häradsskrifvare eller annan person,
som det åligger att, enligt näst ofvanstående §, vara tillstädes
och tjenstgöra vid taxeringsnämnds sammankomst,
derifrån, utan laga förfall, uteblifvit efter den för
nämndens sammanträde utsatta tid, eller har hans dessförinnan
inträffade förfall icke blifvit vederbörligen anmäldt,
böte han trettio kronor.

Kan, till följd af en eller annan anledning, taxeringsförrättningen
icke företagas eller fortgå, bör anmälan derom
af nämnden göras hos Kungl. Maj:ts Befallningshafvande,
som då vidtager den åtgärd, förhållandet finnes påkalla.

§ 40.

Skulle taxeringsnämnden, vid granskningen och pröfningen
af bevillningsberedningens taxeringsförslag jemte

dertill hörande uppgifter och de mot samma förslag framställda
erinringar, finna sig föranlåten att från embetsverk
och myndigheter, bolag eller enskilde arbetsgivare, inhemta
ytterligare uppgifter och upplysningar rörande sådana
förhållanden, som vederbörande, med hänsigt till bevillningstaxeringen,
skola uppgifva, förfares på enahanda
sätt, som i afseende på uppgifters eller upplysningars införskaffande
åt bevillningsberedningen i § 17 är stadgadt;
egande taxeringsnämnderna ovägerligen af dessa embetsverk
och myndigheter undfå de upplysningar, som kunna
erfordras. Uraktlåter bolag eller enskild arbetsgivare att
angående de i §§ 16 och 17 omförmälda förhållanden
vederbörligen affordrad uppgift eller upplysning taxeringsnämnden
meddela, vare påföljden densamma, som dylik
uraktlåtenhet vid bevillningsberedningen enligt § 18

medför.

§41.

Taxeringsnämnden bör noga granska mantals- och
taxeringslängderna i hvad de angå de inom distriktet senast
förrättade mantalsskriningar samt taga kännedom om
de anmärkningar, som dervid eller vid samma längders
derefter verkställda granskning förekommit. Skulle härvid
visa sig, att någon antingen utan giltiga skäl blifvit från
kronoutskylder befriad, eller fått sig utskylder ålagda,
från hvilkas utgörande han, i anseende till sin nödställda
och utblottade belägenhet, bort frikallas, eger nämnden
att rättelse derutinnan meddela; börande dock ej mindre
beslutet derom än de skäl, som detsamma föranledt, alltid
i nämndens protokoll intagas.

§ 42.

Uppstå skiljaktiga meningar bland taxeringsnämndens
ledamöter och måste omröstning för frågans afgörande anställas,
skall denna vara öppen och den mening blifva
gällande, hvilken flertalet bland ledamöterne biträdt, eller
om rösterna utfalla lika, den som länder till den skattskyldiges
förmån.

§ 43.

Taxeringsnämnds sammankomster hållas inom slutna
dörrar; dock äro skattskyldige berättigade att inför nämnden
företräda, för att meddela upplysningar i afseende på
de bevillningsafgifter, som af dem böra erläggas. Ledamot
af nämnden bör afträda då fråga om bestämmandet
af hans egen, hans föräldrars, barns eller syskons bevillning
förekommer.

§ 44.

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång
sig göra låter, bör begärd upplysning om den af
taxeringsnämnden påförda bevillningsafgift skattskyldig på
stället meddelas.

Dessutom och på det hvar och en skattskyldig må
komma i tillfälle att erhålla kännedom om de hos taxeringsnämnden
skedda ändringar i bevillningsberedningarnes
taxeringsförslag, åligger det den, som fört nämndens
protokoll, att senast fjorton dagar efter det taxeringsförrättningarne
inom fögderi eller stad blifvit afslutade, af Skatteregleringskomiténs

betänkande. 3

lemna, i Stockholm till ÖfVerståthållareembetet, i öfriga
städer till magistraten och på landet till kommunalstämmans
ordförande, för hvarje kommun på landet och hvaije
församling i stad utskrifna utdrag af sagda protokoll, utvisande
alla af nämnden beslutade förändringar uti och
tillägg till beredningens förslag. Dessa protokollsutdrag
skola, under viss bestämd och vederbörligen kungjord
tid, som icke må understiga 14 dagar, på lämpligt och
dervid äfven tillkännagifvet ställe hållas de skattskyldige
tillhanda.

§ 45.

Justeringen af det hos taxeringsnämnden förda protokoll
bestyrkes genom derå tecknadt intyg af nämndens
ordförande och två ledamöter. Så snart de i ofvanstående
§ 44 omförmälda protokollsutdrag äro utskrifna, bör protokollet
aflemnas till den tjensteman, som det tillhör att
anteckningarne i mantals- och taxeringslängden verkställa.
Denna längd ttnderskrifves af både nyssbemälda tjensteman
och kronoombudet, hvarjemte rigtigheten af deruti
skedda, på taxeringsnämndens beslut grundade anteckningar
äfven vitsordas af ordföranden och två ledamöter i
samma nämnd.

§ 46.

Mom. 1. Senast tre veckor efter det taxeringsförrättningarne
inom fögderi eller stad afslutats, skola taxeringsprotokoll
och längder, jemte tillhörande handlingar, till
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i länet insändas, på
landet omedelbart af vederbörande häradsskrifvare och i

stad genom magistratens försorg; varande i annat fall den
tjensteman, hvars försumlighet föranledt inträffadt dröjsmål,
förfallen till böter af tre kronor för hvarje dag, hvarmed
ofvan bestämda tid öfverskrides.

Mom. 2. I Stockholm bör den tjensteman, som det
tillhör att anteckningarne i mantals- och taxeringslängden
verkställa, inom den i mom. 1 bestämda tid och vid der
stadgadt äfventyr till Ofverståthållareembetet inlemna taxeringsprotokoll
och längder med tillhörande handlingar.

§ 47.

Innan taxeringsnämnden upplöses, skall nämnden
bland sina medlemmar, medelst sluten omröstning, föreslå
tre personer till ledamöter i samma års pröfningsnämnd,
hvarvid, derest taxeringsnämndens sammansättning sådant
medgifver, i stad bör utses åtminstone en, som under
nästföregående år der erlagt bevillning för löneinkomst,
samt på landet åtminstone en, af hvilken då inom distriktet
bevillning blifvit erlagd antingen för sådan inkomst
eller för inkomst af jordbruksnäringen icke tillhörande
rörelse.

Om de personer, som sålunda blifvit af taxeringsnämnden
föreslagna att, enligt stadgandet i nedanstående
§ 49, utses till ledamöter i pröfningsnämnden, skall vederbörande
magistrat eller kronofogde ofördröjligen meddela
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande underrättelse.

3:o. Pröfningsnämnderna.

§ 48.

För att granska bevillningstaxeringarne samt pröfva
och afgöra anförda besvär eller annars framställda anmärkningar
i anledning af taxeringsnämndernas vidtagna åtgärder
och beslut skall en -pröfningsnämnd årligen under
Augusti månad sammanträda för hvart och ett län i länets
residensstad och för Stockholms stad i Stockholm; egande
denna nämnd att, efter tagen kännedom om hvad mantals-
och taxeringslängder samt protokoll jemte aflemnade
uppgifter innehålla, och noggrann pröfning af alla nämnden
underställda frågor och förhållanden, meddela sådana rättelser
och förändringar i eller göra sådana tillägg till de
bevillningsafgifter, senast församlade taxeringsnämnder påfört,
som finnas af rättvisa och billighet samt en författningsenlig
och jemlik beskattning påkallade.

§ 49.

Pröfningsnämnd består af tjugu, högst trettio ledamöter,
hvilka Kungi. Maj:ts Befallningshafvande eger utse
bland de af taxeringsnämnderna dertill föreslagna personer.
Bland ledamöterne i pröfningsnämnden skall minst hälften
vara egare af fast egendom; och böra nämndens ledamöter
så utses, att nämnden, så vidt förhållandena medgifva,
kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp och
mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels
näringsidkare och dels löntagare, samt att inom nämnden

icke saknas tillförlitlig kännedom om länets särskilda delar,
dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.

Den, som till ledamot i pröfningsnämnd blifvit utsedd,
men utan vederbörligen anmäldt laga förfall vid nämndens
sammankomst sig icke infinner, skall bota tio kronor.

§ 50.

Uti derom utfärdad allmän kungörelse uppgifver Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande dem, som till ledamöter i pröfningsnämnden
blifvit utsedde, samt underrättar länets innevånare
om tid och ställe för nämndens sammanträde;
och bör ett exemplar af denna kungörelse i god tid hvarje
ledamot af nämnden genom Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes
försorg tillsändas.

§ 51.

Senast innan klockan tolf å åttonde dagen före den,
då pröfningsnämnden sammanträder, eller, om åttonde
dagen är helgedag, å nästföljande dag, bör skattskyldig,
som finner sig föranlåten anföra besvär öfver den honom
af taxeringsnämnd påförda bevillningsafgift, eller framställa
anmärkningar i anledning af taxeringsnämnds vidtagna
åtgärder och beslut, hafva till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
inlemnat sin till pröfningsnämnden ställda besvärsskrift;
och må, under iakttagande af nu stadgade tid
och ordning, skattskyldig jemväl ega att sina besvär med
allmänna posten insända; dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat
besvärsskriften eller att densamma på hans begäran eller
med hans samtycke blifvit uppsatt; börande de skattskyl -

dige, genom den i näst ofvanstående § omförmälda kungörelse,
onl allt detta jemväl erinras.

§ 52.

Vid pröfningsnämndens sammankomster skall landshöfdingen
i länet vara ordförande, med rättighet att i
nämndens öfverläggningar, men icke i dess beslut deltaga.
Ar landshöfdingen hindrad att dessa sammankomster bevista,
eger nämnden att sjelf genom val med slutna sedlar
bland sina ledamöter utse den, som skall föra ordet.

Uppstå under pröfningsnämndens öfverläggningar skiljaktiga
meningar bland nämndens ledamöter och måste
till följd deraf omröstning anställas, skall omröstningen
vara öppen och den mening blifva gällande, hvilken flertalet
bland ledamöterne biträdt, eller, om rösterna utfalla
lika, den, som länder till den skattskyldiges förmån.

§ 58.

Såsom kronans ombud och för upplysningars meddelande
bör landskamreraren eller kamreraren vid Öfverståthållareembetets
afdelning för kronouppbördsärenden öfvervara
pröfningsnämndens sammankomster, med skyldighet
att efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar och
framställningar, hvartill han för iakttagande af kronans
rätt finner sig ega anledning.

§ 54.

På Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes kallelse skola
bevillningsberedningarnes ordförande vara pligtige att, för
upplysningars meddelande, före och under pröfningsnämn -

dens sammankomst infinna sig å den ort, der nämnden
sammanträder. Dock ankommer på Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
att bestämma, hvilkens eller hvifkas inställelse
må anses vara behöflig.

§ 55.

Protokollet vid pröfningsnämndens sammankomster
föres och de af nämndens beslut föranledda anteckningar
i mantals- och taxeringslängderna verkställas af den eller
de personer, som Kungl. Majrts Befallningshafvande dertill
förordnat. Sådant förordnande får icke meddelas åt
någon, som i annan egenskap skall hos pröfningsnämnden
vara tillstädes.

§ 56.

Mom. 1. Alla pröfningsnämndens beslut samt hvarje
af nämnden påförd eller förändrad bevillningsafgift skola
i nämndens protokoll antecknas; och de bevillningsafgifter,
som till följd af pröfningsnämndens beslut tillkommit eller
blifvit fastställda till annat belopp än det, taxeringsnämnden
påfört, skola upptagas i särskild längd, deruti de protokollsparagrafer,
som innehålla dylika beslut, böra angifvas.
Kronoombudet, till hvars åliggande det hörer att
hålla hand öfver ifrågavarande afgifters vederbörliga påförande
i längderna, bör med sin underskrift vitsorda deruti,
enligt pröfningsnämndens beslut, införda förändringar
eller gjorda tillägg. Den, som fört pröfningsnämndens
protokoll, åligger att inom September månads utgång, vid
bot af fem kronor för hvarje dag, hvarmed den sålunda bestämda
tiden öfverskrides, i Stockholm till Öfverståthållare -

embetet och i öfriga orter till vederbörande magistrater
eller kommunalstämmors ordförande, aflemna, för
hvarje kommun på landet och hvarje församling i stad,
utskrifna utdrag af nämnda protokoll, utvisande alla af
pröfningsnämnden beslutade förändringar uti och tillägg
till de af taxeringsnämnderna påförda bevillningsafgifter.
Dessa protokollsutdrag, livilka jemväl skola innehålla underrättelse
om hvad den, som med pröfningsnämndens beslut
icke åtnöjes, har att iakttaga, skola hållas de skattskyldige
tillhanda under viss tid af minst fjorton dagar,
hvarom kungörelse bör på vanligt sätt ofördröjligen utfärdas;
börande i denna kungörelse upptagas namn och
hemvist för de skattskyldige, i afseende å hvilkas beskattning
pröfningsnämnden vidtagit ändring.

Mom. 2. Inom tre veckor efter pröfningsnämndens
sista sammanträde skola taxeringsprotokoll och längder
jemte tillhörande handlingar samt de hos pröfningsnämnden
förda längder öfversändas till vederbörande häradsskrifvare
eller magistrat för debiteringens verkställande.

Mom. 3. Afskrift af mantals- och taxeringslängden
med deri af pröfningsnämnden beslutade ändringar, i hvad
längden hvarje särskild kommun angår, skall senast den
15 November af häradsskrifvaren tillställas vederbörande
kommunalstämmas ordförande, för att af honom tillhandahållas
ordföranden i påföljande års bevillningsberedning.

§ 57.

Till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande skall före den
10 Januari insändas:

a) af häradsskrifvaren och vederbörande tjensteman i
stad: afskrifter af de utaf pröfningsnämnden fastställda
mantals- och taxeringslängder samt af taxeringsnämndens
protokoll;

b) af den som fört pröfningsnämndens protokoll: afskrift
af detta protokoll.

Dessa handlingar skola derefter före den 15 Januari
genom Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg öfversändas
till öfverskattenämnden, som, sedan nämnden atgifvit sin
i § 62 e omförmälda berättelse, öfverlemnar handlingarne
till Kammarrätten för att biläggas kronoräkenskaperna.

§ 58.

Å pröfningsnämndens sammanträdesort icke bosatte
ledamöter i denna nämnd samt de kronofogdar och andra
personer, som, enligt stadgandet i § 54, skola från annan
ort vid pröfningsnämnden sig infinna, äro berättigade att
under nämndens sammanvaro åtnjuta traktamentsersättning
med sex kronor om dagen samt resekostnadsersättning,
då resan sker med skjuts efter tre kronor för milen,
men, då resan sker på ångfartyg eller jernväg, med ett
belopp, motsvarande i förra fallet afgiften för enkel hyttplats,
eller, då hytt ej förekommer, en salongsplats, och
i senare fallet afgiften för plats i första klassens vagn.

§ 59.

I Stockholms stad skola de åligganden, som Kungl.
Maj:ts vederbörande Befallningshafvande inom öfriga delar
af riket med hänsigt till pröfningsnämnden fått sig uppdragna,
tillhöra Ofverståthållareembetet; kommande äfven,

hvad Stockholm beträffar och så vidt härom meddelade
föreskrifter äro der tillämpliga, alla andra Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande, i afseende på bevillningstaxeringarna
och dermed sammanhängande frågor, tillhörande bestyr
att åligga Öfverståthållareembetet, som alltså har att af
vederbörande tjenstemän och skattskyldige emottaga enahanda
förslag och uppgifter med flere handlingar, som i
landsorterna skola till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
aflemnas.

Vid Stockholms stads pröfningsnämnds sammankomst
må, då öfverståthållaren icke är tillstädes, underståthållaren
i hans ställe vara ordförande.

4:o. Öfverskattenämnden.

§ 60.

Högsta pröfningsrätten i taxeringsfrågor tillkommer
en öfverskattenämnd, som sammanträder i Stockholm hvarje
år i Januari månad. Denna nämnd utgöres af ordförande
och ledamöter, utsedde på sätt nedan stadgas:

Kungl. Maj:t förordnar ordförande och suppleant för
denne samt erforderligt antal föredragande, hvilka senare
hafva säte och stämma i nämnden, en hvar under handläggningen
och afgörandet af de ärenden, han beredt.

Hvardera af Riksdagens kamrar utser för en tid af
tre år två ledamöter.

Hvarje pröfningsnämnd i riket väljer årligen inom
sig två ledamöter, att på ordflmandens kallelse i öfverskattenämnden
inträda under behandlingen och afgörandet

af taxeringsfrågor, som utgjort föremål för beslut af den
pröfningsnämnd, af hvilken de äro valde.

Utaf Riksdagens kamrar och pröfningsnämnderna utses
jemväl suppleanter till lika antal, som de af dem valde
ledamöterne.

§ 61.

Mom. 1. År skattskyldig, kronans ombud eller kommun
missnöjd med pröfningsnämnds beslut, må klagan
deröfver föras genom besvär, som, ställda till öfverskattenämnden,
skola till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas
före klockan tolf den 15 nästa November månad
eller, om denna dag är helgedag, å nästa söcknedag derefter,
vid påföljd att besvären eljest icke varda till pröfning
upptagna. Sedan öfver inkomna besvär utlåtande
blifvit från vederbörande infordradt, insänder Kungl. Maj :ts
Befallningshafvande handlingarne till öfverskattenämnden
med de upplysningar och erinringar, som besvären anses
påkalla.

Mom. 2. Så snart ofvan stadgade besvärstid gått
till ända, öfversänder Kungl. Maj:ts Befallningshafvande
till ordföranden i öfverskattenämnden förteckning å anförda
besvär.

Mom. 3. Besvär få icke uppehålla uppbörden af
hvad enligt pröfningsnämnds beslut blifvit påfördt; hvaremot,
derest det öfverklagade beslutet ändras, hvad som
blifvit för mycket erlagdt, efter anmälan hos Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande kostnadsfritt återbekommes.

§ 62.

Öfverskattenämnden åligger:

a) att pröfva och afgöra besvär öfver pröfningsnämnds
beslut;

b) att, om vid granskning af taxerings- eller pröfningsnämnds
åtgärder uppskattningen af fast egendom inom något
taxeringsområde befinnes vara lägre än tillbörligt,
ojemn eller i öfrigt icke med denna förordning öfverensstämmande,
förordna om ny uppskattning af den fasta egendomen
inom taxeringsområdet utan afvaktan af nästa allmänna
fastighetstaxering;

c) att, efter vederbörandes hörande pröfva och afgöra
de anmärkningar, som under kronoräkenskapernas
granskning i Kammarrätten förekomma emot de fastighetsvärden
och inkomstbelopp, som taxerings- och pröfningsnämnderna,
på grund af den dessa nämnder tillhörande
taxering fastställt eller emot de af bemälde nämnder
för öfrigt vidtagna beslut, samt verkställa den taxering,
hvartill berörda pröfning kan föranleda; börande sådana
anmärkningar af Kammarrätten till öfverskattenämnden
öfverlemnas;

rl) att afgifva underdåniga utlåtanden i frågor, rörande
hvilka Kungl. Maj:t finner skäligt höra nämnden;

e) att före September månads utgång hvarje år till
Kungl. Maj:t afgifva berättelse om taxeringen under det
nästföregångna året, uti hvilken berättelse särskild uppmärksamhet
bör egnas deråt, huruvida uppskattningen såväl
af fast egendom som af inkomst af kapital och arbete

inom landets olika delar är rättvis och jemlik samt med
denna förordning i öfrigt öfverensstämmande, äfvensom,
huru taxeringen så väl inom särskilda orter, der anmärkningsvärda
förhållanden förekomma, som inom riket i
dess helhet utfallit i jemförelse med de fem näst föregående
åren. Denna berättelse bör genom öfverskattenämndens
försorg till trycket befordras och delgifvas samtlige under
nästkommande året sammanträdande taxeringsmyndigheter.

§ 63.

Ofverskattenämnden eger att af vederbörande embetsverk
och myndigheter begära och erhålla de upplysningar
och utlåtanden m. m., som för ärendenas handläggning
hos nämnden må finnas erforderliga.

§ 64.

Mom. 1. Nämnden må icke fatta beslut, derest icke
ordföranden och minst fyra ledamöter äro tillstädes.

Mom. 2. Inträffar förfall för både ordföranden och
dess suppleant, utser nämnden inom sig ordförande för
tillfallet. Får ledamot förfall, inkallar ordföranden vederbörande
suppleant.

Mom. 3. Uppstår meningsskiljaktighet inom nämnden
skall den mening gälla, hvarom de fleste sig förenat.
Blifva rösterna för särskilda meningar lika, skall i fråga
om påförande af fastighets- eller inkomstbevillning, den
mening gälla, som länder till den skattskyldiges förmån,
men i alla andra fall, den, som ordföranden biträdt.

§ 65.

Nämnden eger att antaga nödigt tjenstebiträde.

§ 66.

Nämndens beslut i besvärs- och anmärkningsmål
öfversändas till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande till dess
efterrättelse och för att vederbörande tillställas eller delgifvas;
skolande besluten, då de föranleda förböjning i
påförd bevillning, äfven meddelas Kammarrätten.

§ 67.

Öfver nämndens beslut må klagan ej föras. ''

5:o Allmänna föreskrifter.

§ 68.

Mom. 1. Till ledamot i bevillningsberedning, taxerings-,
pröfnings- eller öfverskattenämnd må icke väljas
annan än den, som råder öfver sig och sitt gods samt är
i besittning af medborgerligt förtroende.

Mom. 2. Sådan ledamot åtnjuter i och för utöfningen
af sitt uppdrag enahanda skydd och säkerhet, som rikets
grundlagar tillförsäkra riksdagsmän.

§ 69.

Mom. 1. Ledamot af bevillningsberedning, taxerings-,
pröfnings- och öfverskattenämnd skall vid fullgörandet af
sitt uppdrag ställa sig till ovilkorlig efterrättelse de föreskrifter,
denna förordning och den till ledning för taxeringsmyndigheterna
utfärdade instruktion innehålla, samt
efter sorgfällig granskning och samvetsgrann pröfning af
meddelade uppgifter och för öfrigt upplysta eller kända

förhållanden efter bästa förstånd, på heder och samvete,
föreslå, påföra och fastställa den bevillningsafgift, hvar och
en skattskyldig bör erlägga, så att uppskattningen af såväl
fast egendom som inkomst varder i möjligaste måtto
jemlik och rättvis.

Mom. 2. Ledamot af bevillningsberedning, taxerings-,
pröfnings- eller öfverskattenämnd och dervid biträdande
tjensteman får icke, utom vid beredningens eller vederbörande
nämnds sammanträde, yppa innehållet af skattskyldigs
enligt § 19 meddelade uppgift angående hans inkomst
och rörelse m. m., såvida den skattskyldige förklarat,
att han icke medgifver samma uppgifts offentliggörande;
och må de under öfverläggningarne inom sagda
beredning eller nämnder lemnade upplysningar och yttrade
åsigter rörande enskildes ekonomiska ställning icke på
något sätt utspridas. Enahanda stadgande gäller äfven i
afseende å de uppgifter, som af de i § 16 omförmälda
bolag och agenter skola meddelas angående deras affärsverksamhet.

Mom. 3. Denna § skall vid hvarje bevillningsberednings,
taxerings-, pröfnings- och öfverskattenämnds första
sammanträde uppläsas.

§ ro.

Af bevillningsberedning, taxerings- eller pröfningsnämnd
behandlad bevillningsfråga må icke, till följd af
gjord anmärkning eller anförda besvär eller af annan anledning,
återförvisas till samma berednings eller nämnds
förnyade behandling. Ej heller må någon förklaringsskyldighet
bemälda beredning eller nämnder åläggas.

§ 71.

Mom. 1. Till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarne
för deras arbete med sjelfva beredningen,
till arvode för protokollsföringen samt andra anteckningar
under pröfningsnämndens sammankomster, till vedergällning
för officiella uppgifter, aflemnade till ledning vid bevillningsafgifternas
bestämmande samt för det i samband
med taxeringsförrättningarna för öfrigt lemnade biträde
af städernas tjenstemän eller andra personer, som icke ega
att vid samma förrättningar beräkna rese- och traktamentsersättning,
må hvarje pröfningsnämnd, med undantag af
Stockholms stads, för hvilken nedanstående särskilda stadgande
gäller, använda och fördela högst ett belopp, motsvarande
två procent af de första 100,000 kronor, hvartill
länets hela bevillningssumma efter denna förordning för
året uppgår, en och en half procent af de derpå följande

25,000 kronor, en procent af de derpå följande 25,000
kronor, samt slutligen en half procent af allt hvad bevillningssumman
öfverstiger 150,000 kronor; dock får, om än
denna bevillningssumma sedermera skulle visa sig öfverstiga
dess af pröfningsnämnden beräknade belopp, hvarken
någon ytterligare kostnadsersättning eller vedergällning
än den då beviljade för samma år utdelas, eller ett sådant
öfverskott tagas i beräkning vid bestämmande af enahanda
ersättning och vedergällning under ett följande år; börande
vid de särskilda ersättningarnas bestämmande afseende
fästas på för uppdragets utförande erforderlig skicklighet,
tid och arbete. Landstatstjensteman, som i och för tjensten

är skyldig att närvara vid taxeringsförrättning, eger icke
att derför åtnjuta arvode af bevillningen.

Mom. 2. Angående det för ofvan uppgifva föremål
af pröfningsnämnden anvisade belopp och dess fördelning
bör till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande aflåtas särskildt
utdrag af nämndens protokoll, hvarefter det beviljade beloppet
må i vanlig ordning utbetalas af länets landtränteri
och med bifogande af sagda protokollsutdrag i kronoräkenskaperna
redovisas.

Mom. 3. Till de i mom. 1 af denna § uppräknade
kostnaders bestridande samt till der omförmäld vedergällning
för meddelade officiella uppgifter och vid taxeringsförrättningarne
lemnadt biträde må af Stockholms stads
pröfningsnämnd användas och disponeras ett belopp, som
svarar emot högst två procent af samma stads hela bevillningssumma
för året; gällande jemväl för bemälda pröfningsnämnd
det i åberopade moment gjorda förbehåll för
det fall, att bevillningssumman skulle komma att öfverstiga
pröfningsnämndens beräkning. Som det till taxeringskostnader
med flere utgifter för bevillningsafgifternas
bestämmande inom Stockholms stad afsedda belopp, kommer
att omedelbart utgå från Statskontoret, så bör detta
verk genom utdrag af pröfningsnämndens protokoll underrättas
om det beviljade kostnadsersättnings- och vedergällningsbeloppet
samt dess verkställda fördelning.

Mom. 4. Lösen enligt expeditionstaxa för den utskrift
af taxeringslängderna, hvilken det enligt § 56 mom. 3
åligger häradsskrifvaren att till kommunalstämmas ordförande
aflemna, samt den i §§ 31 och 58 bestämda rese 4 -

Skatteregleringskomiténs betänkande.

och traktamentskostnadsersättning bör, efter anställd granskning
af derå ingifna räkningar, utan sammanblandning
med de i föregående tre moment omförmälda taxeringskostnader
och arvoden, m. fl. utgifter, utbetalas för länen
af vederbörande landtränteri och för hufvudstaden omedelbart
af Statskontoret.

Mom. 5. Statskontoret åligger att till Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande efter reqvisition utlemna nödigt antal
blanketter till mantals- och taxeringslängder för att genom
Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg vederbörande
tillställas.

§ 72.

Den, som vill öfver taxerings- eller pröfningsnämnds
beslut anföra besvär, är berättigad att, då han i sådant
afseende anmäler sig hos vederbörande tjensteman, kostnadsfritt
erhålla för dylikt besluts Överklagande erforderligt
utdrag af taxeringslängden samt nämndens protokoll;
och må ei heller lösen fordras för andra protokollsutdrag
och expeditioner, som till följd af vederbörande nämnders
beslut böra utfärdas.

§ 73.

Mom. 1. Då, till följd af uraktlåtet fullgörande af de
i denna författning meddelade föreskrifter eller af annan
orsak, fråga uppstår om tillämpning af deruti stadgadt
bötesansvar, skall af vederbörande kronoombud, ledamöter
i bevillningsberedning, taxerings- eller pröfningsnämnd
eller andra behöriga personer anmälan derom göras hos Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid

förekommande förhållanden, förordnar om uttagandet af
de böter, hvartill en eller annan finnes hafva gjort sig
förfallen, samt vidtager de åtgärder, som anmäld försummelse
eller uteblifven verkställighet af hvad författningen
stadgar, för öfrigt kan påkalla.

Mom. 2. Den, som icke nöjes åt Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes
beslut, hvarigenom han, på grund af
ofvan åberopade stadganden, blifvit fälld till böter, eger
att, med iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt angående
böters nedsättning och dylika utslags Överklagande,
öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos Kammarrätten,
hvilka besvär böra vara dit ingifna senast klockan
tolf å trettionde dagen efter erhållen del af samma beslut.

Mom. 3. Omförmälda böter tillfalla, der icke annorlunda
är särskildt föreskrifvet, de fattige inom den församling,
der den bötfallde är mantalsskrifven.

Instruktion för taxeringsmyndigheterna.

Uppskattning af fast egendoms värde.

§ 1.

Värdet af fast egendom föreslås och bestämmes med
ledning af:

l:o) den för sådan, under loppet af nästföregångna
tre år, försåld egendom senast betingade köpeskilling, så
vida icke derunder inbegripits godtgörelse för inventarier
eller växande gröda, eller köpet afslutats mellan nära
anhöriga, eller vid försäljningen förbehåll gjorts om så
kallade undantagsförmåner,- eller dervid förekommit andra
särskilda omständigheter, som skäligen anses hafva inverkat
på köpeskillingens bestämmande utöfver eller under
egendomens verkliga värde; börande vid bestämmande
af detta värde afseende icke fästas å beskaffenheten af
sådana byggnader, som på egendomens afkastning icke
hafva något egentligt inflytande, likasom värdet af
kreatur, redskap och andra inventarier eller förlag vid
jordbruksfastighet icke heller må vid fastighetsvärdets
bestämmande tagas i beräkning;

2;o) årliga hyres- eller arrendesumman för uthyrd eller
bortarrenderad egendom, så vida icke särskilda förmåner

eller åligganden blifvit derunder inbegripna — såsom
rättighet till inventariers begagnande, arbetsbiträde och
skogsfång m. m. från annan egendom, eller skyldighet
att uppodla, reparera och uppföra byggnader eller utföra
andra arbeten å den arrenderade egendomen samt
inom kort tid densamma afträda — eller så vida icke,
efter hvad vid jemförelse mellan denna och närbelägna
egendomar af lika storlek och beskaffenhet sig visar,
hyres- eller arrendebeloppet blifvit bestämdt med afseende
å slägt- eller andra kända förhållanden mellan egaren
och hyresmannen eller arrendatorn;

3:o) egendomens vid verkställd värdering för erhållande
af lån från hypoteksinrättning antagna värde, så
vida sådan värdering skett under nästföregångna tre år
och det egendomen dervid .åsätta värde sedermera icke
blifvit i väsentlig mån förändradt;

4:o) brandförsäkringsvärdet å de i stad och på dess
område eller i köping och dermed jemförlig ort befintliga
egendomars åbyggnad samt å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader
på landet äfvensom å andra der uppförda
hus och byggnader, hvilka icke begagnas för jordbruket
och dess binäringar tillhörande rörelse, samt å sådan
åbyggnad på särskilda lustställen och dermed jemförliga
mindre lägenheter, som utgör dessas egentliga värde;
dock bör, derest brandförsäkringsbeloppet skulle betydligt
understiga de brandförsäkrade husens och byggnadernas
verkliga värde, det senare, men icke det förra, antagas
såsom grund för bevillningstaxeringen;

5:o) egendom på landet tillhörande areal i åker, äng,
skog- eller betesmark, jemte dermed förenade särskilda

förmåner, såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats, fiske,
som ej är i jordebok särskildt upptaget, m. m.;

6:o) läget eller arealen af hvar och en i stad, köping
eller dylik ort belägen egendom med dertill hörande
särskilda förmåner.

Då fast egendom, som under sistförflutna tre år
blifvit såld eller undergått ofvan omförmälda värdering,
uppskattas högre eller lägre än den senast betingade
köpeskillingen eller den godkända värderingssumman,
böra de särskilda skäl, hvilka dertill föranledt, i taxeringshandlingarne
eller nämndens protokoll antecknas. Åbyggnader
å stadsegendom samt öfriga i 4:de punkten här
ofvan uppräknade hus och byggnader få ej heller, utan
på enahanda sätt tillkännagifven särskild anledning, upptagas
till lägre värde än det, för livilket samma byggnader
äro hos allmän brandförsäkringsinrättning emot
brandskada försäkrade.

I de fall, då uti fast egendoms uppskattningsvärde
ingå både jordbruksfastighet och sådana byggnader eller
inrättningar, hvilka icke begagnas för jordbruket och dess
binäringar tillhörande rörelse, skall hela det uppskattade
fastighetsvärdet fördelas, så att särskildt utsättes värdet
af sjelfva jordbruksfastigheten med de till jordbruket
och dess binäringar hörande byggnader och inrättningar,
samt särskildt värdet af alla öfriga byggnader och inrättningar,
för hvilka bevillning anses böra utgöras.

§ 2-

Vid de fall, då förevarande taxering af fast egendom
icke kan grunda sig på köpeskilling, hyra eller arrende,

hypoteksvärdering eller brandförsäkring, bör, på det en
jemlik och rättvis taxering samt författningsenlig beskattning
må tillvägabringas, egendomens värde upptagas
till ett belopp, som, med hänsigt till densammas storlek,
beskaffenhet, förmåner, läge och afsättningstillfälle samt
öfriga kända eller upplysta förhållanden, motsvarar uppskattningsvärdet
å andra i närheten belägna, jemförliga
egendomar, derå ofvan uppgifna taxeringsgrunder kunnat
tillämpas; åliggande det för öfrigt vederbörande
taxeringsman att, enligt deras på förut egande kännedom
eller under taxeringsförrättningen vunna upplysningar
grundade öfvertygelse, uppskatta hvarje egendom till
dess verkliga värde.

§ 3.

Då fast egendoms värde beräknas efter dess afkastning,
bör behörigt afseende fästas å de grundskatter
samt öfriga utskylder, som utom allmänna bevillningen
skola af samma egendom utgöras, så att värdet å en
med dylika skattebidrag jemförelsevis högre belastad
egendom skäligen minskas i förhållande till det värde,
som åsättes en af skatter och andra utskylder mindre
betungad, fastän till storlek och beskaffenhet för öfrigt
dermed jemförlig egendom. Då frälseränta förenats med
eganderätten till den jord, hvaraf sådan ränta dittills
utgått, skall, vid bestämmande af fastighetens värde,
detsamma ökas med ett belopp, motsvarande värdet af
den förbättring, egendomen genom räntans upphörande
vunnit.

Vid uppskattningen af boställe, hvars grundränta
ingår bland boställshafvarens löneförmåner och vid bestämmande
af bevillningen för dem blifvit tagen i beräkning,
skall denna räntas belopp afdragas från boställets
behållna afkastning.

§ 4.

Enär allmän uppskattning af fast egendom enligt
de i bevillningsförordningen och denna instruktion föreskrifna
grunder kommer att första gången verkställas
år 18 .. . skall sedermera jemlikt samma förordning
ny, allmän taxering verkställas hvart tredje år, från
nämnda år räknadt.

Har under tiden mellan tvenne på hvarandra följande
allmänna fastighetstaxeringar brandförsäkringsvärdet å
byggnader i stad och på dess område eller å öfriga i
§ 1 mom. 4 af denna instruktion uppräknade hus och
byggnader blifvit ökadt eller minskadt eller fast egendoms
värde antingen genom ny- eller tillbyggnader, nya
fabriksanläggningar eller andra inrättningar blifvit i betydligare
mån förhöj dt eller genom inträffad eldsvåda,
vattenflöde eller af annan dylik anledning märkligen
förminskats i förhållande till dess uppskattade värde; då
bör detta värde jemkas efter de förändringar, egendomen
undergått.

Det taxeringsvärde, som blifvit fast egendom åsatt
under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna
fastighetstaxeringar, bör vid först derefter inträffande
sådan taxering å nyo pröfvas.

Uppskattning af inkomst af jordbruks- och skogsrörelse,
bergsbruk och dertill hörande näringar samt qvarnar och
fabriker m. fl. verk och inrättningar.

§ 5.

Vid uppskattning af den behållna årlig-a inkomsten
af jordbruks- och skogsrörelse tages hänsyn

dels till värdet af den under nästföregångna året
erhållna skörd från trädgård, åker och äng samt af
produkter från skog och torfmosse med afdrag af de för
skördens eller dessa produkters erhållande utgifna omkostnader; dels

till antalet af underhållna kreatur och den afkastning,
dessa anses hafva lemnat;

dels till storleken och beskaffenheten af de för egendomens
skötande använda arbetskrafter;

dels ock till öfriga förmåner, som med jordbruksoch
skogsrörelse kunna vara förenade och icke redan i
taxeringsvärdet äro inbegripna.

§ 6.

Vid beräkningen af den behållna årliga inkomsten
utaf bruk och fabrik samt annan dertill hänförlig inrättning
jemföras värdena å der under senast förflutna år
tillverkade eller förädlade varor och härvid använda råämnen,
jemte öfriga med dessa varors tillverkning eller
förädling förenade kostnader; och då tillverknmgarnes
mängd, i förening med de behandlade och frambringade
varornas ökade värde, i allmänhet måste utgöra säkraste
grunden för bedömande af vinsten å hvarje särskildt

verks eller fabriks rörelse, böra taxeringsmännen derom
förskaffa sig tillförlitliga och fullständiga underrättelser.
För bruk eller fabrik, dervid hvarken under det nästföregångna
eller under det löpande året någon rörelse
drifvits, påföres icke inkomstbevillning.

§ 7.

Den afkastning, som erhålles utaf grufvor och öfriga
malmtillgångar, bör i likhet med.annan genom bergshandteringen
uppkommen vinst årligen taxeras till bevillning
på grund af behållningen utaf enahanda rörelse

under senast förflutna år.

På enahanda sätt taxeras vinsten af stenbrott.

§ 8.

Vid beräkning af den behållna inkomsten af mjöloch
såg- samt andra qvarnar afses ej allenast qvarnarnas
storlek och stenparens, ramarnas och sågbladens samt
stamparnas och valkarnas antal, utan hufvudsakligen
mäld- och skogs- samt vattentillgången jemte tulltägtens
belopp och det tillfälle till mjöl- eller brädhandel m. m.,
som läget och kommunikationsmedlen bereda.

Uppskattning af inkomst genom skeppsrederi, sjöfart,
handel och handtverk samt annan jordbruket icke tillhörande
näring.

§ 9.

Med ledning af de i afseende på fartyg föreskrifna
uppgifter angående läste- eller tontal, byggnadsmaterial

och anbringad ångmaskins drifkraft m. m., uppskattas
fartygsegarens inkomst eller fraktförtjenst efter fartygets
storlek och beskaffenhet samt de, så vidt kändt är, under
nästföregångna år verkställda resors äfvensom besörjda
varu- och personaltransporters förmånlighet.

§ 10.

Skeppare, ångfartygsbefälhafvare, styrmän, maskinister
samt matroser och andra sjömän taxeras till bevillning
för sina inkomster genom arvoden och så kallade
hyror m. m. efter enahanda beräkningsgrunder, som äro
stadgade för den vid industriella företag eller i enskild
tjenst anställda personals inkomstbevillning.

§ 11.

Den inkomst, handlande, handtverkare eller annan
näringsidkare eger af sin rörelse, uppskattas, med fäst
afseende å härvid förekommande allmänna eller tillfälliga
förhållanden, efter rörelsens beskaffenhet och det belopp,
hvartill den årliga varuomsättningen eller tillverkningen
uppgår, antalet af de vid rörelsen biträdande eller använda
personer, desses befattningar och lönevilkor, afsättnings-
och arbetstillfällen, handelsbodars och verkstäders
läge jemte öfriga omständigheter, som anses inverka
på förmånligheten af idkad handel eller annan
näring. Skulle taxeringsmännen sakna närmare kännedom
rörande verkliga beskaffenheten af den rörelse, om
hvars beskattning fråga är, och aflemnade uppgifter
icke innehålla tillfyllestgörande upplysning derom, böra
de, på sätt dem lämpligast synes, förskaffa sig de

underrättelser, som erfordras för rörelsens rättvisa beskattning.

Den bevillning, gårdfarihandlande och andre i handelsärenden
resande personer böra erlägga för inkomsten af
sådan handelsrörelse, taxeras till hela sitt belopp å de
skattskyldiges mantalsskrifningsort.

§ 12.

Hvar och en skattskyldig bör för sin inkomst genom
handel, handtverk eller annan näring taxeras till bevillning
efter det belopp, sådan inkomst verkligen'' utgör
och han åtnjuter, antingen den näring, hvarigenom inkomsten
erhålles, idkas för den skattskyldiges egen räkning;
eller af honom bedrifves såsom kommissionär eller
innehafvare af annan persons yrkesrätt; och då den vid
bevillningstaxeringen för ett eller annat yrke påförda
beskattning icke medför eljest saknad rättighet för den
skattskyldige till utöfvandet af detta yrke, så äro taxeringsmännen
icke pligtige att undersöka och pröfva behörigheten
till detsammas idkande.

§ 13.

Här i riket -skattskrifven konstidkare eller annan
person, som genom utöfning af konst eller försörjningsmedel
beredt sig inkomst äfven på annat ställe än
mantalsskrifningsorten, påföres dock endast der inkomstbevillning,
men vid bestämmandet af dess belopp bör
jemväl tagas i beräkning den inkomst, han annorstädes
förvärfvat.

Uppskattning af de i allmän eller enskild tjenst anställda
personers inkomster.

§ 14.

I allmänhet bör vid bevillningsafgiftens bestämmande
hvarje löntagares inkomst, så vidt den utgöres af bestämd
lön eller visst, antingen i penningar eller spanmål och
andra naturapersedlar utsatt belopp, upptagas på grund
af derå erhållen officiel eller behörigen styrkt uppgift,
hvarvid spanmåls jemte andra in natura utgående varors
och persedlars värde beräknas efter ortens senast fastställda
markegångspris och sådana persedlar, som icke
finnas i markegångstaxan uppförda, åsättas de värden,
som persedlarne inom orten anses eg a.

Den med allmän eller enskild tjenstebefattning förenade
förmånen af fri bostad beräknas till det belopp,
som i årlig hyra inom samma ort vanligen erlägges fölen
bostad af enahanda antal lika beskaffade rum och
lägenheter. Der tillfälle till sådan jemförelse saknas eller
särskilda förhållanden förekomma, bestämmes nyssnämnda
förmåns värde efter annan, enligt taxeringsmännens åsigt
tillämplig beräkningsgrund. Då embete- och tjensteman,
såsom boställshafvare, bör erlägga den för bostället belöpande
bevillningsafgift, är han icke skyldig dessutom
utgöra bevillning för sin förmån af fri bostad på samma
ställe.

Deremot bör icke fastighetsbevillning påföras, såframt
icke hela byggnaden är åt en och samma person till
boställe upplåten.

§ 15.

De med embeten och tjenster eller andra befattningar
förenade obestämda och till beloppet omvexlande inkomster
taxeras enligt kända eller uppgifna förhållanden
och med fäst afseende å sådana tillfälliga omständigheter,
som under senaste tiden inverkat på dessa inkomsters
belopp; börande derjemte såsom ledning för
uppskattningen af dylika extra inkomster eller så kallade
sportler, vid tillämpliga fall, följas den beräkningsgrund,
som iakttagits vid bestämmandet af årlig ersättning åt
innehafvare af likartad tjenst, då sådan dermed förut
förenad inkomst upphört.

§ 16.

I afseende på bevillningen för inkomst såsom fullmägtig
eller ombud för andra personer tillämpas, der
sådant sig göra låter, hvad rörande bevillning för löntagares
till beloppet obestämda inkomster är stadgadt.

Uppskattning af inkomst genom räntebärande kapital samt
andra här ofvan icke omförmälda tillgångar.

§ 17-

Sedan all annan inkomst, för hvilken bevillning skall
utgöras, är beräknad, bör inkomsten af fruktbärande kapital
bestämmas, till hvad taxeringsmännen på grund af
egen kännedom samt alla meddelade eller eljest tillgängliga
upplysningar anse denna inkomst verkligen vara.
Saknas annan tillförlitlig beräkningsgrund, då skall jern -

förelse anställas emellan, å ena sidan, den skattskyldiges
alla sammanlagda kända årsinkomster af fast egendom,
rörelse, yrke, tjenst, pension, lott i bolag och annan särskild
bevillning underkastad inkomstkälla, samt, å andra
sidan, den skattskyldiges alla sannolika lefnadskostnader.
Skilnaden eller det belopp, hvarmed lefnadskostnaderna
kunna finnas öfverskjuta nämnda sannolika årsinkomster,
anses då utgöra den skattskyldiges inkomst af kapital.

Vid beräkning af skattskyldiges okända lefnadskostnader
i stad, köping eller dermed jemförlig ort, må
detsamma i allmänhet icke anses vara lägre än i nedanstående
förhållande till beloppet af den årliga hyra, den
skattskyldige erlägger för de af honom och hans egen
familj begagnade rum och lägenheter, eller sålunda, att,
när denna hyra stiger öfver 300 t. o. m. 500 kronor, lefnadskostnaderna
och således äfven den skattskyldiges .årsinkomster
anses uppgå till minst 3 gånger hyrans belopp;
när hyran är högre än 500 t. o. m. 1,000 kr., lefnadskostnadarna
anses vara 4 gånger hyrans belopp, högre
än 1,000 t. o. m. 1,500 kr., lefnadskostnaderna anses vara
5 gånger hyrans belopp, samt när hyran är högre än
1,500 kr., lefnadskostnaderna anses uppgå till minst 6
gånger hyresbeloppet; ankommande det pa taxeringsmyndigheterna
att bestämma i hvad mån hyresbelopp, som icke
uppgår till mer än 300 kronor, må läggas till grund för
inkomstberäkning.

I afseende å dem, som bebo egna hus, uppskattas
hyresvärdet för de rum och lägenheter, hvilka de för sig
och familj begagna, genom jemförelse med andra lika
beskaffade lägenheter.

I öfrigt böra taxeringsmännen härvid taga i betraktande,
huruvida talrik familj, ernbetsåligganden eller
annat förhållande nödsakat till begagnande af flere och
dyrare ruin än vanligt och om af sådan anledning kan
vara skäligt att göra nedsättning i den efter nyssnämnda
grunder beräknade inkomst, eller om underhåll af hästar
och åkdon, talrik betjening m. m., som, då sådant icke
för den skattskyldiges yrke erfordras, utmärker ett yppigare
lefnadssätt, lemnar anledning till beräkning af
högre inkomst.

Vid beräkning af ränteinkomst från utlånadt kapital
afdrages ränta, som den skattskyldige utbetalt å upplånadt
kapital.

Förluster, af hvilka kapitalet drabbats under året
näst före det, hvarför bevillning påföres, afräknas från
egarpns kapitalförmögenhet och erlägges bevillning för
den afkastning, återstående kapitalbeloppet anses lemna.

Huruvida skattskyldigs tillfälliga årsförlust (t. ex.
genom kreaturssjukdom, skeppsbrott, varulagers förstöring
o. dyl.) bör betraktas såsom minskning i årets inkomst
eller såsom kapitalförlust, pröfve taxeringsmyndigheterna
efter rörelsens och förlustens storlek och beskaffenhet.

Enär vederbörande bolags eller inrättnings styrelse skall
erlägga bevillningsafgift både för ränteinkomsten af hela
det i bolaget eller inrättningen nedlagda aktiekapitalet
och för den vinst, som rörelsen derutöfver lemnar, så
påföras de enskilde delegarne icke bevillning för inkomst
från samma bolag eller inrättning.

Som vid tillämpning af § 10 moment 1 i bevillningsförordningen,
angående befrielse från eller lindring i
bevillning för inkomst af kapital eller arbete, så väl den
behållna afkomsten utaf skattskyldig tillhörande fast
egendom, som äfven hans inkomst af sådan särskildt
beskattad rörelse, som drifves i bolag eller idkas å annan
ort än der, den skattskyldige är mantalsskrifven, skola
tagas i beräkning vid bestämmandet af hans sammanräknade
årsinkomster, så bör, hvad fast egendom angår,
dervid iakttagas, att inkomsten så väl af jordbruksfastighet
som af annan fastighet beräknas till 5 procent
af taxeringsvärdet; och att för detta inkomstbelopp afdrag
icke får ske. Om sålunda skattskyldig finnes i sin
mantalsskrifningsort hafva t. ex. 400 kronors inkomst af
kapital eller arbete samt tillika eger fastighet, taxerad
till 2,000 kronor och hvilken alltså bör upptagas till 100
kronors afkomst, så att hans sammanräknade årsinkomst
uppgår till 500 kronor, kommer, enligt föreskriften i det
ifrågavarande momentet, jemfördt med hvad ofvan sagts,
sådan skattskyldig att blott tillgodonjuta eftergift af bevillning
å förstnämnda 400 kronor; likasom, derest den
skattskyldige har 1,400 kronors inkomst af arbete och
100 kronors inkomst af aktier samt derjemte eger fastighet
till ett taxeringsvärde af 10,000 kronor med 500
kronors deraf beräknad afkomst och således i sammanräknade
årsinkomster åtnjuter tillhopa 2,000 kronor, bevillning
kommer att, utan medgifvande af något afdrag,
honom påföras för hans berörda inkomst af 1,400 kronor
o. s. v.

Skatteregleringskomiténs betänkande.

M O T I y.

Allmän motivering.

Vid utarbetande af sitt förslag till ny Bevillningsförordning i
hvad som angår bevillning af fast egendom och af inkomst har
Skatteregleringskomitén, enär denna fråga skolat företagas till
behandling, innan beslut fattats rörande öfriga delar af vårt skattesystem,
måst utgå från vissa allmänna förutsättningar.

I främsta rummet har Komitén ansett sig kunna och böra
förutsätta, att grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär,
b vilka hittills ur skattesynpunkt hållit jordbruksfastigheten och
jordbruksnäringen i en undantagsställning, varda afsJcrifna. Endast
under denna förutsättning har Komitén kunnat föreslå de
stadganden, som åsyfta att åvägabringa en länge önskad likställighet
samtliga skatteföremålen emellan.

En annan svårighet för utförandet af Komiténs ifrågavarande
uppdrag förefinnes i det bestående sambandet mellan bevillningen
och den kommunala beskattningen, i det att den senare i väsendtlig
mån är byggd på den förra såsom grundval. Vid hvarje ifrågasatt
vigtigare afsteg från nuvarande bevillningsstadganden visade
sig snart, att tanken på en tillämnad åtgärds verkningar med
hänsyn till den kommunala beskattningen i någon mån utöfvade
inflytande på Komiténs beslut i fråga om bevillningen till staten.
Efter noggrannt öfvervägande af möjligheterna att göra nyssnämnda
båda skattearter oberoende af hvarandra och under fullt erkännande
af det önskliga i att kunna nå detta mål, har dock Komitén
för närvarande ansett sig böra såsom sin åsigt uttala, att det samband,
som nu förefinnes mellan allmänna bevillningen och den
kommunala beskattningen icke i det stora hela lärer kunna rubbas,
om ock en del föreslagna ändringar i nu gällande bevillningsstadga
ovilkorligen kräfva motsvarande ändringar i kommunallagarne.
Genom bibehållande af detta samband vinnes ock att, vid den

kommunala beskattningens ojemförligt större pekuniära betydenhet,
det vakna intresset för menighetens berättigade kraf jemväl kommer
staten till godo.

Komitén har för öfrigt ansett betänkligt att i betydligare mån,
än af ändrade förhållanden oundgängligen kräfts, rubba bestående
bestämmelser. Sålunda hafva först och främst inom Komitén
väckta förslag att införa en ren inkomstskatt blifvit afböjda och
den svenska bevillningen har fortfarande fått bibehålla sin dubbelkarakter
af blandad fastighets- och inkomstskatt. Lika allmänt
erkännande den rena inkomstskatten vunnit ur teoretisk
synpunkt, lika befogade hafva de anmärkningar varit, som mot
densamma rigtats, så snart den skolat i praktiken tillämpas såsom
uteslutande form för bevillning. Särskildt torde dess införande
vara otillrådligt i ett land, der det stora flertalet jordbruksidkare
antagligen icke äro i tillfälle att på grund af en ordnad bokföring
sjelfva med någorlunda säkerhet öfverskåda beloppet af sina verkliga
inkomster. Medan inom de flesta andra näringsgrenar inkomsten
helt och hållet eller till öfvervägande del ikläder sig
penningens lätt skönjbara och beräkneliga form, representeras i
fråga om jordbruksafkastning, inkomsten af naturaprodukter och
förmåner, hvilka ofta blott i ringa mån omsättas i penningar.

Till de sålunda framställda betänkligheterna har jemväl kommit
en annan, med hänsyn till de förslagskalkyler, som en finansplan
oundgängligen kräfver. Det skulle vara vanskligt att vilja
ens med ringaste grad af sannolikhet beräkna, i hvad mån in
förandet af en ren inkomstskatt skulle kunna bidraga till fyllandet
af statsverkets behof; erfarenheten från åtskilliga andra länder
vittnar nogsamt, att de beräkningar, som i dylikt syfte vågats,
fullständigt och ohjelpligt slagit fel. Deremot torde det väl låta
sig göra att äfven vid de ändrade skattesatser och öfriga stadganden,
hvarigenom Komiterades förslag skiljer sig från hittills
gällande Bevillningsstadga, verkställa ett öfverslag af den nya
Bevillningsförordningens inbringande förmåga.

Vid fastighetsbevillningens bibehållande blef åter en första
följd af Komiténs beslut i fråga om en ren inkomstskatt den, att
intet skuldafdrag borde få ega rum. Bevillningen blefve eljest
beroende helt och hållet af fastighetsegarens ekonomiska ställning
i stället för att utgöras i förhållande till egendomens storlek, beskaffenhet
och värde. Men enär fastighetsegaren gent emot stat
och kommun har anspråk på vissa förmåner och skydd samt ge -

nom fastigheten kommer i åtnjutande af politiska och kommunala
rättigheter, vare sig att fastigheten är skuldsatt eller ej, bör han
ock, oberoende af detta förhållande, till stat och kommun utgöra
den skatt, som fastigheten, med afseende på storlek och beskaffenhet
bör i förhållande till andra skatteföremål draga. Det bör ej
heller förbises, att medgifvandet af rättigheten till skuldafdrag i
detta fall skulle medföra ganska betänkliga följder ur synpunkt
af den kommunala beskattningen, så snart en fastighet är behäftad
med intecknad skuld till personer eller inrättningar å annan
ort. I öfrigt lärer det inkast ega full giltighet, som framställdes
redan, då nu gällande föreskrifter antogos: att nemligen
inteckning i fastighet ej ovilkorligen kan anses innefatta bevis på
tillvaron af en motsvarande skuld, enär en stor mängd inteckningar
äro dels obegagnade, dels af egendomsegarne sjelfva inlösta,
ehuru ej dödade, dels ock belånade allenast till en del af det intecknade
beloppet.

Den likställighet, som Komiténs förslag vid ofvannämnda förutsättning
åsyftat, kräfver naturligtvis först och främst att jordbruJcsfastigliedsegarne
förlora den undantagsställning de hittills intagit
och att bevillningen af deras fastigheter utgår efter samma
måttstock, som hittills varit tillämpad för all annan fastighet.

Dernäst följer lika otvifvelaktigt att jordbruJcsidTcaren i samma
mån som alla öfriga yrkesidkare bör beskattas för sin genom yrkets
utöfning förvärfvade behållna inkomst, det vill säga, för det
belopp, hvarmed egendomens afkastning möjligen öfverskjuter
hvad som redan genom fastighetsbevillning blifvit beskattadt. Det
får nemligen ej förbises, att vid sidan af jordens alstrande förmåga
förefinnas vid en ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra
beskattningsbara faktorer, såsom) det för rörelsens drifvande erforderliga
i inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest
använda kapital, dels ock produkten af jordbrukarens personliga
arbete samt de af honom i hans egenskap af jordegare eller arrendator
åtnjutna, sällan i penningevärde uttryckta och derföre
vanligen förbisedda förmåner af allehanda slag.

Enär vid uppskattning af öfriga samhällsklassers inkomster
tillbörligt afseende städse fästs vid dessa och liknande förhållanden,
hafva de ej här bort förbises.

Å andra sidan bör jordbrukaren i likhet med hvad förut varit
öfriga yrkesidkare medgifvet, ega rätt att från sin beskattningsbara
inkomst göra skäligt afdrag för ränta å det till rörelsens

bedrifvande upplånade kapital. Till förebyggande af missbruk
har Komitén dock med ledning af sakkunnige mäns uttalanden
ansett sig böra stadga såsom maximum för dylikt afdrag räntan
å ett belopp, motsvarande 20 % af egendomens taxeringsvärde.

Under vissa förutsättningar och vid gynnsamma konjunkturer
lära antagligen såväl arrendevärden och jordbruksnärings afkastning,
som hyror och hyresvärden kunna öfverstiga det belopp,
som genom fastighetsbevillning beskattats. Äfven detta Överskjutande
belopp har bort utgöra föremål för bevillnings påförande.
Och om man också hyser den åsigt, att afkastningen af jordbruket
och dess binäringar sällan torde öfverstiga 5 % af taxeringsvärdet,
lärer ej kunna nekas, att beskattningen af möjligen Överskjutande
belopp genom inkomstbevillning är egnad att utgöra ett kraftigt
korrektiv mot otillbörlig sänkning af fastighets taxeringsvärde.

Jordbruksfastighets likställighet ur bevillningssynpunkt med
annan fastighet och jordbruksnäringens införande i kretsen af de
yrken, för hvilkas behållna afkastning en inkomstbevillning skall
erläggas, äro i den afdelning af Bevillningsförordningen, som inrymmer
sjelfva skattelagen, de båda hufvudsakliga förändringar,
som Komiténs förslag innehåller. För de smärre ändringar, omflyttningar
och omarbetningar, förslaget i denna afdelning för öfrigt
innehåller, torde, der särskild motivering kan vara af behofvet påkallad,
lämpligast redogöras vid tal om vederbörande paragraf.

Enahanda torde få anses vara förhållandet med de i visst
hänseende ändrade och utvidgade bestämmelser, Komitén ansett
sig böra föreslå inom afdelningen ”Uppgifter till ledning vid taxeringen”.

I fråga åter om taxeringsmyndigheterna är det blott en punkt
som i denna inledande öfversigt torde böra särskildt framhållas:
förslaget om inrättandet af en ÖfversJcattenämnd. Skälen till
Komiténs beslut i fråga härom hafva varit många och betydande.

Det har sedan lång tid tillbaka icke kunnat undgå uppmärksamheten,
att en för hela landet likformig tolkning och tillämpning
af Bevillningsförordningens föreskrifter ingalunda varit uppnådd
och att det missnöje, som mot Bevillningsförordningen uttalats,
ofta snarare gällt förordningens tillämpning än dess stadganden.
Ändring härutinnan torde svårligen stå att vinna, så länge 25 särskilda
pröfningsnämnder, utan samband sins emellan och utan
kännedom om hvarandras beslut, utfört en hufvudrol vid beskattningsoperationerna.
Det behöfves onekligen, och detta såväl ur

statens som nr den skattskyldiges synpunkt, en öfverordnad myndighet,
som härutinnan kan tjenstgöra såsom regulator. Kammarrätten
kan i detta hänseende ej göra tillfyllest; den måste såsom
embetsverk grunda sitt beslut uteslutande på den bevisning, som
blifvit åstadkommen. Men då under alla föregående skeden taxeringen
egt rum under former, som snarare närma sig jurys än
domstols verksamhet, torde det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
icke enahanda behandlingssätt torde vara att föredraga äfven
i högsta instans. I öfverensstämmelse dermed är Komiténs förslag
affattadt, och den princip af valda ledamöter, som i öfrigt genomgår
hela skalan af taxeringsmyndigheter, har derföre också i fråga
om öfverskattenämnden blifvit tillämpad.

Vidare måste inom det nu rådande systemet, oafsedt dess
långsamhet och tyngden af de former, med hvilka det funktionerar,
betraktas såsom en betänklig brist, att den högsta profvande myndigheten
ej eger att annorlunda än i besvärsväg upptaga taxeringsärenden
till behandling. Stundom lära vid granskning af kronoräkenskaperna
uppdagas oriktigheter derutinnan, att en eller annan
skattskyldig antingen alldeles icke eller ock till mindre belopp,
än som enligt tillgängliga officiella handlingar vederbort, påförts
bevillning. En tillbörlig hänsyn till allmänt och enskildt
bästa torde mana till beifrande af dylikt, och Kammarrätten lärer
förr hafva låtit sig angeläget vara att i dylika fall vidtaga rättelse,
men har i senare tider på grund af ändrad uppfattning rörande
dess befogenhet härutinnan måst derifrån afstå. Här är onekligen
tillfälle för en öfverskattenämnd att ingripa.

Och om, såsom nuvarande § 70 torde gifva vid handen, det
verkligen lärer ligga i Kammarrättens magt att vare sig höja eller
sänka bevillningsbelopp, så torde med fog kunna frågas, huruvida
icke detta är en rättighet, hvars utöfvande torde falla sig särdeles
svårt, då antagligen denna myndighet icke inom sig eger tillgång
till den lokalkännedom och sakkunskap, förutan hvilka nämnda
rättighet i sin utöfning kan medföra högst betänkliga följder. I
sitt förslag till öfverskattenämndens sammansättning har Komitén
sökt tillfyllestgöra sistnämnda kraf genom beredande af plats åt
tvenne af vederbörande pröfningsnämnd valde ledamöter. Derigenom
är ock dels ett tillfälle beredt att låta olika kategorier af skattskyldige
deltaga i frågornas behandling och i mån af deras berättigande
göra sina åsigter gällande: dels uppstår helt naturligen

genom denna anordning en för både öfverskattenämnden och
pröfningsnämnderna önskvärd vexelverkan.

Om sålunda bevillningsmålens slutliga handläggning af en
öfverskattenämnd redan under nuvarande förhållanden synes vara
att föredraga framför nu gällande bestämmelser i fråga om dessa
måls fullföljd från pröfningskomitéerna, blifver den förändring,
som Komitén härutinnan föreslagit, nära nog nödvändig, i händelse
inkomst af jordbruksrörelse varder beskattad samt de förslag,
Komitén i syfte att befordra bevillningsmålens för ett föregående
år slutliga afgörande, innan nästföljande års beredning börjar sina
arbeten, framlagt angående tiden för taxeringsmyndigheternas
sammanträden samt för Överklagande af deras beslut, vinna slutligt
godkännande. De fleste idkare af jordbruksrörelse föra nemligen
icke bok öfver sina inkomster och utgifter och kunna således
icke förete någon bevisning derom. Äfven flertalet af andra näringsidkare
hafva icke afslutat sina böcker för året, då besvär
öfver pröfningsnämndernas beslut i bevillningsfrågor enligt förslaget
kunna och böra afgöras. Ifrågavarande begge klasser af skattskyldige
kunna således icke till stöd för sina besvär åberopa eller
förete någon bevisning i den stränga form, som erfordras, derest
besvärsmålen fortfarande skulle upptagas af Kammarrätten.

Det torde för öfrigt ej kunna bestridas, att en öfverskattenämnd,
sålunda sammansatt som Komitén föreslagit, eger en större
förmåga af initiativ samt kraftigare utvägar att åvägabringa jemlikket
och rättvisa i landets beskattning, än ett dömande embetsverk
sådant som Kammarrätten, hvars kompetens ej lämpligen
kan göras i mera utsträckt mån administrativ och hvars verksamhet
i taxeringsfrågor enligt sakens natur måste vara begränsad
inom mycket stränga former.

Det nya förslaget afviker i sin uppställning i någon mån från
hittills gällande Bevillningsstadga. I sjelfva skattelagens båda
afdelningar är, med bibehållande af samma ordningsföljd inom
dem båda, ett försök gjordt att mera systematiskt ordna föreskrifterna
om skattesatser och skatteföremål, skattesubjekt, taxeringsgrunder,
medgifna undantag, befrielser och lindringar samt orten
för bevillningens påförande.

Derpå följer afdelningen Föreskrifter angående allmänna bevillningens
påförande, der i främsta rummet (§ 13) angifves, hvilka
de myndigheter äro, som ega att verkställa taxeringen; dernäst
sammanställas alla stadganden om de uppgifter, dessa taxerings -

myndigheter till ledning vid sitt värfs utförande ega att påräkna
(§§ 14—19)j och slutligen stadgas angående taxeringsmyndigheternas
sammansättning och befogenhet, nemligen

i §§ 20—31 angående Bevillningsberedning,

» » 32—47 » Taxeringsnämnd,

» » 48—59 » Pröfningsnämnd och

» » 60—67 » Ofverskattenämnd,

hvarefter förslaget i denna del afslutas med ett antal Allmänna
föreskrifter §§ 68—73.

Vid den i nu gällande Bevillningsstadga derefter intagna afdelning
om ”Uppbörd, afkortning och redovisning” har Komitén
ej för närvarande, och då endast bevillning för fäst egendom och
för inkomst utgjort föremål för behandlingen, funnit skäl att föreslå
någon förändring i nu gällande stadgar, hvadan sagda afdelning
blifvit ur Komiténs förslag utesluten.

76''

Speciel motivering.

I fråga om bevillningens höjande från 3 till 5 öre för hvarje
100 kronor af jordbruksfastighets taxeringsvärde hänvisas till hvad
i den allmänna motiveringen blifvit yttradt.

§ 2.

Mom. a. Vid det förhållande att äfven annan jordbruksfastighet
än sådan, som är af krono-natur, kan innehafvas med
stadgad åborätt (t. ex. Hvitfeltska donationsgodsen, Wisingsö
gymnasiihemman o. dyl.) har funnits nödigt att åt förr gällande
stadgande gifva den vidsträcktare omfattning som nu föreslagna
redaktion innebär.

Allmänningarna hafva genom den nya föreslagna formuleringen
af denna § indragits i beskattningen; det gäller dock här allenast
värdet af sjelfva skogsområdet, under det att deras årsafkastning
fortfarande torde böra, der den till delegarne utdelas, upptagas
bland vederbörande hemmans beskattningsbara förmåner.

Mom. c. Enligt lydelsen af motsvarande § i nu gällande
Bevillningsstadga var allenast staten i egenskap af fastighetsegare
fri från bevillnings utgörande. Men det torde med fog
kunna påstås, att den skyldighet till fastighetsbevillnings utgörande,
som förut ålegat innehafvare af kronojord, äfven bör utsträckas
till de innehafvare af annan jordbruksfastighet, hvilka öfver densamma
förfoga med likartad dispositionsrätt.

§ 3.

Stadgandet om uppskattningstiden har ansetts böra inflyttas
i sjelfva Bevillningsförordningen från dess hittills varande plats i
Instruktionen (§ 7).

Ordet ”storlek” är inskjutet för att vid sidan af fastighetens
qvalitativa beskaffenhet framhålla den vigtiga faktorn: areal.

De nya stadganden, som i denna § influtit rörande uppskattningen
af växande skog och torfmosse, betingas af det kända förhållande,
att en fullt tillfredsställande uppskattning af dessa föremåls
kapitalvärde är lika svår, som uppskattningen af deras afkastning
är lätt. Det blir en obillighet att vilja i fastighetens
taxeringsvärde inbegripa hvad som kanske först efter årtionden
kan hafva utbildat sig till ett afkastning gifvande kapital.

Sista raderna i l:sta mom., liksom några liknande stadganden
i nu gällande §§ 7, 50 och 60, hafva, såsom egentligen endast afseende
taxeringsmyndigheternas verksamhet, ansetts böra flyttas
ur sitt förra sammanhang. (Jemför allmänna föreskrifter § 69.)

I fråga om beräkning af frälseräntas kapitalvärde har borttagits
ett stadgande, hvars fullkomliga obehöflighet bäst inses
deraf, att först för hvarje 20 kronors kapitalvärde bevillningsbeloppet
ökas med ett öre.

§ 4.

Mom. b. Att allmänna platser för större tydlighets skull
jemväl upptagits såsom bevillningsfria, torde icke behöfva utförligare
motiveras. Och enär välbekant är, att vid pågående omregleringar
af stadsområden kommunen ofta finner sig nödsakad
att verkställa betydande inköp af tomter, men uthyrer dem i afvaktan
på gaturegleringars genomförande, har det ej ansetts
olämpligt att göra dem likställiga med byggnader och stadga bevillningsfrihet,
endast då de ej lemna afkastning.

Mom. c. Den förändring, som vidtagits i nu gällande bestämmelser,
betingas deraf, att ifrågavarande byggnader helt säkert
ytterst sällan användas till uthyrning, liksom ock hela stadgandet
antagligen vid ändrad organisation af landets försvarsväsende
torde komma att befinnas helt och hållet öfverflödigt.

Mom. d. Ändringarne afse endast ett förtydligande af hvad
som redan förut i detta hänseende varit stadgadt.

§ 5.

Det har ansetts leda till större reda, om i denna § uppställningen
utginge från motsatsen mellan jordbruksfastighet och annan
fastighet, i stället för från den i motsvarande, nu gällande §
uppställda motsatsen mellan land och stad.

Ehuru genom nu föreslagna beskattning likställighet mellan
all fastighet ur skattesynpunkt blifvit införd, torde dock ett särskiljande
af taxeringsvärden och bevillningsbelopp för jordbruksfastighet
å ena sidan och annan fastighet å den andra fortfarande
befinnas önskligt. Och särskildt måste det ur statistisk synpunkt
anses såsom ett önskemål att kunna få iakttaga verkningarne på
jordbruksfastighetens beskattning af nu föreslagna ändring i skattesatsen.

I b) är näst sista mom. inflyttadt från gällande Instruktion
§ 4, sista mom.

§ 7.

Då i sjelfva verket ett så strängt särskiljande, som i nu gällande
Bevillningsstadga, af inkomst af kapital och inkomst åt arbete
merendels torde vara ogörligt, enär i de. flesta inkomster
båda dessa faktorer ingå, allenast i olika proportioner, har Komitén
ansett sig böra sammanslå till ett alla inkomstarter, om
också till ledning för taxeringsmyndigheterna ett uppräknande
inom de väsendtligare hufvudgrupperna fortfarande torde befinnas
vara af behofvet påkalladt. Det statistiska intresset af kapitalets
särskiljande torde få anses vara tillgodosedt, dels genom den i §
17 af nu föreslagna Instruktion lemnade anvisning, dels ock genom
det förslaget bifogade formulär till Mantals- och Taxeringslängd.

Mom. b är inflyttadt från nu gällande Bevillningsstadgas § 8 a).

Mom. c. Jemför den allmänna motiveringen.

Mom. e. Slutpunkten är hit inflyttad från nu gällande § 8 a),
med den formella ändring, som af Ecklesiastikstatens Pensionskassas
delaktighet i dessa inkomstbelopp betingats. Mindre betydande
ur bevillningssynpunkt, har ifrågavarande stadgande med
hänsyn till den kommunala beskattningen ej bort förbises.

§ 8.

För vinnande af större öfverensstämmelse i uppställningen
mellan paragraferna om fastighets- och inkomstbevillning har aktats
nödigt att, efter stadgandet om bevillningsbelopp och skatteobjekt,
jemväl i en särskild paragraf uppräkna skattesubjekten.

§ 9.

Mom. la). Tillägget afser att ernå fullt rättvis tillämpning
af det beslut, 1881 års riksdag i denna punkt fattat, så att ej

genom förbiseende grundskatter och dylika vid fastighetstaxeringen
i beräkning tagna ”utskylder” måtte varda här inbegripna.

Mom. 2a). Infiyttadt från gällande Instruktion § 11 med
nödig omformulering och utvidgning.

Mom. 2b). Se den allmänna motiveringen.

Mom. 2 e). Från de till denna punkt från nu gällande § 7:
2:o öfverförda befrielser hafva utstrukits ”presterskapets prostetunnor”,
såsom i sjelfva verket af annan natur än öfriga här uppräknade
ersättningar och snarast jemförliga med arvoden, samt
slutraderna, såsom numera veterligen endast egande tillämplighet
på en enda person i riket.

De smärre redaktionsändringar, som i öfrigt i denna punkt
förekomma, hafva betingats af nuvarande förhållanden, liksom ock
uteslutningen ur mom. 2 f) af ackords-, rånte- och amorteringsafdragen.

Mom. 3. Då numera jordbruksnäringens afkastning inträder
inom ramen af bevillningsskyldiga inkomster, har det funnits nödigt
att, med hänsyn till omöjligheten att vid tiden för taxeringsförrättniugen
bilda sig ett omdöme om årets skördeutfall o. dyl.,
något skarpare än förr accentuera skyldigheten för taxeringsmyndigheterna
att för sin uppskattning taga ledning af förhållandena
under det nästföregångna året.

§ io.

Mom. 1. Med anledning af de yrkanden, som ofta vid riksdagarne
och jemväl inom Komitén framstälts, rörande höjandet af
•det s. k. existensminimum samt utsträckta lindringar i bevillningen
upp till en viss gräns, har Komitén föreslagit de ändringar i nu
gällande stadganden, som af föreliggande mom. inhemtas. Såsom
åt förslaget framgår, är ock, utöfver höjningen i hittills stadgade
siffror, åt taxeringsmyndigheterna medgifven en rättighet att under
vissa förutsättningar besluta en ytterligare lindring. Denna har
dock ansetts böra grundas uteslutande på rent personliga förhållanden
och, af skäl, som nedan närmare utvecklas, ej på tillfälliga,
lokala omständigheter.

Komitén, som ansett att skatteförmågan är proportionel till
inkomstbeloppen och lika stor för all inkomst, af hvad art den än
må vara, har i öfverensstämmelse med denna sin uppfattning föreslagit
nyssnämnda stadgandens jemlika tillämpning på alla skatt -

skyldige, liksom ock inom rikets alla delar. Onekligt är väl, att
de direkta lefnadskostnaderna i våra större städer äro icke obetydligt
högre än i allmänhet på landsbygden, men detta motväges
i väsentlig mån af de stora lättnader, sammanboendet i stadssamhällen
i månget hänseende — såsom ifråga om inköp, försäljningar,
sjukvård m. m. — bereder. Dessutom finnes veterligen en och
annan bygd i vårt land, der lefnadskostnaderna äro fullt ut så
höga som i stad, under det att å andra sidan ett flertal af rikets
smärre städer i sagda hänseende lära stå landsbygden ganska
nära. Att under sådant förhållande uppdraga några rationella
gränser mellan områden med skiljaktiga existensminima och lindringsbelopp
har velat synas fullkomligen omöjligt.

Mom. 2b. En inskränkning i Jernkontorets frihet från inkomstbevillning
har ansetts befogad, liksom ock — enär veterligen
en del s. k. sparbanker gifva årsutdelning till stiftarne och
”aktieegarne” — den i fråga om dem införda restriktionen torde
finnas nödig.

Mom. 2 g. Den bevillningsfrihet, som förut, eldigt Kungl. Förordningen
den 30 Maj 1873, åtnjutits af Lappallmogen i rikets båda
nordligaste län, har ansetts jemväl böra utsträckas till det fåtal
nomadiserande Lappar, som vistas inom Jemtlands län.

§ 14.

2:o b). Orden: ”med Kungl. Maj:ts oktroj försedt verk eller
bolag” äro för bättre ordnings skull öfverflyttade till § 15.

2:o c). Tillägget: ”samt Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i länen”
afser bland annat att jemväl rörande bergshandteringens resultat
åt taxeringsmyndigheterna bereda fördelen af officiella uppgifter.

§ 15, 20 och 21 m. fl. följande.

ATowzjMWW-begreppet har synts böra allestädes substitueras för
det förr brukliga ”socken”, ”församling” eller ”pastorat”. Detta
desto heldre, enär de lokala taxeringsmyndigheternas utväljande
är en kommunal angelägenhet.

I samband med de större anspråk, som i denna författning
ställas på bevillningsberedningens ordförande (jfr motiveringen till
§ 20) hafva en del smärre ändringar i §:s hittillsvarande lydelse
måst vidtagas.

§§ 16 och 17.

Komiterade hafva, af skäl, som dels i Bevillningsbetänkandet
af den 2 Juli 1859, dels ock i Förberedande Skattejemkningskomiténs
betänkande finnas utvecklade, ansett sig böra afstå från försöket
att i vår skattelagstiftning införa nyheten af obligatorisk
sjeifdeklaration. Deremot hafva de ansett, att hittills gällande
föreskrifter rörande bolags skyldighet att meddela en del för taxeringen
vigtiga upplysningar borde med fog kunna utsträckas
icke obetydligt och således bland annat omfatta enahanda uppgifter
rörande personliga aflöningsförhållanden, som det redan förut
i fråga om statens och menigheters löntagare ålegat vederbörande
embetsverk att lemna.

§ 20 och följande.

Komitén, som för sin del ej kunnat biträda väckt förslag om
verkställandet genom särskild myndighet af förberedande undersökningar
till utrönande af fastigheters värde och inkomsters belopp,
har i stället trott, att bevillningsberedningarnes ordförande,
med omsigt valde och utrustade med något större befogenhet,
skulle kunna i detta hänseende göra tillfyllest. Genom ett och
annat tillägg till eller ändring i äldre stadganden har Komitén
velat framhålla de större kraf, som borde ställas på denne funktionär.

De inkomna uppgifterna skola till honom ofördröjligen öfverlemnas
(§ 15). Han skall, innan beredningen sammanträder, hafva
samlat, ordnat och granskat alla för taxeringens verkställande
föreskrifna eller nödig befunna uppgifter (§ 20). Han icke blott
”deltager i”, utan leder beredningens arbeten (§ 22) och för att
gifva tillbörlig kraft åt hvad han på grund af sin noggrannare och
mera omfattande kännedom om förhållandena kunnat finna sig befogad
att yrka, ”bör” han icke allenast, utan skall inställa sig vid
vederbörande taxeringsnämnds sammanträde (§ 31), samt är berättigad
att der få sina afvikande meningar vederbörligen antecknade
(§ 38).

Det är i samband med denna ordförandens ändrade ställning
och i betraktande af det större förråd af sakkännedom, som genom
honom bör tillföras bevillningsberedningen, som Komiterade
ansett sig kunna föreslå att från 6 till 4 sänka det stadgade maximum
för normala antalet bevillningsberedningsledamöter från en
kommun (§ 21).

Skatteregleringskomiténs betänkande. (x

§ 22.

Slutmeningen i mom. 1 är till vinnande af större reda i uppställningen
hitflyttad från gamla § 34.

§ 23.

Den pekuniära vinst, som kan tillflyta staten genom återställandet
af de till bevillningsberedningarnes ledamöter utlemnade
exemplaren af bevillningsförordningen, kan, enligt Komiterades
förmenande, ingalunda uppväga fördelen af en i vidsträcktare kretsar
spridd och vidmagtkållen kännedom om Bevillningsförordningens
stadganden.

§ 24.

De ändringar, som i denna §, liksom i en del följande (§§ 25,
33, 48 och 56), egt rum med hänsyn till vissa tidsbestämmelser,
afse, dels att i allmänhet åt ärendenas behandling tillförsäkra all
den skyndsamhet, som med deras sorgfälliga utredning är förenlig,
dels ock särskildt att, såvidt möjligt, bereda utväg för slutbehandling
af frågorna från en taxeringsperiod, innan en ny sådan inträder.

§ 25.

Den betydande tillökning i omfång, nu föreskrifna ”Taxeringslängd
öfver Inkomstbevillning” komme att erhålla, derest — enligt
Komiténs förslag — dylik bevillning skulle komma att erläggas
jemväl för jordbruksrörelse, har helt naturligen inom Komitén
bragt till tals frågan, huruvida icke någon utväg kunde påfinnas
till lättande af besväret med dessa längders upprättande. En
dylik utväg tror sig Komitén hafva funnit i en kombination af
Mantals- och Taxeringslängd. Förslag till dylika längder, så för
land som stad, hafva fördenskull utarbetats och finnas bilagda.

§ 26.

Stadgandet om afvikande meningars upptagande i särskildt
protokoll torde finnas vara ändamålsenligare än deras antecknande
i ofta redan förut öfverfyllda längder.

§ 28.

Det införda tillägget: ”i hvad det angår vare sig honom sjelf
eller annan skattskyldig” afser allenast att fullt tydligt uttala en
rättighet, för hvars utöfvande redan den förut gällande ordalydelsen
ej lagt något hinder i vägen. Stadgandets befogenhet, särskilt
ur synpunkten af den kommunala beskattningen, ligger i
öppen dag.

§ 31.

Af de större kraf, som komma att ställas på bevillningsberedningarnas
ordförande, derest Komiténs förslag antages, följer
tydligen ock, att hans anspråk på skälig godtgörelse för nedlagd
möda må kunna ställas högre än förut. (Jfr § 71).

§*33.

Jemför motiveringen vid § 24.

§ 35.

De ändringar, nu gällande § 45 här undergått, med hänsyn
till antalet ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd, torde för
sig kunna åberopa fördelen af större enkelhet och lättfattlighet.

Slutmomentet af sagda § är struket, såsom innefattande ett
numera tvifvelsutan föråldradt stadgande.

§ 36.

Då valen af ledamöter i taxeringsnämnd i Stockholm ske inför
en magistratsperson, vill det synas öfverflödigt, att särskild
underrättelse om valets utgång magistraten meddelas. Deremot,
och med särskild hänsyn till den ändring i stadgandet rörande
protokollsföringen, som komitén i § 38 ansett sig böra föreslå,
har på detta ställe ordet ”magistraten” utbytts mot ”Öfverståthållare-embetet”.

§ 37.

Genom att här, liksom i § 47, stadga valets förrättande med
slutna sedlar har Komitén naturligtvis åsyftat att åt de väljande
bereda största möjliga oberoende.

§ 38.

Som erfarenheten visat, det magistraten i Stockholm har ringa
tillfälle att taga kännedom om det sätt, hvarpå protokollsförarne
hos taxeringsnämnderna derstädes fullgöra sina uppdrag, hvaremot
kamreraren vid Öfverståthållare-embetets afdelning för kronouppbördsärenden,
till hvars tjensteåliggande hörer att vid pröfningsnämndens
sammanträden såsom kronoombud bevaka det allmännas
rätt och hvilken derföre måste göra sig underrättad om innehållet
af de hos taxeringsnämnderna förda protokoll, dervid eger tillfälle
att inhemta, huruvida och i hvad mån dessa protokoll bära vittne
om protokollsförandens lämplighet för det honom lemnade uppdrag,
har Komitén, i enlighet med det yrkande, som af Ofverståthållare-embetet
i dess utlåtande öfver Förberedande Skattejemkningskomiténs
betänkande framstälts, ansett sig böra föreslå
den ändring, som denna § innehåller.

§ 44.

Den införda ändringen med hänsyn till tiden för aflemnande
af taxeringsprotokollsutdragen har sitt stöd i en anmärkning, som
vid granskningen af Förberedande Skattejemkningskomiténs betänkande
framstälts af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län
(Utlåtanden .... pag. 140). Ändringen är nu desto lämpligare,
enär tiden för taxeringsförrättningen förkortas.

De inskjutna orden: ”som ej må understiga fjorton dagar”
afse naturligtvis att bereda skydd mot godtycklighet eller vårdslöshet
från kommunalstämmo-ordförandes sida.

§ 46.

Höjning i bötesbeloppet är stadgad, emedan det för vederbörande
krono-ombud är nödigt att i god tid före pröfningsnämndens
sammanträde få taga kännedom om taxeringsnämndernas
protokoll med dithörande handlingar.

§ 47.

Jemför ofvan § 37.

§ 48.

Jemför § 24. Den undantagsställning, Stockholms stad hittills
intagit i fråga om tiden för pröfningsnämndens verksamhet och

hvilken, vid nu föreslagna bestämmelser i syfte att påskynda taxeringsarbetets
afslutning, skulle vara mer än någonsin hinderlig,
bör enligt Komiténs förmenande desto mindre få fortfara, enär antagligen
redan en obetydligare tillökning i arbetskrafter skulle
kunna afhjelpa nuvarande missförhållanden och leda till ett önskadt
resultat; och härför torde kostnaden lätt kunna bestridas ur
de ersättningsbelopp, öfver hvilka Stockholms pröfningsnämnd (enligt
§ 71, mom. 3) förfogar och hvilka äro icke obetydligt högre
än annorstädes.

§ 51.

Förändringen påkallas af det i § 28 införda tillägg.

§ 52.

Pröfningsnämnden eger otvifvelaktigt inom sig fullt kompetent
person att vid de tvifvelsutan sällsynta tillfällen, då Iandshöfdingen
är förhindrad, fungera såsom ordförande.

§ 53.

I och för tillägget: jemför med § 46.

§ 56.

Mom. 3. Det torde särskildt böra påpekas, att egentliga afsigten
med det föreskrifna tidiga inlemnandet af längderna från
häradsskrifvaren är att göra dessa längder användbara för kommunala
syften, såsom t. ex. i främsta rummet vid fyrktalslängds
upprättande.

§ 58.

Samma tillökning i traktamentsersättning, som i § 31 tillerkänts
bevillningsberedningens ordförande, har ansetts böra äfven
komma de i denna § nämnda personer till del.

§ 68.

Mom. 1 (nytt). Torde ej behöfva särskildt motiveras.

Mom. 2 = förra § 72.

§ 69.

I mom. 1 finnas på ett ställe sammanförda en del föreskrifter,
som i nu gällande Bevillningsstadga finnas spridda här och der
eller upprepade på särskilda ställen (§§ 3, 7, 50 och 60 samt Instruktionen
§ 3).

Mom. 2 = förra § 74 med de smärre ändringar, som af förut
anförda förslag påkallats.

Mom. 3. Den nu gällande föreskriften (§ 50) om en lång och
tröttande uppläsning lärer med synnerligen god verkan kunna utbytas
mot hvad som i denna § blifvit föreslaget.

§ 71.

Mom. 1. Det har tillsvidare för Komitén varit omöjligt att
med någon högre grad af sannolikhet utreda, huruvida allmänna
bevillningens afkastning under tillämpning af de i denna förordning
föreslagna nya bestämmelser må kunna tänkas i betydligare
mån blifva ökad eller minskad. Å ena sidan är det tydligt, att
taxeringsvärdet å den från grundskatternas och indelningsverkets
bördor befriade jordbruksfastigheten måste stegras högst betydligt
och att till följe såväl deraf, som af dess samtidiga likställighet
ur bevillningssynpunkt med annan fastighet, fastighetsbevillningens
belopp skall väsendtligen höja sig öfver det nuvarande måttet,
äfvensom ökad inkomst bör vinnas genom den föreslagna inkomstbevillningen
af jordbruksnäringen. Å andra sidan är det ovisst,
huruvida den sänkning i jordbruksfastighets taxeringsvärde, som
torde blifva en följd af nu föreslagna stadganden rörande uppskattning
af skog och torfmosse, kan komma att till fullo kompenseras
genom inkomstbevillningen för afverkningen. Det är
jemväl svårt att beräkna, hvilket inflytande det höjda existensminimum
och de föreslagna ökade lindringarna kunna komma att
utöfva på inkomstbevillningens afkastning. Dertill kommer ock,
att I och III artiklarnes skattesatser måst för närvarande tagas
undan vid beräkningen. Vid sådant förhållande, och då hvarje
möjligen inträdande förhöjning i bevillningens afkastning faller
inom området för de i denna § stadgade lägsta procentsatserna,
har Komitén i fråga om de procentsatser af bevillningen, som få
till ersättningar, vedergällningar, arvoden och dylikt användas,
ansett sig förfara klokast genom att föreslå, det — åtminstone
intilldess säkra siffror föreligga öfver de nya anordningarnas verkningar
— hittills gällande stadganden må förblifva orubbade.

Föreliggande moment innehåller således egentligen intet nytt,
ehuru det blifvit i någon mån omredigeradt.

I mom. 4 har Komitén ansett plats lämpligen böra kunna beredas
åt den ersättning, hvartill häradsskrifvarne böra vara berättigade
för det arbete, dem enligt § 56 mom. 3 blifvit ålagdt.

Mom. 5. Den anordning, som här föreslås, afser hufvudsakligen
att för dessa betydande tryckmassor betinga dels den fullständiga
öfverensstämmelse, som i detta fall är af så stor vigt,
dels ock möjligast största prisbillighet.

§ 73-

Hittills stadgade besvärstid har ansetts kunna utan skada
något inskränkas.

RESERVATIONER.

Reservation af Herr Grefve De la Gardie.

Svårigheten att till exakta siffran bestämma beloppet af behållen
inkomst torde otvifvelaktigt vara vida större i fråga om
jordbruksnäringen, än hvilken annan näring som helst. Vid de
mindre jordbruken, hvilka i vårt land utgöra det öfvervägande
största antalet och der i regeln bokföring helt och hållet saknas,
går skörden, till en betydande del och ofta hel och hållen, så att
säga, ur hand i mun -— från ladan eller ladugården direkte till
förbrukning i hushållet — utan någon slags anteckning om hvarken
qvantiteter eller de vexlande pris, hvartill produkterna vid
de olika förbrukningstiderna kunnat upptagas. Jordegaren eller
brukaren sjelf skulle derför säkerligen i de aldra flesta fall, äfven
med bästa vilja, icke kunna med någon grad af tillförlitlighet
uppgifva beloppet af vare sig brutto- eller nettoinkomst. Äfven
vid de större jordbruken, der ordentliga räkenskaper föras, är det
ingen lätt sak att afgöra, om det netto, som dessa utvisa, i sjelfva
verket är det rätta; mången utgift torde nemligen icke böra belasta
omkostnadskontot, utan snarare beteckna en kapital-tillökning,
under det någon gång ett inkomstbelopp kan vara liktydigt med
en förminskning af kapitalet.

Dessa och otaliga andra omständigheter, som det icke torde
vara behöfligt att här vidröra, göra att, efter mitt förmenande,
Komiténs förslag om en specifik uppskattning af behållen inkomst
af jordbruksnäringen är fullkomligt opraktiskt och skulle vid försök
att i verkligheten utföra detsamma visa sig i hög grad illusoriskt.

Det innebär äfven en annan våda, den nemligen: att då denna,
med sa stora svårigheter behäftade, uppskattning hvarje år skulle
förnyas och lämpas efter, ofta äfven inom trängre områden, betydligt
vexlande skördeförhållanden, det nit och det omsorgsfulla

arbete, som man fordrar af bevillnings-berednings-ordföranden och
på b vilket hela vårt bevillnings-taxeringssystem så väsendtligen
hänger, ovilkorligen skulle slappas.

Då slutligen afdrag för skuld skulle få göras, visserligen inom
ett bestämdt belopp af taxeringsvärdet, men i öfrigt beroende af
en faktor, som, äfven den, skulle — och endast med ganska stor
svårighet lärer kunna — beräknas och bestämmas; då intet ens
anmälande — långt mindre styrkande — af befintlig skuld behöfde
göras, utan taxeringsmyndigheterna skulle ega att sjellva, på
grund af egen kännedom, antaga sådans befintlighet och belopp;
och då i allt fall antalet af de jordegare, som icke hafva skuld
till en femtedel af egendomens taxeringsvärde, torde vara försvinnande
ringa, så förefaller det mig, som Komiténs förslag
skulle blifva fullkomligt illusoriskt äfven med hänsigt till det financiella
resultat, som afses genom den särskilda beskattningen af
inkomst af jordbruksrörelse. Och om denna min förmodan skulle
visa sig vara väl grundad, komme — da olikheten i afseende på
fyrktalssättningen naturligen bortfaller, men sambandet i öfrigt
emellan kommunalbeskattniugen och bevillningen icke lärer kunna
undvikas — en icke oväsendtlig rubbning att ega rum i de nu
bestående kommunala förhållandena, till ytterligare fördel för
jordbruksfastigheten utöfver den stora, som skattereformen har
till mål, och som i någon mån ju borde kompenseras genom upphäfvande
af den undantagsställning, denna fastighet f. n. intager i
fråga om allmänna bevillningen; — ett egendomligt resultat, som
säkerligen icke vore det med nu företagna omarbetning af Bevillningsförordningen
afsedda.

Af alla dessa skäl anser jag, i likhet med hvad redan 1859
års Bevillningskomité uttalade, att man ifråga om uppskattning
af inkomst af jordbruk, hädanefter som hittills, ovilkorligen är hänvisad
till att antaga vissa medelsiffror, men att, under förutsättning
af de bördors aflyftande, som hittills varit fasta särskildt
vid jorden, intet hinder — liksom ingen särdeles svårighet —
numera möter för att vid sådant antagande träffa verkligheten så
nära som möjligt. — Jag antager sålunda, att jordegendomen
utan något egarens derå nedlagda arbete, i rent arrende, bör
lemna fyra procent å saluvärdet; — ett antagande, som icke torde
sakna stöd, hvarken i den praktiska verkligheten eller i teoretiska
deduktioner, hvilka senare ju lära oss, att man måste nöja
sig med låg ränta i samma mån som säkerheten är god, och så -

som sådan torde väl obestridligen jordegendom fortfarande få
räknas. Jag antager vidare, att egaren eller arrendatorn vid jordens
brukande i inventarier och driftkapital måste tillskjuta ett
belopp, som i allmänhet motsvarar 1/s af egendomens värde och
å hvilket han bör kunna tillgodogöra sig ränta å 5 f, d. v. s. en
procent å saluvärdet. Han tillskjuter vidare sitt eget arbete och
sin yrkesskicklighet, och jag antager, att han derför fordrar, liksom
att han kan af egendomens afkastning tillgodogöra sig eu
ersättning, motsvarande ytterligare en procent å saluvärdet. Tillsammans
sex procent å egendomens saluvärde är således den inkomst,
jag anser kunna vid jordbruksrörelse antagas, och då köpeskilling
och taxeringsvärde, när inga särskilda omständigheter inverkat
på den förra, i regeln böra vara lika, har jag inom Komitén
yrkat: att jordbruksfastighet skulle i enlighet med af Komitén
föreslagna grunder åsättas ett taxeringsvärde, samt bevillning,
der sådan bör utgå, (åt egaren eller innehafvaren) utgöras med
sex öre för hvarje ett hundra kronor af samma värde, utan rättighet
till något afdrag för skuld.

Af detta mitt yrkande följer naturligen, att ingen annan inkomst
från jordbruksfastighet skulle blifva föremål för särskild
beskattning än den, som vinnes genom försäljning från skog eller
toifmosse, äfvensom att arrendatorer af statens egendomar borde
paföras tva öre för hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärdet.

Enligt vår nu gällande Bevillningsförordning hafva samtlige
taxeringsmyndigheterne en jury-artad karakter till och med pröfningskomitéerna,
men ifrån dessa hoppa bevillningsmålen tvärt
in på den administrativa domstolsvägen och afgöras bär af Kungl.
Kammari ätten samt i sista instansen af Kungl. Maj:t. Inkonseqvensen
häraf ligger i öppen dag, likasom den tidsutdrägt, som
med malens slutliga afgörande är förenad; och olägenheterna i
ena som i andra hänseendet äro ingalunda obetydliga. Inom
Komitén har man derför varit temligen allmänt ense om fördelen
att få en Ofverskattenämnd införd, hvilken, med större befogenhet
än den som f. n. tillkommer Kung], Kammarrätten, kunde utgöra
sista instansen i bevillningstaxeringsmålen. Men angående en sådan
nämnds såväl sammansättning som befogenhet hafva meningarne
varit sa mycket mera delade. För min del anser jag,
att öfverskattenämnden borde utgöra sista länken i den kedja af

taxeringsmyndigheter, som hafva till uppgift att inom allt mera
och mera vidgade kretsar åstadkomma jemlikhet vid beskattningen
och öfvervaka det noggranna iakttagandet af Bevillningsförordningens
föreskrifter, med ett ord: att densamma borde intaga
samma ställning till pröfningskomitéerna, som dessa senare
till taxeringskomitéerna. I enlighet härmed önskar jag i afseende
på befogenheten, att den måtte erhålla temligen fria händer, och i
afseende på sammansättningen, att kännedom såväl om bevillningstaxeringsförhållandena
i allmänhet inom hvarje pröfningskomités
område, som äfven om de hos hvarje sådan komité under året
behandlade besvärsmål måtte inom nämnden förefinnas. Dessa
mina fordringar finner jag dock icke tillfredsställda genom det
förslag, som inom Komitén vunnit majoriteten för sig. Nämnden
är i sin befogenhet bunden nära nog inom den trånga ramen att
pröfva och afgöra besvär och kan ej sjelfständigt ingripa för vinnande
af jemlik och rättvis beskattning, äfven om begångna felaktigheter
skulle vara än så uppenbara, utan är i sådant hänseende
uteslutande hänvisad till sin rätt att förordna om ny taxering
af jordbruksfastighet. Man skulle kunna säga, att det är i
full konseqvens härmed, som ledamöterna från hvarje pröfningskomité
enligt förslaget ej skulle hafva säte och stämma i nämnden
längre, än under det besvärsmålen från deras distrikt behandlades;
ty vid den allmänna jemförelsen af taxeringen inom skilda
delar af landet, som väl skulle vara en af nämndens hufvuduppgifter,
borde väl annars alla dessa ledamöter vara samtidigt tillstädes,
enär någon så vidsträckt lokalkännedom, att den gjorde
dem öfvcrllödiga, näppeligen lärer vara att påräkna hos de ledamöter,
som skulle i nämnden insättas åt Riksdagen, mot hvars
inblandande i val af denna art jag i öfrigt har stora betänkligheter.
Det förslag i allmänna drag för bildandet af en öfverskattenämnd
och utstakandet af dess befogenhet, som jag inom
Komitén framlagt, är af följande lydelse:

Kungl. Maj:t förordnar ordförande och dess suppleant;

Samtliga landstingen samt stadsfullmägtige i Stockholm
och de öfriga städer, som utgöra särskilda landstingsområden,
välja, — bland ledamöterna i årets pröfningskomité — hvardera
en ledamot i nämnden jemte suppleant för denne.

Advokatfiskalen i Kungl. Kammarrätten eller den ledamot
i sagde rätt, som Kungl. Maj:t dertill förordnar, är kronans
ombud i nämnden, med rätt att i ötverläggningarne, men

ej i besluten deltaga samt med skyldighet att efter sorgfällig
granskning af inkomna handlingar göra de anmärkningar och
framställningar, hvartill han för iakttagande af kronans rätt
finner sig ega anledning.

Till öfverskattenämnden insändes genom Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande så skyndsamt ske kan:

dels afskrift af pröfningskomiténs vederbörligen justerade
protokoll;

dels afskrilter af samtliga af pröfningskomitén fastställda
mantals- och taxeringslängder för året;

dels och alla öfver pröfningskomiténs beslut anförda besvär
jemte vederbörandes deröfver infordrade utlåtanden och
sådana upplysningar och erinranden, som Kungl. Maj:ts Be
fallningshafvande kan anse besvären påkalla.

Efter hand som ofvanstående handlingar inkomma, ordnas
och granskas de under ordförandens ledning af den till
kronans ombud i nämnden förordnade personen med nödigt
biträde från Kungl. Kammarrättens kansli; härvid afskiljas
alla sådana besvär, som afse felaktig debitering eller restitution;
dessa öfverlemnas till Kungl. Kammarrätten, att der i
hittills stadgad ordning behandlas, hvaremot alla besvär öfver
taxeringsbeloppet af nämnden såsom högsta instans slutligen
afgöras.

Nämnden eger härutöfver att, efter tagen kännedom om
hvad taxeringslängderna och pröfningskomitéernas protokoll
innehålla och noggrann pröfning af förhållandena, meddela

sådana rättelser och förändringar i — eller tillägg till _ de

af pröfningskomitéerna åsätta bevillningsafgifterna, som finnas
af rättvisa och billighet samt en författningsenlig och för
hela riket jemlik beskattning påkallade; hvarvid nämnden
har att noga iakttaga och tillämpa de föreskrifter och bestämmelser,
som denna Bevillningsstadga och den för taxeringsförrättningarna
utfärdade Instruktion innefatta. Skulle
nämnden vid i detta ändamål företagen granskning finna, att
taxeringen af fastighet inom någon pröfningskomités område
blifvit verkställd efter felaktiga grunder, så att de åsätta värdena
väsendtligen skilja sig från de antagligen verkliga, eger
nämnden, om den icke sjelf anser sig kunna eller böra direkt
ingripa med ändringar i taxeringen, att, oafsedt stadgandet i
§ 3 mom. 3 af denna Bevillningsstadga, förordna om ny taxe -

ring under det nästpåföljande året af fastigheterna inom sådant
område eller delar deraf.

Nämnden åligger att årligen öfver taxeringen till Kungl.
Maj:t afgifva berättelse, i hvilken särskild uppmärksamhet
bör egnas deråt, huruvida uppskattningen såväl af fast egendom
som af inkomst är inom rikets olika delar rättvis och
jemlik samt med denna förordning öfverensstämmande, äfvensom
huru taxeringen såväl inom särskilda orter, der anmärkningsvärda
förhållanden förekomma, som inom riket i dess
helhet utfallit i jemförelse med de fem nästföregående åren.

Nämnden eger att af vederbörande embetsverk och myndigheter
begära och erhålla de upplysningar och utlåtanden
m. m., som för ärendenas handläggning må anses erforderliga.

Nämndens beslut såväl i besvärsmål som angående annars
verkställda ändringar eller anbefallda omtaxeringar öfversändas
till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande till egen efterrättelse
och för att vederbörande tillställas eller delgifvas;
skolande besluten, då de föranleda förhöjning, äfven meddelas
Kungl. Kammarätten.*

Dessa expeditioner undertecknas å nämndens vägnar af
ordföranden med kontrasignation af nämndens sekreterare.

Reservation af Herr Allb. Anderson.

Med afseende å den fördel, som skulle vinnas, derest åtminstone
de flesta besvär i bevillningsfrågor kunde varda slutligt
afgjorda, innan nästföljande års beredningar börja sina arbeten,
har jag biträdt Komiténs förslag i fråga om tiden så väl för
taxeringsmyndigheternas sammanträden som för besvärs anförande
öfver pröfningsnämnds beslut. Härvid hyser jag dock någon betänklighet,
huruvida den af Komitén i § 48 föreslagna allmänna
bestämmelse rörande tiden för pröfningsnämndernas sammanträden
kan äfven för Stockholms stad utan några större olägenheter
tillämpas. Från nu gällande allmänna föreskrift, att pröfningskomité
skall sammanträda under September eller första hälften
af Oktober, är undantag medgifvet för Stockholm i så måtto, att
pröfningskomitén der skall sammanträda under Oktober eller November
månad. Detta undantag har utan tvifvel haft och synes
mig ännu hafva skäl för sig. Om jag af sådan anledning tvekat
att biträda Komiténs förslag uti ifrågavarande del, föreställer jag
mig dock, att äfven i Stockholm anordningar kunna vidtagas, så
att pröfningsnämnden må kunna sammanträda något tidigare än
nu, t. ex. under September eller första hälften af Oktober. I sådant
fäll torde, hvad Stockholm angår, tiden för aflemnande af
de i § 56 mom. 1 af Komiténs förslag till Förordning omnämnda
protokollsutdrag böra bestämmas till November månads utgång,
och den i § 61 föreslagna besvärstid öfver pröfningsnämnds beslut
utsträckas till den 15 Januari. Då pröfningsnämndens i Stockholm
arbeten, att döma efter hittills vunnen erfarenhet, antagligen
komma att äfven framgent erfordra en tid af omkring två
månader, torde, äfven i händelse Stockholms stads pröfningsnämnd
skall, såsom Komitén föreslagit, sammanträda i Augusti, besvärstiden
öfver denna nämnds beslut böra utsträckas till den 1 December.

Skatteregleringskomiténs betänkande.

-98

Reservation af Herrar Carl Ifvarsson, Ola
Andersson och G. H. Stråle.

Enär det på utgången af åtskilliga andra, under handläggning
varande,- med bevillningen nära samband egande vigtiga frågor
måste i hög grad varda beroende, huruvida vissa föreslagna
förändringar i Bevillningsförordningen må såsom billiga och lämpliga
kunna anses och såsom sådana böra antagas eller icke, detta
särskildt beträffande den högt tilltagna och något invecklade beskattningen
af jordbruksfastighet och dit hänförliga inkomster; så,
och då våra skiljaktiga meningar i en och annan mindre väsentlig
del under sådana omständigheter må lemnas å sido, inskränka
vi oss nu allenast till reservation emot flertalets beslut angående
den föreslagna Ofverskattenämnden, hvilken, med hänsyn till dess
sammansättning, synes oss för sitt hufvudsakliga ändamål: befrämjande
af jemlik beskattning inom hela landet, vara olämplig,
samt dessutom svårligen kunna medföra mot kostnaden svarande
nytta, — med förklarande, att vi anse det af Komiténs Herr Ordförande
uti dess reservation upptagna förslag i denna del ega ett,
så i principielt hänseende, som med hänsyn till hufvudändamålets
vinnande, afgjordt företräde.

Reservation af Herr A. Hedin.

I sin skrifvelse till Kungl. Maj:t förklarar Komitén, att den
”ansett sig böra grunda sitt arbete på förutsättningen, att grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvär varda afskrifna”, samt
att den ”mast antaga att det samband, som nu förefinnes mellan
bevillningen och den kommunala beskattningen icke lärer kunna
undvikas”. Ingendera af dessa förutsättningar har jag kunnat
godkänna.

Den förre innebär, att nu gällande lagstiftning om fastighetsoch
inkomstbevillning tarfvar att förbättras blott i det fall, att
grundskatter och indelningsverk varda efterskänkta, medan jag
åter håller före, att bevillningslagstiftningen är till sina hufvudgrunder
så orättvis, att dess omarbetning är, oberoende af alla
andra ifrågasatta förändringar i vårt beskattningsväsende, en angelägenhet
af största vigt. Dessutom är Komiténs uppdrag så
formuleradt, att det synts mig ovilkorligen åligga Komitén att
söka åstadkomma förslag till en rättvisare fördelning af bevillningen,
vare sig att Komiténs proklamerade ”förutsättning” varder
förverkligad eller ej. Och derest bevillningslagstiftningen behöfver
och bör blifva i vissa delar skiljaktig, allt eftersom grundskatter
och indelningsverk afskaffas eller bibehållas, så har Komitén haft
den utvägen att uppgöra olika förslag med hänsyn till den ena
eller den andra af dessa eventualiteter: endast så till vida, men
ej i vidsträcktare måtto, har Komiténs ”förutsättning” varit realiter
berättigad; hvarföre den äfven formelt synes mig obehörig, såsom
allmän utgångspunkt för Komiténs arbete med Bevillningsstadgan,
skall jag nämna längre fram.

Hvad åter vidkommer Komiténs senare antagande, eller att
det nuvarande sambandet mellan statsbevillningen och kommunalbeskattningen
är oundvikligt för framtiden, så hyser jag den mening,
att en beskattningsreform, som i rätt betydlig utsträckning
upplöser just detta samband, är minst lika angelägen som någon

100

annan hittills ifrågasatt ändring af nu gällande grunder för statsoch
kommunalbeskattningen, och att den framför allt varder af
tvingande skäl påkallad i den händelse, att Komiténs första förutsättning
går i fullbordan.

Jag har vidare yrkat olika beskattning af olika slags inkomstkällor.
Komitén åter har stannat vid lika procent-sats för alla
slag af inkomst eller vid — hvad man med en oriktig och vilseledande
term kallat— ”proportionel” beskattning, ett uttryck som
förvexlar en beskattnings-meto^ med en beskattnings-^nwczp. Om
det ej bestrides, att skatt bör vara afpassad efter de beskattades
olika skatteförmåga, så bör med ”proportionel” beskattning förstås
den, som är proportionerad efter skatteförmågan; och under sådant
vilkor angifver det nämnda uttrycket en princip. Nu beror skatteförmågan
ingalunda uteslutande af inkomstens belopp, utan derjemte
af andra faktorer, om ock beloppet är det lättast i ögonen
fallande kännemärket å skatteförmågan. Till dessa andra faktorer
höra i främsta rummet inkomstens påräknelighet och varaktighet.
Inkomst af ett slag icke blott är viss och påräknelig under innehafvarens
lifstid, utan perpetueras efter hans död; inkomst af ett
annat slag kan i morgon utan någons förvållande vara tillintetgjord
i och med den källa, ur hvilken den flöt. Och derför finnes
ej samma skatteförmåga hos en inkomst å t. ex. 1,000 kronor,
hvilken härflyter ur arbete, som hos en lika stor inkomst, hvilken
utgör afkastning å ett i statsobligationer eller i en fastighet nedlagdt
kapital; den förre inkomstens källa tillstoppas, när ett olycksfall
beröfvar arbetaren hans armars bruk, men den senare inkomstens
källa finnes qvar, lika gifvande fastän egarens arbetskraft
är förlamad. Den senare eger i inkomstkällans trygghet en garanti
för egen ålderdomsförsörjning och efterlefvandes utkomst;
den förre åter måste anlita en del af årsinkomsten, för att åt sig
och efterkommande bereda nämnda förmåner. När man låter en
inkomstskatt utgå med lika procent af alla de mest skiljaktiga
slag af inkomst, så afpassar man icke skatten efter skatteförmågan,
hvadan benämningen ”proportionel” i detta fall innebär antingen
ett groft missförstånd, eller ett groft missbruk af ord, eller bådadera.
Beskattningens ”proportionalitet”, när dermed förstås lika
procent af alla inkomstslag, är med andra ord icke en förnuftig
grundsats, utan en helt rå metod, ett trivialt förfaringssätt, som

101

formats efter den berömda regeln ”ju enklare, ju simplare”, men
hvars enkelhet och beqvämlighet, hur utsökta de än må vara, dock
ställas djupt i skuggan af den utsökta orättvisa som denna metod
innebär, när den upphöjes till och skall fungera såsom beskattningsprincip.

Den sats, jag förfäktar, torde kunna ytterligare belysas från
en annan synpunkt. Vid hvarje utgift af en större eller mindre
del af inkomsten frågar eller bör man fråga sig: hur varder den
ersatt, hur blifver luckan fyld ? För den, hvars inkomst flyter ur
egen förmögenhet, föranleder hon intet hufvudbry; ty det fasta
eller rörliga kapitalet lemnar sin afkastning nästa år, så väl som
detta år. Men annorlunda för den, som för sitt och sin familjs
uppehälle är hänvisad till sitt arbetes afkastning. Utsigten att
genom arbete i andres tjenst ersätta en gjord utgift hvilar på
möjligheten att ständigt erhålla och. kunna förrätta arbete, och
detta så länge arbetarens familjs ekonomiska existens derpå beror.
Häraf hafva föranledts de inrättningar — sparbanker, lifförsäkringsanstalter
— som gå sparsamhetsdriften och sparsamhetsbehofvet
till mötes och erbjuda tillfälle att betrygga familjens utkomst vid
eventualiteten af familjefadrens förtidiga bortgång. Medan det
sålunda för kapitalisten gäller blott att inskränka sina utgifter Ull
kapitalets afkastning, behöfver arbetaren deremot förtjena mer än
som åtgår för hans och familjens underhåll, för att genom afsättning
af årsinkomsten grundlägga den ålderdomshjelp och den försörjning
för efterlefvande, hvilken åt det fasta och lösa kapitalets
egare är garanterad derigenom, att kapitalet perpetueras under
hela hans lif och efter hans död. Den som, egande blott arbetsinkomst,
konsumerar lika mycket som en kapitalist, behöfver således
en större inkomst än den senare, om han för sin ålderdom
och för de efterlefvande skall kunna bereda de utkomstmedel,
som kapitalets fortvaro garanterar åt kapitalisten.

Om det nu möjligen från socialistisk ståndpunkt kan synas
klokt eller lockande att beskatta den för familjens ekonomiska
bestånd erforderliga kapitalbildningen, så måste deremot ett samhälle,
hvilket ej vidkännes socialistiska grundsatser, högre beskatta
inkomst af fast eller rörligt kapital, än inkomst af arbete.

Jag anhåller att få framställa ett exempel. Om en arbetare
vill, genom afsättningar af sin förtjenst, garantera sig en pension
vid 65 års ålder och en — till hälften af hans inkomst beräknad —
försörjning för sin efterlefvande familj, behöfver han för detta än -

102

damål använda 25 % af sin arbetsförtjenst;] hvaraf i mina ögon
följer, att arbetaren blott bör skatta för 75 % af sin inkomst.

Jag har yrkat högre bevillningsfritt existens-minimum, än Komiténs
majoritet medgifvit, vare sig så, att detta minimum måtte
sättas till 700 kronor, lika för hela landet, eller så, att man, enligt
den danska inkomst-skattelagens föredöme, ville bestämma
olika minima för olika orter. Skälen för denna min framställning
voro följande:

Om jag antager, att ny Bevillningsförordning möjligen kan
varda af 1883 års riksdag antagen att träda i kraft från och med
1884, så skola vid dess första tillämpning tjugutre år, nära ett
tjerdedels århundrade, hafva förflutit, sedan Rikets Ständer i skrifvelse
till Kungl. Maj:t af den 28 Oktober 1860 anmälde den nya
Bevillningsstadga, de å 1859—60 års riksmöte fastställt att gälla
från och med 1862. Att under denna rätt långa tid penningevärdet
i högst betydlig mån förändrats, har man länge, från alla håll och
vid många tillfällen hört erkännas. Det har t. ex. erkänts, då den
lönereglering, som egde rum å riksdagen näst före den, som antog
nu gällande bevillningsstadga, från början af 1870-talet befanns
otillfredsställande och derför först förbättrades genom dyrtidstillägg,
derpå efterträddes af en ny lönereglering. Det erkännes,
då man tidt och ofta såsom argument mot påyrkad nedsättning
af den politiska rösträttscensus anför, att sedan den tid, då nuvarande
riksdagsordning skrefs, penningevärdet så förändrats, att
nämnda census i realiteten sjunkit med 50 eller bortåt 50 %, ehuru
censussiffrorna stå orubbade qvar i grundlagen. Det har erkänts
vid de många tillfällen, då förslag om höjning af det bevillningsfria
minimum blifvit å riksdagen väckta; — förslag som, enligt
min uppfattning, icke förkastats derför, att man förnekat, att de
i och för sig sjelfva varit, med hänsyn till penningevärdets fall,
af rättvisa och billighet påkallade, utan af andra skäl, särskildt
den förutsedda verkan af en sådan åtgärd på kommunalbeskattningen.
Jag erinrar i detta sammanhang derom, att de antydda
förslagen ej härröra först från de senaste åren, utan gå tillbaka
ända till år 1868, då den nya Bevillningsstadgan hade varit blott
6 år i gällande kraft, och att de afsett ett skattefritt minimum af
500, 600, ja ända till 800 kronor.

Den sålunda, under längre tid, röjda allmänna åsigten, att
penningevärdet sjunkit högst betydligt under de sista några och
tjugu åren, motsäger Komitén, då den ej vill medgifva mer än

103

etthundra kronors förhöjning i nuvarande existens-minimum. Jag
vågar emellertid för min del vidhålla, att Komitén ej kan vederlägga
påståendet, att penningevärdet sjunkit vida mer, än att dess
förändring ens något så när motsvaras af existens-minimi höjning,
enligt Komiténs förslag, från 400 till 500 kronor.

Jag menar sålunda, att det bevillningsfria minimum nu, i följd
af varuvärdets stegring, är vida mer otillräckligt än det var vid den
tidpunkt, då bevillningsstadgan 1860 fastställdes, och af detta skäl
bör höjas mer, än Komitén föreslagit. Ytterligare skäl för detta
mitt yrkande hemtar jag derifrån, att under denna några och tjugu
års tidrymd de orättvisaste bland alla skatter, de personela afgifterna,
stegrats, hvilket äfven är fallet med flere konsumtionsafgifter,
som, ”progressiva nedåt”, hårdast drabba de obemedlade. Under
nämnda period har visserligen en personel skatt, den folkskoleafgift
(12 sk. b:ko för man, 6 sk. b:ko för qvinna), hvartill 1844
—45 års riksdag förvandlade halfva beviliningsafgiften efter l:a
Art., försvunnit. Men denna jemkning i de mångtaliga svenska
kapitationsafgifternas barbari mer än uppväges deraf, att under
samma period:

sjukvårdsafgiftens maximum höjts från 25 öre (i Stockholm
50) af hvarje mantalsskrifven person till 50 öre (i Stockholm 1
krona) för man och hälften för qvinna;

fattigvårdsafgiftens maximum höjts från 8 sk. b:ko för man,
4 för qvinna, till resp. 50 och 25 öre;

den i 1842 års folkskolestadga föreskrifna folkskoleafgiftens
maximum höjts från 6 till 16 sk. b:ko.

Hvad angår konsumtionsafgifternas stegring under ifrågavarande
tidskifte, påpekar jag blott, att tobakstullen ökats, och
att bränvinstillverkningsafgiften höjts från 60 öre till 1 krona.

Jag har af dessa skäl föreslagit, att det skattefria minimum
måtte höjas, lika för hela landet, till 700 kronor, men Komiténs
majoritet fann denna siffra allt för hög. Jag har derför subsidiärt
yrkat, att nämnda belopp måtte medgifvas för Stockholm, emedan
jag är fullt förvissad, att ett lägre inkomstbelopp i Stockholm icke
annat än undantagsvis kan beskattas, att det för närvarande icke
beskattas, och att det icke heller framdeles kommer att beskattas.
I Öfverståthållareembetets år 1877 afgifna utlåtande öfver Förberedande
Skattejemkningskomiténs förslag upplyses, att den i Stockholm
”påförda bevillningen för uppskattad inkomst understigande
600 kronor endast till en jemförelsevis ringa del till Statsverket

104

influtit, emedan större delen måst på grund af bristande tillgång
till skattens erläggande afskrifvas”, samt att ”hufvudstadens beskattningskomitéer
funnit sig böra beräkna inkomsten för ett mycket
stort antal skattskyldige till lägre belopp, än det hvartill inkomsten
i verkligheten måste antagas uppgå, utan att rättelse härutinnan
kunnat af vederbörande kronoombud åstadkommas”. När
så är, måste jag anmärka att Komitén, i det den äfven för Stockholms
stad satt existens-minimum till blott 500 kronor, med full
vetskap föreslagit en alldeles illusorisk bestämmelse. Meningen
med stadgandet i Komitéförslaget § 10, mom. 1 är nemligen icke
blott, att den, hvars årsinkomster understiga 500 kronor, skall
slippa bevillning — hvilket naturligtvis mycket lätt låter sig verkställas
— utan ock att den, hvars sammanräknade årsinkomster,
deri inbegripna äfven hustruns, uppgå till nätt och jemt, på öret,
500 kronor, skall erlägga bevillning, hvilket deremot i Stockholm
är orimligt att ifrågasätta, och hvilken absurditet aldrig kommer
att af någon taxeringsman i hufvudstaden ifrågasättas. Det vill
med andra ord säga, att man framgent som hittills kommer att
”beräkna inkomsten för ett mycket stort antal skattskyldige till
lägre belopp, än det hvartill inkomsten i verkligheten måste an
tagas uppgå”. Sunda förnuftet kommer här att taga ut sin rätt
i strid med ett oförnuftigt stadgande. Jag har tillåtit mig att
påstå, att den allmänna aktningen för lagens bud lider afbräck
genom eu sådan lagbestämmelse, men tyvärr ej varit nog lycklig
att ens för denna min åsigt vinna Komiténs flertals bifall.

För att illustrera, hur sorglustig en skattelag är, som af en
arbetare med 500 kronor årsinkomst kräfver inkomstbevillning,
har jag för Komitén framlagt uppgifter om hyresbeloppen för de
allra tarfligaste, i stadens utkanter belägna arbetarebostäder. Ur
dessa uppgifter, som jag erhållit genom Stockholms Arbetareförenings
välvilliga tillmötesgående, må några få exempel här meddelas: Ett

rum med kök, det senare utan fönster, i N:o 33 Handtverkaregatan:
240 kronor.

Ett rum med kök, i N:o 5 vid Kronqvarnsgränd: 300 kronor.

Ett ”litet” rum och ett ”mycket litet” rum i N:o 36 vid Österlånggatan:
300 kronor.

Ett rum med kök i N:o 84 vid Hornsgatan: 275 kronor.

Ehuru det af en komitéledamot uppgifvits, att i hans hemort
i sydöstra Sverige en arbetare betalar bostad och bränsle med 52

105

mans-dagsverken, af den ärade ledamoten värderade till 50 kronor
och ehuru det naturligtvis ej kunnat förnekas, att skilnaden mellan
300 kronor för blott bostad och 50 kronor för bostad med bränsle
är temligen betydlig, har det likväl påståtts, att denna skilnad
fullt uppväges af de i öfrigt, vid jemförelse med Stockholmsförhållandena,
högre lefnadskostnaderna på landet! Ett sådant påstående
är, i en helt ny ordets mening, till den grad sans réplique,
att jag erkänner min svarslöshet och öfvergår till ett annat ämne.

Derförinnan aktar jag dock för en kär pligt att omnämna ett
af en annan ledamot af Komitén väckt, mot Stockholms och i
allmänhet de dyrare orternas arbetarebefolkning, välvilligt förslag,
syftande åt samma håll som mitt yrkande om 700 kronors skattefritt
minimum i Stockholm. Jag tillåter mig att omnämna detta
förslag, i hvilket jag instämt, sedan mitt nämnda yrkande förkastats,
emedan jag ej vet, huruvida förslagsställaren anmäler det
såsom reservation. Förslaget gick derpå ut, att ”höga hyresbelopp”
skulle upptagas bland de ”särdeles ömmande omständigheter”,
som enligt Komiténs förslag i § 10 mom. 1 må berättiga
taxeringsmyndigheterna, att med högst 200 kronor öka det belopp,
för hvilket bevillningsfriket enligt lagförslaget bör medgifvas.

Skattefritt afdrag vid små belopp inkomst af arbete, högre
upp än Komitén föreslagit, anser jag vara en oafvislig fordran på
en inkomstskattelag, som icke till äfventyrs har till uppgift att
gyckla med rättvisan. Ändamålet kan ock vinnas under annan
form: lägre skatteprocent för lägre inkomster än för högre. Sjelfva
grundsatsen, eller att skatteförmågan växer mer än ”proportionelt”
till inkomstens ökning har Komitén, i likhet med nu gällande
Bevillningsförordning, erkänt i och genom stadgandena om bevillningsfritt
afdrag; men de af Komitén vidtagna små jemkningarna
i denna del af de nuvarande föreskrifterna synas mig vara så
obetydliga, att de hvarken göra till eller ifrån för de skattskyldige,
som i främsta rummet hafva anspråk på lindring, nemligen
de, hvilkas enda inkomstkälla är arbete. Emellertid illustrera
dessa bestämmelser på ett slående sätt orimligheten af Komiténs
åsigt, att alla inkomstslag hafva lika skatteförmåga. Komitén
medgifver nemligen samma lindring för ränteinkomsten af ett till
inemot 40,000 kronor uppgående kapital, som för motsvarande inkomst
af arbete. Om detta är rättvisa, så måste rättvisan i fråga
om beskattning vara till sitt väsende mera skild från rättvisan i
andra afseenden, än natt och dag äro hvarandra olika.

106

Jag har yrkat att bevillningsstadgan borde ålägga alla skattskyldige
sjelf deklaration samt stadga påföljder för uraktlåtenhet
att lemua uppgifter och allvarsamt ansvar för afsigtligt falska
uppgifter. Jag väntar ingalunda i första hugget några underverk
af ett sådant stadgande, jag vet att opinion och sed ej äro gynnsamma
för detsamma. Men jag vet ock, att en klok och rättrådig
lag har magt att uppfostra opinion och sed, att de flesta och svåraste
fördomar icke utrotas utan lagstiftningens försigtiga, successiva
mellankomst, och att någon gång måste början göras, om
man någonsin skall komma till ett slut. Inkomstbeskattning utan
de skattskyldiges pligt att uppgifva sina inkomster är i mina
ögon en sjelfmotsägelse.

I afseende på beskattningen af jordbruksfastighet och inkomst
af jordbruksrörelse har jag anhållit om tillåtelse att få instämma
i Komiténs Herr Ordförandes reservation, efter att vid behandlingen
af detta ärende hafva röstat för det förslag, som i nämnda
reservation blifvit på ett i min tanke särdeles klart och öfvertygande
sätt utveckladt.

Vidare reserverar jag mig mot Komiténs förslag rörande rätt
till afdrag för skuld, hvilket förslag jag anser dels sakna rättsgrund,
dels inbjuda till oärlighet, dels äfven vara så affattadt, att
helt skiljaktiga åsigter om dess andemening kunna i tillämpningen
bona fide göras gällande.

Och slutligen reserverar jag mig mot Komiténs förslag om
en öfverskattenämnd, dels derför, att jag ingenstädes i vårt samhällsskicks
historia finner något stöd för def antagandet, att det
rent politiska element, som Komitén infört i nämnden, passar för
nämndens uppgift, dels derför, att jag befarar, att det ambulanta
elementet från länen kommer att i nämnden blifva ”nämndemän”
i ordets mindre förmånliga bemärkelse. Jag håller före, att till
grund för förslaget om en öfverskattenämnd ligger en till sin
kärna rigtig tanke, men att man endast efterhand, på de långsamma
försökens väg, kan i en så kinkig sak träffa den rätta formeln,
och att man derför icke ens bör försöka att lösa frågan i
ett slag, utan åtnöjas med att afhjelpa de närmaste behofven samt
begagna hvarje mindre steg och den erfarenhet, det skänker, såsom
utgångspunkt för ett nytt, äfvenledes varsamt steg. Till närmare
förklaring af min mening tillåter jag mig att här bifoga ett
af mig i Komitén framstäldt, men såsom ”byråkratiskt” förkastadt
förslag, så lydande:

107

”Då, så vidt jag ej missförstått diskussionen vid den preliminära
behandlingen af frågan om en öfverskattenämnd, det hufvudsaMigaste,
om än icke det enda, syftemålet med en sådan inrättning
skulle vara att betydligt påskynda det slutliga afgörandet af
bevillningsmål, men då intet af de vid samma tillfälle väckta förslag
rörande öfverskattenämndens organisation och befogenhet
synts mig tillfredsställande, tillåter jag mig att till öfvervägande
hemställa, huruvida ej nämnda hufvudsyfte skulle kunna vinnas
på följande sätt:

Kungl. Maj:t förordnar en ledamot af Kammarrätten att med
biträde af, för detta ändamål adjungerade, sex ledamöter, utsedde
på sätt här nedan sägs, oafbrutet och med befrielse under tiden
från alla öfriga embetsåligganden, handlägga bevillningsmålen från
den tidpunkt, då besvär i bevillningsärenden senast skola till
Kammarrätten vara inlemnadé, så att målen kunna afslutas inom
en kortare tid af t. ex. 3 till 4 månader.

Nämnda biträden utser Kungl. Maj:t till ett antal af t. ex.
hälften bland sådane embets- och tjenstemän, som på grund af sitt
embete hafva att deltaga i bevillningstaxeringen, hälften bland
personer, icke hörande till nämnda kategori af embets- och tjenstemän,
denna senare hälft inom en förslagslista, tillkommen på sådant
sätt att samtliga pröfningskomitéer välja hvar sin kandidat
till denna högsta instans i bevillningsmål. Om arvoden för dessa
adjungerade ledamöter torde något böra stadgas. Hvad angår
denna myndighets åligganden, föreslås, att de må inskränkas inom
Kammarrättens nuvarande befogenhet i detta slags ärenden, möjligen
med tillägg af skyldigheten att afgifva en berättelse om bevillningstaxeringen
i ungefärlig öfverensstämmelse med Förberedande
Skattejemkningskomiténs förslag. Dervid tänker jag mig
dock att, efter någon tids erfarenhet, och om denna utfäller gynnsamt,
befogenheten att ingripa i bevillningstaxeringens slutliga
fastställande kunde utvidgas. Intill dess vore i allt fall hufvudsyftet,
om detta är att påskynda bevillningsmålens definitiva afgörande,
vunnet.

Derigenom, att en ledamot af Kammarrätten blefve arbetets
egentlige ledare, och derigenom att bland de adjungerade ledamöterne
en betydlig summa af juridisk bildning och embetsmannarutin
vore att påräkna, torde måhända ifrågavarande myndighet
kunna utan fara göras till högsta instans, så att icke i något fall
besvär finge hos Kungl. Maj:t anföras; hvaremot det, vid öfriga

108

hittils framställda förslag till en öfverskattenämnd, förefaller såsom
en både för vårt samhällsskick ny och derjemte betänklig grundsats
att förneka den skattskyldige att få sin klagan öfver förment
olaglighet pröfvad å vare sig domstols- eller administrativt
judiciel väg.”

Till dessa invändningar mot några hufvudpunkter af Komiterades
förslag tillåter jag mig att bifoga ett par allmänna anmärkningar.

Komiténs majoritet utgår från den ”förutsättningen”, att grundskatterna
samt rustning och rotering skola efterskänkas. Jagmåste
antaga, att den anser sig, genom det nu framlagda förslaget
till bevillningsstadga, hafva på de samhällsmedlemmar, som under
nämnda förutsättning skola varda befriade från en skattebörda om
10 millioner kronor, lagt en börda i annan form, den der i åtminstone
nämnvärd mån motsvarar den tillämnade lättnaden och
i någon grad kan mildra förhatligheten af en åtgärd, hvilken till
förmån för dem, som nu utgöra grundskatter samt rustnings- och
roteringsskyldighet, skulle ålägga andra samhällsklasser nya bördor.
Jag drager visserligen icke i tvifvelsmål upprigtigheten af
denna komitémajoritetens mening om betydelsen och effekten af
dess förslag, men nödgas bekänna, att det är för mig ofattligt,
huruledes de föreslagna små. jemkningarna i bevillningsstadgan
skulle kunna en så kraftig verkan åstadkomma, skulle kunna utgöra
inledningen till den ”rättvisa och jemlika” beskattningens
guldålder. Mig synes fara värdt, att man går att bota en ”historisk
orättvisa”, som längesedan upphört att vara och verka såsom
en orättvisa, med en ny och mycket svår, om hvilken åter ingen
lärer kunna säga, att eller huru den en gång skall upphöra att
vara hvad den från början var. Då vidare denna Komiténs ”förutsättning”
sjelf helt och hållet hvilar på en annan förutsättning,
som faller utom området för det åt Komitén meddelade uppdrag,
synes den mig äfven formaliter vara lika obehörig, som den, enligt
hvad jag i början sökt visa, är materialiter oberättigad. Denna
andra förutsättning återfinnes i den skrifvelse af 24 Maj 1873, i
hvilken riksdagen uttalade sig för en helt ny försvarsordning, med
hvilken riksdagen afsåg en ”betryggande arméorganisation”, som
blefve ”ett säkert skydd för landets inre förkofran”. Den ombildning
af försvaret, hvartill nämnda skrifvelse lemnar hufvuddragen,
borde byggas på ”den allmänna värnepligten såsom grundval”; till
densamma hörde en befälstam, ”föga mindre talrik än den nuva -

109

rande indelta arméns effektiva styrka”, hvilken borde skaffas ur
de värnepligtiges led, ”i främsta rummet” på frivillighetens väg.
Det var under uttrycklig ”förutsättning, att en sådan arméorganisation
varder af konung och riksdag antagen”, som kamrarne år
1873 uttalade sig för rustnings- och roteringsbesvärens samt grundskatternas
afskrifning. Denna förutsättning, som för mig varit och
förblifver den hufvudsak, för hvilken allt annat må vika, bestämde
år 1873 min röst för den s. k. kompromiss-skrifvelsen; och vid
denna förutsättning, hvars rätta innehåll och betydelse jag anser
vara korrekt utvecklade i 1875 års härordningsförslag, håller jag
fast. Släpper man den — och den synes för hvarje dag mer och
mer falla i glömska — då är ock kompromissen bruten, men icke
af dem, som gerna vilja låta grundskatter och indelningsverk gå
all verldens väg, derest löftet om en ”betryggande arméorganisation”
uppfylles, utan af dem, hvilka blott vilja hålla en del af öfverenskommelsen,
den del som förmodligen i deras ögon är dess
”bättre hälft.”

110

Reservation af Herr E. Key.

I den tilltänkta öfverskattenämnden skola, enligt Komiténs
förslag, tvänne ledamöter utses af hvardera kammaren.

Om det än må erkännas att ett gemensamt val af dessa fyra
ledamöter, genom elektorer från riksdagens båda kamrar, kan
blifva en härd för splittring kamrarne emellan, och att till och
med lottning mellan några af de föreslagne beklagligen en eller
annan gång kan häraf blifva en följd — såsom det äfven, ehuru
mycket sällan, skett vid val till fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
— lärer det ej kunna förnekas, att en dylik tillfällig
och antagligen sällspord oenighet skall mer än uppvägas af flere
ur ett gemensamt val framgående fördelar, hvilka det af Komitén
föreslagna valsättet saknar.

Om båda kamrarne samtidigt välja hvar för sig, kan lätt tänkas:
antingen att de stanna med sitt val på en och samma person
eller att de utse personer med samma lefnadsyrhe. Vid gemensamt
val, genom elektorer från båda kamrarne, är deremot en
större sannolikhet för att män från olika yrken skola uppsökas,
och att derigenom en mera mångsidig, kontrollerande och förmedlande
sakkännedom blifver vunnen. Dessa fyra ledamöter, valda
af riksdagen såsom ett helt, skola utan tvifvel erhålla en långt
större betydelse än om de utses hvar för sig af dess båda hälfter,
i hvilket senare fall den splittring, man sökt att undvika vid
valakten, torde, hvad värre är, i stället för att der afslutas, komma
att inflyttas i öfverskattenämndens förhandlingar.

Skall derföre en öfverskattenämnd inrättas, hvilket jag för
min del anser böra ske, och om riksdagsvalde ledamöter böra i
densamma finnas, hvilket jag äfven anser lämpligt, synes mig
konseqvensen fordra, att desse väljas af riksdagens båda kamrar
gemensamt.

111

Reservation af Herr H. L. Rydin.

Då Komiténs pluralitet ansett, att den direkta beskattning,
som skall bibehållas, derest afskrifning af grundskatter m. m. beslutes,
bör inskränkas till en allmän bevillning af 1 procent utaf
inkomsten, så anser jag, att Komitén tagit en utgångspunkt, som
icke kan försvaras. Huru ringa betydelse man än må tillmäta den
direkta beskattningen i ett skattesystem, och huru mycket man än
må söka undkomma dess användning, så uppstå dock förhållanden,
då dess anlitande, der den icke finnes, och dess förhöjning,
der den finnes, blir en nödvändighet. Man kan således ej på
förhand bestämma, att densamma skall stadna vid 1 % och med
antagen förutsättning af dess ringhet urskulda det framlemnade
förslag till Bevillningsförordning, som äfven om detsamma innehåller
en och annan förbättring, dock bibehållit de hufvudsakliga
fel, af hvilka nu gällande Bevillningsförordning lider. Att dessa
fel inflöto i nu gällande Bevillningsförordning, kan ursäktas af de
förhållanden, hvarunder den tillkom. Det har vid flere tillfällen
blifvit erkändt så väl af 1859 års Bevillningskomité, som af Riksdagens
Bevillningsutskott, att denna förordning, sådan den är,
blifvit ackommoderad efter öfriga då befintliga direkta skatter och
blifvit från den synpunkt uppgjord, att densamma ej behöfde att inbringa
större belopp, än 2 millioner Rdr. Komiterade ega ej sådana
skäl att uppvisa, då de på denna förordning hufvudsakligen
byggt det direkta skattesystem, som skall delvis betäcka den brist,
som genom grundskatternas afskrifning kommer att uppstå, och
dessutom, när nöden så fordrar, fylla hvad som brister då inkomsten
af indirekt beskattning slår fel. Den enda egentliga ändring,
som blifvit gjord, är den, att såsom grundsats uttalats, att jordbruksidkaren
har att utgöra, bevillning ej allenast för den inkomst,
det i fastigheten nedlagda kapitalet antages lemna, utan äfven för
den inkomst, han erhåller af sitt arbete och af det kapital, som
han, utom det i fastigheten nedlagda, på sjelfva jordbruket an -

112

vändt, hvilka båda slag af inkomster förut lemnats obeskattade,
likasom att man ansett sig böra höja bevillningen för jordbruksfastighet
från 3 öre till 5 öre för hvarje 100 kronor af fastighetens
taxeringsvärde eller, hvilket är detsamma, förhöjt beräkningen af
detta slags fastighetsafkastning till 5 procent i stället för 3 proc.
Det framsteg till det bättre, som härigenom gjorts, är dock föga
egnadt att medföra dermed åsyftad verkan, då nuvarande Bevilh
ningsförordnings bestämmelser i öfrigt blifvit i hufvudsak bibehållna.
Är det allvar med den förklaring, som blifvit gifven med
afseende på förevarande skattereform, att en rättvis beskattning
skall åstadkommas, och är man af den åsigt, att ingen annan direkt
skatt skall föreslås, än en direkt inkomstskatt, så hade det
varit förslagsställarnes pligt både att gifva uttryck åt de rättsgrundsatser,
på hvilka den direkta inkomstbeskattningen stöder sig,
och att framhålla dessa grundsatsers tillämpning i allt större utsträckning
såsom ett eftersträfvansvärdt mål, och derför undanrödja de i
Bevillniugsstadgan mest framstickande fel mot den princip, hvarpå
den direkta inkomstskatten hvilar. Såsom sådana böra märkas, att
vissa slag af inkomst åtnjuta förmåner vid skatts utgörande framför
andra och att skattskyldig ej har någon förpligtelse sig ålagd att
lemna upplysningar, som vägleda taxeringsmännen vid uppskattningen
af hans inkomst.

Vid framställande af de anmärkningar mot det nu framlagda
förslaget, hvilka jag ansett mig böra i denna reservation sammanfatta,
vänder jag mig emot

1) Grunderna för inkomstbevillnings utgörande och för beräkning
af den beskattbara inkomsten.

Den Komité, som 1858 tillsattes, kan åberopa såsom skäl för
sin obenägenhet för mera genomgripande reformer, att den med
hänsyn till dåvarande förhållanden ansåg sig böra akta sig så
mycket som möjligt för oförsökta nyheter, utan i dess ställe med
bibehållande af de i förutvarande bevillningsförordning innehållna
grunder, hvilka såsom sådana ansågos tillfredsställande, men hvilka
”med ringa följriktighet blifvit utvecklade och tillämpade”, bortskära
”de utväxter, hvarmed den, genom tillfälliga förbiseenden
eller enskilda intressens möjligen någon gång öfvervägande inflytande,
blifvit belastad”. Den ansåg sig derföre böra borttaga de
ojemnheter, som funnos i beskattningen, hvilka dels innehöllos i
de olika skattebeloppen för olika inkomstkällor, dels ännu mer

113

voro en följd af de då brukliga minimiafgifterna för vissa näringar
och yrken. Dessa afgifter voro enligt Komiterades åsigt alldeles godtyckliga
och syntes hafva berott på tillfällig gunst eller ovilja
för vissa klasser; och ansågos dessa godtyckligheter hafva sin
grund uti den höga procent, som utgjordes af näringarne och
fastigheterna, hvilket jemte dels minimitabeller för jordegendomens
taxeringsvärde i de särskilda länen, dels minimiafgifter för näringsidkarne,
mer än annars bidragit till eludering af föreskrifterna.
Att utjemna dessa orättvisor med hufvudsaklig ledning af förutvarande
förhållanden ansågo Komiterade för sin uppgift och,
sedan de uttalat sig såväl mot hvarje progressiv höjning af
skatten å den större inkomsten, som mot användning af repartitionssystemet,
föresatte de sig såsom det mål, som borde sökas, jemlik
beskattning af all inkomst, d. v. s. en strängt proportionel inkomstskatt,
beräknad efter procent- eller quotitetssystemet, hvilken skulle
lika för all inkomst, utgöra 1 procent af densamma.

Denna grundsats biet'' emellertid ej fullständigt genomförd.
Bevillningskomitén lät af den uppfattning, Komitén hade om sin
pligt att ej föreslå brådstörtade reformer, det i 1858 års Förordning
förut gällande klass-skatt-system ännu inverka på sig. Detta
system utgjorde en blandning af förmögenhets- och yrkesskatt,
som derför ej lät principen för inkomstbeskattningen få ett tydligt
uttryck i den gifna lagen. Enligt detta klass-system utgick bevillningen
af särskilda slag af inkomster efter olika grunder, somliga
efter inkomstens antagna kapitalvärde; andra efter inkomstkällans
afkastning, utan afseende på den andel deraf, den skattskyldige
fick såsom behållen sig tillgodogöra; andra efter den behållna inkomsten;
af andra inkomster åter utgick bevillningen uti vissa
bestämda afgiftsbelopp; slutligen voro för särskilda slag af skatteobjekt,
allt efter de olika slagen deraf, stadgade dels vissa bestämda
minimi-afgiftsbelopp, dels minimi-inkomstbelopp, hvartill
närings, yrkes afkastning skulle uppskattas, för att på sådant sätt
bereda trygghet för erhållande af den på förhand bestämda statsfyllnadssumma,
som skulle genom allmän bevillning betäckas. Sålunda
var grunden för utgörande åt bevillningen af inkomsten a
jordbruket så bestämd, att bevillning af jordbruksfastighet skulle
utgå med en viss pro mille afgift af fastighetens taxeringsvärde
och i och med dess utgörande var äfven godtgjord bevillning för
den inkomst, jordbruket årligen g-ifver. Likasom jordbruksfastigheten
var hänförd under bevillning af jordbruket, var under be 8 -

Skatteregleringskomiténs betänkande.

114

villning af städerna hänförd bevillning af dervarande fastigheter,
betraktad såsom en stadsmannanäringen tillhörande bevillning, under
hvilken egenskap den åtven under förra århundradet beskattades.
Enibetsmännens bevillning var bestämd i förhållande till deras
löningsbelopp. Efter särskilda grunder beräknades bevillningen af
bergverk, fabriker, verk och inrättningar på landet. Inkomsten af
bergsbruk beräknades så, att med ledning af tillverkningsbeloppet
egarens behållna vinst deraf, hvilken enligt författningen skulle
sättas till ett visst belopp af gängse priset, sålunda t. ex. för
stångjern till högst l/2, minst V6 deraf, förvandlades till kapital
efter 5 procent, hvilket kapital likställdes med fastighet och fick
sig bevillning påförd efter samma grund, som den efter hvilken
fastighetsbevillning utgjordes. Andra bruk och fabriker erlade
vissa klassafgifter i förhållande till den klass, de tillhörde, åter
andra skulle erlägga bevillning till det belopp, som utgick af inkomst
af näringarne i allmänhet, bvarigheten att beräkna denna,
hade föranledt till klassificeringen af näringsidkare i vissa klasser,
af hvilka bevillning skulle utgöras lägst med den såsom minimiafgift
inom hvarje klass bestämda afgift. Härjemte var för kikare
af vissa uppräknade slag af näringar eller yrken, likasom
för sådana, som försörjde sig med tillfälligt arbete, stadgad en bestämd
klass-skatt, hvilken hvarken kunde sättas högre eller lägre,
der ej, såsom fallet med skeppsredare, bevillning utgjordes efter
en särskild grund, nemligen visst för hvarje läst, fartyget innehöll.
De som ej voro särskildt uppräknade, beskattades lika med dem,
med hvilkas näringsverksamhet deras kunde jemföras. Kapitalet
var obeskattadt, men det gällde såsom regel, att livar och en gäldenär
egde vid ränteliqvid göra ett afdrag af 5 % å ränta som
öfversteg 6 %, hvaremot ingen vid bevillning^ utgörande fick räkna
sig till godo och göra afdrag för ränta å skuld. Slutligen bör
erinras, att fastighetsbevillningen å hemman på landet ej utgick
efter deras verkliga värde utan i öfverensstämmelse med en, på
grund af en vid 1823 års riksdag gjord uppskattning, länsvis uppgjord
tabell öfver det minimivärde, hvarunder jordbruksfastighetens
totalvärde inom länet icke fick sättas. Hvad angår sjelfva bevillning
saf giftens belopp, så var den enligt 1858 års Bevillningsförordning
så bestämd, att den skulle utgå med en från Va % till 1 %
stigande procent af löner, 2l/2 procent af inkomst utaf näring och
yrke, som ej vore att hänföra till embete eller tjenst, med iakttagande
af stadgad minimiafgift samt de afvikelser, de bestämda

115

klass-skatterna, inneburo. Men utom dessa afvikelser förefunnos
vissa olikheter i afseende på så väl skattens belopp, som den grund
som borde gälla för beskattbar inkomsts beräkning. I förra hänseendet
bör t. ex. märkas, att läkare skulle för praktik utom tjensten
erlägga en till 2 % beräknad afgift (jfr §§ 10, 30), och skulle, efter
hvad nyss nämnts, göras bevillningsafdrag af 5 % å inkomst af utlånt
kapital, då räntan öfversteg 5 %. I senare hänseendet bör märkas
att 1 per mille skulle utgöras såsom fastighetsbevillning, hvilken
efter då antagna beräkning af 4 % i afkastning af fastigheten motsvarar
en bevillning af 2>/2 kr. för 100 kr. inkomst; medan bergsbruk
m. fl. skulle utgöra samma per mille afgift efter ett värde
å bruket, som erhållits genom en kapitalisering af dess afkastning
beräknad till 5 %, hvilket motsvarar en inkomstbevillning af blott
2 %. Den fastighet i stad åliggande bevillning var jemväl bestämd
till ett lika belopp af 1 per mille af fastighetsvärdet, hvilket måste
med hänsyn dertill att stadsfastigheten kunde antagas gifva större
behållning än 4 % anses såsom en afvikelse från den antagna grundsatsen,
att såsom bevillning för stadsmannanäring i allmänhet skulle
erläggas 21 2 % af inkomsten. Slutligen bör erinras den nedsättning
i bevillningens belopp för fastighet på landet, som efter hvad
nyss bhfvit närnndt, blef en följd deraf, att bevillningen utgjordes
efter ett taxeringsvärde, som bibehölls oförändradt från 1823 till
1861., till följd hvaraf taxeringsvärdet enligt 1859 års Bevillningskomités
betänkande förhöll sig till det vid försäljning och hypoteksvärdering
beräknade värdet, som 1 : D, i ett län; men vanligen
förhöll sig som 1: 27s och steg ända till 1 : 64'', i ett af länen
Den högre bevillning, som i förhållande till fastighetens afkastning,
fastighet pa landet då skulle vidkännas i jemförelse med fastighet i
stad, utjemnades således, om man lemnar utom räkningen den
frihet från skatt, som jordegaren hade af jordbruksnäringen, mer
än väl af det låga taxeringsvärdet; och samma förhållande var
med skatten af näringarne på grund af de utfästa minimiafgifterna
och den deraf föranledda låga uppskattningen.

\id den skattereform, som med anledning af dessa missförhållanden
egde rum, blef på grund af det förslag, som Bevillningskomitén
är 1859 framlade, allt klass-skattsystem upphäfdt och i dess
ställe uppstäldt såsom mål jemlik beskattning af all inkomst. Inkomst
af hvad slag den vara månde, af kapital, af arbete, af lifränta,
af enskildt årligt understöd m. m. skulle lika beskattas och
man uppställde såsom grundsats, att det är den behållna inkomsten,

116

som skall beskattas. Derifrån skedde dock väsendtliga afvikelse!-,
som hafva hindrat en rättvis inkomstbeskattning att göra sig gällande
och det med afseende på två af de vigtigaste, rikaste och
mest omfattande inkomstkällorna, nemligen inkomsten af fastighet
och af kapital. Hvad den förra beträffar så förklarade Komitéu
i sina motiver, att ehuruväl för fast egendom rätteligen lika afgift
skulle tagas af behållna inkomsten, som af annan inkomstkälla, så
antog dock Komitén, i anseende dertill att de fleste fastighetsegare
icke begagnade sådan bokföring, att deras behållna afkomst åt
dem sjelfva med säkerhet kunde beräknas, likasom dittills skett,
behållna afkomsten i allmänhet vara viss procent af det uppskattade
verkliga eller gångbara värdet. Derför blef fortfarande bestämdt,
att en afgift af vissa öre per 100 Rdr af fastighetens taxeringsvärde
skulle utgå såsom bevillning, motsvarande 1 % af fastighetens
antagna afkastning, samt att i och med denna fastighetsbevillnings
erläggande all inkomst, som erhölles af fastigheten, likasom ock
af derå idkadt jordbruk med dertill hörande binäringar, skulle
vara fri från bevillning. Hvarken arrendatorer af jord, föi
hvilken fastighetsbevillning erlades, eller andra som draga vinst
af dess begagnande, få sig påförd bevillning för behållen inkomst,
likasom ej heller den, som idkar jordbruk och dess binäringar
å egande fastigheten, är förpligtad att erlägga bevillning
för inkomst af det arbete och det förlagskapital, som derå
användes. Såsom skäl för denna bestämmelse anförde Komiterade,
att den bevillning, som till 1841 erlades af arrendator borttogs,
enär arrendet ansågs skola minskas, då arreudatorn ålägges särskild
bevillning, och således jordegaren, som sjelf utgör bevillning
för jorden, komme att vidkännas dubbel bevillning. Hvad angår befrielse
från erläggande af bevillning för det använda driftkapitalet, så
ansågs detta undantag, som blifvit gjordt till förmån för kapitalet,
rättfärdigas deraf att, enligt Komiterades förslag, jordbrukare icke
kommer att åtnjuta afdrag för skuld å sin fastighet eller sådan
befrielse från eller lindring uti bevillning, som eljest åtnjutes för
inkomst under 1,800 kr. Hvarför jordegaren skulle befrias för
inkomst af det arbete, som han antages böra nedlägga å sin näring,
mer än andra näringsidkare, nämnes ej. Orättvist är äfven
att den, som har egendom med inteckuad skuld, för hvilken ullig
l-äpta erlägges, skall betala lika mycket bevillning, som annan
fastighetsegare, hvilken har densamma gravationsfri, och ej hai

117

rättighet att såsom förhållandet med kapitalister (Instr. för tax.
§ 21) göra afdrag för lånt kapital.

Den andra afvikelsen består deruti att, oaktadt man anfört
såsom skäl för arrendator befrielse från inkomstbevillning den
dubbla bevillning, som jordegaren derigenom komme att vidkännas,
dock i andra fall under vissa förhållanden en och samma inkomst
blir två gånger beskattad, nämligen då både gäldenär och kapitalist
få skatta för afkastning af inkomstkälla, som den förre disponerar.
Vore denna grundsats konseqvent genomförd i vår Bevillningsförordning,
så vore derom mindre att säga. Disposition af
kapital kan anses för en förmån af den betydelse för förvärfvande,
bibehållande och förkofran af inkomst, att den dubbla beskattningen
kan låta sig försvara, men att såsom nu är förhållandet i
ena fallet dubbel beskattning eger rum, men i andra fall och det
ingalunda några särskildt ömmande, sådan beskattning alldeles
icke kommer i fråga, detta är ett fel, som bör undanrödjas. Sålunda
får fastighetsegare i stad likasom fastighetsegare på landet,
som ej sjelf i sin rörelse använder sin fastighet, vidkännas beskattning
äfven för så stor del af egendomen, som den, hvars afkastning
användes till godtgörande af intecknad gäld, medan näringsidkare,
som eger fastighet, kan genom den användning, han gör
af den intecknade skulden, bereda sig ett bevillningsfritt drift- och
förlagskapital; och hvad han således förlorar i bevillning genom
den för höga fastighetsbevillningen, återvinner han genom befrielse
från bevillning för det kapital, han använder i sin rörelse. Samma
förhållande inträffar i alla de fall, der bevillning erlägges för hela
det belopp, som en inkomstkälla gifver, utan att hänsyn tages dertill,
om den skattskyldige eger sjelf disponera samma inkomst eller ej.
Bevillning erlägges i vissa fall både af kapitalisten för den inkomst
han får af den uppburna räntan, och af den, som måst godtgöra
sådan med andel af den afkastning, som inkomstkällan gifver.
Derför är det orättvist, att endast industriidkare!! anses ega att
vid beräkning af den behållna inkomsten göra afdrag för lånt drifteller
förlagskapital, men att embetsmannen ej får göra sådant afdrag
för kapital, som han lånt för att bekosta de studiers bedrifvande
och den inöfning i embetsmannaverksamheten, som erfordrats
för att vinna en till befordran berättigande embetsduglighet; att
skriftställaren ej får göra afdrag för de kostnader, han haft under
föregående år för att åstadkomma det arbete, som beredt honom
det under skatteåret uppburna honorarium, ej heller konstnärn för

118

utarbetandet af sitt konstverk, eller den vetenskaplige uppfinnaren
för de arbetskostnader, som blifvit nedlagda för vinnande af patenträtt.

Slutligen bör anmärkas, huruledes uti Instruktion för taxeringsförrättningarne
§ 21 en ny princip för beskattningen insmugits,
nemligen att det belopp, hvarmed lefnadskostnaderna öfverskjuta
de kända årsinkomsterna skall anses utgöra den skattskyldiges
kapitalinkomst. Bevillningen stannar således ej vid en viss del
af inkomsten, utan blir refererad till utgiftsbeloppet, hvadan den,
som nödgas till följd af sjukdom eller andra olyckor för sina utgifters
bestridande tära på sitt kapital eller göra lån derför, får
till den olägenhet, han lider deraf, att han nödgas minska sina
kapitaltillgångar, lägga det obehaget att derför erlägga bevillning
såsom vore kapitalminskningen en inkomst.

De fel, af hvilka nu gällande Bevillningsförordning lider genom
sålunda skedda afvikelser från den fastställda grundsats om
lika beskattning för all erhållen inkomst, har Komitén, som nu
haft till uppgift att följdrigtigt genomföra grundsatsen om en jemlik
proportionel inkomstskatt, dock ej ansett sig böra aflägsna.
Den har visserligen ej blundat för det orättvisa uti att beskattningen
af den inkomst, som åtnjutes af jordbruksnäringen såsom
sådan, är skattefri, och har derför ansett sig böra antaga såsom
grundsats, att inkomsten af jordbruk — ej mindre den, som erhålles
af den dertill använda fastigheten, än äfven den, som erhålles af
jordbruksnäringen såsom sådan och fördenskull inkomst af all
fastighet, — jemväl bör beskattas. Men vid tillämpningen af denna
grundsats har Komitén ej slutit sig till någotdera af de beskattningssätt,
som iakttages vid beskattning af fastighetsinhomst. Man
kan nemligen dervid förfara så, att antingen den behållna inkomsten
hvarje år beräknas, efter det belopp, hvartill den verkligen
upplupit, vare sig under senast förflutna året eller i medeltal af
flere år, vanligen de 3 senast förflutna åren, eller ock, såsom
i England, att fastighetsinkomsten beräknas efter det arrende,
som är betingadt eller kan betingas för en egendom, och inkomsten
af näringen såsom sådan sättes till en viss del, 1/2 eller 1/3) af
den afgift som i arrende erlägges. Komitén har ej ansett sig böra
följa någotdera förfaringssättet, utan i dess ställe bibehållit fastighetsbevillning
med ett för jordbruksfastighet från 3 till 5 öre förhöj
dt belopp för hvarje 100 kr. af fastighetens taxeringsvärde,
samt tillagt, att för den inkomst och förmån, som utöfver 5 procent

119

af taxeringsvärdet erhålles genom fastighetens utlegande eller begagnande
för egen rakning, samt dermed förenade näring, ej min
dre jordbruksnäring, än annan näring, skall utgöras särskild inkomstbevillning.
Härmed har man emellertid i flere hänseenden
nödgats frångå den princip om jemlik beskattning af all inkomst,
som Komitén ansett sig böra så strängt vidhålla, att den i intet
fall ansett sig böra taga hänsyn till de olika slagen af inkomstkällors
mer eller mindre varaktighet och trygghet, Denna afvikelse
framträder först och främst deruti, att Komitén bibehållit
såsom regel det beskattningssätt, som framkallat de hufvudsakligaste
anmärkningarne mot nuvarande Bevillningsstadga, nemligen
fastighetsinkomstens beskattning i form af fastighetsbevillning,
hvarigenom den, som af sin inkomst af fastigheten får utbetala
kanske hälften och derutöfver till godtgörande af ränta på intecknad
skuld, förpligtas erlägga lika hög inkomstskatt, som den som
har sin fastighet gravationsfri. Vidare kan man med skäl draga
i tvifvel, huruvida en afgift af 5 öre för hvarje 100 kr., hvartill
fastighetens taxeringsvärde är uppskattadt, kan anses vara afpassad
efter jordbruksfastighetens saluvärde. Komitén har vid val af
denna siffra, som utgör en förhöjning af nu gällande jordbruksfastighets
bevillning, 3 öre till 5, låtit bestämma sig från två synpunkter,
dels med hänsyn dertill att den nuvarande bevillningen
i allmänhet anses för låg i förhållande till fastighetens taxeringsvärde,
dels ock för att kunna med säkerhet påräkna ett minimibelopp
i bevillning af inkomst af den hos oss omfångsrika jordbruksnäringen.
Man bör nemligen genom fastställande af viss afgift
i förhållande till taxeringsvärdet alltid kunna förvissa sig om
en bevillning af inkomsten utaf jordbruksnäringen och dertill till
ett belopp, som öfverstiger den nuvarande jordbruksfastighetsbevillning
med 2/3 af densammas belopp, hvartill kommer den särskilda
inkomstbevillning, som kan komma att utgå af alla bortlegda fastigheter,
hvilka gifva i afkastning mer än 5 % af taxeringsvärdet.
Härmed har man emellertid hvarken lyckats att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose rättvisans kraf eller att förvissa sig om
den inkomst, som man med skattens ordnande på föreslaget sätt
afsett. Först och främst, om man tager i betraktande fastighetsbevillningen
i och för sig, så kan ej beräkningen af en så hög
nettoafkastning, som 5 % af fastighetens saluvärde anses på något
sätt vindicerad. 1859 antogs densamma för jordbruksfastigheten
vara 4 % och hvad som ej kan bestridas, är att en mängd mindre

120

fastigheter, som blifvit af de jordbrukande yrkesmannen inköpta,
på sätt äfven yttrats (1878 års Riksdags Särskilda Utskotts Bet.
N:o 2, sid. 55) mindre för att vinna en förmånlig placering af kapital,
än ernåendet af den sjelfständigare ställning, som egandet
af egen jord medför ”genom den säkerhet för en tryggad verksamhet,
som detsamma gifver”. Till följd häraf kan ingalunda
försäljningsvärdet af dessa mindre fastigheter sättas så lågt, att
deras afkastning skall kunna anses motsvara ett kapital, som bereder
5 % ränta. Den bestämda afgiften blir således, derest densamma
skall anses såsom en inkomstskatt, som är lika för all
inkomst, för hög för en mängd egendomar, isynnerhet de små,
såvida en rigtig uppskattning eger rum, till följd hvaraf man har
grundade skäl att befara, att med den saknad af erforderliga garantier
för en någorlunda rigtig taxering, som tillhör nuvarande
taxeringssätt, benägenheten att värdera egendomen under dess verkliga
värde skall ökas.

Men äfven om en fastighetsbevillning å jordbruksfastighet
rätteligen kunde beräknas efter 5 % å taxeringsvärdet, så är dess
egenskap af minimiafgift för inkomst af fastighet och dermed förenade
jordbruk egnad att under en mängd förhållanden åstadkomma
orättvis beskattning. I de fall, då fastigheten är intecknad så
högt, den tål, och äfven lånt förlagskapital begagnas, blir det omöjligt
att af jordbruket uttaga en behållen inkomst, som, sedan räntorna
blifvit liqviderade, gifver 5 % netto-afkastning. En i hårda
ekonomiska omständigheter försatt driftig jordbrukare kommer således
med afseende på skatts utgörande i betydligt sämre ställning,
än den bekymmerslöse possessionaten, som ej har annat besvär,
än att på bestämd dag uppbära arrendet af sin gravationsfriä
jordegendom. Vidare kan den jordegare, som sjelf brukar sin
jord, bereda sig tillfälle att vid beräkning af inkomsten utaf det å
fastigheten idkade jordbruket göra afdrag för ränta å intecknad
skuld, derigenom att han beräknar sig till godo motsvarande afdrag
af ränta å begagnadt driftkapital, medan samme jordegare,
om han utarrenderat egendom, får betala full fastighetsbevillning,
utan att kunna göra sig den intecknade skulden till godo vid beräkningen
af sin inkomst af den utarrenderade egendomen. I förra
fallet erhålles af samma egendom mindre bevillning, oaktadt de
ekonomiska omständigheterna hos den, som eger och brukar den,
kunna vara alldeles lika. Vidare bör märkas, huruledes den, som
utarrenderat egendomen, visserligen kan påföras bevillning för den

121

inkomst och förmån, lian deraf eger, som öfverstiger 5 %, men i
alla de fall, då egendomens arrende understiger 5 %, ej får göra
afdrag för skilnaden, medan den, som sjelf brukar egendomen får
göra afdrag så väl för den inkomst, han eger af driftkapitalet som
af den, han har af det egna arbetet, ända till 5 %, innan någon
inkomstbevillning kommer i fråga. Till följd häraf är ovisst, om
ej i de vanligaste fallen, med den brist på garanti för noggrann
uppskattning af inkomster, som tillhör Bevillningsstadgan, inkomst
så väl af fastighet, som af det derå idkade jordbruk skall stadna vid
5 %, då egare sjelf brukar egendomen. Den i förslagets § 7 innehållna
bestämmelse, att ränta å skuld ej får afräknas å inkomsten
till högre belopp, än ränta å 20 % af driftkapitalet, gifver vid handen,
att en sådan farhåga tinnes hos pluraliteten.

Hvad som ytterligare bidrager att stärka den farhågan, att
under vanliga förhållanden blott jordbruksfastighetsbevillningen,
men ej bevillning för inkomst af jordbruk kommer att utgå af det
å fastigheten idkade jordbruket, äro de bestämmelser, som gifvits
angående existensminimum och rätt till afdrag vid beräkning af
den beskattbara inkomsten. Då befrielse från bevillning enligt
ifrågavarande förslag åtnjutes till ett belopp af 450 kr., så snart
de sammanräknade årsinkomsterna uppgå intill 1,200 kronors inkomst,
och till ett belopp af 300 kronor, då de öfverstiga 1,200,
men ej uppgå till 2,000 kronor, kan således inkomstbevillning
ej komma i fråga att utgå, derest ej egendomens värde är någorlunda
högt. Om man antager att inkomsten af jordbruket
utgör hälften af den inkomst, som beräknas af fastigheten efter
dess taxeringsvärde, så kan, derest 5 % af fastighetens taxeringsvärde
skall afdragas, innan man beräknar inkomst af jordbruksnäringen,
ej för någon fastighet, som är taxerad under 16,000
kronor, komma att betalas någon särskild inkomstbevillning, och
om innan den behållna inkomsten beräknas, afdrag sker på skuld
till ett belopp, som motsvarar 20 % af driftkapitalet, kan med säkerhet
antagas, att fastighetens värde skall öfverstiga 18,000 kr.,
för att någon inkomstbevillning vare sig af egare eller arrendator
skall komma i fråga att utgöras för inkomst af jordbruk. Om så
erinras, att 300 kronor få afdragas från inkomst af 1,200—1,999
kr., så skulle först, då egendomens taxeringsvärde uppgår till mer
än 27,000 kr., bevillning kunna påräknas i förhållande till en behållen
jordbruksinkomst af högst 400 kronor; och detta endast
under det vilkor, att ej lägre taxering göres af jordbruksinkom -

122

sten än till ofvan omförmälda 2 % af taxeringsvärdet. Till följd
häraf kan antagas, att först då egendomen är taxerad till 40,000
kronor, beräkningen af den beskattningsbara jordbruksinkomsten
skall kunna möjligen upppgå till 1,000 kronor och derutöfver. Om
man rådfrågar den Förberedande Skattejemkningskomiténs utlåtande
Bil. 12 sid. XVI, finner man, att jordbruksfastigheter öfver 36,000
kronors taxeringsvärde utgöra ett antal af 3,965 med ett taxeringsvärde
tillsammans af 263,257,000 kronor; hvadan med beräkning
af bevillningen af jordbruksinkomsten på ofvan angifvet sätt till
hälften af fästighetsbevillningen, en bevillning af jordbruksinkomsten
skulle af dessa fastigheter kunna antagas till ett belopp af
65,800 kronor; detta dock endast under antagande af den osannolikheten,
att inkomsten af fastigheten såsom sådan ej beräknas
till lägre än 5 /. Man kan således befara, att med de grunder för
beräkningen af jordbruksbevillningen, som i komiterades förslaginnehållas,
den inkomstbevillning, som väntas af jordbruksnäringen
skall reduceras till en obetydlighet, knappt 100,000 kronor, som ej
ens är tillräcklig att ersätta den inkomstminskning, som blir en
följd af höjning af existensminimum från 400 till 500 kronor och
det afdrag, som får ske å den lägre inkomsten intill 2,000 kronor.

Med afseende på den orättvisa och obillighet, som blir en
följd af sammanfattning af så olika beskattningsföremål, som fastighet
och inkomst, i det att den skattskyldige under vissa förhållanden
får betala skatt utöfver den, som motsvarar hans inkomst,
och under andra kan framför andra skattskyldiga gynnas, blef
olämpligheten af den sålunda skedda sammanföringen redan anmärkt
af Kammarrätten och flere af Konungens Befallningshafvande
i de utlåtanden, som af dem afgåfvos öfver Förberedande Skattejemknings-komiténs
förslag till Bevillningsstadga § 10. Äfven inom
Komitén har lämplighetek deraf satts i fråga. Onekligt är ock,
att det motförslag, som af några komitéledamöter framstälts till
föremål för öfverläggningen, nämligen att höja fastighetsbevillningen
till 6 öre för hvarje 100 kronors taxeringsvärde, är mera
praktiskt och kan anses motsvara den ungefärliga behållningen å
inkomst af jordbruket. Dessa 6 öre motsvara nemligen en bevillning
å en till 4 % af taxeringsvärdet beräknad afkastning af jordbruksfastigheten
såsom sådan, tillsammans med 2 % af samma värde
såsom beräknad inkomst af det å densamma idkade jordbruket,
och synes äfven utgöra en väl funnen summa för beräkning af inkomsten
af annan fastighet. Men fara värdt är, att, derest fästig -

123

betsbevillningen kommer att sättas så högt ocb om derjemte derunder
skulle ingripas bevillning för inkomst äfven af jordbruket,
detta kommer att leda till en sådan värdering af fastigheterna,
att deras taxeringsvärde sättes till en efter 6 % kapitaliserad inkomst
och sålunda bar till följd en sänkning af taxeringsvärdet
under dess rätta nivå, på samma gång den orättvisa kommer att
qvarstå, att arrendatorer, hälftenbrukare, torpare komma att gå
fria från all skatt till stat ocb kommun, huru goda än deras inkomster
i förhållande till deras skattdragande likars må vara. Om
komiterade ej anse sig ha tillräckliga skäl för att åsätta en särskild
fastighetsskatt å fastigheten såsom sådan och en särskild
skatt å inkomsten af densamma och af den med dess begagnande
förenade näring, så hade Komiterade, derest de ej vågat med den
otillfredsställande anordning af sättet för uppskattning, som vidlåder
vår Bevillningsstadga, föreslå att den behållna inkomsten af
jordbruket för det förflutna året skall uteslutande ligga till grund
för bevillningens beräkning, bort ansluta sig till den i Englands
inkomsttaxa tillämpade grundsats, nemligen att bevillningen sättes
till en viss procent af det arrendebelopp, egendomen betingar eller
kan anses betinga, och kunde hos oss hälften deraf lämpligen beräknas
såsom bevillning för den inkomst, jordbruks idkande å densamma
antages gifva.

Lika litet som Ivomitén lyckats att fastställa till sina följder
rättvisa grunder för beskattningen af inkomst utaf fastighet, lika
litet har den lyckats att undanrödja de orättvisor, som tillhöra nu
gällande Bevillningsstadga i fråga om beräkning af den behållna
inkomsten, der bevillning skall med en viss procent deraf omedelbart
utgå. Komitén har nemligen genom den i förslaget § 9 införda
bestämmelsen uttryckligen förklarat, att vid beräkning af behållen
inkomst afdrag får ske af ränta för lånt kapital, som användes
i industriens och näringarnes tjenst, men ej för ränta å
den skuld, som åsamkats för vinnande af skicklighet eller beredande
af tillfälle till utöfning i det allmännas, statens, kyrkans,
vetenskapens eller konstens tjenst. Hvad som var otydligt i nu
gällande Bevillningsstadga och lemnade utrymme för tolkning i
öfverensstämmelse med rättvisans och billighetens fordringar, har
nu blifvit bestämdt pa ett sätt, som legaliserat obilligheten, hvarpå
jag ofvan (sid. 117) anfört exempel; och till följd häraf hafva vissa
inkomster eller andelar deraf blifvit underkastade dubbel beskattning
och detta ej i förhållande till stigande välmåga eller för -

124

mogenhet både hos den som har inkomstkällan, men ej eger deraf
åtnjuta hvad som motsvarar ränta å löst kapital, och den, till hvilken
motsvarande inkomstens belopp öfverlåtes. Komitén hade äfven
i denna vigtiga fråga, då den uttryckligen och med eftertryck
förklarat, att det är den behållna inkomsten, som skall beskattas,
bort vid beräkningen af den beskattbara inkomsten varit konseqvent,
antingen så, att den med antagande deråt att förmånen att
begagna kapital kan gälla såsom stöd för den dubbla beskattning åt
kapital, som i vissa fall eger rum genom så väl borgenärs som gäldenärs
beskattning för detsamma, ej tillåter näringsidkare mer än
fastigbetsegare och löntagare att vid uppskattning göra afdrag förränta
å upplånt kapital, eller ock så att Komitén, derest den tillåtit
afdrag för skuld, låtit detta komma alla skattskyldige till godo,
ej allenast kapitalister och industriidkare, utan ätven andra gäldenärer
för den skuld, de verkligen ega, låtande kapitalisten, der han
är skattskyldig, vidkännas hela bevillningen på sätt i flere utländska
lagar är fallet. Detta kan ske antingen så som i England
att gäldenären vid ränteliqviden afdrager, hvad som motsvarar bevillningen
å räntan, under äfventyr af straff, hvilket utgör tre gånger
räntan, om ej afdrag sk er,eller ock så, att gäldenär åligger, såsom
vilkor för rätt att göra afdrag å skuld, att uppgifva och styrka,
hvem borgenären är, hvilken, om han är skattskyldig, i sin ordning
får vidkännas bevillnings utgörande för motsvarande belopp. Att
vid beräkning af vissa, men ej alla skattskyldiges beskattningsbara
inkomst låta afdrag ske för ränta å skuld, blir en orättvisa i tillämpningen
af w/comsfekattens grunder, som bort aflägsnas.

Till dessa fel och afvikelser från grundsatsen om jemlik beskattning
af all inkomst, komma sväfvande och orediga bestämningar
om hvad som skall utgöra leshxttningsföremål. Härvid
möter först frågan: är det inkomsten till det belopp, som kommit
den skattskyldige till godo, som skall beskattas, eller är det inkomstkällans
afkastning, såsom sådan? Ehuruväl Komitén i det
framlagda förslaget förklarat, att det är den behallna inkomsten,
som skall utgöra skatteobjekt, så har, efter hvad ofvan anmärkts,
afvikelse från denna grundsats skett deruti, att fastigheten såsom
sådan utgör ett särskildt skatteobjekt, för hvilket förmögenhetsskatt
erlägges, och att, der inkomstskatt kommer i fråga, det i
vissa fall är brutto- och i andra nettoinkomsten, som påföres bevillning,
ja i vissa fall till och med kapitalförlusten. Vidare äro i
afseende på grunderna för inkomsternas beräkning och hvilket års

125

inkomst, som skall tagas till ledning, föreskrifterna obestämda.
Hvad beträffar grunderna för inkomsternas beräkning, hafva Komiterade
ej ansett sig böra stadna vid de stadganden, som blifvit föranledda
af bestämmelsen om särskild bevillning af inkomst af
fastighet och jordbruk, utan jemte det de genom kursivering särskildt
framhållit, att det är den behållna inkomsten, som utgör
föremål för beskattning, hafva de gjort tillägg i B.-F. § 7 (förslagets
§ 9), om de afdrag, som må ske vid inkomstberäkningen,
och de afdrag, som icke må ske. Sådan § 7 nu lyder, äro dess
bestämmelser af behofvet påkallade och vägledande. Utom det
förtydligande, som skett derutinnan, att skattskyldigsegna lefnadsomkostnader
ej må afdragas, så har närmare angifvits de afdrag,
som må ske från kända lönebelopp af embetsmans tjensteomkostnader.
Men med de tillägg, som i förevarande förslag blifvit
gjorda med afseende på inkomsten af näringar, vetenskap, skön
konst och handaslöjd, om rätt till afdrag för hyra, för skuld, för
omkostnader, är ett helt annat förhållande. Man har sig nemligen
ej bekant beloppet af den inkomst och den afkastning, hvarifrån
afdrag får ske. Man förutsätter, att det skall ske från bruttoinkomsten,
men hvad som skall upptagas såsom bruttoinkomst är
ej angifvet, än mindre, huru upplysning om denna bruttoinkomst
skall vinnas. En dylik föreskrift kunde vara på sin plats i Bevillningskomiténs
förslag af år 1859, (jfr dess § 9), då i dess § 32
den skattskyldige var pligtig att lemna upplysning om sin bruttoinkomst
af idkad näring. Då emellertid skyldighet till dylika uppgifters
lemnande borttogs i 1861 års förordning, blef deraf en naturlig
följd att föreskriften om afdrag från bruttoinkomsten bortföll
och man höll sig endast till den behållna inkomsten. Att införa
ifrågavarande bestämmelser om afdrag, utan att åter upptaga
föreskriften om lemnande af upplysningar, som vägleda vid bruttoinkomstens
beräkning, blir mera vilseledande, än vägledande. Fara
värdt torde vara att, på sätt vid 1860 års riksdag yttrades i ett
riksstånd om det i Bevillningskomiténs betänkande innehållna
förslag, som var af liknande innehåll med nu afgifna förslags § 9,
och hvilket då förkastades, att genom deraf framkallade kontraräkningar
och subtraktioner den beskattbara inkomsten skulle blifva
reducerad till ett minimum.

Hvad beträffar frågan om hvilket års inkomst, som skall ligga
till grund för uppskattningen, möta åtskilliga spörsmål till följd af
det förhållande, att inkomsterna under skatteåret ej äro kända,

126

förrän vid dess sint och att uppskattningarne ske i första hälften
af detsamma. Man har således att genom uppskattningen afgöra,
icke hvilka inkomster den skattskyldige skall antagas hafva verkligen
haft, utan hvilka han kan antagas komma att erhålla. Vid
sådant förhållande bör olika grund för uppskattningen tagas med
afseende på olika slag af inkomst. Ett visst slag af inkomst: såsom
fallet med inkomst af näringarne, isynnerhet af jordbruket, lämpar
sig att beräknas efter flere års afkastning, annat slag af inkomst
efter föregående års förhållanden: såsom förhållandet med tillfälliga
inkomster, och åter andra: t. ex. löner, efter det löpande året.
I nu gällande Bevillningsförordning är såsom regel stadgadt, att
all inkomst skall taxeras för det löpande året, med undantag af
vikariatsarvode, arvode för uppdrag af öfvergående beskaffenhet
och all dylik tillfällig inkomst, som härflutit af annan den skattskyldiges
verksamhet än hans redan till beskattning taxerade
tjenst, rörelse eller yrke, och som tillfallit honom så sent under
ett år, att densamma icke kunnat vid skatteårets taxeringsförrättningar
beräknas, hvilka inkomster taxeras till bevillning det
nästföljande året. Hvad beträffar inkomst genom idkad näring
eller yrke, samt extra inkomster af tjenst, hvilkas belopp äro föränderliga
och vexlande, stadgas, att de skola taxeras för det löpande
året och må, i saknad af annan, tillförlitligare grund för
uppskattningen, ledning dervid tagas af förhållanden under nästföregångna
året. Denna grundsats har blifvit i förslaget bibehållen,
men så tillämpad i förevarande förslag, att inkomsten skall
beräknas efter föregående året, der så ske kan. Den sammanföring,
som (i Bev.-F. § 7, 3:o) skett af inkomst af näring och industri och
annat slag af yrke samt af tjenstebefattning tillhörande obestämda
extra inkomster, till att beräknas efter föregående årets förhållanden,
är ej lycklig, då ingen skattskyldig är förpligtad att lemna
upplysning om den för samma år bokförda inkomst. Det löpande
årets förhållanden kunna i vissa fall gifva bättre ledning än det
förflutnas, och i vissa fall kan billighet och rättvisa fordra att
hänsyn tages till flere års medelafkastning. Enligt engelska lagen
skall tre års medelafkastning ligga till grund för beräkningen af
den beskattbara inkomsten af näringarne, med rätt till restitution,
om visas kan, att tre års afkastning ej uppgått till den beräknade
afkastningen. I Danmark har den skattskyldige rätt att välja, om
han vill att hänsyn skall tagas till medelafkastning eller till det

127

föregående årets verkliga inkomst, men eger ej ändra detta, sedan
han gjort sitt val för en bestämd tidsperiod.

Slutligen oaktadt den behållna inkomsten bestämts att utgöra
beskattningsföremålet och oaktadt taxeringsmännen fått sig ålagdt
att i vissa fall taga hänsyn till den skattskyldiges sammanräknade
årsinkomster, d. v. s. totaliteten af de flerahanda inkomster,
som en skattskyldig åtnjuter, så finnes ej någon föreskrift, som
påbjuder, att samtliga en skattskyldigs inkomster vid uppskattningen
sammanföras till ett helt. Komitén borde i likhet med hvad innehölls
i 1858 års förslag § 32 ålagt hvarje skattskyldig att uppgifva
samtliga de inkomstkällor, från hvilka han åtnjuter beskattad inkomst
och till hvad belopp. Till följd deraf att uppskattning skall
ske på flere orter af en och samma skattskyldig, så blifva utan
ett sådant sammanförande taxeringsmännen i saknad af den vägledning,
som dels erfordras för att afgöra, huruvida det i Bev.-F.
§ 8 (Förslaget § 10), föreskrifna bevillningsafdrag bör ega rum eller
icke, dels behöfves, då fråga uppstår om inkomstens beräkning i
förhållande till lefnadskostnaderna enligt Instr. för Taxerings-F.
§ 21 (Försl. § 17). Den föreslagna inkomstbevillningen lider således
enligt Komiténs förslag lika som enligt nuvarande Bevillningsstadga,
af bristande enhet i principer likasom i dessas tillämpning.
Den föreslagna så kallade inkomstbevillningen är ej någon
skatt på den behållna inkomsten ej heller på de särskilda slagen
af inkomstkällors afkastning utan en blandning af förmögenhetsskatt,
afkastnings- och inkomstskatt och äfven i vissa fall skatt i
förhållande till den skattskyldiges utgifter.

Ett af de vigtigaste vilkoren för eu rättvis inkomstskatts påförande,
är att en ordentlig och noggrann uppskattning af den
skattskyldiges inkomst möjliggöras och underlättas. I ordningen
kommer derför belysning af

2) Beskaffenheten af den uppskattning, som skall verkställas och
de upplysningar, som till vägledning dervid erhållas.

Då, efter hvad jag visat, redan grunderna för beräkningen af
den beskattbara inkomsten, äfven om de förhållanden vore kända,
till hvilka vid denna beräkning hänsyn skall tagas, äro obestämda
i och för sig, samt gifva anledning till stridigt förfarande i tilllämpningen,
så ligger redan häruti ett ej så ringa hinder för en

128

rigtig uppskattning. Svårigheten förökas derigenom, att Bevillningsstadgan
i så få fall anvisat taxeringsmännen medel att förskaffa
sig noggranna upplysningar och tillförlitlig kännedom om
de skattskyldiges ekonomiska förhållanden, hvars erhållande är
ett oeftergiflig! vilkor, för att kunna åstadkomma eu rigtig uppskattning.
De föreskrifter, som Bevillningsstadgan härom innehålla,
äro i, allmänhet bibehållna, sådana de blefvo upptagna i
1861 års förordning. De voro redan vid detta tillfälle otillfredsställande
och i vissa fall omöjliga att tillämpa, sedan de föreskrifter,
som i 1859 års förslag voro gifna om förpligtelse för den
skattskyldige till vägledande upplysningars meddelande vid riksdagen
1859—60 till stor del blifvit förkastade. Föreskrifterna, sådana
de nu äro affattade, innehålla vackra uppmaningar till
taxeringsmännen om rättvis, noggrann och jemlik uppskattning
och ålägga dem att uppskatta all inkomst efter dess verkliga
värde, angifva äfven åtskilliga synpunkter för bedömandet af inkomst,
men bereda i de flesta fall, der ej den beskattbara inkomsten
är officielt känd, intet tillfälle för taxeringsmännen att
skaffa sig inblick i de förhållanden, af hvilkas kännedom möjlighet
att bedöma inkomsternas verkliga värde betingas.

Tager man nu i betraktande den vägledning, taxeringsmännen
erhållit för att kunna bedöma värdet af de särskilda slag af inkomstkällor,
som skola beskattas, så finner man att hvad beträffar

1) Fastighet Instruktionen för taxeringsförrättningen § 4 (Försl.
§ 1) föreskrifver, att värdet af fast egendom föreslås och bestämmes
med ledning af l:o) köpeskilling, 2:o) hyres- ''och arrendesumma,
3:o) hypoteksvärdering, 4:o) brandförsäkringsvärdet å byggnader
i stad och de hus på landet, som icke begagnas för jordbruket
och dess binäringar, 5:o) egendom på landet tillhörig areal i åker,
äng, skog och betesmark, jämte dermed förenade särskilda förmåner,
såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats m. m., 6:o) läget
eller arealen af hvar och en i stad eller köping belägen egendom
med dertill hörande förmåner. De upplysningar angående dessa
förhållanden, som af taxeringsmännen erhållas, äro de som innefattas
i de i Bevillningsförordningen § 24 (Försl. § 14) föreskrifna
officiella uppgifter, som skola angående l:o), 3:o), 4:o) meddelas
af vederbörande domstolar och direktioner om köpeskilling, hypoteksvärdering
och brandförsäkring, samt de uppgifter om 2:o), som
fastighetsegare skola lemna till mantalsskrifningen. Huruvida upplysningar
i öfriga hänseenden, såsom om areal och förmåner, som

129

omtalas i 5:o) och 6:o), skola kunna erhållas, beror, derest ej
Bevillningsberedningens Ordförande kan med den rätt, honom enligt
Bev.-F. § 27 (Försl. § 17) tillkommer, af vederbörande embetsverk,
här länets landtmäterikontor, erhålla underrättelse om
areal af egendom, som undergått laga skifte, helt och hållet deraf
att egaren derom lemnar uppgifter. Härtill var äfven egaren förpligtad
enligt 1859 ars förslag. Lika litet som påbudet om sådan
upplysnings meddelande åt 1859 ars komité ansags vara af vexatoiisk
eller inqvisitorisk beskaffenhet, bör vid den revision af bevillningsstadgan,
som nu eger rum, en liknande föreskrift kunna
anses innebära något intrång på enskildt fridlyst område. Komiténs
pluralitet har emellertid ej ansett sig böra gifva föreskrift
härom, hvilken dock nu är så mycket mera erforderlig, som uppskattningen
skall ske ej allenast af fastighetens värde, utan äfven
af den inkomst, som densammas användande bereder. Hvad uppskattningen
af fastighet angår kan visserligen denna föreskrift undvaras,
om blott den i Instruktionen för taxeringsförrättningen §§
4, 5 (Försl. §§ 1, 2) uttalade grundsats noggrannt tillämpades.
Enligt § 4 har den senaste betingade köpesumman eller godkända
värderingssumman fått sig tillerkänd den betydelse vid fastighetsuppskattning,
att derest fastighet uppskattas högre eller lägre än
densamma, de särskilda skäl, hvilka dertill föranledt, böra till
protokollet antecknas. Åbyggnader i stad eller på landet, hvilka
begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse,
få ej heller utan på enahanda sätt tillkännagifven särskild anledning,
upptagas till lägre värde, än brandförsäkringsvärdet. Vidare
är den vägledande föreskrift gifven, att, der icke taxeringen af''
den egendom, som är föremål för uppskattning, kan grunda sig på
de under Instr. § 4 (Försl. § 1 mom. 1—4), angifna förhållanden,
bör enligt § 5 (Försl. § 2) egendomens värde upptagas till ett belopp,
som med hänsyn till densammas storlek, beskaffenhet, förmåner,
läge och afsättningstillfälle samt öfriga kända eller? upplysta
förhållanden, motsvarar uppskattningsvärdet å andra i närheten
belägna, jemförliga egendomar, derå ofvan uppgifna taxeringsgrunder
kunnat tillämpas. Dessa båda föreskrifter hafva emellertid
ej erhållit den afgörande betydelse, som åsyftats, ty bestämmelsen
i slutet åt § 5 (Försl. § 2) borttager det förpligtande band,
som innekålles i ofvananförde föreskrifter och öppnar dörren för
taxeringsmännens subjektiva godtfinnande genom tillägget: ”Åliggande
det för öfrigt vederbörande taxeringsman att, enligt deras

Skatteregleringskomiténs betänkande. Q

130

på förut egande kännedom eller under taxeringsförrättningen vunna
upplysningar grundade öfvertygelse uppskatta hvarje egendom till
dess verkliga värde”. Taxeringsmännen ega således att uppskatta
egendomen efter den uppfattning, de göra sig om dess afkastning,
oberoende af köpe- och hypoteksvärde. Den motivering, som är
påbjuden, då ej någon af ofvan uppgifna taxeringsgrunder tillämpas,
kan på sätt äfven oftast lär ske således inskränkas dertill
att man förklarar att på grund af taxeringsmännens öfvertygelse
om det verkliga värdet, taxeringsvärdet sättes lägre eller högre än
köpeskilling m. m. Denna föreskrift, som lemnar fritt utrymme
för taxeringsmännens godtfinnande, har blifvit bibehållen i Komiténs
förslag, och särskildt betonad genom kursivering af de sista
orden: ”till sitt verkliga värde”. Frågar man sig, hvilken ledning
Instruktionen för Taxeringsförrättningen gifver för att bereda
taxeringsmännen tillfälle att få reda på det verkliga värdet, så finner
man Instr. § 6 (Försl. § 3), som gifver regler för värdering
efter afkastning, ej innehålla annan föreskrift än att behörigt afseende
bör fästas å de grundskatter, samt öfriga utskylder, som
utom allmänna bevillningen skola af samma egendom utgöras, så
att värdet å en med dylika skattebidrag jemförelsevis högre belastad
egendom skäligen minskas i förhållande till det värde,
som åsättes en af skatter och andra utskylder mindre betungad,
fastän till storlek och beskaffenhet för öfrigt dermed jemförlig
egendom. Vid beräkning af egendoms afkastning kan förfaras
på två sätt, antingen så att man sätter denna till en viss procent
af egendomens taxeringsvärde såsom dess antagliga afkastning i
medeltal, oberoende af de hvarje år fluktuerande inkomster, d. v.
s. dess arrende-, hyresvärde; eller ock så att man tager hela den
inkomst till grund, som erhållits i den rörelse, för hvars bedrifvande
fastigheten blifvit använd och derifrån räknar kostnaden
för driftkapital och omkostnader för det till egendomens behöriga
skötsel erforderliga arbete. Det förra förfärandet är det, som mest
synes öfverensstämma med Instruktionen för taxeringsförrättningen,
af hvars § 5 (Försl. § 2) synes som om man skall kunna genom
jemförelser egendomar emellan beräkna arrendevärdet, i de fall att
ej egendomen är bortarrenderad. Det senare förfarandet kommer
sannolikt att blifva mera vanligt, i synnerhet i fråga om jordbruksfastighets
afkastning, om nu afgifna förslag antages, sedan utom
fastighetsbevillning äfven skall utgöras bevillning för den inkomst,
som erhålles af fastigheten utöfver det betopp, som öfverstiger

131

5 o/o af fastighetsvärdet, och denna inkomst skall beräknas efter
föregående årets behållna verkliga inkomst. Om derför det blir
fråga om att bestämma afkastningen af jordbruksfastigheten såsom
sådan, så måste man förskaffa sig kännedom om afkastningen af den
å egendomen idkade jordbruksrörelsen med dertill hörande binäringar,
samt värdet för året af de förmåner af bostad, bränsle
och dylikt, som egaren åtnjutit. Om så derifrån afdrages kostnaden
dels för ränta å det för rörelsens bedrifvande erforderliga
driftkapital, dels för värdet af det derå nedlagda arbete under
året, deri inberäknadt det arbete, egaren sjelf nedlagt, så utgör
återstoden den inkomst af fastigheten såsom sådan, af hvilken den
andel, som kan öfverskjuta 5 procent af taxeringsvärdet, skall påföras
särskild bevillning för inkomst af fastighet. Upplysningar
måste således vinnas först om bruttoinkomsten af jordbruket,
vidare om drifkapitalet och slutligen om arbetskostnaden, för att
man skall kunna komma till en rätt uppskattning af fastighetens
afkastning. Undersöker man, hvilken vägledning i Instruktionen
blifvit härför gifven, så finnes i det nu framlagda förslaget en ny
bestämmelse hafva blifvit införd (Försl. till Instr. för Taxeringsförrättn.
§ 5), deri föreskrifves, att vid uppskattning af den behållna
årliga inkomsten af jordbruks- och skogsrörelse skall tagas
hänsyn dels till värdet af den under nästföregående året erhållna
skörd af spannmål, rotfrukter och foderväxter m. m. samt af afverkade
skogsprodukter, med afdrag af de för skördens eller dessa
produkters erhållande utgifna arbetskostnader, dels till antalet af
underhållna kreatur och den afkastning, dessa anses hafva lemnat,
dels till storleken och beskaffenheten af de för egendomens skötsel
använda arbetskrafter, dels ock till de förmåner, som af egendomen
åtnjutas (t. ex. bostad, bränsle m. m.). Huruledes de upplysningar,
som erfordras för denna föreskrifts fullgörande, utom hvad
beträffar vissa bolag, skola vinnas, derom lemnas ingen anvisning.
Den enda uppgift, som ålägges den enskilde näringsidkaren
eller jordegaren att lemna, är den, som innehålles i Mantalsskrifningsförordningen,
nemligen å de i hans tjenst anställda, de i hans
arbete antagna eller de som eljest biträdande honom med arbete
äro hos honom mantalsskrifna, hvartill kommer den i Bevillningsförordningens
§ 27 (Försl. § 17) tillagda föreskrift, att Bevillningsberednings
ordförande kan af enskilde arbetsgivare infordra uppgift
om arbetarnes aflöning och andra förmåner. Man har icke
en gång ansett sig böra såsom ledning för taxeringsmännen om -

132

nämna de uppgifter, som jordbruksstatistiken gifver. Uppskattning
af jordbruksfastighets inkomst kan således ej grundas på tillförlitliga
upplysningar. Det enda förfarande, som kan leda till ett
någorlunda rigtigt resultat, är det, att man medelst jemförelse
med andra fastigheter och det arrende, de betinga, sluter till icke
utarrenderade egendomars förmåga af afkastning i medeltal, d. v. s.
hvad egendomen kan anses gifva i arrende. För hvarje annat förfarande
saknas utväg att skaffa sig uppgifter, enär ingen annan
än den enskilde jordegaren sjelf kan gifva sådana och han icke
är förpligtad dertill. Häraf blir en följd, på sätt förr anmärkts
under frågan om den tid, som skall läggas till grund för beräkningen
af inkomsten, att under goda och vanliga år en låg beräkning
efter medelafkastning göres, medan under de dåliga åren egaren
och brukaren blifva måna att underrätta om de förluster, som
berättiga till nedsättning af den beskattbara inkomsten, hvadan
inkomsten således blir allt annat än rättvist beskattad. Detta inverkar
dock ej så mycket på sjelfva fastiglietsbevillningen, som på
den bevillning, som skall utgöras för inkomst af det å fastighet
idkade jordbruk, hvilken till följd af dessa förhållanden kommer
att sättas lägre, än som bör; — ett förhållande, hvilket i sin mån
jemte förr omförmälda fel i bestämmelserna om grunderna för
skattens utgörande torde bidraga dertill, att den i det nu framlagda
förslaget förespeglade inkomsten af jordbruk i verkligheten smälter
bort.

2) Uppskattning af inkomst af kapital och arbete, hvarunder
Komitén äfven hänfört den inkomst, som erhålles af fastighet. De
för denna uppskattning nu gällande och till större delen i det
framlagda förslaget bibehållna grunder äro ej egnade att leda till
ett rättvist resultat. Hvad beträffar först a) inkomsten af kapitalet,
så erkännes det vara ett af de svåraste problem, som finansläran har
att lösa, att säkert och rättvist träffa denna inkomst. I England
beskattar man räntan af kapital på det sätt, att skatten å inkomst
af lifränta, dividender m. m., som af staten eller under offentligt
inseende ställda inrättningar utbetalas till enskilda bolag eller personer,
innehålles af den styrelse, som utbetalar det skattskyldiga
beloppet med rätt till restitution, derest räntan öfverstiger existensminimum
eller det skattebelopp, som motsvarande inkomstbelopp
skall draga; den, som eljest begagnar lånta penningar, såsom innehafvare
af fastighet, som är intecknad, eller eljest har tagit lån, betalar
skatt, som om egendomen eller rörelsen vore ograverad, och

133

gör afdraget vid ränteliqviden af det sålunda förskjutna skattebeloppet.
Det i England iakttagna förfarandet var hos oss tillämpadt
i Bevillningsförorduingen för 1861, men på ett sätt, som ej
var efterföljansvärdt. Skilnaden mellan det i våra äldre bevillningsförordningar
förekommande bevillningsafdrag och det i England
förekommande är, att bevillningsafdrag förekom ej, då räntan
icke öfversteg 5 %, och inverkade ej i öfrigt på skatten, enär för
densammas utgörande vissa klassificerade minimibelopp voro bestämda,
hvilka i allmänhet tillämpades, utan att så noga beräknades
inkomsten af fastighet eller rörelse. Tillämpandet af det engelska
beskattningssystemet skulle med våra utländska obligationslån
möta sådana svårigheter, att det ännu ej kan anses tillrådligt; och
det olämpliga uti återupptagandet af förutvarande bestämmelser
behöfver ej uppvisas. Skall på annat sätt, än i England förfaras,
så måste sjelfdeklaration ovilkorligen användas. Utan vägledning
häraf är omöjligt att träffa kapitalet. I vår nu gällande Bevillningsförordning
har man ansett sig böra förkasta hvarje stadgande
om skyldighet till sjelfdeklaration i förevarande fall, till och med
en så oskyldig föreskrift om sjelfdeklaration, som den i 1859 års
Komitéförslags § 32 innehållna, hvilken ålade hvar och en enskild,
som hade inkomst af kapital, att uppgifva detta, utan att
han dock behöfde angifva sjelfva beloppet, Komitén har fortsatt
obenägenhet mot att ålägga skattskyldig att lemna uppgifter, i det
att den, oaktadt den för vissa fall medgifver afdrag för skuld, ej
ens ansett sig böra lemna sitt bifall till ett inom Komitén väckt
förslag derom, att den som vill beräkna afdrag för skuld, skall
uppgifva sin borgenär och sålunda gifva ledning för hos denne
befintlig kapitalinkomsts beskattning. Till följd häraf kommer hela
kapitalbeskattningen att stadna vid att vara, hvad den varit förut,
ett önskningsmål och inskränker sig i allmänhet till de fall, då
vid uppskattningen hänsyn skall tagas till lefnadskostnaderna.

Detta förer oss in på frågan om Uppskattning af de skattskyldiges
kapitalinkomst i förhållande till deras lefnadskostnader.
Komiterade hafva, efter hvad förr nämnts, bibehållit bestämmelsen
i Instruktionens § 21 (Försl. § 17), som förklarar, att det
belopp, hvarmed lefnadskostnaderna kunna finnas öfverskjuta de
sannolika årsinkomsterna af fast egendom, rörelse, yrke, tjenst,
pension, lott i bolag och annan särskild bevillning underkastad
inkomstkälla, skall anses utgöra den skattskyldiges inkomst af kapital.
Frågar man sig emellertid, huru man får reda på dessa lef -

134

nadskostnader, som sålunda blifva bestämmande för beloppet af
den bevillning, som skall utgöras, så innehåller Bevillningsförordningen
ingen föreskrift, som ålägger att lemna någon slags uppgift
härom; och klart är äfven att ett så beskaffad! åliggande ej bör
kunna komma i fråga. Ifrågavarande stadgande omtalar derför den
skattskyldiges ”sannolika” lefnadskostnader, ja, till och med förutsätter
dem såsom ”okända” (jfr åberopade §, 2:o). Och ändock skall
på något så sväfvande som detta byggas taxeringen af kapitalinkomst.
Äfven om man kände lefnadskostnaderna, vore denna
taxeringsgrund orimlig. Utgifter af dem, som ega kapital, stå aldrig
i jemt förhållande till inkomsterna. Rikedomar samlas i allmänhet
medelst en hushållning, som har grundat sig på så små
utgifter som möjligt, hvadan utgifterna långt ifrån alltid följa kapitalinkomsten
i spåren. Dessutom kunna de årsinkomster, som
ligga till grund för utgifterna, till stor del utgöras af inkomster
från bolag, för hvilka bolaget utgör bevillning, till följd hvaraf den,
som ej lemnat uppgift om sådant förhållande, lätt kan utom den
bevillning, som af bolaget erlagts för hans lott, sjelf få vidkännas
bevillning för den inkomst, han haft af bolaget, medan å andra sidan
en naken uppgift, att den lefnadskostnaderna utöfver de kända årsinkomsterna
motsvarande inkomst består i inkomst af bolag, kan
orättvist medföra befrielse från bevillning för verklig kapitalinkomst.
Men om betänkligheter möta mot antagande af lefnadskostnaderna
såsom grund för beräkning af kapitalinkomst, om de vore kända,
så möter ännu mer invändning emot det sätt att beräkna sig till det
sannolika beloppet, som i åberopade § föreslås: nemligen hvad
stad angår i ett visst angifvet förhållande till den årliga hyra,
som den skattskyldige erlägger för de af honom och hans egen
familj begagnade rum och lägenheter, nemligen när den årliga hyran
stiger öfver 300 intill 500 kr., minst 3 gånger dess belopp, 500—
1000, 4 gånger, 1000—1500, 5 gånger, och, när hyran är högre,
minst 6 gånger. Huruledes lagstiftaren sjelf anser denna beräkning
osäker, visar sig af åliggande för taxeringsmännen att taga
i betraktande, huruvida talrik familj, embetsåligganden eller annat
förhållande nödsakat till begagnande af flere och dyrare rum än
vanligt och om af sådan anledning kan vara skäligt att göra nedsättning
i den efter nyssnämnda grunder beräknade inkomst, eller
om underhåll af hästar och åkdon, talrik betjening m. m. som, då
sådant icke för den skattskyldiges yrke erfordras, utmärker ett
yppigare lefnadssätt, lemnat anledning till beräkning af en högre

135

nkomst. Egendomligt är ock, att hyran i Stockholm, Göteborg
och de större städerna skall gälla lika i proportion, som i de
mindre. De våningar isynnerhet, som äro mindre dyra, ha en
helt olika proportion i kushållsutgifterna i de större och i de mindre
städerna. 1859 års förslag hade ock endast föreskrifvit, att
denna beräkning skulle gälla i de större städerna. Den vägledning,
som hyreskostnaden således antagits gifva, synes emellertid
ej hafva ansetts vara af synnerlig vigt. Ty om så vore fallet,
borde väl någon ändring hafva skett under dessa sista 20 år, under
hvilka hyrorna så betydligt stigit, uti beräkningen af proportionen
mellan hyra och lefnadskostnader. Likaså borde föreskrifvits,
att skattskyldig, som har våning till sin disposition utom mantalsskrifningsorten,
borde till ledning för bedömande af hans lefnadskostnader,
blifva ålagd att lemna uppgift derom å samma ort.
Ifrågavarande förslag, som nu ej gjort någon ändring i gällande
föreskrifter, har således lemnat kapitalinkomstbeskattningen åt
slumpens magt, då den hvarken vågat upptaga det engelska systemet,
ej heller föreskrifva sjelfdeklaration, hvilken i förevarande
fall borde vara den enklaste utvägen, enär de samhällsmedlemmar,
som ega kapitalinkomst, ej kunna anses hafva något skäl att undandölja
ett sådant förhållande.

b) Inkomst af arbete. Med afseende härå särskiljas inkomst
af jordbruksrörelse och skogshushållning, för hvilka, efter hvad
förr nämnts, bevillning erlägges för den behållna inkomst, som rörelsen
lemnar utöfver det genom fastighetsbevillning beskattade
belopp af 5 % af fastighetens taxeringsvärde, om egaren brukar fastigheten,
och, då fastigheten arrenderas, för all den förmån och
behållna inkomst, som arrendatorn deraf åtnjuter; af annan rörelse
och yrke, hvarunder först uppräknas de särskilda slagen af industri
och näring, hvilka uti Bevillnings-F. § 6 (Försl. § 7) omförmälas,
hvarefter följer inkomst af andra slag af arbete. I afseende på
uppskattning af såväl jordbruk, som annat slag af näring i egentlig
mening, gäller i allmänhet såsom regel i Instr. för taxeringsförrättningen,
att taxeringsmännen skola förskaffa sig kännedom om
bruttoinkomsten, hvarefter afdrag göres för arbetsomkostnader och
ränta å lånt förlagskapital.

Had angår uppskattningen af inkomsten utaf jordbruk och skogshushållning.
, så är förr omförmäldt, huruledes man ansett afseende
böra fästas å areal, skörd, kreatursstock, de för egendomens skötsel
använda arbetskrafter, samt deförmånér, som brukaren i öfrigt åtnjuter.

136

Detta oaktadt finnes ingen föreskrift, som förbinder jordinnehafvare
att lemna uppgift derom eller någon anvisning för taxeringsmännen,
huruledes de skola kunna förvärfva sig rigtiga upplysningar.
I afseende på inkomsten af bergsbruk och dertill hörande näringar,
såsom qvarnar och fabriker m. fl. verk och inrättningar,
om hvilka förmäles i Instruktionen för Taxeringen §§ 8—11, (Försl.
§§ 6—8) föreskrifves, att taxeringsmännen skola för beräkning af
behållna inkomsten af bruk, fabrik, malmuppfordring, jemföra värdena
å de under senast förflutna år tillverkade eller förädlade varor
och härvid använda råämnen jemte öfriga med dessa varors tillverkning
eller förädling förenade kostnader. I och för denna beräkning,
hvad bergverk angår, innehåller statistiken upplysning
om beloppet af malmuppfordringen från de särskilda grufvorna
och andra malmtillgångar, af tackjernstillverkningen, gjutgodstillverkningen,
stångjernstillverkningen, jernmanufaktur- och ståltillverkningen,
tillverkningen vid de s. k. ädlare verken. Och åligger
enligt Komiténs förslag § 14 (jfr Bev.F. § 24i Konungens Befallningshafvande
att meddela de derom lemnade uppgifter, hvilka väl i
allmänhet böra tillerkännas vitsord. Likaså lemnas statistiska uppgifter
från fabriker och industriella inrättningar, men de erhållas
ej för allamch dessa uppgifters värde betviflas, efter hvad Konungens
Befallningshafvandes senaste femårsberättelser gifva vid handen.
Vid bevillnings påförande å mjöl- och såg- samt andra qvarnar
skall afses ej allenast qvarnarnes storlek och stenparens, ramarnes
och sågbladens samt stamparnes och valkarnes antal, utan
hufvudsakligen mäld- och skogs- samt vattentillgången jämte tulltägtens
belopp och det tillfälle till mjöl- eller brädhandel m. m.
som läget och kommunikationsmedlen bereda. Om dessa förhållanden
innehåller den officiella statistiken inga uppgifter, om ej
möjligen om ett eller annat stamp- eller valkverk, hvadan fullständiga
uppgifter härom ej kunna erhållas af någon annan än
den skattskyldige sjelf eller hans biträde. Genom ofvanomförmälda
föreskrift om uppgifter om den personal, som husbonde sysselsätter,
och om rätt för Bevillningsberedningens ordförande att erhålla uppgift
af arbetsgivare om arbetares aflöning, kan någon ledning erhållas
om rörelsens omfång, dock ej att lita på, enär olika slag af
rörelse och olika sätt för näringens bedrifvande kunnat fordra
olika antal arbetare, oaktadt samma resultat af inkomst erhållits.

Hvad sjöfarten angår, så är föreskrifvet, att egare af eller hufvudredare
för fartyg skall uppgifva fartygets lästetal och byggnads -

137

materiel samt drifkraften af deri anbringad ångmaskin, hvartill
kommer uppgiften om personal och deras aflöning, hvarjemte stadgas
i § 12 (Försl. § 9) af Instruktionen för Taxeringsförrättningen,
att med ledning af nyssnämnda uppgifter samt de, så vidt kändt
är, under nästföregångna år verkställda resor äfvensom besörjde
varu- och persontransporters förmånlighet, inkomsten skall uppskattas.
Huruledes man skall, sedan den i 1859 års förslag, §
32, innehållna föreskriften om redares skyldighet att lemna uppgift
om sättet för fartygets användande under förra året borttagits,
kunna erhålla kännedom derom för andra fartyg än dem, som göra
reguliera turer, derom lemnas ej anvisning.

Vidkommande slutligen handlandes, handtverkares och dylika
näringsidkares inkomster, så är stadgadt, att inkomsten uppskattas
med fäst afseende å härvid förekommande allmänna eller tillfälliga
förhållanden, i förhållande till rörelsens beskaffenhet och det
belopp, hvartill den årliga varuomsättningen eller tillverkningen
uppgår, antalet af de vid rörelsen biträdande eller använda personer,
dessas befattningar och lönevilkor, afsättnings- och arbetstillfällen,
handelsbodars och verkstäders läge, jemte öfriga omständigheter,
som anses inverka på förmånligheten af idkad handel
eller annan näring. Skulle taxeringsmännen sakna närmare kännedom
rörande verkliga beskaffenheten af den rörelse, om hvars
beskattning fråga är, och aflemnade uppgifter icke innehålla tillfyllestgörande
upplysning derom, böra de, på sätt dem lämpligast
synes, förskaffa sig de underrättelser, som erfordras för rörelsens
rättvisa beskattning. Dock lemnas inga besked derom, huru, då
ej några statistiska uppgifter finnas om tillverknings- eller onisättningsbelopp
och, der ej bolag idkar rörelse, den enskilde näringsidkaren
ej är skyldig att lemna sådan uppgift, tillförlitlig kännedom
skall kunna vinnas om ofvan uppgifna förhållanden.

Då, efter hvad blifvit visadt, ej anvisning finnes, huru taxeringsmännen
skola i en mängd stycken erhålla den kännedom,
som dem blifvit ålagdt att förskaffa sig, så kan man med skäl
förundra sig öfver att så beskaffade föreskrifter innehållas uti
den bevillningsförordningen åtföljande Instruktion för taxeringsförrättningarne.
Detta låter sig emellertid lätt förklara; ty densamma
har med undantag af högst obetydliga förändringar bibehållit sig
sådan den utarbetats af 1859 års komiterade, och var lämpad
efter föreskrifterna i Försl. till B.F., hvars § 32 föreskref, att bruksoch
fabriksidkare, handlande och handtverkare hvarje år skola

138

lemna uppgift å beloppet och värdet af de varor, som blifvit under
förlidna året tillverkade och förädlade, samt å försäljningssumman
för de vid idkad handelsrörelse föryttrade varor, samt fartygsegare
om huru fartyget under samma år blifvit användt, vid
hvilket förhållande och på grund af hvad sålunda stadgats om
uppgifters meddelande bestämmelserna på angifvet sätt kunde affattas.
Bibehållandet af nu angifna föreskrifter i förevarande Instr.
var en inkonseqvens af 1860 års riksdag, sedan den borttagit förpligtelsen
för den skattskyldige att lemna nyssnämnda uppgifter;

.— en inkonseqvens, som ej bort inflyta i nu afgifvande förslag
vid den revision af Bevillningsförordningen, som nu skett. Åtminstone
borde man vågat sig så långt i fordran af uppgifter af de
skattskyldige, som 1859 års Bevillningskomité, hvilken oaktadt
den uttalat sitt ogillande af sjelfdeklarationsprincipen såsom regel,
dock ansåg nödvändigt att införa nyssomförmälda föreskrift
om skyldighet att meddela angifna, för en rigtig taxering erforderliga
uppgifter.

Af hvad ofvan blifvit anfördt framgår, huruledes vid uppskattningen
af inkomst utaf närings- och affärsrörelse ledning saknas
såväl af officiella uppgifter, som af uppgifter från den skattskyldige.
Någon tillnärmelsevis riktig uppskattning kan således icke
med den vägledning, som Bevillningsförordningen gifver, åstadkommas.
Följden måste derföre blifva den, att den samvetsgranne
taxeringsmannen, som ej vill på sqvallerväg eller mindre grannlaga
sätt kunskapa om förhållandena, måste hålla sig till allmänt kända
fakta och nödgas vid de beräkningar, han med ledning deraf gör,
sätta inkomsten så lågt, att han är säker på, att han ej gör den
skattskyldige orätt. Näringsidkaren och kapitalisten komma således
vid skatts utgörande i en lyckligare ställning än andra medborgare,
kvilkas inkomst är mera synlig och lättare uppskattbar.
Med skäl kan frågas, huruvida icke billigheten kan fordra, att, då
fråga är att afskrifva ett så stort grundskattebelopp, som det,
hvarom fråga är väckt, den skattskyldige jordbrukaren åtager sig
en så ringa skyldighet, som den att till ledning för beräknande af
den bevillning, som bör utgöras, lemna vägledande uppgifter: såsom
om areal, åker och äng, skörd, kreatursantal, skogstillgång m. m.,
och på sådant sätt bryter väg för lagstiftaren till att ålägga näringsidkare
i allmänhet att lemna de uppgifter, hvilkas erhållande
är ett nödvändigt vilkor för bedömande af deras rörelses omfång.
Att stadna vid att, på sätt skett, i Förslagets § 17 (Bev.F. § 27),

139

förpligta arbetsgifvaren att lemna redogörelse för sina arbetares
aflöning till ledning för bedömandet af dessas inkomst, men ej
ålägga honom att lemna vidare upplysningar om rörelsens och
verksamhetens omfång, icke ens sådana, som äro af hufvudsakligen
statistisk betydelse, för att vägleda taxeringsmännens omdöme om
hans inkomster, är och blir en egendomlig inkonseqvens. Erkålles
ingen vägledning af dylika uppgifter, så har man att befara, hvad
jordbruksnäringens beskattning beträffar, hvad Särskilda Utskottet
vid 1878 års Riksdag N:o 2 sid. 55 yttrade, nemligen, att, derest
denne näringsidkare skulle, helst med åtnjutande af det i § 8 omförmälda
afdrag, åläggas bevillning för den inkomst af sin näring,
han utöfver räntan å fastighetens kapitalvärde eller det utgjorda
arrendet åtnjuter — denna inkomst må nu uppskattas till visst för
tusende af fastighetens taxeringsvärde eller efter annan grund —
bevillningen sannolikt icke kommer att lemna någon betydligare
afkastning, sedan man från inkomsten afräknat ej mindre ränta å
skuld, än äfven de löner, som egendomsförvaltare och andra vid
jordbruket anställda personer skulle åtnjuta. Till följd häraf och
då det sätt, hvarpå jorbruksidkarens inkomst af rörelse kommer
att uppskattas, otvifvelaktigt kommer att återverka på bevillning
af andra näringsidkare vid anställd jemförelse dem emellan, så kan
den föreslagna bevillningen för inkomst af jordbruk utan att några
förpligtelser för den skattskyldige till uppgifters lemnande i samband
härmed föreskrifvas, snarare verka nedsättning, än förhöjning
af den bevillning, man med skäl bör kunna påräkna af näring och
industri.

Samma förhållande, som med inkomst af näring eller affärsrörelse,
är med den inkomst, som förvärfvas genom utöfning af
vetenskap, konst och handaslöjd, advokaters, läkares inkomst, likasom
tjenstemans obestämda eller extra inkomster, samt de inkomster,
som erhållas genom tillfälligt arbete, utfördt utom den vanliga
sysselsättningen, och slutligen äfven med den inkomst, som
erhålles genom enskildt understöd, donationer, pensioner, vare sig
årligt eller tillfälligt. Ingen af dessa inkomster kan aftaxeringsmännen
kännas eller uppskattas, derest icke inkomsttagaren eller
den som lemnat understöd sådant meddelar eller i vissa fall embetsmyndighet
ålägges att föranstalta utredning derom t. ex. uträkning
af den inkomst af expeditionslösen som tillfaller underdomare
eller rådstufvurätts ledamöter. I afseende på dessa inkomsters
uppskattning innehåller instruktionen ingen vägledning; hvad

140

rör tjenstemäns obestämda och till beloppet växlande inkomster,
heter det, Instr. § 19 (Försl. § 15), att desse skola taxeras enligt
kända eller uppgifna förhållanden och med afseende fäst å sådana
tillfälliga omständigheter, som under senaste tiden inverkat på
dessa inkomsters belopp; börande derjemte såsom ledning för uppskattningen
af dylika extra inkomster eller s. k. sportler vid
tillämpliga fall följas den beräkningsgrund, som iakttagits vid bestämmandet
af årlig ersättning åt innehafvare af likartad tjenst,
då sådan dermed förut förenad inkomst upphört; och skulle enligt
Instr. § 20 (Försl. § 16) i afseende på bevillningen för den inkomst,
som skattskyldig åtnjuter såsom fullmägtig eller ombud för andra
personer, tillämpas, der sådant sig göra låter, hvad rörande bevillning
för löntagares till beloppet obestämda inkomster är stadgadt.
Läkare, advokater, samt embetsman, hvilkas inkomst bestå
i sportler och expeditionslösen, och hvilka draga inkomster, som
ej sällan öfverstiga den högsta lön, stat och kyrka erbjuda, äro
således i beskattningsväg äfven lyckligare lottade än dessa, hvilkas
inkomster på pricken uppgifvas och kontrolleras.

Svårigheten att rigtigt uppskatta alla dessa inkomster förökas
betydligt deraf,j att desamma merendels vexla, det ena året stiga
högt, det andra året sjunka lågt, och då det är fråga om affärsrörelse,
händer det, att den under ett år går med förlust, hvadan och då, efter
Komiténs förslag, det föregående årets förhållanden alltid, der så
ske kan, skola tagas till grund, man äfventyrar, på sätt jag förr
anmärkt, att de år, då rörelsen gått illa eller med förlust, nedsättning
eller befrielse yrkas, medan under de år, då vinsten varit
öfver den vanliga beräknade inkomsten, förhållandet med öfverskottet
ej anmäles, utan lemnas obeskattadt. En fråga, som i samband
härmed framställer sig, är den: Skall näringsidkare befrias,
då hans rörelse föregående år gått med förlust? Denna fråga
är lemnad obesvarad i Komiterades förslag. Efter den grundsats,
som antagits, borde så ske; men då en annan medborgare
vid ekonomisk förlust får erlägga bevillning, om ej efter annan
grund, så i förhållande till sina lefnadskostnader, så vore det en
orättvisa att helt och hållet befria .näringsidkaren under likartade
förhållanden. Till följd deraf att ingen uppskattning efter medelinkomst
skall ega rum, utan näringsidkare eger att gå fri, då förluster
drabba honom, har praxis så gestaltat sig, att uppskattningen
sker efter ett ungefär, så lågt, att näringsidkaren bör kunna
antagas finna sitt intresse uti att ej göra anspråk på befrielse från

141

en skatt, då förlust inträffat, mot det att ej någon högre beskattning
påföres honom, då han får större vinst på sin affär.

Hvad som vidare försvårar uppskattningen är att uppskattning
af en och samma skattskyldigs inkomster kan komma att ske på
olika orter och det ej allenast hvad beträffar fastighet, utan äfven
annan inkomst. Redan förut har blifvit anmärkt emot nu gällande
Bevillningsförordning, att oaktadt dess myckna tal om den behållna
inkomsten, såsom beskattningsföremål, och oaktadt den ålägger
taxeringsmännen att taga hänsyn till de sammanräknade årsinkomsterna
såsom ett helt, de må härflyta af hvilka inkomstkällor
som helst, dessa må vara kända eller okända, så blifva ej vid uppskattningen
de särskilda inkomster, som den skattskyldige eger, sammanförda
till en totalinkomst, så att dessa inkomster tillsammans
kunna öfverskådas af de taxeringsman, som skola bestämma om afdrag
skall ega rum, eller om hänsyn skall tagas till lefnadskostnaderna.
Tvärtom. Rigtningen är motsatt. Allt efter inkomsternas olika
beskaffenhet kan taxering ega rum på flere orter eller ock på en
enda, der den skatteskyldige har sitt hemvist. Denna sönderdelning
af uppskattningen föranledes af sambandet emellan bevillningen
och kommunalskatten, hvilken enligt vår kommunalförfattning
erlägges i visst förhållande till den bevillning, som i kommunen
påföres någon för der egande fastighet eller idkad näring
eller utöfvad verksamhet. Med hänsyn till detta bevillningens samband
med kommunalbeskattningen, och det inflytande på kommunalutskyldernas
belopp, som frågan om bevillnings påförande
å den skattskyldige i den ena eller andra kommunen eger,
uppstår en äflan hos de särskilda kommunerna att hvar och
en till sin ort draga så stor bevillningssumma som möjligt. Frågan
om orten för bevillningens påförande, hvilken i andra länder
löses så, att med undantag af bevillning af fastighet, bevillning
af annan inkomst utgöres för de sammanräknade inkomsterna
på ett ställe, oftast efter val af den skattskyldige, kar
varit en af dem, som mest sysselsatt riksdagen och gjorts till föremål
för riksdagsöfverläggningar. Ändringar hafva ock egt rum,
hvilka skola vara egnade att, så vidt ske kan, tillfredsställa hvarje
kommuns berättigade anspråk att bevillning och således äfven kommunalskatt
påföres i förhållande till den näringsverksamhet, som
der utöfvas, och de inkomster, som der uppbäras. Men under förfäktandet
af kommunernas rätt har man uppoffrat den enhet i beskattningen,
som åsyftades med den skattereform, som skedde ge -

142

nom 1861 års Bevillningsförordning. Till följd häraf och på det
att den skattskyldiges totalinkomst må kunna bli känd, borde åter
upptagits den bestämmelse om förpligtelse för den skattskyldige
att lemna uppgifter om all beskattad inkomst, som innekålles i §
32 af 1859 års Komitéförslag. Hvad den enskilde lätteligen kan
upplysa, kan ej utan mycket besvär för taxeringsmännen i den
skattskyldiges mantalsskrifningsort vinnas. Man kan ock ifrågasätta,
huruvida taxeringsmännen anse sig pligtige att vidtaga derför
erforderliga åtgärder och ådraga sig dermed förenade besvär och
kanske kostnader.

Med hänsyn till de grunder, som sålunda äro stadgade för
uppskattningen, och den saknad af säkra upplysningar, som skatteskyldigs
frikallande från skyldighet att meddela uppgifter föranleder,
blir det endast bevillning för den inkomst, hvarom officiella
uppgifter afiemnas från vederbörande offentlig myndighet, som
rättvist utgår, således embets- och tjenstemäns fasta aflöning samt
i allmänhet fastighetsbevillning, derest noggrannt följas de i Instruktionen
gifna föreskrifter derom att köpeskillingen, hypoteksvärdering
och arrendevärde skola tagas till ledning vid uppskattningen
och man ej i dess ställe väljer en så godtycklig bestärnningsgrund
som det subjektiva omdömet ”det verkliga värdet”.
Vid uppskattning af inkomst af näring kan för sådana näringar,
om hvilka statistiska uppgifter meddelas och dessa lemnas rigtiga
och fullständiga, hvilket lär vara förhållandet med ett fåtal, en
tillförlitlig ledning äfven vinnas. Allt annat är öfverlemnadt åt
taxeringsmännens subjektiva uppfattning och beror således på den
sakkunskap, den urskiljning och den förmåga af inblick i de verkliga
förhållandena, desse besitta.

Till följd af dessa förhållanden nödgas taxeringsmännen att
använda såsom regel, hvad som är afsedt att gälla såsom undantag
vid uppskattning af kapitalinkomst (jfr sid. 133 o. ff.), nemligen den
förr åberopade föreskriften i Instruktionens § 21 (Försl. § 17):
”Saknas annan tillförlitlig beräkningsgrund, då skall jemförelse
anställas emellan å ena sidan, den skattskyldiges alla sammanlagda
kända årsinkomster af fast egendom, rörelse, yrke, tjenst,
pension, lott i bolag och annan särskild inkomstkälla, samt, å
andra sidan, den skattskyldiges alla sannolika lefnadskostnader.
Skilnaden eller det belopp, hvarmed lefnadskostnaderna kunna

143

finnas öfverstiga nämnda sannolika årsinkomster, anses då utgöra
den skattskyldiges beskattbara inkomst”, hvilken efter hvad ofvan
är nämndt, hänföres till inkomst af kapital. Taxeringsmännen
hafva således att i enlighet härmed beräkna den skattskyldiges
lefnadskostnader, särskild! hans bostads hyresvärde och så konstruera
. den inkomst, han antages böra ega. Då emellertid taxeringsmännen
ej erhålla upplysning om hvarken de olika bostäder,
den skattskyldige eger eller begagnar, ej heller om deras värde,
och dessutom, efter hvad förr visats, den beräkning af inkomsten
i förhållande till hyresvärdet, som 1861 bestämdes och ännu är bibehållen,
ej gerna kan anses såsom en tillförlitlig mätare af nuvarande
lefnadskostnader, så saknas äfven här erforderliga upplysningar
för att kunna i en mängd fall utan alltför stor orättvisa
tillämpa denna §, hvadan densamma ej gerna kan användas. Dess
tillvaro utgör derjemte den skarpaste kritik å det sätt, hvarpå den
grundsats, hvarifrån vår inkomstbeskattning utgår, blifvit tillämpad.
Efter att hafva framhållit en jemlik beskattning af all behållen
inkomst efter procent- eller qvotitetssystemet såsom den riktiga
grunden för skattens utgörande, har lagstiftaren nödgats låna ifrågavarande
bestämmelse från den franska finansrätten, hvars contribution
personelle et mobiliére utgår från helt annan grund, nemligen
det af 1859 års Bevillningskomité underkända repartitionssystemet,
enligt hvilket den kontingent, som skall af hvarje ort
utgöras till fyllnad af den fastställda inkomstsumman, sedan den
blifvit af en öfverordnad beskattningsmyndighet bestämd, fördelas
i förhållande till hyresvärdet af de skattskyldiges bostäder. Men
man stadnar ej ens vid denna godtycklighetsåtgärd.

Taxeringsmännens sista tillflykt blir föreskriften i Bev.F. § 28
(Försl. § 18), som stadgar, att utan hinder af uteblifven uppgift
ega taxeringsmännen att påföra och fastställa den bevillning, som
anses böra af skattskyldig utgöras, det vill med andra ord säga,
den bevillning, som det subjektiva godtycket behagar dekretera.
I de fall att den skattskyldiges ekonomiska förhållanden äro okända
eller ock taxeringsmännen på grund af gängse rykten eller oklara
föreställningar om en persons näringsverksamhet, anse att skattskyldig
bör ega högre inkomst, så kan bevillningen sättas så högt,
att den skattskyldige blir nödgad att till sjelfförsvar mot den för
höga uppskattningen, genom styrkta uppgifter om sina inkomster
bevisa, att han ej eger den af taxeringsmännen förutsatta inkomsten.
Hvar och en skattskyldig, som efter taxeringsmännens sub -

144

jektiva godtfinnande tål vid en skatt, högre än den som motsvarar
hans i förhållande till hyresvärdet beräknade inkomst, och af sådan
orsak fått sin inkomst för högt beskattad, blir således medelbart
förpligtad till den sjelfdeklaration, som Komiterade i princip
ogillat. Huruvida sjelfdeklaration skall komma i fråga, beror således
helt och hållet på taxeringsmännens subjektiva godtycke.
Kan detta sätt att genom en omväg nödga den skattskyldige till en
sjelfdeklaration, som lagstiftaren till dess princip ansett vådlig för den
allmänna sambällstrefnaden, vara i sin ordning? Kan en sådan föreskrift
rätteligen gifvas, utan att, såsom fallet är i andra länders lagar
angående inkomstskatt, der en liknande föreskrift är gifven, den
skattskyldige tillika, om ej åläggas, åtminstone uppmanas att meddela
upplysningar och taxeringsmännen, först då han uraktlåtit denna
förpligtelse, ega rätt att efter sitt godtfinnande göra uppskattningen?
Kan det anses såsom öfverensstämmande med en rättvis
uppskattning, att Herr A. uppskattas lågt, så att han ej får skäl
att klaga, Herr B. åter så högt, att han måste genom sjelfdeklaration
freda sig? Huru godtyckliga resultat häraf blifva en följd,
visar jemförelsen emellan den af vederbörande Bevillningsberedningar
och Taxeringskömitéer uppgjorda taxeringslängder. Jag påminner
mig, huruledes detta år för en skattskyldig i en af våra större
städer en af Beredningen uppskattad inkomst af mer än 60,000 kronor
af Taxeringskomitén nedsattes till 17,500 kronor, således med
nära 50,000 kronor; på en annan ort hafva nedsättningar skett
med 5, 6, 7,000 kronor för olika personer. Kan en uppskattning,
som gifver sådana resultat, anses väl ordnad? Kan det under sådana
förhållanden och då en omfattande revision af bevillningsförordningen
ansetts såsom nödvändig, försvaras, att man uraktlåter
att utvidga, fullständiggöra och öka skyldigheten att lemna
uppgifter om de förhållanden, som skola tjena till ledning för bedömande
af den skattskyldiges skatteförmåga; — en skyldighet, som
dock är så oumbärlig, att Komiterade måst, sedan denna skyldighet i
princip blifvit förklarad förkastlig, i tillämpningen gifva taxeringsmännen
rätt att med begagnande af den magt, dem är gifven i
Bevillningsförordningen § 28 (Försl. § 18) indirekt anlita densamma,
men på ett allt annat än efterföljansvärdt sätt, nemligen så att då
det subjektiva godtycket så bjuder, en skattskyldigs inkomst uppskattas
så högt, att han till sjelfförsvar nödgas meddela upplysning
om sin ekonomiska ställning.! Detta leder oss till att närmare taga i betraktande
frågan, huruvida sjelfdeklaration kan umbäras vid inkomst -

145

beskattning, och att närmare taga i skärskådande det sätt, hvarpå
Bevillningsförordningen, äfven med de förändringar, som blifvit
föreslagna, löst denna uppgift.

3) Åliggande för skattskyldig att lemna uppgifter till taxering är
, ett oeftergifligt vilkor för möjligheten af en rättvis inkomstbeskattning.

Otvifvelaktigt är att, om inkomstskatten skall kunna rättvist
åläggas, behöfvas uppgifter af den skattskyldige om den inkomst
eller förmögenhet, han eger. Ursprungligen utgjordes derför denna
skatt så, att sedan skattequoten blifvit bestämd, hvar och en skattskyldig
utan föregående taxering utgjorde skatt efter det värde,
hvartill han sjelf beräknade sin förmögenhet. Så förfors inom städerna
under Medeltiden och från utlandets rätt ingick denna föreskrift
i vår Stadslag K. B. Kap. 20, hvarest stadgades, att ”hvar
skall rätt af sitt gods göra och hvilken man, som icke rätt gör af
sitt gods och döljer något undan, liafve förgjort det, han undandolt,
och böte 40 mark”. I Carl Knutssons bref d. 27 Febr. 1452
till fogden i Ringstaholm om utskrifning af gärd har samma grundsats
fått sitt uttryck. Deri föreskrifves, att hvar och en af deltagarne
i den påbjudna gärdens utgörande skulle jemka ”efter thy,
som han förmår, som de vilja hålla med sin ed”. Hvar och en
skulle under edlig förpligtelse uppgifva, att skatten i förhållande
till hans förmögenhet utgjordes. Vid bestämmande af grunderna
och sättet för utskylders utgörande i städerna föreskrefs i 1619
års Stadga om städernas administration, hvars bestämmelser ingått
i de flesta städers privilegier, att borgerskapet skulle på utsatt dag
infinna sig inför drätselkammaren och förmedelst deras tro och
sanning och på den ed, som dem skulle föreläsas och till hvars
afläggande de skulle vara pligtige, om eden dem affordrades, antvarda
de sju män (Drätselkammaren) deras skattedelar. Misstänkes
någon att han icke gör rätt skatt, må de sju män till öfverflöd
fråga honom en gång efter annan, om han menar sig vid sitt
samvete hafva gjort sådan rätt skuth, och såsom han förmenar sig
att gälla lika, hvad hellre han sin förmåga derför säljer eller köper;
säger han ja, då skola de sju män hafva magt på stadens
vägnar straxt gifva honom så många pengar ut, som han värderar
sin förmåga till och lösa det in och föryttra det till stadens bästa,
hvad heller det sedan är mer eller mindre.

Skatteregleringskomiténs betänkande.

146

Då, efter det åtskilliga af de kjelper och gärder, som hvarje
riksdag beviljades, blifvit ständiga titlar i mantalsräntan, under
17;de seklet fråga uppstod om extra ordinarie bevillning för utomordentliga
behof, så utgjordes denna på ett sätt, som med undantag
för städerna och inkomsten af vissa på landet idkade näringar,
ej erfordrade särskild taxering. Allmogen utgjorde visst för mantal,
dervid frälsets landbönder utgjorde hälften af hvad den öfriga
allmogen utgjorde, adeln utgjorde visst antingen för hvarje rusttjensthäst
eller för de rusttjenstmarker, som uppburos; presterskapet
visst beräknadt för ett visst antal af tiondeskyldige hemman,
hvaraf pastoratet utgjordes, samt visst af hvarje tunna kronotionde
spanmål, som derjämte uppbars, der ej en längd uppgjordes
med uppgift på huru stor summa skulle af hvarje ecklesiastik
tjensteman utgöras. I den mån frågan om reduktion framträdde
med kraf på lösning och fordran på extra ordinarie hjelp sträcktes
till afkastningen af fastigheter, kapital och näringar samt till
löneinkomster, erfordrades särskilda uppskattningsåtgärder. Vid
1678 års riksdag i Halmstad, då inkomsten af bruk ålades kontribution,
bestämdes i Ed. Besk § 4, att uppskattningen skulle tillgå på
det sätt, att förfaret folk i hvar landsort skulle med hvar och en
bruksidkare efter god vilja och lägenhet ackordera, och i § 7
stadgades, att magistraterna i städerna skulle autoriseras att tillika
med några af dess borgerskap, som de pröfva dertill skickligast
vara, taxera näringsidkarena, samt tillika med landshöfdingen
taxera dem, som icke under något stånd hörde. Och det kan
tagas för gifvet, att detta äfven skedde genom förhandlingar med
de skattskyldige. Med hänsyn till det sätt, hvarpå de extra bevillningar,
som åtogos, lämpades efter officiellt kända och synbara
förhållanden och der sådana ej förefunnos, skattens belopp bestämdes
genom aftal mellan den skattskyldige och taxeringsmännen,
voro till en början inga föreskrifter gifna om sättet för taxerings
förrättande, blott om hvilken myndighet som skulle verkställa
densamma. I den första bevillningsförordningen under
Frihetstiden, 22 Maj 1719, hvilken till sina hufvuddrag legat
till grund för bestämmelserna i de senare före 1861 utfärdade
förordningar, blef för de fall, då särskild taxering erfordrades,
angifvet af hvem detta skulle ske. Der omtalas, att det fortfarande
ålåg bergslagen att utgöra enkel kontribution, efter
hvad som förr hlifvit öfverenshommet; bruksarbetarnes kontribution
ålåg det Bergskollegium att bestämma, likasom bergmästaren hade

147

att bestämma den kontribution, som skulle utgöras af den som
hade bruk på arrende mot en viss utsmidningslön; öfverståthållare
och landshöfding skulle till någon billig leontribution förmå dem,
som ej ega gods på landet, men dock vore af kunbar förmögenhet;
och tillsammans med konsistorium taxera stadspresternas extra
ordinarie inkomster; hvad öfrige stadsinvånares- kontribution beträffar,
hänvisades uppskattningen till städernas taxeringsman,
magistrat med några af borgerskapet, eller landshöfding och magistrat.
Skattens bestämmande genom aftal med den skattskyldige
upphörde efter hand, om ock honom bereddes tillfälle att lemna
upplysningar. I Res. St. Bev. 1723 § 26, som på städernas ansökan
första gången uttryckligen bestämde, att taxeringsman skulle
af borgerskapet utväljas, fingo desse sig uppdraget att uppå deras
samveten skatta och utsätta, hvad hvar och en af deras medbroder
efter en rätt proportion af dess förmögenhet, handel, handtering
och näring bör betala. Som emellertid denna taxering bestod hufvudsakligen
uti att i en rätt proportion fördela en gifven taxeringssumma,
var den ej af den grannlaga beskaffenhet, som då på en
gång förmögenheten i och för sig skall rigtigt uppskattas och jemväl
en rätt proportion emellan de skattskyldige iakttagas. Uti 1734 års
Bev.-F., hvari närmare föreskrifter blefvo gifna äfven om taxeringen
på landet, stadgades, att landshöfdingarne och magistratspersonerna
i städerna, samt vederbörande häradshöfdingar och kronans betjente
på landet, skulle efter inhemtad underrättelse om hvars och
ens tillstånd, taxera dem till en billig afgift, och voro desse embets-
och tjensteman härvid ansvarige, om någon, som råd och
förmögenhet hade, förbiginges och skonades, eller om den som
oförmögen vore, blefve af egenvillighet och vårdslöshet att efterfråga
dess vilkor emot uppbördsförordningen betungad. I 1739
års F. förordnades att personala på stater och aflöningslistor grundade
förteckningar skulle inhemtas från Hofrätterna och Kollegierna,
samt regementen och korpser. I 1743 års F. blef genom
allmänt stadgande hvar och en skattskyldig i och för taxeringen
ålagd att aflemna underskrifna förteckningar på all sin betjening
och tjenstfolk jemte beloppet af hvar och ens lön. Den som gjorde
origtiga uppgifter vore skyldig att erlägga dubbla beloppet af den
afgift, som till följd deraf uteblef. I 1747 års Bevillningsförordning
afskaffades visserligen det förut å städernas beskattning vanligen
tillämpade repartitionssystemet, enligt hvilket den af borgarståndet
vid riksdag bestämda skattekontingent, som det ålåg hvarje stad

148

att utgöra, fördelats på städernas skattskyldige innevånare i förhållande
till deras sinsemellan jemförda skatteförmåga, och i dess
ställe användes procent- eller quotitetssystemet, så att hvar och en
skattskyldig innevånare för sig ålades utgöra en quota pars, viss
procent af sin inkomst. Afgiften lämpades ej strängt efter inkomsten,
utan bestämdes klassvis allt efter den klass, till hvilken den stad
hörde, i hvilken han var bosatt, det yrke, han utöfvade, och den
omfattning, detta egde. Då således ej fråga var att bestämma
bevillningen till en viss bestämd procent af förmögenheten eller
inkomsten och att för sådant ändamål förskalfa sig noggrann kännedom
derom, så blefvo ej de skattskyldiges uppgifter af den vigt,
de förut haft, utan af mera underordnad betydelse. Frågan
om hvem som skulle förrätta klassifikationen trädde i förgrunden.
Det ansvar för rigtig uppskattning, som ursprungligen ålegat den
skattskyldige sjelf, öfverflyttades nu till taxeringsmännen. Desse
fingo i 1766 års Bev.-F. sig ålagdt vid hardt ansvar att icke missbruka
de minsta siffror, som endast för de fattigare voro utsatte,
till lleres oskäliga förskoning, utan tillse, att hvar och en i förhållande
till sin styrkta förmögenhet och rörelse blefve uppskattad,
och var taxeringsmännen obetaget att, om någon funnes af så känd
förmögenhet, att han kunde tåla högre afgift, än det högsta utsatta
beloppet, påföra honom en sådan högre mot förmögenheten
svarande bevillning. Om ock officiella upplysningar mer än förr
ifrågakommo, qvarstod dock alltid rätt och pligt för taxeringsmännen
att förskaffa sig upplysningar af den enskilde. I åberopade
B.-F. föreskrefs, hvad i detta sekels senare förordningar upprepades
och utvecklades, nemligen att taxeringsmännen skulle af jordeböcker,
mantalslängder och dithörande handlingar äfvensom af sältra berättelser,
der sådana behöfdes, göra sig noga kunniga om alla i
orten varande personer, egendomar, näringar och inrättningar m.
m., hvaraf bevillning skulle utgöras. Taxeringsmännen voro Kronan
ansvarige, om Kronan genom deras efterlåtenhet komme i
saknad af något, som bort påföras och utgöras. I K. F. den 15 Juni
1800 angående grunderna för utgörande af den af B. St. åtagna allmänna
förmögenhetsskatten, för att bereda riksgäldsverket tillgångar
till realisation af dess sedlar, blefvo förändrade föreskrifter i afseende
på taxeringen gifna. Uppskattningen skulle ske med ledning
af offentliga handlingar, så vidt dessa lemnade upplysningar. Derjemte
var hvarje skattskyldig berättigad att hos taxeringsmännen
muntligen eller skriftligen sjelf eller genom ombud anmäla, hvad

149

som i ifrågavarande hänseende funnes nödigt och nyttigt; och
Taxeringskomitén å sin sida egde inhemta skattskyldigs ijttrande,
hvilket borde å förelagd dag afgifvas, vid äfventyr att han i annat
fall måste åtnöjas med hvad vederbörande taxeringskomité funne
för godt att bestämma i de omständigheter, hvarom upplysning
sökt erhållas. Denna rättighet förvandlade sig för hvar och en
som egde penningar, aktier, utlånta kapital eller andra utestående
fordringar, till skyldighet att på ära och tro redligen uppgifva sin
förmögenhet, hvilken skyldighet ålåg näringsidkare i afseende på
förlag och inventarier, och handlande i afseende på varulager och
skeppsparter. Vid uppgifvande af cj synbar förmögenhet berodde
på den skattskyldige att antingen lemna specifik uppgift på sina
tillgångar och skulder, eller i en summa uppgifva hela sin behållning
och verkliga förmögenhet, dock vore han i senare fallet
verkligen pligtig att med ed bekräfta sin uppgift, äfvenledes egde
han fordra tystnad af uppskattningsnämnden, likasom vid uppbörden.
Vid alla de tillfällen, då fråga förekom om förmögenhet, som
icke var synbar eller ej kunde af annan än den skattskyldige sjelf
uppskattas, skulle ed af honom affordras, när hälften af uppskattningsmännen
sådant äskade.

Uti de under vårt nuvarande statsskick utfärdade första förordningar
spårar man, huruledes å ena sidan den senast utfärdade
Bevillningsförordningen af 1800 med sitt klass-skattsystem från och
med 1812 legat till grund för bevillningsförordningarne före 1860,
på samma gång å andra sidan de i 1800 års F. om realisationsafgiften
innehållna bestämmelser i vissa delar upptogos. Ett nytt
bevillningssystem infördes genom 1810 års Bevillningsförordning.
Bevillning skulle erläggas efter taxering antingen enligt Tarifen
n:o 1, efter en viss procent af den skattskyldiges behållna inkomst
med progressiv skala, eller ock enligt Tarif n:o 2, att utgå såsom
skydds- och minimiafgift, enligt en för yrke och egendom klassvis
och efter alfabetisk ordning uppgjord tabell, åliggande det hvar och
en skattskyldig att utgöra den bevillning, som å honom efter ettdera
af dessa taxeringssätt högst sig belöper. I och för taxeringen
ålades den skattskyldige att vid 2 Rdrs böter och under ansvar
att erlägga första gången dubbla, andra gången tredubbla beloppet
af hvad som blifvit undandoldt af det belopp, som till taxering
bort anmälas, aflemna till beredningskomité på landet och taxeringskomité
i stad summarisk uppgift på hela behållna inkomsten för
det föregående året, hvilken skulle blifva grunden för hans taxe -

150

ring. I 1812 års Bevillningsförordning, som åter byggdes på klassskattsystemet,
bibehölls skyldigheten att lemna uppgifter om det
belopp, hvartill skattskyldig ansåge egendom eller inkomst eller lön
kunna uppgå under vite af 2 Rdr samt den påföljd, hvad städernas
invånare angår, att få åtnöjas med hvad taxeringsmännen honom
påföra, utan rättighet att ändring deri söka. Stockholms stads
handels- och fabriks-societeters deputerade och handtverkarnes
ålderman skulle aflemna uppgifter om den skattskyldige tillika
med utlåtande, huru inom hvarje societet eller embete ledamöterna
kunna i jemförligt förhållande med utskylderna till stad eller annan
lämplig grund anses i taxation till allmänna bevillningen. Skyldighet
för den skattskyldige att meddela uppgifter, till ledning för
uppskattning visade sig således på denna tid, likasom förut, hafva
blifvit tagen i anspråk i desto större mån, ju större statens behof
var af inkomst på denna skattetitel. I den mån statsbehofven
tilläto den allmänna bevillningens minskning, blefvo de föreskrifter,
som blifvit gifna för att garantera erforderliga upplysningar för
taxeringsmännen antingen borttagna eller ock modifierade på ett
sätt, som var egnadt att verka förslappande, så väl på den skattskyldiges,
som taxeringsmännens pligtkänsla. Sålunda bortföllo
redan 1815 föreskrifterna om så väl den påföljd, som förut drabbat
städernas invånare, af besvärsrättens förlust för den, som icke lemnade
uppgift om sin inkomst, som ock om den skyldighet, som
ålåg vederbörande i Stockholm, att afgifva utlåtande om näringsidkares
skatteförmåga. Skatten kom således i allmänhet att likasom
förut bestämmas efter minimibeloppet i hvarje klass, hvadan
frågan egentligen blef om till hvilken klass näringsidkaren skulle
hänföras, ej om någon noggrann uppskattning af hans inkomst.
Hvad fast egendom angår, blef redan 1818 bifogad en tabell, angifvande
särskildt för hvarje län den bevillningssumma, som borde
utgöras af der belägna jordegendomar, och som ej finge understigas.
I R. S. Skr. 20 Dec. 1823 förklarades uttryckligen, att R.
S. minskat fastighetsbevillningen på det sätt, att den med 10 %
minskat värdesummorna i minimitabellen. Denna minimitabell var
taxeringsgrund för jordegendomarnes uppskattning ända till 1861,
och är i detta förhållande att söka del låga taxeringsvärde, som
efter hvad förr blifvit omnämndt (jfr sid. 115) jordegendomarne
1861 hade. Likaledes bestämdes ett maximipris för beräkning af
bergverksegarnes vinst. Om uppskattningen på detta sätt för de
skattskyldige, som ej hade officiellt kända inkomster, nedsjönk till

151

ett blott angifvande af den klass, den skattskyldige skulle tillhöra,
och påförande af den der bestämda minimiafgift, så blef derför ej
upphäfd sjelfva grundsatsen om skyldighet för den skattskyldige
att meddela uppgifter och för taxeringsmännen att affordra sådana.
Enligt de i 1858 års Bevillningsstadga gällande bestämmelser
härom, skulle (§ 61) husbonde uppgifva sitt embete och tjenst, den
rörelse och näring, han idkade, den lön och inkomst, han deråt
njöte, jämte de skepp och farkoster af 5 läster och derutöfver, han
egde, samt de fastigheter och lägenheter, han under egande- eller
nyttjanderätt innehade, äfvensom å dessa sistnämda det värde,
hvartill han ansåg dem böra skattas (§ 62). Den som på en ort
idkat näring eller rörelse, men under löpande året flyttat, skulle
förete bevis, huru han der blifvit skattad, och (§ 63), den som uraktlät
lemna uppgift skulle bota 3 Rdr Rmt till socknens fattige,
skolande Taxeringskomité utan hinder af försummad uppgift, efter
egande kännedom, den skattskyldige till bevillning föreslå. Särskilda
böter af tredubbla beloppet af den derigenom försnillade
bevillning voro stadgade för uraktlåtenhet att i och för bevillnings
utgörande uppgifva egande fartyg eller andel deri samt angifvet
fartygs lästetal. Om i afseende på gjorda uppgifter tvifvel skulle
uppstå om rigtigheten deraf eller af de vid beräkning af nettoinkomst
gjorda afdragen, egde taxeringsmännen {§ 64) att specifika uppgifter i
begge delarne de skattskyldige ''affordra (jfr § 101). Då på taxeringsmännen
allena berodde pröfningen af de skattskyldiges uppgifter,
skulle alla nödiga upplysningar för detta ändamål noggrannt sökas
om utskeppningen, importen, skeppsfarten, afstämplingen, handelsrörelsen
m. m. och skulle de skattskyldiges uppgifter med strängaste
rättvisa granskas (§ 103). Historien om bevillningslagstiftningen
hos oss visar således, att deklarationsprincipen ständigt och oafbrutet
ingått i lagbestämmelserna, om ock det klass-skattsystem,
som i tillämpningen af inkomstbeskattningen gjorde sig gällande,
i allmänhet ej lät den rätt, som sålunda tillkom taxeringsmännen,
komma till användning.

Tager man kännedom om de utländska förhållandena, så är
allmänt bekant, huruledes England ansett sig, oaktadt de olägenheter,
som kunna dermed vara förknippade, böra bibehålla den
förpligtelse till sjelfdeklaration, som städse tillhört dess skattesystem
och det i den strängaste form. Till ledning för uppskattning är
stadgad obligatorisk deklarationsskyldighet, hvilken är närmare
bestämd i de deklarationsformulär, som taxeringsmännen utdela.

152

Den, som uraktlåter att afgifva deklaration, kan genom böter tvingas
dertill, hvilket dock icke i allmänhet eger rum, eller ock sättes i
sådant fall skatten till högre belopp än den skattskyldige antages
ega, för att sålunda förmå honom uppgifva sin inkomst. Vid ärendets
pröfning af generalkommissarierna, ega dessa att affordra
vederbörande alla de, såväl muntliga som skriftliga upplysningar,
som anses erforderliga, och det ända in i de minsta detaljer
och dessa uppgifter böra de skattskyldige, om så äskas,
med ed bekräfta. Vägran att lemna de äskade upplysningarne
eller afgifvande af falsk uppgift straffas med skattens förhöjning
till tredubbla beloppet och böter intill 20 £. I Preussen är den
skattskyldige visserligen ej förpligtad till sjelfdeklaration hos de
skattekommissioner, som motsvara vår Bevillningsberedning och
Taxeringskomité. Men Bezirkskommissionen, motsvarande vår Pröfningskomité,
eger gå mera inquisitoriskt till väga. Som besvär
derstädes kunna anföras såväl af Kronans ombud, som af den
skattskyldige, kan således både den för lågt, och den för högt taxerades
inkomsttaxering komma under pröfning. Denna kommission
eger att låta inför domstol höra personer på ed, kan affordra den
klagande i hans ego befintliga handlingar såsom arrendekontrakt,
skuldförbindelser och handelsböcker och förelägga klaganden att
med edlig försäkran bekräfta rigtigheten af sin uppgift. Den som
beträdes med att vid besvarandet af förfrågningar hafva med vett
och vilja förtegat eller till för lågt belopp uppgifvit sin inkomst,
straffas med böter intill 4 gånger den sålunda undanhållna skattens
belopp. Enligt sachsiska lagen är den skattskyldige vid förlust af
rätt att besvära sig och att få räkna sig till godo afdrag för skuld,
för grundränta och dylikt, skyldig att lemna vederbörande myndigheter
de för taxeringen erforderliga upplysningar om sina inkomster.
I Nordamerikas förenta stater är sjelfdeklaration förbunden
med inkomstskatts åläggande. I de lagar, som gällde för
upptagande af den inkomstskatt, som inbördes kriget 1861 påkallade,
stadgades skyldighet för alla, som egde beskattbar inkomst,
att derför redogöra hos skatteuppbördsmannen. Underläts detta,
verkställdes taxeringen af denne tjensteman på tjenstens vägnar,
som tillika var berättigad att fordra en uppgifts edliga bekräftande,
och egde, om han dertill fann skäl, höja inkomstbeloppet. Den som
ej lemnade uppgift, skulle bota 25 %, och den, som lemnade falsk
uppgift, 100 % af skattens belopp. I Schweiz (Zurich och Bern)
åligger äfven skattskyldig att lemna vederbörande kommission

153

sanningsenlig uppgift genom ifyllande af uppgjordt formulär, under
äfventyr att för ofullständig och origtig uppgift, i Bern erlägga
dubbla och i Ziirich femdubbla beloppet af hvad staten under 10
år i den förra och 2 år i den senare kantonen derigenom förlorat.
I italienska lagen är ock sjelfdeklaration ålagd den skattskyldige
vid äfventyr af tilläggsskatt för det som undandolts, samt förlust
af rättigheten att anlita exekutiv myndighets handräckning till utbekommande
af ett till skattskyldig inkomst hänfördt fordringsbelopp.
I den i Danmark senast gifna lagen, 2 Juli 1870, uppmanas
de skattskyldige att inom viss dag till vederbörande taxeringsman
inkomma med uppgift på sin inkomst genom ifyllande
af formulär, som för sådant ändamål tillställas de skattskyldige
tillika med underrättelse om hvar de kunna taga del af en genom
finansministerns försorg utarbetad anvisning för formulärets begagnande.
Den som uraktlåtit att i rätt tid aflemna deklaration, kan
icke erhålla nedsättning i besvärsväg, så vida han icke visar, att
hans inkomst uppskattats åtminstone V8, och i Köpenhamn y6 för
högt. Den som mot bättre vetande lemnar oriktig uppgift om sin
inkomst, böter tredubbla beloppet af den innehållna skatten och
den brottsliges namn offentliggöres i stiftstidningen. Anse taxeringsmännen,
som granska deklarationerna, gjord sådan upptaga för låg
inkomst, uppmanas den skattskyldige att infinna sig för att meddela
upplysningar och framlägga bevis, hvarefter uppskattningen
af hans inkomst företages, vare sig att han efterkommit uppmaningen
eller icke. Först, då uppgiftens meddelande uraktlåtits, är
den skattskyldige underkastad det äfventyr, att hans inkomst uppskattas”
efter taxeringsmännens subjektiva godtfinnande och påföres
den skatt, han anses kunna tåla, på grund af hans antagliga lefnadskostnader,
samt omfattningen af den rörelse, han drifver, den verksamhet,
han utöfvar m. m. Skatteöfverkommissionen eger att, der den
dertill finner anledning, låta vederbörande med ed bekräfta rigtigheten
af en afgifven förklaring äfvensom att genom af domstol utsedde
sakkunnige män låta verkställa uppskattning af fast egendoms afkastning
och detta på den skattskyldiges bekostnad, om denna
uppskattning ej leder till nedsättning i det af honom öfverklagade
inkomstbelopp. I Norges lag den 10 Juni 1880 om utskrifning af
inkomst- och förmögenhetsskatt, då sådan skatt af Storthinget beslutes,
skola enligt § 11 de skattskyldige anmanas att meddela
upplysningar till distriktets skattekommission, och blanketter till
sådana förklaringar skola tillhandahållas de skattskyldige, hvarjemte
stadgas böter för origtig uppgift.

154

Af hvad sålunda anförts, visar sig, att främmande länders inkomstlagar
ansett sjelfdeklaration oumbärlig. Föreskrifternas olikhet
gäller det äfventyr, de som uraktlåta sjelfdeklaration skola
vidkännas, och föreskrifterna vexla från högt ansvar till äfventyr
af besvärsrättens förlust, för att såsom i Norge stadna vid en blott
uppmaning till uppgifters meddelande och till underlättande deraf
genom tillhandahållande af formulär för de önskade uppgifternas
meddelande.

Då 1859 års Komité skulle genomföra en inkomstskatt, som
var byggd på procent- eller quotitetsprincipen, kunde densamma ej
undgå att, derest den icke ville såsom i Frankrike bygga taxeringsgrunden
på bostadens hyresvärde och derefter bestämma inkomstens
belopp, påräkna samverkan af den skattskyldige sjelf
vid inkomstens uppskattning. Med afseende på den brytning, som
skedde med förutvarande förhållanden och det klass-skattsystem,
som utmärkte den föregående tidens förordningar, ansåg man sig
ej kunna tillämpa de grundsatser om sjelfdeklaration, som tillhöra
den engelska lagstiftningen, helst frågan ej var att höja bevillningens
belopp, utan blott att åstadkomma en rättvisare fördelning.
Komiterade ansågo sig derför böra — med blicken oaflåtligen fäst
på det föresätta målet: lämplighet och rättvisa — söka utfinna
några så litet som möjligt förhatliga kontroller för att motverka
orättmätigt undandragande från tillbörlig andel i bidragen till
fosterlandets förkofran och skydd. Komiterade ansågo sig derför
ej böra föreskrifva obligatorisk deklarationsskyldighet i afseende
på den behållna inkomsten med strängt ansvar för försummelse
att lemna sådan uppgift eller origtig sådan, men Komiterade ansågo
sig dock med hänsyn till den erfarenhet, andra länders inkomstskatt
gifvit, böra äfven med det ringa tillskott, som väntades
af denna skatt, föreskrifva vissa uppgifters aflemnande af
de skattskyldige sjelfve. Bestämmelserna härom innehållas i 1859
års Förslag § 32, och är förut på sina ställen redogjordt för den
skattskyldiges åliggande att utöfver de uppgifter, som lemnas till
mantalsskrifningen, meddela uppgift hvad fastighet angår, om de
lägenheter, egaren för egen och familjs räkning begagnar, om landtegendomens
areal i åker, äng och skog eller utmark; hvad fartyg
angår om ”huru fartyget under året varit användt”; hvad angår
bruks-, fabriksidkares, handtverkares och handlandes näring, uppgift
efter förhållandena under förflutna året om biträdens antal och
löneförmåner, beloppet och värdet af de varor, som tillverkats och

155

förädlats, om försäljningssumman för de vid idkad handelsrörelse
föryttrade varor; hvad lön eller pension angår, uppgift om uppburen
lön eller pension samt beskaffenheten af tjenstebefattningen
i öfrigt medföljande förmåner, såsom kompanirevenyer, remisslage,
provisioner, procenter, expeditionslösen, bötes- och beslagsandelar
eller andra sportler, dock utan att beloppet af extra inkomster
behöfde uppgifvas. Likartade uppgifter skulle meddelas af den,
som af enskild person eller bolag åtnjöte aflöning eller pension;
af hyresgäst å öfverenskommen hyra; af den som egde inkomst
af kapital, att han sådan eger, utan att beloppet behöfde närmare
uppgifvas. Dessutom skulle hvarje skattskyldig, som förra året
erlagt bevillning utom det taxeringsdistrikt, der han är mantalsskrifven,
eller hade inkomst, derför bevillning enligt särskildt stadgad
grund utginge, lemna uppgift derom; äfvensom ock den, som
har tjenare eller arbetsbiträde, om beloppet af lön, arvode han utbetalt.
Dessa uppgifter skulle af skattskyldig lemnas vid äfventyr af
tre Rdrs böter, samt derest han tredskar, 10 procent af den bevillning,
som varder honom påförd, dock ej under 10 Rdr. Härjemte stadgades,
att jemte de uppgifter, som enligt ofvan meddelade stadganden
skola aflemnas, hvar och en skattskyldig, om han dertill funne sig
befogad, dessutom må meddela närmare upplysning om sina inkomsters
och tillgångars verkliga belopp, samt dervid likaledes
uppgifva de afdrag, som han med stöd af §§ 9 och 11 vid bevillningsafgiftens
bestämmande ansåge sig berättigad att åtnjuta.
Härjemte var af Komiterade uppgjordt formulär att ifylla till lättnad
för dessa uppgifters skriftliga meddelande. Genom dessa
föreskrifter hoppades Komiterade att uppgifter skulle komma att
meddelas, som gåfvo tillförlitlig ledning. ”Antagas kan”, säga
Komiterade ”att ett visst antal personer finnas, som ej hysa obenägenhet
mot ett frivilligt meddelande om sin verkliga behållna inkomst,
och att bland dessa är mången, hvilkens uppgift med afseende
å hans kända redlighet, kan anses fullt tillförlitlig och då
lemnar den bästa ledning till bedömande både af hans egen och
flere hans yrkeskamraters ställning”. Genom de föreskrifter om
uppgifters meddelande, som innehöllos i Komiterades förslag, var
ett godt steg taget till att förmå de skattskyldige att lemna erforderliga
uppgifter, utan att några mera inqvisitoriska åtgärder
behöfde påbjudas, på samma gång uti dessa upplysningar jemte
de officiella uppgifter, som skola meddelas, en verklig ledningkunde
erbjuda sig för taxeringsmännen att fullgöra hvad Instruk -

156

tionen ålägger dem. Man hade blott behöft utvidga embetsmannens
deklarationsskyldighet i afseende på extra inkomst, äfvensom
kapitalistens dertill, att beloppen jemte sjelfva inkomstens tillvaro
skulle uppgifvas, för att dessa uppgifter skolat erhålla erforderlig
fullständighet och den sjelfdeklaration, som Komiterade ansågo så
vådlig, hade varit för handen. Men äfven utan detta tillägg var
Komiterades förslag egnadt att för taxeringsmännen möjliggöra
en rättvis uppskattning. Med ledning af de uppgifter, som borde
lemnas, och dem som i sammanhang dermed komme att lemnas,
samt vid jemförelse mellan skattskyldige af samma yrke sattes
taxeringsmännen i tillfälle att fastställa bevillningen, äfven om
uppgift ej lemnades af alla, på ett sätt, som var egnadt att uppmuntra
och uppfostra till redbara uppgifters aflemnande, och, om
de skattskyldige, som genom 1859 års Fsl. § 32 fått sig ålagdt
att lemna uppgifter, som vore vägledande för taxeringsmännen, uraktläto
den dem sålunda ålagda förpligtelsen, kunde det med fog
anses berättigadt att taxeringsmännen i öfverensstämmelse med
den i nu gällande Bev. F. § 28 bibehållna föreskriften utan hinder
af uteblifven uppgift efter eget skön göra uppskattningen. Komiterades
förslag om åläggande för skattskyldig att lemna uppgifter
föll vid 1860 års riksdag; och med undantag af den i förslaget införda
bestämmelsen om bolags skyldighet, blefvo alla öfriga föreskrifter
om förpligtelse för den skattskyldige till upplysningars
meddelande uteslutne. Härmed har uppskattningen helt och hållet
gjorts beroende af taxeringsmännens subjektiva omdöme och uppfattning,
eller med andra ord af de personliga egenskaper, som
taxeringsmännen ega, samt af den af tillfälliga omständigheter beroende
sakkunskap, som den ene eller andre af dem besitter. Tillämpningen
af Bev.-F. § 28 (Fsl. § 18) blir helt och hållet ett godtyckets
verk, då alla förutsättningar för att erhålla tillförlitlig kännedom
om vissa väsentliga förhållanden, hvarom ingen annan än den
skattskyldige sjelf kan lemna tillförlitlig upplysning, saknas.

Uti dessa fel och brister är förnämligast att söka orsakerna till
de ogillanden, som uttalats om sättet och grunderna för)den uppskattning,
som skall företagas för bestämmande af bevillningen
enligt Art. II. Vid nu påbjudna revision af bevillningsstadgan
borde derför åtgärder vidtagits för åstadkommande af en rigtigare
uppskattning af den beskattbara inkomsten, helst då bevillningen
ej längre är en blott underordnad fyllnadsskatt, utan ligger till
grund för en kommunalbeskattning, som uppgår till 4-, 5-dubbla

157

bevillningen, samt dessutom är ifrågasatt att ersätta den förlust,
statsverket gör, om grundränta och tionde samt rustnings- och
roteringsbesvären komma att afskrifvas. Med tagen hänsyn till
den erfarenhet, som 1859 års Komité hade, och hvilken nödgade
dem att i trots af hvad de yttrat om sjelfdeklaration, påbjuda
uppgifters meddelande om åtskilliga vigtiga förmögenhetsförhållanden,
som tillhörde privatområdet, och med aktgifvande på den
erfarenhet, som är att hemta af senare i utlandet utgifna förordningar
om inkomstskatt, hvilka alla anse sjelfdeklaration vara af
väsentlig vigt vid inkomsttaxering, vare sig att de stadna vid
blotta uppmaningar dertill, såsom i Norge och Amerika, eller föreskrifva
deras meddelande vid förlust af besvärsrätten, såsom i
Danmark, Sachsen och Österrike, eller ännu mer skärpa föreskrifterna
derom genom stadgande af böter för uraktlåtenhet, såsom i
Italien och Schweiz, och hvilka alla stämpla såsom brottsligt förfarande
och belägga med straff vilseledande och falska uppgifter,
så borde Komitén ej, på sätt nu skett, lemnat utan afseende den
betydelse, sjelfdeklaration innebär. Komitén borde intagit några
stadganden, som främja uppgifters meddelande af den enskilde.
Komitén kunde åtminstone gått så långt, att den i det framlagda
förslaget intagit stadganden, som, om icke mer, åtminstone uppmana
till sjelfdeklaration och som föreskrifva tillhandahållande af
formulär. Väckta förslag härom i Komitén hafva fallit. Bibehållande
af föreskrifter i Instruktion för taxeringsförrättningen, som
påbjuda att taxeringsmännen skola förskaffa sig kännedom om en
mängd förhållanden, såsom vägledande för inkomstens uppskattning,
utan att de hafva blifvit förlänade med rätt att på något sätt
taga i anspråk medverkan af den, som ensam kan lemna dessa meddelanden,
innebär sin egen förkastelsedom. Taxeringsgrunden blir
derför hädanefter såsom hittills taxeringsmännens godtfinnande,
hvilket med godtyckligt användande af föreskriften Bev.-F. § 28
(Fsl. § 18), som öfverlemnar till taxeringsmännens fria skön att i
ena fallet risa och i andra fallet lisa, i ena fallet genom för hög
taxering framtvinga sjelfdeklaration och i andra fallet genom förlag
uppskattning uppmuntra till uraktlåtenhet deraf, gifver hela
uppskattningen ett sken af nyckfullhet, som är egnad att göra
denna skatt ännu förhatligare, än den skulle vara, derest skyldighet
att lemna sådana uppgifter framhölles såsom en pligt, om
ock pligtförgätenheten ej straffades; och genom den anmaning dertill,
som ställes till medborgarne, skulle hvarje god medborgare

158

anse såsom sin pligt att lemna sådan uppgift och således på sätt
1859 års Komité ansett, lemna ledning till bedömande både af hans
och yrkeskamraters förmögenhetsställning, hvilket nu ej kan blifva
fallet med den i nu gällande Bev.-F. § 29 innehållna föreskrift, som
nära nog afråder den skattskyldige från sjelfdeklaration i det att den
säger, att skattskyldig, endast om han dertill finner sig befogad, eller
på sätt nu föreslagits, skattskyldig må ega, att meddela upplysning om
sina inkomsters och tillgångars belopp; en bestämmelse, som nära nog
uppmanar honom att derom iakttaga förtegenhet inför taxeringsmännen.
Den ändring, som nu blifvit föreslagen i afseende på de
i Bev.-F. § 26 (Fsl. § 16) nämnda bolag, och den rättighet, som
blifvit Bevillningsberedningens Ordförande medgifven genom tillägg
till § 27 (Fsl. § 17) att infordra uppgift af arbetsgivare om af
dem utbetalta löner är allt för obetydlig, helst i sin förhandenvarande
form, för att innebära någon afsevärd förbättring af det
närvarande. Jag har på annat ställe (Reservation vid Förberedande
Skattejemkningskomiténs Betänkande sidd. 61—63) sökt visa,
att sjelfdeklaration är ett oeftergifligt vilkor för åstadkommande af
en rättvis inkomstbeskattning och hänvisar till hvad jag yttrat
om betydelsen af den farhåga, man hyser för att föreskrifva sjelfdeklaration
såsom obligatorisk. Jag vidhåller hvad jag der yttrat,
nemligen att om Sveriges folk ej ännu skall anses moget för att
kunna lojalt fullgöra en sådan förpligtelse, så är det ej heller
moget för åtagande af en rättvisans fordringar tillfredsställande
inkomstskatt. Komiterade, som ej vågat att påbjuda sjelfdeklaration,
hafva ock, efter hvad jag ofvan sökt uppvisa, äfven i åtskilliga
andra afseenden afvikit från den följdrigtiga tillämpningen
af den grundsats, som Komiterade angifvit såsom utgångspunkt
för den företagna revisionen.

Till följd af dessa och ofvan anmärkta förhållanden med afseende
på grunderna för skattens utgörande och den beskattningsbara
inkomstens beräkning och uppskattning, så må Taxeringsmännen
vara lifvade af huru stort nit och intresse som helst för
att göra sin pligt, så äro de urståndsätta dertill med hänsyn till
dessa grundfel i Bevillningsförordningen, som hvarken bereda dem
tillfälle till att inhemta tillförlitlig kännedom om de skattskyldiges
förmögenhetsförhållanden, ej heller gifva dem någon befogenhet
att infordra erforderliga upplysningar eller låta föranstalta om
lagliga undersökningar härom. Skall under sådana förhållanden,

159

som ofvan angifna, enhet och sammanhang vinnas i uppskattningen,
erfordras att sjelfva taxeringsförrättningarne äro så ordnade,
att de verkställas af dertill lämpliga sakkunniga personer och på
ett omsorgsfullt och samvetsgrant sätt. Låtom oss nu se, huru
dermed förhåller sig!

4) Taxeringsnämnderna och deras verksamhet. Pröfning af
Idag omål öfver olaga uppskattning. Pen föreslagna
Öfverskattenämndens lämplighet.

Nu gällande Bevillningsstadga har uppdragit åt Bevillningsberedningar,
i allmänhet en för hvarje kommun, bildad af en utaf
offentlig myndighet utsedd ordförande jemte 2, 3 till och med 5
välde ledamöter, att samla och ordna aflemnade uppgifter samt
på grund af dessa och andra inhemtade upplysningar föreslå den
på taxering beroende bevillningsafgift, som bör af skattskyldig
utgöras. Dessa afgifter bestämmas af Taxeringskomitéer, i allmänhet
en för hvarje stad och på landet för ett eller flere beredniugsdistrikt,
vanligen för ett pastorat; bestående taxeringskomitéen
af 9, 10, 12 eller flere ledamöter, minst tre ledamöter för
hvarje församling, hvilka väljas församlingsvis och af hvilka en
skall hafva varit ledamot af beredningen. Taxeringskomiténs
ledamöter välja inom sig ordförande, der ej Landshöfding, som
är berättigad att deltaga i öfverläggningarne, är närvarande och
förer ordet, och skall såsom kronans ombud kronofogde infinna
sig, hvarjemte ordförande i bevillningsberedning bör bevista sammanträdet.
Taxeringskomité skall (§ 51) granska och pröfva
bevillningsberedningens förslag och de emot samma förslag framställda
besvär och erinringar samt derjemte granska de inom
Taxeringsdistriktet senast upprättade mantalslängder och efterse,
om någon, som bör erlägga bevillning, blifvit från kronoutskyld
befriad eller någon, som bort frikallas, fått sig utskylder pålagda,
och efter det denna granskning egt rum, bestämma och påföra
den afgift, hvarje bevillning enligt Art. II. underkastad person
inom taxeringsdistriktet, bör rätteligen utgöra. För att granska
bevillningstaxeringarne samt pröfva och afgöra anförda besvär
och annars framställda anmärkningar i anledning af taxeringskomitéernas
vidtagna åtgärder och beslut, skall en Pröfningskomité
för hvart och ett län hvarje år sammanträda med rätt att
meddela sådana rättelser och förändringar uti, eller göra sådana
tillägg till de bevillningsafgifter, senast församlade taxeringskomi -

160

téer påfört, som finnas af rättvisa och billighet, samt en författningsenlig
och jemlik beskattning påkallade. Denna pröfningskomité
består af 20, högst 30 ledamöter, hvilka Konungens Befallningshafvande
eger utse bland de af Taxeringskomitéerna till
ett antal af 4 af hvarje komité dertill föreslagna personer, och
skall Landshöfdingen i länet, eller om han är förhindrad, annan
af Kungl. Maj:t förordnad ordförande, om Kungl. Maj:t dertill
finner skäl, leda förhandligarna, eljest föres ordet af den, som
komitén inom sig utser till ordförande. Såsom kronombud fungerar
Landskamereraren. I och med detsamma som pröfningskomitén
granskat, pröfvat och om skäl dertill förekommit, meddelat
rättelse i bevillningsfrågor, är sjelfva Taxeringsförrättningen
afslutad. Ty af bevillningsberedning, taxerings- och pröfningskomité
behandlad bevillningsfråga må icke till följd af gjord anmärkning
eller anförda besvär eller af annan anledning återförvisas
till samma berednings eller Komités förnyade behandling,
ej heller må någon förklaringsskyldighet bemälde Beredningar
eller Komitéer åläggas (§ 73). Ej heller må under kronoräkenskapernas
granskning anmärkningar göras emot de taxerings- och
inkomstbelopp, som taxerings- och pröfningskomitéerna på grund
af den dessa komitéer tillhörande taxering fastställt, eller de af
bemälda Komitéer för öfrigt vidtagna beslut (§ 78). Hvad som
blifvit af Pröfningskomité fastäldt, eger giltighet, med rätt dock
för Kronans ombud och för den skattskyldige, äfvensom vederbörande
kommun (§ 70) att anföra besvär hos Kammarrätten
och således underkasta sin sak rättskipande myndighets pröfning,
derest någondera anser, att taxeringsnämnderna uraktlåtit att ställa
sig gällande lag till efterrättelse, hvarefter frågan om bevillningsafgiftens
påförande blir föremål för pröfning efter de grunder,
som vid rättskipning gälla. Anförda besvär uppehålla dock icke
uppbörden af hvad enligt pröfningkomiténs beslut blifvit påfördt.
Slutligen bör märkas, att enligt Regeringsformen § 113 taxeringsmännen
ej kunna för taxering till ansvar ställas.

Med skäl kan emellertid ifrågasättas, huruvida den taxeringsförrättning,
som verkställes utan att någon är ansvarig för det
sätt, hvarpå han fullgör sitt åliggande, är så ordnad, både med
hänsyn till nämndernas sammansättning och verksamhetstid samt
befogenhet och åligganden och dermed förbundna ansvar, att den
jemlika beskattning, som uppstälts såsom grundsats, kan ens tillnärmelsevis
ernås. Det fel, som hufvudsakligen vidlåder Bevill -

161

ningsförordningens stadganden härom, är saknad af enhet i
handläggningen och ledning af detta arbete. Taxeringsförrättningen
innefattar två moment; det ena att ordna och bearbeta de
uppgifter och upplysningar, som skola meddelas och blifva meddelade
samt att efter de grunder, som i Förordningen föreskrifvas,
uppgöra ett förslag öfver hvilka som äro skyldiga att pa grund
af taxering erlägga bevillning, och äfven de belopp, som af dessa
böra med afseende på deras förmögenhetsförhållanden erläggas.
Det andra att efter granskning af det sålunda uppgjorda förslaget
fastställa för hvarje skattskyldig den fastighets eller inkomsts
värde, hvarför bevillning skall utgöras, samt dennas belopp. Uppgörandet
af förslag fordrar skicklighet och öfning uti allmänna
värfs utförande samt kännedom om de förhållanden, hvilka utgöra
bestämmande faktorer för inkomstens eller förmögenhetens
rätta uppskattning. Af det sätt hvarpå och den sorgfällighet
hvarmed detta förslag utarbetas, beror taxeringens rigtighet. Vidare
bör vid handhafvandet af detta grannlaga uppdrag tillses, att
såväl statens, som den skattskyldiges rätt bevakas samt att opartiskhet
och oveld iakttages, till följd hvaraf offentlig myndighets
organer böra ega säte och stämma med beslutande rätt i dessa
nämnder. Mycket återstår att i öfverensstämmelse med dessa
grundsatser bättra. Hvad först Bevillningsberedningen angår, så
är af vigt att der taxeringsfrågornas utredning concentreras. Densamma
bör bildas af en af offentlig myndighet utsedd förrättningsman,
som bearbetar det material, som förefinnes, med biträde af ansedde
män inom skattedistriktet, som ega bästa kännedom om
dessa förhållanden. Förrättningsmannens verkningskrets bör sträcka
sig längre, än utöfver ett enda beredningsdistrikt, för att tillse
och öfvervaka att samma grundsatser göra sig gällande inom
flere sådana. Den nuvarande Bevillningsförordningens föreskrifter
angående Bevillningsberedningen och dess sammansättning lemnar
utrymme för ett så beskaffadt anordnande af taxeringsfragoinas
beredning och underlättas denna ännu mera af de föreslagna
ändringarne i §§ 30, 32, som mera concentreia oidföiaudenas i
Beredningen åligganden. Som emellertid af vigt är, att vid hvarje
förslags uppgörande en enda person derför bär det egentliga ansvaret
och dessutom i förevarande fäll ortens förtroendemän förnämligast
äro att betrakta såsom honom biträdande med upplysningars
meddelande, skedde onekligen en försämring, då ändring
vidtogs i den bestämmelse, som innehölls i 1859 ars förslag § 42,

Skatteregleringskomiténs betänkande. H

162

att då vid föreslående af fastighetsvärde eller inkomstberäkning
samt deraf beroende bevillningsutgifter skiljaktighet i meningarne
inom Beredningen uppstode, beloppen skulle upptagas i öfverensstämmelse
med den mening, Beredningens Ordförande yttrat eller
biträdt, med rätt för hvar och en af öfriga beredningsmän att få
sin särskilda mening för Taxeringskomitén anmäld. Detta stadgande
blef ändradt i 1861 års Förordning så, att detta endast enligt § 36,
skall ske, då rösterna inom Beredningen äro lika, i annat fall
efter de flestes mening, med rätt för ordföranden att reservera
sig, ett förhållande, som är så mycket betänkligare, som beredningsledamöternas
antal, hvilka i 1859 års förslag voro föreslagna
att vara två, blef ökadt i 1861 års förslag till 3, högst 4 och
sedan ytterligare blifvit ökadt i landkommuner till 6, hvarigenom
den betydelse, som ordföranden egt, blifvit minskad och på samma
gång hans ansvar, hvaraf hela förrättningen lider. Hvad angår
Taxeringskomitén, som skall fastställa bevillningen, så är det ett
bestämdt fel att ej den ordförande, som skall leda förhandlingarne,
på förhand utses af offentlig myndighet, med skyldighet att bereda
ärendena och rätt att deltaga i besluten och med med ansvarighet
för att bevillningsstadgans föreskrifter rätteligen tillämpas;
hvarjemte Ordföranden i Beredningen eller, om han är hindrad
eller upptagen af annat värf, annan af Ordföranden i Taxeringskomitén
tillkallad ledamot af beredningen bör vara berättigad
att deltaga i öfverläggningarne, då taxeringsfrågor förekomma,
som tillhöra hans beredningsdistrikt. Dessutom bör en viss ordning
stadgas för förrättning i Taxeringskomité. Den bör först
afgöra de anmärkningar, som blifvit mot Beredningens förslag
anförda och, sedan dessa ärenden blifvit afgjorda, bör det åligga
komitéen att granska taxeringen i dess helhet samt bestämma
den afgift, hvarje skattskyldig person skall inom sitt skattedistrikt
utgöra, med uttrycklig föreskrift att Taxeringskomitén tillser, att
enahanda grunder vid tillämpningen af Bevillningsstadgans föreskrifter
skett inom de särskilda beredningsdistrikt, hvaraf taxeringsdistriktet
består. I intetdera hänseendet hafva Komiterade
ansett någon ändring af nuvarande bestämmelser böra vidtagas.
Huruvida det kan leda till någon slags förbättring, att, på sätt
nu blifvit föreslaget, Ordförande i Taxeringskomité skall väljas
med slutna sedlar, lemnar jag osagdt. Vidare borde till större
enhets åstadkommande stadgas, att de anmärkningar, hvartill Beledningens
förslag föranleda, först borde delgifvas Beredningen

163

för att deröfver yttra sig och, der skäl dertill finnes, göra rättelse,
innan anmärkningen upptages till behandling i Taxeringskomitén,
likasom ock, att Taxeringskomitén i första hand sättes i tillfälle att
granska de anmärkningar och besvär, hvartill dess beslut föranleda,
och, om den så finner för godt, med anledning deraf göra rättelse,
innan ärendet upptages till pröfning i Pröfnings-komitén. I denna
Komité, som har Landshöfdingen till ordförande, borde Landskamereraren
eller annan af Kungl. Maj:t förordnad person vara föredragande
och då denna Komité har dels att pröfva de besvär,
som blifvit anförda, dels ock att granska taxeringen i dess helhet
och särskildt tillse att sådana förändringar vidtagas, som finnas
af en författningsenlig och inom länet och dess särskilda delar
jemlik beskattning påkallade, borde den, om den finner att i någon
större eller mindre del af länet uppskattningen ej skett med
den sorgfällighet, som erfordras, ega att besluta, att ny taxering
skall företagas af vederbörande taxeringskomitéer, och derest
detta ej leder till påföljd, förordna, att uppskattning följande
år må ske genom af domstol utsedde sakkunnige män. Härmed
har jag sökt att i korthet angifva de förändringar, som
med bibehållande i öfrigt af hufvuddragen af den nu gällande
Bevillningsstadgans föreskrifter, äro af nöden, för att kunna bringa
enhet och öfverensstämmelse i tillämpningen af grunderna för
bevillnings påförande, hvilket ej gerna kan ske, så länge icke någon
bestämd plan för tillvägabringande af enhet i uppskattningen och
sorgfällig beredning och pröfning af ärendena uppgöres, utan det
nuvarande förhållandet eger rum med mångtaligt sammansatta
Komitéer, som ej gifva sig ro till det noggranna arbete och de
undersökningar, som erfordras för åstadkommande af en rättvis
uppskattning, och hvilka komitéer äro upplösta, så snart det en
gång fattade beslutet är expedieradt, till följd af bestämmelsen i
§ 73, som ej tillåter att någon uppskattningsnämnd kommer i tillfälle
att yttra sig öfver anmärkningar mot dess eget beslut, hvadan
ej heller det moraliska ansvaret, det enda, som ledamöterna i dessa
nämnder äro underkastade för de beslut, som fattas, kan kännas
synnerligen tungt.

Hvad Komitéernas sammansättning angår, så synes den grundsats,
som genomgår nuvarande Bevillningsstadga vara rigtig, nemligen
att Beredningen är lagd i händerna hufvudsakligen på en
af Konungens Befallningshafvande utsedd sakkunnig man; att den
helt och hållet folkvalda Taxeringskomitén fungerar såsom nämnd,

164

hvilken på heder och samvete bestämmer hvad den anser vara
rätt beskattning, om ock önskvärdt vore, att dess förhandlingar
leddes af en af offentlig myndighet utsedd ordförande; samt att
den af Taxeringskomitéerna verkställda uppskattning granskas af
en Pröfningskomité tillsatt af Konungens Befallningshafvande
genom utnämning bland folkvalda förtroendemän, genom hvilken
sammansättning de anspråk böra kunna uppfyllas, som å ena
sidan staten har att gällande lag tillämpas i öfverensstämmelse
med hvad statens rätt fordrar, och som å andra sidan den enskilde
har, att staten ej gör intrång på den enskildes rättsområde.
Man har ifrågasatt en annan anordning af denna komité på sådant
sätt, att Konungens Befallningshafvande skulle afhändas rättigheten
att tillsätta ledamöter och i dess ställe denna rättighet
öfverlåtas åt landstingen. Men- härmed skulle en så ensidig sammansättning
kunna komma till stånd, att hvarken den enskilde
eller det allmänna der hade målsman för sina intressen. Komitén
har ej heller ansett sig böra biträda ett sådant förslag. Den har
ej gjort annan ändring i nuvarande bestämmelser, än att den
minskat det antal ledamöter, bland hvilka Konungens Befallningshafvande
har att välja, så att hvarje Taxeringskomité skulle utse
3 i stället för 4, samt att den föreslagit borttagande af Konungens
rätt att utse ordförande, då Konungens Befallningshafvande är
hindrad. Vidare har man ansett vår konstitutions anda fordra, att
åt en af folkvalda ledamöter hufvudsakligen bestående Ofverskattenämnd
skulle öfverlåtas rätt att i sista hand afgöra alla
de besvär öfver orättvis uppskattning af skattskyldige, hvartill
Pröfningskomiténs åtgärder föranleda. Komitén har äfven ansett
sig böra framlägga ett sådant förslag. Låtom oss granska skälen
för dessa ifrågasatta förslag!

Man har såsom skäl för dessa ändringsförslag anfört, att den
i § 57 Regeringsformen omförmälda svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta, jemförd med den i § 113 åt de Taxeringsman, som
å riksdagens vägnar tillämpa dess bevillningsföreskrifter, tillerkände
ansvarsfrihet för debitering och taxering, fordrar, att den
taxering, som eger rum i och för bevillningsafgiftens bestämmande,
ej må ske af andra än folkvalda män. Att denna åsigt ej har
något stöd i Regeringsformens § 57, visar sig af innehållet utaf
denna §. Enligt densamma är det svenska riksdagen, som allena
eger utöfva svenska folkets rätt att sig beskatta. Om man ville
tillämpa denna bestämmelse på frågan om taxeringsbevillnings på -

165

förande, så skulle deraf kunna dragas den slutsats, att svenska
riksdagen skulle uppgöra bevillningslängderna öfver svenska folkets
alla skattskyldiga medlemmar jemte det skattebelopp, hvar
och en skall erlägga, men ej det ringaste stöd finnes för det påståendet
att det skall tillkomma kommunvis valda taxeringsman
och inga andra att uppskatta skattskyldig persons inkomst. Tvärtom
skulle, derest uppskattning vore detsamma som beskattning, häruti
ligga ett förbud för att åt valda kommunala taxeringsman uppdraga
denna förrättning, och ett bud, att ingen annan än svenska
riksdagen skulle kunna förrätta taxeringen af svenska medborgares
förmögenhet eller inkomster.

Lika litet som man i Regeringsformen § 57 finner stöd för
det framställda anspråket på taxeringens förrättande af endast folkvalde
män, lika litet hållbart är påståendet, att denna anordning
är en sjelfskrifven följd af den urgamla beskattningsrätten. Vi
ha förut visat, att den urgamla svenska friheten vid dylika skatters
fördelning bestod deruti, att hvar och en sjelf under edlig
förpligtelse uppskattade sin förmögenhet, samt att åtskilliga skatter
utgjordes på det sätt, att offentlig myndighets innehafvare i
öfvertalningsväg öfverenskom med den enskilde om den skatt,- som
skulle utgöras, till dess taxeringen öfvertogs af nämnder, hvaruti
på landet Landshöfdingen jemte Häradshöfdingen och adjungerade
ståndsledamöter verkställde taxeringen, samt i stad Landshöfding
och Magistrat och, der det var fråga om borgare, äfven stadens
äldste, hvarvid dock Landshöfding och Magistrat hade bestämningsrätt.
Man har äfven aberopat ett annat stöd för sin åsigt,
nemligen sjelfstyrelseprincipens fordran särskildt såsom skäl för
förslaget, att åt Landstingen uppdraga tillsättande af ledamöter i
Pröfningskomitéerna. Härvid bör besinnas, att här ej är fråga om
någon förvaltningsåtgärd, styrelseåtgärd, som har till syftemål
någon allmän välfärd, allmän nytta, utan en rättskipningsåtgärd,
der å ena sidan statens och å den andra den enskildes skattskyldiges
rätt skall afgöras. Staten har nemligen rätt att på grund
af gällande skattelag i skatt erhålla en viss andel af den skattskyldiges
inkomst och denne har rätt att vid utgörandet af denna
skatt ej betungas mer än skattelagen säger. Pröfning af hvad i
förekommande tvistiga fäll är statens och den enskildes rätt, det
är frågan, som till sin natur är en rättsfråga. Att frågan så betraktats
vid Pröfningskomiténs bildande, visar sig af bestämmelsen
uti 1810 års bevillningsförordning, der besvären öfver Taxerings -

166

komiténs åtgärd skulle afgöras af en kompromissrätt, der den klagande
eller enskilde, hvars rätt frågan rör, egde utse två ledamöter
och Konungens Befallningshafvande två samt en på förhand
utsedd taxeringskomitéledamot skulle vara den femte bisittaren. Men
äfven med denna bestämmelse ansåg man sig ej böra göra någon
inskränkning i den skattskyldiges rätt att få sin sak pröfvad i
rättsväg. Den skattskyldige förbehölls rätt, att om han det hellre
ville, vända sig med sina besvär till Konungens Befallningshafvande
och sedan fullfölja dem hos Kammarkollegium och Kungl.
Maj:t. 1 stället för den i 1810 års Förordning påbjudna Kompromissrätten
blef i 1812 års Förordning föreskriften gifven om Pröfningskomité
i hvarje län, med rätt att öfver dess beslut anföra besvär
hos Kungl. Maj:t, som efter det Kammarkollegium afgifvit
utlåtande, afgjorde saken, hvilket stadgande 1815 utbyttes mot
föreskriften att besvären skulle först ingifvas hos Kammarkollegium,
hvars befattning dermed sedermera blef 1823 öfverlåten åt Kammarrätten.
Frågan om inkomstuppskattning har således alltid betraktats
såsom något annat än beskattning och sjelfstyrelse.

Det enda skäl ändtligen, som skulle kunna anföras för taxeringens
ötverlåtande åt endast folkvalde taxeringsmän, skulle vara,
att den enskilde skulle få sin rätt bättre tryggad i desses händer,
än i domstolens. Men att sjelfstyrelseprincipen, särskildt sådan
den framträder i kommunalförfattningarne, ej anses innebära ett
så obestridligt skydd för den enskildes rätt, visar sig af bestämmelserna
hos oss, likasom i andra länders kommunallagar, hvilka
gitva den enskilde rätt att vända sig till offentlig myndighet eller
domstol, då han anser sig hafva i sin rätt blifvit kränkt af något
sjelfstyrelsens organ.

De flere gånger väckta påståenden om uppskattningens öfverlåtelse
åt endast folkvalde taxeringsmän bero på en förblandning
af beskattning med anskaffning. Att angifva grunderna och sättet
för en skatts utgörande, samt beskattningsföremålet och till hvilket
belopp detta skall med skatt belastas, således i förevarande fall
huru stor andel af den skattskyldiges inkomst eller förmögenhet
skall utgöras i skatt, detta ingår i riksdagens beskattningsrätt,
men hvarken riksdagen eller svenska folket lär kunna bestämma,
huru stor inkomst eller huru stor fastighet den enskilde medborgaren
skall ega. Detta är ett alster af dennes flit och omtanka.
Lika litet hörer under beskattningsrätten utrönandet af denna den
enskildes förmögenhetsställning; detta är en lagfråga, likasom den

167

ransakning, som kan komma ifråga efter tullpligtigt gods, alltid så
ansetts. Frågan om hvem eger vidtaga undersökning om den enskildes
ställning, hvilka åtgärder skola vidtagas för att utröna
densamma, hvilken förpligtelse skall åligga den enskilde att låta
undersöka hus och hem och hushållsangelägenheter, med ett ord
allt hvad som hör till uppskattning af den enskildes förmögenhet
och inkomst, är likasom all laga värdering en rättskipningsfråga
af samma slags natur, som värdering vid expropriation i fråga om
skadeersättning, och hvarje slag af värdering, som kan komma i
fråga för att utröna måttet för privaträttsliga eller offentliga skyldigheters
utgörande. Bestämmandet af skatteskyldigheten och den
proportion till innehafvarens egendom, hvari skatten skall utgöras,
det mått, hvarefter den skall mätas, är ett; sättet för uppmätningen
är ett annat. Lika litet som det tillhör svenska folkets representation
på grund af Regeringsformen § 57 att mäta upp det
bränvin, för hvilket skatt skall erläggas, eller väga de varor, för
hvilka tull skall erläggas, eller granska de handlingar, hvilka skola
stämplas, och uträkna, huru hög stämpel den ena eller andra handlingen
skall draga, lika litet inbegripes det i sjelfva beskattningsrätten
att mäta upp hvarje skattskyldigs förmögenhet. Då emellertid
denna uppmätning ej utgör en så enkel verkställighetsåtgärd,
att den kan likasom nyss anförda slag af skattebevillning öfverlemnas
åt vederbörande uppbördsman, så har lagstiftaren ansett
sig böra vidtaga särskilda anordningar med värderingen af inkomster
eller egendom, genom hvilka på en gång Kronans och den
skattskyldiges kraf på sann och rättvis taxering kunna ses till
godo vid beskattningslagarnes tillämpning af de dessa lagar handhafvande
embetsman. Med hänsyn till den mängd förhållanden,
som böra uppmärksammas och bedömas, så har man här likasom
vid andra värderingar, t. ex. då fråga är om expropriation, upplåtit
åt särskilda nämnder att pröfva dessa frågor, hvilkas yttrande
har samma betydelse som sakkunniges utlåtande, d. v. sett
moment i den bevisning, hvarigenom skall styrkas det belopp,
hvartill den enskildes beskattbara inkomst bör värderas.

Till följd af till det grannlaga i denna uppskattning har
man ansett sig böra bereda samma ställning åt en taxeringsnämnd,
som åt en samvetsnämnd, och det är för denna uppfattning, som
Regeringsformen § 113 gjort sig till tolk, då den under förutsättning
att i enlighet med förutvarande förhållanden Konungens Be -

168

fallningshafvande, som hade bestyret med bevillningsförordningens
tillämpning å Kronans vägnar, skulle hafva vid sin sida folkvalde
taxeringsman, gaf grundlags helgd åt den satsen, att de, som skulle
förrätta värderingen såsom folkvalde ombud i nämnden skulle, likasom
en domstolsjury, åtnjuta rättighet att ej behöfva ansvara hvarken
för det lidande, Kronan eller den enskilde komme att tillfogas
genom deras uppskattning. Det påstående, som blifvit framkastadt,
att den i Regeringsformen § 113 innehållna bestämmelsen om ansvarsfrihet
för taxeringsman, som å riksdagens vägnar tillämpa
dess bevillningsföreskrifter skulle innebära en ovilkorlig fordran
att taxeringsfrågor ej finge upptagas till pröfning af andra, än
folkvalda myndigheter, behöfver bevisas. Häruti ligger blott ett
upphäfvande af förut gällande föreskrift, att taxeringsmännen skulle
vara Kronan ansvarige för det sätt, hvarpå taxering skedde, och
tolkningen kan utsträckas så långt, att de taxeringsnämnder, som
skola i första hand verkställa taxeringen, böra anses såsom riksdagens
förtroendemän. Ej något mera. Denna föreskrift har ej
det ringaste att göra med frågan, huru taxeringsman skola tillsättas,
än mindre med det förfarande, som skall iakttagas, för att
den, som genom bevillningsstadgans orätta tillämpning blifvit lidande,
skall erhålla upprättelse. Grundlagen har ej heller yttrat
ett ord om sättet för taxeringsmännens förordnande, huruvida de
skola, såsom före 1809 var fallet på landet, tillsättas genom adjunktion
af den myndighet, som har befattning med eller övervakning
af skattens upptagande, eller ock, på sätt nu sker, genom
val af kommun. Ej heller innehåller grundlagen ett ord om någon
inskränkning r rättigheten för den, som lider genom någon myndighets
missbruk af dess makt, att anlita dömande myndighet.

Huru riksdagen än bestämmer om tillsättning af taxeringsman
och desses rättigheter, så kan den ej genom några bestämmelser i
bevillningsstadgan åt desse taxeringsman öfverlåta någon domaremyndighet
och exekutiv makt, ej heller betaga den, som anser sig
lidande genom en rättstridig tolkning af gällande skattelag, att få
sin klagan pröfvad af domstol. Uppstå olika meningar angående
lags tillämpning i förevarande fall, må vederbörande kunna vända
sig till domstol. Fråga kan blifva, huruvida saken bör afgöras i
allmän eller administrativ judiciel väg. Hos oss gäller den senare
grundsatsen, i England den förra. Likasom tullstadga, bränvinslagstiftning,
stämpelförfattning i de delar, som beröra enskild rätt,
innehålla en mängd föreskrifter till skydd af densamma och alla

169

hvila på den grund att den, som lider orätt genom origtig
mätning, vågning eller beräkning, eller i andra hänseenden, eger
att föra talan genom alla lagbestämda instanser, så måste samma
grundsats gälla i afseende på denna skatt, i fråga om dess beräkning
med dertill hörande uppskattning m. m. Konungens rätt och
pligt att rätt och sanning styrka berättiga och förpligta honom att
likasom i tullförfattningar och bränvinsförfattningar, så ock här, äfven
om riksdagen ej i sin bevillningsstadga sådant föreslagit, tillse
att hvar och en, som orättvist lidit genom uppskattningsnämndergodtyckliga
förfarande, må kunna vända sig till dömande myndighet,
för att erhålla rättvisa. Att förklara den uppskattning, som
någon taxeringsnämnd verkställt, såsom en utöfning af beskattningsrätten,
är detsamma som att påstå att jury, som genom sitt utlåtande
afgör hvad i ett bestämdt fall skall gälla såsom rätt, utöfvar lagstiftningsrätt.
Och att påstå att, derför att lag, i detta fall grundlag,
gifvit ansvarsfrihet åt taxeringsman, som å riksdagens vägnar
tillämpa bevillningsföreskrifter, hela taxeringen skall vara undandragen
domareembetets pröfning, skulle vara detsamma som att
påstå, att derför att lag gifver ansvarsfrihet åt jurymän för deras
utslag, rättskipningen i sådana mål vare juryns ensak och ingen
domare egde rätt att leda förhandlingarne eller befatta sig med
saken och ej heller, der jury uttalat sitt skyldig, göra ändring
deruti. Riksdagen kan derför ej anses berättigad att genom bestämmelse
i bevillningsstadgan sjelfmyndigt stadga, på hvad sätt och
af hvem pröfning skall ske, då någon vill besvära sig öfver orätt
tillämpning af bevillningsstadgan. Detta vore ett ingrepp i den
rättssäkerhet, som Regeringsformen § 16 tillerkänner hvarje medborgare,
att ingen kan något gods afhändas utan ransakning och
dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva, samt
den särskildt emot de under frihetstiden af Rikets Ständer gjorda
ingrepp i rättskipningen rigtade bestämmelsen i samma §, att
Konungen låter en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder
han rätteligen hörer och lyder. Hvar och en, som är kränkt i
sin rätt, det må vara Kronan eller enskild man, har i sådana frågor
rätt att vända sig till domstol; huru denna domstol skall organiseras,
huru denna rättsskipning skall handhafvas, äro frågor
som tillhöra den processuela lagstiftningen. Om detta skall ske i
första instans genom Pröfningskomitén eller Häradsrätt, om andra
instansen skall vara Kammarrätt eller Hofrätt, om högsta instansen
skall vara Högsta Domstolen eller Konungen i Statsrådet, — det är

170

en rättegångsfråga, ej en skattefråga. Frågan om det sätt, hvarpå
den som genom origtig tillämpning af de föreskrifter, som gifvas
angående grunderna för skattens bestämmande och påförande å
den enskilde medborgaren, blifvit kränkt i sin rätt eller orättvist
lidit men, skall förtära för att erhålla upprättelse och skadestånd; —
detta är en fråga, som berör föreskrifterna i Rättegångsbalken
Kap. 10, särskildt dess § 26, men icke någon bevillningsfråga.
Riksdagen kan således ej genom att införa en bestämmelse i Bevillningsförordningen
öfverlåta åt folkvalda för sina beslut oansvariga
taxeringsmän att afgöra besvär öfver taxeringen, utan att
Konungen särskildt bekräftar sådan af Riksdagen beslutad föreskrift.
Skulle riksdagen vilja ur bevillningsstadgan utesluta alla
bestämmelser, som åt Konungens Befallningshafvande eller dess
ombud öfverlemna rättigheten att deltaga i tillämpningen af Bevillningsförordningens
föreskrifter, skulle ändock ingenting dermed
vinnas. Ty Rättegångsbalken kap. 10 § 26, som bestämmer att
de mål, som röra Kronans hvarjehanda ingälder, pröfvas och dömas
af dem, som Konungen vård och inseende deröfver betrott
häfver, efter ty som i särskilda stadgar derom sägs, gifver Kungl.
Maj:t rätt att, derest riksdagen deruti gjort ändring, jemte det han
utfärdar Bevillningsstadgan, förklara de bestämmelser i förut gällande
Bevillningsförordning vara gällande, som röra besvär öfver
olaga taxering. Och äfven om ingenting stadgades härom, så
skulle icke en folkvald taxeringskomité kunna anses berättigad
att såsom sista instans afgöra dessa frågor, derest ej Konungen i
laga ordning sådant bekräftat, samt för sin del derom förordnat.
Det är nemligen endast de af Konungen till efterlefnad påbjudna
förordningar, som i exekutiv väg lända till efterrättelse. Vid utfärdande
af kungörelse om den af riksdagen åtagna allmänna bevillning
förklarar Konungen, att han gillat de delar deraf, som
äro af beskaffenhet att grundlagsenligt erfordra hans godkännande.
Den sålunda på den så kallade sjelfstyrelsens väg påförda bevillningen
kan ej utkräfvas, utan att Konungen lemnat sitt bifall till
föreskrifterna om taxeringsnämndernas befogenhet att fastställa
det belopp, hvarje enskild har att utgöra. Hvar och en, som ansåge
sig förorättad, skulle ega att, om skatten utsöktes, vid lagsökning
göra invändning mot skattens utgörande, åberopa orättvis
tillämpning af gällande lag och med den rätt, hvar och en har att få
administrativ myndighetsåtgärd pröfvad i rättsväg, vare sig af allmän
eller administrativ eller speciel domstol,få frågan dragen under dom -

171

stols pröfning. Med hänsyn till dessa förhållanden skulle hvarje förslag
till Bevillningsstadga, som innehåller utvidgning af folkvälde,
oansvarige taxeringsmäns befogenhet, nödga Kungl. Maj:t till att genom
särskilda stadgar förordna, huru den enskildes rätt skall kunna
skyddas emot rättskränkning af dessa nämnder och i enlighet
med Rättegångsbalken kap. 10 § 26 bestämma, hvilken domstol,
som skall få vården derå åt sig uppdragen. Denna grundsats har
ock alltid varit den gällande i lagstiftningen om besvärs anförande
öfver olaglig taxering.

Tager man i betraktande det sätt, hvarpå frågor om en rättvis
uppskattning afgjordes vid den tid, då den så mycket åberopade
§ 113 i Regeringsformen infördes, sä erinras, huruledes först genom
Res. Städernas Besvär 1723 § 26 på grund af städernas ansökan
borgerskapet fick välja taxeringsman, som egde uppå deras samveten
skatta och utsätta, hvad hvar och en af deras medbroder
efter en rätt proportion af dess förmögenhet, handel och handtering
bör betala. Voro taxeringsmännen af olika meningar, så ålåg det
Landshöfdingen, om han var närvarande, med Magistraten, eljest
Magistraten allena att lägga dem emellan. Ansåge sig någon ha
skäl att besvära sig, ålåg Landshöfding med vederbörande Magistrat
vid följande års taxering att efter beskaffenhet ändra och
rätta. I öfrigt der taxering erfordrades, hvilket, efter hvad ofvan
visats, ej alltid behöfdes, såsom vid påförande af bevillning å
fastighet på landet och inkomst af pastorat, var det embetsmyndighet,
som förrättade taxeringen, såsom Bergskollegium hvad
rörde skatten af bergverken och Landshöfdingen vid beskattning
af dem, som egde annan förmögenhet än fastighet och bruk,
hvarförutom Häradshöfdingen togs till biträde. I 1739 års Bevillningsförordning
bestämdes, att taxeringen skulle ske under
Landshöfdingens öfverledning af Häradshöfding med vissa adjungerade
af hvarje stånd, nemligen adeln, preste- och bondestånden.
Sedan klass-skattsystemet äfven i städerna blifvit genom
1747 års Bevillnings-Förordning infördt, blef i Kungl. Cirkuläret
den 22 April 1763 först bestämmelse gifven om sådan granskning,
som nu tillkommer Pröfningskomité. Samtliga Landshöfdingarne
ålades, att utan uppskof företaga en noggrannare granskning af
de inkomna taxeringslängderna och tillse, om förordningen vid
taxeringarne blifvit rätteligen iakttagen, och synes redan då KammarKollegium
upptagit till pröfning bevillningsärenden. Den rätt
Kannnar-Kollegium och Statskontoret i sammanhang dermed före -

172

tagit sig att, på sätt skedde i Cirkulärbref 10 Februari 1764, meddela
förklaringar af för olika tydningar utsatta stadganden, och
hvartill spår redan förefinnas i början af 18:de seklet, efter hvad
1723 års Res. St. Besv. § 26 utvisar, blef i 1766 års BevillningsFörordning
uttryckligen förbjuden. Sedan genom 1766 års Bevillnings-Förordning
Taxeringsnämderna ordnats distriktsvis efter
härad och taxeringen blifvit bestämd att förrättas vid första häradsting
och i sammanhang dermed påbjudits, att Kronobetjeningen
skulle vara tillstädes, för att med upplysningar tillhandagå, samt
fullmägtig utsedd af Bergskollegium vid bergverkens beskattning,
blef ordning för besvärsrättens användning införd. Genom Kungi.
Kungörelsen 13 September 1791 förklarades, sedan året förut
Kammarkollegium erinrat om äldre författningars stadganden, att
Kollegiet vore rätt domstol i bevillningsmål, att hvar och en som
kunde finna sig för högt taxerad, likasom ock Kronans ombud,
egde att genom besvär hos Konungens Befallningshafvande söka
rättelse uti verkställda bevillningstaxeringar. Med upptagande af
dessa föreskrifter uti 1800 års Bevillningsförordning gjordes den
ändring uti förr gifna föreskrifter, att taxeringsmännen ej allenast
gjordes ansvarige om de uppsåtligen minskade den afgift, som
skattskyldige borde erlägga, utan förklarades äfven skyldige att
ersätta kronan, om afgiften, oaktadt anstäldt kraf, icke kunde
hos denne utbekommas. För öfrigt vore de utan ansvar för sina
tillgöranden och borde, utom i nyss angifna fall och då någon
särskild upplysning funnes oundgänglig, icke besväras med förklarings
afgifvande. Uti dessa förhållanden har man att söka grunden
till en sådan bestämmelse, som den i Regeringsformen § 113 intagna,
ej deruti att lagstiftaren velat i riksdags eller kommuners
förtroendemäns, i stället för i laga domstols hand lägga rätt att
afgöra de besvär öfver orättvis beskattning, som skattskyldig anser
sig befogad att anföra, hvilket visar sig, efter hvad förr blifvit omförmäldt,
af den rätt, som gifvits för så väl Kronans ombud, som den
skattskyldige att besvära sig öfver taxeringsåtgärder i Kammarrätten.

Lika litet som hos oss varit fallet, har i andra länders inkomstskattelagar
uppskattning af inkomst varit hänförd under
sjelfstyrelsen och undandragen pröfning i rättsväg. Så har den
skattskyldige i England rätt att vända sig till Board of revenue,
som, derest den anser ändring böra göras i Generalkommissariernas
beslut, återförvisar saken till ny behandling, med rätt dessutom
för skattskyldig, som lidit orätt, att vända sig till domstol. I

173

Amerika kommer oek, i fall af besvär, återförvisning att ega rum,
der ej den begärda rättelsen af taxeringsman, som förrättat första
taxeringen, erhållits. I Preussen eger Kronan och den skattskyldige
besvära sig öfver Bezirk-Commissionens (Pröfningskomiténs)
beslut hos Finansministeriet; i Sacksen öfver reklamationskommissionens
beslut äfven hos Finans-Ministeriet. I Italien kan
man vända sig med besvär öfver lagens rätta tillämpning till en
af Finansministern tillsatt centralkommission eller ock anhänggöra
sin talan vid domstol. I Schweiziska kantonerna Bern och Ziirich
är regeringsrådet sista instans, med rätt för skattskyldig att fordra
tillsättande af en nämnd af tre sakkunnige personer, om han ej
är nöjd med skattekommissionernas utslag. I Danmark afgöres
besvär öfver taxeringen af en skattekommission, bestående af tre
ledamöter tillsatta af finans-ministern, öfver hvars beslut klagan
föres hos en för amtet utsedd öfverskattekommission, bestående af
amtmannen såsom ordförande samt fyra ledamöter, af hvilka två
utses af finans-ministern, två af och bland amtsrådet. I vissa fall
kan taxeringen verkställas af tre utaf finans-ministern utsedde
män, hvilkas beslut ej får öfverklagas. Den norska riksskattekommissionen
utgöres af två af Konungen och tre af Storthinget
utsedde ledamöter.

Då 1859 års Komité upptog frågan om besvärsrätten, ansåg
den sig böra i sitt förslag § 75 inskränka den så, att endast
den skattskyldige egde att hos Kammarrätten anföra besvär öfver
Pröfningskomités beslut, hvarigenom ny eller höjd afgift blifvit
honom påförd. Ehuru Komiterade motiverade denna ändring dermed,
att de ansågo det med svenska folkets af grundlagen erkända
rätt att sig sjelf beskatta, föga öfverensstämma, att bevillningsafgifter
kunde påföras utöfver hvad de af folket utsedde taxeringsmän
bestämt, ansågo de dock anförda besvärsrätt nödig till enskildes
skydd mot möjlig ensidighet eller förtryck inom kommissionerna.
Komitén gjorde således skilnad emellan den juryfunktion,
som ålåg taxeringskomitéerna, och den dömande verksamhet,
som tillhörde Kammarrätten, dervid äfven erkännande den grundsats,
som tillhör juryinstitutionen, att domstol egde mildra utslag,
om den ansåg det för strängt. Med anledning af hvad Komiterade
anfört i motiverna till § 74, att det ej öfverensstämde med svenska
folkets beskattningsrätt, att bevillningsafgifter kunde påföras utöfver
hvad de folkvalde taxeringsmännen bestämt, och af det i samma
§ innehållna förslag, erinrade Kammarrätten uti afgifvet yttrande,

174

som delgafs 1859—60 års Kiksdags Bevillnings-Utskott, om olikheten
mellan beskattningskomité och domstol, samt om det från
alla domstolars verksamhet oskiljaktiga vilkor, att hvarje domslut,
såvida godtycklighet ej skall äfventyras, måste stödja sig på,
objektiva grunder eller hvad man kallar laga bevis. Granskades de
föreslagna stadganden, skulle man finna att en del af de utaf inkomstbeskattning
härledda frågor i alla hänseenden inföll på det
område, som borde vara hänvisadt åt de till administrationen hörande
domstolar. Sådana voro de frågor, hvilka endast angå
tydning af de särskilda bevillningsföreskrifterna och deras formela
tillämpning, t. ex. stridigheter, huruvida inkomst är beskattningsbar
eller afdrag i ett eller annat afseende borde ega rum; eller om
olika inkomster skola i afseende å beskattningen sammanräknas;
eller om bevillning blifvit påförd någon, hvars ansvarighet derför
vore tvifvel underkastad, eller bestämd för yrke, som ej skulle
hafva utöfvats, eller för en tid, hvilken förmenades ej vara den
rätta; eller om rösterna vid Pröfningskomité blifvit rigtigt beräknade.
Allt detta vore föremål för Kammarrättens och Kungl.
Maj:ts pröfning, som ej kunde derifrån afskiljas. Men alla bevillningstvister
vore ej af denna art. Då en domstol ofta skulle, i
brist på tillgängliga bevis och inför lag gällande upplysningar,
blifva urståndsatt att utöfva full rättvisa, hade man i fråga om
uppskattning af inkomst eller fastighetsvärde o. s. v. öfverlemnat
taxeringen åt särskilda myndigheter inom mindre distrikt, som
egde, i enlighet med deras närmare kännedom om personer i orten
jemte dessas rörelse och inkomst samt om der befintliga egendomars
beskaffenhet, verkställa uppskattningen, hvilka Komitéer, såsom
samvetsnämnder, fyllde med sin egen kännedom om förhållanden
den bevisning, domstolarne skulle sakna. Häraf visade sig, att i
frågor af nyssnämnda beskaffenhet syftemålet sjelft påkallade, att
den sista instansen blefve hos en dylik komité förlagd, till undvikande
att talan skulle fullföljas till en myndighet, vid hvars
pröfning var fäst olika vilkor och olika fordringar. Erfarenheten
visade ock, att i rena taxeringsfrågor svårighet för domstol uppstått
att på ett tillfredsställande sätt afgöra så beskaffade besvärsmål.
Stundom åberopades skäl, som troligen kunnat gälla inför
beskattningskomité, men hvarpå Kammarrätten ej egde fästa afseende,
eller företeddes enskilda intyg, som, fastän sannolika,
icke kunde tilläggas vitsord framför Komiténs uttalade omdöme
o. s. v. Allt detta häntydde, huru det vore önskvärdt att i alla

175

taxeringsfrågor, utan undantag, förblefve vid Pröfningskomitéernas
åtgärder samt att således endast hos Beskattningskomité borde
företes alla de skäl, som på bevillningstaxeringen ansåges inverka.
Kammari ätten ansåg sig i enlighet med dessa åsigter ej kunna
gilla 1859 års Förslag § 75. Att i enahanda taxeringsfrågor med
afseende endast å utgången hos Pröfningskomitén än tillåta talans
fullföljd än icke, samt att dervid sätta i ena fallet sådan tillit till
Komiterades omdöme, att rätt till besvärs anförande förnekades
och att i ett annat icke fästa mera vigt vid deras beslut och åtgärder
än att rättelse deri må sökas, kunde icke bidraga till reda
och enhet i bevillningsmålens behandling. Kammarrätten ansåg
derför att antingen skulle ej några besvär få anföras öfver Pröfningskomiténs
beslut i taxeringsfrågor eller ock det gällande stadgandet
bibehållas. Kammarrätten erinrade slutligen hvad 1847—8
årens Bevillnings-Utskott yttrade (N:o 9) att: »om utväg en gång
bereddes de taxerande korporationerna att för deras orter minska
bevillningen, det äfven kunde vara fara värdt, att tillfället ej alltid
lemnades obegagnadt, och olika principer för tolkning kunde göra
sig gällande i olika län». På de af Kammarrätten anförda skäl
föreslog Bevillnings-Utskottet vid Riksdagen 1859—60 i dess Förslag
§ 71, att besvär ej må anföras öfver Pröfningskomiténs beslut.
Utskottet förbisåg emellertid att, derest en sådan bestämmelse
kunde antagas, måste den skattskyldige vara förpligtad att i afseende
på sin inkomst lemna erforderliga upplysningar. När honom
blifvit ålagdt och på samma gång tillerkänts rättighet att uppgifva
sin inkomst eller de förhållanden, som vore för densamma bestämmande,
för att å sin sida gifva taxeringsnämnden den kännedom,
som erfordrades till ledning för dess omdöme och således honom
blifvit ålagdt att hos nämnden anföra all bevisning, som stod till
buds i afseende på beloppet af hans inkomst, då kunde man låta
stadna vid Taxeringskomitéernas beslut, såsom ett according to
the evidence (i öfverensstämmelse med anförda skäl) afgifvet juryutslag,
men att under förhållanden sådana som de dåvarande, då
ingen fullständig kunskap kunde inhemtas eller någon ordentlig
bevisning skulle åstadkommas, och således Pröfningskomiténs likasom
andra taxeringskomitéers yttrande ytterst kom att stödja sig
på de särskilda medlemmarnes subjektiva tycken, var det en
orimlighet att föreslå en så beskaffad bestämmelse. Reservation
anfördes ock af flere ledamöter mot detta förslag. Utskottets
föi slag bifölls endast af Borgareståndet, afslogs af Ridderskapet

176

och Adeln samt återremitterades af Preste- och Bondestånden.
Såsom skäl för bibehållande af besvärsrätten hos pröfningskomité^
i hela dess utsträckning och till gendrifvande af så väl Komiténs
som Utskottets förslag anfördes, att Regeringsformen § 57
innebar att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta skulle
utöfvas af Riksens Ständer allena vid allmän riksdag, men ingalunda
att densamma skulle vara en kommunalnämnder medgifven
rätt att i sista instansen tillämpa de af Riksens Ständer bestämda
beskattningsgrunder. Dessutom kunde formella, fel och misstag
förekomma af den beskaffenhet, att hela beslutet blefve en nullitet;
och rätt att i sådant fall söka ändring deri borde ej kunna någon
deraf lidande betagas. Då misstag i fråga om författningens rätta
tillämpning, i synnerhet innan eu fullständig och noggrann kännedom
om densamma hunne inhemtas, lätt kunde inträffa, vore det desto
mera skäl att icke inskränka besvärsrätten, som det i svensk
lagstiftning vore något ovanligt att underordnade kommunala myndigheter
skulle kunna afgöra öfver statens eller den enskildes väl,
utan att appell till högre instans finge ega rum. Det kunde icke
heller förnekas, att Bevillningsstadgan såsom ny väl behöfde att i
afseende på tillämpningen vårdas så, att likhet dervid, så vidt som
möjligt, må kunna tillvägabringas; men detta kunde icke ske
annorledes, än derigenom att en auktoritet i sista hand utgjorde
skiljedomare uti alla tvistefrågor om författningens rätta tillämpning.
Utskottet fann sig föranlåtet att med afseende å de skäl,
som blifvit anförda för bibehållandet af den oinskränkta besvärsrätten
uppgöra förslag till nu gällande stadgar i berörda hänseende.

Af hvad jag nu anfört följer, att jag ej anser tillrådligt att
under namn af Öfverskattenämnd dana eu ny taxeringskomité, så
sammansatt som den föreslagna, och dertill saknande all befogenhet
att vidtaga eller anbefalla de undersökningar, som kunna blifva
nödvändiga för att kunna rigtigt afgöra, huru högt inkomsterna i
alla de fall, som blifvit dragna under dess pröfning, skola rättvisligen
uppskattas. Den kan ej heller med den anordning, som
skett af taxeringsnämderna och deras verksamhet, och den. brist
på faktiska upplysningar, hvaraf vårt taxeringssystem lider, anses
påkallad; lika litet som införandet af densamma kan uppvisas
såsom ett corollarium vare sig till svenska folkets beskattningsrätt
eller till sjelfstyrelseprincipen. Sådan uppskattningsfrågan företer
sig inför Öfverskattenämden, framställer den sig uteslutande såsom
en rättsfråga. Huru man än må ordna uppskattningen, kommer

177

man till en punkt, der de folkvalde, oansvarige nämndernas befattning
med taxering upphör och der en ansvarig, dömande offentlig
myndighet måste anlitas, såvida fortfarande såsom hittills den i
Regeringsformen § 16 garanterade rättssäkerhet skall utgöra en
af vår författnings grundvalar. Vill man bilda en Öfverskattenämud
af folkvalda, oansvariga ledamöter, så måste man alltid på
samma gång bereda utväg för den, hvars rätt blifvit kränkt, att
anlita dömande myndighet. Kan det under sådana förhållanden
vara skäl att skapa en ny taxeringsnämnd? Svaret måste bli
nekande. Kammarrättens funktion i sin nuvarande omfattning
bör således bibehållas, eller ock, derest man vill med anledning
af den långsamhet, som tillhör den nuvarande handläggningen
af bevillningsfrågor, dana en annan instans i dessa frågor, så
bör denna sammansättas af under domareansvar beslutande
ledamöter. Nödvändigheten af en dömande myndighet öfver pröfningsnämnden
ligger uti den stora magt, pröfningskomitén för närvarande
eger. Den eger nemligen full frihet att göra ändringar
i eller tillägg till de bevillningsafgifter, senast församlade taxeringskomitéer
påfört och eger således formel magt att åstadkomma ett
fullständigt bouleversement i hela taxeringen. Skulle nu en Öfverskattenämnd,
hvars ledamöter voro utan ansvar, ega pröfva och
afgöra dessa ärenden efter sitt subjektiva godtfinnande, så ligger
redan häruti en våda. Vidare kan ifrågasättas, huruvida det kan
vara lämpligt att åt en sådan nämnd öfverlåta bestämmandet af de
afgifter, som skola påföras hela rikets skattskyldige medborgare.
Kan man vänta sig af densamma med en sådan sammansättning
som den föreslagna, att, då fråga är ej om pröfning efter rättsskäl
utan på grund af subjektivt omdöme, den skall kunna afgöra
frågorna rigtigt? Borde ej dess beslut stadna vid antingen att
återförvisa ärendet till ny behandling eller ock utse sjelfva eller
hos domstol eller regering utverka utnämning af dertill lämpliga
personer, som taga saken under omsorgsfullt, oveldigt skärskådande?
Ofverskattenämnden, likasom nämnderna i orterna, saknar ju fullständiga
upplysningar och eger lika litet som dessa affordra vederbörande
skattskyldiga personer upplysning om deras förmögenhetsförhållanden.
Skall en sådan nämnd bildas, borde den mångsidigaste
sakkunskap finnas och således ej, såsom nu är fallet, ett
enda intresse kunna göra sig gällande vid ledamöternas tillsättning,
så som förhållandet skulle blifva så väl med dp af Riksdagens
Kamrar utsedde, som de ur pröfuingskomitéerna urvalda.

Skatteregleringskomiténs betänkande. 12

178

Huru skall i en sådan nämnd kunna tillses, att de inkomster, som
mest undandraga sig offentligheten, nemligen af kapital och näringar
både i förhållande till andra beskattningsföremål och sig
emellan blifva rätt uppskattade. Till följd af denna Öfverskattenämndens
oförmåga att motsvara den uppgift, man föresatt densamma,
har jag ej biträdt hvarken det af Komitén framlagda ej
heller det af reservanterna ifrågasatta förslag, utan anser att under
förevarande förhållanden Kammarrättens ställning bibehålies oförändrad.
Hvad man åsyftar, skulle lätteligen vinnas, om Kammarrätten
berättigades och förpligtades att dels på grund af de besvär,
som af densamma blifvit afgjorda, dels med anledning af de
anmärkningar, som göras, ingifva till Kungl. Maj:t en berättelse
om det sätt, hvarpå Bevilluingsstadgans föreskrifter tillämpas, och
borde Bevillningsstadgan § 78 i öfverensstämmelse härmed så
ändras, att der föreskrefs att: ”De anmärkningar, som under Kronoräkenskapernas
granskning göras mot de af taxerings- och
pröfningskomitéerna fastställda taxeringsbelopp eller mot de af
hemälda komitéer i öfrigt vidtagna beslut, föranleda endast till
den åtgärd, att anmälan derom sker hos Kungl. Maj:t”.

Sedan jag härmed sökt uppvisa de brister, af hvilka nu gällande
Bevillningsstadga lider äfven med de förändringar, som
blifvit af Komitén nu föreslagna, och hvilka brister skola blifva
mera kännbara, i den mån denna skatt skall komma att anlitas,
så återstår att tillse, huruvida någon rättvis och jemlik beskattning
kan åstadkommas, derest en strängt tillämpad proportionel
beskattning blir den enda direkta beskattningen. Jag får derför
upptaga till besvarande frågan:

5) Kan en rättvis och jemlik beskattning åstadkommas genom en
proportionel inkomstskatt såsom den enda direkta förmögenhetseller
inkomstskatt? Är den jemkning deruti, som i förevarande
förslag gjorts till förmån för inkomst intill 2000 kronor, tillräcklig?
Är detta förslag i och för sig tillfredsställande?

Till de anmärkningar, som jag ofvan framställt emot Komiténs
förslag, hvilka till hufvudsaklig del träffa den nu gällande
Bevillningsstadgan och de förändringar, som på densammas grundval
blifvit föreslagna, måste ytterligare läggas, att, då fråga är
om införande af en rättvis direkt beskattning, man ej kan lemna
utan afseende det berättigade i de i alla länder framställda och

179

mer eller mindre tillgodosedda anspråken derpå att den mera
bemedlade får vidkännas jemförelsevis högre beskattning i förhållande
till sin inkomst, än den, som nödgas använda hvarje
öre af sin inkomst till sitt dagliga uppehälle, samt att derför den
skattskyldige för inkomst, som härflyter från mera varaktiga och
betryggande inkomstkällor, må vidkännas åliggande, att till det
allmänna afstå större andel af sin inkomst, helst då inkomsten
tillflyter honom, utan att han derför behöfver anstränga sina arbetskrafter,
än för sådana inkomstkällor, hvilka äro beroende af
den skattskyldiges arbetskraft allena, så att, om denna lider men,
hans inkomst ock aftager och det på ett sätt, som gör honom
oförmögen att försörja sig, om han ej kunnat af sin årliga inkomst
afsätta något för att förvärfva inkomstkällor utöfver dem,
som hans arbetskraft gifver. Om man söker att för sig göra
klart, hvilka grundsatser som böra följas för att åstadkomma en
rättvis beskattning, så tilltalas hvar och en af den i spetsen för
1791 års franska författning ställda Déclaration des droits § 13
uttalade grundsats, att den beskattning, som för hvarje samhälle
är oumbärlig, bör lika fördelas mellan alla medborgare i förhållande
till deras förmåga, (en raison de leurs facultés). Som
skatts utgörande är en medborgerlig pligt, som åligger hvar och
en i ersättning för att han befrias från den skyldighet, honom
eljest ålåge att, när staten påfordrar, ställa sin personliga verksamhet,
sitt personliga arbete till dess förfogande, så bör naturligtvis
skatten bestämmas för hvar och en i förhållande till värdet
af de umbäranden och försakelser, som hvar och en besparar sig,
genom att staten på annat sätt anordnar och bekostar den verksamhet,
som af honom eljest borde fullgöras. Då de försakelser
och umbäranden, som skulle komma i fråga, måste kännas större,
ju flere förmåner, den skattskyldiges privata ställning innebär, så
synes den skatt vara den naturligaste, som utgår från den grundsats,
att ju förmånligare en persons ekonomiska ställning är, desto
större andel utgöres såsom skatt af den del af hans förmögenhet
eller inkomst, som kan undvaras och ej behöfver användas för
annat än att förhöja hans lifs beqvämligheter, nemligen en progressiv
inkomst- eller förmögenhetsskatt. Svårigheten, ja omöjligheten
att genom en sådan skatt på en gång rättvist träffa hvar
och ens skatteförmåga har föranledt, att man öfvergifvit tanken
på att vinna en enda rationel skatt, som tillfredsställer alla fordringar.
Man har funnit omöjligheten så väl att få reda på hvar
och en medborgares förmögenhet eller inkomst, som ock att af -

180

mäta den progression, hvari hvar och en bör uppoffra i förhållande
till sin förmögenhet mer än den andre i förhållande till sin. Ingen
annan, än den enskilde sjelf kan uppgifva sin förmögenhet eller
inkomst, och vill man mäta värdet af de umbäranden eller försakelser,
som skulle höja eller sänka den enes eller andres
skattskyldighet, råkar man på en mängd bestämmande faktorer,
som omöjliggöra att komma till ett rättvist resultat. Den ene
medborgaren skulle med nöje och lätthet kunna utföra de värf
eller den verksamhet, som komma i fråga att honom åläggas, då
den andre, som är i samma ekonomiska belägenhet, skulle vilja
offra flerfaldiga gånger så mycket, för att slippa från det åliggande,
honom pålades. Tager man till utgångspunkt för bestämmandet,
hvad den ene och den andre i förhållande till sin förmögenhet
kunde undvara med samma lätthet, så bör tagas i betraktande,
att menniskans lefnadssätt är så införlifvadt med hennes verksamhet,
att hända kunde, att dugliga menniskors verksamhetsnit
skulle slappas, om staten toge en stigande andel uti hvad
hennes omtanka och ansträngningar förvärfvade och sålunda tvingade
henne att reformera sin hushållning, hvaraf kanske medelbart
en mängd medmenniskor skulle kunna blifva ekonomiskt
lidande. Hvad staten kunde vinna genom att den tillerkänner
sig, hvad som eljest anses komma att förstöras för tillfredsställande
af den enskilda njutningsförmågan, skulle kunna verka skadligt
genom borttagandet af de tillgångar, som äro egnade att i den
enskildes hand dels förhöja produktionen inom det egna verksamhetsområdet,
dels lifva näringsverksamheten hos andra. En
progressiv skatt, som lika träffar slösaren och den sparsamme
omtänksamme hushållaren, verkar således skadligt. Man kan
således aldrig genom ett rättvist afvägande af en rigtig progression
komma till ett rättvist resultat. Hvad som emellertid mer
än allt annat hindrar genomförande af denna till sin grundsats
tilltalande beskattning, är att den andel af hvarje medborgares
inkomst, som bör kunna undvaras för det allmännas kraf, aldrig
låter rättvist finna sig. Det är så många faktorer, som ingå uti
hushållningen, att man aldrig kan åstadkomma en rättvis beskattning.
I det ena hushållet herskar omtanke, förtänksamhet och
ekonomiskt förstånd, i det andra motsatsen. I det ena kan alldeles
samma lefnadsordning lemna behållning, i det andra brist.
Det ena hushållet utgör med lätthet en inkomstskatt, som det andra
omöjligt kan åstadkomma med samma lefnadsordning. På samma

181

sätt förhåller sig med den större inkomsten. Den ene skulle
kunna komma i ekonomiskt betryck med en skatt, som den andre
skulle bära med lätthet. Man kan derför ej rigtigt beräkna hvad
som rätteligen bör kunna af hvarje medborgare umbäras såsom
skatt. Härtill kommer, hvilket är det vigtigaste, att en sådan
skatt skulle sätta alla egennyttiga krafter i rörelse för att dölja
den verkliga inkomsten, hvarigenom de goda medborgarne fingo
lida på de dåligas bekostnad, den synbara förmögenheten och
tillgången skulle beskattas ännu högre, än under nuvarande förhållanden,
i jemförelse med den, som kan döljas.

Med hänsyn till dessa förhållanden har man sökt att, utgående
från samma princip, på annat sätt åstadkomma en tillfredsställande
beskattning. Man har anlitat skattskyldigheten sålunda, att den
skyldighet att för det allmännas räkning umbära eller försaka,
som åligger hvarje medborgare, tagits i anspråk dels vid förbrukning
af artiklar, synnerligen sådana som ej äro nödvändiga förnödenhetsvaror,
konsumtions skatt, dels för förmånen af eganderätt
till ''fastigheten, såsom grundskatt, bostadsskatt, dels af vinsten af
inkomstgifvande näringar, produktions- och yrkesskatter, och på
detta sätt sökt att i förhållande till skatteförmågan i olika former
erhålla de andelar, som erfordras för statsbehofven i öfverensstämmelse
med angifna grundsats om rättvis beskattning. Man
har genom konsumtionsskatterna beskattat det öfverflödiga lefnadssättet
hos hvem det vara må, genom grundskatt och bostadsskatt
särskildt sökt träffa den, som har en bättre ekonomisk ställning
än medborgare i allmänhet, samt genom produktionsskatter
träffa den, som utöfvar mera inkomstgifvande industriel verksamhet
än andra. Som emellertid dessa skatter ej visat sig tillräckliga
och ej låta uppskrufva sig högre, än till en viss punkt, så
har man dock slutligen måst supplera dem med en särskild förmögenhets-
och inkomstskatt,för att användas, när sådana tider inträffa,
att öfriga skatter ej förslå till statsbehofvens tillfredsställande och
medborgaren måste göra uppoffring af viss andel af sin förmögenhet
eller inkomst för statens behof. Denna förmögenhets- eller inkomstskatt
användes derför såsom en fyllnadsskatt eller vid utomordentliga
tillfällen, då hvar och en medborgares pligtkänsla manar till
särskilda uppoffringar för fäderneslandet. Genom att sätta den erforderliga
fyllnadsskatten lågt, har man hoppats kunna motverka
benägenheten hos den skattskyldige att undandölja sina tillgångar
och sålunda på ett någorlunda tillfyllestgörande sätt förverkliga

182

rättvisans och jemlikhetens fordringar. För att ännu mera undanrödja
de skäl till undanflykter från denna skatts utgörande, som
motviljan mot detta slag af beskattning alstrar, har man ansett
sig böra göra denna beskattning strängt proportionel.

Ingenstädes bar man ansett sig kunna undvara undantagsbestämmelser
till förmån för de i ekonomiskt hänseende mindre
lottade och det oaktadt man bibehållit ej allenast konsumtionsskatter
utan äfven förr omnämnda fastighets- och näringsskatter
bredvid inkomstskatten. Sålunda har man i den nya
Sachsiska lagen antagit ett existensminimum af 300 ntf, samt en
progressiv skala som begynner med 0,20% af inkomsten för den,
som har en inkomst till och med 500 mark och slutar med 3 % för
inkomst af 6,300 m$. och derutöfver. Oaktadt denna inkomstskatt
beräknats till 12,800,000 mf, finnes, efter hvad för år 1879 upplyses,
bredvid densamma en grundskatt af 3,250,000 m^ och en
yrkesskatt af 2,785,000 m^. I Preussen finnes ock inkomstskatt
efter en progressiv skala, som lemnar 420 m^ fria, och derefter
begynner med en klass-skatt utgörande 0,7 % å 420—660 mf och
slutande med 2,4 % å 3,000 mjj. inkomst, hvarefter följer en klassificerad
inkomstskatt, som utgör 3 % för den lägsta inkomsten i
hvarje klass. Denna inkomstskatt, som uppgår, klasskatten till

41.441.000 mf och inkomstskatten till 31,613,000 är åtföljd
af en grundskatt på 40,155,000 m^, byggnadsskatt 27,000,000,
näringsskatt (gewerbesteuer) 18,764,000 m^.. Stor-Britannien har
befriat inkomst under 150 £ från all inkomstskatt, och åtnjutes
vid beräkning af den beskattbara inkomsten afdrag med 120 £
af inkomst mellan 150—400 £. Först vid detta sistnämnda belopp
utgöres skatten till sitt hela belopp, för närvarande 5 pence pr £
eller 2,os procent; och jemte denna inkomstskatt, uppgående till

9.350.000 £, äro bibehållna en grundskatt af 1,071,000 £, med rätt
dock för den det vill att aflösa densamma efter ett värde, som motmotsvarar
18 gånger räntan, samt en byggnadsskatt af 1,603,000,
hvartill komma de s. k. assessed taxes, afgifter för vissa förmåner
och för lyx 1,570,000, hvilka tre skatter uppgå tillsammans till

4.233.000 £. Italiens inkomstskatt uppgår till 13,2 o procent af
den beskattningsbara inkomsten, men utgöres ej af fastighetsegare,
hvilka erlägga likasom hos oss särskild fastighetsskatt, uppgående
till 123,800,000 lire grundskatt och 61,822,000 byggnadsskatt,
dock att brukare af annans egendom erlägga inkomstskatt. Skattefritt
existensminimum är 400 lire, så vida ej inkomsten härrör

183

af utlånadt kapital, i hvilket fall skatten utgår till fulla beloppet,
hvarjemte afdrag får ske å inkomst af industri, handel och annan
yrkesverksamhet, antingen ensam eller i förening med inkomst
af fast och lös egendom för inkomst intill 800 lire. Jemte dessa
afdrag är en gradation gjord vid beräkning af den beskattbara
inkomsten efter det olika värde, inkomsten på grund af dess mer
eller mindre varaktighet eger, så att för all framtid fortfarande
inkomster, såsom inkomsten af utlånadt kapital, beskattas efter
inkomstens fulla belopp, hvaremot mindre varaktiga inkomster,
som härröra af kapital och arbete i förening såsom industri och
handel, vid uppskattningen reduceras till 6/8 af inkomstens fulla
belopp; vexlande inkomster af endast arbete, såsom läkarens och
advokatens och sådana, som hvarken härflyta af kapital eller
arbete, såsom lifräntor och dylikt, reduceras till ä/8; samt löner,
arvoden och pensioner, som utbetalas af stat och kommun, äfvensom
lön i enskildt arbete eller tjenst, till 4/s- Denna inkomstskatt
beräknas uppgå till 175,300,000 kronor. Österrike, hvars cisleithanska
statsområde har en grundskatt af 36,500,000 floriner, byggnadsskatt
24,900,000, näringsskatt af 9,150,000 och hvars ungarska
statsområde bär en grundskatt af 37,200,000 fl., en byggnadsskatt
8,000,000, och som i sin sista budget beräknat en inkomstskatt af

19.800.000 fl. för Österrike och 12,930,000 för Ungern, har i det
förslag till inkomstskatt, som blifvit senast utarbetadt, stadgat
befrielse för den, hvars inkomst ej uppgår till 600 fl., och derjemte
en progressiv skala med en skattefot från 1 till och med h°/
af inkomsten, sålunda att uti en inkomst, som uppgår till 1,000
floriner, hvarje 100 floriner beräknas såsom 1 skatteenhet,uti inkomst
deröfver till 1,500 fl. beräknas hvarje 100 fl. till 1,2 skatteenhet;
och stiger skattevärdet af inkomsten så att för inkomst af 3,000
—3,500 hvarje 100 fl. beräknas till 2 skatteenheter; för 6,000—

7.000 fl. inkomst till 3 skatteenheter; 20,000—30,000 fl. till 4; och
för 70,000 fl. och derutöfver till 5 skatteenheter. I Schweiz'' kanton
Bern bar genom lag d. 15 Mars 1856 faststälts en förmögenhetsskatt,
som utgår af fast egendom och i fast egendom intecknadt
räntebärande kapital eller lifränta med så många Vio francs för
hvarje 1,000 fr. af fastighetsvärdet, som vid statsregleringen bestämmes,
med rätt för fastighetsegaren att tillgodonjuta afdrag för
intecknad skuld. Enligt inkomstskattelagen den 18 Mars 1865 skall af
annan inkomst än den, som drabbas af förmögenhetsskatt, utgöras
inkomstskatt, och är skattefoten bestämd till vissa procent af in -

184

komsten, men olika för olika slag af inkomst, nemligen så att
skatten för hvarje franc på tusendet, som enligt Störa Rådets beslut
skall utgå såsom förmögenhetsskatt, utgöres af inkomst äf
handel, handtverk, näring, yrke, tjenst med 1 fr. 50 cent. för hvarje
100 francs inkomst; af lifräntor och pensioner med 2 fr.; och af
inkomst af sådant räntebärande kapital, för hvilket förmögenhetsskatt
icke erlägges, med 2,5 o fr. för 100. Om fast egendom anses
gifva 4 % afkastning, motsvarar således fastighetsskatten 2l/2 procent
af inkomsten, i hvilket fall den uppgår till samma belopp, som
den, som är bestämd för inkomst af kapital, och om den antages
gifva 3 procent afkastning,uppgår skatten till 3y3 procent, medan för
inkomst af handel, näring, yrke etc. erlägges iy2 procent af inkomsten,
för lifränta 2 och kapital 21/2 procent. I Ztirich skall,
enligt lag af 2 Mars 1879, förmögenhetsskatten omfatta både fast
och lös egendom, med undantag af gångkläder, böcker, jordbruksoch
handtverksredskap samt nödvändiga husgeråd, hvarjemte af
egendom tillhörande föräldralösa barn eller andra till arbete oförmögna
personer må undantagas ända till 3000 fr., såsom fria från
förmögenhetsskatt. Inkomstskatt utgår af det förvärf och den inkomst,
som tillflyta invånarne, dock med skattefrihet för 500 fr. af
hvarje persons årliga inkomst hvarjemte den årliga afkomsten af
det såsom förmögenhet beskattade kapitalet är fritt från inkomstskatt.
En graderad skala är bestämd så att såsom beskattningsbar förmögenhet
skall räknas ä/10 af 20,000 fr., 6/10 af nästa 30,000, 7/10
af nästa 50,000, s/10 af nästa 100,000, 9/10 af nästa 200,000 och 10/10
af förmögenhet derutöfver; såsom beskattningsbar inkomst beräknas
V10 af 1,500 fr., Vio af nästa 1,500 fr., 6/10 nästa 3,000 fr., %0
nästa 4,000, 10/10 hvad som öfverstiger 4,000 fr. Således
af en förmögenhet af 20,000 räknas 10,000 såsom beskattningsbar

50,000 » 28,000

120.000 » 63,000

220.000 » 143,000

420.000 » 310,000

åt inkomst till ett belopp åt 1,500 räknas 300 såsom beskattningsbar

3.000 » 900

6.000 » 2,700

10,000 » 5,900

Förmögenhets- och inkomstskatten stå i det förhållandet att för
hvarje 1,000 fr. af förmögenhetens beskattningsvärde erlägges 1 fr.,
då för den beskattbara inkomsten erlägges 2 fr. Således för en

185

förmögenhet af 20,000 fr. erlägges lika mycken bevillning — 10 fr._

som för en inkomst af 2,000 fr.; och för en förmögenhet af

230,000 fr., för hvilken erlägges 153 fr. i skatt, lika mycket, som
för en inkomst af 11,750 fr. Hvad Amerikas inkomstskatt angår,
som utgick år 1861—1868, så stadgades 600 dollars inkomst såsom
skattefria; af inkomst derutöfver till och med 5,000 d. erlades
5 procent och af inkomst derutöfver 10 procent. I Danmark
har inkomstskatt tillfälligtvis utgått, nemligen senast, på grund af
lagen 2 Juli 1870, under finansperioden 1870—72 och var bestämd
till 2V2 procent af inkomsten. Befrielse beviljades för inkomst
under 800 kr. i Köpenhamn, 700 i öfriga städer och vissa
landskommuner, samt 600 i öfriga landskommuner; å inkomst öfver
existensminimum intill 2,400 skulle vid beräkning af den beskattbara
inkomsten afdragas ett belopp, som motsvarar det skattskyldiga
iukomstminimum på den ort, der den skattskyldige är
bosatt, och hälften deraf å inkomster öfver 2,400 intill 4,000 kr.;
för inkomst öfver 4,000 kr. skulle utgöras skatt i förhållande till
inkomstens fulla belopp. Denna inkomstskatt beräknades till omkring
2,600,000 kr., medan grundskatten uppgår till 6,936,000 och
byggnadsskatten till 2,073,000 kr. I Norge, der inkomstskatt ej ännu
utgöres till staten, utan blott till kommun, skall behofvet för kommunalutgifter
fyllas på det sätt, att af derför erforderliga utskylder
% utgår af förmögenhet, och det öfriga af inkomsten, hvarvid
befrielse från skatt och lindring deri är bestämd till olika
belopp allt efter omfattningen af den försörjningsskyldighet, som
åligger den skattskyldige. I det förslag till inkomstskatt efter
procent-systemet, som uppgjorts, har man föreslagit att inkomst af
fastighet och kapital skall utgöra 2procent och annan inkomst
2 procent i inkomstskatt. I Finska förslaget skall för inkomst af
kapital ock erläggas 25 procent högre inkomstskatt än för annan
inkomst. I öfriga länder, såsom Frankrike och de länder, som
derefter bildat sitt skattesystem, der repartitionssystemet har
blifvit tillämpadt, har man genom flere slag af skatter sökt tillgodose
rättvisans och billighetens anspråk derpå, att den mera
betryggade och varaktiga, större inkomsten får vidkännas jemförelsevis
högre beskattning.

Äfven hos oss har man förr ansett sig böra tillämpa samma
grundsats. Klass-skattsystemet och de, när statsbehofven sådant
kräfde, ålagda öfverflödsafgifter utgöra bevis derpå under förra
seklen. Då man 1809 måste anstränga alla krafter, för att bereda

186

erforderliga tillgångar för statskassan ock en statsfyllnadssumma
af 2V2 million Sp. förefanns, att genom allmän bevillning fyllas,
försökte man att genomföra grundsatsen om en på taxering grundad
beskattning af den bebållna inkomsten med en progressiv
skala, som, begynnande med 1 % för 50 R:dr Sp. inkomst, småningom
steg ocli utgjorde, 11/2 % af 100 R:dr, 372 % af 1,000 R:dr, 8 % åt

10,000 R:dr ocb 10 % af 20,000 Sp. Derefter skulle den komma
att stiga med V8 % för hvarje 1,000 och således för 40,000 Sp.
utgå med 1272 /, deröfver med 1/16 °/° till 80,000, hvaraf i bevillning
skulle erläggas 15 derefter med 1/32 % till 150,000, då den
utgjorde 173/16 % ocb derutöfver med V64 % för hvarje 1,000, således
utgörande för en inkomst af 202,000 Sp. 18 för 266,000
Sp. 19 f, för 650,000 Sp. 25 % och för 1 million Sp. 305/32 %, 2
millioner Sp. 4829/32 f, 3 millioner 67 /, och skulle således den,
som både inkomst af 52/3 milloner Sp., utgöra hela inkomsten till
staten. För att afhjelpa de ofullkomligheter, som tillhör inkomstskatten
och inkomstens rigtiga uppskattning blef en Tarif N:o 2
uppgjörd efter klass-skattsystemet, så att minimiafgifter utsattes
för särskilda klasser af jordegendomar, af näringsidkare, allt efter
den klass, hvartill jordegendomen och näringen med hänsyn till
dess beskaffenhet i sin ort kunde hänföras, samt den jemkning af
skatten för inkomst af tjenst, att hälften af inkomsten skulle beräknas
såsom beskattningsbar inkomst, då lönen ej öfverstege 600
R:dr Sp., ä/8, då den ej öfverginge 1,000 R:dr, och 3/4 af inkomst
derutöfver mot hvad för behållen inkomst i Tarifen N:o 1 var utsatt.
1 1812 års F. återgick man till det förut öfliga klass-skattsystem,
hvilket tillämpades till 1861 med vissa efter hand skeende
nedsättningar af det procenttal, hvartill skattefoten blifvit bestämd.
I 1812 års Förordning intogos fortfarande bestämmelser om en
progressiv afgift, dock efter annan grund, än den som stadgats i
1810 års Förordn. Nu bestämdes den progressiva afgiften till viss
procent af det för skattskyldig bestämda bevillningsbeloppet, i den
mån detta steg, nemligen så att den, som erlade en bevillning
som uppgick till 50 R:dr, skulle derutöfver erlägga 1V2 / af detta
bevillningsbelopp, och så i stigande till dess för bevillning, som
uppgick till 5,000 R:dr skulle erläggas i progressiv afgift 7374 %
deraf. Denna progressiva afgift, som uppgick till 100,000 R:dr i
medeltal för år, borttogs 1815, för att utbytas mot en fyllnadsafgift
af 4 Skil. för hvarje bevillningsriksdaler efter Art. II, som tillika
skulle innebära ersättning för befrielse från den landtull, som förut

187

utgjorts, hvilken fyllnadsafgift, uppgående till något mer än den
progressiva afgiften, borttogs 1823. Vidare blef år 1812 afgift
ålagd för vissa öfverflödsartiklar, såsom användande af öfverflödig
betjening, för nyttjande af tobak, af sidenmöbler med flere förr
använda öfverflödsafgifter, hvilka uppgående till 170,000 R:dr, äfven
afskaffades 1815. Vissa af dem såsom kortstämpelafgift, biljardafgift,
afgift för öfverflödig betjening med flere blefvo bibehållna;
den förstnämnda qvarstår ännu i nu gällande Bevillningsförordning.
I klass-systemet med sina maximi- och minimiafgifter
samt bestämda klassafgifter, jemte de olika skatteformer och olika
beräkningar af beskattningsbar inkomst, som dertill hörde, fanns
ock en utväg att taga hänsyn till olika skatteförmåga, ehuru vid
utförandet allt annat än rättvisa resultat åstadkommits. Vidare
var under tiden före 1862 i afseende på skatts utgörande till kommun
hänsyn tagen till de varaktiga och fortfarande fördelar, fastighetsegaren
åtnjöt af den kommunala utvecklingen och de kommunala
anstalternas förbättrande. Förhållandet mellan fastighet
och inkomst voro satta så, att vid kommunalskatts utgörande för
2 R:dr Rmt bevillning af inkomst skulle utgöras lika skatt med
Vi6 mantal på landet och 1,000 R:drs fastighetsvärde i stad, hvadan
för 16,000 R:drs fastighet, som kan antagas motsvara ett mantal,
för hvilket erlades 16 R:dr, skulle erläggas lika så hög kommunalskatt
som den, som fått sig påförd 32 Kronor i bevillning för inkomst,
hvilket motsvarade dubbelt så hög kommunalskatt, som
den, som utgjordes af näring, och 5 gånger så hög, som den som
utgjordes af löntagare, hvarjemte alla, hvilkas bevillning ej uppgick
till 2 R:dr, voro befriade från kommunalskatt.

Med hänsyn till angifna förhållanden med inkomstskatten ansåg
sig Riksdagen 1859—60, oaktadt den bestämdt uttalade sig
mot hvarje progressiv inkomstskatt, dock vid genomförandet af
nya grunder för bevillningens utgärande på den proportionel
inkomstskattens grundval äfven böra göra något undantag till förmån
för den mindre inkomsten, nemligen det som innehålles i §
8, hvarigenom skattskyldig befrias från bevillning för inkomst af
kapital och arbete, när de sammanräknade årsinkomsterna understiga
400 kronor, samt åtnjuter afdrag af 300 kronor vid en årsinkomst
till och med 1,800 kronor. Den grundsats, hvarifrån man
utgått, är rigtig, men i tillämpningen slår den ut på annat sätt.
Lika berättigadt, som afdrag är, då inkomsten beror af den skattskyldiges
arbetsförmåga och näringsverksamhet, lika orättvist blir

188

afdraget för den, som åtnjuter inkomsten af fastighet och kapital.
Om någon eger.en gravationsfri jordbruksfastighet till ett värde
af 50,000 kronor som enligt Instr. för Bev.-taxering sista mom.
skall antagas afkasta 1,500 kr. och derjemte har en inkomst af
300 kr. af ett kapital å 6,000 kr. med 5 % ränta eller å 7,500 kr.
med 4 % ränta, så är han satt i samma ställning, som en arbetare
med 1,800 kr. inkomst. Vidare om man jemför honom med andra
fastighetsegare, så befinnes han njuta en förmån, som mången
jordegare, som är sämre lottad, än han, ej får tillgodonjuta. Den,
som endast eger en jordbruksfastighet å 50,000 kr., får erlägga
lika mycket i bevillning, som den, som har en lika högt taxerad
egendom och derutöfver 300 kr. i inkomst af kapital, och den,
som har en fastighet af 60,000 kr. värde, men intecknad till halfva
beloppet och således endast disponerar 30,000 kr. kapital får
skatta lika mycket som den, som eger 56,000 kr. De ojemnheter,
som förefinnas, förökas derigenom att, efter hvad jag förr anmärkt,
föreskrifter saknas derom att hvar och. en skattskyldigs af
olika inkomstkällor och från olika orter härflytande inkomster
skola sammanföras till ett totalbelopp, hvadan inkomster, som äro
beskattbara, ja äfven de, som äfven äro beskattade, ej alltid sammanräknas
med dem, som taxeras å skattskyldigs mantalsskrifningsort,
vid beräkning af det afdrag, som kan medgifvas. Dessa
fel i nu gällande Bevillningsförordning hafva blifvit bibehållna i
det förslag, som af Komitén blifvit framlagdt, enär Komiterade
ansett sig fortfarande böra bibehålla de i 1861 års Bevillningsförordning
innehållna principvidriga bestämmelser angående beskattning
af fastighet och kapital. Enligt nu föreslagna bestämmelser
får äfven den, som är nog lycklig att ega en större kapitalinkomst,
ända tills kapitalet uppgår till 40 ä 50,000 kronor och ej har
annat besvär för inkomstens anskaffande än att afklippa kupongerna
å obligationerna, hvari kapitalet är nedlagdt, åtnjuta samma
förmån af afdrag, som den, hvars inkomst af arbete till motsvarande
belopp beror helt och hållet af hans arbetsförmåga, oaktadt
den senare måste först och främst anstränga sin arbetskraft för
att behålla denna inkomst, och dessutom bespara af sin inkomst
betydlig andel för att betrygga sin ålderdom mot ekonomiska
bekymmer. Om man jemför de utländska skattelagarne med det
afgifna förslaget, så kan man ej undgå att finna, att äfven
den skattefot, som i detsamma blifvit bestämd för den högre inkomsten,
är väl låg.

189

Då man ansett sig böra höja existensminimum, äfvensom det
afdrag, som må göras, och det inkomstbelopp, från hvilket afdrag
må ega rum, borde någon förhöjning hafva skett för den högre
inkomsten till ersättning för hvad som förloras genom nu nämnde
förändring. Om t. ex. den inkomst, som uppgår till 4,000 kr. och
derutöfver, samt bevillningen af fastighet till ett värde af 80,000
kr. och derutöfver utginge med lx/2 procent af inkomst och 7x/2
öre för hvarje 100 kr. af fastighetsvärdet, så skulle med beräkning
efter förhållandena, sådana de voro 1874, en tillökning af 75,000
kr. å fastighets bevillningen och 600,000 kr. af inkomstbevillningen
erhållas. Slutligen borde vid åtnjutande af befrielse från bevillnings
utgörande afseende fästas på lefnadskostnaderna å olika orter, på
sätt skedde i Danmark vid inkomstskattens anlitande derstädes.
Likasom i detta land, borde hos oss existensminimum hafva blifvit
satt olika, nemligen så att i orter, der lefnadskostnaderna äro
dyrast, detta bestämdes till 700 kr., och i de orter, der de äro
billigast, till 500 kr., samt i orter, der hushållskostnaden ej kan
hänföras till detta lägsta belopp till 600 kr. För bestämmande
af hvilket af de olika beloppen skulle på hvarje ort åtnjutas såsom
afdrag vid beräkning af den beskattbara inkomsten, kunde ju
stadgas, att efter det pröfningskomitéerna blifvit hörda och Konungens
Befallningshafvande afgifvit yttrande angående de på lefnadskostnaderna
inverkande förhållanden, Kungl. Maj:t egde att
bestämma, till hvilken klass hvarje ort skulle hänföras. Vid bestämmandet
af rätt till afdrag borde äfven hänsyn mera än i förslaget
skett, tagas till antalet af de personer, som skattskyldig
utom sin hustru har att försörja, i afsigt att derigenom bereda
de skattskyldige, som hårdare drabbas af de indirekta skatterna,
en motsvarande lindring i inkomst- och förmögenhetsskatten. Ledning
härutinnan gifves uti det Norska förslaget, som i öfverensstämmelse
med hvad som gäller för fattigskattens utgörande i
kommunerna, indelat de skattskyldige i 4 klasser, neml. i första
klassen dem, som icke hade någon att försörja, i andra dem, som
hade 1—3 personer att försörja, i den tredje dem, som hade 4-6
och i den fjerde dem, som hafva minst 7 personer att försörja.

Den revision af gällande Bevillningsstadga, som nu egt rum,
innebär onekligen ett bestämdt framsteg derutinnan att en grundsats
blifvit tillämpad, som låter inkomsten af jordbruksnäringen

190

och af det i jordbruksfastighet nedlagda kapital i fråga om beskattning
blifva likställd med annan inkomst genom de i förslaget
införda stadganden derom, att jordbruksfastighetsbevillningen blifvit
höjd från 3 öre till 5 öre samt att lika skatt, som för annan inkomst,
skall utgöras för inkomst af fastighet och jordbruksnäring
utöfver den, som kan anses beskattad genom den påförda fastighetsbevillningen;
äfvensom derutinnan, att förändring i bestämmelserna
om det skattefria existensminimum och rätt till afdrag
vid beräkning af beskattningsbar inkomst, skett på ett sätt, som
är egnadt att bättre än förr se de mindre bemedlade till godo vid
skatts påförande. Men äfven med dessa förbättringar, hvartill kan
läggas en och annan redaktionsförbättring, så kan med skäl frågas,
huruvida med bibehållande af de bristfälligheter, som i öfrigt vidlåda
nu gällande Bevillningsförordning, förevarande förslag kan
anses tillfredsställa de mest anspråkslösa fordringar på rättvis fördelning
utaf de direkta skatterna, särskildt de kommunala skattebördorna.
Skall någon kunna föreställa sig att, om detta förslag
till fastighets- och inkomstbevillning, efter hvad som blifvit i skrifvelsen
yttradt, kommer att läggas till grund för den kommunala
beskattningen, med bibehållande af de fel i afseende på inkomstens
beräkning och uppskattning, som jag sökt uppvisa, de från alla
sidor nu öfverklagade orättvisor i utgörande så väl af de kommunvis
utgående allmänna besvär, som af kommunala utskylder
komma att undanrödjas eller i någon nämnvärd grad mildras?

Om slutligen tages i betraktande, att nu angifna förändringar
angifvits såsom de enda, som skola komma i fråga med afseende på
den direkta beskattningen och dertill endast under vilkor af grundskatternas
och rustnings- och roteringsbesvärens försvinnande, så kan
med skäl frågas, huruvida dessa små obetydliga förbättringar i
det nuvarande förhållandet kunna anses innebära ett så stort framsteg
till beskattningens ordnande, att den förlust, som staten gör genom
grundskatternas afskrifning, kommer att ersättas genom den vinst,
som kan blifva frukten af ett rättvist ochändamålsenligtskattesystem.

6) Äro de af Komitén föreslagna förändringar i något så föränderligt,
som JBevillningsförordningen, egnade att gifva någon
garanti för att den statsbrist, som grundskatternas afskrifning
medför, skall kunna fyllas genom en jemlik och rättvis beskattning ?

En så obetydlig reform, som den af Komiterade föreslagna,
förutsätter, att den ökade beskattning, som skall komma i fråga

191

dels genom de förhöjda anslag, som en förändrad arméorganisation
krafvel-, dels ock genom borttagande af en årlig inkomst, som
värderas till 10 millioner kronor, skall helt och hållet läggas på
den indirekta beskattningen. Med afseende på en sådan finansplan
åberopar jag, hvad som blifvit yttradt af Förberedande Skattekomitén
sid. 28 med afseende på det betänkliga uti att bygga
densamma hufvudsakligen på indirekt beskattning. Man bör nemligen
betänka, att vid inträdande rubbningar i den ekonomiska
ställningen eller under politiska förvecklingar de statsinkomster,
som hämtas från samfärdselns liflighet, och de, som inflyta genom
indirekt beskattning, röna ett väsentligt inflytande deraf. De mest
känsliga för konjunkturernas vexlingar äro tullen och öfriga konsumtionsskatter,
likasom ock jernvägstrafikmedel, hvadan statsbrist
kan uppstå, som måste, derest man ej vill upptaga lån för löpande
utgifter, fordra förhöjning till betydligt belopp af den säkrast påräkneliga
direkta skatten. Sålunda är det ej längre sedan än
åren 1866—1869, Sverige i trots af den tilläggsbevillning, som
upptogs år 1867, och af den förhöjning af tullsatser på kassaartiklarne
samt af bränvinsbränningsafgift, som då beviljades, fick
vidkännas en statsbrist af 19''/2 millioner kr. Vidare erinras, huruledes
år 1878 jernvägsmedlen med 2,700,000 kr. understego den
beräknade inkomsten, hvadan öfriga statsinkomster fingo till ett
belopp, som kan skattas till minst 3,500,000 kr., anlitas för godtgörande
af statens andel i räntan å de lån, som för jernvägsbyggnader
blifvit upptagna. Man behöfver slutligen blott taga i
betraktande, huruledes under åren 1866—1880 tillverkningen af
bränvin vexlat mellan 22,340,000 och 11,903,000 kannor, samt tullen
mellan 29,000,000 kronor, hvartill han uppgick år 1874, och

12,742,000 kr. hvartill den sjönk 1867, oaktadt då skedda förhöjningar
af kaffe, socker, tobak, bränvin och sprit, för att inse
nödvändigheten af en direkt beskattning, som, då andra inkomster
minskas eller utsina, icke allenast fortfar att vara gifvande, utan
jemväl må kunna utvecklas på ett sätt, som i förhållande till skatteförmågan
jemlikt trycker på alla skattskyldiga. Om derför i vårt
land, der den direkta beskattningen är så ringa i förhållande till
andra skatter i jemförelse med hvad fallet är i andra länder,
grundskatter, rustnings- och roteringsbesvär afskrifvas, så är af
vigt att den direkta beskattning, som återstår, ordnas på ett sätt
och efter sådana grunder, att den blifver dels i möjligaste måtto
jemt och rättvist fördelad, dels ock mägtig af den utveckling,

192

som torde kunna blifva erforderlig. Huru sangviniska de förhoppningar
än må vara, som lifvat Komiténs flertal, så lär dock
väl ingen våga påstå, att detta förslag, sådant det nu utgår ur
.Komiténs hand, skall kunna tillfredsställa äfven de mest anspråkslösa
fordringar på en inkomstskatt, som både bereder staten den
påräkneliga inkomsten, när brydsamma ekonomiska förhållanden
fordra dess mångfaldigande, och jemväl fördelar det erforderliga
skattebeloppet mellan de skattskyldige på ett sådant sätt, att, i
den mån skatteqvoten höjes, skattens tryck blifver oförändradt
och icke bördan i förökad grad öfverflyttas på den kända inkomsten
från de skattskyldige, hvilkas inkomster ej kunna officiellt
kontrolleras. Komitén skulle bättre uppfyllt sitt värf och bättre
lyckats att följdrigtigt genomföra grundsatsen om en proportionel
inkomstskatt, om Komitén dels, med upphäfvande af fastighetsbevillningen
såsom sådan, låtit skatten lika träffa all inkomst,
dels ock, derest den af motvilja för obligatorisk sjelfdeklaration
samt obenägenhet för mera genomgripande förändringar i taxe''ringssättet
bestämt, att lefnadskostnaden och såsom en exponent
för densamma hyresvärdet af bostaden skall utgöra den egentliga
normen för bevillningens belopp, i öfverensstämmelse med det
Franska skattesystemet, helst denna princip äfven hos oss blifvit
i Instr. för Taxeringsförrättningen antagen såsom ultima ratio.
Härmed vore en bestämd taxeringsgrund gifven och den skattskyldige
bättre skyddad emot godtycke, än enligt nuvarande förhållanden,
då taxeringsmännen än kunna välja en, än en annan
princip för taxeringen, allt efter hvad ögonblicket ingifver.

Vill man emellertid göra klart för sig, hvad den ifrågasatta
skattereformen åsyftar och hvad som således bör åstadkommas i
direkt beskattningsväg, så finner man, att denna reform innebär
att utöfver det nuvarande belopp, hvartill allmänna bevillningen
uppgår, bereda tillgång till ersättning af den minskning i statsinkomst,
hvilken uppkommer genom den ifrågasatta skatteregleringen.
Det värde, hvartill de till afskrifning ifrågasatta skatter
och besvär nu uppgå, är 10 millioner, hvilket dock med afseende
på den till tiden långt utsträckta afskrifningsplan, som är ifrågasatt,
innebär detsamma som en omedelbar uppoffring af 5 millioner
genast på en gång och bibehållande af de öfriga 5 millionerna
såsom en ständig statsinkomst, detta må nu ske antingen på det
sätt, att en afskrifning beslutas med ens till hälften och att man
för den derigenom uppkomna brists betäckande åtager sig en för -

193

höjd beskattning af 5 millioner kronor, eller ock så att, med
åtagande af skatteförhöjning till samma belopp, man använder
den del deraf, som ej behöfves för att ersätta den genom afskrifning
uppkommande, sig städse ökade bristen, till kapitalisering, för
att ersätta statsverket den förlust, det kommer att lida genom
verkställande af den ifrågasatta afskrifningsplanen (jfr Skattejemkningskomiténs
Betänkande Bil. Tabb. 1, 2, 6, 7.) Här är således
icke fråga om en supplementarskatt, utan om en stadigvarande
inkomstkälla, som i direkt beskattningsväg skall anskaffas till ett
belopp af 5 millioner kronor utöfver det belopp, som i allmän
bevillning nu erfordras såsom statsfyllnadssumma. Men äfven
om afskrifningen sker småningom och efter den ifrågasatta planen
utsträckes öfver en tid af 33 år samt sålunda den inkomst, som
grundskatter och indelningsverk gifva, först efter 16 år nedsjunker
till nämnda summa af fem millioner, så måste man, derest man
anser sig böra hafva någon omtanke för framtiden, lika väl som
man uppgjort plan för afskrifningen, lika väl uppgöra en bestämd
plan för att ersätta den genom afskrifningen uppkommande, sig
allt mer ökande statsbristen. Likasom planen för afskrifning är
ordnad, för att densamma må erhålla stadighet och varaktighet,
likaså hör genom lag bestämmas den direkta beskattning, hvarmed
den under afskrifningstiden uppkommande minskning af statsinkomst
bör fyllas. Man har visserligen häremot anfört, att detta
skulle göra ett intrång på Riksdagens beskattningsrätt. Men af
samma skäl måste antagandet afen afskrifningsplan, som ärpålängre
tid utsträckt, vara grundlagsvidrig. Att anse det ena mer än det
andra såsom ett ingrepp i svenska folkets beskattningsrätt blir
en orimlighet. Ty, om man ställer sig på den ståndpunkt, att
en riksdag ej kan binda en följande i skattefrågor eller bevillningsfrågor,
så fordrar konseqvensen, att man anser, att en följande
riksdag ej heller kan bindas i afskrifningsfrågan, som ock
utgör en skattefråga, på samma gång den äfven uti sig involverar
en statsregleringsfråga. Således och då i förevarande
fall afskrifnings- och inkomst-skattefrågan blifvit af Komitén
sjelf sammanbundna med hvarandra, så att den ena reformen
betingar den andra, måste man medgifva, att efterföljande riksdagar
kunna lika väl omgöra beslutet om afskrifning, som om
sättet för den deraf uppkommande bristens fyllande. Om man
åter anser att förevarande fråga om grundskatternas afskrifning
kan göras till föremål för lagstiftning, oberoende af den årliga

Skaderegleringskomiténs betänkande. 13

194

statsregleringen och bevillningen, så blir det politiskt oklokt, att
för en tid af 30—40 år binda fast afskrifningsplanen, men låta
frågan om den direkta skatt, som erfordras för betäckande af den
statsbrist, som afskrifningen föranleder, gå vind för våg. Uppgöres
ej en plan från början, kommer sättet för bestämmande af huru den
genom den fortgående afskrifningen sig städse ökande bristen skall
fyllas, att utgöra ett ständigt tvistefrö, värre än det, som grundskattefrågan
nu anses vara. Benägenheten för grundskatternas
afskrifning och den naturliga obenägenheten för ökade skatter
skola vända sig mot statsregleringsplanen vid hvarje riksdag för
att tillse, om ej allt flere och flere statsbehof kunna lemnas utan
afseende, och på detta sätt, ju längre afskrifningen fortgår och
statsbristen af denna orsak ökar sig, desto njuggare på anslag skall
man blifva och desto mera benägen att uppskjuta äfven de oafvisligaste
statsbehofven till morgondagen. Till följd häraf och då
i och med grundskatternas afskrifning den direkta beskattningen
i öfrigt måste ökas med ofvan angifna belopp af 5 millioner, så
anser jag, att Komitén bort uppgöra ett förslag, huru genom
direkt beskattning denna tillökning utöfver nuvarande bevillning
skall anskaffas, för att ersätta den förlust, som statsverket gör
genom afskrifningen.

I fråga om sättet för fyllande af den statsbrist, som blir en
följd af afskrifningen, anser jag mig böra återupptaga det af mig i Förberedande
Skattejemkningskomitén gjorda förslag om fastighetsbevillning
såsom särskild för sig och derjemte en inkomstbevillning af all
behållen inkomst, äfven den som erhålles af fastighet, att utgå hufvudsakligen
efter der angifna grunder och åberopar jag hvad jag
dervid anfört (Reserv, sidd. 22—36). Vill man, på sätt inom Komitéu
äfven varit ifrågasatt, utsträcka den förmögenhetsskatt, som
jag föreslagit i form af fastighetsskatt, till särskild skatt å förmögenhet
i allmänhet, så anser jag detta till principen rigtigt, ehuru
jag befarar, att åläggande af en särskild förmögenhetsskatt, hvilken
skulle innebära dels särskild skatt å kapitalet i kapitalistens hand
för den ränta, han deraf omedelbart uppbär, eller hvad man kallar
kapitalskatt, dels på kapitalet i dess användning i näringarne i
form af näringsskatt på affärsrörelse i större omfattning, möter
praktiska svårigheter. Hvad åter fastighetsskatten angår, så anser
jag först och främst billigheten fordra, att fastigheterna mot den
nedsättning, som för dem skulle vinnas i deras nuvarande reala
onera, vidkännas utgörande af en särskild fastighetsskatt. Hvad

195

jordbruksfastigheter angår, så erinras i afseende på de olika jördnaturernas
taxeringsvärde, huruledes det ypperliga frälset 1862 värderades
till 212 millioner kronor i rundt tal, allmänt frälse till
374 millioner samt krono- och skatte- till 1,204 millioner, jemte
lägenheter, hvilkas jordnatur ej är särskild, 12 millioner, inalles
1,802 millioner. Af dessa jordegendomar är det med undantag af
den obetydlighet, som af frälset utgår, endast krono och skatte,
som utgöra ränta, i rundt tal till ett belopp af 4 millioner; hemman
af krono- och kronoskatte- samt allmänt frälsenatur utgöra
tionde i rundt tal 1,500,000 kronor, samt tillika med städerna äfvensom
ock säterien i Skåne rustnings- och roteringsbesvär, hvilka besvär
beräknats till ett värde af i rundt tal 4,500,000 kr. I utgörandet af
tionde samt rustnings- och roteringsbesvären deltaga de särskilda
jordnaturerna krono, skatte och allmänt frälse lika. Om under
sådant förhållande allmänt frälse, som deltager både i tionde och
nämnda besvär finge, likasom krono- och skattehemman, en särskild
fastighetsbevillning påförd efter 5 öre för hvarje 100 kr. fastighetstaxeringsvärde,
skulle detta, med hänsyn till den vinst, de
skulle genom afskrifningen göra, ej kunna anses annat än billigt,
om ock vinsten för dem ej blir så stor, som för krono och skatte.
Allmänt frälse skulle nemligen få vidkännas en fastighetsbevillning
af 187,000 kronor. Hvad åter angår den tillökning i skatt, som skulle
blifva en följd af en särskild fastighetsbevillning å säterien, uppgående
för alla Sveriges säterin till 106,000 kr., så vore den blott
skenbar, ty de fleste säteriegare göra vinst på den minskning i
skatt, som tillkommer de frälse- eller skattehemman, som äro i
sambruk med eller innehafvas tillsammans med säterien, och säterien
i Skåne erhålla dessutom full ersättning genom roteringsbesvärets
afskrifning, hvarjemte bör erinras, hvad säterin i allmänhet
angår, befrielsen från extra rotering och rusttjenstbevillning.
Härjemte bör uppmärksammas, att en fastighetsbevillning af 5 öre
tillsammans med en inkomstbevillning för behållningen af fastighets-
och jordbruks-afkastning, dervid afdrag får ske för skuld, ej
uppgår till det belopp, som bort lagligen erläggas, då enligt de före
år 1861 gällande förordningar fastighetsbevillningen uppgick till 10
öre för 100 kronor, ehuru i tillämpningen bevillningen faktiskt nedsattes
långt under hvad som motsvarade fastighetens verkliga värde.
Hvad öfriga fastigheter, som ej äro jordbruksfastigheter, angår,
hvilkas taxeringsvärden 1880 uppgick till 894 millioner, så skulle
de få utgöra jemte en fastighetsbevillning af 447,000 kr, en sär -

196

skild inkomstbevillning och således kunna få vidkännas en dubbelt
så hög skatt, som den nuvarande. Härifrån bör dock afdragas den
vinst, som göres af båtsmanshållet för städerna, beräknad till

105.000 kronor, hvarjemte bör afräknas den nedsättning uti inkomstskatten
af fastighet, som vid uppskattning af inkomsten skulle
komma fastighetsegare till godo för inteckningar, hvilka nu ej afräknas
å fastighetsvärdet, hvilka kunna upptagas till omkring
300,000,000 kr, ytterligare 150,000, hvadan hela förhöjningen blir

192.000 kronor, hvilket hvad städerna angår ersättes genom den vinst
i beskattning, som städernas fastighetsegare gjort i kommunalbeskattningen,
då de förr utgjorde dubbelt så hög skatt, som näringsidkarne
i förhållande till deras bevillning och dessutom före 1861
erlade dubbelt så hög skatt i fastighetsbevillning till staten emot
hvad nu eger rum. Hvad angår annan fastighet på landet, än
jordbruksfastighet, så kommer ej heller i detta fall den af mig
föreslagna fastighetsskatten att tillsammans med inkomstskatt af
fastigheten efter 1 procent uppgå till det belopp, som utgjordes
före 1861, hvarjemte i de fall, der egaren äfven har jordegendom,
tillökningen i skatt kommer att mer än uppvägas af den vinst,
han gjort genom grundskatternas afskrifning; medan i andra, och
det ej så få fall, såsom är förhållandet med bergverk, fabriker,
qvarnar m. m. äfvensom lustställen och dylika lägenheter, denna
skatteförhöjning kommer att verka såsom en förmögenhetsskatt,
hvilken drabbar skattskyldig, som är i goda förmögenhetsomständigheter.
Slutligen bör erinras i afseende på egare af mindre fastigheter
så väl i stad, som på landet, sådana fastigheters föga betydliga
värde, jemfördt med de fördelar i bostad, sådan fastighets besittning
medför, samt att skatteförhöjningen för dem till hufvudsaklig del
kommer att utjemnas genom de afdrag, som sådana fastighetsegare
få göra vid beräkningen af den beskattbara inkomsten. Det tal,
som förts om denna skatt, såsom innebärande en synnerlig orättvisa
mot dem, som ega hittills privilegierad jord, saknar sålunda
all grund. Man har äfven anmärkt emot fastighetsbevillning, sådan
jag föreslagit den, att den skulle komma att stiga i förhållande
till stigande fastighetsvärde och sålunda blifva tryckande och
orättvis. Det tryckande deruti blir svårt att finna. Jag är öfvertygad,
att hvarje medborgare med nöje erlägger 5 öre för hvarje
100 kr., hvarmed hans fastighet stiger i värde. Talet om orättvisa
bör ock försvinna, om man besinnar att, efter hvad ofvan
blifvit anfördt, skatten är föreslagen till sä ringa belopp, som det

197

angifna, hvilket tillsammans med en inkomstskatt af 1 % ej öfverstiger
den före 1861 fastställda fastighetsbevillningen. Den kan således
ej i det sammanhang, hvari den är ställd med den ifrågasatta omregleringen
af fastighetsskatterna, anses för obillig; och anser man orättvisan
ligga uti den förhöjning, som stigande fastighetsvärde medför, så
finnes ju intet som hindrar, att man fixerar den till en viss summa,
som efter repartitionssystemet fördelas i förhållande till summan af
fastigheternas taxeringsvärde. Slutligen hvad vidkommer den farhåga,
som yttrats i afseende på en sådan skatts verkan på fördelningen
af utskylderna inom kommunen, så beror ju detta helt och
hållet på det sätt, hvarpå den kommunala beskattningen ordnas.
Vissa kommunala inrättningars eller besvärs bekostande böra med
hänsyn till de förmåner, fastighetsegare åtnjuta, mera drabba
dessa, än andra medlemmar af kommunen. Den ändring i nu gällande
kommunala beskattning, som påkallas, kan ju ske på ett
sätt, som rättvist afväger de bördor, som böra tillkomma de mera
bofasta och de mera ombytliga elementen. I England t. ex. utgår
all kommunalskatt af fastighet. De, som ej äro fastighetsegare, få
erfara verkan af densamma blott i form af den förhöjning i hyra,
som deraf förorsakas.

Om i öfverensstämmelse med billighetens fordran vid möjligen
ifrågakommande afskrifning en fastighetsskatt till angifvet
belopp åtages jemte en principenligt genomförd inkomstskatt,
så vore en hållbar grund lagd för en rättvis direkt beskattnings
åstadkommande. Denna beskattning skall ej heller blifva synnerligt
tyngande. Man skulle således kunna enligt Generalsammandraget
öfver 1880 års bevillning, hvilket upptager jordbruksfastighetens
taxeringsvärde till 2,140 millioner och annan fastighet till 894

millioner kronor i runda tal, påräkna

i fastighetsbevillning af jordbruksfastighet______ 1,070,000

annan fastighet ____________ 447,000

i rundt tal-- 1,520,000.

Om derjemte en inkomstskatt åtages, utan att sammanföras
med fastighetsskatt, lika för all inkomst, så skulle med afdrag af
Vs utaf taxeringsvärdet för inteckningar och med värdering af
jordbruksfastighetens afbastning till 4 % erhållas i

inkomstskatt af jordbruksfastighet_____________________________ 570,000 kr

samt af annan fastighet med afdrag för inteckningar

till V,-.......-___________________________________________________ 300,000 kr

och om jordbruksafkastningen, hvars värdering efter den årliga

198

vexlingen möter sådan svårighet, antages till ett visst procent (2 %)
af taxeringsvärdet å jordbruksfastigheten, der ej tillförlitligare

uppskattning gifves, så skulle deraf erhållas.______________ 428,000 kr.

och om dertill lägges den i Bevillningssammandraget för
år 1880 upptagna bevillning af inkomst af kapital
och arbete samt annan näring än jordbruket .... 2,233,000 kr.
så skulle erhållas

en inkomstskatt af fastighet till ofvan angifna

belopp inalles.._____________ 870,000

af jordbruk_________________________________________ 428,000

af annan inkomst .................. 2,233,000 kr.

3,531,000 kr.

som med 200,000 öfverstiger den närvarande bevillningen efter art.
II, och hvilken tillsammans med fastighetsskatten .... 1,520,000 kr.

skulle uppgå till inalles_______________________________________ 5,051,000 kr.

eller 51,000 kr. utöfver den skatteförhöjning, som erfordras i ersättning
för grundskatternas afskrifning. För att bereda tillgång
till den vanliga statsfyllnadssumman erfordras ej fullt så stort
belopp som det, hvartill den nya inkomstskatten skulle kunna beräknas.
Denna inkomstskatt behöfde således ej till fulla beloppet
fördubblas för att erhålla den summa, som erfordras för att, jemte
hvad som erfordras till den vanliga statsfyllnadssumman, vinna
ersättning för den statsinkomst, som genom grundskatternas afskrifning
upphör. Genom denna anordning af den direkta beskattningen
skulle skatten å den inkomstkälla, med hvars frambringande
den största delen af befolkningen är sysselsatt, blifva jämförelse -

vis lindrig, ty skatt å jordbruksfastighet_________________ 1,070,000 kr.

tillsammans med skatt å inkomsten deraf och af jordbruksnäringen,
i rundt tal upptagen till____________ 1,000,000 kr.

skulle utgöra inalles_____________________________________________ 2,070,000 kr.

då skatterna å andra inkomstkällor komma att utgöra 3,000,000 kr.
i rundt tal.

7) Äro de redaktions för ändringar, som utan att vara föranledda
af ändring i sak blifvit vidtagna i nu gällande Bevillnings-Förordning
af beiiofvet påkallade ?

Efter att hafva redogjort för den åsigt, jag ansett mig böra
såsom ledamot i denna komité förfäkta, får jag i afseende på förslaget
såsom sådant tillägga några anmärkningar till dem, som

199

blifvit förut gjorda i sak. Då nuvarande bevillningsförordning®
stadganden angående så väl grunderna för skattens beräkning som
sättet för uppskattning af den inkomst oclt förmögenhet, hvaraf
skatt skall utgå, blifvit i sak oberörda utom i angifna få punkter,
så anser jag ej skäl hafva varit för handen att på sätt komitén
förfarit vidtaga andra redaktionsförändringar, än dem, som äro en
följd af ändring i sak. Hufvudfrågorna blifva derigenom grumlade.
Hvad beträffar A) Bevillning af fast egendom, så anser jag de
ändringar, som skett af §§ 2, 3, 4 nu gällande Bev.-F., icke af
bekofvet påkallade, utom hvad angår den i § 2 i sak införda ändring
i afseende på jordbrnksfastighetsbevillningens belopp och det
förtydligande, som blifvit intordt angående jernvägsbolag tillhörande
byggnader, hvilka skola vara frikallade från bevillning. Hvad §
2 angår (jfr § 1) anser jag ändringen snarare bringa oreda, än
reda. Såsom nu är bestämdt, så är med undantag af statens fasta
egendom och de särskilda undantag med afseende på byggnader,
som i samma § äro från bevillning frikallade, egaren skyldig att
utgöra fastiglietsbevillning, samt undantagsvis vissa innehafvare af
statens fastigheter. Hvilken fördel för bevillnings erhållande skall vinnas
genom att förpligta vissa innehafvare af annan egares fastighet att
utgöra bevillning för densamma i stället för egaren, är ej lätt att inse.
Fråga kan blifva, om staten under alla förhållanden har den säkerhet
för bevillnings utgörande af dessa innehafvare, som då den
har att hålla sig till fastighetens egare för att utbekomma den.
Huruvida den ändring, som skett i § 4 (jfr Förslaget § 5), kan anses
innebära något förtydligande, lemnar jag osagdt. Att förändringen
icke är af bekofvet påkallad, kan man tryggt påstå. Syftet
med förändringen hade bättre vunnits, om i Bev.-St. § 4 a) inskjutits
orden »köping eller dylik ort». Sådan den föreslagna §
lyder, kommer man i villrådighet om, huruvida en bebyggd del af
stadsjord skall betraktas såsom jordbruksfastighet eller icke.

I afseende på B) Bevillning för inkomst af kapital eller arbete,
§ 6 (jfr § 7) kan anmärkas, att hänförandet af den inkomst, som
erkålles af fastighet under inkomst af kapital och arbete, är egnad
att leda till missuppfattning. Bäst hade varit, att upptaga densamma
under fastighetsbevillningen, då meningen ju är att vid utgörande
så väl af sjelfva fastighetsbevillningen, som den bevillning,
som erhålles af inkomst af fastighet, som öfverstiger 5 % af
taxeringsvärdet, ej afdrag får ske för skuld, ett afdrag, som eljest
den, som har intecknad fastighet, skulle kunna beräkna vid fråga

200

om utgörande af bevillning för inkomst af fastigheten, enär vid
beräkning af inkomst af kapital den ränta, som blifvit erlagd för
upplånt kapital, får afdragas. Dessutom kan sättas i fråga, huruvida
de i nu gällande Bevillnings-F. § 8 innehållna förtydligande
speciella bestämmelser angående vilkoren för den kyrkor, undervisningsverk
och fromma stiftelser tillkommande befrielse från
bevillning, lämpa sig att såsom särskilda moment hänföras såsom
särskilda slag af beskattbar inkomst af kapital och arbete (jfr
Fsl. § 7 mom. b). Slutligen borde tydligare och mindre sväfvande
bestämts, än nu skett i Fsl. § 7 och motsvarande § 5 i Förslaget
till Instr. för Tax.-F., huruvida jordbrukares och arrendators bostads
hyresvärde skall inberäknas i de förmåner, han såsom arrendator,
jordbrukare åtnjuter, eller han skall hafva den fördel framför
andra skattskyldige att bostadsförmånen ej värderas vid beräkning
af hans inkomster. Hvad angår nu gällande Bev.-F. § 7 och
olämpligheten af det (i Fsl. § 9 innehållna) gjorda tillägget i denna § i
afseende på hvad som får och icke får afdragas vid beräkning af den
behållna inkomsten, åberopar jag hvad jag förut anfört, hvarjemte
såsom särskildt egnadt att leda till missuppfattning här bör uppmärksammas,
att icke under förbudet mot afdrag särskildt upptages
beloppet af den inkomst, som den skattskyldiges eget arbete gitver
utöfver den del deraf, som användes till lefnadsomkostnaderna;
äfvensom den otydlighet, som innebäres uti Försl. § 9 mom. 2
i afseende på hvad som skall hänföras till kostnader, som äro förenade
med utöfning af vetenskap och konst. Skall kostnad för
bibliotek, för arkivforskning, afdragas vid beräkning af vetenskapsidkarens
behållna inkomst, för konsthistoriska studier i museer
vid beräkning af konstnärers, samt för resor vid beräkning af
landskapsmålares inkomst?

I öfriga punkter, som ej beröra grunderna för inkomstberäkningen,
der ändringar i nu gällande Bevillnings-Förordning blifvit
föreslagna i den syftning, som strider emot min ofvan uttalade
åsigt, åberopar jag hvad ofvan blifvit anfördt.

201

Reservation af Herr Grefve G. Sparre.

Instämmande i öfrigt uti Komiténs förslag om Öfverskattenämnd,
får jag dock i afseende å vidden af dess befogenhet uttala
min tvekan.

Komitén föreslår nemligen, att Ofverskattenämden skall upptaga
och behandla de besvär, som anföras mot pröfningsnämnds beslut.
Dessa besvär torde likväl ofta vara af sådan natur, att tvekan
kan uppstå om lämpligheten af att draga dem från Kammarrättens
behandling, för att lägga deras afgörande i hand på en som jury
fungerande myndighet. I allt, som rör åsätta taxeringsvärden å
fastighet eller uppskattadt inkomstbelopp, torde dock en Öfverskattenämnd
bättre än ett embetsverk kunna afgöra besvären.
Förstärkt med ledamöter ur pröfningsnämnden från den ort, hvarifrån
besvären ingått, bör Ofverskattenämnden bättre än en på
allenast objektiva grunder dömande myndighet kunna iakttaga
Bevillnings-Förordningens föreskrift derom att taxeringen skall
vara rättvis och jemlik, en föreskrift desto mera vigtig som säkerligen
den kommunala beskattningen hädanefter som hittills torde
i större eller mindre mån komma att hvila på den bevillning, som
enligt nuvarande Andra Artikeln Bevillningsstadgan till staten
utgår.

Ar således en del af de taxeringsmål, som nu ingå till Kammarrätten,
af den natur att de lämpligare kunna af en Öfverskattenämnd
afgöras, synes mig dock andra af dessa mål ej böra undandragas
behandling af embetsmyndighet.

Att öfverlemna alla öfver Pröfningsnämndens beslut ingående
besvärsmål till Ofverskattenämnden synes mig derföre vara att
skjuta öfver målet.

Måhända kunna de åsyftade fördelarne vinnas utan de olägen- <
heter, som synas mig blifva följden af Komiténs förslag, derest
Ofverskattenämnden i afseende å besvärsmålens handläggning endast
blefve en vid Kammarrättens sida stående jury. Besvärsmålen
skulle i så fäll hädanefter som hittills ingå till Kammarrätten.
De mål eller delar af mål, som afsåge åsatt taxeringsvärde
å fastighet eller uppskattadt inkomstbelopp, öfverlemnades

Skatter egleringskomiténn betänkande. 14

202

af Kammarrätten till Öfverskattenämndens afgörande, hvad beloppen
anginge. Öfverskattenämnden meddelade sitt beslut åt
Kammarrätten, hvilken på grund häraf utfärdade Utslag i målet.

Visserligen skulle besvärsmålens afgörande härigenom komma
att fördröjas, men mig synes denna olägenhet mindre än att antingen
öfverlemna alla omnämnda besvärsmål vare sig till Kammarrätten
eller till Öfverskattenämnden eller ock försöka vidtaga en
fördelning af målen emellan dessa myndigheter, — en fördelning,
som det torde möta stora svårigheter att nöjaktigt genomföra.

FORMULÄR.

Formulär N:o 1.

Mantals- och taxeringslängd

för

socken

härad och

län

för år 18....

Fastigheter.

Mantal.

Personer och deras födelseår m. m.

Nummer
å bilagor
rörande

Antal

som

skola er -

mantals pennin gar.

Råbelöf, säteri..

9 Röksta

en mjölqvarn, 3 par stenar

ett tegelbruk.
Grindtorp.....

Örby

, Nyängen, afsöndrad lägenhet

Skogsbergs allmänningsdel..............

Frälseränta af Broby 2 mtl............

Församlingens kyrka med klockstapel
» skolhus...................

1,2

Summa

#1 a| 4*

egare Brukspatron Johan Erik Bergström 20, hustru Lovisa 35; barn Anna 65,
Wilhelm 67, Sven 70; pigor Kristina 55, Ingrid 56; drängar Anders 49,

Petter 59, Karl 55; förre dräng Johan 10...........................................

Hushållerska Johanna Tångberg 40........................................................

Rättare Måns Trulsson 31, h. Märta 40; barn Karl 68, Per 73, Anders 76,

Greta 79; svärfader Anders Larsson 15 .............................................

Tegelslagare Adam Zakrisson 25, h. Eva 38...........................................

eg. densamme......................................................................................

Mjölnare Abraham Fogelberg 50, h. Maria 60.........................................

eg. densamme......................................................................................

Torpare Johan Mattsson 35, h. Brita 35; barn Nils 70, Matts 72........................

eg. Per Pettersson 29, h. Sara 29; dräng Karl 50; piga Stina 55........................

eg. Per Eriksson i Alby, N. N. socken......................................................

Rättare Sven Persson 40, h. Sofia 46; barn Karl 70.................................

eg. Brukspatr. J. E. Bergström å Råbelöf..................................................

Inspektor Erik Grip 50, h. Sofia 60; barn Rosa 80 .................................

eg. Anders Janssons sterbhus; enkan Greta 15; dotter Josefina 40.....................

eg. staten...........................................................................................

arrend. Nils Olot Gräs 15, hustru Helena 15; dräng Lars 50, piga Johanna

60...............................................................................................

innehar häradet....................................................................................

eg. Brukspatr. J. E. Bergström å Råbelöf...................................................

Skollärare Lars Benjamin Bokqvist 50, h. Maria 50; barn Tora 76..................

Summa

10,16

1 1 1

11 15 17

Mantalsskrifningsstället N. N. den 20 November 1880.

N. JV. N. JV. N. N. N. N.

Landshöfdingens ombud. Häradsskrifvare. Pastor. Församlingens ombud.

personer,
som äro frie från erläg-gande af mantalspenningar	d ct-
O s cd as B CW ® CD 2 B S cd	för fattig-dom.	såsom yngre än 18 år.	w* 3. CT3 CO 3 p B pr	Anteckningar.
3 § c < g- P-* p: po k-i ‘t rr-1 CD •< -< P • Pj CD	j Mankön.	£> < B* PT O: D	Mankön.	£> < ■ Si 7? O: B
	i		2	1	i	Eger ock i denna socken Röksta N:o 2, 1 mtl, ock frälseränta af Broby N:o 1, 2 mtl. Jokan befriad.
—	—	—	—	—	—
—	i	—	3	1	—	Anders Larsson befriad.
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	2	—	—


—	—	—	1	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	1	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	(Allmänningen utgör inom denna socken 2000
						\ qv.ref.
—	—	—	—	• -	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	1	—
-	2	—	8	4	i

1 0

						u p	p s k a t t a	dt v	ä r d e
Officiella uppgifter angående taxeringen.		för hvilken bevillning icke erlägges
	såsom	illhörig staten.		såsom muner	tillhörig kom-och menigheter.
03 K ce G «	M *<	o? Q -t p: co i—i	Af bevillnings-beredningen	Af taxerings-nämnden	c- t> CD -» £-*■0 P -t <rr- O:	> er CD	> p M	er CD f-t> §*g
cw» 03 CD £1 O: O *P »-p CD >3 ''	o CD PT* CO < p: »-< Pa CD	$ P K* ^ oq 5 <T S: p P 1	å jordbruks- fastighet.	å annan fastighet.	å jordbruks-fastighet.	å annan fastighet. ; _	fningsnämnden ade ändringar.	o i iF b! CD c p crq • CD er CD CD Pa	P* CW P p: P Pa CD	H p:crq p t» p‘ 5 CR P p Pa -i CD * P
55,000	50,000
—		-	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	20,000	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
10,000
22,000
—	—	—	—	—	_	_	_		_	_
—	40,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—
—	—	—	20,000	—	20,000	—	—	—	—	—
—	. —	—	—	—	_	—	—	_	_	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	25,000	—	—	_	_	_	25,000	25,000	_
								2,000	3,000	—
—	—	—	—	—	-	—	—	—		—
—	—	-1	20,000		20,000		—	27,000	28,000	—

Förrättningsstället N. N.

Bevillnings AT.

N. *
Ledamot i bev.ber.

N. N.
Ordförande,

	i fast	egen)	o m,
			för hvilken bevillning erlägges.
	Åf bevillningsbered-ningen	Af taxeringsnämnden	Af pröfningsnämnden beslutade ändringar
	po o’	po P P	po O P-,	po P P		po O	po P P
	er	P	B*	P	C/3	er	P
	p pr	P	P pr		g	p	P
	CD l-»S P rw* er CO	fastighet.	p* CD ö5* er CO	fastighet.	3 P	CD P CD ds* p* CO	fastighet.
1	50,000		50,000		50,000	55,000
2	—	—	—	—	—	—	—
3
	-.	—	—	—	—	—	—
4	—	—	—	■ -	—	—	—
5	—	20,000	—	25,000	25,000	—	—
6	—	—	—	_	_	_2_	_
7	—	4,000	—	4,000	4,000	—	—
8	—	—	—	—r	—	—	—
9	8,000	—	8,000	—	8,000	—	—
10	18,000	_	18,000		18,000
11	—	—	—	—	—	—	—
12	50,000	—	60,000	—	60,000	—	—
13	—	—	—	—	—	—	—.
14	—	8,000	—	8,000	8,000	—	—
15	—	—	—	—	—	—	—
16
	—	—	—	—	—	—	_
17	10,000	—	10,000	—	10,000	—	—
18	—	10,200	—	10,200	10,200	—	—
19	—	—	—	—	—	—	—
20	—		—	—	—	—	—
21	—	—	—	—	—	—	—
22	130,000	42,200	148,000	47,200	193,200	—	—

den 10 Maj 1881.

beredningen:

iV. N.

Ledamot i bev.ber.

Uppskattad

Af bevillningsberedningen.

Af kapital.	Af arrende- samt jordbruks- och skogsrörelse.	Af hyra, äfvensom annan rörelse, näring eller yrke.	Af allmän tjenst eller pension.	Af enskild tjenst eller pension.	Summa. 1	Afdrag enligt § 10 i bevill-ningsförordningen.	Beskattningsbar.
730	1,500				2,230		2,230
—	—	—	—	500	500	450	50
_	_	_	_	700	700	600	100
—	—	—	—	500	500	450	50
—	—	1,200	—	—	1,200	—	1,200
—	—	800	—	—	800	! 1	800
-	530	—	—■	—	530	450	80
	650				650		650
—	—	—	—	600	600	450	150
—	1,400	—	—	—	1,400	—	1,400
.-	—	—	—	1,200	1.200	300	900
800	—	—	—	—	800	300	500
500	800	—	—	—	1,300	300	1,000
—	—	—	800	500	1,300	300	1,000
2,030	4,880	2,000	800	4,000	13,710	3,600	10,110

Förrättning9stället

N. N.

Häradsskrifvare.

På taxeringsnämn N.

N. N. N.
Ordförande. Ledamot.

	i n 1	o m	s t.							<&>		Bevillning af fast egendom	och af inkomst.
	Af taxeringsnämnden.	P	P	"Ö •-*							Af pröfnings-
		>							Pj“C	CD	Si	ai taxeringsnämnden patord.	nämnden patord
		i-*» 0»	HJ <-*» CD J3-	>	>		>1		5‘ S; p*<g 2.	P* OQ	5*							eller	ändrad
		§J	CD >-i “ 09	£1	CD P		5.95 & §	td CD	pr£ p O Oq	P p:	co p p:	Af jord-	För	in-			Af jord-	För	in-	Bevillningsberedningens
	> >-ta pt	cd ? PT1 O ce	% a g	•g I P a	?r CD ~ p Pj	CO p g	co P = B"09 O ^	pr p	S- er p: er » p CD ® g	P &> CD	P Cb ro	bruks- och annan	komst af kapital	Summa.	bruks- och annan	komst af kapital	anteckningar.
	''H.	^ B		o*?	o«5	s	g,s»		O P Pj	CD		fastighet.	och arbete.			fastighet.	och arbete.
	oj"	O:	sS	o g		P	E.i-*	er;	fl a c
	i-1	i. o'' co >-<	J5 p P	cn	CD ct-		P O 3Q ^	er p	p a er		O	w				*				5*
		* er	*-< P HJ p	CD	EL		P er*		co co B- p	?r	O pr	6	Ot	<~i O	O:	C	O:	6	O:	6	O:
			ÉT B	CD	CD		ro				o	p	CD	P	ro	P	ro	=	CD	p	CD
		07* 00	* O:				B		" a. CD			r*		r*		7*		°		7*
1	730	1500				2230																(Åtnjuter inkomst af kyrko-
	—	—	—	—	2230	—	—	15	25	—	22	30	47	30	27	50	—	—	< tionde under patronaträtt
2	—	—	—	—	500	500	450	50	—	—	—	—	—	—	50	—	50	—	—	—	—	( till värde af 730 kronor.
3					700	700	600															[Afdraget höjdt i anseende
	—	—	—	—	100	—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	< till talrik familj och svär-
4																						\| fadrens sjuklighet.
5	—	—	1500	—	—	1500	—	1500	—	fn 16	—	12	50	15	—	27	50	—	—	—	—
6	—	—	—	—	500	500	450	50	_	16	_	_	_	_	50	_	50	_	_	_
7	—	—	800	—	—	800	—	800	1000	—	20	2	—	8	—	10		_	_	10	_
8	—	—	—	—																		I köpet har ingått en del
9		580				530	450	80	—	—	—	4	—	—	80	4	80	—	—	—	—	inventarier och väsande gröda.
																						Taxeringsvärdet föreslaget
		650																				till 18,000 kronor efter
10	—	—	—	—	650	—	650	—	—	—	9	—	6	50	15	50	—	—	—		afdrag; af värdet för hus-
11	—	—	—	—	600	600	450	150	—	—	—	—	—	1	50	1	50	—	—	—		behofvet öfverskj utande
12	—	1100	—	—	—	1400	—	1400	—	14	—	30	—	14	—	44	—	—	—	—		[ skog.
13	—	—	—	—	1600	1600	300	1300	1100	16	20	—	—	13	—	13	_	_	_	n	_
14 15	800	—	—	—	—	800	300	500	—	—	~	4	—	5	—	9	—	—	—		—
16	400	1000				1400	300	1100	900	16	20			ii		11				9		(Allmänningen anses för året
17 18																5						\| icke lemna behållen in-1 komst, som öfverstiger 5
19	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—			—	—			__	_	_		l procent å taxeringsvärdet.
20	—	—		800	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		(I motstående ink.belopp in-
21	—	—		500	1300	300	1000	—	—	-	—	—	10	—	10	—	—	—	—		går för hustrun såsom
22	1930	5080	2300	800	4400	14 510	3000	10,910	-1	—	-	90	60	109	10	205	70	—	—	—		1 barnmorska 500 kr.

N. N. den 15 Juni 1881.

iV. N.

Krono-ombud.

dens vägnar
N. N.
Ledamot.

Anmärkningar.

l:o 1 hvarje sockens mantals- och taxeringslängd bör, dels omedelbart efter hvarje större hushåll och dels vid socknens slut, beredas nödigt utrymme
för upptagande å särskilda rader af sådane personer, hvilka, ingripne i något föregående hushåll eller mantalsskrifne å annan ort
kunna ifrågakomma till beskattning för fast egendom eller inkomst.

2:o Sedan pröfningsnämnden slutat sin förrättning, böra, genom landskontorets försorg, från berörde nämnds längd i mantals- och taxeringslängden
införas de förändringar, som af pröfningsnämnden blifvit beslutade, så att mantals- och taxeringslängden alltid för hvarje skattskyldig innehåller
tillförlitlig.uppgift å det verkliga uppskattningsvärdet eller inkomstbeloppet samt den deraf utgående bevillning.

3:o Då embets- och tjensteman fråu flere tjenstebefattningar uppbär lön, bör specifikation deraf, äfvensom af tjensterna möjligen åtföljande sportler
i anteckningskolumnen införas.

Formulär N:o 2.

Mantals -

och taxeringslängd

för

stad af................................ län

för år 18....

	Qvarterets	Egendomens beskaffenhet samt stadsjords rymd i qvadratref.	Personer och deras födelseår m. m.	Nummer å bilagor rörande	Antal matlag.	Äntå
Namn.	3 ö	sk m P« g a p? O: B	som
mantalsskrifningen.	taxeringen.	oia ägg tnt? nn gar <3. 5* 9? O: B	er- a ils— n- CQ B 3 B P
1	Lejonet.....	7	Huset vid Salttorget...............
				Olof 60; pigor Alma 58, Sara 59; f. piga Stina 00...	4	50	i	2	3	5
	)) .....	»	Tomten................._............	» densamme................................
3	»		Magasinet vid hamnen____________	» »
4	»	„	Stadsjord om 35 qv.-ref..........	» ))
5	»	8	Huset vid Drottninggatan........	eg. Handlande Per Billing i qvarteret Lejonet N:o 2........	2	51
6	»		Tomten..............................	» densamme .........................................
7	»	»	Beteshage....................	» o
8	» .....	»		Vaktmästare Per Olsson 40, h. Johanna 50, barn Karl 70	5	_	i	1	1	2
9	»	))		Arbetare Olof Pettersson 50, h. Dorotea 55.............	6	—	i	1	1	2
10	Sjöbodarne	6	Landeriet Marielund...............	eg. Grosshandl. Joll. Lönn i qvarteret Lejonet N:o 7......	4
11	»	n	» » lustbyggnad	eg. densamme.........................................		_	_	_	_	_
12	»	7	Fabriksbyggnad vid Tallgatan...	eg. staden ..................................................	7	52	_	—	__	_
13	))	»	Tomten...........................	)) »
14	»	8	Rådhuset vid Agatan..............	» ))
15	))	„	))	Borgmästare Karl Ahl 30, h. Emma 40, pig. Sofia 50..........	8			4	o	0
16 1				Summa		-\|	4	5	7	12

N. N. den 20 November 1880.

N. N. N. N. N. N.

Landshöfdingens ombud. Mantalsskrifningsförrättare. Pastor.

N. IV.

Stadens ombud.

personer,
som äro frie från erläg-gande af mantalspenningar	Cj
O hj n <§ § B g CD “	för fattig-dom.	t såsom vngre än ‘ 18 år.	P7“ 3. ■-ta 2. B* eg	Anteckningar.
ipen vid värfvade iten och kårer.	Mankön.	Qvinkön.	Mankön.	£> <'' 5* p? O: B	3 B D co B
		1	1	1	1	(Eg. ock: landeriet Marielund i qv. Sjöbodarne 1 n:o 6 lustbyggnad.
—	—					1 Hyr i qv. Sjöbodarne n:o 6 fabr.byggn. med tomt. (Stina befriad.
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	i	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	^Uthyrda till Grosshandlaren J. Lönn i qv.
—	—	—	—	—	—	j Lejonet n:o 7.
—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—
	-	1	2	1	1

8
9

						u p	) s k a	t t a	1 t v	ä r d e
Officiella uppgifter angående taxeringen.		föi	hvilken bevillning icke erlägges
	såsom	;illhörig staten.		såsom tillhörig kom-muner och menigheter.
OD di cd	K	O: O co	Af bevillnings-beredningen	Af taxerings-nämnden	er > ce ''-*> CO O:	> er CD	> et- P M	O- > CD -» CO rr a
C3P aq “ CO Q ef ** 2- <=>! o *3 ^ ®	o CD CO < p: Pl, CD	p Ef B 5''g" Oq co o-<i »-j p: p >-s P §4	å jordbruks-fastighet.	å annan fastighet.	å jordbruks-fastighet.	p° S- p n g. D	fningsnämnden ide ändringar.	villuingsbered- ningen.	•-S P* crq CO SS p: 3 p p- CD P	fningsnämnden ide ändringar.
\|45,000	—	40,000	-	_	_	:	—	_	_	—
j-30,000	—	25,000

—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1.50,000	—	60,000	—	—	—	—	—	—	—	—
J	—	—	—	—	—>	—	—	—	—	—
—	—	50,000	—	—	—	—	—	50,000	50,000	—
								50,000 50,000	J

N. N.

N. N.
Ordförande.

Bevillnings N.

Ledamot.

	å fast	egen	dom,
			för hvilken bevillning erlägges.
	Af bevillningsbered-ningen	Af taxeringsnämnden	Af pröfningsnämnden beslutade ändringar
	po c’ cL er	po p p p	po o’ pL er	P P	CD	po o’ Oj O*	po p p p
	nksfästighet.	p P ck;'' p- ce c+-	p ce if d5‘ er ce	P P5 CD crq'' p- c	3 B P	P W CD §f d5'' p- ce	n fastighet.
1		45,000		45,000	45,000
2	—	1,000	—	1,000	1,000	—	—
3	—	4,000	—	4,000	4,000	—	—
4	3,000	—	3,000	—	3,000	—	—
5	—	29,500	—	35,000	35,000	—	29,500
6	—	500	—	1,000	1,000	—	500
7	600	—	600	—	600	—	—
8	—	—	—	—	—	—	—
9	—	—	—	—	—	—	—
10	4,000	—	4,000	—	4,000	—	—
11	—	1,000	—	1,000	1,000	—	—
12	—	60,000	—	58,000	58,000	—	—
13	—	8,000	—	14,000	14,000	—	—
14	—	—	—	—	—	—	—
15	—	—	—	—	—	—	—
16	7,600	149,000	7,600	159,000	166,600	—	—

den 10 Maj 1881.

beredningen:

JV. N.

Ledamot.

Uppskattad
Af bevillningsberedningen.
Af kapital.	Af arrende samt jordbruks- och skogsrörelse.	Af hyra, äfvensom annan rörelse, näring eller yrke.	Af allmän tjenst eller pension.	Af epskild tjenst eller pension.	Summa.	Afdrag enligt § 10 i be-villningsförordningen.	Beskattningsbar.
2,000	—	11,000 400 500	7,000	800	13,000 1,200 500 7,000	« 300 450	13,000 900 50 7,000
2,000	—\| 11,000	7,000	800	21,700	750	20,050

8
9

N. N.

N N.

På Taxeringsnämn JV.

N. N. N.

Ordförande. Ledamot.

n k	o m s t.							GÄ	5»	Bevillning af fast egendom och af inkomst.
		Af taxeringsnämnden.			p: >-»3	P	>-p o-							Af pröfnings
	j> p	O: £7		►		> < 2		^3: B S»	ce 5’ era	p_ p*		namnaen paiora eller ändrad.
> •-*» pr p ''H.	g 3 S-g, CD ® pr ,c o g 11 O:	S ^ P P “ B: g, 5" S CK B CO	’ allmän tjen pension	f enskild tjei pension	Summa	tZ P p.cra S’ ce era g cd d, O;oq O ^	W ce pr p tT 5* er?	S S O ^ (Jt? 3 — g " er g: o- ce S 2L&5 O p cj it ce ►P ST Ö	CD P p: 3 p o-> n p	CD P p: 3 P pu ce P CD	Af jord-bruks- och annan fastighet.	För in-komst af kapital och arbete.	Summa.	Af jord-bruks- och annan fastighet.	Bör in-komst af kapital och arbete.	Bevillningsheredningens anteckningar.
p	ce o s \| P pr CO	>m annan iller yrke.	e+- CB CB	CD CB ce *-s		g.M P O CR ce *-''• P o- ce	CO er* P	beslutade lingsbara en.	>-< o o pr o	o o pr o	Kronor.	O: <-i ce	Kronor.	O: >-* ce	Kronor.	O: CB	Kronor.	O: >-i ce	Kronor.	O: ce
2,000		11,000			13,000		13,000	14,000		15	22	50	130		152	50			140		(Ink. af grosshandelsrörelse 1 10,000 kronor. < Ink. af hyresbelopp utöfver
_	_,	_	_	_	_	_					2				2						1 5 proc. af taxer.-värdet f 1,000 kronor.
-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	50	—	—	1	50	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	-	—	6	10	17	50	—	—	17	50	14	75	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	6	10	—	50	—	—	—	50	—	25	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	30	—	—	—	30	—	—	—	—
—	—	400	—	800	1,200	300	900	650	8	15	—	—	9	—	9	—	—	—	6	50
—	—	500	—	—	500	450	50	—	—	—	—	—	—	50	—	50	—	—	—	—
											2				2
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	50	—	—	—	50	-	—	—	—
—	—	-	—	—	—	—	—	—	7	-	29	—	—	—	29	—	—	—	—	-
—	—	—	—	—	—	—	—	—	7	—	7	—	—	—	7	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	_	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_		’_	_	_	_
—	—	—	7.000	—	7,000	—	7,000		—	—	—	—	70	—	70	—	—	—	—	—	(Ord. lön 5,000, bostad 500, \ extra inkomster 1,500 kr.
2,000		11,900	7,000	800	21,700	750	20,950	—	—	—	83	30	209	50	292	80	—	—	—	—

8
9

den 15 Juni 1881.
JV. N.

Krono-ombud.

dens vägnar

N. N.

Ledamot.

Anmärkningar.

l:o. I hvarje stads mantals- och taxeringslängd bör, dels omedelbart efter hvarje större hushåll och dels vid längdens slut, beredas nödigt utrymme
för upptagande å särskilda rader af sådane personer, hvilka, inbegripne i något föregående hushåll eller mantalsskrifne å annan ort, kunna
ifrågakomma till beskattning för fast egendom eller inkomst.

2:o. Sedan pröfningsnämnden slutat sin förrättning, höra, genom landskontorets försorg, från berörde nämnds längd i mantals- och taxeringslängden
införas de förändringar, som af pröfningsnämnden blifvit beslutade, så att mantals- och taxeringslängden alltid för hvarje skattskyldig innehåller
tillförlitlig uppgift å det verkliga uppskattningsvärdet eller inkomstbeloppet samt den deraf utgående bevillning.

3:o. Då embets- eller tjensteman från flere tjenstebefattningar uppbär lön, bär specifikation deraf, äfvensom af tjensterna möjligen åtföljande sportler
i anteckningskolumnen införas.

Formulär N:o 3.

Af........................................ läns pröfningsnämnd beslutade förändringar i de af

taxeringsnämnderna verkställda uppskattningar

uti

.................................... fögderi

för år 18

							A f	t	a x	e r	i n	g	s n	ä m	n	d e	n
Egendome	n			uppskattadt värde å fast egendom	uppskattad inkomst	påförd bevillning
			Den skattskyldige.	för hvilken be-villning icke er-lägges	för hvilken bevillning erlägges.		p p g 3	af hyr rörelse.	p £L	p CD		p <m Hi ~ p: P_Oq	a-	å jord-bruks-och annan fastighet.	för in-komst af kapital och arbete.
namn.	p	3 P P	såsom till-hörig sta-ten.	såsom ti muner o	P *- P "P	«B ® O P CTC p CO P	p p: p: P 3 er; p	„ 3 § 3 co ^	^ 1 f® Q, P ^	c 3 3	crq p o 3-» B. m 5 o oq _ CD P tr CD	co f*r p p#
				Jordbruks- fastighet.	Annan fastighet.	llhörig kom- . menigheter.	Jordbruks- fastighet.	Annan fastighet.	P^	O: ___ 3 o'' “ ? er P ar* i	ct> o ^ P ^ 3 s p ?? p a p	ö P CD ce	P p ‘ co e-t- cd ctT*	P	Oq er p	Kronor.	O: CD	Kronor.	O: ct
Råbelöf, säteri........	—	2	Brukspatr. Joh. Er. Berg-ström .....................				50,000							_		_	25		_	_
» ett tegelbruk				_	„_	_	_	_	__	_	800	_	_	800	—	800	—	—	8	—
		Inspektor Erik Grip......										1,600	1,600	300	1,300			13	_
Örby ...................	i	i	Arrend. Nils 01. Gräs ...	_	__	_	—	—	400	1,000	—	—	—	1,400	300	1.100	—	—	11	—
	Summa	—	—	—	50,000	—	400	1,000	800	—	1,000	3,800	000	3,200	25	—	32	—
Den af pröfningsnämnden beslutade				5,000				200			200		200	2	50	2
Minskning »	»
		Summa	—	-	—	55,000	—	400	1,000	1,000	—	1,000	4,000	000	3,400	27	50	34	—

Anmärkningar:

l:o. I denna längd upptagas endast de fastigheter och personer, i afseende å hvilka det af taxeringsnämnden uppskattade värde och
2:o. Sedan längden blifvit afslutad, skall uti fögderisammandragen öfver fast egendom m. m. införas beloppet af den utaf pröfningsnämnden

			A	f	p	r ö	f n	i n	S 8	n	m	n d	e	n					§ i pröfningsnämndens protokoll.	Anteckningar.
uppskattadt värde å fast egendom	uppskattad inkomst	påförd bevillning
för hvilken be-villning icke er-lägges	för hvilken bevillning erlägges.	af kapital.	1 af arrende samt jordbruks- och skogsrörelse.	af hyra, äfvensom annan rörelse, näring eller yrke.	af allmän tjenst eller pension.	af enskild tjenst eller pension.	summa.	afdrag enligt § 10 i be- villningsförordningen.	beskattningsbar.	å jord-bruks-och annan fastighet.	för in-komst af kapital och arbete.	summa.
såsom till-hörig sta-ten.	såsom tillhörig kom- muner o. menigheter.
Jordbruks- fastighet.	Annan fastighet.	Jordbruks- fastighet.	Annan fastighet.	Kronor.	O: CD	Kronor.	O: >-i CD	Kronor.	O: CD
			55,000										27	50			27	50	15
—	—	—	—	—	—	—	1,000	—	—	1,000	—	1,000	—	—	10	—	10	-	20
									1,400	1,400	300	1,100	-	—	n	—	11	—	»
—	—	—	—	—	400	800	—	—	—	1,200	300	900	—	—	9	—	9	—	»
—			55,000		400	800	1,000	—	1,400	3,000	600	3,000	27	50	30	—	57	50
						200			200	400		400			4		4
—	—	—	55,000	—	400	1,000	1,000	—	1,600	4,000	600	3,400	27	50	34	—	61	50

inkomstbelopp blifvit af pröfningsnämnden ändradt.

beslutade förhöjning eller minskning, på sätt formuläret för berörda sammandrag närmare utvisar,

Formulär N:o 4.

Sammandrag

öfver

Mantals- och Taxeringslängd erna

uti

N. N. fögderi af N. N. län

för år 18

Sammandrag öfver förmedlade

				Förmedlad t mantal.
								> B	Antal	personer	som
	Härad.		Socken.	5*1 o 3 O	Skatte.	Frälse.	Summa.	P s p p* q<3	böra erlägga mantalpenningar.
									Mankön.	Q vinkön.	Summa.
N.	N.............	N.	N.............	i	i	3	41	n	15	17	32
N.	N.............	N.	N.............	20	50	10	80	430	450	500	950
N.	N.............	N.	N.............	10	30	20	60	200	250	300	550
			Summa	30 V	80?	33	1441	041	715	817	1,532

mantal och mantalsskrifna personer.

	Antal	personer, som äro frie från erläggande af mantalspenningar		Hela folkmängden.	Utskrifningsmanskap.
Gemenskapen vid värfvade regemen- ten och kårer.	för fattigdom.	såsom y 18	ngre än år.	S	u m m a.	Manköu.	£> e* sr O: p	Summa.
Mankön.	Qvinkön.	Mankön.	Qvinkön.	Mankön.	Qvinkön.	Summa.
—	2	_	8	4	10	4	14	25	21	46	i
15	10	15	400	350	425	365	790	875	865	1,740	60
5	8	12	200	200	213	212	425	463	512	975	40
20	20	27	608	551	648	581	1,229	1,363	1,398	2,761	101

Taxe rings distrik tets N:r.

l:a

2:a

Sammandrag öfver taxeringsvärdena k fast

Härad.

Socken ock Sockendel.

Af taxeringsnämnden

för hvilken bevillning

såsom tillhörig staten.

Jordbruks fastighet.

Annan

fastighet.

Summa.

N. N...

N. N..

N. N...
N. N...
N. N...

20,000

200,000

50,000

50.000

10.000

20,000

250,000

60,000

Summa

270,000

00,000

330,000

Tillkommer:

Af pröfning8nämnden beslutad förhöjning ..

Summa

270,000

60,000 330.000

egendom och deraf utgående bevillning.

uppskattade	värden å fast egendom,			Bevillning af jordbruks-och annan fastighet.
icke erlägges		för hvilken bevillnin	g erlägges.	Summa.
såsom till-hörig kom-muner och menig-heter.	Summa.	Jordbruks- fastighet.	Aunan fastighet.	Summa.
28,000	48,000	146,000	47,200	193,200	241,200	96	60
30,000	280,000	500,000	100,000	600,000	880,000	300	-
20,000	80,000	300,000	70,000	370,000	450,000	185	—
78,000	408,000	946,000	217,200	1,163,200	1,571,200	581	60
		5,000		5,000	5,000	2	50
78,000	408,000	951,000	217,200	1,168,200	1,576,200	584	10

Sammandrag öfver inkomstbeloppen

Taxe rings distrik tets N:r.

Härad.

Socken

l:a

2:a

N. N..

N. N..
N. N..
N. N..

Af går:

Af pröfningsnämnden beslutad minskning.......................

Tillkommer :

Af pröfningsnämnden beslutad förhöjning.......................

Summa

Återstår

Summa

och deraf utgående bevillning.

	A	f t	axe	r i n	g s n	å m n	den
	u p p s	kattad in	k o m s	t	Medgif- vet afdrag, enligt § 10 i Be-villnings-förord-ningen.	Antagen beskatt- ningsbar inkomst.	Påförd bevillnings- afgift.
af kapital.	af arrende samtjord-bruks-och skogs-rörelse.	af hyra äfvensom annan rörelse, näring eller yrke.	af allmän tjenst eller pension.	af enskild tjenst eller pension.	Summa.
1.930	5,080	2,300	800	4,400	14,510	3,600	10,910	109	10
8,000	20,000	30,000	10,000	20,000	88,000	21.000	67,000	670	—
5,000	10,000	20,000	5,000	15,000	55,000	10,000	45,000	450	_
14,930	35,080	52,300	15,800	39,400	157,510	34,000	122,910	1,229	10
—	200	_	_	200	400		400	4
14,930	34,880	52,300	15,800	39,200	157,110	34,000	122,510	1,225	10
__	_	200			200		200	2
14,930	34,880	52,500	15,800	39,200	157,310	34,000	122,710	1,227	10

fögderi

Sammandrag öfver hela bevillniugen uti

af län för år 18

Enligt längder och sammandrag. För jordbruksfastighet........................................................... 475: 50.	Summa bevillning.
Kronor.	öre.
584 1,227	10 10
n inkomst af kapital och arbete.......................................................
Summa	1,811	20 !