SKATTEEEGLERIMSKOMITÉIS (Statens offentliga utredningar 1883:3)

KESEKVATIOHER

TID

SKATTEEEGLERIMSKOMITÉIS

UNDEKDANIGA

UTLÅTAIDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

SKATTEFÖRHALLANDEEA I RIKET.

STOCKHOLM 1882.
KONGL. BOKTBYCKEKIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Innehållsförteckning.

Reservation af Grefve De la Gardie angående afskrifningsplanensid. 1
» af Grefve De la Gardie angående bränvinsförsäljuings medlen____________

» 3

» af Herr Ola Andersson angående historiken öfver rustnings-
oeh roteringsbesvären.__________________ » 6

» af Herr Ola Andersson................ » 57

» af Herr N. Fosser angående den kommunala beskattningen
på landet_______________________________________ » 58

» af Herr A. Hedin.......... » 66

» af Herr Carl Ifvarsson angående stämpelpappersafgif terna__________________

» 77

» af Herrar Carl Ifvarsson, Ola Andersson och Emil Key

angående kommunalskatten på landet.............. » 82

» af Herr II. L, Rydin................ » 85

* af Grefve Sparre angående de personliga skatterna____ » 160

Bilaga till Herr H. L. Rydins reservation:

P.M. angående det Svenska skatteväsendets utveckling.

Reservation af Grefve De la Gardie angående
Afskrifningsplanen.

Då Skatteregleringskomitén såsom sådan icke fått sig ålagdt —
och icke heller lärer vara kompetent — att afgifva något yttrande
angående organisationen af Rikets försvar i rent militäriskt hänseende,
håller jag före, att den icke bort såsom förutsättning för
den framlagda afskrifningsplanen föreskrifva genomförandet af en
ny sådan organisation. Denna förutsättning anser jag obefogad,
emedan, intilldess statsmagterna i ämnet beslutat, man måste kunna
tänka sig ett betryggande försvar, ordnadt såväl på den gamla
grunden som på en ny sådan, och obehöflig, emedan den föreslagna
planen för afskrifning af rustnings- och roteringsbesvären
låter tillämpa sig lika väl i det ena fallet som i det andra. Genomföres
med afskaffande af indelningsverket en ny organisation,
får afskrifningen formen af successivt minskade vakansafgifter; bibehålies
åter den gamla grunden, framträder den under form af
till rust- och rothållen från statsverket utgående ersättningsbelopp,
hvilka successivt ökas, intilldess de uppgå till fulla det värde,
hvartill besvären blifvit uppskattade. Och i hvilketdera fallet
som helst har således Skatteregleringskomitén ordnat, hvad den
borde taga befattning med: den ekonomiska sidan af vår nuvarande
arméorganisation, den, som är af skatte natur.

Hvad beträffar sjelfva planen för afskrifning af rustnings- och
roteringsbesvären, har jag endast en detaljanmärkning att göra:
de olika värden, till hvilka. Komitén kommit i afseende på rustoch
rothållsbördans uppskattning inom de särskilda regementena
och kårerna, kunna omöjligen vara betingade af några väsentligen
olika förhållanden inom de särskilda orterna, utan hafva antagligen
till största delen sin grund i de olika synpunkter och
metoder, som man följt vid primäruppgifternas affattande. Då
det måste vara i hög grad olämpligt, om ersättningar och vakansafgifter,
afseende alldeles enahanda besvär, komma att med olika

Skatteregleringskomiténs Betänkande. 1V. 1

belopp utgå till eller från rust- eller rothållsnummer, liggande helt
nära, ofta omedelbart invid hvarandra, inom samma bygd, anser
jag, att Komitén bort såsom definitivt förslag framlägga de nu endast
alternativt omnämnda medelvärdena:

vid det berustade kavalleriet ............................ 360 kronor.

» » » infanteriet................................ 310 »

» » roterade kavalleriet ............................ 300 »

» » » infanteriet................................. 150 »

samt » » berustade och roterade båtsmanshållet.... 120 »

Reservation af Grefve De la Gardie angående Bränvinsförsäljningsmedlen.

Delande Komiténs uttalade mening angående bränvinslagstiftningen
i öfrigt, har jag icke kunnat ingå på de af majoriteten
föreslagna nya grunderna för fördelning af försäljningsafgifter och
bolagens vinstmedel.

Komitén uppdrager på teoretiska och principiela skäl en
skilnad emellan afgifterna och bolagens vinstmedel, som skulle
vara fullkomligt riktig, så vida här vore fråga om vanliga bolag,
men som förlorar all hållbarhet, då man besinnar, att dessa bolag,
hvart i sin stad, ega fullkomligt monopol att med andras utestängande
utöfva sin rörelse; detta förhållande, jemfördt med gällande
föreskrifter för dylika bolags bildande och antagande, lägger i
öppen dag, att betalningen för erhållande af detta monopol lika
mycket ligger i afståendet af andelar af vinsten som i den fixa
skatten för ett antaget antal kannor bränvin, samt att det allmännas
rätt till delaktighet i sjelfva verket är lika stor i afseende på
båda. — I full öfverensstämmelse med denna uppfattning och på
grund af då vunnen erfarenhet beslöt äfven Riksdagen år 1873,
att bolagens vinstmedel borde vid fördelningen behandlas på enahanda
sätt som sjelfva afgifterna; och det är med fasthållande af
samma uppfattning, som jag önskar en jemkning i de städerna
tillkommande andelar af bränvinsförsäljningsmedlen verkställd, om
hvars behöflighet Komiténs ledamöter varit i öfrigt temligen ense.
tumman af samtliga dessa bränvinsförsäljningsmedel uppgick för
försäljningsåret 1879—1880 till 5,123,594 kronor, hvaraf städerna
uppburo ej mindre än 3,431,128 kronor; dessa siffror utvisa —
helst när man ser på vissa särskilda städers andelar — ett förhållande,
hvarom säkerligen ingen drömde år 1873, än mindre vid
den nyare bränvinslagstiftningens införande år 1854. Då städerna
tilldelades betydande andelar af dessa medel, afsågs från början
säkerligen ej annat än att uppmuntra dem till uppehållande af

den i sedlighetens intresse önskvärda bolagsinstitutionen samt att
hålla dem skadeslösa för de ökade omkostnader för polis och fattigvård,
som otvifvelaktigt betunga de samhällen, inom hvilka
bränvinsutskänkning i större skala eger rum, icke att bereda dem
extra inkomster till belopp, som, ur hvilken synpunkt man än
må betrakta dem, måste anses orimligt höga, och som det väl
torde vara tid för staten att nu till någon del återbörda. Under
erkännande af det berättigade i det här antydda ursprungliga ändamålet
med en städerna förbehållen andel af bränvinsförsäljningsmedlen,
och med skäligt afseende fäst på de stora och kostsamma
— men äfven för det allmänna nyttiga — företag, hvari
åtskilliga af dem, just i beräkning på dessa medel, inlåtit sig,
torde man med fog kunna föreslå en reduktion åt städernas andelar
i dessa medel från " 5-delar till 3/10-delar och de Överskjutande
3/i.j-ddcirncs indragning till statsverket.

Då Landstinget och Hushållningssällskapet arbeta för det allmännyttiga
inom samma ort, men det förras verksamhetssfer är
vida mera omfattande än det senares, torde en jemkning till
Landstingets fördel emellan de dessa båda institutioner tillkommande
andelar vara berättigad; att en sådan äfven utan egentlig
skada för Hushållningssällskapet torde kunna ske, visar sig deraf,
att den nu gällande fördelningsgrunden föranledt de flesta Hushållningssällskapen
att öfvertaga — eller deltaga uti — en mängd
utgifter, som enligt sakens natur borde tillhöra Landstingen, — en
oegentlighet, som för framtiden kunde upphöra.

Hvad beträffar den andel, soni skulle tillkomma Hushållningssällskapen,
torde billigheten fordra, att densamma fördelas emellan
dem samtliga enligt det förslag, som blifvit framstäldt åt komiteterade
för öfverseende af gällande bränvinslagstiftning.

Något giltigt skäl hvarför Stockholm ensam bland rikets städer
skulle vara befriad från skyldigheten att till Hushållningssällskapens
fromma afstå någon del af bränvinsförsäljningsmedlen,
torde ej förefinnas. Den återverkan på städernas rörelse, som ett
blomstrande jordbruk utöfvar, eger otvifvelaktigt rum fullt ut lika
mycket i Stockholm med hela den rika Mälardalen till uppland,
som i öfriga städer med ett ofta nog ganska inskränkt handelsområde.

På grund af hvad sålunda i korthet blifvit anfördt, får jag föreslå:
l:o) att af i städerna inflytande bränvinsförsäljningsafgifter och
bolags vinstmedel må:

»/

/10

''10

/10

2:o)

tillfalla staten,

» vederbörande stadskommun,

» vederbörande Landsting (i stad, som ej deltager

i Landsting, staden sjelf), och
» Hushållningssällskapen;

af å landsbygden inflytande bränvinsförsäljningsafgifter

Vio

att

och bolags vinstmedel må:
8/10 tillfalla staten,

» landskommunerna inom länet efter nu stadgade
fördelningsgrund,

» vederbörande Landsting, och
V io » Hushållningssällskapen:

3:o) att de Hushållningssällskapen tillkommande andelarne af
bränvinsförsäljningsafgifter och bolags vinstmedel må gå till
fördelning emellan rikets samtliga Hushållningssällskap i förhållande
till befolkningens storlek inom deras områden vid
slutet af det kalenderår, hvarunder försäljningsåret börjar.
Det belopp, som enligt förestående fördelningsgrunder tillfölle
staten, skulle, om förhållandet under försäljningsåret 1879—1880
tages till norm, utgöra något mera än 1,535,000 kronor och dettas
inverkan åter på den framlagda Finansplanen för år 1884 blifva
sådan, att tillgripandet af någon ny skatt utöfver den föreslagna
Arfskatten blefve obehöfligt.

I ofvanstående reservation för såvidt densamma rörer fördelning
af bränvinsförsäljningsmedlen instämma:

Carl Ifvarsson. Ola Andersson. Emil Key. N. Fosser.

Reservation af Herr Ola Andersson angående historiken
öfver rustnings- och roteringsbesvären.

Då den af komitén framlagda historiken angående indelningsverket
icke är så fullständig, som jag ansett önskvärdt, har jag
tillåtit mig — för att i någon mån komplettera den — att dertill
foga dels en del af de många efter detsammans tillkomst utkomna
K. förordningar, bref, resolutioner och andra påbud, som bidraga
att karakterisera denna för oss egendomliga militär- och skatteinstitution,
och dels en erinran om huru statsmakterna förfarit
med det ur samma grund uppkomna båtsmanshållet i städerna
m. m. I de fall då de förstnämnda af dessa handlingar äro afsedda
att gifva skydd och lindringar, äro de vanligen framkallade
af klagan öfver förut skedda missbruk och tillökningar. Då här
upptages en och annan af de jemväl i komiténs historik omtalade
författningar, har detta skett för att göra sammanhanget häri
fullständigare.

I. Om manskaps anskaffande, antagande, egenskaper,
rekryteriugstid, m. m.

K. Sr. 15 Januari 1684 till öfversten Eric Svinhufvud vid
Salregementet.

Allmogen skall »få se sig om knekt sjelfva och ackordera
med honom det bästa de kunna, utan det ringaste tvång eller
förfång af officerare; ty befalles Eder härmed nådeligen att I
ställen Eder detta till efterrättelse och allvarligen förbjuder officerarne
att påtränga dem någon emot deras vilja».

K. Sr. 14 Augusti samma år till landshöfding en H. v. Wichen
i Elfsöorgs län.

»Vi hafvom i nåder godt funnit den förordning att göra, när
någon knekt afgår och en annan skaffas i stället, då skall densamma
först af Eder och Öfversten gillas innan den kan antagas».
Om dessa ej blifva ense, skall det på nästa generalmönstring
skiljas.

N. F. och reglem. 20 November 1685, mellan allmogen och
soldaterne i Vesterås län.

Häri bekräftas ytterligare den i alla kontrakt allmogen tillförsäkrade
rätt att utan lega och med landshöfdingens och myndigheternas
medverkan få taga inhyseskarlar och försvarslöse, hvilka
äfven förut vid utskrifningarne voro sjelfskrifne; och synes det i
de flesta handlingar, der detta förekommer, att man på denna
rättighet lagt stor vigt.

K. Fesol. och FörTcl. på allmogens i Sverige och Finland besvär
11 November 1686.

X---»Skolandes landshöfdingen tillika med öfversten eller

vederbörande officerare alltid inseende hafva, det allmogen härutinnan
intet till men eller kostnad sker, som K. M:t också härmed
allvarligen förbjuder, det ingen officerare vid sådan knektens
eller båtsmannens ombyte eller tillsättande skall understå sig den
ringaste gåfva eller diskretion, som de här nämpna (nämnda), af
bonden att taga».

XII. På anhållan att officerarne jemväl må förbjudas afskeda
manskap, så länge de till K. M:ts tjenst ännu duglige äre, »då de
åter tvingas en annan i dess ställe icke utan möda och stor
kostnad att förskaffa», skall det »noga tillses att icke någon utan
gill och loflig orsak förlofvad varder» och att det skall augifvas,
hvilken officerare det gjort häfver.

K. Fesol. och Förfil, på allmogens i Sverige och Finland besvär
17 September 1723.

»Ej får någon eljest duglig soldat, ryttare eller båtsman
kasseras för det han är liten till växten. Skulle sådant med någon
en gång antagen vara skedt, som dock ej bekant är, vill K. M:t
det låta rätta.»

K. Fesol. på allmogens i Sverige och Finland allmänna besvär
1 Augusti 1727.

»Ryttare, dragoner, knektar och båtsmän, sedan de en gång
såsom duglige blifvit antagne, få ej kasseras eller förafskedas
utan deras rusthållares och rotars vetskap och innan de befunnits
för ålderdom, sjuklighet och andra orsaker böra lösgifvas».

K. Fesol. den 28 Juni 1731.

Uppå ytterligare klagan att en myckenhet ryttare, dragoner
etc. tvärt emot 1723 och 1727 års resol. blifvit kasserade utom
och emot rusthållarnes, rotarnes och karlarnes vetenskap, förordnas
ytterligare l:o att ingen kassation bör ske utan vid generalmön -

string, 2:o ej heller då någre karlar, hästar eller monderingssorter,
om icke för ålder, bevislig sjuklighet, bräcklighet eller
oduglighet, eller om rusthållaren eller roten sjelf vill blifva dem
qvitt, då sådant icke nekas bör.--—

K. Resol. 13 December 1734.

Uppå krigsbefälets vid de indelte regementena besvär stadgas,
att de ryttare, »som icke äro varaktige och resige, såsom orden
lyda i 1617 års rusttjenstordning, ej heller behörigen kunna hand-,
tera geväret och utan tillhjelp kunna stiga till häst, böra kasseras,
jämväl de som äro mer än 55 år gamla, såsom ock alla ryttarehästar,
som äro öfver 20 år, der ej ryttare och häst af berörde
ålder befinnas kunna gå till nästa mönstring».

K. liesol. 1 September 1741.

Ofvannämnda stadganden uti 1723 och 1734 års resolutioner
skulle äfven sträcka sig til! dem, som derefter af allmogen uppvisades
till knektar, dragoner och båtsmän, så att deras mindre
växt ej borde vara något hinder; landshöfdingarne skulle sjelfve
närvara, på det allmogen ej må tvingas att med dryg lega anskaffa
långväxt manskap.

K. Resol. 29 November 1736 på allmogens i Sverige och Finland
allmänna besvär.

»Allmogen försäkras samt vederbörande antydes, vid ansvar,
att hädanefter inga rekryteringar inäga anställas på annat sätt
än knektekontrakterna innehålla» (§ 28). Landshöfdingarne anbefalles
att så ofta möjligt är vara tillstädes, eller genom någon
annan embetsman, »som i värdighet närmast motsvarar dem, som
ä regementets vägnar sig inställa» (§ 29). I öfrigt synes af denna
Resol., att klagan förts deröfver, att allmogen fått erlägga arvode
till läkaren flere gånger för samma karl.

K. Instr. hvarefter de till generalmönstringarnes förrättande
så vid de indelte och värfvade kavalleri- och infanteriregementena
förordnade generalmönsterherrar och kommissarier hädanefter hafva
sig att rätta den 19 Februari 1767 innehåller ännu ingen föreskrift
om ålder eller längd.

Af här anförda och flera k. bref och resol. synes, att K. M:t
hittills velat skydda allmogen mot upprepade försök till utsträckningar
i skyldigheterna utöfver kontraktens innehåll och mening,
åtminstone i fråga om manskaps antagande, men härefter börja
nya och för rekryteringen försvårande bestämmelser.

K. Br. den 22 Februari 1770 angående vakansers ersättande
vid de indelta infanteriregementena m. m.

»Icke heller får någon legas och antagas till soldat, som icke
har ansenlig och god kroppställning och styrka samt åtminstone
är på 18:de året och icke någon öfver 36 års ålder, emedan äldre
karlar sällan vinna färdighet uti exercisen.»

K. K. den 22 Januari 1778 angående måttet på karlar, som
kunna antagas vid kavalleri-, dragon- och infanteriregementena.

»Wi Gustaf etc. göre veterligt, att då wi uppå hos oss inkomne
underdånige föreställningar om det mått, som de rekryter hålla
böra, hvilka vid wåra regementen böra till häst och fot antagas,
i nåder faststäldt detsamma till Ellofva qvarter och tre tum utan
skor — — — — —; men ehuru wi med denna wår nådiga omtanke
för rikets sannskyldiga väl och försvarsverkets förbättrande
velat hos den manbaraste och resligaste delen af wåra trogne undersåter
väcka håg och drift, att låta sig bruka i krigstjensten, till
icke mindre eget än den idoge fast ej högväxte jord- och bergsbrukande
delens hägn och försvar, hafve Avi likväl med särdeles
bekymmer och missnöje af wåre befallningshafvandes och regementchefers
insände underdånige berättelser måst förnimma, huru
af denna wår nådiga författning ryttare och soldater tagit sig
anledning att utöfver all billighet så uppstegra legan, att de rustande
i riket deraf tillskyndas en mycket tryckande känning;
vid åtankan häraf och då ett eller annat tums högre växt gifver
en rekryt utväg att för en sådan af Skaparen förunnad naturlig
förmån, med förgätenhet af sin pligt mot oss och fäderneslandet,
sig oförsynt till den mest bjudande försälja och utprångla, hafve
wi ej annat kunnat än med afsky anse ett rekryteringssätt, så
vanhedrande för wårt svenska folk, så obilligt och skadeligt för
de rustande och indelningsverket, samt så stridande emot wår
alltid hysande faderliga omvårdnad för wåre trogne undersåtare».
Och så antydes K. Befallningshafvande och regementschefer att
med allt eftertryck förekomma »detta förderfliga missbruk», så att
legan må nedsättas, under tillsägelse att K. M:t icke kunde anse
den yngling, som af slem vinning samt på andras bekostnad och
utblottande tagit krigstjenst, ega det varma hjerta för fosterjorden
och dess försvar, som hos en rättskaffens soldat aldrig bör saknas;
men som ett vedermäle af K. M:ts omtanke för sina undersåter,
nedsättes måttet för ryttare med ett tum samt för dragon och
soldat till ett tum mindre, allt utan skor; dock att i landsorter,

som ega tillgång till större och resligare manskap, man helst
måtte få ansenligt och stort folk.

K. K. Br. ang. måttet på karlar etc. den 22 Januari 1778
(alltså samma dag som näst föregående) innehåller befallning att
både tillse att ej småväxt folk antages och att ej rust- och rotehållare
med för dryga legor blifva öfver krafterna betungade och
komma på obestånd, samt det tillägg att rekryten, »utom god
frejd, ofelbart bör ega karlavulne lemmar, lynne och anseende,
samt vara raker, frisk och rätbenad, jemväl hafva hår och åtminstone
ämne till skäggväxt».

K. Gener almönstring sinstr. för indelta och värfvade armén
den 18 Mars 1779 stadgar, att icke annat än duktigt manskap
varder antaget, af god kroppsstyrka och ställning, utan synbara
fel och bräckligheter, som i det minsta uppfyllt 17 år och icke
öfverlefvat 36 års ålder; har karlen tjenat förut vid annat regemente,
kunde han antagas till högre ålder, dock ej öfver
46 år.

K. Generalmönstr.instr. den 24 Mars 1794 föreskrifver för
antagande att vara 17—36 år, ega god frejd, vara duktig, af god
kroppsstyrka och ställning, minst 5 fot 7 tum lång samt utan fel
och bräckligheter. »Den som ej behörigen rår handtera geväret,
eller ej utan tillhjelp stiga till häst och alla som fyllt 55 års
ålder afskedas.» Dock må den, som anses ännu kunna uthärda
till nästa mönstring, blifva qvarstående.

K. förnyade intr:ne den 16 November 1819 angående generalmönstringar
etc. stadgar, att generalmönstringar vid indelta kavalleriet
skulle helst ske sqvadronsvis och inom sqvadronens stånd,
och vid de till infanteri förvandlade kavalleriregementena deremot
regementsvis. För antagande som kavallerist erfordras, bland
annat, en längd af 5 fot 7 tum; växande ungdom under, till och
med 21 år: 5 fot 6 tum, samt ej under 17 och ej öfver 30 år.
Vid infanteriet ej under 18 och ej öfver 36 år, 5 fot och 7 tums
längd och afsked vid fylda 55 år.

K. Br. den 28 Mars 1821 till generaladjutanten för armén.

På framställning af H. K. H. Kronprinsen uttalar K. Maj:t
sin önskan, att kavallerirekryter böra vara 5 fot 8 tum.

K. Br. den 8 Maj 1821 till Krigsicoll. underrättar om att K.
M:t »på det allvarligaste förbjudit vederbörande chefer att till rekryter
antaga någon utländing.» I särskilt mål den 15 Maj 1823
är dock förklaradt, att detta ej gäller norrmän.

K. Cirlc. den 8 September 1824 till K. Befallningshafvande
»Som Wi anse det oförenligt med den anda, hvaraf krigsmannen
hör lifvas, att någon dömes till krigstjenst som ett straff,» så upphäfdes
rust- och rotehållares rätt att få taga försvarslöse med
tvång.

K. Värfningsstadgan den 7 April 1802 hade ännu i § 16
följande stadgande: »Lösdrifvare förfallen till krigstjenst vid det
regemente, kompani eller rusthåll, sqvadron- eller rote, som derom
först gör anmälan.»

Girkul.-g ener alorder N:o 385 den 3 Juni 1826. Personer,
hvilka till borgenärer afträdt sin egendom, få ej antagas förr än
slutlig dom i konkursen fallit.

K. Kung. den 2 November 1838 angående ändring i 1819
års g ener almönstring sinstruktion inskränker högsta rekrytåldern
jemväl vid infanteriet till 30 år.

K. Kung. den 27 Mars 1857 bestämmer likaledes högsta
rekrytåldern för båtsmän till 30 år.

K. Kung. den 9 November 1871 angående ändring i föreskrifterne
rörande rekryts vid indelta armén ålder vid antagandet.
K. M:t har funnit det »vara för arméns tjenstbarhet nyttigt och af
behofvet påkalladt» att förordna »det ingen rekryt vid indelta armén
vid antagandet får vara öfver 25 år gammal».

Genom dessa i administrativ väg utfärdade, de ursprungliga
kontrakterna och deröfver vid samma tid utgifna förklaringar,
väsentligen förändrande bestämmelser om längd, ålder, m. m.
har antalet att välja ibland ej obetydligt minskats och följaktligen,
genom mindre täflan, kostnaderne ökats.

Beträffande rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet, som
uti kontrakten i allmänhet var bestämd till 3 månader efter afgång
i fred, och att alla nummer skulle vara kompletta vid uppbrott
till krig, samt att afgången under kriget skulle i allmänhet
vara fyld inom Mars månad utgång följande året, äfvensom angående
rättigheten att sjelfve anskaffa sitt folk, och att manskapet
skulle tjena så länge det kunde, förekommer:

l:o. K. Br. den 6 April 1813 till Krigskollegium hvarigenom
K. M:t på kollegii hemställan förordnade, att karl, som vinner befordran,
hör sätta annan i sitt ställe, »hvilken rust- och rotehållare
ej får vägra att mottaga».

2:o. K. Kung. den 27 Oktober 1812; detta stadgande numera
intaget i K. K. den 13 November 1860 angående allmänna

beväringen, § 39 mom. 2 föreskrifter, att alla under krig vid indelta
armén och båtsmanshåll uppkommande vakanser fylles
genast med beväringsmanskap, och att »om sådan beväringskarl
efter slutadt krig åstundan att på de i senaste legokontrdkt betingade
vilkor i numret qvarstå, sådant ej får af rust- eller rotehållarne
förvägras».

Nyssnämnde K. Kung. den 13 Nov. 1860, § 39 mom. 1, stadgar,
att under den tid kriget varar, upphör rust- och rotehållares
rekryteringsskyldighet.

Förutnämnda 1812 års K. K. medgifver beväringsskyldig rustoch
rotehållare rätt att sjelf inträda för sitt rusthåll eller rote —
en rättighet som måste antages äfven hafva funnits förut —,
med rättighet att afgå vid beväringstidens slut.

Det första af dessa stadganden, antagligen betingadt af det
andra, kan för roten eller rusthållet blifva dels dyrt, i händelse
ny karl antagits kort tid före kriget under hårda vilkor, framkallade
just af hotande utsigter till krig, och dessa lönevilkor
skulle sedermera för en annan karl gälla, då man möjligen kunde
få vida billigare; och dels rätt obehagligt, med hänsyn till skyldigheten
att få mottaga en karl, som kunde vara svår nog
kanske att få på torpet, eller till vården af en dyrbar häst och
mondering.

Det andra af dessa stadganden, som antagligen ansågs vara
en skyldighet mot rust- och rotehållaren, då man genom beväringen
åstadkom en allmän utskrifning, är dock uppenbarligen
ej förtjent af så stort erkännande, som stundom tillmätes det,
eftersom det i det närmaste måste blifva en sjelfskrifven följd
af beväringsinrättningen, i det man nämligen, om beväringen var
uppbådad, fråntagit rust- och rotehållarne just det manskap, inom
hvilket rekryteringen förnämligast skulle ske.

Närmast föreg. § i samma K. K., båda hemtade från 1812

års kungörelse föreskrifver nämligen: ---»börande dock noga

iakttagas att sedan någon del af beväringsmanskapet blifvit till
rikets försvar uppbådad och inmönstrad, ingen sålunda utskrifven
får för armén eller flottan anvärfvas eller till indelta armén eller
flottans kompletterande vid krigets utbrott användas.»

Glömmas bör ej heller, att sedan rekrytåldern sedermera
blifvit inskränkt inom 25 år, eller samma åldersgräns som beväringen,
härens rekryterande utom beväringen under krig är
omöjliggjord.

Det tredje af förutnämnda stadganden skall, för att hafva
något värde, förutsätta, l:o att numret vid den tiden är vakant,
hvarförutan rust- eller rotehållaren ej med bortkörande af karlen
sjelf kan inträda, och 2:o att en är ensam innehafvare af numret,
ty flere kunna ej på en gång inträda derför. Det har ett sken
af att vilja undvika det stötande uti att både hålla legd karl och
gå sjelf, men då flere är o innehafvare af roten eller rusthållet
kan det blott tillgodokomma en. 1860 års Kung. har dessutom
gjort ett tillägg: »om han bevisligen antagen blifvit.»

Huru denna rekryteringsfrihet i krig, då den föreslogs af allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet i sammanhang med förslaget
om förstärkningsmanskapet vid slutet af 1809—1810 års riksdag,
uppfattades i bondeståndet, framgår dels af ståndets beslut och
den stormiga öfverläggningen, dels deraf att, då talmannen erinrade
om den erbjudna rekryteringsfriheten, svarade Bengt Andersson
från Elfsborgs län, »att en sådan förmån icke vore begärd
och att han endast önskade vid knektekontrakten varda bibehållen»;
och så heter det i protokollet efter detta korta tal: »härtill
hördes allmänna, länge fortsatta bifallsrop».

Slutligen, i fråga om karlens antagande, må nämnas, att lc.
tjenstgöring sreglementet för armén den 12 April 1858, 3 delen,
föreskrifver, att karlen skall hafva kontrakt med sig, upprättadt
mellan honom samt rust- eller rotehållaren, till rekryteringsmötet,
och det skall vara uti 2 originalexemplar, ett till hvardera parten,
samt 3 bestyrkte afskrifter, en till landshöfdingen, en till regementsskrifvaren
och en till komp.-expeditionen.

II. Om rustningshästars anskaffande.

K. M:ts nåd. förordning och reglemente den 5 Januari 1684,
som afhandlar detta ämne, innehåller hvarken något om karlens
eller hästens eller monderingens beskaffenhet vidare än att »det
åligger öfversten i gemen och hvar ryttmästare i synnerhet att
draga bekymmer derom, det alla rustningar blifva af rustningshållarne
till dess fulla muntering stadigt och rätt underhållne, så
att hvart kompani af 125 hästar kan med full muntering gå i fält,
så snart sådant blifver påbudit».

K. F. den 7 November 1695 innehåller i denna del ungefärligen
detsamma.

K. F. den 1 December 1691 förbjuder rusthållare, hvars hästar
äro ogillade, (kasserade) att »dem afskaffa förr än som de andre
gode i stället hint sig att skaffa».

K. Br. den 1 Februari 1692 till öfverste Fägersköld upprepar,
att ingen kasserad häst får af rusthållaren säljas förr än
han en bättre och rustningsgill sig förskaffat. (Något annat om
hästens egenskaper förekommer ej.) Samma upprepas i K. Br.
den 12 April 1693, med anledning deraf att vid ett regemente,
som i öfrigt var fulltaligt, borgmästaren Carlsson och rådman
Bellijn sålt sina hästar, som voro approberade.

K. Br. den 14 Februari 1702. Rusthållarne få ej tvingas
att skaffa hästar af större höjd än 9 qvarter »på kreutset», men
de skola vara platte och undersätsige.

K. Resol. på allmogens besvär den 3 Juni 1719 p. 15. »Rustningshästen
får passera och intet kasseras när den med sin styrka
under korset ersätter det som felar i målet.»

K. Br. den 15 Februari 1720 till Landshöfdingarne. På
framställning från Krigskoll, att rusthållarne visa sig tröge att
anskaffa svarsgoda ryttarehästar i stället för de hvilka genom
hvarjehanda händelser afgått, förordnar K. M:t, att, när ett rusthåll
3 ä 4 månader eller längre varit utan häst, rusthållarne
skulle föreläggas att inom 6 veckor sjelfve skaffa sig sådan.
Försummades denna tid, egde officerarne tillsätta häst, som då
skulle af Öfversten gillas. Landshöfdingen och Öfversten hade
dervid att tillse, det ingen otillbörlighet öfvergår rusthållarne.
Understundom kunde något längre tid medgifvas, men särdeles
nu, då försvarsverket det oundgängligen kräfde, skulle detta tjena
till efterrättelse.

K. Resol. på allmogens allmänna besvär den 25 Maj samma
år 1720. Alldenstund K. M:t gifvit rusthållarne en viss offentligen
kungjord tid att sjelfve skaffa sine rustningshästar, så anhålla
de i underdånighet än ytterligare, det officerarne ej må
tillåtas att uppköpa hästar undan rusthållarne och sedan försälja
dem dubbelt dyrare till dessa. K. M:t kan intet med fog förvägra
officerarne att inköpa hästar, hvarest de dem finna, och
sedan dem försälja; men vill dock i nåder förmoda, »att ingen
officerare tager någon oskälig vinst och ocker af rusthållarne»,
— — och der någon häst blifvit för en rusthållare kasserad,
skall densamma sedan ej gillas för någon annan, utan om den
är »svarsgod» går den tillbaka till den, som först uppviste den.

K. F. den 23 Januari 1728. Ryttarehäst skall vara 9 qvarter
2 tum bakom sadeln och dragonhäst 9 qvarter 2 tum på länden.

K. Resol. den 29 Juni 1752 på allmogens besvär. På en
underdånig anhållan att rusthållarne icke må vara förbundne till
någon viss färg (som man sökt införa) eller ett visst antal af
hästar (vallackar) och ston, förklarar K. M:t, att rusthållarne skola
vara bibehållne vid sin förra frihet, så att dem icke pålägges att
anskaffa hästar af viss färg, ej heller någon viss färg till rustning
förbjudas, ehuru hvita och grå skulle i möjligaste måtto undvikas;
och ehuru bäst vore att inga ston funnes vid kavalleriregementena,
och K. F. den 30 Maj 1692 innehåller, att 14 å 15 goda och
platta ston tilläts vid ett af de skånska regementena vid hvarje
kompani, så vill dock K. M:t nu befalla, att 50 ston hädanefter
få finnas vid hvarje kompani.

K. Resol. den 29 November 1756 på allmogens besvär.
Häraf synes att klagan ånyo varit före öfver att officerarne uppköpa
hästar, m. m., och svarade K. M:t i detta afseende ungefärligen
samma som 1720, hvaremot det förordnades att, när vederbörande
ogilla en af rusthållarne anskaffad häst, de skola på
begäran gifva skriftligt yttrande och bevis, hvaruti felet består.

K. förnyade förord:ne den 29 April 1777 och den 11 Maj
1795 angående indelte ryttares beklädnad etc. innehåller, art. 3,
att svarta, svartbruna, kastaniebruna, mörkbruna, ljusbruna, mörkgula
med svarta extremiteter och fuxar utan hvit »Sveiff» och
mahn få antagas samt ej någon duktig och målfyllig häst af
ofvannämnde färger ratas för hvita fotter, smala bläsar och stora
»skutne stjernor», utom vid Lifregementets kyrassierer, Norra och
Södra Skånska samt Vestgöta kavalleriregementen. Vidare få
inga hingstar tillsättas, ej heller häst under fylda 4 eller öfver
9 år; böra vara 9 qvarter 4 tum oskodde.

K. Cirkul. Br. den 17 November 1800 till samtlige Landshöfdingar
och Regementschefer vid indelta regementet till häst etc.
Först vidröres en klagan af bondeståndet öfver det intrång de
rustande lede i dess rättighet att af egen afvel få tillsätta hästar,
så länge kompaniofficerarne finge kassera för dem uppvista hästar.
K. M:t förordnar nu om ordentliga rekryteringsmöten hvart halfår
eller oftare, om så erfordras, som böra hållas af Landshöfdingen
och Regementschefen.

K. Br. den 21 Juni 1806 till Krigskoll. förordnar, bland annat,
att »då wår nådiga afsigt är, att dessa trupper med goda

och duglige hästar blifva försedda, hafve Wi, utan afseende på
hvad förut varit stadgadt, i nåder velat tillåta, att hästar af hvad
färg som helst, blott de äro lätte och vige, måge från 9 qvarter
2 tums till 9 qvarter 5 tums höjd, men ej derunder eller öfver,
få antagas.» Vid Lifreg. Kyrr. kär skulle dock måttet blifva det
förut föreskrifna, likasom färgen vid detta samt skånska karabinier(nu
dragon-) regementet.

K. förnyade instr. den 16 November 1819. Hästarne ej under
9 qvarter 2 tum och ej öfver 9 qvarter 5 tum, oskodda, utom för
Lifregementets dragonkår (förut kyrassier-) och skånska karabinierregementet,
»hvarvid för hästarnes storlek särskild föreskrift
är gifven.» Åldern bestämdes nu till ej under 4 och ej öfver 8 år.

Rusthållare hafva blifvit ålagde hålla »klippare» (en annan
häst i stället för nummerhästen) dels då nummerston varit drägtige
eller andra hinder förekommit, och dels då numret tillfälligtvis
varit vakant lör häst, ehuru föreskrifven vakansafgift för samma
tid skolat erläggas. Flere besvär och förordningar äfven härom
hafva förekommit. Sålunda finnas K. Br., resol. och cirkul. härom
åren 1724, 1752, 1766, 1805, 1813, 1818 och 1828.

Till belysning af nuvarande förhållande med remonteringen
införes här nedanstående tabell, som blifvit utarbetad etter från
Chefs-embetena till Komitén inkomna uppgifter.

Tabell,

utvisande såväl antalet nummer vid indelta Kavalleriet, som under
15 år (1865—1880) blifvit flere gånger remonterade, som äfven
huru många hästar under samma tid dels afgått, dels ännu
qvarstå efter 15 års tjenst.

			Anta	1 nu	m m e r
	Num- mer-	s o m	remonterat	der häst af gått efterlö års tjenst och der-utöfver.	der häst qvarstår ef-ter 15 års
	styrka.	2 gånger.	3 gånger.	4 gånger.	tjenst och derutöfver.
Lifregementets dragonkår	505	154	22	2	157	n
» husar- »	500	129	16	1	216	20
Smålands husarregemente	500	127	15	2	168	9
Skånska husarregementet	1,000	317	50	5	314	12
» dragon- »	1.000	303	51	u	235	14
Summa	3,505	1,030	154	21	1,090	66

III. Om hästens föda, skötsel och vård, m. m.

K. Förordn. och reglem. den 5 Januari 1684 för K. betjente
vid militien och landsstaten etc., hvilket reglem. af K. M:t
uti bref till krigsfolk den 26 Juni 1780 förklaras vara grunden
för kavalleri-indelningen, lika litet som de så kallade kavalleritilldelningsprotokollerne
för hvarje regemente, föreskrifver ej närmare,
huru rustningshästen skall vårdas. Att öfverenskommelserna
om kavalleri-indelningen förutsatte, att hästen skulle hållas
ordentligt, är väl emellertid uppenbart; men åtskilliga sedermera
i administrativ väg utlärdade påbud härom kunna måhända vara
mindre nödiga, andra försvåra och fördyra samt intrassla besvärets
utgörande för de rustande. Några af denna beskaffenhet
må anföras.

K. Fr. den 24 Juli 1687 förordnar, att hästen skall skrapas
och ryktas 2 gånger om dagen både på mötet och hemma, att
manen skall läggas till venster, med flera föreskrifter af ungefärligen
samma vigt och beskaffenhet.

K. Eesol. den 6 September 1689, på Öfver stlöjtnant Peter
Weinholtz memorial. Om flere äro delegare i rusthåll, skall hästen
blifva stående hos en af rusthållarne, »och icke flyttas från den
ene till den andre, som nu skeer.»

K. Plakat den 7 Mars 1687, K. F. den 9 Mars 1694 och
K. reglem. och förordn. den 7 November 1695 .förbjuda rusthållarne
att använda hästen till körslor och släpsamt arbete.

K. Eesol. den 16 Mars 1739. Uppå klagan i synnerhet från
Skaraborgs och Elfsborgs län. De rusthållare, som äro vakante
för karl, skola till generalmönstringar och möten transportera
och uppvisa häst och mondering, men slippa att hålla dem der
under hela mötet.

K. Cirk. den 22 Juni 1752. Rusthållarne skola tillhållas,
för hästens bättre underhåll om våren, att hvarje höst på särskild
plats aflägga 30 å 36 lisp. hö, som ej finge röras förr än den 15
April. Häröfver klagades redan 1756, men utan någon verkan i
hufvudsak; dock som byggnad och plats jemväl behöfdes för
andra ändamål än nummerhästen, fick det uppskjutas med afläggande
af »förrådshöet» till Kyndelsmessa, och skulle det
Skatter egleringskomiténs Betänkande. IV. 2

af officerare besigtigas, då besigtning af mondering ocli bäst
eger rum.

K. 11 esol. den 11 Januari 1757. Rusthållare ålades vid vite
att sända sina nummerhästar till besigtnings- eller åderlåtningsmöten,
ehuru besigtningar, utom vid generalmöstringar och andra
möten, skedde 2:ne gånger om året på rusthållet, enligt K. F. den
15 Okt. 1723, §§ 1 och 7.

En mängd andra böter äro i särskilda bref och förordningar
stadgade; i allmänhet skulle de dock ådömas i vanlig rättegångsordning.
Nu klagade beiälet öfver den långa omgången härmed,
hvadan uti § 16 af denna Eesol. förordnas, att Landshöfdiugen
skall ofördröjligen och utan vidare omgång alla sådana mål afgöra
samt böterne prompt uttaga.

K. Er. den 1 Mars 1757. Uti ett infordradt utlåtande hade
Krigskoll. den 20 Juli 1756 förklarat, att det såsom släpsamt ansåg
alla körslor med vagn, kärra och lastad släde, men att det
deremot ej vore skadligt, snarare tvärtom, och följaktligen tillåtligt
att begagna hästen till ridt eller körande med olastad släde
högst 2 å 3 mil i sender, och så befalldes Koll. uti detta bref att
föreslå en med denna mening öfverensstämmande förklaring,
hvilken dock icke lärer hafva blifvit utfärdad.

K. F. den 26 September 1787. Häraf synes att genom Nåd.
skrifv. den 15 November 1779 skall hafva förordnats, det rustningshästarne
finge cirkulera bland de rustande vid samma nummer,
hvilket genom denna förordning inställts, och i det stället
upplifvats författningen af den 6 September 1689, hvilket åter
genom Krigskoll. Cirkulär den 8 Oktober 1800 sa förklarats, att
hästen blifver ett år på hvarje ställe inom rusthållet.

Krigskoll. kung. den 22 Juni 1806. Uti K. F. den 2 September
1783 föreskrifne böter för »vanskötsel» af hästen, har K.
M:t uti skrifvelse den 23 Juni 1806 höjt för vintertiden till 20
och under betestiden till 10 rdr banko.

Krigskoll. kung. den 7 Augusti 1818. K. M:t har fastställt
ett vite af 10 rdr banko för den rusthållare, som har sin häst ute
på bete efter Michaelitiden.

K. Er. den 25 Augusti 1818. Häraf synes, att klagan varit
töre deröfver, att, då husaren rider till besigtningsmöten och är
lemnad på egen hand utan något befäl, hästen genom oförsigtigt
och öfverdådigt ridande samt försummad skötsel ofta tagit skada,
hvadan de rustande hellre skulle vilja sjeltva transportera hästen

till dessa möten. Detta blef ej beviljadt, men de underrättades
om, att det var dem obetaget att sjelfva följa med för att bevara
hästen för dessa olägenheter Krig

skoll. kung. den 26 Juni 1819. Uti Nåd. skrifvelse den

28 nästlidne April hade K. M:t ''förklarat:--i betraktande

deraf att, i förhållande till provinsernas olika läge i norr och
söder, en betydlig skilnad i väderleken inträffar, så skedde den
förändring i stadgandet om nummerhästs utsläppande efter Michaelitiden,
att Landshöfdingarne, hvar i sitt län, hvarje år fick
bestämma denna tid, dock skulle hästarne efter den 1 Oktober
hållas på stall om nätterna antingen väderleken var mer eller
mindre god.

Krig skoll. kung. den 17 April 1821. Genom skrifvelse den
16 Januari samma år hade K. M:t anbefallt, att de år, då regements-,
sqvadrons-, remont- och exercissqvadronsmöten vid naturlig
tid hållas, hästarne vid vite af 10 rdr b:co ej få förr än
efter dessa möten utsläppas, och att, då möten till häst ej hållas
om våren, tiden bestämmes af Landshöfdingen och regementschefen.

Härförutan är i dessa ärenden hufvudsakligen detsamma, om
ock med någon variation, påbjudet i Förordn. och Cirkul. åren
1783, 1831, 1833 och 1861 samt i tjenstgöringsreglementet af den
12 April 1858.

Närmast till kapitlet om hästens vård torde kunna hänföras
frågan om, huruvida rusthållaren är skyldig att lemna hästen, då
andra karlar beordras att vid ett och annat tillfälle begagna
densamma, hvilket mer och mer skett, i den mån mera rekrytöfning
och underbefälsutbildning påbjudits.

Sålunda har man sedan rekrytskolorna eller exercissqvadronerna
(första gången tillkomna genom K. Br. den 6 September
1806), ifrån att för åtskilliga år sedan hvarje rekryt endast genom,
gick en sådan, utsträckts så, att numera alltid 2 och i allmänhet
3 skolor genomgås af hvarje rekryt, för att ej få antalet allt för
stort, vidtagit den anordning, att en rekryt för ett nummer får
en häst från ett annat nummer, stundom vid en annan sqvadron
så att rusthållaren tår lemna den med sadelmunderingen i alldeles
obekanta händer, hvilket åter mer och mer medfört nödvändighet
att betala drickspenningar för att få någorlunda tillvaratagit
hästen. Vidare lia i senare tider tillkommit korprals-förl>
er edande underbefäls- och underbefälsskolor, hvilka manskapet

beordras att genomgå, hvarvid, då hästar dervid begagnas, sådane
kommenderas från ett nummer jemväl att användas af en karl
för ett annat. Detta är en bland de flere obestämda och obehagliga
former, som vidlåda detta besvär och som göra det som
skatteform olämpligt. Det har äfven, och med rätta, anmärkts, att
det är ofördelaktigt att ha en duglig karl, emedan denne säkrast
får genomgå dessa underbefälsskolor.

IY. Om beklädnad, beväring, mundering, m. m.

Hvad kavalleriet beträffar, innehåller förut anförda K. Förordn.
och reglemente den 5 Januari 1684, att alla rustningar skola vara
»till dess fulla montering stadigt och rätt underhållne», utan några
mera speciela bestämmelser.

K. Br. den 9 April 1690 till Öfverste Bleckert Wachtmeister.
»Ehuruväl Wi intet vele förmoda, att några officerare under Edert
anförtrodda regemente (Östgöta kavalleri) lära understå sig emot
Wåra förra ordres att pålägga någon annan monteringsort vid
sitt kompani eller dertill låta uppbära några penningar än sådane

som de först hafva hos Eder begärt» —--har likväl K. M:t

funnit nödigt upprepa, »att inga officerare må fördrista sig något
af rusthållarne till en eller annan monteringssort, litet eller mycket,
utan Eder ordres och Wårt derå följda Nåd. tillstånd fordra.»---

K. reglementet och förordn. den 7 November 1695 innehåller,
utom annat, ungefärligen detsamma som de båda nästföregående.

K. Eesol på allmogens besvär den 3 Juni 1719. Rusthållare
förskonas i så måtto för kostbare monderingspersedlar,
allenast de utgöra det som nödigast och svarsgodt är.

K. förnyade reglementet den 23 Januari 1729 angående indelta
ryttares och dragoners beklädnad och utredning innehåller
ganska omständligt hvad till monderingen då skulle höra. Ett
annat är utfärdadt den 12 Juli och ett den 10 November 1756-

K. Cirk. den 9 December 1735 till vederbörande Landshöfdingar
och Öfverstar. Häraf synes, att resol. på allmogens besvär
i detta hänseende utfärdats åren 1719 och 1720, som »tydligen
innehålla det rusthållarne ej böra besväras med kostbare monderingspersedlars
anskaffande för sina sventjenare.»

K. slcrifv. den 25 September 1738 ålägger 1,000 daler sunt
vite för den Öfverste, som föreslår eller begär ändring i regementets
gamla uniform.

K. förnyade förordningen den 11 Maj 1795, angående indelta
ryttares och dragoners beklädnad, beväring och utredning.

»Wi Gnstaf Adolph etc.---Göre veterligt: att som Wår

under den 29 April 1777 i Nåder utfärdade förordning jemte förklaring
deröfver den 5 April 1781, angående indelta ryttares och
dragoners mondering etc., tid efter annan i flere delar undergått
förändring, hvilka hittills ej kommit till rust- och dragonhållares
kunskap och efterrättelse», så utgafs nu ytterligare denna beklädnadsförordning,
som i de minsta detaljer uppräknar och noga
beskrifvcr till beskaffenhet, färg m. m. alla de många små och
stora beklädnads-, bevärings- och monderingspersedlar, som till
en fullständig utrustning hörer. Af ingressen synes, att många
förändringar förut skett (likasom naturligtvis många sedan dess
egt rum). Uti § 1, som handlar om beklädning, är inskjutet följande
stadgande, märkligt derför att det visar begäret att beskatta
rusthållarne på många olika sätt: »Som, likmätigt K. Br.
den 5 April 1781, regementschef och regementsqvartermästare
icke vidare bestås någon procent af kläde och boy (foder), när
de dåvarande chefer och regementsqvartermästare afgått, så eger
ock ingen hädanefter sådane beklädningsprocent att af de rustande
fordra, beräkna eller uppbära.»

K. Hr. den 30 December 1811, angående inrättande af exercissqvadroner
vid Smålands och Skånska Husarregementena, förordnar,
att, då rusthållarne icke saknat skälig anledning till
sina klagomål i afseende å den slitning, karl- och hästmonderingen
undergått under tjenstgöring vid exercissqvadronerna,
lifmonderingen och skärpet skulle få blifva hemma, men deremot
kasserade persedlar härvid användas.

I fråga om uniformsförändringar och de kostnader dylika
kunna medföra upptagas, endast såsom exempel, de förändringar
som vidtagits vid ett regemente sedan 1850.

Skånska dragonregementet. Uniformsförändringar.

Generalord. 15 Febr. 1850, N:r 76.

fastställd modell å studsare- och flankör-pistoler jemte rengörings-
och söndertagningsverktyg vid nyanskaffning.
Generalord. 8 April 1851, N:r 148.

Ny modell å rengörings- och söndertagningsverktyg, med
upphäfvande af ofvanstående.

Generalord. 8 Dec. 1852, N:r 661.

Modell å ryttarerustning i och för kontrafäktning.

Generalord. 15 Febr. 1854, N:r 74.

Ny modell å vapenrock, ridbyxor, valtrapp och kappsäck.
Generalord. 3 Jan. 1855, N:r 4.

Borttagning af bakskärm af mössorna utan kostnad
Generalord. 23 Jan. 1855, N:r 31.

Modell å grimskaft af läder.

Generalord. 19 Juni 1855, N:r 449.

Modell å skrapa och ströborste.

Generalord. 24 Jan. 1856, N:r 19 (B).

Modell å platta kavalleriflaskor.

Generalord. 24 Okt. 1860, N:r 605.

Modell å lägermössa vid nyanskaffning.

Generalord. 7 Sept. 1865, N:r 642.

Modell å kollett vid nyanskaffning.

Generalord. 17 Juli 1866, N:r 437.

Modell å mössa samt å stång och hufvudlag med bredoner
vid nyanskaffning.

Generalord. 21 Juni 1868, N:r 410.

Modell å betselstänger vid nyanskaffning.

Generalord. 19 April 1871, N:r 185.

Modell å revolver.

Generalord. 26 Juni 1871, N:r 393 (B).

Modell å lifrem, revolverfodral, revolverrem med fjäderkrok,
cartouchlåda och sabelkoppel.

Generalord. 16 Nov. 1874, N:r 1059 (A. o. B).

Modell å linnerockar vid nyanskaffning.

D:o linnebyxor (frivilligt).

Generalord. 6 Okt. 1875, N:o 851.

Modell å vapenrock med revér af gult kläde, vid nyanskaffning.

Generalord. 4 Febr. 1878, N:r 65.

Modell å omslagsrem.

1867 eller 68 kasserades sablarne; ny modell. Nya anskaffades
1870.

1871 års Generalmönstring kasserades sadlarne; ny modell.
Anskaffning till den 1/6 1875.

1874 års Generalmönstring kasserades kappor eller kapotter.
Ny modell och annan färg. Anskaffning till den 1/8 1875.

Det är naturligt, att utom denna allmänna nyanskaffning, då
ändring sker i uniformspersedlar, eller andra vapen beköfvas,
hvarje rusthållare måste anskaffa nytt i stället för det, som är
förkommet eller förslitet och kasseradt; händer så att ny modell
af samma persedel kort derpå anbefalles, är den förra kostnaden
stundom till en del förgäfves gjord.

Hvad angår det ständiga knektehållet, så erinras, att rotebållarne
vid knektehållet enligt kontrakterna i allmänhet ej hade
annan skyldighet med afseende på beklädnad och mondering, än
att skaffa så kallade släpkläder, hvilka åter syntes till en del
skola utgöra ersättning för arbete på roten och användas i arbetet.
K. Besök på allmogens besvär den 25 Maj 1720: »Kontrakten
angående knekte- och båtsmanshåll skola öfverses, tryckas,
som oftast uppläsas, samt noga handhalvas, så att ingen officerare
skall fördrista sig att mer pålägga hvarken rusthållarne eller rotebönderne
till en fullkomlig monderings anskaffande, än hvad dem
efter kontrakternas klara innehåll på hvar ort åligger att underhålla.»

K. F. och reglementet mellan allmogen och soldaterna i Kopparbergs
län den 12 Januari 1728. Till knektens beklädning erlägger
roten i ett för allt årligen 9 daler kpm:t och soldaten 3
daler, hvaröfver det aldrig skulle gå i fred eller krig.

K. F. och reglem. den 12 Juli 1756 angående indelta regementenas
till fot behlädnad och utredning. »Alldenstund icke
något visst tillförene är faststäldt angående indelta regementens
beklädnad och utredning.»---så följer en omständlig be skrifning

om snitt, färg, knappar, uppslag m. m. och en mängd
större och mindre persedlar, men det synes som man ej härmed
egentligen pålagt större utgift, åtminstone för alla, enär endast
de rotehållare och soldater, som enligt kontrakten böra betala
lifkläder, fått sådant åläggande m. m.

Angående den så kallade släpmunderingen vid knektehållet,
så framgår af kontrakterna, likasom utaf K. Iiesol. på allmogens
besvär den 3 Juni 1719 och den 25 Maj 1720, att släpklädnaderna
ej fingo begagnas vid regementsmöten. Sedermera meddelades
föreskrifter om släpklädnadens bruk genom K. Besök den 11 Februari
1748, belclädnadsreglenientet den 12 Juli 1756, och slutligen
äfven om beskaffenheten genom K. Br. den 28 Augusti 1793,
hvarigenom den, med undantag af färgen, blef lika med lifinonderingen;
sålunda småningom förberedt uppgjordes ärendet genom
K. K. den 4 Februari 1812 så, att roten skulle hålla två bruk -

bare klädningar, af hvilka den mest slitne vid hvardagligare bruk
begagnades, och så skulle kronan till en beklädnadsdirektion vid
hvarje regemente betala en viss ersättning för denna förändring,
hvilken skulle användas till bidrag och underhåll af beklädnaden.

Uti K. Kung. å Febr. 1812 yttras bl. a: »Men som Vi funnit
kronan icke kunna undandraga sig detta åtagande, grundadt på
afslutade knektekontrakt, så framt icke deremot svarande vederlag
knekten tilldelas»---så ville man utbyta kronans bekläd nadsskyldighet

mot en årlig vedergällning i penningar.

K. F. den 30 December 1819. Härigenom reglerades, på
R. St:s framställning, beklädnadsskyldigheten vid indelta infanteriet
så, att staten skulle, i stället för här förut nämnde slitningsersättning,
årligen betala till beklädnadsdirektionen 1/6 af värdet efter
markegång på lifmonderingen. De rotehållare, hvilka vid hållna
möten härpå ingått, skulle erlägga en lika utgift, och de, som förklarade
sig vilja vid knektekontraktens ordalydelse förblifva,
ålägges i denna förordning att erlägga de i kontrakterua bestämda
penningeafgifter och stofferingspenningar, der sådana ega rum, ej
efter primitiva beloppet, utan detta förvandlades till spanmål att
lösas efter årlig markegång; der kontrakten föreskrifva persedlar,
skulle dessa jemväl åsättas markegångspris och derefter betalas.
Då manskapet kommenderas på längre tjenstgöring än en månad,
erlägger dessutom staten slitningsersättning för hvarje dag derutöfver,
sålunda uträknad att monderingen beräknas räcka under
dagligt bruk i krig i 2 år eller 730 dagar. Med dessa bidrag
skulle beklädnadsdirektionen i fredstid underhålla monderingen,
men i krig underhåller kronan helt och hållet.

Uti und. skrifvelse N:r 186 vid 1817—18 årens riksdag säga
R. St. sig hafva tagit kännedom om innehållet af de knektekontrakter,
som blifvit upprättade för hvarje ort och regemente,
och förklarade dessa »sammanstämma deruti att K. M:t och kronan
skulle bestå och underhålla den egentliga krono- eller lifmonderingen,
som af ålder kallades Lifveriet, och hvilken under
fredstid vid Regementen och vid Generalmönstringar nyttjades
etc.» Sedermera erinras att, om ock stadgandena angående släpkläder
voro olika, i allmänhet dervid dock var fästadt det vilkor,
att soldaten skulle arbeta på roten på dess kost eller mot lindrig
betalning; vidare att det sedermera utvecklats, så att äfven släpkläderna,
afsedda att begagnas i rotehållarens arbete, blifvit en

mondering. Häraf följer ock, att denna »lindring» ej var annat
än ett rättvist återgående till det ursprungliga förhållandet.

K. Kung. den 9 Juli 1830 nedsätter statens och rotehållarnes
årliga bidrag till l/s af värdet, enär den förra beräkningen visat
sig för hög; och rotehållarnes bidrag upphörde genom statsmakternas
beslut och K. Kung. den 23 Mars 1S58, så länge
nödigt anslag beviljas.

K. F. den 22 Decemler 1848. Efter det R. St. hufvudsakligen
godkänt K. M:ts framställning och vederbörande båtsmansrusthållare
blifvit hörde samt kontrakter med dem uppgjorde och
undertecknade, stadgades, att staten underhåller och anskaffar det
väsentligaste af persedlarne emot en betalning af */. utaf medelkostnaden
för de sista tio åren för de af staten öfvertagna persedlarne.

Med rusthållarne vid kavalleriet gjordes ett försök att åvägabringa
en liknande öfverenskommelse, men som af vissa skäl icke
antogs. Vid 1869 års riksdag föreslog nämligen K. M:t i sammanhang
med ett större förslag, att rusthållarne skulle tillfrågas, om
de ville erlägga en mot kostnaden för årliga anskaffningen och
underhållet svarande billig afgift, som visserligen ej var i den k.
prop. till siffran uppgifven, men deremot i föredragandens bilagda
anförande till statsrådsprotokollet upptagen såsom af liudringskomitén
beräknad till 40 kronor.

Om ock härvid det misstag var begånget, att lindringskomitén
visserligen beräknat kostnaden för beklädnad, beväpning och
remtyg till 40 kr., men sadelmondering derutöfver till 12 kr., var
dock framställningen, sammanstäld med statsrådsprotokollet, sådan,
att man måste antaga, det genom bifall till K. M:ts prop. rusthållarne
skulle gjorts erbjudande till 40 kr.

K. M:ts prop. tillstyrktes i denna del af utskottet och bifölls
af Riksdagen. Det förslag, som understäldes rusthållarne, tillkommet
efter en ny beräkning, som uppgjordes efter frågans behandling
af Rikdagen, skilde sig betydligt ifrån hvad man af
den K. prop. och Riksdagens beslut hade anledning att vänta. Det
årliga bidraget, något olika vid olika regementen, skulle utgöra
från kr. 47: 97 till 51: 48, men såsom något nytt tillkom, att rusthållarne
vid öfverlemnande af beklädnadspersedlarne skulle erlägga
för hvar och en skilnaden emellan dess värde och priset
på en ny, att den sist kasserade monderingen jemväl skulle aflemnas
i befintligt men fullständigt skick, att på sablarne skulle

erläggas en värdeskilnadsafgift af 20: 50, 17: 8, 9: 56 samt vid
Skånska dragonregementet, som nyligen skaffat sablar, 68 öre,
och slutligen att på skjutvapen skulle erläggas en värdeskilnad
af från 42 kr. 15 öre till 37: 96, allt på hvarje rusthåll. Denna
framställning blef af rusthållarne allmänt afslagen.

K. F. den 10 September 1816 angående båtsmäns beklädnad
och utredning. Sedan under tidernas lopp olikhet uppkommit i
olika orter uti denna beklädnad, ville K. M:t åstadkomma likhet
och inhemtade samtlige rotehållarnes yttrande, »huruvida de ville
utgöra båtsmansbeklädnaden efter den förändrade färg och form»,
som förevisade modeller utvisade. Persedlarne utgöras af utrednings-
beklädnads- och handrackningspersedlar, äro uppräknade
och noga beskrifne.

De flesta gingo in på anordningen, en del, synnerligast i
Kalmar län, nekade och blefvo tills vidare vid det gamla. Jemförd
med de ursprungliga bestämmelserna utgör förändringen en förhöjning.

• K. Besol. den 12 December 1734 på städernas besvär 10).
Städernas handtverkare förklaras vara närmast till alla leveranser
af monderingspersedlar.

K. Besol. på städernas besvär den 3 Februari 1748. Städerna
klaga öfver, att de ej riktigt återbekomma deras uppfordrade
och aflidne båtsmäns monderingar och beklädnadspersedlar.
■Enligt Besol. på städernas besvär 1719 och K. Förkl. den 23
April 1723 skulle officerarne vara pligtige taga i förvar dylika;
samma åläggande förnyas nu, samt att de skola medföra och till
städerna återställa aflidne båtsmäns mondering »tillika med det
lefvande manskapet och dess mondering»; — — — »och kunna
monderingarne återföras med den skjuts, som för det hemförlofvade
manskapet uppbådas.»

Angående vården af persedlarne förekomma åtskilliga utkomna
stadganden om trossbodars byggande, rotekistors anskaffande m. m.,
hvilket torde kunna förbigås.

I afseende på besigtningar och kassationer synes det, att besvär
och klagan ofta förekommit deröfver att, utom vid generalmönstringarne,
kassationer jemväl skett vid de årliga besigtningarne
å rusthållen.

Utaf en E. F. den 15 Oktober 1723 synes, att underofficerarne
alltför ofta företagit dessa visitationer, och att K. M:t den 25 Maj
1720 »strängeligen förbjudit den olägenhet och våldsgästning», som

härigenom skett, samt att K. M:t nu »icke utan synnerligt missnöje
förnummit», att detta förhållande fortfarande öfverklagas, och
derföre måste utfärda en lång förordning om dessa yisitationer. I
denna har K. M:t ansett nödigt förbjuda de, som visitationerne
förrätta, att med bannor och oqvädingsord rust- och rotehållare
öfverfalla, mycket mindre med hugg och slag, likasom äfven att
med skrämmande, hot eller annorledes tilltvinga sig mat, öl, bränvin,
hästfoder eller annan gåfva eller fri skjuts.

Angående ökad slitning, som är en följd af ökad öfning, hänvisas
till hvad derom på annat ställe är yttradt.

Y. Om aflöniugen (lega, torp, lön, m. m.)

Legan uppkom under utskrifningarnes tid, då nämligen de,
hvilka tillsammans skulle anskaffa en eller flera personer och ej
försvarslösa voro tillfyllest, måste betala dem som gingo ut, och
då kriget vanligen stod för dörren var det gifvet, att man mera
såg på ögonblicket än på framtiden, och så fordrades det en hög
lega. Naturligt var, att detta bruk skulle utöfva inverkan äfven
på det nya, ehuru det var nu fråga om att fästa karlen för längre
tid, för fred och krig, och mot en ordnad lön. Legan eller städjan,
bestämdes också i alla kontrakt, der sådan ingår, till en
siffra högst »men väl mindre», och man ser tydligen, att man väntade
och önskade, att detta skulle vara, åtminstone till det mesta,
ett öfvergångsstadium. I en del orter ville man ej i kontrakten
gifva lega, men man fick ingå på det sedan, då likväl lönen nedsattes,
och dessa förändringar äro af K. M:t faststälda. Der torp
voro bestämda med eller utan jord eller hemkall, var lönen i
penningar derefter.

K. F. och reglementet den 5 Januari 1684 innehåller i detta
afseende för rusthållet (och detta är, såsom förut är nämndt, den
förordning, som ligger till grund för rustningarne): »K. M:t håller
före vara både nödigt och nyttigt för de rusthållare, som hålla
sventjenare, att uppå rustningshemmauets egor, der som god lägenhet
finnes och sådant utan rusthållets skada ske kan, ett torp
utsättes till boställe för sventjenaren, och när torpet är uppsatt
och nödig åker dertill upplöjd, samt något till ängsmark utsedt
efter rustningshemmanets vilkor, då skall så mycket, som torpet
kan skattas årligen att kasta af sig och göra skäl före, kortas på
sventjenarens årslön, hvaröfver guvernören eller landshöfdingen

och öfversten---skole rusthållaren och sventjenaren skäligen

förena. Dock vill K. M:t intet, att detta skall vara en lag för alla
alldenstund det intet kan allestädes med beqvämlighet låta sig
göra, och den sventjenare, som är ogift, sådant hvarken behöfver
eller begärer»; vidare försäkrar K. M:t att, der torp på ett eller
annat rustningshemman kan uppsättas, så skola dessa torp hvarken
skattläggas eller i kronans jordeböcker antecknas eller under något
sken och invändning dragas ifrån hemmanets bohlbys egor, emedan
de för alltid höra hemmanet till.

K. F. den 23 Maj 1690, angående städernas båtsmän och
bösseskyttar 1): »Såsom allmogen i landet måste förse deras båtsmän
med torp och behörige appertinentier, hvaruti de bo kunna,
så bör icke mindre magistraten i städerne, i stället för de torp,
landrotarne deras båtsmän gifva, förskaffa städernes båtmän frie
husrum, eller, i mangel deraf, låta dem få en årlig huslega hvarom
landshöfdingarne i orterna bäst lära förena dem emellan». Uti de
vakansafgifter, som städerna nu erlägga, ingår lönen med 4 kr.
och hushyran med 67 öre.

K. Eesol. den 18 November 1693 på allmogens besvär
visar, att man klagat öfver att, då torp väl vore uppbyggde, en
del knektar, ryttare och båtsmän vanvårdade dem, så att de
kräfde dryga påkostnader, hvadan man anhöll att ej med underhåll
besväras — emedan detta var knektens åliggande — utom
då framdeles ansenligare förbättringar behöfdes, och fann K. M:t
denna begäran billig, hvadan det anbefaldes, att K. Befallningshafvande
skulle noga inseende hafva deröfver, att allt hvad ofvan
berördt och begärdt är vederbörligen efterkommes.

K. F. och reglem. den 7 November 1695, angående de Skånska
Kavalleriregementena, innehåller samma som 1684 års förordning
med tillägg: »varandes utom detta intet efterlåtet sventjenaren att
begära eller rusthållaren att efterlåta någon del af dess åker och
rätta bruk», eftersom sådant jemväl är i andra lagstadganden förbjudet;
»men nödtorftigt husrum måste rusthållaren dessa ryttare
skaffa eller uppbygga, der som han det åstundar och behöfver».

K. Eesol. den 3 Juni 1719 och 17 September 1723 utvisa,
att knekten sjelf skulle sköta sin torpjord och att, om de af rustoch
rotehållarne dertill ville ha hjelp, fingo de med dem »öfverenskomma
som de bäst kunna.» Således var ännu ingen hofveriskyldighet
rust- och rotehållaren ålagd till soldaten. Att biträda
med torpskötseln, kan rätteligen ej få annat namn.

K. Hesol. den 28 Juni 1731 på allmogens allmänna besvär
utvisar, att soldaterne gjort inkräktningar utöfver torpens bestämda
areal; rättelse anbefalles häruti, och rust- eller rotehållaren ålägges,
då karlen är utkommenderad, att biträda hans hustru med
gärdesgårdens underhåll.

K. Hesol. den 20 Februari på krigsbefälets besvär gifver soldaten
rätt att efter egarens anvisning få nödig skog till stängsel
och vedfång.

K. Hesol. 21 Jan. 1748: »Att ej flera rusthållare till ryttare-
och dragon-torps uppsättande förpligtas må, än de, som
utan rusthållets skada dertill ega tillräckligt utrymme, samtycker
K. M:t så mycket mera, som denna allmogens begäran med 1684
års reglemente och K. Resol. på krigsbefälets besvär den 3 Augusti
1727 är enlig, så att allmogen härutinnan ej vidare, än samma
Eesol. förmår, må besväras.»

K. Hr. den 26 Juni 1780 till Krigsholl. rörande allmogens i
Östergötland besvär angående ryttaretorpen. K. M:t förklarar att
då 1683 års reglemente, »som är grunden för kavalleriindelningen»,
icke nämner om utsäde eller höbergning vid torpen, så kan ej af
1685 års förklaring dragas annan slutsats, än att, när man förenats
om att gifva så stort torp af en tunnas utsäde och y, lass
höbergning, afdrag derför skall göras på lönen; i öfrigt skola
ryttarne ätnöjas med de torp de förut innehaft. K. M:t finner alltså,
det Koll. pålagt de rustande en skyldighet, hvartill de icke varit
förbundne, och gifver en tillrättavisning för det Koll. icke först
bort rusthållarne, innan de pålagts hvad de icke åtagit sig.

-ZL Hr. 11 Juli 1780 till Krigs- och Kanirn.-koll. angående
uppodlingar vid torpen. Uppå framställning af Landshöfding de
Bruce att soldater och dragoner skulle under sin lifstid få begagna
de odlingar de gjort äfven utan rote- eller rusthållarnes vetskap
och samtycke, förordnade K. M:t, att sådant samtycke först skulle
träffas och i någon officerares eller kronobetjents närvaro uppsättas
och bevittnas samt vid Tingsrätten inprotokolleras och af
Landshöfdingen fastställas; om detta är fullgjordt och karlen tjenar
länge, eller för i tjensten ådragen skada får afsked, då må han i
sin lifstid och hustrun, om hon enka sitter, dervid bibehållas.
Med de uppodlingar, som dittills skett med vederbörandes samtycke,
skulle samma rätt följa, ehuru, när samtycket skedde, man
ej kunnat vänta en sådan följd.

Angående torpbyggnaderna i Skåne, hvarom, särskildt hvad
kavalleriet beträffar, ingenting var bestämdt, anbefalde K. M:t,
genom cirkulärbref till Landshöfdingarne den 6 December, 1834
tillvägabringande af öfverenskommelser, för hvilket ändamål sammanträden
höllos med både rust- och rotehållare i båda länen, i
närvaro af regementscheferne. Angående de förra beslöt »pluraliteten
af deras ombud att dessa torpbyggnader skulle blifva i närmaste
öfverensstämmelse med hvad för Skaraborgs län är stadgadt
uti K. Brefvet den 16 November 1768, dock att loge och
lada afgår, om karlen aflönas med spanmål eller kontant»; för infanteriregementet
skulle K. Skrifv. den 21 Oktober 1817 fortfarande
gälla. Härigenom säges öfverenskommelse vara träffad, och
så utfärdades K. Br. den 28 November 1835.

K. Br. den 1 December 1807 till Förvaltn. af Sjöärendena.
Först uppgifves, att generalmönstringar vid båtsmanshållet under
en tid af 12 år varit åsidosatte och att de nu åter skulle ega
rum. Förvaltningen af Sjöärendena, som fått befallning att i afseende
på båtsmans antagande m. m. tillse hvad som kunde vara
nödigt att föreslå, hemstälde, bland annat, om bättre torp samt
att, »på sätt vid indelta soldaters kommendering tillgår», rotehållarne
under båtsmannens uppfordring borde vara pligtige biträda
vid torpets skötsel med plöjning, såning, hö- och sädesbergning.
Det förra, om dugliga torp, fann K. M:t välgrundadt, men ansåg
sig ej, emot hvad kontrakten i hvarje landsort utstaka, kunna utfärda
en allmän författning utan vederbörandes hörande; angående
det senare, eller torpsskötseln, så är väl ett sådant biträde ej i
kontrakten föreskrifvet, men då torpets underhåll endast är båtsmannen
ålagdt »då han hemma är,» så blefvo rotehållarne ålagde
och förständigade i enlighet med förvaltningens förslag.

»Lindringskomitén», som genom insamlade uppgifter från orterna
angående löneförmånerna haft tillfälle erfara huru härmed
i verkligheten förhåller sig, uttalar — sid. 60 — att, ehuru knektekontrakten
endast ålägga rotehållaren att lemna soldaten antingen
torpjord eller hemkall, lemnas nu vid de flesta regementen bådadera,
äfvensom att torpjorden, om ock till god del genom soldatens
odling, vuxit utöfver det stadgade omfånget och dermed rotehållarens
besvär med biträdet af brukningen.

Ehuru staten i flera af kontrakten samt andra handlingar och
förordningar tillförsäkrat rust- och rotehållaren att icke betungas
med högre löneförmåner, än de då bestämda, och det sålunda

kunnat ställas anspråk på staten att bidraga då ökade kostnader
uppstått, så har dock sådant ej varit ifrågasatt — om försäkringarne
i öfrigt hållits — och ej heller hlifvit behöfligt, derest ej
staten, för att i rent militäriskt hänseende vidtaga mer eller
mindre tidsenliga förbättringar, såsom ökad utbildning, inskränkning
i rekrytåldern, bestämmande af ett vist höjdmått etc., för
att ej tala om arbetskommenderingar vid uppbyggande af de K.
slotten samt vid militärboställena, och kommendering till fångbevakning,
m. m., som väl egentligen ej hörde till landets försvar,
ökat kostnaden. De lindringar, som i vissa fall skett, äro, om
man rätt granskar de ursprungliga skyldigheterna, hufvudsakligen
borttagande af hvad obehörigt blifvit tillagdt. Gifvet är i
alla händelser att ökade fordringar och inskränkning i antalet
rekrytaspiranter m. m. skola göra kostnaden större, än om sådant
ej skett. Att söka uträkna nuvarande penningvärdet å de ursprungliga
skyldigheterna och med stöd deraf bevisa, att väsendtliga
tillökningar i kostnad ej skett, och att sålunda bortresonera
de ökade fordringarna — exempelvis all rekrytöfning vid rytteriet,
som först i en senare tid tillkommit —- är att påstå att om
nu i fredliga tider med samma skyldigheter billigare kostnad
uppkommit, skulle staten genast rättvisligen ega göra något
tillägg.

De många Förordn. och Resol. angående löneförhållanden,
torp- och torpsyner, liqvidations- och andra möten, om kassor af
flera slag, dess bildande och underhållande, med mera dylikt,
ehuru i någon mån karakteriserande utveckligen af detta onus,
torde dock ej böra öka omfånget.

Hvad sjelfva löneförhållandena angår, har man i allmänhet ej
ansett sig kunna ingripa utan genom överenskommelser, fastän
äfven härifrån undantag finnas. Så till exempel förordnades genom
K. Br. den 14 Maj 1783 till Amiralitet et skott. och uppå
dess framställning, att den kontanta lösen till båtsmännen i Halland
skulle fördubblas, på anfördt skäl, bland annat, af myntförsämringen.
Att befälet gerna sett, att bra löner betalades, och
vid uppgörelserna inverkat härtill, något som ännu i dag ofta
sker, framgår af flera allmogens besvär, så till exempel K. Br.
till Krigskoll. den 17 Oktober 1815 uppå ansökning af åtskilliga
riksdagsmän från Skåne derom att, ehuru något allmänt stadgande
eller lönekontrakt ej finnes rörande de indelta Skånska
Kavalleriregementena, det likväl ofta händt, att träffade öfverens -

kommelser af befälet upphäfts, och rusthållarne dels trugats, dels
öfvertalats att öka lönen utöfver hvad skäligt kunde vara, och
att K. M:t måtte förständiga vederbörande att låta vid de afslutade
aftalen bero; sedan Krigskoll. och »vederbörande» (antagligen
regementscheferna) blifvit hörde, förordnade K. M:t, att kontrakten
skola af K. Befallningshafvande fastställas, och att denna
skall vaka öfver »att de rustande icke varda för mycket betungade»;
och dermed fingo de rustande låta sig nöja.

I särskildt mål har K. M:t, genom Bref den 30 Juli 1850 till
K. Beflide i TJpland, förklarat, att natura persedlar, när dessa utgöra
vederlag för jord som vid torpet saknas, böra lika med
torpjorden och derå växande gröda få af enka efter afliden ryttare
under den i författningarne föreskrifna tid tillgodonjutas, och
K. Br. den 21 December 1855 till Förvaltningen af Sjöärendena
föreskrifver samma för afskedad båtsman, hvaremot en dylik ansökan
rörande afskedade båtsmän och enkor i Blekinge och Södra
Möre blifvit genom ett K. Br. den 28 December 1847 afslagen.

Landshöfdinge-instr. den 10 November 1855, § 18, och Tjenstgöringsreglementet
för armén, 1 kap. 14 §, förordna, att det är
genom K. Befhde som rust- och rotehållare skola erhålla föreskrifter
och underrättelser om sina skyldigheter.

TI. Om skjutsning, matsäck, hästens fordi’ing till och från
samt under mötena m. m.

I nära nog alla förutnämnda knektekontrakt är uttryckligen
och bestämdt förklaradt, att soldaten icke eger fordra hvarken
skjutsning eller matsäck eller tåg- och täre- eller drickspenningar,
och om något sådant likväl lemnades, skulle det af soldaten betalas
genom afdrag på lönen. Likväl innehåller kontraktet (vid
den sista uppgörelsen) med Kopparbergs län den 12 Februari
1728 skyldighet att lemna skjuts och kost till generalmönstringar
och regementsmöten och att der underhålla knekten, men ej till
kompanimöten, ej heller några drickspenningar.

Detta och dylika tillägg, utöfver hvad kontrakten från 1680-talet innehålla, bero antagligen på de tillägg i skyldigheterna,
som jemväl på andra orter småningom sedan den tiden tillkommit.

Huru denna del af besväret mer och mer utvecklats samt en
del deraf (nämligen mötespassevolancen) åter af staten borttagits,
kan i det hufvudsakligaste synas af följande.

K. Iiesol. 25 Maj 1720 på allmogens besvär 26): Allenast
trossen till regementsmöten ålägges roteliållarne i skjutsning; ej
till kompani- eller andra möten.

K. Besol. 20 Februari 1730. Rusthållarne vid Lifregemente!
åläggas gifva ryttaren antingen kost in natura och 6 öre smt om
dagen i drickspenningar, eller ock uti ett för allt 12 öre smt om
dagen vid möten och mönstringar.

K. Iiesol, 28 Juni 1731 på allmogens besvär nedsätter drickspenningarne
till 4 öre smt om dagen på mönstringar, regementsoch
kompanimöten, »jemte nödtorftig kost, som det uti Högstsalig
Konung Karl XI:s tid skett.» (Något stadgande derom den tiden
lär dock ej finnas.)

K. Br. 14 Februari 1739 till Amir.-Jeoll. K. M:t finner väl,
att rusthållarne vid håtsmanshållet emot 7 § i 1690 års reglemente
icke kunna förpligtas lemna båtsmannen fri skjuts för sin
person, men som de skola skaffa trossen till samlingsplatsen, så
förmodar K. M:t, att de jemväl förhjelpa karlen dit.

K. Besol. 16 Mars 1739 på allmogens besvär. 31) Rotehållarne
i Jönköpings och Kronobergs län, jemte alla öfrige orter
och landskaper i riket, som igenom kontrakten till detta besvär
icke äro förbundne, äro alldeles befriade från fortskaffande af
monderingskistorna till regementsmöten. 6): »Efter 26 § i 1720
års JResol. bör allmogen ej skjutsa soldaterna till kompanimöten.
Men med gevärets och kostens ditförande förblifver det efter hvarje
landsorts knektekontrakt, så att de, som dertill ej äro förbundne,
befrias alldeles derifrån.»

K. Br. 7 Oktober 1756. Rusthållarne skola skjutsa ryttarnes
matsäckar till regements- och kompanimötesplatsen, då detta kan
ske »utan något särdeles kostsamt besvär — — efter de ändå, enligt
reglementet äro skyldige att till samma platser framskaffa de
öfrige monderingspersedlarne».

K. Besol, 9 December 1766 utvisar, att rusthållarne klagat
öfver att, »då regements- eller kompanimöten hållas, skall det
foder af hö och hafra, som till ryttarehästars underhåll framföres,
blifvit i en hög hopvräkt och efter vederbörande officerares godtycke
disponerad!»; det anbefalles att hvarje tältlag fodrar ihop.

K. kapitulation skontraktet med rusthållarne vid Lifregementet
den 15 Januari 1778 (eller 88), § 4, stadgar skyldighet för rusthållarne
att under alla marscher, tåg och möten förpläga häst
och karl till och från kompanisamlingsplatsen.

Skatteregleringskomiténs Betänkande. IV.

Passevol. kontrakten vid Skånska Kavalleriregementena den 22
November 17S5 för Dragon- och den 15 (eller 17) Januari 1786
för Husarregementet samt K. Hr. den 21 September 1813 angående
Smålands Dragonregemente innehålla ungefärligen enahanda
föreskrift.

K. Kung. den 27 Mars 1830 angående mötespassevolancen
af indelta arméns rust- och rotehållare. Sedan den tid af 15 år,
under hvilken rotehållarne — i följd af R. St:s beslut 1812 —
samt rusthållarne varit förbundne att erlägga faststäld passevolanceafgift
för af kronan besörjdt underhåll af soldat, ryttare och
häst under möten och mönstringar, tilländagått, blef, efter förslag
af K. M:t och Riksdagens hörande, förordnadt att, emot befrielse
från att lemna möteskost och drickspenningar samt att skjutsa
rotekista till regements- eller kompanimöten, mönstringar, kronoarbeten
eller hvad annat tillfälle och tåg som helst, skulle för
hvarje nummer vid kavalleri och infanteri årligen i fredstid erläggas
7 Rd. B:co, samt för hvarje beridet rusthålls N:o derutöfver
till hästens utfodring 25 L® hö, 1 tunna liafra och 5 L® råghalm
antingen in natura eller efter markegång, och så vardt det
vid straff förbjudet ryttare och soldater att fordra någon kost
eller drickspenningar eller att till mötesplatserna matsäckar medföra.
På de ställen, der roten, i följd af äldre eller senare kontrakt,
är förbunden att bestå soldaten kost och öfriga behof under möten,
likasom i de orter der rotehållarne deras rätt till ersättning af soldaten
sig redan afsagt eller framdeles kunna afsåga, både meningen
och följden häraf är ju tydlig — blifver passevolancen
rotehållarens egen och odelade utgift; i öfrigt skulle soldaten
med lönen eller dagsverke godtgöra hela eller någon del af afgiften
(något som naturligtvis mer och mer upphörde), hvaremot,
oaktadt denna passevolance, matsäckarne och drickspenningarne
nog fingo fortfara till följe af det beroende, i hvilket rusthållarn
står till ryttaren med hänsyn till både häst och monderiugspersedlar.

I olikhet med åtskilliga andra frågor angående rust- och rotehållarnes
skyldigheter, der man ej utan överenskommelser ansåg
sig kunna göra några pålägg eller utbyten, och detta både före
och efter denna tid, heter det i denna förordning, att sammanträden
skulle hållas för reglerande af lokalt skiljaktiga förhållanden,
»utan att likväl dervid sjelfva hufvudfrågan eller passevolanceafgiftens
utgörande till ofvan uppgifna belopp och i ofvan stad -

g-ade ordning, såsom af båda statsmakterna redan beslutad och
afgjord, må under öfverläggning komma.»

K. M. försäkrar, att både manskap och hästar skola fä god
föda, kokved, lägerhalm, läkarevård och medikamenter, äfvensom
att besparingar på dessa medel skulle vara rust- och rotehållares
egendom och användas till minskning framdeles.

K. Br. den 2 Juli 1816. Efter 1812 års uppgörelse i nämnda
ärende affordrades likväl rust- och rotehållare år 1815 af regementsskrifvarne
en ytterligare mötesafgift af 1 Rdl. 12 sk. B:co pr
N:r; deröfver klagades, åtminstone vid kavalleriet, och förklarades
detta förfarande obehörigt.

Krigskoll. Cirkulär den 27 Augusti 1830. Uppå gifven anledning
förklaras att, till följd af stadgandena om mötespassevolansen
den 27 Mars samma år, rusthållarne ej äro skyldige föda hästen
från kompani- till regementsmötesplatsen.

K. K. den 24 Maj 1841. Härigenom upphörde den ofvan
nämnda kontanta mötespassevolanceafgiften af 7 Rdl. B:co så länge
det för ändamålet beviljade statsanslaget utgår.

K. Br. den 17 Juli 1858 förordnar om upphörande af den
rusthållarne förut ålagda skyldigheten att bekosta rustningshästarnes
utfodring vid mötena.

I afseende på läkarevård förekommer:

K. Br. till Krigskoll. den 24 Februari 1748 förklarar, att det
åligger roten och rusthållet att under möten och mönstringar bekosta
och draga försorg om hvad knekten och ryttaren i afseende
på medikamenter kan behöfva.

Detta upphörde, om ej förr, så med mötespasevolancens upphörande.

K. Besol. 7 Februari 1688, K. Besol. 18 Maj 1690, K.
Girkul. Br. 4 December 1830 samt 1858 års tjenstgöringsreglemente
för armén ålägga rust- och rotehållare att (utom mötena)
fram och tillbaka skjutsa läkare och betala medicamenter till ryttare
och knekt.

VII. Om möten, öfningar och andra kommenderingar och

dylikt.

K. fastställelsen den 5 December 1723 angående rusthållarnes
vid Ostgöta Kavalleri förening om en uppbrotts- och underhållssamt
reservkassa.-----

4. »Emot ofvanberörda bevillning förbehålla sig rusthållare
att i stället för de i reglementet utsatta flera möten allenast
undergå ett regementsmöte vid beqvämlig tid om hösten, hvilket
öfver 8 dagar ej må utdragas, och ett kompanimöte om våren på
den tid de med nödigt vår- och åkerbruk ej äro hindrade, hvilket
förutan fram- och återresan ej mer än 2:ne dagar må påstå» —

____»Alltså och emedan samtl. Riksens Ständer öfver allt

sådant jemväl med hvarandra öfverens varit och fördenskull det
uppsatte föreningsinstrumentet till vår Nåd. konfirmation medgifvit;
ty vele Yi härmed och i kraft af detta Vårt öppna bref till alla
delar Nådigst hafva konfirmerat och stadfästat detta af rusthållarne
vid Vårt Östgöta Rytteriregemente slutna frivilliga aftal och förening;
försäkrande dem på det kraftigaste att hvarken någon annan
disposition öfver kassan i någon måtto skall göras, än uti sjelfva
föreningen är af dem slutet och öfverenskommet, eller på något
sätt emot de eljest uti ett eller annat mål betingade förbehåll
skall blifva handladt.»

Bihets Ständers Sekreta Utskotts, genom K. Br. till Krigskoll.
den 21 November 1766 till efterrättelse meddelade, und.
skrifvelse den 4 Oktober samma år, angående indelta armén till
häst och fot. »Att sätta manskapet i tillbörligt skick fordras nödvändigt
öfning, och den böra de få i fredlig tid för att icke behöfva
lära tjensten den stund den verkligen behöfves»---

och så föreskrifves att regementsmötet skall hädanefter påstå i
femton dagar, utom fram- och återmarschen, samt, utom korpralsmöten,
icke mera än ett kompanimöte om året hållas.

K. Br. till Krigskoll. den 11 Juni 1845, med anledning af
några rusthållares vägran att åtaga sig den år 1844 i allmänhet
åtagna fourageringsafgiften, ålägger desse att vid ett regementsmöte
af 20 dagar utfodra sina hästar, 19 dagar, nämligen 15 enligt
1766 års beslut, 2 för kompanimöte som det året ej hölls, samt
in- och utryckningsdagarne, hvarigenom man sålunda ändå kom
upp till 19 dagar, ehuru på ett annat sätt.

K. förnyade reglementet den 14 September 1858 angående indelta
arméns och beväringsmanskapets underhåll och sjukvård etc.

§ 23. stadgar följande möten och skolor:

Vid kavalleriet: exercissqvadron__________ 90 dagar

befälsmöte________________ 10 »

sqvadronsmöte till fots 6 »

regementsmöte__________ 20 »

Till exercissqvadronerna kommenderas vanligen 50 man vid
regemente på 1 bataljon och 100 man vid regemente på två
bataljoner. Hvarje rekryt genomgår vanligen två, stundom tre

exercissqvadroner.

Vid infanteriet: rekrytmöte______ 42 dagar

befälsmöte______ 10 »

regementsmöte 20 »

Till rekrytmöte tagas vanligen vid större regementen 60—64
man, vid mindre 48—50 och vid kår 24 man.

Härförutom vid såväl kavalleri som infanteri en korpralsskola
med 2 man ur hvarje sqvadron och kompani samt såsom suppleanter
4 man vid regemente och 2 vid kår.

Under år 1881 hafva vid indelta regementen följande möten
och skolor hållits:

Vid ''kavalleriet: exercissqvadron 100 dagar (vid Skånska Dragonoch
Husarregementena i 2 omgångar och dessutom

en extra exercissqvadron äfven på 100 dagar).

befälsmöte................................ 10 dagar

skjutmöte ......................... 8 »

regementsmöte.................. 26 »

underbefälsskola..................... 90 »

förberedande underbefälsskola.. 100 »

Vid infanteriet: rekrytmöte .............................. 50 dagar

förberedande underbefälsskola. 50 »

befälsmöte________________________________ 10 »

skjutmöte............... 8 »

regementsmöte................. 20 »

underbefälsskola................... 100 » allt utom

marsckdagarne och utom korpralsskolor (§ 24).

Till närmare upplysning angående exercissqvadrousinrättningens
uppkomst och utveckling införes en i sådant afseende af amanuensen
i K. Landtförsvarsdepartementet Frib. F. Lagerfelt affattad

P. M.

I anledning af f. d. Generalinspektören öfver kavalleriet, dåvarande
Krigspresidenten m. m. Friherre Cederströms anmälan, att
den vanliga öfningstiden vid de indelta kavalleriregementena vore
otillräcklig för att bibringa kavalleristen den grad af enskild
skicklighet, som förändradt krigsrätt fordrade, biföll Kongl. Maj:t

uti bref af den 6 September 1806 bemälde Cederströms förslag
att inrätta s. k. exercissqvadroner vid hvarje indelt kavalleriregemente
eller corps, der rekryter och remonter skulle mellan
mötestiden öfvas. Exercissqvadronens styrka skulle förhålla sig
till regementets eller corpsens såsom sex till etthundra och dess
officerare icke erhålla något traktamente, som deremot skulle utgå
till underofficerarne med 12 sk. och till manskapet med 4 sk. om
dagen jemte 2 marker bröd per man dagligen.

Enligt ett Kongl. Bref af den 30 September 1806 hade ofvannämnde
Friherre Cederström åtagit sig, hvilket äfven vann Kongl.
Maj:ts bifall, att å sitt innehafvande öfversteboställe Tomarp mottaga
en exercissqvadron af Skånska Husarregementet, som skulle
bestå af 3 officerare, 1 stallmästare, 1 läkare, 4 underofficerare,
1 trumslagare, 1 hofslagare och 48 husarer samt 57 hästar, de
senare att underhållas ä 14 sk. banko för hvarje om dagen; hvarförutom
till ved, ljus och olja årligen skulle bestås en summa af
258 rdl. 36 sk. banko. Kostnaden för uppbyggande af nödiga
kaserner och stall skulle vid Friherre Cederströms afgång från
regementet ersättas efter mätismanna ordom.

Genom Kongl. Bref af den 7 Mars 1807 hade Öfverstelöjtnant
Rappe på sin egendom Qvarnarp emottagit en exercissqvadron ur
dåvarande Smålands Dragonregemente, bestående af 2 olficerare,
1 stallmästare, 1 läkare, 3 underofficerare, 1 trumslagare, 1 hofslagare
och 36 dragoner samt 43 hästar mot samma vilkor, som ofvan
i fråga om Skånska Husarregementets exercissqvadron nämnts.

Utaf 2 särskilda, den 17 Mars 1807 utfärdade Kongl. Bref
inhemtas:

att exercissqvadronerna vid ofvannämnda två regementen skulle
under elfva månader af året vara sammandragna å Tomarp och
Qvarnarp, under hvilken tid entreprenörerna egde för desamma uppbära
rationel- och portioner; återstående månaden upptogs af möten;

att manskapet skulle ombytas i den mån det hunne fullkomligt
undervisas; och

att Kongl. Maj:t fann »med billighet öfverensstämmande» att
rusthållarne borde för »den betydliga förmån att på en längre
tid få sina rustniugshästar födde och underhållne» vid skeende
ombyte af manskap och hästar vid exercissqvadronen »besörja
om deras förplägning» till stället för nämnda sqvadrons förläggande
»och vid ankomsten dit leverera sex dagars ration för
hästen och sex dagars traktamente ä 6 sk. banko för karlen, hvar -

emot de äro befriade för deras förplägning vid återmarschen till
rusthållet». Kostnaden härför skulle åter drabba entreprenörerna.

Enligt af Krigskollegium till Statsutskottet vid 1809—1810 årens
riksdag lemnad upplysning funuos då éxercissqvadroner inrättade
endast vid de nämnda två regementena, Skånska Husar- eller, som
det äfven kallades, Norra Skånska regementet och Smålands Dragonregemente.
Kostnaden för exercissqvadronerna hade uppgått,

för det förra regementet årligen till........................ 10,530: 22: e.

och för det senare hvarje år till ............................ 6,058: 46.

tillhopa årligen rdl. banko 16,589: 20: a
utom kostnaden för den bestådda brödportionen.

Vid ofvannämnda riksdag yrkades upphäfvande af exercissqvadronsinrättningen
vid Skånska Husar- och Smålands Dragonregemente,
såsom för rusthällarne betungande och icke ledande
till målet, truppens större öfning, hvarjemte statsverket måst vidkännas
en betydlig utgift. Med anledning häraf afläto Rikets
Ständer till Kongl. Maj:t den 28 April 1810 en skrifvelse, hvaruti
Ständerna aiihöllo, att, derest exercissqvadronerna ansåges böra
fortfara, Kongl. Maj:t täcktes på sådant sätt förordna, att statsverket
ej belastades med några kostnader eller de rustande med
sådane olägenheter »som dem icke kan finnas åligga att vidkännas».

På grund af såväl denna skrifvelse som hos Kongl. Maj:t af
rusthällarne vid ifrågavarande två regementen gjorda ansökningar
om afskaffande af exercissqvadronerna infordrade Kongl. Maj:t
yttrande från Krigskollegium, som under den 11 Maj 1811 afgaf
ett dylikt, deruti Kollegium föreslog, bland annat, att tiden för
exercissqvadronens hällande borde nedsättas från 11 till 8 månader;
att medel till densamma anskaffades derigenom, att tillräckligt
antal rusthållsnummer gjordes vakanta mot en årlig afgift af 60
rdl. banko, att utgöras med 10 tunnor spanmål, 6 för karlen och
4 för hästen, af hvilken afgift äfven skulle utgå traktamente till
officerarne efter reglementet och till manskapet portionspenning,
förhöjd från 7 till 9 sk., hvaraf 5 för sofvel, 3 för bröd och 1 till
tobak och dricka; det senare för att bereda karlen bättre bergning
under vistandet vid exercissqvadronen och således förekomma
klagan från rusthållarnes sida, att de fingo vidkännas kostnad i
detta hänsende; och att tiden, hvarunder ett rusthållsnummer
kunde göras vakant, bestämdes till 10, högst 15 år.

Hvad Krigskollegium sålunda föreslagit synes Kongl. Maj:t
hafva godkänt, åtminstone i fråga om tiden hvarunder exercis -

sqvadron borde årligen sammandragas, ty af ett Kongl. Bref af
den 24 Januari 1815 framgår, att Kongl. Maj:t redan den 10 December
1811 befalt, att Skånska Husarregementets exercissqvadron
skulle till öfning sammandragas från och med Mars månads ingång
till slutet af Oktober hvarje år.

För öfrigt har upplysning icke kunnat erhållas, huru exercissqvadronsinrättningen
utvecklades under de följande åren intill
1831, enär en del af de generalordres intill 1815, som möjligen
röra detta ämne, förvaras oregistrerade i Kongl. Landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition och ur de öfriga underrättelse
härom ej kunnat vinnas. Dock lär närmast före 1831 tiden för
exercissqvadronen åtminstone vid Lifregementets Husarcorps varit
nedsatt till sex veckor.

Nämnda år bestämdes genom ett Kongl. Bref af den 22 Juli
1835 och gen. ordres 11 Oktober 1831 denna tid till 90 dagar,
hvarvid sedermera förblifvit. Dock att tid efter annan det befunnits
nödigt att förordna om s. k. extra exercissqvadroners
hållande.

Om arbetskommendering ar, något som aldrig ingått i den ursprungliga
skyldigheten, må några drag anföras.

K. Besol. på allmogens besvär den 1 September 1741 22).
Allmogen klagade öfver, att båtsmännen i Stockholms län, utom
den vanliga årstjensten, årligen uppbådades till arbete på amiralitetsvarfvet
i Stockholm, hvarigenom allmogen mycket besvärades
med skjuts och förplägning. K. M:t förklarade, att då rikets
tjenst icke kunde tåla tidsutdrägt med att uppbåda längre boende,
och kronan på detta hade besparing, så kunde ingen ändring
häri tillåtas. Dock lofvades någon hjelp med utredningspersedlar.
Någon betalning omtalas ej; det blef väl lönen och skötseln af
torpen, som fick ersätta arbetet till kronan.

K. reglem. den 8 April 1743. Häri stadgas underhållspenuingar
för officerare och manskap, likvisst för det senare — 8 öre
sant — icke vid kommenderingar på tåg, fästningsarbeten eller
dylikt.

K. JBr. den 16 Mars 1753 till Krig skoll. angående ryttares
och dragoners befrielse från kronans arbete. Uppå klagan utaf
allmogen vid knekte- och båtsmanshållet, som ville att ryttare

och dragoner skulle dela arbetet med deras manskap, godkände
K. M:t Kollegii hemställan, att ryttare och dragoner icke, emot
vanligheten, böra besväras med sådana arbeten.

K. resol. på allmogens] besvär den 29 November 1756 förklarar,
att K. M:t kan icke ännu förskona soldaten vid indelta
regementena för fästningsbyggnadsarbeten; och vill K. M:t till
någon lisa för allmogen nyttja så mycket manskap som möjligt
af värfvade regementen.

K. Resol. den 9 December 1766 på allmogens besvär utvisar,
att samtlige rotehållarne besvära sig deröfver, att embetsman uppbåda
soldater och båtsmän till privatorum tjenst, att hugga eke,
idka sjöfart, fiske och annat arbete. K. M:t har härpå svarat att,
om enskilda utföra arbete för kronans räkning, »så kan kronan
och riket icke betagas dess rätt att till dess och det allmännas
tjenst nyttja dess manskap», men för i öfrigt rent enskilta arbeten
må ingen uppbådning ske.

Detta har likväl K. M:t i Cirk. till Landshöfdingarne den 26
April 1803 så förklarat, att om arbetet, ehuru enskildt, anses ledande
till allmänt gagn, så vill K. M:t medgifva arbetskommenderingar
ur indelta armén.

K. Br. den 8 September 1812 till Krigslcoll. förklarar, att
den indelta soldaten ålagda skyldighet att med dagsverken i tur
biträda vid byggnad å officersboställen bör genom kommenderingar
till publika arbeten eller annan tjenstgöring under tiden
förfalla, »utan ersättning af dem eller deras rotehållare», enär soldaten
naturligtvis ej kunde vara på mera än ett ställe på en gång.
Strofen om ersättningen tyder på att det kanske bordt ifrågasättas
att soldaten eller rotehållaren skulle skickat en annan karl
till byggnadsarbetet vid officersbostället.

K. förnyade boställsordningen den 23 Januari 1836, § 16:
»Vid chefs- eller regementsofficersbostäile må regements-manskap,
i tur öfver hela regementet, samt vid kompanichefsboställe, i tur
öfver hela kompaniet, få till handtlangning vid om- och nybyggnad
af karaktershus begagnas efter den fördelning, regementschefen
låter uppgöra»; då bostället är beläget utom de beordrade
kompaniernas stånd, undfås samma aflöning af boställskassan för
marsehdagarne från kompanisamlingsplatsen till arbetsstället och
åter, som under arbetet bestås.

K. kung. den 25 Januari 1842. Den ersättningsskyldighet,
som enligt en K. kung. den 7 April 1830 kan ifrågakomma om

soldat eller båtsman under arbetet skadas eller omkommer, skall
af lokalmyndigheterna efter i denna förordning gifna grunder
bestämmas; rotehållaren återfår legan om karlen blir oduglig;
intet annat.

K. kungörelserna den 29 Maj 1843 och 14 Januari 1846
(den förra på Rikets Ständers anhållan att K. M:t måtte bestämma
någon skälig ersättning i och för det ökade besvär, rotehållarne
tingo vidkännas genom sina soldaters bortovaro, den senare på
anhållan af bondeståndet att indelta soldaten måtte helt och hållet
befrias från arbetskommenderingar för enskilda bolag och allmänna
verk och inrättningar), stadga, att K. M:t vill för hvarje
gång bestämma, hvad dessa »enskilda bolag eller korporationer»
böra till rotehållarne erlägga.

Att således ökad kostnad härigenom ådrages rotehållaren är
erkändt, men någon ersättning för denna, då staten använder soldaten
till annat än han varit afsedd till, erhålles ej.

K. Br. den 10 November 1857. Häraf synes, att statsmakterna
beslutat dylika arbetskommenderingar ur indelta armén
till byggande af statens stambanor, och att K. M:t skulle bestämma
aflöningen.

Att man ålagt roten att plikta för soldatens brott, synes af
K. F. den 18 Maj 1748, som stadgar att den, som tager fast
eller angifver, så att han gripen varder, rymde ryttare, soldater
och båtsmän, får i belöning 10 dir s:mt, som roten eller rusthållet
ålägges att utbetala och uttages af Landshöfdingen.

Angående soldatens rätt att lifnära sig med handtverk, och
inskränkningar häri, förekomma K. Resokr, än på städernas besvär
och än på krigsbefälets, åren 1719, 1723, 1727, 1739 och
1748.

K. Besol. på allmogens besvär den 29 November 1756. Rustoch
rotehållare klaga öfver att de af en del officerare blifva med
hugg och slag bemötte; likaså att ryttare, soldater och båtsmän
blifva för nog ringa förseelser hårdt behandlade, med pryglar
slagne, så att de blifva lame och lytte, och så förordnas härom,
i förra fallet tämligen strängt ansvar.

Samma Resol. likasom äfven K. Br. den 7 Mars 1802, med
flera, vittna om trassel, onödiga resor och besvär både för manskapet
och rust- och rotehållare, med så kallade liqvidationsmöten.

Med båtsmanshållet har säkerligen ej varit det minsta trasslet,
att döma af den mängd af utgångna Resol. och bref m. m., som
röra denna del af indelningsverket. Den som betviflar detta
eller är intresserad utaf att närmare få reda på saken, hänvisas
till exempel till K. Br. den 30 Oktober 1809 till Kammarkoll
K. Br. den 13 December 1825 till Förvaltn. af Sjöärendena
och K. Br. den 30 Maj 1857, alla angående båtsmanshållet i
Blekinge och Södra Möre och intagne uti »Sammandrag af gällande
författningar, angående finansverket» af författningskommissionen.

Till. Om rust- och roteliållares förhållande till dessa besvär
under och efter krig.

Då under krig manskap och hästar nedskjutits, har naturligtvis
det qvarvarande från olika nummer hopblandats, och att
vid anskaffning efteråt skaffa en hvar rusthållare sitt har visat
sig vara omöjligt.

Sålunda synes utaf K. resol. den 9 Mars 1689 och den 10
September 1743 uppå allmogens allmänna besvär, att mycken
oreda inträffat under och efter krigen, då hästar efter stupade
karlar (likasom äfven utrustning) blifvit använde för andra karlar,
så att man haft svårigheter att skaffa hvar sitt, och afgöra tvister
om anskaffning i stället för det förlorade.

K. Br. den 3 Juli 1810 till Krigskoll. utvisar, att bondeståndet
genom dess talman besvärat sig deröfver, att i senaste
krig då båtsman, ryttare eller soldat aflidit, kläder, utredningspersedlar
och hästar förskingrats. K. M:t medgifver visserligen,
att redovisning härför endast kan ske för dem som dö å sjukhusen,
men att stadganden härom finnas, och anbefaller vederbörande
att dem efterlefva.

K. Br. den 20 Februari 1816 till Krigskoll. Bondeståndet
hade anhållit, att de rustande för framtiden måtte befrias från
skyldigheten att anskaffa eller iordningssätta alla de beklädnadsoch
remtygspersedlar, som dels förkomma och dels skadas under
krig, dels emedan denna utgift blef för de rustande mycket tryckande
och dels emedan en sådan skyldighet ej var dem uti någon
författning uttryckligen ålagd. Ansökningen kunde ej bifallas,
och som skäl anfördes, bland annat, att de rustande hade be -

frielse från utskrifning'', samt att de voro skyldige att i krig som
fred hålla häst och karl fullt utrustade.

K. Br. den 26 Juni 1817 och 25 Augusti 1818 utvisa, att
rusthållarne efter krigens slut fått räkningar på hästarnes skoning
under kriget, äfvensom på skedd lagning eller anskaffning af
sadel- och munderingspersedlar, under benämning af »lapp- penningar»,
att rusthållarne anhållit om befrielse från godtgörande
häraf samt att K. M:t i öfverensstämmelse med nyssnämnda bref
afslagit jemväl denna anhållan.

IX. Större vidtagna förändringar.

Fyrfaldiga ändringar i åtskilliga orter, utom de som framgå
af det här förut anförda, hafva under tiden egt rum, såsom till
exempel i Jemtland, Bohuslän och Halland, men de väsendtligaste
äro dock dels den förändring, hvarigenom en del kavalleri tillsvidare
afsuttit och tjenstgör som infanteri, samt dels städernas
medgifna rättighet att få fullgöra sin skyldighet genom vakansafgifter
och att fördela denna lindrigare börda ej blott mellan städerna
inbördes utan ock på förut deri icke deltagande förmögenhetsslag
i städerna.

K. Br. den 24 Mars 1791 till Kammarkoll. Då K. M:t önskade
förstärka fotfolket och ansåg kavalleriet- kunna minskas,
uppgjordes med Lifregemente! så, att 500 nummer, skulle afsitta,
och med hela Ostgöta Kavalleriregemente, 1,000 nummer, mot en
vakansafgift af 7V2 tunna spanmål, hälften råg och hälften korn,
för hvarje nummer, för häst och sadelmundering. Vidare är härom
stadgadt i K. Br. den 5 November 1804 för det förra samt
K. Br. den 25 Oktober 1839 och den 8 Augusti 1844 för det senare;
och genom K. Br. den 19 Mars 1811, den 25 Oktober 1839 och
den 8 Augusti 1844 för Vestgöta Kavalleriregemente, 1,000 n:r,
och för halfva Smålands Kavalleriregemente, 500 n:r, genom
K. Br. 22 April 1812 samt den 17 Augusti 1838, allt till 1870
och 71 års slut och mot vakansafgift för alla utaf 71/2, tnr utom
det sistnämnda regementet som endast erläggar 7 tnr; och äro
dessa aftal sedermera förnyade, enl. K. Br. den 27 Dec. 1873 och
den 30 Jan. 1874, med undantag för 10 rusthåll vid Vestgöta regemente,
och ett vid Smålands grenadierbataljon, hvilka icke ville
förnya vakanskontrakten, hvadan K. M:t i förstnämnda bref an -

befallt räntans indragning till statsverket och åsättande af ord.
rotering. Här har man alltså en verklig uppsägning af rusthållsindelning,
ty annars skulle rusthållarn återgått till rustningen.

Såsom förut är omnämndt, hade städerna redan 1629 förbundit
sig hålla ett visst antal godt och dugligt sjöfolk. Genom
försummelse å deras sida förnyades visserligen utskrifningame,
men vid 1632 års och flera följande riksdagar förnyades förpligtelsen,
och slutligen genom riksdagsbeslutet af år 1683, § 17,
och K. Br. den 18 Februari 1686 kan detta båtsmanshåll anses
stadgadt.

K. F. den 23 Maj 1690 innehåller fullständig beskrifning på
den lega, lön och beklädnad, som städerne skola gifva sina båtsmän.
Lika med det allmänna kontraktet om båtsmanshållet, dateradt
samma dag, eller för hela båtsmanshållet utom Norrland,
Bohuslän, Halland, Blekinge och Södra Möre, med hvilka orter
särskilda kontrakt är o upprättade och förordningar utfärdade,
stadgar denna förordning vissa förmåner jemväl för »fördubblingsbåtsmän»,
något som, i olikhet med kuektehållet och rustningen,
således från början varit påtänkt och ingick i bestämmelsen om
antalet. Från år 1748 och sedermera år 1792 erlade städerna,
utom Stockholm, en årlig vakansafgift af 10 rdr för hvarje ordinarie
båtsman och vid inträffande krig lika mycket för hvarje
fördubblingsbåtsman. Borgareståndet anhöll vid 1815 års riksdag,
att detta allt framgent skulle få fortfara, men som K. M:t ansåg
städerna icke kunna för all framtid befrias från skyldigheten att
uppsätta och underhålla båtsmän, och som den dittills erlagda
vakansafgiften ansågs alltför ringa emot den kostnad, som måste
vidkännas af båtsmansrotehållare på landet, äfven då dessa betalte
tillfällig vakansafgift, ty och då städerne ändå befriades
från legande och anskaffande af båtsmän samt dess fortskaffande
till inställelseplatserna vid uppfordringar och afräkningsmöten
m. m., pröfvade K. M:t nödigt för en tid af 10 år bestämma en
vakansafgift för hvarje ordinarie båtsman af hela den bestämda
kontanta lönen samt ortens årliga markegångsvärde å de persedlar,
jemte beklädnad, som båtsmannen hade att åtnjuta, hvaremot
afgift för fördubblingsbåtsmannen nu upphörde. De, som ej
ville ingå nytt kontrakt på dessa vilkor, skulle uppsätta. K. JBr.
den 21 Maj 1816. (Det antogs öfver allt).

Fördubblingsbåtsmännens antal i städerna utgjorde 877 man.
Med anledning af tvekan, huruvida markegångsvärdet å hela be -

klädnaden skulle erläggas, enär båtsmannens rättighet härtill berodde
på beskaffenheten af hans tjenstgöring (äretjenst eller blott
handräckning), bestämde K. M:t genom K. Br. den 5 Augusti 1817,
att i fredstid skulle erläggas endast 1/3 af markegångsvärdet å
beklädnaden så väl för äretjenst som för handräckning, men i
krig hela värdet för den förra men intet för den senare.

De sålunda afslutade kontrakten förnyades genom K. Br. den
25 Maj 1824 tillsvidare och intilldess Rikets Ständer yttrat sig
öfver frågan om reglering af städernas båtsmanshåll, och K. M:t
med anledning deraf lättat sitt beslut. De tjena fortfarande till
efterrättelse.

K. Br. den 21 September 1839 till Förvaltningen af Sjöärendena
samt Kammar- och Kommerskollegierna angående reglerande
af städernas båtsmanshåll. Efter att städerna länge och ifrigt
påkallat en jemkning emellan dem inbördes, skedde härigenom
en sådan. Det märkliga härvid är, dels att den dittills oroterade,
men till ord. rotering skyldiga jorden ingick såsom underkastad
ordinarie rotering, utan att båtsmännens antal derför ökades, såsom
skett på landet, då oroterad jord der underkastats rotering,
(den i ord. båtsmansroteringen ej upptagne privilegierade, städerna
tillhörande jord fick extra rotering på grund af K. Br. 23/4 1811)
och dels att hus och tomter samt borgerlig näring och rörelse
ålades att med de förut med besväret betungade fastigheterna dela
tungan, hvilket K. M:t förklarar sig finna vara »på naturlig billighet
och rätt gruudadt.» R. St. hade godkänt denna anordning,
ehuru de erinrade, att städernes båtsmän enligt K. Br. till Amiral,
koll. den 11 Juli 1780 uttryckligen grundade sig på sta dsj or den.
Regleringen städerna emellan skedde efter bevillningsgrund. Några
smärre afvikelse]- från detta beslut skedde med afseende på några
mindre städer.

Sålunda äro städerna Falun och Östersund till deltagande
uppförda endast för hus och tomter samt borgerlig rörelse, men
ej för innehafvande jord, och Sala, Marstrand och Vaxholm helt
och hållet befriade, så länge de orsaker fortfara, som föranledt
befrielsen. Marstrand skall i krigstider släppa till det folk, som
till sjös skickligt är.

Genom denna jemkning städerna emellan fördelades båtsmännen
på följande sätt:

Stockholms stad, som förut hade endast 100 båtsmän, erhöll nu 437.
Stockholms läns öfriga 5 städer______________________________________ 5.

Upsala läns 2:ne städer.............................. 14.

Södermanlands läns 7 städer _______________________________________ 14

Östergötlands 6 städer och Valdemarsviks köping tillsammans.
..._______________________________________________________________ 40.

Vesterås läns tre städer______________________________________________ 17.

Örebro läns fyra städer_______________________________ 12.

Vermlands läns fyra städer______________________________________________ n

Falu läns tre städer (deraf staden Fahlun 7, hvilket antal
genom K. Br. den 26 Maj 1848, såsom oriktigt påfördt,

minskats till 6)............... H.

Jönköpings läns tre städer (deraf Grenna något mer än V,)

och Yisingsö (som har 6)_________________________________________ 14

Gotlands (Visby)_______________________________________________ 10

Vexjö ______ 4

Kalmar läns städer och en mängd köpingar________________________ 16

Blekinge läns 3 städer (deraf Karlskrona 19) och 2 köpingar 33.

Kristianstads läns 3 städer och Båstads handelsplats__________ 11..

Malmöhus läns 8 städer (deraf Malmö 16y2)....................... 51.

Hallands läns 5 städer_________________________________________________ H.

Göteborgs läns 4 städer (deraf Göteborg 80%).............. 90.

Skaraborgs läns 5 städer (deraf Sköfde %, Falköping %

och Hjo 1)_____________________________________________ 11.

Elfsborgs läns 5 städer_______________________________________________ 19.

Gefleborgs läns 3 städer (deraf Gefle 26)___________________________ 35.

Vester-Norrlands läns 2 städer__________________________ 11.

Jemtlands (Östersund)_________________________________________ 1

Vesterbottens (Umeå)................... 3.

Norrbottens 3 städer...................... 4.

Summa 885.

Nagra exempel på de större förändringar, som härigenom inträffade,
må anföras.

Stockholms stads båtsmäns antal förhöjdes från 100 till 437.
Falu » » » » „

Lund » » „ „ „

Göteborg » » „ ,, „

Gefle » » » „ „

Sundvalls stads båtsmän ökades................. »

Östersunds » » » ................. »

Malmköpings » » ................. »

0 »
5 »
40 »
25 »
5 »
0 »
0 »

8‘

93/
80%.
26.
6%-

V2-

Arvika köpings båtsmän ökades----------------	från »	0 0	till »	3/ fr J/r
	))	0	)J	i
Karlskrona stad, med Ronneby och Kristianopel Sölvesborg » __________ .. .. ............. .	» »	12 3	» ))	19. ’ 3V8.
» ____________ ___________________		0	»	3
Södertelje nedsattes----------------------------------- Norrtelje » _________________________________	)) »	10 10	» »	1 5 1 / 8* 15/ 1 / 8* 3
	»	9	))
	»	25	»	103,.
	»	10	»	3 V,.
	»	20	))	5.
	))	6	))	1/
Nnrrköninfr » ____________________________	))	42	))	281/4.
Visby » .................-..........	»	20	»	10.
	))	16	))	531.
Eksiö » ....................-............	»	10	))	13/. 1 / 4» 1/
	»	4	»
Vest er vi k » _______________________	»	16	»	^3 O g.
		6	»	1/ / 4* 8V2.
Borås » -----------------------------------	))	31	»

0. S. V.

Genom K. Br. den 14 November 1842 medgaf K. M:t Stockholms
stad att jemväl få erlägga vakansafgifter för det båtsmanskompani
af 100 man, som staden förut hållit och som var för
bestämdt ändamål anslaget, och skälet till detta medgifvande var,
att kompaniet »i anseende till sina svaga lönevilkor svårligen
skulle kunna rekryteras med välfrejdadt och passande manskap».
Dermed var sålunda hela städernas båtsmanshåll på vakans.

Måhända skulle det för många andra blifva icke svårt, utan
omöjligt att för de i kontrakten bestämda lönebelopp skalfa
»passande och välfrejdadt manskap», och sålunda samma skäl för
utbyte mot en billig vakansafgift gälla.

Städerna erlägga vakansafgifter för 879 å 880 båtsmän. De
från Visiugsö utgående sex äro fråndragne. Enligt Komiténs tabeller
utgjorde totalbeloppet af dessa vakansafgifter för år 1878
60,087 kronor 46 ören, och medelvakansafgiften omkring 68 kronor.

Slutligen har genom K. F. den 21 Mars 1862 om Komm.
styrelse i stad samt K. Cirkuläret den 10 Juni 1863 rättighet
och möjlighet beredts städerna att på alla dess skattskyldiga med -

lemmar fördela äfven denna utgift, något hvaraf också åtskilliga
städer begagnat sig, helt och hållet eller delvis.

Emellertid hafva båda statsmakterna, genom förut nämnda
reglering 1839 och sedan än ytterligare genom nyss nämnda kommunallagar,
ansett, att detta besvär ej var vidare fastvuxet hvarken
vid hvarje stad till ett visst antal båtsmän, ej heller vid den
jord i staden, på hvilken det en gång var lagdt, än att det både
borde och kunde — och denna gång utan både aflösning eller
successiv afskrifning — jemväl på andra samhällsklasser och förmögenhetsslag
fördelas och städerna emellan jemkas efter deras
förmögenhet, fastmer har K. M:t 1839 sagt detta vara »på naturlig
billighet och rätt grundadt-»

Någon skilnad mellan landsbygd och stad i fråga om denna
billighet och rätt angående ett och samma besvär lär ej kunna
förefinnas, hvadan ej blott fördelningen jemväl på öfriga samhällsklasser
och förmögenhetsslag, utan detta till och med utan
någon successiv utjemning är lika berättigad i ena fallet som i
det andra.

Återstår då frågan: Är detta en kommunal eller statsangelägenhet?
Uppenbarligen det senare, derom bör väl ingen tvist
kunna råda; också ingå ju städernas båtsmausvakansafgifter till
statsverket, äfven om de uppbäras tillsammans med och ibland
dess kommunalutskylder. Skulle då en särskild utjemning städeine
emellan, från Haparanda och till Ystad, och en annan särskild
sådan mellan landsbygden beträffande en statsangelägenhet
som väl, om någon, är gemensam för land och stad, böra ega
ruin? Eller kan det tänkas en statsangelägenhet, hvars bekostande
ansetts böra utgå af alla, men hvilken dock för alla tider skulle
vara fördelad med en viss del på städer och en viss del på landsbygd,
deras förmögenhet i förhållande till hvarandra må undergå
hvilka förändringar som helst?

Städerna, åtminstone de flesta, hade påyrkat och länge arbetat
för samt Rikets ständer beslutat och K. M:t — under förklarande
att det var på naturlig billighet och rätt grundadt _

godkänt en genomgripande utjemning städerna emellan af detta
besvär, en utjemning, som jemväl förutsattes åter kunna ega rum,
då städernas bevillnings-, d. v. s. förmögenhetsförhållande åter
vexla! i förhållande till hvarandra inbördes (något som också
påyrkats af stadsrepresentanter vid 1865, 1879 och 1880 årens riksdagar);
alltså och då stad och landsbygd icke heller i förhållande

Skatteregleringskomiténs Betänkande. IV. 4

till hvarandra kunna eller böra i en så vigtig angelägenhet för
det gemensamma fäderneslandet i alla tider stå som skiljda delar,
i all synnerhet sedan städerna numera ej längre, såsom fordom
och i de tider då den ännu gällande proportionen angående försvarsverket
tillkom, behöfva med alla möjliga medel upphjelpas,
samt då inbyggarne i städer och landsbygd icke gerna kunna
eller böra inför lagstiftningen vara så olika, att hvad som är
billigt och rätt, och af städernas inbyggare sjelfve påyrkadt samt
af statsmakterna godkändt i ena fallet och till en del, ej skall
gälla äfven i det andra och samhället i sin helhet, så lärer följdriktigheten
ock fordra, att utjemningen utsträckes till det hela.

Någon successiv utjemning skedde ej, något afseende fästades
ej vid den »vinst», som några gjorde, och, hvad som är oskiljaktigt
från all skatterättelse, det var idén om likställighet och rättvis
skattefördelning, som här vann en seger. Föreslås nu åter
en successiv utjemning under Trettiosju och ett hälft år, så torde
en framtid åtminstone, kanske innan så långt, erkänna att häri
ligger moderation och tillmötesgående.

X. Tremänningar, vargering, fördubbling, förstärkningsmanskap,
beväring, m. in.

Att indelningsverket, när landet beliölt anlita detsamma, icke
kunnat uppfylla det dermed afsedda ändamål att jemte det väifvade
manskap, hvartill medel kunde anslås, utgöra folkets bidiag
derutöfver och sålunda fullborda härorganisationen, utan att man
nödgats bryta de kraftigaste försäkringar och faststälda kontrakt,
livilka — ehvad man än må anse att de äro privata aftal eller
lagstiftningsbeslut — dock sannolikt ej vid dess stiftande ellei
aftalande varit afsedde att af den ena parten eller af statsmakten
ensidigt omintetgöras i dess ena del när som helst med bibehållande
af den andra, framgår vidare af följande:

X Br. den 26 April 1700. »Hvarje tre rusthållare sätta sig
tillsamman om en ryttare, till hvilkens utredning den gamla monderingen
samt värjor och pistolor kunna brukas, och allenast en
god och stark klippare anskaffas.»

Likaledes ålades tre rotar att, utöfver det vanliga knektehållet,
uppsätta och bekläda en soldat. Häraf namnet »tremänningar».

K. Rådets bref den 17 November 1702 påbjöd »femmänningar»
och »fyrmänningar» vid de regementen, som äro »hemmastadda».

I Finland skall tremänningar hafva varit uppsatte redan 1699,
och år 1700 uppsattes derstädes till och med tvåmänningar för
både fotfolk och rytteri. Af K. Reskriptet 30 April 1712, K.
Brefven den 21 Oktober samma år och 12 Augusti 1713 framgår,
att Konungens afsigt var att uppsättandet af dessa tremänningar
med mera skulle ske »utan den ringaste rusthållarnes och rotarnes
omkostnad», och att de skulle betalas af staten för sina kostnader.
Att sådane betalningar också någongång egt rum, bestyrkes
åt ett qvitto i Sandbergska samlingarne i Kammar Koll. och lyder
sålunda: »Som för rusthållen under Majorens Compagnie Gran
N:r 91, Giörlinge N:r 92 och Giörlinge N:r 93 efter den anno 1712
ankomna K. M:ts allernådigste befallning, är pnesterat en Tremännings
Ryttare vid namn Nils Jacobsson Hellberg med häst,
jemväl monderingsmedlen, 214 daler 12 kmt, betalte; alltså låter
Landträntemästaren välbetrodde Gustat Rinman, i afreckning på
dess bekostnad till interessenten uti samma rustning, som är Arrendatorn
Anders Ljungblom för N:r 93 af de utaf K. Statskontoiret,
till tremänningarnes afbetalning anslagna medel för år 1714
och 1715 affölje Tjugoen och -j3 dir smt, emot behörigt qvittens.

Uppsala den 25 Juni Anno 1716.

P. RIBBING.

Ebbe JSuhrman.

Ofvanstående Assignation är riktigt betalt och qvitteras.

Uppsala den 25 Juni 1716.

Trem. N:r 46 Anders Liungblom.»

K. Resol. på allmogens i Sverige och Finland besvär den 3
Juni 1719 19). Angående den begärda ersättning för det sista
tremänningsmanskapet, hvaraf en del skall hafva något fått, men
en del alls intet, »så hade K. M:t gerna sett, att en jemlikhet häri
hade blifvit iakttagen, men som det ej skett, så skulle derom en
noga undersökning i landsorterna anställas, då K. M:t sedermera
vill vara betänkt, huru allmogen vid närvarande svåra tider förnöjas
kan».

K. Resol. på allmogens i Sverige och Finland besvär den 17
September 1723. »Den begärte betalning för uppsatte tre-, fyrafemmänningsregementen
måste lemnas till rikets bättre tillstånd».

Då sålunda ej blott en karl skulle hållas, utan flera, och rekryteringen
sålunda iörsvåras, uppstår småningom nödvändigheten,

af den så kallade »vargeringen» (vargering fans visserligen på vissa
håll under utskrifningarnes tid, men utan något sammanhang med
dessa), till en början som en rättighet, det vill såga att desse
vargeringskarlar, som rust- och rotehållare skulle ha till ei sättande
af afgånget manskap, befriades från annan tvångsuttagning; hvarefter
denna vargering sedermera i sin ordning påbjudes, enrulleras
och uttages samtidigt med det ordinarie manskapet.

Transumt af K. Resol. pa Öfverste Lövensterns niemori ial
gifven Lund den 14 November 1717. Öfverste Lövenstern anhåller
om en Resol., att rusthållare må tillåtas »reservkarlar anskaffa
och njuta dem hos sig på rusthållen fria för tilltal». Och så få
rusthållare denna tillåtelse, men ej för mera ån en, som skulle
ordentligt enrulleras samt stå färdig att sitta upp för det eller
annat rusthåll af kompaniet.

K. Er. Lund den 4 Juni 1718, till svar å landshöfding Cederhjelms
skrifvelse angående rotarnes vargeringskarlar. Härigenom
tillätes jemväl rotarne att hafva hvardera en vargeringskarl, som
ej på annat sätt fick värfvas eller tagas.

K. F. Lund den 7 Juni 1718 bekräftar båda nästföregående,
och att dessa karlar skulle »hållas i förråd till att dermed ersätta
den afgång, som på deras ryttare eller knektar kan tima», samt
att de böra alla uti kompanirullorna inskrifvas till namn och ålder,
och infinna sig vid mönstringarne, »och måste denna inskrifning
straxt och utan dröjsmål verkställas».

K. värfnings-patentet dateradt Haga vid Eda slians den 21
Juli 1718 samt K. Er. till Landshöfding en i Kronobergs län af
samma dag, som anbefalla värfning eller i nödfall tvångsuttagning
till de värfvade regementenas fyllande, fritaga rusthållare och
rotebönder samt deras inskrifne vargeringskarlar. (Ett slags utkräfvande
af den allmänna värnepligten bland dem, som ej i
stället för denna hålla legdt manskap.)

Riksdagsbeslutet den 22 Augusti 1741 5) »Till krigets utförande
hafva de (Rikets Ständer) ej allenast uppsatt båtsmansfördubblingen,
utan ock öfverenskommit att för hela indelningen
och roteringen till lands vargeringskarlar anskaffa, på hvithet sätt
krigsmaktens styrka till lands och vatten blefve fördubblad.»

K. Er. den 15 September 1752. Rust- och rotehållare få
skaffa vargeringskarlar på hvad sätt de finna beqvämligast; de
senare skola underrätta de förre hvar de uppehålla sig och derom
taga bevis, och så erhålla de befrielse från vissa personela ut -

skylder. Kust- och rotehållare uppgifva för officerarne karlens
vistelseort (som ej får vara utom länet eller regementets stånd),
hvilket i längderna antecknas. Detta gäller jemväl om fördubblingsmanskapet
vid båtsmanshållet.

K. Br. den 12 Juli 1756 förbjuder, att besigtningsmönstringar
med vargeringsmanskapet förrättas och att unga skola insättas
i stäliet för gamla.

Utom detta sätt att skaffa folk försöktes vid samma tid med
de så kallade sockenknektarne, och sedermera med en utskrifning
under Karl XII efter mantalet och som äfven kallades »nya roteringen».
Landshöfdingarne tingo upprätta rullor på alla, som
kunde ifrågakomma till utskrifning och som icke bodde på sådane
hemman som bidraga till indelta arméns underhåll. »Undantaget
är märkligt, men fullkomligt författningsenligt» säger Wijkander,
»Öfversigt af svenska krigsförfattningens utveckling», sid. 245 och
246. Alla andra samhällsklasser voro lagligen och fortfarande

underkastade utskrifning och-----»nya roteringen var fullt

laglig», i motsats till tremäningarne och sockenknektarne. Karl
XII afslår också Stenbocks förslag om en allmän utskrifning såsom
stridande mot knektekontrakten (Wijkander sid. 245 och 246),
ehuru han vid andra tillfällen icke respekterade kontrakten.

Vargeringen upphörde emellanåt, såsom exempelvis synes af
K. Besol. på allmogens i Sverige och Finland besvär den 3 Juni
1719 12), som påbjuder att alla i landskanslien, regemcnts- och
båtsmansrullorna antecknade vargeringskarlar kunna, likmätigt
resol. af den 28 sistlidne Mars, lösgifvas och ur rullorne slutas;
dock förbehålles rotarnes och rusthållarnes rätt på dem, som de
gifvit värfnings- eller handpenningar, hvarom Krigskollegium drager
försorg.

Att den återigen påbjöds är ofvan visadt, och sista gångerna
anbefaldes upprättandet deraf åren 1790 och 1808, samt fortfor
till dess den upphörde i sammanhang med beslutet 18M) om extra
rotering och »förstärkningsmanskap», hvilket senare 1812 utbyttes
mot allmänna beväringen, äfven den såsom en reserv vid behof.

1808 den 14 Mars utfärdade Gustaf IV Adolf kung. om
landtvärns inrättning.

1809 Oktober 31, afgafs prop. om vidtagande af särskildt
kraftiga anstalter till rikets försvar och framtida säkerhet. Denna
proposition var icke föredragen i statsrådet då den afgafs, men
föredrogs, till följd af anmärkning derom, den 5 November och
gillades af hela statsrådet. I propositionen föreslås en allmän
national!) evärning från 20 till 30 år i 4 klasser, att uttagas efter
lottning.

1809 den 23 November hade en deputation af bondeståndet,
bestående af talmän och en från hvart län, företräde hos Konungen
och anhöll, att K. M:t nu icke ville yrka fullföljandet af den
framställning, som propositionen af den 31 sisttlidne Oktober
innefattar.

Derpå svarade K. M:t genast, att han ej nu skulle yrka på
sin proposition af ofvannämnde dag, i hvad som rör frågan om
nationalbeväringen, och det inför konungen förda protokoll upplästes
i ståndet den 1 December.

1810 den 30 Mars afläts underdånig skrifvelse till K. M:t,
deri Rikets Ständer, med stöd af de mellan K. M:t och kronan
samt rust- och ro ehållarne för längre tid tillbaka upprättade kontrakter,
anhöllo, att vargeringen måtte upplösas samt K. Br. den
10 Januari 1780 och K. Stadf. af den 11 Januari samma år tillika
med K. Br. af den 3 Mars 1808, som påbjuda denna inrättning,
upphäfvas, äfvensom ofvanomförmälte kontrakter måtte, enligt
80 § R. F., ega sin fulla kraft och verkan. Detta beslut fattades,
på motion i ridd. och Adeln af öfversten A. M. Berghman, i alla
fyra stånden endast med den skiljaktighet, att ridd. och adeln ej
för sin del ville ha det som en underdånig önskan utan som ett
Rikets Ständers beslut.

1810 den 31 Mars afgaf K. M:t svar till Rikets Ständer på
denna skrifvelse, hvilket, bland annat, innehöll »den enkla fråga:
Huru riket skall försvaras och om den närvarande krigsmakten
dertill anses tillräcklig? K. M:t bör tro, att densamma lagstiftande
makt, som föreslår inskränkning af försvarsmedlen, ej kunnat vidtaga
detta steg, utan att derjemte vara betänkt på någon allmännare
eller mera rättvist fördelad ersättning».

1810 den 10 April afgaf allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
till hvilket K. M:ts skifvelse eller svar remitterats, sitt
betänkande i anledning häraf.

Utskottet, som var ålagdt att skyndsamt behandla frågan,
föreslog hufvudsakligen:

l:o. Att all inom riket oroterad jord skulle roteras, med
skyldighet att, så snart riket med krig hotas, uppsätta och bekläda
manskap, som K. M:t egde tillsammans med den ordinarie armén
uppbåda och utkommendera (extra rotering).

2:o. Under förbehåll af denna extra roterings verkställande,
att när rikets gränsor af fiendtligt anfall hotas eller oroas »förstärkningsmanskap»
må uppsättas till högst 50,000 man, mellan
20 och 45 år, uttaget proportionsvis till folkmängden af stad,
socken eller pastorat, sedan den stående arméns antal frånräknats,
och skulle kommunerna anskaffa detta manskap, hvad som komme
på hvar och en, helst genom frivilliga överenskommelser, med
rätt att först uttaga lösdrifvare; det felande antalet skulle uttagas
genom lottning och de utlottade egde sätta tjenstbar karl i sitt
ställe; från lottningen voro åter en del frikallade.

3:o. Vargering och fördubbling upphör, der den ej efter gällande
författningar eller överenskommelser som en stående kår
anses; likaså rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet i krig;
likaså den roteafgift, som skånska hemman för roteringsfrihet erlagt
till följd af extra rotering som föreslagits; förstärkningsmanskap
skulle ej kunna uppbådas till exercis under fredstid.

Rikets Ständer öfverlemnade i skrifvelse den 30 April s. å.
såsom deras underdåniga svar detta betänkande, jemte protokollsutdrag
innefattande de särskilda ståndens modifikationer deruti
och betänkligheter emot vissa delar, med öfverlemnande derjemte
till K. M:t att i enlighet med dessa hufvudgrunder »vidtaga de
mått och steg, som i nödens och farans stund kunna erfordras»,
och med anhållan »att K. M:t vid verkställigheten täcktes fästa
nådigt afseende å de modifikationer, med livilka hvarje stånd inom
sig ansett nödigt att deras bifall till samma betänkande beledsaga».

Onämndt bör kanske ej heller lemnas, huru denna samma
riksdag ansåg, att frågor rörande förändringar och förbättringar i
indelningsverket böra behandlas, i det nämligen i oVannämnda
betänkande föreslogs och i Rikets Ständers skrifvelse anhålles, att
rust- och rotehållare derom må blifva hörda och frågan sedan
framläggas till Riksdagen, en åsigt om behandlingen af dessa
frågor som sedermera stundom icke blifvit iakttagen, exempelvis
då chefen för landtförsvarsdepartementet i ett anförande till statsrådsprotokollet
1871 uttalat, att anordningar af mycken vigt för
stammens lämplighet såsom tidigare pensionering (det är kortare

tjenstetid) och noggrannare bestämmelser för rekryts antagande,
böra kunna i administrativ väg uppnås.

Ofvannämnda Ständernas skrifvelse grundar sig på tre stånds,
i sjelfva saken dock sinsemellan olika beslut; bondeståndet fattade
annat beslut och nekade att godkänna skrifvelsen.

Detta beslut kom ej till vidare utförande, än att den 23 April
1811 uppbudades 15,000 man af förstärkningsmanskapet, som dock
tills vidare fick qvarblifva i hemorten. Missnöje och oroligheter
häröfver förspordes å flera ställen i landet.

K. M:t aflat den 30 April 1812 till risdagen i Örebro förslaget
till den nuvarande beväringsinrättningen, i hvilket förslag
den omtalade rekryteringsfriheten under krig för rust- och rotehållare
bibehölls.

Riksdagen biföll den K. Propositionen och K. Kung. den 27
OM. 1812 utfärdades i anledning häraf.

Efter R. Ständers beslut vid 1847—48 årens riksdag och K.
Kung. den 13 Febr. 1849 inträdde en förändrad uppfattning angående
beväringen, hvilken förut mera betraktats som ersättningsmanskap
åt den stående hären, men nu började anses såsom en
del af hären.

Den samling af beslut och stadganden, som jag här tillåtit
mig framlägga, erbjuder säkerligen anledningar till åtskilliga reflexioner.
Öfverlemnande åt en hvar att göra dessa, vill jag endast
med anledning såväl häraf, som af komiténs utredningar
påpeka ej blott hurusom med denna institution hvarje tidsenlig förbättring
rubbar grunderna på hvilka den tillkommit och hvilar
samt åstadkommer tillökningar och olägenheter i ett besvär, som
just härigenom är af det egendomligaste slag, såsom i fråga om
utbildning af ett större antal underbefäl för både stammen sjelf och
beväringen och i allmänhet ökade öfningar och andra fordringar,
förkortad tjenstetid, m. m., utan ock den olikhet och ovisshet i
skattebördor, som icke kan vara förenlig med ett rätt ordnadt
samhällsskick.

Reservation af Herr Ola Andersson.

Utom hvad jag tillåtit mig anföra angående historiken om indelningsverket,
hade jag trott att Komitén nu, då det hela aflemnas,
hade bort dels fullständigare motivera sitt förut aflemnade
förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst, och dels upptaga till granskning vissa af de i Komitén
framställda och i reservationer utvecklade yrkanden och anmärkningar,
som ej vunnit Komiténs godkännande, hvarpå säkerligen
eu opartisk och lugn pröfning af såväl det ena som det
andra skulle vunnit, och detta desto hellre, som det visat sig, att
åtskilliga K. Befallningshafvande i afgifna embetsutlåtaudeu —
utom det att de inlåtit sig på områden, der hvarken grundlagen
afsett eller arten af deras embetsförvaltning betingar, att de skola
vara Konungens rådgifvare —, bland annat, förklarat sig instämma
uti åt reservanter uttalade meningar, som väl äro i reservationer
omordade men ej vidhållna, och i öfrigt uttalat åsigter, mer
eller mindre hvarandra motsägande och anmärkningsvärda.

Slutligen reserverar jag mig emot att Komitén, som redan den
5 sistlidne Juni fattade hufvudsakligt beslut om afskrifning af den i
detta betänkande ej ombandlade delen af kyrkofonden i Skåne, Halland
och Blekinge på samma grunder, som öfriga förslag om afskrifning,
på det dessa provinser en gång i fråga om kyrkobyggnadsskyldighet
må vinna full likställighet med öfriga delar af
landet, nu i sin underdåniga skrifvelse till K. M:t förklarar sig
skola derom afgifva särskildt betänkande, hvarigenom denna frågas
afgörande måhända till en oviss framtid undanskjutes.

Reservation af Herr N. Fosser, angående den kommunala
beskattningen på landet.

Mot Komiténs med sju röster mot sex fattade beslut angående
den kommunala beskattningen på landet får jag afgifva min reservation.
Jag anser, att sagda beskattning lämpligast kan ordnas
på det sättet, »att för hvarje etthundra leronors taxeringsvärde af
fast egendom och för hvarje sex kronors beskattningsbar inkomst
åsättes en fyrk».

Komiténs förslag att en fyrk skall asättas föi hvaije etthundratjugufem
kronors taxeringsvärde af jordbruksfastighet och
för hvarje etthundrafemtio kronors taxeringsvärde af annan fastighet
samt för hvarje tio kronors beskattningsbar inkomst, inkomst
af jordbruksrörelse likväl undantagen, saknar enligt mitt förmenande
den enkelhet och lätthet vid tillämpningen, som äro nödvändiga
egenskaper hos stadganden, hvilka årligen i rikets alla
kommuner på landsbygden skola tillämpas. — Några giltiga skal,
hvarföre inkomst af jordbruksrörelse skulle fritagas från delaktighet
i den kommunala beskattningen, synas mig icke heller kunna
anföras. Hvilken annan rörelsegren som helst kan med lika god
rätt göra anspråk på befrielse i detta hänseende. Med den
stora och ingripande betydelse den kommunala beskattningen i
allmänhet har, hvilken betydelse ingalunda minskas af de förpligtelser
för framtiden, som många kommuner för industriella anläggningar
iklädt, sig, har det synts som om mycken varsamhet
vore af nöden vid bestämmandet af nya grunder för denna beskattning,
så att ej den nuvarande proportionen mellan de olika
beskattningsföremålen rubbas mera än som kan anses nödigt, på
samma gång för vinnande af enkelhet och lättnad vid tillämpningen
och såsom en följd af de föreslagna ändringarne i bevillningsförordningen
samt deraf att kommunalbeskattningen skiljes
från bevillningen och grundas på taxeringsvärdet. Visserligen hai
Komitén något stöd för denna åtgärd deruti, atj enligt dess förslag
utgifterna för kyrkobyggnad, prestgårdsbyggnad och tings -

husbyggnad skulle öfverföras på den allmänna kommunala grunden.
Härvid torde dock böra erinras, att med kyrkobyggnad är
den särskilda omständigheten för handen, att Kung], Maj:t och
Riksdagen så nyligen som 1876 haft denna fråga under pröfning
och fört den till slut, så att ny lagstiftning i ämnet kommit till
stånd; och någon erfarenhet af huru denna nya lagstiftning verkar
kan väl svårligen ännu hunnit förvärfvas. I öfrigt är kyrkobyggnad
en sak, som kanske återkommer hvart fjerde eller femte århundrade
och om, när en så stor utgift på en församling påkommer,
något olika, från de allmänna författningarne angående kommunala
ändamål afvikande grunder, skulle följas, kan häruti ej ligga
någon synnerligt stor olägenhet. I viss mån gäller detta äfven
om prestgårdsbyggnad. Och hvad vidkommer skyldigheten att
bygga tingshus och häradsfangelse, så är detta ett åliggande, som
i min tanke borde öfvertagas af staten; i hvarje fall är det af så
underordnad vigt, att det ej bör utöfva någet inflytande vid bestämmandet
af grunderna för den kommunala beskattningen. Om
Komitén således ej föreslagit någon åtgärd i afseende på de nu
nämnda besvären, så hade deraf säkerligen ingen våda uppstått.

Här bifogade uträkningar visa huru de olika förslagen, jemförda
med nuvarande förhållanden, vid tillämpningen skulle taga
sig ut.

Häri instämma:

F. F. Carlson. G. H. Stråle.

I syftet af ofvanstående reservation instämmer:

Gustaf Sparre.

Normalkommunen.

Beskattnings- föremål.	1.	2.	3.	4- i	5.		6.	1	7.
Taxe-rings-värde å fastig-het.	Be- skatt- nings- bar in- komst.	Fyrktals-	Utskyl-der, för-delade efter fyrk.*	För hvarje 1,000 kro-nor af fastighets taxe-ringsvärde eller kapi-talvärde å inkomst, ut-görande 20 gånger dennas belopp:
be- lopp.	procent.	utskylds- belopp. ! \|	utskylds-procent å taxerings-och kapital-värde.
Efter allmän fyrk hafva utdebiterats 3,130 kr. 86	öre.
		Nuvarande förhållande.
Jordbruksfastighet...	788,831	—	4,733	58,22	1,822	90	2	31	37,51
Annan fastighet.....	75,465	—	377	4,64	145	20	1	92	31,23
Inkomst...............	—	30,186	3,019	37,14	1,162	76	1	93	31,26
Summa	—	—	8,129\| -	3,130	86		—	—
		Komiténs förslag.
Jordbruksfastighet...	788,831	—	6,311	64,18	2,009144	2	55	40,68
Annan fastighet.....	75,465	—	503	5,12	160io	2	12	33,89
Inkomst...............	—	30,186	3,019	30,7 0	961[26	1	59	25,43
Summa	—		9,833	—	3,130\|s6	\| —	—	—
		N. Fossers	förslag."
Jordbruksfastighet...	788,831	—	7,889	52,62 \|	1,647	72	2,091		33,33)
Inkomst af jord-				föl,40			2	44	[•38,89
bruksrörelse.......	—	7,888	1,315	8,7 8)	274	66	0,35)		5,5oJ
Annan fastighet.....	75,465		755	5,04	157	69	2	09	33,34
Annan inkomst.....	—	30,186	5,031	33,56	1,050	79	1	74	27,77
Summa	—	\| -	14,990		3,13o\|86			—

* Någon kolumn för utskyldsprocent upptages ej här, enär utskyldsprocenten i
samtliga uträkningarne sammanstämmer med fyrktalsprocenten.

*'' Med beräkning, här liksom i följande tabeller, att inkomst af jordbruksrörelse
uppgår till en procent af jordbruksfastighets taxeringsvärde.

Fässbergs kommun.

Beskattnings- föremål.	i. i a.	3. \| 4.	5.		6.		7.
Taxe-rings-värde å fastig-het.	Be- skatt- nings- bar in- komst.	Fyrktals-	Utskyl-der, för-delade efter fyrk.	För hvarje 1,000 kro-nor af fastighets taxe-ringsvärde eller kapi-talvärde å inkomst, ut-görande 20 gånger dennas belopp:
be- lopp.	procent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-och kapital-värde.
Efter allmän fyrh hafva år 1878 utdebiterats 30,762 hr.	44 öre.
		Nuvarande förhållande.
J ordbruksfastighet	1,913,725	—	11,483	18,88	5,809	—	3	04	37,50
Annan fastighet...	4,174,270	—	20,871	34,3 2	10,558 is	2	53	31,25
Inkomst.............	—	284,553	28,456	46,80	14,395 26	2	53	31,25
Summa	—	—	60,810		30,76244			—
		Komiténs	förslag.
Jordbruksfastighet	1,913,725	—	15,310	21,38	6,578	29	3	44	40,68
Annan fastighet...	4,174,270	—	27,829	38,87	11,957	37	2	86	33,90
Inkomst ............	—	284,553	28,456	39,7 5	12,226	78	2	15	25,4 2
Summa	—	—	71,595	—	30,762	44	—	—	—
		N.	Fossers förslag''.
J ordbruksfastighet	1,913,725	—	19,138	17,16]	5,280	25	2,76]		33,38 I
Inkomst af jord-				>20,o 2			3	22	138,8 9
bruksrörelse ......	—	19,137	3,190	2,86]	880	13	0,46]		5,6e]
Annan fastighet ...	4,174,270	—	41,743	37,44	11,517	05	2	76	33,33
Annan inkomst ...	--	284,553	47,426	42,54	13,085	01	2	30	27,78
Summa	—	-	111,497	—	30,762 44	—	—	—

Ramsbergs kommun.

Beskattnings-

föremål.

i. i a-

3- | 4. | 5.

6. | 7.

Taxe-rings-värde å
fastig-het.

Be-skatt-nings-b Bi-in-komst.

Fyrktals-

Utskyl-der, för-delade

efter

fyrk.

För hvarje 1,000 kro-nor af fastighets taxe-ringsvärde eller kapi-talvärde å inkomst, ut-görande 20 gånger
dennas belopp:

be-

lopp.

procent.

utskylds-

belopp.

utskylds-procent å
taxerings-och kapital-värde.

Efter allmän fyrlt hafva år 1878 utdebiterats 20,931 hr. 81 öre.

Nuvarande förhållande.

Jordbruksfastighet	2,576,200	—	15,458	50,59	10,589	21	4	11	37,50
Annan fastighet...	339,050	—	1,695	5,55	1,161	13	3	42	31,25
Inkomst ............	—	134,027	13,403	43,86	9,181	4 7	3	42	31,25
Summa	—	—	30,556	—	20,931	81	—	—	—
		Komiténs förslag’.
Jordbruksfastighet	2,576,200	—	20,610	56,82	11,892 94	41 62	40,67
Annan fastighet...	339,050	—	2,261	6,23	1,304 71	3	85	33,91
Inkomst ............	—	134,027	13,403	36,95	7,734 16	2	89	25,4 2
Summa	—	—	36,274	—	20,93l\|8i	—		—
		N.	Fossers förslag.
J ordbruksfastighet	2,576,200	—	25,762	46,is\|	9,666	49	3,75)		33,33 \|
Inkomst af jord-				(■53,88			n T	38	[3888
bruksrörelse------	—	25,762	4,294	7,7oj	1,611	21	0,6 3 J		5,5 5 J
Annan fastighet...	339,050	—	3,391	6,08	1,272	38	3	7 5	33,34
Annan inkomst ...	—	134,027	22,338	40,04	8,381	73	3	13	27,7 8
Summa	—	—	55,785	—	20,93181	—		-—

Renneslöfs kommun

Beskattnings-

föremål.

3. | i.

6. | 7.

Taxe-rings-värde å
fastig-het.

Be-

skatt-

nings-

bar

in-

komst.

Fyrktals-

Utskyl-der, för-delade

efter

fyrk.

För hvarje 1,000 kro-nor af fastighets taxe-ringsvärde eller kapi-talvärde å inkomst, ut-görande 20 gånger
dennas belopp:

be-

lopp.

procent.

utskylds-

belopp.

utskylds-procent å
taxerings-och kapital-värde.

Efter allmän fyrk hafva år 1878 utäebiterats 1,607 kr. 18 öre.

Nuvarande förhållande.

Jordbruksfastighet...	1,047,200	—	6,284	84,oi	1,350	20	i	29	37,49
Annan fastighet.....	22,000	—	110	1,47	23	64	i	07	31,25
Inkomst...............	—	10,853	1,086	14,52	233	34	i	07	31,26
Summa	—	—	7,480	—	1,607	18	-		—
		Komiténs förslag.
Jordbruksfastighet...	1,047,200	—	8,378	87,17	1,401	—	i	34	40,64
Annan fastighet......	22,000	—	147	1,53	24	58	i	12	33,94
Inkomst................	—	10,853	1,086	11,30	181	60	-	84	25,42
Summa	-	—	9,611	—	1,607	18	-	—	—
		N. Fossers förslag.
J ordbruksfastighet...	1,047,200	—	10,472	73,50)	1,181	33	1,13)		33,33)
Inkomst af jordbruks-				>85,7 6			1	32	>38,89
rörelse ...............	—	10,472	1,746	12,26 j	196	96	0,19)		5,56 I
Annan fastighet......	22,000	—	220	1,54	24	82	1	13	33,33
Annan inkomst......	—	10,853	1,809	12,70	204	07	—	94	27,78
Summa	—	—	14,247	—	1,607	18	—	—	—

Skärkinds kommun.

Beskattnings- föremål.	1.	2. \|	3. \|	4.	5.	6.	I	7.
Taxe-rings-värde å fastig-het.	Be-sk att-nings-bar in- komst.	Fyrktals-	Utskyl-der, för-delade efter fyrk.	för hvarje 1,000 kro-uor af fastighets taxe-ringsvärde eller kapi-;alvärde å inkomst, ut-görande 20 gånger dennas belopp:
be- lopp.	procent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings* och kapital-värde.
Efter allmän fyrk hafva år 1878 utdebiterats i,913 kr. 25 öre.
		Nuvarande förhållande.
Jordbruksfastighet...	1,916,200	—	11,498	80,15	3,938	13	2	06	37,50
Annan fastighet......	19,000	—	95	0,6G	32	54	1	71	31,25
Inkomst................	—	27,520	2,752	19,19	942	58	1	71	31,25
Summa	—	—	14,345	—	4,913	25		—	—
		Komiténs förslag1.
Jordbruksfastighet...	1,916,200	—	15,330	84,19	4,136	42	2	16	40,64
Annan fastighet......	19,000	-	127	0,70	34	27	1	80	33,96
Inkomst...............	—	27,520	2,752	15,11	742	56	1	35	25,40
Summa	—	—	18,209	—	4,913	25	—	—
		N. Fossers förslag.
J ordbruks fastighet...	11,916,200	—	19,162	70,62)	3,469	86	1,81)		33,33)
Inkomst af jordbruks-				[82,39			2	11	[38,89
rörelse ...............		19,162	3,194	11,7 7 J	578	37	0,30j		5,561
Annan fastighet......	19,000	—	190	0,70	34	41	1	81	33,33
Annan inkomst......		27,520	4,587	16,91	830	61	1	51	27,7 8
Summa			27,133\|	4,913	2E			-

Söderala kommun.

Beskattnings- föremål.	1.	2.	3.	i-	5.	6.		7.
Taxe-rings-värde å fastig- het.	Be- skatt- nings- bar in- komst.	Fyrktals-	Utskyl-der, för-delade efter fyrk.	För hvarje 1,000 kro-nor af fastighets taxe-ringsvärde eller kapi-talvärde å inkomst, ut-görande 20 gånger dennas belopp:
be- lopp.	procent.	utskylds- belopp.	utskylds-procent å taxerings-och kapital-värde.
Efter allmän fyrk hafva år	1878 utdebiterats 42,227 kr.	46 öre.
		Nuvarande förhållande.
Jordbruksfastighet...	972,600	—	5,836	3,85	1,623	75	i	67	37,50
Annan fastighet......	2,174,150	—	10,871	7,16	3,024	63	i	39	31,25
Inkomst...............	—	1,350,650	135,065	88,99	37,579	08	i	39	31,25
Summa			151,772	—	42,227	46	-	-	—
		Komiténs förslag:.
J ordbruksfas tighet...	972,600	—	7,781	4,95	2,088	28	2	15	40,68
Annan fastighet.....	2,174,150	—	14,495	9,21	3,890	19	1	79	33,90
Inkomst...............	—	1,350,650	135,065	85,84	36,248	99	1	34	25,42
Summa			157,341	—	42,227 46	—	—	-
		N. Fossers förslag.
Jordbruksfastighet...	972,600	—	9,726	3,7 71	1,590	66	1,64]		33,33]
Inkomst af jord-				>4,40			1	91
bruksrörelse.......	—	9,726	1,621	0,63]	265	11	0,27 J		, 5,56 j
Annan fastighet......	2,174,150	—	21,742	8,42	3,555	83	1	64	33,33
Annan inkomst......	-	1,350,650	225,109	87,18	36,815	86	1	36	27,78
Summa	-	-1	258,198	—	42,227	46	—	—

Skatteregleringslcomiténs Betänkande. IV.

Reservation af A. Hedin.

Jag har ansett mig, trots många illabådande tidens tecken
(hvaribland några reservationer vid försvarskomiténs betänkande),
ännu böra vidhålla Riksdagens skrifvelse (n:r 74) af den 24 Maj
1873, den s. k. kompromissen, för hvilken jag på sin tid har röstat.
Jag har således i hufvudsak intet att invända mot Skatteregleringskomiténs
förslag om indelningsverkets och grundskatternas afskrifning,
men detta under den af 1873 års riksdag uttalade förutsättning,
att försvaret, med antagande af den allmänna värnepligten
såsom grundval, blifver på ett tillfredsställande sätt ordnadt. Jag
påminner blott om denna förutsättning, öfver hvilken man på vissa
håll länge varit sysselsatt att sålla glömskans aska. I en hufvudsak
är jag således ense med Koinitén, eller åtminstone önskar jag
att vara det. Huruvida jag i afgörandets stund blifver ense med
Komiténs flertal, eller icke, det beror ej af mig, det beror deraf,
huruvida detta flertal gör allvar af den nämnda förutsättningen,
eller ej. I jemförelse med den frågan synas mig de öfriga spörsmål,
om hvilka jag här har att yttra mig, underordnade, ehuru
flere bland dem i och för sig äro af stor vigt.

Om jag här endast i största korthet kommer att uttala min
i flere punkter från Komiténs framställninger och förslag afvikande
mening, så beror detta emellertid deraf, att Komiténs flertal låtit
sig angeläget vara att till det yttersta inskränka det för reservationers
aflemnande medgifna tidsmått. Till en början ett par allmänna
anmärkningar.

Jag kan ej gilla större delen af Komiténs skattehistorik. Den
20 Januari 1880 beslöt Komitén, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett af mig den 27 November 1879 väckt och af Komiténs
d. v. redaktionsutskott förordadt förslag, att utarbeta en »öfversigt
af det kommunala och statsbeskattnings-väsendets tillstånd 1809
samt utredning, hvilka skatter och besvär under de följande 70 åren

blifvit afskaffade eller minskade eller utjemnade å förut derifrån
befriade samhällsklasser — hvarvid »likställighetsfrågans» förlopp
och resultat i städerna bör beaktas — hvilka skatter och besvär
blifvit höjda och hvilka nya tillkommit, samt hvilka förut från
statens sida stads- eller landskommuner medgifna förmåner eller
friheter återkallats eller eljest genom förändrad lagstiftning upphört,
äfvensom uppgift å dessa förändringars i penningvärde uttryckbara
betydelse».

I hvad mån Komitén verkställt detta beslut, det visar sig vid
en flyktig blick på Komiténs historik.

Jag anmärker mot denna historik en ofullständighet, hvilken
redan såsom sådan är detsamma som partiskhet, äfven om man
frånser den ensidiga färgläggning, detaljerna erhållit.

Samma ensidighet, det vill här säga partiskhet, anmärker jag
mot vissa delar af Komiténs framställning af det betänkandet åtföljande
tabellverkets hufvudresultat och mot flere delar af hvad
i inskränkt mening kallas »motiveringen» af Komiténs förslag.
Då jag först ett dygn före den åt reservanterna medgifna tidens
utgång blifvit i tillfälle att påbörja nedskrifvandet af min reservation,
skall jag inskränka mig till att anföra ett exempel. Jag
väljer detta exempel hellre än något annat, bl. a. derför att den
ej för tillfället fulltaliga Komitén, med uppridande af ett redan
definitivt fattadt redaktionsbeslut, fann för godt att ur redogörelsen
för tabellerna N:o 9 och 11 utesluta följande reflexion, som står i
full öfverensstämmelse med siffrorna, men befanns icke passa i
stycke med tendensen af Komiténs utlåtande: ''*

»Således visar sig, trots det betydande inflytande, som i detta fall städernas
förmögenhetsförhållanden tydligen utvisa, dock ännu alltjemnt efter
verkställd »öfverflyttning» af magistrats- och polisaflöningen från kommunalutskyldernas
till statsskatternas område, ett relativt högre bidrag till statsbehofvens
fyllande från den skattskyldige stadsinnevånarens sida.»

I stället för denna reflexion dekreterades en ny, som går ut
på att genom en konstförståndig uttolkning förminska betydelsen
af en viss del af tabellverket, hvarom en och annan förmodligen
lärer tänka: »bättre att han blefve bränd, än af hvar man känd».

Innan jag öfvergår till mina anmärkningspunkter mot vissa
bland de särskilda förslagen, har jag ännu en allmän erinran att
framställa. Jag betraktar en omarbetning af bevillningsstadgan
på väsentligen nya grunder såsom den oundgängliga utgångspunkten
för en rättvis och lyckobringande skattereform. Först

derefter, och i den mån man ej på sådan väg kan vinna erforderlig
ersättning för de statsinkomster, som i och med försvarsreformen
skulle försvinna, anser jag det vara i sin ordning att välja bland
de skattekällor, Komitén anbefaller.

Jag börjar med Komiténs förslag om arfskatt och om stämpelskatt,
emedan Komitén förordar dem båda såsom tvenne lyckliga
utvägar att komma åt det dessförutan för litet beskattade kapitalet.
Jag läster uppmärksamheten på detta intressanta medgifvande, att
Komiténs förslag till bevillningsstadga är så otillfredsställande, att
man, för att bringa skatterättvisans vågskålar i jemnvigt, måste
uppsöka omvägar för att beskatta det på direkt väg allt för litet
beskattade kapitalet, att således arfskatten och stämpelskatten
behöfvas såsom supplement till den, i jemförelse med arbetets inkomstbevillning,
allt för lindriga bevillningen af kapital. Men
under det jag lifligt lofordar syftet, beklagar jag lika lifligt, att ej
Komitén, då den sysslade med bevillningsstadgan, valde den raka
vägen. Att denna vore kortare, lär ingen bestrida. Att den äfven
vore säkrare, skall jag med några få ord ådagalägga.

Jag nämner blott i förbigående Komiténs förklarande, att
stämpelskatten är »ett synnerligen beqvämt» sätt att skaffa staten
inkomster. Ehuru detta uttryck varit föremål för moget öfvervägande,
tillåter jag mig att betrakta det såsom en misskrifning,
emedan jag under Komiténs förhandlingar hört ovederlagda och i
min tanke ovederläggliga skäl anföras för det motsatta påståendet,
nemligen att Komiténs beqväma stämpelskatt skulle, åtminstone
och isynnerhet på landsbygden, blifva odrägligt obeqväm för de
skattskyldige.

Vigtigare är den frågan, om Komitén genom sin stämpelskatt
— den vare nu synnerligen beqväm eller tvärtom — uppnår sitt
sitt syftemål att träffa det »betydande rörliga kapital», som Komitén
erkänner sig hafva i förslaget till bevillningsstadga låtit slippa
undan till allt för godt pris. Komitén vill lägga stämpelskatt på
qvittenser å belopp uppgående till 20 kronor, på hyresbelopp å
500 kronor, på bevis om anmälan, enligt 1864 års förordning, om
idkande af näring. För att nu ej tala om den märkvärdiga idén
att vilja träffa »det särskildt i vår tid allt mer betydande rörliga
kapitalet» genom ett af mycket onådiga ansvarsbestämmelser åtföljdt
lagstadgande om stämpelbeskattning för qvittenser å det

kolossala beloppet af — 20 kronor, som här skall representera »vår
tids» storartade affärsrörelse, må jag ett ögonblick fästa mig vid
de två andra exempelvis nämnda skatteobjekten.

Att femhundra kronors hyra i Komiténs ögon betecknar lägsta
gränsen för detta kapital, som är till den förfärliga grad »rörligt»,
att Komitén, då den skrifver en lag om inkomstskatt, omöjligen
kan få fatt i det, är och förblifver åtminstone för en stockholmsbo
fast obegripligt. Jag lefver i den, af det »betydande rörliga kapitalet»
oberoende, föreställningen, att tak öfver hufvudet är, åtminstone
under våra breddgrader, en oumbärlig förnödenhet, som
måste köpas till hvad den kostar. Och jag vet af erfarenhet, att
man för 500 kronor icke får någon lyxbostad, att mången för ett
ett vida högre hyresbelopp bor mycket trångt och i andra afseenden
illa. Komitén har ej saknat upplysningar härom, men
den har ej häraf låtit sig hindras i sin ifver att på illa valda
vägar träffa »det rörliga kapitalet», genom att utpressa fattigmans
skärf.

Hvad de ofvan nämnda anmälningsbevisen angår, så tillåter
jag mig att hysa den åsigten, att rätten att genom sitt arbete sig
försörja är en af de främsta menskliga rättigheterna, att man för
utöfvandet af denna rättighet intet bör betala, att det är nog att
betala skatt för arbetets afkastning. Jag fattar mycket väl, att af
åtskilliga skäl en anmälan om tillämnadt idkande af ett yrke är
behöflig, och att vissa slags yrken böra underkastas äfven andra
inskränkningar, men häraf kan jag ej föranlåtas att förorda den
skatt på näringsfriheten, som Komitén afser. Jag finner åtgärden
hvarken rättvis — i och hvarmed dess dom i mina ögon
är fälld — icke heller nämnvärdt verksam för sitt föresätta ändamål,
att nemligen skaffa ersättning för grundskatterna, och dermed
borde äfven i Komiténs ögon dess dom vara fälld. Till närmare
upplysning om min mening hemställer jag till besvarande följande
fråga:

En fattig enka, omgifven af ett antal hungrande barn, öppnar
med hjelp af några tiotal kronors förlagskapital, som erhållits till
låns mot pant af åtskilligt icke öfverflödigt bohag, en s. k. diversehandel;
eller hon försöker sig som »hembagare»; eller hon öppnar
bröd- och mjölkhandel, eller tillverkning af småbröd, eller af
bakelser eller af karameller —■ allt sådant förekommer i det otroligt
rika Stockholm; jag har läst dessa yrkesnamn i anmälningsdiarierna.
Ar det billigt, att för sjelfva rättigheten att utöfva denna handtering

eller detta yrke, beskatta henne? Komitén vill hafva det så, och
det af två skäl, dels för att låta »det i vår tid allt mer betydande
rörliga kapitalet» veta, hvad dess af bevillningsstadgan ostörda frid
tillhörer, dels för att fylla det bristens ginungagap i statskassan,
som afskrifningen af grundskatter och indelningsverk kommer att
orsaka. Jag medgifver gerna, att bakelser och karameller och småbröd
kunna räknas till lyxartiklar, men jag anhåller vördsammast
att få fästa K. M:ts och hr Finansministerns uppmärksamhet deruppå,
att man får skilja mellan tillverkarens och afnämarens lyx,
samt att karamell- eller bakelsefruns »betydande rörliga kapital»
oftast torde bestå i så små belopp af skiljemynt, att de verkligen
ej kunna tynga särdeles hardt på händelsernas våg.

Under sina spaningar efter vår tids betydande kapital har
Komitén upptäckt, att rättvisan i Sverige är exempellöst »billig»,
och vips lägger Komitén stämpelskatt på rättegångsfullmagter.
För nittio år sedan skref en namnkunnig man, häradshöfdingen
M. Blix:

»Fastän jag särskildt skattar till domarens lön, skall jag ändå
köpa mig fram till honom hvart steg, der han sitter på sin stol,
och särskildt betala hvart ord han skrifver. Den lagsökande skall
hafva penningar, om han skall kunna beklaga sig. Han skall
köpa stämning, köpa dess frambärande, köpa ett dyrt stämpelpapper
att klaga på, köpa sjelfva historien om sin misshandlade
rätt, köpa sjelfva domen som tager af honom hans egendom. Jag
tror mig snart läsa Ciceros tal mot Verres, när jag betraktar rättegångsvägen
i Sverige. Och när jag betraktar alla domsäten från
Lovisa till Torneå och derifrån till Ystad, uti hvilka alla finnas
till köps stämningar, protokoll, domar, vadebevis, uppbud, fastebref,
inteckningar och gravationsbevis, och dertill lägger kommunikationer
och fullmägtiges arfvoden, så tror jag att handeln
har icke så många krambodar i Sverige som rättvisan.»

Jag medgifver, att koloriten i denna tafla är nog liflig, men
jag tvekar ej att påstå, att det är riktigare att säga att rättvisan
är dyr, än att hon är för billig.

När jag betraktar denna fenomenala stämpelskattelag, som
afkräfver armodet skatt för »vår tids betydande rörliga kapital»,
och som med dessa eländiga styfrar vill fylla hålet efter atskrifna
grundskatter med rustning och rotering, vore jag färdig att säga
med Juvenalis, att det är svårt att icke skrifva en satir. Men jag

tillbakavisar denna frestelse, och utbedjer mig blott den förmånen
att fa tillägga ett par ord särskildt om arfskatten.

Jag anmärker mot Komiténs förslag om arfskatt, att det ej
tillräckligt skonar de små qvarlåteuskaperna och de närmaste anhörige,
samt att det är högeligen orättvist, då det låter skatten
utgå, icke af arfslotten, utan af det samfälda arffallet.

Jag reserverar mig mot Komiténs råd och anvisning att framdeles
höja bränvinstillverkningsskatten och bränvinsförsäljningsskatteu
samt instifta en ny skatt på malt. Afsigten att lyfta direkt
skatt från förmögenheten och ersätta den uppkommande bristen
genom nya eller höjda konsumtionsskatter, som skola hardt drabba
de minst bemedlade, har visserligen ett högt föredöme i den tyske
rikskanslerens skattereformplaner, men är icke dess mindre i min
tanke förkastlig. Arbetaren, som på Stockholms utskänkningsbolags
krogar betalar kannan bränvin med 3 kronor 50 öre, erlägger
en bränvinsskatt till stat och kommun, som länge sedan
öfverskridit hvad rättvisa och billighet medgifva. Likväl förordar
komitén ytterligare höjning, och denna rekommendation afgifves i
det ögonblick, då man till de bemedlades förmån nedsatt tullen å
Sydfrankrikes viner till 16,5 öre pr liter.

Jag reserverar mig likaledes mot komiténs förslag om indragning
till staten af bränvinsförsäljningsafgifterna. I komitén har
jag, vid det slutliga afgörandet af denna fråga, röstat för nämnda
förslag, men endast af det skäl, att jag af två onda ting måste
välja det mindre onda. Jag håller före, såsom jag ock i komitén
har sagt, att bränvinslagstiftningen f. n. bör lemnas orubbad. Härom
finner jag nödigt att yttra mig något utförligare.

När 1877 års Riksdag (skrifvelse n:r 54) hos K. M:t anhöll om
tillsättande af en komité för revision af bränvinsförfattningarna,
hade Riksdagen uteslutande det ändamålet i sigte, att »genom lagstiftningens
mellankomst må kunna åstadkommas ett än kraftigare
motverkande af rusdryckers missbruk» — detta och ingenting annat.
Märkligt nog, uttalar Riksdagen härvid icke såsom sin åsigt, att
detta missbruk vore i tilltagande, icke heller såsom sin öfvertygelse
eller ens förhoppning, att på lagstiftningens väg något
vidare kunde åtgöras till hämmande af bränvinsmissbruket. Riksdagen
åberopade blott en »allt allmännare mening», och den önskade
»åtminstone ett försök» till frågans lösning. Riksdagens

anhållan om eu komité ser mig derför ut såsom ett rogifvande
medel under den hetsiga opinionsfebern.

I den kort efteråt förordnade s. k. bränvinskomitén antog
emellertid bränvinsfrågan en helt ny och oväntad skepnad. Det
af K. M:t, i öfverensstämmelse med Riksdagens önskan, angifna
uteslutande »syftet» för komiténs uppdrag trädde genast i bakgrunden.
Komitén började sin verksamhet med att på förhand
afgöra tillverknings- och försäljningsafgifternas sammanslagning,
liksom om häri läge minsta grand af en sådan »lagstiftningens
mellankomst», hvarigenom ett »kraftigare motverkande af rusdryckers
missbruk» kunde åstadkommas, och liksom ej rätta förhållandet
var, att sammanslagningen ingalunda utgjorde en preliminär
hufvudfråga och utgångspunkt, utan blott möjligen kunde
blifva en konseqvens af eller ett korollarium till ett beslut i den
hufvudsak, som hette »motverkande af rusdryckers missbruk». Härmed
var komiténs verksamhet förd in på så galet spår, att dess
hufvudsakliga, ja enda uppgift, att nemligen tillse hvad på lagstiftningens
väg kunde göras till hämmande af bränvinsmissbruket,
fick en alldeles underordnad betydelse, som endast kunde komma
i betraktande och ses till godo i den mån, som den falska utgångspunkten,
den anticiperade afgörelsen af sammanslagningsfrågan,
befanns medgifva. Också har följden blifvit, att Komiténs majoritet,
och dess minoritet, i stället för en utredning af den fråga, som
det var komiténs enda uppdrag att söka lösa, framlagt förslag,
som med all olikhet i öfrigt hafva det gemensamt, att båda hufvudsakligen
sysselsätta sig med en ny fördelning af inkomsterna af
vinstmedel och afgifter, under det den stora frågan om motverkande
af bränvinsmissbruket synes vara i det närmaste glömd. Ty att
superiets hämmande skulle vinnas på köpet, om man blott till
förmån för landsbygden beröfvar städerna en del af deras n. v.
inkomst af den bränvinsförsäljning, som der eger rum, det är ett
antagande, hvars grunder icke blifvit uppenbarade och icke kunna
af något förstånd uträknas.

Majoritetens i bränvinskomitén allmänna motivering går blott
ut på att vederlägga minoritetens förslag om fri bränvinshandel;
och hufvudsaken i minoritetens allmänna motivering är att vederlägga
majoritetens förslag om att göra utskänkningen af tre tum
tiodubbelt renadt till en af den kommunala sjelfstyrelsens pligter
och utmärkelser. Och häri hafva de förträffligt lyckats; de hafva
så grundligt öfvervunnit hvarandra, att båda bitit i gräset. Deremot

hafva båda så godt som lemnat utan motivering det, som skulle
vara sjelfva kärnpunkten, nemligen hvardera förslagets dugande
kraft att, upphöjdt till lag, kraftigare än den hittills varande lagstiftningen
motverka missbruket af starka drycker. Tv till verkliga
skäl för det antagandet, att förslagen i det hänseendet duga
till någonting, kan man lika litet räkna majoritetens påstående, att
dess förslag är en »fulländning» af det förträffligt befunna bolagssystemet,
som minoritetens lifliga försäkrigar om den fria bränvinshandelns
välsignelse. Således, den fråga, som föranledt tillsättandet
af bränvinskomitén, blef af både majoritet och minoritet undanskjuten,
och en helt annan sak blef hufvudsak. När emellertid
båda gifva sig ut för att hafva ställt sig K. M:ts uppdrag till
»underdånig åtlydnad», och att blott hafva haft i sigte bränvinsmissbrukets
hämmande, så har detta rätt mycket tycke af en
maskerad. Att låta ett förslag om åderlåtning å städernas inkomstbudget
gälla för ett allvarligt bemödande att främja nykterheten,
det är en försyndelse mot den estetiska maximen att namngifva
ett skådespel, icke efter den simple komparsen, utan efter den
verkliga hufvudpersonen. Det är som att tänka sig titelrolen i
Moliéres berömdaste komedi frånhänd Tartuffe och öfverlemnad åt
en af bipersonerna, t. ex. Monsieur Loyal.

Att sålunda bränvinskomitén ej lyckades lösa det förelagda
spörjsmålet, hvilket den råkat att glömma bort, kunde ej öfverraska
Riksdagen, som ju uppenbarligen icke hade hoppats någon
synnerlig kraftig verkan af lagstiftningens ytterligare mellankomst.
Och för öfrigt blef det utan tvifvel för Riksdagen en ej ringa tröst
att erfara af de tillförlitliga upplysningar, som komitén inhemtat,
att bränvinsmissbruket icke vore i tilltagande, och att således den
»allt allmännare mening», för hvilken 1877 års Riksdag gifvit efter,
hade farit vill. Denna visshet är åtminstone en verkligt värdefull
behållning af komiténs verksamhet. Det kunde således sägas,
att om än icke allt vore på allra bästa sätt bestäldt i den bästa
möjliga bland verldar, saken i fråga likväl befunne sig efter omständigheterna
väl.

Ett stillestånd eller åtminstone en vapenhvila i bränvinskriget
kunde derför motses. Såvidt jag vet, hade man ej heller inom
Skatteregleringskomitén varit betänkt uppå att väcka till nytt lif
ett tvisteämne, som endast kunde vara egnadt att ytterligare komplicera
de redan nog hoptrasslade s. k. stora frågorna. “Såvidt jag
vet, blefvo ock Komiténs ledamöter högeligen öfverraskade af K.

M:ts remiss den 6 Maj 1881 med föreskrift att komité» skulle
yttra sig öfver bränvinskomiténs förslag i hvad de afse ändring
i gällande bestämmelser angående afgifterna för tillverkning
och försäljning af bränvin. Då bränvinskomitén endast
haft till uppdrag att tillse, huruvida genom förändrad lagstiftning
bränvinsmissbruket kunde inskränkas, har jag ej annorlunda
kunnat uppfatta K. M:ts nyssnämnda remiss, än såsom en
till Skatteregleringskomitén ställd fråga, huruvida den ansåge bränvinskomiténs
förslag, i hvad de afse bestämmelserna om afgifterna
för bränvinstillverkning och försäljning, egnade att främja det syftemål,
för hvars skull 1877 års riksdag anhöll att komitén måtte
förordnas. Och om Skatteregleringskomitén, som jag antager, besvarar
den frågan med nej, så hade den blott att härom meddela
K. M:t sina tankar. 1 stället har Komitén begagnat sig af K. M:ts
remiss såsom en anledning att yttra sig om en helt annan fråga,
nemligen huruvida det ej må vara rättvist, lämpligt och nyttigt
att »afskrifva» en del af städernes inkomster, på samma gång som
man afskrifver en del af jordbrukets skatter.

Mellan 1877 års Riksdags nitälskan för nykterheten och Skatteregleringskomiténs
lust till städernas försäljningsafgifter gifves intet,
vare sig moraliskt eller logiskt, sammanhang. Bränvinsfrågan
har fullständigt skiftat hamn; ännu nödtorftigt förklädd, då
hon utgick ur bränvinskomiténs händer, visar hon i Skatteregleringskomiténs
betänkande sin nya skepnad i ohöljd nakenhet.

Komiténs förslag angående hushållningssällskapens andel i
förtjensten å bränvinshandeln kan jag ej heller biträda. Dessa
enskilda sällskap äro i verkligheten så okontrollerade och oansvariga,
att de ej kunna jemföras med landstingen. De torde ej
numera hafva en sådan betydelse, att ej landstinget i de orter, der
de ännu anses fylla ett nyttigt värf, kan förse dem med nödiga
penningemedel, hvilket då ock skulle medföra en ej öfverflödig
kontroll å medlens användning.

Komiténs förslag, att en personlig afgift till staten må bibehållas,
anser jag visserligen icke kunna med fullt giltiga skäl försvaras.
Likväl har jag biträdt detta förslag, under förutsättning att alla
personliga skatter af kommunal natur skulle upphäfvas, med undantag
tillsvidare för dem som utgå på grund af löneregleringskonventionerna.
Komitén har emellertid förordat bibehållande af

den personliga sjukvårdsafgiften. Om det något så när låter sig
göra att försvara en lindrig, personel afgift till staten, så är det
åter alldeles ogörligt att för personela kommunal-afgifter andraga
någon rättsgrund. Komitén har också ej bjudit till att anföra någon
sådan för den personliga sjukvårdsafgiften. Ty att sjukvården
måste "ligga alla samhällsmedlemmar lika om hjertat», är något
som fullt lika väl kan sägas om många andra yttringar af
samhällets verksamhet, exempelvis fattigvård, polis, rättsskipning.
Jag reserverar mig således mot Komiténs beslut, att förorda sjukvårdsafgiftens
bibehållande.

K. M:t har, i öfverensstämmelse med riksdagens anhållan, åt
Skatteregleringskomitéu uppdragit att, »efter fullständig utredning af
alla skatteförhållanden i riket, uppgöra förslag till en på denna utredning
grundad rättvis fördelning af skattebördorna.» Jag har derför
ansett det vara Komiténs pligt att ej förbise främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska statskyrkan, å hvilket ämne
jag tillät mig fästa Komiténs uppmärksamhet genom en motion,
som återfinnes under n:o 3 bland Komiténs tryckta promemorior.
Ehuru Komiténs »provisoriska» beslut i frågan afvisade mitt förslag,
fann jag mig föranlåten att, innan Komitén gick att fatta »definitiva»
beslut, förnya detsamma (n:o 35 bland promemoriorna) emedan
jag under tiden erhållit kännedom om ett Öfverståthållareembetets
utlåtande, som tillstyrker, att i hufvudstaden bosatte personer,
tillhörande främmande trosbekännares af staten erkända församling,
måtte, i likhet med de statskyrkans medlemmar, som tillhöra de
icke territoriela församlingarna i Stockholm, befrias från skyldighet
att, för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital,
erlägga afgifter till kyrka och presterskap i den territoriela församling,
der de äro mantalskrifne. Komiténs definitiva beslut blef
emellertid enahanda med det provisoriska. Då Komitén icke ens
omnämnt frågan i sitt utlåtande, lär deraf få slutas, att Komitén
anser ifrågavarande, såsom permanent, årlig skatt utgående köpeskilling
för främmande trosbekännares religionsfrihet vara med
rättvisans kraf i allo öfverensstämmande. Härom hyser jag fortfarande
en från Komiténs afvikande mening. Då jag emellertid
blir i tillfälle att annorstädes framlägga mina skäl och belysa
Komiténs, skall jag här endast anföra mitt yrkande:

»att medlemmar af lagligen erkända främmande trossamfund
i städerna må befrias från de efter bevillning för inkomst af kapi -

tal och arbete samt såsom personliga skatter utgående bidrag till
statskyrkan.»

Beträffande kommunalutskylder i städerna har Komitén, i sitt
yttrande om de personliga afgifterna, föreslagit stadganden mot
den derstädes som på landsbygden florerande, olagliga personela
beskattningen, äfvensom i sådant syfte yrkat en revision af
de s. k. likställighetsöfverenskommelserna. Men i öfrigt har Komitén
hvarken lemnat någon utredning af kommunalbeskattningen
i städerna, eller framlagt förslag till afhjelpande af de för Komitén
ej obekanta orättvisor, som vidlåda den. Mot Komiténs beslut
att undanskjuta denna angelägenhet anmäler jag min reservation.

Hvad landstingsskatten angår vidhåller jag Komiténs »andra
afdelnings» förslag, såväl att landstingsskatt bör utgå efter samma
grunder, som gälla för kommunala utskylder, som att »de åtaganden
som vid landsting (äfvensom inom stad eller landskommun) framdeles
ifrågasättas i afseende på bidrag för jern vägs byggande, må
drabba uteslutande å fastighet.»

Jag reserverar mig emot Komiténs förslag rörande kommunalbeskattningen
å landet. För upphäfvande af jordbruksfastighetens
nu stadgade dubbelfyrk finner jag intet skäl i förslaget om jordbruksfastighets-bevillningens
höjning från 3 till 5 öre, i likhet med
annan fastighets bevillning, och om bevillning af jordbruksrörelse,
såsom af allt annat arbete. Härigenom beredes blott en mycket
ringa ersättning åt staten för efterskänkta grundskatter och
indelningsverk. Kommunalbeskattningen bar med denna skattereglering
mellan staten och jordbruksfastigheten intet att göra.
Skälet för högre kommunalbeskattning å fastighet än å inkomst af
arbete står orubbadt qvar. Hvad jordbruksfastighetsegarne hafva
att klaga öfver, är annan fastighets ringare beskattning för kommunala
ändamål. Jag håller således före, att all fastighet bör bära
kommunalutskylder i dubbelt förhållande mot inkomst af arbete.

Min från Komiténs beslut afvikande mening i några smärre
frågor anser jag ej nödigt att här redogöra för.

Reservation af Herr Carl Ifvarsson angående Stämpelpappersafgifterna.

Flertalets beslut i fråga om stämpelpappersafgifter, har jag i
nedanstående delar icke kunnat biträda.

Rättegångsfullmagter äro för närvarande fria från stämpelafgift,
och något för mig giltigt skäl att i detta hänseende hädanefter, beskatta
lättssökande med tva kronors afgift, har destomindre blifvit
anfördt, som hvarken öfriga med rättegång förenade kostnader blifvit
minskade eller behofvet af rättegångsbiträde lärer vara mindre än förr;
hvartill kommer att en svarandepart, hädanefter som hittils, ofta
lär gå miste om all ersättning för sina kostnader, äfven om sådana
honom tilldömas.

Angående den föreslagna stämpelafgiften å lagfartsbevis, må
erinras att, enär denna skatt skulle utgå med 15 öre för hvarje 100
kronor af köpeskillingen och den redan nu efter enahanda grund utgående
afgiften a köpebref utgör 60 öre pr 100 kr., så innefattar förslaget
i veikligheten en förhöjning från 60 till 75 öre för hvarje hundra
kronor af köpeskillingen eller, i fall denna är låg, af fastighetens
taxeringsvärde. Denna afgift till staten allenast för rättighet till
fastighetsförvärv synes mig allt för dryg, alldenstund den redan
nu utgående afgiften visat sig vara så pass kännbar för mänga
nybörjare, att benägenhet till författningens kringgående stundom
yppat sig, samt det torde vara mer ändamålsenligt att befordra,
än föl svara fastighetsförvärf för de mindre bemedlade samhällsklasserna.
Det bör icke lemnas obeaktadt, hurusom en och samma
egendom kan ga i flere pa hvarandra följande köp, utan att någotdera
under åratal lagfares, samt hurusom samtliga kontrahenterna slutligen
sins emellan kunna öfverenskomma om anuulering af ett
eller flere af köpen, så att den förste säljaren utfärdar köpebref
till den siste köparen, som deltagit i uppgörelsen; hvarigenom
staten kan gå miste om den påräknade inkomsten af de mellanliggande
köpen, laglydnaden förslappas och ganska invecklade
tvister kontrahenterna emellan kunna uppstå. Exempel saknas
icke i detta hänseende nu, då skatten utgår med 60 öre pr hundra

kronor, ock påtagligt torde det vara, att, i den mån skatten höjes,
växer benägenheten till undvikande och fördröjande af utbetalningen
af densamma, och med detsamma växa också de ofördelaktiga
följderna af skatteförhöjningen. Ensamt dessa omständigheter
gifva vid handen, att den ifrågavarande skatten hellre borde
minskas än höjas; men då någon skattenedsättning i detta fall
icke lärer kunna åstadkommas i den närmaste framtiden, torde
åtminstone, på grund af nu anförda och flere andra till varsamhet
i detta hänseende nog manande skäl, all förhöjning i denna skatt
böra undvikas och således flertalets beslut om stämpelskatt på
lagfartsbevis lerunas utan afseende. Ett stöd för denna min inom
Komitén uttalade mening, finner jag ock dels i den omständigheten,
att Riksdagen, i sammanhang med afskaffande af föreskriften
om uppbud och fastebref, äfven afskaffade den på dessa senare
lagda stämpelafgiften utan att påföra fastighet någon motsvarande
afgift i stället, och dels deruti, att Riksdagen afslagit sedermera
väckt förslag om påförande af en sådan skatt, som den nu ifrågavarande.
Alldeles obeaktade böra dessutom vid denna frågas
behandling icke heller lemnas de, i synnerhet för mindre bemedlade
egare af smärre fastigheter, stundom ganska betungande utgifter
för lagfart af efterlefvande makes och arfvingars andelar i död
mans bo, som i följd af senaste lagstiftningen i detta ämne blifvit
påkallade. Staten uttager visserligen icke någon särskild stämpelskatt
af berörda andelar, när med arfskifte lagfares; men kostnaderna
för påskrift af fångeshandlingen, protokollsutdrag och lagfartsbevis,
för hvarje delegare särskildt, blifva det oaktadt ganska
dryga i förhållande till fastighetsvärdet, när andelarne äro många
och små, såsom t. ex. då ett tiotal sterbhusdelegare, deribland
äfven omyndiga finnas, sig emellan först fördela och sedan måste
lagfara med hvar sin del af en egendom å 1,000 kronors värde
eller derunder, samt derefter, sedan domstolens tillstånd till försäljning
af de omyndigas andelar erhållits, försälja egendomen,
hvarefter köparen får både söka lagfart å densamma och vidkännas
stämpelafgift för köpet. Då sålunda lösen för ett trettiotal af handlingar
måste så godt som samtidigt utgifvas rörande en sådan
hemmansdel, oberäknadt för dem, som motsvaras af föiut erforderliga
handlingar, så vill det synas, som någon vidare kostnad
genom förhöjd stämpelafgift för lagfart icke vore tillrådlig. Att
någon sådan icke är påkallad af minskade kostnader för lagfart
i allmänhet, torde af anförda exempel vara ådagalagdt.

Beträffande nyttjanderättsaftal angående fast egendom, må
erinras.- dels att sådant aftal kan ske mundtligen, då någon stämpelafgift
icke lärer kunna uttagas, dels att ett ointecknadt kontrakt,
enskilda personer emellan, merendels är af föga värde och således
mindre lämpligt för särskild beskattning, dels att den stämpelskatt,
som kunde uttagas af Kronans arrendatorer, måste inverka på
arrendebeloppen och således blifva värdelös, dels ock att sådana
svårigheter vid tillämpningen af Komiténs förslag synas möta, att
detsamma endast af detta skäl bör förkastas, äfven om den ifrågavarande
skatten vore ändamålsenlig och billig. Uppmärksammas
bör allenast den svårighet, som för häradsskritvarne skulle uppstå
i fråga om granskning af alla vid en mantalsskrifning på landet
förekommande arrendekontrakt och vid bedömande af värdet på
alla de mångfaldiga naturaprestationer, hvilka såsom arrende ofta
nog skola utgå, men som icke finnas i markegångstaxan upptagna,
samt det orimliga deruti att häradsskritvarne ensamne äfven
skulle vara bestämmande i detta fall, och olämpligheten af Komiténs
förslag, i hvad det afser stämpelafgift af kontrakt, som icke
vid domstol företes, torde derigenom varda ådagalagd.

Förslaget om stämpelafgift vid öfverlåtelse af lös egendom,
hvarom afhandling icke skall företes hvarken inför domstol eller
embetsmyndighet, är icke motiveradt af något för mig giltigt skäl,
och då jag icke heller kan inse, huru kontrollen öfver den sålunda
ifiagasatta nya skattens utgående i allmänhet skulle kunna verkställas,
får jag härmed uttala den vid ärendets behandling inom
Komitén äfven framhållna mening, att jag anser någon stämpelafgift
i detta fall icke böra ifrågakomma. Möjligen skulle man
kunna påräkna, att någon kontroll rörande stämpel å auktionsprotokoll
kunde utöfvas af auktionsbesökande eller på annat sätt;
men ingen skatt vore väl mindre berättigad, än den, som sålunda
skulle utaf på auktion försåld lös egendom utgå, enär slik försäljning
merendels eger rum antingen i följd af skuld, såsom efter
utmätning eller i konkursbo, eller i följd af dödsfall, då i förra
fallet det oftast blefve borgenärerna, som jemte sina förluster finge
vidkännas skatten, och i det senare dödsboet, af hvilket eu särskildt
tillstyrkt arfskatt dessutom skulle utgå, i händelse behållningen
vore af någon betydenhet. Af sådan anledning bör all
fråga om stämpelskatt särskildt af auktionsmedel äfven förfalla.

I fråga om aktier eller lottbref, anser jag, att frihet från stämpelafgift
bör ega rum för aktier och lottbref i sådana bolag, som

egentligen hafva till syfte att bereda allmänna fördelar utan
att i främsta rummet afse enskild vinst, såsom uti bolag förjernvägsbyggnader
eller andra likartade företag.

Hvad beträffar skuldebref och obligationer, så är visserligen
den föreslagna nya skatten å dem obetydlig; men då denna
stämpelafgift måste drabba låntagarne, synes det mig, som vore
samma afgift, äfven den, obillig. Besväret att anskaffa stämpelpapper
skulle dock vid många tillfällen medföra långt större kostnader
eller olägenheter, än utgifvandet af sjelfva skatten, såsom då,
i följd af handel, boutredning eller andra omständigheter ute på
landsbygden, skuldsedlar, för affärernas fullständiga afslutande och
till förekommande af framtida tvister, maste utfärdas, utan att
stämpelpapper vore tillgängligt, måhända icke ens på flere mils
afstånd. Valet mellan kostnad för resor och dermed förenad uppoffring
af tid, olägenheter af oafslutade affärer, samt lagbrott,
stode visserligen vid sådana tillfällen öppet; men då ingendera åt
de sålunda till buds stående utvägarne torde vara att rekommendera
framför stämpelfrihetens bibehållande för handlingar af berörda
slag, hvilka icke inför domstol eller embetsmyndigheter till
annan bebandlig företes, anser jag stämpeltrihet af dem fortfarande
böra ega rum.

Med stämpelbeläggning af räkningar och qvittenser skulle
väl förhållandet blifva ungefär enahanda, som med stämpelskatten
på skuldsedlar; men då olägenheterna deraf skulle blifva ännu
mer omfattande och verka ofördelaktigt pa nästan all rörelse, är
stämpelfriheten i detta fall ännu mer berättigad.

Då uti Komiténs förslag i ofvan anmärkta delar rörande stämpelafgift
af handlingar, som icke företes inför domstol eller embetsmyndighet,
ingår ett nytt och på allmänna rörelsen ganska djupt
ingripande skattesystem efter utländskt mönster, må ett noggrant
aktgifvande på detta förhållande icke åsidosättas. Jag eger också
den förhoppning, att så väl Regeringen som Riksdagen skola egna
denna fråga all möjlig uppmärksamhet; men då jag är öfvertygad
att samma system, tillämpadt på skriftliga uppsatser, som förekomma
nästan vid all rörelse i dagliga lifvet, icke vore lämpligt
för oss, får jag, under åberopande af hvad jag här ofvan i vissa
delar anfört, reservera mig emot flertalets mening och tillstyrkande
i detta hänseende, med tillägg att jag föreställer mig det
ett slikt skattepåbud skulle icke allenast framkalla ovilja bland
ett folk, som numera lyckligtvis är vandt vid större friheter i

handel och vandel, än att stå med en skattestämpel i den ena
handen, medan affärer utföras med den andra, utan ock blifva
omöjligt att tillämpa, åtminstone i vissa glest bebodda delar af
vårt land, äfven om alla de i berörda hänseende derifrån härflytande
stämpelafgifterna användes till aflöning åt stämpelpappersförsäljningsmän
och fiskaler.

Enär den ojemförligt största delen af allmogen svårligen kan
bedöma, huruvida en skriftlig handling skall med stämpelpapper
förses, eller ej, samt än mindre beräkna och bestämma det rätta
stämpelbeloppet för hvarje handling, sä anser jag det ingalunda
vara tillrådligt att, såsom flertalet synbarligen afsett, lägga ansvaret
för förseelser i dessa hänseenden på den private mannen,
emedan ofrivilliga lagöfverträdelser skulle deraf blifva en gifven
följd. Det är äfven af denna orsak, som jag anser dels ofvanberörda
syfte vara oantagligt och dels nu gällande föreskrift uti
Kungl. Kungörelsen den 22 Oktober 1880, § 8, punkt. 2 böra
oförändrad bibehållas, så att icke allenast kontrollen, utan äfven
ansvaret i detta fall fortfarande får hvila på vederbörande domare
eller tjensteman.

Slutligen och då de af mig här ofvan afstyrkta skatteinkomsterna
äro af Komiténs flertal afsedda till bestridande af statsutgifter,
för hvilka andra skatteinkomster måhända i stället skulle
beböfvas, i händelse dessa icke blefvo att tillgå, tillåter jag mig
nämna, att blott folket har tillräcklig skatteförmåga, så lära
långt mindre kostsamma och affärslifvet störande skatteutvägar
kunna uppsökas, än de ifrågavarande. I detta hänseende må blott
omförmälas tvenne sådana, den ena, att genom måttliga tullumgälder
skaffa motsvarande inkomst, och den andra, att anlita en
inom Komitén ifrågasatt utväg, nemligen den, att i stället för nuvarande
personliga skyddsafgift, hvilken enligt Komiténs förslag
skall upphöra, lemna de förmögnare samhällsklasserna tillfälle att
särskildt bidraga till landets försvar genom en ny skyddsafgift,
utgående efter en graderad skala af den större förmögenheten
och grundad i öfrigt på samma bas, som allmänna bevillningen.
Genom mindre ökade utgifter för landets försvar, än de beräknade,
borde dock de ifrågavarande stämpelskatterna kunna undvaras,
utan att några andra skattekällor behöfde anlitas i stället.

1 det hufvudsakligaste af ofvanstående reservation instämmer:

Ola Andersson.

Skatteregleringskomiténs Betänkande. IV.

Reservation af Herrar Carl Ifvarsson, Emil Key och Ola
Andersson angående Kommunalskatten på landet.

Sedan Komitén, vid behandling af frågan om den allmänna
bevillningen, dels föreslagit icke allenast en förhöjning i bevillningen
för jordbruksfastighet från 3 till 5 öre per hundra kronor af
värdet, (således till lika belopp med nu utgående bevillning af
annan fast egendom, såsom ock, under förutsättning af indelningsverkets
och grundskatternas afskrifning, förut åsyftadt varit och billigheten
fordrar,) utan äfven en särskild skatt för inkomst af jordbruksrörelse,
samt dels ej mindre i motiverna till samma förslag än
uti den underdåniga skrifvelsen af den 17 Augusti nästlidet år, med
hvilken förslaget till den nya bevillningsförordningen beledsagades,
både framhållit det inbördes sammanhanget mellan grunden för den
allmänna bevillningen och kommunalskatterna samt uttalat sig för
likställighet i skatteväg, de olika beskattningsföremålen emellan,
gåfvo dessa Komiténs tillgöranden åtminstone berättigad anledning
till det antagande, att någon ogynnsammare grund för fastighetsbeskattningen
i kommunalt hänseende icke af samma Komité skulle
ifrågasättas; men den som, tillfölje af hvad sålunda förekommit,
trodde, att grunden för kommunalbeskattningen var gifven genom
tillämpning af den förordade likställigheten äfven i detta fall, han
missräknade sig, och Komiténs beslut i ämnet bär derom ett ojäfaktigt
vittnesbörd. Den åsyftade likställigheten kastades öfver
bord; ej mindre än tre olika grunder för fyrktalssättningen antogos,
och jordbruksfastigheten blef försatt i en ogynnsammare ställning
än både annan fastighet och öfriga beskattningsföremål, ja
till och med ogynnsammare än nu.

En följdrigtig tillämpning på kommunalbeskattningen af Komiténs
yttrande och beslut i bevillningsfrågan hade fordrat ett lika
fyrktal på hvarje bevillningskrona, utan afseende på de olika beskattningsföremålen,
eller, hvilket varit detsamma med hänsyn till
likställigheten, att en fyrk åsatts för 200 kronors taxeringsvärde
och för 10 kronors beskattningsbar inkomst, såsom ock ifrågasat -

tes; men när den sålunda föreslagna beskattningsgrunden förkastades,
till och med sedan den modifikation blifvit framställd, att
rörelseinkomst af fast egendom alltid vid fyrktalssättning skulle beräknas
till minst en procent åt egendomens taxeringsvärde, hvarigenom
det skulle blifvit tydligen bestämdt, att den nu från jordbruksfastighet
utgående andelen i kommunalbeskattningen åtminstone
icke skulle minskats, äfven om bevillning för sådan inkomst
ej erlades, men väl kunde höjas, om en större inkomstskatt betaltes;
sa och da vi anse den sålunda på likställighetsprincipen
grundade fyrktalssättningen och lika skatt af hvarje fyrk påkallas
både af en följdrigtig tillämpning af Komiténs beslut rörande
allmänna bevillningen och utaf billighet, försåvidt fråga är om
skatt till sådana ändamål, kvilka för närvarande bekostas med lika
belopp af hvarje fyrk, det vill säga de allmänna kommunalskylderna,
fa vi alltså detta förslag härmed förorda, med förklarande
att billigheten måhända påkallar en annan grund för vissa, till
de allmänna kommunalutskylder, som utgå lika af hvarje fyrk,
icke nu hänförliga byggnadsskyldigheter, angående hvilka vi ansett
att särskildt förslag bort uppgöras.

Till stöd för denna vår, från flertalets beslut afvikande mening
-tillåta vi oss i korthet vidare anföra: dels att vi antagit, det
Komiténs syfte i allmänhet skulle vara att befrämja likställighet i
fråga om beskattningen samt i följd deraf också att föreslå de
lindringar i detta hänseende, som för jordbruket, — hvilket är
ojemförligt högre beskattadt än andra skatteföremål — må vara
af rättvisa och billighet påkallade, ehvad de angå beskattningen
på det ena eller andra området, således äfven beträffande kommunalskatter
och sådana byggnadskostnad^-, som t. ex. för tingshus
med flere, hvilka väl icke skäligen böra, såsom flertalet beräknat,
lika som hittills drabba jordbruksfastighet; dels att både
den föreslagna höjningen af allmänna bevillningen och den ifrågasatta
förhöjningen i landstingsskatten äro afsedda att inträda genast
vid början af grundskatteafskrifningen, oaktadt denna senare
endast småningom under en lång följd af år skall försiggå;
dels att aflöning till presterskapet och kyrkobetjeningen, jemte flere
andra onera, sannolikt ännu en längre tid få utgå såsom hittills
hufvudsakligen af jordbruksfastigheterna; dels att den ene jordbrukaren
eller egaren till jordbruksfastighet svårligen kan hafva
någon vidsträcktare skyldighet att ersätta hvad den andre i följd
af rättvisa och billighet kan fa minskadt på sina skatter, än andra

samhällsmedlemmar kunna hafva, vare sig det gäller skatter till
staten eller kommunen; samt dels att inkomst af kapital och arbete,
(detta senare åtminstone hvad beträffar tjenstemäns löner, hvilka,
när de till väsentlig del bestodo i boställen, ingalunda voro fria
från kommunalskatter och sedermera i allmänhet blilvit ganska
rundligt tilltagna) icke skäligen bör sättas i en undantagsställning
genom lindring i berörda skattebördor, da i praktiskt hänseende
hinder ansetts möta mot lindring i skatterna för skuldsatte och
mången gång nära utfattiga egare till små jordlägenheter: hvilka
alla omständigheter torde i fråga om grunden för kommunalutskylderna
böra beaktas, såsom inverkande på frågans slutliga afgörande
och manande till all möjlig likställighet.

Då nu härtill kommer, dels att Ivomiténs förslag är ganska inveckladt
och svårt att tillämpa, i synnerhet då fråga om särskild
skatt af vissa arrendeinkomster tages med i beräkning, och dels
att detsamma icke allenast står i strid med det uti 12:te punkten
af Särskilda Utskottets utlåtande n:o 2 vid 1878 års riksdag uttalade
syfte, utan ock med Ivomiténs eget förslag rörande landstingsskatten,
hvilket är bygdt på bevillningens grund i öfverensstämmelse
med vår här uttalade mening; så torde all vidare motivering
vara öfverflödig, för att ådagalägga ohållbarheten af Ivomiténs
förslag och för att visa, hurusom det af oss här ofvan förordade
förslaget är grundadt på vida starkare skäl.

Reservation af H. L. Rydin.

Hvar och en god medborgare lär väl vara villig att för vinnande
af ett sådant mål, som ett betryggande försvar, åtaga sig
ökade skattebördor, och således, derest såsom oeftergiflig^ vilkor
för dess erhållande uppställes den fordran, att staten afsäger sig
den inkomst, som åt den beredes genom indelningsverket och dermed
sammanbundna skattesystem, äfven underkasta sig de uppoffringar,
som blifva en följd af den förhöjda beskattning, som
afskrifningen af grundskatterna och förökade kostnader för försvaret
medföra. Men skall hvar och en medborgare anses pligtig
att medarbeta till genomförandet af en så omfattande skattereform,
så bör det ändamål, som skall främjas, vara af den betydelse, att
det kan förena alla samhällsmedlemmarne i en gemensam vilja
att göra uppoffringar hvar på sitt sätt och i sin ställning. Då
denna fråga vid dess afgörande 1873, efter min uppfattning af
riksdagens beslut, förbands med upphäfvande af indelningsverket
och genomförandet af en försvarsorganisation grundad på allmän
värnepligt, eller allas lika skyldighet att göra sig dugliga till
rikets försvar, hvilken uppfattnings riktighet styrkes deraf, att
Kongl. Maj:t till 1875 års riksdag lät på dessa grunder utarbeta
och framlägga ett förslag till härordning, ansåg jag mig böra biträda
den skrifvelse, som då afläts om de med rustnings- och
roteringsbesvären sammanhängande grundskatternas afskrifning och
en allmän revision af våra skatteförhållanden.

Då emellertid den senast tillsatta försvarskomitéen ej kunnat
enas om ett förslag till försvarsväsendets organisation, oaktadt de
sakkunnige nedsatte anspråken på en tillfredsställande försvarsorganisation
och kostnaden derför till det med afseende på våra
förhållanden minsta möjliga, så och för den händelse en tillfredsställande
lösning af försvarsfrågan ej kan erhållas, och således
det mål som man föresatt sig genom grundskatternas afskrifning
ej kan vinnas, så bör grundskattefrågan noggrannare än förr tagas

under pröfning. Jag liar derföre icke ansett mig kunna utan vidare
granskning af de föreslagna grunderna och sättet för afskrifning
af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären och det
sätt, hvarpå frågan i allmänhet blifvit löst, instämma i de komiterades
i frågan afgifna yttrande.

Mina betänkligheter afse:

1:0. Skälen för afskrifning.

Grundskatternas och de till indelningsverket utgjorda besvärs
afskrifvande är, oaktadt de försök man gjort att förvandla den
dertill, icke en rättsfråga, utan endast och allenast en politisk
ändamålsenlighets fråga. De rättsskäl, som åberopats för dessa
skatters afskrifning, hålla ej stånd. Det första skäl i denna riktning
som i komiterades betänkande framträder och fått sitt uttryck
i den statistiska redogörelsen, är att jorden, såsom beskattningsföremål
fått sig påförd en skattebörda, som är i jemförelse med
det sätt, hvarpå andra beskattningsföremål tryckas, i högsta måtto
orättvis. En sådan argumentation är alldeles oriktig. Jämför
man jorden såsom beskattningsföremål och den procent i förhållande
till kapitalvärdet, som deraf utgår i skatt, med andra beskattningsföremål,
så finnas andra sådana, som utgöra ännu högre skatt i
förhållande till deras värde än jorden. Komiterade hafva inskränkt
jämförelsen till de direkta skatterna. Man har visat, huruledes
jordens taxeringsvärde på landet uppgår till 1,886 millioner kronor
och är belagdt med skatter och besvär, som värderas till 29 millioner,
således 1,5 36 % af kapitalvärdet, och derefter räknat ut, huruledes,
då af jordens kapitalvärde utgår till staten 0,öb8 % och till
kommunen 0,968, af annan fastighet utgöres 0,059 och 0,0311,
samt af inkomstens efter 5 % beräknade kapitalvärde 0,os °/ och
0,2i8 vidare har man visat, huruledes skatterna till staten å
jordbruksfastighet utgöra 84,is /, skatten å annan fastighet 0,83,
skatten å inkomst 5,72 samt de personela skatterna 9,27 och till
kommunen respective 72,84, 2,24, 12,68, 12,24. Men hvarför gör
man icke andra jämförelser? Beskattningsobjektet kaffe uppgick
1880 till ett värde af 14,366,000 kronor och drog en tull af 2,926,500
kronor, således något mer än 20 %, socker och sirap värderadt
till 18,751,000 kronor drog en tull af 9,480,000, nära 50 tobak,
värderadt till 3,542,000 kronor, drog en tull af 2,260,000 kronor,
eller 63 %, vin i värde 2,809,000 kronor drager 514,000 kronor,
eller 19 %, och utländskt bränvin är belagdt med en tull af 39 %,

medan inländskt bränvin drager en produktionsskatt uppgående
till 60 å 70 % af varans värde, och i afseende på banksedlar hafva
komiterade ansett att minst halfva vinsten bör tillfalla staten. Gör
man jämförelse mellan skatt å jordegendomar och andra skatter
i procentförhållande, så uppgå tull och bränvinsskatt till 66 %
medan skatten å jordegendom utgör 20 % af statsinkomsten, och
af skatterna utgör jordegendom 16,5 % och öfriga således 83,15 %.
Komiterade hafva äfven visat, huruledes trots det betydande inflytande,
som städernas förmögenhetsförhållande tydligen utvisa,
dock utgår efter medelberäkning, i mån efter värde, ett relativt
högre bidrag till stats- och kommunalbehofvens fyllande från den
skattskyldige stadsinvånarens sida, än från den skattskyldige invånaren
på landsbygden. De jämförelser, som nu blifvit gjorda
emellan de olika beskattningsföremålen, skola emellertid jäfvas
såsom ej berättigade, emedan de skatter, som åligga jorden, ega
en helt annan karakter än konsumtions- och produktions-skatter
samt skatter å vissa rättigheter. Grundskatterna utgöra nämligen
ej skatter å förbrukningen, utan hänföras till förmögenhetsskatter.
Härvid bör emellertid iakttagas, att jorden, såsom sådan, ej är något
skatteobjekt mer än kaffe och socker, utan det är dess egenskap
af ett oförstörbart egendoms-objekt, som utgör grunden för skattens
utgörande. Men äfven i denna egenskap har jorden såsom
sådan ej någon betydelse. Jordsträckor finnas, som hafva föga
eller intet värde, medan andra gifva ett utomordentligt högt värde.
Hvarpå beror detta? Det beror på det olika nyttjandevärde jordegendomen
har för dess innehafvare; det är i förhållande till
dennes derå nedlagda kapital, som jorden har betydelse. Det är
detta värde, som bestämmer olika egendomars olika bytesvärde;
och deraf beror, huru stort kapital, den som har sådant till sin
disposition, vill derå nedlägga. När man talar om jorden såsom
ett förmögenhetsobjekt och dess värde, så afser man det kapital,
som kan i densamma med fördel fästas, och den afkastning samt
de förmåner, detsamma nedlagdt på jordens förvärfvande, är egnadt
att bereda. När man talar om jordens beskattning, begagnar man
således en omskrifning för att beteckna den andel af inkomsten
utaf det i jorden nedlagda kapital, som staten såsom skatt tillerkänner
sig. Betraktar man emellertid jorden med hänsyn till
dess nyttjandevärde med andra ting, som äfven hafva sådant
värde och kunna användas såsom produktionsmedel, t. ex. redskap,
råvaror, så finner man, att dessa föremål hafva en annan uppgift

i produktionens tjenst, än jorden. De äro af en mera rörlig och
vexlande beskaffenhet. Jorden är deremot ett föremål, som i sin
individuela bestämdhet alltid finnes till och eger vissa oföränderliga
egenskaper. Medan det rörliga kapitalets storlek och inkomstgifvande
förmåga är beroende af det sätt, hvarpå egaren förvaltar
detsamma, hvilket kan afgöra, om det i dag finnes till eller i
morgon är borta, medan konsumtionsskatterna äro beräknade att
träffa inkomsterna, hvars tillvaro är beroende af personliga förhållanden,
medan produktionsskatterna äro beroende af producentens
personliga egenskaper och de föremål, å hvilka dessa skatter
hvila, så utgör jorden en skattekälla, som alltid måste finnas,
oberoende af hvad dess tillfällige innehafvare dermed företager,
och med hänsyn till dess begränsning alltid erhålla ett värde efter
dess antagna afkastningsförmåga. Till följd häraf kan skatt å
jorden vara lagd, som, i olikhet med alla andra skatter, ej behöfver
stå i relation till den, som för tillfället innehar densamma,
och det kapital, som han, för att göra sig tillgodo denna inkomstkälla,
användt. Till de olika rättsförhållanden, som röra jorden,
dess egande och nyttjande, höra, att flere personer kunna ega
rättigheter i densamma, hvilka den tillfällige innehafvaren är förpligtad
att iakttaga. Så är förhållandet med den afgäld, som
deraf utgår, de servituter, som derå ligga, de inteckningar, som
gifva tredje person delrätt i inkomsten, och så är förhållandet
med sådana reala skatter och besvär, som blifvit till sitt belopp
och sättet för utgörandet en gång för alla bestämda och således,
likasom de förra rättigheterna, till sitt värde kunna beräknas,
hvilket sedermera afdrages vid värdering af jordens inkomstgifvande
förmåga i den tillfällige egarens hand och bestämmer
det kapital, ban derå kan, med beräkning af erforderlig inkomst,
nedlägga. Till en rättvis beskattning af jorden hör således, att
egaren af jord erlägger skatt i förhållande till värdet af den inkomst,
som kan påräknas af det kapital, han deri nedlagt, dess
kapitalvärde för honom. Huru stort kan och skall det beräknas?
Så stort som dess verkliga värde är, således med afdrag af hvad
såsom stående realbördor åligger jorden, i hvar mans hand den
än må komma, hvilka vid köpet tagits i beräkning och minskat
köpesummans belopp. Med hänsyn till det förhållandet, att räntan
och tionden, såväl den till kronan som den till presterskapets
aflöning utgående, äfvensom roterings- och rustnings- jämte vägbyggnadsbesvär
och annan byggnadsskyldighet, som utgår efter

annan grund än fyrk, äro sådane utskylder, som alltid måste
såsom afdrag från inkomsten tagas i betraktande, så är klart, att
kapitalvärdet skall minskas eller höjas efter dessa realbesvärs
större eller mindre belopp med jemnt så mycket, som det kapital
efter gällande räntefot utgör, som motsvarar dessa årligen till
ett bestämdt beräkneligt belopp utgående skatter och besvär.

Vid bestämmande af detta egendomens kapitalvärde bör man
afräkna dessa grundskatter och reala utskylder och besvär. Af
dessa äro emellertid vissa bestämda till sitt en gång för alla
gifna belopp, andra vexlande efter olika förhållanden, och äfven
med en viss tendens att stiga. Hvad de förra beträffar, så verka
de alldeles som inteckningar; hvad de senare angår, så kunna
de blott på ett ungefär beräknas, och kännas hårdare under vissa
förhållanden än under andra, på samma gång ekonomisk omtanke
hos den ene, brist derå hos den andre göra dem på olika
sätt känbara vid utgörandet. Komiterade hafva äfven ansett sig
böra fästa afseende å det nu angifna förhållandet med grundskatter
och reala besvär. Uti den sista kolumnen af tabellerna
A. är ock vid beräkningen af jordens värde taxeringsvärdet förförhöj
dt med så mycket, som svarar emot grundskatternas, rustningens
och roteringens tjugufaldiga värde, motsvarande ett kapitalvärde
af 5 /. Likasom man skilt dessa skatter och besvär
från den egentliga förmögenhetsskatten å jorden, den nämligen
som framträder i form af fastighetsbevillning, och ansett, att vid
beräkning af skattebördans belopp å hvarje 1000 kr. taxeringsvärdet
bort förhöjas med dessas kapitalvärde, så hade man äfven
bort förfara med den del af presterskapets och kyrkobetjentes
aflöning, som är bestämd att utgå med visst, för hvarje egendom
gifvet, af taxeringsvärdets vexling oberoende belopp, och hvilken
kan värderas till 4,543,363 kr. 67 öre*), likasom ock med vägbyggnadsskyldiglieten,
som är uppskattad till ett belopp af 7,213,322
kr. Denna är nämligen införlifvad med de jordbruksnäringen tillhörande
kostnader, som tagas i beräkning vid egendomens värdering.
Antingen är denna siffra riktig och grundad på vissa
förhållanden, och då tages den i betraktande vid köpet, eller ock
är den blott slumpvis beräknad, och då bör den ej skyldra såsom

*) Det af presterskapets aflöning, som utgår efter fyrk, kan ej anses öfverstiga hvad
af kyrkobetjeningens aflöning till ett bestämdt belopp utgöres af jorden, hvadan den
summa, som är upptagen i kolumnen för presterskapets aflöning, kan anses uttrycka minimum
af den aflöning, som till sitt gifna bestämda belopp utgöres af jordbruksfastigheter
både till presterskapet och kyrkobetjente.

en skatt, som är till sitt belopp känd. I intetdera fallet drabbar
detta besvär det i fastigheten nedlagda kapital. Att sådana reala
skatter och besvär som de nu angifna, hvilka äro till sitt belopp
beräkneliga, afräknats, innan den deraf graverade jordens kapitalvärde
bestämmes, visar sig deraf, att instruktionen för taxeringsförrättningarne
(jfr Instruktion enligt nu gällande Bev.-f. § 6,
komiterades förslag § 3) förpligtat taxeringsmännen att vid bestämmande
af jordegendomens taxeringsvärde göra afdrag för
dessa ständiga utskylder och besvär. Hvarje statistisk öfversigt,
som låter ifrågavarande skatter och besvär framstå, som om de
med visst belopp per mille tryckte fastighetsinnehafvaren såsom
afdrag å den inkomst, som det i fastigheten af honom nedlagda
kapital, eller hvilket, om taxeringen är riktig, är detsamma,
fastigheten efter dess taxeringsvärde bör antagas gifva i afkastning,
blir vilseledande.

Derför, om man vill genom en statistisk öfversigt redogöra
för det sätt, hvarpå jordbruksfastighetens innehafvare tryckas af
skatter till stat och kommun i förhållande till egendomens kapitalvärde
för innehafvaren, så har man endast att fästa sig vid
de skatter och besvär, som utgå i förhållande till taxeringsvärdet.
Man har således att för jordbruksfastighet på landet, taxerad till
1,886,095,735 kr., göra afdrag för alla der uppräknade grundskatter
och reala besvär, således i

Serien A. Tab. I skatter ock besvär till staten, hvilka uppgå till

10,749,248 kr. 80 öre

för alla utom allmänna

bevillningen, hvilken

utgör____________________________________________

Tab. II skatter och besvär till kommu -

548,715: 33

nen 18,313,787: 95
för presterskapets aflö -

ning__________________

tingshusbyggnad ...
prestgårdsbyggnad

4,543,313: 6 7
138,808: 6 2
355,120: 09

väghållning och brobyggnad.
........................

7,215,322: —

12,252,564: ss.

återstår således såsom utgående efter
taxeringsvärdet...............................

6,061,223: 59.
6,609,938: 92.

Jämföras nu de skatter ock besvär, som utgå i förhållande
till jordbruksfastighetens taxeringsvärde, med skatter och besvär,
som utgå i förhållande till taxeringsvärdet å annan fastighet, samt
den beskattningsbara inkomsten, med kapitalisering af densamma
efter 5 proc., så utgöra skatter och besvär

af jordbruksfastighet, annan fastighet, inkomst

å Tab. II till staten kr. 548,715,33 87,026 728,950

per mille 0,30 0,50 0,5o

å Tab. II till kommunen 6,061,223,59 540,093,20 3,183,537,49

per mille 3,30 3,10 2,1 s

Således utgöres på landet i skatter och besvär till stat och kommun
för 1886 millioner kapital ned lagde

i jordbruksfastigheter 6,510,000 kr. eller 3,6 0 per mille
» 174 millioner annan fastighet__________________________________
627,120 kr. eller 3,60 per mille

» 1,458 millioner kapitalvärde

af beskattningsbar inkomst 3,912,500 kr. eller 2,6 8 per mille.
Jemför man dessa siffror med hvarandra, utan att göra invändning
emot det obefogade uti att kapitalisera en inkomst,
hvars varaktighet är okänd, till lika belopp som om den vore en
för alltid påräknelig inkomst, så befinnas jordbruksfastighetens
förmögenhetsskatter vara lika med dem, som utgå af annan fastighet,
och om man tager i betraktande, att i jordbruksfastighetens
beskattning är inbegripen all inkomst, som erkålles af
jordbruksnäringen, så kan den proportion, hvari samma fastighet
beskattas, i jemförelse med inkomst anses snarare för låg än för
hög. Jemför man de särskilda skatteobjektens kapitalvärde, så
och då jordbruksfastighetens kapitalvärde är mer än 50 proc. af
hela förmögenhetens kapitalvärde, bör det ej väcka någon förvåning,
att skatten af det i jorden nedlagda kapital utgör nära
60 proc. af förmögenhetsskatten, då kapitalvärdet, utan att deri
är inbegripen den kapitaliserade inkomsten af jordbruksnäringen,
uppgår till nära 54 proc. Den statistiska jemförelsen, som blifvit
i betänkandet (sid. 53 f.) gjord bevisar således ingenting för rättvisan
af grundskatternas afskrifning. Ty det i de särskilda
fastigheterna nedlagda kapitals inkomstgifvande förmåga beror
ej af grundskatternas större eller mindre belopp, utan af den
afkastning, som fastigheten gifver å det i densamma nedlagda
kapital, eller köpesumman.

Vidare har åberopats såsom skäl för afskrifningen forna tiders
orättvisa i beskattningen. Om det ock skulle kunna visas, att
några af nuvarande jordinnekafvare skulle vara lidande på grund
af forna tiders orättvisa beskattning, så kunde komma i fråga en
jämkning i skatten för dessa, men ej derför för alla jordegare,
som hafva onererad jord. Af samma skäl skulle alla andra medborgare,
som kunna visa sig hafva haft bland sina förfäder jordegare,
som nödgats gå från jord och grund tillföljd aftryckande
skatter, kunna göra anspråk på ersättning och jämkning af sina
skatter. Förhållandet är emellertid det, att hvarje omgestaltning
af ett ''Skattesystem, som företages för att utjemna forna tiders
orättvisa, innebär en ny orättvisa. Hur kort tid det föregående
systemet varit rådande, så får aldrig den lidande utan helt andra
personer fördelen af en förändrad skattefördelning. Forna tiders
orättvisa kan således i och för sig ej åberopas såsom skäl för
en skattereform, i annat fall, än att skatten ännu är orättvist
tryckande för dem, som utgöra densamma. Skulle emellertid man
göra upp sluträkning med förgångna tiders förhållanden, så bör
ock tagas i beräkning de fördelar, som jordegaren erhållit på
grund af dessa skattebördor. De utvidgade jordområden och de
nyodlingar, som de förvärfvat genom upplåtelse och delning af
allmänningar, hvilka ej kunna anses ha tillhört den enskilda jordegaren,
utan varit allmän egendom, böra väl då gå i qvittning,
(jfr Bil. P. M. om svenska skatteväsendets utveckling. IV Under
frihetstiden I Grundskatterna, A) ordinarie räntan 1) försäkran
mot förhöjning). Det tinnes ju socknar, der jordegarne af sockenskogar
hafva större inkomst, än den hvartill skatten uppgår.
Äfvenså bör märkas, huruledes från medlet af 17:de århundradet
dessa skatter och besvär blifvit bestämda, och sättet för deras utgörande
ordnadt på ett sätt, som inneburit en städse fortgående
skattelindring, tilldess de blifvit bestämda så, att de kunnat beräknas
till ett en gång för alla gifvet belopp, som ingått i hemmanets
värde, hvartill kommer den rättighet till skatteköp, som
gifvit kronohemmansåbo rätt att mot en obetydlig afgift förvärfva
skattemannarätt till hemmanet. Man ser således, huru
jordbeskattningens utveckling inneburit en ständigt fortgående
begränsning af skatten och dess bestämmande till ett fixt belopp,
hvarigenom grundskatterna alldeles förlorat den karakter, de ursprungligen
haft af i viss mån produktions- och förmögenhetsskatter;
och de stå numera i intet förhållande till jordinnehafvarens

förmögenhet eller inkomst af kapital och arbete, till följd hvaraf
grundränta och tionde ej längre verka såsom skatt. Den som
eger ett mot grundskatternas kapitalvärde svarande kapital, jemte
den jordegendom, hvari han nedlagt ett så stort kapital, som svarar
mot jordens värde med afdrag af värdet af grundskatter, är
likställd med egaren af en ograverad jordbruksfastighet, värd lika
mycket som den förres jord med det för grundskatternas godtgörande
afsätta kapital.

Den anordning, som för lagstiftaren återstår att med dylika
skatter vidtaga, är således att lemna tillfälle öppet till aflösning
eller inbetalning af detta kapital för att befria jordegaren från
besväret med både att hafva i beredskap det kapital, af hvars
afkastning räntan godtgöres, och erlägga samma ränta. Att indelningsverket
tillhörande besvär, som äfven äro till sin art och
beskaffenhet och gifna belopp bestämda realbördor, ej blifvit på
samma sätt fastställda att utgöras i penningar, beror på jordegarne
sjelfva, som sagt nej till vid flere tillfällen af Kongl. Maj:t framställda
förslag. Grundskatterna kunna derför icke på något sätt
anses verka tryckande på jordinnehafvaren, förr än sådana förhållanden
inträda, att jordvärdet skulle sjunka under det värde
det hade i det ouppodlade skick, hvari det befann sig vid Carl
XI:s reduktion och indelningsverkets genomförande, hvarvid de
särskilda hemmanens förmåga att utgöra den redan då till sitt
belopp bestämda grundräntan undersöktes. Mot ett partielt sjunkande
i värde för särskilda hemman, hvilket endast kan ske på
det sätt att egendomens jordområde minskas, har lagstiftaren
garanterat minskning i grundskatt. Hemmanets oförmåga att utgöra
skatter och besvär till deras fulla belopp kan uppkomma
på två sätt, dels genom jordafsöndring, dels genom olyckshändelse.
I förra fallet skall denna minskning ersättas af den årliga afgäld,
som skall inflyta från den afsöndrade egan, och i senare fallet är
egendom, som lidit minskning af jord, berättigad till förmedling,
utan att jorden såsom eljest vid förmedling förlorar sin skattenatur.

Slutligen har man framhållit, att den rörelse, som nu pågår
för grundskatternas afskrifning, går ut från en hos de-nuvarande
egarne af skattskyldig jord befintlig solidaritetskänsla med de
förra, af skatten tryckta jordegarne. Denna solidaritetskänsla
kunde vara en möjlighet, så länge olika jordnatur tillhörde olika
samhällsklasser, då frälseegendomar ej kunde egas af de opriviligierade,
men sedan detta förhållande från och med 1810 alldeles

upphört, är denna förmenta solidaritet en tom fantasi. Likasom
skattejord eges af andra än det forna bondeståndets medlemmar,
så äro många af de senare säteriegare. Att tala om en solidaritet
emellan det forna bondeståndet och nuvarande jordegare, som
bestå af svenske och utländske män, af furstar, adelsmän, embetsman,
prester, borgare, stora bolag m. fl., lika såväl som af bönder,
är och blir en orimlighet. Den enda solidaritet, som finnes,
är den rörelse, som pågår hos oss likasom i andra länder att
erhålla lättnader i de skatter, som man sjelf betalar, att få skatterna
så mycket som möjligt lindrade, en sträfvan som tillhör
alla medborgare. Skulle någon klass anses stå i solidariskt förhållande
med det gamla bondeståndet, så är det landböndernas,
arrendatorernas och torparnes klass. Dessa kunna sägas nu lefva
under samma tryckande förhållanden, som förut skatte- och kronoj
ordens innehafvare. I saknad af rörelsekapital, hänvisad på sin
egen arbetsförmåga och omtanke, samt vid arrendets utgörande,
likasom förre jordinnehafvaren vid grundskatternas utgörande, lätt
ruinerade genom en ogynsam skörd, ser mången, som saknar erforderlig
ekonomisk förmåga och omtanke, sitt ekonomiska bestånd
osäkert. Men dessa hafva ej den ringaste förmån af grundskatternas
bibehållande eller afskrifvande. Ty oaktadt man städse
förer på tungan jordbrukets betryckta tillstånd, så har detta ej
refererats till jordbrukaren eller den som af sjelfva arbetet i jorden
söker sin utkomst, utan till kapitalisten, som i jorden nedlagt
sitt kapital. Komiterade sjelfva hafva ej gjort sig fria från
detta föreställningssätt. Det visar sig deruti, att den afgift, som
på grund af skattläggning efter 1809 påförts från kronan under
enskild eganderätt öfverlåten egendom, benämnes grundskatt, men
till följd af dess egenskap af med eganderätten förbunden afgäld
bibehållits såsom en ständig ränta, hvilken fortfarande skall utgöras
till oförminskadt belopp, med rätt för den som så önskar,
att aflösa den i förhållande till ett faststäldt kapitalvärde. Vidare
gör sig detta föreställningssätt om grundskatternas egenskap af
grundränta, som till ett en gång för alla gifvet belopp graverar
jordegendomen, gällande uti föreskriften under h) i afskrifningsplanen
beträffande grundskatterna, att den å militära och civila
boställen liggande grundränta och tionde skall vid afskrifningens
början upphöra, endast såvida den kan ersättas statsverket genom
en motsvarande minskning i vederbörande embets- och tjenstemans
aflöning, som ock under g) att grundskatt å de för stats -

verkets räkning utarrenderade egendomar skall, der nu gällande
arrendekontrakt sådant innehåller, oafkortadt utgöras, intilldess
vid upprättande af nya kontrakt om dessa egendomar eller deras
disponerande på annat sätt grundskatten kan utan förlust för
statsverket upphöra. Jag har mig ock bekant, att jordegare på
sina ställen i arrendekontrakten upptagit såsom arrendevilkor, att
med den nedsättning i utskylders utgörande, som derest grundskatt
afskrifves kommer arrendatorn till godo vid utgörande af
de egendomen tillhöriga allmänna utskylder och besvär, en motsvarande
förhöjning i arrendet skall åtagas.

Den ojemnhet i jordbeskattningen, som förefinnes, och som
har sin rot i grundskattens karakter ej af skatt, som rättar sig
efter egendomens inkomstgifvande förmåga, utan af ränta, hvilken
verkar såsom intecknad skuld, är således af en natur, analog med
olika orters olika bördighet, bättre eller sämre afsättningstillfällen,
goda eller dåliga kommunikationer, hvilka också äro egnade att
alstra ojemnhet i värdet hos egendomar af lika stort område.
Man har gjort, mycket väsen af denna ojemnhet och ansett den
utöfva en förderflig social verkan, enär den ene jordegaren ser
sin jord vara belastad med skatter till dubbelt belopp emot den
andre, oaktadt jordens afkastningsförmåga kan vara lika. Samma
förhållande är med jord, som är besvärad med inteckningar. Det
är obehagligt för den ene att se sin jord vara intecknad till dubbelt
mot sin grannes. Motioner hafva äfven blifvit väckta, hvari
omordas det tryck egendomen lider af inteckningar. Man går
vidare. Den ene finner det orättvist, att hans granne ärft en förmögenhet,
som är dubbelt så stor som den, han sjelf arbetat sig
till. Att utjemna sådana olikheter kan ej vara samhällets uppgift.
Jemlikhetsgrundsatsen fordrar ej en så beskaffad likhet.
Den fordrar, att med hänsyn till den olikhet, som öfverallt är
rådande i alla ändliga förhållanden, likheten i rättigheter så förverkligas,
att hvar och en i samma ställning, som en annan, åtnjuter
samma rätt, som han. Längre kan ej samhället gå ijemlikhetsgrundsatsens
tillämpning. Att utjemna inteckningar och
grundskatter, så att dessa blifva lika för all jord i förhållande
till dess värde, kan uppväcka anspråk på statens skyldighet att
öfverallt bereda samma jordareal samma bördighet och samma
afsättningstillfällen. Anspråken på befrielse från grundskatt kunna,
om grundskatterna utan vidare kompensation aflyftas, alstra anspråk
på statskassan för successif afskrifning af inteckningar.

Slutligen har man antagit, att, om grundskatterna afskrifvas,
det skulle blifva frid på jorden och menniskorna en god vilje.
Häremot måste först och främst erinras, att hvarje lösning af en
samhällsfråga, som ej i första rummet fäster ögat på hvad som
är rätt, blott verkar såsom ett för tillfället sofvande opiat. Att
grundskatteafskrifningen ej varit egnad att bilägga andra tvistefrågor,
visar sig deraf, att den med densamma förenade försvarsfrågan
ej lyckats ernå bättre resultat, än att man i afseende på
tiden för beväringens vapenöfningar ej vågat föreslå annat än
den sväfvande bestämmelsen "högst 90 dagar”. Om ock grundskattefrågans
lösning på ofvan angifvet sätt skulle kunna ega
rum, så qvarstår dock såsom olösta andra frågor, hvilkas lösning
af nödvändigheten och billigheten påkallas, nemligen den berättigade
fordran att erhålla ett bättre skattemått än mantalet för
utgörande af åtskilliga besvär och utskylder samt anspråken på
en rättvisare fördelning af allmänna bevillningen och den kommunala
beskattningen, hvilka frågor i sin mån äro egnade att
uppväcka nya strider. Lika litet, som man genom borttagande
af ojemnheterna i skatten kan tillfredsställa anspråken på en
mera utsträckt ekonomisk likställighet mellan de särskilda jordegarne,
med dertill hörande sociala förnöjsamhet, lika litet kan
grundskatternas afskrifning en så kraftig verkan åstadkomma,
som den att göra slut på olika klassintressen vid riksdagen.

Vi komma nu till de skäl, som för denna reform anföras ur
finansteoriens synpunkt. Man säger, att grundskatten är en skatt,
som såsom sådan bör behandlas och således äfven vara underkastad
den förändring och omgestaltning, som ett framåtskridande
samhälles finansväsen fordrar. Andra länders finanshistoria visar
ock, att dylika skatter undergått förändring. Vid fråga om reform
af ett lands skattesystem och bemödanden att korrigera bristerna
i bestående skatteförhållanden, böra dock tagas i betraktande två
omständigheter, först och främst att ingen skatt kan erhållas,
som i och för sig kan såsom den enda, hvilken uppfyller fordringarna
på en rättvis skatt, tillämpas. Hvar och en af de i
allmänhet förekommande skatteformerna har sitt fel, som gör att
den ej ensam kan användas. Man har derför måst, för att skaffa
nya tillgångar för nya statsbehof, försöka olika beskattningssätt,
som ersätta bristerna hos förutvarande, och på sådant träffa de
skattskyldiga medborgare, som för ett allt för godt pris sluppit
från uppoffringar vid de förut använda. Härutur har utvecklat

sig ett system af olika slag af skatter, afvägdt så, att bristerna
hos den ena utjemnas genom förtjenster hos den andra, samt att
man sättes i tillfälle att uttaga det belopp, som den ena skatten
varit oförmögen att upptaga, genom användningen af en annan.
Det finnes ingen skatt, huru rättvist anlagd han än må vara, som
uppfyller fordran på full rättvisa. Trots lättheten att deducera
det orimliga och orättvisa uti de indirekta skatterna, underkastar
man sig dessa hellre än andra. Trots lättheten att visa, huruledes
en rigtigt anlagd inkomstskatt fyller alla finansteoriens fordringar,
har denna skatt i praxis visat sig omöjlig att använda,
annat än såsom en nödtorftig supplementarskatt. Det förhållande,
att en skatt företer brister, om man derpå lägger en deducerad
rättvis skatteteoris fordran, är ej tillräcklig att utdöma den, lika
litet som dess egenskap att motsvara rättvisans teori är egnad
att göra den i och med detsamma användbar.

Den andra omständigheten, som bör tagas i betraktande,
är, att i finansläran ej gäller såsom regel, att en skatt, derför
att den är gammal och har uppenbara brister i teoretiskt
hänseende, bör ersättas genom en ny, som bättre motsvarar teoriens
fordran. Tvärtom inträffar det, att en skatt, just derför att
den är gammal, med sina Itända fel har sitt företräde i ett skattesystem
framför en ny, som ej blifvit påförd. Detta beror på en
skatts verkan och det sätt, hvarpå den, som erlägger skatten, kan
från sig helt och håller eller delvis öfverflytta bördan på andra.
Det är ej alltid den som erlägger skatten, som får vidkännas
bördan af densamma. Man har derför vid pröfning af grundskattteinas
lämplighet i ett skattesystem att göra sig den frågan,
huru densamma verkar, innan man kastar bort densamma. Frågar
man sig, huru ifrågavarande grundskatter verka, så måste
man medge, att de hos oss för närvarande icke hafva det minsta
af skatts tryckande natur.

I det anförande, som Chefen för Finansdepartementet afgaf
till statsrådsprotokollet den 30 December 1876 (jfr Bil. 6 till K.
M:ts prop. om statsverkets tillstånd och behof till 1877 års riksdag)
innehålles en uttömmande bevisning derför. Han genomgår
de skäl, som tala för borttagande eller minskning af en skatt,
och pröfvar deras tillämplighet på ifrågavarande skatter, dervid
han visar, först att det icke kan sägas, att denna inkomst lättare
än andra kan af statsregleringen umbäras; tvärtom utgör den en
säkei tillgång, som kan beräknas äfven i tider af ekonomiskt
Shatteregleringshomiténs Betänkande. IV. . 7

betryck med nästan ofelbar säkerhet utgå af de skattskyldige.
Det kan icke heller mot dessa skatter anföras, att deras uppbördskostnader
ställa sig högre än för andra statsintägter, enär de uppbäras
och redovisas af embetsman, hvilka till större del måste
för andra statsändamål bibehållas; de lemna ej heller tillfälle till
godtycklig behandling af den skattskyldige, och den omständigheten,
att, äfven efter senaste förenklingarne i de kamerala förhållandena
med jorden, dessa dock äro af ganska invecklad natur,
kan åtminstone endast i andra rummet anföras såsom skäl
för dessa bördors afskaffande. Det lär väl icke heller med någon
framgång kunna hätdas, att grundskatterna vända kapitalen från
vårt lands modernäring, eller att de tryckande belasta det nya
kapital, som deri nedlägges. Med så kallade produktionsskatter
böra de icke jemföras, enär de utgå med ett för all tid oföränderligt
belopp; och det synes ej osannolikt att, om i stället för
denna oföränderliga börda skulle på jorden ensam läggas en fullt
motsvarande skatt af föränderlig natur, som således ökas med
hvarje ny odling eller med stegringen af den odlade jordens
värde, åtminstone många jordegare icke skulle finna sig tillfredsställda
af detta utbyte. De undantagsfall, som kunna uppvisas,
der grundskatten verkligen medtager så stor anpart af jordegarens
behållning, att under missväxtår eller vid andra olyckor den
blir svårt tryckande, kunna svårligen anses lemna tillräckligt stöd
för en genomgripande reform; och för öfrigt torde väl knappt
behöfva anmärkas, att sedan jordbruksnäringen i de flesta trakter
af vårt land vunnit den lyftning, som utmärkt de sistförflutna
årtiondena, åtminstone för närvarande icke såsom skäl för grundskatternas
borttagande kan åberopas något sådant näringens betryck
eller sådan allmän nöd hos den jordbrukande befolkningen,
som skulle påkalla en eftergift af dessa utlagor till staten. Hvad
man för öfrigt anfört derom, att grundskatterna, emedan de medtaga
en så stor del af jordens behållna afkastning, hålla egendomen
i lågt kapitalvärde, äfvensom att de förhindra en af nuvarande
förhållanden påkallad friare dispositionsrätt öfver jorden,
anses ej heller utgöra något företrädesvis afsevärdt skäl för deras
borttagande. I afseende på det skäl till missnöje med dessa
skatter, som hemtas ur det förhållande, att grundskatterna äro
ojemndt fördelade icke blott på rikets olika provinser utan äfven
vid en jemförelse mellan olika hemman i samma socken, ja samma
by, så att de kunna vara utan all proportion till hemmanens

verkliga värde och afkastningsförmåga, likasom att eu icke ringa
del af landets jordegendom är från dem alldeles befriad eller i
mindre grad deraf besvärad, anmärkes, att detta förhållande endast
beror på nämnda bördors ålder och rätt länge orubbade skick,
hvaraf följt, att jordvärdet så att säga vuxit från den proportion,
hvari de en gång stått till detsamma, äfvensom att just häraf
kan hemtas skäl för påståendet, att den under en lång tid utgående
skatten i verkligheten icke eger samma ojemna förhållande
till den nuvarande jordegarens förmögenhet och inkomstvilkor,
som om den vore i vår tid pålagd. Vidare påpekas det
förhållandet, att hvar och en i arf eller köp mottagit jorden med
den börda, som nu förefinnes. Slutligen erkännes (sid. 6), att
hvarje eftergifvande af grundskatterna skall medföra eu direkt
och ganska synbar fördel, eller hvad man gerna velat kalla skänk,
åt de jordegare, hvilkas egendom är med ränta och tionde belastad.

Med hänsyn till denna grundskatternas karakter hafva de ojemnheter,
som tillhöra dem och hvilka skulle göra, att ingen lagstiftare
skulle kunna införa desamma i sin nu förefintliga form, så
sammangjutit sig med nuvarande förhållanden, att desamma ej
betraktas såsom skatter i egentlig mening. Framstående finanslärare,
t. ex. Leroy Beaulieu, Wagner, förklara derför äfven, att
en så beskaffad grundskatt, som ifrågavarande, upphört att vara
en skatt, hvarför det alltid blir en orättvisa uti dess borttagande.
En af de förnämste nyare vetenskapsmän förklarar dessutom angående
grundskatt i allmänhet, att en grundskatt, som ej medtager
mer än 10 å 12 % af jordegendomens afkastning, är oumbärlig
i ett väl ordnadt skattesystem. Komiterade, som i fråga
om uppsökande af nya inkomstkällor frånsagt sig hvarje afsigt
att på teoretiska grunder stödja de förändringar, som böra göras i
våra skatteförhållanden, hafva emellertid ej kunnat anföra något
annat skäl för grundskatteafskrifningen, än det som innebäres uti
dess yttre ojemnhet och det subjektiva obehaget för de enskilda jordegarne
att se, huru den enes gård, som ej är sämre än hans, får
draga mindre grundskatt än den andres. Skälet är således, om
man vill se saken från dess vackraste sida, af esthetisk art, nemligen
skattens formela ojemnhet; med afseende på dess verkan
hafva komiterade ingenting haft emot denssamma att numera
anmärka.

Men, kan man fråga, om finansvetenskapen anser en sådan
skatt som ifrågavarande vara en af de lämpligaste skatter och

100

de bästa inkomstkällor, hvarför har man i allmänhet sökt reformera
den. Går man till de särskilda ländernas grundskattesystem,
så finner man, huru i många länder grundskattefrågan varit föremål
för lagstiftningsåtgärder. Orsaken härtill har varit, att man
sökt utväg för att erhålla ett mera rättvist skattemått för ökad
direkt beskattning. Grundskattereformen har derför skett på tre
sätt. Först genom aflösning, d. v. s. inbetalning af grundskatternas
verkliga kapitalvärde. Detta har skett i de länder, der skatten
förvandlats till en fix ränta; man har ansett sig böra medgifva
räntebetalaren, den som eger tillgång på kapital, att i stället för
att hafva besvär med dess placerande, för att af dess afkastning
sedermera godtgöra grundräntan, befria sig derifrån genom att
utbetala kapitalet. 1 England eger hvar och en, som dertill har
lust, att mot erläggande af räntans kapitalvärde köpa sig fri från
grundskatt. Denna aflösning kom der till stånd såsom en finansoperation
för att höja värdet af engelska statsobligationer. I
Norge är äfven, hvad jordeboksrättigheten angår, aflösning efter
liknande grunder tillåten. För det andra har denna reform blifvit
ställd i samband med bemödandet att förskaffa sig ett pålitligt
skattemått, för att möjliggöra utgörandet af en efter jordens normala
afkastning afpassad lika skatt af all jordegendom. En sådan
reform skedde i Frankrike efter revolutionen genom upphäfvande
af alla förut varande grundskatter och införande af en
ny grundskatt, lämpad efter jordens normala afkastningsförmåga.
Annorstädes har det skett genom utjemning af grundskatten på
all jord, och såsom i åtskilliga Tyska länder och Danmark i
samband med en liqvidation, hvarigenom innehafvare af jord, som
fatt sig grundränta åsatt, derför erhållit ersättning genom inbetalningar
af dem som fått eftergift å densamma. Såväl i Frankrike
som annorstädes har denna skattejemkning varit förenad med
uppmätning, värdering och registrering, hvarefter särskild kadaster
öfver jorden upprättats.

Undersöker man dessa anordningar, så finner man dem ha
sin grund deruti, att staten beböft förökade skatter af jorden utöfver
dem, som den skattskyldiga jorden dittills beredt, och kar
fördenskull lagstiftaren nödgats att vända sig till den skattefria
jorden och i sammanhang dermed ändra skattesystem. Den förmögne
possessionaten, som har skattefri jord, måste gå in i skatt
med öfriga. Till följd häraf måste man förskaffa sig ett skattemått för
de särskilda egendomarne för att angifva deras sins emellan rela -

101

tiva förmåga att utgöra skatt, och i den mån förökad skatt behöfts,
har man fördelat den efter det sålunda fastställda uppskattningsvärdet.
Det tredje sättet för grundskattens reformerande
är afskrifning, på sätt i Norge varit fallet med landkontributionen.
Denna afskrefs under en tid af 20 år, men utan någon lagbestämd
afskrifningsplan, och blott i den mån statskassan kunde undvara
inkomsten. Denna skatt var äfven af annan natur än våra
grundskatter. Den svarade mera emot vår bevillning efter ArtIl
och hade sin motsvarighet i de förmögenhetsskatter, som af
städerna utgjordes. Afskrifningen bestod i en fördelning af densamma
på land och stad, så att landet tog 2/3, staden V3, och med
en fortgående nedsättning, så att efter 20 år denna skatt var alldeles
upphäfd. Men äfven der gick reformen ut på att i sammanhang
med afskrifningen få ett rättvist skattemått för utgörande
af de jorden åliggande afgifter och besvär, hvarför all jord är
matrikulerad och satt i vissa skylddaler, hvilka uttrycka hvarje
egendoms skatteförmåga och utgöra skattemåttet för kommunalutskylders
utgörande, hvadan förutsättningarne finnas för en grundskatts
åsättande, när så påfordras.

Hvad Sverige angår, hafva förhållandena varit annorlunda och
mer egendomliga. De olika slag af kameral jordnatur, som förekomma,
hafva ej sedan lång tid tillbaka haft samma betydelse
som annorstädes. Jordens egenskap af frälse har ej medfört
fullständig skattefrihet, ej ens för det bästa slaget af jord, ypperligt
frälse eller säterierna. Dessa hafva fått deltaga i utgörandet
af vissa kommunala ntskylder och allmänna besvär och äfven vid
sina tillfällen i bevillnings utgörande. Till följd häraf har för all
jord från lång tid tillbaka funnits ett gemensamt skattemått, mantalet,
huru ofullkomligt det såsom sådant än må hafva varit.
Vidare bör märkas, att denna jordens kamerala natur ej heller
sedan lång tid tillbaka varit beroende af egarens stånd, utan för
hvarje särskild! hemman har dess kamerala jordnatur med dertill
hörande rättigheter och skyldigheter blifvit, i samband med indelningsverket
och den kamerala ordning som under Carl XI infördes,
en gång för alla bestämd, med de förändringar deri, som
för särskilda fall'' i lag blifvit medgifna. Af de grundskatter
och besvär, som med afskrifningen afses, är det grundräntan, hvarifrån
frälsejorden till största delen är fri, hvaremot i utgörande
af tionde och rotering det allmänna frälset deltager efter samma
grunder som skatte och krono, och utgör derjemte rusttjenstbevill -

102

ning. Det är det ypperliga frälset, uppgående till Vio af allt mantal
och y9 af jordbruksfastigheternas taxeringsvärde, som åtnjuter
frihet från grundskatter samt rustning och rotering, dock att i
Skåne det ypperliga frälset i allmänhet äfven är roteradt, hvarjemte
rå- och rörs- samt insocknehemman utgöra rusttjenstbevillning
till hälften. Hvad grundskatternas belopp angår, så har
grundräntan samt rustnings- och roteringsskyldigheten i samband
med Carl XI:s finansiela reform blifvit en gång för alla för hvarje
hemman till sitt gifna belopp och sättet för utgörande bestämd,
så att någon förhöjning deraf ej sedermera kommit i fråga, och
var redan då utväg beredd för den, som så önskade, att genom
tiondesättningar få äfven tionden eu gång för alla bestämd. Till
följd af dessa förhållanden tog vårt skatteväsen ej såsom i andra
länder den rigtning, att den skattskyldiga jorden fick i förhållande
till sin, i den skattebörda den förut bar angifna, relativa förmåga
att bära skatt ständigt ökade skatter, medan den privilegierade
jorden gick fri. Hos oss var skattemåttet mantalet ett, ränta och
tionde ett annat, som ej hade med hvartannat att göra, sedan
grundräntan en gång för alla blifvit bestämd; och derest tillökning
i skatt utöfver dessa reala bördor erfordrades, så var ända
sedan senare hälften af 17:de århundradet regel, att ny skattebevillning
skulle fördelas å alla samhällsklasser, utan att någon var
skattefri, och andra medborgare taga sin andel deri lika med jordegaren
i förhållande till sin förmåga, med det undantag som i
allmänhet gjordes för bevillning af säterier. I stället för att skatterna
på jordegendomen förhöjts, hafva i dess ställe, efter hvad
ofvan blifvit omnämndt, åtskilliga förmåner tillkommit jordegarne.
Sedan genom Kong], försäkran till Allmogen den 23 Febr. (4
April) 1789 blifvit bestämdt, att i de å skattehemman en gång
gjorda och i laga ordning fastställda skattläggningar ej rubbning
skulle tillåtas, och genom Kongl. Förordningen den 21 Febr. 1789
alla de band, som voro lagda å skattemäns dispositionsrätt af
skattejorden, borttagits, jemte det rättigheten till skatteköp blifvit
återupplifvad, samt genom K. F. den 6 April 1810 den grundsats
blifvit antagen, att hvarje svensk man är berättigad att förvärfva
hvad slags jord som helst, med åtnjutande af dermed förenade
förmåner, mot uppfyllande af dermed förenade skyldigheter, och
slutligen i samband dermed blifvit faststäldt, att, utan att jordens
natur såsom grund till eganderätt må rubbas, bevillning skall
utgöras af dittils skattefri jord, så hade den jordegendomen ålig -

103

gande, af jordnaturen beroende skattskyldighet eller skattefrihet
erhållit en helt och hållet real karakter, oberoende af den tillfälliga
jordinnehafvarens medborgerliga ställning och förmögenhetsförhållanden.
Sedan från och med år 1809 taxeringsvärdet blifvit
bestämmande för ifrågavarande bevillnings utgörande, och all
jord i förhållande till dess uppskattade värde lika deltagit deruti,
inträdde grundskattefrågan i det skede, att förenkling i sättet för
utgörandet, i stället för jemkning af skatter, blef föremål för lagstiftarens
omsorg. Denna förenkling är ock genomförd i afseende
på utgörandet af grundränta och tionde och har medfört en ej obetydlig,
till omkring 700,000 kronor uppgående nedsättning i skattens
belopp. Förslag hafva äfven, efter hvad redan är nämndt,
af Kongl. Maj:t blifvit väckta om rustnings- och roteringsbesvärens
omsättning i penningar.

Af hvad sålunda anförts framgår, att den reform, som, om
man skall följa utlandets exempel, är af behofvet påkallad, hos
oss borde afse att vinna ett för de å jorden kvilande skatters
utgörande tillförlitligare skattemått, än hvad vi hafva vare sig i
mantalet eller taxeringsvärdet. Detta förhållande har man lemnat
utan afseende, och i dess ställe har man föreställt sig, att
grundskattens afskaffande är hufvudsak, lemnande alldeles å sido
frågan om sättet för ett rättvist skattemåtts erhållande, hvadan
denna reform ej på ett afgörande sätt löser denna fråga, utan
lernnar fältet öppet för nya strider. Till följd häraf och då det
oeftergifliga vilkoret, som i utlandet är uppstäldt för skattejemkning,
nemligen vinnande af ett säkrare och bättre skattemått hos
oss blifvit alldeles förbisedt, utan tvärtom det är att vänta med
det sätt, hvarpå taxeringen är ordnad, att grundskattens afskrifning
och deraf följande ökning af bevillning skall föranleda, att en
ojemnare taxering än förr skall komma att ega rum, saknar frågan
om afskrifningen af grundskatt det mål, som måste uppställas
för hvarje skattereform, nemligen erhållandet af rättvisare grunder
för skatternas fördelning å ett och samma slags skatteobjekt,
samt åstadkommandet af förbättring i vårt skatteväsende i allmänhet.

2:0. Afskrifmngsplan.

Huruledes hufvudsyftemålet med afskrifningen ej är utjemnande
af den orättvisa, som ligger i den nuvarande fördelningen

104

åt dessa skatter ock besvär, visar sig af det sätt, som blifvit föreslaget
för denna afskrifning, nemligen att alla hemmans grundskatter,
dessa må uppgå till större eller mindre belopp, skola
successivt afskrifvas med samma procentbelopp hvarje gång. Häraf
visar sig, att frågan ej är om skattelindring i första rummet för
de hemman, som anses mest tryckta. Ty i sådant fall borde väl
afskrifningen ske så, att de egendomar, hvilkas grundskatter uppgå
till högre belopp, åtnjuta högre procent afskrifning, än de mindre
onererade, till dess de nedsjönke till samma nivå som dessa; ju
högre skatt ett hemman bär i proportion till sitt värde, desto
fortare och med desto större procentiskt belopp hvarje gång bör
afskrifningen fortgå, tills skatten nedsjunkit till mediebeloppet.
Praktiska svårigheter skulle ej derför möta; man kunde ju t. ex.
begynna först med alla, som draga grundskatt öfver 100 kronor,
och låta dem erhålla eftergift, tilldess maximum af grundskatt
på hvarje mantal sjunkit till detta belopp, derefter låta alla,
som hafva grundskatt öiver 50 kr., erhålla eftergift tilldess intet
hemmans ränta öfverstiger detta belopp, vidare de hemman, som
hafva grundskatt öfver 20 kr. och slutligen återstoden efter samma
procentbelopp. Vidare framgår af afskrifningsplanen, huruledes
man ej fått någon hållbar grund för bestämmande af hvad som
skall såsom grundskatt afskrifvas och hvad som i egenskap af
afgäld ej bör af afskrifningen beröras. Man har ej nöjt sig med
att afskrifva hvad som kan anses vara skatt, utan äfven hvad
som kan anses vara afgäld, som ingår i jordinnehafvarens privaträttsliga
förpligtelse!- och räntetagarens eganderätt. Således har
man hänfört till afskrifningsbar grundskatt den ränta, som ålegat
kronohemman, såväl dem som bibehålla denna natur, som ock
sådana som blifvit skatteköpta, hvilka det medgifvits rätt att
tillgodonjuta afskrifning lika med hemman af ursprunglig skattenatur.
Klart är, att om man vill försona forna tiders orättvisa
genom afskrifningen, så är det endast räntorna å de ursprungliga
skattehemmanen och skattefrälsehemmanen, som böra tillgodonjuta
afskrifningsförmåner, ej kronohemman, som bibehållit
denna natur eller ock på grund af de i början af 18:de seklet
utfärdade förordningar blifvit skatteköpta, hvilka ej utgöra ett
så litet antal. År 1700 uppgingo jordegeudomarne af olika jordnatur
till

105

mantal. lägenheter. fisken.

skatte____________ 21,158 Vo 1,396 82

frälse............. 22,030V 4 3,499 79

krono ___________ 23,8187, 5,933 641

Således, om man fråndrager de under allmän disposition varande
kronohemman, 5,152 mantal, återstår 18,266''/2 mantal, för hvilka i
rättvisans namn ej kan åberopas något skal för afskrifning. A borätten
å kronohemman och skattehemmansegarnes »skattemannabörd
och rätt», såsom deras rätt kallas, som genom skatteköp
förvärfvat eganderätt till hemman, inbegriper just skyldighet till
de fastställda grundskatternas utgörande mot rätten till hemmanets
innehafvande. (Jfr Bilagan P. M. angående svenska skatteväsendets
utveckling IA’ afdelningen II. Om jordnaturen 2) Jord af skattenatur
4) om skatteköp). Flyttar man sig från denna ståndpunkt
och af politiska skäl yrkar afskrifning af grundskatt å dessa hemman,
samt vädjar till det gängse föreställningssättet, så anser jag
visserligen, att kronohemman med stadgad åborätt och skatteköpta
kronohemman äro i afseende på grundskatters och allmänna
besvärs utgörande så likställda med ursprungliga skattehemman,
att från denna synpunkt något undantag från afskrifning
ej bör för dem komma i fråga, utan de böra åtnjuta samma
rättighet, som skattehemman i allmänhet. Men deraf skulle ock
följa, att de undantag bortgå, som blifvit gjorda i f), som föreskrifver,
att grundskatt å sådan efter år 1809 från kronan under
enskild eganderätt öfverlåten egendom, hvilken näst före upplåtelsen
icke innehafts med stadgad åborätt, fortfarande skall utgöras
till oförminskadt belopp; i g) derom att grundskatt skall å
de för statsverkets räkning uttarrenderade egendomar oafkortadt
utgöras, intilldess vid upprättande af nya kontrakt grundskatten
kan utan förlust för statsverket upphöra; samt i h) att grundskatt å
militära och civila boställen skall vid afskrifuingens början helt och
hållet upphöra, den kronan behållna grundskatt af dessa egendomar
dock endast, såvida densamma kan statsverket ersättas
genom en motsvarande minskning i vederbörande embets- eller
tjenstemäns penningeaflöning. Något skäl finnes icke, hvarför
den som af kronan efter 1809 mot utgörande af grundskatt köpt
jord, som icke innehafts med stadgad åborätt, skall stå i sämre
ställning än den, som under så förmånliga vilkor, som dem, som
skatteköpet erbjudit, förvärfvat sig eganderätt. Likaså kan med
skäl frågas, hvarför icke, derest grundskattens bibehållande å de

106

under f) nämnda hemman skall tillstyrkas, af samma skäl alla
de hemman, som på grund af nybyggesanläggningar tillkommit
på kronans mark, och hvilka äfven genom fritt aftal mot erläggande
af grundskatt förvärfvat sig eganderätt till kronojord och
dermed åtföljande besittning af större skogsområden, böra undantagas
från afskrifning, i stället för att, i öfverenstämmelse med
hvad under Litt v) föreslås, få sådan tillgodonjuta. Ej heller
finnes något skäl, hvarför icke arrendator af kronohemman eller
boställsinnehafvare skulle få bekomma den jemförelsevis lilla förmån,
som innebäres i en under en kortare tid åtnjuten afskrifning
af hemmanets åliggande grundskatt, då kronohemmansinnehafvare
enligt lag först och främst får hemmanet till skänks och derpå
afskrifning af grundskatt.

Om man ställer sig på allmänna föreställningssättets ståndpunkt
och derifrån, men ej från strängt rättslig synpunkt bedömer
afskrifningsfrågan, så fordrar äfven följdriktigheten, att, om räntor
å skattefrälsehemman skola af staten inlösas med rätt för jordegaren
till afskrifning efter den angifna allmänna planen, på sätt
i m), n), o) är föreslaget, räntor å frälseskattehemman likaledes
inlösas och afskrifvas. Skilnaden mellan dessa båda slag af
hemman beror af sättet för uppkomsten af de räntor, som båda
utgöras under namn af frälseräntor. Det förstnämnda slaget af
hemman har ursprungligen varit skatte, men erhållit frälse natur
derigenom, att räntan senast på 1600-talet öfverlåtits af kronan
på enskild person, vanligen frälseman, medan frälseskattehemman
utgöras af frälsehemman, hvilkas egare haft rätt att ålägga hemmanet
en viss ränta. Denna skilnad har numera ingen särskild
betydelse. Lagstiftningen om frälseräntan gör ingen skilnad på
det ena eller andra slaget af hemmansräntor. I fråga om hembud
vid köp af hemman åt den som eger frälseränta, hvarom J. B. 4
K. § 5 omförmäler, hänföras under frälseskatte båda slagen af hemman,
och af K. F. den 21 Mars 1835, angående hembud af frälseränta
åt den som skattejorden eger, samt K. F. den 10 April 1810 angående
lagfart å frälseränta erhålles ej heller någon anledning att
antaga, att lagstiftaren ansett dessa båda slag af räntor hafva
någon olika karakter. Båda betraktas såsom af rent privaträttslig
natur. Det omnämnande af skattefrälsehemman, som sker i B. B.
Kap. 13 § 1 och K. F. den 21 Februari 1789 § 2, visar, att derunder
förstås både skattefrälse och frälseskatte, om ock i sist anförda
K. F. räntans oföränderlighet särskildt försäkras för hvartdera af

107

de båda slagen af hemman. Om således båda slagen af frälseräntor
numera hafva helt och hållet privaträttslig karakter, hvilket
visar sig af K. F. den 23 Juli 1869, hvilken helt och hållet öfverlemnat
åt vederbörandes fria öfverenskommelse att bestämma om de
vilja tillämpa grunderna för räntas omsättning i penningar å räntor,
som med frälserätt egas, vare sig att denna ränta ligger å skattefrälse-
eller frälseskattehemman, så kan ej det ena slaget af räntor
i fråga om afskrifning behandlas annorlunda än det andra, utan
att det allmänna föreställningssättet skall taga anstöt deraf. Vill
man icke inlösa och medgifva afskrifning för frälseskatte, så bör
man ej heller vidtaga sådan åtgärd med skattefrälse. Anser man
den historiska rättvisan fordra, att ifråga om afskrifning skilnad
göres emellan frälseskatte och skattefrälse, med hänsyn till sättet
för eganderättens och räntans uppkomst, så måste samma skilnad
göras mellan skattehemman, som ursprungligen haft skattenatur,
och dem, som ursprungligen varit kronohemman och blifvit skatteköpta.
— Det kostsamma och invecklade förfarande, som är föreslaget
under Ditt n) för att bestämma lösningspriset å den frälseränta,
som skall af statsverket godtgöras, anser jag öfverflödigt.
Åtnöjes icke ränteegare med lösen enligt Ditt m), så kan ju staten,
i öfverensstämmelse med hvad som nu sker med åtskilliga godtgörelser
och hvad som är föreskrifvet i Litt s), öfvertaga utgörandet
af räntan. Ett annat sätt är, att staten exproprierar hemmanet
efter dess taxeringsvärde, hvilket onekligen vore det billigaste
sättet för denna affärs uppgörande.

Vidare bör anmärkas den inkonseqvens, som finnes deruti, att
enligt Litt v) redan åsatt grundskatt, hvilken först sedan afskrifningen
börjat efter åtnjutna frihetsår skall utgöras må den skattskyldige
återgifvas, medan enligt Litt r) beträffande rustnings och
roteringsbesvären ordinarie eller extra rotering skall åsättas nya
hemman och lägenheter inom Vester- och Norrbotten, hvilka, med
hänsigt till de gamla med ordinarie rotering in natura derstädes
belagda hemmanens rättighet att af nyhemman, i mån som de
ingå i skatt, erhålla understöd i roteringen, skola allt efter som
de ingå i skatt få sig ifrågavarande besvär ålagdt och rotemantal
påfördt efter jemförelse af hemmanets eller lägenhetens beskaffenhet
i förhållande till förut roterade hemman inom orten. Frågas
kan med skäl, huruvida det kan vara billigt, att det hemman,
som får afskrifning af såväl ränta och tionde, som af roteringsbesväret,
och som blott under förutsättning af möjligen inträffande

108

händelser tillförsäkrats om understöd, ej skall anses fullt tillfredsstäldt
genom den afskrifning som medgifves, utan man skall
göra sig besvär med rotering å nyhemman, under en tid då stamhemmanets
besvär kanske redan minskats med mer än en tredjedel.

Ej minst anmärkningsvärdt är det från det särskilda utskottets
Betänkande N:o 2 sid. 31—48, som vid 1878 års riksdag afgais,
hemtade förslaget öro) beträffande afsöndrad jords afgäld:
att der jord blifvit i enlighet med gällande författningar för alltid
afsöndrad från hemman eller lägenhet, hvarå grundskatt och
ifrågavarande besvär hvila, innehafvare af sådan jord skall ega
att, i den mån berörda afskrifning eger rum, å den från den afsöndrade
jorden till hemmanet eller lägenheten ingående afgäld
njuta afdrag, som, derest öfverenskommelse parterna emellan ej
träffas, skall utgå med belopp motsvarande så stor andel af den
,}ör hvarje gång afskrifna del af grundskatten samt rustnings- och
roteringsbesvären, som vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet
på den afsöndrade jorden belöper. Ifrågavarande bestämmelse
saknar befogenhet och är tillika opraktisk. Den saknar
befogenhet, enär förhållandet emellan innehafvare af hemman
eller lägenhet, hvarifrån afsöndring skett, och den afsöndrade
lägenhetens egare är helt och hållet privaträttsligt bestämdt. Så
väl köpeskilling, som afgäld hafva blifvit bestämda efter den afsöndrade
lägenhetens värde, då afsöndringen skedde. Att lagstiftaren
förordnat, att en viss del af köpeskillingen skall bestämmas
i en årlig afgäld till statens säkerhet för fortfarande åtnjutande
af den skatt, som åligger det hemman, hvarifrån afsöndring
skett, kan ej förändra rättsförhållandets natur, mer än de
föreskrifter, som äro gifna till säkerhet för inteckningar under
likadana förhållanden. Om ifrågavarande föreskrift stödt sig på
rigtiga grunder, så hade följdrigtigheten fordrat, att lägenhet,
som blifvit afsöndrad på viss tid, femtio år, åtnjutit samma förmån,
ty äfven i sådant fall skall ersättningen för besittningsrätten
sättas i en viss årlig afgäld, ej understigande hvad af hela hemmanets
eller lägenhetens räntor och öfriga utskylder vid jemförelse
af egaruas storlek och beskaffenhet å den afsöndrade jorden
belöper. Om i lag vore stadgadt, att, likasom vid hemmansklyfning
en viss i förhållande till den afsöndrade lägenhetens storlek
och beskaffenhet bestämd andel af hemmanets eller lägenhetens
utskylder skall utgöras af lägenhet, så skulle man kunna ifråga -

109

sätta, huruvida ej afskrifning borde ske vid afgäldens utgörande.
Men då afgäldens storlek beror af privaträttslig öfverenskommelse,
med blott iakttagande af ett visst minimum, så hör egare af hemman
eller lägenhet anses berättigad att kunna beräkna denna
afgäld såsom en ständig oafkortad inkomst, oberoende af alla
statens finansoperationer. Dylik afgälds privaträttsliga natur har
ock ansetts så gifven, att 1869 års F. ej ansåg sig ens höra
nämna denna afgäld bland de undantag, som gjordes från rättigheten
att få i ränta ingående persedlar omsatta i penningar. Till
följd häraf och då ej något af de skäl kan anföras för afskrifning
af denna slags afgäld, som de som anföras för grundräntas
afskrifning, hvarken att afgälden är eller varit en skatt, som af
staten kan efterskänkas, ej heller att den har sin grund i forna
tiders orättvisa, utan denna afgäld blott varit en form för erläggande
af betalning för köpt fastighet, eller ersättning för en
arfslotts erhållande i jord, och således helt och hållet grundad på
frivilligt aftal, så skulle med antagande af detta förslag afskrifningen
utsträckas öfver de gränser, som för statens finansmakt
äro uppdragna. Förslaget är till följd af nu angifna förhållanden
äfven opraktiskt och kostsamt. Särskild uträkning måste ske
för hvarje afsöndrad lägenhet öfver huru stort belopp af den derifrån
utgående afgäld, som skall anses motsvara lägenhetens
skattskyldighet. Detta kan ej ske annat än i sammanhang med
noggrann refning och värdering af hemman och lägenhet. Hvem
skall erlägga kostnaden derför?

Skall en så genomgripande reform, som grundskatteafskrifningen,
genomföras, så bör äfven tillses, huruvida ej de med grundskatterna
förbundna, i riksstaten upptagna anordningar kunna ur
statsverkets räkenskaper utgå. Mig synes, att likasom de för
knekte- och båtsmanshåll samt rustning och rotering gjorda anordningar
af grundskatter enligt Ditt. q) och Ditt. r) äro föreslagna
att upphöra, äfven hör undersökas om ej i de fall, der anordningarne
kunna betraktas såsom eftergift till förmån för kommunen
för dess kommunala ändamål, dylika ersättningar, som under
Litt. s) omförmälas, böra i sammanhang med grundskatternas afskrifning
antingen upphöra eller ock öfvertagas af vederbörande
kommun, der ändamålet är af kommunal art. I Ditt s) heter det,
att anordnade ränte- och tionde-anslag, för hvilka något besvär
i stället utgöres eller hvilka utgöra ersättning för jordförluster i
följd af kanal- och väganläggningar, så snart afskrifningen tager

sin början, skola till statsverket indragas emot ersättning af statsmedel
till vederbörande, svarande emot rånte- och tionde-anslagens
i kronans jordebok upptagna belopp. De ersättningar som
utgöras äro enligt den af Statskontoret gjorda inkomstberäkning,
som åtföljde Ivongl. Maj:ts proposition till 1880 års riksdag, under
2: dr a hufvudtiteln:

för hofrätterna.............................. 30— kr.

5:te hufvudtiteln:

till lotsverket _____________________-...... 3,7 5 »

6:te hufvudtiteln:

till landsstaten__________________________— 150,900— »

för gästgifverifastigheter...................................... 11,900 kr.

färjor och färjekarlar .........................................

210

6,320

6,000

2,720

bergsbruket .......................................................

Sala bergslag---------------------------------------------........

jordförluster genom kanal- och väganläggningar ....

7:de hufvudtitiln:

städers friheter...................................................

8:de hufvudtiteln:
till kleresistaten:

kyrkotionde-------- ------------------- 17,600

ersättningar ------- 347,800

domkapitlens expedition ............... 2,842 — kr.

universiteten ............................... 200,936 — »

allmänna läroverken ..................... 1,080— »

pedagogier och folkskolor, ersättningar --------- 5,200

kyrkotionde_________ _____________ 1,025

banmorskeundervisning, kyrkotionde...................... 700

..................................440

.......................................... 11,210

fattigvård ........................................................:.

lasarettsund erhåll ______________________________________________

barnhus i Stockholm och i landsorten 80,450 — kr.
kyrkors underhåll:

kyrktionde ........................................................ 199,500 »

ersättningar ______________________________________________________ 170,000 ,»

436,241,7 5 780,640 kr.

0216^8 sTkn

Med undantag af de ersättningar, som utgå till hoträtter, till
lotsverket, till landsstaten, till domkapitlens expedition, till universiteten
och till de allmänna läroverken, tillsammans 436,241 kr.

111

75 öre, bör undersökas, hvad af öfriga ersättningar, uppgående till
780,640 kr., bör kunna upphöra. Sedan Kgl. förordningen den 31 Maj
1878 angående skjutsväsendets ordnande borttagit för gästgifvare
skyldighet att betjena eller fortskaffa resande, bör den ersättning
i stället för förut honom tillkommande räntor och tionde, som i
och för denna skyldighets utgörande anordnats, försvinna, likaså
böra de vägskyldige i vederbörande landsort öfvertaga den färjeersättning,
som, uppgående till det obetydliga beloppet af 360
kronor, utaf statsmedel utgöras. Ersättning för städers friheter
2,720 kronor synes böra qvittas mot eftergift af ränta och tionde,
der så låter sig göra. Af de under Åttonde H. T. upptagna anslag
till kleresistaten, kyrkotionde 17,600 kronor, ersättningar
347,800 kronor, bör undersökas, hvad som är anslaget till domkapitel,
prostetunnor och dylikt, som användes för den ecklesiastika
förvaltningen, och hvad såsom vederlag eller på annat sätt
utgöres till presterskapet i församlingarne. Den delen af detta
anslag, som afser församlingarnes presterskaps aflöning, bör öfvertagas
af de församlingar, till hvars prests aflöning anslaget utgår.
Äfvenledes böra de ersättningar och kyrkotionde, som utgå
till lasaretters underhåll och till fattigvård, öfverflyttas på de län
eller kommuner, som deraf draga förmån. Jemväl hör undersökas,
huruvida icke af anslaget till kyrkors underhåll ej allenast ersättningar
för vin- och byggnadssäd, på sätt komiterade föreslagit,
utan äfven i öfrigt hvad som med undantag af de belopp,
som utgå till domkyrkor, biifvit anslaget till kyrkors underhåll,
bör indragas och af vederbörande församling öfvertagas.

I öfverensstämmelse med hvad som .biifvit anfördt kan jag
ej heller tillstyrka, att staten, på sätt komiterade under Litt. m)
föreslagit, skall inlösa den kronotionde, som åtföljer patronatsrätten
inom dessa församlingar. Patronus bör nemligen, der detta anslag
är åtföljdt af förpligtelse att bygga kyrka, af församlingen
godtgöras för den inkomstminskning, patronus derigenom lider.
Likaså bör, der eljest, på sätt i Litt. m) säges, enskild person
åtnjuter kronotionde, staten endast i det fall inlösa densamma,
att den som åtnjuter tionde ej har någon skyldighet till kommunens
bästa, i hvilket fall denna bör öfvertaga godtgörelsen
eller åliggandet.

112

3:o. Finansplan.

Likasom afskrifningsplanen ej blifvit på ett sådant sätt uppgjord,
att den som anses tyngre beskattad först erhåller den som
behöflig ansedda lindringen, utan förhållandet är motsatt, så kar
man i det förslag, som uppgjorts till fördelning af de skatter, som
måste åtagas för att ersätta den brist, som blir en följd af afskrifningen,
uraktlåtit att utarbeta några grunder för ett sammanhängande
skattesystem, hvilket hade varit så mycket mera af bebofvet
påkalladt, som bristen ökas med de till upphäfvande föreslagna
personela skatterna. I allmänhet plägar man taga till regel vid
ordnandet af ett lands skatteväsen, att man söker genom olika
slag af skatter, så vidt görligt, i ett rätt förhållande träffa de
skattskyldige, hvar och en efter hans förmåga. De skatter, som
användas, äro direkta och indirekta. De direkta uppsöka den
skattskyldige med hänsyn till de förmögenhetsomständigheter,
hvari han befinner sig, och den inkomst han har såsom resultat
af sin ekonomi, och utgöras af grundskatter, hus- och byggnadsskatt,
närings- och yrkesskatt, samt inkomstskatt, hvartill komma
i olika länder särskilda slag af skatt på vissa föremål, t. ex. fönsterskatt,
skatt å betjenter, nyttjande af vapen, vagnar, jagträttigheter
etc. De indirekta söka med skatten träffa en persons rörliga
kapital, dels då det blir synbart i hans ekonomiska verksamhet,
af hvilka skatter stämpelskatten är den förnämsta, dels vid dess
användning till förbrukning, konsumtionsskatter. Dessa skatter
suppleera hvarandra och användas i ett visst inbördes förhållande,
hvarvid man dock alltid till slut måste lita på ett rättvist och
verksamt direkt skattesystem såsom sista utvägen, när andra
skattebördor slå fel. I England, der konsumtionsskatterna ega
den största betydelsen, uppgå, enligt senast tillgängliga uppgifter i
Almanach de Gotlia för 1882, de direkta skatterna: grundskatt,
hus- och byggnadsskatt, inkomstskatt, näringsskatt och de s. k.
assessed taxes å rättigheten att nyttja vapen, vagnar etc. inalles
till 16,950,000 £, då tullen uppgår till 19,184,000, accis 23,000,000
£; stämpel 11,940,000 £ och jernvägsbiljetter 750,000 £. I Preussen
uppgå de direkta skatterna, grundskatt till 40,195,000 mk,
hus- och byggnadsskatt till 27,500,000, inkomst och klass-skatt till

59,876,000, yrkesskatt 18,806,000, jemte några mindre betydande
poster, inalles till 149,484,000 mk inkomst, medan dess stämpeloch
arfskatt uppgår till 22,500,000 och dess andel i tull och tobaks -

113

skatt 34,123,000 mk. I Danmark uppgå de direkta skatterna till
9,064,100 kr., hvaraf grundskatt 6.936,000, husskatt 2,073,600, medan
de indirekta skatterna uppgå till 29,357,000, deraf stämpel-,
och arfskatt m. m. till 5,866,000, konsumtionsskatterna till 22,661,000
kr. I Frankrike, hvars skattesystem tillämpats i flere stater, uppgå
de direkta skatterna till 375,136,500 fr., hvaraf fastighetsskatt till

174.700.000, personlig och inkomstskatt till 62,536,500, fönster- och
dörrskatt 43,077,600, patent- och yrkesskatt 94,222,400, medan
inregistreringsafgiften uppgår till 552,096,000 och stämpeln till

145,014,000 fr., tullen till 331,858,000 fr., accis till 1,033,743,000 fr.,
som är lagd å en mängd artiklar, såsom å spritdrycker, salt,
socker, papper, oljor, ljus, ättika, dynamit, jernvägs- och annan
frakt, tobak, krut, tändstickor. Hos oss uppgå för närvarande de
direkta skatterna, med prsestationer till indelningsverket, inalles
till 14,988,000 kr., hvaraf grundskatt, tionde och roteringsbesvär
äro tillsammans värderade till 10,238,670, bergverkstionde 10,000,
mantalspengar 640,000, allmän bevillning 4,100,000 kr.; de indirekta
skatterna uppgå till 44,570,000 kr., hvaraf stämpelpappersmedel
3,000,000; tullmedel 27,500,000, bränvinstillverkningsafgift

14.000. 000, hvitbetssockertillverkningsafgift 70,000 kr. För att

bereda ersättning för de försvinnande inkomster, som uppgå till
10,238,670 kr. i grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär,
68,615 kr. i rusttjenstbevillning och 714,000 i personlig skyddsafgift,
inalles--------------------------------------------------- 10,952,935 kr.

hafva komiterade i den för 15 år uppgjorda finansplan
beräknat en tillökning i bevillning efter Art.

II på grund af den föreslagna tillökningen i bevillningen
af jordbruksfastighet och den nya bevillningen
af jordbruksinkomst, uppskattad till

628,000 kr., hvarifrån bör afdragas 273,000 kr.,

hvartill den minskning i inkomst kan antagas
uppgå, som blir en följd af höjning af det belopp,
hvarunder frihet från bevillning åtnjutits... 355,000 »
Härtill kommer höjning af den enligt Art. III i be
villningsförordningen utgående bevillning af bankbolag
med sedelutgifningsrätt___________________________ 200,000 »

och af handelsexpediter___________________________________100,000 »

maltskatt å 1 öre pr halfbutelj____________________________ 2,500,000 »

förhöjning af tull å tobak_______________________________900,000 »

Transport 4,055,000 kr.

Skattereglerinc/skomiténs Betänkande. IV. Q

114

Transport 4,055,000 kr.

bränvinsförsäljningsafgift.................................... 1,500,000 »

förhöjd bränvinstillverkningsafgift å 20 öre pr kanna 2,500,000 »

arfskatt________________________________________________...-________ 700,000 »

stämpelskatt.................... 800,000 »

9,555,000 kr.

Hvad som derutöfver erfordras, i rundt tal 1,300,000

kr., anse komiterade böra kunna bestridas med
inkomst eller besparad utgift, som blir en följd af
den efter betäckande af grundfondens brist dispo -

nibla vinst å statslånens konvertering________________ 1,500,000 kr.

andel af bankovinst utöfver den nu vanliga........... 1,000,000 »

samt nettoinkomst af jernvägstrafikmedel.............. 1,000,000 »

3,500,000 kr.

Härtill foga komiterade den anmärkning, att de vid sin plans
uppgörande tagit ringa eller ingen hänsyn till den naturliga utvecklingen
af landets näringar och tillgångar under 15 år, ej heller
i allmänhet till den expansion, hvaraf de nya skatterna äro mäktiga,
och ej heller till de ökade tillgångar, statsverket exempelvis
i domänernas afkastning, postmedel, skogarne m. fl. kan hafva
att påräkna. Och detta med rätta, enär denna expansion motsvaras
af stegrade statsutgifter, ty likasom inkomsterna i ett fortskridande
samhälle hafva sin naturliga expansion, så äfven statsutgifterna.
Dessa kunna ej till följd af växande kraf på allmänna
ändamåls främjande hållas vid ett och samma belopp, medan inkomsterna
växa. Hvad beträffar de beräkningar af nya inkomster,
som man väntat sig af vinst utaf statslånens konvertering, inkomst
af järnvägstrafik och af högre andel af bankovinsten, så äro dessa
tillgångar och deras belopp beroende af faktorer, som komiterade
ej hafva i sin hand att reglera. Hvad vinsten af statslånens konvertering
angår, så utgör den vinst, som staten erhållit genom den
skedda konverteringen af 1858, 1860, 1861, 1864 och 1866 års lån,
enligt den Riksdagens revisorers berättelse för är 1880 bifogade
beräkning (jfr. sid. 194—199) ett kapital af 3,320,245 kr., hvilket
efter 4 % gifver en årlig ränta af 132,800. Den minskning i annuitet,
som uppkommer å ofvanangifna lån, med undantag af 1861
års lån, uppgående till 1,151,899 kr., motväges af den förlängda
tiden för den nya annuitetens utgörande. Beräkning af inkomst
utaf jernvägstrafikmedlen såsom förhöjning af statsinkomst torde

115

ej vara i sin ordning, förrän man upphör med uppläggning af nya
lån för jernvägars byggande och man kan bestämdt beräkna förlust
och vinst. Hvad förhöjd andel i bankovinsten angår, så beror
densamma åt de grunder, som komma att antagas vid den nu i
fråga satta reform af bankolagstiftningen, hvadan ifrågavarande
inkomst ej bör tagas i beräkning.

Utom den brist, 1,300,000 kr., för hvars betäckande komiterade
ej ansett sig böra särskildt uppgifva någon beskattningsutväg, bör
ihagkommas, huruledes brist kan för tillfället sig yppa, för hvars
betäckande med hänsyn till de indirekta skatternas osäkerhet man
maste anlita direkt beskattning. Med afseende på en sådan händelse,
hvilken ej är främmande för oss, efter hvad jag visat
(avdelningen I sid. 191) vid de flere tillfällen, då man nödgats
utom andra skatteförhöjningar använda tillägsbevillning, visar sig
svagheten i det förslag till skadereglering, som komiterade framlagt.
Komiterade hafva helt och hållet lemnat. a sido den fordran,
som ett ändamålsenligt skattesystem uppställer på direkt beskattning,
vare sig genom införande af en konseqvent genomförd inkomstskatt
eller genom dess komplettering medelst andra direkta
skatter.

Jag har i Afd. I visat det otillfredsställande uti komiterades
förslag till bevillningsstadga. Den till inkomstskatten nödvändigt
hörande sjelfdeklaration har man ej vågat fastställa. Den i hvarje
rationelt skattesystem ingående grundsats, att olika slag af inkomster
i förhållande till deras olika kapitalvärde olika beskattas,
har ej vunnit burskap. Inkomst af fastighet och kapital och af
lön och af tillfälligt arbete är föreslagen att beskattas lika. Ja
de fördelar, som genom taxeringsmethoden vid inkomstens bejakning
beredas kapitalisten och näringsidkaren framför andre
medborgare, äro i förslaget till bevillningsstadga bibehållna. Den
skatt, som nu skall blifva den enda å inkomst och förmögenhet
lagda skatt, har hufvudsakligen bibehållit samma fel, som den
haft såsom en blott supplementarskatt. Komiterade hafva äfven,
efter hvad finansplanen visar, velat hafva den så ansedd, oaktadt
föi hållanden kunna inträffa hos oss, likasom i England, att man
måste mångdubbla densamma. Komiterade hafva emellertid icke
förbisett nödvändigheten, att låta den större förmögenheten eller
bättre ekonomiska ställningen vidkännas en högre beskattning, än
i proportion till det taxerade inkomstbeloppet. Höjandet af det
inkomstbelopp, hvarunder frihet från bevillning åtnjutits, äfvensom

116

bibehållandet af beskattningen af inkomst utaf fastighet, delvis
såsom en fastighetsskatt medelst skatt å fastighetens taxeringsvärde,
utan att bevillningsafdrag är tillåtet för inkomst af den mindre
fastigheten, är ock ett uttryck af erkännandet af ifrågavarande
grundsats. Komiterade hafva äfven i öfrigt erkänt det berättigade
uti, att olika slag af inkomster beskattas olika, och dervid ställt sig
på den ståndpunkt, som tillhör den moderna beskattningsteorien,
nemligen att man genom användningen af flere skatteformer bör
söka korrigera de fel, som skulle uppstå, om man blott skulle använda
en enda skatteform. Under sådana förhållanden hade varit
att vänta, att komiterade gjort sig till godo den erfarenhet, som
vunnits i andra länder. Likasom man såsom ett vägande skäl för
grundskatternas afskrifning endast kan åberopa exemplet af de i
andra länder genomförda reformer, så borde man ock vid revision af
våra skatteförhållanden sökt lärdom från derstädes vunnen erfarenhet.
Under sådana förhållanden hade varit att vänta, att komiterade
vid sökande efter de skatter, som skola ersätta den inkomstkälla
som grundskatterna erbjudit, tagit törst under pröfning, hvilka
nya direkta skatter, som böra användas i den till upphäfvande
föreslagna direkta skattens ställe. Mot komiterade kan derför
med skäl anmärkas, att de utan någon slags pröfning eller kritik
lemnat utan afseende de fördelar, som grundskatt af jordbruksfastighet
samt hus- och bygguadsskatt erbjuda, hvilka båda slag
af skatter äro företrädesvis egnade att träffa den större förmögenheten
och den betryggade ekonomiska ställningen. Den förra,
som, då den ålägges, trätfar det i en jordbruksfastighet nedlagda kapital,
växer efterhand in i fastighetens ekonomiska värde, utan att
* på något sätt kännas tryckande, och den senare eller hus- och

byggnadsskatt träffar hyresgästen, som vill begagna hus, byggnad
såsom bostad eller i sin näring, i förhållande till den utgift, han
derå vill och har råd att nedlägga. Fastighetsskatt hade varit i
sin ordning, då, såsom det säges, meningen med grundskatternas
afskrifning är att borttaga den ojemna fördelning, som tillhör det
nuvarande grundskattesystemet. Men likasom man vikit undan
för de konseqvenser, som en rationelt anlagd direkt inkomstskatt
fordrar, så har man äfven vikit undan för frågan att låta bristerna
i inkomstskatten åtminstone partielt corrigeras och suppleeras genom
antagande af någon annan direkt skatt. Ja man har icke
en gång i fråga om kommunalskatt ansett sig böra taga hänsyn
till billigheten af eu förhöjning af fastighetens skattskyldighet och

117

göra till lag det enkla förhållande, som gällde både i bevillningsförordning
och sockenstämmesförordning före 1861, att fastigheten åtminstone
ingår i skatt i dubbelt förhållande mot inkomsten med hänsyn
till den större och varaktigare förmån, som fastigheten framför
andra beredes genom de kommunala anstalterna. I stället för att efter
andra länders föredöme söka åstadkomma en rättvis direkt beskattning,
har man, på sätt ofvan visats, uti förhöjda och nya konsumtionsskatter
företrädesvis sökt erhålla ökade tillgångar, och det till ett belopp
af 5,600,000, utom den tillgång som beredes genom indragning
af bränvinsförsäljningsafgiften till statskassan, beräknad till 1,500.000
kr. Förtjenster och fel hos konsumtionsskatterna äro för väl kända
för att behöfva särskildt angifvas. Men derom är man ense, att
den öfvervigt i skattebördor, som derigenom faller på de mindre
bemedlade, bör compenseras derigenom, att de mera bemedlade få
vidkännas en förhöjning, genom en annan skatteform, så att de
mindre bemedlade icke på alla punkter äro proportionsvis högre
beskattade. Komiterade hafva sökt att utjemna detta missförhållande,
ej på sätt vanligt är i andra länder genom sådana direkta
skatter, som äro lämpade efter den skattskyldiges tillgångar, sådana.
de i hans utgifter visa sig, utan genom förhöjning af bevillning
af bankbolag med sedelutgifningsrätt, af stämpeln på bouppteckningar
och genom införande i vår stämpelpappersförordning
af stämpel på affärspapper, äfven om de ej företes hos offentlig
myndighet. Ingendera af dessa skatter äro emellertid egnade att,
efter hvad man afsett, träffa kapitalet och förmögenheten såsom
sådana. Förhöjningen af bevillning af bankbolag med sedelutgifningsrätt,
om hvars berättigande olika meningar kunna hysas,
träffar endast de kapital, hvilka äro insatta i denna rörelse, men
lemna de kapital obeskattade, som användas i annan lika, om ej
mera vinstgifvande rörelse. Den inkomst, som väntas af denna
skatteförhöjning, är dessutom ej med visshet att påräkna, ty den
är beroende af bankernas sedelutgifningsrätt och upphör således
med denna, hvars fortvaro är ifrågasatt. Skatten på arf, fideikommiss
och testamente, likasom stämpelskatten, som träffar egendom,
då den går ur en hand i en annan, har utom det felet, att
den träffar så väl den förmögne som den mindre bemedlade lika,
ytterligare det väsentliga felet, att dessa skatter, oaktadt de skola
fungera såsom förmögenhetsskatter, blott träffa det kapital, som
är i rörelse. Slutligen talar i synnerhet mot införande hos oss
af stämpel å affärspapper den af komiterade framhållna förtjensten,

118

att denna skatt träffar kapitalet i dess bildande. Fråga kan dock
med skäl hos oss väckas derom, huruvida det är försigtigt och
klokt att, då vi ännu nödgas anlita främmande länders kapitaler,
antaga en skatt, som träffar den kapitalbildande affärsrörelsen.
Hvad som i alla hänseenden måste besiqnas är, att om en rättvis
kapital- eller förmögenhetsskatt skall åstadkommas, fordras, att
likasom det i rörelse varande kapitalet beskattas, äfven det som
är i hvila får vidkännas en särskild skatt, och då är man hänvisad
till dels fastighetsskatt, dels, såsom föreslagits i Norge och Finland,
en högre bevillningsprocent af kapitalinkomst än af annan
inkomst. Hvarför skall den verksamme affärsmannen för sin verksamhet
beskattas högre än fastighetsegaren, som utan särskild
skatt lyfter sitt arrende eller hyra, eller på annat sätt tillgodonjuta''
sådan inkomst, eller obligationsinnehafvaren, som lyfter
sina räntor på bestämd förfallodag. Kan det vara rättvist, att
lemna resultaten af en kapitalbildande verksamhet fria från särskild
skatt, men lägga den på sjelfva verksamheten?

Oafsedt de anmärkningar, som kunna göras mot afskrifningen
af grundskatterna och de skatter, som äro föreslagna att användas
för att fylla den genom afskrifningen uppkommande statsbrist, så
framstår såsom en väsentlig brist i detta betänkande, att ej föreslaget
blifvit, att genom lag bestämmes, huru den minskning af
statsinkomster, som uppstår, bör ersättas (Jfr. sid. 193 Betänkande
I.). Ty om ej en plan från början uppgöres och erhåller
lags giltighet, kommer frågan om sättet för bestämmande af de
skatter, som skola användas för den genom den fortgående afskrifningen
sig städse ökande bristen, att blifva ett ständigt tvistefrö,
värre än det som grundskattefrågan nu anses vara. Anser man
sig ej kunna uppgöra en sådan plan, så har man dermed äfven
gifvit sin dom öfver hela afskrifningsförslaget. Chefen för Finansdepartementet
ansåg sig ock i sitt ofvan åberopade yttrande böra
framhålla ganska tungt vägande betänkligheter mot planen att
under 37 år afskrifva hvad man vill hafva betraktadt såsom skatt
och ej såsom ränta. Han säger nemligen: »Den rätta formen för
afskaffande af en olämplig befunnen skattetitel synes vara, att den
eftergifves, i den mån statens öfriga inkomster dertill bereda utväg,
på samma sätt som de nyttiga, men ej oundgängliga statsutgifter,
hvilka å extra stat uppföras, ifrågakomma, endast i den
mån statsregleringen i öfrigt för dem lemnar tillgång, sedan nödiga
ordinarie utgifter blifvit betäckta. En beslutad billig aflösning

119

efter en för längre tid fastställd afskrifningsplan sätter deremot
shatte för minskning en i främsta rummet bland de uppgifter, som
kommande statsregleringar hafva att fylla, äfven under sådana
tider af finansielt betryck, då folkets skattekraft i utomordentlig
grad måste tagas i anspråk, och tillerkänner dermed åt densamma
en karakter af nödvändighet, hvilken åtminstone icke med ofvan
anförda uppfattning af dess grund synes rätt förenlig. Likaså
torde böra iakttagas, att en skatteeftergift, som beviljas endast i
den mån redan befintliga tillgångar medgifva, eller när konung
och riksdag för tiden kunna finna lämpligt att nya utvägar anskaffa,
tydligare innebär, att åtgärden företages i statens intresse
och för ett politiskt ändamål, hvaraf den förmån, som för de enskilda
kan uppstå, endast varder en följd; hvaremot en skatteförminskning,
som genom fastställd afskrifningsplan upphäfver statsmakternas
frihet och binder dem vid ett åt de enskilda tillskapadt
fordringsanspråk, får hela karakteren af ett privaträttsligt aftal,
för hvilket det politiska ändamålet träder i bakgrunden. Och
ännu tydligare framträder detta förhållande derutinnan, att det
egentligen är genom fastställande af en orubblig afskrifningsplan,
som en obehörig fördel kan sägas vara på statens bekostnad beredd
åt den nuvarande jordegaren, enär denne i dag med detsamma
kan räkna sig till godo åtminstone en ganska stor del af
hela den skatteeftergift, som successivt skall för hans jord inträda,
hvaremot en eftergift, som endast i mån af statens tillgångar beviljas,
samt derigenom att den ej låter sig på förhand med säkerhet
beräkna, också endast i mån af sin fortgång kommer jordens
innehafvare till godo.»

För att en afskrifning efter en plan, som erfordrar 37 år eller
mer än ett tredjedels århundrade för genomförandet, skall låta sig
verkställa, erfordras så normala förhållanden under denna tid, att
å ena sidan hvarken någon rubbning i de ekonomiska förhållandena
eller några politiska förvecklingar uppstå, som kräfva förhöjd
eller förökad beskattning, och å andra sidan ej heller så
gynsamma konjunkturer uppstå, att med hänsyn till det myckna
talet om dessa skatters orättvisa man frestas att afskrifva mer än
efter den fastställda planen. Uppstå tryckta tider, så kan man med
hänsyn till det felaktiga skattesystem, som blifvit af komiterade
adopteradt och hvari de vigtiga länkar, som direkta skatter och deribland
särskildt fastighetsskatter utgöra, äro utelemnade, blifva nödgad
att göra uppskof med afskrifningen eller ock fylla bristen med

120

grundskatt och fastighetsskatt i annan form, såvida rättvisa och
billighet få göra sig gällande. Uppstå goda konjunkturer och
öfverskott å statsmedlen, kan man med skäl föranledas att genom
påskyndad afskrifning söka komma ifrån den tvångströja, som
afskrifningen innebär, derest afskrifningen skall ske på ett bestämdt
sätt och ej lämpas efter skiftande konjunkturer. Den nödvändighet,
som i afskrifningsplanen innebäres, att under en tid af
mer än 30 år möta en hvart tredje år förekommande ny brist af
en million i statskassans vanliga inkomster, skall derför såsom ett
Damoclessvärd hänga öfver hvarje statsreglering och således hvarje
år inverka på det med densamma sammanbundna letandet efter
nya skatter eller lämpliga förhöjningar å förutvarande för statsbristens
fyllande, och har man sålunda att snarare emotse ett
trettioårigt krig vid den svenska riksdagen, än den frid som genom
afskrifningen skall beredas.

Af hvad jag nu anfört följer, att jag ej kan biträda det förslag
till afskritning och dermed förbundna finansplan, som komiterade
framlagt, utan anser, på sätt jag förut anfört, att dessa förslag
böra, innan derå bygges något nytt skattesystem, noggrannare
pröfvas och öfvervägas, än nu skett. Man har anfört såsom skäl,
att afskrifningsförslaget genomgått så många pröfningar. Härvid
vill jag erinra, att, hvad det i Finansdepartementet uppgjorda förslag
beträffar, så var dess författare bunden af det vid 1873 års
riksdag fattade beslut och inlät sig ej i någon mer omfattande
utredning af beslutets betydelse eller någon belysning af frågan i
hela dess omfattning. Kollegiernas yttrande var äfven begränsadt
till hvad som rörde afskrifningssättet. Chefens för Finansdepartementet
ofvan åberopade yttrande till statsrådsprotokollet den 30
Dec. 1876 var af beskaffenhet att påkalla en noggrannare pröfning
af frågan, än den som kom densamma till del hos särskilda utskottet
vid 1878 års riksdag. Hvad detta utskotts betänkande angår,
hvars motivering af komiterade åberopats såsom stöd för afskrifningsplanen,
bör erinras, att detsamma afslogs af Första kammaren,
och att dessutom så mångahanda vilkor voro fästade vid
den med grundskattefrågan sammanbundna försvarsfrågan, sådan
den då var föremål för öfverläggning, att ej heller något klart
bifall kan anses vara gifvet af Andra kammaren.

121

Om jag mi ställer mig på den ståndpunkt, som jag vid 1873
års riksdag intog, nemligen att för åstadkommande af ett betryggande
försvar, grundadt på alla medborgares lika skyldighet
till krigstjenst, biträda ett beslut, som borttager ojemnheterna i
grundskatternas och rustnings- och roteringsbesvärens fördelning,
för att sålunda bidraga till undanrödjande af de sociala olägenheter
med dertill hörande tvistefrö och split mellan olika folkelement,
som dessa skatters bibehållande förmenas medföra, och
till att sålunda samla alla medborgare i endrägtigt nit för att
lösa en så vigtig fråga som försvarsfrågan, så anser jag, oaktadt
jag på de skäl jag anfört och med hänsyn till de brister, hvaraf
afskrifningsförslaget lider, ej kan biträda komiterades afskrifningsförslag,
skattefrågan lämpligen kunna lösas på annat sätt med
bibehållande af de fördelar, som derigenom beredas de skattskyldige,
utan att medföra sådana olägenheter för statsverket och
statsregleringen, som en afskrifningsplan ställd på 37 år innebär.
Undersöker jag, hvilken fördel ifrågavarande successiva afskrifning
innebär i den tidpunkt, då afskrifningen begynner, så befinnes
det afskrifningsbara beloppet utgöra: ränta 3,142,738 kr.; kronotionde
1,311,272; rusttjenstbevillning 68,615; skattefrälsehemmansräntor,
värde å hofveriskyldighet, kronotionde, som innehafves
under enskild eganderätt; kyrkotionde, som användes för undervisningsverk
eller andra för församlingarne främmande ändamål,
samt grufvedrängshjelpen i Salbergs län, äfvensom den
redan nu till statsverket ingående kyrkotionde 200,000 kr., till -

sammans................................................................ 4,654,010 kr.

rustning och rotering, utgörande ett värde af.________ 5,584,460 »

rusttjenstbevillningen.............................................. 68,615 »

10,307,085 kr.

eller rundt tal 10,000,000. Undersöker man, huru stort det kapital
skulle vara, som motsvarade rättigheten att i närvarande tid uppbära
den inkomst, som staten under afskrifningstiden eger uppbära,
nemligen l:sta och 2:dra året 9 millioner, 3:dje och 4:de året
8,500,000 kr., 5:te och 6:te året 8,000,000 och så vidare med 500,000
kronors minskning hvartannat år, så att under 35:te och 36:te året
uppbäres de sista 500,000 kr., så utgör detta kapital i början af det
år, vid hvars slut statsinkomsten första gången blir disponibel, efter
4 % ränta 109,140,000 kr.; efter 41/, % 104,015,000 kr., och efter 5
% 99,284,000, hvarå räntan utgör respective 4,364,000 kr., 4,680,000
kr. och 4,964,000 kr. Staten lider således en årlig förlust och

122

den med grundskatt besvärade jordens egare gör en årlig vinst
genom afskrifningen, som uppgår till 5,636,000 kr., om kapitaliseringen
sker efter 4 %, till 5,320,000 kr., om den sker efter 4}/2 %
och till 5,036,000 kr. om den sker efter 5 %. Detta är den statsbrist,
som genom grundskatternas afskrifning uppstår och som
bör genom annan beskattning fyllas. Ty för att bestrida den förhöjning
i utgifter, som försvaret påkallar, likasom att ersätta den
nedsättning i inkomst, som afskrifning af den personliga skyddsafgiften
medför, behöfver ej någon särskild plan uppgöras, utan
bör, på sätt komitén antagit angående finansplan för tiden efter
1898, likasom förut då ökade utgifter erfordrats eller olämpliga
skatter afskaffats, vid hvarje statsreglering tagas i öfvervägande,
huru med hänsyn till de ekonomiska och finansiela förhållandena
för tillfället statsbehofven böra fyllas.

Men hvarför kan man icke följa samma grundsats i fråga om
betäckande af den genom grundskatternas afskrifning uppkommande
brist? Jo derför, att det är en pligt för den nuvarande
generationen, som allena drager fördelen af denna skatteförändring,
att med de framtida generationerna dela olägenheterna. Vidare
fordrar omtänksamheten, att man vid upphäfvande af en skatt,
borttagandet af en vigtig inkomstkälla, tillser, att olägenheterna
deraf ej växa, utan, sedan de blifvit till sin verkliga betydelse
åskådliggjorda, reduceras till det minsta möjliga, i stället för att
sorglöst öfverlemna åt framtiden att bota de fel, som af oss blifvit
begångna, och kasta på densamma de uppoffringar, som växande
skattebördor medföra, utan att sjelfva med mer än en ringa andel
deltaga i desamma.

I fråga om sättet för fyllande af den statsbrist, som sålunda
uppstår, hänvisar jag till hvad jag i Betänkandet I sid. 193 och
följ. yttrat. Men äfven om jag ställer mig på komiténs ståndpunkt
med afseende på dess redan fattade beslut angående de skatteslag,
som böra användas för att fylla statsbristen, så bör detta kunna

ske genom åtagande af malskatt å 2 öre per liter.... 1,600,000 kr.

arfskatt .................................................................. 700,000 »

samt tillökning af bevillningen af fastighet och inkomst
af kapital och arbete, som för vinnande af

det erforderliga beloppet......................................... 2,700,000 »

behöfver sättas till omkring 80 %

5,000,000 kr.

123

Om grundskatternas afskrifning förbindes med en kapitaliseringsplan,
som erhåller samma orubblighet, som afskrifningsplanen,
skulle med en samtidigt med afskrifningen begynnande årlig skattetillökning
till nu angifna belopp frågan vara löst på ett sätt, som
ej behöfver gifva anledning till framtida tvister vid hvarje statsreglering.

Med den sålunda angifna utgångspunkten kan man-emellertid
mycket lättare, än nu blifvit föreslaget, vinna det mål, som afses,
och förebygga de olägenheter, som äro förbundna med hvarje på
så lång tid, som den föreslagna, utsträckt finansplan, äfven om
icke samma olägenheter äro förenade med en kombinerad afskrilhings-
och kapitaliseringsplan, som med en fastställd afskrifningsplan,
utan någon slags garanti för den för skattesystemets
förändring erforderliga finansplans iakttagande. Med hänsyn till
det ekonomiska värdet af afskrifningen enligt nu ifrågasatta plan,
som motsvarar eftergift af något mer än halfva grundskatten, kan
man ju med ens och en gång för alla afskrifva hälften af grundskatten,
rustnings- och roteringsbesvären m. m. Skulle deremot
invändas, att dermed ej vore vunnet ett af de förnämsta syftemålen
med afskrifningen, nemligen grundskatternas utjemning,
skulle man kunna besluta, att grundskatt och indelningsverk afskrifvas
på det sätt, att de skattskyldige på en gång inbetala
halfva dess nuvarande kapitalvärde, beräknadt efter 5 %, d. v. s.
10 gånger det årliga utskyldsbeloppet, och gör detta kapital fruktbärande,
hvarigenom behofvet af en skatteförhöjning af 5 millioner
kr. likasom under föregående förutsättning inträder. Deremot kan
invändas att, derest frågan på detta sätt skulle lösas, man antingen
skulle föreskrifva obligatorisk aflösning genom inbetalande
af detta kapital på en viss bestämd dag, eller ock hafva att motse
en mängd praktiska svårigheter, hvarjemte äfven svårigheter kunde
möta å den svenska penningmarknaden för såväl anskaffande af
penningar till aflösning, som ock för det inflytande kapitalets placering,
hvilket skulle göra den skatteförhöjning af 5 millioner
kronor, som ytterligare erfordrades, mera känbar än eljest. Dessa
olägenheter böra emellertid kunna undanrödjas genom hvarjehanda
anordningar i afseende på sätt och tid för liqvid.

För undvikande äfven af de olägenheter, som äro med denna
aflösnings- och kapitaliseringsplan förenade, kan med hänsyn till
det sammanhang, hvaruti frågan om försvarsväsendets ordnande

124

och den om afskrifning af grundskatterna blifvit med hvarandra
satta, finnas ett ytterligare sätt för sakens ordnande. Med hänsyn
till den öfvergångstid af 15 år, som är bestämd för försvarsorganisationens
genomförande, synes ändamålsenligt, att man tager
denna tid af 15 år till utgångspunkt för afskrifuingens ordnande.
Huru skall man kunna bereda de skattskyldige samma fördel,
som den af komitén föreslagna afskrifningen innebär, och statskassan
en kapitaltillgång, som gifver så stor ränta, att den årliga
förlusten af 5,000,000 kr. är betäckt? Undersöker man, huru
stor summa af inflytande statsinkomster behöfver afsättas för att
man må kunna ega ett kapital, som i slutet af det 16:de året
uppgår till hälften af kapitalvärdet af afskrifna skatter och besvär

100,000,000 kr., så bör under en tid af 15 år för sådant ändamål
årligen afsättas, med beräkning af kapitaliseringsprocenten efter
4 % 4,994,000 kr., efter 4V2 % 4,811,000, efter 5 % 4,634,000 kr.
Med hänsyn till dessa förhållanden framställer sig såsom den
enklaste utvägen för den kombinerade försvars- och skattefrågans
lösning

att under den tid af 15 år, som är bestämd såsom öfvergångstid
för försvarsorganisationens genomförande, de skatter
och besvär, som äro ifrågasatta att afskrifvas, utgöras till
sitt hela belopp, de senare, der ej effektivt utgörande kommer
i fråga, med den vakansafgift, som af komiterade blifvit
bestämd, samt att samtidigt dermed bildas en fond, som
efter 15 år uppgår till det belopp, som erfordras för att ega
en inkomst motsvarande halfva det belopp, hvartill den årliga
inkomsten af dessa skatter och besvär beräknats uppgå, för
hvilken fonds bildande med beräkning af 4 % ränta å kapital
erfordras för statsverket en årlig inkomsttillökning af 4,994,000
kr., med beräkning af 41/,, % erfordras 4,811,000 kr. och
med beräkning af 5 % erfordras 4,634,000 kr., eller högst

5,000,000 kr., hvilken årliga summa bildas genom antagande

af en maltskatt å 2 öre per liter..................... 1,600,000 kr.

arfskatt............................................................ 700,000 »

och det öfriga genom förhöjning af bevillning
af fastighet samt inkomst af kapital och arbete 2,700,000 »

5,000,000 kr.

Genom antagande af detta förslag erhålles den garanti, som
eljest saknas, för att grundskatternas afskrifning ej utan motsvarande
förbättring af försvarsorganisationen kommer till stånd.

125

Genomförandet af försvarsorganisationen blifver på detta sätt ett
oeftergifligt vilkor för grundskatternas afskrifning ock i samma
ögonblick, som denna organisation blir verklighet, försvinna grundskatterna.
Trygghet beredes således både för staten och de skattdragande
att skörda den frukt, som med 1873 års s. k. kompromiss
afsetts. Den förra vinner ett godt försvar och de skattdragande
den utjemning af skattebördorna, som äskats.

I den plan, till förändrade grunder för beskattningen, som i
sammanhang med förslaget till grundskatternas afskrifning blifvit
framlagd, hafva komiterade ansett sig böra borttaga eller nedsätta
sådana skatter, som ej tillfredsställa anspråken på en billig och
jemn fördelning af skattebördorna. Jag har förut gjort anmärkningar
emot det sätt, hvarpå den direkta beskattningen blifvit
föreslagen att ordnas, och grunderna för utgörande af bevillningen
af fastighet och af inkomst af kapital och arbete blifvit bestämda.
Jag har i sammanhang dermed gjort anmärkning emot införande
af nya och förhöjda stämpelafgifter, förrän den direkta beskattningen
blifvit ordnad på ett sådant sätt, att då densamma behöfver
anlitas i större utsträckning, densamma ej blir alltför ojemnt
tryckande, hvilket ovedersägiigen blir följden af komiterades förslag,
likasom af nu gällande Bevillningsförordning. Särskildt anser
jag mig böra fästa mig vid komiterades beslut i två punkter, nemligen
dels att komiterade bibehållit den redan genom Kongl. Maj:ts
proposition till 1872 års riksdag till upphäfvande föreslagna, under
benämningen lastpenningar utgående afgift af sjöfart, hvilken kan
beräknas gifva en statsinkomst af 500,000 kronor, dels den förhöjning
som blifvit föreslagen i bevillningen af bankbolag med sedelutgifningsrätt
från 2 till 5 pr mille å maximibeloppet af sedlar,
som på en gång under nästföregående året varit i rörelsen utlemnade,
hvarigenom man hoppas erhålla en ökning i statsinkomst
med 200,000 kronor; dels slutligen i fråga om yttrandet angående
beskattningen af bränvinsförsäljningen.

Hvad beträffar lastpenningarne, som utkräfvas endast och allenast
såsom en skatt, ej likt fyr- och båkafgift och lotsafgift, såsom
en afgift för underhåll af sjöfarten gagnande anstalter, så bör densamma
med hänsyn till den orättvisa grund, hvarpå den hvilar,
afskalfas. Denna afgift, som är bestämd att utgöras med en viss

126

afgift, 14 öre pr ton, numera lika af in- ock utländska, utgående
och inkommande fartyg, drabbar fraktomkostnaderna för
in- och utförda varor, och det på ett sådant sätt att dessa
kostnader drabba de fraktade varorna och rederierna på ett känbart
sätt just i de fall, då sjöfartsafgiften borde vara alldeles
borta, nemligen då fraktkonjunkturerna äro så dåliga, att lönande
frakter icke kunna erhållas, men redare dock i förhoppning på
bättre tider föredrager att hålla sina fartyg i gång och dymedelst
sysselsätta antagna skeppsbesättningar heldre än att lägga upp
fartygen. Lastpenningarnes afskaffande har flere gånger varit
ifrågasatt. Redan vid 1840 års riksdag väcktes förslag i denna
riktning. 1863 års Tullkomité fäste ock i sitt betänkande uppmärksamheten
på det önskvärda uti denna afgifts borttagande, och
den motion derom, som vid 1865—6 årens riksdag väcktes hos
R. St., bl ef endast på den grund afstyrkt af Bevillningsutskottet,
att de i följd af den då nyss afslutade traktaten med Frankrike
gjorda tullnedsättningar befarades komma att medföra en större
minskning af tullinkomster. Den af Kongl. Maj:t till 1872 års riksdag
afgifna proposition tillstyrktes af Bevillningsutskottet, men föll,
enär man då ansåg vissa andra skatter böra framför dessa komma
i fråga att afskaffas eller nedsättas. Då komiterade hafva sig
ålagd en omfattande revision af skatteväsendet, så borde ej heller
frågan om afskaffande af denna för en af våra vigtiga näringar
menliga skatt lemnas utan afseende, helst då komiterade ansett
sig böra vid de förslag till fördelningen af skatter, som blifvit
framlagda, följa den grundsats, att näringarne ej böra särskildt
beskattas.

Förhöjning af bevillningen för enskilda bankers sedelutgifningsrätt
har sin grund i komiterades, vid utarbetande af Bevillningsstadgan
hyllade åsigt att, med hänsyn till svårigheten att med
skatt träffa det rörliga kapitalet, beskatta detsamma, der det mera
synbart framträdde. 1 öfverensstämmelse med denna grundsats
blef, jemte nya och förhöjda stämpelafgifter å affärspapper, ifrågavarande
förhöjning föreslagen. Detta förslag står emellertid ej i
öfverensstämmelse med ofvanangifna, af komiterade uttalade grundsatser.
Söker man upphofvet till ifrågavarande skatt, så finner
man detta uti det stadgande i Bevillningsförordningarne, som ända
till 1848 påbjöd, att bolag i allmänhet skulle draga en progressiv
skatt, nemligen vanlig skatt för den vinst å delegarnes tillskjutna
kapital, som uppgick till 6 proc. deraf, men 3 gånger bevillningen

127

för det belopp, hvartill behållningarne derutöfver uppgingo. Denna
progressiva skatts utgörande inskränktes 1848 till enskilda banker.
I det år 1859 afgifna komitébetänkande angående allmänna bevillningen
förklarade komiterade sig anse bankrörelse hafva bort
beskattas lika med annan rörelse, men utan att uppgifva annat
skäl för bankbolagens högre beskattning, än det att »rikets ständer
ej torde vara villiga att eftergifva den inkomst, staten härutaf
haft», tillstyrkes ett undantag i afseende å dem, hvilket ansågs
kunna rättfärdigas, då sedelutgifningsrätten vore ett särskiklt
privilegium. 1859 års komité ansåg sig dock ej böra gå längre
än att förutsätta, att R. St. ville af de sedelutgifvande bankerna
uttaga ungefär samma bevillningsbelopp, som dittills, och fann
detta motsvara två pr mille af det högsta belopp under föregående
året på en gång utelöpande sedlar, eller den skatt som nu utgöres
enligt Art. III: D) i gällande bevillningsstadga. På den tid, då
1848 års Bevillningsförordning utfärdades, hade ej ännu den samma
år utfärdade lag angående aktiebolag kunnat visa sin verkan,
hvadan de enskilda bankbolagen med sedelutgifningsrätt voro de
mest vinstgifvande bolag. Då 1859 års komitébetänkande affattades,
hade ej ännu de stora bolagens tid kommit. Derför var det
förklarligt, att ehuru 1859 års komité uppställt för sig såsom
grundsats, att all beskattningsbar inkomst skulle lika beskattas,
man ansåg sig böra göra undantag för de enskilda bankbolagen,
med sedelutgifningsrätt, enär man här hufvudsakligen träffade det
rörliga kapitalet. Men att nu, då bolag utan solidarisk ansvarighet
kunna bildas för drifvande af bankrörelse, hvilka till sig draga
det rörliga kapitalet lika väl, som bankbolagen med sedelutgifningsrätt,
ålägga dessa senare utom den afgift, som de nu erlägga, en
tillökning af 150 proc. i skatt kan ej anses med rättvisa och billighet
öfverensstämmande. Vill man särskildt beskatta inkomsten
af det rörliga kapitalet högre än annan inkomst, så bör man
återgå till den före 1848 gällande gundsats och särskildt beskatta
vinsten af alla bolag, då den öfverstiger en viss procent. Att
blott ålägga en sådan skatt å rvissa bolag, blir ej en allmän
kapitalskatt, utan ett beskattningsvapen riktat emot vissa institutioner.
De skäl, som blifvit anförda för befogenheten af denna
skatts åläggande, äro följande. Först och främst anses denna afgift
ej för en afgift af egentlig skattenatur, utan anses såsom en
godtgörelse för begagnande af ett privilegium, det att utgifva sedlar.
Häremot bör anmärkas, att, då hvilka medborgare som helst,

128

som lemna erforderliga garantier och ikläda sig solidarisk ansvarighet,
ega att, då regeringen lemnar dertill sitt bifall, bilda
ifrågavarande slag af bankbolag, denna rättighet ej kan anses
gifva något privilegium. Af samma skäl skulle det kunna anses
för ett privilegium att bilda aktiebankbolag med begränsad ansvarighet
för delegarne. Dertill fordras äfven Kongl. Maj:ts bifall.
Då bankernas vinst på sedelutgifningen inräknas i den nettobehållning,
hvarför bevillning erlägges, finnes intet skäl att med
förhöjda afgifter betunga sedelutgifningen mer än andra rörelsegrenar,
som banken bedrifver, och hvilken ingår i nettobehållningens
beräkning. Komiterade hafva vidare anfört såsom skäl, att
bankernas vinst på sedelutgifningen torde kunna antagas utgöra
samma procent på sedelbeloppet, som räntefoten å de på uppoch
afskrifning mottagna medel, med afdrag af kostnad för sedelutgifningen.
Denna jemförelse är oriktig, enär på upp- och afskrifningsräkning
innestående medel äro inlånade medel, mot
hvilka, i anseende till åtagandet att återbetala dem vid anfordran,
måste hållas ett visst af erfarenheten om rörelsens beskaffenhet
och omfång bestämdt belopp i kassa, hvaremot banksedelutgifningsrätten
utgör en kassareserv, som underlättar allmänna penningeomsättningen.
Slutligen anse komiterade vinsten på privilegiet
utgöra 2 proc., och det skulle kunna sättas i fråga, huruvida ej
staten borde göra anspråk på halfva detta belopp. Skulle detta
resonnement vara riktigt, så borde äfven kunna ifrågasättas, huruvida
ej staten borde dela möjligen blifvande förlust på bankrörelsen.
Tager man slutligen i betraktande, huru denna skatteförhöjning
efter reglerna för skattebördornas öfverflyttning skulle
komma att verka, så och då följden deraf måste bli högre utlåningsräntor,
blefve det de näringar, som behöfva försträckning
af rörelsemedel, hvilka fingo vidkännas trycket af denna skatt.

Hvad beträffar komiterades betänkande i fråga om bränvinsbeskattningen,
har jag i valet emellan komiterades förslag och
det af komiténs Ordförande framlagda, slutit mig till det förra,
ehuru jag ej kan dela den i motiveringen uttryckta, mot vår och
äfven andra länders historia stridande uppfattning, att en sådan
skatt, som den till kommuner och landsting samt hushållningssällskap
ingående bränvinsförsäljningsaccisen, till sin karakter
bör uteslutande vara en statsskatt. Äfvenledes måste jag, då
fråga om en reform väckes, fästa uppmärksamheten på det olämpliga
deruti, att sådana privata samfund som länshushållnings -

129

sällskapen, hvilkas medlemmar och styrelse ej äro underkastade
någon ansvarighet för sina åtgöranden, fortfarande skola, om ock
efter förändrade fördelningsgrunder, åtnjuta någon andel af de
för allmänna ändamål afsedda bränvinsförsäljningsmedlen. Om
man kastar en blick på dessa sällskaps ekonomiska ställning och
de fonder, som af dem samlats, finner man obehöfligheten af att
fortfarande tillerkänna dem någon andel af dessa medel.

4:o. Angående den kommunala beskattningen.

Likasom komiterade undvikit att närmare taga i skärskådande,
huru det skattesystem bör vara beskaffadt, som i och med
grundskatternas afskrifning måste antagas, utan mera på måfå
sökt efter skatter utom konsumtionsskatterna, så har äfven skett
med de förändringar i afseende på den kommunala beskattningen,
som komiterade förklarat böra uppställas såsom vilkor för att de
föreslagna förändringarne i Bevillningsstadgan skola komma till
stånd. Komiterade hafva likväl varit ense om, att denna förändring
ej bör inskränka sig till hvad 1878 års särskilda utskots
betänkande N:r 2 innehåller, nemligen att sedan fastighetsbevillningen
förhöjts frän 3 öre till 5 öre per 100 kr. taxeringsvärde
å jordbruksfastighet, de allmänna kommunalutskylder, som
ej utgå efter särskild i lag eller författning stadgad grund, böra
utgå efter samma grund af alla beskattningsföremål. Jordbruksfastigheten,
som för närvarande, då fastighetsbevillningen utgör 3
öre, ingår med dubbelt så stort fyrktal i förhållande till sin bevillning,
som annan fastighet och annat beskattningsföremål, skulle,
derest bevillningen å jordbruksfastighet blott höjdes med 2 öre
per 100 kronor, göra en vinst af 16 2/3 proc. vid kommunalskatts
utgörande. Komiterade hafva alla ansett, att det nuvarande förhållandet
mellan jordbruksfastighet och inkomst ej må ändras i
den rigtning, att fastigheten får minskning i kommunalskatt, och
hafva tillika ansett, att annan fastighet såsom sådan bör, likasom
jordbruksfastighet vidkännas proportionelt högre afgift än inkomst
af kapital och arbete. Med hänsyn dertill att i förslaget till
Bevillningsstadga är föreslaget, att inkomst af jordbruksnäringen
skall liksom annan näring beskattas, hafva meningarne delat sig
derom, huruvida icke, vid beräkning af ett högre fyrktal för jordbruksfastighet
än för inkomst, inkomst af jordbruksnäringen bör
befrias från fyrksättning och denna i dess ställe inbegripas unSkatteregleringskomiténs
Betänkande. IV. 9

130

der jordbruksfastighetens fastighetsfyrk, eller huruvida icke, i öfverensstämmelse
med de af komiterade antagna grunder för inkomstskatt,
inkomsten för jordbruksnäringen bör liksom annan
inkomst åsättas fyrk, skild från fastighetsfyrk. I sammanhang
härmed och med de väckta förslagen om personela kommunalskatters
afskaffande hafva komiterade förehaft till öfverläggning
om huruvida icke mantalet, som numera saknar all betydelse såsom
grund för utgörande af skatter till staten och i och för sig är
en högst olämplig grund för bestämmande af de särskilda jordegendomarnes
deltagande i skatter och besvär, bör upphöra att
gälla såsom beskattningsgrund vid utgörande af tingshus- och
prestgårdsbyggnad, på sätt skett genom K. F. den 30 Nov. 1876
angående kyrkbyggnad i fråga om de prsestationer till kyrkbyggnad
som förr utgått efter mantal.

Vid öfverläggning om de grunder, som böra i afseende på
den kommunala beskattningens ordnande tillämpas, kan man dels
ifrågasätta, att till följd af det olika gagn, som olika medlemmar
inom en kommun hafva af kommunala anstalter och inrättningar,
hänsyn härtill tages vid bestämning af grunden för beskattning,
och således för hvarje ny kommunalangelägenhet, som fordrar
utgifter, grunden för skattens utgörande bestämmes, hvarvid beskattningen
så afpassas, att de, som företrädesvis komma i åtnjutande
af fördelen utaf den kommunala inrättningen, äfven få
bidraga proportionelt mera i förhållande till sin förmögenhet eller
inkomst, än andra, hvilkas intressen deraf äro mindre berörda;
dels kan ifrågasättas, huruvida icke, med afseende på svårigheten
vid tillämpningen af denna beskattningsgrund för olika kommunala
ändamål, fastigheten, hvilken utgör den synliga och varaktiga
förmögenheten inom en kommun, bör ingå i större proportion
vid kommunalskatts utgörande. Denna fastighetens betydelse
har föranledt den engelske lagstiftaren att uteslutande
lägga kommunalskatter å fastigheten, hvars egare sedermera genom
sin arrende- eller hyresinkomst från sig öfverflyttar och på
öfriga skattskyldiga inom kommunen fördelar skattebördan.
Komiterade ansågo till en början, att kostnaden för kyrkobyggnad,
prestgårdsbyggnad och tingshusbyggnad borde så utjemnas,
att äfven andra beskattningsföremål, än fastighet, finge vidkännas
denna börda, och att denna utjemning borde ske så, att fastighet,
såväl jordbruk som annan fastighet, borde deltaga i dessa bördor
med i förhållande till bevillningen, sådan den af komiterade

131

blifvit föreslagen, dubbelt så hög afgift som inkomsten. Då man
emellertid vid gjorda uträkningar, hvad verkan en så beskaffad
ändring, som denna af grunderna för dessa besvärs utgörande,
skulle utöfva, fann att jordbruksfastigheten härigenom skulle
komma att gynnas på andra beskattningsföremåls bekostnad, så
ansåg man sig böra ifrågasätta, huruvida icke denna grund för
kommunalutskylders utgörande kunde utsträckas till andra kommunala
ändamål, hvilka af mera varaktig beskaffenhet tillskyndade
fastighetens innehafvare större fördelar än den, som endast
för tillfället eller under kortare tid uppehöll sig inom kommunen,
hvarvid man i första rummet ansåg, att efter denna grund borde
utgöras bidrag till alla slag af byggnader; och särskildt fäste
man sig vid det obilliga deruti, att vid jernvägsbyggnader fastigheterna
ej fått vidkännas en drygare del än andra beskattningsföremål
af de kostnader, som tillskyndats en kommun. Då emellertid
det ansågs af vigt, att om möjligt en enda. grund för kommunala
utskylders och besvärs utgörande fastställes, så blef med
hänsyn till den fördel, som grundskatternas afskrifning skulle
komma att medföra för jordegare i allmänhet, och med hänsyn
till det billiga deruti, att annan fastighet ingår i skatt lika
med jordbruksfastighet, (jfr afd. I, sid. 195 och tf), äfven föreslaget
att, med undantag af vägbyggnadsbesväret samt de till ett
bestämdt, af bevillningens vexliugar oberoende belopp fastställda
afgifter till aflöning af presterskap och kyrkobetjening, alla kommunalutskylder
och lokala besvär, som nu utgå efter mantal eller
fyrk eller såsom personela skatter, skulle utgöras efter den grund
att fastighetsfyrkeu beräknas efter 1 pr mille af taxeringsvärdet
och inkomstfyrken efter 1 proc. af den beskattningsbara inkomsten.

Beräkningar hafva inom komitén blifvit gjorda öfver det
sätt, hvarpå antagandet af hvar och eu af dessa grunder verka och
den förändring i de kommunala skattetorhållandena under är 1878,
som skulle blifva en följd af några af dessa nya grunders antagande.
Vid dessa beräkningar har man fingerat en normalkommun
såsom ett uttryck för det förhållande, som är för hela riket
i medeltal gällande dels i afseende på taxeringsvärdet af olika
slag af fastigheter och dess beskattningsbara inkomster, dels för
de belopp, hvartill tingshusbyggnad, kyrko- och prestgårdsbyggnad
samt de efter fyrk utgående kommunala utskylderna uppgå,
och har denna normalkommuns skatteförhållanden beräknats genom
fördelning åt hela rikets samfälda uppskattnings- och ut -

132

skyldsbelopp med antalet 2,391, hvartill kommunernas antal 1878
uppgick. I en sådan normalkommun utgör taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet__________________	788,831: —	kr
å annan fastighet......................	75,465: —	»
å beskattningsbar inkomst_________	30,186: —	))
allmänna besvär:
Tingshusbyggnad_____________________	O CÖ iO	))
Kyrkobyggnad-------------------------	278: 95	))
Prestgårdsbyggnad___________________	154: 7 4	»
kommunal utskylder efter fyrk:
Skolhusbyggnad och fattigstuga	644: s-2	>J
Ofriga utgifter för fyrk_____________	2,486: 04	))

3,622: 6 0 kr.

l:o. Efter nuvarande förhållanden, d. v. s. 1 fyrk för hvarje
5 öre af jordbruksfastighets bevillning och 1 fyrk för hvarje 10
öres bevillning af annat beskattningsföremål, hvilket är detsamma
som 1 fyrk för hvarje 166,6 7 kr. af jordbruksfastighetens taxeringsvärde
och 1 fyrk för hvarje 100 kr. af taxeringsvärdet å
annan fastighet och 1 fyrk för hvarje 10 kr. i inkomst, utgöres i
kommuualutskylder inom normalkommunen af:

jordbruksfastigheten _______________ 2,287,6 8 kr.

annan fastighet ____________________ 172,16 kr.

inkomst_________________________________ 1,162,76 kr.

3,622,6 0 kr.

2:o. Enligt det förslag, som bibehåller nuvarande förhållanden
med tingshus-, kyrko- och prestgårdsbygnad samt jordbruksfastighetsfyrk
men med samma fyrkberäkning äfven för annan
fastighet eller 1 fyrk för hvarje 166,6 7 kr. af taxeringsvärdet å
fastighet och 1 fyrk för hvarje 10 kr. inkomst, hvari äfven beräknats
inkomst af jordbruksrörelse, skulle dessa skatter och besvär

komma att fördelas, så att

jordbruksfastighet utgör _______________ 2,203,3 8 kr.

annan fastighet___________________________ 193,5 5 kr.

inkomst af jordbruk_____________________ 254,09 kr.

annan inkomst än utaf jordbruket... 971,58 kr.

3,622,6 0 kr.

3:o. Enligt det förslag, att all fastighet ingår i fyrksättning
efter 1 per mille af fastighet och inkomsten efter 1 proc. af densamma,
motsvarande en fyrk för hvarje 5 öre bevillning af fastighet,
denna bevillning antagen till 5 öre bevillning pr 100 kr., så

133

väl af jordbruksfastighet, som annan fastighet och för hvarje 10
öre af inkomst samt efter denna grund äfven omförmälda byggnadsskyldighet
utgöres, komma utskylderna att fördelas så att

af jordbruksfastigheten utgår ... 2,450,05 kr.

af annan fastighet.................. 234,76 kr.

af inkomst______________________________ 937,7 9 kr.

3,622,6 0 kr.

Jordbruksfastigheten öfver hela riket skulle i detta sistnämnda
fäll drabbas af en tillökning i kommunalskatt af (2,450,05—
2,287,68—2,391 =) 388,226,57.

Komiterades pluralitet ansågo sig emellertid icke böra antaga
något af dessa förslag, om ock flere röster höjde sig för att fästa
uppmärksamheten på det billiga och rättvisa deruti, att fastigheten
deltager i den kommunala beskattningen i större proportion
än hittills i jämförelse med inkomst, utan stannade vid 4:o), ett
förslag, enligt hvilket all kommunalskatt hädanefter skall fördelas
efter en fyrktalsättning som, i stället för det i senast anförda
förslaget angifna förhållandet, enligt hvilket kommunalskatten utgår
lika af 1 pr mille af fastighet och 1 proc. af inkomst, skall
beräknas lika af hvarje 125 kronor af jordbruksfastighetens taxeringsvärde,
af hvarje 150 kronor af annan fastighets taxeringsvärde
samt af hvarje 10 kronor uppskattad inkomst, samt med
iakttagande deraf att inkomst af jordbruksfastighet anses inbegripen
i jordbruksfastighets fyrksättning. Efter den beräkning,
som blifvit gjord öfver utgörandet af de allmänna kommunalutskylderna
samt tingshus, kyrka och prestgårdsbyggnad, skulle

jordbruksfastigheten komma att draga ___________________ 2,324,71 kr.

annan fastighet___________________________________________________ 185,6 2 kr.

inkomst______________________________________________________________ 1,112,27 kr.

3,622,6 0 kr.

Detta förslag är ej egnadt att vinna några sympatier, ty det
stöder sig ej på någon hållbar grund och medför tre olika grunder
för fyrktalssättning. Jemföres detta komplicerade förslag med
föregående enkla förslag under 3:o), måste detta tillerkännas företräde,
enär dervid verkligen kommer till heders den mycket omordade
grundsatsen, att fastighet bör i den kommunala beskattningen
åsättas högre fyrktal, helst den tillökning i kommunalskatt,
som jordbruksfastigheten får vidkännas, ej är af någon
betydenhet i jemförelse med ekonomiska värdet af den vinst,

134

som beredes genom afskrifningen. Men icke nog härmed; det
visar sig, att det af komiterade framlagda förslag mindre ser till
godo den grundsats, hvarpå det vill anse sig vara bygdt, än det
under 2:o) angifna förslag, ty enligt detsamma uppgår kommunalskatten
af jordegendom och jordbruk till 2,457 kronor 47 öre,
och enligt 4:o) uppgår den till 2,324 kronor 71 öre. Om man ej
anser sig böra antaga det under 3:o) angifna enkla förslag, som
hvilar på de grunder, som gällde förr än den nya bevillningsförordningen
och de nya kommunalförfattningarne samtidigt antagas
af riksdagen, så borde man väl kunna förena sig om hvad
förslaget 2:o) innehåller, i hvilket ej göres någon annan ändring
än den, som påkallats af den föreslagna inkomstskatten å jordbruksrörelse,
samt det tillägg, att annan fastighet ingår i kommunalskatt
lika med jordbruksfastighet. Komiterades förslag visar
sig ännu mindre tillfredsställande, om man tager i betraktande,
att det kommunala skattebelopp, som motsvarar de personela
kommunalutskylderna, uppgående till 544 kr. i jemnadt tal, äfven
skall tillraknas kommunalutskylderna. Om man undersöker, hvem
som i allmänhet får vidkännas de personela utskylderna, så är
det med hänsyn till det ansvar för deras utgörande, som åligger
arbetsgivare, fastigheternas innehafvare. Billigheten fordrar derför,
att det skattebelopp, som motsvarar de personela utskylderna,
fördelas efter dubbelfyrk å fastighet, jemförd med annat beskattningsföremål.
Om den tillökning af kommunalskatten, som blir
eu följd af de personella skatternas upphäfvande, efter dessa grunder
fördelas, så skulle efter nuvarande förhållanden i öfrigt jordbruksfastigheten
få vidkännas en kommunalskatt af 2,657,68, under
det att jordbruksfastigheten efter komiterades förslag skulle
få vidkännas en kommunalskatt af 2,664,43. Om det skattebelopp,
som motsvarar de personela skatterna, skulle fördelas efter
nuvarande förhållanden, skulle dock jordbruksfastigheten få vidkännas
2,604 kronor 32 öre eller 60 kr. mindre utskyldsbelopp,
än efter komiterades förslag. Den ändring, som af komiterade
bifvit föreslagen, är således ej af den betydelse att, med hänsyn
till det komplicerade uti de föreslagna olika grunderna för skatts
utgörande af olika beskattniugsföremål, detta förslag bör utbytas
mot hvad nu gäller.

Med afseende på hvad jag nu anfört, kan jag ej biträda, hvad
komiterade föreslagit angående den kommunala beskattningen,
utan anser, att komiterade, då de ej kunnat enas om ett bestämdt

135

förslag till ändrade grunder, bort inskränka sig till att yttra sig
i samma riktning, som rörande den kommunala beskattningen i
städerna. Den kommunala skattefrågan är ej löst med en så
obetydlig förändring som denna. Då den grundsatsen blifvit i
bevillningsförordningen införd, att skatt skall erläggas för inkomst
af jordbruksrörelse och då vidare komiterade föreslagit, att de
utskylder, som nu utgå efter mantal, skola utgå efter fyrk, föranledes
deraf behof af ändring i det förhållande, som nu eger rum
mellan egare och arrendator. Den tillökning i fyrktal, som påföres
jordegendom och jordbruk, bör ej ensamt drabba arrendator, utan
äfven jordegare, på samma gång, som det är en brist i våra nuvarande
kommunalförfattningar, att egare, ej har rätt att, derest
icke mantal utgör grund för utskyldens utgörande, deltaga i beslut
angående bygggnader, lån och sådana kommunala angelägenheter,
som påkalla bidrag under längre tid än 5 år. Vidare bör
den vid flere tillfällen väckta frågan derom, huruvida icke hyresgäst,
som utan att vara medlem af kommun begagnar sig af de
förmåner, den erbjuder, bör deltaga i kommunalutskylderna, upptagas
till pröfning, och detta så mycket mer, då den kommunalskatt,
som utgår af fastighet, är så obetydlig, att den ej kan anses
innebära beskattning af både egares inkomst af fastigheten och den
hyresgästens inkomst,för hvilken våningens dyrbarhet är ett uttryck.
Slutligen bör äfven angående den allmänna grunden för landstingsskattens
utgörande bestämmas, att densamma i allmänhet utgöres
i öfverensstämmelse med grunden för kommunalutskylders utgörande
och ej såsom nu i förhållande till bevillningen efter Art. II. Till
dess den kommunala frågan blifvit i hela sin utsträckning begrundad,
må den nu antagna grundsatsen gälla, eller att för jordbruksfastighet
bevillning påföres dubbelt fyrktal mot annat beskattningsföremål.
Den tillökning, som häraf blir en följd, i den kommunala
beskattning, ersättes, efter som ofvan visats, flere gånger genom
den vinst, som göres på grundskatternas afskrifning. Vidare
bör tagas i betraktande, att den grundsats, enligt hvilken fastighet
får vidkännas åtminstone dubbelt så hög kommunalskatt som
annat beskattningsföremål, än den grundsats, som före 1861 gällde.
Huruledes densamma varit bestämmande för det sätt, hvarpå den
kommunala skattskyldigheten genom 1843 års Sockenstämmoförordning
ordnades, visar sig deraf, att denna grundsats åberopades
under förliandlingarne vid Riksdagen 1840—1. (Jfr. Lag och Ek.
Utsk. Bet. N:o 4 den 20 Juli 1840.) Vidare framgår af de för kom -

136

nallagarnes utarbetande tillsatte komiterades utlåtande 1859 och
af R. St:s yttrande vid Riksdagen 1860, att man, okunnig som man
då var såväl om den nya bevillningsförordningens, som kommunalförfattningarnes
verkan, ansett jordbruksfastigheten ingå i högre
proportion, än annat beskattningsföremål vid kommunalutskylders
utgörande, hvartill kom att man betraktade den kommunala beskattningen
såsom hufvudsakligen ett supplement till de för särskilt
uppräknade fall i lagar och författningar angifna bestämmelser
om grund och sätt för dessa skatters utgörande. Man
anade ej, hvilka dimensioner denna beskattning skulle antaga.
Vid påföljande riksdag ansågo R. St. i skrifvelse den 9 September
1863 N:o 122, då mantalet såsom grund för jordbruksfastighetens
deltagande i allmänna kommunalutskylder upphäfdes, att hvad den
kommunala beskattningen på landet angår, man för att söka
jemna förhållandet mellan löntagare och rörelseidkare å ena sidan
samt hemmansinnehafvare å andra sidan »borde taga i betraktande
de grunder, som föranledt stadgandena i Kungl. Förordningen
om sockenstämma den 29 Augusti 1843 och Kungl. Kungörelsen
den 24 November 1857, i enlighet hvarmed bevillningen
såsom antagen grund för rösträtt och deraf beroende skyldighet
att utgifva kommunala bidrag, varit för löntagare och rörelseidkåre
sålunda bestämd i förhållande till hemmansegare, att den
senare för samma bevillning hade dubbelt så stora kommunalutskylder,
som den förra. Denna bestämmelse ansågs hafva billighet
och rättvisa för sig, både derför att hemmansegarnes skatt
till staten blott till ringa del utginge efter bevillning, hvadan
hans utskylder till kommunen borde till en del beräknas efter
hans onera, och derför att han såsom egare af den fasta jorden
och således mera intresserad för kommunens angelägenheter borde
vidkännas en högre andel i kommunalutskylderna, äfvensom ega
högre rösträtt vid kommunalutskylders utgörande. Och enligt
R. St:s förmenande skulle förhållandet mellan 5 till 10 närmast
motsvara hvad billighet och rättvisa kräfver. Detta sades visserligen
på en tid, då jordbruksfastighetsbevillningen var satt till 3
öre per 100 kronor. Men då man har anledning att antaga, att
denna siffra var tagen i anseende till de grundskatter, hvarmed
den mesta jorden var besvärad, för att gifva ett rätt uttryck åt
jordens inkomstgifvande förmåga i förhållande till annan fastighet,
hvars bevillnig var satt till 5 öre per 100 kronor, så bör,
hvilket äfven medgifvits, i och med grundskattens afskrifvande

137

jämväl den gjorda nedsättningen af jordbruksfastighet upphöra,
hvadan den omständigheten, att denna bevillning föreslagits att
utgöra 5 öre per 100 kronor, ej kan anses böra föranleda någon
modifikation af den förut uttalade grundsatsen, att egaren af den
fasta jorden bör vidkännas dubbelt så hög kommunalutskyld i förhållande
till sin bevillning som löntagare och näringsidkare. Kastar
man en blick på förhållandena i andra länder, så utgå de kommunala
utskyld ernå antingen såsom i England endast af fastighet, i Frankrike
med vissa centimes additionnels för alla fyra slagen af direkt
skatt, fastighetsskatt, patent, personlig inkomstskatt och dörr- och
fönsterskatten. I de länder, som bildat sitt skattesystem efter
det Franska, är samma förhållande; så t. ex. i Preussen utgöras
äfven bidragen, der de ej drabba fastigheten ensam, med viss
procent af de särskilda slagen af direkta statsskatter, hvarvid
hvardera af grund- och byggnadsskatten samt första klassens
yrkesskatt bör beläggas med minst hälften och högst fulla beloppet
af den procent, med hvilken klasskatt och klassificerad inkomstskatt
betungas. I Danmark utgå de kommunala bidragen
dels i förhållande till det hartkorn, hvartill jorden blifvit för
grundskattens utgörande taxerad, dels i förhållande till den uppskattade
förmögenheten och inkomsten i allmänhet, och af amts- ''
utgifterna utgå 2/3 af hartkorn. I Norge utgår en ej ringa del af
kommunalskatten efter skylddaler, återstoden dels efter en förmögenhetsskatt
till V4 af det återstående skattebeloppet och det
öfriga i förhållande till inkomsten. Man kan derför ej undgå att
anse billigt och rättvist, att under sådana förhållanden hos oss
förhållandet 5: 10 bör gälla såsom norm för fyrktalet å fastighet
och annat beskattningsföremål, äfven om jordbruksfastigheten med
hänsyn till den ringa förökning i fastighetsbevillningen, som blir
en följd af grundskatternas afskrifning, får vidkännas drygare
kommunalutskylder, än förut. Man har häremot anmärkt, att antagandet
af en så beskalfad grundsats skulle vara en återgång
till en öfvergifven ståndpunkt. Af hvad yttrats vid 1863 års riksdag
i R. St:s ofvanåberopade skrifvelse visar sig, att detta ej är
en återgång, utan den ståndpunkt, som den lagstiftare, som bestämt
nu gällande fördelningsgrund, intagit. Dessutom bör det ej vara
mera klandervärdt att återgå till forna skattegrundsatser, om de
äro billiga och rättvisa i fråga om kommunalbeskattning, då man
ej skyggat derför i fråga om arfskatt och stämpel. Man säger
slutligen, att grundskatteafskrifningen ej bör verka någon förhöj -

138

ning i kommunalbeskattningen för jordbruksfastighet, ty grundskatten
är till sitt belopp bestämd, men kommunalbeskattningen
är rörlig, hvadan de beräkningar, som gjorts och som åberopats
såsom skäl för väckta förslag, ej med tillförlitlighet kunna läggas
till grund för att afgöra de ifrågasatta förändringarnes verkan.
Medgifvas må, att förhållandena kunna ändras och att hvad som
nu är mindre betänkligt, kan i framtiden medföra vådor. Men
samma argument gäller för andra skatteomflyttningar och förhöjningar,
som blifva en följd af grundskatternas afskrifning. Och
så mycket torde af billigheten kräfvas, att, då all direkt beskattning
till staten blifvit struken och densamma reducerats till den
ojemnt tryckande bevillningen enligt Art. II, en så liten förhöjning
af skatten å fastighet medgifves, som den som innebäres deruti
att kommunalskatten å all fastighet, jemförd med annat beskattningsföremål,
i stället för att nu blott jordbruksfastigheten ingår
i förhållandet 6: 5, kommer att utgöras i förhållandet 10: 5, helst om
dermed förenas upphäfvandet af de fall, der fastighet ensam bärer
k ommunalskatten.

På grund af hvad jag anfört anser jag, att till dess en väl
behöflig revision af kommunallagarne genomförts, nu gällande
grundsats att jordbruksfastighet ingår i kommunalskatt med dubbelt
så högt fyrktal i förhållande till dess bevillning, som inkomst,
måtte bibehållas och att denna grundsats i sin tillämpning äfven
utsträckes till annan fastighet.

Skatteersättning af jorden för afskrifningen.

Om man slutligen gör sig reda för den förändring i jordbeskattningen,
som blir en följd af reformen, så finner man att, på
sätt ofvan (sid. 38) blifvit anfördt, deraf föranledes en nedsättning
af statsinkomsterna, som kan värderas till 5,000,000 å
5,600,000 kr. årligen, hvilken kommer jordegarne tillgodo. Den
förhöjning af jordegendomsskatterna, som i annan form träffar
jorden, blir under nedan gjorda förutsättningar följande:

1) Om ej någon annan förhöjning af jordbruksfastighetsbevillningen
ifrågakommer, än från 3 öre pr 100 kr. taxeringsvärde till
5 öre, så uppstår en tillökning å fastighetsbevillningen sådan den
blifvit beräknad efter förhållandena 1878 eller i rundt tal 549,000
kr., hvilken tillökning uppgår till ___________________________ 366,000 kr.

Transport 366,000 kr.

139

Transport 366,000 kr.

Om dertill lägges den tillökning i denna bevillning,
som blir en följd af grundskatteafskrifningen, hvarigenom
jordbruksfastigheten taxeringsvärde bör komma
att ökas med 100,000,000, hvarå bevillningen

uppgår till _____________________ 50,000 »

samt den ökning af kommunalskatt å jorden som deraf

föranledes _________ 85,000 »

så blir den kompensation, som gifves, inalles ________ 501,000 kr.

2) Om komiterades förslag till bevillningsstadga antages, så

uppstår utöfver denna summa en tillökning genom jordbrukets

beskattning, som kan beräknas till_________________________ 183,000 kr.

samt om komiterades förslag till kommunalbeskattning
antages, en ökning i kommunalskatt å jorden af... 188,400 »

”371,400 kr.

sålunda inalles en förhöjning utöfver nuvarande fastighetsbevillning
och af fastighet utgående kommunalskatt,
dertill räknade tingshus , kyrko- och prestg&rdsbyggnad
-------------------------------------- 872,400 kr.

3) Om det af mig framställda förslag angående fastighetsskatt
och inkomstskatt till staten samt grunderna för kommunalskatts utgörande
antages, uppstår en tillökning utöfver den, som genom
komiterades förslag uppkommer, nemligen
i jordegendoms skatt till staten en förhöjning som kan

beräknas till _____________________________________________________ 366,000 kr.

i jordegendomens skatt till kommun förhöjning af ... 256,750 »

622,750 kr.

eller inalles förhöjning utöfver den nu utaf jordegendom
utgående skatt till stat och kommun, som utgöres
eller är föreslagen att utgöras efter ett visst
förhållande till taxeringsvärde af fastighet och beskattningsbar
inkomst________________________________________ 1,495,150 kr.

Om således mitt förslag antages, så erhålles i ersättning för den
förmån, som grundskatteafskrifningen bereder jordegaren, icke ens
30 proc. af värdet. Om komiterades förslag antages, så sjunker
denna ersättning till 17V2 proc. af afskrifningens värde, och om
icke bevillning af jordbruksinkomst åtages eller någon ändring
göres i grunden för den kommunala beskattningen, uppgår ersättningen
för de afskrifna grundskatterna, som af jordegaren lemnas,
till 10,oi procent. Skulle 1878 års särskilda utskotts förslag an -

140

tagas, så har man att från den tillökning, som eger ruin för bevillningen
till staten 366,000 kr., afdraga den minskning, somblefve
en följd af nedsättningen utaf jordbruksfastighetens skatt till kommun,
hvilken kan värderas till 291,700, och återstår således såsom kompensation
af jordegaren blott 74,300 kr. eller l1/, proc. af värdet
utaf den förmån, som innebäres i afskrifningen.

5:o. Historik om rustnings- och roteringsbesvären.

Då en af de vigtigaste meningstrider angående de med rustnings-
och roteringsbesvären förenade rättigheter rör frågan derom,
huruvida de genom de af 1682 års riksdag fattade beslut tillkomna
eller bekräftade kontrakt och förordningen angående detta
besvär grunda befrielse för rust- och rotehållare och deras tjenstfolk
för evärdelig^ tider från all slags krigstjenstskyldighet utöfver
det reala besvär, som innehålles i rustnings- och roteringsskyldigheten,
så hade denna fråga i den af komiterade framstälda
historik bort fullständigare belysas, och särskildt bör såsom en
brist härutinnan anmärkas, att ifrågavarande historik ej fäst uppmärksamhet
på hvad af förhandlingarne vid 1682 års riksdag
upplyses. Då så ej skett har jag ansett mig böra lemna följande
bidrag till frågans belysning.

Koteringens allmänna genomförande hade sin grund i behofrest
af regementenas komplettering, hvartill R. St. år 1680 beviljat
utskrifning för de begge följande åren efter mantalet på det
sätt, att af 18 frälsebönder emot 10 krono- och skatte skulle en
knekt uttagas, men för tredje året efter gårdatalet, så att 20
frälse skulle roteras mot 10 krono och skatte, så vida nödvändigheten
skulle så fordra. Oaktadt riket hade åtnjutit fred, befann
sig dock icke annéen efter två utskrifningar i önskligt skick.
På 1682 års riksdag, hvartill kallelse var utfärdad den 24 Juli
1682 och som sammanträdde Måndagen den 2 Oktober, erhöllo
R. St. vid riksdagens öppnande på rikssalen den 7 samma månad
Kongl. Maj:ts proposition, i hvars andra punkt han öfverlemnade
åt Ständerna att afgifva betänkande öfver huru krigsmakten, fastän
den kommit i ett förbättradt skick, måtte så stärkas, att den emot
all tillstötande fara måtte kunna vara vuxen och i beredskap rikets
och dess provinsers säkerhet på alla sidor krafteligen att
betacka. Den 9 Oktober tillkännagafs konungens val af ledamöter
i Sekreta Utskottet, till hvilket konungen öfverlemnade en

141

sekret proposition, som innehöll 12 punkter om de inre angelägenheterna
och behofven, hvaribland annat rekommenderades till
utskottets synnerliga uppmärksamhet »militiens inrättande till ibot».
Den första fråga, som blef föremål för ständernas vidlyftigare förhandlingar,
var denna punkt. I anledning af den clausul, som var
fäst vid 1680 års beslut angående utskrifning för 1683, hade konungen
icke velat skrida till densamma, men fann dock nödigt
underrätta ständerna, att icke allenast denna utan ännu flera lära
behöfvas för att bringa regementerna till sitt fullkomliga tal. I
propositionen till Secreta Utskottet, äfvensom i en särskild proposition
till bönderna, förmäler sig konungen hafva noga konsiderera!
och öfvervägt, hvad last och besvär dess trogna undersåtar
hafva utaf de många och så när inpå hvarandra följande utskrifningar,
och att han gerna ville vara benägen att upptänka och
emottaga något medel, som kunde vara lideligare och drägligare.
Det vissa knekthåll, som blifvit ingånget med några landskap
omnämnes, och till ständerna hemställes att öfverlägga, på hvad
sätt och huru de icke allenast tänka militien utan uppskof nu
för tiden att complettera, utan ock förvara vid hvarjehanda afgång
ett stadigt antal att bibehålla. Några detaljer blefvo, enligt
konungens bruk, icke framstälda, utan dessa öfverlemnades till
ständernas bestämmande. Denna fråga rörde egentligen Adeln
och Bönderna. Till en början tycktes ingendera vara benägen
för ett visst knekthåll, hvilket man tydligen såg vara konungens
önskan, ehuru icke utsagd i bestämda ordalag. I secreta utskottet
fann Adeln frågan betänklig och anhöll derför hos konungen
så väl att få conferera med Rådet, som ock att sedermera derom
öfverlägga på riddarhuset. Konungen samtyckte. Troligen var
det denna adelns obenägenhet att gå från utskrifningarne, livilka
den ville bibehålla såsom »mest vanligt och nemst med privilegierna»,
som föranledde de andra stånden att påyrka böndernas
inkallande i utskottet. Detta blef af konungen beviljadt för denna
fråga. Bönderna tyckte det vara svårt, säges det, men de inclinerade
mer till ett visst knekthåll än till skrifning, allenast frälse
hölle lika med krono- och skatte, och adeln ej genom sina undantagsförmåner
gåfve anledning till de många öfverklagade missbruken.
Resultatet af öfverläggningarne mellan Rådet och Adelns
utskott blef ett annat förslag, än det, hvarpå konungen hänsyftat.
Det kunde icke nekas, att en »ständig militie» skulle vara nyttig,
men att regementen skulle ökas till 1,200 man vore »ogörligt»,

142

ty fastän man satte 4 frälse om knekten emot 2 skatte, ja, om
man satte 3 om knekten, så liinde ändå icke hemmantalet ut, så att
intet kunde ske utan landsens ruin». Utskottet ville i stället
föreslå, hvilket ock gillades af Rådet, att, sedan regementena
blifvit kompletterade genom sådana utskrifningar, som de senaste,
lemna i konungens eget behag att företaga utskrifningar utan att
convocera ständerna, så att regementena ständigt kunde hållas
completta till ett antal af 1200 man; vidare tillädes, att vid lindriga
utskrifningar i fredstid kunde adeln förbehålla sig hvad
som efter privilegierna bör excipieras, men när afgången vore stor,
att adeln ej skulle stå på exceptionerna af rå och rör. Då frågan
förekom på riddarhuset den 16 Oktober, voro alla ense om att
icke bifalla ett visst knekthåll. I fråga om att uppdraga åt konungen
att förrätta utskrifningar utan att convocera ständerna
uppstodo olika meningar. Tredje klassen slöt sig till denna mening,
som understöddes af en del af första klassen och för hvilken
såsom nytt skäl åberopades att »riksdagarne tryckte dem mycket,
de måste resa hit, förstöra stora medel, sätta sig i gäld, hvarmed
de förderfvade sig, hustrur och barn, vore derför bäst lemna K.
M. att hålla utskrifning, då det behöfdes, så i fredliga som ofredliga
tider». Andra och den öfriga delen af första klassen deremot
funno det billigt att öfverlåta till konungen att hålla ordinarie
utskrifningar, men fordrade ständernas sammankallande» vid
extra ordinarie casus»; om nöden så fordrade kunde dock utskrifningar
verkställas efter grunderna i 1632 års beslut, eller att hvar
tionde man utskrefs så väl frälse som ofrälse och hvari äfven deltogo
prester och borgare. På förfrågan huruvida, om den ena
utskrifningen intet hinner till och fienden tränger på, de då skola,
låta slå ihjel sig eller skamligen gifva sig under fienden, invändes
af den, som framburit 2:a klassens votum: »nöden har ingen lag,
hinner icke en, så kan Kongl. Maj:t hålla fler, tills de 18,000 man
äro completta och till dess Kongl. Maj:t kan hafva tillfälle att
sammankalla ständerna och remonstrera dem faran, ty futuris contingentibus
nulla firmata est ratio.» Slutligen föreslog Landtmarskalken
en öfverläggning med bönderna. Dessa voro tveksamma,
men tillkännagåfvo för adeln såsom sin mening att blifva vid
ett ständigt knekthåll, utan att dock ännu hafva blifvit ense om
sättet; de förordade äfven utskrifningar, dock att i sådant fall
den likhet skedde, att hvar finge lika känning deraf. Adeln och
bönderna hade således stannat hvardera i sin mening och ingen

143

ville gifva efter. Adeln kunde dock icke med likgiltighet höra
påyrkandet om en lika rotering. Man ville å ena sidan ingenting
efterskänka, men fruktade att bestämma något, hvarför
Adeln beslöt att till konungens godtfinnande öfverlemna bestämmandet
af det blifvande förhållandet emellan frälse och skatte.

Adeln hade således åtagit sig uppställningen af en milis till
ett bestämdt och större antal än förr och hvars komplettering
skulle ske genom utskrifningar utan ständernas sammankallande.
Detta beslut är i 1683 års Rd. besk § 14 återgifvet, hvari säges
att »till följd af K. M:s höga omsorg, att lika som kavalleriregementerna
så väl i anseende till officerarne som till rustningshållarne
genom militiehemmans återkallande uti det vilkor satte
äro, att förmodligen dervid intet vidare står att förbättra, alltså
och regementen-na till fot äfven till ett visst tal måtte blifva inrättade
sedan afgången uti senaste kriget är vorden kompletterad,»
och »såsom K. M. nådigst behagat häfver att ställa till vårt underdåniga
öfverläggande det stora besvär som de för detta på hvarandra
närföljde utskrifningar alltid med sig haft hafva, och derföre
oss i nåder tillåtit att eftertänka andra utvägar, hvarigenom
militien till fot kunde sättas i ett visst antal och vid hvarjehanda
afgång hållas till fyllnad»; alltså hade Adeln »dertill beviljat att
härefter hvart regemente efter den uppsats och det talet, som
Adelns svar på Kongl. prop. gifver vid handen, öfver Sverge
och Finland inrättadt blifver»; och »till att först complettera den
afgång, som genom senaste kriget är förorsakadt» så beviljades
sådan utskrifning, som efter mantalet på nästlidne år hållen är,
med frikallelse för uppgifna å säterier bosatta personer samt
dem som voro ötver 60 och under 15 år, i samband hvarmed
påmintes »om det missbruk som så väl af städerna, som andra
ofrälse personer med folkets undandöljande och antagande föröfvas,
samt om de socknar som emot deras rätta egenskap dragas
under bergslagen eller båtsmanshållet, så att allt sådant med hvad
mera i förra besluten står förmält, måtte noga undersökt och
rättadt blifva, som det ock ansökes att kronofogde icke måtte få
frikalla för rotering mera än 2 drängar, och att alla ofrälse män
så skatte som oskattlagde torpare måtte blifva roterade»; och
hemstäldes att »Bruk, Faktorier, Jägeristaten, Hjelmarslussen och
salpetersjudare K. M. ville ock således ihågkomma att för det
missbruk, som dervid föröfvas, dem ett visst tal af manskap måtte
förordnas att få behålla». Med hänsyn dertill att det bestämda

144

antalet sedan det blifvit en gång kompletteradt »genom hvarjehanda
händelse afgå kan» och med afseende på »med hvad besvär
riksdagar hållas och att ständerna icke alltid så hastigt kunna
sammankallas, som nödvändigheten det fordrar, ty lemnades uti
Kongl. Maj:ts nådiga behag att när någon afgång sker mindre
eller större då hålla utskrifningar till regementernas fyllnad, utan
att sammankalla dess ständer till Riksdag eller möte. I afseende
på underhållet bestämdes på sätt § 15 säger att 4 frälsegårdar
emot 2 skatte skulle öfverenskomma att för hvarje knekt uppbygga
en stuga med förstuga och fähus, samt till honom lemna
en kåltäppa, ett lass hö och ett tjog halm, eller i dess ställe så
stort stycke land af utmarken att deraf kunde inbringas lika
mycket». Konungen bestämde förhållandet mellan frälse och
ofrälse roteringar så att 15 frälse skulle motsvara 10 skatte, såsom
finnes upplyst i § 14 riksdagsbeslutet, samt att utskrifningen
i fredliga tider skulle hållas efter gårdatalet. Beslutet innehåller
vidare att, ifall afgången vore märkligen stor, skulle kompletteringen
sker efter 1632 års beslut, »hvilket likväl till K. M.-s nådigste
behag allenast såsom ett projekt här nämn dt blifver», samt
slutligen en begäran att konungen skulle tillåta enskilda personer
eller hela provinser antaga ett visst knekthåll, om de så önskade
»dock under drägliga conditioner».

Då fråga senare under riksdagen af adeln väcktes om ständigt
knekthåll, förklarade konungen sig ej dertill vilja samtycka
med mindre än att frälse underginge samma vilkor som krono
och skatte, till hvilken uppoffring adeln förblef obenägen.

Bönderna fattade sitt beslut den 23 Oktober och inlemnade
till konungen en skrifvelse för att gifva tillkänna, att de antagit hans
proposition, med hemställan att all jord, som dragés under knekthållet,
måtte deraf varda lika delaktig. Bland bönderna inträffade
en söndring; det vissa knekthållet blef icke allmänt antaget. Enligt
den tidens konstitutionella begrepp var ej alltid den mening,
som ståndets majoritet fattade, bindande för dess minoritet. Den
gamla provinsialförfattningen som gaf hvarje landskap rätt att
genom ombud besluta för sig i beskattningsfrägor, hade icke ännu
alldeles utplånats, hvarpå kan såsom bevis tjena de under förra
decenniet hållna landtdagar eller provincialmöten, och vid riksdagen
bibehölls den seden, att hvarje landskaps representanter
fattade beslut som blott vore gällande för deras landsort. Inom
Bondeståndet röstades landskapsvis, likasom ibland presterna efter

145

stiften. Utom de ofvannämnde provinserna, som förut hade åtagit
sig detsamma, antogs det vissa knekthållet vid denna riksdag af
Uplands, Södermanlands, Westmanlands, Nerikes och Östergötlands
herredagsmän. För att med dessa underhandla om verkställigheten
utvalde konungen tre af Råden, nämligen Axel Johan
de la Gardie, Christofer Gyllenstjerna och Clas Fleming. Ett s.
k. kontrakt dateradt den 27 Oktober upprättades undertecknadt
så väl af de nämnde rådsherrarne, som af de 5 provinsernas ombud,
hvilket af konungen erhöll confirmation den 5 December
1682. I detta kontrakt, som blifvit mellan Kronan och allmogen
öfverenskomme, hade man »afhandlat slutit och stadgat om ett
visst och stadigt knekthållsinrättande och stadigvarande underhåll».
I detta kontrakt § 1 föreskrefs: »Emedan H. K. M. först
och främst i nåde häfver förordnat, att regementet (för hvarje af
dessa landskap) allt framgent utan någon afkortning skall bestå
af 1200 man med korporaler och gemene, och allmogen på sig
tagit detsamma riktigt och ovägerligen att fullgöra såsom indelningen,
hvilken efter gårdatalet deröfver är gjord, det uttryckligen
föreskrifver», hvilken indelning var af den beskaffenhet, att
allmogen förbundit sig att uppställa och underhålla en soldat för
hvarje två hemman, halfva till och med fjerdedelshemman räknade
för ett helt: »allt förty gifves dem deremot uppå K. M:s
vägnar härmed den fullkomliga försäkring, att så länge på deras
sida intet fel förspörjes det som utlofvadt är att efterkomma, de,
deras barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk, samt
till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas,
för utskrifningen och alla dervid hängande besvär, hvad namn de
helst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar,
nu och i tillbommade tider vara alldeles qvitta och befriade, dock
att inga underslef, andra till förfång, härvid föröfvas med en hop
onödigt folks understickande och antagande på gårdarne, det Landshöfdingarne
böra hafva en noga uppsigt uppå». I följande punkter
innehöllos bestämmelser om de i roteringsskyldigheten innehållna
förpligtelser i afseende på aflöning, underhåll och rekrytering,
hvarom mera längre fram. I svaret på den till bönderna
stälda särskilda sekreta propositionen anliöllo vidare bönderna
att icke emellan riksdagarne blifva betungade med några nya
pålagor, provincialmöten, våldsamma värfningar eller andra besvär,
vidare än de dem frivilligt beviljat och att landtboerna på
alla reducerade och donerade gods, hvilka förr varit utskrifning

Skatter egler in g skomitens Betänkande. IV. IQ

146

underkastade, äfvensom alla andra ståndspersoner utom adeln,
som understundom undanstuckit sig från uteskrifningen, måtte
dragas till ett visst knektehåll ock »utan invändning af något
privilegio komma allmogen till en allmän likhet och lindring».
Utom af Finland och Österbotten bibehöllos utskrifningarne af
blott två landskap, Yestergötland och Småland*), allmogen af
dessa landskap beviljades vid riksdagen utskrifning på det sätt,
att den utskrifning som skulle ske 1663 må ske efter hvar 10:de
af manskapet öfver dem allena som utskrifningen angår, och intet
af dem, som rustnings- båtsmans- eller ett visst knekthåll
undergifna äro, och att frälse med krono- och skatte i krigstid
lika roterade varda,» anhållande derjemte att missbruk, så vid
säterierna, som ofogligt beskyddande under rå och rör måtte
granneligen undersökta och rättade blifva. »Och så framt Kongl.
Maj:ts regementen härmed till sitt vissa tal ändå icke blefve completterade,
bevilje vi äfven utskrifning af hvar tionde efter manskapet
för år 1684 och sedan allt framgent som tidernas beskaffenhet
och riksens tarfvor, antingen efter manskapet eller gårdatalet,
fordra kunna och Kongl. Maj:t efter eget nådigt behag förmedelst
sina öppna nådiga bref i landsorterna bjuda och förkunna
låter, särdeles enär krigstiden hårdast påtränger, i anseende till
dessa tvenne provinsers allena och Österbottens samt storfurstendöme!
Finlands aflägsenhet, för blotta utskrifningens beviljande
skull ingen allmän ständernas sammankomst tålas kan, hvilken
så ofta den sker, vi oss fullkomligen förbehållit hafva hädanefter
som alltid tillförene densamma, såsom de andra stånden i riket
bevista och der vår fria stämma eljest att hafva. Men hvad utskrifningarne
allena vidkommer, så blifver dervid samt de utskrifne
knektars hemkall, af deras rotar, alldeles vid ridderskapets
förklaring, så att utskrifningarne efter denna tiden öfver
alla vederbörande, hvilka den ännu undergifna äro, nemligen
frälse öfver hela riket, samt krono och skatte i provinserna Vestergötland,
Småland, Österbotten och Finland (utom Viborgs
län), allt utförer (framgent) såsom ett regale eller Kongl. Maj:t
allena tillhörige blifva och att kunna efter dess egen nådiga

*) Med de icke i Riksdagsbeslutet nämnda landskaperna egde särskilda förhållanden
rum. Halland, Blekinge, Öland, Gotland och äfven Vesternorrland underhöllo båtsmän
i stället för knektar. Bohuslän införde rytteri. Mot införande af rotering i Skåne
talade politiska skäl. Dalsland ansågs icke såsom särskildt landskap.

147

vilja, som de med tiden oumgängligen tarfvas och 1)el)öfvas kunna,
alla undersåter i nämnda orter af skatte, krono och frälse med
lika rätt städse påbjuda och vid riksdagar eller allmänna möten
intet särdeles derom afhandla låta»; dock »vi uti Storfttrstendömet
Finland underdånigst härmed oss förbehållit hafva, frambättre, der
våre hemmavarande medbroder eljest så godt funne, att söka om
nådigt tillstånd på samma sätt och vilkor, som Vibörgs län redan
gjort hafva ett visst knekthåll att emottaga; hvarom Vestergötland,
Småland och Österbotten i lika underdånighet supplicera,
så framt det med tiden skulle kunna låta sig göra och de
det hellre än utskrifningen åstundandes».

Denna fråga angick egentligen blott Adeln och bönderna.
Presterna, som vid vissa svåra tillfällen såsom 1610, 1632 fingo
deltaga i utskrifningarne under krig och lemna af sitt tjenstefolk,
hade ej deltagit i soldatuppsättningen för regementena. Fråga
väcktes härom, men presterskapet undslapp mot åtagande af en
bevillning. Borgerskapet var äfven befriadt från knekteutskrifning
mot åtagandet att i stället uppsätta båtsmännen. De samtycka
nu så väl till utgörande af det enkla båtsmanshållet, som
ock vid inträffande krig till den vanliga fördubblingen, en gång
om året. I Riksdagsbeslutet den 3 Januari 1683 bekräftas knektehållet
för de landskap, som dels före riksdagen dels vid densamma
antagit det vissa knektehållet. I § 21 heter det:» Wi af
allmogen besinna också huru nödvändigt det är.... att riksens
krigsmakt förstärkes.... och hafva vi för den skull icke allenast
befunnit flera utskrifningar till regementernas uppfyllande af nöden
vara, utan ock der bredvid noga och väl med hvarandra öfverlagt,
huru man i tid måtte vara omhugse och beredd, verkligen
och med ett kraftigt eftertryck i tid kunna alla elaka ämnen hindra
och dämpa; pröfvandes till den änden för all ting af nöden vara
ett starkt manskap att stadigt i förråd hafva.... det vi, allmoge
i Upland, Östergötland, Södermanland, Westmanland och Nerike,
som intill detta knektutskrifningen hafva varit underkastade, efter
vår underdåniga pligt samt i anledning af K. M:s egna nådiga
proposition hos oss välbetänkt slutit, och ändtligen derutinnan
hafva ett visst knektehåll att undergå, äfvensom andra provinser
i riket, näml. Öster och Wester Dalarne, Wermland, Helsingland,
Medelpad, Gestrikland, Wester-Norrland och Wiborgs län i storfurstendömet
Finland, redan före oss gjort hafva, det vi ock vele
till K. M:s infanteriregementens i provinserna beständiga vidmakt -

148

hållande, hvart regemente af det antal, som vi uti vårt till K. M.
i underdånighet inlevererade skriftliga svar utnämnt hafva (1,200

man) nu efter gårdatalet emottaga.....varande deremot så länge

detta utlofvade af oss försvarligen prsesteras, vi, våra barn och
folk, som till gårdarnes kultur och bruk, samt ersättande af manskapets
afgång nödvändigt kunna behöfvas, för utskrifning och
alla dervid hängande besvär, ehvad namn de helst hafva kunna,
såsom ock fördubblingar och våldsamma värfningar nu och i tillkommande
tider alldeles qvitta och befriade». I § 14 är intaget
E. o. Ad. ofvanomförmälda beslut samt i § 22 det af allmogens
riksdagsmän från Vestergötland, Småland, Österbotten och ''Storfurstendömet
Finland (uti Viborgs län), hvilka då ej ingått på det
ständiga knektehållet, hvarigenom öfverläts åt konungen att till
regementenas kompletterande och hållande vid sitt bestämda antal
utan ständernas hörande och sammankallande, hålla utskrifningar,
förbehållande sig både adeln och allmogens herredagsmän, att derest
de och deras hemmavarande medbroder vilja stå under ett visst
knektehåll, genom ansökan hos Konungen utverka sig rätt dertill.

De förpligtelser som innebäras i roteringsskyldigheten afse
soldats anskaffande, aflöning och underhåll samt beklädnad, jemte
munderingens vård, trossbodars uppsättande och trossens fortskaffande.
Sådana dessa förpligtelser blifvit beskrifna, voro de
enligt det den 27 Oktober af konungen den 5 December 1682 stadfästa
kontrakt 1) att vid inträffande ledighet uppställa häri, till
underlättande hvaraf man enligt § 3 egde med kronobetjeningeus
tillhjelp taga »löst folk, lättingar och driftskarlar, som intet lagligt
försvar eller annan loflig handtering för sig hafva, hvilka om de
ej strax kunde skaffa sig ett större eller mindre hemman till bruk,
genast skulle fasttagas och för de bestämda vilkoren, men utan
lega tjena för en rote». I afseende på rekryteringstiden var stadgadt
i § 10, att i krigstid, om regementet helt eller till en del
ruineradt blifver, skulle dess uppsättning året derefter inom Mars
månads utgång gjord vara, att det då alldeles igen complett är,
med tillägg af den försäkran att om under krig någon stor afgång
ske skulle, de då, när freden följer, må njuta något längre uppskof
med completteringen och der olyckan dem allt för ofta skulle
hända, skulle K. M. vara ombetänkt på hvarjehanda sätt att låta
vederfaras dem någon lindring och lisa. I krigstid skulle rekryteras
så snart som görligt är och allra längst inom tre månader
efter afgång. Skulle sä hända att någon rote framför andra vore

149

så olycklig att deras knektar afgingo, så lemnas hvar sokn fritt
att göra en förening sig emellan till att understödja hvarandra
och vid alla slika fall skaffa dugligt manskap. 2) Att gifva lön,
kläder och föda, i afseende hvarå bestämdes i § 2, att ingen lega
skulle utgifvas, årlig lön bestämmas till ett belopp i penningar af
35 dir kopparmynt och dertill nödtorftig föda och kläder. Der
allmogen dertill lägenhet och utrymme hafva kunde, § 7, skulle
den på en särdeles plats utmed eller på gården bygga honom en
särdeles stuga, honom ett spanneland åker, kåltäppa, liten hage
eller ängsstycke af två lass hö afbryta»; men sedan han detta
bekommit, »är bonden för hans besvär till föda och husrum entledigad;
de som ej kunde för sina hemmans magerhet och svaghet
skull åstadkomma dylika torp, skulle gifva soldaten husrum
och daglig torftig föda, hvaremot soldaten så i ena som andra
fallet var pligtig att, då han ej på kommenderingar och sina
exercitier är stadd och när roten det begär, derstädes arbeta,
emot någon billig erkänsla och en släpklädning af valmar». 3) I
afseende på munderingen och dess förvar var stadgadt, »att han
bör på arbetet sin ofvannämnde valmarsklädning bruka, emedan
han ej oftare än på generalmönstringar och möten må bruka sina
liverikläder (lifmundering) och deremellan må värdarne, om dem
så godt synes, samma klädning förvara, till dess han återigen i
sådant tillfälle brukas skall, på det knekten icke måtte honom i
oträngdt mål draga och förnöta, eller eljest af oaktsamhetet förderfva».
4) Tågpenningar utom lön egde soldaten ej fordra. 5)
Om någon rättighet till skjuts å tåg eller till möte nämnes icke i
detta kontrakt.

De bestämmelser som som sålunda voro gifna, blefvo ytterligare
kompletterade genom åtskilliga föreskrifter i den Resolution
som gafs å allmogens besvär vid 1682 års riksdag. I § 6 heter
det »Anbelangande den värdering som allmogen begär uppå de
liverikläder, hvilka knektehållarne sig påtagit hafva att gifva soldaterna,
vill K. M. hafva efterlåtit den förordning, »att allmogen
till vissa persedlar nämligen till kläder och gehäng skulle gifva
penningar 7 dir 12 öre, att officerarne kunna så laga, att hela regementet
blifver försedt med kläder af enahanda färg, men att allmogen
sjelf skaffar foder, lärft, knappar och arbetslön, ett par goda
skinnbyxor, ett par ullstrumpor af den färg, som vid regementet brukas,
och ett par skor. I § 42 heter det att kläde- och gevärspenningarne
i Sverige alltid tages af knektens lego- och rotepengar, hvilket

150

bemälde knekt ingalunda skall hafva tillstånd att igensöka af roten.
I § 28, som angår båtsmanshåll, omtalas sättet för denna roteringsskyldighets
ordnande. Den stadgar, att »allmogen af båtsmanshållet
anhållit om en viss förordning, huru mycket hvar båtsman
skall hafva af bonden att fordra, jemväl ock att två halfva
gårdar må räknas emot en hel och att de i fredliga tider må bli förskonte
från fördubblingar,» och förklarar konungen att hvad lönen
angår, så är deröfver på alla orter en viss förordning gjord, och
vill Kongl. Maj:t att, der som ännu intet sådant är skedt, dess
Amiralitet med det första en sådan förordning derom gör, som
både allmogen och båtsmännen kan dräglig falla; men huru de
skola stå i rote, kan för.''allmogen, som båtsmanshållet är underkastad,
intet något i gemen stadgas, utan det måste blifva efter
K. M:ts instruktion deröfver, gifven för hvarje landsort. Hvad
fördubblingen vidkommer är allmogen i fredliga tider derför förskonad,
förutom hvad i detta år skett med Södra Möre i Kalmar
län, hvarest efter K. M:ts nådiga befallning, med det nya båtsmansbållets
inrättande, fördubblingsbåtsmännen äro till komplettering
bibehållna och det till allmogens egen lindring, som således hafva
sluppit skaffa karl för sina hemman, utom det att de derigenom
ock för två utskrifningar äro blifne befriade.

Vidare bör, i samband med förskriften i § 3 af ofvanåberopade
kontrakt, angående lön- och driftekarlars skyldighet att taga lega,
erinras hvad i lagstiftningsväg åtgjordes angående dem som ej
hade tjenst eller stadigt arbete för att bereda tillgång å ena sidan
till tjenstefolk och å andra sidan till rekryter. I Ees. Ad. B. den
23 Dec. 1682 anbefallde K. M. Landshöfdingarne med anledning af
Adelns klagomål öfver den dyra städseln af tjenstefolk, hvilken
på sina ställen uppginge till yg och x/4 af lönen, och deraf föranledda
förslag om provinsvis uppgjorda taxor på legohjonslöner,
inkomma med förslag till sakens ordnande, helst som K. M. vill
att det inhyses folk och löst parti, som gifva tillfälle till odygder,
må tvingas genom exsekutorernas bistånd, så i städer, som på
landet, till att bruka lofliga näringsmedel och sedan icke tillåtas
vid straffs tillgörande derifrån träda. Med anledning af Adelns
besvär vid 1686 års riksdag och med tillämpning af de grunder,
som innehållas i Res. Ad. Besv. den 25 Oktober samma år, utfärdades
den 13 Nov. Kongl. Stadgan angående tjenstefolk och legohjon,
hvari bestämdes, att bonde efterlåtes att jämte sig hålla två drängar
och en halfvuxen dräng för hvarje mantal, bvarjämte Lands -

151

höfding i hvarje län hade att upprätta Taxa öfver städjans och
lönens belopp.

Riksdagen 1682 var knappt slutad, förrän Konungen började
låta uppsätta instruktioner för Landshöfdingarna om utförandet af
riksdagens beslut angående roteringen. Verket bedrefs med kraft,
och är i den i Komitébetänkandet innehållna historik om rustningsoch
roteringsbesvären närmare redogjordt för de särskilda överenskommelser
i orterna, som kommo till stånd, och de förordningar,
som bestämde roteringsskyldigheten.

Efter den ordning för krigsmaktens organisation, som sålunda
var gifven, grundade sig hela arméens uppsättning dels på den
tjenstgöring eller anskaffning af manskap och dess utrustning,
som ålåg Adeln på grund af rusttjensten, dels på den mot åtnjutande
af hemmansräntor ålagda skyldigheten för vissa jordinnehafvare
att lemna häst och ryttare till kavalleriregementen,
dels den de särskilda orterna åliggande skyldighet att uppsätta
och underhålla manskap, till infanteri och flotta, hvilken skyldighet
var på landsbygden fördelad att utgöras såsom ett jordegendomen
åliggande besvär, dels ock på värfning. Hvarje landskap
och stad både sålunda fått sin krigstjenstskyldighet ordnad. I
stället för att densamma förut utgjordes efter utskrifning på olika
sätt, än efter mantal, än efter gårdatal, och kunde tagas i anspråk
på nytt hvarje år, ja flere gånger samma år, blef densamma
bunden vid en bestämd organisation, och af dess vidmakthållande
bestämd. Denna skyldighet ingick, på ett visst gifvet
sätt bestämd, i egande- och besittningsrätt till jord på landet,
samt i hvarje stads allmänna besvär till staten. Roteringen är i
det hänseende lika med utskrifningen efter gårdatal, att indelningen
i rotar till knektehåll likasom till utskrifning medförde skyldighet
för den eller dem, som egde eller besute den jord, hvaraf
roten bildades, att ansvara för anskaffande af manskap och bidraga
till dess utrustning och i sista hand, om ej någon kunde
anskaffas, sjelf ställa sig eller någon af de sina eller sitt tjenstefolk
i ledet, men skiljer sig från utskrifningen deruti att, då vid
utskrifningarna skyldigheten skulle utan tidsutdrägt fullgöras och
ovisst var, när och huru ofta utgörandet skulle komma på, det
vissa knektehållet begränsade skyldigheten till ett bestämdt antal

152

krigare ock lemnade ett visst rådrum till uppsökandet af personer,
som på en gång voro villiga och dugliga till krigstjenst,
hvaremot å andra sidan det vissa knektekållet medförde den förpligtelse,
som ej tillhörde utskrifningen, att underhålla de frivilliga
krigare, som anskaffats, under den tid, de ej voro i tjenstgöring.
Genom denna anordning skulle således härens uppsättande och
vidmakthållande grundas på frivilliga aftal, livilka besörjdes antingen
af kronan omedelbart för de värfvade regementena genom
värfning, eller ock af rusthåll och rotar för de indelta
regementena. De privilegier, som i afseende på utskrifning
förut tillhört vissa medborgare och särskilda slag af samhällsvigtig
verksamhet, voro upphäfda, utskrifningsfriheten var utsträckt
till alla medborgare och de utskrifningsprivilegier, som
förr funnits, voro utbytta mot frihet för viss jordegendom från rotering
och för vissa klasser i städerna att deltaga i de kostnader
eller uppoffringar, som voro förenade med städernas båtsmanshåll.
Som emellertid man ej kunde lita helt och hållet på frivilligheten,
ansåg sig lagstiftaren, helst med den makt, som då tillerkändes
staten att tillse, att hvarje medborgare utöfvade en nyttig verksamhet,
berättigad att föreskrifva och förpligta sysslolösa medborgare
till att, derest icke någon nyttigare verksamhet utöfvades,
taga emot anställning såsom soldat antingen vid de indelta eller
värfvade regementena. Den klasskilnad, som sålunda uppstod
med afseende på krigstjenstskyldigketens utgörande, var således
mellan dem, som voro skyldiga och icke skyldiga att taga lega
eller värfning, hvadan så väl förordningar utgåfvos, som ock i
knektehållskontrakten bestämmelser intoges, hvilka förklarade dem,
som ej hade ständigt arbete, förpligtade att mot ett visst bestämdt
pris låta sig lega af rust- och rotehållare eller taga värfning. Det
tvång till krigstjenstskyldighet, som förut innebars i utskrifningarne
blef nu utbytt mot tvång att taga värfning eller lega. Den utskrifningsfrihet,
som sålunda tillförsäkrats de särskilda landskapen
och städerna innebar således frihet från hvarje slags värfningstvång
till den lagbestämda krigsmaktens upprätthållande, för alla
andra än dem, som ej idkade något stadigt yrke. De efter indelningsverkets
genomförande utgifna förordningar, som ej innehöllo
föreskrifter om sättet för dess utgörande, gingo ut på dels att
bestämma sättet för rekryteringsskyldighetens skyndsamma fullgörande
vid krigstillfällen, med afseende hvarpå roteringsbesväret
förökades genom åläggande af den s. k. vargeringen, eller skyl -

153

dighet att utom den legde soldaten tillhandahålla en annan såsom
reserv, dels beredandet af lättnad vid rekryters legande. Att den
utskrifningsfrihet, som beviljats i samband med den sålunda gjorda
försvarsorganisation, endast afsåg skyldigheten att upprätthålla
de särskilda regementena och corpserna vid sitt bestämda antal
och ej afsåg skyldigheten att der rikets väl så fordrade anskaffa
manskap utöfver de fulltaliga regementena eller corpserna, eller
med andra ord arméens förstärkning på krigsfot utöfver den vanliga
styrkan på fredsfot, visar sig af förr omförmälda 1680 års
riksdagsbeslut, hvilket bestämde om utskrifningar för att hålla
regementena fulltaliga, och 1682 års riksdagsförhandlingar, i afseende
hvarå vi särskildt erinra, huru hos R. och Ad. man ansåg,
att den då väckta frågan rörde honungens rätt att utan ständernas
hörande hålla de för regementenas completterande erforderliga
ordinarie utslcrifningar, hvaremot fordrades, att ständernas
sammankallande skulle vid extra ordinarie casus ega rum,
äfvensom huruledes Bondeståndet i svar på den sekreta propositionen
anhöll, att icke mellan riksdagarne blifva betungadt med
några nya pålagor, provincialmöten, våldsamma värfningar eller
andra besvär vidare än de dem frivilligen beviljat, hvaraf framgår
att på sätt under öfverläggningen på riddarhuset yttrats »futuris
contingeutibus milla firmata est ratio». Behöfdes således
någon åtgärd vidtagas för att bringa upp krigsstyrka!! högre än
den sålunda faststälda och voro ej värfningsstadgar tillräckliga för
målets vinnande, var detta en framtidsfråga, som blifvande ständer
hade att lösa. Vidare visar sig den angifna betydelsen af utskrifningsfriheten
och kontrakten om manskaps anskaffande deraf, att
roteringen af frälsehemman skett utan uttrycklig försäkran om
utskrifningsfrihet. Rusthållares rättigheter och skyldigheter äro
ej bestämda i kontrakt utan i Kongl. Förordningar eller resolutioner.
Angående båtsmanshållet tinnes ej kontrakt för andra
orter, än Vesternorrland, Halland och Bohuslän. Småland, Vestergötland,
Vermland och Dalsland, hvartill komma Bohuslän och
Jämtland saknade i sina kontrakt uttryckliga försäkringar för
deras menigheter om utskrifningsfrihet, om ock i vissa af dem
upphörandet af utskrifningar omtalas. De landskap, der rotehållarne
kunna åberopa någon i kontrakten intagen särskild försäkran
om utskrifningsfrihet, är således Upland, Södermanland, Vest.
manland, Östergötland, Nerike, Dalarne, Gestrikland, Helsingland,
Vesterbotten och Norrbotten äfvensom Halland.

154

Af hvad ofvan anförts om 1682 års riksdagsförhandlingar visar
sig sålunda, att den i samband med roteriugen beviljade utskrifningsfrihet
ej innebar någon de roteringsskyldige tillförsäkrad
befrielse från all slags krigstjenstskyldighet, så att ingen sådan
skulle kunna af lagstiftande makten åläggas utan personligt medgifvande
på landet af hvar och en, som för tillfället innehade den
roteringsskyldiga jorden, och i stad, af stadsstyrelse, hvilken uppfattning
af knektekontrakten skulle leda dertill, att hvarje rotehållare
skulle ega att sätta sig öfver hvad statens lagstiftande
makt ålägger medborgarne att företaga till förökande af rikets
försvarskrafter utöfver den på Carl XI:s tid bestämda krigsmakt.
Likaledes visar sig af 1683 års riksdagsbeslut, att de regleringar
af roteringsskyldighet, som egt rum och hvilka sammanfattats i
så kallade kontrakter, utgöra ett alster af lagstiftande maktens
verksamhet i de former, som då voro lagbestämda, och ingalunda
kunna anses såsom rättsurkunder, af beskaffenhet att stå öfver
all annan lag, äfven grundlag. I riksdagsbeslutet af den 3 Januari
1683 förklarar allmogen, att den provinsvis i de uppräknade
ofvanomförmälda provinserne i anledning af Kongl. Maj:ts prop.
slutit och derutinnan stannat hafva ett visst knektshåll att undergå,
nämligen det i kontrakt med Upland den 27 Okt. 1682 öfverenskomna
och af K. M. den 5 Dec. s. å. stadfästa, på sätt andra
provinser i riket nämligen Öster-och Vester Dalarne ”redan för oss
gjort hafva”. Häruti erkännas kontrakten således vara provinsiela
förordningar, som kommit till stånd efter öfverenskommelse
provinsvis gjord mellan allmogen och konungens ombud. Att de
ej äro kontrakt af privaträttslig natur, visar sig först af den
skriftliga handlingens föremål, ordnandet af en offentlig medborgerlig
skyldighet, vidare af dess form; den är ej ingången af de
särskilda roteringsskyldige hvar för sig, utan af landskapsallmogen
såsom landskapsmenighet *) jämte konungens ombud, den
lagstiftningsform, som då enligt gällande grundlag, Landslagens
Konungabalk, gällde. De äro således provinsiala partikularlagar,
hvilka bestämma roteringsskyldigheten, i hvarje provins lämpad
efter dervarande förhållanden. Denna deras egenskap visar sig
ock deraf, att konungen stadfäst dessa s. k. kontrakt, på sätt
skett med vanliga förordningar, som afhandlats mellan kronans

*) Äfven kontraktet för Vermland, der det omtalas att af hvarje gård i provinsen
en man instämd är, heter det att ”samtelige af allmogen omsider stanne uti sådan oförgriplig
mening etc.”, således ej hvart gårdsombud för sig utan allmogen såsom menighet
antog bestämmelserna.

ombud i orterna och menigheterna; också kallas det för Vesteroch
Norrbotten ingångna kontrakt äfven ”förordning”. Att ordnandet
af kavalleriindelningen ej kan anses såsom af kontraktmässig
beskaffenhet ligger i sakens natur, då rusthållsinrättningen
redan var hufvudsakligen bestämd, när indelningen genomfördes,
och den som mottog hemmanet visste, om han ville åtaga sig
dermed förenade skyldigheter eller icke. Det frivilliga låg således
deruti, om han ville göra sig tillgodo erbjudna förmåner med
dermed förenade förpligtelser, eller ock afsåga sig förmånerna.
Af samma skäl skulle hvarje rättighet, som förvärfvas på grund
af statens lagar mot utgörande af vissa förpligtelser, grundlägga
ett aftal, som skulle medföra, att lagen ej kan ändras utan den
enskildes bifall. Om staten derför ur det allmänna bästas synpunkt
gör bestämmelser om sättet för skyldighetens fullgörande,
så måste detta betraktas såsom lagstiftningsåtgärd, men ej såsom
aftalsstipulation, der staten är kontrahent jämte den enskilde.
Sådant kontrahentskap ifrågakommer endast, då staten såsom
förmögenhetssubjekt ingår privaträttsligt aftal med en enskild
person. Slutligen, då i sammanhang med statsförändringen efter
Carl XII:s död Landslagens statsrättsliga bestämmelser upphörde
att gälla och således äfven den provinsiela lagstiftningsformen,
blef i 1719 års R. F. § 20 och 1720 års R. F. § 25 åt ständerna
öfverflyttadt att med konungen, när så nödigt funnes, ändring
göra uti indelningsverket och dermed sammanhängande förordningar.
De föreskrifter, som i lagstiftningsväg således blifvit
gifna, hvilka supplera och förändra de ursprungliga bestämmelserna
angående roteringsskyldigheten. kunna således ej anses såsom
aftalsbrott. De lidanden, som tillskyndats den ene och förmåner,
som den andre deraf skördat, äro ej af annan natur än
de, som i andra fall kunna af lagändringar föranledas. Dessa
kontrakt voro således provinsiela lagar, hvilka konung och ständer
redan under frihetstiden på grund af ofvan åberopade grundlagsbestämmelser
och sedermera enligt 1772 års R. F. § 18 samt
nu gällande R. F. § 80 egt att förändra. Så vida de förordningar,
som under namnet kontrakt, reglera roteringsskyldigheten i
vissa provinser skola vara af annan betydelse, än de förordningar,
som utan att ega detta namn i andra landskap reglera denna
skyldighet eller eljest närmare bestämma densamma, så måste
grundlag hafva något derom förmält, likasom den gjort t. ex. angående
privilegier. Så är dock ej fallet. Om dessa provinsiela

156

lagar ej skola ställas öfver grundlag, så måste dem tillerkännas
den karakter, som 1719, 1720 och 1772 års E. F. samt 1809 K. F.
§ 80 uttryckligen tillerkänner dem, nämligen att de kunna till
sina grunder ändras genom konungs och riksdags sammanstämmande
beslut.

Hvad innehållet beträffar, så ega dessa lagar sin betydelse i
och för det sätt, hvarpå den till antal och indelningsområde bestämda
krigsmaktens särskilda regementen och corpser skola vidmakthållas
till sin för hvarje afdelning bestämda styrka, samt i
och för de förpligtelser, som för sådant ändamål åligga de indelta
eller roterade hemmanen. Hvad derutöfver för försvarets
tillgodoseende erfordras, beror på riksdags särskilda beviljande,
hvilket äfven visar sig i bestämmelserna i 1720 års E. F. § 5,
1772 års E. F. § 45 och 1809 års E. F. § 73, på samma sätt
som riksdagen bestämmer hvad som utöfver de ordinarie inkomsterna
erfordras i och för statsverkets behof. Eiksdagen eger på
sätt den gjort genom särskild lag, beväringslagen, bestämma, huru
denna krigstjenstskyldighet skall fullgöras, eller ock såsom förhållandet
är i England för hvarje gång den är samlad bestämma
deröfver för ett år i sänder.

Med afseende på det obestämda uti de särskilda förordningarne
och kontrakten om beskaffenheten af de prsestationer, som
älågo hemmansinnehafvare, t. ex. i fråga om egenskaperna hos
rustningsgill häst, mönstringsgill karl, aflöning, beklädnad och
underhåll, hafva ock en mängd föreskrifter blifvit gifna, lämpade
efter hvad förändrade tidsförhållanden kräfva. Huruvida dessa
föreskrifter skola kunna anses hafva inneburit någon orättvisa,
beror derpå, om de förändrade tidsförhållandena med afseende
på försvarsväsendets utveckling vållat större uppoffringar i förhållande
till de tillgångar, som innebäras uti den roteringsskyldiga
jordens innehafvande i närvarande tid, än sådan skyldigheten
var förr i förhållande till jordens dåvarande ekonomiska värde.
Hvad deremot angår de anmärkningar, som blifvit gjorda, likasom
om de gifna bestämmelserna skulle förestafvats af godtycke, såsom
de der dels varit onödiga, dels varit egnade att försvåra, intrassla
och fördyra besvärets utgörande, så synes af gifna resolutioner
och förordningar, att man i allmänhet sökt skydda den

157

förpligtade mot hvarje godtycke. Hvad angår det påståendet,
att det rådt ett ständigt vacklande och osäkerhet i fråga om statsmakternas
beslutanderätt i dessa frågor, enär afgörandet skett,
än genom öfverenskommelse med rust- och rotehållare, än af K.
M. ensam och än af båda statsmakterna gemensamt, så kan ej
användandet af dessa tre olika sätt för besluts tillvägabringande
anses härröra af vacklande, utan berodde detta på gällande statsrättsliga
reglor. Konung occh riksdag hafva egt att lagstifta, då
fråga var om ändring af grunderna för denna skyldighets utgörande.
Der administrativa föreskrifter blifvit gifna, utan att frågan
gjorts till föremål för riksdagens afgörande, har det i allmänhet
varit i sådana fall, der konungen ansett sig böra till förekommande
af rättstvister, hvilka ända till 1828 hörde under kollegiernas
pröfning och konungens afgörande i statsrådet, på förhand
gifva föreskrifter om tillämpningen af de faststälda grunderna.
Slutligen har aftal egt rum mellan kronan och rust- och rotehållare
angående sätten för skyldigheters fullgörande, då fråga
varit om provisoriska anordningar för vissa år. De föreskrifter,
som sålunda blifvit gifna, hafva derför utgjorts af dels Kongl.
Resolutioner på ståndsbesvär, hvilka, efter hvad bekant är, under
frihetstiden innefattade ständernes egna beslut, hvilka konungen
sedan kungjorde, dels Förordningar som Kong], Maj:t med R. St.
beslutat, dels Kongl. Bref till Kollegierna och dessas cirkulärbref,
dels verkställighetsföreskrifter gifna i Kongl. Resolutioner eller
bref till Generalmönsterherrar eller regementschefer, samt dels
för viss tid mellan rust- och rotehållare vid visst regemente eller
corps och kronan ingångna aftal om sättet för skyldighetens fullgörande,
vare sig att frågan rört alla eller ett mindre tal af rusteller
rotehållare, med iakttagande deraf att, der fråga varit om
att gifva en utsträcktare giltighet åt dylika aftal, riksdagens samtycke
ansetts erforderligt.

Härmed har jag sökt göra reda för indelningsverkets och
dermed förbundna rustnings- och roteringsskyldigheters uppkomst
och beskaffenhet äfvensom för karakteren af den lagstiftning, som
ordnat dessa besvär, och anser jag mig blott böra tillfoga den
anmärkning, som i eu vid 1871 års lagtima riksdag till särskilda
Utsk. Bet. N:o 1 fogad reservation innehålles, att ”om på ofvan

158

omförmälda kontrakt och de Kongl. Resolutioner, som bestämma
rusthållares skyldigheter och rättigheter, kunde grundas en rätt,
som stälde rust- och rotehållare utom eller öfver Konungens och
riksdagens lagstiftningsmakt, så måste de vara af en sådan privaträttslig
natur, att icke utan hvarje särskild rust- och rotehållares
hörande och bifall någon som helst förändring i dessa bestämmelser
lagligen kunde beslutas.”

6:o. Historik om svenska skatteväsendets utveckling.

Då den historik om grundskatterna och jordnaturen, som i
komiténs utlåtande innehålles, inskränkts till en historisk framställning
hufvudsakligen om jordnaturen och räntans särskilda
titlar, samt hofveriskyldigheten och tiouden, så och då det är af
vigt för bedömande af denna skattefraga att ej se densamma från
blott en enda sida, utan i dess sammanhang med det sätt, hvarpå
beskattningen varit i öfrigt ordnad, så anser jag mig böra tullständiga
denna historik med att såsom bilaga till min reservation bifoga
härefter följande P. M. angående svenska skatteväsendets utveckling,
som jag till komitén i början af nästlidne år inlemnat och
hvilken varit underkastad komiterades granskning. I denna P. M.
har jag sökt framställa utvecklingen af skatteväsendet i dess helhet,
så väl det direkta som indirekta skattesystemet, och särskildt redogöra
för jordbeskattningen, grunderna derför och sättet för dessa
skatters utgörande samt för den allmänna bevillningen. Äfvenledes
har jag sökt angifva grunddragen af historien om de allmänna
besvären och om den kommunala beskattningen.

Vid en historisk belysning böra äfven uppmärksammas de
skattebördor, som ålegat andra samhällsklasser än jordgare, och
andra beskattningsföremål än jordegendom. Likaledes bör ej
leranas obeaktad den uppfattning, som gjorde sig gällande i lagstiftningen
om räntans egenskap åt en real afgäld, samt den öfveruppsigt
från kronans sida som staten med denna uppfattning till
stöd tillerkänt sig och utöfvat ända till slutet af förra seklet. Äfvenledes
böra ihågkommas de förmåner, som bereddes de enskilda
jordegarne genom utvidgningar af deras egoområden medelst rätt
till nyodlingar, till delning af allmänningar och skogar, till hvilka
de ej hade eganderätt, utan som vore samfäld egendom för kommun,
likasom ock de lättnader, som efter hand vunnits i sättet
för skatternas utgörande och leverering, och likaledes erhållna

159

garantier för en riktig värdering af persedlarne genom markegången.

Slutligen kar jag ansett mig böra vid redogörelsen för de förändringar
det svenska skattesystemet undergått under vårt nuvarande
statsskick kasta en blick på landets förändrade finansiella
ställning med hänsyn till utgifter och inkomster, sådan den framträder
i statsregleringen, för att visa huru mycket af de för tillfredsställande
af de erkända statsbekofven erforderliga inkomster
genom beskattning anskaffats, huruledes ökningen af statsutgifterna
gått hand i hand med ökning af statsinkomsterna, huruledes denna
ökning i allmänhet varit förenad med nedsättning och lindring af
skatterna med undantag af de få artiklar, som ej äro att anse
såsom förnödenhetsvaror; samt huruledes särskildt beträffande jordbruksfastigheternas
beskattning lagstiftningen så väl hvad de kommunala
som allmänna skattebördorna angår, gått i en riktning som
medfört lättnad i dessa bördor och en utsträcktare fördelning af
dem på andra beskattningsföremål, äfven der jordegendomen haft
det största intresset i de anstalter eller anordningar, som kräft skatts
påläggande, hvilket allt häntyder på att, vid en förestående reform
af grundskatterna, fastigheten bör särskildt taga på sin lott något
af hvad som kommer att aflyftas, helst grundskatternas tillvaro
ofta anförts såsom ett af skälen för gjorda regleringar af utskylderna
i nyss angifna riktning (jfr den afdelning i P. M. som afhandlar
skatteväsendet under vårt nuvarande statsskick).

Den öfversigt öfver skatteväsendets utveckling, som lemnas och
hvars bristfällighet jag är färdig att erkänna, har sin förklaring
uti saknaden så väl i komiténs betänkande som i litteraturen i
allmänhet af någon mera omfattande öfversigt af vårt skatteväsende
i hela dess sammanhang.

Denna framställning stöder sig på utgifna offentliga handlingar,
allmänna handböcker, åberopade historiska arbeten, föreläsningar
af professor Bergfalk och af honom lemnade meddelanden ur hans
anteckningar, samt historiska upplysningar, som lemnats i särskilda
komitébetänkanden.

160

Reservation af Grefve Sparre angående de personliga
skatterna.

Delande Komiténs åsigt »att det vidsträckta användandet i
vårt land af den personliga beskattningsformen påkallar ganska
genomgripande förändringar», bar jag dock ej kunnat instämma i
Komiténs tillämpning af denna åsigt.

Då Komitén föreslagit, att den ena af de till staten nu utgående
personliga skatterna, eller mantalspenningarne, fortfarande
skall utgå, samt att den s. k. sjukvårdsafgiften fortfarande af Landstingen
må kunna bestämmas till samma belopp som hittills, synes
mig följdrigtigheten fordra, att en af de till kommunen utgående
personliga afgifterna äfven borde qvarstå med ett maximum för
densamma af 50 öre för man och 25 för qvinna.

Såsom skäl för denna min mening anför jag Komiténs egna
ord »att hos oss de personliga skatterna anlitats i sådan grad, att
en betydligare förändring i detta hänseende måste medföra ej
ringa verkningar på beskattningsförhållandena i sin helhet.»

Dessa ord lära väl ej kunna tillämpas på mantalspenningarne,
hvilkas jemförelsevis ringa belopp i förhållande till statens öfriga
inkomster ej kunna sägas inverka på beskattningsförhållandena i
sin helhet.

Ej heller kunna dessa ord fullt lämpa sig å den till Landstinget
ingående sjukvårdsafgiften, då Landstinget ej blott eger
särskildt inflytande inkomster, utan äfven sträcker sin beskattningsrätt
öfver ett så stort område som ett län. Deremot synas
de mig fullt tillämpliga på de personliga skatterna till kommunen,
bland hvars inkomster dessa mångenstädes ega en verklig
betydelse och hvarest ett borttagande af alla personliga skatter,
särdeles i fattiga kommuner, skulle inom kommunen medföra ej
ringa inverkan på skatteförkållandena i sin helhet.

Ingen personlig skatt synes väl också arbetaren naturligare
än den, som användes till lindrande af nöd eller till hans barns under -

161

visning, och säkerligen finner han det icke obilligt att lemna sitt
bidrag härtill.

Jag har derföre ansett, att en personlig afgift äfven borde
utgå till kommunen, af högst 50 öre per man och 25 öre per qvinna,
i ersättning för de tvenne till fattigvården och till skolväsendet
nu utgående personliga utgifter, med denna begränsning i afseende
å beloppet.

Skulle dessa trenne personliga afgifter, ehuru innebärande
en betydlig förminskning af nu utgående personliga skatter, anses
sammanlagdt fördra för högt belopp af den skattskyldige, så synes
mig det vara bättre om mantalspenningarne afskaffades, än
att neka kommunerna att upptaga någon personlig skatt.

Staten fördrar, äfven om ingen personlig skatt af densamma
uttages, likväl bidrag af hvarje dess medborgare genom de indirekta
skatter, den pålägger.

Inom kommunen deremot blifver, om ej personlig skatt utgår,
enhvar, hvars inkomster ej uppgå till existensminimum, skattefri,
och äfven häri synes mig ligga ett skäl, att om ej alla tre af mig
föreslagna personliga skatter skulle anses böra utgå, hellre låta
mantalspenningarne än en personlig skatt till kommunen försvinna.

Häri instämmer:

N. Fosser.

Skatteregleringskomiténs Betänkande. IV.

BILAGA.

INNEHÅLL.

I. Tiden före Gustaf 1. Sid. 1—46.

Skatter af landsbygden sid. 5; Utskylder och besvär, som ålågo jorden
sid. 6; Grund för deras påförande och földelning sid. 11;
Sammansättningar för skatts utgörande sid. 12; Skattemått sid. 14;
Mantalet sid. 15; Skattefribeter sid. 16; Den kamerala jordnaturen
sid. 19; Adelns och presterskapets skattskyldighet sid. 20; De af
skattskyldigheten föranledda inskränkningar i jordinnehafvarens
rättigheter sid. 22; Tionden sid. 23; Qvarnar och deras beskattning
sid. 25; Skatt å bergsnäringen sid. 25; De obesutnes skattskyldighet
sid. 26; Afgifter för bestämda ändamål; Städernas
skatter sid. 27; Allmänna besvär sid. 32; Myntväsendet sid. 34;
Statsreglering och förvaltning sid. 35; Krigstjensten sid. 36;
Olika samhällsklassers olika skyldigheter mot det allmänna sid. 42.

II. Tiden under Gustaf I och lians söner sid. 46—72.

Under Gustaf I: Jordeböcker och skattläggningar sid. 46; Kronans
och den enskildes rätt till jord och grund, näringarnes ordnande
sid. 47; Utomordentliga hjelper sid. 49; Allmänna besvär, Vägbyggnad;
Inqvartering och borgläger sid. 51; Anskaffande af
krigsfolk sid. 52; Under Erik XIV och Johan III: Ordning för
krigsfolks anskaffande sid. 54; Nya skattebördor sid. 56; Elfsborgs
lösen sid. 57; Beskattningen under .Tohan III sid. 58; —
Skatteväsendet och krigstjenstskyldigheten under slutet af 16:e
seklet till Carl IX:s död sid. 60.

III. Från Gustaf II Adolfs tillträde till styrelsen till frihetstidens

begynnelse sid. 72—152.

Elfsborgs lösen sid. 73; Boskapsskatten sid. 76; Lilla tullen och
Accisen sid. 77; Qvarntullen sid. 79.

1) Skatter och afgifter till staten sid. 82—107:

A) Jorden åliggande skatter; mantalet och jordeböckerna, sid.
82; Sättet för utgörandet sid. 83; Kronovärde sid. 84; Markegångsvärde
sid. 86. B) Städernas direkta skatt till staten och
skatter på stadsmannanäringen sid. 89; C) Tullen sid. 92;
Lilla tullen och accisen sid. 95; D) Produktionsskatterna sid^.
96; Tionden sid. 96; Qvarn- och sågräntan sid. 98; Skatt a
bergsnäringen sid. 99; E) afgifter för vissa ändamål sid. 103:

i) Lagmans- och häradshöfdingeräntan sid. 103; 2) Djeknepengar
3) Utskrifningspengar och salpetergärd 4) Lots- och

båkafgift 5) Afgifter för embeten och värdigheter sid. 104;
F) Postmedlen G) Charta Sigillata sid. 105; H) Expeditionslösen
sid. 106; J) Mantalspengar sid. 107.

2) Allmänna besvär sid. 107—120:

A) Krigstjenstskyldigheten sid. 107; B) Ofriga besvär sid. 114;
*) Inqvartering sid. 114; -) Skjutningsskyldighet sid. 115; 3)
Kronobrefbäring; 4) Yägbyggnadsskyldighet sid. 119.

3) Kommunal beskattning sid. 120—133:

*) Häradet, 2) Socknen sid. 120; 3) Städerna sid. 123; Städernas
utgifter sid. 126; Inkomster sid. 128.

4) Extra ordinarie bevillning sid. 133—137:

5) Jordnaturens fastställande och jordbeskattningens ordnande i
samband med indelningsverket sid. 137—152; Jordnaturen
sid. 137; Jordeboksväsendet sid. 144; Eäntan och dess fixering
sid. 145; Markegång och methodisk skattläggning sid. 147;
Förmedling sid 149.

1Y. Frihetstidens början till 1809 sid. 152—263.

1) Grundskatterna sid. 153—174:

A) Ordinarie räntan sid. 153 j1) försäkran mot förhöjning sid.
154; 2) förmedling sid. 157; 3) sättet för räntans utgörande
sid. 159; B) Kronotionden sid. 170; C) Qvarn- och sågränta
sid. 171; D) Markegångssättning sid. 173.

2) Olika slag af jordnatur och dermed förenade rättigheter och
skyldigheter sid. 174—-192:

J) Frälse sid. 174; 2) Jord af skattenatur sid. 177; 3) Kronojord
sid. 180; 4) Skatteköp sid. 183; ’) Upphörandet af hemmans
skattenatur; 6) Byte; 7) Kan grundräntan af staten afhändasp
sid. 186; s) Frälseskatte och skattefrälse sid. 187; 9)
Bergsmanshemman sid. 190; Riktningen af skattesystemets utveckling;
sid. 190.

3) Produktions- och näringsskatter sid. 192—199:

A) Af bergverk sid. 192; B) Bränvinsskatt sid. 196.

4) Afgifter för vissa ändamål sid. 199—205:

A) Lots- och båkafgifter; B) Kontrollstämpel sid. 199; C)
Postmedlen sid. 200; D) Charta Sigillata och expeditionslösen
sid. 201; E) Lagmans- och häradshöfdingeräntan samt tingsgästningspengar;
F) Djeknepengar; G) Sterbhusafgifter sid. 204;
H) Salpetergärden sid. 205.

5) Tull- och accismedlen sid. 205.

6) Mantalspenningar sid. 212.

7) Allmänna bevillningen 1712—1809 sid. 213.

8) Allmänna besvär sid. 243—249:

J) med hänsyn till rättskipningen; 2) med hänsyn till kommunikationsväsendet
sid. 243; 3) till allmänna säkerhetens bevarande
sid. 248.

9) Kommunal beskattning sid. 249—-263.

*) städer sid. 249 och 2) socknarne sid. 257.

III

V. Under vårt nuvarande statsskick sid. 262—-353.

Jemförande tablå öfver 1810, 1850, 1880 års statsregleringar sid.
266—274.

I. 1810—1850 sid. 275—327.

Förhållandet med statsutgifterna sid. 275; Inkomsterna under samma
tid sid. 279—327;

A) Produktionsskatter sid. 281; ’) Af bergsnäring sid. 282; 2)
Bränvinstillverkning sid. 284; 3) Lastpenningai sid. 287.

B) Afgifter för begagnande af vissa anstalter sid. 287; *) Lotsoch
båkafgifter sid. 287; 2) Postmedlen; 3) Stämpelpapper
sid. 288.

C) Tull- och accismedlen sid. 290.

D) Personela skatter sid. 291.

E) Grundskatterna sid. 293.

F) Allmänna besvär sid. 300.

G) Allmänna bevillningen sid. 303.

Fl) Kommunal beskattning sid. 321.

II. 1850—1880 sid. 327—353.

Statsutgifterna sid. 327.

Inkomsterna sid. 335—353.

A) Produktionsskatter sid. 336; Bergverkstionde, tiondejern och
hammarskatt sid. 336; Qvarn- och sågverksränta sid. 337;
Lastpenningar, Bränvinsskatt sid. 338.

B) Afgifter för begagnande af vissa allmänna anstalter sid. 339;
Postmedlen, lotspenningar, fyr- och båkafgift sid. 339; Stämpelpapper
och expeditionslösen sid. 340; Hvitbetssockeraccis
sid. 342.

C) Tullmedel sid. 340.

D) Personela skatter sid. 342.

E) Grundskatter sid. 343.

F) Allmänna besvär sid. 345.

G) Allmänna bevillningar sid. 346.

II) Kommunal beskattning sid. 350.

P. M.

angående

Det Svenska Skatteväsendets Utveckling

H. L. RYDIN.

I. Tiden före Gustaf I.

Svenska statens inkomster hafva, likasom andra europeiska
staters, ursprungligen utgjorts af den afkastning, som Konungens
i de särskilda orterna spridda gårdar lemnat, vidare af det underhåll,
som tillkom Konungen och hans män, då i de särskilda
orterna något slag af regeringsverksamhet påkallades eller togs i
anspråk (gästning), samt af frivilliga gåfvor af folket, som på
Konungens begäran lemnades vid vissa högtidliga tillfällen, eller
då bidrag för utomordentliga behof voro af nöden. I den mån
saruhällsbestyren mångfaldigades och fordrade vissa för förvaltningens
handhafvande särskildt skicklige män, blefvo de frivilliga
gåfvorna förvandlade till bestämda förpligtelser af dem, hvilkas
personliga biträde ej togs i anspråk. De, som ej voro dugliga
eller villiga att såsom Konungens män göra honom personliga
tjenster, fingo derför förpligtelse att erlägga vissa utskylder för
att möjliggöra hans verksamhet för fredens bevarande så inom
landet som mot yttre fiender. Gudstjenstens upprätthållande, som
under hednatiden tillhört Konungen, såsom jemväl religionens högsta
vårdare, fordrade, sedan den kristna kyrkan tagit dess vård om
hand, ständiga sammanskott af församlingens medlemmar i form
af tionde. Man finner derför redan långt tillbaka i vår historia,
såsom en Konungens inkomst, rätt till årliga laga utskylder och,
såsom en kyrkans inkomst, dess rätt till tionden. Jemte dessa

ständiga utskylder bereddes inkomster genom att göra vissa kungliga
höghetsrättigheter gällande, s. k. regalier. Till dessa höghetsrättigheter
hörde kronans rätt till sakören, som skulle erläggas af
den som brutit freden, den förr omförmälda rätt till gästning och
underhåll, eller deremot svarande utgifter, hvartill kom den öfveregendomsrätt,
hvarpå kronan gjorde anspråk, de s. k. grundregalierna.
Till följd häraf och då för skatts påläggande mötte
en mängd hinder af rent teknisk natur, med hänsyn till saknad
af erfarenhet och af ett dugligt embets- och förvaltningsväsen, så
användes beskattning i egentlig mening såsom blott undantag.
Kunde ej inkomsterna af Konungens höghetsrättigheter, jemte de
årliga laga utskylderna, förslå till statsbehofvens tillfredsställande,
hade Konungen att vända sig till folket med begäran om särskild
hjelp; men som hvarje Konungens begäran med den makt, lian
egde, liknade mer en befallning än en bön, var till folkets skydd
bestämdt, i hvilka fall Konungen egde ifrågasätta sådana bjelper.
När Sverige framträdde såsom ett rike med ett för de särskilda
delarne gemensamt samhällsskick, uttryckt i en för riket i dess
helhet gällande landslag, omtalas ej såsom någon allmän medborgerlig
skyldighet den att lemna bidrag till staten. Den allmänna
skyldighet, som omtalas, är lydnad för Konungen och
skyldighet att vid uppbåd hjelpa till med rikets försvar. I Landslagens
Konungabalk kap. II förklaras Konungen berättigad att
styra och råda land och Upsala öd, kronans gods och all konungslig
ingäld, ensak sin hafva, dulgadråp och danaarf, och all saköres
brott sin öfver allt Svearike som lag och rätt är, och i kap. III §
1 säges: Alla de i hans rike bygga och bo ega honom lydnad
hålla, bud hans stånda och till tjenst vara, särskildt å gränsen,
land att värja och ej yttermer med härfärd utan god vilja deras
till fångenom. Utom den inkomst, Konungen hade af kronans egendomar
och Konungens ingäld, som ej närmare bestämmes, samt
af de under hans statshöghet svarande rättigheter, nämnas ej några
fmansiela rättigheter. I Landslagens Konungabalk kap. V § 6 är
emellertid närmare bestämdt, hvad som skall förstås med Konungens
ingäld; der är nemligen detta ord utbytt emot orden »årligen laga
utskylder.» Vid fråga om hvarifrån dessa skulle utgöras, så upplyses
i kap. VI samma balk § 4: att allmoge, som af ålder varit
häfver och än är skattskyldig, eger och skall alla årliga och laga
utskylder gifva sin Konung och utgöra med god vilja, utan all
tredska, dem flytta och föra efter Konungs vilja och sjelf deras

rätt. Ståndsskilnaden var dock redan då så stadgad att, jemte
det alla skulle vara skyldiga honom lydnad och vara honom till
tjenst till rikets försvar, allmogen omtalas såsom skattskyldig.
Men från utgörande af dessa årliga laga utskylder var kyrkan,
hvars rätt skulle af Konungen skyddas, likasom äfven verldsliga
trålset befriadt. Det heter i § 7, att Konungen förpligtar sig att
kyrkor, klerker, kloster, riddare och svenner och hvarderas gods
och hjon, allt gammalt frälse oskaddau kronans rätt hålla, livilketi
Christofers Landslag ändrades så, att han skulle »hålla kyrkor, svenner,
hvarderas hjon och gods, frälsefrihet och privilegier». Den
tjenst, dessa ståndsmedlemmar personligen utgjorde, var grunden till
denna -frihet. Hvad verldsliga frälset angår, var i kap. XI och
följande bestämdt, hvilka åligganden, som tillhörde frälsemän i deras
tjenst, och under hvilka vilkor någon kunde frälsa sitt gods med
den rusttjenst, honom i'' dess ställe ålåg, samt under hvilka vilkor
han egde från frälse gånga. Bådadera skulle ske vid vapensyn,
och skulle der på Konungens vägnar pröfvas, om den som sig
anmälde till rusttjenst dertill var duglig och förmögen. De skulle
vid äfventyr af 40 marks böter och frälsets förlust för alltid, om ej
Konungen gifver nåd, infinna sig på kallelse till rikets värn samt
till vapensyn. Såsom en här omförmäld skyldighet bör omnämnas
att, om häst dog före vapensyn, skulle inom 2 månader skaffas ny.

Dessa rättigheter till att fordra tjenst af alla som i riket bygga
och bo, årliga laga .utskylder af allmogen samt rusttjensts fullgörande
af frälset såsom stående kavalleri hade Konungen såsom
lagbestämda rättigheter, och med dem skulle han åtnöjas. I Magnus
Erikssons Landslag kap. V § 7, Christofers Landslag kap. IV § 6 stadgades,
att Konungen skulle lefva vid nämnda inkomster, på samma
gång honom i § 5 var älagdt att ej minska dessa inkomster för sin efterträdare,
hvilken då egde det återtaga,, samt att han ej skulle någon
ny tunga eller pålaga lägga å sitt land, utom i föreskrifna fall, att 1)
utländsk här, heden eller kristen, vill härja landet, eller 2) någon
inländsk sätta sig upp mot kronan och Konungen ej annorlunda
kan sig värja, eller 3) Konungen krönes, eller 4) han skall rida
sin eriksgata, eller 5) bortgifta son eller dotter, eller 6) Konungen
tarf var sina slott eller Upsala öd bygga. Och skulle då biskop
och lagman, 6 hofmän och 6 af allmogen det mellan sig väga,
hvad hjelp allmogen skall och må drägligast göra sin Konung,
hvarvid biskopen och hofmännen bevakade kyrkans och frälsets
landbönders rätt; lagmannen och allmogens män allmogen i dess

helhet. Hvad adel och pr ester anginge, som ej voro frikallade
från utgörande af extra ordinarie hjelper, berodde det af frivilligt
åtagande, på herredag hvad de förra, och kyrkomöte hvad de senare
anginge, eller oek på annat sätt (jfr Styffe Bidr. till Skand. hist.
1: 46.). I Stadslagen, Konungabalken kap. XVIII säges, att Konungen
skall hafva hälften och hälften staden åt alla stadens ingälder,
hvilka de helst äro, och nämndes särskildt inkomsten af sakören,
klädeshus och vågen. I addit. E. 1 finnes ett tillägg till Rådstufvubalken,
som ålägger böter för den som tredskas, byaman eller
gäst eller någon annan, vid sina rätta åtgärder, som honom är
pålagdt och bör utgöra, som är skatt, gästning, sakören, tollpenningar
och hvad som pålagdt varder, Konungens och .stadens
utskylder hvad det helst är. Ingenting finnes stadgadt om sättet,
hvarpå de utskylder, som stad skulle utgöra till kronan, borde
bestämmas. Detta synes hafva skett på öfverenskommelsens väg.
Hvarje stad utgjorde en viss årsskatt; hvad derutöfver erfordrades
blef vid hvarje tillfälle bestämdt.

De skatter, som utgjordes, voro således dels sådana, som voro
hänförliga till laga utskylder, hvilka ålågo allmogen och hvarifrån
verldsliga frälse! och kyrkans gods och hjon voro fria, dels extra
ordinarie, om hvilka öfverenskommelse träffades särskildt med
hvarje stånd och hvarje stad samt, hvad allmogen angår, på ofvan
angifvet sätt.

De skatter, som af landsbygden utgjordes, utgingo ej endast åt
jorden, om ock vid densamma, såsom det förnämligaste förmögenhetsobjektet,
korn att fästas största uppmärksamheten vid frågan om
hvem som skulle erlägga skatt och huru mycket som borde erläggas.
Säkerligen kan antagas, att ej mindre den personliga
arbetskraften och tillgången i lösören och kapital togos i beräkning
än jord. I Gotlandslagen kap. LIII § 1 föreskrefs, att sammanskott
till landets behof borde ske efter marketal afjord och lösören; dock
med undantag af arbetade dyrbarheter. Ilelsinglagen, Konungabalken
kap. VII fäste vid den personliga skattskyldigheten i Ångermanland
och Medelpad vilkoret af 12 öres förmögenhet. Uplandslagen, Konungabalken
kap. X § 8 förklarade, att den skulle vara bonde, som orkade
utgöra skeppsvist och spannemål, utan afseende på någon viss storlek
af jordegendom, hvaremot den vid Vestgötalagen fogade, i 15:de århundradet
skrifna uppsatsen öfver konungsutskylderna af detta landskap
fäste afseende äfven vid lösegendom, men endast ett slag deraf,
nemligen boskap. Helt naturligt är ock, att på en tid, då försvaret

och ledungen var den egentliga statsangelägenheten, till en början
det var personen, den personliga kraften, till hvilken hufvudsakligen
skulle tagas hänsyn vid skatts utkräfvande, hvadan skatterna
företrädesvis voro personela. Med stigande odling af landet måste
dock jorden vinna en betydenhet, som rubbade det forna förhållandet,
på samma gång som jorden, i den mån stående eller
ständiga skatter kräfdes, med dess relativa oföränderlighet i jemförelse
med lösören såsom skatteobjekt och den derpå grundade
säkerheten för skattens utgörande, skulle företrädesvis erbjuda
sig såsom ett lämpligt skatteföremål, och detta så mycket mera,
som den förmögenhet, som innehades i jord, var synlig och dess
egares förmögenhet mera uppskattningsbar än lösören och dyrbarheter,
som kunde vara undandolda. Särskilda skatter kommo
således att utgöras af jordinnehafvare, och särskildt af dem som
ej voro besutne, hvartill kom, att de obesutna samhällsmedlemmarne
hade en sämre ställning. De voro skyldiga att, då det erbjöds
dem, taga tjenst, och gick lagstiftningen ut på att nödvändiggöra
tjensts antagande. Skilnad i samhällsställning medförde således
skilnad i skattskyldighet, och de, som ej egde erforderlig förmögenhet,
upptogos ej i deras mantal, som skulle utgöra förmögenhetsskatt,
utan bildade en särskild skatteklass, hvilken erlade
särskilda subsidiära skatter, och såsom sådan bibehöll sig långt
in i senare tider, efter hvad bevillningsförordningarne utvisa;
äfvenledes spårade man vid skatts bestämmande en viss tendens
att, genom åläggande af hög skatt på dem som sutto för sig sjelfva
och på landet ej idkade jordbruk och i stad ej borgerlig näring,
nödga dem att taga tjenst och sålunda föranleda nedsättning i
arbetskostnaderna för dem, som hade behof af tjenstebiträde. Med
frälsefrihetens beviljande, hvilket uppkallade, såsom motsats till
frälsemans egendom, skattskyldig jord, betraktades efter hand den
skatt, som erlades af den sjelfegande allmogen, såsom en ränta,
hvilken erlades till kronan, analog med den afrad, som landbo
utgjorde till jordegare, till följd hvaraf man ock sökte göra det
åskådningssätt gällande, att der landbo fanns på jord, som tillhörde
jordegare, som ej var frälse, den afrad, som honom ålåg
att utgöra, borde gå till kronan, på hvilken föreställnings makt
§ 2 af 1437 års i Strengnäs gifna stadga lemnade bevis, i föreskriften
att bonde, som på sitt hemman hade landbo, ej fick uppbära
mer än hälften af afraden, hvaremot den andra hälften
uppbars af kronans embetsman.

Tager man i betraktande de olika slagen af ärliga utskylder,
som ålågo jorden, visa sig de förnämsta äf dem hafva sammanhängt
dels med inrättningen af rikets gamla försvarsverk eller
egentligen med utrustningen af rikets örlogsflotta, såsom förhållandet
var med ledungslaman och skeppsvisten, dels med rättsskipningen,
såsom tingslama eller tingsvitet, hvarjemte omförmäles ättargäld
och spanmål, hvilkas ändamål ej är uppgifvet. Dessa utskylder
voro på särskildt sätt bestämda för särskilda landskap. Härtill
kommo gengärden och vädslan, eller sammanskott till underhåll
af Konungen och hans män då han reste omkring på gästning i
landet, af hvilka åtminstone på vissa orter uppstått bestämda årliga
skatter, som utgingo äfven då Konungen ej gjorde resor, på samma
sätt som af de till ledungen hörande utskylder uppkommit en
årlig skatt, som utgick äfven då Konungen ej var i krig. Till
en skatt af ständig natur öfvergick härjemte efter hand genom
dess reglerande till bestämda prestationer dagsverks- och byggnadsskyldigheten,
som med rättk kunde tagas i anspråk för försvaret,
men hvilken äfven från och med 13:de århundradet begynte
anlitas för andra ändamål, för slottsbyggnad, ja äfven enskilda
gårdars bruk.

Dessa båda sistnämnda pålagor framträdde ofta såsom föremål
för medeltidens lagstiftning. Hvad gästningen angår, så hade
visserligen årliga skatter uppstått i stället för gästnings utgörande,
men härmed var ej slut på gästningens utkräfvande in natura.
Vid de tillfällen, då i och för Konungens resor deraf gjordes
behof, blefvo sammanskott ändock påbjudna att utgöras vid Konungens
och hans höfdingars resor. Det hjelpte icke att lagarne
förbjödo det. Uplandslagen, Köpmålabalken kap. X hade visserligen
förbjudit gengärders åläggande, och Landslagarne omtalade såsom
laga anledning dertill blott eriksgatan, men seden var för gammal för
att under sådana tider utrotas. Det i Uplandslagen gifna förbudet
upprepades i Kongl. plakatet den 3 Maj 1403, men missbruket fortfor,
och såsom en lättnad betraktades, då Christofer i sina privilegier
för Helsingland den 30 April 1446 förklarade, att inga fogdar
eller embetsmän skulle gästa allmogen vidare än med 6 hästar
och en natt om året. I detta beslut åsyftas den skattetitel, som
under namn af fodringen ingått ibland de årliga laga utskylderna.
Den måste hvarje år utgöras antingen åt Konungen
eller åt hans länsinnehafvare. Det stannade dock ej vid denna
sålunda reglerade skyldighet. Dertill kom ännu en skyldighet,

nemligen kungsfodringen, hvilken derutöfver skulle utgöras i de
län, som Konungen sjelf hade i värjo, när den årliga fodringen
ej räckte. På mötet i Kalmar 1474 blef denna Konungens rätt
så bestämd, att hans hästar skulle erhålla en särskild fodring, ett
år i Upsala, ett i Vesterås och Strengnäs biskopsdömen och ett
i Nerike och Östergötland samt Småland. Fodrings utgörande
ålåg ej endast skatteallmogen utan äfven frälsebönder, och i nyssnämnda
stadga blef frälsets skyldighet bestämd. Två årliga fodringshästar
skulle åläggas frälsets, så väl det verldsligt som andliga,
landbönder, men fria skulle vara sätesgårdar och prestboställen,
utan så vore, att någon tillika innehade skattejord, äfvensom de
gode mäns landbor, kvilka ligga vid deras sätesgårdar och göra
deras idkeliga dagsverken till, hvilket sistnämnda stadgande hade
sin märkvärdighet derför, att här finnes det första stadgande,
som häntyder på rå- och rörsfrihet. Men detta besvär stannade
ej vid skyldighet att underhålla hästarne; dermed följde också
en mindre bestämd att hysa och föda dem, som hade vård om
hästarne. Med hänsyn till besvärligheten vid dess utgörande,
äfven sedan den blifvit reglerad, tilläts den som ville att lösa sig
derifrån mot en afgift i penningar eller ock vederlag i smör eller
boskap. Fodringen synes hafva utgått öfver hela riket med undantag
af de nordligaste delarne, der den aldrig blef fullständigt införd,
och ingingo såväl kungsfodringen som den årliga fodringen
såsom titlar i jordeboksräntan. Regleringen af fodringen, som
egentligen uppkommit från den urgamla men tillfälliga inqvarteringen
eller gästningen, kunde dock ej alldeles ersätta densamma,
utan blefvo särskilda kostgärder någon gång utskrifva för
underhåll af de talrika följena, t. ex. vid riksrådens resor till de
stora unionsmötena, ehuru detta ej kan hänföras till något af
de för särskilda beskattningar angifna fall. Jemte dessa funnos
äfven biskopsfodring, hvilken biskopen egde enligt kyrkolag i
vissa fall fordra, och fogdefodringen, i afseende på hvilken i 1474
års stadga stadgades förbud för landsfogden att taga lösen af
kronans skattskyldiga för sin fogdegästning hvilka efter hand
försvunno. Härvid bör anmärkas det i den s, k. 1483 års stadga
§ 9 omnämnda beslut, att allmogen i hvarje härad, frälse och
ofrälse, skulle hålla två hästar åt deras häradshöfding om året,
hvarifrån skattetiteln lagmanshästarne hade sitt ursprung.

Hvad dagsverksskyldigheten angår, så utbildades den i Danmark
egentligen först genom den i 12:te århundradet allmännare
anläggning af fasta borgar. I Norge namnes bland de lagar, som
gjorde Sven Altiveson (1030—35) så förhatlig, äfven den, att bönderna
skulle bygga de hus, som Konungen på sina bostäder önskade.
I Sverige synas dylika besvär icke allenast för de egentliga
bönderna utan äfven för landboarne varit motbjudande. Detta
visar sig af den tystnad, de gamla lagarne i allmänhet härom
iakttagit. Som skriftliga aftal om lega på denna tid, då skrifkunnighet
ej var allmän, sällan förekommo, så var följden, att i
lag stadgades, kvilka prestationer ålågo en landbo utom den i
spanmål utgående afrad, hvaruti legan hufvudsakligen utgick.
Hade dagsverksskyldighet varit öflig, så skulle lagarne innehållit
föreskrifter härom. Så var ej fallet. Landskapslagarne omtala ej
någon dagsverksskyldighet, med undantag af Östgötalagen, som utsätter
i Byggningabalken kap. IX pr. laga afrad af allmogen till 4
tunnor korn och 2 dagsverken, ett om våren och ett om hösten. Till
större delen ingingo ännu vid 13:de århundradets slut dagsverken
ej i vanliga landboskyldigheter, och så ovilligt böjde landbonden
sig under det, till föga fromma för tids besparing och moralitet
utifrån införda bruket att med landbodagsverken sköta större
jordegendomar, att lagstiftningen måste komma husbönderna till
hjelp. I Drottning Margaretas stadga den 3 Maj 14U3 omtalas 4
dagars arbete om hösten och lika många dagsverken om våren
såsom det biträde, hvilket landbönder borde utgöra till sina jordegare.
1474 års recess § 12, som äfven utsätter dagsverkenas
antal till 8, bjöd, att de skulle utgöras å landbons egen kost.
Samma recess utvisar ock, att dessa bestämmelser endast gälla
aflägsnare landbor; der talas nemligen i § 3 om gode mäns landbor,
som lågo vid deras sätesgårdar och gjorde deras idkeliga
dagsverken dertill. Den enskilda dagsverksskyldigheten banade
troligen den allmänna väg. Den senare torde första gången omtalas
eller åtminstone antydas af Ericus Olai, som berättar, att
Hertigarne Erik och Waldemar vid uppbyggande af Dalaborg
1304 plågade de kringliggande bönderna med odräglig tunga,
(Bergfalk Rec. i Skandia, IV 445). Betviflas kan dock icke, att
i alla tider den sammandragna hären kunnat till anläggning af
borgar användas, men, så länge dessa voro träborgar, fordrade de
ej mer tid och möda, än att detta biträde till deras anläggning
var tillräckligt. Det var först sedan varaktigare och kostsammare

anläggningar erfordrades, som denna hjelp bl ef. betungande, och
dylika anläggningar äro knappt äldre än 13:de århundradet. Sådana
fasta borgar voro i Magni Ladulås tid högst få, och det är
derför sannolikt, att arbetsskyldighet då ännu var något alldeles
okändt för de flesta delar i riket. Behofvet deraf fick sitt uttryck
i Magnus Erikssons Landslag, som föreskrifver, att Konungen kunde
erhålla hjelp för byggnad å slott och gårdar (hus sin eller Upsala öd).
men bestämmandet af hvad som dervid kunde finnas för folket
drägligast lemnades åt en landskapsnämnd. Det var egentligen det,
störa antalet af nya slott, hvilka under Albrekts tid byggdes,
som föranledde allmogens betungande, ty vid slutet af det fjortonde
seklet omtalas åtminstone tre gånger så många slott eller
borgar, som vid Albrekts hitkomst, då hela antalet för både Sverige
och Finland knappt var mer än 10 eller 12. Under dessa
förhållanden fick allmogen vidkännas utom de drygare gärder,
som häraf måste blifva en följd, äfven dagsverken och körslor
till slottens nybyggnad och underhåll. Under dessa tider af de
mäktigas förtryck rotfäste sig och utvidgades denna nyhet till
den grad, att Margareta i det nyssnämnda plakatet 1403 såsom
en lindring medgaf, att endast 8 dagsverken till Konungens fästen
och gårdar af hvar man skulle utgöras, en reglering som väl
egentligen afsåg landbor, men utan tvifvel äfven gjordes gällande
emot skatteallmogen. Sedan denna reglering skett genom nämnda
plakat, kan denna dagsverks- och byggnadsskyldighet, bestämd
sådan den då blifvit, betraktas såsom tillhörande de årliga utskylder,
hvilka Konungen tillförsäkrades i Christofers Landslag, och hafva
härifrån jordeboksdagsverkena jemte andra prestationer, som erfordras
i och för byggnad, inkommit i vår jordeboksränta. Märkvärdigt
nog finnas sedan Drottning Margaretas tid inga bestämmelser om
dagsverken af skattebönder, och det kan redan deraf slutas, att
de icke voro någon allmän skyldighet. I de län, der befästningar
fn un os, har dagsverksskyldigheten emellertid påtagligen fortfarit
såsom en häfdvunnen skyldighet, likasom man på vissa orter löst
sig från den med penningar. Antalet har troligen varit olika
bestämdt för olika orter, beroende på öfverenskommelse, och emedan
landbor icke voro skyldiga att utgöra mer än 8 årligen till
sina husbönder, kan det tagas för gifvet, att ett större antal sällan
kunde fordras af skattebönder. Men att man ej alltid inskränkte
sig till det sålunda begränsadé anspråket, visar sig deraf, att då
Lödöse år 1474 flyttades, riksrådet icke drog i betänkande att

för den nya platsens befästande af hvar bonde eller landbo i
hela det vidsträckta landskapet fordra 2 dagsverken eller vederlag
uti penningar eller korn, och det är sannolikt, att sådant arbete
någon gång fordrats vid slottens ombyggnad äfven i landsorter,
som icke kände till någon ständig dagsverksskyldighet.

Jemte de årligen återkommande utskylder, som erhållit en
ständig natur, måste bönderna utgöra särskilda entra ordinarie
utlagor, expositioner eller hjelper. Så omtalas markegäld, hvarvid
stundom 1, stundom 5 mark fordrades af hvarje bonde. Vidare
anföres såsom exempel härpå hos Styffe (I sid. XCVII) ur Nyköpings
läns räkenskaper 1365—1367 påbjudande af gärder, hvarvid
något visst antal, 4, 6, 10, 12, bönder fingo förena sig för att
tillsammans utgöra vissa gärder in natura, och synes en sådan
gärd då hafva utgjorts af 1 oxe, 2 får, 1 till 2 lisp. smör, 1
spann råg och 2 till 4 spann korn för hvar gång, och fingo bönderna
4 till 5 gånger om året utgöra sådana utlagor.*) Men det
var icke endast skatternas förökning, som tryckte, äfven sättet
för utgörandet gjordes under unionstiden tungt. I den mån krigen
fordrade penningetillskott, tarfvades ett förändradt sätt för skatternas
utgörande. De natura-produkter, hväraf utskylderna i äldre
tider vanligen utgjordes, voro icke fullt användbara, då de från
aflägsna kusterna af bottniska och finska vikarne kunde komma
i fråga att föras ända ned till tyska gränsen för underhållet af
hären. Redan i Drottning Margaretas lifstid hade derför försök
blifvit i flere landsorter gjorda att få natura-prestationerna utbytta
mot penningar. Öfverenskommelse härom egde rum med hvarje
landskaps inbyggare, hvarjemte äfven förslag gjordes, att hvart
landskap eller härad skulle åtaga sig att årligen betala en viss
summa penningar i ett för allt, och en sådan »stadga» har verkligen
ej blott blifvit å många orter uppgjord, utan fortfarit ända till
Konung Gustaf I:s nya reglering af beskattningen, ehuru summans
belopp blifvit tid efter annan jemkad. Men detta sätt för utgörande,
som innebar en slags skatteförenkling, lät sig ej genomföras, icke
blott derför att kriget sålunda uppslök ett allt för stort rörelsekapital,
utan derför att det äfven hindrade varuomsättningen, sedan
Holsteinarne 1415 utsände kapare och Hansestädernas deltagande
i kriget i hög grad hämmade den utrikes handeln. Den succés -

1 '') I Dalarne skulle 12 bönder tillsammans lemna 1 oxe, 2 får, 2 lisp. smör,
3 spann malt, 2 spann mjöl, samt dessutom hvarje bonde 1 spann mjöl. Styffe I: CI1.

siva försämringen af myntet bidrog ock till att lägga svårigheter
i vägen för skatternas utgörande i penningar. Man fick derför
snart medgifva varors erläggande i stället för den skatt, om hvars
utgörande i pengar man öfverenskommit. Denna förvandling medförde
sina olägenheter för de skattdragande med afseende på det
pris, hvartill de lemnade varorna skulle beräknas. Bestämmandet
af detta pris berodde på uppbördsmännen, Indika funno sin uträkning,
både för kronans och egen räkning, att sätta det betydligt
lägre än det borde vara, kanske blott till hälften af hvad
varorna verkligen gällde i städerna. Dessa besvärligheter i afseende
på sättet för skatternas utgörande väckte ej mindre missnöje
än sjelfva den skattetillökning, som blef en följd af slesvigska
krigen. »

Christian I:s regeringstid utmärkte sig för utpressning af skatt ev
och utskylder, och det utan att dessa pålagor voro''satta i samband
med åtgärder för försvarsväsendet. Så utgaf han en förordning,
utfärdad i Köpenhamn den 25 Juni 1462, egentligen ställd
till Vestergötland, hvari han begagnar upplifvandet af en gammal
af Albrekt 1376 utfärdad författning till vilddjurens utrotande för
att utpressa skatter.*) Så blef för ett tillärnadt tåg mot ryssarne
skeppsskatt utskrifven 1463, hvarvid hvarje skattebonde skulle
utgöra 12 öre, hvar landbo, kyrkans ej undantagen, 6 öre, utan
att något tåg blef af, hvilket visar sig deraf, att Jöns Bengtsson
af sådan orsak beviljade uplandsbönderna befrielse.

För skatternas påförande och fördelning å de skattskyldiga
äfvensom sättet för utgörandet saknades en gemensam för hela
riket gällande grund. För olika orter gällde ofta olika regler.
Landskaps-mddumgen var härvid af betydelse, och detta helt naturligt,
då bifall till ifrågasatta skatter skulle inhemtas landskapsvis.
Derför utgjorde landskapen, såsom egna samhällen för sig,
hvart efter sina särskilda grunder sin skatt. Skatterna utgingo
vanligtvis i naturaprodukter, såsom korn, råg, smör, fläsk och nöt
eller får, uti de jernproducerande af osmundsjern, uti de minst
bebyggda af skinnvaror och i skärgårdarne af fisk. Några provinser,
såsom en stor del af Småland och de norrländska, likasom

*) I Albrekts förordning stadgades, att sex bönder eller landbor skulle lemna ett
vargskinn (Styffe IV, CV), och fordrades af hvart härad 4 vargskinn, hvilka skulle
framvisas vid Valborgsmessa!!, eller ock 4 mark erläggas i stället. Att den afslg utbekommande
af penningarne, visar sig deraf, att i samma förordning förbjöds både jagt
och användning af stockar, till vargars fångande.

vissa härad i andra provinser, hade sin gamla skatt bestämd
uti en viss summa eller s. k. stadga i penningar, hvilken de dock
med hänsyn till bristen på penningar erlade i varor; och fördelade
de skatten sinsemellan på sätt dem lämpligast syntes. Men icke
ens för landskapet gällde en gemensam beskattningsgrund.

Om ock skatten stundom kunnat utgöras till bestämdt belopp
af hvarje landskap, så var dock vanligt, att skatten upplärs häradsvis
eller efter andra deremot svarande fördelningar af landskapet,
och att här först en gemensam måttstock var att finna.
Äfven häradet var för skattens utgörande delcidt i sina delar, fjerdingar
och åttingar Upland, fjerdingar i Vestmanland och Södermanland,
hvarjemte bör erinras skeppslag, antingen motsvarande
härad eller utgörande eu (fel deraf. I Vestergötland var sJcire
eller gränd en underafdelning af skattedistriktet. Dessa fördelningar,
om äfven dertill lägges socknar, voro i en tid, då jordeböcker
saknades, otillräckliga för kontrollen.

De skattskyldiga inom distriktet blefvo, der så erfordrades,
förenade i vissa sammansättningar för skattens utgörande. En sådan
var hamnan för fartygs utrustande och bemanning, som fick en
viss varaktig stadga, så att den ej kunde förändras utan skeppslagets
samtycke.*) Hamnan bibehöll sig såsom skattesammansättning
så länge hamnan skulle utgöra, jemte skeppsvisten, sin
man till ledungen, men förlorade sin betydelse med sjökrigens
förvandling till landkrig. Nya skattesammansättningar användes
derefter, och synas, vid utgörandet af de under benämning gärder
fordrade utomordentliga sammanskott, särskilda sammansättningar,
uppskattningar eller taxeringar hafva egt rum för hvarje gånggärden
utgjordes. I Kalmar recesser 1474 och 1483 omtalas ock
årliga skattläggningar. Karl Knutssons första regeringsår är märkvärdigt
för de upplysningar, som erhållas af två hos Styffe III:
Dill, N:is 23 och 24 sid. 44—47 tryckta bref till Ringstaholms
läns i Östergötland inbyggare, det ena af den 27 Februari 1452
till bönder och landbor angående en s. k. skeppsskatt eller gärd
för flottans proviantering, det andra af den 12 Mars till frälsemän,
bönder och landbor angående utskrifning af manskap till krigstjenst.
I det förra bestämmes, att hvarje 6 skattebönder och
hvarje 12 landbönder lägga sig i gärd och att hvar gärd skall

*) Hamnan anses hafva utgjorts af 12 markland jord — ett markland var ett
jordområde, som ansågs värdt 24 marker och gaf 1''mark i afrad.

göra tre tomma tunnor, 4 spann siktadt mjöl, 8 spann rensadt
malt, 1 Ltt smör, 1 Ltt fläsk, 2 Lft kokött och fårkött,
1 Ltl fisk, 1 skålp. ost, 1 spann gryn och 1 mark pengar att
antvarda till Herr Åke Jönsson så snart ske kan, och skulle fogden,
häradshöfdingen, 6 bönder och 6 landhor af hvart härad
jemka förenämnda gärd »efter ty som han förmår, som de vilja
hålla med sin ed.» Här var sålunda en gärd påbjuden att utgå
efter ett visst mannetal, men med tagen hänsyn till hvar och en
gärdetalet tillhörande persons förmögenhet, och skulle två landbor
gå i gärd lika med en bonde. För att möjliggöra förmögenhetens
uppskattning ålåg det den skattskyldige att under edsförpligtelse
göra uppgift derå. Det senare brefvet bestämde, att utskrifning
skulle så tillgå, att hvarje sju bönder och sju landbor
göra åt (uppställa och utrusta) den åttonde med pansar, sköld,
jernhatt, armbost, glafven eller spjut och pilyxa, och hvar gärd
skulle göra ut 8 tolfter pilar med den, som utfor, och alla förenämnde
utgärdsmän och alla friborne frälsemän, som i landet bo,
skola redo vara att inställa sig på Åke Jönssons bud, och skall
han dem sedan förse med spisning och skepp.

Till följd af nu anförda förhållanden var den svenska jordbeskattningen,
då de särskilda slagen af afgifter såsom stadigvarande
utskylder begynte registreras, mycket invecklad och
ojemnt ålagd. De gamla beskattningsgrunderna gällde för en del
afgifter, och nya hade blifvit införda att tillämpas för andras utgörande.
Ser man huru man förhöll sig under Gustaf I:s tid,
så finnas hamnorna väl omnämnda, men ej längre såsom skattegrund,
utan såsom ortsfördelning. Hufvudskatten utgick efter
stadga, de andra efter jordatal, mantal och gärdetal. Lika sällsynt
som hamnetalet, lika allmänt var under Gustaf I:s tid gärdetalet,
som utgjorde på en gång ett uppbördsdistrikt och en sammansättning
till utgörande af ett visst skattebelopp, och den sam_
mansättning, som gärden innebar, bestod af 6, 7, 8, i Dalarne 10
skattebönder. Denna sammansättning afsåg numera ej allenast
tillfälliga sammanskott, utan utgjorde äfven en af de grunder,
efter hvilka årliga räntan utgick, efter hvad de på denna tid inrättade
jordeböcker utvisade. Gärdetalet blef äfven i sin ordning
öfverflödigt, när räkenskaperna blefvo så detaljerade, att de upptogo
hvad hvarje egendom och hemman för sig skulle utgöra
i skatt.

Vid fråga om de mått, med hvilka inom skattesammansättningen
hvarje särskild jordinnehafvares skattskyldighet skulle ut -

tryckas, vara mantalet sannolikt det äldsta, i dess egentliga bemärkelse
antal af män, äfven benämndt bondetal, der hvarje bonde
d. v. s. jordinnehafvare hade såsom sådan och utan afseende på
det relativa värdet af hans jord sig ålagd lika skattskyldighet.
Denna beskattning var dräglig, så länge förmögenheten var jemnare
fördelad, men kunde ej hålla sig, då den blef ojemnare.
Jorcletalet blef således äfven en grund för skattens utgörande.
De mått, med livilka storleken af en sjelfständig bebyggd jordegendom,
benämnd bol, bolstad eller by, uttrycktes, voro i Götaland
vanligen attung, i Svealand örtugsland, hvilka mått derför
äfven tjent till att bestämma delaktigheten i skatts utgörande och
delningsgrund i by. *)

Emedan århundraden förflutit sedan dessa grunder blifvit antagna
och nya pålagor, s. k. gärder, under den långvariga krigstiden
blifvit vanliga samt dessa plägade utskrifvas efter mantalet,
så begynte man för att undanrödja de orättvisor, som skulle uppstå,
om alla jordegare skulle utan afseende på deras egendoms
värde deltaga lika i gärdens utgörande, att införa årlig skattläggning
eller taxering af dem, som utgjorde en sammansättning för
pålagans utgörande, hvilka efter de grundsatser, som fått sitt uttryck
i nyss anförda 1452 års bref, borde sinsemellan jemka skatten
efter hvad hvar och en förmådde. Med dessa årliga skattläggningar
blef, oaktadt så väl nämnden, som afgjorde saken,
stället, der uppbörden skedde, och gärdesmännen, som hade den
om hand, årligen vexlade, sannolikt resultatet ofta, likasom i våra
tiders taxeringsnämnder, oförändradt och begynte att fixera sig,
hvadan för gärdens utgörande mellan dem, som bildade gärdesammansättningen,
antogs en viss enhet såsom delningsgrund.
Denna enhet, kallad scetting eller ssettung, var en hel besutenhet,
eller, såsom man i 17:de seklet skulle hafva sagt, ett helt mantal. Låt
vara att stetting har sitt namn derför, att sex ssettingar skulle ut -

*) Marklands och öreslaudsberäkningen, efter den å not. sid. 12 gjorda beräkningen af
afraden till 724 af värdet, hafva i det mellersta Sverige ofta varit grundvalen på en gång
för den ständiga penuingeskatten till kronan och för afraden till jordegaren, äfvenså
synes den hafva legat till grund för skeppsvistens utgörande. Denna beräkning fortfor
äfven sedan med penningvärdets och jordvärdets förändring örtugslandet, som, värdt 24
örtug, antagits afkasta 1 örtug i ränta, på sina ställen kunde uppgå till ett värde af
11 25 3, ja mellan 1 och 15 marker. Afgiften bestämdes, i proportion till detta värde,
efter skattebeloppets förhållande till örtugslandets värde. Oreslandet erhöll sålunda en
betydelse af skattemätc, efter hvad som visar sig af en räkenskap år 1552, hvari
stadgades, att hufvudskatten skulle -utgöras efter jordetalet efter som jorden är till, och
gäller efter regeln att sä många mark, som örtugslandet gäller, så många örtugar skattas
af örtugslandet.

göra en gärd, eller deraf att sitting bildade ett moment i sammansättningen,
så utgjorde den ett.skattemål!, hvarefter gärden
beräknades af hvarje jordegendom. Man sei derför exempel på,
att vid sammansättningar 2 jordegare bilda en srotting- Smttingen
var derför ett verkligt jordatal, som förekom bredvid mantalet
såsom delningsgrund, men, der gärden bestämdes efter mantal,
'' sammanföll ssettingen såsom delningsgrund med detta. De skatter,
som utgått efter ssetting, uppburos således ömsom efter jordetal,
ömsom efter mantal, och de sista spåren af densamma såsom delningsgrund
ser man på 1630-talet. Den både då uppgått i mantalet
såsom delningsgrund, sedan äfven detta blifvit uttryck fölen
egendoms förmåga att i lika förhållande med andra deltaga
i skatters utgörande. Sedan ett århundrade förflutit, efter det
Konung Gustaf I låtit upprätta jordeböcker och deri upptaga
egendomarnes skattskyldighet och de skatteslag och skattebelopp
samt persedlar, i hvilka de skulle utgöras, hade den äldre tidens
skatteberäkningsgrunder förlorat all betydelse. Mantalet var den
enda af dessa skattefördelningsgrunder, som bibehöll sig jemte
jordetalet, men för att äfven öfvergå till ett slag deraf. Man insåg
nemligen nödvändigheten deraf, att den skatt, som skulle
utgöras, äfven om den skulle fördelas på ett visst antal jordegare
och utgå efter mannatal, vid fördelningen dem emellan lämpades
efter hvars och ens förmögenhet. Man begynte särskilja
hela och halfva, fullsutne och halfsutne bönder, någon gång äfven
fjerdingsman, torpare, hvadan mantalet begynte beräknas efter hvad
som hvarje hemman var skattlagdt till, efter korngild jord och annat
utrymme med äng, skog och fiskevatten (Bergfalk Svenska jordens
beskattning sid. 77), hvarmed mantalet hade öfvergått till ett slags
uppskattningssätt. afjord, men icke till något egentligt jordetal, såvidt
som det blott uttryckte det hela af bondens egendom och
egarens ekonomiska ställning, men icke den af honom innehafda
jordens vidd och värde och således äfven ytterst sällan beräknades
högre än till ett mantal. Efter Konung Gustaf I:s inrättning af
jordeböckerna och de tid efter annan under 16:de århundradet
hållna skattläggningar blef mantalet fästadt vid jorden såsom ett
mer varaktigt uttryck för dess antagna skatteförmåga, hvarför
Konung Johan III, genom bref till fogden i Ångermanland den 14
Mars 1584, strängt förbjöd det 3, 4 eller flere hemman måtte läggas
under ett mantal. Af den strängare kontroll, som Konung Gustaf
II Adolf införde, var en gifven följd, att man i synnerhet för gär -

dernas utgörande måste söka bibehålla mantalet oförändradt.
Denna kontroll, som under Kammarkollegii öfveruppsigt tillkom
landshöfdingarne, blef ej mindre i afseende på mantalet änjordeboksräntan
lättare att handhafva genom det förbättrade skick
jordeböckerna under denna tid fingo, då i desamma den hvarje
hemman åliggande ränta i kolumn skulle upptagas och särskildt
summeras, hvadan mantalet alldeles förlorade sin gamla betydelse
och öfvergick till den af en måttstock för hemmans kameralistiska
storlek. Att mantalet i denna egenskap bibehölls, och ej
jordens beskattning bestämdes efter årliga skattläggningen, eller,
för att med nutidens språk uttrycka tanken, årliga taxeringar,
dertill låg tydligen orsaken i de natura-prestationer, hvaruti räntan
utgjordes. Dessas bestämmande i förhållande till det egentliga
jordetalet eller taxeringsvärdet skulle medfört svårigheter och
oreda i anseende till de olika slag af förnödenheter, som för
hvarje särskild egendom borde lämpas; och sökte man genom
mantalets bibehållande undvika dessa olägenheter, på samma gång
man genom medgifvande af förmedling beredde tillfälle till nedsättning
af skatten, der densamma blef mera tryckande, än med
billighet och rättvisa stod tillsammans. (Bergfalk Svenska jordens
beskattning sid. 65).

De skatter, hvilka vi nu omtalat, utgjordes af den egentliga
allmogen och voro lagda på jorden att utgå af dess afkastning.
Derifrån voro fria kyrkornas hus och jord, enligt Kgl. Brefven
1200, 1219, hvartill, efter det åtskilliga försäkringar blifvit gifna,
kom det bref Konung Magnus på sin gemåls, holsteinska Prinsessan
Hedvigs kröningsdag den 29 Juli 1281 afgaf, hvari förklarades,
att alla gods, som intill den dagen hade kommit i kyrkans
ego, skulle vara fria från alla utskylder till Konungen af hvad
slag som helst, af hvilka särskildt uppräknades skeppsvist, spanmål,
ättargäld, ledungslama. Hvad verldsliga frälset angår, så
skulle mot de årliga laga utskylder, som den skattskyldiga allmogen
utgjorde, svara den rusttjenstskyldighet, som åtagits mot
åtnjutande af den skattefrihet, som i samband dermed beviljades.
Härom säger Konungen i Alsnö stadga 1285: »alla våra män och
vår broder Bengts och alla deras brytier och landbor och alla de
i deras gods äro, skola vara lediga af all konungslig rätt, så ock
alla ärliga biskopar och biskoparnes svenner, thy att det är väl
värdigt, att de som oss följa frammar mer både med råd och
hjelp, att de hafva med ära. Vi vilja ock, att alla de män, som

med häst tjena, att de hafva det samma frälse, hvem helst de tjena.»
Konung Magnus Ladulås hade, då han beviljade det verldsliga
frälset mot utgörande af rusttjenst, uraktlåtit att bestämma en
viss norm för denna tjenstskyldighet i mån af hvars och ens större
eller mindre egande jordområden, hvarvid han sannolikt räknat
på stormännens benägenhet att glänsa medelst stora »följen», och
att derigenom kronan för minskningen i sina direkta inkomster
skulle erhålla en ersättning uti ett öfvadt inhemskt rytteri. Men
den fördel för Konungen och riket, som möjligheten af krigsmaktens
förstärkning innebar, tillintetgjordes af den våda för allmän
ordning och säkerhet, som de »storflockar», som ströfvade kring
landet, medförde, hvadan man redan i Skeninge stadga 1285 och
andra förordningar måst bestämma det antal, hvarmed de store
efter olika värdighet vid sina resor egde omgifva sig, hvartill
kom, att den medgifna skattefriheten, då rusttjenstskyldigheten ej
bestämdes i förhållande till deras jordegendomars betydenhet och
vidd, gaf stormännen tillfälle att betydligt öka sin fastighet utan
motsvarande tjenst. Till följd häraf och då det andliga frälset
på samma gång var i ständig tillväxt, och båda stånden sökte
undandraga sig all skatt, blef ej blott kronans direkta inkomst
mindre, utan sådana utlagor och skyldigheter, som voro bestämda
att utgå efter indelning i härad och skeppslag, blefvo äfven allt
mer betungande för de återstående skattdragande, så att dessa
till en del sago sig tvungna att antingen gifva sig såsom landbor
under frälset eller lemna sina hemman öde. Det låg således i
kronans intresse att förekomma minskning i antalet af skattskyldiga
och deras jords bringande under frälseman. Konung Magnus
Eriksson måste derför vidtaga åtgärder, som icke voro stormännen
behagliga (Styffe I sid. XII, XIII). Han förbjöd adeln att köpa
mer skattegods och befallde, att alla sådana gods, som från att
vara skattskyldiga blifvit frälse, skulle upptecknas och deras afkastning
beläggas med qvarstad, till dess utredt blifvit, huru de
kommit i frälsemännens hand och om rusttjenst deraf kunde utgöras.
Att åtgärder vidtagits för verkställigheten häraf, visar en
befallning af erkebiskopen den 3 Juni 1341, att en sådan förteckning
öfver gods, som sedan Konung Birgers kröning 1302 kommit
under kyrkan, skulle uppgöras, med särskild uppgift om de voro
underkastade utlagor till kronan eller icke. I Magnus Erikssons Landslag,
Konungabalken kap. XXYI, stadgades, att den frälse man eller
qvinna var Konungs »fuldertjuf», som gör köp eller skifte med dem,

som på skattgild jord boende äro, med dem skälom att hvar skall sitt
ega, dragande svikliga in till sig Konungens ingäld, och den skattskyldige
gälde åter Konungs alla årliga utskylder af hvarje år, som lag
säger. Men dessa föreskrifter kunde ej upprätthållas. Konung Albrekt
lemnade utan afseende det förfarande, som förut iakttagits, i enlighet
hvarmed såväl Konung Magnus som Konung Håkan blott
på grund af särskilda förtjenster beviljat ärftlig frälserätt såsom
undantag. Det enda hinder för skattejordens minskning var, att
det numera begynte fordras skriftligt tillstånd antingen af Konungen
eller hans höfvidsman i länet för att blifva frälseman, och
denna grundsats synes äfven hafva framgent gjort sig gällande.
Detta hinder var dock under svaga''konungars herravälde af föga
betydelse. Under Albrekts tid förökades frälsegodsen oupphörligt,
såsom visar sig af de i Margaretas tid utfärdade räfstetingsdomar,
hvarigenom en mängd sedan 1363 tillkomna frälserättigheter återlemnades.
I sammanhag med frälsegodsens ökning skedde en
utvidgning af frälsefrihet i allmänhet. År 1375 utfärdades af
Albrekt en bekräftelse å såväl det andliga som verldsliga frälsets
privilegier, hvari både hans egna och hertigarnes fogdar uttryckligen
förbjödos att betunga frälset och dess landbor med några
pålagor, vare sig ordinarie eller extra ordinarie. Som hvarken
det andliga eller verldsliga frälset hittills varit frikalladt från särskilda
gärder eller deltagande i utrustning af örlogsflottan, innebar
detta en väsentlig utvidgning af frälsefriheten. Efter det frälsets
privilegier blifvit på angifvet sätt bekräftade, och således frälsets
fullständiga frihet från alla slags utskylder till kronan högtidligen
erkänd, så ansågo frälsestånden sig ej lorpligtade att lemna något
bidrag till det allmänna; och då en öfverhängande fara någon
gång förmådde dem att åtaga sig en bevillning, skedde det blott
under det förbehåll, att Konungen aldrig mer skulle sätta sådant
i fråga, och den gjorda bevillningen erkändes af Konungen vara
en frivillig gåfva eller undsättning (Voluntaria donatio, caritativum
subsidium) (Konung Albrekts bref den 4 Juni 1367 N:o 39),
såsom förhållandet var med den krigshjelp, som då beviljades, bestående
i hälften af den inkomst, som inflöt af de gods som innehades
af landbor, och, hvad presterskapet särskildt angår, hälften
af biskops-, kanik- och prestetionden, dock att häri ej skulle
räknas den inkomst, som var nödvändig till gudstjenstens upprätthållande,
eller af de gårdar, hvilka de med egna händer brukade
eller bebodde (Styffe I sid. LXXXVI).

Med de friheter, som sålunda voro tillerkända det verldsliga
frälset, jemte införande af den grundsats, att rättigheten att blifva
frälse blef beroende af Konungens eller någon mäktig mans skriftliga
tillstånd, var emellertid grunden lagd till det verldsliga frälsets
afskiljande såsom ett särskildt stånd. Ty då ej längre, likasom
förr och enligt lagen, det stod öppet för hvar och en, som kunde
och ville fullgöra rusttjenstskyldigheten, att inträda i frälsemannens
krets, och ej heller den, som icke kunde fullgöra denna skyldighet,
var förpligtad att derur utträda, måste snart korporationsandan
göra sig gällande i afseende på hvem som skulle tillhöra frälsemännen.
Till följd häraf sammanslöto sig de mest förmögna och
ansedda jordegarne, särdeles i de mellersta och södra delarne af
Sverige, till ett särskildt stånd, som hvarken i rättigheter och
skyldigheter eller i den allmänna meningen längre voro de skattskyldigas
likar, till följd hvaraf den likställighet i rättigheter och
skyldigheter, som förr gällt, blef bruten, och naturligt var, att det
högre ståndet skulle göra sin makt gällande i förhållande så väl
till Konungen som till folket. Som det emellertid låg såväl i
kronans som i dess rättsinnehafvares intresse att hämma den
tillökning i makt, som de båda högre stånden förskaffat sig, så
blef hämmande af frälsegodsens olagliga ökning af Margareta
geuomdrifvet genom Nyköpings beslut den 20 September 1396, och
de under frälset slagna skattehemmanen återställdes till sin förra
natur. Reduktion beslöts af alla de skattegods, som alltifrån 1363,
då Albrekt kom in för att sätta sig i besittning af tronen, kommit
i frälseståndens händer, och ''skulle dessa återgå till sina förra
egare och blifva skattehemman, med rätt för innehafvaren att,
om det skett genom köp, få köpesumman åter. Denna reduktion
verkställdes genom särskilda räfsteting, och härigenom kan den
vigtiga grundsats anses hafva blifvit för alltid fastställd, att ingen
frälseman hädanefter kunde köpa skattegods utan Konungens
tillstånd, och en bestämd real skilnad mellan skatte- och frälsegods
var härmed uppdragen. Vidare utkräfdes den rusttjenst, som ålåg
frälset, hvilken, om den utgick efter lag, ej var af ringa betydelse.
Under det slesvigska kriget måste frälsemannen åtminstone till
och med år 1429 deltaga deri, och var det för dem så mycket mer
tryckande, som Konungen icke gaf dem, som togos till fånga, ersättning
för hästar och vapen, som de förlorade, och ieke heller
utlöste dem ur fångenskapen, ehuru de enligt lag kunde fördra
bådadera. (Magnus Erikssons Landslag, Konungabalken kap.XVIII).

De andligas deltagande i lerigsgärder fordrades af Karl Knutsson,
och blef för detta ändamål ett möte utsatt med biskoparne,
två kapitelsledamöter samt ombud af det lägre presterskapet i
Arboga den 10 Februari 1450 (Styffe II. LXXVII—LXXIX). Under
Karl Knutsson höllos räfsteting under åren 1453—55, dervid bland
annat förekom att från kyrkor och kloster få börda eller igenlösa
fastigheter (den s. k. Karl Knutssons räfst.)

Unionen hade, till följd deraf att allmogens intressen sammanföllo
med kronans, gifvit en viss bestämdhet åt det verldsliga
frälsets rättigheter på ett så varaktigt sätt, att det än i dag i
hufvudsaken ligger till grund för vissa olikheter i svenska jordens
beskattning. Man blef noga med att inga gods blefvo frälse, utan
att tjenst derför gjordes, hvarjemte skriftligt tillstånd dertill skulle
af regeringen vinnas. Christöfers Landslag, Konungabalken kap.
XXX, upprepar det förbud mot skattehemmans köp under frälse,
Magnus Erikssons Landslag, Konungabalken kap. XXVI, stadgar,
med tillägg af böter utaf 40 mark, Konungens ensak, såsom
förhöjning i straffet. I samma lagbud blef dock frälserättens
förvärfvande något utsträckt; så blef medgifvet att, »såsom
frälsejord må ärfvas och läggas i skatt, om ej tjenst uppehälles,
såsom lag säger, så må ock skattejord ärfvas i frälse}
då frälse man eller qvinna är skattebondes arfvinge.» Likaså blef
påminnelse gifven om den i afseende på frälserätt i lag gällande
grundsats genom föreskriften: bonde eller bondeson må sig i
frälse komma, som förr är sagdt. För att gifva stadga åt förhållandet
emellan frälse- och skattejord blef under Sten Stures
tid iakttaget, att vid byte mellan frälse- och skatte- eller kronojord
ransakning i orten skulle ske af en nämnd, som skulle tillse, att
kronan fick fullt för fullo, och ärendet underkastades riksföreståndarens,
stundom hela riksrådets pröfning. I s. k. sköldebref
eller frälsebref plägade införas vilkoret att icke köpa skattejord,
och, om ständig frälserätt å vissa hemman någon gång utfärdades,
söktes dertill riksrådets samtycke, såframt friheten skulle sträcka
sig ut öfver emottagarens lifstid. I afseende på utdelande af ny
frälserätt åt kyrkan blefvo konungarne äfven mera sparsamme.
Förhållandet mellan frälse- och skattejord var sålunda vid medlet
af 15:de seklet stadgadt. Frälsets vidare tillökning mötte svårigheter.
Man behöfde skydd för frälsejordens minskning. Adeln
fordrade derför af Konung Christian den försäkran (22 Juni 1457),
att han hvarken för kronans eller för egen eller sin gemåls räk -

ning skulle köpa eller panta till sig några frälsegods, emedan
ridderskapet derigenom led förfång och kronans tjenst minskades Frälsejordens

skattefrihet blef också vid denna tid närmare
begränsad, ithy att blott sjelfva sätesgårdarne frikallades från alla
utskylder till kronan, men landbohemman väl blefvo fria från den
ständiga skatten, som sedermera upptogs i jordeboksränta^ hvaremot
de vid gärder, som utgingo efter mantal, måste deltaga till
hälften mot skattebönderna. (Jfr Konung Karls påbud om en gärd
vid eriksgatan den 10 December 1448, anfördt af Lagerbring IV: 443,
förr åberopade brefvet om krigsgärd den 27 Februari 1452, Sten Stures
och rådets om en gärd för ett unionsmöte i Kalmar den 11 November
1473). Skilnad mellan sätesgård och frälsejord synes ock vid
denna tid hafva blifvit så bestämd, att den förra icke förlorade
sin fullständiga skattefrihet, om den också icke af egaren beboddes,
hvarför flere sätesgårdar kunde innehafvas af samma egare. Alla
kommunala skyldigheter var frälsejorden ännu underkastad, deribland
äfven att utgöra tionde. De friheter, som åtnjötos af frälsemän
med måttlig förmögenhet, voro således ej så betydande, att
icke rusttjensten kunde under oroliga tider väl motsvara dem.
Annorlunda var förhållandet med de genom ålder och rikedom
framstående slägter, hvilka genom häfd egde sitta i riksrådet,
rätt till förläningar, företräde till lagmansembeten, och i rådet
deltaga i styrelsen, och hvilka i afseende på skyldigheten till det
allmänna deruti hade ett bestämdt företräde, att krigstjenstskyldigheten
icke var bestämd i förhållande till egendomens storlek, utan
det lemnades efter deras eget behag med huru stort följe de ville
infinna sig. Dock, enär deras anseende och inflytande deraf berodde,
var det en hederssak för dem att uppträda med stort följe
af beväpnade, hvilkas underhåll var dyrt.

De, som voro skyldiga att utgöra skatt, utgjordes således af
de odalmän, som egde sin jord med skattskyldighet, skattebönder,
samt de som innehade kronojord såsom kronans landbönder, kronobönder,
och var skilnaden dem emellan den, att de förra voro
sjelfständiga egare af sin jord, de senare blott innehafvare och
det på en kortare tid, 6 år, med skyldighet att vid hvarje ny
legostämma erlägga städja. Som emellertid på denna tid folkmängden
var allt för fåtalig för odlingens behof, var kronoböndernas
ställning ej mycket sämre än skatteböndernas, och de gingo
redan på denna tid i skatt lika med dessa, medan frälsets och
kyrkans landbönder för sig bildade sammansättningar till skatts

utgörande och med den förmån, vi förr omförmält, att i allmänhet
ingå till dubbelt så stort antal i gärder, som krono- och skattebönder,
hvadan hvar och en drog half skatt mot dessa. Som
emellertid kronans bönder ej synas hafva i allmänhet utgjort
större afrad, än skattebönderna utgjorde skatt, men deremot frälsets
och kyrkans landbönders lega berodde på aftal hvarje gång, voro
sannolikt deras prestationer till jordegaren större än kronoböndernas
till kronan.

Omsorgen om skatterna medförde inskränkningar i andra
hänseenden uti jordinnehafvarnes rättigheter. Emedan flere allmänna
besvär, äfven der särskild uppskattning af fastigheter fanns
införd, utgingo efter bondetal eller antal besutna, var såväl i
kronans, som dess rättsinnehafvares intresse att förekomma minskning
i antalet, hvilket kunde ske dels genom skattejordens bringande
i frälse händer, dels genom liemma,ns sammanläggning. Vi
hafva förut redogjort för lagbestämmelser och föreskrifter för att
förekomma det förra. I senare hänseendet hafva vi att märka
Strengnäs stadga af 1437, som bestämmer att, der bonde ej sjelf
brukade all sin jord utan derå hade landbo, skulle halfva afraden
tillfalla kronan. Den uti denna föreskrift innehållna grundsats,
som ansåg såsom ett privilegium för de båda frälse stånden att
utarrendera sin jord, fick sitt uttryck i senare tids åsigt, att adeln
endast egde rätt att på sin jord uppbygga torp (Tidskriften Frej
1841 sid. 200). I Christofers Landslags Konungabalks förr åberopade
kap. XXX tillädes, utöfver hvad motsvarande Magnus Erikssons Landslag,
Konungabalken kap. XXVI föreskref, om frälsejords förvärf: »ingen
bonde hafve våld att köpa mer skattejord under sig, än han är sjelf
fullsädes och besittande uppå. Hvilken det gör, så att kronans ingäld
minskas och vittnar så häradsnämnd, böte Konungen all skadan och 40
m. Konungens ensak.» I Stockholm utfärdades den 10 Augusti 1459 förbud
på en gång emot hemmans klyfning och inläggning, meduppgifvet
ändamål att förekomma skattens minskning, emedan allt för långt
drifven delning hade till följd att de små lotterna blefvo obebyggda
och slutligen öde, och om en bonde slog under sig två eller
flere gårdar, minskades kronans inkomst, då skatten i flere fall utgick
efter mantalet, d. v. s. bondetalet; skattehemman fingo derför ej
delas mellan arfvingarne, ej heller lösören, utan skulle vid innehafyarens
bortgång värderas och lösas af den inom slägten, som
ej hade jord, eljest säljas utom slägten. Ingen skattebonde fick
innehafva mer jord, än 12 gode män förklarade honom vara full -

bole uppå. Den, som slog under sig mer, skulle mista hälften och
plikta såsom om han svikligen slagit under sig kronans ingäld. I Christofers
Landslag Byggningabalken kap. XLI, infördes ett stadgande om
ödeshemmans återupptagande, och blef i Karl Knutssons sista regeringsår
föreskrifvet, att de, som måst öfvergifva sina hemman, skulle
inom tre år återuppbygga dem och göra skatt eller hafva förverkat
sin rätt under kronan. I Kalmar stadga 1474 förnyades det förbud
Christian 1459 hade utfärdat, att ingen bonde skulle slå underlig
mer jord än han var besuten uppå, och att fastigheter icke
vid arfskifte skulle styckas i små lotter, utan borde arfvingarne
lösa till sig det hela.

Hvad som i vår historia bör uppmärksammas är, att för beskattningen,
om ock ojemn och tryckande, en viss ordning var
lagbestämd. Man ser äfven, huruledes föreskriften att höra en
nämnd af de skattskyldiga blef allmännare iakttagen. Styffe anser
sannolikt, att detta alltid af Sten Sture iakttogs, såsom exempel
hvarpå kan tjena att, då ryssarne 1475 oroade Finland och trupper
skulle dit öfversändas, blefvo i hvarje lagsaga biskop och
lagman med 6 friborne män och 6 af allmogen sammankallade
för att besluta om hjelp i spisning och manskap. Konung Johan
åter inkallade ombud för hvart härad.

Jemte de skatter, som utgjordes af allmogen efter vissa sammansättningar,
böra märkas sådana, som påbjödos att såsom personshatt
utgå af alla lika till ett visst belopp, så allmänningsöret i Vestergötland,
så den markegäld, som af Albrekt utskrefs, och den mark
att utgå af hvart hushåll, som Christian I 1460 och 1461 utskref,
hvarvid kyrkans och klostrens landbor ej undantogos.

Till de utskylder, som utkräfdes af jorden i förhållande till
jordatalet eller mantalet samt den efter hufvudtal utgående
skatt af hvarje hushåll, komma de skatter, som i allmänhet
voro af produktionsskatts natur, hvilka utgingo af hvarjehanda
afvel, produkter och lösören. Härvid bör först märkas tionden,
feom ursprungligen utgick endast och allenast till kyrkan.
Den äldsta handling, hvari den omtalas, är ett bref af Gregorius
VII af 1080. Tid efter annan följde från påfvestolen
nya påbud om tiondepligten, hvilka verkade derhän att, vid den
tid landskapslagarne erhöllo sin nuvarande affattning, densamma
infördes i dem såsom en allmänt erkänd förpligtelse. Tionden
omfattade icke blott de vanliga sädesslagen, utan äfven andra
växtslag, såsom rofvor, ärter, bönor, lin, hampa och humbla, lika -

som ock kreatur, samt fisk och jagtens produkter. Den i andra
länder under namn af personaltionde förekommande tionde af
vinst på näringsfång omtalas ej i lagarne, men var ej helt och
hållet obekant; exempel fanns på tionde af köpmansvinst och gårdsafgift
i stad. Det allmänna var, att hvar och en som idkade
åkerbruk, han må hafva varit jordegare eller landbo, var skyldig
att utgöra tionde, huru litet än hans jordbruk var. Den utgjordes
efter räkning, men dervid synes det katolska presterskapet ej
förfarit så strängt som senare, då en del deraf kommit i kronans
hand. De skylar eller kärfvar, som på hvarje åker öfversköto
fulla tiondetal, lemnades oräknade, och i många trakter hade redan
tidigt de andliga genom tiondekontrakt sökt försäkra sig om
en säker inkomst och de skattskyldiga emot räknandets obehag.
Någon skyldighet att forsla prestens tionde af säd och frukt och
växt var i allmänhet icke föreskrifven, men väl af qvicktionden,
hvaremot götalagarne beteckna tillvaron af en sådan forselskyldighet,
ehuru denna dock ej sträckte sig längre än till kyrkoherberget.
Det vanliga delningssättet var, att presten erhöll hela
tionden af kreatur, fisk och skinn samt en tredjedel af frukttionden,
de öfriga två tredjedelarne deraf gingo till delning mellan
biskopen, kyrkan och de fattiga. Särskilda afvikande bestämmelser
förekomma i särskilda lagar. Oaktadt tionden var anvisad
för vissa ändamål, blef den dock ej alltid dervid bibehållen. Biskopstionden
blef understundom, till större eller mindre del, och
fattigtionden, som i allmänhet af tiondegifvaren sjelf disponerades
för de fattigas understöd, mer allmänt fråntagen sin egentliga
bestämmelse och använd till anslag åt kloster, till kanonikaters
inrättande, till den presterliga bildningens befordran och till större
byggnadsföretag, hvarjemte utom dessa afkortningar till inhemska
behof tionden äfven underkastades den beskattning, påfven esomoftast
upptog af denna så väl som af öfriga kyrkans och presterskapets
inkomster. Jemte den årligen ingående tionden omtalas,
under namn af hufvudtionde, en afgift, utgående med tiondedelen
af hvarje fullt bo, som bestod af lös egendom, när detta ärfdes
efter fader eller moder; den som ej ärft något var deremot skyldig
att erlägga denna afgift vid sitt giftermål, och gällde såsom
regel, att hufvudtionde blott en gång erlades af samma penningar,
undantagande när kyrka vigdes, vid hvilket tillfälle alla, som
ej på tio år utgjort denna afgift, ånyo underkastades densamma
utom landbor, hvilka voro förbundna att blott en gång utgöra

densamma. Här framskymtar den tanke, som i senare tider fått
uttryck i arfskatt. Särskildt förhållande var med den hufvudtionde,
som utgjordes af den som fallit i hufvudsynd, då den
mera närmar sig böter.

Af öfriga produktionsskatter omtalas ej ännu någon särskild
skatt å qvarnar eller mjölnestad, såsom det heter. Dock kan
tagas för gifvet, att der qvarnar ej inräknades i den jordegendomsskatt,
derå qvarnen var uppförd, densamma fick deltaga i
skatten. Lagstiftningen begynte sysselsätta sig med denna produktionsgren.
Den frihet, som förefunnits att anlägga qvarnar,
der ej qvarnställe begagnades af jordegaren, blef inskränkt; ja
äfven för denna inskränktes rättigheten. Åt den i Landslagarne
(Magnus Erikssons Landslag, Byggningabalken III; Christofers Landslag
kap. XXXIV) innehållna föreskriften, att ny vattenbyggnad icke
fick anläggas till skada för en äldre, hvilket tydligen gällde sjelfva vattendriften,
gafs den tolkning, att man ej fick bygga nya fot-eller andra
sådana qvarnar till skada för de gamla odalqvarnar, som landet och
riket voro till stor hjelp och bestånd, så att de skulle få minskad inkomst,
och att de redan anlagda ej fingo mala för andra utan blott egen
mäld. Jfr 1474 års stadga, 1485 årsstadga,beslutårådsmöteti Arboga
Februari 1488 (Styffe IV: CII). I 1416 års stadga, 11 §, var bestämdt,
huru mycket skulle gifvas i tull, nemligen hvar adertonde
kappe. Den under 15:de seklet gifna lagstiftning mot anläggande
af fotqvarnar (Styffe IV: CII) till förmån för odalqvarnar, som
vid vattenfall begynte anläggas, förberedde dessas beskattning,
der de ej lågo å frälse egor.

Den näring, som jemte jordbruksnäringen var föremål för särskild
beskattning, var bergsnäringen. Bergslagerna utgjorde särskilda
skattedistrikt, och var med deras skatts utgörande ett särskildt
förhållande. Uti de jernproducerande landskapen utgjordes
af jordegaren såsom sådan skatt, hvari såsom vederlag för andra
persedlar fick lemnas jern. Af bergverken erlades tionde eller afrad,
bestämd till ett visst årligt belopp för hvarje hytta, utan att man
närmare känner till denna beskattnings grunder. Namnet tionde
gifver emellertid vid handen, att den bestämts i förhållande till
tillverkningen (Konung Magnus Erikssons stadga för Vestra berget
i Nerike 1340); och synes ursprungligen icke något särskildt
tillstånd hafva varit erforderligt hvarken för jerngrufvors upptagande
eller anläggning af hyttor. 1354 utfärdades en stadga eller
bergsordning för Norberg, jemte andra jernbergslag inom Ve -

sterås stift, hvilken stadga bekräftades af Konung Albrekt den
20 Juni 1367, hvarjemte han följande år förlänade dervarande
bergsmän frälserätt för deras landbor. Frälsemän och de andliga
förvärfvade sig fullkomlig skattefrihet för sina bergverk
(Karl Knutssons bref till bergsmännen i Norbergs bergslag den 20
Januari 1440. Konung Christofers frälsebref för Folke Turesson å
Nordansjö hytta den 15 Februari 1444), hvilket gaf anledning till ett
riksrådets beslut af 1485, som förklarade, att endast sådana malmberg
som funnos på frälsejord skulle vara fria från »tionde» till
kronan (Styffe regal, sid 45—46), såsom redan förut i Christofers
tid varit stadgadt. Hvad de ädlare verken angår, så synes kronan
hafva varit både delegare och åtnjutit skatt af desamma
(Styffe anf. st. sid 51—52).

Jemte beskattning af dessa näringar bör erinras det privilegium,
som förbehölls Konungen och de store till jagt (Jfr Styffe Bidrag
IV: CIII).

Bredvid den besutna allmogen tingo äfven de obesutna utgöra
skatt. Såsom regel gällde, att den, som ej var besuten eller hade
eu viss minimi-förmögenhet, var skyldig att taga tjenst, och skattskyldigheten
vidtog vid en viss förmögenhet. I Södermanlandslagen,
Byggningabalken kap. XXVI § 3; Magnus Erikssons Landslag,Byggningabalken
kap. XIV § 3; Christofers Landslag, Byggningabalken
kap. XV § 5, föreskrefs 3 mark såsom den förmögenhet, någon borde
ega för att ej vara skyldig att taga tjenst då sådan bjöds, med det tilllägg
i Landslagarne, att de som hade 3 mark eller derutöfver och
ej ville taga tjenst skulle erlägga half gärd med bonden. De
som ej förestodo ett sjelfständigt hushåll torde ej egt deltaga i
de allmänna förmögenhetsskatterna, efter hvad som skrifves i
B. B. 21 k. § 4 om uppehållande af jagtnät och skallgång, i afseende
hvarå stadgas, att bönder, landbor, gästmän, alla de, som
ko och so hafva och sin egen disk och duk, skola deri deltaga.
Om någon ej egde eller legde fast egendom, så inträdde för dem
subsidiär skattskyldighet (U. L. Kg. B. 10 k. § 2,), hvari säges
att den bonde, som skeppsvist och spanmål och andra utgärder
ej orkar göra, vare legodräng och utgöre fyra örtug om året. Uplandslagen
Kyrkobalken kap. VII § 7 stadgade, att gerningsman, husman,
legodräng skulle erlägga ’/2 öre till presten, tjenstepiga en örtug. I
Vexjö stadga 1414, Kalmar stadga af 1474 och af 1483 ålades husmän^
som lefde för sig sjelfva och ej togo tjenst, äfven om de icke hade
3 m. förmögenhet på sätt Landslagen föreskref, att göra hälft emot

bonden. . Gerningsmäns skattskyldighet omtalas äfven i Christofers
Landslag, Köpmålabalken kap. VII. Den härda beskattning,som drabbade
inhyseshjon, betraktad i samband med förut anförda förbud
emot hemmans klyfning och inläggning samt om ödeshemman, visar
sig hafva afsett att förmå befolkningen till jordbruk och sålunda
sätta dem i stånd att utgöra och kronan tillfälle att erhålla de
af jorden beräknade skatter och besvär.

Slutligen böra märkas sådana afgifter, som skulle erläggas i
och för bestämda ändamål. Så var förhållandet med den afgift
till lagmansaflöning, som beslöts vid rådsmötet i Arboga den 12 September
1480, och hvilken afgift innehåller ursprunget till lagmansoch
häradshöfding er äntan. Genom en förordning, som utfärdades
nämnda dag för Vestmanlands lagsaga och hvilken kan anses
som norm äfven för de öfriga, stadgades, att »hvar man, som
rätt vill njuta, både frälse och ofrälse, bergsmän och husmän,
skulle dertill bidraga med 2 penningar hvar under Långheden, och
4 de som bodde ofvan denna skog. Dessutom skulle de utgöra
den vanliga gengärden för lagmannen, hans tjenare och hästar,
när han höll ting, hvilket borde ske en gång årligen i hvart häradMen
hade han förfall, så att han ej kunde hålla ting, skulle han
dock hafva sin fulla ränta och kunna löpa två hästar hvartannat
år till hvar man i det härad, der han icke tingar (Styffe IV: CXLVII).''

Den beskattning, som erhållit karakter af ett stående skattesystem,
var ej skyddad emot utpressning eller förhöjning utöfver
hvad lag bestämt. Skattebeloppen ändrades genom fogdars och
förläningsmäns tilltagsenhet eller öfvertalningsförmåga, och nya
pålagor synas hafva tillkommit utan någon annan grund än uppbördstagarues
godtycke, medan å andra sidan, då allmogens biträde
erfordrades, såsom under de inbördes striderna på 1460-talet,
bönderna äfven förstodo att minska sina bördor.

Hvad städerna angår, så var på den tid, då Stadslagen utgafs
under Magnus Erikssons tid, städernas politiska betydelse
ringa. Näringarne lågo i händerna på utlandet, Hansestäderna
hade så mycket att säga, att i svensk lag var stadgadt, att hälften
af rådet skulle vara tyskar. Uti denna lags Konungabalk,
kap. XVIII, var såsom kronans inkomster af stad omförmäld dess
andel till hälften i stadens ingälder. Såsom exempel anföras andel
i sakören, i inkomst af klädeshus, hvarest enligt särskilda
bestämmelser allt kläde skulle föras och lossas förrän det säljes,
af vågen, på hvilken, efter hvad särskild! föreskrefs, allt vigt -

gods skulle uppvägas, som försäljes af eller till utländingar eller
eljest försäljes och ej utminuteras i bod. Utom dessa inkomster
bereddes sådana af den förköpsrätt, som var tillerkänd Konungens
fogde med afseende på varor som infördes i stad (Köpmålabalken kap.
XXXIII, Skipmålabalken kap. I); slutligen den årsskatt, somskulleaf
hvarje stad utgöras, hvilken var bestämd till ett visst belopp af
hvarje stad, och kan såsom exempel på beloppet anföras, att enligt
Nyköpings läns räkenskap 1365—67 den utgjorde för Nyköping
200 mark och för Torshälla 45 mark om året. Summan af
denna årsskatt och det belopp, som för stadens behof erfordrades,
uttaxerades på stadens skattskyldiga invånare. Det sätt, hvarpå
denna årsskatt skulle tillvägabringas, förtjenar uppmärksamhet,
enär här först finnas föreskrifter, huru med skattskrifning, taxering
och upphörd skulle ske. Samma grundsats var härvid tillämpad i
afseende på den skattskyldiges förpligtelse att på ed uppgifva sin
skattbara förmögenhets värde, eller hvad man i senare tider kallar
sjelfdeklaration, som vid deltagande i gärders utgörande på landet,
efter hvad ofvan åberopade Karl Knutssons bref af 1452 påbjöd.
Denna s. k. skuth eller åläggning (skott, skatt) skulle enligt
Stadslagen Kg. B. kap. 19 utgöras af hvar man, som i stad bygger,
.likasom gäster, som der idkade handel. Undantagne voro Konungens
myutare, Konungens stekare och Konungens läkare och inga
andre, utan Konungen ville dem afslå och i sin räkenskap taga.
Denna skatt var en förmögenhetsskatt, skuth, som skulle erläggas
slikt af mark som af mark, d. v. s. i förhållande till hvars och
ens förmögenhet, hvilken, efter hvad åtskilliga riksdagsbeslut i
17:de seklet och 1619 års stadga gifva vid handen, synes hafva
på sina ställen blifvit beräknad i visst öretal, hvarjemte ett visst
belopp skulle erläggas af hvarje skattskyldig i förskott, forskuth,
som alltid skulle vara en bestämd afgift, en half mark
penningar och aldrig mera, ehuru stort skuth kan vara, men väl
mindre om så pröfvas. Vid dess utgörande egde i vissa fall lindring
rum; så skulle af fattiga män och qvinnor forskuth tagas
efter deras förmåga och ej efter som forskuth är lagdt; så skulle
den som var i annans tjenst vara befriad från forskuth, om han
hade till 3 mark rörligt gods och hade sig ålagdt att utgöra skuth
af sina mark. Denna skatt åsattes medelst årlig skattläggning
(uppskattning eller taxering) af rådet jemte vissa deputerade af
menigheten. Stadens råd skulle »med dem mannom, som af allmogen
tillsägas», pröfva hvad som skulle erläggas. Uti 20 kap.

äro föreskrifter gifna om skattskrifning och taxering. I förra afseeudet
ålåg det hvarje byaman att sig, sina gäster och svenner
låta skrifva, ehvad de i staden för tillfället vistades eller icke,
eller ock utomlands, och »hvar skall rätt af sitt gods göra, innan
han far bort eller någonstädes seglar, vid 40 m. bot». Ansvar af
böter till 40 m. var bestämdt för »den som undandöljer gäst eller
sven, när de skola skrifvas», eller »döljer någon gästs gods undan,
för hvilket skall skattas, och liafve då förgjort det han undandolt
och gälde gästen godset åter, om denne icke derom anmodat».
Sedan derpå åtskilliga bestämmelser blifvit gifna, huru skulle förfaras,
då någon är utomlands, bortrest eller ärnar resa, bestämdes
hvad som skulle beräknas i den förmögenhet, i förhållande till
hvilken skatt skulle erläggas. Härutinnan stadgades, att skuth
skulle utgöras af allt innehafvande gods, som är silfver eller köpenskaper,
hvarvid tre gånger skulle »skjutas» (erläggas skatt) af
det gods, någon ute ståndar, vidare skulle såsom reda penningar
och gods, hvaraf skatt borde utgå, anses, hvad utlegd gård afkastar,
likaså skepp. Uppskattningen och värderingen tillkom den skattskyldige
sjelf, med afseende hvarpå föreskrefs: »Hvilken man, då
han skjuter, som icke rätt gör af sitt gods och döljer något undan,
häfver förgjort det han undandöljer och böte dertill 40 m.»
Äfvenså skulle bötas af den, som ej å bestämd tid rätt gör. Den
städernas innebyggare ålagda skuth var således en förmögenhetsskatt,
som efter värdering af godset, som af egaren uppgafs, med
vissa procent erlades. Hvilket gods, som skulle i och för skatten
beräknas, derom kan den ehuru långt senare utkomna 1571 års
ordning för utgörande af Elfsborgs lösen tjena till ledning, hvarom
längre fram. Såsom kronans inkomster af stad omtalas i Addit. E.
till Stadslagen jemte nu angifna skuth och sakören äfven gästning
och tullpenningar. Af dessa var tullen den, som skulle i framtiden
blifva statens rikaste inkomstkälla. Skenbarligen har denna beskattnings
användande blifvit påverkadt af förhållandena i utlandet.
Der har man att söka dess grund uti benägenheten för dem,
som drefvo handel, att lösa sig fria från furstars och andra förnäma
personers bruk af den starkares rätt, hvilken under det feodala
sjelfsvåldets tider framträdde dels i öppen plundring, dels i spärrning
åt vägar, broar, pass o. s. v., der köpmannen skulle fram
med sina varor, hvadan tullen blef en skyddsafgift för varors fria
försel, dels användes tull såsom en utväg för köpmannen att friköpa
sig från de förbud mot varors in- och utförsel inom ett visst

område, hvilka de styrande ansågo sig berättigade att utfärda,
dels ock gafs tull för att bemöta de anspråk på förköpsrätt, som
konungarne gjort gällande och hvarigenom dessa kunde monopolisera
hvilken handel som helst. Tullen har, etter hvad vi förr
nämnt, varit alldeles obekant för våra gamla lagar, men förekommer
likväl omtalad i svenska handlingar af lika hög ålder, och
har utförseltullen från början säkerligen varit lösen för friheten att
utföra varor, hvilken frihet konungarne för enskild vinning eller
inhemsk allmän nytta ansågo sig när som helst kunna genom utförselförbud
borttaga, och står införseltullen troligen i samband
med den i Stadslagen Konungen förbehållna förköpsrätt och har
sannolikt utgjort en frilösning deraf. Utförselförbud träffas i Sverige
till öfverflöd under 15:de och 16:de århundradet, såsom en
mängd förbud mot utförsel af lifsmedel och boskap (jfr Vexjö stadga
1414, Strengnäs 1437, Telge stadga 1491) till förekommande af
hungersnöd och brist för folket, derjemte af hästar öfver ett visst
värde för att underlätta rusttjensten, samt af mynt och silfver i
Telge stadga. Sedan utförselförbud sålunda blifvit gifna för att
främja vissa intressen, var öfvergången lätt till utförseltull, likasom
införseltull var den förköpsrätt, som redan varit i Bjserköarätten
föremål för lagbestämning och, efter hvad vi omförmält, i
Stadslagen. Enligt Skipmalabalk 1 fl. var så bestämdt, att hvarje
till hamnen ankommande köpman var förbjuden att föra något af
lasten från fartyget, förrän den blifvit af Konungens fogde med
två män besedd. Det han ville hafva skulle hållas honom tillhanda
i tre dagar, och först efter dessas förlopp utbjudas. Denna
Konungens förköpsrätt upphörde ej förrän i slutet af 16:de århundradet,
den omnämndes ännu i tullordningen 1552 och 1586, och
huru Gustaf I ansåg sig hafva en sådan förköpsrätt äfven till
varor, som utfördes, visar hans bref af den 7 Mars 1551 till Vermlands
allmoge, då han förbjöd utförsel af sköna loskinn, mårdskinn
och räfskiun från Vermland och Dal, emedan han behof de
dem till eget, sin kära hustrus och sina barns behof. Till nu angifna
beskattning kom, att borgerskapet tick vidkännas sin del åt
de bördor, som pålades för att skaffa kronan medel och betäcka
kostnaden för de krig, de utländske konungarne förde. Så besvärades
köpmännen under det slesvigska kriget ej blott af den
stockning i handeln, som följde med kriget, utan ock af förhöjda
tullsatser (Styffe II: XCVI), af tvångslån af de bemedlade, på
sätt skedde under Christian I:s tid, och af den årliga skattens för -

höjning ända till 50 procent, på sätt skedde 1463 (Styffe III:
CXLIII-V-VIII); hvarjemte skyldigheten att herbergera vägfarande
och emottaga gästning och inqvartering af Konungens män blef
en allt känbarare börda.

Klart var att, i den man stadsmannanäringar på nationel grund
förkofrades, städernas förmåga att utgöra skatt skulle tillväxa.
Regeringen ansåg sig derföre böra göra sitt till för att på en gångåvägabringa
städernas blomstring och dymedelst bereda sig förökade
inkomster. Under unionstiden begynte derför ett sjelfständigare
stadslif. Stockholm erhöll sina privilegier af 1436, och
på 1440-talet var stadslifvet i Stockholm så utveckladt, att menighetens
beslutanderätt i förvaltningsärenden utöfvades af ständiga
ombud, efter hvars föredöme det inhemska borgerskapet efterhand
öfver allt gjorde sin rätt gällande att utöfva stadsstyrelse.
Det beroende, hvaruti de varit af Tyskland, afskaffades genom K. F.
den 14 Oktober 1471 om magistrater i städerna, hvarigenom upphäfdes
bestämmelsen i Stadslagen, att hälften af rådet skulle vara tyskar.
Snart gjorde man gällande den tidens grundsatser om städernas
företrädesrätt till idkande af de sedermera s. k. stadsmannanäringarne.
Handtverkeri fingo väl i allmänhet utöfvas på landet, det
enda, som man med allvar sökte inskränka till städerna, var guldsmedernas,
hvilka redan i Sten Stures förordning den 10 Aug. 1485 fått
sig ålagdt att sätta sitt varumärke å arbeten. Men handtverksnäringarne
drogo sig efter hand till städerna, hvarest de vunno i betydelse,
i den mån deras kikare sammanslöto sig genom särskilda gilleskrån
eller ordningsstadgar. Hvad handeln vidkommer, befriades
den från de band, Hansestäderna pålagt. Den främmande köpmän
tillkomna frihet, att under några veckor hvarje sommar fritt handla
i svenska städer med hvem de ville, upphäfdes, och dem ålades
en införseltull af 10 procent af varans värde; handeln med köpmannavaror
blef en städerna tillhörande uteslutande rätt. Den
befrielse från utländska, särskildt Hansestaternas, handels- och
näringsprivilegier, som sålunda åstadkoms, ledde ej till näringarnes
frigörande från deras tryckande band. Styrelse och lagstiftning
gingo hand i hand för att intvinga näringarne i de former, som
den tidens uppfattning af hvad som var egnadt att främja allmänt
välstånd ansåg erforderliga. Handeln inskränktes till vissa privilegierade
ställen, och genom af myndigheterna fastställda taxor
bestämdes prisen för såväl handtverksalster som handelsvaror.
Förbud mot landsköp infördes i Christofers L. L., och till frärn -

jande af uppblomstrande stadsmannanäringar beviljades dels direkt
understöd, dels privilegier. Redan inom medeltidens senare tider
ser man frön till de grundsatser i näringslagstiftningen, som vidare
utvecklade sig i följande århundraden, hufvudsakligen för att genom
städernas uppmuntran kunna vinna ökade rikedomar, ökadt välstånd
och ökad skatteförmåga. Häraf berodde beloppet af den i
eu viss penningesumma bestämda årsskatt, som fördelades i form
af skutli, och tullmedlen, omkring 10 procent af inkomna varors
värde, och utgjorde fortfarande städernas egentliga skatter utom
den ränta och tionde, som utgick af stadsjorden.

Jemte de skatter, som sålunda utgjordes, funnos allmänna
besvär, som bidrogo att öka det betryck, hvaraf de stånd, som ej
förunnats med särskilda rättigheter, ledo. Dervid mötte först den
tryckande börda, som gästningen innebar. Rätt dertill, hvilken
tillkom Konungen och den som reste i hans ärenden på hans bud,
tog sig livar man och gästade, hur rik han än månde vara, fattigmans
hus och fordrade all sin kost utan penningar. Denna osed
afskaffades af Magnus Ladulås i Alsnö stadga 1280, som befriade
allmogen från skyldigheten att gifva husrum och kost åt vägfarande
man och påbjöd, att i stället i hvarje by en man skulle
utses, den sälja skall vägfarande det de dervid tarfva eller
ock till annan man rätta (visa), der han får det som behöfs för
penningar, och skulle sådan rättare förordnas af häradshöfding i
hvart härad. Icke mer än två hästar fingo anvisas å hvarje bonde,
och skulle pris på förnödenheter vara som allmänt köp i landet.
Den som tager något mot egarens vilja böte 40 mark inom 6 veckor.
Får man icke föda mot betalning, och kan det styrkas med vittnen,
då må han taga så mycket, som han må först hjelpa sig med,
och gälda så mycket derför, som allmänligt köp är. Fria från
skyldigheten att gifva eller sälja äro alla Konungens gårdar,
biskopars, riddares och svenners. Till ytterligare lindring blef
uti 1285 års Skeninge stadga bestämdt det högsta antal hästar,
hvarmed hvar och en i förhållande till sin samhällsställning egde
fara omkring, då ej var härfärd. I M. E. L. L. intogs uti Kg.
B. 22 kap. bestämmelse härom, och i 23 kap. bestämdes, huruledes
taverner skulle finnas på allmänna vägarne, eller ock, der de ej
gitte taverner inrätta, skulle i storbyar vara rättare att sälja vägfarande
man mat och hästfoder samt låna hus, och i hvarje stad
skulle vara två herbergare; pris skulle vara utsatt å de förnödenheter,
som höllos till banda. Den som ej höll resande till banda

livad som var föreskrifvet skulle drabbas af ansvar, och af lifsstraff
den som mot egarens vilja tog något, der han gästade, eller
begick våldshandling. I den öfverenskommelse, som till rättsordningens
skydd med anledning af de oordningar, som utmärkte
tiden efter Magnus Eriksson, ingicks under Albrekts tid af en
stor mängd mäktige män om allmän landsfred på tre år, hvarunder
alla enskilda fejder skulle inställas, blefvo de förut gällande
stadganden mot våldgästning och om inrättandet af taverner och
gästgifverier förnyade och skärpta. Genom stadgan den 16 April
1413 påbjöds, att krogar skulle inrättas vid allmänna vägar och att
allmogen skulle hjelpa till dessa krogars byggnad och underhåll,
dock utan att rättare dervid nämnas; hvarefter den i Magnus Erikssons
Landslag innehållna föreskriften upptogs i Christofers Landslag.
Bredvid denna skyldighet till gästning emot betalning qvarstod
den förr omförmälda gästning, som måste ombesörjas åt
Konungens män, som reste i hans ärenden, efter hvad 1403 års
stadga förmäler, hvarjemte i 1474 års Kalmar stadga omtalas
fogdegastnmg såsom en gifven sak.

Under gästning inbegreps ännu icke skjutsningsskyldigheten,
emedan den som reste for med egna hästar och i allmänhet ridande;
men att för Konungens räkning fri skjuts och forslingar
äfven kunde tagas i anspråk, visar sig af Lydekini anmärkningar
N:o 118 Vestgötalagen, som omtalar berörda skyldighet att lemna
hästar, då furstar och herrar reste genom landet. I Uplandslagen
Konungabalken Kap. X, Södermanlandslagen Konungabalken Kap.
XIII och Vestmanlandslagen Köpmålabalken Kap. XIII, Helsingelagen
Konungabalken Kap. XI omtalas Konungens rätt att för sig
och dem, som reste i hans uppdrag och för hvilka han utfärdade
bi ef, taga häst. Men denna Konungens rätt omtalas icke i Landslagen.
Det är först Gustaf I, som tillerkänner Konungen denna
rätt. Hvad öfriga resande angå, så afsåg 13, 14, 15 århundradenas
lagstiftning enciast att skaffa de resande med deras hästar herberge
och förplägning, men, som de borde resa med egna hästar,
fanns ej någon förpligtelse för allmogen eller borgarena att sörja för
deras fortskaffande.

Den med kionoskjutsningen sammanhängande inqvcirteringssleyldigheten
var föremål för en senare tids lagstifning. Dertill
foidiades en annan ordning för försvaret, än på denna tid var
fallet, då de mera ständiga trupperna voro spridda och särskilda
från hvarandra, hvar för sig hörande till sin länsherres följe.

Skyldigheten att bygga och underhålla vägar var ej ännu betungande.
Enligt de gamla lagavne ansågs vägbyggnadsskyldighet
åligga egaren af den jord, der vägen framgick eller måste framgå,
ehvad denna jord tillhörde by, enstaka gård eller, såsom allmänning,
härad (landskap nämndes icke). Denna åsigt grundades
efter all anledning på väganläggningars nära samband med jordens
bebyggande och odling, och dess vidhållande i afseende på
större vägar möjliggjordes derigenom, att dessa länge voro ridvägar,
som slingrade sig efter byarne. I lagarne förekommer ej
något om fördelning af vägarne mellan flera bolstäder (byar eller
enstaka gårdar). M. E. L. L. B. B. 24 kap. pr, Chr. L. L. B. B.
40 k. § 1, Ö. G. L. B. B. 5 k. pr. innehöll föreskrift om häradets
skyldighet att vårda bro och rödja väg öfver allmänning, likaså
U. L. Vid. B. 20: 3 och Vestm. L. B. B. 20: 1, M. E. L. L. B. B.
24 k. 2, 3 §§, Chr. L. L. kap. 29 § 2, med tillägg att den, som
å härads allmänning hade lofligen upptagen och odlad jord, skulle
å densamma underhålla broar och väl äfven vägar. Om väg- och
brohållning å landsallmänning tala ej Landskapslagarne. I M. E.
L. L. B. B. 24 k. § 3, Chr. L. L. B. B. 29 k. § 2 säges, att den,
som hade der intagen jord, skulle underhålla broar. Behöfde
någon utfartsväg öfver annan bys egor, så fick han underhålla,
som deraf egde nytta, och, om flere, dessa dela bördan. M. E. L.
L. B. B. 30 k.; Chr. L. L. B. B, 40 k. § 1. Hvad brobyggnad
angår, så var den utsträckt till flere. M. E. L. L. B. B. 27 k. §
1 Chr. L. L. B. B. 3 k. § 33 omtala häradsbro och landsbro, som
flere härad ålåg att bygga. Det var en senare tid förbehållet
att lagstifta för undanrödjande af de hinder för samfärdsel, som
lågo uti saknad af vägar och den sålunda begränsade vägbyggnadsskyldigheten.

Slutligen bör fästas uppmärksamheten på ett förhållande, som,
med det inflytande det utöfvade på skatternas utgörande, bidrog
att föröka deras tryck, nemligen den oreda i myntväsendet som
tillhörde denna tid. Man sökte väl reglera myntväsendet, så att
myntets värde sattes i ett bestämdt förhållande till dess silfverhalt.
En mark silfver skulle innehålla omkring 16 lod silfver, eller
ungefär 32 kronor i nuvarande mynt. Det mynt, som slogs och
sattes i ett visst förhållande till marken, som innehöll 8 öre eller
24 örtug, enär hvart öre innehöll 3 örtug, var redan 1449 så deprecieradt,
att i detta års myntordning bestämdes, att en mark
örtug skulle vara 1 s m. silfver. Förhållandet emellan en m.
penningar och en m. lödig var emellertid i sjelfva verket för -

ändiadt till 1: 81/,, 1: 9, hvartill korn, att det undanträngdes af
det sämre danska, till följd hvaraf på ett möte i Telge den 4
Januari 1478 beslöts en myntfot, hvarigenom örtugens, det största
myntets, silfverhalt nedsattes från 10- till 8-lödigt, och ett mynt
på half örtug infördes, som skulle vara blott 6-lödigt, hvilket
äfven de små lätta pengarne, bracteater, skulle vara. Förhållandet
mellan en mark af den nya örtug till 1 m. lödig var som 1:11 y
Den minsta myntsorten gjordes 1479 4-lödig. Ytterligare myntförsämringar
egde rum.

Tager man i betraktande skatter, afgifter och besvär, som
voro folket ålagda, och besinnar, huruledes särskilda afgifter eller
pålagor voro bestämda att utgöras för särskilda allmänna ändamål
och förrättningar, så kan man icke vänta, att på denna tid behofvet
af någon statshushållningsplcms uppgörande eller någon
statsreglering skulle låta känna sig. De statsutgifter, som denna
tid fordrades, gällde egentligen rättstillståndets upprätthållande
mot yttre och inre fiender; alla de utgifter, som till ej ringa belopp
tynga vår budget, hvilka röra presterskapet, kyrkor, skolor, hospital
och fattigvård, tillhörde den tiden ett annat område än staten,
nemligen kyrkan; aflöningar till underdomare, häradshöfdingar
och lagmän betraktades mera såsom en kommunal utskyld, likasom
det nödtorftiga underhållet af vägar, broar och hamnar. Som
således rikets skydd mot yttre fiender och inre oroligheter var
nästan det enda, hvarmed statsmakten tog direkt befattning, tick
styrelse och förvaltning deraf sin karakter. Den förvaltning, som
fanns, var en länsförvaltning och bestod egentligen i underhåll
af slotten, der sådana funnos, med deras besättningar. Den verksamhet,
som ordningens handhafvande kräfde, påkallade icke ofta
någon säideles verksamhet a höfvidsmannens eller konungsfogdens
sida. Den var öfverlemnad åt hans biträden, länsmannen
pa landet och slottsfogden i staden, hvilka voro närvarande vid
rättsskipningen och voro också hans biträden vid uppbörden af
statsinkomsterna, hvarför länsmannen synes hafva haft sin gård
skattefri. Var höfvidsmannen ej sjelf bosatt inom länet, så hade
han en landsfogde i sitt ställe, om ej slottsfogden kunde utföra
hans åligganden. Den aflöning, som på denna tid kom i fråga,
var för höfvidsmännen de inkomster, som med förläningarne voro
förenade. Höfvidsmännen egde uppbära hela statsinkomsten eller
en del deraf, hvadan förläningarne lemnades åt rådsherrar. Till
att upprätthålla rättstillståndet, hvilket ålåg dem såsom pligt i
och för åtnjutande af de med förläningarne förenade förmåner

och på grund af den personliga krigstjenst, som ålåg de verldsligt
rådsherrarne i egenskap af frälsemän, tillhörde det dem att
utrusta krigsfolk, och äfven de andliga, biskoparne, kunde ej undandraga
sig detta, åtminstone icke om det gällde kristenhetens
fiende, ryssarne, hvadan de jemväl hade förläningar och kunde
vid behof uppställa krigsfolk; på sina befästade slott höllo de äfven
kanonierer och bösseskyttar. Då så förnäma män gerna omgåfvo
sig med en talrik betjening äfven på resor, hvilka den
tiden skedde till sjös eller häst, kunde alltid något godt biträde
af dem väntas. De förnämsta län, hvilka bortgåfvos, voro slottslän,
men de rådsherrar, som icke hade slottslän, förlänades med
ett par socknar eller mindre härad. För centralförvaltningen
voro rådsherrarne de egentliga embetsmännen, likasom dessa ock
deltogo i den högre lagskipningen, ty alla andra, som handlade
ärenden tillhörande styrelsen, voro Konungens, Riksföreståndarens,
enskilda tjenare. Den egentliga tjenstepersonalen utgjordes af
krigsmän, utom några klerker, som utgjorde kansliet och användes
på beskickningar.

Under sådana förhållanden som dessa, då det var rikets skydd,
så väl mot inre oroligheter som yttre fiender, som påkallade regeringens
ingripande i den länsstyrelse och kommunala sjelfstyrelse,
som tillhörde detta tidehvarf, så hade styrelsen till egentlig uppgift
att öfvervaka rättsordningens bevarande emot stormäns Övergrepp
och att vara betänkt på sätt att anskaffa, utrusta och
underhålla det krigsfolk, som behöfdes utöfver det, som af förläningsinnehafvarne
uppställdes och underhölls, samt det rytteri,
som fräls et uppsatte. I enlighet med hvad vi förr nämnt, var enligt
L. L. Kg. B. folket förpligtadt att på Konungens bud infinna
sig till rikets försvar. Vi vilja nu i korthet utveckla, huruledes
denna skyldighet blifvit ordnad och huru vid utomordentliga tillfällen
denna krigstjenstpligt togs i anspråk.

I våra gamla lagar möter oss först skyldigheten att anskaffa
manskap och skepp samt utrusta desamma till sjökrig. För denna
skyldighets utgörande voro de svenska kustlandskapen vid Östersjön
ända upp till Qvarken indelade i skeppslag, hvilka stundom
motsvarade häradena, stundom voro blott delar af dessa. Hvarje
skeppslag var skyldigt att utrusta ett skepp; för dess bemanning
och proviantering var det deladt i hamnor, eller såsom de äfven
kallades ar, åror. Och skulle enligt U. L. Kg. B. X: 1 utgöras
af hvart härad ledung med 4 skepp vederbörligen utrustade, hvar -

vid det ålåg hamnan eller aren att hvar och en till skeppens besättande
med krigsfolk och roddare uppställa en fullt väpnad man
samt derjemte till manskapets underhåll lemna sammanskott af
matvaror, eller s. k. skeppsvist. Vid fråga om ledung var det
endast de friborne männen, som skulle infinna sig. Der Konung
ej uppbådade till krig, skulle ledungslama till tacksamhet för befrielse
från krigstjenst utgöras, liksom ock af de härad, som ej
uppbådades.*) Jemte detta af folket utgående manskap med dertill
hörande beväpning och materiel hade Konungen vid krigsföretag
att använda sina följemän eller kämpar, hvilka, tillhörande
hans hot och underhållna på hans bekostnad, utgjorde hans egna
tjenare och dagliga vakt, och hvartill samlades rikets förnämsta
män, emedan vid Konungens hof öfning i vapnens bruk och den
krigiska bildningen bäst stodo till buds och dessutom, till följd
deraf att krigets yrke ansågs för frie mäns förnämsta verksamhet,
kunde utan uppoffring af den personliga frihetsställningen ega
mm. Sedan sjökrigen upphört, blef ett behof för Sverige, likasom
annorstädes, att förskaffa sig rytteri, som var det egentliga
vapnet, och blef detta organiseradt genom verdsligt frälse för

) Ledungslama!! i Upland utgick i 4 skeppsvister, hvaraf den första utgjordes af 8
pund 8 spann (36 tur?), den andra 6 pund 6 spann (27 tunnor spanmål) af hvarje hamna,
och de bada öfriga erlades i penningar med 40 m. silfver för hvartdera skeppet För tre
skepp betaltes lika af markland jord och af vapenför man, men för det fjerde skeppet
skulle denna penningeafgift utgöras efter mantalet, d. v. s. efter hufvudtal af bönder
och bondesöner, legodrängar och löse män öfver 20 år. I Roslagen utgick ledungslaman^
med 6 skalp, humle af hvarje skeppslag och 1 m. i penningar för hvarje ar
eller ara, motsvarande den del af skeppslaget, som i krigstid skulle lemna en roddare.
I Vestmanland fordrades blott 2 skeppp af hvarje härad, men det oaktadt utgjordes likasom
i Upland 4 skeppsvister, den första med 8 pund 8 spann, den andra med 5 pund och
5 spann för hvarje hamna, samt den 3:dje och 4:de i pengar med 40 m. för hvarje
skepp. Y. Vml. Kg. B. VII., äldre Vml. Tingm. B. VII: 2 omtalar en personlig skinnskatt
i ledungs-, vighra manna- och bael-skinn. I Sml. Kg. B. X. Add. 2: hvarje hamna
skulle vara försedd med vissa uppräknade vapen och derjemte utgöra 24 pund, till 2/3
fläsk och V3 smör, af hvilka Konungen fick taga undan så mycket honom täcktes.
Häri omtalas skeppslag eller snaeckiolag antingen lika med härad eller del deraf. Räkenskap
1365 67 utvisar, att skeppsvist utgått med 6 spann korn, 2 pund smör och 4

pund fläsk af hvarje hamna. I Helsingland utgjordes af hvarje skeppslag 10 m. i lärft,
hvarvid en m. skattades lika med 24 alnar, både som skatt och ledungslama. I Ångermanland
och Medelpad likaledes lärft till hälften af hvad i Helsingland, derjemte af hvar
och en som egde 12 öre i Helsingemynt Y2 tvselvt skinn. I Yesterbotten utgick ej
ledungslama, emedan invanarne sjelfva värjde sitt land, men hvarje man, som brukade
båge, skulle utgöra 2. oberedda skinn. I Ö. G. utgjorde hvart härad ett skeppslag. Gotland.
atog sig att följa med 7 krigsskepp. I Bohus län och öfriga norska orter skulle
hvarje skeppsreda eller härad utgöra ett visst antal långskepp med full beväring. I
Skane och Halland skulle tran hvarje hamna en man fara i ledung och derjemte utgöras
3 skäppor rag. Enligt en annan uppgift var ledungen i de forna danska provinserna
lämpad efter jordabolet, så att för hvarje 24 mark bol utrustades ett tolfmänningsfartyg,
hvars besättning skulle förse sig med 3 månaders kost, spjut, jernspett och 3
tolfter pilar per man.

hvar och eu som infann sig rustad till häst, ursprungligen utan
afseende på hvem han tjenade, men sedermera under vilkor att
han inställde sig i Konungens tjenst. De, som ej kunde eller ville
detta, betalte skatten, och deribland den i alla orter förekommande
ledungslama. Slutligen var i M. E. L. L. Kg. B. kap. 3 stadgadt,
att alla, som i riket bygga och bo, skulle vara Konungen till
tjenst, särdeles vid landamäret, för att värja landet, men ej yttermera
fara i härfärd utan egen god vilja. Skyldigheten för kustlandskapen
att till rikets tjenst utrusta fartyg ansågs likväl enligt
gammal lag fortfarande ega bestånd. Det visar sig dels deraf,
att vissa orter befriades från sådan skyldighet mot erläggande af
en afgift kallad snseckiopengar, dels af sådana föreskrifter som
att år 1387 Norrbo härad i Vestmanland, som dittills hållit två
snäckor till krigsbruk, icke skulle behöfva utrusta mer än en
med dertill hörande män och vapen, så länge frälsejorden var
frikallad från åliggandet att utgöra skeppsvist. Härtill kommer,
att under Konung Eriks af Pommern krig med Holstein och Hanseförbundet
den svenska flottan åren 1428 och 1429 var uppfordrad,
men synes hafva varit utrustad med en besättning af oöfvade
bönder och löst folk. De sjörustningar, hvilka sedermera under
Konung Karl Knutssons och Sten Sture den äldres krig mot Danmark
och Ryssland vid åtskilliga tillfällen egde rum, synas likaså
hafva åstadkommits genom anlitande af kustlandskapens åliggande
att ''anskaffa vissa krigsfartyg.

Under den senare medeltiden åstadkoms ingen ordning uti försvarsväsendet.
Den denna tid tillhörande administrativa länsförvaltningen
samt i öfrigt orternas handhafvande af sina egna angelägenheter
var ej egnad att bilda någon centraliserad makt,
som behöfde en rikshär. Konungen och förläningshafvaren omgåfvo
sig med en tillräcklig truppstyrka, bestående af deras egna
män, som utgjordes dels af sådana, som voro betrodda med befäl
och andra tjenstebefattningar, dels sådana, som bildade sig i
framstående mäns skolor till skickliga krigare, dels af egna tjenare
och underhafvande, och utom dessa förstärkta, der sa behöfdes,
af legotruppper, hvartill kommo de enskilda tjenare, som biträdde
med ordningens uppehållande, uppbärande af inkomsten och
i öfrigt gingo dem tillhanda. Allt var en frivillighetens sak.
Huruvida och till hvilken styrka den dåvarande kärnan för krigshären,
rytteriet, skulle kunna uppställas, berodde på hvar och en
jordegares fria vilja, nemligen om lian ville infinna sig rustad till

häst eller ansåg det fördelaktigare att betala skatt. Och de, som
egde genom rusttjensts utgörande frälsa sin jord, hade ej fått sig
ålagdt att i förhållande till jordegendomens betydelse fullgöra
denna rusttjenst, utan var det öfverlemnadt åt hvars och ens fria
skön att afgöra, med huru stort antal ryttare han ville infinna
sig. Det berodde på den enskildes känsla för egen betydenhet
och politiska inflytande att afgöra antalet.

Den medborgerliga skyldighet hvar man ålåg att infinna sig
vid uppbåd till krig var ej närmare bestämd. Något stadgande
om utrustning och underhåll och hvem det skulle åligga förekommer
icke, utom hvad rör rusttjensten. Den rusttjenstskyldige
skulle infinna sig väpnad till häst. Af historien synes, att i öfrigt
vid allmänt uppbåd de som bildade hären infunno sig väpnade
med pilar, spjut, yxor och underhöllo sig sjelfva med egen kost,
så länge striden räckte, hvarefter folkets underhåll besörjdes genom
utskrifna gärder i de orter der hären framgick. I Karl
Knutssons förut anförda bref till Åke Jönsson i Ringstaholms län
den 12 Mars 1452, hvarigenom en utskrifning påbjöds, så att hvarje
sju bönder och landbor skulle utgöra den åttonde, bestämdes, att
de som uppställde skulle förse sin man med fulla vapen. Alla
de utskrifne, likasom frälsemän, skulle infinna sig hos Åke Jönsson,
när han dem tillsäger, och skulle han dem sedan förse med
spisning och skepp. Häraf, likasom af utskrifningarne under Sturarnes
tid, visar sig, att, derest man ville organisera en ordnad
här, måste ett urval eller utskrifning ega rum för att förstärka
dels det rytteri, som i enlighet med frälseprivilegierna var skyldigt
att infinna sig rustadt, dels ock de legda trupper, som Konungen
och hans länstagare hade omkring sig för att använda till
slottsbesättningar och, der så erfordrades, gifva verkställighet åt
deras bud och befallningar, då de ej af den tidens trotsiga stormän
åtlyddes. Till dessa trupper kommo slutligen äfven de legda
trupper eller det legda manskap, som städerna, i likhet med hvad
skedde i det öfriga Europa, framställde. På detta sätt fullgjorde
på denna tid städernas borgerskap det åliggande de hade att
hålla vård och vaka i stad (St. L. Kg. B. kap. 15 § 12), hvilket
äfven innebar skyldighet att försvara staden och bevaka murarne,
der ej fråga var att blott försvara egen stad. Sålunda hade
Stockholms stad i slaget vid Brunkeberg uppställt 1,300 väl
rustade ryttare. I den mån krutets uppfinning omskapat sättet
för krigets förande och gifvit infanteri och artilleri öfvervigten

öfver ridderskapet, samt dettas medlemmar behöfdes för att bilda
befäl för kriget, fingo stående trupper, som utgjordes af öfradt
och bildadt manskap, och dessas bildande hufvudbetydelsen för
krigsförfattningen. Den allmänna krigstjenstskyldigheten, som
ålåg hvar man, kom endast i fråga i form af en slags landstorm.
Krigshistorien från denna tid visar ock nödvändigheten och behofvet
af disciplinerade trupper, om försvaret skulle lyckas mot
andra länders stående och öfvade trupper och härar. Krigarekallet,
som varit inskränkt till dem som voro i Konungens hof
och dem som utgjorde rusttjenst, blef ett särskildt aflönadt yrke,
hvars ''kikare erbjödo sin tjenst, hvarest krig förefanns, i stället
för att betraktas såsom en fosterländsk pligt, till hvars fullgörande
hvarje god medborgare ansåg sig förbunden att förskaffa
sig skicklighet och duglighet. Man använde dessa främmande
värfvade trupper endast så länge kriget varade. Så snart det
krig upphörde, som föranledt deras användning, afskedades de,
både för dyrheten af deras underhåll och deras tygellösa framfart;
och sedan de erhållit sin sold, begåfvo de sig till annan ort, der
krig var å färde. I stället för att förut det var de frie odalmännen,
som på uppbåd infunno sig till sin orts försvar eller till att
följa Konungen i ledung, sökte man att der använda personer,
som ej hade någon annan bestämd verksamhet; och till följd deraf
att den dertill hörande verksamheten hufvudsakligen bestod i inöfning
i disciplin under andras befäl, med den framtida utsigten
för hvar och en att i sin tid nås af det dödande skottet, så ansågos
vagabonder, tjenstehjon och andra, som ej voro bosatta
eller hade en stadig verksamhet, i första rummet dertill lämpliga
och pligtiga. Ville de icke skaffa sig någon annan stadig sysselsättning,
så ansågs staten ega rättighet att genom åläggande af
krigstjenst tillse, att de åtminstone på detta sätt gjorde någon
nytta åt det allmänna. Lagarne om skyldigheten för dem, som
bodde för sig sjelfva utan att hafva stadig sysselsättning, att taga
sådan tjenst, när den dem erbjöds, anvisade ock, huru i första
hand erforderligt manskap skulle anskaffas. Jfr Gustaf I:s artiklar
1555, hvarefter fogden hade att sig rätta (jfr Styffe Instr. för landtreg.),
Kongl. Maj:ts öppna bref den 7 December 1564, utskrifningsmandat
1577 (Wijkander sid. 66). Då emellertid ej tillräckligt manskap
kunde genom förordningar om tvångstjenst anskaffas, hvartill korn,
att de visade sig opålitliga, så sökte man genom förmåners beredande
äfven förmå andra att låta sig till krigstjenst begagnas.

Då under fredliga tider dessa mäns arbetskrafter kunde rigtas åt
annat håll, sökte man att genom upplåtelse af kronans jord mot
krigstjensts fullgörande förvärfva sig den stam, som erfordrades.
Behofvet blef emellertid ej tillfredsstäldt. Den i L. L. Kg. B.
kap. 3 föreskrifna värnpligt måste anlitas. Med den grundsats,
som i och med ständiga truppers uppsättning gjort sig gällande,
eller att de, som voro lediga och hade minst omfattande verksamhet,
borde gå in i tjenst, anlitade man den förr begagnade
utvägen, utskrifningarne, hvarigenom jordegare och landbor förpligtades
att efter fritt val ur egna eller sitt tjenstefolks leder
uttaga tjenstbare män att fullgöra den allmänna krigstjenstskyldigheten.
Till följd deraf att på denna tid, då hvarje ort handhade
sina egna angelägenheter genom egna förtroendemän, all
offentlig tjenst var krigstjenst — civil tjenst var enskild tjenst
för Konungen eller länstagaren — så och enär kyrkans tjenare
hade sitt skilda uppdrag, var klart, att med hänsyn till den
tjenst, som af Konungens män samt stormän och frälse utgjordes,
de och deras egna gårdsfogdar och tjenare, af hvilkas biträde
möjligheten för de förra att fullgöra sina åligganden betingades,
ej skulle kunna komma i fråga till utskrifning, utan endast allmogen
och dess tjenare, enär dessa ej voro hindrade af annan
personlig tjenst i det offentliga. Likasom de i lag angifna sätten
att anskaffa män, som voro skicklige och städse redo till rikets
försvar, ej voro tillräckliga, utan det blef nödigt att träffa särskilda
utvägar för att anskaffa krigsfolk, så funnos de skatter,
som inbegrepos under de laga utskylderna, ej tillräckliga, och då
de gärder, som vid utomordentliga tillfällen utskrefvos, hvarken
träffade alla medborgare, ej heller i rättvis och billig proportion,
och derför ej heller läto öfver ett visst mått använda sig, tick
man taga sin tillflygt till nya beskattningsmetoder, och uppvisar
nyare tidens historia de försök, som gjordes för att anskaffa behöfliga
medel till erforderligt belopp på det minst betungande
sätt och efter de mest rättvisa fördelningsgrunder enligt den tidens
uppfattning.

Efter att hafva sökt redogöra för skatteväsendet och de finansiela
förhållandena, sådana de bestämt sig vid nyare tidens början,
vilja vi göra en sammanfattning hufvudsakligen af hvad vi förut
anfört af de särskilda samhällsklassernas ställning.

Det samhällsarbete, som tillhör medeltiden, lemnar såsom resultat
en aristokrati, bestående af det verldsliga frälsets och kyrkans
stormän, de förras betydelse grundad på den makt och de
rikedomar de förvärfvat sig-, de senares på de höga kyrkliga
embeten de innehade och den verldsliga makt och rikedom, som
de förskaffat sig. I öfrigt kunna de särskilda ståndens medlemmar
hafva haft en ungefär lika ställning. Den ringare adeln, det
lägre klerkeriet, städernas borgerskap och de sjelfegande jordegarne,
som utgjorde skatt till kronan, kunna ej anses hafva i
samhälls- och lefnadsvilkor mycket skilt sig från hvarandra. Af
underordnad betydelse voro landbönderna, särskildt de, hvilka
brukade de frälsehemman, som ej beboddes af adelsmannen sjelf
eller brukades af hans eget folk. Denna samhällsklass bibehöll
emellertid hos oss sin fria medborgerliga ställning, enär vår lags
bestämmelser om jordlega ställde denna på det fria aftalets grund
och tillika bestämde rättigheter och skyldigheter på ett sätt, som
betryggade ej mindre jordegarens än landbons ställning. Såsom
lega utgafs en årlig, noga bestämd afgift, en bestämd legotid
af 6 år utsattes, och voro såväl afradsdag som fardag i lag bestämda,
men tillika med rätt såväl för landbo som för jordegare
att uppsäga aftalet, och voro i lagarne äfven bestämda öfriga
landboskyldigheter. Här var således i lag garanteradt emot hvarje
slags lifegenskap, som lätt kunde utveckla sig och äfven utvecklat
sig ur de båda slag af jordlega, som antingen sätter jordlegan
i arbetsprestationers utgörande eller ock till en viss andel af den
verkliga bruttoafkastningen, medan jordegareu antingen helt och
hållet eller till en viss del anskaffar det till jordbrukets drifvande
nödiga kapitalet. Några andra skyldigheter, än de i lagstiftningsväg
bestämda, kunde ej åläggas. På en tid, då skriftliga aftal
voro mycket litet brukliga inom de lägre klasserna, var det nödigt,
att i lag bestämdes öfriga skyldigheter, som ålågo landbon, så
att öfverenskommelsen inskränktes till hufvudpunkterna, nemligen
afraden och städjan. Ehuruväl vår aristokrati ej ovilligt lyssnade
till danska och tyska åsigter om landboarnes förhållande, vunno
dessa ej insteg i vår lagstiftning. Spår häraf finnas dock. Sådana
voro en begränsad dagsverksskyldighet, viss byggnadsskyldighet,
utöfver den som afsåg husens underhåll, och viss hägnad, förrättande
af en längre fora hvarje år, samt åtskilliga med sjelfva jordbruket
ej sammanhängande pålagor, såsom en viss gästningsskyldighet,
tillhandahållande hvarje år af en tunna öl samt anlägg -

ning af humlegård, äfvensom halfva afkastningen af befintlig trädgård
och humlegård, hvartill kom den bestämmelse, som var för
frihetens bibehållande den mest betänkliga, nemligen att, derest
landbon före legostämmans utgång rymde, jordegare egde rätt
att återtaga honom och all hans lösegendom. Dessa bestämmelser
voro emellertid icke tillräckliga för att förändra landbons
ställning såsom fri medborgare. Slutligen bör tagas i betraktande
den lägst stående samhällsklassen, nemligen tjenstehjon och de
som ej hade sådan förmögenhet, att de utgjorde skatt. Dessas
arbete ville så frälse som ofrälse jordegare göra sig till godo för
bästa pris. De voro derföre underkastade tjenstetvång, derest de
ej gjorde skatt lika med bonde, och blefvo till ytterligare försvårande
af deras ställning utfärdade förbud, som hindrade dem att
försörja sig med tillfälligt jordbruksarbete. I 1474 års förordning
finnes nemligen ett förbud att försvara den, som med ominne
skildes från sin husbonde, och motsvaras af ett stadgande till förmån
för de lägre jordegarne, att inga tröskare skulle tillstädjas
utan sådana, som tjenat bonden öfver sommaren. Härtill kom
det till förmån för frälset fattade riksrådets beslut af 1489, som
stadgade, att ordentlig orlofssedel skulle fordras för den, hvilken
som skytt eller ryttare inträdt i frälsemans tjenst, om han ville
ombyta husbonde, hvarjemte till underlättande af städsel föreskrefs
ett maximum för sådana tjeuares aflöning och utrustning. Dessa
stadganden, i synnerhet det förr omförmälda om rätt för jordegare
att hemta landbo som rymde eller bortfördes, likasom den förklaring
man ansåg nödigt att i Strengnäs stadga införa, att det
barn, som bönder och landbor uppfödde, ej skulle skiljas från
föräldrarne utan deras vilja och ingen hafva makt att förhålla
dem för föräldrarne, jemte den i Chr. L. L. 26 kap. J. B. innehållna
föreskriften, att ingen skulle ega makt att emot landbons vilja
qvarhålla honom efter legostämmans slut och laga uppsägning,
vittna om en uppfattning hos den tidens aristokrati om de lägre
samhällsklassernas underordnade ställning, som kunnat föra till
lifegenskap, om ej de ädlare magnaterna i spetsen för allmogen i
fäderneslandets intresse räddat både dess och allmogens sjelfständighet.

Hvad de särskilda samhällsklassernas skatt- och tjenstskyldighet
angår, var densamma så ordnad, att adeln utgjorde personlig
tjenstskyldighet mot åtnjutande af frihet från de årliga
laga utskylderna för sin jord såsom ersättning derför, preste -

ståndets kyrkliga värf befriade detsamma äfven från samma
skatts åtgörande, men båda stånden fingo vidkännas extra ordinarie
utlagor. Borgerskapet i städerna erlade en viss årlig kontingent,
under namn af årsskatt, bestämd till sitt särskilda belopp
för hvarje stad, kvilket förhöjdes vid behof af extra ordinarie
hjelp. Allmogen erlade sina årliga laga utskylder, hvartill kommo,
såsom extra ordinarie utlagor, gärder, vissa tjenstbarheter, deribland
gästning, hvari adelns landbönder'' deltogo till hälften.
Som skatteobjektet på landet var jordegendomen, med dertill
hörande lösa egendom, dragare och inventarier, så, och med hänsyn
dertill att skatterna utgjordes dels efter jordegendomens
afkastning dels lika af hvarje jordegare, hade det blifvit en
nödvändighet att draga upp vissa gränser mellan den skattskyldiga
och skattfria egendomen, och var derför bestämdt, att den
senare, vare sig kyrkans eller adelns, ej utan Konungens särskilda
tillstånd kunde förökas, hvadan, hvad den af frälset förvärfvade
egendom angår, i frälsebref bestämdes, hvilken jord
skulle få vara af skattfri eller frälse natur, samt tillika förbjöds,
att någon frälseman fick köpa skattejord och hänföra den under
sin frälserätt. Blott den jord, som en frälseman ärfde, kunde
blifva af sådan natur. Å andra sidan var Konungen förpligtad
att ej minska frälsejord genom dess inköp under kronan. Härmed
var sålunda den grundsats gällande, att frälsejord ej kunde
förvärfvas af annan än frälseman, och skatte- eller kronojord ej
heller utan särskildt tillstånd af Konungen öfvergå i adelns eller
kyrkans händer och antaga frälsen atur, samt grunden lagd till
de olika slagen af kameral jordnatur. Inom frälsejorden funnos
två slag, ypperligt frälse, innefattande säterier, som beboddes af
egaren sjelf eller ock brukades af egna tjenare, hvartill kommo
de gårdar, som lågo nära derintill och hvars brukare gjorde idkeliga
dagsverken, ursprung till rå- och rörshemman, samt de
allmänna frälsehemmanen, hvilka brukades af landbönder. I afseende
på storleken af den egendom, som blef skattefri på grund
af rusttjensts utgörande, var ingenting bestämdt. Säteriernas egovidd
berodde på det område, som kunde under eget bruk hållas.
De allmänna frälsehemmanens egovidd antogs hafva varit motsvarande
kronans och kyrkans landbohemman samt skatteallmo- *
gens sjelfegande hemman. Hvad de hemman angår, som ej voro
frälse men innehades med skyldighet att utgöra de årliga laga
utskylderna, så voro dessas egoområden olika. Såsom regel måste

emellertid gälla, att de ej fingo vara större, än att egaren var
fullsuten derpå, och ej mindre, än att det lönade sig att bebygga
dem och derå drifva sjelfständigt jordbruk och utgöra utskylder;
och synes, efter hvad senare förhållanden gifva vid handon, 14
hemman hafva varit minimum. För hvarje hemman hade dess
årliga utskylder, som voro af ständig natur, blifvit till sitt belopp
bestämda, äfvensom ock de persedlar, i hvilka de skulle utgöras.
Äfven tionden synes på sina ställen hafva blifvit genom öfverenskommelse
bestämd till en viss ständig afgift. Hvad de extra
ordinarie utlagorna angår, eller gärder kvilkas utgörande berodde
på särskilda påbud, så synas efter hand vissa stadigvarande sammansättningar
bildats, af hvilka hvar och en utgjorde lika andel
i gärden, dock att redan nu exempel funnos derpå, att två jordegare
samfäldt deltogo såsom en enhet i gärdens utgörande. Lika
med skattehemman voro kronohemman, som innehades af kronans
landbönder, hvilka ingingo tillsammans med skattebönderna i
gärdens utgörande och hvilkas ställning skilde sig från de senares
deruti, att de blott innehade sin jord på sex års lega och vid
hvarje legostämmas början voro skyldiga att erlägga städja, men
i öfrigt utgjorde förutom städjan ungefär lika prestationer som
skattebönderna.

Vi hafva således vid nyare tidens början att särskilja, hvad
jordinnehafvare angår, egare af säterier, hvilka efter Forssells
uppgift (Sveriges inre hist. under Gustaf I sid. 73) utgjorde 400,
der egarens tjenst hos kronan utgjorde ersättning för skattefriheten,
kyrkans hemman, hvilka innehades af kyrkans män och
af deras tjenare sköttes, vidare egare af allmänt frälse, som af
dem sjelfva brukades och för hvilka de hade att utgöra rusttjenst,
samt egare af skattejord, hvartill komma de med dem nära lika
ställde kronobönder, jemte frälsets och kyrkans laudbönder. I
öfrigt förekommo på landet gerningsman samt inbysesmän, hvilka
voro underkastade skyldighet att taga tjenst, der de icke egde en
inkomst, som satte dem i stånd att betala skatt med bonde. Härjemte
bör erinras de som idkade bergsnäring och de i denna näring
hos dem anställda personer samt egare af på skattejord anlagda
odalqvarnar, hvilka hade privilegium på sädesmalning inom
visst distrikt. Slutligen kommer härtill städernas borgare och näringsidkare,
hvilka blott medelbart utgjorde skatt till staten genom
de bidrag hvar och en af dem lemnade till den af städerna utgående
skattekontingenten.

II. Beskattning under Gustaf I och hans söner.

Gustaf I, som mottog riket med ej ringa utländsk skuld,
sökte först och främst att utreda de inkomster, som kronan tillkom,
särskildt hvad som skulle inbegripas under de i Landslagen
omnämnda »årliga laga utskylder». På Konungens framställning förklarade
Rikets Ständer vid Vadstena herremöte 1524 att, då han
enligt lagen fullmäktig vore att råda och styra borgom och landom,
kronans slott och Upsala öd, han fördenskull hade makt att låta
förfara och uti ett register uppskrifva all kronans ränta och uppbörd
och huru många skatte-, krono- och frälsebönder, som uti
hvart län voro, på det Hans Kongl. Maj:t måtte veta, hvad kronans
inkomst och ränta var och hvad honom tillhörde eller ej.
Genom de andliga godsens reduktion förökades de skattskyldiga
hemmanen. Med indragning af den del af tionden, som ej utgjorde
tertialtionde, utan vanligen utgått till biskop, kyrka och
de fattiga, blefvo inkomsterna ytterligare förökade, och med den
sekularisation, som skedde af kyrkotillhörigheter, som ansågos
öfverflödiga, sattes han i tillfälle att betala rikets skuld. Ytterligare
åtgärder vidtogos för att gifva stadga åt den ordning, som
bereddes åt finansväsendet, hvarvid Gustaf I i allmänhet sökte
rättvist fördela samhällsbördorna, på samma gång hans bemödanden
gingo ut på att höja allas verksamhet till båtnad för fosterlandet.
Den skatt, som utgjordes af jordegare, biet bestämdare fäst vid
jorden. Flere skattläggningar egde rum och vissa grunder derför
i förhållande till hemmanens åker och äng, utsäde och godhet
bestämdes (jfr Bergfalk, Svenska jordens beskattning sid. 65,
Botin sid. 36—37). Dessa skattläggningar, som omkring 1540
togo sin början, synas ej hafva medfört någon tillökning i skattebördorna
utan hufvudsakligen, till båtnad så för kronan som för den
skattskyldige, en bättre ordning, och begynte mantalet användas såsom
ett mått för jordbeskattningen, i det att det förordnades, att de
större gårdar, å hvilka flere åbor kunde berga sig, synnerligen
när de hade öfver 2 markland jord, skulle räknas för 2 eller 1V2
mantal, efter som pröfvas kunde, men de hemman, som endast lågo
för fyra, fem eller sex öresland, skulle uppskrifvas och skattläggas
för allenast halfva sättingar. Frälserustjensten blef bestämd att
utgöras i förhållande till det antal mark, som innehöllos i räntan
(jfr. Forssell sid. 80 och Raab sid. 12), och bestämdes
då i ett proportionelt förhållande till den skattefrihet som åtnjöts.

Vidare ordnades kronans och den enskildes rätt till marlock
grund. Först och främst sökte man närmare bestämma, hvad
som vore inbegripet under den enskilda jordeganderätten och
hvad som borde stå öppet för nyodling, helst i de mindre odlade
trakterna. I sammanhang med uppmuntran till nyodlingar tillerkände
han kronan rätt till sådana egor, som lågo obyggda.
Han ansåg nemligen ej de förut befintliga bygdelag och byar,
som hade egnat under sig ödeskogarne på alla sidor omkring, till
sträckor af 4 till 5 mil och ännu mer, hafva eganderätt till dessa
marker, af hvilka de sjelfva gjorde intet bruk, men vägrade andra
der nedsätta sig, odla och bygga, och uppställde såsom allmän
grundsats, att ingen skulle efter denna dag ega att under sin
bolstad androm till skada inhägna mer än han vore fullsuten
uppå. De nya odlarne deremot tillförsäkrades, att hvad de upptogo
och byggde skulle de likasom andra kronans bönder få
under rätt och skälig skatt behålla. På samma sätt gjorde Konungen
en liknande grundsats om vattenregal gällande, i det han
såsom Konungens allmänningar förklarade alla fiskevatten mot
de efter sjökusten varande bygderna, i det de bygdelag eller
bönder, som närmast mot stranden hade sina bostäder, tillmätte
sig uteslutande fiskerätt öfver de strömmingsfisken och fiskelägen,
som utanför deras land sträckte sig ut i sjön huru långt som
helst, och tillstadde sådan fiskerätt åt hvem som helst mot hvar
15 tunna i tull eller skatt, dock att hvar och en närmast vid sitt
land har visst fritt och obehindradt fiske, dock med förbehåll af
kronans rätta treding i sådana fisken. Likaledes, med tillerkännandet
af kronans rätt till alla malmberg i riket, förklarade Konungen,
»att bergsbrukningen vid kronans berg skall vara fri för
alla, som deraf vilja enligt öfverenskommelse med bergsfogden
gifva kronan sin skatt och rättighet.» För försvarsverkets räkning
gjorde han sin regalierätt gällande till salpeterjord. På
samma gång han således bevakade kronans bästa, sökte han
borttaga de hinder för näringsverksamheten, som den enskilda
eganderättens för långt drifna anspråk inneburo. Till att främja
jordens och hemmanens tillbörliga häfd och vidmakthållande och
på det att kronan skulle hafva att påräkna sin rättmätiga skatt,
vidtog han lagstiftningsåtgärder. Vi hafva förr nämnt, huruledes de
gamla lagarne omtala hemmans ödemål, och att äfven ett och
annat derom förekommit i utfärdade stadgar, hvari föreskrifvits,
att om ödeshemman ej inom tre år upptogos och derför erlades

skatt, skulle de förverkas till kronan. Gustaf I i K. M. plakat den
4 Februari 1553 om skattevrak dömde under kronan skattskyldiga
ödeshemman för att genast förses med åbor som jorden rätteligen
bruka, och genom Kongl. Brefvet den 20 Juni 1555 blef, på det att de
särskilda hemmanen och byarne skulle vara ett sammanhängande
helt, förbjudet att vid arfskifte dela egendomarnes skilda tillhörigheter,
så att en fick äng, en åker, en skog och fiskvatten,
utan skulle hemmanen blifva oförändrade inom de gränser, de af
ålder bekommit. Grunden var sålunda lagd till ett stadgadt skatteväsen
för jordegendomen-. Det var en naturlig utveckling af de
åtgärder, Gustaf I vidtagit, den ordning i jordeboksväsendet och
den åt mantalet gifna karakter af ett kameralistiskt skattemått,
som tillhörde följande sekel. Samma omsorg, som Gustaf I visat
för jordbruket, ådagalade han äfven i afseende på öfriga näringar
för att på en gång främja näringslifvet och skaffa kronan inkomster.
I afseende på bergsnäringen grep han in på mångahanda sätt;
hammarsmidets användande är hufvudsakligen hans verk, på samma
gång han införde hammarskatten. För öfriga näringar utfärdades
ock stadgar, hvilkas efterlefnad öfvervakades i öfverensstämmelse
med den tidens uppfattning om vilkoren för deras blomstring (jfr
mandat den 4 April 1546), och han hade tillfredsställelsen att se,
huru både handtverk, handel och sjöfart vunno en sjelfständig utveckling,
oberoende af hansestaternas herravälde. Tullen, som utgjorde
den inkomstkälla, hvars tillflöde berodde på uäringslifvets
friskhet, blef helt och hållet lämpad efter hvad man då ansåg
fördelaktigast för näringarne. Man visste ej då, om tullen borde
anses såsom en skatt. Till följd deraf att den skulle utgöras
med silfver, mot beräknande af afdrag för hvad myntet understeg
metallvärdet, blef den, på samma gång den var en utväg att
ordna näringar och handel, använd såsom ett medel att skaffa
kronan myntmetall. Denna åsigt var den tidigare och kan sägas
hafva rådt tilldess att genom tullordningen den 25 Februari 1637
den i dess egenskap af skatt bestämdes. Det reglementerande,
som hörde till denna tid, utöfvade sitt inflytande på tullbestämmelserna.
Tull- och köphandels-ordinantien af den 16 Mars 1552,
som införde ordning i afseende på varors förtullande, visar, att
tullfrihet och tullpligtighet var långt ifrån lika för alla. Vissa
orter hade fått sig tullfrihet beviljad, liksom ock vissa personer;
det berodde på om personen var gift eller ogift, om han bodde
i eget hus eller i annans, om han hyrde hus på egen grund eller

på stadens eller annans grund eller tomt, huruvida hel eller half
tull skulle betalas.

I sammanhang med dessa lagstiftningsåtgärder, som afsågo
att gifva kraft åt näringarnes utveckling, stodo de bestämmelser,
som angående husmän och tjenstlöse utfärdades, som afsågo alla
personliga krafters nyttiga användning antingen för näringarne
eller för det allmänna. Genom stadgan den 24 Januari 1540
sökte man vinna detta syftemål. Den gaf åt det gamla förbudet
mot tilliälligt drängarbete en mera allmängiltig form. Ingen lösningskarl
eller dräng skulle vidare tjena för dagslön, utan skulle
sådant löst folk sälja bönderna tjenst, och husman, den der ko
eller so eller något annat bohag eger och fallen är att sittja för
bo och bohag, skulle taga sig hemman. De skulle låta fästa sig
som landbönder, och stadgades i Konungens mandat om köphandeln
den 4 April 1546, att några gånger om ärf-t i alla städer, särdeles
Stockholm, allt onyttigt folk utmönstras och visas ut på
bygden, att bönderna af dem måtte bekomma någon hjelp till
åkern (Winrotk om tjenstehjon sförhållandet sid. 87). Manbegynte
äfven ålägga dem tjenst till det allmänna. Sedan man stadgat
böter för den, som hyste tjenstskybliga personer, och ålagt husmän,
som bodde inhyses hos bonde, att gå i half skatt, begynte
man från statens sida ingripa med direkt arbetstvång. De många
riksvigtiga företag, kronan inledde, byggnadsarbeten vid slott och
fästningar samt bergverks upptagande och skötsel m. m. och de
stående härar, som trädde i stället för det forna folkuppbådet,
kräfde en ständig tillförsel af krafter (Wijkander sid. 61).

Den finansiela och ekonomiska ordning, som Gustaf I således
begynte grundlägga, gjorde dock ej slut på behofvet af extra ordinarie
hjelper. Sålunda, oaktadt både fodringen och dagsverkstungan
till stor del förvandlats i penningar och ingått såsom stående
titlar i räntan, hindrade detta icke deras ytterligare utkräfvande,
i det att nya så kallade hjelpedagsverken tillkommo och särskilda
gärder upptogos vid Konungens besök i orterna. Dessutom påbjödos
utomordentliga hjelper för allmänna riksbekof. Det var
egentligen i början af Gustaf I:s regering, då gäldandet af skulden
till Liibeck och underhållet af krigsfolket påkallade särskilda hjelpeskatter,
hvaribland bör märkas, huruledes vid herredagen i Vadstena
den 16 Januari 1526 en kröningsgärd blef beviljad och pålagd
och, etter det bland allmogen var litet till penningar att taga,
satt på den del som menige man kunde åstadkomma, så att 12

skattebönder skulle vara i gärden eller 24 landbönder och göra
tillsammans vissa uppgifua partzler*). I ett bref af samma dag
omtalas en hjelp af städerna, som sedermera synes hafva blifvit
bestämd i jern och i hudar. Adeln ålades i Augusti 1528 att utgöra
10 % af den ränta, som i förläningar uppbars. Sedan MoclcsTcattcn
1530 fordrats, och för krigsrustningar under grefvefejden
underhandlingar egt rum med allmogen om gärder och krigshjelp,
sökte Gustaf på tillstyrkan af von Pyhy och Norman till finansernas
och förvaltningens förbättrande att efter tyskt mönster införa en
ny skatt. En så kallad Icmdsslatt blef derför genom beslut på ett
möte i Örebro den 27 December 1539 påbjuden, som skulle utgå
i förhållande till förmögenhet och utgöras af bonde med en viss
afgift för hvarje kreatur han egde, nemligen för hvar ko, sto, ungnöt
1 öre, oxe, häst 2 öre, får, svin, get 6 fyrk, af husmän och
tjenstlösa 6 öre fös.- man och 3 öre för qvinna, af gerningsman 1
mark örtug, af legodrängar, som spannland eller fritt sköt hafva af
sina husbönder, likaså, af landsköpmän hvar tionde penning af lösören
och varor, af jernbergsmän och andra bergsmän i lijelpeskatt
af sin vanliga skatt, af fiskare hvar tredje mark örtug eller,
om fisket var mindre godt, 12 öre. Af städerna skulle alla köpmän
och embetsman, som sitta för gästning och all annan daglig tunga,
gifva af allt hvad de ega i lösören och köpenskap hvar 20:de penning,
köpsvenner hvar 10:de penning och de som ega hus, gårdar
eller grund i städerna skola utgöra af hvart 100 marks värde
1 mark örtug, och gällde marken 1 kr. 29 öre. Denna skatt mötte
sådant motstånd, att den ej synes hafva utgjorts mer än af landsköpmännen.
Samma år då arfföreningen blifvit antagen, eller
1544, då äfven beslut om utskrifning fattades, beviljades en hjelpskatt
att utgå till ett belopp af 4 mark af hvarje skattebonde
och 2 mark af hvar landbo, hvarjemte adeln för sin del beviljade
2 lod 14-lödigt silfver för hvarje af dess landbor. Denna
skatt, som pålades på grund af hotande krigsmoln, behöfde ej
uttagas. Ehuruväl ej någon utomordentlig penningehjelp erfordradrades
förrän till Eriks friareresa, så var allmogen dock betungad
af gärden, likaså af den under kriget beslutade anläggningen af

*) Dessa voro 1 tuuna råg, 1 tuuna korn, 1 smör, 2 LU ister, 1 LU ost, 2 st. kohudar,
2 st. bockskinn eller 4 getskinn, 2 kalfskinn, 2 fårskinn, 1 oxe, 1 liandrade jern, 1
L^b fläsk, 2 L^b talg, 1 spann ärter och 4 skilling; och var då 1 tuuna korn värderad till
V/2 mark, råg 2 mark, 1 L^b smör 1 mark, 1 L^b ost 12 fyrk, 1 ister 1 mark, 1
kohud 1 m: irk, 1 bockskinn 6 fyrk, 1 kalfskinn 1 fyrk, 1 oxe 8 mark, 1 hundrade
jern 1 mark, 2 LU fläsk 1 mark, 1 L® talg 1 mark, 1 spann ärter >/2 mark, och gällde
marken på denna tid 1 krona 37 öre.

afvelsgårclar, hvilket, jemte dagsverken som fordrades till hvarjehanda
ändamål, var lika betungande, som en eller annan penningehjelp
skulle varit.

Till dessa pålagor kommo allmänna besvären, hvaraf vissa
med den ökade samfärdseln blefvo mer tryckande. Så blef i afseende
på vägbyggnad såsom grundsats uttaladt i 15:o af de i
Vesterås den 19 och 20 Januari 1544 antagne punkter, att alla
allmänna vägar skulle genom den menige mans tillhjelp och omkostnader
rymmas och upprödjas, efter som det af Konungens
fogdar förordnades och tillsagdt blef, på det man genom alla vägar
måtte utan fara framkomma både från Nylödöse och åt Kalmar,
så ilian Kalmai åter till Stockholm, desslikes alla andra vägar.
Till motande af de missbruk, som trots deremot ntgifna förordningar
egde rum af vägfarande genom olaga gästning, vidtogs af Gustaf
I, till förekommande deraf att andra obehörigen anlitade den
skyldighet, som förefanns att befordra Konungens färd jemte under- ''
håll för honom och hans följe, när han drog igenom landet, den
bestämmelsen genom Konung Gustaf I:s förklaring den 17 Maj
1556 angående de krogar, hvilkas upprättande vid allmän väg han
anbefaller, att endast Konungen och de som reste i hans ärenden
och voro försedda med bodbyssor (kurirbrickor) eller hade Konungens
passbud och bref egde befordras med skjuts och kunde tilllåta
sig gästning, men skulle »åtnöjas med en passelig och skälig
nödtorft». Ett med gästningen sammanhängande, afstående truppers
inrättande föranledt, till sin form nytt besvär var dessas inqvartering.
Under Gustaf I, som under halfva sin regeringstid hade värfvadt
främmande krigsfolk, blef nödvändigt att ombesörja deras inqvartering.
För sådant ändamål beslöts i Vadstena artiklar
1524 § 10, Stockholms herremöte Jan. 1525 borgläger i klostren
töi lytteriet, och i Vesterås recess 1527 förklarade Konungen sig
hafva varit nödsakad att lägga borgläger i städerna, och förklarade
dessa sig skola hålla borgläger, så länge nöden dertill tvingar,
Vesterås recess 1527, (Stjernman I sid. 71), och bekräftelse derå i
Strengnäs 1529 (anf. st. sid. 96). För att bilda en inhemsk här, efter
afskickande af det utländska värfvade krigsfolket, uppsatte han
ett besoldadt rytteri, hvilket förlädes i borgläger på Konungens
gårdar, men äfven i städerna till ett antal af 15 till 30 man och bespisades
af kringliggande härad med vanligen 40 någon gång 60
bönder om hvarje häst (Wijkander sid. 61). Om ytterligare borgläger
för krigsmanskapet erfordrades, så förläde han manskap hos

prester och äfven hos allmogen, som i brist af tillgäng fick underhålla
dem. Härtill kom den gästning, som för tågande trupp erfordrades
och som naturligtvis togs i anspråk af såväl befäl
som trupp, hvi lket visas af senare utfärdade förordningar, särskildt
Res. på Allm. Besvär den 24 Dec. 1627 § 8 (Stj. T. 1 pag. 804),
som stadgar att, när stora tåg äro på färde, böra alla hemman
hjelpa till att dem befordra. Af åtskilliga riksdagsbeslut och
resolutioner visar sig, att borgläger och inqvartering hölls och
åtogs af städerna samt presterskapet, samt att befrielse derifrån
utverkades vid extraordinarie hjelpers utgörande.

Hvad anskaffande af krigsfolk angår, så märkes, att, när Gustaf
I försökte bringa ordning i försvarsväsendet, han hade att ordna
så väl frälserustniugen, som härordningen i allmänhet. Först blef
frälserustningens ordnande föremål för hans omsorg. Det var
endast i allmänhet föreskrifvet, att den som anmälde sig till frälse
''skulle hafva så mycket gods, att han dermed kunde uppehålla
rusttjensten. För hvad han egde derutöfver hade han icke något
bestämdt åliggande, likasom skattskyldigheten, som utgick efter
mantal, utgjordes då för tiden lika utan afseende på jordegendomens
storlek. I anseende till den stora kostnad, som var förenad
med rytteriets beväpning, kunde dock rusttjensten fullgöras
endast af förmögna män, och så länge det i landet ansågs hedrande
för sådana att i Konungens tjenst uppträda med talrika
svenuer, voro närmare stadganden icke nödiga. Sedan denna sed
upphört, kändes behofvet af en författning. År 1526 i Augusti
träffades mellan Konungen och rådet eu öfverenskommelse, som
stadgade, att hvar frälseman, som hade gård och gods till 400
marks värde, i ränta borde utgöra 6 rustningar d. v. s. en karl
med häst och harnesk för hvar 662/3 mark af frälsemannens årliga
uppbörd (jfr Forssell sid. 80, Raab sid. 8).

Efter åtskilliga förändringar under Gustaf I:s tid bestämdes
på ett möte i Vadstena 1559, att adeln skulle hålla utrustad karl
och häst för 150 marks ränta af arfvegods och 100 mark af förläning.
Under Erik XIV:s och Johan III:s regeringar blef adelns
rusttjenstskyldighet betydligt nedsatt. Sätesgårdarne befriades
derifrån, och beloppet af rusttjenstmarkerna höjdes, på samma
gång som adeln gjorde sig skyldig till stor törsumlighet vid dess
utgörande. Karl IX försökte att ordna rusttjenstskyldigheten och
utbyta den mot annan prestation, men det lyckades ej.

Hvad beträffar den egentliga hären, som enligt den allmänna
krigsförfattningen på denna tid i Europas stater bildades af särskilda
legda trupper och hvilken beköfdes för att hålla riket i
fössvarsgildt skick emot andra stater, försedda med stående härar,
så var naturligt, att lego- eller soldsystemet skulle af Gustaf i
Sverige tillämpas. Sedan de utländska värfvade trupper, som i
befrielsekriget blifvit använda, afskedats, måste han dock hafva
till sin disposition till försvar mot såväl yttre fiender som de
uppror inom landet, som han hade att bekämpa, en tillräcklig
krigsstyrka dels för garnisoner i slott och fästningar, dels förlagd
i borgläger. Dessa skulle erhålla årslön och sold jemte underhåll
efter en viss ordning, hvartill kringliggande härad skulle bidraga
(Wijkander sid. 61). För att förstärka den inhemska ständiga krigsstyrka,
som Gustaf således sökte bilda, inrättade han afvelsgårdar,
hvartill äfven torde hafva användts jord, som legat öde, der det
växande fodret anslogs åt rytteriets hästar och all den boskap, som
der kunde underhållas, samt all den spanmål, som skördades, skulle
användas till det i borgläger, vanligen i kloster, på slott, i städer hos
prester, sällan hos allmogen förlagda manskaps förplägning. Derjemte
sökte han genom vissa förmåners beredande förmå till frivilligt
åtagande af krigstjenst. Hvilka goda karlar, ädla och oädla,
som sig sjelfva upprusta ville med eu bäst, tre, fyra eller flere
och dertill förskaffa goda karlar och harnesk med allt tillbehör,
säger Konungen på mötet i Arboga 1536, desamma skulle årligen
bekomma på hvar häst och rustning, 30 mark örtug och 6 alnar
engelskt kläde eller penningar derför, när kläde icke stode till att
bekomma, desslikes hafva fritt borgläger och förning hela året igenom,
eftersom sedvana plägade vara här i landet (Wijkander sid. 64).
Der de sålunda anskaffade trupper icke förlädes i garnison eller tjenade
såsom Konungens drabanter och ej både egna gårdar, tjenade de
såsom drängar för lön hos bönderna. De användes äfven till arbete
vid kronans tjenst (Strinnholm sid. 435, Wijkander sid. 68). Dessa
stående trupper voro landskaps- eller stiftsvis fördelade på orterna,
ehuru de ej stodo i något visst förhållande till folkmängden. Dessa
åtgärder lände ej till vinnande af syftemålet. Gustaf I framhöll i sitt
cirkulär till allmogen den 30 December 1542 nödvändigheten att
ett väldigt, godt krigsfolk fanns, som kan, riket till stor styrkelse,
skydda hvar och en i sina fredliga värf. Två år derefter blef nödvändigt
anlita utskrifning. Vid 1544 års riksdag i Vesterås sökte
Konungen i samråd med rikets råd och ständer ordna försvars -

krafterna. Först och främst beslöts, att »Hans Kongl. Maj:t skulle
låta uppregistrera allt det krigsfolk, som i den förlidne tid uti Hans
Kongl. Maj:ts tjenst antaget var, på det Hans Kongl. Maj:t måtte
veta nödtorftligen i tid, hvar nöden kräfde förstärka och ytterligare
bemanna samma antal folk», och attstäderna skulle vara förtänkte
att på nästkommande distingsmarknad låta veta, huru stark hvar
stad ville vara Hans Kongl. Maj:t och riket till bästa med folk biståndig
och behjelplig. Vidare, att hvar så skedde att fienderna
blefvo alltför mäktiga, och derutaf att nederlag eller afbräck skedde,
det man då slutligen åter förvisste att förstärka sig med folk igen,
skulle hvar femte man af Småland och af de andra landsändar
hvar sjette man vara färdig (vederredo), men i högsta nöd skulle
hvar man vara beredd till att följa, för hjelpande att afvärja allt
fiendtligt öfvervåld och betryck. Den styrka, kvartill-fotfolket i riket
uppgick mot slutet af Gustaf I:s regering, uppgifves af Mankell till
12,934 inhemska och 549 tyska knektar. Det sjöförsvar, som riket
vid Konung Gustaf I:s uppträdande på Sveriges tron kunde uppställa,
befann sig i ett långtifrån tillfredsställande skick. Han sjelf
sade härom, att då höll man ganska ringa folk, item en hop skärjebåtar
och annat prackeri, der hvarken hjelp eller tröst medföljde.
Men omsorgsfull om allt, som lände till rikets bästa, ordnade han
äfven denna vigtiga angelägenhet. Han anskaffade örlogsskepp och
värfvade sjöfolk, som, likasom härens manskap, underhölls genom
borgläger (inqvartering) uti städerna och klostren samt hos presterskapet.
Kostnaderna för folkets värfning blefvo likväl stora, och
man kunde, ehuru de afgående borde ersättas med lösa karlar,
som, efter hvad vi förr anmärkt, voro underkastade tvångstjenst,
icke påräkna att derigenom ständigt erhålla behöfligt och dugligt
manskap. Man måste derför vid krig förstärka så väl härens som
flottans manskap äfven med landets besutne inbyggare.

Erik XIV fann sig föranlåten att medelst öppet bref den 12
November 1561 utlofva, att de, som sjelfva drogo ut när de blefvo
kallade, skulle så länge de voro på tåg hafva sina hemman fria
från alla årliga utskylder och pålagor, samt om de icke ville gå,
utan lemnade sina söner eller drängar, förskonas från dagsverken
och skjutsningar, äfvensom frälsebönder, hvilka utskrefvos, borde
vara befriade från dagsverken till både kronan och sina husbönder.
Det blef nödvändigt att, likasom det skedde vid landtförsvaret,
äfven för sjöförsvaret begagna utvägen att anskaffa
manskap genom utskrifning. Konuug Erik XIV, som för utföran -

det af sitt krig med Danmark ökade landthären, satte äfven sjövapnet
i en efter den tidens fordringar synnerligt aktningsbjudande
ställning. Han bedref byggande af örlogsskepp med stor
kraft och uppsatte till deras bemannande ett s. k. skeppsregemente
af 6,000 man. Att detta sjöfolk, åtminstone till en del, anskaffades
genom utskrifning, synes sannolikt deraf, att rikets
ständer vid riksdagen i Stockholm 1565 åtogo sig undsätta flottan
med det folk som fattades. Den skattefrihet, som Erik XIV
utsträckt för frälset, minskade kronans inkomster, hvadan Konung
Johan III förordnade år 1571, att till knektar borde tagas så många
ogifta och lediga karlar, som kunde erhållas och hvilka sjelfva
hade lust att tjena för lön och beklädnad. Den sålunda påbjudna
värfning, som hvilade på frivillighetens grund, skulle förrättas
af tjensteman, som Konungen dertill förordnade, med biträde
af nämnd. Klagomål öfver godtycklighet och med förbigående
af nämnd, hvaraf inträffat att hemman, der tillräckligt
arbetsfolk saknats, icke sällan folio i ödesmål, läto sig afhöra
från allmogen. För att afhjelpa sådant utfärdade Konungen
med rikets rad den d Januari 1577 en ordning, hvarefter
krigsfolk skulle utskrifvas och antagas. Den frikallade alla bofaste
bönder, hvilka icke hade någon legohjelp eller icke sutto
flera på ett hemman, samt lade i allmänhet tjenstskyldigheten
likasom förut på bondsöner, der flere än två söner funnos, på
legodrängar, gerningsman, som ansågos umbärliga samt tjenstlöst
och kringstrykande folk mellan 20—40 års ålder. Då
emellertid en utskrifning efter dessa grunder föranledde nya klagomål
deröfver, att föreskrifterna icke följdes, sökte man binda
utskrifningen vid vissa regler och begynte göra överenskommelser
med allmogen om sammansättning af vissa gårdar för anskaffande
af manskapet. Allmogen i Upland och Östergötland begärde och
erhöll Konungens bifall dertill, att i den förra provinsen 16 och i
den senare 12 besutne bönder skulle, utan åtskilnad af krono,
skatte eller frälse, få uppställa en varaktig och väl utrustad karl.
Den bana, hvilken sålunda blifvit beträdd, fortsattes, och finner
man i öfverensstämmelse dermed, huru för den utskrifning, hvilken
Konungen i förening med Hertig Karl och rådet beslöt den 27
Februari 1591, blef stadgadt, att inom hela landet 20 gårdar i
allmänhet, men uti gränsprovinserna 30 gårdar, frälse, krono och
skatte, dervid två torpare, innehafvare af ej mer än 1/4 hemman,
räknades mot en bonde, skulle till rikets tjenst uppställa en var -

aktig ung karl och förse honom med kläder och beväring, hvarefter
Konungen ville låta honom försörja.

De årliga utskylderna likasom härordningen, sådana de ordnats
af Gustaf I, visade sig emellertid otillräckliga, äfven med den tillökning,
som erhölls i nyss omnämnda hjelper. Erik XIV och i
synnerhet Johan III lade tyngre bördor på folket och utkräfde
större hjelper än förr såväl till slotts och fästens underhåll och
byggnad som i öfrigt, hvaribland bör märkas de dryga gästningarne,
hvilka, oaktadt dessa redan 1561 skulle upphöra mot
skjutsfärdspenningars erläggande, dock fortforo jemte dessa. Utom
dessa hjelper, som såsom allmänna besvär utkräfdes, blef nödvändigt
att utskrifva gärder såväl för krigsbehof som för andra
ändamål. Underhållet af stående trupper kunde ej utan allt för
stor kostnad bestridas till det antal, som fordrades. Som det i
lagarne stadgade sättet för krigstjenstens utgörande fanns obeqvämt,
blef man nödgad af krigen att, på sätt vi förr anmärkt,
förnyade gånger utskrifva manskap och i samband dermed gärder
till deras underhåll. Under det år 1563 började och först år 1570
slutade danska kriget, samtidigt hvarmed fördes ett annat söder
om Finska viken, trycktes landet af dryga kostgärder, men Erik
XIV synes hafva med de tillgångar, han erhållit af fadrens guldoch
silfverskatter samt den honom till den engelska resan beviljade
hjelp, dragit sig fram utan att begära allmänna penningehjelper.
Behöfdes penningar, synas myntförsämringar och lån hafva användts.
Till en början utgjorde alla beskattuingsfrågor föremål
hufvudsakligen för landskapsmötenas öfverläggningar och överenskommelser
med städerna, sedan Konungen med rådet beslutat
dem. Detta lät sig göra, så länge det var jorden, som utgjorde
det egentliga beskattningsföremålet jemte kyrkan, och adeln fick
vidkännas denna skatt medelbart genom dess utskrifvande endast
af landbönderna. Men i tider, då kyrkans medlemmar samt adeln
dessutom fingo vidkännas särskilda afgifter och de dem åliggande
skyldigheter behöfde bestämmas, användes herredagen eller riksdagen
såsom beslutande myndighet. Så skedde under Gustaf I:s
regering vid åtskilliga tillfällen, då han behöfde allmänna penningehjelper.
Under Erik XIV och Johan III blefvo riksdagar eller
herredagar sällan sammankallade. Den första större skatt som
utskrefs var den, som påbjöds 1571 för Elfsborgs lösen. Detta
skedde visserligen vid ett riksmöte, men detta möte var dock
mer att betrakta såsom en förenad landtdag än som en riksdag.

Det var först när Karl IX tog regeringen i sin hand, som skattefrågor
gjordes efter regeln till föremål för riksdagsöfverläggningar.
Detta berodde dels på politiska förhållanden, dels derpå att man
ej kunde reda sig med de vanliga skatteutvägarne genom persedelgarders
utskrifning, utan behöfde särskilda penningehjelper för krigens
förande.

Johan III underhandlade emellertid genom fogdarne med
folket och försökte hvarjehanda medel för att skaffa sig erforderliga
penningetillgångar. Klart var ock, att då fråga blef att skaffa
medel till större belopp, såsom förhållandet var med den till Elfsborgs
lösen samt andra krigsomkostnaders gäldande 1571 åtagna
hjelpskatt af 150,000 daler, som skulle utgöras i silfver och penningar
och fördelas på flera år, måste man anlita ett annat beskattningssätt.
Det som förut under Gustaf I blifvit användt och
äfven nu anlitades var utskrifvandet af en viss andel af förmögenhet,
hvarvid tillika bestämdes, hvilken egendom som skulle anses
beskattningsbar. Uti menige mans försegling den 15 Januari 1571
förklarades hvad landet angår att »alla bönder, bomän (landbor)
och andra, som hemman besitta, skola utgöra 1]0 af alla lösören
uti guld, sölf, penningar, koppar, tenn och boskap». Härjemte utfärdades
en »ordning eller förslag, huruledes denna hjelpskatt
med sin värdering och af hvad persedlar hon skulle utgöras».
Häri bestämdes, hvilka persedlar skulle utgöras in natura och
hvilka skulle lösas. Jemte de förr nämnda lösören uppräknas stångjern
och osmundjern samt spanmål såsom de persedlar, af hvilka
skatten skulle utgöras i sjelfva persedlarne, medan för annat smide
tiondedelen skulle lösas efter som det går och gäller; och var
utsatt för boskap det värde, hvarefter skatten skulle beräknas och
i penningar utgå*); slutligen omförmälas räntepengar och barnpengar.
Vidare bestämdes, att denna hjelp skulle utgå af biskopar,
prester, bergsmän, skattebönder och frälsebönder, likaså af fogdar,
skrifvare, höfvidsmän, fänrikar, skyttar, hofman, knektar, båtsmän
och alla, som hemmansbruk och bohag hålla, såväl adelns som
Kongl. Maj:ts tjenare. Äfvenledes gerningsman, landsköpmän
samt unge karlar och drängar, som bruka en del af hemmanet
och utgöra hvarken like eller rätt någonstädes; äfvensom daga *)

Detta pris var för nötkreaturen från 15 mark för gill oxe till 1*/4 mark för
1 ars stut, för getter, får och svin 1V4 mark af hvartdera slaget, under hvilken tid det
gick 85,33 mark penningar på 1 mark fint silfver, eller marken motsvarar 0,39 kronor
— och kan antagas hafva motsvarat ett köpvärde af 3,90 kronor, enär Styffe antog, att
150 ar förut pa 1400-talet silfrets köpvärde var 12 gånger så stort som nu för tiden.

karlar både på bygden och i städerna. I stad förklarades särskildt
i denna ordning, att afgiften skulle med en tolftedel af de
obrände och en adertondedel af de brände städerna utgåafnyssuppräknade
lösören och af alla köpmansvaror, som brukas till
handel, både in- och utländska, likaså af vissa varor efter sin egen
värdering samt reda penningar, och uppräknades legohus, bryggehus,
badstugor, bodar, tomter, gårdar, såsom de lägenheter, af
hvilka ett års ränta eller hvar tionde, tolfte och adertonde penning,
efter som beviljadt var, skulle utgöras, hvarjemte af räkenskaperna
visat sig, att äfven husgeråd och kläder förtecknats och
värderats, eller med andra ord allt som Stadslagen föreskrifver
skall tagas i beräkning vid åläggande af skuth. Och skulle för
skattens beräkning på landet 6 eller 12 beskedlige män, samt med
Kongl. Maj:ts trogne män och utskickade, vanligen presten, någon
gång äfven fogde och länsman, derom rättvisligen och med doms
ed kunna ransaka och laga. Och skedde detta på sådant sätt,
att en fullständig uppteckning både i stad och land öfver hvars
och ens egande tillgångar gjordes. I stad tillgick värderingen så,
att borgmästare och råd ransakade och uppskrefvo hvars och ens
lösegendom i angifna persedlar. Sedan dessa i penningar blifvit
uppskattade till ett för hela riket faststäldt penningevärde, gjorde
kronan anspråk på V2o> Vis e^er V12 ai‘ den taxerade summan, allt
efter den procent af förmögenheten hvarje stad skulle erlägga.

Beskattningen fortfor utan några bestämda grundsatser under
Johans hela regeringstid. Samtidigt med det att en så dryg skatt
som den för Elfsborgs lösen utgjordes, erfordrades ytterligare penningar.
Man sökte då vinna sitt syftemål genom att bemedla skattens
utgörande i förskott och i silfver, en köpesilfverskatt af 2 lod silfver
af skattebonde och hälften af landbo, mot afkortning på framdeles
utgörande afrad. Vidare skulle hvarje länsman erlägga 4 lod silfver,
adel, prester och köpstadsmän efter förmögenhet. Adeln fick
vidkännas skatten på det sätt, att hvarje frälse landbo skulle
erlägga 1 lod silfver mot afkortning å afraden till husbönderna,
hvarjemte alla adelsmän, som ej utgjorde rusttjenst, skulle utgöra
en penningsumma, bestämd i ett särskildt mandat. En särskild
ordning utfärdades för städerna, hvari bestämdes huru mycket
hvarje stad skulle utgöra. Man uppsökte allt flere skattesubjekt.
Man ålade häradsrätterna en särskild skatt. Särskildt mandat utfärdades
om handtverkares och deras biträdens samt landsköpmäns
och kringvandrande köpmansdrängars taxering. I det följande

decenniet försökte Johan III att förskaffa sig penningar genom
utbjudande af bördsrätt till hemman, som innehades med blott
åborätt, samt genom lån af landsbygdens ofrälse befolkning, hvilket
tog form af ett slags tvångslån, hvadan man sökte befria sig derifrån
genom att gifva mindre belopp till skänks, s. k. skänkepenningar.
Af adeln tog han såsom lån uppbörden af adelns förläningar.
Äfvenledes sökte han att erhålla penningar genom att
förvandla i persedlar utgående skatter eller gärder till penningar.
Då han genom dessa operationer ej vann någon inkomst, nödgades
han 1583 pålägga en ny skatt, visst af hvarje honde, 1 daler af
skatte- och V2 daler af frälsebonde, 1 mark af torpare, d. v. s.
de som hade V4 hemman, J/2 mark af husmän och fullvuxna legodrängar,
hvilken, ehuru den, för att visa sig mindre förhatlig, förklarades
vara ett lån, som skulle återbetalas, ej synes hafva utgått,
hvaremot en året förut ålagd båtagärd i mellersta och södra
Sverige utgick förvandlad i penningar. Sedan stillestånd blifvit
slutet med Ryssland 1583, afhöll han sig någon tid från att begära
skatter af allmogen. Han vände sig till adeln 1584, med fordran
dels att 1 daler skulle utgöras för hvarje frälse landbo, dels att
Vs eller 1/i af alla förläningar och allt underhåll skulle indragas,
likasom ock af all lagmans- och häradshöfdingeränta. För att
erhålla tillgång på mynt försäkrade han sig af städerna om utgörande
af deras årsskatt i ungerska gyllen, s. k. guldskatt, efter
en viss taxa, som upprättades på ett herremöte i Kalmar 1587.
Myntförsämringar hade äfven blifvit använda i kronans hushållningssystem.
Då Johan år 1589 begaf sig till Reval, och vidare
Ryssarne år 1590 infallit i de af Sverige söder om Finska viken
innehafda länder, måste Johan åter vända sig till allmogen
jemte andra, med fordran af hjelpeskatt i penningar. Enligt Kongl.
brefven den 24 Febr., 4 och 7 Mars 1589 äskades af hvar skattebonde
4, af krono-, kyrko- och klosterbönder 3, af frälse landbor 2, af
torpare och nybyggare 1 mark, af handtverkare 2, legodräng
äfvensom husman 1 mark, länsmän 2 daler och gästgifvare. 1
daler. Fogdar, skrifvare och andra taxerades hvar för sig af
Konungen sjelf. Prester taxerades till vissa daler, 12, 10, 8, 5,
4, 3. På herredagen i Stockholm den 20 April 1590 bestämdes, att
biskopar, prester m. fl. skulle utgöra dels visst för hvarje tunna
spanmål de hade i underhåll, dels visst i landsocknarne för visst
antal hemman, hvilket då bestämdes i förra hänseendet till 2 öre
för hvarje tunna, och i senare hänseendet till 1 öre för hvarje gård,

så väl hela som halfva, och torp, samt i städerna 72 öre för
hvarje hus. Borgare, som brukade seglats, skulle betala tull af
hvad som utfördes efter tullordningen, andra näringsidkare i förhållande
till sin förmögenhet efter Kongl. Maj:ts befallningsmäns
samt borgmästares och råds öfvervägande och ransakning. Lekmän
som hade löner skulle utgöra 2 öre för hvarje tunna spannmål,
och V6—Y12 lönen indrogs, hvartill kom det afdrag i förläningar,
som Konungen ansåg sig kunna sjelfmyndigt göra. I
Augusti 1591 uppdrogs åt fogdarne att underhandla om en kostgärd.
I Juni 1592 skedde underhandling om, att allmogen skulle utgöra
vissa mark klippingar mot afdrag på räntan, samt att presterna
skulle utgöra en liten hjelp i penningar, 2 mark af hvarje 64 bönder,
på sina ställen 60 i hvarje socken, hvilket förstnämnda antal
i allmänhet i följande tid blef grund för skattens bestämmande.

Efter Johans död öfvertog Karl snart hela omsorgen om rikets
finanser, och hans under stridigheterna med rådet intagna ställning
föranledde honom att med framställningar om utomordentliga
skatter vända sig till riksdagen, hvilket ledde till den småningom
stadgade grundsatsen, att riksdagen allena egde bevilja utomordentliga
skatter, i synnerhet penningehjelper.

Den svenska riksdagen, som under det 16:de seklets sista decennier
hand i hand med Gustaf Vasas yngste son under kamp och
strid ville bevara de politiska och religiösa frukterna af Gustaf I:s
befrielsekrig och reformationsverk, förskaffade sig sålunda en betydelse,
som gifvit vårt statsskick dess karakter och som aldrig
förlorades. Dess medverkan blef derför städse anlitad för att
sätta fosterlandet i stånd att intaga och bevara den ställning, som
detsamma tillkom såsom en sjelfständig medlem bland Europas
stater. De strider, som Sverige måste bestå, nödgade det att af
dess folk ideligen fordra penningar och soldater. De riksdagar,
som sammankallades, hade till uppgift att bestämma, huru dessa
fosterlandets behof skulle ses till godo. Utskrifningar af manskap
och skatts utgörande utgjorde föremål för de Kongl. propositionerna
till riksdagarne, med angifvande af det sätt, hvarpå detta skulle
lättast och lindrigast kunna ske.

Med Karl IX:s anträde till regeringen erhöll den svenska krigsförfattningen
en bestämdare form. På hans framställning vid riksdagen
i Linköping år 1600 blef, efter hvad rikets ständer säga, »på

det så väl öfverheten må veta hvad krigsfolk som utaf hvar landsända
både till häst och fot kunde vara att lita på, när så lägenheterna
fordrade, att något tåg mot fienden behöfdes, så ock menige man
vara frie och förskonade och icke så ofta med utskrifning betungade
och besvärade, som härtill kan skedt vara, af oss samtliga
beviljadt och samtyckt, att ett visst tal till hofmän och knektar
skola uti hvar landsända uppå rikets omkomstnad årligen och stadigt
hållne blifva, så starka till mantal, som Hertig Karl deruppå
en viss ordning häfver göra och författa låtit, till hvilkas lön och
uppehåll, medan de hemma och icke på någon resa äro och brukade
blifva, af kronans årliga ränta och uppbörd skall tagit och
förordnadt varda så mycket dertill, som efter en viss ordning kan
gjordt blifva. Men när de på något tåg mot riksens fiender brukas
skola, det vare sig hela krigsmakten af hvar landsända eller
en del deraf, då skulle åt den landsända, som krigsfolket utfordrar,
utgöras så mycken fetalie, som till eu månad, hälft eller
helt år behöfvas kan, emedan de uppå riksens tåg och resa behöfvas
och brukade blifva, så att, då den ena landsänden icke
behöfver att göra för den andra och hålla något annat folk än
det, som af samma landsända är, utan hvar och en försörjer sitt
folk. Och efter det uti alla landsändar icke är lika mycket krigsfolk,
ej heller lika mycket mantal till allmoge som hjelpen göra
skola, så är ock deruppå en viss ordning gjord, att hjelpen, som
således till krigsfolkets underhåll utgöres, den skall göras lika,
så väl enestäds som annorstädes, att icke mer löper på en bonde
i ena landsändan än den andra. Och der som krigsfolket
vore mer uti en landsända, än att de uti den tid, de skola bort
och till riksens bästa brukade blifva, kunde hjelpa sig med det
som allmogen i så måtto utgörande varda, då skall hvad deruti
felas blifva uppfyldt af den årliga ränta och uppbörd, som af
samma landsända utgjordt blifver, så att de skola till fyllest blifva
förnöjde af hvar landsända så många månader, som de uppå resan
varda brukade; och sådan ordning skall alltid hållas, så väl medan
krigsfolket hemma är, som när de på tåg och resa ute äro».
Fotfolket i denna styrka upprätthölls genom utskrifning, som af
Riksdagen beviljades. Enligt riksdagsbeslutet i Stockholm den
17 Juni 1602 § 5 beslöts, att, »hvad krigsfolket tillkommer, dermed
skall hållas etter den ordning, som Oss här förelåsen är, och eftei
som nöden är stor till, derefter skall krigsfolket meras eller för
minskas, och skall ingen, som utnämnd varder och tillbörlig besold -

ning tillbjudes, vedersaka att låta bruka sig ehvar han behöfvcs,
öster eller vester, norr eller söder». Och uti den ordning, som
sålunda omförmäles och hvilken sedermera den 27 i samma månad
utfärdades, stadgades, att vid utskrifning borde tillgå sålunda
att, sedan ransakadt blifvit, huru mycket manfolk, som uti hvar
gård finnes, som värjor bruka kunna och är öfver 15 och under 50
är i hvar gård, större eller mindre, så skulle af 10 gårdar från
den, som hade det mesta folket och derigenom led den minsta
afsaknaden, uttagas en varaktig karl till knekt. Det krigsfolk,
hvilket på sådant sätt uppkom i hvar landsända, skulle knektehöfvidsmannen
hafva i befallning och under deras fänikor behålla,
som uti samma landsändar tillförene hafva deras knektar haft. I de
fullmakter, som utfärdades för utskrifningskommissarierne, tillädes
äfven den bestämmelsen, att för nämnda 10 gårdar borde ytterligare
antecknas en karl, hvilken finge blifva hemma och sköta sittarbete
men skulle vara redo när han behöfdes, hvilket dock förklarades
endast afse att bilda en reserv. När under kriget med Polen
svenska hären genom slaget vid Kirkholm blifvit nästan upprifven,
sökte Konungen att medelst erbjudande af ständig frälsefrihet
åt dem, som för sina gårdar ville tjena till fot med full utrustning,
anskaffa förstärkning, men det manskap, hvilket sålunda samlades,
de s. k. sköldknektarne, uppgick endast till ett mindre antal,
och inrättningen förföll, hvadan utskrifningarne måste anlitas.

Hvad det egentliga finansväsendet angår, så togs rikets
ständers medverkan i anspråk redan på 1595 års riksdag i Söderköping,
då en hjelp åtogs efter en ordning, som följde samma
grunder för fördelningen, som under Johan III:s sista regeringstid.
Sålunda skulle presterslcapet utgöra, likasom 1590, 2 öre för
hvarje tunna spanmål i underhåll och 2 för hvarje bonde i landsocken;
borgare i stad, som idkade utländsk handel, hvar 40:de
penning af hvad som utfördes, köpesvenner hvar 30:de penning
af in- och utförsel, fastighetsegare 1 daler för hvarje hus eller
gård, der ej handel idkades, 3 mark för hvarje skatteöre och 2
mark för hvarje bod, 1 mark för hvarje stall, vedbod och obygd
tomt; åkerbrukare i stad 2 mark för hvarje tunnland åker, handtverkare
voro i vissa klasser fördelade att utgöra 3, 2, 1 daler;
hyrebåtsmän, åkare, dragare, tjenstedrängar, tjenstepigor 2, 1
mark. Uppskattningen i stad skulle ske af Konungens fogdar,
tullnärer samt borgmästare och råd jemte 6 af menigheten. Allmogen
skulle utgöra för hvarje helt skattehemman 2 daler, för

hälft 1 daler, för torp 3 mark, för kronohemman 6 och 3 mark,
för frälse 1 daler, 2 mark och 1 mark. Länsmän och gästgifvare
voro taxerade lika med bönder, husmän till 2 mark, lösa karlar
och drängar, som ej ville tjena för årslön, hvardera 2 daler, andra
drängar 1 mark och dessutom 2 mark för hvarje spannland de
sådde, gerningsman 2 daler och hans svenner 1 daler hvar. Vid
förvandling af penningar skulle hvar daler räknas till 2 lod silfver,
1 tunna spanmål, 1 y2 Ltt smör, 1 god oxhud, 3 gilda bockskinn,
1 Ltr råkoppar, 200 osmundjern. För vissa personer utsattes
särskildt hvad hvar och en skulle utgöra. Sedan Hertig Karl
utfärdat bref af den 11 Augusti 1598, om underhandling med
stadsborgare om bidrag, samt befullmäktigat uppgifven person att
uppbära icke allenast alla häradshöfdingepenningar, som borde utgå,
utan ock 1 mark penningar af hvar hel besuten frälsebonde och
hälften af halfbesuten, såsom ock af hvar prestman för 64 bönder
i gället 12 daler samt 5 öre för tunna spanmål indelt till städernas,
och 3 öre till landsbygdens prester. Vid riksdagen, som slöts
i Stockholm den 2å Juli 1599, beviljades en ny penningehjelp, den
s. k. femtiondedelsslcatten, att utgöras af presterna med J/50 af deras
boskap och andra persedlar efter en viss värdering, äfvensom af
deras tertial och vederlag samt hvarje tunnas utsäde; af städerna l/ä0
af deras fasta och lösa egendom; af allmogen utaf dess lösa egendom
lika med presterna, dock att frälsebönderna skulle utgöra
hälften mindre. För att bekosta det år 1600 utskrifna krigfolkets
underhåll utskref Karl genom Bref den 18 Maj s. å. en gärd i persedlar,
hvilkens värde anslogs till 2ä/32 af den föregående året fordrade
femtiondedelsskatten. Denna skatt synes ej hafva varit
tillräcklig. Den 16 Maj 1601 blefvo till alla landskap bref utfärdade
om hjelp i penningar till krigsfolkets aflöning och underhåll.
Den skulle utgöras i den snart under namn af boskapspenningar
och åkerskatt bekanta formen, nemligen ett visst belopp,
4 öre för hvarje häst och hvarje oxe, 2 öre för ett sto och för en
ko och 1 öre för hvarje tunnas utsäde. Dessutom skulle tjugu bönder
lemna en häst, som kunde brukas under rustningen. Huru vidt
denna befallning eller detta förslag lyckades att anskaffa de påräknade
medlen, derom upplyser ej den af oss kända historien.
Följande år nödgades emellertid Hertig Karl redan den 1 Febr. från
Abo utfärda ett s. k. mandat till alla landsändar om krigshjelp,
hvilket framlades för den samma år sammanträdande riksdagen,
etter hvars slut den 27 Juni 1602 utgafs ordning, huru årliga rän -

tan och hjelpen skulle uppbäras och folket utnämnas, hvari, efter
delvis liknande grunder med dem som år 1595 tillämpats, förordnades,
att adeln i stället för sin rusttjenst skulle hvart qvartal utgöra

1 mark för helt hemman, */2 för 1f2, 2 öre för hvarje besuten torpare;
presteståndet skulle så utgöra hjelpen, att biskopar och
professorer skulle erlägga 2 öre för hvar tunna tionde de hade
bekommit i underhåll, och alla prester, som gäll och socknar hafva,
vare sig biskopar, professorer eller gemene prester, skulle utgöra

2 öre för hvarje fullgärdshemman de hafva i socknen och sedan
eftersom hemmanen kunna vara till. Af borgerskapet skulle utgöras
efter den ordning, som gjordes i Åbo den 1 Februari samma
år, nemligen af hvart öre de lågo i skatt 1 mark, för hvar stufva
de hade i gården 2 öre, för hvart herberge eller visthus utom
gården 1 öre, för hvar sjöbod 1 mark, för hvar väderqvarn 2 öre,
för hvarje stallgård V2 daler, för hvar obygd hustomt 12 öre, för
hvar kålgårdstomt 1/2 mark och för hvart åkerstycke, der man
sådde en tunna säd, 1 mark; borgerskapet synes dock, etter hvad
visar sig i afseende på städernas hjelp den 16 Juni 1602, hafva
med samtycke i öfrigt nedsatt hjelpen, som skulle utgå efter skottet,
till hälften eller l/2 mark. Eftersom bönderna hafva besvärat sig
att de för deras oförmögenhets skull icke kunde något hjelpa,
så skola de utgöra deras årliga ränta och deruppå hvart fjerdedels
år 3 mark för hvart helbesutet hemman och proportionaliter;
knektarne skulle få sin lön af dessa qvartalspenningar och hvarken
kost eller pengar af allmogen. Häraf visar sig, att nyssnämnda
3 mark i qvartalspenningar voro egentligen ett förskott
att afkortas i den årliga födringen och penningeskatten, för
dem som det utgjorde, och sannolikt äfven å andra delar åt
den årliga räntan, när nämnde titlarne ej uppgingo till ett
qvartals penningar motsvarande belopp. Det som allmogen åtog
sig enligt samma ordning var, utom förr omförmälda utskrifning,
en persedelgärd. Allmogen skulle, när Gud ville att han fick
något af åkern, komma riket till hjelp med råg, malt, gryn
och smör, till uppgifvet belopp af hvart fullgärdshemman, och
med eu oxe af hvarje 16 bönder. Dock skulle med samma
hjelp så hållas, att de, som till dess uppbörd blefvo förordnade,
skulle pröfva undersåtarnes förmögenhet och dem derutöfver icke
besvära. Denna hjelp skulle utgöras på hösten af kronans och
adelns bönder. Slutligen omförmäldes, att 30 krono- och skattebönder
skulle utgöra en till fortskaffning af soldatens tross duglig

häst, mot afräkning å utlagorna. Vid ifrågavarande kjelps utgörande
skulle iakttagas den, efter hvad blifvit omförmäldt, äfven
förut brukliga beräkning af två halfhemman mot ett helt, två
frälsebönder mot en kronobonde och fyra torpare mot ett fullgärdshem
man. Jemte allmogen skulle af biskopar, professorer
och prester, som hade socknar, utgöras en persedelgärd till uppgifvet
belopp för hvarje 20 fullsutna hemman. Karl underhandlade emellertid
om och erhöll följande året någon penningehjelp utöfver
de såsom ett blott förskott medgifna qvartalspenningar. Då emellertid
kronans penningebehof icke, på sätt man 1602 försökt, kunde
uppfyllas, förmåddes ständerna den 22 Mars 1604 i Norrköping
besluta, att de för tre år, räknadt från den 1 nästföljande Maj,
ville hålla extraordinarie i marken, emot de Påler eller hvad andra
fiender som sig uppå riket nödga kunna, 9,000 man till häst och
fot, både främmande och inländske, hvad folk som anses kan
komma till väga och lust hafva att tjena, och dem månad från
månad deras riktiga betalning gifva, samt att åtaga sig de månadspenningar,
som omförmälas i deras samma dag afgifna (i
Stjernman I sid. 579—585) införda) skrivelser — med hvilka
må jemföras hvad samma dags riksdagsbeslut (anf. ställe sid.
552) innehåller — nemligen af adelen hvarje månad 3 daler
för hvar häst, som adelen borde hålla, samt 4 daler för hvarje 100
daler, som innehades i förläning af kronan, och derutöfver 4 mark
för hvarje fullsätes hemman, som ärfts, detta mot frihet från rusttjenst
samt rättighet till de två hästar, som bönderna pläga utgöra
till kronan; af allmogen hvarje fullsätes skatte- och kronobonde,
två frälsebönder och 4 torpare, utöfver den årliga räntan, 1 mark
hvarje månad mot frihet för alla gärder och hjelper, ehvad namn
de hafva kunna, samt för all omläggning, gästningar och skjutsfärder,
sedan de vid samma riksdag åtagit sig skjutsfärdspenningar.
Der skjuts erfordrades, voro de endast skyldiga till skjuts mot betalning.
Presterskapet hvar månad ett visst belopp af hvarje stift,
inalles 1,135 daler*); borgerskapet visst månatligt belopp från
hvarje stad**); hvaremot borgarena betingade sig frihet från in '')

333 daler skulle utgöras af Abo stift, 166 daler från hvartdera af TJpsala och
Linköpings, 125 å 127 från hvartdera af Strengnäs, Vesterås, Skara; 91 3/4 af Vexjö.

) 175 af Stockholm ;o 83 af Nylöse, 70 af hvardera af Söderköping, Norrköping
och. Kalmar; 50 å 52 af Aho och Gefle; 35 af Nyköping, Vadstena, Linköping, Jönköping;
25—29 af Upsala, Vesterås, Arboga, Hudiksvall, Viborg; 23 af Örebro och
Vexjö; 10—16 3/4 af Enköping, Karlstad, Mariestad, Björneborg, Helsingfors, Raumo,
Eksjö, Vestervik, Bogesnnd, Gamla Löse, Lidköping, under 10 daler af Öregrund, Sigtuna,
Köping, Hedemora, Torshälla, Strengnäs, Telje, Hernösand, Skeninge, Skara, Falköping,
Hjo, Sköfde, Nådendal, Borgå, Ekenäs samt Mönsterås.

tullen af gods, som borgerskapet sjelft tillkom, men under medgifvande
att uttullen må förhöjas på koppar och jern; rätt till fri
segling och utförsel med tillbörlig tull, likaledes frihet från all
gästning och gångande, och skulle ingen knekt eller hofman hålla,
utan alla de, som till staden komma, skola tära för sina penningar.
Denna bevillning, hvars betydenhet bevisas af de friheter stånden
deremot betingat sig, fanns likväl efter svenska härens nederlag
vid Kirkholm den 17 Sept. 1605 otillräcklig. Karl behöfde ytterligare
penningehjelp. Ej mindre var behofvet af manskap. Med
anledning deraf att krigsdugligt manskap ej kunde erhållas genom
utskrifning på öfligt sätt, afgafs ett förslag den 4 November 1605,
att 10 besutna krono- och skattehemman samt 20 frälsebönder
skulle lega en duglig karl till kronans tjenst och, hvar der icke
funnes någon sådan, gifva, utöfver den i Norrköping beviljade
hjelpen, utaf hvar person som gick till arbete och fanns i gården,
både mans- och qvinspersoner, mellan 16 och 60 år 11/2 rst (l''/2
öre) i månaden. För dessa penningar kunde man lega det behöfliga
manskapet. Utom penningarne begärdes ock en gärd åt
spanmål, smör, kött samt salt och torr fisk. Den 6 November
utfärdades af flere af adeln, presterskapet, borgmästare och råd
i Stockholm och dess förstäder samt länsmännen och de 12 af
nämnden från olika härad i Stockholms slotts län, som samraanträdt
på Stockholms rådstufva, till alla län i riket det i Bihang
Stj. sid. 259—262 införda bref, hvari tillkännagafs, att de beslutat,
dock ingen till prejudice eller förfång, att det i Kongl. Brefvet den 4
November uppgifna antal bönder skulle utlega en knekt — hvilket i
en af riksrådet gifven förklaring utsträcktes till hvar 10:de prest och
hvar 10:de borgare — och till hans utredning erlägga, för hvar
bonde och hustru samt hvart hjon de hade i gården mellan 16
och 60 år, 1 öre penningar (de s. k. enörespenningarne) hvarje
månad, räknadt från den 1 Januari 1606 till samma dag 1607 och
derjemte för en gång vid nästa nyårstid de i ofvan anförda Kongl.
bref af den 4 November omförmälda persedlar. Penningehjelpen
skulle användas till lega af en varaktig karl och honom törst på
handen gifvas 10 mark och de öfriga penningarne levereras i
skattkammaren. Från denna hjelp skulle vara fri hvarken prestman,
fogde, skrifvare, lagläsare, hofmän, borgare, länsmän, fjerdingsman,
fogdetjenare, gästgifvare, husman eller någon embetsman
(handtverkare), ej heller adelns landbönder under dess egna
sätesgårdar, efter Konungen gifvit adeln för detta kret fri från

rusttjenst, och skulle såväl främmande, som i riket sökte sin
näring, som inländske utgöra denna hjelp. Häraf synes, att denna
månatligen utgående enöreshjelp, som med skäl kan anses fölen
föregångare till den personela skatt som benämndes mantalspenningar,
icke, såsom af det utaf Konungen den 4 November
utfärdade brefvet kunde synas, endast ålades bönderna, utan ofrälse
personer i allmänhet. Slutligen förklaras, att åtagandet icke
skedde för andra landskap än ofvan uppgifna, utan dessas beslutande
rätt dem förbehölls, huruvida de ansågo det på Stockholms
rådstufva för deras ort antagna förslaget för sig rådsamt, eller visste
något bättre. Huruvida de för denna fråga ansågo riksdags sammankallande
nödigt eller icke, derom önskades svar till Konungen
och brefvets afsändare inom 3 veckor. Redan den 27 December
kunde Konungen till rikets ständer aflåta en skrifvelse med tillkännagifvande,
att han förnummit det de antagit förslaget om den i Norrköping
beviljade hjelpens förökande i enlighet med det den 6
November i Stockholm fattade beslut. Konungen tillät dem, som
ej hade penningar eller silfver, att utgöra spanmål, kött och andra
fetalie-persedlar. De som voro ute mot fienden frikallades,
jemte deras hustrur, men icke deras legofolk och hjon som de
hade hemma, emedan de beviljade örena afdrogos å legofolkets
lön. Den sålunda åtagna förökningen af mänadspenningarne upphörde
väl med utgången af år 1606, men äfven derefter kändes
mänadspenningarne säkerligen ganska tryckande, och nedsättningar
för vissa orter egde rum. Mänadspenningarne skulle visserligen
upphöra den 1 Maj 1607, men ett K. Br. den 19 Juli 1608 upplyser,
att vid kröningen — kröningsriksdagen räckte från Febr. till en
del af April 1607 — bevillningen blef förlängd på ett år. Men då
äfven denna tid, för hvilken mänadspenningarne blifvit ytterligare
beviljade, nalkades sitt slut, på samma gång som Karls behof fortforo
oförminskade, sammankallade han i Januari 1608 sitt riksråd
samt biskopar och några andra prelater till ett möte i Örebro,
som fick en särskild betydelse genom hans derunder gjorda men
misslyckade försök att vinna rådets bifall till en lag, som en gång
för alla skulle bestämma, hvad som skulle af medborgarne utgöras
i 5 af de 6 i L. L. Kg. B. kap. 4 § 6 omförmälda fall, då
Konungen eger begära utomordentlig hjelp (bröllopsgården upptogs
ej), så att man visste, huru skulle förfäras, då Konung och undersåtar
på en eller annan ort ej kunde förlikas om samma hjelp.
Resultatet af öfverläggningen blef, att man ej fann något bättre

beskattningssätt än månadspenningarne, ty, efter hvad en den 29
Februari 1608 utfärdad kungörelse meddelar, hade vid detta rådslag
mellan riksrådet, biskoparne och några prelater man ej
kunnat finna annat medel till statsbehofvens tillfredsställande än
att blifva vid den ordning, som i Norrköping och på kröningen i
Upsala beviljades, med det tillägg och rättelse, att prest för
hvarje 100:de bonde i sitt gäll skulle hålla en varaktig karl eller
ock gifva ut 25 daler, likasom ock biskopar, professorer och stadsprester
skulle gifva hvar öde tunna af deras underhåll. Till underlättande
af utgörandet finge allmogen hvarje halfår utgöra
skatten med 1 dir i penningar och 2 mark i persedlar, och skulle
mot 2 mark svara 2 fjerdingar mjöl, 3 fjerdingar malt, 1 mark
humle, 3 marker smör, 5 marker kött och fläsk, 5 marker salt
och torr fisk, men en frälsebonde skulle utgöra inalles 3 mark
penningar och för de andra 2 mark 1 fjerding mjöl, >/2 fjerding
malt, 1 mark humle, 1 ''/2 mark smör, 3 marker kött, 2 marker
salt fisk. I afseende på städerna förordnades, att enär månadshjelpen
gått mest öfver de fattiga, så skulle den i stället utgöras
så, att för hvarje borgarehus erlades 3 daler om året öfver hufvud,
med iakttagande deraf att de förmögnare erlade mera och de
ringare mindre. Adelns och Konungens tjenare skulle för sina hus
utgöra, de förra 10 daler af hvarje hus, de senare 8 daler. Denna
hus- och gårdsskatt synes dock ej hafva utgått mer ån i Stockholm.
Under Örebro-mötet begynte Karl äfven en annan finansreform,
nemligen taclcjernstiondens införande mot befrielse från
ej mindre månadshjelpen än äfven flere ständiga skatter. Utom
dessa hjelper både folket att utgöra kröningshjelp, enligt Kungl.
brefvet i Juli 1606, att utgå: af allmogen med 2 oxar, 3 får, 4 Lit
smör och 1 Ltt 12 marker humle, af 16 skatte-, motsvarande
24 krono- och 32 frälsebönder; af presterskapet 1 oxe, 2 L® smör,
1 får för hvarje 64 bönder i socknen; af städerna vissa varor att
beställa från främmande land, kläde, värjor, gördlar till ett visst
antal folk, efter hvad hvar stads lägenhet kan vara till; så t. ex.
till 30 man från Hudiksvall. Härtill kom Karl IX:s erilisgatuhjelp,
enligt bref den 19 Sept. 1608, den sista sådan hjelp som utgjordes,
hvilken skulle utgå sålunda: af hvarje 16 skattebönder,
24 krono- eller arf och egne- samt 32 frälsebönder: malt 4
tunnor, foderkorn 1 tunna, smör 16 marker, kalf 1, svin 1, fai
4, gäss 4, höns 8, ägg 32, harar 8, orrar och hjerpar 8, talg
4 marker, hö 2 lass och halm 32 kärfvar. Af prestersTccipnt föi

hvarje 64 bönder som de hafva i gället ]/4 mot böndernas gärd.
Af borgerslcapet i städerna, »af hvar mark öresskatt, skrädt bröd
V2 tunna och herre-öl 1 tunna, eller ock 1 tunna malt och 4 marker
humle. Desslikes skall hvar fogde uti sin befallning uppbära
10 tunnor hvete och deremot afräkna uti presternas och allmogens
gärd, för hvar tunna hvete, malt 3 spann». Då Karl icke på detta
sätt erhöll hvad som erfordrades, syntes vid 1609 års riksdag nya
sätt till fyllande af kronans extra penningebehof nödiga. De bevillningar
som åtogos äro för de ofrälse stånden daterade den 15
Augusti 1609 och gällde för 2 år. Adeln hade förut beviljat en
tiondedel af deras årliga uppbörd i penningar, dock de persedlar
allena räknade, som voro rusttjenstbara, efter följande värdering:
för hvar 10:de tunna spanmål 14 öre, hvart 10:de tät jern 6 mark,
hvarje LU smör 12 öre, och årlig häst 3 öre, hvilken direkta skatt
utbytts mot 3 mark i hjonelagspenningar, eller hälften mot hvad allmogen
under denna benämning åtog sig, samt af hvar hel frälsegård
6 mark i månadshjelp, samt spanmål och fetalier till utsatt belopp;
biskoparne och pr ester skåpet i städerna, som hade spanmålsunderhåll,
enligt förut gjordt åtagande hvar 5:e tunna, och presterna på
landsbygden åtogo sig 1 mark för hvart fullgärdshemman, eftersom
i Örebro utlofvadt vardt, hvilken presterliga utskyld i den tidens
handlingar kallades mantalspenningar. Sammalunda samtyckte de för
hvar prestman och hans hustru 6 mark (hjonelagspenningar), desslikes
att i gärd för hvar 64 bönder och fullgärdshemman som de hade
i deras gäll utgöra lika mycket som 4 helbesutna skattebönder
lofvat utgöra. Borgerskapet beviljade af hvart hus, gård eller tomt
der folk bodde, så väl i staden som på malmarne, 1 daler, af hvart
hjonelag 6 mark, undantagande husarme; desslikes af hvart öre
de lågo i skatt 6 öre (i stället för 4 öre, som beviljats 1602). Stockholms
borgare biträdde till slut samma bevillning, ehuru de till en
början synas hafva efter uppskattning till ordinarie skatt fortsatt
utgörandet af månadspenningarne, som Örebro rådslag bestämt
skulle fortfara. Krigsbefälet beviljade, att hemmavarande krigsmän
sombesutto hemman eller brukade gårdar, skulle erlägga hjonelagspenningar
6 mark. Allmogen öfver hela riket beviljade, till de 3 dir
(månadspenningarne), som de tillförene utgjort hafva, samt skjutsfärdspenningarne
(som äfven beviljades i Norrköping) för hvart
hjonelag, så många som på hemman sutto, 1 dir, som i riksdagsbeslut
den 15 Augusti linnes ökadt till 6 mark, äfvensom af hvart hemman
spanmål, kött och fläsk samt smör till uppgifvet belopp. För Verm -

land och Dalarne beviljades hjonelagspenningar, 1 daler för hvart
hjonelag, så många som i gården bodde, och fetaliepersedlar af
hvarje 16 hela skattegårdar. Samtliga stånden beviljade hjelpen för
tre år. Fem dagar förr än riksdagsbeslutet är dateradt hade Konungen
utfärdat ett Biafsked (Stjernm. Bihang 271. 2), deri han lofvade,
att så länge denna hjelp påstod, rikets ständer skulle för
alla andra pålagor vara fria och ingen ytterligare hjelp af dem
begäras, undantagande hvad hjelp som i dagsverken till Kalmar,
Jönköpings, Elfsborgs, Viborgs och lievals fästen kunde behöfvas,
efter den ordning som derom var gjord. Några dagar senare, den
18 och 20 Augusti, utfärdades Kongl. fullmakt att underhandla om
hjelpen, och gafs deri den förklaring, att så väl de som sutto i hyrehus
och gårdar, som de hvilka egna hus och gårdar hade, skulle
utgifva hus- och hjonelagspenningar, med rätt för hyresgäster att å
huslegan afkorta så många penningar, som de för huset utgåfvo.

Det dröjde dock icke länge, förrän Konungen ansåg nödigt att al
bönderna erhålla ett större penningehelopp, än som kunde anskaffas
genom de af dem beviljade månads- och hjonelagspenningar. Han
ansåg ej, att Norrköpingsordningen tog tillräcklig hänsyn till förmögenheten.
Han hade först ansett, att man borde tillämpa de i
1601 års riksdagsbeslut följda grundsatser, men nu syntes honom
bättre, att hvar gåfve som han hade folk till, genom påläggande
af viss skatt för hvarje dräng och piga, hvilket sedan kunde å
tjenstelön afdragas, efter de så mycket stegra sina anspråk. Den
29 November 1609 infordrades riksrådets betänkande häröfver.
Sedan den 14 Februari 1610 fullmakt utfärdats för Peder Nilsson
att på Rekarne ransaka både hos kronans och adelns bönder,
prester, fogdar, skiifvare, hofmän, knektar och andra, huru många
par folk, drängar, pigor, mågar, söner, enklingar och enkor i hvar
gård funnos, och underhandla med dem att de i stället för månadspenningar,
som tryckte den fattige lika hårdt som den rike, utom hjonelagspenningar
(4 mark för bonden, 2 mark för hustrun), ville utgöra
2 mark för hvar dräng och 1 mark för hvar piga de hade i gården,
men frälsebönderna hälften mindre, blef kungörelse den 24 Februari
1610 utfärdad härom, och att dessa penningar skulle 2 gånger om
året uppbäras. Hvad prester och borgare angick, skulle förblifva
vid den på herredagen i Stockholm senast gjorda ordning, allenast
skulle de lika med allmogen för hvarje dräng, de hade i
gården eller huset, utgöra 2 mark och 1 mark för hvarje piga.

I tryckt patent den 23 Juli 1810 förnyades påbudet, och säger
Konungen, att dannemännen väl veterligt vore, att lian med rådet

1 Januari funnit för godt att månadspenningarne skulle afläggas och
att i dess ställe skulle två gånger om året utgifvas för bonden
4, för hustrun 2 mark, för drängen 2 mark och för pigan 1 mark.
Dessa voro nu för våren till en del erlagda, resten infordrades
nu. För hösten borde de 4 mark, som för bonden voro utsatte,
utgöras till hälften i penningar och hälften i spanmål. För hustru,
dräng och piga skulle allt utgöras i penningar.

Riksdagsbeslutet i Örebro 20 December 1610, framkalladt af
krigshotet från Danmark, innehåller, att i stället för anslag till lega
af soldater, som beviljats i Norrköping, rikets ständer beviljat
utskrifning af manskap, hvarvid adeln beviljade, att utaf arf och
egne bönder må uttagas i kronans tjenst af hvar 10:de gård en karl,
som duglig och tjenlig är och minsta hemmanet besitter, dock att
det skedde för en gång och icke flere och under vilkor att de
voro fria på en mil när omkring sätesgårdarne, samt till underhåll
af samma krigsfolk halfparten af den hjelp som allmogen beviljat,
hvarjemte adeln utfäste sig att hålla sin rusttjenst, enär
den af Kongl. Maj:t kräfves och fordras. Dr ester skåpet beviljade
för hvarje prestman som hade gäll en duglig karl, antingen i
knekte- eller båtsmanstjensten, samt till underhåll 3 daler i månaden,
då han är ute, och att hålla knekten vid hemkomsten till
borgläger samt ersätta afgående karl med annan i stället. Borgerskapet
beviljade af hvar stad för sig, att hvar 10:de borgare
skola förskaffa en duglig karl till båtsman på skeppen, med rekryteringsskyldighet
då någon afgår, hvarjemte båtsmannen, när
han kom hem om vintern, skulle hållas i borgläger allt till vårdag,
under det Kongl. Maj:t lofvat löna samma folk, när de brukas
om sommaren. Allmogen utlofvade, att af dem som minsta
hemman besitta må uttagas i kronans tjenst dugliga karlar till
25,000 man af Sverige allena, utom hvad som af Finland uttagas
skall, och de som således i rikets tjenst uttagas skola hafva deras
hemman fria, såsom ock för alla hjelper, som både nu och framdeles
kunna påläggas, alldeles fria vara, och, samma krigsfolk
till att underhålla som att föra kriget med, att utgöra först 3
mark och sedan, till att proviantera gränsfästningar och hela
skeppsflottan under sommaren, af hvart helt hemman 1 tunna råg
eller malt, af hvart 1/2 hemman 5 fjerdingar och af hvar torpare

2 fjerdingar, och deruti skall räknas två frälsebönder mot en skatte -

eller krono. Bergsmännen beviljade i dess ställe att utgöra i jernbergslagen
300 osmundjern; Kopparbergets delegare af hvarje
fjerdepart 5 LU koppar, och tägtekarlarne af hvart hemman 2
stigar kol. Jemte dessa hjelper i och för manskapets uppsättande
och underhåll åtogo sig de tre ofrälse stånden, presterskapet att för
man, hustru, dräng och piga 2 gånger om året utgöra hvad i patentet
den 23 Juli var utsatt, nemligen af hvarje prestman 1 daler,
för hustru 2 mark, dräng likaså, piga 1 mark från deras 12:e år;
borgerskapet, sedan Kongl. Maj:t låtit falla de örespenningar, som
städerna voro pålagda att utgöras med vissa öre för hvarje öre i
skatt, hus- eller gårds- och hjonelagspenningar 2 gånger om året,
hvilka äro af hvart hus eller gård 1 daler, af mannen 1 daler, af
hustrun 2 mark, af hvar dräng 2 mark och hvar piga 1 mark, från
deras 12:te år. Allmogen, om ytterligare krig af hvem det vara
månde riket tillbjöds, hjonelagspenningar lika med presterskapet,
hvilken bevillning dock skulle först utgöras efter St. Johannestiden
1611 och, såsom det synes, blott för en gång, nemligen det sista halfåret.
Detta var den sista riksdag, med hvilken Karl IX underhandlade.
Han hade för afsigt följande år att sammankalla ny
riksdag. Den sammanträdde i Nyköping kort efter hans död, då
1610 års riksdagsbeslut undergick vigtiga ändringar.

III. Tiden från Gustaf II Adolfs tillträde till styrelsen
till frihetstidens begynnelse.

Då Gustaf II Adolf tillträdde styrelsen af Sveriges rike, som
var omhvärfdt af krig på alla sidor, blef ett af de vigtigaste föremålen
för hans omsorger, huru han skulle kunna finna utvägar
för att bereda inkomster för statsbehofvens tillfredsställande utan
att öfver höfvan betunga det af skatter tryckta folket.

Vid den första riksdag han såsom konung höll, den i Nyköping,
hvars beslut bör dateras den 31 Dec. 1611, måste de så förhatliga
hjonelagspenningarne eftergifvas, och man återgick till de
grundsatser som fått sitt uttryck i Norrköpings och senare riksdagsbeslut
om månadspenningarne. Mot upphörande af föregående
utlagor och befrielse från skyldighet att på nytt uppsätta manskap
skulle presterskapet utgöra 1 mark för hvarje fullgärdsbonde i
församlingen, de i Örebro 1608 och sedan vid Stockholms riksdag
1609 beviljade mantalspenningar, hvaraf hälften erlägges vid St.
Johannis och hälften vid Michaeli, samt, der så behöfdes, en dräglig

gärd, hvarjemte de, som viss kyrkotionde i underhåll hafva, skola
deråt gifva hvar 5:te tunna; borgerskapet, utom båtsmansutskrifning
som året förut beviljades, månats-penningar i likhet med i
Norrköping till ett för hvarje stad uppgifvet belopp, för vissa
städer något lägre, andra något högre än de i Norrköping beviljade,
mot befrielse från alla utlagor så länge månadspenningarne
utgöras. Allmogen skulle utgöra, utom restantien af de förra året
beviljade utskylder, hvarje fullsätesbonde 3 daler för krono och
skatte, hälften af frälse samt, om så tarfvades, komma riket till
hjelp med något ytterligare, som kunde vara möjligt och drägligt.

Vid Stockholms riksdag 1612 antogos de förut gällande grunder
för utgörande af hjelp, som 1611 tillämpats, med något förhöjda
belopp, att erläggas i två terminer. Preste- och borgerskapets
Biafsked den 25 November 1612. Presterskapet förhöjde hjelpen till
12 öre för hvarje fullgärdsbonde som fanns i prestens gäll, derjemte
lU (Järcl för 64 mantal, hvilket var samma delaktighet i gärden, som
förr fått sitt uttryck i den bestämmelsen, att af prest skulle utgöras
i gärd för hvarje 16 bönder han hade i socknen lika med
en fullsätesbonde. Borgerskapet förhöjde månadspenningarne med
50 %. Allmogen i Biafsked den 25 Nov. 1612 förhöjde sin afgift
på fullgärdsbonde till 4 daler samt lofvade ytterligare hjelp, äfvensom
att utgöra den gärd som pålagd var. Kopparbergs-männen
åtogo sig såsom hjelp i penningar 4 daler och i gärd 8 Ltt koppar
af hvarje fjerdepart. Adeln den 27 12ov. 1612 utlofvade rusttjenstens
utgörande samt hälften af penningar och gärd, som allmogen
utgjorde, undantagande frälsebönder, som bodde inom de af adeln
sjelf bebodda sätesgårdars frihetsmil, men der bönder sutto på
sätesgård endast desse samt de inom gårdens rå och rör belägna,
hvarförutan, om fred med Danmark ej kunde erhållas och fäderneslandets
väl det fordrade, adeln lofvade, att frälsebonden inom
nästkommande Mars 1613 skulle utgöra hälften af hvad kronooch
skattebönderna dessförinnan beviljat.

Inom två månader efter 1612 års riksdags slut kom freden i
Knäröd till stånd, men enligt samma fred måste, såsom bekant är,
Elfsborg för andra gången från Danmark återköpas genom en
lösen, uppgående till 1 million daler, hvilken kändes så tung, att uti
kontributionen,som beviljades för 4 år, Konungen,furstarne och adeln
måste åtaga sig deltagande med en rätt betydlig del. Då man nu ej
kunde vänta behöflig inkomst af de under detta sekel förut använda
beskattningssätt, vare sig att man fördelade skatten att utgå med viss

afgift för mantal på landet och hus och gård i stad, eller med personliga
afgifter, såsom hjonelagspenningar, hvilka dessutom redan blifvit
för denna gången öfvergifna, ansåg man sig böra åter taga sin tillflygt
till en förmögenhetsskatt, lik den år 1571 påbjudna. Man
modifierade densamma genom att tillika använda klass- och näringsskattesystemet,
der ej förmögenheten säkert kunde beräknas. Efter
dessa grunder kom kontributionen till Elfsborgslösen att utgöras,
hvarom beslutet innehålles i Stockholms mötes afsked den 22
Juli 1613. Från denna kontribution, som beviljades att utgå under
4 år, skulle ingen vara fri, antingen han är svensk undersåte eller
inom dess gränser uppehåller sig; »alla voro förpligtade, ehvad de äro
frie och privilegierade eller ej, dock detta ingen till prayudicium».
Enkedrottning en skulle hjelpa dertill efter sin vilja, förmögenhet och
benägenhet till rikets välfärd. Kongl. Maj:t skulle värdera kronans
årliga inkomst efter rusttjenstordningen och hjelpa till med 32 daler
för hvarje 100 dalers inkomst, arffurstarne likaså med 32 daler af
hvarje 100 dalers inkomst. Itidderskapet och adeln för hvarje häst
hvar och en borde hålla i rusttjenst 32 daler, enkor och omyndiga
blott 20 daler, och mindre frälse med 20 % efter rusttjenstskyldigheteus
skattevärde; pr ester skap et, civile embetsmän och tjensteinnehafvare,
äfvensom militärer voro klassificeiade allt eftei sin
rang och inkomst till vissa bestämda afgifter, sålunda 50 daler af
räntmästare, myntmästare och tullnärer, 40 daler af biskopar, sekreterare
eller kamrerare; 20 daler af ryttmästare och subalternofficerare
vid kavalleriet; 16 daler af superintendenter och kyrkoherdar samt,
fogdar, 12 daler af kaptener och subalternofficerare vid infanteriet,
samt underlagmän och lagläsare; 8 daler af professorer och skolmästare
samt länsmän; 4 daler af kapellaner i stad och 2 daler af
dem på landet; äfvensom 2 daler af landsknektar. Borgare skulle
erlägga 2 daler samt derjemte 2 daler för hvarje öretal, för hvilket
han ligger i skatt; för hvarje skepp som kommer från främmande
land, i förhållande till lästetalet, 1 daler af hvarje läst det bär och
sedan för hvarje mast 2 daler; af främmande köpmän, som handla
i riket och icke äro sittande borgare, 16 daler, samt »2 daler för
hvarje 100 som handlas in eller ut.» Kopparbergsmän först som
en annan borgare 2 daler, sedan för hvarje fjerdepart 3 daler, jernbergsmäu
likaså först personligen 2 daler, sedan för hvarje bytteoch
grufvedel 1V" daler. Allmogen på frälse eller ofrälse hemman,
hel eller half gård utan skilnad, 2 daler af hvarje hushåll, undantagande
dem som bo inom adelns sätesgårdar, rå och rör. Lös -

gångare, driftekarl och dräng 15 år gammal, antingen han tjenar
eller är hemma hos löräldrarne och icke är sin egen man, 1 daler;
tjenstehustru eller piga V2 daler; gångskräddare, skomakare, skinnare
och flere sådane embetsman, hvilka icke äro sittande borgare
eller bönder, 4 daler. Skatten skulle betalas i silfver eller koppar
eller jern eller hvete, råg eller malt, och skulle då 2''/4 lod silfver
motsvara 1 daler; 1 L® koppar iy? daler; 1 L® stångjern 4 daler. 1
tunna hvete 1V2 daler och 1 tunna råg och malt 1 daler. Två deputerade
i hvarje landsända skulle draga socken efter socken, stad
efter stad i hvarje härad och ransaka derom samt uppbära kontributiouen.

Härmed var försök gjordt att införa ett klass-skattsystem, och
finna vi, huruledes de grundsatser, som i denna skattanordning
fingo sitt uttryck, innehålla grunden för och fröet till den direkta
beskattning, som såsom allmän kontribution eller allmän bevillning
utgjort den företrädesvis rörliga delen af vår beskattning,
ända tills i senaste tiden under vårt nuvarande statsskick grunderna
ändrats. Äfvenledes finna vi här deputerade verksamma
vid beskattningen, hvilken anordning föregick införandet af särskilda
taxeringsman.

Denna klass-skatt var emellertid ej nu mer än föregående
utomordentliga hjelper ensam tillräcklig för att tillsammans med
de ordinarie inkomsterna fylla statsbehofven. Jemte densamma
måste landet åtaga sig gärds utgörande, hvilket visar sig af svaret
på presterskapets begäran den 5 Febr. 1614 och Kongl. Maj:ts öppna
Bref den 28 Juli och 16 Aug. 1614, hvarförutan allmogen åtog sig
vid Örebro riksdag 1614 hjelp af visst i penningar af hvarje bonde
till Kalmar slotts byggning (jfr allmogens hjelp den 19 Febr. 1614).
Genom finska ständernas i Helsingfors den 2 Febr. 1616 fattade
beslut blef, för riksens höga nöd och tarf skull och på det krigsfolket
desto bättre må uppehållet blifva och i gränsehusen bespisadt
oeh försörjdt, en gärd beviljad, hvilken, jemlikt Örebro
riksdagsbeslut den 27 Febr. 1617 § 4, påbjöds skola utgöras af alla
landskap, så väl inom som utom kungadömet, dermed gränshusen
till att försörja, skeppsflottan utreda och folket tillfälle att uppbringa;
hvarjemte i § 6 lofvades att, i fäll af trångmål, derutöfver
utgöra en skeppsgärd efter den ordning, som framdeles god kan
finnas. Städerna åtogo sig utskrifning till hvar 10:de man, efter
som uti Örebro år 1610 beslutet och beviljadt blef, och skulle städerna
sedan blifva förskonte med den månadshjelp, som på Ny -

köpings riksdag beviljad blef och här är omtalad vorden, och
utlofvade adeln att fullgöra sin rusttjenst. I § 13 besvärar sig
Kongl. Maj:t, att de 4 utgångna terminerna för Elfsborgslösen icke
förslå, »mestadels deraf att åtskilliga ståndspersoner draga sig undan
och söka allehanda utflykt sådant hos sig till att innehålla.»
Undersåtarne och medbröderna skulle förmanas att utgöra sina
rester, och om dessa ej föreslå till fyllande af Elfsborgslösen, så
lofvades att på nästa möte utvisa dertill ytterligare hjelp och
undsättning, bvilket ock skedde medelst krönings- och riksdagsbeslutet
den 16 OM. 1617 § 4, då man åtog sig att ännu en gång
utgöra den för Elfsborgslösen åtagna bevillning. Likaså blef i
§ 3 upptaget presterskapets och allmogens åtagande af gärden
för gränshärens provianterande och krigsfolkets underhåll, nu benämnd
landtågsgärd, under hvilket namn den sedan ingått såsom
en af mantalsräntans titlar. Härmed var början gjord till en bestämd
ordning för längre tid i afseende på sättet för utgörande
af de hjelper, som i L. L. K. B. omförmälas, och hvilka Karl IX
redan 1608 velat genom lag för en gång reglera. Huru öfriga
hjelper reglerades, skola vi se längre fram. Jemte öfriga åtagna
skatter åtogs vid Örebro riksdag eu kröningsgärd, lika med den
som utgjorts till Karl IX.

Som emellertid det brydsamma tillstånd, hvari riket var
kommet under de förflutna oroliga krigstiderna, fordrade ytterligare
understöd, dels till betalning af förut åsamkad gäld, dels
gäldande af de lån som varit upptagna till fyllande af stora
utomordentliga behof för försvarsväsendet, rikets artilleri var
förskingradt, skeppsflottan platt af sig kommen, fästningarne förbrända,
ruinerade och förfallna, riket på ammunition förblottadt,
hvilket allt måste i tid repareras och förbättras, erfordrades en
ansenlig kontribution till kronans gälds afbetalning. För att
åstadkomma en sådan med jemnare fördelning af skatten än förr,
så anlitade man en förut försökt utväg nemligen boskapsskatten,
och såsom motiv för grunderna för denna skatts utgörande säges
i Stockholms riksdagsbeslut den 17 Mars 1620: »Efter den hjelp,
som hittills plägat utgå af gårdetalet eller personerna, förorsakar
många rester hos allmogen och afkortningar i kontributionen, såsom
ock synes något olikligare vara, allt förty att den fattige och
husarme gifva lika mycket med den rike och förmögne», ansåg
man, att hjelpen borde utgöras efter hvars och ens förmögenhet
på följande sätt: att presten, länsman och kyrkans sexman upp -

tecknade alla deras, som i socknen bo, hästar, stora fålar, som
äro ett år, oxar, stutar, tjurar, kor och qvigor, svin, getter, får
och hvars och ens utsäde, och sådant allt på deras ed och sanning
och så som de ville sin heder vedervåga, om de med någon
understicka, under äfventyr att, om de dölja något undan, då
skola de det lägga ut, och bonden vara derför fri, och svara ändå
för otrohet till rätta. Skulle bonden hafva något undandolt, då
böte bonden dubbelt så mycket som han eljest hade skolat utlägga.
Denna skatt skulle utgöras af skatte- och kronobönder
med 8 öre för häst och för oxe, och mindre belopp för andra
kreatur i förhållande till dess värde och betydelse, för hvarje
tunna, såväl svedjelands som åkers, utsäde 2 öre, men blott till
hälften af frälsehemman som icke under sätesgårdarne belägna
äro, och skulle äfven andra, som ej voro bönder men hade kreatur,
i skatten deltaga. Undantagna voro säterierna. Presterna skulle,
sedan de åter vedertagit taxen efter myntets rätta värdering och
lofvat att, när gärderna påbjudas, gifva 18 daler i penningar för
hvarje 64 bönder, ej vidare något påföras. Borgerskapet skulle
erlägga skatt med en bestämd summa af hvarje stad. Stockholm
2,000 dalers hjelp, Kopparberget 1,000 daler, Vesterås 400 daler, Upsala
300 daler. Denna skatt åtogs för två år och förnyades med
vissa jemkningar. Häruti är upphofvet till boskapsskatten, som
vid riksdagen i Stockholm 1627 äfven åtogs af presterskapet och
borgerskapet efter samma grunder som allmogen, och som senare
vid riksdagen 1642 förvandlades till ett visst belopp af hvarje
hemman och under namn af boskapspenningar ingick såsom en
stående titel i mantalsräntan.

Dessa beskattningsformer funnos ej nöjaktiga, och nya inkomstkällor
erfordrades. Man sökte utfinna sådana skatter, som
träffade alla medborgare, äfven adeln och dess hjon, landbönder
och folk. Vid riksdagen i Stockholm, för hvilken riksdagsbeslut
utfärdades den 7 Maj 1622, beviljades, efter det beslut blifvit
fattadt om ny utskrifning efter sedvanligt sätt samt om boskapsoch
åkerskattens; förnyande på ytterligare två år samt landtågsgärdens
utgörande såsom förut, den s. k. lilla tullen och accisen.
Till angifvande af dess beskaffenhet och såsom motiver för denna
nya skatts påläggande anfördes, huru rikets ständer förnummit,
att beviljade kontributioner icke uti dåvarande tider ville förslå, men
att, derest rikets ständer ville öka dessa kontributioner såsom fulla
nöden kräfver, skulle det tilläfventyrs falla dem odrägligt och ändock

icke riktigt kunna gå ut hvad som lofvadt och tillsagdt blefve,
hvarför har, såsom rikets ständer säga, »Kongl. Maj:t oss remonstrerat
och underrättat den oskälighet, som härtill dags är hållen uti alla
landshjelper,så i städerna som på landsbygden. När man lagt hjelpen
å hjonelagen, mantalet, hemmanen eller öretalet, eller ock eljest
taxerat hvars och ens vilkor, hafva alltid den fattige och rike,
den som intet, litet och mycket häfver gjort lika mycket till
saken; den som har tiggt sin föda och stått med sin årliga skatt
tillbaka har måst göra lika med den som kunde ockra på sin
granne, hvilket ock icke allenast är obilligt och orättvist, och
förorsakar mången bedröfvad menniskas suckan öfver landet, utan
ock all oriktighet häfver sig förorsakat af, många hemman så för
kronan, som för frälset blifva öde, årliga skatter komne till rest,
bjelperna för omöjlighets skull icke kunnat utgå, och de hemman,
som en gång äro af sig komna, aldrig kunnat rest sig igen; och
fördenskull har Kongl. Maj:t oss föreslagit ett annat medel att, efter
som i andra välbeställda regementen sådana pålagor äro ogillade
vordne och i dess ställe uppfunnet, att en tull och accis skulle
gifvas af alla ätliga, slitliga och förnötliga varor, som föras till
torgs och marknad, hvilken såsom den ingen kunde vara besvärlig,
i det sjelfva varan eller godset gifver tullen och accisen och
delas i så måtto bland många, så att litet eller intet kommer på
hvar, och skall näppeligen märkas, att något besvär derpå hunge;
alltså, hvar derför ingen vore exempt, utan alle, af hvad stånd
de ock vore, gåfve sådan tull och accis samt dermed riktigt och
ordentligt omginges, är icke till att tvifla, att det ärligt skulle
förslå och, när det kommer på gång, andra extra ordinarie utlagor
och hjelper anten med allo afskaffade, eller ock ju åt minsto
förringade och märkligen förkortade varda». På dessa skäl beviljades
»en lidelig tull och accis, efter som oss ett förslag der uppå
är gifvet vordet, att utgöras efter den ordning, som Kongl. Maj:t
med Riksens Råd deröfver författandes varder». Dock att om
framdeles samma tull befinnes »skadlig och oss odräglig, då förse vi
oss till Kongl. Maj:t ödmjukligen, att den icke blifver kontinuerad,
såsom icke heller till vårt stora besvär och tunga förhöjd». Denna
skatt var den första skatt, i hvars utgörande adeln ingick lika
med alla andra medborgare. Frihet från stora tullen var på denna
tid adeligt privilegium. På detta sätt tillkom en ny skatt jemte
förutvarande pålagor, hvilka ej så i en hast alldeles kunde afskafifas
och lindras. Lindring utlofvades visserligen. Den lindring

som skedde var, att den i mantalsräntan sedermera ingångna skattetiteln
byggnadshjelp, som hade sitt upphof i de körslor och tjenster
som fordrades till fästningarnes och kungsgårdarnes eller andra
egendomars underhåll och bruk, och hvilken, efter det Konungen
enligt Landslagens konungabalk egt rätt vid utomordentliga tillfällen
att begära och efter landskapsnämndens pröfning erhålla hjelp till
slotts och fästningars byggnad, förvandlats till en stående inkomsttitel
och såsom sådan upptagen i 1620 års riksdagsbeslut, nedsattes
till hälften, hvilken lindring dock endast gällde år 1622 (jfr Biafskedet
till 1622 års riksdag den 7 Maj). Äfven denna skattelillökning
blef otillräcklig. En ny konsumtionsskatt beviljades
genom riksdagsbeslut den 2 April 1625, nemligen qvarntullen, som
skulle utgöras med ett visst belopp för hvarje tunna säd, som
förmäldes, och skulle erläggas för vanliga qvarnar, då säden infördes,
samt efter särskilda uppgifter af dem som förmalde säd
på handqvarnar. Såsom skäl för denna skatts införande anfördes,
att förutvarande skatter »icke mycket ville förslå, fast de än skulle
påökas, efter ty de förnämsta stånden och rikaste i landet med
sina hjon, landbönder och folk äro der fria före, somt genom
undfångna privilegier, somt af sedvana, dertill med faller der sådana
afkortningar af åtskilliga orsaker, så att de dock litet förslå,
och der man vill någon skatt eller hjelp föröka, blefve ock de fä
af allmogen, som ännu förmögne äro, alldeles utfattige och arme,
och särdeles all skatte och krono måste på lyktone ödeläggas».
Efter öfvervägande af fäderneslandets nöd och »våre medbröders
och ständers, särdeles allmogens, tvång i landen», förklarades, att
intet medel kunnat finnas nyttigt och gagneligt, med mindre att
alla stånd tillika godvilligen sig lämpade och förstode dertill,
särdeles att, den fattige till lisa, de rike och förmögne, som största
interesset hafva i rikets välstånd, också gjorde det mesta. Ett
medel att såvidt möjligt var vinna ett sådant ändamål ansåg
man sig hafva upptäckt genom att lägga tull å all den spanmål,
som fördes till qvarn att malas. Alla stånd fingo deltaga i utgörandet
af denna skatt, äfven adeln, som dock, sedan qvarntullen
efter hand förvandlat sig till en hufvudsakligen personel skatt
under namn af mantalspenningar, befriades från densamma för sig
och sitt husfolk, sedan den genom 1644 års cessionsakt åtagit sig
utgörande af stora tullen. Utom dessa skatter, som snart öfvergingo
till ständiga utskylder, beviljades särskilda hjelper. Så beslöts
i Stockholm den 27 Juni 1629 en särskild hjelp af adel och

prester till skepps utrustning. Adeln 50 daler för hvarje häst samt
de penningar, som en eller annan till det söderländska kompaniet
lofvat hafva, likaså presterskapet hvad som utgått eller utlofvats
till det söderländska kompaniet. Städernas fullmäktige förbundo
sig i Upsala den 9 Dec. 1629 att leverera på Stockholms ström
utlofvadt antal skepp. Nyköpings riksdagsbeslut den 15 Febr. 1640
omtalar en så kallad råghjelp, x/2 tunna god torkad råg af hvarje
fullsätes bonde, hälften af frälsebönder, af prester 2 tunnor för
hvarje 64 bönder som socknen innehöll, derjemte af superintendenter
och biskopar efter särskild längd, medan borgerskapet
fördubblade sin kontribution. Sådan spanmålshjelp jemte utskrifning
af manskap förekom vid flere riksdagar, dervid borgerskapet
för dess del bidrog genom att fördubbla sin kontribution och det
antal båtsmän, som plägade uppsättas. Adeln åtog sig visst för
hvarje häst eller hvarje 5 rusttjenstmarker, och presterskapet förökade
för sin del den hjelp, som skulle utgå, med visst belopp för
hvarje 64 bönder. Denna råg- eller spanmålshjelp upphäfdes 1649.

Qvarstående skatter, som ständigt beviljades eller utkräfdes,
voro gärden och boskapsskatten, som skulle utgå till halfva beloppet
af frälsehemman, likaså mantalspenningarne, äfvensom ock
den förr omförmälda byggnadshjelpen och den salpeterhjelp, som
genom resolutioner åren 1637 och 1638 blifvit bestämd till en
viss årlig afgift, mot befrielse från den allmogen förut ålagda
skyldigheten att åt de för kronans räkning kring landet gående
salpetersjudare framskaffa salpeterjord och ved samt att under
arbetet underhålla sjudaren med husrum och förtäring. Dessa
hjelper och skatter samt den presterskapet åliggande taxen omtalas
i 1652 års riksdagsbeslut såsom »förriga utlagor», vid hvilka
rikets ständer lofvat att förblifva. Härjemte böra uppmärksammas de
sedermera i mantalsräntan ingångna åagsverhspenningar eller hjelpedagsverTcen,
som innehafvare af kronans gods ansågos berättigade
att erhålla af kringliggande skattehemman, och skjutsfärdspenningarne.
De förra åtogos vid 1562 års riksdag, mot befrielse från
det ovissa besvär, som i form af dagsverken utgjorts till obestämdt
antal och hvilket besvär å de hemman, som adeln af kronan antingen
för tjenst eller penningar bekommit, hade förorsakat en
mängd klagomål och tvister. Till undanrödjande häraf blef i
§ 7 af 1652 års riksdagsbeslut bestämdt och förordnadt, att dessa
dagsverken skulle vara 6 öke- och 12 drängedagsverken för hvarje
mantal, men med rätt för bonden att, om han vore boende längre

än två mil från sätesgården, lösa dem med 8 öre för öke- och 4
öre för drängedagsverken. De senare, eller skjutsfärdspenningarne,
tillkommo såsom ersättning för befrielse från den friskjuts och gästning,
hvarmed allmogen förr var skyldig att förse dem, som reste
genom landet i kronans ärenden, och hvilken afgift genom riksdagsbeslutet
1642 § 6 åtogs på prof under 2 år till ett belopp af 3 öre af
krono och skatte men hälften af frälse, mot befrielse från friskjuts
för alla utom Konungen jemte större eller mindre del af hans
hof samt tågande trupp. Denna fråga fick emellertid sitt definitiva
ordnande först genom riksdagsbeslutet den 20 Mars 1649, då
friskjutsen i kronans ärenden för alltid afskaffades, jemväl den
som Drottningen förut förbehållit sig, och utbyttes mot ofvan angifna
afgift, hvarefter densamma ingått såsom en ständig räntetitel
att utgöras med 3 dir smt årligen per mantal krono och
skatte, samt hälften af frälse. Härigenom blefvo, om ock skattetitlarne
ökades, dessa besvär dock ordnade på ett sätt, som innebar
lindring.

Sedan nu nämnda utskylder blifvit behöfliga, såväl under krig
som fred, öfvergingo de efter hand till stående skatter, som erhöllo
karakter af årliga laga utskylder. Uti 1652 års riksdagsbeslut § 3 förklarade
rikets ständer, att de ville förblifva vid sina förra utlagor,
»som enkannerligen näst gärden, salpeter- och byggningshjelpen,
så ock presterskapets vanliga tas, äro qvarntulls-mantalspenningarne.
» Vid samma riksdag blef, i stället för den förut beviljade
boskapsskatten, boskapspenningar åtagna för 3 år. 1 1655 års riksdagsbeslut
§ 10 förklarade sig preste-, borgare- och bondestånden
samtycka att, jemte förra och öfliga utlagor, som i 1652 års riksdagsbeslut
uppräknades, utgifva den vanliga boskapsskatten; och
riksdagsbeslutet den 27 Augusti 1664 § 5 förmäler, huruledes rikets
ständer ansökt, att Kongl. Maj:t, medan riket än står i fred och
rolighet på alla sidor, med riksens härtill vanliga utskylder, hjelper
och räntor, besynnerligen dem som på riksdagen 1652 mestadels
finnes upprepadt, täcktes denna gång låta sig nöja. Och
härmed kunna dessa skattetitlar anses hafva blifvit erkända såsom
stående titlar i mantalsräntan.

Jemte dessa afgifter förekomma besvär, som in natura skulle
utgöras, när så behöfdes. Sådant var salpetergärden, som innebar
skyldighet för allmogen att tillhandahålla kronan salpeterjord.
Härtill kommer förr omförmälda skjutsningsskyldigheten, i form såväl
af kungsskjuts, kronoskjuts som af skjuts af resande, äfven -

som inqvartering, hvilken på denna tid var ganska tryckande och
gjordes det ännu mer genom det godtyckliga sätt, hvarpå den
anlitades, samt vägbyggnads skyldighet en, som naturligtvis med
utvecklingen af samfärdseln blef allt mer och mer dryg. Vi skola
längre fram redogöra för dessa besvär.

I. Skatter och afgifter till staten.

Sedan vi härmed angifvit de särskilda slag af skatter, som
under detta och föregående tidehvarf uppstått, skola vi närmare
redogöra för den ordning, som bragtes till stånd under detta tidehvarf
i afseende på grunderna för skatternas fördelning och sättet
för utgörandet.

A) Jorden åliggande skatter.

På samma gång som de hjelper, som utkräfdes för hvarjehanda
ändamål, jemte de för rikets försvar erforderliga vanliga skatter,
blifvit till vissa belopp bestämda, blef äfven en bestämd grund för
desammas fördelning mellan de skattskyldiga jordinnehafvarne antagen,
nemligen mantalet, hemmantalet, som, etter hvad vi ofvan
anfört (sid. 11 — 16), utträngt förut använda grunder för beräkning af
det skattebelopp, den skattskyldige hade att utgöra. Frågar man,
efter hvilka grunder och på hvad sätt detta skattemått, ett mantal,
eller, såsom i riksdagsbesluten det heter, hemman, halfva hemman,
halfgärdsbönder, halfva bönder och torpare (som utgjorde V4 gärd)
blifvit bestämdt, så kan man ej hänvisa till någon ordentlig skattläggning
eller jorduppskattning såsom grund för de särskilda jordegendomarnes
antagna, i mantal uttryckta förmåga att i jemförelse
den ena med den andra jemlikt utgöra skatten. Uti dejordeböcker,
hvilkas uppgörande, efter hvad vi förr anmärkt (sid. 46), under
Gustaf 1 1524 anbefalldes, föreskrefs blott att upptaga kronans
ränta och uppbörd samt huru många skatte-, krono- och frälsebönder,
som funnos i hvarje fögderi, men här talas icke något
om jordinnehafvares egenskap af helgärdsbönder eller halfgärdsbönder
eller till torpare hänförliga. Att emellertid hänsyn togs till
denna deras förmåga och innehafvande jordegendoms storlek,
visar sig deraf, att redan Johan III i bref till fogden i Ångermanland
den 14 Maj 1584 förbjudit att lägga 3, 4 eller flere gårdar
under ett mantal och af den i riksdagsbesluten förekommande
bestämmelsen, att 2 halfbönder och 4 fjerdingstorpare skulle räk -

nas för en helgårdsbonde. Gustaf II Adolf befallde, i öfverens
stämmelse med hvad sålunda redan iakttagits, i bref till ståthållarne
den 27 Juni 1624 §§ 4, 6 och Instruktion för länsbokhållaren
den 14 Januari 1628, i det förra brefvet att noga iakttaga, om hemmanet
var helt, hälft, tredjedels, fjerdedels eller åttondedels mantal,
och att specificera hemmanen i jordeboken, hela, halfva etc.; samt i
den senare instruktionen att specificera by och hemman med alla
sina vissa årliga räntepersedlar, slutligen skatte-, krono-, arf- och
egna, frälse etc. Till följd af dessa instruktioner och det formulär,
som Kammarkollegium sedermera utfärdade, erhöllo jordeböckerna
angifven inrättning, och blef mantalet sålunda ett uttryck för hvarje
egendoms antagna förmåga att bereda tillgång till allmänna skatters
och besvärs utgörande. Detta mantal blef emellertid ej efter
noggrann undersökning af skatteförmågan åsatt, utan allt skedde
på ett ungefär, efter hvad förut blifvit in praxi iakttaget, ett förhållande
som ytterligare ökat de ojemnheter i beskattningen, som
blotta bibehållandet af mantalet till oförändradt belopp, utan afseende
på de vexlingar som inträffat med dess afkastningsförmåga,
varit egnadt att medföra. Sådant mantalet blef i jordeboken bestämdt
och så som de årliga laga utskylderna blifvit i jordeboken
inskrifna, förblefvo de, till dess ny skattläggning egde rum. Dessa
ojemnheter voro en följd af svårigheten att utfinna något rigtigare
skattemått, men grundade sig vid denna tid ej på någon antagen
grundsats om skedd skattläggnings orubblighet. Under 16:de århundradet
hade flere bref utfärdats om ny skattläggning, 1582 för
Dalarne, 1584 för Upland, och hänvisningar till ny skattläggning
för särskilda provinser, likasom ock för hela riket, förekommo under
17:de århundradet. Någon allmännare revision kom ej till stånd.
Var något hemman för högt beskattadt, kunde förmedling af dess
skatt och mantal komma i fråga. Den skedda skattläggningens
bibehållande var en följd af de brydsamma rubbningar i bestående
förhållanden, som skulle framkallats af någon allmännare omgestaltning
af de tillämpade beskattningsgrunderna.

Behofvet af en bestämdare ordning i afseende på sättet för
de jorden åliggande skatters utgörande lät allt mer känna sig.
Obestämdt hade varit, både till hvem skattepersedlar skulle levereras
och, der fråga blef om deras lösen med penningar, huru och
af hvem lösningspriset skulle bestämmas, hvartill kom, att uppbörden
bortförpaktades, hvarigenom de skattskyldiga voro lätt
utsatte för prejerier. I afseende härå och hvad levereringsorten

angår, stadgade Landskapslagarne, att utskylderna skulle föras till
Konungens visthus, men tionden hemtas af tiondetagaren, i afseende
hvarå bör märkas Yngre Vestmanlandslagens Konungabalks 7
fl. §§ 2, 5, som föreskrifver, att skatten ej behöfver föras utom lagsagan
och endast till Konungens visthus. Som Magnus Erikssons
Landslag kap. VI § 4 och Christofers Landslag kap. V § 4 ålägger
allmogen att utgöra årliga laga utskylder och dem flytta och föra efter
Konungs vilja och sjelf deras rätt, har Vestmanlandslagens bestämmelse
blifvit den som kommit att tillämpas, men så att, med
uteslutande af att skatten endast kunde föras till Konungens visthus,
den kunde föras hvart som helst i lagsagan. Med afseende på det
obestämda uti sättet för utgörandet och saknaden af lösningspris,
derest ifrågakom en persedels utbyte mot annan eller lösning med
penningar, hvilket föranledde klagomål öfver uppbördsmännen, ser
man, huruledes bestämmelser begynte gifvas härom. I Biafskedet
den 26 Juni 1621 bestämdes det värde, hvarefter de i den beviljade
landtågsgärden ingående persedlarne finge i penningar utgöras,
hvilket pris har ansetts såsom ursprung till det i jordeböckerna upptagna
kronovärdet. Vid riksdagen i Stockholm följande år 1622 utgaf
Konungen ett »mandat, huruledes det skall hållas emellan arrendatorerna
af kronans uppbörd och allmogen, med afseende på tid och
ort för levereringen, sättet för utgörandet, samt det värde, hvartill
persedlarne borde uppskattas», till afhjelpande af det stora besvär
från arrendatorernas sida, hvaröfver allmogen sig beklagat. Arrendatorerna
hade för de skattepersedlar, som det ålåg allmogen att
utgöra, icke allenast fordrat och tvungit af dem penningar, utan
ock beräknat persedlarne mycket dyrare, än som de uti arrendekontrakten
blifvit anslagna, och derutöfver brukat större vigt och
mål, än som Konungen till kronans behof lät uppbära. Konungen
förordnade derför uti detta mandat, först och främst att arrendatorerna
skulle uti rättan tid tillsäga undersåtarne om leverering*).
Hvad angår orten för levereringen, skulle bonden, när

• Sådana utlagor, som städsel, fodernöt, dagsverk och forslingspenningar, smör, ost,
honung, trän, tjära, jern, oxar, höns och annat sådant, hvilka om Korsmessa (3 Maj)
böra ute vara, derom böra arrendatorerna tillsäga allmogen om Johannes (Johannes
Evang. den 27 December) och dernäst bör bonden före Juli månads utgång vara tillsagd
om de utlagor, som uti Michaeli böra vara utgjorda, såsom torr och salt fisk, ål, talg,
hampa, lin, kött och skälspäck; och om de utlagor, som mellan skördetiden och innan
Tomasmessa böra vara utgjorda, såsom spanrnål, humle, fläsk, hö, ved och andra årliga
utlagor, skola de ock i rättan tid vara tillsagde, nemligen om spanmålen vid Michaelistid,
hvart de honom skola leverera, och om körslor och förslor inom Allhelgonatid;
sammaledes borde vid Jultiden vara tillsagdt om de persedlar, som innan midfasta böra
vara utgjorda, såsom hjelpkörslor och annat sådant.

han blifvit i rätt tid tillsagd, föra efterskrifna persedlar till nästa
sjöstad inom lands- och lagsaga eller ock till den ort, som Konungen
i arrendekontraktet föreskrifvit, såsom förhållandet var med spanmål,
smör, ost, kött, fläsk, honung, talg, fisk, humle, jern, trän, skälspäck
och annat sådant. I afseende på sättet för utgörande samt
persedlarnes lösen med penningar ålades honom att utgöra föreskrifna
räntor i persedlar och dem föra, som sagdt är, såsom ock
arrendatorn att dem uppbära i persedlar och icke i penningar. Kol,
ved, hö och halm skulle bonden vara pligtig att föra, der bergsbruk
var, till närmaste eller bästa bruk efter sedvanan, men hvar
bergsbruk ej funnes, till närmaste köpstad eller så långt som närmaste
köpstad från bonden är belägen.

Denna föreskrift blef genom senare resolutioner (Biafsked den 15
Februari 1627 § 1, Res. Allm. Besvär 1644 § 6, Riksdagsbeslut 1649 §
6) så bestämd, att bonden kunde förpligtas att föra utlagorna på utsatt
ort hvart som helst inom lagsagan, men ej utom densamma,
eller i orätt tid, ej heller kunde lian förpligtas att föra dem från
den en gång utsatta orten och annorstädes, med mindre han derför
särskildt förnöjdes. Då lösen kom i fråga, gällde att, om det var
bonden som ville lösa, så skulle han gifva efter hvad han och
arrendatorn kunnat komma öfverens; hvad dagsverken angår, så
utgjordes de in natura, om de voro nödvändiga för kronan, men,
efter hvad förutnämnda 1652 års riksdagsbeslut § 7 utvisar, kunde
de ej fordras af någon, som ej bodde inom en eller två mil nära sätesgården
eller den ort der de göras skola; bodde räntegifvare längre
bort, egde han lösa ett ökedagsverke med 8 öre och ett drängedagsverke
med 4 öre, såvida ej öfverenskommelse träffades om
utgörandet in natura. Allt annat, såsom lefvande boskap, gäss,
höns, så ock småpersedlar skulle bonden leverera arrendatorn
inom härad eller vid nästa köpstad, om arrendatorn så begär. Men
vill arrendatorn heldre hafva penningar derför, då skall bonden
gifva efter den 1622 års mandat medföljande ordning. Ville arrendatorn
förbyta persedlarne, så att han begärde af bonden
andra, än denne pligtig var att utföra, då skulle han icke hafva
makt att tvinga bonden dertill, utan måste sig med honom derom
förlika; sammaledes om bonden vill andra persedlar gifva. Den
1622 års mandat medföljande ordning upptog kronans värdering
dels af åtskilliga persedlar, som ej omnämndes i 1621 års Biafsked,
dels ock förändringar å dessa värden.

Den nu anförda bestämmelsen om kronovärdet var ej egnad
att förlika de stridiga intressena. Detta kunde endast ske, så
länge penningevärdet uti kronovärdet öfverensstämde med persedelvärdet.
Med penningens sjunkande blef förhållandet annat. Då blef
fråga om ett annat lösningspris. Derför, då bonden icke alltid kunde
utgöra de persedlar honom ålåg leverera, blef till skydd mot uppbördsmännens
prejningar stadgadt i Kongl. resolutionen och förklaringen
den 24 December 1627 § 23 vid detta års riksdag, att bonden
egde lemna spanmål efter hvad han varit van och ej tvingas att
lemna endast råg, samt att, »der bonden kan och förmår utgöra
efter sedvanan och ordningen allehanda persedlar, då skola arrendatorerna
vara förpligtade att sig dermed nöja låta och icke
stränga bonden till penningar, men kan han icke komma dem till
väga, eller ej lyster eller förmår föra penningar eller andra sina
utlagor dit han pligtig är, då må han gifva derför penningar efter
som varorna i nästa köpstad gälla» (markegång sv är de), hvilket ändrades
genom 1668 års Resolution på Allm. Besvär § 9 så, att markegångspriset
skulle bestämmas efter priset i lagsagans köpstäder.

Då emellertid fråga om persedlarnes utgörande in natura eller
deras lösning, vare sig efter kronovärde eller markegångsvärde,
blef beroende af behofvet af räntan, samt det låg i såväl kronans
som skattegifvarens intresse, att vid utgörandet en förenkling samt
omsättning i färre persedlar och penningar egde rum, så blef
man angelägen, att vissa delar af räntan eller vissa persedlar,
som ej lämpade sig till utgörande iu natura, blefvo beräknade
till ett en gång för alla bestämdt pris. Man ser derför allmogen
snart göra framställning om vissa persedlars utgörande efter kronovärdet.
Sålunda bestämdes vissa af jordeboksräntans persedlar
att utgå med penningar, dels utan förhöjning öfver kronovärdet,
dels med förhöjning. Af mantalsräntans titlar blef byggnadshjelpen,
som utgjordes i en mängd persedlar, utbytt dels mot penningar,
dels mot färre persedlar. Allmogen begärde, efter hvad Resolutionerna
på Allm. Besvär 1675 § 5, 1678 § 2, 1683 § 10 utvisa,
att få utgöra den i penningar. Detta blef beviljadt hvad kronans
rätt till ränta angick, mot det att dubbla kronovärdet erlades (Resolutionen
på Vaksala härads besvär 1689 angående byggningshjelpens
utgörande), men adeln bibehölls vid sin rätt, sådan de köpt den
i afseende på byggningshjelpens utgörande af de skattehemman,
hvilkas ränta de förvärfvat sig af kronan, sltattefrälsehemman.
Dessutom utgjordes salpeterhjelpen, utom i Småland och en del

af Södermanland, i penningar, likaså boskapspenningar och skjutsfärdspenningar,
i Vestergötland en del af landtågsgärden. Som
de flesta persedlarnes utgörande in natura eller efter vexlande
markegängspris hade sina fördelar ena gången för kronan, andra
gången för den skyttskyldige, så blef regel, att allt som ej här
nämnts utgjordes i produkter, dagsverken eller ock efter de vexlande
markegångsprisen. Af de särskilda produkterna lämpade
sig somliga att utgöras i natura, t. ex. spanmål, jern, malm,''kol;
andra, såsom fallet med viktualier, stockar, ved, efter lösen. I
afseende på hvilketdera sättet som skulle användas, och under
hvilka vilkor hvardera egde att bestämma sättet för utgörandet,
blef, efter hvad vi nyss nämnt, en bestämd ordning införd.

Hvad som förvärrade den skattskyldiga allmogens belägenhet
var, att statsverkets nöd tvang kronan att försälja, förpanta dess
gods och dess räntor till enskilde, egentligen ridderskapets och
adelns ledamöter, hvilket stånd, med den politiska makt det innehade,
äfven sökte göra sin fördel gällande i de sociala förhållandena.
Efter utländskt mönster betraktade adeln dem, som innehade
till dem öfverlåtna kronohemman eller skattehemman, af hvilka
adeln uppbar ränta, såsom adelns undersåtare och tjenare, hvilka
adeln egde att såsom sådana behandla och efter behag förfoga öfver
dessas egendom. Uppbärande af skatt ingaf adeln föreställning om
eganderätt till hemmanet, med dertill hörande rätt att förfoga öfver
detsamma och efter eget godtfinnande af- och tillsätta åbor samt
bestämma öfver deras skyldighet. Bondeståndets ekonomiska
sjelfständighet och frihet var derför i medlet af 17:de seklet af
högadeln hotad, men häfdades af dess och de öfriga ofrälse ståndens
representanter i förening med konungamakten; och med den
ordning i våra skatte- och jordegendomsförhållanden, som af Karl
XI grundades, blefvo de särskilda jordegarnes och innehafvarnes
rättigheter och skyldigheter med afseende på innehafvande jord
för all framtid betryggade och stadgade.

Yi skola, innan vi redogöra för denna ordning, kasta en blick på
de skatter som, jemte de af oss nu anförda, gåfvo tillskott åt
statskassan.

Med blicken på de rikedomar, som städerna i andra länder
genom handel och industri förskaffat sig, och de inkomster, som
statskassan derstädes beredde sig dels genom tull, dels genom de
utvägar till försträckning af penningar som de rika städerna lemnade,
var man hos ass angelägen att, sedan hansestädernas privi -

legier blifvit upphäfda, utveckla ett rikare inhemskt näringsliv
Man ansåg då för tiden, efter hvad förr omnämnts, att allt initiativ
till näringsväsendets ordnande borde utgå från staten. Uppgiften
var att genom ett noggrant reglementerande af näringsverksamheten
leda oeh förgrena denna i dess särskilda rigtningar. De
utvägar, som lagstiftningen valde, voro skråförfattningar, handelsordningar
och privilegier för fabriks- oeh handelskompanier.
Sålunda antogs såsom en grundsats, att handtverk och handel
endast skulle drifvas i städerna, och inom 4 mils omkrets fick
ingen drifva handtverk på landet, utan att han vunnit burskap i
stad och der nedersätter sig och uppehåller stadsrätt; hvarjemte
allt landsköp blef förbjudet. Inga landtmän fingo uppköpa krämarevaror,
ej heller af hvarandra landtmannavaror. Allmogen
skulle drifvas in i staden, på det städerna må med torftigheter
blifva försörjda oeh allmogen der må sina penningar använda. Hvarje
stad skulle vara af- och omsättningsort för sitt vissa område, och
om detta var allt för stort, hade staden att utse torgplatser och
köpingar inom detsamma, hvarest de i staden burskap egande
borgare, och inga andra, egde se invånarne till godo med deras
förnödenheter. Inom städerna voro näringarne fördelade på särskilda
personer, ingen fick idka flere handtverk, ej heller med
handtverk förena handel med annat än egna handtverksalster,
och handeln parterades jemväl i särskilda grenar, der så lämpligen
ske kunde; hvar och en skulle med en gerning åtnöjas och
drifva den med så mycket större flit och allvar. Olika slag af
städer hade olika rättigheter till handelsidkande; så funnos stapelstäder,
som egde ut- och inskeppa varor till utrikes ort, sjöstäder,
uppstäder, bergsstäder. Till uppmuntran af städers anläggning begåfvades
de med särskilda förmåner, särskildt öfverläts åt dem
jord att med egande rätt bebygga och odla, och skulle dennajord
vara en hjelp åt borgarena för att kunna idka de näringar, som:
tillhörde staden att främja. Under Gustaf II Adolfs tid utfärdades
sålunda två handelsordningar, 1614 och 1617, general-embetes skrå
af 1621, hvilka ordnade, den förra handels- den senare handtverksnäringen,
i syfte att genom dem höja stadsmannanäringarne och
lägga grund till ett förökadt välstånd och ett rikare näringslif,
hvilket i sin ordning skulle höja städernas skatteförmåga såsom
sådan. Man väntade sig förhöjda inkomster dels af tull och accis,
dels ock af den direkta förmögenhetsskatt, som städerna ålades
och för hvilken vi först vilja redogöra.

B) Städernas direkta skatt till staten och skatter på stadsmannanäring^».

I sammanhang med näringsväsendets ordnande blefvo äfven
städernas kommunala angelägenheter ordnade. Denna ordning
framträdde i den stadga om städernas administration, som bär
datum af den 26 December 1619, och hvars bestämmelser, ehuru
aldrig såsom allmänt gällande kungjorda, ingått antingen ordagrant
eller till väsentliga delar med de förändringar, som särskilda
förhållanden kunna fordra, i städernas författningar eller
privilegier. Till följd häraf är uti denna stadga äfven bestämdt,
huruledes skulle förfaras, på det att de utlagor, som ålades städerna
till Icronan, likasom de utskylder borgerskapet hade till staden,
komme att utgöras. Här förekommo utförliga föreskrifter, som
gällde för fördelningen af ej allenast borgerskapets utskyld till
stad, utan äfven den till sitt särskilda belopp för hvarje stad särskildt
bestämda skatt till kronan. Vid redogörelsen för de skatter,
som drabbat näringarne, hafva vi att först fästa uppmärksamhet
på den skatt, som af städernas inbyggare borde efter omläggning
utgöras, förr omnämnda slmth och forskuth, och detta så mycket
heldre som häri innehållas närmare bestämmelser dels om de särskilda
samhällsklassernas i stad skattskyldighet och de skattskyldigas
anmälan till skatts utgörande, dels om grunderna och
sättet för uppskattningen. Här stadgas, hvad som borde iakttagas
på det hvar och en i förhållande till sina tillgångar måtte rätt
utgöra sin utskyld. I öfverensstämmelse med de grundsatser,
som vi ofvan nämnt, angående städernas skyldighet att utgöra en
viss summa och densamma sedan fördela på borgerskapet, var
bestämdt, att dels skulle af hvar och en, som sin egen rök och
eld häfver i staden, erläggas såsom forskuth en afgift, utgörande
ursprungligen 1/2 mark, men efter som myntet försämrat
sig förhöjd till 12 öre; dernäst skuthet, hvilket var en i förhållande
till tillgångarne proportionel förmögenhetsafgift, att utgöras
med 1 mark af 100 såsom ordinarie skatt, och beräknades
deraf 8 öre på hvarje 100 dir såsom ordinarie skatt till stadens
uppehälle. Dittills hade borgerskapet varit räknadt uti dess skatt
efter öretal, men denna beskattningsgrund gillades icke. »Sådana
värderingar», hette det, »som äro skilda från andra, äro fast origtiga
och ej heller i välbeställda städer nu brukliga.» Till följd
häraf, på det att hvar och en må efter sin förmåga komma att

lika deltaga i skatten, fortsatte man att tillämpa den i Stadslagen
innehållna, i senare tider mycket diskuterade sjelfdeklarationsprincipen,
med dermed förbundna ansvar för den som ej ärligt
utgör sin förmögen hetsprocent i skatt. Sorgershapet skulle
nemligen på bestämd dag antingen sjelfva eller, om de laga förfall
hafva, genom sina fullmäktige komma tillstädes in för de sju
män (drätselkammaren) och förmedelst deras tro och sanning
och på den ed, som dem skulle föreläsas och till hvars afläggande
de skulle vara pligtige, om eden dem affordrades, antvarda
deras skattedelar; och på det hvar och en må hafva något visst
att eftergå och icke, der orätt skjutet varder, föregifva någon
ovetenhet, så var i stadgan uppgifvet hvad som värderas skulle,
nemligen: l) hvars och ens hus, gårdar,tomter, bodar, källare och
trädgårdar han eger inom eller utom staden, i den stad han bor
eller annorstädes; 2) skepp, skeppsparter, båtar, skutor; 3) reda
penningar och på ränta utsatta; 4) viss utestående gäld; 5) guld
och ädla stenar; 6) husgeråd och kläder, som icke till torfven,
utan till prål hafves; 7) allehanda gods och köpenskaper, så ock
varor som handtverksman drifva sin gerning med, in summa allt
det, som någon nytta, med sig häfver eller ock brukas till högfärd
och prål. Misstänkes någon, att han icke gör rätt skatt, må de
sju män till öfverflöd fråga honom en gång efter annan, om han
menar sig vid sitt samvete hafva gjort sådan rätt skuth och såsom
han förmenar sig att gälla lika, hvad heldre han sin förmåga derför
säljer eller köper; säger han ja, då skola de sju män hafva
makt på stadens vägnar strax gifva honom så många penningar
ut, som han värderar sin förmåga till, och lösa det in och föryttra
det till stadens bästa, hvad heller det sedan är mer eller mindre,
och skola de sju män vetandes och viljandes ej se någon genom
fingrarne, såsom de sin heder vedervåga. I afseende på skattskyldigheten,
så ålåg densamma borgerskapet, som ock utgjorde
den egentliga befolkningen. Ingen fick nedsätta sig i stad ej
heller der förvärfva fastighet, som ej dref borgerlig näring, och
alla som der funnos borde drifva näring, vid äfventyr att eljest derifrån
utvisas. Undantag från denna regel gjorde adeln, som enligt
privilegier den 2 Oktober 1617 § 22 fingo njuta och behålla deras hus
och gårdar, som de egde i städerna, fria och lediga från all kronans
och stadens tunga, med mindre de, som deruti bo, bruka
borgerlig näring, i hvilket fall de borde utgöra borgerliga utskylder,
dock med åtnjutande af den frihet adeln tillkom, enligt

priv. § 21, att handla och köpslaga med främmande och inländska
till deras nödtorft af den afvel, som de få af sina gods, samt att
hafva och sätta i sitt försvar och tjenst allehanda embetsman,
som till hushålls uppehåll, torf och förbättring tjenliga voro, dock
icke flere försvara än han sjelf behöfver. Konungens tjenare
fingo njuta frihet från skatt och omläggning för allt hvad de i
sin tjenst förvärfva, antingen utom staden eller eljest, i husgeråd
och reda penningar, men af fastigheter inom staden erlägga skuth
likasom af borgarhus. Prester, professorer skolmästare och alla
skolepersoner, så väl som klockare och kyrkobetjente, skola vara
fria från forskutli och omläggning i allt, såväl i lösören som fast
jord, som de utom staden förvärfvade, men hvad grund och fast
jord de ärfva eller eljest lagfånga inom stadens jurisdiktion,
deraf skola de ärligen skatta till den staden, de äro liggande uti,
såsom om Konungens tjenare är sagdt. Stadens tjenare vare fria
från omläggning för lön, men skola utgöra forskutli och skuth af
hus och fastighet, likasom ock af hvad de ärfva eller utom kost
och lön lagfånga. Den årsskatt, som städerna utgjort, synes efter
hand uppgått i allmänna bevillningen. Det visar sig af åtskilliga
riksdagsbeslut (jfr 1678 års riksdagsbeslut § 7), som lofvade städerna
fria från alla pålagor och besvär, ehvad namn de hafva kunna,
som uppå riksdagarne af ståndet icke emottagne voro, och att der
så hända skulle, att inqvarteringar och förplägningar ske, att det
måtte i den beviljade kontributionen decourteras.

Jemte den skatt som staten sålunda kunde vinna af borgerlignäring,
hvilken idkades i stad, och hvilken äfven i stad utgjordes
af dem, som egde burskap i stad men utöfvade borgerlig näring i
köpingar eller på torgställen, bör märkas den personela skatt, som
under namn af gerningsören erlades af de gerningsmän, såsom sockenskräddare,
skomakare, smeder m.fl., hvilka, förut antagna af häradet,
enligt hvad Res. Allm. Besv. den 22 November 1687 utvisar, hvarje
socken fick antaga, utan att dessa gerningsmän behöfde förvärfva
burskap i stad. Jemte dessa skatter böra erinras de inkomster, som
staten beredde sig afnäringarne genom monopolier och privilegier
åt handelskompanier och andra industriela bolag samt den, för öfrigt
föga betydande, afgift som erlades vid vinnande af burskap i stad.

Den inkomst, kronan sålunda omedelbart beredde sig af städerna
och dem som idkade stadsmannanäring, i förhållande till
de tillgångar det industriela lifvet framkallade, kunde ej bringas
till den höjd, som stigande statsbehof kräfde. Väl erhöll kronan

mångdubbelt i inkomst af städerna, i förhållande till den jordareal
som var upplåten åt dem, i jemförelse med den skatt, som
erlades för den jordareal som tillhörde landsbygden, men andra
utvägar erfordrades för att den källa till inkomst, som handel
och näringar beredde, skulle komma att flöda. Med det system
af näringslagar, handels-, skrå- och seglationsordningar, monopolier
och privilegier för handelskompanier, som utfärdades för att leda
näringarne och handeln i vissa utstakade banor och så framkalla
på en gång ökadt välstånd och ökade statsinkomster, kombinerades
ett tullsystem, som sökte inkomster såväl af den utländska
handeln som inhemska omsättningen.

C) Tullen.

Tullar och acciser förekommo, efter hvad vi nämnt, under föregående
tider. Under medeltiden utgjorde tull, att uppbäras af
den utländska trafiken, föremål för lagstiftningen. Gustaf I experimenterade
dermed i sina omsorger för näringarnes främjande,
och ansåg sig genom bestämmande af handelsvarors pris kunna
skydda mot dyr tid. Accis å konsumtion af allahanda slags dryck,
som utmånglades kannetals, hade Johan III i mandat den 20 September
1572 påbjudit att i alla städer utgöras. Men allt hvad
som hörde till tullen var i en mångskiftande oreda. Hvad beträffar
den stora sjötullen erinras, huruledes tullen på denna tid ej tillädes
någon egentligen finansiel betydelse. Detta visar sig särskildt af det
upphäfvande af tull som förekommit. Så utkom ett patent af
1591, som upphäfde all införseltull. Befrielsen från införseltull
varade dock ej länge. I Karl IX:s förordning och patent angående
tullen den 6 Januari 1600 förmäles, att rikets lägenhet
fordrade, att riket till bästa såsom i andra länder en tillbörlig
tull gåfves af allt gods, som in- och utskeppades. Icke fullt 5 år
derefter, genom öppet bref den 4 December 1604, afskaffades åter
införseltullen, hvaremot året derpå påbjöds tull för gods, som fördes
emellan Sverige och Finland. Införseltullen blef åter införd i tulltaxan
af den 31 Maj 1612. Oreda var i fråga om hvilka personer,
som skulle erlägga tull — adeln åtnjöt tullfrihet — olika regler
följdes på olika orter med afseende på inländska och utländska
män, hvilka senare, såvida de ej hörde till särskildt gynnade
nationer, fingo erlägga dubbelt så hög tull, som inländska män.
En annan olikhet förefanns, som bestämdes efter fartygens be -

skaffenhet, så att t. ex. enligt det 1617 utfärdade privilegium för
Stockholm och städer med fri utrikes seglation de som hade egna
skepp med skottportar åtnjöto nedsättning till 1/2 för införda och
V4 för utförda varor, i fråga om beräkning af det varans värde,
som borde läggas till grund för tullens beräkning, och i afseende
på den procent af detta värde, som borde såsom tull utgöras,
hvari är att söka upphofvet till den fördel i tulls utgörande, som
var förbunden med fartygets så kallade »helfrihet.» Det sjuttonde
seklets lagstiftning fortgick i en rigtning, som steg för steg ledde
till mer bestämdhet och mer ordnade former samt klarhet i uppfattningen
af tullens betydelse. Tullen hade nemligen dels användts
för att förse kronan med myntmetall, mot en metallvärdet understigande
penningersättning, dels för den inländska industriens
skydd mot konkurrens, och i sådant syfte hade utgifvits vidtsväfvande
förordningar, som helt och hållet lade handeln i bojor. Så
t. ex. hade enligt Upsala stadga den 25 Februari 1546 § 6 krämare
förbjudits att i landet införa något, hvarigenom den inhemska
embetsmannen (handtverkaren) förderfvades och deras embeten
nedlades, och Kongl. förordningen den 10 December 1576 hade förbjudit
alla köpmän som idkade utrikes handel att i riket införa
något som kunde förlägga och försvaga handtverkerierna. Till
den osäkerhet som häraf förorsakades i all affärsverksamhet
kom, att det belopp som skulle erläggas ej var på förhand bekantgjordt.

Från och med Kongl. förordningen den 25 Februari 1637 kan
man anse stadgandet af mer ordnade former och bestämdhet hafva
gjort sig gällande i lagstiftningen. Från denna tid tog tullen en
bestämd karakter af skatt. Den skilnad som gällt för särskilda
personer borttogs. Adelns tullfrihet upphörde 1644, i sammanhang
med dess befrielse från mantalspenningar och åtskilliga sedan
ständiga vordna, i mantalsräntan ingående hjelper. Den skilnad i
tulls utgörande, som varit mellan inländska och främmande, gifte
och ogifte, fartygets egare och dem som bebodde andras hus, upphörde,
och blef nu för alltid bestämdt, hvem som skulle utgöra
tullen. Det stadgades i 1645 års förordning, att den som skeppade
eller lät införa godset, icke den som sålde det, borde utgöra tullen.
I samma förordning bestämdes, att den hel- och halffrihet eller
ofrihet, som vid afgifternas utgörande utöfvade inflytande på deras
belopp och varit beroende på varuegarens personlighet, skulle vara
beroende af skeppets nationalitet och beskaffenhet.

Hvad som var af största vigt till en bättre ordnings främjande
var, att afgifterna och deras beräkning, med ett ord en
specifik taxa å de särskilda afgifter som för de särskilda slagen
af varor skulle erläggas, blefvo bragta till de trafikerandes kännedom,
så att dessa kunde med trygghet inlåta sig i affärsspekulationer.
Man hade visserligen redan 1591 ombesörjt tryckningen af en
sådan specifik taxa på exporttullarne, och i densamma innehölls
äfven bestämning om accisen å inkommande utländska drycker.
Hvad införseltull i öfrigt angår, blef under Karl IX de trafikerande
till efterrättelse meddelad den procent af värdet, som för
inkommande varor borde i tull erläggas. Som emellertid varornas
värdering var utsatt för godtycke, såväl å tullpersonalens som
trafikanternas sida, samt kronan i enlighet med grundsatsen om
förköpsrätten förbehållit sig att, om den ansåg köpmannen hafva
för lågt värderat godset, få till det uppgifna värdet inlösa det, blef
nödvändigt, att en specifik taxa äfven för inkommande varor upprättades,
som upptog kronans värdering, och att densamma tryckt
meddelades allmänheten. I Instr. för Mårten Augustinsson den
28 Augusti 1637 anbefalldes han uppgöra en tabell öfver varuvärdering.
I Tullordningen den 23 Mars 1648 stadgades, att den för
införseltullen gifna och af Drottningen underskrifna ordningen skulle
i alla tullkamrar finnas och ligga öppen för dem den angick.
Härvid kunde emellertid anspråken ej stanna. Klart är, att regeringen
kunde lättare efter behag, med användning af den makt
som den tillerkände sig att bestämma tullen, ändra en skrifven
taxa, än en offentligen kungjord, tryckt sådan. Ständerna gjorde
på en gång anspråk på att deltaga i bestämmande af tullsatserna
och att taxan skulle tryckas. Sedan regeringen, under förbehåll
af rättigheten att bestämma tullen såsom ett Kongl. Maj:ts proprie
regale, i lies. på Ad. Besv. och den 1 September 1664 § 14, Pr.besv. §
8, beviljat, att alla specifika taxor öfver sjötullen skulle publiceras,
blef den 15 December 1667 den första fullständiga tulltaxa utfärdad,
och som uti densamma ej omförmäles något om kronans rätt att
vid låg värdering lösa varan mot det af köpmannen åsätta värdet,
så kunde det anses vara slut med hvarje slags förköpsrätt, som
under forna förhållanden enligt St. L. varit kronan medgifven.
Köpmannen ansågs i dess ställe, i de fall der kronan ej satt
värde å varan, utan tullen var bestämd till viss procent af detsamma,
skyldig att styrka varans värde. Ännu hade ej tullafgifterna
vunnit den bestämdhet, att deri inbegrepos alla de af -

gifter, som skulle erläggas vid in- och utskeppning af varor. Genom
Kongl. brefvet till generaltullförvaltaren den 30 April 1647 påbjöds
första gången uppbörd af de ännu fortfarande lastpenningar,
hvilka då såsom armbössemedel till amiralitetshospitalet skulle af
alla in- och utlöpande skepp erläggas med 2 öre silfvermynt per
läst. Härtill kommo konvoj af gifter, utförligen bestämda för alla
köpmansvaror i en Jconvojtaxa af den 16 Augusti 1653, för begagnande
af det skydd, som de för handelns och sjöfartens skyddande
till konvoj utrustade örlogsfartyg skulle lemna, förebild till senare
påbjudna licentafgifter (afgifter till handels- och sjöfartsfonden).
Härtill kommo tolag, pass och skrifvareafgifter m. fl. Såsom en
följd af tullväsendets ordnande och åtgärders vidtagande till handelns
främjande blef frihamnsrätt och nederlagsrätt medgifven de
vigtigare sjöstäderna. Så blef frihamnsrätt redan genom Kong],
brefvet till generaltullförvaltaren den 12 April 1640 meddelad Göteborg,
så att mot erläggande af eu viss rekognition tullfri omlastning
fick ske af varor, som gå ur Östersjön till Göteborg till sjös
och derifrån till Holland, Frankrike och andra länder i Vestersjön.
Genom Kongl. plakatet den 16 September 1653 beviljades Göteborg
nederlagsrätt, som blef inskränkt till gods, som var anmäldt att
sjöledes utföras. Sådan rätt beviljades Landskrona, privilegiet den
14 Mars 1663, och genom Nederlagsordinantien 1667 för Stockholm
och utsträcktes till alla stapelstäder 1723. Detta nederlag karakteriserades
dermed, att egaren hade godset under egen vård, under
tullbevakningens uppsigt, och med skyldighet att uppgifva när
han afyttrade det och att erlägga den bestämda rekognitionsafgiften.
Den ordning, som sålunda var införd i tullväsendet, i förening med
den stadga som näringslagstiftningen vunnit, gaf på sitt sätt trygghet
åt handels- och näringslifvet, helst sedan man ansett sig böra
bryta med gällande system af monopoler och privilegierade kompanier,
som gjort afbräck i den stadgade ordningen. I Res.
Städ. besvär 1680 § 5 utlofvades, att privilegierade kompanier
och monopoler skola blifva med alla dess privilegier och rättigheter
afskaffade och upphäfda.

Lilla tullen bestämdes till en början till V32 af varans värde,
att erläggas vid införsel i stad till försäljning af de flesta varor,
som ej till samma stad blifvit utrikes ifrån införda, och blef efter
omständigheterna förhöjd. Accis bestämdes dels såsom husbehofsaccis
eller bakugnspenningar, att utgöras af dem som i stad för eget
behof bryggde, bakade och slagtade, dels såsom saluaccis, som

erlades af dem som sysselsatte sig dermed som yrke ock höllo
bröd, kött och dricka till salu, dels ock mångleriaccis, som utgick
af den småhandel som idkades med grönsaker, fisk, ägg,
m. m. Såsom accis utgick till en början äfven skatten på bränvin.
I accisordningen den 2 Februari 1638 bestämdes accis att utgå för
spanmål, som användes till bränvinsbränning, nemligen med 6 fyrk
(12 öre) af hvarje tunna hvete eller mjöl, 3 f. (6 öre) af malt som
till stålbränning användes, samt respective 4 f. (8 öre) och 2 f.
(4 öre) då användningen skedde till husbehofsbr''ånnmg. Denna
grundsats tillämpades, om ock beloppen ändrades, tills i följande
sekel nya grunder antogos, då bränvinsbränningen, som under
17:de seklet var inskränkt till stad, begynte att blifva allmän på
landet. Uppbörden af så väl sjö- som landtullarne blef på 1620-talet, likasom öfligt var med annan kronans uppbörd, utarrenderad.
Kongl. Maj:t förklarade den 13 Mars 1667, att alla tullarrenden
såsom skadliga borde upphöra. Likväl och oaktadt 1680 års
resolution utlofvat upphäfvande af all bortförpaktning af kronouppbörden,
synes småtullsarrendet fortfarit till den 28 Januari
1684, då det förbjöds.

Jemte de nu uppräknade skatterna, livilka anlitades än till
högre än till lägre belopp efter som behofvet fordrade, funnos
några, som antingen med hänsyn till deras karakter eller ändamålet
för deras användning hade en viss stadga. Så var förhållandet
med dåvarande produktionsskatter, hvilka bestämdes
till en viss procent af bruttoafkastningen, så var förhållandet med
de till vissa ändamål anslagna, såsom lagmans- och häradshöfdingräntan,
salpetergärden.

D) Produktionsskatterna.

Dessa hafva sin grund uti det .allmännas anspråk på en del
af afkastningen utaf vissa näringar, utan afseende på den behållna
inkomst, som afkastningen gifver; och dessa skatter hafva sin
grund uti de anspråk, staten kan göra på rätt att för sina ändamål
till en viss grad göra sig till godo de naturkrafter, hvilka
anlitas för att åstadkomma produktionen.

En sådan skatt var tionden af jordens afkastning, hvilken
ursprungligen tillkom presterskapet såsom religionens målsmän,
till tacksamhet för den skörd hvarmed jorden välsignats, och sedermera
öfvertogs af kronan på grund af dess territorialhöghet och

den öfveregendomsrätt, som under en viss tid kronan tillerkände
sig öfver jord och grund. De skatter, som ålades bergsnäringen
och qvarn- och sågverk, hafva sin grund i de bergs- och vattenregal
som kronan tillerkände sig. I olikhet med de skatter, som
vi förr omförmält, hvilka bestämdes till sina belopp af statsbehofven
och med dem vexlade samt utgingo af den skattskyldige utan
afseende på den produktion, som beredde tillgången, gjordes här
anspråk på en viss andel af de framalstrade produkterna såsom
en slags regalrätt.

Hvad nu först beträffar tionden, som ursprungligen tillhört
kyrkan, men af hvilken med Gustaf I:s reduktion indragits till
staten de två tredjedelarne, medan presten bibehöll sin tredjedel
såsom honom tillkommande aflöning, så ålåg den i allmänhet
jordegendom utan afseende på dess kamerala jordnatur. Frälse
säterier befriades först år 1600 från utgörande af kronotionden.
Denna skatt skulle ursprungligen utgå efter räkning af säden på
åkern, om tiondetagaren sådant äskade. Den ömsesidiga besvärligheten
af detta uppbördssätt gaf anledning till överenskommelser
om dess utgörande till ett en gång för alla bestämdt belopp. Rättigheten
att ingå sådana öfverenskommelser synes, efter hvad riksdagsbeslutet
1600 gifver vid handen, egentligen hafva tillhört adeln.
De äldsta tiondesättningar voro i gref- och friherreskapen. I slutet
af 17:de århundradet begynte tiondesättningar blifva vanliga, hvad
kronotionden angick. 1682 finnes kontrakt slutet med vissa delar
af Östergötland och två härad i Södermanland, och före utgången
af 17:de århundradet hade tiondesättning kommit till stånd i flere
provinser. Der ej tiondesättningar kommo till stånd, blef en viss
ordning införd, att iakttagas vid räkningen och levereringen, som
såg tiondegifvaren till godo. Häradsfogde-instruktionen 1688 föreskref,
att kronofogden skulle af länsmän, fjerdingsmän, kyrkans
sexmän eller nämndemän förordna två eller flere i hvarje socken,
efter socknens storlek, hvilka under skördetiden borde gifva akt
uppå säden, att, så snart den vore skuren, densamma efter hand
blef räknad. När räkning, profning, tröskning och skrifning skett,
skulle allmogen föresättas viss dag, allra sist i medlet af December,
att med samma tionde inkomma till kyrkoherberget. Hvad
tertialtionden angick befallde Konungen, sedan tillämpningen af
1681 års stadga om presternas löneförmåner mött svårigheter,
biskop och landshöfding att främja dylika öfverenskommelser.

Till eu början mötte tiondesättningar motstånd af allmogen. Det
var först i följande seklet, som allmogen insåg fördelen deraf.

Qvarn- och sågräntan begynte att åsättas, efter det de redan
under unionstiden gifna inskränkningar i friheten att anlägga qvarnar,
gamla tull- och odalqvarnar till förfång, blifvit förnyade och
vunnit stadga (Husesyneordningen 1590 § 34). I riksdagsbeslutet
1625, då qvarntullspenningarne beviljades, blef hvad mjölqvarnar
angår beslutet, att Kongl. Maj:t deputerade sina kommissarier i
landsändarne, hvilka med häradshöfdingen och nämnden i hvarje
härad och socken ransakade landsens och undersåtarnes lägenhet
och hvad skäl qvarnen häfver att stå eller rifvas; och särdeles der
som odalqvarnar finnas så när vid handen, att sockne- eller häradsmän
kunna med god beqvämlighet komma dit och få sin torftiga
säd malen, att väder- och bäckeqvarnar, de som odalqvarnar ligga
till men, efter häradsdom utrifvas och afskaffas. Härmed var den
grundsats gjord gällande, som fått sitt utryck i 1734 års lag Byggningabalken
kap. XX, att qvarnars tillvaro skulle bero af häradsrättens
dom, hvilken grundsats sedermera blifvit bekräftad genom
riksdagsbeslutet 1638 § 9, som medgaf rätt att öfver häradsrätts utslag
besvärasig hos landshöfding, med den förklaring i resolutionen på
allmogens besvär 1697 § 9, att inga andra sqvalteqvarnar förbjudas,
än de som äro odalqvarnar till men, hvadan allmogen måste anses berättigad
att anlägga husbehofsqvarnar. Hvad sågverksanläggning beträffar,
blef rättigheten dertill äfven inskränkt, och skulle enligt riksdagsbeslutet
1633 § 10, hvilket i senare riksdagsbeslut upprepas (jfr
1642 § 7), äfven undersökning ske af vissa dertill förordnade män,
som jemte häradsnämnden skulle besigtiga skogarne, hvilkas förödande
befarades bland annat af den mängd sågqvarnar, som voro
anlagde på allmänningar och byegor, och pröfva hvilka sågqvarnar
må kunna utan men för bergsbruken bestå eller böra rifvas. Att i
samband med utfärdande af föreskrifter om qvarnars och sågverks anläggning
bestämmelse skulle gifvas om deras skattläggning,var naturligt.
I resolutionen på adelns besvär 1633 § 4 samt resolutionen på
adelns besvär den 28 Juli 1634 § 2 nämnes, att en viss likhet skulle öfver
hela riket göras med qvarnars taxering. I häradsfogde-instruktionen
1688 § 8 föreskrefs, att de qvarnar, som blifvit stående, vare sig belägna
på allmänningar eller hvarhelst de kunna, som icke egentligen
under något hemman höra och i dess ränta inbegripna blifvit, skola
i jordeboken införas och så många, som intet på enskilda frälsemäns
egor äro byggda, till hemmantal och speciel ränta efter lands -

ortens bruk och manér skattläggas. Ordalagen möjliggjorde äfven
skattläggning af husbehofsqvarnar, ehuru detta ej åsyftats, utan
dessa ansetts skattefria, hvilket framgår af Kalmare recess 1474 §
9, Kongl. Maj:ts instr. för Qvarnkommissionen den 13 April 1697,
hvarigenom var vid 40 marks plikt förbjudet att Uppå sqvalteqvarnar
intaga annan än sin egen mäld och deras, som i qvarnen intressera.
Enligt vissa orters skattläggningsmetoder, t. ex. i Vemland,
Småland, skulle de vid skattläggningen beräknas. Som emellertid
ej samma frihet till anläggning af husbehofsqvarnar egde
rum på krono- och skattehemmanens grund som på frälsegrund,
utan de å krono eller skatte anlagde voro underkastade häradsrättens
undersökning, så var steget lätt från undersökning vid häradsrätt
till skattläggning, likasom hvad odalqvarnar angår. Då qvarnräntan
åsattes, bestämdes den till en viss andel, som efter hand
blef V4 af den påräkneliga qvarntullen, och var qvarntullen, som
i 1416 års stadga var bestämd till hvart adertonde mått af det som
förmaldes, beroende af hvar landsorts särskilda beskaffenhet.

Som statens inkomst af bergsnäringens beskattning var beroende
af det sätt, hvarpå denna näring sköttes, så blefvo till bergverkens
främjande särskilda lagstiftningsåtgärder vidtagne. Dels
medgafs frihet att upptaga grufvor och idka bergsnäring, dels indelades
skogar å anlagda verk. I öppet bref den 23 April 1524
hade Gustaf I gifvit Mårten Skinnare och Anders Hansson tillstånd
att hvar dem synes »bäst och likast vara» i hela riket upptaga
silfbergs- och kopparbergsstreck, och hvar der strömmar och
skogar vid handen läge, som till bergsbruk behöfdes, skulle de
blifva åt dem öfverlåtna. Till jernhandteringens uppmuntran utfärdades
privilegier. Så hade Hertig Karl i privilegierna för Vermlands
bergslag den 23 Januari 1581 förordnat, att de, som berg finna
kunde, skola dem fritt få bruka, endast gifvande tiondedelen af
afkastningen. Genom öppet bref till särskilda bergslag af den 18 Februari
och den 26 Mars 1608 påbjöds, att bergsmännen skulle utgöra
hvart tionde pund (tackjernstionden) i gjutverks- och smidt jern,
hvaremot dessa hemman befriades från jordeboksränta, mot skyldighet
att utgöra några tjenstbarheter för bedrifvande af kronans bruk.
Genom Kongl. fullmakt den 6 Juli 1649, samma dag som jernbergsordningen
och general-bergsprivilegierna utfärdades, fick Bergskollegium
fullmakt att disponera skog, der bruk- och bergverk voro
belägna. Enligt jernbergsordningen skulle bergmästaren vid skogens
skiftande i bergslag tillse, att bergsbruken icke komme att

100

lida brist på skog, och i Kongl. förordningen angående skogarne
i norra provinserna (och Finland) föreskrefs den 19 December 1683,
att uti skogstilldelningen dem emellan skulle så lagas, att eu rätt
proportion och tillsyn måtte träffas. De till ädlare verk anslagna
skogar voro fria från afgifts erläggande (Kongl. brefvet till Bergskollegium
den 7 November 1690), de åt öfriga bergverk tilldelade
begagnades mot en viss afgift. Hvad grufvors upptagande
angår, så tillerkände sig kronan visserligen regalrätt dertill, men
dess bemödanden gingo ut på att främja bergsnäringen, hvadan i
1649 års bergsordning uppfinnaren medgafs rätt till mineralanledningar,
kronan visserligen uttryckligt förbehållen rätt att i dess bearbetande
sjelf eller genom andra deltaga, en rätt hvilken ej erhöll någon
betydelse; och i Kongl. plakatet och förordningen den 27 Augusti
1723 förklarades denna regalrätt såsom rätt att genom Bergskollegium
privilegiera och upplåta metall- och mineralstreck samt grufvor
åt dem, som sig lust och förmögenhet hafva att dermed uppehålla,
hvadan regalrätten egentligen hade den betydelse, att mineralstrecket
undandrogs jordegarens uteslutande disposition, och utväg
öppnades för andra att dem bearbeta. I afseende på beskattningen
vidtogos ändringar i ofvan anmärkta förhållanden. Sålunda
blef den grundsats, som fått sitt uttryck i 1485 års riksrådsheslut,
att af malmberget skulle utgöras tionde, förändrad så, att
grufvebrytningen blef fri från all afgift. Först sedan den brutna
malmen eller mineralet erhållit förädlad skepnad, kom skatt i fråga.

Den skatt, som utgick af ädlare verk och andra mineralier
än jern, bergverkstionden och kopparräntan, blef till sitt belopp
bestämd. Sala silfververlcs bidrag grundade sig på kontrakt mellan
staten och bergslagen och de skyldigheter bergslagen erhållit
i samband med anslag af jord, räntor och skog för att drifva verket.
Det 1624 bildade Sala bergslag fick genom Kongl. resolution
den 16 Augusti 1653 åt sig öfverlåtet på evärdelig tid grufvan med
åbyggnader och inventarier, om bergslaget fortfor att bruka den
på rätt bergsvis, hvilken öfverlåtelse bekräftades genom transportbref
den 20 Januari 1682, och egde bergslagen uppbära alla de räntor
och småskatter, som förr utgått från de 12 till grufvan anslagne
socknar, samt åtskilliga andra förmåner mot erläggande af
tionde af afkastningen.

Stora Koppar!) er g et, som hlifvit förlänadt med jord, räntor och
åtskilliga andra förmåner af staten, skulle utgöra afgift, som bestod
af 1 Sk® afradskoppar af hvar och en af de fjerdeparter, i
hvilka Falu grufva sedan 1616 varit fördelad, eller 1,200 Sk®,

101

hvilken afgift 1650 nedsattes med V4 till 900 Sk«, samt dessutom
en viss andel af tillverkningen såsom ränta, bestämd 1638 till y ;
hvarförutan enligt Kongl. patentet den 12 Juni 1635 för hvarje SkS
koppar som utfördes skulle i den sjöhamn, der den utskeppades,
erläggas tull af 2 riksdaler, hvilken tull sedermera påbjöds genom
Kongl. brefven den 27 Januari 1680 och den 3 Februari 1695, att
erläggas vid Avesta och ej vid utskeppningsorten. För andra verk
till förädling af mineralrikets produkter, som voro hänförliga under
bergsnäring, än de nyssnämnda och jernverk, utgjorde 1 j0 af tillverkningen
skatt, i öfverensstämmelse med den i 1649 års förordning
innehållna grundsats, hvilket blef lagbestämdt genom Kongl.
förordningen den 27 Augusti 1723.

I afseende pa beskattningen af jerntillverkningen erinra vi,
att på sina ställen osmunds- och persedeljern ingingo i jordeboksräntan,
hvarjemte tionde skulle utgöras af berg på skattskyldiga
egor, men att jernet var afgiftsfritt på frälse, äfvensom att i dessa
förhållanden vidtogs ändring, så att, på sätt förr omförmälda Kongl.
brefven den 18 Februari och den 26 Mars 1608 gifva vid handen,
tionde skulle, i stället för att utgå af malmbrytningen, utgöras af
gjutet och smidt jern. Den anordning, som skedde genom dessa bref,
blef ej allmän; osmunds- och smid-jernet bibehöll sig. Men i 1649 års
jernbergsordning, som förklarade alla grufvor för kronans regalier
och hvari hvarje brytning af malm och anläggning af hyttor och
masugnar- underkastades kontroll af bergmästaren och Bergskollegium,
föreskrefs tackjernstionden såsom allmän skatt, hvilken
äfven skulle utgöras af frälsemän, men med åtnjutande af vissa
förmåner. Denna skatt blef så bestämd, att då malmen hemtades
ur grufvor på krono- eller skattegrund, skulle hvart 10:de Sktt af
tackjernsblåsningen erläggas i skatt, och då malmen hemtades af
frälsemans egna grufvor på frälsegrund hvart 30:de Sk«, samt om
malm både ur kronans och hans egna grufvor blandades i en
masugns smältning hvart 20:de S<S af tillverkningen. Till lättnad
i sättet för dess utgörande blefvo snart bestämmelser gifna. Den
vissa tiondesättningen för blåsningsdygn infördes, d. v. s. skatten
bestämdes till ett visst skeppundtal tackjern för hvarje dygn,
hvarunder hyttan var i full gång, allt efter masugnens storlek.
Detta skedde för Dannemora-verken 1662, för Öster- och Vesterbergslagen
1686, för de flesta bergslagen 1721, tilldess den genom
Kongl. förordningen den 19 April 1740 blef allmänt påbjuden,
utom för Torsåkers och Ofvansjö bergslag, hvilka voro fria från
tionde till 1768.

102

Jemte den skatt, som kronan erhöll af tackjernstionde, erlades
särskild skatt för den förädling jernet undergick vid stångjernshamrarne.
Denna skatt kan anses lika gammal, som stångjernsmide
vid enskilda personer tillhöriga verk. Det var Gustaf Yasa
som först införde stångjernsmidet för kronans räkning, men det
blef sedan under hans lifstid drifvet af enskilda, som då måste
erlägga en viss årlig skatt. Från 1559 tinnes ett Konungens bref,
som ålade Nora och Lindes bergslag, der då 18 stångjernshamrar
funnos, en viss faststäld skatt af 100 Sk® stångjern, som skulle
af Konungens fogde jemte de 12 förståndigaste bergsmän fördelas.
1608 utsändes riksrådet Abraham Eriksson (Leijonhufvud) och
Tideman Persson till åtskilliga bergslag för att skattlägga hyttor
och hamrar, och 1636 tick riksrådet Karl Bonde befallning att
förordna några män som »skattlägga alla de hamrar, som på kronooch
skatteegor byggda och ännu icke skattlagda äro.» Samma
princip af frihet för verk, som voro anlagda på frälsegrund, bibehölls
till 1683, då Ridd. o. Ad. samtyckte till att af frälsehamrar betala
hälften emot det Kongl. Maj:t kan förmå ofrälse män att gifva
af deras tillverkning. Den till ett visst qvantum bestämda skatten
ändrades så, att, sedan verken 1695 undergått ny taxering i afseende
på det smide hvar och en för sig borde tillverka, bestämdes,
att skatten skulle utgå med 1 procent af tillverkningen, lika
af frälse och ofrälse, hvaremot adeln 1731 prostesterade och betingade
sig, att en förmån beviljades frälset, nemligen för hvarje
100 Skit 15 Sk® öfversmide skattefritt.

Utom hammarskatt och tackjernstionde blef genom K. F. den
12 Juni 1635, samma dag som den som bestämde koppartull, påbjudet,
att i bergslagen skulle erläggas tull af tillverhadt jern utaf
köparen som det utför, nemligen V3 rdl, eller 24 öre silfvermynt
af hvarje Sk® stångjern, samt lika mycket för hvarje 24 L® osmundsjern
som till stångjern förarbetas, samt för hvarje 27 L® tackjern;
det gjutna jernet räknades lika med stångjern. Till befordran af
metallstrecks upptäckande och bearbetande meddelades, samtidigt
med skatteväsendets ordnande, frihetsår, privilegier af förr anmärkta
slag, som bestodo uti befrielse från vissa gärder, skjutsningar
och, med hänsyn till det svåra arbetet i grufvorna på dessa
tider, från utskrifning, såsom följd hvaraf bergslagen var fri från
knektehåll, och bergsarbetare ej underkastade skyldighet att taga
värfning, till hvilka friheter kommo anslag af skogar och hemman
under frälserätt, anordning af räntor och tjenstbarketer m. m.

103

Sättet för dessa näringars idkande blef äfven föremål för lagstiftningen.
Allmogen i bergslagen tingo förpligtelser sig ålagda i
afseende på holhandeln. Kolhandeln och kols användning för hyttor
och masugnar samt andra verk blefvo genom lag ordnade; kolprisen
fingo enligt Kongl. resolutionen den 1 Februari 1682
vid vitesäfventyr ej stiga öfver ett visst maximipris, och i
jernbergsordningen förbjödos bergsmän att inställa sin blåsning
och sälja kolen till hammarverken, på det att ej kronans tionde må
förminskas. I förhållande till hvarandra ordnades de olika slagen
af bergsnäring. Hammarverk fingo ej anläggas inom bergslagen.
Hvarken af hyttor eller hamrar fingo flere verk anläggas,
än att de beqvämligen kunde bestå bredvid hvarandra,
hvarvid beräknades och afsågs för hvarje verk tillgång på skogseffekter
från vissa områden, och genom föreskrifter om handeln
och exportförbud af malm och tackjern reglementerades för hvarje
näringsidkare hans behof på ett sätt, som skulle betrygga kronan
dess inkomst af den påbjudna skatten.

För andra verk till förädling af mineralrikets produkter blef
bestämdt, att tionde skulle i öfverensstämmelse med 1649 års
jernbergsordning utgöras med Yi0 af tillverkningen.

E) Afgifter för vissa ändamål.

Jemte dessa skatter, som voro anslagne till statskassan att
för bestridande af dess utgifter ingå, antingen att användas omedelbart
af styrelsen eller såsom förläning eller indelning öfverlemnade
åt vissa embets- eller tjenstemän, förekommo afgifter pålagde
för vissa ändamål. Bland sådana märkes: 1) Lagmahs- och
Iläradshöfdingeräntan samt Tingsgästningspenningar, hvilka användes
till aflöning af domare och tingsrätternas underhåll. Vi
hafva (sid 27) omnämnt den afgift till lagmans aflöning, som beslöts
vid rådsmötet i Arboga den 12 September 1480. Sedermera
bestämdes en afgift af 12 öre till häradshöfding och 6 öre till
lagman, att utgå af hvarje rök och mantal, hvarifrån voro undantagna
adeln på deras sätesgårdar, enär adeln hade sitt eget
forum, sedermera hofrätten, samt deras rå och rörs torpare, kyrkoherdar
och kaplaner, nämndemän, knektetorp och hammarsmeder
(jfr mandatet den 6 Januari 1577, Norrköpings beslut 1604 § 11, Res.
allm. besvär 1675 § 24, 1680 § 39, 1663 § 21, Res. allm. besvär
1723 § 31). Tingsgästningspenningar till tingsrätternas underhåll,

104

som utgingo med dels 6, dels 8 öre smt, bestämdes i Res. allm. besv.
den 13 December 1672 att utgöras med 6 öre för hvarje bonde.

2) Djeknepenningar voro en liknande afgift af 6 öre, som pålades
i Rdbesl. den 7 April 1624 hvarje man som å landet sitter och bofast
är, oberoende af egendomens storlek och hemmantal, och utgick
till understöd af fattiga skolynglingar samt till lärares aflöning.

3) Till försvarsverket hörde de i 1696 års stat upptagne utskrifnings-
och båtsmanspenningar, som utgjordes af de landskap, som
ej voro till båtsmän eller infanteri roterade, samt skyldigheten att
till kronans salpeterhus framföra salpeter, hvartill kronan under
Gustaf I tillerkände sig regalrätt, hvaraf sedan salpetergärden
uppstod.

4) Lots- och båkafgift. Lotsning af fartyg och tillgång till
lotsar eller styrmän, som kände farvattnet, samt förbud mot fri
styrning i vissa farvatten spåras långt bort i tiden. Den 20 Mars
1642 finnes taxa för styrmän öfver de afgifter, de egde uppbära
af kronans fartyg. Hemman anslogos till understöd åt dem, som
egnade sig åt lotsning, och de hugnades med vissa friheter, likasom
posthemman, som hade till åliggande att skjutsa posten (K.
F. den 20 Februari 1639 och 19 Juli 1645) mot åtnjutande af vissa
friheter. För båkinrättningen skulle enligt det första lotsreglementet
den 19 Sept. 1696 en del af lotspenningarne gå till kronan
och af tullkamrarne uppbäras.

Härjemte bör märkas stadgade 5) afgifter för befordran till
tjenst, erhållna löner, utmärkelser och förmåner samt afdrag å
tjenstemäns löner, såsom centonalen, som årligen med 1 procent af
hvarje lön, enligt Kongl. krigsmanshusregl. den 31 December 1689 §
17, skulle ingå till Vadstena krigsmanshusfond, likasom för samma
ändamål § 13 anslagna avancementspenningar, vid erhållande af fullmakt
på lön eller karakter, utgörande hvad lönen angår 2 procent
af den tjensten motsvarande lön, så snart den uppgick till 50 dir;
afgiften för erhållna adeliga värdigheter, 300 dir för grefve-, 150
för friherre- och 40 dir för sköldebref; § 11, afgift för erhållen
pension, gåfva och donation, för gåfva i penningar 5 procent, för
donation på lifstidsfriheter 2 procent, afgift vid tillträde till rusthållen
1 rdr pr mtl ocb proportionsvis för mindre hemmansdelar.
Härjemte ålades embetsman att vid befordran under ett hälft år
vänta på åtnjutande af sysslans tillkommande lön, hvaremot enka
och barn skulle åtnjuta ett hälft års lön till nådårs- och begrafningshjelp
(Kongl. brefvet till landshöfdingarne den 25 Februari 1680).

105

Af liknande slag voro de afgifter, som under namn af burskapsafgifter
erlades i stad till kronan för rättigheten att idka borgerlig
näring.

Vidare bör märkas

F) Postmedlen,

som bereddes af inkomsten af postporto, hvarför taxa först uppgjordes
den 2 Januari 1643, hvari högsta porto var 10 öre och lägsta 1 öre.

Jemte dessa afgifter infördes hos oss i senare hälften af 17:de
århundradet charta sigillata, på en gång en skatt och afgift för
anlitande af biträde af offentlig myndighet.

G) Charta sigillata.

I Biafskedet November 1660 § 5 stadgades att, till vinnande
af nödiga medel för hofrätternas aflöning, charta sigillata skulle till
nästa riksdag praktiseras. Kort derpå blef likväl detta afskaffadt genom
Res. på städernas besvär 1664, men upplifvades åter åren 1686
och 1689 och har derefter fortfarit. Kongl. förordn. den 23 December
1686 angående charta sigillata bestämde först stämpling af expeditioner,
olika för olika slag deraf, för utgående bref och resolutioner
från embetsverk, hofrätter, kollegier och konsistorier, till belopp af 2,
4, 8 öre, 1, 2, 3 daler, allt efter tvistemålets värde af 50, 100, 200, 400,
1,000, 2,000 daler. Domar äfvensom fastebref, som angå mer än 100
daler, skulle skrifvas på charta. Från Konungens befallningshafvande
och underrätter utgående expeditioner skulle draga charta sigillata
af 2, 4, 8 öre, 1, 2 daler, efter tvistemålets värde af 50—200, 400,
1,000, 2,000, 4,000 daler, och derutöfver 3 daler. Fastebref skulle
draga charta af 16 öre, 12 daler, ej mer, utom för säteri. Beträffande
domar samt vad och besvär gällde, att appell till rådstufva eller
lagmansrätt skulle beläggas med 4 öre, derifrån utgående domar
med 8 öre, vad till hofrätt med 8 öre, hofrättsdomar med 16 öre,
promotorial med 4 öre, bilagor med 2 öre. Hvad angår de till
Kongl. Maj:t ingifna skrifter och handlingar, skulle deduktioner,
som ingingo till Justitie-revisionen beläggas med 2 dalers stämpel.
I afseende på Kongl. Maj:ts resolutioner och domar hänvisades
till särskilda bestämmelser, dock med iakttagande deraf
att allmogens suppliker voro fria. Af de stämpelafgifter, som
hafva karakter af skatt och hvilka i allmänhet åläggas för öfverlåtelse
af någon rättighet af en till annan, märkes charta sigillata
å fullmakt på embete af 16 öre för 50—100 dalers lön; 2 daler för lön

106

100—200 dir, samt 3 dir för 200—1,000 dlrs lön, men ej högre; å
kontrakt om lön, hyra och arrende: 2 öre om beloppet är 10—
20 dir; 4 öre om 21—60 dir, 8 öre om 61—100; 16 öre om 100—
200; 1 dir om 200—300, samt högst 2 dir för 300—4,000; å kontrakt,
obligationer, transporter, vexelprotester 2 öre för värde
under 50 dir, till 1 dir för 1,000-2,000; 2 dir 2—4,000, ej högre;
köpebref för värde från 100—1,000 dir 1 dir, 2,000 dir 2 dir, ej
högre, äfvenledes omnämnas certifikater och sjöpass. Och gällde
att ingen af föreskrifna skrifter och akter skulle vara af något
värde, hvarken för rätta eller eljest, utan hållas före såsom voro
de aldrig skrifna eller samtyckta, med mindre de voro stämplade.

Jemte charta sigillata förekom äfven charta sigillatce recognition,
som genom K. F. den 11 Mars 1687 först påbjöds att utgå. Den
skulle utgöras för grefve-, friherre-, adelsbref med 400, 300., 200
dir, för vapen 100 dir; fullmakter och transportbref å tjenst med
3 procent af lön, karaktersfullmakt 4 procent af den titeln motsvarande
tjenstens löneförmåner, donationer och pensioner 3 procent,
gåfvor i reda penningar 4 procent, eftergifter af gravationer eller
skulder 2 procent af värdet, bytesbref, lejdebref, pass, afsked 3
dir silfvermynt, för confirmationer på rusthåll 4 dir för hvarje
mantal, för revisionsdomar 8, 16, 24 dir, allt efter föremålets värde
af 2,000, 4,000, 12,000 dir, för desertionsdomar 4 dir för 1,000 dlrs
värde, confirmation på förlikning 12 dir, citationer 2 dir, restitution
8 dir; och utgjordes denna skatt på det sätt, att afgiften erlades
till riksbanken eller landtränteri, och skulle bevis om skedd
insättning företes, förrän fullmakt eller bref erhölls.

H) Expeditionslösen.

Långt tidigare (den 18 Juli 1661) hade blifvit utfärdad ordning
och taxa för de dombref, bref och instrumenter, som af rätterna
på landet och i städerna parterna blifva meddelade (expeditionslösen).
Enligt densamma skulle erläggas i lösen för stämning 8 öre, för
protokollsutdrag 8 öre, dom 16 öre, dock af rådstufvurätt 24 öre,
för fastebref på landet 1 dir 16 öre, lika för helt och hälft hemman,
fastebref på skatterätt 24 öre, för säteri och der flere gårdar
gå i ett köp 4 dir, för gård i stad 1 dir för värde af 500—1,000
dir, 2 dir då värdet steg till 3,000 dir, och deröfver 4 dir, för
bördsbref 24 öre. I rese- och dagtraktamente skulle vid urtima
ting eller syner lagman åtnjuta 5 daler i dagtraktamente samt
skjuts beräknad efter 5 hästar.

107

Slutligen erinras

I) Mantalspenningarne,

om hvilka vi ej bär behöfva erinra vidare, än att grunderna för
denna skatts utgörande bestämdes i 1652 års Rdbesl., hufvudsakligen
lika med dem som gällde till 1810, enär utredningen af de
personela skatterna utgör föremål för särskild framställning inom
komitén.

II. Allmänna besvär.

Jemte de stående skatter, som utgjordes, var äfven vissa allmänna
besvärs utgörande till staten påbjudet efter häfdvunnen
sed, hvilka voro af den beskaffenhet, att de ej kunde utbytas mot
skatter. Det vigtigaste af dessa var hrigstjenstskyläigheten, som
efter hand, med behofvet af stående härar, blef en ständig tjenstgöring
för dem som i hären insattes, i stället för den skyldighet
att på uppbåd infinna sig, som enligt L. L. Kg. B. kap. 2 ålåg
alla som bygga och bo i riket.

A) Krigstjenstskyldigheten.

1 afseende på detta besvärs ordnande vilja vi erinra, huruledes
med Konung Karl IX:s anträde till regeringen den svenska
krigsförfattningen erhöll en större utveckling genom riksdagsbesluten
i Linköping 1600 och i Stockholm 1602 samt en den 27
Juni s. å. utfärdad ordning för utskrifning; äfvenledes hafva vi
omförmält det efter slaget vid Kirkholm misslyckade försöket att,
medelst erbjudande af ständig frälsefrihet åt dem, som ville för
sina gårdar tjena till fot med full ustrustning, skaffa förstärkning,
de s. k. sköldknektarne (jfr ofvan sid. 62). Förut är omförmäld (sid.
71) den utskrifning, som beviljades vid riksdagen i Örebro i slutet
af år 1610. Efter det denna utskrifning blifvit åtagen, förordnades
(16 Januari och 17 Mars 1611), att alla under landsfänikorna hörande
knektar, som ej hade egna hemman, skulle tilldelas smärre gårdar
af 2 tunnor spanmål eller pund smör i ränta, hvilka de skulle
hafva fria från årlig skatt och alla utlagor, som utgingo genom
bevillning. Hvad rytteriet angår, hvilket äfven vid 1600 års riksdag
bestämdes skulle upprätthållas till visst antal i hvarje landsända,
hade äfven af Karl IX en författning blifvit utfärdad den

108

24 Oktober 1603. Konungen bestämde fanans antal till 120 man.
För hvarje ryttare efterläts en gård om 4 pund smör i ränta eller
6 tunnor spanmål i afrad, hvarjemte för hästars fodring på stall
året om skulle bestås 6 tnr foderkorn eller hafre och 12 lass hö
årligen, hvarjemte han skulle vid tåg erhålla utrustning med
penningar och kläder, fri förtäring, hvarjemte bestods en trossklippare
för två ryttare, med visst belopp af penningar och kläde
för en dräng, hvilken ryttaren borde anskaffa och beväpna. Den
som ville, då tåg förestod, sitta hemma, borde betala 30 dir om
året, dock skulle han vara redo, om något uppå komme. För
sistnämnda och andra för ändamålet anslagna medel skulle fogdarne
utrusta ryttare, hvilka deraf benämndes fogde-ryttare. Genom
förnyade ordningar, hvilka tid efter annan meddeltes, och hvaribland
den som utfärdades den 16 November 1612 är bland de märkligare,
gjordes än närmare bestämmelser för rytteriindelningen.
Lönen för en ryttare höjdes till 30 dir, som för dem, hvilka hade
hemman, afkortades på räntan, så i vissa som ovissa persedlar,
men för körslor, dagsverken, gästning och skjutsfärd var ryttaren
fri. Ingen fick dock hafva mer än en gård. Likasom fotfolk och
rytteri börjat aflönas genom skattefrihet å egna gårdar eller anslag
af kronans hemman och räntor, hade man ock efter samma
grund sökt inrätta sjöfolkets aflöningssätt. Styrmän, d. v. s. lotsar,
som bodde i skärgården och vid skeppsleden, erhöllo frihet från
årliga skatter för sina hemman. Genom den af Karl IX under
den 9 Februari 1602 utfärdade ordning för fogdarne i Finland hade
blifvit stadgadt, att båtsmännen derstädes skulle för de af dem
innehafda hemman förskonas från gärder och ovissa besvär, men
vara förpligtade att utgöra årliga räntan och deraf, när mönstringar
eller eljest lönetider kommo, blifva aflönade; och upplyste samma
förordning, att så skedde i Sverige. Enligt hvad förr omförmälda
riksdagsbeslut från Örebro den 20 December 1610 angifver, måste
man för sjöfolks erhållande anlita utskrifningarne och vända sig till
borgerskapet härom.

Under Gustaf II Adolf utvecklades den började organisationen.
Med afseende på knektarnes underhåll stadgades i öppet bref den
5 Juli 1621, att öfver hela riket skulle hvarje landsknekt tilldelas
en daler af årliga räntan utaf någon viss gård samt dessutom y8
gård fri för alla ovissa pålagor. I stället för att knektarne förut
efter längre eller kortare tider hemförlofvats, stundom strax efter
det det krigsföretag slutat, för hvilket de blifvit uttagne, föreskrefs

109

i de af Gustaf Adolf den 15 Juli samma år utfärdade krigsartiklar,
att ingen knekt skulle antagas eller afskedas på annat sätt än vid
mönstring af dertill förordnade mönsterherrar, samt att hvar och
en skulle tjena i 20 år, om han icke vore sjuk och förlamad eller
varit med på 10 tåg. Krigshärens fördelning regementsvis fick en
bättre ordning, och blef i 1634 års regeringsform denna regementsindelning
lagbestämd. Regementenas antal skulle vara 20, och hvart
regemente utgjordes vanligen af 1,200 man. År 1637 vidtogs den
vigtiga åtgärd, att de indelta regementena med deras mindre afdelningar,
kompanier och korporalskap, skulle, såvidt det lät sig
göra, förläggas tillsammans inom hvar sina provinser eller län,
härad och socknar. De sålunda vidtagna organisationsåtgärder
afsågo att bereda landet en stamtrupp, sammansatt af bofaste män,
lönade af kronans räntor och under fred brukande hennes jord,
genom lång tjenstetid öfvade för kriget och vid afgång ersatta
genom utskrifning efter gårdetal. Genom denna anordning sökte
man bilda en duglig här, som med sitt underhåll så litet som möjligt
betungade allmogen och, när den ej behöfdes till landets försvar,
skulle med sitt arbete bidraga till dess ekonomiska välstånd. Samtidigt
med det indelta fotfolkets förläggning i vissa landsorter och
fördelning i regementen hade lika beskaffade åtgärder vidtagits
för det indelta rytteriet, hvilket år 1630 uppgick till 8,000 man,
och skulle dessa regementen enligt 1634 års regeringsform vara
4 svenska och 3 finska, hållande hvartdera 1,000 man. Likasom
för infanteriet var ock för rytteriet sålunda bildad en stamtrupp,
hvars manskap skulle vara bosatt å kronans hemman, dock
med åtnjutande af större fördelar i hemman och räntor än infanteriet,
samt med den olikhet, att tjenstgöringsskyldigheten vid ryttei
iet från början berodde pa frivilligt åtagande. Efter samma grunder
sökte man organisera flottans manskap. Genom en instruktion
den 12 September 1623 för dåvarande landshöfdingen i Finland
Nils Bjelke befallde Konungen att, oberäknadt städernas båtsmän,
derstädes skulle i landsorten upprättas och hållas två kompanier
båtsmän, hvartdera till en styrka af 400 man. Öfverenskommelse
skulle ske med socknarne i skärgården att, på det Kongl.
Maj:t måtte hafva stadiga och vissa båtsmän och landet deremot
för de idkeliga utskrifningarne blifva förskonadt, så skulle åt alla
dem, som ville hålla en båtsman åt Kongl. Maj:t och kronan,
öfverlåtas ett hemman fritt, som räutade 18 dir. Räntade något
hemman mera, det skulle till kronan utgöras, räntade det mindre,

110

så skulle bonden erhålla fyllnad af andra räntor eller ock läggas
honom ett annat hemman till hjelp. Den bonde, som toge båtsmannen
till sig, skulle blifva fri för all utskrifning, gärd, landshjelp,
byggningspenningar. Deremot skulle bonden alltid hålla båtsmannen
redo till kronans tjenst samt försörja honom med sex månaders
kost i sådana persedlar, som bonden och båtsmannen bäst kunde
förena sig om, eller, derest de icke voro ens, gifva båtsmannen 18
dir hvart år, när han droge ut på tåg, dels uti vissa i matvaror
bestämda persedlar och dels i penningar. Hemma hos bonden skulle
båtsmannen hafva kost, mot skyldighet att derför tjena bonden och
vara honom lydig till arbete, och skulle bonden, om båtsmannen
dog, sätta annan i hans ställe. Lika instruktioner utfärdades för
landshöfdingen i Upland och ståthållaren på Åland. 1 afseende
på båtsmanshållet i städerna erinra vi 1610 års riksdagsbeslut
om utskrifning, bvilket åtagande förnyades vid 1617 års riksdag
i Örebro. Vid 1624 års riksdag hade städerna, emot åtnjutande
af frihet ifrån landshjelp, båtsmanspenningar och utskrifning, för två
års tid beviljat en summa af 33,888 dir kpm till underhåll af ett
båtsmanskompani, hvilket ändrades genom beslut i Stockholm den
28 Januari 1629, att, emot frihet från utskrifningar, årligen hålla
ett bestämdt antal godt och dugligt sjöfolk, genom hvilket åtagande
båtsmanshållet för städerna förvandlades till det ständiga
besvär, som de i senare afseende ännu äro underkastade.

Den indelning till infanteri, rytteri och båtsmän, för hvilken
sålunda åtgärder blifvit vidtagne, blef emellertid ej genomförd.
Planen att bosätta alla knektar å kronans jord kunde ej verkställas.
Dels torde tillräckligt antal kronohemman saknats, dels
torde räntorna blifvit för andra ändamål disponerade, dels blefvo
bemmanen kronan afhända eller förpantade. Samma förhållande
var med rytteriet, hvartill kom att skyldighetens fullgörande, der
den åtagits, ej öfvervakades, till följd hvaraf i anseende till ryttarnes
bortovaro förhållandet förvandlades, så att i stället för att
ryttaren egde hemmanet och lät bruka det genom annan, då han
var borta, det var brukaren, som begagnade sig af skatterätten,
och ryttaren blef en sventjenare, som af honom aflönades. Båtsmansindelningen
kunde ej heller genomföras.

Man begynte derför i stället för indelning att i samband med
utskrifning (för tillfället anordnad rotering) införa ständig rotering.
Hvad fotfolket angår, fordrade 17:de århundradets krig ständiga
och allt mer växande bördor för manskapets upprätthållande till

111

sitt antal i de särskilda regementena. Utskrifningarne, som skett
efter gårdetal, förändrades, enär de ihållande krigen förorsakade
stor afgång på folk och behof af härens tillökning. Man sökte
vinna bättre resultat genom att återgå till det äldre sättet af utskrifning
efter hufvudtal. På riksdagen i Stockholm den 15 Januari
1627 beslöts således, att hvar tionde man, som hålles, så på krono
som skatte, så på frälse, både inom friheten, rå och rör och utom,
som på preste-, fogde-skrifvares och andra frihetsgårdar skulle
utnämnas till att brukas uti kronans tjenst för en landsknekt; fria
skulle vara adelns hof- och gårdsfolk, derunder dock icke förståendes
några försvarskarlar, som icke i daglig kost och årslön äro,
hvarjemte adelsmannen skulle underrätta skrifningskommissarierna
hvilken åbo husbonden bäst kan mista, och borde ingen kronoellei
skattebonde skrifvas i rote med frälset inom friheten; och
sedan knekten blifvit vid skrifningen accepterad, skulle frälsebönderna
och hela hans rote för allt eftertal vara obesvärad, men
om loten tillåtits lega karl, da skola de vara hans borgesmän och,
om han rymmer, dertill svara. Af instruktioner, som för denna
tid finnas för de till sådana utskrifningar tillsatte kommissarier,
fann man, att det tillgick så att, efter det förteckningar öfver
manliga befolkningen mellan 15—60 år inom hvarje socken blifvit
af presterskapet och kronobetjeningen upprättade, samlades allmogen
på bestämd dag och ort inom hvarje härad, hvarefter, i
närvaro af häradshöfdingen, nämnden och kronobetjeningen i orten,
utskrifningsskyldige indeltes i rotar af 10 man hvardera, dock så
att folket från adelns frälsegods roterades för sig, från krono och
skatte för sig, och från prestegårdar för sig. Häri inräknades ej
sådana, hvilka saknade fast bostad eller icke tjenade för årslön,
såsom försvars- eller inhysesfolk, gångande embetsmän, löske karlar
m. fl., emedan de voro sjelfskrifna till tvångsvärfning. Fritagne
voro, efter hvad vi nämnt, adelns gårdsfolk, minderåriga, gamla
och vanföra. Sedan indelningen till rotar försiggått, uttogs af
hvarje rote en frisk och stark karl mellan 18 och 36 år, hvarom
ytterligare bestämmelser voro gifna till besparande af folk, som
ansågs icke böra utan i nödfall användas för krigstjensten. Det
utskrifna manskapet likasom gamla knektar mönstrades derpå af
tillförordnade mönsterherrar, hvarefter de utskrifna inträdde i
tjensten, och ålåg det hvar rote att förse sin karl med kläder och
vapen eller, såsom det hette, utstoffering, för hvilket ändamål rotekållaren
eller de öfriga i roten borde till honom sammanskjuta s. k.

112

rotepenningar, hvilka utgjordes först med 18 daler. Den utskiifne
var tillåtet att lega annan karl, så framt denne vid mönstringen
godkändes. Denna grund för utskrifningen måste, till följd af den
städse aftagande kontingent som erhölls, genom de utvägar som
man beredde sig till undanflygt, öfvergifvas, och blef vid riksdagen
1642 gårdetalet antaget såsom beräkningsgrund, för att med säkerhet
måtte kunna påräknas en bestämd styrka. Beräkningen skedde
så, att af 10 besutna skatte- och kronohemman — hela, halfva,
fjerdings eller mindre beräknades lika höga — och utan skilnad
för hvem som dem innehade skulle en utgöras; af 20 frälsegårdar
och 10 prestegårdar skulle äfven en utgöras. Der rotepenningar utgjordes,
följdes samma grund som vid utskrifning efter mantal.
Denna beräkningsgrund följdes, med undantag för år 1657, tills,
efter krigets förnyade utbrott 1674, utskrifningar höllos än efter
gårdetal, än efter hufvudtal, år 1676 efter hufvudtal, 1677 efter
både hufvudtal och gårdetal, samt 1678 och 1679 efter hufvudtal,
och förspordes detta vacklande, tilldess det ständiga knektehållet
blifvit fullständigt ordnadt. Vid riksdagen 1683 öfverlemnades åt
Konungen att utan ständernas hörande framgent besluta, efter
hvad grund utskrifningarne, der sådana vidare ifrågakommo, skola
försiggå. I de från Danmark eröfrade provinserna Skåne och
Halland hade för den senare 1648 och för den förra från 1687
utskrifningspenningar blifvit utgjorda i stället för manskap.

Efter hvad förut blifvit anmärkt, lät indelningen af folket sig
ej genomföras, till följd deraf att det ej kunnat öfverallt förses
med kronogårdar, och der sådana beredts åt knektarne, hade
dessa under de oupphörliga krigen icke förmått att vårda dem.
Knektarne voro derför till ringa del bofaste män. Afgående manskaps
ersättning genom utskrifning befanns jemväl förenad med
stora olägenheter, till följd af det högst tryckande för allmogen
i de utan uppehåll återkommande stora utskrifningarne. Det arbetsföra
folket utgick, och på många ställen kunde ej jordbruket skötas.
Man hade sökt att mildra dessa olägenheter genom legning af knekt.
Detta hade, särdeles då utskrifning skedde efter gårdetalet, blifvit
vanligt, så att roten sällan uttog eller nämnde karl bland sig,
utan legde sådan. Men legan steg till en höjd som ej anats,
dertill kom den dryga kostnaden för knektens utrustning. Alla
dessa för allmogen svåra omständigheter i förening med den uppkomna
oredan i öfrigt framkallade den omskapning af infanteriets
organisation, som under Karl XI försiggick. Ständigt knektehåll

113

eller att årligen till Konungens tjenst vidmakthålla ett visst antal
dugligt krigsfolk (900 man) hade redan vid riksdagen i Nyköpinoår
1612 Dalarue erbjudit. Men då en ny utskrifning skulle ske
till fyllnad lör afgånget manskap, vägrade allmogen att låta den
veikställas, utan utnämnde sjelfva eu hop vanfördt och odugligt
folk; efter underhandlingar med folket försiggick den likväl. Daltolket
erbjöd sig derefter att, emot förskoning från utskrifningarne
för sin landsort hålla 1,400 man ständigt krigsfolk, hvilket Konungen
1621 antog. Det gjorda aftalet förnyades, tilldess år 1635
det ständiga knektekållet inom Dalarne kan anses inrättadt, ehuru
formligt kontrakt först senare utfärdades. Efter denna föresyn
ingick äfven allmogen i Jemtland 1645, och den i Vesterbotten
1649 i aftal om ständigt knektehåll. Hvad båtsmanshåll angår,
hade detta redan före Karl XI blifvit grundadt på ständig rotering.
Efter att åtgärder i denna rigtning blifvit vidtagne på Åland, der
allmogen år 1612 mot frihet från utskrifning åtagit sig att utrusta
100 båtsmän, och Skällviks socken i Östergötland den 12 Oktober
1619 vunnit lika befrielse, mot skyldighet för hvarje rote att hålla
en båtsman vid Stockholms skeppsgård, föreskref regeringen (rådsprotokoll
den 31 Okt. 1634), att under båtsmanshållet skulle läggas
och roteras de utmed sjösidan belägna socknar och landsdelar
deribland äfven Oland och Tjusts härad, i kvilka orter knektarne
skulle tagas till båtsmän, och blef med allmogen i anledning häraf
öfveienskommet, att 4 bönder, så skatte- som krono, borde hålla
en duglig båtsman samt, då han under vintern vore hemförlofvad,
gifva honom hemkost, emot skyldighet för honom att arbeta hos
loten, skolande helst två helgärds- och två halfgärdsbönder sammansättas
om en båtsman. Der allmogen bejakade detta, skulle
dem försäkras, att hvarje bonde skulle för sig sjelf samt för en
dräng och en pojke vara befriad frän utskrifning. Om båtsmannen
dog, boide lotehållaren åter fylla hans plats med annan duglig
karl. Frälsebönderna skulle till ett antal af 8 utom och 12 inom
friketsmilen bilda en rote. Till ständigt båtsmanshåll inroterades
till följd häraf vissa sjösocknar, så att tillsammans med städernas
båtsmän bildades tre batsmansregementen och tre kompanier bösseskyttar,
hvilka år 1638 utgjorde en styrka af tillhopa 3,379 man.
Man foitskred på detta sätt att tillöka båtsmansroteringen, så att
det ständiga båtsmanshållet var utveckladt hufvudsakligen till sitt
nuvarande skick före Karl XI. 1644 uppgingo de tre båtsmanslegementena
till 5,160 man, af hvilka 2,723 tillhörde landtroteringen.

114

Denna sålunda genomförda organisation bildade rikets ordinarie
militär, som utgjorde stödjepunkten för rikets försvar. Varfvade
trupper begagnades icke i det egentliga Sverige, utan hufvudsakligen
i Östersjöprovinserna. Den i L. L. Kg. B. kap. 2 stadgade
allmänna tjenstshjldigheten trängdes i bakgrunden och blef anlitad
hufvudsakligen till ortförsvaret, hvilket visar sig af de bestämmelser
härom, som innehållas i 1617 års Ad. priv., i 1624 års
riksdagsbeslut, förnyadt i 1625 års beslut. I 1617 års Ad. priv.,
som tillförsäkra adeln frihet från utskrifningar för sitt eget gårdsfolk,
förklarades dock, att om höga nödtorften så tränga kunde,
att man ur huse utgå måste, då skola alla dertill vederredo finnas.
I 1624 års Rdbesl. föreskrefs, att alla rikets inbyggare, så många
som sutto hemma i staden och på landet, skulle låta sig mönstra
och skrifva i rotar samt efter tillgång förskaffa sig värjor och
bössor, hvarjemte hemställdes, att Kongl. Maj:t ville uti landskapen
och häradena förordna öfverstar och förmän, hvilka, när det omträngde,
dem uppbådade och förde dit, som rikets värn kräfde,
hvaremot de skulle hålla sig redo att utgå, antingen alla eller så
många Kongl. Maj:t utfordrade af hvar landsända, samt försörja sig
i så måtto med kost efter ämne, tilldess andra utfordrades och
dem aflöste. I Regeringsformerna 1634 och 1660 stadgades, att
öfversten i hvar landsort, eller i hans frånvaro annan regementseller
dertill förordnad officer, skulle i rikets nödställda tider stå allmogen
före och, sedan denna med landshöfdingens och häradshöfdingens
tillhjelp blifvit roteskrifven och fördelt, vara dess förman
till landets försvar.

B) Öfriga besvär.

Dernäst förekomma de på dessa tider åt Konungen och hans
män ofta i anspråk tagna skjutsning och gästning, hvilka i synnerhet
under krig voro mycket tryckande för dem de drabbade.
Denna skyldighet, som efter behofvet och omständigheterna anlitades,
blef efter hand ordnad på ett lagbestämdt sätt.

1) Inqvartering, som är en form af den förra gästningen, omtalas
först under namn af borgläger och ålåg städer äfvensom
prester, sällan allmogen utom vid tåg, då alla hemman skulle deri
deltaga. Jfr Res. Allm. Besv. den 24 Dec. 1627 § 8 samt 10 Dec.
1672 § 49, som stadga, att ingen är fri från gravation af durchtåg
genom landet mer än kronobetjente, för de hemman de bebo.
Rdbesl. den 23 Febr. 1642 § 6 (Stj.II sid. 1004) omtalar huru alla, som
ej äro under rå och rör, deltogo i krigsfolkets gästning vid tåg

115

Hvad garnisonerna angår så finner man, att städerna åtagit sig i
deras förpligtelse den 9 Dec. 1629 att emottaga inqvartering på
uågon tid och försörja regementena med herberge, mat och dryck för
V2 riksdaler i veckan för hvarje person. Ordnandet af detta besvär
skedde i samband med ordnandet af skjutsningsskyldigheten och den
dermed sammanhängande gästningen, hvilken tunga de mäktiga
olagligen tilltvingadesig. Genom Res. Allm. Besv.den20Fcbr. 1678§4
och 22 Nov. 1680 § 1, Res. St. B.den2 Mars 1678 § 10 förklarades, att
hvarken städerna eller allmogen kunde undandraga sig inqvarteringen.
Kort tid derefter afskaffades emellertid den fria skjutsningen och dermed
förbundna gästning, som städer samt krono, skatte och ej inom
fredsmilen beläget frälse på landet fått vidkännas. Genom Tågordningen
den 5 Febr. 1689 borttogs all rätt till friskjuts. Dä skjuts begagnades,
skulle den betalas, och inqvarteringsgifvare blef berättigad
till ersättning för hvad folk och hästar förtärde, mot åliggande att
utan ersättning lemna ved, ljus och säng. Fria voro enligt adliga
privilegierna under fredstid ypperligt frälse samt allmänt frälse,
officersboställen, kyrkoherde- och kapellansbol, gästgifvaregårdar,
post- och lotshemman samt de som voro bebodda af tjenstgörande
nämndemän; dessa 3 sistnämnda slag voro äfven fria under krig.

Jemte den tillfälliga inqvarteringen förekommer äfven ständig
inqvartering, hvilken dock endast städerna underkastades för derstädes
förlagda garnisoner. Den ständiga inqvarteringen innebar
skyldighet för städerna att tillhandahålla 1) egentlig inqvartering,
eller rum med sängar, 2) servis, eller skyldighet att hålla sängkläder,
antingen allena eller med ved och ljus. Städerna klagade
öfver de svåra bördor inqvarteringen innebar. Denna skyldighet
fortfor, och i Ordningen den 6 Juli 1720 ålades städerna utom
Stockholm att prestera åt garnisonen så väl egentlig inqvartering,
der ej baracker funnos i fästningen, som ock servis eller sängkläder,
antingen garnisonen var inqvarterad i staden, på slott
eller fästning, ljus och värme endast åt korporaler och manskap,
som hade egentlig inqvartering, men ej åt befälet. Inqvartering
i stad utgjordes, så väl den tillfälliga som ständiga, till hälften af
borgare och hälften af hus och gårdar, med befrielse för adelns,
presterskapets och ofientliga byggnader samt för dem som hade
inkomst af annat yrke än borgerligt.

2) Skjutsningsskyldigheten innebar skyldighet att med fordon
och dragare eller blott dragare bidraga till fortskaffning af gods
eller personer. Denna skyldighet gällde ursprungligen endast

116

kronoskjuts. Lydekins anmärkningar till V. G. L. N:o 118 omtala
bönders skyldighet att lemna hästar, då furstar och herrar
reste genom landet. I Hels. L. Kg. B. kap. 11, Upl:s Kpm B. kap. 10,
Söderml. och Vestml. Kpm B. kap. 13 omtalas Konungens lätt
att taga häst och dertill befullmäktiga annan, men denna rätt
förekom ej i Landslagen. Skjutsningsskyldigheten var, såsom vi
nämnt, ej ursprungligen inbegripen under gästningen. 13:de, 14:de
och 15:de århundradenas lagstiftning härom afsåg endast att skaffa
de resande med deras hästar herberge och förplägning, men icke
att sörja för deras fortskaffande. Endast Konungen och de, som
reste i hans eller rikets ärenden och derpå egde hans bref och
kurirbricka eller hade befallningsmäns passbord och bevis, egde
att vid tavernerna blifva befordrade med skjuts, på sätt visar sig i
Konung Gustaf I:s förklaring den 17 Maj 1556, angående de krogar
hvilkas upprättande vid allmän väg han anbefallt. Det var först genom
Kongl. plakatet den 31 Augusti 1561, sedan taverne- eller skjutsfärdspenningar
blifvit åtagna, som det ålades dem som blifvit förordnade
att uppehålla de å nyo till anläggning anbefallda tavernerna
att skaffa sig hyreshästar och dermed för bestämd betalning
betjena resande, hvilka icke såsom Konungens fogdar och
deras tjenare hade rätt att inom det område, hvarinom deras makt
sträckte sig, hos bönderna taga skjutshästar. Sedan tavernepenningarne
af Johan III blifvit eftergifna, utfärdade han en mängd förordnanden
angående resandes fortskaffande, än inskränkande, än
utsträckande friskjutsen. I 1582 års resolution utlofvades afskaffande
af friskjuts, såvida ej skjutsning erfordrades för Konungens behof.
I plakatet den 20 Mars 1593 föreskrefs inrättande i alla socknar
vid de stora allmänna vägarne af fjerdingsraän och rättare,
hvilka egde sörja för resandes herbergerande ocb fortskaffning,
hvarjemte bestämdes en viss betalning för skjuts, med föreskrift
att häst ej fick brukas längre, än öfverenskommet var. De som
reste i rikets värf skulle af länsman och fjerdingsman fritt befordras,
dock icke starkare, d. v. s. med flere hästar, än i plakatet
utsattes. Sedan vid Norrköpings riksdag 1604 skjutsfärdspenningar
ånyo blifvit åtagna, utfärdades mandatet om skjutsfärder och gästning
den 22 April 1604, hvarigenom föreskrefs, att alla resande
skulle betala sin skjuts dels efter taxa, dels, om bättre anordningar
önskades, efter öfverenskommelse, och var det gästgifvaren
som skulle mottaga och befordra den resande, och kunde han ej
herbergera dem, så ålåg länsmannens närmaste 12 grannar samma

117

förpligtelse. Sedan skjutsfärdspenningarne upphört att erläggas, utfärdades
den 14 Febr. 1614 ett nytt plakat om gästning och taverner,
enligt hvilket de som reste i rikets ärenden egde rätt till fri skjuts,
äfvensom de som reste med Konungens, Enkedrottningens eller
Hertig Johans pass. Kronans tjenare och adeln skulle betala
efter taxa, när de reste i egna ärenden. Den 3 och 6 Februari
1615 utfärdades två sinsemellan öfverensstämmande förordningar,
som, med bibehållande af fri skjuts i nyssnämnda fall, ålade häradet
att inrätta taverner, der de behöfdes, hvarjemte förbjöds
hvar och en att skicka sina hästar i fodring till kronans bönder
eller besvära allmogen med sina egna forslor eller skjutsning, eller
att taga häst från allmogen vare sig på vägarne, der de voro på
sina rätta resor, eller i städerna. Ur förordningen den 18 December
1633 om skjutsningar samt taverner och gästgifvare på landet
förtjenar att såsom nytt anmärkas, att de, som afsides från de
stora vägarne bodde, skulle hos länsmannen hålla hållhästar,
skatte- och krono-bonde 4, frälsebonde två dagar i veckan. K. F.
den 29 Maj 1636 innehåller utförligare bestämmelser om gästgifvares
och resandes inbördes skyldigheter och om betalning för hästens
bruk, hvilket bestämdes, på det särdeles kronans tjenare skulle
veta, hvad de borde gifva. Samma år utfärdades en förordning,
nemligen den 20 Februari, om postbuden. Hvad städerna angår,
förklarades, i öfverensstämmelse med grundsatserna i 1619 års
stadga om städernas administration, rådsamt, att i alla städer
värdshus, formän, skjutshästar och båtar efter stadens lägenhet och
den resandes tarf och befordring anställas. Sedan skjutsfärdspenningarne
blifvit för tredje gången af allmogen i de flesta landskapen
åtagna, och deremot all friskjuts blifvit afskaffad, utom för
det fall att krigsfolket regements- eller fänikevis fordrades upp till
tåg mot rikets fiender eller derifrån återtågade, utfärdades krögareoch
gästgifvare-ordningen den 1 Okt. 1649 om gästgifvaregårdars anläggande
vid allmänna vägar på hvarje två mil när, närmare föreskrifter
om rummens antal och beskaffenhet samt påbud för första
gången för landet att hålla åkdon tillhanda. Ville ej jordegare,
så finge andra mot någon profit för gästgifvaren taga skjutsen,
hvarjemte bjöds, att angränsande allmoge skulle forsla timmer till
byggnad af gästgifvaregård. I den samma dag utfärdade försäkran
om allmogens skjuts- och gästningsfrihet bjudes i § 8, att, när
gästgifvaren icke hunne uttaga hästar åt alla som honom derom
anlitade, så skulle han strax gifva näst omliggande bönder derom

bud, och dessa vara förpligtade att släppa hästar till för så mycket
penningar, som skjutsförordningen förmådde och gästgifvaren eljest
borde bekomma, hvilket var reser v skjuts. Förorda, den 11 Augusti
1651, Ees. St. Besv. den 2 Juli 1655 § 15 ordnade ytterligare dessa
förhållanden. I den förra förordningen tillförsäkrades gästgifvaren
att fritt och utan afgift njuta antingen ett litet hemman eller
någon hage eller ängsstycke, som utan dess större skada kunde
utur allmänningen mistas. Likaså bestämdes, att gästgifvare skulle
vara försedda med tarfliga, egna, goda hästar, åtminstone 8 till talet.
Krögare- och gästgifvare-förordningen den 29 Aug. 1664 ökade något
den hjelp, som i 1649 års förordn. omförmäldes såsom kunnande
•komma i fråga för gästgifvare, der svårigheter mötte för gästgifvare,
gårds inrättande. De i 1651 års förordn. gifna försäkringar förnyades,
mot det att gästgifvaren hölle 8 hästar. Genom dessa förordningar
och senare under 1600-talet utkomna bestämdes legan,
hvilken varit lägre i Norrland och Finland, till öfver hufvud jemlik!
belopp öfver hela riket, nemligen 8 öre, hvilket till samma
värde bibehölls ända till 1810. Hvad gästgifvarens åligganden i
afseende på resandes fortskaffande angick, fann man snart, att
den icke ens med hjelp af den 1643 och 1664 tillåtna reserven
kunde fullgöras. Troligen mäktade ej heller alla eller ens många
gästgifvare att hålla de resande åtta hästar tillhanda. Den anstalt,
som 1664 för Norrland vidtagits med hållhästar, måste snart
nog utsträckas till andra delar af riket. Kongl. brefvet den 19 Maj
1696 visar, att allmogen, gästgifvarne till understöd, varit sammansatt
och roterad på vissa dagar att vid gästgifvaregårdarne hålla
ett visst antal hästar. Allmogen hade visat sig ovillig dertill. Konungen
ogillade deras motsträfvighet, men tillät dem som bodde
på öar och icke alltid derifrån kunde med sina hästar komma till
gästgifvaregårdarne att med dem som bodde på fasta landet ackordera
om öfvertagande af deras skyldigheter i detta hänseende. Genom
Res. den 1 Aug. 1727 ordnades skjutsningsskyldigheten på den
grundval, att der ej någon synnerligt stor farväg vore, utan häradsrätten
pröfvade gästgifvaren allena kunna uppehålla skjutsen, allmogen
icke skulle med gästgifvareskjuts besväras, och att om farväg
vore starkare, dock ej mer än att skjutsen af grannarne eller näst intill
belägna hemman kunde bestridas, de borde vara gästgifvaren behjelpliga;
men att, der stora stråkvägar voro, och skjutsen på före.
skrifvet sätt icke kunde uppehållas, allmogen, som vid hvarje gästgifvaregård
dittillls varit anslagen till håll- och reservskjuts, måtte kom -

119

ma sinsemellan öfverens vid tingsrätten om ett skjutsarelag, hvarigenom
den ordning för skjutsen blifvit grundad, som till senare
tid gällt och i visst afseende ännu i dag gäller, der ej entreprenad
genomförts. Håll- och reservskjutsskyldiga voro alla hemman, med
undantag af dem som genom särskilda resolutioner och privilegier
voro derifrån befriade, och skulle dessa hemman i stället åtnjuta frihet
från kronoskjuts. På samma gång sålunda skjutsen för resande ordnades,
blef äfven i öfrigt allmogens skjutsningsbörda lättare. Friskjutsen
blef visserligen under kriget mot Danmark på 1670-talet
utsträckt utöfver hvad 1649 års försäkran fastställt, men detta
upphörde efter kriget, och till och med den 1649 medgifna friskjutsen
blef betald, enligt hvad Tågordningarne den 5 Februari
1689, 20 April 1696 och 28 Maj 1719 utvisa. Likaså var förhållandet
med fångskjutsen, och Kongl. pass på fri skjuts kunde icke
gerna komma i fråga efter Kongl. brefvet 3 April 1704. Kungsskjuts
ställdes lika med kronoskjuts och skulle räknas de dertill
skyldiga tillgodo (Kongl. brefvet den 1 November 1792).

Kronoskjutsen motsvarande besvär var 3) Teronobrefbäringen.
Allmogen ålåg från äldre tider att fortskaffa bref i allmänna ärenden,
der posterna ej kunnat anlitas. De till brefbäring indelade
hemman hafva i stället erhållit befrielse från kronoskjuts och äfven
på sina ställen från både krono- och reservskjuts. Detta besvär
ansågs böra åligga olika slags jord, på samma sätt som
kronoskjuts.

Hvad 4) vägbyggnads- och vägunderhållsbesväret angår, så förskrifver
sig detsamma i sin nuvarande form från förr omförmälda
gästgifvareordningen den 1 Oktober 1649 § 6, som föreskref, att
man skulle tillse, att i afseende på alla stora och stråkvägar, som
antingen lågo mellan städerna eller sockuarne och tingsställen,
om de antingen kunde förbättras eller på somliga orter behöfde
förändras och göras jemuare eller rätare, och att, der sådant befunnes
nödigt, allmogen skulle tillhållas sådant efter lag att ställa
i verket, samt att ingen skulle vara derifrån befriad och undantagen.
I afseende på vägdelning stadgades, att de väghållningsskyldiga
skulle efter öre och örtug förmås och tillhållas vägparten
att antaga och väl rödja låta, hvilken grund för vägdelningen
senare utbyttes emot hemmantalet, och blefvo, i likhet med hvad
förhållandet var under danska tiden, säterierna i Skåne, Halland
och Blekinge fria från underhåll. Orsaken dertill, att någon allmän
föreskrift ej förr ifrågakom, berodde derpå, att först i det

120

näst förutgångna seklet blifvit såsom allmän grundsats uttaladt i
15:o af de i Vesterås den 19 och 20 Januari 1544 antagna punkter,
att alla allmänna vägar skulle genom den menige mans tillhjelp
och omkostnad rymmas och upprödjas, efter som det af Konungens
fogdar förordnades och tillsagdt blef, på det man måtte genom
alla vägar utan fara framkomma både från Nylödöse och åt Kalmar,
så ifrån Kalmar åter till Stockholm, desslikes alla andra vägar; i
öfverensstämmelse med hvilken regel åtskilliga väganläggningar,
så att man lätteligen kunde fara fram med vagnar, påbjödos.
Under senare hälften af 16:de århundradet och begynnelsen af det
17:de utfärdades påbud, särskilda för särskilda vägars rödjande
och förbättrande, tills 1649 års allmänna förordning utkom.

III. Kommunal beskattning.

Hvad beträflär den komunala beskattningen, så bör först
erinras de ändrade förhållanden, som inträdt med länsstyrelsens
och länsförvaltningens ordnande. Ursprungligen var

1) häradet på landet det lägsta terr-itoriela styrelseområdet,
på samma gång det utgjorde kommunalstyrelsens trängsta krets
under den gamla förbundsförfattningen. Här var fredsgarantien
förlagd, och här sammanflöto i ett kommunal- och statsstyrelse.
I den mån styrelse och förvaltning centraliserades och embeten
och myndighet utgingo från konungamakten i stället för folket,
förlorade häradet sin betydelse och inskränktes dess kommunala
och sjelfstyrande verksamhet till de få ärenden, som ännu i dag
tillhöra dess handläggning, nemligen hvad som står tillsammans
med rättsväsendet, såsom nämndemansbefattningen, byggandet af
derför erforderliga hus, såsom tingshus och häradshäkten, hvad
som rörde ömsesidigt fredande mot odjur, understöd vid olyckshändelser
och nyttjanderätt till häradsallmänning samt hvad som
hörde till kommunikationsväsendet, såsom vägbyggnad, gästgifveriers
inrättning, skjuts, kronobrefbäring, budkafles fortskaffande.
Det tillvaratagande och främjande af gemensamma intressen, som
tillhör den kommunala verksamheten i egentlig mening, förflyttades
till

2) socknen, församlingen, hvars kommunala karakter bestämdes
af det sammanhållande band, som här förenade inbyggare inom
ett visst område, nemligen kyrkan. Från katolska tiden utgjorde

121

sockenbandet en förening mellan dess medlemmar med vissa förpligtelser
till kyrka och prest i form af tionde, afgifter, personliga
bestyr och byggnadsskyldigheter. Strax efter reformationen
1554 omtalas ock sockenstämma såsom en öfverläggningsform i
hvad rör kyrkan och dess ekonomi. Det var emellertid först efter
det länsförvaltningen blifvit ordnad, som lagstiftarens uppmärksamhet
fästes å den lutherska kyrkoförsamlingens medlemmars
kommunala skyldigheter. Under Gustaf II Adolfs tid kom en ordning
till stånd för reglerande af presternas löneförmåner, gjord i
Örebro 1617, hvilken, öfversedd, utfärdades såsom lag för det
gamla Sverige (K. F. den 8 Febr. 1681) och ännu ligger till grund för
presterskapets lönereglering derstädes*). Med kyrkan var fattigvården
förbunden; derför blef uti 1642 års Tiggarordning ålagdt
socknen att taga vård om socknens sjuka och fattiga.

I presterskapets privilegier af 1647, tryckta 1650, blefvo socknens
kommunala förhållanden föremål för uppmärksamhet. Under
dessa privilegiers skydd fick socknen sig tillerkänd rätt att förvalta
sina hufvudsakligen kyrkliga angelägenheter. I § 23 legaliserades
dels den stora sockenstämman såsom socknens beslutande
organ, dels den mindre sockenstämman såsom den kyrkotukten
handhafvande nämnden (ursprunget till kyrkorådet). Här fanns
dock ingen bestämmelse om hvilka egde deltaga i sockenstämmas
öfverläggningar och beslut, ej heller om sättet för besluts åstadkommande,
då olika meningar uppstodo. Någon beskattningsrätt
omtalas ej. De utskylder och åligganden som funnos afsågo
presterskapets och kyrkobetjeningens aflönande samt fattigvården;
och för dem gällde särskilda förordningar. I afseende på prestersJcapets
aflöning af församlingen bör märkas, huruledes denna bestod
utom den af jordbruksfastighetsinnehafvarne utgjorda tertialtionde
och den del af den till kronan indragna tionde, som erhållits
såsom vederlag, dels uti afgifter från hvarje matlag, som ej idkade
jordbruk men oberoende deraf försörjde sig och de sina, såsom
förhållandet var med gerningsman, dels i de arbeten till prestgårdeu
som ålåg soldat, ryttare eller båtsman, antingen 3 dagsverken
eller 12 öre (K. Br. till biskoparne den 26 Oktober 1687 **).

*) För dermed Sverige nyss förut införlifvade landskapen tillkommo K. F. för
Bohuslän den 25 Sept. 1722, föreningen för Skåne den 16 Okt. 1723, för Blekinge
den 9 Juni 1747. För det tidigare med Sverige införlifvade Gotland var en förening
af 1648 redan gällande.

**) I föreningen för Blekinge den 9 Juni 1745, Skåne K. F. den 16 Okt. 1723,
Bohuslän K. F. den 25 Sept. 1722 innehållas särskilda föreskrifter om dagsverkens utgörande
af ej besutna personer.

122

Särskilda utskylder voro påförda hemmansegare, der tionden ej
ansågs för aflöningen tillräcklig, så i skärgården, hvarest, enligt
K. F. den 8 Febr. 1681, hvar och en som eger egen båt skulle gifva
presten 4 band fisk om våren, en fjerding strömming om hösten.
Enligt Bohusläns Förening den 25 Sept. 1722 § 9 skulle af hvarje
hemman med skog ett lass ved utgöras; på Gotland skulle, enligt
1648 års Förening § 6, af hvar tredje person på hvar gård utgöras
på ängen ett dagsverke emot maten och, enligt § 10, ett lass ved.
Slutligen utgjordes påbjudna afgifter under särskilda förhållanden,
såsom likstol, jura stol* samt frivilliga gåfvor, som i olika form
upptogos eller eiiades, såsom offer, kommunionspenningar, hvilka
frivilliga gåfvor dock i vissa fall voro att anse för obligatoriska,
såsom påskpenningar i stad. Jemte dessa pålagor till presterskapets
aflöning böra märkas de allmänna besvär som för kyrkliga
ändamål utgjordes, såsom kyrkobyggnad och prestegårdsbyggnad
samt den kyrkopolisbe fattning, som under namn af sexman
efter en viss ordning ålades socknens medlemmar, hvilken, liksom
ock Tcyrkovärdsbefattningen, var ett lönlöst, med ansvar förenadt
uppdrag. Af verldsliga samhällsangelägenheter var fjerdingsmansbefattningen
den enda socknens angelägenhet.

Utom nu nämnda afgifter och åligganden fanns ej någon legal
skyldighet för socknens medlemmar att för något dess ändamål
åtaga sig skatt. Folkundervisningen, fattig- och helsovård hade
väl fäst lagstiftningens uppmärksamhet, men utom den skyldighet,
som ålåg de af församlingen aflönade klockaren och presten i afseende
på nattvardsundervisningen och husförhör, fanns ej något
föreskrifvet, som ålade församlingen såsom en skyldighet att dertill
lemna skattebidrag. Kyrkolagen kap. XXVIII § 5 stadgar, att
hvar socken skulle underhålla sina fattiga, men detta var en frivillighetens
sak. Anmaning skulle nemligen vid högtidliga tillfällen
göras till frivilliga sammanskott för de fattiga. Enligt Kongl.
Tiggarordningen den 21 Oktober 1698 skulle allmosa erläggas vid
lysning, barndop, begrafningar, och vid testamentens åtnjutande J/2
procent, samt den sedermera långt i vår tid utgående fattigprocenten
af summa inventarii i sterbhus efter bouppteckningsvärde.
Blef fråga om bekostnad af något företag eller bidrag till något
allmännyttigt ändamål, så var detta en den frivilliga öfverenskommelsens
sak, hvartill socknen uppmanades, ej någon obligatorisk
förpligtelse. Der fördelning af kostnader kom i fråga, synes
mantalet tidigt hafva blifvit lagdt till grund för fördelningen.

123

3) Städerna finnas i allmänhet utgöra en så beskaffad kommun,
att dess verkningskrets dels motsvarar häradet, dels kyrkoförsamlingen
på landet. Vidare bör märkas, att den sjelfstyrelse,
som, hvad häradet vidkom, uppgått i statstyrelsen, bibehölls i staden,
hvadan dess finansväsende och skatteförhållanden spela en större
rol än på landet. Skattskyldigheten var här mer omfattande.
Vi finna derför för städerna utarbetad en fullständig stadga om
städernas administration af den 26 Dec. 1619, som, ehuru den ej
blifvit utfärdad att gälla såsom allmän lag för samtliga städer,
innehåller de grunder, efter hvilka hvarje stads särskilda administration
ordnades och i flere städers privilegier är ord för ord
afskrifven, med blott de ändringar som särskilda undantagsförhållanden
fordrat. Med hänsyn dertill att städernas betydelse
ansågs ligga deruti, att de dels framkallade ett rikare näringslif,
egnadt att ■ främja det nationela välståndet i allmänhet, dels utgjorde
orter för uppbörden af åtskilliga för staten vigtiga inkomster
och skatter, dels biträdde staten i dessa inkomsters anskaffande,
fingo städerna hos oss för sådant ändamål, i likhet med
hvad förhållandet i andra länder var, en särskild förvaltning och
styrelse, som de sjelfva borde ombesörja, likasom äfven åt dem
förunnades vissa inkomster för att de skulle sättas i stånd att
främja de ändamål, staten med deras anläggning och uppmuntran
afsett. Dessa inkomster skulle användas i första rummet till aflöning
af stadens styrelse och tjenstemän, ordnings och säkerhets
vidmakthållande samt derjemte för att stödja de der idkade näringar.
Till följd af dessa städernas åligganden understöddes de
af staten med anvisande af inkomstkällor, såsom jord, rättighet
till vissa för rörelse nödiga, mot afgift till begagnande upplåtna
inrättningar, som ingen annan egde anlägga eller hålla tillhanda,
rättighet att ålägga vissa afgifter på trafiken, andel i vissa statsinkomster
som i staden uppburos.

Med anledning af städernas uppgift att främja stadsmannanäringarne,
vände sig allt hvad till stadens angelägenheter hörde
omkring näringarne, utom hvad staden mot åtnjutande af nämnda
förmåner i och för statsförvaltningen och rättsordningens upprätthållande
fått sig såsom förpligtelse ålagdt att fullgöra, hvartill
kommo vissa angelägenheter som tillhörde staden såsom kyrkligt
samfund. Borgarena, med deras biträden i arbetet och tjenare,
voro de som befolkade städerna och fingo draga stadens tunga
och bidraga till dess förpligtelsers fullgörande. Men i olikhet med

124

hvad förhållandet var i andra länder voro medlemruarne af andra
samhällsklasser, som der fingo bosätta sig, fria från sådan skyldighet.
Adel, prester och Konungens tjenare egde rätt att nedsätta
sig i städerna, och gjorde alla, hvar för sig, anspråk på en privilegierad
ställning, hvilken de äfven i allmänhet fingo för sig
och sina tjenare medgifven, såvida ej de sjelfva eller deras
tjenare idkade borgerlig näring, i hvilket fall dem ålåg skatt till
staden, och ålåg det deras tjenare i sådant fäll, såsom vilkor för
rätt till näringars idkande, att vinna burskap och svara till borgerlig
tunga af sin näring. Derest ej borgerlig näring idkades, skulle
adeln vara fri från skatt och omläggning. Adeln egde äfven
njuta deras hus och gårdar fria från all kronans och stadens
tunga (Ad. pr. 1617 § 22), hvilket bekräftas i Köphandelsordinantien
den 12 Okt. 1617, men adeln var i de särskilda privilegierna
för städerna förbjuden att köpa något hus undan stadens tunga.
Andra Konungens tjenare voro äfven fria från skatt och omläggning,
med mindre de jemte tjensten brukade i sina hus någon
borgerlig näring, men för förvärfda hus, som de ej bebodde,
skulle de erlägga afgiften till kronan och staden. Samma rätt
tillkom presterskapet. Utom nyssnämnda klasser skulle ingen
bo i staden, som ej brukade borgerlig näring och derå vann
burskap, derest han ej såsom annans bolagsman eller biträde
idkade näring. Allt löst sällskap skulle visas från städerna.
Dessa grundsatser blefvo i afseende på borgerskap i städerna
de gällande, och äfven med de omkastningar som skedde i näringslagstiftningen
bibehölls såsom allmän regel, att burskap
skulle vinnas för att idka näring i stad, vare sig handel, handtverk,
manufakturer eller fabriker, der ej, för vissa slag af näringar,
särskilda bestämmelser gåfvos eller ock särskilda bolag privilegierades.
Härtill kom, att emot erläggande af motsvarande kontingent
till staden i 1673 års Handelsordinantie medgafs adeln
och Konungens embetsmän att idka grosshandel, handla med
vexlar, inrätta manufakturer och bruk samt reda i skepp. Som,
med de få undantag som ofvan berörts, borgerskapet fick med
de bidrag och utskylder, som voro förbundna med fastigheters
innehafvande, vare sig att egare af fastigheter voro borgare eller
icke, vidkännas de pålagor, som stadens styrelse och förvaltning
kräfde, blef det ock denna klass, som uteslutande egde handhafva
stadens angelägenheter och åtaga sig dermed förenade bestyr.
Till följd af den innehållsrikare och mera mångsidiga kommunal -

125

verksamhet, som tillhörde staden i jemförelse med landsbygden,
fingo borgarena vidkännas särskilda bördor till kommunen, som ej
kommo i fråga på landet.

De angelägenheter, hvilkas handhafvande sålunda ålågo städernas
borgerskap, voro dels sådana, som stodo i samband med
stadens kommunala sjelfstyrelse samt den förvaltning som motsvarade
den, hvilken ålåg häradena på landet, dels sådana, som
motsvarade socknens eller kyrkoförsamlingens på landet. Hvad
de förra angår, hade borgerskapet i städerna dels att utse borgmästare
och råd, hvilka aflönades genom deras tillskott, der sådant
kräfdes utöfver hvad stadsjorden lemnade i afkastning, dels att
sjelfva åtaga sig de genom val af medbröderna erhållna förtroendeuppdrag,
såsom att vara medlem i drätselkammare, revisor af
drätseln, uppsyningsman öfver näringar, dels att ombesörja vakthållning,
biträda vid eldsläckning samt deltaga i stadens fredande
och försvar i allmänhet. Vidare böra märkas de stad i likhet med
häradet åliggande allmänna besvär. I afseende på rättsväsendet
och kommunikationsväsendet var stad skyldig att underhålla rådstuga
och dertill hörande häkte, samt i afseende på kommunikationer
ombesörja vägbyggnad och vägunderhåll, så långt städernas
jord räckte, äfvensom ock gästgifveri och skjutsning af resande;
ty enligt nyssnämnda Stadga § 35 skulle årligen förordnas gästgifvare,
hvarjemte borgmästare ålåg, vid äfventyr att sjelf kännas
skyldig till skjuts, att tillse, att förmän förordnas, som skjutsa
vägfarande. Jemte dessa angelägenheter bör erinras, huruledes
stad, såsom föremål för dess hushållning och ordnande verksamhet,
hade sig ålagdt att handhafva hvad som rör näringarne, särskilt
sådana som från sedlighetens, sundhetens och allmän säkerhets
synpunkt fördra särskild tillsyn och övervakning. Såsom
exempel härpå bör erinras den i Handelsordinantien 1617 införda
bestämmelsen angående sprit- och maltdryckers utskänkning och
försäljning, enligt hvilken blott ett visst antal bryggehus finge
upprättas och förbud stadgades för andra än vissa förordnade
källare, som dermed privilegierades, att sälja åt främmande dricka,
vin, mjöd eller öl kannetals, dock att partihandeln var fri, ingen
var förbjuden att köpa eller sälja lästetal af vin och främmande
drycker; bestämmelser hvilka till sin grundsats bibehållits i förordningarne
angående dylik försäljning intill senare tider.

Jemte dessa kommunala befattningar, som borgerskapets medlemmar
voro skyldiga att åtaga sig, var, utom de förr omnämnda,

126

i kyrkoförfattningen bestämda åligganden, staden i ofvan anförda
stadga ålagdt att vidmakthålla kyrka, kyrkoherde- och kaplanssamt
skolmästare-boställen, i sammanhang hvarmed var förordnadt
(§ 31), att i de förnämsta städer, på det ungdomen må till nyttiga
kunskaper blifva upptuktad, skola upprättas goda räkneskolor;
hvarjemte såsom församlingsbestyr omtalas uppdragen att vara
kyrkoföreståndare och sköta dertill hörande penningförvaltning
och att vara uppsyningsman öfver barns uppfostran. Härtill kom,
att, likasom i stad undervisnings bekostande blifvit staden särskilt
ålagdt, äfven fattigvården var obligatorisk. I enlighet med
den föreskrift, som i 1642 års Tiggarordning innehölls om fattighus
anskaffande, var stadgadt, att i hvarje stad skulle vara ett
barnhus, dit tiggande barn kunde inhäfvas och blifva uppehållna,
tilldess de någon tjenst kunde göra.

Innan vi redogöra för de kommunala skatter och de pålagor,
som ålågo städernas invånare, hafva vi att redogöra för

Städernas utgifter, dervid vi först taga i betraktande de för
staden, på grund af ofvan angifna åligganden, obligatoriska 1) till
aflöning af borgmästare och råd och de underordnade embetsman
som skulle handhafva förvaltningen, hvaribland nämndes tull-,
våg- och stadsskrifvare, skuthmän, märkesmän, byggmästare,
fjerdingsman, tavernare. Den oreda i finansväsendet, som tillhörde
tiden före Karl XI, var ej heller främmande för städerna.
Karl XI:s reformer sträckte sig äfven till städerna. De löntagande
embetsmännens antal inskränktes, och finanserna sattes i ordning
och under regeringens kontroll. Nya aflöningsstater utfärdades
för städerna, och antogs derefter såsom grundsats, hvilket framgår
af Res. St. Besv. 1719 § 16, att hvar och en stad skulle hafva sin
vissa löningsstat för betjente, med rätt för städerna att upprätta
och till regeringen ingifva projekt till dessa staters förbättrande.

2) Aflöning af pr estershapet, hyrkobetjente och skollärare.
Vi hafva förut omnämnt den med deras aflöning förenade byggnadsskyldigheten
i afseende på boställen. Hvad presterskapets
aflöning angår, så, med undantag af tertialtionde af stadsjorden
samt dessas rätt till boställe, bestodo inkomsterna förnämligast
i likstol samt jura stolm och frivilliga af gifter, såsom
påskpenningar. Det ringa beloppet förklaras deraf, att de flesta
städers pastorat bestått ej allenast af sjelfva staden utan äfven
kringliggande landsbygd och ej sällan voro förenade med särskilda
landsförsamlingar, hvaraf tertialtionde utgjordes. Att skol -

127

mästare skulle aflönas af stad, förutsattes såsom en möjlighetregeln
var dock, att aflöningen skedde af kronan utaf anslag af
ränta och tionde, medan den inkomst, som af staden utgick, bestod
af frivilliga afgifter af lärjungar.

3) Byggnadsskyldighet bestod uti kyrko-, prestegårds-, skolhus-,
skolmästare-boställe, rådstufva, fattigstnfva, tiondelada, hvartill
kom gatuläggning samt väg- och brobyggnad.

5) Vissa andra allmänna besvär, såsom skjutsning, gästgifveri
och inqvartering, hvilka ålågo borgare, vakthållning vid eldsvåda
och med släckning förenade kostnader, hvilka sistnämnda skulle
utgöras äfven af gårdsegare, som icke voro borgare.

5) Vissa inrättningars underhåll, såsom hamnar, tullhus och staket,
der staden eger del i landtull och accis, mätarhus och våghus,
hvilkas vidmakthållande ålåg staden i anseende till vissa dermed
förenade förmåner, och hvilka inrättningar förutsättas såsom gifna
i Stadslagen Konungabalken kap. XVIII, som stadgar, att kronan
skall ega hälften af inkomsterna af klädeshus och våghus.

I förhållande till staten ålåg det staden såsom sådan att utgöra
vissa skatter och allmänna besvär. Enligt Stadslagen Konungabalken
kap. XVIII skulle af alla stadsingälder, hvilka de helst äro,
såsom af saköre, klädeshus och vågen, Konungen ega hälften och
staden hälften. Vidare förr omförmälda årsskatt, som, i den mån särskilda
hjelpskatter och gärder komrno i fråga att af städerna utgöras
samt slutligen efterhand sådana hjelper under namn af kontribution
förekommo såsom en hvarje riksdag åtagen bevillning,
synes hafva sammansmält med denna, der icke eftergifter af årsskatten
blifvit gjorda till understöd för staden till de utgifters bestridande,
som för dess administration kräfdes och hvilka, i den
män densamma utvidgades, kändes allt mer betungande. Jemte
kontributionen och årsskatten böra märkas de stad åliggande skatter
och besvär, som den lika med landet fått sig ålagda; så välförhållandet
med den af stadens jord utgående ränta och tionde,
der den ej blef anslagen till stadens behof, så med boskapspenningarne
och qvarntullen, som sedermera utbytts mot mantalspenningar.
Slutligen bör märkas det städerna åliggande besvär för
manskaps anskaffande till försvarsverket och dess underhåll. Likasom,
mot åtnjutande af frihet från utskrifning, detta besvär blifvit
för landet bestämdt så, att ett visst territorium skulle uppsätta
en viss styrka, så äfven för städerna.

Till bestridande af dessa utgifter funnos tillgängliga såsom

128

Städernas ordinarie inkomster:

1) Afkastning af fastigheter, a) Städernas jord, bestående af
dels urgammal odaljord, der städer uppstått af en eller flere byar
och således en del, om ej all jord befunnits i enskild ego, dels
donerad kronojord; varande sådan donationsjords öfverlåtande vanligt
för uppmuntran af städers anläggning och stadsmannanäringen,
dels förvärfvad genom vanligt oneröst förvärfningssätt eller gåfvor
af enskilda. Då stadsjord omnämnes i offentliga handlingar, förstås
dermed den af kronan donerade, af hvilken en del var anslagen
till magistratens aflöning, en del till städernas utrymme för tomter,
gator och andra städernas behof, och slutligen den återstående
delen, som användes till åkerbruk och mulbete, hvilken senare
del är den jord, som inbegripes under stadsjord i egentlig mening
och som utgjort föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Den
förmån staden af sin jord i allmänhet åtnjöt var dels sådan, som
blott medelbart gagnade staden, enär jordens afkastning var anordnad
för vissa bestämda ändamål, såsom den nyss omförmälda
jord, hvars afkastning var anslagen till embetsmännens aflöning
och andra offentliga ändamål, dels den afrad som uppbars, då
jorden var utarrenderad eller upplåten till enskild nyttjanderätt,
under namn af vretskatt, jordskatt, täppepenningar m. m., dels de
reala besvär som af densamma skulle utgöras till staden eller
för stadens räkning, dels slutligen den behållna afkomst som
stadsboarne, borgarena, fingo åtnjuta till understöd vid idkande
af den eller de näringar, för hvilkas främjande staden var anlagd.
På sina ställen har ända till senare tider stadsjord gått i
tur bland borgare. Jemte dessa inkomster kunde staten åtnjuta
tomtören, friköpeskilling (motsvarande skatteköpeskilling för kronohemman
på landet), som erlades i lösen för tomtöre eller jordskyld
och åtnjutande af eganderätt till grund; friskilling, som
ifrågakom vid gårdsköp såsom ersättning för att staden ej begagnade
den staden vid försäljning tillkommande lösningsrätt;
samt mulbetes- och stubböresafgift. Slutligen kan staden uppbära
inkomster af b) andra fastigheter än jord, t. ex. af vattenverk,
strömfall, fiske som utarrenderas ocb af byggnader som
uthyras.

2) Anordnade räntor.

3) Afgifter vid omsättningen af varor, a) Vågpenningar, mätare-
vräkarepenningar samt stämpelpenningar. Vi hafva förut om -

129

nämnt, huruledes Stadslagens Konungabalk kap. XVIII omförmäler
en inkomst af klädeshus och våghus, och huruledes Skipmåla
Balk kap. I förbehåller Konungen företrädesrätt till köp ombord
å fartyg af de till införsel ifrågakommande varor, äfvensom att
denna förköpsrätt varit en af grunderna till rättigheten för Konungen
att uppbära tull, såsom ersättning för det att Konungen mot
viss afgift afstod från förköpsrätt. Sedan fogden eller hans ombudsman
i skeppet gjort förköp, skulle enligt Köpmålabalken
kap. 33 det införda godset uppläggas i klädeshuset och der
skrifvas, innan något deraf fick säljas. Denna skyldighet att införa
varor i Tclädeshus biet i Norrköpings riksdags beslut 1604
§ 9 näimare sa bestämdt, att i alla städer skulle klädeshus vara,
och dit allt kläde föras och beses förrän det säljes. Klädeshusets
användning för upplag inskränkte sig ej till endast kläde. I detsamma
skulle, såsom det heter i nyssåberopade lagrum, uppläggas
gods i allmänhet, såsom kläde, lärft, kryddor och allehanda
speceri, tvål, kopparrök och annat dylikt, och allt det som må
bäras till och af, till följd hvaraf dessa hus senare förekomma
under namn af packhus. De enda varor, som ej deri infördes,
voro så kalladt lastgods, särdeles sill, humbla och slikt, hvilket
fick ur skeppen försäljas. Äfven dessa fingo efter hand införas i
packhuset, sedan nederlagsrätt för allt gods blifvit medgifven.
efter hvad vi förut anfört, enligt de under senare hälften af 17:de
seklet utfärdade nederlagsordningarne 1653, den 28 Februari 1667 och
den 10 Juli 1687. Med hänsyn till föreskriften att inkomsten af klädeshuset
skulle till hälften tillfalla kronan och staden och dermed
förenade förpligtelse att hålla klädeshus, packhus eller tullhus, och
öfveivaka gifna föreskrifter angående handeln och omsättningen,
erhöll staden rätt till inkomst jemte kronan af varuomsättningen,
dels tolag, dels viss andel i accis, som tillkom vissa städer, utom
den rätt att i form af stämpelpenningar uppbära en viss afgift af
de varor, som i klädeshuset infördes och stämplades. Hvad denna
sistnämnda afgift angår, så, sedan genom Norrköpings beslut 1604
§ 9 stadgats, att allt kläde skulle införas i klädeshus, blef genom
Kongl. förordningen den 26 April 1621 stadgadt, att alla sammets-,
siden,- ylle- eller linnevaror skola i klädeshus stämplas, och bestämdes
sedermera den afgift, som dervid skulle utgöras och om
dess användning. Sa erhöll Stockholm enligt en förklaring af
Konungen den 23 Juni 1680 rätt att använda denna inkomst° till
pack- och tullhusens vidmakthållande, och eu taxa af den 10 Maj

130

1687 utfärdades. Jemte klädeshus namnes våghus, såsom den anstalt
hvilken det ålåg staden att bygga och underhålla. St. L.
Konungabalken kap. XXV bestämde beskaffenheten af köpstadsvåg.
Detta skedde, på samma gång i Konungabalken kap. XVI föreskrefs,
att en pundare, en bisman och en spann skall gånga öfver hela
riket, och i Köpmålabalken kap. XXI att staden ensam egde väga
med pundare, samt att vid köp och salu och utlega denna skulle
ensamt gälla såsom laggild vigt. Denna skyldighet gaf upphof
till afgift i form af vågpenningar, hvilken dock minskades, i den
mån större frihet lemnades att i handeln använda annan vigt än
stadens våg, och bestämmelser gäfvos, som inskränkte skyldigheten
att i stadens våg uppväga annat till staden infördt gods, än det
som der skulle försäljas. Res. Ad. Besv. 1668 § 38 och på städernas
besvär 1723 § 12, efter det borgare redan enligt 1638 års riksdags
beslut § 7 egt att sjelfve väga hvad de sålde i öppen bod.
Likasom våghus så uppfördes mätarhus, och anställdes edsvurna
mätare, och gällde till en början att, likasom allt till staden inkommande
vigtgods bör på stadsvågen uppvägas förrän det säljes,
likaså borde torgvaror mätas i mätarhus eller af edsvurna mätare
innan de såldes, dock var ej denna skyldighet vid mätning så
obligatorisk till en början som vid vågning. Således behöfde ej
edsvurna mätare anlitas för hvad landtmannen sålde på torget
(riksdagsbeslutet 1638 § 7). Denna rätt till vägare- och mätarepenningar,
som först gafs Stockholm, utsträcktes sedermeia till
andra städer. Den omtalas såsom gifven i stadga om städernas
administration 1619 § 17. Den obligatoriska skyldigheten omförmäles
i Stockholms stads privilegier 1636 §§ 22, 24. Riksdagsbeslutet
1638 § 7 omtalar den såsom gällande för alla städer, med
förr omförmälda inskränkning. I afseende på mätarepenningar blef
genom Kongl. förordningen den 29 Mars 1739 § 7 sa bestämdt, att
utom i de städer, der dessa voro till löner anslagne, de endast
kunde åläggas dem som önskade få sina varor mätta, b) Ström-,
bro-, pal-, brunns- och hamnpenningar omtalas i 1619 års stadga
§ 17. Dessa hamn- och bropenningar skulle, enligt Res. Ad.
Besv. 1686 § 33, adeln likasom andra betala, c) Ståndpenningar af
dem som föra sitt kram till städernas frimarknader Res. St. Besv.
1723 § 18. d) Åuktionsafgift till auktionskamrar, som erhöllo
rätt att med andras uteslutande förrätta auktioner. Ordning för
Stockholms Auktionskammare 1674. Denna rätt blef utsträckt till
öfriga städer genom Res. St. Besv. 1680 § 10.

131

4) Andel i accis, som var åt vissa städer anslagen; och kan man
af K. accistadgan den 19 Sept. 177(1 hemta upplysning om de städer,
hvilka åtnjutit andel af accisen, äfvensom storleken af denna andel.

5) Tolag, tillkommande stapelstad, sannolikt att härleda från
den afgift stad åtnjöt af klädeshuset, a) Ordinarie tolag, i privilegium
för Stockholm den 16 Mars 1636 uttryckligen erkänd, ehuru densamma,
efter hvad adelns protokoll vid 1635 års riksdag sid. 178—9
utvisar, utan uttryckligt erkännande uppburits af stapelstäder i allmänhet.
K. Br. den 21 April 1715 gaf''bekräftelse åt denna rätt. Denna
tolag var anslagen till underhåll af bryggor, packhus och nödvändiga
omkostnader, under hvilket sista ändamål äfven inbegreps magistratens
aflöning. Den var först bestämd för Stockholm till 1 procent
af inkommande och x/2 procent af utgående varor. K. Br. den 28 Dec.
1717 bestämde den till 1 procent af inkommande förädlade och utgående
råa, samt */2 procent af utgående förädlade, b) Inqvarteringseller
tillökningstolag medgafs Stockholm genom Kgl. Br. den 16 Juli
1688, och genom Kgl. Br. den 8 Maj 1718 åt stapelstäder som voro underkastade
inqvartering. Genom Kgl. rescriptet den 11 Aug. 1719
stadgades, att det öfverskott inqvarterings-tolagen gaf, sedan borgerskapet
erhållit understöd till inqvartering, skulle inlerunas till
landtränteriet och i de städer, som ej hade inqvartering, uppbäras
af tullbetjente. Kgl. Res. St. Besv. 1723 § 6 stadgar, att alla stapelstäder
skulle njuta samma förmån som Stockholm, så att de må
få uppbära och till sin egen nytta använda denna tolagen, utan att
densamma, tvärtemot dess egentliga egenskap och städernas bevillning,
dem till skada och prmjudice, K. M. och kronan vidare
ma beräknas eller framdeles till andra tarfvor disponeras.

1 sammanhang härmed bör nämnas:

6) Källarfriheten d. v. s. rättighet att till visst belopp åtnjuta
tullfrihet för vin och främmande drycker, som infördes till stadskällaren.
Först i Stockholm Kgl. Förkl. af Handels ordningen den
25 Febr. 1614, Kgl. Brefven den 20 Juli och den 29 Okt. 1681. En sådan
förmån beviljades äfven vissa andra städer, till dess genom K. M:ts Br.
till Statskontoret den 23 Okt. 1686 och den 26 Mars 1687 denna rätt
blef fördelad på alla städer i gemen, så att hvar stad skulle åtnjuta
en viss frihet i förhållande till den kontribution han 1686 utgjorde.

Härtill kommo:

7) Andel i böter samt af utländsk mans qvarlåtenskap, ursprungligen
hvar tredje penning, och bouppteckningsprocent, som
tillerkändes Stockholm i dess privilegier af 1636 och i enlig -

132

het dermed öfriga städer, burskapsafgifter, afgifter af kontingentborgare.

Erfordrades utöfver dessa ordinäre inkomster särskildt bidrag,
så hade man att använda 8) Shuth och åläggning, om hvars åläggande
med dertill hörande uppskattning af stadsinvånarnes förmögenhet
vi förut talat (jfr sid. 89), och skalle årliga skuthet till
stadens uppehälle vara 8 öre af hvarje 100 daler, samt förskuth
af hvar och en som sin egen rök och eld häfver i staden (hvilket
var i St. L. Kg. B. Kap. 19 bestämdt till y2 mark eller 4
öre) erläggas till ett belopp af 12 öre, emedan myntet sig förändrat.
Hvad extraordinarie behof angå, så hade borgmästare
och råd och de 48 att sig emellan öfverväga, huru mycket borde
erläggas, så att rikets hjelp och stadens tarfvor sker till fyllest.

De bestämmelser, som uti 1619 års stadga innehållas i afseende
på taxeringen, synas ej hafva blifvit i hela sin utsträckning
tillämpade. I afseende på taxeringen synes man ej ensamt
litat på sjelfdeklaration och det ansvar, som var stadgadt för
origtiga uppgifter. Särskild skattläggning efter öretal, skatt eller
fyrk synes hafva blifvit åter upptagen. Skatten blef bestämd på
grund af taxering utaf andra än den skattskyldige sjelf. I 1678
års Rd.besl. ålades magistraten att med några af borgerskapet,
som de pröfvade dertill skickligast, pålägga skatt å hvar och en
som i staden bor. I afseende på skattskyldighetens fördelningbör
erinras först hvad vi förr omförmält om de friheter, som tillkommo
adeln som bosatte sig i städerna. De voro fria tran alla
utskylder till staden, utom vissa reala besvär af de gårdar som af
dem innehades. Likaså erinra vi hvad vi förr nämnt angående embetsman.
Men om, efter hvad vi förr omförmält, adeln likasom
Konungens embetsmän, som ej hade uppbörd, begagnade sin rättighet
att utan att vinna burskap antingen i gross för sig sjelf eller
uti kompani med borgare handla, hade de att erlägga mot dess
handtering proportionerliga onera realia till stadens bästa, hvilka
dock voro att anse såsom en gåfva till staden (1673 års Hand.
ordn.). Adelns rättighet att utan burskap handla, likasom den
rätt som medgafs att bilda kompanier för handel och mera omfattande
industriela företag, oberoende af gällande skråordningar
och utan skyldighet att derför vinna burskap, föranledde dertill,
att deras antal, som hade att utgöra de borgerliga skyldigheterna,
blef allt mindre. Så omtalas (Odhner sid. 380), huruledes år 1663
af Stockholms 3786 gårdar blott 846 voro underkastade inqvarte -

133

ring; de öfriga innehades af personer som voro derifrån fria.
Med hänsyn till detta förhållande blef det nödvändigt att inskränka
de privilegierade klassernas friheter i städerna. Sedan adeln på
grund af sina privilegier varit fri från all kronans och stadens
tunga för sina hus och gårdar, förklarades i Res. St. Besv. 1723
§ 12, att i detta privilegium ej finge inbegripas tomtören, brandvakt
och gatläggning, hvarjemte med vägrödjning skulle förhållas
efter förra vanligheten. Presterskapets privilegier 1675 § 7 stadga,
att presterskapets boställen äfvensom klockarebol skulle vara frikalladc
från gästning, inqvartering, stakets uppsättande och vakt,
hvartill 1723 års privilegium lade vägrödjning samt annat borgerligt
besvär; hvad deras enskilda gårdar angår, så voro äfven dessa
fria från allt borgerligt besvär och tunga, dock att de ej fingo
undandraga sig att betala till staden deras gårdar åliggande tomtören
och den s. k. vret- eller jordskatten, samt att göra brandvakt,
kommande med vägrödjning inom stadens staket att förhållas
efter vanligheten.

IV. Extra ordinarie bevillning.

Voro ej de inkomster, som inflöto från de skatter och afgifter
som nu blifvit nämnda, tillräckliga för att tillfredsställa statens
behof, så hade man att anlita extraordinarie hjelp för tillfället,
och utgjordes denna, i likhet med hvad förr varit öfligt, af allmogen
med visst per mantal af krono och skatte, och hälften af de mantal
som brukades af frälsets landbönder; af presterskapet, för inkomster
af pastorat vissa tunnor spannmål i förhållande till det antal
tiondeskyldiga hemman, som funnos i gället, dervid, efter hvad
vi förr nämnt, vanligen 64, någon gång 60, beräknades såsom
enhet; samt viss procent åt det underhåll, de kunde hafva af
kronan i spanmål, penningar eller annan ränta; hvarjemte äfven
förekom, att biskopar, superintendenter erlade vissa bestämda belopp
för hvarje stift efter en viss bevillningslängd; af bor ger skåpet
viss summa af hvarje stad, slutligen af ridderskapet och adeln,
utom den afgift pr mantal som af frälsebönderna erlades, visst
af hvar öde mark rusttjenstränta. I den mån frågan om reduktion
framträdde med kraf på lösning, blef fordran på extraordinarie
hjelp utsträckt till andra personer och beskattningsföremål, och
man begynte vända sig till afkastningen af egendom, kapital och

134

näringar samt löneinkomster. Sålunda åtog sig adeln i Bd.besl.
i TJpsala 1675 hvar tionde penning af all ränta, som allodial- och
bröstarfvingegodsen och de gods, som till underpant innehades,
afkasta, men af Norrköpingsbeslut-godsen halfva räntan, likasom
ock halfparten af afkastningen af de gods, som adeln tätt till
underpant mot penniugegåfvor, eller af den penningränta, som i
stället för utlofvadt jordagods erhållits, eller ock af hvad adeln
uti andra Kongl. benificier åtnjuta; adelsman som idkar borgerlig
näring borde utgöra lika skatt till kronan, som en annan af samma
handel, dock utan att hans bevillning beräknas i det som staden
utgör; af fruktbara kapital i kompanier, skeppsparter eller hos
någon annan utestående kapital skall erläggas 10 % af behållna
intresset. Biskopar och superintendenter beviljade till krigshjelp
hvar tionde tunna af kyrkoherbergespanmål som på lön åtnjötes,
hvarjemte af prebendepastorat på landet erlades lika som af
kyrkoherdar ne vanligen 3 tunnor spanmål på 65 mantal att inom
lagsagan levereras; kyrkolierdarne i staden Yio af kronotionde
och penningränta som i lön åtnjötes. B or g er skap et erlade 50 °/„
förhöjning af senast åtagna krigshjelp, som var repartiserad med
en viss summa å hvarje stad. Allmogen yrkade reduktion. Vid
1678 års riksdag i Halmstad åtog- sig adeln 1 daler sint för hvarje
rusttjenstmark, hvar femte penning af fruktbara kapital, och
blef nu äfven inkomsten af bruk beskattad på det sätt, att förfaret
folk i hvar landsort skulle med hvar och en brtiksidkare ackordera.
Presterskapet fördubblar 1675 års hjelp. Borgerskapet åtog sig,
utom båtsmansfördubbling, ända till 4 gånger 1655 års kontribution.
Detta stånds beslut vid denna riksdag har derjemte sin
betydelse derigenom, att bestämmelser blefvo gifna om inkomstens
uppskattning och bevillnings påförande genom vissa taxeringsmän.
Magistraten tillika med några af borgerskapet, som magistraten
pröfvade dertill skickligast, autoriserades att pålägga hvar och
en som i staden bygger och bor så mycket, som hvar och en
efter dess förmögenhet, råd och ämne kan skattas tåla. För öfrigt
skulle de som icke under något stånd hörde tillika af landshöfdingen
och magistraten taxeras, så att de ock Kongl. Maj:t och
Riksens tarfver till understöd må kontribuera, hvilken kontribution
med hvar örte penning af deras egendoms inkomst, deras lön dem
förbehållen, till Kongl. Majrt utgifvas skulle, hvadan således man ej
ännu ansåg skatt böra utgöras för löneinkomst af den som icke tillhörde
något stånd. Allmogen beviljade blott utskrifning, ej någon

135

skatt. Vid 1680 års riksdag ändrades adelns bevillning så, att
den åtog sig 5 dir sint årligen för hvarje ridd. och ad. samt krigsbefälet
tillhörig skattlagd hel gård eller helt mantal, utom säteri
och ladugårdar samt rå och rörs-hemman, i stället för att förut
beviljats 1 dir för hvarje rusttjenstmark. Utaf de till enskilde
förpantade kronogodsen äfvensom för eljest skedda försträckningar
till kronan skulle erläggas hvar femte penning af intresset.
Dessutom skulle utaf fruktbärande kapital samt skeppsparter
och handelskompanier ej mindre adel och krigsbefälet, än presteoch
borgarestånden tillhörande personer utaf behållna interesset
eller vinsten utgöra hvar tionde penning, hvadan inkomst af kapital
och näring, såsom sådana, oberoende af hvem som åtnjöt inkomsten,
under angifna förhållanden beskattades. Vid 1683 års riksdag
togos ytterligare steg för att utsträcka bevillningsskyldigheten.
Nu åtogo sig adeln och krigsbefälet en bevillning, motsvarande
10 procent utaf den för hvarje militär eller civil tjenst anslagna lön,
och borde denna afgift äfven utgå för karakter och titel; likaså
åtogs bevillning för löneinkomst i enskild tjenst. Adelns och krigsbefälets
tjenstefolk mellan 15—60 år skulle utgöra bevillning med
enahanda procent-belopp, då lönen uppgick till 60 dir kopparmynt
och deröfver för mans- eller 30 dir för qvinsperson, men
med 2 dir smt bestämdt belopp för dräng och 1 dir för piga, som
hade mindre eller ingen lön, och skulle bevillningsafgiften betalas
af husbonden, med rätt till afkortning å tjenstebjonets lön. De
personer, hvilka icke hörde egentligen under något riksstånd, såsom
arrendatorer och inspektörer m. fl., skulle efter samma proportion
skatta så för sig som för sina betjente. Denna afgift borde äfven
erläggas af frälsebönder för deras tjenstefolk lika som af kronooch
skattebönder, eller 1 dir för dräng och ’/2 dir för piga, hvaremot
adelns bönder sjelfva endast kommo att erlägga hälften af hvad
skatte och krono komme att utgöra. Kongl. Maj:t skulle genom
dess tillförordnade kommissarier afhandla med bergslagen i gemen
samt hvart och ett bruk i synnerhet om kontributionen, men oberoende
häraf skulle af tjenstefolket bevillning utgöras. Presterna
i stad och i bergslag skulle erlägga bevillning efter särskild lista,
universitets- och skollärare 10 procent af lönen, kapellaner och
klockare en särskild kontribution, bevillning skulle äfven utgöras
för presterskapets tjenstefolk, 2 dir för dräng och 1 dir för piga.
Borgerskap och allmoge erlade bevillning efter förut följda grunder,
jemte afgift för tjenstefolk. Borgerskapet skulle erlägga lika med

136

adeln för löne- och tjenstefolk, och skulle handtverksgesäller erlägga
2 dir. Allmogen skulle för tjenstefolk betala 1 dir för dräng
och V2 dir för piga, således hälften mot hvad presterskapet erlade,
dock voro dess hemmavarande söner och döttrar fria. Arbetsfört
inhysesfolk skulle betala lika med tjenstefolk.

1686 utsträcktes bevillningen till underbefälet och gemenskapen
vid indelta armén och båtsmanshåll, att utgöras med 10 proc. af
lön; löst folk, som arbetade för dagspenning, skulle erlägga 6 dir,
den som hade mer än ett hus skulle erlägga hvar fjerde penning
i hushyra för de öfriga. Allmogen åtog sig att erlägga lika bevillning
för hemmavarande söner och döttrar som för tjenstefolk.

Sedan R. St. vid 1689 års riksdag åtagit sig sådan bevillning
som för år 1687 utgjordes samt dubbel bevillning för händelse af
krig, till fyllande af bristen i bankens utbetalningar, att utgå med
hälften för 2 år, upphörde bevillningen till dess, genom Kongl.
påbudet den 12 Sept. 1699, som förnyades 1700 och nästföljande år,
sådan pålades under namn af allmän kontribution, till samma
belopp som 1686, i afseende hvarå bör märkas 1700 års påbud,
att skatten på blott karakter upphäfdes, likasom ock på de emot
förpantningar eller andra inkomster efter 1700 gjorda försträckningar
till kronan samt räntor å medel, hvilka voro i lånebanken
insatta, likasom vinsten å skeppsparter.

Det bevillningssystem, som småningom stadgat sig under senare
hälften af 17:de seklet, framträdde i sin fullständighet uti Kgl.
Rådets påbud af den 3 Januari 1710, då riket måste anstränga
alla sina krafter för att skydda det emot olyckor, som voro en
följd af slaget vid Pultava, och således åtaga sig dubbel kontribution.
I samma påbud, som i vissa hänseenden legat till grund
för Frihetstidens bevillningsförordningar och således innehåller
uppränningen i vissa delar till de bevillningssystem som, med de
ändringar i afseende på fastighetsbevillning, som skedde efter
1809 års statsförändring, stadgades:

1) Viss procent, då 20 proc., af alla löner, pensioner, benådningar
samt presterskapets underhållsspanmål, och skulle hemmansräntor
och spanmål beräknas efter markegång; de som endast
hade karakter skulle utgöra enkel kontribution, eller hvar 10:de
penning. Kyrkoherdar ne på landet skulle utgöra 30 daler för
hvart 64 mantal. För enskild betjenings löner, då de uppgingo till
60 dir kpmt för man och 30 dir för qvinna, skulle 20 proc. utgöras,
för tjenstefolk med lägre lön 4 och 2 dir, men tör allmogens

137

tjenstefolk 1 dir för dräng och dir för piga: 2) Af hvarje helt
hemman, vid detta tillfälle äfven ypperligt frälse, skulle adeln
utgöra 10 dir, krono- och skattebönder 2 dir och frälsebönder 1
dir för hvarje helt hemman; 3) af torpare skulle utgöras dels 2
dir, dels 1 dir; af liandtverhsgesäller 4 dir, af löst folk och dagsverkare
6 dir; 4) af kronoräntor, förpantade före år 1700, hvarannan
penning — de sedermera gjorda voro fria enligt 1700 års
påbud; af intresset å enskildas fruktbärande kapital äfvenledes
hvarannan penning, likasom af de ofruktbara, för näring och hushåll
ej behöfliga, efter antagen beräkning af 6 procents intresse,
men för de kapital, som i lånebanken innestodo, äfvensom för
vinst genom rederier eller andel i skepp, eller af tjäruhandeln
ingen kontribution, samt af behållen hushyra hälften; 5) af borgerskapet
äfvensom af bruken och bergslagen dubbelt mot hvad de
förra reparationslistorna innehöllo.

I anseende till landets utblottade belägenhet och den allmänna
nöden utskrefs genom Kgl. Rådets påbud den 23 Januari
1711 endast enkel och vanlig kontribution, eller i allmänhet hälften
af den 1710 påbudna. Härtill kommo nya skatteföremål. Af
adelsman, tjensteman, prest eller borgare skulle nemligen erläggas
6) öfverflödsafgift 2 dir för peruk, 4 dir för vagn; vidare 7) för
hvarje eldstad 20 öre i stad och 10 öre på landet dels af egare,
dels arrendatorer eller hyresmän, hvarifrån dock voro befriade
rusthåll och bondhemman, fattiga borgare samt ståndspersoner
på landet.

V. Jordnaturens fastställande och jordbeskattningens ordnande
i samband med indelningsverkets grundläggning.

Vi hafva nu följt bevillningens utveckling efter det system,
som stadgat sig under 17:de seklet. Vi skola nu återgå till,vår
utgångspunkt. Vi nämnde nemligen, att denna bevillning var en
extraordinarie hjelp, som blott för kort tid åtogs och afsåg att
skaffa medel till krigs förande eller botande af de refvor det
åstadkommit. Denna allmänna bevillning hade emellertid sin gräns,
hvaröfver ej medborgarnes krafter fingo ansträngas. Vid fråga
om huruledes man förfor för att skaffa sig medel derutöfver är
allbekant, att försäljning af kronans gods och räntor var den
utväg som anlitades. Denna försäljning medförde två stora olägen -

138

heter, den ena af finansiel, den andra af social beskaffenhet. I
den mån kronan afhände sig dessa tillgångar, blefvo dess inkomster
minskade, och öfverlåtelsen af gods och räntor, som
egentligen skedde till — och ej ansågs tillåtlig till någon annan
än — adelsman, korn allmogen i ett beroende af adeln, som, till
följd deraf att densamma var det inflytelserikaste ståndet och tidtals
det herrskande, hotade bondeståndets fria existens. Det var
emellertid en hejdande makt i denna utveckling, och det var Sveriges
Landslag, hvars Konungabalk kap. IV § 5 ej tillät Konungen
minska inkomsten för de efterkommande, utan medgaf dessa i sådant
fall återtaga hvad som under de förres tid blifvit kronan
frånhändt. Reduktion hade skett under Gustaf I, för att återvinna
hvad katholska kyrkan tillegnat sig, reduktion påyrkades
allt Krigare af de till adeln afhända kronans gods, ju svårare rikets
finansiela betryck blef. Från 1650 års riksdag var denna fråga
en ständig riksdagsfråga. Det var Karl XI som löste den och, med
reduktionen till hjelp, ordnade vårt finans- och förvaltningssystem.
Då för oss, likasom i andra länder, tiden var inne för att gifva
styrelse och förvaltning stadga genom stående skatter och stående
arméer, ordnades äfven vårt skattesystem på dessas grund. Det
erhöll skydd mot godtycke, så väl från regeringens som från något
herrskande stånds sida, genom dessa ständiga skatters och besvärs
införlifvande i form af indelningar med hela förvaltningssystemet,
hvilket så starkt befästes på den af Karl XI fastställda grund, att
1696 års stat, som utgjorde den fullmogna frukten af dessa arbeten,
blef ända till 1809 -bibehållen såsom normalstat och jemväl
fick grundlags helgd i 1719, 1720 och 1772 års regeringsformer.

Taga vi i betraktande, hvad betydelse denna ordning haft för
vårt skattesystem, så erinras hvad vi redan anfört om de under
Karl XI:s regeringstid vidtagne lagstiftningsåtgärder, genom hvilka
bestämdhet och form gafs åt förutvarande mer sväfvande förhållanden.
Vi skola visa, huruledes dessa skatteförhållanden, med
Karl XI:s regeringstid tagen till utgångspunkt, gestaltade sig, och
särskildt hvad som rör den dåvarande förnämsta inkomstkällan,
grundräntan och tionden. Reduktionen återförde till kronans ego
de hemman och räntor, som under förutvarande tider blifvit försålda.
Härmed var allmogen ställd under lagens hägn och skyddad
mot de utpressningar som adeln tillåtit sig. Hvilken fördel detta
innebar, visar sig af den bättre ställning, som ännu i dag tillkommer
krono- och skattehemman, i jemförelse med skattefrälse

139

och äfven frälseskatte. Man säger ju, att i/s af Sveriges jord före
reduktionen varit i adelns händer. Hvilken omhvälfning af detta
förhållande, som genom reduktionen egde rum, visar sig deraf, att
enligt erhållen uppgift för år 1700 skatte utgjordes af 21,158l/2
mantal, 1,396 lägenheter och 82 fisken; krono utgjordes af 23,818V2
mantal, 5,933 lägenheter och 64 fisken, frälse 22,030’/, mantal,
3,499 lägenheter och 79 fisken. Frälsets jordegendomar voro
således reducerade från */. till ’/3 af Sveriges jord. Till garanti
för att ej dessa förhållanden skulle ändras, blef jordbeskattningen
ordnad hufvudsakligen på real grund med jorden såsom beskattningsföremål,
oberoende af det stånd egaren eller innehafvaren
tillhörde, och det förut sväfvande i förhållandet emellan jordegarens,
jordinnehafvarens, personela beskattning och de särskilda jordegendomarnes
område och beskaffenhet blef bundet vid en bestämd
ordning. De företrädesrättigheter, som i afseende på beskattning
tillkommo de särskilda stånden, blefvo bestämda och begränsade
för att ej vidare utsträckas.

Innan vi gå till redogörelsen för den ordning i afseende på
jordbeskattningen, som nu grundades, vilja vi förutskicka en blick
på de särskilda ståndens företrädesrättigheter i skatters och besvärs
utgörande samt dermed sammanbundna jordeganderättsförhållanden.
Uti 1617 års Ad. Priv. intogs den i L. L. innehållna
bestämmelsen, att frälsegods ej må läggas under kronan eller
räknas såsom förbrutet för andra orsakers skull än Sveriges lag
säger, t. ex. om någon bär afvog sköld mot fäderneslandet, och
om godset skulle anses förbrutet, skulle det unnas någon af slägten.
Ej heller fick någon annan än frälseman köpa eller panta eller
afhända någon något fritt och frälst gods. Endast i det fall att
af frälsejord ej rätt uppehölles, kunde frälsejord komma under
skatte, liksom å andra sidan, när frälse man och qvinna voro skattebondes
arfvingar, skatte kunde i frälse komma och ärfvas, äfvensom
då bonde och bondesöner kunde komma att af Konungen och
kronan frälse förvärfva. Det åliggande som tillkom frälsejords
innehafvare var bestämdt i Johan III:s privilegier och ordning den 5
Juli 1569, nemligen att rusttjensten skulle utgöras för 400 m.
frälse- och 300 m. förläningsränta, sätesgårdarne oberäknade, med
låg värdering af deri ingående persedlar*), med förpligtelse till 4
månaders tjenstgöring inom riket och 14 dagar utom gränsen på

*) Sål. att 1 spann säd räknades till 7 öre, 1 L® smör till 12 öre, 1 fat osmundsjern
till 6 m., l fordringshäst till 3 öre, hrad gården gifrer i andra partzler ränta det
var husbonden sjelf till bästa.

140

egen kost, ock att när landtågsgärd beviljades och adeln på tåg
var, skulle de bekomma proviant och nödtorftigt uppehälle till
deras karlar och hästar, så länge de på tåget äro. Hvad pålagor
angår, så voro adelns landbönder fria från de två årliga slottshästar
och fria från dagsverken, körslor, skjutsresor, gästning och
hästelopp, utom vissa fall. Kontributioner och hjelper fingo (enligt
§ 19) ej påläggas adelns landbönder utan dess samtycke. Dock
skulle uti alla gärder och hjelper räknas två frälselandbönder mot
en skatte- och kronobonde, och i afseende på skjutsfärder, hvarifrån
de som under adelns sätesgårdar uppå en mil när ligga till
dagsverken voro fria, skulle frälsebonde utgöra hvar tredje skjutsfärd
emot en skatte- och kronobonde. I kontributioner och hjelper
skulle äfven räknas 2 frälse- mot 1 krono- och skattebonde, likaså
i utskrifningen, med undantag för dem som lågo inom frihetsmilen.
Särskildt privilegierade voro säterier och de ladugårdar,som på grund
af Ad. Rec. 1562 undantogos från rusttjenst, hvilka på grund af
de personliga tjenster, som egaren var pligtig att göra det allmänna,
voro fria från skatt, likaså fick adeln enligt Ad. Pr. 1612
och 1619 för rå- och rörshemman åtnjuta frihet från utlagor, och
blef i K. Fkl. 1638 § 2 sagdt, att under rå- och rörsfrihet skulle
utom säteriet innefattas jemväl den by der säteriet låg och de
hemman och lägenheter som säteriet der tillhörde med deras torp,
som inom samma bys rå och rör eller annan laga byaskilnad voro
begripna. Allmän frälsejords grundränta inskränkte sig således
dels till utgörande aftvå kungshästar af jordeboksräntan, hvarifrån
dock genom Res. Ad, Besv. den 16 September 1668 och K. Br. till Kammar-koll.
den 6 April 1698 det frälset, som uppkommit derigenom
att egaren af kronan köpt räntan, blef befriadt, samt af mantalsräntan,
halfva boskaps- och halfva skjutsfärdspenningarne. I afseende på
kronotiondes utgörande erinra vi hvad vi förr nämnt om säteris
frihet sedan 1600. Jemte de friheter adeln åtnjöt för sina gårdar
hade den andra skatteprivilegier. Sålunda egde adeln tullfrihet
handla med egna varor och hvad till eget behof tarfvades, både
inrikes och utrikes, dock icke drifva landthandel, och deras gårdar
och hus i städerna voro frikallade ifrån all afgift till kronan och
staden, så framt de ej brukade borgerlig näring, likasom ock
adeln egde fritt att anlägga vattenverk, likaså bergsbruk med
nedsättning till 1/30 eller V20 a* kronans inkomst (jfr ofvan). De
företrädesrättigheter, som adeln förvärfvat, nådde sin spets under
17:de århundradet. Vi erinra, huruledes den lilla tullen 1622 åtogs

141

af adeln, likasom af andra stånd, och huru adeln, såsom delaktighet
i den lättnad i andra besvär som då utlofvades och i form af
nedsättning af byggnadshjelpen till hälften kommit allmogen till
del, erhöll nedsättning i rusttjensten, att utgöras efter en beräkning
af 500 m. Likaså åtogs 1625 qvarntullen af adeln. Vidare
bör märkas, huruledes adeln enligt Res. ad. besv. den 14 Nov. 1644
afträdde sin tullfrihet, mot åtnjutande af befrielse från sådana
gärder, byggnings- och salpeterhjelper, hjelper vid körslor, förslor
och dagsverken, som härtill kunna vara af hvarjehanda orsak
uppkomna och som deras landbönder, som utanom fredsmilen äro
belägna, äro vordne belagda med. Af 1652 års Rdbesl. visar sig,
att adeln för sig, hustru och barn och sitt tjenstefolk, som tjena
uti deras hof och på deras sätesgårdar och der hafva sitt underhåll
och sin näring, skulle vara fria från mantalspenningar, likasom
det oadliga krigsbefälet som i stadig årstjenst sig befunno. Hvad
presteståndet angår, så enligt Rdbesl. 1627—1655 åtnjöto kyrkoherdebol
i gamla Sverige befrielse från grundränta, utom hvad
boskapspenningar angår, likaså prestgårdar i nya Sverige, stommar,
annex- och mensalhemman, likasom kapellans- och klockarbol åtnjuta
samma frihet, dock fingo nybildade kapellansbol erlägga
boskaps , skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Biskopsboställen
skulle åtnjuta samma frihet som allmänt frälse. Likaså egde de till
kyrkor, universitet, skolor och fromma stiftelser anslagna hospitalsoch
barnhushemman samma frihet, der de ej åtnjöto frälsefrihet. I
afseende på allmänna besvär åtnjöto dessa hemman vissa friheter.
Utom de delar af grundränta, som presterskapet utgjorde, ålåg
detsamma såsom ständiga skatter taxen och gärden, hvarförutan
det deltog i gärder och bevillningar i ej ringa mån. Städernas
jord skulle enligt Rdbesl. den 24 Dec. 1627 till och med den 25
Juni 1655 erlägga boskapspenningar. Borgerskapet fick på mångahanda
sätt känbart deltaga i de allmänna bördorna.

Den fördelning af skattebördorna, som på angifvet sätt gestaltat
sig, och hvarvid adeln gynnades på de öfriga ståndens bekostnad,
måste låta känna sig ännu mer tryckande, i den mån
adeln fick utsträcka sina friheter till nyförvärfvad skattejord, som
var egnadt att på en gång minska den skattskyldiga jordens område
samt såsom en följd deraf höja den återstående skattskyldiga
jordens bördor.

Genom den af Karl XI grundade finansiela ordning i jordbeskattningen
i sammanhang med Karl XI:s reduktion och derpå

142

grundade indelningsverk blef en gräns satt för en sådan utsträckning
af den privilegierade jorden. Allmogens bördor lättades på
två sätt, dels genom begränsning af frälsejorden en gång för alla
till hvad den efter reduktionen var, dels ock genom återförande
af de afhända kronogodsen och kronoräntan till kronan för förstärkande
af dess tillgångar samt åläggande för dem att dela de
bördor, som förut i så mycket högre grad tryckt det forna fåtalet.

Som indelningsverket förutsatte en viss stadga och oföränderlighet
uti jordnaturen, så att ej de skatter och allmänna besvär
som ålågo hemman genom ombyte af kameral jordnatur undergingo
förändring, så blef, i sammanhang med indelningsverkets
ordnande, jordnaturen å de särskilda hemmanen fixerad. Förhållandena,
sådana de i samband med reduktionen blifvit ordnade,
skyddades mot nya förändringar. Hvad först det ypperliga frälset
angår, hvilket adeln förut kunnat föröka med hänsyn till den rätt
adeln haft att anlägga nya säterier, af livilkas anläggande äfven
ladugårdar och rå- och rörsfriheten var beroende, så blef denna
rätt upphäfd. Ännu på 1660-talet ansågs adeln, efter hvad Res.
Ad. B. den 26 November 1660 § 31 gifver vid handen, hafva egt rätt att
bygga säterier för sina barn, och uti Res. Ad. B. den 1 Sept. 1664
XVIII, 66 p. upprepades ännu tillåtelsen att bygga nya säterier,
hvarvid dock, enligt hvad Kongl. förordning och stadga den 1 Mars
1681 § 2 utvisa, det vilkor var fäst, att säterifriheten icke fick
tillgodonjutas å de sätesgårdar som af landbönder brukades.
Säterifriheterna blefvo emellertid äfven underkastade reduktion;
och af Res. Ad. B. den 25 Oktober 1686 § 39 framgår, att några nya
säterier icke då fingo byggas, hvaremot säterifriheten icke förverkades
om gården öfverläts åt landbönder; och innehålles uti
Landshöfd. instr. den 28 Januari år 1687 § 35 förbud för landshöfdingen
att dädanefter någon säteri-, ladugårds- eller rå- och rörsfrihet
utan Kongl. Maj:ts speciela order tillåta (jfr 1723 Ad.
Pr. § 8). Vidare blefvo alla obehörigen tillkomna säterier, äfvensom
sådana som ej fullgjorde de med säterifriheten förbundna
skyldigheter, indragna, efter hvad Res. Ad. Besv. den 25 Oktober 1686
innehåller, och synes i enlighet med detta stadgande denna reduktion
äfven hafva träffat dem, som ej voro behörigen bebyggda
eller med frälsemannens egen afvel brukades. Härmed var säterifriheten
blifven en af förhållandena alstrad rättighet åt real natur,
som ej berodde deraf att egaren sjelf vare sig bebodde eller brukade
den med egen afvel.

143

Hvad frälse i öfrigt angår blef äfven å detsamma denna grundsats
om jordnaturens reala och fixa bestämdhet tillämpad. Res.
ad. besvär den 23 Dec. 1682 § 10 förbjöd för framtiden, att adelsman
skulle kunna ärfva skattejord till frälse, på det att ej indelningsverket
derigenom måtte rubbas, och genom K. Br. den 11 Maj 1687
till Kammar-kollegium förklarades, att den jord, som innehades
med säteri- rå och rörs- eller frälsefrihet, fick behålla denna sin
natur, ätven om den skulle komma i någon ofrälse mans ego;
och slutligen blef i Kongl. Br. till Kamm. koll. den 11 Febr. 1685 och
Landsli. instr. den 28 Januari 1687 § 38 förklaradt, att en adelsman
ej skulle komma att ega bättre rätt å den skattejord, som han
förvärfvat, än skattebonden, utan vara underkastad de onera, som
ålegat samma jord, då den befanns i dennes ego *).

Ej mindre skatteallmogen, än äfven den som innehade kronohemman,
synes hafva fått sin ställning bättre betryggad genom
försäkringen om varaktig besittningsrätt. I L. L. J. B. kap. 20
var bestämdt angående utlegd jord, att gift skulle gifvas å sjunde
år och så afrad. Gift eller, som är detsamma, städja berodde på
öfverenskommelse mellan jordegare och landbo. Afrad var något
af sed bestämdt. Samma grundsats gällde för kronohemman.
Städjan likasom afraden blef bestämd till ett gifvet belopp. I
Kgl. mandat den 4 Juli 1683 var städjan bestämd till 4 daler. Uti
Småland, Vestergötland och Östergötland, der vanligt varit en oxe,
skulle i stället gifvas 5 daler. De som mer eller mindre gifvit i
städja än en oxe, gifva så många penningar som sig deruppå belöpa
kan; (jfr Kongl. Maj:ts plakat den 30 Juli 1600). Så väl med
afseende på tiden för besittningsrätt som angående städjan blefvo
bestämmelser gifna i syfte att bibehålla åborna å kronohemmanen.
Så hade Johan III i patentet angående bördsrätten den 7 Mars 1582
förklarat sig icke vilja tåla orättvisa, som begicks af en del fogdar
och befallningsman, i det de dels satte från hemmanen dannemän,
som många år väl häfdat hemmanen och ordentligen erlagt utskylder,
dels ökat städslan. Hertig Karls bref den 28, 29 och 30 Sept.
1603 gingo i samma rigtning, i det de införde den förändring,
att städjan, i stället för att erläggas hvar 6:te år, skulle erläggas årligen
med sjettedelen, hvilket föranledde, att omkring 1630 den *)

Hvad som qvarstod af ståndsprivilegier i afseende på jorden var adelns uteslutande
rätt att ega och besitta säterier, hvilka ej kunde öfverlåtas med eganderätt
till ofrälse person utan Kongl. Maj:ts tillstånd, äfvensom inskränkning i rätten till
att förvärfva allmänt frälse, hvilket ej ännu var medgifvet andra ofrälse, än prester,
borgare och ofrälse ståndspersoner.

144

samma upptogs i jordeböckerna bland de årliga laga utskylderna
i jordeboksräntan under namn af städjepenningar, hvarefter någon
särskild städja i allmänhet ej blifvit erlagd för de under åborätt
upplåtna kronohemman i rikets gamla provinser. I Skåne, Halland
och Blekinge qvarstår deremot vid den tid, dessa provinser afträddes
till Sverige, skyldighet att erlägga städja, hvadan ock sådan
utgjorts, med undantag af till militieverket anslagna hemman.
Kronohemmans åborätt att för sig, barn och efterkommande behålla
besittningsrätten mot utgörande af motsvarande skatter och
besvär vinna allt mer och mer stadga. I sammanhang med indelningsverket,
för hvilkets bestånd var af vigt att derför anvisade
räntor ovilkorligen utgingo, försäkrades, genom Kongl. Maj:ts reglemente
angående militie-och landsstatshemman den 6 Januari 1684
§ 8, Res. Allm. Besvär 1686 § 25, 1689 § 10 och Kongl. Res. för
Skåne den 7 Nov. 1695, en stor del af kronobönderna, eller de hvilka
hade kronorusthåll eller sådana hemman hvaraf räntorna voro
militiestaten anordnade, att de och deras efterkommande allt framgent
skulle, så länge de väl bruka och häfda de indelta hemmanen
och utlagorna i rättan tid betala och uti allt fullgöra hvad husesynsordningen
och annan deras pligt dem tillbinder, måga blifva
på hemmanen, som de bebo, odrifne, derest dessa hemman ej utgöra
officerares och andra betjentes boställen. Ofvan åberopade
bref af Hertig Karl kunna ej, jemförda med ofvan åberopade
reglementen och resolutioner, åberopas såsom bevis för att
åbons ställning skulle varit osäkrare än den blifvit genom nyss
anförda försäkringar i Karl IX:s bref, tillkomna dels för att
underlätta kontrollen af den städja, som fogden hade att redovisa,
dels ock emedan det ansågs drägligare att betala en mindre
städja årligen än en större hvart 6:te år. Dock inträffade ej sällan
under 17:de århundradet, att åbon förlorade sin rätt, enär hemmanen
dels bortskänktes, dels försåldes till frälse eller skatte,
dels ock erfordrades till boställen. Dock synes hafva såsom regel
gällt, att åbon qvarsuttit, om ock, på sätt Kongl. Res. Allm. B. den
27 November 1643 utvisat, kronan tillerkände sig uppsägningsrätt.

Jemte det jordnaturen erhöll sin bestämdhet, blefvo jordeböckerna
fullständigcide, så att förut ej upptagna hemman deri infördes,
hvadan deri upptogos, utom de hemman som voro skattskyldiga,
nemligen skatte-, krono- och allmänt frälse, äfven säterier och
ladugårdar samt rå och rörs hemman, med uppgift på deras mantal,
hvilket, om ock ej för skatt till staten, hvarifrån de voro fria, dock

145

för andra prestationer deri säteri eller rå och rörshemman deltogo,
äfven blef för dem ett skattemått, ett uttryck för deras skyldighet
att i jemförelse med andra deltaga i skatter eller besvär,
der så fordrades. Vidare skulle hvart hemman och mantal blifva
infördt med sitt rätta bynamn och åbo, jordnatur, och såsom helt,
3/4, ~!v v2, V4, Vä och Vs eller mindre mantal, item till sitt öretal,
spannland, alnetal, stänger, skatt och skattmarker, som det i hvarje
landsort varit vant, efter gamla och brukliga undervisningar, desslikes
ock all, dess ränta, specialiter i alla persedlar, efter kronovärderingen
uträknas. Jordeböckerna fingo äfven bestånd för längre
tid, enär det stadgades, att de skulle upprättas endast hvart sjette
år (jfr instruktionen för häradsskrifvare den 16 Oktober 1689).
För hvar och en stod således öppet att kontrollera räntans belopp
och de persedlar hvari den utgjordes.

Som, efter hvad vi nyss nämnt, en af de faktorer, som mest
bidragit att föröka tyngden af de skattebördor, som tryckte allmogen,
var den makt adeln kunnat tillvälla sig öfver de bönder
som innehade gods, hvilka antingen sjelfva blifvit kronan afhända
eller hvilkas räntor blifvit på enskilda öfverlåtna, så blefvo de
hemman, hvilkas räntor i och med indelningsverkets ordnande
blefvo indelta till löner eller främjande af vissa allmänna ändamål,
garanterade mot förnyande å mäktiga löntagares sida af de maktmissbruk,
som adeln tillåtit sig, genom stadgande af en lagbestämd
ordning för utgörandet och noggrant bestämmande af indelningshafvarens
rättigheter. Hvad beträffar ränta som var indelt, gällde
i afseende på deri innehållna persedlar, enligt Ees. 1684 § 1: 6,
att med undantag af ved och stockar, hvarmed likställdes kol, de
skulle levereras in natura och föras inom lagsagan, om så äskades.
Huruvida lösen efter markegång skulle ega rum, berodde på ömsesidig
öfverenskommelse; hvarken räntetagaren eller räntegifvaren
egde fordra detta. Hvad särskildt spanmål angår, egde kronan
bestämningsrätt öfver den som var densamma behållen, med skyldighet
för räntegifvare att föra den till angifvet ställe inom lagsagan.
Var den indelt, egde bådadera fordra, att den levererades
in natura och fördes inom lagsagan, men genom Kongl. förklaringen
1685 § 2 bestämdes, att räntegifvare skulle, derest räntetagaren
behöfde spanmål och var boställshafvare, leverera den vid bostället,
om det ligger inom lagsagan, men om indelningshafvare
till någon annan föryttrar den, skall han vara betänkt på det
minst besvärliga sätt, hvilken föreskrift i Ees. allm. besv. 1727,

146

§ 56, bestämdes så, att den boställsinnehafvare, som ej ville hafva
spanmål till bostället, måste taga lösen efter markegång, om priset
öfversteg 5 dir. Indelningshafvare, som fordrar spanmål in natura,
och räntegifvare, som önskar så gifva den, skulle tillsäga härom
inom den 22 Dec. Sker ej uppsägning, så skulle den lösas efter
markegång. Tillägg af forssellön förekom först i senare hälften
af 18:cle århundradet och var förbjudet i 1685 års förklaring. Utgörandet
af dagsverksskyldigheten till de indelta hemmanen blef äfven
ordnadt på ett bättre sätt. Den tryckande börda, som ålegat allmogen
härutinnan i förhållande till adeln, som kommit i besittning
af kronohemman, blef lättad. Genom reduktionen kommo visserligen
bönderna i vissa afseenden i samma ställning till indelningshafvaren,
som förut till adeln. Men räntegifvares och räntetagares
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter blefvo nu noggrannare
bestämda. Bönderna fingo ej besväras med skjutsningar
eller körslor, utom deras i jordeboken antecknade dagsverken,
och dessa borde endast då utgöras in natura, såvida de icke
bodde längre än två mil från bostället. Om skattebönderna till
att afbörda sig den mödan ej ville förena sig med iudelningshafvaren
och betala dagsverken med penningar, borde de lösa dem så
dyrt, som ett dagsverke kunde kosta, hvaremot kronobönderna
aldrig skulle vara förbundna att betala ett dagsverke högre än
med 3 m. kopparmynt (K. F. den 5 Jan. 1684 för militie- och landsstatens
betjente). Då indelningshafvarne häraf togo sig anledning att
betunga bönderna med ovanligt höga dagsverkspeuningar, utfärdades
Kongl. Förkl. den 7 April 1685, som stadgade, att skatte- och kronobönderna,
som bodde 2 mil nära bostället, skulle utgöra dagsverken
in natura, men om indelningshafvaren ej sjelf hade dem af nöden,
skulle han ej ega rätt att försälja dem till någon annan eller affordra
bönderna mer i penningar, än jordeboken och kronovärderingen
utvisade. Ville skattebönderna sjelfva lösa dagsverkena,
borde de betala dem efter markegången, men om indelningshafvaren
yrkade lösen, var bonden ej förbunden betala högre än kronovärderingen.
De indelta hemman, hvilkas räntor voro anslagne
till flere än en indelningshafvare, frikallades för alltid från sjelfva
dagsverkena och borde endast erlägga denna utskyld i penningar
efter kronovärderingen (§ 9). Dessa stadganden bibehöllos länge i
gällande kraft (Res. allm. besv. den 11 Nov. 1686 § 19, 18 Nov.
1693 § 1, 10 Sept. 1743 § 9), men upphörde, sedan K. F. den 15 Dec.
1756 stadgat, att dagsverken beräknas och utgöras efter den årliga

147

markegången, hvarefter i Res. på krigsbef. besv. den 26 Juli 1762 §
8 stadgades, att äfven indelta hemman, som voro belägna längre
än 2 mil från bostället, på samma sätt borde lösa dagsverkena
efter den årliga markegången, och ej såsom förut efter kronovärde.
Hvad marlcegångssättningen angår, så blef den bättre ordnad och
befriad från en del af det godtycke, som vidlådde den i 1627
innehållna föreskrift, att den skulle beräknas efter gängse pris i
köpstad i lagsagan. I häradsfogde-instruktionen den 9 Okt. 1688 §
4 blef det ålagdt häradsfogde att årligen vid Tomasmessa begära
markegångsprisen af landshöfding, som det ålåg att enligt Instr. den
28 Jan. 1687 § 41 utan vidare påminnelse uppgöra taxa på markegången
öfver spanmålen och andra persedlar, som ej utgöras
efter ett en gång för alla bestämdt pris, och skulle, efter hvad
Res. allm. besv. 1675 § 15 förut stadgat, magistraten dervid biträda.

Genom den ordning, som sålunda stadgades i afseende på
såväl hvarje hemmans jordnatur, som innehafvarens skattskyldighet,
skattens belopp, de persedlar hvaraf den bestod, samt sättet
för skattens utgörande, blef hvarje särskild hemmans grundränta
sådan den var bestämd till ett en gång för alla gifvet, af hemmanets
afkastning oberoende belopp, fastställd att utan vidare skattläggning
eller uppskattning af hemmanet utgå, likasom ock mantalet,
likaledes bestämdt för hvarje hemman såsom skattemått vid
fråga om allmänna besvärs och nya skatters utgörande, erhöll
samma fixa karakter. Sådant mantalet blifvit i jordeboken bestämdt,
och sådan grundräntan blifvit i jordeboken inskrifven, förblefden.
Dessa förhållanden kunna emellertid, efter hvad vi ofvan anfört,
ej anses hafva blifvit grundade på någon ordentlig och noggrann
uppskattning af hvarje hemmans särskilda skatteförmåga, ej heller
på någon antagen grundsats om orubbligheten af en gång skedd
skattläggning. Efter hvad vi förr antydt, innehöll 16:de århundradet
flere bref om ny skattläggning, 1582 för Dalarne, 1584 för
Upland o. s. v., och flere hänvisningar till ny skattläggning för
många provinser i 17:de århundradet, såsom Gestrikland, Helsingland,
Medelpad, Dalarne, 1602 Vermdön, Vestergötland, Svartsjö
och Upland m. fl. Derefter utgåfvos försäkringar om allmän skattläggning
i 17:de århundradet, 1620, 33, 40, 44. I Biafskedet 1624
§ 2 förklarades, med anledning af klagan öfver för högt skattlagda
hemman, att befallning om ny skattläggning redan var
gifven för många provinser. 1633 klagade adeln öfver att halfva
gårdar räknades för hela, 1640 presteståndet att de utlagor, som

148

till presttionde utgingo efter socknens mantal, nedsattes att utgå
efter förmedladt mantal, och regeringen lofvade att rätta det vid
allmän skattläggning (Res. pr. bes v. 1640 § 10). 1644 begärde allmogen
förmedling på små hemman, och för att kunna lemna denna
begäran tillsvidare obesvarad, hänvisade Drottningen på en allmän
revision öfver hela riket att företagas så fort som möjligt. Löftet blef
ej fullbordadt under 17:de århundradet. Utom den skattläggning Karl
XI anställde af de på militieverket indelta hemman, hvars föremål
egentligen var att utröna, om hvart hemman för sig kunde bära de
nya bördor militieverket förorsakade, skedde ej någon jemkning
mellan hemmanens skatt. Ej heller kom någon ny skattläggning
till stånd i 18:de århundradet. Den anhållan allmogen gjorde
år 1719, efter hvad Res. allm. besv. § 10 utvisar, ledde ej till någon
åtgärd, och tanken på någon allmän skattläggning uppgafs, såsom
synes af svaret i Res. allm. besv. 1720 § 7 på allmogens förnyade
begäran. Af den utveckling, som således frågan om ny
skattläggning erhållit, framgick emellertid med allt större kraft
grundsatsen om räntans oföränderlighet. I de hänvisningar till
ny allmän skattläggning, som egt rum vid ifrågasatta partiela nya
skattläggningar, låg tanken på hela jordbeskattningens inbördes
sammanhang såsom ett helt system, som ej kunde delvis ändras,
utan att det hela förrycktes. Det var blott i det fall att särskilda
omständigheter, t. ex. olyckshändelser, inträffat, som någon partiel
ändring fick ske i form af förmedling. Som kronan hade
svårt att undvara de befintliga skatterna, ryggade man tillbaka
för den fullständiga omdaning af skatte- och eganderättsförhållandena,
som skulle blifvit en följd af ny allmän skattläggning,
som skulle komma att medföra förhöjning i skatten å vissa egendomar,
nedsättning för andra, samt osäkerhet för kronan i de
beräknade inkomsternas åtnjutande, bland hvilka grundskatten
utgjorde den förnämsta. Man sökte derför att, sedan man förut
tillgodosett kronan genom att afböja mer omfattande nedsättningar,
äfven göra den enskilde intresserad uti upprätthållandet
af grundsatsen om räntans bibehållande till oförändradt belopp,
genom försäkringar att räntan ej skulle komma att förhöjas, der
egendomens skatteförmåga månde öka sig huru mycket som helst.
Liksom förmedling kunde komma i fråga, så hade förut äfven förhöjning
kunnat ske, hvilket visar sig af den klausul, som på
grund af Kgl. brefvet den 8 April 1635 anbefallts att införas i skattebrefven
om skyldighet för egaren att, i händelse vid jordrefning

149

hemmanet skulle befinnas kunna draga högre ränta än förut, åtaga
sig förhöjningen. I samband med indelningsverket fick grundsatsen
om räntans oföränderlighet sitt uttryck i särskilda försäkringar.
Så försäkrades t. ex. Dalarne vid dess rotering år 1682
angående oskift fälads och utmarks upptagande, att skatten derigenom
icke skulle komma att förhöjas, och i Bytesmetoden den 13
Januari 1688 § 6 stadgades, att rätta skattehemman ej utan Konungens
särskilda befallning finge underkastas någon ny skattläggning.
Käntans förändring, som förr mött stora svårigheter,
skulle blilvit ännu svårare att genomföra, sedan indelningsverket
blifvit grundadt och ordnadt. Grundsatsen om räntans oföränderlighet
kan derför anses såsom ett corollarium till indelningsverket,
till följd hvaraf icke någon slags ny skattläggning eller förmedling
tilläts å de hemman, hvilkas ränta blifvit till militieverket
indelt och till sitt belopp bestämd och beräknad. Icke en gång
de hemman, som till följd af olyckshändelse blifvit försvagade, så
att de ej kunde bära bördan, fingo nedsättning, utan i dess ställe
beviljades dem särskildt understöd (jfr Res. Kavall. regementenas
besvär 1723 § 2.)

Denna grundsats om oföränderlighet af räntan, grundskatterna
och dermed förenade besvär, som i och med indelningsverket
gjorde sig gällande i afseende på de indelta hemmanen, blef
tillämpad äfven på andra skattskyldiga hemman, men som härmed
ej afsågs att öka skattebördorna till hinder för landthushållningens
utveckling, så blef den tillämpad på ett sätt som såg de
skattskyldigas bästa till godo, i det att dels tillfälle bereddes att
i särskilda fall erhålla förmedling, dels ock att, vid ifrågakommande
förändringar af skatten, ordentlig värdering och uppskattning
af hemmanet egde rum genom metodiska skattläggningars
stadgande, dels slutligen att garantier gåfvos mot skattens
förhöjning till följd af egendomens upparbetning. '' Äfven andra
lagstiftningsåtgärder vidtogos, som främjade den enskilde jordinnehafvarens
ekonomiska ställning. Hvad förmedling angår, blef
densamma ej beroende af de maktegandes behag, utan bestämda
vilkor för dess erhållande och grunder för lindringen blefvo stadgade,
hvarjemte värderingen af jorden, räntans och mantalets bestämmande
skulle verkställas efter de för hemmans skattläggning
för skilda orter stadgade särskilda skattläggningsmetoder och
deri innehållna grunder. Denna grundsats blef i lagstiftningen
om förmedling tillämpad ej allenast å skattehemman utan äfven

150

å frälsehemman, så att normen för dessas deltagande uti allmänna
besvär och utskylder ej längre kunde efter frälseegarens godtfinnande
nedsättas. I afsseude på skattehemmans egare hade olika
meningar gjort sig gällande, dels så att han ansågs oberättigad
till förmedling, efter hvad 1644 års Rdbesl. angifver, hvilken uppfattning
ock framgår af Kam.koll. bref den3Nov. 1638 och den 16
Okt. 1646 samt af Res. allm. besvär 1680 § 19, som ock innehåller,
i öfverensstämmelse med samma bref, att skattehemman åt ålder
varit uteslutna från förmedlings erhållande. Bredvid denna åsigt
gick den, som fått sitt uttryck i Kam.koll. bref den 14 December
1647, att skattehemman kunde förmedlas med Konungens tillstånd,
på sätt förmäles uti skattläggningsmetoden den 13 Januari 1688 § 6.
Dessa båda meningar sammanjemkades, så att, efter hvad i Kammarkollegii
bref den 4 Jan. 1673 blifvit sagdt, jfr äfven Res. allm.
besv. 1683 § 35 och K. br. den 16 Jan. 1695, förmedling af skattehemman
med bibehållande af skatterätten ej skulle komma i fråga
i annat fall, än då egorna minskas genom olyckshändelse, hvartill
dock i sist anförda bref tillädes, att förmedling kunde ske
mot skatterättens afstående, och dervid lmr ock sedermera förblifvit.
Hvad kronohemman angår, så betraktades deras innehafvare
såsom kronoåbor, med livilka förfaras kunde såsom för
godt syntes, hvadan förmedling medgafs, när man så fann för
godt, i den visshet att man kunde förhöja räntan, när så pröfvades
skäligt. Kronokemmans-åbo ansågs aldrig kunna fordra
denna nedsättning såsom rätt, utan det skedde af nåd. I den
mån kronobondes ställning blef sjelfständigare, uppkom ett olika
förhållande, och nedsättning beviljades honom lätt. Detta dock
först sedan förordningar om skatteköp utkommit, hvilket tillhör
följande sekel.

Den begränsning af rättigheten till förmedling, som gällde
krono- och skattehemman, förefanns ej för frälsehemman. Dessas
förmedling låg i frälseegarnes hand, kvilka egde, der de så pröfvade
skäligt, nedsätta de räntor som af dem uppburos. Till följd
häraf berördes icke denna rätt af de resolutioner, som afgåfvos
med afslag på skatteallmogens begäran om förmedling. Som
emellertid den nedsättning som skedde af frälseränta hade till
påföljd nedsättning af mantal, och således motsvarande eftergift
så väl å de till kronan utgående utskylder som de allmänna besvär
och öfriga pålagor, som hvilade på allmogen, så berördes
den öfriga allmogens rätt i ej ringa grad af den utsträckning

151

dylika förmedlingar fingo. Rättigheten till förmedling kunde missbrukas,
nedsättningen kunde blifva blott skenbar, och sålunda
kunde genom förmedlingar, hvilkas rättmätighet ej kontrollerades,
frälsets hemman komma att, andra till men, erhålla lättnad i de
efter mantal utgående bördor. Till följd häraf blef genom Res.
Ad. besv. den 25 Okt. 1686 § 23, hvad Skåne och Blekinge angår,
samt i 1687 års Landshöfd. instr. § 34 denna rätt för adeln att
förmedla frälsehemman upphäfd, och frälsehemmans förmedling
gjordes beroende af ordentlig skattläggning, likväl så, att den under
detta vilkor måste, när behofvet var styrkt, medgifvas (jfr ridderskapets
och adelns besvär 1693 § 5).

Ett vigtigt moment i jordbeskattningen är, att ordentlig och
noggrann skattläggning eger rum. Vi hafva förut visat, huruledes
skattläggningarne ursprungligen voro ett slags taxeringar, som
företogos hvarje gång en skatt utkräfdes, samt att, med den tendens
så beskaffade uppskattningar ega, dessa efter hand blefvo
hvarandra lika. Efter hand inträdande olikheter i jordegendomens
afkastningsförmåga, förändringar af jordnaturen, nyodlingar gjorde
emellertid nödvändigt, att skattejemkningar vidtogos, likasom ock
nya skattläggningar erfordrades, helst då hemman råkade i ödesmål.
Med hänsyn härtill och för att bereda trygghet för utbekommande
af de räntor, hvilka vid indelningsverkets införande
dertill anvisades, samt för att åstadkomma en noggrann och rättvis
uppskattning och värdering af den ränta, som borde utgöras
i förhållande till värdet af den jordegendom, som kom i fråga
att skattläggas, blefvo bestämda skatttäggningsmetoder uppgjorda,
af hvilka några, erhållit fastställelse, men de flesta sakna sådan.
De upprättades under Karl XI.s senare regeringsår för mellersta
och södra delarne af riket, hvaremot för Gotland och Norrland
några skattläggningsmetoder icke utfärdades förr än vid medlet
samt under senare hälften af adertonde århundradet. Enligt de
i dessa metoder innehållna föreskrifter skulle först ske mätning,
gradering och beskrifning af egorna, derpå värdering af den afkastning,
som kunde antagas uppstå och hvarefter grundräntan
skulle efter vissa uppgifna grunder bestämmas till ett visst penningbelopp,
vanligen 40 daler. Derpå följde mantals åsättande, der
sådant skulle ega rum, bestämning af de persedlar, hvari räntan
enligt den för hvarje ort häfdvunna sed, de s. k. orternas undervisningar,
skulle utgöras, och låg till grund för beräkning af persedlarues
penningvärde i räntan det kronovärdi, som var hvarje

152

persedel åsatt. Vid beräkningen af grundräntan användes till
måttstock den råa afkastningen. Såsom exempel på huru beräkningen
skedde kan anföras, att enligt Uplandsmetoden skulle
kronan tillkomma 7g af säden, som på åker kunde växa, l/2 af
ängarnes afkastning, efter afräkning af nödigt foder för dragare,
kvilket ändrades så, att kronans inkomst af säden nedsattes till
1 ''8, medan inkomsten af höet bibehölls till V2 utan afdrag för dragarens
kostnad, hvarjemte räntan skulle för fiske efter dess ymnighet
ökas med 2 å 4 proc. för hvart tunnland åker, för skog
och mulbete med lika mycket; enligt Östergötlands skattläggningsmetod
beräknades kronans rätt till 1/3 af åkern, efter afdrag för
utsäde, och y2 af höet; i Nerike 1/i af hvad som antogs växa på
åkern, med afdrag af tionde och utsäde, 12 af hö efter afdrag af
foder för dragare, med viss ökning pr tunnland åker för skog.

Uti de sålunda fastställda metoder var gifvet det skattemått,
som ej fick öfverskridas, och voro de med afseende på det syftemål,
som afsågs, afpässade så, att man ej skulle öfverskrida det
mått för räntan, som bonden med säkerhet kunde draga. Vid de
skattläggningar, som i och för indelningsverkets upprättande med
tillämpning af nämnda metoder verkställdes, nedsattes ock i de
flesta fall hemmanens förutvarande både mantal och ränta. Att
förmedlingarne ej varit så obetydliga, visar sig deraf, att det oförmedlade
mantalet för närvarande beräknas i rundt tal till omkring
80,000 mantal, medan det förmedlade mantalet uppgår till 66,660,
hvaraf skattehemmanens oförmedlade mantal utgör 47,526 och det
förmedlade 39,850. IV.

IV. Tiden från Frihetstidens början till 1809.

Efter att sålunda hafva redogjort för beskattningens tillstånd,
sådan den till sina grunder och grunddrag stadgat sig i sammanhang
med den ordning, som Karl XI infört i förvaltning och
finansväsende, hafva vi att kasta en blick på utvecklingen under
det 18:de seklet och den rigtning denna utveckling tog, hvilken
gaf skatteväsendet den gestaltning som 1809 förefanns. Bibehållandet
af Karl XI.s verk var denna tids lösen. Indelningsverkets
bestånd betryggades genom 1719 års R. F. § 20 och 1720 års
R. F. § 25, och uti den förras § 25, den senares § 30 ålades Kam -

153

markollegium tillse, att kronans räntor i rättan tid inkräfvas och
formeras, på samma gång som den på indelningsverket och de
i sammanhang med reduktionen gjorda anordningar af kronans
räntor och gods grundade 1696 års riksstat förklarades skola gälla
såsom normalstat, genom föreskriften i 1719 års R. F. § 25 och 1720
års R. F. § 31, att vid statens inrättande nämnda år densamma
skulle till en rättelse och grund tages.

Betraktar man samma stat och de inkomster som deri äro upptagna
såsom beräkneliga tillgångar för statsverket, så möter oss först

1) Grundskatterna.

A) Ordinarie räntan

såsom den högsta inkomsttiteln, 1,400,000 daler smt, jemte särskildt
upptagna boskaps-, skjutsfärds- och dagverkspenningar, 330,000
daler, samt lifgedingsräntan, 41,000 daler. Denna skatt hade nu
erhållit en viss bestämdhet och stadga, till sitt belopp särskildt
bestämd för hvarje särskildt hemman, och till upplysning för den
skattskyldige var detta skattebelopp och sättet för dess utgörande
upptaget i jordeböckerna. Vidare voro bestämda grunder för ifrågakommande
ny skattläggning genom uppgörande af särskilda skattläggningsmetoder
för särskilda län angifna, med jordens afkastningsförmåga
tagen till utgångspunkt för beräkningen. Slutligen
var den sålunda gifna skattskyldigheten skyddad emot de omkastningar,
som förr voro en följd af de företrädesrättigheter som tillkommo
vissa klasser såsom sådana, med afseende på utgörande
af skatt för den jord som af dem förvärfvades eller innehades,
genom den fixering af hvarje hemmans jordnatur och dertill hörande
skattskyldighet, som skett; till följd hvaraf så väl skatt,
som skatteprivilegier bibehöllos, utan afseende på det stånd egaren
tillhörde. Den karakter af oföränderlighet, som skatten sålunda
erhållit i detta hänseende, hade äfven, efter hvad vi förr nämnt,
gjort sig gällande i afseende på det en gång gifna skattebeloppet,
sådant det var bestämdt, särskildt för hvarje hemman. Den grundsats
om räntans oföränderlighet, som fått sitt uttryck i förr omförmälda
resolutioner, som dels undansköto frågan om allmän ny
skattläggning eller förmedling, dels utgåfvos för betryggande af
indelningsverkets tillgångar, blef under denna tid ytterligare
befäst. Man sökte tillämpa den föreskrift, som i ofvan åberopade
lagrum i Frihetstidens R. F. blifvit Kammarkollegium gifven,
att tillse, att på en gång kronans räntor höjdes och landt -

154

hushållningen förkofrades, på ett sådant sätt, att den skattehemmansegaren
tillkommande dispositionsrätten öfver jordegendomen
och dess tillhörigheter utvidgades, samt kronohemmansåbons besittningsrätt
erhöll större trygghet, med lättare utväg till förvärfvande
af eganderätt till den jord han innehade, och allt detta
utan att, på sätt förhållandet var i de flesta andra länder, förhöjning
af hemmansräntan gick hand i hand med ökad uppodling och
afkastning, hvartill kom såsom föremål för lagstiftningens verksamhet
bemödanden att förenkla sättet för utgörandet och att
betrygga den skattskyldige mot godtyckliga uppbördsvärderingar.

1) Försäkran mot förböjning af räntan.

Hvad beträffar frågan om räntans och sltedda skattläggningars
orubblighet, så hafva vi förut nämnt, huruledes tanken på en allmän
skattläggning kan anses med Res. allm. besv. 1720 § 7
hafva blifvit öfvergifven, med hänsyn till den myckna tid som
erfordrades till allmän refning och skattläggning. I stället blef
i samma resolution förklaradt, att ingen kronobonde må förvägras
refning, som den begär på sin egen omkostnad. Hvarje bonde,
äfven skattebonde, om han ville blifva kronobonde, kunde således
få särskild nedsättning i skatt och mantal å sitt hemman. I stället
för allmän skattläggning fick det således bero på hvar och en enskild
att utverka sig nedsättning, medan deremot, till ersättningför
den förlust kronan gjorde genom förmedling, fanns en utväg
i den rätt till förhöjning af räntan, som kronan på grund af
Kongl. brefvet den 8 April 1635 vid skattebref^ utfärdande förbehållit
sig, i händelse hemmanet skulle befinnas kunna draga högre ränta.
Den klausul härom, som infördes i skattebrefven, utelemnades visserligen
i sammanhang med indelningsverkets genomförande, men
rättigheten att under vissa förhållanden förhöja räntan qvarstod.
Dessa förhållanden tillfredsställde hvarken den ene eller andra.

A ena sidan ångrade man den kronobonde!! medgifna rätt till
förmedling, å andra sidan verkade ovissheten om räntans bestånd
ofördelaktigt. Man började sålunda använda försäkran
om skattläggningens orubblighet, såvida frågan var om kronans
anspråk, såsom en utväg att ersätta de löften som blifvit
gifna om särskilda förmedlingar och allmänna skattläggningar.
Denna tanke låg så mycket närmare till hands, som sådana
försäkringar blifvit gifna och förbud emot de till militie -

155

verket anslagna hemmans förmedling utfärdats i sådana ordalag,
att man deraf egde draga den slutsats, att ej heller förhöjning
finge ske. För att emedlertid gifva trygghet i det senare hänseendet,
så att odlingar och förbättringar, som företogos af den
skicklige och omsorgsfulle landtbrukaren, ej skulle medföra förhöjning
af hans ränta, då ett lika stort hemman till följd af den
andres vårdslöshet råkat i lägervall och kanske just derför blifvit
förmedladt, utfärdades försäkringar emot grundräntans förhöjande
till följd af förbättring af hemmanets kultur. Genom Kongl. förordn.
den 30 Aug. 1731 angående oskift fälads och utmarkers upptagande
förordnades, att till främjande af landskulturen, när någon åbo å
den skog och mark, som uti en eller flere byar tillsammans voro
delaktiga, åstundade, att dess andel må derifrån urskiljas eller
att han måtte få intaga tjenliga åkerlyckor, sådant ej allenast
må efterlåtas den sådant begär, utan ege han vitsord för skifte;
skolande den, som sådana lyckor af utmarken upptager och i
bruk bringar, hafva desamma i framtiden att nyttja utan skattläggning
eller tillökning i hemmanets utlagor. Denna förordning
blef ej godkänd af 1734 års riksdag, och var således att anse
såsom förfallen. En ny förordning med något förändradt innehåll
utkom,Kongl. förordningen den 25 Nov. 1740angående landskulturen,
hvari förklarades, att kärr, mossar och annan oländig ''ödesmark,
som frälsemän på frälseegor och åboarne (egarne) på frälse och
kronoskatte egor göra fruktbärande, skall i evärdeliga tider vara
fri från skattläggning, och när åboarne på kronohemman dylik
förbättring göra, skola såväl de sjelfva som deras barn och arfvingar
efter dem äfven njuta samma frihet, så att för den således
uppodlade''jorden räntan ej skall blifva förhöjd, så länge hemmanet
i deras och deras arfvingars händer förblifver. K. FM.
den 5 OM. 1741 uppmuntrade till odlingar på härads- och sockenallmänningar
genom tillåtelse att emellan hemmanen dela på
dessa allmänningar befintliga obrukbara kärr och mossar, som
till äng göras kunna, der ej duglig skog växer eller växa kan,
till deras hemma vid gården belägna åkrars hjelp och förbättring
medelst höets formerande. Efter det sådan delning skett, böra
alla sådana lägenheter strax på en gång skattläggas efter markens
beskaffenhet, hvilken skattläggning sedan i evärdeliga tider icke
förhöjas -bör, hvarförutan 50 frihetsår fingo åtnjutas, och skulle
på sådan mark skattemannabörd och rättighet utan betalning
tilläggas. Hvad beträffar byaniark och oskift skog, så borde den

156

grannar emellan delas, så att alla hemman få lika god del i både
bergaktig, stenig och sidländ mark, såvidt ske kan; kunde ej
marken så jemnt skiftas, då borde sådana platser odelta lemnas
och med samfäldt arbete fruktbara göras och sedan delas med
stång eller bergås med hopslåtter; och skulle ingen skattläggning
derå ske, ej heller någon ränta eller afgift i evärdeliga tider deraf
tagas, ehvad det är kronoskatte eller frälse. Ar skog och mark
skiftad eller enskild, så skall samma frihet bestås i alla tider,
icke allenast på ängsmark utan ock på åker, som af oländig och
stenbunden mark, inom eller utom förra hägnaden, upptages och
uppodlas. Skulle åbo å krono, skatte eller boställe, eller dess
arfvingar, komma att afträda hemman, hvarpå förbättring gjord
är, njute afträdaren ersättning af tillträdaren. Bes. allm. besv.
den 10 Sept. 1743 § 20 förklarade, det skatteallmogen bör utan
särskild och ny ränta blifva bibehållen vid alla de egor och
tillegor, som till skattehemman af ålder lydt och legat, det vare
sig redan byggda torp och uppodlade lägenheter, eller sådana
som hädanefter genom flit och arbete på hemmanens enskilda egor
uppodlas. Kongl. brefvet den 18 Febr. 1757 stadgar i anledning af
rikets ständers beslut den 21 Okt. 1756, att äfven torp som blifvit af
kronobonde upptagna och förbättrade skola vid jordransakning och
skattevärdering, i likhet med hvad gällde för skattehemman, utan
ny ränta eller förhöjning blifva en belöning för odlingsarbetet.
Genom dessa förordningar och den i sammanhang dermed tillerkända
fria dispositionsrätt öfver skog, som tillhörde by, samt
den rätt, som medgafs hemmanen i förordningar utfärdade på
1730-talet, först för särskilda delar, sedan för hela riket genom
den öfver skogsodlingen gifna förklaring den 5 Okt. 1739) att fördela
sockenallmänningar, hvilka likasom härads- och läns-allmänningar
under denna tid ansågos tillhöra det allmänna och blott med en
viss nyttjanderätt var öfverlåten åt enskilda, (jfr min afhandling
om skogslagstiftningens historia sid. 37, Skogsstyrelsens berättelse
Bd. I 1879 sid. 39, 40), utvidgades det enskilda jordområdet,
hvartill ytterligare bidrogo de i medlet och senare hälften af 18:de
århundradet utkomna storskiftesförfattningar, som ordnade utbrytandet
från samfäldt begagnande af den under den enskildes fulla
egande- och dispositionsrätt ännu ej upplåtna grund och mark,
hvarjemte slutligen bör erinras, huruledes genom den i *1793 års
Sk. O. §§ 8 och 9 innehållna föreskrift, att de andelar af delade
sockenallmänningar som tillföllo de särskilda hemmanen skulle er -

157

hålla hemmanets jordnatur, det sväfvande uti dispositionsrätten
öfver detta slags andelar kan anses häfd. På sådant sätt utvidgades
den enskildes jordegendoms område, och eganderätten fick
ett förhöj dt värde, och allt detta utan att den enskilde derför
hade andra förpligtelser än utgörandet af den ränta, som till ett
visst gifvet belopp blifvit för ett sekel sedan bestämd för hemmanet
och hvilken ränta ej kunde genom ny skattläggning af
det utvidgade området eller eljest förhöjas. Denna skattläggningens
orubblighet blef genom Kongl. Maj:ts försäkran å svenska
och finska allmogens fri- och rättigheter den 23 Febr. 1789 ytterligare
bekräftad. Der stadgades nemligen i § 1, att skattebondes
egande rätt till skattehemmanet skulle bibehållas i sin helgd alltid
oförkränkt och de å hemmanen en gång gjorda och i laga ordning
fastställda skattläggningar och tiondesättningar skola i evärdeliga
tider ega bestånd och aldrig någon ändring eller rubbning deruti
tillåtas; och i § 5, att alla uppodlingar å kärr, mossar och oländig
mark på skattehemmans egor skola blifva från all skattläggning
och alla slags utlagor i evärdeliga tider frikallade.

2) Förmedling.

På samma gång som räntans oföränderlighet i sammanhang
med indelningsverket begynt tillförsäkras jordinnehafvaren, blefvo
närmare bestämningar gifna, som, der förhållandena sådant fordrade,
medgåfvo förmedling för särskilda hemman och lägenheter,
der antingen den i mantalet uttryckta skatteförmågan var för hög,
eller hemmanet eller lägenheten saknade förmåga att bära den
åliggande skatten. Vanligt var, att både mantal och ränta förmedlades,
undantagsvis kunde endera komma i fråga, t. ex. för
skattefritt hemman i fråga om besvärs eller kommunala utskylders
utgörande, eller för lägenhet som ej hade mantal sig åsatt i fråga
om räntan. Förmedling blef numera bunden vid vissa lagbestämda
vilkor och förenad med noggrann pröfning af skatteförmågan. Förmedling
skulle ske i samma ordning, som skattläggning, och blef
ett särskildt slag deraf. I afseende på rättigheten att erhålla
förmedling, som var medgifven kronobonde i förr åberopade Res.
allm. besv. 1720 och ytterligare bekräftats i Res. allm. besv. 1723 §
16, gjordes undantag för hvad de på militieverket indelade angår,
enligt förr åberopade Ees. på kav. reg. bef:s besvär 1723 § 2, samt,
hvad knektehållet angår, efter hvad Ees. allm. besv. den 17 Dec.
1734 § 52 gifver vid handen. Indelningsverket och knektehållet

158

skulle ej rubbas genom skeende förmedling af rusthåll och andra
indelta hemman, utan skulle hemman, derest det blef försvagadt
genom olyckshändelse, så att det ej kunde bära sin ränta, njuta
ersättning i penningar för den afsaknad i inkomster som det lidit.
Härjemte var stadgadt (Bes. allm. besvär 1723 § 16), att ödeshemman,
upptagna med frihetsår, ej tingo förmedlas under den
tid frihetsåren räckte, och föreskrefs i ofvan åberopade Bes. allm.
besv. den 17 Bec. 1734 § 52, att utom knektehållet äfven vägdelning
skulle utgå efter oförmedladt hemmantal, likasom ock alla de pålagor
och besvär som hittills på vissa orter utgått etter öre- eller
röktalet. I ötVigt gällde såsom regel, att hvar och en egde att
under föreskrifna vilkor utverka sig förmedling. Uti Kammarkoll.
circ. den 7 Nov. 1737, som efter att hafva blifvit godkändt vid
1738 års riksdag fastställdes i K. Br. den 8 Aug. 1738, angats det förtärande,
som skulle iakttagas, på det att ej förmedling utan att
nödvändigheten så fordrade komme till stånd. Landshöfding, till
hvilken ansökning inlemmades, befalldes att först vid häradstinget
låta undersöka, om icke den gamla räntan kunnat utgå, orsaken
till behofvet af förmedling, samt derpå med ledning af undersökningsprotokollets
innehåll pröfva, om de anförda skälen voro al den
vigt, att hemmanet borde förmedlas. Genom K. B. den 3 Januari
1744 förordnades att, innan den begärda skattläggningen vidtoges,
den åtgärd skulle vidtagas, att kronohemman i alla kringliggande
socknar skulle, då ansökning om förmedling skett, utbjudas till
Öfvertagande af den som ville mottaga hemmanet med utgörande
af gamla räntan eller köpa det till skatte. Anmälde sig någon
inom en månad efter kungörelsens uppläsande, egde förmedlingssökande
välja emellan att återtaga ansökningen eller afträda
hemmanet. Anmälde sig ingen, fick ärendet fortgå. På dessa
grunder byggdes ännu gällande Kgl. Br. den 1 OM. 1804, som dock
gaf landshöfdingen och Kammarkollegium ännu större makt, i det att
af deras pröfning berodde, om förmedling skulle ske, och berättigade
och ålade Kongl. Maj:ts Befhde att, om han afslår förmedlingen,
förse hemmanet med driftigare åbo. Såsom grundsats i afseende
på förmedling af skatte hemman fortfor att gälla, att sådan ej kan
med bibehållande af hemmanets skattenatur ske i annat fäll, än
att egorna undergått förminskning genom olyckshändelse (jfr. Ees.
allm. besv. 1683 § 35 och K. Br. den 16 Januari 1695, bekräftad!
genom Rd.beslut den 12 Sept. 1743 och deraf föranledda Kgl. bref
den 3 Januari 1744), så att skattehemman icke får med skatterättens

159

bibehållande förmedlas, der icke egorna af ljung, vattenflod, flygsand
eller andra orsaker någon betydlig förminskning undergått.
Förfarandet skulle i detta fall till en början vara lika med det för
kronohemman, nemligen i afseende på de förberedande åtgärder som
skola vidtagas för undersökning om behofvet. Sedan detta skett, afgöres
frågan af Kongl. Maj:ts Befhde och Kammarkollegium, utan
att någon utbjudning eger rum. Men söktes förmedling utan sådant
skal, skulle förfaras såsom vid kronoliemmans utbjudning skedde.
Anmälei sig ingen till öfvertagande, så sker ny skattläggning, och
hemmanet blir kronohemman. Vid fråga om förmedling af frälsehemman
skulle, sedan ansökning derom ingifvits hos Kongl. Maj:ts
Befhde, undersökning ske vid häradsrätten, enligt H. F. I. 1688 §
4, Res. Ad. besvär 169o § 5, derom, huruvida frälseegare utarmat
bonde och derigenom satt honom ur stånd att utgöra sin ränta.
Derefter skulle frågan afgöras på sätt är nämndt om kronohemman,
dock utan att utbjudning skulle ske. Förmedling kunde
äfven ega rum på säterier, likasom å annat frälse, enligt Kongl.
brefvet den 5 Juli 1726, derest nedsättning i de besvär som åligga
säteriet finnes af nödvändigheten påkallad, dock att de liufvudpunkter,
på hvilka tingsrättens uppmärksamhet bör fästas, för säterierna
något annorlunda bestämdes.

3) Sättet för räntans utgörande.

På samma gång innehafvares af skattskyldig jord ställning tryggades
emot förhöjning af den bestående grundräntan och äfven fått
sig tillfälle beredt till nedsättning, der räntan varit för hög, så
blefvo i afseende på sättet för räntans utgörande och aflemnande lagstiftningsåtgärder
vidtagne, som i de skattskyldigas intresse dels
närmare bestämde, dels underlättade sättet för räntans utgörande.

Räntan kunde vara antingen kronan behållen eller ock anordnad
eller indelt, och voro i afseende på uppbärandet af räntan åt
indelningshafvare beviljade vissa förmåner, som ej tillkommo kronan.
Denna ordning berodde derpå, att, efter hvad vi nämnt,
grundräntan utgjorts hufvudsakligen af persedlar, och att tillgodogörande
af denna inkomst var behäftadt med svårigheter och kostnader,
dels för de erlagda varornas forslande och försäljning, dels
deras förvarande, tilldess de behöfde användas. Derför hade
man redan tidigt, för att i möjligaste mån undvika dessa olägenheter,
vidtagit den utväg att till den, som till följd af tjenstbefattning
ellei annan orsak egde att af staten uppbära lön eller annan er -

160

sättning eller understöd utaf vissa af staten uppmuntrade inrättningar,
anvisa hemmansräntor, och denna ordning fick sin fulländning
i Karl XI:s indelningsverk. Anordningarne afsågo dels
räntor, dels hemman med rättighet att uppbära dess afkastning,
med eller utan dertill hörande räntor. I denna form utgingo dels
löningsanslag till åtskilliga stater, af lrvilka de till indelta aiméns
befäl afsedda voro de betydligaste, dels understöd till allmänna
verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser, såsom universiteten,
Vadstena krigsmanshus, dels förläningar till enskilda
inrättningar och personer, såsom Kopparbergs bergslag, Sala grufva,
dels öfverlåtelse af ränta eller del deraf till ersättning eller understöd
för utgörande af vissa besvär som åtfölja hemman, såsom
till kavailerirusthåll med augment, för båtsmansindelningen, till
gästgifveri, postforsling, lotsning. I de fall, der besittning till hemman
med rätt till dess afkastning blifvit lemnad för åtagande
tjenster eller förpligtelse!'', uppstod en mängd olika slag af hemman,
så de som voro anslagna till indelta arméns befäl, såsom hästhemman
till underhåll af häst och dräng för kavalleribefäl, fördels-,
beställnings- och tilldelningshemman, under olika namn i olika lån,
hvilkas räntor skulle utgå delvis eller hela beloppet till personel
lön; så akademihemman, krigsmanshushemman, hvilka med räntornas
frinjutande egas af vederbörande, så rusthåll med augment,
båtsmansrusthåll, gästgifvaregårdar, hvilkas innehafvares friheter
bestodo dels i frihet från skjutsfårdspenningar, dels i anslag af hemmansräntor;
färjor och färjkarlars friheter, som omtalas i Stora
Kopparbergs, Göteborgs och Bohus län; lotshemman, hvartill voro
anslagna kronohemman, dock äfven skatte- och frälsehemman,
hvilkas egare eller åbor äro skyldiga att antingen sjelfva lotsa
eller ock att å egorna underhålla behörigen godkänd lots; och
posthemman tingo sig äfven tillerkända vissa förmåner, undantagsvis
någon ränta eller del deraf.

I fråga om det sätt hvarpå och de persedlar i hvilka grundräntan
skulle utgöras (jfr ofvan sid. 83 och följ.) finner man, att den utgick
dels i penningar dels i produkter eller arbetsprestationer, antingen in
natura eller såsom penningeersättning för de i räntan ingående varor,
antingen efter ett bestämdt kronovärde eller något annat faststäldt
pris, eller ock vexlande efter deras markegångsvärde. Med penningar
utgjordes den i Bohuslän, Skåne och Blekinge. Till följd åt de
låga prisen å persedlarne i dessa provinser och det fördelaktiga
för kronan på denna tid att erhålla penningar bestämdes, att räntan

1G1

skulle deri utgöras, och i Kong], brefvet den 16 Januari 1694 bestämdes,
att den gamla värderingen af kronopersedlar skulle blifva oförändrad,
hvilken skyldighet, som till en början kändes tung, då dalern
motsvarade 2 kronor i vårt mynt, förvandlade sig till en stor förmån
i anseende till de efter hand inträffade myntförsämringarne, i det
dalern nedsjunkit vid 1778 års realisation till V3 af värdet och
1830. till V12, hvilket innebar en icke så liten skattelindring, då
penningarne som ingingo i ränta ar 1844 utgjorde 303,354 rdr
40 sk. 4 rst b:ko. Vissa undantag gåfvos från denna regel, så att
ecklesiastikstaten i Bohuslän egde få in natura de dem af ålder
anvisade jordeboksräntor och persedlar, och officerarne i Skåne
hade att af hästhemman samt rusthållen af augmentshemman
uppbära dagsverken in natura mot ringa ersättning*). I Halland
skulle efter 1648 terminskatten erläggas till lika belopp årligen
i penningar, vidare mantalsräntan i Stora Kopparbergs, Nora och
Linde, Leke, Skinskattebergs och gamla Norbergs bergslag, af anledning
att der ej funnos andra titlar, än de som utgjordes i penningar.
I öfriga liket utgjordes räntan till en del med penningar till en del
med persedlar, af jordeboksräntan utgjordes en mindre del med
penningar än af mantalsräntan, på sätt vi förr omförmält, Afmantalsräntans
titlar utgjordes en del af landtågsgärden i Vestergötland
med penningar, salpeterbjelpen öfverallt, med undantag af
Småland och en del af Södermanland; boskaps- och skjutsfärdspenningarne
i hela riket. Byggnadsbjelpen utgjordes ursprungligen i
persedlar, men hade, efter hvad vi ofvan nämnt, blifvit bestämd
att utgå i penningar (jfr sid. 86 och Res. Allm. B. 1675 § 5,
1678 § 2 och 1683 § 10, Res. på Vaksala härads besvär 1689),
dock att adeln fick behålla sin rätt till denna räntetitels upptagande
i persedlar pa skattefrälsehemman. I förklaringen den 8
Januari 1748 § 6 blef ånyo stadgadt, hvad som redan iakttogs,
nemligen att byggnadsbjelpen i de delar, der den utgick i persedlar,
ej finge förvandlas till högre än alterum tantum. I Norrland
skulle räntan efter metodisk skattläggning utgöras i penningar;
och blef genom K. Br. den 3 Mars 1757 för Vesterbotten bestämdt'',
att hufvudsakliga delen af räntan skulle utgå i penningar till oförändradt
värde. Skinnskatten i Jemtland och Herjeådalen blef
1693 förvandlad till bestämd penningeafgift. Allt som ej på nyss )

Enligt reglementet den 7 Nov. 169o § 7 utgöras dagsverken 6 öke- och 12 drän^edagsverken
in natura emot 4 sk. för öke- och 2 sk. för drängedagsverke^ Dessutom
hade vissa hemmansegare mot högst obetydlig betalning förjiligtat sig till dagsverken
till kungsgårdar och boställen.

I 1

162

nämnda sätt blifvit bestämdt att utgå i penningar skulle utgå i varor,
dagsverken efter markegångspris.

De persedlar, hvilkai våra jordeböcker omtalades, kunna reduceras
till 6 klasser, 1: Diverse persedlar såsom kött, fläsk, smör,
ägg, fisk, stockar, ved; 2: Stråpersedlar; 3: Kol; 4: Jern; 5:
Malm; 6: Spanmål. Att leverera diverse persedlarne in natura,
der kronan var räntetagare, kom småningom ur bruk. Seden att
gifva penningar bar troligen sitt upphof i kronans obenägenhet att
mottaga dem in natura, men var egnad att vinna häfd i den mån,
med ökade afsättningstillfällen, de skattskyldiga funno sin fördel
deri. Derför var redan detta bruk stadgadt, när den lag utkom,
som erbjöd deras lemnande in natura, (K. FM. den 15 Dec. 1756).
Räntegifvarne hade nemligen länge varit berättigade att, utom kol,
jern och dagsverken, efter årligen lika belopp lösa alla små räntor.
Enligt 5 § 1 afd., 1 § 2 afd. och 1 § 3 afd. af Kgl. Regi. för
militie- och landstatshemman 1684 (Bonsdorff sid. 105, Modée I:
221) voro indelningshafvarne endast berättigade att årligen åtnjuta
den dem anslagna räntan till aflöning efter kronovärdering, men
i Kgl. Fkl. den 7 April 1685 heter det, att ehuru räntan blifvit indelningshafvarne
blott efter kronovärde anslagen och kronan således
borde bekomma differensen mellan kronovärdet och markegangen,
så för officerarnes bättre utkomst och till förekommande af all
svårighet och oreda med uppbörden och de årliga afräkningarne
öfverläts dem all den af så väl spanmåls- som öfriga räntan
flytande vinst, dock skulle spanmål i missväxtår få af kronobonde
lösas efter 9 dir kpm tunnan, och dagsverken för alla utom två
mil från indelningshafvarens boställe belägna hemman betalas
efter kronovärde. Efter all anledning kan antagas, att pa den tid
denna förordning utkom de gångbara prisen ej voro stort högre
än kronovärdet. Sedan värdet å de i räntan ingående persedlar
efter hand så stigit, att detta öfvergick kronovärdet, fingo räntegifvare
och räntetagare olika intressen. Allmogen framställde
begäran att få lösa sina räntor antingen efter kronovärdet eller
åtminstone efter ett för ond och god tid bestämmande pris, medan
indelningshafvarne anhöllo att få fritt disponera om persedlarne.
Dessutom voro krono- och skattehemmanens skyldigheter olika.
Kongl. Maj:ts bref till Kam. koll. den 22 Sept. 1731 förmäler, att R. St.
beslutat, att alla af kronans immediate behållna hemman, så skattesom
krono, utgående jordeboks- och mantalspersedlar, hvilka förvandling
underkastade äro, sammanslås och förvandlas till en viss

163

penningeränta, undantagandes hufvudräntan som måste lemnas
orörd, så att på de orter, hvarest hufvudräntan består af spanmål,
jern, ved eller kol, och samma persedlar oundgängliga äro, kunna
desamma in natura utgöras, men eljest derå ett ständigt värde
sättas. Samma förhållande skall vara på de orter, der hufvudräntan
bestar af smör, fläsk eller hö tillika med dagsverken. Men
på alla öfriga små persedlar kan stadgas en viss och ständig
markegång, hvarefter de alla år i penningar komma att betalas.
Genom Kgl. brefvet till Kam. koll. och Kam. revisionen af den 29
Jan. 173o bestämdes således för de kronan behållna räntepersedlar,
med undantag af hufvudräntan, en ständig markegång, och i Kgl.
brefvet till Kam. koll. den 24 Jan. 1744 förordnades enligt R. St:s
beslut, att äfven de indelta räntepersedlarne skulle till en viss
ständig penningesumma, efter fastställd markegång, uträknas och
sammanslås, spanmålsräntan allena undantagen. Med anledning
af det penningvärdets fall, som den tidens bankoperationer medförde,
blef denna reglering, såsom innebärande eu allt för stor
vinst å ena sidan och allt för stor förlust å andra sidan, till hvars
ersättande staten saknade medel, omöjliggjord. Genom K. Fkl. den
8 Januari 1748 upphörde rättigheten att efter årligen lika belopp
lösa småräntorna, såvidt den angick indelta räntor, äfvensom ock,
på samma gång som det stadgades, att kronans behållna hufvudräntor
skulle äfven utgå efter årlig markegång eller ock, om så
behöfdes, in natura, det föreskrefs, att de öfriga räntepersedlarne
både i jordeboks- och mantalsräntan, ehvad namn de hafva kunna,
d. v. s. diverse och stråpersedlarne, skulle ovilkorligen lösas efter
den år 1733 fastställda markegång. I Kongl. Maj:ts förklaring och
påbud den 15 Bec. 1756 förklarades, att de oindelta, likasom indelta
räntorna, såväl som öke- och hjelpedagsverken, medhvilka samma
beskaffenhet är som med räntepersedlarne, må beräknas och utgöras
efter den årliga markegången.

Hvad stråpersedlarne angår, så lemnades de på sina ställen
in natura för hofstallets behof, ehuru kronans rätt ej var öfverensstämmande
med 1756 års författning. K. Br. den 13 Augusti 1823 befriade
från skyldighet att leverera hö och halm in natura, och K.
Br. den 28 Augusti 1829 gaf skattskyldig optionsrätt att, om han ville,
efter anmälan före den 15 Augusti leverera in natura eller lösa efter
markegång med 1 sk. 4 rst. forsellön för hvarje de till K. hofstallet
anslagne stråpersedlar. I afseende på kol, jern, malm bestämdes
i K. F. den 8 Juni 1748 § 6, huru de borde utgöras, med

164

optionsrätt för kronan om den ville taga lösen eller anbefalla
leverering in natura på utsatt ort inom lagsagan. Så bibehölls
förhållandet, tills i tredje decenniet af nuvarande sekel räntegifvare
fick optionsrätt.

Hvad den kronan behållna spanmålen beträffar, som vanligen
utgått i både råg och korn, allmännast till hälften i råg och till
hälften i korn, efter hvad Kgl. Res. och Fkl. den 24 Dec. 1627 § 3
vid samma års riksdag samt instruktionen om tiondesättningen den
28 Mars 1696 § 5 gifva vid handen, var det vanligt, att allmogen
till kronan utgjorde spanmålsräntorna in natura, då dessa voro
för kronans behof nödiga, men, derest kronan ej hade dem af
nöden, allmogen egde de samma efter markegången lösa; dock
synes, enligt hvad 1693 års Res. allm. besvär § 2 utvisar, den
skilnad hafva gjorts mellan krono- och skattebönder, att, då de
senare alltid skulle utgöra räntespanmål in natura eller efter
markegångspris (Bonsdorff sid. 537), sä hade kronobonde vid missväxtår
och dyr tid den rättighet att, när han ej kunde åstadkomma
sin spanmålsränta in natura, lösa den efter kronovärdet,
såsom skäl hvartill uppgafs, att kronobonde vore högre skattlagd
samt af sämre vilkor. Till följd häraf var spanmålen undantagen
från den ständiga markegången enligt 1735 års taxa, och i
K. F. den 8 Januari 1748 innehöllos samma regler i afseende på spanmåls
utgörande som för andra hufvudräntor. Vid spanmålens utgörande
hade i 3 § af 1685 års förklaring stadgats att, till skydd
emot skattens tryck under svår tid, indelningshafvare!! borde vara
nöjd, när honom bjöds 9 dir kpm tunnan, och stadgades i andra
författningar, att skattebonde skulle erlägga lösen med 12 dir kpm
= 4 dir sint. I K. F. den 17 Okt. 1723, Res. allm. B. den 1 Okt. 1727
§ 56 var stadgadt, att, då bonden haft missväxt, han ej behöfde
gifva högre lösen än 5 dir, sedan syn blifvit hållen och utvisat,
att spanmålen in natura utan bondens undergång ej utgå kunnat.
Denna rätt bekräftades i K. Fld. 1748 § 1, men blef i K. F. den 7
Oktober 1766 förändrad så, att den skattskyldige väl berättigades
till lösen, men efter årets markegång, att betalas hälften missväxtåret
och den andra hälften följande år, och förklarades, att endast
allmän missväxt å en ort eller en gård, ej på ett eller annat
sädesslag, skulle berättiga till denna förmån.

I afseende på forselskyldighet gällde enligt förr åberopade
Biafsked 1627, Res. Allm. Besv- 1644 och Rdbesl. 1649 § 6 (jfr
ofvan sid. 85) hvad den kronan behållna ränta angår, att då

165

kronan fordrade leverans, anvisade den utgörandet å bestämd ort i
lagsagan, med det tillägg i afseende på leverans af spanmål enligt
Ees. Allra. Besv. den 22 Juli 1803 § 1, att, om kronomagasin utom
lagsagan var närmare, spanmålen finge dit föras. Någon rätt för
kronan att, då den tillät lösen, betinga sig forsellönsersättning omtalas
icke, hvad rör räntan. Hvad de indelta räntorna angår
(jfr ofvan sid. 145), skulle enligt 1684 års regi. 1 afdeln. § 6
spanmål och räntepersedlarne af skattebonden föras inom lagsagan
eller ock lösas efter markegången, om de så åsämjas, och, der leverering
egde rum, skulle denna ske å lagstadgad tid. I Kongl.
Fkl. den 7 April 1685 förklarades nämnda § så i denna punkt,
att, hvad spanmålen angår, ålåg det väl bonden att antingen föra
spanmålen inom lagsagan eller ock betala den med penningar, men
han vore ej skyldig att föra den från den ena ändan till den
andra, till allt för mycket aflägsna orter och på så okunniga och
svåra vägar, att han deraf kan taga skada till sin välfärd, när
officeraren och landbetjenten kan få äfven så mycket för spanmålen
på en närmare ort i lagsagan eller af skattebonden sjelf,
som ofta behöfver och bör då vara så när som någon annan att
lösa den efter det värde som inom lagsagan gäller, men ej efter
officerarens och landbetjentens obilliga stegrande. Sådant borde
landshöfdingen allvarsamligen hämma samt årligen uppå gjord
ansökning sätta priset efter rätta markegången på spanmålen i
lagsagan, dervid mindre pris skulle sättas på tiondespanmålen,
som utmätes med struket mål, än på afradsspanmålen, hvilken
med rågadt mål levereras; och egde ingen af dem vid straff taga
eller gifva mer, än som sålunda var bestämdt. Tarfvade officeren
spanmålen sjelf, skulle han bonden tillsäga derom i rätt tid förut,
då den i rättan tid skulle föras till bostället inom lagsagan.
Ville officeren sälja honom, må han ej sluta köp med någon långt
afsides boende, att förslen för bonden ej göres allt för svår,
emedan då bonden fritt lemnas att sjelf lösa sin spanmål efter
markegång, utan stegrande och utan forlönspenning, som vid
spanmålens förlust förbjudes. Detta förstås om skattebonden, ty
kronobonden skall stå fritt att gifva spanmål, när han kan och
vill, och ej vägras att lösa den med 9 dir kpm (Modée 1: 225).
Dem som hafva sådana persedlar att uppbära, som bonden ej
sjelf häfver eller ej någon lång och svår väg föra kan, såsom
kol, ved och stockar, förbjöds det allvarligen att taga mer af
bonden, än han sjelf finge vid det bruket, dit han för bergslagens

166

skull var förbunden att föra den persedeln. Men är bonden till sådana
bruksforor ej skyldig, betalar kan sådana persedlar ej högre än
de gälla vid närmaste bruk eller köpstad. All gästning hos bonden
vid räntans uttagande förbjudes, eller ock skall hvad således åtgår
godtgöras bonden i hans utlagor. Indelningshafvare varnas att ej
göra något till bondens förtryck, skolande äfven landshöfdingen
handhafva honom vid det som rätt och billigt är. I Bes. allm. Besv.
den 1 Auy. 1727 § 56 inskränktes indelningshafvares rätt att besluta
om spanmåls forsling, så att bonden skulle, när ingen missväxt vore,
utan bonden bör och kan betala spanmålen in natura, såframt
indelningshafvaren vill hafva sin spanmål sjelf, sedan bonden derom
vid afradsdageu tillsagd blifvit, vara skyldig att i rättan tid föra
samma spanmål till indelningsbafvarens hemvist och rätta boställe,
om det ligger inom lagsagan eller uti annan lagsaga allenast 3
å 4 mil från indelningsbonden. Men har indelningshafvare ej
sjelf sin spanmål nödig, utan vill föryttra den, då skall det stå
bonden fritt att lösa spanmålen efter den af landshötdingen i
lagsagan der bonden bor satta markegång, såvida den stiger
öfver 5 dir sint tunnan, och vare vid 50 dlrs vite förbjudet att
taga under namn af forlön eller eljest något öfver bemälda markegång.
Är markegången ringare än 5 dir smt, måste bonden föra
spanmålen inom lagsagan dit, som indelningshafvaren den till
sin största fördel yttra kan, dock att förslen ej göres bonden allt
för svår och odräglig, eller att han tvingas bortföra den till alltför
aflägsna orter och i olaglig tid, efter den 25 Febr. De indelta
bönderna må äfven ock lösa de öfriga räntepersedlar efter markegången
som af landshöfdingen årligen satt varder, när iudelningshafvaren
den icke till eget behof hafva vill. Härmed var den
fördel vunnen, att bonden ej blef skyldig att föra spanmålen för
indelningshafvares räkning annorstädes än till bostället, utan,
derest fråga blef om forsling längre bort, lösa den efter markegång,
så snart priset öfvergick 5 dir smt (12/3 specie under Frihetstiden)
då för tiden, hvilket med penningens ytterligare sjunkande
värde innebar det samma som att bonden, när helst han fann
sådant fördelaktigt, kunde lösa spanmålen, på samma gång han
hade sin rätt att, då han ansåg det för fördelaktigt, uppsäga den
till betalning in natura. Hvad spanmål angår, var dagen för uppsägning
Tomasmessodag och före den 25 Februari levereringstid.
Derför var det i öfverensstämmelse med dessa föreskrifter, som
Kongl. Förordn. den 22 Juli 1803 och den 20 Sept. 1815 säga,

167

att indelningshafvare, med boställe beläget inom 6 i de 20 södra,
och 8 mil i de 4 norra länen från räntegifvaren, är skyldig att
taga lösen, utan att kunna anvisa räntegifvaren leverering på
annat ställe än bostället. Om indelningshafvare ej har boställe,
så kan den föras till hans hemvist eller till annat af honom bestämdt
afsättningsställe, såframt det tinnes beläget inom uppgifvet
miltal från räntegifvarens hemvist. Men beträffande den afrad,
som hospital, barnhus, Vadstena krigsmanshuskassa, med flere sådana
inrättningar ega uppbära af de dem anslagna hemman, och
om hvilkas försel dessa verks styresmän haft rättighet att disponera,
så skulle dermed förblifva på sätt angående dessa inrättningar
och deras hemman redan förordnadt är. I afseende på
öfriga persedlar, med undantag af ved, kol och stockar, hvilka ej
kunde in natura fordras, blef härom bestämdt, att när indelningshafvaren
ej för eget behof äskade det, i hvilket fall leverering
skulle ske in natura, bonde skulle lösa efter markegång, hvilken
regel, efter att hafva blifvit ändrad genom de år 1735 och 1744 utfärdade
förordningar, åter upptogs uti K. F. den 8 Augusti 1748 § 2,
med det tillägg att, då leverering in natura af indelningshafvare
äskades, dessa persedlar likasom hufvudräntorna skulle allt på en
ort inom lagsagan till bostället eller annorstädes levereras, på det
landtmannen med många förslor ej må betungas, hvarjemte, efter
hvad Kongl. brefvet den 10 April 1810 utvisar, indelningshafvaren ej
ansågs berättigad att få sådana persedlar in natura, som äro satta
i brutna stycketal. I afseende på tid för uppsägning och leverering
af dessa persedlar var ej något bestämdt stadgadt, utan var
hänvisadt i afseende på levereringsterminerna i 1684 års reglemente
till 1668 års förordning om utlagorna samt hvarje landsorts bruk
(Abrahamsson 141). Räntegifvare måste emellertid anses hafva
uppfyllt sin skyldighet, då han vid räntetagarens boställe lemnat
dem Torn anlag. Sådana äro förhållandena med dessa persedlar,
till hvilka K. F. den 20 Sept. 1815 hänvisar, då den i § 7 föreskrifver,
att gällande föreskrifter i afseende på utgörandet af jordeboksräntan
bibehållas oförändrade.

Till den lösen efter markegång, som vid utgörande af spanmål
och öfriga räntepersedlar, derest ej uppsägning skett om leverering
in natura, skulle erläggas, kom efter hand ett tillägg af
forsellönsersättning för spanmål, så väl ränte- som tiondespanmål.
Att fordra forlön vid lösen var i afseende på så väl räntesom
tiondespanmål i 1685 års förklaring förbjudet vid spanmå -

lens förlust. I Ees. Allm. Besvär 1727 § 56, som innehåller ofvan
angifna föreskrifter angående afradsspanmål, var förbjudet vid 50
dir smt vite för indelningshafvaren att taga af bonden under namn
af forlön eller eljest något öfver markegång. I K. F. den 11 April
1763 Art. III § 1 angående hospitalen stadgades, att af kronotionde
och afradsspanmål skall af de närmast belägna hemman
så stort tunnetal till verket anordnas in natura, som till dess egen
hushållning behöfves, det öfriga skulle till den mestbjudande genom
auktion öfverlåtas i små partier, på det räntegifvare må hafva
tillfälle att sjelfva lösa sin spanmål med någon skälig förhöjning
öfver markegången, som tages till ersättningssumma, hvilken förhöjning
svarar mot forlönen, som räntegifvaren då slipper. I
Kongl. Maj:ts förnyade förordning angående hospitals- och barnhusinrättningarne
i riket den 11 December 1766 Art. III § 1 ändrades
detta så, att der förordnades, att allt hvad som af kronotionden
(afradsspanmålen, hvilken skulle förvandlas efter årlig
markegång, dock ej derunder inbegripen) öYversköte verkets eget
behof, borde betalas efter hvarje läns årliga markegång samt, i
stället för förlönen, äfven en tillökning deröfver till l''/2 dir smt
på tunnan för all slags säd utom hafren, men för hafren, såsom
en lättare vara, allenast 1 dir smt på tunnan, dock det, såvida
kronan ej skulle samma spanmål till inlösen af nöden hafva, hvarigenom
i sådant fall räntegifvaren vinner den förmån att ej blifva
betungad med dryga och långa förslor eller att gifva högre betalning,
än den som svarar emot det i orten vid afradsdagén derpå
varande pris. I Kongl. Fkl. den 5 April 1770 upphäfdes sist anförda
stadgande i 1766 års förordning, men huruvida dermed var förbjudet
att taga forlön, som omförmäldes både i 1766 och 1763 års
förordningar, är ej afgjordt. Att emellertid sådan utgjordes, derpå
häntyder K. F. den 22 Juli 1803, som förordnade i § 1 att, då det ej
vore bestämdt, huru långt forslen inom lagsagan må sträckas och
hvilka orter böra räknas för så aflägsna, att bonden dit icke får
hänvisas, en, billig och skälig förhöjning utöfver markegången
finge i stället för den kostnad och det besvär, som forslen eljest
skulle medföra, då vederbörande härom kunna åsämjas, bestämmas,
utan att det i författningarne stadgade förbud emot förlöns tagande
dervid må i vägen ligga, hvaremot forslen borde bestämmas, då
fråga blef om spanmåls lemnande in natura, vare sig att tiondetagaren
fordrar spanmålen in natura, efter behörig tillsägelse och
i rättan tid lemnad forsedel, eller ock tiondegifvaren efter en lika

169

tillsägelse vill den in natura leverera. I öfverensstämmelse härmed
förklarades, hvad den förlänta och indelta tionden angår, att
då tiondetagare och tiondegifvare åsämjas om markegångspriset
och 16 skill. deröfver i förhöjning för hvarje tunna råg eller korn,
samt 12 skill. för tunna hafre, så borde dervid förblifva, samt all
fråga både om försel och annan forlön försvinna; men vill tiondetagaren
hafva spanmålen in natura levererad, så skall han afsättningsställe
anvisa, hvilket ej fick vara på längre afstånd än 6 mil i
Svea (hvartill räknades Gestrikland och Helsingland) och Göta riken
samt 8 mil i V. Botten och V. Norrl., ifrån tiondegifvarens hemvist
räknadt; vill tiondegifvaren leverera, skall han vara förbunden
forsla spanmålell inom lagsaga, högst 8 i Svea och Göta riken
samt 10 mil i V. Botten och V. Norrl., hvilket år 1815 ändrades till
nyss angifna siftror 6 och 8. Vidkommande afraden, så, på det
stridigheter och klagomål, äfven hvad denna spanmål angår, må
kunna förekommas, fann Kongl. Maj:t lämpligt att till räntetagares
och räntegifvares åsämjande öfverlemna, huruvida lösen efter markegångeu
och en lika förhöjning derutöfver för hvarje tunna spanmål,
som i anseende till tionden blifvit fastställd, må antagas,
men om räntetagaren vill hafva sin afradsspanmål förd till bostället,
bör räntegifvaren dertill vara förbunden, såframt bostället
finnes beläget på nyss oinförmälda afstånd, likasom å andra sidan
räntegifvare må, om han vill leverera den, vara berättigad att
fora den till bostället inom samma afstånd, med det undantag
för hospital, hvarom vi förr nämnt; är bostället längre bort beläget
än nyss angifna afstånd, eller räntetagare ej försedd med
boställe, i hvilket fall den bör föras till dennes hemvist eller annat
inom nämnda afstånd beläget afsättningsställe, bör den dit föras,
men, om afståndet är längre, så bör ett närmare levereringsställe
utses.

Hvad dagsverken angår, ordnades äfven denna pålaga på ett
sätt, som bättre än förut tillgodosåg de skattskyldigas billiga anspråk.
De kronan behållna dagsverken utgjordes in natura, der
sådant för kronans räkning behöfdes. I öfverensstämmelse härmed
var i det Kongl. bref den 24 Januari 1744, som till Kammarkollegium
meddelades på grund af R. St:s skrifvelse den 12 September
1743, omförmäldt, huruledes R. St. ansett, att såsom undantag
tran regeln, att räntan skulle betalas i penningar, skulle iakttagas
att, jemte det kol- och jernräntorna i bergslagen för kronobruken
blefvo i behåll, skulle öfverallt nödiga dagsverken för kronans

170

egendomar äfvenledes in natura utgå, hvadan i K. Fkl. den 8 Januari
1748, som bibehöll den ständiga markegången för alla persedlar
utom spanmål, hvad de kronan behållna räntor anginge, stadgades
i § 4, att, om dagsverken in natura utgöras, böra de anordnas
för hvart hemman på ett eller två ställen och för de närmaste
hemmanen på kronoängar, men eljest, när bonden blir bådad, bör
han få göra från sig några dagsverken å rad och ej hänvisas,
hvad väderlek det ock vara må. I Kong], Maj:ts påbud och Fkl.
den 15 September 1756 stadgas derefter, att de oindelta likasom förut
enligt K. Fkl. den 8 Januari 1748 de indelta räntorna så väl som ökoch
hjelpedagsverken, med hvilka samma beskaffenhet vore som
med räntepersedlarne, hädanefter må beräknas och utgöras efter
den årliga markegången. Och blef i Res. Krigsbef. besvär den 26
Juli 1762 denna rättighet utsträckt, så att på mer än två mils
afstånd belägna indelta hemman, som förr ej varit skyldiga att
utgöra lösen för dagsverken till högre pris än kronovärdet, borde
utgöra den etter markegång, såsom fallet enligt K. Fkl. den 15 September
1756 var med de oindelta räntorna. Rörande tiden och
sättet för räntedagsverkens utgörande in natura utfärdades ändtligen
i slutet af det 18:de och början af detta århundradet bestämdare
föreskrifter, Kongl. brefvet den 6 Maj 1789, Res. Allm. B. den 21 Juli
1793 § 14, Kongl. brefvet den 4 Februari 1811, Riks. St. Skr. den 20
Juli och K. F. den 20 September 1815, som inskränkte rättigheten att
fordra dagsverken in natura till det fall, att räntegifvaren bor inom
en mil nära det boställe eller hemman, till hvilket dagsverken äro
anslagna, sedan R. St. genom beslut den 2 Maj 1810 och Kongl. Kg. den
3 Dec. s. å. bestämt, att dagsverken vid nya kungsgårdsarrendeu
icke borde åt de nya arrendatorerna under något vilkor betingas.

I omedelbart sammanhang med räntan förekommer bland statens
ordinarie inkomster

B) Kronotionden,

beräknad (i 1696 års stat) till 100,000 daler. Hvad beträffar ordningen
för denna skatts utgörande, hvilken vi i dessa delar berört vid redogörelsen
för räntan, så blef intresset för tiondesättning lifligare än
under föregående sekel (jfr sid. 97.) I Kongl. brefvet till Kam.
Koll. den 13 December 1717 anbefalldes tiondesättning, der sådan ej
skett, i sammanhang med åtgärder till räntornas förenkling. Sedan
presterskapet år 1719 och krigsbefälet 1720 och 1727 anhållit om
kronotiondens bestämmande till ett visst belopp i ond och god

tid, och ordres med anledning deraf utfärdats till landshöfdingarne
att söka tillvägabringa överenskommelser, der allmogen vore dertill
benägen, begynte allmogen intressera sig derför, på sätt synes
af Res. Allm. B. 1734 § 4, 1739 § 53, 1748 § 76, 1752 § 12, hvarefter
tiondesättningar åstadkommos, dock frivilliga tilldess först
genom Kongl. brefvet den 10 Nov. 1807 bestämdes, att å nya och af
ödesmål upptagna lägenheter tiondesättning skulle ske, hvarefter
genom Kammarkollegii kungörelse den 18 Aug. 1823 tiondesättning
förklarades obligatorisk, så snart gifvare eller tagare sådant yrkade.
Äfven grunderna för tiondesättning bestämdes. K. Br. den 17
Aug. 1727 föreskref, att hemmanets utsäde och jordmån skulle tagas
i betraktande, om sådant läte sig göra, eljest ett medium af 9
års tiondelängder, der ej mätning af åkerjorden påkostades. I
K. Br. den 11 Nov. 1756 stadgades, att hemmans jordmån, åkers och
ängs naturliga beskaffenhet, bördighet och utsäde borde i synnerhet
tagas i betraktande. De i nuvarande sekel utgifna föreskrifterna
bestämde, att den skall åsättas efter åkerjordens areala innehåll
och åsätta gradering, hvarvid de i skattläggningsmetoden utstakade
grunder skola följas. Tiondesättningens beständighet, som
erkändes i 1727 års bref och vidare upprepades, blef uttryckligen
bekräftad i K. F. den 23 Febr. 1789. I afseende på sättet för tiondens
utgörande hafva vi förr nämnt, huruledes tiondetagaren hade
större förmåner i afseende på forslingen än vid afradsspanmålen.
Det i Res. Allm. B. 1727 § 56 innehållna medgifvande att, om boställsinnehafvaren
ej ville hafva spanmålen till bostället, de skattskyldige
skola få lösa den efter markegång, så snart denna öfversteg
5 dir, förklarades uttryckligen i Res. Kr. bef. besvär 1739 §
5 blott gälla afrads-, icke tiondespanmål, och i 1803 och 1815 års
förordningar medgafs ännu tiondetagare att bestämma forslingen
af tionden inom det högsta miltalet, oberoende deraf att bostället
var närmare beläget.

En under räntan hänförd och sedermera i inkomststaten uti
ordinarie räntan inräknad grundskatt var

C) Qvarn- och sågräntan.

Vi hafva ofvan (sid. 98) anfört, huruledes den frihet att anlägga
mjöl- och sågqvaruar, som förr enligt de äldre lagarne egt rum,
blifvit inskränkt, huruledes i samband härmed skattläggning till
en viss ränta egt rum af de qvarnar, som fingo bibehållas, samt
huruledes i 1688 års häradsfogdeinstruktion § 8 stadgas, bland

172

annat, att alla de qvarnar, som icke på frälsehemmans enskilda
egor voro byggda, borde uti jordeboken införas samt till hemmantal
och specialränta efter landsortens bruk och manér sTcattläggas.
Hvad sågqvarnar angår, synes den i förr anförda riksdagsbeslut
af år 1638 och 1642 innehållna föreskrift, att undersökning skulle
anställas derom, huruvida bergsbruken lede men af de många sågqvarnarne,
ej hafva ledt till påföljd, hvadan uti Res. St. besvär den
16 Okt. 1723 § 41, den 28 Ang. 1727 § 19 och den 12 Juli 1731 § 1 utlofvades,
att eftertryckliga ordres skola utgå om undersökning om
den sökta friheten att inrätta sågqvarnar. Genom skogsordningen
af den 12 December 1734 blef först förordnadt om vilkoren för sågverks
anläggning. I dess § 11 förbjöds all anläggning af sågar
på allmänningar, och § 21 föreskref, att ransakning skulle ske af
häradsrätt angående anlagda eller till anläggning ifrågasatta sågar,
samt att med Kammarkollegii approbation hvar och en såg
antingen till husbehof eller afsalu efter skogens tillräcklighet ett
visst qvantum stockar till sågning efterlåtes. I Byggningabalken
kap. 20 § 4 af 1734 års lag har blifvit upptaget hvad förut var
föreskrifvet såsom vilkor för qvarnars och sågverks anläggning.
Kongl. Maj:ts Bfhde fick sig uppdraget att, efter det undersökning vid
häradsrätt skett, pröfva om rätt till qvarnanläggning månde beviljas.
I Kongl. Kammar- och Kommerse-koll. kungörelse den 21 Aug.
1786 föreskrifves, under åboropande af kollegiernas skrifvelse till
landshöfdingarne den 22 Januari 1765, hvilka omständigheter böra
undersökas och iakttagas i fråga om sågverks anläggning såväl
till salusågning, som tullsågning, och enligt Kammarkollegii cirk. den
24 Januari 1787 och utslag den 3 Juli 1768 samt K. Br. den 29 Nov.
1805 förklarades, att, då salu- eller tullsåg jemväl nyttjas till egarens
husbehof, afgift äfven för husbehofssågningen vid skattläggning beräknas.
Hvad angår mjölqvarnar, så blef i Kgl. Br. till Kam.-koll.
den 26 Juni 1798, den 27 April 1799 och den 20 Juni 1805 samt Kam.
koll. cirk. den 31 Juli 1805 stadgadt, att inga tullmjölqvarnar finge
anläggas, som ej inbragte minst 4 tunnor spanmål om året, hvarjemte
Kam. koll. cirk. den 7 Dec. 1804 innehöll föreskrifter, som rörde
så väl sågars som qvarnars anläggning. De sålunda till anläggning
medgifna mjöl- och sågqvarnarne skulle skattläggas. För
de på frälseegor anlagda saluqvarnar erlades ej någon ränta till
kronan, men de skattlades dock, och skulle räntan sättas i rusttjenstbare
persedlar att beräknas i och för rusttjensten. Städers
och säteriers qvarnar skulle dock ej skattläggas. Ofvannämnda

173

skyldighet att anmäla qvarnanläggning utsträcktes äfven till husbehofsmjölqvarnar,
hvadan dessa ock begynte skattläggas. Under
18:de århundradet blefvo sådana någon gång skattlagde. Allmännare
blef skattläggningen i början af detta århundrade, då sådan påbjöds
först på Gotland och Öland (jfr K. Res. den 16 Mars 1802, den 16 Aug.
1806, den 7 Nov. 1807), sedermera öfver hela riket, dock inskränkt
till krono- och skatteegor. Husbehofssågar voro redan enligt Res.
allm. besv. 1756 § 34 fria från skattläggning, ehuru egaren hade
rätt att betjena grannar emot betalning. I afseende på räntans
bestämmande gällde, att för de på krono eller skatte anlagda mjölqvarnar
enligt Kam. koll. cirkulär den 24 Januari 1787 räntan skulle
beräknas i en viss proportion efter mäldefångst, utan afdrag af
husbehofsmälden och kostnaderna till qvarnens underhåll, och borde
minst ‘/4 af tulltägten utgöras i ränta, Kam. koll. cirkulär den 17 Okt.
1757, den 23 Okt. 1759 och den 2 Maj 1783,och skulle tulltägten enligt
Res. allm. B. den 16 Mars 1739 § 45, den 10 Sept. 1743 § 7, samt Res.
städ. Besv. den 3 Febr. 1748 af Kongl. Maj:ts Bhfde efter lokala förhållanden
vara bestämd till vissa kappar, vanligen 1 kappe per tunna,
råg eller hvete, något mera för sämre säd. På samma sätt blef enligt
Kongl. cirk. den 24 Januari 1787 räntan å salusågar beräknad till
visst belopp åt hvad som försågades, hvilket af Bonsdorff uppgifves
för Finland hafva utgjort ''/12 af eget timmer, yi5 af köpt timmer och
viss andel af sågarlön för tullsågning; enligt Kam. koll. bref den
20 Okt. 1795 var denna ränta för flere län bestämd till 1 j0 af inkomsten
för året, och K. Br. den 24 Nov. 1807 för Blekinge yi2 af
salusågning och 1/8 af kontant inkomst, i norra länen till 1 .n—130
af tillverkningen, K. Br. den 19 Okt. 1808. Enligt Kongl. Br. den 30
Nov. 1804 skulle stamp och valkverk skattläggas till viss ränta, 1/s af
inkomsten. I afseende på sättet för utgörande af såg- och qvarnräntan,
der den i enlighet med ortens bruk och sätt i persedlar
utgick, borde gälla hvad som var stadgadt om sättet för persedlars
utgörande i allmänhet.

D) Markegångssättning’.

I afseende på den bestämning af lösningspriset för de i räntan
och tionden ingångna persedlar som omtalas (jfr sid. 86) blefvo författningar
vidtagne till skydd för de skattskyldigas rätt. Till rättelse
vid debitering och uppbörd samt kontroll deröfver påbjöds, att
markegångstaxorna skulle tryckas och kostnaden betalas af extra
utgiftsmedlen för länet, derefter insändas till Kammarkollegium,

174

med dertill hörande protokoll och handlingar, samt till alla kyrkor
för att å första eller andra söndagen derefter uppläsas, Kammar koll.
cirkulär den 10 Dec. 1724 § 2, den 20 Dec. 1729 § 14, med tillägg i Ees.
allm. bev. den 29 Nov. 1756 § 4 att taxorna skulle anslås i sockenstugan.
Äfven vid markegångens bestämmande bereddes dem, som
deraf berördes, tillfälle att bevaka sin rätt. I Res. Ad. besv. den 12
Juli 1731 § 8 bestämdes, att för att höras öfver markegångstaxorna
två män af hvarje stånd skulle inkallas, till hälften af dem som
njöte lön och till hälften af dem som kronotionde eller afradsspanmål
utgifva (jfr ock Landshöfd.-instr. den 4 Nov. 1734 § 39).
Genom Res. allm. besv. den 17 Dec. 1734 § 3 tillädes, att ombyte borde
göras med dem, som inkallades, hvarjemte det stod allmogen fritt
att efter eget behag, utom dessa deputerade, från hvart härad
insända en fullmäktig att höras vid markegångssättningen, dock
att vid markegångens fastställande endast de deputerade skulle deri
deltaga. Till slitande af olika meningar föreskrefs, att, när två stånd
stanna mot två, ett medium deraf tages, hvartill kom den i Res.
allm. besv. den 16 Mars 1739 § 70 innehållna föreskrift, som ålägger
vederbörande tillse, att taxan icke sättes öfver det pris, som gäller
i nästa köpstäder, likmätigt Landshöfdingeinstr. § 39, och skulle
enligt Kgl. förkl. den 8 Januari 1748 § 5, på sätt redan stadgats i
§ 6 af 1685 års Fkl., ett medium af de inom länet belägna städers
Tomsemessopris tagas; huru detta medium skulle beräknas, stadgades
närmare i Res. allm. besv. 1756 § 4.

I samband med redogörelsen för grundskatterna hafva vi att
lemna en öfversigt af

II) Olika slag af jordnatur och dermed förenade rättigheter

och skyldigheter.

De med afseende på den kamerala naturen olika klasserna
af jord fingo sin reala bestämdhet under denna tid bekräftad, och
de förmåner och skyldigheter som hvardera af dem tillkommo
tingo likaledes i sitt gifna omfång en stadigvarande karakter. 1

1) Frälse.

Dess kamerala jordnatur bestod deruti, att det af enskild
egare enligt 1723 års Ad. pr. § 25 disponeras, utan att kronan

175

deri eger göra någon inskränkning, ej är underkastadt någon
jordeboksränta, utom den enda föga betydande titel fodring å
vissa hemman, och ej heller full mantalsränta, endast hälften af
boskapspenningar och af skjutsfärdspenningarne i Sverige i allmänhet,
samt i Skåne och Blekinge 1J2 af salpeter- och terminskatten,
i Halland ‘/2 tenninskatten och i Bohuslän, der särskilda förhållanden
ega rum, större delen af mantalsräntan. I öfrigt förklarades
i Ad. pr. § 7 adelns landbönder och utsockne frälsehemman
fria från alla kronodagsverken, körslor, skjuts, resor
och gästning, som de förr varit betungade med, så att ingen
befallningshafvande eller fogde skall hädanefter hafva makt något
sådant adelns landbönder och utsocknesfrälsehemman att pålägga,
undantagandes de tillfällen då tåg och större marscher skola
genom landet, eller proviant, ammunition och beklädningar till
arméns fästningar och magasin skola framföras, då böra så
väl frälse-, som krono- och skattebönder både med skjutsresor,
gärder och andra pålagor för betalning dertill hjelpa, hvarvid
allmänt frälse blott till hälften deltog uti inqvarteringar, skjutsningar
och hjelper, med mindre högsta nöden en jemlikhet fordrar,
och att de som under hållskjuts lagde varda skola, der så omtränger,
understödja resande i dem tillkommande ordning; de
hade enligt Ad. pr. § 10 att erlägga blott hälften pr mantal mot
krono- och skattebönder af den bevillning som, då någon kontribution
och hjelp måste utgöras, åtogs, likasom ock de blott till
hälften mot krono- och skattebönder skulle deltaga i utskrifning,
om någon sådan hos allmogen till riksens värn och försvar samtyckt
och beviljad blef. Mot åtnjutande af dessa förmåner ålåg
frälset rusttjenstsJcyldighet, som ursprungligen afsåg att uppväga
dessa skatteprivilegier. Denna skyldighet var i Ad. pr. §§ 21
och 22 bestämd i likhet med förhållandet under föregående tid,
i afseende hvarå vi erinra, huruledes under Erik XIV och Johan
III lättnader erhållits i dess utgörande, hvaribland särskildt bör
nämnas säterifriheten. Sedan Karl IX misslyckats i sina försök
att få denna skyldighet mot en annan bestämd prestation, och
ytterligare lättnader vunnits, då adeln åtog sig lilla tullen och
accisen, ordnades den af Gustaf II Adolf 1626 på den grund, som
ännu gäller och som upptogs i rusttjenstordningen för de gamla
provinserna den 12 Januari 1686, nemligen att den som har 580 rusttjenstmarkers
ränta af sitt hemman skall hålla mundering, efter hvad
Konung Gustaf Adolfs privilegier och ordning af år 1626 bestämma,

176

de som mindre rusttjenstränta hafva sammansättas till 500 marker.
Enligt rusttjenstordningen den 12 Januari 1687 för Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän skulle derstädes rusttjenst hållas såväl
för sätes- och ladugårdar och insocknehemman som utsockne frälse,
beräknadt så, att för hvarje 312 tunnor hartkorn skulle uppsättas
en häst, och kunde en person ega 380 tunnor hartkorn
utan att förhöjning skedde (Abrahamsson sid. 168). På grund af
denna rusttjenstskyldighet hade bildats ett särskildt regemente,
adelsfanan, hvilket regemente aldrig var af någon betydelse, enär
det ej fick brukas utom Sveriges och Finlands gränser, och dessutom
rusttjensten ej ordentligen utgjordes. Adelsfanan upphörde
derför snart att finnas. Vid 1741 års krig åtog sig adeln 375 dir
för hvarje häst, att betalas med Ys under 3 år, efter hvilkas förlopp
adeln skulle under 3 år vara fri för all rusttjenstprestation.
Vid slutet af 1742 förenade väl adeln sig om att rustningen med
adelsfanan in natura skulle presteras och att, sedan rusttjenstlängderna
af adeln aflemnats, sammansättningen genast borde
verkställas. Detta beslut gick i verkställighet. Efter denna
tid har intet förordnande om adelsfanans upprättande in natura
igenfunnits i författningarne, ehuru rusttjenstskyldigheten fortfarande
hvilar på frälset. Busttjenstlängderna hafva derför fått
sin hufvudsakliga betydelse för den bevillning, som särskildt blifvit
bestämd att efter rusttjenstmarker utgöras. Denna bevillning,
som förr utgjorts än med vissa daler för hvarje mantal allmänt
frälse som adelsman egt, än med vissa daler för hvarje 5 rusttjenstmarker
eller för hvarje rusttjensthäst, utom den rusttjenstskyldighet
som Jionom ålåg och den afgift af vissa daler för
hvarje mantal som frälseskattebonde utgör, kan ej anses hafva
frigjort frälsejorden från rusttjensten, utan kan densamma, om så
anses skäligt, utkräfvas i enlighet med förr åberopade rusttjenstordning.

Hvad ofvan omförmälts gällde endast allmänt frälse och, såsom
det kallas i de forna norska och danska landskapen, utsockne
frälse. Derifrån bör särskiljas det ypperliga frälset, säteri och
ladugårdar, eller rå och rör eller de i de forna norska och danska
landskapen deremot svarande insocknehemman, af hvilka intetdera
slaget har sig ålagdt utgörande af någon del af jordebokseller
mantalsräntan. De friheter som tillhöra det ypperliga frälset
inbegripas under säterifriheten. Säteriegarne hade ansetts med
sina personliga tjenster betala både för sig och sin åboende jord

177

och voro derför enligt Ad. Pr. § 8 deras sätesgårdar samt rå och
rörs-hemman, hvilka inom samma hys rätta egor med rå och rör
eller annan laga byskilnad begripna äro, med derå belägna torp
kiogar och qvarnar samt ladugårdar fria äfven i gamla Sverige
från rusttjenst, kronotionde, utskrifningar och roteringar, kronokörslor,
skjutsningar, durchtågs- och andra gärder, inqvarteringar
prestgårds-, tings- och gästgifvaregårdsbyggnad, kontributioner och
alla andra kronobesvär, af hvad namn de vara måga, undantagande
vägrödjning, kyrko- och kyrkogårds- samt brobyggnad.
Bebyggda och till hemman skattlagda rå och rörs-hemman erlägga
lagmans- och bäradshöfdingränta samt tingsgästningspenningar och
svara till kyrko- och kyrkogårds- samt prestgårdsbyggnad äfvensom
väg- och brobyggnad. Hvad beträffar säterifriheten i Skåne
Halland, Blekinge, och Bohuslän, så var den inskränkt på det sätt’
att ^tjenstskyldighet ålåg det ypperliga frälset, men säterierna
derstädes voro befriade från det säterierna eljest åliggande kyrkooch
vägbyggnadsbesväret. Såsom skyldighet ålåg säteri att deltaga
i de till presterskapet, undervisningen och fattigvården påjudna
afgifter,såsom presterskapets tionde, djeknepenningar och fattigvårdsbidrag
samt de personliga tjenstbarheter, som i lagarne omtalas,
såsom skogselds släckande, budkafles fortskaffande, skallgång
samt öfriga kostnader för odjurs dödande (B. B. 15 kap.

§ 4). Likaså erlades bränvinsbränningsafgift, som beviljades att
utgå med visst pr mantal; och blef bestämdt, att väl icke för säterier.
och ladugårdar, dock för rå och rörs-hemman skulle erläggas
till hälften den särskilda bevillning som ålades det rusttjenstskyldiga
fralset. Slutligen bör angående frälsejord anmärkas, huruledes
allmänt frälse kan vara af två slag, antingen rent frälse,
hvars egare i dess helhet disponerar öfver jorden, eller ock frälseskatte,
skattefrälse, då en eger eu viss årlig afgäld af hemmanet
frälseränta, och en annan under eganderätt disponerar jorden’
hvarom mer längre fram.

2) Jord af skattenatur.

Dess karakter är att den innehafves med eganderätt, på
samma gång den är underkastad den skatt, som kallas grundränta.
Med hänsyn till den förr rådande uppfattning af skattejordegarens
skatt såsom en slags ränta till kronan, hvars rigtiga
inbetalande kronan egde att öfvervaka, betraktades denna jord

178

såsom i många hänseenden underkastad kronans uppsigt; och
föreskrifter i afseende på hushållningen med densamma blefvo
derför gifna. Redan i Kongl. Majrts mandat den 15 April 1541 hade
kronan tillerkänt sig en viss rätt till uppsigt öfver skattebönder. I
Res. Allm. Besv. den 17 September 1668 hade visserligen skattebönderna
utverkat sig befrielse från husesyner, enär de sjelfva skola sörja
för sina husbvggnader och, der hemmanet skulle förderfvas och
till skattevrak komma, hafva sjeltva största skadan deraf. Men
genom 1681 års husesynsordning § 6 var skattebönder ålagdt att
fullgöra byggnadsskyldighet och af kronan gifna föreskrifter om
hemmans häfd, på samma sätt som var ålagdt kronobönder; och
uti Res. Allm. Besv. 1683 § 9, 1686 § 2 blef närmare bestämdt,
huru med husesyn skulle förhållas och huruledes byggnadsskyldighetens
fullgörande skulle kunna uttvingas. Ännu i 1734 års lag
bibehölls åt kronan ett visst förmynderskap, hvarom de i B. B.
kap. 27 § 1 intagne föreskrifter om syn å skattehemman samt
bestämmelser i J. B. kap. 4 § 5 om den kronan förbehållna lösningsrätt
bära vittne, hvarjemte bör erinras den ännu under 18:de
århundradet ända till 1789 tillämpade grundsatsen om hemmanets
öfvergång till skattevrak, derest egaren ej mäktat betala 3 års
räntor, äfvensom den ej heller förrän 1789 upphäfda föreskriften
i 1686 års legostadga om ett bestämdt antal tjenare på hvarje
gård. Den i Chr. L. L. innehållna bestämmelsen, att skattebonde
icke egde innehafva större egendomsområde än det som erfordrades
för att vara besuten, måste dock anses i och med 1734
års lag hafva förfallit. Den kronan sålunda tillkommande rätt
till uppsigt öfver skattejordens skötsel och vård af dess egare
upphörde alldeles genom 1789 års försäkran till allmogen. I K.
F. den 21 Februari 1789 § 2, om kronohemmans försäljning till
skatte samt de förmåner och vilkor, hvarunder skattehemman
hädanefter skola innehafvas, förklarades, att alla skattemål], ehvad
de innehafva hemman som redan från kronan blifvit försaldt eller
hädanefter kunde försäljas eller ock urgamla skattehemman, ega
öfver skattehemmanet och dess genom laga refning och rågång
fastställda byamål, både uti in- och utegor samt skog och mark
med derå varande fiske, jagt och djurfång, uti allt lika orubblig
egande- och fri dispositionsrätt, som frälseman öfver frälse hemman
enligt privilegier, lag och författningar, dock att häiifrån undantagas
de för kronans behof tjenliga ek- och masteträd, hvarmed
efter förra författningarne förfares. Häraf borde följa, att de in -

179

skränkningar i afseende på disposition af hemmanets skog, som
skattehemmansegare kunde vara underkastad, ej vidare gälide; dock
blef genom 1793 och 1805 års skogsordningar § 18 denna rätt på
sådant sätt begränsad, att om skattebonde skulle så missbruka

denna frihet, att fara för hemmanets bestånd och förmåga att

skatten utgöra kunde uppkomma, då egde den som ränta af hemmanet
egde derå laga rättelse söka eller, om kronan var räntetagare,
att förordna om åtal. I afseende å byggnaders underhåll

och hemmanets behöriga häfd var han i öfrigt ej underkastad
några inskränkningar, hvarföre den i Byggningabalken kap. 27
§ 1 omförmälda syn å skattehemman ej vidare kunde komma i
fråga; hemman, hvars egare ej mäktat betala 3 års räntor, voro
ej längre att betrakta såsom skattevrak, utan skulle med utsökning
af räntan så förhållas, som angående försäljning af gäldbunden
mans egendom i allmänhet vore stadgadt, och kunde i enlighet
med § 3 i nyss åberopade Kongl. förordning den 21 Februari 1789,
genom hvilken hembudsskyldigheten till kronan afskaffats, skattehemman
köpas, säljas, pantsättas, uppbjudas och lagfaras, utan
att vid köp den förut i Jordabalken kap. 4 § 5 kronan förbehållna
lösningsrätt kunde komma i fråga. Den inskränkning i dispositionsrätten
som, utom hvad ofvan nämndt är, qvarstod var den,
som var en följd af de för alla hemman, af hvilken jordnatur som
helst, gällande förbud emot hemmans klyfning och skattskyldig
jords minskning. I förra afseendet var stadgadt i Kongl. förordningen
den 10 Juni 1684, att hemman ej fick klyfvas i mindre
delar än x/4 mantal, hvilken rätt dock blifvit utsträckt senast genom
Kongl. förordningen den 30 Juni 1787, så att hemmanen kunde
klyfvas i så små delar, som hemman efter föregången undersökning
vid häradsrätten pröfvades tåla, dock ej på skattefrälse- hemman
utan frälsemannens och på rusthåll utan landshöfdingens
samtycke. Den inskränkning i skattskyldig jords minskning som
uti Kongl. plakatet den 21 Juli 1677 innehölls, enligt hvilken ingen
egde understå sig att afhända och abalienera från städerna, skatteoch
kronohemman i gemen någon åker, äng, holmar, skog eller
mark, eller fiskevatten, blef i Jordabalken kap. 4 § 9 så bestämd,
att den som å skattskyldig jord sitter förbjöds att genom köp,
skifte eller å annat sätt något söndra och minska af det som dertill
med rätta hörer, samt i R. B. kap. 20 § 3, att bonde ej eger
genom förlikning minska den jord som skattskyldig är.

180

3) Kronojord,

hvartill blifvit hänförd dels den jordegendom, som står under statens
omedelbara förvaltning, eller som blifvit upplåten till boställen
eller andra förvaltningsbehof, dels den jordegendom som, utan att
hafva tillhört staten, likväl är upptagen under denna kolumn,
emedan den är offentlig egendom, såsom fallet med en del af den
jord som tillhör kommuner eller allmänna verk och inrättningar,
eller till presterskapets aflöning, kyrkor, akademier, skolor blifvit
donerad eller förlänad, dels slutligen den jordegendom, som bär
är i fråga, nemligen den, som är öfverlåten åt enskilde med stadgad
åborätt.

Innehafvare af kronojord med stadgad åborätt, likasom af all
annan uppodlad kronojord, som ej genom särskilda stadganden
från sådan skyldighet blifvit befriad, har samma skyldigheter som
skattehemmansegare att utgöra grundränta, all tionde och allmänna
besvär, men är ännu underkastad vissa inskränkningar i
afseende på hushållningen, hvaröfver kronan har uppsigt (B. B. 27
kap.). Han har sig viss byggnadsskyldighet och odlingsskyldighet
ålagd, äfvensom inskränkning i disposition af jordens afkastning.
Han är förbjuden att föra hö från bolstad (Husesynsordningen
1681 (B. B. kap. 27 § 10) och får endast använda skog till husbehof.
Den stadgade åborätten inbegriper rättighet för åbo att ej blott
under sin lifstid sitta odrifveu, utan äfven att få lemna hemmanet
från sig till de sina. Denna stadgade besittningsrätt har småningom
blifvit gifven först med afseende på rusthåll, på landtarmén
indelade hemman samt öfriga, hvilkas räntor blifvit anvisade till
försvarsväsendet. Vi erinra i detta hänseende om Kongl. reglem.
för Sverige i allmänhet den 5 Januari 1684 och Kongl. regi. för Skåne
den 7 November 1695 § 9, som tillförsäkrade rusthållare att sitta
odrifven, så länge rustningen uppehälles, och hans barn att honom
efterträda i hemmanets besittning; Kongl. Br. den 30 Juli 1681, somgaf
dylik försäkran åt åbor å båtsmanshemman i Blekinge, och den 15
Mars 1693 för åbor å beneficiehemman (Abrahamsson sid. 390).
Under 18:de århundradet utfärdades K. F. den 22 Februari 1749, som
gaf företrädesrätt till rustbållshemmans besittning åt åbos anförvandter
till och med syskonbarn och dem som i samma led som
dessa äro i skyldskap med förra åbon (jfr J. B. kap. 6 § 1 om
bördsrätten), samt äfven medgaf kronorusthållsinnehafvare att emot
transportskilling eller lösen till annan öfverlåta detsamma till

181

fjärmare slägtingar eller oskyld man, dock med vilkor att närmaste
arfvinge egde emot lösens erläggande förvärfva sig den
besittningsrätt, som blifvit oskyld öfverlåten, samt att ingen annan
än rusthållare finge köpa dem till skatte. Vid arf af besittningsrätten
till rusthåll gällde ej någon förstfödslorätt eller företräde
för son framför dotter. Utförligare bestämmelser härom afgåfvos
sedermera uti Kgl. Fkl. den 23 Juni 1814. Andra indelta kronohemman
fingo jemväl sig tillförsäkrade en dylik besittningsrätt. Så
gafs genom Kgl. brefvet den 26 April 1775 samt genom Krigs- och
Kammar-kollegiernas cirk. den 5 Juli s. å. den förklaring i afseende
på indelta hemman, att den förra åbons barn alltid skulle vara
sjelfskrifna till åboskapet. Åborätts förvärfvande till indelta hemman
var till en viss grad beroende af indelningshafvaren, likmätigt
Res. på Krigsbef. Besv. den 16 Oktober 1723, ända tills Kammar-kollegium
i cirkulär den 25 Augusti 1795 förklarade, att indelningshafvare
ej behöfde höras vid åbos tillsättning. Den stadgade
besittningsrätten synes äfven hafva sedan äldre tider tillkommit
bergsmanshemman, så länge åborna förmådde jemte hemmansbruket
försvarligen drifva och vidmakthålla bergsbruket samt utskylderna
till kronan utgöra, och var allmän försäkran härom
gifven genom K. F. den 19 September 1723 om skatteköp. På öfrig
kronojord har stadgad besittningsrätt senare blifvit genom lagstadganden
medgifven, och ännu i K. Br. den 8 Augusti 1750 förklaras
åbo å kronohemman ej vara annat än landbo. Då åbon genom
skatteköp egde att förvärfva sig eganderätt, var ej någon bestämmelse
så synnerligen af behofvet påkallad. Det var derför först
efter det skatteköpen blifvit 1773 med anledning af R. St:s beslut
vid 1770 års riksdag inställda, som frågan om besittningsrätten blef
föremål för lagstiftning. K. Br. den 15 Mars 1779 tillät idoge och
trefue kronokemmans åbor att, mot erläggande i städja af ett års
ränta etter förvandling, förskaffa sig säker och ostörd besittningsrätt
å sina hemman för 25—50 år, med de rättigheter i afseende
på arf, transporter m. m. som K. F. den 22 Febr. 1749 tilläde
åborna å kronorusthåll. Genom K. F. den 21 Februari 1789 blef,
på samma gång rättigheten till skatteköp; återställdes, enligt § 6 åt
alla åbor ä kronohemman gifven den försäkran att, så länge de
till hus och jord väl och försvarligen häfda deras åboende hemman,
de och deras barn skola derå odrifne sitta, man efter man,
i den ordning som derom särskildt blifvit stadgad, och skall en
sådan åbo före andra ega företrädesrätt att sitt åboende hemman

182

till skatte köpa, hvarigenom allt städjande af kronohemman förföll.
Genom Kgl. Br. den 5 Februari 1808 till Kammar-kollegium, som
genom Kammar-kollegii Cirk. den 29 Februari samma år kungjordes,
blefvo utförliga bestämmelser gifna om besittningsrätt till kronohemman
och ordningen för dess öfvergång till och öfverlåtelse på
andra.

Särskilda slag af kronohemman, hvilkas åbor hade säkrare
besittningsrätt, voro sämje- och stadge-, samt stubbe- och röjselrättshemman.
Det förra slaget utgjorde ett slags förmedlade
hemman, som under särskilda vilkor blifvit åt öde upptagna och
ej genom skattläggning utan efter öfverenskommelse fått sig en
viss för alltid bestämd och stadgad mindre ränta åsatt (jfr Res.
Ad. Besv. 1668 § 53). Med de senare förstås sådana som blifvit
å bergsallmänningar upptagna.

Den sålunda genom K. F. den 21 Februari 1789 tillförsäkrade
stadgade besittningsrätt, som tillkom åbo å kronohemman, innebar
rätt för innehafvaren och hans artvingar att med succession
i stadgad ordning bibehålla detsamma, så länge innehafvande åbo,
i enlighet med J. B. kap. 16 § 2, utgör årliga utshjlder och vårdar
hus, åher och äng efter lag och* Byggningabalk (jfr Kam. koll.
kungörelse den 29 Febr. 1808). Åbo kunde således från hemmanet
skiljas för vanhäfd, likmätigt 16 kap. 4 § J. B., och det utan åtnjutande
af fardag, enligt K. Br. den 1 Aug. 1750; dock borde han
enligt K. Br. till Kam.-koll. den 18 Sept. 1794 dessförinnan hafva
erhållit af kronobetjeningen varning och påminnelse om sina skyldigheters
fullgörande. Likaså följer åt J. B. kap. 16 § 2, jtid med § 4,
samt af den förmånsrätt för ränta och utlagor som J. B. kap. 17
§ 3 medgifver kronan, att derest åbo brast i betalning af räntan
han från hemmanet äfven kan skiljas utan att njuta vanlig uppsägningstid.
Slutligen förverkas åborätten genom brott, Kongl. Cirk.
den 27 September 1804, dock att den af hans familj eller slägt,
som närmast är att öfvertaga värdskapet, erhåller detsamma.

Den allmänna försäkran om räntans oföränderlighet, som uttryckligen
blifvit tillförsäkrad skattehemman, gäller ej kronojord
och kan ej heller stå tillsammans med kronojords kamerala egenskap
och de olika förhållanden som äro med olika slag deraf.
Särskilda försäkringar hafva blifvit gifna för vissa slag deraf. Sålunda
äro ecklesiastika boställen derom i Prest. Priv. försäkrade. Res. Ind.
Kav. Reg. Besv. den 6 Okt. 1723 § 2 visar, att ej ny skattläggning
bör komma i fråga å kavalleribefäls boställen, rusthåll, liäste -

183

och fördelshemman, hvilken förmån bör utsträckas till annan indelt
jord, der den utgör vilkor för att det militära indelningsverket ej må
rubbas. För andra boställen och indelta hemman gäller hvad som i
särskilda resolutioner är stadgadt, eljest hvad som gäller för vanlig
oindelt kronojord, hvarom vi förr omförmält vid redogörelsen för
Kongl. förordningen den 5 Oktober 1741, Kongl.brefvet Februari 1757.

4) Skatteköp.

Den förnämsta rättighet, som tillkommer kronohemmans åbo,
är hans rätt till skatteköp, hvarigenom han kan förvärfva den med
eganderätten förenade dispositionsrätt, som tillhör skattehemmansegare.
Skatteköpet utmärker, efter hvad namnet angifver, i allmänhet
ett aftal, hvarigenom någon af jordegare tillbandlar sig
eganderätten till jord, med förbindelse att till honom utgöra en
redan förut stadgad eller först vid sjelfva afslutandet särskildt
öfverenskommen, säljaren tillkommande rätt till en viss årlig skatt
eller ränta. Såsom förhållandet varit med frälsehemmans försäljning
till landbo under frälseskatterätt, var med kronohemmans
försäljning till skatte. Det skatteköp, som här afses, består uti
erläggandet af en stadgad afgift för erhållandet af eganderätt till
redan med stadgad besittningsrätt upplåtna lägenheter, å hvilka
förut stadgad skattskyldighet oförändrad bibehålies. Grunden till
denna skatteköpsrätt är billigheten, att frukten af nedlagdt arbete,
som förhöjt jordens värde, bör tillkomma brukaren och hans slägt
till så stor del, som denna hemmanets värdeförhöjning utgör.
Motivet till regeringens skatteförsäljningar har varit penningebehofvet.
Detta har legat till grund för de skatteförsäljningar,
som skedde före Karl Xl:s reduktion, i sammanhang hvarmed de
äfven inställdes. Genom Karl XILs bref från Lais i Liffland den 20
Mars 1701 tilläts ånyo skatteköp. Konungen anbefalde försäljning
af rusthåll, augmentshemman och annan kronojord, utom boställen
och lägenheter i bergslagen och i allmänhet der försäljningen
kunde vara betänklig. Kammar-kollegium egde öfver dessa försäljningar
sluta och handla till det värde, som görligast stode att
erhålla. Detta bref om skatteköp, hvarför motivet var kronans
behof af penningar, är derför märkvärdigt, att häri först äfven
framhölls befordrande af landets bättre kultur, såsom motiv för
skatteförsäljning, och tillika det första som tilläde åbo dels uteslutande
rätt, dels företräde vid skatteköp. Till skatteköp af rusthåll
fick åbon uteslutande rätt. A augmentshemman och andra

184

kronohemman gafs företräde åt åbo, då han ville gifva hvadsombjöds..
Då allmogen efter Karl XII:s död besvärade sig öfver, att ståndspersoner
tillhandlat sig hemman som lågo dem lägligt och åborna
måste gå från sin ort, tillät resolutionen den 3 Juni 1719 åbo att
utan uppbud skatteköpa hemmanet, sedan det blifvit taxeradt, och
den 19 September 1723 utfärdades den shattehöpsförordning, som
ännu till sina grunder hufvudsakligen är bibehållen, med den
förmån förunnad åt åbo att endast två fall gifvas, nemligen om
det är omistligt för bergverk eller om augmentshemman länder
rusthåll till styrka, då ej åbo har uteslutande rätt till skatteköp,
hvaremot åbon, der så erfordrades, skulle under ed intyga, att han
köpte för sig och ingen annan; och der han det ej ville eller
kunde, skulle det stå andra öppet att å auktion tillhandla sig
skatterätten. Skatteköpeskillingen, som af Karl XII bestämdes
till den högsta som kunde fås, skulle i likhet med hvad 1719
stadgats bestämmas efter värdering, hvilken ej fick sättas lägre
än till 6 års ränta, som var i kronans räkenskaper hemmanet påförd,
d. v. s. beräknad efter räntans kronovärde. Rättigheten till
skatteköp inskränktes genom det beslut, som vid 1770 års riksdag''
fattades af Rikets Ständer, hvilka, omtänkte att främja industrien,
klagade öfver bristen på kronohemman. Deras framställning var,
att skatteköp skulle inställas å sådana hemman, derå ej fanns stubbeoch
röjsel- eller laglig åborätt, men denna begränsning borttogs genom
Kongl. brefvet den 28 November 1773, som inställde alla skatteköp,
hvilket förbud fortfor tills den 21 Februari 1789, då 1723 års
skatteköpsförordning upplifvades och förnyades, och innehafvaren
tillförsäkrades att för andra ega företrädesrätt till skatteköp af sitt
åboende hemman. Och blef genom de förordningar, som utgåfvos,
skatteköpeskillingen till förmån för åbou nedsatt under hvad förut
varit stadgadt. Den föreskrift om skatteköpeskilling, som i Kongl.
förordningen den 22 September 1756 blifvit bestämd för rusthåll,nemligen
6 års ränta utan att värdering sker, blef upplifvad genom Kongl.
förordningen den 24 Januari 1790 § 4, och enligt K. F. d. 25 April 1792
bestämdes skatteköpeskillingen för oförmedlade hemman påVisingsö
till 6 års jordeboksränta och halfva mantalsräntan, och sattes den
ännu lägre i vissa Lappmarker. Enligt Kongl. Br. d. 10 Oktober 1793
blef för andra kronohemman skatteköpeskillingen bestämd att erläggas
med 10 års ränta utan att värdering egde rum, der ej i särskildt
fall sådan yrkades vare sig af landshöfdingen eller åbon,
motsvarande hvad till skatteköpeskilling med värderingen åtföljande

185

kostnadei atgatt. Särskilda förhallanden gällde för de enligt Bergskollegii
förklaring för bergverken omistliga hemman. Dessa fingo
enligt K. Br. den 16 Augusti 1731 af vederbörande bruksegare köpas
till skatte framför åbon, dock med förbehåll att denne skulle vara
odrifven. I fråga om räntans beräkning gällde kronovärdet, i enlighet
med hvad redan af 1723 års förordning framgått, hvarjemte i Kam.

koll. cirk. den 16 April 1790 stadgades, att man vid skatteköp egde

räkna sig till godo s. k. gärdeförminskning, d. v. s. den nedsättning
af kronovärdet, som egt rum vid skedt utbyte af gamla persedlar
mot nya. Den i 1793 års förordning innehållna förskrift derom,
att skatteköp finge ske med en angifven beräkning af köpeskillingen,
utan att värdering af hemmanets afkastning nödvändigt
behöfde egarum, blef genom K. K. den 15 December 1848 så bestämd,
att värdering ej skall kunna af kronan ifrågasättas. Om man
jemför kronovärdets förhållande till myntvärdet 1723 och 1790, och
ännu mer 1848, finner man, huruledes en synnerlig fördel beleddes
kronehemmans åbor genom skatteköpet, och om man jemför
antalet af kronohemman år 1700 och år 1878, så befinnes kronehemmantalet
hafva minskats från 23,800 mtl till 5,152.

Hvad slutligen beträffar den rätt, som skatteman genom skatteköp
erhållit, så är af sjelfva begreppet skatteköp klart, att kronohemmans
åbo derigenom förvärfvat sig eganderätt till hemmanet
med skyldighet att utgöra derå hvilande pålagor. De äldre skattebrefven
innehöllo derför i allmänhet förpligtelse för köparen att
till kronan utgöra hemmanet åliggande räntor och utlagor, hvartill,
efter hvad vi förut nämnt, fogades det vilkor att, i händelse
vid jordrefning hemmanet skulle befinnas kunna draga högre ränta
än förut, köparen eller hans rättsinnehafvare då skulle vara skyldige
att utgöra den förhöjda räntan. Detta förbehåll upphörde
att införas i skattebrefven vid tiden för indelningsverkets upprättande.
Sedermera har det i skattebrefven nyttjats de ordalag,
att kronan afhänder sig uppgifvet kronohemman »att njutas,
brukas och behållas under skattemannabörd och rätt till evärdelig
ego, som lag förmår». Om ock häraf och af hvad K. F. den 21 Februari
1789, efter hvad vi redan anmärkt, innehåller å ena sidan
måste dragas den slutsats, att de nya skattehemmanen blifvit alldeles
likställda med de gamla, så att de förmåner, som i lagstiftningen
beviljas de senare, ej heller vägras de förra, så utvisa
dessa skattebref å andra sidan, att de skatteköpta kronokernmanen
blifvit öfverlåtna till evärdelig ego under skattemannabörd

186

och rättighet, till följd hvaraf just den räntas utgörande, som åligger
skattehemman till skilnad från frälsehemman, och livilkens utgörande
betingade den forna besittningsrätten till kronohemmanet,
måste anses såsom ett af de i köpet ingångna vilkor, till hvilkas
uppfyllande köparen genom skatteköpet för all framtid förpligta!
sig till den person, här kronan, som afhändt sig eganderätten
mot detta vilkor, jemte den köpeskilling som blifvit särskild! utfäst.

5) Upphörandet af skattehemmans skattenatnr.

Likasom kronohennnans åbor kunna förvärfva sig skattemannarätt
till ett hemman, så kunna skattehemman förlora clenna sin
natur och öfvergå i kronans ego. Skatterätt kan nemligen upphöra,
derest skatteman önskar åtnjuta förmedling af hemmanet
och sådant fall är för handen, att detta ej kan ske utan skatterättens
förlust. Slutligen kan hemmans natur under vissa vilkor
förändras genom byte.

6) Byte af jordnatur.

Dermed förstås den anordning, att två lägenheter af olika jordnatur
ändra denna, så att den ena lägenheten ikläder sig den
andras natur och tvärtom, ett skatte- och ett frälse-hemman, ett
frälse- och ett krono-, ett krono- och ett skatte-, samt säteri och
allmänt frälse sins emellan, samt öfvertaga den ena den andras
förpligtelser och rättigheter, emot den ersättning som kan öfverenkommas
emellan de jordinnehafvare, som utverka sig rätt till
byte, der olika jordinnehafvare finnas.

7) Kan grundräntan af ett hemman af staten aflnindas till annan person!

Denna grundräntans betydelse af en real ränta, som till sitt
en gång gifna bestämda belopp eger en real räntas karakter, gifver
densamma ett visst kapitalvärde, hvilket skulle kunna leda till
den konseqvens, att likasom i England kunna försäljas till enskild
person. Så är ej förhållandet hos oss med skatte- och kronohemman.
Men jordegendomar finnas, hvilkas räntor erhållit en sådan
karakter, nemligen de som utgöra skattefrälse-räntor. Den vida öfvervägande
delen af dessa räntor hafva afhändts kronan under 17:de
århundradet. Dessa köp, hvilka föranleddes af statens den tiden otta
tryckande penningebehof, började år 1582 såsom bördsrättsköp, men
någon viss grund för köpeskillingens bestämmande förefanns icke
förrän år 1625, ifrån hvilken tid köpeskillingen beräknades till ett be -

187

lopp, som motsvarade jordeboksränta!!» kronovärde, kapitaliseradt
efter 3 procent. Men 1638 blefvo utaf de s. k. ovissa persedlarne
landtågsgärden och salpeterhjelpen äfven tagna i beräkning vid
köpeskillingens bestämmande, i sammanhang hvarmed denna ock
nedsattes till ett kapital som motsvarade räntan efter beräkning
af 4 y2 procent. Då en del af skatteböndernas genom dessa försäljningar
på enskilda räntetagare öfverlåtna utskylder i äldre
tider utgjordes in natura till obestämdt belopp, hvilket i synnerhet
var förhållandet med dagsverken, körslor m. m., uppstod i anledning
häraf stridighet mellan räntegifvare och räntetagare, som slutligen
ledde till en öfverenskommelse om de utskylder, som skulle utgöras
till räntetagare, och sättet för utgörandet bekräftades i Rdbsl.
den 24 December 1652. Detta riksdagsbeslut, med sina för räntetagare!!
fördelaktiga, för räntegifvaren efter hand allt mera tryckande
bestämmelser, särskildt hvad dagsverken och körslor angår, gäller
ännu, sedan Kongl. Maj:t i Res. den 2 September 1668 afslagit allmogens
begäran att få utgöra utlagorna efter kronovärde, eller det
värde hvarefter räntorna blifvit köpta. Dti denna resolution förklarades,
att skattebonden och räntetagaren voro skyldiga, den
förre att in natura erlägga och till visad ort inom lagsagan forsla,
den senare att mottaga utlagorna in natura, eller ock, der bonden
icke kunde åstadkomma räntan in natura, skulle denne betala densamma
till frälsemannen med penningar efter det köp och den
markegång, som gällde i köpstäderna inom lagsagan, den tid utlagorna
borde utgå, till följd hvaraf ofvan omförmälda Rdbsl. 1652
utgjort normen för ifrågavarande frälseräntas utgörande, utan att
räntegifvaren fått tillgodogöra sig de lättnader, som beredts andra
skattehemman, efter hvad vi ofvan visat.

8) Frälseskatte och skattefrälse.

Det utmärkande kännetecknet å dessa båda slag af jordnatur
är, att räntan ej utgöres till kronan utan till enskild person eller
ock allmän inrättning, som åtnjuter räntan såsom en privaträttslig
förmån. Det förra slaget, frälseskatte, utgöres af sådana, som ursprungligen
varit frälsehemman, hvilkas egare antagligen afstått sin
jordeganderätt till samma hemman för evärdelig tid, med förbehåll
för sig och rättsinnehafvare att årligen erhålla någon viss öfverenskommen
ränta i penningar, spanmål eller andra persedlar,
körslor eller dagsverken, eller ock sjelfva med behållande af jordeganderätten
pålagt hemmanet en viss ränta att för evärdeliga

188

tider utgöras. De hafva för sin uppkomst att tacka det förhållande,
att adeln till en början ej egde sälja frälsehemman utom sitt stånd,
hvadan frälseman, dä han fann sig föranlåten att försälja frälsehemman
och ej med fördel kunde afyttra det till annan inom
ståndet, öfverlät jordeganderätten till sitt frälsehemman åt ofrälseman
med förbehåll att uppbära viss årlig ränta. Denna rätt att
frånskilja jordeganderätten från frälset och bilda en ränta på
hemmanet omtalas i en embetsskrifvelse till Kammar-kollegium den
7 Juli 1670 och står ännu, på grund af Kongl. Förordn. den 10 April
1810, hemmansegare öppen. Hvad beträffar jordegarens ställning,
så är den lika med frälsejordegares, med den inskränkning som
aftalet om frälseränta innehåller, och blef i afseende på dessa
hemman förklaradt i Kongl. Förordn. den 21 Febr. 1789 § 5, att der
frälseskatteegenskapen tillkommit som ofvan blifvit sagdt, nemligen
så att ofrälseman genom köp eller annan afhandling förvärfvat sig
eganderätten med eller utan beting om räntans innehafvande eller
utgörande till särskildt belopp, skulle efter de mellan kontrahenterna
slutna aftal och afhandlingar så förhållas i evärdeliga tider.
Det senare slaget af jordnatur, skattefrälse, tillhör de hemman, hvilka
efter hvad vi nyss nämnt ursprungligen varit skattehemman, hvilkas
ränta kronan afhändt sig till enskilda, hufvudsakligen frälsemän.
Jordegarens ställning till den som egde uppbära räntan blef genom
Kongl. brefvet den 19 Oktober 1691 bestämd, hvari stadgades, att
en skattebonde skulle anses för en sådan, antingen han erlade
skatten till kronan eller frälsemannen, samt att hemmanet icke
kunde ombyta sin natur och egenskap derigenom, att skatten utgjordes
till enskild person. Endast i det fall, att ränteegaren kom
i besittning jemväl af eganderätten, erhöll hemmanet fullkomligt
frälsenatur. På grund af nyssnämnda Kongl, bref den 19 Okt.
1691 och K. F. den 21 Febr. 1789 har, med undantag af den inskränkning
till förmån för ränteegaren i afseende på rättigheten
till bärande träd, som i 1734 års lags B. B. kap. 13 § 1 stadgats,
skattefrälsehemmansegare lika fullkomlig egande- och dispositionsrätt,
som tillkommer skattehemmansegare i allmänhet. Utväg har
emellertid blifvit öppnad för så väl ränteegare som jordegare att
återförena ränte- och jordegarerätt. I afseende på försäljning af
skattefrälse- och frälseskattehemman stadga 1723 års Ad. Pr. § 11,
1734 års Lag J. B. kap. 4 § 5 samt K. F. den 10 April 1810,
att den som räntan tillhörer eger att, när jorden säljes utom börd,
lösa densamma, likasom å andra sidan, i K. F. den 21 Mars 1835,

189

bestämdes att, da frälseränta säljes utom börd, hembud skall göras
den som skattejorden eger.

De skattehemman, som fått skattefrälsenatur, kommo emellertid
i en sämre ställning än öfriga skattehemman till följd deraf, att,
efter livad vi ofvan nämnt, 1652 års Rdbslt var normerande för
prestationernas utgörande. Hvarken de lättnader i utgörandet af
räntan, som i lagstiftningsväg bereddes skattehemman i allmänhet,
kommo skattefrälsehemman till godo, ej heller den rätt till skogen
och bärande träd, som tillföll skattehemman. Väl stadgades i
K; F''. den 21 Februari 1789 § 5> att egare af skattefrälsehemman
ma njuta lika fullkomlig, fri och obehindrad egande- och dispositionsrätt
öfver sitt skattefrälsehemman, som uti § 2 om skatte i
allmänhet blifvit sagdt, samt att om räntans utgörande skulle vara
lag samma, som om kronoskattebemman blifvit faststäldt. I öfverensstämmelse
härmed blef, med åberopande af nyss anförda stadgande
i 1789 års Förordn., i K. F. den 22 Juli 1803 § 5 stadgadt,
att de i samma förordning stadgade grunder för räntans utgörande,
således de lättnader som, efter hvad vi förr nämnt, medgåfvos i
afseende på utgörandet af afradsspanmål, med dertill hörande
forsling eller forsellön, samt af dagsverken, borde tillämpas så
väl på ränta som tionde. Genom Kongl. Maj:ts dom den 9 Mars 1825
är emellertid åt dessa bestämmelser gifven den tolkning, att dessa
bestämmelser endast röra de räntor, som efter 1789 blifvit till
fiälseman öfverlatna, sa att skattehemman, som derförinnan förvärfvats
från kronan och erhållit skattefrälsenatur, borde till frälseränteegaren
utgöra deras ränta på sätt gällande författningar vid
föi värf vand et af räntan bestämde, och, hvad bärande träd angår,
sa bibehölls den ränteegaren enligt B. B. kap. 13 § 1 tillkommande
rätt deröfver, på sått 32 och 36 §§ i 1805 års skogsordning utvisa,
likasom hans rätt att öfvervaka skogens vård, som § 18 i samma
förordning efter hvad vi förr nämnt tillerkänt ränteegare. Dessa
hemman fingo derför ej bättre rätt än frälseskattehemman, hvilkas
frälseränta var grundad på enskildt aftal räntetagare och räntegifvare
emellan, och hvilka enligt K. F. den 21 Februari 1789 § 5
skulle utgå efter afhandlingens lydelse. Hvarken i K. K. den 11
Maj 1855 eller i K.F. den 23 Juli 1869, Indika reglerade omsättningen
och förenklingen af kronans räntor, afsågos ifrågavarande frälseräntor,
hvilket visar sig af sistnämnda förordnings § 14, som
hänvisade vederbörande att öfverenskomma, om de ville tillämpa
de i samma författningar bestämda grunder för räntans omsättning.

190

9) Bergsmanshemman.

I sammanhang med dessa frälseskattehemman, hvilkas innehafvare
utgöra ränta till enskilda personer som åtnjuta frälseränta,
fästes uppmärksamheten på de förr omförmälda bergsmanshemman,
hvartill bruksegare förvärfvat skatterätten genom skatteköp,
medan åbou är försäkrad om ständig besittningsrätt. I
afseende på dessa blefvo i Kongl. brefven den 23 September 1747
och den 28 Januari 1757 åt bruksegaren, som var kronan ansvarig
för räntan, vissa rättigheter medgifna, dels att efter öfverenskommelse
med åhon förvandla densamma till kolning och körslor,
emot samma betalning som skattebönder åtnjöto, dels ock att
nyttja skogen jemväl till odling. Dessa angående bruksegares
och åbors ömsesidiga rättigheter och skyldigheter meddelade
stadganden, kungjorda genom Kongl. Kammar- och Bergskollegiernas
kungörelse den 30 Januari 1824, ega ännu gällande kraft.

Af hvad vi sålunda framställt visar sig, huru egare al skattskyldig
jord blifvit försäkrad mot hvarje förhöjning af derå hvilande
grundskatter; inga nya skattläggningar skulle komma i Iråga,
huru mycket än den jord som innehades steg i värde till följd
af odling, eller utvidgning af brukningsområdet, eller lättad omsättning
af jordens produkter, samt att sådan jordinnehafvares
rättsliga ställning blifvit bestämd på ett sätt, som upphäfde all
slags personlig afhängighetsställning i afseende på jordens disposition
för jordegare, af hvad natur jorden än månde vara, på
samma gång som frälsejords förmåner föllo till godo medborgare
af annan klass än frälse. Det förhållande mellan de olika jordnaturerna
och deras egare, som sålunda inträdt, var således af
helt annan natur än förr. Den utjemning, som nu kom i fråga,
var den, att alla medborgare, hvilken klass de än tillhörde, skulle
få rätt att ega och besitta jord af hvilken natur som helst. Lagstiftningen
utvecklade sig ock i denna riktning, dels på det att
hvarje medborgare, som egde tillgångar dertill, måtte kunna inköpa
jord, som var fri från en mängd skatter och besvär, om
han ock blef nödgad att derför erlägga högre köpeskilling, dels
ock på det att frälsejordens egare måtte kunna genom en utsträckt
konkurrens betinga sig större köpeskilling. Den uteslutande rätt
till frälsejord som adeln egt blef derför, så snart jordnaturen

191

blifvit oföränderligt sambunden med egendomen, utan afseende på
egaren, mildrad, för att alldeles upphäfvas. Derför blef uti Ad.
Priv. den 16 Oktober 1726 stadgadt, att hvad frälseströgods angår
kunde adelns vederlikar samt preste- och borgarståndets medlemmar
ega och besitta dem, och genom 3 mom. af Föreningsocb
säkerhetsakten den 3 April 1789 blef rättigheten att besitta
allmänt frälse utsträckt till alla stånd, hvilken rätt genom Kongl.
förordningen den 6 April 1810 utsträcktes äfven till säterier.

Af det sätt, hvarpå grundskatterna blifvit till sitt belopp och
utgörande fastställda, äfvensom af den fixering af egendomarnes
jordnatur som egt rum, var en följd, att, då förökning i skatt
fordrades, man för sådant ändamål vände sig dels till andra beskattningsföremål
än jordegendomen, såsom qvarnar, sågar, hammarskatt,
dels till skatter, hvari alla medborgare hade att i lika
förhållande deltaga. Man ser ock derför, huru under denna tidsperiod
bränvinsskatt, charta sigillata och tullen anlitades, jemte
allmänna bevillningen, för att fylla statsbehofven. Detta skedde
dels genom att höja skatten med vissa procent, såsom fallet var
med charta sigillata, dels genom jemkning af grunderna för utgörandet
på ett sätt som åvägabragte förhöjning, dels dessutom
genom särskilda tilläggsafgifter, såsom fallet med tullen, i samband
med hvars åläggande påbjöds utgörandet af särskilda afgifter,
att utgå dels i förhållande till de in- och utförda varornas
värde, dels i förhållande till fartygens lästetal, hvilka afgifter anslogos
dels till förstärkande af statskassan i allmänhet, dels för
vissa ändamål. Sådana afgifter voro lastpenningar, passpenningar,
licent, afgift till manufakturfonden, till lazaretts- och kurhusfonden,
till fiskerifonden, landshjelp, m. m., hvarom längre fram. Samma
förhållande var äfven med allmänna bevillningen, hvaraf inkomsten
förökades dels genom förhöjning af bevillningskontingenten,
dels genom åtagande af särskilda slag af bevillningar, såsom lön
och betalningsafgiften, en klasskatt liknande den under Karl XII
påbjudna upphandlingsafgift, hvilken skulle användas för liqvid
af rikets gäld, slottshjelpen, för uppbyggande af Stockholms slott,
som utgick med x/i af lön, och betalningsafgiften, afgift till medicinalfonden,
kortstämpelafgift, öfverflödsafgifter m. fl.

192

III. Produktions- och näringsskatter.

Efter att hafva redogjort för de skatter och afgifter, som jordinnebafvaren
såsom sådan hade att erlägga, och huru denna skattskyldighet
var förbunden med de olika slagen af jordnatur, öfvergå
vi till redogörelse för den beskattning, som var ålagd vissa näringars
idkare, att utgöras antingen i förhållande till produktionen,
eller ock med personela afgifter. Vi begynna med de skatter af
detta slag, som på denna tid voro mest inkomstbringande, nemligen

A) af bergverken.

Af den afkastning, som tillgodogörandet af de i jordens sköt
förvarade värderika mineralier lemnade, ansågs staten fortfarande
böra ega en andel (jfr ofvan sid. 99 o. f.). Stödet för denna rätt
var detsamma, som för upptagande af tionden. Staten ansåg sig
berättigad till en del af de i jorden förvarade skatter, så snart dessa
framträdde såsom värdeegande alster, hvadan staten, likasom den
förbehållit sig tionde af jordegendomens afkastning, så äfven tillerkände
sig en viss andel af bergverksafkastningen. Vidare ansåg
sig staten ytterligare dertill berättigad, ty likasom jordegarne på
många ställen fått sina egorymder utvidgade för att användas
till uppodlingar, betesmarker och skogsförsäljning, hade äfven
blifvit anslagna egendomar för bergsnäringens räkning för att
underlätta arbetet för dess produkters bearbetande till omsättningsbara
varor. De inkomster, som beräknades inflyta af mineralrikets
produkter, voro 1697 beräknade: alun- och svafveltionde
5,600 daler, silfvertionde 11,000 daler, koppar 253,000 daler, tiondejern
och hammarskatt 86,000 daler, således inalles 357,000 daler.
Af de med bergsnäringens beskattning sammanhängande lagstiftningsåtgärder
under 18:de århundradet bör först märkas förr åberopade
Kongl. förordningen den 27 Augusti 1723, hvarigenom, efter
hvad vi förut nämnt, man sökte uppmuntra grufdriften och bergsnäringen
genom att gifva en sådan förklaring åt det regale, kronan
förbehållit sig, att detta endast skulle innebära öfveruppsigt
öfver bergsnäringen. Genom denna förordning utsträcktes äfven
bestämmelsen om bergverkstionden till alla mineralrikets produkter,
att erläggas efter samma grunder som voro bestämda 1649,
nemligen Vio för den tillverkning, hvartill mineral samlats å skatte
eller krono, samt ,/30 för den hvartill mineralet erhölls af frälse
och Y2o då mineral hemtades från båda slagen af egor, ett för -

193

hållande, som hade sin grund uti den friare disposition och fullständigare
eganderätt, frälsejordsegare ansågos hafva öfver sin
jord. Vidare blefvo särskilda bestämmelser gifna för privilegierade
eller med särskilda förmåner förlänade bergverk, samt noggrannare
och utförligare bestämmelser i afseende på beskattningen
och sättet för skattens utgörande af desamma. Kongl. brefvet den
9 September 1741 förpligtade Sala bergslag att till Kongl. Myntet
leverera allt det silfver, som vid Sala grufva tillverkas, hvaraf yi0
tillfaller kronan och 9 j0 återställas utmyntade till bergslaget, som
derför hade att betala myntarelön och slagskatt, hvarjemte bergslaget
borde till ersättning för räntor och dagsverken, som till
bergsstatens underhåll anslagits, betala för hvarje mark af dessa
7,o utaf silfret 1 daler, då årliga tillverkningen öfverstigit 2,000
lödiga mark, och Id/j daler när den öfversköte 2,500. De af Stora
Kopparberget utgående afgifter nedsattes, så att afradskopparn
1718 minskades till hälften och 1721 återstoden deraf efterskänktes.
Vidare nedsattes räntan genom Kongl. kungörelserna den 19 Februari
1770 och den 27 Juli 1780 från y4 af tillverkningen till V8,
hvarjemte Kongl. brefvet den 20 November 1790 förklarade guld
och silfver, som framställdes från Kopparberget, fritt från afgift.
Genom Kongl. kungörelsen den 15 Mars 1805 bestämdes kopparräntan
till Vio, mot indragning af åtskilliga förläningar samt förbindelse
till afsättning af hvart 24:e LV till konststatens underhåll.
Avesta-koppartullen bibehölls vid det förut bestämda beloppet,
2 rdr pr Skffi garkoppar (Kgl. brefvet d. 25 November 1783).

Hvad tackjernstionden angår, så blef den vissa tiondesättningen
efter blåsningsdygn, efter hvad förut blifvit nämndt, legaliserad,
och detta sätt för tackjernstiondens bestämmande allmänt påbjudet,
med bestämning af ett visst antal frihetsår för nyanlagda verk, innan
skatten skulle utgöras, samt beräkning af ett visst antal, 8, kalldygn
för de skattskyldiga vid hvarje blåsning, hvartill jemväl
kommo vissa frihetsdygn (Res. allm. besv. 1734 § 34, 1739 § 50, mas-''
mästareordningen 1766 §§ 3 och 4). Denen gång bestämda afgiften
kunde ej höjas ej heller minskas, dock kunde förhöjning ske om
hyttan utvidgades, likaså jemkning om tillverkningen minskades
eller nedlades. Denna skatt, som, lämpad efter masugnens storlek,
blifvit till ett visst belopp bestämd, blef genom masugnens ändamålsenliga
inrättning och tekniska upptäckters införande lägre,
än ursprungligen afsetts; den nedsjönk till 1 å 3 procent af blåsningens
storlek, men blef äfven med denna nedsättning mer

194

tryckande, då produktionen genom grufvornas aftagande rikedom,
svåra transporter för rudimaterier och effekter eller bristande
kapitalstyrka hos egaren ej kunnat uppdrifvas, hvarför ock exempel
finnas på dispenser från denna skatt, helst vid nya masugnars anläggande.
I afseende på sättet för utgörandet af denna skatt förklarades
genom Kongl. brefvet den 25 Maj 1725, att tackjernstionde
skulle försäljas på auktion, men endast bruksegare egde rätt att
göra anbud. Sedan blef regel, att kronan efter omständigheterna
försålde den eller lät tiondegifvare behålla den mot lösen efter
taxa, som af Bergskollegium uppgjordes. Denna rätt till lösen upphäfdes
1761. Kongl. kungörelsen den 17 September 1766 bestämde,
att Kammarkollegium, Bergskollegium och Statskontoret skulle bestämma
ett visst pris, men att tiondejernet skulle bortauktioneras,
och skulle det försäljas, om det bjöds i enlighet med eller öfver
det fastställda priset, med viss företrädesrätt för bruksegare första
auktionsdagen. Denna kungörelse undergick den förändring genom
riksdagsbeslut 1766 § 43, att vid auktionen skulle bergsstädernas
borgerskap hafva företräde att bjuda första dagen, med rätt dock
tillika för bergsmän att bjuda på sitt eget jern; den andra dagen
stod bud öppet för hvem som helst.

Hammarsliatten var bestämd att utgöras med 1 procent af det
privilegierade årliga smide, hvartill hammarverken vid anläggningen
taxerades eller förut blifvit, vid den taxering som skett 1695,
uppskattade. Utöfver det belopp smide, som för denna taxering
beräknats, fick ej smidas (Kgl. brefvet d. 26 Juli 1726), såvida det
ej kunde visas att verket var så aflägse från andra äldre, ädlare
och angelägnare verk, att dessa ej ledo förfång, samt att verket
sjelf hade eget tackjern och ymnig skogstillgång. Genom Kgl. Res.
den 11 Maj 1731 medgafs hammarpatroner att, då öfversmide skett,
få betala den vanliga hammarskatten, tilldess Bergskollegium utfärdade
specialresolution, samt derjemte en särskild rekognitionsafgift
för hvad utöfver det privilegierade smidet var tillverkadt.
För hamrar belägna å frälsegrund bestämdes, efter som vi förr
nämnt, genom Kgl. Br. den 2 Aug. 1731, att 15 procent öfversmide
skulle vara skattefritt. Genom Kgl. förordningen den 15 Juni 1803
undergick hammarskatten den förändring, att för nya härdar skulle
erläggas dubbel hammarskatt eller 2 procent, utan beräkning af frälsefrihet
för de af frälset å frälsejord anlagda, och skulle likaledes
rekognitionsafgift bestämmas efter 2 procent för tillökningssmide,
hvaremot vid rest- eller undersmide, derest det förorsakades af

195

särskilda omständigheter eller olycksfall, afgiften restituerades. I
afseende på sättet för kammarskatts utgörande gällde, att den utgick
olika för stångjernsverk och för ämnesverk. Enligt Kongl.
brefven 1684, den 17 September 1697 skulle den utgå in natura, men
genom Res. på två kärdegares besvär den 11 December 1752 bestämdes,
att åtminstone bergslags allmoge skulle få lösa sin hammarskatt
efter det pris, som Bergs- och Kammar-kollegium och Statskontoret
derå satt. Sedan blef genom Kgl. förordningen den 4 April 1770
allmän regel, att hammarskatt skulle utgå in natura. Slutligen
stadgar Kgl. brefvet den 5 Oktober 1774, att stångjernsbruksidkare
skulle efter godtfinnande antingen utgifva den in natura eller lösa
den efter det pris, Bergs- och Kammar-kollegium samt Statskontoret
derå satt. Hvad beträffar ämnesjernverk, så egde ej valfrihet
rum. Kgl. förordningen den 4 April 1770 bestämde uttryckligen,
att hammarskatten för sådana ej får erläggas in natura, utan skall
betalas med vexlar eller gångbart mynt, der sådant finnes.

I afseende på öfriga verk till bearbetande af mineralrikets
produkter, såsom alun, kobolt, rödfärg, svafvel, vitriol m. m., gällde,
efter som vi nyss nämnt, Kgl. Förordningen den 27 Augusti 1723 angående
tionde; särskilda förhållanden kunde vara med särskilda
privilegierade verk, såsom Bylta svafvelbruk.

Den produktionsskatt, som sålunda af bergverken upptogs,
var, efter hvad förr nämnts, satt i samband med vissa förmåner,
som voro bergverken förunnade, och med en lagstiftning som reglerade
handeln af de produkter, som erfordrades för eller alstrades
af denna näring, på ett sätt som afsåg att underlätta och främja
densamma. Sålunda beviljades frihetsår, hvilka i Kongl. förordningen
den 27 Augusti 1723 bestämdes till 9 och fingo för ädlare verk
fördubblas enligt Kongl. brefvet den 10 Maj 1748, och fingo dessa frihetsår
ökas, då så fanns nödigt. Frihetsåren bestämdes af Bergskollegium,
men om förlängning komme i fråga, tillhörde dess beviljande
Konungen, Kgl. Brefvet den 21 Maj 1819 (Jfr K. U. Bet.
N:o 7 1874 års riksdag). Vidare blefvo genom Kongl. förordningen
den 19 April 1740 § 16 bruken försäkrade och bibehållna vid
sin rätt till kol från de skatteskogar, som vid deras privilegierande
utlofvats dem till betjening med kol, och kolprisens stegring
öfver ett visst maximipris var, efter hvad förr anförts, vid vite förbjudet
i Res. den 1 Februari 1682. Hvad slutligen råvaran angår, blef
i Kgl. St. och förbud 6 Juni 1739 jernmalm likasom smidesjern
och tackjern förbjudet till utförsel, vid vite af 300 dir smt för

196

hvarje Sk® som utfördes, hvarjemte skeppet med gods skulle
konfiskeras. Och till förmån för den privilegierade jernbergslagen
skulle för de derutom liggande masugnar, som efter utverkade
privilegier hade sin malmtägt från grufva inom bergslagen, enligt
Kgl. brefvet den 21 Juli 1752 och Kgl. förordningen den 3 Juli 1753
§ 1, utsättas ett visst qvantum malm, som årligen finge afhemtas,
kunnande ej något derutöfver från bergslagsblåsningen dragas.
Äfven hade Bergskollegium genom brefvet den 21 Februari 1726
40 dir smt vite förbjudit bergsmän i ena hyttelaget att i annan
hytta låta uppbruka sin malm.

B) Bränviiisskatten.

Den skatt, som utom tionden, qvarn- och sågräntan samt
bergverkstionde framträder såsom en slags produktionsskatt, var
bränvinsskatien, hvilken nu framträdde såsom en särskild skatt,
i stället för att hafva varit en i accisordning bestämd afgift (se
ofvan sid. 96), som vid försäljning utgjordes, och i sammanhang
hvarmed bränvinsbränningen varit inskränkt hufvudsakligen till
städerna, medan på landet bränvinspannor voro en sällsynthet.
Detta förhållande synes i början af 18:de århundradet förändrat
sig. 1718 var bränvinsbränningen så allmän, att regeringen ansåg
sig föranlåten den 13 Februari samma år fråntaga allmogen dess
pannor, livilka dock på grund af Kongl. brefvet den 8 Januari
1719 återställdes.

Genom Kgl. förordningen den 21 Juli 1731 gjordes törsta försöket
till ett nytt beskattningssystem för denna artikel. Rätt till
bränvinsbränning medgafs såväl stad som land emot skatters utgörande;
på landet skulle för husbehofsbränning erläggas en viss
afgift för hvarje panna som innehades, vare sig att pannan begagnades
eller icke, afgiften lämpad efter hemmantal, så att den
som innehade mindre än ett hemman skulle erlägga 1 daler, de
som innehade öfver ett hemman, men mindre än två, 2 dir för
hvarje panna. För salubränning erlade bruksegare och sådane,
som endast sålde till sina arbetare, dels 2 daler smt för hvarje
panna, dels 1 daler kopparmynt för hvarje person, till hvilken de
sålde; krögare, gästgifvare skulle utgöra, utom 1 daler för hvarje
panna, 1 daler för hvarje tunna säd som till bränning användes.
I städerna bibehölls för de mindre af dem den accis, som var bestämd
i 1686 års accisordning, af 4 öre för hvarje kanna, som
beräknades årligen kunna tillverkas, jemte 2 daler smt för hvarje

197

panna. I de större städerna skulle husbehofsbränningen upphöra
och för salubränning accis erläggas. I Stockholm upphäfdes äfven
husbehofsbränningen, och bryggareembetet förbehölls salubränning
emot en afgift af 72,000 dir kopparmynt om året. Denna förordning
bl ef ej länge gällande, den upphäfdes genom Rdbsl. den 14
December 1734 § 6, och bränvinsbränningen ställdes på samma fot
som förut, utom hvad Stockholm angår. De förordningar, som efter
det all bränvinsbränning blifvit förbjuden 1740, utkommo 1741, äro
märkliga genom deri innehållna föreskrifter om begränsning af
det belopp, som finge till husbehof brännas, och af den tid, hvarunder
bränning fick ske, samt angående vilkoren för rätt till
bränning. Kgl. Förordningen den 7 September 1741 inskränkte
Aws&eAo/sbränningen till vissa tider på året, 8 Oktober—24 November
samt 1 Mars—15 April, under hvilka terminer minst 1
högst 2 tunnor, och af de mindre förmögna på landet minst 1 „
tunna finge hvarje termin brännas, mot en afgift i stad af 3 dalerj
utom busbehofsaccis, och på landet af 2 daler för hvarje tunna
spanmål som brändes. Ingen annan i stad än den som hade
åkerbruk eller kreatur, och som på landet var hemmansegare
eller åbo, egde bränna. För alla dessa stod fritt, utan afseende
på stånd, att bränna, och ingen annan än den, som verkligen brände
eller anmälde att han ärnade bränna, behöfde erlägga afgift.
ÄaZwbränning fick ske på landet under 4 månader, nemligen Oktober
och November, Mars och April, men i stad utan inskränkning till
tiden, med utsatt minimum till 5 tunnor spantnålsbränning på landet
och i de mindre städerna, samt 10 tunnor i de större, mot en
afgift åt 6 daler för hvarje tunna, hvartill kom busbehofsaccis i
stad. Denna rätt var ej alla medgifven, utan upplåten åt krögare
och gästgifvare, hvilka ej på landet fingo sälja annat bränvin, än
det de sjelfva tillverkat. I stad egde landshöfding och magistrat
bestämma antalet krögare och den qvantitet de egde bränna; om
någon ville tillverka mer, så skulle han dertill utverka sig bifall
och betala 8 daler smt pr tunna, hvarjemte å bränvinet utsattes
ett bestämdt försäljningspris, 2 daler smt pr kanna. Kgl. förordningen
den 10 December 1747 gjorde husbehofsbränningen fri och
införde den sedermera ofta förnyade bestämmelsen, att bränvinsskatt
skulle på landet erläggas för rättighet till husbehofsbränning,
vare sig bränning egde rum, redskap innehades eller icke, och
skulle utgöras till visst belopp för hvarje mantal, 3 daler
för hvarje helt, 1 daler 16 öre för ej fullt men ej under 1/4

198

mtl, och 24 öre för mindre lägenheter, hvarjemte ståndspersoner
skulle erlägga dubbelt mot allmogen. I stad gjordes afgiftens
erläggande beroende deraf, att rättigheten begagnades af den som
dertill var behörig, i afseende hvarå bestämdes såsom vilkor för
rätt till husbehofsbränning innehafvande af minst 2 tunnland jord,
och följdes samma grunder som i 1741 års förordning. Med denna
rätt var ej förenad rätt till salubränning. Derför antogs äfven
liknande föreskrifter som i 1741 års förordning angående afgift
för salubränning, men afgiften höjdes till 8 daler smt. Från och
med 1752 till och med 1772 infördes bestämmelser om bränvinsbränningen
i bevillningsförordning. I 1752 års förordning upphäfdes
skyldigheten att erlägga afgift då det icke brändes; ingen
annan än den som ville utöfva rättigheten behöfde erlägga skatten.
Någon särskild skatt för salubränning bestämdes icke. Krögarne
fingo i stället erlägga en minuteringsafgift för försäljningen, som
medelbart träffade bränviustillverkningen. Den i 1747 års förordning
antagna grundsats om obligatorisk afgift återupptogs i
1762 års bevillningsstadga och utsträcktes äfven till de städer,
hvilka. ej förut afsagt sig husbehofsbränning. I 1772 års förordning
gingo ständerna ännu längre, i det de förklarade sig
villiga att erlägga bränvinsbränningsafgift, äfven om Konungen
skulle anse sig nödsakad att förbjuda all bränning. Sedan bränvinsbränningen
gjorts till regale, befriades man dock från skatten.
Efter det att Konungen vid 1786 års riksdag gjort ett misslyckadt
försök att erhålla en bevillning af .800,000 daler årligen mot regalets
upphörande, och sedan Konungen året derpå bestämt, att den
det ville iinge mot erläggande af en viss arrendeafgift till husbehof
bränna bränvin, återställdes vid 1800 års riksdag bränvinsrättigheten
till allmänheten mot eu afgift, hvilken med tillämpning
af samma grundsats, som fått sitt uttryck i 1747 års förordning,
blef obligatoriskt oberoende af rättighetens begagnande. För städerna
beräknades skatten efter antalet af mantalsskrifna personer,
så att på hvarje mantalsskrifven man skulle beräknas 2/3 och pa
hvarje qvinna 1 3 tunna spanmål att användas till bränvinsbränning
om året.

Jemte dessa produktionsskatter bör erinras vissa näringsoch
yrhessliatter af underordnad vigt, hvilka utgjordes genom
personela afgifter. Såsom sådana kunna nämnas sillupplcöpareafgiften
för rättighet till uppköp och försäljning af sill och saltad
fisk, Kgl. St. om nordsjöfiske den 21 Juli 1774, samt gerningsören, den

199

förr nämnda personela näring,sskatten, som skalle erläggas af de på
landet vistande sockenhandtverkare. Ursprungligen en kronan
allena förbehållen inkomst, hade den blifvit en åt städerna öfverlåten
inkomst, till följd af det intrång som stadsmannanäringen led
af dessa näringsidkare. Genom Kgl. Br. den 29 April 1725 blef
bestämdt, att den skulle utgå med ej mer än en daler, och skulle
ingå andra städer dertill ega uppbära den, än de som efter vanligheten
dertill haft rätt. I sammanhang med dessa personela
yrkesafgifter bör erinras de afgifter, som fortfarande ålågo embetsmännen,
centonalen och avancementspenningar för Vadstena krigsmanshus,
hvartill kom chartse sigillatse recognition och charta
sigillata på fullmakter, hvarom längre fram.

IV. Afgifter för vissa särskilda ändamål.

Härvid vända vi oss först till de afgifter, som erläggas för
begagnande af vissa allmänna anstalter.

a) Lots- och båkväsendet (jfr ofvan sid. 104).

Kongl. förordningen den 27 April 1748, som till lättnad för sjöfarten
rnedgaf, att svenska fartyg gående inom riket städerna
emellan skulle befrias från skyldighet att taga lots och erlägga
lotspenningar, bestämde hvad af lotsafgifter na skulle såsom löneinkomster
tillfalla lotsarne, och omförmäler, att förhöjning af lotsafgiften
blifvit påbjuden till amiralitetets inqvarteringskassas understöd.
Dessutom blef till lotsverkets vidmakthållande genom Kongl.
förordningen den 11 Aug. 1752 en särskild förhöjning att utgöras
af främmande fartyg, motsvarande hela lotsafgiften, anslagen. En
ny båkafgift blef enligt bref till Amiralitetskollegium den 31 Okt.
1758 af Kgl. Maj:t fastställd, att af tullkammaren uppbäras, utgörande
2/9 för inhemska och % för utländska fartyg af det belopp,
som enligt 1748 års lotstaxa skulle ingå till Amiralitets-inqvarteringskassan.
Ytterligare förordningar angående lots- och båkafgifters
erläggande utfärdades den 19 April 1781 och den 29 Okt. 1798.

Den afgift, som erlägges för

b) Kontrollstämpling

af guld och silfver, jemte föreskrifterna om skyldigheten att låta
kontrollera och stämpla alla arbeten af dessa metaller, som ej -voro så små att stämpel ej kunde åsättas, har sitt ursprung från

200

Kgl. stadgan den 7 December 1752, som förordnade första gången
om en kontrollinrättning med hvad dermed egde samband, om
ock i föregående tiden anstalter funnits vidtagne för att bereda
tillfälle till kontrollering, då undersökningar äskades för att afslöja
underslef.

Den vigtigaste inkomsten af dessa af gifter voro

c) Postmedlen,

som upptogos i 1696 års stat till omkring 20,000 daler, voro i
stigande, så att i 1740 års stat postmedelöfverskotten beräknades
till 60,000 daler. Postväsendet var äfven stadt i utveckling (Jfr
ofvan sid. 105.) Sedan genom Kongl. förordningen om postbåden
den 20 Februari 1636 anbefallts att befordra postföringen med
gångposter, tillsatta på hvarje 2, högst 3 mil, måste man snart
bestrida posten med skjuts, och Kongl. förordningen den 20 Aug.
1646 stadgade, att skjutsande postbönder skulle förordnas på hvarje
mil och helst invid stora landsvägen. Till posthemman utsågos
i första rummet kronohemman, hvilka dock efter hand blefvo
skatteköpta, men äfven skatte- och frälsehemman. Posthemmans
innehafvare fingo åtnjuta hästlega af postmedlen, ehuru till något
lägre belopp än vanlig skjuts. Denna postlega var 1801 satt till
3V2 skill. för milen, om post skulle skjutsas 4 gånger i veckan,
2V„ skill. om 2 gånger, med tillägg af 1 skill. pr mil för extra
post, hvarförutom de erliöllo vissa friheter, hvilka blefvo sammanfattade
i Kongl. kungörelsen den 19 Augusti 1801 och utgjordes
af frihet från byggnadsskyldigheter till socken eller härad, allmän
skjutsskyldighet, inqvartering, knekte- och båtsmanshåll, eller ock
ersättning motsvarande samma besvär, om detta ej kunnat aflyftas.
I afseende på postportot var i 1636 års postordning bestämdt,
att städernas postförvaltare fingo uppbära 2 öre kvitt mynt för
hvarje mil brefvet passerat. Sedermera utfärdades specifika taxor,
dels särskildt för sig, såsom den 6 September 1638, dels i förening
med allmänna postordningen, såsom den 2 Januari 1643
och den 19 Juli 1645. Enligt dessa bestämdes den ej allenast med
afseende på vägens längd, utan äfven efter brefvets vigt, dervid
såsom enkel portosats bestämdes ett lod, hvilken genom posttaxan
den 12 December 1692 höjdes till 1V4 lod. Genom Kongl.
bref till Kansli-kollegium den 31 Maj 1693 medgafs en viss
moderation i taxan på stora bref och paket. Fribretsrätt hade
blifvit medgifven genom special postordning den 19 Juli

201

1645 och till följd af missbruk uppkäfd den 19 December 1668,
för att ånyo medgifvas; och ordnades denna rätts utöfning genom
Kgl. Förordn. den 23 December 1685 och den 8 Januari 1704. Den
upphäfdes ånyo genom Kgl. Bref till Kansli-koll. den 22 Februari
1718 för att åter medgifvas, och utfärdade Kansli-koll. den 6 Maj 1719
en specifikation å de berättigade. Rekommendation af bref under
postverkets ansvar tilläts första gången genom Kgl. resolutionen
den 20 September 1660, för bref som innehöllo penningar.
Genom postinstruktion den 16 Februari 1707 § 11 tilläts sådan för
alla angelägna bref.

d) Charta sigillata och Expeditionslösen.

Såsom på en gång afgift för begagnande af statens allmänna
inrättningar och under vissa förhållanden en skatt bemärkes
charta sigillatce-afgiften, som ej är upptagen i 1696 års stat, men
blef införd i den som under Frihetstiden upprättades. I 1740 års
stat var chartse sigillatae-afgiften beräknad till 26,000, och chartse
sigillatse-recognition till 5,000 daler. Flere charta sigillatm-förordningar
utfärdades under 18:de seklet, och grunderna för afgiftens
utgörande utvecklades till hvad nu gäller. De charta? sigillatseafgifter,
som egentligen äro skatter, blefvo allt mer lämpade efter
värdet af hvad som i handlingen afbandlades, medan å andra
sidan afgiften å de egentliga expeditionerna bestämdes till viss
stämpel pr ark, i stället för den afhandlade sakens värde (jfr
sid. 105). Så var i den charta? sigillat;e-förordning, som utfärdades
i medlet af förra århundradet den 14 Januari 1748, och hvars grunder
hufvudsakligen gällde under ifrågavarande tidsperiod, chartan bestämd,
för utgående expeditioner till 4 öre pr ark från underrätt,
6 öre från lagmansrätt, consistoriel- m. fl., 8 öre för första, 12
öre för andra och 16 öre för tredje och så för hvart ark 16 öre
från öfverrätt, och å Kongl. Maj:ts utslag 2 daler för första arket,
3 dir för andra, 4 dir för tredje arket, och så vidare för hvarje
ark, som öfverstiger, 4 dir pr ark; inlagor belädes med charta i
en viss stigande progression för hvarje ark. Fullmakter å tjenst
belädes i ett mera proportionell förhållande med charta, nemligen
med viss procent af lön, 4 proc. af penninglön och 6 proc. af
spanmålslön, samt 10 proc. af karaktersfullmakter. Charta sigillata
å resolutioner för förvärfvande af särskilda rättigheter blef
förhöjd, på samma gång antalet af dem, som skulle dermed beläggas,
förökades; adelsbref skulle beläggas med 100 dir, bref å

202

friherrlig med 200 dir och å greflig värdighet med 400 dir, hvartill
kom det i Kgl. förordningen den 7 Juli 1752 för Serafimerordensriddare
charta å 100 daler, för ordenskommendörer 50 dir, för
riddare af Svärdsorden 10 dir och af Nordstjerneorden 25 dir;
för privilegier, såsom å säteriers förvärfvande af ofrälse man, 20
dir; för privilegier å bergverk, handel, boktryckeri etc., samt
borgarbref bestämdes vissa afgifter, olika efter yrkets beskaffenhet
och omfång, samt, då det gällde stadsnäring, efter stadens klass 10—
200 dalers charta. Redan i chartse sigillatm-förordningen den 23
September 1736 förekommo proportionela stämpelafgifter å öfverlåtelsebref
och kontrakt. 1 1748 års förordning stadgades, att
köpebref och fastebref å fastighet samt köpebref å skepp och fartyg
skola draga lika charta sigillata (jfr 5 och § 17) beräknad
efter värdet, så att då det uppgick till 10—30 dir handlingen
skulle beläggas med charta af 4 öre, värde af 30—60 dir med 8
öre; 60—100 dir med 12 öre; 100—150 dir med 16 öre; 150—200
dir med 24 öre; 200—400 dir 1 dir sint; 400—600 dir 2 dir;
600—800 dir 3 dir; 800—1,000 dir 4 dir; och så för hvarje fulla
500 dir 1 dir smts tillökning. Skuldebref behöfde numera endast
när de uppvisas för domare eller exsekutor till inteckning eller
utsökning (§ 16) beläggas med stämpel, och skulle de som angingo
ett värde uppgående till 50 dir sint beläggas med charta af 2
öre; till 100 dir med 4 öre; till 200 dir med 6 öre; till 300 dir med
8 öre; till 400 daler med 10 öre; till 500 dir med 12 öre; till
600 dir med 16 öre; till 800 dir med 24 öre; till 1,000 dir med
1 dir o. s. v., samt derutöfver 1 dir för hvarje 1,000 dir af det
värde, för hvilket inteckning eller betalning sökes. Kontrakt
om lön, arrende, hyra samt allt annat, som skriftligen afhandlas
mellan enskilda personer till deras säkerhet, skulle (enl. § 15)
beläggas med charta, stigande från och med 2 öre för värde, intill
20 dir, till 1 dir för hvarje 500 dlrs tal som aftalet gällde,
utan afseende derpå om de företeddes hos offentlig myndighet
eller ej;*) samma bestämmelser skulle gälla för äktenskapsförord,
morgongåfvobref, testamenten, fideikommiss och gåfvobref, då

*) Till och med i 1803 års Ch. Sig. F. bibehölls bestämmelsen att allt som
skriftligen afhandlas till ömsesidig säkerhet skulle beläggas med charta sigillata. I
1810 års Ch. Sig. F. inskränktes förordnandet till hvad nu gäller, nemligen kontrakt
angående hyra, arrende eller afgäld af fastighet, i sammanhang med hvilken ändring
först stämpelskyldigheten efter hand inskränktes till det fall, då handlingen företeddes
vissa domare eller exsekutor, först hvad beträffar kontrakt mellan husbonde samt
hälftenbrukare eller torpare och från och med 1860 till alla kontrakt.

203

viss summa var utsatt, eljest skulle de beläggas med fix afgift,
hvaremot bouppteckningar eller, såsom det heter, inventarier, likasom
ock afskrifter deraf, liqvidationer om arf, räkningar blott
charterades med visst pr ark. Stadgadt var böter af 20 daler smt,
derest ej angifna skrifter voro i enlighet med gifna föreskrifter belagda
med stämpel. Allmogen, ryttare, dragoner, soldater och
båtsmän ålåg att utgöra charta för köpe- och fastebref, afhandlingar
om hyia, lön, arrende, särskilda privilegier, resepass, lysningssedel,
gafvobief och testamenten till lika belopp som andra, men.
för inventarier, som icke öfverstiga 100 daler smt behållen summa,
\oio de ti ia tran charta, och derutöfver skulle blott erläggas 2 öre
för ark. Uti rättegångar skulle begagnas stämpladt papper till
hälften mot hvad af andra erlades, och der förordningen stadgar
10 öre, fingo de betjena sig af 4 öres charta samt, i stället för 6
öres, 2 öres stämpladt papper. Denna charta sigillatse-förordning
låg till grund för senare förordningar, så att, der högre inkomst
fordrades, det skedde i form af charta sigillatse förhöjning med
vissa procent. I kungörelsen den 11 Augusti 1767 blef chartan
bestämd till 50 procents förhöjning. Märkas bör, att genom Kongl.
förordningen den 10 Juni 1803 bouppteckning först blef belagd
med charta i förhållande till boets behållning.

Jemte den sålunda bestämda charta sigillata erlades den så
kallade charta; sigillcitce recognitionen, efter hvad förut anmärkts
en viss afgift för vissa resolutioner, bref och fullmakter, och utgjoides
pa det sätt, att den bestämda afgiften skulle i banken eller
landtränteri insättas och bevis derom företes, innan brefvet, resolutionen
dier fullmakten erhölls. I Kongl. förordningen ’den 29
Juni 1762 var den bestämd att utgöras med 400, 300, 200 daler
föi biet a föilänandet af de olika slagen af adeliga värdigheter,
samt 100 daler för vapenbrefvet; för fullmakt å tjenst 3 proc. af
lön, å karakter 4 proc.; å donationer och pensioner 3 proc.; gåfvor

1 reda penningar 4 proc.; eftergifter af gravationer och skuldebref

2 proc.; bytes- och lejdebref, pass och afsked 3 daler smt; coiifirmation
å rusthåll 4 daler pr mtl; för revisionsdomar, som angå till
vissa belopp stigande värden, 8 daler då värdet uppgår till 2,000;
16 dalei 4,000 ; 24 daler 12,000; restitution 8 daler. Utom dessa
afgifter bör erinras den centonal-afgift, som embetsman hvarje år,
da han lyfter sin lön, maste vidkännas till Vadstena krigsmanshus.

_ Expeditionslösen. Den 25 Juni 1720 utgafs taxa för Kongl.
Maj.-ts kansli. Kongl. förordningen den 20 Maj 1733 bestämde lösen

204

för fastebref efter hemmantalet, med förhöjning då jordnaturen
var frälse. Ännu i slutet af förra århundradet var häradshöfding
oberättigad att erhålla något i lösen för inregistrering af bouppteckning.
Jfr Kongl. förordningen den 31 Maj 1793. Först i den den
27 Maj 1801 utfärdade förnyade taxa på expeditionslösen vid hofoch
underrätter var en stigande registreringsafgift bestämd att utgöras
med visst för ark, nemligen 4 skill., då boets behållning
uppgick till 50 Rdr, 8 skill. då den uppgick till 51—100 Rdr, 12
skill. då den utgjorde 101—300, och 16 skill. till 500; deröfver 32
skill. Den skilnad, som funnits mellan frälse- och annan egendom
på landet, borttogs i fråga om lösen för fastebref, hvilken bestämdes
till 1 Rdr för hvarje mantal, om egendomen utgjordes af

flere, 1 Rdr 16 skill. för ett ensamt mtl, 1 Rdr för ett mindre,
men mer än % mtl. I stad bestämdes lösen för fastebref efter
köpeskillingens belopp till 16 skill. för fastighetsvärde af 33 Rdr
16 skill. till och med 166 Rdr 32 skill., deröfver till 32 skill. för

belopp till och med 333 Rdr 16 skill., samt 1 Rdr 16 skill. för

belopp deröfver till och med 1,000 Rdr, och deröfver 1 Rdr 32
skill. Först i Kongl. förordningen den 3 December 1812 blef stadgadt
om beräkning af lösen för gravationsbevis efter egendomens mantal
på landet och tomtantal i stad.

Af afgifter i öfrigt, som skulle för bestämda ändamål erläggas,
hafva vi förut omförmält (jfr sid. 103).

e) Lagmans- och Häradshöfdingeräntan samt Tingsgästningspenningar,

äfvensom

f) Djeknepennningar.

Någon ändring i bestämmelsen om grunderna för deras utgörande
skedde ej, blott i afseende på deras uppbörd och disposition.
Lagmans- och häradshöfdingeräntan blef bestämd 1778 att
ingå till statsverket, i stället för att den förut ingått till bofrätten,
och djeknepenningar skulle efter 1780 uppbäras af kronobetjeningen,
i stället för af djeknarne, och tillhandahållas domkapitlen,
utom en del deraf som inflöt i de norra länen, som ingick till
statsverket. Såsom en ny afgift för justitieväsendet bör märkas
den så kallade

g) Sterbhusafgiften,

som skulle användas till fond till Svea och Göta hofrätters aflöning,
hvilken utgjordes med 1/i procent af behållna summan i
adeliga sterbhus samt presterliga sterbhus, samt af ståndspersoners

205

ocb borgarehus i alla städer utom Stockholm och Göteborg, hvarest
af alla invånare utom adel och presterskap skulle betalas 6 öre
för hvarje matlag. Kgl. brefven den 21 Juli 1752, 5 Mars 1778,
1, 9 November 1785.

Till försvarsverket utgjordes

h) Salpeterg-iirden,

hvilken hade sitt upphof i det regale kronan under Gustaf I tillerkändes
till salpeterjord, hvilken allmogen hade att framföra till
kronans salpeterhus. Efter 1800 års riksdagsbeslut stadgades i Kgl.
förordningen den 26 Oktober 1801, att hvarje förmedladt mantal skulle
utgöra en gärd af 1/2 L« inrikes tillverkad, luttrad salpeter, hvarför
kronan skulle betala tillverkningsvärdet med 1 rdr 24 sk.,
hvilket nedsattes till 1 rdr 8 sk., mot det att kronan afsade sig
eganderätt till salpeterjorden (Kgl. brefvet den 12 Februari 1813).

V. Tull- och aceis-medlen.

Näst räntan utgjordes på denna tid den största statsinkomsten
af tullinkomsterna, bvilka utgingo dels af stora sjötullen och dermed
sammanhängande afgifter, dels af lilla tullen eller landtullarne
för torgförda varor i stad, och i samband med denna senare
stod äfven accisen. I afseende på tullsystem var naturligt,
att i öfverensstämmelse med denna tids ekonomiska grundsatser
prohibitiv-systemet skulle vinna tillämpning (jfr sid. 192 och
följ.) Det första förbud till skydd för inhemsk slöjd i Sverige,
som efter 1636 års ordnande af tullväsendet påbjöds, anses
det 1643 utfärdade hafva varit, hvilket var rigtadt emot glaskärl,
till uppmuntrande af glasblåsning. Detta förbud var ett undantagsstadgande.
Vanligen sökte man genom privilegier och
åt de privilegierade personerna förlänad tullfrihet för råvaran
uppmuntra tillverkningen. Under Karl XI, som sökte att genom
lagstiftningsåtgärder höja industri och handel, erhöll förbudsprincipen
en utsträcktare tillämpning. 1688 utfärdades förbud
emot sidentyger och brokad, samt två år derefter emot klädespersedlar
och tillbehör. I afseende på lilla tullen och accisen
skedde 1686 en förhöjning med 25 procent, hvilken blef till hufvudsaken
den bestående taxan under hela den tid dessa afgifter
erlades. Härjemte, till höjande af sjöfarten och skeppsbyggeri,
blefvo lindringar i tullens utgörande medgifna. Så blef 1692 för -

206

ordnadt, till uppmuntran af cravelfartygs byggande, att dessa
skulle åtnjuta den fördel som benämndes helfrihet, medan klinkfartyg
skulle underkastas ofrihet i afgiften. I 1696 års stat voro
såsom inkomster af tullen å ut- och införda varor upptagne:
stora sjötullen och sjörättsmedlen, uppgående till omkring 720,000
daler smt; den särskildt upptagna salttullen, omkring 16,000 daler,
koppar- och manufakturtullen, hvilken var en utförseltull, omkring

20.000 daler, tjärtullsförhöjningen 50,000 daler, samt tolag, som
utgjordes af en särskild tilläggsafgift för vissa varor, 50,000, inalles

866.000 daler; af småtullarne med den x/4 förhöjning, som 1686
blifvit fastställd, beräknades en inkomst af 390,000 daler. Den
stora sjötullen sökte Karl XII ordna på ett sätt, som förskaffade
staten de största inkomster. Tulltaxan den 22 Sept. 1715 utgjorde
en tillämpning af finanstullsystemet och karakteriseras af ett
konseqvent genomförande af procentberäkningen. I densamma
innehållas bestämmelser derom, att export- likasom importtullen
skulle beräknas ej efter försäljnings- utan inköpspriset, styrkt
genom factura, till följd hvaraf tulltaxan den 4 Maj 1718 började att,
jemte procentberäkningen, äfven bestämma de flesta varors värde.
Vidare utmärker sig denna taxa genom ett ganska inskränkt
antal utförselförbud, nemligen blott å gröfre gjutet jern, vissa slags
trävaror, råa hudar, svensk spanmål, dock ej skånsk, samt under
kriget hästar, och genom låg införseltull särskildt å förnödenhetsvaror,
såsom salt, spanmål, medan öfverflödsvaror skulle åsättas
hög tull, samt slutligen att till inhemska manufakturers uppmuntran
nödiga råämnen skulle få införas och inhemska manufakturer utföras
emot ringa eller ingen tull. Denna föreskrift om tullfrihet
för vissa varor, hvilken äfven innebar frihet från andra afgifter,
äfven tolagen, tillämpades emellertid så, att en recognitionsafgift
pålades till början till ett belopp af V8 procent på inkommande
varor, hvilken afgift 1718 utsträcktes till utförda inhemska manufakturer,
och bibehölls denna recognition oförändrad, tills den
1782 höjdes för utgående varor och 1816 för inkommande varor
till >/4 procent, för att i 1824 års tulltaxa utbytas mot vanlig tull.
De lagstiftningsgrundsatser, som i slutet af Karl XII:s regering
tillämpats för att högst väsentligt lossa på de band, åt hvilka
handeln var hesvärad, blefvo i Frihetstidens början ännu följda
och förbundna med i öfrigt vidtagna åtgärder för näringarnes
frigörande från onaturligt tvång. Snart öfvergick man till helt
andra, i motsatt rigtning gående principer. Såsom uttryck åt

207

föiändiadt systern äro ej att räkna Kongl. förordningen den 10 Ko v.
1724, som förbjöd främmande, vid konfiskation af skepp och gods,
att med egna eller betraktade utländska fartyg införa andra än
deras egna länders produkter, eller Kongl. förordningen den 28 Febr.
1726, enligt hvilken utländska fartyg ej fingo användas till inländsk
frakthandel eller af svenska medborgare att importera
andra varor, än dem som tillhörde fartygens hemland. Men med
tuUtaxan af den 26 April 1739 för utgående varor, upptagande
20 utforselförbud, och sedermera af den 8 Juni för inkommande,
hvari åberopas Kongl. förordningen den 19 Maj, hvarigenom på en
gång till införsel förbjödos varor till ett antal icke understigande
470, begynte man att hylla och konseqvent tillämpa prohibitivsystemet,
i angifvet syfte att upphjelpa och främja industrien.
De grundsatser som nu följdes fingo sitt ytterligare uttryck i
skråförfattnmgar och öfverflödsförbud. Detta system nådde sin
höjd i Frihetstidens sista tid, då en taxa för utgående varor utfärdades
1770, som ökte utförselförbuden till 36, och en å inkommande
varor utfärdades 1771, med förbudsbestämmelser till
ett antal af 870, och härmed nådde prohibitiv-systemet sin kulmination,
ehuru ännu 1816 införselförbuden uppgingo till mer än
300. Detta tidehvarf hade dels från föregående tidehvarf emottagit,
. dels i sin början sjelf infört åtskilliga tilläggsafgifter, som
voro jemte tullen lagda å utgående och inkommande varor. Till
sådana, som voro arf från föregående tidehvarf (1715—1739), höra
ar nipenning ar, lastarmpenningar, licent, som i taxa den 1 Juli 1719
bestämdes att utgå och skulle stå under ständernas disposition
till rikets gäld, extra licent m. fl. Till de tilläggsafgifter, som af
detta tidehvarf skapades, höra afgifter af vissa varor till manufakturfonden,
enligt taxa den 4 Oktober 1756, hvilka afgifter stego
till 3 ända till 30 procent af värdet, enligt uppgjord specifik taxa,
Ull lasaretts- och kurhus-fond, till fiskeri-fond, consumtionsaccis,
förhöjningslicent o. s. v., samt den landshjelp som för särskilda''
varor erlades från den 1 Januari 1735 med 5 till 10 procent af varuvä-rdet.
I 1770 års taxa å utgående varor förekommer utom tullen
sjörätts-penningar 4 öre, armpenningar 2 öre för hvarje 100 dalers
värde. I tulltaxan den 6 Juni 1782 å ingående och den 23 Sept.
samma år å utgående varor qvarstär blott förhöjningslicent.
Denna blef i den senare taxan bibehållen såsom särskild afgift,
som Jernkontoret egde uppbära af vissa med främmande fartyg
utgående jerntillverkningar. Den allmänna licenten upphörde

208

såsom en särskild afgift, men ett deremot svarande belopp skulle
af tullmedlen ingå till Riksgäldskontor. De i § 19 af 1782 års
tulltaxeunderrättelser bland de såsom afskaffade uppräknade manufakturfonds-
och consumtionsafgifterna sammanslogos till en
enda, under namn af afgift för de varor, som från Ostmdien med
svenska fartyg inkomme och qvarstannade i landet.

Till de egentliga tullafgifterna kommo skeppsumgålder. De
som omtalades i 1770 års taxa för utgående och 1771 års taxa
för inkommande varor voro påskpenningar, lastpenningar och
lastar mpenning ar. Passpenningar utgjordes för ingående fartyg i
städerna Stockholm, Nyköping, Norrköping och Abo med 2 rdr
specie för hvarje större och mindre, svenskt eller främmande
fartyg, och för utgående fartyg i alla stapelstäder med 3 daler
8 öre för fartyg, som voro drägtiga 10 läster och derutöfver,
2 dir 30 öre för 9 läster, 2 dir 19 öre för 8 läster, 2 dir 9 ore
för 7 läster, 1 dir 30 öre för 6 läster, men för fartyg som hade
ett lägre lästetal och voro täckta lika med lastpenningar. Lastpenningar
såväl för ingående som utgående fartyg skulle i alla
städer, der stora sjötullshamnar äro, utgå för kelfritt fartyg me
4 öre. halffritt 5 öre och ofritt 6 öre pr läst, samt lastarmpenmngar
för ingående fartyg med 1 öre pr läst. I tulltaxan för ingående
varor den 6 Juni 1782 bibeköllos passpenningarne och sammanslogos
last- och lastarmpenningar för ingångna fartyg och bestämdes 5 sk.
pr läst å fartyg som njöto helfrihet, och för andra 7 sk. pr last;
pass- och lastpenningar bibehöllos (Taxan den 23 Sept. 1782) äfven
för utgående fartyg, lastpenningar bestämdes till 2 sk. 6 rst. för svenska
fartyg som åtnjöto helfrihet, samt för sådana svenska fartyg, som
icke åtnjöto helfrihet, och utländska fartyg 3 sk. 6 rst. efter läst.

Vidare bör märkas den till städerna ingående tolagen, hvilken
i 1770 års taxa bestämdes att utgöras af utgående varor med
1 procent för råvaror, som betala mer än Vs pr°ceilt i tull, och
Vo procent för arbetade, samt enligt 1777 års taxa för inkommande
2 daler smt af hvarje 100 rdr arbetade varors värde och
1 daler smt af de oarbetade och råvarornas värde, då för dem i
tull betalas mer än Vs procent. Inqvarterings-tolag bestämdes
1770 för utgående till 8 öre och 1771 för ingående 1/2 dalei af
hvarje 100 dir smt.

Härjemte bör märkas den till handelns skydd och konvojkostnad
påbjudna licentafgift, hvilken genom Kongl. kungörelsen
den 2 Februari 1797 bestämdes att utgå såsom en särskild tullför -

209

höjning lika stor med 1/5 af den i 1770 ock 1771 års taxor påbjudna
licent å alla ut- och inkommande varor, hvilken afskaffats
1782. Den sålunda 1797 påbjudna licenten blef 1799 skild från
tulltaxan och ansågs såsom icke vidare tillhörande tullmedlen
och bibehölls såsom sådan i senare tider under namn af handelsort1
sjöfartsafgift, tilldess denna afgift 1857 afskaffades. Slutligen
bör erinras den förhöjning och lindring i tullen, som stod
i samband med de fartygs beskaffenhet och nationalitet som ineller
utförde varor. De i Sverige på crawel byggda skulle åtnjuta
helfrihet; för de varor, som inkommo antingen med svenska
undersåtares hel- eller halfklinkfartyg eller ock med utländska
nationers fartyg, skulle helfria tullen förhöjas med 40 procent
af införsel- och 50 proc. af utförseltullen, derest icke den ofria
tullen i taxan särskildt var utsatt. Ofriheten för svenska klinkfartyg
upphäfdes genom K. F. den 11 Febr. 1826. Slutligen bör äfven
mai kas de lindringar i tull, som den transatlantiska sjöfarten
åtnjöt, hvilken tillkom de med uteslutande privilegium på handeln
med Ost- och Vestindien och Nordamerika förlänade kompanier.
Då dessa privilegier upphörde, hvad Vestindien och Nordamerika
angår 1805 och för Ostindiska handeln år 1814, blefvo emellertid
de förmåner som dessa kompanier åtnjutit, med vissa förändringar,
bibehållna för svenska fartyg, som idkade handel på dessa länder!
De utsträcktes år 1808 till handeln på Brasilien och derefter
1822 till handeln med andra länder i Sydamerika. Efter detta
år intogos bestämmelser om ifrågavarande lindringar i tulltaxan.
I 1826 års tulltaxa förklarades lindringarne ega rum för 3 år.
Sedan deras afskaffande beslutats 1830, blefvo de dock återinförda
i 1835 års tulltaxa och bibehöllos, tills de afskaffades 1851, då de
uf§j°ide 15 a 25 procent för direkt handel på Vestindien och
Bartélemy samt Östra Amerika och 331/3 procent för handeln på
andra sidan Goda Hoppsudden och Cap Horn. Nederlagsrätten,
som 1723 blifvit utsträckt till alla stapelstäder, fordrade en tullbevakning,
som ej öfverallt kunde åstadkommas, hvarför man
inskränkte densamma till blott vissa varor. Början skedde genom
Kgl. förordningen den 21 April 1774. En ny förordning återkallade
nederlagsfrihet pa alla varor, utom spanmål, salt och hampa.
Men i ett land, der nederlagsrätten var så gammal, kunde den
svårligen undgå att återställas. Början skedde med Göteborg,
som den 22 Maj 1794 medgafs eu temligen vidsträckt nederlags!
frihet på 20 år. Karlshamn fick en sådan något senare på 5 år.

210

Tulluppbörden, som nyss blifvit, under Karl XI:s tid, skild
från förpaktare, blef efter Karl XII:s hemkomst på grund af K.
brefvet den 19 Februari 1715 till Kammarkollegium utarrenderad, den
ena tullen efter den andra. Som detta ej gick väl, anbefalldes
Kammarkollegium den 20 December 1717 att ställa sjötullarne
under en allmän förpaktning öfver hela riket, hvilket dock gick

1 verkställighet först 1719. Några år efter fredens återställande
blef ändtligen 1726 både sjö- och landtullinkomsterna för tiden
till 1730 förpaktad åt en så kallad General-tullarrendesocietet, emot
10 tunnor guld (1 million dir) för stora sjötullen och en skälig
summa för lilla tullen och accisen. Detta arrende upphörde 1765,
och derefter ställdes tullinkomsten under kronans egen förvaltning
af en Kgl. General-tulldirektion, med laudtmarskalken till generaltulldirektör
och borgareståndets talman, ett kammar- och ett
kommerseråd till bisittare. Sammansättningen ändrades 1769.
Sedan, enligt föreskriften i 1772 års E. F. § 23 att tullverket under
Kammarkollegii uppsigt skulle lyda under vederbörande öfverdirektör,
tullverket kommit under kronans förvaltning, biet, på
grund af Kgl. brefvet den 13 December 1776, tullinkomsten åter utarrenderad,
först på 6 år från 1777. Efter denna tids slut förvaltades
tullarne för kronans räkning till år 1803, då, på grund
af kontrakt den 31 Augusti 1802, tullinkomsten utarrenderades på
10 år, eller till och med den 31 December 1812, mot 840,000 Rdr
specie, hvaraf 690,000 Rdr beräknades för sjö- ooh gränstullarne,
samt 150,000 Rdr för landtull och accis.

Den tulltaxa, som 1809 gällde, var utfärdad 1799. Såsom
exempel på utförseltull kunna anföras, angående bergverhsproduHer
af jern, att tackjern och jernmalm voro förbjudna, smidt jern och stål
drog i medeltal 16 sk. pr. SkTb, hvilket växte till 6 Rdr 32 sk.; stångjern
24 sk. med ofritt fartyg, 34 skill. efter ett värde af 3 Rdr. 16
skill. pr. Skit, och ej specificeradt jern 12skill. pr. 100 Rdr värde;
af hoppar, garkoppar 3 Rdr 36 skill. pr Skit efter ett värde åt
33 Rdr 16 skill., och utförd med ofritt fartyg 5 Rdr 39 skill.;
smidd koppar och plåt, beräknad till samma värde, 2 Rdr 40 skill.
pr. SkTE; förnödenhetsvar or, höft 10 rst. pr. Tt efter ett värde åt 16
skill., ost 3 skill. pr. % värderad! till 24 skill. pr. Tt, spanmål,
hvete 4 skill. efter ett värde af 3 Rdr pr. tunna, råg och korn

2 skill., det förra värderadt till 2 Rdr det senare till 1 Rdr 36
skill. pr. tunna, hafre 1 skill. pr. tunna värderad till 1 Rdr pr.
tunna; trävaror, träverke och slöjdvaror Y4 procent af värdet,

211

bjelkar 10, 14, 12, 24 skil]., allt efter dimensionerna, motsvarande
omkring 18 procent af värdet, bräder draga något högre tull.
Såsom exempel på införseltull må anföras, att för bränvin skulle
erläggas 20 Rdr pr åm efter värde af 40 Rdr, således 50 procent;
vin ännu högre 75, 80, 100 procent af värdet eller förbud; kaffe
8 skill. pr &, värderadt till 12 skill.; råsocker 4 rst. pr % som
då värderades till 2 skill. för brunt och 4 skill. för terressocker;

tobaksblad 4 Rdr 16 skill. pr centner, stjelkar 1 Rdr 4 skill.;

siden och finare bomullsväfnåder 8 procent af värdet, ylle 50 procent,
75 procent, sidenband 50 procent eller förbud, garn olika
slag 40—19 procent; salt 22 skill. pr tunna, värderad till 1 Rdr;
fisk, kabiljo 1 Rdr 16 skill., sill 2 Rdr pr tunna för hvardera och

värderad till 6 Rdr; spanmål, hvete 20 skill., råg och korn 12

skill., hafra 5 skill. 8 rst. pr tunna, värd resp. 3 Rdr, 2 Rdr, 1
Rdr 36 skill., 1 Rdr pr tunna; gryn 331/3—50 procent af värdet;
ost 40 skill. pr centner för skummad och 2 Rdr 4 skill. för sötmjölksost,
den förra efter ett värde af 3 Rdr, den senare af 6
Rdr pr centner; hudar 1/s procent af värdet, läder 331'', procent,
62 V, procent, 75 procent.

Lilla tullen och accisen skulle enligt bestämmelsen i riksdagsbeslutet
den 7 Maj 1622 gifvas af alla ätliga, slitliga och förnötliga
varor, som föras til! torgs oeh marknad, och bestämdes att
utgå med 1/32 af varans värde, hvilken afgift sedermera förhöjdes,
år 1686, med xj4. I allmänhet gällde såsom regel, att landtull
skulle erläggas för alla inländska varor som torgföras eller införas
till försäljning i stad, men ej för utländska råvaror. Accisen
var af två slag, dels husbehofsaccis, som utgafs för hvad hvar och
eu förtärde i sitt hushåll, och inbegreps derunder bageriaccis,
äfven kallad bakugnspenningar, slagteri-, fiskeri- och bryggeriaccis,
och uppbars på det sätt, att allmogen, då den införde säd eller
viktualier, erlade afgiften, med rätt att få accisen af köparen; och
saluaccis, för rättigheten att baka, brygga och slagta till försäljning,
samt mångleriaccis, hvarförutom i Stockholm, Karlskrona
och Göteborg erlades qvarntulls-penningar för dit införd eller der
alstrad spanmål, hvilken bibehölls på dessa orter, sedan annorstädes
denna afgift förvandlats till mantalspenningar. Landtullen
och accisen voro bestämda till vissa öre pr tunna, pr LTE, pr
stycke, allt efter de torgförda varornas beskaffenhet. Dessa landtullar
och acciser, sådana de 1809 uppburos af Generaltullarrendesocieteten,
voro ordnade och bestämda genom landtull- och accis -

212

stadgan den 19 Sept. 1776 samt taxan af den 2 Maj 1777. Såsom
exempel på afgiftens belopp kan anföras, att i landtull för salt fisk,
såsom lax, sill, kabiljo, erlades 7 skill. 6 rst., 3 skill. 2 rst., 6 skill. 3
rst., 3 skill. 2 rst. pr tunna; i husbehofsaccis för sill och strömming
1 skill. 3 rst., saluaccis 2 skill. 10 rst. För bränvin i tull 1 skill.
pr kanna, i accis för inhemskt 8 rst., utländskt 2 skill. 8 rst. pr
kanna; i qvarntull 4 rst. pr kanna; för spanmål erlades, i landtull
hvete 2 skill. 6 rst., råg 1 skill. 10 rst.; i qvarntull, hvete 5 skill.

8 rst., råg 3 skill. 9 rst.; i husbehofsaccis så väl för hvete som

för råg 6 rst. pr tunna i Stockholm och 1 skill. 4 rst. i öfriga
städer; för bröd. i landtull, hvetebröd 5 rst., rågbröd 4 rst. pr
skålpund, portaccis 4 rst. för 3 skålpund, salubageriaccis af bagare

i Stockholm 1 skill. 3 rst. å 1 skill. 11 rst. pr dag, i de större

städerna l2/3 å 3’/:j Rdr om året, i de mindre 1 Rdr 12 skill.;

för malt, landtull 1 skill. 7 rst. pr tunna, qvarntull 1 skill. 5 rst.;

husbehofsbryggeriaccis i Stockholm 2 skill. 6 rst., i öfriga städer
1 skill. 4 rst. pr tunna; för öl, landtull 2 skill. 6 rst. pr fat å
60 kannor, spisöl 5 rst., svagöl 10 rst. pr fat, husbehofsbryggeriaccis
3 skill. 2 rst., 10 rst., 1 skill. 7 rst., salubryggeriaccis 5 skill.
6 rst., 1 skill. 8 rst., 10 rst.; för mjöl, landtull 1 skill. 2 rst. till 3
skill. 2 rst., qvarntull 11 rst. til! 5 skill. 8 rst., husbehofsbageriaccis
eller bakugnspenningar i Stockholm och städer, hvarest qvarntullspenningar
och ej mantalspenningar erlades, 6 rst., i öfriga städer
1 skill. 4 rst. efter sädens art; för kött, landtull 5 rst. pr L« för
kött 9 rst., för fläsk, husbehofsaccis 4 rst., 6 rst; saluaccis 6 rst.;
för kreatur, nöt, landtull 4 skill. pr st., husbehofsslagteriaccis 4 skill.,

9 rst., saluaccis 8 skill.; för får 9 rst., 7 rst., 4 rst.; kalf 2 skill. 6 rst,, 1
skill. 4 rst.; svin 2 skill. 6 rst., 1 skill. 11 rst., 2 skill. 6 rst. Taxan upptager
184 sidor. De accissatser, som här äro upptagne, äro hufvudsakligen
öfverensstämmande med de i 1686 års taxa bestämda. VI.

VI. Mantalspenningar.

Af de direkta skatter, som utgingo såsom ständiga, jemte
grundränta och tionde, var mantalspenningarne den betydligaste.
Denna skatt undergick med afseende på grunderna för dess utgörande
ingen förändring (jfr sid. 79). Den utgick olika på olika
ställen både till belopp och i afseende på de persedlar, i hvilka
den skulle utgöras, och fortfor såsom qvarntullspenningar i Stockholm,
Göteborg och Karlskrona. De förändringar, som skedde,
gällde personer hvilka skulle derifrån befrias.

213

Återstår oss nu att öfvergå till redogörelsen för allmänna bevillningen,
som i allmänhet beviljades såsom supplementsskatt för
att fylla de brister i statsverket som krigen medfört.

VII. Allmänna bevillningen 1712—1809.

Karl XII försökte i afseende på allmänna bevillningen inslå
på en ny väg (jfr sid. 136). Han påbjöd uti en från Bender den
4 Juni 1712 utgifven förordning, att skattebidragen borde utgå
efter en viss procent af hvar och en i sådant afseende till visst
kapital i penningar uppskattad egendom. Uppskattningen skulle
göras af de skattskyldiga sjelfva, hvilka »egde frihet att skatta
sig sins emellan allt efter som de pröfvade hvar och en egendom
både uti löst och fäst efter billigheten kunna tåla», utan att kronobetjenterua
sig dermed vidare befatta, än att de, hvar i sin ort,
som alla andra blifva skattade. Genom denna förordning meddelades
äfven åtskilliga föreskrifter till ledning vid uppskattningen
af ej mindre fäst än lös egendom, äfvensom upplysning om hvad
under den fästa och lösa egendomen skulle inbegripas. Skattekretsen
skulle utgöras af härad eller socken på landet, den fästa
egendomen skulle uppskattas å den ort der den var belägen, den
lösa der egarens rätta hemvist vore. I städerna skulle taxeringen
verkställas inom hvart och ett qvarter, samt alla skattskyldiga
komma tillsammans hos den förnämste. Vid värdering af fastighet
skulle först tomt och sedan åbyggnader uppskattas, efter fästa
egendomens uppskattning skulle taxeringen af den lösa företagas,
och skulle börjas med de minst förmögna, af hvilka hvar och en
sjelf egde uppskatta sin lösa egendom. Vore någons uppskattning
för ringa, skulle sådant anmärkas och dennes uppskattning jemkas
till dess skäliga belopp. Förvaltningen skulle öfverlemnas åt bankofullmäktige.
Så snart statsregleringen blifvit uppgjord och deraf
visat sig, huru stor del under det nästkommande året erfordrades
för rikets oundgängliga behof, uträknades af bankofullmäktige de
procent som borde erläggas. Alla öfriga kontributioner skulle upphöra.
Denna förordning utbyttes emot 1714 års kontribution, som
bestämdes till det dubbla beloppet mot den vanliga, att utgå efter
de före 1712 tillämpade grunder, hvartill kom, utom den vanliga,
särskild kontribution för post- lots- och gästgifverihemmanen, såsom
fria från rotering,, likaså särskilda afgifter af frälseqvarnar

214

samt af hvar och eu mjölnare, som emot skatt eller tulltägt förestode
qvarn af hvilken natur som helst; och arrendatorer borde
betala 4 procent på deras arrenden. Då den vanliga kontributionen,
hvilken befanns otillräcklig, ej vidare tålde vid ökning, utan
till statsbristens fyllande man måste söka anlita lånevägen, eller,
såsom det då kallades, upphandling, skulle, enligt en af ständernas
fullmäktige vid kontributionsränteriet i Februari 1716 utfärdad
kungörelse, till en slik upphandlings förnyelse en allmänt utgående
penningelijelp och upphandlingsafgift utskrifvas och erläggas i
form af en personlig afgift, hvilken bestämdes olika efter de skattskyldigas
samhällsställning och förmögenhet, hvilken afgift har
sin förebild uti 1613 års förordning om Elfsborgs lösen. Sålunda
skulle den utgå af Kongl. råd med 30 dir smt, af civile och militäre
embetsman af högre grad än öfverste 20 dir, af kollegiiråd
13 dir, och af den som hade lägsta tjenstegrad 2; af adelsmän
och prester 6 till 2 dir, af borgare 12 till 2 dir, af kapellaner på
landet 24 öre, af handtverksgesäller 1 till 3 4 dir, och af enskildes
betjening 1 till 3 dir; af bönder, jemte deras barn öfver 15 år
samt tjenstehjon, 24 öre. Hustrurna skulle betala lika med männen.
Genom Kongl. förordningen den 10 November 1716 föreskrefs en
öfverflödsafgift, eller såsom det hette personlig afgift, för varor
som »voro mindre nödiga till oundgängligt bruk», hvilken lämpades
efter rangordningen och det stånd, som till den skattskyldige
hörde, till ett visst belopp, lägst för högre embets-och tjensteman
samt högst för dem som icke voro uppförda på rangordningen
och ej tillhörde adeln eller kunde räknas bland de förnämsta
borgarena. Högsta afgiften eller 200 dir skulle erläggas för begagnande
af gyllen- och silfver-duk samt blommerade randiga
sidentyger och utländsk sammet. De artiklar för hvilka afgifter
borde erläggas vore finare klädsel, thé, kaffe, chocolad, konfekt,
tobak, vagnar, chäsar oeh slädar. fLontributionsränteriets kungörelse
om 1718 års kontribution upptog de förut tillämpade
vanliga grunder och bestämde högre afgiftsbelopp samt utsträckte
skattskyldigheten. Så skulle adeln af säteri och frälsehemman
utgöra 15 dir, således 3 gånger den vanliga kontributionen, mot
befrielse från kontribution för lösegendom och kapital, 4 dir skulle
utgöras af hvart krono- och skattehemman, 5 dir af post-lots-och
oroterade gästgifvarehemman; 6 dir för hvarje par skattlagda
qvarnstenar samt 4 dir mjölnareafgift, af arrendatorer förut omförmäld
afgift 5 % af arrendet, löntagare.20 procent, kyrkoherde

215

på landet 20 dir på hvarje 64 hemman, ståndspersoner och borgares
betjening, bruksfolk och arbetare, enskilde tjenare, som
uppburo lön öfver 10 dir, hvar femte penning, och om lönen
understeg nämnda belopp, skulle en personlig afgift för mankön
2, q vinkön 1 dir erläggas af husbonden; för tjenstehjon, begagnade
vid jordbruket, och allmogens hemmavarande barn 1 dir för man,
V2 dir för qvinna; af torpare 2 dir, friska tjenstlösa personer på
landet eller i staden 6 dir. Borgerskapet i städerna skulle utgöra
kontribution till en bestämd summa för hvarje stad, hvartill
kom utom nyss nämnda afgifter af öfriga stadsinvånare hvar 10:de
penning af hyror för hus i städerna tillhörande adelsmän eller
ståndspersoner som ej idkade handel. Adelsmän och ståndspersoner
som egde annan förmögenhet än landtegendom, t. ex. bruk,
skulle i förhållande till egare af sådan egendom taxeras till skälig
kontribution.

Den bevillning, hvarom E. St. förenade sig den 22 Maj 1719,
utgjordes efter de grunder, som förut följts, med det korta afbrott,
som skedde genom Karl XII:s förordning om en rationel procentisk
förmögenhetsskatt. Dessa grunder voro en viss afgift för
fastighet, beräknad efter mantal, att utgöras af dess egare och
innehafvare, dervid för frälsegods som ej var privilegieradt särsldldt
utgjordes af egaren och särskildt af frälsebonden; och af
arrendator en viss andel af arrendet, af den som hade förpantade
kronoräntor eu viss andel deraf; af bergslag i allmänhet
samt hvart och ett bruk enkel kontribution, som blifvit öfverenskommen
mellan bruksidkaren och kronan; vidare af embetsman och
dem som voro i enskild tjenst eu viss procent af lönen; af städernas
borgerskap en viss contingent af hvarje stad, som repartitionsvis
fördelades, och skulle i denna contingent deltaga hvarje
stads näringsidkare, i förhållande till sin borgerliga näring,
icke borgare som voro innehafvare af stadsjord, qvarnar och
andra lägenheter, med undantag för adels, presterskaps och ståndspersoners
hus, hvarjemte utom contingenten skulle utgöras af dem,
som egde mer än ett hus i stad, en viss andel af hushyran. Alla
öfriga medborgare fingo efter yrke sig påförd en viss personel
klasskatt, som antingen var satt i förhållande till inkomsten eller
ock rent personel. Den år 1719 åtagna bevillning var så bestämd,
att för jordegendom på landet, som af enskilda innehades, med
undantag af adelns säterier, ladugårdar och rå- och rörshemman,
hvilka genom privilegier blifvit befriade från all kontribution,

216

skulle sålunda utgöras af hvarje helt frälsehemman 5 dir samt af
insocknegodsen i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän hälften,
af frälsebonde 1 dir, af krono- och skattebonde 2 dir för hvarje
mantal, samt af de från rotering befriade postbönder, lotshemmansinnehafvare
och gästgifvare 2 dir, af icke skattlagda, utan frälseodal-
mjöl- och sågqvarnar 2 dir för hvart par stenar eller 1 dir
då qvarnen endast gick höst och vår, samt af mjölnaren dessutom
2 och i senare fallet 1 dir; af bergslag i gemen såväl som hvart
och ett bruk i synnerhet, så vida de slippa brukssoldater, dragoner,
utskrifningar och inqvarteringar, enkel kontribution, hvilken, efter
hvad förr omförmälts, öfverenskommits till visst belopp; af alla
enskilda arrendatorer, det vare sig af bruk, gods eller qvarnar,
hyttor eller hamrar, 2 procent af arrendesumman; samt af kronoräntor
som till enskilde före den 13 April år 1700 voro förpantade
v4 af räntan. Hvad beträffar bevillning af embetsmän, så bestämdes,
att af all lön och underhåll, det vare sig i penningar,
hemmansräntör eller spanmål, som bestås Kong!. Maj:ts betjente,
civil- eller militärpersoner, ridderskapet och adeln eller borgmästare
och råd i städerna, samt banko-, auktionskammarens och
andra publika verks betjente, äfvensom af alla pensioner, gratial
eller benådningar, det vare sig i penningar, spanmål eller annat,
borde innehållas livar tionde penning; likaså af erkebiskop, biskopar,
superintendenter och pastorer i städerna af hvad de i
penningar, räntor eller spanmål af kronan verkligen njöto, under
beräkning af tunnan spanmål till 9 mark silfvermynt (således 21/*
alr) efter kronovärdering, hvarförutan kyrkoherdar, kapellaner,
organister och klockare i Stockholm och de öfriga städerna, utom
hvad de för underhållsspanmål och lön utgöra, skola utgöra bevillning
i proportion af deras öfriga inkomster, men lektorer vid
gymnasium och skolbetjenterna, slotts- och garnisonspredikanter,
ringare akademici- samt domkyrko- och hospitalsbetjente erlägga
allenast 20:de penningen; kyrkoherdarne på landet betala 15 dir
för 64 besutna hemman och befrias i öfrigt från kontribution af
presteborden, dragoner och inqvarteringar på deras boställen, såsom
ock för vederlagen. Kapellaner, organister och klockare skola
utgöra vanlig kontribution. De indelta under officer ar ne, ryttare,
knektar och båtsmän (de värfvade likasom de af artilleriet och
fortifikationen för sina personer undantagne) skulle erlägga hvar
20:de penning. Borgerskapet i städerna skulle utgöra en kontingent
af 90,000 dir, och bestämdes, att i stad ingen som någon

handel eller borgerlig näring idkar må blifva frikallad och förbigången,
och skulle alla qvarnar, åkrar, ängar, täppor och lägenheter,
som under städernas enskilda egor och förläningar äro belägna,
ehvem dem utom borgerskapet innehafver, brukar eller besitter,
hvarunder dock adelns, presterskapets och ståndspersoners
hus och gårdar i städerna intet förstås, komma under kontingentet
att begripas; åliggande hvar och en efter den repartition, som af
vederbörande taxeringsman i städerna uppå deras ed och samvete
förrättad blifvit, den honom ålagda kontribution erlägga och betala,
såframt icke någon efter framtedda bevis för timade olyckshändelser
på ett eller annat sätt så af sig kommit, att han icke
mäktar kontributioneu utgöra. Så borde ock alla de som i städerna
mer än ett hus hafva betala 20:de penningen af all den
hushyra de verkligen deraf uppbära. Härefter anmärkes den bevillning,
som ålades dem som voro i enskild tjenst eller såsom
arbetare hade fast anställning. Adelns, presterskapets, ståndspersoners
och borgerskapets betjente och legohjon, gatubodsvenner
och andra betjente, så ock arbetare och tjenstefolk vid manufakturer
och alla andra faktorier, skulle, då lönen uppgick till 60 dir
koppar, erlägga hvar tionde penning, men de som ringare eller
alls ingen lön hafva betala en personel afgift, drängen en daler
och pigan en half daler; likaså alla tjenstehjon som nyttjas till
landt- och åkerbruk, så för ståndspersoner som allmogen, hvilket
husbonden förskjuter, hvarefter det på lön afräknas, äfvenså allmogens
hemmavarande söner och döttrar öfver 15 år, 1 dir smt
de förre, och 1/., dir de senare; de som äro derunder, äfvensom
tjenstegossar och flickor äro fria. Jemte ofvan uppgifna kategorier
af skattskyldiga voro särskild! uppmärksammade de hvarken till
fabriksidkare eller borgare eller tjenstefolk eller biträden vid
landtbruk eller fabriker hänförliga arbetande klasser. Så föreskrefvos
torpare- hus- och gatumän, strandsittare, likasom socknehandtverlcare
på landet, erlägga två daler, med den i analogi med
frälsebönder bestämda nedsättning till 1 dir för adelns torpare
och gatuhusmän. Friska tjenstlösa inhyseshjon, så i stad som på
landet, och de som för sig sjelfva sitta och icke idka någon viss
handtering eller höra under borgerskapets kontingent, så ock
fördels- och för sv ar skarlar, tröskare och dikare, skulle erlägga 6
dir, vid äfventyr att eljest karlen under militären tages och qvinnan
sättes till publikt arbete. Handtverksgesäller och lärlingar i städerna
öfver 15 år erlägga 1 dir i kontribution under mästarens

218

ansvar. Slutligen hade man tagit hänsyn till sådana de förmögnare
tillhörande personer, Indika ej ega ansenliga gods på landet
men dock af kunbar förmögenhet. Dessa, af hvad stånd de än
vara må, skulle af vederbörande öfverståthållare och landshöfdingar
förmås till någon billig penning och bidragande till kontributionen;
och uppräknas bland dessa commissarier, advokater,
notarii publici, exercitiimästare, Indika ingen lön hafva, och skulle
dessa hvar i sin ort till en viss kontributionsafgift taxeras. I
likhet härmed var föreskrifvet i afseende på de förpantningar
och försträckningar, Indika sedan den 13 April 1700 af en och
annan äro gjorda och indika voro från kontribution frikallade,
att de dock skulle af vederbörande häradshöfdingar blifva sammankallade
att utlåta och förklara sig, huruvida och huru mycket
han godvilligt i afseende till denna nöden för sin innehafvande
förpantning och dess deraf flytande revenue och inkomst till
Kong!. Maj:t ville gifva och afstå.

Uti dessa bestämmelser hafva vi förebilden till bevillningsförordningarne,
med vissa modifikationer, sådana de under Frihetstiden
och ända till 1810 uppgjordes, och uti desamma igenkänner
man äfven de grundsatser, som tillhöra 1812 års förordning.

Erfordrades utöfver den kontribution, som sålunda var bestämd,
ytterligare bidrag, så anlitade man de utvägar som under
Karl XII blifvit sökta genom särskilda bevillningars påläggande
i form af klasskatt, såsom fallet med upphandlings-afgiften och
med öfverflödsafgiften för begagnande af vissa lyxartiklar eller
dertill sig närmande artiklar.

Med hänsyn till det sätt hvarpå dessa särskilda slag af bevillningar
voro bestämda — de utgingo i allmänhet med vissa afgifter
lämpade efter kända och officielt synbara förhållanden —
saknades i allmänhet bestämmelser om sättet för den beskattningsbara
förmögenhetens eller inkomstens uppskattning. Der
sådan taxering erfordrades, var det antingen, såsom fallet med
repartitionen inom städerna vid utgörande af den staden tillkommande
kontingent, öfverlemnadt åt de nämnder eller personer,
som hade att uppskatta stadens skattskyldiga personer för utgörande
af stadens utskylder, eller ock åt landshöfding eller öfverståthållare,
såsom fallet med ifrågakommande uppskattning af dels
stadspresternas inkomster utöfver hvad af kronan erhölles, dels
deras som ej tillhörde någon viss uppgifven kategori, men ändock
hade kunbar förmögenhet, dels ock der bevillning borde utgöras

219

för inkomsten af lenmade statslån, dervid häradshöfdingarne skulle
söka förmå inkomstegaren att utgöra bevillning för de efter 1700
lemnade statslån.

Samma dag, som R. St. förenade sig om 1719 års allmänna
kontribution, åtogo de sig »till den nödiga kreditens underhållande
och att betala någon del af rikets gäld» utgörandet af »en »betalningsafgift»
under ständernas kontroll, vård och disposition under
samma år. Denna betalningsafgift bestämdes att utgöras med viss
afgift, bestämd efter stånd och embete efter samma grunder som
den år 1716 förordnade upphandlingsafgiften, med en förhöjning
af 50 procent. Sålunda bestämdes för Kongl. Maj:ts råd 45 dir,
högre civila embetsmän, såsom presidenter, ombudsråd, hof- och
justitiekaiisleren, landshöfdingar och statssekreterare, militäre,
högre än öfverste, samt öfverstar vid vissa rangregementen 30
dir, öfverstar och dermed jemförliga, kansliråd och revisionssekreterare
24 dir, hofstallmästare och vice presidenter 21 dir, hofrätts-
och kollegiiråd, lagmän och underståthållaren 20 dir, öfverstelöjtnant
vid artilleri och fortifikation, sekreterare i kansliet, öfverdirektör
vid post, tull, statskommissarie 18 dir; andre öfverstelöjtnant
16 dir; öfverdirektör vid kirurgi, direktör öfver boktryckerierna
och öfverkammartjenaren 15 dir; majorer 12 dir; assessorer
i hofrätt, generalkrigskommissarier 10 dir, likaså bankokommissarier,
tullinspektörer 10 dir. Assessorer i kollegier, professorer,
direktörer af landtmäteriet, hofjunkare och hofkamrerare
8 dir, likaså sekreterare i kollegier, advokatfiskal^1, borgmästare,
häradshöfdingar 8 dir, ryttmästare och kaptener 6 dir, löjtnanter
vid vissa corpser 5, eljest 3 dir; kommissarier i Kammarkoll. och
Kammarrätten, landssekreterare och landskamrerare 5 dir; fiskaler,
notarier, advokater och kommissarier, bergsvärdi 4 dir; fogdar,
tullnärer, kollegii-notarier 3 dir, häradsskrifvare 2 dir, mindre
betjente 1 dir 16 öre; underofficerare 1 dir; adelsståndet med
deras vederlikar utan tjenst och rang, de mest förmögna 20 dir,
obesutna och förmögna 15 dir, behållna adelsmän 6 dir; mindre
förmögna men besutna 3 dir. Presteståndet, biskopar 30 dir,
superintendent, öfverhofpredikant och pastor i Storkyrkan 24,
kyrkoherdar 16, 10, 6 cllr, hofpredikanter och predikanter vid
gardesregementen 6 dir, lektorer, rektorer, kyrkoherdar med
mindre gäll, regementspastorer 2 dir, kapellaner 1 dir och klockare
6, 2, 1 dir. Borgarståndet, borgmästare i Stockholm och
Göteborg 15, i öfriga städer 6, 4, 3 dir, rådmän 10, 6, 3, 2 dir,

220

kamrerare, notarier 6, 4, 3\, 3, 2 dir, vaktmästare 1 dir. Grosshandlare
och förnämare handlande, förnämare krämare 30, 20,
15, 10. mindre förmögna 8, 6, 4, handelsbokhållare, 4, 5 dir.
Handtverkare 9, 6, 4, 3, 2, 1, gesäller 3, 2, 1 dir. iMtfcs-patroner
30, 20, 12, bergsmän 10, 5, 3, bruks- och faktoribetjente 3, 2,

1 dir. Bondeståndet, allmogen med hustrur, barn och tjenstefolk,
öfver 15 år man 1 dir, qvinna 16 öre; ståndspersoners betjente

2 dir, ringare betjente 1 dir 16 öre, arbetsfolk likaså, gerningsman
likaså.

Denna bevillning var åtagen för 1719. Följande år 1720
åtogs en kontribution lika med 1719, med några få skiljaktigheter,
och under benämning fredshjelp åtogs en bevillning motsvarande
förra årets riksgäldsbevillning. Båda bevillningarne förnyades
1721. 1723 åtogs ny bevillning efter samma grunder, med någon
nedsättning och upphäfvande af afgift för husbehofsqvarnar samt
af tjenstlösa inhyseshjon och dem, som sutto för sig sjelfva, samt
fördelskarlar, nedsättning för pensioner och gratial till 5 %, och
befrielse för kolleger och pedagoger. I stället för fredshjelpen
åtogs eu s. k. lön och betalning saf gift till samma belopp, dock
att för de förmögnaste af adeln, hvilka ej hade tjenst, skulle erläggas
visst för hvarje rusttjensthäst, och befriades hustrur till
gerningsman på landet. 1727 års bevillning nedsatte bevillningen
för lön till hälften, från 10 till 5 procent, och äfven för andra till
hälften. Utom lön- och betalningsafgiften åtogs en landshjelp till
i/8 af densamma och en slottshjelp till V4 deraf, för uppbyggande
af Stockholms slott. 1731 års Bdbsl. befriade från den allmänna
kontributionen, men lön och betalningsafgiften samt slottshjelpen
skulle fortfarande utgöras, samt en städerna emellan öfverenskommen
accis, hvilken upphörde genom 1734 års Bdbsl.
Särskilda utgifter blefvo emellertid åtagna, så genom K. F. den 17
Febr. 1730 kortstämpelafgift, och började åter upplifvas öfverflödsafgifter,
så vagnscifgiften för täckta vagnar i stad, efter samma
grund som vi förr nämnt, stigande, med större afgift ju lägre rang
den skattskyldige innehade, från 6 till 50 dir, som erlades af dem
som ej hade rang, dock att riksråd och riksdagsmän voro fria,
och genom K. Förkl. den 15 Mars 1732 öfver 1731 års yppighetsförordning,
tillädes, att 1 dir skulle utgöras af hvarje fruntimmer
som ville begagna styfkjortel.

Vid 1734 års riksdag, som afskaffade vagnsafgiften, bibehölls
lön- och betalningsafgiften samt slottshjelpen och åtogs en ny be -

221

villning under namn af försvarshjelp, till örlogsflottan och fästningarnes
iståndsättande. Den uppgjordes etter andra grunder än
de föregående, hvaribland bör märkas, att nedsättning skedde af
bevillning af vid publika verk anställda embetsmäns löner, pensioner
etc., till 4 procent; att bevillningen för frälseegendomar
bestämdes att utgå med 40 dir af hvarje rusttjensthäst, och i samma
förhållande af hartkorns ränta, och att af bruksegendomarne bevillningen
skulle utgå med visst, 6 dir för hvarje Sk%:s hammarshatt
eller 100 Skfi:s tillverkning; för arrendatorer nedsattes bevillningen
till 1 proc. af arrendesumman. För presteståndet bestämdes bevillningen
i form af personel klasshatt från 60 dir för biskopar,
30 för kyrkoherdar, 12 för klockare, ner till 4 dir för kyrkoherdar,
1 dir för kapellan och klockare med små inkomster. Samma slags
klassifikation gjordes äfven för städerna, i afseende på hvilkas
bevillning den ändring gjordes, att städerna ej fingo för sig någon
viss kontingent bestämd, utan bevillningen bestämdes att utgå
omedelbart af städernas skattskyldiga invånare. Borgmästare och
rådmän skulle utgöra: borgmästare i Stockholm och Göteborg 30,
rådmän i Stockholm 20 dir, i andra städer 12—4 dir af borgmästare,
12—2 af rådman. Grosshandlare 60—50 dir, andra handlande och
handtverkare, hvilka voro fördelade i 6 kategorier, skulle utgöra:
handlande 50—4 dir, handtverkare från 40, 30 dir till 10 dir, borgare
med ringa förmögenhet 4, 3, 2 dir, allt efter som staden
hörde till de större, medelmåttiga eller minsta städerna, handelsbokhållare
och inspektörer erlägga 8 dir, köpmansdrängar 6 dir,
handtverksgesäller 2, 1 dir. För öfrigt skulle bergsmän utgöra
20 dir, bruks- och handtverksarbetare 24 öre, åbo på skattlagda
hemman 1 dir, torpare 16 öre, adelns betjente 1 dir, arbetsfolk och
gerningsman 1 dir, drängar 20 öre, pigor 10 öre och backstugasittare
8 öre. De som ej kunde hänföras till de i förordningen
till näring eller beställning uppräknade personer skulle undergå
en skälig och billig taxering och i förhållande dertill påföras bevillning,
hvarvid ingen finge uteslutas. Som utgifter nu skulle för
åtskilliga de 3 första stånden tillhörande personer lämpas efter
förmögenhetsförhållandena, gåfvos föreskrifter om sättet för taxering.
Laudshöfdingarne och magistratspersonerna i städerna, samt
vederbörande häradshöfdingar och kronans betjente på landet,
skulle, efter en noga och tillförlitligen inhemtad underrättelse om
hvars och ens tillstånd, taxera dem alla till eu billig afgift; och
voro landshöfdingarne samt borgmästare och råd, äfvensom veder -

börande tjensteman »hardt» ansvarige, om någon som råd och
förmögenhet hade förbiginges eller skonades, eller om den som
oförmögen vore blefve, af egenvillighet eller vårdslöshet att efterfråga
dess vilkor, mot uppbördsförordningen betungad.

Vid riksdagen 1738—39 åtogo sig R. St. till hälften 1734 års
bevillning såsom försvarshjelp, likaså slottshjelpen, lön och betalnisgsafgiften,
med lindring till V4 i densamma. En ny förordning
derom utfärdades i Juni 1739. Genom den nya förordningen
ålades landshöfdingarne och magistratspersonerna i städerna samt
haradshöfdingarne på landet att med vissa adjungerade af hvart
och ett stånd verkställa enahanda taxering, som i 1734 års förordning
vore stadgad, hvarjemte åtskilliga närmare föreskrifter om
dessa taxeringsförrättningar meddelades. Dervid förordnades, bland
annat, att från liofrätterna och kollegierna samt regementen och
korpser skulle infördas personela, på stater och aflöning slistor
grundade förteckningar. Lön och betalningsafgiften skulle erläggas
å den ort, der den skattskyldige hade sin beställning eller
vore mantalsskrifven, utan att afseende finge fästas derå, att han
annorstädes hade egendom och der betalt samma afgift. Vid 1741
års riksdag åtogs samma bevillning som 1734, såsom försvarshjelp,
jemte lön och betalningsafgift samt slottshjelp.

Vid 1742—43 års riksdag kräfdes en högre bevillning, och
blef i April 1743-utfärdad en för samma år gällande förordning,
med betydligt förhöjda afgifter och tillkomna nya, i jemförelse
med de i 1734 års bevillning innehållna, samt afvikande från densamma
och närmande sig i visst hänseende, till grunder och uppställning,
till de på 1720-talet utfärdade förordningar rörande den
då utgående s. k. allmänna kontributionen. Sålunda biet åter
bevillningen af frälsehemman bestämd att utgå i förhållande till
mantal, i stället för rusttjensthäst, nemligen 10 dir åt frälse- och
5 af rå och rörs-hemman, och borgerskapets bevillning bestämdes
åter till en viss kontingent för hvarje stad, hushyran biet åter
belagd med bevillning, och utsträcktes bevillningen äfven till annan
inkomst af kapital genom föreskriften, att af interresset å
fruktbara eller till förlag försträckta kapital skulle betalas hvar
femte penning, likasom af alla hushyror i städerna. Likaså skulle
interessenterna i generaltullarrendet erlägga 20 proc. af intresset
å deras lottsedlar; och ostindiska kompaniet åtog sig frivilligt en
viss procent att utgöras för 1743, nemligen 50,000 dir. I afseende
på bevillning^ utgörande af tjenstemännens löner, hvilken bestäm -

223

des till 12 proc. för de i spanmål eller andra persedlar utgående
och 8 proc. af dem som utgöras kontant, föreskrefs, att hälften
skulle innehållas af första och andra, samt andra hälften af tredje
qvartalet. I denna förordning förefinnes eu särskild uppräkning
af vissa i föregående förordningar ej särskiklt anmärkta verksamhetsJcategorier,
i likhet med hvad skett för vissa dylika kategorier
i 1719 års förordning, med för dem bestämd särskild kontribution,
i stället för att dessa förr hört under dem som, ej hörande
till någon viss klass, skulle af landshöfdingen förmås till någon
billig penning. Doktorer, advokater, extraordinarie tjensteman
m. fl., som endast åtnjöte provision, skulle i sin ort taxeras till 2,
3, 4 gånger det enligt 1734 års bevillningsförordnings generela
föreskrift för dem utsatta belopp; hus- och bruksprester, adjunkter,
bokhållare, häradsbetjente, jemte andra i enskild tjenst anställda
personer, som hade större lön än 20 daler, skulle af densamma erlägga
5 procent. Genom särskild förordning bestämdes angående
den för år 1743 belöpande bevillning af manufakturinrättningar
och fabriker i städerna, att denna skulle utgöras till 1 procent af
•alla varors tillverknings- och salupris, och skulle denna afgift uppbäras
af hallrätterna, der stämpling eger rum. I denna förordning
återupplifvades öfverflödsafgiften; så skulle, utom för styfkjortel-,
afgift erläggas för peruker, vagnar, hvartill kom en
fonsterskatt, 16 öre för hvarje fönsterluft i Stockholm, 12 öre i
större, 8 öre i mindre städer och 6 öre på landet, dock med nedsättning-
till 3 öre för allmogen och med befrielse för gemenskapen
af armén. I och för taxeringen blef nu genom allmänt stadgande
hvar och en skattskyldig ålagdt att aflemna underskrifna förteckningar
på allt sitt betjening och tjenstefolk, jemte beloppet af hvars
och ens lön. Den som gjorde origtiga uppgifter vore skyldig att
erlägga dubbla beloppet. Taxering skulle ske, af Bergskollegium
hvad bruken och dervarande betjene och arbetare anging-e, i
Stockholm af öfverstäthållaren, magistraten och äldste; i öfriga
städer af landshöfding och magistrat och de som dervid pläga
brukas, på landet af landshöfding eller den som dertill förordnas
kan, häradshöfding och vissa adjungerade af adeln, preste- och
bondestånden. Till följd af B. St:s sedermera vid samma riksdag
fattade beslut befriades allmogen från fönsterafgiften, och skedde
nedsättning af åboafgiften, den öfriga bevillningen och lön och
betalningsafgiften nedsattes till hälften i de län, der hemman
finge fördelas mellan 8 eller flere åbor.

224

Sedan 1744 års förordning om bevillning, hvaraf inkomsten i
1745 års stat beräknades till 950,000 daler, som utgjorde 13 V2 %
af hela statsverkets inkomst samt hälften af det belopp, hvartill
ränta och tionde beräknades, föreskrifvit vissa nedsättningar, utom
för löner och öfverflödsafgifter, så med afseende på den ansenliga
brist, hvarmed statsverket vid 1746—47 års riksdag fanns besväradt,
åtogo sig R. St. genom bevillningsförordningen af den 14
December 1747 att till utgående för följande år till nästa riksdag
påbjuda bevillning, hvarvid R. St., enligt yttrandet i § 8 riksdagsbeslutet,
sökt de utvägar som äro mest naturliga, »då de
följa förmögenheten och minst betunga den fattiga arbetaren, men
ansenligen belasta den öfverflödige och slösare.» Denna förordnings
uppställning har rönt inflytande af den ståndsvis atagna
bevillningen. Den begynner med den adeln och tjenstemännen
åliggande bevillning, först af löner, gratial och pensioner, derpå
af frälsehemman, hvarvid den grundsats, som i åtskilliga föregående
bevillningsförordningar, senast i 1734 och 1739 års förordningar,
tillämpats, nemligen att bevillning för frälsehemman
skulle utgå med visst efter rusttjensthäst eller rusttjenstmark,
hvilken bestämmelse i följande bevillningsförordningar upprepas
med högst få modifikationer. Bestämmelsen i § 2 innehåller, att
de som besitta frälseegendom skulle betala, efter ingifven och
rigtig befunnen rusttjenstlängd, 10-j3 öre silfvermynt för hvarje
rusttjenstmark, och det utan åtskilnad af hvem frälsehemmanet
innehafves, samt om derför rustas eller icke, börande de frälsehemman,
som ej hafva rustningspersedlar i räntan eller ock icke
stå i rusttjenstlängden uppförda, anses lika med andra af jemlik
storhet och godhet varande frälsehemman, hvilka finnas i samma
by, socken eller härad. I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän
skulle erläggas för hvarje helt utsochne frälsehemman 5 daler,
hvarjemte adeln åtog sig att såsom frivillig gåfva betala för rå och
rörs- och iusockne-hemman hälften mot hvad som eljest af andra
frälse- eller utsoekne-hemman till lika storlek å hvardera orten
erlägges. Härefter förekom presteståndets bevillning, hvilken var
bestämd att utgöras af prester på landet på förut öfligt sått, efter
samma grunder som gällde för adeln, nemligen bestämd afgift för
hvarje mantal, som till presten utgjorde tionde, nemligen 15 daler
för hvarje 64 mantal. Af presteståndet tillhöriga löntagare, som
i annan form uppbar sin aflöning, skulle af lönen utgöras viss
procent. 1 sammanhang med presteståndets bevillning var äfven

225

bestämmelse gifven om den afgift, som patroni ecclesiarum i Skåne
skulle erlägga, med 9 procent af kronovärdet för den tiondespanmål
som de åtnjöto. I afseende på städernas bevillning, som
derefter följer, är denna förordning dessutom märklig derför, att
med densamma upphörde bestämmandet af städernas bevillning
till en viss kontingent, som sedan repartiserades å hvar och en
stad sälskildt, efter en viss klassindelning af desamma, utan skulle
städernas invånare, hvar och en i visst förhållande till sin inkomst
eller närings beskaffenhet och betydenhet, utgöra sin bevillning,
utan hänsyn till någon gifven viss summa, som sålunda kunde
tillvägabringas. Magistratspersonerna och städernas betjening skulle
erlägga lika lönebevillning med statens tjensteman. Näringsidkare
i städerna och de som eljest der utöfvade något yrke erlade
bevillning efter klass-skattsystemet. De särskilda slagen af
yrkesidkare, som fördelades i vissa klasser, skulle bibehålla en
till. beloppet bestämd, ej efter antaglig inkomst vexlande ldassafgift,
hvilken var bestämd olika för olika slag af näring och i
olika städer med afseende å den skattskyldiges förmögenhet samt
städernas storlek; sålunda voro grosshandlare fördelade i ett visst
antal klasser, för hvilka maximi- och minimi-afgifter voro olika
etter den stad de tillhörde, likaså andra handlande, vidare handtverkare
etc. Städerna voro i detta hänseende, utom Stockholm
och Göteborg som bildade en öfverklass, indelade i 5 särskilda
kategorier med följande benämningar: »största städerna», »medelmåttiga»,
»mindre», »än mindre» och »minsta». Afgiften för grosshandlare
i Stockholm och Göteborg utgick efter 7 klasser, högst
300 dir och lägst 20 dir, andra handlande 150—10 dir, samt handtverkare
och borgare i allmänhet 100—8 dir, i öfriga städer utgjorde
afgiften för förmögna handelsmän, i de största städerna 100
dir, och för förmögna societets- och embetsman, handtverkare och
andra embetsman 60 dir högst och minst 10 dir för handelsmän
samt 6 för handtverkare. Lägsta afgiften i de minsta städerna
var 2 dir. Adelsmän och ståndspersoner som i stad idkade handel
skulle betala lika afgift som borgare. De grundsatser, som
uti dessa bestämmelser framträdde, tillämpades under hela tiden,
tilldess med 1861 års förordning för bevillningen lades helt annan
giund, med den skilnad att under vårt nuvarande statsskick klassafgifterna
bestämdes såsom minimi-afgifter, hvarunder bevillningen
ej fick sättas, och således utgjorde ett korrektiv emot att ej bevillningen,
som enligt regeln, borde utgå med en viss procent, 5
proc. af näringsidkares nettoinkomst, genom för låg taxering kom

1 5

226

att understiga den bestämda klassafgiften. Bruksegares bevillning
skulle utgå efter den 1743 antagna grund med visst, 162/s dk-för
hvarje Skit hammarskatt och så i proportion för det tillåtna öfversmidet,
der sådant förekom. Manufaktur ister och fabrikörer taxeras
efter särskild afgiftsskala, der ej vissa utgifter för vissa sådana
inrättningar blifvit bestämda. I 1747 års förordning bibehöllos
förut antagna grunder för bevillning af jordegendom efter mantal,
1 dir för hvarje hemman af minst 5/8 mtl samt 24, 16 eller 12 öre
för 1/2 och mindre mantal, och bestämdes den nu att utgå lika
af skatte- och krono- samt frälsehemman; dessutom tinnes här för
första gången frälseräntan påförd bevillning, i det att det stadgas,
att för skatterätten skulle utgå af egaren 2 dir för hvarje sitt
mantal. Arrendatorer af kronoegendomar, der arrendet ej bestämts
genom auktion, skulle af arrendsumman erlägga 20 procent,
men innehafvare af andra arrenden 2 proc.; post-, lots- och gästgifverihemman
skulle erlägga sin särskilda bevillning, de som hade
recognitionsskogar eller kolade på krono- eller häradsallmänningar
skulle äfven erlägga särskild bevillning. Mjölqvarnar skulle taxeras
till visst för hvarje stenpar, och skulle qvarnen, allt efter den
olika klass hvartill den med hänsyn till läge och mäldtillgång
borde hänföras, påföras en viss afgift, som var bestämd till högst
20 dir i stad och 8 dir på landet, men för frälseqvarnar på säteri
och rå och rörs grund blott hälften. För kapital och hyror
skulle erläggas 5 procent. Härefter förekommo vissa specificerade
af gifter för vissa särskildt uppgifna vinstmedel och interessentskap,
nemligen för vinstmedel af de före år 1700 förpantade kungsgårdar
och kronoräntor en afgift af 20 procent samt försträckningar
till kronan 25 proc., af interessenterna i generaltullarrendet 10
proc. af vinsten. Fönsterafgiften bibehölls. Om öfverflödsafgifter
var särskildt stadgadt; så var genom K. F. den 26 Nov. 1747 ett
senare påbud gifvet om consumtionsaccis för den som vill begagna
thé, kaffe, från 8 dir i större städer och 2 dir i de minsta
och på landsbygden, snus, tobak 1 dir till 4 öre samt puder 8 öre.
Särskilda utgifter voro bestämda dels i förhållande till lön, dels
personel afgift af dem som voro anställda i de tre högre ståndens och
ståndspersonernas tjenst, samt tjenstehjon i städerna. Den vanliga afgiftenför
hemmavarande barn och tjenstehjon hos allmogen bibehöllsi
öfrigt, nemligen för fullvuxna (öfver 21 år gamla) 20öre för man och 10
öre för piga, för halfvuxna (15—21 år) 12 och 8, hvarförutom på landet
födda drängar och pigor som togo tjenst i stad skulle utgöra, hvarje

227

mansperson 4 och qvinna 2 dir, derest de lemnat sin tjenst på
landet. I denna förordning omtalas äfven afkortning.

Vid 1751—52 års riksdag beviljades en begrafnings- och kröningshjelp
att efter vissa klassifikationer utgå. Enligt K. F. den 13
Mars 1/52 skalle denna klasskatt utgöras af hvar och en som
fyllt 15 år, bestämd till högst 10, lägst 2 dir för adel, 10—1 dir
för prester och borgare och löntagare 1. Bruksegare högst 10
lägst 4 dir, bönder, bruksarbetare och handtverkare samt ståndspersoner
1 dir, rusthållare 2 dir samt torpare 24 öre. Afgiftens
högre eller lägre belopp berodde för adel af rusttjenstmarkerna,
töi säteriegare och adelsmän som ej egde frälseegendom utgjordes
den med bestämdt belopp, för öfriga var tariffen bestämd
efter lön, näring, smide. Enka och hustru skulle uppföras till
hälften af det belopp, som för deras män vore stadgadt.

Den förordning som utfärdades den å Juni 1752 innehåller
det stadgande, som i 1809 års R. F. § 61 intogs om samtliga nuvarande
bevillningar, att de föreskrifna bevillningsafgifterna skola
fortfara till och med utgången af det år, då nästkommande riksdag
slutade, och är märklig derför, att detta var den första bevillningsförordning,
i hvilken bevillningsafgifterna voro upptagna
under särskilda artiklar och ej längre efter den ordning, som var
bestämd med hänsyn till, hvilket stånds intresse företrädesvis af
bevillningen berördes. I Art. I afhandlar den l:sta § den personliga
bevillningsafgift hvar och en skall utgöra, bestämd till
högst 4, lägst 2 dir för adelsmän, prester, ståndspersoner och
borgare, för allmogen 2V2 dir på helt hemman samt 1 dir för allmogens
hemmavarande son och tjenstedräng. Härvid gjordes undantag
för gemenskapen vid armén och "flottan, som'' ej egde
hemmansbiuk, studerande samt de hvilka behörigen intygats icke
kunna sig afgiften afbörda. I samma Art. § 2 stadgades om afgifter
för tillverkning och försäljning af bränvin. Art. II upptager
de flesta stadganden som förekomma i 1747 års bevillningsförordning
i samma ordningsföljd, med ändring till beloppet af
vissa utgifter samt uteslutning of bevillning för intresset å fruktbara
kapital, hvarjemte allmogens söner och döttrar blefvo, sedan
afgift blifvit bestämd för söner och tjenstedrängar enligt Art. I,
befriade från afgift, likasom alla öfriga tjenstehjon i städer och
på landet. Art. III upptog afgifter för nyttjande af thé, kaffe,
chokolad, puder och vagnar, från ö dir till 1 dir, samt tobak, för
hvars rätt till nyttjande skulle erläggas 1 dir af hvarje mansperson

228

tillhörande adel, presterskap, ståndspersoner och borgare i större
stad, borgare i mindre stad 24 öre, gesäller och drängar eller arbetare
i städerna 8 öre, af allmogen jemte deras barn och tjenstefolk
eller arbetsfolk på landet 22 ''3 öre person. I Art. IV upptogs föreskrifterna
om taxering, äfvensom om uppgifters meddelande till densamma,
i afseende hvarå stadgades ersättningsansvar af 4 gånger
det försnillades värde vid undandöljande eller origtig uppgift, samt
för första gången åliggande för skattskyldig att till mantalsskrifning
lemna uppgifter för sig jemte tjenare och underhafvande.
1756 års bevillning utgår från samma grunder som den föregående,
med samma uppställning, dock med nedsättning och befrielse
under Art. II och III. Sålunda blef under Art. II frihet
från bevillnings utgörande medgifven för pensioner och gratial,
för rå och rörs- samt insockne hemman, för att åter intagas i 1762
års bevillningsförordning, till hälften mot frälsehemman, äfvensom
för de afgifter, som adelns, borgerskapets och ståndspersoners
betjente, gesäller och lärlingar vid handtverkerier fatt sig ålagda
under Art. II i 1752 års förordning. Likaså blef fönsterafgiften
borttagen och under Art. III afgiften för tobaks brukande.

I 1762 års bevillningsförordning iakttogs en afvikande uppställning.
Art, I § 1, som afhandlade den personliga, bevillningsafgiften,
borttogs, och de bestämmelser som i senaste förordning
upptagits under Art. II flyttades till Art. I, under hvars §§ 7, 8
infördes den bevillning, som skulle såsom personlig bevillning utgå
af blott vissa klasser, nemligen af torpare och af allmogens hemmavarande
söner och tjenare, hvilken bevillning sattes till l1/, och
1 dir. I ofri g t borttogs den rent personliga afgiften såsom allmän
afgift för samtliga samhällsklasser; betjening af bättre vilkor skulle
betala lika med löntagare ett visst belopp, 2 procent af lön. För
bevillnings utgörande följdes samma grunder som förr, om ock
med något högre belopp. Härjemte bör märkas, att lör vissa slag
af och vissa namngifna industriela inrättningar, societeter och bolag
bestämdes vissa belopp, såsom för sockerbruk 600 dir för de
före 1756 anlagda, 400 för senare anlagda, för Dylta svafvelbruk
1,000 dir, för Jernkontoret 10,000 dir etc. Denna förordnings
Art. II upptog bränvinsskatten. Art. III bestämde afgifterna
för nyttjande af vissa öfverflödsvaror, hvartill äfven tobak hörde,
att utgöras i ett för allt såsom eu klasskatt, bestämd från 20 dir
för högre embetsman till och med tromän, 16 dir för grosshandlare
i de största städerna etc,, ända ned till 4 Öre för ståndspel’-

229

soners drängar samt löst folk i städerna, och till 2 öre för allmogen
samt arbetsfolk på landet. Till förekommande af bevillningsstadgans
orätta uttydande och förklarande blef, genom Kgl.
Cirk.-brefvet af den 22 April 1763, samtliga landshöfdingarne
ålagdt att utan uppskof företaga en noggrann granskning af de
inkomna taxeringslängderna och tillse, om förordningen vid taxeringarne
blifvit rätteligen iakttagen, hvarefter i anledning af inkomna
förfrågningar Kammarkollegium och Statskontotet i cirkulärbref
den 10 Febr. 1764 meddelade förklaringar af för olika
tydningar utsatta stadganden, i hvilka åtgärder man kan se föregångare
till föreskriften om rätt till besvärs anförande hos K. Bfde, senare
pröfningskomité, och Kammarkollegium, senare Kammarrätten.
Sedan 1766 års bröllopsgård i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den 1752 påbjudna begrafnings- och kröningshjelp blifvit beviljad,
åtogs en ytterligare bevillning, hvarom bestämmelser utfärdades i bevillningsförordningen
den 15 OM, 1766, hvilken utmärker sig för större
reda och noggrannhet i föreskrifter. Under dess Art. I blefvo bevillningsafgifterna
fördelade under följande rubriker: l:o) af-embetsoch
tjensteman, pensionärer samt för karaktersfullmakter, hvarvid
bör märkas, att bevillning af lönen nedsattes till 1 proc., utan att inkomst
af sportler beräknades, samt att för pensioner och gratial
mer än 200 dir skulle bevillning utgöras efter en graderad skala med
1, 3, 6,12 procent; 2:o) af frälseegendomar; 3:o) af ecklesiastikstaten;
4:o) af städerna; 5:o af landtbruk, egare och åbor; 6:o) af husfolk,
betjente, tjenstehjon och arbetare i städerna och på landet;
7:o) af bergverken; 8:o) af åtskilliga manufakturier och fabriksinrättningar;
9:o) af qvarnar; 10:o) af kronolägenheter samt af åtskilliga
societeter och verk, äfvensom för fruktbara kapital. Märkas
bör, att i denna förordning arrendatorer af kungsgårdar, som
komma att erlägga räntan med förvandling efter markegång, ej
skulle utgöra annan bevillning, än den hemmansegare i allmänhet
vore underkastade. I denna förordning blef grundsatsen
om skatts erläggande för inkomst af kapital längre utsträckt, och
dess förskjutande af gäldenär mot rättighet till bevillningsafdrag.
För fruktbärande kapital, innestående hos kronan eller banken
eller mot inteckning hos enskilda, skulle erläggas 5 procent
af intresset; och skulle för de i bank eller hos kronan insatta
kapitalen bevillningen innehållas vid utbetalningen af intresset;
för de till enskilda utlånta skulle den observeras vid taxeringarne
i den ort, der inteckningen var tagen, och skulle låntagaren er -

230

lägga denna afgift, med rätt för honom att afdraga den vid räntans
betalning, under äfventyr för långifvaren att hafva förverkat
hela intresset, derest ej bevillningsafdrag skedde; och ll:o) lindring
och undantag för allmogen i Kopparbergs län och Karelen.
Art. II handlade om bränvins tillverkning och försäljning. I Art.
III om bevillningen för öfverflödsvaror och i Art. IV innehållas
utförliga bestämmelser om sättet för taxeringen. Här blef, med
ledning tagen af hvad i Ees. St. besvär 1723 § 20 blifvit föreskrifvet,
uttryckligen förbjudet för kollegierna att gifva några föreskrifter
om taxeringen, och för landshöfdingarne att göra någon ändring
eller tillökning i de summor, som taxeringsmännen utsatt; dock
skulle landshöfdingarne gemensamt med magistraterna afgöra de
tvister och stridigheter, som mellan taxeringsmännen uppkommit.
Häremot ser man i denna förordning uppränning till senare tiders
instruktion för taxeringsförrättningar. Taxeringsmännen ålades
vid hårdt ansvar att icke missbruka de minsta siffrorna, som endast
för de fattigare voro utsatte, till fleres oskäliga förskoning,
utan tillse att hvar och en i förhållande till sin styrka, förmögenhet
och rörelse blefve uppskattad; och var taxeringsmännen
obetaget att, om någon funnes af så känd förmögenhet, att han
kunde tåla högre afgift än det högsta utsatta beloppet, påföra
honom en sådan högre, mot förmögenheten svarande bevillning.
Taxeringsnämnd på landet, med häradet till distrikt, bestående af
käradshöfdingen samt tre adelsmän, tre prester och tre bönder,
hvilka landshöfdingen utsett, skulle vid först inträffande häradsting
förrätta taxeringen, och skulle ledamöterna likasom i stad
aflägga ed. Af jordeböcker och mantalslängder samt dertill hörande
handlingar äfvensom af säkra berättelser, der sådana beliöfdes,
skulle de göra sig noga kunniga om alla i orten varande
personer, lägenheter, egendomer, inrättningar och näringar m. m.,
hvaraf bevillning skulle utgöras. Vid .stridiga meningar skulle
genom omröstningar beloppet bestämmas. Uti hvad taxeringsmännen
afgjort fick ej ändring ske samma år. Taxeringsmännen
tingo ej efter godtfinnande göra uppskattningen. De voro kronan
ansvariga, om kronan genom deras efterlåtenhet komme i saknad
af något som bort påföras och utgöras. För att med upplysningar
tillhandagå borde kronobetjeningen vara tillstädes.

Bevillningsförordning en den 30 Januari 1770 nedsatte bevillningen
med V3, men var i öfrigt öfverensstämmande med 1766
års bevillningsstadga. Till de i Art. III upptagna öfverflöds -

231

afgifter lades särskild afgift för kaffehus, och den i 1764 års yppiglietsförordning
intagna föreskrift om viss afgift för nyttjandet af
rök- och presstobak blef nu återigen Överflyttad till bevillningsförordningen.
Härjemte åtogo sig, enligt Kgl. kungörelsen den 15
Februari 1770, adeln samt preste- och borgarestånden en personel
afgift till bildande af ytterligare fond för medicinalverket, hvilken
afgift skulle utgå med 2 öre af hvarje dessa stånd tillhörande
mantalsskrifven person, dock med minskning till 1 öre för mindre
förmögna borgare och -/3 öre för städernas arbetskarlar.

Bevillningsförordningen af 1772 hade samma titel som de på
1720-talet utfärdade: R. St:s bevillning till allmän kontribution.
Bevillningen var lika med den, som E. St. enligt 1770 års bevillning
sig åtagit, med det tillägg, att då den af bondeståndet vid
1765 års riksdag särskildt åtagna bevillning af 4 öre för hvarje
mantalsskrifven person komme att fortfara, så skulle äfven samma
personliga afgift utgöras af de öfriga stånden, fastän de i andra
hänseenden underkastat sig drygare bevillning. Härjemte åtogo
sig R. St. en särskild begrafnings- eller kröningshjelp, som borde
af alla rikets undersåtar utgöras, att fördelas på 4 år och utgöras
med V3 af bevillningen, dock utan att allmogens konsumtionsafgift
för tillverkning och försäljning af bränvin komme att ökas.
Vidare bestämdes bevillning att med vissa bestämda belopp erläggas
af åtskilliga från allmän bevillnings utgörande undantagne
personer, såsom underofficerare, musikanter, korporaler, båtsmän
vid amiralitetet, borgare, som uppsagt burskap, samt enkor af
alla stånd, hemmavarande döttrar, pigor m. fl. Dessutom skulle
till medicinalverkets understöd i öfverensstämmelse med 1770 års
kungörelse en särskild afgift, utgörande 2, 1, 2/3 och V3 öre, erläggas
af hvarje husbonde med hustru och mantalsskrifna barn.
1772 års bevillning förnyades 1779, med undantag af hvad som
rörde bräuvinsskatten, hvilken, på samma gång bränvinsbränningen
förklarades såsom regale, eftergifvits genom Kgl. Kg. d. 14 Sept.
1775, hvarjemte i ett särskildt biafsked för utredande af vissa
anslag till konungahuset åtogs en allmän personel afgift, dock
ganska låg, högsta afgiiten 2 dir och lägsta 4 sk. och för hustrur
och barn af 15 år ett efter mannens, fadrens afgift bestämdt belopp.
År 1786 åtogo sig R. St. en bevillning för 4 år, dock med
minskning af en procent på den årliga bevillningssumman.

Sedan hemliga utskottet under 1789 års riksdag uppgifvit
beloppet af då erforderliga medel för flottans och landtarméns

232

utrustning samt riksgäldens ock löpande intressens betalande, så
beslöto K. St., under förklarande att lön- ock betalningsafgifteu
samt slottskjelpen med flere kronans inkomster borde till nästkommande
riksdag förfara, att till krigsgärd ock öfriga bekof
under tiden intill näst derefter inträffande riksdag åtaga sig en
bevillning, hvarom utfärdades förordning den 28 April 1789. Bevillningen,
som förut vanligen utgjort 12 tnr guld eller 200,000
rdr specie, borde förhöjas, sä att derjemte den för nya bekof
erforderliga summa, l,166,6662/3 rdr sp. eller 70 tnr guld, kunde
genom bevillning betäckas, hvarigenom kela summan komme
att uppgå till 82 tnr guld. Denna bevillning skulle ingå till
Riksgäldskontoret, för att af detsamma till de pröfvade behofven
fördelas. Hela summan vore dock ej att påräkna, enär en
brist komme att uppstå af 5 å 6 tunnor guld, sedan bondeståndet
gjort en nedsättning i bevillningsutskottets förslag,,
utan att rättelse till följd deraf kunnat ske, innan R. St. åtskildes.

Föreskrifterna i denna förordning äro sammanfattade i 6 artiklar,
af hvilka Art. 1, likasom 1752 ock 1756 års förordningar,
upptager personel afgift till bevillning, hvilken skulle utgöras åt
hvar och en i förhållande till hans samhällsställning eller förmögenhet,
varande de personela afgifterna upptagna under följande
8 kategorier, hvardera under sin särskilda §, och dessa
hvardera i sin ordning fördelade i särskilda afgiftsklasser. I § 1
äro afgifterna bestämda för civil- och militärstaterna, hvilka begynna
med a) fältmarskalkar etc. 20 rdr, b) öfverstar 16 rdr (och var
derunder lägsta afgiftsklassen 32 sk.), samt för hot- och stallstaterna
från 8 rdr till 32 sk. I § 2 för adeln och dess vederlikar, som ej
äro i tjenst, från 13 rdr 16 sk. till 32 sk.; för ecklesiastikstaten 20
rdr till 32 sk. I § 4 för borgershapet i städerna, klassificerade dels
med hänsyn till yrken, dels med hänsyn till städernas storlek,
med uppräkning af hvilka städer höra till hvarje klass, och voro
derunder hänförda borgarena, deras biträden, gesäller och lärgossar
från 20 rdr; § 5 brukspatroner från 20 rdr; § 6 bergsmän
6 rdr 32 sk.; § 7 adelns och ståndspersoners betjente, kamrerare
3 rdr 16 sk., drängar öfver 15 år 32 sk., pigor 16 sk.; § 8 allmogen,
deras barn och tjenstefolk, husbonde 20 sk., mantalsskrifne söner
mågar, drängar, döttrar, sonhustrur, pigor 16 sk. för man, 8 sk. för
qvinna. De som ej hafva jordbruk, och arbetsfolk, som ej åtnjuter
årslön, samt gerningsman utgöra, mansperson 32 sk. qvinna 16 sk.

233

Enkor af förmögenhet skola betala lika med män; pensionärer
och expectanter, som icke hade annan inkomst än sin pension,
expectanslön, skulle vara fria.

Art. II, som handlar om bevillning af löner, inkomster, egendomar,
handelsrörelse, näringar, landtbruk och inrättningar, är,
utom de mångdubbelt förhöjda afgiftsbeloppen, nästan i alla delar
lika lydande med 1766 och 1770 års bevillningsf. Art. I. I § 1
biet bevillningen af ernbets- och tjenstemän, karakteriserade personer
samt pensionärer, hvilken 1770 skulle utgöras med 1/2
procent för de i kontanta penningar och en procent af de i spanmål
och persedlar utgående löner, bestämd till 7 procent af de
förra, 8 procent af de senare, om lönen utgick af tionde, och 9
pi ocent der den utgick i indelta hemmansräntor. För embetsman
och deras vederlikar som ej hafva viss lön eller lön af staten voro
särskilda bestämmelser gifna. Så skulle direktör vid Ostindiska
kompaniet erlägga 200 rdr, annan direktör med lön 7 procent
deraf. Hoträttskommissarier, advokater taxeras från 16 rdr sp.
till 4 rdr sp., auscultanter 2 till 1 rdr. § 2 handlar om bevillning
af frälseegendomar, hvilken bestämdes till 7 sk. 2 rst. för
hvarje rusttjenstmark, med det tillägg att nedsättning till hälften
skulle ske då rustningen utgjordes. I § 3 om ecklesiastikstatens
afgifter bestämdes för prester på landet, af kyrkoherde
10 sk., i vissa län nedsatt till 8 sk., och 7 sk. för hvarje hemman
som utgör tionde, samt för hvarje annan fastighet, som afiönar
prest, i den proportion till mantalet, som dessa egendomar i
presträttigheter betala, och af komministrar 12 sk. för hvart
l0:de mantal, och dessutom för den lön, som åtnjötes utom presträttigheter,
i vederlag, föreningar, likasom af stadsprester lika
procent af lönen, som den som utgick af andra embetsmän, af
organister och klockare i städerna lika med embetsmän, på
landet viss afgift. Patroni ecclesiarum fingo sig ålagd 8 procent
bevillning, och för första gången ålades domkyrkor en sådan
med 7, 8, 9 procent etter de för presternas lönebevillning stadgade
grunder. I § 4 om bevillning af städerna bestämdes för
grosshandlare i Stockholm och Göteborg en afgift från 2662/3 dir
till 121/,, af andra handlande derstädes 1337s till 71/,, af handlande
i lista klassens städer från 100—5 rdr, i 5:te klassen 11''/,
till 11/2 rdr. Yrkesidkande invånare som ej hafva burskap uppräknades
med för hvarje särskild klass bestämda maximi- och
minimi-afgifter. Af arbetsföra personer öfver 15 år, som arbeta

234

för daglön utan att vara stadda tjenstehjon eller i någon viss
tjenst, skulle utgöras 32 sk. för man och 16 sk. för qvinna. Slutligen
innehölls en föreskrift, som motsvarar den i instr. för taxeringsförrättare
innehållna om uppskattning af inkomst af kapital,
att kunbart förmögna skulle taxeras lika med sina vederlikar.
Af hyror i stad borde af husets egare betalas 6 procent, och det
äfven för den hyra, som erhålles, om ruin lemnas på vecka eller
månad, dock ej för den våning han sjelf bebor. I afseende på
orten för bevillning^ erläggande var stadgadt, att äfven om egaren
eller näringsidkaren bor på landet, skulle han för egendom och
näring i stad taxeras och der erlägga bevillning, och tvärtom om
den som bor i stad har näring och egendom på landet. § 5.
Bevillning af landtbruksegare och åhor bestämdes till 1 rdr o2 sk.
i åboafgift af dem som bruka eller bebo frälsehemman, 2 rdr för
dem som ega eller besitta skatte- eller kronohemman, samt 1 rdr
32 sk. på mantal af den som eger skatterätt af hemman, som han
sjelf ej brukar, allt utan afseende på stånd. Dessutom 4 öre afgift
af hvarje mantalsskrifven person. Af post- och lotsbönder

4 rdr, samt hemman, som äro fria från rotering, rotefrihetsafgift
till samma belopp; af gästgifverier i förhållande till deras näring
utom afgifter för bränvinsförsäljning, 1 rdr 32 sk. till 10 rdr.
Abor på nybyggen och utjordar, hvilka äro med särskild ränta
utan hemmantal, voro uppförda till bevillning från 8—32 sk.
Inhyseshjon eller andra öfver 15 år gamla, som ej hafva viss
stadig tjenst, 32 sk. af man-, 16 sk. af qvinkön. Derefter upptagas
timmerhandlare från 5 till 100 rdr, spanmålshandlande från

5 till 150 rdr. § 6. Bevillning af barn, husfolk, betjente, tjenstehjon,
arbetare i städerna och på landet. Hemmavarande barn
öfver 15 år skulle utgöra: adelns, presterskapets, borgarenas och
ståndspersoners 32 sk. Hvad de i enskild tjenst varande personer
beträffar, så var olika afgift för olika ställning, för bruksinspektörer
10 rdr—3 rdr 16 sk., bokhållare 2 rdr—1 rdr 32 sk.,
bodsvenner, gårdsfogdar, kammartjenare, kockar, kuskar, lakejer
24 sk., gruffogdar samt handtverkare på landet 2 rdr, smältare,
hammarsmeder 1 rdr 16 sk. till 16 sk., öfriga arbetare 16 sk.; mjölnare,
som hafva viss andel i tullen eller penninglön, och qvarnarrendatorer
10 rdr—1 rdr 24 sk., sockenhandtverkare och sockenspelmän
2 rdr 32 sk.—2 rdr, drängar hos adel 16 sk., löst tolk 32
sk.—16 sk. § 7. Bergverk. I bevillning skulle erläggas för tillverkning
af stångjern visst för hvarje Ska smide, nemligen 16 rdr 32 sk.

235

för hvarje Sk® hammarskatt eller 100 Sk®:s tillverkning, vid bergsmanshamrar
lägre, nemligen 13 rdr 16 sk., och för frälserättsmide
8 sk. pr Sk®; af gjutjernstillverkning lika med stångjern, nemligen
16 rdr 32 sk. för hvarje 100 Sk®:s tillverkning; aukarsmide 22 rdr
12 sk. för hvarje 100 Sk®:s tillverkning; fjerdepartsegare i Falun
5 % af fjerdepartsrevenu, och kopparverk i öfrigt 12 sk. för hvarje
Sk''i:s tillverkning af garkoppar. § 8. Åtskilliga manufakturer och
inrättningar. Sockerbruksegare skulle betala en stämpelafgift af
2 rst. för hvarje ®; afgifteu för Bylta svafvelbruk bestämdes till
visst belopp af tillverkningen, 24 sk. för hvarje Sk® svafvel, 4 sk.
för vitriol och 2 sk. för rödfärg, krutbruken skulle betala 8 sk. för
hvarje centner krut, gevärsfaktorier sattes till bestämd afgift, i
Jönköping 100 rdr, i Norrköping 33 rdr 16 sk.; linne och buldansväfverier
från 8 rdr 42 sk. 8 rst. till 20 rdr sp., tegelbruk 6 rst.
för hvarje 100 tegel. § 9. Bevillning af qvarnar. Visst för hvarje
qvarn, olika i stad och på landet, allt eftersom de mala hela året
eller en del deraf, högst 13 rdr 16 sk. § 10. Bevillning för innehafvande
kronolägenheter, af societeter och verk samt fruktbara
kapital. Arrendatorer af kronolägenheter skulle betala lika med
kronobemmansabo, om de utgöra ränta efter markegång, men om
de åtnjuta gamla kontrakt, der räntan utgöres utan förvandling i
penningar efter kronovärdet, 40 % af arrendesumman: och om arrendet
bestämts efter auktion 4 % af arrendesumman. Skeppsbyggerierna
skulle utgöra 66 rdr 32 sk.—33 rdr 16 sk. Sjöassuranskontoret
och dykerikompanierna skulle hvardera betala 6662/3 daler
samt Jernkontoret 3,333V-j rdr. Auktionskammaren i Stockholm
200 rdr. Assistanskontoret 333 rdr 16 sk. Lottegare i Trollhätte *
kanalbyggnad, som njuta 12 procent årligt intresse af kronan för
deras insatta penningkapital, ’/4 deraf. För andra kapital fruktbara
hos kronan skulle erläggas 5 procent af interesset. Det var nu första
gången som för testamenten, då de tillfälle andra än make och bröstarfvingar,
skulle erläggas bevillning, nemligen 1 %. Genom K. F. den
26 Augusti 1791 meddelades föreskrift angående uppbörd och redovisning
af denna bevillning, hvarefter ytterligare stadganden härom
utkommo genom K. Kg. den 12 Juni 1801 och den 28 Juni 1804, hvilka
gällde tilldess den ännu gällande Kg. den 11 December 1811 utfärdades.
§ 11. Allmogens i Kopparbergs län bevillning blef med afseende
å grufvebjelpen nedsatt till hälften mot hvad rikets öfriga allmoge
skulle utgöra. Art. III. Bevillning för fönster. Viss afgift för
hvarje fönsterluft i boningsrum inom enskilda och embets- eller

236

boställshus, hvars belopp i städerna voro olika för dubbla eller
större, och enkla eller medelmåttiga, samt mindre fönsterlufter; i
Stockholm och Göteborg 8, 5, 2 sk., i städer af lista och 2:dra
klasserna 4, 3, 2 sk., af 3:dje och 4:de klasserna 3, 2 sk., i 5:te
klassen 3 och 1 */2 sk.; husegare på landet utom allmogen, som
endast skulle erlägga l/2 sk., skulle erlägga l''/2 sk. för hvarje fönster
i sätesbyggningen, men för fönsterlufter i de öfriga blott V2 sk.
Art. IV. Bevillning för bruket af vissa öfverflödsvaror motsvarar
förra förordningens Art. III. Dessa efter rangordningens och städernas
klassifikation utgående så kallade öfverflödsafgifter skulle
betalas dels för rättigheten att nyttja vin, kaffe, thé, chokolad,
socker och puder, vexlande efter personens ställning, högsta afgifteu
var 6''2/3 dir och den lägsta för handtverkare rdr samt
hemmavarande söner ]/6 rdr, medan döttrar blott skulle betala hälften
dels för ekipager, 5 rdr för hvarje vagn, chäs och ridhäst i Stockholm
och Göteborg, i öfriga städer samt på landet 2 ’/2 rdr, dels för
öfverflödig betjening, för kammartjenare, lakejer och betjenter utöfver
ett efter rangen bestämdt antal skulle erläggas 8 till 4 dir, för
husprest skulle erläggas 12 rdr och för kock 10 rdr, dels för kort
och vissa spel, för kortlekar, utom vanlig stämpel, 4 sk. för hvarje,
för biljard 33''/3 rdlr och spelet la bella 600 rdr årligen; dels för
sidentapeter och möbler samt friheten att bära fickur: för tapeter
af siden 1 rdlr och för förgyllningar på möbler 1 rdlr för hvarje rum,
för rättigheten att bära fickur: 4 sk. för guldur, 2 sk. för andra ur
samt 1 rdr för hvarje ur utöfver ett; dels för rättigheten att bära
sidentyg, från 24 sk. till 8 sk., 3 sk., 2 sk., 1 sk.; dels för kaffehus
33 rdr 16 sk.—66 rdr 32 sk. i Stockholm och Göteborg; 3V3 rdr
till 8V2 rdr i öfriga städer; dels för rättigheten att begagna tobak,
hvarför skulle erläggas särskildt efter hvars och ens vilkor eller
förmögenhet bestämda afgifter från xj., rdr till */6 rdr, dock mindre
för tjenstefolk. Allmogen borde erlägga tobaksafgiften med
4 sk. Art. V. Särskild bevillning till krigsgärd, hvilken af adeln,
preste- och borgarestånden åtogs att utgöra med 20 sk. för hvarje
helt mantal frälse, som funnes i adelns ego, och med 1 rdr för
hvarje rå och rörs- eller insocknes-hemman, samt med l2/3 rdr
för hvarje helt mantal prestlöner tillhörande stom-, annex- och
mensal-, prebende- och landskyldshemman. Städer med utsatt
hemmantal å sin jord skulle erlägga l2/3 rdr för hvarje hemman,
och, der ej mantal var åsatt, samma belopp för 100 tid.

237

Art. VI. Om taxering. Hvad städerna angår, skulle taxeringsman
utses på sätt i 1723 års Rdbesl. § 26 var stadgadt, och
skulle vid taxeringen i de delar som rörde presterskapet någon
å ståndets vägnar ega närvara. Kollegierna förbjödos likasom i 1770
års förordning att utfärda några föreskrifter, och landshöfdingen var
ej tillåtet att på landskontoret i taxeringarne göra någon ändring
eller påökning; dock egde han med magistraten gemensamt afgöra
de tvistigheter, som vid taxeringen sjelfva taxeringsmännen
emellan uppstode; på landet skulle taxeringen förrättas, på sätt
förut var föreskrifvet, af landshöfdingen eller den han i sitt ställe
förordnar, jemte häradshöfding, 3 adelsmän, 3 prester och 3 bönder,
och gafs nu konsistorium rätt att utse prester, medan K. Bfde behöllos
vid rättigheten att utse adel och bönder. Vid brukens
taxering skulle fullmäktig, utsedd af Bergskollegium, vara närvarande,
hvarjemte kronoombudet skulle närvara för att lemna upplysningar.
Lika med 1770 års förordning,ur 1760 års förordning hemtade
stadgande föreskrefs, att taxeringsmännen skulle vara edsvurna,
och att gälla skulle hvad genom taxeringsmännens flesta röster
blefve beslutadt. Taxeringsmännen skulle af jordeböcker, mantalslängder,
med flere tillhöriga handlingar, såsom ock genom säkra
berättelser, der sådana behöfdes, göra sig kunniga om personer,
lägenheter, egendomar, inrättningar och näringar m. m. I afseende
på taxeringen blefvo föreskrifter gifna om upplysningar och
anmärkningar från de skattskyldigas sida. Här stadgades, att
förut gifna föreskrifter skulle gälla i afseende på personela afgifter,
de i enskild tjenst varande personer och deras löner, samt
tillädes, att alla rikets inbyggare, som någon afgift äro underkastade,
böra till upplysning och rättelse för taxeringsmännen
noga angifva och i mantalslängden låta anteckna sig med
underhafvande folk och tjenstehjon samt dem som hos dem boende
äro, med skyldighet att derest han uppgifver sin rätta hemvist
vara annorstädes, än der hans fastighet eller näring eller tjenst
skall beskattas, styrka, att han och underhafvande der äro mantalsskrifna
och betala utskylderna. Om någon döljer någon person
eller egendom, af hvilken bevillning bör erläggas, böte första gången
dubbelt så mycket som den försnillade afgiften.

Ändring af taxeringsmännens beslut må ej ske, derest icke
någon uppenbarligen visa kan, det han vid taxeringen vare sig i
stad eller på landet blifvit förfördelad, i hvilken händelse den
lidande vänder sig till K. Bfde, hvaremot vederbörande af taxerings -

238

männen blifva Kongl. Maj:t och kronan ansvariga, om det befinnas
kan, att genom efterlåtenhet hos dem kronan kommer till minskning
af hvad likmätigt förordningen påföras och utgöras bort. Häruti
låg ett ansvar, som i sig innebär rätt att få under pröfning äfven
frågor om för låg taxering.

Genom ett under år 1790 utfärdadt cirkulär af Kam.-koll.
erinrades om äldre författningars stadganden, att kollegiet vore
rätt domstol att upptaga de besvär, som antingen kronans ombud
eller de skattskyldiga kunde i sådana mål anföra öfver K.
Bfde beslut, och genom K. Kg. den 13 Sept. 1791 förklarades,
att icke allenast hvar och en, som kunde finna sig vara för högt
taxerad, utan äfven kronans ombud egde att genom anförda besvär
hos K. Bdfe söka rättelse uti verkställda bevillningstaxeringar.

Vid 1792 års riksdag åtogs fortsatt utgörande af samma bevillning
till nästa riksdag och utlofvades, då behof deraf uppstode,
en bröllopsgård, som genom K. F. den 28 November 1797 utskrefs
lika med den af år 1766, hvilken vid 1800 års riksdag beslöts
skola fortfara i ännu 6 år.

Vid sistnämnda riksdag 1800 åtogs en ny bevillning, hvilken
i anseende till behof af en förhöjning af 60,000 rdr föranledde jemkningar
och ändringar af åtskilliga stadganden i 1789 års förordning.
I afseende på uppställning och redaktion innehåller förordningen
icke några väsentliga skiljaktigheter ; dock innehåller denna stadga
flere särskilda klasser och kategorier. Den i Art. I upptagna
personal finnes ökad med upptagande af en mängd särskilda näringsidkare
och åtskilliga förut ej omnämnda embetsmän, och blef jemväl
den personliga bevillningen höjd. Under Art. II blef, på sätt skedde
i alla senare bevillningsförordningar, föreskrifvet, att bevillning för
löneinkomst skulle utgå efter en graderad skala, och medgafs befrielse
från bevillning för alla löner, som icke öfverstego 200 rdr.
Procenten nedsattes i öfrigt till 5 proc. för indelta eller i spanmål
utgående löner och till 4 proc. för kontanta löner af minst 2,500 rdr.
Bevillning af frälseegendomar höjdes till 8 sk. för hvarje rusttjenstmark.
Presternas på landet inkomstbevillning ökades till 13 sk. för
hvarje helt hemman i pastorat; för domkyrkornas inkomst till
12 proc. af inkomst i spanmål och hemmansräntor, sedan derifrån
afdragits de derifrån utgående löner. I städer stadgades en mängd
afgiftskategorier, och högsta afgiften bestämdes till 350 rdr. Minimum
behölls, men nedsattes för arbetsfolk till hälften. Bevillning
för icke burskap egande invånare, som voro att hänföras till för -

239

mogna, höjdes. På landet höjdes afgiften af nybyggen, men inhyseshjons
bevillning nedsattes till hälften, likaså för löst folk
och dagsverkare nedsattes afgiften till 16 sk. för man och 8 sk. för
qvinna. Jernbruken indelades i klasser, och sattes bevillningen i
stället för vissa rdr till vissa procent, 6—21/2 procent, af det emot
hammarskatt eller recognition tillåtna sruidet. Bevillningen för
äldre arrenden höjdes till 50 procent af räntan, der arrendet utgick
efter kronovärde, men nedsattes till 2 procent för andra arrenden.
Till förut meddelade stadganden angående bevillning af
åtskilliga kompanier och inrättningar samt hos kronan innestående
kapital tillädes föreskrifterna om 6 procent af vinstmedel af lotteri
och aktier i diskontverket, för den vinst som öfversteg 6 procent.
Testamentsbevillningen ökades till 6 procent samt utsträcktes till
all behållen lös och fast egendom af minst 100 rdrs värde, hvarjemte
vid denna riksdag åter andra arftagare än makar, bröstarfvingar,
föräldrar eller syskon ålades att utgöra 2 procent af
sterbhusets behållning. Art. III bibehölls oförändrad, men den i
Art. JFföreskrifna afgiften för begagnande af thé, chokolad, socker,
puder, vin och utländska drycker bestämdes i enlighet med
förordningen 1762 att utgå efter samma grunder som den personliga
bevillningen, och var högsta afgiften 15 rdr. Ekipageafgiften
skulle åter utgå med olika belopp för olika slag af vagnar. De
1789 stadgade afgifterna för öfverflödig betjening, kort, biljardspel,
fickur, möbeltyg, tapeter och kläder af siden bibehöllos,
hvaremot afgiften för tobaks begagnande öktes, hvarjemte hundskatt
pålades med 2 sk. för hvarje jagthund samt den som egde
andra än bandhundar och vallhundar 1 rdr för en enda hund och
2 för hvar och en derutöfver. Art. V. Bevillningen till krigsgärd
öktes med 8 sk. för hvarje helt skatte- och kronohemman, hvilken
afgift äfven bondeståndet åtog sig. Art. VI. I afseende på
taxeringen medgafs ändring, äfven när landskontoren och andra
vederbörande funne, att bevillningsafgifterna till kronans förlust
blifvit för ringa beräknade, dock att besvär ej finge hindra uppbörden.
På samma gång kronans ombud finge söka ändring, ändrades
taxeringsmännens ansvar, så att, utom för det att de uppsåtligen
samt mot bättre vett och vilja minskade afgift, som
borde skattskyldig åläggas i förhållande till den rörelse och förmögenhet,
de äfven förklarades skyldiga ersätta kronan, om afgiften,
oaktadt anstäldt kraf, icke kunde hos denne utbekommas.
För öfrigt voro de utan ansvar för sina tillgöranden och borde,

240

utom i nyss angifna fall och då någon särskild upplysning funnes
oundgänglig, icke besväras med förklarings afgifvande.

Till realisation eller inlösen af 2/3 utaf Riksgäldskontorets
dessförinnan utgifna kreditsedlar åtogo sig R. St. vid 1800 års
riksdag att anskaffa 4!/2 millioner rdr i silfver och för sådant
ändamål under åren 1800 och 1801 utgöra en allmän skatt af all
förmögenhet i riket, af alla dem som egde jord eller fastighet och
af andra, hvilkas tillgång uppginge till 50 rdr och derutöfver.
Sedan förmögenheten blifvit uppskattad, skulle den procent bestämmas,
som deraf borde utgå. Det härom utfärdade Kongl.
påbud den 15 Juni 1800 innehöll derför egentligen bestämmelser
om hvad som skulle beräknas i den förmögenhet, af hvilken
skatten skulle utgöras, och huru förfaras skulle för att få densamma
rätt uppskattad, hvilka föreskrifter i vissa delar påminna
om föreskriften angående Englands income tax. Uppskattningen
skulle ske häradsvis på landet af uppskattningskomitén, bestående
af 8 bofaste ledamöter, två valde af hvarje riksstånd för stad
eller härad, under landshöfdingens ordförandeskap, och hade angående
sättet för valet hvarje riksstånd meddelat föreskrift. Uppskattningen
skulle ske med ledning af offentliga handlingar, såvidt
dessa lemnade upplysningar om skattskyldig person eller
egendom, hvarjemte hvarje skattskyldig vore berättigad att hos
komitén muntligen eller skriftligen sjelf eller genom ombud anmäla
hvad han uti ifrågavarande hänseende funne för sig nödigt
och nyttigt, på samma gång komitén egde inhemta skattskyldigs
yttrande, hvil ket borde å förelagd dag afgifvas, vid äfventyr att
han i annat fäll måste åtnöjas med hvad komitén funne godt bestämma
i de omständigheter, hvarom upplysning sökt erhållas.

Från uppskattning vid förmögenhetsafgifternas beräkning voro
undantagna, utom bankens samt skolors, sjuk- och fattigvårdsinrättningars
tillhörigheter, l:o) hvad som kunde hänföras till
husgeråd och inventarier, 2:o) fabriker och bruk tillhörande redskap
och inventarier samt utestående fordringar hos bruksfolk
och andra arbetare, 3:o) kyrkor, kronans och andra publika hus
och 4:o) militieboställen i allmänhet samt alla boställen i städerna.
Hvad de särskilda beskattningsföremålen angår, föreskrefs angående
hemman och lägenheter samt verk och inrättningar på
landet, att de skulle uppskattas efter sin godhet och afkastning
med ledning af gångbara pris, hvarom nödiga underrättelser borde
inhemtas af lagfarter, köpebref och åtkomsthandlingar; vid brukens

241

uppskattning borde dertill hörande landtegendom utom de för
kolfångsten begagnade skogar afskiljas och särskildt taxeras; och
gällde i öfrigt för dem den i 1800 års bevillniugsstadga innehållna
klassfördelning; vid uppskattning af hus och byggnader i
städer skulle brandförsäkringsvärdet för byggnader lända till
rättelse och för de ej brandförsäkrade såsom jemförande ledning,
hvarjemte tomtören skulle särskildt uppskattas, och skulle såsom
tomt anses all inom stadens staket befintlig stadsjord; stadsjordens
värdering skulle ske af hvarje tunnland efter godheten.
Den för arrendatorer och fideikommissarie!- belöpande afgift skulle
fördelas på 20 är, men förskjutas af den för tillfället innehafvande.
För löner öfverstigande 200 Rdr skulle lika procent utgöras som
för enskilda tillgångar. Sjelfdeklaration, eller skyldighet att på ära
och tro redligen uppgifva sin förmögenhet, var föreskrifven för hvar
och en som egde penningar, aktier, utlånta kapital eller andra
utestående fordringar, äfvensom för frälseränteegare, likaså i afseende
på näringsidkares förlag och inventarier, handlandes
varulager och skeppsparter. Vid uppgifvande af ej synbar förmögenhet
berodde på den skattskyldige att antingen lemna
specifik uppgift på sina tillgångar och skulder eller i en summa
uppgifva hela sin behållning och verkliga förmögenhet, dock vore
han i senare fallet ovilkorligen pligtig att med ed bekräfta sin
uppgift, äfvenledes egde han fordra tystnad af uppskattningsnämuden,
äfvenså vid uppbörden. Vid utgörandet af skatten egde
gäldenär att erlägga förmögenhetsafgift för sin borgenärs fordran,
med rättighet för den förre att af den senare få den ersatt.
Likaså var han berättigad att få sin uppgifna skuld afdragen
vid beräknandet af värdet å sin egendom, och då skuld specifikt
och bevisligen uppgåfves, komme den derför belöpande afgiften
att påföras borgenärerna. Vid alla de tillfällen då fråga förekommer
om förmögenhet, som icke vore synbar eller kunde af
annan än den skattskyldige sjelf uppskattas, måste ed honom
affordras, när hälften af uppskattningsmännen sådant äskade.
Besvär öfver uppskattningskomitéernas åtgärder och ^beslut finge
anföras hos Kongl. Maj:t. Sedan de summariska sammandragen
öfver uppskattningsbeloppet inom hvarje län ingått till Kongl. Majrt,
skulle Fullmäktige i Banken och Riksgäldskontor deraf erhålla
del för att gemensamt med dertill förordnade ledamöter i Kammarkollegium
och Statskontoret afgifva sitt utlåtande angående den
procent af förmögenhet eller lön som erfordrades. I öfverens 1

242

stämmelse med hvad sålunda stadgats, blef förmögenhets- eller
den s. k. realisationsafgiften efter föregångna uppskattningar,
genom Kgl. Kg. den 17 Maj 1801 fastställd till 2»/, procent, och
skulle vid den då förestående uppbörden halfva afgiften eller x/4
procent erläggas. Enligt hvad K. F. den 4 Nov. 1802 tillkännagaf,
hade uppbörden af halfva förmögenhetsafgiften ingått med nära
2V2 millioner Rdr specie, motsvarande en uppskattad förmögenhet
af 200 millioner Rdr specie, och blef i samma förordning andra
hälften eftergifven.

Genom Kgl. Kg. den 4 Maj 1808 ålade Konungen, under åberopande
af § 45 i 1772 års Regeringsform, en allmän krigsgärd
att, jemte den af 1800 års riksdag åtagna och till Riksgäldskontor
inflytande bevillning, utgå med 3/* af nämnda bevillning.
Genom Kgl. påbudet den 7 Januari 1809 blef en allmän krigsgärd
påbjuden att utgå med 5 gånger det belopp, som en hvar efter
föregången taxering fått sig påförd såsom bevillning 1808, att
betalas under Mars, Maj och Juli månader.

På denna ståndpunkt stod lagstiftningen om allmänna bevillningen,
då vårt nuvarande statsskick inträdde, och vid jemförelse
mellan 1800 års båda förordningar, med deri innehållna
grunder för bevillningens utgörande samt grunden och sättet för
uppskattningen af den beskattningsbara förmögenheten och inkomsten,
och de under vårt nuvarande statsskick utfärdade första
förordningar, spårar man, huruledes 1800 års bevillningsförordning,
med sin fördelning af de skattskyldiga i en mängd kategorier
och klassifikation af afgifterna, låg till grund för våra bevillningsförordningar
till 1861, på samma gång 1800 års förordning om
realisationsafgiften i vissa delar, såsom om val åt taxeringsmän,
uppgifters aflemnande, utöfvat inflytande på föreskrifterna härom,
om ock, med hänsyn dertill att klass-skattesystemet gjorde sig
gällande i 1812 års förordning och tillbakaträngde tillämpningen
af det procentsystem, som man sökte genomföra i 1810 års förordning,
de från 1800 års förordning hemtade föreskrifter till
garanti för* omtänksam taxering efter hand modifierades eller
bortlemnades, och deribland just de föreskrifter i 1800 års Förordn.,
som särskildt böra uppmärksammas angående nämndens rätt att
infordra uppgifter af den skattskyldige sjelf under edlig förpligtelse
samt dennes skyldighet till sjelfdeklaration.

243

Vill. Allmänna besvär.

1) Med hänsyn till rättsskipningen.

Dessa voro ordnade särskildt för landet, med härad eller tingslag
såsom enhet, särskildt för stad. Således utgjordes af dem som
icke hade privilegieradt forum tingsgästningspenningar, lagmansoch
häradshöfdingeränta på landet, och i stad bouppteckningsprocent,
såsom bidrag till domares aflöning och nämnds godtgörande,
hvarjemte byggnadsskyldighet af tingshus och rådhus, härads- och
stadshäkte ålåg hvardera sin kommun. Ur föreskrifter i L. L.
Tingmåla Balk kap. VI, att i hvarje härad skall finnas en tingsstad
och den frihet från deltagande häruti som tillkom adeln och
äfven presterskapet på grund af de särskilda privilegier, som för
dessa stånd gällde, särskildt i afseende på domstol, utvecklade
sig den i 1734 års Lag, Byggningabalken kap. 26 § 4, innehållna
föreskrift, som stadgar, att hvart härad skall bygga tingsbyggning
efter gårdatalet och att vid hvart tingsställe äfven skall
vara ett fängelse, samt att ingen skall vara från denna byggnad
fri utom sätes- och ladugårdar, afhysta rå- och rörshemman, så
ock preste- och klockarebol, hvarjemte erinras Kongl. förordningen
den 17 Sept. 1783, som jemväl befriade lotshemman. Hvad städerna
angår, innehölls förpligtelsen till detta åliggande i de förpligtelse!-härutinnan städerna mot åtnjutande privilegier blifvit ålagde.

2) Med hänsyn till kommunikationsväsendet.

Dessa besvär innefattades uti vägunderhåll-, skjuts- och gästgifveriväsendet.
Hvad angår vägbyggnad erinras, huruledes uti
L. L. Byggn. B. kap. III omtalas tre olika slags vägar, landsväg
och tingsväg, der allmogen skulle fara fram, hvilken skulle vara
tillräckligt bred, kyrkoväg och qvarnväg, och i afseende på skyldigheten
föreskrefs att alla ega bro bygga och vägar rödja, så den
som mindre eger i by, som den som mera eger, hvar efter ego
sin, hvilket synes innebära, att ingen skulle vara skyldig underhålla
väg, som ej gick öfver bys egor. Om anläggningsskyldighet
finnes intet stadgadt, ej heller om grunden för delningen af denna
skyldighet mellan härad och inom härad mellan byar. Huruledes
allmogen fått sig ålagdt att verkställa väganläggningar och besörja
vägunderhåll, hafva vi förr omtalat (jfr sid. 115 och följ.).
I 1664 års gästgifvareordning hade detta åliggande blifvit närmare
bestämdt. Här stadgades i afseende på vägdelningen, att

244

störa stråkvägar, som antingen ligga emellan städerna eller socknarne
och tingsställen, bör allmogen, etter öre och örtug, kvar
sin vägpart antaga och väl rödja låta, hvilket äfven var föreskrifvet
i 1681 års husesynsordning § 14. Denna skyldighet ålåg
alla jordinnekafvare, hvarken adelns sätesgårdar (utom i de nyförvärfvade
provinserna) ej heller prestgårdar eller andra ecklesiastika
lägenheter som i Pr. Priv. 1675 § 7 varit fria från vägrödjning,
voro derifrån undantagne, ej heller militie- och landsstatens boställen
voro derifrån frikallade, utan voro dertill förbundna som
andra för så stor del som på hvar löpa kan; Kongl. Maj:ts bref
till landshöfdingarne den 13 April 1692. I afseende på vintervägar
var stadgadt, att de vägar som om vintern brukas böra
ock i rätt tid lagas, och vägar öfver sjöar utstakas. (Landshöfd.
Instr. 1687 § 15). I 1734 års lag B. B. kap. 25 omtalas landsväg,
som skulle vara 10 alnar bred, väg till ting, kyrka och qvarn, som
skulle vara 6 alnar bred, och stadgades att landsväg skulle läggas
der sådan tarfvas, och läte Konungens Befallningshafvande vid
tinget ransaka, huru de jemnast och ginast göras kan, och skulle
således i administrativ och ej domstolsväg afgöras, hvilka landsvägar
som tarfvas. I resolution och bref den 8 Januari 1735 § 8
omtalas l:o kungs- och allmänna landsvägar, med förklaring att
inga andra höra så anses, än de som gå antingen genom landet
stapel- och uppstäder emellan samt med gästgifvaregårdar försedda
äro, eller ock sådana, som i landet, der det tarfvas, efter
vederbörande tingsrätts ransakning med Konungens Befallningshafvandes
samtycke likmätigt lag hädanefter anläggas och med
gästgifvaregårdar förses; 2:o öfriga smärre vägar som gå mellan
härad och socknar till ting, kyrka, qvarn, marknadsplats,
bruk och sjöhamnar; 3:o byvägar, hvilka endast underhållas af
dem som deraf betjena sig. Angående vägdelningen förklarades,
att af vederbörande häradsrätt lagligen skulle undersökas,
huru stor del af kungs- och allmänna landsvägar eller öfriga
härads- och sockenvägar hvart hemmans åbo efter öre och
örtug eller hemmantal med vägrödjning underhålla bör samt
hvilka broar för sockne-, härads- eller landsbroar komma att anses
och huru stora broar böra af dem underhållas som väglotten
tilldelt är. En följd häraf har blifvit, att landsväg eller häradsväg,
till den del densamma stryker inom häradet, underhålles af alla
till häradet hörande socknar och de derstädes belägna vägbyggnadsskyldiga
hemman, utan afseende derpå om slik väg löper

genom socknen eller icke, att sockenväg fördelas på hemmanen
i socknen utöfver deras andel i allmänna landsvägen, att i byaväg
som löper öfver annans bys mark deltager by hvaröfver den
löper, då denna deraf har nytta. Den grundsats, som förut gällt
i afseende på skyldigheten att deltaga i vägbyggnad och vägunderhåll,
fick sitt uttryck i föreskriften i nyss anförda kap. i B.
B. § 8. Alla, som å landet hemman ega eller bruka, skola vägar
rödja och broar bygga, och vare ej heller Konungens gårdar och
ladugårdar derför frie. Hvar skall sitt skifte få efter den del,
han i by eger, och som det för alla lägligast faller, och ligge det
Konungens Befallningshafvande vård å, att den ena ej mer betungas
än den andra. Genom Kongl. brefvet den 28 Sept. 1790
stadgades, att, då ny vägdelning sker, förmedlade hemman skulle
njuta sin förmedling till godo, utan att härigenom gjordes ändring
i redan fastställda delningar. Samma år den 13 samma månad
hade utfärdats Kongl. förordning angående vintervägar, hvarigenom
ploglag skulle inrättas af de närmast boende hemmansegare
inom hvarje socken eller härad, hvilka hvardera af vägen
tilldelas ett visst stycke det de böra med plogning ocb skottning
vidmakthålla och derför njuta betalning af häradet eller socknen,
efter ty vägens längd och beskaffenhet det fordrade. Som det
endast var hemmansinnehafvare, som innehade vägbyggnadsskyldighet,
så voro fria från vägbyggnad bruk (Ees. Allm. Besv. den
20 November 1786 § 14), qvarnar och skattlagda utjordar (Kongl.
Brefvet till Kam.-koll. den 10 Oktober 1793), äfvenså lotshemman
(Kongl. förordningen den 17 September 1783), hvarförutom, enligt
adelsprivilegierna § 8 och Kongl. resolutionen den 8 Juli 1735 §
7, säterierna, men ej insocknehemmanen i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän voro fria.

Hvad gästgifveri- och shjutsväsenäet angår, så blef först och
främst ordnad skyldigheten i afseende på gästgifverigårdars upprättande.
Sedan afståndet mellan gästgifvaregårdar redan blifvit
bestämdt till högst 2 mil, och i 1649 års Gästgifvareordning blifvit
bestämdt, att gästgifvare skulle erhålla hjelp af häradet till
uppförande af hus (jfr ofvan sid. 118), blef i Gästgifvareordningen
1664 §§ 1, 6 och 35 ytterligare bestämmelser härom gifna.
I sammanhang med stadgandet om hvarest gästgifvaregård skulle
läggas, bestämdes de förmåner som tillkomma gästgifvare, samt
de skyldigheter som ålåge hemmansinnehafvare att låta bygga
gästgifveri på sina egor, då platsen blifvit å desamma bestämd.

246

Byggnaden ålåg häradet, der ej åbon sjelf ville bygga, och skulle
deri deltaga krono-, skatte- och frälsehemman. Dessa bestämmelser
intogos i Byggningabalken kap. 28 § 1 och 1734 års
Gästgifvareordning §§ 1 och 2. Fria från denna skyldighet voro
det ypperliga frälset enligt adelsprivilegierna § 8,; Gästgifvareordningen
1734 § 2, så ock lotshemman, efter hvad Kgl. Förordningen
den 17 Sept, 1783 gifver vid handen, och posthemman, jfr Kongl.
kungörelsen den 19 Ang. 1801; likaså voro presterskapet fria enligt
Pr. priv. § 5, som frikallar från dagsverken, skjutsfärder, inqvarteringar
och extraordinarie gärder till durchmarscher, under hvilken
frihet här äfven inbegripits frihet från gästgifvareskjuts och dermed
sammanhörande gästgifveribyggnad. Gästgifvares friheter utgjorde
förr omnämnda frihet för särskildt anslagen ängsteg eller litet
hemman från ränta enligt 29 § af Gästgifvareordningen, frihet
från rotering och skjutsfärdspenningar, samt från inqvartering,
1713 års Inqvarteringsordning, och från kronoskjuts, Kongl. förordningen
den 11 December 1766.

Gästgifvares skjuts skyldighet var bestämd att befordra de besandes
fortkomst och derför vara försedd med ett visst antal
hästar. Ursprunglingen var han ensam skyldig upprätthålla skjutsen.
Den rätt honom tillerkändes att, när strängare skjuts inträffade,
påkalla hjelp af närgränsande allmoge upplifvades i Resolution
på allmogens besvär den 25 Maj 1720 § 20 och 17 September
1723 § 79, hvarefter i 1734 års lags Byggningabalk kap. 28 § 5
bestämdes både om grannarnes skyldighet till reservskjuts och
häradsrättens befogenhet att, der större farväg är, dertill lägga
hållskjuts, och blef skjutsväsendet närmare ordnadt uti Kgl. Förklaringen
den 11 Dec. 1766 § 8, som föreskref först att vid häradsrätt
skulle undersökas, huru stort antal hästar vid hvarje gästgifvaregård
tarfvades, vidare huru många hästar gästgifvare för sina
friheter till skjutslega borde hålla, och slutligen hvilka hemman
af de närmast belägna skjutsningsskyldiga skola vara att tillgå
för att till reservskjuts anslås; förslog ej detta, lägge Rätten dertill
hållskjuts för hvad som brister. Fria från detta besvär voro,
enligt Gästgifvareordningen § 12, de som genom särskilda privilegier
och resolutioner erhållit sådana förmåner. Ypperliga frälsets
frihet blef bekräftad i Förenings- och Säkerhetsakten den 3 April
1789, der det stadgades, att skjutsningsbesväret bör delas lika på
alla hemman i riket — säterier, rå- och rörs- samt insocknehemman
och boställen undantagna — hvartill kommer lots- och post -

247

hemman. Skjutslegan bestämdes i 1734 års förordning till 8 öre
pr mil, hvartill kom på grund af Kgl. Kg. den 3 Oktober 1741 lega
för åkdon. Kgl. kungörelsen den 31 Mars 1789 ökte hästlegan till 8
sk. pr mil, sedan Kgl. förordningen den 26 Januari 1779 bestämt
legan för åkdon till 8 rst. för vagn och 4 rst. för kärra.

Hvad städerna angår, har dem ålegat gatuläggning och väghållnings
skyldighet, den senare så långt dess egor räckte, på sätt
stadgas i 1734 års lag B. B. kap. 25 § 8. Detta synes af 1664
års Gästgifvareordning, som ålade landsbygden bygga och underhålla
stora stråkvägar mellan städerna, d. v. s. till dessas gränser.
Denna grundsats står i öfverensstämmelse med föreskriften om
gatuläggning och renhållning, hvilken ålåg hus- och tomtegare
utefter sin tomt till halfva gatan; i afseende hvarå föreskrifvits i
Stadslagen B. B. kap. 6, att alla allmänningsgator skola vara 8
alnar breda, hvilket mått genom 1664 års Gästgifvareordning § 9
öktes till 20, hvar som annorlunda bygger bryte opp och böte,
och i kap. 8, som föreskref, att hvar som ej rensar sina gator,
den dag fogden och rådmän förelägga, likasom den som ej broar
sina gator, den dag honom förelägges, skulle bota. Bestämmelserna
härom hörde till hvarje stads byggnadsordning. Af särskilda
förordningar, t. ex. Kgl. Förordningen den 2 Maj 1703, Byggnadsordningen
i Stockholm den 6 Juli 1725, syntes, att husegare skulle hålla
gata ren och stenlägga densamma. Stadens skyldigheter att underhålla
väg och brobyggnad inom stadens vad och refning framträder
i flere Kgl. förordningar. Så var i presterskapets privilegier
§ 7 och i 1723 års resolution på städernas besvär stadgadt, att
så borgare som ståndspersoner, hvilka ega hus i städerna, ej skola
undandraga sig, bland annat, vägrödjning, och ålades i 1734 års
Res. St. besvär civilbetjente och ståndspersoner denna skyldighet,
och i Ad. Priv. § 12 var gatuläggning, bland annat, undantagen från
de friheter som adeln eljest åtnjöt. Det undantag som fanns var
endast för presternas boställen, 1723 års Pr. Priv. § 7. Hvad angår
vägrödjningen, så borde i afseende på adelns och presteståndets
ledamöters egna gårdar enligt § 12 Ad. Priv. och § 10 Pr. Priv. dermed
förhållas enligt vanligheten.

Hvad skjutsning och gästgifveri angår, så stadgades i St. L.
Konungabalken kap. 13, att tavernare skola vara åtminstone två i
hvarje köpstad, som förse resande med mat, öl och hästfoder,
men någon skjutsning omtalas ej. I 1619 års stadgar omförmäles
åliggande att fortskaffa resande, och bestämdes i Rdbsl. 1642 §

248

6 och 1652 § 6, att vissa män skola sättas till gästgifvare, som
gästning emottaga och förrätta och den resande samt hans förslor
på behörigt sätt fortskaffa för skälig betalning. Skyldigheten
ålåg de borgare som hade hästar; och skulle städer, hvarest en
stor farväg är, njuta hjelp eller hållskjuts af den nästbelägna allmogen
(K. Ees. St. besvär 1720 § 7). I § 5 af B. B. kap. 28
stadgades, att i stad, der ombyte är, skola borgare skjutsen uppehålla,
hvilket stadgande återfanns i § 12 Gästgifvareordningen s.
å. och § 9 af 1766 års förklaring, med tillägg på senare stället
att »derifrån vare ingen fri, som ligger i borgerlig tunga och
skatt». Staden betraktades således såsom ett helt, och borgerskapet,
som fick sig stadsjorden tillförsäkrad, ålåg det att upprätthålla
detta åliggande.

3) Till allmänna säkerhetens bevarande
ålåg det på landsbygden häradet vissa skyldigheter. Sålunda
borde häradsborna deltaga i skallgång, och skulle varggårdar
uppehållas efter jordetal, L. L. B. B. kap. 21 och 22, och blefvo
i 1734 års lag B. B. kap. 23 samma stadganden förnyade. En sådan
skyldighet var den, som ålåg häradet, att efter hemmantal brandstod
gifva för hus, som nedbrunnit, då skadan skett af våda
samt, ehuru ej häradsvis utgjord, skyldigheten för grannar och
socknemän att skynda till för att släcka skogseld. Motsvarande
skyldighet i stad var vakthållning, som ålåg stadens invånare.
Alla skola enligt 15 kap. Köpm. B. St. L. vård och vaka i staden
göra, som byamän äro och burskap och utgifvit hafva, ehvad han är
husbonde eller sven, således husbonde och tjenare. Denna skyldighet
omtalas ej i 1734 års lag, men af den uti B. B. kap. 29
innehållna hänvisning till städers särskilda byggnads-ordningar
följer, att dess ordnande skulle närmare bestämmas i städernas
politie-ordningar. Denna skyldighet omtalas ock i Pr. Priv. § 10
såsom ett besvär, hvarifrån presterskapet befriades; och af hvad
Res. St. Besv. 1723 § 10 innehåller visar sig, att densamma i
öfrigt borde utgöras utan afseende på fastighetsegares privilegierade
ställning. Till någon brandstod var staden ej förpligtad,
äfven om eld kom lös af våda. Den skyldighet, som omtalas,
var att ersätta den, hvars gård blifvit för eldsvådans släckande
nedrifven.

De besvär, som i form af inqvartering, Jcronobrefbäring m. fl.
ålågo jorden, undergingo, sådana de blifvit bestämda (jfr ofvan

249

sid. 115 o. t''.), föga väsentliga förändringar under denna period.
Hvad angår Terigstjenstskyldigheten, så var i 1719 års R. F. § 20
och 1720 års R. F. § 25 indelningsverket med dertill hörande
kontrakt om knekte- och båtmanshåll försäkrade, om sitt bestånd.
Manskapets anskaffande framgick nr den skyldighet till
rustning och rotering, som blifvit medelst indelningsverket och
knektekontrakten ålagd jorden, och hvilka besvärs utredning utgör
föremål för särskild framställning. Om derutöfver erfordrades
manskap, anlitades dels vargering, eller den reserv som rustoch
rotehallaren förpligtades underhålla, dels värfning, till hvars
underlättande åtskilliga förordningar utfärdades, som ålade medborgare
i vissa samhällsställningar såsom tvångspligt att taga
värfning.

IV. Kommunalbeskattning.

I afseende derå gällde såsom allmän grundsats, att kommunala
skatter ej kunde i annat fall påläggas, än att sådant erfordrades
för sådana särskilda ändamål, som genom lag blifvit
bestämda såsom kommunala angelägenheter; och det var äfven i
särskilda lagar eller stadgar bestämdt, huru medlen för ändamålens
främjande skulle tillvägabringas. Gällde frågan utgift till ändamål,
som ej var i lag bestämdt såsom kommunalt ändamål, eller utskyld,
hvars utgörande ej var genom lag ordnadt, berodde saken
på frivillig öfverenskommelse; kunde ej sådan tillvägabringas, förföll
frågan, tilldess genom lag stadgades, huru med saken skulle
förhållas.

1) Städer.

Vända vi vår uppmärksamhet till städerna såsom egna med
sjelfstyrelse förenade samhällen, handhafvande stadens allmänna
ordnings- och samhällsangelägenheter, så finner man, huruledes
under 18:de århundradet städernas angelägenheter och sättet för
deras handhafvande, likasom ock de särskilda stadsinvånarnes
rättigheter och skyldigheter samt ömsesidiga förhållanden hafva
blitvit närmare bestämda. Vi erinra, huruledes städernas invånare
utgjordes dels af b or g er skap et, till hvilket voro att hänföra alla
fabriks- och handtverksidkare, vare sig att de tillhörde skrå eller
voro frimästare, sä snart de icke tillhörde de kompanier som

250

privilegierats för drifvande af större industrialster, eller af associationer,
som under namn af handtverkshus fått sig särskilda
privilegier tillagda, samt alla handlande och industriidkare i öfrigt,
som icke vore att hänföra till kontingent- eller genantborgare;
dels af de medlemmar af adeln, kyrkan och skolan tillhörande
män, samt embetsman som voro i stad bosatte; dels slutligen af
ståndspersoner, hvilka, utan att tillhöra någondera af nyss nämnda
kategorier, der bosatt sig och antingen såsom kontingentborgare
idkade industri eller ock voro intressenter i bolag och industriel
inrättningar utan att egentligen sjelfva utöfva något yrke. Ingen,
som på ett eller annat af nu angifna sätt befattade sig med eller
var intiessent uti någon stadsmannanäring, var egentligen tåld
i staden, derest han ej tillhörde adeln, ecklesiastikstaten eller
var civil eller militär embetsman. I afseende på rättigheten att
handhafva stadens angelägenheter och således äfven utöfva rättigheten
att beskatta stadens medlemmar, i de fall de borgerliga
lagarne sådant medgåfvo, bör märkas såsom resultat af föregående
tids utveckling, att de burskapsegaude borgarena och magistraten,
som tillsattes efter de förras val, ledde stadens angelägenheter,
på samma gång dem tillhörde att utgöra de utskylder, som
ålågo staden ej mindre för stadens egen räkning än för statens,
understödda häruti af de bidrag härtill, som kontingentborgarne
utgjorde, samt af den delaktighet i vissa besvärs utgörande, som
var förenad med rättigheten att ega fastighet i stad. Den rättighet
staden egde till egen förvaltning och till att utse de domare
och embetsman, som hade att ombesörja rättsskipningen och verkställigheten
af offentlig myndighets beslut inom dess område, samt
den privilegierade ställning, som det burskapsegaude borgerskapet
egde vid afgörandet af stadens allmänna angelägenheters handhafvande,
mot förpligtelse att allena vidkännas de skatter och
åligganden som voro med stadens sjelfstyrelse förknippade, blefvo
nu garanterade i grundlag, nemligen R. F. 1719 § 40, R. F. 1720
§ 51, genom hvilka stadganden städerna tillförsäkrades att förblifva
vid deras välfångna privilegier, som dem åt förra konungar
gifna och förlän ta äro, dock så att de af R. St. efter tidernas
omständigheter kunde lämpas. Städernas enskilda medel egde
magistraten tillika med borgerskapet till aflöningar och publik
byggnad efter staten och privilegier att disponera, dock skulle
för dem å vederbörlig ort göras redo och räkning, börande öfverskottsmedlen
till inga andra usus, än till städernas upprätthållande,

251

prydnad och förbättring användas. I enlighet med de grundsatser,
som sålunda rotfast sig, utbildades städernas kommunalstyrelse
och skatteförhållanden, och blef denna ordning i lag bestämd.
Då adeln och presteståndet fingo sina privilegier stadfästa den 16
Oktober 1723, blefvo för borgareståndet genom den samtidigt afgifna
Res. på städernas besvär städernas rättigheter och privilegier
bekräftade och närmare bestämda, och förklarades i § 45
i denna Res. att »ehuruväl städernas enskilda privilegier skola
enligt R. F. § 51 blifva öfversedda och efter närvarande tiders
beskaffenhet uti sådana mål, som någon ändring nödvändigt erfordra,
lämpade och förbättrade; så böra de dock icke till deras
grund och varelse upphäfvas och omkullkastas», och vore derjemte
Kongl. Maj:ts vilja, »att de i denna resolution på borgerskapets
besvär innehållna stadganden icke skola till städernas
nackdel blifva ändrade eller genom någon stridig uttydning förklarade,
utan af Kongl. Maj:ts Kollegier och Befallningshafvande,
som de i bokstafven lyda, noga iakttagna och efterlefna varda».

Res. St. besvär 1723 har derför betydelse såsom eu sammanfattning
af städernas rättigheter, hvilka sedermera i åtskilliga
delar utvecklades. De bestämmelser, hvilka här böra uppmärksammas,
äro först och främst, oaktadt de ej omedelbart beröra
finansväsendet, de som angå rättigheten att nedsätta sig i stad och der
idka näring. Magistraten med borgerskapet tillerkändes, på grund
af dess befattning med näringsväsendet, rätt att bestämma, hvilken
egde bosätta sig i staden och der idka näring, der de ej såsom
adel, prester och Konungens embetsman (1723 års Res. § 29) voro
särskildt berättigade att der bosätta sig; och upptogos i samma §
nya bestämmelser om hvilka som fingo idka näring såsom kontingentborgare,
medan i §§ 34, 42, 44 ytterligare bestämmelser gåfvos
om skydd för städernas och borgerskapets rättigheter att idka
näring, mot monopolier och landsköp, hvarjemte till skydd emot
ökad fattigvårdstunga stadgades, att hvar och en, som vistades i
stad, der han ej hörde till nyssnämnda klasser, skulle idka näring
eller vara i annans arbete eller tjenst, eljest kunde han derifrån
utvisas. Vidare blefvo närmare bestämmelser gifna om borgerskapets
rätt att besluta i städernas angelägenheter och om sättet
för denna rätts utöfvande, ordningen för besluts fattande med dertill
hörande rösträtt och röstberäkning. Det förfarande som i dessa
hänseenden skulle iakttagas finnes upptaget och bestämdt i K. F. den
23 Aug. 1731, hvilken, utgifven med hänsyn till riksdagsmannaval,

måste anses för ett uttryck för hvad som äfven i andra hänseenden
borde iakttagas. I denna förordning § 3 bestämdes, att endast de som
äro rätta borgare i staden och för tiden verkligen betala till kronan
och städer deras rätta utskylder ega rösträtt; vidare bestämdes
att, på det att rigtigt må tillgå med besluts fattande, en rigtig
taxeringslängd skulle uppgöras för hela stadens borgerskap, indelt
efter hvars och ens handel och näring samt den i anseende dertill
honom påförda afgift, och skulle röstvärdet beräknas efter hvars
och ens andel i kontributionen till staden, eller ock till efter förmögenhetens
uppskattning beräknade öretal, eller annan proportion
som kan vara antagen; och skulle omröstningen med iakttagande
af dessa grunder för röstberäkningen ske efter upprop. Hvad beträffar
stadens tinansiela rättigheter och förpligtelser, så var den
uti 1719 och 1720 års R. F. uttalade grundsats angående stadens
dispositioner af städernas enskilda medel så bestämd uti Res. St.
Besv. den 13 Juli 1719 § 16, att staten öfver stadens utgifter och inkomster
uppå magistratens och städernas betjentes aflöning med
alla öfriga nödiga utgifter skulle projekteras, för att efter Kammarkollegii
hörande erhålla Kongl. Maj:ts utslag. Hvad städernas
inkomster och tillgångar angår, så var i samma Res. § 21 i öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Majd fastställt i Res. för staden
Skara af år 1693 stadgadt, att allt som städerna blifvit af förra
konungar doneradt och förlänt af jord och andra fastigheter skulle
att användas till sina ändamål förblifva och icke till någon utan
högsta nöden förpantas, i hvilket fall hembud borde ske till
borgerskapet, men aldrig evärdligen abalieneras hvarken till borgare
eller främmande, utan egde städerna att samma egor till sig
inlösa med skyldighet att förnöja dem, som dem sig lagligen förskaffat,
för all nödig och nyttig förbättring. Vidare tillförsäkrades
städerna, efter hvad vi förr nämnt (jfr sid. 131), i Resol. på
städ. besvär den 16 Okt. 1723 § 6 dem tillhöriga förmåner. Sålunda
tillerkändes dertill berättigade städer i afseende på tolag rätt
att dervid bibehållas, likaså i samma Res. § 39 den andel af
accis och bakugnspenningar, som vissa städer innehaft men kommit
att mista, och uppräknades i 1776 års stadga om landtull och
accis de städer som deri egde andel och dennas storlek. Ståndpenningar
och auktionsprocent samt väg- och mätarepenningar äro
jemväl i 1723 års Res. uppmärksammade såsom stadsinkomster
med deremot svarande förpligtelser (Res. §§ 12, 18 och 35). I
afseende på dessa sistnämnda blef emellertid, efter hvad vi förr

nämnt (jfr sid. 130), genom K. F. den 29 Maj 1739 § 7 förklaradt att,
utom i de städer der våg- och mätarepenningar voro i staten till lön
anslagna, mätarepenningarne endast skulle åläggas dem som önskade
få sina varor mätta. Skyldigheten för städernas skattskyldiga medlemmar
att erlägga skatt och förskott omnämnes ej i ifrågavarande
Ees., enär de särskilda stadsprivilegierna härom bestämma. Denna
skyldighet förutsättes dock, ty i 1723 års Res. § 20 innehålles
bestämmelser om sättet för taxeringen af den skattskyldiges skatteförmåga.
I afseende härå bör märkas, att den i 1619 års stadga
föreskrifna sjelfdeklaration ej syntes vilja motsvara sitt ändamål.
Särskilda af magistraten utsedda taxeringsman för städerna omtalades
redan i 1678 års Rdbesl., och i Res. St. besv. 1719 § 18
omnämnas taxeringarne såsom förrättade af städernas magistrat
genom deras edsvurna äldste på deras ed och samvete, och i nu
åberopade stadganden uti 1723 års Res. föreskrefs, att särskilda
taxeringsman borde i magistratens närvaro och under dess uppsigt
af borgerskapet, hvaribland äfven manufakturister och handtverkare,
såvida de äro edsvurna borgare, utväljas, hvilka, sedan de aflagt
den vanliga taxeringseden, ega uppå deras samveten skatta och
utsätta hvad hvar och en af deras medbroder efter en rätt proportion
af dess förmögenhet, handel, handtering och näring bör
betala, beräknadt i öretal, fyrk, skatteskilling. Öfver denna taxering
fingo ej klagomål gå till landshöfding eller kollegier, utan
om taxeringsmännen uti deras meningar voro skiljaktiga och ej
kunde blifva öfverensstämmande eller ock taxera någon högre än
sig borde, så ålåge landshöfdingen, om han vore närvarande, med
magistraten, eljest denna allena, att lägga dem emellan, och skulle
da det som beslutet vore blifva ståndande, utan att någon ändring
för det året tillåtes; på de besvär, som någon förmente sig berättigad
att öfver taxeringen anföra, ålåge landshöfdingen med
magistraten vid följande årets taxering efter beskaffenheten att
ändra och rätta. De förpligtelser, som det ålåg städerna att på
grund af de förmåner dem voro tillförsäkrade utgöra, hafva vi
förr omförmält (jfr. sid. 123 och följ.), äfvensom huruledes borgerskapet
hade sig ålagdt utgörande af de skatter som kunde
tarfvas utöfver de städerna förunnade förmåner, enär dessa förmåner
sågo i första rummet borgerskapet till godo. Då emellertid
ej kan bestridas, att äfven åt öfriga, som egde rätt att i städerna
förvärfva bostad, tillskyndades ej ringa förmån af städernas upprätthållande,
förbättring och prydnad, deras undervisningsanstalter,

254

religions- fattig''- och helsovård, så kunde med skäl begäras, att
desse skulle bidraga till sådana städernas utgifter som icke, såsom
fallet med embetsmännens aflöning och åtskilliga publika byggnaders
underhåll m. fl., uteslutande afsåge ändamål, för hvilka
inkomsterna af de staden anslagne fastigheter och inkomstgifvande
rättigheter borde användas, ej heller sådana ändamål, hvilka egentligen
afsåge att gagna näringarne, utan hvad som vore till allas
båtnad. Till dessa utgifter borde äfven andra stadens medlemmar
få vidkännas afgifter. Eättvist vore äfven, att dessa invånare
deltoge i skatterna till staten. Den omständigheten, att stadens
kontingent till den repartitionssumma, som blifvit såsom allmän
kontribution af städerna samfäldt till staten beviljad, sedermera
fördelades på de särskilda borgarena, att af dem å deras sida utgöras
såsom en skatt omedelbart till staden, borde ej befria andra
i staden boende samhällsklasser än borgerskapet från deltagande
hvarken i denna skattebörda till staten ej heller i den skatt, som
utgjordes till staden efter samma grund, helst som utvidgade privilegier
för icke burskapsegande näringsidkare kommo att minska
borgarenas antal och föröka dessas skattebördor vid kontingentens
utgörande. Efter hand fingo derför äfven andra samhällsmedlemmar
sig ålagd utsträcktare skyldighet att lemna bidrag till såväl
stadens ändamål som till de från staden utgående skatter till
staten.

Med afseende på skattskyldigheten till staten erinras, huruledes
utom och oberoende af den kontingent som af staden skulle
utgå, de i staden likasom de på landet bosatte löntagare, såväl
de som voro i allmän som enskild tjenst, såväl statens som
kyrkans och stadens, skulle utgöra bevillning, äfvensom huruledes
bevillning skulle påföras för den inkomst, som åtnjöts af lega för
uthyrdt hus, och vid sina tillfällen äfven af utlånt inkomstgifvande
kapital eller af andelar i industriela företag, som ej tillhörde
borgerskapet. Men de voro dock befriade från delaktighet i stadens
kontingent och således fria från skatt till staten utom för de kapital
som voro nedlagda i deras gårdar eller utlånta till enskilda. Ty i
afseende på bidrag till stadens kontingent, som efter taxering skulle
utgöras, blefvo i 1719 och 1723 års bevillningsstadgar uttalade de
grundsatser, som dervid borde gälla. Uti 1719 års bevillningsstadga
föreskrefs nemligen, att under stadens kontingent skulle, utom alla
som någon handel eller borgerlig näring idka i stad, och hvarvid
inga frihetsbref å skyldigheten till bidragande af en så allmän

255

kontingent finge gälla, inbegripas alla de qvarnar, åkrar, ängar,
täppor och lägenheter, som under stadens enskilda egor och förläningar
äro belägna, ehvem det utom borgerskapet innehade,
brukade eller för tiden besute, hvarunder dock adeln samt presterskapets
och ståndpersoners hus och gårdar i städerna intet förstås.
Häruti gjorde 1723 års bevillningsförordning den ändring, att med
undantag af den jord presterskapet enskildt innehade, för hvilken
de borde särskildt utom stadens kontingent taxeras af landshöfding
och biskop, skulle inbegripas under stadens kontingent
den jord som tillhörde ståndspersoner, hvaremot de adel, presterskapet
och ståndspersoner tillhöriga hus och gårdar ej skulle
under kontingenten inbegripas, såvida de icke åt andra uthyras.
Sedermera, då repartitionssystemet vid utgörande af städernas bevillning
öfvergafs, trädde alla städernas invånare i samma skattskyldighet
till staten efter gällande bevillningsgrunder. Med afseende
på skattskyldighet till staden blef i afseende på fastighetsafgitten
den grundsats fastställd att, der ej särskilda privilegier
medförde befrielse, skulle ingen undandraga sig att lika med borgerskapet
deruti deltaga. Ridderskapets och adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 § 13 undantogo deras hus och gårdar och
frälsejord, som de hafva eller sig förvärfva kunna i städerna, från
skatt så till kronan som staden, med mindre de som deruti bo
idka borgerlig näring, dock att de utgöra tomtören för de på ofri
grund belägna samt brandvakt och gatuläggning, och skulle med
vägrödjning förhållas efter förra vanligheten. Der adeln brukade
handel, borde de utgöra en efter deras köp och säljande proportionerad
afgift till stadens kontingent och årligen, så länge de
handeln bruka, taxeras. Presteståndets privilegier den 16 Oktober
1723 tilläde i § 7 till hvad vi förut om deras privilegier anfört,
att deras boställen, äfvensom klockareboställen, skulle vara fria
äfven från vägrödjning, medan hvad deremot enskilda gårdar
angår i § 10 upprepas stadgandet, att de ej skulle undandraga
sig tomtören och den så kallade vret- eller jordskatten, samt att
med vägrödjning inom stadsdistrikt skulle förhållas efter vanligheten.
I afseende på alla öfriga utom borgerskapet stående
fastighetsinnehafvare bestämdes i § 20 Res. Städernas besvär
1723: »som en del ståndspersoner, som ega hus i städerna, skola
undandraga sig att för sina gårdar underhålla brandvakt, vägrödjning,
kyrko- och prestgårdsbyggnad m. fl. onera, som ej kunna
anses personalia, hvarigenom lasten allena kommer att stanna på

256

borgerskapet, der likväl ståndspersoner ej mindre än borgerskapet
vilja kafva sina hus skyddade mot eldfara, nyttja vägarne och
bevista gudstjensten, så pröfvade Kongl. Maj:t rätt ock billigt, att
ingen, eko det vara må, som ej genom särskilda privilegier ock
hittills undfångna resolutioner derifrån är befriad, skulle eller
borde undandraga sig att lika med borgerskapet vara i ofvanberörda
besvär delaktig». Erfordrades utgifter utom den för
staden gällande staten, som ej vore att hänföra under lagbestämda
onera realia å fastigheter, så måste utverkas samtycke af borgerskapets
äldste, om det rörde sådant som ålåg borgerskapet eller
afsåg borgerliga näringars främjande, men rörde det något stadens
ändamål, hvaraf samtliga stadens medlemmar hade båtnad, eller
som staden i dess helhet borde se till godo, utan att kunna betraktas
såsom en församlingsangelägenhet, så måste öfverenskommelse
träffas mellan borgerskapet och fastighetsegarne. Var ändamålet
kyrkligt, hvartill då hänfördes hvad som rörde undervisning,
helso- och fattigvård, och fråga var om förökade skatter, sa ålåg
det dåvarande sockenstämma att handlägga frågan, och gällde i
afseende på skattskyldighet och dermed sammanhängande rösträtt
hvad för prestval var stadgadt, i afseende hvarå, efter hvad Kongl.
förordningen den 5 Juni 1739 gifver vid handen, särskilda regler
gällde för särskilda städer, än tomt, än öretal, än våning eller,
såsom i Stockholm, braudvaktsafgift.

De rättigheter städerna och dess borgerskap blifvit tillerkända,
med vilkor att desamma skulle undergå de förändringar som
tidens omständigheter kunde fordra, blefvo ytterligare bekräftade
i Kongl. försäkran den 23 Februari 1789, med den förklaring att
ingen dem hvarken i afseende till deras innehafvande fastigheter
eller andra inrättningar, ej heller i anseende till deras handel och
sjöfart, näringar och rörelse minsta hinder eller förfång tillfoga
skall. 1809 års statsförändring medförde ej annan förändring än
den, att borgerskapet eftergaf sin »lösningsrätt af fastigheter i
stad eller till staden hörande hus och jord, emot förbindelse för
egaren af sådan fastighet att deltaga uti skjutsningsbesväret, inqvartering,
båtsmanshåll och öfriga egendomen ålagda afgifter», i
afseende hvarå för presteståndets räkning gjordes den modifikation,
att detta åtagande endast skulle gälla de ecklesiastikstatens personer
tillhöriga stadsegendomar, som ej af dem eller deras enkor
och barn beboddes.

257

2) Socknarne.

Had landskommunerna, socknarne, angår, så blef under denna
tid deras verkningskrets utvidgad mera genom tidsförhållandenas
utveckling än genom legala bestämmelser. Genom förr omförmälda
prestlöneregleringsförordningar och bestämmelserna om sockenstämma,
som i 1723 års Pr. Pr. förnyades, samt 1734 års Lags
^yg§mnoabalks bestämmelser om socknens byggnadsskyldighet,
äfvensom Kongl. förordningen om prestval den 6 Juni 1739 blefvo
kommunernas rättigheter och åligganden, sådana föregående tid
leinnat dem i arf, närmare bestämda. Sålunda blef i 1723 års
Pr. Pr. § 23 föremålen för sockenstämmans öfverläggningar utförligare
angifna. Här omförmäles, att kyrkans inkomst och räkenskap,
hvilken föres af kyrkoherden och kyrkovärdarne, bör vara
för år afslutad och derefter af socknemännen uti allmän sockenstämma
ötversedd och erkänd; vidare omnämndes såsom föremål
för öfverläggningar kyrko- och prestgårdsbygguad och flere enskilda
ekonomiska mål och angelägenheter, församlingen tarfvor
och beställningar angående. Men i fråga om hvem som egde rätt
att deltaga i öfverläggningar och på hvilket sätt beslut skulle tillvägabringas,
namnes icke, med undantag af hvad rörde val. I
afseende härå utfärdades angående prestval Kongl. förordningen den
5 Juli 1739 och densamma supplerande författning, hvad anginge
klockareval, R§s. Allm. Besv. den 20 November 1785 § 22, samt Kgl.
Res. den 20 Juni 1794, hvartill korn den i Kongl. försäkran till allmogen
den 23 Februari 1789 intagna bestämmelse om elektorers
utväljande för att utse riksdagsman af bondeståndet. I samtliga
dessa var hemmantalet antaget såsom röstberäkningsgrund. I öfrigt
synes enhällig öfverenskommelse mellan de skattskyldiga hafva
varit erforderlig, efter hvad kap. 26 Byggningabalken § 1 säger,
då den i afseende på deri omförmälda byggnadsskyldighet föreskrifver,
att, innan något i ty mål företages, skola socknemännen
kallas tillhopa att derom samråda och sig förena, äfvensom efter
hvad Res. Pr. Besv. den 6 Juni 1739 § 9 utvisar. Der heter det:
att vederbörande befallningshafvande böra befrämja till sin rätta
verkställighet hvad församlingen uti sina allmänna sockenstämmor
frivilligt och enhälligt beslutit. Der icke sådant beslut i särskildt
tall kom till stånd, var ingen underkastad andra utskylder eller
besvär än dem, som voro i särskilda lagar bestämda. Så var förhållandet
med prest- och klockareaflöning, som förordningarne om

258

prestlöneregleringen afhandla, med byggnadsskyldigheten, som de
i 1734 års lags Byggningabalk kap. 26 §§ 1, 2 innehållna föreskrifter
bestämma, hvars § 1 stadgar, att alla, som i socknen bo,
skola hjrTca bygga och uppehålla och hvad dertill hörer, såsom
klockstapel, kyrkomur, sockenstufva och fattigstufva.

Byggnadsvirke, körslor och allmän kostnad utgöras härtill
efter hemmantalet, och dagsverken efter matlag. Uti Kgl. Br.
den 4 Maj 1759 tillädes, att denna skyldighet skulle beräknas efter
det oförmedlade hemmantalet, livilket beräknades såsom grund
för rösträtt vid prestval, med den frihet för säterierna i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän enligt Ad. Pr. § 8, som förr är
nämnd (jfr ofvan sid. 177), och skulle enligt Res. Allm. Besv. den
1 September 1741 § 40 bruk och qvarnar deri deltaga i jemförligt
förhållande med hemman, efter samma grund som gällde för deras
rösträtt vid prestval. I B. B. kap. 26 § 2 afhandlas skyldigheten
att bygga prestgård, som af alla bygges efter gårdatalet,
dock att bruk och qvarnar deruti skola deltaga enligt nyss åberopade
resolution, med frihet för ypperliga frälset enligt åberopade
lagrum (jfr sid. 177). Härtill kom slutligen sede- och kyrkopolisens
handhafvande genom sexmän, och ålåg socknen (jfr ofvan sid.
122) såsom en verldslig angelägenhet polisens upprätthållande
genom fjerdingsmannabestjvatä ombesörjande. Af de för kommunen
vigtiga angelägenheter, hvilka numera både åt städer och
landskommuner kräfva de största bidragen, helso- och fattigvård
samt folkundervisning, begynte visserligen samtliga dessa
angelägenheter att ådraga sig uppmärksamhet och anstalter vidtagas
för desammas ordnande, men i allmänhet såsom en frivillighetens
sak, med undantag af fattigvården, till hvars ombesörjande
skattebidrag begynte utkräfvas under senare delen af 18:de århundradet.
Dessa angelägenheters handhafvande blef ej förr än
i senare tider obligatoriskt för socknen. Helsovården både förr,
gemensamt med fattigvården, handhafts af'' kyrkan. 1 kyrkolagen
kap. 28 bestämdes, att i städerna skulle finnas hospital och
på landet sjukstugor, asyler så väl för sjuka som för fattiga. Man
begynte nu vidtaga åtgärder för helsovården såsom en från fattigvården
skild angelägenhet. Föreskrifter gåtvos, som ålade socknarne
åtgärders vidtagande mot smittosamma sjukdomar bland
menniskor och djur samt jordgummors anställande i hvarje socken
(Kgl. förordningarne den 13 Januari 1722, den 14 Oktober 1777, den
13 Juni 1780), medan efter hvad vi förut omförmält en personel af -

259

gift till bildande af en medicinalfond för att möjliggöra läkares
anskaffande vid farsoter åtogs af adel, prester och borgare (Kongl.
förordningen den 15 Februari 1770), hvartill bondeståndet vid 1772
års riksdag åtog sig att bidraga med y3 öre för hvarje tjenstehjon.
Denna fond blef använd för att kunna anställa och aflöna
ett förökadt antal provinsialläkare. Härjemte begynte man inrätta
lazaretter, och för att erhålla medel härtill påbjödos insamlingar
och kollekter i kyrkor och vid kyrkliga förrättningar,
utgifter vid befordran till embete, vid erhållande af burskap, vid
antagande till mästare, gesäll och lärling, afgift för kortlekar.
Likaså anbefalldes sammankomst för aflöning af vaccinatörer. Med
undantag af afgiften till medicinalfonden och dem som påbjödos
för erhållande af vissa förmåner, var således inkomsten för kostnadens
bestridande beroende på den enskilda offervilligheten. Det
var först i det andra decenniet i detta århundrade som, efter det
afgiften för medicinalfonden borttagits 1810, för lämplig ordnad
•sjukvård åter personliga afgifter anlitades.

Lamma förhållande var med folkundervisningen. I kyrkolagen
kap. 24, ålades presterskap och klockare att ombesörja undervisningen,
till hvars handhafvande den senare skulle vara användbar.
I öfrigt utvecklade sig folkskolor genom enskildt intresse
och enskilda donationer eller ock genom församlings frivilliga
öfverenskommelse. Frihetstidens författningar innehålla uppmaningar
till församlingarne att besörja om barnalärare, med förklaring
att ordnandet af denna angelägenhet ankommer på öfverenskommelse
vid allmän sockenstämma, hvarvid allt bör tillgå i lagbestämd
ordning. (Kongl. Res. Pr. Besv. den 10 Augusti 1762 § 1.) I Kgl.
Br. den 19 Februari 1768 infordrades utlåtande af konsistorier
och landshöfdingar, hvilka utvägar att bygga skolhus förefunnos,
huruvida och till hvad belopp allmogen må kunna förmås att
sammanskjuta en fond dertill och till ett någorlunda tillräckligt
arfvode åt skolmästaren, med hvad fördelar skickliga ämnen må
uppmuntras samt huru en nyttig skolordning må fattas. Det var
först fram i det nuvarande århundradet, som folkundervisningens
ombesörjande och kostnadernas bestridande genom utskylders erläggande
af socknens medlemmar blefvo genom lag bestämda såsom
obligatoriska.

Hvad fattigvården angår, så var såsom ett lagstadgadt socknens
åliggande bestämdt byggande af fattighus, och i kyrkolag var bestämdt,
att hospital skulle finnas i staden och sjukstuga på lan -

260

det. Om de fattigas underhåll var i K yrkol. kap. 22 § 5 stadgadt,
att hvart härad och socken skulle föda sina fattiga och ej föra
dem in i andra socknar. Tillgångar skulle beredas genom enskild
välgörenhet. Kong! tiggarordningen den 21 Oktober 1698 stadgar
sålunda, att allmosa skulle erläggas vid lysning, barndop, begrafniugar
och testamente, hvarjemte i samma föioidning föreskrefs
utgörandet af den utaf summa inventarii i sterbhus utgående
V8 procent, som i Handelsbalken kap. 17 § 4 tillädes förmånsrätt
i gäldbundet bo, hvilken afgift, den så kallade fattigprocenten,
fortfor, tills den afskaffades genom Kongl. förordningen den 16
November 1863. Landsliöfdingeinstr. den 4 November 17o4 § 19
ålade landshöfdingen att skaffa in de fattiga i närmaste hospital,
om medel till betalning för underhåll funnos, eller i socknens sjukoch
fattigstuga. Någon skyldighet till bidrag fanns ej. lies. Allm.
Besv. den 12 December 1734 föreskref, att de frivilliga sammanskott
i spanmål och andra persedlar, hvarmed en del socknar kunna
öfverenskomma att underhålla sina sockenfattiga, skola icke användas
till andra behof än de fattigas hjelp. Fattigvårdsfrågan
kom emellertid i ett nytt skede, sedan, genom Kongl. förordningen
den 11 April 1763 angående hospitals- och barnhusinrättningarue i
riket, hvad som borde göras för sjukvård, och särs kil dt sinnessjuka,
skildes från fattigvård och vård om barn som ej ega eller kunna
underhållas af föräldrar. Hospitalen afsågos egentligen för sinnessjuka
och dem som voro behäftade med svår obotlig sjukdom,
livilka der kunde inlösas för lifstiden mot en afgift i ett för allt
af 100 daler. Jemte dessa kunde i hospitalen inrymmas emot
hela kostnadens erläggande de som voro vanföra eller ålderdomsbräckliga.
Möjligen blifvande öfverskott skulle användas till fattigas,
helst späda barns underhåll. Genom denna förordning blef
bidrag till fattigvård obligatoriskt för stadens invånare, och en
bestämd grund stadgad för dess utgörande. I denna förordning
pröfvades rättvist, att alla städer skola vara förpligtade att draga
försorg om sina fattiga, och till den ändan böra invånarne i
hvarje församling på en viss dag om året rådgöra om de fattigas
försörjande samt fastställa det antal, som för det tillkommande
året skall åtnjuta underhåll, hörande omkostnadssumman uträknas
jemte något öfverskott för sådana fattiga, som kunna oförmodligen
tillkomma, samt på invånarne fördelas i proportion af andra
utskylder. Uti Kongl. Maj:ts förnyade förordning den 11 December
1766 uttalades visserligen, »att hvar socken eller stad jemlikt kyrko -

261

lag och landshöfdinge-instruktion och flere Kongl. förordningar
är skyldig att föda sina egna fattiga», och föreskrefs att det skulle
dervid förblifva, »på sätt hvar församling finner för sig nyttigast
vara», men här stadgades ej någon skattskyldighet. Man hade
visserligen uti Byggningabalken kap. 26 § 1 en grund angifven
för fattigstugas byggande, och naturligt var ock, att bidragen till
fattigvården utgjordes efter hemmantal, hvilket var grunden för
materialiers anskaffande och körslor vid fattigstugas byggande.
Men det var först i Kongl. instruktionen för hospitalstyrelsen den
%9 Mars 1773, som ett bestämdt stadgande förekom om viss grund
för bidrags utgörande på landet. Här stadgades nemligen, att
den afgift, som kommer att för hospitalshjonens inlösen af socken
utgifvns, skulle utgå efter hemmantalet. Uti Kgl. brefvet den 15 Juni
1773 framträdde den grundsats, att stad och socken vore skyldig
att inom socken qvarhålla och underhålla sina fattiga, vid äfventyr
att eljest betungas med ersättning till andra socknar, hvarjemte
hemmantalet här omförmäles såsom grund för utgörande af bidrag
till kostnadens bestridande. Denna förpligtelse att underhålla
fattiga och ersätta gjorda omkostnader af andra socknar föranledde
till medgifvande uti Kgl. kungörelsen den 5 December 1788 af
den vigtiga rättighet för socken »att icke något inhyseshjon bör
få sig der nedsätta eller något gammalt och mindre arbetsfört
tjenstehjon antagas, innan sådant först blifvit i allmän sockenstämma
anmäldt och församlingen dertill lemuat bifall». Den etter
hvad nyss omförmäldt är angifna grund för bidrags utgörande
och fördelning var icke bestämd såsom en allmänt gällande grund
för bidrags utgörande till fattigvården, och ej heller innebars uti
dessa bestämmelser någon sjelfständig rätt för socknen att efter
samma grund besluta utgifter och uttaxera bidrag till fattigvården.
Dessa bestämmelser äro mer att anse såsom för särskilda fall
meddelade föreskrifter. Huru med kostnadens bestridande skulle
förhållas, det berodde egentligen på träffad öfverenskommelse, dervid
den i allmänhet gällande grunden för utskylders utgörande,
eller gårdatalet, borde tjena till ledning. Efter hand blef det nödvändigt
att stadga grund för bidrags utgörande till de ändamål,
som det ålåg socknen att främja, äfvensom visst sätt för besluts
fattande, då ej enhällighet stod att vinna. Det var i fattigvårdsärenden,
som stadganden härom först gåfvos, ehuruväl i sväfvande
ordalag. Man berättigades att träffa överenskommelser utan att
enhälligt samtycke erfordras, dock att till skydd emot minoritetens

262

förtryck beslutet skulle Kongl. Maj:ts pröfning underställas. Detta
visar sig af Kongl. kungörelsen den 14 Februari 1811, som i fråga om
bidrag till fattigvård förklarade, att denna skyldighet skulle »åligga
hvar och en som icke sjelf är i behof af andras hjelp». Någon
grund för utgörandet bestämdes icke; vid beslutets fattande borde
iakttagas, att »å ena sidan icke en öfverdrifven tunga måtte kunna
någon mot hans vilja åläggas, ej heller å den andra någon undandraga
sig en pligt, den både kristendom, mensklighet och medborgerlighet
göra helig och ovilkorlig,» hvilken grundsats fick den
tillämpning i Kongl. Maj:ts bref och utslag i ett särskildt mål den
30 December 1830, som påbjöd att förmedlade mantalet och ej
matlaget skulle tjena till grund för fattigförsörjningens fördelning,
»församlingen dock obetaget att sig emellan samråda och besluta,
hvad torpare eller mindre bemedlade sockenbor böra efter råd
och lägenhet till de fattigas underhåll bidraga,» uti hvilket utslag
man spårar den grundsats, som i fattigvårdslagstiftningen gjort
sig gällande, att bidragen skola utgå med personelt bidrag samt
hvad derutöfver erfordras på samma sätt som kommunalutskylder
i allmänhet. Jemte det skattskyldigheten för bidragens utgörande
blef i Kongl. kungörelsen den 14 Februari 1811 bestämdt uttalad,
förklarades äfven, att besluten i fråga om fattigvårdens ordnande
skola bestämmas efter pluralitet, och att pluraliteten vid fattande
af dylika beslut skulle beräknas »efter det å hvarje ställe i sådana
frågor vanliga omröstningssättet». Men hvilket skulle anses såsom
det vanliga omröstningssättet, derom saknas kännedom. Dock
torde såsom sannolikt antagas, att dermed förstods detsamma som
vid prestval brukades. Prestvalsförordningen var nemligen den
enda förordning, som bestämde om omröstning och röstberäkning.
Sedan beslutet på ett eller annat sätt kommit till stånd och derefter
blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt och gilladt, var det förbindande
för alla, ej allenast dem som biträdt detsamma utan såväl
dem, som voro frånvarande då det fattades, som dem som ogillat
detsamma.

Med hänsyn till dessa förhållanden voro kommunalutskylderna
under ifrågavarande tidehvarf af ringa eller ingen betydelse.

263

V. Under vårt nuvarande statsskick till och med 1880.

Vid redogörelsen för de förändringar, det svenska skattesystemet
undergått under vårt nuvarande statsskick, hafva vi ansett
först böra utredas landets finansiela ställning med hänsyn
till utgifter och inkomster, sådan den framträder i staföregleringen,
för att derefter visa, huru mycket af de för tillfredsställandet af
de erkända statsbehofven erforderliga inkomster genom beskattning
anskaffats, hvilka olika slag af skatter blifvit anlitade, samt
hvilka förändringar vårt skattesystem undergått, på det att i
enlighet med hvarje skattesystems fordran beskattningen måtte
kunnna på bästa sätt lämpas efter folkets förmåga att bära skatterna
och dessa må kunna på det rättvisaste sätt fördelas på de enskilda.
Till ledning för bedömandet af den tillväxt i utgifter och inkomster,
som varit en följd af de med samhällets utveckling
ökade kraf på materiela hjelpmedel, är uppställd en jemförande
öfversigt mellan statens utgifter och inkomster, sådana de i statsregleringen
framträdt, för åren 1810, 1850 och 1880. Vi hafva valt
året 1850 till inbördes jemförelse mellan den förra och senare
perioden, derför att från och med följande decennium en mängd
vigtiga reformer i vårt skatteväsen och våra finansiela förhållanden
skedde i samband med beviljande af anslag till jernvägsbyggnader,
för att äfven hos oss åstadkomma det för främjandet af ett lands
ekonomiska välstånd vigtigaste kommunikationsmedlet.

Vi hafva utvecklat vårt ämne under två afdelningar, den ena
innehållande en jemförelse mellan 1810 och 1850 års statsreglering
och den förändring statsutgifter och statsinkomster undergått
samt verkan deraf på vårt skatteväsen, och dervid sökt visa huruledes,
till följd af det inträdda fredstillståndet och deraf framkallade
materiela förkofran, man såg sig i stånd att borttaga en
mängd ej mer tidsenliga inkomstkällor och skatter samt utjemna
åtskilliga prerogativ och undantagsförhållanden, hvarjemte man
i öfrigt, såsom förhållandet varit med tullväsendet och allmänna
bevillningen, sökt tillämpa rigtigare och tidens kraf mer motsvarande
grundsatser. Efter att hafva sökt sammanfatta de vigtigaste
momenten i vårt skatteväsens utveckling under denna
period, hafva vi sökt belysa förhållandena 1850—1880 på liknande
sätt, och utgör jemförelsen mellan dessa år i afseende på statsregleringen
en ledning för bedömandet af den verkan, som skatte -

264

reformerna utöfvat, hvilka alla, med undantag af hvad rör bränvins.
skatten och tullen på en och annan, mer till öfve.rflöds- än förnödenhetsvaror
hän förlig artikel, jemte hela näringslagstiftningen
inneburit en lindring af skattebördorna, om ock de inkomster, som
skatterna lemnat, rikligare flödat.

Vid uppställandet af den jemförande tabellariska öfversigten
hafva vi lagt till grund budgetförhållandena, sådana de framträdt
i den för år 1880 uppgjorda statsreglering, nemligen riksstadens
utgiftet: 1) de som utgå från Statskontoret under hufvudtitlar, fördelade
i ordinarie och extra ordinarie anslag; de som utgå
från Riksgäldskontor^ till riksdags- och revisionskostnader samt
till aflöning af Justitieombudsmannen och hans expedition, ränteanslaget
till Konungen, räntan å Karl XIll:s hemgiit-kapital, jemte
räntan å det så kallade gamla femprocentslånet och å åtskilliga
fonder, samt annuiteterna å de fonderade statslånen, efter det afdrag
skett af de till Riksgäldskontor ingående utbetalningar för
derifrån på grund af anslag af riksdagen erhållna län, men med
uteslutande af hvad som hör till Riksgäldskontorets lånerörelse
såsom sådan. I öfverensstämmelse härmed hafva vi ordnat 1810
och 1850 års statsreglering tillhörande utgifter under motsvarande
rubriker, hvarvid vi i afseende på förhållandena 1810, med hänsyn
till den låga beräkning som vid statsregleringen skedde af inkomsterna
och dess inflytande på utgifterna, framställt utgifterna
sådana de med årets beräkneliga tillgångar utgått, och hafva vi
dervid tagit Ratbsmans tabeller till ledning, dock att vi ej upptagit
sådana tilläggsutgifter, som af besparingar kunnat göras,
eller anmärkt brister, som på sina ställen uppstått, hvadan vår
framställning af 1810 års förhållanden blir i vissa delar olika med
de hos Rathsman förekommande siffertal. Vid redogörelsen för
1850 års statsreglering hafva vi i afseende på de ordinarie utgifterna
användt summorna sådana de vid den förut uppgjorda
statsregleringen beräknats, med undantag af hvad rör utgifterna
under sjunde hufvudtiteln, dervid vi med hänsyn till den alltför låga
beräkning, som i staten egt rum i afseende på omkostnaderna
för inkomsternas förvaltning och uppbördsomkostnader, användt
de siffror, som blifvit enligt räkenskaperna upptagne, hvarigenom
en ringa olikhet uppstått i jemförelse med de i statsregleringen
förekommande skattesummor. Vid angifvande af de extra utgifter
som tillhöra 1850 års stat hafva vi följt de i Rathsmans öfversigt
innehållna tabeller, dock att vi dervid såsom ock vid riksdags -

265

kostnader och dylika som blifvit för en gång beviljade under dåvarande
treåriga statsregleringsperiod tagit en tredjedel af anslaget
såsom medelberäkning. Slutligen bör nämnas, att vi, hufvudsakligen
följande indelningen i hufvudtitlar, under desamma sökt
sammanföra anslagen i vissa grupper för vissa ändamål, för att
åskådliggöra, hvilka statsändamål som kräft tillökning eller medgifvit
minskning i förutvarande anslag.

Hvad inkomsterna angår, hafva vi sökt gruppera dessa hvar
och en efter sin särskilda karakter i vissa hufvudklasser, med bibehållande
såsom bufvudafdelningar: ordinarie inkomster och bevillningar.

Slutligen bör märkas, att vi förvandlat den i 1810 års reglering
förekommande beräkning i riksdaler specie efter 79 sk. medelkurs
till rdr banco och för jemförelsen mellan 1810 och 1850
an vän dt beräkning i rdr banco sådant det blifvit vid 1830 års
realisation bestämdt, medan vi för jemförelsen 1850—1880 räknat
kronor och öre och fördenskull i tabellen infört en dubbel kolumn
för 1850, dels beräkning i rdr banco, dels ,i kronor.

	1810.	1850.	1850.	1880.
	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor
	Ordinarie utgifter.	Extra ordin, utgifter.	Ordinarie utgifter.	Extra ordin, utgifter.	Ordinarie utgifter.	Extra ordin, utgifter.	Ordinarie utgifter.	Extra ordin, utgifter.
Första hufvudtiteln. Kong], hofstaten.............................. Slottsstaten.........................-..........	631,343 129,621	54,008 54,008	620,827 65,873	75,000	931,240 198,810	112,500	1,094,900 123,100	—
Andra hufvudtiteln. Justitieförv ältning en. Aflöning för rättsväsendet.................. Medicolegala besigtningar och andra dylika utgifter............................. Fångvård....................................... Bötesersättning...............................	760,964 137,367 486 55,242	108,016	686,700 305,565 37,268 770,088	75,000 15,033 200,000	1,030,050 458,348 55,902 1,155,132	112,500 22,550 300,000	1,218,000 1,732,189 137,511 1,786,300 84,000	5,000 40,000
Tredje hufvudtiteln. Utrikesdepartementet.	193,095	—	1,112,921	215,033	1,669,382	322,550	3,740,000	45,000
Kabinettskassans utgifter...................	161,819	—	225,650	—	338,475	—	447,800	—
Konsulskassans utgifter..................... Utgifter, som bestridas af svenska stats-	—	—					160,000
verket allena...............................	—	—	—	—	—	—	6,000	4,500
Fjerde hufvudtiteln. Landtförsvarsdepartementet. Dep. expedition, Arméförvaltningen, ge-neralitet, kommendantsstaten, under-	161,819		225,650		338,475		613,800	4,500
visning och sjukvård......_..............	86,689	—	227,399	12,000	341,098	18,000	826,374	98,890
Indelta armén.................................	1.241,838	—	1,768,426	—	2,652,639	—	7,130.409	—
Yärfvade armén..............................	726,180	—	900,411	—	1,350,617	—	5,145,867	—
Beväringen...................................-	—	—	179,632	80,000	269,448	120,000	1,151,273	—
Skarpsky tteväsendet..........................	—	—	—	—	—	—	—	30,000

	433,423	_	975,616	140,000 209,530	1,463,424	210,000 314,295	2,734,095	140,114 70,000
deraf fästningsbyggnad...................	—
annan byggnad............................. ..	—	—	—	—	—	—	—	209,000
Diverse anslag................................	129,620	—	110,695	—	166,043	—	302,125	—
								58,853 185,000
Arméns ackordsamortering.................	—	—	—	_	—	—	_
Defensionsverket i allmänhet..............	197,276	—	—	—	—	—	—	—
	2,815,026	_	4,162,179	441,530	6,243,269	662,295	17,290,143	791,857
Femte hufvudtiteln.
Sjöförsvarsdepartementet.
	3,136 13,681	_	16,492		24,738	.	43,800 38,600
Förvaltningen af sjöärendena..... ........	—	—	—	—
Flottans personal.............................	406,269	—	494,761	—	742,142	—	1,685,934	50,000
Material, nybyggnader och underhåll ...	310,278	—	606,498	239,020	909,747	358,530	1,078,800	353,000
Båtsmansbeklädnad ..........................	—	—	37,000	—	55,500	—	282,000
>♦ indelning...........................	60,558	—	45,643	---	68,464	—	105,054	—
Flottans öfning...............................	—	—	90,000	—	135,000	—	550,000	—
Diverse anslag................................	—	—	36,939	37,240	55,409	55,860	276,352	100,000
Lots- och fyrinrättningen..................	11,834	---	101,908	152,862	—	1,000,460	—
Undervisningsanstalter för sjöfart........	—	—	—	—	—	—	102,000	—
Naut. meteorol. byrån......................	—	—	—	—	—	—	9,000	—
Sjette hufvudtiteln.	805,756	—	1,429,241	276,260	2,143,862	414,390	5,172,000	503,000
Näringarne.
Handel och sjöfart med dertill hörande
	1,447	__	28,300 52,062	1,158	42,450 78,093	1,737	63,850 76,400	__
Kommerskollegium och bergsstaterna... Slöjd- och bergverk med dertill hörande	40^633	—		11,160

undervisning................................	17,417	—	57,515	3,000	86,273	4,500	53,097	34,800
Fiskeri..........................................	—	—	5,000	—	7,500	—	18,600	—
Jordbruk, skiften och afvittringar.......	30,201	—	153,860	1,000	230,790	1,500	556,044	368,437
Sjösänkningar och myrutdikningar.......	—	—	—	15,400	—	23,100	—	80,000
Lån till d:o....................................	—	—	—	—	—	—	—	100,000
Kommunikationer och hamnar............ Statistik, karta, landtmätningar och iu-	9,415	—	14,669	124,217	22,003	186,326	19,143	430,310
	18,765 8,225	_______	35,862 11,006		53,793 16,509		173,700 318,935	125,300
Skjuts- och gästgifverifriheter ............	—	—	—
Transport	126,103	—	358,274	144,775	537,411	217,163	1,279,769	1,150,007

	1810.	1850.	1850.	1880.
	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
	Ordinarie	Extra ordin.	Ordinarie	Extra ordin.	Ordinarie	Extra ordin.	Ordinarie	Extra ordin.
	utgifter.	utgifter.	utgifter.	utgifter.	utgifter.	utgifter.	utgifter.	utgifter.
Transport Civila förvaltningen. Aflöningar till dep.-chef och kansli samt Ofverståthållareembetet och länsstyrel-	126,103	—	358,274	144,775	537,411	217,163	1,279,769	1,150,007
ser...............	300,705	—	476,655	—	714,983	—	2,755,779	39,750
Polis i kommunerna på landet........... Skrifmaterialier, ved, rese- och dag-	—	—	—	—	—	—	—	50,000
traktamenten, extra utgifter............	—	■—	28,401	—	42,601	---	146,635	42,060
Sjunde hufvudtiteln. Aflöning till dep.-chef, kansli och kol-	426,808	—	863,330	144,775	1,294,995	217,163	4,182,183	1,281,817
legier..................	76,471	—	153,396	—	230,094	—	471,300	—
Anslag till ön Barthélemy_______	—	—	15,964	—	23,946	20,700
Skrifmaterialier, ved etc_____________________ Ofverintendentsembetet och offentliga	—	—	52,001	—	78,002	—	74,492	28,002
byggnader...............	52,783	—	80,776	—	121,164	—	208,980	1,000
Teatern.......................	9,559	_	6,000	—	9,000	—	60.000
Bankuppsigt.................	—	_	—	—	16,000	—
Mynt- och kontrollverken____	_	__	17.728	—	26,592	—	25,700	—
Skatteomkostnader...........................	128,686	—	1,794,309	—	2,691,463	—	12,134,468	262,358
Åttonde hufvudtiteln. Ecklesiastikdepartementet. Dep.-chef och kansli, Riksarkivet, Biblio-	267,499		2,104,210	15,964	3,156,315	23,946	12,990,940	312.060
teket.......................	7,893	—	41,300	—	61,950	—	188,300	—
Skrifmaterialier och ved .	___	—	23,297	—	34,946	—	38,024	8,227
Alderstillägg..................................	—	—	—	—	—	—	51,000	—
Kleresi...................	219,567	—	218,736	2,800	328,104	4,200	507,187	13,716

Kyrkors underhåll...........................	96,334	—	156,396	6,000	234,594	9,000	307.577	8,000
Universiteten och Karol. institutet......	—	—	157,994	—	236,991	837,953	257,450
Allmänna läroverk...........................	215,106	—	277,715	—	416,572	—	2,702,006	6,000
(Tekniska läroverken)......................	—	—	—	—	—	—	361,500	20,000
Folkundervisning............................. Tillkommer: folkskoleafgift för 1850	—	--,	10,928	40,140	16,392	60,210	2,874,660	—
med..........................................	17,747	—	(313,458)	—	(470,187)	—	—	—
Vetenskap och konst........................	—	49,030	64,700	73,545	97,050	306,080	69,100
Helsovård och barmhertighetsanstalter..	168,137	—	209,703	4,500	314,555	6,750	1,339,445	248,475
	724,784	__	1,145,099	118,140	1,717,649	177,210	9,513,732	630,968
Nionde Imfvudtiteln.
Pensionsstaten.
För civila embetsmän.......................	16,203	_	50,000	_	75,000	_	_	_
Deras enkor och barn, deraf för civila				—
embetsmän i allmänhet.................	—	—	—	—	—	_	91,285	_
Landtmätare ..................................	—	—	—	—	—	—	7,200	—
Skogsstaten....................................	—	--	—	—	—	—	9,000	—
Tekniska högskolan..........................	—	—	—	—	—	—	3,500	—
Arméns pensionskassa.......................	--	—	25,000	—	37,500	—	82,719	_
Civila och militära enkor och barn......	30,023	—	—	—	—	_	_
Vadstrna krigsmanshuskassa...............	18,673	—	71,100	—	106,650	_	244,025	__
Amiralitets-krigsmanshuskassan.........	—	—	6,000	—	9,000	_	219,470	_
Blesserade öfver- och underofficerare...	2.852	—	5,000	—	7,500	—	5,000 60,350	—
Bidrag till handelsflottans pensionsan-
							78,000
Allmänna läroverkens lärares enkor och
barn..........................................	—	—	12,480	—	18,720	—	65,000	_
Folkskolelärare................................	—	—	—	—	—	—	355,000	_
Folkskolelärarnes enke- och pupillkassa	-----	—	—	—	—	—	56,000	—
Teaterns pensionskassa......................	—	—	--	—	—	—	6,000	—
Kreditiv till arméns pensionskassa......	—	—	—	—	—	—	—	900,000
	67,751	___	169,580	_	254,370	__	1,282,549	900,000
Allmänna indragning sstaten...............	876,677	—	370,260	—	555,390	—	958,450
	944,428	—	539,840	_	809,760	_	2,240,999	900,000
Till 1810 års stat hörande gemensamma
anslag för alla hufvudtitlarne........	247 667	—	—	—	—	—	—	—
Hufvudtitlarnes summa.....................	7,347,846	108,016 Il2,269,169	1,286,702	18,403,757	1,930,054	56,961,797	4,469,202

to
—1
o

	1810.	1850.	1850.	1880.
	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
	Ordinarie	Extra ordin.	Ordinarie	Extra ordin.	Ordinarie	Extra ordin.	Ordinarie	Extra ordin.
	utgifter.	utgifter.	utgifter.	utgifter.	• utgifter.	utgifter.	utgifter.	utgifter.
Utom hufvudtitlarne.
Lån till näringar, ullkreditiv.............. » till sjösänkningar, myruttappningar,	—	—	47,270	—	70,905	—	—	—
hamnbyggnader............................	—	—	72,980	—	109,470	—	300,000	—
Lån till andra byggnader.................	—	—	43,333	—	65,000	—	—	—
Riksgäldskontor et Kostnader fös Riksdagen, dess revisorer	—	■—	163,583	—	245,375	—	300,000	—
och Justitieombudsman (medelberäk-
	162,000 1,166,000	__	93,144	—	139,716	—	625,800	—
Afbetalningar på statslån__________________	—	211,200	—	316,800	—	9,955,900	—
		200,000 5,000	_	300,000 7,500	__	300,000	—
Ränta på Karl XIII:s hemgiftskapital...	5,000	—	—	—	7,500	—
Krigsrustningskostnader.....................	1,137,619	—	280,000	—	420,000	—	—	—
Ränta å gamla 5-^-lånet...................	—	—	—	—	—	—	9,800	—
	2,470,619	—	789,344	—	1,184,016		10,899,000	—
Summa utgifter..............................	9,818,465	108,016	13,222,097	1,286,702	19,833,148	1,930,054	, 68,160,797	4,469.202

271

	1810.	1850.	1850.	1880.
Ordinarie inkomster:	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Kronor.	Kronor.

Grundskatter.
Ordinarie ränta........................ Afradsspanmål.......................	1,957,837 275,205 836,561	2,499,016 309,450 856,649 4,450	3,748,524 464,175 1,284,974 6,675	U,470,000

KronotiondelÖ9en till bestämda priser Boskapspenningar och åkerskatt af	1,648,000

Stockholm...............................	211	--	—	—
	3,069.814	3,669,565	5,504,348	6,118,000
Bergverkstionde.
Silfvertionde, myntarelön o. slagskatt	2,328	10,968	16,452	7,000
Kopparränta och slagskatt.........	98.919	77,952	116,928
Avesta koppar- och manufakturtall...	5,407	—	_
Aluntionde...............	16,275 823	498	747 1,503
Svafvelbrukstionde.................	1,002
Kalkugnsafgift på Gotland............	73	—	_	_
Tackjernstionde och hammarskatt.....	103,357	191,948	287,922	—
	227,182	282,368	423,552	7,000
Utskylder för vissa bestämda ändamål. Lagmans- och häradshöfdingeränta och tingsgästningspenningar............... Fond till Svea och Göta hofrätters af-	—

83,158	—
löning........................	17,651	—	_	_
Fond till Kammarrättens aflöning.....	365	—	—	_
Djeknepenningar......................	1,909	—	—	—
Till försvarsväsendet.	103,083	—	—	—
Salpetergärden............................	95,496	—	—	—
Af indelningsverket:
Knekterotefrihetsmedel....... TJtskrifningspenningar i Skåne o. Hal-	7,475	28,579	42,869	125,000
land............................ Rotevakansafgift af utsockne frälse-	6,409	—	—	-—-
hemman i Halland.................... Kavalleri- och dragonregementens	—	10,171	15,256	20,000
hästevakansspanmål.........	116,086	172,009	258,014	350,000
Beklädnadsmedel af rotarne vid åt-
skilliga infanteriregementen.........	7,915	—	_	_
Ständiga rotevakansmedel.......... Tillfälliga rotevakans- och mötes-	15,227	22,840	—

afgifter..........................	—	7,352	11,028	76,000
Vakansafgifter af bergslag ... Trosspassevolans................... Båtsmansvakansafgift................	26,448	34,704	52,056	20,000 26,000 75.000 68.000
Båtsmansbeklädnadsmedel............. Indragna och besparade militie-, 15-

nings- och boställsräntor, samt döds-falls- och avancementspenningar ...	49,418	—	_	_
	309,247	268,042	402,063	760,000

272

	1810.	1850.	1850.	1880.
	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Kronor.	Kronor.
Mantalspenningar.........................	356,386	358,613	537,920	640,000
Gerningsören ..............................	4,126	1,828	2,742	_
Charta sigillata rekognition ...........	15,981 318	—	—


	20,425	1,828	2,742
Inkomst af statens egendomar:
Arrendemedel..............................	62,865 930	154,152	231,228	2,500,000 1,000,000

Af gifter för vissa anstalters be-	63,795	154,152	231,228	3,500,000
gagnande:
Båk- och lotsmedel.......................	43,302	99,089	148,634 i	1,000,000
Kontrollmedel..............................	4,357	12,698	19,047	20,000
	47,659	111,787	167,681	1,020,000
Inkomster af statens industriela
verksamhet och inrättningar:
Telegrafmedel..............................	—	—	—	1,330,000
Jernväg9medel.............................	—	—	—	4 000,000
Nummerlotterimedel......................	62,826	—	—	—
Krut- och salpeterförsäljningsmedel...	57,128	117,582	176,373	—
	119,954	117,582	176,373	5,330,000
Böter........................................	23,991	38,618	57,927	260,000
Extra medel och uppbörd:
	4,519	16,906	25,359
Bidrag från konvojkommissariatet____	14,716	14,799	22,199
Danska fyringsmedel.....................	540	26,797	40,195
Hyra för kasernerna å .Skeppsholmen	—	—
Intressemedel.............................. Under benämningen »extra medel och	—	3,359	5,039
uppbörd»................................. Hit höra till Riksgäldskontor et 1810		13,825	20,737	> 365,000
och 1850 ingående
Observationsmedel ...............	8,625	5,304	7,956
Skatterättsmedel..................	32,984	5,363	8,045
Lösen för ekeskog...............	—	1,480	2,220
Utredningsmedel..................	115	—	—
Uti 1810 itrs stat upptaget under
rubrik »åtskilliga i riksstaten ej påräknade inkomster».................	192,302	—	—
	253,801	87,833	131,750	365,000
Summa ordinarie inkomster	4,595,337	5,090,388	7,635,584	18,000,000
Bevillningar.
Tullmedel, hvaruti är år 1810 in-
begripet accismedlen..................	2,186,878	4,659,941	6,989,912	24,700,000
Transport	2,186,878	4,659,941	6,989,912	24,700,000

273

	1810	1850	1850	1880
	Rdr B:co.	Rdr B:co.	Kronor.	Kronor.
Transport Härtill kommer liceutmedel för 1810 Och 1850 års saluaccis...................	2,186,878 72,911	4,659,941 3,248	6,989,912 4,872	24,700^)00
	2,259,789	4,663,189	6,994,784	24,700,000
Postmedel................................... Charta sigillata........................... Hv itb ets socker af gift...................... Bränvinsafgift.............................	267,334 180,528 544,191	766,730 354,151 561,831	1,150,095 531,227 842,746	5,000,000 3,100.000 30,000 15,000,000
	992,053	1,682,712	2,524,068	123,130,000
Allmän bevillning, hvaruti äfven är in-beräknad kort- och tidningsstämpel- afgift...................................... Tilläggsbevillning: 1810 års Krigsgärd............ 1850 » Krigsrustningsafgift 1880 » Tilläggsbevillning..	1,768,319 40,808	1,952,424 313,687	2,928,636 470,531	4,000,000 1,500,000
	1,809,127	2,266,111	3,399,167	5,500,000
Summa bevillningar	5,060.969	8,612,012	•12,918,019	53,330,000
Summa inkomster	9,656,306	13,702,400	20,553,603	71,330,000
Från
Ordinarie inkomsterna,
hvilkas bruttobelopp utgöra............	4,595,337	5,090,388	7,635,584	18,000,000
afgå Förvaltnings- och uppbördskost-nader samt utgifter för inkomst-gifvande inrättningar under
Andra Hufvudtiieln:
Bötesersättning..............				nnn
Femte Hufvudtiteln:
Lots- och Fyrinrättningen......	11,834	101,908	152,862	1,460,000
Sjette Hufvudtiteln:
Ersättning till Sala grufva...	—	2,000	3,000	6,222
Sjunde Hufvudtiteln:
Skogsmedel, jägeristaten med dess pensionsanslag..... .	7,148	11,115 17,728 , 10,500	16,673 26,592 15,750	745,993 115,800 26,700 19,500
Domänomkostnader samt ersättning för indragna militieboställen Silfvertionde, myntarelön och slag-skatt...............
Mantalsskrifningsprovision	9,722
Transport	28,704	143,251	214,877	2,458,215

274

	1810	1850	1850	1880
	Rdr B:co.	R:dr B:Co	Kronor.	Kronor.
Transport Städers frihet.............................. Remisslage................................. Observations- och uppbördsprocent... Tiondeprofvare, magasinsbyggnader, transport af bergseffekter............ Restitutioner............................... Diverse omkostnader..................... Telegrafer och jernvägar, af hvilka de förra användas endast till verket och de senare äro otillräckliga för räntors betalande....................... Åtskilliga extra utgifter för skatte-väsendet..................................	28,704 22,166 9,722 7,253 1,538 9,722 5,600	143,251 30,217 3,500 10,000 12,806 4,000	214,877 45,325 5,250 15,000 19,209 6,000	2,458,215 48,855 15.000 25.000 5,330,000 43,178
	84,705	203,774	305,661	7,920,248
Återstår netto	4,510,632	4,886,614	7,329,923	10,079,752
Från Bevillningarne, hvilkas bruttobelopp utgöra............	5,060,969	8,612,012	12,918,019	53,330,000
afgå förvaltningskostnad m. fl. utgif-ter, vid Postmedel.............................	54,196	651,863	977,795	5,350,000
Tullmedel (licent- och accismedel samt tolag 1880).................	_	1,032,392	1,548,588	3,890,000
Charta sigillata......................	—	73,516	110,274	224,000
Bränvins- och hvitbetssockermedel	—	—	—	500,000
Allmän bevillning...................	—	—	—	102,500
	54,196	1,757,771	2,636,657	10,066,500
Återstår netto	5,006,773	6,854,241	10,281,362	43,263,500
Inkomsternas nettosumma	9,517,405	11,740,855	17,611,285	53,343,252

275

I. 1810—1850.

Jemför man de 1850 års stat tillhörande ordinarie och extra
utgifter med de år 1810 utgående, den egentliga statsregleringen
tillhörande utgifter, så visar sig för det förra året eller 1850 en
ökning eller minskning i utgifterna enligt följande uppställning:

Hufvud- Ökning. Minskning,

titel. Rdr B:co. Edr B:co.

Första. Kgl. Hofstaten samt Slottsstaten.. 107,280.

Summa minskning 107,280.

Andra. Aflöning för rättsväsendet............ 168,198.

Medicolegala besigtningar och andra
utgifter för rättsskipningen 51,815.

Fångvården............................... 914,846.

Summa ökning 1,134,859.

Tredje. Kabinettskassans utgifter............ 63,831.

Summa ökning 63,831.

Fjerde. Departementsafdelningen, hvaraf

Generalitetet,Garnisonssjukhuset,

Krigsakademien omkring 100,000, 152,710.

Indelta armén, deraf möteskostnader
224,170, lindring i inqvarteringsskyldighet
9,000............... 526,588.

Värfvade armén, dess underhåll och
fouragering............................ 174,231.

Beväringen..............................__ 259,632.

Material, deraf fästningsbyggnad
209,530............. 891,723.

Diverse anslag och defensionsverket
i allmänhet............................ 216,201.

2,004,884. 216,201
Summa ökning 1,788,683.

Femte. Departementet........................... 13,356.

Förvaltningen af sjöärendena och
flottans personal..................... 74,811.

Båtsmansbeklädnad och indelning. 22,085.

Flottans öfning........................... 90,000.

Materiel, skeppsbyggnad, annan
byggnad................................. 535,240.

Transport 735,492.

276

HufTud titel.

Sjette.

Sjunde.

Åttonde.

Nionde.

Flere Jiufvudtitlar.

Ökning. Minskning,
Rdr B:co. Rdr B:eo.

Transport 735,492.

Diverse anslag........................... 74,179.

Lots- och fyrinrättningen............. 90,074.

Summa ökning 899,745.

Aflöningar för civilförvaltningen ... 175,950.

Andra utgifter för embetsverken... 28,401.

Näringar, kommunikationer, statistik,
geografi och landtmäteri in. m. 376,946.

Summa ökning 581,297
Aflöning till Departementet och Kollegierna
................................. 76,925

Utgifter för centralförvaltningen ... 52,001.

Anslag till ön Barthélemy............ 15,964.

Öfverintendents-emb.och byggnader 27,993.

Teater...................................... 3,559.

Myntkostnader......................... 17,728.

Kostnader för uppbörd och förvaltning
af inkomsterna............. 1,665,623.

1,856,234 3,559.

Summa ökning 1,852,675.

Departementets aflöning............... 14,000.

Riksarkiv och bibliotek............... 19,407.

Skrifmateralier och ved............... 23,297.

Kleresi............... 1,969.

Kyrkors underhåll................... 66,062.

Universitet, Karolinska institutet,

Allmänna läroverk.............. 220,603.

Folkundervisningen..................... 51,068.

(Folkskoleafgift)................. (313,458).

Vetenskap och konst................... 95,983.

Helsovårdo.barmhertighetsanstalter 46,066.

Summa ökning 538,455.

Pensionsstaten_________________ 101,829.

Indragningsstaten....................... 506,417.

101,829. 506,417.

Summa minskning 404,588.

Gemensamma utgifter för embetsverk
å flere titlar.................... 247,667.

247,667.

Summa minskning

277

Alltså på hufvudtitlarne tillsammans

en ökning af........................... 6,100,010.

hvartill kommer folkskoleafgift______ 313,458.

Summa 6,413,468.

Af denna tillökning falla på

Fångvården________________________________________

Försvarsverket________________________________________________________

Omkostnader för uppbörd och förvaltning af inkomsterna.
.............................................................

Näringar, kommunikationer______________________________________

Undervisningen, deraf folkskolan 364,526, vetenskap och
konst, samt helsovårds- och barmhertighetsinrätt ningar___________________________________________ Civillista,

justitie- och civilförvaltning (1, 2, 3 och 6

hufvudtitlarnes personalanslag)..............

Vid bedömandet af utgiftsstaten erinras, huruledes spanmålsprisens
förhöjning bidragit till att låta de indelta
anslagens värde höjas, utan att dermed någon
verklig anslagsförökning var förenad. Oaktadt
under denna period den indelta räntan minskats
från ett kronovärde af 353,478 Rdr till ett af
327,634 Rdr, hade dock markegångsvärdet af den
1810 indelta räntan 900,000 Rdr, eller evalveradt
1,445,000 Rdr, ökats till 1,881,700 samt rånte-, tiondeoch
arrende- medel tillsammans från 3,132,462 till

3,817,608 eller med .............................

hvilken förhöjning bör afdragas från utgiftsförhöjningen,
såsom blott skenbar. — Likaså bör afdragas den
ökade kostnad, statsverket fått vidkännas genom
upphörande af vissa, för bestämda ändamål förut

afsedda inkomster, nemligen:

Salpetergärden..................... 124,000.

Lagmans- och häradshöfdingeränta................ 94,000.

Sterbhusafgift_____________________________________________ 17 Q00-

Räfstetingspenningar............... 6,630.

Extra grufvehjelp....................... H5_

hvartill kommer vissa utgifter, hvilkas bestridande
förut utgjort ett jorden åliggande
besvär, nemligen:

Rdr B:co.

914,846.

2,598,354.

1,665,623.

581,297.

727,178.

418,455.

685,146,

241,74

278

Rdr B:co.

Båtsmans förseende med koj ock täcke.......... 9,000.

En del af inqvarteringsbesväret..................... 9,000.

Mötespassevolans.......................................-- 186,700. 904,700.

Slutligen bör afdragas:

Tillökningen i skatteomkostnader .............................. 1,665,623.

» i Lots- och fyrinrättningens utgifter....... 90,074.

Summa 2,887,288.

Afdrages denna summa från tillökningen (6,100,010)

återstår såsom egentlig tillökning blott................. 3,212,722.

Slutligen bör anmärkas, att vid 1834 års riksdag upphäfdes
bevillningen för rotefriheten, och i dess ställe infördes en afgift
af ordinarie rotering underkastad oroterad jord, hvilken infördes
i inkomststaten 1840—41, och motsvarande anslag uppfördes bland
anslagen till försvarsverket.

Tager man i betraktande 1810 och 1850 årens inkomster, så
visar sig för det senare eller 1850 en ökning eller minskning i
inkomsterna, enligt följande uppställning:

Ordinarie inkomster. Ökning. Minskning.

Rdr B:co. Rdr B:co.

Grundskatter: Ränta och Tionde.................... 599,751.

Bergverkstionde........................................... 55,186.

Utskylder för vissa bestämda ändamål------------ 103,083.

Till försvars väsendet: Vakansafgifter m. m...... 41,205.

Mantalspenningar....................................... 2,227.

Gerningsören, Charta sigillata- rekognition, sill uppköpareafgift.

................ 18,597.

Inkomster af statens egendomar.................... 90,357.

Afgifter för vissa anstalters begagnande......... 64,128.

Inkomster af statens industriela verksamhet

och inrättningar...........................-........ 2,372.

Böter.............................................-........... 14,627.

Extra medel och uppbörd: till Statsverket......... 136,391.

till Riksgäldskontoret 29,577.

^~826,276. 331,225^
Således en ökning af 495,051.

279

Ökning. Minskning.

Rdr B:co Rdr B:co

Afdrages härifrån tillökning i förvaltningskostnader.
................................................... 119,069.

Återstår en ökning af 375,982.

Bevillningar.

Tullmedel (jemte licent- och accismedel)....... 2,403,400.

Postmedel..................................................... 499,396.

Charta sigillata............................................. 173,623.

Bränvinsafgift......................................-......... 17,640.

Allmän bevillning (med kort- och tidnings stämpelafgift

samt tilläggsbevillning)...... 456,984.

Summa ökning 3,551,043.

Afdrages härifrån tillökningen i förvaltningskostnader.
.............................................. 1,703,575.

Återstår en ökning af 1,847,468.

För alla inkomsterna tillsammans en ökning af 2,223,450.
Tillökningen på utgiftsregleringen i dess helhet
(såväl för stats- som riksgäldsverket) utgjorde
från 9,926,481 till 13,508,799....... 4,582,318.

Och har således skilnaden mellan utgifts- och inkomsttillökningen,
eller 2,358,868, betäckts af bankovinst, som 1848 beräknades till
954,000 rdr, öfverskott och besparingar.

Jemföres den tillväxt och förändring i statsregleringen, som
sålunda under tiden 1810—1850 egt rum, med förändringen i statens
inkomster, och tager man i betraktande de ökade utgifternas

inverkan på skattebördorna, så märkes:

1) Vissa inkomsttitlar hafva Blott förändrat form.

Så är förhållandet med: Rdr B:co.

Utskrifningspenniugar i Skåne och Halland, hvilka upphörde
med beväringslagens stiftande 1812................ 6,410,

och hvilka dessutom ersattes genom åtagande af rotering.
Beklädnadsmedel af rotarne vid vissa infanteriregementen,

som 1824 upphörde att utgå till statsverket ............. 7,915.

Indragna och besparade militie- och boställsräntor, hvilka

erhållit en annan användning................................... 49,420.

Transport 63,745.

280

Rdr B:co.

Transport 63,745.

Charta sigillata-rekognition, som 1824 införlifvades med

Charta sigillata......................................................... 15,980.

Hyra för kasernen i Stockholm, hvilken omedelbart an vändts

för försvarsverket.......................................... 540.

80,265.

Af samma beskaffenhet äro de i riksstaten ej nämnda Fåla
kungsgårdshjelp, mot upphörande af lindring i bevillningen,
värderad till 1,465 rdr b:co, och bågskatten i
Herjeådalen, som utbytts mot utgörande af 6 sk. mantalspenningar.

2) Andra inkomsttitlar hafva upphört på grund af inkomstkällans
upphörande, såsom fallet är med nummerlotterimedlen
till följd af lotteriets afskaffande
1840, hvilken inrättning 1810 gaf en inkomst af

62,830 rdr, som, när den upphörde, värderades till... 74,635
och äfven med silluppköpare-afgiften, till följd af sillfiskets
minskning, värderad 1810 till 315 rdr, 1812 då den

afskaffades gifvande................................................. 3

samt 74,638.

3) Vissa inkomsters uppkörande kan anses såsom innebärande
eftergifter af skatter.

Salpetergärden, hvilken ålåg jorden att utgöra efter förmedladt
mantal med V2 LS inrikes tillverkad salpeter
in natura, hvarför kronan skulle betala tillverkningsvärdet
med 1 rdr 8 sk. Denna gärd nedsattes 1823
till hälften, dock med befrielse på samma gång för
kronan att erlägga någon tillverkningskostnad, och
afskaffades 1830 för att ej åter åläggas, derest ej
förhållandena göra dess införande nödigt, hvilken

eftergift värderats till............................................... 243,474.

Djeknepenningar, som utgjorde 6 öre pr matlag, för främjande
af undervisningen i elementarläroverken, afskaffades
1834, utgörande......................................... 6,476.

Räfsteting spenning ar, som ingingo i landshöfdingelöner i

Norrland, likaså afskaffade 1834............................... 1,732.

Lagmans- och häradshöfdingeräntan samt tingsgästningspenningar,
tillsammans 12 sk. af hvarje matlag, afskaffad
1841, värderad till ............................................ 94,672.

Transport 346,354.

281

Rdr B:co.

Transport 346,354.

Sterbhus af giften, Vt % af behållna summan i sterbhuset
efter ledamöter af adeln och af presteståndet, samt
efter ståndspersoner ,i städerna och i bergslag, med
undantag för Stockholm och Göteborg, hvarest
skulle utgöras för hvarje icke fattigt sterbhus efter
ståndspersoner eller borgare 6 öre smt årligen.

Denna afgift ingick till justitiestaten till fond för

hofrättens aflöning. Afskaffades 1841____________________ 17,825.

Landtullarne, som afskaffades från och med 1811 och

Saluaccisen, som vilkorligen afskaffades...._________________ 210,000.

Avesta hoppar- och manufakturtull, som afskaffades 1841 3,194.

Befrielse från mantalspenningars utgörande för dem som
ej fyllt 17 år, hvilket medgafs 1841, förslagsvis beräknad
till...................................................•_____ 23 000.

Befrielse för rust- och rotehållare från skyldigheten att

underhålla manskapet vid öfningsmöten* 1841_________ 186,669.

Kalkugnsafgift på Gotland (164 rdr) afskaffad 1830 och

Borgholms garnisons servismedel (15 rdr), 1834,______ 179.

787,221.

Af dessa eftergifter hafva 430,000 varit af real natur, åliggande
jordbruksfastighet, 210,000 rdr en under bevillningarne
hänförd konsumtionsafgift, 112,000 rdr bestämda att utgå efter
matlag, 23,000 rdr personliga afgifter, 17,800 (sterbbusafgiften)
ålegat vissa klasser, och 3,564 ålegat bergsnäringen.

Statskassans inkomster hade således förbättrats, så att den
kunnat afskaffa inkomster till ett belopp af omkring 861,850 rdr.

Vid betraktande af de förändringar, som skatteväsendet i öfrigt
undergick under denna tid, har man att först vända uppmärksamheten
på

A. Produktionsskatterna.

Dessa skatter hafva i allmänhet, i mån som sundare beskattningsgrundsatser
gjort sig gällande, nedsatts eller afskaffats eller
utbytts mot andra skatter, som bättre uppfylla skattens ändamål
att lämpas efter den skattskyldiges inkomst och förmögenhetstillstånd.
Hos oss visar sig i afseende på dessa skatter en tendens till
fortgående nedsättning för att slutligen afskaffas, såsom fallet med
de skatter, som tillhört bergsnäringen, qvarn- och sågräntan, eller
att förvandlas till ett bestämdt belopp, oberoende af tillverkningsbeloppet,
såsom fallet med den jordegendomen åliggande tionden,
eller ock taga karakter af konsumtionsskatt, såsom bränvinsskatten.

282

Hvad de först omförmälda, bergverken och bruksnäringen
ålagda skatter angår, utgöras dessa dels af sådana som utgjorts
af jernverken, tackjernstionden och hammarskatten, dels af dem
som utgått från andra mineralrikets produkter, i senare tider
sammanfattade under namn af bergverkstionde. Denna beskattning
var sammanbunden med ett privilegii-system, som beredde
dessa näringsidkare åtskilliga förmåner dels genom öfverlåtande
åt desamma af skogs- och jordegendomar, vissa räntor, vissa
prestationer, dels genom vissa skattefriheter, dels genom arbetsfördelningen
inom näringarne på ett sätt, som ålade idkare af de
särskilda näringsgrenarne vissa prestationer mot hvarandra. Slutligen
var frälset gynnadt, så att, då näringen idkades å frälsejord,
skatten sattes lägre, än då den idkades å annan jord.

1) Af bergsnäringen.

BergverJcstionden blef genom K. F. den 26 Juni 1831 bestämd att
af alla derefter anlagda verk endast utgöras med 1j30 af tillverkningen,
och kunde aluntionden erhålla ytterligare nedsättning enligt Kgl.
Br. den 23 Jan. 1836 till Kammar- och Bergskollegierna, i öfverensstämmelse
med R. St:s skrifvelse den 18 Febr. 1834, så snart alunpriset
understeg 18 rdr pr tunna. Den skilnad som förefinnes
emellan kopparskattens belopp 1810, då den uppgick till 98,920
rdr, och 1850, då den uppgick till 77,950 rdr, beror emellertid ej
på någon egentlig minskning i skatten, utan derpå att i 1810
års inkomst ingår inbetalning för försålda skattemedel af förra
årets uppbörd. För de gamla verken minskades skatten, på sätt
förr blifvit nämndt, genom det vid 1841 års riksdag vidtagna upphäfvande
af den särskilda tull, denna tillverkning var underkastad
under namn af Avesta manufakturtull, hvarjemte utförseltullen å
garad koppar 1843 nedsattes från 5 rdr pr Sk® till 32 sk. b:co,
på samma gång som utförseltullen å smidd koppar borttogs.

Hvad beträffar den skatt, som utgick af jernverken, så blef
tackjernstionden, som utgjordes efter en viss sättning till ett visst
belopp för hvarje dygn under hvilket tackjernsblåsning egde rum,
med hänsyn till de svåra konjunkturer, hvarmed näringen hade
att kämpa, genom K. Kg. den 29 Nov. 1844 nedsatt till hälften,
för att dock vid riksdagen 1847—48 höjas med 50 %, således nedsatt
till 3/4 af sitt ursprungliga belopp. Utom denna nedsättning af
skattens belopp bör nämnas den, som blifvit en följd deraf, att
vid 1840—41 års riksdag antalet af de frihetsdygn, under hvilka

283

blåsning egde rum utan att skatt erlades, eller de s. k. kalldygnen,
ökades från 3 till 8; hvartill kommer, att i afseende på sättet för
skattens utgörande de skattskyldiga setts till godo genom Riksens
Ständers Skr. den 20 Augusti 1823, som medgifvit den tiondeskyldige
att efter eget val antingen lösa skatten efter en af Bergsoch
Kammarkollegierna fastställd taxa, eller ock utgöra den in
natura. Den beskattning, som blifvit ålagd denna näring, stod i
nära samband med det privilegii-system, hvarpå denna närings
idkande var grundad! Detta kunde ej utan men för näringens
förkofran hålla sig uppe. Nedsättning och utjemning af skatten
sammanbands derför med lagstiftningsåtgärder, som begynte lossa
det privilegii-system, som kommit denna näring till del. Uppå R.
St:s hemställan blef genom K. K. den 16 Maj 1835 tackjernshandeln
inom riket förklarad fri, med upphäfvande af förutvarande
bruksprivilegier och andra bestämmelser, som lade hinder i vägen
för den fördelaktigaste afsättningen inom riket. Kolhandeln, som
var på bestämdt sätt reglerad så för bergsmän som för bruksegare,
blef frigjord genom Kgl. F. den 27 April 1846, som förklarade
den alldeles fri utom bergslagen, och äfven inom bergslagen
efter det vissa prestationer till hyttebruket blifvit fullgjorda;
hvarigenom den fria konkurrensen fick tillfälle att göra sig mer
gällande till förmån så för köpare som för säljare. I sammanhang
härmed frigjordes äfven stångjerns- och manufaktursmidet från
åtskilliga inskränkningar i afseende på anläggningsrätt och smidesbelopp,
som äfven kom hyttelagen till godo.

I kammar skatten blef under denna tid den lindring beredd,
att den förhöjning, som genom Kongl. förordningen den 5 Juni
1803 skett genom bestämmelsen att för nya härdar skulle erläggas
dubbel skatt, uppbäfdes genom Kongl. kungörelsen den 27 April
1846, och hammarskatten bestämdes för alla verk till 1 procent
af tillverkningen, likasom den frälserätt som åtnjöts, i det att
egare af frälsehamrar egde 15 Sktt smide öfver 100 fritt från skatt,
inskränktes till dem som redan åtnjöto sådan rätt, utan rätt till vidare
beräkning af densamma för senare anlagdt frälsebruk. Äfvenså
blef från och med 1843 exporttullen på smide dels nedsatt, dels
upphäfd. Ännu qvarstod dock till förmån för stångjerns- och
manufaktursmidet utförselförbudet å malm och tackjern samt införselförbud
å sådant smide som tillverkades i Sverige. Med den
friare tull-lagstiftning, som begynte på grund af de vid 1853—54
års riksdag fattade beslut och den densamma i spåren följande

284

friare näringslagstiftning, bereddes näringsfrihet äfven åt bergsnäringen,
och blef denna näring beskattad lika med annan näring,
nemligen i förhållande till den inkomst som deraf erhölls.

2) Bränvinstillverkningsskatten.

Den produktionsskatt i egentlig mening, som på denna tid
jemte bergverkstionden fanns, var bränvinstillverhningsslcatten,
hvilken varit bestämd att utgå med viss afgift af hvarje mantal
för rättigheten till husbehofsbränning, vare sig att rätten begagnades
eller ej, samt en särskild afgift för salubränning; denna
bränning dock begränsad till vissa tider på året (jfr sid. 197).
Vid 1809—10 års riksdag upphäfdes skilnaden mellan husbehofs-
och salubränning, och medgafs frihet att under alla tider
på året utöfva denna näring. Denna rättighet medgafs på landet
ej allenast jordegare, utan äfven hemmansbrukare och landbor
samt torpare, mjölnare och indelta krigsmän, med jordegarens
bifall; likaledes under samma förbehåll embets- och tjensteman^
ståndspersoner och handtverkare, oaktadt de ej egde jord. I
stad, Stockholm och Göteborg undantagne, som ej underkastades
denna lagstiftning, så länge kronobrännerier eller bränvinsarrenden
der funnes, hade alla husegare samt hyresmän med husegarens
tillstånd samma rätt. Bränvinsförsäljningen blef fri med de inskränkningar,
som gjordes i afseende på minutering och utskänkning
af bränvin i mindre poster än ett halfstop. Den skatt, som
skulle erläggas för rättigheten att tillverka bränvin, bestämdes
på landet till 2 rdr, att utgöras af hvarje helt hemman, ehvad
bränning utöfvades eller ej; samt af egare utaf icke i mantal
satt jord lika med den bemmansdel, med hvilken deras innehafvande
jord kunde jemföras. I stad skulle denna skatt utgöras
efter den grund, att 12 skattskyldiga personer skulle beräknas
såsom helt hemman, och borde afgift i förhållande till detta antal
utgöras, vare sig att bränvinsbränning egde rum eller icke. Äfven
var medgifvet dem, som på landet ej egde eller besutto jord, att,
om de det önskade, bränna bränvin mot erläggande af afgift
beräknad efter samma grund som i stad, eller så att 12 skattskyldiga
personer kunde förena sig om bränning mot erläggande
af en afgift, som motsvarade den hvilken gafs för hvarje helt
mantal, hvilken rätt dock snart borttogs, i det rättigheten till
bränvinsbränning inskränktes endast till jordinnehafvare. Jemte
denna afgift skulle erläggas en pannerymdsafgift efter en viss

285

progressiv tarif, bestämd efter pannans beskaffenhet till visst pr
kanna af pannerymden från 1 sk. för panna af minsta rymd (35—50
kannor), till 2 rdr 32 sk. för panna af 491—500 kannors rymd.
I minuteringsafgift skulle erläggas af krögare och försäljare från
21/a rdr, 5, 7x/2 till 10 rdr för försäljningsrättigheten, hvarjemte
bevillning för inkomst af näringen erlades. Dessa bestämmelser
undergingo åtskilliga modifikationer, innan den genomgripande
reformen vid 1853—54 års riksdag vidtogs. Hvad angår sjelfva
rättigheten till bränvinsbränning, så blef densamma på landet
först genom K. Kg. den 9 Okt. 1812 inskränkt till dem som egde
eller besutte i mantal satt jord, hvilken inskränkning dock borttogs,
så att enligt K. Kg. den 6 Febr. 1824 äfven besittning af annan
bebyggd jord, som deltager i ordinarie rotering eller utgör vakansafgift
eller särskild ränta, grundade samma rätt, hvari dock den
inskränkning gjordes i K. Kg. den 19 Juni 1835, att den egendom,
hvars besittning skulle medföra rätt till bränvinsbränning, ej finge
vara värderad under 300 rdr. Rättigheten till bränvinsbränning
på landet, som sålunda var fastställd såsom en realrätt, förblef
sådan den nu var bestämd, ända tilldess 1855 års förordning kom
till stånd. Den rätt jordegare haft att öfverlåta sin rätt till bränvinsbränning
åt annan, när jordinnehafvaren ej sjelf ville begagna
sig deraf, förbjöds genom K. Br. den 19 Juni 1835. Hvad stad beträffar,
stadgades i nyss åberopade förordning af 1824, att rättigheten
äfven der skulle följa jorden, beroende det dock på stadsinvånarnes
beslut, om denna rätt skulle åt innehafvare af jordlott
upplåtas eller för stadens räkning bedrifvas, en rättighet som då
äfven blef tillerkänd Stockholm, Göteborg och Karlskrona, för
hvilken sistnämnda stad äfven varit särskild anordning af bränvinsbränning.
I afseende på rättighetens utöfning blef den enligt
1810 års förordning medgifna rätt att under alla tider på året
bränna bränvin begränsad till vissa tider. 1812 begränsades tiden
till 8 månader och, efter att 1824 hafva varit tillåten hela året,
nedsattes bränningstiden 1835 till 6 månader. Äfven i afseende
på pannans rymd gåfvos föreskrifter genom bestämning af ett visst
maximum och minimum för pannerymden, och skulle densamma,
enligt 1824 års kungörelse, lämpas efter taxeringsvärdet. Grunderna
för beskattning undergingo ändring. I afseende på den
skatt som skulle erläggas för sjelfva rättigheten, och hvilken på
landet utgjorts efter mantal, blef grunden för denna afgifts utgörande
så förändrad, att den 1812 bestämdes att på landet utgå

286

af jord efter jord värdet, nemligen 24 sk. för hvarje 1,000 rdr fastighetsvärde.
I stad fortfor den enligt 1812 års förordning att beräknas
efter personalen och sattes till 1 sk. 6 rst. för hvarje mantalsskrifven
person, eller för 80 personer 2 rdr 24 sk., med beräkning
deraf att 80 personer förena sig om begagnandet af en
panna af 50 kannors rymd. Pannery mds afgift en ändrades så, att
den skulle utgöra från 2 sk. pr kanna för enkel redskap, stigande
efter redskapens beskaffenhet till 1 rdr. Härtill lades en Tconsumtionsafgift
af 12 sk. af hvarje mantalsskrifven person, som icke
uttryckligen afsade sig bruket åt bränvin. Denna konsumtionsafgift
blef 1815 förvandlad till en i bevillningsförordningen införd
afgift, att enligt dess Art. III utgå såsom fyllnadsafgift till bevillningen
med 4 sk. af hvarje bevillningsriksdaler efter Art. II, hvadan
denna konsumtionsafgift med fyllnadsafgiftens afskaffande upphörde.
Den personela afgift, som i städerna skulle erläggas för
sjelfva rättigheten att bränna, blef, efter hvad redan blifvit antydt,
1824 utbytt mot en afgift efter jordvärdet, lika med hvad som
bestämts redan 1812 för landet. Från denna afgift, som 1815
blifvit nedsatt till 8 sk. pr 1,000 rdr fastighetsvärde, blef vid 1834—
35 års riksdag jorden befriad, hvarefter ingen, som icke verkligen
utöfvade sin rätt att tillverka, derför beskattades. Bränvinstillverkningsskatten
kom således från denna tid att utgå endast
i förhållande till tillverkningen och pannerymden, hvarmed ock på
samma gång upphörde grunden för hränvinshränningsrättigheten
såsom realrätt. Samtidigt med denna förändring i grunden för
skattens utgörande höjdes tarifen, hvadan densamma, oaktadt
den gjorda inskränkningen i bränningstid, steg från 762,000 kronor
år 1834 till 1,050,000 kronor 1836. Vid riksdagen 1840—41 skedde
en förändring i grunden för beskattningen. Den bestämdes
efter pannornas antagliga afverkningsförmåga och beräknades till
3 rst. på tillverkad kanna, då pannans rymd ej steg till 15 kannor,
och skulle ökas med */5 rst. för hvarje kanna af pannerymden,
tills denna blef 30 kannor, och sedan med 3/10 rst. pr kanna för
hvarje ytterligare tillökning af kannetalet, och antogs, efter olika
klasser af hränvinshränningsredskap, afverkningen pr månad utgöra
en viss multipel, 8, 12, 16, 32, 64 gånger, pannans rymd.
Bränvinsskatten sjönk emellertid oaktadt de förändringar som,
med statsinkomstens ökning till ändamål, deri gjordes, beroende
detta på minskad bränning. 1853 hade bränvinspannornas antal
nedsjunkit från 169,000, som de utgjorde 1824, till 33,000. Skatten,

287

som 1887 uppgått till 1,100,000 kronor, hade 1853 nedgått till
722,000 kronor.

Slutligen bör bland produktionsskatterna nämnas

3) lastpenningarne,

hvilka (jfr ofvan sidan 208) utgöra en afgift, som efter lästetalet
utgöres af fartyg som afgå eller komma från utrikes ort. Uti
denna afgifts utgörande, som var bestämd till 12 sk. pr läst
för hvarje svenskt och 86 sk. för hvarje utländskt fartyg som ej
åtnjöt lika rättigheter med svenska, gjordes den lättnad, att när
ett svenskt eller lika med inhemska behandladt utländskt fartyg
under loppet af ett kalenderår kom att göra flere resor från och
till samma tullkammare, så betalades lastpenningar för utgåendet
allenast första resan och vid förnyadt inkommande endast när
fartyget hade last, och blefvo liberala bestämmelser gifna i afseende
på de fall, då fartyg skulle anses barlastade eller icke (jfr
Underrättelse till Tulltaxorna 1830, 1848, 1851.)

Efter redogörelsen för produktionsskatterna skola vi taga i
betraktande de till skatterna egentligen icke hörande

B) Afgifterna för begagnande af vissa anstalter,
hvilka afgifter dock, med hänsyn till deras betydelse för allmänheten
och den förpligtelse att begagna dessa anstalter samt
att under vissa förhållanden, äfven om de icke begagnas, erlägga
afgiften, verka såsom beskattning.

Af dessa lemna vi utan vidare afseende kontrollstämpling safgiften,
med hänsyn till det ringa inkomstbelopp som deraf hemtas,
och fästa oss först vid 1

1) Lots- och båkafgifterna,

hvilka (jfr sid. 199), grundade i 1798 års taxa, betydligt förhöjdes
genom den 20 Juni 1820 påbjudna taxa, hvilken sedermera
ändrades genom Kgl. förordningen den 16 Maj 1827. Som lotsafgiften
skall erläggas till den lots som betjenar ett fartyg, har
densamma icke ingått till statsverket. Den har således icke betydelse
såsom statsinkomst, men kan anses såsom en pålaga, emedan
denna afgift, till följd af fartygs förpligtelse att under vissa
förhållanden begagna lots, äfven om sådan ej erfordras, blir obligatorisk.
Såsom en till statsverket ingående statsinkomst är fyr
och båkaf''giften upptagen i riksstaten. Den skulle enligt sistnämnda

förordning utgöras med 10 sk. pr läst för från utrikes kommande
eller till utlandet gående svenska och lika med dem behandlade
utländska fartyg, samt dubbelt för andra utländska, och upptogs
afgifteu särskildt för ingående och särskildt för utgående. För
inrikes sjöfart erlades 3 sk. för däckade och 1 sk. för odäckade.
Denna afgift har emellertid ej heller betydelse såsom en statskassan
stärkande inkomst, ty sedan 1830 har den varit afsedd
för fyr- och båkinrättningens främjande, hvadan ett mot inkomsten
svarande utgiftsbelopp är infördt i utgiftsstaten.

Den mest inkomstgifvande af dessa afgifter var

2) Postmedlen. (Jfr sid. 200.)

Då man jemför hela bruttoinkomstens belopp 1810, då det utgjorde
229,100 Rdr. sp., evalveradt efter 79 sk. till 371,140 Rdr
B:co, med bruttoinkomsten 1850, 766,730 Rdr B:co, finner man, att
densamma mer än fördubblats; och beror detta endast på den
utvidgade samfärdseln, enär den höjning med 25 % som skedde
1818 af 1807 års posttaxa ej uppväger den försämring af penningevärdet,
som tillhörde denna tid, nemligen af 38 %. Tager man i
betraktande statsverkets nettoinkomst, så finnes den som 1850
ingick betydligt understiga den af 1810. Den hade nemligen nedgått
från 213,100 till 115,000 Rdr, beroende detta dock deraf, att
vid 1828—30 års och följande riksdagar beslöts, att hvad utöfver
ett visst belopp, satt förstnämnda riksdag till 100,000, vid 1840—
41 års riksdag till 150,000, vid 1845 års riksdag till 125,000, och
vid 1847—48 års riksdag till 115,000 Rdr, inflöte skulle användas
till postväsendets förbättrande.

Vända vi oss till den skatt, som på en gång är skatt och
tillika afgift för anlitande af offentlig myndighet, nemligen

3) Stämpelpappersafgiften

så finnes en höjning af denna inkomsttitel (jfr sid. 201) hafva
egt rum, beräknad efter nettoinkomsten från 180,500 Rdr B:co
till 280,600, hvilken summa dock, med hänsyn till den ojemnhet
hvarmed denna inkomst ena året jemfördt med det andra
inflyter, kan, med beräkning i likhet med hvad skedde vid
1847—48 års riksdag af bruttoinkomsten till 550,000 Rdr B:co,
sättas till 476,000 Rdr. Äfven denna tillökning har varit en följd
af stigande materielt välstånd och deraf utveckladt affärslif, utan
att skatten undergått någon större förhöjning. Som denna pålaga,

289

hvilken dels utgjort ersättning för offentlig myndighets biträde, dels
indirekt skatt, som utgöres vid erhållande af vissa förmåner eller
vid föryttring af egendom från en person till en annan, från början
hade mött motstånd hos bondeståndet, så hade en lägre charta
sigillata blifvit bestämd för detta stånd vid rättegångshandlingars
ingifvande och utlösande än för de öfriga stånden. I dessa förhållanden
gjordes ej någon ändring under tiden 1810—1850. Den
förhöjning, som, ettei det 1810 ars förordning den 21 September
blifvit utfärdad, egde rum, kan öfverhufvud taget beräknas till 50
procent. På vissa handlingar, t. ex. adels-, friherre-, grefvebref,
doktorsbref m. m., ser man stämpeln ökas till mer än dubbla afgiften,
hvilket beiodde derpå, att den särskilda afgift, som under
namn af charta-sigillata-rekognition utgått före 1823, då sammanfördes
med charta-sigillata-bevillningen. Den charta-sigillata,
som egentligen har karakter af skatt och ej kan anses såsom blott
ersättning för det biträde, offentlig myndighet lemnat, såsom fallet,
är med stämpeln å skuldsedlar, arrendekontrakt, köpebref, fastebref,
bouppteckningar m. m., har, sedan förhöjning med 50 proc.
skedde 1815, bibehållit sig på det hela oförändrad; på en och
annan af dessa, såsom bouppteckningar, arrendekontrakt, gjordes
dock stämpeln progressiv för högre belopp. Så förhöjdes bouppteckningschartan
1845 från 12 till 20 sk. pr 100, dä bouppteckningen
öfverskred 50,000, och 1848 ändrades detta så, att
redan då bouppteckningen uppgick till 20,000 skulle erläggas 20
sk. pr 100 Rdr i charta, hvilken förhöjdes med 4 sk. för hvarje
tillökning af 10,000 Rdr å bouppteckningssumman, tills den för
50,000 Rdr och derutöfver uppgick till 32 sk. för 100 Rdr; för
arrendekontrakt höjdes chartan från 12 sk. till 24 sk. för hvarje
50 Rdr som öfversteg 150 Rdr, hvaremot på sätt förr omnämnts
(jfr sid. 202 not.) vissa kontrakt ej behöfde stämplas, förrän de
företeddes för inteckning eller utsökning hos domstol eller exekutiv
myndighet. I samband med charta-sigillata-afgiften, som af rikets
ständer bestämmes, bör betraktas expeditionslösen, som ock är eu
ersättning för erhållet embetsbiträde, hvilken afgift Konungen fastställer
m. m. Till förbättring af de i allmänhet knappa löneinkomster,
hvaraf embetsmännen voro i åtnjutande, blef exjieditionstaxan
(jfr sid. 204) genom Kong! Förordn. den 3 December 1812
med 50 procent förhöjd, och blef den ytterligare förhöjd genom
1821 ars förordning. Härvid likasom vid förhöjningen i chartasigillata
bör tagas i betraktande den försämring af penningevärdet,

290

som under tiden 1810—30, då realisationen af riksbankens sedlar
beslöts, egt rum med mer än 60 procent.

C. Tull- och accismedlen.

Denna statsinkomst (jfr sid. 205 och ff.) är den som förökt sig
betydligast, nemligen stora sjötullen från 2,259,789 Kdr B:co netto
till 3,630,797, eller med 1,371,008 Rdr samma mynt. Denna tillökning
har vunnits i samband med ett jemnt fortgående lossande
på det näringstvång och prohibitivsystem, som i början af detta
tidehvarf herrskade, åtföljdt af nedsättning af tullafgifterna. Epokgörande
i detta hänseende var 1823 års riksdag, då rikets ständer
ändrade system och begynte betrakta tullen i första rummet såsom
en källa för statsinkomster och i andra rummet såsom ett skydd
för näringarne. Sålunda minskades utförselförbuden från 31, som
de utgjorde i 1818 års tulltaxa, till endast 4, och införselförbuden
från 326, som de utgjorde i 1816 års tulltaxa, till 4 i 1818 års
taxa; och har denna tulltaxa särskild betydelse derigenom, att
tullafgiften af en af statens förnämsta kassaartiklar bättre ordnades,
i det att införselförbuden å topp- och kaksocker samt sockersirap
utbyttes mot tull, hvarigenom statskassans inkomst kunde ökas,
utan att den konsumerande allmänheten behöfde betungas med
ökad skatt. Förbudens borttagande åtföljdes i allmänhet af nedsättning
af tullafgifterna, hvadan under denna tid ingen tullförhöjning
af betydenhet skedde å nuvarande kassa-artiklar.
Kaffetullen nedsattes från 5 sk. till 3 sk. 4 rst. pr skålpund, sirap
bibehölls vid 6 sk., hvarjemte borttagande af förbudet mot
införsel af topp-, kandisocker och sockersirap, med utbyte mot
tull af 5 sk. pr skålpund, från och med 1849 kan anses hafva
fullt motvägt den förhöjning från 3 till 6 sk., som skett å råsocker.
Bränvinstullen bibehölls oförändrad; tobakstullen förhöjdes
blott från 6 sk. 4 rst. till 7 sk., hvartill kom den nedsättning af
tullen å smör, spanmål, saltad fisk som inträdde. Likaså bör
märkas den lättnad för rörelsen, som genom rätt till transitoupplag
och nederlag bereddes. Härjemte bör märkas, huru den,
jemte tullen för in- och utgående varor, till handelns skydd och
konvojkostnad påbjudna licent-afgift, (jfr sid. 208), hvilken 1799
såsom en särskild afgift skildes från tulltaxan och bildade en
särskild under regeringens disposition, ej statsverket tillhörande

291

fond, erhöll eu viss stadga genom att bestämmas till eu och samma
procent, nemligen 10 procent af tullen (Kgl. Kung. den 27 Febr. och
19 Maj 1835), för att under namn åt afgift till handels- och sjöfartsfonden
till svenska sjöfartens främjande, så inom som utom
riket, användas.

Slutligen böra erinras landtullarna och accisen (jfr sid. 211),
hvilka 1810 utbyttes mot en afgift af 150,000 Rdr Sp., fördelad
på städerna till ett belopp af 90,000 Rdr och på landet 60,000
Rdr. Denna form för ersättningen afskaffades, såvidt den afsåg
landtull och husbehofsaecis, 1815 och utbyttes jemte konsumtions-bevillningen
af bränvin emot en fyllnadsafgift i allmänna
bevillningen Art. II, att utgöras efter en viss procentisk skala.
Denna fyllnadsafgift upphörde med år 1823; saluaccisen försvann,
i den män städerna beviljade fri införsel och försäljning af bröd,
kött och dricka. Den inkomst som deraf tillhöt statsverket hade
år 1850 nedsjunkit till 3,247 Rdr.

Om vi nu vända oss till de direkta skatterna, hvilka, om man
sammanslår ränta, tionde, mantalspenningar och gerningsören samt
allmänna bevillningen, uppgingo 1810 till ett sammaulagdt belopp
af i rundt tal 5,240,000 och 1850 till 6,297,000 Rdr B:co, hafva de
ökats med 1,057,000. Denna tillväxt har äfven försiggått i förening
med lättnad i dessa skatters utgörande.

D. Personela skatter.

Hvad törst beträffar de personela skatter, som utgå efter
hufvudtalet, mantalspenningar och personliga skyddsaf''giften, så
utgingo mantalspenningar efter förut gifna grunder, hvilka voro,
att de i allmänhet skulle utgöras med 12 sk. b:co person, på
sina ställen med något lägre belopp, och jemväl utgjordes på
särskilda sätt i särskilda persedlar, med den förändring på grund
af K. F. den 6 April 1810 angående''privilegiernas jemkning, att de
befrielser, som särskilda samhällsklasser åtnjöto, såsom förhållandet
var med R. och Ad. och det förnämligare presterskapet, upphörde,
samt att den ålder då skatten skulle utgöras, hvilken sedan 1652
varit bestämd till tiden 15—63 år, 1841 ändrades till 17—63, hvaraf
förklaras möjligheten deraf, att med förökad folkmängd ej inkomstbeloppet
vuxit mer än tabellen utvisar. Vi hafva förut anmärkt,
att åldersnedsättningen förorsakat en minskning i statsinkomst,

292

som kan värderas till ett belopp af 23,000 Rdr. Den särskilda
personliga afgift, som under namn af gerningsören utgick af handtverkare
på landet antingen till kronan eller till vissa städer, bibehölls
till samma afgiftsbelopp.

Den personliga skyddsafgiften i sin nuvarande form tillhör
detta tidskifte. Väl förekommer i bevillningsförordningar under
förra seklet en dylik skatt, särskildt åtagen af hvarje stånd för
dess medlemmar, hvarjemte i 1789 och 1800 års bevillningsförordningar
denna afgift äfven blifvit påförd ståndspersoner och
således utsträckt till alla samhällsklasser, men denna bevillning
hade karakteren af en klass-skatt till olika belopp för olika
klasser. Den förekommer ej heller såsom en i egentlig mening
personel skatt uti 1810 års bevillningsförordning, enär denna skatt
ej stod i öfverensstämmelse med de grunder, hvarpå denna förordning
hvilade. Den skyddsafgift, som i 1810 års bevillningsförordning
påbjöds, var af en helt annan karakter, den var en
klass-skatt, som endast då kom i fråga att utgöras, när inkomsten
såsom sådan ej ansågs lämplig att läggas till grund för bevillningen.
Med den reaktion som inträdde mot 1809 års grundsatser
återupptog man i 1812 års bevillningsförordning, oberoende af den
bevillning som skulle utgå af inkomst och förmögenhet, bland
bevillningens olika artiklar en personel bevillning, såsom en allmän
personel skatt, hvilken under namn af personlig skyddsafgift
fick sin bestämning i bevillningsförordningens Art. I, och har den
ända sedan dess såsom sådan bibehållit sig. Den påbjöds 1812
att utgå, utan afseende på stånd, förmögenhet och vilkor, af alla
mantalsskrifna personer. Den sattes till ett högre belopp än
mantalspenningarne, nemligen till 32 sk. för hvarje mansperson
mellan 15—18 år och 1 Rdr för män från och med 19 år, samt
24 sk. för qvinnor. Denna skatt skulle ej, såsom mantalspenningar,
upphöra att utgå vid 63 års ålder i annat fall, än att någon vore
oförmögen att förvärfva sitt uppehälle. Vissa undantag till förmån
för studerande, gemenskapen vid armén, upptagna barn, fattiga
och vanföra personer voro gjorda. Denna bevillning nedsattes
1815 till 16 sk. för qvinnor mellan 15—18 år. 1823 medgafs
den lättnad, att åldern bestämdes till 17—60 år under ofvan angifna
vilkor, och den för ålder öfver 18 år satta afgiften nedsattes
till 44 sk. för män och 22 sk. för qvinnor. Genom 1841 års
bevillningsstadga befriades alla mellan 17 och 18 år från densamma,
och afgiftsbeloppet nedsattes till 24 sk. för män och

293

12 sk. för qvinnor. Vid samma riksdag reglerade rikets ständer
i den skrifvelse till Kongl. Maj:t den 12 Juni 1841, hvaruti rikets
ständer ingingo med förslag till fattigvårdsstadga, bidragen till fattigvården
och bestämde den personliga afgiften, som kunnat påläggas
till högst 8 sk. pr man och 4 sk. pr qvinna, och i skrifvelse af
den 14 Juni 1841 angående folkundervisningen medgafs att, utom
den afgift som skulle erläggas för hvarje barn som begagnade
skolan, ett personligt bidrag af minst 2, högst 6 sk. banco af
hvarje skattskyldig finge till lärarens aflöning upptagas. Härtill
kom en personel afgift, under namn af kurhusafgift, som 1818 blifvit
beviljad att länsvis upptagas till ett belopp af 3 sk. banco
af hvarje skattskyldig person, i afseende på hvilken afgifts utgörande
den förändring skedde på senare riksdagar, att den kunde
utkräfva» med 1—16 sk. i Stockholm och med 1—6 sk. i andra
orter. Vid 1844—45 års riksdag blef den personliga skyddsafgiften
nedsatt till hälften, att utgå med 12 sk. för man och
6 sk. för qvinna, hvaremot den andra hälften under namn af
folkskoleafgift skulle utgöras omedelbart till folkskoleväsendet
inom församlingen. Statsverket blef genom dessa förändringar
satt i tillfälle att eftergifva en inkomst, som kan uppskattas till
omkring 750,000 Rdr B:co. Beloppet af bevillningen efter Art.
I, sådant det var förr än 1841 års förändring genomfördes,
uppgick nemligen till ett belopp af 1,052,690 Rdr B:co, och
det belopp, som statsverket påräknade af bevillning efter samma
Art. I år 1846, det första året då hälften användes för folkundervisningen
i församlingarne, uppgick till ett belopp af 298,200 Rdr.
Jemför man härmed förhållandet enligt 1812 års bevillningsförordning,
på grund hvaraf 1812 års personliga skyddsafgift beräknades
till 999,300 Rdr, hvilket efter evalvation å 94 sk kurs
utgör 1,300,000, kan den minskning i statsinkomst som egt rum
värderas till 1,000,000 Rdr B:co, hvilken summa, om man såsom
statsinkomst äfven inräknar i 1846 års bevillning efter Art. I folkskoleafgifter
uppgående till 300,000 Rdr, nedgår till 700,000 Rdr B:co -

E. Grundskatterna.

Hvad grundskatterna, ränta och kronotionde, angår, så var
efter hvad vi ofvan omförmält (jfr sid. 148) i K. Försäkr. till allmogen
den 23 Februari 1789 bestämdt, att de å skattehemman en gång

294

gjorda, i laga ordning fastställda skattläggningar och tiondesättningar
skola i evärdeliga tider ega bestånd och aldrig någon ändring
eller rubbning [deruti tillåtas, hvilken rätt till orubblighet för
dessa skatter medelbart stod öppen hvarje kronohemtnansåbo
genom den rätt till skatteköp af det hemman, hvartill han egde
besittningsrätt, som enligt K. F. den 21 Febr. 1789, hvilken återupplifvade
K. F. den 19 Sept 1723 om skatteköp, tillkom kronohemmansåbo
mot erläggande på en gång af en köpesumma, som var i allmänhet
bestämd till 6 gånger räntan, beräknad efter dess kronovärde, för
rusthåll och 10 gånger för andra kronohemman, jfr K. F. den 24
Jan. 1790, som upplifvade K. F. den 22 Sept. 1756 angående skatteköpeskilling
för rusthåll, och K. Br. den 10 Okt. 1793 för kronohemman
i allmänhet (se ofvan sid. 183). Hvad frälsehemman angår,
voro deras friheter i R. och Ad:s privilegier den 16 Okt. 1723 bekräftade
(jfr sid. 175). Genom den jemkning af ståndsprivilegier, som skedde
vid 1809—10 års riksdag, och fick sin lagliga giltighet i K. F. den
6 April 1810 hade, med upphäfvande af alla ståndsprivilegier
med afseende på jordeganderätt, blifvit såsom gällande grundsats
antaget, »att hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare
han räknas må, är berättigad att förvärfva och besitta
fast egendom och jord inom Svea rike å land och i stad, af
hvad natur som helst, och åtnjuta densamma tillhörande förmåner
emot uppfyllande af dermed förknippade och redan fastställda
eller framdeles åtagande skyldigheter,» i kraft hvaraf adeln
afsade sig sin rätt att med andras uteslutande besitta säterier
och i sammanhang härmed åtog sig inqvartering uti sina hus i
städerna, under vilkor att tjensteman som äro husegare vidkännas
detta besvär. Borgareståndet eftergaf sin lösningsrätt till
stadsfastigheter, under vilkor att andra egare deltaga uti egendomen
åliggande besvär. Bondeståndet upplät sin exclusiva besittningsrätt
af bergsmanshemman, likväl utan rubbning i jordens
natur, så länge ej all annan privilegierad jord undergått någon
sådan förändring, som kunde försätta den i lika tillstånd med
skattehemman; presteståndet förbehöll sig dock att ej utgöra
onera för andra stadsegendomar, än dem som tillhöra ecklesia.
stika personer utan att af dem bebos. Den skattens oföränderlighet,
som förut blifvit tillförsäkrad, åtföljdes nu af tillförsäkran
om jordnaturens oföränderlighet, i det att den grundsats uttalades,
att vid framtida beskattning ej några förmåner skulle förbehållas
särskild slags jord. R. St. förklarade nemligen på samma gång,

295

enligt samma förordning, att de, »utan att jordens natur såsom
grund för eganderätt må rubbas, fastställt bevillningens utgörande
intill nästa riksdag ej mindre för säterier, rå- och rörs samt insocknehemman
än oek för all annan hitintills skattefri jord i
riket, prestebol, stomhemman, stadsjord, bergsmanshemman eller
af hvad namn den vara må.» Härmed var hvarje samband mellan
jorden med dertill hörande skattskyldighet eller skattefriheter
och ett eller annat stånds prerogativ upplöst, hvadan den skattskyldighet,
skattefrihet eller särskilda förmåner, som tillkommo
egare eller åbo allt efter de olika slag af jord som innehades,
antogo en helt och hållet real karakter, med undantag af det förbehåll
presterskapet gjort i afseende på onera af stadsegendomar,
som af dem egdes och beboddes, och möjligen den rätt adeln
hade till pantning af sina landbönder och till anläggning af krogar
å frälsejordsegor. I samband härmed blefvo vissa af jordnaturen
beroende besvär utjemnade. Så bestämdes, att för utsockne-
och frälsehemman kronoskjuts må under krigstid utgöras
på lika sätt, som af krono- och skattehemman, men under fredstider,
som hittills, endast till hälften deremot; och rå- och rörs
samt insocknehemman, sådana kungsladugårdar af rå och rörs
natur, som äro i enskild mans ego, prestebol och stommar samt
den ecklesiastikjord, som af innehafvaren fått disponeras, och
ändtligen all stadsjord må under krig deltaga i kronoskjuts till
hälften emot skatte efter nuvarande mantalsberäkning, och för
stadsjord särskildt under förbehåll, att densamma i mån af hemmantalet
ej får högre sammanlagdt skjutsningsbesvär, än kronoskatte,
hvarjemte all ofvannämnd privilegierad jord, äfvensom
säterier, böra under krigstid ansvara för inqvarteringsskyldighet
lika med krono- och skattehemman.

Sedan den jordegendomen åliggande, af jordnaturen beroende
skattskyldighet eller skattefrihet erhållit en helt och hållet real
karakter, gick lagstiftningen i den rigtning, att den sökte att först
och främst, der någon del af skatten var förändring underkastad,
göra den fast och bestämd, såsom fallet var med de orter och
lägenheter, å hvilka tiondesättning icke skett, hvilket tick sitt
uttryck i Kammar-kollegii kungörelse den 18 Augusti 1823, som
förklarade, att ständig tiondesättning skulle ske, så snart antingen
tiondegifvare eller tiondetagare sådant yrka. I samma rigtning
gingo de lagstiftningsåtgärder, som vidtogos för att åstadkomma
regleringar af prestlöner och således äfven af tertialtiondens

296

utgörande genom konventioners uppgörande för längre tider 25—50
år (K. Circ. den 17 Maj 1810 och K. Kgl. den 21 Sept. s. å., K. Kg],
den 8 April 1816 och Kam. koll. Cirk. den 27 Juni 1831). Vidare beg''ynte,
till lättnad för skattebördorna, förberedande åtgärder för att
åstadkomma en förenkling och förändring i sättet för grundskatternas
utgörande, hvilka arbeten dock icke ledde till något mera omfattande
resultat förrän vid 1853—54 års riksdag. Det betungande uti dessa
skatters utgörande bestod dels i sättet för de indelta räntornas och
tiondens utgörande, på grund hvaraf det ålåg den skattskyldige att
under vissa vilkor utgöra skatten i persedlar in natura, och till följd
deraf äfven att, då så påfordrades, efter indelningshafvarens godtfinnande
inom vissa gränser forsla spanmål och andra persedlar,
som ingingo i räntan, och der dagsverksskyldighet ingick i räntan
äfven, när så fordrades, in natura utgöra den, dels uti den stegring
af skatten som med stigande pris på persedlarne under dåliga
år uppstod. Så till vida åstadkoms äfven under denna period
en lindring, att statsverket afstod från sin rätt att fordra spanmålens
leverering in natura och åt de skattskyldiga öfverläts att
afgöra, om de ville antingen lösa den efter årets markegång utan tilllägg
af forsellön eller ock leverera den in natura (K. Br. den 13 Mars
1830). Skyldigheten att in natura leverera spanmålen till indelningshafvaren
fortfor, men den skyldighet som ålåg den skattskyldige
att äfven forsla spanmålen inom lagsagan, efter indelningshafvarens
godtfinnande, hvilken skyldighet blifvit medelst inskränkning
af området, inom hvilket forsling kunde fordras, mildrad genom
K. F. den 20 Juli 1803 och genom K. F. den 20 Sept. 1815
ytterligare lindrad. Samma förhållande blef enligt denna förordning
med dagsverksskyldighetens utgörande in natura, likasom ock
genom R. St:s Skr. den 30 Dec. 1840 förbereddes åtgärder för afskaffande
af den dagsverksskyldighet, som utgjordes till kungsgårdar
och boställen utan att grunda sig på hemmanens skattläggning
eller de skyldigheter som i indelningsverket inneburos.
Den skyldighet, som i vissa landskap var de skattskyldiga ålagd,
att för hofstallets behof leverera i räntan ingående hö och halm
in natura, afskaffades, och blef i dess ställe den skattskyldige medgifven
rättighet att lösa efter markegång, och blef slutligen markegångssättningen
i öfverensstämmelse med R. F. § 75 ordnad på
ett sätt, som var egnadt att tillgodose de skattdragandes bästa.

Jemte dessa skatter bör märkas den till grundräntan hänförda
grundskatt, som likasom tionden till sitt ursprung var en produk -

297

tionsskatt, nemligen qvarn- och sågräntan. Denna var bestämd
efter skattläggning till ett fixeradt belopp. Mot denna skattskyldighet
var näringsidkaren skyddad mot någon större konkurrens,
i det att han åtnjöt ett faktiskt privilegium att inom
ett visst område uteslutande betjena allmänheten (jfr sid. 172).
Förberedelser till lossande af de band, som tryckte denna näring,
och till lättande af skattebördan för att sedermera under
nästa period alldeles afskaffa denna skatt, blefvo vidtagna. Som
densamma var förbunden med en viss privilegiirätt, var en
naturlig följd af förhållandenas utveckling, att förmågan att utgöra
skatten skulle komma att minskas i den mån sågars och
qvarnars anläggning blef friare, hvadan, då privilegiet visade sig
för näringen menligt och derför kringskars samt slutligen upphäfdes,
man måste nedsätta anspråken på skatt af de till ränta
skattlagda qvarnar. När antalet af privilegierade qvarnar visade
sig otillräckligt och man för denna närings främjande insåg vigten
af att anläggning af dylika verk underlättades, blefvo de nya
verken ej underkastade grundräntan. Först blef genom Kongl.
kungörelsen den 17 Febr. 1824 med bifall till Rikets St:s begäran
påbjudet, att någon, särskild ränta å husbehofsqvarnar ej borde
åsättas, sedan husbehofssågar redan 1756 fått anläggas utan grundränta,
och det oaktadt de egde rätt att betjena grannar mot betalning,
om ej skattlagda sågar deraf lede förfång. Rättigheten
att #anlägga husbehofsqvarn eller såg var dock ej fri för skatteoch
kronohemman, utan borde i enlighet med Bygn. B. kap. 20 § 4
anmälan derom ske hos häradsrätten, som hade att pröfva frågan
och tillse att det skedde utan annans förfång. Anläggningsfrihet
utan annan inskränkning än den som, hvad vattenverk anginge,
var beroende af vattnets begagnande, medgafs för husbehofssågar
(Kongl. kungörelsen den 13 Febr. 1828), och blef deri medgifvet
att utan begränsning till visst årligt försågningsbelopp utöfva denna
rättighet. Genom Kongl. kungörelsen den 14 Juli 1835 blef frihet
medgifven att till husbehof anlägga mjölqvarnar, hvaremot egare
af skattlagda mjölqvarnar, då den af dylika verk vid deras skattläggning
påräknade inkomst genom anläggning af husbehofsmjölqvarnar
funnes minskad, medgafs att i den faststälda räntan i
vanlig ordning söka och erhålla förmedling. Hvad saluqvarnar
och sågverk anginge, så blef genom Kongl. kungörelsen den 29
April 1830 medgifvet, att sågverk på landet finge anläggas utan
att grundränta åsattes, och genom Kongl. kungörelsen den 13

298

Ang. 1835 stadgades detsamma, hvad städerna beträffar, med utsträckning
jemväl till valkverk. De underkastades ej annan skatt
för rörelsen än bevillning.

På samma gång som sålunda lagstitningsåtgärder vidtogos till
de skattdragandes båtnad med afseende på sjelfva beskattningen,,
blefvo äfven inom näringslagstiftningens område åtgärder vidtagna
för att underlätta omsättningen af näringsalster. Vi hafva förut
nämnt den fria kolhandeln. Dessförinnan hade de inskränkande
band i afsättningen af landtmannaprodukter, som i förra seklet
begynt lossas genom denna handels frigörande från taxor äfvensom
fullständigt frigifvande af spanmålshandeln (K. Resol. på allm.
besv. den 22 Juni 1752, K. P. den 22 Mars 1775, den 30 Nov. 1780),
ytterligare borttagits, och den afsättningsfrihet som i K. Försäkran
till allmogen den 23 Februari 1789 blifvit garanterad, genom bestämmelsen
att allmogen egde fritt inom riket föra och afsätta sina
egna och sina grannars afvel och slöjder, begynte nu förverkligas.
Af vigt i detta hänseende blefvo besluten om landtullarnes upphäfvande
och att saluacciseus afskaffande gjordes beroende af en
lättad omsättning för landtmännen af vissa förnödenhetsvaror.
Omsättningsfriheten blef ytterligare utvidgad genom K. F. den 31
Augusti 1815 angående fri viktualiehandel, Kongl. förklaringen den
21 November 1830, som gaf landtmän rätt att i huru små poster
som helst afyttra spanmål och malt samt mjöl och gryn, Kongl.
kungörelsen den 14 Augusti 1828, som gaf handeln med trävaror
fri, och Kongl. kungörelsen den 16 Maj 1835, som medgaf den
förr omförmälda friheten i tackjernshandeln. Slutligen upphäfdes
genom de den 22 Dec. 1846 utfärdade handels- samt fabriks-handtverksordningarne
alla mera tryckande tvångsband i afseende på
näringarnes idkande, till framkallande af ett utveckladt näringslif.
hvars blomstring derjemte främjades af de framsteg som samfärdseln
gjorde till följd af lättare kommunikationer och förbättrade
omsättningstillfällen. Härtill böra läggas de lagstiftningsåtgärder
som vidtogos för att försäkra den enskilde om eganderätt och
friare dispositionsrätt af de jordegendomar, af hvilka han var i
besittning eller egde andel, i afseende hvarå bör erinras skiftesstadgan
och rätten att med eganderätt förvärfva eller för billigt
pris skatteköpa jordområden till hvilka nyttjanderätt innehafts.
Så bereddes bergsnäringen ej ringa förmåner genom den skatteförsäljning
af rekognitionsskogar, som Kongl. kungörelsen den 4
Februari 1811 medgaf. Lagarne om allmänningarnes delning samt

299

försäljning af kronoskogar, om afvittringar och skiften, om rätt
för skattekemmansegare att disponera bärande träd, som lagstiftningen
tillerkände, gå i samma rigtning till förmån för jordegareu.
Den tillökning i inkomstkällor, som innebars uti så väl ett lätt
förvärfvadt utvidgadt jordområde, som ock en utvidgad egandeoch
nyttjanderätt till detsamma, i förening med de förhöjda pris
som en lättad omsättning medförde, underlättade äfven förmågan
att bära de en gång för alla till visst belopp bestämda skattebeloppen.
Den tillökning af grundskatterna, som, efter hvad
redan är angifvet, uppgick till omkring 600,000 Rdr, grundar sig
således icke på någon förökning i skattebördan, utan hufvudsakligen
på dels de högre priser som i dessa skatter ingående persedlar
kunnat betinga, dels ock öfverflyttande till denna inkomsttitel
af inkomster, som antingen icke varit synliga uti statsverkets
inkomststat eller ock förut hört under en annan titel, såsom förhållandet
var t. ex. med militie- och boställsräntor, hvilka till ett
belopp af 83,000 Rdr ingått i grundräntan.

Jemte dessa grundskatter böra äfven nämnas först och främst
de i bevilluingsförordningen påbjudna särskilda, sedan 1812 till
nära nog oförändradt belopp bibehållna afgifter för frälsehemman.
Dessa afgifter voro bestämda att betalas af allmänt frälse, i Sverige
i allmänhet efter ingifven och riktig befunnen rusttjenstlängd med
8 sk. för hvarje rusttjenstmark, samt af utsocknehemman i Skåne,
Blekinge, Halland och Bohuslän med en viss summa för hvarje
mantal, olika bestämd för hvartdera af de särskilda landskapen.
För rå och rörs- samt insocknehemman skulle utgöras hälften, hvarjemte
nedsättning till halfva afgiften skulle ske i händelse af rustningens
uppställande. Denna afgift förklarades i 1810 och 1812
års bevillningsförordningar vara af grundskatteegenskay. Af samma
natur var afgiften för de post- och lotshemman, som voro frikallade
från rotering och kronoskjuts, hvilken afgift skulle utgå med 1
Rdr 16 sk. för mantal, men för dem, som endast njuta frihet från
kronoskjuts, hälften mindre, hvilken senare afgift 1823 alldeles
borttogs. Särskildt bör märkas i afseende på afgiften af frälsehemman
den så kallade rusttjenstbevillningen, att den icke bör
anses såsom någon slags ersättning för eller innebära befrielse
från rusttjenstskyldigheten såsom sådan, ty först och främst gäller,
att, äfven om rustningen utgöres, densamma, om ock nedsatt till
hälften, skall utgå, och derjemte bör märkas, att denna afgift utgjorts
af frälse såsom en särskild afgift, utöfver den bevillning som

300

påfördes jorden såsom allmän kontribution, långt innan adelsfaneregementet
var formligen upplöst (Jfr sid. 175, 224, 226, 233).

F. Allmänna besvär.

Om vi i sammanhang härmed taga i betraktande de besvär,
som åligga jorden, så möter oss först

rustnings- och roteringsbesväret, hvilket jemte värfning var
det sätt. hvarpå manskap skulle tillhandahållas armé och flotta.
Detta besvär blef nu begränsadt till skyldigheten att blott i fredstid
uppställa manskap. Rust- och rotehållare befriades vid 1810
års riksdag från rekryteringsskyldigket i krig och dermed förut
förbundna vargering. I dess ställe ålades all inom rikets gränser
varande oroterad jord, som ej såsom boställen innehafves af i
tjenst varande militärpersoner, att, så snart riket med krig sökes
eller oroas, utgöra extra rotering; och till garanti deremot att,
när faran står för dörren och nöden ej har någon lag, på sätt
förut skett under krigstid, man skulle åter påbjuda vargering
eller annat sådant rekryteringssätt, som drabbade rust- och rotehållare
med förökade bördor, beslöts, att grundsatsen om allmän
värnpligt skulle tillämpas. Först fick denna grundsats vid 1809
—10 års riksdag sitt uttryck i beslutet om den mindre lyckade
inrättningen af förstärkningsmanskap, hvilken året efter det den
kom till stånd aflöstes af den till sina hufvuddrag ännu gällande
och i senare tider ännu följdrigtigare tillämpade b ev äring sf''6 rf att -ningen af den 12 Okt. 1812. Utom denna ej oväsentliga lindring i
rustnings- och roteringsbesväret, hafva de, som äro detsamma underkastade,
kommit i åtnjutande af andra förmåner, t. ex. den i komitébetänkandet
angående rustnings- och roteringsbesväret omförmälda
befrielse för rusthåll från skyldigheten att bekosta exercisammunition
(K. Br. den 31 Juli 1830), från kulformars underhållande (K. Br.
den 15 Jan. 1839), från trosskuskars underhållande (K. Br. den 7 Dec.
1840), både rust- och rotehållare den förr omförmälda befrielsen från
mötespassevolansafgiften, enligt K. K. den 24 Maj 1841, samt den
slitningsersättning, hvartill de afsutna kavalleriregementenas rusthållare
berättigats, då deras soldater kommenderats till fångbevakning
(K. K. den 28 Dec. 1844). Vidare böra erinras de statsanslag
och eftergifter som kommit särskilda regementen till del (jfr Rustnings-
och roteringsbetänkandet). På samma sätt blefvo lindringar
gjorda i 5åfsmawsroteringen genom den i K. Br. den 13 Dec. 1825
påbjudna jemkning i båtsmansindelningen i Södra Möre, genom

301

anslag af 9,000 Rdr (K. Br. den 25 Aug. 1841) för att kunna medgifva
befrielse från skyldigheten att förse båtsmän med koj och täcke;
genom de fördelar som bereddes räntetagare i afseende på de
dem tillkommande öfverskottsräntors uppbärande, genom anslag
af 28,000 Rdr B:co till understöd vid båtsmansbeklädnadens utgörande.
De lindringar, som blifvit gjorda för vissa jordegare,
hafva varit förenade med jemnare fördelning af dessa bördor,
genom beslut om extra rotering samt verkställigheten af förut
oroterad jords rotering. Så fastställdes för Skåne på grund af frivillig
öfverenskommelse genom kontrakt den 21 Oktober 1817
ständig rotering af så väl frälse som annan jord, säterierna ej
undantagna, för upprättande af de båda skånska regementena,
hvilket åtagande innebär en ganska betydande uppoffring för förbättrandet
af fosterlandets försvar, i utbyte mot eftergift af den
obetydliga summa som förut erlades i utskrifningspenningar.
Genom K. F. den 20 Dec. 1825 blef äfven den utsträckning af
roteringsskyldigket, som beslöts af R. St. vid riksdagen 1809—10,
satt i verket, i det att då på ständernas framställning bestämdes,
dels att ordinarie rotering skulle påföras all dertill skyldig jord,
hvilken hittills icke fått sig rotering ålagd utan erlagt en rotefribetsafgift,
dels att den privilegierade jorden skulle extra roteras.
Städernas båtsmanshåll, hvilket sedan 1747 varit med undantag
af Stockholms stad tills vidare stäldt på vakans, blef föremål för
förnyade anordningar. Den nummerstyrka, som belöpte sig på
stad, var 879 man. Genom K. Br. den 21 Sept. 1839 verkstäldes
en reglering af detta besvär, så att nnmmerstyrkan skulle städerna
emellan fördelas efter bevillning af jord, bus och tomter
samt borgerlig rörelse, beroende det sedan på städerna att sjelfva
för framtiden hos riksdagen söka den förändring häruti, som deras
stigande eller sjunkande välstånd eller andra omständigheter kunna
föranleda, och beslöts tillika, att den städerna tillhörande, i ordinarie
båtsmansroteringen icke upptagna privata oroterade jord
skulle extra roteras. Sedan Stockholms båtsmanskompani blifvit
indraget, utgöres vakansafgiften för städernas hela båtsmanshåll
efter årlig markegång. Kostnaden för vakansafgiften utgjordes
af stad efter samma grund, som besvärets fördelning mellan städerna.
Efter de nya kommunalförfattningarnes införande har på
sina ställen denna beskattningsgrund förändrats. Dels utgöres
kostnaden af stadskassan, och debiterades denna kostnad likasom
andra stadskassans behof efter bevillningsriksdaler, dels utgöres

302

den i visst förhållande af fastigheter och andra beskattningsföremål,
beroende detta på det sätt, hvarpå hvarje stad genomfört
den likställighet i städernas kommunala beskattning, som stad
med Kong]. Maj:ts tillstånd är berättigad att besluta. Med hänsyn
till dessa förhållanden hafva de inkomster, som af indelningsverket
ingått till statsverket, något ökats, ehuru större delen berott
af den förhöjning af vakansafgifterna, som varit en följd af de
till rustning och rotering hörande prestationers stigande penningvärde.
Om man tager i betraktande detta besvärs karakter, så
ligger i sakens natur, att, med hänsyn till dels de större anspråk
som kräfdes på soldatens tjenstduglighet, dels lättade utvägar
till försörjning, kostnaderna för skyldigheternas utgörande
skulle växa.

Bland öfriga besvär, som böra särskildt uppmärksammas, är
slcjutsningsbesväret (jfr sid. 56 och följ.). I afseende derå
bör märkas den utjemning af kronoskjuts, som, efter hvad vi
nämnt, genom K. F. den 6 April 1810 egde rum, dels den lindring
i slcjutsningsbesväret, som åstadkoms genom den allt jemt
fortgående höjning af skjutslegan, som under riksdagarne beslutats,
för såväl reserv- och hållskjuts som kungs-, krono- och
postskjuts, del öfriga vidtagna anordningar i de skjutsningsskyldigas
intresse, till dess genom Kongl. Maj:ts cirkulär till K. Bfhde
angående entreprenaders ingående den 7 Aug. 1844 de skjutsningsskyldiga
sattes i tillfälle att, der besvärets utgående in natura
var mera tryckande, lösa sig derifrån. Denna ordning var
nemligen ej obligatorisk.

Inqvarteringsbesväret (jfr sid. 248), likasom kronoskjutsen, som
äfven i K. F. den 6 April 1810 blifvit något jemkadt mellan hemman
af olika slags jordnatur, blef genom K. F. den 6 Sept. 1842 ordnadt;
och i riksstaten var ett särskildt anslag uppfördt för att bereda
skälig ersättning i förhållande till kostnaden, när denna öfversteg
hvad som efter markegången borde utgöras, på samma gång som
i städerna särskilda stånds rätt till befrielse derifrån genom K. F.
den 6 April 1810 blifvit afskaffad, med det undantag till presterskapets
förmån som förr nämnts, hvilken undantagsförmån ej lång tid
efter de nya kommunallagarnes införande afskaffades. Den vissa
städer åliggande ständiga inqvartering blef äfven närmare bestämd
och i den mån kaserner byggdes inskränkt, på samma gång detta besvär
äfven med hänsyn till deri innehållande prestationer minskades
(K. F. den 5 Febr. 1830. Inqvarteringsordning den 22 Febr. 1841).

303

Kronobrefbäringen blef på E:s St:s hemställan genom Kongl.
Cirk. den 4 Dec. 1830 inskränkt till att utgöras blott 2 gånger i
veckan på dagar, som Konungens Befallningshafvande efter vederbörandes
hörande fingo bestämma, och skulle enligt Kgl. K. den
26 Juli 1834 frälsehemman deruti deltaga till hälften i fred och
lika i krig. Kgl. Cirk. den 30 Nov. 1849 bestämde, att denna
skyldighet skulle gemensamt åligga alla hemman, som kunde
underkastas detta onus, antingen så att särskilda personer eller
särskilda hemman finge sig fortskaffningeu uppdragen, och borde
posten och fribrefsrätten, så vidt ske kunde, användas.

Vägbyggnadsbesväret. I afseende derå bibehöllos grunderna
för dess utgörande oförändrade med de förmåner, som i detta afseende
tillkommo vissa fastighetsinnehafvare (jfr sid. 119 och
tölj.) Detta besvär har på sina ställen blifvit med hänsyn
till den växande samfärdseln betydligt förökadt, medan det på
andra ställen genom nya kommunikationsmedels användande blifvit
minskadt. Till förbättring af vägarne hade under tiden 1841
till 1850 anslag till belopp af 628,200 Rdr Bco utgått, utom hvad
som förut derför betalats af anslaget till strömrensningar och allmänna
arbeten.

G. Allmänna bevillningen.

Den skatt, som fungerar såsom en supplementarskatt för att
tylla uppkommen statsbrist, allmänna bevillningen, kräfdes i vårt
nuvarande statsskicks början till högre belopp än eljest, till följd
af det brydsamma ekonomiska tillstånd hvari vårt fädernesland sig
befann. Sådan föregående tider öfverlemnat den (jfr sid. 213 o. följ.)
bestod den af fyra slag, nemligen allmänna bevillningen, en särskild
lön- och betalningsafgift, som var en personel klass-skatt,
samt den i visst förhållande till densamma utgående slottshjelpen
och afgiften till medicinalfonden. R. St. försökte vid 1809—10
års riksdag att till fyllnad af det statsbehof som företedde sig af
2l/2 millioner Rdr specie slå in på en ny väg och införa en enda
rationel inkomstskatt af progressiv beskaffenhet, med inbegripande
deruti af ifrågavarande lön- och betalningsafgift, slottshjelp
samt afgift till medicinalfonden. R. St. förklarade nemligen,
att de, i betraktande deraf att de förra bevillningsförordningarne
numera hvarken skulle hafva medfört ett efter hvarje medborgares

304

förmåga och omständigheter lämpadt beskattningssätt eller uppfyllt
ändamålet, nödiga tillgångars anskaffande, pröfvat skäligt bestämma
andra och nya grunder. Med ledning af de två system, som förut
tillämpats, nemligen dels den 1800 beslutade realisationsafgift, som
skulle utgå med en viss proportion till hvarje medborgares förmögenhet,
dels detklass-skattsystem, som förnämligast legat till grund
för de egentliga bevillningsförordningarne, dervid för vissa klasser
skatten jemväl bestämts i vissa procent till inkomstkällan, sökte man
åstadkomma en rättvisare fördelning af bevillningeu, hvilken skedde
under 2 artiklar. I Art. I innehöllos bestämmelserna om den bevillning,
som skulle erläggas i förhållande till hvarje medborgares
förmögenbetsvilkor. För densammas utgörande blefvo fastställda
och upprättade två tarifer. Den ena M 1 var grundad på taxering
efter behållen inkomst, den andra på taxering för person och
egendom, att utgå såsom skydds- och minimiafgift. I den första
tarifen blef med afskaffande af öfverflödsafgifter, som blifvit i
föregående bevillningsförorduingar införda för att träffa med särskild
afgift de mera burgne medborgarklasserna, i dess ställe
afgiften för behållen inkomst bestämd att vara progressiv från 1
proc. för inkomst af 50 Rdr, l1 proc. af 100 Rdr, 31/2 proc. af
1,000 Rdr, 8 proc. af 10,000 Rdr och 10 proc. af 20,000 Rdr.
Derefter skulle den komma att stiga med 1 8 Proc- för hvarje
1,000 Rdr till och med 40,000, då den skulle uppgå till 12 proc.,
derutöfver med tillag af */16 proc. för hvarje 1,000 Rdr intill
80,000, då den uppgick till 15 proc., derutöfver med tillägg af V32
proc. pr 1,000 till 150,000 Rdr och derutöfver med >/64 procent för
hvarje 1,000. Den andra tarifen M 2 innehöll »afgift af person
och synbar egendom eller rörelse eller för skydd till person ''och
egendom». I denna voro efter alfabetisk ordning införda de olika
klasser, till hvilka medborgare på grund af den egendom, hvar
och en eger eller begagnar eller den näring han idkar, vore att
hänföra, och var inom hvarje klass en viss minimiafgift utsatt,
bestämd högre och lägre efter de olika förhållanden, hvarje medborgare
till följd af verksamhetens omfång och beskaffenhet samt
verksamhetsorten befann sig. I denna tarif infördes nu den sedermera
alltid vidhållna grundsats, att egendom borde uppskattas
efter dess värde och ej utgöra bevillning såsom förut efter mantal,
med hänsyn till den stora olikhet, som funnits ega rum mellan
hemman eller så kallade mantal, i sammanhang hvarmed borttogs
den frihet och förmån i afseende på bevillning, som den privile -

305

gierade jorden åtnjutit. Man tog emellertid här ej ännu steget
fullt ut och bestämde sig för fästighetsbevillning, efter fastighetens
värde såväl i stad som land, utan med hänsyn dertill att
de större egendomsinnehafvarne skulle beskattas efter behållen
inkomst af sina fastigheter, så blef fastighetsvärdet taget till utgångspunkt
i tarifen JYs 2 för eu minimiafgifts påförande, i följd
hvaraf förordnades, att hemmanen skulle efter fastighetsvärdet
indelas i tre klasser, på det sätt, att de som äro värda 2,000
Rdr och derunder sättas i lägsta eller första klassen, de som äro
värda deröfver till och med 3,000 Rdr i den andra, och de som
anses högre och till och med 4,000 Rdr i tredje klassen, allt räknadt
efter helt mantal, och var i den tabell, som klassvis grupperat
de skattskyldiga medlemmarne, under rubriken hemmansegare
upptaget hvad hvar och en skulle erlägga från och med >/24 mtl,
hvarför skulle i första klassen erläggas 1 Rdr 6 sk., i andra
klassen 1 Rdr 9 sk., i tredje klassen 1 Rdr 12 sk., till och med
helt mantal, för hvilket i respektive klasser skulle erläggas 3
Rdr, 4V2 Rdr och 6 Rdr. Denna skatt skulle utgöras af egaren,
hvarförutan landbo eller arrendator skulle erlägga */3 mot egarens
afgift, dock ej under, 40 sk.; stadsjord skulle äfven sättas i tre
grader, efter dess olika värde för tunnlandet, att utgöra bevillning
af 4 sk., 6 sk. och 10 sk. för hvarje tunnland, hvarvid
var såsom lägsta grad bestämdt 100 Rdr värde å tunnlandet, och
om dess värde vore högre, skulle bevillningen ökas i samma
proportion, eller 10 sk. för hvarje 100 Rdr. För hus och tomter
och annan stadsfastighet än stadsjord komme ingen afgift efter
denna tarif att utgå, utan inbegreps skatten derför i den progressiva
inkomstskatt efter tarif »Fl 1, som egaren hade att erlägga.
Andra näringsidkare än jordbrukare voro efter samma grunder
som i förra ordningen klassificerade. Bruksegare voro i denna
tarif uppförda allt efter brukens storlek i vissa klasser: så alunbruk
med tillverkning af högst 300 tunnor 2 sk. 6 rst. för
hvarje tunna tills tillverkningen uppgått till 500 tunnor, med tillverkning
af 501—800 tunnor till 3 sk. 6 rst, för hvarje tunna
och för hvarje tunna derutöfver 3 sk. 5 rst. Brukspatroner och
bergsmän skulle utgöra, de förra 2 sk. 6 rst. de senare 2 sk.
för hvarje skeppund som tillverkades; kopparverk, de större 32
sk., de mindre 16 sk. för hvarje skeppund som tillverkades;
qvarnar, en maximi- och minimiafgift för hvarje par stenar, olika
efter qvarnens beskaffenhet, högst 20-13 Rdr 16 sk. för lista

306

klassen, lägsta klassen 32 sk. Andra förädlingsverk voro satta,
olika slag i olika klasser med olika minimiafgift, glasbruk t. ex.
i 3 klasser 80. 50, 30 Rdrs bevillning, gevärsfaktori 100 Rdr, 85
Rdr, 33 Rdr 16 sk., somliga med afseende på rörelsens omfång,
andra voro namngifna till tillverkningsorten. Hvad beträffar näringsidkare
i stad, så var deras minimiafgift olika bestämd å ena
sidan för handlande, med hvilka mäklare, skeppsklarerare samt
apotekare voro likställda och till hvilka fabrikörer och manufakturister
äfven voro hänförda, och å andra sidan för handtverkare;
vidare var denna afgift olika bestämd efter den olika klass, hvartill
staden hörde, och voro dessa fördelade i en öfverklass, Stockholm
och Göteborg, samt i öfrigt 5 klasser, och för det första
slaget af näringsidkare var för öfverklassen minimibeloppet i den
högsta klassen bestämdt till 250 Rdrs bevillning och för femte
klassens städer till 13 Rdr 16 sk. samt den lägsta klassen i
öfverklassen bevillningen bestämd till 6 Rdr och i 5:e klassens
städer till 2 Rdr, samt för handtverkare i motsvarande klasser
83 Rdr 16 sk.—8 Rdr samt 5 Rdr och 2 Rdr.

Med afseende på förhållandet emellan de båda tariferna var
så stadgadt, att hvar och en Sveriges invånare skulle med vissa
uppgifna undantag och iakttagande af vissa modifierade bestämmelser
antingen efter tarifen JVs 1 genom progressiv afgift för
behållen inkomst eller efter tarifen M 2 såsom skydds- eller
minimiafgift utgöra den bevillning, som å honom efter ettdera af
dessa taxeringssätt högst sig belöper, och borde till utrönande
häraf för hvar och en sålunda skattskyldig person uträkning efter
båda tariferna uppgöras och i taxeringslängden utföras, dock att
för tjenstfolk samt alla blott med sin arbetsförmåga sig försörjande
personer, som ej hafva någon särskild inkomst, dessa uträkningar
uppgöras endast efter tarifen 2. Med det sålunda
uppgjorda systemet gjordes hvarken behof af den egentliga personela
afgiften, hvilken i 1789 och 1800 års förordningar omförmäles,
ej heller af öfverflödsafgifter, hvilka båda slag af bevillningar
skulle utgöras utom den bevillning, som erlades af den
skattskyldige i förhållande till den inkomst han hade af yrke,
näring eller jordegendom. I denna förordning förklarades derför,
att i den afgift som erlades för egendom var inbegripen personel
afgift, och var i tarifen J\ts 2 anmärkt, huruledes personer, som
icke vore att hänföra till en viss klass, skulle erläga afgift med
sina vederlikar. Sålunda förekomma tjenstedrängar fördelade i

307

klasser efter ålder, 40 sk. för dem som voro 18—50 år, 24 sk.
för dem som voro mellan 15—18 och öfver 50 år; pigor skulle
betala 16 sk. bevillning. I § 3 af bevillningsförordningen voro
för embets- och tjenstemäns samt hustrurs, söners och döttrars in.
fl. bevillnings utgörande särskilda bestämmelser gifna. Inkomsten
af lön, för hvilken borde utgöras bevillning efter tarifen 1,
skulle emellertid draga en lägre skatt, än den som skulle utgå
af behållen inkomst i allmänhet. Der stadgades nemligen, att alla
embets- och tjenstemän skola för sammanräknad inkomst af lön,
boställe, löningsjord eller hvad för öfrigt i och för tjensteu förvärlvas,
samt för gratial och pensioner, betala i bevillning, när
dessa förmåner uppgå till 600 Rdr l/,2, för inkomst af 601 —

l, 000 Rdr °/8 ocb öfver 1,000 Rdr 3/4 mot hvad för behållen inkomst
till följd af tarifen J\''s 1 är utsatt, dock ej mindre än 1
Rdr, hvaremot embetsmannen ej hade, liksom näringsidkaren,
rättighet att afräkna ränta å skuld eller andra afdrag än underhåll
och aflöning för de till tjenstegöromålens bestridande erforderliga
biträden samt ''de kostnader, som till löneinkomsternas utbekommande
måst användas. Embetsman utan lön betala hälften
mot hvad deras vederlikar med minsta lön erlägga; för karaktereu
erlägges ej någon särskild bevillning, utan böra sådana personer,
som ej hafva inkomst eller idka näring, taxeras lika med obemedlade
ståndspersoner. Härjemte stadgades, att bevillningen för hemmavarande
son och dotter, som ej är med hänsyn till verksamhet
att hänföra såsom skattskyldig under annan rubrik, erlägges med
afseende på ålder och belopp lika med den, som förr är nämndt
skall utgå af tjenstefolk. Hustru erlägger särskild bevillning, motsvarande
1 proc. af mannens afgift, dock ej under 8 sk., enka
och ogift qvinna, som ej för egendom, näring eller förmögenhet
skall utgöra bevillning, erlägga, den förra 8 sk., den senare lika
med hemmavarande dotter. Vissa undantag och lindringar stadgades,
hvaribland är att märka de under redogörelsen för den
personliga skyddsafgiften anmärkta, hvilka i 1812 års förordning
finnas intagna, och bland dem bör märkas, att de af allmogen,
som ej bruka större hemmansdelar än y4 eller derunder, torpare

m. fl. skulle åtnjuta 10 sk. afdrag, då de hafva 4 barn, det yngsta
under 8, det äldsta under 15 år.

Under 1810 års bevillningsförordnings Art. II voro hänförda
särskilda afgifter, som jemte de i Art. I bestämda afgifter skulle
utgöras och utan afkortning erläggas: l:o) af vissa upjpgifna in -

308

rättningar och vinstmedel, nemligen af dykerikompaniet 2,000
Rdr, privata aktieegare i diskontverken samt tullarrendet 10
proc. af hvad i årlig utdelning öfverstiger 6 proc., insatta kapital
i Trollhätte slussverk, för hvilka kronan betalar 12 proc., 1/t a*
räntan, samt 10 proc. af vinsten på nummerlotteriet; 2:o) bevillningen
för frälseegendomar och post- och lotshemman, efter samma
grunder som förr äro omnämnda; 3:o) af vissa tillverkningar och
näringar, nemligen en sockerskatt, i stället för den förut vid stämplingen
erlagda bevillning af 2 rst. för hvarje ''a toppsocker, af 1 rst.
eller 8 rst. efter varans olika slag för hvarje inkommande ®
råsocker; en skatt af 12 skill. för hvarje tunna alun som exporteras;
5 eller 30 Rdr för pass åt gårdfarihandlare för resa utom
riket; 50 Rdr för biljard i Stockholm och Göteborg samt första
klassens städer, annorstädes 33 Rdr 16 skill. Den under 4:o) upptagna
afgiften af gåfvor, testamenten, och fideikommiss skulle utgöras,
så snart andra än make eller arfvingar i upp- och nedstigande
led eller fromma stiftelser deraf kommo i åtnjutande, och
skulle, då gåfvan eller testamentet stiger i värde till 300 Rdr och
derutöfver, betalas 6 proc., hvarjemte af alla sterbhus, der ej maka,
arfvingar i rätt upp- och nedstigande linie eller syskon finnas, 3
proc. utgöras för den summa, som öfverstiger testamentstagarens
lagliga arfvedel. Dessa bestämmelser hafva delvis legat till grund
för dylika bestämmelser i följande bevillningsförordningar.

Af de i denna förordning förekommande verkställighetsföreskrifter
bör ihågkommas det åliggande, som gafs den skattskyldige
att, vid 2 Rdr böter och under ansvar att erlägga första
gången dubbla, andra gången tredubbla beloppet af hvad som
blifvit undandoldt af hvad som till taxering bort anmälas, aflemna
till beredningskomité på landet och taxeringskomité i stad summarisk
uppgift å hela behållna inkomsten för det föregående året,
hvilken uppgift skulle blifva grunden för hans taxering efter
Art. I tariff 1. Härmed var sjelfdeklarationen föreskrifven, men på
ett sätt som ej ledde till något resultat, då beredningskomitén ej
både rätt att infordra upplysningar. Senare bevillningsförordningar
gingo emellertid ej ens så långt som denna i sina bestämmelser
om de uppgifter, som den skattskyldige hade att lemna.

I afseende på sättet för taxeringen blef på ett ändamålsenligare
sätt än förr ordnad sammansättningen af de komitéer, som
hade det grannlaga värfvet att göra uppskattningen. Beredningskomité
skulle på landet utses socknevis af dess besutna ledamöter,
och, der så erfordrades, skulle omröstning ske efter hemmantal.

309

Denna komité skulle bestå af två adelsmän, en ståndsperson och
tre af bondeståndet, hvarjemte pastor i församlingen skulle vara
sjelfskrifven ledamot. Jemte denna beredningskomité skulle en
taxeringskomité utses för ett större skattedistrikt, i allmänhet
häradet. Denna komité skulle utgöras af nio personer, 2 af adel,
2 af presteståndet, 2 ståndspersoner, 3 af bondeståndet, valde af
och inom socknarnes beredningskomitéer. Der häradet blefve ett
för stort distrikt, kunde det af landshöfdingen fördelas i två eller
flere distrikt. Dessa taxeringsman, tillika med landshöfdingen,
eller den han dertill utser, såsom ordförande, skulle granska beredningarnes
förslag och påföra hvar och en skattskyldig den bevillning
han hade att erlägga. I stad verkställdes uppskattningen
af en taxeringkomité, sammansatt af ett visst antal ledamöter af
adel, presteståndet, hvartill skollärare räknades, ståndspersoner
samt ett öfvervägande antal borgare, olika för olika klasser af
städer, valde å allmän rådstuga af borgare och husegare, klassvis
eller genom elektorer, och skulle, då omröstning kom i fråga,
rösterna beräknas efter föregående årets bevillning. Vid ärendenas
handläggning i dessa komitéer gällde, att, då olika mening i
fråga om taxeringen i komitén uppstår mellan ledamöterna, skulle
omröstning ske, och då rösterna blefvo lika, skulle den mening
gälla, som var till kronans förmån. Till rättelse af gjorda origtiga
taxeringar egde skattskyldig och kronans ombud besvära sig,
den förre antingen i administrativ väg hos K. Bfhde med rätt
att besvären i laglig väg fullfölja, eller ock anmäla sig om erhållande
af en leompromissrätt; den senares besvär skulle alltid
hos sådan rätt pröfvas. Kompromissrätten skulle utgöras af 5
ledamöter, nemligen 2 af K. Bfhde förordnade bland personer
som icke varit medlemmar af den taxeringskomité, hvars åtgärd
öfverklagas, men inom distriktet voro boende, och två af den
taxerade parten sjelf utsedda, och den femte vara af vederbörande
taxeringskomité utsedd; det ålåg nemligen hvarje taxeringskomité
att, på det nödiga upplysningar ej må saknas, förr än den åtskildes,
utse sådan ledamot att inkallas, der kompromissrätt kom
i fråga på grund af klagomål som rörde någon i taxeringsdistriktet.

Den sålunda bestämda bevillningen inbragte icke den erforderliga
summan 21,li millioner Rdr specie (efter 79 sk. kurs 4,050,000
Rdr B:co) utan endast 1,818,500 Rdr specie (efter evalvation
2,946,500 Rdr B:co), hvaraf belöpte sig

310

på landet (evalv.) ........................................................ 1,916,000

» Stockholms stad .................................................... 491,700

» öfriga städer ........-................................................... 538,700

Hemmanen å landet uppskattades i värde till 213,900,000
Rdr spec., eller efter evalvation å 79 sk. 346,638,900 Rdr B:co,
och den odlade stadsjorden till 3,699,400 Rdr specie, motsvarande
5,993,600 Rdr B:co.

Till följd af den brist, som uppstått uti inkomsten af den
1810 åtagna bevillningen, föranlätos rikets ständer vid riksdagen
1812 att öfverenskomma om förändrade grunder för bevillningens
utgörande. Man återgick delvis till de före 1810 antagne grunder
och begagnade delvis de i 1810 års bevillningsförordning innehållna,
men öfvergaf det då gjorda försöket att lägga behållna
inkomsten till grund. JBevillningsförordningen af 1812, hvars bestämmelser
i Art. I och Art. II legat till grund för senare bevillningsförordningar
tilldess med år 1861 nu gällande grundsatser i
afseende på bevillning af egendom och inkomst blifvit införda, innehöll
under 4 artiklar bestämmelser om grunderna för bevillnings
utgörande. Under Art. I bestämdes, efter hvad förr blifvit nämndt,
en personlig afgift, att erläggas af alla inom Sveriges rike mantalsskrifna
personer utan afseende på stånd, vilkor och förmögenhet;
och skulle denna afgift icke, på sätt skett i 1810 års förordning,
inbegripas i annan bevillning. Till hvilket belopp den skulle
utgå och huruledes den efter hand blef nedsatt, hafva vi förut angifvit.
Som beskattningen enligt 1810 års förordning, likasom hvarje
beskattning och taxering som lägger den behållna inkomsten till
grund för skattens utgörande, förutsätter, såsom ett väsentligt
vilkor såväl för erhållande af den beräknade statsinkomsten som
ock för åstadkommande af en någorlunda rättvis fördelning af
bevillningen mellan olika yrken och samhällsklasser, pligt för den
skattskyldige att under ansvar ärligt uppgifva densamma; så och
enär, efter hvad vi nämnt, de gifna stadgandena i 1810 års förordning
om sjelfdeklaration ej varit egnade att främja det afsedda
ändamålet, måste lagstiftaren, om han ville fortfarande tillämpa
1810 års grundsatser, söka att ytterligare skärpa den förpligtelse
till sjeldeklaration, som var i 1810 års förordning stadgad. Rikets
Ständer, som vid 1812 års riksdag ansågo sig böra bryta med de
grundsatser, hvarifrån 1810 års bevillningsförordning utgått, gjorde
så äfven i afseende på sjelfdeklaration och antogo derför ännu
mer betydelselösa föreskrifter i detta hänseende. R. St. öfver -

311

gåfvo helt och hållet taxeringen af den behållna inlcomsten såsom
grund för bevillningens utgörande, och vände sig i dess ställe
till inkomstkällorna och lade till grund för beskattning enligt Art.
II värdet af den synbara egendomen och inkomsten.

Bevillningsafgifterna enligt Art. II bestämdes att utgöras under
följande rubriker: 1) afgift för embets- och tjensteman; 2)
bevillning af städer; 3) af jordbruk; 4) af bergverk; 5) af åtskilliga
manufakturer och fabriker samt andra dylika inrättningar
och näringar; 6) af qvarnar; 7) af kapital, vinstmedel samt åtskilliga
societeter och verk m. m.; 8) af sterbhus, testamenten,
gåfvor och fideikommiss, hvilka afgifter med några fä modifikationer
bibehöllo sig, tilldess förändrade grunder antogos i 1861 års
bevillningsstadga. De bestämmelser uti ifrågavavarande 1812 års
förordning, som särskildt förtjena att uppmärksammas, äro de som
röra beskattning af fastighet. Nu blef för första gången följdrigtigt
genomförd grundsatsen om bevillning af fastigheten såsom
sådan i förhållande till dess taxeringsvärde, och det var första
gången som fastighet i stad, som icke var stadsjord, fick sig fastighetskontribution
påförd. Äfvenledes blef i denna förordnining ett
försök gjordt att beskatta inkomst af utlånta kapital efter Englands
mönster, nemligen vid ränteliqvid; afdrag skulle ske till det bevillning
efter 5 proc. af inkomsten utaf det utlånta kapitalet motsvarande
belopp. Som emellertid grundsatsens tillämpning bestämdes
så, att låntagaren skulle ega rätt att vid ränteliqviden göra
ett sådant afdrag, blef ej på något sätt statens rätt att erhålla
detta afdrag såsom en tillökning i dess inkomst af bevillningen
tillgodosedd, såsom i England, från hvars lagstiftning bestämmelsen
var hemtad, hvarest skatteafdrag i öfverensstämmelse med
grundsatsen om den behållna inkomstens beskattning skulle göras
såväl vid ränteliqvider som löneutbetalningar. Som i 1812 års
bevillningsstadga föreskriften kom till genomförande på ett sätt,
som hvarken utöfvade inflytande till höjning af skatten för den
rike eller till lindring för den fattige eller på annat sätt verkade
för bevillningens rättvisa utgörande, så blef denna bestämmelse
från början betydelselös och blef det ännu mer, sedan i 1815
års bevillningsförordning denna rätt till afdrag inskränkts till de
fäll, då den ränta, som erlades, utgjorde 6 proc. Slutligen bör
märkas, att denna bevillningsförordning likasom efterföljande, på
samma grunder byggda, efter hvad under förra seklet varit öfligt,
och äfven såsom alternativ blifvit i 1810 års förordning framställdt,

delvis tillämpade klass-skattesystemets grundsatser. Likasom i 1810
års förordning klassificerades de särskilda yrkesidkare, hvilkas
inkomster ej, likt embetsmännens fasta löner, tillhörde offentligheten.
Alla orättvisorna af en efter verksamhetsarten bestämd
ldass-skatt tillhörde detta bevillningssystem. Till en början fram
trädde ej dessa orättvisor. Alla medborgare måste erlägga så
mycket som skäligen kunde umbäras till det allmänna. Men i
den mån som statsbristen minskades och andra skatter, särskildt
tullen efter 1823 års tullreform, gåfvo rikligare inkomst, samt således
denna supplementarskatt kunde och borde nedsättas, framstodo
felen och bristerna i detta bevillningssystem. Det naturliga
hade väl varit, att, då minskning kunde ske, följa den grundsatsen,
att med genomförande af en rättvis taxering bevillningskontingenten
nedsattes allt efter hvad statsbehofven tilläto; så skedde
väl ock, t. ex. i afseende på l:sta artikelns och äfven 3:dje och
4:de artikelns afgifter, äfvensom med en och annan af 2:dra artikelns
afgifter, men nedsättningen bereddes hufvudsakligast derigenom,
att vid taxeringarne inkomst och egendom uppskattades
under deras värde, såsom förhållandet var med inkomst af näring
och jordbruksfastighet. Till följd häraf blef, i likhet med hvad
förhållandet var med bevillningen af de särskilda näringarne och
den minimiafgift som efter särskilda klassifikationer var bestämd
för olika grupper af näringsidkare, såsom en lindring i jordbeskattningen
ett minimum af taxeringsvärde för jordbruksfastigheter
bestämdt, hvilket, oberoende af den höjning i fastigheternas
värde som blef en följd af det stigande välståndet, bibehölls,
hvilket ledde derhän, att detta minimum, blef den skattesumma,
som erlades, oberoende af huru mycket inkomstkällan månde hafva
förökat sig.

Gå vi nu till de särskilda afgifterna under denna artikel, så
möter oss

l:o) bevillning af embets- och tjensteman, dervid man tog någon
hänsyn till de grundsatser, som fått sitt uttryck i 1810 års
förordning. Bevillningsprocenten bestämdes lägre för lägre belopp;
för löner till och med 300 Kdr 2 proc., deröfver till och med 600
Rdr 3 proc. och derutöfver 4 proc. af inkomsten, eller en procent
lägre än den bevillning, som borde utgöras af näringsidkaren för
hans inkomst; dock att för den inkomst embets- och tjensteman
hade af enskilda uppdrag, som ej voro en ovilkorlig följd af innehafvande
tjenstebefattning, skulle erläggas lika procent som för in -

313

komat af näring och yrke i allmänhet; inkomsten af boställen antogs
motsvara 5 proc. af taxeringsvärdet och skulle in beräknas i
löneinkomsten vid beräknande af derför utgörande bevillning. Jemte
denna bevillning erlade embetsmännen sedan längre tid tillbaka
en viss centonalafgift. Embetsmännens bevillningsprocent nedsattes
vid 1815 ars riksdag till 3 proc., med några mildringar af
afgiften då lönen understeg 1,200 Rdr, och kom embetsman vid
erläggande af bevillning för boställen till godo den nedsättning af
fastighetsbevillningen till 2 per 1,000, i stället för 2 •/,, som vid
samma riksdag egde rum; härtill kom slutligen, att den sedan
1834—35 års riksdag jemte bevillningen utgående centonalafgift
på grund af 1840—41 års riksdagsbeslut borttogs.

2:o) Bevillning i städerna skulle utgöras af näringsidkare med
o proc. af den inkomst de under nästföregående år åtnjutit, med
rätt till afdrag endast af aflöning och arbetskostnad i och för
sjelfva rörelsen eller handteringen samt med fäst afseende å bevisligen
lidna förluster. Med hänsyn till svårigheten att rätt träffa
den verkliga inkomsten blef tillika efter en viss klasifikation
för dem som idkade annan näring än jordbruk ett minimum fastställdt,
hvarunder ej inkomsten fick sättas eller bevillningsafgiften
utgöras. Så voro i en klass sammanförda handlande, skeppsredare
och fabrikörer m. fl., hvilkas rörelse i hufvudsaklig måtto
beror åt utrikes handel, med klassvis påförda minimiafgifter, som
bibehöllos ungefär lika under hela denna tid och till samma belopp
äro anförda i 1848 års Bev. Förordn., med den ändring att skeppsredarnes
minimum var bestämdt till viss afgift pr läst. Den för
högsta klassen bestämda minimiafgift för grosshandlare i Stockholm
och Göteborg var 30 Rdr, motsvarande eu löneinkomst af 750 Rdr
B:co. Bryggare, handtverkare och andra, hvilkas rörelse eller
näringsfång egentligen voro rigtade på inhemska produkter, borde
till 5 proc. taxeras efter en viss klassifikation, enligt hvilken den
högsta inkomsten för första klassens borgare i Stockholm och
Göteborg sattes till en beskattningsbar inkomst af minst 266 Rdr
32 sk. och i städer af 5:te klassen till 45 Rdr, der den lägsta var
angifven till 4 Rdr. Härjemte uppräknades i alfabetisk förteckning
särskilda klasser af yrkesidkare, som ej idkade i egentlig
mening borgerlig näring, jemte den afgift hvar och en af dessa
skulle inom sin klass erlägga; högsta afgiften var påförd advokater
med 50 Rdr i första klassen. Ökning skedde af dessa afgifter;
så tillfogades 1818 en högre klass för handtverkare med 350 Rdr

314

utöfver den på 266 rdr 32 sk. Advokaters afgifter finnas i 1848 års
förordning höjda till 100 rdr. Föröfrigt är att märka, huruledes bland
dessa, ej borgerlig näring idkande personer upptagas arbetsfolk
med en afgift af 1 rdr 24 sk.—16 sk., således högre än minimiafgiften
för lägsta klassens borgare. Lindring bereddes dem genom
stadgandet i 1841 års förordning, att arbetsfolk med flere minderåriga
barn samt qvinkön befriades från bevillning efter Art. II,
såsom blott arbetare. Slutligen blef, på sätt vi förut nämnt, i
1812 års bevillningsförordning införd bestämmelsen, att för alla
fastigheter i städerna, ej allenast stadsjord, utan för hus och tomter
samt gårdar skulle erläggas en bevillning af 2 ''/2 rdr per mille,
hvilken fastighetsbevillning blef 1815 nedsatt till 2 per mille.

3:o) Bevillning af jordbruk. I afseende härå stadgades i
1812 års förordning, att af alla hemman och lägenheter, skattlagda
eller icke, som med eganderätt innehafvas, likasom kronohemman,
som af åbor innehafvas, skola utan afseende på deras
jordnatur 2‘/2 rdr för hvarje 1,000 rdrs fastighetsvärde erläggas.
Till dessa fastigheter räknades äfven frälseräntor, i afseende på
hvilka blef i 1841 års Bev. st. uttryckligen bestämdt, att bevillning
utaf frälseräntor skulle beräknas såsom ännu i dag eger rum, nemligen
såsom fastighetsbevillning af ett efter 5 ^ afkastning beräknadt
värde. Jemte denna fastighetsbevillning bibehölls för frälseegendomar
den såsom grundskatt betraktade afgiften till ett belopp,
som bestämdes till 10 sk. per rusttjenstmark i Sverige i allmänhet
och till viss penningafgift per mantal i Skåne 3 rdr 16 sk., i Blekinge
3 rdr 16 sk., i Halland och Bohuslän 3 rdr 11 sk., med de
jemkningar för rå och rörs- samt insocknehemman som förut var
stadgadt. Den särskilda afgiften för post- och lotshemman bestämdes
till 2 rdr pr mantal, med de vilkor som vi förr omnämnt,
hvartill kom den förr omförmälda, sedermera afskaffade
rotefrihetsafgiften. Den sålunda bestämda fastighetsbevillningen
skulle erläggas af egaren och utgick lika, om han brukade jordegendomen
sjelf eller icke. Men om densamma var upplåten på
arrende eller åt landbo, skulle denne betala bevillningsafgift för
den inkomst han hade såsom sådan. Afgiften blef så bestämd,
att sedan den bortarrenderade egendomen undergått värdering,
och arrendesumman blifvit afdragen ifrån ett belopp som motsvarar
5 % af egendomens uppskattade värde, skulle 5 % af återstoden
utgöra bevillningsafgift; dock fick denna afgift ej någon
påföras under J/6 af hvad egaren efter samma grund betalade i

315

fastighetsbevillning. Om någon brukade arrenderad jord, skulle
han betala hälften af hvad arrendatorn hade att erlägga. Till
följd deraf att den bevillning, som nu pålades, ej var en rationel
inkomstskatt, utan en blandning af klass-skatt och skatt som bestämmes
efter inkomstkällornas afkastning såsom uppskattnmgsgrund,
gick egaren sjelf fri från bevillning för den behållning han
hade, då han sjelf skötte sin jord. Arrendatorns bevillning var
nemligen att betrakta såsom en klass-skatt. Jemte arrendatorer
fingo äfven andra som användes i jordbrukets tjenst sig bevillning
såsom klass-skatt påförd. Så var förhållandet med arbetsfolk,
gårdsfogdar, rättare, trädgårdsmästare, hvilka erlade en viss
bevillningsafgift hvar inom sin klass. För öfrigt voro uppräknade
åtskilliga yrkesklasser, för hvilka en särskild och olika minimiafgift
var uppgifven då de bodde på landet, såsom byggmästare,
advokater m. fl. Den bevillning som ålåg jordbruket undergick
den ändring, som vi förr antydt, i det att vid 1815 års riksdag
fastighetsbevillningen nedsattes till 2 pr mille, och bevillningsafgiften
af arrendatorer bestämdes till yg procent af jordegarens
bevillning. Vid 1841 års riksdag, då arbetsfolks bevillning, på
sätt vi förut anmärkt, lindrades, blefvo arrendatorer, landbor och
hälftenbrukare befriade från bevillning^ utgörande. Dertill kommer
den lindring, som innebars i den minimitabell som 1823 uppgjordes
såsom grund för jordbruksfastigheternas uppskattning i
de särskilda länen, hvarför vi nedan skola redogöra.

4:o) Bevillningen af bergverk, manufakturer, fabriker, verk
och inrättningar på landet. I allmänhet gällde såsom regel, att
den antagna rena afkastningen skulle kapitaliseras efter 5 procent,
och för detta brukets antagna kapitalvärde erläggas eu afgift, svarande
mot fastighetsbevillningen. Andra verk klassificerades och
för dem bestämdes en viss afgift efter den klass, hvartill de borde
hänföras; åter för andra bestämdes en viss afgift pr vigt eller mått
af den tillverkade varan. Arrendatorer af dessa verk skulle erlägga
bevillning efter samma grunder, som arrendatorer af jordbruksfastigheter.
Utom förr omförmälda nedsättning af fastighetsbevillningen
blef i 1823 års bevillningsförordning bestämdt maximum
och minimum för uppskattande af brukens och bergverkens afkastning,
nemligen minst %, högst 1 3 af det pris, som varan betingade,
och för stångjern minst ]/4 högst V2 af gängse pris i orten.

5:o) Bevillningen af qvarnar, sågar etc. skulle utgå efter
samma grunder som för bergverk; likaså blef i senare författ -

316

ningar bestämdt, att bevillning af fiskerierna skulle beräknas efter
kapitaliserande af den antagna afkastningen.

6:o) Bevillningen af kapital, vinstmedel, samt åtskilliga societeter,
klasser och verk. Hvad bevillning af kapital angår, är derom
förut taladt. För öfrigt innehållas här liknande bestämmelser
som i 1810 års förordning om inrättningar och vinstmedel såsom
föremål för beskattning. Dock att samma bevillning som den
som utgick af hvad som erhölls i utdelning af tullarrendet och
diskontverket, nemligen 5 procent af hvad som ej öfversteg 6 procent
och 10 procent af hvad som derutöfver utdelades, bestämdes
för alla allmänna aktieverk. I senare bevillningsförordningar
skedde vissa ändringar till följd af ändrade förhållanden; så tillkom
i 1848 års förordning bevillning af enskilda banker med 15
procent af det belopp, hvartill behållningen för året utöfver 6 procent
uppgår, efter det att 1841 afskaffats förr omförmälda särskilda
afgift för allmänna aktieverk; dock finnes Jernkontoret påförd
en viss summa, bestämd 1848 till 3,000 rdr.

7:o) Bevillning af sterbhus, testamenten etc. Härom voro
samma bestämmelser gifna, som i 1810 års förordning. Denna bevillning
undergick ändring i 1841 års förordning så till vida, som friheten
från testamentsbevillning utsträcktes till syskon och deras barn.

Art. Ill i 1812 års bevillningsförordning intog bestämmelser
om eu progressiv afgift med viss procents förhöjning af bevillning,
så snart densamma uppgick till 50 rdr, nemligen 1V2 procent för
den som betalar 50 rdr bevillning och så i stigande, tilldess för
bevillning af 5,000 rdr och derutöfver skulle erläggas den högsta
progressiva afgift, 73 V4 procent. Denna progressiva afgift, som
uppgick till 100,000 rdr pr medium under de 3 år den utgick,
borttogs 1815, likasom den bränvinskonsumtionsafgift och den
landtullsbevillning, som förut utgjorts och hvilka ersattes af en
fyllnadsafgift af 4 sk. utaf hvarje rdr bevillning efter Art. II, som
i sin ordning borttogs 1823.

Art. IV. Bevillningsafgift för vissa öfverflödsartiklars bruk
och nyttjande. Den utgjordes, i likhet med hvad i förra seklet
egt rum, af afgift för öfverflödig betjening, för tobaks nyttjande,
bruk af sidentyg och förgylda möbler, fickur, spelkort och biljarder
och för hundar. Denna bevillning, hvilken gifvit i inkomst
omkring 170,000 rdr, afskatfades 1815, för att delvis återupplifvas
1818, dock ej längre än till 1823 års riksdag, då den åter afskaffades.
Af de deri upptagne afgifter blefvo vissa, såsom kort -

317

stämpelafgiften och afgiften för biljard, bibehållna, och hundskatten
har såsom en kommunalinkomst i senare tider åter kommit
till användning.

I Årt. V, som handlar om hvad till taxeringen hörer, blefvo
i afseende på uppgifters aflemnande och inhemtande förändrade
föreskrifter gifna i 1812 års förordning, hvilka sedermera hufvudsakligen
bibehöllo sig i följande bevillningsförordningar. Skattskyldigs
uppgift inskränktes till att uppgifva, hvilket embete och
tjenst med dertill hörande lön och inkomst som innehafves, hvilken
handels-, fabriks- eller annan näring och rörelse han idkar, men
utan skyldighet att uppgifva deraf flytande inkomst, samt hvilka
fastigheter eller lägenheter han egde eller under arrende innehade,
och det värde hvartill han ansåg dem böra uppskattas,
under det äfventyr att. beredningen utan hinder af försummad
uppgift egde föreslå den skattskyldiges bevillning. Till ledning
för beredningens förslag borde häradshöfdingarne insända förteckningar
öfver uppbudna fastigheter och försäljningspris; likaså
torde uppgiften om embetsmäns lönevilkor af vederbörande aflemnas
till häradsskrifvare. Hvad städerna angår, hade skattskyldig
under vite af 2 rdr samt den påföljd att fä åtnöjas
med hvad taxeringsmännen honom påföra, utan rättighet att
ändring deri söka, att aflemna uppgift om sin inkomst. Till
nödiga upplysningar skulle äfven här vederbörande insända uppgifter
om embetsmäns lönevilkor, och skulle i Stockholms stad
handels- och fabrikssocieteternas deputerade och handtverkarnes
åldermän aflemna uppgifter om de skattskyldiga tillika med utlåtande,
huru inom hvarje societet eller embete ledamöterna kunna
i jemförligt förhållande med utskylderna till staden eller annan
lämplig grund anses i taxationen till allmänna bevillningen, hvarjemte
för bestämmande af fastighetsvärdet, utom hvad var föreskrifvet
och gällde fastigheter på landet, till ledning för uppskattningen
af hus, tomter och åbyggnader uppgift på brandförsäkringsvärdet
skulle inhemtas. Dessa föreskrifter undergingo
ej någon synnerlig förändring. Hvad som ändrades var till försvagande
af skyldigheten till sjelfdeklaration. ,Så borttogs den
påföljd för städernas invånare, att den som ej lemuade uppgift
förlorat rättigheten att besvära sig öfver taxeringskomiténs beslut,
likasom ock borttogs den skyldighet som ålåg vederbörande i
Stockholm att afgifva utlåtande om näringsidkares skatteförmåga;
och i skrifvelse den 20 December 1823 förklarade E. St., som an -

318

sago fastigheten i synnerligt behof af nedsättning utaf bevillningen,
att de i orten gångbara pris icke må vid taxering af egendomar
å landet tjena till grund, utan blott till en vägledning och
jemförelse med värdets bestämmande. I sammanhang härmed uteslöts
den förr i bevillningsförordningarne innehållna föreskrift, att
domaren skulle meddela uppgift om försålda fastigheter och köpeskillingen
derför.

Hvad taxeringsmännen angår, bibehölls i 1812 års förordningsammansättningen
af komitéerna sådan den blifvit. bestämd i
1810 års förordning, med den ändring att kompromissrätten utbyttes
mot ståndsvis sammansatta pröfningskomitéer, sådana de
ännu i dag med upphäfvande af ståndssammansättningen äro ordnade,
och besvärsrätten bestämdes sådan den ännu är, med den
ändring som skett af Kammarrättens användande till mellaninstans
i stället för Kammarkollegium. Eu ändring gjordes genom
1841 års bevillningsförordning, i det att beredningskomitéerna
på landet och taxeringskomitéerna sammanslogos till taxeringskomitéer
med mindre taxeringsdistrikt. Tillika bör anmärkas,
att i samma förordning bestämdes att, om vid omröstning taxeringsmännen
stannade i olika mening, den mening skulle gälla, som
var till den skattskyldiges förmån, ej såsom förr till förmån för
kronan.

Med hvad vi nu anfört hafva vi sökt redogöra för grunderna
och sättet för allmänna bevillningens påförande. Af hvad blifvit
anfördt visar sig, att densamma blifvit nedsatt å alla artiklar med
undantag af den procent, som skulle utgå af inkomst af borgerlignäring
och andra yrken, hvilkas inkomst ej är synlig. Hvad som
gjort, att ej nedsättning härutinnan skett, har emellertid varit, att
skattens tryck å flertalet medborgare ej låtit känna sig till följd
af det bristfälliga och felaktiga i taxeringsföreskrifterna, hvilka
ej beredde utväg att rätt träffa den beskattningsbara inkomsten,
utan måste man i de vanliga fallen hålla sig till de bevillningsminima,
som voro utsatta efter mångahanda klassifikationer för
de särskilda yrkesidkarne. Den fördel, som städernas näringsidkare
och äfven de som på landet idkade näring som ej var
underkastad fastighetsbevillning åtnjutit, och som, efter hvad vi
nyss nämnt, efter 1823 tillkom bruk och bergverk vid beräkning
af det pris som skulle ligga till grund för afkastningens beräkning,
beredde man äfven jordbruksfastigheterna, i det man uti
en tabell, som bifogades bevillningsförordningen, framlade ett för -

319

slag som ursprungligen afsåg jemkning mellan de särskilda länen
i afseende på taxeringsvärdena, men snart öfvergick till en minimitabell,
som angaf den summa som af hvarje län borde utgöras.
Detta minimum blef det belopp som hvarje län skulle utgöra,
hvadan bevillningen åt jordbruksfastighet antog karakteren
af en repartitionsskatt, som till det belopp, som hvarje läns i
minimitabellen utsatta taxeringsvärde angaf, borde fördelas med
sin anpart å hvarje af länets jordegendomar. En sådan tabell, i
hvilken de fyra föregående årens medelvärde nedsattes med
9,820,000 rdr, så att jordegendomsvärdets totalsumma för hemman
antogs böra blifva 259 millioner rdr b:co och, med tillägg af beräknadt
värde å frälseränta och lägenheter, 11,000,000, inalles
270,000,000 rdr taxeringsvärde, bifogades 1818 års bevillningsförordning.
I dess Art. V § 2 mom. 22 angafs dock denna
tabell såsom ett projekt, hvilket skulle tjena till »en ledning för
beredningskomitéerna till återförande af taxeringsvärdet till dess
rätta och sannskyldiga belopp, så att alla medborgare i samhället
draga lika börda å deras egendom», och förklarades, att taxeringen
ej må sättas lägre för något län än den i tabellen innehållna
summa, hvilken såsom den minsta för hvarje län vore
fastställd. Denna tabell fick emellertid sig gifven den betydelse,
att fastighetsbevillningen skulle hållas vid en viss nivå, och att
sålunda en lindring i bevillningens utgörande skulle beredas jordegendomen.
Uti förr åberopade R. St. skrifvelse af den 20 Dec.
1823 förklarades uttryckligen, att R. St. minskat ej mindre den
personela bevillningen än äfven den å fastigheter, hvilka R. St.
trott vara deraf i synnerligt behof, och omförmälde R. St., i sammanhang
härmed, att den framställda minimitabellen blifvit i allmänhet
minskad med 10 %. I 1823 års förordning Art. III § 2 mom.
22 var samma föreskrift gifven som uti 1818 års förordning, och bifogades
en ny tabell öfver de hemman, för hvilka bevillning erlägges
med iakttagande af sagda minskning, slutande på 233,100,000 rdr.
Samma grundsatser i fråga om taxering af jordegendomarne på
landet, som nu gjort sig gällande, bibehöllos, enär en sådan minimitabell,
som den 1823 bifogade, lydande å samma summa och
på lika sätt fördelad mellan länen, blef bifogad alla bevillningsförordningar,
tilldess den efter nya grunder utarbetade 1861 års
bevillningsförording utkom.

Taga vi nu i betraktande den förändring, som allmänna bevillningen
undergått under tiden 1810—50, så finnes en skatte -

320

nedsättning i trefaldigt hänseende hafva egt rum, dels den att
nedsättning skedde af alla bevillningsförordningens artiklar, dels
att genom minimibestäminelserna å afgifterna af jordbruksfastigheter
och inkomsten af näring och rörelse, hvilka bibehöllo sig
ungefär lika under hela perioden, det stigande välståndet och de
stigande inkomsterna ej verkade till inkomstens ökning, utan den
bibehöll sig till ett fixt belopp, hvartill kom att skattens tryck
ytterligare minskades genom den försämring af penningevärdet
med 33V3 %, som tillhörde en del af denna period och just den i
ekonomiskt afseende minst fördelaktiga. Man ser sålunda, huru
eganderättsbevillningen, som 1813 värderats till 883,000 eller evalveradt
efter 96 sk. kurs 1,177,300 rdr, år 1850 uppgick till 856,500
rdr, och att jordbruksfastighet med ett värde af 320,218,000 rdr b:co,
evalveradt efter samma kurs 429,570,000, och med en fastighetsbevillning
derå af 1,074,000, nedsjönk till ett taxeringsvärde af
264,560,000 rdr, med en bevillning af 529,100 rdr, medan bevillningen
af fastigheter i städer steg från ett fastighetsvärde af 44,762,000,
evalveradt 59,730,000, hvars bevillning uppgick till 144,000, oaktadt
nedsättningen i fastighetsafgiften egt rum, till 183,000 å ett taxeringsvärde
af 91,630,000. Likaledes sjönk bevillningen af handlande,
handtverkare m. fl. från 400,000, evalveradt 533,300, till
324,000, oaktadt ingen nedsättning af bevillningsprocenten egt
rum, medan bevillningen af näringsidkares betjening höjt sig från
64,700 till 82,000, likaså afgift af ståndspersoner, advokater, artister
m. fl. från 79,100 till 95,000; bevillningen af embetsmän,
hvilken bevillning 1813 var 219,300 rdr b:co och efter nedsättningen
1815 nedgick till 100,000, uppgick år 1850 till 200,000 rdr.
Bruk och bergverk ökade sitt taxeringsvärde från 8,084,000, eller
evalv. 10,779,000, med en bevillning af 25,180, till 30,240,000 rdr
med en bevillning af 60,720, fabriker och manufaktur-inrättningar
från 5,000,000, eller evalv. 6,667,000, med bevillning af 16,667 rdr,
till 10,000,000, med 20,000 rdrs bevillning. Taxeringsvärdet å
qvarnar, som år 1813 uppgick till 8,240,000 rdr, evalv. lLOOOiOOO
rdr b:co, med en bevillning af 27,500 rdr, bibehöll sig 1850 till ett
taxeringsvärde af 11,000,009 rdr med 22,000 rdr b:co i bevillning.
Den nedsättning som skedde i inkomsten af denna skatt, hvilken
år 1813 uppgick till sitt högsta belopp, 3,180,000 rdr, evalv. 4,260,000
rdr, och år 1840 till mindre än hälften, 2,005,000 rdr, kom hufvudsakligen
jordbruket och de borgerliga näringarne till godo.

321

H. Kommunalbeskattning.

Vid betraktande af folkets skattebördor under tiden 1810—50
hafva vi äfven att fästa oss vid de kommunala skatterna och besvären
(jfr. sid. 249 och följ.). Vid början af denna tid hade det
svenska kommunallifvet ej höjt sig till någon sjelfständig verksamhet.
Städerna, som hade sin till en viss grad sjelfvalda styrelse,
stodo dock i ett visst underdånighetsförhållande under
Konungens Befallningshafvande, och deras angelägenheter leddes
temligen sjelfrådigt af magistraten, i vissa fall efter samråd med
stadens äldste, som utgjordes af en delegation utaf en viss klass
invånare, borgerskapet. Denna korporations medlemmar, hvilka
hade sig tillerkänd såsom privilegium uteslutande besittningsrätt
till stadens jord, voro äfven de som hade att bidraga till kostnaden
för styrelse och förvaltning. Det sätt hvarpå denna skulle
vara ordnad var i gällande lag bestämd, utan att någon kommunal
sjelfbestämningsrätt förefanns. Den kommunala sjelfverksamheten
då för tiden bestod egentligen i fullgörande af besvär och erläggande
af skatt för kommunala, lagbestämda behof, i öfverensstämmelse
med hvad särskilda lagar fordrade. De kommunala
skatterna ålågo borgerskapet samt de innehafvare af stadsjord,
hus och tomt, hvilka icke voro borgare eller på grund af privilegier
åtnjöto befrielse, till det belopp som erfordrades utöfver
de afgifter städerna egde upptaga för begagnande af vissa inrättningar
(vägare-, mätarepenningar, ståndpenningar, auktionsafgift),
som för handel och rörelse voro anbefallda, samt särskilda
indirekta skatter, såsom tolag, andel i accis, hvartill vissa städer
voro berättigade. Den kommunalförvaltning som i öfrigt förekom
var den som rörde kyrkans angelägenheter, och var i särskilda
lagar bestämdt, huru bidragen till kyrko- och prestgårdsbyggnad,
presterskapets och kyrkobetjentes aflöning samt de åligganden,
hvilka staden hade i afseende på undervisningen, skulle utgöras.
Dessa angelägenheter handhades af pastor och kyrkorådet och af
församlingens till prestval berättigade invånare, och utgjordes
de bidrag härtill, som ej voro af personel natur och utgingo lika
af alla, af borgerskapet och fastighetsinnehafvare efter särskilda,
för olika städer gällande grunder. De afgifter som ålågo städernas
invånare i allmänhet voro dels personela skatter och
besvär, såsom förhållandet var med den i slutet af denna period
lagstadgade personela fattigskatten, vissa afgifter enligt gällande

322

prestlönereglering till presterskapet, samt vissa personliga tjenstbarheter,
såsom biträde vid eldsläckning; dels de fastigheternas
innehafvare åliggande afgifter och besvär, såsom brandvaktsafgift,
som åtföljde hus i städerna, skyldighet till gatuläggning, vägrödjning,
vidare byggnad af allmänna hus, såsom läroverkshus,
rektorsboställe, kyrko- och prestgård, skjutsning och gästgifveriskyldighet,
hvilka i särskilda lagar och förordningar voro bestämda
och hvari borgerskapet och fastighetsegare deltogo. Fanns
icke i lag eller förordning någon skyldighet bestämd, så berodde
på öfverenskommelse att åtaga sig dess fullgörande. Någon kommunal
myndighet egde ej makt att med förpligtande kraft fatta
beslut, som ålade medborgare någon skatt eller borgerlig tunga
utöfver hvad lag uttryckligen bestämde. Likasom i stad, så var
det äfven på landet beroende af lagar och Kongl. Maj:ts förordningar,
hvad som skulle kunna såsom förpligtelse åläggas kommunens
medlemmar. Utom i fråga om de »besvär, som utgjorts till häradet,
bestående i vissa personliga förrättningar, viss byggnadsskyldighet,
såsom byggande af häradets hus, tingshus och häradshäkte,
gästgifvaregård, hvilka under denna period bibehållit sig
oförändrade, och de bidrag som länsvis utgjordes till sjukvården,
var det socknen, hos hvilken några kommunala åligganden framträdde.
Dessa, med undantag af fjerdingsmannabestyret, afsågo
egentligen de kyrkliga angelägenheterna, såsom den i allmän lag
stadgade byggnadsskyldighet af kyrka, prestgård och fattigstuga,
samt presterskapets och kyrkobetjentes aflöning, utgående dels
efter matlag, dels af personel natur, dels efter hemmantal, om ej,
såsom presttionde, efter jordens afkastning. I dessa besvär och
afgifter skedde ej någon ändring, mer än den som blef en följd
af den uppmaning till konventioner om presternas löneförmåner,
som vi förr omförmält. I sockenstämma var visserligen församling
enligt presterskapets privilegier § 23 medgifven rätt att rådpläga
om enskilda ekonomiska mål och angelägenheter. Men hvarken
var angifvet sättet för afgörande eller grunden för afgifters utgörande.

De åligganden, som i våra dagar påkalla dryga afgifter, fattigvård,
helsovård och folkskoleväsende, voro (jfr ofvan sid. 258 o. följ.)
egentligen en frivillighetens sak. Ordnandet skedde genom frivilliga
öfverenskommelser. Ändring häruti skedde först i afseende
på fattigvårdens ordnande. Sedan K. Kg. den 5 Dec. 1788 gifvit
församling rätt att med afseende på ifrågakommande behof af

323

fattigunderstöd bestämma öfver inflyttningsrätten i församlingen,
blef såsom en församlingens pligt frågan om fattigunderstöd närmare
bestämd. K. Kg. den 14 Febr. 1811 erkände pluralitetens rätt
att fatta beslut, bvilka dock för att erhålla förbindande kraft skulle
underställas Kongl. Maj:t. Dessa beslut borde äfven omfatta grunden
för afgifternas utgörande, dock hade författningar utgifvits, hvilka
stadgat hemmantalet såsom grund för afgifts utgörande, i öfverensstämmelse
med hvad i allmän lag var bestämdt om de besvär till
häradet och den byggnadsskyldighet som ej gick efter matlag,
likasom ock grunden för prestval var hemmantalet. Vid fråga
om sättet för besluts fattande och omröstning hänvisades till hvad
på hvarje ort var vanligt.

Den påstötning, som bestämmelserna om kostnaden för fattigvården
i 1811 års kungörelse gåtvo för ordnande af denna angelägenhet,
medförde snart lagbestämmelser om förmer för kommunala
öfverläggningar och beslut samt grund för kommunala
utskylders utgörande. Den 26 Febr. 1817 utgafs Kgl. förordning
om sockenstämma och kyrkoråd, hvilken bestämde och uppräknade
de ämnen, som skulle utgöra föremål för öfverläggningar och beslut
af sockenstämma, samt ordning för Öfverläggningarne och besluts
fattande, äfvensom grunden för rösträtt, hvilken bestämdes lika
med den för prestval gällande, hvilken var hemmantalet, och för
andra fastigheter etter jemförelse med det förra, men sockenstämman
bands, så att den endast egde vidtaga åtgärder till upplysning,
öfverläggning och beslut af hvad som stadgades i den ärendet
rörande författning. Med det samband som rådde mellan rösträtt
och skattskyldighet kan ock grunden för utskyldens afgörande
anses bestämd. I början af detta tidehvarf gällde således såsom
regel att jemte vissa personliga skyldigheter, borgerlig näring och
fastighet i stad, båda tillsamman eller endera, och på landet hemmantalet
samt andra fastigheter i en viss proportion till detsamma
utgjorde grunden för de kommunala utskyldernas och besvärens
utgörande. Jemte de inkomster kommunen egde uti de dess medlemmar
åliggande utskylder funnos inkomster af vissa allmänna
inrättningar, samt vissa konsumtionsafgifter i städerna.

Med undantag af påläggande af den kurhusafgift som enligt
1815 års riksdagsbeslut skulle länsvis utgöras och hvilken sedermera
fortfor under hela denna period, inträffade förändring i de
angifna kommunala förhållanden först, då på 1840-talet folkundervisning
och fattigvården blefvo i lagstiftningsväg på ett visst be -

324

stäm dt sätt ordnade. Städer och socknar fingo nu sig ålagdt
såsom pligt att genomfora de i lagstiftningsväg påbjudna föreskrifter,
med skyldighet att bekosta de sålunda anbefallda anordningar,
på samma gång, genom upphäfvande åt den rätt de egt
att besluta om det kommunala medborgareskapet, kommunen i
fråga om- den mest betungande kommunala skattebördan, fattigvården,
blef beroende af hvad statens lagar bestämde angående
den enskildes rätt att välja hemvist. Uti de lagar som nu stiftades
blefvo emellertid skattebördorna jemnare fördelade. Sålunda blef
i 1842 års folkskolestadga bestämdt, att folkskolebyggmad skulle
bekostas genom bidrag efter samma grunder som kyrkobyggnad.
Sedan de personliga afgifter och den afgift som för hvarje skolbarn
skulle erläggas tagits i beräkning för bekostande af folkskolelärares
aflöning, skulle det öfriga utgå efter allmänna bevillningens
Art. II, i förhållande till den bevillning som utgjordes
för egendom och inkomst. I 1843 års sockenstämmoförordning,
som medgaf sockenstämman rätt att pålägga afgifter men som
ännu begränsade socknens eller församlingens beslutanderätt till
vissa uppräknade ärenden, utsträcktes skyldigheten att lemna bi
drag till kommunala behof äfven till andra än fastighetsinnehafvare
på landet samt borgare och fastighetsegare i stad. Der ej
i lag var bestämdt, att skyldigheten ålåg hemman eller fastighet
eller vissa medborgareklasser, ålades skattskyldigheten alla som
erlade bevillning efter Art. II till ett belopp åt minst 2 Rdr 24
skill., och var skattsvldigheten så bestämd, att 2 Rdr 24 skill.
bevillning af inkomst skulle svara mot Vl6 mtl, 5—772 Rdr mot
V8 och 10 Rdr mot 74 mtl, 40 Rdr bevillning mot ett helt mantal,
samt i stad 10 Rdr mot 2,000 Rdr fastighetsvärde. Man tog härvid
hänsyn till fastighetens betydelse i kommunen såsom ett mera
varaktigt förmögenhetssubjekt, som skördar större fördelar af
kommunala inrättningar, än den för tillfället der bosatte hyresgästen.
R. St. säga nemligen i skrifvelsen den 12 Juni 1841, att
för dem som utan att innehafva fastigheter vistas inom en kommun
»är verkan af de anstalter som vidtagas beroende af vistelsens
mer eller mindre långvarighet och derigenom i många fall snart
öfvergående. Dessa anstalter kunna således icke för dem vara
af samma vigt, som för fastighetsinnehafvare, hvilka dervid måste
taga i betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande.
» Till följd häraf ansågo R. St., att »fastigheterna fortfarande
böra utgöra den hufvudsakliga grunden för delaktighet i

325

de kommunala angelägenheterna». Då ett hemman på denna tid
kunde pr medium skattas till 5,000 Rdr taxeringsvärde, hvarför
erlades 10 Rdr i bevillning, så ingick det i kommunalskatt till ett
belopp som var fyra gånger större än af annan inkomst, och svarade
stadsfastigheten för 2*/2 gånger så stor kommunalskatt i förhållande
till bevillningen som inkomstbevillningen. Samma beräkningsgrund
för fattigskattens utgörande utöfver den förr omförmälda
personela afgiften tillämpades i den sedermera 1847 utkomna
fattigvårdsstadgan. Jemte nu angifna förordning bör märkas
K. F. den 1 Juni 1850, som ordnade fjerdingsmannabesväret.
Denna förordning, som Konungen i ekonomisk lagstiftningsväg
beslöt, gjorde fjerdingsmannabefattningen till ett menighetsbestyr
med vissa bestämda åligganden. Med detta besvär skulle, der ej
förening kunde tillvägabringas, förhållas efter förra vanligheten,
d. v. s. att utgöras af hemmansegare eller åbor, hvari äfven allmänt
frälse skulle deltaga på grund af K. Kg. den 15 Febr. 1830.

Under denna period blef således den kommunala skattskyldigheten
förökad, ej såsom en omedelbar frukt af intresserad kommunalverksamhet
utan mera såsom en följd af statens behof att
öfverflytta allmänna bestyr på kommunerna såsom kommunala ålig- ■>
ganden med pligt att draga bördorna, hvarvid kommunernas beslutanderätt
inskränkte sig till att bestämma om sättet för de
förpligtelsers fullgörande, hvilka voro i lagstiftningsväg ålagda.
Denna tillökning i de kommunala skattebördorna var dock ej under
denna period af någon afsevärd betydelse.

Sedan vi nu fått redogöra för skatteväsendets utveckling, återstår
att kasta en blick på det sätt, hvarpå det proportionela förhållandet
mellan de olika slagen af skatterna gestaltat sig.

Direkta skatter: ränta och tionde, bergverkstionde, ger-ningsöre]!, mantalspenningar, inkomster till för-svarsverket, allmän bevillning med dertill hörande	1810 1850
Rdr B:co.	Rdr B:co.
5,764,622 103,083 665,192 2,259,789 180,528 544,191	6,821,221 446.371 3,630,797 280,635 561,831
Skatter som utgå för vissa ändamål utom till försvars-



Bränvinsafgift .............................
Summa	9,517,405	11,740,855

326

Af dessa inkomster utgjorde 1810 de direkta skatterna något
öfver 60 proc., de indirekta något öfver 31 proc., utskylder för
vissa ändamål omkring 1 proc. och öfriga inkomster närmare 7
proc. 1850 utgjorde de direkta skatterna omkring 58 proc., de
indirekta något öfver 38 proc., öfriga inkomster något öfver 3
proc. De indirekta skatterna hade något vuxit, och inkomster som
ej voro skatter hade aftagit. I afseende på fördelningen mellan
jordbruksfastighet och annan fastighet så har, efter hvad vi törut
anfört, förhållandet till den förras förmån bättrats, likasom, efter
hvad vi nämnt, inom den kommunala beskattningens område
skattskyldigheten, från att hafva uteslutande ålegat fastigheter och
borgerligt yrke i staden samt endast fastighet på landet, blifvit
utsträckt till andra beskattningsföremål. I utgörandet af de sedan
äldre tider lagbestämda besvär gällde de förmåner för privilegierad
jord, som sedan äldre tider tillhört densamma, i öfverensstämmelse
med den grundsats, som vi förut anmärkt i K. F. den 6
April 1810 uttalats, att jords förvärfvande stode öppet för hvilken
svensk medborgare som helst, med åtnjutande af de densamma
tillhörande förmåner mot uppfyllande af dermed förknippade och
redan fastställda eller framdeles åtagande skyldigheter. Men i
öfverensstämmelse med den gjorda bestämmelsen om jordnaturens
orubblighet begränsades den deraf beroende olikhet i skatters och
besvärs utgörande till blott de då befintliga som ålågo jorden.
Med afseende på ifrågakommande nya utskylder bestämdes redan
1810 i afseende på bevillningen och blef sedermera i allmänhet
såsom grundsats tillämpadt, att dessa utan afseende på jordnaturen
skulle utgöras i förhållande till jordens värde. Så var förhållandet
med den afgift som en tid utgjordes af jorden med rättighet
till husbehofsbränning, utgörandet af tackjernstionde och
hammarskatt, kostnaderna för folkskolan, till hvilkas bestridande,
der skatts utgörande utöfver de personliga afgifterna erfordrades
till aflöning, bidragen bestämdes att efter de i bevillningsförordningens
Art. II angifna grunder utgöras. Äfven blefvo, efter hvad
vi förr nämnt, jordnaturen tillhörande privilegier i vissa fall
jemkade.

327

II.

1850—1880.

Jemföras statsutgifterna 1850 och 1880 så befiunes, att desamma
under de olika kufvudtitlarne ökats med följande summor,
nemligen:

Kronor. Kronor.

Första hufvudtiteln, inbegripet anslaget

från Riksgäldskontoret..........	med	75,450.
Andra hufvudtiteln.............	»	1,793,068.
Tredje » ......		279,825.
Fjerde o ________________________	>;	11,176,436.
Femte » ____	»	3,116,748.
Sjette » ........................	»	3,951,842.
Sjunde »	»	10,122,739.
Åttonde »	»	8,249,841.
Nionde » ................	»	2,331,239.	41,097,188.
Utom hufvudtitlarne: Lån till näringar och allmänna arbeten	»	54,625.
Riksgäldskontoret: Statslån och dertill hörande ränta och amortering.......................	»	9,648,900.
Kostnader för Riksdagen, dess revi-sorer och justitieombudsman ....	»	486,084.	10,189,609.
Summa		51,286,797.
Afdrages härifrån Folkskoleafgift...		470,187.
Krigsrustningskostnader	420,000.	890,187.
Återstår en tillöknin	g af		50,396,610.
Vid fråga om den verkliga tillökning,	som

egt rum, böra afdragas sådana utgifter,
som varit oeftergifliga vilkor för inkomsternas
åtnjutande och uppbärande
eller lagbestämda afdrag af desamma,
jemte alla omkostnader för den inrättning,
hvaraf inkomsten åtnjöts.

Transport 50,396,610.

328

Kronor.

Transport

Således bör afdragas vid Andraliufvudtiteln:

Bötesersättning.............. 84,000.

Femte hufvudtiteln: anslagen till Lots- och
fyrinrättningen, som, efter hvad förut
blifvit nämndt, användas för sitt speciela
ändamål........................... 847,598.

Sjette hufvudtiteln: ersättning till Sala silfververk
................ 3,222.

Sjunde hufvudtiteln: Skatteomkostnader... 9,705,363.

Afdrages denna summa, 10,640,183, från
den erhållna tillökningen 50,396,610,

blifver tillökningen således...............

Vidare bör afräknas det inflytande, som
stegrade pris å de i räntan och kronotionden
ingående persedlar och spanmål
medfört, livilket, enär beräkningen
af priset å spanmål höjts från 9 kr.
pr tunna till 15 kr. pr tunna, bör

kunna värderas till_________________________ 3,335,350.

Likaså den förhöjning som skett af arrendemedel
från 231,228 till 2,500,000, emedan
denna förhöjning berott på boställens
indragning till statsverket, och
de löneanslag som beviljats till motsvarande
belopp utgöra en blott skenbar
anslagsförhöjning,utgörande denna

förhöjning.............____..................... 2,268,772.

Samma förhållande är till en del med de
löneförhöjningar som skedde för justitiestaten
1874 och 1876 och för landsstaten
1878, dervid expeditionslösen
utbyttes mot charta sigillata till ett
beräknadt belopp af 530,000 kr., vid
1874 års riksdag i och för regleringen
af häradshöfdingarnes löner, och till

200,000 kr. för reglering af lönerna i
hofrätterna vid 1876 års riksdag, och

Transport 5,604,122.

Kronor.

50,396,610.

10,640,183.

39,756,427.

329

Kronor.

Transport 5,604,122.

300,000 kr. för reglering af landsstatens
löner vid 1878 års riksdag, hvartill
kommer åtskilliga ersättningar till
landsstaten för mistade ersättningar
och inkomstaudelar, beräknade till

93,000 kr--------------------------------------- 1,123,000.

Vidare bör afdragas ett emot krut- och
salpeterförsäljningsmedlen svarande utgiftsbelopp,
utgörande_____________________ 176,373.

samt ett den personliga skyddsafgiften
motsvarande utgiftsbelopp, enär den
till samma belopp förr utgående folkskoleafgiften,
som omedelbart användes
till folkundervisningens främjande,
har utbytts emot statsanslag, hvilken
afgift för år 1880 kan beräknas till 700,000.
Vidare utgifter, som från handels- och
sjöfartsfonden (Kongl. prop. 1869 JVs

8) öfverflyttades till riksstaten_________ 667,118.

Understöd till rotehållare samt för båts manshållet__________________________________.

.. 36,500.

Afdrages denna summa blifver tillökningen

egentligen blott______________________________

Tager man i betraktande, huruledes denna
förhöjning fördelar sig på de särskilda
anslagen och hufvudtitlarne, så tinnes å
Första hufvudtitelns personalanslag en förhöjning
af.._______________________

Andra hufvudtiteln: Fångvården____________ 331,168.

Aflöning för justitiestaten, 1,278,841, hvaraf
dock 536,000 kr. till häradshöfdingarne
och 200,000 till hofrätterna böra afdragas,
enär dessa poster egentligen
utgöra en ersättning för indragna

sportler_________________________________________ 534,000.

Medicolegala besigtningar och andra utgifter
för rättsskipningen__________________ 99,059.

Kronor.

39,756,427.

8,307,113.

31,449,314.

75,450.

964,227.

330

Tredje hufvudtiteln 279,825, hvaraf bör afdragas
såsom skenbar från handels- o.
sjöfartsfonden öfverflyttade 160,000 kr.
Fjerde hufvudtiteln:

Departementsafdelningen, Generalitetet,

Kommendantsstaten_________________________

Indelta armén 4,477,770, hvarifrån bör dragas
1,800,000 kr. för öfverlemnade
boställen, 97,800 för befrielse för rotehållare
från beklädnadspassevolansen,
51,100 kr. för befrielse för rusthållare
från fouragering, samt omkr. 600,000
kr. genom förhöjning af indelta räntor
och spanmål, hvadan tillökningen egent -

ligen blifver.................................... 1,928,970.

och af denna förhöjning uppgår den af
möteskostnaden till 996,000 kr.

Värfvade armén_________________________________... 3,795,250.

Beväringen och skarpskytteväsendet...... 791,825.

Materiel______________________________________________ 1,165,490.

Diverse anslag, deraf 100,000 till disciplinkompaniet,
som egentligen hör till

fångvård, ackordsamortering 185,000 379,935. 8,627,636.

Femte hufvudtiteln:

Hvad som tillhör sjöförsvaret, departementet
och förvaltningen för sjöärendena
......... 33,260.

Understöd åt båtsmansindelning (skatte lindring)

....................... 36,590.

Båtsmansbeklädnad, hvaraf bidraget från
indelningsverket,som äfven förut fanns,

ehuru ej i riksstaten uppfördt, bör
med 68,000 kr. afdragas (ifrån 226,500

nemligen)________________ 158,500.

Flottans personal______________________ 1,018,194.

» materiel.................... 163,523.

» öfning 415,000, hvaraf afgår
150,000, som förut utgick från
handels- och sjöfartsfonden 265,000.

Kronor. Kronor.

119,825.

566,166.

Kronor.

331

Kronor.

Diverse anslag 265,083 kr., hvaraf afgår
från handels- och sjöfartsfonden öfverflyttande
70,000 kr............................., 195,083. 1,870,150.

Och bör skilnaden minskas genom span målsförhöjning

med............................ 32,000.

Återstår 1,838,150.

Sjette hufvudtiteln:

Civiladministrationen och den inre styrelsen:

Aflöningar 2,080,546 kr., hvaraf dock bör
afdragas, utom den ökade inkomst som
blifvit en följd af indragna boställen,
de ersättningar och sportelutbyten med
charta sigillata, som förr omförmälts,
med 393,000 kr.................................. 1,687,546.

Näringarne:

Handel och sjöfart 19,663, hvartill bör tillläggas
det öde hufvudtiteln tillhörande
anslaget till undervisningen för sjömän
och naut. byrån 111,000.................... 130,663.

Kommersekollegium, bergsstaten, slöjd och
bergverk 6,591, hvartill bör läggas dels
det under åttonde hufvudtiteln upptagna
anslaget (till de tekniska läroverkena)

381,500, dels det under nionde hufvudtiteln
upptagna anslaget till pension för

teknologiska institutet 3,500 kr........... 391,591.

Fiskeri...................................................... 11,100.

Jordbruk, skiften och afvittringar.............. 692,191.

Sjösänkningar, myrutdikningar etc............. 56,900.

Lån för samma ändamål 100,000 samt utom

hufvudtitlarne 54,625 .......................... 154,625.

Från 8:de hufvudtiteln: veterinäranslag...... 98,545.

Inalles för näringarne 1,535,615.

Kommunikationer:

Väg- och vattenbyggnader......................... 241,124.

Skjutsväsendet............ 302,426.

Från 7:de hufvudtiteln: postväsendet, med

afdrag af inkomster............._.............. 350,000.

332

Kronor.

hvartill bör läggas ränta på jernvägslån

med afdrag af inkomster.................... 5,955,900.

Inalles för kommunikationerna 6,849,450.
Landtmäteri, statistik, kartografi samt pension
för landtmätare, uppförd på 9:de
hufvudtiteln 7,200............................ 252,407.

Sjunde hufvudtiteln:

Aflöning för departementet och kollegierna 241,206.
Andra förvaltningsutgifter 24,492, hvarifrån
afdrages minskningen i anslaget till

ön Barthélemy 3,426..................-........ 21,246.

Öfverintendents-embetet och vård om byggnader.
....................... 88,816.

Mynt- och penningväsendet.....................- 15,108.

Skatteomkostnader 9,705,363.......................

Åttonde hufvudtiteln:

Aflöning för departementet med expedition

samt riksarkiv och bibliotek............... 126,350.

Ålderstillägg samt diverse utgifter............. 62,305.

Kleresi och kyrkor 260,582, hufvudsakligen
skenbar, i anseende till höjning afräntevärdet.

Universiteten och Karolinska institutet samt
de högre elementarläroverken inalles,
med tillägg af anslaget 46,289 kr. å
9:de hufvudtiteln till elementarläroverkens
pensionsinrättning, 3,103,566, efter
afdrag af förhöjdt spanmålsvärde

155,000 kr.......................................... 2,948,566.

Folkundervisningen, dervid ock är beräknadt
pensionsanslag från 9:de hufvudtiteln
411,000 samt afdragen 1850 års
folkskoleafgift 470,187 ....................... 2,738,871.

Vetenskap, antiqvitet, historia och; skön
konst, hvari ingår teater från 7:de hufvudtiteln
och pension för teatern från
9:de hufvudtiteln................................. 261,585.

Helsovård och barmhertighetsanstalter....... 1,266,615.

Kronor.

10,325,018.

366,376.

7,404,292-

333

Nionde hufvudtiteln: Kronor.

Pensions staten.

Civila embetsman och deras enkor............ 16,285.

Obs. Landtmätare, skogsstaten, tekniska högskolor
äro anmärkta förut, likasom bidrag
till handelsflottans pensionsanstalt,
78,000, ej är tillökning utan öfverflyttning
från handels- och sjöfartsfonden.

Till armén och flottan ordinarie anslag,
450,914, denna summa dock hufvudsakligen
beroende på fonders öfvertagande
af statsverket och dess inkomsters

utbyte mot statsanslag.

Kreditiv till arméns pensionskassa.____________ 900,000.

Indragning sstaten..................................... 403,060.

Riksdagskostnader, justitieombudsman och revisorer
486,084, hvarvid bör afdragas 92,000, utgifter till

förvaltningskostnader för Riksgäldskontoret..........

Statslån, anmärkta under anslag till kommunikationerna.
Af hvad ofvan anförts visar sig, att tillökniugen af
anslagen till rikets yttre försvar och inre säkerhet
samt rättsordningens bevarande och dervid tjenstgörande
personal uppgå till_______________________________

Riksdagen, dess revisorer och ombudsman.................

Näringar och kommunikationer, landtmäteri, statistik

etc_____________________________________________________________

Omkostnader för den allmänna finansförvaltningen

och uppbörd och vård om statens egendom.........

Undervisning, vetenskap, skön konst, helsovård och

barmhertighetsanstalter samt indragningsstat________

Anslagen tör statens omedelbara ändamål, nemligen
rättsändamålets främjande, inre och yttre säkerhet
samt allmän ordnings upprätthållande uppgå

således till_____________________________________________________

Under det att ökningen af anslagen för dess medelbara
ändamål, materielt välstånd och andlig kultur,
öfverstiger denna summa, i det den nemligen
uppgår till......................................................

Kronor.

1,319,345.

394,084.

14,229,119.

394,084.

8,637,472.

366,376.

7,618,697.

14,229,119.

16,256,169.

334

Tager man i betraktande 1850 och 1880 års inkomster, så
visar sig för det senare eller år 1880 en ökning eller minskning
i inkomsterna enligt följande uppställning:

Ordinarie inkomster. Ökning. Minskning.

Kronor. Kronor. *

Grundskatter: ränta och tionde.................. 613,652.

Bergverkstionde......................................... 416,552.

Till försvarsverket: vakansafgifter m. m------ 357,937.

Mantalspenningar ................................ 102,080.

Gerningsören __________________________________________ 2,742.

Inkomst af statens egendomar------------------- 3,268,772.

Afgifter för vissa anstalters begagnande------ 852,319.

Inkomster af statens industriela verksamhet

och inrättningar.............. 5,153,627.

Böter__________________________________ 202,073.

Extra medel och uppbörd.......................... 233,250._

10,783,710. 419,294.
Således en ökning af 10,364,416.

Afdrages härifrån tillökningen i förvaltningskostnader
och dylika afgifter .......... 7,614,587.

blifver tillökningen 2,749,829.

Bevillningar.

Tullmedel (jemte accis-medel)............ 17,705,216.

Postmedel........................................... 3,849,905.

Charta sigillata................. 2,568,773.

Hvitbetssockerafgift......................... 30,000.

B ränvinsafgift__________________________________________ 14,157,254.

Allmän bevillning (med kort- och tidnings stämpelafgift

samt tilläggsbevillning)_____ 2,100,833.

Summa ökning 40,411,981.

Afdrages härifrån tillökningen i förvaltningskostnader.
......................................... 7,429,843.

blifver tillökningen 32,982,138.

Således för alla inkomsterna tillsammans en

tillökning af............ 35,731,967.

335

Taga vi nu i betraktande det sätt, hvarpå denna förändring
af statsinkomsterna med dertill hörande ökning af vissa och nedsättning
af andra inkomster, danande af nya och afskaffande af
vissa med tidsförhållandena ej öfverensstämmande inkomstkällor
har inverkat på skattebördorna, så finna vi, att det som utmärkte
detta tidehvarf har varit den industriela verksamhetens uppsvingande
till en förut ej anad höjd, betingadt af och förbundet med
den utveckling af landets kommunikationer, som inträdde med de
storartade jernvägsbyggnader i alla rikets delar, som åstadkommits
dels af staten dels af enskilda med eller utan understöd af
statsverket. Denna industriela företagsamhet och materiella förkofran
har varit föremål för lagstiftningens omtanka. Dess främjande
har skett dels genom borttagande af de inskränkande band
på näringsfriheten, som inverkade hämmande på den industriela
företagsamheten, och dels genom den reform i bränvinslagstiftningen
som nu vidtogs, för att söka minska det för nationen förderfliga
missbruket af starka drycker, genom att belägga konsumtionen
med en hög skatt och hvarigenom beredts en god inkomstkälla
för främjande af både för stat och för kommun vigtiga intressen.
Den inverkan, som skatteväsendet af dessa förhållanden
rönte, visade sig, utom i den nya bränvinsskatten, uti de i samband
med den friare näringslagstiftningen införda förändringar i
den beskattning, som drabbade näringarne. Så undergick tullsystemet
ytterligare förändring i finansiel rigtning. Alla exportoch
import-förbud blefvo efter hand upphäfda, och de tullbestämmelser,
som sattes, hade, der de ej voro helt och hållet af finanstulls
natur, en moderat protektionistisk karakter. Vidare framgick
såsom en följd af denna lagstiftning, att när de förmåner
upphörde, som näringsidkaren haft såsom ersättning för den inkomst,
de å näringen lagda produktionsskatter beredde staten,
äfven skatterna borde förenklas och i vissa fall helt och hållet
upphöra. Den förenkling, som sålunda i förening med den förenklade
näringslagstiftningen åstadkoms, sträckte sig äfven till
de jordegendom åliggande grundskatter, och ledde jemväl till en
välbehöfiig reform i grunderna och sättet för den allmänna bevillningens
påförande, som fick sitt uttryck i den nya bevillningsstadgan,
som utgör ett om ock ej fullt lyckadt försök att hos oss
genomföra en rationel inkomstbeskattning.

Kasta vi nu en blick på

336

A. Produktionsskatterna, (jfr sid. 281.)
så visar sig, huruledes dessa, med undantag af bränvinsskatten,
efter hand blefvo nedsatta, och de förnämst^, nemligen bergstionde
tackjernstionde och hammarskatten, upphäfda. Detta skedde i
sammanhang med lossandet af de band som tryckte denna näring.

I sådan rigtning utgafs grnfvestadgan den 12 Jan. 1855, som fullständigare
ordnade förhållandena mellan jordegaren och den industriela
företagsamheten. Genom tulltaxan den 18 Dec. 1857 upphäfdes
exportförbudet på malm, och i dess ställe åsattes denna
vara en exporttull af 50 öre pr centner. Samtidigt stadgades
äfven samma exportvilkor för tackjernet, och samma tulltaxa
upphäfde exporttullen på stångjern och smältstycken. I sammanhang
härmed nedsattes införseltullen på smidt och valsadt jern
från 7 kronor 20 öre pr skeppund, som den utgjorde efter 1850
års tulltaxa, till 3 kronor 20 öre, och i lika förhållande på andra
slag af bearbetadt jern. Slutstenen på denna friare lagstiftning
lades genom förordningen den 26 September 1859, som upphäfde
den skilnad som fanns emellan bergshandteringen inom och utom
jernbergslagen, och medgaf, med upphäfvande af förutvarande inskränkande
band, en utsträckt frihet för denna näring, som ej
underkastades några andra föreskrifter för rörelsens bedrifvande,
än dem som gälde för andra likartade näringar, med det förbehåll
att vederbörande inom bergslag, som af nämnda frihet sig
begagnade, skulle vara underkastade den inskränkning i bergsmansfriheterna,
som i behörig ordning kunde varda bestämd.
Sedan således å ena sidan denna näring blifvit fri och å andra
sidan ej längre hugnades med de-särskilda förmåner, som den
egt uti de till tillverkarens fördel utfärdade, produktionen och
omsättningen reglementerande stadgar, prohibitiva tullbestämmelser
och särskilda privilegier, blef deraf en naturlig följd, att denna
näring ej skäligen borde beskattas annorlunda än andra näringar,
hvadan på grand af R. St:s beslut närmast följande riksdag K. K.
den 19 December 1860 utfärdades, hvilken upphäfde hammarskatten.
Tackjernstionden, som förut vid 1854 års riksdag blifvit nedsatt
till Ys af sitt förra belopp, blef äfven borttagen för hyttor belägna
utom de privilegierade bergslagen. Genom K. K. den 9 Juni 1871
befriades äfven dessa från utgörande af tackjernstionde, mot det
att de åtogo sig hälften utaf räntan och af rotevakansafgiften af
roterade hemman; dock blef 1879 räntan efterskänkt i vissa

337

bergslag. Den skatt som sålunda upphäfdes var 1860 beräknad,
tackjernstionde utom bergslagen till 34,000 kronor, hammarskatt
till 90,000 kr., inalles 124,000 kr. Den tackjernstionde, som efterskänktes
i den privilegierade bergslagen, och som 1871 värderades
till 42,000 kr., skulle ersättas genom åtagande af hälften
af de friheter, som de privilegierade jernbergslagen åtnjöto i
ränta och rotering, och hvilka friheter värderades till 68,500 kr.
Tackjernstionde i bergslagen uppgick emellertid det sista året
den utgjordes till omkring 93,000 kr. Den ersättning som för
denna skatt tillkom staten från bergslagen bestod i halfva mantalsräntan,
uppskattad till 8,000 kr., och i vakansafgift, till ett belopp
al 19,000 kr., som i stället åsattes bergslagshemmanen.
Statsverkets inkomst biet sålunda genom tackjernstiondens och
hammarskattens upphäfvande minskad med 190,000 kr.

Hvad beträffar den öfriga bergverkstionden, så erhölls 1854
samma nedsättning i den af Kopparbergs bergslag utgjorda kopparränta,
som förut kommit bergverkstionde i allmänhet till del, nemligen
y30 af tillverkningen. Vid samma riksdag afskaffades aluntionden,
såsom utgörande en obetydlighet, blott 573 kr. Den
bergverkstionde som bibehölls beräknades år 1871 på följande
sätt: svafvelbrukstionden till 3,500 kronor, af nickel, bly och glete
3,997, silfvertionden 14,826 kr och kopparräntan 70,200, inalles
92,503 kr., och utgjorde 1872 kr. 109,707, hvarefter den nedsjönk
till 40,000 kronor. Denna tionde blef, med undantag för Sala
silfververk och Höganäs stenkolsverk, 1877 upphäfd, mot det att
vederbörande verk afstodo från de förmåner de egt i andelar af
allmänningar, lindringar i räntor m. fl. förmåner samt kontanta
belopp uppgående till 35,500 kr. Det belopp, som statsverket
genom denna skatts upphäfvande gått miste om, kan, med bortseende
från hvad som genom förr åtnjutna förmåners återställande
återvanns, och med beräkning af inkomsten sådan den i 1877 års
räkenskap var upptagen, 38,700 kr., uppskattas till 30,700 kronor, ty
utaf denna skatt qvarstår ännu 7,000 kr. I sammanhang härmed
bör erinras hvad statsverket fått vidkännas för att inlösa de tjenst*
barheter som Dylta svafvelbruk åtnjutit, hvilka hade ett uppskattadt
kapitalvärde af omkring 139,000 kronor, och hvilka statsverket
fått godtgöra med ett ungefär motsvarande belopp.

Samma skäl, som gällde för förändrad beskattning af bergsnäringen,
egde sin tillämpning i och för afskaffandet af qvarn- och
sågverTcsräntan. För att främja denna näring beslöt 1863 års

338

riksdag, att räntan å skattlagda mjöl- och sågqvarnar skulle afskaffas
och dessas egare i dess ställe utgöra skatt i form af bevillning
efter Art. II, under vilkor att rättigheten att anlägga alla
slag af qvarn ar, till begagnande ej mindre för eget behof än
äfven för att dermed betjena allmänheten, skulle vara fri, och
utfärdades i öfverensstämmelse härmed Kgl. kungörelsen den 30
December 1863. Statsverket led genom denna skatts borttagande
en minskning i inkomst, som af samma riksdag värderades till

130,000 kronor. En annan inkomstkälla för statsverket blef af
samma skäl borttagen, nemligen den som lemnat de i 1850 års
stat uppförda krut- och salpeterförsäljningsmedlen. Kruthandeln,
som förut var ett kronans monopol, blef fri, sedan Kongl. Maj:t genom
skrifvelse till Krigskollegium den 13 Januari 1857 upphäft dess bestyr
med kruts tillhandahållande åt allmänheten, och genom K. F.
den 1 Oktober 1858 medgafs rätt att utan särsldldt privilegium
under vissa vilkor tillverka krut, hvarjemte under riksdagen 1856—
58 införsel af krut mot tull medgafs från och med den 1 Jan. 1859.

Lastpenningarne, hvilka äfven äro att hänföra till produktionsskatter
och således kunnat ifrågasättas till lindring, bibehöllos
utan annan ändring i grund och sätt för utgörande, än den som
var en följd af borttagandet af den skilnad i afgifter som förut
egt rum, allt efter som den skolat utgöras af inländska eller af
utländska fartyg, som ej voro likställda med de inländska, och af
förändrad beräkning efter ton i stället för läst. Enligt 1857 års
tulltaxa befriades de olikställda utländska fartygen från den högre
afgiften. Detta oaktadt ökade sig inkomsten af denna titel från
132,‘240 kr., hvartill den uppgick 1850, till 481,300 kr., hvilket är
det i 1878 års räkenskaper angifna belopp.

Den produktionsskatt, som fick den största betydelse, var
bränvinsskatten. Denna skatt bestämdes, genom den reform som
vid riksdagen 1853—54 beslöts, att utgå med en viss afgift för
hvarje kanna som tillverkades. I jemförelse med hvad som förut
beräknats att utgå i skatt blef densamma höjd från 3 rst. å 2 sk.
b:co pr kanna, hvartill den allt efter redskapens beskaffenhet beräknades
1850, till 16 sk. b:co 1854, för att sedermera efter hand
ökas till 1 krona, och är en särskild kontroll ordnad för att öfvervaka,
att det verkliga kannetalet beskattas. Jemte tillverkningsskatten,
som ingår till statsverket, blef äfven en ny ordning införd
i afseende på försäljningsafgiften, en särskild minuterings- och
utskänkningsafgift, äfven beräknad pr kanna, bestämd att utgöras

339

med ursprungligen 12 sk. b:co, sedan 40 öre för hvarje kanna som
antogs komma att utskänkas, och 25 öre för hvarje kanna som
utan att förtäras på stället utminuterades. Ordnandet af bränvinsförsäljningen
inom vissa af lagstiftningen uppdragna gränser öfverlemnades
åt kommunerna under offentlig myndighets öfverinseende
och bestämningsrätt, på samma gång kommunerna erhöllo inkomster
af skatten att fördelas åt kommuner, landsting och länshushållningssällskap
efter angifna grunder. Denna skatt, den enda
som i form af accis inom kommunerna till kommunala behof utgöres,
uppgick till ett belopp år 1878 af 5,592,000 kronor, för
hvilket ar tillverkningsafgiften etter 80 öre för hvarje kanna uppgick
till 13,119,500 kronor, och tullinkomsten af bränvin til). 1,446,400
kronor, inalles inkomst af skatt å bränvin 20,157,900 kronor. Den
dryga beskattning som tynger denna näring har emellertid ej
inverkat på tillverkningen, som oaktadt skedda förhöjningar af
skatten har, då ej missväxt eller andra ekonomiska svårigheter
vållat minskning, utan afbrott stigit från 9,437,000 kannor 1855
med mer än 50 procent, oaktadt de förhöjningar i skatten som
egt rum, till 16,440,000 kronor 1878.

B. Afgifter för begagnande af vissa allmänna anstalter.

Postmedlen hafva ständigt ökats, på samma gång det 1854
skedda införandet af det lika postportot samt öfriga lättnader och
nedsättningar af afgifter vid brefs och pakets befordran, det ökade
antal postkontor, som blifvit inrättade, hvartill kommer tidningsstämpelns
afskaffande, varit egnade att på en gång underlätta
samfärdseln och minska kostnaden för dem som anlitat denna
statsanstalt, och allt detta på samma gång de besvär som förr
utgjorts för posten blifvit upphäfda, såsom förhållandet med postskjutsen
och kronobrefbäringen. I dessa förhållanden är att söka
orsaken dertill, att, oaktadt bruttoinkomsten ökats, postverkets
stat ej kunnat bära kostnaden för tjenstebrefs afsändande, utan
anslag måst särskildt beviljas för samma ändamål till ett belopp
af 250,000 kronor och särskildt bidrag af 100,000 kronor till trafikkostnaden
blifvit såsom extra anslag beviljadt.

Utaf afgifter som äro ålagda sjöfarten för dertill hörande
säkerhetsanstalters underhållande blefvo såväl lotspenningarne som
fyr- och båkafgiften höjda med ungefär 50 procent genom K. F.
den 9 Juli 1862 (jfr K. F. af 1877 och 1880). I senare tider har

340

dock tillkommit den lindring i afseende på fyr- ock båkafgifters
utgörande, att fartyg, som gå inrikes orter emellan, äro befriade
från den förut dem åliggande afgiften (K. K. den 6 Juni 1874),
äfvensom ock friheten från att använda lots utsträckts. I sammanhang
med dessa afgifter för sjöfarten böra erinras de afgifter, som
till sjömanshuset skola erläggas af sjömän och redare efter hvarje
slutad resa, hvilka från medlet af förra seklet dem ålåg.

Öfvergå vi till stämpeIpappersmedlen, så finnes den förändring
som till en början deri infördes hafva bliivit föranledd af myntets
förändring vid 1853—54 års riksdag samt af bemödanden att förenkla
bestämmelserna. De särskilda afdelningar, under hvilka de
olika embetsverken voro hänförda med afseende på kartebeloppet
för in- och utgående handlingar, sammanslogos från 6 till 3; ingifna
skrifter blefvo befriade från karta, utom för egentliga ansökningar
och förklaringar i de båda högre afdelningarne, mot
det att kartan för utgående skrifter höjdes till dubbelt belopp,
hvarjemte den särskilda förmån, som allmogen förut åtnjutit vid
karteringen, upphörde. Charta sigillata blef på vissa poster nedsatt,
så för bouppteckningar, i det att efterlefvande makes giftorätt
afdrogs 1863. För embetsmäns fullmakter nedsattes kartan
från 5 procent till 1 procent af lönen, hvilken charta bestämdes
1875, en nedsättning som ansetts medföra en minskning i inkomsten
af stämpladt papper med 25,000 kr. I afseende på kontrakt
bestämdes 1860, att de endast i det fall att de företeddes inför
domstol eller offentlig myndighet skulle beläggas med karta (jfr
sid. 202). Tillökning har skett i sammanhang med löneregleringar,
då expeditionslösen blifvit förvandlad till charta sigillata, der icke,
såsom genom upphäfvande! af föreskrifterna om fastebref och om
lösen för påskrift vid de förr öfliga uppbuden vid fastighetsförsäljning,
afgiften eftergafs; varande eftergiften af karta å fastebref
värderad till 130,000 kronor. Hvad expeditionslösen angår,
blef en förenkling i bestämmelserna genom 1855 års förordning
införd, på samma gång som en förhöjning i vissa afseenden skedde.

C. Tullmedlen. (Jfr sid. 290.)

Jemte bräuvinsskatten är det tullen som inbragt den största
inkomst under tiden 1850—1880, och detta har, i motsats mot hvad

341

förhållandet varit med bränvinet, skett genom nedsättning af de
särskilda tullsatserna, med undantag af sådana konsumtionsartiklar
som ej kunna anses såsom förnödenhetsvaror. Med undantag af
tullen på bränvin, som erlägges med 50 öre utöfver skatten, med
iakttagande åt den nedsättning som särskildt är medgifven från
Frankrike införd cognac, och tullen på tobak, som har höjts från
22 öre till 42 pr skålpund, för socker från 9 öre till 14 öre, samt
för kalfe från 10 till 11 öre, hafva tullarne blifvit nedsatta och
för införsel af förnödenhetsvaror upphäfda, hvartill kommer den
lättnad i omsättningen, som beredts genom borttagande af den
förhöjning vid erläggande af tull och andra sjöfartsafgifter, som
drabbar varor, hvilka införts med utländska fartyg, hvilka ej vore
likställda med svenska. Likaledes upphörde med 1852 års slut
den särskilda förmån i tull, som i form af afdrag af 15, 25, 33V.,
procent, allt efter den främmande ortens aflägsna läge, förut medgifvits
för direkt utförsel af svenska varor till främmande afsättningsort
och införsel af utländska varor från alstringsorten. Den
tillökning af tullinkomsten som vi ofvan anmärkt bör dock icke
beräknas till hela dess belopp, ty före 1858 utgjordes, utom tullen,
eu särskild afgift till handels- och sjöfartsfonden samt en särskild
tolagsafgift, hvilka hvardera i medeltal beräknades till 10 procent
af tullen. Dessa afgifter upphäfdes vid 1856—58 års riksdag,
och anvisades särskilda anslag till ersättning dels åt de städer
som hafva rätt till tolag, till ett belopp bestämdt efter hvad hvarje
stad förut åtnjutit i tolag samt 5 procent för derutöfver stigande
tulluppbörd, och en viss summa till handels- och sjöfårsfonden,

750,000 kronor, hvilken dock, sedan efter 1868 statsverket öfvertagit
utbetalandet af densamma graverande utgifter, ej längre af
tullmedlen anvisas. Vid uppskattandet af den ökning af skatten,
som genom vissa tullafgifters förhöjning uppstått, bör derför 20
procent tilläggas förutvarande tull för att angifva det rigtiga belopp
af afgifter, som den införda varan dragit. För kaffe måste
således år 1850 erläggas 12,2 öre per skålpund i tull och nyssnämnda
afgifter tillsammans, och har således, då nu blott 11 öre
erlägges i tull i ett för allt, afgiften för denna vara blifvit nedsatt
med 1 öre; socker, som i verkligheten drog 10,8 öre pr skålpund
i tullomkostnader, har ej blifvit ökadt med mer än omkring 3 öre,
och tobak, som förut drog 26,+ öre pr skålpund, har egentligen
ökats med 15,e öre. Jemte de tullnedsättningar, som för lefnadsförnödenheter
beviljades, (hvarvid bör anmärkas den upphäfda

342

salt-tullen, som uppgick då den upphäfdes till 220,000 kronor,
och tullen å risgryn, som då den upphäfdes uppgick till 130,000
kronor), bör äfven erinras den lättnad i industriel verksamhet,
som bereddes genom upphäfvande af in- och utförselförbuden 1857
och genom export-tullarnes borttagande 1863 och tullfrihet för de
flesta råvaror, maskiner m. m.; slutligen bör erinras, huruledes
saluaccisen alldeles upphört, samt hvitbetssockeraccis införts till
ett belopp, som motsvarar vissa procent af sockertullen.

D. Personela skatter. (Jfr sid. 291.)

Dessa blefvo äfven nedsatta. Genom bestämmelsen om mantalspenningarne
i Kongl. kungörelsen den 3 April 1857 blef åldern
för denna skatts utgörande ändrad från 17—63 till 18—60 år, hvilket
dock genom Kgl. K. den 24 April 1863 så ändrades, att gränsen
uppåt borttogs, äfvensom olikheterna i sättet och beloppet för deras
utgörande å de särskilda orterna, och skatten sattes till det förut
omtalade, i allmänhet bestämda beloppet 12 skill. b:co, jemnadt
efter myntförändringen till 40 öre, hvarvid qvinna blott åsattes
half afgift. Vid riksdagen 1850—51 blef den personela skatt,
som af handtverkare på landet utgjorts under namn af gerningsören,
införd såsom eu bevillningsafgift i bevillningsförordningen,
för att med de förändrade grunder för bevillningens utgörande,
som gjordes gällande i 1861 års bevillningsförordning, alldeles
försvinna. Sedan vid riksdagen 1871 den personliga sJcyddsafgiften
blifvit åter sammanförd med den sedan 1846 omedelbart i
kommunerna uppburna folkskoleafgiften, och i dess ställe ett motsvarande
anslag blifvit i staten uppfördt, blef den personliga
skyddsafgiften vid 1872 års riksdag nedsatt till hälften, hvilket
innebar en skatteminskniug, som, enligt den beräkning som åtgjord
enligt 1879 års bevillniugssammandrag, kan skattas till

708,000 kronor. Den nedsättning, som skedde af personliga
skyddsafgiften 1872, medförde dock ej fullt en motsvarande nedsättning
af de personela utskylderna, ty 1873 medgafs rätt att
höja kurhusafgiften, nu benämnd sjukvårdsafgift, från 25 öre till
ett maximum af 50 öre, med halfva beloppet för qvinna, och medgafs
äfven rätt att förhöja den personliga folkundervisningsafgift,
som till skollärares aflöning församlingen egde uppbära, från 6
sk. b:co till 16 sk. b:co för hvarje skattskyldig person.

343

E. Grundskatter.

Både ränta och tionde hafva ökats. Räntan har ökats med
257,300 kronor. Dess belopp är höjdt från 4,212,700 kronor till

4,470,000 kronor. Under samma tid har statspriset på spaumålen
ökats från 9 kronor pr tunpa till 2 kronor 40 öre pr kubikfot,
motsvarande omkring 15 kronor pr tunna. Med hänsyn till skil -naden i den prisberäkning, som gjorts af spanmål, och det stigande
värdet å andra persedlar, som under den tid, räntan utgjordes
efter medelmarkegångsvärde, ingingo i densamma, hufvudsakligen
smör, på sina ställen kött, fläsk, samt å ett och annat hö
och tackjern, skulle räntan, om den utgått till samma belopp och
efter samma grunder 1880 som 1850, uppgått till ett mycket högre
belopp. Dessa förhållanden bero på de lagstiftningsåtgärder, som
vidtagits till lättnad för dessa skatters utgörande under denna
period. Riksdagen^ 1853—54, då bränvinslagstiftningsreformen
genomfördes, är af betydelse för flere vigtiga förändringar i detta
hänseende. Så blef i vissa län, hvarest salpeterhjelpen utgjorts i
persedlar, detta förhållande återfördt till likhet med öfriga orter,
och ansågs denna ändring medföra en minskning af räntan med
ett belopp af 40,000 kronor. Dagsverksräntan förvandlades i penningar,
och bestämdes, att dagsverksskyldigheten ej längre finge
in natura till kungsgårdarne utkräfvas. Den väsentliga förändring,
som vid samma riksdag genomfördes, rörer sättet för räntas och
tiondes utgörande. Det tryckande deruti, som var en följd dels
af forselskyldigheten och indelningshafvares rätt att uppsäga skatten
in natura, dels af den mängd olika persedlar hvari räntan
var beräknad, hvilket försvårade dess debitering och föranledde
ovisshet om det belopp, hvartill skatten vid dess utgörande
komme att uppgå, mildrades genom 1855 års förordningar, enligt
hvilka de mångfaldiga i räntan ingående persedlarne omsattes
till ett fåtal, den ömsesidiga uppsägningsrätteu försvann, och
forslingsskyldigheten bibehölls endast i det undantagsfall, då den
skattskyldige egde att uppsäga spanmål till leverering in natura.
Den skattelindring, som sålunda bereddes, verkade ej någon
minskning uti skattens belopp. Efter ränteförenklingens genomförande
ansågs räntan enligt 1856—58 års riksstat kunna beräknas
till 4,597,000 kronor, med spanmålen värderad efter 10
kr. pr tunna, och tionden till 1,512,050 å samma pris, således

344

inalles 6,110,000 kronor, och år 1870, det sista då 1855 års förordning
tillämpades, uppgick den förra till 4,940,000 kronor, den
senare till 1,850,000 kronor, inalles 6,790,000 kronor, hvadan således
en tillökning af 680,000 kronor egt rum. Att undanrödja de
olägenheter vid skattens utgörande som föranleddes, äfven sedan
medelmarkegångsvärdet blifvit bestämdt såsom grund för dess
utgörande, af de vexlande prisen å/te persedlar, af hvilkas medelmarkegångsvärde
skattens belopp betingades, var åt 1869 års
riksdag förbehållet, då ränta och tionde förvandlades till en fast,
ej några andra vexlingar än penningevärdets underkastad skatt,
som hvar och en egare eller innehafvare af skattlagd jordegendom
kunde till sitt belopp på siffran beräkna, hvilken åtgärd äfven
medförde tiondens fixering till sitt belopp i spanmål, der sådant
ej förut skett. Härmed var målet för den lagstiftning, som åsyftade
förenklingen af sättet för skatternas utgörande, vunnet. Denna
förändring innebär en ej ringa lättnad. Ty sedan 1869 års förordning,
som bestämde räntans omsättning i penningar, utöfvat
sin verkan, nedgick räntan och tionden 1871, den förra från

4,940,000 kronor till 4,491,000, den senare från 1,850,000 kronor
till 1,582,000 kronor, eller från inalles 6,790,000 kronor till 6,074,000
kronor, hvadan en nedsättning skedde till ett belopp af 716,000,
och om dertill lägges forsellönsersättningen, som 1871 värderades
till 70,700 kronor, så har den inkomst som statsverket haft af räntan
genom 1869 års förordning minskats med omkring 787,000 kronor.
Tager man i öfrigt i betraktande det belopp hvartill ränta och
tionde, efter den beräkning som är gjord i 1880 års riksstat, uppgått,
eller 4,470,000 i ränta och 1,648,000 i tionde, så befinnes i
jemförelse med förhållandena 1871 den förra hafva minskats, den
senare ökats, beroende tillökningen af tionden på indragning till
statsverket af tionde, som förr frinjutits af jordinnehafvaren samt
inberäkning jemväl af kyrktionden, och minskning af räntan på
afskrifning deraf då jordegendom, som haft sig grundskatt ålagd,
blifvit tagen under kronans omedelbara disposition.

Bevillningen af frälseegendomar bibehölls, likaså den af postoch
lotshemman, sådan den blifvit bestämd vid 1823 års riksdag,
vid hvilken, efter hvad vi nämnt, de af dessa hemman, som blott
voro fria från kronoskjuts och förut utgjort half afgift, helt och
hållet befriades från afgift.

345

F. Allmänna besvär. (Jfr sid. 300).

I afseende på de jorden åliggande särskilda besvären bör
märkas, livad indelningsverket angår, den lindring rusthållare vid
kavalleriet erhöllo genom befrielsen från fouragering vid möten,
motsvarande 57,110 kronor, samt den lindring till belopp af 5
kronor hvarje båtsmansrusthåll som utgör effektiv rustning finge
åtnjuta vid beklädnadsbidragets utgörande (enligt Förvaltningens
af sjöärendena skrifvelse den 11 Dec. 1860), uppgående till ett belopp
af 11,505 kronor. Likaså bör erinras den lättnad i afseende på
räntas utgörande, som tillkom dem som innehade båtsmansrusthåll.
Vi hafva förut erinrat, huruledes riksdagen 1834—35 medgifvit
båtsmansrusthåll, som för besvärets utgörande hade anslagna räntor,
att af de hemman, som skulle utgöra dessa räntor, från och
med 1844 erhålla reservräntorna till sig utgjorda i penningar, beräknade
efter årets markegång, i stället för att räntan förut utgjorts
efter kronovärde. Genom R. St. beslut 1850—51 års riksdag
borttogs den börda som sålunda blifvit lagd på räntegifvaren
vid reservräntornas utgörande, hvarefter vid 1856—58 års riksdag
öfverskottsräntegifvare erhöllo rätt att utgöra dessa räntor utan
förvandling, och för den förlust, som till följd deraf drabbade tillskottsräntetagare,
erhöllo de ersättning af statsverket, för hvilket
ändamål vid 1856—58 års riksdag anvisades ett förslagsanslag af

16,000 kronor, hvilket anslag 1880 var bestämdt till 24,000 kronor.

Lindringarne kommo äfven rotehållarne till del. Infanteriroteringen
lindrades medelbart genom upphörandet af den mötesafgift,
som ålegat hvarje indelt soldat att utgöra och hvilken uppgått
till 2,850 kronor, omedelbart genom de anordningar i beklädnadens
ombesörjande som vidtogos. Sedan de 1819 och 1828
erhållit en lindring, hvilken efter det belopp, hvartill statsanslaget
till beklädnaden uppgick, kunde skattas till 71,000 Rdr b:co,
blefvo de vid 1856—58 års riksdag befriade från hvarje bidrag.
Denna befrielse från en afgift, som utgjorts med 3 Rdr 181/2 sk.
för hvarje rote, eller inalles 65,196 Rdr 17 sk. b:co, medförde
eu anslagsförhöjning af 97,800 kronor. Den beklädnadskostnad,
som staten öfvertagit, värderades i dess helhet vid denna riksdag
till 204,500 kronor. Båtsmanshållet, såväl rusthållet som rotehållet,
erhöll genom K. Kg. den 27 December 1848 och Kg. den 28 Maj 1867
den lindring i afseende på beklädnaden, att kronan öfvertog V&

34(5

af kostnaden och båtsmansnumret 4/''5> och kan den kostnad, som
derigenom drabbat statsverket, anses uppgå till 50,000 kronor,
enär med detta belopp det för båtsmansbeklädnaden afsedda anslaget
ökades vid 1865—66 års riksdag (jfr. R. St. skrifvelse angående
5:e hufvudt.). Genom den rätt Kongl. Maj:t erhöll vid 1872
års riksdag, att efter hand till halfva antalet sätta båtsmansnummer
på vakans inom Blekinge och Södra Möre, uppstår äfven
en lättnad för dem som på grund häraf få erlägga vakansafgifter
i stället för effektiv rotering.

STcjutsningsbesväret, som efter hand blifvit lindradt genom
skedda förhöjningar af skjutslegan och skedda ökningar af statsanslag,
anvisade för att mildra de skjutsskyldigas kostnad för
entreprenads åstadkommande, ordnades efter nya grunder genom
K. F. den 31 Maj 1878, genom hvilken möjliggjordes aflyftandetaf
gästgifveri-, håll- och reservskjutsskyldigheten från jorden. Så
snart entreprenad för skäligt pris kan åstadkommas, skall detta
ske, och skyldigheten att bestrida kostnaden är ålagd statskassan
och länet till omkring hälften för hvardera. Denna kostnad, som
af den för frågans utredning tillsatta komité år 1877 beräknades
att uppgå till ett belopp af 614,000 kronor årligen, skulle betäckas
till något mer än hälften af statsmedel, beräknadt till ett belopp
af 321,125 kr., och det öfriga, beräknadt till 295,875 kr., i form af
länsbidrag, olika för olika län, att utgöras i förhållande till bevillning
efter Art. II, med den förhöjning för jordbruksfastighet som
eger rum vid kommunala utskylders utgörande. För kronoskjuts,
hvars begagnande blifvit betydligt inskränkt genom de förbättrade
kommunikationerna, blef genom K.F. den31 Maj 1878 legan bestämd
till lika belopp med skjutslegan för resande. Kronobrefbäringen
afskaffades 1873, och uppfördes i sammanhang dermed ett anslag af

250,000 kronor till postafgifter för tjenstebref och dylika försändelser.

G. Allmänna bevillningen af fastighet oeh af inkomst.

Denna steg från 2,422,700, hvartill den uppgick 1850, till
3,212,900, hvartill den uppgick 1879, efter att hafva till följd af
den vid 1853—54 års riksdag beslutade nedsättning år 1855 nedgått
till 1,395,150. Den tillökning som skett af inkomsten har
varit åtföljd af nedsättning i bevillningsafgiften. Vid riksdagen
1853—54 blef nemligen fastigketsbevillningen nedsatt till hälften

347

eller från 2 till 1 krona pr mille af fastighetsvärdet, bevillningen
af embetsmäns löner från 3 till 1 procent af löneinkomst, samt
bevillning för inkomst af näring och rörelse från 5 till 2''/2 procent.
Denna nedsättning var en följd af statsverkets minskade behof
af tillskott utaf denna skatt. Som emellertid detta tillskott kunde
behöfvas vid en annan riksdag till större belopp, lemnades förhållandena
med bevillnings utgörande i öfrigt orubbade. Sålunda
bibehöllos de länsvis fastställda minimibelopp för jordbruksfastigheternas
taxeringsvärden, sådana de i den vid 1823 års riksdag
uppgjorda tabell blifvit bestämda, hvadan taxeringsvärdet å jordbruksfastigheten
bibehöll sig till samma låga belopp som var den
åsatt 1820, under det taxeringsvärdet å annan fastighet ej ringa
förhöjdes. Likasom förut fa^tstäldes för stadsmannanäring och
annan näring, hvilken bevillning påfördes i förhållande till inkomsten
deraf, klassvis uppgjorda minimibelopp, och togos dervid
till grund förut gällande minimiafgifter. Dessa blefvo ej, såsom
förhållandet varit med jordbruksfastigheter, bibehållna vid sina
förra belopp, utan nedsatta till hälften, men »detta förhållande
rättades följande riksdag. Till följd af de sålunda 1854 gjorda
nedsättningar af bevillningen nedgick eganderättsafgiften, som
nedsattes till hälften och hvilken, efter hvad vi förr anfört, utgjordes
ej allenast af den bevillning som utgick efter fastighetsvärdet,
utan äfven den som utgick af kapitalvärdet utaf inkomsten af
bruk, bergverk, fabriker och qvarnar, från 875,000 Rdr B:co eller
1,312,500 kronor, som den utgjorde år 1854, det följande året,
då de nya grundsatserna tillämpades, till 448,000 Rdr B:co, eller

672,000 kronor, således med nära hälften. Bevillningen för stadsmannanäring^,
å hvilken så väl inkomstprocenten, som minimiafgifterna
nedsatts till hälften och som således skulle, om minimiafgifterna
varit de bestämmande, i många fall kunnat nedgå till
V4 af dess förutvarande belopp, nedsjönk från 362,000 Rdr B:co
— 543,000 kronor till 232,000 Rdr B:co — 348,000 kronor och
minskades således blott med något mer än 1/3.

Den förändring som skedde genom den 1861 utfärdade bevillningsförordning,
hvars grunder ännu gälla, hade till syfte att efter
rättvisare grunder fördela bevillningens utgörande. Bestämmelserna
förenklades. Enligt Art. II af bevillningsförordningen bestämdes
bevillning att vara af två slag, dels af fastighet, hvarunder
endast hänfördes fastighet såsom skatteobjekt, och för hvilken
bevillning skulle utgöras af dess egendomsvärde, dels af inkomst

348

af kapital ock arbete, att utgå i förhållande till inkomsten, oberoende
af inkomstkällan, der den ej var jordbruk eller fastighet.
Inkomsten af kapital blef nu påförd bevillning lika som all annan
inkomst, den förut varande klassifikationen af särskilda slag af
yrken med dertill hörande minimiafgifter upphörde, likasom ock
kapitaliseringen af inkomster af bergverk, bruk, fabriker och
qvarnar till ett visst taxeringsvärde, hvarför eganderättsafgift
utgjordes, utan hvad som var inkomst af rörelse och ej antogs
vara fastighetens omedelbara afkastning fick sig inkomstbevillning
ålagd. Vid bevillningsafgiftens bestämmande utgick man från den
grundsats, att 1 procent skulle erläggas af den antagliga inkomsten,
och det af all slags inkomst, äfven af kapital, samt att fastighetsbevillningen
skulle bestämmas efter fastighetens antagliga afkastning,
beräknad till 3 procent af jordbruksfastighetens taxeringsvärde,
och 5 procent af annan fastighets taxerade värde, hvilket
är detsamma som 3 öre bevillning pr 100 kronor af jordbruksfastighetens
taxeringsvärde och 5 öre för 100 kronor af annan
fastighets uppskattningsvärde. Jordbruksfastighetsbevillningen nedsattes
således till 0,3 af det 1854 bestämda bevillningsbeloppet, och
inkomsten af rörelse och näring sattes till 0,4 af den förra bevillningen,
hvarvid dock bör märkas, att jordbruksfastigheten nu
skulle uppskattas efter sitt verkliga värde och ej efter minimitabellen,
likasom ock minibestämmelserna för inkomst af rörelse
och näring upphäfdes, och skulle äfven denna inkomst uppskattas
till sitt verkliga belopp. Den lättnad och befrielse, som förr tillkommit
endast de i allmän tjenst varande personer då de åtnjöto
en tarfligare inkomst, blef nu utsträckt till alla, hvilkas inkomst
ej uppginge till ett visst belopp. All inkomst af kapital och arbete
åtnjöt vid bevillnings utgörande afdrag för 300 kronor, då
den understeg 1,800 kronor, samt befrielse, då den ej uppgick till
400 kronor. Jemför man den förändring i bevillnings utgörande,
som egde rum från 1861 till 1862, så finnes före den nya bevillningsförordningens
tillämpning bevillningen af jordbruksfastighet
hafva uppgått till 436,300 kronor, af hus, tomt och stadsjord till
258,800 kronor, men år 1862 för den förra (utom stadsjorden
16,300) 531,000 och för den senare jemte stadsjorden till 226,000
kronor. Bevillningen af kapital och arbete uppgick 1861 af embetsmännens
löner till 224,260, efter en inkomst af 24,500,000 kronor,
och af inkomst af rörelse och näring 1,040,000, medan efter 1861
enligt förhållandena 1864, det första året då taxeringsvärdet

349

sammanförts särskildt för särskilda slag af inkomst, inkomsten
af kapital som uppskattats till ett belopp af 18,000,000, af rörelse
eller yrke till 110,000,000, af embetsman till 29,000,000, hvilken
inkomst skulle efter 1 procent bevillningsafgift hafva gifvit i bevillning
för kapital 180,000 kronor, för rörelse, näring, yrke och
enskild tjenst 1,100,000, för löneinkomst af allmän tjenst eller
pension 290,000, summa 1,570,000. Till följd af de vissa skattskyldiga
tillkommande bevillningsafdrag uppgick denna bevillning
ej till mer än 1,239,000, således med en nedsättning af 21 procent,
hvilket, om afdraget antages träffa de särskilda slagen af inkomster,
skulle nedbringa bevillningen för kapital till 142,000, för rörelse,
näring och yrke 869,000 och för enskild inkomst 230,000 kronor.
De skatteföremål, å hvilka bevillningen tillväxt, voro således
jordbruksfastigheter och embetsmäns löner. Oaktadt för de förra
bevillningen nedsatts till 0,3 af hvad den förut varit, uppgick
den till högre belopp än förr, till följd af borttagandet af minimitaxeringsvärden
och egendoms-uppskattningens återförande till
sitt rätta värde. Bevillningen för de senare ökades genom den
höjning bevillningen å lönerna erhöll. Bevillningsafgiften, som
förr sattes lägre än 1 procent för alla löner som ej uppgingo till
högre belopp än 1,800 kronor efter eu viss tarif, som reducerade
bevillningen till lägre belopp, än hvad den skulle kommit att
utgöra med det afdrag, som 1861 års förordning medgaf, beräknades
till lika procent af alla löner, med blott en nedsättning
som nämnda afdrag innebar. Inkomst af rörelse och näring minskades
med 171,000 kronor till följd af bevillningsafdragen å den
lägre inkomsten, medan beloppet af den bevillning, som skulle
motsvarat den uppskattade inkomsten, skulle hafva ökats med

40,000 kronor, oaktadt bevillningsafgiften blifvit nedsatt till 0,4 af
hvad den varit, beroende detta på den förut allt för låga uppskattningen
af näringsidkares inkomst, som var en följd af då
rådande klass-skattsystemet med dertill hörande minimiafgifter.

Om man skulle antaga, att bevillningsafgiften vore bestämd
efter de grunder som i 1812 års bevillningsförordning innehöllos,
d. v. s. fastighetsbevillningen till 21/,, kr. pr 1,000 kr. fastighetsvärde,
bevillningen af löneinkomst till 4 %, af inkomst utaf rörelse
och näring till 5 %, och med iakttagande af det i nu gällande
bevillningsförordning föreskrifna bevillningsafdrag, så skulle, om
de i general-sammandraget öfver 1879 års bevillning uppgifua
siffror läggas till grund

350

jordbruksfastighetsbevillningen 8V3 X 642,714 stiga till 5,272,000 rdr,
bevillning af annan fastighet.. 5 X 434,574 » » 2,173,000 »

bevillning afinkomst utaf rörelse

och näring.....................5 X 1,204,000 » » 6,020,000 »

allmän tjenst__________________ 4 X 396,000 » » 1,584,000 »

enskild tjenst________________________4 x 260,000 » » l,040,000_i»

af arrendatorer med beräkning af bevillningen till
det belopp, som bestämmes efter förhållandet
mellan hemmansvärdet och arrendet sådant det
var 1813, då arrendatorernas bevillning uppgick
till 116,000 rdr rmt och jordegendomens till

1,600,000, till _____________________________________________ 380,000 >

samt fyllnads- och öfverflöds- afgift, hvilken kunde

beräknas till 20 / af bevillningen efter Art. II 3,378,000 »

19,847,000 rdr,

i stället för att den uppgår till........................... 3,213,000 »

Om man till denna sistnämnda bevillningssumma lägger de
kommunala skatter, som på grund af kommunernas beskattningsrätt
utgå efter fyrk eller bevillningskrona, utgörande enligt 1877
års kommunalstatistik

på landsbygden efter fyrk ......... 5,700,000 kronor,

i städerna efter bevillningskrona 6,127,000 »

landstingsskatter .................... 390,000 »

12,217,000 kronor.

3,213,000 »
inalles 15,430,000 kronor,

så fattas ändock mer än 4 millioner i det belopp, som bevillvingen
till staten skulle utgöra efter 1812 års bevillningsförordnings
grunder.

H. Kommunal beskattning.

Densamma eu erhöll allt större betydelse, i den mån den
kommunala verksamheten utvidgades och nya slag af kommuner
tillkommo. Den blef äfven i de nya kommunallagarne den 21 Mars
1862 och dem supplerande förordningar ordnad efter andra grunder.
För att bereda kommunen en större sjelfständighet och
gifva utrymme åt en större verksamhetsförmåga medgafs densamma
egen beskattningsrätt. Dess myndighet utsträcktes ut -

351

öfver den förutvarande, till vissa uppräknade ärenden bundna
verksamhetssferen. Kommunen erhöll rätt att besluta i alla
sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
som ej hörde under offentlig myndighets maktområde, och för
sådant ändamål utvidgades äfven dess beskattningsrätt, som dittills
varit begränsad till sådana fall, der antingen särskilda lagar
medgifvit kommunen eu sådan rätt för särskildt uppgifna åliggandens
fullgörande, eller ock Kongl. Maj:t i ekonomisk lagstiftningsväg
sådant medgifvit. Kommunen berättigades nu att, efter
hvad kommunens kraf ansågs fordra, besluta utgifter och att för
dessas bestridande ålägga sina medlemmar utskylder efter en
viss bestämd grund. Denna makt var endast begränsad af den
skyldighet, som ålåg kommunen att. i vissa fall, då utgiften fordrade
beskattning för längre tid, underställa beslutet högre myndighets
pröfning. Den grund för den kommunala beskattningen,
som fastsstäldes, var utskylders utgörande af kommunens medlemmar
i förhållande till hvad af dem erlades i bevillning efter
Art. II, och öfvergafs den förut gällande grundsats, enligt hvilken
man i första rummet vändt sig tilll fastigheten och lämpat utskylderna
för andra beskattningsföremål i ett visst förhållande
till densamma. Mantalet upphörde att utgöra grunden för kommunala
utskylders utgörande på landet, och i stad sattes kommunalskatten
i lika förhållande till fastighetsbevillning som till
inkomstbevillning.

Man försökte till en början i 1862 års kommunalstadga för
landet att på det sätt lägga mantalet till grund för kommunalskatts
utgörande af hemman, att medeltaxeringsvärdet af kommunens
hemman skulle utgöra grunden för kommunalskatts utgörande
af i mantal satt jord, och att således för hvarje mantal
skulle utgöras lika stor kommunalskatt, oberoende af deras olika
taxeringsvärde, men de orättvisor som deraf blefvo en följd, med
hänsyn till det olika värde som olika mantal egde, föranledde, att
detta förhållande redan följande riksdag 1862—63 förändrades till
hvad nu är bestämdt, nemligen så att bevilluingen efter Art. II
skulle ligga till grund för hemmanens kommunalskatt likasom
för utskylder af andra beskattningsföremål, men med den jemkning,
att jordbruksfastigheten skulle vid det kommunala fyrktalets
påförande skatta dubbelt så högt, i förhållande till bevillningen,
som andra beskattningsföremål. Den sålunda bestämda beskattningsgrunden
borde tillämpas, så snart ej särskild lag bestämde

352

annan grund för kommunalutskylds utgörande, dock med rätt för
stad och för landsting att göra vissa modifikationer i utskyldens
påläggande, der särskilda förhållanden sådant kunde fordra. Genom
1862 års kommunallagar blef sålunda i afseende på utgörande
af de kommunalutskylder, för hvilka icke särskilda lagar förut
uttryckligen bestämt en annan grund, den likställighetsgrundsats
tillämpad, som fått sitt uttryck i de grundsatser, hvarpå bevillniugsförordningarne
efter 1809 hvilat, och kom sålunda den drygaste
kommunalbördan, den till fattigvården, att utgöras efter
bevillningsriksdalern i stad och kommunalfyrk på landet. Denna
utjemning af de kommunala bördorna utsträcktes äfven till andra
föremål; så till folkskolan, i det att genom K. F. den 30 Nov.
1876 stadgades, att bidrag till kostnad för folkskolebyggnad, som
förut utgått efter samma grund som för kyrkobyggnad, skulle utgöras
efter de för kommunalutskylders utgörande stadgade grunder,
på samma gång som de afgifter till folkskolan, hvilka förut
utgått efter Art. II, bestämdes att utgöras efter den för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet stadgade grund. Den skyldighet
att lemna bidrag till kyrkbyggnad, som förr skulle utgöras endast
af i mantal satt jord efter hemmantalet, blef genom K. F. den 4
Nov. 1876 bestämd att utgå af all slags fastighet, så väl jordbruksfastighet
som annan. I afseende på fjerdingsmansbestyrets
bekostande, som förut ålegat jorden, bestämdes genom K. Kg. den
20 April 1866, att detta skulle ske efter samma grund, som kommunalutskyldér
i allmänhet, så snart aflöning kommer i fråga.

Föhållandet mellan de olika slagen af skatter var, med be
räkning efter nettobehållning, följande:

1850. 1880.

Kronor. Kronor.

Direkta skatter: Ränta och tionde, bergverkstionde,
gerningsören, mantalspenningar,
inkomster till försvarsverket,
allmän bevillning med dertill hörande

tilläggsbevillning ........................... 10,231,833. 12,896,778.

Andra ordinarie inkomster samt postmedel 669,557. 2,230,474.

Indirekta skatter: Tullmedel____________ 5,446,196. 20,810,000.

Charta sigillata............. 420,953. 2,876,000.

Bränvins- och hvitbetssockerafgift...... 842,746. 14,530,000.

Summa 17,611,285. 53,343,252.

353

Tager man i betraktande den förändring, som förhållandet
mellan de direkta och indirekta skatterna undergått, samt den
tillväxt, i förhållande till statens öfriga inkomster, som skatterna
erhållit, så finner man med afseende på 1880 års ordinarie inkomster,
om man ser på nettobehållningen, inkomsten af arrende
och skogsmedel, böter m. fl. inkomster som ej äro att hänföra
till skatter, utgöra öfver 14 % af inkomsten, under det att de direkta
skatterna, rust- och rotevakansafgifterna deri inbegripna,
utgöra omkring 85 f. Betraktar man inkomststaten i dess helhet,
så finnes det förstnämnda slaget af inkomster, d. v. s. de som ej
äro skatter, utgöra något öfver 4 % af alla inkomsterna, både
ordinarie och extra, efter nettoinkomsten beräknade, under det
de till de direkta skatterna hänförda afgifterna utgöra 24 % af
samtliga inkomster, medan de indirekta skatterna uppgå till
något öfver 71 f.

Rättelser.

Vid Prof. II. L. Rydins reservation:

Sid. 94 rad	18 uppifr.	står: ruinerade	läs
» 96 »	3 nedifr.	» på sådant	»
» 103 »	8 uppifr.	» skatter	»
» 138 ■.	10 nedifr.	» (sid. 38)	»
» 140 »	11 uppifr.	» förordningen	»
		Vid Bilagan:

Sid. 51	råd	13 och 12 nedifr.	står
w	»	»	10	»	»
,)	55	»	13	»	»
»	57	»	2	»	»
»	,,	»	1	»	»
»	62	»	18	»	»
M	68	»	13	»	»
»	76	»	13	uppifr.	*>
)»	77	»	21	»	»
»	78		7	»	»
))	84	»	3	nedifr.	»
»	»notrad 2	uppifr.	»
))	86	rad	7 och 8	»	»
»	„	»	21	»	»
»	88		7	nedifr.	»
„	89	»	3	uppifr.	»
»	»	»	7	»	»
„	92		16	nedifr.	»>
»	„	»	15	»	»
,)	93	»	8	»	»
»	96	n	13	uppifr.	»

på sådant sätt

skatten

(sid 122)

i Vadstena artiklar 1524 g 10 läs: på
förklarade läs: förbundo
vissa » bestämdare

Styffe antog » man antagit
150 år förut utgår.
måste läs: måste mycket

Juli

fullmakt af den 14 Aug.

gränshusens

daler o. s. v.

häfver,

man dat af den 17 Maj 1022
tran

å Allra. Besv.
naturaprestationerna
de förra

det förslag till stadga
de mera betydande städernas

brefvet

gränshärens »>

daler ”

häfver »

mandat “

trän »

och förklaringen »
räntan »

den förra >>

den stadga »

städernas »

särskildt utgår.
som läs: som tid efter annan
fartygets egare läs: fastighetsegare ^
såväl sjö- som landtullarne läs: små tnllarne.

Stockholm, 1882. Kongl. Boktryckeriet.