SÄRSKILDA INOM JUSTITIEDEPARTEMENTETTILLKALLADE SAKKUNNIGA FÖR ÖVERARBETNING AV VISSA DELAR IDET AV VATTENRÄTTS- OCH DIKNINGSLAGSKOMMITTÉERNADEN 17 DECEMBER 1910 AVGIVNA FÖRSLAGET TILL VATTENLAG (Statens offentliga utredningar 1918:2)

B E T Ä N K A N 1) E

M Kl)

FOU SLAG

TILTi

VATTENLAG

M. M.

AVGIVET AV

SÄRSKILDA INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA FÖR ÖVERARBETNING AV VISSA DELAR I
DET AV VATTENRÄTTS- OCH DIKNINGSLAGSKOMMITTÉERNA
DEN 17 DECEMBER 1910 AVGIVNA FÖRSLAGET
TILL VATTENLAG.

STOCKHOLM 1917

KUNG!.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
161472

Till

Herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 26 april 1912 förordnat undertecknad Högstedt
att från och med den 1 maj samma år tillsvidare biträda inom justitiedepartementet
vid behandling av frågan om ny vattenlagstiftning, har
herr statsrådet den 1 juni 1915, på grund av samma dag erhållet nådigt
bemyndigande, kallat undertecknade Daniel Persson, Ingeström och Lubeck
att såsom sakkunniga jämte undertecknad Högstedt biträda med överarbetning
av vissa delar i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
den 17 december 1910 avgivna förslaget till vattenlag, nämligen första
och andra kapitlen, nionde, elfte, trettonde och fjortonde kapitlen, sistnämnda
fyra kapitel i den mån de avsåge att reglera frågor hörande till
den lukrativa vattenrätten, samt de övriga stadganden i förslaget, som med
berörda delar därav ägde omedelbart samband, med uppdrag för de sakkunniga
att vid överarbetningen taga särskild hänsyn därtill, huruvida och
på vilket sätt de samhälleliga intressena och den jordbrukande befolkningens
berättigade önskemål borde beaktas i högre grad än som skett i kommittéförslaget;
och har herr statsrådet uppdragit åt undertecknad Högstedt
att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete samt förordnat t. f. revisionssekreteraren,
hovrättsrådet i Göta hovrätt N. Gärde att tjänstgöra
såsom sekreterare hos de sakkunniga.

Den 20 oktober 1915 har herr statsrådet, jämväl enligt nådigt bemyndigande,
kallat undertecknad Nordqvist att deltaga i förevai’ande arbete,
såvitt anginge stadganden, som beröra fisket.

I skrivelse den 5 juli 1916 till herr statsrådet hava de sakkunniga
hemställt, att det åt dem lämnade uppdraget måtte utsträckas att avse
dels överarbetning jämväl av sjunde och tolvte kapitlen i förslaget till
vattenlag dels ock utarbetande — med anledning av riksdagens skrivelse
den 30 maj 1913, n:r 194 — av förslag till sådana lagbestämmelser, att
rättighet medgåves enskilda fastighetsinnehavare att för tillgodogörande
av vatten till husbehov över annans fastighet framdraga ledning. Till vad
sålunda hemställts har Kungl. Maj:t den 14 juli 1916 funnit skäl lämna bifall.

Angående vissa i nionde kapitlet i förslaget till vattenlag behandlade
frågor hava de sakkunniga hållit överläggningar med t. f. byråchefen A.
F. Enström.

De sakkunniga, vilka numera slutfört det åt dem anförtrodda arbetet,
få härmed vördsamt överlämna nedannämnda lagförslag med tillhörande
motivering, nämligen förslag till:

1) vattenlag;

2) lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra tinnes;

3) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning;

4) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen;

6) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt

till fiske;

7) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom; samt

8) lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade dels ett av hydrografiska
byrån på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1916 i enlighet
med de grunder, som av de sakkunniga fastslagits, uppgjort förslag till
förteckning å vattendrag, i vilka kongsådra skall anses finnas, dels ock en
till byråns utredning hörande karta.

Vid betänkandet finnas jämväl fogade särskilda, av undertecknade
Daniel Persson, Ingeström, Lubeck och Nordqvist avgivna reservationer.

Stockholm den 14 mars 1917.

K. H. HÖGSTEDT.

D. PERSSON i Tallberg.
SVEN LUBECK.

ÅKE INGESTRÖM.
OSC. NORDQVIST.

A7. Gärde.

LAGFÖRSLAG.

■

Förslag

till

Vatten lag-,

1 KAP.

Om rätt till vatten.

1 §•

Envar äger att, såvitt ej här nedan eller eljest i lag annorledes
stadgas, råda över det vatten, som linnes å hans grund.

2 §•

I rinnande vatten njute vardera sidans ägare lika lott i vattnet,
ändå att större del därav framrinner å den enes grund än å den andres.

Genom vad nu sagts göres ej rubbning i den rätt till större lott i
vattnet, som kan grundas å dom, urminnes hävd eller annan särskild
rättsgrund. Där utan sådan rättsgrund ena sidans ägare, då denna lag
träder i kraft, vid lågvatten tillgodogör sig mer än hälften av den framrinnande
vattenmängden, äge han till bevarande av sin rätt till vattnet
åberopa förut gällande lag.

3 §•

Ägare av strand vid sjö eller annat vatten vare, ändå att han ej
har del i vattenområdet, berättigad att vid sin strand hava mindre brygga,
båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets
ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder
mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap.

4 §•

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över vatten,
kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2 eller 7 kap., under -

kasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft,
därom stadgas i nämnda kapitel; och galle i fråga om rätt till ersättning
för sålunda tillskyndad förlust vad i 9 kap. tinnes föreskrivet, dock med
de inskränkningar, som föranledas av stadgandena i 6 och följande §§ av
detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§.

Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs underkasta
sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför galle
vad särskilt är stadgat, dock med här nedan föreskrivna inskränkningar i
rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.

5 § (11 och 12 §§).

Kongsådra skall anses finnas i sådana områden i rinnande vatten,
som äro upptagna å lagakraftägande förteckning, upprättad i den ordning
särskilt stadgas.

A. förteckning, som nu sagts, skola uppföras de vattendrag, räknat
från viss genom utlopp ur sjö eller särskilt tillflöde bestämd plats, i vilka
vid lågvatten framrinner en vattenmängd av fem kubikmeter eller mer i
sekunden.

6 § (5 §).

Tages i vattendrag, där kongsådra finnes, vatten i anspråk för inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän flottled
eller för fiskets tillgodoseende eller för torrläggning eller bevattning
av mark, vare ägare av strömfall eller annat område i vattendraget pliktig
att utan gottgörelse underkasta sig därigenom uppkommen förlust i vattenmängd,
i den mån förlusten tillsammans med det vatten, som förut må
hava tagits i anspråk för ändamål, som nyss nämnts, icke överstiger en
tredjedel av den i varje tidsmoment framrinnande vattenmängden. Där
viss myckenhet vatten tages i anspråk oberoende av växlingarna i vattenföring,
skall omförmälda anpart beräknas av lågvatten m ängd eu.

Om för ändamål, som ovan nämnts, åtgärd vidtages, varigenom i
strömfall, där kungsådra finnes, fallhöjden minskas, vare fallägaren pliktig
att utan gottgörelse vidkännas en tredjedel av den därigenom uppkomna
förlusten i vattenkraft. Går strömfallsägaren förlustig både vatten och
fallhöjd, skall av den ursprungliga vattenkraften i den del av fallet, som
borttages, allenast en tredjedel avstås utan ersättning.

Därest genom vattenreglering eller liknande åtgärd, som verkställts
inom de närmaste tjugu åren före framställandet av anspråk enligt denna

§, lågvattenmängden blivit ökad, skola de nu givna bestämmelserna icke
vinna tillämpning i avseende å den vunna ökningen.

7 § (6 §)•

Har vattendomstol lämnat medgivande till bebyggande av strömtall,
där kungsådra finnes, vare på grund av vad i 6 § stadgats strömfallets
ägare icke pliktig att utan gottgörelse underkasta sig minskning i den
vattenmängd .eller fallhöjd, som han enligt vattendomstolens beslut
äger tillgodogöra sig, såframt ej minst fyrtio år förflutit från den för
byggnadens fullbordande jämlikt 11 kap. 63 § bestämda tid; dock skall
för varje förflutet år utöver tjugu den enligt eljest gällande bestämmelser
strömfallets ägare tillkommande gottgörelse, såvitt den avser sådan anpart
i vattenmängd eller fallhöjd, som i 6 § sägs, minskas med en tjugondei.

Där företag, som i 6 § avses och som är av betydenhet, med sannolikhet
kan förväntas inom en nära liggande framtid ifrågakomma, äge
vattendomstolen att i beslutet om strömfallets bebyggande rörande tidpunkten
för inträde av strömfallsägarens skyldighet enligt 6 §, såvitt
angår det sålunda väntade företaget, meddela andra föreskrifter än i första
stycket sägs.

Vattendomstolen må ock, när särskilda förhållanden därtill föranleda,
i samband med byggnadsbeslutet medgiva förlängning av de i första stycket
angivna tider.

8 § (7 § första stycket och 8 §).

Har strömfall, där jämlikt denna lag kungsådra finnes, bebyggts
enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
i kungsådra, skola, såframt vid tillståndets lämnande förbehåll gjorts om
skyldighet för strömfallets ägare att underkasta sig de inskränkningar eller
jämkningar i avseende å nyttjandet av vattnet i kungsådran eller de ytterligare
villkor för rätten att tillgodogöra sig dess väften, som kunna föranledas
av ny lagstiftning, stadgandena i 6 § träda i stället för de i sammanhang
med tillståndet givna bestämmelser, dock ej i den man dessa
ålägga strömfallsägaren särskilda skyldigheter beträffande vid tiden för
tillståndets meddelande förhandenvarande intressen; har dylikt förbehåll
icke skett, galle ock vad nu sagts, där ej strömfallsägaren genom anmälan
till vattendomstolen inom etthundraåttio dagar efter det denna lag trätt i
kraft förklarar sig vilja fortfarande vara underkastad de vid tillståndets
beviljande meddelade bestämmelserna.

c j I den mån stadgandena i 6 § skola lända till efterrättelse beträffande
strömfall, varoin i första stycket förmäles, skall vad i 7 § första
stycket finnes föreskrivet ävensom, såvitt angår skyldigheten för fallägaren
att utan ersättning finna sig i förlust av vattenmängd, bestämmelsen i
''j.r 1a. st7cket aga motsvarande tillämpning å sådant strömfall; dock
att de i sistnämnda § angivna tider räknas från den dag, då denna laoträder
i kraft, samt att föreskrift enligt 7 § andra stycket må meddelas
allenast, om talan därom väckes av myndighet eller av någon, vars rätt
därav beröres, inom ett år räknat från lagens ikraftträdande eller, där
tallägaren ägt göra anmälan, som ovan sägs, från det tiden därför tilländagått.

linnés icke jämlikt denna, lag kongsådra i strömfall, som bebyggts
enhgt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
var.e strömfallets ägare icke på grund av vad i samband med
tillståndets beviljande må hava föreskrivits pliktig att till förmån för sådant
! - ,aVS(®tt företao> om vars utförande fråga väckes efter det denna lao r

1 kratt, utan ersättning underkasta sig minskning i strömfallets vatten"
mängd eller fallhöjd.

9 § (7 § andra stycket).

i „4r’ ^enna !ag träder i kraft, strömfall, där jämlikt denna lag
kungsådra finnes, lagligen bebyggt utan tillstånd, som i 8 § sägs, eller
varder sadant strömfall därefter utan dylikt tillstånd bebyggt i enlighet
med beslut, som meddelats på grund av äldre lag, vare fallets ägare icke
pa grund av stadgandena i 6 § pliktig att utan ersättning underkasta sig
minskning i den vattenmängd eller fallhöjd, som han äger medelst byggnaden
tillgodogöra sig. ‘ D&

10 § (9 §).

År strömfall, som avses i 7 eller 8 §, bebyggt för tillgodogörande
endast av en del av den ägaren tillkommande vattenmängden, skall, ändå
att ägaren efter ty ovan stadgas är pliktig att utan gottgörelse underkasta
sig minskning i det av honom tillgodogjorda vattnet, denna skyldighet
åligga honom allenast, i den mån den obegagnade delen av vattnet
ma understiga en tredjedel av vattenmängden eller den mindre del därav
vilken tages i anspråk för ändamål, som i 6 § omförmäles.

Har, sedan strömfall bebyggts för utnyttjande av en del av vattnet,
ytterhgare byggnad skett för tillgodogörande av annan del därav, varde,
såvitt stadgandena i 6 § äro tillämpliga beträffande förstnämnda del av
vattnet, den i samma § omförmälda anpart beräknad proportionsvis å de

olika vattenmängder, för vilkas tillgodogörande byggnad sålunda å skilda
tider skett.

11 § (10 §).

Byggnad, som avser att tillgodogöra helt eller delvis samma vattenmängd
och fallhöjd, som genom förut befintlig byggnad varit utnyttjad,
vare i de hänseenden, som i 7—10 §§ förmälas, utan annan rättsverkan
beträffande den sålunda ånyo tillgodogjorda vattenmängden och fallhöjden
än den byggnad skulle haft, i vars ställe den trätt.

12 § (ny).*!

Prövas för tillgodoseende av sådant, i 6 § ej omnämnt allmänt
ändamål, som är beroende av vattnets fria framrinnande, nödigt att
byggnad i vattendrag, varest kongsådra finnes, utrives eller ändras, galle
i fråga om skyldighet för byggnadens ägare att utan ersättning vidkännas
därigenom uppkommen förlust i vattenmängd vad i 6—11 §§ finnes för
där avsedda fall föreskrivet.

13 § (ny).

Där genom förlust i vattenmängd till följd av företag, som avses i
* 6 §, eller åtgärd enligt 12 § ägare av strömfall eller annat vattenområde

lider skada utöver den, som förlusten i sig innebär, vare han, ändå att
enlio-t reglerna i 9 kap. eller eljest gällande bestämmelser ersättning för
skadan skolat utgå, ej berättigad till sådan ersättning, i den mån skadan
föranledes av förlust, vilken han efter ty i föregående §§ stadgas är
pliktig att utan gottgörelse vidkännas.

14 § (ny).

1 mom. Ägare av strömfall, som jämlikt denna lag bebygges, vare
pliktig att, där den vattenkraft, som kan vid oreglerat lågvatten uttagas
vid byggnaden, uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter, för tillgodoseende
av kringliggande bygds behov av kraft till användning i hantverk,
småindustri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmnin
tillhandahålla högst en tjugondei av den årliga kraftmängd, som beräknas
med det installerade maskineriet bliva uttagen; dock skall, där någon del
av vattenkraften inom tio år före det vattendomstolens medgivande till
byggnaden lämnas varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre
lag, skyldighet, som nu nämnts, åligga ägaren allenast, om minst trehundra

turbinhästkrafter mera än förut kunna vid lågvatten uttagas, och o-älle
skyldigheten endast i avseende å ökningen.

Varder genom vattenreglering eller liknande åtgärd, som verkställes
jämlikt denna lag, den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas vid
kraftanläggning, vilken tillkommit enligt äldre lag, ökad med minst trehundra
turbinhästkrafter, eller vinnes genom företag eller åtgärd, som
nyss sagts, en genomsnittlig ökning i den vid anläggningen uttao-bara
vattenkraften av minst trehundra turbinhästkrafter, skola, såframt^ den
vattenkraft, som vid oreglerat lågvatten kunnat uttagas vid anläggnino-en,
uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter, i avseende å ökningen^bestämmelserna
i första stycket äga motsvarande tillämpning.

Huruvida och i vilken omfattning skyldighet att efter ty ovan sao-ts
tillhandahålla kraft skall åligga ägare av strömfall, bestämmes av vattendomstolen
för en tidrymd av trettio år i sänder; och skall härvid hänsyn
tagas å ena sidan till det behov av kraft, som inom bygden redan föreeller
i en nära framtid är att motse, och å andra sidan till den
tillgång på kraft, som må eljest vara att påräkna för ändamålet. Där ej
inom ett år före utgången av tidsperiod, som nyss sagts, strömfallsägaren
eller någon, som må anses berättigad att komma i åtnjutande av kraft,
varom här är fråga,_ eller ock myndighet, åt vilken Konungen uppdrao-it
att bevaka bygdens intresse i förevarande hänseende, genom ansökan hos
vattendomstolen påkallar ny prövning, skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl för nästa period.

2 mom. Vill någon, som må anses därtill berättigad, komma i
åtnjutande av hela eller någon del av den kraft, strömfallsägare efter ty i
1 mom. sägs förpliktats att tillhandahålla, göre i den ordning 11 kap. stadgar
ansökan därom hos vattendomstolen. Där ej annorlunda överenskommes
vare fallägaren icke pliktig att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än
två år efter det ansökningen delgivits honom. För kraftens överförande
erforderlig ledning skall sökanden själv bygga och underhålla. Kraftens
fördelning på olika delar av dygnet eller året varde bestämd på sätt, som
med hänsyn till föreliggande förhållanden må anses skäligt.

I den män kraft, varom nu är fråga, tages i anspråk, skall ersättning
därför givas med det belopp, som motsvarar strömfallsägarens självkostnad
med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. I fråo-a om
storleken av nämnda ersättning ävensom villkoren i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela bestämmelser i samband med
beslut i anledning av ansökan, som nyss sagts; och galle beträffande rätt
att påkalla ändring i sålunda meddelade bestämmelser vad i 9 kap. 29 §
finnes för där avsett fall föreskrivet.

3 mom. Vad i 9 kap. 37 § första stycket, 38, 40 och 41 §§ stadgas
beträffande överföring av kraft, som lämnas i ersättning för förlorad
vattenkraft, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om
tillhandahållande av kraft enligt denna §.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

1 § (1 och 34 §§).

Med byggande i vatten avses i denna lag uppförande av damm, bro,
brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom verkställande av fyllning
eller ”pålning i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling eller havet eller
ock på land så nära strandbrädden, att inverkan kan ske på vattenståndet.
Till byggande i vatten hänföres ock, sedan byggnad, som nu sagts, kommit
till stånd, varje ändrings- eller reparationsarbete därå nedom högsta kända
vattenståndet.

Vad i denna lag stadgas om byggande i vatten skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om bortledande av vatten ur vattenområde, som
ovan nämnts, grävning och sprängning i sådant vattenområde samt annan
åtgärd till förändring av vattnets djup eller läge därstädes.

2 § (14 §).

Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

3 § (2 och 3 §§).

Ej må någon så bygga i vatten, att genom uppdämning, sänkning
av vattenståndet eller annorledes intrång göres å eller eljest skada tillfogas
annan tillhörig egendom, vare sig jord, hus, fiske, bebyggt eller
obebyggt strömfall eller annat, utan så är att nyttan därav efter avdrag
av byggnadskostnaden eller vad av denna belöper på den del av byggnaden,
som föranleder skadan, prövas uppgå till ett värde, motsvarande tre
gånger den skada, som göres å åker och äng, och två gånger skadan å
annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill

i—1614 72

skadan å den byggande tillhörig egendom må skattas. För skada skall
ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring
av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden, ändå
att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare,
där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring
av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara.

Där byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må den tillåtas,
ändå att hinder däremot skulle möta av vad i första och andra styckena sägs.

Om byggande, varigenom annans strömfall eller del av strömfall
tillgodogöres, gälle vad i 5—7 §§ finnes stadgat.

4 § (ny).

Där genom byggande i vatten vållas uppdämning, som hindrar eller
försvårar framtida torrläggning av mark, vare sådant hinder eller försvårande
att hänföra till skada i den mening 3 § avser; dock skall vid jämförelse
enligt första stycket av samma § skada i omförmälda hänseende
tagas i beräkning allenast en gång.

5 § (4 §).

Tillhör ett strömfall till skilda delar olika ägare, och vill en av
dem tillgodogöra sig förutom egen jämväl annans del i fallet, vare han,
där falldelarnas gemensamma tillgodogörande innebär väsentlig ekonomisk
eller teknisk fördel, berättigad därtill mot ersättning, som i 9 kap. skils,
såframt han såsom ägare eller på grund av servitutsrätt, som upplåtits
för all framtid, råder över mer än hälften av den efter vattenmängd och
naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller den del därav, om
vars bebyggande är fråga.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga om två eller
flera, olika ägare tillhöriga strömfall.

6 § (5 §).

Äro å ömse sidor av ett strömfall olika ägare, må ena sidans ägare
bjuda ägaren av motsatta sidan att gemensamt utnyttja fallet; vill denne
det ej, äge den, som bjudit, att mot ersättning, som i 9 kap. skils, tillgodogöra
sig jämväl andra sidans lott i vattnet, såframt det prövas kunna
ske utan synnerlig skada för dess ägare. Har denne förklarat sig villig
deltaga i fallets tillgodogörande, men kan ej enighet nås om sättet för
dess bebyggande eller vattnets nyttjande, bestämme vattendomstolen de
villkor, varunder tillgodogörandet må äga rum.

Vilja båda var för sig utnyttja hela strömfallet, pröve vattendomstolen,
åt vilkendera företräde bör givas.

7 § (6 §).

Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark eller
som vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet, icke utan delägares förfång
skiftas vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten
tillhörigt vattenområde, och vill en delägare tillgodogöra sig hela fallet,
vare han, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig skada för övriga
delägare samt han såsom delägare eller på grund av servitutsrätt, som
upplåtits för all framtid, råder över mer än hälften i strömfallet, berättigad
att mot ersättning, som i 9 kap. skils, från samfälligheten tillösa sig
fallet jämte det utmål, som enligt bestämmelse vid skifte må finnas avsatt
för fallets tillgodogörande. Gränserna för strömfallet ovan och nedan i
vattendraget skola bestämmas av vattendomstolen.

Om delägare i samfällt strömfall, vilket ej kan utan delägares förfång
skiftas, vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller annan mindre
anläggning för vattnets tillgodogörande, bjude de andra att taga del däri;
vilja de ej, och prövar vattendomstolen det kunna ske utan synnerlig
skada för dem, förelägge då honom, på vad sätt, villkor och tid han må
bygga och nyttja anläggningen. Ändå att tid, som må vara bestämd för
bibehållande av sådan anläggning, icke gått till ända, äge under de i
första stycket omförmälda förutsättningar delägare begagna sig av lösningsrätt,
som där nämnts.

8 § (7 §).

Vill någon i vatten, där fisken har sin gång, göra damm eller annan
byggnad, vare han pliktig att utan ersättning vidtaga och för framtiden
underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst eller eljest för tryg -

gande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet nödigt vatten så
ock att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt, vilka
till följd av byggnaden må erfordras till skydd för fisket. Kan nyttan av
ifrågasatt anordning icke skäligen anses motsvara den förlust och kostnad,
som därigenom skulle tillskyndas byggnadens ägare, må dock efter tillstyrkan
av statens fiskeritjänsteman befrielse från sagda skyldighet medgivas.

9 § (8 §).

Kronan, kommun eller hushållningssällskap äge rätt att i eller invid
vattendrag, där till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad
fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna särskild
fiskvåg eller eljest vidtaga anstalter för fiskets befrämjande ävensom
taga i anspråk det vatten, som för ändamålet erfordras. Beträffande
företag, som nu nämnts, galle vad angående byggande i vatten finnes
föreskrivet; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket icke hinder
för sådant företag, där ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas den,
som äger råda över vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utvidgande
eller förbättrande av befintlig fiskvåg eller annan anordning till
fiskets befrämjande.

10 § (9 §).

Bygges damm för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft, eller
göres för nämnda ändamål annan byggnad i vatten, varigenom de naturliga
vattenståndsförhållaudena ändras, vare byggnadens ägare pliktig att
till befrämjande av fisket inom landet från och med året näst efter det,
då arbetet å byggnaden påbörjats, så länge byggnaden bibehålies, erlägga
en årlig avgift av minst tio öre och högst en krona för varje hästkraft,
som vid lågvatten kan uttagas vid byggnaden. Göres byggnad i vatten för
reglering av vattnets avrinning eller för tillgodogörande av vattnet annorledes
än såsom drivkraft, vare lag samma, dock att i sådant fall avgiften
skall beräknas efter den före regleringen framrinnande lågvattenmängden
eller, där fråga är om vattnets tillgodogörande, efter den lågvattenmängd,
som kan vid dammen uttagas, samt utgå med minst tio och högst ett hundra
kronor för varje sekundkubikmeter. Göres damm såväl i ändamål av vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes
eller för reglering av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden
vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till det ändamål,
som är det huvudsakliga.

Avgift, som i första stycket sägs, skall inom ovan angivna gränser,
efter förslag av statens fiskeritjänsteman, bestämmas med fäst avseende
bland annat därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om med
hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i Ovigt samt dess belägenhet
inverkan därav å fisket är mer eller mindre menlig, om byggnadens
ägare jämlikt stadgandet i 8 § förpliktats att vidtaga och underhålla anordningar
för fiskets bestånd, samt om föreskrivna dylika anordningar för
ägaren medföra större eller mindre kostnad.

Där genom byggnad, som i första stycket avses, allenast obetydlig
ändring i vattenståndsförhållandena förorsakas, må befrielse från ovan
stadgad skyldighet medgivas.

Varder byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ombyggd eller
ändrad, och medför ombyggnaden eller ändringen väsentligt större skada
å fisket än den byggnaden förut orsakat, skola de i första och andra
styckena givna bestämmelserna lända till efterrättelse i avseende å byggnaden.

Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall för det därmed avsedda
ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

11 § (io §)•

I eller vid allmän farled må ej byggas, med mindre byggnaden
göres på sådant sätt eller sådana särskilda anordningar vidtagas, att leden
fortfarande kan utan olägenhet av någon betydelse användas för det därmed
avsedda ändamålet. Lag samma vare, där någon vill bygga i allmän
flottled.

12 § (11 och 12 §§).

E må så byggas i vatten, att menlig inverkan på klimatet eller på
allmänna hälsotillståndet vållaB eller eljest allmänna intressen i avsevärd
mån kränkas eller sättas i fara.

Till bevarande av naturminnesmärke böra, ändå att det ej blivit i
laga ordning fridlyst, vid byggande i vatten vidtagas sådana anordningar,
som utan att i nämnvärd mån betunga företaget med kostnader må anses
för ändamålet lämpliga.

13 §.

Finnes, då någon vill bygga i vatten, det skäligen kunna antagas,
att företag för inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled
eller av allmän flottled eller av fiskvåg eller för befrämjande av annat

allmänt eller enskilt ändamål av betydenhet framdeles kan ifrågakomma,
ändå att behov därav vid tiden för byggandet ej förefinnes, skall, där
byggnaden härigenom icke i nämnvärd mån fördyras, denna så inrättas,
att företag, som nu nämnts, såvitt möjligt icke försvåras.

14 § (15 §).

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan
tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet,
eller att å annans grund i eller vid vattendrag verkställes grävning, sprängning
eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande
eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tao-es i
anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9&kap.
skils. Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till
husbehovsförbrukning galle vad särskilt är stadgat.

Där vid meddelande av beslut angående inrättande av fiskvåg eller
vidtagande av annan anordning till förebyggande av skada å fiske eller
till fiskets befrämjande förbud finnes böra givas mot bedrivande av fiske
inom visst område, skall beträffande intrång, som därigenom tillskyndas
annan i.hans rätt till fisket, vad i första stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

15 § (ny).

Vill någon för tillgodogörande av vatten begagna sig av annan tillhörig
byggnad i vatten, och kan det ske utan väsentlig olägenhet för byggnadens
ägare, vare han därtill berättigad; dock åligge honom att, efter°ty
byggnaden prövas vara honom till gagn, gottgöra ägaren skälig andel av
byggnadens värde i det skick, vari den befinnes, samt taga del i kostnaden
för dess framtida underhåll. För intrång och olägenhet, som tillskyndas
byggnadens ägare, skall ersättning givas enligt reglerna i 9 kap.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation med eller utan elektrisk utrustning
icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare avmark
vid eller i närheten av vattendraget pliktig att mot ersättning, som
i 9 kap. sägs, till sådant utmål avstå det område, som oundgängligen tarvas
därför.

17 §.

Ej må för ändamål, som i 14 och 16 §§ nämnts, tagas i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, där det utan oskäliga kostnader kan undvikas.

18 §.

Skall ersättning för förlorad vattenkraft, efter ty i 9 kap. skils,
lämnas genom tillhandahållande av kraft medelst elektrisk överföring, skall
beträffande skyldighet att avstå eller upplåta jord eller lägenhet för framdragande
av därför erforderlig ledning i den sträckning, som av Konungen
bestämmes, så ock angående ersättning och sättet för ersättningens bestämmande
gälla vad som tinnes stadgat för det fall, att Konungen för någon
orts förseende med belysning eller drivkraft eller för därmed jämställt
ändamål prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man,
menighet eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk ledning;
dock att, om ledning tarvas allenast över mark, tillhörig ersättningsgivaren
och den, till vilken kraftöverföringen sker, därom skall gälla vad i 14 §
stadgas rörande intrång av där omförmälda anläggningar eller arbeten.

Såvitt angår eljest stadgad skyldighet för den, som vill utföra elektrisk
anläggning, att under vissa förutsättningar söka Konungens tillstånd
till företaget, vare jord och lägenhet, tillhörig den, till vilken kraftöverföring
sker i ersättning för förlorad vattenkraft, ansedd lika med mark,
som tillhör anläggningens ägare. Där Konungens tillstånd erfordras, skall
sådant tillstånd gälla så länge rätten till ersättning medelst elektrisk kraftöverföring
äger bestånd, ändå att den längsta tid överskrides, för vilken
sådant tillstånd eljest må meddelas.

Beträffande intrång av ledning för mekanisk överföring av kraft i
ersättning för vattenkraft vare lag, som i 14 § sägs.

19 §.

Den, som med stöd av stadgandena i 5, 6 eller 7 § vill tillgodogöra
sig annan tillhörigt vatten eller lösa samfällt strömfall, vare, där för ändamålet
erfordras, att annans byggnad i vatten utrives eller ändras, pliktig
att draga försorg om arbetet. Skall byggnaden ändras, och vill ägaren
själv utföra arbetet, äge han rätt därtill och njute ersättning efter ty skäligt
prövas; vare dock, vid påföljd av skadeståndsskyldighet och förlust av rätten
att verkställa vad som kan vara ogjort, pliktig att fullgöra arbetet inom
tid och på sätt, som i sammanhang med beslutet om ändringen bestämmes.

20 §.

Ej må i älv, ström, å eller större bäck arbete för uppförande eller
förändrande av damm påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som
i 11 kap. sägs, vattendomstolen meddelat besked, huru och under vilka
villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande i älv, ström, å eller
större bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp,
galle ock därom vad nu sagts, såframt det ej är uppenbart, att varken
allmän eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas.

Aro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl domstolens
prövning; dock vare sådan prövning ej behövlig i fråga om fiskebyggnad
i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska.

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad i vatten eller å annan
egendom eller till förekommande av dylik skada, att ändrings- eller reparationsarbete
utan dröjsmål verkställes å byggnaden, må arbetet, ändå att
detsamma är av den beskaffenhet, som i första eller andra stycket sägs,
ske utan föregången prövning av vattendomstolen; men åligge det byggnadens
ägare att, där arbetet är av nyssnämnda beskaffenhet, ofördröjligen
efter dess verkställande hos vattendomstolen göra ansökan om godkännande
av arbetet.

Där någon ärnar verkställa byggnad i vatten, varför ej erfordras
vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, om han så önskar,
att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansökan påkalla sådan
prövning.

Om Konungens prövning i vissa fall skils i 7 kap. 12 § andra
stycket.

21 §.

Vad i särskilda författningar finnes eller kan varda stadgat angående
särskilt tillstånd till byggande i eller vid allmän hamn eller annan allmän
farled vare jämte föreskrifterna i 20 § till efterrättelse gällande.

22 §.

Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 §,
medgivande att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig laga
kraft, gällande mot envar såväl vad angår rätten att uppföra och för
framtiden bibehålla byggnaden som ock, där med byggnaden avses till -

godogörande av vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de inskränkningar,
som i 23 och 24 §§ omförmälas.

Har byggnaden ej blivit fullbordad inom tid, som enligt 11 kap.
63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser
sådan del av byggnaden, som ej kommit till stånd; och må förty därefter
sådant arbete å byggnaden, för vilket enligt 20 § vattendomstolens prövning
erfordras, ej ske utan förnyad prövning. Visas giltigt skäl för
dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå,
äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan,
bevilja anstånd med byggnadens fullbordande på högst tio år.

23 §.

Avses med beslut, som i 22 § sägs, byggnad för tillgodogörande av
vatten, och vilar beslutet på antagande, att vattnet tillhör fastighet, för
vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet, må, utan hinder av vad
i 22 § stadgas, påstående, att vattnet eller del därav tillhör annan fastighet
eller utgör oskift samfällighet för flera fastigheter eller ock allmän
egendom, väckas intill dess fem år gått till ända från det beslutet vunnit
laga kraft och tillika två år förflutit efter utgången av den i beslutet eller
sedermera i anledning av ansökan om anstånd bestämda tid för byggnadens
fullbordande eller ock, där byggnaden dessförinnan -fullbordats och efter
besiktning anteckning därom gjorts i vattenboken, från dagen för sådan
anteckning. Försittes tid, som nu nämnts, vare rätt till talan förlorad,
där den, som erhållit medgivandet att uppföra byggnaden, vid tiden för
beslutets meddelande varit i god tro rörande rätten till vattnet eller ock
någon, till vilken byggnaden sedermera må hava övergått, i god tro rörande
sagda rätt förvärvat byggnaden. Där genom byggnaden allenast en del av
det framrinnande vattnet tillgodogöres, galle vad nu stadgats jämväl vattnet
i övrigt i strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, i
den mån icke motliggande fastighets rätt trädes för när.

Bifalles talan, som i första stycket sägs, vare, där den anhängiggjorts,
sedan byggnaden fullbordats eller arbetet därå börjats, byggnadens
ägare, såframt han varit i god tro, icke pliktig att avstå vattnet, med
mindre gottgörelse lämnas honom för byggnadens värde i det skick,
vari den befinnes. Vill han hellre än att avstå vattnet i stället ersätta
vattenkraften efter reglerna i 9 kap., vare han berättigad därtill, om han
anhängiggör talan därom hos vattendomstolen inom trettio dagar, efter
det domen i tvisten om vattnet vunnit laga kraft, och därefter behörigen
fullföljer samma talan.

3—161472

24 §.

Där genom byggnad, vilken uppförts i enlighet med beslut, som
i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse
med reglerna i sådant beslut vållas intrång eller annan skada, som vid beslutets
meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen i
22 § den, som lider skadan, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna
i 9 kap., dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning
anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst
tolv år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från
utgången av den för byggnadens fullbordande i beslutet eller ock sedermera
i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

År skada, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid,
som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om
meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet
och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens
anordnande, som utan att kränka annans rätt eller för ägaren
medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga
mån minska skadan för framtiden.

Om rätt till gottgörelse för kostnad, varom i 9 kap. 64 § förmäles,
galle vad i sagda lagbud stadgas.

25 § (ny).

Har byggnad i vatten utförts utan att medgivande enligt denna
eller äldre lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan
i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av byggnadens laglighet.
Beträffande verkan av vattendomstolens beslut skall vad i 22—24
§§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

26 §.

Har, efter det denna lag trätt i kraft, byggnad i vatten utförts utan
föregående prövning av domstol, vare byggnadens ägare bevisningsskyldig
i avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena i vattnet.

27 §.

Har vid byggnad i vatten utsatts vattenmärke till utmärkande av
tillåten dämningshöjd eller till betecknande av det vattenstånd, under vil -

ket vattnet ej må sänkas, skola de i sammanhang därmed meddelade bestämmelser
om hushållningen med vattnet av byggnadens ägare noga iakttagas.
Finnes vattenmärke utsatt till utmärkande av tillåten dämningshöjd,
utan att särskilda bestämmelser meddelats om hushållningen med
vattnet, åligge honom att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att
vattnet ej må stiga över märket.

28 §.

Är för dammluckas öppnande viss tid i laga ordning bestämd eller
eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande given, lände det till
efterrättelse.

29 §.

Har ej vattenmärke utsatts, och hava ej heller eljest meddelats bestämmelser
om hushållningen med vattnet, skall dammlucka eller däremot
svarande inrättning för vattnets avlopp hållas öppen, när sådant tarvas till
förekommande av skada för dem, som ovan eller nedan äga jord, strömfall
eller annan egendom.

30 §.

Ändå att viss tillåten dämningshöjd är bestämd, må ej det tillrinnande
vattnet, med mindre särskild rättighet därtill förefinnes, innehållas
till förfång för allmänna eller enskilda intressen, som äro beroende av vattnets
lopp nedom dammen.

31 § (25 §).

Ägare av byggnad i vatten må, vare sig särskilda regler för vattenhushållningen
vid byggnaden blivit meddelade eller icke, hos vattendomstolen
söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser i ämnet. Enahanda
rätt tillkomme ock annan än byggnadens ägare för bättre utnyttjande
av vattenkraften i honom tillhörigt strömfall. Ärende, som nu nämnts,
prövas i enlighet med de för byggande i vatten stadgade grunder, och galle
om verkan av vattendomstolens beslut vad ovan finnes sagt beträffande
beslut i byggnadsmål.

Saknas beträffande byggnad i vatten bestämmelser om vattenhushållningen,
eller äro gällande bestämmelser ofullständiga, må på talan av någon,
som av hushållningen lider skada, vattendomstolen, där det kan ske utan
förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mellan parterna i målet

och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmelser, som utan att ändra
vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga skadan.

32 § (31 §).

Ej må vid avtappning så mycket vatten på en gång framsläppas, att
allmän eller enskild rätt sättes i fara.

33 § (32 §).

Ägare av byggnad i vatten vare, där försummelse i underhållet kan
föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig att underhålla byggnaden
så, att sådan fara förebygges.

34 § (33 §).

Dammbyggnad i älv, ström, å eller större bäck eller annan i sådant
vattendrag uppförd byggnad, varigenom märkbar inverkan sker på vattenståndet,
må ej utrivas, med mindre dylik åtgärd blivit i laga ordning medgiven.

Vill ägare av byggnad, som i första stycket avses, icke längre nyttja
byggnaden, göre i den ordning 11 kap. stadgar ansökan hos vattendomstolen
om tillåtelse att utriva byggnaden. Prövas byggnadens borttagande
medföra synnerlig skada för annan tillhörig fast egendom, må domstolen
efter åtagande av ägare till sådan egendom föreskriva,, att han och de,
som i äganderätten efterträda honom, skola för framtiden, intill dess annorlunda
varder bestämt, underhålla byggnaden såsom i 33 § sägs och fullgöra
vad beträffande byggnaden i övrigt enligt lag åligger ägaren; vållas
genom byggnadens bibehållande ägaren skada, skall den ersättas. Kronan
må ock till skydd för allmänna intressen åtaga sig underhållsskyldighet,
som nu nämnts. Göres ej åtagande, varom nu är sagt, meddele vattendomstolen
nödiga föreskrifter i avseende å byggnadens utrivande och äge
i sammanhang därmed bestämma att, där byggnadens ägare brister i fullgörandet
av vad honom ålagts, den, vars rätt är beroende därav, må utföra
arbetet på ägarens bekostnad.

Har, på sätt i andra stycket stadgas, ägare av fast egendom jämlikt
åtagande ålagts att underhålla annan tillhörig byggnad i vatten, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen därom göra anmälan hos domaren i det tingslag
eller hos rätten i den stad, där egendomen är belägen; och varde med

anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast
egendom finnes föreskrivet.

35 §.

I vatten må ej utkastas eller utsläppas fast avfall från sågverk, fabrik
eller annan industriell inrättning, skogsavfall eller andra fasta föremål
eller ämnen, om därigenom uppgrundning eller hinder för vattnets fria
lopp till men för allmän eller enskild rätt förorsakas eller skäligen kan
befaras; sker det, äge Konungens befallningshavande stadga vitesförbud,
där ansvar å förfarandet ej finnes särskilt stadgat, så ock vid vite eller
annat äventyr tillhålla den skyldige att vidtaga erforderliga åtgärder till
uppgrundningens eller hindrets borttagande. Där fråga är om avfall vid
skogsavverkning, må, ändå att avverkningsrätten år till annan upplåten,
föreläggande, som nyss sagts, givas jämväl skogsmarkens ägare, dock endast
såvitt angår vattendrag inom honom tillhörigt område; ägaren likväl
obetaget att av den skyldige söka åter vad han till följd av föreläggandet
nödgats utgiva.

Vad sålunda stadgats om utkastande eller utsläppande av fasta föremål
eller ämnen galle ock beträffande sådana föremåls eller ämnens uppläggande
på stranden så nära vattnet, att de kunna däri nedsköljas.

Om utsläppande i vatten av ämnen, varigenom vattnet kan förorenas,
galle vad särskilt är eller kan varda stadgat.

36 §.

Rensning, som för vattendrags bibehållande är av nöden, äge den,
som av uppgrundningen kan lida men, verkställa utan vattendomstols prövning,
som i 20 § sägs, ändå att arbete inom annans område tarvas; dock
skafl i ty fall denne förut därom tillsägas. Vill den, som ämnar företaga
rensning, hos vattendomstolen påkalla prövning av arbetets laglighet, äge
han rätt därtill; och galle om sådan prövning vad angående byggande i
vatten är i denna lag stadgat. Har prövning, som nu sagts, icke ägt rum,
skall i fråga om arbete, som verkställes för vattendrags upprensning, stadgandet
i 26 § av detta kap. äga motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning upptages, må, om ej avsevärda
olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller föras till
lämpligt ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, njute
ersättning, som i 9 kap. sägs.

37 §.

Har ‘ vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt
lopp,. vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag som om
rensning i 3.6 § är sagt, dock att, där ej återställandet sker omedelbart
efter förändringen, vad i 20 § finnes stadgat om byggande i vatten skall
äga motsvarande tillämpning. Varder ej inom tre år från det förändringen
inträtt åtgärd för vattnets återförande vidtagen och därefter utan oskäligt
dröjsmål fullföljd, vare den, som vill återföra vattnet, skyldig ersätta kostnad,
som efter förändringen antingen blivit nedlagd å mark, varifrån vattnet
vikit, eller skett för tillgodogörande av vattnet i dess nya lopp eller
läge, och som genom vattnets återförande skulle bliva utan nytta. Har
någon i tio år varit i besittning av förmån, som skulle genom återförandet
gå förlorad, galle beträffande dylik åtgärd vad om vattnets bortledande är
stadgat.

38 §.

Där arbete, som i detta kap. sägs, avser huvudsakligen inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av allmän flottled eller
torrläggning av mark, vattenreglering eller avledande av kloakvatten, skola
stadgande^ i detta kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för
varje fall i 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

39 §.

Utöver vad i detta kap. är sagt om byggande i vatten i allmänhet
skall beträffande fiskebyggnad lända till efterrättelse jämväl vad därom
finnes särskilt stadgat.

40 §.

Vad i 3 § stadgas därom, att byggande i vatten till skada för annan
tillhörig egendom må ske allenast under förutsättning, som i sagda
§ angives, skall, utom såvitt angår skyldighet att ersätta skadan, ej äga
tillämpning i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten
för allmän väg eller för järnväg, vare sig statens eller enskild, till vars anläggande
Konungen lämnat tillstånd, men skall vad i övrigt finnes i denna
lag föreskrivet om byggande i vatten tillämpas jämväl beträffande företag,
som nu nämnts.

Har Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten
eller för annat i 38 § ej omnämnt allmänt ändamål prövat nödigt, att vat -

ten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nyttjas, galle i
fråga om dylikt företag vad i första stycket sägs.

41 §.

Genom vad i detta kap. finnes föreskrivet göres ej rubbning i den
rätt och frihet, som är förunnad''bergverk, kvarnar och fiske ver k, ej heller
i annan rättighet att stånga eller uppdämma vattendrag eller i öviigt
förfoga över vattnet; dock utgöre befintligheten av sådan rättighet ej hinder
mot tillämpning av vad i 5, 6, 7 och 9 §§ stadgas.

3 KAP.

Om allmän farled.

1 §•

Angående allmän farled galle vad därom finnes eller kan varda särskilt
stadgat.

4 KAP.

Om allmän flottled.

1 §■

Angående allmän flottled galle vad därom finnes eller kan varda
särskilt stadgat.

5 KAP.

Om dikning och annat avledande av vatten för torrläggning av mark.

1 §.

Angående dikning och annat avledande av vatten för torrläggning
av mark galle vad därom finnes eller kan varda särskilt stadgat.

6 KAP.

Om invallning.

1 §■.

Angående invallning galle vad därom finnes eller kan varda särskilt
stadgat.

7 KAP.

Om vattenreglering

1 § (1 och 2 §§).

Vill ägare av strömfall till gemensamt gagn för sig och annan strömfallsägare
reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling eller
i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet eller
eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften i fallen,
och påfordrar han, att övriga strömfallsägare, vilka hava gagn av sådan
vattenreglering, skola efter ty i detta kap. sägs taga del i kostnaden för
densamma, äge han vitsord till företaget, såframt mer än hälften av den
beräknade båtnaden därav belöper å det eller de strömfall, som tillhöra
honom eller honom och andra, vilka förena sig med honom om företaget.

Vill ägare av strömfall utan att påfordra annans förpliktande att
deltaga i kostnaden utföra företag, som i första stycket sägs, eller vilja
flera strömfallsägare verkställa dylikt företag, och är ej fråga om kostnadens
fördelning dem emellan eller om skyldighet för annan att däri taga
del, skall företaget anses och behandlas som byggande i vatten enligt 2 kap.

2 § (3 och 22 §§).

_ I fråga om rätt att verkställa vattenreglering så, att genom uppdämning,
sänkning av vattenståndet eller annorledes intrång göres å eller
eljest skada tillfogas jord, hus, fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall
eller annan egendom, skall, vare sig den egendom, därå skadan göres,
tillhör deltagare i företaget eller annan, vad i 2 kap. 3 § stadgas angående
byggande i vatten till skada för annan tillhörig egendom äga motsvarande
tillämpning.

I den man ej särskilda stadgande!! givas i detta kap., skola beträffande
vattenreglering jämväl övriga bestämmelse!- i 2 kaj), i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

3 § (4 §).

Alla strömfall, för vilka vattenreglering medför båtnad, utgöre i avseende
å företaget en samfällighet med skyldighet för ägarna, med de inskränkningar
nedan stadgas, att taga del i kostnaden för företaget, envar
i mån av värdet å den båtnad, som beredes hans strömfall.

Vid uppskattning av båtnad genom vattenreglering skola, där ej
samfällighetens delägare annorledes överenskomma, de i 9 kap. stadgade
grunder beträffande värdering av vattenkraft, för vilken ersättning skall
givas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

4 § (5 §).

Omfattar företag, som i detta kap. avses, reglering av två eller flera
sjöar eller skilda sträckor i vattendrag, för vilkas reglerande tarvas särskilda
dammbyggnader eller eljest särskilda anläggningar, skall kostnaden
för varje sådan del av företaget särskilt beräknas och å de strömfallsägare,
som hava gagn därav, fördelas i mån av värdet å den båtnad, som därigenom
beredes. Förty vare ej i fall, som nu nämnts, någon pliktig att
deltaga i kostnaden för sådan del av regleringen, varav han för sitt strömfall
ej har nytta.

5 § (6 §).

Ej vare ägare av strömfall skyldig att vidkännas större bidrag till
kostnaden för utförande av vattenreglering än som svarar mot värdet å
den båtnad hans strömfall därigenom beredes, utan så är att han sökt
företaget. Likställd med sökanden vare den, som förenat sig med honom
om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som föranlett
större anläggning än sökanden äskat.

6 § (7 §).

Ägare av strömfall inom regleringssamfällighet vare, såframt han ej
själv sökt vattenregleringen eller efter ty i 5 § sägs är likställd med sökanden,
icke skyldig att deltaga i kostnaden för företaget förrän han begagnar
den genom regleringen vunna förbättringen. Den å hans fall be 4—161472 -

löpande andel i kostnaden skall, intill dess den varder av honom erlagd,
gäldas av övriga delägare i samfälligheten med fördelning dem emellan
jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§; och åligge den, som efter regleringens
utförande träder till företaget, att taga del jämväl i sådan kostnad, som
belöper å strömfall, för vars ägare betalningsskyldighet ännu ej inträtt.

Varder efter regleringen anläggning för tillgodogörande av strömfall
inom regleringssamfälligheten ändrad, eller införes vid anläggningens drift
förändrad ordning, eller varder förut obegagnat strömfall inom samfälligheten
bebyggt, skall, såframt ej annat förhållande är uppenbart eller kan
visas, ägaren av strömfallet anses hava tagit den genom regleringen vunna
förbättringen i bruk.

Strömfallsägare, som efter regleringens utförande inträder såsom
deltagare i företaget, vare ej pliktig att taga del i sådana utgifter för
underhåll och drift, som dessförinnan gjorts. Har för regleringen verkställt
arbete måst till följd av olyckshändelse eller annan likartad omständighet
i avsevärd mån omgöras eller ändras, skall kostnaden därför
räknas såsom anläggningskostnad.

År vid den tid, då strömfallsägare efter ty ovan sägs är pliktig att
taga del i kostnaden för vattenreglering, byggnad eller annan anläggning,
som för företaget utförts, i sådant skick, att dess värde kan anses väsentligt
minskat, äge vattendomstolen på därom framställt yrkande föreskriva,
att den kostnad, vari strömfallsägaren har att taga del, skall beräknas till
mindre,, belopp än det, vartill anläggningskostnaden uppgått.

A belopp, som strömfallsägare, vilken efter regleringens utförande
inträder såsom deltagare i företaget, har att gälda, skall ej beräknas ränta
för tiden före betalningsskyldighetens inträde.

7 § (5 kap. 58 §).

Har, efter det medgivande lämnat s till utförande av vatten reglering,
strömfall inom regleringssamfälligheten övergått till ny ägare, vare jämväl
denne pliktig att efter ty ovan stadgats taga del i kostnaden för företaget;
dock skall, där föregående ägares skyldighet att erlägga å strömfallet
belöpande andel i kostnaden blivit genom dom eller annorledes fastställd
eller, oavsett huruvida den genom regleringen vunna förbättringen
av denne tagits i bruk, åvilat honom, ny ägare ej svara för bidrag, som
förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till strömfallet
eller, om han inropat fallet å exekutiv auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen
förfallit till betalning.

8 § (11 §)•

Har kommun, som av vattenreglering tillskyndas stadigvarande nytta
i annat hänseende än såsom strömfallsägare, till regleringens utförande
lämnat visst anslag, med förbehåll om delaktighet i företaget, vare kommunen
ansedd såsom deltagare i detsamma, därvid som grund för delaktigheten
skall gälla anslagets storlek i förhållande till hela kostnaden för
företaget; dock må båtnaden för kommunen i ovannämnda hänseende ej
tagas i beräkning vid avgörande, om företaget må komma till utförande.

Vad nu sagts om kommun gälle även om kronan.

9 § (12 §).

Visas, efter det vattenreglering blivit utförd, att densamma länder
till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled, för
allmän flottled eller för kloakledning eller annan avloppsledning för spillvatten,
må ägaren av farleden, flottleden eller kloak- eller avloppsledningen,
där den vunna nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att antingen på eu gång eller med fördelning
på visst antal år erlägga högst så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den båtnad, som företaget beräknats medföra för strömfall.
För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och
vare förty bidragsgivaren ej skyldig att taga de! i framtida kostnad för detta.

Anslag, som i 8 § sägs, räknas i avseende, varom nu är fråga,
den till godo, som givit anslaget.

10 § (10 §).

Vattenreglering skall utföras så, att ändamålet må med minsta
kostnad för deltagarna vinnas med minsta intrång och olägenhet för dem
eller annan.

11 § (13 §).

Byggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vattenreglering,
skall, där annans rätt kan vara därav beroende, av deltagarna i
företaget behörigen underhållas. Beträffande fördelningen av kostnad för
underhåll och skötsel så ock av andra utgifter för företaget, vilka icke
äro att hänföra till anläggningskostnad, gälle enahanda grunder som i

fråga om sistnämnda kostnad, dock med iakttagande av vad i 6 § tinnes
beträffande tillträdande deltagare stadgat.

o o

12 § (14 och 15 §§).

Ej må vattenreglering verkställas förrän efter ansökan i den ordning
11 kap. stadgar vattendomstolen lämnat medgivande till företaget.

Där fråga är om reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna
Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, må,
ändå att vattendomstolen lämnat medgivande till företaget, detta ej bringas
till utförande, med mindre Konungen förklarat hinder däremot ej möta av
militära skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen.
Vad sålunda stadgats galle ock, där företag, som nyss sagts, skall jämlikt
stadgandet i 1 § andra stycket anses och behandlas som byggande i vatten
enligt 2 kap.

13 § (16 §).

Har till verkställande av vattenreglering medgivande i laga ordning
erhållits, skola stadgar antagas rörande handhavandet av de med företaget
förenade angelägenheter så ock styrelse för företaget utses.

Vid antagande av stadgar galle i fråga om rösträtt och besluts fattande
vad i 23 § finnes föreskrivet.

14 § (17 §)•

Stadgar rörande vattenregleringsföretag skola angiva:
företagets benämning och ändamål under hänvisning till de beträffande
företagets utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;
den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet; huru

revision av styrelsens förvaltning skall ske;
tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarna i företaget skall

hållas;

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden
bringas till deltagarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Styrelsen skall hava sitt sate inom den vattendomstols område, som
lämnat medgivande till företaget.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som tinnes stridande mot
denna eller annan lags föreskrifter.

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av
Konungens befallningshavande i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller
i fall, som omförmäles i 12 § andra stycket, av Konungen. Vid granskningen
skall särskilt tillses, att stadgarna innehålla betryggande föreskrifter
för tillgodoseende av sådana strömfallsägares rätt, för vilka efter ty i 6 §
sägs skyldighet att deltaga i företaget framdeles kan komma att inträda.

Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den
varder i nyssnämnda ordning fastställd.

15 § (18 §).

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till
förfång för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan om val av styrelse eller om ändring i dess sammansättning
skett, skall på deltagarnas i företaget bekostnad kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna samt en eller flera av ortens tidningar.

16 § (5 kap. 59. §).

Till ledamot av styrelsen för vattenregleringsföretag må ej utses
annan än här i riket bosatt svensk medborgare, där ej för särskilt fall
Konungen medgiver, att styrelsen må till viss del, ej överstigande en
tredjedel av hela antalet, bestå av medborgare i annat land eller å utrikes
ort bosatta svenska medborgare.

Har styrelseledamot utsetts för viss tid, må han, ändå att den tid
ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av deltagarna i
företaget. Lag samma vare, där styrelseledamot blivit på obestämd tid
utsedd.

17 § (19 §).

Konungen äger, om och när det för tillgodoseende av allmänt väl
prövas nödigt, utse en ledamot i styrelsen för vattenregleringsföretag.

Sådan styrelseledamot äge samma rätt att deltaga i handhavandet av de
med företaget förenade angelägenheter som de medlemmar, vilka blivit i
enlighet med stadgarna till styrelse valda, och åtnjute arvode, som i brist
av åsämjande bestämmes av Konungen.

18 § (5 kap. 60 §).

Har av deltagarna vald styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken
han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett, och är
styrelsen med kvarstående ledamöter ej beslutför, äge Konungens befallningshavande
på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav,
att behörig styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen
anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, antingen
ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava de med
företaget förenade angelägenheter och företräda deltagarna på sätt om styrelsen
finnes nedan stadgat.

Förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad kungöras
så som i 15 § sägs. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som i brist
av åsämjande bestämmes av Konungens befallningshavande.

19 § (5 kap. 61 §).

Styrelsen för vattenregleringsföretag äge ombesörja verkställandet
av erforderliga arbeten för företaget, hos deltagarna uttaga härför nödiga
bidrag på sätt i 21 § stadgas och i övrigt, i enlighet med vad i stadgarna
eller genom deltagarnas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot
lag stridande, föreskrivits, handhava de med företaget förenade angelägenheter.
Styrelsen äge att i allt vad som rör deltagarna i företaget
samfällt själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man
handla å deltagarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter
företräda deltagarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,
som rör företaget, så ock annat meddelande i fråga om företaget skall
vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

20 § (5 kap. 62 §).

Såsom styrelsens beslut galle, där ej annorlunda är bestämt i stadgarna,
den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena

sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande
avtal mellan honom och deltagarna i företaget samfällt, ej heller angående
avtal mellan deltagarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot deltagarnas. Vad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan
mot styrelseledamoten eller tredje man.

21 § (ny).

Uttaxering av deltagarnas bidrag skall, där ej annan ordning finnes
i stadgarna föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och
vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande
det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten
belöper å varje deltagare samt tiden för inbetalningen.

Förmenar deltagare, att den i längden verkställda fördelningen ej
är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å styrelsen inom
trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen.
Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den
ort, där styrelsen har sitt säte.

Ändå att dylik klandertalan väckes, vare deltagare pliktig att å tid,
som av styrelsen bestämts, inbetala å honom belöpande bidrag vid
äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må hos honom
utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore honom genom
lagakraftägande dom ålagd.

22 § (5 kap. 63 §).

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda deltagarna
i företaget skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock
på sätt nu nämnts för den skada som genom dylikt överskridande tillskyndas
tredje man.

Har i mål, som rör deltagarna i företaget samfällt, betalningsskyldighet
blivit dem ålagd, vare styrelsen pliktig att utan dröjsmål hos deltagarna
uttaxera och indriva bidrag, som må erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens
ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom
för egen skuld.

23 § (5 kap. 65 §).

Rätt att deltaga i handhavandet av de med regleringsföretag förenade
angelägenheter tillkomme de delägare i regleringssamfälligheten, för vilka
skyldighet att taga del i kostnaden för företaget efter ty i 6 § sägs inträtt.
Denna rätt utövas å sammanträde, och tillkomme därvid envar rösträtt
i förhållande till den å hans strömfall belöpande andel i kostnaden för
företaget. Ingen må dock utöva rösträtt för mer än en femtedel av de
vid sammanträdet närvarande deltagarnas sammanlagda andelstal. Ej heller
må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan
deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och deltagarna
samfällt eller angående avtal mellan dessa och tredje man, där han
i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot deltagarnas
gemensamma. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning
beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av företaget,
i vars utförande allenast vissa av deltagarna efter ty i 4 § sägs äro pliktiga
att taga del, tillkomme endast dessa deltagare rösträtt.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna tinnes
för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat
på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning,
i andra frågor galle den mening, soin biträdes av de flesta röstande eller,
om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg
föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara
för deltagarna tillgängligt.

24 § (21 §).

Menar deltagare i regleringsföretag, att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag
eller författning eller mot stadgarna, äge tala därå genom stämning å
styrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt
till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet,
där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt
i den ort, där styrelsen har sitt säte.

25 § (5 kap. 67 §).

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla deltagarna i företaget
till extra sammanträde.

;;5

Varder extra sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst
eu femtedel av företagets deltagare eller det mindre antal, som må vara i
stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.

26 § (5 kap. 68 §).

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla deltagarna i företaget
till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två veckor
•efter påfordran, som i 25 § sägs, utlyst extra sammanträde att hållas så
snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej
behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i stadgarna bestämmelse
finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst eu femtedel
av deltagarna, äga samma giltighet som kallelse av styrelsen.

8 KAP.

Om kloakledningar.

1 §•

Angående avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet
galle vad därom finnes eller kan varda särskilt stadgat.

9 KAP.

Om ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

l § (ny).

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utmål eller att till utmål för vattenkraftstation
lösa annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller
vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest
annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1 kap. annorledes
stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för
egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.
h—ieuT2

2 § (ny).

Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet en
återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid begagnandet
därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del
löses. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten,,
skall ersättning därför givas.

3 § (53 §).

Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag
hel fastighet eller del därav varder för ägaren onyttig eller synnerligt
men vid begagnandet därav uppkommer, skall, om ägaren fordrar det,,
hela fastigheten eller den särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd, som
nu sagts, begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i den
mån fastigheten ej löses, sådan skada ersättas.

4 § (49 §).

Tillskyndas ägare av strömfall förlust av en del av vattenmängden
eller fallhöjden, vare han, om begagnandet av återstoden därigenom försvåras
eller fördyras, berättigad till ersättning för sådan skada; varder
återstoden för ägaren onyttig eller uppkommer synnerligt men vid begagnandet
därav, skall, om ägaren fordrar det, ersättning lämnas för återstodens
hela värde.

5 § (51 § och 52 § första st.).

Hör till strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt denna
lag går för ägaren förlorad, särskilt utmål eller är därmed eljest mark
förenad, och varder marken därefter för ägaren onyttig eller uppkommer
synnerligt men vid dess begagnande, då skall, där ägaren det begär, den
mark lösas.

År vattenkraften i strömfall, som nyss nämnts, avsedd till drivande
av kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning, eller är med strömfallet
förenad annan fast eller lös egendom, för vars tillgodogörande vattenkraften
är avsedd, och lider sådan egendom minskning i värde för ägaren, då
vattenkraften frångår honom, njute han ersättning för skadan eller äge,
där minskningen i egendomens värde är av betydenhet, fordra, att egendomen
skall lösas.

;S5

6 § (52 § andra st.).

Skall fastighet eller del därav eller anläggning, som i 5 § andra
stycket sägs, lösas, varde ock lös egendom, som hör till fastigheten eller
anläggningen och som genom avståendet göres onyttig för ägaren, på dennes
begäran inlöst. Lag samma vare i fråga om egendom, som till följd
av skada å jord, hus, fiske eller annat varder för ägaren onyttig.

7 § (52 § tredje stycket).

Där genom företag eller åtgärd enligt denna lag förorsakas annan
skada eller förlust än ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust
ersättas.

8 § (34 §).

Vid avgörande, om och i vilken mån skada tillskyndas någon genom
företag eller åtgärd enligt denna lag, skall hänsyn tagas jämväl till skada
eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.

9 § (64 §).

Ändå att fastighet, för vilken till följd av företag enligt denna lag
vattenkraft går förlorad, tillhör samme ägare som den fastighet, för vars
räkning företaget utföres, skall ersättning för den förlorade vattenkraften
gäldas, såframt förstnämnda fastighet är besvärad av inteckning för fordran
eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling
samt fordringsägaren ej lämnat medgivande till företaget. Vad nu sagts
galle dock ej, där förlusten av vattenkraft prövas vara väsentligen utan betydelse
för fordringsägarens säkerhet.

I fråga om skada, som genom vattenuppdämning eller annan ändring
av vattenståndsförhållandena tillskyndas fastighet, tillhörig samme
ägare som den fastighet, för vars räkning företaget sker, skall vad nu
stadgats beträffande förlust av vattenkraft äga motsvarande tillämpning.

10 § (47 §).

Med vattenkraften i ett strömfall avses i detta kap. den kraft, som
kan uttagas vid axeln å en eller flera för fallet avpassade vattenmotorer.

Vid beräknande av vattenkraften skall hänsyn tagas till mera betydande
växlingar i vattenföringen.

11 § (48 §).

Ersättning för tillgodogjord vattenkraft skall, vare sig ersättningen
efter tv nedan sägs utgår medelst kraftöverföring eller i penningar, anses
innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna eller den del därav, som
för framtiden varder för ägaren onyttig; dock att, där byggnaderna till
material eller byggnadssätt äro med avseende å deras ändamål särskilt
värdefulla, gottgörelse i mån därav skall erläggas. Har ej ersättningsgivaren
inom ett år efter utgången av den bestämda tiden för fullbordande
av det företag, för vilket vattenkraften avståtts, från ersättningstagarens
fastighet bortfört vad av vattenverksbyggnaderna sålunda blir hans
tillhörighet, tillfälle det utan lösen ersättningstagaren.

Med vattenverksbyggnader avses anordningar dels för vattnets dämning
och ledande till och från kraftanläggning, såsom dammar, rännor,
kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för fiskets och flottningens
tillgodoseende, såsom laxtrappor, ålledare, flottningsutskov och
timmerledare, så ock vad till dylika anordningar hör, luckor med manöveranordningar,
isgrindar och dylikt.

12 § (54 §).

Har, efter det kungörelse om företag eller åtgärd, som föranleder,
att enligt denna lag egendom skall lösas eller ersättning givas för skada
eller intrång därå, blivit på sätt i 11 kap. stadgas offentliggjord, kostnad
nedlagts å egendomen, må vid ersättningens bestämmande den kostnad
tagas i beräkning allenast, såvitt den prövas hava varit nödig eller nyttig
samt icke blivit gjord i uppenbar avsikt att höja ersättningen.

Om ersättning medelst kraftöverföring.

13 § (1 §).

Där någon på grund av stadgandena i 2 kap. 5 eller 6 § berättigas
att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, skall ersättning för vattenkraften
utgå genom tillhandahållande medelst elektrisk eller annan överföring
av motsvarande kraftbelopp efter nedan angivna grunder, såframt
och i den mån ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägenheter
av betydenhet för ena eller andra parten. Med avseende å ersättning
för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, vare lag samma,
såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande. Ersättning för

vattenkraft på grund av bestämmelsen i 2 kap. 23 § sista punkten skall
under nyss angivna förutsättning likaledes lämnas genom överföring av kraft.

Kraft, som lämnas i ersättning efter ty nu sagts, skall, där ej annorledes
överenskommes, tillhandahållas från den för vattenkraftens utnyttjande
avsedda anläggning.

14 § (2 §).

För vattenkraft, som för strömfallsägarc går förlorad till följd av
sådan enligt denna lag medgiven åtgärd, varmed ej åsyftas vattenkraftens
tillgodogörande, må ock ersättningen bestämmas att utgå i kraft, därest
sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla från välbeläget strömfall
och det med hänsyn till inteckningshavares rätt, kostnader och andra
omständigheter prövas lämpligt.

15 § (3 §).

Varder efter ty i 13 eller 14 § sägs ägare av strömfall ålagt att
medelst överföring tillhandahålla kraft åt annan, utgöre denna skyldighet
en å den fastighet, vartill strömfallet hör eller efter styckning kommer
att höra, vilande tunga, som oberoende av fastighetens avyttrande eller
exekutiva försäljning äger bestånd, i vems hand fastigheten kommer.

Då beslut meddelas, varigenom skyldighet, som nu sagts, ålägges
ströinfallsägare eller varigenom förändrad föreskrift gives angående storleken
av den kraft, som skall tillhandahållas, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen
därom göra anmälan hos domaren i det tingslag eller rätten i
den stad, där strömfallsfastigheten är belägen; och skall därvid uppgift
lämnas å det värde, som efter ty i 44 § sägs blivit kraften åsatt. Har
föreläggande enligt 24 § givits, och varder föreläggandet inom föreskriven
tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren oförtövat göra anmälan jämväl därom.
Med anmälan, som nu sagts, varde så förfaret, som om bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

16 § (4 §).

År fastighet, varå lagts tunga, som i lö § sägs, besvärad av inteckning
för fordran, eller häftar fastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
för ogulden köpeskilling, vare fordringsägaren berättigad att uppsäga gälden
till betalning ur fastigheten tre månader efter uppsägningen, ändå att
sådan rätt icke avtalats. Uppsägning, som nu nämnts, skall göras inom

tre månader efter det lagakraftvunnet beslut angående kraftöverföringen
delgivits foi’dringsägaren, dock sist inom ett år efter det beslutet vunnit
laga kraft; sker ej uppsägning inom sagda tid, have fordringsägaren ej
annan rätt än eljest må tillkomma honom.

17 § (5 §).

Rättighet till kraftbelopp, som utgår såsom ersättning för förlorad
vattenkraft, skall vara förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften
hört eller ock rättigheten i laga ordning överflyttats.

Prövas rättigheten till hela eller en del av kraftbeloppet kunna utan
förfång för inteckningshavare och andra rättsägare avhändas den fastighet,
varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan av fastighetens
ägare besluta om rättighetens överflyttning, dock allenast till fastighet i
närheten av det strömfall, varifrån vattenkraften gått förlorad, eller av
det, varifrån ersättningen lämnas.

Styckas fastighet, med vilken rättighet, som nu nämnts, är förenad,
skall därvid bestämmas, med vilken eller vilka lotter den i framtiden skall
vara förenad.

18 § (ny).

Rättighet, som i 17 § sägs, må av ägaren till den fastighet, varmed
den är förenad, på viss tid upplåtas; och galle i fråga om tiden för upplåtelsens
bestånd vad beträffande nyttjanderätt till fast egendom å landet
i allmänhet är stadgat.

19 § (6 §).

Där ersättning för vattenkraft skall utgå medelst kraftöverföring, vare
ersättningstagaren pliktig att gälda uttagningskostnaden efter ty nedan
sägs antingen i penningar eller ock på sådant sätt, att det kraftbelopp,
som skall lämnas i ersättning, varder i motsvarande mån minskat. Uttagningskostnaden
bestämmes av vattendomstolen efter de i 20 § angivna
grunder.

20 § (8 §).

År fråga om ersättning för vattenkraft, som ersättningsgivaren på
grund av stadgandena i 2 kap. 5 eller 6 § berättigas att tillgodogöra sig,
skall uttagningskostnaden bestämmas sålunda, att den gottgörelse för vattenkraften,
som beredes ersättningstagaren genom det efter avdrag av sagda
kostnad återstående värdet å den kraft han äger bekomma, kan anses

skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer för ersättningsgivaren.
Ej må uttagningskostnaden sättas lägre än till den för
ersättaingsgivaren beräknade kostnaden för tillhandahallande av ersättningstagaren
tillkommande kraft å den i 26 § angivna plats, utan så
är att kraften kunnat uttagas med mindre kostnad genom självständigt
bebyggande och utnyttjande av det strömfall, vars vattenkraft avstås, ej
heller högre än till sistnämnda kostnad.

Där fråga är om ersättning för samfällt strömfall, som löses jämlikt
2 kap. 7 §, skall uttagningskostnaden bestämmas till den för ersättningsgivaren
beräknade kostnaden för tillhandahållande å den i 26 § angivna
plats av den kraft, vartill ersättningstagaren är berättigad.

Vad i första och andra styckena sägs galle i tillämpliga delar beträffande
ersättning för vattenkraft på grund av stadgandet i 2 kap. 23 §
sista punkten.

21 § (7 §).

Vid uttagningskostnadens bestämmande skola anläggningskostnaden
samt underhålls- och driftkostnaden var för sig fastställas. I underhållskostnaden
skall inbegripas skälig avsättning till förnyelsefond.

Är den vattenkraft, för vilken ersättning skall lämnas medelst överföring
av kraft, tillgodogjord vid befintlig anläggning, skall såsom uttagnino-skostnad
i den mening 20 § avser räknas allenast underhålls- och
driftkostnaden.

22 § (6 §).

Utom i fall, som i andra stycket sägs, äge ersättningstagaren avgöra,
om uttagningskostnaden skall av honom gäldas helt eller delvis i penningar
eller genom minskning av det honom tillkommande kraftbeloppet.
Lämnar ej ersättningstagaren besked i frågan, skall han anses vilja vara
fullständigt fri från uttagningskostnadens gäldande i penningar.

Är fråga om ersättning för vattenkraft på grund av stadgandet i 2
kap. 23 § sista punkten, ankomme på ersättningsgivaren, huruvida uttagningskostnaden
skall gäldas i penningar eller avräknas å det kraftbelopp,
som motsvarar vattenkraften.

23 § (9 §).

Där uttagningskostnaden skall av ersättningstagaren gäldas i penningar,
varde, om ej annorlunda överenskommes, den del därav, smil utgör
anläggningskostnad, erlagd till minst en tredjedel på en gäng och till åter -

stoden under eu tidrymd av högst fyrtio år medelst årliga annuitetery
bestämda sålunda, att däri ingår jämväl ränta å oguldet kapitalbelopp
efter den räntefot, som i varje fall finnes skälig.

Den del, som utgör underhålls- och driftkostnad, skall, där den utgår
i penningar, erläggas genom ständig avgäld, som till årligt belopp bestämmes
för viss tid, dock minst tio år, med rätt för vardera parten att
vid utgången av sagda tid erhålla ny prövning av avgäldens belopp. Har
ej talan om sådan prövning anhängiggjorts före utgången av den fastställda
tiden, skall avgälden utgå med oförändrat belopp under lika tid, som förut
bestämdes, med rätt för den, som därefter vill erhålla ny prövning av beloppet,
att därom föra talan på sätt nyss är sagt.

24 § (ny).

1 sammanhang med bestämmande av det belopp av uttagnin^skostnaden,
som enligt 23 § skall på eu gång erläggas, äge vattendomstolen
på yrkande av ersättningsgivaren föreskriva, att beloppet skall hos Konungens
befallningshavande nedsättas eller att pant eller borgen för detsamma
skall ställas.

Har föreläggande, som nu sagts, blivit meddelat, åligge det ersättningstagaren
att inom tre månader efter det vattendomstolens beslut vunnit
laga kraft till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att föreläggandet fullgjorts.
Försummas det, vare ersättningstagaren pliktig att mot befrielse
från uttagningskostnadens gäldande i penningar vidkännas minskning i
den honom tillkommande kraften till så stor del, som av vattendomstolen
prövats i värde motsvara nämnda kostnad.

25 § (10 §).

Vill ersättningstagare, som åtagit sig att gälda uttagningskostnaden
eller del därav i penningar, sedermera erhålla befrielse härifrån, vare han
pliktig att för framtiden vidkännas minskning i kraften med det belopp,
som prövas i värde motsvara sagda kostnad. Intill dess ersättningstagaren
hos vattendomstolen anhängiggjort talan om befrielse, som nu nämnts,
skola fastställda annuiteter och avgälder till uttagningskostnadens gäldande
av honom erläggas. Där till följd av de ändrade bestämmelserna ersättningsgivaren
tillskyndas kostnad eller skada, som ej kan anses ersatt genom
vad av uttagningskostnaden må hava erlagts, skall gottgörelse därför givas
av ersättningstagaren. Ej vare i något fall ersättningsgivaren pliktig att
återbära redan gulden uttagningskostnad.

Hav det kraftbelopp, som skall till ersättningstagaren överföras, bestämts
sålunda, att avdrag skett för uttagningskostnaden, äge ej ersättningstagaren
sedermera göra anspråk [)å erhållande av större kraftbelopp
mot kostnadens gäldande i penningar.

26 § (17 och 14 §§).

Kraft, som skall överföras såsom ersättning för förlorad vattenkraft,
skall tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till vilken vattenkraften
hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften
gått förlorad.

Agaren av den kraftanläggning, varifrån kraften skall tillhandahållas,
vare, där ej annorlunda överenskommes, pliktig att anlägga och för framtiden
underhålla samt i fall av behov ombygga för kraftens överförande
till plats, som nyss sagts, erforderlig ledning med tillbehör. Transformatorer
för elektrisk överföring samt lin- eller remskivor för mekanisk överföring
räknas till ledning, som nu nämnts.

27 § (11 §).

Vid elektrisk överföring skall den elektriska kraften tillhandahållas
med strömart, spänning och periodtal, som må finnas lämpliga.

Är den vattenkraft, som skall ersättas, icke av ersättningstagaren
tillgodogjord, skall vid överföring, som nyss sagts, den vid omsättningen
i elektrisk kraft uppkommande kraftförlusten vidkännas av ersättningstagaren.
Lag samma vare, där vattenkraften är av ersättningstagaren tillgodogjord
medelst omsättning i elektrisk kraft.

28 § (12 §).

För kraftöverföring såsom ersättning för förlorad vattenkraft skola,
där ej på grund av parternas överenskommelse annorledes bestämmes, sådana
föreskrifter meddelas, att kraftersättningen utgår i växlande storlek
vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i största möjliga
överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i krafttillgång i ersätta
ingstagarens strömfall. Ersättningstagaren äge dock ej påfordra att
bekomma kraft motsvarande större vattenmängd än den, som utgör medeltalet
av de i vattendraget framrinnande olika vattenmängder, utan så är,
att han vid befintlig anläggning tillgodogjort sig jämväl sådan kraft eller
ock förskjuter eller hos Konungens befallningshavande ställer pant eller

G—161472

borgen för det av vattendomstolen bestämda belopp, varmed uttagningskostnaden
ökas.

29 § (13 och 21 §§).

Om föreskrifter, som meddelats jämlikt 28 §, sedermera befinnas i
avseende å beräknåd vattenmängd eller andra omständigheter vila på oriktiga
förutsättningar eller eljest vara otillfredsställande, äge vattendomstolen
på därom förd talan föreskriva av förhållandena påkallade ändringar; dock
må talan därom ej föras, innan fem år förflutit från det föreskrifterna
meddelats eller ändrats. Vad nu sagts galle ock i fråga om föreskrifter,
som i övrigt givits rörande kraftöverföringens anordnande och kontrollen
dåra.

30 § (ny).

Där strömfallsägare, som jämlikt 13 § skall medelst överföring av
kraft ersätta annan tillhörig vattenkraft, på grund av stadgandet i 1 kap.
14 § förpliktas att åt kringliggande bygd tillhandahålla kraft, skall mot
skälig jämkning av uttagningskostnaden det kraftbelopp, som ersättningstagaren
äger bekomma, minskas med så stor andel av den enligt sistnämnda
lagrum bestämda kraften som vattenkraften i hans strömfall utgör
i förhållande till den sammanlagda vattenkraften i de fall, vilka gemensamt
tillgodogöras; dock vare ej på grund av vad nu sagts ersättningstagare
pliktig att vidkännas minskning i den kraft, som tillkommer honom i ersättning
för vattenkraft, vilken vid befintlig anläggning utnyttjas.

31 § (ny).

Går ersättningsgivare, som jämlikt 13 § skall tillhandahålla ersättningstagare
kraft medelst överföring, förlustig vattenkraft genom minskning i
vattenmängd eller fallhöjd till följd av företag eller annan åtgärd, vartill
medgivande i laga ordning lämnas, eller varder genom reglering av vattnets
avrinning den vattenkraft, som av ersät.tningsgivaren tillgodogöres, ökad,
skall vattendomstolen, ändå att tid, som i 29 § sägs, icke gått till ända,
på därom av någondera parten förd talan föreskriva den jämkning med
avseende å det i ersättning utgående kraftbeloppet så ock beträffande uttagningskostnaden,
som av de förändrade förhållandena betingas. Har
ersättningsgivaren uppburit gottgörelse för vattenkraft, som frångår honom,
pröve vattendomstolen, om och i vilken mån andel däri må tillerkännas
ersätta i n gstagaren.

o O

Ersättningstagare, som tillerkännes ökat kraftbelopp i anledning av
verkställd vattenreglering, vare pliktig att, på, sätt om uttagningskostnad
finnes i 19 § stadgat, gottgöra ersättningsgivaren den på ersätta i ngstagarens
strömfall belöpande andel i regleringskostnadcn.

32 § (15 §).

Skall vattenkraft, som är av ersättningstagaren tillgodogjord utan
omsättning i elektrisk kraft, ersättas medelst elektrisk överföring av kraft,
åligge det ersättningsgivaren att gottgöra ersättningstagaren kostnaden för
anskaffande och uppsättande av lämpliga mottagningsorgan (motor) med
tillhörande installationsanordningar; och varde avgäld, som ersättningstagaren
enligt 23 § andra stycket skall erlägga, minskad med det belopp,
vartill årliga underhållet av

33 § (18 §).

1 sammanhang med beslut om ersättande av förlorad vattenkraft
medelst kraftöverföring skall viss tid bestämmas, inom vilken överföringen
senast skall börja.

Sådan tid skall, där fråga är om tillgodogjord vattenkraft, räknas
från den genom uppsägning, efter ty i 58—61 §§ stadgas, bestämda tillträdesdag
och må ej utan ersättningstagarens medgivande bestämmas
längre än en månad eller, om särskilda förhållanden föranleda därtill, tre
månader efter nämnda dag.

Är vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden räknas från det ersättningsfrågan
slutligen avgjordes samt må ej sättas längre än för utförande
av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt.

Vid bestämmande av tiden för början av kraftöverföring skall undersökas,
huruvida för undvikande av dröjsmål därmed provisoriska anordningar
lämpligen böra föreskrivas.

34 § (19 §).

Avstås på grund av stadgandena i 2 kap 5, 6 eller 7 § tillgodogjord
vattenkraft, vare ersättningsgivaren pliktig att till säkerhet för den
kostnad och skada, som må tillskyndas ersättningstagaren därigenom, att
kraftanläggningen och anordningarna för kraftöverföringen till äventyrs
icke varda inom föreskriven tid fullbordade, hos Konungens befallningsha -

vande ställa pant eller borgen till det belopp, soin för varje fall i laga
ordning bestämts. •

Avser kraftöverföringen ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft,
må ock, om särskilda förhållanden föranleda därtill, föreskrivas ställandeav
säkerhet, som nu sagts.

35 § (20 §).

Den del av uttagningskostnaden, som ersättningstagare enligt 23 §
förpliktats att erlägga på en gång, skall betalas sist fjorton dagar efter
det kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats.

Från tiden för kraftöverföringens början räknas ersättningstagaren»
skyldighet att erlägga annuitet och avgäld.

36 § (22 §),

Strömfallsägare, som skall i ersättning för förlorad vattenkraft tillhandahålla
kraft åt annan medelst elektrisk överföring, vare pliktig att,
då det kan ske utan väsentlig olägenhet, mot skälig gottgörelse tillhandagå
kraftemottagaven med nödigt biträde vid verkställande av erforderliga reparationer
å dennes motorer och övriga installationsanordningar.

37 § (23 §).

Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande kraftöverföring,
gottgöre han ersättningstagaren all skada och förlust, som till
följd därav uppstår för denne, utan så är att bristen i fullgörandet berott
på omständighet, som i 40 eller 41 § sägs.

Ersättning för skada och förlust till följd av avbrott, som ej berott
på dylik omständighet, må i samband med beslutet om kraftöverföringen
eller ock eljest på talan av ersättningstagaren kunna på förhand uppskattas
till visst vite för varje dag eller annan tidsperiod avbrottet varar, ersättningstagaren
obetaget, då avbrott sker, att äska högre skadestånd än sålunda
bestämts, om han därtill finner fog. Bestämt vite må på särskild
talan kunna efter ändrade förhållanden för framtiden höjas eller sänkas ;
dock må talan därom ej föras, innan fem år förflutit från det vitesbestämmelse
meddelats eller ändrats.

38 § (24 §).

Har avbrott, som i 37 § sägs, fortgått under fjorton dagar, eller
finnes eljest anledning befara, att sådant avbrott ej är av blott tillfällig

natur, äge på ansökan av ersättningstagaren Konungens befallningshavande
förordna syssloman att, intill dess betryggande förhållanden inträtt, omhändertaga
och driva kraftanläggningen på ägarens bekostnad; dock vare
i ty fall sökanden skyldig att förskjuta medel till nödiga kostnader.

39 § (25 §).

Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörande av
kraftöverföringen, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må
hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och ägc på hans bekostnad
åter komina i åtnjutande, såvitt möjligt, av den vattenkraft, som avståtts.

40 § (26 §).

Tillfälligt avbrott i kraftöverföringen för reparationer, undersökningar
och dylikt medför ej skadeståndsskyldighet, med mindre avbrottet
skett i strid mot särskilda rörande kraftöverföringen meddelade föreskrifter.

Det åligger dock ersättningsgivaren att tillse, att avbrottet icke blir
av längre varaktighet än behovet oundgängligen kräver; underrätte ock,
där det kan på förhand beräknas, i god tid ersättningstagaren.

41 § (27 §).

Beror brist i kraftens tillhandahållande av omständighet, som ersättningsgivaren
ej kunnat med iakttagande av skälig försiktighet förekomma,
såsom hinder för kraftanläggningens drivande till följd av flod, isgång, iskravning
(sörpling), åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller
annan jämförlig händelse, vare ersättningsgivaren fri från skadeståndsskyldighet;
och skall, där på grund av sådan omständighet kraftuttagningen
vid anläggningen minskas, ersättningstagaren vidkännas eu mot minskningen
svarande nedsättning i den till honom utgående ki''aften.

Försummar ersättningsgivaren att inom skälig tid vidtaga erforderliga
åtgärder för kraftöverföringens återställande, vare lag som i 37—
39 §§ sägs.

Varder kraftöverföringens återställande omöjliggjort, galle vad i 39 §
stadgas.

42 § (28 § första st.).

Brister ersättningstagare i betalning av uttagningskostnad, som skall
gäldas i penningar, må kraftöverföringen avbrytas, intill dess betalningen

fullgjorts; dock vare ny ägare till den fastighet, varmed rätten till kraften
är förenad, ej pliktig att i annan mån än nedan sägs svara för kostnad,
som förfallit till betalning innan han blev ägare, och må förty avbrott i
kraftöverföringen icke ske på grund av föregående ägares betalningsförsummelse.

Dröjer ersättningst ägare med erläggande av uttagningskostnad utöver
sex månader efter förfallodagen, vare han, där ersättningsgivaren inom ett
år efter samma dag hos vattendomstolen väcker talan därom, pliktig att
mot befrielse från uttagningskostnadens gäldande i penningar för framtiden
vidkännas minskning i det honom tillkommande kraftbeloppet till så
stor del, som prövas i värde svara mot uttagningskostnaden efter avdrag
av vad därav må hava guldits.

43 § (28 § andra st.).

för tid, varunder avbrott i kraftöverföring äger rum, vare ersättningstagaren
ej pliktig att utgiva stadgad avgäld enligt 23 § andra stycket,
såframt ej avbrottet är av sådan tillfällig art, som i 40 § sägs, eller
ock föranledes av betalningsföi’summelse från ersättningstagarens sida efter
ty i 42 § första stycket skils.

44 § (29 §).

För vite och skadestånd, som i 37 § sägs, njute i den fastighet, å
vilken skyldigheten att tillhandahålla kraften vilar, ersättningstagaren förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas för avgäld av fast
egendom, dock ej till högre belopp än som motsvarar hälften av värdet å
det kraftbelopp, som skall tillhandahållas.

Nyssnämnda värde skall av vattendomstolen fastställas i sammanhang
med bestämmande av skyldigheten att tillhandahålla kraften. Gives föreläggande
enligt 24 §, skall särskilt värde åsättas det mindre kraftbelopp,
varmed ersättningstagaren skall åtnöjas, för den händelse föreläggandet
icke fullgöres. Där förändrade föreskrifter meddelas beträffande storleken
av den kraft, som skall tillhandahållas, varde i samband därmed det för
framtiden utgående kraftbeloppets värde fastställt.

Om ersättning i penningar.

45 § (30 §).

I de fall, där ersättning för förlorad vattenkraft icke skall utgå
medelst kraftöverföring, varde den bestämd i penningar. Till grund för
ersättningens bestämmande skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodogjort
skick.

46 § (31 och 32 §§).

Ersättning för annat än förlorad vattenkraft skall, där ej annorledes
överenskommes, utgå i penningar.

47 § (33 §).

Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång eller, såframt
sakägarna äro därom ense och fråga är om ersättning för annat än
fast egendom, som skall lösas, i årlig avgäld.

48 § (35 §).

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften
därutöver, då fråga är om ersättning för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen
är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning;

2. fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med byggnad
för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets nyttjande
sä ock skada å sådan anläggning;

3. mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till följd
av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena, dock
med undantag av skada, som består däri, att framtida torrläggning av
mark genom vattenuppdämning hindras eller försvåras;

4. fiske eller skada därå så ock sådant intrång i rätt till fiske, som
föranledes av förbud, varom i 2 kap. 14 § andra stycket förmärs;

5. intrång genom ledning för elektrisk kraftöverföring.

Om undantag för vissa fall från vad sålunda föreskrivits skils i 50 §.

49 § (36 §).

Där ej efter ty i 48 § stadgas ersättning skall utgå med förhöjning,
varde den bestämd till fulla värdet av den egendom, som avstås, eller, då
fråga är om förlust, intrång eller annan skada, till belopp, motsvarande
full gottgörelse för skadan.

50 § (38 §).

1 fråga om ersättning till följd av byggande i vatten eller annan
åtgärd enligt denna lag för allmänt ändamål skall, där ej tillika åsyftas
vattens utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i industriellt eller privatekonomiskt
syfte, vad i 48 § stadgas om förhöjning över värdet ej
vinna tillämpning.

51 § (40 §).

Vid bestämmande av ersättning för jord enligt den i 48 § stadgade
beräkningsgrund varde i jordens värde inräknat värdet av därå befintliga,
för dess brukande erforderliga byggnader.

52 § (ny).

År nyttjanderätt till fast egendom, som skall lösas med penningar,
av ägaren åt annan upplåten, eller är från egendomen upplåten rätt till
servitut eller till avkomst eller annan förmån, skall ersättningen till egendomens
ägare och den gottgörelse, som må tillkomma rättighetens innehavare,
var för sig bestämmas. Medför rättighet, som nyss nämnts, förminskning
av den fasta egendomens värde, skall till grund för den ägaren
tillkommande ersättningen läggas det värde egendomen med därå vilande
besvär äger; dock att, i den mån jämlikt 48 § förhöjning över värdet
ifrågakomma*, denna skall bestämmas med hänsyn till det värde egendomen
utan sådant besvär skulle äga. Erfordras för tillämpning av reglerna
i 69 § tredje stycket, att utöver vad nu sagts särskild värdering sker av
den fasta egendomen med eller utan viss rättighet besvärande densamma,
varde sådan i samband med ersättningens fastställande verkställd.

Vad sålunda föreskrivits äge motsvarande tillämpning, där till följd
av åtgärd, som medför skada eller intrång å fast egendom, varför ersättning
skall gäldas i penningar, sådan särskild rätt till egendomen, som i
första stycket sägs, går förlorad eller lider intrång.

5a § (ny).

Där i samband med medgivande till företag eller åtgärd enligt
denna lag föreskrivits, att ersättning skall utgå för skada å jordbruksfastighet
till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena
eller att del av sådan fastighet skall lösas, varde, såframt
ersättningen skall gäldas på en gång och den del därav, som utgör förhöjning
över värdet, uppgår till minst ett hundra kronor, denna del avsatt
för att av kommunalnämnden i den kommun, där fastigheten är belägen,
för fastighetens räkning särskilt förvaltas. Medel, som sålunda avsatts,
skola bibehållas oförminskade. Avkastningen å medlen varde använd
till förbättringsarbeten å den fastighet, för vars räkning medlen innestå;
och må förty avkastningen icke till fastighetens ägare utbetalas, där kommunalnämnden
finner skälig anledning antaga, att avkastningen ej skulle
komma fastigheten till godo. Är fastigheten belägen inom stads område,
åligge det drätselkammaren att efter ty ovan sägs förvalta de för fastighetens
räkning avsatta medlen.

Äro fastigheter, för vilkas räkning medel enligt denna § avsatts
eller skola avsättas, flera än tio, och uppgår det sammanlagda beloppet av
sagda medel till minst femtusen kronor, må. fastigheternas ägare bilda
förening för övertagande av medlens förvaltning. Reglemente för sådan
förening skall fastställas av Konungens befallningshavande, som tillika
lämnar föreskrift angående nödig kontroll å förvaltningen; och tillkomme
därefter föreningens styrelse den befattning beträffande medlen, som ovan
tillagts kommunalnämnd eller drätselkammare.

Rätt till medel, som nu sagts, samt till avkastning, som ej uppburifs,
må ej skiljas från den fastighet, för vars räkning medlen innestå;
och kan sådan rätt förty ej för sig utmätas eller av fastighetens ägare
överlåtas.

Om sättet och tiden för erläggande av penningersättning så ock om tiden
för tillträde av egendom, som löses.

54 § (42 §).

Ersättning för fäst egendom, som skall lösas, samt, om endast en
del av en fastighet löses, ersättning för skada och intrång å den återstående
delen så ock ersättning för förlust av eller intrång i sådan särskild
rätt till egendomen, varom i 52 § förmäles, gäldas medelst ersättningsbe 7—181472 -

loppets nedsättande hos Konungens befallningshavande i det län, där egendomen
är belägen. I fråga om ersättning, som bestämts jämlikt 9 §, vare
lag samma.

Ersättning för vattenkraft samt för skada och intrång å fast egendom
i andra fall än i första stycket avses skall ock nedsättas hos Konungens
befallningshavande, såframt jämlikt stadgandena i 59 eller 60 § uppsägning
skall ske eller den fastighet, till vilken vattenkraften hör eller
som skadas, är besvärad av inteckning för fordran eller kan jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling; och varde i
fall, som nu sagts, jämväl ersättning, som må hava bestämts till innehavare
av särskild rätt till fastigheten, nedsatt. Skall ej uppsägning ske,
och prövas förlusten av vattenkraft eller skadan eller intrånget vara väsentligen
utan betydelse för fordringsägarens säkerhet, erfordras dock ej
nedsättning.

Där på grund av vad i 53 § finnes föreskrivet den del av ersättningen
för skada å jordbruksfastighet, som utgör förhöjning över värdet,
skall för fastighetens räkning avsättas för att särskilt förvalias, skall, ändå
att enligt andra stycket nedsättning icke erfordras, sagda del hos Konungens
befallningshavande nedsättas.

I samband därmed att ersättning enligt denna lag bestämmes, skall
givas till känna, om och i vilken mån nedsättning efter ty ovan sagts
skall ske.

55 § (46 §).

Har mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra tvist
yppats om bättre rätt till vad såsom ersättning skall utgå, eller skall ersättning
gäldas för egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde
ersättningen nedsatt hos Konungens befallningshavande, ändå att enligt
föreskrifterna i 54 § nedsättning ej erfordras; och stånde sedan i avbidan
på tvistens slutliga avgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen
ersättningsbeloppet i kvarstad, där ej enligt 69 § utdelning
bör äga rum.

56 § (42 § tredje st.).

Ersättning, som ej efter ty i 54 och 55 §§ stadgas skall hos Konungens
befallningshavande nedsättas, varde erlagd till den, vilken ersättningen
tillerkänts. Avser ersättning arbete till förebyggande av skada å
fast egendom, byggnads ändrande eller flyttande till annan plats eller dylikt,
bör dock, om inteckningshavare äskar det eller det eljest anses erforderligt,
i sammanhang med ersättningens fastställande bestämmelse

meddelas till beredande av säkerhet att medlen varda använda på föreskrivet
sätt.

57 § (ny).

Då ersättning hos Konungens befällningshavande nedsättes, skall ersättningsgivaren
till nämnda myndighet ingiva gravationsbevis rörande den
fasta egendom, varom fråga är, det utslag, varigenom ersättningsskyldigheten
blivit bestämd, samt, där ej förordnande jämlikt 11 kap. 67 § givits,
bevis att utslaget vunnit laga kraft.

58 § (56 §).

Fast egendom, som på grund av bestämmelse i denna lag skall
lösas, så ock lös egendom, som det må åligga den lösande att därjämte övertaga,
skall, om ej annorlunda överenskoinmes eller jämlikt stadgandet i
61 § annorlunda bestämmes, avträdas å den fardag för avträdande av förhyrd
lägenhet eller, där fråga är om jordbruksfastighet, å den arrendefardag,
som inträffar näst efter sex månader, sedan ersättningens belopp
blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft, samt därefter uppsägning
skett hos ägaren.

Uppsägning må ej med laga verkan ske, med mindre ersättningen
för den fasta egendomen, såvitt den skall utgå i penningar, och, om endast
en del av en fastighet skall lösas, ersättning för skada och intrång å
den återstående delen så ock ersättning för förlust av eller intrång i särskild
rätt till egendomen guldits i den ordning 54 § stadgar samt, där
strömfall skall lösas mot ersättning för vattenkraften medelst kraftöverföring,
säkerhet, som enligt 34 § föreskrivits, blivit ställd. Sker ej sådan
uppsägning inom ett år, sedan ersättningen blivit fastställd genom utslag,
som vunnit laga kraft, eller, där ersättningen skall utgå medelst kraftöverföring,
inom den längre tid, som av vattendomstolen må hava bestämts,
vare den väckta frågan förfallen, såvitt fastighetsägarens rätt är beroende
därav.

. Har jämlikt 11 kap. 67 § förordnats, att. vattendomstols utslag, på
grund varav fast egendom skall lösas, må verkställas utan hinder därav,
att det icke äger laga kraft, skall egendomen avträdas å fardag, som infaller
näst efter sex månader sedan utslaget meddelats och därefter uppsägning
i den ordning ovan sägs ägt rum; dock skall i sådant fall vad i
nyssnämnda lagrum stadgas om ställande av pant eller borgen vara fullgjort
före uppsägningen.

Ersättning för lös egendom, som skall jämte den fasta egendomen
övertagas, så ock annan ersättning, som till följd av den fasta egendomens
avträdande tillkommer ägaren eller annan och som icke efter ty ovan
sägs skall före uppsägningen nedsättas, varde före tillträdesdagen gulden.
Ej må före den dag arbete eller annan åtgärd, varigenom den fasta egendomen
kan lida men, av tillträdaren verkställas.

59 § (57 §).

Har föreskrift meddelats, att boningshus, kvarn, såg eller annan
som användes till handels-, hantverks- eller fabriksrörelse eller
annan yrkesutövning, skall till följd av skada därå genom företag enligt
denna lag i dess helhet ersättas eller ock flyttas till annan plats, skall vad

i. 58 § stadgas för det fall, att fast egendom skall lösas, äga motsvarande
tillämpning. Lag samma vare, där strömfallsägare skall avstå vattenkraft,
som är av honom tillgodogjord.

60 § (58 §).

Prövas genom företag enligt denna lag sådant men tillskyndas jordbruksfastighet,
att jordbruket därå för framtiden icke kan med'' fördel drivas,
skola, ändå att ägaren icke påkallar fastighetens lösande, bestämmelserna
i 58 § om uppsägning och fardag äga motsvarande tillämpning.

61 § (59 §).

Utan hinder av föreskrifterna i 58—60 §§ må kunna bestämmas
längre eller kortare uppsägningstid eller annan tillträdesdag än där stadgas,
såframt sådant finnes erforderligt till förebyggande av alltför skilda
tillträdestider beträffande olika fastigheter eller lägenheter eller ock gagnet
av ändring i tidsbestämmelserna med hänsyn till det ifrågasatta företagets
snara genomförande eller annan omständighet prövas vara övervägande
i förhållande till den olägenhet, som därav kan följa för den andra
parten; tillskyndas genom dylika bestämmelser särskild olägenhet skall
gottgörelse därför givas.

I sammanhang med beslut om ersättning i fall, som avses i 58—
60 §§, skall besked meddelas om vad ersättningsgivaren åligger i avseende
å uppsägning så ock om tiden för tillträde.

Där i fall, sond i 58—60 §§ förmälas, finnes i målet uppgiven arrendator
eller hyresgäst, vars rätt är av företaget beroende, vare han ej
pliktig att avflytta eller avstå från vad han innehar förrän efter åtnjuten
uppsägningstid i enlighet med ovan givna föreskrifter; och må dessförinnan
arbete, varigenom hans rätt kränkes, ej av tillträdaren vidtagas.

63 § (62 §).

Om sättet för verkställande av uppsägning enligt förestående §§
galle vad om uppsägning av arrende- och hyresavtal finnes särskilt stadgat.

64 § (55 §).

Har, sedan värde sattes å egendom, som skall lösas, men innan ersättningsbeloppet
guldits, ägaren gjort nödig eller nyttig kostnad därå,
vare han berättigad att undfå ersättning härför, därest icke kostnaden blivit
gjord i uppenbar avsikt att vinna högre ersättning. Tvist härom varde
prövad av allmän domstol, och må emellertid egendomen tillträdas, där
den, som skall utgiva ersättningen, hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för det, varom tvistas.

65 § (60 §).

Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning gäldas med penningar
för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom företag
eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark verkställas
eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven
ersättning guldits. Varder ej ersättningen gulden inom tid, som
genom avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd, eller, om sådan
bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp blivit fastställt
genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den då väckta frågan
förfallen, i vad sådan ersättningstagares rätt angår.

Vad i 64 § finnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller
nyttig kostnad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning,
där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.

66 § (41 § sista st.).

A ersättning, som ej skall på en gång utgå, äge vad i 54, 58 och
65 §§ stadgats icke tillämpning.

67 § (ny).

Har på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 67 § vattendomstols
utslag gått i verkställighet, innan det vunnit laga kraft, och varder till
följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan givna regler skall
hos Konungens befallningshavande nedsättas, slutligen bestämd till högre
belopp än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren att inom trettio
dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det överskjutande
beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till ersättningen
berättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem genom Konungens
befallningshavandes försorg hos den försumlige uttages. Bestämmes
ersättningen ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag
i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens befallningshavande.
Ej må, ändå att ersättningen varder till lägre belopp bestämd,
vad redan nedsatts återkrävas, och galle vad nu sagts jämväl, då ersättningen
guldits i annan ordning än genom dess nedsättning.

Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts
först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 §
ersättningen hos Konungens befallningshavande nedsättas, vare ersättningsgivaren
pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet
blivit bestämt, vunnit laga kraft, nedsätta beloppet vid
äventyr, som i första stycket sägs.

Om Konungens befallningshavandes befattning med nedsatta ersättningsmedel.

68 § (43 §).

Medel, som jämlikt 54 och 67 §§ blivit hos Konungens befallningshavande
nedsatta, skola, i den mån ej utbetalning av dem kan omedelhart
försiggå, ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot
ränta. I fall, som avses i 58—60 §§, skall räntan intill tillträdesdagen
komma ersättningsgivaren till godo.

69 § (44 och 45 §§).

Nedsatta ersättningsmedel skola jämte därå upplupen ränta av Konungens
befallningshavande utbetalas till den, som är till desamma berättigad.
I fall, som avses i 58—60 §§, må dock utbetalning ej ske före
tillträdesdagen.

Om ocli i den mån ersättningsmedel efter ty i 53 § stadgas skola
avsättas för att särskilt förvaltas, överlämne Konungens befallningshavande
dem till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare eller, där
särskild förening bildats för medlens förvaltning, till dess styrelse.

Besväras fast egendom, som löses, av sökt eller beviljad inteckning
för fordran, eller kan egendomen jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta
för ogulden köpeskilling, värde den för egendomen bestämda ersättningen
efter "avdrag av de på sätt nyss nämnts avsatta medlen så ock, om endast
en del av fastighet löses, ersättning till ägaren för skada och intrång å
den återstående delen av Konungens befallningshavande fördelad i den
ordning, som för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad. Är egendomen förutom av fordran besvärad av sådan
nyttjanderätt, rätt till servitut eller rätt till avkomst eller annan förmån,
varigenom egendomens värde minskas, och åtnjuter rättigheten sämre rätt
än fordringen, vare fordringsägaren berättigad att, om och i den mån ersättningen0
för egendomen understiger det värde denna skulle äga, därest
den ej° varit av rättigheten besvärad, för den del av fordringen, som må
överskjuta ersättningen för egendomen, erhålla betalning ur det till rättighetens
innehavare bestämda ersättningsbeloppet, och varde gottgörelsen
till denne i motsvarande mån förminskad.

I fråga om ersättning, som blivit jämlikt 54 § andra stycket nedsatt,
skall vad nyss sagts om fördelning äga motsvarande tillämpning;
dock att utbetalning må ske till vederbörande fastighetsägare eller till den,
vilken ersättningen eljest tillerkänts, där det visas, att fordringsägare, som
i tredje stycket omförmäles, lämnat medgivande därtill.

Ersättning, som bestämts på grund av stadgandena i 9 §, skall i
ovan nämnd ordning fördelas.

70 § (44 §).

Sammanträde för fördelning av ersättning efter ty i 69 § sägs
varde hållet så snart ske kan, dock i fall, som avses i 58^ 60 §§, ej före
tillträdesdagen. Kallelse till sammanträde skall genom Konungens befallningshavandes
försorg med posten sändas till ägaren av den fastighet, varom
fråga är, kända innehavare av fordran, som skall utgå ur ersättningen,
samt rättighetshavare, åt vilka särskild ersättning blivit bestämd; är innehavare
av° fordran okänd, föranstalte ock Konungens befallningshavande,
att kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläses i
kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, samt införes i allmänna
tidningarna och tidning inom orten.

De med fördelning, som nu nämnts, förenade kostnader skola gäldas
av ersättningsgivaren.

Om anmälan i vissa fall till vederbörande domstol.

71 § (ny).

År fast egendom, som enligt denna lag löses med penningar, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande att, sedan den genom lagakraftvunnet
utslag bestämda ersättningen blivit nedsatt samt egendomen
avträdd, därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i
stad hos rätten. Har egendomen avträtts, innan ersättningen blivit slutligt
fastställd, och varder ersättningen ej bestämd till högre belopp än det
enligt stadgandet i 58 § redan nedsatta, skall anmälan, som nu sagts,
göras så snart lagakraftägande utslag i målet till Konungens befallnino-ghavande
ingivits.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet blivit avträdd, vid fördelning
av ersättningen likvid å intecknings huvudstol, åligge ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan efter ty nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden. Lag samma vare, där vid fördelning av
ersättning, som bestämts jämlikt 9 § eller som blivit på grund av stadgandet
i 54 § andra stycket nedsatt, likvid utfallit å huvudstol av intecknad
gäld.

Utan hinder därav, att fördelning av ersättning ägt rum och blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, äge inteckningshavare, vars fordran icke
blivit till fullo betäckt, den rätt, varom i 73 § förmäles.

72 § (ny).

Har för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersättningen,
såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande, bestämts
att utgå medelst kraftöverföring, och är sådan del av strömfallet med inteckning
besvärad, ankomme på den lösande att, sedan han tillträtt fallet
och kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats, därom göra anmälan
å landet hos domaren och i stad hos rätten; skolande till styrkande
av det förhållande, varom anmälan göres, företes intyg av vederbörande
ersättningstagare eller ock av tva stämningsmän eller andra trovärdiga
personer.

Om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättnings belopp.

73 § (65

Förmenar innehavare av fordran, varför fast egendom på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, att ersättning för
denna eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada och intrång å
egendomen blivit för lågt beräknad, vare han, i den mån domstol till
följd av överenskommelse mellan ersättningsgivaren och egendomens ägare
rörande ersättningens belopp eller av annan anledning ej ingått i prövning
av ersättningsbeloppet, berättigad att, där ej full betalning för hans
fordran lämnas honom, äska att ersättningen, såvitt på hans eller annan
sådan fordringsägares rätt inverkar, varder av vattendomstolen bestämd.
Talan härom skall anhängiggöras sist inom sex månader efter det fördelning
av ersättningen vunnit laga kraft eller, där ersättningen bestämts att
utgå i kraft, efter den för kraftöverföringens början bestämda tid; försittes
tid, som nu sagts, vare rätt till talan förlorad.

Om återlösningsrätt.

74 § (66 §).

Har fast egendom blivit på grund av stadgande i denna lag mot
ersättning i penningar avträdd, och varder ej inom den bestämda tiden
för fullbordandet av det företag, för vars utförande egendomen blivit löst,
egendomen för det medgivna ändamålet använd; då äge förre ägaren eller
hans rättsinnehavare inom två år därefter hos vattendomstolen anhängiggöra
talan om rätt att få återlösa egendomen. Prövas sådana omständigheter
för handen, att företaget eller den del därav, för vilken egendomen
blivit löst, må anses såsom övergivet, varde talan bifallen; eljest äge domstolen
förordna, att med prövningen bör på viss, av domstolen bestämd
tid anstå. Godkännes anspråket, och kunna parterna ej sämjas om-ersättningens
belopp, varde detta av domstolen bestämt till egendomens
fulla värde vid den tid återlösen sker; ej må dock värdet sättas högre än
det belopp, för vilket egendomen blivit avträdd.

%—iei472

10 KAP.

Om syneförrättning.

1 §•

Angående syneförrättning rörande företag, som avser dikning eller
annat avledande av vatten för torrläggning av mark, galle vad därom tinnes
eller kan varda särskilt stadgat.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

Om första domstol i vattenmål.

1 §•

Första domstol i vattenmål benämnes vattendomstol.

Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt
såsom övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.

2 §•

Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärv eller annan
praktisk juridisk verksamhet erfaren man.

Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande i
vatten och därmed likartade frågor och den andre särskilt i frågor om
torrläggning av mark.

Vattenrättsnämndemännen skola vara allmänt betrodda, om sin orts
förhållanden kunniga män, vilka äro valbara till nämndemansbefattning
vid häradsrätt inom orten.

3 §.

Vattenrättsdomare förordnas av Konungen för viss tid.

Lag samma vare beträffande vattenrättsingenjör; dock att, om lämplig
person, villig att åtaga sig förordnandet för viss tid ej finnes att tillgå,

Konungen äger uppdraga åt vattenrättsdoinaren att, intill dess annorlunda
kan vårda bestämt, för varje mål till ledamot inkalla person, som av
Konungen förklarats behörig att mottaga sådan kallelse.

4 §

Vattenrättsnämndemän utses för sex år, i Norrland ävensom Värmlands
och Kopparbergs län en för varje tingslag samt i övriga delar av
riket en för varje domsaga, på det sätt som om utseende av ledamot i
ägodelningsrätt finnes stadgat; består domsaga, för vilken allenast en vattenrättsnämndeman
skall utses, av två eller flera tingslag, förrättas valet
inför den av domsagans häradsrätter, som domhavanden bestämmer. Om
valets utgång skall domhavanden så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren
underrättelse.

Upphör vattenrättsnämndemän att vara valbar till befattningen, eller
har han uppnått sextiofem års ålder eller lagligen avsagt sig uppdraget,
skall efter inkommen anmälan därom vattenrätt sdomaren förordna om nytt
val. Om skyldighet att åtaga sig dylikt uppdrag så ock att efter avgång
fortfarande bestrida befattningen, intill dess besked inkommit till vattenrättsdomaren
att annan blivit utsedd, galle vad som finnes stadgat beträffande
nämndeman i häradsrätt.

5 §.

Av de till vattenrättsnämndemän valda skola i vattendomstolen tjänstgöra
de två, som av vattenrättsdoinaren för varje mål kallas därtill.
Till tjänstgöring böra kallas nämndemän från det län, som beröres av det
ifrågavarande målet; avser målet företag, som berör mer än ett län, avgöre
vattenrättsdoinaren, om nämndemännen böra tagas från olika län eller från
ett av dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis
de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

6 § (7 §).

Vid förfall för vattenrättsdomare eller för vattenrättsingenjör, som
för viss tid förordnats, varde ställföreträdare förordnad av Konungen; och
skall vad i 2 § finnes stadgat beträffande vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör
äga tillämpning jämväl i fråga om ställföreträdare för dem.

(50

7 § (6 §).

Har ledamot i vattendomstol ej förut avlagt domareed, skall han före
inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför vattenrättsdomaren eller ock
inför allmän underrätt.

Förutom de i rättegångsbalken stadgade jäv mot domare i allmänhet
galle såsom jäv mot ledamot i vattendomstol: om han i annan egenskap
än såsom ledamot i vattendomstolen eller förrättare av undersökning, som
i 45 § sägs, tagit befattning med det företag eller den åtgärd, varom i
målet är fråga.

8 §■

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare, förordnad
av Konungen, som ock, när sådant finnes lämpligt, ä<jer återkalla
förordnandet.

9 §.

Antalet vattendomstolar i riket bestämmes av Konungen.

Gränserna för de till varje vattendomstol hörande områden skola
följa vattendelare mellan olika vattensystem, efter ty Konungen närmare
förordnar.

10 §.

Beträffande vattendomstolarnas inbördes behörighet galle, att frågor,
som angå eller utgöra en följd av företag eller åtgärd enligt denna”lag
och som äro att hänföra till vattenmål, skola prövas av den vattendom”
stol, inom vars område företaget eller åtgärden verkställts eller skall verkställas.
Fråga, som utan samband med annat vattenmål väckes om ti 11-lämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§, tillhöre vattendomstolen i
den ort, där det vattenområde är beläget, i avseende å vilket tillämpningen
påkallas.

Skulle på grund av vad i första stycket sägs prövningen av visst
vattenmål tillkomma mer än en vattendomstol, vare den av domstolarna behörig,
inom vars område företag eller åtgärd, varom fråga är, huvudsakligen
verkställts eller skall verkställas eller det vattenområde, beträffande
vilket påstås tillämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§, huvudsakligen
är beläget. Är frågan därom tveksam, äge på anmälan nedre justitierevisionen
därom förordna efter ty skäligt finnes.

Angående prövning av fråga om viss vattendomstols behörighet skall
vad beträffande underrätt i allmänhet är i 10 kap. 29 och 30 §§ rätte -

Öl

gångsbalken stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock att,
där mål, varom i andra stycket förrnäles, blivit av vattendomstol prövat,
ändå att förordnande, som nyss sagts, icke meddelats, fråga om vattendomstolens
behörighet ej må upptagas av högre rätt, där ej part i laga
ordning dragit frågan under dess prövning.

11 §•

För sina sammanträden vare vattendomstol berättigad att disponera
över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan allmän
byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål
eller utgöres av gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller
dylikt, skola de ersättas.

12 § (ny).

Vattenrättsdomaren före med biträde av vattenrättssekreteraren protokoll
vid vattendomstolens sammanträden och underskrive detsamma å domstolens
vägnar. Beträffande skyldighet att till hovrätt insända ett exemplar
av protokollet galle vad för häradsrätt finnes stadgat, med iakttagande
därav att protokollet skall insändas till Svea hovrätt.

13 § (12 §).

Yppas, då beslut skall av vattendomstol meddelas, skiljaktiga meningar,
vare lag som i rättegångsbalken finnes stadgat beträffande andra
domstolar än häradsrätt.

14 § (13 §).

Åtal mot ledamot i vattendomstol för fel eller försummelse i ämbetet
skall upptagas av Svea hovrätt.

15 § (14 §).

I allt, varom ej i detta kapitel finnes särskilt stadgat, skall beträffande
vattendomstolar och rättegången därstädes gälla vad i lag är för
häradsrätt föreskrivet.

16 § (ny).

Vattenrättsdomare vare pliktig att för tid, då han till följd av sammanträde
med vattendomstolen ej kan träffas å sitt tjänsterum, skriftligen

förordna någon, till vilken handlingar, som efter ty i detta kap. sägs skola
ingivas till vattenrättsdomaren, må kunna avlämnas; och må, i den utsträckning
vatten rätts dom aren finner lämpligt, förordnandet innehålla uppdrag
för den förordnade att jämväl meddela beslut i frågor, vilka ankomma
på vattenrättsdomarens avgörande å tjänsterummet. Ej må dock av
annan än vattenrättsdomaren beslut fattas i anledning av anmält missnöje
med utslag, som av vattendomstolen givits.

Har under vattenrättsdomarens frånvaro handling ingivits, i anledning
varav skyndsamt beslut är av nöden, och tillkommer det ej den, som
mottagit handlingen, att beslutet meddela, skall, där så lämpligen kan
ske, handlingen ofördröjligen tillsändas vattenrättsdomaren.

Om vad till vattenmål är att hänföra.

17 § (15 §).

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under
vilka villkor byggande i vatten må ske;

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda
lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads
laglighet;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av
bestämmelser rörande hushållning med vatten;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i
vatten;

6. ansökan om prövning jämlikt 7 kap. 12 § rörande sättet och
villkoren för verkställande av vattenreglering så ock angående delaktig O

O o O

heten i kostnaden för företaget;

7. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, eller av företag, som omförmäles i 14
kap. 8 §, utöver därför föreskriven tid;

8. ansökan om prövning jämlikt 1 kap. 14 §, huruvida och i vilken
omfattning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan att komma i åtnjutande av
kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;

0. ansökan jämlikt it kap. 17 § om överflyttning från en fastighet
till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad
vattenkraft;

B. stämningsmål:

10. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad
i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst,
för bevattning eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra
stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas
därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga
beskaffenhet;

11. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad
i vatten, som under 10 sägs;

12. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i
strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i
sammanhang med arbetets medgivande;

13. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten,
som utförts i enlighet med vattendomstols beslut, eller om ändrade föreskrifter
rörande hushållningen med vattnet vid sådan bj7ggnad;

14. talan om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller
framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock
talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter
eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhöriga
byggnad i vatten;

15. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla
sådan byggnad i vatten, som under 10 sägs, brister i fullgörande av
denna skyldighet eller utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, utriver
dylik byggnad;

16. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2
kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om
rätt till fortsatt tillgodogöi’ande av annan tillhörigt vatten och bestämmande
av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift,
jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i
vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig
byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans
fastighet;

17. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena
i 1 kap. 6—13 §§;

18. talan jämlikt 7 kap. 6 § om skyldighet för ägare av strömfall

att deltaga i kostnad för vattenreglering och om beloppet av de utgifter,
vilka skola räknas till vattenregleringens anläggningskostnad;

19. talan jämlikt 7 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering
tillskyndats båtnad i annat hänseende än såsom ägare av strömfall,
att lämna bidrag till företaget;

20. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter
rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft,
samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens
storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan
ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;

21. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9
kap. 31 § förmäles;

22. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller
om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;

23. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande
av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag
gått förlustig, ävensom i samband med sådan talan framställda skadeståndsoch
andra anspråk;

24. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast.
egendom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån
förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

25. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom,
som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

Där i denna lag finnes föreskrivet, att vad i något av de här ovan
åberopade lagrum stadgas skall äga tillämpning å annat fall än som avses
i samma lagrum, skall ock talan, som rör sådan tillämpning, hänföras till
vattenmål.

18 § (16 §).

Mål angående byggande i vatten dels för allmän farleds eller allmän
flottleds räkning eller för torrläggning av mark och dels för uttagande
av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte,
för vattenreglering, för bevattning eller för ändamål, som omförmäles i 2
kap. 40 §, vare att anse som vattenmål, där ej arbetet gjorts eller göres
huvudsakligen för farledens eller flottledens räkning eller för marks torrläggning.

Har vattendomstol prövat mål, som nu nämnts, må ej målet upptagas
till behandling av annan myndighet, där ej högre rätt, dit frågan
om vattendomstolens behörighet i laga ordning dragits, förklarat målet ej
vara att hänföra till vattenmål.

19 § (17 §).

Om garning, som Hr belagd med straff enligt 13 kap. 11, 12 eller
13 §, åtalas enligt stadgande i allmänna strafflagen, vilket innehåller
strängare straffskala än vattenlagens, varde den talan med vad därmed
hör samman icke räknad till vattenmål.

Varder någon för skilda gärningar samtidigt ställd under tilltal dels
i vattenmål vid vattendomstol och dels vid annan domstol, skall vartdera
åtalet särskilt för sig handläggas och avdömas.

20 § (18 §).

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 § är att
hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, må av
vattendomstolen upptagas, därest invändning mot domstolens behörighet
icke i laga ordning göres eller den väckta frågan finnes hava avsevärd
betydelse för vattenförhållandena. Upptages talan, som nu nämnts, varde
målet räknat som vattenmål. Ej må dock på grund av vad nu sagts vid
vattendomstol upptagas talan om ansvar för gärning, varå de i denna lag
givna straffbestämmelser icke äro tillämpliga.

Över invändning i vattenmål äge, ändå att den rör rättsförhållande,
som ej skall bedömas enligt denna lag, vattendomstolen döma, i den mån
det för prövningen av vattenmålet erfordras, dock ej där frågan rör tvist
om äganderätt till fastighet eller omfattning av fastighets ägoområde.

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling av viss fråga,
lände det till efterrättelse.

21 § (19 §).

Finnes vid allmän domstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 §
är att hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne,
angå fråga av avsevärd betydelse för vattenförhållandena, äge, på hemställan
av den allmänna domstolen, vederbörande vattendomstol förordna om målets
upptagande därstädes. Meddelas sådant förordnande, hänvise den allmänna
domstolen målet till fortsatt handläggning och avdöinande vid vattendomstolen,
och varde målet räknat som vattenmål. Mot vattendomstols beslut
i anledning av hemställan, som nu sagts, må talan ej föras.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande
eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 §
10, förrän målet blivit vid underrätten avgjort visar, att han hos veder 9

—101472

börande vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden,
som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt
till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna
underrätten hänvisa det där anhängig målet till handläggning och avdömande
vid vattendomstolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder
den hos vattendomstolen gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma
eller förklaras den hava förfallit, skall på anmälan av någondera
parten den allmänna underrätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda
målet och detsamma slutligen avdöma.

22 § (20 §).

År mål, som rör i denna lag behandlat ämne, prövat av vattendomstol,
må fråga, huruvida målet är av beskaffenhet att hava bort upptagas
av allmän domstol eller av annan myndighet än domstol, komma under
bedömande i högre rätt allenast där frågan av part i laga ordning dragits
under den högre rättens prövning eller ock vattendomstolen mot
stadgandena i 20 § dömt i ansvarsfråga, som ej bort av vattendomstolen
upptagas, eller över invändning, som angår tvist om äganderätt till fastighet
eller omfattningen av fastighets ägoområde, eller ock prövat fråga,
för vars behandling särskild ordning finnes i denna lag föreskriven.

23 § (21 §).

Väcker någon i vattenmål anspråk, av vars bedömande vattenmålets
utgång är beroende, men som ej kan i det mål avgöras, må vattendomstolen,
om sådant äskas av part och domstolen prövar det lämpligt, med
hänvisning till parterna att i särskild rättegång tvista om det väckta anspråket
emellertid fortsätta vattenmålets handläggning och däri meddela
beslut med giltighet allenast under förutsättning av viss utgång å den
särskilda tvisten.

Brister denna förutsättning, är sådant beslut utan verkan; och skall
i ty fall, sedan den särskilda tvisten blivit slutligen avgjord, på anmälan
av part vattenmålet upptagas till förnyat bedömande.

24 § (ny).

Har i vattenmål, förrän målet företagits till handlä2£ninor vid sammanträde
med vattendomstolen, sökande eller kärande återkallat sin talan
eller denna förklarats förfallen, och vill svarandepart yrka ersättning för

sina kostnader å målet, skall sådant yrkande anhångiggöras vid allmän
domstol.

Om förfarandet i ansökningsmål.

25 § (22 §).

Ansökan, som i 17 § 1—9 sägs, skall göras skriftligen och ingivas
till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje
fall föreskrivet.

26 § (23 §).

Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning
och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras
för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, omfattning
och verkningar. Särskilt skola så fullständigt som möjligt uppgivas
den” eller de fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest
efter ty i 14 kap. 4 § sägs angår, vederbörande ägares och nyttjanderättshavares
namn och hemvist samt de ersättningsbelopp sökanden förmenar
böra till följd av företaget utgå till dylik fastighetsägare eller andra.
Är fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodogörande, skall
uppgift lämnas å den fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet
skalf anses för framtiden vara förenad. Beträffande anläggning för uttagande
av vattenkraft varde därjämte storleken av den vattenkraft, som
beräknas kunna vid lågvatten uttagas genom anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4 och 6 skall vad i första stycket
stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

27 § (ny).

Ansökan, som i 17 § 5 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens läge och beskaffenhet samt innehålla de upplysningar i
övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna utav byggnadens
utrivande.

28 § (24 § andra st.)

Då ansökan göres enligt 17 § 9, skall sökanden förete bevis därom,
huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas,
är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som
i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall

därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden
överförd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.

29 § (25 §).

Avser ansökan, som ovan sägs, alternativa förslag, varde sådant
särskilt utmärkt och de åtföljande handlingarna därefter lämpade.

År sökanden oviss om något förhållande, varom i ansökningen eller
bilagorna därtill bör lämnas besked, bör sådant ock angivas.

SO § (26 §).

I mål, som i 26 § avses, skola samtliga ansökningshandlingar ingivas
i tre samt, där fråga är om företag, som berör två eller flera län
eller eljest ett vidsträckt område, ytterligare ett eller flera exemplar efter
vattenrättsdomarens beprövande. 1 övriga ansökningsmål skola ansökningshandlingarna
ingivas i två exemplar.

Hava ansökningshandlingar ej ingivits i nödigt antal exemplar, eller
finner vattenrättsdomaren handlingarna eljest i något avseende ofullständiga,
förelägge han sökanden viss tid att ingiva vad ytterligare erfordras, vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen anses förfallen.

Finner vattenrättsdomaren, innan kungörelse utfärdas, som i 32 §
sägs, ingiven ansökan vara av beskaffenhet, att det uppenbarligen icke
tillkommer vattendomstolen att upptaga densamma, eller möter mot dess
upptagande hinder, varom i 31 § förmäles, varde ansökningen av vattenrättsdomaren
avvisad.

Där ansökningen efter ty nu sagts av vattenrättsdomaren förklaras
förfallen eller avvisas, skall bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas,
tecknas å ett exemplar av ansökningen.

31 § (ny).

Avses med ansökan enligt 17 § 1 eller 2 ändring av befintlig byggnad
i vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhållits
till byggnaden i dess skick före vidtagande av den ändring, varom fråga
är, eller jämlikt 12 kap. 11 § första stycket ägarens rätt att bibehålla byggnaden
är fri från klander, ansökningen icke upptagas, med mindre jämväl
prövning av byggnadens laglighet påkallas.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan
brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt
inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller de ställen, där
handlingarna efter ty nedan sägs skola hållas för parterna tillgängliga,
samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse, vari de fastigheter,
som saken förmenas angå, skola namngivas eller, i den mån det kan ske
på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan
beteckning och, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig
annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas.
Kungörelsen skall därjämte innehålla tillkännagivande:
att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna
skall för dem, som önska taga del därav, finnas tillgängligt
å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal
befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen angår
företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område,
å flera dylika ställen;

att, om någon, vars rätt kan vara beroende av ansökningen eller
därmed avsett företag, vill bestrida ansökningen eller göra invändning mot
ifrågasatt företags omfattning eller mot tillärnad vattenbyggnads konstruktion
eller mot eljest föreslagen anordning, hans erinringar i berörda hänseenden
skola, vid äventyr att vattendomstolen eljest icke är pliktig att
fästa avseende vid deras innehåll, i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren
inom viss tid, minst trettio dagar, efter kungörelsens dag;

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i
39 § förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa handlingar
skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;

att även vattendomstolens utslag i målet skall därstädes i avskrift
vara för parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna under målets behandling''
vid vattendomstolen skola, där de icke röra allenast sökanden eller
ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det
sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas i viss eller vissa
tidningar inom orten och hållas tillgängliga så som nyss är sagt.

Är fråga om ansökan, varom i 17 § 7 förmäles, skall kungörelse
enligt denna § utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det nödigt.
Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens
sammanträde minst tre veckor förut kungöras på sätt i 33 §
första stycket sägs.

33 § (28 §).

Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg
dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas till
pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter, som saken förmenas
angå, äro belägna, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera
av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen
skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen
sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om
ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4 eller 6, utan dröjsmål i betalt öppet brev
eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande,
om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för parterna
tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda tiden till
envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet,
som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till
den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan
adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden
ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som
nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren
känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren, såframt
målet ännu icke blivit av vattendomstolen avgjort och sakägaren icke
genom avgivande av erinringar eller eljest bevakat sin rätt i målet, ofördröjligen
på ovannämnda sätt meddela honom underrättelse om målet så
ock om vad han för sin rätts bevakande må hava att iakttaga. Befinnes
underrättelse, som blivit å posten avlämnad, hava försetts med oriktig
adress, och vinnes upplysning om mottagarens rätta adress, eller finnes
sakägare, till vilken underrättelse efter ty ovan sägs bort sändas, hava
förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock målets handläggning och avgörande
uppehållas av anledning, som nu sagts.

År jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för
helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse,
varom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen.
Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda sätt
underrättad.

34 § (29 § första st.)

Finnes saken angå fastighet, som tillhör kronan eller allmän anstalt,
insände vattenrättsdomaren utan dröjsmål underrättelse om kungörelsens

innehåll till Konungens befallningshavande i det lån, där fastigheten är
belägen; och åliggc Konungens befallningshavande att ofördröjligen för
ordna ombud till bevakande av talan för fastigheten eller, dår sådan talan
skall bevakas av annan myndighet, överlämna underrättelsen till den
myndighet.

35 § (ny).

Där fråga är om ansökan enligt 17 § 1—6, skall vattenrättsdomaren
utan dröjsmål “insända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen
till justitiekansler!], som har att, där det prövas nödigt, förordna
lämplig person att i målet föra talan för tillgodoseende av de allmänna

intressen, som kunna vara i fråga.

Har efter ty nu sagts allmänt ombud förordnats, åligge ombudet
att på begäran tillhandagå dem, vilkas rått beröres i saken, med kost
nadsfria råd angående bevakandet av deras rätt.

Om meddelande av förordnande, som ovan sagts, så ock om den
förordnades namn och hemvist skall justitiekanslern så snart ske kan
underrätta vattenrättsdomaren, som har att i den för kallelser till parterna
stadgade ordning bringa underrättelsen till parternas kännedom.

36 § (30 §).

1 mål, som avses i 26 §, skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas
till lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att fiskens uppoch
nedgång eller eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan av det
företao1, varom fråga är, skall meddelande härom skyndsamt lämnas
vattenrättsdomaren; i annat fall förordne styrelsen fiskeritjänsteman att
inom den för erinringars framställande bestämda tid till vattenrättsdomaren
avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom företaget
lida väsenligt förfång, så ock huruvida särskilda åtgärder utöver vad
sökanden må hava föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket. Då
meddelande av lantbruksstyrelsen, som nyss nämnts, eller yttrande av
fiskeritjänstemannen avgives, skola ansökningshandlingarna återställas till

vattenrättsdomaren. _ _

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning
å platsen äger rum, ankomme på vattenrättsdomaren att efter inkommen
anmälan därom uppdraga åt den av lantbruksstyrelsen förordnade eller ock
annan av styrelsen föreslagen fiskeritjänsteman att såsom sakkunnigt biträde
åt vattendomstolen verkställa sådan undersökning och avgiva därpå grundat
utlåtande.

37 § (31 §).

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, föreläoo-e vattenrättsdornaren
sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, till vattenrättsdomaren
ingiva bevis, att kungörelsen delgivits anläggningens ä<*are
eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat.
Lag samma vare bet rättande känd förvaltning för annan allmän farled
så ock syssloman för allmän flottled, där led, som nu nämnts, beröres av
företaget.

. j ^genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan till—
god ogjord vattenkraft, förelågges sökanden enahanda delgivningsskyldmhet
med ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres. Varder denne
vid delgivmngsförsök å särskilda dagar ej anträffad i sitt hemvist, må kungörelsen
med samma verkan delgivas föreståndaren för kraftanläggningen
eller, där föreståndare ej finnes eller ej vid särskilda delgivningsförsök anträffas,
fästas å lämplig plats vid anläggningen.

Försummar s^kanden vad enligt denna § förelägges honom, vare
ansökningen förfallen, där ej anstånd vunnits med delgivningen efter tv
i 69 § stadgas eller ock inom förelagd tid laga förfall visas. ^Beslut därom,
att ansökningen skall anses förfallen, meddelas av vattenrättsdomaren;

°mi 8ka11 ^"kännagivande om beslutet lämnas parterna i den för kallelser
till dem stadgade ordning. (

f 38 § (32 §).

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 9 avses, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid och vid äventyr, som i 37 § sä°-s,
mgiva bevis om kungörelsens delgivning • med ägaren av det strömfall, från
vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad nu sagts ä°-e
motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 8.

39 § (33 och 34 §§).

Sedan den för avgivande av erinringar bestämda tiden tilländagått,
läte vattenrättsdomaren, om erinringar inkommit, på sökandens bekostnad
verkställa avskrift av desamma i det antal exemplar, som erfordras för
erinringarnas tillhandahallande a det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna
ställe eller ställen, dit avskrifterna så fort ske kan översändas.*

Av inkomna erinringsskrifter äge sökanden utbekomma ena exemplaret;
och åligge honom, där han vill bemöta vad i dem anförts, att inom

viss av vattenrättsdomaren förelagd tid, minst fjorton dagar, efter utgången
av den tid, som bestämts för erinringars avgivande, ingiva påminnelser i
det antal exemplar, som av vatten rättsdomaren bestämmes. Vid påminnelser,
som ingivas senare än nu nämnts utan att anstånd efter ty i 69 §
sägs blivit beviljat, vare vattendomstolen ej pliktig att fästa avseende.

Inkomma påminnelser, skola de exemplar därav, som äro avsedda
för det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställen, ofördröjligen av
vattenrättsdomaren dit översändas.

40 § (35 §).

Prövar vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas parterna att växla
dera skrifter än ovan sagts, äge han förordna därom och i den för kallelser
till parterna stadgade ordning meddela dem de för ändamålet nödiga föreskrifter.

41 § (36 §).

Innehåller ansökan i vattenmål tillika plan till elektrisk ledning för
överföring av kraft såsom gottgörelse för förlorad vattenkraft, äge till
befrämjande av ärendets fortgång vattenrättsdomaren i sammanhang med
utredningen i vattenmålet eller ock i annan ordning införskaffa den utredning
inom orten, som må erfordras för bedömande av ärendet rörande den
elektriska anläggningen.

Vid avgörande vare sig av sistberörda ärende eller av vattenmålet
galle den i 23 § stadgade regel.

42 § (37 §).

Vittnesstämning till vattendomstolens sammanträden utfärdas av
vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren eller ock av häradshövdingen
i orten, där vittnet bor eller vistas, eller beträffande person, som bor eller
vistas i stad, av den, som är satt till stämningars utfärdande i den stad,
eller, där sådan ej finnes, av rådstuvurättens ordförande. Rörande stämning,
som utfärdats av annan än vattenrättsdomaren, skall den, som utfärdat
stämningen, genast avsända underrättelse till vattenrättsdomaren.

43 § (38 §).

Vattendomstolen äge, där sådant finnes lämpligt, förordna, att till
vinnande av upplysning, som i målet finnes erforderlig, förhör med vittnen

1C—161472

eller parter skall äga rum vid allmän underrätt. Sker det, översände
vattenrättsdomaren till den underrätts ordförande uppgift å de omständigheter,
varom förhöret skall äga rum, jämte de för förhörets ledande
nödiga upplysningar angående målet eller ock i fall av behov de i detta
ingivna handlingar. Om tiden och stället för förhörets hållande meddele
allmänna underrättens ordförande i god tid besked till vattenrättsdomaren,
som därom minst en vecka före förhöret underrättar parterna i den för
kallelser till dem bestämda ordning.

I samband med förordnande om förhör med part äge vattendomstolen
förelägga parten vite eller annat äventyr; dock skall, där sådant
föreläggande i partens frånvaro gives, detta minst en vecka före förhöret
delgivas parten på sätt om stämning är stadgat.

44 § (39 §).

Angår målet fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper,
som icke annorledes äro för vattendomstolen tillgängliga, må till
biträde åt domstolen tillkallas ojävig, i sådant ämne sakkunnig person.

45 § (40 §).

Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning eller
vidlyftigare värdering, uppdrage vattenrättsdomaren, där sådant tinnes
lämpligt, åt endera av vattenrättsingenjörerna eller åt biträde, som i 44
§ sägs, eller ock åt annan sakkunnig person att efter förberedande undersökning
med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen eller en av
dem avgiva utlåtande i målet. Tarvas utredning av båda vattenrättsingenjörerna
eller eljest av mer än en person, varde uppdraget lämpat därefter.
För komplettering, där sådan må erfordras, av i målet hållen syn må ock
utväg, som nu nämnts, anlitas.

Undersökning, som nu nämnts, skall hållas så snart ske kan. Om
tiden för dess företagande skall meddelande lämnas vattenrättsdomaren,
som i den för kallelser till parterna bestämda ordning underrättar dem
därom. Sedan undersökningen bragts till slut, skall utlåtandet utan dröjsmål
översändas till vattenrättsdomaren och av honom hållas för parterna
tillgängligt å förut kungjorda ställe eller ställen. Förordas i något hänseende
andra tekniska anordningar eller andra regler för hushållningen
med vattnet ån sökanden må hava föreslagit, skall utlåtandet hållas tillgängligt
under minst fjorton dagar före vattendomstolens sammanträde.

Där vid undersökning enligt denna § i mål, som avser utförande

av vattenreglering, eu eller flera strömfallsägare vilja förena sig med
sökanden om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad båtnad däråt
gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen, oeh värde
handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens påskrift samt jämte
utlåtandet översänd till vattenrättsdomaren.

46 § (41 §).

Mot sakkunnigt biträde, som i 44 § sägs, galle de jäv, som etter
ty förut stadgats gälla mot ledamot i vattendomstolen; dock må den omständigheten,
° att fiskeri tjänsteman i målet avgivit yttrande enligt 36 §,
icke utgöra hinder för honom att vara sakkunnigt biträde i samma mål.

1° fråga om tiden för framställande av jäv mot sakkunnigt biträde
skall vad i 52 § finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

47 § (42 §).

Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag eller
åtgärd, varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit i kungörelse
enligt 32 § på där omförmält sätt angiven, åligge vattenrättsdomaren
att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan
fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att
iakttaga för bevakande av sin rätt i målet ävensom att, på sätt i 33 §
finnes° stadgat, meddela sakägare, som nu nämnts, underrättelse om kungörelsens
innehåll. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg
minst fjorton dagar före vattendomstolens sammanträde införas i en eller
flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna samt för uppläsande
i kyrkan avsändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där de i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna. Där så finnes lämpligare
och hänsyn till okända rättsägares rätt ej utgör hinder däremot,
förelägge vattenrättsdomaren sökanden att i den för delgivande av stämning
stadgade ordning minst en vecka före vattendomstolens sammanträde
låta kalla sakägare, som ovan sägs, att inställa sig vid sammanträdet för
sin rätts bevakande.

48 § (43 §).

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra tillfälle
att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, varom i
målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning eller eljest
å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende

av dylika intressen eller angående ärende, som i 41 § sägs, förordne vattenrättsdomaren,
där sådant prövas lämpligt, att särskilda sammanträden
skola hållas i sammanhang med undersökning, som i 45 § sägs, eller ock
i annan ordning.

För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren,
där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.

49 § (ny).

Är fråga om byggnad i eller vid allmän farled, skall vattendomstolen
eller vattenrättsdomaren, förrän målet avgöres, från lotsstyrelsen inhämta
yttrande, huruvida från dess sida något finnes att erinra i avseende
å företaget.

Vattendomstolen äge oek, där så finnes nödigt för målets avgörande,
från annan förvaltande myndighet begära utlåtande i fråga, som faller
inom myndighetens verksamhetsområde.

50 § (44 och 45 §§).

För målets prövning sammanträder vattendomstolen till syn på
stället eller, där målet kan prövas utan syn, å annan plats, som är för
parterna välbelägen.

Har sökanden begärt syn på stället, må målets avdömande ej ske
utan syn. Askas i mål om byggnad för vattnets tillgodogörande syn av
någon, som förmenar sig lida skada av sådan byggnad, vare lag samma,
såframt ej domstolen finner uppenbart, att för tillgodoseende av parternas
rätt syn ej erfordras.

Tiden och stället för vattendomstolens sammanträde bestämmes av
vattenrättsdomaren och skall minst fjorton dagar före sammanträdet tillkännagivas
parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

51 § (40 §).

Vattenrättsingenjörerna och de vattenrättsnämndemän, vilka böra
tjänstgöra vid domstolens sammanträde, skola av vattenrättsdomaren särskilt
kallas.

Där. annan ledamot i vattendomstolen än vattenrättsdomaren eller
vattenrättsingenjör, som av Konungen för viss tid förordnats, är av jäv
eller annat förfall hindrad att deltaga i visst måls handläggning eller i
visst domstolens sammanträde, kalle vattenrättsdomaren annan ° behörig

person i stllllet. Varder förfall för nämndeman anmält först vid sammanträdet,
må vatten rättsdom aren, där annan vald nämndemans tillkallande
skulle medföra avsevärd tidsutdräkt, kalla annan ojävig, till befattning som
vattenrättsnämndeman valbar man att tjänstgöra i domstolen.

52 § (47 §).

Menar part, att ledamot i vattendomstolen är jävig, framställe invändningen
vid första domstolssammanträde, då den, som jävet angår, har
säte i domstolen, eller, där parten då var av laga förfall hindrad att inställa
sig eller den omständighet, varå jävet grundas, då ej var för handen
eller parten kunnig, vid nästa sammanträde efter det förfallet upphörde
eller han om jävet erhöll kännedom. Hålles vattendomstolens sammanträde,
som nu nämnts, vid syn på stället, skall jävet framställas före
synegångens början. Försummas vad sålunda stadgats, vare parts rätt att
framställa invändningen försutten.

Jäv mot ledamot i vattendomstol må ock i högre rätt göras, där
den part, som vill frågan väcka, av annan orsak än förfallolös utevaro ej
förrän i den högre rätten haft tillfälle att framställa jävet. Beträffande
rätt till talan mot vattendomstols beslut rörande jäv mot ledamot i domstolen
galle vad i rättegångsbalken finnes stadgat angående beslut om
jäv mot häradshövding.

Beslut, varigenom jävsinvändning mot vattenrättsnämndeman varder
gillad, skall ej medföra någon verkan till rubbning eller upphävande av
åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen gjordes, där övriga
ledamöter varit om åtgärden eller beslutet ense.

53 § (48 §).

Yrkanden beträffande ersättning till följd av det företag eller den
åtgärd, varom fråga är, så ock påståenden i anledning av utlåtande, som
i 45 § sägs, skola göras medelst skriftlig inlaga i två exemplar före vattendomstolens
första sammanträde i målet eller ock framställas å nämnda
sammanträde och, där syn hålles, före synegångens början eller i den
ordning, som domstolen bestämmer. Vid yrkanden och påståenden, som
framställas senare än nu nämnts, vare vattendomstolen icke pliktig att
fästa avseende, utan så är att de föranledas av iakttagelser under synegången
eller av eljest under domstolens sammanträden förekomna omständigheter.

54 § (49 § första st.)

Ägare av fastighet, som beröres av företag eller åtgärd, varom i
målet är fråga, vare pliktig att till vattendomstolen eller vattenrättsdomaren
uppgiva innehavare av nyttjanderätt till fastigheten, där denne har del i
saken. Underlåter han det, och uppstår skada för nyttjanderättshavare,
som saknat kännedom därom, att företaget eller åtgärden angår fastigheten,
skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavaren
skadeslös. Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt
33 § tillsändes fastighetens ägare.

55 § (49 § andra st.)

Tvistas om fastighet, som i målet avsett företag eller åtgärd angår,
vare den av de tvistande, som med äganderättsanspråk innehar fastigheten,
berättigad att med laga verkan tala och svara för densamma, till dess den
lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren i målet
ingått, eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har i
förut angiven ordning underrättelse om målet blivit förre ägaren tillsänd
eller denne kallats till inställelse eller eljest kommit tillstädes i målet,
vare underrättelse till nye ägaren eller kallelse å honom ej erforderlig.

56 § (50 §).

Parts utevaro från vattendomstolens sammanträde utgöre ej hinder
för målets handläggning och avdömande.

57 § (ny).

Vill sökanden före vattendomstolens sammanträde åtex-kalla ansökningen,
göre det skriftligen hos vattenrättsdomaren, och avskrive denne
målet från vidare behandling. Efter det målet företagits till handläggning
vid sammanträde med vattendomstolen, må återkallelse av sökandens talan
ske allenast hos domstolen.

Är fråga om utförande av vattenreglering, må, där sökandena äro
två eller flera, en av dem ej utan de andras medgivande återkalla sin talan.

Har återkallelse av talan skett, skall genom vattenrättsdomarens försorg
meddelande därom lämnas parterna i den för kallelser till dem bestämda
ordning.

58 § (51 §).

Där ej särskilda omständigheter nödvändiggöra uppskov med förhandlingarna,
skall, innan vattendomstolen efter syn eller annan förhandling
åtskiljes, utslag i målet avkunnas eller ock besked lämnas om tid
och plats för dess meddelande. Ej må utan synnerliga skäl, som i protokollet
angivas, tiden sättes senare än två månader efter det beskedet lämnas.

Finnes uppskov med förhandlingarna av nöden, skall besked om tiden
och stället för nytt sammanträde meddelas, innan domstolen åtskiljes, eller
ock sedermera tillkännagivas i den ordning, som för kallelser till parterna
blivit bestämd.

I sammanhang med beslut om uppskov äge vattendomstolen, där det
för målets behöriga utredning prövas erforderligt, förordna om ny skriftväxling
mellan parterna och meddela de därför nödiga föreskrifter så ock
giva föreläggande angående viss parts hörande.

59 § (52 §).

Å tid och plats, som för utslagets meddelande enligt 58 § blivit
särskilt bestämd, skall utslaget vara för parterna tillgängligt.

Då utslag sålunda gives, erfordras ej att vattendomstolen är samlad.

60 § (ny).

Av vattendomstolens utslag skall avskrift ofördröjligen och sist å
åttonde dagen, sedan det avkunnats eller eljest meddelats, av vattenrättsdomaren
sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställen.

61 § (53 §).

Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd,
som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgivits,
skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig däröver.
Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt yrkande
ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som därav må
föranledas.

Där på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande
ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit, må domstolen
jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i ersätt -

nbasbelopp, som må erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen.

Ej må i något fall ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen
föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, varde ersättning bestämd i enlighet
därmed.

62 § (54 § första st.).

Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i
vatten, skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens
läge och konstruktion, om den ersättning, som skall till följd av företaget
utgå, i den mån ej bestämmelser därom skola träffas i den för expropriation
stadgade ordning, samt om de villkor i övrigt, som må vara erforderliga
för tillgodoseende av allmän och enskild rätt. Är fråga om
byggnad för vattnets tillgodogörande, skall utslaget angiva, med vilken
fastighet rätten till tillgodogörandet skall vara förenad samt i vad mån
tillgodogörandet medgivits på grund av äganderätt eller av annan grund,
så ock innefatta bestämmelse om vattenmärke eller andra föreskrifter om
hushållningen med och framsläppandet av vattnet såväl efter byggnadens
fullbordan som ock, där det prövas erforderligt, under byggnadstiden.

Vad i första stycket stadgats skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål. Utslag,
varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, skall
innehålla föreskrift om den anpart i kostnaden för företaget, som belöper
å varje till regleringssamfälligheten hörande strömfall.

63 § (55 §).

1 sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten
eller utförande av vattenreglering inedgives, bestämme vattendomstolen
viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken företaget skall vara
fullbordat.

64 § (54 § andra st.).

Meddelas av vattendomstolen bestämmelse om vattenmärke, som ej
finnes utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket skall
på sökandens bekostnad utsättas. Vattenmärke skall på ett för dess orubbade
bestånd betryggande sätt anbringas å ett för envar lätt skönjbart
ställe invid det vatten, varom fråga är, samt i noggrant bestämt höjdför -

hållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast föremål
inhuggna fixpunkter.

65 § (56 §).

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra
motpart sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande
av hans rått.

Har svarandepart framställt invändning eller påstående i målet, ändå
att han insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och vållas
därav uppskov i målet eller eljest ökade kostnader, gottgöre han sökanden
de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

66 § (57 §).

1 mål rörande byggande i vatten eller utförande av vattenreglering
må vattendomstolen, när synnerliga skäl därtill prövas föreligga, meddela
slutligt utslag rörande viss del av företaget, innan målet i övrigt avgöres.

67 § (58 §).

Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut
må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock
allenast såframt sökanden före medgivet arbetes påbörjande hos Konungens
befallningshavande ställer pant eller borgen för den ersättning i penningar,
som högre rätt kan ålägga honom att utgiva utöver vad vattendomstolen
i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han
kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.

År sådant förordnande meddelat, och fullföljes mot beslutet talan
i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma, att, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att verkställighet icke må äga rum.

68 § (ny).

Anmälan om ersättningsanspråk, varom i 2 kap. 24 § förmärs, skall
göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena
exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg i rekommenderat brev
tillsänt ägaren av den vattenbyggnad, varom fråga är.

Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu
sagts, må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som
inom behörig tid anmälts, sammanträda till syn på stället. Äro flera

11—181472

anspråk anmälda, varde de såvitt möjligt prövade i ett sammanhang. Om
tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall minst fjorton
dagar förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat brev
så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar.

Angående skyldighet för byggnadens ägare att ersätta motpart kostnad,
som föranledes av prövning enligt denna §, galle vad i 65 § är om
sökande stadgat. Finnes den, som anmält ersättningsanspråk, hava saknat
skälig anledning därtill, varde honom ålagt att gottgöra byggnadens ägare
de utgifter, som denne till följd därav fått vidkännas.

69 § (60 §).

För ingivande av erinringar, påminnelser eller andra skrifter eller
bevis om delgivning äge vattenrättsdomaren bevilja anstånd på viss tid,
när skäl därtill äro.

Varder före utgången av tid, inom vilken det åligger part att något
fullgöra, laga förfall visat, utsätte vattenrättsdomaren ny tid.

70 § (61 §).

Beträffande frågor, vari det enligt förestående stadganden tillkommer
vattenrättsdomaren att besluta, bör han i tveksamma fall rådgöra med
vattenrättsingenjörerna.

Av vattenrättsdomarens beslut i dylika frågor är vattendomstolen ej
förhindrad att vid sammanträde annorlunda förordna.

71 § (62 §).

Där enligt stadgande härovan handling skall ingivas till vattendomstol
eller vattenrättsdomaren, må den i stället på vederbörande parts
eget ansvar i betalt brev insändas med posten. Vad nu sagts galle dock
ej i fråga om ansökan enligt 25 §.

72 § (63 §).

Vattenrättssekreteraren åligge att över alla vid vattendomstolen anhängiggjorda
ansökningsmål föra förteckning, utvisande tiden, då varje
mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder samt tiden för målets avgörande.

73 § (04 och 05 §§).

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas
eu akt, omfattande ett exemplar av samtliga de handlingar, som i målet
ingivits, så ock avskrift av de utav vattenrättsdomaren i målet utfärdade
kungörelser och meddelade beslut ävensom av vattendomstolens protokoll
och utslag i målet jämte förteckning å de kartor, ritningar och andra
handlingar, som akten omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas en av vattenrättsdomaren underskriven
förteckning över de underrättelser, vilka på grund av bestämmelserna i
33 och 47 §§ blivit av honom å posten avlämnade; och skall förteckningen
angiva den dag, då avlämnandet skett. Där ej av eljest föreliggande omständigheter
annat förhållande framgår, utgöre förteckning, som nu nämnts,
bevis att den uppgivna dagen underrättelser avsänts under de i förteckningen
upptagna adresser.

74 § (00 §).

Expedition i ansökningsmål skall mot postförskott sändas till part,
som är skyldig att lösa densamma, eller, om flera parter äro gemensamt
lösenskyldiga, till den av dem, som de i sådant avseende må hava uppgivit.
Varder postförskott ej utlöst, må postavgiften uttagas i den för
expeditionslösen stadgade ordning.

Vad sålunda stadgats om expedition galle ock om andra handlingar,
vilka part är berättigad att utfå från vattendomstol.

Har part avsagt sig rätten att på sådant sätt få handling sig tillsänd
eller begärt, att handling skall på sätt nu är nämnt tillställas i stället
för honom själv hans rättegångsombud eller annan, vare det gällande.

Om förfarandet i stämningsmål.

75 § (67 §).

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 10—25 avses, ingive
till vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens
namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill;
bifoge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som nu sagts, skall jämte därtill hörande handlingar ingivas
i två exemplar; dock äge i fråga om kartor och ritningar samt handlingar

av vidlyftigare beskaffenhet vattenrättsdomaren medgiva befrielse från
denna skyldighet.

76 § (ny).

Har inlaga, som i 75 § sägs, med tillhörande handlingar ej ingivits
i nödigt antal exemplar, eller finner vattenrättsdomaren den i inlagan
väckta talan vara av beskaffenhet, att den uppenbarligen icke kan av
vattendomstolen upptagas, vare lag som i 30 § finnes beträffande ansökningsmål
stadgat.

77 § (68 §).

Möter ej mot talans upptagande hinder, som i 76 § avses, teckne
vattenrättsdomaren å stämningsinlagan föreläggande för svaranden vid
äventyr, som i 82 § förmäles, att inom viss tid efter det stämningshandlingarna
delgivits honom, till vattenrättsdomaren ingiva skriftligt svaromål
å stämningspåståendena med bifogande av de handlingar han vill åberopa
till stöd för svaromålet så ock att inställa sig inför vattendomstolen å tid
och ort, som sedermera varder bestämd och i den ordning 80 § föreskriver
offentliggjord. Har käranden erhållit befrielse från ingivandet av vissa
handlingar i två exemplar, -skall i föreläggandet tillkännagivas, att dessa
handlingar hållas tillgängliga å vattenrättsdomarens tjänsterum.

Vad i 75 § andra stycket stadgas galle ock med avseende å svaromål
med tillhörande handlingar.

78 § (69 §).

Sedan resolution åtecknats stämningsinlagan, skall ena exemplaret
därav ävensom av övriga i två exemplar ingivna handlingar utlämnas till
käranden; och åligge denne att inom tid, som av vattenrättsdomaren förelägges,
delgiva svaranden de sålunda bekomna handlingarna på sätt, som
för delgivande av stämning är stadgat. Har ej vid utgången av den för
svaromåls avgivande bestämda tiden, räknat från det tiden för delgivningens
verkställande gått till ända, till vattenrättsdomaren inkommit bevis, att
delgivning skett inom föreskriven tid, och är ej heller svaromål avgivet,
varde, där ej laga förfall visas, kärandens i målet väckta talan av vattenrättsdomaren
förklarad förfallen.

79 § (ny).

Av svaromål med tillhörande handlingar äge käranden utbekomma
ena exemplaret. Vill han bemöta vad i svaromålet anförts, ingive i två

exemplar påminnelser inom tid, som av vattenrättsdomaren förelägges; och
äge vatt enrä tt sd om aren, dilr så finnes nödigt, föreskriva, i vilket avseende
käranden därvid skall yttra sig eller förebringa utredning vid äventyr,
som i 82 § förinäles.

Finner vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas svaranden att före
målets behandling vid vattendomstolen yttra sig över avgivna påminnelser,
förelägge vattenrättsdomaren käranden vid äventyr, som nyss sagts, att
inom viss tid inkomma med bevis, att han delgivit svaranden ena exemplaret
av påminnelserna.

Prövas ytterligare skriftväxling mellan parterna nödig, äge vattenrättsdomaren
förordna därom och meddela de för ändamålet erforderliga
föreskrifter.

80 § (72 §).

Efter skriftväxlingstidens utgång bestäm me vattenrättsdomaren, när
och var vattendomstolen skall sammanträda för målets handläggning; och
skall tillkännagivande om tiden och stället för sammanträdet minst fjorton
dagar förut anslås i vattenrättsdomarens tjänsterum samt underrättelse
därom inom samma tid tillsändas parterna i rekommenderat brev.

81 § (70 §).

Vad i 42—46 §§, 49 § andra stycket, 50 § första stycket, 51, 52,
56 §§, 57 § första stycket, 58, 59, 64 §§, 65 § andra stycket, 67, 69—
72 §§, 73 § första stycket samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om stämningsmål, dock att utlåtande,
som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt å vattenrättsdomarens
tjänsterum och att, där vid uppskov med handläggningen
av stämningsmål besked om tiden och stället för vattendomstolens senare
sammanträde ej meddelats före nästföregående sammanträdes avslutande,
föreskriften i 80 § skall lända till efterrättelse. *

82 § (ny)-5

Underlåter svaranden att inom förelagd tid avgiva svaromål, eller
brister eljest part i fullgörande av honom meddelat, föreläggande, och vållas
därigenom uppskov i målet, vare den försumlige, ändå att hans talan
bifulles, pliktig att gottgöra. motparten de utgifter, som därigenom åsamkats
denne.

83 § (71 §).

Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande
därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 3 eller 4 avses,
varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade
ordning.

Öar i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol förordnat
om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning
i vatten, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, äge vattenrättsdomaren,
om skäl därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för
kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verkställas, innan ansökningsinålet
blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen annorlunda
förordnar.

Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation ocli

verksamhet.

84 § (85 §).

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för
vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller
eljest företag för reglering av vattnets avrinning i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft, eller meddelas i nyssnämnda syfte ändrade
bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden
att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om ändrade
hushållningsbestämmelser, dessa må tillämpas, erlägga viss avgift såsom
bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke
tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid
byggnaden, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband
med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller
liknande åtgärd eller med ändrade hushållningsbestämmelser åsyftas ökning
i ''uttagbar vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen
i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då
fråga är om vattenreglering, samtliga till regleringssamfälligheten hörande
strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft
på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning
i vattenkraftens värde, som genom företaget eller genom $e ändrade hus -

hållningsbestätnmelserna beredes. Där till grund för avgiften skall läggas
storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med eu krona för varje hästkraft
till och med 5,000, femtio öre för varje hästkraft över 5,000 till
och med 10,000 samt tjugufem öre för varje hästkraft utöver 10,000, men
må ej, utom då fråga är om vattenreglering, överstiga tjugutusen kronor.
Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft, varde den
erlagd med en för tusen av värdeökningen.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre
belopp än tio kronor, skall icke erläggas.

85 § (86 §).

Storleken av avgift, varom i 84 § förtnäles, skall enligt där meddelade
grunder bestämmas av vattendomstolen.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas och för det därmed
avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

86 § (87 §).

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka
det åligger vattenråttsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för
handlingarnas tillhandahållande, såsom i 32 § sägs, där särskild utgift härför
ifrågakommer;

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde,
varom i 11 § andra stycket förmäles;

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 44 § tillkallas i målet
såsom sakkunnigt biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 45 §; samt

gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för inställelse
vid domstolens sammanträde, där detta hålles vid syn å stället, dock
ej ersättning för längre resa än från järnvägs- eller ångbåtsstation, som
ligger närmast sammanträdesplatsen.

Huruvida kostnad, som sökanden sålunda förpliktas att gälda, skall
helt eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt de
rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.

Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande
tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål.

Om fullföljd av talan mot vattendomstols eller vattenrättsdomares beslut.

87 § (88 §).

Talan mot vattendomstols slutliga utslag i mål, som ej är av brottmåls
natur, skall, där ej annat framgår av hänvisningen i nästföljande §,
fullföljas hos Konungen genom revisionsansökning.

Över vattendomstols slutliga utslag i brottmål skall klagan hos
Konungen föras genom besvär.

88 § (89 §).

Vad i 25 kap. 3, 5, 6, 7 och 10 §§ rättegångsbalken stadgas beträffande
fullföljd av talan mot allmän underrätts utslag eller beslut skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot utslag eller beslut,
som meddelats av vattendomstol; dock att sådan talan fullföljes hos
Konungen.

Angående sättet för fullföljd av talan mot vattendomstols utslag,
varigenom målet slutligen avgöres eller domstolen dömer till värjemålsed,
skall tillkännagivande lämnas i utslaget; och galle därom vad i 30 kap.
16 § rättegångsbalken finnes för hovrätt stadgat. Vill någon klaga över
annat av vattendomstol meddelat beslut än nyss är nämnt, skall vad i 25
kap. 8 § andra stycket är beträffande allmän underrätt föreskrivet äga
motsvarande tillämpning.

89 § (90 och 92 §§).

Vill part söka revision, åligge honom att hos Konungens befallningshavande
nedsätta revisionsskilling, etthundrafemtio kronor, så ock att före
klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då vattendomstolens utslag
meddelades, skriftligen hos vattenrättsdomaren anmäla missnöje samt därvid
foga Konungens befallningshavandes bevis om nedsättning av revisionsskillingen.
Har i mål, däri derå äga gemensam talan, en av dem nedsatt
revisionsskilling och därom ingivit bevis, galle det också för de övriga.
Från erläggande av revisionsskilling vare kronan fri.

Meddelar jämlikt 66 § vattendomstolen skilda utslag rörande olika
delar av målet, och har part erlagt revisionsskilling rörande ett utslag,
då må sådan nedsättning av parten åberopas jämväl för fullföljd av talan
mot senare utslag i målet; dock åligge parten att härom göra anmälan

hos Konungens befallningshavande ävensom att, såsom i första stycket
sägs, bifoga samma myndighets bevis såväl angående nämnda anmälan
som ock ''därom, att revisionsskillingen fortfarande är hos Konungens befallningshavande
innestående.

Angående rätt för part att på grund av fattigdom erhålla befrielse
från nedsättning av revisionsskilling så ock vad parten har att för sådant
fall iakttaga skola de i 30 kap. 20 § första stycket samt 22 § rättegångsbalken
för där avsett fall givna stadganden äga motsvarande tillämpning.

90 § (ny).

Har part rätteligen anmält missnöje, give vattenrättsdomaren bevis
därom med underrättelse om vad parten därutöver har att iakttaga för
fullföljd av sin talan.

Ej må klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits.

91 § (ny).

Varder ej missnöje anmält inom föreskriven tid, eller försummar
part något av vad han enligt 89 § har att iakttaga, stånde vattendomstolens
utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätte
vattenrättsdomaren ny tid.

92 § (91 §).

Vad i 30 kap. 25, 26, 30—34 §§ rättegångsbalken stadgas skall i
tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om vattenmål.

93 § (ny).

Varder parts ändringssökande i allo eller i huvudsakliga delar bifallet,
förordnar Konungen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt revisionsskilling.
Gives ej sådant förordnande, tillfaller revisionsskillingen kronan.

Vad i 30 kap. 43 § andra stycket rättegångsbalken finnes stadgat
skall äga tillämpning jämväl beträffande vattenmål.

Har part, som nedsatt revisionsskilling, hos Konungens befallningshavande
gjort sådan anmälan, som i 89 § andra stycket omförmäles, må,
ändå att Konungen i samband med prövning av det ändringssökande, för
vilket nedsättningen ursprungligen skett, meddelat förordnande, som ovan
sägs, revisionsskillingen icke av parten lyftas, med mindre dylikt förordnande
givits jämväl vid prövning av den senare fullföljdstalan, för vilken

12—161472

nedsättningen åberopats, eller ock Konungens befallningshavande eljest
äger medgiva återbetalning av det nedsatta beloppet.

94 § (ny).

Besvär över vattendomstols utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen
ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den da»-, då
utslaget eller beslutet meddelades.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konuno-en
fullföljas, besvär inom den tid ingivna, stånde utslaget eller beslutet last,
där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen
ny tid.

95 § (91 §).

Angående insändande av handlingar i besvärsmål, påföljd för underlåtenhet
att ingiva vattendomstolens utslag eller beslut i målet eller protokollen
däri så ock förfarandet, då någon skall höras över besvär, skola
bestämmelserna i 30 kap. 40—42 §§ rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning. Vid delgivning av besvär skola dock vattendomstolens protokoll
i målet från delgivningen undantagas.

Skola, där mot beslut i ansökningsmål besvär anförts av sökanden,
motparterna höras däröver, varde genom den klagandes försorg besvärsbandlingarna
tillställda den eller de personer, hos vilka enligt den jämlikt
32 § utfärdade kungörelsen de till vattenrättsdomaren i målet ingivna
handlingarna hållas tillgängliga, samt kungörelse därom, att besvärshandlingarna
finnas att tillgå därstädes, införd i den eller de uti samma kungörelse
angivna ortstidningar.

96 § (ny).

Vad i 30 kap. 45 och 46 §§ rättegångsbalken finnes föreskrivet i
fråga om förhörs anställande så ock angående förlikning galle jämväl beträffande
vattenmål, däri talan blivit hos Konungen fullföljd.

97 § (93 §).

Vid handläggning av vattenmål i högsta domstolen så ock i överlaggningar
rörande sådant mål skall, där tekniska frågor förekomma till
avgörande, såsom sakkunnigt biträde deltaga en för synnerlig skicklighet
och erfarenhet på detta område känd person, som Konungen därtill ''förordnat.

98 § (95 §).

Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller förklarats
hava förfallit, eller har missnöj esanmälan ej av vattenrättsdomaren upptagits,
må klagan däröver föras hos Konungen i enahanda ordning, som
ovan finnes stadgad med avseende å besvär mot vattendomstolens utslag
eller beslut. Lag samma vare beträffande vattenrättsdomares beslut om
inskrivning i vattenbok, som i 12 kap. sägs, angående besiktning, varom
i 13 kap. Iförmäles, samt i fråga, som i 14 kap. 7 § avses.

över annat av vattenrättsdomarc meddelat beslut än nu nämnts ma
ej särskild klagan föras.

12 KAP.

Om vattenbok och inskrivning däri.

1 §-

För varje vattendomstols område skall föras bok för inskrivning av
faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande
av rinnande vatten såsom drivkraft eller annorledes så ock rörande dammbyggnader,
ändå att de ej avse vattnets tillgodogörande; dock att vad nu
stadgats ej äger tillämpning å anläggningar för allmän farled‘eller allmän

flottled. Denna bok kallas vattenbok.

I vattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska beskrivningar
över de inom vattendomstolens område belägna vattendrag
med tillhörande vattensamlingsområden, i den mån sådana beskrivningar
äro eller varda av vederbörande myndighet utarbetade.

2 §•

Vattenboken föres av vattenrättsdomaren.

Beträffande anteckningar i vattenboken av tekniskt innehåll äge vattenrättsdomaren
påkalla förslag till anteckningarnas lydelse av vederbörande
vattenrättsingenjör, som, där anteckningarna göras i enlighet med hans
försina-, är ensam ansvarig för deras tillförlitlighet och fullständighet.

3 §•

Når, efter det denna lag trätt i kraft, beslut av domstol eller annan
myndighet meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande, ändrande
eller borttagande av anläggning, som i 1 § första stycket avses, eller be -

träffande hushållningen med vattnet vid sådan anläggning eller ock jämlikt
2 kap. 34 § angående skyldighet för annan än anläggningens äo-are
att underhålla densamma, åligge det vattenrättsdomaren utan särskild
ansökan att med ledning av beslutet i vattenboken verkställa inskrivning
av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedomen om
anläggningens beskaffenhet samt om de rättigheter och skyldigheter för
framtiden, vilka äro förenade med densamma. Meddelas jämlikt 1 kap
14 § föreskrift om skyldighet för ägare av strömfall att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, skall beträffande sagda skyldighet inskrivninogöras
i vattenboken. °

Har beslut, varom inskrivning bör ske i vattenboken, blivit av annan
domstol eller myndighet än vattendomstolen meddelat, skall underrättelse
om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar genom den
beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

4 §•

Där anläggning, som i 1 § första stycket avses, tillkommit innan
denna lag tratt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller
annan myndighets beslut, vilket dessförinnan meddelats, vare äo-aren berättigad
att rörande anläggningen söka inskrivning i vattenbokenf

5 §•

Ansökan om inskrivning i vattenboken skall ingivas till vattenrättsdomaren
samt vara åtföljd av ritningar över anläggningen, sådan
denna befinnes, jämte erforderlig beskrivning därå så ock av tillgäiio-lio-a
domar och andra handlingar, som må angå anläggningens rättslio-a°förhallanden.

j Ansökningen skall innehålla uppgift, med angivande av socken,
härad och län, å den eller de fastigheter, vara anläggningen är belägen’
samt å det vattendrag,, som. därav beröres, så ock å de regler för hushållningen
med vattnet, vilka tillämpas vid anläggningen, varjämte böra meddelas
de andra upplysningar, vilka kunna vara av vikt för kännedom om
de med anläggningen förenade rättigheter och skyldigheter.

Avser ansökningen inskrivning rörande byggnad för tillgodogörande
av strömfall, skall särskilt uppgivas, huruvida strömfallet eller den del
därav som genom byggnaden tillgodogöra, helt eller delvis tillhör annan
fastighet än byggnaden samt, om så är förhållandet, vilken rätt by^iiadens
ägare har att tillgodogöra sig vattnet.

Uppgift, som nu nämnts, må lämnas medelst hänvisning till företedd
dom eller annan handling, där densamma innehåller tillfyllestgörande
besked i ämnet. År sökanden oviss om något förhållande, varom ansökning
bör innehålla uppgift, varde sådant i ansökningen angivet.

6 §•

Då ansökan om inskrivning inkommit, läte vattenrättsdomaren, där
han ej finner sådant fall vara för handen, att ansökningen bör genast avslås,
utfärda kungörelse om ansökningen med föreläggande för dem, som
kunna hava något att erinra mot inskrivningen, att till vattenrättsdomaren
ingiva skriftliga erinringar inom viss tid, minst sextio och högst etthundratjugu
dagar, från den dag kungörelsen är dagtecknad. Kungörelsen skall
innehålla uppgift om tiden för hällande av undersökning varom i 7 §
förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens försorg inom tio
dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som ock i
en eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten. Om
kungörelsens innehåll varde särskild underrättelse meddelad lantbruksstyrelsen.

7 §.

Rörande tillförlitligheten av de ingivna ritningarna och beskrivningen
skall i god tid före utgången av den för erinringars avgivande bestämda
tid efter vat.tenrättsdomarens förordnande på sökandens bekostnad hällas
undersökning av sakkunnig person, över vad vid undersökningen förekommer
skall föras protokoll, som insändes till vattenrättsdomaren.

8 §•

Finnas de företedda ritningarna och beskrivningen eller ock ansökningshandlingen
vara så oriktiga eller ofullständiga, att de ej kunna, med
mindre de fullständigt omarbetas, läggas till grund för inskrivningen, varde
ansökningen avslagen.

9 §•

År sökandens rätt med avseende å anläggningen beroende av tvist,
förklare vattenrättsdomaren, där ej ansökningen är av beskaffenhet att
böra genast avslås, densamma vilande i avbidan på tvistens utgång.

Möter eljest hinder mot inskrivningen, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden viss tid, inom vilken han har att fullfölja ansökningen . ch visa,
att hindret blivit undanröjt. Fullgör sökanden ej inom utsatt tid vad
honom ålagts, varde ansökningen avslagen, där han ej visar, att han ej
kunnat fullgöra det inom samma tid; visas det, må ny tid utsättas.

10 §.

Varder i ärendet utrett, att med ansökningen avsedd anläggning
tillkommit eller väsentligt ändrats efter den 30 april 1881, och visas ej
domstols eller annan behörig myndighets beslut till stöd för vad sålunda
åtgjorts, må ansökningen ej beviljas.

11 §•

Har på grund av ansökan, som ovan sägs, skett inskrivning i vattenboken,
och hava därefter fem år förflutit utan att talan väckts mot lagligheten
av de med inskrivningen avsedda förhållanden, vare, ändå att till
stöd för desamma ej kunnat påvisas domstols eller annan myndighets
beslut, sökandens. rätt att bibehålla anläggningen fri från klander; är
fråga om anläggning för vattnets tillgodogörande, vare lag samma beträffande
ägarens rätt att i den omfattning inskrivningen angiver tillgodogöra
vattnet, såframt den, som uppfört anläggningen, varit i god tro
rörande rätten till vattnet vid tiden för uppförandet eller vid erhållandet
av domstols eller annan myndighets medgivande därtill eller ock någon,
till vilken anläggningen sedermera övergått, i god tro rörande sagda rätt
förvärvat densamma. Där genom anläggningen allenast en del av det
framrinnande vattnet tillgodogöres, galle vad nu sagts jämväl i fråga om
rätten att tillgodogöra vattnet i övrigt i strömfallet eller den del därav,
vars fallhöjd tages i anspråk, i den mån icke motliggande fastighets rätt
träde» för när.

Vad i första stycket stadgats galle dock ej med avseende å förhållande,
som står i strid mot domstols efter den 30 april 1881 meddelade
beslut, ej heller beträffande reglerna för hushållning med vattnet.

Där jämlikt 3 § på grund av beslut i ett vid den tid, då denna lag
träder i kraft, redan anhängigt mål inskrivning skett i vattenboken rörande
en genom beslutet medgiven anläggning, skall vad i första stycket finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning; dock att där om förmälda tid av tern
år skall räknas från det anläggningen fullbordades.

!tö

12 § (13 §).

Om inskrivning i vattenboken enligt 3 § eller på grund av ansökan,
som ovan sägs, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen utfärda kungörelse;
och varde den offentliggjord på sätt i 6 § andra stycket tinnes stadgat.

13 § (14 §).

Har enligt förordnande efter ty i 13 kap. sägs besiktning hållits å
anläggning, som i 1 § första stycket avses, skall besiktningsprotokollet
ingivas till vattenrättsdomaren och anteckning om dess huvudsakliga innehåll
göras i vattenboken.

Efter det i enlighet med vattendomstolens förordnande jämlikt 11 kap.
64 § vattenmärke blivit utsatt, skall anmälan därom för anteckning i
vattenboken göras hos vattenrättsdomaren.

14 § (15 §).

Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas
av Konungen.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna

lag.

i §.

I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande
av vattenreglering medgives, äge vattendomstolen, när skäl därtill
äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet
bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig
person. Har dylik föreskrift lämnats, men viss besiktningsman
icke samtidigt förordnats, tillkomme vattenrättsdomaren att förordna sådan
vid tiden, då besiktningen skall ske.

Kostnad för besiktning enligt denna § skall gäldas av byggnadens

ägare.

2 §•

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana avvikelser från vattendomstolens
beslut vara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom
kränkes, föreskrive besiktningsmannen nödig rättelse samt arnnäle, där
rättelsen ej verkställes inom viss förelagd tid, förhållandet för allmänne
åklagaren i orten.

3 §•

Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller
delvis uppförd byggnad i vatten, att denna icke tillkommit [i laga ordning
eller icke är av laga beskaffenhet, äge på ansökan av honom vattenrättsdomaren
förordna sakkunnig person att hålla besiktning å byggnaden.

Kostnad för besiktning, som i denna § sägs, skall gäldas av sökanden;
och vare han, där besiktningsmannen påfordrar det, pliktig att förskjuta
kostnaden eller ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan besiktningen
verkställes.

Där sökanden sedermera för talan om byggnadens borttagande eller
ändrande eller om ersättning för skada genom byggnaden, varde i det mål
på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden
skall av ägaren gottgöras sökanden.

4 §•

Har byggnad i vatten tillkommit efter prövning i laga ordning,
stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom
sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden utförts i överensstämmelse
med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån,
som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild
rätt. Ägare av byggnad i vatten må ock eljest på sätt nu nämnts begära
besiktning för erhållande av intyg angående byggnadens beskaffenhet.

Om kostnad för besiktning, som i denna § sägs, galle vad i 3 §
andra stycket finnes stadgat.

5 § (6 §).

över vad vid besiktning förekommer och utrönes skall föras protokoll;
och varde, där besiktningen hålles på grund av ansökan, som i 3
eller 4 § sägs, avskrift av protokollet så snart ske kan sökanden tillhandahållen.

Om besiktningsmans skyldighet att ingiva protokollet till vatten
rättsdoinaren finnes i 12 kap. 13 § stadgat.

b § (7 §).

Av vattendomstol eller vattenrättsdomare förordnad besiktningsman
åtnjute det skydd och vare underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträffande
tjänsteman.

7 § (8 §).

Ej vare någon förmenat att mot riktigheten av besiktning, varom
ovan skils, åberopa den motbevisning, vartill han kan äga tillgång.

8 § (9 §).

Bygger någon i vatten utan föregången prövning i laga ordning,
varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen
vara sådana, att dylik prövning skolat enligt stadgande i denna lag
föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan
prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna om handräckning
till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett arbete, vartill
i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot de beträffande
arbetets utförande givna föreskrifter, må ock förbud och förordnande, varom
nu är sagt, meddelas, såframt det ej är uppenbart, att genom de avvikelser,
som skett, varken allmän eller enskild rätt kränkes.

I fråga om handräckning enligt denna § galle enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

9 § (10 §).

Varda de rörande hushållning med och framsläppande av vatten i
denna lag givna bestämmelser ej iakttagna, och följer ej rättelse genast
efter det tillsägelse skett; då äge på ansökan av den, som av försummelsen
kan lida men, utmätningsmannen i orten och å landet jämväl länsmannen,
även om han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojävigt
vittne hållit besiktning å stället, meddela nödig handräckning och uttaga
kostnaden därför av den försumlige.

Tillstänger någon allmän farled eller allmän flottled eller fiskvåg,
må ock till borttagande av stängsel, som uppenbarligen finnes stridande
mot lag, handräckning givas såsom nyss är sagt.

13—181472

10 § (11 §)■

Ansökan om besiktning och handräckning, varom ovan finnes stadgat,
må, där allmänna intressen äro i fråga, göras av allmän åklagare
eller annan myndighet, som Konungen bestämmer; och skall kostnaden
i tv fall förskjutas av allmänna medel.

11 § (14 § första st.).

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första och andra
styckena bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande
eller mot stadgandet i 7 kap. 12 § andra stycket utför företag, som
där avses, utan att Konungen förklarat hinder däremot ej möta i de uti
sagda § omförmälda hänseenden

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att
söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å byggnad i
vatten

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens
medgivande utriver byggnad i vatten,

skall, där han insett eller skäligen bort inse att jämlikt åberopade
lagrum medgivande, förklarande eller godkännande, som nu nämnts, varit
erforderligt, straffas med böter från och med fem till och med fem tusen
kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

12 § (14 § andra st.).

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i '' vatten från
vattendomstolens beslut gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän
eller enskild rätt.

eller uraktlåter att vidtaga rättelse, som vattendomstolen i anledning
av ansökan jämlikt 2 kap. 20 § tredje stycket eller 25 § påbjudit,
straffes med böter från och med fem till och med fem tusen kronor
eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

13 § (16 §).

Bryter någon mot de rörande hushållning med eller framsläppande
av vatten i denna lag stadgade föreskrifter, straffes med böter från och
med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med
en till och med sex månader.

14 § (17 §).

Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller särskilt
anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut
om byggande i vatten eller därmed likställt arbete eller rörande hushållning
med vatten hänför sig, straffes med böter från och med fem till
och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med en till och
med sex månader.

15 § (18 §).

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen är belagd med strängare straff.

16 § (20 §).

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

1 §•

Med lågvatten (lågvattenmängd) i ett vattendrag avses i denna lag
medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vattenmängder, vilka
var för sig utgöra den minsta vattenmängden under året.

2 §•

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro
förenade med äganderätt till fast egendom, vare med ägare likställd den,
som med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande kronan
eller allmän inrättning, så ock den, som under fideikommissrätt innehar
fast egendom.

3 §•

I allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd
med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.

100

Kronan vare fri från skyldighet att ställa säkerhet, där sådan eljest
är föreskriven.

4 §.

Företag enligt denna lag anses angå viss fastighet:

när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga
i företaget;

när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller
för anläggning i samband med detta;

när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som
tillhör fastigheten, eller någon å fastigheten belägen byggnad eller annan
fast anläggning eller på fastighetens användningssätt.

5 § (6 §).

Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse
till företag; enligt denna lag; verkställa mätningar, avvägningar eller andra
undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller innehaves av annan, äge
Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, föreskriva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas.

Vid undersökningsarbetets utförande skall så förfaras, att skada därav
ej eller allenast såvitt den är oundviklig orsakas annan; växande träd må
ej fällas utan särskilt medgivande av Konungens befallningshavande. För
skada och intrång, som vållas av arbetet, skall ersättning gäldas med fulla
värdet; och vare den, som verkställer eller låter verkställa arbetet, pliktig
att, om Konungens befallningshavande prövar det nödigt, före arbetets påbörjande
ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

6 § (ny).

Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid
annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke
(vattenståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar,
som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande
vattenstånd eller vattnets avrinning.

Vad nu sagts om den, vars rätt är beroende av vattenhushållningen,
galle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman i hydrografiska byrån.

7 §•

Har enligt stadgandet i 11 kap. 82 § vattenrättsdomare förordna!,
att handlingar i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos ord -

101

förande i kommunalnämnd eller kommunalstämma, municipalnämnd eller
municipalstämma eller hos domhavande, kronofogde, länsman eller ordförande
i magistrat, må sådan befattningshavare icke utan giltigt skäl
undandraga sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun
eller det municipalsamhälle, han tillhör, eller den domsaga, det fögderi
eller distrikt eller eljest det område, som av hans tjänst omfattas. Ej
heller må annan person, sedan han efter eget åtagande mottagit uppdrag,
som nu nämnts, utan giltigt skäl avsäga sig detsamma. Anmälan härom
göres hos vattenrättsdomaren. Prövar denne det anförda skälet giltigt,
förordne han annan person att omhändertaga handlingarna; och skall kungörelse
härom utfärdas i den för meddelanden till parterna bestämda ordning.
Sedan målet slutligen avgjorts, äge sökanden utbekomma handlingarna.

I sammanhang med förordnande, som i denna § avses, må av vattenrättsdomaren
bestämmas viss ersättning till den, hos vilken handlingarna
skola hållas tillgängliga, att gäldas av sökanden i vattenmålet. Utgift,
som nu nämnts, räknas till kostnad i målet.

8 §•

Har domstol eller annan myndighet, förrän denna lag trätt i kraft,
eller ock därefter med tillämpning av äldre lag lämnat tillstånd till byggande
i vatten, och har ej arbetet blivit fullbordat inom tio år från det
lagen trätt i tillämpning eller från det därefter meddelat beslut vunnit laga
kraft eller ock inom den senare tid, högst tio år därefter, som i anledning
av ansökan om anstånd med arbetets fullbordande må hava av vattendomstolen
bestämts, skall vad i 2 kap. 22 § andra stycket finnes stadgat
i fråga om vattendomstols beslut äga motsvarande tillämpning beträffande
tillstånd, som nu nämnts.

9 § (10 §).

Genom denna lag upphävas:

förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet
å hans grund; dock med undantag av stadgandet i 12 §, i vad detta innefattar
bestämmelse, som ej upptagits i 2 kap. 35 § i nya lagen;

förordningen den 30 december 1880 om ansvar för underlåtenhet
att öppna dammlucka;

kungörelsen den 20 oktober 1899 angående vad iakttagas skall, då
någon vill förvärva tillstånd av Konungen till byggande i kongsådra; samt

102

lagen den 29 juni 1900 om rätt domstol i vissa mål angående jordägares
rätt över vattnet å hans grund;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring
eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg
därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället
tillämpas.

Vad i konvention med utländsk makt är överenskommet vare gällande.

Denna lag skall träda i kraft den

De vid nämnda tid anhängiga mål, vilka röra ämne, varom i denna
lag bestämmelse givits, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Har anläggning eller företag, som i denna lag avses, tillkommit
innan lagen tratt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller
annan myndighets på grund av äldre lag meddelade beslut, skola vid bedömande
av sådan anläggnings eller sådant företags laglighet samt av
därmed förenade rättigheter och skyldigheter äldre lags bestämmelser lända
till efterrättelse; dock att beträffande hushållning med och framsläppande
av vatten de därutinnan i denna lag givna stadganden skola tillämpas.

Där för särskilda fall i vattenlagen meddelas stadganden, som oförtydbart
angå äldre anläggningar eller företag, lände de till efterrättelse.

Talan, som avses i 1 kap. 8 § andra stycket, skall anhängiggöras
hos vattendomstolen; och galle i fråga om sådan talan vad ill kap. är
om stämningsmål stadgat.

103

Förslag

till

Lag

om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes.

1 §•

Innan vattenlagen träder i kraft eller så snart sig göra låter därefter
utfärdar Konungen provisorisk förteckning över de vattendrag, i vilka
på grund av stadgandet i 1 kap. 5 § andra stycket nämnda lag kungsådra
skall anses finnas.

Förteckning, som nu nämnts, skall införas i svensk författningssamling
samt i länskungörelserna för rikets län så ock tre gånger med
fyra veckors mellantid i allmänna tidningarna.

2 §•

Förmenar någon, att visst vattenområde med orätt vare sig upptagits
å den provisoriska förteckningen eller uteslutits därifrån, äge han,
vid förlust av vidare talan, inom två år efter det förteckningen utfärdats
hos vederbörande vattendomstol anhängiggöra klander mot förteckningen
medelst ansökan, som i två exemplar skall ingivas till vattenrättsdomaren
och i lika antal exemplar åtföljas av de handlingar, vilka till stöd för
klandret åberopas.

I fråga om behandlingen av sådan talan skall vad i 11 kap. vattenlagen
finnes stadgat beträffande ansökningsmål i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. I sammanhang med utfärdande av sådan kungörelse
angående klandret, som i 11 kap. 32 § vattenlagen omförmäles, åligge
vattenrättsdomaren att till justitiekanslern insända underrättelse om kungörelsens
innehåll.

3 §•

Sedan den i 2 § stadgade tid för anhängiggöra!^ av klandertalan
mot den provisoriska förteckningen gått till ända, skola vattendomstolarna,

104

var för sitt område, ofördröjligen till Konungen insända uppgift, i vilka
delar förteckningen såsom oklandrad vunnit laga kraft och i vilka delar
klander väckts. Efter det anhängiggjord klandertalan blivit genom lagakraftägande
beslut avgjord, skall uppgift därom jämväl insändas. Uppgifter,
som nu nämnts, skola offentliggöras i enahanda ordning, som i 1 §
stadgas med avseende å den provisoriska förteckningen.

Sedan samtliga påståenden om klander mot den provisoriska förteckningen
slutligen avgjorts, låter Konungen i författningssamlingen införa
den sålunda lagakraftägande förteckningen i dess helhet, sådan den efter
besluten i klandermålen är slutgiltigt bestämd.

Denna förteckning varf; därefter till efterrättelse gällande oavsett
sedermera möjligen inträffande förändringar i vattenmängd.

4 §.

Lppstår i vattenmål, innan lagakraftägande förteckning, som ovan
nämnts, föreligger, tvist om rättsförhållande, som är beroende därav, huruvida
i visst vattenområde finnes kongsådra eller ej, skall med prövningen
av sådan tvist anstå, till dess lagakraftägande förteckning rörande det
vattendrag, vartill vattenområdet hör, föreligger. Sådant anstånd vare ej
hinder mot prövningen av vattenmålet i övrigt, där sådan prövning ändock
kan äga rum.

Förslag

till

Lag

om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs förbrukning.

1 §•''

Öar för fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning
tarvas, att ledning för vattnet framdrages över annan fastighets område,
vare ägaren till den fastighet pliktig att mot ersättning tåla intrånget
därav.

Ledning, som nu nämnts, skall läggas så, att ändamålet må utan
oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för markens ägare.

2 §•

Ersättning för intrång genom ledning, som i 1 § sägs, skall, där ej
annorledes överenskoinmes, bestämmas i penningar att utgå på en gång.

3 §•

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att framdraga ledning,
varom ovan förmäles, varde frågan instämd till allmän underrätt i orten.

4 §•

Finnes syn å stället nödig, äge rätten uppdraga åt två ojäviga, för
uppdraget lämpliga män att förrätta sådan syn å tid, som av rätten bestämmes,
och att på grund av vad vid synen iakttagits avgiva utlåtande,
huruvida ledningens framdragande över svarandens mark må anses behövligt
samt i sådant fall varest och huru ledningen bör göras så ock med
vilket belopp ersättning för intrång genom ledningen bör utgå; och varde
emellertid målet hos rätten vilande. Är fråga om fastighet på landet,

14—161472

106

varde uppdrag, som nu nämnts, företrädesvis lämnat åt dem, som äro
ledamöter i nämnden.

Synemännens utlåtande skall skriftligen avfattas och före synens avslutande
för närvarande parter uppläsas; och varde därvid tillkännagivet
vad den med utlåtandet missnöjde enligt 5 § har att iakttaga. Utlåtandet
skall av synemännen ofördröjligen insändas till rättens ordförande.

För syneförrättning njute synemännen ersättning i likhet med vad
för ledamot i ägodelningsrätt är stadgat, där ej synemän på grund av
tjänstebefattning äger rätt till högre ersättning. Sagda ersättning skall
gäldas av käranden.

5 §•

År part missnöjd med synemännens utlåtande, äge han på landet
sist å det lagtima ting, som infaller näst efter trettio (lagar, och i stad
inom trettio dagar, sedan utlåtandet meddelades, till rätten ingiva påminnelser.
Varda ej inom nämnda tid påminnelser ingivna, skall utlåtandet
genom rättens dom fastställas.

6 §•

1 mål, som anhängiggöres jämlikt 3 §, skall käranden ersätta sin motpart
dennes nödiga kostnader å målet vid första domstolen.

7 §•

Där genom arbete för vidmakthållande av ledning, som i denna lag
avses, skada tillskyndas markens ägare eller annan, vare denne berättigad
till särskild ersättning därför.

8 §■

Vad i 5 och 7 §§ i lagen den 14 juni 1907 om servitut finnes för
där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande ledning,
som tillkommit enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den

107

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 25 kap. I § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att
böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3 eller 5 §
annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undansättande
av egendom eller ackord eller klander av utdelningsförslag; så
ock i boskillnadsmål, över ansökningen om boskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den ; dock att be träffande

mål, som anhängiggjorts vid domstol före nämnda dag, äldre
lag skall tillämpas.

108

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa domstols
laga kraft, ägande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande

ålagd;

2. då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva;

3. då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömt är i fråga om tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst;

5. då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt
är om flyttning i eller ur hus; och

6. då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att
något fullgöra, vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens
föranstaltande utföras.

Om vattenrättsdomares behörighet att i vissa fall förordna, att dom
icke må verkställas, skils i vattenlagen.

Denna lag skall träda i kraft den

109

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske skall erhålla följande ändrade lydelse:

I älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, skall en sjättedel
av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd i djupaste
vattnet lämnas fri från fast eller rörlig fiskredskap, som kan hindra fisken
att framgå, där ej Konungens befallningshavande efter rättägandes och
sakkunnigs hörande giver lov till redskapens användande. År i ty fall
fråga om fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning, lände jämväl till
efterrättelse vad därom är särskilt stadgat.

Sund, tillflöde eller avlopp, varigenom vatten, däri fisket är gemensamhetsfiske,
har gemenskap med annat vatten, må Konungens befallningshavande,
på ansökan av delägarna i gemensamhetsfisket, efter rättägandes
och sakkunnigs hörande giva delägarna lov att avstänga medelst anordning,
som hindrar fisken att framgå, dock att, där fråga är om anordning,
som kan förorsaka uppdämning, vad om fiskebyggnad för ty fall är
stadgat jämväl skall lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den

Ilo

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående
ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort,
må lagfart å sista fånget ej beviljas, förrän med förre ägarens fång
blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller
om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, vare
för lagfarts beviljande ej av nöden att med föregående fång lagfares, eller
att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den

111

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 45 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:

24 §.

1 mom. Har i enlighet med gällande bestämmelser om jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov eller om ändring eller utrivning av
vattenverk eller enligt vattenlagen fast egendom blivit avträdd samt ersättningen
å behörig ort nedsatts eller, där fråga är om strömfall, för
vilket enligt sistnämnda lag ersättningen bestämts att utgå medelst kraftöverföring,
denna i föreskriven ordning påbörjats, skall vad sålunda avträtts
ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande
därom, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 inom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen
för förlorad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller
lagen om dikning och annan avledning av vatten tillkommer jord- eller
vattenverksägare för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt
bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att
utfalla å huvudstolen av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning
av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas
mellan rättsägare i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett,
betalning å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen
skolat ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och
varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit
laga kraft, anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

112

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt vattenlagen
intecknad egendom varder avträdd, innan ersättningen blivit slutligen bestämd,
eller enligt sagda lag eller gällande bestämmelser om jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov eller om ändring eller utrivning av
vattenverk allenast en del av intecknad egendom avträdes samt i något
av dessa fall vid ersättnings fördelning betalning utfaller å intecknings
huvudstol.

45 §.

Har den tid, för vilken ny ttj anderätten upplåtits, gått till ända
eller visas, att nyttjanderätten av annan anledning upphört, må på begäran
av fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen
ej företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttj
anderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och
köpeskillingen erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom,
sedan från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras
anteckning i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt,
där ej denna jämlikt utfästelse av den, till vilken egendomen avträdes,
lämnas orubbad.

Denna lag skall tråda i kraft den

MOTIV.

115

Förslag

till

Vattenlag.

Det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna utarbetade förslaget till vattenlag
är som bekant uppställt sålunda, att däri med ett undantag sammanförts
alla de bestämmelser, som avse att reglera rättsförhållandena i
fråga om det på jordens yta eller närmast därunder befintliga vattnet, eller med
andra ord lagstadganden såväl på den lukrativa som den defensiva vattenrättens område.
Det enda härifrån gjorda undantaget är, att förslaget icke upptager föreskrifter
beträffande vattendragens användande till flottleder. Enligt kommittéernas mening
borde emellertid även dylika föreskrifter, sedan omarbetning av den
nu gällande lagstiftningen rörande virkesflottning ägt rum, införas i vattenlagen;
och har för ändamålet ett särskilt kapitel i förslaget reserverats för stadganden angående
allmän flottled. Efter det komplettering i nyssnämnda hänseende skett, skulle
vattenlagen innehålla i stort sett alla till vattenlagstiftningens område hörande stadganden
av civil, kriminell och processuell natur. Däri skulle således behandlas frågorna
om rätt till vatten i allmänhet, om byggande i vatten för vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft ävensom för andra ändamål, om vattenreglering, om dikning,
vattenavledning och invallning för torrläggning av jord, om avledning av kloakvatten
samt om allmän farled och allmän flottled. Såväl de i materiellt hänseende nödiga
stadgandena härutinnan som föreskrifter angående den formella behandlingen av
ärenden rörande företag av nyssnämnda beskaffenhet skulle i lagen inrymmas.

För en dylik anordning av ämnet tala onekligen starka skäl. I detta avseende
hänvisas till vad som anförts i kommittémotiven sid. 153—156. Ej minst med hänsyn
därtill, att en strängt genomförd åtskillnad mellan vattenrättens båda huvuddelar
icke är möjlig synes sammanförandet av alla vattenrättsliga lagbud i en gemen -

116

sam lag vara att förorda. Detta bör dock icke hindra, att av praktiska skäl olika
delar av det utav kommittéerna utarbetade lagförslaget göras till föremål för behandling
var för sig. Det uppdrag, som anförtrotts åt de sakkunniga, har varit begränsat
till endast sådana delar av förslaget, som äro att hänföra till den lukrativa vattenrätten
eller som med denna stå i nära samband. Betydelsen av att en ändamålsenlig lagstiftning
på det område, som med sagda delar av förslaget avses, snart kommer till
stånd ligger i öppen dag. För envar, som nitälskar för vårt lands ekonomiska utveckling,
bör det framstå såsom ett i hög grad eftersträvansvärt önskemål, att våra
vattenkrafttillgångar, av vilka ännu omkring 85 procent äro outnyttjade, varda i
största utsträckning så snart som möjligt tagna i produktionens tjänst. De exceptionella
förhållanden, som skapats av det nu pågående världskriget, hava mer än
något annat visat, av vilken menlig inverkan det är för landet att i avseende på sitt
behov av stenkol och brännoljor för kraftändamåi stå i beroende av tillförsel från
främmande länder. Att vi i avsevärd mån skulle kunna frigöra oss från detta beroende,
om kraften i våra vattenfall bleve tillgodogjord i större omfattning och på ett
mera ekonomiskt sätt än hittills, torde icke lida tvivel. Det är emellertid icke blott
för utvecklingen av vår industri som ett allt rikare tillgodogörande av vattenkraften
är av vikt. För vårt kommunikationsvägen, järnvägarna och spårvägarna, spelar en
underlättad tillgång till den genom vattenkraften alstrade elektriska energien en
stor roll. Med den allt större användning den elektriska energien redan erhållit och
kan förväntas i framtiden i ännu högre grad få i jordbrukets och dess binäringars
tjänst, äro. även dessa beroende av ett utvidgat, rationellt tillgodogörande av vattenkraften.
Genom den elektriska kraftens spridning till de enskilda hemmen för belysning
och för användning i hemslöjd och småindustri är det jämväl av stor social betydelse,
att kraften i våra vattenfall i största utsträckning tages i bruk. Skall emellertid
vattenkraften kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodose alla dessa ändamål,
är det av vikt, att lagstiftningen blir sådan, att med behörigt beaktande av alla ifrågakommande
intressen vattenfallens bebyggande underlättas samt så snabba och praktiska
former som möjligt erhållas för behandlingen av dylika byggnadsfrågor, och att
framför allt de lagliga möjligheterna ökas för genomförande av vattenregleringar
till vinnande av en såvitt möjligt jämn eller efter föreliggande behov till tiden på
lämpligaste sätt fördelad vattenkrafttillgång. I ett flertal från olika håll till Kungl.
Maj:t ingivna inlagor har också behovet av nya lagbestämmelser på det ifrågavarande
området på det livligaste framhållits.

117

På grund av det nu anförda vilja de sakkunniga uttala önskvärdheten av att
de delar av förslaget till vattenlag, vilka varit föremål för de sakkunnigas överarbetning,
snarast möjligt måtte upphöjas till lag. Att avvakta slutförandet av jämväl
övriga delars bearbetning skulle givetvis medföra ett avsevärt dröjsmål med frågans
lösning, särskilt med hänsyn därtill att den förberedande granskning av förslaget,
som tillkommer lagrådet, näppeligen skulle, därest hela kommittéförslaget i ett
sammanhang förelåge till behandling, kunna medhinnas i så god tid, att förslagets
framläggande för nästa års riksdag bleve möjligt. Det lagförslag, vilket föreligger
såsom resultat av de sakkunnigas överarbetning, är av en betydande omfattning och
de däri behandlade frågorna äro både många och svårlösta; häri ligger en ytterligare
anledning att söka genomföra denna del av vattenlagstiftningen särskilt
för sig. Då emellertid, såsom redan förut framhållits, skäl tala för att, sedan
samtliga vattenrättsliga bestämmelser blivit reviderade, sammanföra dem alla i vattenlagen,
hava de sakkunniga ansett sig böra bibehålla den av kommittéerna föreslagna
uppställningen, därvid de kapitel i kommittéförslaget, som ännu icke blivit
bearbetade, väl medtagits, men i desamma införts allenast hänvisning till den lagstiftning,
som på de med kapitlen avsedda områdena redan gäller eller kan komma
att antagas. Mot den anmärkning, som torde kunna riktas mot lagförslagets rent
yttre utseende till följd av denna anordning, må blott erinras, att de omförmälda hänvisningarna
inom en nära liggande framtid, enligt vad det finnes all anledning att
hoppas, skola komma att ersättas med nya fullständiga stadganden.

Over kommittéförslaget hava efter remisser från Kungl. Maj:t utlåtanden avgivits
av såväl olika ämbetsmyndigheter som enskilda korporationer. Om ock dessa
3-ttranden innehålla både många och betydelsefulla anmärkningar av olika slag, har
dock i regel den uppfattningen i utlåtandena kommit till uttryck, att förslaget i stort
sett vore tillfredsställande och ägnat att på ett lyckligt sätt bota de brister och fylla
de luckor, vilka vidlåda den gällande vattenlagstiftningen. Såväl i vissa av yttrandena
som eljest har emellertid den åsikten gjort sig gällande, att förslaget icke tillräckligt
tagit hänsyn till sociala intressen och synpunkter, varjämte man på vissa
håll förmenat, att jordbruksintresset blivit i förslaget styvmoderligt behandlat. Särskilt
hava inom riksdagen åtskilliga röster i denna riktning höjts. Sedan år
1914 framställdes sålunda i två särskilda inom andra kammaren väckta mo -

Beaktande
av allmänna
och samhälleliga
intressen
samt
den jordbrukande
befolkningens

önskemål.

118

tioner1 yrkande om en överarbetning av kommittéförslaget i syfte bland annat, att
de samhälleliga synpunkterna måtte i den nya vattenlagstiftningen komma till sin
rätt mera än som skett i kommittéernas förslag. I enlighet med jordbruksutskot''
tets hemställan1 2 föranledde motionerna icke till någon riksdagens åtgärd. Påföljande
år återkommo samma motionärer med enahanda yrkande.3 Jämväl då avgav
jordbruksutskottet avstyrkande utlåtande,4 men halva antalet av utskottets ledamöter
hemställde i en vid utlåtandet fogad reservation, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungi. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t vid utarbetande av förslag till ny vattenlagstiftning
täcktes taga under övervägande, huruvida icke, beträffande den lukrativa
vattenrätten, ej mindre de samhälleliga intressena än även den jordbrukande
befolkningens berättigade önskemål borde beaktas i högre grad än som skett i kommittéernas
förslag till ny vattenlag. I enlighet med sistnämnda hemställan beslöt
andra kammaren skrivelse till Kungl. Maj:t, varemot första kammaren biföll vad i
utskottsutlåtandet blivit hemställt.

Med föranledande bland annat av andra kammarens omförmälda beslut blev i
samband med de sakkunnigas förordnande åt dem uppdraget att vid överarbetningen
av kommittéförslaget särskilt beakta frågan om tillgodoseende av de samhälleliga
intressena och den jordbrukande befolkningens berättigade önskemål. Den granskning
förslaget särskilt ur dessa synpunkter undergått har föranlett vissa ändringar
i detsamma. Den närmare redogörelsen och motiveringen för dessa såväl som övriga
vid förslagets överarbetning vidtagna förändringar kommer att lämnas vid de särskilda
stadgandena, men de sakkunniga vilja redan här giva en kortfattad översikt
över förslaget i dess nu föreliggande skick, såvitt angår förslagets ställning till de
samhälleliga intressena och jordbruket.

I likhet med gällande lag vilar förslaget på den allmänna principen, att rätten
till vatten är förenad med äganderätten till den grund, varå vattnet finnes. Tydligt
är emellertid, att grundägarens befogenhet i avseende å vattnet icke är obegränsad
och för honom innefattar rättighet att efter gottfinnande förfoga över vattnet. Beträffande
all enskild rätt gäller, att den icke får sträcka sig utöver de gränser, som
med hänsyn till såväl det allmännas rätt som andra enskildas berättigade intressen
i lagen utstakas. Lagstiftningen angående tillgodogörande av vatten har också se 1

N:r 94 (103) av frih. E. Palmstierna och n:r 218 (150) av herr C. Lindhagen.

* Utlåtande n:r 86.

3 Motionerna n:r 62 och 137 inom andra kammaren.

4 N:r 66.

119

dan gammalt hos oss varit byggd på den grundsatsen, att ett dylikt tillgodogörande
icke finge ske så, att därigenom vid vattnet omedelbart eller medelbart förknippade
intressen av allmän eller enskild natur utsattes för intrång. I den mån vattendragens
betydelse särskilt såsom kraftkällor blivit en helt annan och större än i forna tider,
bär sagda grundsats icke kunnat i hela sin stränghet upprätthallas liksom a andi a
sidan denna utveckling av vattendragens betydelse medfört, att av hänsyn till det
allmännas över den enskilda rätten stående intresse förut okända inskränkningar i
grundägarens rätt över vattnet, inskränkningar i form av honom ålagda skyldigheter,
kunna ifrågasättas. Vad särskilt angår vattenbyggnadsintressets förhållande
till jordbruksintresset, göres redan i 1880 års förordning om jordägares rätt
över vattnet å hans grund (här nedan benämnd vattenrättsförordningen) undantag
från berörda grundsats, i det att däri medgives att, om jord, som kan genom uppdämning
sättas under vatten eller därav skadas, är av den beskaffenhet, att den
genom uppdämningen därå skeende skadan prövas vara ringa mot den nytta, som
av uppdämningen vinnes, uppdämningen må ske mot ersättning för skadan. Sagda
undantag har i kommittéförslaget utvidgats och preciserats sålunda, att byggande
i vatten — varmed likställes vattens avledande och annan åtgärd, som medför förändring
av vattnets djup eller läge — icke må göras så, att annan tillhörig jord
eller annan egendom genom uppdämning eller annorledes skadas, såframt icke nyttan
av byggnaden prövas i värde uppgå till minst dubbelt mot skadan. Ehuru enligt
de sakkunnigas åsikt vid avgörande av frågan, om och i vilken mån ett enskilt intresse
bör i det nu förevarande avseendet få vika för ett annat djdikt, hänsyn
i främsta rummet måste tagas till den nationalekonomiska och samhälleliga sidan
av saken, hava de dock av skäl, som i annat sammanhang framföras, funnit stadgande
om en fix proportion mellan nyttan och skadan såsom förutsättning för skadans
tillåtlighet böra bibehållas. Denna proportion har dock, då fråga är om ett
jordbruksintresse, bestämts annorlunda än i kommittéförslaget, i det att, såvitt
angår skada å åker och äng, förutsättningen angivits skola vara, att nyttan uppgår
till minst tre gånger skadan. Enligt det överarbetade förslaget skall dessutom,
i motsats till kommittéförslaget och även gällande lag, såsom skada räknas jämväl
hinder för eller försvårande av framtida torrläggning av mark, där sådant hinder
eller försvårande vållas av uppdämning. Den nationalekonomiska sidan av saken
kommer särskilt till synes i stadgandet, att vid jämförelse mellan nyttan och skadan
hänsyn skall tagas även till sådan skada, som vållas a den byggande själv tillhörig

120

egendom, i det att dylik skada skall avdragas från nyttan. De sociala och
socialekonomiska synpunkterna tillmätas i övrigt en avgörande vikt därigenom,
att å ena sidan ett företag, som skulle hava till följd, att ett avsevärt
antal bofasta personer berövas sina bostäder eller att större fabrik eller an--nan anläggning, varav många hava sitt uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
ytvidd sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas eller att fiskerinäring
av större betydenhet lider väsentligt förfång, icke är tillåtet, fastän vid sådan
jämförelse, som ovan sagts, den angivna proportionen mellan nytta och skada
befunnits föreligga, samt att å andra sidan företagets särskilda betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt kan föranleda, att tillstånd
till detsamma må givas, även om de enligt huvudregeln erforderliga förutsättningarna
för tillåtelse icke äro för handen.

Mot kommittéförslagets stadganden om ersättning för skada, som åstadkommes
genom ett vattenbyggnadsföretag, har anmärkts, att den även av kommittéerna omfattade
grundsatsen, att varje skada och förlust skall ersättas, icke blivit med erforderlig
tydlighet fastslagen. Denna brist hava de sakkunniga sökt avhjälpa, i
samband varmed i ännu högre grad än i kommittéförslaget betonats angelägenheten
av att ersättning skall utgå även för skada av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.
Bland ersättningsbestämmelserna må för övrigt särskilt erinras om den redan
i kommittéförslaget till förmån för jordägare upptagna föreskriften, att om
genom uppdämning eller annan åtgärd hel fastighet eller del därav blir för ägaren
onyttig eller synnerligt men vid begagnandet därav uppkommer, ägaren är berättigad
påfordra, att hela fastigheten eller den särskilda delen löses. Även i fråga
om annan egendom, som till följd av skada a jord eller annat blir för ägaren onyttig
eller avsevärt förlorar i värde, har en motsvarande rättighet för ägaren föreskrivits.

Enligt gällande vattenrättsförordning kan den, som lider skada av eu vattenbyggnad,
vilken tillkommit efter undersökning i den ordning 10 § föreskriver, icke efteråt
med utsikt till framgång väcka anspråk på gottgörelse för skadan. Domstolens efter
sådan undersökning meddelade beslut är avsett att definitivt ordna rättsförhållandena
mellan vattenbyggnadens ägare å ena och övriga rättsägare å andra sidan. Endast
i den mån domstolen i sagda beslut förpliktat anläggningens ägare att ersätta
uppkommande skada, är han skyldig därtill. Helt naturligt gäller dock denna bygg -

121

nadsägarens tryggade ställning allenast under förutsättning, att lian ställer isig till
efterrättelse domstolens föreskrifter med avseende å sättet för byggnadens utförande
och hushållningen med vattnet vid byggnaden. Den sålunda nu gällande principen
har upptagits i kommittéförslaget. Därifrån har emellertid gjorts undantagför
visst fall, nämligen då vattendomstolen meddelat sitt beslut utan föregången syn
på stället, i vilket fall den skadelidande, om han inom viss tid väcker talan därom,
är berättigad till ersättning för skada, som förut ej tagits i beräkning eller visar
sig större än förut antagits. De sakkunniga hava i detta avseende gått längre
och medgivit en skadelidande rätt att under alla förhållanden inom viss tid framställa
anspråk på ersättning för skada, som domstolen icke vid tillståndsbeslutets
meddelande förutsett. Kostnaden för den eftervärdering av skada, som sålunda kan
ifrågakomma, skall vidkännas av byggnadens ägare utom i dét fall, då anspråket
framställts utan något som helst fog.

Även i ett annat hänseende medgiver förslaget till förmån för en skadelidande
— jordägare eller annan — undantag från regeln därom, att genom förundersökningsbeslutet
en definitiv reglering av rättsförhållandena kommit till stånd. I anledning
av en genom en vattenbyggnad förorsakad skada av betydenhet, vilken icke
av domstolen på förhand beräknats, äger nämligen en skadelidande inom viss tid
efter byggnadens fullbordande påfordra, att sådana ändringar i byggnaden göras
eller sådana ändrade föreskrifter beträffande hushållningen med vattnet meddelas,
vilka utan att för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att i största
möjliga mån förebygga eller minska skadan.

Med beaktande av den sociala betydelsen därav, att ej kraften i våra vattenfall
tages i anspråk uteslutande för storindustriella företag, utan att någon del därav
reserveras för ortens behov av elektrisk kraft till belysningsändamål och till användning
i hantverk och småindustri samt i jordbruket och dess binäringar, hava kommittéerna
i sitt förslag upptagit bestämmelser därom, att ersättning för vattenkraft,
som en fallägare jämlikt förslagets stadganden nödgas avstå till förmån för en annan,
skall utgå i form av kraft, som på elektrisk väg eller annorledes överföres till
ersättningstagaren. Dessa bestämmelser hava till vinnande av större reda i förhållandet
mellan kraftleverantören och kraftemottagaren delvis omarbetats, varjämte
i de sakkunnigas förslag möjlighet beretts för bestämmande av ersättning i form
av kraft, även då fråga är om gottgörelse för annat än förlorad vattenkraft. De
sakkunniga hava emellertid tagit ännu ett steg i riktning att tillförsäkra de nämnda

1&—161472

122

mindre behoven tillgång på kraft under billiga och i viss mån genom lagen bestämda
villkor, i det att uti det överarbetade förslaget intagits föreskrift om skyldighet för
ägare av strömfall av viss storlek, till vars bebyggande tillstånd erhålles enligt den
nya lagen, att mot självkostnadspris jämte ett mindre vinsttillägg tillhandahålla den
kringliggande bygden viss del av den kraft, som uttages ur fallet. Även ägare av
fall, som bebyggts enligt äldre lag, blir underkastad samma skyldighet, såframt
genom vattenreglering eller liknande åtgärd, som verkställes jämlikt nya lagen,
vattenkraften ökas med visst belopp; skyldigheten omfattar i sistnämnda tillfälle
viss del av den vunna kraftökningen.

Bestämmelsen i gällande lag därom, att kungsådra skall, där den av ålder funnits,
lämnas öppen, har icke i kommittéförslaget upptagits. I stället hava beträffande
vattendrag av en viss storlek givits föreskrifter av innehåll, att ägare av
strömfall eller annat område i dylikt vattendrag är pliktig att utan ersättning underkasta
sig den förlust i vattenmängd, som uppkommer därigenom, att vattendragets
vatten tages i anspråk för allmän farled eller allmän flottled eller fiskvåg eller för
utförande av torrläggningsföretag, i den mån förlusten icke överstiger en tredjedel
av hela vattenmängden, samt att fallägare i sådant vattendrag är skyldig att, då
för nyssnämnda ändamål vidtages åtgärd, varigenom fallhöjden minskas, utan gottgörelse
vidkännes en tredjedel av den därigenom uppkomna förlusten i vattenkraft.
De sakkunniga — som funnit det lämpligare att i vattenlagstiftningen bibehålla
den hävdvunna benämningen »kungsådra» än att införa den av kommittéerna
föreslagna beteckningen »större vattendrag», men dock ansett frågan om kungsådras
befintlighet icke böra såsom i gällande lagstiftning vara beroende av
hävd, utan avgöras huvudsakligen av vattenföringens storlek i vattendraget — hysa
i likhet med kommittéerna den åsikten, att stadgandet om kungsådrans öppenhållande
icke bör upptagas i den nya lagstiftningen utan ersättas av bestämmelser om
de skyldigheter, som åligga vattenägare i förhållande till de intressen, till vilkas
skydd kungsådrestadgandet tillkommit. I detta hänseende hava de av kommittéerna
föreslagna bestämmelserna synts i det stora hela tillfredsställande. Bland de
företag, till förmån för vilka sagda bestämmelser skulle gälla, har emellertid även
medtagits jords bevattning. Det må framhållas, att såväl härigenom som genom
stadgandet, att ägare av strömfall i vattendrag, där kungsådra finnes, är pliktig att
till viss grad utan ersättning finna sig i förlust av fallhöjd, ett stadgande som uppenbarligen
har sin största betydelse i avseende å genomförandet av torrläggnings -

123

företag, eu fördel beredes jordbruksintresset. Till de av kommittéerna föreslagna
stadgandena om kungsådreförpliktelserna bär i det överarbetade förslaget lagts den.
bestämmelsen, att om för tillgodoseende av annat allmänt ändamål, som är beroende
av vattnets fria framrinnande, det prövas nödigt, att byggnad i vattendrag, vari
kungsådra finnes, utrives eller ändras, byggnadens ägare skall på samma sätt som
då fråga är om företag, som ovan nämnts, utan ersättning vidkännas därigenom
uppkommen förlust i vattenmängd. Denna bestämmelse har insatts i tanke på, att
allmänna intressen, om vilka man nu ej kan bilda sig någon föreställning, måhända
i en framtid kunna uppträda och nödvändiggöra, att kungsådrans vatten åter får
rinna fritt.

Innan den förevarande översikten över det omarbetade förslagets ställning till
jordbruket och de samhälleliga intressena avslutas, må här i korthet erinras, hurusom
enligt förslaget förundersökningsförfarandet beträffande byggande i vatten
anordnats i sådana former, att jordbrukets intressen såväl som andra mot vattenkraftsintresset
möjligen stridande rättigheter kunna förväntas bliva på ett bättre
sätt tillgodosedda vid bestämmande av de villkor, under vilka en byggnad i vatten
må komma till stånd. Visserligen hava i avgivna utlåtanden betänkligheter framkommit
mot förslaget om inrättande av specialdomstolar, men — på sätt de sakkunniga
få tillfälle att längre fram utveckla — synas dessa betänkligheter böra
falla i betraktande av de fördelar, som vinnas genom anordnandet av särskilda vattendomstolar.
Det förtjänar även att framhållas, hurusom i det överarbetade förslaget
sörjts för att, där så finnes nödigt, de allmänna intressen, till vilka vid vattenbyggnadsföretag
hänsyn bör tagas, bliva bevakade jämväl genom en särskild representant
utanför domstolen, samt att det ålagts detta allmänna ombud att tillhandagå
jordägare och andra, som beröras av ett dylikt företag, med kostnadsfria
råd i avseende å bevakandet av deras rätt.

Såväl före avgivandet av kommittéernas förslag till vattenlag som därefter Koncessions sy

stcttt x

hava både inom och utom riksdagen förslag upprepade gånger framkommit om in- fråga om
förande i vår lagstiftning av ett efter utländskt mönster ordnat koncessionssystem ^tngt^arule.
i avseende å tillgodogörandet av våra vattenfall. Vissa av dessa förslag hava tagit
sikte allenast på utnyttjandet av kungsådrans vatten, under det att med andra

åsyftats en koncessionslagstiftning i fråga om vattenkrafts tillgodogörande över -

124

Huvudtaget éller åtminstone i alla vattendrag av någon betydenhet. Yad som rätteligen
bör förstås med koncession i det förevarande sammanhanget synes icke vara alldeles
tydligt. Om med uttrycket koncession allenast avses, att bebyggandet av vattenfall
eller eljest uppförandet av anläggningar, varmed åsyftas tillgodogörande av vattenkraft
eller reglering av vattnets framrinning, skall vara beroende av ett därtill av
offentlig myndighet givet, med vissa villkor förknippat tillstånd, innehåller redan gällande
lagstiftning fordran på koncession. Enligt vattenrättsförordningen tillkommer
det vederbörande domstol att bestämma, om och under vilka villkor damm för vattenverk
må byggas eller ändras. De villkor, som härvid föreskrivas, avse att skydda
såväl enskilda rättsägare som de allmänna intressen, vilka äro förbundna med
vattendragen. Skall för tillgodogörande av vattenfall damm göras i kungsådra, erfordras
dessutom tillstånd av Kungl. Maj :t, som därvid föreskriver de särskilda
villkor i avseende å byggandet, vilka anses nödiga för tillgodoseende av de s. k.
kungsådreintressena. I viss mån finnes således redan nu i vår vattenlagstiftning
ett koncessionssystem; och de framställda yrkandena på införande av koncessionsförfarande
kunna således — om man bortser från den även framförda tanken om
koncession såsom villkor för själva förvärvet av vattenfall — sägas innebära allenast
förslag om andra villkor för tillståndets meddelande än de hittills brukliga.
Åsikterna om vilka nya villkor sålunda böra komma i fråga hava givetvis växlat,
men gemensamt för alla eller i allt fall de flesta av de förslag, som i detta avseende
blivit framställda, torde hava varit, att medgivandet skulle lämnas endast för viss
begränsad tid och icke såsom enligt gällande lagstiftning för all framtid. Det
väsentligen utmärkande för ett koncessionssystem i den mening, vari detta ord
i förevarande sammanhang använts, torde också vara dels tidsbegränsning beträffande
det meddelade tillståndet till utnyttjande av ett vattenfall dels ock detta
tillstånds förbindande med särskilda villkor, åsyftande tillgodoseendet av vissa
sociala eller socialekonomiska önskemål.

dagen väckta Första gången frågan om koncession i annan mening än enligt gällande vatten fUtslag

ang. lagstiftning bragtes på tal inom riksdagen var år 1904 vid behandlingen av då
koncessions system,

väckt fråga om revision av lagstiftningen angående jordägares rätt över vattnet å
hans grund. I en till lagutskottets utlåtande n:r 46 fogad reservation1 anfördes
nämligen i förevarande hänseende:

»Den möjlighet att bygga i kungsådra, som bereddes genom 1899 års lag och

1 Av herr C. Lindhagen med instämmande av herrar T. Zetterstrand, A. Olsson och K. Staaff.

vilken det nu är meningen att ytterligare underlätta, leder uppmärksamheten pa
angelägenheten alt dylika upplåtelser ske endast genom ett modernt honcessionsförfarandc.
A ena sidan beredes härigenom koncessionsinnehavaren trygghet för
en avsevärd tid i sin nyttjanderätt, under det å andra sidan staten fortfarande har
förhållandena i sin hand och kan i det allmännas intresse uti framtiden modifiera
villkoren efter ändrade förhållanden och billighetens fordringar. Konungen
äger visserligen redan nu att vid utövningen av sin rätt att lämna tillstånd
till byggande i kungsådra tillämpa sådana grundsatser. Men detta har i de
hittills givna tillståndsresolutionerna för det första icke iakttagits i det viktigaste
avseendet, ity att upplåtelsen av vattenkraften i kungsådra i själva verket
sker på evärdelig tid och därjämte utan all ersättning. Vid bägge de tillfällen,
då kungl. propositioner framlades med förslag till lag om elektriska anläggningar,
ville Konungen åt sig förbehålla rätt att meddela koncession för alltid. Riksdagen
bestämde dock slutligen, att koncessionen ej fick överstiga 40 år. Och då Kungl.
Maj:t sedan vidare föreslog riksdagen att upplåta en asvevärd del av Trollhättans
vattenkraft till enskilt bolag för all framtid, blevo båda kamrarna eniga därom,
att den ifrågasatta upplåtelsen ej borde ifrågakomma för längre . tid än högst
40 år i sänder. Samma skäl, som talade för dessa beslut, borde även föranleda
till, att det allmänna ej för all framtid avhänder sig förfoganderätten över vattenkraften
i kungsådra och att även möjlighet hålles öppen, att utarrenderingen kan
ske mot upptagande av en viss avgäld. Staten har väl ej i detta fall anledning
att fullständigt skänka strandägare en värdefull vattenkraft för att sedan kanske
åter vid behov nödgas för allmänt ändamål återköpa gavan med ett belopp, vartill
en upplåten evärdelig äganderätt kan uppskattas. Staten har förr ofta förfarit
med allmän egendom på enahanda sätt, men trots de sorgliga erfarenheterna söka
vi om möjligt fortgå på samma vägar.»

Förslaget att vad sålunda anförts skulle inflyta i riksdagens skrivelse lyckades
icke samla majoritet i någondera kammaren.

I en vid 1907 års riksdag inom andra kammaren väckt motion1 upptogs sär^
skilt frågan om en tidsbegränsning med avseende å tillstånd att bygga i kungsådra.
I motionen anfördes bl. a., hurusom i fråga om vattnets tillgodogörande
lätteligen kunde uppstå monopol till skada för det allmännas intressen. Det
gällde därför att se till, att ej staten och hela orter bleve för sina oavvisligaste

1 N:r 151 av herr C. Lindhagen.

126

behov alldeles beroende av enskildas godtycke. Ett allmänt intresse vore det ock,
att den oerhörda värdeförhöjning av vattenfallen, som med visshet kunde under
tidernas lopp emotses, till avsevärd del bleve en samhällets egendom. Statsmakten
måste hava i sin hand att här ingripa reglerande. Yad särskilt anginge tillgodogörandet
av kungsådrans vatten, vore det — vilka meningar man än hade om kungsådrans
rättshistoriska betydelse — ett faktum, att den enligt allmän lag skulle hållas
fullständigt öppen för allmänna ändamål och att endast med statsmakternas begivande
en rubbning kunde ske i detta förhållande. Det vore »en stor otillbörlighet, att
staten för all framtid utan omtanke bortgåve vattenkraften i kungsådran och såmedelst
öppnade ytterligare marknad för jobberiet». Efter att vidare hava berört
frågan om en koncessionsavgift såvitt anginge kungsådran — vilken avgift i detta
fall hade en dubbel uppgift såsom en skatt på oförtjänt värdestegring och tilllika
en arrendeavgift — slutade motionären med att yrka antagande av ett sådant
tillägg till 1880 års vattenrättsförordning, att tillstånd till överbyggande av kungsådra
finge meddelas endast på viss tid, ej överstigande fyrtio år. Under framhållande
bl. a., att visserligen Kungl. Maj:t i meddelade resolutioner, innefattande
tillstånd att bygga i kungsådra, sökt genom ganska utförliga bestämmelser sörja
för att de ''allmänna intressen, vilka framdeles skulle kunna bliva lidande genom
kungsådrans överbyggande, obehindrat måtte komma till sin rätt, men att, så länge
icke genom en ny lagstiftning förhållandena blivit genom bestämmelser i lag
säkrare ordnade, det icke funnes full säkerhet, att villkoren för överbyggandet alltid
bleve tillräckligt betryggande för det allmänna, tillstyrkte lagutskottet1 i anledning
av motionen skrivelse med hemställan, att Kungl. Maj :t måtte, intill dess ny vattenlagstiftning
kommit till stånd, vid meddelande av tillstånd till byggande i kungsådra
göra sådan begränsning av tiden för tillståndet, att detsamma komme att
gälla allenast för högst fyrtio år. Förslaget blev emellertid av båda kamrarna
avslaget.

Vid samma års riksdag påyrkade samme motionär,1 2 att riksdagen måtte hos
Kungl. Majrt begära förslag till åtgärder, bidragande till att enskilda tillhöriga
vattenfall måtte i möjligaste män komma landet och industrien och ej spekulationen
till godo; och framhölls i motiven såsom en ändamålsenlig åtgärd i detta

1 Utlåtande n:r 42.

2 Motion n:r 150 inom andra kammaren.

127

syfte föreskrivandet av »statslig koncession till skydd för de fiskaliska intressena».
Ej heller detta yrkande vann riksdagens bifall.

Vid 1909 års riksdag framställdes i motion1 inom andra kammaren förslag,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande, i vad mån och under
vilka villkor genom lag borde stadgas koncession för förvärv och utnyttjande av
vattenfall, varjämte i samma motion påyrkades provisoriskt antagande av dels en
lag av innehåll, att Konungens tillstånd i vissa fall erfordrades i angivna avseende,
och dels ett tillägg till vattenrättsförordningen i syfte att koncession för överbyggande
av kungsådra skulle beviljas endast för viss tid i sänder. Syftemålet
med det ifrågasatta koncessionssystemet angavs i motionen vara vattenfallens
socialisering. I en annan vid samma riksdag väckt motion1 2 yrkades
begäran hos Kungl. Maj:t om utredning, i vad mån koncessionssystem borde
tillämpas vid utbyggande av vattenfall samt anläggande av kraftstationer och kraftnät
för distribution av elektrisk energi. I sistnämnda motion anfördes huvudsakligen
följande: Den socialekonomiska sidan av vattenkraftsproblemet hade förut
icke tillräckligt beaktats. I den mån kraftindustrien utvecklade sig och statsmakterna
gjorde allt för att jämna dess väg, kunde det emellertid icke undvikas,
att allvarliga socialekonomiska olägenheter uppstode, såvida ej lämpliga åtgärder
i tid vidtoges. För kraftindustrien skapades en monopolställning, som för den kraftkonsumerande
industrien innebure en stor fara. Sveriges ekonomiska framtid i
den internationella striden berodde i hög grad av den möjlighet att lämna ett
billigt kraftpris, som det egna landet erbjöde, och denna möjlighet komme att förspillas,
om statsmakterna ej inskrede. En annan fara, som vore förenad med de
fördelar, vilka bereddes kraftindustrien, vore den däri liggande lockelsen för det
utländska kapitalet att vid penningplacering i Sverige välja kraftföretagen, något
som för vårt ekonomiska oberoende kunde bliva synnerligen ofördelaktigt. Till
förhindrande av missbruk av det oundvikliga kraftmonopolet och ett eventuellt
beroende av det utländska kapitalet hade andra länder begagnat sig av ett fullt
utvecklat koncessionssystem. I stater med »social vattenrätt» begränsades numera
nyttjanderätten till vattenfall till vissa år, staten förbehölle sig mångenstädes
^lösningsrätt till företaget efter viss tid och dess hemfallande till staten med eller
utan ersättning vid koncessionstidens slut. Reglering av kraftprisen vore även

1 N:r 112 av herr Lindhagen m. fl.

2 N:r 16 inom andra kammaren av frih. E. Palmstierna.

vanlig, liksom bestämmelser om maximivinst ock kraftleverans för visst pris till
stat och kommun stundom förekomme. Det borde tagas i övervägande, om ej koncessionssystemet
borde komma till användning även i Sverige. Statens närmaste
intresse vore ett övervakande, att kraftprisen ej uppdreves till skada för landfets
näringsliv. En sådan prisreglering torde ej kunna ske annat än i samband med
kraftanläggningarnas koncessionering och vid denna som ett villkor fäst inlösningsrätt
för staten efter viss tid. I den mån kraftindustriens ekonomiska bärkraft ökades
och stora inkomster erhölles utöver normal förräntning och amortering av anläggningskapitalet,
uppstode en monopolvinst, som borde åsättas särskild beskattning.
Det kunde emellertid ifrågsättas, om det ej vore lämpligt att låta denna beskattning
utgå i form av en rätt för staten att vid slutet av koncessionstiden få kostnadsfritt
övertaga anläggningen, men ersätta markvärdet jämte vattenrätten. Ett
sådant koncessionsvillkor komme i verkligheten att gravera företaget som en koncessionsavgift
eller skatt, vars storlek berodde av koncessionstidens längd. Enligt
motionärens åsikt vore koncessionssystemets tillämplighet berättigad därigenom, att
det av socialekonomiska skäl ansåges nödvändigt, och det kunde icke betraktas som
ett obehörigt ingrepp i den privata äganderätten. Att ett dylikt system icke behövde
hämma den enskilda företagsamheten, därpå hade utlandets kraftproduktion
lämnat fullt tillräckliga bevis. Om grunden för en beräkning av koncessionstiden
bleve en uppskattning av den för anläggningskapitalets amortering erforderliga tiden,
behövde man ej frukta, att kraftindustriens uppsving hos oss skulle försvagas,
i all synnerhet om de nya rättigheter i avseende å expropriation o. d., som industrien
vore i behov av, kunde utlämnas samtidigt med koncessionssystemets införlivning
med svensk lag.

Lagutskottet — som i gemensamt utlåtande1 behandlade såväl nyssnämnda två
motioner som andra motionsvis framställda yrkanden dels om rätt för staten och eventuellt
kommuner till expropriation av vattenfall och dels om fastställande av taxor
m. m. vid försäljning av elektrisk energi, därest för kraftstationen meddelades tillstånd
att överbygga kungsådran eller att framdraga kraftledningar över annans mark
— anförde i fråga om yrkandet på koncession såsom villkor för förvärv av vattenfall,
att detta vore en för våra förhållanden allt för ingripande åtgärd, som det allmänna
intresset i det förevarande avseendet ej med fog kunde fordra. Likaså syntes
det utskottet såsom ett opåkallat ingrepp i den enskildes fria förfoganderätt över

1 N:r 50.

129

sill egendom alt i allmänhet stadga koncessionsplikt och koncessionsvillkor för utnyttjande
av vattenfall, därest kraften avsåges att användas endast på platsen och
för ägarens räkning. I överensstämmelse med denna åsikt hemställde utskottet, att
yrkandena om koncession såsom villkor för förvärv av vattenfall samt för utnyttjande
av vattenfall annorledes än genom den därav frambragta kraftens distribution
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls
av båda kamrarna. Däremot förordade utskottet begäran om utredning, huruvida
koncession borde i vidare män än för närvarande vore förhållandet fordras såsom
villkor för rätt till distribution av energi, frambragt av vattenkraft, samt huruvida
och i vad män i samband med meddelande av koncession å kraftledningar,
avsedda för dylik distribution, visst pris borde bestämmas för den framförda kraftens
begagnande och eventuellt även andra villkor uppställas för behörigt tillgodoseende
av konsumenternas och det allmännas intresse. Utskottets hemställan i
nyssnämnda hänseenden bifölls av andra kammaren, men avslogs av första kammaren.
Yad slutligen anginge det ovannämnda yrkandet om tillägg till vattenrättsförordningen
i syfte, att tillstånd till överbyggande av kongsådra skulle beviljas
endast för viss tid i sänder, anförde lagutskottet huvudsakligen: Yilka åsikter

man än hyste om rätten till kungsådra och om kungsådrans natur, syntes så mycket
vara uppenbart, att kungsådran icke kunde utnyttjas utan något slags dispositionsrätt
över den strand, där den framginge. I allmänhet måste därför den av strandrätten
härflytande vattenrätten anses vara av ojämförligt större betydelse än rätten
till kungsådra. Det vore visserligen en rätt för staten, som ju hade att iakttaga
det allmännas intresse vid förfogande över kungsådra, att uppställa därför lämpliga
villkor. Med de stora kostnader, som utbyggande av vattenfall krävde, och med
de svårigheter, som därmed vore förbundna, skulle det emellertid enligt utskottets
uppfattning icke vara lämpligt att till tiden begränsa strandägarens möjlighet att
tillgodogöra sig kungsådran och därmed utsätta honom för den stora förlust, som
skulle kunna följa av rubbning i de förhållanden, efter vilka han med betydande
uppoffringar inrättat sig. Att, om en sådan tidsbegränsning stadgades, träffa betryggande
och val avvägda regler beträffande rättsförhållandena vid tidens utgång
syntes utskottet vara förenat med synnerligen stora svårigheter. På grund härav
avstyrktes bifall till det framställda yrkandet. Första kammaren beslöt också i
överensstämmelse härmed, varemot andra kammaren biföll en i reservation till utskottsutlåtandet
gjord hemställan i enlighet, med motionens syfte i förevarande deh

17—161472

130

Åven vid 1910 års riksdag förekom frågan om koncessionslagstiftning å det
förevarande området till behandling. I en inom andra kammaren väckt motion1
hemställdes nämligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning, huruvida och i vad mån staten kunde genom utvidgad koncessionslagstiftning
med avseende å vattenfall och kraftstationer beredas ej mindre tillfälle
att kontrollera och reglera priserna för leverans av elektrisk energi från kraftstationer
till avnämare än även rätt att mot skälig ersättning inlösa kraftstationen
med kraftkälla och ledningar. I denna motion erinrades till en början, hurusom
redan i gällande lagstiftning funnes ett ganska utbildat koncessionsförfarande i
fråga om tillgodogörande av våra vattenfall. Under senaste åren hade emellertid
upprepade gånger framhållits behovet av ändring i de gällande koncessionsvillkoren
och tillägg av nya villkor, avseende dels att trygga den kraftkonsumerande industriens
och allmänhetens intressen dels realiserande av vissa statsekonomiska och socialpolitiska
önskemål. Enligt motionärens mening lede det intet tvivel, att åtskilliga
av de ifrågasatta nya koncessionsvillkoren vore ägnade att väcka starka betänkligheter.
Så vore särskilt fallet med kravet, att antingen en årlig koncessionsavgift
skulle utgå till staten eller hela kraftanläggningen vid koncessionstidens
slut tillfalla staten utan lösen. Detta skulle onekligen icke blott innebära en kränkning
av äganderätten, utan även från statsekonomisk synpunkt säkerligen medföra
övervägande skadliga verkningar, såsom ägnat att i hög grad fördröja och försvåra
tillgodogörandet av våra vattenfall. Yrkandet om koncessionsvillkor till skydd för
den kraftkonsumerande industrien och allmänheten måste däremot anses i hög grad
befogat. Ju mera vattenkraften och den därav alstrade elektriska energien började
ersätta ångkraften, desto angelägnare måste det vara att tillse, att den nya kraftkällan
komme hela landet och dess industri till godo. För ett lands ekonomi och
konkurrensförmåga med utlandet vore det av avgörande vikt att äga billig krafttillgång.
Att den kraftkälla, som vi ägde i våra vattenfall, ställdes till industriens
och allmänhetens förfogande till så billigt pris, som de naturliga förutsättningarna
medgåve, vore en samhällsangelägenhet av högsta vikt. För bedömande, huruvida
någon verklig fara för vattenkraftens onödiga och oskäliga fördyrande funnes, vore
det tillräckligt att erinra, att tillhandahållandet av elektrisk energi, alstrad genom
vattenkraft, vore och borde vara ett monopol för kraftstationens innehavare. Den
prisreglerande faktor, som konkurrensen innebure, komme således att vara väsentligen

1 N:r 88 av herr G. Sandström.

131

utesluten. Den kraftkonsumerande allmänhetens och industriens intressen fordrade
då ovillkorligen, att prisregleringen åstadkommes på annat sätt, d. v. s. genom
statens ingripande. Ett annat syfte, som med ett utvidgat koncessionsförfarande
kunde och borde vinnas, vore underlättandet av statens förvärv av kraftkällor och
kraftstationer. På senare åren hade den meningen börjat allt mera tränga igenom,
att det vore riktigt och fördelaktigt, att de största och viktigaste av våra naturtillgångar
— gruvor, skogar och kraftkällor — vore i allmän ägo och därigenom
undandragna den privata spekulationen. Men ett dylikt förvärv finge icke, såsom
från vissa håll ifrågasatts, ske genom öppen eller maskerad konfiskering, utan mot
full ersättning. För statens övertagande av kraftkällor, som ansåges behövliga
för det allmänna, syntes lämpligen kunna anlitas samma utväg, som redan tilllämpats
i fråga om de enskilda järnvägarna. Då emellertid ett vattenfalls utbyggande
och en kraftstations anläggning, i motsats till vad förhållandet i regel
vore med anläggandet av en järnväg, alltid skedde i direkt vinstsyfte, borde inlösningsvillkoren
göras något liberalare än i fråga om järnvägarna. Bestämdes
lösningsvillkoren ej alltför knappa, skulle med all säkerhet lösningsrätten icke komma
att verka som ett hinder för kraftindustriens utveckling.

I avgivet utlåtande1 över nyssnämnda motion förklarade lagutskottet av anförda
skäl sig hålla före, att med åtgärder från statens sida för kraftprisens
reglerande lämpligen borde anstå i avbidan åtminstone på att meningarna hunnit
mera stadga sig angående lämpligheten och möjligheten av en dylik reglering. Med
avseende å motionärens yrkande på inlösningsrätt efter viss tid för staten såsom
koncessionsvillkor i fråga om de av honom åsyftade anläggningarna framhöll utskottet,
att en dylik rätt, även utövad med den varsamhet, som motionären för sin
del syntes förorda, uppenbarligen skulle i hög grad ytterligare öka den för industrien
och näringslivet skadliga osäkerhet på vattenlagstiftningens område, som sedan
länge varit allmänt överklagad och som alltmera hotade att förkväva det enskilda
initiativet i vårt land på detta område. Utskottet hemställde, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av första
kammaren, varemot andra kammaren enligt därom av åtskilliga utskottsreservanter
framställt förslag beslöt anhålla om den av motionären åsyftade utredningen.

I anledning av en vid 1911 års riksdag väckt motion1 2 hemställde andra kamma -

1 N:r 47.

2 N:r 244 av herr Lindhagen m. fl. i andra kammaren.

132

Allmänna
grundsatser
ang. lagstiftningens

förhållande
till enskild
rätt.

rens fjärde tillfälliga utskott i avgivet utlåtande, att andra kammaren för sin del
måtte besluta, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta allsidigt utreda, huruvida, i vilken mån och på vad sätt staten skulle kunna
till nationens samfällda nytta och i kommande generationers intresse, utan obehörigt
eller skadligt intrång på den enskilda företagsamheten och det samhällsgagnande
enskilda förvärvet anordna kontroll över utnyttjandet av vissa naturrikedomar av
särskild beskaffenhet, såsom malmer, vattenfall samt skogar och torvmossar av större
omfattning, vilka befunne sig i enskildas ägo, och därefter framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. I enlighet med åtskilliga reservanters yrkande
blev emellertid motionen av andra kammaren avslagen.

Vid riksdagarna år 1913, 1914 och 1915 återkom i då framlagda motioner det
förut omförmälda yrkandet om tillägg till vattenrättsförordningen av stadgande därom,
att tillstånd till överbyggande av kungsådra skulle meddelas endast på viss tid,
ej överstigande fyrtio år, varförutom påyrkades föreskrift om bestämmande av en
skälig avgift för den upplåtna vattenkraften i kungsådran. På hemställan av jordbruksutskottet
blevo ifrågavarande yrkanden avslagna.

Slutligen är att märka, hurusom i de vid 1914 och 1915 års riksdagar av herr
C. Lindhagen väckta motionerna om en revision av vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
förslag till vattenlag livligt förordats vår vattenlagstiftnings omläggande
till största möjliga överensstämmelse med de på kontinenten gällande rättsordningar
och framför allt införande av ett koncessionssystem beträffande alla
vattendrag av någon betydenhet.

Såsom redan förut antytts, är den grundägaren tillkommande rådigheten över
vattnet — denna må nu kallas äganderätt eller allenast nyttjanderätt — begränsad
av de skrankor, som lagstiftningen själv uppställer därför. I fråga om all enskild
rätt galler,,att över densamma står det allmännas rätt, det allmänna bästa, samhällsnyttan.
Åt den enskilda rätten får icke givas ett innehåll, som står i strid häremot.
Av förhållandenas egen utveckling följer, att uppfattningen om det allmännas rätt
kan från tid till annan växla. De en gång fastslagna gränserna för den enskilda
rätten kunna vid sådant förhållande icke vara orubbliga. Den enskilde är pliktig
att finna sig i de inskränkningar i hans rätt, vilka det till följd av förändrad uppfattning
om det allmännas rätt befinnes nödigt att lagstadga. Givet är emellertid

133

att, om överhuvudtaget deu enskilda rättigheten skall kvarstå, utövningen av densamma
icke får begränsas hur långt som helst. Äro de inskränkningar, som påkallas
av det allmännas intresse, av den betydenhet, att den enskilde därigenom skulle
förlora något väsentligt i sin rättighet, kan han ej anses pliktig att utan gottgörelse
tåla dessa inskränkningar. I sådant fall föreligga förutsättningarna för expropriation,
som medför rätt för den enskilde till ersättning för den rättighet, varom han
går miste.

För lagstiftaren är det tydligtvis en grannlaga och svår uppgift att bedöma,
huruvida ett allmänt intresse verkligen föreligger av den styrka, att på grund därav
en inskränkning i äganderätt eller annan enskild rätt är påkallad. Vad som bör
anses såsom det allmänna bästa torde mera sällan vara alldeles påtagligt och oomtvistligt,
och det ligger därför i sakens natur att, även om enighet råder angående
riktigheten av nyssnämnda allmänna rättsprinciper, olika åsikter kunna göra sig gällande
om rättmätigheten av en med hänsyn till ett påstått allmänt intresse ifrågasatt
begränsning i enskild rätt. Vad Särskilt angår jordägarens rätt över vattnet å
hans grund, en vattenfallsägares rätt att genom fallets bebyggande tillgodogöra sig
dess kraft, är att märka, hurusom väl å ena sidan ett visst allmänt intresse kan enligt
mångas förmenande synas påkalla en inskränkning i denna rätt, men att å andra
sidan en dylik inskränkning kan anses medföra en kränkning eller ett åsidosättande
av ett annat allmänt intresse, nämligen det som ligger däri, att våra vattenfall i
största möjliga utsträckning och på det mest rationella sätt till gagn för hela landet
komma till utnyttjande. Det gäller här att se till, vilketdera av de allmänna intressena
är det starkaste, ett spörsmål, beträffande vars besvarande helt visst aldrig fullständig
enighet kan ernås.

Efter dessa allmänna betraktelser vilja de sakkunniga först och främst såsom
sin bestämda åsikt uttala, att hänsynen till det allmänna bästa icke kan anses berättiga
till ett så betydande ingrepp i enskildas rätt, som skulle följa därav, att förvärvet
av vattenfall överhuvudtaget gjordes beroende av särskilt tillstånd, förbundet
med mer eller mindre stränga villkor. I viss mån torde visserligen en inskränkning
i rätten att förvärva vattenfall och därigenom även i ägarens rätt att genom
frivillig överlåtelse avhända sig sin egendom kunna försvaras, nämligen då det gäller
att förebygga faran av att utländskt kapital i alltför stor utsträckning skaffar sig
inflytande över tillgodogörandet av våra vattenfall. Denna fara, vilken för övrigt
kan göra sig gällande i lika hög grad beträffande annan egendom som i fråga om

Koncession
å förvärv av
vattenfall.

134

Reglering
av pris å
elektrisk
energi.

vattenfall, har också föranlett tillkomsten av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.
Att i vidare mån än som följer av sagda lag uppställa fordran på koncession för rätten
att förvärva vattenfall kan icke motiveras av ett allmänt intresse, såframt man
icke hyllar den åskådningen, att det allmänna bästa kräver, att möjlighet heredes till
uppställande av sådana villkor för det enskilda förvärvet av vattenfall, att därigenom
dessas överflyttande i statens ägo underlättas. Det har gjorts gällande, att en dylik
koncession skulle erfordras för att möjliggöra en statens kontroll däröver, att vattenkraften
utnyttjas på det för hela samhället mest gagneliga sättet. Även bortsett
ifrån, huruvida härför ett koncessionssystem i allmänhet kan anses behövligt eller
med hänsyn till dess följder lämpligt, synes det påtagligt, att föreskrivandet av
koncession såsom villkor för giltigheten av själva förvärvet å ena sidan innebär ett
alltför starkt ingrepp i den enskilda äganderätten och å den andra näppeligen kan
anses i tillfyllestgörande grad medföra berörda syftemåls ernående, i det att på denna
väg kontroll icke erhålles över tillgodogörandet av de vattenfall, vilka ej göras till
föremål för överlåtelse.

Såsom ett av de viktigaste skälen för ett koncessionssystem med avseende å
vattenfallens bebyggande har anförts nödvändigheten för staten att genom reglerande
bestämmelser i samband med koncessionen sörja för att den kraftkonsumerande industrien
och allmänheten icke betungades av oskäliga pris å den för dem behövliga,
av vattenkraften frambragta elektriska energien. Denna fråga har utförligt behandlats
av den kommitté, som den 22 juni 1911 av Kungl. Maj:t förordnades att dels utarbeta
förslag till tryggande av avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av
elektrisk kraft och dels verkställa utredning, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk
kraft, som distribuerades till allmänheten, kunde av offentlig myndighet regleras,
och som därefter den 19 oktober 1911 erhöll i uppdrag att jämväl verkställa utredning,
huruvida och i vilken omfattning samt under vilka villkor en koncessionslagstiftning
utöver den redan gällande borde införas med avseende å kraftkällor, kraftstationer
eller kraftledningar, avsedda för distribution till allmänheten av elektrisk
energi. I det betänkande, som av denna kommitté avgavs den 16 december 1914,
har kommittén efter en vidlyftig utredning i tekniskt och ekonomiskt hänseende
och efter en ingående kritik av de skäl, som anförts för prisreglering i fråga om
leverans av elektrisk kraft, kommit till det resultat, att varken i hittills vunnen
erfarenhet eller med hänsyn till den sannolika utvecklingen vägande skäl funnes

135

tala för vidtagande av åtgärder i syfte atl genom lag- eller koncessionsbestämmelser
åstadkomma ett ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistributionsföretagens
ekonomiska förhållanden.1 Då tvärtom ett sadant ingripande otvivelaktigt
skulle vara till skada såsom försvårande den allmännyttiga och för landet önskvärda
rörelse, som läge i utbyggandet av våra vattenfall och fördelandet av energien,
då vidare de föreslagna åtgärderna utan att göra någon nytta skulle åsamka såväl
statsverket som producenter och konsumenter av elektrisk kraft dryga kostnader, och
då slutligen ett ingripande av nämnd art från huvudmassan av dem, till vilkas förmån
det skulle ske, långt ifrån åstundats, utan tvärtom i för industrikretsar representativa
yttranden bestämt avböjts, funne sig kommittén icke hava anledning framlägga
förslag till några bestämmelser i förevarande avseenden.

Med åberopande av vad i nyssnämnda kommittébetänkande anförts vilja de sakkunniga
framhålla att, även om framdeles det allmänna intresset av kraftkonsumenternas
skyddande mot en uppskörtning i priset å elektrisk kraft eller eljest för dem
ogynnsam behandling från kraftdistribuenternas sida skulle göra ett statens ingripande
behövligt, det för ändamålet varken är nödigt eller lämpligt att anlita utvägen
med särskilda villkor i sådant avseende, fästa vid medgivandet att bebygga ett vattenfall.
Den minoritet inom kraftdistributionskommittén, som under förmenande, att
behov av statens ingripande för reglering av kraftprisen i en kanske nära liggande
framtid komme att göra sig gällande, framställt förslag till stadganden, varigenom
kraftförbrukarnas rätt skulle tillvaratagas, har ej heller funnit sig böra förorda koncession
beträffande vattenfalls bebyggande. För den händelse kraftproducenter
verkligen skulle i en framtid komma att missbruka sm ställning i förhållande till
konsumenterna, torde intet hinder möta att genom särskild lagstiftning råda bot för
missförhållandet. Härför erfordras icke, att kraftproducenten är genom koncession i
avseende å tillgodogörande av kraftkällan, därest denna utgöres av ett vattenfall,
förpliktad att underkasta sig de lagstadganden, som i sådant avseende kunna varda
givna. Då, såsom också av de nyssnämnda kommittéreservanterna framhållits, det
icke utan fog kan ifrågasättas, om ej de lagbestämmelser, som i berörda syfte eventuellt
kunna finnas erforderliga, böra gälla även i fråga om distribution av kraft,
som frambringas genom bränslemotorer, torde under alla förhallanden platsen för
dylika bestämmelser icke vara i vattenlagstiftningen.

Om således omsorgen om kraftkonsumenternas rätt i allmänhet icke kan anses TMhanda -

1 Se särskilt sid. 246—262 i betänkandet.

136

hålbygdde.av ™°tlvera näffra stadganden i vattenlagen såsom villkor för ett vattenfalls utbyggankraft>.
de, hava, såsom redan förut antytts och vid motiveringen av 1 kap. 14 § i vattenlagsforslaget
skall närmare utvecklas, de sakkunniga dock funnit bestämmelser böra givas
i syfte att någon del av den kraft, som uttages ur ett vattenfall, såframt detta är av
en viss storlek, städse på billiga villkor kommer befolkningen i den kringliggande
bygden till godo för dess behov av kraft till belysning, hantverk m. in. Därest
vattenfallet bebygges och utnyttjas i ändamål av kraftens distribuering till ett flertal
förbrukare, torde visserligen i regel några särskilda bestämmelser i nämnda syfte

icke vara behövliga, enär — såsom av den omförmälda kommittén framhålles _ av

de allmänna distnbutionsanläggningarnas natur följer, att de gärna önska distribuera
kraft i stationens närhet, liksom att detta med hänsyn till den korta överföringen
kan ske till lägre pris än på längre aystånd. Även i nu nämnda fall låter det
dock tänka sig, att kraftanläggningens innehavare hellre tillhandahåller kraften åt
ett fåtal större förbrukare än utportionerar densamma i små mängder åt flera konsumenter.
Avses kraften att användas uteslutande i en bestämd industriell anläggning,
mahända belägen i en helt annan trakt än själva fallet, ställer saken sig annorlunda,
i det att man då i regel icke kan förvänta, att vattenfallsägaren utan att vara lagligen
förpliktad därtill avstår någon del av kraften till andra. Onekligen är det emellertid
ett allmänt intresse av icke ringa vikt, att de s. k. bygdebehoven i avseende å kraft
bliva tillgodosedda. Genom föreskrivande av skyldighet för fallägaren att för desamma
reservera en mindre del av den kraft, som uttages ur fallet, kan icke heller,
under förutsättning att kostnaderna för kraftens uttagande varda honom fullt ersatta,
den enskildes förfoganderätt över hans egendom anses inskränkt i så hög grad,
att enligt de förut angivna allmänna rättsprinciperna hinder mot skyldighetens föreskrivande
möter.

^avgifter S'' Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för riksdagsmotioner beträffande
koncessionssystem i avseende å vattenkraftens tillgodogörande har flera gånger
payrkats skyldighet för vattenfallsägare att till staten erlägga en årlig koncessionsavgift,
åtminstone såvitt angår kungsådrans vatten. I vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
betänkande har beträffande detta yrkande framhållits, att det
icke kunde från rättslig synpunkt försvaras. Till detta uttalande ansluta sig också
de sakkunniga. I fråga om det vatten, som icke hör till kungsådran, synes något
tvivel icke kunna råda därom, att påläggandet av en till staten utgående avgift i
samband med eller såsom villkor för rätten att tillgodogöra vattnet är stridande mot

137

den principiella grund, vard den svenska vattenlagstiftningen vilar. Och vad angår
kungsådran torde det vara tydligt, att talet om en avgift såsom vederlag, en sorts
arrendeavgäld, för kungsådrans upplåtande icke har något berättigande under annan
förutsättning än att staten kan anses vara ägare till kungsådran. Såsom längre fram
skall vidare utvecklas, är så emellertid icke förhållandet. Kungsådran är endast att
betrakta såsom en inskränkning i grundägarens rätt till skydd för vissa vid vattendragen
förknippade intressen. Staten har icke till kungsådran annan rätt än såsom
målsman för de allmänna intressena. Kunna dessa intressen på ett tillfredsställande
sätt tillgodoses utan att kungsådran hålles öppen, kan redan enligt gällande lag påbudet
härom eftergivas, men någon rättsgrund för en avgift såsom ersättning för
detta eftergivande finnes icke, lika litet som det vore berättigat, om i andra fall, där
dispens från givna föreskrifter kan lagligen meddelas, denna gjordes beroende av
utgivandet av ett ekonomiskt vederlag. Om i ny lagstiftning, i enlighet med det nu
föreliggande lagförslaget, stadgandet om kungsådrans öppenhållande borttages och
ersättes av generella föreskrifter till skydd för kungsådreintressena, blir förhållandet
detsamma; en fiskalisk avgift kan icke rättsligen motiveras därav, att eu ändring i
lagstiftningen möjligtvis kan anses medföra en fördel för dem avgiften skulle drabba,
en fördel som för övrigt består allenast däri, att den formella behandlingen av frågor
om kungsådrans överbyggande förenklas till minskande av kostnader och tidsutdräkt.
Visserligen torde för somliga av dem, som förordat en koncessionsavgift, den tanken
icke varit främmande, att staten borde betinga sig ett ekonomiskt vederlag för de
förmåner, som genom den ifrågasatta nya vattenlagstiftningen förmenas komma
vattenkraftindustrien tillgodo. Att ett dylikt förfaringssätt icke skulle vara förenligt
med sunda lagstiftningsprinciper, synes dock de sakkunniga självfallet. I förevarande
fall vore det så mycket mera oegentligt att göra den nya lagstiftningens antagande
beroende av ett sådant villkor som det torde vara uppenbart, att en uppblomstring
av vattenkraftindustrien åtminstone indirekt medför stora fördelar för staten
och det allmänna.

Ett av de skäl, som åberopats för en koncessionsavgift, är att vattenkraften kan
förväntas undergå en oerhörd värdestegring och att den vinst ett tillgodogörande
av vattenkraften medför är av en monopolartad karaktär. Härtill må erinras, att
värdet av våra vattenfall i deras obebyggda skick av icke-fackmän i allmänhet högst
väsentligt överskattats, att någon storartad stegring i detta värde ingalunda är att
förvänta, samt att, på sätt av den förutnämnda kraftdistributionskommittén blivit

18—161472

138

visat, någon monopolställning för vattenkraftföretagen varken för närvarande finnes
eller kan för framtiden antagas uppstå. Om emellertid förhållandena verkligen
i en framtid skulle gestalta sig så, att vattenkraftföretagen bereda sina innehavare
stora vinster, synes intet vara att invända emot att viss del därav tillförsäkras det
allmänna; men detta bör ske på beskattningens väg, icke genom påläggandet av en
efter vattenkraftens storlek bestämd avgift utan hänsyn till de ekonomiska förhållandenas
faktiska gestaltning.

Avgifter, Med vad ovan anförts om en i fiskaliskt syfte pålagd koncessionsavgift såsom

som ei aro # °

av fiskalisk oförenlig med svensk rättsuppfattning och med grunden för vår vattenlagstiftning
ti a tur» • •

vilja de sakkunniga icke hava sagt, att det under alla förhållanden är oriktigt att bland
villkoren för medgivande till byggande i vatten föreskriva erläggandet av en avgift.
Sålunda torde något rättsligt hinder icke finnas för fastställande av en avgift, som
har till ändamål att bereda möjlighet till vidtagande av åtgärder, varigenom en av
byggnaden förorsakad skada så att säga neutraliseras. Av denna natur är den fiskeavgift,
varom det föreliggande förslaget till vattenlag innehåller stadgande i 2 kap.
10 §. Avgiften är i detta fall egentligen en ersättning för skada, fastän ersättningen
icke utbetalas till den skadelidande, utan användes till borttagande eller mildrande
av skadans följder. Vattenlagförslaget föreskriver även en annan avgift att erläggas
av dem, som erhålla tillstånd att bygga i vatten för tillgodogörande av vattenkraft
eller för reglering av vattnets framrinning i syfte av vattenkraftens bättre utnyttjande,
en avgift, vars ändamål är att utgöra bidrag till bestridande av kostnaderna
för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Om ock det må erkännas, att
vissa principiella betänkligheter kunna göras gällande mot denna avgift, är det dock
tydligt, att densamma är av helt annat slag än en koncessionsavgift. Med sagda avgift,
som ej är årlig utan utgår på en gång, avses ej att tillföra statskassan en direkt
inkomst utan endast att ersätta, åtminstone till en del, statens omkostnader för den
domstolsorganisation, som skapas i syfte bl. a. att åstadkomma en så snabb behandling
av vattenbyggnadsfrågorna som möjligt och därigenom är till förmån för vattenkraftindustrien.
Ännu en annan sorts avgift skulle man kunna tänka sig som
fullt berättigad, en avgift som är i viss mån likartad med den ovannämnda fiskeavgiften.
Ehuru man genom sammansättningen av de domstolar, som enligt förslaget
till vattenlag skola hava vattenbyggnadsfrågor om hand, ävensom formerna
för dessa frågors behandling sökt sörja för att ett tillförlitligt bedömande av en tilltänkt
vattenbyggnads verkningar skall äga rum, ligger det dock i sakens natur, att

139

en absolut säkerhet icke kan vinnas för att ej i något hänseende inträffar skada, som
icke vid den av domstolen verkställda förundersökningen förutsetts och för vilken
således ersättning icke blivit bestämd. Förhållandena kunna för övrigt stundom
vara sådana, att en skada väl förutses, men att det är omöjligt att på förhand beräkna
dess omfattning. Det ligger då nära till hands att tillförsäkra den, som lider en oförutsedd
skada eller en skada, vars storlek först efter vunnen erfarenhet kan fastställas,
gottgörelse på sådant sätt, att företagaren förpliktas att till en gemensam fond erlägga
antingen en gång för alla eller årligen en efter den utnyttjade vattenkraftens storlek
beräknad avgift och att ur denna fond ersättning, som förut icke blivit bestämd
och gulden, utbetalas. Avgiften till fonden skulle således bliva av ungefär samma
natur som en försäkringspremie. Förslag i nu nämnd riktning har också vid de
sakkunnigas överläggningar dryftats. Mot detsamma har emellertid anmärkts, att
grunden för bestämmande av avgiftens storlek bleve allt för oviss, och att det lätt
skulle kunna inträffa, att fonden komme att växa till- ett väsentligt högre belopp än
som för det därmed avsedda ändamålet vore behövligt. Om i sistnämnda fall fondens
medel användes till andra ändamål, vore det uppenbart, att avgifterna till densamma
åtminstone delvis komme att verka som fiskaliska. Av nämnda skäl
hava de sakkunniga icke funnit lämpligt att tillgripa berörda utväg för reglerandet
av ovissa ersättningsfrågor, utan har i stället, såsom förut antytts, rätt under
alla förhållanden lämnats en skadelidande att under vissa år efter den medgivna
vattenbyggnadens fullbordande framställa anspråk på ersättning för skada, som
icke vid meddelandet av tillståndsbeslutet förutsetts.

Från vissa håll har såsom villkor för tillstånd till ett vattenfalls bebyggande
även föreslagits, att vid utgången av viss koncessionstid kraftanläggningen jämte
kraftkällan skall utan lösen tillfalla staten. Att ett dylikt villkor står i uppenbar
strid med hävdvunnen svensk uppfattning om äganderätt lär icke kunna förnekas.
Det är ju här fråga ej om en begränsning i äganderätten, en för tillgodoseende av
allmänna intressen föreskriven inskränkning däri, utan om äganderättens fullständiga
upphävande. För dem, som i likhet med de sakkunniga principiellt taga
bestämt avstånd från den uppfattningen, att den enskilda äganderätten bör så småningom
upphävas och ersättas av en statens eller det allmännas äganderätt, för dem
torde uppställandet av ett villkor sådant som det nämnda förbjula sig själv. I viss
mån gäller vad nu sagts jämväl om den ifrågasatta rätten för staten att efter viss
tid inlösa vattenfallet med däri gjorda anläggningar, såvitt nämligen lösesumman

Hemfallsrätt
och inlösningsrätt.

140

Tidsbe gränsning.

bestämmes efter sådana grunder, att ersättningen icke uppgår till egendomens fulla
värde vid tiden för inlösningen. Och även om full ersättning gives, bör från principiell
synpunkt en dylik inlösningsrätt icke kunna ifrågakomma i annat fall än
då verkligen ett allmänt behov kräver egendomens avstående till staten. Under
vilka förhållanden ett sådant allmänt behov kan anses föreligga, torde tillhöra expropriationslagstiftningen
att närmare precisera. Införandet av skyldighet för
ägaren av ett bebyggt vattenfall att efter vissa år, därest Kungl. Maj:t då så påfordrar,
avstå sitt fall till staten, låt vara mot ersättning, skulle helt visst medföra
ett ovisshetstillstånd, som vore i hög grad ägnat att hämma den på vattenkraften
beroende industriens utveckling. Denna sida av saken få de sakkunniga tillfälle att
längre fram närmare beröra.

Såsom skäl för en tidsbegränsning för tillstånd att bebygga vattenfall, särskilt
då det gäller överbyggande av kungsådra, har anförts, att det icke vore
möjligt att på förhand bedöma, om icke andra allmänna intressen än sådana, vilka
man nu känner och till vilkas förmån vid tillståndets beviljande särskilda föreskrifter
givas, kunna i en framtid göra sig gällande, och att det vid sådant förhållande
vore nödvändigt, att staten förbehölle sig möjligheten att efter utgången av
vissa bestämda tidsperioder ingå i prövning i varje särskilt fall, huruvida för tillgodoseende
av dylika förut okända, men då aktuella intressen nya villkor borde
uppställas för tillståndets fortsatta åtnjutande. För den nu gällande lagstiftningen
om tillstånd att bygga i kungsådra är en dylik generell, till vissa mer eller mindre
godtyckligt bestämda år fastställd begränsning i avseende å tillståndets giltighetstid
främmande, och den torde icke heller kunna förlikas med grunderna för denna
lagstiftning. I ny lagstiftning kan och bör föreskrift om sådan tidsbegränsning
upptagas allenast under förutsättning, att ett verkligt behov därav föreligger och
-att den fördel, som därigenom skulle vinnas, är större än den skada densamma
skulle medföra.

Frågar man sig då, om behov finnes av tidsbegränsning i avseende å tillståndet
att bygga i vatten, synes det uppenbart att, om hänsyn tages allenast till sådana
allmänna intressen, för vilkas tillgodoseende det kan befinnas nödigt, att den vattenådra,
som genom byggnaden avstängts, helt eller delvis återställes i sitt naturliga
skick, dessa intressen icke hava gagn av en dylik begränsning, därest de göra sig
gällande under den löpande tillståndsperioden. Från sagda intressens synpunkt
torde det helt visst vara bättre, om det kan ordnas så, att de, så snart de framträda,

141

bliva tillgodosedda genom den tillstängda vattenådrans öppnande i nödig omfattning.
I enlighet med denna åsikt hava också de sakkunniga i det överarbetade förslaget
till vattenlag intagit en bestämmelse, varigenom i vattendrag, där kungsådra anses
finnas, dylika framtida intressen med avseende å det skydd de höra få påräkna likställas
med de intressen, till vilkas förmån föreslagits skyldighet för vattenägare i sådana
vattendrag att utan gottgörelse finna sig i förlust av vattenmängd. Skulle återigen
med tidsbegränsningen avses att bereda staten möjlighet att såsom villkor för tillståndets
förlängning betinga sig ekonomiska fördelar, följer av vad ovan sagts, att
staten icke kan anses berättigad att på detta sätt befrämja sina finansiella intressen,
utan att härför beskattningens väg bör anlitas, och att således en tidsbegränsning
ur denna synpunkt är onödig. Ej heller för statens reglerande ingripande, därest
det i en framtid skulle visa sig behövligt, till skydd för den kraftkonsumerande
industriens och allmänhetens berättigade anspråk att icke i fråga om sitt behov av
elektrisk kraft utsättas för en uppskörtning i priset eller eljest för godtycklig och
obillig behandling från vederbörande kraftproducenters sida, ej heller härför är en
tidsbegränsning erforderlig, då staten när som helst bör genom sin lagstiftning
kunna komma till rätta med dylika missförhållanden, om de skulle framträda. Man
skulle slutligen kunna tänka sig, att hänsynen till andra allmänna intressen än de
nu nämnda skulle göra det önskligt, att staten så att säga har förhållandena i sin hand
genom att för tillstånd till ett vattenfalls bebyggande stadga viss begränsad giltighetstid.
Då emellertid möjligheten att tillgodose sådana intressen, därest de verkligen
äro berättigade, icke lär vara de lagstiftande myndigheterna ''betagen därigenom,
att tillståndet lämnas utan begränsning till tiden, torde icke heller för detta
ändamål en tidsbegränsning behövas.

Att ett koncessionssystem i avseende å våra vattenfalls utnyttjande, innefattan- Ett konccsde
begränsning i tiden för koncessionens giltighet, vare sig i förening med eller utan Stimmande

inlösningsrätt för staten vid koncessionstidens utgång eller andra mer eller mindre inverkan på
•in in- vattenkraf besvärande

villkor, skulle i avsevärd man lägga hinder i vägen för tillgodogörandet tens utan
vattenkraften, är de sakkunnigas bestämda uppfattning. Yad vattenrätts- och n-lttj,:mdedikningslagskommittéerna
ävensom den förut omförmälda kraftdistributionskommittén
i sina betänkanden anfört i detta hänseende vilja de sakkunniga kraftigt understryka.
De naturliga förutsättningarna för den svenska vattenkraftindustriens
utveckling äro under normala förhållanden långt ifrån de bästa. Kostnaderna för
utbyggandet av våra vattenfall ställa sig ofta nog relativt höga, exempelvis väsent -

142

ligt högre än i vårt grannland Norge. Många av de ännu icke i bruk tagna vattenfallen
äro ogynnsamt belägna, fjärran från kommunikationsleder, i obygder eller
glest befolkade trakter. Möjligheterna att utnyttja kraften i närheten av kraftkällan
äro därför ofta små eller praktiskt taget inga, och det erfordras dyrbara anläggningar
för kraftens överförande till mera fördelaktigt belägna orter. De industrier,
i vilka vattenkraften skall komma till användning, måste i allt fall merendels
förläggas så, att betydande fraktkostnader uppstå såväl för tillförseln av de råvaror,
vilka skola förädlas, som för distribuerandet av den färdiga produkten till andra
delar av riket och till utlandet. Den konkurrens med bränslekraft, varmed under
normala förhållanden vattenkraftindustrien bar att räkna, bör icke heller förbises.
Oaktat således de svårigheter, med vilka vår vattenkraftindustri har att kämpa, i regel
äro nog så betydande, finnes dock anledning hoppas, att en stor del av våra ännu
outnyttjade vattenfall skall inom en nära liggande framtid tagas i bruk, därest de på
lagstiftningen beroende förutsättningarna härför bliva gynnsamma. Skulle emellertid
ett koncessionssystem med tidsbegränsning i fråga om tillstånd att bebygga vattenfall
införas, måste det förvisso befaras, att sagda förhoppning kommer att gäckas
och den önskvärda utvecklingen av vattenkraftindustrien att högst väsentligt
hämmas. Det har sagts, att någon fara härför icke förelåge, blott man tillmätte
koncessionstiden så lång, att anläggningskapitalet hunne amorteras och därjämte
skälig vinst beredas företagaren. Häremot må emellertid erinras, dels att de industriföretag,
i vilka vattenkraften huvudsakligen kan väntas bliva använd, ofta äro på
grund av växlingar i konjunkturerna så vanskliga att på förhand bedöma, att det
måste anses möta så gott som oöverstigliga svårigheter att riktigt avpassa koncessionstidens
längd, och dels framför allt att den största faran med en tidsbegränsning
ligger däri, att det ovisshetstillstånd, som en dylik begränsning medför, lägger
hinder i vägen för kraftverkens och än mer den därtill anslutna industriens utveckling
och utvidgning samt anläggningarnas av tekniska framsteg nödvändiggjorda
modernisering. Det är beträffande all industri en erkänd sats, att stillastående
är liktydigt med tillbakagång. Den industriella driften måste städse hava till mål att
utveckla och utvidga sig, att skapa nya områden för tillverkning och avsättning. Att
en dylik nödvändig utveckling skulle genom den åsyftade tidsbegränsningen i stor utsträckning
förhindras torde icke kunna betvivlas. Den vattenfallsägare, som erhållit
ett till tiden begränsat tillstånd att hava sitt fall utbyggt, måste alltid räkna med
möjligheten att vid den bestämda tidens utgång icke erhålla förlängd koncession.

143

Med denna möjlighet för ögonen riskerar lian helt visst icke att på utvidgningar
och moderniseringar nedlägga kostnader, som icke skulle bliva honom ersatta. Även
om bestämmelse infördes angående skyldighet för staten att, i händelse koncessionen
icke förnyas, inlösa kraftanläggningen, skulle härigenom icke täckas riskerna
med avseende å de kostnader, som nedlagts å det eller de industriella företag, för vilka
kraften varit avsedd. Uthyres kraften av kraftanläggningens ägare till andra, utsättas
dessa för den ovisshet, som tidsbegränsningen medför, en ovisshet som det ej
står i kontrahenternas makt att genom särskilda avtalsbestämmelser häva.

Det har från vissa håll plägat framhållas, att i de länder, där koneessionssystemet
sedan gammalt tillämpats och på senare tid ytterligare utvidgats, den privata
företagsamheten icke avskräckts från att nedlägga avsevärda kostnader på tillgodogörande
av vattenkraft, och att därför farhågan, att införandet av en tidsbegränsning
hos oss skulle förhindra vattenfallens utbyggande, vore ogrundad. I anledning
härav bör uppmärksamheten fästas därå, att i vårt land, i motsats till nyssnämnda
länder, vattenkraftens utnyttjande städse försiggått på grundvalen av en beståndande
rätt till kraftkällan; redan historiskt-psykologiska skäl skulle därför utesluta
eller i allt fall väsentligt minska benägenheten att placera kapital i företag, där
ovisshet i avseende å de rättsliga förutsättningarna för kraftkällans tillgodonjutande
skulle råda. Att detta skulle bliva förhållandet framgår redan därav, att de stränga
villkor, som på senare tid plägat förknippas med tillstånd att överbygga kungsådra,
särskilt den föreskrivna skyldigheten att underkasta sig blivande lagstiftning,
tvivelsutan verkat hämmande på vattenkraftens utnyttjande. Om således redan
ur nämnda synpunkt förhållandena hos oss äro olika mot dem i andra länder,
där grundsatsen om enskild äganderätt till vattendragen endast i ringa omfattning
vunnit erkännande, bör därjämte beaktas vad förut sagts om de naturliga
förutsättningarna för vattenkraftindustrien i vårt land. Särskilt gäller
detta med avseende å förhållandena i Norrland, där ju den huvudsakliga delen
av våra ännu outnyttjade vattenkrafttillgångar äro att söka. De industrier, som
här kunna väntas taga vattenkraften i bruk, måste i stor omfattning för sina produkter
söka avsättningsområden utomlands, likasom vissa råvaror måste hämtas
från andra länder. Av vilken betydelse de betungande transportkostnaderna härvid
bliva, är lätt insett.

Man har även framhållit, att den genom 1902 års lag om elektriska anläggningar
införda tidsbegränsningen i avseende å koncession för kraftledningar icke,.

144

■såsom vid lagens antagande befarades, avskräckt från byggande av vattenkraftverk
och anläggningar för överföring av kraft därifrån, och att det därför vore all anledning
antaga, att ej heller en tidsbegränsning i fråga om tillstånd att bebygga vattenfall
skulle hava någon menlig inverkan på företagsamheten å detta område.
Tydligt är dock, att en tidsbegränsad koncession beträffande själva kraftkällan av
tekniska och ekonomiska skäl skulle bliva avsevärt mera besvärande än då fråga
är om koncession å ledningar för kraftens överförande. Även om vid utgången av
koncessionstid för kraftledningar förlängd koncession skulle förvägras eller oantagliga
villkor för dess fortsatta åtnjutande uppställas, har vattenfallsägaren kraftanläggningen
kvar, och denna har ju även utan ledningarna sitt värde. För övrigt
torde man i regel hava utgått från, att den ur det allmännas synpunkt motiverade omsorgen
om kraftkonsumenternas rätt skulle utesluta förvägrande av koncessionens
förlängning eller uppställande av sådana villkor därför, som i sista hand komme att
drabba just konsumenterna.

Det har i det föregående framhållits, hurusom i det överarbetade förslaget
till vattenlag —- såväl genom bestämmelser om ersättning i form av kraftöverföring
som genom föreskrift om skyldighet för ägare av vattenfall av viss storlek
att, då han utbygger fallet eller, där detta redan förut är bebyggt, verkställer
regleringsåtgärd, varigenom den uttagbara kraften i fallet ökas, reservera en del av
krafttillgången för den kringliggande bygden — sörjts för, att jordbrukets och
småindustriens ävensom de så att säga husliga behoven av tillgång på kraft under
fördelaktiga villkor skola kunna tillgodoses. De sociala synpunkterna och hänsynen
till jordbruksnäringen hava även i övrigt på flerehanda sätt tagit sig uttryck i
lagförslaget, bl. a. genom avfattningen av stadgande^ angående villkoren för
rätt att genom byggande i vatten skada annan samt genom detaljerade bestämmelser
rörande ersättning för dylik skada. Att gå längre än förslaget sålunda innehåller
och beträffande tillgodogörandet av våra vattenfall införa ett koncessionssystem
med tidsbegränsning, koncessionsavgift, inlösningsrätt e. d. kan icke anses vara av
något verkligt allmänt behov betingat, varemot det förvisso skulle lägga hinder i
v|ägen för uppnående av det mål, som bör vara för alla gemensamt, vår vattenkrafts
utnyttjande i största möjliga utsträckning till gagn för landets ekonomiska utveckling
och därigenom till befrämjande av det helas väl.

145

Innan de sakkunniga övergå till den speciella motiveringen för det av dem över- Prövningen
arbetade förslaget till vattenlag, må bär framhållas, att det icke synts de sakkun- ^ttenbygg
niga lämpligt att, såsom från vissa håll påyrkats, åt Kung], Maj:t i statsrådet eller nåd»frågor
annan uteslutande administrativ myndighet överlämna prövningsrätten i fråga om komma domutbyggande
av vattenfall. Det är först och främst att märka, hurusom vattenbyggriadsfrågor,
om också till stor del av administrativ natur, så gott som
alltid därjämte hava en rent privaträttslig innebörd, till följd varav en domstolsprövning
icke kan undvaras. En av huvudanmärkningarna mot den gällande
vattenlagstiftningen är emellertid, att den formella behandlingen av vissa vattenbyggnadsfrågor,
nämligen såvitt angår överbyggande av kongsådra, är uppdelad i
dels en judiciell och dels en administrativ prövning, en uppdelning som föranleder
både tidsutdräkt och kostnader. Att jämväl för framtiden bibehålla en slik anordning
torde icke vara att förorda. Vidare synes det icke utan visst fog kunna befaras,
att den önskvärda enhetligheten i tillämpningen av lagens stadganden icke kan,
särskilt då det gäller beaktandet av sociala synpunkter, påräknas, därest avgörandet
lämnas åt regeringen, vars sammansättning ofta växlar och är beroende av politiska
förhållanden. Enligt de sakkunnigas uppfattning ernås större enhetlighet i behandling
och bedömande därigenom, att ett fåtal domstolar med både dömande och administrativ
myndighet få taga hand om frågorna i deras helhet. Med den stora
erfarenhet de föreslagna vattendomstolarna kunna förväntas inom kort hava förvärvat
torde även beaktandet av de samhälleliga synpunkterna utan risk kunna anförtros
åt dem.

1 KAP.

Om rätt till vatten.

l §•

Vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag till vattenlag inledes med Grundägauttalande
av den allmänna rättsats, som kommit till positivt uttryck redan i 1 § av rZ*Zll
1880 års vattenrättsförordning, nämligen att envar äger att förfoga över det vatten, grunden.
som finnes å hans grund, i den mån denna rätt icke är genom lagens stadganden begränsad.
Huruvida den svenska lagstiftningen på förevarande område sedan gam19—ieuTj -

14(5

malt vilat på denna grundsats eller, såsom från vissa håll gjorts gällande, den ursprungliga
vattenrättsordningen hos oss kännetecknats av den s. k. allmänningsprincipen,
är ett spörsmål, beträffande vars rätta besvarande de sakkunniga icke tilltro
sig att uttala något omdöme. Tydligt är emellertid, att då numera grundägarens rätt
till vattnet är i lagen uttryckligen fastslagen det icke kan vara tillrådligt att, på sätt
det stundom ifrågasatts, frångå densamma, enär därigenom bestående rättigheter komme
att kränkas. Visserligen torde, såsom redan i det föregående nämnts, intet hinder
finnas att i ny lagstiftning uppställa i viss mån andra föreskrifter än förut i avseende
å gränserna för sagda rätt, men såsom allmän regel bör det alltjämt fasthålla»,
att rätten till vattnet är förenad med äganderätten till den grund, varå vattnet finnes.

Mot kommittéförslaget har anmärkts, att genom utbytet av det i vattenrättsförordningen
begagnade uttrycket »tillgodogöra sig» mot orden »råda över» en uD
vidgning av grundägarens rätt gjorts. Då emellertid denna ändring i ordalagen,
såsom av motiven till kommittéförslaget framgår, föranletts allenast av önskan att
erhålla ett mera adekvat uttryck för den rätt grundägaren har ej blott med avseende
å vattnets begagnande i nyttigt syfte utan även i fråga om förfogande över vattnet
för att borttaga eller minska de skadliga verkningar detsamma kan medföra, är det
uppenbart, att ändringen är av endast formell art. Omfattningen och innehållet av
den rätt till vattnet, som tillkommer grundägaren, bestämmes huvudsakligen icke
genom den förevarande allmänna regeln utan på negativ väg genom de begränsningar,
som för rättigheten föreskrivas i andra lagbud, till vilka stadgandet allmänt hänvisar.

2 §•

Yattenför- [ första stycket av förevarande § har av huvudsakligen praktiska skäl upptagitå

(lelninq

ett undantag från regeln i 1 §, bestående däri att, för det fall då stränderna vid rinnande
vatten tillhöra olika fastigheter, vardera strandens ägare förklaras berättigad
till hälften av vattenmängden, även om större del därav framrinner å den enes grund
än å den andres. Mot det sakliga innehållet i denna bestämmelse synes intet vara att
erinra. Det har emellertid anmärkts, att av stadgandets formulering i kommittéförslaget
måhända kunde dragas den slutsatsen, att en strandfastighets ägare alltid
ägde rätt till viss del av vattenområdet utanför stranden. Som bekant hava olika
meningar gjort sig gällande beträffande frågan, huruvida — för den händelse en
strandfastighet ingår som del i ett skifteslag, vilket undergått skifte — vattenområ -

147

det utanför stranden skall, även om skifteshandlingarna därom ieke innehålla någon
föreskrift, anses tillhöra strandfastigheten eller om detsamma fortfarande utgör en
samfällighét för hela Skifteslaget. Ehuru det ej kan dragas i tvivelsmål, att med
det förevarande stadgandet icke avsetts att göra något som helst uttalande i denna
tvistefråga, synes dock den gjorda anmärkningen böra föranleda en jämkning i ordalagen.
Till en dylik jämkning torde skäl föreligga även ur den synpunkten, att
rätten till ett vattenområde kan tillhöra annan än strandägaren jämväl av annan
grund än den, att vattenområdet måhända är att betrakta såsom oskiftat, och att även
för sådan händelse bestämmelsen om vattnets hälftendelning bör vinna tillämpning.
Kammarkollegium har också i sitt utlåtande över lagförslaget hemställt om stadgandets
komplettering med en bestämmelse av det innehåll, att utan hinder av vad i
första stycket stadgats kronan skall vara förbehållen vid den rätt till strömfall eller
annat område i vatten, som på grund av avvittring, förbehåll vid skatteköp eller
eljest kan tillkomma kronan oberoende av strandäganderätt. Genom den avfattning
§:ens första stycke vid överarbetningen erhållit torde emellertid en dylik tilläggsbestämmelse
bliva överflödig.

3 §.

Enligt kommittéförslaget skulle den i 3 § medgivna rätten för strandägare, som Mindre
icke äger del i vattenområdet utanför stranden, att i visst hänseende använda vatten- m-m området

vara honom betagen, därest uttryckligt avtal därom gjorts i överlåtelsehandling.
Då emellertid enligt de sakkunnigas förmenande det å ena sidan är självfallet,
att en strandägare kan genom avtal, evad detta ingått såsom del i ett överlåtelsekontrakt
eller eljest upprättats, tillförbindas att icke begagna sig av den ifrågavarande
rättigheten, men det å andra sidan icke torde vara lämpligt, att ett förbehåll i sådant
hänseende göres bindande för ägaren av strandfastigheten under andra förutsättningar
än de i allmänhet för giltigheten av servitutsavtal gällande, har berörda
del av stadgandet ansetts böra utgå.

4 §.

Vid överarbetningen av kommittéförslaget har en i viss mån annan uppställning yattenäga givits

åt 9 kap., innefattande bestämmelser om ersättning, och har därvid den all- res rätt till
. . . ersättning

manna regeln om skyldighet att gottgöra förlust eller skada till följd av företag en- för förlust i

vattenkraft.

148

Olika åsikter
ant), kungsadrans

rättsliga
natur.

ligt vattenlagen i sagda kapitel kommit till uttryck. Till undvikande av nämnda regels
upptagande på två ställen har förevarande § undergått omredigering, därvid
hänsyn även tagits därtill, att de av kommittéerna föreslagna stadgandena i 3, 5
och 6 kap. ur förslaget uteslutits. Den i andra stycket enligt kommittéförslaget
förekommande hänvisningen till 2 kap. 5 § har bortfallit i anledning av
det förändrade innehåll, som i de sakkunnigas förslag givits åt det åberopade lagrummet.
Däremot har det synts lämpligt att i detta sammanhang erinra om skyldigheten
för den, som bygger i vatten, där fisken har sin gång, att enligt 2 kap. 8 § av
föreliggande förslag utan ersättning tillsläppa vatten, som erfordras till anordningar
för fiskens framkomst förbi byggnaden eller eljest för tryggande av fiskets bestånd.

5 och 6 §§ (5, 11 och 12 §§).

Som bekant har mycken strid rått angående den rättsliga innebörden av begreppet
kungsådra. Två grundväsentligt olika meningar hava härvid gjort sig gällande.
Man har sålunda å ena sidan förfäktat den åsikten, att kungsådran till så
väl grund som vatten utgör en kronans (statens) tillhörighet. Då kronan således är
ägare till kungsådran, förmena anhängarna av denna åsikt, att ett upphävande av
stadgandena om kungsådra till förmån för strandägarna, så att dessa medgives rätt
att överbygga kungsådran och tillgodogöra sig dess vatten, innefattar en överlåtelse
från kronans sida, en överlåtelse som, därest ekonomiskt vederlag icke lämnas, får
karaktären av gåva. En modifikation av berörda åsikt är det jämväl till synes
komna betraktelsesättet, att kungsådran är ett slags allmänning, till vilken kronan
visserligen ej är ägare men dock har en förfoganderätt, som är »hart när identisk
med äganderätt». Även enligt den sålunda modifierade uppfattningen innebär ett
upphävande av kungsådrestadgandena ett efterskänkande av en statens rättighet.

I motsats härtill håller man å andra sidan före, att bestämmelserna om kungsådra
ej innebära något undantag från den allmänna regel angående äganderätten
till vattendrag, vilken framgår av stadgandena i 12 kap. 4 § jordabalken i 1734 års
lag och enligt vilken ett vattendrag tillhör de på ömse sidor därom belägna strandbyarna,
Kungsådran är enligt denna åsikt endast att uppfatta såsom en inskränkning
i den rätt att råda över vattnet, vilken enligt den för vår vattenlagstiftning
gällande huvudregeln tillkommer ägaren av grunden eller således i allmänhet strandägarna
(strandbyarna). Denna inskränkning, som är lika giltig vare sig kronan eller

149

eu enskild är grundens ägare, gäller till förmån för vissa intressen, för vilkas tillvaratagande
det ansetts nödigt att förhindra ett fullständigt avstängande av étt
vattendrag. Då dessa intressen äro huvudsakligen av allmän natur, är kungsådran
såsom rättsinstitut av offentligrättslig karaktär, och staten såsom målsman för de
allmänna intressena tillkommer det både som rättighet och skyldighet att genom
sina organ tillse, att berörda intressen tillvaratagas därigenom, att kungsådrebestämmelserna
efterlevas. Någon annan rättsställning med avseende å kungsådran
har staten icke enligt förevarande åsikt. Om det befirines, att de intressen, vilkas
tillgodoseende avses med påbudet om kungsådrans öppenhållande, kunna på ett effektivt
sätt tillvaratagas genom andra föreskrifter, innebär således ett upphävande av
sagda påbud ej en överlåtelse från kronans sida av rätten till kungsådran eller dess
vatten. Den rätt och skyldighet staten före ett sådant upphävande haft att tillgodose
kungsådreintressenas bästa genom att övervaka, att stängning av kungsådran
ej äger rum, denna rätt och skyldighet finnes efteråt fortfarande kvar, ehuru i den
förändrade formen, att staten tillser efterlevnaden av de föreskrifter, som trätt i
stället för berörda påbud. Avpassas nyssnämnda föreskrifter riktigt, kan det ej
bliva tal om något efterskänkande av det allmännas eller statens (såsom målsman för
de allmänna intressena) rättighet; den rätt kungsådreintressena hava att bliva behörigen
tillgodosedda eftergives icke, fastän skyddet för dem beredes på ett annat
sätt, genom föreskrivande av andra skyldigheter för vattenägaren än förut.

Den sist återgivna åskådningen delas av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna,
vilka till stöd för sin uppfattning åberopat så väl vad som är känt angående
kungsådreinstitutets rättshistoriska uppkomst och utveckling som de i 1734 års lag
samt vattenrättsförordningen förekommande stadgandena om kungsådra (se betänkandet
sid. 164—182). Av vad kommittéerna härutinnan anfört finna de det tydligen
framgå, att staten icke har äganderätt till kungsådran eller eljest någon sakrättslig
befogenhet med avseende å densamma. Med utgångspunkt från denna uppfattning
hava kommittéerna undersökt, huruvida stadgandena om kungsådra äro ägnade
att på ett tillfredsställande sätt bereda det åsyftade skyddet för de därmed avsedda
intressena, de s. k. kungsådreintressena. De hava därvid på anförda skäl fastslagit,
att så icke kan anses vara förhållandet. Till följd härav och då det är obestridligt,
att det från nationalekonomisk synpunkt innebär ett stort slöseri med vattenkraften
att låta kungsådrans vatten rinna oanvänt, även där sådant icke påfordras av hänsyn
till berörda intressen, hava kommittéerna, med uteslutande ur sitt förslag av benäm -

Kommittéernas
ställning.

150

Anmärkningar
mot
kommittéförslaget.

Anmärkningar
mot
kung 8-ädreinstitutets
borttagande.

ningen kungsådra, icke upptagit någon generell föreskrift om öppenhållande av viss
del av ett vattendrag, utan i stället föreslagit stadganden, varigenom dels vid byggande
i vatten sådana kungsådreintressen, som beträffande vattendraget i fråga redan
gjort eller i en nära liggande framtid kunna väntas göra sig gällande, i fullständigaste
mån skyddas och dels vissa skyldigheter åläggas vederbörande vattenägare för tillgodoseende
av dylika, ännu icke aktuella intressen, om och när dessa framträda. Bestämmelserna
i sistnämnda del, vilka skulle gälla i fråga om vad kommittéerna benämnt
»större vattendrag», innehålla huvudsakligen, att om i dylikt vattendrag för inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän flottled eller fiskvåg
eller för utförande av torrläggningsföretag vatten tages i anspråk eller åtgärd
vidtages, varigenom fallhöjd minskas, vederbörande vattenägare är skyldig att till
viss grad utan ersättning finna sig i härigenom uppkommen förlust i vattenmängd
eller vattenkraft.

Mot dessa bestämmelser (1 kap. 5—10 §§) hava i utlåtanden över kommittéförslaget
framställts åtskilliga erinringar. Dessa kunna lämpligen delas i tre grupper,
av vilka den första omfattar sådana anmärkningar, som rikta sig mot kommittéernas
åsikt angående den rättsliga naturen hos begreppet kungsådra eller ock på annan
grund ifrågasätta lämpligheten av att utbyta gällande stadganden om kungsådra mot
bestämmelser i den av kommittéerna åsyftade riktningen. Andra gruppen hänför
sig till omfattningen för de ifrågavarande bestämmelsernas tillämpningsområde och
röra således frågan, beträffande vilka vattendrag bestämmelserna skola gälla. Anmärknigarna
i tredje gruppen slutligen äro sådana, som i ett eller annat avseende
ifrågasätta ändring i bestämmelsernas innehåll, således en utvidgning resp. inskränkning
beträffande de föreslagna förpliktelserna för vattenägaren.

Till första gruppen hör i främsta rummet kammarkollegii utlåtande. Under erinran
att föredraganden av ärendet inom kollegium, numera avlidne kammarrådet
Björkman, uttalat en från kommittéernas åsikt avvikande uppfattning rörande
kungsådrans natur (se nedan), har kammarkollegium förklarat sig anse vad
Föredraganden till stöd därför anfört icke vara tillräckligt övertygande för att
motivera en bestämd anslutning till samma uppfattning, men att det dock föranledde
kollegium att icke kunna såsom riktig erkänna kommittéernas ståndpunkt
i frågan. »Det som överhuvudtaget eller åtminstone företrädesvis», yttrar
kollegium, »torde kunna åberopas till förmån för den av föredraganden hävdade
uppfattningen är enligt kollegii mening det förhållandet att, på sätt föredraganden

151

påvisat, vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag redan förefunnits en fullt utbildad
regalrätt jämväl till vattnet, samt att lagstiftaren, såvitt av förarbetena till nämnda
lag och dess egen avfattning i hithörande stycke kan slutas, icke på något sätt reagerat
mot antydda, från kronans sida under lång tid energiskt drivna regalitetsanspråk;
vartill vidare kommer att själva benämningen ''kongsådra’ giver eu nära till hands
liggande presumtion för att den rätt till kungsådrans öppenhållande, som från det
allmännas sida gjorts gällande, uppfattats såsom ett utflöde ur en förhandenvarande
rcgalitetsprincip, med vilken den ju för övrigt, sakligt sett, stått i bästa harmoni. Av
anförda omständigheter anser sig kollegium berättigat till det uttalandet, att sannolika
skäl icke saknas för uppfattningen om kungsådran såsom till grund och vatten
en kronans allmänning». Därest vid en allsidig utredning av förevarande fråga övervägande
skäl skulle finnas tala för riktigheten av sistnämnda uppfattning rörande
kungsådrans natur, borde kronans rätt till kungsådrans vatten icke genom ny lagstiftning
utan vidare eftergivas, utan bibehållas, och den kronan på sådan grund tillkommande
vattenkraft efter omständigheterna i varje fall antingen av kronan själv vid
egna kraftanläggningar tillgodogöras eller mot skälig ersättning upplåtas till enskilt
begagnande.

Föredraganden av ärendet inom kammarkollegium, med vilken en annan
ledamot förenade sig, var skiljaktig från kollegii beslut och uttalade i särskilt
yttrande såsom sin mening, att »kungsådran borde anses och behandlas
såsom Konungens kungsådra av obestridlig krononatur». Till stöd för denna
åsikt har i det skiljaktiga yttrandet dels gjorts gällande, att med den i 12
kap. 4 § jordabalken förekommande hänvisningen till byggningabalkens bestämmelser
om kungsådra avsetts att undantaga kungsådran från strandäganderätten
och göra densamma till ett allmänningsvatten, dels ock åberopats, att 1734 års lags-tiftare
icke syntes hava reagerat mot den regalrätt till vattnet, som vid tiden för
lagens tillkomst förefunnits fullt utbildad. I förstnämnda hänseende anföres huvudsakligen
följande: I 12 kap. 4 § jordabalken, vilket lagrum i första hand avsåge att
fastställa ägogränserna för och mellan byar i ett av vatten täckt område, hade man
jämväl att söka de stadganden, som reglerade byars yttergräns i vatten mot vattenallmänning,
där sådan förefunnes. I vissa av de bland förarbetena till 1734 års lag
ingående förslagen till jordabalk hade det lagrum, som motsvarat 12 kap. 4 § i lagen,
innehållit stadgande därom, att i sjöar eller åtminstone större sjöar det djupaste
vattnet skulle för de kringboende vara »allmänningsfiske». På grundvalen härav

15-2

hade utbildat sig de i .senare fiskeriförfattningar intagna rättsregler rörande vattenallmänning,
vilka rättsregler utginge från den förutsättningen, att de inre delarna
av större insjöar i regel vore undandragna strandäganderätten jämväl i vad anginge
den vatteutäckta grunden samt borde anses och behandlas såom vattenällmänning av
krononatur. Vid slutet av 12 kap. 4 § jordabalken förekomma »närmast efter de
stadgande^ som beröra vattenällmänning», hänvisning till »övriga stadganden om
kungsådra». Däremot både icke i berörda lagrum meddelats hänvisning till bestäm-,
melserna om farled, segelled eller båtled, vilka begrepp eljest ställdes vid sidan av
kungsådra. Avsikten härmed syntes vara uppenbar. Där farled, segelled eller båtled
ej sammanfölle med kungsådran, utgjorde desamma enbart en inskränkning i eller
begränsning av jordägarens rätt att råda över vattnet å hans grund. Åt kungsådran,
som syntes utgöra ett från annat håll i lagen infört delvis nytt begrepp, både däremot
givits eu alldeles särskild bestämning, som ej tillbomma farled, segelled eller
båtled i och för sig, Av allt att döma hade lagstiftaren velat genom berörda hänvisning
likställa kungsådran med annan i sjöarna och havet befintlig vattenällmänning
samt till följd härav förlagt kungsådran helt utanför strandägares områden i vattnet.
Den i 12 kap. 4 § jordabalken fastslagna allmänna regeln om gränsskillnad mellan
byar i ett av vatten täckt område hade sålunda fått vidkännas viss jämkning för att
lämna rum åt den på urminnes hävd stödda kungsådran. »Till ytterligare belysning
av lagens mening härutinnan» åberopas, hurusom i 1694 års förslag till byggningabalk
stadgandet i 18 kap. 1 § angående särskilda bydelägares och särskilda byars andel
i gemensamt kvarnställe innehållit följande restriktion: »Cronones rätt och all-,
mogens till allmänna fiske, siö och strömmar oförkränkt», en bestämmelse som kvarstått
i alla följande omarbetningar ända till 1727. Beträffande regalrätten till vatten
framhålles i det skiljaktiga yttrandet, hurusom åt gr undr egal erna givits en viss
utveckling och stadga särskilt av Gustaf Wasa, varefter de under 1600-talet och delvis
även under 1700-talet än vidare utvecklats. I förordningar från 1600-talet benämndes
vattendragen alltjämt »cronones strömmar». I bergsmansordningen den 6
juli 1649 förklarades, att eftersom alla strömmar i riket räknades för »cronones regalia»,
skulle de strömmar i bersglagen, som vore av någon betydenhet, där de vore
obyggda och ägarna icke förmådde själva bebygga dem, förbehållas kronan för
upplåtelse till andra, som kunde giva kronan dess årliga rättighet därför. I landshövdinginstruktionerna
av åren 1687 och 1723 nämndes kvarnar och strömmar bland
»regalia fisci», i avseende varå landshövdingarna hade att utöva vård och tillsyn.

Det vattenregala n språk kronan således ostridigt framställt hade i tillämpningen
gjorts gällande så, att kronan sökte tillägna sig fiskena i vattendragen samt strömfallen,
d. v. s. vattnet såsom drivkraft. I sistnämnda avseende hade kronan vid olika
tillfällen sökt göra sin rätt gällande. Särskilt skedde detta genom de år 1697 tillsatta
kvarnkommissionerna, vilka på grund av undfångna instruktioner meddelade
domar angående återvinnning till kronan av kvarnar med tillhörande vattenkraft.
Mot den sålunda förefintliga regalrätten till vatten hade 1734 års lagstiftare, såvitt
nu kunnat utrönas, ingalunda förhållit sig avvisande. Visserligen hade i lagen
strandäganderätten blivit i viss omfattning erkänd, men i lagen hade också utan vidare
införts begreppet kungsåder, sådant samma begrepp under regalitetsprincipens
påverkan utvecklat sig. Lagstiftaren hade säkerligen ej haft något att erinra mot
regalrättens fortbestånd inom de delar av ett vattendrag, dit strandäganderätten och
den enskildes besittning ej sträckte sig. T allt fall syntes lagen ej innefatta hinder
mot en dylik rättsåskådning.

Efter framhållande att med bibehållande av gällande stadganden om kungsådra
Konungen såsom representant för det allmänna förbleve störste delägaren i landets
huvudfloder, vilka sålunda skulle undandragas den enskilda spekulationen och trustbildningen,
samt att fördelen för landet av en dylik anordning vore uppenbar, förklarade
de omförmälda skiljaktiga ledamöterna i kammarkollegium, att de på det
kraftigaste ville avstyrka allt efterskänkande av kungsådra till förmering av strandäganderätten;
alla hittills gällande stadganden angående kungsådra borde bibehållas
samt förläggas till jordabalken, där samma stadganden obestridligen ägde hemortsrätt.
Skulle emellertid förslaget till vattenlag vinna beaktande i det skick detsamma,
såvitt nu vore i fråga, befunnes, borde åt det allmänna beredas särskilt vederlag för
kungsådrans avstående.

Såsom nedan vidare omförmäles hava även i vissa andra utlåtanden över vattenrätts-
och dikningslagskommittéernas lagförslag betänkligheter gjorls gällande mot
avförande av kungsådrebegreppet ur vattenlagstiftningen, men dessa hava icke grundats
på en annan åsikt beträffande kungsådrans rättsliga natur än den kommittéerna
omfattat, I vissa tidningsuppsatser har däremot en från kommittéerna skiljaktig
mening förfäktats. Därvid har från somliga håll den ståndpunkten intagits, att i
avseende å äganderätten till den grund, varå kungsådran framrinner, de allmänna reglerna
i jordabalkens 12 kap. 4 § gälla, men att vattnet i kungsådran är att betrakta
såsom en kvarleva av en ursprunglig allmänning, som omfattat allt vatten inom

20—161472

154

landets territorium, i följd varav kungsådran måste anses såsom eu »flod i floden», en
ilumen publicum, till vilken staten såsom representant iför allmänheten vore ägare.
Från annat håll har man sökt att bevisa statens eller det allmännas äganderätt till
kungsådran genom framläggande av en ny tolkning av stadgandet i 12 kap. 4 §
jordabalken. Nyssnämnda laghud borde nämligen, i motsats till vad förut antagits,
tolkas sålunda, att därmed avsåges fördelning allenast av vattnet men ej av grunden.
Genom hänvisningen till byggningabalkens bestämmelser om kungsådras läge och
storlek måste kungsådrevattnet anses undantaget från strandägarnas förfoganderätt
och utgöra en statens tillhörighet.

Av de utlåtanden över kommittéförslaget, vari -— utan att någon staten tillkommande
äganderätt till kungsådran göres gällande —, betänkligheter uttalas
mot de nuvarande kungsadrestadgandenas ersättande med de av kommittéerna föreslagna
bestämmelserna, må här omnämnas de, sam avgivits av Konungens befallningshavande
i Kopparbergs län och Jämtlands län. Förstnämnda länsstyrelse
framhåller, hurusom genom de nuvarande kungsådrebestämmelserna det allmänna
(staten) hade en omedelbar rätt att ingripa reglerande för de intressen, som skyddas
genom dessa bestämmelser. Det vore visserligen sant, att dessa intressen i gången
tid huvudsakligen varit farleds-, flottleds-, fiske- och torrläggningsintressena. Men
om genom utvecklingen andra intressen, såsom exempelvis distribuerande av kraft
e. d., skulle komma att ingå i statens intressesfär, läte det förvisso tänka sig, att
staten borde bibehålla den styrka, som läge i kungsådreinstitutet, till förmån för
statens ingripande i striden för dessa intressen, därest icke i stället andra bestämmelser
infördes i lagen, vilka gåve staten makt att skydda och befordra samma intressen.
Om denna statens maktställning borde ikläda sig koncessionsförfarandets
form eller på annat sätt tillgodoses, vågade Konungens befallningshavande icke
avgöra.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län, som medgiver, att kommittéernas
utredning beträffande innebörden av begreppet kungsådra må tillerkännas giltighet,
anser det praktiskt taget bliva en betydlig skillnad i avseende å bevarandet
av det allmännas rätt mellan nu gällande bestämmelser och dem, som i kommittéförslaget
satts i stället. Härutinnan anmärkes till en början, att den del av vattnet,
som vore att räkna till kungsådran, i regel uppginge till avsevärt mer än den tredjedel
av vattenmängden, som enligt förslaget förbehölles det allmänna. Dessutom
ställde det sig uppenbarligen i praktiken helt olika, om det gällde som lag, att viss

del av ett vattendrag skulle hållas fri för allmänna behov och ej finge överbyggas
utan efter tillstånd av högsta statsmakten, eller om det i lagen gjordes till en strandägaren
tillkommande rätt att överbygga vattendraget med skyldighet att framdeles
i händelse av behov maka åt sig för det allmänna, och icke heller detta utan inskränkning.
Om det allmänna en gång på detta sätt släppt ifrån sig sin rätt, torde
det icke bliva så lätt att vare sig i allmänhet eller i enskilda fall åter göra den
gällande. Man borde därför väl betänka sig, innan man ginge den väg, som kommittéerna
anvisat. Huruvida kungsådreinstitutet, mer eller mindre modifierat, borde
bibehållas eller det allmännas rätt i ett vattendrag på annat sätt ordnas, tilläte sig
Konungens befallningshavande icke bedöma. Men huvudsaken vore, att det allmännas
rätt icke torde kunna genom lagstiftningen eftergivas.

Den andra gruppen av anmärkningar mot de bestämmelser, som av kommittéerna
föreslagits såsom ersättning för gällande kungsådrestadganden, röra frågan, beträffande
vilka vattendrag samma bestämmelser böra vinna tillämpning. Enligt
kommittéernas förslag skall, såsom förut nämnts, skyldigheten för vattenägaren att intill
viss gräns utan ersättning finna sig i förlust av vattenmängd eller vattenkraft
gälla allenast i fråga om större vattendrag. Till större vattendrag i förevarande
bemärkelse hänför förslaget dels sådana vattendrag, i vilka vid vanligt lågvatten
framrinner en vattenmängd av minst tio kubikmeter i sekunden, och dels sådana
strömfall eller andra områden i vattendrag med mindre lågvattenföring, där genom
domstols beslut före vattenlagens ikraftträdande kungsådra förklarats hava av
ålder funnits. Enligt förslaget skall frågan, om ett vattendrag eller del därav är
att hänföra till större vattendrag, ej lämnas öppen för avgörande i varje särskilt
fall, då en tillämpning av de förevarande bestämmelserna skulle kunna ifrågasättas,
utan skall redan i början av den nya lagens tillämpning genom en i särskild
ordning upprättad förteckning fastslås, vilka särskilda vattendrag eller delar av
vattendrag äro att räkna till större i vattenlagens mening.

Mot den föreslagna begränsningen av de ifrågavarande förpliktelserna att gälla
endast beträffande större vattendrag hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
hydrografiska byrån framställt anmärkning, och båda dessa myndigheter förmena,
att stadgandena böra vinna tillämpning å alla vattendrag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anför härom huvudsakligen följande: Den rättsliga grund, som motiverade
dessa stadgunden, eller vattendragens naturliga egenskap att utgöra kommunikationsleder,
förelåge även i fråga om mindre vattendrag. Därest verkligen

Anmärkningar
beträffande
de
föreslagna
bestämmelsernas
tilltampning
sområde.

ett allmänt intresse funnes att begagna ett mindre vattendrag såsom allmän farled*
allmän flottled eller fiskvåg eller att använda detsamma för torrläggning av mark,
borde det tillgodoses, även om detta allmänna intresse, såsom kommittéerna förmenat,
vore av ojämförligt ringare värde och betydelse än de av ett större vatten beroende
allmänna intressena. Någon avgörande vikt kunde icke tillmätas det av kommittéerna
anförda förhållandet, att i mindre vattendrag vattenkraften i allmänhet vore
så ringa, att ett företag, byggt på tillgodogörande av sådan vattenkraft, merendels
skulle i en för dess ekonomiska bärighet alltför betungande grad lida av en minskning
i kraftillgången. Det vore angelägnare att tillgodose de allmänna intressena
än att möjliggöra dylika mindre, enskilda företag. För vattenkraftindustrien i dess
helhet såsom ett stort allmänt intresse hade det ingen betydelse, om vattenkraftföretag
av berörda ringa storlek omöjliggjordes till följd av allmänna intressen av
annat slag, utan det betydelsefulla vore, att vattenkraftindustrien i sin helhet kunde
fa tillgodogöra strömfall utan att lida under trycket av de föråldrade kungsådrehestämmelserna.
Enligt styrelsens åsikt vore det således riktigare och mera konsekvent
att låta de ifrågavarande bestämmelserna gälla alla vattendrag. Härigenom
komme man från vanskligheten att i lagen införa eu alltid godtycklig gräns
mellan större och mindre vattendrag ävensom från den avsevärda svårigheten att
i lagen uppställa en generell definition å vanlig lågvattenmängd och fastslå en på
oantastliga grunder vilande förteckning å större vattendrag.

Hydrografiska byrån polemiserar mot de av kommittéerna anförda skälen för
eu uppdelning av vattendragen i större och mindre i det ifrågavarande hänseendet
och söker, delvis med stöd av statistiskt material, utreda, huru stort vattenbehovet
är för vart och ett av de »allmänna vattendragsintressena». Byrån kommer härvid
till det resultatet, att från dessa intressens synpunkt näppeligen finnes någon anledning
att göra skillnad mellan större och mindre vattendrag. Av hänsyn därtill*
att ej alltför stort hinder må läggas i vägen för utnyttjande av vattenkraften i de
mindre vattendragen, kunde det däremot finnas skäl att uppdraga eu gräns, men då
de vattendragsintressen, som äro beroende av vattnets transportförmåga, i regel
äro av äldre datum än vattenkraftintresset, kan det ifrågasättas — säger byrån —i
om kungsådrebegreppets utveckling bör gå i denna riktning och om icke i stället det
för dessa allmänna intressen behövliga vattnet bör kostnadsfritt avstås i alla vattendrag.
För den händelse en indelning i större och mindre vattendrag skall bibehållas,
föreslår byran, att gränsen sättes vid en normal lågvattenmängd av 5 sm3. .Denna

gräns synes vara den lämpligaste både från synpunkten av de viktigaste intressenas
vattenbehov och från allmänt geografisk synpunkt. Yäljes den nu föreslagna gränsen,
anser byrån emellertid det vara särdeles önskvärt, att den andra av kommittéerna
föreslagna gruppen av större vattendrag eller sådana, där kungsådra genom
domstols beslut förklarats hava av ålder funnits, icke medtages. Utredningen
härutinnan skulle komma att taga mycket lång tid, och stora kostnader skulle föranledas,
både direkta för de omfattande utredningarnas verkställande och indirekta
genom det fortsatta osäkerhetstillståndet samt den olikformighet, som säkerligen
komma att bliva följden, enär äldre domstolsbeslut i fråga om kungsådra ej vilade
på naturliga och ekonomiska skäl utan oftast på formella. Med den av byrån föreslagna
gränsen mellan större och mindre vattendrag syntes det icke heller böra
bliva synnerligen många vattendrag, i vilka kungsådra finnes, som ej komme att
på grund av sin vattenföring i alla fall höra till de större.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska teknologföreningen — av vilka den
sistnämnda ansett det aritmetiska värdet på lågvattenmängden ej böra uteslutande
läggas till grund för vattendragens uppdelning i större och mindre, utan det avgörande
böra vara, huruvida ett visst vattendrag vore av särskild betydelse ur allmän
ekonomisk synpunkt — hava vänt sig däremot, att enligt kommittéförslaget
till de större vattendragen skulle komma att hänföras även sådana vattendrag
eller delar därav, varest kungsådra enligt gällande lagstiftning icke finnes. Vissa
v ätten f al Isäga re skulle därigenom komma att underkastas skyldigheter, som icke
ålåge dem enligt gällande lag. Då detta givetvis innebure en kränkning av bestående
rättigheter, borde vid upprättandet av förteckning å större vattendrag sådana
vattenfall uteslutas, i fråga om vilka obefintligheten av kungsådra genom laga dom
konstaterats. Även vattenfallsstyrelsen har vidrört sistnämnda sak och ifrågasätter,
om icke indelningen i större och mindre vattendrag rättvisligen borde närmare
anslutas till nuvarande lagstiftning, så att till vattendrag, beträffande vilka
skyldighet skulle föreligga att utan ersättning avstå vatten eller fallhöjd, endast
hänföras sådana vattenområden, i vilka genom domstolsbeslut kungsådra förklarats
hava av ålder funnits. För att ernå följdriktighet rörande skyldigheten att tillgodose
de allmänna intressena borde emellertid i sådan händelse stadgandet formuleras så,
att till denna grupp hänfördes vattendrag med kungsådra i hela deras sträckning
från den punkt, där kungsådra på nämnda sätt konstaterats, och vidare nedåt. Styrelsen
medgiver, att ett sådant stadgande visserligen kan anses innebära en inskränk -

158

Anmärkningar
beträffande

innebörden
av de föreslagna
förpliktelserna -

ning i vissa vattenfallsägares rätt, men framhåller, att man därigenom skulle undgå
att få en motsvarighet till det nu stundom förekommande, synnerligen egendomliga
förhållandet, att kungsådra finnes i vissa delar av ett vattendrag men icke i andra
mellanliggande eller nedanför belägna. Huru än gränsen bestämmes, anser styrelsen
det önskvärt att så snart som möjligt erhålla en noggrann förteckning på de
vattendrag, som för framtiden skola vara underkastade den inskränkning i förfoganderätten,
varom här är fråga.

Den tredje gruppens anmärkningar rikta sig i ett eller annat hänseende mot
innebörden av de förpliktelser, som genom de föreslagna bestämmelserna skulle
åläggas ägare av strömfall eller annat område i större vattendrag. Dessa förpliktelser
äro dels att, om vatten tages i anspråk för allmän farled, allmän flottled
eller fiskvåg eller för torrläggning av mark, utan ersättning finna sig i den därigenom
uppkomna förlusten i vattenmängd, i den mån denna icke överstiger en tredjedel
av hela vattenmängden, och dels att, om för sådant ändamål vidtages åtgärd,
varigenom fallhöjd minskas, utan gottgörelse vidkännas en tredjedel av den förlust
i vattenkraft, som sålunda uppstår.

Enligt hydrografiska byråns åsikt bör för det vatten, som skall avstås utan
ersättning, ej någon aritmetisk gräns bestämmas, utom då fråga är om torrläggning
(eller bevattning) av mark, i vilket fall den föreslagna begränsningen syntes vara
lämplig. Att i övrigt begränsa den vattenmängd, som för de allmänna intressena
borde kostnadsfritt avstås, till en tredjedel av vattenmängden strede enligt byråns
förmenande mot det ursprungliga kungsådrebegreppet, enligt vilket det allmänna
vattnet snarare utgjorde hälften än tredjedelen av hela vattenmängden. De allmänna
vattenbehoven hade, då de uppträdde i ett visst vattendrag, tämligen likartade,
begränsade anspråk, vilka det tillkomme domstolen att i varje särskilt fall
pröva. I regel komme det då att visa sig, att den vattenmängd, som behövde avstås,
icke var på långt när så stor som en tredjedel. Att generalisera storleken av
denna kvantitet att gälla för alla svenska vattendrag vore emellertid icke möjligt,
i det att olika floder ägde helt olika betydelse med hänsyn till de olika intressena.

Mot stadgandet att ägare av strömfall i större vattendrag skall vara skyldig att
utan ersättning vidkännas förlust i vattenkraft genom minskning av fallhöjd har
gensaga gjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. fl. Nyssnämnda styrelse
framhåller, att befintligheten av kungsådra hittills veterligen ej berett de genom
kungsådran skyddade intressena rätt att utan gottgörelse få förminska fallhöjden i

strömfall. Om således grund saknades för stadgandet, såvitt anginge vattendrag-,
där kungsådra av ålder funnits, vore detta ännu mer förhållandet beträffande vattendrag,
där kungsådra ej finnes. Vad särskilt beträffade torrläggningsföretagen,
till vilkas förmån stadgandet huvudsakligen syntes vara påtänkt, föreskreve gällande
dikningslag uttryckligen, att ersättning skulle givas för borttagande eller
förminskande av fallhöjd. Genom det föreslagna stadgandet skulle således åt jordbruksintresset
nyskapas eu fördel, och detta på bekostnad av och till synnerligt förfång
för vattenkraftindustrien, som på grund av sin numera storartade omfattning,
den stora del av befolkningen, som därav hämtade sitt uppehälle, och de högst ansenliga
kapital, som därå nedlagts och kom me att nedläggas, måste anses som minst
lika berättigat allmänt intresse som jordbruket. Även hydrografiska byrån anser,
att bestämmelsen om skyldighet att utan ersättning tåla minskning i fallhöjd bör
utgå, för den händelse byråns förslag om borttagande av den föreslagna skillnaden
mellan större och mindre vattendrag godkännes; den nämnda skyldigheten skulle
eljest utsträckas till sådana vattendrag, där kungsådra nu ej finnes och vilka således
enligt gällande lagstiftning vore skyddade däremot.

Såvitt de sakkunniga varit i tillfälle att bilda sig en uppfattning angående De, sakkun den

rättsliga innebörden av begreppet kungsådra. synes vitsord böra tillerkännas ang^kungs den

av kommittéerna härutinnan gjorda utredningen. Tilltron till denna utred- ådrans rätte.
_ liga natur.

ung rubbas icke av vad som dels inom kammarkollegium och dels eljest blivit an draget

till stöd för en annan åsikt om kungsådrans rättsliga natur. Vidkommande
den inom kammarkollegium åberopade omständigheten, att vid tiden för tillkomsten
av 1734 års lag förefunnits en fullt utbildad regal rätt till vattnet, i följd varav
och då 1734 års lagstiftare icke syntes hava ställt sig avvisande mot de på denna
rätt stödda anspråken, man hade skäl för antagandet, att kungsådran måste betraktas
såsom ett utflöde ur regalitetsprincipen, må allenast erinras, att det vattenregal,
som under 1500- och 1600-talen obestridligen gjorts gällande, av allt att
döma icke inneburit anspråk på en kronans äganderätt till vattendrag eller vissa
delar därav. Tvärtom synes man med fog kunna antaga, att med regalrättsanspråket
i fråga om vatten avsetts endast en rätt för kronan till viss ränta eller avgäld samt
därjämte till vidtagande av sådana åtgärder, som vore erforderliga för avgäldens
utbekommande. Vad särskilt angår Kungl. Maj:ts ordning för bergsmän den 6

160

juli 1649, vilken författning plägar i främsta rummet åberopas såsom bevis för
tillvaron under 1600-talet av ett vättenfegal, bör det anmärkas, att det stadgande
i densamma, enligt vilket alla strömmar i riket vore att räkna såsom kronans regalia,
var avfattat på sådant sätt, att någon kronans äganderätt näppeligen
torde hava varit därmed åsyftad. Det heter nämligen i stadgandet (18 §), att
obebyggda strömmar i bergslagen, vilka ägarna själva icke förmådde bebygga, skulle
vara kronan förbehållna att dem förpakta till andra, på det vattnet icke skulle löpa
fåfängt sin kos, utan kronan erhålla sin årliga rättighet därav. De begagnade ordalagen
giva vid handen, att regalrätten icke uteslöt enskild äganderätt till vattenområdet,
och att regalet närmast avsett en kronans rätt till avgäld. Att stadgandet
bör tolkas sålunda, därom synas rättsvetenskapliga författare allmänt vara ense.1
Det torde för övrigt kunna med ganska stor sannolikhet fastslås, att trots de gjorda
försöken någon allmän regalrätt till rikets vatten i verkligheten icke blivit erkänd.
Av intresse härutinnan är ett i det ovannämnda skiljaktiga yttrandet inom kammarkollegium
citerat uttalande av en författare, som säger: »Den grundsats, som
kronan uppställt, att strömmarna vore kronans regalia, kunde i verkligheten aldrig
genomföras. Jordägarens gamla rätt har i kampen varit den för stark.»2 Huruvida
det förhåller sig så, som kammarkollegium i sitt utlåtande framhållit, eller att
1734 års lagstiftare icke reagerat mot kronans regalitetsanspråk till vatten, är visserligen
icke lätt att avgöra. Det synes emellertid i detta hänseende ägnat att väcka
uppmärksamhet, att de i tidigare förslag till byggningabalk på två ställen förekommande
förbehållen om kronans rätt till strömmar uteslutits i senare förslag. Det ligger,
såsom i den här nedan omförmälda uppsatsen påpekats, nära till hands att antaga
skälet härtill hava legat i »en sannolikt icke ogrundad farhåga, att — särskilt
efter frihetstidens ingång — ständerna skulle vägrat att genom antagande av lagbud,
i vilka kronan förutsattes äga en allmän rätt till strömmar och annat, giva
sanktion åt kronans regalrättsanspråk». I själva lagen blevo de ifrågavarande förbehållen
icke heller upptagna.

Den tolkning, som de skiljaktiga ledamöterna inom kammarkollegium med
åberopande av förarbetena till 1734 års lag givit åt nämnda lags stadganden i förevarande
hänseende, särskilt den i 12 kap. 4 § jordabalken förekommande hänvis 1

Se Dahlberg, Till frågan om vattenregalet och 1697 års kvarnkommissioner (Ekonomisk tidskrift
1905), sid. 57—59, Åström, Om vattenregalet i Sverige (samma tidskrift 1909), sid. 444—451 och
Ekeberg. Ett och annat om det svenska vattenregalet (Lantbruksakademiens handlingar och tidskrift
1914), sid. 123—128.

1 Se Sjöberg, Om den svenska fiskerilagstiftningen, sid. 30.

161

ningen till byggningabalkens bestämmelser om kongsådra, har underkastats en utförlig
kritik i en uti Ekonomisk tidskrift för år 1912 intagen uppsats.1 Genom
vad däri anförts synes det vara ådagalagt, att förarbetena till lagen icke giva stöd
för sagda tolkning, liksom att ej heller på annan grund stadgandena i 1734 års lag
i och för sig berättiga till antagandet, att kungsådran vore att betrakta såsom en
kronan tillhörig egendom.

Vilken den ursprungliga innebörden i begreppet kungsådra än må hava varit,
finna de sakkunniga det vara obestridligt, att till grund för den nu gällande vattenrättsförordningen
ligger den uppfattning angående kungsådrans rättsliga natur, som
av kommittéerna gjorts gällande såsom den riktiga. Såväl av ordalagen i nämnda
författning och densammas uppställning som av motiven till det av nya lagberedningen
utarbetade förslaget till författningen framgår otvivelaktigt, att med stadgandet
om kungsådrans öppenhållande icke avsetts att undantaga det för kungsådran
bestämda utrymmet från den äganderätt till vattendrag, vilken på grund av
bestämmelserna i 12 kap. 4 § jordabalken ansetts tillkomma strandägaren, utan
att därmed allenast åsyftats att såtillvida göra en inskränkning i utövningen av
denna äganderätt, att vattnet i kungsådran skulle till förmån för vissa allmänna och
enskilda intressen obehindrat framrinna. Ur nämnda författning kan förvisso icke
utläsas någon staten tillkommande rätt till kungsådran eller dess vatten i annan man
än att staten har att tillse, att sagda intressen icke förnärmas. Att den åskådning,
på vilken vattenrättsförordningen sålunda vilar, också ligger till grund för
de istadganden angående kungsådra, vilka influtit i den efter 1734 års lag tillkomna
fiskerilagstiftningen, lär icke kunna bestridas; samma uppfattning har jämväl uttalats
i eller i allt fall tydligen utgjort förutsättningen för lagkommitténs ooh äldre
lagberedningens förslag till jordabalk samt 1865 och 1870 års vattenrättskommittéers
förslag. Av intresse är även att uppmärksamma, hurusom i Finland, vars nya
lagstiftning angående vattenrätten utarbetats på grundvalen av 1734 års lag, berörda
uppfattning utan känd meningsskiljaktighet gjort sig gällande.

Kungsådrans uppgift torde från början av begreppets uppkomst hava varit att Kungsådreutgöra
samfärdselled, bereda möjlighet för fisken att komma fram samt förhindra lntressen<ti
skadlig uppdämning. I 1734 års lag lämnas föreskrift om kungsådrans storlek och
om dess öppenhållande, men det utsäges icke, vilka ändamål kungsådran avsåge att
tjäna. Stadgandena i 1734 års lag angående kungsådra undergingo i viss mån änd 1

von Sydow, Kungsådran och kammarkollegium.

21—161472

Ifrågasatt
utvidgning
av kungsådreintressena.

162

ring och komplettering genom fiskeristadgan den 14 november 1766. De häri intagna
bestämmelserna dels om den genom sagda författning införda mindre ådran (den s. k.
mindre kungsådran) och dels om villkoren för rätt att hygga i kungsådra utvisa, att
denna sistnämnda då ansågs hava till ändamål att lämna fisken öppen väg vid dess
vandringar till och från lekplatserna, att tillgodose samfärdseln och flottningen samt
att utgöra skydd mot uppdämningsskador. I fiskeristadgan den 29 juni 1852, vars
bestämmelser om kungsådra voro i allt väsentligt lika med dem i 1766 års stadga,
omförmäldes likaledes endast de nyssnämnda ändamålen. Enligt 1880 års vattenrättsförordning
skall kungsådra, där den av ålder funnits, lämnas öppen »för allmän
samfärdsel, för flottning och för fiskens gång eller annat allmänt ändamål så ock till
bevarande av enskild rätt, som av ådran är beroende». Orden »annat allmänt ändamål»
äro här nya. Av vad nya lagberedningen anfört i motiven till det förslag, som
låg till grund för vattenrättsförordningen, synes kunna slutas, att beredningen
icke haft för avsikt att göra någon utvidgning av den kungsådran enligt de
nyssnämnda stadgorna tillkommande uppgift- att bereda skydd för samfärdseln
och flottningen samt jordbruks- och fiskerinäringarna. Under alla förhållanden
torde av det sammanhang, vari de nämnda orden i 7 § vattenrättsförordningen
förekomma, otvetydigt framgå, att därunder inbegripas allenast
sådana allmänna ändamål, som äro beroende av kungsådrans öppenhållande.
Inom den gällande lagstiftningens ram lär det således icke vara möjligt
att till kungsådreinstitutet anknyta andra intressen än dem, vilka sammanhänga
med — såsom vattenrätts- och dikningslagskommittéerna uttryckt det — »vattendragens
naturliga egenskap att utgöra ett kommunikationsmedel i detta ords vidsträcktaste
bemärkelse». Endast till dylika intressen skall vid meddelande av tillstånd att
bygga i kungsådra tagas hänsyn. Däremot torde gällande lag icke lämna den tillståndsgivande
myndigheten möjlighet att binda tillståndet vid villkor, avsedda att
tillgodose andra än de nu nämnda intressena.

Såsom förut erinrats har vid flera tillfällen påyrkats, att tillstånd till byggnad
i kungsådra skulle göras beroende ej blott av villkor till skydd för de ovannämnda,
egentliga kungsådreintressena, utan även av sådana föreskrifter, varigenom andra
allmänna ändamål, särskilt statens ekonomiska intresse, tillgodosåges; och har för
möjliggörandet härav särskilt tillägg till vattenrättsförordningen ifrågasatts. En
förändring av lagstiftningen i denna riktning skulle dock helt visst innebära en utveckling
av kungsådrebegreppet, till vilken man av både rättsliga och praktiska

skäl måste ställa sig tveksam. Att den enskildes rätt redan är till förmån för vissa
allmänna intressen inskränkt utgör helt naturligt icke i och för sig någon anledning
till att rättigheten bör begränsas även med hänsyn till andra ändamål. Först om nya
allmänna intressen vuxit till sådan styrka, att de kunna anses påkräva nya begränsningar
i den enskildes rätt, först då hör det komma i fråga att giva stadganden därom.
Men då höra tydligtvis de nya begränsningarna göras oberoende av de inskränkningar,
. som förut äro från annan synpunkt fastställda, såframt nämligen icke rättigheten
redan förut är i sådan utsträckning underkastad inskränkningar, att efter införande
av nya dylika så gott som intet av rättigheten komme att kvarstå, i vilket fall rättsägaren
icke bör kunna utan gottgörelse åläggas nya förpliktelser. Att blott på tillvaron
av kungsådra bygga föreskrifter om andra skyldigheter för vattenägaren än
dem, som åligga honom i förhållande till de nuvarande kungsådreintressena, torde
således vara principiellt oriktigt. Om det exempelvis befinnes vara ett allmänt intresse,
att den genom vattenkraften alstrade elektriska energien på billiga villkor
kommer jordbruket och småindustrien i viss omfattning till godo, vore det
helt säkert oegentligt att göra bestämmelser i sagda syfte beroende av den omständigheten,
att i visst vattenfall finnes kungsådra. För frågan, beträffande
vilka vattenfall och i vilken omfattning skyldigheter böra föreskrivas för tillgodoseende
av nämnda allmänna intresse, är förekomsten eller icke-förekomsten av
kungsådra utan betydelse. Somliga fall, där kungsådra finnes, äro på grund av
ringa fallhöjd så obetydliga, att åläggandet av dylika förpliktelser måhända skulle
avhålla ägaren att tillgodogöra sig fallet, samtidigt som det praktiska gagnet av
förpliktelsernas bindande vid sådana mindre fall skulle bliva ofantligt litet. Å andra
sidan kan ett alldeles motsatt förhållande föreligga i avseende å vattenfall, där kungsådra
icke förekommer. I enlighet med denna åskådning hava också de sakkunniga
avfattat stadgandet i 1 kap. 14 § angående skyldighet i nämnda hänseende på sådant
sätt, att detsamma blir tillämpligt beträffande vattenfall av viss storlek, oavsett om
kungsådra där finnes eller icke. Därest det i en framtid skulle befinnas nödigt att i
avseende å vattenkraftanläggningar, från vilka kraft uthyres till andra, uppställa
särskilda föreskrifter till skydd för konsumenternas intressen, vore det tydligtvis lika
oegentligt att låta dessa föreskrifter gälla allenast beträffande sådana anläggningar,
vid vilka vattenkraften i kungsådra tillgodogöres. Vad angår förslaget att belägga
utnyttjandet av kungsådrans vattenkraft med en avgift, som icke skulle hava till ändamål
att tillgodose de egentliga kungsådreintressena, utan i stället att bereda staten en

164

Kommittéernas
förslag i
förevarande
del hör i
huvudsak
godkännas.

ekonomisk vinst, må det framhållas, att en dylik avgift icke kan anses berättigad
under annan förutsättning än att statens äganderätt till kungsådran i lagstiftningen
fastslås, vilket återigen skulle innebära ett obehörigt upphävande av den enskildes
äganderätt.

Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna hava, såsom förut nämnts, ansett de
gällande stadgandena angående kungsådra föga ägnade att tillgodose de intressen,
till vilkas skydd de tillkommit, ävensom framhållit, att den generella föreskriften om
kungsådrans öppenhållande föranleder ett onödigt bortslösande av vattenkraft, som
eljest kunde komma till en för landet gagnelig användning. De sakkunniga, som instämma
i vad härutinnan anförts i kommittébetänkandet, äro också ense med kommittéerna
i det hänseendet, att de nuvarande stadgandena böra utbytas mot andra,
som på samma gång de bereda ett mera effektivt skydd åt kungsådreintressena underlätta
tillgodogörandet av den vattenkraft kungsådran i vattenfall representerar. Kommittéernas
förslag i förevarande avseende innebär, att någon generell föreskrift om
öppenhållande av viss del av ett vattendrag icke skall bibehållas; i varje särskilt tillfälle,
då fråga om byggande i vatten förekommer, skall det bliva föremål för avgörande,
i vilken mån vattendraget skall hållas öppet eller eljest åtgärder vidtagas för
tillgodoseende av befintliga kungsådreintressen. Beträffande rätten att bygga i den
del av ett vattendrag, som förut varit att hänföra till kungsådran, skall prövning
icke äga rum i annan ordning än som gäller i fråga om vattendraget i övrigt. Prövningen
sker i överensstämmelse med reglerna i 2 och 11 kap. av förslaget. I avseende
å vissa vattendrag, i förslaget benämnda »större vattendrag», skall det åligga vattenägare
att, om och när vattenmängd eller fallhöjd tages i anspråk för företag, varmed
åsyftas ett kungsådreintresses förverkligande, till viss grad utan ersättning finna sig
i därigenom för honom uppkommen förlust. I stort sett synes kommittéförslaget i
förevarande del vara av den beskaffenhet, att därigenom det, på sätt nyss nämnts, i
två riktningar åsyftade ändamålet vinnes. I ett förut återgivet utlåtande över förslaget
har emellertid uttalats tvivelsmål, huruvida genom de föreslagna bestämmelserna
det allmännas rätt komme att tillvaratagas i lika hög grad som genom bibehållande
av föreskrift i lagen därom, att viss del av vattendrag alltid skall lämnas fri från
byggnad och att undantag härifrån må medgivas allenast efter prövning i varje särskilt
fall; det vore nämligen, har det framhållits, fara värt att, om det allmänna en
gång på detta sätt släppt ifrån sig sin rätt, det icke bleve så lätt att vare sig i allmänhet
eller i enskilda förekommande fall åter göra den gällande. De sakkunniga —

165

vilka, på sätt nedan namnes, ansett benämningen kungsådra och därmed själva kungsådreinstitutet,
om också i förändrad form, böra i den nya lagen bibehållas — kunna
icke dela den nyssnämnda farhågan, såvitt nämligen fråga är om de allmänna intressen,
som enligt gällande lag skyddas av kungsådran. Den prövning, som enligt
det föreliggande förslaget skall föregå allt byggande i vatten av beskaffenhet att
kunna inverka på allmän eller annans enskilda rätt, torde utan tvivel i minst lika
hög grad som den jämlikt gällande lagstiftning ifrågakommande prövningen, om och
under vilka villkor byggnad i kungsådra må ske, erbjuda garanti för att sådana kungsådreintressen,
som vid tiden för byggandet äro aktuella eller kunna väntas inom en
snar framtid göra sig gällande, bliva genom noggranna föreskrifter i avseende å ''byggnadens
anordnande m. m. på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda. Det bör för övrigt
märkas att, ehuru bestämmelsen om öppenhållande av kungsådra icke upptagits, en
vattenfallsägare ingalunda har någon ovillkorlig rätt att få bygga över hela vattendragets
bredd; bestämmelserna i 2 kap., särskilt sådana de föreligga i det överarbetade
förslaget, giva nogsamt vid handen, att en ansökan om tillstånd att bygga i vatten kan
speciellt av hänsyn till de egentliga kungsådreintressena såväl som andra allmänna intressen
avslås. Det torde således få anses vara genom förslaget väl sörjt för tillvaratagande
av de intressen, som vid tiden för ett byggande i vatten redan gjort sig gällande
i det vattendrag, varom fråga är. Vad angår framtida kungsådreintressen synes det påtagligt,
att genom fastslående i lag av vederbörande vattenägares skyldighet gent emot
dessa intressen större stadga och likformighet i förhållandena vinnes än om det överlämnas
åt avgörande i varje särskilt fall, vad härutinnan bör åligga den, som erhåller
medgivande att bygga i kungsådra. Därest lagbestämmelserna i detta hänseende
bliva fullt tydliga, torde det näppeligen kunna bliva tal om någon svårighet att göra
det allmännas eller rättare kungsådreintressenas rätt gällande, om och när den kommer
i fråga. De föreslagna stadgandena till skydd för de framtida kungsådreintressena
bereda för övrigt i vissa hänseenden dessa en fördel, som de icke kunnat påräkna enligt
gällande lagstiftning. I ett avseende synes dock — såsom också skett i det nyss
omförmälda utlåtandet — anmärkning med visst fog kunna göras mot de ifrågasatta
bestämmelserna, nämligen beträffande storleken av den vattenmängd, som till förmån
för kungsådreintressena skall utan ersättning avstås. Till denna fråga skola emellertid
de sakkunniga senare återkomma.

Av de nyss i korthet gjorda antydningarna i fråga om innehållet i kommittéförslaget,
såvitt angår ersättning för de nuvarande kungsådrebestämmelserna, framgår,

Beteckningen
kungsådra
bör
bibehållas.

166

Kungsådra
b är ej finnas
i alla vattendrag.

att genom förslaget icke avsetts att avskaffa de inskränkningar i grundägarens rådighet
över vattnet, som av ålder anknutits till kungsådrebegreppet, utan allenast att
reglera och i viss mån annorlunda än enligt gällande lag fixera dessa inskränkningar.
Det synes vid sådant förhållande innebära en oegentlig och onödig förändring att,
såsom kommittéerna föreslagit, borttaga den sedan århundraden hävdvunna beteckningen
»kungsådra» och ersätta densamma med begreppet »större vattendrag». Enligt
de sakkunnigas förmenande bör benämningen kungsådra bibehållas, icke blott i
fiskerilagstiftningen, där densamma enligt kommittéförslaget skulle kvarstå, utan
jämväl i vattenlagstiftningen. Då emellertid den gällande grunden för avgörande,
om kungsådra finnes i ett vattendrag, nämligen att densamma av ålder där varit,
uppenbarligen är i hög grad otillfredsställande, i vilket avseende de sakkunniga hänvisa
till vad därutinnan anförts i kommittébetänkandet sid. 182-—183, synes i den
nya lagstiftningen förekomsten av kungsådra böra bestämmas efter annan grund.

Såsom förut sagts hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt hydrografiska
byrån uttalat sig för att de föreslagna skyldigheterna för vattenägare i förhållande
till farleds- och andra företag, som åsyfta förverkligandet av något utav de intressen,
vilka äro att hänföra till de egentliga kungsådreintressena, förklaras skola gälla beträffande
alla vattendrag oberoende av deras storlek. Yad härvid anförts därom,
att grunden till dessa förpliktelser, nämligen vattendragens naturliga bestämmelse
att utgöra kommunikationsleder i vidsträckt bemärkelse, vore lika giltig i fråga om
mindre vattendrag som beträffande de större, synes visserligen vara fullt riktigt. Det
torde ej heller kunna förnekas att, såsom hydrografiska byrån framhållit, kungsådreintressena
i viss mening göra sig gällande i högre grad beträffande de små vattendragen
än vid de större. Särskilt gäller detta med avseende å torrläggningsföretag. De
sakkunniga hava likväl icke kunnat anse det lämpligt att i den föreslagna omfattningen
utvidga kungsådrebegreppet. Tydligt är, att de nämnda myndigheterna så gott som
uteslutande haft för ögonen vattenkraftens utnyttjande vid stora kraftcentraler, där
flera hundra eller tusentals hästkrafter uttagas. Däremot hava de icke tagit någon
hänsyn till den användning vattenkraften, utan förmedling av en större för kraftdistribuering
avsedd anläggning, kan tänkas få i småindustriens och jordbrukets tjänst.
Härtill synas framför allt de vattendrag, i vilka vattenföringen är jämförelsevis obetydlig
och strömfallen därför representera en relativt liten krafttillgång, lämpa sig.
Ett tillgodogörande av de små kraftbelopp, som här stå till buds, just för angivna
ändamål torde från social synpunkt vara väl värt att uppmuntras. Det är emellertid

1«7

klart att, om skyldigheten att utan gottgörelse avstå vatten och fallhöjd till förmån
för kungsådreintressena utsträckes att gälla även de små vattendragen, man härigenom
lägger hinder i vägen för ett dylikt utnyttjande av vattenkraften och sålunda
gör småindustrien och jordbruket för tillgodoseende av deras kraftbehov fullständigt
beroende av de stora distributionsanläggningarna. Denna synpunkt torde böra noga
beaktas vid avgörande av frågan, vid vilka vattendrag kungsådreförpliktelserna skola
bindas. Till undvikande av missförstånd må här uttryckligen framhållas, att förslaget
är tydligt därutinnan, att beträffande tillgodoseendet av sådana kungsådreintressen,
som vid den tid, då ett vattenfalls bebyggande ifrågakommer, redan äro aktuella,
full likställighet skall råda i avseende å alla vattendrag. I ett litet lika väl som
ett stort vattendrag skola vid vattendragets överbyggande anordningar vidtagas för
möjliggörande av vandringsfiskens framkomst eller eljest för tryggande av fiskets
bestånd. Är ett mindre vattendrag, redan då byggande i detsamma sker, upplåtet
till allmän flottled, skall byggnaden göras så, att flottningen utan olägenhet av någon
betydelse fortfarande kan försiggå. Enahanda är förhållandet beträffande övriga
redan befintliga kungsådreintressen. Särskilt gäller naturligtvis även i fråga om de
mindre vattendragen, att ett vattenbyggnadsföretag icke får i vidare mån än lagen
i allmänhet medgiver göras så, att jord skadas eller eljest jordbruksintresset lider
förfång. Härutinnan äger som sagt ingen skillnad rum mellan större och mindre
vattendrag. I fråga om de framtida förpliktelserna, de skyldigheter, som åligga en
vattenbyggnadsägare efter det han uppfört sin byggnad, bör däremot av ovannämnda,
ur samhällelig synpunkt berättigade skäl en skillnad göres. Denna olikhet ligger
dock icke däri, att en strömfallsägare i ett mindre vattendrag är fritagen från skyldigheten
att under de förutsättningar, som äro eller kunna bliva stadgade för utförande
av torrläggningsföretag eller för inrättande av flottled in. m., avstå vatten
eller fallhöjd till förmån för ett dylikt företag, utan skillnaden består i den rätt,
som tillkommer honom att alltid erhålla gottgörelse för den honom sålunda tillskyndade
förlusten i vattenmängd eller vattenkraft.

Om det således icke kan anses lämpligt, att kungsådreförpliktelserna, sådana
dessa fastställas i 6 och följande §§ av förevarande kap., bindas vid alla vattendrag,
men å andra sidan frågan om befintligheten av kungsådra icke såsom nu bör vara
beroende av hävd, torde det ligga närmast till hands att låta vattendragens storlek
såsom i viss mån en måttstock för deras allmänna betydelse bliva huvudsakligen
bestämmande i detta hänseende. Att den gräns, som härvid måste fast -

I vilka
vattendrag
bär kung8-ådra finnas?

168

slås, blir i viss mån godtycklig kan icke förnekas, men denna olägenhet torde
vara omöjlig att undgå. Enligt komittéförslaget skola till större vattendrag hänföras
i första rummet de områden i rinnande vatten, varest vid vanligt lågvatten
framrinner en vattenmängd av 10 sm3 eller mera. Hydrografiska hyrån har, såsom
förut papekats, ansett gränsen mellan större och mindre vattendrag, för den händelse
en sådan uppdelning skulle införas, höra sättas vid en normal lågvattenmängd av
5 sm3 såsom den både från synpunkten av de viktigaste intressenas vattenbehov och
från allmänt geografisk synpunkt mest lämpliga. Efter jämförelse mellan den vid
kommittébetänkandet fogade approximativa förteckningen över större vattendrag och
en i hydrografiska byråns utlåtande över förslaget intagen förteckning å vattendrag
med en normal lågvattenföring av minst 5 sm3 hava de sakkunniga ansett sig böra i
huvudsak följa vad byrån föreslagit. I detta sammanhang må erinras, att i 14 kap.
1 § av det överarbetade förslaget den av kommittéerna föreslagna definitionen å vanligt
lågvatten utbytts mot en i huvudsaklig överensstämmelse med hemställan av
hydrografiska byrån avfattad föreskrift om vad som i vattenlagen förstås med lågvatten
(lågvattenmängd).

Kungsådra skall således anses finnas i de vattendrag eller delar av vattendrag,
där lågvattnet uppgår till 5 sm3 eller därutöver. I denna regel hava dock vissa
modifikationer synts böra göras. Därest gränsen mellan den del av ett vattendrag,
där kungsådra skall anses finnas, och den, där så ej bör vara förhållandet, bestämdes
uteslutande med hänsyn till vattenföringen, skulle gränsen ofta framstå såsom mindre
tillfredsställande. På sätt både kommittéerna och hydrografiska byrån framhållit
bör resultatet korrigeras med hänsyn till geografiska förhållanden och gränsen
sålunda sättas vid en genom utlopp ur sjö eller genom särskilt tillflöde bestämd punkt.
Då vidare tillvaron av kungsådra konstituerar förpliktelse för vederbörande ägare av
strömfall eller annat vattenområde att till förmån för kungsådreintressena bl. a. utan
gottgörelse tåla förlust av vatten, i den mån denna icke överstiger en tredjedel av
hela vattenmängden, har det synts önskvärt, om vid gränsens bestämmande hänsyn
kunde tagas därtill, att olikheten i vattenägarnas rättsställning, allt eftersom deras
områden i vattendraget äro belägna på ena eller andra sidan gränsen, icke bleve alltför
skarpt framträdande, vilket skulle kunna ske därigenom, att gränsen, där så låter
sig göra, väljes vid sådant tillflöde, att tillskottet i vattenföringen kommer att ungefärligen
motsvara vad ägare av vattenområden i närheten av gränsen hava att utan
ersättning avstå. Av nu angivna skäl borde en förskjutning av den efter vatten -

169

föringen ''bestämda gränsen kunna ske såväl uppåt som nedåt. Slutligen bär vid
avgörande av frågan, hur långt upp i ett vattendrag kungsådra skall anses förefinnas,
en viss betydelse synts böra tillmätas det förhållandet, att ovanför viss punkt i
vattendraget några av de intressen kungsådran har till ändamål att tillgodose icke
förekomma eller kunna förväntas göra sig gällande.

På hemställan av de sakkunniga — som i likhet med kommittéerna ansett, att
eu för framtiden bindande förteckning bör upprättas över de vattendrag, vid vilka
kungsådreförpliktelserna skola vara fästa — har Kungl. Maj:t anbefallt hydrografiska
byrån att i enlighet med nyssnämnda grunder, vilka delgivits byrån, verkställa
den utredning, som erfordrades för uppgörande av dylik förteckning; och
har byrån därefter till de sakkunniga överlämnat berörda utredning jämte förslag
till förteckning. Dessa handlingar äro såsom bilagor fogade till de sakkunnigas
betänkande.

Förteckning å de vattendrag och delar av vattendrag, varest kungsådra skall Förteckning

a vatten anses

finnas, hade de sakkunniga först tänkt sig böra intagas i en samtidigt med drag, där
vattenlagen utfärdad särskild lag. Av den skrivelse, med vilken föreståndaren gj^^anses
för hydrografiska byrån överlämnat de nyssnämnda handlingarna, framgår emeller- finnas.
tid, att beträffande ett stort antal vattendrag nya uppmätningar av lågvattenmängden
erfordras, innan en definitiv förteckning kan utfärdas. Då det vid sådant förhållande
torde möta hinder att samtidigt därmed, att förslaget till vattenlag föreligger
till slutlig behandling, i detalj fastslå jämväl kungsådras förekomst, synes
fordran på förteckningens intagande i lag böra släppas, enär eljest ett icke önskvärt
dröjsmål med förteckningens definitiva fastställande måhända skulle föranledas.

Enligt kommittéernas förslag skulle förteckning å större vattendrag åstadkommas
på det sättet, att sedan genom Kungl. Maj :ts försorg en provisorisk förteckning å de
vattendragsdelar, som på grund av lågvattenföringen vore att hänföra till större
vattendrag, blivit upprättad och samtidigt därmed att vattenlagen trädde i kraft
eller ock dessförinnan offentliggjorts, tillfälle lämnades dem, vilka hade intresse
av ett visst vattenområdes karaktär i det nämnda avseendet, att inom viss tid mot
förteckningen göra de erinringar, vartill de kunde finna fog. I den mån den provisoriska
förteckningen sålunda klandrades, skulle frågan om dess fastställande bliva
föremål för domstols prövning och behandlas på samma sätt som den grupp av
vattenmål, villka i 11 kap. vattenlagsförslaget betecknats såsom ansökningsmål. Den
sålunda föreslagna anordningen synes kunna lämpligen anlitas även för åstadkom -

22—101472

170

mande av bindande förteckning å de vattendrag, där kungsådra skall anses finnas.
Givet är emellertid, att härvid i mindre utsträckning än de sakkunniga från början
tänkt sig blir möjligt att tillämpa de ovan anförda modifikationerna i den på lågvattenmängdens
storlek grundade huvudregeln angående kungsådra. Visserligen
bör även i detta fall, för den händelse kungsådra icke kan anses finnas i ett vattendrags
hela sträckning, gränsen mellan den del av vattendraget, där kungsådra förekommer,
och ovanför liggande del bestämmas vid vattendragets utlopp ur sjö eller
vid ett biflödes anslutning till vattendraget samt vid begynnelsepunktens fastställande
tagas hänsyn därtill, att den olika rättsställningen för vattenägare ovanför
och nedom denna punkt blir praktiskt sett så liten som möjligt. Däremot torde det
icke vara lämpligt att med den ifrågavarande anordningen för förteckningens åstadkommande
fästa avseende därvid, huruvida ovanför en viss punkt i ett vattendrag
några av de intressen kungsådran har till ändamål att tillgodose icke förekomma
eller kunna förväntas.

Äldre beslut Såsom förut nämnts hava kommittéerna föreslagit, att till större vattendrag

ang. kungs- . 1

ådra. skulle, oberoende av vattenföringens storlek, hänföras även sådana områden i rinnande
vatten, i vilka genom domstols beslut, meddelat innan vattenlagen trätt i kraft,
kungsådra förklarats hava av ålder funnits, dock allenast under förutsättning att
beslutet inom viss tid ingåves till vederbörande vattendomstol. Anledningen till att
sålunda endast i nyssnämnda fall betydelse tillerkänts äldre kungsådrebeslut har
varit den, att en något så när uttömmande kännedom om dylika beslut icke kan
erhållas utan en synnerligen tidsödande och kostsam arkivundersökning. Gagnet av
en sådan undersökning skulle för övrigt vara nog så tvivelsamt, enär ett fullt
tillförlitligt resultat icke alltid kunde vinnas. Då det således icke torde vara
möjligt att konsekvent genomföra principen om betydelsen av äldre domstolsbeslut
angående kungsådras befintlighet i ett visst vattenområde, kan det med fog ifrågasättas,
om överhuvudtaget vid avgörande av frågan, till vilka vattendrag kungsådreförpliktelserna,
sådana dessa i det föreliggande förslaget fixerats, skola anknytas,
någon betydelse bör tillmätas tillvaron av ett dylikt beslut. Anses hävdegrundsatsen
i förevarande fall — eller med andra ord den omständigheten att kungsådra av ålder
funnits — icke vara tillfredsställande, synes man böra helt bryta med densamma och
icke tillerkänna den någon vikt ens för det fall, att domstol med tillämpning därav
konstaterat kungsådras befintlighet å viss punkt i ett vattendrag. Praktiskt taget
torde för övrigt med den av de sakkunniga föreslagna grunden för avgörande, om

171

kungsådra skall anses finnas i ett vattendrag, det endast i sällsynta undantagsfall
kunna tänkas, att vattendrag med »gammal» kungsådra icke komme att inräknas
bland de nya kungsudrevattendragen.

De förut återgivna anmärkningarna därom, att de av kommittéerna föreslagna
förpliktelserna gent emot kungsådreintressena komme att drabba även ägare av vattenområden,
där kungsådra icke funnits av ålder, äga helt visst sin tillämpning i ännu
högre grad med avsee''nde å de sakkunnigas förslag, att kungsådra skall anses finnas
i de delar av vattendrag, där lågvattenföringen uppgår till 5 sm3. Den inskränkning,
som sålunda göres i vissa grundägares rådighet över vattnet, måste emellertid,
såsom kommittéerna framhållit, anses fullt berättigad med hänsyn till sagda intressens
samband med vattendragens naturliga bestämmelse att utgöra kommunikationsleder.
Det bör för övrigt erinras, att enligt 9 § i det föreliggande förslaget
ägare av strömfall, som vid den tid, då den nya lagen träder i kraft, är lagligen
bebyggt eller därefter bebygges i enlighet med beslut, som meddelats jämlikt äldre
lag, är i avseende å den vattenmängd och fallhöjd, som hau äger medelst byggnaden
tillgodogöra sig, fritagen från de ifrågavarande förpliktelserna, safrand nämligen
icke bebyggandet skett på grund av tillstånd jämlikt 1899 års lag att bygga i
kungsådra.

Huvudstadgandet angående de skyldigheter, som i förhållande till kungsådreintressena
åligga ägare av strömfall eller annat område i vattendrag, där kungsådra
finnes, innehålles i 6 §, motsvarande 5 § i kommittéförslaget. Mot detta stadgande
har, såsom förut blivit nämnt, riktats den anmärkningen, att den tredjedel av vattenmängden,
som utan ersättning skall tillhandahållas kungsådreintressena, är mindre
än det vatten, som enligt gällande lag framrinner i kungsådran, i det att denna,
såframt den ej är annorledes bestämd, skall anses framgå i djupaste vattnet och
beräknas till en tredjedel av vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt
vattenstånd samt följaktligen, på sätt kommittéerna framhållit, i regel representerar
väsentligt mer än en tredjedel av hela vattenmängden. Riktigheten av
denna anmärkning kan givetvis icke bestridas. Därest det gällde att uppställa eu
regel allenast för sådana vattendrag, där nu kungsådra förekommer, kunde det
också synas betänkligt att begränsa det ersättningsfria vattnet till endast en tredjedel.
På grund av de praktiska svårigheter, som möta att särskilt i strömfall med noggrannhet
uppmäta den i kungsådran framrinnande vattenmängden, torde det likväl
även för nu nämnda händelse föreligga skäl att genom en allmängiltig föreskrift

Vattenområden,
där
kungsådra
ej funnits
av ålder.

Skyldigheten
att avstå
vatten
begränsad
till en tredjedel
av hela
vattenmängden.

172

Skyldigheten
att avstå
fallhöjd.

Bevattning.

fastställa visst mått för kungsådrevattnet i förhållande till hela vattenmängden i
vattendraget. Med den i förslaget upptagna grunden för avgörande, varest kungsådra
skall anses finnas, torde emellertid, såsom redan nämnts, kungsådreförpliktelserna
komma att bindas vid åtskilliga vattendrag eller delar av vattendrag, beträffande
vilka det icke konstaterats och sannolikt även skulle vara svårt att ådagalägga,
att kungsådra funnits av ålder. Vid detta förhållande synes en begränsning
av vattenägarens skyldighet i omförmälda hänseende nödvändig till undgående
därav, att skyldigheten skall komma att verka som ett avskräckande hinder för
vattenkraftens utnyttjande. Då redan nu vid si5an om lagen kungsådra stundom
plägat utläggas så, att den kommit att omfatta en tredjedel av vattenmängden, ligger
det onekligen nära till hands att fastslå denna gräns. I finska vattenlagstiftningen
har också, för att ej alltför betydande del av vattenmassan måtte undandragas tillgodogörande
såsom vattenkraft, upptagits den bestämmelsen, att i strömfall kungsådra
ej må räknas till större bredd än att en tredjedel av strömfallets vattenmängd
där nedgår. Man torde för övrigt kunna antaga, att i allmänhet en tredjedel av
vattenmängden är tillräcklig för att tillgodose de allmänna intressen, varom här är
fråga, något som hydrografiska byrån i sitt utlåtande över kommittéförslaget
bekräftat. På grund av det nu anförda och då i förslaget kungsådreförpliktelserna
förklarats omfatta även skyldighet att utan ersättning avstå fallhöjd, hava de sakkunniga
ansett någon ändring i det förevarande avseendet icke böra vidtagas.

De anmärkningar, som gjorts mot den föreslagna skyldigheten för fallägare
att utan ersättning vidkännas en tredjedel av den vattenkraftsförlust, som uppstår
genom borttagande av fallhöjd, hava de sakkunniga icke heller funnit böra godkännas.
Särskilt med hänsyn till jordbrukets intresse av underlättad möjlighet till
utförande av torrläggningsföretag synes stadgandet om sagda skyldighet vara
väl motiverat. De speciella representanter för vattenkraftindustrien, vilka yttrat
sig över kommittéförslaget, nämligen vattenkraftföreningen och järnkontoret, hava
icke heller haft något att invända mot förslaget i denna del.

Av lantbruksstyrelsen m. fl. myndigheter har påyrkats, att bland de intressen,
till vilkas förmån skyldigheten att utan ersättning avstå vatten skulle gälla, borde
upptagas även jords bevattning. De sakkunniga hava visserligen ställt sig i viss
mån tveksamma, huruvida detta yrkande borde efterkommas, enär tydligtvis bevakningsföretag,
för vilka ju erfordras bortledande av vatten från ett vattendrag, icke
haft något som helst gagn av den hittillsvarande bestämmelsen om kungsådrans

öppenhållande. Då emellertid den tunga, som skulle åläggas vederbörande vattenägare
genom skyldigheten att avstå vatten jämväl till dylika företag, torde bliva
av jämförelsevis liten betydelse, men å andra sidan ett stadgande i detta hänseende
kan vara till gagn för jordbruket, har i det överarbetade förslaget 6 § i det påyrkade
avseendet kompletterats. I detta sammanhang må påpekas den av de sakkunniga
vidtagna ändringen, att förpliktelsen att utan ersättning avstå vatten förklarats
gälla, då vatten tages i anspråk ej blott för fiskvåg utan även eljest för fiskets
tillgodoseende, t. ex. för en fiskodlingsanstalt. Denna ändring sammanhänger med
den i någon mån förändrade avfattning stadgandena i 2 kap. 8 och 9 §§ (7 och 8 §§
i kommittéförslaget) erhållit.

I anledning av därom i ett par utlåtanden gjord hemställan har första stycket
i 6 § undergått en redaktionell ändring i syfte att tydligt utmärka, att den angivna
begränsningen för den ersättningsfria andelen av vattenmängden gäller i fråga om den
sammanlagda förlusten genom skilda, på olika tider utförda företag, varjämte på
grund av framställd anmärkning ordet »vattenstånd» i samma stycke utbytts mot
»vattenföring». Även i avfattningen av andra stycket bär i förtydligande syfte
en mindre ändring gjorts.

Yattenkr af tf öreningen har i sammanhang med det förevarande stadgandet
framhållit, hurusom vid inrättande av allmän farled eller allmän flottled en besparing
av vattnet kan genom särskilda anordningar åstadkommas. »För en farled kan
man sålunda», yttrar föreningen, »tänka sig att i stället för vanliga slussar anordna
s. k. sparslussar eller mekaniska s. k. lyftverk, som bliva dyrare, men förbruka
vida mindre vattenmängd. En flottled kan, där vattnet exempelvis avledes från den
naturliga älvfåran till en kraftanläggning, sedermera anordnas antingen ■ längs den
upprensade strömmens botten eller genom en särskilt byggd flottningsränna längs
ena stranden. Den senare anordningen medför, huru den än ställer sig i kostnadsavseende,
alltid mindre i vattenförlust och är därför i regel att föredraga. Det synes
i dylika fall lämpligt, att ägarna av bebyggda och obebyggda strömfall erhålla rätt
att framtvinga vidtagandet av anordningar till vattenbesparing, naturligtvis mot
skyldighet att ersätta kostnaderna för samma anordningar, i den mån strömfallsägaren
därigenom erhåller möjlighet att tillgodogöra sig något av den vattenkraft
han varit skyldig att till farled eller flottled utan ersättning avstå. Det är givet,
att den vattenkraft, som strömfallsägaren sålunda genom ekonomisk uppoffring
räddar åt sig, sedermera icke bör för något allmänt ändamål berövas honom utan

Fiskets tillgodoseende.

Redaktionella
ändringar.

Rätt till
> besparingsvatten».

174

ersättning.» I anledning av vad föreningen sålunda anfört må erinras, att enligt
gällande författningar om allmän farled och allmän fiottled sådana föreskrifter
skola meddelas i avseende å ordnandet och begagnandet av dylik led, att ändamålet
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den, vars rätt är i fråga.
En strömfallsägare äger sålunda påfordra, att till minskande av den vattenkvantitet
han nödgas avstå till farleden eller flottleden sådana anordningar vidtagas, vilka icke
betinga oskäliga kostnader. Tydligt är också att, om fallägaren erbjuder sig att
ersätta kostnaden för dyrbarare anordningar, genom vilka större vattenbesparing
skulle vinnas, intet hindrar, att föreskrift meddelas om vidtagande av dessa anordningar
på fallägarens bekostnad. Det skulle emellertid icke vara riktigt, om fallägaren
härigenom bleve för all framtid tryggad i sin förfoganderätt till det besparade
vattnet, så att han, därest framdeles vatten behövde för annat allmänt ändamål
tagas i anspråk, endast mot ersättning vore skyldig att avstå från sparvattnet, oaktat
detta utgör en del av den till knngsådran hänförliga tredjedelen. Detta skulle helt
visst stå i strid med grunderna för stadgandet i 6 §. För det allmänna företag, som
kornme i fråga efter det en dylik vattenbesparing gjorts i förhållande till det tidigare
företaget, skulle en föreskrift, som fastsloge den av föreningen hävdade meningen,
medföra, att intressenterna för att åtkomma sparvattnet finge ersätta både värdet
av detta och kostnaden för de vidtagna anordningarna, under det att de, om dylika
anordningar icke förut gjorts, genom att själva bekosta sådana åtgärder, varigenom
vati enåtgången till det tidigare företaget minskades, kunde skaffa sig fri tillgång
till det besparade vattnet. Däremot torde en strömfallsägare, som på det antydda
sättet åstadkommit en besparing i vattenåtgången till exempelvis en farled, äga rätt
att i avseende å sparvattnet tillgodoräkna sig den i 7 § stadgade tid, under vilken förpliktelsen
enligt 6 § är helt eller delvis suspenderad.

Kungsådve- Av vattenfallsstyrelsen har slutligen i detta sammanhang påpekats, att föreskrift

förhålbincle me<ldelats, »huruvida ett allmänt intresse, som behöver taga i anspråk vatten

till var- euer fallhöjd i ett strömfall, vars ägare redan fått för annat allmänt ändamål avstå
andra.

en tredjedel av hela vattenkraften i fallet, skall vara skyldigt att ensamt betala för
det vatten eller den fallhöjd det tager i användning eller om kostnaden bör skäligen
fördelas på samtliga de allmänna intressen, som taga i anspråk vatten eller fallhöjd».
Ehuru en dylik fördelning, teoretiskt sett, kunde synas hava skäl för sig,
torde den dock enligt de sakkunnigas mening icke vara praktiskt möjlig, enär
dels någon rättvis grund för kostnadens fördelning icke står att finna och dels ett

visst osäkerhetstillstånd skulle genom föreskrift om en sådan fördelning uppkomma
för ett tidigare företag, vilket måhända kunnat utföras allenast till följd därav, att
detn erforderliga vattenmängden erhållits utan ersättning. Mellan de olika allmänna
företag, som kunna ifrågakomma, bör alltså prioriteten i tid gälla. Någon uttrycklig
föreskrift härom torde emellertid icke erfordras.

7 § (6 §).

Emot det av kommittéerna i 6 § föreslagna stadgandet, enligt vilket ägaren av
ett enligt nya lagen bebyggt strömfall är under viss tid fritagen från de honom
eljest enligt nästföregående § åliggande förpliktelser, har kammarkollegium anmärkt,
att detsamma syntes ägnat att inverka hämmande om ej alldeles hindrande vid företag
för inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän
flottled eller fiskvåg eller för torrläggning av mark, i följd varav stadgandet borde
utgå. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser däremot den föreslagna tiden väl
kort samt framhåller att, då vattenägaren vid avstående av vatten utan gottgörelse
icke heller äger få ersättning för motsvarande andel av de kostnader, som nedlagts
på själva vattenkraftanläggningen, samma skäl syntes i förevarade fall tala för
längre tid som i fråga om arrende av staten tillhörigt vattenfall med skyldighet för
arrendatorn att vid arrendetidens utgång utan gottgörelse överlämna vattenkraftanläggningen.
Enligt Konungens befallningshavandes i Västernorrlands län åsikt
borde den tid, under vilken en vattenverksägare skulle vara fri från de ifrågavarande
förpliktelserna, högst väsentligt utsträckas. Vattenfallsstyrelsen finner det visserligen
angeläget, att en viss frist i det förevarande avseendet beredes vattenkraftindustrien,
men håller före, att då otvivelaktigt flera strömfall finnas, beträffande
vilka man icke utan förfång för de allmänna intressena kan medgiva så lång frist,
som kommittéerna ifrågasatt, det lämpligaste vore, att det överlämnas åt vattendomstolen
att i varje särskilt fall bestämma den tid, under vilken en vattenverksägare
må förunnas frihet från att utan gottgörelse avstå vatten eller fallhöjd för tillgodoseende
av allmänna ändamål. Något hinder från det allmännas sida syntes ej
heller böra föreligga för att vattenverksägaren efter nämnda tids utgång vid förnyad
prövning erhölle en eller flera nya tidsfrister å exempelvis tio eller tjugu år
i sänder.

I likhet med kommittéerna anse de sakkunniga det vara av stor vikt, att den,

Strömfall,
som bebyggas
jämlikt
vattenlagen ■

176

som bebygger ett vattenfall, erhåller trygghet mot risken att kanske kort efter det
byggnaden fullbordats nödgas finna sig i förlust av en del utav vattenkraften utan
ersättning för vare sig själva kraften eller de nedlagda byggnadskostnaderna. En
dylik risk skulle otvivelaktigt vara ägnad att motverka benägenheten att på utbyggandet
av vattenfall nedlägga de störa kostnader, som därmed i regel äro förenade.
Det synes därför oundgängligt att stadga en viss tid efter ett falls bebyggande, under
vilken förpliktelserna enligt 6 § icke bliva i all sin stränghet tillämpliga. Å andra
sidan måste det noga tillses, att ej de företag av mera allmän natur, om vilka det
i nyssnämnda § är fråga, under längre tid än som ur berörda synpunkt är nödvändigt
förhindras eller försvåras. Det synes de sakkunniga som om kommittéförslaget i
denna del vore i det stora hela väl avvägt. Om emellertid ett företag av större allmän
betydelse redan vid den tid, då bebyggandet av ett strömfall ifrågakommer,
vunnit den aktualitet, att företaget med sannolikhet kan väntas komma till stånd
inom en nära liggande framtid, skulle det icke stå i överensstämmelse med de allmänna
intressenas rätt till kungsådran att lämna strömfallets ägare en så vidsträckt
frihet som den av kommittéerna föreslagna. Hava förberedelser till företaget redan
vidtagits i den omfattning, att frågan om företagets bringande till utförande .synes
när som helst mogen till avgörande, bör lämpligtvis beslut i anledning av ansökningen
om tillstånd till strömfallets bebyggande icke meddelas, förrän tillfälle lämnats
företagets intressenter att i vederbörlig ordning påkalla prövning, om och på vilket
sätt de båda företagen kunna jämsides utföras eller åt vilketdera av dem företräde
bör givas. Kan denna utväg icke anlitas, synes under vissa förhållanden medgivandet
till byggnadsföretaget böra förknippas med en inskränkning i den trygghet stadgandet
om vissa frihetsår eljest skolat medföra för byggnadens ägare. En dylik
inskränkning bör dock ifrågakomma endast om sannolika skäl föreligga till antagande,
att ett företag av allmän betydelse inom de närmaste åren kommer att igångsättas,
och allenast om detta företag kan sägas vara av betydenhet. Vid avgörande,
huruvida det väntade företaget är av betydenhet, torde hänsyn böra tagas till företagets
omfattning ej blott i och för sig utan även i förhållande till byggnadsföretaget.

På grund av vad nu anförts har väl det av kommittéerna föreslagna stadgandet
bibehållits i sak oförändrat, men genom ett nytillagt andra stycke har det lämnats
vattendomstolen befogenhet att i ovan angiven riktning göra avvikelse från
det allmänna stadgandet. Åt den nya bestämmelsen har givits sådan avfattning,

177

att domstolen äger förfara så som i varje fall finnes lämpligast. Något hinder finnes
således icke, att domstolen exempelvis föreskriver att, om ett väntat företag, vars verkställande
skulle medföra borttagande av fallhöjd, kommer till utförande inom viss
tid, fallägaren är utan inskränkning underkastad förpliktelsen att utan ersättning
vidkännas en tredjedel av den därigenom uppkomna förlusten i vattenkraften, men
att efter utgången av denna tid den fallägaren i första stycket tillförsäkrade förmånen
åter inträder.

För den händelse på grund av särskilda omständigheter bebyggandet av ett
strömfall medför ovanligt höga kostnader i förhållande till den vattenkraft, som kan
tillgodogöras, synes å andra sidan för att säkerställa fallägaren i fråga om de nedlagda
kostnadernas ersättande en förlängning böra kunna medgivas av de i första
stycket angivna tider. Jämväl härom har bestämmelse införts.

Av den avfattning 6 § i kommittéförslaget erhållit framgår icke med tydlighet,
huruvida den förmån stadgandet avsett att bereda en strömfallsägare gäller jämväl,
för den händelse fråga om avstående av vatten eller fallhöjd uppkommer, efter det
vattendomstolen lämnat medgivande till fallets bebyggande, men innan byggnaden
hunnit fullbordas. Med grunden för stadgandet torde det emellertid bäst stämma
överens, att sagda förmån inträder redan därmed, att byggnadsmedgivandet lämnas.
För att tydligt utmärka detta hava de sakkunniga ändrat ordalagen i början av stadgandet.
Det ligger dock i sakens natur, att friheten från kungsådreförpliktelserna
icke gäller för fallägaren, därest på grund av vad i 2 kap. 22 § andra stycket finnes
stadgat byggnadsmedgivandet skulle hava förfallit.

8 § (7 § första stycket och 8 §).

Av skäl, som närmare angivas å sid. 217 och följande i kommittébetänkandet, Strömfall,
hava kommittéerna omfattat den åsikten, att i fråga om sådana vattenfall, som be- "enlig fiifl-8
byggts på grund av tillstånd jämlikt den genom lagen den 20 oktober 1899 gjorda
ändringen i vattenrättsförordningen, bestämmelserna i 6 och 7 §§ (motsvarande 5 års lag.
och 6 §§ i kommittéförslaget) böra utan vidare träda i stället för de i tillståndsresolutionerna
fastställda villkoren, utom i den mån genom dessa särskilda skyldigheter
åläggas fallägaren med avseende å sådana intressen, vilka vid tiden för tillståndets
meddelande redan äro aktuella. I anslutning till ett uttalande i motiven, vari ifrågasatts
att bereda innehavare av dylikt tillstånd, därest han önskade det, tillfälle att
kvarstå under de villkor, varpå den för honom gällande tillståndsresolutionen vore
23—161472

byggd, har vattenfallsstyrelsen hemställt om införande av ett stadgande i denna riktning.
Det synes visserligen de sakkunniga, som om de vidsträcktare förpliktelser eu
tillämpning av bestämmelserna i 6 § skulle medföra för den, som i nämnda ordning
erhållit tillstånd att bygga i kongsådra, särskilt med hänsyn därtill att jämväl avstående
av fallhöjd utan ersättning kan komma i fråga, mer än väl uppvägas av
förmåner i andra hänseenden, bland annat därutinnan, att skyldigheten att utan gottgörelse
avstå vatten begränsas till en tredjedel av hela vattenmängden i fallet ävensom
att tillståndshavaren enligt 7 § kommer i åtnjutande av ett visst antal frihetsår,
under vilka förpliktelserna icke kunna göras gällande. Med hänsyn till svårigheten
att mot varandra väga fördelarna och olägenheterna, sådana de i varje särskilt fall
framträda, samt angelägenheten därav, att en ny lagstiftning icke må lända till förfång
för redan förvärvade rättigheter, hava dock de sakkunniga ansett det lämpligt
att biträda vattenfallsstyrelsens berörda hemställan, detta desto hellre som fördelen
enligt 7 § på grund av de i saigda § vidtagna förändringarna kan komma att väsentligt
inskränkas. Vill tillståndshavaren hellre vara underkastad de i tillståndsresolutionen
föreskrivna villkoren än den nya lagens bestämmelser i det förevarande avseendet,
åligger honom att inom viss tid efter det vattenlagen trätt i kraft därom göra
anmälan hos vederbörande vattendomstol. Att han i sådant fall icke heller äger rätt
att tillgodonjuta den i 7 § stadgade förmånen är uppenbart.

Emellertid bör den nu nämnda valrätten icke tillerkännas innehavare av tillstånd,
vari förbehåll gjorts om skyldighet för honom att underkasta sig ny lagstiftning.
Detta förbehåll, som intagits i samtliga från och med den 30 augusti 1907
utfärdade tillståndsresolutioner med undantag av dem, varigenom kronan erhållit rätt
att överbygga kungsådran dels i Dalälven vid Älvkarleö och dels i Dule älv vid
Porjus, har avfattats i någon mån olika. Till en början användes den formuleringen,
att tillståndshavaren skulle vara underkastad »den ytterligare inskränkning i rätten
att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran, som kunde föranledas av ny lagstiftning
beträffande vattenrätten och därmed sammanhängande ämnen». Enligt de under
år 1911 givna resolutionerna skulle ägaren av den byggnad, vilken avsågs med tillståndet.
vara skyldig att finna sig i »de jämkningar i avseende å nyttjandet av vattnet
i kungsådran», som etc. (lika som ovan). Under år 1912 och 1913 hette det,
att byggnadens ägare skulle vara underkastad »de ytterligare villkor rörande rätten
att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran», som etc., och under de senaste åren slutligen
hava använts ordalagen »den ytterligare inskränkning i eller de ytterligare
villkor för rätten att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran», som etc. Oaktat den

179

sålunda förekomna olikheten i förbehållets avfattning torde åt detsamma under alla
förhållanden vara att tillmäta den betydelsen, att tillståndshavaren är pliktig att
underkasta sig de i ny vattenlagstiftning intagna bestämmelserna till skydd för de
till kungsådran anknutna intressena. Det synes vid sådant förhållande icke böra
bero på honom, huruvida dessa bestämmelser skola bliva för honom gällande eller icke.
Då emellertid den i 6 § stadgade skyldigheten för en ström fallsägare att utan gottgörelse
vidkännas en tredjedel av den genom fallhöjds borttagande uppkomna förlusten
i vattenkraft innebär eu utökning i de förpliktelser, som enligt tillståndsresolutionen
åligga fallägaren, synes billigheten fordra, att i fråga om nämnda skyldighet
inskränkning icke må kunna göras i den förmån, som genom stadgandet i 7 §
första stycket är fallägaren tillförsäkrad. Beträffande skyldigheten att avstå vatten
bör däremot bestämmelsen i 7 § andra stycket vinna tillämpning även med avseende
å sådana strömfall, varom i 8 § är fråga, dock allenast om påstående därom göres
inom viss tid. Enligt en i övergångsbestämmelserna intagen föreskrift skall dylikt
påstående anhängiggöras hos vederbörande vattendomstol genom ''stämningsansökan
och i fråga om behandlingen gälla vad beträffande stämningsmål är i 11 kap. stadgat.

Såsom förut nämnts hava de sakkunniga ansett, att kungsådrä skall för framtiden
finnas i de vattendrag och delar av vattendrag, där lågvattenmängden uppgår
till 5 sm1, men att däremot den omständigheten, att beträffande annat vattenområde
domstol förklarat kungsådrä hava av ålder funnits, icke skall föranleda,
att kungsådrä även enligt den nya lagen finnes där. I konsekvens härmed hava
de sakkunniga i förevarande § föreslagit att, om jämlikt nya lagen kungsådrä icke
finnes i strömfall, som bebyggts enligt tillstånd på grund av 1899 års lag, de förpliktelser,
vilka må hava vid tillståndets meddelande ålagts fallägaren att avstå
vatten eller fallhöjd till förmån för framdeles ifrågakommande företag, icke skola
gälla efter det vattenlagen trätt i kraft. De fall, beträffande vilka detta stadgande
kommer att äga tillämpning, äro endast några få.

9 § (7 § andra stycket).

I fråga om sådana vattenfall, vilka vid den tid, då vattenlagen träder i kraft, äro
bebyggda, utan att Konungens tillstånd jämlikt 1899 års lagstiftning därtill förvärvats,
ävensom sådana fall, som efter nämnda tidpunkt bebyggas i enlighet med
domstols på grund av äldre lag meddelade beslut, har i kommittéförslaget såsom
regel föreskrivits, att stadgandena i 6 § om skyldighet för fallägaren att utan er -

Strömfall,
som bebyggts
jämlikt
äldre
lag utan tillstånd
av
Konungen.

180

Strömfall,
som till olika
delar bebyggts
på

skilda tider.

sättning vidkännas minskning i vattenmängd eller fallhöjd icke skola lända till
efterrättelse, såvitt angår den vattenmängd och fallhöjd, som ägaren lagligen äger
tillgodogöra sig. Från denna regel, mot vars riktighet invändning icke torde kunna
göras, har emellertid stadgats undantag såtillvida, att såsom villkor för den medgivna
friheten från berörda skyldighet föreskrivits, att ägaren skall inom viss tid
göra ansökan om inskrivning rörande byggnaden i vattenboken samt få denna ansökan
bifallen. Anledningen till detta undantag har varit en önskan, att efter äldre
lag tillkomna vattenkraftanläggningar måtte så snart som möjligt varda inskrivna
i vattenboken. Hur behjärtansvärt detta syfte än är, har det dock synts de sakkunniga
icke vara lämpligt att av nämnda praktiska skäl göra avsteg från vad som måste
anses vara det principiellt riktiga. De fördelar i trygghetshänseende, som äro förenade
med inskrivning i vattenboken, äro för övrigt så stora, att det bör kunna förväntas,
att ägare av äldre vattenbyggnader redan för att komma i åtnjutande därav
skola finna det angeläget att utan dröjsmål söka dylik inskrivning. De sakkunniga
hava alltså i det förevarande stadgandet gjort den ändringen, att friheten från förpliktelserna
enligt 6 § kommer att gälla utan undantag beträffande strömfall, som
utan tillstånd jämlikt 1899 års lag bebyggts redan innan vattenlagen träder i tilllämpning,
naturligtvis under den förutsättningen, att byggnaden är enligt förut
gällande lag oantastlig, liksom i fråga om fall, som sedermera utan dylikt tillstånd
bebyggas i enlighet med beslut, meddelat på grund av äldre lag.

10 § (9 §).

Den i första stycket vidtagna ändringen är endast av formell natur. Yad
beträffar stadgandet i andra stycket synes den av kommittéerna föreslagna avfattningen,
särskilt med hänsyn till vad i motiven anförts, kunna föranleda den tolkningen
att, om en strömfallsägare på grund därav, att fallet blivit enligt äldre lag
bebyggt för .utnyttjande av en del av vattnet, ej är skyldig att utan ersättning vidkännas
minskning i den sålunda tillgodogjorda vattenmängden, den ersättningsfria
andelen skulle, därest återstoden av fallet utbygges i enlighet med den nya lagen,
för all framtid vara inskränkt till allenast en tredjedel av den vattenmängd, för
vars tillgodogörande sistnämda byggnad gjorts. Detta torde emellertid icke överensstämma
med grunden därtill, att det vatten, som utan ersättning skulle stå kungsådreintressena
till buds, blivit bestämt till en tredjedel av hela vattenmängden. I den
mån sagda andel rymmes inom det vatten, som icke tillgodogjorts genom den äldre

181

byggnaden, bör den i fall av behov kunna i sin helhet tagas i anspråk, dock naturligtvis
med iakttagande av den övergångstid, som på grund av 7 § kan ifrågakomma.
I syfte att förebygga angivna oriktiga tolkning hava de sakkunniga i viss män omformulerat
det förevarande stadgandet.

12 § (ny).

Därest den nu gällande föreskriften om kungsådras öppenhållande icke bibe- Andra all hålles,

är det uppenbarligen av vikt, att alla de intressen, till vilkas skydd nämnda frusen som

föreskrift tillkommit, varda vederbörligen tillgodosedda. Enligt vattenrättsförordnin gen

skall, såsom förut nämnts, kungsådran hållas öppen — utom för allmän sam- fria fram rinnande.

färdsel, flottning och fiskens gång — även för annat allmänt ändamål, hör närvarande
torde det visserligen icke vara möjligt att angiva något annat allmänt intresse,
som har gagn av vattnets fria framrinnande, än de i 6 § av förevarande kap. omförmälda.
Å andra sidan kunna emellertid framtida förhållanden icke så överblickas,
att man bestämt kan säga, att ej framdeles dylika nu okända intressen kunna göra
sig gällande. De böra således icke lämnas ur räkningen. I de under senare år utfärdade
resolutioner, varigenom tillstånd lämnats att i kongsådra göra dammbyggnad,
har också förbehåll plägat intagas därom, att »för den händelse dammanläggningen
framdeles skulle befinnas utgöra binder för behörigt tillgodoseende av något allmänt,
i resolutionen ej särskilt omnämnt ändamål, dammägaren skall vara skyldig att
efter domstols bestämmande antingen, såvitt det för ändamålets tillgodoseende finnes
nödigt, återställa vattnets fria lopp i kungsådran eller, där det finnes tillräckligt,
bekosta och för framtiden underhålla de anordningar, som till följd av dammbyggnaden
i kungsådran anses erforderliga».

Genom det i denna § föreslagna stadgandet hava de sakkunniga velat likställa
de nu nämnda intressena med dem, som särskilt omnämnts i 6 § och till vilkas förmån
där föreskrivits skyldighet för vattenägare att utan ersättning finna sig i förlust av
vatten, i den mån förlusten icke överstiger en tredjedel av hela vattenmängden.

Sagda skyldighet kommer således att gälla även i förhållande till andra allmänna
ändamål, vilka äro beroende av vattnets fria framrinnande. Då av naturliga skäl
6 § icke innehåller föreskrift, i vilken ordning det skall bestämmas, om och i vilken
utsträckning vatten må tagas i anspråk för där omnämnda ändamål, har —
i motsats till vad förhållandet är i ovannämnda, vid tillstånd att bygga ii kongsådra
förknippade villkor — icke heller i 12 § utsagts, vilken myndighet det till -

182

kommer att föreskriva om vidtagande av anordningar för återställande helt eller
delvis av vattnets fria lopp. Av 11 kap. framgår emellertid, att fråga om tillämpning
av de förevarande bestämmelserna räknas till vattenmål och således skall upptagas
av vattendomstol.

13 § (ny).

Ersättning Tydligt är, att förlust av vattenmängd eller fallhöjd för ägaren av ett strömfall
skador, kan medföra och, saframt fallet är bebyggt, i regel också medför skada utöver den,
som själva kraftförlusten i sig innebär, ävensom att ägaren, för den händelse ersättning
skall utgå för förlusten i vattenkraft, är berättigad till gottgörelse jämväl för
dylik skada. Hans rätt härutinnan framgår, såvitt fråga är om företag enligt vattenlagen,
av bestämmelserna i 9 kap. samt, där förlusten föranledes av företag av
annan art, utav de författningar, som därvid komma till tillämpning beträffande
ersättningens bestämmande. Däremot är det icke lika givet, att gottgörelse för
sådan följdskada, som nyss nämnts, bör tillkomma fallägaren, därest han är pliktig
att utan ersättning vidkännas förlusten av vatten eller fallhöjd. För de intressen,
till vilkas skydd de i förevarande kap. givna bestämmelserna om skyldighet i sistnämnda
hänseende tillkommit, skulle gagnet av bestämmelserna i viss mån minskas,
om i allt fall följdskadorna skulle ersättas., Emellertid synes spörsmålet, om ersättning
härutinnan skall lämnas, böra besvaras olika, allt eftersom skadan sammanhänger
med förlust av vattenmängd eller med minskning i fallhöjd. Skyldigheten
att utan ersättning avstå vatten till förmån för sådant företag, som omiförmäles i
6 §, är i själva verket endast en direkt utveckling av det gällande påbudet, att kungsådrans
vatten skall rinna fritt. Då genom upphävandet av detta påbud möjlighet
beredes en fallägare att tillgodogöra sig jämväl vattnet i kungsådran, får han i
stället ikläda sig risken att, när så påfordras, återställa vattnet till de intressen,
som äro med detsamma förknippade. Det torde vid sådant förhållande vara fullt
berättigat, att de åsyftade företagen, i den mån det av dem i anspråk tagna vattnet
icke behöver ersättas, jämväl fritagas från skyldigheten att gottgöra den skada
och de kostnader, som kunna föranledas av vattnets avstående. Yad däremot beträffar
förpliktelsen för ägare av strömfall, där kungsådra finnes, att utan ersättning
vidkännas viss del av den kraftförlust, som uppstår genom borttagandet av fallhöjd,
utgör denna förpliktelse eu nyhet, som icke direkt kan härledas ur påbudet om kungsådrans
öppenhållande. Skyldigheten synes därför här icke böra utsträckas så långt,
att fallägaren betages en del av ersättningen även för följdskadorna, syunerligast

L83

som dessa vid borttagande av fallhöjd kunna i regel antagas bliva väsentligt större
än då fråga är om minskning i vattenmängd. Såsom följdskada i nu nämnda meningkan
emellertid icke betraktas skada, som på grund av fallhöjdens borttagande uppkommer
å befintliga vattenverksbyggnader. Enligt stadgandet i 9 kap. 11 § utgöra
vattenverksbyggnaderna en del av vattenkraften såtillvida, att ersättning för
tillgodogjord vattenkraft omfattar jämväl gottgörelse för byggnaderna. Härav torde,
såsom kommittéerna framhållit, följa att, därest borttagandet av fallhöjd medföi
förlust av tillgodogjord vattenkraft, någon särskild ersättning icke ifrågakommer
för den tredjedel av vattenverksbyggnaderna, som motsvarar den ersättningsfria
andelen av vattenkraften. Om däremot genom fallhöjdsminskningen tillgodogörandet
av en återstående del av fallet försvåras eller fördyras, innebär detta en följdskada,
som bör i dess helhet ersättas ägaren.

14 § (ny).

Såsom bekant hava genom de sista årtiondenas stora framsteg å det elektrotekniska
området möjlighet beretts att överföra den av vattenkraften alstrade energien kraft f„r
till platser, belägna fjärran från det strömfall, varur kraften hämtats. Denna ut- V9
veckling kan — hur glädjande den ur andra synpunkter än må vara — understundom
leda därhän, att den ort, där kraften tidigare kommit till användning, vanligen för förädling
av ortens produkter av ena eller andra slaget såsom för sågverksdnft, kvarnrörelse,
hemslöjd eller småindustri, går miste om de förmåner, som förut kommit
orten till godo till följd av kraftkällans belägenhet inom densamma. En dylik situation
kan också komma att föreligga såsom en följd därav, att hela den förefintliga
krafttillgången, även om densamma icke bortledes från orten, dock uteslutande tages
i anspråk för de större industriella kraftbehovens tillgodoseende. Det kan sålunda
inträffa att, ''ehuru själva kraftkällan är belägen inom orten och de ledningar, var- ^
igenom kraften överföres, äro dragna mitt igenom dess betbyggda delar, befolkningen
inom orten dock saknar tillgång på de jämförelsevis små kraftbelopp, som erfordras
för tillgodoseende av behovet av kraft för jordbruk, hantverk, småindustri, belysningsändamål
m. m. Ett dylikt förhållande kan enligt de sakkunnigas mening icke
anses vara ur allmän synpunkt tillfredsställande. Tvärtom framstår det såsom en
icke oviktig uppgift för lagstiftningen å detta område att, samtidigt som vattenkraftens
utnyttjande i största möjliga mån underlättas, sörja för att ortens be -

184

rättigade intressen i förevarande hänseende tillgodoses — en åtgärd, varigenom
i viss mån också motverkas de olägenheter, som skulle uppstå, därest den från åtskilliga
håll befarade monopoliseringen av vattenkraften kommer att i framtiden göra
sig gällande. I detta sammanhang må ock erinras, att i den norska koncessionslagstiftningen
upptagits stadganden av denna innebörd.

Då ''bestämmelserna om den i förevarande § upptagna skyldigheten för ägaren
av en kraftanläggning att tillhandahålla kraft för tillgodoseende av ortens kraftbehov
erhållit sin plats i 1 kap., äger detta förhållande sin förklaringsgrund däri.
att nämnda skyldighet enligt de sakkunnigas mening är att betrakta såsom en inskränkning
i ägarens rådighet över vattnet till förmån för samhälleliga intressen
och sålunda ur rättslig synpunkt är av likartad beskaffenhet som de förpliktelser,
vilka grunda sig på tillvaron av kungsådra. Såsom redan i annat sammanhang
framhållits, synes någon tvekan icke kunna råda om lagstiftningens befogenhet
att i den utsträckning, som nu skett, begränsa den enskildes rådighet.

Den i förevarande § upptagna skyldigheten för en strömfallsägare att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd har icke ansetts böra åvila kraftanläggningar
oberoende av deras storlek. Anledningen till att de mindre anläggningarna undantagits
har varit, att åläggandet av en dylik skyldighet beträffande sistnämnda anläggningar,
samtidigt som skyldigheten för dem kunde bliva relativt mera besvärande,
icke synts äga samma betydelse ur allmän synpunkt. De kraftbelopp, som
härigenom komme att ställas till ortens förfogande, bleve alltför ringa. Dessutom
torde redan på grund av förhållandenas egen natur de mindre kraftanläggningarnas
kraftproduktion till större delen komma att finna användning inom den kringliggande
bygden.

Vid avgörande, huruvida en kraftanläggning är av den storlek, som i förevarande
§ angives såsom förutsättning för §:ens tillämplighet å anläggningen, bör
hänsyn tagas till hela den krafttillgång, för vars tillgodogörande anläggningen tillkommit.
Något avdrag får således icke ske för sådan vattenkraft, som tagits i anspråk
på grund av något av stadgandena i 2 kap. 5, 6, 7 och 23 §§ och för vilken
ersättning eventuellt utgår medelst kraftöverföring. Hur förhållandet mellan strömfallets
olika ägare inbördes skall ordnas, är en fråga, som upptages till behandling
i 9 kap. För bedömande av den rättsställning, som i förevarande hänseende är
förenad med byggnaden, är det däremot utan betydelse, om strömfallet är uppdelat
på en eller flera ägare. Avgörande härutinnan är således allenast storleken av den
vattenkraft, som tillgodogöres genom en och samma utbyggnad. Vid bestämmande

185

av vattenkraftens storlek hava de sakkunniga utgått från den vattenkraft, som kan
uttagas vid oreglerat lågvatten. Denna ståndpunkt har sin grund i den uppfattningen,
att åläggandet av ifrågavarande skyldighet bör så nära som möjligt ansluta
sig till strömfallets naturliga beskaffenhet och således vara oberoende av de mer
eller mindre tillfälliga åtgärder, som vidtagits eller komma att vidtagas för att
förändra vattenföringen i vattendraget.

Under det att frågan, huruvida skicklighet enligt denna § må åläggas ägaren
av ett strömfall, är beroende av, förutom strömfallets, de tillämnade vattenverksbyggnadernas
storlek, bestämmes omfattningen av strömfallsägarens förpliktelse med
hänsyn till det kraftbelopp, som beräknas medelst det installerade maskineriet bliva
uttaget i anläggningen. Uppenbarligen bör hänsyn härvid icke tagas till sådant
maskineri, som endast kommer till användning såsom reserv för annat i anläggningen
installerat maskineri. Anledningen till nyss berörda åtskillnad har varit
den, att man ansett det bliva alltför betungande för strömfallsägaren, om till grund
för dennes förpliktelser enligt förevarande § skulle läggas ett kanske avsevärt
större kraftbelopp än det, som komme att uttagas vid byggnaden.

Enligt förslaget skall frågan, huruvida och i vilken omfattning åläggande bör
givas strömfallets ägare enligt förevarande §, avgöras samtidigt med att medgivande
lämnas till fallets bebyggande. Det första spörsmålet, som härvid inställer sig, är
givetvis, om byggnaden är av den storlek, att stadgandena i 14 § överhuvudtaget
äro tillämpliga å byggnaden. Därest så finnes vara förhållandet, återstår att bestämma
omfattningen av det kraftbehov, som föreligger eller inom en överskådlig
framtid kan antagas komma att göra sig gällande inom bygden samt i vad man detta
behov bör tillgodoses från den ifrågavarande kraftanläggningen. På grundval av
det resultat, som sålunda erhålles, fastställes inom den i lagen angivna gränsen den
andel av den uttagna kraften, som skall av ägaren tillhandahållas. Ur allmän synpunkt
skulle det emellertid vara föga tillfredsställande, om nämnda avgörande gjordes
bindande för all framtid och möjligheten sålunda uteslötes att anpassa storleken
av den för bygden bestämda kraften efter de mera betydande växlingarna i det
kraftbehov, som vid skilda tider gör sig gällande inom bygden. Av denna anledning
bör tillfälle beredas de å ömse sidor intresserade parterna att efter viss
tids förlopp göra frågan om ortskraftens storlek till föremål för ny prövning. Denna
prövning skall uppenbarligen ske efter samma grunder, som länt till efterrättelse
vid det första fastställandet, och bör således jämväl vid densamma gälla, att orts -

24—161472

186

kraften icke må bestämmas till större belopp än den i §:en angivna tjugondelen
av den kraft, som beräknas bliva uttagen i anläggningen.

De i denna § meddelade bestämmelserna böra uppenbarligen icke äga tillämpning
i avseende å vattenkraft, som tillgodogjorts redan jämlikt äldre lag. Därest vid en
byggnad, som uppförts enligt äldre lag, åtgärd vidtages på grund av medgivande,
som lämnas enligt den nya lagen, i ändamål att möjliggöra uttagandet av mera vattenkraft
än förut, synes det däremot icke kunna bliva föremål för någon befogad invändning,
om §:ens bestämmelser göras tillämpliga å den sålunda vunna ökningen i
uttagbar vattenkraft. De sakkunniga hava också ansett en dylik tillämpning böra
äga rum. För att emellertid skyldigheten att tillhandahålla kraft skall bliva av
någon verklig betydelse för orten, har det ansetts lämpligt att låta densamma inträda
först då ökningen uppgår till visst belopp. Detta belopp har, då fråga är
om ytterligare utbyggnad av själva strömfallet, fastställts till trehundra t-urbinhästkrafter
vid lågvatten. Därest ökningen bär sin grund i åtgärd, varigenom
vattenframrinningen i vattendraget regleras, har sagda belopp bestämts till trehundra
turbinhästkrafter antingen i medeltal eller ock vid lågvatten. Att alternativa bestämmelser
ansetts erforderliga beträffande regleringsföretag sammanhänger därmed,
att dessa företag — ehuru syftet med dem väl i allmänhet är att åvägabringa en
ökning av lågvattenföringen — dock någon gång kunna hava till ändamål att utjämna
vattenföringen i vattendraget icke under den egentliga lågvattenperioden utan
under någon annan del av året.

Enligt §:ens andra moment skall anspråk från ortsinnevånarnas sida att komma
i åtnjutande av den för ortens räkning bestämda kraften anhängiggöra® medelst ansökan
hos vattendomstolen. Att för behandlingen av dessa ärenden valts den för
ansökningsmålen bestämda ordningen, har skett för att bereda samtliga intresserade
tillfälle att härvid framföra sina önskemål och på detta sätt möjliggöra, att frågan
om den för ändamålet tillgängliga kraftens fördelning mellan olika avnämare ävensom
övriga i samband därmed stående frågor utan allt för mycken omgång i ett sammanhang
bringas till sin lösning.

Vattendomstolens beslut bör innehålla de villkor, varunder kraftleveransen skall
äga ram. Bland dessa villkor ingår också det pris, som skall av avnämaren erläggas
för levererad kraft. Liksom motsvarande bestämmelse i den norska koncessionslagstiftningen
har jämväl föreskriften i andra momentet om prisets storlek byggts å den
grundsatsen, att priset icke må sättas högre än till den levererade kraftens produktions -

187

kostnad med ett tillägg för skälig affärsvinst. Enligt de norska koncessionslagarnas
stadgande i detta ämne skall sistnämnda tillägg utgöra tjugu procent av produktionskostnaden;
varjämte i sistnämnda kostnad skall inräknas sex procent ränta ä anläggningskapitalet.
Anläggningskapitalet innefattar uppenbarligen fallets värde
samt kostnaden för dess utbyggnad jämte anskaffande av erforderlig maskinell utrustning.
Till produktionskostnaden bör åter hänföras ränta på anläggningskapitalet,
direkta driftutgifter, avskrivningar å byggnader och maskiner samt kostnaden
för underhåll och administration. Om anläggningskapitalet antages utgöra 500 kr.
pr hästkraft samt produktionskostnaden — däri inräknad sex procent ränta å anläggningskapitalet
-- fastställes till elva procent av anläggningskapitalet, kommer enligt
de norska koncessionslagarnas bestämning av priset detsamma pr hästkraft att
utgöra 55 kr. + 1/6 • 55 kr. = 66 kronor och enligt motsvarande stadgande i föreliggande
förslag 55 kr. + Vbo • 500 kr. = 65 kr. I §:en har emellertid icke, såsom skett
i de norska lagarna, intagits någon bestämmelse, att räntan å anläggningskapitalet
skall beräknas efter en räntefot av sex procent. Enligt de sakkunnigas mening bör
vattendomstolen äga befogenhet att bestämma räntan efter den räntefot, som i varje
fall prövas skälig.

Då storleken av den kraft, som beräknas bliva uttagen i strömfallsägarens anläggning,
icke utgör ett konstant kraftbelopp utan är underkastad växlingar allt
efter vattendragets olika vattenföring, blir härav en följd, att jämväl den kraftuttagning,
som skall ske för bygdens räkning, i stort sett maste anpassas efter de
nu anmärkta förhållandena. För att med bygdekraften må kunna tillgodoses de
ändamål, som avses med densamma, synes det emellertid vara oeftergivligt, att befogenhet
tillägges vattendomstolen att från denna regel göra vissa avvikelser. Uppenbarligen
böra dessa avvikelser icke utsträckas utöver vad som med hänsyn till båda
parternas intressen kan anses skäligt. De sakkunniga hava sökt att åt denna uppfattning
giva ett uttryck uti den i andra momentet intagna föreskriften om kraftens
fördelning å olika tidsperioder.

De bestämmelser, som av vattendomstolen meddelas angående pris och övriga
villkor för kraftleveransen, tarva för att motsvara de föreliggande förhållandena att
tid efter annan underkastas revision. Möjlighet härtill lämnas genom hänvisningen
till stadgandet i 9 kap. 29 §.

188

Rubrik.

Definition.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

Enligt den i kommittéförslaget begagnade överskriften till förevarande kapitel
handlar detsamma om byggande i vatten och därmed likställda åtgärder. Yilka de
likställda åtgärderna äro, framgår av förslagets 34 §, vari föreskrives, att kapitlets
stadganden om byggande i vatten skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
i fråga om vattens bortledande, grävning och sprängning i vatten samt andra åtgärder
till förändring av vattnets djup eller läge.

I några av de över förslaget avgivna utlåtandena har hemställts om inarbetande
av nyssnämnda föreskrift i 1 §, vilken hemställan synts de sakkunniga böra
på det sättet efterkommas, att i andra stycket av 1 § intagits bestämmelse därom,
att vad i vattenlagen (således ej blott dess 2 kap.) stadgas om byggande i vatten
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om berörda åtgärder. Härigenom vinnes
den fördelen, att den på ett flertal ställen i kommittéförslaget begagnade formuleringen
»byggande i vatten och därmed likställt arbete» e. d. kan förkortas.

På grund av sagda ändring hava i rubriken till 2 kap. orden »och därmed likställda
åtgärder» såsom överflödiga kunnat uteslutas.

1 § (1 och 34 §§).

Såsom av kommittéernas motiv (s. 229 och följ.) framgår, har man sökt att
åt denna § giva en sådan avfattning, att till byggande i vatten kommer att hänföras
varje anläggning eller åtgärd av mera stadigvarande natur, som berör ett
vattenområde, detta oavsett det ändamål, som med anläggningen eller åtgärden
avses.

För att bringa denna enligt de sakkunnigas åsikt riktiga grundtanke till ett"
ännu tydligare uttryck har i första punkten av första stycket en redaktionell
ändring vidtagits. De sakkunniga hava emellertid härvid icke funnit skäl före -

189

ligga att, såsom av vattenfallsstyrelsen och teknologföreningen ifrågasatts, ytterligare
utöka de på byggnad i vatten upptagna exemplen; de föreslagna »fiskebyggnad»
och »flottningsbyggnad» synas för övrigt såsom sådana olämpliga ui
den synpunkten, att däri icke kommer till uttryck byggnadens beskaffenhet utan
allenast dess ändamål. Det har ansetts riktigare att välja ett, såvitt möjligt,
allmänt uttryck för byggnader, som icke äro att hänföra till de först uppräknade
damm, bro, brygga, vall eller hus.

I anledning av stadgandet i andra punkten av §:ens första stycke, att till
byggande i vatten skall hänföras varje ändrings- eller reparationsarbete a en vattenbyggnad
nedom högsta vattenlinjen, varmed enligt motiven avses högsta kända
vattenståndet, har hydrografiska byrån framhållit, att det syntes tvivelaktigt, om
den absoluta högvattennivån hade den betydelse för reparationer och ändringar å
vattenbyggnader, som i kommittéförslaget tillagts densamma, och om man icke i
stället borde vid denna frågas bedömande utgå från det normala högvattenståndet.
Denna åsikt kunna de sakkunniga icke biträda. Med normalt högvattenstånd torde
byrån avse det vattenstånd, som utgör medeltalet av de årligen förekommande högsta
vattenstånden under ett så stort antal år som möjligt. Vid en exceptionell flod kan
således vattenståndet stiga väsentligt högre än det normala högvattnet. Under sådana
förhållanden torde det vara uppenbart att, därest man överhuvudtaget vill bibehålla
den i §:en uttryckta principen, att varje byggnad, som kan inverka på vattenståndet,
är att anse såsom vattenbyggnad, jämväl ändrings- och reparationsarbeten å sådan
byggnad nedom det vattenstånd, som är det högsta kända, böra hänföras till byggande
i vatten. I anledning av byråns anmärkning har emellertid uttrycket »högsta
vattenlinjen» utbytts mot »högsta kända vattenståndet».

Mot det nyssnämnda stadgandet om ändrings- och reparationsarbete å en vattenbyggnad
har i vissa utlåtanden riktats den anmärkningen, att detsamma syntes
vara väl strängt, enär det förmenades komma att medföra, att för dylikt arbete alltid
skulle erfordras föregående tillstånd av vattendomstolen, vilket i vissa fall vore
i högsta grad hindersamt. Den sålunda gjorda anmärkningen synes lämpligen böra
upptagas till närmare behandling vid 20 § av förevarande kapitel.

2 § (14 §).

Den i 14 § av kommittéförslaget intagna bestämmelsen att byggnad i vatten
skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång

Ändringar
och reparationer.

Allmän

princip.

190

Kommittéförslagets

2 §■

Anmärk ningar.

och olägenhet för annan, har synts böra såsom uttryckande den allmänna principen
i fråga om det sätt, varpå en vattenbyggnad må utföras, sättas före de särskilda
regler, som i sådant avseende givas i kapitlet. Åt den ifrågavarande bestämmelsen
bör enligt de sakkunnigas mening givas den tolkningen, att det däri
brukade ordet »annan» begagnas såsom ett gemensamt uttryck för alla motstående
intressen, evad de ä,ro av enskild eller allmän innebörd.

3 och 4 §§ (2 och 3 §§).

Kommittéförslagets 2 kap. 2 § innebär i förhållande till gällande lagstiftning
ändring dels därutinnan, att byggande i vatten tillätes, även om annan egendom än
jord och fiske därigenom skadas och även om skadan förorsakas annorledes än medelst
vattnets uppdämning, dels ock såtillvida, att den i vattenrättsförordningen stadgade
förutsättningen för rätt att bygga till skada för annans egendom, nämligen att
skadan prövas vara ringa mot nyttan, utbytts mot bestämmelsen, att den nytta,
som vinnes av vattenbyggnaden, skall i värde uppgå till minst dubbelt mot skadan.

Mot ändringen i förstnämnda hänseende bär i de över förslaget avgivna utlåtandena
någon anmärkning icke gjorts. Däremot har man på flera håll ställt sig
betänksam gent emot den föreslagna proportionen mellan nyttan och skadan.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län har i sagda avseende anfört
huvudsakligen följande. Det industriella intresset i fråga om vattenkraftens tillgogörande
vore ett mycket viktigt intresse, visserligen förnämligast ett privatintresse,
men genom sin återverkan på samhällets ekonomiska utveckling även ett stort statsintresse.
Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke detta intresse blivit i förslaget
mer än erforderligt och mera än det för en sund samhällsutveckling kunde
vara nyttigt tillgodosett vid konflikter med såväl jordbruksintresset som det allmännas
intresse. Sålunda syntes den i förslaget intagna bestämmelsen, att den skada,
som genom byggande i vatten finge tillfogas annans egendom, kunde uppgå till
hälften mot nyttan av byggnaden, knappast ägnad att i önskvärd mån skydda
jordbruket. Redan vid dämningsföretag, som genomförts på grund av nu gällande
lag, hade klagomål yppats, att jordbruksintresset i konkurrens med vattenkraftsintiesset
hade svårt att göra sig gällande. Såsom exempel härå anföres Skagerns
reglering. Vid nämnda företag hade skadan å jord och fiske enligt uppgift beräknats
till 231,423 kronor 42 öre, under det att nyttan uppskattats till 1,725,000 kronor.
»Med detta exempel för ögonen och med hänsyn till de betydande värden, som indu -

191

strien rör sig med i förhållande till jordbruket, torde man kunna antaga, att det skulle
komma att fordras ofantliga jordbruks vidder för att i förevarande avseende hava någon
betydelse gent emot en större kraftanläggning. Det synes dock vara att tänka
på, om ej ur statsekonomisk och social synpunkt det med hänsyn till framtiden kan
vara viktigt att icke alltför mycket låta det industriella intresset i detta fall taga
övermakten.»

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande
framhållit, hurusom rätten att bygga i vatten så, att andras egendom därigenom
skadas, innebär ett betydande ingrepp i äganderättsförhållandena till förmån för
enskilda personer eller bolag. Anledningen därtill, att en dylik rätt i allt fall medgåves,
kunde icke vara annat än den så att säga nationalekonomiska nytta, som ett
vattenbyggande av detta slag ansåges medföra. Under dessa förhållanden måste
man med yttersta noggrannhet tillse, att en sådan nytta verkligen uppstode och icke
i stället en nationalekonomisk förlust. Enligt kommittéförslaget skulle visserligen
vid jämförelse mellan nytta och skada endast den direkta skadan och intrånget tagas
i beräkning, men härtill komme, att ersättningen utginge med femtio procents förhöjning,
att gottgörelse skulle givas jämväl för sekundär skada samt rena affektionsvärden,
att i vissa fall hela fastigheter måste lösas, vilken lösen alltid måste komma
att innebära förlust för inlösaren, samt slutligen att skada å den byggande tillhörig
egendom ej medräknades. Vore man nu förvissad om, att »nyttan» alltid kunde
riktigt beräknas, skulle kanske något litet överskott kunna uppstå, men detta torde
sällan eller aldrig bliva händelsen. Varken förslagets lagtext eller dess motiv lämnade
någon upplysning om, hur nyttan skulle beräknas, men förmodligen skulle
det tillgå så, att från den beräknade kraftvinsten, tänkt försåld eller använd efter
ett visst pris, avdroges kostnaderna för byggande av vattenverket med vad därtill
hörde. Man hade således att göra med uteslutande ovissa värden; ovisst vore, om
kraften kunde säljas eller finna användning, kanske på flera år; ovisst vore priset;
byggnadskostnaden vore synnerligen oviss, sällan eller aldrig hölle den sig inom
de beräknade gränserna, och slutligen vore, som på många ställen i motiven framhölles,
våra nederbörds- och avrinningsförhållanden så litet kända, att även här
felberäkningar kunde uppstå. Med hänsyn till det av kommittéerna själva anmärkta
förhållandet, att vattenkraftens viktigaste konkurrent, ångkraften, genom bränslebesparande
förbättringar å maskiner o. d. visade tendens att bliva billigare än
vattenkraften med det pris denna numera i allmänhet betingade, kunde för övrigt

192

vad som uu vore vinst om några år lätt bytas i förlust. På grund av vad sålunda
anförts syntes den föreslagna relationen mellan nytta och skada icke vara lyckligt
avvägd. Enligt förvaltningsutskottets åsikt borde för tillåtligheten av ett vattenbyggnadsföretag
fordras, att nyttan uppginge till minst tre gånger skadan. — Förvaltningsutskottet
anmärker i detta sammanhang beträffande stadgandet i 3 § enligt
kommittéförslaget, att även den omständigheten, att ett avsevärt antal jordbrukare
skulle lida skada till sin jord, borde utgöra hinder för ett tillämnat företag.

Jämväl lantbruksingenjören A. V. Nordin uttalar tvivelsmål, huruvida jordbruksintresset
genom den föreslagna lydelsen av 2 § blivit i tillfredsställande mån
tillgodosett, samt föreslår, att för tillåtlighet av företag, varigenom skada skulle
vållas å annan tillhörig egendom, uppställes som villkor, att nyttan skall motsvara
minst fyra gånger skadan å jord samt två gånger skadan å annan egendom. Nordin
framhåller vidare det anmärkningsvärda däri, att, såsom i kommittéernas motiv
närmare utvecklats, skadan å den byggande själv tillhörig egendom icke skall tagas
i beräkning vid jämförelsen, en åsikt, som vore ur nationalekonomisk synpunkt
oriktig.

I anledning av vad lantbruksingenjören Nordin sålunda anfört yttrar lantbruksstyrelsen,
att det av honom i fråga om proportionen mellan nytta och skada framställda
förslaget väl vore förtjänt av beaktande, men att styrelsen dock ansåge sig
icke hava anledning att frångå kommittéförslaget i denna del. Beträffande skada
å fiske framhåller styrelsen, att det vore önskvärt, om möjlighet lämnades vattendomstolen
att i undantagsfall vägra medgivande till ett tillämnat byggande, även
om nyttan vore minst dubbel mot skadan. Styrelsen påpekar vidare, hurusom
genom byggande i vatten jordbrukets ställning ofta försämrades med hänsyn till
framtida torrläggningsföretag. Ett dylikt företag skulle kanske varit fullt lönande,
därest ersättningen för t. ex. ett strömfall, som måste utgrävas, fått utgå allenast
med fallets värde före dess bebyggande. Sedan byggnaden kommit till stånd, bleve
torrläggningsföretaget omöjliggjort till följd av de ökade kostnaderna, och jordägarna
ginge alltså miste om den vinst, som jordens torrläggning eljest skolat medföra.
Detta förhållande vore så mycket mera förtjänt av beaktande som det ökade
värde, vilket tillfördes den byggandes anläggning genom rätten till uppdämning å
annans mark, ofta uppginge till mångdubbelt mot ersättningen för jordskadan.

Vattenfallsstyrelsen ställer sig visserligen tveksam, huruvida den i 2 § föreslagna
relationen mellan nytta och skada vore väl avvägd med hänsyn därtill, att

nyttan icke sällan vore rätt oviss och ställd på framtiden, men anser sig dock ej
böra framställa annan anmärkning mot stadgandet än att detsamma bör förtydligas
därhän, att vid prövning av frågan om tillåtligheten av ett tillämnat byggande i vatten
hänsyn skall tagas allenast till nyttan av den åtgärd, som vållar skadan, och ej
till nyttan av byggnaden i dess helhet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, teknologföreningen och vattenkraftföreningen
uttala sin anslutning till förslaget i fråga om proportionen mellan nytta och
skada. Sistnämnda förening yttrar därjämte: »Vid beräkning av den nytta, som
det tillärnade företaget medför, bör hänsyn tagas till icke blott den nytta, som
tillskyndas anläggaren själv, utan även till den nytta, som tillskyndas andra. Vid
anläggande av ett vattenverk, särskilt vid utloppet från en sjö, inträffar det nämligen
ofta, att vattenverksägaren önskar få rätt att höja lågvattenytan, men samtidigt
medelst utvidgning av utloppet möjliggör en sänkning av högvattenytan. Därigenom
tillskyndas sålunda strandägarna och möjligen även ägare av ovanför liggande
strömfall å ena sidan en skada genom lågvattenytans höjning, å andra sidan
en nytta genom högvattenytans sänkning. Sistnämnda nytta bör även inräknas, då
det gäller att avväga nyttan av företaget mot skadan. Vidare medför en dylik
reglering just vid utloppet av en sjö ofta en jämnare vattentillgång även för nedanför
liggande vattenverk och strömfall samt ökar därigenom dessas värde. Det kan
lätt tänkas, att den, som äger själva utloppet ur sjön, kan finna med sin fördel förenligt
att ensam på egen bekostnad utföra en reglering av sjöns vattenstånd. Det
kan ock tänkas, att förhållandena äro sådana, att han icke kan tvinga ägarna av
nedanför liggande strömfall och vattenverk eller strandägarna vid sjön att deltaga
i vattenregleringen och således företaget icke kommer in under föreskrifterna i 7 kap.
i vattenlagen. Den som således vill till fleras nytta ensam bekosta en reglering av
en sjö bör, då det gäller att avgöra, huruvida företaget skall tillåtas eller icke,
få rätt att tillgodoräkna sig afl den nytta, som företaget kan komma att medföra,
icke blott för honom själv utan även för andra. Ett förtydligande av § 2 i denna
riktning synes erforderligt.» Föreningen uttalar vidare, att vid bestämmande av
ersättning för skada, som genom byggande i vatten tillskyndas annan, avdrag bör
ske för värdet av den nytta, som samtidigt beredes honom genom företaget.

20—161472

194

Tvångsrätt Genom den förändring i de naturliga avrinnings- eller vattenståndsförhållanför/yggande
dena> som byggande i vatten ofta kan medföra och som jämväl i allmänhet åsyftas
i vatten. me(j byggnaden, måste givetvis — så många och olikartade som de intressen äro, vilka
anknyta sig till ett vattendrag eller en vattensamling — konflikter i skilda hänseenden
uppstå. Lika uppenbart torde emellertid vara att, därest man skall kunna vinna
det ändamål, som tillämnas med byggnaden, det ofta icke kan undvikas, att andra
av vattnet eller dess fria framrinnande beroende intressen i viss mån måste tåla intrång
i sin rätt eller kanhända rent av uppoffras. Sanningen härav har också kommit
till erkännande redan uti det av 1865 års vattenrättskommitté avgivna betänkandet,
där i denna fråga yttras: »Skulle man i vattenrätten utgå från den på andra
rättsförhållanden tillämpliga satsen, att ingen må vidtaga någon åtgärd, som är en
annan till skada, vore därmed varje möjlighet avskuren såväl att på ett nyttigt
sätt använda vattnet som att skydda sig mot dess skadliga verkningar.» Denna
grundsats om det större intressets företräde framför det ringare och mindre viktiga
har jämväl sedan lång tid tillbaka varit i lagstiftningen tillämpad i fråga om sådant
byggande i vatten, som framstått för uppfattningen såsom ett mera direkt förverkligande
av ett allmänt eller samhälleligt ändamål, t. ex. inrättande av allmän farled
eller allmän flottled eller företag för jords torrläggning. Beträffande åter byggande
i vatten, som sker i sådant syfte som plägat betecknas såsom privatekonomiskt
— härmed avses i främsta rummet vattnets tillgodogörande såsom drivkraft
—- hava som bekant åsikterna i detta hänseende starkt brutit sig. Att så länge företag
av detta slag huvudsakligen betraktades ur den enskilde företagarens synpunkt
rättsuppfattningen ställde sig främmande inför en lagstiftning, varigenom den ©ne enskilde
med anlitande av en honom tillerkänd legal tvångsrätt på en annan enskilds
bekostnad skulle beredas ökade förvärvsmöjligheter, är ej ägnat att väcka förvåning.
Enligt de sakkunnigas mening har emellertid denna fråga numera i och med den
stegrade allmänt ekonomiska betydelsen av tillgodogörandet av landets vattenkraft
inträtt i ett helt annat läge. Frågan om de »vita kolens» tillgodogörande har antagit
allt betydelsefullare dimensioner för ett lyckligt fullföljande av vårt folks ekonomiska
kamp för oberoende och välstånd. Men det är ej allenast för den ekonomiska
striden mellan nationerna, som detta spörsmål har sin vikt. Vattenkraften har
numera i allt högre grad jämväl i en annan mening trätt i samhällets tjänst. Omsatt
i elektrisk energi har vattenkraften allt mer och mer kommit till användning
för husliga behov, för jordbruk, för småindustri och hantverk. Tack vare till -

195

gången på vattenkraft hava ej blott städer och större samhällen utan jämväl stora
områden av landsbygden kunnat ''elektrifieras’. En fortsatt utveckling i denna riktning
torde ur allmän synpunkt vara högeligen önskvärd, ej minst med hänsyn därtill,
att den ökade trevnad och de lättare levnadsvillkor, som den elektriska energiens
spridande på landsbygden åstadkommer, synas ägnade att motverka den på vissa
håll allt mer framträdande benägenheten hos lantbefolkningen att övergiva hembygden
och söka sin utkomst i städerna. Helt säkert skulle det därför icke stå i
överensstämmelse med en klok samhällspolitik, om åt företag av detta slag skulle
förvägras den tvångsrätt, som enligt erfarenhetens vittnesbörd är nödvändig för deras
främjande.

Medgivandet av en dylik tvångsrätt måste givetvis i varje särskilt fall hava Tvångsrättill
förutsättning, att de värden, som genom byggnaden skapas, ur samhällelig och
allmänt ekonomisk synpunkt väga mera än de värden, som i följd av byggnaden
tillintetgöras. Vid de sakkunnigas överläggningar har framkastats den tanken,
huruvida man icke för rätt att genom byggande i vatten göra skada å annan tillhörig
egendom eller förnärma allmänna intressen borde i stället för den föreslagna proportionen
mellan nytta och skada uppställa det allmänna villkoret, att byggnadens betydelse
ur allmän synpunkt vore övervägande i förhållande till den därav föranledda
skadan. Genom ett dylikt stadgande skulle en viss överensstämmelse uppnås med
expropriationslagstiftningen. Även om till stöd för en dylik lösning kunna framföras
starka skäl, hava likväl de sakkunniga ansett sig böra biträda kommittéförslaget
därutinnan, att en viss bestämd proportion mellan nyttan och skadan bör i lagen
fastslås. Vid företag av rent allmän natur, för vilkas genomförande expropriationsrätt
är medgiven, saknas ofta hållpunkter för beräkning av företagets ekonomiska
utsikter. I många fall åsyftas med företaget ej heller ett ekonomiskt utan ett
allmänt ändamål av helt annan natur. Detta gäller icke ens tillnärmelsevis i lika
hög grad om de företag, varom nu är fråga. Dessa avse i första hand, för sin
tillkomst beroende såsom de i regel äro av det enskilda initiativet, tillgodoseendet
av ett ekonomiskt intresse; och deras ställning i detta hänseende låter också bestämma
sig med relativt stor tillförlitlighet. Genom ett alltför allmänt avfattat
stadgande skulle dessutom åt vederbörande vattendomstol, vilken enligt såväl kommittéernas
som de sakkunnigas förslag har att avgöra frågan om byggnadens tillåtlighet,
lämnas alltför ringa ledning. Den ojämnhet i rättstillämpningen, som med
ett dylikt stadgande bleve oundviklig'', skulle lätt komma att för den enskilde, som

196

Proportionen
mellan
nytta och
skada.

Nyttans bestämmande.

utsattes för tvånget att till förmån för annan enskild avstå eller tåla skada å sin
egendom, framstå såsom godtycke. Ej minst ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet
torde därför vara önskvärt att erhålla mera bestämda och såvitt möjligt
objektiva hållpunkter för prövningen härutinnan. Att vid den jämförelse mellan
nyttan och skadan, som enligt kommittéförslaget erfordras för avgörande av byggnadens
tillåtlighet, hänsyn endast kan tagas till värden av ekonomisk beskaffenhet,
måste visserligen karaktäriseras som en svaghet, men de menliga följderna härav
torde till stor del undvikas, därest man, såsom i kommittéförslaget i viss mån redan
iakttagits, ej låter det resultat, vartill man från den ekonomiska utgångspunkten
kommit, i varje fall vara utslagsgivande, utan lämnar möjligheten öppen till dess
korrigering iir allmänna och samhälleliga synpunkter.

De sakkunniga, som alltså i princip ansluta sig till kommittéförslaget i denna
del, anse sig emellertid böra tillstyrka vissa ändringar och förtyd] iganden, huvudsakligen
i överensstämmelse med framställda anmärkningar.

Oemotsägligt torde vara, att den för rättigheten att taga annans egendom i anspråk
erforderliga proportionen mellan nytta och skada bör — såväl då fråga är om
jordbruksskada som annan skada — bestämmas sålunda, att det kan med full visshet
antagas, att företaget ur nationalekonomisk synpunkt är till gagn. Emellertid torde
de garantier, som i sådant avseende krävas, böra göras särskilt starka, då det gäller
en näring, vilken såsom jordbruket ännu alltjämt i vårt lands näringsliv intager
främsta platsen ur såväl ekonomisk som samhällelig synpunkt. Väl torde de farhågor,
som understundom yppats, att kommittéförslagets ifrågavarande bestämmelser
skulle i tillämpningen leda till ett för landets jordbruk i dess helhet menligt
resultat, kunna betecknas såsom väsentligt överdrivna, men försiktigheten torde i
allt fall bjuda, att man i denna fråga iakttager en viss varsamhet, synnerligast som
det icke blivit på ett övertygande sätt ådagalagt, att för ett ändamålsenligt tillgodogörande
av landets vattenkraft något oundgängligt behov skulle föreligga av en så
omfattande tvångsrätt gent emot jordbruket som den av kommittéerna föreslagna.

På grund av det nu anförda hava de sakkunniga enats om att föreslå den ändringen
i kommittéförslaget att, då genom byggande i vatten skada skulle tillskyndas annan
tillhörig åker eller äng, för företagets tillåtlighet skall erfordras, att nyttan
uppgår till minst tre gånger skadan.

För att vid den prövning, som enligt 3 § (kommittéförslagets 2 §) skall äga
rum, erhålla ett ur nationalekonomisk synpunkt såvitt möjligt riktigt resultat bör

ej nyttan av byggnaden i dess helhet jämföras med den sammanlagda skadan,
utan, på sätt vattenfallsstyrelsen påpekat, hänsyn tagas till å ena sidan allenast
den nytta, som vinnes genom den skadegörande åtgärden, och a den andra skadan
av just denna åtgärd. Detta föranleder därtill att, om för ett byggande i vatten
äro ifrågasatta åtgärder av skilda slag, vilka var för sig skulle vålla skada å
annans egendom, eu särskild prövning kan komma att äga rum beträffande tillåtligheten
av varje åtgärd för sig. En strömfallsägare önskar, för att anföra ett exempel,
vid bebyggandet av sitt strömfall uppdämma vattnet i vattendraget ovan fallet
en meter. Redan efter en halv meters uppdämning skulle annans egendom skadas.

Nyttan av uppdämningen mellan en halv meter och en meter uppgår efter avdrag
för byggnadskostnad till 20,000 kronor emot en skada å annan tillhörig jord av
allenast 1,000 kronor. Emellertid vill fallägaren jämväl genomföra en sådan hushållning
med vattnet, att detsamma må under vissa tider helt och hållet innehållas.
Härigenom skulle skada tillfogas ett nedanför liggande verk. Nyttan av den tillämnade
byggnaden komme, därest den skadegörande hushållningen tillätes, att stiga
med ytterligare 18,000 kronor, under det att skadan för det nedan belägna verket
skulle uppgå till 15,000 kronor. Jämfördes här den sammanlagda nyttan av åtgärderna
i fråga med den sammanlagda skadan, skulle strömfallsägarens båda påståenden
bifallas. Bedömas åtgärderna däremot var för sig, är det allenast den påyrkade
dämningen, som kan medgivas.

Stor vikt ligger givetvis däruppå — något som i detta sammanhang må särskilt Nytta för

d YlYl Cl Yl ClYl d 6 7

framhållas -—• att nyttan beräknas efter såvitt möjligt objektiva och för olika fall byggande.
enhetliga grunder. En fråga av stor principiell betydelse, som härvid gäller att
avgöra, är, huruvida vid prövningen av en byggnads tillåtlighet hänsyn må, på sätt
vattenkraftföreningen påyrkat, tagas jämväl till nytta, som genom byggnaden beredes
annan än den byggande (företagaren). Det kan visserligen ej förnekas, att vid
byggande i vatten sådan nytta ofta uppkommer, särskilt vid företag med syfte att
reglera vattnets framrinning. Lika litet som vid tillämpning av gällande lag härutinnan
någon hänsyn torde hava tagits till nyttan av en sådan reglering för annan
än företagaren — möjligen med en inskränkning, varför skall redogöras i det följande
— lär någon ändring i berörda avseende hava i kommittéförslaget åsyftats.

Härtill synes så mycket mindre anledning hava förelegat som kommittéerna på annat
sätt, nämligen genom bestämmelserna i 7 kap. av sitt förslag, beträffande dylika
företag sökt tillgodose de synpunkter, som av föreningen framhållits. Bibehållas
nyssnämnda bestämmelser, torde det näppeligen kunna anses följdriktigt, att vid

198

ett regleringsföretag företagaren skulle äga att till stöd för företagets tillåtlighet
åberopa sig å dess nytta för annan under andra villkor än som i samma bestämmelser
angivas. Det torde för övrigt ur rent saklig synpunkt vara välgrundat, att lagstiftningen
icke i alltför bög grad underlättar möjligbeten för en enskild att, hur ringa
och obetydlig den på hans egendom belöpande nyttan av företaget i förhållande till
den därav föranledda skadan än vore, sätta i gång ett företag av den ekonomiska
omfattning och med de vittgående verkningar för andra, som ofta känneteckna en
vattenreglering.

Om således vid avgörandet av frågan om en vattenbyggnads tillåtlighet allenast
nyttan för den eller de byggande kan komma i betraktande, är däremot vad vattenkraftföreningen
för övrigt framhållit förtjänt av uppmärksamhet. Enligt allmänna
skadeståndsregler torde gälla att, om samma egendom genom en åtgärd tillskyndas
såväl nytta som skada, nyttan under vissa betingelser må gå i avräkning å skadan.
Det tillkommer icke de sakkunniga att i detta sammanhang närmare gå in på spörsmålet,
under vilka förutsättningar en dylik utjämning må anses tillåten. Otvivel # aktigt

torde emellertid vara, att sådan är berättigad i det fall, att en vattenreglering
för samma jord är dels till gagn genom vattenståndets sänkning under vegetationsperioden
och dels till skada genom minskade odlingsmöjligheter till följd av höjt
vattenstånd under andra tider; och det synes jämväl med visst fog kunna ifrågasättas,
huruvida icke detsamma bör gälla även t. ex. då olika jordområden, tillhörande
samma fastighet, hava det ena skada och det andra gagn av ett vattenbyggnadsföretag.

Byggnads- Vid den jämförelse, som skall äga rum mellan nyttan och skadan, utgör, såsom

kostnader. ^ av c]e återgivna yttrandena framhållits, byggnadens s. k. bruttonytta den
ena utgångspunkten. Då fråga är om byggande för tillgodogörande av vattenkraft,
bestämmes denna nytta med hänsyn till det värde, vattenkraften äger i tillgodogjort
skick. I jämförelsens andra led bör åter, enligt vad i ett annat yttrande
erinrats, upptagas hela den kapitalförlust, som ur nationalekonomisk synpunkt
vållas genom byggnaden. I denna förlust ingår ej allenast den skada, som tillfogas
annans egendom, utan också skadan å den byggande tillhörig egendom ävensom de
kostnader, som äro förenade med byggnadens utförande. Det har ansetts lämpligt
att till förebyggande av missuppfattning bringa det anmärkta förhållandet till uttryck
i lagtexten. Med hänsyn därtill, att det belopp, vartill kostnaden för byggnadens
utförande och skadan å den byggandes egendom må skattas, bör ingå i jämförelsen
utan förhöjning, bär emellertid det i anledning härav gjorda tillägget till

§:en givits det innehåll, att nämnda belopp före jämförelsen skall avräknas från den
kapitaliserade nyttan och den egentliga jämförelsen avse det sålunda erhållna beloppet
och den skada, som genom byggnaden vållas å annans egendom.

Enligt vad kommittéerna i motiven till 2 § uttalat, skall vid skadans beräkning
hänsyn endast tagas till den »direkta» skadan, ej till »sekundär» sådan. Såsom skada.
exempel på en dylik sekundär skada anföres det fall, att ägaren av ett hus nödgas till
följd av skada å huset genom uppdämning flytta sin förut där bedrivna affärsrörelse
till en annan plats och därigenom möjligen får avkastningen på rörelsen för kortare
eller längre tid minskad. Ehuru det understundom torde erbjuda svårigheter att
skilja på de båda angivna slagen av skada, synes till stöd för en sådan åtskillnad
tala, att en tillfällig skada, som i det anförda exemplet omnämnts, ur nationalekonomisk
synpunkt icke kan antagas äga någon betydelse.

Enligt allmänna rättsregler torde frågan, huruvida och i vilken utsträckning Skall hinder
skada tillfogas annans egendom, böra bedömas efter egendomens beskaffenhet och tida torrvärde
vid tidpunkten för vidtagande av den åtgärd, varom fråga är. Att dock vid till

prövningen härav hänsyn jämväl bör i viss mån tagas till de utvecklingsmöjligheter, skada?
som i fråga om odling eller eljest må beträffande viss egendom förefinnas och vilka,
därest vattenbyggnaden ej mellankommit, med sannolikhet skulle hava förverkligats,
kan ur nationalekonomisk synpunkt icke möta motsägelse och är jämväl betingat
därav, att förhandenvaron av sådana möjligheter alltid torde inverka å egendomens
värde. I detta sammanhang hava de sakkunnigas uppmärksamhet särskilt
fästs å ett förhållande, som jämväl berörts av lantbruksstyrelsen i dess förut återgivna
utlåtande, nämligen att genom byggande i vatten understundom uppkommer
hinder för framtida torrläggning av jord till följd av de ökade kostnader genomförandet
av ett dylikt företag efter byggnadens tillkomst skulle kräva. Denna
fråga synes vara desto mera beaktansvärd som det kan tänkas ofta bero pa en ren
tillfällighet, vilketdera företaget som först kan bringas till stånd.

Vad angår den ståndpunkt gällande rätt i detta hänseende intager, bör framhållas
att, där fråga är om kungsådras överbyggande, Konungens tillstånd härtill enligt
kungl. kungörelsen den 20 oktober 1899 skall föregås av utredning angående bland
annat, huruvida »vattenavledningsföretag av större omfattning, vilket framdeles
skulle kunna komma till stånd, skulle omöjliggöras eller i avsevärd mån försvåras».

Skulle så vara förhållandet, bör, såsom framgår av föredragande departementschefens
yttrande vid proposition till 1899 års riksdag angående ändring i vissa delar

200

av 1880 års vattenrättsförordning, tillstånd till kungsådrans överbyggande icke
lämnas.1 Är fråga om byggande i vattendrag, där kungsådra ej finnes, synes lagligheten
av en sådan byggnad icke röna inverkan av den omständigheten, att åtgärder
för jords torrläggning, som framdeles kunde hava åvägabragts, genom byggnaden
omintetgöras eller försvåras.2 Vid prövning enligt 10 § i gällande vattenrättsförordning
av en vattenbyggnads tillåtlighet torde sålunda ej heller avseende
fästas vid ett påstående i denna riktning.

Då enligt kommittéförslaget byggande i sådana vattendrag, som enligt förslaget
äro att hänföra till större vattendrag, beträffande byggnadens tillåtlighet är underkastat
samma villkor, som eljest gälla för byggande i vatten, finnes i förslaget icke
upptagen någon bestämmelse, att sådant byggande må kunna förvägras av den
grund, att därigenom torrläggningsföretag skulle hindras eller försvåras. Däremot
är enligt stadganden i 1 kap. av förslaget torrläggningsintresset i de större vattendragen
såtillvida tillgodosett, att strömfallsägaren är underkastad en väsentlig inskränkning
i den rätt till ersättning för i anspråk tagen vattenmängd eller fallhöjd,
som eljest skulle hava tillkommit honom. I fråga om byggnad i andra vattendrag
synes kommittéförslaget i den förevarande frågan ansluta sig till samma uppfattning,
som vunnit gillande i rättstillämpningen. Det må emellertid i detta sammanhang
erinras, att genom de beträffande sättet för en vattenbyggnads inrättande i kommitteforslaget
meddelade bestämmelserna torrläggningsintresset skulle komma att
intaga en i viss mån gynnsammare ställning än förut (se 2 kap. 13 §).

Därest en byggnad i vatten kan bringas till stånd utan förändring av de rådande
vat tenståndsförhallandena, synes allenast den omständigheten, att ett tilltänkt torrläggningsföretag
skulle till följd av vattenbyggnadens förefintlighet omöjliggöras
eller forsvåras, icke rättsligen kunna för den byggande medföra någon som helst
förpliktelse att avstå från byggnadsföretaget. Ett motsatt förhållande skulle otvivelaktigt
framstå som en lika stor obillighet som om en jordägare med stöd av lag
skulle kunna tillhållas att till förmån för ett framtida företag, t. ex. för anläggande
av en järnväg eller en farled, för vilket med sannolikhet ett honom tillhörigt område
komme att tagas i anspråk, å sagda område icke uppföra byggnader eller eljest vidtaga
åtgärder, varigenom dess värde ökades. Allenast för det fall att, efter det fråga
om expropriation blivit väckt, ägaren vidtagit åtgärden i uppenbar avsikt att erhålla

Hungl. llaj:ts prop. nr 5.''

*• . V,4®;115 ls“ * ''• *• * »

201

högre ersättning, är lian enligt gällande expropriationsiwrfattning icke berättigad
till gottgörelse för det ökade värde, som genom sådan åtgärd tillförts egendomen.
Beträffande vattenbyggnadsföretag återfinnas stadganden i nyssnämnda hänseende
i 9 kap. 12 och 64 §§, motsvarande 54 och 55 §§ i kommittéförslaget.

Ett i väsentlig mån annat förhållande synes komma ,att föreligga, därest genom
eu vattenbyggnad förorsakas förändring av det rådande vattenståndet och genom
denna förändring — även om skada icke uppkommer å jorden i dess befintliga skick
— dess torrläggning dock försvåras eller förhindras. Med den grundsats, å vilken
vår vattenlagstiftning vilar och sannolikt av ålder vilat, torde någon ovillkorlig rätt
att till men för annans egendom förändra de naturliga vattenståndsförhållandena
icke förefinnas. Det förbud mot dämning, som möter i de svenska medeltidslagarna,
avsåg väl i fråga om skada å jord endast åker och äng, men, såsom 1870 års vattenrättskommitté
framhållit, torde förklaringen härtill vara att söka däri, att enligt
dåtida förhållanden dämningsskada å jord av annat slag icke tillmättes någon ekonomisk
betydelse. Ehuru åt ifrågavarande förbud i 20 kap. 2 § byggningabalken av
1734 års lag givits en mera allmängiltig avfattning, i det att såsom otillåtet förklaras
varje byggande i vatten annan till men, är val sannolikt, att ej heller med
detta stadgande avsetts annan skada än sådan, varigenom vållades minskning i jordens
förutvarande avkastning. Först med det i början av 1800-talet allt starkare
framträdande intresset för sjösänknings- och avdikningsföretag synes uppmärksamheten
hava fästs å det hinder för jords uppodling, som de åt vattenverken medgivna
dämningsrättigheterna ofta medförde. Vid 1812 års riksdag uttalades ock av ständerna
den önskan, att en lag måtte utfärdas, som möjliggjorde för jordägare, vilkas
jord fördränktes av äldre vattenverk, att avbörda sig denna last. I anledning härav
uppdrogs åt lagkommittén att utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet, vilket
uppdrag resulterade i den under den 20 januari 1824 utfärdade kung!, förordningen
angående ändring och utrivning av vattenverk, som genom uppdämning
skada jord och hindra dess odling. I 1 § av denna förordning stadgades att, då vattenverk,
som lagligen tillkommit och av laga beskaffenhet är, vållar uppdämning,
varav jord fördränkes eller odling av jord hindras, jordägaren må påfordra, att verket
under vissa villkor ändras, flyttas eller helt och hållet utrives. I förordningen avhandlas
väl sålunda endast utrivning, förändring eller flyttning av vattenverk, som
tillkommit i laga ordning, och är följaktligen rätten härtill, såsom i förordningens
3 § stadgas, betingad därav, att ersättning gives åt vattenverksägaren. Redan denna
26—161472

202

utgångspunkt synes emellertid antyda, att en dämning, varigenom jords uppodling
hindrades, icke i och för sig betraktades såsom laglig. Ett stöd för nämnda antagande
synes också i viss mån kunna hämtas ur kung! brevet till kammarkollegium
den 28 december 1822 och en i anledning av nämnda brev utav kollegium den 24 januari
1823 utfärdad kungörelse. I denna kungörelse heter det att, i anledning av vad
rikets ständer föreslagit och hemställt i fråga om nödvändigheten, att förekomma de
skador och hinder i odlingsväg, som genom uppdämningar för fisken och vattenverk i
allmänhet uppkomme, Kungl. Maj:t täckts giva kollegium tillkänna, att till förekommande
därav, att ej genom vattenverks anläggning sådan uppdämning må förorsakas,
som skadar ovanför, på längre eller kortare avstånd belägna ägor eller genom vattnets
innehållande på annat sätt åstadkomme men, Kungl. Maj:t funnit gott förordna, att
till ett fullkomligt utredande av detta förhållande, vilket alltid borde ske vid
undersökningar för nya kvarnars eller andra vattenverks anläggning, en fullständig
efter vetenskapliga grunder anställd avvägning av vattendraget med tillstötande
vattenområde i allmänhet borde äga rum. Det torde, särskilt med hänsyn till det
vid denna tid pågående lagstiftningsarbetet å den defensiva vattenrättens område
—• redan under år 1815 hade lagkommittén i-detta ämne framlagt ett förslag — icke
kunna bliva föremål för tvekan, att genom 1822 års kungl. brev just åsyftades
att förhindra uppkomsten av sådana dämningsrättigheter, vilkas skadliga verkningar
den blivande torrläggningslagstiftningen skulle hava till ändamål att avlägsna.
Denna uppfattning förstärkes ytterligare av det förhållandet, att nämnda
kungl. brev jämväl i annat hänseende innehåller bestämmelser till förmån för torrläggningsintresset.
Sålunda stadgas däri — jämväl i överensstämmelse med ständernas
hemställan — att strömfall å kronohemmans eller annan kronojords område,
vilka till »farleders öppnande, sjöars och kärrs uttorkning, ovanför belägna ägors befriande
från översvämningar med mera dylikt» kunde för den därav härflytande allmänna
nyttan för landet i framtiden komma till användning, icke finge genom
skatteköp avhändas kronan.

Även om det sålunda icke kan anses komma i strid med den svenska vattenrättens
allmänna ståndpunkt att såsom skada betrakta omöjliggörandet eller försvårandet
av en sådan torrläggning av jorden, som med vattenståndets bibehållande vid
dess förutvarande höjd skulle låta sig genomföra, torde olika meningar kunna hysas,
huruvida enahanda synpunkt jämväl kan göras gällande, därest det yttre hindret
för genomförandet av ett torrläggningsföretag utgöres ej allenast av den dämning,

203

varå den byggande för sin vattenbyggnad gör anspråk, utan jämväl av vattendragets
naturliga beskaffenhet. Dämningens betydelse för torrläggningsföretaget beror i detta
fall uppenbarligen på den befogenhet till förändring av vattendraget, som med stöd
av tvångsrätt eller på annan rättsgrund må förefinnas. Är en dylik rätt för handen,
bestämmes dämningens ekonomiska inverkan å företaget genom en jämförelse mellan
företagets ställning å ena sidan under förutsättning att den ifrågasatta dämningen
icke mellankommit och å andra sidan efter inträdet av det förändrade sakläget.
De sakkunniga hava, efter en viss tvekan, anslutit sig till den uppfattningen,
att jämväl i detta fall skada i 3 §:ens mening bör anses föreligga.

Karaktären av den skada, som består i ett genom uppdämning förorsakat hinder Uppskattför
eller försvårande av framtida torrläggning av mark, är tydligtvis en annan än derför jords
den, som kännetecknar skada å jord eller annan egendom i dess befintliga skick, lagning
Den förstnämnda skadan är icke lika påtaglig som den senare. I de flesta fall torde
det vara så gott som omöjligt att erhålla visshet därom, huruvida den torrläggningsmöjlighet,
som genom uppdämningen borttages eller förminskas, skulle, därest
hindret icke mellankommit, av vederbörande jordägare verkligen begagnats. Denna
omständighet såväl som svårigheten att överhuvud fastslå, till vilket belopp skadan
bör skattas, synes böra föranleda, att vid den jämförelse, som enligt 3 § första stycket
kan ifrågakomma, hindret för eller försvårandet av torrläggningen skall tagas i
beräkning allenast en gång. Med andra ord: om vattenbyggnadsföretaget icke medför
annan skada än den nyssnämnda, erfordras för tillstånd till företaget endast,
att nyttan i värde överstiger skadan. Samma skäl tala också för, att den i 9 kap.

48 § (35 § i kom. försl.) upptagna föreskriften, att ersättning för skada å mark till
följd av vattenuppdämning skall beräknas till skadans fulla värde och hälften därutöver,
icke bör vinna tillämpning beträffande sådan skada, varom här är fråga.

Vid den verkställda omarbetningen av ersättningskapitlet har hänsyn tagits härtill.

Av stor vikt är, att utredningen angående skada av ifrågavarande slag begränsas
till sådana proportioner, att den byggande icke i detta hänseende betungas med
oskäliga kostnader. Sålunda torde det icke vara erforderligt att låta nämnda utredning
omfatta en fullständig plan för den torrläggning av jord, som framdeles kan
komma i fråga. Såväl beträffande utrönandet av de möjligheter, som i nämnda hänseende
må förefinnas, som i fråga om fastställandet av det belopp, vartill ett eventuellt
hinder eller försvårande må skattas, måste enligt sakens natur en vidsträckt
befogenhet tillkomma vattendomstolen att förfara efter vad som i varje fall finnes

204

Samhälls intressen.

Skadliga

verkningar.

Jordbruks intressen -

skäligt. Beträffande skadans uppskattning må erinras att, då fråga är om byggande
i kungsådrevattendrag, jämväl bör beaktas den inskränkning i ersättningsskyldighet,
som, då vattenmängd eller fallhöjd tages i anspråk för jords torrläggning, följer
av bestämmelserna i 1 kap., ävensom att storleken av nämnda belopp synes böra röna
inverkan av den mer eller mindre avlägsna tidpunkt, da det kan antagas, att torrläggningen
skulle hava kommit till utförande.

Att med marks torrläggning avses ej blott dikning eller sjösänkning utan jämväl
varje annan åtgärd, såsom exempelvis invallning, vilken har jordens torrläggning
till ändamål, torde vara uppenbart.

Såsom vid 1 kap. erinrats äger den enskilde icke en sådan oinskränkt rådighet
över sin egendom, att genom dess utövning samhällets berättigade intressen må
bringas i fara. Denna åskådning har i fråga om byggande i vatten kommit till uttryck
i det av ålder gällande förbudet mot kungsådras stängande samt beträffande
åtgärder för jords torrläggning i kungl. kungörelsen den 31 december 1879 angående
vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenavledning m. m. Kommittéförslaget
utgår i detta hänseende från den grundtanken, att i allmänhet eu
jämkning är möjlig mellan vattenbyggnadsintresset och de olika intressen av allmän
natur, som äro förknippade med vattnet, så att det förstnämnda kan tillgodoses utan
väsentligt förfång för det eller de andra. Med denna uppfattning blir spörsmålet
gent emot de genom byggnaden berörda allmänna intressena i regel icke huruvida
utan på vad sätt och under vilka närmare villkor byggandet må ske. Flertalet bestämmelser,
som åsyfta att bereda skydd för intressen av detta slag, såsom beträffande
farled, flottled, fiske, klimatiska förändringar o. dyl., återfinnas därför icke
i förslagets 2 och 3 §§ av förevarande kapitel utan först i de stadganden, som avse att
reglera beskaffenheten av en laglig vattenbyggnad. Indirekt kunna ju dessa sistnämnda
sägas jämväl innefatta förbud mot byggande i vatten, varigenom skada
skulle uppkomma för de i stadgandena omhandlade intressena. Allenast för ett särskilt
fall har i 2 kap. av kommittéförslaget upptagits ett med visst undantag allmänt
förbud mot byggande i vatten till förfång för ett samhälleligt intresse, nämligen i
3 §:ens stadgande att, därest byggande i vatten skulle hava till följd, att ett avsevärt
antal bofasta personer berövas dem tillhöriga bostäder, byggnaden i regel ej må
tillåtas.

Under de sakkunnigas arbete har frågan, huruvida ej hänsynen till allmänna
och sociala intressen borde föranleda uppställandet av förbud mot byggande i vatten

205

även i andra fall än de av kommittéerna angivna, varit föremål för ingående överläggningar.
Härvid har särskilt framhållits, hurusom enligt kommittéförslaget icke
lämnades möjlighet att förhindra ett ur nationalekonomisk eller samhällelig synpunkt
förkastligt ödeläggande av odlad eller odlingsbar jord för det fall, att denna
jord uteslutande tillhör den byggande, ett förhållande, som icke stode i överensstämmelse
med de grundsatser, vilka eljest på flera områden under senare tid gjort
sig gällande i lagstiftningen. Uppehållandet och bevarandet av landets jordbruk
vore också, har det påpekats, otvivelaktigt av den vikt att, lika litet som då det gäller
landets skogstillgångar, det finge tillåtas den enskilde att till men för såväl den
närvarande som kommande generationer självrådigt förstöra dess kapitalvärden. Ur
denna synpunkt borde förbudet mot sådant byggande i vatten, som medförde skada,
så avfattas, att detsamma ägde tillämplighet, oavsett om skadan skedde å den byggandes
eller annan tillhörig egendom.

Även om någon meningsskiljaktighet icke torde hysas angående det principiellt
berättigade i en viss, ur nationalekonomisk synpunkt utövad kontroll från statsmakternas
sida, ligger dock i sakens natur, att åsikterna kunna vara delade i fråga
om behovet och omfattningen av en dylik kontroll särskilt beträffande byggande i
vatten. Det kan härvid framhållas, att det ytterst sällan om ens någonsin torde inträffa,
att en person sätter i gång ett vattenbyggnadsföretag av någon betydelse annat
än efter noggranna beräkningar av företagets ekonomiska utsikter, helst som i
varje fall utan sådana beräkningar den kredit, vilken för företagets genomförande i
regel är en nödvändighet, icke lär kunna åvägabringas. De missförhållanden och den
fara för grundkapitalets tillintetgörelse, som påkallat en restriktiv skogslagstiftning,
synas i detta fall knappast vara för handen, och det förefaller de sakkunniga,
som om utan en dylik erfarenhet det icke vore berättigat att i den enskildes rådighet
över sin egendom stadga inskränkningar av den omfattning, som ovan ifrågasatts.
Att däremot, då det gäller att avgöra, om någon genom byggande i vatten
får skada annans egendom, hänsyn bör tagas jämväl till den skada, som tillfogas den
byggande själv tillhörig egendom, har redan i det föregående blivit framhållet.

De sakkunniga hava emellertid i andra hänseenden än det nyssnämnda trott
sig böra till fromma för samhällsintressena fullständiga kommittéförslaget. Såsom
känt uppgår i stora delar av vårt land, särskilt de nordliga, den öppna bygden och
i samband härmed den jord, som tagits eller kan tagas i anspråk för jordbruk, mån -

och sociala
intressen.

206

Fiskeri intressen.

genstädes till en mycket begränsad areal. Det skulle därför med en oinskränkt tillämpning
av den förut angivna allmänna regeln angående proportionen mellan nytta
och skada väl kunna tänkas inträffa, att genom ett vattenbyggnadsföretag, varmed
åsyftas invinnande av stora kraftbelopp, jordbruket i en viss trakt till betydande
del komme att förstöras. Från samhällelig synpunkt torde detta icke vara lyckligt.
Ofta nog är det här fråga om ett i smärre delar på flera händer uppdelat
jordbruk, som kanske stundom ej lämnar ägarna deras fulla levebröd men i allt
fall bidrager till att i bygden kvarhålla en bofast befolkning. Det skulle illa
samstämma med vår tids sociala strävanden, om dessa smabrukarhem utan de mest
tvingande skäl finge uppoffras. I själva verket stå de synpunkter, som i detta fall
göra sig gällande, i det närmaste samband med dem, som i kommittéförslaget föranlett
förbud mot byggande, varigenom ett avsevärt antal personer skulle berövas
sina bostäder. De sakkunniga anse sig på dessa grunder böra föreslå, att byggande i
vatten i allmänhet icke må tillåtas, om därigenom odlad jord till en efter ortsförhållandena
betydande omfattning skulle sättas under vatten eller eljest skadas. Av det
ifrågavarande stadgandets lydelse framgår, att hänsyn skall tagas till jordskadan,
oavsett huruvida jorden tillhör den byggande eller annan.

Uti sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande har, såsom förut anmärkts,
lantbruksstyrelsen framhållit önskvärdheten av att, i överensstämmelse med vad nu
gäller i fråga om överbyggande av kungsådra, byggande i vatten må av hänsyn till
fiskets intressen under vissa omständigheter kunna helt och hållet förbjudas. Till
stöd härför har lantbruksstyrelsen anfört, att en dammbyggnad i det nedre eller
nedersta loppet av ett vattendrag understundom kunde utöva en ödesdiger inverkan
på vandringsfiskens, särskilt laxens, bestånd i vattendraget i dess helhet. Därest
sålunda t. ex. damm byggdes över Mörrumsån i närheten av dess mynning, skulle
laxens strax ovanför belägna lekplatser, vilka vore de kanske bästa och vidsträcktaste
i ån, genom vattenståndets höjande bliva förstörda. Det jämförelsevis mindre
antal lax, som kunde taga sig upp genom en eller flera laxtrappor, skulle ovan dammen
icke finna några för sin lek lämpliga platser. Det skulle bliva mycket svårt,
säkerligen ej möjligt, att genom odling motverka den härav föranledda minskningen
av laxbeståndet. Skulle man däremot, såsom också kunde ifrågasättas, vilja tillgripa
den utvägen att genom penningar utlösa fisket, uppstode helt visst olösliga
svårigheter för bedömandet ej mindre av skadans omfattning än ock av fördelningen
mellan de fiskeberättigade av den ersättning, som borde utgå.

2U7

Vad av lantbruksstyrelsen sålunda framhållits hava de sakkunniga funnit
beaktansvärt. Visserligen skall, vid jämförelsen enligt 3 § första stycket, hänsyn
jämväl tagas till den skada å fiske, som skulle tillfogas fiskeberättigade genom
byggande i vattendraget, och kan sålunda redan genom detta lagrum ett ifrågasatt
byggande i vatten till följd av skada å fiske komma att förhindras. Med hänsyn
till de svårigheter, som emellertid onekligen möta vid bedömande av en dylik skadas
omfattning, samt det allmänna intresse, som knyter sig till fiskets bestånd i de
mera fiskrika vattendragen, tillstyrka de sakkunniga att, därest fiskerinäring av
större betydenhet genom en vattenbyggnad skulle lida väsentligt förfång, byggnaden
icke må tillåtas, ett stadgande, vilket erhållit sin avfattning efter motsvarande
bestämmelse i förut omnämnda kungl. kungörelse den 31 december 1879.

I samband med de nu nämnda tilläggen till kommittéförslagets 3 § har det
synts lämpligt att från 5 kap. 34 och 38 §§ i nämnda förslag hit överflytta de där i
fråga om torrläggningsföretag eller vissa slag därav upptagna förbuden mot åtgärder,
som skulle förorsaka sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom
väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djureller
växtvärld vore att befara, eller som skulle hava till följd, att större fabrik eller
annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller väsentlig
minskning i dess drift införas. Sagda stadganden hava tydligtvis sin stora betydelse
i fråga om sådana vattenbyggnadsföretag, varmed åsyftas reglering av vattnets
avrinning. Enligt den i kommittéförslagets 7 kap. 22 § intagna allmänna hänvisningen
till bestämmelserna i 5 kap. skola också berörda stadganden äga tillämpning
beträffande vattenregleringar. Då emellertid vid den nu verkställda överarbetningen
alla stadganden om torrläggningsföretag tillsvidare uteslutits ur förslaget,
och då regleringsföretag, vid vilka ej är fråga om skyldighet för annan än företagaren
att däri taga del eller om fördelning av kostnaderna mellan flera företagare, skola
anses och behandlas som byggande i vatten enligt 2 kap. (se kommittéförslaget 7
kap. 2 § första stycket samt föreliggande förslag 7 kap. 1 § andra stycket), torde
rätta platsen för omförmälda förbud vara här. Någon berättigad invändning lär
icke kunna göras däremot, att förbuden i fråga sålunda bliva tillämpliga i fråga
om alla vattenbyggnadsföretag, även sådana som ej hava till syfte en reglering
av vattnets framrinning; medgivas må dock, att andra byggnader i vatten än de
sistnämnda mera sällan kunna medföra de genom stadgandena avsedda menliga
påföljderna.

Allmänna
intressen av
annat slaf/.

208

Samhällsnyttiga

verkningar.

Genom den jämförelse, som enligt 3 §:ens första stycke skall äga rum mellan
nyttan och skadan av en vattenbyggnad, kommer väl en sådan byggnads betydelse
ur allmänt ekonomisk synpunkt i regel att klarläggas. Såsom redan förut anmärkts
sträcka sig emellertid verkningarna av ett byggande i vatten ofta vida utöver
det i egentlig mening ekonomiska området; i varje fall äro jämväl ur allmänt
ekonomisk synpunkt understundom dessa verkningar av den beskaffenhet, att de
näppeligen — lika litet som då frågan gäller inrättandet av t. ex. en samfärdselled
— låta sig uppskatta till visst belopp i penningar. I det närmast föregående hava
behandlats vissa skadliga följder i detta hänseende av en vattenbyggnad. Lika
ovedersägligt torde det å andra sidan vara, att den allmänna eller samhälleliga betydelse,
som en vattenbyggnad må äga, icke alltid kommer till ett fullgiltigt uttryck
vid jämförelsen enligt 3 §:ens första stycke. Vid bedömande av denna fråga ligger
onekligen, då det gäller byggnad för tillgodogörande av vattenkraft, en viktig omständighet
uti det ändamål den byggande genom den uttagna kraften ämnar tillgodose.
Helt visst måste eu vattenkraftanläggning, därest med densamma avses
kraftens distribution till ett flertal avnämare för användning såsom drivkraft eller
för belysning, ja, kanske hela den kringliggande bygdens elektrifiering, i regel
anses vara av en vida större allmän betydelse än om med anläggningen åsyftades
kraftens överförande till en avlägsen plats för förbrukning i en ifabrik. Det
torde därför ej heller från allmän synpunkt möta något hinder att i det förra fallet
medgiva en tvångsrätt, som icke må stå till buds i det senare. Den allmänt gängse
uppfattningen att den ort, inom vilken kraftkällan är belägen, i första hand bör erhålla
sitt behov av kraft tillgodosett, torde i detta hänseende ej böra frånkännas betydelse.
En hög grad av samhällsnytta måste likaledes anses förknippad med vattenkraftanläggningar
för samfärdselns behov. Slutligen torde en vattenbyggnad understundom
äga en särskild betydelse för landets näringsliv. I viss bemärkelse kan
ju detta alltid sägas vara förhållandet med en vattenkraftanläggning av synnerligt
stor omfattning, som helt eller till huvudsaklig del står i industriens tjänst.
Emellertid torde allenast anläggningens storlek icke böra medföra, att den tvångsrätt,
som må för anläggningen tagas i anspråk, skall utmätas efter andra grunder än
eljest. Härför erfordras, att ett för näringslivets främjande synnerligen betydelsefullt
intresse på annat sätt ej skulle kunna i önskvärd mån tillgodoses. Detta kan
inträffa t. ex. om en förädlingsindustri med hänsyn till möjligheten att erhålla billig

20!)

råvara är hänvisad till ett begränsat område och till följd härav är för sitt kraftbehov
beroende av en viss, närbelägen kraftkälla.

I kommittéförslaget har icke medgivits något undantag från den i förslagets
2 § uppställda huvudregeln i den riktning att, ehuru nyttan av en vattenbyggnad
icke uppgår till den föreskrivna proportionen mot skadan, byggnaden ändock med
hänsyn till sin särskilda samhällsnytta må tillåtas. Däremot utgör enligt förslaget
den omständigheten, att till följd av byggnaden ett avsevärt antal personer berövas
sina bostäder, icke ett ovillkorligt hinder för en sådan byggnad. I överensstämmelse
med vad förut anförts anse emellertid de sakkunniga, att jämväl en byggnad,
som icke fyller villkoren enligt 3 § första stycket men är av en övervägande allmän
betydelse, under vissa förhållanden må komma till stånd. Till stöd för ett undantag i
denna riktning talar dessutom den omständigheten, att enligt de sakkunnigas förslag
villkoren för en byggnads tillåtlighet enligt 3 § första stycket blivit avsevärt
skärpta.

Det på grund av vad nu anförts i tredje stycket av 3 § upptagna undantagsstadgandet
är uppenbarligen icke ämnat att komma till tillämpning annat än i sällsynta
och med hänsyn till byggnadens synnerliga betydelse i det ena eller andra
av de angivna hänseendena fullt oomtvistliga fall. Av vikt är, att den samhällsnyttiga
användning, som den byggande tillämnar med byggnaden, kan antagas
komma att bliva av stadigvarande beskaffenhet. Större garantier i detta hänseende
måste givetvis anses föreligga, då den byggande utgöres av staten, kommun eller
annan allmän sammanslutning, än om företagaren är en enskild. Därest genom
byggandet men skulle tillfogas något av de allmänna intressen, som skyddas genom
bestämmelserna i 3 § andra stycket, böra skälen för ett undantag från samma bestämmelser
vara av särskild styrka.

Sedan redogörelse sålunda lämnats för de mera betydelsefulla förändringar, som
2 och 3 §§ i kommittéförslaget enligt de sakkunnigas åsikt böra undergå, återstår
vid dessa §§ att behandla några huvudsakligen redaktionella jämkningar. Som exempel
å annan tillhörig egendom, vilken genom byggande i vatten må skadas, torde,
såsom vattenfallsstyrelsen anmärkt, böra jämväl upptagas bebyggt eller obebyggt
strömfall. I enlighet med hänvisningen i sista stycket av 3 § skola visserligen i fråga
om villkoren för tillgodogörande av annan tillhörigt strömfall bestämmelserna i
-5—7 §§ lända till efterrättelse. Sådan skada, som förorsakas genom åtgärder för
27—-101412.

Redaktionella
jämkningar.

210

utnyttjande av vatten, varöver den byggande enligt 1 kap. äger råda, är emellertid
att bedöma enligt 3 §. Hit är sålunda att hänföra t. ex. om den byggande genom att
till förmån för sitt strömfall skapa en regleringsbassäng vållar bakvatten för
ett ovan liggande verk eller, därest genom innehållande av vattnet vid den byggandes
damm, avrinningen förändras till skada för en vattenkraftanläggning längre ned
i vattendraget. — För att utmärka att för tillämpningen av bestämmelsen i andra
stycket av 3 § (kommittéförslagets 3 §) det icke är erforderligt, att de personer, som
till följd av byggandet skulle nödgas att avflytta, också äro ägare till bostäderna har
uttrycket »dem tillhöriga» utbytts mot »sina» bostäder. Övriga ändringar torde icke
vara av beskaffenhet att tarva någon särskild motivering.

5 § (4 §)•

Tillgodo- Stadgandet om rätt för strömfallsägare att under vissa förutsättningar tillgodo annan^Ul-

gorå sig jämte eget även annan tillhörigt fall eller falldel har i utlåtanden över kom,
mittéförslaget hälsats med stor tillfredsställelse. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller, att behovet av en ändring av vår vattenlagstiftning i denna riktning
länge varit ytterst kännbart och att eu sådan ändring icke kan förfela att i hög grad
underlätta tillgodogörandet av våra vattenkraftsresurser på sätt, som kan medföra
det största gagnet för landet.

Den i kommittéförslaget för sagda rätt uppställda fordran, att sökanden
skall förfoga över mer än hälften av vattenkraften i den fallsträcka, vars gemensamma
tillgodogörande åsyftas, har emellertid blivit föremål för anmärkning.
Av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har sålunda anförts:
»Det låter sig tänkas, att majoriteten har intresse däri, att strömfallet lämnas
obegagnat, exempelvis för undvikande av konkurrens med annan i trakten tillgänglig
vattenkraft, däri majoriteten äger del. Ganska ofta torde hända, att mer än
hälften i vattenkraften tillhör en person, som befinnes i sådan ekonomisk ställning,
att han icke kan vidtaga sådan anläggning, att vattenkraften blir till fullo utnyttjad.
Det synes därför önskvärt, att även delägare, som äger mindre än hälften i fallet, bör
få göra ansökning om rätt att tillgodogöra sig det i hela dess omfång, därvid givetvis
domstolen, om anspråk därå framställes av annan delägare, äger att pröva företrädesrätt,
särdeles med hänseende till andelarnas storlek.»

En distriktsingenjör i ett av väg- och vattenbyggnadsdistrikten har uttalat den

211

meningen, att företagsamheten skulle bäst gynnas och all fara för förtryck'' från
majoritetens sida vara utesluten, om det stadgades, att vilken andelsägare som helst
i ett strömfall skulle äga rätt att inbjuda övriga delägare till gemensam utbyggnad
av fallet och att därefter med eller utan dessas deltagande utföra anläggningen.

Den sålunda på tal bragta frågan om initiativrätten med avseende på sammanslagning
av fall till gemensam utbyggnad har vid de sakkunnigas överläggningar ingående
debatterats. Skälen för att anförtro densamma åt även en minoritetshavare
hava därvid synts vara i hög grad beaktansvärda, men de sakkunniga hava likväl
på nedannämnda grunder ansett sig böra biträda kommittéförslaget i denna del. Man
bär funnit den omständigheten, att initiativtagarna förfoga över mer än hälften
av den fallsträcka, om vars tillgodogörande är fråga, innebära en icke oviktig
garanti, att företaget kan på ett i tekniskt och ekonomiskt hänseende betryggande
sätt genomföras och uppehållas. Oavsett den rent allmänna betydelsen torde häri
för de strömfallsägare, vilka icke deltagit i företaget utan i regel äro hänvisade att
enligt bestämmelserna i 9 kap. av förslaget för sina falldelar utfå ersättning medelst
kraftöverföring, ligga en stor förmån, beroende som de i hög grad äro av företagets
stabilitet och skötsel. Jämväl ur en annan synpunkt synes majoritetsprincipen böra
givas företrädet. Ju mindre initiativtagarens andel är i den fallsträcka, som avses för
gemensam utbyggnad, desto större anpart av den genom byggnaden uttagna kraften
skall enligt reglerna beträffande ersättning medelst kraftöverföring tillhandahållas
andra fallägare. Någon garanti att dessa vid den av dem själva icke valda tidpunkten
för företaget skulle vara i stånd att utnyttja de kanske betydande kraftbelopp, vartill
de såsom ägare av större delen av fallsträckan äro berättigade, gives uppenbarligen
icke. Den tillgång på kraft, som sålunda skulle uppstå, kunde komma att sträcka sig
långt utöver det föreliggande behovet och genom en dylik överproduktion skulle i väsentlig
mån förfelas det allmänt ekonomiska ändamålet med byggnaden. De sakkunniga
hålla också före, att den omständigheten, att majoritet för gemensamt bebyggande
ej kan åvägabringas, bör uppfattas såsom ett bevis för att ett kraftbehov, motsvarande
den tillämnade utbyggnaden, ännu icke förefinnes, samt att det ringare behov av
kraft, som må göra sig gällande, lämpligare torde kunna tillgodoses på annat sätt.
I detta hänseende bör framhållas, att ifrågavarande § givetvis icke uppställer något
hinder för ägaren att utbygga allenast sin egen falldel, och, såsom vid denna § senare
skall utvecklas, synes det under vissa förhållanden jämväl böra medgivas denne att
för gemensam utbyggnad taga i anspråk en angränsande mindre falldel, även om

212

fallet i dess helhet härigenom icke skulle bliva utbyggt i ett sammanhang. Beträffande
frågan om majoritetsprincipens bibehållande må till sist erinras, att
bestämmelser i liknande syfte som den i förevarande § intagna jämväl eljest
förekomma, ej allenast i kommittéförslaget — såsom i 5 kap. 32 § i fråga om
sänkning eller uttappning av sjö, i 6 kap. 1 och 2 §§ rörande invallning samt i 7
kap. 1 § beträffande vattenreglering — utan jämväl i 13 § av gällande dikningslag. Ej
heller har vid den omarbetning av den norska vattenlagstiftningen, som sedan ett
antal år pågått och varvid man enligt ett av den härför tillsatta kommissionen framlagt
preliminärt förslag förordat ett stadgande av väsentligen samma innehall som
4 § i det svenska kommittéförslaget, det ansetts tillrådligt att frångå den av kommittéerna
upptagna majoritetsprincipen. Såsom av motiven till nyssnämnda preliminära
förslag framgår hava i vårt grannland röster från tekniskt och industriellt
håll snarare höjts för en ytterligare begränsning, så att initiativrätt skulle tillkomma
allenast strömfallsägare med minst två tredjedelar, enligt en annan mening fyra
femtedelar av den sammanlagda vattenkraften.

I avseende på beräknandet av den majoritet, som bör tillkomma initiativtagaren
enligt förevarande §, har vattenfallsstyrelsen i sitt utlåtande uttalat, att det icke
vore lämpligt att, såsom kommittéförslaget föreskriver, taga hänsyn uteslutande till
den efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften. Enligt styrelsens
förmenande böra utbyggnadskostnaderna för de olika delarna av fallet i främsta
rummet komma i betraktande, så att rätten till sammanslagning tillkommer allenast
den, vars del av fallet är ''netto’ mera värd än övriga andelar. Vad styrelsen sålunda
anfört hava de sakkunniga icke funnit böra föranleda någon ändring i kommittéförslaget.
Enligt de sakkunnigas mening är det ett avgjort företräde hos förslagets
bestämmelser, att enligt dessa majoriteten låter sig bestämma efter fullt objektiva
och otvetydiga hållpunkter. Med ett stadgande av det innehåll styrelsen föreslagit
skulle det kunna inträffa, att sedan en strömfallsägare under förlitande på att han
förfogade över majoritetet i förhållande till andra, vilkas falldelar skulle tagas i
anspråk för det tillämnade företaget, å förberedande åtgärder för dess realiserande
nedlagt betydande kostnader, vattendomstolen på grund av sin uppfattning angående
den mindre b3''ggvärdigheten av sökandens falldel komme att vägra sitt tillstånd.
Mot en sådan osäkerhet torde vad vattenfallsstyrelsen anfört om det oegentliga
däri, att ägare av en mindre byggvärdig del av ett fallkomplex finge från -

hända ägaren av den värdefullaste delen förfoganderätten över hans vattenfall, höra
tillmätas mindre betydelse. Det torde också allenast undantagsvis vara förhållandet,
att ej majoriteten i vattenkraft tillika utgöres av den mera byggvärdiga delen av
fallsträckan.

Någon skyldighet för den, som enligt förevarande § vill tillgodogöra sig annans
fall eller falldel, att bjuda den andre att taga del i företaget samt rätt för den
senare att däri förvärva delaktighet finnes icke i kommittéförslaget stadgad. Enligt
de sakkunnigas mening bör ej heller någon ändring härutinnan vidtagas i förslaget.
Helt visst skulle, därest rätt att vinna delaktighet i företaget medgåves, det icke
kunna undvikas, att den önskvärda enhetligheten i företagets förberedande, genomförande
och drivande komme att äventyras. Såsom i kommittémotiven framhållits
kunde olika meningar redan komma att yppas i fråga om gemensamhetens omfattning,
och enahanda missförhållande skulle i ännu högre grad göra sig gällande beträffande
de ifrågasatta anläggningarnas storlek och beskaffenhet, planen för deras drift
och skötsel samt andra likartade spörsmål. I själva verket torde med den av kommittéerna
föreslagna anordning, att ersättning för i anspråk tagen vattenkraft i
allmänhet skall utgå medelst kraftöverföring, frågan om fallägares rätt till delaktighet
i företaget numera icke äga den betydelse, som eljest otvivelaktigt måst tillerkännas
densamma. Genom möjligheten för fallägaren att, i regel i form av elektrisk
energi, erhålla ett mot hans falldel svarande kraftbelopp, kan nämligen denne
sägas komma i åtnjutande av det väsentliga av delägarskapets förmåner samtidigt
som han undgår en av dess största nackdelar, nämligen den med företagets finansiering
förenade risken.

Såsom från tekniskt håll erinrats främjas genom bestämmelserna i förevarande
§ den koncentrering av vattenkraften till större byggnadsenheter, som utgör en av den
moderna vattenkraftbyggnadskonstens mest betydelsefulla uppgifter. En dylik
koncentrering bidrager nämligen genom de proportionsvis minskade utbyggnadsoch
driftkostnaderna samt de större vattenmotorernas ökade verkningsgrad att väsentligt
nedbringa priset å den producerade kraften. I detta ändamål göras också vattendragen
i allt vidsträcktare omfattning till föremål för undersökningar, åsyftande,
såsom det plägar benämnas, deras profilreglering eller med andra ord att till ur
ekonomisk och teknisk synpunkt lämpliga enheter sammanföra de fallsträckor, som
böra tillgodogöras genom gemensam utbyggnad.

Det har varit föremål för en viss tvekan, vilken ståndpunkt kommittéförslaget

214

intoge till företag av detta slag. Åt förslagets 4 § kunde möjligen givas den tolkning,
att ett tillgodogörande av annan tillhörigt strömfall eller del därav vore tillåtet
i varje tillfälle, då den gemensamma utbyggnadskostnaden väsentligen understege
kostnaden för ett utbyggande av varje falldel för sig. Härigenom skulle ägaren av
jämväl den obetydligaste falldel, principiellt sett, lämnas möjlighet att i det närmaste
fördubbla den fallhöjd han må tillgodogöra sig, och utan hänsyn till lämpligheten
av ett strömfalls utnyttjande i ett sammanhang skulle medgivande sålunda
icke kunna förvägras till gemensamt bebyggande av allenast en del av strömfallet,
ett ur allmänt ekonomisk synpunkt ofta icke önskvärt resultat.

Vad denna fråga angår må först framhållas, hurusom bestämmelsen, att det
gemensamma tillgodogörandet skall innebära väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel
icke får uppfattas så, att hänsyn i främsta rummet skall tagas till fördelen för
ägarna av de fall eller falldelar, som komme att ingå i den gemensamma utbyggnaden,
eller för någon av dem. Jämväl i detta som vid andra tillfällen måste medgivandet
av en tvångsrätt grundas ej å den enskildes fördel utan å det gagn ur allmän
synpunkt, som härigenom skulle vinnas. Också med denna utgångspunkt kunna
emellertid förhållandena gestalta sig mycket olika. Därest, för att anföra ett exempel,
av ett ännu obebyggt strömfall A äger 1/6 del, B 2/6 delar och C 3/6 delar — falldelarna
belägna i nu nämnd ordning från toppen av fallet — har C initiativrätt mot
B och B mot A, varemot ingendera är berättigad, annat än efter överenskommelse
med ägaren av den återstående falldelen, att tillgodogöra sig hela fallet. Om nu för
tillgodoseende av det föreliggande och inom en nära framtid väntade kraftbehovet
en gemensam utbyggnad av A:s och B:s falldelar eller B:s och C:s är fullt tillräcklig
och jämväl ur ekonomisk och teknisk synpunkt förmånlig, synes medgivande
icke böra förvägras. Vilketdera alternativet som skall erhålla företräde får givetvis
avgöras ur allmänt ekonomiska och tekniska synpunkter. Under antagande däremot
att det föreliggande kraftbehovet fullt ut motsvarar en utbyggnad av hela fallet
och att fallets enhetliga utbyggnad skulle medföra avsevärda ekonomiska och
tekniska fördelar, under det att en sammanslagning av allenast två av falldelarna
inbördes — ehuru en sådan anordning skulle innebära en väsentligt bättre lösning
än falldelarnas tillgodogörande var för sig — skulle vara ett tämligen oekonomiskt
företag, synes frågan komma i ett helt annat läge. Därigenom att under dylika
förhållanden medgivande lämnades till den av B eller C påyrkade tvångsrätten,
skulle nämligen ej blott omöjliggöras det enda ur allmänt ekonomisk och teknisk

215

synpunkt lämpliga sättet för tillgodogörande av vattenkraften i fallet utan ock bliva
följden, att vattenkraften i den återstående ej byggvärdiga falldelen skulle under
en lång tid, trots stark efterfrågan å kraft, komma att bliva oanvänd.

I kommittémotiven har icke gjorts något direkt uttalande beträffande detta
spörsmål; dock synes det, som om kommittéerna tänkt sig en avgränsning av fallsträckan
närmast efter de naturliga förhållandena, så att »hela den fallhöjd, som
enligt de naturliga förhållandena så att säga hör tillsammans, tillgodogores pa
en gång, genom en gemensam anläggning.»1 I det förutnämnda norska forslaget
har den gemensamma utbyggnaden angivits skola avse »bele den strsekkning
av vasdraget, som det findes ekonomisk regningssvarende åt medta under
utbygningen», med vilken bestämmelse torde avses att framhålla tvångsrattens rent
allmänt ekonomiska ändamål. De sakkkunniga hava icke ansett det påkallat att
föreslå någon ändring i den avfattning stadgandet härutinnan erhållit i kommittéförslaget,
men med hänsyn till frågans vikt har det befunnits lämpligt att i detta
sammanhang något närmare avhandla densamma.

Då den i andra stycket av kommittéförslagets 4 § upptagna förutsättningen för
tillgodogörandet av annan tillhörigt fall måste anses utgöra grund jämväl för stadgandet
i första stycket, i det man utgått från att ett gemensamt tillgodogörande av
särskilda delar utav ett och samma strömfall alltid finge anses medföra väsentlig
ekonomisk eller teknisk fördel, har häråt i de sakkunnigas avfattning av 5 § första
stycket givits ett tydligt uttryck, i det bestämmelsen i förkortad form dit överförts.
Genom att sålunda stadgandena i första och andra stycket blivit fullkomligt överensstämmande
förlorar den i och för sig svarlösta fragan, huruvida en fallsträcka eller
en fors är att anse såsom ett självständigt strömfall eller allenast en del av ett
sådant, varje praktisk betydelse.

Av kammarkollegium har vid förevarande § anmärkts, att densamma saväl
som vissa andra bestämmelser i lagförslaget med den föreslagna avfattningen icke
syntes kunna äga tillämplighet å vatten, som tillhör kronan av annan grund än
strandäganderätt. I anledning härav och då det synes i viss mån innebära en oegentlighet
att, för den händelse ett strömfall eller en del av ett strömfall utgör en självständig
fastighet, t. ex. en för alltid avsöndrad lägenhet, tala om fallet eller falldelen
såsom tillhörande en fastighet, har i början av §:en ordet »fastigheter» utbytts
mot »ägare» samt därav föranledd jämkning av ordalagen i övrigt vidtagits. Uppen -

1 Korn. motiv s. 237.

216

bart är emellertid, att den gjorda ändringen icke får tolkan så, att den av en
strömfallsägare på grund av stadgandet förvärvade rätten att tillgodogöra annan
tillhörigt fall blir en honom personligen tillkommande rättighet. Det är givetvis
just i egenskapen av ägare till en viss fallsträcka, som rättigheten tillerkännes honom;
och denna är således för framtiden förenad med äganderätten till sagda fallsträcka.

I stället för den i kommittéförslaget använda formuleringen, att mer än hälften
av vattenkraften skall tillkomma fast egendom, som äges av sökanden ensam eller
av honom och dem, vilka förenat sig med honom om företaget eller på honom överlåtit
sin rätt till vattnet, har en något avvikande formulering använts. Enligt
stadgandets lydelse i kommittéförslaget skulle möjligen bland de rättigheter till vattnet,
som av sökanden kunde göras gällande, inbegripas jämväl en till förmån för
sökandens fastighet allenast på viss tid upplåten servitutsrätt, något som helt visst
icke varit avsett och ej heller skulle överensstämma med §:ens syfte att på ett
för framtiden bestående sätt reglera de förhållanden, varom här är fråga. Av denna
anledning kan ej heller komma i betraktande sådan fallsträcka, som av sökanden
innehaves allenast med vattenfallsrätt, vilket givetvis dock ej hindrar, att kronan
efter överenskommelse med vattenfallsrättens innehavare själv uppträder såsom sökande.
Då uttrycket »eller av honom och dem, vilka förenat sig med honom om
företaget» endast åsyftar att framhålla, att sökanden kan utgöras av en sammanslutning
av fallägare, har det såsom överflödigt ansetts kunna utgå. Av samma
skäl har uteslutits erinringen, att sökanden äger åberopa den rätt till vattnet, som
å honom överlåtits.

6 § (5 §).

Ratt for Mot det i 5 § av kommittéförslaget intagna, på grundvalen av gällande vatten CLQ

CLY6TI dV

ena sidan rättsförordnings 3 och 4 §§ utarbetade stadgandet om rätt för ägaren av ena sidan
av strömfall , u , .. „ .. .

att nyttja utav ett strömfall att, om ägaren av andra sidan efter inbjudan ej är villig att dellottTvattnet.
taga i Semensam utbyggnad av fallet, tillgodogöra sig jämväl dennes lott i vattnet,
i den mån han ej själv begagnar sig därav, har från flera håll riktats den anmärkningen,
att det syntes oegentligt, att ej i detta lika väl som nästföregående §:ens
fall ersättning skulle givas åt den strandägare, som finge till den andre upplåta sin
vattenkraft.

Den sålunda gjorda anmärkningen torde vara befogad. Det är visserligen

217

sant, att den rätt, som enligt 3 § i 1880 års vattenrättsförordning under vissa förutsättningar
tillerkännes ene strandägaren vid ett strömfall att nyttja även den lott
i vattnet, vilken tillkommer ägaren av motliggande stranden, icke är betingad därav,
att gottgörelse lämnas för själva vattnet eller vattenkraften. Att märka är emellertid,
att sagda rätt blivit i kommittéförslaget väsentligt utvidgad, i det att förslaget
medgiver densamma oberoende av, huruvida de i nyssnämnda lagrum angivna särskilda
förutsättningar föreligga, eller således i varje fall, då ene strandägarens inbjudan
till gemensamt bebyggande av strömfallet icke mottages av den andre samt
denne icke själv begagnar sig av sin lott i vattnet. Även om mot denna utvidgning
i och för sig intet torde vara att invända, då ju därigenom ett från allmän synpunkt
önskvärt tillgodogörande av vattenkraften befrämjas, synes det dock näppeligen vara
riktigt att, om också endast tillsvidare, frånkänna den strandägare, vars vattenkraft
av den andre utnyttjas, ersättning för vattenkraften. Det oegentliga häri framträder
så mycket tydligare som ingående föreskrifter i förslaget lämnats om ersättning
för vattenkraft, som tillgodogöres på grund av stadgandet i nästföregående
§. Även i förhållandet mellan ägarna av ett strömfalls båda sidor höra dessa
föreskrifter komma till tillämpning; och någon anledning finnes icke att härvid
undantaga det i 3 § av gällande vattenrättsförordning särskilt avsedda fallet.

Om således rätten för ena sidans ägare att begagna sig av andra sidans lott i vattnet
icke bör, på sätt kommittéerna föreslagit, tillåtas utan att vederlag beredes
ägaren, synes intet skäl föreligga för bibehållande av den från gällande lag hämtade
rätten för den senare att efter viss tids uppsägning åter komma i åtnjutande
av sin andel i vattnet. Redan enligt kommittéförslaget är denna rätt begränsad
därav, att det medgives den av delägarna, som tagit den andres vatten i bruk, att i
stället för att åter avstå vattnet lämna ersättning för detsamma medelst överföring
av kraft enligt de i sådant avseende i ersättningskapitlet stadgade reglerna. Då nu
dessa regler skola tillämpas från det tillgodogörandet av vattnet påbörjas, följer därav,
att ett återställande av själva vattnet icke bör ifrågakomma i annat fall än då
föreskrifterna i 9 kap. angående ersättning medelst kraftöverföring kunna föranleda
därtill.

Enligt kommittéförslaget må ene strandägaren göra sig den andres lott i vattnet
till godo endast i den mån denne ej själv begagnar sig därav. En sådan begränsning,
vilken givetvis är en nödvändig konsekvens av kommittéförslagets allmänna ståndpunkt
beträffande den ifrågavarande rätten, synes däremot böra utgå, om denna

28—161472

218

rätt, såsom de sakkunniga föreslagit, göres beroende av ersättningsskyldighet för
den byggande enligt reglerna i ersättningskapitlet. Ägaren av en förut befintlig
byggnad för vattenkraftens uttagande tillförsäkras nämligen enligt dessa regler samma
kraftbelopp, som han förut tillgodogjort sig, utan skyldighet att deltaga i anläggningskostnaden
för den nya byggnaden. Från teknisk synpunkt skulle det däremot
vara till stor nackdel, om en förut befintlig byggnad, hur obetydlig den än
vore, icke skulle under några förhållanden kunna utrivas. En sådan bestämmelse
komme ej heller att samstämma med de grunder, som vunnit tillämpning i 5 och
7 §§ av det överarbetade förslaget.

Liksom i 6 § av kommittéförslaget synes, med det innehåll de sakkunniga givit
åt den förevarande §:en, såsom villkor för rätt att tillgodogöra sig andra sidans lott
i vattnet böra upptagas, att tillgodogörandet icke må förorsaka synnerlig skada för
ägaren. En sådan skada kan, särskilt då den sistnämnda sidans andel i vattnet redan
tillgodogöres, tänkas uppkomma i olika riktningar. Därest sålunda denna andel
redan är utnyttjad för t. ex. bevattningsändamål, skulle det ofta bliva ägaren till

stor skada att nödgas avstå vattnet till förmån för en vattenkraftanläggning. Och
även om såväl den befintliga som den tillämnade anläggningen avse tillgodogörande
av vattenkraft, torde det helt visst kunna inträffa, att det intresse ägaren av den tidigare
anläggningen har av densammas bibehållande måste tillerkännas större betydelse
än fördelen av vattenkraftens gemensamma uttagande.

Med de föreslagna bestämmelserna i denna § torde det visserligen mera sällan
inträffa, att de båda sidorna av ett strömfall bliva utbyggda var för sig; men uppenbart
är, att sagda bestämmelser icke utgöra något hinder för ägaren av den ena sidan
att tillgodogöra sig allenast sin lott i vattnet. Den rätt till damm å den motsatta
sidan, som för en dylik anläggning kan vara av nöden, innefattas under de i annat
sammanhang meddelade stadgandena om tvångsrätt för ett ändamålsenligt tillgodogörande
av vatten. Enligt enahanda grunder, som där kommit till tillämpning, synes
jämväl böra ordnas det förhållande, som kommer att inträda, då ena sidans ägare
vill för tillgodogörande av sin lott i vattnet begagna sig av en redan befintlig, ägaren
av den motsatta sidan tillhörig vattenbyggnad.

7 § (6 §).

p**»/*«* Under det att med bestämmelserna i 5 och 6 §§ avses att till förmån för ett
ändamålsenligt tillgodogörande av vatten lösa den tvungna samfällighet, som på

219

grund av naturförhållandenas egen beskaffenhet förefinnes mellan skilda fastigheter
beträffande ett strömfall, åsyftas med stadgandena i förevarande § en samfällighet
av i första hand juridisk art, en by eller ett skifteslag såsom ägare av ett strömfall.
Jämväl sistnämnda slag av samfällighet måste, såsom i kommittémotiven utvecklats,
numera anses i allmänhet utgöra ett avgjort hinder för ett rationellt utnyttjande
av ett till samfälligheten hörande strömfall. I 4 § av gällande skiftesstadga är väl
möjlighet beredd till densammas upplösning genom skifte, men denna utväg står
allenast öppen, då skiftet kan ske utan övriga delägares förfång. För den händelse
att så ej är förhållandet stadgas nu i första stycket av förevarande lagbud ett annat
sätt för gemenskapens upplösning, nämligen genom rätt för delägare att under
vissa betingelser tillösa sig hela strömfallet. Med §:ens sålunda angivna huvudsyfte
skulle ett tillmötesgående av ett utav väg- och vattenbyggnads- samt vattenfallsstyrelserna
framställt förslag att göra stadgandet tillämpligt å varje strömfallssamfullighet,
oberoende huruvida densamma kan upplösas genom skifte eller ej, icke
samstämma. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att därest utskiftning av
en samfällighet kan ske mellan dess delägare utan förfång för dessa, denna utväg
för samfällighetens upplösning i första hand bör anlitas. Huruvida efter ett dylikt
skifte en sådan tvungen samfällighet, som avses i 5 eller 6 §, till äventyrs kvarstår,
låter sig ju ej på förhand med visshet bestämma, särskilt som i skiftet kunna komma
att ingå flera strömfallslägenheter.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vid denna § ytterligare anmärkts, att
det för rätt till inlösen stadgade villkoret, att därigenom synnerlig skada icke finge
tillskyndas samfällighetens övriga delägare, borde utgå såsom överflödigt med hänsyn
till de föreslagna bestämmelserna om ersättning i form av kraft. Denna anmärkning
synes emellertid icke böra vinna bifall. Åven om en inlösen av hela samfälligheten
i allmänhet torde kunna äga rum utan att någon avsevärd skada tillskyndas
övriga delägare, kunna dock otvivelaktigt förhallandena vara sadana, att
dylik skada skulle uppkomma. Detta gäller särskilt, då strömfallet är förut helt
eller delvis bebyggt, låt vara endast med villkorlig rätt.

Angående frågan, huruvida inlösningsrätt enligt denna § bör i enlighet med
därom framställda anmärkningar tillerkännas även den, som har en mindre andel i
strömfallet än hälften, hänvisas till vad i motsvarande avseende anförts vid 5 §.

220

8 § (7 §).

Åtgärder till Under det att flera av de speciella representanter för fiskerisakkunskapen, vilka
skydd för . .

fisket i sam- yttrat sig över kommittéförslaget, såsom sin mening uttalat, att förslagets bestämöyggande^i
rae^ser till skydd för fisket i stort sett vore tillfredsställande, hava länsstyrelserna i
vatten. Kopparbergs och Jämtlands län ävensom några hushållningssällskap ansett förslaget
icke hava i tillräcklig utsträckning tillgodosett fiskets intressen. Konungens
befallningshavande i Kopparbergs län anmärker i detta hänseende, hurusom redan
med gällande lagbestämmelser det visat sig, att vattnets användande för industriella
syften verkat synnerligen menligt på fisket. Val både i meddelade resolutioner rörande
överbyggande av kungsådra stadgats, att t. ex. laxtrappor skulle inrättas, men
dessa laxtrappor vore, enligt vad Konungens befallningshavande hade sig bekant,
ofta så anordnade, att de saknade all praktisk betydelse. En annan orsak, som verkat
ofantligt förstörande på fisket, hade varit de växlande vattenstånden vid uppdämning,
varigenom massor av rom förstörts. Enligt Konungens befallningshavandes
åsikt vore fiskets tillbakagång en verklig nationell olycka. Helt visst representerade
fisket i våra floder och insjöar ett högst betydande ekonomiskt värde. Därest
det föreliggande kommittéförslaget skulle upphöjas till lag, borde bestämmelserna till
skydd för fisket väsentligt skärpas.

Vad särskilt beträffar stadgandet i kommittéförslagets 7 § om skyldighet för
den, som bygger damm eller annan byggnad i vatten, där fisken har sin gång, att
utan ersättning vidtaga sådana anordningar, att fisken kan komma fram, och att
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt, vilka till följd av byggnaden
må erfordras till tryggande av fiskets bestånd, har lantbruk sstyrelsen anmärkt,
att de i stadgandet förekommande orden »i den mån det låter sig göra med hänsyn
till byggnadens ändamål» utgjorde en betänklig inskränkning i sagda skyldighet. I
motiven till stadgandet hade väl framhållits, att befrielse från skyldigheten att
genom inrättande av laxtrappa o. d. förebygga skada å fisket borde medgivas allenast
under förutsättning att nyttan av byggnaden uppginge till minst dubbelt mot skadan,
men det vore i allt fall svårt att på förhand bedöma räckvidden av det medgivna
undantaget. Enligt styrelsens åsikt borde de ifrågavarande orden utgå och befrielse
från skyldigheten att vidtaga åtgärder för fiskens framkomst medgivas
endast, då sådant tillstyrktes av vederbörande fiskeriintendent. — Statens fiskeriingenjör
har ansett det icke vara tydligt, i vad mån skyldighet funnes att, såvitt

221

anginge andra vattendrag än sådana, vilka enligt kommittéförslagets bestämmelser
i 1 kap. skulle hänföras till större, tillsläppa nödigt vatten till laxtrappor och
dylika anordningar för fiskens framkomst; en bestämmelse härom vore behövlig
särskilt med hänsyn därtill, att den vattenmängd, som i ett mindre vattendrag
kunde erfordras för fiskvägar, ofta uppginge till avsevärd del av vattenmängden.
Nu nämnda anmärkning har lantbruksstyrelsen biträtt.

Med hänsyn till den stora betydelse fisket måste anses äga för folkhushållningen
hava de sakkunniga funnit det angeläget att avfatta det ifrågavarande
stadgandet på sådant sätt, att den, som bygger i vatten, där fisken har sin gång,
blir i regel skyldig att vidtaga anordningar, varigenom den skada byggnaden vållar
fisket i största möjliga mån motverkas, och således ej slipper ifrån med allenast
skadeståndsplikt. Huruvida anordnande av laxtrappa eller annan fiskvåg är den
lämpligaste åtgärden i nämnda hänseende, torde dock ingalunda vara visst. Förhållandena
kunna väl tänkas vara sådana, att det kan befinnas mera praktiskt och
kanske även för den, som bebygger ett strömfall för utnyttjande av dess vattenkraft,
billigare att vidtaga andra anordningar för fiskbeståndets bevarande, t. ex.
inrättande av en fiskodlingsanstalt. Sålunda kan det inträffa, att de enda för laxens
lek och dess yngels liv lämpliga platser, som finnas ovan dammbyggnadsstället, genom
dammbyggnaden bliva förvandlade till lugnvatten och förstörda för dessa ändamål.
Då vore det naturligtvis till ingen nytta för laxbeståndets bevarande i vattendraget
att vid den ifrågavarande dammen bygga laxtrappa. Tvärtom skulle en dylik åtgärd
kunna vara till skada för laxstammens bevarande i vattendraget, emedan all den
lax, som ginge upp genom laxtrappan, då vore förlorad för laxens fortplantning.
Däremot kan det hända, att den skada för laxbeståndet, som fördämningen förorsakar,
kunde hindras genom laxodling i tillräckligt stor skala. Likaså torde en
dylik utväg till förebyggande av fiskeskada vara behövlig, då skadan vållas
av det sätt, på vilket vattenhushållningen skall handhavas; de vattenståndsvariationer,
som vid vattenregleringar förorsakas i det vattenområde, vilket användes
till regleringsmagasin, eller längre ned i vattendraget, äro ofta nog i hög
grad menliga för fisket. Vilka anordningar eller åtgärder, som böra ifrågakomma,
måste avgöras i varje särskilt fall. Att den föreskrivna skyldigheten att
vidtaga anordningar för vandringsfiskens framkomst innefattar förpliktelse ej blott
att bygga fiskvåg utan även att tillsläppa för ändamålet nödigt vatten, vare sig
det är fråga om ett större eller mindre vattendrag, synes visserligen de sakkunniga

222

icke höra bliva föremål för tvivel, men i anledning av den i detta hänseende gjorda
anmärkningen har detta vid omarbetningen dock blivit tydligt utsagt, därvid hänsyn
tagits jämväl till det behov av vatten, som kan finnas för t. ex. en fiskodlingsanstalt.

Ehuru, som ovan nämnts, skyldigheten att sörja för fiskets skyddande bör såsom
regel åligga den, som bygger i vatten till skada för fisket, är det dock givet, att
sagda skyldighet måste ur allmänt ekonomisk synpunkt äga sin begränsning. Sålunda
måste den nytta, som är att förvänta av de föreskrivna anordningarna, utgöra
en skälig motsvarighet till den förlust och de kostnader, som härigenom åsamkas den
byggande. Därest så ej är förhållandet, skulle det vara lika mycket en obillighet
mot den byggande som ur allmän synpunkt en oklokhet, om ej rätt medgåves honom
— givetvis med iakttagande av de allmänna villkoren i 3 § — att med penningar
lösa ut fisket, helt eller delvis. Om sålunda, för att anföra ett exempel, laxens
uppgång vid en viss punkt i ett vattendrag omöjliggöres av ett strömfall av stor
höjd och några hundratal meter nedanför detta är beläget ännu ett strömfall, förbi
vilket lax då och då, ehuru till ringa antal, lyckats taga sig fram, skulle inrättandet
av en laxtrappa vid detta senare fall helt visst vara till mycket ringa gagn
för fisket. För en vattenkraftanläggning vid fallet skulle däremot en dylik trappas
anordnande medföra förlust av en värdefull vattenkraft och därtill ej obetydliga
kostnader. Ur alla synpunkter torde det här vara fördelaktigast, att den byggande
befrias från skyldigheten att bygga laxtrappa mot ersättning till de särskilda fiskeägarna
samt en enligt bestämmelserna i 10 § med hänsyn härtill förhöjd fiskeavgift
till det allmänna. Helt visst kunna också, vad angår ifrågasatt fiskodling,
utsikterna för en verksam sådan under de efter vattenbyggnadens tillkomst rådande
förhållandena vara så ringa, att de icke ens tillnärmelsevis kunna anses
löna mödan. Jämväl i sådant fall böra fiskets intressen uppenbarligen tillgodoses
på annat sätt.

9 § (8 §).

Inrättandet
av Jiii frågar
o. dyl.

Den rätt, som i kommittéförslagets 8 § tillerkännes kronan, kommuner och
hushållningssällskap att i annans vattenområde anordna fiskvåg eller eljest vidtaga
för fiskens framkomst nödiga anstalter, är i nämnda förslag begränsad såtillvida, att
de för byggande i vatten stadgade villkor förklarats skola gälla även i fråga om ett
dylikt företag. Härav följer, att detsamma må komma till stånd endast om nyttan

223

därav prövas i värde uppgå till minst dubbelt mot den skada, som genom vattnets
tagande i anspråk för fiskvägen eller eljest uppkommer. Den sålunda gjorda begränsningen
synes icke böra vidhållas. Redan därigenom, att initiativrätt i förevarande
avseende icke tillerkänts enskilda fiskeägare utan förbehållits allenast företrädare
av fiskets mera allmänna intressen, torde tillräcklig garanti vinnas mot
förhastade eller ur allmän synpunkt mindre välbetänkta företag. Det är dessutom
att märka, att nyttan av en fiskvägs inrättande näppeligen torde med någon
tillförlitlighet kunna på förhand uppskattas i penningar; och även om en sådan
uppskattning vore möjlig, skulle i allt fall härigenom icke vinnas ett fullgiltigt
uttryck för ett dylikt företags allmänna betydelse. Då emellertid den tvångsrätt,
varom här är fråga, kan utövas jämväl mot redan befintliga vattenbyggnader,
torde det å andra sidan icke vara tillrådligt att göra densamma alldeles obegränsad,
utan synes undantaget från regeln i 3 § första stycket böra betingas därav, att genom
företaget synnerligt men icke tillskyndas den, som äger råda över vattnet, eller annan.

De skäl, vilka tala för den ifrågavarande rätten att i annans vattenområde anordna
fiskvåg, synas med lika styrka kunna anföras för rätt att vidtaga andra åtgärder
för fiskets befrämjande, därvid inrättande av fiskodlingsanstalter främst
torde komma i betraktande. Såsom redan vid 8 § framhållits, kan det mången
gång vara mera praktiskt och förenat med mindre kostnader att på sådant sätt
sörja för ett befintligt fiskes bevarande än att anordna en konstgjord fiskvåg, och
detsamma gäller även, då fråga är om skapandet av nya fiskbestånd å sådana
platser i ett vattendrag, dit fisken icke förut kunnat uppgå. Då vidtagandet av
dylika åtgärder i regel icke torde för den, vilkens rådighet över vattnet därigenom
kan komma att lida intrång, medföra större men än om en fiskvåg anordnas, synes
någon betänklighet icke böra hysas mot utsträckning av tvångsrätten att gälla jämväl
beträffande dessa åtgärder.

Lantbruksstyrelsen har vid den förevarande §:en anmärkt, att det icke av
förslaget framgår, huru för fiskvägar, som anordnas enligt sagda bestämmelse, erforderligt
vatten skulle komma att erhållas. Enligt styrelsens åsikt borde vattenområdets
ägare vara skyldig att utan ersättning tillsläppa för ändamålet nödigt
vatten. Denna mening kunna de sakkunniga icke utan vidare biträda. Där fråga
är om ett vattendrag, varest kungsådra finnes, följer av bestämmelserna i 1 kap.,
att vederbörande vattenägare är pliktig att intill viss gräns utan ersättning avstå
det vatten, som erfordras till fiskvägen. Beträffande däremot andra vattendrag

224

Fiskeavgift.

är det otvivelaktigt i överensstämmelse med lagförslagets allmänna grunder, att
gottgörelse skall givas för det vatten, som tages i anspråk, likasom för varje annan
förlust eller skada, som genom företaget förorsakas. De åtgärder, som i denna §
avses, hava nämligen icke i likhet med de i nästföregående § åsyftade anordningarna
till ändamål att bereda skydd åt ett redan befintligt intresse; genom desamma
skapas tvärtom helt nya förhållanden. Uppenbart torde emellertid vara, att i vissa
tillfällen det vatten, som erfordras för den nya fiskvägen, icke för ägaren representerar
förlust av något värde, och att under sådant förhållande någon ersättning
icke kommer i fråga.

10 § (9 §).

Mot kommittéernas förslag om skyldighet för den, som bygger damm över vattendrag
eller djupaste ådran däri, att till fiskets befrämjande erlägga viss årlig
avgift har annan anmärkning i avgivna utlåtanden icke framställts än att dels
en länsstyrelse ställt sig i viss mån betänksam däremot och dels teknologföreningen
uttalat den åsikten, att ifrågavarande »beskattning av vattenkraftindustrien» borde
uppskjutas, till dess övriga för fisket skadliga näringar (flottningen och vattenförorenande
anläggningar) få sin del av bördan samt utredning förebragts, huru
avgiftsplikten bör fördelas på de olika slag av företag, som äro till skada för fisket.1
Det föreslagna sättet för avgiftens beräknande har däremot icke vunnit gillande.
De flesta anmärkningar i detta hänseende gå ut därpå, att det icke kan anses riktigt
att, såsom kommittéförslaget gör, lägga allenast vattenmängden till grund för avgiftens
storlek. Då svårigheterna för fiskens uppgående ökades med fallhöjden,
borde, har man framhållit, även denna tagas i betraktande och avgiften således utgå
efter det antal hästkrafter, för vars uttagande ett strömfall vore bebyggt. Ett ytterligare
skäl härtill vore, att en vattenverksägare genom högre fallhöjd finge större
nytta av vattnet. För övrigt borde icke lågvattenmängden vara den i förevarande
hänseende avgörande, därest ett fall vore bebyggt för utnyttjande även av medelvattnet
eller därutöver, enär i sistnämnda händelse den anlagda dammen i regel förorsakade

1 I anledning av sagda anmärkning må framhållas, att i förslaget till lag angående vatten- och
luftförorening inrymts bestämmelse om skyldighet för ägare av vattenförorenande anläggningar att erlägga
vissa avgifter, av vilka en del skulle komma fisket till godo, ävensom att de för revision av
flottningslagstiftningen tillkallade sakkunniga lära hava för avsikt att föreslå viss till förmån för fisket
utgående avgift för virke, som flottas i allmän flottled.

225

större hinder för fiskens framkomst. Fallets belägenhet i vattendraget vore även av
betydelse för avgiftens storlek, i det att en dammbyggnad längre ned mot havet och
således nedanför mera betydande lekplatser givetvis åstadkomme mera skada än en
högre upp belägen damm. Då således hänsyn bör tagas till ett flertal olika omständigheter,
har lantbruksstyrelsen ansett det icke vara möjligt att fastslå en för alla
förhållanden tillämplig beräkningsgrund för avgiftens bestämmande, varför det synts
styrelsen lämpligast, att avgiften i varje särskilt fall bestämdes av Kungl. Maj:t.

Enligt de sakkunnigas mening är det ifrågavarande förslaget om skyldighet för
dammägare att till fiskets befrämjande erlägga en viss årlig avgift värt allt beaktande.
Visserligen åligger det enligt stadgandet i 8 § här ovan den, som bygger i
vatten, där fisken har sin gång, att vidtaga nödiga anordningar till motverkande av
den skada, som genom byggnaden vållas fisket. På sätt kommittéerna framhållit,
torde dock de menliga verkningarna för fisket ofta nog icke kunna härigenom
helt och hållet undanrödjas. Merendels kvarstår alltid någon skada för fisket.
I den man det kan fastslas, huru stor denna skada är och vilka personer den
drabbar, skall ersättning därför givas, men i många fall torde det visa sig omöjligt
att i detta avseende förebringa fullständig utredning. Den skada, som sålunda väl
kan i viss mån konstateras men icke är möjlig att till sitt belopp närmare fixera,
drabbar fiskerinäringen i stort sett såsom ett icke oviktigt led i verksamheten för
befordrande av landets välstånd. Det kan således med ett visst fog sägas vara
samhället, som lider skadan; och det kan vid sådant förhållande icke vara annat
än rättvist, att åt samhället lämnas en pekuniär ersättning, som användes till vidtagande
av sådana åtgärder för fiskets upphjälpande, vilka icke närmast hava till
syfte att bereda gottgörelse åt de enskilda fiskeägare, som genom just den ifrågavarande
vattenbyggnaden lida skada, utan fastmera att gagna landet i dess helhet.

Såsom ovan antytts har man mot förslaget om fiskeavgift framställt den anmärkningen,
att skada å fisket vållades ej blott genom dammbyggnader utan även
— och kanske i än högre grad — genom virkesflottning och genom vattnets förorening
medelst avfallsämnen från industriella anläggningar, och att rättvisan därför
fordrade, att det samtidigt ålades dem, som på sistnämnda sätt skadade fisket, att
jämväl genom särskilda avgifter bidraga till fiskets skyddande och upphjälpande.
Ehuruväl det maste medgivas, att flottningen såväl som den vattenförorening, vilken
förorsakas av vissa industriella verk samt städers och andra samhällens kloakledningar,
åsamka fisket en skada, som är fullt jämförlig med skadan därå genom
29—161472

226

dammbyggnader, kunna de sakkunniga dock icke finna denna omständighet utgöra
hinder mot införande av den ifrågasatta avgiftsskyldigheten för ägare av vattenbyggnader
redan innan motsvarande skyldighet föreskrives för dem, som eljest
åstadkomma skada å fisket, synnerligast som det torde vara all anledning antaga, att
i samband med ordnandet av lagstiftningen rörande vattenförorenande anläggningar
samt flottningslagstiftningens reviderande frågan om fiskeavgift också på dessa
områden skall bliva tillfredsställande löst. Det må visserligen vara sant, att man
utan att samtidigt fastslå grunderna för avgiftens beräknande i sistnämnda fall
saknar hållpunkter för att i fråga om vattenbyggnader enligt förevarande lagförslag
kunna bestämma avgiften så, att bidragsplikten rättvist fördelas i förhållande till
den fiskeskada, som på ena eller andra sättet åstadkommes. Men någon avgörande
betydelse synes icke böra tillmätas denna omständighet, blott man tillser, att avgiften
icke tilltages så hög, att därigenom vattenbyggnadsföretag oskäligt betungas.

Då jämväl andra byggnader i vatten (häri även inbegripna sådana anläggningar
och åtgärder, beträffande vilka enligt 1 § andra stycket stadgandena om byggande
i vatten skola äga motsvarande tillämpning) än dammar kunna vara till stort men
för fisket, i den mån de åstadkomma en förändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,
och då vad dammbyggnader angår dessa kunna medföra dylik skada,
även om de ej byggas över djupaste ådran i ett vattendrag, hava de sakkunniga vid
överarbetningen något annorlunda än som skett i kommittéförslaget angivit de förutsättningar,
under vilka skyldigheten att erlägga fiskeavgift skall inträda. För att
emellertid icke i alltför hög grad utsträcka skyldigheten har man i samband därmed
ansett sig höra genom den i tredje stycket av förevarande § intagna bestämmelsen
bereda möjlighet till befrielse i sådana tillfällen, då den ändring i vattenståndsförhållandena,
som förorsakas, är ringa.

Vidkommande beräkningsgrunden för avgiften hava de ovan återgivna anmärkningarna
mot kommittéförslaget synts de sakkunniga i det stora hela vara riktiga.
Lantbruksstyrelsens förslag, att avgiften skulle i varje särskilt fall bestämmas
av Kungl. Maj:t, torde dock icke böra godtagas, synnerligast som styrelsens
mening synes vara, att Kungl. Maj :t härvid icke skulle vara bunden av några i lagen
angivna normer för avgiftens beräknande. Då vid den nu verkställda överarbetningen
av kommittéförslaget det blivit i ännu högre grad än genom detta
sörjt för, att i vattenbyggnadsfrågor yttrande inhämtas från vederbörlig representant
för fiskerisakkunskapen (se 11 kap. 36 § i föreliggande förslag), torde det icke

227

behöva möta någon som helst betänklighet att anförtro avgiftens fastställande åt
vattendomstolen. Givetvis måste dock domstolen härvid vara bunden av vissa i
lagen bestämda gränser uppåt och nedåt, likasom lagen bör angiva de viktigaste av
de synpunkter, åt vilka vid avgiftens bestämmande inom dessa gränser betydelse
bör tillmätas.

Vid fastställandet av nyssnämnda gränser har, i överensstämmelse med de från
flera håll framställda yrkandena därutinnan, den huvudsakliga normen för avgiften,
då fråga är om sådana byggnader, som hava till ändamål tillgodogörande av
vattenkraft, ansetts böra vara antalet hästkrafter, som kunna uttagas. I motsats till
kommittéförslaget lägges således här även fallhöjden till grund. De sakkunniga
hava visserligen icke förbisett den omständighet, som torde hava föranlett kommittéerna
att vid bestämmande av avgiftens storlek icke taga hänsyn till fallhöjden,
nämligen att ökningen i denna icke alltid står i proportion till den fiskeskada byggnaden
åstadkommer, i det att vissa strömfall redan i sitt naturliga skick på grund
av sin höjd bereda ett oöverstigligt hinder för fiskens framkomst. Men då enligt
kommittéförslaget avgiften skall utgå oberoende därav, om fiske finnes, som genom
byggnaden skadas eller icke — något som på grund av de i kommittémotiven
i detta hänseende anförda skäl torde få anses riktigt — synes nämnda omständighet
icke utgöra hinder för att låta fallhöjden jämte vattenmängden vara den i första
hand utslagsgivande normen för avgiftens storlek. Att däremot frånvaron av
skada å befintligt fiske likasom, där dylik skada vållas av byggnaden, storleken
av densamma bör hava inflytande vid bestämmande av avgiften inom den fastställda
latituden torde vara fullt riktigt; och har bestämmelse härom inrymts i §:ens
andra stycke.

I fråga om byggnader i vatten med annat syfte än tillgodogörande av vattnet
såsom drivkraft måste tydligtvis huvudnormen fortfarande förbliva allenast vattenmängden.
Att i de fall, då fråga är om ett utnyttjande av vattnet, vare sig såsom
drivkraft eller annorledes, det strängt taget vore riktigast att taga hänsyn till just
den vattenmängd, vars tillgodogörande avses med byggnaden, torde knappast kunna
förnekas, men då lagförslaget i övrigt rör sig allenast med begreppet lågvattenmängd,
varå definition gives, tala lämplighetsskäl för att upptaga allenast sistnämnda
vattenmängd såsom huvudgrund och låta den omständigheten, att byggnaden
gjorts för uttagande även av mera vatten, utöva inflytande inom den fastställda
avgiftslatituden, vilken på grund bland annat härav gjorts tämligen vid.

228

Förhållandet
mellan
en tillämnad
vattenbyggnad
och
förut existerande

allmän
flottled.

Delade meningar kunna givetvis hysas, huruvida med avseende å byggnad för
tillgodogörande av vatten eller vattenkraft avgiften skall utgå efter den vattenmängd
resp. vattenkraft, som verkligen uttages, eller den, som med den ifrågavarande byggnaden
han uttagas vid lågvatten. Då de sakkunniga valt den sistnämnda utvägen, har
skälet härtill varit den svårighet från kontrollsynpunkt, som onekligen skulle finnas
att avgöra storleken av vad som vid varje tidpunkt verkligen tillgodogöres, samt den
omständigheten att avgiften icke skulle kunna på förhand till sitt belopp bestämt
fixeras, därest densamma skulle råtta sig efter den verkligen uttagna vattenmängden.

I fråga om dammbyggnader, som uppförts före den nya lagens trädande i kraft
eller i enlighet med beslut jämlikt äldre lag, innehåller kommittéförslaget, att sådan
avgiftsskyldighet, varom här är fråga, skall åligga dammens ägare allenast, om sådan
ombyggnad eller ändring av dammen göres, att därefter större vattenmängd än förut
kan tillgodogöras, i vilket fall avgift skall erläggas i förhållande till den överskjutande
vattenmängden. Denna bestämmelse har synts de sakkunniga böra ändras därhän,
att stadgandena om fiskeavgift skola tillämpas beträffande sådan äldre byggnad
endast för den händelse att ombyggnad eller ändring medför väsentligt större
skada å fisket än den byggnaden förut åstadkommit; i sådant fall skall emellertid
avgiften beräknas på hela den vattenmängd resp. vattenkraft, som kan vid byggnaden
uttagas. Slutligen har detta stadgande undergått en mindre jämkning till utmärkande
därav, att genom detsamma icke från §:ens tillämpning undantages sådan byggnad,
som väl tillkommit före den nya lagens ikraftträdande men dock icke står i
överensstämmelse med äldre lag.

11 § (10 §)•

Med avseende å förevarande stadgande har vattenfallsstyrelsen anmärkt, att
kommittéförslaget, såvitt anginge allmän flottled, innebure en skärpning i förhållande
till gällande bestämmelser, i det att förslaget i motsats till vattenrättsförordningen
uppställde förbud även mot byggande vid allmän flottled. I anledning
av denna anmärkning och då något stadgande till skydd för allmän flottled mot
byggnad, som göres vid leden, icke torde vara erforderligt, har §:en härutinnan
ändrats.

Vattenfallsstyrelsen anför vidare beträffande ifrågavarande stadgande: »Den
föreslagna bestämmelsen torde, om den bibehålies i sin nuvarande avfattning, komma
att lända åtskilliga fallägare till mycket stort förfång och till och med eventuellt

hindra dem från att bebygga sina vattenfall. Ett exempel torde klargöra vad styrelsen
härmed avser. Vid inrättande av allmän flottled har en fallägare, då han ej
har för avsikt att bebygga sitt vattenfall, funnit sig icke lida någon skada genom
flottleden och därför ej vid flottledssynen yrkat, att flottleden skall inrättas på ett
sätt, som vållar minsta skada för hans vattenfall. De flottande berättigas t. ex. därför
att vid mindre vattenföringar i vattendraget taga i anspråk hela eller så gott som
hela vattenmängden för flottningen, ofta utan att därför utgiva någon ersättning
till fallägaren. Till följd av ändrade förhållanden vill denne efter vattenlagens
ikraftträdande bebygga sitt fall. Han mötes då av bestämmelsen i 10 §, att d allmän
flottled får ej så byggas, att icke leden fortfarande kan utan olägenhet av någon
betydelse användas för det därmed avsedda ändamålet. Uppförandet av vattenverket
kan därigenom bliva omöjliggjort, i synnerhet som uttrycket olägenhet av
någon betydelse kan innefatta jämväl den eventualiteten att de flottande få utgiva
ersättning till fallägaren för vatten, som tages i anspråk för flottningen. Vill fallägaren,
att flottningen skall så ordnas, att besparing i vattenåtgången för flottningen
åstadkommes, blir han enligt kommittéernas förslag skyldig att bekosta alla härför
erforderliga anordningar och ersätta de flottande de ökade kostnader, som därav föranledas.
Detta torde vara att alltför mycket tillgodose flottningen på fallägarens
bekostnad. Lagrummet torde därför böra ändras så, att skillnad göres på byggande
i allmän farled och i allmän flottled. Beträffande allmän farled torde stadgandet
i nu ifrågavarande avseende kunna bibehållas oförändrat. Beträffande allmän flottled
torde åter böra inrymmas föreskrifter, som äro ägnade att tillgodose jänjväl fallägarnas
intressen.»

Även vattenkraftföreningen framställer en erinran i denna riktning. »Det
torde väl», anför föreningen, »vara förhållandet att i ett vattendrag, där det icke finnes
kungsådra och icke heller allmän flottled de, som vilja anlägga flottled,* enligt
nu gällande lag äro skyldiga icke blott att anlägga den på sådant sätt, att den i minsta
mån skadar vattenkraftanläggningar eller strömfall, utan ock att ersätta den
minskning i värde, som dylika anläggningar och strömfall kunna undergå genom
flottleds anläggande. Om emellertid vid anläggandet av en flottled en vattenfallsägare
ännu icke har vidtagit åtgärder för att bebygga sitt vattenfall, har han hittills
ofta icke ansett sig lida någon skada av att flottgodset passerar fallet och därför
icke vid flottledssyn framställt anspråk på ersättning av de flottande. Såsom
10 § är avfattad skulle en vattenfallsägare, som på sådan grund icke lagt några hin -

230

der i vägen för flottleds inrättande, därmed kunna komma i den situationen, att
värdet av hans vattenfall blir väsentligt förminskat. Det är ju möjligt, att denna
konsekvens är juridiskt riktig, men den är betänklig, enär det för ägaren ofta är
mycket svårt att bedöma den framtida olägenheten av att en allmän flottled inrättas
i vattendraget.»

Bestämmelsen i förevarande § är som bekant byggd å det nu gällande stadgandet
i 7 § av 1880 års förordning och uttalar, liksom denna, den helt visst riktiga grundsatsen,
att en i vattendraget förefintlig kommunikationsled av allmän natur icke må
tillskyndas något väsentligt intrång genom byggande i vatten för annat ändamål. I
kommittéförslaget har allenast med större tydlighet givits uttryck åt den uppfattningen,
att en jämkning må äga rum mellan de stridiga intressena för ernåendet av
det ur allmänt ekonomisk synpunkt bästa möjliga resultatet. Då emellertid farleden
eller flottleden är att jämställa med varje annan vattenbyggnad, som tillkommit i
laga ordning, synes det vara lika uteslutet, att farleds- eller flottledsföretaget, därest
det kommit att till tiden föregå en vattenbyggnad för annat ändamål, skulle kunna
underkastas några av en sådan jämkning föranledda utgifter, som att, för den händelse
farleden eller flottleden inrättas först efter vattenbyggnadens tillkomst, dennes
ägare skulle kunna drabbas av någon kostnad i detta hänseende. Vad särskilt angår
ersättning för den vattenmängd, som av farleden eller flottleden tages i anspråk,
torde det, såsom också vattenkraftföreningen framhållit, hava ålegat vattenområdets
ägare att därom framställa anspråk vid ledens inrättande. Om eller i vad mån
ersättning härför då bort utgå, är en fråga, varom olika meningar kunna hysas.
Även om strömfallets ägare sålunda icke i den ordning, som ifrågasatts, kan åt sig
utverka någon ersättning för den förlust av vattenmängd, som han till följd av
flottledens inrättande har att vidkännas, äger han dock otvivelaktigt ett fullt berättigat
anspråk, då strömfallet bebygges, att i avseende å flottningen träffas de anstalter
och i övrigt meddelas sådana bestämmelser, som äro ägnade att i största möjliga
mån begränsa de för strömfallsägaren menliga verkningarna av flottningen.
Enligt vad erfarenheten giver vid handen synes det också i allmänhet vara möjligt
att till en för båda parterna tillfredsställande lösning sammanjämka såväl strömfallsägarens
som de flottandes intressen.

Vattenfallsstyrelsen har vid förevarande § tillika erinrat, att det kunde ifrågasättas,
om icke den, som bygger i allmän farled, borde tillförbindas att på sin bekostnad
vidtaga sådana ändringar i byggnaden som kunde framdeles befinnas er -

231

forderliga för undvikande av hinder eller avsevärd olägenhet för farledstrafiken.
I anledning härav må framhållas att, därest hindret eller olägenheten är av den beskaffenhet,
som avses i 24 § av detta kap., det otvivelaktigt tillkommer målsmannen
för farleden att enligt sistnämnda § föra talan om erforderliga ändringar å
byggnaden. Om styrelsen med sitt ifrågavarande yttrande avsett, att därutöver åt
farledsintresset borde inrymmas en undantagsställning i nu angivna hänseende, synes
framställningen icke böra vinna beaktande.

12 § (11 och 12 §§).

I 12 § av kommittéförslaget föreskrives, att vid byggande i vatten skola till be- Åtgärder

till skydd

varande av naturminnesmärke vidtagas sadana anordningar, som utan att betunga för natur företaget

med oskäliga kostnader äro för ändamålet lämpliga. Teknologföreningen

har i anledning härav framhållit, att det väl vore lämpligt, att hänsyn toges till na- fornläm nmgnr.

turminnesmärkens skyddande, men att gottgörelse från det allmännas sida borde
beredas den, som härigenom drabbades av intrång i sin rätt. Lantbruksstyrelsen,
som ansett fornlämning böra genom uttryckligt stadgande likställas med naturminnesmärke
i det förevarande avseendet, har ifrågasatt tillägg av innehåll, att i
händelse anordningarnas vidtagande skulle för den byggande medföra oskäliga kostnader
det ankomme på Kungl. Maj:ts avgörande, huruvida naturminnesmärket eller
fornlämningen borde på det allmännas bekostnad bevaras. Vattenfallsstyrelsen har
likaledes uttalat, att sådana kostnader för ändamålet, som kunde betraktas såsom
avsevärda, borde bestridas av allmänna medel.

Enligt kungl. förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnes.
märkens fredande och bevarande äro alla fasta fornlämningar »ställda under lagens
hägn» och få icke, utom i visst undantagsfall, förändras, rubbas eller förstöras annat
än efter därtill hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien utverkat tillstånd.

Genom lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande hava bestämmelser
meddelats om fridlysning av område eller till fastighet hörande naturföremål,
som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund av märklig
naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas; och föreskrives i
denna lag bland annat att, om ett fridlyst naturminnesmärke skulle förhindra eller
avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta, Konungens befallningshavande
må efter vetenskapsakademiens hörande förklara fridlysningen upphävd.
Genom dessa författningar torde tillräckligt skydd vara berett för förn -

lämningar och sådana naturminnesmärken, för vilka fridlysning utverkats. Det
i kommittéförslaget upptagna stadgandet torde också åsyfta allenast naturminnesmärken,
som icke äro genom fridlysning skyddade. För att utmärka detta
bar stadgandet i redaktionellt avseende jämkats. Dess intagande såsom andra stycke
i kommittéförslagets 11 § har föranletts av önskan att för de följande bestämmelserna
i kapitlet i största möjliga man bibehålla kommittéförslagets paragrafbeteckning.

Tydligt är, att åläggande bör kunna givas den, som bygger i vatten, att skydda
ett icke fridlyst naturminnesmärke allenast om de kostnader, som härigenom åsamkas
honom, äro utan nämnvärd betydelse i förhållande till de med företaget eljest
förenade utgifter. Huruvida det allmänna, för den händelse dyrbarare eller eljest
för företagaren förlustbringande anordningar skulle erfordras, bör inskrida och
bekosta åtgärderna för naturminnesmärkets fredande, är givetvis en fråga, som icke
hör till vattenlagstiftningen.

Hydrografiska byrån har i sitt utlåtande över kommittéförslaget hemställt, att
efter 11 !§ i detsamma måtte intagas en bestämmelse av innehåll, att för de
hydrografiska undersökningarna sådana hydrometriska anordningar borde vid byggande
i vatten vidtagas, vilka utan företagets betungande med oskäliga kostnader
vore för ändamålet lämpliga; och har byrån till stöd härför anfört huvudsakligen
följande. Det vore tydligt, att anläggandet av dammbyggnader i vattendragen i
allt större antal komme att betydligt influera pa vattnets rörelse och försvåra kännedomen
om vattenståndets och vattenmängdens växlingar. Samtidigt komme en ökad
kännedom om dessa förhållanden att bliva av allt större betydelse för driften av
vattenkraftanläggningarna och för hushållningen med vattnet vid regleringsdammarna.
Under sådana förhållanden kunde det icke anses opåkallat, om i överensstämmelse
med vad som stadgats i flera främmande länders vattenlagar med tillstånd
att överbygga ett vattendrag förbundes skyldighet för byggnadens ägare att på
lämpligt sätt utföra de observationer, som vore nödiga för att kunna jämväl efter
byggnadens tillkomst följa de hydrografiska förändringarna. Några höga kostnader
för vattenverksägaren skulle därav ej behöva föranledas, utan skulle dessa säkerligen
mer än väl uppvägas av den ökade kunskap denne själv vunne om vattenmängdsförhållandena.

Enligt stadgandet i 11 kap. 62 § (54 § i kommittéförslaget) skall vatten -

23;)

domstolens beslut, varigenom medgivande lämnas till byggnad för vattnets tillgodogörande,
innefatta bl. a. bestämmelse angående vattenmärke eller andra föreskrifter
om hushållningen med och framsläppandet av vattnet vid byggnaden. Med stöd av
nämnda stadgande synes befogenhet jämväl böra anses tillkomma vattendomstolen
att förelägga den byggande att vidtaga alla de åtgärder av olika slag, vilka med
hänsyn till erforderlig kontroll å vattenhushållningens handhavande kunna befinnas
lämpliga. Att vattendomstolen för sådant ändamål äger föreskriva t. ex.
uppsättande och underhållande av en självregistrerande pegel, förande av dämningsoch
vattenavtappningsjournal m. m. torde icke vara tvivel underkastat. Ehuru de
sakkunniga tillfullo dela hydrografiska byråns åsikt i fråga om vikten av, att genom
byggande i vatten den hydrografiska undersökningen av våra vattendrag och insjöar
ej må förhindras eller försvåras, synes det som om genom det material, vilket sålunda
kommer att stå tillbuds, varje fara därför skulle vara undanröjd. Yad som i detta
hänseende ytterligare kan erfordras, är en bestämmelse, varigenom tillgång till detta
material beredes hydrografiska byråns tjänstemän. En dylik bestämmelse har också
intagits i 14 kap. av förevarande förslag. Om med hydrografiska byråns yrkande
därutöver åsyftas, att byggnadens ägare skulle kunna åläggas att föranstalta
om observationer av uteslutande hydrografiskt intresse ävensom på sin bekostnad
anskaffa härför nödiga instrument, måste de sakkunniga ställa sig mera tveksamma
inför yrkandets befogenhet i denna del. Den omständigheten, att i åtskilliga
främmande länders vattenlagstiftning en dylik skyldighet föreskrivits, synes i
detta hänseende icke böra tillmätas alltför stor betydelse, då vattendragen i dessa
länder i allmänhet äro en statens tillhörighet och förpliktelsen sålunda närmast
är att betrakta såsom ett av de villkor, varunder rätten till vattnet upplåtes.

13 §.

Vid denna § har järnvägsstyrelsen framhållit, hurusom den, som utför en bygg- Hänsyn till
nåd i vatten, ej bör vidkännas kostnader för att underlätta ett företag, som fram- ^fsretay.
deles möjligen kan komma till stånd. Enligt styrelsens åsikt bör den byggandes
skyldighet i nu angivna hänseende icke innefatta mera än att byggnaden utföres på
sådant sätt, att det framtida företaget ej försvåras.

I likhet med järnvägsstyrelsen finna de sakkunniga uppenbart, att den byggande
icke bör kunna förpliktas att vidkännas någon ekonomisk uppoffring för att
30—i er 4 72

234

bereda ett företag större möjligheter för dess förverkligande än det ägt före inträdet
av de förhållanden, som bliva en följd av byggnaden. Vidtagandet av en åtgärd
i nu nämnda syfte bör otvivelaktigt, därest densamma skulle vara förenad med särskilda
kostnader, vara beroende därav, att gottgörelse härför beredes den byggande.
Skulle en sådan åtgärd låta sig genomföra utan att föranleda någon ökning av byggnadskostnaden,
följer redan av bestämmelsen i 2 § av det överarbetade förslaget, att
hänsyn därtill bör tagas. Vad som däremot enligt förevarande § må kunna åläggas
den byggande är att vidtaga sådana anordningar, att byggnadens menliga inverkan
i avseende å de framtida intressen, som i §:en åsyftas, såvitt möjligt förebygges.
För att bringa denna grundsats till ett fullt tydligt uttryck har en redaktionell
ändring vidtagits i §:en.

Såsom av järnvägsstyrelsen jämväl framhållits, bör otvivelaktigt vid §:ens tilllämpning
hänsyn endast tagas till företag, som med en viss sannolikhet kunna väntas
komma till utförande inom en ej alltför avlägsen framtid. Då emellertid denna
synpunkt torde hava vunnit beaktande redan med §:ens nuvarande avfattning,
har i anledning av styrelsens erinran i denna del någon ändring av stadgandets lydelse
icke ansetts erforderlig.

Beträffande storleken av de kostnader, som den byggande må vidkännas för tillgodoseende
av det i §:en angivna ändamål, har vattenfallsstyrelsen framhållit, att
denne icke torde böra åläggas att vidtaga anordningar, som krävde avsevärda kostnader.
Jämväl vattenkraftföreningen har framställt en erinran i denna riktning.
Enligt föreningens åsikt syntes det kunna befaras, att §:ens bestämmelser komme
att missbrukas till skada för vattenverksägare. Angående kostnadernas skälighet
kunde nämligen olika meningar komma att göra sig gällande, och det syntes icke
vara lämpligt att den, som anlade ett vattenverk i ett vattendrag, där det varken
funnes kungsådra eller allmän flottled, skulle vara skyldig vidkännas nämnvärda
ekonomiska uppoffringar för att möjliggöra ett framtida inrättande av dylik led.
Teknologföreningen biträder denna åsikt och hemställer, att uttrycket »oskäliga
kostnader» utbytes mot »nämnvärda kostnader». De erinringar i avseende å stadgandets
avfattning, som sålunda framställts, hava funnits beaktansvärda, och har
i anledning därav vidtagits en mindre jämkning i §:ens lydelse.

Då bland de intressen, som i §:en åsyftas, uppenbarligen innefattas jämväl torrläggning
och bevattning av jord, hava de sakkunniga icke ansett det erforderligt
att, såsom lantbruksstyrelsen hemställt, i §:en särskilt omnämna dessa företag.

235

14—17 §§ (15—17 §§).

Såväl enligt kommittéförslaget som i gällande vattenrättsförordning förutsättes , „ Ttssa

- _ o tvångsrätt er

såsom regel, att byggnadsåtgärder för tillgodogörande av vatten företagas å grund, till f örmån

i ÖV Ctt

som tillhör den byggande eller varöver han eljest äger förfoga. Yattenrättsforörd- vattenningen
känner från denna grundsats allenast ett undantag, nämligen rätt till dammfäste
å annans grund under vissa villkor. Såsom i kommittéernas motiv framhållits,
kräves otvivelaktigt för ett rationellt utnyttjande av vattnet särskilt såsom drivkraft
ett utvidgande jämväl av rätten att i förevarande hänseende taga annans mark
i anspråk, och det synes de sakkunniga som om härvid väsentligen enahanda synpunkter
göra sig gällande som de, vilka vid behandlingen av 3 § framhållits beträffande
rätten att genom ändring av vattenförhållandena menligt inverka på annans
egendom.

Bestämmelserna i kommittéförslagets 15 och 16 §§ hava också i utlåtanden över
förslaget hälsats med tillfredsställelse. Endast i ett hänseende har meningsskiljaktighet
av mera principiell natur yppats. Under det att den befogenhet, som enligt
3 § må tillerkännas den byggande t. ex. att hålla vattnet uppdämt å annans
mark, är att anse såsom en servitutsrätt till förmån för den byggandes fastighet och
sålunda till såväl sitt innehåll som sin varaktighet är beroende av byggnaden, har det
gjorts gällande, att det förfogande över annans egendom, varom i detta sammanhang
är fråga, i allmänhet borde givas äganderättens för all framtid bindande verkan.

Enligt kommittéförslaget är detta visserligen förhållandet beträffande den rätt till
utmål å annans mark, som i 16 § under viss förutsättning tillerkännes den, som vill
tillgodogöra sig vattenkraft, varemot rätten enligt förslagets 15 § att å annan tillhörig
fastighet lägga damm m. m. begränsats till rätt att med servitut belasta denna
fastighet. Teknologföreningen har betecknat detta sååom mindre tillfredsställande
och förmenar det vara nödvändigt, att den mark, som erfordras för damm, vall eller
väg eller för vattnets ledande till eller från kraftstation, förvärvas med full äganderätt.
Till stöd för denna åsikt har vid de sakkunnigas överläggningar framhållits,
att företagaren först därigenom, att äganderätten till det i anspråk tagna området
överflyttades till honom, vunne möjlighet att begagna sig av området med därå
gjorda anläggningar såsom kreditunderlag genom att inteckna detsamma. Det sålunda
anförda skälet torde dock icke nödvändiggöra en förändring med avseende på
äganderätten till området. Uti lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egen -

236

dom är att hänföra finnes väl icke uttryckligen sagt, att ett till förmån för viss
fastighet upplåtet servitut eller att byggnad eller annan anläggning, som för begagnande
av dylikt servitut uppförts eller anbragts utom fastighetens område, bör hänföras
till samma fastighet, men i motiven till det av nya lagberedningen utarbetade
förslag, som ligger till grund för nämnda lag, har detta förhållande förutsatts. Nya
lagberedningen yttrar nämligen härom: »Med äganderätt till en fastighet kunna ock
vara förenade vissa rättigheter i annan fastighet, såsom servitutsrätt eller lösningsrätt.
Att enligt gällande lag dylika s. k. osjälvständiga rättigheter äro att anse såsom
fast egendom, som med äganderätten till själva fastigheten är förenad, och att
i följd härav jämväl de för tillgodogörande av en servitutsrätt å den tjänande fastigheten
uppförda särskilda byggnader och andra anläggningar äro att, såvida de tillhöra
ägaren av den härskande fastigheten, anse såsom hörande till denna, torde vara
obestridligt, och beredningen har ansett uttryckligt stadgande därom icke vara
erforderligt.» Enahanda uppfattning uttalas i motiven till det år 1909 avlämnade
förslaget till jordabalk III. Till undvikande av varje tvivel har emellertid i 2 §
av sistnämnda förslags 1 kap., »Om fast egendom», upptagits ett uttryckligt stadgande,
att till fastighet hör å annan fastighet för begagnande av servitut uppförd
byggnad eller anbragt ledning eller annan anläggning. Det torde efter dessa uttalanden
icke kunna bliva föremål för tvekan att, ehuru äganderättsöverlåtelse icke
sker till den mark, som för uppförande av damm eller annan anläggning i syfte av
vattnets tillgodogörande tages i anspråk för en strömfallsfastighets räkning å annan
fastighets område, rättigheten att för det avsedda ändamålet förfoga över marken
likasom rätten till de där gjorda anläggningarna måste betraktas såsom ett tillbehör
till strömfallsfastigheten. Såväl servitutsrätten som de för servitutets begagnande
uppförda anläggningarna kunna således tillsammans med den härskande fastigheten
sägas utgöra föremål för den rätt, som genom inteckning i fastigheten förvärvas.
Då en servitutsrätt av här åsyftat slag till tiden begränsas allenast av den omständigdigheten,
att dess utövning ej längre medför någon förmån för huvudfastigheten i
därmed avsett hänseende, torde ej heller med hänsyn till rättighetens varaktighet
någon befogad anmärkning ur kreditsäkerhetens synpunkt kunna göras.

I detta sammanhang må till besvarande upptagas ett annat skäl, som framförts
till stöd för äganderätten såsom upplåtelseform i detta fall. Endast med denna
upplåtelseform, har man framhållit, bereddes företagaren möjlighet att, då det i
anspråk tagna området ej längre vore erforderligt för det avsedda ändamålet, åter -

237

bekomma den utgivna ersättningen. Oavsett att denna anmärkning drabbar varje
slag av servitutsupplåtelse, alltså jämväl sådan enligt 3 § i förevarande kapitel, kan
häremot invändas, att skyldigheten att utan gottgörelse återlämna området — vilken
skyldighet helt naturligt inträder först då det begagnande av området, som med upplåtelsen
avsetts, kan anses övergivet och således icke redan vid ett temporärt upphörande---torde
uppvägas av den fördel, varav företagaren dessförinnan kommit

i åtnjutande, en fördel som helt visst satt honom i tillfälle ej blott att till fullo
amortera det utbetalta ersättningsbeloppet utan ock att räkna sig till godo en skäligvinst.

Enligt de sakkunnigas mening är det av vikt att, då lagstiftningen lämnar medgivande
till intrång och skada å annans egendom, det ock tillses, att sådan egendom
därav icke betungas i vidsträcktare mån än som för främjande av det avsedda ändamålet
oundgängligen är av nöden. Med rätta skulle det också kunna sägas utgöra
en betänklig inkonsekvens, om den, som enligt stadgandena i 5 eller 6 § tillgodogör
sig annans vatten, skulle, ehuru allenast ständig nyttjanderätt till själva vattnet
tillkommer honom, tillerkännas äganderätt till det område, som för vattnets utnyttjande
tages i anspråk till uppförande av damm e. d., eller om, för att anföra ett
annat exempel, åt den, som bygger damm helt eller delvis å annans grund, skulle
inrymmas äganderätt till dammfästet, oaktat själva dämningsrätten enligt 3 § är
allenast en servitutsrätt. Ur allmän synpunkt måste det dessutom betraktas såsom
en olägenhet om, efter det en vidtagen åtgärd på grund av ändrade förhållanden
förlorat sin betydelse för vattnets tillgodogörande, för byggnadens ägare det oaktat
skulle kvarstå en numera fullkomligt ändamålslös rätt till visst område inom
annans fastighet. Det torde för övrigt böra framhållas, att det ur en strömfallsägares
egen synpunkt synes vara en avgjord fördel, att alla de rättigheter med
avseende på annans egendom, vilka i samband med strömfallets bebyggande medgivas
honom, bliva förenade med en och samma fastighet såsom ett tillbehör till denna,
vilket med gällande lagstiftning ej skulle bliva förhållandet, därest område, som
för nu ifrågavarande ändamål behöver tagas i anspråk, skulle förvärvas med äganderätt
och därigenom komma att utgöra en fastighet för sig.

På grund av det anförda anse de sakkunniga kommittéförslagets ståndpunkt i
avseende å den rätt, som förvärvas enligt förslagets 15 §, böra godkännas. Ehuru
samma skäl kunna åberopas även beträffande det i 16 § avsedda fall, torde dock

238

med hänsyn till ändamålet med förvärvet berättigat fog finnas att för detta fall göra
undantag och medgiva äganderättsförvärv.

Det torde ej sällan komma att inträffa, därest föreliggande förslag upphöjes till
lag, att åläggande kan behöva givas den, som gör en vattenbyggnad, att till avvärjande
av skada, som byggnaden eljest komme att medföra, eller till minskande av
sådan skada vidtaga åtgärder, varför erfordras förfoganderätt över annans grund.
Uppenbarligen skulle det ej vara i överensstämmelse med förslagets allmänna grunder,
därest den tvångsrätt, som för dessa åtgärder må erfordras, icke skulle stå den
byggande till buds. Åt 15 § i kommittéförslaget har också givits en med denna
uppfattning överensstämmande avfattning. Med stöd av detta stadgande kan otvivelaktigt
den, som bygger i vatten, medgivas rätt exempelvis att till förhindrande
av dämningsskada å jord eller annan egendom å annans grund vidtaga anordningar
för invallning av visst område. Ett i allt väsentligt likartat förhållande
föreligger uppenbarligen i det uti kommittémotiven (s. 248) omnämnda fallet, då
till skydd för fiskets allmänna intressen det finnes erforderligt att förbjuda ägare av
fiskevatten, som tillhör annan än den byggande, att bedriva fiske inom visst område
i närheten av byggnaden. Av motiven framgår, att enligt kommittéernas mening
det intrång i fiskerätten, som föranledes av ett dylikt förbud, måste betraktas såsom
en skada till följd av vattenbyggnaden, och att fiskerättsägaren på grund av den
allmänna regeln om byggande i vatten i kommittéförslagets 2 § är skyldig att mot
ersättning finna sig i det genom förbudet förorsakade intrånget. Vattenfallsstyrelsen
och vattenkraftföreningen hava hemställt om ett uttryckligt stadgande i denna del,
enär det eljest kunde synas ovisst, om vattendomstolen verkligen ägde befogenhet
att meddela sådant fiskeförbud, som ovan sagts. I anledning härav har till 14 §
i föreliggande förslag gjorts ett tillägg i angiven riktning.

På sätt de sakkunniga få tillfälle att längre fram närmare beröra har den inom
riksdagen på tal bragta frågan om rätt för enskilda fastighetsinnehavare att för tillgodogörande
av vatten till husbehov över annans fastighet framdraga ledning ansetts
böra upptagas till behandling i samband med överarbetningen av vattenlagsförslaget;
och har särskilt lagförslag i berörda ämne av de sakkunniga uppgjorts. Om
denna lagstiftning har erinran gjorts genom en i 14 § intagen hänvisning.

Att för ett ändamålsenligt tillgodogörande av vatten det understundom kan vara
till synnerligt gagn, om annan tillhörig vattenbyggnad får tagas i anspråk, synes
otvivelaktigt. Enligt 1880 års vattenrättsförordning medgives en dylik rätt för ett

visst fall. Om ägaren av ena stranden vid ett strömfall byggt damm jämväl å den
andre strandägarens grund, har denne senare rätt att för uttagande av sin lott i vattnet
begagna sig av dammen mot skyldighet att ersätta viss del av dammens värde
och deltaga i framtida underhållet. Motsvarande bestämmelse har av kommittéerna
upptagits i 5 § andra stycket av förevarande kapitel. Såsom redan i det föregående
framhållits har med det ändrade innehåll, som givits åt nyssnämnda .§, sagda bestämmelse
icke ansetts böra där bibehållas. Att emellertid rättigheten för ene strandägaren
att begagna en av den andre uppförd vattenbyggnad fortfarande bör finnas, har även
förut påpekats. Jämväl i andra tillfällen än då fråga är om förhållandet mellan
ägarna av ömse sidor av ett strömfall kan det vara av stor betydelse, att den åsyftade
rätten medgives. Genom den minskning i kostnader, som skulle vinnas, därest
en gemensam byggnad finge av två eller flera begagnas, skulle utan tvivel vattenkraftens
utnyttjande befrämjas. Vattenkrafttf öreningen har i viss mån berört denna
fråga i en av föreningen vid kommittéförslagets 7 kap. gjord anmärkning, däri
yttras: »Vid vattenregleringsföretag samt vid farleds- och flottledsanläggningar inträffar
ofta, att dammbyggnader och andra arbeten bliva till nytta för ett vid dammstället
eller i dess närhet beläget vattenverk eller obebyggt strömfall, likasom även
omvänt en redan befintlig damm kan bliva till nytta för ett företag eller en anläggning
av annat slag än den, för vilken dammen ursprungligen avsetts. Då det synes
föreningen tvivelaktigt, om det är i lagförslaget tillsett, att en dammanläggare blir
berättigad att erhålla skäligt bidrag till anläggningskostnaderna av alla dem, som
erhålla fördel av dammanläggningen, har föreningen velat påpeka denna omständighet.
» Jämväl vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit samma synpunkter.
I detta sammanhang må också erinras, hurusom de flesta främmande länders vattenlagar
innehålla stadgande om rätt att under vissa villkor för vattnets nyttjande betjäna
sig av annan tillhörig vattenbyggnad eller ledning för vattnet. Rätten att begagna
annans vattenbyggnad bör uppenbarligen betingas ej allenast därav, att ägarens
eget bruk av byggnaden icke omöjliggöres eller i väsentlig män försvåras, utan också
av det villkoret, att ersättning gives. I sistnämnda hänseende torde man ej böra stanna
vid den allmänna regeln, att all skada skall ersättas. Den, som berättigas att begagna
byggnaden, måste därjämte anses skyldig att bära en tillbörlig andel av
såväl anläggnings- som underhållskostnaden, något som också överensstämmer med det
ovan omnämnda stadgandet i vattenrättsförordningen. Vad angår fördelningen av anläggnings-
och underhållskostnaderna mellan byggnadens ägare, å ena, samt den, som

240

g-ör anspråk på att begagna sig av byggnaden, å andra sidan, synes avgörandet härutinnan
böra tilläggas det gagn vardera bar av byggnaden. Vid anläggningskostnadens
bestämmande bör hänsyn tagas till det skick, vari byggnaden befinnes vid den tidpunkt,
då dess begagnande av annan än ägaren påfordras. Att för den händelse
någon förändring av byggnaden skulle vara erforderlig för möjliggörande av det gemensamma
bruket kostnaden härför helt bör drabba den, som gör anspråk på att jämte
ägaren få begagna byggnaden, ligger i sakens natur och har ansetts icke behöva i lagbudet
särskilt utsägas. Däremot har det synts böra erinras, att byggnadens ägare
är berättigad till särskild gottgörelse för intrång och olägenhet, som må tillskyndas
honom därigenom, att byggnaden begagnas jämväl av annan. En sådan olägenhet
kan bestå däri, att byggnaden för framtiden kräver ökad tillsyn eller att eljest kostnaderna
för byggnadens begagnande för det därmed avsedda ursprungliga ändamålet
fördyras.

I enlighet med därom från flera håll framställt yrkande har stadgandet i kommittéförslagets
16 § ändrats därhän, att till utmål för kraftstation må tagas i anspråk
ej blott mark, som gränsar intill vattendraget, utan även sådan, som är belägen
i dess närhet. Berörda stadgande har därjämte omredigerats, i det att dels
bestämmelsen att, om upplåtelsen av utmål medför skada, varför gottgörelse ej
ingår i det för marken bestämda lösenbeloppet, sådan skada skall ersättas, ansetts
böra äga sin plats i ersättningskapitlet och därför här uteslutits och dels ordalagen i
§:ens början jämkats till utmärkande därav, att med stadgandet icke avses sådana
byggnader eller anordningar för vattenkrafts uttagande, som avhandlats redan i
14 §.

Bestämmelsen i 17 §, att tomtplats ej får tagas i anspråk för de i 14 och 16 §§
omnämnda ändamål, har vattenkraftföreningen ansett kunna bliva onödigt hindrande.
»De skäl», yttrar föreningen, »som tala för ett särskilt skydd åt boningshus,
trädgård eller park, synas icke förefinnas beträffande obebyggd tomtplats, enär densamma
i allmänhet icke kan hava den helgd eller det affektionsvärde, som medföljer
en redan färdig anläggning av ovannämnda slag.» Då emellertid å ett närbeläget
lagstiftningsområde, nämligen i gruvestadgan, tomtplats blivit, evad den är bebyggd
eller icke, fredad mot inmutning och mot att tagas i anspråk till gruvutmål, hava de
sakkunniga ansett någon ändring i kommittéförslaget icke böra i denna del göras.
Yad som rätteligen skall anses såsom tomtplats bör överlämnas åt rättstillämpningen
att avgöra.

241

20 §.

De i denna § meddelade bestämmelserna äro inom det område, som med lagför* Obligatorisk

TÖTimdCY slaget

avses, allmängiltiga och således tillämpliga å varje arbete eller åtgärd, som sölcning roenligt
1 § är att hänföra till byggande i vatten. Följaktligen skola dessa bestämmelser,
såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, jämväl komma till användning i vatten.
fråga om brobyggnad, såvitt sådan anläggning enligt 1 § är att anse såsom byggnad
i vatten.

Med biträdande av förslagets allmänna ståndpunkt i denna del har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen dock dragit i tvivelsmål lämpligheten av att brobyggnader
komme att i den utsträckning, som i förslaget avsetts, bliva beroende av medgivande
enligt förevarande §. Därest en brobyggnad, framhåller styrelsen, icke finge utföras
utan sådant medgivande, skulle till följd härav icke blott vattendomstolens arbetsbörda
i hög grad ökas utan ock stora, i de flesta fall onödiga kostnader vållas
rikets väg- och brobyggnadsskyldiga. Redan enligt gällande författningar underginge
de ärenden, som avsåge brobyggnad för allmän väg, en ingående behandlingjämväl
från teknisk synpunkt. Inför Konungens befallningshavande, som fattade
beslut i dessa ärenden, lämnades dessförinnan samtliga väghållningsskyldiga tillfälle
att framföra sina önskemål och sålunda jämväl att, om anledning därtill ansåges
vara för handen, göra påstående, att en föreslagen brobyggnad skulle medföra en
för allmänna eller enskilda intressen menlig inverkan å vattenförhållandena. Enligt
styrelsens åsikt borde endast för den händelse att dylikt påstående framställdes frågan
hänskjutas till vattendomstolen. Beträffande brobyggnader för järnväg finner
styrelsen det icke utan stor tidsutdräkt i avseende å järnvägsarbetets bedrivande
vara möjligt att till sådan byggnad på förhand inhämta vattendomstolens samtycke.
Den särskilt för jordbruket viktiga angelägenheten, att vid en järnvägs anläggning
vattenöppningarna i broar och trummor gjordes tillräckligt stora
och eljest nödigt avlopp bereddes för vattnet, ålåge det enligt särskild föreskrift distriktschefen
i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt i egenskap av statens
kontrollerande ingenjör vid järnvägsanläggningen att iakttaga. Enligt det av
kommittéerna framlagda förslaget till lag om syneförrättning för anläggande av
järnväg skulle denna fråga i vissa fall bliva föremål för behandling vid särskild
syneförrättning. Den prövning, som sålunda föreslagits, borde enligt styrelsens
åsikt utsträckas att avse varje brobyggnad för järnvägs räkning. Vunne detta

31—re/472.

242

ändringsförslag beaktande, kunde, särskilt med hänsyn därtill att vid sådan syneförrättning
vederbörande sakägare vore i tillfälle att framställa sina yrkanden, det
icke vara erforderligt, att frågan om brobyggnader eller andra vattenavlopp vid
järnväg skulle tillhöra vattendomstolens prövning i andra fall än då enligt 11 § i
nyssnämnda lagförslag besvär anfördes över syneförrättningen.

Uppenbarligen innebär det en stor trygghet för ett tillbörligt beaktande av de
intressen av allmän eller enskild natur, som äro beroende av en vattenbyggnad, att
den prövning, som med hänsyn till byggnadens inverkan å vattenstånd eller vattenförhållanden
i övrigt anses böra föregå utförandet av en dylik byggnad, är, såsom
kommittéerna föreslagit, såvitt möjligt enhetlig. Därigenom att denna prövning beträffande
varje särskilt vattenområde är förlagd till en och samma myndighet vinnes
hos denna myndighet en rikare erfarenhet i avseende å de förhållanden, som äro
av vikt för bedömande av byggnadens verkningar. Yad särskilt angår brobyggnader
är den inverkan dessa byggnader kunna medföra å vattenförhållandena i ett
vattendrag ofta lika svår att bedöma som beträffande byggande i vatten i allmänhet.
Den undersökning, som enligt gällande författningar skall föregå anläggandet av
allmän väg, synes icke uti förevarande hänseende erbjuda tillräckliga garantier.
Yad av styrelsen anförts till stöd därför, att förundersökning enligt 20 § icke skulle
vara erforderlig i fråga om brobyggnad för järnväg, grundar sig huvudsakligen å styrelsens
förslag att förlägga denna undersökning till särskild syneförrättning; men då
det icke ingår i de sakkunnigas uppdrag att till behandling upptaga det av kommittéerna
utarbetade förslaget till lag om sådan syneförrättning, har styrelsens framställning
härutinnan icke kunnat bliva föremål för övervägande.

Såsom i kommittémotiven framhållits avviker 20 §'' i en väsentlig punkt från
den åskådning, som gjort sig gällande beträffande motsvarande stadgande i vattenrättsförordningen.
Under det att sistnämnda stadgande med den tillämpning
detsamma erhållit innefattar allenast en den byggande tillagd rättighet att på
förhand underställa frågan om vattenbyggnadens laglighet prövning av domstol,
en rätt, varav han efter sitt eget skön må begagna sig eller ej, har enligt kommittéförslaget
å den byggande i detta hänseende lagts en ovillkorlig förpliktelse, vars
åsidosättande utsätter honom för menliga påföljder i olika riktningar. Enligt de
sakkunnigas mening är detta en nödvändig konsekvens av förundersökningens dubbla
ändamål att bereda ej mindre erforderlig trygghet åt den byggande utan jämväl
skydd för de allmänna och enskilda intressen, som kunna bliva beroende av byggna -

den. Med denna uppfattning är det av synnerlig vikt, att åt stadgandet om den
byggandes skyldighet att underställa sitt företag dylik förprövning gives en såvitt
möjligt bindande form, så att den enskildes uppfattning härutinnan lämnas minsta
möjliga spelrum. Det nu sagda torde äga sin särskilda betydelse beträffande dammbyggnader,
då det ofta torde vara förenat med stora svårigheter att överblicka en
sådan byggnads verkningar i olika hänseenden. Lika med kommittéerna äro de
sakkunniga av den meningen, att i detta fall det icke bör överlämnas åt den byggande
att avgöra frågan om förundersökningens erforderlighet. Av det nu anförda följer,
att de sakkunniga icke anse sig böra biträda ett av vattenfallsstyrelsen beträffande
denna § framställt förslag till omarbetning av dess första stycke i den riktning,
att förundersökningen jämväl beträffande dammbyggnader skulle göras beroende av
det i sista punkten upptagna villkoret och således icke vara erforderlig, såframt det
är uppenbart, ''att .varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden sättes i
fara.

Jämväl i andra hänseenden hava anmärkningar framställts mot det ovillkorliga
förbudet i denna § att påbörja något som helst arbete för uppförande eller förändrande
av en dammbyggnad, innan vattendomstolens besked inhämtats, huru och under
vilka villkor arbetet må göras. Sålunda har av distriktsingenjören i ett av vägoch
vattenbyggnadsdistrikten framhållits önskvärdheten av att detta förbud icke
måtte giva anledning till »alltför stora inskränkningar i vattenfallsägarens frihet»,
utan komma att lämna rum för en sådan tillämpning, att arbetet å en dammbyggnad
kunde till de delar, som ej vore av beskaffenhet att försvåra erforderliga utredningar
eller eljest av menlig inverkan, få påbörjas, innan vattendomstolen meddelat
slutligt besked i byggnadsfrågan. Distriktsingenjören i ett annat väg- och vattenbyggnadsdistrikt
ifrågasätter, huruvida ej beträffande ändring av damm borde liksom
i fråga om andra byggnader än damm gälla, att vattendomstolens tillstånd ej
är erforderligt, då det är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt sättes i
fara. Utan tvivel komme i praxis, framhålles det, en mångfald oväsentligare förändringsarbeten
att i alla händelser utföras, utan att de byggande underkastade sig
ifrågavarande besvär, och det torde ej heller från det allmännas sida vara möjligt att
i dylika fall kontrollera eller genomföra bestämmelsens noggranna tillämpning. En
annan härmed sammanhängande fråga gällde provisoriska dammbyggnader. I de
fall, då nybyggnad skulle ske, erhölles naturligtvis omedelbart tillstånd jämväl till
nödiga fångdammar. Dylika provisoriskt utlagda dammar komme emellertid till

244

användning även under andra förhållanden. Så snart vattendraget ej vore överbyggt
till hela sin bredd, utan vattnet intoges allenast från strömfallets ena sida,
kunde under perioder av bristande vattentillgång det vara erforderligt att för vattnets
insamling utlägga en provisorisk damm av större eller mindre utsträckning. En
dylik åtgärd vidtoges ofta i de norrländska älvarna för att avhjälpa vattenbristen
under vintern. Genom en sådan damm, som borttoges före vårfloden, förnärmades
varken allmän eller enskild rätt. Ehuru vidtagandet av nu ifrågavarande anordningar
i visst hänseende underlättats genom kommittéförslaget, förefölle det som
om i enkla, årligen återkommande fall en bokstavlig tillämpning av förslagets stadganden
skulle bliva onödigt besvärlig, då ju varje år skulle erfordras en gång vattendomstolens
tillstånd att få utlägga fångdammen och en gång att åter få riva densamma.

Den i §:en intagna bestämmelsen om ovillkorlig skyldighet för ägare av dammbyggnad
att jämväl till ändringsarbeten å byggnaden inhämta vattendomstolens
föregående medgivande har också från andra håll mötts av gensagor. I detta sammanhang
må erinras, hurusom redan vid 1 § av detta kap. vattenfallsstyrelsen framställt
vissa betänkligheter mot att till byggande i vatten hänföras även reparationsarbeten
nedom högsta kända vattenståndet. Dylikt reparationsarbete finge nämligen
enligt 20 § i regel icke utföras utan därtill av vattendomstolen erhållet tillstånd,
ifnderstundom kunde det emellertid, fortsätter styrelsen, såsom vid fara för dammbrott
eller vid skada genom isgång eller av flottvirke, vara nödvändigt att ofördröjligen
vidtaga åtgärder för farans avvärjande eller skadans avhjälpande utan att
vattendomstolens sammanträde kunde avvaktas. Det borde därför inrymmas rätt
för byggnadens ägare att till avvärjande av överhängande fara för byggnadens bestånd
eller förekommande av skada för annan omedelbart utföra reparationsarbete
även nedom högsta vattenlinjen. Till kontroll över att de åtgärder, som vidtagits,
icke lände annan till förfång borde det åligga byggnadens ägare att ofördröjligen
hos vattendomstolen söka godkännande av desamma. Den sålunda framställda anmärkningen
har också gjorts gällande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess
yttrande.

Den tolkning av förevarande §, som uti en av de här förut återgivna anmärkningarna
ifrågasättes, eller att vattendomstolen jämväl innan ett tillämnat byggnadsarbete
varit föremål för vattendomstolens slutliga prövning skulle äga att medgiva
dess påbörjande, är helt visst oriktig. Ett dylikt föregripande av prövningens

245

resultat synes icke lämpligt. Något verkligt behov av eu ändring av förslagets bestämmelser
i nu angivna hänseende torde ej heller föreligga. Med den koncentrering
av förhandlingarna inför vattendomstolen, som kommer att bliva en följd av de föreslagna
bestämmelserna angående rättegången i vattenmål, torde vattendomstolens
behandling av dessa mål kunna försiggå utan mera väsentlig tidsutdräkt. I detta
sammanhang må ock erinras om stadgandet i 11 kap. 66 § (57 § i kommittéförslaget),
som vad angår vattendomstolens prövning medgiver en uppdelning av
företaget i särskilda avdelningar, likasom om den i 67 § av samma kap. (58 §
enligt kommittéförslaget) vattendomstolen tillagda befogenheten att förordna om
verkställighet av dess beslut, oavsett att detta ej vunnit laga kraft.

De anmärkningar, som avse skyldigheten att söka vattendomstolens medgivande
till ändrings- eller reparationsarbeten å en dammbyggnad, torde i viss mån bero
på missuppfattning av det ifrågavarande stadgandets innebörd. Det skall härvid
först erinras att, då till byggande i vatten enligt 1 § endast är att hänföra sådan
ändring av befintlig vattenbyggnad, som berör nedom högsta kända vattenståndet
belägen del av byggnaden, med stadgandet uppenbarligen endast åsyftas sådant
ändringsarbete. Vidare är det allenast ändring av själva dammbyggnaden, varom
här är fråga. Så t. ex. hör frågan om utbyte i en med dammen förenad kraftstation
av en turbin mot en annan icke under detta stadgande. Huruvida för en
djdik åtgärd förundersökning är erforderlig, avgöres enligt andra punkten i första
stycket. Det bör också beaktas, att 20 § endast avser sådana arbeten å en befintlig
byggnad, som kunna sägas innefatta en ändring. Under detta stadgande ingår således
icke arbeten, som inskränka sig till byggnadens underhåll, eller reparationsarbeten
i egentlig mening. I anledning av vad i ett av de ovan återgivna utlåtandena
3’ttrats om det särskilt i de norrländska vattendragen av vattenverksägare praktiserade
förfarandet att under den vattenfattigare delen av året betjäna sig av s. k. stickdammar
må framhållas, att frågan huruvida och under vilka villkor dylika åtgärder
må tillåtas uppenbarligen bör regleras i samband med byggnadsbeslutet, ävensom att,
därest till förmån för ett vattenverk sådan befogenhet vid lagens trädande i kraft
redan av ålder opåtalt utövats, vattenverksägaren alltjämt torde på grund av det
allmänna undantaget i 2 kap. 41 § vara vid densamma bibehållen.

Ehuru det visserligen icke kan förnekas, att även med de begränsningar, som
sålunda antytts, stadgandet om skyldighet att söka tillstånd till verkställande av
ändringsarbete å damm för ägare av dammbyggnader innebär i viss mån en tunga,

246

anse de sakkunniga sig dock, med hänsyn till den stora vikten av att vattendomstolen
lämnas tillfälle att utöva kontroll å arbeten av detta slag, icke kunna tillstyrka
någon sådan ändring av §:ens bestämmelser härutinnan, som är ägnad att
förminska möjligheten av en dylik kontroll. Sålunda har från fiskerisakkunnigt
håll påpekats, hurusom ombyggnad särskilt av en äldre damm kan komma att
utöva menlig inverkan å fiskens framkomst förbi dammen. Då det för medgivande
av ett ifrågasatt ändringsarbete, därest det är av mindre betydelse, i allmänhet
ej lärer vara erforderligt, att vattendomstolen sammanträder till syn å stället —
något som enligt kommittéförslaget ej heller avses — torde någon större tidsutdräkt
icke behöva befaras likasom ej heller några avsevärda kostnader torde
på grund av skyldigheten att söka sådant medgivande komma att drabba byggnadens
ägare. I allt fall måste dessa kostnader anses obetydliga i jämförelse med
den fördel, som genom förundersökningen beredes byggnadens ägare i form av
ökad trygghet för framtida anspråk. Ej minst av hänsyn till dennes eget intresse
är det därför att hoppas, att den uti ett av de avgivna yttrandena uttalade farhågan,
att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att i stor utsträckning åsidosättas,
måtte visa sig ogrundad.

Uppenbarligen hava kommittéerna icke åsyftat, att 20 §:ens stadganden om vattendomstolens
medgivande såsom villkor för byggande i vatten skulle vinna tillämpning
å sådana åtgärder, som äro av nöden för att förebygga en överhängande fara
för egen eller annans egendom, utan torde kommittéerna i detta hänseende hava utgått
ifrån, att tillåtligheten av dylika åtgärder bör bedömas enligt allmänna rättsregler.
Då emellertid tvekan yppats angående den befogenhet, som i sådant hänseende
må tillkomma ägaren av en vattenbyggnad, hava de sakkunniga ansett sig böra
tillmötesgå de anmärkningar, som härutinnan framställts.

Enligt lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske må i vatten, där varje svensk
undersåte äger rätt att fiska, fast fiskredskap icke utsättas utan att Konungen eller
för visst fall Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd. Då det synts
innebära en onödig omgång, att till dylika redskaps utsättande, såvitt sådan åtgärd
vore att hänföra till byggande i vatten, skulle inhämtas jämväl vattendomstolens samtycke,
har genom ett tillägg till §:ens andra stycke en dylik tillämpning uteslutits.

•247

22 och 23 §§.

Oaktat domstolens beslut enligt 10 § i vattenrättsförordningen meddelas efter
ansökan och således i enlighet med i allmänhet gällande processuella regler icke domstolens
skulle vinna materiell rättskraft, har till förman för sökanden sådan egenskap i beslut.
rättstillämpningen undantagslöst tillerkänts detsamma. Denna beslutets rättsverkan
sträcker sig dock uppenbarligen icke längre än till de ämnen, som måste antagas
hava varit föremål för domstolens prövning. Härunder falla sådana frågor, som
avse byggnadens laglighet enligt vattenrättsförordningens bestämmelser. Däremot
synes det redan före 1880 års förordning hava gällt, att domstolen i denna ordning
icke ägde befatta sig med avgörandet av uppkomna tvister om annans bättre rätt
till vatten eller mark, varöver sökanden för den t il lämnade byggnaden påstod sig äga
förfoganderätt.1 I överensstämmelse härmed torde domstolens beslut, varigenom
medgivande lämnas till byggnaden, icke få anses innebära ett fastställande av sökandens
påståenden i detta hänseende utan allenast, att domstolen tagit sökandens uppgifter
härutinnan för goda och, under förutsättning av desammas riktighet, bifallit
ansökningen.2 Då emellertid den rätt, som genom byggnadsmedgivandet lämnas,
icke har karaktären av en för sökanden personlig befogenhet utan utgör en med
den fastighet, varå strömfallet är beläget, förenad rättighet, måste, därest domstolen
oriktigt antagit sökanden såsom ägare till nämnda fastighet, beslutet gälla jämväl
till förmån för den rätte ägaren.

Den ståndpunkt gällande rätt i detta hänseende intager har, såvitt angår den
preklusiva verkan av ett jämlikt vattenlagen meddelat byggnadsbeslut, biträtts
av kommittéerna. Såsom framgår av 22 §:ens lydelse har emellertid för att bereda
byggnadens ägare den trygghet, som ansetts böra komma denne till del, byggnadsbeslutets
preklusiva verkan av kommittéerna ytterligare utsträckts. Enligt
sistnämnda lagrum vinner den byggande principiellt sett fullständig klanderfrihet i
avseende å de rättigheter, som kunna anses innefattade i byggnadsbeslutet. Visserligen
lämnar detta beslut, såsom också i kommittémotiven framhålles, den frågan
oberörd, huruvida äganderätten till mark eller vattenområde, som för byggnaden tages
i anspråk, tillhör den byggande eller annan. Även om det antagande, varifrån vattendomstolen
i detta hänseende utgått, är oriktigt., kän dock detta förhållande icke, därest

1 Kung!. Maj-.ts dom d. 25 jan. 1878 (N. J. A. s. 13). — * Kungl. Maj:ts dom d. 31 dcc. 1914
(N. J. A. b. 613).

248

ej ett sådant undantagsfall föreligger, som avhandlas i 23 §, föranleda därtill, att
påstående skulle kunna väckas om utrivning eller ändring av byggnaiden eller eljest
till någon inskränkning i den rätt, som tillagts byggnadens ägare. Uppenbart är dock,
att denna rätt icke är av personlig natur, utan tillhör den fastighet, för vars räkning
byggnaden göres.

Helt visst äro de förmåner, varav ett vattenbyggnadsföretag sålunda kommer i
åtnjutande, av en betydande räckvidd. Ur allmän synpunkt måste det dock betraktas
som en stor fördel, särskilt för landets vattenkraftindustri, att tryggare förhållanden
i rättsligt hänseende skapas för detta slag av företag. Någon anmärkning av principiell
innebörd har ej heller framställts mot kommittéförslaget i denna del. Såsom
vid 24 § närmare kommer att utvecklas hava de sakkunniga emellertid i en väsentlig
punkt, nämligen i fråga om sakägares rätt till ersättning för skada, som vid byggnadsbeslutets
meddelande icke förutsetts, icke ansett sig böra i den utsträckning, som av
kommittéerna förordats, godtaga de konsekvenser, vartill eu oinskränkt tillämpning
av preklusionsprincipen i detta hänseende skulle leda.

Från den allmänna regeln i 22 § om byggnadsbeslutets rättsverkan upptages i
kommittéförslaget, förutom i 24 §, jämväl ett undantag i 23 §. Stadgandet i sistnämnda
lagrum innebär, att beslutets preklusiva verkan beträffande eventuella anspråk
å bättre rätt till vatten* som genom byggnaden tillgodogöres, icke är ovillkorlig
utan beroende av bl. a., huruvida nämnda anspråk inom viss tid göras gällande.
Anledningen till detta undantag har varit den, att vattendomstolens beslut i denna
fråga icke i avseende a utredningens fullständighet och andra omständigheter innebär
samma trygghet för ett riktigt resultat som eljest. På grund härav hava kommittéerna
efter huvudsakligen enahanda grunder, som vunnit tillämpning i hävdelagstiftningen,
såsom villkor för inträdet av preklusiv verkan i detta hänseende föreskrivit ej
allenast, att vattendomstolen lämnat sitt medgivande till byggnaden — härigenom
torde företaget hava erhållit en med fast egendoms lagfarande jämförlig publicitet —
utan jämväl dels att byggnadens ägare eller någon, från vilken rätten till byggnaden
övergått till den senare ägaren, vid uppförandet eller förvärvet av byggnaden varit
i god tro rörande rätten till vattnet och dels att det vatten eller den vattenkraft, varom
fråga är, helt eller delvis varit under viss tid tillgodogjord. Ej heller mot de ifrågavarande
bestämmelserna i förslaget hava de sakkunniga något att erinra ur principiell
synpunkt.

24!)

De sakkunniga övergå till behandlingen av de spörsmål, som sammanhänga
med de ifrågavarande §§:ernas avfattning i vissa särskilda punkter.

Genom vattendomstolens lagakraftvunna byggnadsmedgivande tillerkännes den
byggande i avseende å därigenom fastställda rättsförhållanden samma skydd som i
allmänhet tillkommer innehavaren av en lagligen förvärvad rättighet. Helt visst
skulle det däremot, såsom vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande vid 22 § erinrat,
framstå såsom en oegentlighet, om åt dessa förhållanden genom sagda medgivande
skulle givas en sådan absolut karaktär, att de ej — i den ordning och under de förutsättningar,
som eljest gälla för rätt att taga annans egendom i anspråk — kunde rubbas.
Uppenbarligen har en dylik utvidgning av medgivandets rättsverkan ej heller av
kommittéerna avsetts, såsom också framgår av ett uttryckligt uttalande i motiven.
Under dessa omständigheter synes det icke erforderligt att, såsom vattenfallsstyrelsen
påyrkat, till undvikande av missuppfattning i det anmärkta hänseendet göra
något förtydligande tillägg till 22 §.

Såsom en av förutsättningarna för tillämpning av bestämmelserna i 23 §
upptages, att vattendomstolens beslut skall vila på det antagandet, att vattnet tillhör
den fastighet, för vars räkning byggnaden göres. Med hänsyn till de i 11 kap. 26 och
62 §§ (motsvarande 23 och 54 §§ i kommittéförslaget) meddelade bestämmelserna,
att rätten till vattnets tillgodogörande alltid skall vara förenad med viss, i vattendomstolens
byggnadsbeslut angiven fastighet, synes det emellertid kunna bliva
föremål för tvekan, huruvida med det kursiverade uttrycket avses allenast den
fastighet, till vilken enligt byggnadsbeslutet rätten att tillgodogöra vattnet skall
anses för framtiden höra. Då en tolkning av stadgandet i 23 § i nu antydd
riktning skulle hava till följd en inskränkning av stadgandets tillämpning,
som uppenbarligen icke varit avsedd, har det anmärkta uttrycket i denna § utbytts
mot ett annat, mera ägnat att motsvara stadgandets verkliga innebörd.
Vidare synes det som om den i kommittéförslaget medgivna fristen för klandertalans
anställande vore väl knappt tillmätt. Denna frist skulle, då vattendomstolens beslut
avser godkännandet av en redan uppförd vattenbyggnad eller i samband med
byggnadsbeslutet förordnats, att detsamma finge gå i verkställighet oberoende av
däremot förd talan, kunna komma att inskränkas till allenast två år från det beslutet
vunnit laga kraft. Då enligt bestämmelserna i 12 kap. klanderfrihet uti
ifrågavarande hänseende beträffande redan uppförd byggnad icke kan komma att
32—161472

250

inträda förr än efter fem år från det inskrivning rörande byggnaden ägt rum i
vattenboken, torde jämväl enligt 23 § samma tidrymd, räknad från det vattendomstolens
beslut vunnit laga kraft, vara den minsta, som i något fall bör stå rätte
ägaren till buds för talans anställande.

Bland de villkor, som enligt 23 § uppställas för vinnande av klanderfrihet, kan
jämväl under vissa förhållanden komma att ingå, att den, som uppfört byggnaden,
varit i god tro rörande rätten till vattnet. Mot detta stadgande synes icke vara annat
att erinra än att den tidpunkt, då god tro skall hava förelegat, eller vid byggnadens
utförande, synes väl obestämd. Denna tidpunkt sträcker sig ofta över ett flertal
år, och det synes kunna ifrågasättas, huruvida stadgandets mening är, att den goda
tron skall förefinnas under hela denna tid eller möjligen allenast vid byggnadsarbetets
påbörjande. Till undvikande av denna ovisshet har det ansetts lämpligt att
förlägga avgörandet i detta hänseende till en mera bestämd och oomtvistlig tidpunkt,
och har såsom sådan ansetts böra väljas den, då vattendomstolens medgivande till
byggnaden lämnas. Denna förändring synes ej heller ur andra synpunkter böra
stöta på några betänkligheter.

Vid 23 § har kammarkollegium, som icke haft något att erinra emot att ett
stadgande om vinnande av klanderfrihet i förevarande hänseende upptoges i lagstiftningen,
dock hemställt, att detsamma tillsvidare icke måtte göras tillämpligt å
kronans strömfall. Till stöd för denna hemställan framhåller kollegium, att fullt betryggande
föreskrifter rörande sättet för bevakandet av kronans rätt i avseende å vissa
grupper av strömfall ännu saknades och att till följd av nu anmärkta förhållande det
med en tillämpning av stadgandet jämväl i fråga om kronan tillhöriga strömfall vore
att befara, att kronans rätt till dessa strömfall inom kort skulle vara tillspillogiven.
Av vattenfallsstyrelsen har erinrats, att särskilt med hänsyn till kronan tillhöriga
strömfall den föreslagna klanderfristen syntes väl knapp. Oavsett att ur principiell
synpunkt olika meningar kunna hysas angående det berättigade i att å detta område
åt kronan inrymma en särställning, synes ett praktiskt behov härav knappast
längre förefinnas. Under senare år har ju som bekant kronans rätt till landets
vattenkrafttillgångar i stor utsträckning gjorts till föremål för undersökning jämväl
inför domstol. I detta hänseende må erinras, att Kungl. Maj:t genom beslut
den 1 december 1911 uppdragit åt kammarkollegium att tillsvidare och intill dess
annorlunda kunde varda förordnat i fall, där icke särskilt undantag bestämts, låta

verkställa undersökning rörande den rätt, kronan kunde äga beträffande vattendragen,
ävensom att, om verkställd utredning därtill föranledde, låta genom kammaradvokatfiskalsämbetet
anhängiggöra och utföra kronans talan i fråga om bättre
rätt till vatten och grund jämte utmål. Med hänsyn härtill och då kollegium ej
ens ifrågasatt, att berörda undantag från §:ens tillämpning skulle gälla annat än
tillsvidare, har ändring av §:en i antydd riktning icke ansetts erforderlig. Lika
litet synes det böra ifrågakomma att till förmån för kronan utsträcka den tid,
varunder i allmänhet talan om bättre rätt till vattnet må av rätte ägaren anhängiggöras.
I detta sammanhang må erinras, att med den avfattning det överarbetade
förslaget i denna del erhållit klandertiden icke i något fall kommer att understiga
fem år från det byggnadsbeslutet vunnit laga kraft.

24 §.

I förevarande § hava kommittéerna intagit ståndpunkt till den viktiga frågan, Verkan där vilken

betydelse i avseende å byggnadsbeslutets rättsverkan borde tilläggas den om- s^''a(ia ,>■/,«

ständigheten, att en av byggnaden förorsakad skada icke blivit vid beslutets medde lande

förutsedd och att således härvid hänsyn ej heller tagits till densamma. Såsom nadsbeslu .

. . , _ o tets medde i

motiven närmare utvecklas hava kommittéerna i sitt bedömande av denna fråga i -lande.

första händ låtit sig ledas av strävan att tillgodose byggnadsägarens anspråk å
trygghet för framtiden och till följd därav allenast i mindre väsentliga punkter ansett
sig böra i detta hänseende medgiva undantag från huvudregeln.

Den sålunda berörda frågan är i själva verket en av de huvudpunkter, varom
meningsutbytet angående det vattenrättsliga preklusionisförfarandets fördelar och
nackdelar sedan lång tid tillbaka rört sig. Redan av lagkommittén framhölls i
dess under år 1826 avgivna förslag till civillag som ett av huvudskälen mot bibehållandet
av ett preklusivt förfarande i fråga om anläggande av vattenverk, att den,
som äger jord intill ett vattendrag, »genom sitt stillatigande vid en undersökning»
skulle kunna »förverka rättigheten att åtala uppdämningen, om han framdeles funne
sig hava olägenhet härav: en händelse, som möjligtvis kunde beröva'' honom största
delen av sin egendom och bringa hela hemman i ödesmål». Lagkommittén, som ansåg
en dylik ståndpunkt innebära den »hårdaste av all preskription», erinrade därjämte,
hurusom även med de noggrannaste föreskrifter det likväl ej skulle kunna
undvikas, att den undersökning, som skulle föregå verkets anläggning, någon gång

252

bleve ofullständig. Den ståndpunkt lagkommittén i denna fråga intagit biträddes
av lagberedningen. Däremot anslöt sig den kommitté, som under år 1865 avgav förslag
till ny lagstiftning angående vattenrätten, till grundsatsen om byggnadsbeslutets
preklusiva verkan, och härvid gjordes intet undantag för ersättningsfrågor.
Denna kommitté betecknar som ett önskemål, »om förundersökningarna kunde bereda
ökade tillfällen att, även utom den begränsade kretsen av egna rättigheter till
vattnets begagnande, genom avtal eller tyst medgivande förvärva vidsträcktare uppdämningsrätt
än lagen i allmänhet medgiver». Denna åsikt ansåg 1870 års vattenrättskommitté
sig icke kunna dela. Såsom en följd av preklusionsprincipens tilllämpning
hade, ansåg kommittén, tillkommit uppdämningsrättigheter, vilka
måhända ej ägt bestånd, därest rätt till klagan varit öppen efter vattenverkets byggande.
Härtill hade enligt kommitténs uppfattning i hög grad bidragit de verkställda
undersökningarnas ofullständighet. Jämväl nya lagberedningen fann ur synpunkten
av de särskilda sakägarnas rättssäkerhet starka betänkligheter möta mot
preklusionsprincipens konsekventa genomförande, och beredningens ståndpunkt i
denna fråga delades vid den behandling, som vid 1880 års riksdag ägnades åt beredningens
förslag till vattenrättsförordning, av andra kammaren, ehuru denna kammare
som bekant i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut sedermera fann det
lämpligt att frånträda sitt tidigare beslut i detta hänseende.

I detta sammanhang bör emellertid icke förbigås, att utvecklingen gått i en helt
annan riktning inom den defensiva vattenlagstiftningen. Sålunda är enligt 51 §
i gällande dikningslag det utlåtande, som meddelas Ivid syneförrättning enligt
nämnda lag, utan verkan mot sakägare, som bort särskilt kallas till förrättningen
men ej bevisligen av kallelsen undfått del och ej heller vid synen kommit tillstädes.
Enligt 31 § skall särskild kallelse utgå till jordägare, mot vilken påstående väckes
att deltaga i det tillärnade företaget eller att därtill upplåta mark, så ock ägare av
vattenverk eller annan lägenhet, varå företaget han inverka. Slutligen är, oavsett den
rättsverkan utlåtande, som avgivits vid syneförrättning, eljest må äga, på grund av
stadgande i 75 § talan om ersättning för skada, som ej blivit förutsedd och på förhand
ersatt, i varje fall tillåten.

Grunden till nu berörda olikhet i lagstiftningen i avseende å dessa båda, så
nära varandra liggande områden av vattenrätten synes ej med fog kunna sökas
däruti, att torrläggningsföretagen ej skulle vara i behov av samma trygghet för
framtiden som ansetts böra komma vattenverken till del. Som bekant torde torr -

253

läggningsf öretagen i regel vara de i ekonomiskt hänseende mindre bärkraftiga. I
första hand torde väl anledningen till denna åtskillnad vara att tillskriva det förhållandet
att — ehuru, såsom lagkommittén påvisat, ej heller beträffande anläggajnde
av vattenverk preklusionsprincipen går tillbaka till våra äldre rättskällor — densamma
dock å detta område kan sägas vara i viss mening hävdvunnen. En bidragande
orsak torde också ligga däri, att torrläggningsföretagen i allmänhet framstått
såsom förorsakande de ojämförligt största rubbningarna i bestående förhållanden,
liksom det intrång i annans rätt, som vid genomförandet av dessa företag kunde tänkas
komma att uppstå, möjligen ansetts kunna bliva av större omfattning.

Såsom redan förut framhållits hava de sakkunniga anslutit sig till den grundsatsen,
att genom det medgivande, som enligt 20 § skall föregå utförandet av en
vattenbyggnad, den byggande bör beredas all den trygghet, varav han för sin
anläggning kan sägas vara i behov och som tillika låter förena sig med ett tillbörligt
beaktande av jämväl andra rättsägares intressen. Detta ändamål anse de
sakkunniga vara i stor utsträckning tillgodosett redan därigenom, att den byggande
säkerställes mot risken att på ett kanske lång tid efter byggnadens fullbordan framställt
yrkande tvingas att utriva eller mera väsentligt ändra byggnaden. Att hänsyn
till denna trygghet jämväl skulle kräva en sådan begränsning av en sakägares
rätt till ersättning, att denne i allmänhet icke skulle lämnas möjlighet att utfå gottgörelse
för en vid sagda medgivande oförutsedd skada, därom hava de sakkunniga
däremot icke känt sig övertygade. Det må ock erinras, hurusom jämväl enligt kommittéernas
förslag dylik rätt för sakägare att fordra ersättning för oförutsedd skada
ansetts höra förefinnas vid företag för jords torrläggning i en avsevärt större omfattning
än vid byggande i vatten enligt 2 kap. Under det att sålunda enligt 5 kap.
49 § i kommittéförslaget det beträffande torrläggningsföretag i varje fall står sakägare
öppet att inom viss tid föra talan om ersättning för skada eller intrång, varför
ersättning icke bestämts att utgå vid medgivandet till företaget, är vid byggande
i vatten enligt 2 kap. rätt till sådan talan beroende bl. a. därav, att syn ej hållits.
Förklaringsgrunden till, att en dylik åtskillnad gjorts, är helt visst att söka i de
sinsemellan olikartade förfaranden, som enligt kommittéförslaget skola komma till
användning beträffande prövningen av dessa båda slag av företag. Denna omständighet
torde dock icke kunna anses härför utgöra tillräckligt skäl. I detta sammanhang
bör uppmärksamheten också fästas å ett annat förhållande. Det nyssnämnda stadgandet
i 5 kap. är på grund av hänvisning i 7 kap. av kommittéförslaget tillämpligt

254

jämväl i avseende å vattenreglering. Då nu sistnämnda slag av företag enligt det
överarbetade förslaget kommer att i förevarande hänseende varda underkastat bestämmelserna
i 2 kap., skulle alltså ett bibehållande av stadgandet i 24 § hava till följd,
att sakägares rätt till talan på grund av oförutsedd skada komme att vid vattenreglering
inskränkas utöver vad som avsetts till och med enligt kommittéförslaget.

Mot en utsträckning av rätten till talan enligt 24 § andra stycket i kommittéförslaget
har anförts, att en dylik utsträckning vore obehövlig, då med den av kommittéerna
föreslagna ordningen för vattenmålens behandling alla garantier vore
för handen för ett tillbörligt beaktande redan vid medgivandet till byggnaden av
samtliga de intressen, som kunde vara beroende av densamma. Det må erkännas, att
härigenom främjas en mera fullständig utredning av dessa mål än som med nu gällande
bestämmelser i allmänhet är möjlig. Helt visst kommer detta sakförhållande
dock att i någon mån motvägas därav, att de uppgifter, inför vilka den nya vattendomstolen
kommer att ställas, ofta bliva av svårare och mera invecklad beskaffenhet.
Det torde också vara obestridligt, att hur noggranna de undersökningar än må vara,
som föregå uppförandet av en vattenbyggnad, omständigheter kunna förbises, vilka
äro av betydelse för bedömande av byggnadens verkningar, något som jämväl kommit
till erkännande uti kommittéernas egna uttalanden angående denna § (kom. mot.
s. 272). För dylika fall måste det emellertid betecknas såsom en billig och rättvis
fordran, att den, som tvingas att tåla skada å sin egendom till förmån för ett främmande
intresse, också erhåller denna skada till fullo ersatt och att alltså, därest ett
förbiseende föreligger, de ekonomiska följderna härav icke drabba den enskilde sakägaren.
Det synes ej heller kunna tillräknas denne såsom någon försummelse, att
utredningen icke erhållit en sådan fullständighet, att varje misstag kommit att undvikas.
I själva verket torde från vattenkraftindustriens målsmän icke möta någon
invändning mot en anordning, varigenom åt sakägare beredes möjlighet att erhålla
eftervärdering beträffande sådana skador, som vid byggnadsbeslutets meddelande icke
förutsetts eller då beräknats, allenast det härför erforderliga förfarandet kan så inrättas,
att byggnadens ägare därigenom icke betungas med oskäliga kostnader. Insikten
om rättmätigheten av kravet å eftervärdering har också — trots att sådan
för vattenrättsförordningen är alldeles okänd — understundom föranlett, att parterna
överenskommit om dylik värdering eller att, såsom beträffande överbyggandet
av kungsådran vid Gullspång, vattenverksägaren icke ansett sig bära bestrida
bifall till från annat håll härom gjord hemställan. Enligt utländska vattenlagar

är i allmänhet medgiven rätt till ersättning för skador av det slag, varom nu är
fråga.

På de grunder, som sålunda framhållits, hava de sakkunniga ansett sig höra
i det föreliggande lagförslaget upptaga ett stadgande med nu antytt innehåll, ett
stadgande, vilket lämpligen synes höra erhålla platsen såsom första stycke i förevarande
§.

Genom ett dylikt stadgande tillmötesgås vissa anmärkningar, som av vattenfallsstyrelsen
riktats mot 24 § i kommittéförslaget. Styrelsen framhåller sålunda,
att det för att avstänga sakägare från talan om ersättning för oförutsedd skada
icke syntes vara tillfyllest att blott fordra, att syn hållits, utan torde det böra
stadgas, att isyneförrättningen omfattat jämväl den del av vattendraget, där skadan
skett. Dessutom framställes av styrelsen som ett önskemål att, då det understundom
mötte stora svårigheter att redan vid byggnadsbeslutets meddelande med tillförlitlighet
bedöma omfattningen av den skada, som i ett eller annat hänseende, särskilt beträffande
fiske, kunde komma att vållas genom byggnaden, befogenhet måtte medgivas
vattendomstolen att låta med fastställadet av skadans belopp anstå, till dess
viss tid förflutit efter byggnadens fullbordan.

Uppenbart är, att jämväl den rätt till ersättningstalan, som enligt de sakkunnigas
förslag tillägges sakägare, bör — såsom iakttagits i kommittéförslaget beträffande
den däri medgivna rätten till talan enligt förevarande lagrum — begränsas
till viss tid efter byggnadens fullbordan. En sådan begränsning är en nödvändig
följd ej allenast därav, att byggnadens ägare otvivelaktigt har en berättigad fordran
att ej under all framtid vara utsatt för anspråk av dylik art, utan ock av svårigheten
att, sedan någon längre tid förflutit efter byggnadens tillkomst, åvägabringa
tillförlitlig utredning angående förhållandena dessförinnan och de orsaker,
som kunna hava medverkat till skadan. Mot den i kommittéförslaget i detta hänseende
föreslagna tidsfristen av fem år har emellertid erinrats, att densamma bleve
väl kort. Sålunda uttalar vattenfallsstyrelsen den meningen, att vattendomstolen
bör erhålla befogenhet att, när särskild anledning därtill föreligger, bestämma en
längre tidsfrist. Till detta förslag ansluter sig jämväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsen anför i denna fråga: »Kommittéernas motivering att, då verkningarna
av en vattenbyggnad torde visa sig inom ganska kort tid efter arbetets utförande,
fem år från den för byggnadens fullbordande bestämda tiden ansetts
utgöra en fullt tillräcklig tidrymd, kan icke verka övertygande, då man tvärtom

256

icke kan rätt bedöma verkningarna av vare sig byggnaden eller vattenhushållningsföreskrifterna
med mindre så lång tid förflutit efter byggnadens och föreskrifternas
tillkomst, att man med säkerhet sett dem funktionera vid tillfällen av
exceptionellt svåra flöden och torkår och härför borde eu prövningstid av minst
tio å tolv år förutsättas. Den i §:ens andra stycke angivna tiden ajv fem år
torde därför skäligen böra höjas till tolv år för de fall, då vid vattendomstols beslut
icke förelegat så mångåriga observationer, att man kunnat bilda sig fullt säker uppfattning
om förhållandena under extra ordinärt svåra flödes- och torkperioder. I
vattendomstols beslut borde sålunda tiden för talan, varom fråga är, bestämmas till
respektive fem eller högst tolv år.»

De sakkunniga hava på grund av de framställda anmärkningarna ansett sig böra
medgiva befogenhet åt vattendomstolen att, där så finnes erforderligt för konstaterande
av företagets verkningar, utsträcka den i ifrågavarande hänseende föreskrivna
tiden av fem år intill tolv år.

Då det, såsom redan förut antytts, är av vikt att kostnaderna för den eftervärdering,
som sålunda må påkallas, hållas inom tillbörliga gränser, hava de sakkunniga
— i huvudsaklig överensstämmelse med de i Kungl. Maj:ts resolution angående
överbyggande av kungsådran vid Gullspång intagna bestämmelserna — uti den
del av förslaget, som avhandlar rättegången i vattenmål, upptagit ett stadgande (11
kap. 68 §) av den innebörd, att prövningen av samtliga anmälda ersättningsanspråk
såvitt möjligt skall äga rum i ett sammanhang och således först efter utgången av
den tid, som bestämts för rätten att framställa ersättningsanspråk. Härigenom
vinnes den fördelen, att vid denna prövning en rikare erfarenhet föreligger beträffande
byggnadens verkningar. Genom den tid, som förflyter mellan ersättningsanspråkens
anmälan och dess prövning, lämnas jämväl en ökad möjlighet för
parterna att bringa saken till förlikning. — Då den prövning av anmälda ersättningsanspråk,
som vattendomstolen sålunda har att företaga, måste betraktas såsom ett
fullständigande av det förfarande, som föregått det tidigare medgivandet, är härav
allenast en följd, att de kostnader, som äga samband med den senare undersökningen,
därest ej särskilda förhållanden föranleda till undantag, böra bäras av byggnadens
ägare. De bestämmelser, som i 11 kap. meddelas angående sökandens skyldigheter i
detta hänseende, böra alltså i detta fall vara tillämpliga å byggnadens ägare. Dock
måste härifrån undantag göras för det fall att den, som framställt anspråk enligt denna
§, härtill icke ens ägt skälig anledning, då utan en dylik begränsning byggnadens

257

ägare skulle kunna utsättas för de mest obilliga anspråk. Jämväl i ett annat hänseende
är det av vikt att fasthålla denna eftervärderingens karaktär av ett fullständigande
utav den tidigare undersökningen. Den, som lider eu skada, vilken icke förutsetts
vid sistnämnda undersökning, bör äga ett berättigat anspråk att såvitt möjligt
bliva försatt i samma ekonomiska ställning som om skadan blivit beaktad redan vid
medgivandet till byggnaden. Vid fastställande av ersättningens belopp måste sålunda
hänsyn tagas därtill, att den skadelidande redan dessförinnan under längre eller kortare
tid varit utsatt för skadan. Men å andra sidan bör ej heller den omständigheten,
att skadans uppskattning äger rum efter medgivandet till byggnaden, föranleda därtill,
att en sakägares ställning blir mera gynnsam. Således bör den värdestegring, som
efter byggnadsmedgivandet må hava gjort sig gällande, icke kunna av sakägaren åberopas.
Ej heller bör en sakägare i denna ordning äga rätt att påkalla ny värdering
av en skada, som i hela sin omfattning tagits i beaktande vid vattendomstolens medgivande
till byggnaden — även om måhända någon felaktighet förelupit vid den
uppskattning av skadan, som då verkställts. De sakkunniga hava sökt att åt det
föreslagna stadgandet i 24 § giva en sådan lydelse, att varje misstolkning av stadgandet
i sist antydd riktning må anses utesluten.

Såsom upprepade gånger framhållits bör byggnadens ägare vara tryggad mot
någon mera väsentlig inskränkning i sin rätt att bibehålla byggnaden. Med denna
ståndpunkt, som varit bestämmande för avfattningen av §:ens första stycke i dess
lydelse enligt kommittéförslaget, motsvarande andra stycket uti det överarbetade
förslaget, torde det emellertid icke låta förena sig att i hela dess vidd tillmötesgå
den framställning, som beträffande detta stadgande gjorts av Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ävensom av lantbruksstyrelsen. Enligt nämnda
framställning borde stadgandets lydelse ändras så, att byggnadens ägare kunde
åläggas att vidtaga alla de åtgärder, vare sig de innefattade större eller mindre avvikelser
från byggnadsbeslutet, som vore erforderliga för ett väsentligt minskande
av skadan. Såtillvida synes emellertid detta önskemål böra vinna beaktande,
att byggnadens ägare under de i §:en för övrigt angivna villkor bör kunna
åläggas att vidtaga åtgärder, som icke för honom medföra väsentlig olägenhet.
I överensstämmelse härmed har stadgandets avfattning ändrats. I samband
härmed har det ansetts erforderligt att bringa till ett tydligare uttryck,
att i avseende å skyldighet för byggnadens ägare att underkasta sig förändrade
föreskrifter beträffande vattenhushållningen samma begränsning gäller som i fråga

33—161472.

258

Godkännande
av
uppförd
byggnad.

om skyldigheten att vidtaga ändringar å själva byggnaden. Genom denna ändring
torde en av vattenfallsstyrelsen uttalad farhåga, att det nu avhandlade stadgandet i
sin tillämpning skulle för vattenverksägare kunna medföra stora olägenheter, vara
avlägsnad. Med den begränsning stadgandet jämväl i det överarbetade förslaget
erhållit synes det emellertid icke höra ifrågakomma att, såsom styrelsen hemställt,
förbehålla byggnadens ägare rätt att medelst utgivande av skadeersättning befria
sig från de skyldigheter, som innefattas i samma stadgande.

Såsom lantbruksstyrelsen framhållit bör rätt till talan i det hänseende, varom nu
är fråga, otvivelaktigt tillkomma jämväl målsmannen för ett av byggnaden eller vattenhushållningen
beroende allmänt intresse. Då den av kommittéerna föreslagna avfattningen
kan giva ett visst stöd för en motsatt uppfattning, har ändring härutinnan
vidtagits.

Att de åtgärder till avlägsnande eller minskande av en skada, varom i detta
stadgande är fråga, icke må medföra något intrång i den rätt, som tillkommer tredje
man, torde vara uppenbart, men har till undvikande av missförstånd ansetts böra
utsägas. Härvid må emellertid erinras att den, som äger åberopa sig å det byggnadsbeslut,
vari ändring ifrågasättes, icke kan anses såsom »annan», även om han
ej är ägare till den byggnad, som utgjort föremål för beslutet. Slutligen har till
motsvarande stadgande i kommittéförslaget gjorts ett tillägg, åsyftande att jämväl
för detta fall till viss tid begränsa rätten till talan.

Då det icke ansetts erforderligt att upptaga någon särskild erinran därom, att
de i denna § meddelade bestämmelserna icke äro tillämpliga i avseende å byggande
i eller hushållning med vattnet i strid mot domstols beslut, har den i sådant avseende
i tredje stycket lämnade föreskriften uteslutits. Desutom har detta stycke jämväl
i övrigt erhållit en något förändrad avfattning.

25 §.

Utan att något uttryckligt stadgande därom influtit i kommittéförslaget hava,
såsom av motiven framgår, kommittéerna utgått ifrån, att ägaren av en befintlig
vattenbyggnad vore berättigad att till konstaterande av byggnadens laglighet göra
ansökan om sådan prövning, som omförmäles i 20 §, ävensom att åt vattendomstolens
i anledning av sådan ansökan meddelade beslut borde tillerkännas samma
rättsverkan, som då fråga är om medgivande till byggande i vatten. Ett uttryck -

2.’)!»

ligt stadgande härom har nu införts genom den föreslagna 25 §. Beträffande
byggnad, som uppförts innan den nya lagen träder i kraft, hör emellertid erinras
att, även om en sådan byggnad underkastas prövning enligt 20 §, detta förhållande
icke må verka inskränkning i den rättställning, som redan enligt äldre lag
varit förenad med byggnaden.

30 §.

Vid denna § anför vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande: »I samband med meddelande
av tillstånd till utförande av byggnad i vatten och verkställande av uppdämning
torde vattendomstolen alltid komma att meddela regler för hushållningen
med vattnet. Även under dylika förhållanden kan dock styrelsen icke finna berättigat,
att dammägaren skulle få efter behag innehålla allt vatten, som överstiger
vanlig lågvattenmängd. Såsom allmän regel bör enligt vattenfallsstyrelsens mening
fastslås att, om ej annat blivit i vederbörlig ordning bestämt, dammägaren icke
äger befogenhet att göra ändring i den naturliga avrinningen i vattendraget. Rättigheten
att verkställa uppdämning kan nämligen icke anses innefatta rätt att innehålla
vatten till förfång för annan. Satsen ’i den mån detta icke överstiger vanlig
lågvattenmängd’ bör därför utgå.» I huvudsak enahanda uppfattning uttalas av
teknologi öreningen. Jämväl i andra utlåtanden över kommittéförslaget har det
gjorts gällande, att ett stadgande, varigenom ägaren av en vattenbyggnad berättigades
att innehålla det tillrinnande vattnet, i den mån det överstege vanlig lågvattenmängd,
skulle för ägarna av nedanför i vattendraget belägna vattenverk ofta medföra
en avsevärd och orättmätig skada. Stadgandet skulle därjämte, har det framhållits,
kunna bliva fullständigt ödeläggande för flottningen i vissa vattendrag.

Det allmänna förbud mot byggande i vatten annan till skada, som stadgas i 6 §
av vattenrättsförordningen, har genom en erinran uti samma § särskilt inskärpts att
gälla förändringar uti vattnets naturliga avrinningsförhållanden, varjämte uti förordningens
11 § intagits föreskrift om skyldighet att hålla dammlucka öppen, när
sådant tarvas till förekommande av skada för dem, som ovan eller nedan äga jord,
vattenverk eller annan egendom. Den ståndpunkt gällande rätt i detta hänseende
intager biträdes också av kommittéerna, såsom framgår av 2 och 29 §§ i kommittéförslaget,
såtillvida, att för rätt att förändra vattenavrinningen i ett vattendrag
annan till skada fordras särskild rättsgrund. Däremot föreligger en principiellt

Rätt att
innehålla
vattnet.

260

åtskillnad mellan den gällande rätten och kommittéförslaget beträffande villkoren
för uppkomsten av en dylik rätt, i det att sådan enligt kommittéförslaget kan
grundas ej allenast å frivillig överenskommelse utan jämväl å domstolens medgivande.
Med bestämmelsen i 30 § av kommittéförslaget åsyftas således ioke
att såsom allmän regel fastslå, att varje förändring av vattenavrinningen, som
icke överskrider den i §:en angivna gränsen, ej må anses såsom skadlig och följaktligen
får utan vidare företagas. Av §:ens avfattning, sammanställd med motiven
till densamma, torde framgå, att stadgandet allenast är att betrakta såsom
ett reglerande av vattenhushållningen för ett särskilt fall, nämligen då till förmån
för ett vattenverk väl förefinnes rättighet till dämning men däremot icke något domstolens
yttrande eller annat förhållande, som kan tjäna till upplysning angående de
gränser, inom vilka vattenverksägaren vid utövningen av denna rätt må förändra
vattendragets vattenföring. Såsom i kommittémotiven framhållits äro vid avgörandet
av denna fråga, som ej sällan givit anledning till tvister, väsentligen två
möjligheter att beakta. Det kan nämligen göras gällande, å ena sidan att, då en i
laga ordning tillkommen befogenhet att uppdämma vattnet måste anses innefatta
rätt till förändring av vattenföringen, vattenverksägaren icke är skyldig att härutinnan
underkasta sig annan begränsning än som föreskrivits vid dämningsrättens
medgivande, samt å andra sidan att detta medgivande i nu ifrågavarande hänseende
icke sträcker sig längre än till sådana förändringar av vattenavrinningen, som
kunna genomföras utan att förorsaka skada för nedanför belägna vattenverk eller
andra intressen. Kommittéerna hava enligt motiven till förevarande § i princip anslutit
sig till den sistnämnda uppfattningen, dock med det viktiga förbehållet, att
det av omständigheterna i varje särskilt fall må bero, huruvida ej den vattenverksägaren
tillkommande dämningsrätten jämväl kan anses innefatta en mera vidsträckt
befogenhet beträffande vattenhushållningen. Såvitt de sakkunniga varit i
tillfälle att bilda sig en mening i denna fråga, synes företräde böra givas åt den av
kommittéerna härutinnan intagna ståndpunkten. Med denna torde det emellertid,
såsom också framhållits i de återgivna yttrandena, knappast vara fullt överensstämmande,
att dammägarens skyldighet att framsläppa det tillrinnande vattnet kommer
att begränsas till vanlig lågvattenmängd. Såsom uti de framställda anmärkningarna
gjorts gällande, erfordras otvivelaktigt under vissa tider för tillgodoseende av nedanför
belägna verks vattenbehov en rikligare vattentillförsel, och möjligen kan det någon
gång inträffa, att jämväl andra intressen än vattenverkens äro beroende härav.

Då med hänsyn till förhållandenas olika natur det överhuvudtaget torde vara ytterst
vanskligt att fastställa någon allmängiltig regel angående storleken av den vattenmängd,
som ägaren av en dammkyggnad för utövande av sin dämningsrätt må taga i
anspråk, hava de sakkunniga ansett det riktigast att åt §:en giva en sådan avfattning,
att därav framgår, att dammägaren icke i någon händelse må utan särskild rättsgrund
innehålla vattnet till förfång för intressen, som äro beroende av vattnets lopp nedom
dammen.

Med den allmänna avfattning stadgandet enligt de sakkunnigas förslag skulle
komma att erhålla är det emellertid — för att rättsförlust ej skall tillskyndas särskilt
ägare av äldre vattenverk — av den största vikt att vid den inskränkande bestämmelsen
»med mindre särskild rättighet därtill förefinnes» fästes tillbörlig hänsyn.
De omständigheter, som böra vara avgörande för frågan, huruvida en dylik
rätt skall anses föreligga, behandlas å s. 277 i kommittéernas motiv. Såsom där
utvecklas kan denna rätt grundas ej allenast å ett direkt uttalande i dämningsbeslutet
utan jämväl å andra omständigheter, som giva vid handen, att en viss befogenhet
att innehålla det tillrinnande vattnet tillkommer vattenverkets ägare, såsom
att ett dylikt förfaringssätt under längre tid opåtalt ägt rum eller att vid medgivandet
till verkets anläggning en sådan befogenhet påtagligen utgjort en tyst
förutsättning för den dämningsrätt, som därvid inrymts åt verkets ägare.

ning.

31 § (25 §).

För ett ändamålsenligt utnyttjande av vattnet, särskilt då med en vattenbygg- Rätt till väfnad
avses dess tillgodogörande såsom drivkraft, är det sätt, varpå vattenhushållningen
i vattendraget anordnas, av den största betydelse. A ena sidan är med hänsyn
till svårigheten att inrätta kraftuttagningen efter en i större utsträckning varierande
vattenföring det av synnerlig vikt, att denna göres så jämn som möjligt under olika
årstider, men å andra sidan bör, då möjligheten att magasinera den av vattenkraften
alstrade energien ännu ej vunnit en praktisk tillfredsställande lösning,
vattenföringen jämväl kunna koncentreras till de tider, då kraftbehovet gör sig
starkast gällande. Med hänsyn därtill, att växlingarna i det kraftbehov, som genom
ett vattenkraftverk skall tillgodoses, i allmänhet hänföra sig till de olika tider av dygnet
och veckan, har den åtgärd, som avser att efter dessa växlingar anpassa vattenhushållningen
vid kraftverket, ehuru något oegentligt benämnts dygnsreglering. Av

262

vilken betydelse ur allmänt ekonomisk synpunkt ett dylikt företag kan vara, framgår
av det sakförhållandet, att vid ett vattenkraftverk, som liar till uppgift att lämna
erforderlig kraft åt en för dagdrift inrättad industriell anläggning, t. ex. en textilfabrik,
genom lämplig hushållning med vattnet kraftuttagningen kan uppbringas till
omkring tre gånger större effekt än eljest. Uppenbarligen är det av vikt, att de hinder,
som enligt gällande lag ofta uppställa sig mot företag av detta slag, bliva, i den
mån det överensstämmer med ett behörigt beaktande av jämväl övriga intressen,
genom den nya lagstiftningen avlägsnade. Detta har också i viss mån iakttagits
av kommittéerna, i det att, såsom redan vid 3 § berörts, under skada, som genom
byggande i vatten må tillfogas annans egendom, enligt sistnämnda § innefattas
jämväl sådan skada, som genom den vid byggnaden tilltänkta hushållningen med
vattnet må uppkomma för andra vattenverk, varjämte i 25 § av kommittéförslaget
ägaren av en redan uppförd vattenbyggnad, som vill förändra den vid hans byggnad
förut tillämpade hushållningen eller, om någon viss hushållningsplan ej förefunnits,
införa sådan, beretts möjlighet härtill. Emellertid synas dessa stadganden endast
vara tillämpliga för det fall, att den hushållning med vattnet, som av en strömfallsägare
önskas, kan utövas vid byggnad, som är honom tillhörig eller varöver han
eljest äger rådighet. Medför den ifrågasatta hushållningen båtnad för såväl den
strömfallsägare, vilken därom framställt påstående, som för ägaren av byggnad,
medelst vilken hushållningen skall åvägabringas, står det väl strömfallsägaren till
buds att begagna sig av bestämmelserna i 7 kapitlet om vattenreglering. Ehuru omständigheterna
väl i allmänhet kunna antagas vara sådana, att företaget länder till
gemensam båtnad, torde detta dock, såsom ovan berörts, icke alltid bliva förhållandet.
Enligt de sakkunnigas mening bör det emellertid medgivas befogenhet för en
strömfallsägare att, jämväl för den händelse den ifrågasatta hushållningen bleve den
andre till skada, under de för byggande i vatten stadgade villkor framtvinga sådan
ändrad hushållning vid den sistnämndes byggnad. Införande av ett stadgande i denna
riktning synes endast vara en konsekvens av den grundsats, varå förslaget i denna
del är byggt. För den skada, som tillskyndas byggnadens ägare, skall givetvis utgå
ersättning enligt reglerna i 9 kap.; varjämte enligt den av de sakkunniga föreslagna
15 § i förevarande kapitel gottgörelse jämväl kan komma att lämnas för begagnandet
av dennes byggnad. Såsom framgår av istadgandets avfattning äger beslut, som
meddelas angående dylikt företag, samma rättsverkan som ett vattendomstolens
byggnadsmedgivande enligt 22 §.

263

Det i §:ens andra stycke upptagna stadgandet tiar till ändamål att undanröja
den oklarhet och obestämdhet, som särskilt beträffande äldre vattenbyggnader ofta
gorå sig gällande i fråga om den rätt till vattenhushållning, som är förenad med
byggnaden. Därest den vattenhushållning, som vid byggnaden utövas, är annan
till skada, lämnas genom §:en möjlighet åt denne att utverka ett förtydligande och
närmare bestämmande av byggnadsägarens rätt. Med hänsyn till det ändamål, som
detta stadgande således har att tillgodose, synes det emellertid icke vara alldeles
riktigt att för befogenheten att föra talan i sagda hänseende uppställa jämväl det
villkoret, att byggnadens ägare överskridit sin rätt och att den av honom praktiserade
vattenhushållningen alltså är olovlig. På grund härav har denna förutsättning
för §:ens tillämpning uteslutits.

33 och 34 §§ (32 och 33 §§).

Förevarande §§ giva uttryck åt den enligt de sakkunnigas mening riktiga
grundsatsen, att en dammbyggnad icke ma till men för allmänna eller enskilda intressen
av dess ägare lämnas att förfalla eller av denne utan behörigt medgivande
utrivas. Även om det förhållandet, att byggnaden varit och alltjämt skulle vara till
gagn för andra än ägarens, icke utan särskild rättsgrund kan medföra förpliktelse för
denne att till förmån för dessa bibehålla densamma, kräves dock av hänsyn till
allmänna intressen, att de menliga följderna av byggnadens nedläggande så vitt möjligt
begränsas. Då byggnaden i allmänhet torde hava tillkommit under den tj std
förutsättningen, att densamma alltjämt skulle komma att bibehållas, maste ock
byggnadens ägare i viss mån göras ansvarig för — väl ej förlusten av den fördel,
som byggnaden kommit att medföra för annan — men för den skada, som blir eu
följd av själva förändringen. Denna ståndpunkt är också i överensstämmelse med
den princip, som kommit till uttryck i vattenrättsförordningens 16 §, motsvarande
37 § av förevarande kapitel. Av de två utvägar, som för lösningen av denna
fråga stå till buds, nämligen införandet av antingen skyldighet för byggnadens ägare
att ersätta skada av sistnämnda slag eller rätt för strandägare, eventuellt de allmänna
intressenas målsman, att övertaga byggnadens underhåll, däri inbegripet
jämväl skötseln av densamma, hava kommittéerna valt den senare.

Uti sitt yttrande har Konungens befallningshavande i Gävleborgs län vid denna
§ framhållit, hurusom då i ett vattendrag en dammbyggnad funnits av ålder och

Underhåll
och utrifning.

264

vattenståndsförhållandena genom denna byggnad antagit en viss bestående karaktär,
det kunde med skäl ifragasättas, att byggnadens ägare skulle hålla dem skadeslösa,
vilka till följd av byggnadens utrivning tillfogades en direkt skada. Såsom redan
förut antytts sakna dessa synpunkter icke ett visst berättigande. Säkerligen skulle
det emellertid möta stora svårigheter att bestämma omfattningen av den skada,
varför ersättning borde utgå. För att byggnadens ägare icke skulle betungas med
oskäliga kostnader synes också billigheten fordra, att vid ersättningsskyldighetens
bestämmande hänsyn jämväl skulle tagas till den nytta, som bleve en följd av byggnadens
utrivning. En utredning av dessa förhållanden skulle kunna leda till kostsamma
och vidlyftiga rättstvister. Då dessutom de intressen, som ett stadgande i
den av Konungens befallningshavande föreslagna riktningen skulle hava till ändamål
att skydda, torde hava redan av kommittéerna nöjaktigt tillgodosetts, hava de
sakkunniga icke ansett sig böra biträda nämnda ändringsförslag. Emellertid torde
det överensstämma med de allmänna grunderna för ifrågavarande §§ att, därest
en dammbyggnad utrives utan behörigt tillstånd, ägaren kan drabbas av en dylik ersättningsskyldighet.

I anledning av eu erinran, som vid dessa §§ framställts av vattenfallsstyrelsen
och vattenkraftföreningen, att genom underlåtenhet i fråga om skötseln av en
dammbyggnads rörliga delar kan vållas skada för sakägare i lika stor utsträckning
som genom bristande underhåll eller utrivning av byggnaden, vilja de sakkunniga
framhålla, att det otvivelaktigt åligger byggnadens ägare att, intill dess medgivande
erhållits till byggnadens utrivning, ej allenast underhålla densamma utan också i avseende
å de rörliga delarnas handhavande ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som härutinnan ma gälla. Ett åsidosättande av dessa kan, såsom framgår av andra
lagrum i förslaget, medföra såväl ansvarspåföljd som skyldighet att gälda skadestånd.
Dessutom står det i ett dylikt fall vederbörande sakägare öppet att jämlikt
31 § i det överarbetade förslaget utverka nya bestämmelser angående hushållningen
med vattnet jämväl vid annan tillhörig byggnad liksom att, därest särskilda hushållningsföreskrifter
icke äro förut meddelade eller de föreskrifter, som redan meddelats,
äro otydliga eller ofullständiga, utverka fastställandet av nya bestämmelser.

Uti vattenkraftföreningens yttrande har uttalats önskemålet, att bestämmelser
måtte meddelas till ledning för avgörande av frågan, huruvida ett vattenbyggnadsföretag
är att anse såsom övergivet eller ej; varjämte framhållits att, därest ett
övergivande kan anses föreligga, de särskilda rättigheter, som varit förenade med

26.r»

byggnaden, jämväl böra betraktas såsom förfallna. Uti detta hänseende innehåller
som bekant kommittéförslaget icke något stadgande utom för det fall att, sedan medgivande
till byggnaden erhållits, densamma icke inom viss tid kommer till utförande
eller till användning för det medgivna ändamålet (se detta kap. 22 §, 9 kap. 74 §,
11 kap. 63 §, 14 kap. 8 §). Därjämte måste vattendomstolens jämlikt 34 § meddelade
beslut angående en vattenbyggnads utrivning tillerkännas enahanda verkan. Det
torde vara otvivelaktigt, att jämväl eljest omständigheterna kunna vara sådana, att
vattenbyggnadsföretaget bör betraktas såsom övergivet, men att härom uppställa
någon allmängiltig regel synes näppeligen låta sig göra. Såsom vid 15 § framhållits
har övergivandet av ett vattenbyggnadsföretag, som en gång varit i verksamhet,
otvivelaktigt till följd, att de med byggnaden förenade rättigheter av servituts natur
utan vidare förfalla; varemot egendom, som med äganderätt tagits i anspråk för
byggnaden, alltjämt tillkommer dess ägare. Härvid må dock erinras, att enligt 9
kap. 74 § egendomen under vissa förutsättningar kan återlösas av förre ägaren.

Vid det övertagande av byggnadens underhåll, som enligt 34 § må medgivas,
överflyttas de skyldigheter, som förut ålegat byggnadens ägare i fråga om ersättning
eller eljest, å byggnadens nye innehavare. Därest sålunda gottgörelse för av
byggnaden vållad skada utgår i form av årlig avgäld, åligger det den sistnämnde
att för framtiden erlägga densamma. Det är detta förhållande, som åsyftats med
det i 33 § av kommittéförslaget förekommande stadgandet om skyldighet för den,
å vilken byggnadens underhåll må hava övergått, att ersätta jämväl annan än byggnadens
ägare för skada, som ej förut blivit gottgjord. Då emellertid, såsom framgår
av en av teknologföreningen vid denna § framställd anmärkning, stadgandet
möjligen kan missförstås i den riktningen, att med stöd av detsamma ersättning till
annan än byggnadens ägare borde utdömas jämväl för skada, som förut icke varit
föremål för domstolens uppskattning, har åt §:en i denna del givits en något förändrad
lydelse.

35 §.

Såsom i kommittémotiven erinras har ifrågavarande § — om ock av mindre
vidsträckt omfattning än 12 § i vatténrättsförordningen —- sin motsvarighet i bestämmelser
uti sistnämnda lagrum. Liksom dessa bestämmelser endast avse sådan
uppgrundning, som medför olägenhet för allmänna eller enskilda intressen, åsyftas ej
heller med det ifrågavarande stadgandet i kommittéförslaget uppgrundning eller
hinder för vattnets fria lopp, som uppenbarligen är utan inverkan å annans rätt.

Utsläppande
av fast
avfall m. m.

34—161472.

266

Med hänsyn till vikten därav, att §:ens bestämmelser i denna del icke komma att
göras till föremål för olika tolkningar, har emellertid ett förtydligande ägt rum.

I avseende å detta stadgande har av Konungens befallningshavande i Jönköpings
län framhållits, att detsamma kunde tänkas komma i strid med 20 § i flottningsstadgan
den 30 december 1880 ävensom kungl. kungörelsen den 2 oktober
1885 angående ändring, såvitt granvirke angår'', i gällande föreskrifter om barkning
av virke, som i allmän flottled framflottas. I anledning härav borde §:ens avfattning
ändras så att dylik konflikt undvekes. Jämväl från vissa flottningsföreningar
har gjorts eii hemställan i denna riktning.

Enligt 20 § i flottningsstadgan skall virke, innan det utlägges i vattendrag,
hava undergått avbarkning, såframt ej Konungens befallningshavande »med avseende
å beskaffenheten av vattendraget och det fiske, som därstädes idkas, samt
övriga förhållanden, som kunna på frågan inverka, funnit skäligt att för hela flottleden
eller viss del därav tillåta flottning av obarkat virke», och enligt ovannämnda
kungl. kungörelse må inom Dalälvens och vissa norr därom belägna vattendrags
flodområden granvirke framflottas i allmän flottled utan att hava undergått avbarkning,
såframt ej Konungens befallningshavande med hänsyn till nu angivna
förhållanden anser sig böra för hela flottleden eller del därav förordna, att avbarkning
skall föregå virkets utläggande i vattendraget. Vid flottning av obarkat virke,
som företages i överensstämmelse med dessa stadgandeu, kan otvivelaktigt understundom
förekomma, att genom barkavfall förorsakas uppgrundning eller annat hinder
för vattnets fria lopp. Därest ett sådant hinder kan antagas vara till skada för
något allmänt eller enskilt intresse, torde emellertid medgivande enligt 20 § i flottningsstadgan
icke meddelas, likasom för det fall, som avses i förutnämnda kungörelse,
under nu angivna förutsättning förordnande enligt samma kungörelse helt
visst kommer att utfärdas. Då såsom redan framhållits med stadgandet i förevarande
§ icke torde avses uppgrundning eller hinder, varav något men ej vållas, synes, i
överensstämmelse med vad domänstyrelsen i sitt yttrande vid denna § erinrat, stadgandet
icke komma i strid med de allmänna grunderna för nu berörda författningar.
Att Konungens befallningshavande på grund av stadgandet i 35 § skulle se sig nödsakad
att förbjuda en åtgärd, som enligt samma författningar måste anses tillåten,
torde sålunda ej vara att befara.

Uti några av de över förslaget avgivna yttrandena har jämväl berörts den redan
i kommittéernas motiv (s. 282 samt 525 och följ.) avhandlade frågan, huruvida och
i vilken omfattning i vattenlagen borde intagas bestämmelser, ägnade att förekomma

eu för skogsåterväxten hinderlig försumpniug av skogsmark. Såsom framgår av
35 §:ens avfattning ävensom av de uttalanden av kommittérna, vartill ovan hänvisats,
har genom bestämmelserna i denna § möjlighet beretts skogsägare, som utsattes
för skada därigenom att bäckar och andra naturliga avlopp för vattnet till
följd av avfall vid skogsavverkning uppgrundas eller tillstängas, att utverka fastställande
av vite för förfarandets fortsättande ävensom åläggande för avverkaren
och i visst fall jämväl för skogsmarkens ägare att vidtaga erforderliga åtgärder till
avlägsnande av det förefintliga hindret för vattnets fria lopp. Däremot hava kommittéerna
icke ansett sig böra intaga ståndpunkt till de önskemål, som från skogsvårdsintresserat
håll därutöver framställts och vilka väsentligen avse, att det allmänna
borde tilläggas rätt att inskrida mot den enskilde skogsägare, vilken gör sig
skyldig till sådan vanhävd av sin skogsmark, som här förut berörts. För denna
frågas bedömande erfordrades nämligen enligt kommittéernas åsikt en sakkunskap
av väsentligen annan art än den, som stode kommittéerna till buds.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande kommittéförslaget i denna
del framhållit, hurusom det ifrågavarande stadgandet för att bliva av någon verklig
betydelse borde kompletteras med en bestämmelse, varigenom åt skogsvårdsstyrelse
inrymdes samma befogenhet som tillkomma ägare av skogsmark att påfordra de
naturliga vattenavloppens rensning från skogsavfall. Till denna åsikt har jämväl anslutit
sig en av ledamöterna i domänstyrelsen, vilken vid avgivande av infordrat
yttrande över kommittéförslaget i detta hänseende intagit en från de övriga ledamöternas
inom styrelsen avvikande ståndpunkt.

Det spörsmål, som sålunda berörts, är helt visst av stor allmän betydelse. Till
sin natur synes det dock höra tillsammans med skogslagstiftningen och därför böra
behandlas i samband med andra dithörande frågor. I detta sammanhang må dessutom
erinras, att 35 § redan i dess av kommittéerna föreslagna avfattning otvivelaktigt
medgiver befogenhet jämväl åt representanten för ett allmänt intresse, vilket
i lagstiftningen erkänts såsom sådant, att göra detsamma gällande. Däremot synes,
som redan framhållits, den särskilda frågan, om och i vilken utsträckning förhindrandet
eller avlägsnandet av skadlig försumpning å skogsmark bör anses utgöra ett
dylikt allmänt intresse, icke böra i detta sammanhang vinna sin lösning.

Vid 36 § i detta kap. har lotsstyrelsen i sitt yttrande erinrat, att vid rensningsarbeten
mudder kunde komma att utlossas på sådant ställe, att för sjöfarten hinderlig
uppgrundning uppstode vare sig å utlossningsstället eller, om ström funnes där,
på längre eller kortare avstånd från sagda ställe. Dessutom förekomme understun -

268

Rensning.

dorn vid byggnadsföretag i land, att undanschaktad massa lastades i pråmar och
sedan utstjälptes i vattnet i närheten av en allmän farled. I båda dessa fall vore
det av vikt för ett tillbörligt beaktande av den allmänna farledens intressen, att lotsstyrelsens
yttrande inhämtades, så att ur sjöfartssynpunkt måhända önskvärda
jämkningar i valet av utlossningsställe kunde vidtagas. Vad av lotsstyrelsen sålunda
anförts är otvivelaktigt förtjänt av beaktande, men då redan enligt 35 §:ens avfattning
i kommittéförslaget det tillkommer representanten för den allmänna farleden
att, därest för sjöfarten skadlig uppgrundning kan befaras, utverka förbud mot vidare
utfyllning ävensom åläggande för den skyldige att borttaga redan uppkommet
hinder, synes något ytterligare stadgande till skydd för allmän farled knappast i
det angivna hänseendet vara erforderligt. Då den risk, som är förenad med en utfyllning
i närheten av allmän farled, med hänsyn till stadgandet i 35 § alltid är
avsevärd, torde det också kunna antagas, att till undvikande av varje påföljd den,
scm ämnar verkställa utfyllningen, därtill inhämtar samtycke av farledens representant.

Det åläggande, som enligt 35 § kan givas ägare av skogsmark, varå avverkningsrätt
upplåtits till annan, att vidtaga åtgärder för borttagande av uppgrundning
eller hinder för vattnets fria lopp, som åstadkommes genom avfall vid skogsavverkningen,
bör icke kunna utsträckas att avse annan tillhörig mark. I avseende
å eget område har ägaren möjlighet att vid avverkningsrättens upplåtande göra
förbehåll därom, att förfarande icke far ske, varigenom dylikt menligt resultat uppkommer,
ävensom att under avverkningen vaka över, att detta förbehåll jämväl iakttages.
Däremot lär han beträffande annans mark intet kunna åtgöra till förhindrande
att den, som bedriver avverkningen, gör sig skyldig till sådant förfarande.
Det vore vid detta förhållande icke rimligt, om avverkningsområdets ägare skulle
vara pliktig att sörja för återställande av förhållandena i deras naturliga skick på
sådan mark. Ett förtydligande tillägg i nu berörda avseende bär vid överarbetningen
av förevarande § gjorts.

36 §.

Stadgandet i förevarande § i kommittéförslaget — vilket, frånsett en mindre
detalj, i sak överensstämmer med 15 § i vattenrättsförordningen — vilar å den uppfattningen,
att arbete, som är erforderligt för ett vattendrags bibehållande eller med
andra ord för undanröjande av de orsaker, som kunna vålla förändring i vattnets
lopp, icke är att hänföra till byggande i vatten i egentlig mening, utan måste, såsom

nya lagberedningen i motiven till sagda förordning yttrar, betraktas såsom en i sakens
natur liggande rättighet, genom vars utövande annans riitt icke förnärmas. Eu
följd härav är, att för verkställande av dylikt arbete ej erfordras förundersökning
enligt 20 §.

Av vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen har framhållits, att ifrågavarande
stadgande lätteligen komme att missbrukas, likasom förhållandet varit med
motsvarande bestämmelse i vattenrättsförordningen. Under sken av rensningsarbete
kunde nämligen vidtagas åtgärder, som medförde en verklig förändring av ett vattendrags
beskaffenhet. Särskilt i sådana, visserligen mera sällan förekommande fall,
då en sjö hade två utlopp, kunde en i större omfattning verkställd upprensning av
det ena utloppet avsevärt minska avbördningen i det andra och därigenom lända fallägare
i det sistnämnda till skada. Samma förhållande kunde äga rum, då ett vattendrag
delade sig i två grenar. Då en upprensning i regel icke vore av brådskande
natur, anser vattenfallsstyrelsen det kunna ifrågasättas, huruvida ej rätten till dylikt
arbete borde göras beroende pa tillstånd av vattendomstolen eller åtminstone dess
ordförande, vattenrättsdomaren, sedan denne hört sakkunnig person i frågan. Vattenkraftföreningen
går i detta hänseende ej så långt som styrelsen, utan uttalar allenast
önskvärdheten därav, att möjlighet beredes den, som lider skada av rensningsarbete,
att kunna erhålla förbud mot arbetets utförande, såframt ej tillstånd därtill erhållits.

Helt visst erbjuder det stora svårigheter att i tillämpningen uppdraga en riktig
gräns mellan en åtgärd, som är att hänföra till byggande i vatten, och ett rensningsarbete
i egentlig mening. Det må emellertid ytterligare framhållas, att med
stadgandet avses allenast sådant arbete, som åsyftar att förebygga, ej att åvägabringa
en förändring i vattendragets beskaffenhet. Sedan på grund av uppgrundning
eller annan anledning en förändring i de förut rådande förhållandena redan
inträtt och tillika erhållit en mera bestående karaktär, torde ett återställande av
vattendraget i dess förra skick knappast vara att hänföra till rensning. Jämväl med
beaktande av detta förhållande anse de sakkunniga det dock icke kunna bestridas,
att det ifrågavarande stadgandet kan komma att missbrukas. Härtill torde i väsentlig
mån bidraga den omständigheten att, då enligt vad förut yttrats arbete för
vattendrags upprensning icke är att hänföra till byggande i vatten, bevisregeln i
26 § icke äger tillämpning å rensning. Härav blir en följd, att det icke är den,
som företager rensningen, utan hans eventuelle motpart, som är bevisningsskyldig
i avseende å de före rensningen rådande förhållandena i vattendraget. Att möjlig -

■210

Företag

allmän

tur.

heten till en verksam kontroll å arbeten av detta slag härigenom i hög grad försvåras,
torde vara uppenbart. Enligt de sakkunnigas mening bör det ej heller möta
allt för stora betänkligheter att ålägga den, som företager rensningen, bevisningsskyldigketen
uti det ifrågavarande hänseendet. En sådan bevisningsskyldighet synes
icke beböva bliva av någon tyngande beskaffenhet. Vill den, som ämnar företaga
rensning, underställa frågan om arbetets laglighet vattendomstolens prövning, bör
uppenbarligen rätt härtill förefinnas — något som kan vara av betydelse särskilt
vid mera omfattande rensningsföretag. I överensstämmelse med nu framhållna synpunkter
har stadgandet fullständigats. Däremot hava de sakkunniga icke ansett
sig böra biträda vattenfallsstyrelsens förslag, att för företagande av rensningsarbete
borde uppställas en ovillkorlig fordran på föregående prövning. En dylik föreskrift
skulle med hänsyn till de ifrågavarande företagens i allmänhet obetydliga
omfattning komma att i hög grad försvåra arbeten av detta slag och torde därför icke
kunna anses lämplig.

I anledning av teknologföreningens hemställan om föreskrift, att det skulle ankomma
på Konungens befallningshavande att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning
ägare av mark invid vattendraget vore pliktig att tåla upplag av jord och annat,
som vid rensning upptages, må framhållas, att varken i gällande rätt eller enligt
lagförslaget någon förhandsprövning i detta avseende torde vara åsyftad. Markägaren
lär således icke kunna förhindra, att vid rensningen upptaget mudder o. d. upplägges
på hans strand, men det står honom naturligtvis öppet att, om han förmenar avsevärda
olägenheter därav vållas, väcka talan om upplagets bortförande likasom angående
ersättning för därigenom orsakat men, för den händelse överenskommelse i detta
hänseende icke kan träffas. Därest till rensningens företagande utverkas vattendomstolens
medgivande, komma uppenbarligen i samband härmed hithörande frågor att
ordnas. Har denna utväg icke anlitats, skall talan, som här avses, instämmas till
allmän domstol.

§ 40.

av Förevarande § i kommittéförslaget innehåller, att de i 3 kap. av samma för Ul

slag intagna stadgandena om allmän farled i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse
i avseende å frågor om bortledande av vatten ur sjö eller vattendrag för
någon orts förseende med dess behov av vatten eller för vattnets nyttjande i annat
allmänt syfte. Enligt den sålunda gjorda hänvisningen skulle frågan, huruvida
dylika företag borde komma till stånd och således expropriationsrätt för dem med -

Kivas, anhängiggöras hos vattendomstolen, som jämväl hade att i vissa fall härutinnan
besluta. Under vissa i 3 kap. 4 § angivna förutsättningar skulle dock frågan
underställas Kungl. Maj:ts prövning. De närmare föreskrifterna rörande sättet och
villkoren för 1 öretagets utförande skulle i regel meddelas av vattendomstolen, vilken
det under alla förhållanden tillkomme att avgöra de ersättningsfrågor, som ägde
samband med företaget.

Då i det överarbetade förslaget bestämmelserna angående allmän farled icke
medtagits, är redan av formell grund bibehållandet av hänvisningen till dessa bestämmelser
icke möjligt. Men även från saklig synpunkt sett torde kommittéförslaget
i denna del vara ägnat att ingiva betänkligheter såtillvida, att enligt detsamma
— om också endast för vissa fall — prövningen, huruvida med hänsyn till föreliggande
allmän nytta expropriationsrätt må medgivas, skulle överflyttas från den
myndighet, som eljest har att härutinnan träffa avgörande, nämligen Kungl. Maj:t.
Tillräckliga skäl för en sådan ändring i gällande lagstiftning synas icke föreligga.
Med kommittéerna äro de sakkunniga däremot ense i det avseendet, att även förevarande
företag höra, i den mån de inverka på vattenförhållandena, vara i så stor
utsträckning som möjligt underkastade de regler, som i allmänhet gälla beträffande
byggande i vatten, och att således de närmare föreskrifterna om sättet och villkoren
för deras utförande skola i enlighet med sagda regler lämnas av vattendomstolen.
Endast härigenom komma dessa företag, såvitt de äro att hänföra till byggande i
vatten, att göras till föremål för en ur rättslig och teknisk synpunkt fullt allsidig
utredning. Det skulle också otvivelaktigt framstå såsom en inkonsekvens, om —
sedan i lagstiftningen fastställts de regler, som med hänsyn till ett tillbörligt tillvaralagande
av såväl allmänna som enskilda intressen ansetts böra gälla för byggande
i vatten — från dessa reglers tillämpningsområde helt och hållet undantoges
det slag av vattenbyggnader, varom här är fråga.

Givet är emellertid, att då frågan, huruvida ett dylikt företag, åsyftande tillgodoseendet
av ett allmänt behov, må såsom helt betraktat komma till stånd, enligt
vad ovan sagts bör vara beroende på beslut av annan myndighet än den, som i allmänhet
skall hava att handlägga frågor enligt vattenlagen, det ej vore rimligt,
om sistnämnda myndighet med stöd av stadgande i denna lag skulle äga att förbjuda
företaget. Den jämförelse mellan nytta och skada, som enligt 2 kap. 3 § skall ligga
till grund för avgörande av frågan om ett vattenbyggnadsföretags tillåtlighet, ersättes
här av den administrativa myndighetens från den allmänna nyttans synpunkt
gjorda bedömande. Företagets tillåtlighet är genom detta bedömande fastslagen, och

272

vattendomstolen har endast att tillse, att företaget, såvitt detsamma berör vattenförhållandena,
utföres på sådant sätt, att motstående intressen bliva i största möjliga
mån tillgodosedda. Att kommittéerna också uteslutit tillämpning av nyssnämnda
stadgande beträffande företag av ifrågavarande art, framgår av bestämmelserna i
kommittéförslagets 3 kap.

Något dylikt undantag har däremot icke i sagda förslag gjorts med avseende å
sådant byggande i vatten, som göres i allmänt kommunikationssyfte, utom för det
fall, då själva vattnet användes såsom kommunikationsled. Det torde emellertid
vara uppenbart, att även här undantag måste göras. Enligt lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet tillkommer det Konungens
befallningshavande att besluta i fråga om anläggning av allmän väg med tillhörande
brobyggnader; och då till dylikt företag i regel utgår bidrag av statsmedel,
kommer planen för arbetets utförande att granskas och fastställas av Kungl.
Maj:t. Vad angår järnvägar, som äro avsedda för allmän trafik, utgör förutsättningen
för deras tillkomst ett beslut av Kungl. Maj:t och riksdag eller, där fråga
är om enskild järnväg, i allt fall tillstånd av Kungl. Maj:t. En konflikt skulle
således jämväl här kunna uppkomma, därest vattendomstolen beträffande sådan del
av sagda företag, som berör vattenförhållandena, skulle äga ingå i bedömande av
den nytta företaget kan komma att medföra.

Såsom ovan framhållits skulle enligt kommittéförslaget prövningen av ersättningsfrågor
tillhöra vattendomstolen även med avseende å företag, som i förevarande
§ avses. Detta innebär, åtminstone såvitt angår ett avledande av vatten för tillgodoseende
av ett allmänt behov, en olikhet mot gällande lag, enligt vilken, då rätten
till avledandet grundas å ett Kungl. Maj:ts expropriationsbeslut, dylika frågor skola
avgöras av expropriationsnämnd. Utan tvivel torde dock vattendomstolen komma
att äga större förutsättningar än en sådan nämnd för ett riktigt avgörande av dessa
frågor, såvitt de avse själva förlusten av vattnet eller eljest skada genom ändringen
i vattenförhållandena. Med vattenlagens allmänna ståndpunkt överensstämmer också,
att ersättning såväl i nämnda hänseende som beträffande intrång genom den för
vattnets bortledande nödiga ledningen bestämmes av vattendomstolen. På grund
härav och då genom särskilt stadgande i ersättningskapitlet där förekommande föreskrift
om ersättnings utgående med förhöjning över värdet icke skall vinna tillämpning
i fråga om företag för allmänt ändamål, synes den ståndpunkt kommittéerna i
förevarande hänseende intagit böra godkännas.

7 KAP.

27*>

Om vattenreglering.

1 § (1 och 2 §§).

Såsom i kommittéernas motiv framhållits avses med stadgandena om vattenreglering
att till gemensamt gagn för dem, vilka hava fördel därav, att vattenavrinningen
ur sjö eller annan vattensamling eller eljest vattnets framrinning i ett vattendrag
genom vidtagande av därför lämpade åtgärder på ett ändamålsenligt sätt regleras,
åstadkomma samverkan dem emellan. I enlighet härmed blir det spörsmål,
som förevarande kapitel har till uppgift att besvara, väsentligen följande:
under vilka särskilda förutsättningar och villkor äger den, som vill genomföra en
dylik reglering, att i avseende å företaget påkalla medverkan av andra, vilka beräknas
komma att draga nytta av detsamma. Däremot överensstämmer det icke med de
grunder, varå förslaget är byggt, att ett företag med syfte att reglera vattnets
framrinning i och för sig skulle till sin natur betraktas såsom åtskilt från annat
byggande i vatten, och att av sådan anledning för dylika företag skulle tarvas särskilda
bestämmelser. Kommittéförslagets ställning till denna fråga framgår med full
tydlighet av stadgandena i 2 §. Därest sålunda någon, som ämnar verkställa reglering
av vattenframrinningen, icke påyrkar annans deltagande i kostnaderna för företaget,
utgör detsamma icke en vattenreglering i förslagets bemärkelse, utan företaget
bör — med de undantag, som uttryckligen angivas — behandlas enligt de allmänna
reglerna för byggande i vatten eller eljest företag av den beskaffenhet, varom vid
varje tillfälle är fråga.

En anmärkning mot den ståndpunkt kommittéförslaget i detta hänseende intager
torde helt visst innefattas i det vid förslagets granskning inom kammarkollegium
av föredraganden, numera avlidne kammarrådet Björkman, avgivna yttrandet beträffande
förevarande del av förslaget. Enligt nämnda yttrande, som emellertid icke
vann tillslutning från flertalet av de i granskningen deltagande ledamöterna, borde
rättsreglerna för den större uppdämning, som sammanhängde med en vattenreglering,
förläggas till en särskild, av vattenlagen oberoende lagstiftning, som främst
. 35—161472.

Innebörden
av vattenreglering
i
förslagets
mening.

Ej särskild
lagstiftning
om vattenreglering.

274

skulle innehålla bestämmelser, huruvida och på vilka villkor rätt till dylik reglering
kunde upplåtas åt enskild man, förening eller bolag. Härvid borde tillika tagas
i närmare övervägande, om ej särskilda föreskrifter erfordrades till tryggande av det
allmännas rätt och bästa i förevarande avseende.

De synpunkter, som sålunda framdragits, torde otvivelaktigt härröra från den
uppfattning i hithörande frågor, som under senaste årtiondet gjort sig alltmera gällande
inom den norska lagstiftningen. Denna uppfattning vilar å den grundåskådningen,
att den s. k. regleringsrätten skulle utgöra en från den jämväl i norsk vattenlagstiftning
jordägaren tillerkända rådigheten över vattnet å hans grund skild
rättighet, vilken ej tillkomme den enskilde utan staten och varöver staten såledesägde
förfoga antingen för egen räkning eller medelst upplåtelse åt enskilda mot
vederlag och under särskilda villkor. Då emellertid de skäl, som anförts till stöd
för denna åskådning, såvitt de sakkunniga kunnat finna, för svensk rätt icke äro
hållbara, torde anledning saknas att på grund av nu berörda förhållanden ur lagstiftningssynpunkt
tilldela ifrågavarande företag någon särställning. Yad angår
den menliga inverkan å allmänna intressen, som byggande i vatten kan medföra,
synes denna i fråga om regleringsföretag ej väsentligen vara av annan art än beträffande
byggande i vatten i allmänhet. I båda fallen bör det otvivelaktigt noga
tillses, att det allmännas rätt ej kränkes. Då beträffande regleringsföretag särskildabestämmelser
i detta hänseende synts erforderliga, hava de också erhållit en sådan
avfattning, att de äro tillämpliga å företaget, oavsett huruvida i övrigt stadgandena
i förevarande kap. komma till användning.

Intressenter Enligt kommittéförslaget avses med bestämmelserna om vattenreglering att
i v&ttcti"

reglerings- åstadkomma en samverkan ej blott mellan ägare av strömfall, vilka hava gagn av
företag. regleringsföretag, utan även mellan strömfallsägare å ena sidan samt å den andra
ägare av jord, vars torrläggning genom vattenregleringen åstadkommes eller möjliggöres
och som sålunda till följd av densamma förbättras. Uppenbart torde vara,
att i detta hänseende en intressegemenskap ofta kan föreligga mellan vattenkraftindustrien
och jordbruket, och att anordnandet av en samverkan dem emellan därför
skulle vara till gagn för dem båda. Goda skäl synas också tala för kommittéernas
förslag att, evad frågan om ett för båda intressena gagneligt vattenregleringsföretag
blivit från den ena eller andra sidan väckt, såväl strömfallsägare som jordägare
skola under viss förutsättning vara skyldiga att i mån av den båtnad, som
beredes deras egendom, deltaga i kostnaderna för företaget. Då de sakkunniga detta.

275

oaktat vid överarbeta ingen begränsat de ifrågavarande stadgandena att gälla allenast
en samverkan mellan olika vattenkraftsintressenter, ägare av skilda strömfall, har
detta föranletts av mera formella grunder. Det uppdrag de sakkunniga erhållit har
nämligen gällt överarbetning endast av de delar i förslaget till vattenlag, vilka äro att
åtminstone huvudsakligen hänföra till den lukrativa vattenrätten, och de sakkunniga
hava, på sätt förut framhållits, ansett sig böra föreslå, att dessa delar för sig utan
avvaktan på den överarbetning, som kan ifrågakomma av förslaget i övrigt, upptagas
till behandling av de lagstiftande myndigheterna. De av kommittéerna föreslagna
bestämmelserna med avseende å jordbrukets delaktighet i vattenregleringsföretag
äro emellertid byggda på det förslag till stadgande» om dikning och annat
avledande av vatten för torrläggning av mark, vilket innefattas i 5 kap. av kommittéernas
lagförslag. Att i huvudsakligen oförändrad form bibehålla sagda bestämmelser
i kapitlet om vattenreglering skulle vid sådant förhållande kunna medföra
ett föregripande av revisionen på torrläggningslagstiftningens område. Det synes
ej heller möjligt att omarbeta bestämmelserna så, att de komma i överensstämmelse
> med gällande dikningslag. De sakkunniga hava under sådana förhållanden knappast

haft annat val än att begränsa stadgandena om vatteureglering på sätt ovan sagts.
I samband därmed, att torrläggningslagstiftningens revision framdeles genomföres,
synes emellertid frågan om delaktighetstvång såväl som initiativrätt för jordbruksintresset
med avseende å vattenregleringsföretag böra ånyo upptagas, och torde därvid
jämväl komma under övervägande, huruvida i enlighet med vad vattenfallsstyrelsen
i utlåtande över kommittéförslaget hemställt principen om delaktighet i dylika
företag bör utsträckas att omfatta även farleds- och flottningsintressena.

Med den avfattning kommittéförslaget erhållit tillkommer rätt att gent emot
annan framställa yrkande om hans deltagande i vattenregleringsföretag allenast
den, på vilkens egendom belöper mer än hälften av den beräknade båtnaden av företaget,
varvid hänsyn dock är att taga jämväl till båtnaden för den, som förenat sig
med sökanden om företaget. Mot den begränsning av initiativrätten, som sålunda
vidtagits, har av teknologföreningen framhållits, att densamma syntes obehövlig, då
skyldighet att deltaga i kostnaden enligt förslaget inträdde först då båtnaden toges
i bruk. Det vore också av vikt att på allt sätt främja tillkomsten av nyttiga regleringsföretag.
Jämväl vattenfallsstyrelsen tillstyrker i viss mån en utsträckning av
initiativrätten utöver vad kommittéerna föreslagit. Styrelsen anser, att initiativrätt
utan olägenhet borde efter vattendomstolens eller Kungl. Maj:ts beprövande kunna

Initiativ rätt.

276

medgivas även sådana intressenter, som ställde säkerhet helt eller delvis för kostnaderna
för regleringens utförande och vilka tillika ensamma eller tillsammans med andra,
som förenat sig med dem om företaget, genom detsamma beräknades erhålla en
båtnad, överstigande dubbla skadan av regleringen. Till stöd för detta förslag anför
styrelsen, hurusom vid vissa regleringar den nytta, som genom företaget tillfördes
strömfallen i vattendraget, vore mångdubbelt större än den för regleringens utförande
vållade skadan samt att måhända redan den båtnad, som belöpte å ett enda strömfall,
vida övervägde hela skadan. Genom att stadga skyldighet för sökanden att
ställa säkerhet för kostnaderna torde övriga intressenters berättigade anspråk å garantier,
att företaget komme att fullföljas, vara tillgodosedda.

Den begränsning av initiativrätten, som i 1 § stadgats, står i det närmaste
sammanhang med de i 3 § av kommittéförslaget meddelade bestämmelserna angående
de förutsättningar, varunder, då för genomförande av en vattenreglering annans
egendom skulle tagas i anspråk eller skadas, ett sådant företag må medgivas.
Såsom i det följande närmare kommer att utvecklas, skall därvid hänsyn tagas till
nyttan av företaget ej allenast för sökanden utan jämväl för de övriga, för vilkas
egendom företaget är till båtnad, liksom vid bedömande av skadan sökandens egendom
är likställd med egendom, som tillhör annan.

Ur allmänt ekonomisk synpunkt torde med avseende å företag av den omfattning,
varom nu är fråga, ingalunda vara önskvärt, om rätten att för genomförande
av ett sådant företag åberopa sig å företagets nytta för andra än sökanden medgåves
utan begränsning. Någon garanti att dessa vare sig vilja eller äga de ekonomiska
förutsättningarna för att kunna tillgodogöra sig de genom företaget skapade nya
värdena föreligger knappast. Ju mindre den nytta är sökanden själv vinner, desto
ovissare måste det också framstå, huruvida denne kan på ett för samtliga av företaget
beroende intressen tillfredsställande sätt fullfölja detsamma. Dessa sakförhållanden
hava också beaktats av vattenfallsstyrelsen i dess förut återgivna förslag.
Huruvida det sätt för lösningen av föreliggande spörsmål, som vattenfallsstyrelsen
förordat, är att föredraga framför kommittéförslaget, därom kunna ju delade meningar
råda. I varje fall måste det anses innebära en avsevärd olägenhet, att enligt
styrelsens förslag avgörandet, om initiativrätt föreligger eller ej, göres beroende av
— förutom de uttryckligen angivna villkoren — ytterligare den omständigheten,
att Kungl. Maj :t eller vattendomstolen enligt grunder, som icke närmare av styrelsen
utvecklas, finner sådan initiativrätt böra tillerkännas sökanden. Det måste dock

277

anses vara av stor vikt, att sökanden redan på ett förberedande stadium kan efter
de i lagen angivna objektiva grunder såvitt möjligt själv bedöma, huruvida
domstolens medgivande är att påräkna. Då den av kommittéerna i denna fråga
intagna ståndpunkten tillika står i god överensstämmelse med den grundsats, som
för likartat fall vunnit tillämpning i 13 § av gällande dikningslag, hava de sakkunniga
icke ansett sig äga anledning att i denna del av förslaget föreslå någon ändring.

Uti sin ovan berörda anmärkning har vattenfallsstyrelsen framställt den åsikten
att, även om de för initiativrätt i allmänhet stadgade förutsättningarna icke förelåge,
sådan rätt i varje fall borde tillerkännas kronan. Med hänsyn till den stora
allmänna betydelse företag av ifrågavarande slag obestridligen äga, kan det visserligen
icke i och för sig betraktas såsom något för statsmakterna främmande intresse
att jämväl genom direkt medverkan främja tillkomsten av dylika företag. Enligt
de sakkunnigas mening torde det dock vara mindre lämpligt, att staten själv ställer
sig som initiativtagare, såvitt detta ej påkallas av statens intresse i avseende å viss,
staten tillhörig egendom. Att beträffande initiativrätten i sistnämnda fall åt staten
inrymma någon undantagsställning synes emellertid ej böra ifrågakomma. I detta
sammanhang må erinras, att nu ifrågavarande stadgande icke berör den rätt, som för
företag av allmän natur kan grundas å gällande expropriationslagstiftning.

Uti framställda anmärkningar har beträffande 1 § i kommittéförslaget gjorts Vygns reglermg.

gällande, att av dess lydelse icke med tydlighet framginge, huruvida jämväl s. k.
dygnsreglering inginge bland de i denna § avsedda företag. Enligt de sakkunnigas
mening är, såsom också överensstämmer med dessa företags stora ekonomiska betydelse,
stadgandet i 1 § otvivelaktigt tillämpligt å dylika företag, vilka måste anses
hava till ändamål att, såsom det heter i den föreslagna lagtexten, bereda bättre hushållning
med vattnet.

För att erhålla en mera bestämd begränsning av tillämplighetsområdet för
stadgandena i förevarande kapitel samt ett klarare uttryck för innebörden av begreppet
vattenreglering, i den mening detta ord användes i förslaget, hava 1 och
2 §§ i kommittéförslaget sammanförts till en §, därvid andra och tredje styckena i
kommittéförslagets 2 § fått utgå. De av kommittéerna till utmärkande av en vattenreglerings
ändamål begagnade orden »beredande av ökad vattenkraft» hava synts i
viss mån oegentliga, i det att regleringen icke kan sägas hava till syfte att åvägabringa
någon ökning av den befintliga krafttillgången i ett strömfall, utan endast att
möjliggöra ett bättre tillgodogörande av densamma. Väl kan det vid vattenreglering

278

Skada genom
vatten
reglering.

understundom inträffa, att fallhöjden i ett förut befintligt strömfall ökas eller att
till och med ett nytt fall skapas. En dylik mera tillfällig följdverkan torde dock
kunna helt föhbises, då det gäller att angiva det allmänna syftet med en vattenreglering.
En ändring av §:ens lydelse i denna del till den av de sakkunniga föreslagna
medför dessutom den fördelen, att härigenom erhålles ett gemensamt kännetecken för
såväl dygns- som årsregleringar.

2 § (3 §).

Såsom redan förut framhållits böra de allmänna betingelserna för rätt att bygga
i vatten så, att annans egendom därigenom skadas eller eljest tages i anspråk, gälla
jämväl för vattenregleringsföretag. Åt denna uppfattning bär också givits uttryck
i kommittéförslaget. I detta hänseende föreligger dock en — visserligen endast
skenbar — olikhet såtillvida, att vid ett vattenregleringsföretag »den byggande» icke
kan anses utgöras, såsom vid företag enligt 2 kap., av allenast sökanden utan
av samtliga ägarna till de strömfall, vilka enligt vad i nästföljande § stadgas ingå
i regleringssamfälligheten. Beträffande företagets nyttiga verkningar skall således
hänsyn tagas till nyttan av företaget för samtliga dessa intressenter, liksom vid
bedömande av skadan en fastighetsägares ställning av sökande eller deltagare i företaget
är utan betydelse. I överensstämmelse med de sålunda framhållna synpunkterna
hava de sakkunniga i 2 § beträffande villkoren för verkställande av vattenreglering,
varigenom skada vållas, hänvisat till motsvarande bestämmelser i 2 kap.,
varvid dock ansetts erforderligt att uttryckligt tillännagiva, att i fråga om skadans
bestämmande egendom, tillhörig deltagare i företaget, är likställd med annans egendom.

Då de sakkunniga redan i 2 kap. upptagit en bestämmelse, motsvarande kommittéförslagets
stadgande om rätt för Konungen att medgiva undantag från de förutsättningar,
varunder i allmänhet en vattenreglering må utföras, har det ifrågavarande
stadgandet uteslutits.

Såsom andra stycke i förevarande § har upptagits den i 22 § av kommittéförslaget
lämnade allmänna hänvisningen till stadgandena i 2 kap. Då de sakkunnigas
förslag icke innehåller några bestämmelser angående jords torrläggning, bär däremot
hänvisningen till 5 kap. i kommittéförslaget, i den män sådant synts erforderligt
för lagförslagets nuvarande syftemål, ersatts med särskilda, i förevarande kap.
intagna stadganden.

27!)

3 § (4 g).

Enligt förevarande §, varigenom den naturliga intressegemenskapen vid eu val- ^
tenreglering erhåller rättsligt bindande karaktär, skall delaktigheten i företaget vara
förenad med och åtfölja äganderätten till de fastigheter, för vilka företaget i visst
hänseende medför båtnad.

Såsom allmän grund för fördelningen av kostnaderna för vattenregleringsföretag
har i kommittéförslaget upptagits den båtnad, som genom regleringen beredes varje
särskild delägares egendom, antingen strömfall eller jord. Då, såsom i det föregående
framhållits, stadgandena om vattenreglering begränsats att avse samverkan endast
strömfallsägare emellan, kommer enligt det omarbetade förslaget båtnaden alltid att
utgöras av eu större möjlighet att tillgodogöra vattenkraften, hinder sådana omständigheter
kunde det ifrågasättas att, såsom vattenfallsstyrelsen och i viss män jämväl
teknologföreningen i sina yttranden förordat, låta varje delägares fallhöjd vara normerande
för delaktigheten. Härigenom skulle onekligen erhållas en fullt objektiv
och — då för regleringsbåtnadens tillgodogörande i allmänhet icke torde krävas några
särskilda kostnader utöver vad strömfallets bebyggande, jämväl oavsett regleringen,
skulle hava föranlett — oftast riktig måttstock för varje delägares båtnad. Att såsom
allmän regel lägga fallhöjdens storlek till grund i det förevarande hänseendet torde
dock av olika skäl ej vara lämpligt. Sålunda ma först erinras, att en dylik princip i
allmänhet ej låter sig genomföra beträffande dygnsregleringar. På samma fallhöjd
är båtnaden här i regel större ju närmare regleringsmagasinet strömfallet är beläget.
Det nu sagda är av betydelse också för årsregleringar, då dylika regleringar numera
ej sällan utföras i kombination med dygnsreglering. För övrigt gäller i viss mån
jämväl beträffande avreglering, att båtnaden blir förhållandevis mindre ju mera
avståndet från regleringsmagasinet ökas, beroende bl. a. på den naturliga magasineringsförmågan
hos vattendraget med tillhörande sjöar och tillflöden. Slutligen kan
för båtnadens bestämmande den uttagna kraftens marknadsvärde å olika trakter vara
av betydelse.

I fråga om uppskattning av strömfallsbåtnad stadgas i 10 kap. 25 § andra stycket
av kommittéförslaget, att enahanda grunder skola vinna tillämpning, som enligt
9 kap. gälla vid värdering av vattenkraft, som skall ersättas. Då bestämmelser, motsvarande
10 kap., icke upptagas i de sakkunnigas förslag, har stadgandet i fråga fått
sin plats såsom andra stycke i denna §; och har i sammanhang därmed rätten för

280

deltagarna att genom överenskommelse bestämma annan grund för båtnadens uppskattning
ansetts böra uttryckligen fastslås.

4 § (5 §).

h(t™upp(fel- Under det att enligt nästföregående § beteckningen samfällighet användes om

ning i av- samtliga de strömfallsfastigheter, som av regleringen tillföras båtnad, har i nu ifrågadelnmgar.
, c .

varande § av kommittéförslaget nämnda ord kommit att beteckna allenast vissa av
sagda fastigheter. För att undvika sagda oegentlighet har en formell jämkning i
§:en vidtagits.

5 § (6 §).

^lefmed 1 stället för hänvisningen till 10 kap. Öl § av kommittéförslaget har upptagits

sökanden, stadgandet i nämnda §, därvid detta förtydligats därutinnan, att talan, som föranleder
större anläggning än sökanden äskat, skall medföra likställighet med sökanden
allenast, om med sagda talan åsyftas vinnande av ökad båtnad (i vattenkrafthänseende),
men däremot icke om syftet varit att förebygga eller minska skada till följd
av företaget.

6 § (7 §).

Deltagares

betalnings skyldighet.

Beträffande första stycket av 7 § i kommittéförslaget har särskilt av vattenkraftföreningen
anmärkts, att detta stadgande syntes innebära ett mindre lämpligt
gynnande av den, som icke från början ingår i företaget utan först efteråt tillträder
detsamma. Fn sådan delägare vore nämligen vid sitt tillträde endast skyldig att
erlägga den å hans strömfall belöpande andelen i kostnaden för företaget. Genom
sin avvaktande ställning hade han sålunda berett sig den fördelen att ej behöva
deltaga i förskjutandet av de kostnadsandelar, som belöpte å de övriga delägare,
för vilka vid hans eget tillträde betalningsskyldighet ännu ej inträtt. Dessa ännu
oguldna kostnader skulle fortfarande få bäras av de strömfallsägare, vilka från
början deltagit i företaget. Detta vore uppenbarligen icke rättvist. Den, som
under företagets gång tillträdde detsamma, borde betala icke blott vad av anläggningskostnaden
belöpte på hans eget strömfall utan även en däremot svarande
andel i det kostnadsbelopp, som hänförde sig till strömfallsägare, vilka ännu ej
inträtt i företaget.

Ehuru kommittéförslagets ifrågavarande stadgande torde böra tolkas i överensstämmelse
med de av vattenkraftföreningen sålunda framhållna synpunkterna, hava

2K1

de sakkunniga likväl med hänsyn till frågans vikt ansett ett förtydligande härutinnan
böra äga ram. Samtidigt har lydelsen av §:ens första stycke jämväl i
övrigt något jämkats. Syftet med de vidtagna förändringarna har varit att bringa
till ett fullt otvetydigt uttryck, att för sådan delägare, som ej är sökande eller
likställd med sökande, betalningsskyldighet icke under någon omständighet inträder
förrän båtnaden helt eller delvis av honom tages i bruk. För att vara fri
från betalningsskyldighet erfordras således icke, att under regleringsfrågans behandling
av vattendomstolen eller eljest vederbörande delägare förklarar sig tillsvidare ej
vilja begagna sig av båtnaden.

Uti andra stycket av de sakkunnigas förslag, vilket motsvarar första punkten
av samma stycke enligt kommittéförslaget, har upptagits en bevisregel, åsyftande
att med vissa av en strömfallsägare vidtagna åtgärder förbinda en presumtion, att
båtnaden av honom tagits i bruk. Av vattenfallsstyrelsen hava vissa betänkligheter
framställts däremot, att bland dessa åtgärder jämväl upptagits införande vid anläggningens
drift av förändrad ordning, och såsom skäl härför har framhållits svårigheten
att fullt överskåda vad som inrymmes i uttrycket i fråga. Såsom styrelsen
i sitt yttrande själv antytt torde härmed otvivelaktigt avses sådana fall, då
vid ett vattenkraftverk, utan att själva anläggningen undergått någon förändring,
uttages mera kraft än förut. En sådan ökning i kraftuttagningen torde, därest den
är åsyftad och således i förevarande hänseende bör vinna beaktande, i allmänhet
giva sig tillkänna genom större eller mindre förändringar i den förut tillämpade
planen för verkets drift, antingen dessa förändringar bestå däri, att såsom reserv
förut anlitad ångkraft icke längre utnyttjas i samma utsträckning eller att särskilda
åtgärder vidtagas för att höja verkets produktionsförmåga, såsom installerande
av flera eller större arbetsmaskiner, införande av längre arbetstid eller dylikt.
I alla sådana fall blir ägaren bevisskyldig för sitt påstående, att den ökning i
vattenkraftuttagning, som måste anses föreligga, kunnat äga rum oberoende av
regleringen.

Under det att med första och andra styckena av förevarande §, enligt den
avfattning de sakkunniga givit åt densamma, huvudsakligen avses att fastställa
tidpunkten, då betalningsskyldighet skall anses inträda för delägare, som ej tillika
är sökande eller att anse såsom sådan, hava stadgandena i §:ens båda följande
stycken till syfte att närmare bestämma den totalsumma, med avseende å vilken
nämnda betalningsskyldighet föreligger. Redan av nästföregående § framgår val
36-/6/472.

282

huvudregeln, som i detta hänseende skall tillämpas, nämligen att sagda summa
utgöres av kostnaden för regleringens utförande. Med hänsyn därtill, att understundom
lång tid kan hava förflutit från regleringens utförande, innan frågan om
eu delägares betalningsskyldighet kommer att föreligga, tarvas emellertid i denna
regel vissa jämkningar. Sålunda stadgas i tredje stycket, i överensstämmelse med
kommittéförslaget, att ehuru en nytillträdande delägare i allmänhet icke är pliktig
att deltaga i redan gjorda utlägg för underhåll, ett sådant utlägg dock för visst
fall skall betraktas såsom anläggningskostnad. För att med tydlighet utmärka,
att eu nytillträdande delägares betalningsskyldighet emellertid icke avser sådant
utlägg, som föranletts av omständigheter, vartill hänsyn bort tagas redan vid regleringens
utförande, eller som nödvändiggjorts till följd av försummat underhåll,
har uti de sakkunnigas avfattning av bestämmelsen i fråga uttrycket »olyckshändelse
eller eljest» utbytts mot »olyckshändelse eller annan likartad omständighet».

I avseende å en delägares skyldighet att bidraga till kostnaderna för företagets
underhåll och drift utgör, med det nu angivna undantaget, dennes tillträde den i
varje fall avgörande tidpunkten. Det nu sagda äger sin tillämpning, även om
eu efter nämnda tillträde företagen ombyggnad av till företaget hörande anläggningar
har sin orsak i tidigare försummelse beträffande deras underhåll. I sådant fall
synes dock — såsom jämväl berörts i ett över kommittéförslaget avgivet yttrande —
billigheten fordra, att den tillträdande delägaren icke må drabbas av en dylik kostnad.
Dennes intresse uti nu angivna hänseende torde lämpligen böra tillgodoses
därigenom, att befogenhet tillägges vattendomstolen att vid bestämmande av den
kostnad, vari han skall taga del, på därom framställt yrkande medgiva avdrag i
anledning av den värdeminskning av mera väsentligt slag, som med hänsyn till anläggningens
skick kan påvisas. Stadgande härom har upptagits i §:ens fjärde stycke.

Uti kommittéförslaget liar, enligt sista punkten i §:ens andra stycke, åt tillträdande
delägare för visst fall medgivits befogenhet att påyrka nedsättning i den
delaktighetsprocent, som i samband med vattendomstolens medgivande till företaget
blivit för hans strömfall fastställd. Såsom uti kommittémotiven närmare utvecklas
avses med ifrågavarande stadgande huvudsakligen att lämna möjlighet öppen
för erforderlig korrigering av de beräkningar, vilka i samband med berörda
medgivande uppgjorts beträffande strömfallsägarens kostnad för regleringsbåtnadens
tillgodogörande. I anslutning härtill har av vattenfallsstyrelsen erinrats, att
det ej heller borde vara uteslutet att på talan av annan delägare bestämma en

283

högre delaktighetsprocent, för den händelse det kunde påvisas, att båtnaden blivit
beräknad för lågt.

Det har bland de sakkunniga ifrågasatts, huruvida ett stadgande med ovan
angivet syfte verkligen skulle vara till sådant gagn, att därigenom motvägdes den
olägenhet, som till följd av ovissheten i fråga om delägarnas inbördes ställning
samt därav föranledda tvister otvivelaktigt komme att uppstå. Till belysande av den
ringa betydelse ett sådant stadgande skulle äga har framhållits, att strömfallen i ett
vattendrag alldeles oberoende av vattenföringens reglering i allmänhet utbyggdes för
tillgodogörande av en avsevärt större vattenmängd än lågvattnet samt att till följd
härav några särskilda kostnader för regleringsbåtnadens tillgodogörande, åtminstone
beträffande år sregleringar, i regel icke kunde anses erforderliga. För stadgandets
riktiga tillämpning vore det dessutom erforderligt, att revisionen av de uppgjorda
kostnadsberäkningarna icke inskränktes att avse allenast det strömfall, varom närmast
vore fråga, utan komme att omfatta samtliga till regleringssamfälligheten hörande
strömfall. Endast genom en dylik revision vore det möjligt att avgöra, om
delaktighetsprocenten för ett visst strömfall borde nedsättas. Med hänsyn till vad
sålunda framhållits hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att stadgandet
i fråga lämpligen bör ur förslaget utgå.

Sista stycket av förevarande § innehåller i sakligt hänseende icke någon avvikelse
från kommittéförslaget. Att med stadgandet icke avses ränta, som upplupit
under byggnadstiden, torde vara uppenbart, enär dylik ränta måste betraktas såsom
en del av själva anläggningskostnaden. Bestämmelsen att såsom anläggningskostnad
jämväl skall anses sådan avgift, som i anledning av ett regleringsföretag blivit enligt
stadgandet i 11 kap. 84 § (kommittéförslaget 11 kap. 85 §) erlagd såsom bidrag till
vattendomstolarnas organisation och verksamhet, har ansetts överflödig, enär det även
utan denna bestämmelse torde vara tydligt, att sådan avgift lika väl som övriga utgifter,
vilka äro förenade med utverkande av vederbörligt tillstånd till företaget,
äro att hänföra till kostnader för företagets utförande.

7 § (5 kap. 58 §).

Denna §, som motsvaras av 58 § första stycket i 5 kap. av kommittéförslaget,
innehåller i huvudsak enahanda bestämmelser som sagda lagrum, dock med ett
undantag. Det bidrag, som det åligger delägare, vilken icke är sökande eller lik -

Ny ägares
skyldighet
att taga del
i kostnaden
för vattenreglering.

284

Anslags givares rättsställ ning.

Skyldighet
för andra än
strömfallsägare
att
bidraga till
vattenreglering.

ställd med sökande, att erlägga, är, såsom framgår av nästföregående §, till förfallotiden
beroende av den tidpunkt, då båtnaden av honom tages i bruk. För övriga
delägare torde det emellertid ofta möta svårigheter att om denna tidpunkt förskaffa
sig säker underrättelse. Då det knappast skulle överensstämma med syftet för den
begränsning av efterföljande ägares ansvarighet, som i kommittéförslaget upptages,
om denne skulle kunna undandraga sig betalningsskyldighet på den grund, att
det varit för övriga delägare obekant, att regleringsbåtnaden sedan mer än ett år
före ombytet av ägare eller vid försäljning genom exekutiv auktion redan före auktionen
av förre ägaren tagits i bruk, har sagda begränsning inskränkts att gälla
allenast det fall, att före ombytet av ägare den föregåendes betalningsskyldighet blivit
i vederbörlig ordning fastställd. Huruvida ett dylikt fastställande ägt rum,
därom bör ju den nye ägaren utan svårighet kunna erhålla visshet före sitt förvärv
av strömfallet.

8 § (11 §).

Enligt ordalydelsen av motsvarande stadgande i kommittéförslaget skulle alltid *

den omständigheten, att anslag beviljats, för anslagsgivaren medföra delaktighet i
företaget, alltså jämväl skyldighet att deltaga i underhållskostnaden. Då det emellertid
kan ifrågasättas, huruvida anslagsgivaren under varje förhållande vill ikläda sig
den härmed förenade risken, har §: en ändrats därhän, att frågan om anslagsgivarens
delaktighet i företaget blir beroende av, om han vid anslagets utfästande gjort förbehåll
därom.

9 § (12 §).

Den skyldighet, som enligt denna § ålagts ägare av allmän farled, allmän flottled
eller kloakledning att, då ett vattenregleringsföretag efter dess utförande visas
lända till stadigvarande nytta för leden eller för kloakvattnets avledande, till viss
grad ersätta denna nytta, har i kommittéförslaget begränsats sålunda, att ersättning
skall utgå med så stor del av det belopp, vartill den genom företaget verkligen vunna
n yttan uppskattas, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade båtnaden av företaget i sådant hänseende,
som enligt förslaget konstituerar skyldighet att ingå som deltagare i företaget.

Då det torde kunna antagas såsom regel, att kostnaden för utförande av ett vattenregleringsföretag
väsentligt understiger det belopp, vartill vattenkraftsbåtnaden blivit
uppskattad, och då den enligt det förevarande stadgandet ersättningspliktige är fri

från skyldighet att deltaga i underhålls- och driftkostnader för företaget, kan den
på angivna sätt bestämda ersättningen ingalunda sägas vara oskälig i förhållande till
den vunna fördelen. Å andra sidan kan det emellertid icke förnekas, att eu tillämpning
av kominittéförslagets ifrågavarande bestämmelser någon gång skulle kunna
medföra, att den del av kostnaderna för företaget, som strömfallsägarna efter ersättningens
bekommande hade att själva svara för, bleve relativt mindre än det bidrag,
som det ålåge ägare av farled etc. att utgiva. Till förekommande härav bär bestämmelsen
synts böra ändras därhän, att ersättning enligt densamma skall utgå med högst
ovan omförmälda del av det belopp, vartill nyttan blivit på grund av den vunna erfa-''
renheten uppskattad. Huru stor ersättning, som inom den sålunda angivna gränsen
skall erläggas, avgöres av vattendomstolen med hänsyn till de i varje fall föreliggande
omständigheter. Då enligt de sakkunnigas åsikt fastställande av ersättning i
form av årlig avgäld, utan möjlighet för den avgäldsskyldige att få avgälden avlöst,
helst bör undvikas, har den förändringen vidtagits i stadgandet, att ersättningen
skall antingen utgå på en gång eller ock fördelas på ett visst antal år.

Enligt kommittéförslaget skulle den ifrågavarande skyldigheten, såvitt anginge
kloakledningar, gälla endast då vattenregleringen vore till gagn för avledande av
kloakvatten från stad, köping eller municipalsamhälle. Samma skäl, som föranlett
skyldighetens föreskrivande för samhällen, synas emellertid tala för att, därest ett
vattenregleringsföretag skulle efter dess utförande visas vara till stadigvarande nytta
för avledande av t. ex. en fäbriks avfallsvatten, motsvarande förpliktelse ålägges
fabrikens ägare. Stadgandet har i enlighet härmed omarbetats.

Vid de sakkunnigas överläggningar har ifrågasatts, huruvida icke den betalningsskyldighet,
som i förevarande § avses, borde utsträckas att gälla jämväl då ett
vattenregleringsföretag visas hava medfört förtbättring av jord genom dess torrläggning.
Såsom framgår av det föregående har den i kommittéförslaget föreskrivna skyldigheten
för ägare av jord, som genom en vattenreglering vinner förbättring, att redan
vid företagets utförande i mån av båtnaden taga del i kostnaden för detsamma
av formella grunder icke bibehållits i det överarbetade förslaget. Den till grund för
kommittéförslaget liggande tanken att genom dylika företag åstadkomma ett samtidigt
befrämjande av jordbruks- och vattenkraftintressena borde emellertid, bär det
framhållits, icke helt uppgivas. Skulle strömfallsägare åläggas att vid utförande av
regleringsföretag anordna dessa så, att- även jordbruksintresset gagnades, kunde det
dock med fog anmärkas, att det knappast vore fullt rättvist, om icke samtidigt rätt

286

bereddes strömfallsägarna att av jordägarna bekomma något vederlag för den direkta
fördel, som dessa erhölle. Det vore därför icke oberättigat att låta den i förevarande
§ stadgade skyldigheten att efter företagets utförande och sedan gagnet av detsamma
konstaterats lämna bidrag till anläggningskostnaden gälla även ägare av jord, som
genom företaget förbättras. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig kunna
biträda det sålunda gjorda förslaget. Att efter det regleringsföretag verkställts
kunna med tillförlitlighet värdera den genom företaget vunna jordförbättringen torde,
därest icke genom undersökning före företagets utförande utredning angående jordens
dåvarande skick vunnits, vara förenat med stora svårigheter, om icke rent av
omöjligt. Redan av detta skäl synes det vara betänkligt att giva det ifrågavarande
stadgandet tillämpning även i fråga om jordförbättring. Härtill kommer, dels att
jordägarna — med den begränsning stadgandena om vattenreglering, såsom förut
nämnts, erhållit i de sakkunnigas förslag — sakna möjlighet att utöva något inflytande
i fråga om planläggningen av ett vattenregleringsföretag, dels ock att en jordägare
icke här, i likhet med vad förhållandet är vid andra företag, vilka hava till
syfte jords förbättring genom dess torrläggning, lämnas rätt att genom båtnadsavsägelse
befria sig från skyldigheten att lämna pekuniärt bidrag till företaget. Huvudsakligen
av nu nämnda skäl bär det icke synts lämpligt att ålägga jordägare sådan
efter ett regleringsföretags utförande ifrågakommande betalningsskyldighet, som avses
i den förevarande §:en.

10 §.

Sättet för Vid denna § har av teknologföreningen anmärkts att, då det understundom

mttenregle- kunde inträffa, att enskild strömfallsägare hade särskild förmån av att ett vattennngs
utförande.
regleringsföretag utfördes på ett sätt, som icke innebure den minsta kostnaden för

övriga delägare, i lagen borde givas uttryck åt den uppfattningen, att dessa deltagare
visserligen endast vore pliktiga att bidraga till det billigaste alternativet, men
att de ej finge hindra tillkomsten av det kostsammare, om de av båda alternativen
erhölle samma förmån.

De sakkunniga hava ansett, att ett dylikt tillägg icke bör göras. Vattenregle-,
ringens ändamål är att tillgodose det gemensamma intresset för samtliga delägarna.
Huruvida i samband därmed jämväl en särskild strömfallsägares speciella intressen
böra tillgodoses, är en fråga, som icke torde låta sig besvara genom någon allmängiltig
regel. I anledning av teknologföreningens anmärkning må ock erinras, att

287

tillåtligheten av de för ett sådant tillgodoseende erforderliga åtgärderna, i den mån
de inverka å annans rätt, är att bedöma för sig och således icke enligt reglerna i förevarande
kapitel.

11 § (13 §).

I detta stadgande har vidtagits allenast den förändringen, att för ernående av Underhåll»-överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 2 kap. underhållsskyldigheten *
gjorts beroende därav, huruvida annans rätt är i fråga, varjämte på grund av den
förändrade lydelsen av 6 § föreskriften i stadgandets sista del ersatts med en hänvisning
till nämnda §.

12 § (14 och 15 §§).

Enligt kommittéförslaget skall för prövning av frågan om sättet och villkoren Pröfning av

mr WArnl Amtn ... ... n v.. 4- ..... ..1 i. It 4--. . .. 1. n4-nn ! ''! ! l.nlln n ...... . . 4" T. _ ^^ i

för utförande av vattenregleringsföretag samt om delaktigheten däri hållas syneför- vattenreglerättning
i huvudsakligen samma ordning, som i gällande dikningslag finnes före- nr''9''
skriven beträffande vattenavledningsföretag i syfte av jords förbättring genom dess
torrläggning. Synemännens utlåtande i fråga om vattenreglering skall dock alltid
underställas vattendomstolens prövning; varjämte det står sakägare, som är missnöjd
med syneförrättningen, öppet att i den ordning 11 kap. i förslaget stadgar hos
vattendomstolen anföra besvär över förrättningen.

Kommittéförslagets stadganden angående syneförrättning, upptagna i 10 kap.,
hava icke varit föremål för de sakkunnigas granskning. Såsom förut erinrats hava
icke heller bestämmelserna om torrläggningsföretag eller således de företag, för vilka
anordningen med särskild syneförrättning ursprungligen tillkommit, nu förelegat
till behandling, till följd varav samma bestämmelser ej i det överarbetade förslaget
medtagits. Det har då framställt sig den frågan, huruvida det vore oundgängligen
nödvändigt att endast för vattenregleringsföretagen bibehålla det särskilda processuella
förfarande, som synef örrättningen innebär. Yattenregleringsf öretagen stå helt
visst såväl med avseende å den tekniska beskaffenheten av de åtgärder, vilka för regleringens
åstadkommande erfordras, som i fråga om sin ekonomiska betydelse närmast
de företag, som åsyfta vattnets tillgodogörande såsom drivkraft. Anledningen
till att kommittéerna icke låtit vattendomstolen beträffande sagda företag likasom
vid vanliga vattenbyggnadsföretag utgöra första instans torde tvivelsutan till stor
del hava varit önskan att under mera tvångsfria former än som inför en domstol i

288

allmänhet är möjligt till förhandling sammanföra representanterna för de olika intressen,
som äro beroende av eu vatten''reglering, för att på grundvalen av en sådan
förhandling ernå en sammanjämkning mellan dessa intressen. Uppenbart är också,
att genom denna anordning vattendomstolens arbete väsentligt underlättas, då frågan
om sättet och villkoren för företagets verkställande med vad därmed sammanhänger
genom underställning eller besvär kommer under domstolens prövning.
Att märka är emellertid, att berörda fördelar i viss män kunna vinnas genom den
förberedande undersökning, varom vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 45 § äger förordna.
Vid en sådan undersökning erbjuder sig ett lämpligt tillfälle för sakägarna
att sammanträffa inför undersökningsförrättaren och att under dennes medverkan
söka uppnå enighet i omstridda frågor. Med hänsyn till vad nu framhållits och
då det ur lagteknisk synpunkt onekligen är en fördel att ej, med den begränsning
det omarbetade förslaget erhållit, betunga detsamma med ett särskilt processuellt
förfarande för vattenregleringsföretagen, har prövningen av frågan om en vattenreglerings
tillåtlighet jämte bestämmandet av särskilda strömfallsägares delaktighet
däri synts — i likhet med mål om byggande i vatten enligt 2 kap. — böra redan i
första hand tillkomma vattendomstolen.

15 § i kommittéernas förslag innehåller, att vissa vattenregleringsföretag, som
äro särskilt omfattande och från allmän synpunkt av ingripande betydelse, icke
få utföras, med mindre Kungl. Maj:t förklarat hinder däremot icke möta av militära
skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen. Detta
stadgande har synts böra bibehållas, såvitt angår regleringsföretag berörande landets
största sjöar, därvid dock en redaktionell ändring ansetts böra göras till förekommande
av stadgandets tillämpning å företag, varmed åsyftas allenast reglering
av vattnets framrinning i något av sagda sjöars tillflöden. Det skäl, som motiverat
förslaget, att även beträffande andra regleringsföretag av synnerlig omfattning
Kungl. Maj:t skulle äga förbehålla sig prövningen, huruvida hinder av nyssnämnda
beskaffenhet möter, torde däremot hava förlorat stor del av sin betydelse därigenom,
att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i 2 kap. 3 § — vilka bestämmelser
enligt hänvisningen i förevarande kapitels 2 § skola tillämpas även i fråga om vattenregleringar
— i avsevärt högre grad än kommittéförslaget inskärpa vikten därav,
att vid avgörande, om ett vattenbyggnadsföretag må tillåtas eller icke, vattendomstolen
skall taga hänsyn till allmänt ekonomiska och sociala synpunkter. Då
uttrycket »synnerlig omfattning» tydligtvis kan givas en mer eller mindre vid -

289

sträckt tolkning, skulle det förevarande stadgandet i dess sist berörda del kunna
tänkas medföra, att Kungl. Maj:t i väsentligt större utsträckning än som åsyftats
skulle förbehålla sig prövningen beträffande regleringsföretag, något som näppeligen
vore önskvärt med hänsyn till faran för, att detta kan hos vattendomstolarna
alstra en benägenhet att flytta ansvaret för de allmänna synpunkternas tillbörliga
beaktande över från sig själva till Kungl. Maj:t. På grund av det nu anförda
hava de sakkunniga ansett ifrågavarande del av stadgandet icke böra bibehållas.

13—26 §§ (16—19 och 21 §§).

Ifrågavarande §§ avhandla det särskilda slag av sammanslutningar, som vid Stadgar

en vattenreglering påkallas såväl av gemensamheten i intressen mellan delägarna i a”9äendf
... vattenregle reglenngssamfälligheten

inbördes som ock för ordnande av dessas rättsställning gent ringaföretag

, , t ■ m. m.

emot tredje man.

I 13 § föreskrives, liksom i motsvarande bestämmelse av kommittéförslaget,
att stadgar för vattenregleringsföretag skola antagas och styrelse utses för företaget.
Uti kommittémotiven hava angivits skälen, som påkallat avvikelse från
de bestämmelser kommittéerna i denna del föreslagit i fråga om torrläggningsföretag,
beträffande vilka antagande av stadgar icke i något fall är ovillkorligt. Ehuru
det väl kan framstå såsom en oegentlighet, särskilt vid företag med ett fåtal
aktiva deltagare, att antagande av stadgar och utseende av styrelse för företaget
är obligatoriskt, synes dock en sådan anordning nödvändig för möjliggörande av
erforderlig kontroll från det allmännas sida såväl att de delägares rätt, vilka ännu
icke inträtt såsom deltagare i företaget, ej må äventyras — någon befogenhet att
deltaga i handhavande av företagets angelägenheter tillkommer nämligen icke dessa
delägare — som ock att de intressen av allmän natur, som äro förbundna med företaget,
tillbörligen beaktas. Ur synpunkten av företagets rättsställning i. förhållande
till tredje man torde det ock vara till stor fördel, att företaget i sin styrelse
erhåller en läglig företrädare.

I 14 § har av lämplighetshänsyn tillagts, att styrelsen skall hava sitt säte
inom den vattendomstols område, som lämnat medgivande till företaget. Dessutom
har i §:en intagits en erinran därom, att den myndighet, vilken har att fastställa
stadgarna, därvid skall tillse, att dessa innehålla betryggande föreskrifter för till -

37—161472

290

godoseende av sådan delägares rätt, som ännu icke tillträtt företaget, varjämte uttryckligen
uttalats, att jämväl för ändring av stadgarna fastställelse är erforderlig.

Andra ock tredje styckena i 15 § äro hämtade från 60 § i 5 kap. av kommittéförslaget.
I stället för att enligt sistnämnda lagrum anmälan angående styrelsens
sammansättning skall införas i läns-kungörelserna, skall underrättelse härom enligt
de sakkunnigas förslag offentliggöras i allmänna tidningarna samt i en eller flera
av ortens tidningar.

Jämväl 18 § avviker i vissa häseenden från motsvarande stadgande, 5 kap. 60 §
sista stycket, i kommittéförslaget. Sålunda har det icke ansetts erforderligt att utöver
föreskriften i 15 § första stycket stadga någon särskild påföljd för det fall, att
styrelse icke alls blivit för företaget utsedd eller anmälan om styrelseval i allt fall ej
inkommit. Därest till följd av avgång ur styrelsen de kvarstående ledamöterna ej äro
beslutför, har det däremot inrymts åt Konungens befallningshavande att antingen
förordna syssloman i styrelsens ställe eller ock att på lämpligt sätt komplettera
styrelsen. Den sålunda förordnade sysslomannens eller den kompletterade styrelsens
befogenhet har utsträckts att avse ej allenast behörighet att föra talan för
företaget gentemot tredje man utan jämväl att i övrigt utöva styrelsen tillkommande
åligganden, något som särskilt är av betydelse i fråga om uttaxering hos deltagarna
i företaget av de för täckande av dess utgifter erforderliga bidragen. 19 § motsvarar
5 kap. 61 § i kommittéförslaget, allenast med den ändringen, att stadgandet
om styrelsens behörighet att i förhållande till tredje man iakttaga och bevaka företagets
intressen i förtydligande syfte erhållit en något vidsträcktare formulering.

Med handhavande av företagets ekonomi åligger det styrelsen att fullgöra den
betalningsskyldighet, vari till följd av företaget deltagarna komma att häfta till
tredje man. För anskaffande av de härför erforderliga medlen är styrelsen, oberoende
av deltagarnas beslut, såväl berättigad som pliktig att hos deltagarna verkställa
uttaxering av deras bidrag. De närmare bestämmelserna om sådan uttaxering
meddelas i 21 §. Av dessa bestämmelser framgår, att den av styrelsen för
ändamålet upprättade debiteringslängden väl skall framläggas till granskning för
deltagarna och jämväl kan av de särskilda deltagarna klandras vid domstol, men
att beslutanderätten i fråga om det utdebiterade beloppets storlek och fördelning
tillkommer styrelsen ensam. Då en borgenär för utfående av sin rätt hos deltagarna
är beroende av den befogenhet, som tillagts styrelsen att utan dröjsmål hos
dessa uttaga det utdebiterade beloppet, har det ansetts erforderligt att i nämnda

291

hänseende tillerkänna debiteringslängden enahanda verkan, som tillkommer domstols
lagakraftägande dom.

Uti 22 § första stycket har meddelats den allmänna regeln för styrelseledamots
skadeståndsskyldighet. Med hänsyn till den ställning, som styrelsen kommer att
intaga beträffande fullgörande av deltagarna i företaget ålagd betalningsskyldighet,
vilken ställning i viss mån är jämförlig med en utmätningsmans, bär det dessutom
för ett särskilt fall ålagts styrelsen en vidsträcktare ansvarighet. Att vad i denna
§ stadgats om styrelseledamot jämväl gäller syssloman, som av Konungens befallningshavande
utsetts, torde utan vidare vara uppenbart.

23 § är huvudsakligen av enahanda innehåll som motsvarande stadgande (5
kap. 65 §) i kommittéförslaget. De till nämnda stadgande gjorda tilläggen i fråga
om rätt till deltagande i liandhavande av företagets angelägenheter, vilken rätt förbehålles
allenast de aktiva delägarna, samt i andra stycket av §:en beträffande beslutanderätten,
då företaget är uppdelat i flera avdelningar, torde icke innebära
några sakliga ändringar. En sådan innefattar däremot införandet av den från 79
§ i lagen om aktiebolag hämtade föreskriften om begränsning av rösträtt till en
femtedel av de vid sammanträdet närvarande deltagarnas sammanlagda andelstal.

Beträffande återstående stadganden i kapitlet är ej annat att erinra än att
den i kommittéförslagets 5 kap. 66 § föreskrivna tiden för klandertalan mot beslut,
som fattats vid sammanträde med deltagarna, ansetts kunna väsentligt förkortas.

292

9 KAP.

Om ersättning.

Detta kapitel har erhållit en i viss mån annan uppställning än i kommittéförslaget.
Anledningen till denna förändring har varit önskemålet att sammanföra de olika
stadganden, som avse ersättningsskyldighet i allmänhet. I samband härmed hava
stadgandena härom fullständigats. Jämväl i övrigt hava, dock i mindre utsträckning,
vissa avvikelser ansetts böra göras från den ordning, vari de till detta kap. hörande
bestämmelserna upptagits i kommittéförslaget. Ändamålet med denna omgruppering,
liksom med införandet av delvis nya rubriker över olika kapitelavdelningar,
har varit att underlätta översikten av kapitlets olika bestämmelser.

Huvudregel.

1 § (ny).

Något allmänt stadgande att ersättning skall utgå för egendom, som jämlikt
medgivande enligt vattenlagen tages i anspråk, eller för skada, som föranledes av en
enligt vattenlagen tillåten åtgärd, har icke upptagits i kommittéförslaget, men väl
har i de särskilda stadgandena, vari sådan åtgärd under viss förutsättning medgives,
tillika föreskrivits, att ersättning skall utgå, varjämte i avseende å ersättningsskyldighetens
närmare bestämmande hänvisats till reglerna i detta kap. Med hänsyn därtill,
att ersättnings erläggande utgör ett med visst undantag allmängiltigt villkor för
sådant byggande i vatten, som ur ekonomisk synpunkt föranleder till intrång i annans
rätt, har det emellertid ansetts riktigast, att åt den grundsats, varå förslaget i detta
hänseende vilar, gives ett mera enhetligt uttryck. Rätta platsen för ett dylikt stadgande
är otvivelaktigt i början av detta kap.

2—8 §§ (53, 49, 51, 52, 34 §§).

Ersättning- De i dessa §§ meddelade bestämmelserna innehålla till stor del endast ett för€Yi8
bestäm- • »

mande i sär- tydligande och i viss mån ett återupprepande av stadgandet i 1 §. Ifrågavarande beskilda
fall. stämmelser innefatta emellertid därjämte för åtskilliga fall en utvidgning av de förpliktelser,
som äro fastställda i nyssnämnda §, i det att under vissa förutsättningar

ersättningsskyldighet ålagts den byggande jämväl i avseende å egendom, som icke
omedelbart tages i anspråk eller skadas av en enligt vattenlagen medgiven åtgärd. Den
bestämmelse i detta hänseende, som meddelas i 2 §, är hämtad från 14 § i gällande
expropriationsförordning. Stadgandena i 3—5 §§ äro lika lydande med motsvarande
bestämmelser i kommittéförslaget. Den lösningsskyldighet, som avhandlas i G § av
det överarbetade förslaget, innebär däremot en komplettering av motsvarande stadgande
i kommittéförslaget. Enligt sistnämnda stadgande, 52 § andra stycket, kan
den byggande under vissa förutsättningar väl bliva pliktig att tillösa sig egendom,
som till följd av en enligt vattenlagen medgiven åtgärd blir onyttig för dess ägare.

Denna skyldighet inträder dock enligt kommittéförslaget endast för det fall, att
egendomen i fråga hör till anläggning eller annan egendom, som skall avstås. Understundom
torde det emellertid kunna inträffa, att till följd av skada å fastighet eller
anläggning — även om denna skada icke föranleder egendomens avstående — viss
egendom blir onyttig för dess ägare. Det har sålunda i utlåtanden över förslaget
framhållits, att till följd av förändringar i vattenstånd det till en fastighet hörande
fisket kan komma att i stor utsträckning förstöras och att det för sådan händelse bör
kunna åläggas ersättningsgivaren att av fiskets ägare tillösa sig de fiskredskap, som
därigenom bliva för denne överflödiga, även om någon inlösen av själva fastigheten
icke kommer i fråga. Också i sådana fall bör det enligt de sakkunnigas mening kunna
åläggas den byggande att påtaga sig den risk, som är förenad med en till följd av
företaget framtvungen avyttring av egendom, vilken icke längre är ägaren till någon
nytta.

9 § (64 §). .

Enligt denna § skall ersättning för den till en fastighet hörande vattenkraft, som Ersättnings bestämman för

fastigheten går till följd av ett företag förlorad, under vissa förutsättningar be- de för egenstämmas,
ändå att den ifrågavarande fastigheten tillhör företagaren. Enligt den av- f-^y-öre/a-"

■ fattning, som motsvarande stadgande i kommittéförslaget erhållit, har bestämmandet garen.
av en sådan ersättning gjorts beroende därav, huruvida fastigheten är besvärad av inteckning
för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken häfta för fordran eller annan rättighet. Detta stadgande
vilar, såsom framgår av kommittéernas motiv till 65 § i kommittéförslaget (s. 416),
å den uppfattningen, att de nämnda rättsägarna i avseende å fastigheten icke äro parter
i ansökningsmålet och således icke äga någon skyldighet att däri bevaka sina

294

Bestämmande
av vattenkraftens

storlek i
ett strömfall.

Vattenverks byggnader.

intressen. I överensstämmelse härmed åligger det ock vattendomstolen att av eget
initiativ meddela föreskrift om den ersättning, som enligt förevarande § skall fastställas.
Då emellertid, såsom framgår av 52 § i detta kap., de sakkunniga ansett sig
böra tillerkänna avkomsttagare samt innehavare av annan förmån i avseende å
fastigheten rätt att i ansökningsmålet självständigt utföra sin talan, har, så vitt nämnda
rättsägare angår, grunden till stadgandet i förevarande § uppenbarligen förfallit.
I de sakkunnigas förslag har §:en av denna anledning undergått den ändring, att dessa
rättsägare uteslutits från § :ens tillämpning.

10 § (47 §).

Vid motsvarande § i kommittéförslaget har vattenkraftföreningen anfört: »Den i
47 § givna bestämmelsen att vid beräkning av den effektiva krafttillgången i ett
strömfall hänsyn skall tagas till mera betydande växlingar under skilda tider av
året synes icke klargöra, att hänsyn även kan behöva tagas till möjlighet att införa
dygnsreglering. Om en vattenfallsägare exempelvis vid utloppet ur en sjö har eller
skulle kunna förvärva rätt att reglera vattenframsläppningen så att han under dagen
kan uttaga mera kraft än under natten, är han givetvis icke betjänt med att i ersättning
härför erhålla kraften på annat sätt fördelad. Detta skulle för honom kunna
betyda en direkt förlust, om kraften är avsedd att användas t. ex. för industri, som
endast är i gång om dagarna.»

De sålunda framhållna synpunkterna äro otvivelaktigt värda att beaktas; och
ehuru i den framställda anmärkningen synes åsyftas närmast det fall, att ersättningen
skall utgå medelst överföring av kraft, torde de äga sin giltighet jämväl för
den händelse, att vattenkraften skall ersättas i penningar. För att ordalagen i §:ens
andra stycke ej må lägga hinder i vägen för en tolkning i den riktning, som av
föreningen antytts, har det ansetts lämpligt att utesluta orden »under skilda tider
av året», i samband varmed det ifrågavarande stadgandet undergått en mindre formell
jämkning.

De förändringar, som vidtagits i §:ens första stycke, äro uteslutande av redaktionell
natur.

11 § (48 §).

Mot den avfattning motsvarande § i kommittéförslaget erhållit har anmärkts,
att jämväl de för kraftens uttagande installerade vattenmotorerna borde hänföras

till vattenverksbyggnader och sålunda innefattas i ersättningen för tillgodogjord
vattenkraft.

Såsom av kommittémotiven (s. 411—412) framgår avses med vattenkraftens
värde i tillgodogjort skick den fullt monterade kraftens marknadsvärde å platsen.
I detta värde inbegripes onekligen kostnaden för erforderliga kraftuttagningsmaskiner
och, om värderingen avser den av vattenkraften alstrade elektriska energien, jämväl
för en dylik omsättning erforderlig utrustning. I överensstämmelse härmed
skola ock till den del av kostnaden för kraftens uttagande, som utgör anläggningskostnad,
hänföras utgifter av nu angivet slag. Att det oaktat den maskinella utrustningen
icke upptagits såsom ett tillbehör till själva strömfallet och således under
varje förhållande ingående i ersättningen för den tillgodogjorda kraften, torde äga
sin förklaringsgrund däri, att denna egendom ej alltid är av den natur, att den är
oskiljaktig från den övriga anläggningen. I detta hänseende ma erinras, hurusom
uti kungl. kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa
kronan tillhöriga strömfall (§ 4 mom. 3) liksom i kungl. förordningen den 11 juni
1915 angående grunder för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall och strömfall
(§ 2 mom. 4) åt benämningen vattenverksbyggnad givits samma betydelse som
i kommitté förslaget tillagts detsamma. I båda de anmärkta författningarna har
denna beteckning kommit till användning för att angiva egendom, som, då kronan
tillhörigt strömfall upplåtes på arrende, vid arrendetidens utgång icke må skiljas
från själva strömfallet. Till sådan egendom hänföres däremot icke utan vidare den
maskinella utrustningen.

Då, såsom förut utvecklats, i värdet å den tillgodogjorda kraften åtminstone till
någon del jämväl kommer att ingå kostnaden för den maskinella utrustningen, följer
härav att, om sistnämnda egendom ej skall av dess ägare avstås, vid ersättningens
bestämmande en däremot svarande reduktion bör ske av det belopp, som utgör värdet
av vattenkraften i tillgodogjort skick. Därest efter vattenkraftens avstående sådan
egendom blir för ägaren obehövlig, kan han emellertid framtvinga dess övertagande
av företagaren enligt stadgandet i den förut avhandlade 6 §.

Enligt kommittéförslaget skola till vattenverksbyggnad hänföras bl. a. anordningar
för fiskens gång, en bestämmelse, som motsvarar stadandet i 2 kap. 7 § i
kommittéförslaget, enligt vilket lagrum det åligger den byggande att vidtaga nödiga
anordningar för fiskens framkomst, Då emellertid sistnämnda stadgande, motsvarande
§ 8 i det föreliggande förslaget, av de sakkunniga givits en delvis ändrad ly -

29(5

Ersättning

medelst

kraftöverfö ring.

delse, har jämkning påkallats i avfattningen jämväl av nu ifrågavarande bestämmelse.

13 § (1 §).

Såsom bekant bestar en av de mest beaktansvärda nyheterna uti kommittéernas
förslag till vattenlag däruti, att i detsamma upptages en ny ersättningsform, nämligen
ersättnings utgående medelst överföring av kraft. Denna nyhet sammanhänger
på det närmaste med de förut behandlade, i 2 kap. föreslagna stadgandena om rätt för
ägaren av viss del av ett strömfall eller en fallsträcka att genom en gemensam anläggning
under vissa villkor utnyttja vattenkraften uti jämväl annan tillhörig del avfallet.
Vid införandet av denna rätt har det synts angeläget, att för den ersättning,
vars utgivande utgör en ovillkorlig förutsättning för den ifrågavarande rättens utövning,
finna en sådan form, att det ingrepp, som göres i den andre fallägarens rätt att
själv förfoga över sin egendom, blir så litet kännbart som möjligt. Detta har man trott
sig kunna vinna därigenom, att den fallägare, vilken nödgas avstå sin vattenkraft, i
stället berättigas bekomma motsvarande kraftbelopp, på elektrisk eller mekanisk väg,
överfört till honom tillhörig fastighet. Genom en dylik anordning går denne i själva
verket icke förlustig sin kraftkälla, tvärtom blir möjligheten för honom att tillgodogöra
sig den kraft hans fall eller falldel representerar i hög grad främjad, i det att
kraften kommer att tillhandahållas honom väsentligen utan besvär eller omtanke å
hans egen sida. Härigenom beredes honom också tillfälle att själv få tillgodonjuta
det ökade värde, som i framtiden kan komma vattenkraften till del. Ur allmän synpunkt
måste det också betraktas såsom en stor fördel, att den av vattenkraften alstrade
elektriska energien på grund av lagens omedelbara stadgande till en del ställes
till de mindre förbrukarnas disposition och dessa sålunda i viss mån komma att
i avseende å sitt behov av kraft för belysning eller till användning i jordbruk, hantverk,
hemslöjd eller dylikt undgå beroendet av en enskild företagare.

I de yttranden, som avgivits över förslaget i denna del, har införandet av ifrågavarande
ersättningsform också så gott som undantagslöst hälsats med stor tillfredsställelse,
även om det sätt, varpa de med denna ersättningsform förenade särskilda
spörsmålen erhållit sin lösning, icke undgått anmärkning. Därvid har ganska allmänt
givits uttryck åt den åsikten, att den, som på grund av lagens stadganden kommer
att avstå sin vattenkraft, blivit alltför gynnsamt ställd i förhållande till den
verklige företagaren, ett förhållande, som icke vore ägnat att i önskvärd utsträckning

297

främja utbyggandet av våra vattenfall. Också enligt de sakkunnigas mening äro de
svårigheter, som möta vid ett närmare fastställande av det inbördes rättsförhållandet
mellan dessa båda parter, avsevärda. Behandlingen av ifrågavarande anmärkningar
kommer emellertid att äga rum i samband med de särskilda stadganden, som gjorts till
föremål för samma anmärkningar.

Uti åtskilliga av de inkomna yttrandena har erinran framställts däremot, att
frågan om formen för ersättningens utgående, i kraft eller i penningar, undandragits
parternas bestämmanderätt. Sålunda har av lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
ävensom av distriktsingenjören i ett av väg- och vattenbyggnadsdistrikten
framhållits, att åt parterna borde överlämnas att i denna fråga träffa överenskommelse.
Konungens befallningshavande i Kristianstads län anser, att den, från vilken
vattenkraft tages i enspråk, bör medgivas ovillkorlig rätt att, därest han det hellre
vill, erhålla gottgörelse i penningar. Vid övervägande av de skäl, som kunna anföras
för och emot parternas bestämmanderätt å detta område, hava de sakkunniga funnit
sig böra biträda den ståndpunkt kommittéerna i denna fråga intagit. Såsom i kommittémotiven
framhållits är det en angelägenhet av den största allmänna betydelse,
att rådigheten över landets större vattenkrafttillgångar icke koncentreras på ett
fåtal händer, och det skulle, då riktigheten av det nu sagda icke torde kunna ''bestridas,
knappast låta sig försvara, om staten genom sin lagstiftning bidroge till att
underlätta de strävanden i denna riktning, som kunna komma att i framtiden göra sig
gällande. Då sålunda med det ifrågavarande stadgandet i kommittéförslaget avses
tillvaratagandet av jämväl ett allmänt intresse, synes det icke tillrådigt att åt vare
sig den byggande eller dennes motpart, den tillfällige ägaren av den vattenkraft, om
vars avstående är fråga, överlåta någon valrätt i detta hänseende.

Uppenbarligen kunna dock, såsom av kommittéerna också framhållits, förhållandena
vara sådana, att ett undantag från huvudregeln måste anses fullt berättigat.
Förutsättningen för ett dylikt undantag är enligt kommittéförslaget, att
ersättningens utgörande i kraft prövas medföra synnerliga olägenheter för ena eller
andra parten. Beträffande denna bestämmelse har teknologföreningen framhållit,
att det av hänsyn till parterna syntes föreningen nödvändigt, att detta uttryck något
mildrades. De sakkunniga hava ansett sig böra tillmötesgå denna framställning
såtillvida, att det i kommittéförslaget förekommande uttrycket »synnerliga olägenheter»
utbytts mot »olägenheter av betydenhet».

Jämväl statens inspektörer över elektriska anläggningar framhålla i sitt ytt 38—101472 -

298

rande över kommittéförslaget i denna del önskvärdheten av att vid bestämmande av
ersättningens form åt vattendomstolen måtte inrymmas en ganska vidsträckt rätt att
taga hänsyn till parternas önskemål. Till stöd härför framhålles, hurusom ersättningstagaren
ofta kunde påräkna användning endast för en del av den kraft, som kunde
komma att utgå i ersättning. Sålunda erfordrades för lantbruksändaipål i regel jämförelsevis
små krafthelopp. För sådana fall borde ersättningen kunna bestämmas att
utgå delvis i penningar. Till denna hemställan har jämväl kommerskollegium anslutit
sig i sitt yttrande vid denna §. De sakkunniga, som funnit det ovisst, huruvida
med den avfattning ifrågavarande stadgande erhållit i kommittéförslaget åt vattendomstolen
inrymmes befogenhet att verkställa en dylik uppdelning, hava emellertid
ansett sig böra möjliggöra en sådan och för detta ändamål vidtagit en mindre ändringav
stadgandet.

I sina allmänna anmärkningar till förevarande kap. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt, att för vattenkraften i sådana mindre falldelar eller
forsar, vilkas självständiga utbyggande icke skulle vara ekonomiskt genomförbart,
ersättningen borde utgå icke i form av kraft utan i penningar. Till stöd för denna
sin åsikt anför styrelsen, att genom förslagets ståndpunkt i denna fråga ägaren
av den mindre falldelen tilldelats en alltför gynnsam ställning i förhållande till
den egentlige företagaren. Helt visst erbjuder det stora svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt ordna de förhållanden mellan parterna, som av styrelsen sålunda
berörts, en fråga, söm dock i hela sin vidd skall upptagas till behandling först i annat
sammanhang. Ehuru skäl otvivelaktigt kunna anföras till stöd för en lösning
uti den av styrelsen angivna riktningen, synes denna utväg dock icke böra anlitas. Genom
en sådan lösning skulle i hög grad motverkas den fördelning av vattenkraften,
som åsyftas med de ifrågavarande bestämmelserna; densamma skulle också ej sällan
komma att leda till orättvisa gentemot den fallägare, som tvingas att avstå sin vattenkraft.
Detta skulle särskilt vara förhållandet, om ej heller den vattenkraft, varöver
företagaren förfogar, kan med ekonomiskt resultat utnyttjas för sig. För en dylik
eventualitet läte det sig uppenbarligen icke göra att å det förhållandet, att initiativrätt
är tillerkänd allenast ägaren av den större falldelen, bygga en så vittgående olikhet
i rättsställning. Det får ej heller förbises att därigenom, att ägaren av den mindre
falldelen tvingas att avstå densamma, denne förlorar utsikten att genom förvärv
av angränsande falldel eller eljest på frivillighetens väg åvägabringa de nödiga förutättningarna
för utnyttjande av den honom tillhöriga vattenkraften. Ett dylikt till -

2!)!)

godogörande skulle kanske också i en framtid hava möjliggjorts genom utvecklingen
å det tekniska området eller därigenom att vattenkraftens värde kommit att stiga.

I avseende å området för den ifrågavarande §:ens tillämpning liar uti de sakkunnigas
förslag såsom sådant angivits ej allenast de fall, då vattenkraft avstås på
grund av stadgandena i 2 kap. 5 och 7 §§ (kom. först. 4 och t! §§), utan också sådana,
som avse tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. 6 och 23 §§ (kom. först. 5 och
23 §§).

14 § (2 §).

Såsom en följd därav att de sakkunnigas förslag avser allenast viss del av vattenrätten,
kommer det ifrågavarande stadgandet icke att bliva tillämpligt, då för genomförande
av ett torrläggningsföretag vattenkraft går för dess ägare förlorad, lika
litet som då annan tillhörig vattenkraft avstås för inrättande av allmän farled eller

Ersättning
för vattenkraft,
som
tages i anspråk
för
annat ändamål
än dess

allmän flottled. Emellertid torde stadgandet allt fortfarande äga sin betydelse, sär- tillgodogö -

skilt i avseende å förtag, som hava till ändamål att genom reglering av vattnets framrinning
främja möjligheten av vattenkraftens tillgodogörande. Ehuru dessa företag,
vilka icke avse tillgodogörandet av den vattenkraft, som för företagets genomförande
tages i anspråk, icke uti nu ifrågavarande hänseende äro att jämställa med sådana

företag, som avses i 13 §, äro de dock såtillvida av samma natur, att med båda dessa
slag av företag åsyftas tillgodogörande av vattenkraft. Av denna anledning har
också den frågan varit föremål för överläggningar bland de sakkunniga, huruvida
icke i avseende å ersättning för vattenkraft, som går förlorad till följd av företag för
reglering av vattnets framrinning, borde införas i huvudsak enahanda bestämmelser,
som de i 13 § återgivna. Då emellertid svårigheter mött att avpassa dessa bestämmelser
så, att de lämpa sig efter de säregna förhållanden, som äro kännetecknande
för sistnämnda företag, har denna fråga fått förfalla. Med hänsyn till de fördelar,
som ersättningens utgörande medelst kraftöverföring, där sådan är ur ekonomisk
synpunkt lämplig, vid dessa företag torde erbjuda för båda parterna, sjmes det dock
vara att vänta, att jämväl i nu berörda fall nämnda ersättningsform ofta kommer till
användning.

Då de förutsättningar, vilkas förhandenvaro är bestämmande för tillämpningen
av förevarande §, i hög grad äro beroende av parternas, särskilt företagarens,
medverkan, har enligt vattenfallsstyrelsens hemställan kommittéförslagets mera
ovillkorliga avfattning, att ersättningen shall utgöras i kraft, något mildrats.

300

Skyldigheten
att tillhandahålla

kraft skall
antecknas i
inteckningsprotokoll
och
inteckningsbok.

Rätt till
uppsägning
av fordran

IJti några av de avgivna yttrandena tiar framhållits, att med hänsyn därtill
att ersättningskraft kunde tillhandahållas från annan kraftkälla än strömfall, såsom
från ångcentral, orden »från välheläget strömfall» borde utgå. Det torde vara
tillräckligt att i detta hänseende erinra, att bestämmelserna i såväl 13 som 14 §§ vila
på den förutsättningen, att ersättningskraften kan tillhandahållas från eu naturlig
kraftkälla av samma slag som den ersättningstagaren själv gått förlustig. Endast
härigenom torde det vara möjligt att tillgodose ersättningstagarens berättigade
anspråk på trygghet för framtiden.

15 § (3 §).

Vid denna § har av Konungens befallningshavande i Västerbottens län framhållits,
hurusom det vore önskvärt, att anteckning om den tunga, som enligt §:en
kommer att vila å en strömfallsfastighet, göres i inteckningsprotokollet och inteckmngsboken,
så att underrättelse därom kan intagas i gravationsbevis rörande fastigheten.

Denna anmärkning synes de sakkunniga befogad. Visserligen torde det, då
fråga är om ersättning medelst kraftöverföring i de fall, som avses i 13 §, böra antagas
såsom regel, att de förpliktelser, som i detta hänseende åläggas strömfallsfastighetens
ägare, tillfullo uppvägas av den förmån, som samtidigt tillföres fastigheten.
Dessa förpliktelser kunna dock understundom vara av vidsträckt ekonomisk
innebörd. I detta hänseende må erinras om stadgandet uti 44 § av detta kap. (kom.
försl. 29), enligt vilket vite och skadestånd, vartill strömfallets ägare kännes skyldig
för bristfälligt fullgörande av honom åliggande kraftöverföring, skall utgå med
förmånsrätt ur strömfallsfastigheten till och med ett belopp, motsvarande hälften
av värdet å det kraftbelopp, som skall tillhandahållas. Därest åläggandet om kraftöverföring
meddelats på grund av 14 §, innebär ju också i allmänhet själva åläggandet
en kanske betydande minskning av den ifrågavarande strömfallsfastighetens
värde. Ett stadgande i nu antydd riktning har därför upptagits såsom andra stycke
i §:en. Åt detta stadgande har givits ett sådant innehåll, att av den anteckning, som
enligt detsamma skall inflyta uti inteckningsprotokoll och inteckningsbok, må komma
att framgå den ekonomiska betydelsen av den i 44 § omförmälda förmånsrätten.

16 § (4 §).

Beträffande denna § har vattenfallsstyrelsen anmärkt, att kommittéerna i sin
omsorg om säkerställande av fastighetskrediten gått väl långt, då de berett inne -

301

havare av inteckning i fastighet, varå lagts tunga, som i 15 § (kom. först. 3 §) av- *
ses, rätt att oberoende av den avtalade förfallotiden uppsäga gälden till betalning.

För ägaren av ett vattenverk kunde, framhåller styrelsen, ett dylikt stadgande bliva
synnerligen olägligt t. ex. om denne efter vattenverkets anläggning erhölle rätt att
höja dammen och därigenom i sitt verk tillgodogöra sig vattenkraften i en mindre,
högre upp i vattendraget belägen fors. Då fastigheten i den med densamma förenade
rättigheten att uttaga vattenkraften i ett till annan fastighet hörande strömfall erhölle
en förmån, som måste anses mer än uppväga den tunga, som i samband härmed komme
att åläggas, vore enligt styrelsens åsikt någon bestämmelse i syfte att tillgodose
inteckningshavares rätt ej heller erforderlig. Enahanda synpunkter hava framförts
av distriktsingenjören i ett av väg- och vattenbyggnadsdistrikten ävensom av
teknologföreningen. Jämväl bland de sakkuniga har en viss tvekan försports, huruvida
ej inteckningshavares intressen blivit i väl hög grad tillgodosedda på företagarens
bekostnad. Då emellertid, såsom redan vid föregående § erinrats, de följdförpliktelser,
som äro förenade med ett åläggande att utgiva ersättning medelst
kraftöverföring, kunna vara nog så betydande, har stadgandet ansetts böra i allt väsentligt
bibehållas. Till strömfallsägarens förmån har detsamma dock undergått någon
jämkning. Dessutom har den ändringen vidtagits, att med intecknad fordran likställts
sådan köpeskillingsfordran, varför fastigheten häftar på grund av 11 kap. 2 §
jordabalken.

17 § (5 §).

I andra stycket av denna § har en mindre förändring vidtagits i syfte att Överjh/ttbringa
till ett fullt tydligt uttryck, att överflyttning av rättigheten till ersättning fasUgmedelst.
kraftöverföring till annan fastighet jämväl kan avse allenast en del av den ^ ‘ersätt
kraft, som enligt vattendomstolens beslut skall tillhandahållas ersättningstagaren. ningskraft.

18 § (ny).

Ehuru själva rättigheten till ersättning medelst kraftöverföring, såsom förut Upplåtelse
utvecklats, är undandragen ersättningstagarens fria förfogande, bör det dock stå ningskraft.
denne öppet att efter eget gottfinnande till annan upplåta större eller mindre del
av det tillhandahållna kraftbeloppet. För att emellertid undvika att med en dylik
upplåtelse skulle kunna ernås samma syfte som genom avyttring av själva rättig -

302

heten till ersättning medelst kraftöverföring, har en begränsning måst vidtagas
av den tid, varunder en dylik upplåtelse må äga giltighet.

19—21 §§ (6—8 §§).

Uttagnings- Enligt 13 § skall det kraftbelopp ersättningsgivaren har att tillhandahålla

kostnaden.

ersättningstagaren motsvara den krafttillgång, som för ersättningstagaren gått förlorad.
Denna grundsats har i kommittéförslagets 6 § jämväl uttryckts sålunda, att
ersättningstagaren äger bekomma lika kraftbelopp med det, som skall ersättas.
Därest emellertid detta kraftbelopp tillhandahölles ersättningstagaren utan någon
som helst motprestation å dennes sida, komme han — vare sig den i anspråk tagna
vattenkraften vore tillgodogjord eller ej — uppenbarligen i åtnjutande av en oberättigad
fördel, i det han befriades från kostnaden för kraftens uttagande, bestående
i förra fallet av utgifter för kraftanläggningens underhåll och drift och i det
senare därjämte av anläggningskostnad. Genom 6 och 7 §§ i kommittéförslaget
har också en skyldighet av antytt innehåll ålagts mottagaren av den i ersättning
överförda kraften, mot vilka stadganden ur principiell synpunkt icke kan med fog
framställas någon anmärkning. Av mera tveksam art äro däremot, såsom också framgår
av de mot kommittéförslaget i denna del framställda anmärkningarna, de spörsmål,
som sammanhänga med det närmare bestämmandet av denna ersättningstagarens
motprestation. Den meningsskiljaktighet, som i denna fråga yppats, rör sig
så gott som uteslutande om de fall, då jämlikt någon av bestämmelserna i 2 kap. 5
och 6 §§ vattenkraft tages i anspråk i ändamål av dess tillgodogörande tillsammans
med annan ersättningsgivaren tillhörig vattenkraft. För frågans lösning i dessa fall
erbjuda sig i stort sett två utvägar: antingen att, såsom föreslagits i 8 §:en av kommittéförslaget,
i regel begränsa uttagningskostnaden till det belopp, som beräknas
komma att åtgå för ersättningsgivaren för ersättningskraftens tillhandahållande,
eller ock att, enligt vad i avgivna yttranden förordats, bestämma denna kostnad
med hänsyn jämväl till andra förhållanden och då särskilt de utgifter ägaren av den
i anspråk tagna falldelen skulle hava nödgats vidkännas för dess självständiga tillgodogörande.
Då ifrågavarande spörsmål ur såväl allmän som enskild synpunkt äro
förtjänta av särskild uppmärksamhet, skola något utförligare återgivas de yttranden,
som avgivits över kommittéförslaget i denna del.

Efter att hava uttalat sin anslutning till förslagets allmänna ståndpunkt beträf -

303

lande ersättning medelst kraftöverföring, anför vattenkraft!öreningen: »Däremot synas
genom de föreslagna reglerna för bestämmande av den kraftmängd, som skall
lämnas i ersättning för obebyggda andelar av strömfallet, och det tillskott, ersättningstagaren
skall lämna till kostnaderna för kraftens uttagande, ersättningstagarna
bliva mer gynnade på ersättningsgivarnas bekostnad än rättvisan fordrar. Detta
är så mycket farligare för ersättningsgivarna, som ersättningstagama, vilka icke äro
skyldiga att kontant bidraga till kostnaderna för den gemensamma anläggningen,
ofta torde vara i tillfälle att sälja sin vattenkraft i konkurrens med ersättningsgivaren
och till ett för honom ruinerande pris. Föreningen syftar härvid
först och främst på den omständigheten, att varken vid bestämmande av ersättningsbeloppet
eller det belopp ersättningstagaren skall gälda för uttagningskostnaden
tillbörlig hänsyn skall tagas till de kostnader, som skulle hava fordrats
för uttagande av ersättningstagarens vattenkraft ensamt för sig. Visserligen heter
det i 1 kap. 4 §, att ersättning icke skall givas för annan förlust i vattenkraft än den,
som kan skattas till något värde, och man skulle därav frestas att tro, att någon
ersättning icke skall utgå för vattenkraft, vars självständiga utnyttjande icke är
möjlig ur ekonomisk synpunkt. Denna uppfattning styrkes i viss mån av 47 § i 9
kap. samt motiveringen till 6 § i samma kap., där det bland annat heter, att ersättningstagaren
är berättigad att utfå lika många hästkrafter, som han kunnat vid
självständigt bebyggande uttaga ur sitt fall. Ett fortsatt studium av motiven till
sistnämnda § visar dock, att det icke varit meningen att från ersättning utesluta förlust
av vattenkraft, som varit ekonomiskt omöjlig att ensamt för sig utnyttja, utan
endast av sådan, där utnyttjandet varit tekniskt omöjligt. Såsom bevis för den fördel
lagförslaget giver ersättningstagama anföres nämligen bland annat, att det
icke bör lämnas obeaktat, att en fors,'' vars vattenkraft förenas med ett större fall,
kan ha så ringa fallhöjd eller i övrigt vara så kostsam att bebygga, att dess självständiga
utnyttjande, ehuru tekniskt möjligt, aldrig skulle kunna ekonomiskt bära
sig. Av det ovan sagda jämte 8 § i 9 kap. och motiven till densamma framgår, att
var Sch en, som äger en fors eller andel av ett vattenfall, vilken ingår i en större
vattenkraftanläggning, skall få ersättning för den till något värde uppskattningsbara
vattenkraft, som vid ett självständigt bebyggande av sagda fors eller andel
skulle kunna uttagas, mot skyldighet att gälda en mot sagda kraftmängd svarande
andel av den gemensamma uttagningskostnaden för hela kraftanläggningen, allt
oberoende av om kostnaderna för ett självständigt uttagande av ersättningstaga -

304

rens vattenkraft skulle kava ställt sig aldrig så mycket högre. Det är icke
uteslutet, att en vattenverksanläggare därigenom understundom kommer i sämre
ställning än enligt nu gällande lag, enär han enligt densamma, åtminstone såsom
lagen ofta tolkas av domstolarna, icke är skyldig att giva ersättning för det han
genom dämning tillgodogör sig fall på annans område, vilket icke är av beskaffenhet
att kunna med ekonomisk fördel utnyttjas. Av större praktisk betydelse
är dock, att den ovan angivna grundsatsen såväl medför avsevärda orättvisor
emellan ersättningstagarna inbördes som ock är orättvis mot ersättningsgivaren.
Det är icke rättvist, att den, som har en vattenrätt, vilken aldrig kunnat
utnyttjas ensam för sig, skall erhålla måhända högre ersättning än den, som
haft ett lättare utbyggt vattenfall. Ersättningen kommer icke att stå i riktigt
förhållande till den verkliga förlust eller skada, som de olika vattenrättsägarna
lida. En liknande orättvisa drabbar svårast ersättningsgivaren, vars andel
i fallet som regel torde få anses vara billigast att ensam för sig utnyttja; ersättningsgivarens
vinst på att anläggningen utföres gemensamt blir således i och för sig
proportionsvis mindre än ersättningstagarens. Kommitterade torde härvid hava fästat
alltför stort avseende därvid, att ersättningsgivaren är den, som tvingat de andra
delägarna till den gemensamma anläggningen. Denna synpunkt kunde hava förtjänat
det stora avseende som kommitterade givit densamma, om det verkligen varit så,
att den mindre delägaren genom den störres åtgörande berövades någonting, men
så skall i regel icke ske enligt lagförslagets bestämmelser. Den mindre delägaren
skall ju få all den kraft, som kunnat med hans vattenrätt uttagas. — Kommitterade
hava ock själva framhållit, att det gemensamma byggandet i regel blir till fördel
för de mindre delägarna, och denna fördel är så mycket större, som de mindre delägarna
hava möjlighet att helt eller delvis undandraga sig kontanta utlägg för anläggningen
eller att få denna kostnad fördelad på en längre tidrymd. Det synes
obilligt, att den delägare, som fått så stora fördelar sig tillförsäkrade, dessutom
skall få en oproportionerligt stor andel av den vinst, som uppstår genom skillnaden
i kostnaderna för ett gemensamt uttagande av kraften, och de kostnader, som skulle
hava uppstått, om varje delägare uttagit sin kraft särskilt för sig. En teoretiskt
rättvis fördelning av denna vinst skulle kunna erhållas genom att göra en ungefärlig
beräkning av de kostnader, som var och en av delägarna (såväl ersättningsgivaren
som ersättningstagarna) skulle behövt vidkännas för uttagande av honom tillkommande
vattenkraft ensamt för sig, samt därefter fördela den vid gemensamt byg -

yrande uppkommande uttagningskostnaden på delägarna i proportion till deras särskilda
byggnadskostnader. Denna fördelningsgrund kan emellertid icke rimligtvis
förenas med bibehållande av de ersättningsgivaren åliggande skyldigheterna att
finansiera företaget och ikläda sig stora risker för kraftleveransernas fullgörande
in. in., vilken form å andra sidan måste anses principiellt riktig. Under sådana förhållanden
har vattenkraftföreningen efter noggrann prövning i stället funnit sig
böra föreslå eu jämkning av lagförslaget i sådan riktning, att kostnaden för självständigt
utnyttjande av varje ersättningstagares strömfall ungefärligen beräknas,
och därefter värdestegringen å samma strömfall genom sammanslagningen lika fördelas
å ersättningsgivaren och ersättningstagaren. Om lagen gives det innehåll,
som här ovan föreslagits, kan det visserligen inträffa, att en ersättningstagare blir
skyldig att i bidrag till uttagningskostnaderna utgiva mer än värdet av den kraft han
skall erhålla i ersättning. Men då detta resultat icke är annat än fullt rättvist och
riktigt och ersättningstagaren har möjlighet att under sådana förhållanden avstå
från att uttaga honom tillkommande vattenkraft, bör ett dylikt resultat icke verka
avskräckande. Däremot bör måhända hänsyn tagas därtill, att den ^byggnadskostnad,
som skall för en delägare beräknas, kommer att bero på, om delägaren vill
uttaga hela eller endast en del av sin krafttillgång. I allmänhet är det väl så, att
utbyggnadskostnaden ökas proportionsvis mindre hastigt än kvantiteten av den
vattenkraft, som uttages, men det kan också finnas fall, då ett motsatt förhållande
inträffar, t. ex. då endast den brantaste delen av ett fall uttages, och då bör måhända
en ersättningstagare vara berättigad förklara, att lian vill nöja sig med en mindre
kvantitet än den högsta, som kan ur hans vattenrätt uttagas, och därigenom få byggnadskostnaden
för sitt fall beräknad till ett lägre belopp. Vad bär ovan yttrats avser
givetvis icke det fall, då de olika delägarna hava ideella andelar i ett och samma
strömfall. Då böra uttagningskostnaderna naturligtvis fördelas i förhållande till
varje delägares ideella andel.»

Teknologföreningen anför: »Den riktiga utgångspunkten vore otvivelaktigt att
till grund för ersättningen lägga fallets värde såsom självständigt fall, och detta
värde är naturligtvis beroende på uttagningskostnaden vid självständigt bebyggande.
Såvitt föreningen kunnat tolka lagförslagets föreskrifter, tages dock i detsamma hänsyn
till kostnaden för självständigt bebyggande endast, när detta blir billigare än
utbyggnaden i den större anläggningen, men icke då motsatsen är fallet. Det är
dock uppenbart, att ofta nog får ett fall något egentligt värde först om det sam39—181472 -

306

manslås med ett annat. Den, som skall lösa fallet, måste ju också hava någon vinst
genom dess inlösen, och det synes han enligt lagförslaget fa endast i speciella fall,
om t. ex. ett litet strömfall ligger mellan två företagaren tillhöriga strömfall eller
mellan företagarens fallkomplex och ett regleringsmagasin, men i allmänhet ej. Lagförslagets
bestämmelser torde sålunda endast sällan vara ägnade att animera ägare
av större fall att inlösa närgränsande mindre falk och torde på den grund icke
komma att i önskvärd utsträckning främja ett verkligt rationellt och nationalekonomiskt
riktigt utbyggande av vattenkraften i våra vattendrag. Föreningen anser sig
därför böra framhålla önskvärdheten av att vid fastställandet av ersättningens storlek
nödig hänsyn tages till utbyggnadskostnaden vid självständigt byggande. Om
under alla förhållanden full hänsyn tages till nämnda ^byggnadskostnad, skulle
dock åtskilliga strömfall — de icke byggvärdiga — få av annan utnyttjas utan
ersättning. Detta är uppenbarligen att gå för långt, varför för ersättningens
storlek bör fastställas en gräns nedåt, som dock bör gälla för såväl icke byggvärdiga
som mindre byggvärdiga strömfall. Dessa undergå tydligen genom företagaren eu
värdestegring, som blir relativt störst för de icke byggvärdiga strömfallen. Vid
ett dylikt kan värdestegringen uppgå till fulla värdet av den vid företagarens anläggning
erhållna effektvinsten. Till denna värdestegring har ägaren av det
strömfall, som skall ersättas, ej på något sätt bidragit, och det synes därför rättvist,
att företagaren får hälften av värdestegringen samt ström fallsägaren hälften.
Samma gräns synes lika väl kunna användas även för övriga strömfall, och jämte
nyss nämnda huvudprincip anser föreningen sålunda böra gälla, att ersättningens
storlek i varje fall ej bör vara mindre än motsvarande häften av den vid företagarens
anläggning erhållna effektvinsten.»

Vattenfallsstyrelsen framhåller, hurusom det måste anses föga tilltalande för
rättskänslan, om en strömfallsägare av lagen förpliktades att avstå honom tillhörig
vattenkraft utan någon som helst ersättning. Även om denna vattenkraft ensamt
för sig icke vore ekonomiskt uttagbar, syntes det dock icke vara obilligt, att dess
ägare erhölle någon del av den vinst, som uppstode genom vattenkraftens utnyttjande
gemensamt med vattenkraft, tillhörig den byggande. Styrelsen fortsätter:
»Skall åter ägaren av ett mindre vattenfall, som tages i anspråk av annan, utfå ett
så stort kraftbelopp, som det varit tekniskt möjligt att uttaga ur vattenfallet i
fråga vid självständigt bebyggande, även om en utbyggnad icke varit ekonomiskt
genomförbar, samt slippa att betala större uttagningskostnad än som i den stora

307

kraftstationen belöper å samma kraftbelopp, erhåller lian tydligtvis eu ersättning, som
icke står i rimlig proportion till det intrång, som vållas honom i dispositionsrätten
över vattnet. Företagaren, genom vars åtgöranden det blivit möjligt att ekonomiskt
tillgodogöra vattenkraften och som enligt kommittéförslaget fått sig ålagd mycket
vittgående förpliktelser gentemot ersättningstagaren, skulle däremot i många fall
få en mycket ringa, om ens någon del av den värdestegring fallet undergått genom
att utnyttjas gemensamt med annan vattenkraft. Dessutom skulle han vid avsättning
av kraften få en måhända farlig konkurrent. Det kan da befaras, att åtskilliga
mindre vattenfall, som vid ett bättre ordnande av ersättningsfrågorna skulle
tagits i anspråk, få ligga outnyttjade till förfång för ett rationellt tillgodogörande
av vattenkraften i våra vattendrag och till skada jämväl för ägarna av dylika vattenfall.
Vad sålunda framhållits gäller, om än i mindre grad, jämväl sådana strömfall,
som visserligen äro byggvärdiga, men som kräva en relativt hög ^byggnadskostnad.
Av vad sålunda anförts finner vattenfallsstyrelsen, i anslutning till vad
styrelsen ovan yttrat vid behandling av 2 kap. 4 §, tydligt framgå att för uppnående
av ett rättvist resultat ersättning för annans i anspråk tagna vattenkraft
visserligen alltid bör utgå, men att vid det närmare reglerandet av ersättningsfrågorna
mellan ersättningsgivaren och ersättningstagaren skälig hänsyn måste tagas
till kostnaderna vid självständigt bebyggande.» Styrelsen yttrar vidare: »Vad åter
angår sättet för bestämmande av den grad, i vilken kostnaderna vid självständigt
bebyggande böra bliva normerande för förhållandet mellan ersättningsgivaren
och ersättningstagaren, torde tillbörligt avseende å de särskilda omständigheterna
i de olika fallen kunna göras endast, om det överlämnas åt vattendomstolen
att pröva, huruvida och i vad mån en ersättningstagare bör tåla en
nedsättning av ersättningskraftens storlek, resp. betala en högre uttagningskostnad.
Mot att överlämna avgörandet härav till vattendomstolen talar visserligen, att olika
praxis kan komma att tillämpas vid olika vattendomstolar. Från denna synpunkt
vore det givetvis fördelaktigare, om regler för frågans bedömande inrycka
tes i vattenlagen, men dels torde det vara oundvikligt, att vattendomstolarna i dessa
frågor måste tillerkännas en vittgående prövningsrätt, och dels lär det kunna förväntas,
att genom högsta domstolens avgörande i dylika fall ganska snart skall utbilda
sig en stadgad praxis. Möjligen kan det Vara lämpligt att i lagen fastslå en
lägsta gräns för nedsättning av ersättningskraftens storlek och en högsta gräns för
ersättnirigstagarens uttagningskostnadér, exempelvis V» eller Va av det kraftbelopp,

308

som kunnat uttagas vid ett självständigt bebyggande, resp. 3 å 2 gånger kostnaderna
för ersättningskraftens tillgodogörande i den stora kraftstationen.»

Jämväl i det yttrande över förslaget, som avgivits av statens inspektörer över
elektriska anläggningar, uttalas den åsikten, att vid uttagningskostuadens bestämmande
hänsyn i viss utsträckning bör tagas till den kostnad, ersättningstagaren
skulle hava nödgats vidkännas vid ett självständigt bebyggande av sin falldel. Inspektörernas
åsikt härutinnan delas av kommerskollegium.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i den förevarande frågan, anslutit sig till
kommittéförslagets ståndpunkt. Styrelsen finner det sålunda rättvist, att med uttag -ningskostnad avses ersättningsgivarens självkostnad. »Skulle däremot», yttrar styrelsen
»ersättningstagaren betala den överförda kraften efter samma kostnad, som ett
självständigt bebyggande av hans genom sammanslagningen honom frånhända strömfall
skulle hava krävt, så finge inkräktaren-ersättningsgivaren ensam skörda fördelen
av den billigare monteringskostnaden, medan ersättningstagaren, som måst
finna sig i att med tvångsrätt bliva fråntagen sin egendom, icke hade annan fördel
än att slippa bestyret med utbyggandet men däremot ingen som helst ekonomisk
fördel av, att hans vattenkraft blivit med mindre kostnad utbyggd, vilket icke kunde
vara med rättvisa och billighet överensstämmande.» Såsom i annat sammahang erinrats
förordar styrelsen emellertid att, då en i anspråk tagen falldel ur ekonomisk
synpunkt endast kan tillgodogöras gemensamt med annan vattenkraft, ersättningsgivarens
intressen, böra tillgodoses på det sätt, att ersättning för vattenkraften i
sådan falldel bör utgå i penningar.

Uti samtliga de återgivna yttrandena har den meningen kommit till uttryck,
att ersättningstagaren bör beredas andel i den vinst, som blir en följd av vattenkraftens
gemensamma tillgodogörande och att lagstiftningens uppgift å detta område
således är att åstadkomma en rättvis fördelning av denna vinst mellan företagaren
å ena samt ägaren av den i anspråk tagna fallsträckan å andra sidan. Jämväl
därutinnan synes i stort sett enighet råda, att denna fördelning bör ske med hänsyn
tagen till den större eller mindre möjligheten att utnyttja varje fallsträcka för sig.
Därest någon skillnad i detta hänseende icke kan anses förefinnas mellan den vattenkraft,
varöver företagaren äger rådighet, och den, som tillkommer annan, såsom för
den händelse att vattenkraft tages i anspråk på grund av stadgandet i 2 kap. 7 §,
böra samtliga vattenkraftsägarna alltså tillgodonjuta proportionsvis samma andel i
vinsten eller med andra ord uttagningskostnaden i allmänhet begränsas till ersätt -

ningsgivarens egen kostnad för kraftens tillhandahållande. Riktigheten av denna
grundsats har beträffande ersättning ftVr vattenkraft, som tages i anspråk jämlikt 2
kap. 7 §, uttryckligen erkänts av vattenkraftföreningen. Allenast den omständigheten,
att ägaren av en vattenkrafttillgång är initiativtagare beträflande företag,
som avses i 2 kap. 5, 6 eller 7 §, bör följaktligen icke uti nu ifrågavarande hänseende
bereda honom en gynnsammare ställning än som tillkommer den, som tvingas
att till förmån för företaget avstå sin vattenkraft. En dylik ståndpunkt synes vara
en fullt riktig konsekvens därav, att den sistnämnde redan på grund av lagens stadgande
kan vara utesluten från initiativrätt. Däremot bör jämväl enligt de sakkunnigas
uppfattning vid uttagningskostnadens bestämmande hänsyn tagas till
den större eller mindre kostnaden för ett självständigt utnyttjande av de falldelar,
om vars gemensamma tillgodogörande är fråga. Ett sådant hänsynstagande
inrymmes i viss mån redan i kommittéförslagets stadgande i 8 § andra
stycket, enligt vilket uttagningskostnaden icke må sättas högre än till den uppskattade
kostnaden för ett självständigt tillgodogörande av ersättningstagarens
strömfall, även om ersättningskraftens tillhandahållande skulle för ersättningsgivaren
medföra större utgift. Såsom redan förut framhållits medger emellertid
kommittéförslaget icke någon dylik jämkning till ersättningsgivarens förmån av
det belopp, som beräknas utgöra dennes självkostnad för kraftens tillhandahållande.

Då det gällt att taga ståndpunkt till frågan, i vilken omfattning de nu framhållna
synpunkterna böra utöva inverkan på uttagningskostnadens storlek, hava de
sakkunniga icke ansett sig kunna helt ansluta sig till den uppfattning, som kommit
till uttryck i vattenkraftföreningens yttrande och vilken, såsom föreningen själv
framhållit, kan leda till, att för en falldel, vars självständiga tillgodogörande icke är
ekonomiskt möjligt, uttagningskostnaden kommer att överstiga värdet av den kraft,
som skall utgå i ersättning. Falldelens ägare skulle sålunda i verkligheten komma
att gå miste om all ersättning. En dylik konsekvens måste — helst den fördel, som
beredes ersättningsgivaren därigenom att han erhåller tillåtelse att förfoga över falldelen,
kan vara betydande — i allmänhet betecknas såsom otillfredsställande. Såväl
teknologföreningen som vattenfallsstyrelsen, vilka i princip biträtt vattenkraftföreningens
ståndpunkt, hava i denna del dock ansett sig böra modifiera densamma. Sålunda
föreslår teknologföreningen, att den ersättning, som beredes ersättningstagaren, alltid
bör uppgå till minst hälften av värdet av den för ersättningsgivaren vid dennes
anläggning uppkomna effektvinsten. Därest, såsom av föreningen synes vara åsyf -

310

tat, redan vid fastställandet av effektvinstens värde, avdrag sker för ersättningsgivarens
kostnad för effektökningens tillgodogörande genom dennes anläggning,
skulle alltså det kraftbelopp, motsvarande minst hälften av effektvinstens värde,
som ersättningstagaren enligt föreningens förslag äger bekomma, tillhandahållas
utan någon annan utgift å dennes sida än sådan som vore föranledd av kraftens
överföring. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, att en begränsning införes antingen i
den riktningen, att den kraft, som skall tillhandahållas ersättningstagaren, icke må
understiga en viss kvotdel (72, 7S) av det kraftbelopp, som avstås, eller ock på det
sätt, att uttagningskostnaden icke må sättas högre än till två å tre gånger beloppet
av ersättningsgivarens självkostnad.

Därest i lagen komme att upptagas en allmän regel, att uttagningskostnaden
skulle bestämmas enbart med hänsyn till kostnaden för ett självständigt utnyttjande
av varje i företaget ingående falldel för sig, vore det helt visst nödvändigt att, såsom
av teknologföreningen och vattenfallsstyrelsen ifrågasatts, till skydd för ett tillbörligt
beaktande av ersättningstagarens intresse jämväl införa en begränsande bestämmelse
i den riktning, som av dem förordats. Bland de sakkunniga har det emellertid
varit föremål för ingående behandling, huruvida även med nu antydda begränsning
upptagandet av en allmän regel av ovan angivet innehåll vore lämpligt eller ens
under alla förhållanden fullt riktigt. Helt visst utgör den beräknade kostnaden
för ett självständigt tillgodogörande av varje i den gemensamma utbyggnaden ingående
falldel i allmänhet en god ledning, då det gäller att bedöma falldelarnas inbördesbetydelse
för ett gemensamt tillgodogörande av strömfallet i dess helhet. Men denna
betydelse kan också vara beroende av andra omständigheter. Så t. ex. är förfoganderätten
över en fallsträcka, gränsande intill en sjö eller annan vattensamling, som
bereder möjlighet till vattnets magasinering, ofta av särskild vikt för vattenkraftens
ändamålsenliga tillgodogörande. Om ett dylikt tillgodogörande underlättas därigenom,
att en fallsträcka, som är särskilt lämpad för byggande av damm eller andra
anläggningar för vattenkraftens uttagande, vid den gemensamma utbyggnaden
tages i anspråk för berörda ändamål, bör onekligen, oavsett den kostnad falldelens
självständiga bebyggande skulle kräva, en större betydelse tillerkännas en dylik
falldel. Att lämna synpunikter av nu antydd art ur räkningen- vid bestämmande
av uttagningskostnaden och därmed den ersättning, som bör tillkomma falldelens
ägare, synes vara så mycket oriktigare som, därest ersättningsgivaren varit
hänvisad till att på överensskommelsens väg förskaffa sig rådighet över den andres

falldel, dessa synpunkter helt visst kommit att göra sig gällande vid fastställandet
av köpeskillingen för falldelen. Billighet och rättvisa synas emellertid fordra, att
falldelens ägare icke genom en tvångsföreskrift avhändes något av det värde, vara
han vid frivillig förhandling utan oskälighet kunnat göra anspråk. Vid övervägande
härav hava de sakkunniga måst avstå från tanken på att göra uttagningskostnadens
storlek beroende av några mera detaljerade föreskrifter utan i stället ansett
sig böra — jämte fastställandet av de allmänna gränslinjer, som vid kostnadsbeloppets
bestämmande icke må överskridas — allenast angiva den huvudsynpunkt,
som vid denna frågas avgörande bör göra sig gällande, eller att uttagningskostnaden
bestämmes sålunda, att den kraft, som tillhandahalles ersättningstagaren,
efter avdrag av uttagningskostnaden utgör full gottgörelse för hans avstående av
vattenkraften. Denna regel har erhållit sin plats som första stycke i 20 §.

I andra stycket av 20 § har upptagits den regel i avseende å uttagningskostnadens
bestämmande, som skall vinna tillämpning, da vattenkraft avstås jämlikt
2 kap. 7 §. Slutligen hava genom stadgandet i 20 §:ens sista stycke bestämmelserna
i dess båda föregående stycken jämväl gjorts tillämpliga beträffande de
ersättningsfrågor av likartad beskaffenhet, som kunna föranledas av stadgandet i
2 kap. 23 § sista punkten.

I 21 § är första stycket nytt. Andra stycket motsvarar, i förkortat skick,
7 § i kommittéförslaget. Vid bestämmande av den del av uttagningskostnaden, som
är att hänföra till underhålls- och driftkostnad, skola uppenbarligen, jämväl då fråga
är om ersättning för vattenkraft, som förut tillgodogjorts, reglerna i 20 § äga tillämpning.
Det synes sålunda icke erforderligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt, i 21 § intaga något särskilt stadgande till förebyggande av, att
ersättningstagaren skulle kunna komma att vidkännas större utgifter för ersättningskraftens
tillhandahållande än han förut haft vid självständigt tillgodogörande
av sin vattenkraft. Lika uppenbart torde det vara, att med tillämpning av 20 §
underhålls- och driftkostnaden kan bestämmas till högre belopp än ersättningsgivarens
egen kostnad. Jämväl i detta fall måste hänsyn tagas till de utgifter, ersättningstagaren
skulle haft för kraftens fortsatta uttagande, vilka vid en liten eller
mera omodern anläggning i regel skulle ställt sig proportionsvis högre. Då ersättningen
medelst kraftöverföring innefattar gottgörelse jämväl för vattenverksbyggnåder,
vore det uppenbarligen icke riktigt, därest vattenkraft, som tillgodogjorts ge -

312

nom eu äldre, kanske fallfärdig byggnad, i ersättningshänseende likställdes med
vattenkraft, tillgodogjord vid en i fullgott skick varande anläggning.

I anledning av framställda anmärkningar har i denna § intagits eu uttrycklig
erinran, att till underhållskostnad jämväl skall hänföras skälig avsättning till förnyelsefond.

23 och 24 §§ (9 §).

Uttagnings- Förevarande §§ vila liksom motsvarande stadganden i kommittéförslaget på den

kostnadens .

erläggande, grundsatsen, att det åligger ersättningsgivaren att finansiera företaget jämväl i vad
detsamma avser den del av vattenkraften, som tillkommer ersättningstagaren. Uti
åtskilliga av de över förslaget i denna del avgivna sdtrandena har framhållits, hurusom
genom de bestämmelser, som av kommittéerna i detta hänseende föreslagits för
det närmare reglerandet av förhållandet mellan ersättningsgivare och ersättningstagare,
den senare tilldelats en alltför gynnsam ställning. Med erkännande av
riktigheten av förslagets allmänna ståndpunkt i denna fråga uttala sålunda vattenkraftföreningen
och vattenfallsstyrelsen, att konsekvenserna härav i vissa fall drivits
onödigt långt. Föreningen framhåller sålunda, hurusom genom den tunga,
som med skyldigheten att lämna ersättning i kraft lädes å ersättningsgivarens fastighet,
minskades dess belåningsvärde, under det att den fastighet, med vilken rätten till
kraften förenades, stege i värde. Det vore under dessa förhållanden icke obilligt, om
åt ersättningsgivaren bereddes rätt till inteckning i ersättningstagarens fastighet för
det belopp, vartill uttagningskostnaden uppginge. En dylik inteckning, vilken borde
ligga inom det ökade värde, som tillförts fastigheten genom rättigheten till ersättningskraft,
skulle bliva ersättningsgivaren till hjälp vid företagets finansiering
och även för honom medföra säkerhet för uttagningskostnadens utbekommande.
Jämväl vattenfallsstyrelsen finner det betänkligt att i den stora utsträckning, som
skett enligt kommittéförslaget, ålägga ersättningsgivaren att förskjuta belopp, som
slutligen skola gäldas av ersättningstagaren, utan att någon garanti lämnas, att
dessa belopp verkligen komma att erläggas. Enligt styrelsens åsikt borde ersättningstagaren
därför kunna förpliktas att lämna ersättningsgivaren inteckning i sin
fastighet eller annan säkerhet för hela eller någon viss del av uttagningskostnaden.
Vidare kunde det ifrågasättas, om icke ersättningstagaren borde åläggas att kontant
betala någon mera avsevärd del av anläggningskostnaden. Teknologföreningen uttalar
som sin åsikt, att ersättningstagare, som förbehåller sig att erlägga uttag -

313

ningskostnaden i penningar, bör vara pliktig att tillskjuta halva anläggningskostnaden
kontant.

De sålunda framhållna synpunkterna åro otvivelaktigt beaktansvärda. Desamma
hava också föranlett till en viss jämkning uti lydelsen av kommittéförslagets
9 § liksom till upptagande uti det överarbetade förslaget av ett nytt stadgande, 24 §.

Enligt innehållet av ifrågavarande lagrum uti det överarbetade förslaget skall det
åligga ersättningstagaren att gälda minst en tredjedel av anläggningskostnaden på en
gång. Då emellertid det belopp, som bestämts att utgå på en gång, enligt 20 § i kommittéförslaget,
motsvarande 35 § i det överarbetade förslaget, förfaller till betalning
först efter det kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats, har det ansetts
nödvändigt att bereda ersättningsgivaren säkerhet för beloppets utbekommande.

Däiest sålunda ersättningsgivaren beredes erforderlig trygghet i avseende a utbekommande
av eu mera väsentlig del av uttagningskostnaden, torde det ock kunna
undgås att, såsom vattenkraftföreningen befarat, belåningsvärdet å dennes fastighet
kommer att till följd av den tunga, som ålagts densamma genom skyldigheten
för dess ägare att tillhandahålla kraft, i mera avsevärd mån sjunka, I varje fall
synes det knappast låta sig göra att till förmån för ersättningsgivaren införa någon
rätt till tvångsinteckning uti ersättningstagarens fastighet.

Mot bestämmelsen i 9 § av kommittéförslaget, att å ogulden del av anläggningskostnaden
ränta skall beräknas efter fem procent, har framställts den anmärkningen,
att det icke kunde anses fullt lämpligt att i lagen fastslå en bestämd räntefot,
som skulle gälla för alla fall, utan borde det överlämnas åt domstolen att efter
förekommande omständigheter avgöra, vilken ränta kunde anses skälig. De sakkunniga
hava funnit anmärkningen befogad, och har i anledning härav det ifrågavarande
stadgandet undergått jämkning.

26 och 27 §§ (17, 14 och 11 §§).

Såsom framgår redan av 8 § i kommittéförslaget äro reglerna angående uttag- Ersätt,ungs kraftens ningskostnadens

bestämmande byggda på den förutsättningen, att det åligger er- över/öring.
sättningsgivaren att tillhandahålla ersättningskraften i den energiform och i övrigt
under sådana betingelser, att kraften omedelbart kan av ersättningstagaren användas
för det därmed avsedda ändamålet. Uti 14—17 §§ av kommittéförslaget
meddelas de närmare bestämmelserna härom. Sålunda stadgas i 14 §, att ersättningsgivaren
är pliktig att anlägga och underhålla erforderliga ledningar med trans -

40—161472

Hl 4

formatorer. I 15 § göres beträffande erforderliga organ för kraftens mottagande
såtillvida en modifikation i den nämnda huvudregeln att — med bibehållande av
ersättningsgivarens skyldighet att ekonomiskt svara jämväl för denna del av överföringsanläggningen
— bestyret med dess anskaffande och uppsättande dock lagts
å ersättningstagaren. Slutligen meddelas i 16 och 17 §§ närmare bestämmelser
angående kraftöverföringens anslutning till den ersättningstagarens egendom, där
kraften skall komma till användning, samt platsen för kraftens tillhandahållande.

I de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget i denna del, har kommit
till uttryck en från kommittéernas i viss mån avvikande uppfattning angående
omfånget av de förpliktelser, som i detta hänseende böra åläggas ersättningsgivaren.
Härvid har ganska allmänt den åsikten vunnit anslutning, att dessa förpliktelser
icke böra sträcka sig längre än som betingas av praktiska* hänsyn och av förhållandenas
egen natur. Ur denna synpunkt måste det väl alltid åläggas ersättningsgivaren
att ombesörja kraftens uttagande och överföring. Mera tveksam ställer sig
däremot frågan i avseende å de vidare anordningar, som erfordras för kraftens
omedelbara användning av ersättningstagaren. Såsom bekant har enligt kommittéförslaget
ersättningstagaren, att för alla de fall, då kraften icke förut är av denne
tillgodogjord, själv bekosta dessa anordningar, vilket sker genom de härför erforderliga
utgifternas inräknande i uttagningskostnaden. Då dessutom själva det omedelbara
bestyret med dessa anordningar av praktiska hänsyn ansetts höra tillkomma ersättningstagaren,
synes det vara att alldeles onödigt inveckla förhållandet att bibehålla
ersättningsgivarens ställning av företagare jämväl beträffande nu ifrågavarande
angelägenheter. Ofta skulle också, såsom av teknologföreningen framhållits, ersättningsgivarens
förpliktelse i detta hänseende kunna för denne medföra avsevärda
ekonomiska uppoffringar. De nu framhållna synpunkterna hava jämväl biträtts av
statens inspektörer över elektriska anläggningar i deras till kommerskollegium avgivna
utlåtande över förslaget i denna del. Ersättningsgivarens skyldighet bör
sålunda enligt deras åsikt begränsas till- att å viss plats å ersättningstagarens fastighet
tillhandahålla ett fastställt kraftbelopp i form av elektrisk energi, transformerad
till lämplig spänning, varemot fördelningen och tillgodogörandet av denna
energi borde bliva mottagarens ensak, på samma sätt som om han själv byggt en
kraftstation. Endast för den händelse att kraften lämnades i ersättning för vattenkraft,
som tillgodogjorts direkt på mekanisk väg, vore undantag från denna regel

erforderligt. Till de sålunda framhållna synpunkterna har kommerskollegium uttalat
sin anslutning.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett förslagets bestämmelser
i denna del böra undergå eu viss modifikation. Själva huvudregeln har erhållit
sitt uttryck i 26 §. Stadgandet i §:ens första stycke om den plats, där ersättningskraften
skall tillhandahållas ersättningstagaren, är likalydande med motsvarande
bestämmelse i 17 § första stsmket av kommittéförslaget. I de sakkunnigas
förslag har däremot icke upptagits någon bestämmelse, motsvarande den
i sistnämnda §:s andra stycke, angående rätt för ersättningstagaren att under vissa
villkor påfordra, att kraften tillhandahålles å annan plats än den i första stycket
angivna. Även om den ökning av kostnaderna, som skulle föranledas härav, kontant
gottgöres ersättningsgivaren, synes likväl, såsom ock av vattenfallsstyrelsen
framhållits, det saknas tillräckliga skäl att ålägga denne besväret med de längre
ledningarnas framdragande och underhåll. I varje fall synes frågan härom vara
mest ägnad att erhålla sin lösning å överenskommelsens väg. De i andra stycket meddelade
föreskrifterna motsvara 14 § i kommittéförslaget. I detta stycke har därjämte
upptagits en bestämmelse, att vid mekanisk kraftöverföring erforderliga lineller
remskivor äro att hänföra till ledningen, vilka anordningar däremot enligt 15 §
i kommittéförslaget ansetts såsom mottagningsorgan.

I överensstämmelse med vad förut framhållits har det icke ansetts lämpligt att
till den egentliga överföringsanläggningen hänföra organ för kraftens mottagande. De
utgifter, som föranledas av dessas anskaffande och uppsättande, äro sålunda enligt
de sakkunnigas förslag icke att hänföra till uttagningskostnaden. Med denna ändring
har stadgandet i 15 §:en av kommittéförslaget förlorat sin betydelse för uttagningskostnadens
bestämmande. En motsvarighet till detsamma för det fall, att den vattenkraft,
som skall ersättas, förut varit tillgodogjord utan omsättning i elektrisk kraft,
har emellertid ansetts erforderligt och återfinnes i 32 § av det överarbetade förslaget.

I första stycket av 27 § uti det överarbetade förslaget meddelas några viktigare
kvalitetsbestämningar beträffande den elektriska energi, som skall tillhandahållas.
Dessa äro, såvitt angår den elektriska strömmens spänning, betingade därav, att
för den elektriska energiens överföring med så ringa förlust som möjligt den elektriska
strömmen vanligen gives en så hög spänning, att den icke är direkt användbar
för praktiska ändamål. Då en dylik spänning icke alltid skulle hava
varit erforderlig, därest ersättningstagaren själv uttagit kraften, bör det kunna äläg -

gas ersättningsgivaren att tillhandahålla kraften med spänning, som gör den
lämplig till användning för det av ersättningstagaren avsedda ändamålet, och
att således draga försorg om dess nedtransformering till sådan spänning. Denna
regel bör obetingat äga giltighet för det fall, att ersättningstagaren redan förut tillgodogjort
sig sin vattenkraft medelst omsättning i elektrisk energi. Det skulle nämligen
eljest kunna komma att inträffa, att ersättningstagaren försattes i en sämre
ställning än han förut intagit. Har ersättningstagaren däremot icke på ovan angivet
sätt tagit den honom tillhöriga vattenkraften i bruk, utan frågan om kraftens
tillgodogörande på elektrisk väg först uppkommit i samband med ersättningskraftens
tillhandahållande, synes det ej vara obilligt, att hänsyn tages jämväl till ersättningsgivarens
intressen, och det bör under nu antydda förutsättning icke kunna åläggas
denne att tillhandahålla kraften med annan spänning än den, som kan betecknas
såsom normal. De sakkunniga hava ansett, att uti det i 27 § använda uttrycket
kan inrymmas ett tillbörligt beaktande av såväl ersättningsgivarens som ersättningstagarens
intressen i denna fråga. Efter överläggningar med en fackman å det elektrotekniska
området har i §:en jämväl intagits bestämmelser beträffande den överförda
kraftens strömart och periodtal.

I 11 § av kommittéförslaget meddelas föreskrift angående storleken av det
kraftbelopp, som vid elektrisk överföring skall tillhandahållas ersättningstagaren.
Enligt, sistnämnda § skall detta kraftbelopp efter omsättning medelst lämpligt
och tidsenligt mottagningsorgan vara lika med den mekaniska effekt, som kan uttagas
ur ersättningstagarens falldel. Med andra ord: den kraftförlust, som uppkommer
till följd av kraftens omsättning i elektrisk energi, skall stanna å ersättningsgivaren,
ehuru dock, såsom framgår av uttalande i kommittémotiven (s. 392),
värdet av dylik förlust skall inräknas i uttagningskostnaden. Mot kommittéförslagets
ståndpunkt i denna fråga har från åtskilliga håll framställts den anmärkningen,
att densamma icke medgåve tillbörlig hänsyn till ersättningsgivarens intressen.
Sålunda framhåller teknologföreningen, att det visserligen vore berättigat
att, för den händelse ersättningstagaren förut vid eget vattenverk tillgodogjort
sig vattenkraften i sitt strömfall, denne alltjämt erhölle samma kraftbelopp,
levererat på respektive drivaxlar, som vattenmotorerna förut avlämnat därstädes.
Föreningen fortsätter emellertid: »Vid outbyggda fall kunna dock bestämmelserna
leda till säkerligen ej avsedda konsekvenser. Bestämmelsen innebär, att ersättningsgivaren
för att kunna å ersättningstagarens motoraxel leverera det bestämda kraft -

317

beloppet måste se sin andel av turbinkraften minskad med icke blott nämnda belopp
utan även med de kraftförluster, som uppstå vid turbinkraftens överförande till
elektrisk kraft, den senares ledande till ersättningstagaren och där ånyo skeende
överföring till mekanisk kraft medelst elektromotor. Dessa samtliga förluster
uppgå lätteligen till sammanlagt 15—20 %. För att å ersättningstagarens motoraxel
kunna avleverera 50 %, såsom skall ske vid förutsättningarna enligt 2 kap.
5 §, måste således e:a 60 % av turbinernas totala effekt användas. För ersättningsgivarens
egen räkning återstode blott 40 % av turbineffekten. Företagaren, som
ensam får bära allt med anläggningen förenat besvär och arbete, erhåller således
blott två tredjedelar av det kraftbelopp, som åtgår för tillgodoseendet av ersättningstagarens
rätt enligt 11 §. Ungefär samma bleve tydligen förhållandet, om enligt
2 kap. 4 och 6 §§ t. ex. 48 % av ett vattenfall skulle ersättas. Enligt lagförslaget
skall visserligen ersättningstagaren i form av uttagningskostnad vidkännas effektförlusten
i ledning och motorer, men han har dock rätt att få hela sitt kraftbelopp
fullt ut och det är lian och ej företagaren, som skördar af färsvinsten på
det relativt större effektbeloppet. Av ovanstående framgår, att 11 § behöver kompletteras
med ett stadgande att, därest ersättning skall ske för lösen av obebyggda
fall, högst den genom ifrågavarande lösen vunna turbineffekten må användas för
producerande av den elektriska energi, varå ersättningstagaren äger anspråk. På
detta sätt sker en reduktion, som är så mycket rättvisare, som vid självständigt
bebyggande av något så när stora strömfall det numera i regel knappast kan komma
i fråga annat än att använda elektrisk kraftöverföring och härvid omnämnda förluster
följaktligen skulle i nära nog lika grad uppstå för ersättningstagaren. Vid
mindre strömfall kan ju visserligen förekomma, att strömfallet fortfarande utbygges
utan elektrisk kraftöverföring, men då är verkningsgraden i allmänhet så
låg, att oaktat den föreslagna reduktionen ersättningstagaren torde erhålla större
kraftbelopp än vid självständigt bebyggande.» Enahanda synpunkter framhållas
uti de yttranden, som avgivits av statens inspektörer över elektriska anläggningar
samt av kommerskollegium. Jämväl vattenkraftföreningen och vattenfallsstyrelsen
ansluta sig i huvudsak till desamma. I dessa yttranden betonas dock, att den förlust,
som uppstår i själva kraftledningen, alltjämt bör stanna å ersättningsgivaren, då
ersättningstagaren vid självständigt bebyggande i allmänhet icke skulle hava behövt
räkna med någon förlust i detta hänseende.

Såsom uti de nu berörda yttrandena framhållits bör ersättningstagaren i fråga

318

om storleken av det kraftbelopp, som tillkommer denne, icke beredas en gynnsammare
ställning än han skulle hava intagit, därest han självständigt uttagit vatten^
kraften. Att ersättningsgivaren skall vidkännes den förlust, som uppkommer till
följd av kraftens omsättning, synes således vara fullt rättvist allenast under den förutsättningen,
att sådan omsättning icke skulle hava ägt rum vid vattenkraftens
tillgodogörande av ersättningstagaren. Med hänsyn till de stora fördelarna av kraftens
omsättning i elektrisk energi torde det emellertid numera endast i undantagsfall
inträffa, att en vattenkrafttillgång av någon betydelse tillgodogöres utan att
samtidigt anordningar vidtagas för en dylik omsättning. Såsom allmän regel torde
det därför vara riktigare att låta den ifrågavarande kraftförlusten vidkännas av
ersättningstagaren i alla de fall, då den vattenkraft, som skall ersättas, icke redan
dessförinnan är tillgodogjord enbart på mekanisk väg. Ett stadgande i denna
riktning, motsvarande 11 § i kommittéförslaget, har upptagits i andra stycket av
27 §. Av detta stadgandes avfattning framgår, att det icke äger tillämpning i
avseende å den kraftförlust, som föranledes av kraftens ledande från ersättningsgivarens
anläggning till den plats, där kraften enligt 26 § skall tillhandahållas.

28 § (12 §).

Ersätt- Enligt vad som framgår redan av 13 §:ens bestämmelser skall den kraft, som tillUntFförhal-
handahålles ersättningstagaren, motsvara den vattenkraft, som för denne går förväxlingar
i ^ora(^'' ^ viss mån är härigenom också berörd frågan angående ersättningskraftens

vattenfö- förhållande till de växlingar i den naturliga krafttillgången, som äro en följd av
ringen.

olika vattenföring. Enligt 10 § i detta kap. skall nämligen vid beräknande av
vattenkraften i ett strömfall hänsyn tagas till mera betydande växlingar i vattenföringen.
I vilken utsträckning dessa växlingar komma i beaktande vid uppskattandet
av värdet av vattenkraften i ett strömfall, avhandlas däremot ej i sistnämnda
stadgande, som endast avser att fastställa de gränser, inom vilka det ur teknisk
synpunkt låter sig göra att uttaga vattenkraften, utan genom reglerna om uttagningskostnaden.
Uppenbart är nämligen att ju mer kostnaden för kraftens uttagande
närmar sig det belopp, som utgör vattenkraftens värde i tillgodogjort skick, desto
mindre blir utsikten att på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt tillgodogöra
sig den vattenkraft, varom i det särskilda tillfället är fråga. Det nu sagda är av
betydelse ej allenast för avgörande, huruvida överhuvudtaget en vattenkrafttillgång

är av den beskaffenhet, att dess tillgodogörande är ekonomiskt möjligt, utan också
särskilt för lösningen av spörsmålet, hur långt i avseende å vattenföringens och
därmed vattenkraftens växlingar i strömfallet ett dylikt tillgodogörande hör utsträckas.

Såsom uti motiven till 12 § av kommittéförslaget framhålles kan ersättningstagaren
icke anses betjänt därmed, att det gemensamma tillgodogörandet av
strömfallet kommer att avse allenast en förhållandevis liten del av dess vattenföring
t. ex. lågvattnet. Även om ersättningsgivarens eget kraftbehov skulle bliva
tillgodosett genom en anläggning av så ringa omfattning, kan ju ersättningstagarens
intresse gå i annan riktning, och jämväl ur allmän synpunkt synes det kunna
möta betänkligheter, om vattenkraften skulle frånhändas ersättningstagaren utan
någon som helst garanti, att den i önskvärd utsträckning komme att tillgodogöras.
Till frågan hur långt i avseende å olika vattenföring ersättningstagaren må påfordra,
att tillgodogörandet utsträckes, hava kommittéerna icke intagit någon bestämd
ståndpunkt, men torde det hava varit kommittéernas mening, att denna fråga
skulle -— i överensstämmelse med vad kommerskollegium i sitt yttrande också förordat
— avgöras med hänsyn till de ekonomiska och tekniska förutsättningar, som
i varje särskilt fall vore för handen. Den uti några yttranden uttalade farhågan,
att en ersättningstagare skulle med stöd av kommittéförslagets bestämmelser i denna
del kunna göra anspråk å, att det gemensamma tillgodogörandet utträcktes att avse
vattenkraften i strömfallet jämväl vid högvatten, bör således betecknas såsom överdriven.
Då emellertid, därest en uttrycklig begränsning av ersättningsgivarens
skyldighet i detta hänseende icke föreskrives, helt visst olika meningar kunna komma
att göra sig gällande i denna fråga och ovissheten härutinnan skulle kunna menligt
inverka å benägenheten att ställa sig som initiativtagare till företag enligt bestämmelserna
i 2 kap. 5—7 §§, ett förhållande, som ur allmän synpunkt givetvis
vore högst beklagligt, hava de sakkunniga ansett det lämpligt att i förevarande §
införa ett stadgande om den gräns, intill vilken ersättningstagaren är berättigad
påfordra, att det gemensamma tillgodogörandet utsträckes. Denna gräns har i
överensstämmelse med vad som föreslagits av teknologföreningen och vattenfallsstyrelsen
bestämts sålunda, att ersättningsgivaren icke är pliktig att inrätta den
gemensamma utbyggnaden för större vattenföring än medelvattnet. Vill ersättningstagaren
jämväl därutöver tillgodogöra sig sin vattenkraft, bör detta väl icke förmenas
honom, men för denna händelse kan han icke åberopa sig å de särskilda

320

förmåner, som äga sin grund i ett hos båda parterna förutsatt intresse av vattenkraftens
gemensamma tillgodogörande. Snarare bör ersättningstagarens ställning
då betraktas så, som om han fullt självständigt skulle hava tillgodogjort sig den
sålunda ifrågakomna vattenkraften, och det bör alltså, därest denna vattenkraft
icke redan förut av honom tillgodogjorts, ej kunna åläggas ersättningsgivaren att
finansiera denna del av anläggningen.

Uppenbart är, att den gräns, som sålunda valts, liksom i allmänhet varje
gränsbestämning å förevarande område, i viss mån måste anses godtycklig. Detta
är en oundgänglig konsekvens därav, att de faktorer, vilka äro bestämmande för
den omfattning, som med hänsyn till växlingarna i vattenföring bör givas åt utbyggandet
av ett strömfall, såsom kraftens användning, möjligheterna till reglering
av olika slag o. d. äro långt ifrån allmängiltiga. I den undersökning över »Sveriges
vattenkrafttillgångar och deras förmögenhetsvärde», som i samband med eu
på offentligt uppdrag verkställd utredning om Sveriges nationalförmögenhet
utförts av löjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren Mauritz Serrander,1 framhålles
också svårigheten att i detta hänseende finna någon enhetlig norm. Såsom
grundval för sin undersökning av utbyggnadsvattenmängdens storlek har denne författare
valt begreppet »industriell medelvattenmängd», varmed förstås »den vattenmängd,
som enligt iakttagelser under en följd av år uppnåtts i medeltal
nio månader om året». Genom en undersökning av utbyggnadsvattenmängden vid
befintliga anläggningar har Serrander emellertid fastställt, att sistnämnda vattenmängd
är större än det industriella medelvattnet. Förhållandet mellan utbyggnadsvattenmängden
och den industriella medelvattenmängden har av Serrander
uträknats för olika vattendrag, och utgör jämförelsetalet för Dalälven 1,3, för
Lagan 1,6 och för Svartälven-Gullspångsälven 1,7. Då utbyggnadsvattenmängden
sålunda i allmänhet avsevärt överstiger den industriella medel vattenmängden, låter
det sig uppenbarligen icke göra att begränsa den gemensamma utbyggnaden till
denna vattenmängd. I allmänhet torde också en utbyggnad för lägre vattenföring
än det egentliga medelvattnet d. v. s. medeltalet för ett större antal år av olika
i vattendraget framrinnande vattenmängder numera vara ur ekonomisk synpunkt
mindre tillfredsställande. I detta hänseende bör särskilt beaktas möjligheten att
genom år sreglering göra denna vattenföring konstant under den större delen av året.
I själva verket torde det ej sällan inträffa att, då förutsättningarna äro för handen

1 Penna utredning finnes återgiven i vattenkraftföreningens publikation nr 36 (1913: 4).

321

för genomförande av dygnsreglering, utbyggnaden kommer att givas den omfattning,
att den avser jämväl större vattenföring än medelvattnet. Att emellertid för nu
antydda eventualitet införa någon undantagsbestämmelse har icke ansetts erforderligt,
då det jämväl utan sådan bör vara tydligt, att den ifrågavarande inskränkningen av
ersättningsgivarens skyldigheter icke avser det fall, att med hänsyn till dennes intresse
en större utbyggnad verkligen kommer till stånd.

Uti 12 § av kommittéförslaget har intagits en erinran, att kraftöverföringen
skall, om det befinnes lämpligt, anordnas så, att den överförda kraften utgör en
vid skilda vattenstånd lika kvotdel av den kraft, som beräknas skola uttagas vid
ersättningsgivarens anläggning. Av kommerskollegium har, efter hemställan av
statens inspektörer över elektriska anläggningar, i detta sammanhang erinrats, att
ersättningskraften borde kunna fastställas att utgå med ett visst genomsnittligt kraftbelopp,
som alltid borde tillhandahållas oberoende av växlingarna i kraftuttagning
eller vattenföring. Dessutom synes det som om jämväl andra utvägar för kraftöverföringens
anordnande kunde komma ifråga. Med hänsyn härtill och då den i kommittéförslaget
särskilt omnämnda lösningen av detta spörsmål ur praktisk synpunkt
icke torde äga större betydelse, har den ifrågavarande bestämmelsen uteslutits och
ersatts med en uttrycklig föreskrift om parternas rätt att göra denna fråga till föremål
för överenskommelse.

På anmärkning av bl. a. hydrografiska byrån har det av kommittéerna uti
ifrågavarande § använda ordet »vattenstånd» utbytts mot det i detta sammanhang
rikligare uttrycket »vattenföring».

29 § (13 och 21 §§).

Första punkten i förevarande § är med en mindre avvikelse av samma lydelse som Ändring i
13 § enligt kommittéförslaget. Bestämmelsen i §:ens andra punkt är däremot ny och
bär föranletts därav, att i det överarbetade förslaget icke upptages någon motsvarighet
till stadgandena i 21 § av kommittéförslaget. Då innehållet uti förevarande §
således i viss mån kan sägas vara beroende av, huruvida 21 § uti kommittéförslaget
bör bibehållas eller ej, skall frågan härom i detta sammanhang uppdagas
till behandling.

Mot 21 § i kommittéförslaget, vilket stadgande innebär, att vissa spörsmål
rörande kraftens tillhandahållande åt ersättningstagaren icke skulle tillhöra vattendomstolens
prövning utan behandlas och avgöras av särskild, av kommerskol -

41-/81472

322

legium förordnad sakkunnig person med rätt dock för parterna att mot dennes
beslut fullfölja talan hos kommerskollegium, hava statens inspektörer över elektriska
anläggningar framställt anmärkning. I denna yttras i huvudsak följande: Anledningen
till att meddelandet av de närmare bestämmelserna rörande kraftöverföringen
uppdragits åt särskild sakkunnig syntes hava varit den, att vattendomstolen
icke givits en sådan sammansättning, att den elektriska sakkunskapen blivit
däri representerad. Emellertid utgjorde de elektriska frågorna en väsentlig del
av de ärenden, som folie under bestämmelserna om ersättning medelst kraftöverföring.
Sålunda vore tydligt, att för bedömandet av uttagningskostnaden ävensom
för fastställandet av ersättningsgivarens skyldigheter i avseende å ersättningskraftens
tillhandahållande för domstolen erfordrades tillgång till en ganska ful*
ständig utredning rörande kraftöverföringens anordnande och kostnaden därför.
Denna utredning finge förmodligen utföras av särskild, av vattendomstolen tillkallad
sakkunnig, på vars utlåtande dess beslut kunde grundas. Detta beslut måste
alltså vila på vissa förutsättningar om den elektriska kraftöverföringen och, i händelse
vissa förhållanden rörande densamma fortfarande lämnats svävande, torde
väl dessa endast kunna avse detaljer, som ej i väsentlig mån finge inverka på kostnaden.
Om, såsom det sagts, avsikten vore, att den av kommerskollegium förordnade
sakkunnige skulle arbeta oberoende av domstolen och tillkallas först sedan
denna fattat sina beslut, torde han genom dessa kunna vara så bunden, att han
kunde föga uträtta. Det förefölle därför ur flera synpunkter lämpligare antingen
att domstolen gåves en sådan sammansättning, att den elektriska sakkunskapen inom
densamma ägde en ständig representant, eller att en å området sakkunnig person
förordnades att i mål av ifrågavarande slag såsom adjungerad ledamot uti
domstolen eller på annat sätt från början deltaga i målets behandling. Under
någon av dessa förutsättningar skulle domstolen på en gång kunna meddela
besked i målet. Jämväl kommerskollegium, som i allt väsentligt ansluter sig
till de av inspektörerna framhållna synpunkterna, anser, att den nu avhandlade
frågan bör vinna sin lösning på det sätt, att den elektriska sakkunskapen blir
i domstolen representerad genom en särskild ledamot. För sin del finner kollegium
det lämpligt, att åt denne ledamot uppdrages att meddela de detaljbestämmelser,
varom är fråga i 21 § av kommittéförslaget. Teknologföreningen och vattenfallsstyrelsen
anse det böra tagas under allvarligt övervägande, om icke en elektrotekniker
borde beredas plats i vattendomstolen. Därest detta förslag vunne be -

323

aktande, syntes det lämpligt, att vattendomstolen meddelade samtliga de bestämmelser,
som erfordrades rörande förslaget och således jämväl sådana, som rörde kraftöverföringen.

Uti motiven till 21 § av kommittéförslaget framhålles, att vattendomstolens
uppgift beträffande nu ifrågavarande ämne bör begränsas till att bestämma huru
stort kraftbelopp ersättningstagaren skall åtnjuta under olika vattenmängdsförhållanden
eller tidsperioder, men att däremot den närmare utformningen av dessa
bestämmelser med avseende å den elektriska kraftens tillhandahållande under olika
eventualiteter samt anordnande av erforderlig kontroll bör anförtros åt den elektrotekniska
sakkunskapen. Såsom framhållits av statens inspektörer över elektriska
anläggningar äro de spörsmål, som sålunda skulle undandragas vattendomstolens
avgörande, onekligen av den vikt, att deras behandling ofta utgör en nödvändig
förutsättning för att vattendomstolen i andra hänseenden skall kunna fastställa
rättsförhållandet mellan ersättningsgivare och ersättningstagare. Det resultat,
vartill vattendomstolen vid en sådan prövning kommer, är i större eller mindre grad
bestämmande för omfattningen av parternas inbördes rättigheter och förpliktelser.
Med hänsyn härtill synes det knappast lämpligt att, sedan vattendomstolen intagit
ståndpunkt till ett spörsmål av nu antytt slag, detsamma, om ock delvis från en annan
synpunkt, ånyo upptages till behandling. Tydligt är, att någon garanti icke
gives, att ej vattendomstolen och den sakkunnige i sina avgöranden komma att utgå
från helt skilda förutsättningar, och utsikten att i detta hänseende åvägabringa överensstämmelse
måste betecknas såsom synnerligen oviss, helst talan mot dessa avgöranden
enligt kommittéförslaget skall prövas av olika myndigheter, nämligen i ena
fallet högsta domstolen och i det andra kommerskollegium. Även för det fall
att ett ärende, som enligt kommittéförslaget bör prövas uti den i 21 § föreskrivna
ordningen, icke äger något samband med ett tidigare avgörande av
vattendomstolen, måste det vara ägnat att väcka betänkligheter, att ett dylikt
ärende undandrages vattendomstolens behandling. I allmänhet är detsamma icke
uteslutande av teknisk natur, utan också av rättslig innebörd. Så är, för att anföra
ett exempel, förhållandet i avseende å de föreskrifter, som böra meddelas till
tryggande av, att ersättningstagaren vid uttagande av den honom tillkommande
kraften icke överskrider den härför bestämda gränsen. Detta ändamål kan vinnas
därigenom, att överföringen så anordnas, att den elektriska strömmen automatiskt
avbrytes, då den uttagna kraften överstiger det för ersättningskraften fastställda

324

beloppet, eller ock på det sätt, att för den kraft, som därutöver uttages, bestämmes
en förhållandevis hög ersättning. Ur praktisk synpunkt lär det i allmänhet
vara'' otillfredsställande att välja den förstnämnda utvägen. Däremot torde det
ofta visa sig lämpligt att kombinera dessa båda alternativ så, att strömmen kommer
att avbrytas först vid uttagandet av ett något högre kraftbelopp än det fastställda,
varvid särskild ersättning tillika kan bestämmas för överskjutande kraftbelopp
eller ook sådant kraftbelopp må kunna kompenseras genom minskning i
kraftuttagningen i övrigt. Vid lösningen av dessa frågor är det uppenbarligen
av vikt att åstadkomma en om möjligt genom parternas överenskommelse bekräftad
sammanjämkning med hänsyn till såväl ersättningsgivarens som ersättningstagarens
intressen. Det torde emellertid vara uppenbart, att för ett förlikningsförfarande
av detta slag vattendomstolen besitter de ojämförligt största förutsättningarna. Om
trots domstolens bemödanden att bringa saken till förlikning, stridiga meningar alltjämt
kvarstå mellan parterna, äro dessa tvisteämnen i regel ej av teknisk natur
utan grunda sig å olika uppfattning om de skyldigheter, vilka enligt lagen åligger
endera av dem. Och jämväl för sistnämnda fall är utan gensägelse vattendomstolen
den bäst skickade att handhava behandlingen av dessa frågor. Slutligen må erinras,
hurusom en god ledning härutinnan numera kan erhållas från de talrika fall, då
vid avtal om leverans av elektrisk energi likartade spörsmål varit föremål för
frivillig överenskommelse. Härigenom har i viss mån en bestämd praxis redan
utbildat sig å. detta område, ett förhållande, som torde möjliggöra att domstolen
vid sin prövning i stor utsträckning kan använda sig av vissa, på förhand uppställda
och efter flertalet av förekommande fall lämpade normalbestämmelser.

Av skäl, som sålunda anförts, hava de sakkunniga icke ansett sig böra bibehålla
den ordning för prövning av vissa elektrotekniska frågor, som av kommittéerna
föreslagits i 21 §. I samband härmed hava de sakkunniga haft att intaga
ståndpunkt till spörsmålet, huruvida genom en dylik ändring skulle nödvändiggöras
att, såsom uti åtskilliga yttranden förordats, jämväl åt den elektrotekniska
sakkunskapen bereddes en särskild plats i vattendomstolen. Helt visst skulle upptagandet
i vattendomstolen av en å det elektrotekniska området särskilt sakkunnig
person vara önskvärt särskilt med hänsyn till den befattning, som enligt nu ifrågavarande
ändringsförslag skulle tillkomma vattendomstolen beträffande frågor av
speciellt elektroteknisk natur. Att emellertid göra vidtagandet av den nu ifrågavarande
ändringen beroende av, huruvida en elektroteknisk sakkunnig erhåller plats i

325

domstolen eller ej, synes dock knappast påkallat. Visserligen torde det icke kunna
bestridas, att vattendomstolen vid dessa frågors behandling kommer att vara i oundgängligt
behov av biträde av elektroteknisk fackman. Genom bestämmelserna ill
kap. har också beretts möjlighet att tillkalla sådan. I detta sammanhang må det tilllika
framhållas hurusom, även om de elektrotekniska frågorna otvivelaktigt äro av
säregen natur, det dock torde kunna förväntas, att särskilt vattendomstolens ingenjörsutbildade
ledamöter efter någon tids erfarenhet jämväl å detta område förvärva
tillräckliga insikter för att på grundval av det sakkunniga biträdets förslag och utredningar
kunna bilda sig ett självständigt omdöme.

Uti första punkten av förevarande § har vidtagits en mindre ändring, i det
att orden »för någondera parten» uteslutits. Anledningen härtill har varit önskan
att undvika den missuppfattningen av detta stadgande, att endera parten skulle
kunna påyrka ändring i förut meddelade bestämmelser allenast på den grund, att
en dylik ändring vore för honom förmånlig, och således utan hänsyn till de kanske
ännu större olägenheter, som därigenom skulle vållas den andra parten.

30 § (ny).

Det torde ej sällan inträffa, att av den vattenkraft, som tillgodogöres vid en
byggnad av sådan storlek, att bestämmelserna i 1 kap. 14 § äro tillämpliga å byggnaden,
en större eller mindre del utgöres av vattenkraft, som tagits i anspråk jämlikt
något av stadgandena i 2 kap. 5—7 §§. Sedan av föreskrifterna i 1 kap. 14 § följer,
att det förhållandet, att eu del av den uttagna vattenkraften tillhört annan än
byggnadens ägare, icke i och för sig är av betydelse för bedömande av dennes
skyldigheter enligt sistnämnda §. På grund av den i samma lagrum
intagna bestämmelsen beträffande vattenkraft, som tillgodogjorts enligt äldre lag,
kan väl från stadgandenas tillämpning komma att undantagas jämväl sådan vattenkraft,
som av byggnadens ägare från annan tagits i anspråk, men ett dylikt undantag
är icke beroende därav, huruvida vattenkraften tillhört byggnadens ägare eller
annan.

Med det innehåll, som sålunda givits åt bestämmelserna i 1 kap. 14 §, synes det
oavvisligt att i 9 kap. till närmare behandling upptaga frågan om ersättningsgivares
och ersättningstagares inbördes förhållande i anledning av de förpliktelser, som
kunna komma att åläggas den förre på grund av 1 kap. 14 §. Vid denna frågas

Skall ersättninastagare

vidkännas
avdrag för
kraft, som
avstås enligt
1 kap. 14 §?

lösning kunna två från varandra väsentligt skilda alternativ komma i åtanke. Det
ena av dessa innebär, att de förpliktelser, varom i sagda lagrum är fråga, också i förhållandet
mellan ersättningstagare och ersättningsgivare böra stanna å den sistnämnde
ensam. Enligt det andra höra dessa förpliktelser gemensamt bäras av såväl
ersättningsgivare som ersättningstagare i förhållande till vattenkraften i vars och ens
falldel.

Till stöd för det förra av dessa båda alternativ kunna anföras åtskilliga skäl av
såväl praktisk som rättslig innebörd. Därigenom att ersättningsgivaren tillförsäkras
full ersättning för den tillhandahållna bygdekraften tillfogas honom icke
genom den ifrågavarande förpliktelsen någon omedelbar förlust. Då dessutom
det kraftbelopp, varöver ersättningsgivaren förfogar, i allmänhet är det ojämförligt
större, torde den olägenhet, som kan vara förenad med kraftens avstående,
för honom vara av förhållandevis mindre betydelse, under det att ersättningstagaren,
som oftast äger att göra anspråk endast å ett helt litet kraftbelopp, genom ett avdrag
därå drabbas väsentligt hårdare. Ett sådant avdrag skulle dessutom understundom
komma att framstå såsom särskilt omotiverat med hänsyn till det ändamål, som ur
allmän synpunkt skall tillgodoses medelst ersättning i kraft. Detta ändamål sammanfaller
nämligen i väsentlig mån med grunden för lagens bestämmelser om bygdekraft,
eller tryggandet av de mindre förbrukarnas tillgång på kraft. Ur rättslig synpunkt
skulle det slutligen kunna betraktas såsom en oegentlighet, att en ersättningstagare
på grund av ett företag, som han icke sökt, skulle nödgas tåla en inskränkning i den
rätt, som eljest tillkommit honom. Detta kan synas särskilt betänkligt, om den vattenkraft,
varom är fråga, redan förut tillgodogjorts enligt behörigt medgivande eller
eljest i laga ordning.

Ehuru de sålunda framhållna synpunkterna icke kunna frånkännas sin betydelse,
hava de sakkunniga dock funnit sig böra välja det andra av de båda ifrågakomna
alternativen. Visserligen skulle det ur allmän synpunkt vara en fördel, om
ägarna av mindre falldelar, för vilka endast ett litet kraftbelopp kommer att utgå i
ersättning, kunde lämnas alldeles fria. Varje avgränsning i nu antydd riktning skulle
dock framstå såsom godtycklig. Därest den vattenkraft, som av byggnadens ägare
tages i anspråk, är mera betydande, skulle det innebära en uppenbar obillighet mot
ersättningsgivaren, därest denne ensam skulle bära de olägenheter, som äro förenade
med ett åläggande enligt 1 kap. 14 §. Om sålunda, då tillämpning av stadgandet
i 2 kap. 6 § ifrågakommer, i vardera hälften av strömfallet kunna uttagas tvåhundra -

327

femtio hästkrafter vid oreglerat lågvatten och den gemensamma utbyggnaden alltså
kommer att avse femhundra hästkrafter, synes det väl knappast kunna anföras något
skäl, varför den, som tagit det ur allmän synpunkt lovvärda initiativet till fallets bebyggande,
ensam skulle vidkännas den minskning i krafttillgång, som blir en följd av
tillämpningen av 1 kap. 14 § i avseende å byggnaden, under det att den, som beträffande
fallets bebyggande förhållit sig fullständigt passiv, skulle kunna förfoga över
sin andel av kraften utan någon som helst inskränkning. De anmärkningar, som
kunna anföras ur rättslig synpunkt, synas vara avgörande endast i den mån de avse
vattenkraft, vilken redan förut ''blivit tillgodogjord. I detta hänseende må
erinras, hurusom redan på grund av innehållet uti 1 kap. 14 § ersättningstagare i
avseende å vattenkraft, som tillgodogöres enligt äldre lag, är befriad från varje
förpliktelse av nu ifrågavarande slag. En dylik befrielse synes jämväl böra komma
den till del, som jämlikt den nya lagens bestämmelser bebyggt sitt strömfall. Om
däremot den vattenkraft, som av ersättningsgivaren tages i anspråk, icke förut utnyttjats,
torde så gott som undantagslöst den fördel, som beredes ersättningstagaren
genom vattenkraftens uttagande tillsammans med ersättningsgivaren tillhörig vattenkraft,
mer än uppväga den obetydliga minskning i det honom eljest tillkommande
kraftbeloppet, som han enligt förevarande § nödgas vidkännas. Under alla förhållanden
synes med hänsyn till den stora allmänna betydelsen av, att den naturliga
enhet, som strömfallet utgör, också utnyttjas i ett sammanhang, det icke böra möta
några betänkligheter att i lagstiftningen upptaga en dylik helt oväsentlig inskränkning
uti den rådighet, som tillkommer ägaren av allenast en del av fallet.

För det kraftbelopp, som ägaren av en kraftanläggning jämlikt 1 kap. 14 § kommer
att tillhandahålla, skall ersättning utgå enligt de närmare föreskrifterna i sagda
lagrum. I denna ersättning ingår i första rummet kostnaden för kraftens uttagande.
Uppenbart är alltså, att någon uttagningskostnad icke skall för ersättningstagaren
beräknas beträffande den kraft, varmed det i ersättning utgående kraftbeloppet enligt
förevarande § skall minskas. Vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer
kraftanläggningens ägare för tillhandahållen bygdekraft, skall emellertid jämväl
tagas i beräkning värdet av det strömfall, varifrån kraften uttages. Då häruti
också ingår ersättningstagaren tillhörig falldel, uppstår således — därest ersättningen
för bygdekraften oavkortad tillfaller anläggningens ägare d. v. s. ersättningsgivaren
— för ersättningstagaren en fordran hos denne å viss mindre del av ersättningen.
För denna fordran synes ersättningstagaren lämpligen böra beredas gottgörelse

328

genom motsvarande jämkning i uttagningskostnaden. Därigenom att den uppgörelse
mellan parterna, som sålunda bör äga rum, företages i samband med bestämmande
av bygdekraftens storlek, blir det visserligen icke möjligt att taga hänsyn
till, om eller i vad mån bygdekraften kommer att tagas i anspråk för sitt ändamål.
En följd härav är, att domstolen vid sitt avgörande av nu ifrågavarande
spörsmål är nödsakad att utgå från, att hela den kraftandel, som enligt 1
kap. 14 § skall reserveras, omedelbart efter byggnadens fullbordande kommer
till användning i bygden. I den mån så icke sker, blir det ersättningsgivaren,
som tillsvidare för egen räkning får förfoga över kraften. Ett dylikt
förhållande synes dock icke innebära något eftersättande av ersättningstagarens
intressen, då enligt vad ovan framhållits jämkningen i uttagningskostnaden
skall ske med hänsyn till hela den av domstolen såsom bygdekraft bestämda
andelen av den kraft, som beräknas bliva uttagen i ersättningsgivarens anläggning.

31 § (ny).

Förändringar
i den tillgodogjorda

vattenkraftens
storlek
inverka å
förhållandet
mellan ersättningsgivare
och
ersättning stagare.

Stadgandena i denna § kunna i viss mån sägas endast utgöra en närmare utveckling
av den redan i 29 § upptagna regeln om befogenhet för vattendomstolen att vidtaga
av förhållandena påkallade ändringar uti tidigare föreskrifter beträffande kraftersättningens
utgörande. Av §:ens avfattning torde framgå, att därest minskningen i
vattenmängd eller fallhöjd icke berör ersättningstagarens falldel, denne ej heller kan
underkastas någon nedsättning uti det kraftbelopp, som utan avdrag för uttagningskostnaden
bör tillhandahållas denne. Även för den händelse att förlusten av kraft
drabbar allenast ersättningsgivaren, kan emellertid, då till följd av sådan förlust
kostnaden för kraftens uttagande i allmänhet blir förhållandevis större, ersättningstagaren
komma att underkastas en ökning av uttagningskostnaden. Vid bestämmandet
av en dylik ökning skola uppenbarligen bestämmelserna i 20 § lända till efterrättelse.
För de övriga stadgandena i denna § torde någon närmare motivering icke
vara erforderlig.

32 § (15 §).

Såsom redan berörts i annat sammanhang hava de sakkunniga icke ansett lämpSkyldighet
.. . .

för ersätt- ligt att lata ersättningsgivarens förpliktelser i avseende å kraftöverföringen sträcka
“att fvisst ända därhän, att det skulle åligga ersättningsgivaren att jämväl vidtaga sådana

32!)

anordningar, som erfordrades för att göra den överförda kraften direkt användbar för fall bekosta.

^ ersättnings det

ändamål ersättningstagaren tillämnade med densamma, rimligt 2o och 27 §8 tagarens
uti det överarbetade förslaget omfattar crsättningsgivarens skyldighet beträffande ^^gofgan.
kraftöverföringen icke mera än att det bestämda kraftbeloppet skall tillhandaliallas a
viss punkt å ersättningstagarens fastighet, vid elektrisk överföring i form av elektrisk
kraft med spänning, strömart och periodtal, som kunna anses lämpliga. Det tillkommer
således ersättningstagaren att vidtaga de vidare åtgärderna för möjliggörandet
av, att kraften omedelbart kan tagas i bruk, liksom denne har att, såsom om han
själv tillgodogjort sig vattenkraften, bära de kostnader, som äro förenade med dessa
åtgärder.

Genom en dylik lösning torde också i allmänhet såväl ersättningsgivarens som
ersättningstagarens intressen bäst tillgodoses. Härifrån måste dock göras ett undantag,
nämligen för det fall, att ersättningen lämnas i elektrisk kraft, men ersättningstagaren
förut tillgodogjort sig den i anspråk tagna vattenkraften direkt på
mekanisk väg. I detta fall kommer ju ersättningstagaren till följd av kraftens
överföring på elektrisk väg att åsamkas en eljest obehövlig utgift, nämligen kostnaden
för anskaffande av lämpligt mottagningsorgan. Uppenbarligen bör denna kostnad
gottgöras honom av ersättningsgivaren, varjämte denne bör vidkännas de utgifter,
som äro förenade med mottagningsorganens skötsel och underhåll. Därest kraften däremot
överföres till ersättningstagaren i samma energiform, vari denna förut använt sig
av kraften, synes för den närmare anslutningen till ersättningstagarens anläggning
några mottagningsorgan av annan beskaffenhet än de, som redan stå denna till buds,
icke erfordras. Sker kraftöverföringen på mekanisk väg och ersättningstagaren redan
tidigare tillgodogjort sig kraften på detta sätt, torde ej heller några särskilda kostnader
vara nödiga för ersättningskraftens anbringande å drivaxeln. Det nu sagda torde
äga sin giltighet jämväl för den dock helt visst ytterst sällan, om ens någonsin förekommande
eventualiteten, att överföringen sker på mekanisk väg men ersättningstagarens
vattenkraft förut tillgodogjorts medelst omsättning i elektrisk kraft. Det
må emellertid i detta sammanhang framhållas att, därest till följd av de anordningar,
som böra vidtagas för den överförda kraftens anslutning, i något fall kostnad
skulle vållas ersättningstagaren utöver vad han vid självständig drift haft att
vidkännas, hans anspråk å ersättning härför täckes av den allmänna ersättningsregeln
i detta kapitels 1 §.

Av de sakkunnigas allmänna ståndpunkt i fråga om räckvidden av ersättnings -

42—161472

givarens skyldigheter beträffande ersättningskraftens tillhandahållande följer, att
ett stadgande med det innehåll, som givits åt 16 § i kommittéförslaget, icke längre
är påkallat.

34 § (19 §).

Er satt- Denna § är i allt väsentligt av samma lydelse som motsvarande § i kommitté YlhVhO rens

skyldig- förslaget. Som emellertid tidpunkten, då den i denna § omförmälda säkerheten skall
,l<säkerhet^ s^aSl framgår av stadgande^ i 58 och 59 §§ (motsvarande 56 och 57 §§ i kommittéförslaget),
har det icke ansetts erforderligt att i detta sammanhang upptaga någon
bestämmelse härom.

37 § (23 §).

Ersätt- Beträffande första stycket av förevarande § har av vattenkraftföreningen an rens^skade-

märkts, att den vidsträckta skadeståndsskyldighet, som härigenom ålagts ersättningssskyldighet
&ivaren’ kunde för denne medföra en högst betänklig ekonomisk risk. Detta skulle
särskilt bliva förhållandet, om ersättningstagaren i sin tur försålt kraften och därvid
utfäst sig till ett högt vite för det fall, att kraftleveransen upphörde. Därest ersättningstagaren
förpliktades att utgiva vitet och sedermera i sin ordning vände sig
mot ersättningsgivaren, kunde denne komma att ådragas en oskäligt stor ersättningsskyldighet
för en underlåtenhet, som alls icke förtjänade en sådan påföljd. För
att förekomma ett dylikt resultat syntes det, anför föreningen, böra stadgas rätt
jämväl för ersättningsgivaren att påfordra, att skadeersättningen på förhand av
vattendomstolen fastställdes till visst belopp. Till denna hemställan hava anslutit
sig såväl teknologföreningen som vattenfallsstyrelsen. Teknologföreningen framhåller
därjämte angelägenheten av att utesluta den i §:ens andra stycke upptagna
satsen »ersättningstagaren obetaget, då avbrott sker, att äska högre skadestånd
än sålunda bestämts, om han därtill finner fog», då densamma endast vore ägnad
att framkalla spekulation och processlystnad.

Den i första stycket av §:en återgivna skadeståndsregeln innehåller icke
någon för det ifrågavarande rättsförhållandet säregen bestämmelse, utan utgör
allenast en tillämpning av de allmänna reglerna om ersättningsskyldighet under
likartade förhållanden. Verkan av stadgandet i fråga är också att bedöma med utgångspunkt
från dessa allmänna regler. Det torde således vara obestridligt, att er -

331

sättningsgivaren icke bör kunna ådragas en i och för sig obillig skadestandsskyldigliet
allenast på dén grund, att ersättnings tagaren i avtal med tredje man själv
förbundit sig till sådan. Härmed synes det väsentliga i vattenkraftföreningens farhåga
vara undanröjt. • I varje fall skulle det icke sta i överensstämmelse med allmänna
rättsregler att, såsom av föreningen förordats, åt ersättningsgivaren medgiva
befogenhet att föra talan om fastställande av viss ersättning för skada, som framdeles
kunde komma att drabba dennes motpart, en ersättning, varmed den sistnämnde vid
sedermera inträffad skada skulle vara tvungen att atnöjas. En dylik verkan har i
rättstillämpningen ej ansetts böra tillerkännas ett genom avtal fastställt vite, så
framt ej av omständigheterna vid avtalets ingående framgår, att de avtalande avsett,
att på detta sätt begränsa skadeståndsskyldigheten. Något Tättsligt hinder torde
visserligen icke förefinnas att giva den rätt till talan om vites fastställande,
som enligt kommittéförslaget medgives ersättningstagaren, ett sådant innehåll, att
det vid dylik talan fastställda vitet jämväl begränsar ersättningens storlek. För ersättningstagaren
står det nämligen alltid öppet att avstå från att begagna sig av
denna rätt. För ernåendet av detta syfte skulle emellertid krävas ej allenast ett borttagande
av det i teknologföreningens yttrande citerade stadgandet utan också en uttrycklig
föreskrift om den rättsverkan, som vitets fastställande för med sig. Till
stöd för en sådan begränsning av ersättningstagarens rätt synas tillräckliga skäl
dock icke hava anförts.

I andra stycket av §:en hava vidtagits några jämkningar av redaktionell art.

38 § (24 §).

I denna § har gjorts allenast en mindre ändring, åsyftande att giva ett fullt Förordnanotvetydigt
uttryck åt grundsatsen, att det är ersättningsgivaren, som i sista hand a>rn^s^°
får vidkännas kostnaden för anläggningens drift, dock naturligtvis med rätt för
denne till kvittning för uttagningskostnad, som förfallit till betalning och ännu må
vara ogulden.

41 § (27 §).

Såsom i framställda anmärkningar erinrats bör ersättningsgivaren otvivelaktigt Force

YYlCll 6WFC

vara fri från skadeståndsskyldighet i alla de fall, då avbrott eller brist i kraftens tillhandahållande
beror av omständigheter, som med iakttagande av tillbörlig försiktighet
ej kunnat förekommas. För att erhålla ett tydligare uttryck för denna grund -

332

sats har åt §:ens första stycke givits en för ersättningsgivaren mindre sträng formulering.

Ofta torde en tilldragelse, varför ersättningsgivaren enligt §:ens första stycke
icke har att bära ansvaret, få till följd, att kraftanläggningen kan hållas i gång
endast i begränsad omfattning. Såsom motiven till kommittéförslaget giva vid handen,
torde kommittéernas mening hava varit, att den mindre kraftmängd, som härvid
står till buds, i första hand skall användas för tillgodoseende av ersättningstagarens
anspråk. Förfar ersättningsgivaren på annat sätt, torde han utsätta sig för påföljd
enligt 37—39 §§, motsvarande 23—25 §§ i kommittéförslaget. Såsom framhållits såväl
av vattenkraftföreningen som av teknologföreningen och vattenfallsstyrelsen, kan
det emellertid ifrågasättas, huruvida en dylik lösning är överensstämmande med de
faktiska förhållanden, varunder kraftuttagningen äger rum. Genom kraftens
uttagande i en större anläggning torde i stort sett driftstörningar kunna undvikas
i vida högre grad än som skulle varit möjligt, om ersättningstagaren
uttagit kraften genom särskild utbyggnad. I den mån sådana driftstörningar
icke kunna med iäkttagande av tillbörlig försiktighet helt förhindras, måste
det därför anses riktigast, att de menliga följderna härav icke drabba ensamt
ersättningsgivaren. Kommittéförslagets ståndpunkt i denna fråga skulle också, enligt
vad vattenkraftföreningen erinrat, kunna leda därhän, att ersättningstagaren
eibölle ett avgjort företräde framför ersättningsgivaren i konkurrensen med denne
cm leverans av elektrisk kraft. Den, som köpte kraft av ersättningstagaren, komme
nämligen i den gynnsammare ställningen, att han kunde påräkna att erhålla kraft
framför ersättningsgivarens abonnenter. På grund av vad sålunda framhållits har
till §:en gjorts ett tillägg av innehåll att för den händelse kraftstationens levelansförinåga
nedsättes till följd av omständigheter, varför ersättningsgivaren icke
må göras ansvarig, jämväl ersättningstagaren skall vara underkastad en motsvarande
minskning i den kraft, som skall tillhandahållas honom.

42 § (28 § första st.).

Försummel- För ersättningsgivarens ekonomi och därmed för finansieringen av vattenkraftTm
uttag1- anläggningen med vad därtill hör är det uppenbarligen av den största vikt, att den
mngskost- motprestation, som mottagaren av ersättningskraften har att erlägga, så vitt möjligt

71(1(1(^77/0 €V“

läggande, säkerställes. Ur denna synpunkt har det, såsom framgår av det föregående, ansetts
erforderligt att meddela föreskrift om åläggande för denne, att beträffande den del

av uttagningskostnaden, som skall gäldas kontant, ställa pant eller borgen. Genom
ett sådant stadgande kommer ersättningsgivaren visserligen att i avsevärd mån skyddas
för förlust, men då detsamma icke avser de periodiska avgälder, som det åligger
kraftemottagaren att utgiva, och det ej heller kan anses uteslutet, att ställd pant
eller borgen visar sig otillräcklig för täckande av den del av ersättningsgivarens
fordran, som skall utgå på en gång, är det uppenbarligen angeläget, att ersättningsgivarens
intressen jämväl i dessa hänseenden bliva så vitt möjligt tillgodosedda.
Ur nu anmärkta synpunkt har i motsvarande stadgande i kommittéförslaget medgivits
ersättningsgivaren rätt att vid betalningsförsummelse från kraftemottagarens
sida avbryta kraftöverföringen.

Beträffande kommittéförslagets ifrågavarande stadgande har av vattenfallsstyrelsen
ävensom vattenkraftföreningen och teknologföreningen anmärkts, att det
skydd, som härigenom i ekonomiskt hänseende bereddes ersättningsgivaren, knappast
kunde anses tillräckligt. Härför erfordrades jämväl en föreskrift att, därest
ersättningstagarens betalningsförsummelse bleve av någon längre varaktighet, exempelvis
ett år, ersättningsgivaren ägde påfordra, att det i ersättning utgående kraftbeloppet
nedsattes till den kraftmängd, som skolat tillhandahållas, om uttagningskostnaden
erlagts ej i penningar utan medelst en motsvarande minskning av ersättningskraften.

Det torde visserligen vara ovedersägligt, att genom den rätt till kraftleveransens
avbrytande, som genom stadgandet i 28 § av kommittéförslaget medgives ersättningsgivaren,
denne gent emot kraftemottagaren erhåller ett betydelsefullt tvångsmedel
för realiserandet av sitt fordringsanspråk. För att denna rätt tillika skall för
ersättningsgivaren bliva av verkligt ekonomisk betydelse fordras emellertid därjämte
vid betalningsförsummelse under längre tid, att ersättningsgivaren tillerkännes
en bestående dispositionsrätt till åtminstone någon del av den innehållna
kraften och sålunda utan allt för stor risk kan vidtaga erforderliga åtgärder för
dess nyttiga användning, något som jämväl ur allmänt ekonomisk synpunkt är av
betydelse. Den minskning i ersättningskraftens storlek, som ersättningstagaren på
denna grund kan bliva underkastad, bör dock icke sträcka sig så långt att, såsom
i de omnämnda yttrandena föreslagits ersättningstagaren under varje förhållande
skulle vara pliktig att åtnöjas med ersättningskraften efter avdrag av ett kraftbelopp,
motsvarande hela uttagningskostnaden, alldeles oavsett storleken av den
ersättning, som verkligen återstår ogulden. Däremot synes minskningen böra avse

334

icke allenast den del av uttagningskostnaden, som är förfallen till betalning, utan
hela den oguldna uttagningskostnaden; ersättningsgivaren bör nämligen äga berättigade
anspråk att icke än en gång försättas i samma läge.

Beträffande den tid, varunder betalningsförsummelsen skall hava fortvarit för
att medföra nu ifrågavarande påföljd, bar det ansetts lämpligt att begränsa densamma
till sex månader från förfallodagen. I samband härmed har ersättningsgivarens
rätt att åberopa sig å inträffad betalningsförsummelse till förekommande av
missbruk inskränkts till ett år från förfallodagen. Däremot har icke upptagits något
särskilt stadgande angående verkan därav, att betalning erlagts efter förloppet
av sex månader men innan ersättningsgivaren gjort bruk av sin rätt att kräva nedsättning
i det utgående kraftbeloppet, utan är denna fråga att bedöma enligt allmänna
rättsregler.

För frågan om säkerställandet av ersättningsgivarens anspråk gent emot kraftemottagaren
är det uppenbarligen av stor vikt, vilken verkan som skall anses vara
förenad med en övergång av äganderätten beträffande den fastighet, varmed rättigheten
till ersättningskraften enligt 17 § är förenad. Visserligen torde det icke kunna bliva
föremål för delade meningar, att liksom själva den ifrågavarande rättigheten icke
påverkas av en dylik övergång densamma också är utan betydelse i avseende å de
allmänna skyldigheter å ersättningstagarens sida, vilka enligt lag eller domstolens
föreskrift åligga denne såsom ett villkor för ersättningskraftens utfående och
således kunna sägas utgöra en närmare bestämning av den nämnda rättighetens
innehåll. Mera tveksam ställer sig däremot denna fråga i avseende å sådana på
rättsförhållandet mellan ersättningsgivaren och kraftemottagaren grundade förpliktelser,
för vilkas fullgörande tiden redan inträtt. Den allmänna åsikten härutinnan
torde beträffande vår rätt vara, att med skyldighetens inträde i detta läge densamma
upphör att häfta vid fastigheten och övergår till en personlig skuld för den, som
vid förfallotiden är ägare. Som bekant har denna grundsats kommit till uttryck
i 79 § dikningslagen. Uti kommittéförslaget har beträffande torrläggningsföretagen
upptagits ett motsvarande stadgande i 5 kap. 58 §, varvid den från dikningslagen
hämtade regeln dock undergått jämkning såtillvida, att vid frivillig avyttring den
nye ägaren är ansvarig för sådana utgifter, som förfallit inom det senaste året före
hans förvärv av fastigheten.

På grund av det nu anförda hava de sakkunniga icke ansett sig kunna underlåta
att intaga ståndpunkt till frågan om eller i vad män en föregående ägares för -

335

summelse beträffande uttagningskostnadens erläggande skall ligga ny ägare till
last. Härvid bär det synts icke böra ifrågakomma att låta den nya ägaren gå
fri från varje påföljd i anledning av dylik betalningsförsummelse — något som måhända
skulle hava till följd, att mindre hederliga presoner sökte att genom allehanda
manipulationer undandraga ersättningsgivaren någon del av uttagningskostnaden.
Då krafteinottagaren genom den förmånsrätt han enligt 44 § i detta
kap. (kom. försl. 29 §) äger tillgodonjuta beträffande sin skadeståndsfordran hos ersättningsgivaren
är i viss mån skyddad i avseende å växlingar i äganderätten till
själva kraftanläggningen, synes också rättvisan fordra, att jämväl ersättningsgivarens
intressen under motsvarande förhållande på något sätt tillgodoses. De sakkunniga
hava emellertid i detta hänseende icke ansett sig kunna gå så långt som att låta
ombytet av ägare vara alldeles utan betydelse i avseende å de med betalningsförsummelsen
förenade påföljderna. Den ståndpunkt de sakkunniga härutinnan intagit
torde emellertid framgå med tillräcklig tydlighet av den föreslagna lagtexten.

43 § (28 § andra st.).

Enligt det ovan anmärkta stadgandet i kommittéförslaget är för tid, varunder Skall underavbrott
i kraftöverföringen äger rum, kraftemottagaren i allmänhet fri från utgi- fäftkoidMä
vande av avgäld, som är att hänföra till underhålls- och driftkostnad. Från denna
regel medgives allenast ett undantag, nämligen då avbrottet föranletts av betalnings- överföringen
försummelse från kraf temottagarens sida. Det synes emellertid kunna med skäl på grundav
ifrågasättas, huruvida icke för ännu ett fall dylikt undantag är påkallat, näm- np%$i<h
ligen, då fråga är om sådant tillfälligt avbrott i kraftöverföringen, som föranledes
av reparationer, undersökningar eller dylikt. Då det åligger kraftemottagaren
att utgiva bidrag till kraftanläggningens drift och underhåll, kan det enligt de
sakkunnigas mening ej anses fullt riktigt, att kraftemottagaren befrias från sådant
bidrag i anledning av avbrott, som just nödvändiggöres av eller åtminstone på det
närmaste sammanhänger med omsorgen om anläggningens drift och underhåll, allra
minst som ett dylikt avbrott i allmänhet icke torde medföra någon minskning av
ägarens utgifter i detta hänseende. I anledning härav har jämväl sådant avbrott,
som avhandlas i 40 §, ansetts böra undantagas från den allmänna regeln i denna §.

Förmånsrätt
för
ersättnings
tagares
skadestånds
fordran.

336

44 § (29 §).

Donna §, vars första stycke överensstämmer med 29 § i kommittéförslaget, upptager
i sitt andra stycke ett stadgande, som i kommittéförslaget äger sin motsvarighet
uti en i 11 kap. 54 § förekommande bestämmelse. Sistnämnda bestämmelse, som innehåller
föreskrift, att vattendomstolen skall fastställa visst penningvärde å det i ersättning
utgående kraftbeloppet, ansluter sig alltså pa det närmaste till det i första
stycket upptagna stadgandet, och de sakkunniga hava i anledning härav funnit det
lämpligt att i en och samma § sammanföra dessa båda stadganden. I sammanhang
härmed har det från 11 kap. överförda stadgandet något utökats. Då det av domstolen
fastställda värdet av det i ersättning utgående kraftbeloppet är bestämmande för
förmånsrättens omfattning, är det uppenbarligen av vikt, att sagda värde vid varje
särskild tidpunkt motsvarar storleken av nämnda kraftbelopp. Om sålunda ersättningskraftens
belopp minskas, bör i allmänhet en reduktion ske iuti det därförinnan
fastställda värdet å ersättningskraften. För att denna synpunkt må vinna beaktande
har i andra stycket intagits ett uttryckligt stadgande om vattendomstolens
åliggande i detta hänseende. Då det uppenbarligen icke skulle vara lämpligt om
för det fall, att föreläggande, som i 24 § omhandlas, icke av ersättningstagaren
fullgöres och denne till följd härav utan vidare är pliktig att vidkännas minskning
uti den i ersättning utgående kraften, särskilt sammanträde av vattendomstolen
skulle erfordras för fastställandet av det återstående kraftbeloppets värde, har tilllika
stadgats, att vattendomstolen redan i samband med föreläggandet bör meddela
föreskrift jämväl beträffande sistsagda värde. För detta stadgandes tillämpning i
övrigt hänvisas till däremot svarande bestämmelser i 15 och 24 §§ av detta kap.

Det har varit föremål för de sakkunnigas uppmärksamhet att, då kommittéförslaget
icke under andra förhållanden än nu angivits medger omvärdering av ersättningskraften.
den åt ersättningstagaren tillerkända förmånsrätten så småningom med
kraftens stigande värde kan komma att bliva av jämförelsevis mindre betydelse. Otvivelaktigt
kan ersättningstagarens ställning sålunda i viss mån försämras, men med
hänsyn till vikten av, att de förhållanden, varav fastighetskrediten är beroende,
genom lagstiftningen lämnas såvitt möjligt orubbade, har det icke ansetts tillrådligt
att i detta hänseende intaga en från kommittéernas avvikande ståndpunkt. I detta,
sammanhang må emellertid framhållas att, då på grund av stadgande uti förevarande
§ nytt värde skall fastställas å ersättningskraften, domstolen har att, därest

337

flaga är om ökning av den förut tillhandahållna kraften, uppskatta denna ökning
efter det prisläge, som vid dess värdering är rådande, under det att någon omvärdering
av det redan förut utgående kraftbeloppet icke hör ifrågakomma, varemot för
den händelse att det förut utgående kraftbeloppet minskas, en omvärdering måste
ske av det återstående kraftbeloppet. Jämväl i sistnämnda fall bör värderingen
ske med hänsyn till rådande prisförhållanden, men uppenbart är dock, att vid densamma
det värde, som tidigare blivit fastställt för det större kraftbeloppet, icke må
överskridas.

45 § (30 §).

Med denna § inledas de bestämmelser, som skola äga tillämpning beträffande
ersättningens utgörande i penningar. Det torde emellertid vara uppenbart, att
— även om utformningen måste bliva en annan — jämväl de hithörande stadgandena
i stort sett vila å samma grundsatser som äro kännetecknande för reglerna om ersättning
medelst kraftöverföring. Det nu sagda gäller i särskild grad i avseende å den
uti nu ifrågavarande § upptagna föreskriften beträffande vattenkrafts värdering i
penningar, något som för övrigt är en given konsekvens därav, att ersättningstagarens
ställning i ekonomiskt hänseende bör i huvudsak bliva densamma vare sig ersättningen
utgår på ena eller andra sättet. I överensstämmelse med vad nu framhållits skall,
jämväl då fråga är om ersättande i penningar av icke tillgodogjord vattenkraft,
från det uppskattade värdet av nämnda vattenkraft i tillgodogjort skick, vilket värde,
såsom i §:en angives. skall utgöra värderingens utgångspunkt, avdragas kostnaden
för kraftens uttagande, i detta fall bestående av såväl anläggnings- som underhålls-
och driftkostnad. Att vid bestämmande av denna kostnad de i annat sammanhang
meddelade reglerna om uttaguingskostnaden skola äga motsvarande tillämpning,
har väl icke uttryckligen uttalats i denna §, men torde ligga i sakens natur.
År vattenkraften förut tillgodogjord, inskränker sig liksom vid ersättning medelst
kraftöverföring avdraget till allenast underhålls- och driftkostnad. Med hänsyn till
innehållet uti 30 § i kommittéförslaget synes det visserligen kunna bliva föremål för
tvekan, huruvida icke åt detta stadgande bör givas den tolkningen, att ersättningen
för tillgodogjord vattenkraft skall utgå med den tillgodogjorda vattenkraftens uppskattade
värde utan någon som helst avkortning. Då emellertid med vattenkraftens
värde i tillgodogjort skick enligt kommittéerna (s. 412) bör förstås »hästkraftens
marknadsvärde på platsen i fullt monterat skick», är det tydligt, att den riktiga ersätt43—161472.

Vattenkraftsvärdering
i penningar.

338

Ersättning
för annat
än vattenkraft.

ningssumman endast kan erhållas därigenom, att avdrag sker för underhålls- och driftkostnad.
Om en vattenkraftanläggning således beräknas lämna en årlig avkastning
brutto av 20,000 kronor men underhålls- och driftkostnaden i genomsnitt för år
uppgår till 10,000 kronor, är, därest kapitaliseringen företages efter fem procent, den
ersättning, som bör tillkomma ägaren, icke 400,000 kronor utan allenast halva detta
belopp. För att undvika missuppfattning i denna fråga har §:ens avfattning undergått
jämkning.

Vid denna § har vattenfallsstyrelsen anmärkt, att densamma möjligen skulle
kunna giva anledning till den tolkningen, att vattenkraftens värde skulle bedömas
med hänsyn till den avkastning, som den faktiskt lämnade sin ägare och således bero
av bl. a. kraftens olika användning. Såsom styrelsen själv framhåller måste en
dylik värderingsgrund anses oriktig, och någon fara, att stadgandet skulle komma
att tillämpas på detta sätt, synes ej heller föreligga.

46 § (31 och 32 §§).

Enligt de ovan anmärkta stadgandena uti kommittéförslaget skall, såvitt ej
angår vattenkraft, ersättning för egendom eller för skada å egendom alltid utgå i
penningar. Denna regel betecknas i kommittéförslagets motiv såsom fullt naturlig.
Helt visst innebär densamma också enligt de sakkunnigas mening den lösning av
hithörande ersättningsfrågor, vilken i allmänhet måste betecknas såsom mest tillfredsställande.
Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida åt nämnda regel bör
givas den ovillkorliga avfattning, som densamma erhållit uti kommittéförslaget.
Med denna avfattning synes nämligen frågan om den form, i vilken ersättningen
skall utgå, vara undandragen parternas bestämmande och det således icke föreligga
någon möjlighet för parterna att träffa övreenskommelse, att t. ex. skada
å jordbruksfastighet skall ersättas medelst överföring av kraft. Ett dylikt resultat
synes emellertid ur allmän synpunkt vara långt ifrån önskvärt. I den reservation,
som inom jordbruksutskottet vid 1915 års riksdag avgivits vid behandlingen av
frågan om överarbetning och revision av kommittéförslaget, ifrågasattes också, huruvida
ej ur allmän synpunkt ersättningens utgående i kraft såsom ersättningsform
borde komma till mera vidsträckt användning än den kommittéerna tillämnat.
Otvivelaktigt tala i viss mån de skäl, som anförts till stöd för upptagande av
denna ersättningsform beträffande i anspråk tagen vattenkraft, för dess tillämpning
jämväl under andra förutsättningar. Med hänsyn till de olikartade och

i hög grad skiftande förhållanden, som inverka å denna frågas avgörande, torde
det dock knappast vara möjligt att utöver vad kommittéerna föreslagit meddela några
allmänna regler för ersättningens utgående i kraft. Däremot hör lagstiftningen
uppenbarligen icke lägga något hinder i vägen för parterna att överenskomma om
denna ersättningsform. Jämväl andra ersättningsformer torde, därest parterna äro
därom ense, någon gång kunna ifrågakomma. I detta hänseende synes den åsikt,
som understundom framförts och enligt vilken ersättningen till sin art bör såvitt
möjligt anpassas efter beskaffenheten av den egendom, varå skadan gjorts, och
således hava till ändamål att skapa förhållanden, vilka så nära som möjligt motsvara
de förut rådande, vara beaktansvärd. Att såsom någon gång ifrågasatts
införa bestämmelser, varigenom åt domstolen skulle, utöver vad i kommittéförslaget
redan skett, medgivas befogenhet att oberoende av parternas samtycke välja
den ersättningsform, som med hänsyn till föreliggande förhållanden kunde anses
lämpligast, skulle dock helt visst ej minst ur rättssäkerhetens synpunkt stöta på
stora betänkligheter.

47 § (33 §).

Det ifrågavarande, stadgandet i kommittéförslaget är hämtat från 44 § i gäl- Ersättning i
lande dikningslag. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke en all- skalTi^alldeles
oinskränkt rätt för parterna att bestämma om sättet för penningersättningens ^

erläggande understundom kan komma i strid med inteckningshavares berättigade in- en gång.
tressen. Härvid är särskilt att beakta den omständigheten, att skyldigheten att
nedsätta utdömd penningersättning endast har avseende å ersättning, som skall erläggas
på en gång (se 66 § i det överarbetade förslaget). Genom eu överenskommelse,
att ersättningen skulle utbetalas under två eller flera terminer, kunde alltså de
till inteckningshavares säkerhet meddelade bestämmelserna om nedsättning komma
att göras illusoriska, helst någon skyldighet för domstolen att i detta hänseende
beakta inteckningshavares intressen icke torde föreligga. Den risk, varför inteckningshavare
således kunde komma att utsättas, synes bliva väsentligt mindre,
om ersättningen, därest den icke skall erläggas på en gång, bestämmes att utgå
i en ständig, till själva fastigheten hörande avgäld. Härigenom tillföres nämligen
fastigheten ett värde, Som vid Varje särskilt tillfälle motsvarar det kapitaliserade
värdet av utestående, ännu icke förfallna avgälder, eller med andra
ord minst det belopp, vartill skadan å fastigheten uppskattats. Enligt expro -

340

priationsförordningen h,ar det överlämnats åt rätten att inom vissa gränser bestämma,
huruvida ersättningen skall utgå på en gång eller i årlig avgäld. Såsom
av nya lagberedningen framhållits i dess förslag till förordning angående
torrläggning av jord (s. 142) synes emellertid, då någon förmånsrätt hos den
ersättnings^kyldige för avgäld av ifrågavarande slag icke ansetts höra ifrågakomma,
ersättningstagaren icke utan sitt samtycke böra vara underkastad den risk
i avseende å ersättningens utbekommande, som på grund av nu berörda förhållande
möjligen kan förefinnas. I detta sammanhang må framhållas, hurusom de samhälleliga
synpunkter, vilka kunna göras gällande till förmån för ersättningens fastställande
i form av årlig avgäld, enligt de sakkunnigas mening lämpligen böra vinna
beaktande på annat sätt.

Från ersättningens bestämmande i årlig avgäld har undan tagits det fall, att
ersättningen avser fast egendom, som skall lösas. Detta sammanhänger därmed, att
rätten till avgälden icke är av personlig natur utan skall vara förenad med äganderätten
till viss fastighet.

48 § (35 §).

Ersättnings I denna § har endast vidtagits några smärre ändringar, till huvudsaklig del
med^flvhöj- föranledda av upptagandet av nya bestämmelser i andra delar av förslaget. Sålunda
ning. ]iar f]e^ ansetts lämpligt att i punkt 3 från förhöjning undantaga ersättning för
sådan skada, som består däri, att framtida torrläggning av mark genom vattenuppdämning
hindras eller försvåras, varemot i punkt 4 bland de fall, då förhöjning
skall äga rum, tillagts ersättning för sådant intrång i rätt till fiske, som grundas
å det av de sakkunniga föreslagna stadgandet i 2 kap. 14 § andra stycket.

49 § (36 §).

Den omarbetning denna § undergått är uteslutande av formell natur.

50 § (38 §).

Förhöjning
av ersättningen
skall

I denna § hava kommittéerna ansett sig böra göra ett undantag från 48 §:ens
regler till förmån för företag av mera omedelbart allmän betydelse, ett undantag,

vilket, enligt vad som framgår av kommittémotiven, i främsta rummet föranletts icke ske vid

„ „ företag av

av den gällande expropriationslagstiftningens ståndpunkt till denna fråga, såsom allmän
framhållits uti det betänkande, som under år 1910 avgivits av den för revision natur
av expropriationslagstiftningen tillsatta kommittén (s. 137 och följ.), erbjuder det
väl stora svårigheter att uppdraga en bestämd gräns mellan företag, som kunna sägas
vara av omedelbar betydelse för det allmänna, och sådana, som endast medelbart
lända det allmänna till gagn. Under vissa förhållanden synes det dock de sakkunniga
som om en dylik åtskillnad vore fullt berättigad, i det att ett företag med
mera omedelbart allmännyttigt ändamål i regel icke — såsom företag med i första
hand privatekonomiskt syfte -—- lämnar något direkt pékuniärt utbyte och ej heller
med ett sådant mål skulle vara ägnat att fylla sin uppgift. Uppenbart är emellertid,
att den omständigheten, att ersättningsgivaren utgöres av kronan, icke ensamt är
avgörande för företagets karaktär. I lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, har väl en annan åsikt gjort sig gällande, i
det att kronan befriats från den förhöjning av ersättningen, som eljest skall enligt
nämnda lag utgå till sakägare. Någon dylik särställning tillkommer däremot icke
kronan enligt vattenrättsförordningen och ej heller enligt gällande dikningslagstiftning.

Från regeln uti 48 § (kom. försl. 35 §) har uti kommittéförslaget jämväl gjorts Skall för höjning

ut undantag

för det fall, att ersättning, som skall utgå, tillkommer kronan, ett undan- gå å ersätttåg,
som upptagits i 39 § av kommittéförslaget och närmast har sin motsvarighet
i 21 § dikningslagen. Såsom skäl härför hava kommittéerna anfört, att det syntes kronan?
uppenbart, att kronan icke borde på bekostnad av företag, som staten genom sin
vattenlagstiftning betecknade såsom gagneliga, tillerkänna sig ersättning för
skada eller intrång å kronoegendom med högre belopp än som verkligen motsvarade
förlusten. Av lantbruksstyrelsen har mot det sålunda framförda skälet anmärkts,
att detsamma knappast syntes tillräckligt för att kronan ej skulle, då det t. ex. gällde
dess fisken, erhålla lösen eller ersättning i samma proportion som enskilda. Jämväl
bland de sakkunniga har det ifrågasatts, huruvida den förmån, som sålunda
skulle från kronans sida beredas ett vattenbyggnadsföretag, vore fullt lämpligt vald.

I detta hänseende kan framhållas, att densamma skulle komma allenast vissa företag
till godo och detta alldeles oberoende av, huruvida ett dylikt understöd vore i varje

342

Innehavare
av annan
rätt till en
fastighet iin
äganderätt.

särskilt fall av omständigheterna påkallat. Ett redan därförutan lönande företag
skulle kanhända genom den ifrågavarande förmånen ytterligare underlättas, under
det att ett företag, som ur ekonomisk synpunkt vore mindre gynnsamt, skulle vara i
avsaknad av densamma. För det ur allmän synpunkt viktiga främjandet av vattenkraftens
tillgodogörande torde det därför väsentligen bliva utan betydelse, om ersättningen
till kronan skall utgå med eller utan förhöjning. Det ekonomiska stöd,
som i avseende å detta slag av företag må anses påkallat från statsmakternas sida,
bör enligt de sakkunnigas mening lämpligen givas i andra former. Den nämnda §:en,
39 § i kommittéförslaget, har på denna grund icke erhållit någon motsvarighet i det
överarbetade förslaget.

52 § (ny).

Till en fastighet, som helt eller delvis tages i anspråk till förmån för ett vattenbyggnadsföretag,
kunna förutom ägaren finnas andra rättsägare, och det torde vara
uppenbart, att jämväl de sistnämndas rätt kan beröras av den åtgärd, varom fråga
är. I detta sammanhang bortses från, att fastigheten till följd av inteckning eller
på annan grund kan häfta för fordringar. Yad som här närmast åsyftas är
sådana sakrätter beträffande fastigheten, som i ena eller andra avseendet mera
omedelbart begränsa ägarens rådighet över densamma, såsom nyttjande-, avkomsteller
servitutsrätter. I samband med meddelandena av övriga föreskrifter angående
ersättningens utgående i penningar torde också böra till behandling upptagas
frågan, vilken ställning i ersättningshänseende innehavare av dylik rättighet
bör intaga i förhållande såväl till fastighetens ägare som ock till ersättningsgivaren.

Denna fråga kan — såsom expropriationslagstiftningskommittén framhållit uti
sitt betänkande (s. 136 och f.) — ordnas antingen så, att alla ersättningsanspråk i avseende
å fastigheten anses ingå i ägarens och ersättningen bestämmes i en enda
summa, som sedan genom överenskommelse eller i händelse av tvist genom domstols
i särskild rättegång meddelade beslut fördelas mellan de olika rättsägarna, eller
ock på det sätt, att jämte fastighetsägaren de övriga ersättningsberättigade anses
hava självständiga ersättningsanspråk gent emot ersättningsgivaren och således
redan från början få sina ersättningsbelopp bestämda fristående från varandra. Till
vilketdera alternativet kommittéerna anslutit sig, framgår icke fullt tydligt av för -

slagets stadgande!! uti 9 kap. Da emellertid uti 10 kap. 30 § av kommittéförslaget
intagits en uttrycklig föreskrift därom, att då jord, vattenverk eller annan lägenhet,
som skall lösas eller ersättas med penningar, av ägaren upplåtits åt annan till nyttjande,
till sakägarnas kännedom skall uti beslutet om ersättningen utsättas, om och
i vad man uti löseskillingen eller ersättningen särskilt vederlag för mistning eller
inskränkning av nyttjanderätten blivit inräknat, en bestämmelse, vilken äger sin
motsvarighet uti 44 § dikningslagen, synas kommittéerna härigenom hava givit
uttryck åt den uppfattningen, att, vad angår ersättning för den fasta egendomen,
denna skulle omfatta jämväl den gottgörelse, vara nyttjanderättshavaren kunde i
detta hänseende framställa anspråk. I överensstämmelse med denna ståndpunkt
skall, i händelse av tvist mellan ägare och nyttjanderättsliavare om bättre rätt till
utdömd ersättning, sådan tvist hänvisas till .särskilt utförande (kom. försl. 9 kap.
46 §, dikningslagen 57 §).

Den grundsats, varå i likhet med gällande dikningslag kommittéförslaget således
i denna fråga trode vila, har icke vunnit anslutning i expropriationslagstiftmngskommitténs
förslag till expropriationslag. Nämnda kommitté anser sig nämligen böra
giva ett avgjort företräde åt en sådan lösning av ifrågavarande spörsmål, att de
ersättningsbelopp, som skola utgå till ägaren och innehavare av särskild rättighet
i avseende å fastigheten, böra bestämmas vart för sig. Mot kommitténs .förslag
i denna del har vid den granskning förslaget sedermera undergått från
Kungl. Maj:ts samt lagrådets och riksdagens sida någon anmärkning icke framställts.
Då de skäl, som anförts för den av nämnda kommitté förordade lösningen
av denna fråga, i samma mån måste anses gälla för de likartade förhållanden.
som avses i vattenlagen, hava de sakkunniga ansett sig böra avlägsna den
olikhet, som i denna punkt föreligger mellan de nu berörda båda förslagen.

Med den ändring, kommittéförslaget i denna del sålunda skulle komma att undergå,
uppställer sig den frågan, å vilket belopp den enligt 48 § utgående förhöjningen
skall beräknas. Kommittéförslaget torde i detta hänseende intaga den
ståndpunkten, att förhöjningen skall bestämmas med hänsyn till det värde, fastigheten
i och för sig äger, d. v. s. utan avseende å eventuella upplåtelser av ena
eller andra slaget. Ehuru detta värde -— med den lydelse 52 § i det överarbetade
förslaget erhållit — icke under alla förhållanden kommer att ligga till grund för det
ersättningsbelopp, som skall utdömas till fastighetens ägare, torde något skäl icke
föreligga att i denna fråga avvika från kommittéförslaget. För att emellertid un -

Fonder ing
av ersättningsmedel.

danrodja varje tvivelsmål i denna punkt, tiar i §:en intagits en uttrycklig föreskrift,
att sagda förhöjning skall bestämmas med hänsyn till det värde, fastigheten skulle
äga, därest någon särskild rättighet icke besvärade densamma.

Såsom framgår av stadgandet i 69 § tredje stycket av de sakkunnigas förslagkan
den for innehavaren av en sådan särskild rättighet, varom nu är fråga, bestämda
ersättningen under vissa förutsättningar komma att tagas i anspråk till gäldande av
fordran, varför fastigheten häftar. Om och i vilken utsträckning detta må ske, är bl. a.
beroende av, vilken värdeminskning fastigheten kan anses hava undergått därigenom
att från densamma upplåtits den ifrågavarande rättigheten. För avgörandet av denna
fråga är uppenbarligen erforderligt, att fastigheten värderas med hänsyn såväl därtill,

, att besväret åvilar densamma, som ock till den eventualiteten, att detta icke varit
förhållandet. I allmänhet torde den förra av dessa uppskattningar innefattas i den.
som måste företagas för att fastställa den till ägaren utgående ersättningen i
egentlig mening, liksom den senare uppskattningen kommer att sammanfalla med
den, som blir nödvändig för. förhöjningens bestämmande. Därest de särskilda rättsägarna
i avseende å fastigheten äro flera, kan det emellertid inträffa, att för tilllampmng
av fördelningsregeln i 69 § erfordras uppgift om fastighetens värde med
eller utan allenast en viss av de sålunda förefintliga rättigheterna besvärande densamma,
något, varom upplysning icke kan hämtas från de värderingar, som ägt
rum för att fastställa den till ägaren utgående ersättningen. För att vid den fördelning
av utdömda ersättningsbelopp, som det enligt 69 § åligger Konungens befallmngshavande
att verkställa, tillgång icke må saknas till de för fördelningens
verkställande nödiga upplysningarna, har i §:en intagits en erinran om de åtgärder,
som ankomma på vattendomstolen att för dylikt fall vidtaga.

53 § (ny).

Vid vattenbyggnadsföretag av större omfattning torde det — redan med den
rätt till uppdämning, som enligt gällande lag tillkommer företagaren — understundom
inträffa, att vad angår de särskilda fastigheter, som drabbas av skada
till följd av företaget, en ej obetydlig del av varje fastighets värde härigenom går
förlorat. Den ersättning, som utbetalas för skadan, tillkommer emellertid icke
fastigheten såsom sådan, utan utgör enligt gällande rätt ett rent personligt förvärv
för fastighetens ägare. Häremot vore visserligen icke anledning till någon
anmärkning, därest dessa medel på ett eller annat sätt komme fastigheten till

;S45

godo eller åtminstone erliölle en sådan användning, att med dem skapades ett nytt
produktionsvärde av ungefär motsvarande betydelse som det, vilket gått förlorat.
Någon garanti i detta hänseende föreligger enligt den nuvarande ordningen uppenbarligen
icke, och erfarenheten ger också vid handen, att sålunda uppburna ersättningsmedel
långt ifrån alltid kunna sägas komma till nyttig användning. Härav
kan åter, då den naturliga kapitaltillgång, som förefinnes inom en bygd, på detta
sätt blir förminskad utan att någon motsvarighet träder i det förlorades ställe, utvecklingen
inom bygden komma att på ett kännbart sätt hämmas. Detta är, vad angår
jordbruket, så mycket betänkligare som dess tillbakagång i allmänhet medför
verkningar, vilka icke inskränka sig allenast till det ekonomiska området.

Helt visst måste det anses utgöra en viktig uppgift för lagstiftningen att söka
råda bot på de missförhållanden, som sålunda berörts och vilka under senare tid
jämväl alltmera dragit uppmärksamheten till sig. En mera ingående behandling av
denna vidlyftiga och viktiga fråga och av alla de omständigheter, som därmed äro
förknippade, kan dock icke ifrågakomma i detta sammanhang. Här skall endast
något närmare avhandlas en av de åtgärder, som äro ägnade att medverka till de
anmärkta missförhållandenas avlägsnande. Denna åtgärd har sin grund i den
uppfattningen, att, likasom den mark, varå skadan sker, ingår i själva den fasta egendomen,
så bör också den för skadan utgående ersättningen betraktas såsom tillhörande
fastigheten och, i ändamål av dess bevarande för fastighetens räkning och för
dess kommande ägare, i viss mån undandragas ett oinskränkt förfogande av den,
som fastigheten för tillfället tillhör. Med fastigheten bör således förenas ett visst
grundkapital, och därigenom att detta kapitals avkastning endast får användas för fastighetens
förbättrande tillföres fastigheten så småningom ett ökat produktionsvärde,
vilket åtminstone till någon del täcker den förlust, som förut tillfogats fastigheten.

Denna ståndpunkt intages uti väsentliga punkter i det förslag till revision av
den norska lagen om vattenregleringar, som under år 1915 förelagts stortinget. Enligt
detta förslag kan kommunalstyrelsen med Konungens samtycke bestämma, att
all ersättning för avstående av eller skada på eller olägenhet för fast egendom inom
kommunen skall avsättas till en av kommunen förvaltad och garanterad fond, vars
avkastning årligen fördelas mellan vederbörande fastigheters ägare. Denna avsättning
kan begränsas att avse allenast ersättning, som överstiger ett visst belopp, eller
till vissa procent av ersättningen, liksom vederbörande regeringsdepartement på
därom gjord framställning helt och hållet kan från avsättning undantaga vissa er -

44—161472.

346

sättningsbelopp. Ersättningstagarna kunna dessutom själva påfordra fondering av
ersättningsbelopp, som tillsammans uppgå till minst tjugutusen kronor. I så väl
ena som andra fallet -— vare sig fonderingen bär sin grund i kommunalstyrelsens
beslut eller beror på ersättningstagarens därom framställda begäran — kunna de
avsatta ersättningsbeloppen icke utbetalas till fastigheternas ägare eller skiljas från
fastigheterna utan medgivande av kommunalstyrelsen. Kostnaderna för förvaltningen
skola utgöras av kommunen.

De grundsatser, vard det norska lagförslaget är byggt, hava de sakkunniga ansett
sig böra i huvudsak biträda. Det ligger dock i sakens natur, att med hänsyn
till förhållandenas olikhet ävensom skiljaktigheter uti uppfattningen det närmare
utformandet av dessa grundsatser för vår de! måste gestalta sig väsentligen annorlunda.
Således hava de sakkunniga icke ansett sig böra åt de kommunala myndigheterna
överlämna bestämmanderätten, huruvida fondering av ersättningen skall äga
rum eller ej, utan föredragit att låta denna fråga avgöras av lagens egna föreskrifter.
Vidare har fonderingen begränsats till den del av ersättningen, som skall
utgå såsom förhöjning. Ur principiell synpunkt kan ju detta synas mindre tillfredsställande.
Till stöd härför kan emellertid åberopas, att det skulle framstå
såsom en obillighet, om den, som till följd av skada å sin fastighet tillfogas den
omedelbara ekonomiska förlusten, komme att helt och hållet betagas möjligheten att
tillgodogöra sig den härför utgående ersättningen. Otvivelaktigt vore det ock ur allmän
.synpunkt lämpligast, att denna ersättning snarast möjligt komme till användning
i produktionens tjänst, vilket ändamål i viss mån motverkades genom medlens
fondering. Därest fastighetens ägare frånhändes förfoganderätten över dessa
medel, vore det också att befara, att denne kunde komma att ställa sig mera likgiltig,
då det gällde att i avseende å skadans uppskattning tillvarataga fastighetens intressen.
De sålunda framhållna synpunkterna torde icke sakna berättigande. Desamma
hava också i viss mån beaktats vid avfattandet av det norska lagförslaget i
ämnet, i det att föreskrifterna om fondering icke ansetts böra göras ovillkorliga,
varjämte fonderingen enligt nämnda förslag kan begränsas till vissa procent av ersättningen.
Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för att i detta hänseende
göra en åtskillnad mellan de medel, som utgöra ersättning i egentlig mening,
och det belopp, vilket därutöver skall utgå såsom förhöjning, och låta fonderingen
omfatta allenast sistnämnda del av ersättningssumman. De betänkligheter,
som från de här förut framhållna synpunkterna kunna göras gällande mot ersätt -

347

ningsmedlens fundering, synas, därest fonderingen begränsas på detta sätt, i allt
■väsentligt förlora sin giltighet.

Ehuru det jämväl enligt de sakkunnigas förslag i allmänhet tillkommer vederbörande
kommunala myndighet att omhänderhava förvaltningen av de för en viss
fastighets räkning avsatta medlen, har det dock icke ansetts böra betagas fastigheternas
ägare att under vissa förutsättningar genom bildandet av en självständig
sammanslutning övertaga medlens förvaltning. Därest icke det med medlens avsättning
åsyftade ändamålet skall äventyras, måste emellertid för fastighetsägarnas
befogenhet i detta hänseende uppställas sådana villkor, att nödiga garantier
kunna anses föreligga beträffande förvaltningens handhavande i överensstämmelse
med lagens föreskrifter. Enligt- förslaget tillkommer det Konungens befallningshavande
att härutinnan träffa nödiga anstalter. Med hänsyn till den kontroll,
som från det offentligas sida sålunda är erforderlig, skulle det uppenbarligen icke
vara lämpligt att göra fastighetsägarnas befogenhet att övertaga förvaltningen alldeles
oberoende av de avsatta beloppens storlek. Ur denna synpunkt har därför
uppställts det villkoret, att det sammanlagda beloppet av de avsatta medlen skall
uppgå till minst femtusen kronor, varjämte det såsom en ytterligare förutsättning
ansetts böra upptagas, att antalet av de fastigheter, vilkas ägare skola ingå i den
tillämnade sammanslutningen, äro flera än tio.

I det norska lagförslaget är upptaget ett uttryckligt stadgande, att kostnaden
för medlens förvaltning skall stanna å kommunen. Då det ändamål, som främjas
genom medlens avsättning, också kan sägas vara av kommunal natur bl. a. därutinnan,
att genom nämnda åtgärd motverkas en nedgång uti fastighetsvärdet och
därmed i fastighetsägarnas skatteförmåga, synes nämnda regel också vara fullt
riktig. Att härom intaga någon uttrycklig föreskrift i lagen har dock icke ansetts
påkallat. I detta sammanhang må emellertid framhållas, hurusom nämnda
förvaltning bör kunna anordnas på ett sådant sätt, att några nämnvärda utgifter
för kommunen icke torde behöva ifrågakomma. Såsom en lämplig anordning kan
framhållas, att de för varje fastighets räkning avsatta medlen insättas å sparkasseräkning
i bank, varvid åt motboken mellan banken och den kommunala myndigheten
utan svårighet torde kunna givas en sådan uppställning, att den kan tjänstgöra
såsom redovisning jämväl mellan kommunalnämnden eller drätselkammaren
och vederbörande fastighetsägare. Därest förvaltningen är överlämnad åt en särskild,
för ändamålet bildad förening av fastighetsägare, åligger det uppen -

348

Ersättningens
betalning.

barligen dessa att själva vidkännas såväl den egentliga förvaltningskostnaden som
också utgifterna i anledning av den kontroll, som från det offentligas sida anordnats
å förvaltningen.

54 § (42 §).

De i motsvarande § av kommittéförslaget upptagna stadgandena om penningersättnings
nedsättning hava på åtskilliga punkter undergått jämkning. Några av
de sålunda företagna ändringarna hava föranletts av de uti 52 § upptagna bestämmelserna.
Då nämligen enligt 69 § i detta kap. enligt de sakkunnigas förslag den
ersättning, som bestämts att utgå till innehavaren av särskild, uti 52 § omnämnd rättighet
till en fastighet, under vissa förutsättningar skall tagas i anspråk till täckande
av fordran, varför fastigheten häftar, blir härav en följd, att för alla de fall,
då en dylik åtgärd kan komma i fråga, nedsättning av den för rättighetens innehavare
bestämda ersättningen är oundgänglig. Nedsättning av sistnämnda belopp, vilket
enligt kommittéförslagets värderingsregler ingår i den för ägaren bestämda ersättningen,
kan också vara påkallad därav, att såsom villkor för giltigheten av uppsägning
uppställes den fordran, att jämväl det innehavaren av särskild rättighet tillerkända
ersättningsbeloppet skall vara dessförinnan erlagt. Detta erläggande kan
nämligen icke ske annorledes än genom beloppets nedsättning, beroende bl. a. därpå,
att ersättningstagaren icke bör äga utbekomma detsamma förrän vid sitt frånträdande
av fastigheten.

Från den i första stycket av 42 § enligt kommittéförslaget upptagna regeln,
att lösen för fast egendom alltid bör nedsättas, har någon avvikelse icke ansetts
böra ske. Däremot har i överensstämmelse med de synpunkter, som härförut framhållits,
nedsättningen förklarats böra omfatta jämväl de ersättningsbelopp, som tillerkänts
särskilda rättsägare i avseende å fastigheten. Vidare har uti första stycket av
denna § upptagits ett stadgande att, om endast en del av en fastighet löses, skall förutom
lösen för fastighetsdelen nedsättas ersättning för skada och intrång å den återstående
delen. Denna ändring sammanhänger därmed, att enligt 69 § uti de sakkunnigas
förslag jämväl sådan ersättning bör ingå i det belopp, som skall fördelas mellan
vederbörande rättsägare, en bestämmelse, vars motsvarighet återfinnes uti 57 § av
det vid 1916 års riksdag framlagda förslaget till expropriationslag (Kungl. Maj:ts
prop. nr 95). Såsom ett ytterligare skäl för ändringen kan framhållas, att uti 58 §
av det överarbetade förslaget såsom villkor för giltigheten av uppsägning föreskrivits,
att jämväl ersättning av nu ifrågavarande slag skall gäldas före uppsägningen.

349

Beträffande ersättning för vattenkraft samt för skada å fast egendom intager
kommittéförslaget den ståndpunkten, att nedsättning skall ske, såframt ersättningen
avser vattenkraft eller skada genom uppdämning eller sänkning av vattenståndet och
dess belopp tillika överstiger etthundra kronor, varemot under andra förhållanden
någon nedsättning icke kommer i fråga. De sakkunniga hava — härutinnan i viss
mån avvikande från kommittéförslaget — icke ansett nedsättning höra äga rum i
andra fall än då sådan påkallas av hänsyn till fordringsägares rätt eller av den omständigheten
att uppsägning sikall ske, eller slutligen, beträffande den del av ersättningen,
som utgör förhöjning, därav att sådan förhöjning skall avsättas för att särskilt
förvaltas. Däremot har ett ersättningsbelopp, som enligt de allmänna reglerna
skall nedsättas, icke ansetts höra undantagas därifrån, allenast på den grund, att
detsamma icke överstiger en viss summa, enligt kommittéförslaget etthundra kronor.
Såsom framgår av kommittémotiven har bestämmelsen tillkommit i syfte att
undvika nedsättning av sådana smärre belopp, vilkas fördelning till vederbörande
fordringsägare vore med hänsyn till de med en sådan fördelning förknippade kostnaderna
väsentligen ändamålslös. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
ett ersättningsbelopp av etthundra kronor på det sålunda anförda skälet under varje
förhållande hör undantagas. Å andra sidan kan, därest värdet av den skadade fastigheten
uppenbarligen överstiger beloppet av de fordringar, som häfta vid densamma,
skadan, även om densamma måste skattas väsentligt högre än till ett hundra
kronor, icke anses utöva någon inverkan å fordringsägarnas säkerhet. I anledning
av vad sålunda framhållits har det ansetts lämpligast att åt vattendomstolen överlämna
avgörandet, huruvida i nu berörda fall nedsättning bör ske eller ej. Denna
ståndpunkt står också i överensstämmelse med kommittéförslagets, såvitt angår tillgodoseende
av vissa fordringsägares intressen i ersättningshänseende beträffande
företagaren själv tillhörig egendom (kom. försl. 64 §, det överarbetade försl. 9 §), i
det att bestämmandet av den i nämnda lagrum avhandlade ersättningen är beroende
bl. a. därav, huruvida den förlust, varom är fråga, anses vara av betydelse för vederbörande
fordringsägares säkerhet. För att kunna riktigt bedöma det nu anmärkta
förhållandet liksom för tillämpningen av vissa andra av de nu avhandlade ersättningsreglerna
kräves, att vattendomstolen, som enligt sista stycket av ifrågavarande
§ har att i sitt utslag meddela underrättelse, om eller i vad mån nedsättning skall äga
rum, har tillgång till gravationsbevis rörande den fastighet, varom i varje särskilt

350

fall är fråga. Det har icke ansetts erforderligt, att i lagen intaga någon särskild
föreskrift därom, att skyldigheten att förete sådant åligger sökanden.

Det enligt kommittéförslaget uti tredje stycket andra punkten av 42 § upptagna
stadgandet om vissa föreskrifters meddelande till betryggande av inteckningshavares
rätt har uti de sakkunnigas förslag erhållit plats i 56 §.

58 § (56 §).

VjMkor för j an(jra stycket av denna § har, såsom redan berörts vid 54 §, intagits en företinträde
av

fast egen- skrift, att nedsättningen skall, då allenast en del av en fastighet löses, jämväl omfatta
ersättning för skada och intrång å den återstående delen ävensom för förlust av eller
intrång i särskild rätt till egendomen. Beträffande den tid, inom vilken uppsägning
skall ske, fastställer förslaget en längsta frist av två år, sedan ersättningen slutligen
fastställdes, och detta såväl för den händelse att ersättningen bestämts i penningar
som då den skall utgöras medelst kraftöverföring. Det synes emellertid som i förstnämnda
fall denna tidrymd, men hänsyn till den stora betydelsen för ägaren av den
fastighet, som eventuellt skall avstås, att denna fråga så snart som möjligt avgöres,
vore väl lång. Annorlunda gestaltar sig åter detta förhållande, då ersättningen skall
utgå medelst kraftöverföring. Enligt 33 § i de sakkunnigas förslag (kom. försl. 18
§) åligger det nämligen ersättningsgivaren, då fråga är om ersättning för tillgodogjord
vattenkraft, att låta kraftöverföringen taga sin början i allmänhet redan inom en
månad från tillträdesdagen. Då tiden mellan ersättningsbeloppets fastställande och
tillträdet enligt kommittéförslagets bestämmelser alltid kommer att understiga tre
år, kan den tidrymd, som i detta fall står företagaren till buds, ingalunda betecknas
såsom oskäligt lång. Uppenbarligen ligger det också i båda parternas intresse, att
den anläggning, varigenom ersättningstagaren tillgodogör sig vattenkraften i sin
falldel, bibehålies orubbad, ända till dess att ersättningsgivarens anläggning närmar
sig sin fullbordan. Med hänsyn till vad sålunda framhållits har den ifrågavarande
bestämmelsen uti kommittéförslaget undergått jämkning.

Därest företagaren vill begagna sig av ett av vattendomstolen jämlikt 11 kap.
67 § (kom. försl. 58 §) lämnat medgivande att bringa dess utslag i verkställighet, innan
detsamma ännu vunnit laga kraft, bör uppenbarligen jämväl för detta fall tillämpas
den i §:ens andra stycke upptagna regeln angående ersättnings nedsättande såsom villkor
för uppsägning. Denna nedsättning kan givetvis endast komma att avse den ersättning,
som av vattendomstolen redan utdömts. Då det emellertid icke är uteslutet, att

351

sistnämnda ersättningsbelopp på talan av vederbörande sakägare kan komma att av
högre rätt höjas, synes dennes säkerhet icke vara tillräckligt tillgodosedd allenast
genom det tidigare utdömda beloppets nedsättande. Ej heller kan det helt och hållet
bortses från den eventualiteten, att det vattendomstolens utslag, på grund varav uppsägning
ägt rum, kan bliva av högre rätt upphävt, även om det torde ytterst sällan
inträffa, att vattendomstolen i dylika mera tveksamma fall och särskilt i avseende å
lösen av fast egendom medger undantag från den allmänna regeln, att dess utslag
i ansökningsmål icke må verkställas, innan det vunnit laga kraft. För att emellertid
i båda de nu berörda hänseendena i möjligaste mån skydda vederbörande sakägares
intressen har i tredje stycket av förevarande § föreskrivits, att företagaren
före uppsägningen jämväl skall ställa den i 11 kap. 69 § omförmälda säkerheten.

67 § (ny).

Då ett vattenbyggnadsföretag på gTund av domstolens medgivande jämlikt
11 kap. 67 § kommer till utförande redan innan ersättningens belopp blivit slutligen
fastställt, har, såsom vid 58 § framhållits, ersättningstagaren för utbekommande av
den ökade ersättning, som på grund av högre rätts beslut kan komma att utgå, visserligen
beretts säkerhet uti den pant eller borgen, som därförinnan ställts av företagaren.
Därest det utdömda ersättningsbeloppet må utbetalas direkt till ersättningstagaren,
tillkommer det också otvivelaktigt denne att i vanlig ordning utsöka detsamma.
För det fall däremot, att ersättningsbeloppet jämlikt 54 § i detta kap. skall
nedsättas, torde det vara mera tveksamt, huruvida utan uttrycklig föreskrift en sådan
nedsättning kan i exekutiv ordning framtvingas. Då det måste anses vara av den
största vikt för tillvaratagande av såväl ersättningstagarens som övriga rättsägares,
särskilt inteckningshavares intressen, att dylik möjlighet beredes dessa, har för vinnande
av detta syfte ett uttryckligt stadgande härom influtit i denna §:s första
stycke. Den i samband härmed meddelade föreskriften om skyldighet för ersättningsgivaren
att under viss förutsättning lämna Konungens befallningshavande underrättelse
angående den tidpunkt, då utslag i målet vunnit laga kraft, har tillkommit
i ändamål att sätta Konungens befallningshavande i tillfälle att fullgöra den
anmälningsskyldighet, som enligt 71 § åligger nämnda myndighet.

Såsom framgår av bestämmelserna i detta kap. föreligger icke någon skyldighet
för en företagare att gälda den i förevarande del av förslaget avhandlade

Exekutivt
uttagande
av utdömd
ersättning.

352

ersättningen förrän det utslag, varigenom ersättningen utdömts, vunnit laga kraft.
För det fall, att vattendomstolen jämlikt 11 kap. 67 § förordnat, att dess utslag må
gå i verkställighet, innan detsamma vunnit laga kraft, åligger det emellertid företagaren,
därest han vill begagna sig av den honom sålunda tillerkända rätten, att
därförinnan erlägga det av vattendomstolen utdömda ersättningsbeloppet antingen
genom dess nedsättande hos Konungens befallningshavande eller i vissa fall genom
dess utbetalande direkt till vederbörande sakägare. I kommittéförslaget finnes icke
upptagen någon bestämmelse, huru skall förfaras, därest på klagan av ersättningsgivaren
nämnda belopp kommer att av högre rätt sänkas. Uppenbarligen vore det
emellertid olämpligt, om denna omständighet skulle föranleda därtill, att det sålunda
för högt erlagda beloppet skulle kunna av ersättningsgivaren återfordras. Detta
belopp kan ju, därest nedsättning av detsamma ägt rum, redan hava blivit fördelat
på ett flertal olika rättsägare. Ur praktisk synpunkt möta väl ej fullt så stora betänkligheter
mot att låta betalningen gå åter för det fall, att någon fördelning av
ersättningen icke ägt rum, men det synes dock icke böra ifrågakomma att låta denna
omständighet vara avgörande i denna fråga. Då det, såsom redan förut framhållits,
ankommer på företagaren själv att bestämma, huruvida han vill begagna sig av ett
vattendomstolens förordnande jämlikt 11 kap. 67 § synes ej heller i formellt hänseende
kunna göras någon berättigad invändning mot ett stadgande, varigenom åt ett
dylikt begagnande tillägges den betydelsen, att företagaren avstått från sin rätt att
påkalla sänkning av det tidigare, av vattendomstolen bestämda ersättningsbeloppet.
Ett stadgande av denna innebörd återfinnes jämväl i det förslag till expropriationslag,
som framlagts vid 1916 års riksdag (38 §). Från den avfattning, som sistnämnda
stadgande erhållit, har det dock ansetts lämpligt att avvika såtillvida, att det i
de sakkunnigas förslag icke upptagits något direkt förbud mot att vid senare uppskattning
sänka ersättningens belopp men däremot föreskrivits att, även om vattendomstolens
utslag ändras i denna riktning, en dylik ändring är i betalninghänseende
utan verkan. Denna avvikelse har påkallats särskilt av den svårighet, som måste
anses föreligga för den högre rätten i ett vattenmål att vinna säker kännedom,
huruvida sökanden vid tidpunkten för ersättningsanspråkets prövning i högre rätt
begagnat sig av ett av vattendomstolen jämlikt 11 kap. 67 § meddelat förordnande.

Jämväl i andra fall än som i första stycket berörts kan det inträffa, att egendom
tages i anspråk för ett företag utan att den ersättning, som enligt förslagets bestämmelser
skall tillkomma egendomens ägare, blivit slutligen fastställd. Ett dylikt

1553

förhållande kan komma att föreligga som en följd av föreskrifterna i 2 kap. 24 §
enligt de sakkunnigas förslag. Då den ersättning, som vid en tillämpning av detta
lagrum kan komma att utdömas, uppenbarligen icke bör vara undantagen från de
allmänna reglerna om nedsättning, bör jämväl för detta fall möjlighet beredas vederbörande
rättsägare att framtvinga sådan. För vinnande av detta syfte har stadgandet
i §:ens andra stycke upptagits.

68 § (43 §).

I motsvarande § enligt kommittéförslaget har vidtagits den ändringen, att ned- Nedsätta
• . • • • • medels ju*

satt ersättning skall insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta oberoende sättande i

av, huruvida någon begäran därom framställts eller ej, en föreskrift, som äger sin bank.
motsvarighet uti 56 § av det vid 1916 års riksdag framlagda förslaget till expropriationslag.

69 § (44 och 45 §§).

Bestämmelserna i denna §, som i väsentliga punkter avvika från de ovan an- Utbetalning
märkta stadgandena i kommittéförslaget, äro, med bortseende från den av särskilda
förhållanden påkallade föreskriften i §:ens andra stycke, till sitt huvudsakliga inne-sa^a medel.
håll hämtade från motsvarande stadganden i 57 § av det vid 1916 års riksdag framlagda
förslaget till expropriationslag. I överensstämmelse med sistnämnda förslag
skola nedsatta ersättningsmedel fördelas i den ordning, som är föreskriveD för fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom, endast för det fall, att
egendomen är besvärad av inteckning för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
häfta för ogulden köpeskilling; varjämte, liksom enligt expropriationslagsförslaget,
till sådana fordringsägares förnöjande kan under vissa förhållanden tagas i
anspråk jämväl ersättning, som tillerkänts vissa särskilda rättsägare i avseende å egendomen.
Med avseende å förutsättningarna för en dylik åtgärd är emellertid att beakta,
att i den ägaren tillerkända ersättningen för egendomen jämväl skall inräknas den
enligt 48 § utgående förhöjningen, och detta vare sig den ingår i det belopp, som skall
fördelas, eller skall avsättas för att särskilt förvaltas. För sistnämnda fall bör ej
heller den för rättighetens innehavare bestämda ersättningen kunna tagas i anspråk
till gäldande av hela den del av den ifrågakomna fordringen, som efter fördelning
av den härför tillgängliga, för fastighetens ägare bestämda ersättningen skulle

\b-lBH72

354

utestå ogulden, utan allenast av så stor del, som icke skulle hava utgått, även om
det för fastighetens räkning fonderade beloppet fördelats. I den mån fordringen
täckes av ett för fastighetens räkning avsatt och med densamma oskiljaktigt förenat
belopp, kan fordringsägarens säkerhet icke sägas hava undergått någon försämring.
För upptagande av en bestämmelse med nu angiven innebörd talar också den omständigheten,
att rättighetshavarens ställning i ersättningshänseende eljest skulle bliva
beroende av en denna fråga så ovidkommande omständighet, som om en del av ersättningen
för fastigheten fonderades eller ej. I detta sammanhang må erinras, att fondering
icke kan ifrågakomma, då hela fastigheten löses.

71 § (ny).

Anmälan
om kraftöverföringens
påbörjande.

Denna § motsvarar med några mindre avvikelser föreskrifterna i l\ § dikningslagen.

72 § (ny).

Stadgandet i denna § innefattar endast en närmare anpassning av reglerna i 71
§ första stycket å det fall, att ersättningen för den lösta egendomen skall lämnas medelst
kraftöverföring. Den betydelse, som enligt 71 § tillkommer ersättningens erläggande,
Har vid sistnämnda ersättningsform ansetts böra i överensstämmelse med
föreskriften i 63 § av kommittéförslaget tilläggas det förhållandet, att kraftöverföringen
i föreskriven ordning påbörjats. Då det synts innebära en onödig omgång,
därest anmälan härom skulle ske hos Konungens befallningshavande för att
av denna myndighet i sin ordning översändas till vederbörande domare eller rådstuvurätt,
har emellertid i §:en föreskrivits, att denna anmälan skall göras direkt hos
domaren eller rådstuvurätten.

73 § (65 §).

Fordrings- Då de fordringsägare, vilkas rätt kan påverkas därav, att fast egendom tages

ägares rätt • anspråk fgr ett företag, icke äro att anse såsom parter i det mål, vari ersättnings dZV

VdKdlld #

ny uppskatt- frågan behandlas och avgöres, tarvas uppenbarligen särskilda bestämmelser till tryg ■in

no _

gande av dessa fordringsägares rätt. För ernåendet av detta syfte stå väsentligen

två utvägar till buds: antingen att, såsom skett i det vid 1916 års riksdag framlagda

förslaget till expropriationslag, ålägga den, som företager uppskattningen, att av

eget initiativ tillse, att fordringsägarens rätt tillvaratages, eller ock att åt fordrings -

ägare, som anser sina intressen eftersatta genom något i en ersättningsfråga träffat
avgörande, förbehålla rätt att påyrka ny uppskattning. I kommittéförslaget har,
liksom i dikningslagen, den senare utvägen kommit till användning. Mellan dikningslagens
stadgande i detta ämne, 69 § tredje stycket, och förevarande § i kommittéförslaget
föreligger emellertid åtminstone formellt sett den skillnaden, att enligt
dikningslagen uppställes för fordringsägarens rätt att påkalla ny värdering det
villkoret, att lösens eller ersättningens belopp förut icke blivit av rätten prövat och
fastställt, under det att någon dylik begränsning i nämnda rätt icke återfinnes i
kommittéförslaget. Vid sådant förhållande synes det tveksamt, huruvida ej åt det
ifrågavarande stadgandet i kommittéförslaget kan givas den tolkningen, att fordringsägarens
rätt uti ifrågavarande hänseende vore alldeles oberoende av det förhållandet,
att det av honom framställda anspråket redan förut varit föremål för domstolens
prövning men då ogillats. Det synes emellertid knappast lämpligt eller erforderligt,
att jämväl för ett sådant fall rätt till eftervärdering står fordringsägare
till buds. Med hänsyn härtill har §:ens avfattning undergått jämkning.

Enligt kommittéförslaget tillkommer rätt till talan, som i denna § avses, ej
allenast fordringsägare utan jämväl innehavare av rättighet, varför fastigheten
häftar. Då emellertid innehavare av dylik rättighet, särskilt med upptagandet av
bestämmelserna i 52 §, i allmänhet torde vara att anse såsom sakägare i målet, har
det icke ansetts erforderligt att bereda sådan rättighetshavare någon rätt till talan
enligt denna §.

356

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

Böla spe- Den första frågan och. givetvis ett av huvudspörsmålen, då det gäller att ordna
Uu-för^e- det processuella förfarandet i vattenmål, är, huruvida behandlingen av sådana mål
^‘vattenmål0 kör tillhöra de allmänna domstolarna eller anförtros åt särskilt härför inrättade
inrättas? domstolar. Såsom bekant hava kommittéerna valt den utvägen, att vattenmålens
handläggning i första instans uppdragits åt specialdomstolar, s. k. vattendomstolar,
varemot högsta domstolen bibehålies såsom överinstans för dylika mål. Såsom
skäl för inrättande av vattendomstolar har av kommittéerna huvudsakligen anförts,
att tillräcklig vana och erfarenhet vid behandling av vattenmål i regel icke vore att
påräkna hos härads- och rådstuvurätterna, vad de förstnämnda anginge särskilt då såsom
ordförande däri tjänstgjorde annan än den ordinarie häradshövdingen, att det
sätt, på vilket gällande lagstiftning sökt bereda domstolen tillgång till de för ett
vattenmåls handläggning och avdömande nödiga tekniska insikterna, vore mindre
tillfredsställande, i det att det sakkunniga biträde domstolen ägde tillkalla icke
finge domstolsledamotens självständiga ställning och till följd därav icke heller
samma känsla av personlig ansvarighet som denne för domstolens beslut, samt att de
uppgifter, ej blott av judiciell utan även — och detta kanske ännu mera — av administrativ
art, vilka genom den föreslagna vattenlagen skulle påläggas domstolarna, vore
av den krävande beskaffenhet, att härads- och rådstuvurätterna med sin nuvarande
organisation icke kunde anses vuxna desamma.

I de yttranden, som av tekniskt intresserade myndigheter och korporationer avgivits
över kommittéförslaget, har uttalats stor tillfredsställelse med den av kommittéerna
föreslagna anordningen. Sålunda framhåller teknologföreningen, under anslutning
till kommittéförslaget, hurusom den mängd utredningar av teknisk natur,
som måste verkställas genom vattendomstolens försorg, sjmtes med nödvändighet

357

fordra, att domstolen finge tekniska bisittare, som under domareansvar utförde sitt
synnerligen grannlaga uppdrag. Vattenfallsstyrelsen förklarar, att styrelsen
kraftigt förordade det av kommittéerna föreslagna inrättandet av specialdomstolar
för vattenmålens handläggning, enär härigenom större garantier syntes beredas
för en jämväl ur teknisk synpunkt tillfredsställande behandling av hithörande
mål. I enahanda riktning gå uttalanden av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vattenkraftföreningen. Jämväl rikets hovrätter hava i avgivna utlåtanden funnit
förslaget om inrättande av särskilda vattendomstolar ändamålsenligt.

Å andra sidan hava i vissa j*ttranden över kommittéförslaget framkommit starka
betänkligheter mot dess ståndpunkt i denna fråga. Dessa betänkligheter grunda
sig huvudsakligen å den allmänna reflexionen, att det ofta icke vore till gagn för
en förutsättningslös och allsidig prövning, om åt den speciella sakkunskapen tillmättes
ett mera avgörande inflytande, ett förhållande som ofta ledde till ett undanskjutande
av synpunkter av mera allmän eller rättslig natur. Sålunda framhåller
borgmästaren Carl Lindhagen i en till Stockholms rådstuvurätts yttrande över förslaget
i denna del avgiven reservation, att specialdomstolar icke borde komma i
fråga, då såsom i förevarande fall vitala allmänna intressen eller enskildas gods
och välfärd i avsevärd omfattning kunde stå på spel. I samma riktning uttalar
sig även Konungens befallningshavande i Jämtlands län, vars utlåtande i denna
del innehåller huvudsakligen följande: Mer än något annat i kommittéernas förslag
komme den del därav, som avsåge processen i vattenmål och vattendomstolar,
att verka i den riktningen, att det industriella intresset bleve tillgodosett på
bekostnad av andra intressen av ekonomisk, kulturell och social innebörd. Det
vore visserligen otvivelaktigt, att mera sakkunskap tillfördes domstolen. Men sakkunskapen
vore dock hos en dömande myndighet icke det förnämsta. Mången gång
kunde den speciella syn på ett rättsförhållande, som sakkunskapen gåve, till och
med vara till hinder för ett gott utövande av domstolens funktion att döma. Det
både tidigare visat sig, att inrättandet av specialdomstolar varit ett missgrepp. På
sista tiden hade det emellertid åter ifrågasatts att på flera områden ersätta de allmänna
domstolarna med specialdomstolar. Helt naturligt vore detta synnerligen
välkommet för dem, som vore särskilt intresserade av en viss verksamhetsgren, i
det att deras speciella synpunkter därigenom finge större kraft att göra sig gällande.
Emellertid skulle otvivelaktigt eu större trygghet för tillgodoseende av
jämväl andra synpunkter och intressen än de rena vattenbyggnadsintressena vinnas

358

därigenom, att vattenmålen finge såsom hittills gå till de vanliga domstolarna och
myndigheterna. Härvid borde dock iakttagas, att proceduren förenklades och sakkunniginstitutionen
ordnades på ett mera tillfredsställande sätt.— Rådstuvurätten i
Halmstad anser det betänkligt att vid en tidpunkt, då frågan om rättegångsväsendets
omgestaltning är aktuell, skapa en ny specialdomstol, innan visshet erhållits,
huruvida ej en blivande omorganisation kunde komma att erbjuda garantier för en
vida omsorgsfullare prövning. Tendensen att flytta in de tekniskt sakkunniga i
domstolen kunde enligt rådstuvurättens åsikt ej heller vara till uteslutande fördel.
För parterna vore det nämligen av synnerlig vikt, att de upplysningar, som de
sakkunniga lämnade domstolen, läge tillgängliga för ett kritiskt skärskådande
före målets avgörande. Dessutom förekomme i vattenmål en sådan mängd invecklade
rättsfrågor, att det måste vara i hög grad betänkligt att just i dylika mål
försvaga det juridiska elementet.

Under erkännande av kommittéförslagets företräden framför den nuvarande
ordningen därutinnan, att enligt förslaget kravet på ökad teknisk sakkunskap inom
domstolen blivit på ett verksamt sätt tillgodosett, hava åtskilliga av dem, som yttrat
sig över förslaget i denna del, med styrka ifrågasatt, huruvida ej samma fördelar
kunde vinnas därigenom, att vid handläggningen av vattenmål den allmänna underrätten
förstärktes med en eller flera sakkunniga ledamöter. I denna riktning gå uttalanden
av bland andra Konungens befallningshavande i Västernorrlands och i Västerbottens
län samt av häradshövdingen i Älvdals och Nyeds domsaga K. G. Arrhenius.
Enligt den sistnämndes åsikt bero de rådande missförhållandena huvudsakligen därå,
dels att den nu gällande lagstiftningen på vattenrättens område är i hög grad ofullständig,
dels att en häradsrätts ordförande saknar stöd av medansvariga sakkunniga,
och dels att handläggningen av vattenmål ofta anförtros åt unga tingsbiträden, vilka
sakna den för dessa krävande mål nödiga utbildningen. Denna senare olägenhet skulle
emellertid kunna avhjälpas genom en föreskrift, att förordnanden att handlägga
vattenmål ej skulle få givas åt andra än i domarevärv mera förfarna personer.
Med fog torde det däremot icke kunna sägas, att de ordinarie häradshövdingarna
saknade nödiga insikter eller erfarenhet för att handlägga vattenmål. Arrhenius erinrar
vidare om det i skifteslagstiftningskommitténs förslag förordade inrättandet av
särskilda domstolar för skiftesärenden samt framhåller, hurusom det sålunda ifrågasatta
skiljandet av häradshövdingarna från befattningen med såväl skiftes- som vattenmålen
innebure en allvarlig fara såtillvida, att det komme att medföra en försämring

351)

i möjligheterna för domarekårens praktiska utbildning, vartill framför allt liörde
den just vid handläggningen av dylika mål förvärvade kännedomen om varje orts
säregna förhållanden, samt att detta i sin ordning kunde föranleda en minskning i
det stora anseende och förtroende häradsrätterna hos den rättssökande allmänheten
ägde.

För var och en, som tagit en om också endast ytlig kännedom om ifrågavarande
lagförslag, måste det framstå såsom ovedersägligt, att de uppgifter, som enligt förslaget
föreläggas domstolen i ett vattenmål, ofta torde bliva av den mest maktpåliggande
och invecklade beskaffenhet. För ernående av ett riktigt resultat kräves
hos domstolen ej blott en ingående kännedom om lagens olika bestämmelser och deras
inbördes sammanhang, en kännedom, för vars förvärvande och bibehållande en ofta
återkommande tillämpning är av den största vikt, utan därjämte förmagan att
bedöma ett företags tekniska verkningar och framför allt dess ekonomiska och samhälleliga
betydelse. Till belysning av domstolens uppgift i sistnämnda hänseenden må
här erinras om några av förslagets viktigare stadganden därutinnan. I fråga om
byggande i vatten lämnas i 2 kap. 2 § den allmängiltiga regeln, att byggnaden
skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång
och olägenhet för annan. För avgörande av frågan, huruvida en dylik byggnad får
komma till stånd, fastän skada därigenom tillfogas annans egendom, kräves enligt
stadgandet i 3 § av sagda kapitel en viss jämförelse mellan företagets nyttiga och
skadliga verkningar. Denna jämförelse är dock icke under alla förhållanden utslagsgivande.
Oaktat en vattenbyggnad enligt resultatet av en sådan jämförelse i allmänhet
skulle vara tillåten, måste dock medgivande därtill förvägras, om företaget
i vissa angivna hänseenden skulle medföra en från nationalekonomisk eller social
synpunkt betänklig skada. Å andra sidan kan den särskilda betydelse, som den
ifrågasatta vattenbyggnaden förväntas hava för näringslivet eller för orten eller eljest
från allmän synpunkt, föranleda, att tillstånd till dess utförande må lämnas, ehuru
byggnaden enligt berörda regler icke skulle hava tillåtits. Vid bedömande, om ett
vattenbyggnadsföretag medför skada, skall hänsyn tagas även till det hinder för
eller försvårande av marks torrläggning, som en genom byggnaden förorsakad uppdämning
medför. Till skydd för fisket skola i samband med byggande i vatten vidtagas
nödiga anordningar, varjämte byggnadens ägare är pliktig att till befrämjande

360

av fisket erlägga en årlig avgift, vars storlek inom vissa i 2 kap. 10 § fastslagna
gränser bestämmes med beaktande av särskilda där angivna synpunkter. Enligt
11 § i samma kapitel skall vid byggande i eller vid allmän farled eller i allmän
flottled tillses, att byggnaden inrättas på sådant sätt, att leden fortfarande kan
utan olägenhet av någon betydelse användas för det därmed avsedda ändamålet, och
i 12 § inskärpes, att överhuvud vid byggande i vatten hänsyn skall tagas även till
andra allmänna intressen. Den domstol, vilken det tillkommer att med tillämpning
av sagda stadganden avgöra, om och under vilka villkor ett vattenbyggnadsföretag
må bringas till utförande, har även prövningsrätten i fråga om den i 2 kap.
5 och 6 §§ medgivna rätten för en strömfall sågare att tillgodogöra sig annan tillhörig
vattenkraft likasom beträffande frågan, om det enligt 14 och 15 §§ i samma
kapitel må tillåtas någon att för utnyttjande av vatten taga i anspråk annans mark
för framdragande av ledningar eller dylikt eller att begagna sig av annan tillhörig
byggnad i vatten. På domstolen ankommer det vidare att avgöra, i vilken
utsträckning den i 1 kap. 14 § under vissa förutsättningar stadgade skyldigheten
för en strömfallsägare att tillhandahålla elektrisk kraft åt kringliggande bygd
bör ifrågakomma, därvid hänsyn skall tagas till ej blott bygdens närvarande kraftbehov
utan jämväl i viss män till det framtida behovet. Stadgandena om de från
både allmän och enskild synpunkt betydelsefulla företag, vilka omhandlas i förslagets
7 kap., de s. k. vattenregleringarna, för vilka en vidsträckt tvångsrätt ofta
är av nöden, äro även i detta sammanhang att observera. Tillämpningen av dessa
stadganden, enligt vilka tvångsdelaktighet i avseende å kostnaderna för ett dylikt
företag kan föreskrivas, ställer stora fordringar på den i detta hänseende beslutande
myndigheten. Av bestämmelserna i 9 kap. slutligen äro de, som röra frågan om
ersättning för vattenkraft medelst överföring av kraft, av den stora betydelse både
för de enskilda parterna och för samhället i dess helhet, att det ligger synnerlig
vikt uppå. att en riktig tillämpning av desamma äger rum, och härför erfordras
tydligtvis ej blott juridiska kunskaper utan i lika hög grad tekniska insikter och
förmåga att bedöma ekonomiska förhållanden.

De anförda exemplen torde vara tillräckliga för att åskådliggöra den krävande
beskaffenheten av de uppgifter, vilka skulle åligga den domstol, som närmast
kommer att hava tillämpningen av den nya lagen om hand. Med hänsyn till den
ofta vittgående betydelse för såväl allmänna som enskilda intressen i både nyttig
och skadlig riktning, som ett vattenbyggnads- eller vattenregleringsföretag kan

medföra, måste domstolen kunna riktigt uppskatta och mot varandra väga dessa
intressen. Ett dylikt vägande av intresse mot intresse, ofta ur lämplighetens eller
samhällsnyttans synpunkt, torde få anses i stort sett främmande för de allmänna
underdomstolarna. Lägger man härtill, att vid de avgöranden, som träffas, i många
fall hänsyn måste tagas ej blott till föreliggande förhållanden utan jämväl till den
utveckling, som framtiden kan komma att medföra — bindande för all framtid
som dessa avgöranden merendels äro — kan det icke anses innebära något underskattande
av de allmänna underrätterna, om det fastslås såsom ofrånkomligt, att de
med sin nuvarande sammansättning icke äro lämpade för de nya uppgifterna.

Såsom förut framhållits har i vissa av de över kommittéförslaget avgivna utlåtandena
ifrågasatts, att den anmärkta bristen på tekniska insikter hos dessa domstolar
skulle botas därigenom, att vid handläggningen av vattenmål med domstolen
adjungerades en eller flera tekniskt sakkunniga personer. Även om det icke är
omöjligt att begagna denna utväg — något som dock särskilt beträffande häradsrätterna
torde erbjuda avsevärda organisatoriska svårigheter — framgår av det
föregående, att det i allt fall icke kan anses lämpligt att efter den nya lagens tillkomst
låta vattenmålens behandling tillhöra sagda domstolar. För ett riktigt bedömande
av de olika synpunkter, som göra sig gällande med avseende å de företag,
varom här är fråga, kräves hos den domstol, som har detta bedömande sig anförtrott,
en rik erfarenhet å förevarande område. Endast därigenom blir det möjligt
för domstolen att låta de olika, i vissa avseenden mot varandra stridande intressen,
till vilka hänsyn måste tagas, komma till sin rätt. Ej minst för tillgodoseende av de
viktiga samhällsintressen, varom i mål rörande dylika företag ej sällan är fråga,
är en genom erfarenhet just vid dessa måls behandling vidgad blick av nöden.
Tydligt är emellertid att — även om, såsom man väl må hoppas, den nya lagen
kommer att påskynda tillgodogörandet av vår ännu icke utnyttjade vattenkraft
och därigenom vattenmålens antal ökas -—• det icke kan förväntas, att härads- och
rådstuvurätterna med sina relativt små verksamhetsområden skola få sådana mål
till behandling i den utsträckning, att den önskvärda och nödiga erfarenheten vinnes.
Om däremot vattenmålens handläggning anförtros åt ett fåtal domstolar, som
syssla allenast med dessa mål, kan det med skäl antagas, att ledamöterna i dem
skulle inom kort hava förvärvat en betydande erfarenhet. Härigenom ökas också
utsikterna till större enhetlighet i rättstillämpningen, något som särskilt med hän -

46—16U72.

362

syn till den skälighetsprövning, som enligt förslaget ofta måste ifrågakomma, är
av den största betydelse.

På sätt kommittéerna erinrat äro redan enligt gällande lagstiftning vattenrättsfrågor
i regel icke enbart av juridisk utan till väsentlig del av allmänt ekonomisk,
-administrativ natur. Denna vattenmålens komplicerade beskaffenhet har
också både hos oss och i vissa främmande länder föranlett, att beträffande vissa
av dessa mål behandlingen uppdelats i dels en teknisk förundersökning dels ett
administrativt förfarande och dels slutligen en prövning inför domstol, ihåligt
de sakkunnigas mening måste det betraktas såsom en fördel, att i största möjliga
utsträckning hela behandlingen överlämnas åt en och samma myndighet. Härigenom
undvikes onödig omgång och tidsutdräkt. Genom det närmare samarbete
mellan de olika intressenas målsmän, som föranledes av ledamotskapet i samma
domstol och den gemensamma ansvarigheten för träffade avgöranden, erhålla dessutom
alla synpunkter och möjligen uppkommande tvistefrågor, när de i ett sammanhang
behandlas, en allsidigare belysning, ett förhållande som i sin ordning
innebär borgen för ett riktigare resultat.

Den från vissa håll uttalade misstron mot specialdomstolar och farhågan att
den i dylika domstolar representerade sakkunskapen skulle bliva till hinder för
domstolarnas funktion att döma torde vara föranledd därav, att de specialdomstolar,
vilka förut funnits i vårt land, icke varit så sammansatta, att tillräcklig garanti
funnits mot den speciella sakkunskapens övervägande inflytande inom domstolen.
Om det emellertid tillses, att domstolens sammansättning blir sådan, att i största
möjliga utsträckning alla ifrågakommande intressen bliva i domstolen företrädda
och att intet av dem lämnas tillfälle att i högre grad än andra göra sig gällande,
torde grunden för nämnda farhåga vara undanröjd. Den av kommittéerna föreslagna
sammansättningen av vattendomstolarna synes också i detta avseende vara
tillfredsställande.

Enligt vad förut sagts har i ett av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena
givits uttryck åt fruktan för att vattenmålens borttagande från de allmänna
underrätternas kompetensområde skulle vara ägnat att minska möjligheterna
för domarekårens praktiska utbildning och underrätternas anseende. Denna
fruktan torde dock näppeligen vara befogad. Mångfalden och omväxlingen av de
ärenden av praktisk art, som även efter vattenmålens överlämnande till särskilda
domstolar skulle tillkomma de allmänna underrätterna att handhava, torde utgöra

en tillräcklig borgen för att en dylik menlig påföljd av vattendomstolars inrättande
icke är att befara.

Förslaget om inrättande av specialdomstolar för vattenmål har väl närmast
föranletts av den organisation och det verksamhetssätt, som enligt nu gällande
rättegångsordning är kännetecknande för de allmänna underrätterna. Uppenbart
är, att genom den omdaning av vårt rättegångsväsende, vilken som bekant förberedes,
dessa förhållanden i viss mån kunna komma i ett annat läge. Då emellertid
skälen för en särskild, från den allmänna domstolens i viss mån avvikande
organisation av de domstolar, åt vilka vattenmålens behandling bör anförtros, i
allt väsentligt torde bibehålla sin giltighet jämväl vid införandet av en ny rättegångsordning,
synes det finnas grundad anledning antaga, att inrättandet av vattendomstolar
icke kommer i strid med denna rättegångsordnings huvudgrunder. Om
i allt fall så skulle i viss mån bliva förhållandet, torde en eventuell övergång
till en ny organisationsform vara väsentligt underlättad därigenom, att bisittarna i
vattendomstolen skola, på sätt nedan framhålles, utses allenast för viss tid.
Att emellertid, såsom i några yttranden hemställts, låta frågan om inrättandet
av specialdomstolar för vattenmål anstå och erhålla sin lösning först i samband
med den allmänna rättegångsreformen synes icke vara att tillråda. Tidpunkten,
då denna reform kan träda ut i verkligheten, lär alltjämt vara oviss,
och om man i likhet med de sakkunniga är av den meningen, att inrättandet
av särskilda vattendomstolar är ett oeftergivligt villkor för att med nu
gällande rättegångsordning ernå en tillfredsställande behandling av vattenmålen,
sådana dessa enligt den nya lagen komma att föreligga, skulle ju ett sådant hänsynstagande
till den allmänna rättegångsreformen, som ifrågasatts, innebära ett
undanskjutande på obestämd tid av hela vattenlagstiftningen. Det torde icke behöva
erinras, att denna lagstiftningsfråga, som redan länge nog stått på dagordningen,
är av den genomgripande betydelse, att ett dylikt uppskov näppeligen låter
sig försvara. 1

1 och 2 §§.

Enligt kommittéförslaget skall vattendomstolen bestå av en juridiskt utbildad
ordförande, vattenrättsdomaren, två ledamöter, benämnda vattenrättsingenjörer,
vilka skola innehava sakkunskap, den ene särskilt beträffande byggande i vatten
och därmed likartade frågor och den andre särskilt i frågor om torrläggning av

Vattendom

stolarnas

samman sättning.

364

mark, samt två ledamöter med benämningen vattenrättsnämndemän. De båda sistnämnda,
som böra vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden kunniga män,
skola enligt kommittéförslaget utses en för varje domsaga i enahanda ordning, som
är stadgad om utseende av ledamot i ägodelningsrätt.

I sitt yttrande över förslagets bestämmelser härutinnan har borgmästaren Lindhagen
framhållit, hurusom det vore påfallande, att vid bestämmande av vattendomstolens
sammansättning hänsynen till industriens utvecklingsmöjligheter varit
dominerande, under det behörigt beaktande av social trevnad och de små jordbesittarnas
mänskliga rättigheter gjort sig föga gällande. Den juridiskt bildade
ordföranden utgjorde i detta hänseende ingen garanti. Tvärtom visade erfarenheten,
att den högre juridiska bildningen ofta skattade mera åt de formella synpunkterna
än åt livskraven. Därtill komme, att denna bildnings målsmän tillhörde en samhällsklass,
som merendels hade sina sympatier på de industriella företagareintressenas
sida och ekonomiskt voro djupt engagerade i dessa. Ännu mindre kunde någon
garanti hämtas från de tva vattenrättsingenjörerna, som rent av kunde sägas vara
parter. Detta gällde särskilt vattenbyggnadsingenjören. Det element, som enligt
kommittéernas åsikt skulle utgöra motvikten, de båda vattenrättsnämndemännen,
komme mestadels fullständigt till korta inför de övriga bisittarnas överlägsenhet
i diskussion och målmedvetenhet. Jämväl Konungens befallningshavande i Västerbottens
län är av den uppfattningen, att den tekniska sakkunskapen vore val starkt
representerad i domstolen, och att i de flesta fall det vore tillräckligt med en teknisk
bisittare. För en dylik begränsning talade även svårigheten att, särskilt i Norrland,
erhålla tillräckligt antal för vattenrättsingenjörernas uppgift fullt kompetenta
personer.

Å andra sidan framhålles i några av de inkomna yttrandena, att med den
föreslagna sammansättningen av vattendomstolen den tekniska sakkunskapen icke
vore företrädd tillräckligt allsidigt. I sådana fall, då sakkunskap å det elektrotekniska
området vore av mera väsentlig betydelse, såsom i frågor angående ersättning
medelst kraftöverföring, borde enligt vattenfallsstyrelsens och teknologföreningens
åsikt jämväl en elektroingenjör erhålla plats i domstolen. Även kommerskollegium
förmenar, att vid behandlingen av ärenden, i vilka sakkunskap på
det elektrotekniska området erfordras, en särskild representant för denna sakkunskap
bör hava säte och stämma i vattendomstolen. Slutligen har från fiskeri -

intresserat håll framställts (let önskemålet, att i vattendomstolen jämväl måtte upptagas
en målsman för fiskeriintressen.

Också beträffande domstolens sammansättning i övrigt hava i de avgivna yttrandena
olika meningar kommit till uttryck. Rådstuvurätten i Göteborg anser
det sålunda kunna sättas i fråga, huruvida ej med hänsyn därtill, att den juridiska
sidan av ett vattenmål ofta är ej mindre svårlöst än den tekniska, det juridiska elementet
i domstolen erhållit för litet inflytande. Då härtill komme, att vattenrättsingenjörerna,
särskilt i det fall, då de, på sätt 3 § andra stycket i kommittéförslaget
innehölle, utgjordes av för visst mål tillkallade sakkunniga, icke kunde förväntas
besitta någon erfarenhet i domarevärv, vore det att befara, att rättssäkerheten
härigenom äventyrades. För att avhjälpa det anmärkta missförhållandet kunde enlig!:
rådstuvurättens åsikt olika utvägar anlitas. Antingen kunde domstolen förstärkas
med ytterligare en rättsbildad ledamot eller också borde ökat inflytande på domstolens
avgörande beredas vattenrättsdomaren. I sistnämnda hänseende ifrågasattes,
att vattenrättsdomarens votum borde i likhet med vad som gäller för häradsrätterna
bestämma rättens beslut, såframt ej domstolens samtliga övriga ledamöter förenade
sig om en annan mening. Även i andra utlåtanden hava enahanda synpunkter framförts,
därvid den ena nämndemannens utbytande mot en i domarevärv förfaren man
ansetts vara en lämplig utväg.

Yad angår de anmärkningar, som sålunda framställts mot förslaget, torde det
icke böra ifrågakomma att minska antalet nämndemän i domstolen eller kringskära
den befogenhet, som enligt förslaget tillagts dem. Det sätt, varpå de utses, torde
innebära en garanti, att med dem domstolen kommer att tillföras ökad erfarenhet i
jordbruks- och därmed sammanhängande värderings- och ersättningsfrågor. Med de
vittgående befogenheter, som enligt förslaget kunna medgivas en företagare att begagna
sig av annans egendom, är det ett med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet oeftergivligt
villkor, att vid värderingen medverka personer, som äga kännedom om
ortens förhållanden och äro i dylika frågor praktiskt förfarna. Huruvida ifrågavarande
ledamöter i domstolen komma att besitta den förmåga att allsidigt överblicka
förhållandena, som kräves för tillgodoseendet av mera allmänna intressen,
är däremot en fråga, som uppenbarligen icke låter besvara sig genom något allmängiltigt
omdöme. Den egentliga målsmannen för dessa intressen måste helt visst
sökas i vattenrättsdomaren, även om han vid fullföljandet av denna sin uppgift
bör kunna påräkna ett verksamt stöd hos domstolens lekmannaelement. I detta

366

sammanhang vilja de sakkunniga som sin mening framhålla, att den ansvarskänsla
och opartiskhet, som alltid utmärkt den svenska domarekåren, otvivelaktigt borga
för att, såvitt det är i vattenrättsdomarens förmåga, intet intresse kommer att otillbörligen
tillgodoses på bekostnad av ett annat.

I fråga om den tekniska sakkunskapens företrädande i vattendomstolen synas icke
heller tillräckliga skäl föreligga att frångå kommittéförslaget. Tydligt är, att då
vattendomstolen i första hand kommer att syssla med frågor om byggande i vatten,
den speciella vattenbyggnadstekniken icke kan däri undvaras, men å andra sidan är
det för ett behörigt iakttagande av jordbrukets intressen givetvis av stor vikt, att
även sakkunskapen i avseende å torrläggning av mark och därmed sammanhängande
ämnen är i domstolen företrädd. Yad beträffar yrkandet, att jämväl en representant
för den elektrotekniska sakkunskapen måtte insättas i vattendomstolen, hänvisas
till vad i detta avseende anförts i motiven till 9 kap. 29 §. Mot såväl nyssnämnda
yrkande som förslaget om den speciella fiskeri-sakkunskapens företrädande i vattendomstolen
må för övrigt framhållas, att en utökning av domstolsledamöternas antal
utöver vad kommittéerna föreslagit av rent praktiska skäl icke synes lämplig.

Det torde icke kunna förnekas, att den särskilt av rådstuvuräten i Göteborg framställda
anmärkningen därom, att åt det juridiska elementet i vattendomstolen tillerkänts
väl litet inflytande, är värd beaktande, om också farhågan, att rättssäkerheten
härigenom kan komma att äventyras, synes vara överdriven. I anledning av
anmärkningen har vid de sakkunnigas överläggningar framkastats tanken, att då det
icke vore lämpligt att frångå förslaget om personlig rösträtt för envar av vattendomstolens
ledamöter, en förstärkning av det rättsbildade elementet inom densamma
borde åstadkommas därigenom, att såsom ledamot i domstolen (biträdande vattenrättsdomare)
skulle tjänstgöra en av häradshövdingarna i de inom vattendomstolens
område helt eller delvis belägna domsagorna, därvid — om för visst måls handläggning
hölles syn på stället — företrädesvis häradshövdingen i orten skulle tillkallas.
Genom eu dylik anordning, har det framhållits, skulle faran för att i rent rättsliga
frågor den juridiska sakkunskapen icke finge göra sig gällande praktiskt taget vara
utesluten, enär det vore all anledning antaga, att för den mening, som i dylika frågor
omfattades av båda de rättsbildade ledamöterna, domstolens övriga medlemmar
skulle böja sig eller att i allt fall dessa icke skulle kunna ena sig om en annan
åsikt. Insättandet i vattendomstolen av en person, som innehade och utövade annat
domareämbete, skulle vidare medföra den fördelen, att vattendomstolen icke förlo -

rade sambandet med rättstillämpningen inom andra områden än det vattenrättsliga,
något som, på sätt kommittéerna framhållit, är av icke ringa vikt- Den i många
fall betydelsefulla ortskännedoinen skulle också genom vederbörande domhavandes
biträdande vid vattendomstolens syner i stor utsträckning tillföras domstolen. Och
slutligen skulle man kunna förvänta, att då genom den ifrågasatta anordningen
häradshövdingarna komme att fortfarande syssla med vattenmål, lämpliga vattenrättsdomare
lättare skulle inom deras krets erhållas. Då emellertid det ifrågavarande
förslaget icke lyckats vinna anslutning av samtliga de sakkunniga, har detsamma
fått förfalla.

3 §.

Enligt kommittéernas förslag skola vattenrättsdomarebefattningarna icke göras Vattenrätts.
„ . . domare och

ordinarie, utan deras innehavare allenast pa viss tid förordnas. Kommittéernas stånd- ratt enrätt s punkt

i denna fråga har emellertid som bekant icke varit enhällig. En av kommitté- m9en301C1-ledamöterna har i en till betänkandet fogad reservation hemställt, att de ifrågavarande
befattningarna skulle besättas med ordinarie innehavare. Denna sistnämnda
uppfattning har också i de över kommittéförslaget i denna del avgivna utlåtandena
vunnit stor anslutning, i det att samtliga rikets hovrätter, ett stort antal rådstuvurätter
och häradshövdingar ävensom åtskilliga andra ämbetsmyndigheter såsom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen uttalat sig
i enahanda riktning.

Såsom av den ovannämnde reservanten inom kommittéerna framhållits innebär det
ur principiell synpunkt otvivelaktigt vissa betänkligheter, att en domarebefattning
icke besättes med ordinarie innehavare. Att, såsom i den del yttranden gjorts gällande,
hinder mot en dylik anordning skulle föreligga i grundlagens föreskrift om domares
oavsättlighet torde väl dock knappast äga sin riktighet. Emellertid hava kommittéerna
i förslagets motiv själva antytt, att den av majoriteten förordade anordningen
bör bliva av provisorisk natur och frågans slutgiltiga lösning bero på den erfarenhet,
som vunnits sedan vattendomstolarnas verksamhet fortgått under någon tid. Till
denna ståndpunkt kunna de sakkunniga i viss mån ansluta sig. Visserligen anse de
sakkunniga — i motsats till den åsikt, som kommit till uttryck i kommittémotiven
— att befattningen såsom vattenrättsdomare icke lämpligen bör förenas med utövningen
av annan ämbetsverksamhet. För ett riktigt handhavande av vattenrättsdomarens
ansvarsfulla kall kräves helt visst, såsom också av reservanten framhållits,
att detsamma göres till dess innehavares enda uppgift, så att hans verksamhet

368

och intresse uteslutande inriktas därpå. Att de med ifrågavarande befattning förenade
göromålen, vilka omfatta ej blott syners och andra domstolssammanträdens hållande,
utan därjämte målens förberedande till behandling och avgörande, vattenbokens
förande m. m., skola helt upptaga innehavarens tid, synes de sakkunniga påtagligt,
därest varje vattendomstols område tillmätes tillräckligt stort. Å andra
sidan torde, då det gäller en ännu helt oprövad organisation med nya uppgifter och
nya verksamhetsområden, det endast vara ett uttryck för nödig försiktighet att ej
genom för tidiga beslut förhindra eller försvåra en övergång till mera lämpliga och
efter den erfarenhet, som vunnits, avpassade förhållanden. Enligt de sakkunnigas
åsikt bör således vattenrättsdomarens ämbete tillsvidare icke besättas med ordinarie
innehavare men likväl — om också på extra stat — utgöra en befattning för sig, som
icke i sin utövning må sammanblandas med någon annan tjänst. En sådan sammanblandning
torde ej heller vara att förorda i fråga om avlöningsförmåner. Den, som
förordnas till vattenrättsdomare, bör, med avstående av de avlöningsförmåner han
eventuellt åtnjuter som innehavare av annan tjänstebefattning, tillerkännas ett för
hans uppdrag såsom vattenrättsdomare avpassat, fullt tillräckligt arvode. Härigenom
vinnes bland annat att, om innehavaren av annan ordinarie befattning förordnas
till vattenrättsdomare, något som kommittéerna förutsatt såsom regel, de för
hans ordinarie tjänst anslagna medlen alltjämt finnas tillgängliga och sålunda till
erforderligt belopp kunna disponeras för dess upprätthållande. Att för denna tjänst
erhålla en duglig vikarie torde under dessa förhållanden icke möta större svårigheter,
helst förordnandet såsom sådan kunde bliva av längre varaktighet och icke, såsom
enligt kommittéernas förslag, komme att tid efter annan avbrytas genom vattenrättsdomarens
återinträde i den tidigare tjänstebefattningen.

I yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har det jämväl beträffande vattenrättsingenjörernas
befattningar hemställts, att dessa måtte besättas med ordinarie
innehavare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, hurusom det otvivelaktigt
torde gälla om alla kompetenta vattenbyggnadsingenjörer, att de i allmänhet vore förhindrade
att ingå såsom ledamöter i vattendomstol, såframt de skulle allenast på viss
tid förordnas och med uppdraget förena andra tjänster eller maktpåliggande befattningar
eller privat vattenbyggnadsverksamhet. En dylik förening vore för övrigt olämplig
ur den synpunkten, att de till följd därav icke vid utövande av domarevärvet skulle
vara i den från förutfattade meningar eller personliga omständigheter och intressen
fria ställning, som vore nödvändig. Jämväl rådstuvurätten i Halmstad finner det

3(i9

betänkligt, att vattenrättsingenjörerna i stor utsträckning skulle komma att biträda
enskilda uti sådana angelägenheter, vilka de i andra fall hade att pröva såsom domare.
Det kunde enligt rådstuvurättens åsikt med skäl ifrågasättas, huruvida med
den föreslagna anordningen kravet på domarens opartiska och oberoende ställning
blivit tillbörligt tillgodosett. Rådstuvurätten i Göteborg vänder sig särskilt mot
stadgandet om befogenhet för vattenrättsdomaren att under vissa förhållanden till
ledamot såsom vattenrättsingenjör kalla person, som av Konungen förklarats behörig
att mottaga sådan kallelse. Därest denna befogenhet komme till användning
annat än i något enstaka fall, skulle härigenom domstolens karaktär och kontinuiteten
i dess verksamhet i väsentlig mån rubbas. Även av teknologföreningen betonas
angelägenheten av att vattenrättsingenjörerna erhålla en såvitt möjligt fast ställning,
En av de väsentligaste bristerna i det nuvarande domstolsförfarandet vore nämligen
enligt föreningens åsikt, att varken domare eller tekniska sakkunniga fått tillräckligt
lära känna de flodområden, varom varit fråga.

Ehuru det från principiell synpunkt kunde synas önskvärt, att de tekniskt bildade
domstolsledamöterna erhölle den oberoende ställning, som följer med innehavandet
av en ordinarie befattning, föranleder tydligtvis det förut beträffande vattenrättsdomarebefattningarna
anförda skälet, att ej heller vattenrättsingenjörerna åtminstone
tillsvidare böra erhålla sina tjänster annorledes än på förordnande. Men det
är dessutom att märka, att i avseende på sistnämnda ledamöter i vattendomstolen det
med fog kan göras gällande, att det dem i sagda egenskap åliggande arbetet i allmänhet
icke kan väntas under hela året taga deras tid i anspråk. Vid sådant förhållande
torde det icke heller vara lämpligt att likställa vattenrättsingenjörerna med
vattenrättsdomaren såtillvida, att förbud uppställes för dem att å tid, som ej
upptages av domstolsarbetet, ägna sig åt annan tjänst eller åt privat verksamhet. Ett
dylikt förbud skulle uppenbarligen förutsätta, att arvodena till vattenrättsingenjörerna
måste sättas till avsevärda belopp. Om det blott tillses, att de icke såsom
domstolsledamöter deltaga i behandlingen av mål rörande företag, med vilka de i
annan egenskap tagit befattning, torde någon konflikt med deras verksamhet utom
domstolen icke vara att befara. Eu sådan verksamhet synes för övrigt kunna vara
till ett visst gagn därutinnan, att genom densamma tillfälle beredes dem att följa
med utvecklingen å det tekniska område, som av dem i domstolen företrädes.

Vad särskilt angår anmärkningen mot den av kommittéerna föreslagna anord47—161472.

370

Vattenrätts nfimndemnn -

Ställföreträdare
för
vattenrättsdomnre
nih
vattenrätt»-ingenjörer.

ningen med tillfälliga vattenrättsingenjörer är det givet, att denna anordning innebär
allenast en nödfallsutväg, som dock måhända någon gång måste tillgripas.

4 §.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län — som, efter vad förut sagts,
ställt sig avvisande mot förslaget om särskilda vattendomstolar — har, för den händelse
dylika domstolar likväl bleve inrättade, hemställt om sådan ändring i förevarande
stadgande, att för varje tingslag måtte utses eu vattenrättsnämndeman. Härigenom
komme i domsagor, som bestode av flera tingslag, valen att underlättas.
Skulle i enlighet med kommittéernas förslag endast en nämndeman finnas för varje
domsaga, komme detta att i de delar av landet, särskilt Norrland, där domsagornas
areal vore mycket stor, föranleda tillkallandet av så avlägset bosatta personer, att
en betydlig ökning i kostnaderna uppstode och att den ortskännedom, som vore att
påräkna hos nämndemännen, i allmänhet bleve så gott som ingen.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit stadgandet böra
ändras så, att i de norrländska länen ävensom Värmlands och Kopparbergs län
en vattenrättsnämndeman skall utses för varje tingslag. Beträffande övriga delar
av riket torde däremot kommittéförslaget kunna bibehållas.

Då det synts mindre lämpligt, att vattenrättsnämndemännen väljas för obestämd
tid, i det att härigenom hinder för den mest ändamålsenliga rekrytering skulle kunna
uppstå, har valet förklarats avse allenast sex år i likhet med vad förhållandet är
beträffande nämndemän i häradsrätt. Den övre åldersgränsen för vattenrättsnämndemännen
har med hänsyn till den ansträngande tjänstgöring, som kan ifrågakomma,
ansetts böra sänkas till sextiofem år.

6 § (7 §).

Enligt kommittéförslaget skall för vattenrättsdomaren ävensom för vattenrättsingenjör,
som av Konungen förordnats, utses ersättare. Även dessa ersättare skola
av Konungen förordnas på viss tid. Motivet till denna anordning har varit farhågan
att eljest, såsom nu ofta är fallet beträffande domarebefattningarna på landet,
de viktiga ämbetsåligganden, som tillkomma vattendomstolens ordförande och tekniska
ledamöter, skulle vid ledighet eller inträffat förfall komma att skötas av tillfälliga
vikarier, vilka saknade erforderlig erfarenhet.

371

Mot vad kommittéerna sålunda föreslagit hava, vad vattenrättsdomaren angår,
betänkligheter ur praktisk synpunkt framställts. Därest, såsom av kommittéerna
helt visst avsetts, jämväl till ersättare för vattenrättsdomaren i regel förordnades
någon ordinarie häradshövding, skulle, har det framhållits, det helt säkert möta
stora svårigheter att finna någon, som vore villig att mottaga ett dylikt förordnande.
För en ordinarie häradshövding, kanske bosatt på annan ort än den, där vattendomstolens
kansli vore beläget, torde det nämligen vara omöjligt, om han ville rätt
sköta sin egen tjänst, att för en längre tid binda sig vid ett uppdrag, som när som
helst kunde tvinga honom till längre eller kortare tids tjänstgöring å annan plats.
Vattenrättsdomarens ledighet eller resa i tjänsteärenden kunde ju lätt inträffa på
en tid, då ersättaren vore överhopad av arbete i sin egen ordinarie befattning.

Det synes också de sakkunniga som om det med nu ifrågavarande stadgande
åsyftade ändamålet bättre vinnes därigenom, att åt Konungen överlämnas att för
varje särskilt fall pröva, åt vilken det lämpligen bör anförtros att träda i vattenrättsdomarens
ställe. Även med en sådan anordning torde det vara uppenbart, att
till förordnandet endast komma i fråga personer, som innehava tillräcklig erfarenhet
och skicklighet, men möjlighet beredes därjämte till större anpassning efter förhållandena,
sådana de vid varje tillfälle föreligga. I överensstämmelse med dessa
synpunkter har förevarande § avfattats. Att för det fall, då vattenrättsdomaren
är stadd på tjänsteresa, särskild vikarie för viss del av ämbetsgöromålen skulle förordnas,
torde icke vara erforderligt eller lämpligt. Vid domarens bortovaro på grund
av tjänstegöromål å annan ort bör visserligen å tjänsterummet finnas någon, som
kan tillhandagå allmänheten; men detta allmänhetens intresse hava de sakkunniga,
såsom framgår av 16 §, sökt tillgodose på annat sätt.

Vad som nu anförts i fråga om förordnande av vikarie för vattenrättsdomaren
torde äga sin tillämplighet jämväl beträffande vattenrättsingenjörerna.

7 §.

Av den i 14 § av kommittéförslaget intagna allmänna hänvisningen till de i Domareed.
fråga om häradsrätt gällande föreskrifter framgår väl, att den, som ej avlagt domareed,
icke må tjänstgöra såsom ledamot i vattendomstolen. Då däremot hänvisningen
icke med tydlighet utmärker, varest ledamot, som ej förut avlagt sådan ed, skall
avlägga densamma, har bestämmelse härom ansetts böra i lagförslaget intagas, vil -

372

Vattenrätts sekreterare.

Vattendom stolarnas antal.

ken bestämmelse till undvikande av rubbning i §-följden synts lämpligen kunna
införas såsom första stycke i förevarande §.

8 §.

Då, på sätt förut framhållits, enligt de sakkunnigas mening den, som förordnas
till vattenrättsdomare, bör helt ägna sig åt denna syssla, kunde det måhända ifrågasättas,
om ej den av kommittéerna föreslagna vattenrättssekreterarebefattningen vid
sådant förhållande kan undvaras. Med hänsyn till de mångahanda göromål, som
torde ifrågakomma å domstolens kansli, synes det emellertid nödvändigt, att vattenrättsdomaren
till sin hjälp har ett juridiskt bildat biträde, åt vilket under vattenrättsdomarens
överinseende förande av protokoll och diarier samt i övrigt expeditionsgöromål
överlämnas. Den av kommittéerna framhållna synpunkten, att man bör på lämpligt
sätt sörja för en tillfredsställande rekrytering av vattenrättsdomarekåren, talar
också för bibehållande av vattenrättssekreteraren. Givet är emellertid att, om sistnämnda
synpunkt skall komma till sin rätt, avlöningsförhållandena för sekreteraren
måste avpassas så, att utsikt finnes att till denna befattning erhålla sådan person,
vilkens juridiska utbildning är tillfredsställande. Något behov av särskild ersättare
för vattenrättssekreteraren torde icke föreligga.

9 §.

Av motiven till förevarande § framgår, att kommittéerna tänkt sig fem vattendomstolar
för hela riket. Då den för närvarande vidtagna begränsningen av förslaget
föranleder därtill, att allenast vissa av de mål, vilka enligt kommittéförslaget hänföras
till vattenmål, skulle av vattendomstol behandlas, förefaller det de sakkunniga
som om tillsvidare vattendomstolarnas antal lämpligen kunde bestämmas till
tre, vilket antal dock måhända snart nog kan komma att visa sig otillräckligt.
Det synes härvid kunna ifrågasättas, att — med begagnande av de utav kommittéerna
i motiven upptagna benämningarna — Yästerbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar böra sammanslås till en domstol, österbygdens och Mellanbygdens
likaledes förenas till en samt den tredje domstolen tilldelas det område, som
hänförts till Norrbygdens vattendomstol. Som det emellertid icke torde vara möjligt
att på förhand bilda sig en något så när exakt föreställning om fördelningen mellan
olika delar av landet av den arbetsbörda, som skulle komma att åligga vattendomsto -

373

lama, bär det tydligtvis, såsom av kommittéerna föreslagits, överlämnas åt avgörande
i administrativ ordning, huru gränserna mellan de olika domstolarnas områden
böra med tillämpning av den i lagen fastslagna grund uppdragas.

10 §.

Kommittéförslaget innehåller i första stycket av förevarande §, att beträffande
vattendomstolarnas inbördes behörighet och prövningen av fråga därom föreskrifterna
i 10 kap. rättegångsbalken skola äga tillämpning. Stockholms rådstuvurätt
har i sitt utlåtande över förslaget framhållit, att ett förtydligande av detta stadgande
vore av behovet påkallat, desto hellre som ingen av bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken
uttryckligen avhandlade mål av ifrågavarande slag samt speciell juridisk
insikt icke kunde påräknas vare sig hos den allmänhet, för vilken lagen företrädesvis
vore avsedd, eller hos vattendomstolens bisittare.

I likhet med rådstuvurätten kunna icke heller de sakkunniga undgå att finna,
att i vissa fall, då det gäller att avgöra, huruvida den ena eller andra vattendomstolen
är behörig, den gjorda hänvisningen till rättegångsbalkens föreskrifter icke
medför önskvärd tydlighet. Utan tvivel hava kommittéerna tänkt sig, att i alla
vattenmål behörighetsfrågan skulle kunna lösas med stöd av stadgandena om laga
domstol i mål angående fast egendom (forum rei sitae) eller i brottmål (forum delicti).
I allmänhet torde också dessa stadganden bliva direkt tillämpliga. Men bland de
mål, vilka enligt bestämmelserna i 17 § (motsvarande kommittéförslagets 15 §)
skola av vattendomstol upptagas, finnas flera av den beskaffenhet, att tvekan
kan råda, om verkligen något av sagda stadganden kan tillämpas därå. Sålunda
torde det, för att taga ett exempel, åtminstone för den icke rättsbildade
framstå såsom en egendomlighet, att mål om skyldighet för en strömfallsägare
att betala den på hans strömfall belöpande andel i kostnaden för ett
vattenregleringsföretag eller om »beloppet av de utgifter, vilka skola räknas till
vattenregleringens anläggningskostnad», skall betraktas såsom tvist angående fast
egendom, något som dock icke utesluter, att alla torde vara ense om det lämpliga
däri, att dessa frågor avgöras av den vattendomstol, inom vars område strömfallet eller
rättare det vattendrag, varom det är fråga, är beläget.

Avfattningen av 14 och 19 §§ i rättegångsbalkens 10 kap. eller de bestämmelser,
som handla om forum i mål angående fast egendom, är som bekant sådan, att
olika meningar alltsomoftast uppstått hos domstolarna, huruvida dessa bestämmelser

Vattendomstolai
nas
inbördes
behörighet.

374

vore för visst fall tillämpliga eller icke. Tolkningen av sagda lagbud erbjuder även
i annat hänseende, särskilt beträffande mål tillhörande vattenlagstiftningens område,
viss svårighet. I mål angående ändring eller borttagande av en vattenbyggnad
på grund därav, att genom densamma åstadkommes för jord eller annan egendom
menlig uppdämning, eller om ersättning för uppdämningsskada har sålunda tvekan
försports, om det vore den plats, där skadan inträffade, eller den, där byggnaden vore
belägen, som bestämde forum. Numera torde dock rättstillämpningen hava stadgat
sig därutinnan, att i dessa fall den domstol är behörig, inom vars område den byggnad
är belägen, som åstadkommer dämningen.

Givet är, att det framställer sig vissa betänkligheter mot att i en speciallag
sådan som den ifrågavarande meddela särskilda bestämmelser om forum, vilka eventuellt
kunna komma i strid med de allmänna reglerna i detta avseende, och att fördenskull
skäl tala för att nöja sig med en generell hänvisning till sagda regler. Å
andra sidan är det emellertid av icke ringa vikt att, då lagstiftningen på ett speciellt
område revideras och därvid, såsom i förevarande fall är förhållandet, särskilt
frågan om rättegången göres till föremål för en ingående behandling, all oklarhet
varder undanröjd rörande spörsmålet om vilken domstol tillämpningen av den nya
lagen i särskilda fall tillkommer. De sakkunniga hava därför — ehuru medvetna om
svårigheten att finna sådana föreskrifter, som utan att strida mot rättegångsbalkens
bestämmelser medföra nödig tydlighet — ansett sig icke böra underlåta att försöka
lösa frågan, såvitt angår de till vattendomstolarnas upptagande hörande målen.

Vid den omarbetning av 10 §, som alltså vidtagits, har för frågan, vilken vattendomstol
är att anse såsom laga forum, ansetts böra vara bestämmande belägenheten
av den plats, där företag eller åtgärd, som avses i vattenlagen, verkställts eller skall
verkställas. Det är således det ställe, där en vattenbyggnad uppföres, åtgärderna
för genomförande av en vattenreglering vidtagas, hushållning med vatten utövas
o. d., som är avgörande. Däremot har icke — lika litet som enligt allmänna lagens
motsvarande bestämmelser — belägenheten av den plats, där verkningarna av företaget
eller åtgärden framträda, någon betydelse för forumfrågan. Med den i 9 §
upptagna föreskriften, att gränserna för de olika vattendomstolarnas områden skola
följa vattendelare mellan olika vattensystem, torde det visserligen kunna antagas
såsom regel, att verkningarna av ett företag eller en åtgärd enligt vattenlagen icke
sträcka sig utanför det domstolsområde, inom vilket själva företaget eller åtgärden
verkställes. Undantagsvis kan dock så tänkas inträffa. Den vattendomstol, som

375

enligt vad nu sagts är behörig att upptaga mål, vilka direkt angå ett företag eller
en åtgärd enligt förevarande lag, bör även hava att behandla frågor, som äga samband
med eller utgöra en följd av företaget eller åtgärden. Såsom dylika följdfrågor
torde det icke vara oegentligt att betrakta exempelvis mål enligt punkt 8 i 17
§ (ansökan att komma i åtnjutande av kraft, som strömfallsägare förpliktats att tillhandahålla
kringliggande bygd) eller frågor, som angå överföring av kraft i ersättning
för vattenkraft, som för ägaren till följd av företaget eller åtgärden gått förlorad
(punkterna 20—23 i 17 §). Någon särskild föreskrift, motsvarande rättegångsbalkens
stadganden om laga domstol i brottmål, har icke upptagits, beroende därpå
att de brottmål, vilka enligt 17 § räknas till vattenmål, äro av den beskaffenhet, att
samma vattendomstol blir behörig, vare sig man tillämpar den nya bestämmelsen
i 10 § första stycket eller tager hänsyn till stadgandet om forum delicti.

För det helt visst sällsynta fall, då ett företag eller en åtgärd enligt vattenlagen
verkställes inom mer än en vattendomstols område, innehåller §:ens andra
stycke bestämmelse, byggd på motsvarande stadgande i kommittéförslaget. I tredje
stycket bär intagits en uttrycklig hänvisning till 29 och 30 §§ i rättegångsbalkens 10
kap., vilken hänvisning blivit nödvändig till följd av första styckets omarbetning,
varjämte en mindre jämkning i ordalagen vidtagits i syfte att utmärka, att i sådant
fall, som omförmäles i andra stycket, högsta domstolen ej må utan därom i laga ordning
framställt yrkande ingå i prövning av behörighetsfrågan, evad nedre justitierevisionen
meddelat beslut däri eller icke.

16 § (ny).

Såsom förut sagts hava de sakkunniga ansett sig icke böra biträda kommittéernas
förslag om särskild ersättare för vattenrättsdomaren, vilken ersättare skulle
vara skyldig bl. a. att, då vattenrättsdomaren vpre stadd på tjänsteresa, fullgöra
de åligganden, som ankomme på vattenrättsdomarens avgörande å tjänsterummet.
Tydligt är emellertid att, då syner och andra vattendomstolens sammanträden kunna
för flera dagar eller kanske veckor i sträck tvinga vattenrättsdomaren att uppehålla
sig å andra orter än den, där domstolens kansli är beläget, man måste sörja
för att det beredes vederbörande rättssökande tillfälle att även i vattenrättsdomarens
frånvaro ingiva ansökningar och andra handlingar, synnerligast som det eljest
bleve omöjligt att iakttaga de tider, som för vissa handlingars avlämnande blivit
bestämda. En föreskrift, att i vattenrättsdomarens frånvaro dennes åligganden å

Förordnande
fÖi
person att i
vattenrätts
domarens
frånvaro
mottaga
handlingat.

376

Vattenmål.

tjänsterummet skulle fullgöras av sekreteraren, torde icke vara lämplig, enär det åtminstone
i regel lär bliva nödigt, att vattenrättsdomaren vid domstolssammanträdena
åtföljes av sekreteraren. Frågan synes däremot lämpligen kunna ordnas
på samma sätt som enligt stadgande i 26 kap. 1. § rättegångsbalken sörjts för
att vad mot häradsrätts utslag må kunna erläggas även då häradshövdingen ej
träffas i sin bostad. Efter förebild av sagda stadgande har i förevarande § föreskrivits,
att vattenrättsdomaren skall för tid, då han till följd av sammanträde med
vattendomstolen ej kan träffas å sitt tjänsterum, skriftligen förordna någon, till
vilken handlingar, som skola ingivas till vattenrättsdomaren, må kunna avlämnas.
Då det i vissa fall kan vara av behovet påkallat, att i anledning av ingiven handling
åtgärd omedelbart vidtages, t. ex. att resolution tecknas å inlaga i stämningsmål,
lämnas det i §:en vattenrättsdomaren öppet att jämväl uppdraga åt den förordnade
att i den utsträckning vattenrättsdomaren. finner lämpligt meddela beslut i vattenrättsdomarens
ställe. Dylikt uppdrag skall intagas i det skriftliga förordnandet. I
sådana fall, där den, som å vattenrättsdomarens vägnar mottager en handling, icke
äger meddela beslut, skall, om ärendet är brådskande, enligt stadgande i §:ens andra
stycke handlingen ofördröjligen tillsändas vattenrättsdomaren, där så lämpligen
kan ske.

Därest förordnande, som ovan sagts, innefattar även uppdrag att meddela beslut,
är det tydligt, att fordran på vissa kvalifikationer hos den förordnade måste uppställas.
Föreskrift härom synes dock icke behöva intagas i själva lagen, utan torde
bestämmelse i sådant avseende kunna meddelas i särskild instruktion eller eljest
i administrativ ordning.

17 § (15 §).

För de mål och ärenden, som skola tillhöra vattendomstolarnas kompetensområde,
har av kommittéerna använts beteckningen vattenmål. Såsom av kommittéförslagets
15 § framgår har avgränsningen mellan vattenmål och mål av annan
beskaffenhet icke skett efter uteslutande formella synpunkter, utan i vissa fall
gjorts beroende av lämplighetshänsyn. För avgörande, om ett mål eller ärende bör
räknas till vattenmål, har i första hand varit bestämmande, huruvida för dess riktiga
bedömande särskild insikt och erfarenhet i vattentekniska och vattenrättsliga
förhållanden erfordras, eller om den fråga målet angår nära ansluter sig till ett förut
av vattendomstolen meddelat beslut. Men å andra sidan har i viss mån hänsyn

377

också tagits till parternas bekvämlighet och till den ökning i kostnader, som ett
mals överförande till behandling av vattendomstol i regel icke kan undgå att medföra.

Mot de grunder, varå förslaget i denna del är byggt, hava de sakkunniga icke
något att erinra. De ändringar, som i förevarande § vidtagits, äro också huvudsakligen
av redaktionell natur eller föranledda antingen av lagförslagets begränsning
till att omfatta allenast en del av vattenrätten eller också av dess komplettering
på vissa punkter med nya stadganden. På grund av förslagets nyssnämnda
begränsning hava först och främst de av kommittéerna upptagna grupperna »besvärsmål»
och »underställningsmål» bortfallit. Bland ansökningsmålen hava av samma
skäl icke medtagits de i 2 och 5 punkterna av kommittéförslaget omnämnda målen.
Vad stämningsmålen angår, har den omständigheten, att genom förslaget i dess
omarbetade skick de nu gällande föreskrifterna om handläggning av torrläggningsfrågor
ävensom ärenden angående inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän
farled eller allmän flottled lämnas orubbade, gjort en omarbetning av punkt
8 i kommittéförslaget erforderlig. Om för genomförande av ett torrläggningsföretag
tarvas utrivning eller ändring av ett i laga ordning tillkommet vattenverk, skall
enligt dikningslagens bestämmelser frågan härom, såframt ej alla sakägare äro ense,
företagas till prövning vid syn i den ordning samma lag stadgar, varefter i händelse
av missnöje med synemännens utlåtande frågan skall instämmas till vederbörande
häradsrätt. Häri göres genom förslaget, sådant det nu föreligger, ej någon ändring.
Ej heller göres ändring i de om allmän farled och allmän flottled gällande stadgandena
att, om för dylik led någon anläggning eller åtgärd är av nöden, som kan på
annans rätt inverka, det ankommer på Konungens befallningshavande att lämna tillstånd
till anläggningen eller åtgärden, utom då expropriation ifrågakommer, i vilket
fall avgörandet tillhör Kungl. Maj:t. Under vattendomstols prövning bör överhuvud
— frånsett de fall, då jämlikt stadgandet i 21 § (19 §i kommittéförslaget)
ett vid allmän domstol anhängigt mål särskilt överflyttas till vattendomstolen — frågan
om ändring eller borttagande av en vattenbyggnad höra endast, om till grund
för yrkandet åberopas något stadgande i vattenlagen eller, såvitt fråga är om äldre
byggnad, den lagstiftning, som förut gällt på det område, vilket genom den nya
lagen regleras. På sätt kommittéerna framhållit torde det dock icke vara lämpligt
att ens då i varje fall göra frågan till vattenmål. Härvid ställer sig emellertid
förhållandet olika, allt eftersom talan grundas därpå, att byggnaden olagligen till -

48—161472.

378

kommit eller icke är av laga beskaffenhet, eller den innefattar yrkande jämlikt 2
kap. 24 § i förevarande förslag om ändring av en byggnad, vilken uppförts i enlighet
med därtill i laga ordning lämnat medgivande. I sistnämnda fall, då det således
är fråga om rättelse i vattendomstolens eget beslut, synes icke under några
förhållanden prövningen böra överlämnas åt allmän domstol. År det däremot fråga
om en byggnad i vatten, som förmenas hava olagligen tillkommit eller icke vara
av laga beskaffenhet, torde det vara ändamålsenligt att, såsom kommittéerna föreslagit,
behandlingen av yrkande om ändrande eller borttagande av byggnaden på
grund av dess olaglighet skall tillhöra vattendomstolen endast såvitt angår byggnad
för tillgodogörande av vatten, för fiske eller fiskens framkomst eller för järnvägsbro
eller allmän vägbro. Härtill torde dock böra läggas byggnad för vattenreglering,
varigenom punkt 16 i kommittéförslaget kan helt och hållet utgå. Den i
förevarande avseende av kommittéerna ytterligare gjorda begränsningen till byggnader
av angivet slag i rinnande vatten, utom beträffande broar, synes emellertid
icke böra bibehållas, enär regleringsarbeten i en sjö även annorstädes än vid utloppet
likasom avledande av vatten ur sjö för bevattningsändamål e. d. kunna medföra
verkningar, för vilkas bedömande den i vattendomstolen särskilt representerade
kunskapen och erfarenheten äro av stor betydelse. I överensstämmelse med
det nu sagda har dels åt punkt 8 i kommittéförslaget givits en ändrad avfattning
(punkt 10 i föreliggande förslag) och dels såsom en ny punkt (13) intagits en bestämmelse,
varigenom fråga om tillämpning av 2 käp. 24 § alltid göres till vattenmål.
I avseende på sistnämnda punkt är att märka, att yrkande om ersättning enligt
nyssberörda lagrum i dess omarbetade skick icke är att räkna till stämningsmålen,
utan betraktas såsom en fortsättning på det ansökningsmål, vari medgivande
till byggnaden lämnats, och därför anhängiggöres allenast genom anmälan i den
ordning 68 § här nedan angiver.

Beträffande övriga i förevarande § vidtagna ändringar torde särskild motivering
icke erfordras, då desamma endast utgöra en följd av ändringar i andra delar
av förslaget. Det skall här allenast framhållas, att med den avfattning 2 kap. 1 §
erhållit i det överarbetade förslaget bestämmelserna i nu förevarande § om byggnad
i vatten bliva utan vidare erinran tillämpliga även beträffande sådan anläggning
eller sådant arbete i vatten, som utan att vara direkt hänförligt till vattenbyggnad
medför förändring av vattnets djup eller läge.

379

19 § (17 §).

Med stadgandet i andra stycket av 17 § i kommittéförslaget avses uppenbarligen
det fall, då mot samma person anställes åtal för skilda gärningar dels vid
vattendomstol och dels vid annan domstol. Till förekommande av den misstolkningen,
att stadgandet skulle gälla för den händelse, att samma brottsliga handling
göres till föremål för åtal både enligt vattenlagen och enligt allmänna strafflagen,
har avfattningen av det ifrågavarande stadgandet undergått en mindre jämkning.

20 § (18 §).

Det skulle icke stå i god överensstämmelse med grunderna för bestämmelsen i
första stycket av nästföregående §, därest vattendomstolen ägde med stöd av förevarande
§:s stadgande upptaga talan om ansvar för gärning, varå straffbestämmelserna
i vattenlagen icke äro tillämpliga. Med anledning härav har till §:ens
första stycke fogats ett uttryckligt förbud däremot.

21 § (19 §).

Såsom framgår av 83 § (motsvarande 71 § i kommittéförslaget) skall,
då den, mot vilken vid vattendomstol föres talan i stämningsmål, till bemötande
därav hos domstolen gör ansökan av viss beskaffenhet, målet i dess
helhet handläggas i den för ansökningsmål stadgade ordning. I andra stycket
av nu ifrågavarande § gives en motsvarande bestämmelse för det fall, att
den stämningstalan, varom är fråga, icke enligt reglerna i 17 § är att räkna till
vattenmål och följaktligen anhängiggjorts vid allmän domstol. Då emellertid den
hos vattendomstolen gjorda ansökningen kan såsom icke tillhörande vattendomstolens
upptagande avvisas eller till följd av sökandens uraktlåtenhet att ställa sig
givet föreläggande till efterrättelse förklaras förfallen eller ock av sökanden återkallas,
torde det vara nödvändigt att till undvikande av eventuell rättsförlust för
käranden i det vid den allmänna underrätten anhängiggjorda målet till sagda bestämmelse
foga ett stadgande därom, att i nyssnämnda fall målet skall på anmälan
ånyo upptagas av den allmänna domstolen och av denna med slut avhjälpas. Ett
stadgande av detta innehåll har tillagts 21 §:ens andra stycke.

22 § (20 §).

I vilka fall högre rätt må ingå i prövning av vattendomstolarnas inbördes behörighet,
avgöres genom bestämmelserna i rätegångsbalkens 10 kap. 29 och 30 §§,

Åtal dels
vid vattendomstol
dels
vid annan
domstol.

Utvidgniny
av vattendomstolens

kompetens
beträffande
vissa mål. ■

Överflyttning
av mål
från allmän
domstol till
vattendomstol.

Kompetens konflikt.

380

Kostnads ersättning.

till vilka bestämmelser 10 § här ovan meddelar hänvisning. Med stadgandet i förevarande
§ avses däremot kompetenskonflikt mellan vattendomstol, å ena sidan, samt
allmän domstol eller annan myndighet, å den andra. Ehuru detta torde framgå
redan av stadgandets placering i avdelningen »Om vad till vattenmål är att hänföra»,
har en omredigering till tydligt utmärkande härav vidtagits. Bland de fall, då det
åligger högre rätt att jämväl utan därom framställt yrkande ingå i bedömande
av behörighetsfrågan, har i anledning av det till 20 § (18 § i kommittéförslaget)
gjorda tillägget upptagits även den omständigheten, att vattendomstolen dömt i
ansvarsfråga, som det ej tillkommer vattendomstol att taga befattning med.

24 § (ny).

Enligt de bestämmelser, som upptagas under avd. III och IV i kommittéförslaget,
kan i såväl ansöknings- som stämningsmål genom parts underlåtenhet att
ställa sig givna förelägganden till efterrättelse partens talan komma att förfalla
och detta på en tidpunkt, då målet ännu icke varit föremål för vattendomstolens
handläggning. Uppenbart är också, att parten redan på ett sådant förberedande
stadium kan finna med sin fördel förenligt att återkalla den väckta talan. Under
båda dessa förutsättningar kan det emellertid inträffa, att motparten redan fått vidkännas
kostnader för bevakandet av sin rätt. I kommittéförslaget meddelas icke
föreskrift, huru dylika kostnadsansprålc skola göras gällande och komma under bedömande.
Otvivelaktigt utgör kostnadsanspråket formellt sett en del av vattenmålet;
och det borde ur denna synpunkt tillkomma vattendomstolen att träffa avgörande
rörande detsamma. Både med hänsyn till de kostnader, som äro förenade med
ett vattendomstolens sammanträde, och därtill, att vattendomstolens tid i allmänhet
ej bör tagas i anspråk för frågor, vilkas bedömande ej kräver vattenteknisk
sakkunskap hos domstolens ledamöter, är det emellertid tydligtvis mindre lämpligt
att låta ett dylikt anspråk, sedan målet i övrigt upphört att vara föremål
för behandling, fortfarande vara vattenmål. Det skulle kunna ifrågasättas, om
det icke vore bättre att anförtro prövningen av detta anspråk åt vattenrättsdomaren
ensam. Då emellertid även häremot vissa betänkligheter utan tvivel
skulle möta, torde ej återstå annat än att låta kostnadsanspråket, som
ju under de angivna förutsättningarna förlorat sitt samband med det egentliga
vattenmålet, få karaktären av en vanlig ersättningsfråga och följaktligen gå

381

till allmän domstol. Det är ett stadgande i denna riktning, som upptagits uti förevarande
§.

25 § (22 §).

Denna § utgör inledningen till de stadganden, som avhandla förfarandet i ansökningsmål.
Det torde därför vara lämpligt att liär i korthet redogöra för
de allmänna grundsatser, varå förfarandet är byggt. Såsom i motiven framhållits
har kommittéernas strävan varit att anordna förfarandet i sådana former,
att å ena sidan bästa möjliga tillfälle beredes alla parter att bevaka
sina intressen och att å den andra förhandlingarna koncentreras, så att onödig tidsutdräkt
undvikes. I förstnämnda hänseende hava kommittéerna sökt sörja för, att
alla, vilkas rätt kan vara beroende av det företag eller den åtgärd, varom i visst
mål är fråga, erhålla kännedom om ansökningen och tillfälle att taga ingående del
av de förslag och beräkningar, som uppgjorts i avseende på sättet för företagets eller
åtgärdens utförande, dess verkningar m. m. För detta ändamål hava detaljerade bestämmelser
givits om ansökningens innehåll samt de handlingar och ritningar, som
böla åtfölja densamma, om kungörelse angående ansökningen, kungörelsens innehåll
och sättet för dess offentliggörande, om särskilda kallelsebrev till ägare och nyttjanderättshavare
till de fastigheter, som saken förmenas angå, samt om ansökningshandlingarnas
tillhandahallande för sakägarna. För att ernå den erforderliga koncentrationen
hava stadganden upptagits om en förberedande skriftlig förhandling
mellan parterna inför vattenrättsdomaren, som äger att i avseende å skriftväxlingen
meddela nödiga föreskrifter samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som erfordras för
utredning av målet, så att detta, när det av vattendomstolen företages till behandling,
kan avgöras så skyndsamt som möjligt. I enahanda syfte hava vissa tidsfrister
stadgats, inom vilka invändningar och påståenden i målet skola för att vinna beaktande
framställas.

Mot de av kommittéerna föreslagna anordningarna för att på ett betryggande
sätt bereda alla rättsägare kännedom om ett tillämnat företag har i de över kommittéförslaget
avgivna utlåtanden någon anmärkning icke framställts. Däremot
hava delade meningar i viss mån yppats angående lämpligheten av de åtgärder, som
avse förhandlingarnas koncentrering. I detta hänseende har särskilt av Konungens
befallningshavande i Västerbottens län framhållits, att den av kommittéerna föreslagna
skriftliga proceduren vore föga lämplig för de parter, som i flertalet fall
berördes av ett vattenbyggnadsföretag. Ovanan för dessa parter att uttrycka sig

<örfarandct
i ansökningsmäl.

382

skriftligen skulle leda till antingen att den stadgade skriftväxlingen från deras
sida försummades, vilket i sin ordning kunde medföra rättsförlust för dem, eller
också att till skrifters författande hjälp söktes hos rådgivare, vilka förstode så gott
som intet av de ej sällan synnerligen svårlösta vattenrättsspörsmålen. Genom den
skriftliga proceduren och den därmed införda skyldigheten att redan å ett förberedande
stadium av rättegången framställa sina anspråk berövades parten det stöd
vid sin rätts bevakande, som han enligt den nuvarande ordningen ägde hos domstolens
ordförande. Med hänsyn till vattenfrågornas ofta invecklade beskaffenhet vore
det också betänkligt, att påståenden, som framställdes i annan ordning än den föreskrivna,
icke behövde av domstolen beaktas.

Såsom av kommittéförslaget framgår är det endast vid den förhandling, som
äger rum genom vattenrättsdomarens förmedling, då skriftlig form är obligatorisk.
Inför vattendomstolen däremot står det parterna, liksom vid rättegångar inför allmän
underrätt, öppet att vare sig muntligen eller i skrift utveckla sin talan. En
mera genomgripande nyhet innebär onekligen förslagets ståndpunkt att för rätt till
talan jämväl i materiella frågor uppställa såsom villkor iakttagandet av vissa tidsfrister.
Till ett närmare belysande av denna frågas innebörd skall redan i detta
sammanhang lämnas en översikt av de stadganden i kommittéförslaget, som härutinnan
äro av betydelse. Enligt 27 § åligger det den, vars rätt kan vara beroende
av en gjord ansökan eller därmed avsett företag, att, om han vill bestrida ansöka
ningen eller göra invändning mot det ifrågasatta företagets omfattning eller mot
tillärnad vattenbyggnads konstruktion eller mot eljest föreslagen anordning, inkomma
med skriftliga erinringar i berörda hänseenden inom viss tid efter det kungörelse om
ansökningen utfärdats, vid äventyr att, om erinringar göras senare, vattendomstolen
icke är pliktig att fästa avseende vid deras innehåll. Hava erinringar avgivits,
skall enligt 33 § sökanden, därest San vill bemöta desamma, inkomma med sina påminnelser
inom viss förelagd tid, likaledes vid äventyr att vattendomstolen ej är
pliktig att fästa avseende vid senare ingivna påminnelser. Vidare stadgas i 48 §,
att yrkanden beträffande lösen och ersättning till följd av ett ifrågasatt företag
skola antingen göras skriftligen före vattendomstolens första sammanträde i målet
eller ock framställas å nämnda sammanträde och, där syn hålles, före synegångens
början eller i den ordning domstolen bestämmer.

För att erhålla en riktig uppfattning av dessa stadgandens verkningar är det
emellertid av vikt att taga hänsyn även till vissa andra förhållanden. I detta hän -

seende må först framhållas, hurusom den omständigheten, att det företag, som med
ansökningen avses, icke av någon bestritts eller att anmärkning icke framställts
mot detaljer i utförandet, ingalunda medför, att lagligheten av företaget eller befogenheten
av viss däri ingående åtgärd är undandragen vattendomstolens prövning
och att tillåtelse till företaget eller åtgärden alltså bör utan vidare givas. Beträffande
vattendomstolens rätt och skyldighet att oberoende av gjorda invändningar
ingå i prövning av ett tillämnat företags laglighet innehåller väl förslaget intet uttryckligt
stadgande, men denna domstolens rätt och skyldighet ligger i sakens natur.
Då de i förslaget uppställda villkoren för byggande i vatten icke blott äro avsedda
att utgöra skydd för enskild rätt, utan tillkomna lika mycket för beaktande av
allmänna synpunkter, är denna domstolens ställning en naturlig konsekvens av dess
uppgift att tillvarataga allmänna intressen. Den erfarenhet i fråga om vattenbyggnadsmål,
som vattendomstolens ledamöter kunna förväntas jämförelsevis snart hava
förvärvat, torde utgöra en icke oväsentlig garanti för att alla de synpunkter, vilka
beträffande dylika mål böra beaktas, skola komma'' till sin rätt, även om dessa icke
blivit i avgivna erinringar direkt framhållna. Det bör vidare betonas att, såsom
också i kommittémotiven påpekats, det förut omförmälda äventyret för uraktlåtenhet
att inom förelagd tid avgiva erinringar icke får tolkas såsom innebärande ett hinder
för domstolen att meddela de föreskrifter beträffande det tillämnade företaget, som
må finnas erforderliga, även om härigenom ett yrkande i en för sent inkommen erinringsskrift
tillmötesgås. Tydligt är också, att det står domstolen fritt att vid
de muntliga förhandlingarna höra även sådan sakägare, som försummat tiden för
erinringars avgivande; något berättigat anspråk äger sakägaren dock i allmänhet
icke att i denna ordning framkomma med sina påståenden. I detta sammanhang må
uppmärksamheten fästas vid stadgandet i kommittéförslagets 53 §, enligt vilket,
för den händelse vattendomstolen finner anledning antaga, att företag eller åtgärd,
som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgivits, tillfälle
skall lämnas de vid domstolen tillstädes varande parterna att yttra sig däröver.
I sådan händelse står det naturligtvis även den, som uraktlåtit att avgiva skriftliga
erinringar, öppet att framställa de yrkanden, som kunna föranledas därav, att den
av sökanden lämnade uppgiften om företagets verkningar synes vara oriktig.

Vad ersättningsfrågor beträffar, skulle det onekligen för den, som kan komma
att lida skada genom ett företag, vartill vattendomstolens medgivande begärts, kunna
medföra rättsförlust, därest han vore skyldig att redan under den förberedande skrift -

384

växlingen precisera sina ersättningsyrkanden. Visserligen skall ansökningen innehålla
uppgift å de ersättningsbelopp sökanden förmenar böra i anledning av företaget
utgå, och lägre än sålunda bjudits må ifrågakommande ersättningar icke av
vattendomstolen bestämmas. Det torde också utan tvivel finnas visst fog för det
av kommittéerna uttalade förmodandet, att i allmänhet sökanden skall finna det med
sin egen fördel förenligt att upptaga fullt skäliga belopp. För den ersättningsberättigade
torde det dock ofta vara svårt att endast med ledning av ansökningshandlingarna
bedöma skadans storlek och det bjudna ersättningsbeloppets tillräcklighet.
Såsom förut nämnts hava kommittéerna också med beaktande härav
undantagit ersättningsyrkandena från den allmänna regeln om erinringars avgivande
redan under skriftväxlingen samt medgivit framställandet av dylika
yrkanden jämväl vid vattendomstolens första sammanträde i målet, då tillfälle lämnas
den, som förmenar sig berättigad till ersättning eller högre sådan än sökanden
bjudit, att genom förfrågningar hos domstolen eller dess tekniskt sakkunniga ledamöter
förvissa sig om beskaffenheten och storleken av den väntade skadan. Att märka
är för övrigt, hurusom vattendomstolen dels enligt sista punkten i 53 § (motsvarande
48 § i kommittéförslaget) har att upptaga även sådana ersättningspåståenden,
som framställas senare än vid domstolens första sammanträde eller i annan ordning
än domstolen vid syn bestämmer, såframt påståendena föranledas av iakttagelser
under synen eller av eljest under domstolens sammanträden förekomna omständigheter,
dels jämlikt 61 § (i kommittéförslaget 53 §) skall, om det med ansökningen
avsedda företaget befinnes hava vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgivits,
oberoende av därom framställt yrkande ålägga sökanden att gälda den ökade ersättning,
som därav må föranledas, dels och enligt sistnämnda § äger att, då på
yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes
böra sättas högre än sökanden föreslagit, ex officio jämväl beträffande andra parter
vidtaga sådan jämkning i ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av
likformighet i uppskattningen.

Rättshjälp Ehuru det således måste anses i det stora hela väl sörjt för att i ansöknings ‘mttcnmål

målen — bland vilka de, som avse prövning, huruvida och under vilka villkor ett
vattenbygnads- eller vattenregleringsföretag må utföras, givetvis intaga det främsta
rummet — ingen sakägares rätt må trädas för när och intet intresse förbises, i
följd varav också de föreslagna stadgandena om förfarandet i dylika mål synas de
sakkunniga i stort sett tillfredsställande, kan det likväl icke förnekas, att vatten -

3«r>

byggnads- och regleringsmålen i allmänhet äro av den beskaffenhet, att det för sökandens
motparter, de sakägare vilka kunna komma att lida skada eller intrång av
företaget, erbjuder svårigheter att bilda sig en riktig föreställning om företagets
verkningar och att bedöma vad de hava att iakttaga till bevakande av sin rätt. Detta
bär också beaktats uti en vid 1915 års riksdag inom första kammeren väckt motion,
1 vari hemställts, att riksdagen måtte framhålla önskvärdheten därav, att
vid skeende större vattenregleringar jordbrukarna tillförsäkrades sakkunnig och
kostnadsfri rättshjälp. I utlåtande (n:r 66) över bl. a. denna motion anförde
jordbruksutskottet, hurusom då riksdagen redan uttalat sig för utredning, avseende
åtgärder för beredande av rättshjälp genom det allmänna åt parter, som på grund
av svag ekonomi eller oförmåga i övrigt att tillvarataga sina intressen därav
vore i behov, något riksdagens yttrande i anledning av berörda yrkande icke kunde
ifrågasättas. Åtskilliga reservanter inom utskottet ansågo däremot den väckta frågan
värd beaktande och anförde i detta avseende bl. a.: De krav, som före och under
rättegång om ett större vattenuppdämningsföretag ställdes på parts påpasslighet och
förutseende, vore merendels alltför betydande, för att han ensam utan biträde av
rättsbildad eller eljest sakkunnig person skulle kunna utan risk för rättsförlust av
ett eller annat slag utföra sin talan. Tydligt vore emellertid, att de arvodes- och
andra kostnader, som vore förbundna med anlitandet av sådant biträde, ofta nog
måste synas avskräckande eller svåröverkomliga för de personer i gemenligen mindre
stark ekonomisk ställning, om vilka här vore fråga. Det måste därför betraktas
såsom ett allvarligt missförhållande, att lagstiftningen icke sörjt för en sådan ordning
i förevarande hänseende, varförutan samhällsmedlemmarnas anspråk på likställighet
inför rättstillämpningen ej bleve i realiteten tillgodosett. Reservanterna
funne det tvivelsamt, huruvida någon verklig lösning av den räckvidd, som fullt
motsvarade det asyftade ändamalet, stode att vinna på den väg, som avsåges med
den ovannämnda, av riksdagen begärda utredningen. Det syntes nämligen icke på
förhand uteslutet, att förutsättningarna för åtnjutande av sådan rättshjälp, som av
riksdagen ifrågasatts, bleve begränsade till å ena sidan endast mera obemedlade personer
och å den andra sådana fall, då vederbörande rättsägare vore uppenbart oförmögen
att inse eller tillvarataga sin rätt. I likhet med motionären ansåge utskottsreservanterna,
att allmogen och lantbefolkningen i allmänhet icke kunde förutsättas
äga de ekonomiska resurser eller de insikter i vattenrättsliga förhållanden,
som vore av nöden för att en enskild verksamt skulle kunna hävda sina intressen

1 N.t 40 av herr A. Pers.

49—161472.

i en sådan vittgående och omfattande rättssak, vartill särskilt en vattenreglering
lätteligen utvecklade sig. Reservanterna framhöllo slutligen, att det hörde bliva
föremål för övervägande, huruvida den avsedda rättshjälpen borde inskränkas till
allenast vattenregleringar eller även komma till användning vid andra större uppdämningsföretag.

Frågan om underlättande av möjligheten för sakägare i vattenbyggnadsmål att
bevaka sin rätt har även berörts i en annan vid 1915 års riksdag väckt motion.1 Med
utgångspunkt från förhållandena enligt gällande vattenlagstiftning framhöll motionären,
hurusom utredningen rörande den skada, som beräknades komma att genom
ett uppdämningsföretag drabba strandägare, i regel verkställdes av en sakkunnig,
som förordnades av Konungens befallningshavande på ansökan av den,
vilken ämnade utföra företaget. På denna utredning grundade domstolarna i övervägande
grad sina beslut. Denna förrättning utfördes emellertid med sökandens
viktiga intresse för ögonen och kanske därför icke alltid med nödig hänsyn till alla
de omständigheter, som kunde verka ogynnsamt för strandägarna. Förrättningen
kunde möjligen av en eller annan anledning bliva mindre noggrant eller rent av
felaktigt utförd, vilket också i flera fall visat sig vara händelsen. Strandägarna,
som ofta utgjordes av ett flertal mindre jordbrukare i små omständigheter, kunde
svårligen vid sådana förhållanden skaffa sig rättvisa. Därtill fordrades enighet och
penningar, vilka ej gärna riskerades, då utgången måste vara oviss. Enligt motionärens
åsikt borde strandägare, som ej godkände den på sökandens initiativ åstadkomna
utredningen, äga rätt att för undersöknings verkställande och för bevakande
av sin rätt vid första domstolen på sökandens bekostnad tillkalla sakkunnig person.

I anledning av vad sålunda blivit inom riksdagen anfört må till en början erinras,
att genom de i förevarande lagförslag intagna bestämmelserna torde så fullständigt
som det överhuvudtaget är möjligt vara sörjt för att den tekniska utredningen
rörande ett tillämnat vattenbyggnads- eller vattenregleringsföretag varder
allsidig och i övrigt betryggande, så att felaktiga beräkningar i avseende å företagets
verkningar undvikas. Redan då ansökningen om tillstånd till ett dylikt
företag ingives skall sökanden förete ritningar med beskrivning över företaget samt
i övrigt lämna alla upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar. Det åligger således sökanden att, innan han
vänder sig till vattendomstolen, föranstalta om uppgörande av fullständig plan för

1 N:r 41 av herr Å. Ingeström i första kammaren.

3*7

företaget. Såvitt angår företag av större omfattning och betydelse, kan man förvisso
antaga, att sökanden härför skall anlita skickliga yrkesmän med vana vid dylika
företag. Den sålunda på sökandens initiativ verkställda utredningen tages emellertid
ingalunda för god. Den skall i detalj granskas och kontrolleras av vattendomstolen
eller dess tekniska bisittare. Den omständigheten, att dessa äro två med
möjlighet till kontroll över varandra, utgör i sin mån en garanti för att misstag icke
komma att begås. I regel torde för granskningen komma att hållas sådan förberedande
undersökning, som omförmäles i 45 § (motsvarande 40 § i kommittéförslaget),
och intet hindrar att parterna därvid lika väl som vid domstolens sammanträden göra
de erinringar och påpekanden, som kunna vara ägnade att medverka till vinnande
av ett riktigt resultat. Yid nu nämnda förhållanden synes det i allmänhet icke
skola komma i fråga, att sökandens motparter finna sig behöva genom någon av
dem tillkallad sakkunnig kontrollera riktigheten av de från sökandens sida framlagda
beräkningarna i avseende å företagets verkningar. Någon ytterligare garanti
för ett för alla parter tillfredsställande resultat torde näppeligen härigenom
vara att vinna. Uteslutet är dock icke, att förhållandena understundom kunna
vara sådana, att en sakägare för att kunna bestämma sig för den ställning han skall
intaga till ett ifrågasatt företag är nödsakad att anlita ett tekniskt sakkunnigt biträde
för utrednings verkställande. Att i sådant fall sökanden är pliktig att, fastän
hans talan ibifalles, gottgöra kostnaderna för utredningen framgår av stadgandet i
65 § (motsvarande kommittéförslagets 56 §).

Det är emellertid icke nog med att sakägarna i största möjliga mån skyddas mot
vådan av felaktigheter och bristfälligheter i den tekniska utredningen rörande företag
av ifrågavarande art. Jämväl i andra hänseenden erfordras utredning och framläggande
av sådana synpunkter, som äro av betydelse för bedömande av företaget
och de följder, som kunna vara förenade med detsamma. Yad inom riksdagen anförts
i fråga om de stora krav, som härutinnan ställas på sakägarna, torde i allt väsentligt
vara riktigt. Särskilt ligger det för öppen dag, hurusom sådana med företaget
sammanhängande spörsmål, vilka icke blott hänföra sig till någon viss sakägares
rätt utan angå dem alla eller i allt fall större eller mindre grupp av dem
och som således äro av mera allmän eller samhällelig betydelse, i regel icke kunna
på ett tillfredsställande sätt belysas av den enskilde. Yisserligen skall, såsom förut
sagts, en av vattendomstolens främsta uppgifter vara att beakta just de allmänna
intressena, men givet är, att beträffande åtminstone somliga av dem möjligheten till

388

ett förbiseende är större, om icke från någon utanför domstolen stående göres påpekande
om ett dylikt allmänt intresses förekomst i det speciella fallet och framlägges
sådan utredning därutinnan, som icke på annat sätt är för domstolen tillgänglig.
I detta hänseende må särskilt erinras om de stadganden, som i andra
stycket av 2 kap. 3 § i det överarbetade förslaget givits angående vissa omständigheter
av vikt för en hel ort eller eljest av allmän betydelse såsom utgörande hinder
mot ett vattenbyggnadsföretag.

Enligt gällande vattenrättsförordning skall i mål om byggande eller förändrande
av damm för vattenverk domaren hos Konungens befallningshavande begära
förordnande för lämplig person att i avseende å företaget bevaka talan till betryggande
av det allmännas rätt. På sätt under 35 § kommer att närmare utvecklas, bör
enligt de sakkunnigas förmenande ett dylikt allmänt ombud i sådana mål finnas
även vid målens behandling av vattendomstol, ehuru till vinnande därav, att uppdraget
varder lämnat åt kompetent person, ett annat sätt än det nuvarande valts
i fråga om ombudets förordnande. För att detta allmänna ombud skall kunna på
ett effektivt sätt bevaka förekommande allmänna intressen är det tydligtvis av
vikt, att ombudet bereder sig tillfälle att genom överläggningar med enskilda sakägare
förvärva kännedom om de synpunkter i avseende å företaget, som bland dem
göra sig gällande, och därigenom skaffar sig en inblick i företagets betydelse i
ena och andra riktningen för orten i dess helhet. Det ligger då nära till hands,
att åt det allmänna ombudet jämväl uppdrages att på begäran tillhandagå sakägarna
med råd angående bevakandet av deras rätt, även då härvid är fråga allenast
om helt och hållet enskilda intressen. Då ersättningen till ombudet synes böra
utgå av allmänna medel, skall rådgivningen till sakägarna ske utan kostnad för
dem. Stadgande härom har införts i 35 §. Enligt de sakkunnigas åsikt bör vad
sålunda föreskrivits tillämpas icke blott i fråga om vattenregleringsföretag utan
jämväl beträffande vattenbyggnadsföretag i allmänhet; dock synes det böra överlämnas
åt den myndighet, som har att meddela förordnande för det allmänna ombudet,
att avgöra, huruvida i det särskilda fallet behov av dylikt ombud förefinnes.

Att utöver vad nu sagts genom särskilda anordningar bereda kostnadsfri rättshjälp
för parter i vattenmål synes icke böra för närvarande ifrågakomma, innan
ännu resultatet föreligger av den utav riksdagen begärda utredningen angående
beredande av rättshjälp genom det allmänna åt parter, som på grund av svag ekonomi
eller oförmåga att tillvarataga sina intressen därav äro i behov.

20 § (23 §).

38!)

De i denna § vidtagna ändringarna äro huvudsakligen av formell natur. Då
det enligt 33 § åligger vattenrättsdomaren att om anhängiggörandet av ansökningsmål,
som i förevarande § avses, underrätta ägare och nyttjanderättshavare till de
fastigheter, som saken förmenas angå, har det ansetts lämpligt att, i överensstämmelse
med stadgandet i dikningslagens 29 §, här intaga erinran därom, att sökanden
hör i ansökningen så fullständigt som möjligt uppgiva ägarnas och nyttjanderättshavarnas
namn och hemvist. Enligt stadgandet i 62 § (motsvarande 54 § första
stycket i kommittéförslaget) skall vattendomstolens beslut, varigenom medgivande
lämnas till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande, angiva med vilken fastighet
rätten till tillgodogörandet skall vara förenad — ett stadgande, som bär särskild
betydelse med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. om beslutets rättsverkan—;
och har med anledning härav föreskriften om sökandens skyldighet att i ansökningen
lämna uppgift om sin önskan i detta hänseende utsträckts att gälla ej blott, såsom
i motsvarande § av kommittéförslaget, byggnad för uttagande av vattenkraft
utan även annan byggnad för tillgodogörande av vattnet.

27 § (ny).

Beträffande ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om tillstånd till utrivande av byggnad
i vatten finnes i kommittéförslaget intet särskilt stadgat om de upplysningar ansökningen
bör innehålla. I konsekvens med bestämmelserna i nästföregående § synes
det emellertid lämpligt, att ansökningen åtföljes av beskrivning å byggnaden
samt innehåller de upplysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna
utav byggnadens utrivande. Föreskrift härom har intagits i denna §.

30 § (26 §).

För den händelse sökanden skulle vilja på sätt i 9 § av förevarande kapitel
sägs överklaga vattenrättsdomarens beslut, varigenom ansökningen avvisats eller på
grund av underlåtenhet från sökandens sida att fullgöra givet föreläggande i avseende
å ansökningshandlingarnas kompletterande förklarats hava förfallit, måste beslutet
tydligtvis föreligga i skriftlig form. Såsom ett fjärde stycke har därför i denna
§ intagits föreskrift, att dylikt beslut med skälen därtill skall tecknas å ett. exemplar
av ansökningen.

Ansökan i
vattenmyggnadsmal.

Ansökan
om rätt att
ut riva byggnad
i vatten.

Ansökningens
avvisande
eller
förfallande.

890

31 § (ny).

Ändring av
befintlig
byggnad i
vatten.

Enligt stadgandet i 2 kap. 1 § skall till byggande i vatten hänföras jämväl
ändringsarbete, som göres å en befintlig vattenbyggnad nedom högsta kända vattenståndet.
Till utförande av dylikt arbete erfordras alltså under de i 2 kap. 20 §
angivna förutsättningar vattendomstolens medgivande. Och även där sådant medgivande
icke är behövligt, står det enligt sistnämnda § den, som vill göra ändringsarbetet,
fritt att till vinnande av trygghet för framtiden påkalla prövning av vattendomstolen
angående sättet och villkoren för arbetets utförande. Yad nu sagts gäller,
vare sig byggnaden uppförts i enlighet med därtill jämlikt vattenlagen eller äldre
lag lämnat tillstånd eller utan sådant tillstånd. Med hänsyn till den rättsverkan,
som är förenad med vattendomstolens medgivande, skulle det emellertid uppenbarligen
vara otillfredsställande, om ett dylikt medgivande lämnades, oavsett om själva
byggnaden, varå ändringen skall ske, är laglig eller icke. Den situationen skulle
då kunna tänkas inträffa, att, sedan ändringen t. ex. en tillbyggnad medgivits, frågan
om den ursprungliga byggnadens laglighet gjordes till föremål för rättegång
och att denna utmynnade i beslut om byggnadens utrivande. Rent formellt sett
skulle då ägaren hava rätt att bibehålla tillbyggnaden, ehuru han vore pliktig att
taga bort den ursprungliga byggnaden; det skulle således föreligga å ena sidan
en rättighet och å den andra en skyldighet, vilka omöjligen läte förena sig med
varandra.

Till förekommande av en dylik situation torde det ligga i ägarens eget intresse
att, för den händelse byggnaden tillkommit utan medgivande i laga ordning, påkalla
prövning av byggnadens laglighet i samband med begäran om tillstånd till
ändringen. Men även om av en eller annan anledning detta icke skulle vara fallet,
synes det ur ordningssynpunkt böra uppställas såsom ett oeftergivligt krav, att
ändringen icke medgives, med mindre byggnaden varder insynad. Likställt med
att byggnaden tillkommit efter prövning i laga ordning, antingen enligt vattenlagen
eller jämlikt äldre lag, bör emellertid vara det fall, då en äldre byggnads laglighet
fastslagits i den ordning, som avses i 12 kap. 11 §, eller således därigenom,
att efter inskrivning av byggnaden i vattenboken talan icke blivit inom föreskriven
tid väckt mot lagligheten av de med inskrivningen avsedda förhållandena.

Här torde till undvikande av missuppfattning rörande det i 31 § införda stadgandets
innebörd böra framhållas, att då den omständigheten, att en före vatten -

lagens ikraftträdande tillkommen byggnad i vatten uppförts utan föregående prövning
i laga ordning, icke i och för sig innebär en presumtion för att byggnaden ej
är av laga beskaffenhet, frågan om en dylik byggnads laglighet måste bedömas
med hänsyn till den rättsställning, som enligt äldre lag tillkommer densamma, i
följd varav de enligt äldre lag gällande bevisningsregler beträffande dess laglighet
böra lända till efterrättelse.

32 § (27 §).

Enligt kommittéförslaget skall, för den händelse sökanden vill med tillärnad Kungörelse

, om ansök byggnad

tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, som av denne förut utnytt- ningen.
jas, särskild uppgift därom lämnas i den angående ansökningen utfärdade kungörelsen.
Då emellertid enligt den i 9 kap. givna huvudregeln ersättning för vattenkraft,
som jämlikt bestämmelserna i 2 kap. för tillgodogörande tages i anspråk av
annan än ägaren, skall utgå medelst överföring av kraft, vare sig vattenkraften är
av ägaren tillgodogjord eller icke, samt det för ordnande av rättsförhållandena mellan
ersättningsgivaren och ersättningstagaren beträffande kraftöverföringen är av
vikt, att ersättningstagaren såvitt möjligt blir hord. i målet, bör enligt de sakkunnigas
mening kungörelsen innehålla uppgift därom, att tillgodogörande av annan
tillhörig vattenkraft åsyftas, även i det fall då vattenkraften icke är av ägaren utnyttjad.

Till de handlingar, som skola vara att tillgå å det i kungörelsen angivna stället,
har ansetts böra hänföras vattendomstolens utslag i målet, även om detta meddelas i
omedelbart samband med syn eller annan förhandling.

Den i §:en givna föreskriften om det sätt, varpå kallelser och andra meddelanden
till parterna skola bringas till deras kännedom, har förtydligats dels därutinnan,
att densamma förklarats gälla allenast under det målet är vid vattendomstolen
anhängigt, och dels såtillvida, att i fråga om meddelanden, som äro riktade
endast till viss eller vissa parter, annat förfaringssätt må kunna komma till användning.

33 § (28 §).

I motsvarande § av kommittéförslaget föreskrives, att underrättelse om kun- Kallelsegörelsens
innehåll skall tillsändas ägare och nyttjanderättshavare till de fastig- ,ei''
heter, som i kungörelsen omförmälas. Med all sannolikhet skulle denna bestäm -

392

Allmänt

ombud.

ruelse komma att tillämpas på det sätt, att kungörelsen i dess helhet avskrives eller
avtryckes och till vederbörande fastighetsägare och nyttjanderättshavare utsändes.
Det torde vid sadant förhållande med hänsyn till kungörelsens vidlyftighet knappast
bliva möjligt att, såsom i förslaget är tänkt, för underrättelsen begagna brevkort.
Det synes dessutom vara att befara, att en sakägare, som bekomme hela kungörelsen
tryckt eller maskinskriven, mången gång ej skulle giva sig tid att genomläsa
densamma, i tanke att det vore fråga endast om ett mer eller mindre oviktigt
cirkulär. Syftemålet med bestämmelsen eller att vederbörande sakägare skall erhålla
en anmaning att bevaka sin rätt synes bättre kunna vinnas, om underrättelsen
innehåller allenast vad som i första hand är av vikt för sakägaren att få kännedom
om, nämligen meddelande om kungörelsens utfärdande samt uppgift å platsen för
handlingarnas tillhandahållande och tiden för erinringars avgivande. I enlighet
härmed har andra stycket i §:en omredigerats.

Då stadgandena i 10 kap. icke upptagits i det överarbetade försjaget, hava de i
tredje och fjärde styckena gjorda hänvisningarna till vissa paragrafer i sagda kapitel
ersatts med bestämmelser i de hänseenden, som med hänvisningarna avsetts.

35 § (ny).

I 29 § andra stycket av kommittéförslaget har föreskrivits, att om kungörelse
rörande ansökan, som avser byggnad för vattnets tillgodogörande, underrättelse i
varje fall skall av vattenrättsdomaren insändas till myndighet, som av Konungen
genom allmän föreskrift bestämts. Med stadgandet lär hava åsyftats, att genom
sammanförandet av de sålunda lämnade uppgifterna hos en och samma myndighet
tillfälle skulle beredas kronan att bevaka sina anspråk i fråga om rätt till vatten,
något som särskilt med hänsyn till de genom förslaget ökade möjligheterna att
vinna klanderfrihet beträffande rätten att tillgodogöra sig vattnet också otvivelaktigt
är av stor betydelse. De allmänna intressen, som kunna vara beroende av
ett vattenbyggnadsföretag, skulle däremot enligt kommittéernas ståndpunkt icke
företrädas av någon särskild målsman utom domstolen, men komme det att utgöra
en av domstolens främsta uppgifter att av eget initiativ sörja för dessa intressens
tillvaratagande.

Det torde icke kunna ifragasättas att ens i någon mån begränsa eller inskränka
domstolens rätt och plikt att tillvarataga det allmännas intressen. En sådan inskränkning
skulle vara oförenlig med en av de viktigaste grundsatserna för ifråga -

varande lagstiftning, nämligen att rätten till byggande i vatten i stor utsträckning
göres beroende av den samhällsnytta, som därav är att förvänta. Även
om det således alltjämt måste betraktas såsom en av vattendomstolens viktigaste
åligganden att särskilt beakta intressen och synpunkter av mera allmän natur,
torde det dock icke kunna förnekas, att domstolens uppgift i detta avseende skulle
väsentligen underlättas, om jämväl utom domstolen funnes en representant för dessa
intressen. Härigenom skulle också en möjlighet öppnas till det djupare inträngande
i hithörande spörsmål, som ofta endast kan möjliggöras genom förhandling mellan
jämställda parter och en av sådan förhandling föranledd, mera allsidig utredning.
Även inom domstolen kunna i dessa frågor olika inflytanden komma att göra sig
gällande. Med hänsyn till vikten av de allmänna intressen, om vilka det är fråga,
synes det ej heller böra berövas det allmänna möjligheten att i dylika mera tveksamma
fall draga frågan inför högre rätt.

På skäl, som nu framhållits, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka,
att det hittills använda förfarandet med förordnande av allmänt ombud i
mål angående byggande i vatten helt och hållet får bortfalla. Väl är det sant, att
detta förfarande är behäftat med väsentliga brister, särskilt därutinnan att de förordnade
ombuden ofta sakna nödig kompetens för sitt maktpåliggande uppdrag.
En förbättring i detta hänseende torde dock vara att motse, om, såsom de sakkunniga
föreslagit, åt justitiekanslern överlämnas ej mindre att avgöra, huruvida med
hänsyn till företagets beskaffenhet och omfattning förordnande av allmänt ombud
är av nöden, än ock att för sådan händelse utse den därtill i varje fall mest lämplige.
Därest den sålunda ifrågasatta anordningen gillas, torde det bliva av nöden,
att hos justitiekanslern anställes eu särskild tjänsteman, som har att inför justitiekanslern
föredraga inkomna handlingar i förevarande mål och åt vilken förordnandet
såsom allmänt ombud i regel bör lämnas. Att i detta avseende framställa något
förslag torde emellertid icke tillkomma de sakkunniga.

Det av kommittéerna, såsom ovan nämnts, åsyftade ändamålet med stadgandet
i 29 § andra stycket av kommittéförslaget torde tillgodoses med den föreslagna bestämmelsen
om ansökningshandlingarnas insändande till justitiekanslern.

Såsom redan under 25 § framhållits hava de sakkunniga ansett det böra åligga
den, som förordnas till allmänt ombud, att på begäran tillhandagå sakägarna med
kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt i målet. För att sakägarna
skola utan kostnad och tidsutdräkt kunna förskaffa sig kännedom om vem som
50—161472

394

Fisuerifvågor.

blivit till allmänt ombud förordnad har stadgande införts därom, att justitiekanslern
så snart ske kan skall meddela vattenrättsdomaren, om allmänt ombud förordnats
och vem därtill utsetts, samt att detta meddelande skall hållas för parterna
tillgängligt å kungörelsestället.

36 § (30 §).

Från fiskerisakkunnigt håll har mot den avfattning, som givits åt motsvarande
§ i kommittéförslaget, framställts den anmärkningen, att inhämtande av yttrande
från vederbörande fiskeriintendent angående företagets inverkan å fisket
icke borde bero pa vattenrättsdomarens uppfattning angående den större eller mindre
möjligheten av sådan inverkan. Då denna anmärkning synts de sakkunniga befogad,
har den utvägen valts, att frågan överlämnas till lantbruksstyrelsens avgörande.
Härigenom vinnes också den fördelen, att lantbruksstyrelsen kan till avgivande
av yttrande förordna den tjänsteman, som med hänsyn till de i varje särskilt
fall förekommande fiskerifrågornas natur samt i övrigt föreliggande omständigheter
är den mest lämpliga. Därest så finnes erforderligt, äger uppenbarligen
styrelsen att till yttrandes avgivande meddela förordnande för flera, en var
beträffande någon viss sida av företagets inverkan å fisket eller någon viss grupp
av fiskerifrågor.

Såsom i motiven till 30 § i kommittéförslaget framhållits torde ej sällan för
avgivande av ett fullt uttömmande yttrande erfordras noggranna och ofta tidsödande
undersökningar på platsen för det ifrågasatta företagets utförande. Då emellertid
förordnandet att avgiva yttrande icke utan vidare torde berättiga vederbörande
fiskeritjänsteman att föranstalta om sådan utredning, vare sig på sökandens eller
allmän bekostnad, bör det ankomma på vattenrättsdomaren att i sådant fall jämlikt
45 § uppdraga åt den förordnade att såsom sakkunnigt biträde åt vattendomstolen
verkställa nödig undersökning samt avgiva därpå grundat utlåtande. Dylikt uppdrag
bör även kunna lämnas åt annan fiskeritjänsteman, som av lantbruksstyrelsen
föreslås. Ehuru för avgörande, om sådan särskild utredning erfordras för fiskerifrågornas
klarläggande, den största betydelse måste tillmätas den av lantbruksstyrelsen
förordnade fiskeritjänstemannens eller i tveksamma fall lantbruksstyrelsens
egen uppfattning, och det följaktligen torde kunna förväntas, att även utan stadgande
härom vattenrättsdomaren efter anmälan om behovet av särskild utredning

395

skulle begagna sig av den nämnda utvägen, har likväl på hemställan från fiskeriintresserat
håll ett dylikt stadgande i förevarande § intagits.

37 § (31 §).

Den tid, inom vilken bevis om den i förevarande § stadgade delgivning av Delgivning
kungörelsen skall till vattenrättsdomaren ingivas, har synts böra efter föreliggande görelsm.
omständigheter i varje särskilt fall bestämmas.

Den enda förändring, som i övrigt vidtagits i §:en, är, att till sista stycket
gjorts ett tillägg, enligt vilket det åligger vattenrättsdomaren att meddela formligt
beslut därom, att ansökningen förfallit på grund av försummelse i fråga om förelagd
delgivningsskyldighet, samt att bringa detta beslut till parternas kännedom i
den ordning, som beträffande kallelser och andra meddelanden blivit i kungörelsen
bestämd. Syftemålet härmed är att förebygga, att sökandens motparter, vilka genom
kungörelsens utfärdande erhållit anmaning att ingå i svaromål å ansökningen,
efter målets avskrivning vidtaga några anstalter för bevakande av sin rätt. För
de utgifter, som de i detta hänseende redan fått vidkännas, äga de enligt 24 § att
vid allmän underrätt föra talan om ersättning.

39 § (33 och 34 §§).

Första stycket av denna § motsvarar 34 § i kommittéförslaget. Enligt sist- Erinringarnämnda
stadgande skall, därest ej sökanden avstått från rätten att utfå inkomna handaerinringsskrifter,
dessa översändas till kungörelseställena först sedan sökanden till hållande.
vattenrättsdomaren återställt det av sökanden uttagna exemplaret. Återställandet
skall dock enligt 33 § ske inom den för påminnelsers avgivande bestämda tiden,
vid äventyr att avskrift av inkomna erinringar eljest verkställes på sökandens bekostnad.
För detta senare fall är det avskrifterna, som skola tillhandahållas. Då
det ofta är av vikt för den ene sakägaren att för utförande av sin talan taga kännedom
om innehållet uti de av andra sakägare avgivna erinringsskrifterna, synas
dessa höra så snart som möjligt göras tillgängliga å kungörelseställena. Ur denna
synpunkt är det onekligen icke tillfredsställande, att med erinringsskrifternas tillhandahållande
enligt kommittéförslaget kommer att anstå en avsevärd tid efter deras
ingivande. Ett sådant dröjsmål synes ej heller vara motiverat med önskemålet att
vid tillhandahållandet begagna sig av det av sökanden uttagna exemplaret. Oavsett

396

Förhör
vid allmän
underrätt.

Förberedande
undersökning.

att detta exemplar, för deri händelse kungörelseställena äro flera, icke är tillräckligt
för ändamålet, äger sökanden otvivelaktigt ett berättigat intresse att till ledning för
sin talans utförande alltjämt äga tillgång till detsamma och bör således befrias från
skyldigheten att återställa det. På grund härav och då det icke synes lämpligt att
betunga sökandens motparter med skyldighet att ingiva erinringarna i ett större
antal exemplar än två, har i förevarande § föreskrivits, att omedelbart efter utgången
av erinringstiden vattenrättsdomaren skall på sökandens bekostnad ombesörja det
för erinringarnas tillhandahållande nödiga antalet avskrifter, vilka så fort ske kan
till kungörelseställena översändas.

Andra stycket uti 39 § motsvarar första stycket i 33 § enligt kommittéförslaget.
I detta stycke har ingen annan saklig förändring vidtagits än att den tid
av trettio dagar, vilken enligt kommittéförslaget är den kortaste, som må bestämmas
för avgivande av påminnelser, inskränkts till fjorton dagar.

43 § (38 §).

De i första stycket av denna § vidtagna ändringarna hava gjorts huvudsakligen
i förtydligande syfte; föreskriften om den tid, inom vilken underrättelse skall meddelas
parterna om tiden och stället för förhörets hållande, innebär dock en saklig ändring.
Stadgandet i det senare stycket, som är nytt, äger sin motsvarighet uti rättegångsbalkens
bestämmelser angående förhör med parter i mål, som är beroende på
hovrätts eller högsta domstolens prövning.

45 § (40 §).

I första stycket av motsvarande § enligt kommittéförslaget har vidtagits den
ändringen, att uppdraget såsom undersökningsförrättare må kunna lämnas icke allenast
åt ledamot i domstolen eller någon, som förordnats till sakkunnigt biträde,
utan jämväl åt annan sakkunnig person. Ändringen har föranletts dels av det
förhållandet, att uppdraget såsom undersökningsförrättare i regel torde komma att
till tiden gå före förordnandet att biträda domstolen såsom sakkunnig, dels ock
därav att vid den tidpunkt, då undersökningen lämpligast bör företagas, vederbörande

8!) 7

vattenrättsingenjör eller sakkunniga biträde kan vara av andra göromål förhindrad
att verkställa densamma.

Den i förevarande § åsyftade förberedande undersökningen torde, särskilt be
träffande vattenregleringsföretag, komma att i viss mån fylla samma uppgift, som
tillämnats åt den i 10 kap. av kommittéförslaget avhandlade syneförrättningen.
Utan att någon skyldighet stadgas för parterna att vid sådan undersökning iakttaga
inställelse, torde dock densamma erbjuda ett gott tillfälle för dem att under medverkan
av undersökningsförrättaren söka uppnå samförstånd i omstridda punkter.
För att tillfälle härtill må beredas har i andra stycket föreskrivits, att den, som
förordnats till undersökningsförrättare, skall underrätta vattenrättsdomaren om
tiden för undersökningens företagande, ävensom att vattenrättsdomaren skall på
vanligt sätt bringa en sådan underrättelse till parternajs kännedom. Detta är av vikt
jämväl med hänsyn därtill att, såsom framgår av 53 §, parts rätt att framställa anmärkning
mot det i anledning av undersökningen avgivna utlåtandet är begränsad
till vattendomstolens första sammanträde i målet.

Tredje stycket är nytt. Dess motsvarighet återfinnes i 10 kap. 22 § av kommittéförslaget.
Med hänsyn till den rättsverkan, som är förenad med de påståenden
eller förklaranden, varom här är fråga, är det av den största vikt att åt dessa
gives en form, som utesluter möjligheten av framtida tvister. Detta ändamål torde,
då påståendet eller förklarandet icke avgives inför domstol, ej kunna ernås på annat
sätt än i stadgandet föreslagits.

46 § (41 §).

Enligt 7 § i förevarande kap. utgör den omständigheten, att någon i annan
egenskap än som ledamot i vattendomstolen eller förrättare av undersökning, som
i 45 § sägs, tagit befattning med det företag, varom i målet är fråga, jäv för
honom att vara domare i målet. Då enligt kommittéförslagets 41 § samma jäv
gälla mot sakkunnigt biträde som mot ledamot i vattendomstolen, skulle alltså
fiskeritjänsteman, som i fiskerifråga avgivit yttrande enligt 36 §, vara av jäv hindrad
att förordnas till sakkunnigt biträde åt domstolen. Detta torde emellertid så
mycket mindre hava varit avsett som yttrandet, på sätt redan framhållits, i händelse
av behov bör kompletteras i den ordning 45 § föreskriver. Första stycket av förevarande
§ har av denna anledning erhållit en förändrad lydelse.

Jäv mot
sakkunnigt
biträde.

398

I 41 § av kommittéförslaget är icke upptaget något stadgande om jäv för sådan
undersökningsförrättare, som omförmäles i 40 § av samma förslag, motsvarande
45 § i de sakkunnigas förslag. Måhända har något sådant stadgande icke synts
erforderligt av den anledningen, att enligt kommittéförslaget till undersökningsförrättare
icke kan utses annan än den, som antingen är ledamot i domstolen eller
ock tillkallats såsom sakkunnigt biträde åt domstolen. Med den möjlighet, som
enligt det överarbetade förslaget beredes att till undersökningsförrättare utse jämväl
annan sakkunnig person, har ju frågan i viss mån inträtt i ett förändrat läge. Då
emellertid det oaktat ej upptagits några jävsbestämmelser, avseende undersökningsförrättare,
har den synpunkten varit bestämmande, att några sådana stadganden icke
kunna anses vara av behovet påkallade. En undersökning, som företages enligt
45 §, är ju i vida högre grad än den medverkan, som lämnas domstolen av ett sakkunnigt
biträde, underkastad möjligheten till kritik och motbevisning från parternas
sida. En sådan underlättas redan därigenom, att undersökningen skall utmynna
i ett skriftligt utlåtande. Med undersökningen avses ej heller utom i det fall, då
densamma uppdrages åt sakkunnigt biträde enligt 44 §, att tillföra domstolen sakkunskap
å ett område, varå domstolen själv ej äger sådan. Denna besitter alltså de
nödiga förutsättningarna att tillägga undersökningen det vitsord den förtjänar.
Annat är i viss mån förhållandet med det sakkunniga biträdets verksamhet, vilken
i långt högre grad är undandragen parternas och, då här är fråga om sådan speciell
sakkunskap, som ej är företrädd inom domstolen, jämväl dess kontroll.

Sista stycket i §:en, som är nytt, motsvaras av ett stadgande i 47 § första
stycket av kommittéförslaget.

47 § (42 §).

Nytt kun- Därest företag eller åtgärd, varom i ansökningsmål är fråga, befinnes angå
^farande'' fastighet, som icke angivits i den om målet utfärdade kungörelsen, åligger det enligt
42 § i kommittéförslaget sökanden efter föreläggande av vattenrättsdomaren att,
på sätt om stämnings delgivning är stadgat, låta kalla ägare och nyttjanderättshavare
till sådan fastighet att inställa sig vid vattendomstolens sammanträde för sin
rätts bevakande. Fullgörandet av denna delgivningsskyldighet kan tydligtvis vara
förenat med stora svårigheter för det fall, att de nya sakägarnas antal är mera av -

sevärt eller att de äro bosatta å utrikes ort eller deras vistelseort okänd. Redan
på grund härav och således för att bereda sökanden en lättnad kan det ifrågasättas,
huruvida ej den direkta delgivningen bör ersättas av ett nytt kungörelseförfarande
tillika med särskilda kallelsebrev till sakägarna. Ett ytterligare skäl härtill ligger
däri, att vattendomstolens beslut är avsett att gälla mot envar, således även mot
okända rättsägare. Jämväl till dessa bör därför riktas en anmaning att bevaka sina
intressen, vilket ej kan ske på annat sätt än genom en offentlig kungörelse, vari
den eller de fastigheter, till vilka deras rätt hänför sig, angivas. Särskilt i sådana
fall, då fråga kan uppstå om tillämpning av stadgandena i 2 kap. angående
hävd beträffande rätten att tillgodogöra sig vatten, är en dylik uppfordran till dem,
som möjligen anse sig äga bättre rätt till vattnet, av vikt.

På grund av vad nu anförts har i det uti §:en avsedda fall utfärdandet av
ny kungörelse föreskrivits såsom regel. Då emellertid helt visst förhållandena stundom
kunna vara isadana, att det icke kan vara fråga om någon okänd rättsägare
och att en direkt delgivning genom sökandens försorg föranleder mindre besvär än
ett nytt kungörelseförfarande, har det överlämnats åt vattenrättsdomaren att i
stället för kungörelse välja den i kommittéförslaget anvisade utvägen, d. v. s. förelägga
sökanden att särskilt kalla de nya sakägarna.

49 § (ny).

Under erinran att enligt stadgandet i 29 § tredje stycket av förevarande kap. i
kommittéförslaget vattenrättsdomaren vore skyldig att om kungörelse i mål angående
inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled underrätta bl. a.
lotsstyrelsen, har nämnda styrelse framhållit, att det däremot icke syntes åligga
vattenrättsdomaren att, då fråga vore om byggande i eller vid allmän farled, särskilt
utfyllning eller utlossande av fasta föremål eller mudder, lämna lotsstyrelsen
tillfälle att, innan målet avgjordes, inkomma med yttrande i frågan. Vattendomstolens
utslag skulle således, påpekar styrelsen, i dylika fall kunna vinna laga
kraft, utan att styrelsen hade vetskap om saken, varigenom dels ur sjöfartssynpunkt
måhända önskvärda jämkningar i vare sig byggandet eller gränserna för utfyllningen
eller valet av utlossningsställe kunde bliva obeaktade dels ock verkställandet
av de åtgärder, som lotsstyrelsen i den allmänna sjöfartens intresse på grund av
bestämmelserna i 2 § av gällande instruktion för styrelsen till äventyrs senare kunde
finna erforderliga, icke skulle på laglig väg möjliggöras.

Inhämtande
av yttrande
från lotsi
styrelsen.

400

Utlåtanden
från andra
myndigheter.

Enligt nyssnämnda § i den för lotsstyrelsen den 13 december 1907 utfärdade
instruktionen tillkommer det lotsstyrelsen bl. a. att »övervaka, att icke sådana åtgärder
vidtagas med avseende på allmänna farleder eller hamnar, att den allmänna
sjöfarten därigenom förhindras eller försvåras, samt att till förekommande härav så
ock för undanröjande av i berörda hänseende uppkomna hinder hos vederbörande
myndigheter göra de framställningar, vartill omständigheterna föranleda, eller eljest
vidtaga de åtgärder, som enligt vad särskilt är stadgat må på lotsstyrelsen ankomma».
Med hänsyn till den befattning, som sålunda tillkommer lotsstyrelsen i
avseende å allmänna farleder, synes det i enlighet med styrelsens hemställan böra
lämnas styrelsen tillfälle att i mål om byggande i eller vid allmän farled avgiva
yttrande, huruvida från dess sida något finnes att erinra beträffande företaget.
Stadgande om skyldighet för vattendomstolen eller vattenrättsdomaren att inhämta
sådant yttrande har införts i första stycket av förevarande §.

För att försvarets intressen måtte bliva vederbörligen beaktade vid avgörande
av fråga om tillåtligheten av sådant byggande i vatten, som inskränker eller försvårar
vattnets användande såsom allmän farled, har chefen för marinstaben ansett underrättelse
om dylik fråga böra lämnas honom samt rätt tillförsäkras honom att
erhålla del av ritningar och beskrivningar, som erfordras för frågans bedömande.
Ehuru de sakkunniga till fullo beakta angelägenheten av att inga åtgärder vidtagas,
som kunna vara till men för rikets försvar, synes dock med hänsyn därtill, att militära
synpunkter endast i undantagsfall torde göra sig gällande beträffande byggnader
i vatten, en allmän föreskrift i den av marinstabschefen angivna riktningen
icke böra givas, i allt fall icke i vattenlagen. Även utan en dylik föreskrift torde
det kunna förväntas, att vattendomstolen på grund av stadgandet i andra stycket av
förevarande § skall i fall, då anledning finnes antaga, att försvarets intressen kunna
beröras, begära utlåtande i målet från vederbörande myndighet. Något hinder synes
för övrigt icke finnas att, i händelse av behov, i administrativ väg de fall angivas, då
dylikt utlåtande skall införskaffas.

Stadgandet i andra stycket har insatts för att förebygga den tvekan, som eljest
måhända kunde finnas därom, huruvida vattendomstolen äger att direkt hänvända
sig till administrativa myndigheter för erhållande av utlåtanden i vattenmål.

401

Öl § (46 §).

De i denna § vidtagna ändringarna äro föranledda därav, att stadgandet om
särskilda ersättare för vattenrättsingenjörerna icke bibehållits i det överarbetade
förslaget.

52 .§ (47 §).

I första stycket av denna § har den i kommittéförslaget förekommande hän- Tid för
visningen till 10 kap. ersatts med ett däremot svarande stadgande. ställande av

Andra stycket, som är nytt, innehåller dels en i huvudsaklig överensstämmelse jävsJ^n<1''
med motsvarande stadgande i rättegångsbalken avfattad bestämmelse om befogenhet
för part att jämväl i högre rätt framställa jävsanmärkning dels ock hänvisning
till rättegångsbalkens föreskrifter beträffande rätt att i jävsfråga fullfölja
talan mot underrätts beslut.

54 § (49 § första st.).

har fullständigats med föreskrift angående påföljden för fastighetsägare, som underlåter
att uppgiva sådan innehavare av nyttjanderätt till fastigheten,- vilken bär
del i saken. Bestämmelsen har sin motsvarighet i såväl expropriationsförordningen
som lagen om dikning och annan avledning av vatten.

55 § (49 § andra st.).

Den i andra stycket av 49 § i kommittéförslaget upptagna hänvisningen till
10 kap. 35 § har ersatts med motsvarande stadganden.

57 § (ny).

I 10 kap. 12 § av kommittéförslaget föreskrives att, om till företag, beträf- Återkallelse
fande vilket syneförrättning enligt nämnda kap. hålles, flera äro sökande, en av av
dem ej utan samtligas medgivande får återkalla ansökningen utom i det fall, att
kostnaden för företaget av synemännen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar
av det uppskattade förbättringsvärdet eller den eljest i penningar uppskattade nyttan
av företaget. Grunden till detta stadgande är, att ställningen såsom sökande
till ett dylikt företag medför betydelsefulla rättsverkningar, i det att sökandena
hava att i första hand svara för de med företaget förenade kostnaderna och icke äga

Öl—161472

402

Tillhandahållande
av
vattendomstolens

utslag.

rätt att genom båtnadsavsägelse eller genom att lämna den vunna båtnaden oanvänd
undandraga sig delaktighet i företaget, och att därför, om en av sökandena
finge när som helst draga sig tillbaka, de kvarstående sökandena skulle kunna ådragas
väsentligt ökade förpliktelser. Såvitt angår vattenregleringsf öretag. bär stadgandet
upptagits i förevarande §, därvid dock det omförmälda undantaget uteslutits. Något
skäl till dess bibehållande synes nämligen icke finnas, då enligt det överarbetade
förslaget ansökan om prövning rörande villkoren för ett vattenregleringsföretag skall,
lika väl som då fråga är om byggande i vatten i allmänhet, åtföljas av utredning,
huru företaget är avsett att utföras, samt sökandena följaktligen redan vid ansökningens
ingivande haft tillfälle att bedöma företagets ekonomiska möjligheter. Såsom i
kommittémotiven till berörda stadgande framhållits avses här med sökande ej blott
den, som underskrivit själva ansökningen, utan även de, som äro likställda med honom
på grund därav, att de under målets handläggning förenat sig med honom eller för
vinnande av ökad båtnad framställt yrkande, som föranleder större anläggning än
sökanden äskat (se 7 kap. 5 § i det överarbetade förslaget).

Att i andra fall än det nu nämnda sökande äger återkalla sin ansökan torde
ligga i sakens natur. Icke ens i det fall, då två eller flera personer förenat sig om
ett tillämna! företag, som ej är att hänföra till vattenreglering, och gemensamt
gjort ansökan om prövning rörande villkoren för företagets utförande, bör något
hinder finnas för en av dem att återkalla sin ansökan. En annan sak är, att han genom
ett dylikt åtgörande kan göra sig skyldig till avtalsbrott och på grund därav
ådraga sig skadeståndsskyldighet gent emot den eller de andra sökandena.

Av samma skäl, som föranlett den i 37 § här ovan intagna bestämmelsen, att
tillkännagivande skall ske därom, att ansökningen på grund av uraktlåtenhet från
sökandens sida att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse förklarats hava förfallit,
har i tredje stycket av förevarande § föreskrivits, att meddelande om ansökningens
återkallande skall i den för kallelser till parterna stadgade ordning lämnas
dem.

60 § (ny).

Enligt kommittéförslagets 52 § skall vattendomstolens utslag hållas tillgängligt
å den plats, där ansökningshandlingarna tillhandahållas parterna, endast i det
fall, då utslaget icke muntligen avkunnats. Då det emellertid, även för den händelse
utslaget avkunnas i omedelbart samband med syn eller annan förhandling, är

403

av vikt, att sökandens motparter för att kunna bedöma, om talan bör av dem fullföljas
i högre rätt eller icke, äga tillgång till utslaget utan att behöva för ändamålet
lösa utskrift av detsamma, har, på sätt redan vid 32 § framhållits, föreskriften om
utslagets tillhandahållande å kungörelsestället ansetts böra utsträckas att gälla i
alla fall.

62 § (54 § första stycket).

Stadgandet i andra stycket av kommittéförslagets 54 § angående vattenmärke Utslagets
bär vid den verkställda överarbetningen överflyttats till en särskild §; och föreskriften
i tredje stycket därom, att visst penningvärde skall fastställas å kraftbelopp,
som skall tillhandahållas såom ersättning för vattenkraft, har upptagits redan
i 9 kap. i sammanhang med bestämmelserna om kraftöverföring.

Då enligt de sakkunnigas förslag prövningen i fråga om tillämnat vattenregleringsföretag
redan i första instans tillkommer vattendomstolen, har i förevarande
§:s andra stycke intagits en mot 10 kap. 39 § i kommittéförslaget svarande föreskrift
om skyldighet för vattendomstolen att i sitt beslut rörande sådant företag
utsätta varje delägares anpart i kostnaden för företaget.

65 § (56 §).

I första stycket av denna § har någon förändring icke vidtagits. Enligt andra Rättegångs .

... . kostnader.

stycket av motsvarande § i kommittéförslaget skall svarandepart i ett ansöknings mål,

därest han genom obefogad invändning eller annorledes föranleder uppskov i
målet eller eljest ökade kostnader, gottgöra sökanden vad denne till följd därav
fått utgiva. Med den avfattning detta stadgande erhållit, synes svarandeparts ersättningsskyldighet
kunna grundas å allenast den omständigheten, att hans invändning
objektivt sett finnes vara oriktig. En dylik påföljd synes de sakkunniga
alltför hård. Sålunda skulle en sakägare, som i god tro vidtager åtgärder för sin
rätts bevakande, icke allenast själv kunna få vidkännas de därmed förenade kostnaderna
utan ytterligare utsättas för risken att hålla sökanden skadeslös för
vad denne i anledning av dessa åtgärders vidtagande fått utgiva. Helt visst skulle
detta föga överensstämma med de ifrågavarande ansökningsmålens säregna karaktär.
De frågor, varöver det tillkommer svarandepart att yttra sig, avse ju i regel
förhållanden, vilka ännu icke vunnit gestalt i den yttre verkligheten, utan endast
åskådliggöras genom planer och skisser. Redan för fackmannen torde det vara för -

404

Utslag rörande
viss
del av ett
företag.

enat med svårigheter att av dessa handlingar bilda sig en klar uppfattning om ett
företags verkningar. Ett misstag härutinnan bör då icke heller kunna medföra
ersättningsskyldighet för den enskilde sakägaren, vilken utan egen förskyllan
indrages i en tvist av kanske den mest genomgripande betydelse för hans egen
ekonomiska ställning. I detta sammanhang bör också erinras därom, att det i allmänhet
åligger svarandepart att intaga ståndpunkt i målet redan på ett förberedande
stadium och då detsamma ännu icke vunnit en mera allsidig utredning. Därest
åt det ifrågavarande stadgandet skulle givas ovannämnda tolkning, något som av
ordalagen icke torde vara uteslutet, skulle detsamma, såsom Värmlands läns hushållningssällskap
anmärkt, kunna föranleda, att en sakägare av farhåga för att drabbas
av ersättningsskyldighet, vars omfattning icke låter sig överblicka, avhölles från att
i full utsträckning bevaka sina intressen.

På grund av vad nu anförts synes stadgandet i den av kommittéerna föreslagna
avfattningen icke böra bibehållas. Obestridligen kunna emellertid förhållandena
stundom vara sådana, att ersättningskyldighet av antydd art bör kunna åläggas
en svarande i ansökningsmål. Såsom förutsättning för en dylik skyldighet bör dock
fordras, ej blott att en invändning eller ett påstående, som av svarandepart framställts,
objektivt sett saknar fog, utan därjämte att parten ägt kännedom om invändningens
eller påståendets värdelöshet eller skäligen bort äga sådan kännedom. I enlighet
härmed har stadgandet omarbetats.

66 § (57 §).

I allmänhet åligger det vattendomstolen — såsom också torde överensstämma
med allmänna processuella regler — att i ett sammanhang avgöra alla i ett mål
förekommande tvistepunkter. Från denna grundsats har i kommittéförslaget medgivits
undantag såtillvida, att enligt 57 § i förslaget vattendomstolen må, när synnerliga
skal därtill prövas föreligga, meddela huvudsakligt beslut rörande viss del
av det företag, varom fråga är, innan målet i övrigt avgöres. Av motiven till nämnda
§ framgår, att med stadgandet avsetts lämna vattendomstolen befogenhet att
uppdela processmaterialet ej blott med hänsyn till olika mera fristående delar av
samma företag utan också beträffande de rörande ett och samma företag föreliggande
spörsmålen. I överensstämmelse härmed skulle vissa ersättningsyrkanden, som
vore utan betydelse för frågan, om företaget borde tillstädjas eller icke, mén krävde
en vidlyftig och långvarig utredning, kunna avskiljas från själva byggnadsfrågan.

405

Med det nära samband de i mål av förevarande beskaffenhet förekommande
olika spörsmålen sins emellan äga, torde en uppdelning av processmaterialet med
hänsyn till spörsmålens egen beskaffenhet endast i sällsynta undantagsfall kunna
låta sig genomföra. Sålunda är ju, för att återkomma till det av kommittéerna
använda exemplet, själva byggnadsfrågan i hög grad beroende av den genom byggnaden
vållade skadans omfattning och detta ej allenast beträffande byggnadens
tillåtlighet utan också vad angår den närmare konstruktionen av densamma och de
åtgärder, som böra vidtagas till förebyggande eller minskande av skadan. Ovisst
synes också vara, vilken rättsverkan bör tillerkännas ett dylikt, före målets avgörande
i övriga delar meddelat byggnadsbeslut. Otvivelaktigt är ett sådant beslut
i fullföljdshänseende att betrakta såsom ett av vattendomstolen meddelat slutligt,
huvudsakligt utslag. Att detta varit kommittéernas mening framgår av bestämmelsen
i 92 § av kommittéförslaget. Mera tveksamt är, huruvida beslutet kan bringas
i verkställighet, innan de av byggnaden beroende ersättningsfrågorna vunnit sin
lösning. En sådan verkställighet skulle, om stadgandet komme till mera vidsträckt
användning, kunna tänkas äventyra sakägarnas rätt, helst den i 58 § av kommittéförslaget
meddelade bestämmelsen om ställande av pant eller borgen såsom villkor
för verkställighet av beslut, som icke vunnit laga kraft, icke är tillämplig å förevarande
fall.

Ehuru de sakkunniga således finna det tvivel underkastat, huruvida åt det
ifrågavarande stadgandet kam givas en så vidsträckt tillämpning som den enligt
kommittémotiven avsedda, torde stadgandet likväl hava sin betydelse i sådana fall,
varå stadgandets ordalydelse närmast passar in, eller då fråga är om företag av den
beskaffenhet och omfattning, att det kan bliva tal om skilda, i viss mån från varandra
fristående delar av detsamma. Stadgandet har därför bibehållits med allenast
en mindre redaktionell jämkning i ingressen och med utbyte av uttrycket »huvudsakligt
beslut» mot »slutligt utslag», detta sistnämnda för att undanrödja varje
tvekan därom, att beslutet i fullföljdshänseende är att betrakta såsom fullt självständigt.

67 § (58 §).

Åt första stycket av denna § har i förtydligande syfte givits en något förändrad
avfattning.

406

Handlingars
insändande
med posten.

Aktbildning.

Förfarandet
i stämningsmål.

68 § (ny).

Beträffande denna § hänvisas till vad som anförts vid 2 kap. 24 §.

71 § (62 §). •

Från den rätt, som i denna § medgives part- att insända rättegångshandlingar
med posten, har undantag ansetts böra göras för ansökan enligt 25 § i det överarbetade
förslaget. Anledningen till detta undantag har varit önskan att bereda vattenrättsdomaren
tillfälle till personlig förhandling med sökanden eller dennes ombud i
de frågor, som äga sammanhang med ansökningsmålets anhängiggörande.

73 § (64 och 65 §§).

Då vattenrättsdomaren icke torde vara skyldig att föra protokoll rörande åtgärder
och beslut, som av honom vidtagas eller meddelas i ett ansökningsmål, är det
av vikt, att i den akt, som enligt förevarande § skall upprättas, tillgång finnes till
de av vattenrättsdomaren utfärdade kungörelser och meddelade beslut i målet. I
detta avseende har stadgandet kompletterats.

I stället för den i 65 § av kommittéförslaget lämnade hänvisningen till 10 kap.
7 § har det åsyftade stadgandet införts såsom sista punkt i förevarande §.

75—83 §§ (67—72 §§).

Med stämningsmål avses i förslaget sådana vattenmål, i vilka talan riktas allenast
mot viss person och där det således icke såsom i ansökningsmålen åsyftas att
erhålla ett mot envar gällande domstolsbeslut. Även i dessa mål hava kommittéerna
föreslagit anordnandet av en utav vattenrättsdomaren ledd förberedande skriftväxling
mellan parterna i syfte att redan före vattendomstolens sammanträde få
processmaterialet i största möjliga mån samlat och därigenom vinna koncentrering
av domstolsförhandlingarna och undvika onödig tidsutdräkt. Frånsett vissa i redaktionellt
hänseende gjorda jämkningar och tillägg, för vilka särskild redogörelse
ej torde erfordras, hava kommittéförslagets bestämmelser i denna del vid överarbetningen
undergått följande ändringar.

Den påföljd, som i fråga om ansökningsmålen är förenad med underlåtenhet
att inom förelagd tid ingå i svaromål, utgöres, såsom förut nämnts, i viss mån
av en rättsförlust för vederbörande part, i det att vattendomstolen ej är pliktig att

407

fasta avseende vid erinringar, som inkommit efter den bestämda tiden. Vad stärnningsmålen
angår, hava kommittéerna valt en annan utväg för framtvingande av
svaromål, nämligen föreläggande av vite. Av kommittéförslaget framgår icke, huruvida
vattenrättsdomaren, i händelse svaranden icke hörsammar föreläggandet att
svara, skall meddela nytt föreläggande vid förhöjt vite och så vidare, ända till dess
det åsyftade resultatet vinnes. Några bestämmelser hava icke heller meddelats, i
vilken ordning försuttet vite skall utdömas. Därest vattenrättsdomaren för att gorå
sig hörsammad äger tillgripa utvägen med förhöjda viten, torde hinder icke finnas
att även åt honom överlämna vitenas utdömande. Emellertid synes det kunna
ifrågasättas, huruvida det föreslagna förfarandet med vitesförelägganden är det
lämpligaste. Om det för vitespåföljdens undvikande är nog, att svaranden avgiver
ett svaromål, oavsett huruvida detta måhända är av den beskaffenheten, att inga
som helst upplysningar av värde för målets utredning därav vinnas, kan det med
fog anmärkas, att det icke synes överensstämma med ett riktigt avvägt förhållande
mellan medel och ändamål att för ernående av ett resultat, som ur processuell synpunkt
kan visa sig fullkomligt betydelselöst, tillgripa ett tvångsmedel av den skärpa,
som föreläggande av ett kanske gång efter annan förhöjt vite måste anses innebära.
Och avses att medelst vitesföreläggande förmå svaranden att lämna detaljerade
upplysningar eller förebringa viss utredning, bör bemärkas, att det i allmänhet icke
torde vara möjligt för vattenrättsdomaren att på det ifrågavarande förberedande
stadiet av rättegången bedöma, om och i vad mån svaranden verkligen är i tillfälle
att lämna den upplysning eller förebringa den utredning, som erfordras, i följd
varav förutsättningen för tillgripande av vitesföreläggande saknas, och att i allt fall,
då frågan, om svaranden gjort sig skyldig till vitets utgivande, icke kan avgöras
förrän i sammanhang med målets slutbedömande, en förhöjning av vitet icke lär
kunna förekomma. Tvekan synes också kunna råda, huruvida vattenrättsdomaren
även gentemot käranden kan begagna sig av vitesförelägganden för framtvingande
av nödig utredning. Givet är emellertid, att då det måste anses såsom ett offentligt
intresse, att genom processmaterialets samlande redan på det förberedande stadiet
domstolsförhandlingarna underlättas och således domstolens sammanträden i målet
begränsas till minsta möjliga antal, ett tvångsmedel jämväl mot käranden kan vara
av nöden.

Enligt de sakkunnigas mening kan ett verksamt tvångsmedel mot part — vare
sig kärande eller svarande — som av en eller annan anledning vill undandraga

408

sig plikten att medverka till målets utredning, ernås därigenom, att för sådan part
stadgas skyldighet att, oavsett om han vinner målet, ersätta de kostnader, som genom
hans underlåtenhet att fullgöra vad av vattenrättsdomaren i utredningssyfte
förelägges honom åsamkas motparten. Denna utväg medför den fördelen, att påföljden
står i direkt motsvarighet till den processuella försummelsens inverkan på
målets utredning. Då den ej heller innebär någon nyhet, utan som bekant kommit
till allmän användning inom mera moderna processystem, hava de sakkunniga icke
tvekat att förorda densamma. Stadgande om ifrågavarande påföljd har införts i 82 §
av det överarbetade förslaget.

Då det i regel torde vara omöjligt för vattenrättsdomaren att redan vid stärnningsinlagans
mottagande bedöma, om och i vilken utsträckning svaromålet kan
föranleda fortsatt skriftväxling mellan parterna, har utsättandet av tid och ort för
vattendomstolens sammanträde för målets behandling ansetts alltid böra anstå till
en senare tidpunkt; och skall således enligt 77 § i de sakkunnigas förslag stämningsresolutionen
i nämnda avseende allenast innehålla föreläggande för svaranden att
inställa såg inför vattendomstolen å tid och ort, som sedermera bestämmes och offentliggöres.

Enligt den av de sakkunniga från kommittéförslaget upptagna bestämmelsen
i 75 § andra stycket äger vattenrättsdomaren i fråga om vissa handlingar medgiva
käranden befrielse från den allmänna skyldigheten att ingiva stämningshandlingarna
i två exemplar. Då det icke kan vara lämpligt, att handlingar, vilka
sålunda ingivits i allenast ett exemplar, varda för delgivning utlämnade, men det å
andra sidan kan vara av vikt för svaranden att veta, om andra handlingar än de,
som delgivas honom, blivit av käranden åberopade och var est tillfälle gives honom
att taga del av desammla, skall enligt 77 § i stämningsresolutionen intagas tillkännagivande
därom, att dylika från delgivningen undantagna handlingar hållas tillgängliga
å vattenrättsdomarens tjänsterum.

I 69 § av kommittéförslaget stadgas, att käranden är skyldig att inom tid, som
av vattenrättsdomaren förelägges, inkomma med bevis om stämningshandlingarnas
delgivning med svaranden, vid äventyr att hans i målet väckta talan förfallit mot
svarande, med vilken delgivning icke styrkes hava skett. Det framgår icke med full
tydlighet, huruvida redan den omständigheten, att delgivningsbeviset ej inkommit
inom den föreskrivna tiden, medför att käromålet skall anses hava förfallit, även
om svaromål avgives. Enligt rättegångsbalkens bestämmelser i fråga om delgiv -

40!)

ning av till hovrätt ingivna besvärshandlingar åligger det visserligen klaganden att
inom viss tid till hovrätten inkomma med bevis om handlingarnas delgivning med
mjotparten, men på grund av uraktlåtenhet härutinnan förlorar dock icke klaganden
sin talan, för den händelse han -sedermera men före målets företagande till avgörande
med behörigt bevis styrker, att delgivning skett inom den för ingivande
av delgivningsbevis bestämda tiden, liksom -ej heller därest förklaring avgivits,
innan målet företages till avgörande. Det skulle således icke stå j överensstämmelse
med dessa regler, om beträffande de nu ifrågavarande målen försummelse
att inom förelagd tid ingiva delgivningsbevis skulle i och för sig föranleda, att kärandens
talan ansåges hava förfallit. Då det i regel bör för käranden vara av vikt,
att behandlingen av hans stämningstalan så mycket som möjligt påskyndas, skulle
det för övrigt möjligen kunna ifrågasättas, huruvida överhuvudtaget någon föreskrift
erfordras om den tid, inom vilken delgivningen skall vara verkställd, och om
ej åt käranden kan överlämnas att härutinnan förfara så som hans eget intresse bjuder
honom. Ä andra sidan är det dock tydligt, att svaranden med fog äger fordra,
att en mot honom riktad talan icke hålles svävande hur länge som helst, liksom
att det ur allmän synpunkt skulle vara mindre tillfredsställande, om käranden, sedan
han genom ingivande av en stämningsansökan påkallat domstolens prövning av
ett visst anspråk, finge efter behag uppskjuta fullföljden av sin talan i obegränsad
tid. Det torde därför vara oundgängligt att ställa den fordran på käranden, att han
inom viss tid fullgör vad på honom ankommer för att ådagalägga sin önskan om
en oavbruten behandling av målet. Vad som härvid i första hand är av vikt är
emellertid, att stämningshandlingarnas delgivning med motparten verkligen äger
rum, men icke att delgivningen styrkes. Med utvidgning i viss mån av rättegångsbalkens
ovannämnda föreskrifter synes den förevarande frågan lämpligen kunna
ordnas så, att väl viss tid av vattenrättsdomaren bestämmes, inom vilken delgivningen
skall ske, men att underlåtenhet att ingiva bevis om delgivningen föranleder målets
avskrivning, först då svaromål icke längre rimligen kan förväntas. Då delgivning
kan hava skett på sista dagen av delgivningstiden, måste således efter denna
dag avvaktas så lång tid, som svaranden fått sig förelagd för svaromåls avgivande.
Inkommer inom denna tid svaromål, bör ej den omständigheten, att delgivningen måhända
skett för sent, äga någon betydelse, enär svaranden genom att i allt fall svara
måste anses ense med käranden om fortsättning av målets behandling. Vårder inom
den nu sagda tiden bevis ingivet om delgivning, som skött före utgången av den
52—161472.

410

Domstols avgifter.

därför bestämda tiden, bör naturligen även detta vara nog för att hindra målets
avskrivning. I enlighet med vad nu anförts har 78 § i det överarbetade förslaget
avfattats. Utan särskilt stadgande torde det vara tydligt, att för den händelse
käromålet är riktat mot flera svarande, vilka icke äga gemensam talan, påföljden
av käromålets avskrivning inträder endast beträffande sådan svarande, med vilken
delgivning icke inom behörig tid skett och vilken icke heller inom den tid, som ovan
sagts, inkommit med svaromål.

84 § (85 §).

Mot den av kommittéerna föreslagna skyldigheten för den, som jämlikt nya
lagen erhåller medgivande att bygga i vatten i ändamål av vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft, ävensom för deltagare i vattenregleringsföretag att lämna visst bidrag
till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet har
Konungens befallningshavande i Yästernorrlands län anmärkt, att förslaget syntes
mindre tilltalande särskilt med hänsyn därtill, att vattenkraftindustrien redan nu
arbetade under så ogynnsamma förhållanden, att ytterligare åtgärder, som kunde
verka avskräckande på den enskilda företagsamheten, borde undvikas. De föreslagna
avgifterna vore också enligt Konungens befallningshavandes förmenande tilltagna
så högt, att de i många fall torde komma att verka alltför besvärande. Denna mening
delas däremot icke av järnkontoret, som finner avgifterna icke kunna bliva
nämnvärt betungande.

De sakkunniga, som icke funnit skäl att frångå kommittéförslaget i denna del,
hava emellertid låtit § :en undergå en omarbetning, huvudsakligen i syfte att erhålla
stadgande om avgift även för det fall, då reglering av vattnets avrinning ur sjö eller
i ett vattendrag verkställes enligt bestämmelserna i 2 kap. Då i det överarbetade förslaget
av förut anförda skäl såsom intressenter i vattenregleringsföretag medtagits
allenast ägare av strömfall, har det synts riktigast att även beträffande dylika företag
låta avgiften utgå efter den ökning i uttagbar vattenkraft, som genom företaget
vinnes. Å andra sidan är emellertid att märka, hurusom med dygnsregleringar och
liknande åtgärder icke åsyftas ökning i den vattenkraft, vilken redan förut kunnat
uttagas, utan fastmera möjliggörande av vattenkraftens uttagande på de ur ekonomisk
synpunkt mest lämpliga tider. För dylika fall har till grund för avgiftens
beräknande måst läggas den genom åtgärden eller de nya hushållningsbestämmqlserna
åstadkomna ökningen i vattenkraftens värde.

411

87—98 §§ (88—95 §§).

Enligt kommittéernas förslag skall, med uteslutande av hovrätten såsom mellan- * av

instans, talan i vattenmål fullföljas direkt hos högsta domstolen. Mot denna an- vattenmål.
ordning har, såvitt till följd därav hovrätternas befattning med vattenmalen kommer
att upphöra, någon anmärkning icke framställts. Lika enhällig har däremot icke
uppfattningen varit i fråga om lämpligheten att bibehålla högsta domstolen såsom
sista instans i dessa mål. Den tveksamhet härutinnan, som redan kommit till uttryck
i kommittémotiven, har vunnit genklang i åtskilliga av de avgivna yttrandena.

Svea hovrätt framhåller sålunda, hurusom enahanda skäl, vilka ansetts avgörande för
frågan om inrättande för vattenmål av särskild underdomstol, med samma styrka
jämväl talade för anordnande av en särskild överdomstol för dessa mål. Det sätt
att tillgodose kravet på sakkunskap vid vattenmålens avgörande i högsta domstolen,
som av kommittéerna föreslagits i 93 §, måste enligt hovrättens åsikt anses såsom
föga lämpligt, då därigenom åt en person utom domstolen lämnades en på grund av
rättegångsförfarandets anordning fullständigt okontrollerad ställning. Skulle avgörande
hinder möta för inrättandet av en speciell överdomstol, borde därför högsta
domstolens befattning med ifrågavarande mål inskränkas till en rent formell, rättslig,
men däremot icke saklig prövning.

I enahanda riktning uttalar sig lantbruksstyrelsen; styrelsen vänder sig särskilt
mot den av kommittéerna föreslagna anordningen att i högsta domstolen bereda plats
för allenast ett sakkunnigt biträde. Då det ej kunde antagas, att en och samma
person besutte en tillräckligt ingående sakkunskap såväl beträffande vattenbyggnadsfrågor
som å det agrikulturtekniska området, borde enligt styrelsens åsikt den
tekniska sakkunskapen inom högsta domstolen representeras av minst två skickliga
och förfarna personer, vilka‘för att kunna öva behörigt inflytande vid målens avgörande
borde göras till ledamöter i domstolen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser
de av kommittéerna anförda skälen mot inrättande av en särskild överinstans för
vattenmålen icke övertygande. Styrelsen föreslår för sin del en vattenöverdomstol
med följande sammansättning: ett justitieråd såsom vattenöverrättsdomare samt två
till fyra vattenöverrättsingenjörer.

Ehuru otvivelaktigt starka skäl tala för inrättande jämväl av en särskild överdomstol
för vattenmålens behandling, synes det dock knappast kunna förordas att på
sakens nuvarande ståndpunkt och innan någon tids erfarenhet föreligger angående

412

nödvändigheten av en sådan åtgärd från högsta domstolen avskilja behandlingen av
de viktiga rättsfrågor, varom vattenmålen ofta röra sig. Den anmärkta oegentligheteh,
att den sakkunskap, som vid målets behandling i underrätt är där representerad,
icke tillika kan öva ett mera direkt inflytande å målets avgörande i högsta
instans, är för övrigt något, som gäller jämväl beträffande rättegångsförfarandet i
åtskilliga andra mål av mera speciellt slag, såsom sjörättsmål m. fl. Med den fackkunskap,
som står vattendomstolen till buds, är det också att förvänta, att hithörande
spörsmål redan inför vattendomstolen göras till föremål för en allsidig och fullt
uttömmande behandling, och att fullföljdsrätten härutinnan, om ej på grund av uttryckligt
stadgande, så dock genom förhållandenas egen natur huvudsakligen blir av
formell beskaffenhet.

De sakkunniga hava ej heller ansett sig böra tillmötesgå det av lantbruksstyrelsen
framförda kravet, att vid högsta domstolens behandling av vattenmål borde
närvara två representanter för den tekniska sakkunskapen. Genom en dylik föreskrift
torde handläggningen av dessa mål onödigt tyngas. Jämväl med den avfattning
den ifrågavarande bestämmelsen erhållit i kommittéförslaget, förefinnes otviveb
aktigt icke något hinder att till biträde åt högsta domstolen förordnas såväl en representant
för den egentliga vattenhyggnadstekniken som ytterligare en för agrikulturtekniken,
och bör det tillkomma högsta domstolen att tillkalla den av dessa, som
med hänsyn till den föreliggande frågans beskaffenhet må anses lämpligast. I detta
sammanhang må erinras, att de sakkunniga ansett sig böra vidtaga den ändringen i
kommittéförslagets ifrågavarande stadgande, att närvaron av det sakkunniga biträdet
är erforderlig allenast vid tekniska frågors behandling.

Yad angår de närmare reglerna för fullföljdsförfarandets anordnande hava
kommittéernas förslag i allt väsentligt länt till efterrättelse. Beträffande de avvikelser,
som ägt rum, skall här endast framhållas, dels att" då, såsom Svea hovrätt anmärkt,
det synts mindre egentligt att såsom villkor för fullföljd av talan i vissa mål
fordra erläggandet av såväl vadepenning som revisionsskilling, partens skyldighet
i detta hänseende inskränkts att avse allenast revisionsskilling, dels ock att vissa
ändringar varit erforderliga till följd av den revision, som rättegångsbalkens bestämmelser
angående fullföljdsförfarandet undergått, efter det kommittéerna avgivit sitt
förslag.

12 KAP .

4 in

Om vattenbok och inskrivning däri.

Mot den nyhet i vår vattenlagstiftning, vars upptagande kommittéerna i detta
kap. föreslagit, har någon erinran icke framställts, utan har ganska allmänt erkänts
den stora ''betydelsen därav, att det material, varur kan hämtas upplysning angående
de faktiska och rättsliga förhållanden av större betydelse, som avse särskilt våra vattendrag,
blir, såsom genom inskrivning i vattenboken komme att ägä rum, samlat,
bevarat och gjort tillgängligt.

1 §•

Från tekniskt håll har såsom ett önskemål framförts, att särskild vattenbok
borde uppläggas för varje huvudflodområde och ej såsom enligt kommittéförslaget för
varje vattendomstols område. Genom en dylik anordning skulle, har det framhållits,
i hög grad underlättas en sådan ocmreglering av vattendomstolarnas domkretsar,
som kunde komma att av erfarenheten påkallas. Dessa synpunkter äro otvivelaktigt
värda allt beaktande. Då emellertid §:ens Ordalag icke synes lägga hinder i vägen
för den uppdelning av vattenboken i olika avdelningar, som av nämnda hänsyn må
anses påkallad, och det ej torde vara lämpligt att i detta sammanhang meddela mera
detaljerade bestämmelser angående vattenbokens uppläggande, har anmärkningen icke
ansetts böra föranleda någon ändring i §:ens omfattning.

Såsom en följd av, att det av de sakkunniga avgivna förslaget avser allenast
vissa delar av vattenrätten, hava från inskrivning i vattenboken undantagits ej allenast
flottledsbyggnader utan jämväl anläggningar för allmän farled, liksom stadgandet
i tredje stycket angående särskild förteckning över torrläggningsföretag och en
del andra anläggningar uteslutits. Däremot skola jämväl enligt den av de sakkunniga
föreslagna avfattningen dammbyggnader, som komma till stånd i samband med
företag för jords torrläggning, införas i vattenboken.

Bär för
varje flodområde
uppläggas
särskild
vattenbok? -

4L4

Skall vattenbokföringen

handhavas
av vattenrättsdomaren
ensam?

2 §•

Mot den i denna § uttalade regeln, att vattenrättsdomaren ensam bestämmer inskrivningens
lydelse och innehåll, har av vattenfallsstyrelsen erinrats, att härigenom
icke syntes vara beredd erforderlig garanti för riktigheten av de anteckningar av
. teknisk art, vilka komme att införas i vattenboken. För ernåendet av detta syfte vore
det enligt styrelsens åsikt nödvändigt att på ett eller annat sätt tillförsäkra de tekniska
bisittarna i vattendomstolen medbestämmanderätt över anteckningarnas innehåll.
Enahanda synpunkter framföras av lanthruksstyrelsen. Styrelsen finner det
oegentligt, att vattenrättsdomaren ensam kunde underkänna eu anteckning, som vederbörande
vattenrättsingenjör ansett riktig. För det fall, att den sistnämndes förslag
till anteckning godkändes av vattenrättsdomaren, vore, anmärker styrelsen, däremot
vattenrättsdomaren fri från ansvar. Det viktiga samarbetet mellan vattenrättsdomaren
och vattenrättsingenjör erna bleve sålunda helt beroende på domaren personligen.
Detta syntes vara en brist av betänklig art. Domaren och ingenjörerna borde
enligt styrelsens åsikt vara i så viktiga frågor gemensamt ansvariga för vad som
skall inskrivas i vattenboken. Deras samverkan härvid syntes åtminstone i flertalet
fall böra vara lika nödvändig och berättigad som vid avgörande av mål i domstolen.
Yattenrättsdomarens och vattenrättsingenjör ernås sammanträdande för sådana
frågors avgörande torde icke möta större svårighet än att den väl kunde anses
motvägas av den trygghet i avseende å inskrivningarnas riktighet, som genom samarbetet
utan tvivel vunnes.

Att omsorgen om vattenbokens förande lagts å vattenrättsdomaren ensam, torde
äga sin grund huvudsakligen i hänsyn av praktisk natur. Å vattenrättsdomarens
kansli förvaras vattenboken. Enligt vad kommittéerna tänkt sig, skall ock arbetet
med inskrivningarnas verkställande förläggas till den del av året, som icke upptages
av syner. Skulle vid detta arbete vattenrättsingenjörernas biträde vara obligatoriskt,
bleve följden, att dessas tid komme att upptagas i långt högre grad än som varit
avsett. Då en stor del av inskrivningarna jämväl torde vara av den beskaffenhet,
att vattenrättsdomaren med den erfarenhet å området, som helt visst inom kort av
honom förvärvas, kan verkställa dem utan anlitande av sakkunnigt biträde, synes
med den i kommittéförslaget förordade utvägen jämväl rättssäkerheten hava blivit
vederbörligen tillgodosedd. Huruvida allenast den omständigheten, att en inskrivning
sker i överensstämmelse med vederbörande vattenrättsingenjörs förslag, böi befria

vattenrättsdomaren från den ansvarighet i avseende å inskrivningen, som eljest skulle
hava åvilat honom, är däremot en annan fråga. Uppenbarligen bör domaren
icke fritagas från skyldigheten att granska idet av vattenrättsingenjören framlagda
förslaget samt att däri vidtaga rättelse av sådana felaktigheter, som vid en
dylik granskning skäligen bort av vattenrättsdomaren iakttagas. Den ansvarsfrihet,
som i §:en avhandlas, synes också endast avse sådana rent tekniska frågor, beträffande
vilka det icke kan förutsättas, att vattenrättsdomaren skulle besitta den för
deras behandling erforderliga tekniska sakkunskapen. Vid sådant förhållande hava
de sakkunniga icke ansett sig böra vidtaga någon ändring i kommittéförslaget i
denna del.

4—11 §§.

Genom de ifrågavarande stadgandena bär tillfälle beretts ägarna av vattenbyggnader,
vilka tillkommit före lagens ikraftträdande eller också därefter i enlighet med
beslut, som meddelats före nämnda tidpunkt, att erhålla sådana byggnader inskrivna
i vattenboken. Till denna inskrivning har därjämte i fråga om ägarens rätt att bibehålla
anläggningen och genom densamma tillgodogöra sig vattnet knutits en rättsverkan
av väsentligen samma innehåll, som enligt stadgandet i 2 kap. 22 § kommer
byggnader till godo, vilka uppförts jämlikt vattendomstolens medgivande. En sådan
rättsverkan har också ansetts böra förenas med inskrivning, som på grund av B §
verkställes angående byggnad, vilken tillkommit enligt domstols på grund av äldre
lag men först efter den nya lagens ikraftträdande meddelade byggnadsmedgivande.

De sålunda föreslagna bestämmelserna, mot vilka någon anmärkning av principiell
innebörd icke framställts, anse jämväl de sakkunniga vara välbetänkta, särskilt
ur den synpunkten att härigenom för de ifrågavarande byggnaderna skapas en säkrare
ställning i rättsligt hänseende än som enligt gällande lag kan komma dem till
del. Med erkännande härav hava de sakkunniga dock uppmärksammat, att den
prekluvisa verkan, som enligt kommittéförslaget är förknippad med inskrivning i
vattenboken, beträffande rätten för anläggningens ägare att tillgodogöra sig vattnet
i viss mån givits en vidsträcktare innebörd än den, varav en anläggning kan komma
i åtnjutande, som uppföres jämlikt den nya lagen. I sistnämnda fall är nämligen
den preklusiva verkan i berörda hänseende beroende därav, att god tro föreligger rörande
rätten till vattnet antingen hos den, som uppfört byggnaden, eller ock hos
senare ägare, under det att någon sådan fordran icke föreskrives i 12 kap:s bestäm -

Inskrivning
av ählrc
byggnader.

416

melser. Den bristande Överensstämmelse, som sålunda föreligger mellan stadgandena
i 2 och 12 kapitlen, framträder särskilt beträffande anläggningar, som tillkommit
efter lagens ikraftträdande, i ena fallet på grand av domstols jämlikt äldre
lag och i andra fallet enligt vattendomstolens beslut. Något skäl att bereda den,
vars byggnad tillkommit enligt äldre lag, en gynnsammare ställning, synes desto
mindre kunna anses föreligga som garantierna för ett tillbörligt beaktande av samtliga
rättsägares intressen redan vid själva byggnadsmedgivandet uppenbarligen äro
större med den nya lagen än enligt äldre bestämmelser. På grund av vad nu anförts
hava de sakkunniga sökt att åt stadgåndena i 12 kap. 11 § giva en sådan avfattning,
att de komma att i det anmärkta hänseendet så nära som möjligt ansluta sig
till lydelsen av motsvarande stadganden i 2 kap. 22 och 23 §§.

Vid 5 § har av lantbruksstyrelsen i enlighet med en av fiskeriingenjören vid
denna § gjord erinran anmärkts, att det för tillgodoseende av fiskets intressen syntes
nödvändigt, att inskrivning av äldre byggnad icke medgåv^es, förrän fiskerisakkunnig
person företagit undersökning, huruvida föreskrivna åtgärder funnes vidtagna.
till skydd för fisket, såsom anordnande av fiskvägar m. m. För att lantbruksstyrelsen
må sättas i tillfälle att uti det ifrågavarande hänseendet tillvarataga fiskets
intressen har det synts lämpligt att i 6 § upptaga ett stadgande, att underrättelse om
den kungörelse, som enligt nämnda lagrum skall utfärdas i anledning av inskrivningsansökningens
ingivande, särskilt meddelas lantbruksstyrelsen.

417

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av

denna lag.

l §•

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen, vilka i sina yttran- Besiktning.
den över kommittéförslaget betona vikten därav, att en verksam kontroll i den med
förevarande § åsyftade riktningen blir lagstadgad, framhålla som ett önskemål, att
besiktning av medgiven byggnad i vatten måtte föreskrivas såsom regel samt undantag
endast komma i fråga, då särskilda skäl därtill föreligga. Då emellertid i vissa
fall med hänsyn till kostnader e. d. besiktning icke torde böra påbjudas, har det
synts de sakkunniga mest ändamålsenligt att, på sätt kommittéerna föreslagit, anförtro
åt vattendomstolen att i varje tillfälle avgöra, om besiktning bör hållas eller
icke.

Beträffande de i samband med tillstånd till byggande i vatten föreskrivna anordningarna
till skydd för fisket har lantbruksstyrelsen i sitt yttrande framhållit,
att dessa anordningar alltid borde avsynas av fiskerisakkunnig person samt att -—•
såsom hittills plägat föreskrivas i meddelade resolutioner om tillstånd till överbyggande
av kungsådra — lantbruksstyrelsen borde sättas i tillfälle att avgiva
förslag å den till verkställande av sådan besiktning mest lämplige. I anledning härav
må erinras, att jämväl med den avfattning, som denna § erhållit i kommittéförslaget,
den möjligheten icke är utesluten, att särskilda besiktningsmän kunna förordnas att
var och en å sitt speciella område företaga granskning av byggnaden. Med hänsyn
till det sätt, varpå behandlingen av fiskerifrågor inför vattendomstolen är ordnad, torde
någon särskild föreskrift angående skyldighet för vattendomstolen att inhämta lantbruksstyrelsens
förslag å lämplig besiktningsman icke erfordras. I detta hänseende
må framhållas, att enligt bestämmelserna i 11 kap. om ansökningsmålens
behandling det tillkommer lantbruksstyrelsen att uttala sig i målet, huruvida fiskeriintresse
kan röna inverkan av det ifrågasatta företaget, ävensom att, om förhållandena
. därtill giva anledning, förordna fiskeritjänsteman att avgiva yttrande
angående de åtgärder, som tarvas till skydd för fisket. Helt visst torde det komma
53—161472

418

att bliva en så gott som undantagslös regel, att åt den sålunda utsedde sakkunnige
jämväl anförtros uppdraget såsom besiktningsman. Yad slutligen angår det av la-ntbruksstj^relsen
framställda önskemålet, att besiktning av föreskrivna fiskerianordningar
alltid bör ske, synes ''det knappast vara påkallat att härom intaga något uttryckligt
stadgande i lagen, utan torde avgörandet härav utan fara kunna överlämnas
åt vattendomstolen.

Då i allmänhet en ganska lång tid kommer att förflyta mellan vattendomstolens
medgivande till en vattenbyggnad och dess fullbordande, torde det mången gångvisa
sig olämpligt att redan i samband med medgivandet lämna uppdraget såsom
besiktningsman åt viss person. Uppenbarligen bör i samband med nämnda medgivande
träffas avgörande i frågan, huruvida besiktning skall äga rum eller ej,
ävensom möjligen i vissa detaljfrågor rörande besiktningen. Själva förordnandet av
besiktningsman synes däremot utan olägenhet kunna anstå till en senare tidpunkt,
och det torde till undvikande av onödig tidsutdräkt och kostnad böra anförtros åt
vattenrättsdomaren att meddela detsamma. För vinnande av detta syfte har §:ens
första stycke erhållit en något förändrad avfattning.

Då till byggande i vatten kommer att med den avfattning, som i de sakkunnigas
förslag givits åt stadgandet i 2 kap. 1 §, redan på grund av sistnämnda lagrum hänföres
sådant arbete, som åsyftas i 5 § av detta kap. enligt kommittéförslaget, erfordras
uppenbarligen icke längre någon särskild föreskrift om besiktning å arbete av
detta slag. Den i sistnämnda lagrum därom upptagna bestämmelsen har därför
fått utgå.

2 §.

Efter- Såsom framgår av vad som yttras å s. 423 i det följande har det ansetts lämp besiktning.

ggra en överträdelse av lagens ansvarsbestämmelser till föremål för all mänt

åtal i varje fall — sålunda jämväl för den händelse att allenast enskild rätt
därigenom kränkes. I anledning härav har 2 § undergått den förändringen, att
anmälan om skedd avvikelse från vattendomstolens byggnadsbeslut skall göras
till allmän åklagare, evad det är allmänna intressen eller enskild rätt, som genom
det felaktiga förfarandet förnärmas. Då förutsättningen för en dylik anmälan
emellertid är, att rättelse icke inom förelagd tid vidtages, torde härav framgå,
att besiktningsmannen, på sätt vattenfallsstyrelsen påyrkat, skall utan särskilt förordnande
hålla kontroll däröver, att föreskrivna rättelser bliva utförda.

41!)

8 § (9 §).

Beträffande första stycket i denna § hava vattenfallsstyrelsen och överståthållareämbetet
anmärkt, att det däri uppställda villkoret för överexekutors befogenhet
att förbjuda fortsättandet av ett redan påbörjat arbete, nämligen att förhållandena up:
penbarligcn finnas vara sådana, att medgivande till arbetet bort föregå, vore väl
strängt för att genom stadgandet ett effektivt skydd skulle beredas de intressen, som"
genom arbetets utförande kunde sättas i fara. I alla de fall, då tveksamhet rådde, om
medgivande erfordrades, skulle arbetet sålunda få fortsättas och därunder vidtagas åtgärder,
som komme att försvåra ett konstaterande av förhållandena före arbetets påbörjande.
överståthållareämbetet håller före, att överexekutor bör äga ingripa redan
för det fall att det icke är uppenbart, att medgivande ej fordras.

Att i den omfattning, som av överståthållareämbetet föreslagits, öppna möjlighet
för en sakägare att erhålla överexekutors förbud mot fortsättandet av en påbörjad
vattenbyggnad, synes näppeligen böra ifrågakomma. Ett tillmötesgående av
detta önskemål skulle kunna leda till, att den enskilde för att ernå trygghet mot exekutiva
åtgärder komme att vända sig till vattendomstolen jämväl rörande de mest''
obetydliga vattenbyggnadsarbeten och att vattendomstolens tid sålunda komme att
för dylika frågors behandling upptagas i alltför hög grad, varjämte onödiga kostnader
härigenom skulle uppstå för såväl staten som den enskilde. Då dessutom för det viktigaste
slaget av vattenbyggnader, nämligen dammanläggningar, något tvivel om erforderligheten
av vattendomstolens medgivande i allmänhet icke torde föreligga, hava
de sakkunniga funnit någon förändring av kommittéförslagets bestämmelser i denna
del icke vara av förhållandena påkallad. Till sist må i anledning av vattenfallsstyrelsens
anmärkning erinras, att den omständigheten att de före ett arbetes utförande rådande
förhållandena icke kunna efteråt med tillförlitlighet rekonstrueras på grund av
bevisregeln i 2 kap. 26 § helt och hållet faller den byggande till last.

Konungens befallningshavande i Uppsala län har ansett, att för beviljandet av
handräckning enligt förevarande § borde föreskrivas såsom villkor, att sökanden ställer
pant eller borgen för den skada, som genom förbudet kan tillskyndas vederparten,
och åberopar till stöd härför bestämmelsen i 193 § utsökningslagen. Enligt de
sakkunnigas mening äro de förhållanden, som i sistnämnda § avses, icke fullt likartade
med nu ifrågavarande fall. De exekutiva åtgärder, som åsyftas i 193 § utsöknings -

Exelcutiv åtgärd
mot
olagligt
byqqande
* vatten.

420

Exekutiv åtgärd
mot
olaglig
vattenhushållning.

lagen, beröra uteslutande rättigheter eller förpliktelser, som äro grundade på avtal,
under det att nu förevarande §, liksom 191 § i utsökningslagen, har avseende å ett
rättsstridigt förfarande. Att såsom villkor för exekutiv åtgärd i sistnämnda fall föreskriva
iställandet av pant eller borgen har i allmänhet icke ansetts böra ifrågakomma.
Då med den lydelse den nu ifrågavarande §:en redan i kommittéförslaget erhållit fog
för ett skadeståndsanspråk från den, som utsättes för den exekutiva åtgärden, i allmänhet
torde saknas, har det desto mindre ansetts föreligga något skäl att i förevarande
fall avvika från denna princip.

I §:ens avfattning hava några mindre ändringar av formell natur vidtagits.

9 § (10 §).

Vattenkraf tf öreningen har beträffande denna § uttalat tvivelsmål, huruvida densamma
vore fullt ägnad att avhjälpa förefintliga missförhållanden i fråga om skötseln
av vattenhushållningen vid en dammbyggnad. Eeglerna härför vore numera, framhåller
föreningen, ofta så komplicerade, att det för en strandägare eller ägaren av ett
ovan eller nedan i vattendraget liggande verk vore så gott som omöjligt att utöva en
mera verksam kontroll i fråga om deras iakttagande. Svårigheterna i detta hänseende
medförde, att den i lagen givna rätten att anlita länsman för uppdragning av dammluckor
icke bleve tillräckligt effektiv. På många håll ginge det säkerligen så till
att, sedan luckorna av utmätningsmannen uppdragits, de snart åter igensattes. Gentemot
en dylik tredska vore enda botemedlet, att en opartisk kontrollant kunde tillsättas
med uppdrag att på dammägarens bekostnad ombesörja eller övervaka dammens
skötsel. I samma riktning uttalar sig jämväl vattenfallsstyrelsen.

De av vattenkraftföreningen sålunda framhållna synpunkterna äro helt visst
värda beaktande. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida den av föreningen föreslagna
åtgärden om förordnande av särskild kontrollant verkligen skall visa sig erforderlig
för att bringa meddelade hushållningsbestämmelser till efterlevnad. För
detta ändamål står-nämligen till buds ej allenast handräckning enligt förevarande §
utan också utvägen att yrka ansvar enligt 13 § i detta kap. Med den i sistnämnda
§ upptagna straffbestämmelsen torde vattendomstolen äga till sitt förfogande ett
verksamt medel att stävja ett sådant förfarande som det, vilket skildrats i föreningens
anmärkning. Möjligheten härtill har också i väsentlig män ökats genom den
ändring, som av de sakkunniga vidtagits i nämnda stadgande, en ändring, varför
närmare redogörelse lämnas vid 13 §.

421

De hushållningsföreskrifter, som gälla i avseende å en vattenbyggnad, äro enligt
föreliggande förslag antingen sådana, som omedelbart hänföra sig till ett visst stadgande
i lagen, eller ock av det slag, att deras giltighet äger sin grund i domstols eller
annan myndighets beslut. Denna åtskillnad har kommit till uttryck i den avfattning,
som första stycket i §:en erhållit enligt kommittéförslaget. Då emellertid i 2 kap. av
förslaget finnes intaget stadgande därom, att jämväl på sistnämnda sätt meddelade
föreskrifter skola av byggnadens ägare iakttagas, har §:ens lydelse härutinnan kunnat
något förenklas.

Såsom förutsättning för erhållande av handräckning enligt denna § upptager
kommittéförslaget, att vederbörande lider men av den olovliga hushållningen, detta i
överensstämmelse med motsvarande stadgande i vattenrättsförordningen. Såsom närmare
utvecklas vid 13 § i detta kap. hava de sakkunniga emellertid, härutinnan avvikande
från kommittéförslaget, icke ansett nämnda omständighet böra utgöra villkor
för tillämpligheten av det i nämnda lagrum givna straffbud beträffande överträdelse
av nu ifrågavarande slag. Vid sådant förhållande vore det oegentligt, om
detsamma bibehölles beträffande de åtgärder, varom i förevarande § är fråga. Därest
i handräckningsärendet utredes, att hushållningen handhaves i strid mot de meddelade
föreskrifterna, synes det sålunda icke böra ifrågakomma att den, som kan lida
men av denna överträdelse, skall inför utmätningsmannen tillika förebringa utredning
därom, att skada härigenom verkligen tillfogas honom.

På yrkande från fiskerisakkunnigt håll har det i sista stycket av §:en meddelade
stängningsförbudet utsträckts till att omfatta jämväl fiskvåg.

» *

Då den i 12 § av kommittéförslaget medgivna befogenheten för den, som Kommittélider
men av försummelse i underhållet av dike eller annan ledning för vatten eller i2°oe!a?3t§§.
vall, som uppförts för företag enligt vattenlagen, att själv bota bristen väsentligen
torde sakna betydelse i avseende å företag, som inbegripas under det nu framlagda
förslaget, har denna § uteslutits. Av enahanda anledning har ej heller ansetts erforderligt
att medtaga stadgandet i 13 § av kommittéförslaget.

11—13 §§ (14—16 §§).

De i dessa §§ upptagna ansvarsbestämmelserna utgöra den straffrättsliga motsvarigheten
till de i 2 och 7 kap. meddelade stadgandena rörande byggande i vatten.

Ansvarsbe stämmelser.

422

Från den gällande rätten avvika dessa ansvarsbestämmelser i en väsentlig punkt,
nämligen därutinnan, att ansvar för byggande i vatten kan inträda även om
varken allmän eller enskild rätt kan påvisas bava blivit kränkt. Detta är emellertid
endast en konsekvens av förslagets allmänna ståndpunkt att till förekommande
av rättskränkning göra varje byggande i vatten av någon betydenhet beroende av
förundersökning och domstols medgivande.

Från denna grundåskådning synes emellertid genom stadgandet i 16 § av kommittéförslaget
en avvikelse hava skett i fråga om överträdelse av föreskrift, som
meddelats rörande vattenhushållningen. För att en dylik överträdelse skall medföra
ansvar fordras nämligen, att skada därigenom vållas.

På grund av stadgandet i 11 kap. 62 § (54 § i kommittéförslaget) skola i samband
med medgivande till byggnad i vatten nödiga föreskrifter meddelas angående
vattenhushållningen vid byggnaden, och jämlikt 2 kap. 27 och 28 §§ åligger det
byggnadens ägare att ställa sig härutinnan meddelade föreskrifter till ovillkorlig
efterrättelse. Endast för det fall, att särskilda bestämmelser rörande vattenhushållningen
icke givits — ett förhållande, som väl icke torde komma att föreligga beträffande
andra byggnader än sådana, som tillkommit före den nya lagen — har byggnadens
ägare en mera självständig rätt beträffande vattenhushållningen, dock givetvis
med den begränsningen, att annan därav ej tillskyndas skada.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår täckas icke i en väsentlig punkt
de i 2 kap. meddelade reglerna rörande vattenhushållningen av straffbestämmelsen i
kommittéförslagets 16 §. Därest det ej kan ledas i bevis, att en överträdelse av de rörande
hushållningen meddelade föreskrifterna förorsakar skada, lämnar kommittéförslaget,
trots att överträdelsen påvisas eller kanske är ostridig, icke något rättsligt
medel att bringa dessa föreskrifter i åtlydnad. Detta måste emellertid, såsom anmärkts
av Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, anses otillfredsställande.
Frågan om orsaksammanhanget mellan en uppkommen skada och överträdelsen är, enligt
vad erfarenheten visat, i dessa fall ofta synnerligen svårutredd. Det torde ej
heller överensstämma med den grundåskådning, som kommit till uttryck i 2 kap.
20 §, att den ur ekonomisk synpunkt ofta betydande risken därav, att en sakägare
icke kan tillfullo styrka ett dylikt orsakssammanhang, skall falla denne till last. Till
förekommande härav synes det emellertid nödvändigt att, såsom ägt rum beträffande
förbudet i 2 kap. 20 §, också göra varje överträdelse av meddelade hushållningsbestämmelser
till föremål för ansvarspåföljd.

423

Förutom deu ändring, som av nu anförda skäl vidtagits beträffande 10 § i koinmittéförslaget,
bär avvikelse från de nu avhandlade §§ i kommittéförslagét ägt rum
jämväl i vissa andra punkter.

I 11 § bär sålunda bland straffbara handlingar upptagits överträdelse av föreskriften
i 7 kap. 13 § angående inhämtande av Konungens tillstånd till vattenreglering
eller därmed jämställt byggande i vatten. Däremot har det icke ansetts erforderligt
att stadga ansvarspåföljd för det fall, att vattendomstolens medgivande till
ett vattenregleringsföretag icke inhämtas. Då det för vattenregleringen utmärkande
allenast är påståendet om förpliktande för annan att deltaga i företaget och vattenregleringen
såsom vattenbyggnad sålunda är underkastad de allmänna reglerna för
byggande i vatten, torde en dylik bestämmelse ej erfordras. Till denna § har vidare
gjorts ett tillägg, motsvarande bestämmelsen i 2 kap. 20 § tredje stycket enligt de
sakkunnigas förslag.

Andra stycket av 13 § i kommittéförslaget har i utvidgat skick erhållit plats som
12 §. Tillägget har föranletts av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
i 2 kap. 20 § tredje stycket och 25 §. Då innehållet av 15 § i kommittéförslaget
i den mån det icke återgivits i 11 och 12 §§ av de sakkunnigas förslag saknar betydelse
för den del av vattenrätten, som avses med det nu framlagda förslaget, har
något motsvarande stadgande icke upptagits.

* *

Enligt 19 § i kommittéförslaget må förseelse, som omförmäles i de nu avhand- halsrätt.
lade §§, icke åtalas av annan än målsägande, såframt förseelsen förnärmar allenast
enskild persons rätt. Såsom förutsättning för åtal kräves alltså, att det kan påvisas,
att den förseelse, varom fråga är, länt till skada för allmän eller enskild rätt. Med
en dylik avfattning komme emellertid en del av de handlingar, som enligt detta kap.
äro belagda med ansvar, att undantagas från åtal. Även om en dylik konsekvens
i allmänhet icke skulle vara av någon större praktisk betydelse, bör dock den bristande
överensstämmelse, som sålunda föreligger mellan lagens ansvars- och åtalsbestämmelser,
om möjligt undanrödjas. I synnerhet är detta av vikt med hänsyn till den ändring
av 16 § i kommittéförslaget, som nyss avhandlats. Enligt de sakkunnigas uppfattning
kan detta ändamål lämpligast nås därigenom, att samtliga de i detta kap.
straffbelagda handlingarna hemfalla under allmänt åtal. Jämväl ur principiell syn -

424

punkt synes detta vara riktigast. De stadgande^ vartill de nu avhandlade §§ utgöra
den straffrättsliga motsvarigheten, hava ju i väsentlig mån till uppgift att direkt eller
indirekt tillgodose det allmännas intresse. Under varje förhållande utgöra de av allmänna
hänsyn pakallade ordningsföreskrifter. Enligt de sakkunnigas mening höra
därför atalsbestämmelserna i kommittéförslagets 19 §, vilka ej heller enligt kommittéförslaget
gälla i fråga om handling, som är belagd med straff enligt 14 § (17 § i
kommittéförslaget), helt uteslutas.

15 § (18 §).

Konkurrens
med straffingen.

Såsom i kommittémotiven till denna § uttalas är frågan, huruvida vid konkurrens
mellan straffbestämmelse i vattenlagen och allmänna strafflagen den ena eller
andra straffbestämmelsen bör vinna tillämpning, beroende av den straffskala, som
innehalles uti de ifragakomna bestämmelserna. Då §:ens avfattning möjligen kunde
föranleda till den missuppfattning, att avgörande i detta hänseende vore storleken
av det straff, som i varje särskilt fall borde ådömas, har §:en förtydligats.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

i §•

Vad skall
förstås med
lågvatten?

Den definition a lågvatten, som meddelats i denna § av kommittéförslaget, har
upptagits till granskning särskilt av hydrografiska byrån i dess utlåtandte över kommittéförslaget.
Enligt byråns åsikt innebär nämnda definition, att såsom lågvatten
för ett vattendrag skall anses den minsta vattenföring, som enligt gjorda iakttagelser
någonsin varit att påräkna under 355 dagar av ett år, eller m. a. o. det lägsta kända

355-dagars vattnet. Det vore emellertid, framhåller byrån, olämpligt att i lagstiftningen
upptaga ett dylikt exceptionellt värde, som dessutom till sin storlek vore i så
hög grad beroende av den längre eller kortare tidrymd, varunder vattenföringen i
ett vattendrag gjorts till föremål för mera regelbundna observationer. Då skillnaden
mellan det lägsta 355-dagarsvattnet och den minsta årsvattenföringen för de svenska
vattendragens del vore obetydlig, framginge också härav, att kommittéernas defini -

tion icke komme att giva uttryck åt ett »vanligt» utan ett exceptionellt lågvatten.

425

Byrån förordar för sin del upptagande av begreppet normalt lågvatten, varmed byrån
förstår »den vattenmängd, som i visst vattendrag utgör medeltalet för ett så stort
antal år som möjligt av de lägsta under året förekommande vattenmängderna».

Ehuru med den i kommittéförslaget upptagna definitionen å lågvatten icke lär
hava åsyftats ett exceptionellt lågvatten i den av byrån angivna bemärkelsen, utan
snarare just det normala lågvatten, som erhålles uti medeltalet av lägsta iakttagna
355-dagarsvattenmängder, är det dock obestridligt, att denna uppfattning icke kommit
till ett otvetydigt uttryck i den ifrågavarande definitionen. Då dessutom, enligt
vad av hydrografiska byrån framhållits, skillnaden mellan årets lägsta vattenmängd
och det lägsta 355-dagarsvattnet i de svenska vattendragen är så gott som
betydelselös, synes tillräcklig anledning, att vid lågvattnets bestämmande göra undantag
för de tio vattenfattigaste dygnen under året, knappast föreligga. Av skäl,
som nu anförts, har den ifrågavarande definitionen erhållit en annan formulering,
huvudsakligen överensstämmande med den av hydrografiska byrån föreslagna.

2 §.

I denna § hava orden »eller besittning av sådan egendom under äganderättsanspråk»
uteslutits. Denna ändring är dock icke av saklig innebörd, utan har föranletts
därav, att redan av andra stadganden i förslaget framgår att den, som under
äganderättsanspråk innehar fast egendom, må föra talan såsom ägare.

4 ,§.

I denna § av kommittéförslagiet meddelas en närmare förklaring å det särskilt Innebörden
i 11 kap. ofta återkommande uttrycket, att företaget säges angå viss fastighet. Då at^etPföreden
ifrågavarande terminologien bibehållits i det föreliggande förslaget, kan uppen- **9
barligten ej heller häri undvaras ett motsvarande stadgande. Beträffande §:ens inne- bet.
håll hava de sakkunniga icke någon erinran att framställa. I detta sammanhang må
emellertid framhållas, att enligt de sakkunnigas mening under bestämmelserna i andra
och tredje styckena av §:en jämväl inrymmes fastighet, vartill sökanden uppger sig
själv vara ägare, något som särskilt är av vikt vid bedömande av fullständigheten av
kungörelse, som utfärdas jämlikt 11 kap. 32 §, och i samband härmed dten rättsverkan,
som tillkommer vattendomstolens beslut i ansökningsmålet gent emot okända rättsägare.

54—161472.

426

Skall den
räntefot,
efter vilken
kapitalisering
bör
ske, fastställas
i
lagen.

Rätt att för
förberedande
undersökningar

fälla träd å
annans
mark.

I §:ens avfattning har vidtagits en mindre jämkning, i det att i tredje stycket
uttrycktet »fastighet-en tillhörig byggnad» utbytts mot »någon å fastigheten belägen
byggnad», detta för att utmärka, att byggnaden och den fastighet, varå densamma
uppförts, icke behöva tillhöra samma ägare.

Enligt 5 § skall, då enligt stadgande i vattenlagen för bestämmande av ersättning
eller för annat ändamål kapitalisering skall ske av visst återkommande belopp,
till grund för kapitalvärdets beräknande i brist av åsämjande läggas en räntefot av
fem för hundra om året. Mot denna kapitaliseringsnorm framställes'' vid nämnda §
— i likhet med vad förut ägt rum beträffande motsvarande stadgande i 9 kap. 9 §
av kommittéförslaget (23 § i föreliggande förslag) — av teknologföreningen och
vattenfallsstyrelsen den anmärkningen, att det bör överlämnas åt vattendomstolen
att efter prövning i varje särskilt fall bestämma räntefoten. De sakkunniga, som
tillmötesgått denna anmärkning vad angår avfattningen av det ifrågakomna stadgandet
i 9 kap., hava jämväl ansett bestämmelsen om viss räntefot i 14 kap. böra
uteslutas.

5 § (6 §).

Beträffande stadgandet i denna §, att växande träd ej må fällas utan särskilt
medgivande av Konungens befallningshavande, har lantbruksstyrelsen anmärkt, att
detsamma komme att verka i hög grad hindterligt för utförandet av de undersökningar,
varom i denna § vore fråga. Det kunde sålunda komma att bliva nödvändigt
att avbryta en förrättning i avvaktan på utredningar och beslut om tillstånd till träds
fällande, och härigenom skulle sökanden vållas en kostnad, som icke motsvarade
skadan av en sådan åtgärd. Enligt styrelsens åsikt borde ett dylikt tidsödande och
kostsamt arbetssätt förebyggas. Styrelsen föreslår, att det ifrågavarande stadgandet
ersättes med en bestämmelse, att växande träd ej utan trängande behov må fällas.

I överensstämmelse med kommittéerna anse de sakkunniga det icke böra vara
tillåtet förrättaren av en undersökning av det slag, varom här är fråga, att företaga
ett sådant ingrepp i den enskildes rätt som fällande av träd utan att särskild prövning
ägt rum, om med hänsyn till vederbörande sakägares säkerhet i ekonomiskt
hänseende och de övriga omständigheter, som kunna vara förknippade med en dylik
åtgärd, densamma bör medgivas. Det må emellertid framhållas, att intet hindrar,

427

att sådant medgivande lämnas redan i samband med tillståndet till själva undersökningen,
varigenom onödig omgång undvikes. En förutsättning bärför bör dock
givetvis vara, att Konungens befallningsliavande sättes i tillfälle att bedöma omfattningen
av de åtgärder i detta hänseende, som ifrågasättas för undersökningens verkställande.

C § (ny).

Då de föreskrifter, som meddelats i samband med vattendomstolens medgivande
till ett vattenbyggnadsföretag angående vattenhushållningen vid byggnaden, tillkommit
för att bereda sks^dd åt de intressen av allmän eller enskild natur, som kunna
beröras därav, ligger det redan i sakens natur, att företagaren icke må förvägra målsmannen
för ett sådant allmänt intresse eller enskild sakägare, vars rätt kan vara i
fråga, att, även om det erfordras tillträde till byggnad eller område, varöver företagaren
äger förfoga, eller tillgång till särskilda av honom jämlikt vattendomstolens beslut
förda anteckningar, härutinnan utöva nödig kontroll. Ett uttryckligt stadgande
härom synes emellertid icke böra saknas i lagen. Såsom erinrats redan vid behandlingen
av 2 kap. 12 § har det ansetts lämpligt att åt tjänsteman i hydrografiska
byrån medgiva enahanda befogenhet, som tillkommer sakägare och allmän åklagare.

Rätt till
kontroll å
vattenhushållningen.

428

Förslag

till

Lag

om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes.

Förevarande förslag utgör en omarbetning av det utav vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
avgivna förslaget till lag om förteckning å större vattendrag i riket.
De förändringar, som vidtagits, hava föranletts dels därav, att de sakkunniga,
såsom i motiven till 1 kap. i vattenlagsförslaget framhållits, ansett begreppet kongsådra
böra även till namnet bibehållas i vattenlagstiftningen, dels ock av de utav de
sakkunniga antagna grunderna för avgörande av frågan i vilka vattendrag kungsådra
skall anses finnas.

42!)

F ör slag

till

Lag

om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs förbrukning.

Uti en vid 1913 års riksdag väckt motion1 kava framhållits de svårigheter, som Veu ifrågaofta
yppade sig för innehavare av fastighet att erhålla fastighetens behov av vatten ^tiftningens
för husbehovsförbrukning på ett lämpligt sätt tillgodosett. Dessa svårigheter här- för}ltstoualedde
sig bl. a. därifrån, att personer, vilka på sina fastigheter ägde källor eller brunnar,
nekade sina grannar och närboende att därifrån hämta eller leda vatten eller
också härför betingade sig en ersättning, vilken icke stode i rimligt förhållande till
den skada och det intrång, som därigenom förorsakades. Vid skiften och hemmansklyvningar,
som företagits under senare tid, hade väl understundom träffats anstalter,
varigenom delägarnas intressen i förevarande hänseende tillgodosetts på ett bättre
sätt än förut, men härvid hade man ofta förbisett att meddela sådana bestämmelser,
att vattnet kunde tillgodogöras genom ledningars framdragande. I flera fall hade
vid dessa förrättningar frågan om fastigheternas förseende med vatten icke alls beaktats.
Till avhjälpande av berörda missförhållanden borde enligt motionärens mening
sådana lagbestämmelser införas, som beredde möjlighet för medlemmar inom
ett samhälle eller enskilda fastighetsinnehavare att för husbehov, utan allt för kostsam
procedur och mot skälig ersättning, få tillgodogöra sig å annans mark befintligt
vatten och att därifrån få leda vatten medelst i jorden nedlagda rörledningar, där sådant
prövades kunna -ske utan förfång för ägaren av marken. På grund härav hem -

1 Andra kammaren n:r 151.

430

Rätten till
vattenledning
är av
samma natur
som de i
2 kap. 14 §
upptagna
t vångsrätterna.

ställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande och
framläggande för riksdagen av förslag till bestämmelser i detta ämne.

Jordbruksutskottet, som i anledning av motionen avgav utlåtande,1 fann de
betänkligheter, som ur praktisk och principiell synpunkt talade mot införande av rätt
att tvångsvis taga annan tillhörig vattentillgång i anspråk, vara övervägande, till följd
varav utskottet icke ansåg sig böra i denna del biträda motionärens framställning.
Några sådana betänkligheter mötte däremot icke enligt utskottets åsikt mot den av
motionären föreslagna rätten att över annans mark framdraga ledning för vattentillförsel.
En sådan rätt, vars karaktär blott bleve en lagligen grundad servitutsrätt,
skulle mången gång bliva av största betydelse för avhjälpande av de olägenheter, som
berörts i motionen, och detta även utan att förutsätta den i motionen föreslagna rätt
till tvångsförvärv av annan tillhörigt vatten. Då det sålunda framhållna ändamålet
ej hittills blivit i lagstiftningen tillgodosett, syntes det utskottet, som om härutinnan
en brist förelåge av beskaffenhet att böra föranleda uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Som ett önskemål ansåg sig emellertid utskottet böra framhålla, att proceduren
för vinnande av rätt till sådana mindre ledningsföretag, varom här kunde
bliva fråga, måtte göras så enkel och föga kostsam som möjligt. Utskottets utlåtande
utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till sådana lagbestämmelser,
att rättighet måtte medgivas enskilda fastighetsinnehavare att för tillgodogörande
av vatten till husbehov över annans fastighet framdraga ledning. Denna utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.2

Den rätt till framdragande av vattenledning, som sålunda berörts, synes på det
närmaste överenstämma med den befogenhet, som enligt 2 kap. 14 § i det överarbetade
förslaget till vattenlag (15 § i kommittéförslaget) tillagts ägare av vattenområde att
för vattnets tillgodogörande å annans fastighet anlägga ledning, och det torde också
på goda skäl kunna ifrågasättas, huruvida densamma ej innefattas i nämnda stadgande.
I varje fall utgör ifrågavarande rättighet allenast en närmare utveckling av den
grundsats, varå stadgandet i 14 § är byggt. På grund härav kunde det synas som
om redan genom ett förtydligande av detsamma syftet med riksdagens ifrågavarande
framställning skulle komma att tillgodoses. Då emellertid enligt bestämmelserna i
11 kap. av vattenlagsförslaget frågan om tillämpning av berörda stadgande är att

1 N:r 31.

1 Riksdagens skrivelse n:r 194.

4;u

anse såsom vattenmål och följaktligen tillhör vattendomstolens prövning samt det
förfarande, som sålunda skulle komma till användning, uppenbarligen är alltför omständligt
och kostsamt för de mindre företag, varom här är fråga, har det varit de
sakkunniga angeläget att, i överensstämmelse med vad av riksdagen också framhållits,
för dessa företag anordna ett förfarande av enklare och mindre kostsam beskaffenhet,
och det har ansetts lämpligt att sammanfatta de sålunda erforderliga bestämmelserna
uti en särskild lag.

1 §•

Såsom framgår av 1 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut inrymmes bland de
ändamål, för vilkas tillgodoseende en fastighet må belastas med servitut, jämväl anläggning
för vattens ledning. Enligt 1 § i förevarande lagförslag är ägaren av en
fastighet pliktig att till förmån för annan fastighet tåla ledning för sistnämnda
fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Därest emellertid en frivillig
överenskommelse kan åvägabringas mellan vederbörande fastigheters ägare,
kommer denna överenskommelse att äga samma rättsliga beskaffenhet som en servitutsupplåtelse
och att således vara underkastad bestämmelserna i lagen om servitut.
Kan sådan uppgörelse däremot icke nås, utan måste för rättighetens förvärv hänvändelse
ske till vederbörlig domstol, är väl rättigheten jämväl i detta fall till sin natur en
servitutsrätt, men iyder dock icke formellt sett under bestämmelserna i sagda lag. En
följd härav blir bl. a., att i sistnämnda fall rättigheten utan inteckning eller särskilt
förbehåll kommer att äga bestånd mot ny ägare till den besvärade fastigheten, något
som däremot icke är förhållandet, därest överenskommelse träffats.

Den rätt, som enligt denna § medgives att å annans mark framdraga ledning,
innefattar uppenbarligen jämväl befogenhet att efter ledningens anbringande för
tillsyn å ledningen eller för utförande av nödiga reparationer erhålla tillträde till
sådan mark.

I andra stycket har från 2 kap. 2 § upptagits den för varje slag av byggande i
vatten gällande huvudregeln angående sättet för arbetets utförande. Liksom motsvarande
bestämmelse i dikningslagens 4 § bör det ifrågavarande stadgandet vinna
tillämpning jämväl i fråga om den sträckning, som bör givas åt ledningen å annans
mark.

Beskaffenheten
av den
rätt, som
vinnes enligt
den föreslagnalagen.

432

2 §.

Ersättning
enligt 2 §
avser icke
skada till
följd av
underhåll.

I denna § avses, som också framgår av 7 § i det följande, allenast ersättning för
sådant intrång, som vållas genom själva ledningen. Otvivelaktigt kan intrång också
komma att förorsakas till följd av tillsyn eller reparationer å ledningen. Därest intrång
av sistnämnda slag kan bliva av någon ekonomisk betydelse för den besvärade
fastigheten, något som endast i undantagsfall torde inträffa, skall uppenbarligen
jämväl sådant intrång ersättas. Ett stadgande härom har också upptagits i 7 §. Anledningen
till denna uppdelning av ersättningsreglerna har varit att, under det att
ersättning enligt 2 § skall fastställas redan då medgivande lämnas till ledningens
framdragande, det icke ansetts lämpligt att införa sådan förprövning beträffande
skada, som avses i 7 §.

3—5 §§.

Förfäran- Dessa §§:er innehålla de närmare bestämmelserna angående det förfarande, som
det.

skall komma till användning, därest överenskommelse icke kan träffas mellan vederbörande
fastigheters ägare. Erågan skall i detta fall alltid instämmas till underrätten
i orten, som emellertid äger och, för att icke förorsaka parterna onödiga kostnader,
jämväl i allmänhet bör uppdraga åt två ojäviga personer att verkställa utredning och
avgiva utlåtande i målet. Detta utlåtande är dock, även om påminnelser ej göras mot
detsamma, icke i och för sig av rättsbildande betydelse. Sådan tillkommer detsamma
först därigenom att det av rätten fastställes.

Genom rättens medgivande tillerkännes käranden befogenhet att anlägga och,
med den inskränkning, som föranledes av hänvisningen i 8 § här nedan, för framtiden
begagna sig av den ledning, som i medgivandet avses. Däremot innefattar rättens
beslut icke något avgörande beträffande kärandens rätt till det vatten, som skall avledas,
eller överhuvudtaget i fråga om lagligheten av vattnets avledande. Härav blir
åter en följd, att kärandens begagnande av själva ledningen faktiskt kan komma att
bliva beroende av, huruvida eller i vilken utsträckning en dylik rätt förefinnes.

Då det i 4 § stadgas, att synemännens utlåtande skall för närvarande parter uppläsas
före synens avslutande, har det ansetts böra framhållas, att detta stadgande
uppenbarligen icke utgör något hinder för synemännen att, sedan undersökningen ä
marken avslutats, låta med utlåtandets avfattande och uppläsning anstå till någon
senare tidpunkt, till vilken förrättningen alltså i sådant fall uppskjutits. Till undvikande
av kostnader bör dock ett sådant uppskov endast i nödfall förekomma.

433

7 §.

Beträffande denna § hänvisas till vad som yttrats under 2 §.

8 §.

Såsom vid 1 § erinrats äro bestämmelserna i lagen om servitut icke utan vidare
tillämpliga å ledning, till vars framdragande lämnats medgivande enligt denna lag.
Uppenbart är dock, att den rättighet, som på detta sätt vinnes, är av enahanda natur,
som om rättigheten tillkommit genom frivillig upplåtelse. Av denna anledning och
då de förhållanden, som avses i 5 och 7 §§ av lagen om servitut, jämväl kunna tänkas
komma att föreligga beträffande vattenledningar, har i denna § intagits en hänvisning
till nämnda båda lagrum.

Inskränkningar
i
rätten att
bibehålla
ledningen.

55—161472

434

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. I § rättegångsbalken. I

I förevarande av kommittéerna avgivna lagförslag hava de sakkunniga icke vidtagit
någon ändring.

435

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen.

Detta ändringsförslag, som är av den lydelse kommittéerna föreslagit, hänför
sig till stadgandet i 11 kap. 83 § andra stycket i de sakkunnigas förslag till vattenlag.

436

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Den i 7 § av vattenrättsförordningen upptagna allmänna föreskriften om kungsådras
öppenhållande fullständigas som bekant i ett särskilt hänseende genom det
i 14 § av lagen om rätt till fiske meddelade förbudet att i kungsådra utsätta fast
eller rörlig fiskredskap, som kan hindra fisken att framgå. Det är uppenbart, att
sistnämnda .stadgande såväl i fråga om kungsådrans förekomst som beträffande dess
bredd och läge hänför sig till de bestämmelser, som härutinnan återfinnas i vattenrättsförordningen.
Med antagandet av den nya vattenlagen skulle dessa bestämmelser
komma att försvinna. Visserligen innehåller jämväl förslaget till vattenlag
föreskrifter om kungsådra, men dessa äro icke av den beskaffenhet, att de äro lämpade
att uti nu ifrågavarande hänseende ersätta motsvarande stadganden i vattenrättsförordningen.
Detta förhållande har sin grund däri att, då förekomsten av
kungsådra enligt vattenlagsförslaget icke utgör något hinder för ett vattendrags
överbyggande till hela dess bredd, nämnda förslag icke upptager någon bestämmelse
angående kungsådrans läge i vattendraget. Med hänsyn till det nu anförda
synes det knappast låta sig göra att bibehålla det ovan anmärkta stadgandet i 14 §
av lagen om rätt till fiske i oförändrat skick.

Vid den omarbetning av nämnda stadgande, som på grund härav ifrågakomma,
har det spörsmålet inställt sig, huruvida det kan anses vara av nöden att till skydd för
fiskens framkomst stadga förbud för vissa fiskredskaps begagnande i avseende
å så stor del av vattendraget, som omfattas av den gällande rättens kungsådra.
Härvid bör beaktas att, ehuru tryggande av fiskens vandringar i ett vattendrag otvi -

437

velaktigt utgör ett allmänt intresse av den natur, att detsamma bör tillgodoses i varje
vattendrag och oberoende av kungsådras förekomst i vattendraget, hänsyn till samma
intresse enligt 14 § i lagen om rätt till fiske ansetts böra beträffande sådana vattendrag,
där kungsådra ej finnes, kräva förbud mot användande av viss fiskredskap allenast,
så/vitt angår en sjättedel av vattendragets bredd. Ett dylikt förbud torde också
vara fullt tillräckligt för tillgodoseende av fiskets intressen i det förevarande hänseendet.
Då den uppdelning av vattendragen, som återfinnes i sistnämnda lagrum,
sålunda mindre synes äga sin grund i förhållandenas egen natur än i vissa historiska
förutsättningar, har vid den omarbetning, som stadgandet nu underkastats, densamma
ansetts kunna försvinna, varigenom också ernås en större enhetlighet uti de
ifrågavarande bestämmelserna ävensom en säkrare tillämpning av dem.

438

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Ändringen i detta lagrum är en följd av vattenlagsförslagets bestämmelser i 2
och 9 kap. om inlösen av fast egendom.

-130

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

24 §.

Genom de i denna § vidtagna ändringarna har densamma gjorts tillämplig jämväl
å de fall, då jämlikt vattenlagens bestämmelser fast egendom tages i anspråk
och nedsättning av den i anledning härav bestämda ersättningen äger rum. Da ersättning
för fast egendom, som löses enligt vattenlagen, understundom kan komma
att utgå medelst kraftöverföring, har i §:en tillika upptagits föreskrift, varigenom
åt kraftöverföringens början tillerkännes samma betydelse som eljest tillkommer löseskillingens
nedsättning. Den ändring sista stycket i andra mom. undergått sammanhänger
med den i 11 kap. 67 § i vattenlagsförslaget vattendomstolen tillagda befogenheten
att medgiva verkställighet av dess utslag, innan detsamma vunnit laga
kraft.

45 §.

Den i denna § gjorda ändringen hänför sig till §:ens sista stycke och avser det
fall, att företagaren i samband med beslutet om fast egendoms inlösen gjort utfästelse
att låta nyttjanderätt, som upplåtits till egendomen, fortfarande gälla oberoende av
dess avstående.

RESERVATIONER.

56—161472.

443

I fråga om 1 kap. i förslaget till vattenlag hava reservationer avgivits
dels av herrar Daniel Persson och Ingeström, dels och av herr Liibech.

Herrar Daniel Perssons och Ingeströms reservation.

På grunder, som nedan angivas, få vi föreslå följande bestämmelser i 1 kap.
i förslaget till vattenlag.

1 KAP.

Om rätt till vatten.

14 §.

Ägare av strömfall, till vars bebyggande för tillgodogörande av vattenkraft
medgivande lämnas jämlikt denna lag, vare, såframt den vattenkraft,
som vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid byggnaden, uppgår till
minst femhundra turbinhästkrafter, underkastad de särskilda villkor till
förmån för det allmänna, som innehållas i 15—17 §§ av detta kap.

Har vattenkraften i strömfall, som jämlikt denna lag bebygges, inom
tio år före det medgivande lämnas till byggnaden varit utnyttjad vid
byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, skall beträffande sådan vattenkraft
gälla vad här nedan är stadgat om vattenkraft, som tillgodogjorts
på grund av äldre lag.

15 §.

1 mom. Då strömfall blivit bebyggt på sätt i 14 § sägs, vare, där
Konungen för tillgodoseende av allmänna intressen prövar det böra äga

444

rum, kronan berättigad att nittiofem år efter utgången av den tid, som
bestämts för byggnadens fullbordande, tillösa sig strömfallet jämte utmål
och vattenverksbyggnader ävensom annan därtill hörande egendom, som
användes för vattenkraftens uttagande eller omsättning.

Vidtages efter förloppet av minst sjuttiofem år av den i första stycket
angivna tidrymden för uttagande av mera vattenkraft eller eljest för ett
bättre utnyttjande av vattenkraften i strömfallet åtgärd, som för ägaren
medför betydande kostnad, må sagda tidrymd kunna förlängas till högst
etthundrafemton år.

Inlösen av anläggning enligt denna § skall, om ej annorledes överenskommes,
avse all den egendom, som enligt vad i första stycket sägs
hör till anläggningen. Uppstår tvist härom, varde den prövad i enahanda
ordning, som stadgas i 4 mom. av denna §.

2 mom. För egendom, som löses, skall ersättning givas:

för strömfall jämte utmål och vattenverksbyggnader med belopp,
motsvarande anläggningskapitalet, eller, där detta överstiger värdet av den
egendom vid tiden för egendomens avstående, med dess värde,

samt för annan egendom med fulla värdet vid tiden för avståendet.

Befinnes vattenverksbyggnad vara bristfälligt underhållen, skall kostnaden
för bristernas avhjälpande avräknas å anläggningskapitalet.

Vad som är att hänföra till vattenverksbyggnad avgöres enligt bestämmelserna
i 9 kap. II §.

3 mom. Huruvida anläggning är av beskaffenhet, att densamma må
underkastas inlösen enligt denna §, prövas, då medgivande lämnas till fallets
bebyggande. Varder sådan skyldighet föreskriven, skall tillika fastställas
det belopp, vartill anläggningskapitalet, vad angår strömfall jämte
utmål och vattenverksbyggnader, skall anses uppgå; dock må, såvitt detsammas
storlek är beroende av beslut, som framdeles kan komma att meddelas,
eller av annan anledning icke före byggnadens fullbordande kan
med tillförlitlighet beräknas, med dess fastställande anstå till den senare
tidpunkt, som må varda bestämd i samband med byggnadens medgivande.
Utan hinder av vad nu stadgats äge kronan, sedan den för byggnadens
fullbordande bestämda tid är ute, rätt till sådan talan angående anläggningskapitalets
minskning, som grundas därå, att byggnaden blivit ofullständigt
eller icke på fullgott sätt utförd.

Såsom anläggningskapital skall anses, vad angår strömfall jämte utmål,
det belopp, vartill värdet av sådan egendom vid tiden för medgivandet
till byggnaden skäligen må skattas, samt beträffande vattenverksbyggnad
kostnaden för sådan byggnad, häri inräknad ersättning, som den byggande
nödgas utgiva för fallets tillgodogörande, ävensom värdet av förmån eller

445

annan rättighet, vilken för sådant ändamål av den byggande själv upplåtits.
Vid bestämmande av värdet å strömfall jämte utmål skall såvitt möjligt
hänsyn tagas till den kostnad ägaren haft för förvärv av samma egendom.

Där efter byggnadens fullbordande ägaren får vidkännas kostnad för
uttagande av mera vattenkraft eller eljest för ett bättre utnyttjande av
vattenkraften i fallet, vare jämväl sådan kostnad att hänföra till anläggningskapitalet;
och skall beträffande fastställande av kostnadens belopp
samt prövning av fråga, som omförmäles i 1 mom. andra stycket, vad här
förut är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 mom. Vill kronan begagna sig av lösningsrätt enligt denna §,
värde skriftlig underrättelse därom meddelad strömfallets ägare sist fem
år före inträdet av den i 1 mom. stadgade, för anläggningens inlösande
bestämda tidpunkten.

Beträffande fastställande av lösesummans belopp, densammas nedsättning
och fördelning samt anläggningens befriande från gäld eller annan
förpliktelse, varför densamma må häfta, ävensom skyldighet att vidkännas
kostnad, som föranledes av lösesummans fastställande, skola motsvarande
bestämmelser i fråga om fast egendoms avstående för allmänt behov äga
tillämpning. Ej må, innan lösesumman blivit erlagd, anläggningen av
kronan tillträdas.

5 mom. Då anläggning jämlikt denna § blivit av kronan inlöst,
övergår å kronan alla de rättigheter och skyldigheter, som på grund av
domstols eller annan myndighets beslut eller eljest enligt lag äro förenade
med anläggningen.

Har ersättning för strömfall eller vattenkraft, som tagits i anspråk
på grund av stadgande i 2 kap. 5, 6, 7 eller 23 §, bestämts att utgå
medelst överföring av däremot svarande kraftbelopp, vare dock, så framt
den vattenkraft, vilken skall sålunda ersättas, uppgår till hälften av den i
14 § angivna myckenhet, kronan berättigad att tillösa sig jämväl det i
ersättning utgående kraftbeloppet. I avseende å lösningsrätten skall vad
i 2, 3^ och 4 mom. är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6‘ mom. Där vattenkraften i strömfall, som jämlikt denna lag bebygges,
till någon del varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag,
skall lösningsrätt beträffande anläggningen tillkomma kronan allenast, såframt
den vattenkraft, som icke förut tillgodogjorts vid byggnaden, uppgår
till den i 14 § angivna myckenhet; dock vare anläggningens ägare beträffande
vattenkraft, som utnyttjats jämlikt äldre lag, berättigad till ersättning,
motsvarande vattenkraftens fulla värde vid tiden för avståendet, antingen
medelst kraftöverföring eller, om parterna äro därom ense, i penningar.
Tillskyndas anläggningens ägare genom avståendet av sagda vatten -

446

kraft särskild skada, galle angående ersättningen vad om fast egendoms
avstående för allmänt behov härutinnan är eller kan varda stadgat.

7 mom. Göres ansökan om utrivning av anläggning, vartill kronan
enligt denna § tillerkänts lösningsrätt, vare kronan, ändå att tidpunkten
för lösningsrättens utövning ännu icke är inne, berättigad att övertaga
anläggningen utan skyldighet att utgiva ersättning för den del därav,
som utgöres av strömfall jämte utmål och vattenverksbyggnader.

Lag samma vare, där ägaren gör sig skyldig till sådan försummelse
i fråga om underhållet eller vidtager sådan åtgärd, att anläggningens värde
därigenom väsentligt förminskas, och rättelse ej följer inom skälig tid efter
det ägaren från kronan mottagit skriftlig erinran om förhållandet.

16 §.

1 mom. Ägare av byggnad, som i 14 § avses, vare pliktig att för
tillgodoseende av ändamål, som nedan sägs, erlägga en årlig avgift, utgörande
lägst tio öre och högst två kronor för varje hästkraft, som beräknas
kunna i medeltal uttagas vid byggnaden.

Denna avgift skall avsättas till en fond för främjande av ändamål
av samhällelig betydelse, företrädesvis beträffande den bygd, som beröres
av företaget, såsom lantbrukets höjande, särskilt genom jords torrläggning
eller samfärdselns underlättande eller beredande av tillgång till elektrisk
kraft för lantbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov. De närmare föreskrifterna angående fondens förvaltning och
användning meddelas av Konungen.

Avgift, som i denna § avses, skall utgå från det år, då enligt meddelad
bestämmelse byggnaden skall vara fullbordad; dock må, om skäl
därtill föreligga, avgiften kunna helt eller delvis eftergivas under viss tid,
högst tio år, efter nämnda tidpunkt.

2 inom. Avgiftens storlek skall inom de i 1 mom. angivna gränser
bestämmas med hänsyn till å ena sidan företagets inverkan, i nyttig eller
skadlig riktning, beträffande den bygd, som därav beröres, samt å den
andra den större eller mindre förmån, som beredes företaget genom rättighet
att för kraftens tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds-
och avrinningsförhållanden eller att taga annans egendom i anspråk.

Avgiftens belopp skall fastställas för en tidrymd av tjugu år i sänder,
första gången räknat från det år, som bestämts för byggnadens fullbordande.
Har ej inom ett år före utgången av tidsperiod, som nu sagts,
anläggningens ägare eller ock myndighet, åt vilken Konungen uppdragit
att bevaka det allmännas rätt i förevarande hänseende, i den härför stad -

447

galle ordning påkallat ny prövning av avgiftens storlek, skall avgiften utgå
med oförändrat belopp under nästa period.

3 mom. Där efter avgiftens fastställande medgivande lämnas till
åtgärd, varigenom möjliggöres uttagande av mera vattenkraft eller eljest
ett bättre utnyttjande av vattenkraften i fallet, varde i samband härmed
föreskrift meddelad om den ändring i avgiftens storlek, som i anledning
av dylik åtgärd må påkallas; dock skall sådan föreskrift endast avse
återstoden av den bestämda tidsperioden. 1 fråga om företag, som avses
i 7 kap.,. må avgift icke bestämmas att utgå för tid, innan enligt föreskrifterna
i nämnda kapitel betalningsskyldighet till företaget inträtt.

Har till följd av företag, som i vederbörlig ordning medgivits, byggnadens
ägare förpliktats att avstå vattenmängd eller fallhöjd eller eljest att
tåla åtgärd, varigenom nyttan av vattenkraften minskas, må på därom förd
talan avgiften kunna nedsättas eller, om minskningen i nytta är väsentlig,
på viss tid eftergivas.

4 mom. Ändå att strömfall blivit bebyggt jämlikt äldre lag, skola
bestämmelserna i denna § äga tillämpning i fråga om sådan åtgärd för
uttagande av mera vattenkraft eller eljest för ett bättre utnyttjande av
vattenkraften, som varder på grund av denna lag medgiven; dock allenast
såframt den vattenkraft, som med eller utan dylik åtgärd kan uttagas vid
byognaden uppgår till den i 14 § angivna myckenhet.

5 mom. Huru avgift enligt denna § skall uppbäras, därom förordnar
Konungen.

17 §.

1 mom. För tillgodoseende av kringliggande bygds behov av kraft
till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning
eller uppvärmning vare ägare av byggnad, som i 14 § sägs, pliktig att tillhandahålla
högst en tjugondei av den årliga kraftmängd, som beräknas med
det installerade maskineriet bliva uttagen.

Vid avgörande huruvida och i vilken omfattning sådan skyldighet
skall åligga byggnadens ägare varde hänsyn tagen å ena sidan till det
behov av kraft, som redan föreligger eller inom en nära framtid med sannolikhet
är att motse inom bygden, och å andra sidan till den. tillgång
på kraft, som för ändamålet eljest må vara att påräkna.

Storleken av den kraft, som det må åligga strömfallets ägare att
tillhandahålla, skall bestämmas för en tidrymd av tjugu år i sänder, första
gången räknat från det år, som bestäints för byggnadens fullbordande.
Har ej inom ett år före utgången av tidsperiod, som nu sagts, anläggningens
ägare eller någon, som må anses berättigad att komma i åtnjutande

448

av kraft, varom här är fråga, eller ock myndighet, åt vilken Konungen
uppdragit att bevaka bygdens intresse i förevarande hänseende, i den härför
stadgade ordning påkallat ny prövning, skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl för nästa period.

2 mom. Ändå att strömfall blivit bebyggt jämlikt äldre lag, skola i
fråga om sådan ökning av den uttagbara vattenkraften i fallet, som vinnes
crenom åtgärd, vartill medgivande lämnas enligt denna lag, bestämmelserna i
förevarande § tillämpas; dock allenast såframt den vattenkraft, som med
eller utan dylik åtgärd kan uttagas vid byggnaden, uppgår till den i 14
angivna myckenhet och tillika den ifrågavarande ökningen utgör minst
trehundra turbinhästkrafter vid lågvatten eller, i fråga om reglering eller
liknande åtgärd, sistnämnda kraftbelopp antingen i medeltal eller ock vid
lågvatten.

3 mom. Vill någon, som må anses därtill berättigad, komma i åtnjutande
av hela eller någon del av den kraft, strömfallsägare efter ty i
1 mom. sägs förpliktats att tillhandahålla, göre i den ordning 11 kap.
stadgar ansökan därom hos vattendomstolen. Där ej annorlunda överenskomines,
vare fallägaren icke pliktig att tillhandahålla sökanden kraft tidigare
än två år efter det ansökningen delgivits honom. För kraftens
överförande erforderlig ledning skall sökanden själv bygga och underhålla.
Kraftens fördelning på olika delar av dygnet eller året varde bestämd på
sätt, som med hänsyn till föreliggande förhållanden må anses skäligt.

I den mån kraft, varom nu är fråga, tages i anspråk, skall ersättning
därför givas med det belopp, som motsvarar strömfallsägarens självkostnad,
med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. I fråga om
storleken av nämnda ersättning ävensom villkoren i övrigt för kraftens
tillhandahållande skall vattendomstolen meddela bestämmelser i samband
med beslut i anledning av ansökan, som nyss sagts; och galle beträffande
rätt att påkalla ändring i sålunda meddelade bestämmelser vad i 9 kap.
29 § finnes för där avsett fall föreskrivet.

4 mom. Vad i 9 kap. 37 § första stycket, 38, 40 och 41 §§ stadgas
beträffande överföring av kraft, som lämnas i ersättning för förlorad
vattenkraft, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om
tillhandahållande av kraft enligt denna §.

18 §.

Har vid tillstånd till byggande i kungsådra, som jämlikt äldre lag
meddelats, förbehåll gjorts om skyldighet för byggnadens ägare att underkasta
sig de inskränkningar eller jämkningar i avseende å nyttjandet av

44!»

vattnet i kungsådran eller de ytterligare villkor för rätten att tillgodogöra
sig dess vatten, som kunna föranledas av ny lagstiftning, och hava minst
tjugu år förflutit från denna lags ikraftträdande, då skall, såvitt angår
vattenkraften i kungsådran, den omständigheten att tillgodogörandet skett
på grund av äldre lag icke utgöra hinder för tillämpning av vad i 15
och 17 §§ här ovan är stadgat om vattenkraft, som tillgodose res enligt
denna lag.

Sådan tillämpning skall påkallas å tjugonde året från denna lags
ikraftträdande, och varde därvid iakttaget, att vattenkraften i kungsådran
skall anses utgöra en tredjedel av vattenkraften i strömfallet, att anläggningskapitalet,
såvitt detsamma belöper å vattenkraften i kungsådran,
skall fastställas med hänsyn till det värde strömfallet jämte utmål och
vattenverksbyggnader då må anses äga samt att den tid, vid vars utgång
enligt 15 § lösningsrätt må av kronan utövas, skall räknas från den tidpunkt,
då enligt vad i första stycket stadgas bestämmelserna i denna lag må lända
till efterrättelse.

57—16/472.

450

Äganderättens
betydelse.

Samfundsr
ätt er.

Motiv.

Det torde vara få rättsbegrepp som i vårt liksom i de flesta andra civiliserade
folks rättsåskådning äga djupare rötter än äganderättens. Så gott som i
alla tider har det utgjort en av lagstiftningens främsta uppgifter att närmare bestämma
innehållet av detta begrepp, de befogenheter, som kunna anses inrymda i
detsamma, liksom att åt den sålunda bestämda rätten bereda det skydd, som av
omständigheterna påkallats. I sistnämnda hänseende har det ansetts erforderligt
ej allenast att meddela bestämmelser till förhindrande eller motverkande av ingrepp
från övriga samhällsmedlemmar; i de flesta moderna staters grundlagar har det
också intagits föreskrifter i ändamål att fastställa okränkbarheten av den enskildes
äganderätt i förhållande till statsmakten. Ett dylikt stadgande återfinnes som bekant
jämväl i vår grundlag, nämligen i 16 § regeringsformen.

Genom detta stadgande är äganderättens grundläggande betydelse för den svenska
rättens vidkommande på ett bindande sätt fastslagen. Nämnda stadgande innefattar
emellertid icke något närmare bestämmande av det innehåll, som tillkommer
äganderätten, utan äger lagstiftningen att i detta hänseende, såsom också allmänt
erkännes, i vanlig ordning uppdraga de gränser för den enskilde ägarens maktbefogenhet,
som betingas av förhållandena. Detta är endast en naturlig konsekvens
därav, att äganderätten, som själv är uttryck för ett samhällsintresse, till sin natur
icke utgöres av eller innefattar någon sådan absolut maktbefogenhet, att den skulle
kunna göras gällande till och med i strid mot samhällets egna intressen. »Äganderättens
idé», har en framstående rättslärd yttrat, »kan i sig icke inrymma något,
som står i strid mot samhällets idé». Erfarenheten från de mest skilda tidsskeden
torde bestyrka, att det för en sund utveckling av samhället utgör eu nödvändig
förutsättning, att statsmakten äger befogenhet att fastställa och, där så erfordras,
begränsa den maktutövning, varå den enskilde under åberopande av sin äganderätt
gör anspråk. Såsom en dylik inskränkning eller s. k. samfundsrätt är otvivelaktigt
att betrakta den allmänna skyldighet, som enligt expropriationslagstiftningen åligger
den enskilde att till förmån för allmännyttiga företag avstå egendom eller
tåla intrång i sin rätt. Under senare tid har lagstiftningen i olika länder jämväl i

andra hänseenden ansett sig böra upptaga nya sarafundsrätter till skydd för allmänna
intressen av ena eller andra slaget.

Bland de ändamål, som under olika tider ansetts bäst kunna främjas genom
fastställandet av nya samfundsrätter, iiro sådana av socialpolitisk innebörd. I detta
hänseende må erinras om den inskränkning i rätten att förfoga över fast egendom,
som innefattas i våra äldre lagars bördsrätt, ävensom om det inom vårt land
under lång tid gällande förbudet mot avyttring av frälsejord till ofrälse. Till denna
grupp av samfundsrätter är också att hänföra de inskränkningar i bolags förvärv av.
fastighet eller m. a. o. i den enskildes rätt att avyttra sin fastighet, som upptagits
uti den s. k. norrlandslagstiftningen.

Av vad sålunda redan anförts framgår, att de s. k. samfundsrätterna till sitt
innehåll äro stadda i ständig förändring. »Att en sådan rätt», yttrar i denna fråga
en bemärkt rättslära, »i varje särskilt fall är till sin verksamhet beroende av de
faktiska förhållandena och av de andra intressens styrka, vilka skulle lida genom
dess utövning, och att den följaktligen kan från tid till tid växla, är endast överensstämmande
med dess natur». Ett annat förhållande, som i detta sammanhang
är värt beaktande, är, att fastställandet av en dylik inskränkning i den rådighet,
som förut tillkommit den enskilde, icke alltid anses grunda någon rätt till ersättning
för denne, även om en sådan ersättning på grund av billighetsskäl ju ofta
kan vara på sin plats. Då enligt 1903 års lag om skyddsskogar ägare av skog,
vars bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående,
förbjudes att bedriva avverkning å sådan skog annat än till husbehov, är sålunda
sagda inskränkning i ägarens rådighet över skogen icke förenad med någon rätt till
ersättning för denne. Först då än större inskränkning än nu nämnts finnes nödvändig,
inträder i vissa fall skyldighet för staten att lösa området. Under det att
tidigare i Finland, liksom i vårt land, jämlikt 20 kap. 3 § byggningabalken i 1734
års lag kungsådra skulle finnas allenast i de vattendrag, där den av ålder varit,
har genom den senare finska lagstiftningen kungsådra införts i så gott som alla vattendrag.
Någon ersättning ansågs emellertid härvid icke böra utgå till ägarna av de
vattenområden, som underkastades de nya skyldigheterna. Jämväl vattenrätts- och
dikningslagskommittéerna hava som bekant, genom sina bestämmelser om större
vattendrag, i realiteten gjort de s. k. kungsådreförpliktelserna tillämpliga å ett större
antal vattendrag än förut, men någon gottgörelse till vederbörande strömfallsägare

i anledning härav har icke ifrågasatts. Flera andra exempel skulle kunna påvisas,
de nu anförda torde emellertid tillräckligt belysa denna fråga,

Samfunds- För en riktig uppfattning av de frågor, som överlämnats till de sakkunigas berJemL
å till- handling, är det utan gensägelse av stor vikt att taga något närmare kännedom om
?°d°9natur den ställning statsmakten i vårt land i allmänhet kommit att intaga till frågan om
tillgångar, tillgodogörandet av vissa naturtillgångar. Av en dylik undersökning torde framgå,
att statsmakten beträffande ett sådant tillgodogörande ansett sig kunna fastställa
ganska vittgående inskränkningar i den enskildes rådighet över sin egendom. I
detta sammanhang må erinras om den redan under var äldre medeltid erkända i ätten
att å annans fastighet uppsöka och bearbeta malmtillgångar ävensom om det
bekanta stadgandet i 1649 års bergsmansordning, varigenom kronan tillägger sig
rätten att till andra förpakta sådana större strömfall, som ägarna icke själva förmådde
bebygga, »på thet watnet icke må löpa fåfängt sin kos». Överhuvudtaget
kännetecknas femton- och sextonhundratalens ekonomiska lagstiftning inom vårt
land, liksom i de flesta andra europeiska länder, av en stark strävan att bringa
landets naturtillgångar under statsmaktens herradöme. Det har visserligen gjorts
gällande, att dessa statsmaktens strävanden dikterats av så gott som uteslutande ekonomiska
hänsyn, en önskan att göra statskassan rikare, skaffa den nya inkomstkällor.
Även om denna synpunkt icke kan frånkännas sin stora betydelse, är det
dock omisskänneligt, att statsmaktens åtgärder å detta område ofta haft ett vidare,
mera samhälleligt syfte. Såsom särskilt utmärkande för dessa tiders åskådning
torde kunna fastställas, att statsmakten ansags på allt sätt böra främja naturtillgångarnas
tillgodogörande genom den enskilda företagsamheten men att åt denna företagsamhet
ej heller borde givas så lösa tyglar, att den alldeles undandroges statsmaktens
inflytande och kontroll. Det synes också för uppfattningen hava framstatt
såsom fullt naturligt, att uti de nya värden, som under statsmaktens medverkan bragtes
i dagen, staten för egen eller samhällets räkning förbehöll sig viss andel.

Med de merkantila strömningar, som under sjuttonhundratalet gjorde sig i
allt högre grad gällande jämväl inom vårt land, synes intresset att för statens eller
samhällets räkning tillvarataga landets naturtillgångar hava alltmera avtagit. De
föregående århundradenas regalitetssträvanden falla i glömska och jämväl å områden,
där de lett till positivt resultat, såsom beträffande bergverken, gick utvecklingen
härefter i den motsatta riktningen. Denna utveckling fortsattes som bekant jämväl
under adertonhundratalet och vann särskilt stöd i. den nationalekonomiska grund -

453

åskådning, som hyllats av den s. k. manchesterskolan och vilken i statsingripandet
såg ett hinder för en sund utveckling av samhällsförhållandena och därför för den
enskilda företagsamheten uppställde kravet å en nästan obegränsad frihet. Framåtskridandet
betingades enligt denna skolas åsikt därav, att de ekonomiska krafterna
lämnades fritt spelrum. Genom det enskilda initiativet skulle naturkrafterna tämjas
till tjänst hos den enskilde och därigenom jämväl till gagn för samhället.

Som bekant kom den dag, då det visade sig, att den guldålder, som man sålunda
förespegla!, icke hade gjort samhället, allra minst det stora flertalet av dess
medlemmar, vare sig rikare eller lyckligare. Visserligen hava de privatekonomiska,
produktiva krafter, som på detta sätt väckts till liv, vunnit en oanad styrka, men erfarenheten
har också lärt, att dessa krafter äro lika oberäkneliga, lika blinda för samhällets
väl och ve som någon naturkraft och att det först är genom deras tämjande till
samhällets tjänst, som de kunna komma att bliva samhället till gagn. I detta sammanhang
är särskilt att beakta ett i viss mån för vår tid nytt moment de moderna
bolagssammanslutningarna. Utan överdrift torde det kunna påstås, att icke någon
omständighet i så hög grad som dessa bolagssammanslutningar bidragit till att lösrycka
den enskilda företagsamheten från sin nationella och samhälleliga grundval.
De opersonliga rättssubjekt, som de stora bolagssammanslutningarna utgöra, äga,
har man med ett visst fog sagt, varken hem eller fädernesland. I dem hava vår
tids kapitalistiska strävanden — med sin energi och företagsamhet men ock med sitt
hänsynslösa förvärvsbegär — erhållit ett fullödigt uttryck. »Det hjälper icke», har
en norsk politiker yttrat, »att man säger, hurusom det innebär en trygghet beträffande
de anonyma bolagen, då de äro helt norska och helt nationella, da äro de
ofarliga. Det hjälper heller icke, att man säger, att man kan blanda upp dem så
att de bliva halvblodsnationella eller att man kan blanda upp dem till 67 procent.
Jag vill påstå, att till en viss grad äro och förbli de av samma kaliber.»

Insikten om de faror av nationell och social innebörd, som maste bliva en följd
av storkapitalismens okontrollerade herravälde inom ett samhälle — faror, vilka inom
de större industriländerna, särskilt Amerikas förenta stater, måste sägas hava i en
förut oanad utsträckning blivit verklighet — har i skilda länder framkallat en allvarlig
strävan att söka säkerställa samhället för ett dydikt herravälde. Det skulle
föra för långt att här, om ock endast i stora drag, följa dessa strävandens utveckling.
I detta sammanhang må endast framhållas, att de ej heller gått spårlöst
förbi i vårt land. Visserligen bör det erkännas, att den storkapitalistiska före -

Kant roll å
storkapitalet.

454

tagareverksamheten icke hos oss kommit att framte sill avigsida i så hög grad som
i de större industriländerna. Huru förhållandena i detta hänseende kunna komma
att utveckla sig för framtiden, är dock omöjligt att förutse. Med de begränsade
maktresurser, som stå till förfogande för statsmyndigheten i ett litet land som vårt,
är det också av stor vikt att redan från början skaffa sig kontroll över utvecklingen
å detta område, då det eljest torde kunna befaras, att storkapitalet
tillskansar sig en sådan maktställning, att det icke låter sig rubbas. Statens ingripande
måste ske i god tid för att ej komma för sent. Angelägenheten härav bestyrkes
av den dyrköpta erfarenhet, som kan hämtas från den inom stora delar av
vårt land ännu pågående ofta ojämna striden mellan vårt självägande bondestånd
och de större bolagen — en strid, vari de sistnämnda till påtaglig skada för samhället
och dess sunda utveckling tillåtits att alltför ofta inhösta segern.

Vattenkraf- Det är mot bakgrunden av dessa, bär endast i stora drag återgivna tidsförtens
bett/-

delse.J hållanden, som våra vattenrättsliga spörsmål böra skärskådas. Vattenkraften i
våra älvar och strömmar utgör utan gensägelse vår förnämsta inhemska kraftkälla.
Stora förhoppningar hava ställts och ställas alltjämt på denna kraftkälla. Det
är med vattenkraft, som våra järnvägar i stor utsträckning skola drivas. Vattenkraften
väntas komma industri, hantverk och jordbruk att blomstra. Det är slutligen
vattenkraften, som skall bringa ljus och trevnad ej blott till de mera lyckligt
lottade utan också till de talrika mindre hemmen landet runt. Samhället är med ett
ord i tusen olika riktningar för sin utveckling beroende av denna vattenkraft. Det
kan då ej vara ägnat att väcka förvåning, om härmed också den frågan inställer sig,
huruvida samhället i dessa sina livsfrågor bör bliva helt beroende av de personer, som
inneha och med stöd av sin äganderätt framställa anspråk på att efter eget gottfinnande
för all framtid förfoga över dessa krafttillgångar eller, därest så icke anses böra
bliva förhållandet, huruvida icke något medel -står samhället till buds, varigenom
det kan undgå de olägenheter, som äro förenade med ett dylikt beroende.

* *

Inskränk- Ehuru enligt vår lag rätten till vattnet i allmänhet måste anses förenad med

ning ar i äganderätten till den grund, varå vattnet finnes, innebär detta dock icke -— lika litet
grunaaga res

rådighet som beträffande fast egendom i allmänhet — att denna rätt är oinskränkt. Med
öv ev vattnet.

hänsyn till vattendragens och de större vattensamlingarnas stora allmänna betydelse
hava de samfundsrättigheter, som beträffande dessa gjort sig gällande, såsom av

455

vattenrätts- och dikningslagskommittéerna också framhålles, nått eu vida kraftigare
utveckling än i fråga om fast egendom i allmänhet. Radigheten över vattnet har
sålunda redan enligt vår äldre rätt varit begränsad och till sitt innehåll bestämd
av de allmänna ändamål, vattnet i första hand ansetts böra tjäna. Den
mest betydande — om ock ej enda — inskränkningen av ifrågavarande art innefattas
som bekant i vår lags bestämmelser om kongsådra. Det kan ej komma i fråga
att här ingå på någon redogörelse för det skiftande innehall, som under olika utvecklingsskeden
antagligen givits åt detta begrepp, en undersökning, som för nu
ifrågavarande ändamål ej heller kan anses nödig. Det må här endast erinras om,
att det i allt väsentligt synes hava följt samma utvecklingskurva som åtskilliga
andra samfundsrättigheter. Efter att sålunda under femton- och sextonhundratalen
hava stått regalrätten nära, synes med den förändrade uppfattning i hithörande frågor,
som under de därpå följande århundradena gjort sig allt mera gällande, utvecklingen
åter hava fört detta institut tillbaka till dess mera ursprungliga uppgift.
Uti 1734 års lag återfinnes som bekant benämningen kongsådra dels uti byggningabalken,
varest meddelas bestämmelser om dess förekomst samt förbud mot dess stängande
genom fiskeverk eller annan byggnad, och dels uti jordabalken, där dock endast
finnes intagen en hänvisning till byggningabalkens stadganden. Något närmare
angivande av de ändamål, som genom kungsådran skola tillgodoses, bär som bekant
först senare ägt rum och återfinnes, vad den gällande rätten angar, i vattenrättsförordningen
7 §.

Det har understundom påståtts, att med sistnämnda stadgande det allmännas rätt
i fråga om vattendragen vore formellt och därmed jämväl materiellt i stort sett uttömd.
En sådan uppfattning kan emellertid icke godkännas. Att de allmänna intressena
beträffande vattendragen i den äldre rätten bestämts så som skett äger
otvivelaktigt siij grund ej i skäl av formellt rättslig beskaffenhet utan i tidsförhållandenas
egen natur, och de krav, som i detta hänseende då gjort sig gällande.
Denna omständighet bör alltså icke för sig utgöra något hinder vare sig för utvidgning
av en redan existerande samfundsrättighet i avseende å vattnet, eller, om
detta eljest finnes påkallat, skapandet av nya sådana.

Riktigheten av denna åsikt har i viss mån erkänts av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna.
Dessa kommittéer, som i sitt förslag väl icke upptagit
den hävdvunna benämningen kungsådra men likväl i sak bibehållit vissa med densamma
enligt gällande rätt förknippade inskränkningar i den enskildes rådighet

456

över vattnet, hava nämligen åt detta institut givit ett delvis nytt innehåll. I detta
hänseende är särskilt att beakta, hurusom enligt kommittéernas förslag de s. k.
kungsådreförpliktelserna komma att åvila ägare av strömfall, där enligt nu gällande
lag kungsådra icke skall anses förefinnas. Till stöd för en dylik åtgärd hava
kommittéerna kunnat åberopa sig å 1902 års finska vattenlag, enligt vilken kungsådra
skall anses finnas i varje älv, ström, å eller ledsund. Ur formell synpunkt
torde det emellertid näppeligen kunna sägas föreligga någon åtskillnad mellan
det fall, att ägaren drabbas av en inskränkning i sin rådighet till följd av utvidgningen
av ett redan existerande institut,, och det, att en dylik inskränkning blir
en följd av upptagandet av helt nya rättsregler. I detta sammanhang må erinras,
hurusom genom införandet beträffande ett vattendrag av de i kommittéförslaget
upptagna förpliktelserna att avstå vattenmängd eller fallhöjd, värdet av ett strömfall
kan komma att minskas med ända till en tredjedel av dess ursprungliga värde.

För frågan om samhällets rätt att tillvarataga sina intressen beträffande vattendragen,
sådana de med hänsyn till föreliggande förhållanden göra sig gällande, synes
i själva verket kungsådreinstitutet icke vara av betydelse, allra minst i
den riktningen, att rätten härtill därigenom skulle på något sätt inskränkas. Förekomsten
av detta institut måste tvärtom anses utgöra ett kraftigt bevis å de allmänna
inressenas företrädesrätt beträffande vattendragen redan enligt vår äldre
rätt ävensom i vilken utsträckning den på äganderätt grundade rådigheten över vattnet
varit begränsad av dessa intressen.

Det har visserligen påståtts, att de inskränkningar, som enligt gällande lag äro
förknippade med förekomsten av kungsådra, skulle äga ett naturligt samband med
ett vattendrags egenskap av samfärdselled, något som däremot icke vore förhållandet
med de villkor, som plägat uppställas för att tillgodose mera samhälleliga intressen
i avseende å vattenkraftens tillgodogörande. Av den anmärkta olikheten
synes man vilja draga den slutsatsen, att det allmännas rätt huvudsakligen är begränsat
till ett tillgodoseende av sådana intressen, som förknippats med kungsådran, under
det att samhällsintressen av annan natur icke kunde vinna beaktande. Enligt vår
mening kan en dylik slutsats icke anses berättigad. Därest, såsom otvivelaktigt är
riktigt, samfärdseln betraktas som ett till vattendraget knutet allmänt intresse, för
vars främjande ägaren av ett vattenområde är underkastad vissa inskränkningar i sin
rådighet, måste det helt visst erkännas, att jämväl vattenkraftens tillgodogörande utgör
ett dylikt samhällsintresse, och det bör då ej kunna betecknas såsom oegentligt,

457

om också sistnämnda intresse blir bestämmande för det innehåll, som gives åt rätten
att tillgodogöra sig vattenkraften. Riktigheten härav har på visst sätt erkänts av
kommittéerna, nämligen såtillvida att det ifrågavarande samhällsintresset ansetts
böra föranleda till betydande utvidgningar av den enskilde företagarens rätt. Däremot
hava kommittéerna uttryckligen tagit avstånd till möjligheten att begränsa denna
rätt i annan riktning än som nyss nämnts. Redan ur formell synpunkt torde eu
dylik åtskillnad kunna giva anledning till gensagor. Det vore ju också i sakligt
hänseende föga rimligt, om det på äganderätt grundade herraväldet över ett vattendrag
endast skulle kunna begränsas av sådana allmänna intressen, som i länge sedan
förflutna tider och delvis under andra förhållanden förknippats med vattendraget,
under det att de naturliga förmåner, som samma vattendrag enligt nutida förhållanden
skulle kunna medföra för samhället, måste lämnas alldeles obeaktade, da
det gäller att fastställa det innehåll, som i den närvarande tiden bör givas åt ägarens
rätt till vattnet. Den ovan kritiserade åsikten synes endast kunna förklaras
därigenom, att man helt och hållet bortsett ifrån, att vattendragen i vårt land numera,
i viss mån i olikhet mot i gångna tider, med få undantag äga sin väsentligaste
samhällsbetydelse icke såsom samfärdselleder utan i egenskap av kraftkällor.

Inom få områden torde den senare tidens uppfinningar och tekniska framsteg
hava medfört sådana omvälvningar som i fråga om vattenkraftens utnyttjande. Med
dessa förändringar har otvivelaktigt frågan om tillgodogörandet av landets vattenkrafttillgångar,
från att tidigare väsentligen hava betraktats såsom ett allenast enskilt
intresse, vuxit ut till en samhällsangelägenhet av största betydelse. Det är
ej ägnat att väcka förvåning, att nu anmärkta sakförhållande också gett sig tillkänna
inom lagstiftningen, och detta i större eller mindre grad i de flesta moderna
stater. Det torde nämligen få anses såsom ostridigt och är ju för övrigt fullt naturligt
att de lagar, som vid tiden för den moderna vattenkraftindustriens genombrott
ännu gällde å vattenrättens område, voro föga lämpade för ett ur teknisk och ekonomisk
synpunkt ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften. Å andra sidan
lämnade dessa lagar ej heller tillräckligt stöd för tillvaratagandet av de samhällsintressen,
som med den nya ordningen kommo att anknyta sig till vattenkraftens

Vattenkraftindustriens
utveckling
påkallar
nya
lagbestämmelser.

tillgodogörande.

Ur förstnämnda synpunkt må framhållas hurusom, särskilt i länder, där såsom
i Sverige och Norge vattenrätten vilar å den enskilda äganderättens grund, äganderättsförhållandena
ofta befunnos lägga hinder i vägen för vattenkraftens ändamåls -

58—161472

458

enliga tillgodogörande. De bestående äganderättsförhållandena återspeglade de behov
i fråga om vattenkraftens utnyttjande, som förut gjort sig gällande; för dessa
behovs tillgodoseende var det med hänsyn till samhällets intressen ävensom till byggnadsteknikens
dåvarande ståndpunkt ofta en fördel, att vattenkraften var uppdelad
på ett stort antal ägare.

Den moderna vattenkraftindustrien uppställer för sig helt andra mål. Den
vill tillgodose ej allenast de mindre förhrukningsbehov, varför vattenkraften förut
tagits i anspråk, utan jämväl den storindustriella driftens inom vissa områden oerhört
stegrade kraftbehov, något som möjliggjorts genom vattenbyggnadskonstens och
den elektrotekniska vetenskapens storartade framsteg. På detta sätt hava nya värden
skapats. De stora, mäktiga strömfallen, som förut icke kunnat betvingas och
därför betraktas som nästan värdelösa, hava nödgats att avlämna sin värdefulla kraft
åt företagsamheten, och en ekonomisk utveckling har inletts, som synes bliva av lika
epokgörande betydelse som den, vilken på sin tid framkallades genom ångkraftens
mera allmänna användning.

I viss mån utmärkande för den moderna vattenbyggnadskonsten är dess strävan
att för vattenkraftens uttagande söka sammanföra så stora fallhöjder som möjligt till
en enhet i utbyggnadshänseende. Genom vattenkraftens tillgodogörande i eu gemensam
anläggning nedbringas nämligen avsevärt produktionskostnaden. Ett dylikt
sammanförande av vattenkraften till större bygnadsenheter innebär ur samhällelig
synpunkt såväl fördelar som nackdelar. Yäl utgör, tack vare den genom vattenkraftens
omsättning i elektrisk energi öppnade möjligheten för dess distribution, detta
byggnadssätt icke i och för sig något hinder för tillgodoseende av jämväl mera allmänna
intressen, men å andra sidan utsättes genom den kapitalanhopning, som är
en av de viktigaste förutsättningarna för ett större vattenkraftföretag, ett dylikt
företag i vida högre grad än förut för faran att indragas i det moderna storkapitalets
maktsfär.

Då vår gällande lagstiftning å detta område — liksom den äldre lagstiftningen
inom de flesta andra länder -— icke i mera avsevärd omfattning medger tvångsrätt
över annans egendom för det ändamål, varom nu är fråga, har sedan lång tid tillbaka
särskilt från vattenkraftindustriens målsmän med styrka hävdats, att denna
ståndpunkt vore i hög grad föråldrad. Utan en sådan tvångsrätt vore det oftast
hart när omöjligt att, allenast med anlitande av den privata överenskommelsens väg,
åstadkomma en vattenbyggnad av någon större betydelse. För en sådan vattenbygg -

45!»

nåd vore det nödvändigt att i större eller mindre utsträckning kunna förfoga över
annan tillhörig egendom, såsom för en rationell utbyggnad av en sammanhängande
fallsträcka annan tillhörig vattenkraft, för skapandet av de för reglering av vattenframrinningen
erforderliga samlingsbassängerna de till vattenområdet angränsande
stränderna, och slutligen för själva b57ggnadens utförande mark för dammar, dammlasten
och ledningar ävensom till nödigt utmål.

Det måste helt visst erkännas, att vår nuvarande vattenrätt är föga anpassad
efter tidens krav. Då det sålunda gäller att till förmån för en viss verksamhetsgren
skapa nya företrädesrättigheter, måste det emellertid noga tillses, under
vilka betingelser det må ske utan att samhällets eller andra lika berättigade intressen
därigenom förnärmas. En undersökning härutinnan är desto mera påkallad
som de inskränkningar i den enskildes äganderätt, varom här är fråga, icke kunna
— lika litet som då det gäller expropriation i egentlig mening — motiveras på
annan grund än med hänsyn till den nytta, som härigenom beredes, ej de enskilda
företagarna, utan samhället i dess helhet. Vid en sådan undersökning uppställer sig
också den frågan, vilken ställning statsmakten bör i såväl främjande som kontrollerande
riktning intaga till vattenkraftindustrien i allmänhet.

Innan vi emellertid övergå till behandlingen av dessa och därmed sammanhängande
spörsmål, torde det vara lämpligt att något erinra om den ståndpunkt, lagstiftningen
i andra länder, intagit till desamma. Början göres härvid med lagstiftningen
i det land, vars vattenrätt vilar å samma huvudgrunder som vår egen, nämligen
den norska. Då dessutom de förhållanden, varunder den norska vattenlagstiftningen
utvecklats, i viss mån torde äga sin motsvarighet hos oss, har det ansetts
lämpligt att göra redogörelsen för denna lagstiftning något mera ingående än som
måhända i detta sammanhang strängt taget annars varit nödvändigt.

* *

De för den norska vattenrätten grundläggande bestämmelserna innefattas som
bekant uti en den 1 juli 1887 utfärdad »Lov om vasdragenes benyttelse m. v.». En
redogörelse för det huvudsakliga innehållet uti denna lag återfinnes uti kommittéernas
betänkande s. 657 och följande. Såsom av nämnda redogörelse framgår tillerkänner
den norska vattenlagen grundägaren en vidsträckt rådighet över vattnet, en
rådighet, vilken lika litet som uti dess motsvarighet, den tidigare svenska vattenrättsförordningen,
är begränsad av hänsyn till mera samhälleliga intressen i avseende

Deri norska
vattenlagstiftningen.

1887 ära

vattenlag.

460

Utländsk spekulation
i
norska
vattenfall.

Koncessions kommitténs betänkande.

å vattenkraftens tillgodogörande. Frågan härom uppkom i Norge i främsta rummet
i samband med den allt mera tilltagande spekulationen av utländska kapitalister i
norska vattenfall, gruvor och skogar. Sålunda framhölls under år 1906 av en
interpellant i stortinget, hurusom under de senare åren vattenfall med en sammanlagd
krafttillgång av omkring 500 000 hästkrafter övergått i utländsk ägo. För
att hämma denna spekulation, som hotade att antaga allt större proportioner, antogs
på regeringens hemställan den 7 april 1906 en provisorisk »lov om adgang til
åt erhverve vandfald her i riket». Enligt denna lag, som icke var avsedd att gälla
längre än till avslutningen av då pågående storting — man antog att dessförinnan
enighet kunde uppnås om mera detaljerade bestämmelser i ämnet — men vars giltighet
sedermera kom att vid upprepade tillfällen förlängas, kunde äganderätt eller
nyttjanderätt till vattenfall icke förvärvas av främmande statsborgare eller av bolag,
vars samtliga delägare icke vore personligen ansvariga, annat än efter tillåtelse
av Konungen. Antagandet av denna lag väckte emellertid till liv de mest stridiga
meningar angående innehållet uti de villkor, som för ett dylikt förvärv borde i administrativ
ordning fastställas. Särskilt häftigt bröto sig åsikterna i frågan, huruvida
tillståndet i avseende å sin giltighet borde begränsas till viss tid. Med hänsyn
till vikten av att en grundlig och allsidig utredning av dessa spörsmål åvägabragtes,
uppdrog regeringen den 15 september 1906 sakens behandling åt en särskild kommitté
den s. k. koncessionskommittén.

Denna kommitté, som avgav sitt betänkande den 4 maj 1907, sysselsätter sig
uteslutande med frågan om det utländska kapitalets inflytande i avseende å tillgodogörandet
av vissa av Norges viktigaste naturtillgångar, dess vattenfall, bergverk
och skogar. I denna fråga utgick kommittén från den uppfattningen, att utländskt
förvärv av egendom i Norge och utländsk medverkan till det norska näringslivets
utveckling icke i och för sig voro av ondo. Däremot ansåg kommittén det vara av
vikt, att det utländska inflytandet begränsades och gjordes till föremål för kontroll,
så att icke till förmån för utländska intressen skapades en ekonomisk maktställning
-— något som särskilt för en liten stat skulle ur social och nationell synpunkt kunna
giva upphov till stora misshälligheter. I det följande skall lämnas en kortfattad
redogörelse för kommitténs förslag, dock endast såvitt det har avseende å de vattenrättsliga
förhållandena. Enligt I kap. (Om vandfald) må utan kunglig tillåtelse
äganderätt eller nyttjanderätt till vattenfall, som antingen ensamt eller i förening
med annat fall, som förvärvaren i samma vattendrag äger eller besitter, utan

401

eller med reglering beräknas kunna utbyggas för mera än femhundra hästkrafter vid
vanligt lågvatten, endast med full rättsverkan förvärvas av staten, norska kommuner
eller norska statsborgare. Främmande statsborgare liksom korporationer, stiftelser eller
bolag med begränsad ansvarighet, vilkas styrelser hava sitt säte i Norge och till
större delen bestå av norska statsborgare, kunna, då icke särskilda hänsyn tala
däremot, erhålla koncession å att förvärva, utbygga och utnyttja sådant vattenfall
på de närmare villkor, som av Konungen fastställas. Det huvudsakliga innehållet
av dessa villkor angives i lagförslaget. De viktigaste bestämmelserna i detta hänseende
äro följande. Utbyggnaden av det koncessionerade vattenfallet skall vara
påbörjad inom en frist av högst fem år och sjillva anläggningen färdig att tagas i
bruk inom ytterligare sju år. Koncessionen lämnas för en bestämd tidrymd, minst
sextio och högst åttio år från dess meddelande. Under särskilda förhallanden
kan koncessionen dock komma att avse längre tid, ända till nittionio år. Vid koncessionstidens
utgång tillfaller vattenfallet jämte de inrättningar och anläggningar,
varigenom vattenstånd eller vattenföring förändras såsom dammar, kanaler, tunnlar,
bassänger, ledningar och dylikt jämte för kraftanläggningen förvärvade markområden
och övriga rättigheter staten utan vederlag. Den övriga delen av kraftanläggningen
såsom byggnader, den maskinella utrustningen, kraftledningar m. m.
skall däremot, om och i den mån anläggningens drift kommer att fortsättas, av staten
övertagas mot ersättning för dess värde. Vidare förbehalles staten rätt att under
trettiofemte året efter koncessionens meddelande inlösa kraftanläggningen. Begagnar
sig staten då icke av denna rätt, skall samma rätt tillkomma staten under tionde
året därefter och så vidare under vart tionde år. Underrättelse om statens avsikt
att inlösa anläggningen skall dock lämnas koncessionshavaren minst fem år i förväg.
Inlösningssumman bestämmes sålunda, att vaftenfallet med tillhörande markområden
och rättigheter betalas med det belopp, som utgör koncessionshavarens anskaffningskostnad,
varemot den övriga egendomen ersättes med sitt värde. Vill staten
vid koncessionstidens upphörande icke fortsätta med driften, åligger det koncessionshavaren
att vidtaga erforderliga åtgärder till förekommande av, att genom anläggningarnas
utrivning vållas skada. Uti koncessionsvillkoren inrymmes icke rätt
för staten att uppbära någon avgift. Däremot kan koncessionshavaren, om vattenkraften
användes till produktion av elektrisk energi, förpliktas att tillhandahålla
intill fem procent därav åt den kommun, där anläggningen är belägen, mot ett av
vederbörande departement efter vissa i lagen angivna grunder bestämt maximal -

462

pris, liksom staten kan förbehålla sig rätt att bekomma ytterligare fem procent av
energien till samma pris.

I överensstämmelse med vad som förut yttrats angående ändamålet med den av
kommittén föreslagna lagstiftningen göres i förslaget ett betydelsefullt undantag
till förmån för bolag, som har uteslutande norsk styrelse och vars grundkapital dessutom
till minst två tredjedelar tillhör staten, norska kommuner eller norska statsborgare.
Vill sådant bolag underkasta sig de föreskrifter, som finnas nödvändiga
för att utöva kontroll, att grundkapitalet alltjämt till minst två tredjedelar förbliver
norskt, skall vid den koncession, som meddelas dylikt bolag, icke knytas några
särskilda koncessionsvillkor.

Av särskilt intresse är den undersökning kommittén, vilken bland sina medlemmar
räknade två bemärkta jurister hoiesteretsadvokaten Johan Bredal och professorn
IST. Gjelsvik, verkställt angående den rättsliga grundvalen för det framlagda förslaget.
Utgångspunkten för denna undersökning utgöres av grundsatsen om den enskildes
skyldighet att jämväl uti sin på äganderätt grundade maktutövning underkasta
sig de inskränkningar, som äro betingade av allmänna hänsyn. Till stöd för denna
grundsats’ riktighet åberopas bland annat ett uttalande av den norske statsrättsläraren
Aschehoug, vari denne framhåller, hurusom »staten gjennem sin lovgivning
kan traeffe alle av de forhaandenvaerende samfundstilstande paakraevede bestemmelser
angaaende eiendomsretten». Kommittén ingår därefter på eu granskning
av frågan, om eller i vilken utsträckning en inskränkning i ägarens maktutövning
bör vara betingad därav, att ersättning gives, en granskning, som anknyter
sig till det bekanta stadgandet i den norska grundlagens 105 §: »Fordrer statens
tarv, att nogen maa avgive sin rörlige eller urorlige eiendom till offentlig brug, saa
bor han herfor have fuld erstatning av statskassen.» Efter en närmare redogörelse
för uttalanden angående tolkningen av detta lagrum av norska statsrättslärare, särskilt
Aschehoug, kommer kommittén med stöd av nämnda uttalanden ävensom av
norsk rättspraxis i liknande fall till det resultat, att någon ersättningsplikt enligt
nämnda lagrum icke kan anses föreligga för annat fall än då egendomen frånhändes
ägaren eller dess värde i väsentlig mån förminskas. Härvid utgår dock kommittén
ifrån, att de ifrågasatta inskränkningarna skola vara påkallade av verkliga samhällsintressen
och ej allenast av statsmaktens strävan att förskaffa statskassan nya
inkomstkällor. Kommittén finner emellertid de föreslagna inskränkningarna vara
rättfärdigade genom förekomsten av ett dylikt samhällsintresse.

4t;;s

Kommittén övergår därefter till en undersökning av den ekonomiska betydelsen
av den viktigaste av dessa inskränkningar, nämligen den s. k. liemfallsrätten. Enligt
de beräkningar kommittén låtit anställa skulle liemfallsrätten endast obetydligt
minska vattenfallets värde i säljarens hand. Denna värdeminskning skulle vid en
koncessionstid av sextio år uppgå till 9,5 procent av fallets värde, vid en koncessionstid
av åttio år till 4,4 procent och vid en koncessionstid av hundra år till 2 procent.
Då fråga vore om billigheten uti de föreslagna inskränkningarna borde man också,
anför kommittén, draga sig till minnes, att de värden, varom här vore fråga, vore
nyskapade. Därest man redan i äldre tider hade förutsett, vilket värde som skulle
komma vattenkraften till del, kunde det mycket val tänkas, att detta lett till, att
den enskildes äganderätt till vattenkraften aldrig blivit i lagstiftningen erkänd. I
varje fall läge det i sakens natur och kunde ingalunda anses oriktigt, att lagstiftaren
kände sig friare, då det gällde att begränsa en maktutövning, som aldrig hade varit
av ägaren påräknad, än i fråga om inskränkningar i en sådan användning av egendom,
som hade gammal hävd för sig.

Sedan kommitténs förslag genom kunglig proposition förelagts 1908 års storting,
1 blev densamma till följd av inträffat regeringsskifte återkallad. Anledningen
härtill var, att den nytillträdande regeringen var betänkt på att utsträcka det föreslagna
koncessionsförfarandet jämväl till inländska bolags förvärv av vattenfall.
Den av kommittén föreslagna olikheten i behandling av inländska och främmande
bolag hade också utjämnats uti det förslag till lag i detta ämne, som av den nya
regeringen framlades för 1909 års storting.2 Såsom motiv för den förändring
förslaget sålunda undergått anföres i den till stortinget avlåtna propositionen, att
stora svårigheter vore förenade med att skilja mellan de bolag, som direkt eller indirekt
behärskades av utländskt kapital, och sådana bolag, som i verkligheten kunde betecknas
såsom inhemska. Men härtill komme, att utfärdandet av en ny lag uti
förevarande ämne borde hava till ändamål ej allenast att förebygga den fara, som
kunde uppstå såsom en följd av det utländska kapitalets herravälde, utan också att
tillvarataga allmänhetens, statens och de olika landsdelarnas intressen beträffande
de naturtillgångar, varom här vore fråga. Faran för deras monopolisering vore icke
avlägsnad därigenom, att vissa koncessionsvillkor fastställdes för utlänningars förvärv
av desamma.

Beträffande den rättsliga sidan av den utvidgning av kommitténs förslag, som

1909 års rcgcringsförslag.

1 Ot prp. nr 11. -2 Ot prp. nr 1.

1909 års koncessionslag.

464

sålunda förordades, yttras i propositionen, att skillnaden i detta hänseende mera vore
av kvantitativ än kvalitativ natur. Jämväl med den förändrade avfattning förslaget
i denna del erhållit kunde detsamma icke anses innebära någon obillighet gent
emot den enskilde vattenfallsägaren, än mindre kunde det vara fråga om, att grundlagens
stadgande i 105 § därigenom träddes för när.

Det sålunda framlagda förslaget bifölls efter några mera oväsentliga ändringar
den 3 september 1909 av stortinget, dock under stor meningsskiljaktighet, varefter
den 18 september 1909 det sålunda antagna förslaget utfärdade såsom lag. Bland
skiljaktigheterna från det av koncessionskommittén framlagda förslaget må — förutom
den avvikelse från kommitténs förslag i fråga om norska bolags ställning, som
redan behandlats — anmärkas följande. Såsom föremål för lagens tillämpning angives
vattenfall, som antingen ensamt eller i förening med andra för gemensam
utbyggnad lämpade fall kan genom reglering uppbringas till mer än ettusen naturhästkrafter.
Kommittén både såsom gräns föreslagit femhundra hästkrafter vid
lågvatten. Enligt , lagen kan koncessionen icke för någon händelse avse längre tid
än åttio år. I koncessionen kan det förbehållas staten att utan ersättning övertaga
jämväl kraftstationen med tillhörande maskineri och annan egendom. Däremot upptages
bland de i lagen fastställda koncessionsvillkoren icke någon rätt för staten
att före koncessionstidens utgång tillösa sig vattenfallet jämte anläggning. Koncessionshavaren
kan enligt lagen åläggas att avsätta vissa fonder att användas till
täckande av utgifter, som i sammanhang med arbetet för fallets utbyggande kunna
komma att åsamkas vederbörande kommuner särskilt i fattigvårdshänseende.

Med den ifrågavarande lagens antagande avstannade icke striden om koneessionssystemets
berättigande i avseende å de norska vattenfallen. Yäl framkom icke
några mera vägande anmärkningar mot tillämpning av det i lagen fastställda koncessionsförfarandet
beträffande utlänningar, men så mycket starkare var det motstånd,
som restes däremot, att lagen gjorts tillämplig också å norska bolags förvärv
av vattenfall. Detta motstånd ledde slutligen till att regeringen för 1913 års storting
framlade proposition om sådan ändring av lagen, att norska bolag med uteslutande
norsk styrelse och norskt grundkapital skulle i väsentlig mån fritagas från
lagens tillämpning. Sedan den då sittande regeringen i januari 1913 måst avgå,
återkallades emellertid förslaget av den nytillträdande regeringen. Därefter har den
norska lagstiftningen ytterligare fortgått å den en gång inslagna vägen. Sålunda
har under år 1915 stortinget förelagts ett lagförslag, åsyftande att ytterligare skärpa

4(15

de koneessionsvillkor, som upptagas i 1909 års lag. Enligt detta förslag kan i kon- Proposition

till års

eessionen fastställas vissa koncessionsavgifter att utgå till stat och kommun. Dessa storting,
avgifter må dock icke överskrida ett årligt belopp av sammanlagt fyra kronor för
varje naturhästkraft, som i genomsnitt tillgodogöres under året. Koncessionstiden
begränsas till högst sextio år. Med stortingets samtycke må koncession dock kunna
meddelas för längre tid, högst sjuttio år. Under fyrtionde året efter koncessionen är
staten berättigad att mot reducerad ersättning övertaga anläggningen jämte tillhörande
egendom. Jämväl i fråga om avstående av kraft till stat och kommun innebär
förslaget en skärpning i jämförelse med 1909 års lag, i det att beloppet av den
kraft, som enligt förslaget skall tillhandahållas dessa, kan uppgå ända till tjugo
procent av den uttagna kraften. Dessutom meddelas i förslaget en hel del nya bestämmelser
till förmån för allmänna intressen av olika slag. Propositionen, vars
behandling överlämnades åt en för detta ändamål utsedd specialkommitté, tillstyrktes
med några mindre väsentliga ändringar. Frågan blev dock icke under år 1915 gjord
till föremål för behandling från stortingets sida, något som ej heller synes hava
blivit förhållandet med en 1916 års storting förelagd proposition av samma lydelse.

Den i det föregående avhandlade koncessionslagen betecknar allenast en av de Lagstiftninbåda
vägar, varå den norska lagstiftningen slagit in för att åt staten förskaffa ett gyåtteuregle-e
■ökat inflytande å tillgodogörandet av landets vattenkraft. Den andra, vilken under ringar,
år 1911 ledde till antagandet av en »Lov om vasdragsreguleringer i industriel
oiemed», är på det närmaste förknippad med ett redan i den norska vattenlagen förekommande
stadgande, dess 25 §. Enligt denna § äger Konungen att medgiva expropriation
för genomförande av sådana arbeten i vattendrag, som hava till ändamål
bl. a. att nyttiggöra vattnet i industriens tjänst, såframt intressen av allmän betydelse
kunna antagas därigenom komma att främjas. I anslutning till nämnda § riktade
redan under år 1905 den norske kanaldirektören i en framställning till arbetsdepartementet
dess uppmärksamhet å frågan, huruvida icke ett dylikt expropriationsmedgivande
borde till sin giltighet begränsas till en viss tidrymd t. ex. femtio år. Såsom
motiv härför anfördes vikten av, att staten skaffade sig kontroll å de större anläggningarna
för vattenkraftens tillgodogörande. Utvecklingen ginge nämligen allt
mera i den riktningen, att vattenfallen komme i händerna på större bolag eller konsortier.
Det vore icke otänkbart, att ett eller flera kapitalstarka konsortier, bestående
väsentligen av utländska penningmän, med tiden kunde komma att monopolisera
den största delen av den uttagbara vattenkraften i landet. Priset å vattenkraft

59—161472

466

MjBsen regleringen.

1906 års
stortingskommitté.

skulle härigenom kunna uppdrivas så, att den icke bleve väsentligt billigare än ångkraft.
Den fara, som sålunda hotade, torde åtminstone till någon del kunna förebyggas
därigenom, att expropriationsmedgivandet inskränktes att gälla en bestämd
tidrymd.

Den sålunda väckta frågan vann särskild aktualitet med hänsyn till den reglering
av sjön Mjösen, vartill regeringen den 10 september 1906 lämnat medgivande,
utan att vid detsamma knutits väsentligen andra villkor än skyldighet för företagarna
att ersätta av regleringen vållad skada. Frågan gjordes till föremål för behandling
i stortinget och därvid uttalades ganska allmänt den åsikten, att det knappast
överensstämde med den allmänna rättsåskådningen, att enskilda personer genom
statens medverkan och utan något som helst vederlag till det allmänna skulle
sättas i tillfälle att inhösta millionvinster huvudsakligen på andra rättsägares bekostnad.
I detta sammanhang ifrågasattes jämväl huruvida ej den, åt vilken medgivandet
lämnades, borde förpliktas att avsätta vissa belopp till en fond, som kunde
komma vederbörande kommuner till godo. Från många håll påyrkades, att staten
för sitt expropriationsmedgivande borde betinga sig ekonomiskt vederlag.

En specialkommitté tillsattes av stortinget för utredning av dessa spörsmål.
Denna kommitté yttrar i sitt betänkande bl. a.: »Enligt vattenlagens 1 § är grundägaren
såsom sådan, då icke särskilda rättsförhållanden föranleda till annat, att
anse såsom ägare av det vatten, som finnes å grunden, vare sig det är insjö, älv eller
bäck, med den begränsning, som följer av lag och sedvänja. .• Detta stadgande överensstämmer
med gammal rättsuppfattning i Norge; däremot står det som bekant i
strid med den allmänna europeiska rättsregeln i ämnet. Denna äganderätt omfattar
emellertid ej annat än vattnet på egen grund. Den omfattar t. ex. ett vattenfall på
egen grund, men den omfattar icke den i vattenlagen avhandlade rätten att förfoga
över annans egendom i ändamål att därigenom främja vattnets tillgodogörande i industriens
tjänst. Särskilt rätten att på grund av stadgandena i 25 och 26 §§ reglera
ett vattendrag må kunna genom lag modifieras — utan att ägarna av vattenfall till
följd härav kunna göra anspråk på ersättning.»

Kommittén föreslog, att för expropriationsmedgivande enligt 25 § i allmänhet
borde uppställas bl. a. följande villkor: begränsad koncessionstid, anläggningens
övergång till staten vid koncessionstidens utgång, erläggande från koncessionshavarens
sida av avgift till staten samt full ersättning jämväl för skada, som genom
företaget tillfogades allmänna intressen. Då emellertid det ifrågavarande ämnet

4f>7

krävde eu mera ingående behandling än den kommittén hatt tillfälle att ägna detsamma,
hemställdes, att regeringen måtte anmodas föranstalta om en revision av
vattenlagens bestämmelser, såvitt anginge vattenregleringar. Samtidigt härmed
föreslog kommittén i avvaktan på den nya lagstiftningen vissa ändringar i 25 §
av vattenlagen för att möjliggöra ett större inflytande från statsmaktens sida å dessa
företag. Kommitténs hemställan vann i såväl ena som andra hänseendet stortingets
bifall.

I överensstämmelse med stortingets beslut lät regeringen den 14 oktober 1907 tillsätta
en s. k. departementalkommitté för frågans utredning samt framläggande av
förslag i ämnet. Denna kommitté, som avgav sitt betänkande redan den 28 februari
1908, ansluter sig till den av stortingets specialkommitté uttalade uppfattningen,
att rätten att reglera vattenföringen i ett vattendrag i allmänhet icke innefattas i
grundägarens rätt till vattnet och vattenkraften. Ett dylikt företag krävde nämligen
i regel för sitt genomförande, att företagaren medgåves rätt att förfoga över annans
egendom, varjämte ofta intrång skedde i intressen av allmän natur såsom samfärdsel-
eller fiskeintressen. Men någon befogenhet till ett dylikt inkräktande av
annans eller det allmännas rätt kunde icke härledas ur själva äganderätten till
vattnet. Kommittén uppställer i samband härmed den frågan, vem som vore ägare
till de genom en reglering nyskapade värdena. Vattenlagen hade i tillämpningen
medfört, att de så gott som odelade kommit fallägarna till godo. Med hänsyn till
industriens ringa utveckling samt vattenkraftens jämförelsevis låga värde vid tiden
för vattenlagens tillkomst, vore ju häremot intet att anmärka. Dessa förhållanden
gestaltade sig nu emellertid helt annorlunda. Därest från marknadsvärdet av den
genom regleringen skapade kraftökningen avräknades kostnaderna för dess genomförande,
återstode det ofta en högst betydande vinst. Vore det rätt och billigt, att
hela denna vinst tillfölle fallägarna? Kraften vore ju en produkt av fallhöjd och
vattenmängd. Regleringen möjliggjordes genom förefintligheten av regleringsbassänger
och den, som förfogade över dessa, bidroge i själva verket lika mycket
till regleringen som den, vilken disponerade över fallhöjden. Men av ett dylikt
företag berördes också en mångfald allmänna intressen. Man kunde säga att mellan
alla dem, som direkt eller indirekt medverkade till en reglering, förefunnes en
intressegemenskap, som berättigade var och en till viss andel uti de nyvunna
värdena.

De bestämmelser, som med utgångspunkt från denna allmänna ståndpunkt,

1907 års departemental

kommitté.

468

1909 års
regeringsproposition.

av kommittén föreslogos, äro huvudsakligen av följande innehåll. Staten tillerkännes
i lagen uttryckligen rätt företaga de arheten, varom här är fråga. Då staten
för egen räkning utför en vattenreglering, kan en var fallägare, som tillgodogör sig
regleringsbåtnaden, förpliktas att erlägga en årlig avgift till det offentliga. Begagnar
sig staten icke av sin rätt att själv ställa sig som företagare, kan denna rätt
genom koncession under vissa villkor överlåtas å enskilda, i främsta rummet å
ägare av vattenverk vid det vattendrag, vari vattenföringen skall göras till föremål
för reglering. Uti de villkor, som för dylik koncession böra från statens sida
uppställas, innefattas bl. a., att koncessionen i allmänhet endast skall avse viss
tid, minst femtio och högst nittionio år, samt att staten vid denna tids utgång utan
något vederlag inträder såsom ägare till regleringsanläggningen med samma
rätt att uppbära avgift som om staten själv utfört regleringen. Däremot medger
förslaget icke någon rätt för staten att under koncessionstiden uppbära någon avgift,
dock med undantag för det fall, att själva regleringsbassängen tillhör staten
eller ock enligt gällande rättsregler, såsom ifråga om större sjöar, delvis utgör
allmän egendom. För detta fall kan staten betinga sig en årlig avgift av minst
tio öre ooh högst två kronor för varje genom regleringen vunnen hästkraft. Till
förmån för intressen av allmän natur förordas bildandet av en fond. Till stöd härför
yttrar kommittén, att det i många fall torde komma att inträffa, att intrång eller
skada, varav ett allmänt intresse till följd av företaget kommer att drabbas, icke
kan på sedvanligt sätt värderas eller gottgöras i penningar. Till täckande av sådan
förlust har kommittén föreslagit, att det vid större regleringar i koncessionen må
kunna betingas ett visst belopp en gång för alla, uppgående till lägst 50 öre och
högst två kronor för varje genom regleringen vunnen hästkraft. För att bereda de
enskilda sakägare, som genom regleringen tillfogas skada, andel i företagets vinst,
innehåller förslaget, att till dylik sakägare ersättningen skall utgå med ett tillägg
av tio procent utav skadans uppskattade belopp. Med hänsyn till den föreslagna
lagens tillämpning är att anteckna, att koncession endast skulle erfordras i avseende
å sådana företag, varigenom något allmänt intresse förnärmades, eller för vars genomförande
erfordrades tillåtelse från statens sida att taga i anspråk annans
egendom.

För 1909 års storting framlades av regeringen ett på grundval av nämnda
kommittébetänkande utarbetat förslag till lag i ämnet.1 I den förslaget åtföljande

1 Ot. prp. nr 2.

469

motiveringen lärnnas av föredragande departementschefen, statsrådet Castberg, en
framställning av vattenkraftfrågans allmänna läge. I denna erinras först om de framsteg
å det tekniska området, som möjliggjort, att vattenkraften i allt större utsträckning
kan tagas i bruk för de mest olikartade ändamål. Detta medförde i sin ordning
ekonomiska och sociala verkningar av stor räckvidd. Dessa sammanhängde i viss
mån med vattenkraftens säregna natur. Sålunda vore tillgången på vattenkraft
begränsad i en helt annan mening än förekomsten av många andra nyttigheter. Visserligen
kunde man säga, att de norska vattenfallens vattenkraft absolut taget skulle
kunna förslå under en oöverskådlig framtid till täckande av landets behov av kraft.
Men härvid horde det tagas i betraktande, att många vattenfall med hänsyn till
sitt läge och förhållandena i övrigt endast kunde tillgodogöras med stora ekonomiska
uppoffringar. I samma mån som folkmängden växte och såsom följd därav efterfrågan
å kraft ökades, skulle därför de ur utbyggnadssynpunkt mera gynnsamma
fallen stiga oproportionerligt i pris. Faran för monopolisering av vattenkraften
kunde ej heller förbises. Det kunde visserligen invändas, att man till och med under
den starkaste monopolisering av vattenkraften icke kunde driva prisen mera i
höjden än till ett prisläge, med vilket det skulle ställa sig billigare att begagna sig
av andra kraftkällor. Ett sådant resonemang vore ju rent teoretiskt riktigt, men i
praktiken komme det helt visst att ställa sig annorlunda. Detta berodde därpå,
att en dylik prisstegring icke komme att av vattenkraftägarna ifrågasättas, förrän
konsumenterna blivit så beroende av vattenkraften och den därav alstrade elektriska
energien, att en mera allmän övergång till utnyttjandet av andra kraftkällor skulle
kräva stora ekonomiska uppoffringar. I varje fall vore det otillfredsställande, att
hela den nationalekonomiska vinsten av vattenkraftens tillgodogörande på detta sätt
skulle undandragas den stora allmänheten och i stället stanna helt och hållet på vattenkraftägarnas
händer. Den utomordentligt stora betydelse, som vattendragen i vår
tid fått för hela folkets näringsliv, talade också för, att dessa produktionskällor betraktades
såsom i viss mening nationella värden. I överensstämmelse härmed vore det
en viktig uppgift för statsmakten att övervaka, att de komme att utnyttjas på ett
sått, som vore det allmänna till gagn.

I fråga om den rättsliga grundvalen för den ifrågavarande lagstiftningen är
Castbergs ståndpunkt i viss mån avvikande från kommitténs. Denna ansåg statens
rätt att för regleringsföretag uppställa särskilda koncessionsvillkor bero å ettdera
av följande alternativ: antingen att allmänna intressen genom företaget komme att

470

Förslag vid
1910 års
storting.

Det Scheelska
förslaget.

förnärmas eller och att för företagets genomförande erfordrades expropriationsmedgivande
från det offentligas sida. Castherg går i detta hänseendet längre och anser,
att rätten att vidtaga sådana förändringar i de naturliga förhållandena, som innefattas
i en vattenreglering, icke under några omständigheter kan inrymmas uti den
rådighet över vattnet, som enligt vattenlagen tillkommer grundägaren. I vilken
utsträckning rätten att företaga en vattenreglering skulle göras beroende av koncession,
vore således uteslutande en lämplighetsfråga. En följd av denna ståndpunkt''
är, att lagförslaget såsom allmän regel gör varje regleringsföretag för industriellt
ändamål till föremål för lagens tillämpning men härifrån medger vissa undantag.
En viktig avvikelse från kommittéförslaget ligger också däri, att enligt regeringens
förslag staten förbehålles rätt till en årlig avgift av minst 50 öre och högst två kronor
för varje genom regleringen vunnen hästkraft, under det att kommittén ansett
avgift böra utgå allenast för den händelse, att själva regleringsbassängen tillhörde
staten eller ock vore allmän egendom.

Det för stortinget framlagda förslaget kom icke att vid 1909 års storting undergå
någon sakbehandling. Detsamma framlades därefter ånyo med smärre ändringar
vid 1910 års storting1 men, sedan den då sittande vänsterregeringen på grund av
ställningen inom stortinget nödgats avgå och efterträtts av en ministär av mera konservativ
läggning, återkallades förslaget. I dess ställe förelädes stortinget kort tid
därefter ett nytt, på väsentligen andra grunder utarbetat förslag till lag i ämnet.
Detta förslag,2 vars upphovsman var justitiedepartementets dåvarande chef höiesteretsassessorn
H. Scheel, f. d. professor i rättsvetenskap vid Kristiania universitet, intager
en bestämt avvisande ståndpunkt gentemot de tidigare strävandena att i lagstiftningsväg
söka åt staten inrymma mera vittgående fördelar beträffande vattenkraften.
Vid sin kritik av dessa strävanden fastställer Scheel, att enligt den gällande norska
vattenrätten grundägaren är berättigad till varje förfogande över vattnet, som icke
står i strid med annans lika berättigade intressen eller det allmännas rätt. Denna befogenhet
innefattar jämväl rätten att innehålla vattnet genom dess uppdämning, och någon
principiell åtskillnad mellan sistnämnda rätt och den s. k. regeringsrätten förefinnes
enligt Soheels åsikt icke. För varje åtgärd av nu antytt slag kunde jordägaren
åberopa sig på sin av grundlagen skyddade äganderätt. Det nu sagda gällde dock
endast, om den ifrågavarande åtgärden kunde bringas till stånd utan inverkan å
det allmännas eller annans enskilda rätt. »Men någon grundlagsskyddad rätt att -

1 Ot prp. nr 8. s Ot prp. nr 44.

471

fordra, att .rätten till expropriation icke begränsas eller förknippas med strängare
bestämmelser, tillkommer icke vattenfallets ägare. Lagstiftningen kan i detta avseende
utan att kränka någons rätt upphäva expropriationsrätten eller inskränka den
eller för densamma uppställa såsom villkor, att en gynnsammare ställning tilldelas
den, som är utsatt för tvånget att avstå egendom.» Scheel ingår därefter pa en närmare
undersökning av beskaffenheten av de villkor, som sålunda skäligen böra från
statens sida föreskrivas, och finner härvid, att staten för sitt expropriationsmedgivande
icke bör betinga sig ekonomiska fördelar. Visserligen torde det enligt Scheels
åsikt vara tveksamt, huruvida det skydd, som äganderätten enligt norsk grundlag
åtnjuter, härigenom skulle trädas för när. Bortsett från detta rent juridiska spörsmål
borde det emellertid vara uppenbart-, att det »illa skulle samstämma med statens
värdighet, om den på detta sätt skulle driva jobberi i fråga om utnyttjande av sin
ställning såsom förmedlare mellan expropriant och expropriat». Det vore också
oegentligt att föreskriva koncessionsvillkor allenast beträffande det speciella slag
av vattenbyggnader, som avsåge vattnets reglering. Det läge tvärtom i sakens natur,
att det just vore i fråga om den första utbyggnaden av fallet, som dylika villkor
skulle vara på sin plats och fullt ut medföra de önskade fiskala och statsekonomiska
fördelarna. Den omständighet, att för ett vattenfalls utbyggande icke sa
ofta erfordrades expropriation som vid ett vattenregleringsföretag, utgjorde icke
tillräcklig grund, att mellan dessa båda slag av företag uppdraga någon principiell
åtskillnad.

Om det således enligt Scheels åsikt icke bör tillkomma staten att för sitt expropriationsmedgivande
uppställa några villkor av ekonomisk natur, anser, han det däremot
vara en sund tanke, som innefattas i yrkandet, att företagaren borde erlägga
ett skäligt vederlag för expropriationsrätten. Detta vederlag tillkomme emellertid
den, som utsattes för expropriationens verkningar. I denna fråga yttras i förslaget:
»Vid expropriation för tillgodoseende av ett offentligt ändamål och överhuvudtaget
vid expropriationer, som huvudsakligen ske till främjande av allmänna intressen,
vore det skäligt och billigt, att det ålades medborgarna att avstå sin egendom mot
ersättning allenast för den skada, som därigenom åsamkas dem. Ett annat blir förhållandet,
då det gäller expropriation för ett företag, som i varje fall i främsta rummet
har ett priyatekonomiskt syfte, om också ett samfundsintresse därigenom indirekt
kommer att främjas. Det kan ifrågasättas, huruvida här expropriationsrätt
överhuvudtaget är på sin plats, och om det icke vore riktigare, att den, som i eget in -

472

tresse önskade rådighet över annans egendom, hänvisades att söka med vederbörande
träffa överenskommelse. Det hade också varit med en viss motsträvighet och delvis
under ett mer eller mindre oriktigt sken av, att det gällde allmänna intressen, som
de olika ländernas lagstiftningar hade infört expropriationsrätt i dylika fall. Det
kan dock knappast bestridas, att expropriationsrätt också här kan vara berättigad,
i det man annars riskerar, att ett privatekonomiskt och tillika statsekonomiskt fördelaktigt
företag kan komma att stranda på fördom eller egensinne eller uppskruvade
fordringar hos den, över vars egendom önskas rådighet. Men gäller det ett produktivt
företag, varigenom förhållandevis betydande värden invinnas, är det uppenbart
en orättfärdighet att avspisa de ägare, som tvingas att bidraga till dess främjande
genom att avsta egendom eller andra förmåner eller eljest tåla intrång i sin rätt,
med den nakna ersättningen för liden skada och förvägra dem den andel i de vunna
värdena, som de vid fri förhandling utan obillighet kunnat betinga sig.»

Det är de nu angivna huvudsynpunkterna, som fått tjäna till ledning vid utarbetandet
av regeringens förslag. Enligt detta får ett vattenregleringsföretag till
främjande av ett industriellt ändamål icke företagas utan Konungens tillstånd, därest
något allmänt intresse eller annans enskilda rätt skulle därav beröras. Någon
rätt för staten att på eget initiativ verkställa en reglering med nu angivet syftemål
erkännes icke. Vid det tillstånd, som av Konungen meddelas, kunna knytas vissa
villkor, huvudsakligen avsedda att förebygga skada för allmänna intressen. Bland
dessa villkor upptages emellertid icke någon rätt för staten vare sig att uppbära
viss avgift eller att vid koncessionstidens utgång övertaga anläggningen. För ett visst
fall, nämligen då för regleringen erfordras rådighet över insjö, som enligt gällande rätt
är att till en del anse såsom allmän egendom, åligger det emellertid företagaren att
erlägga en avgift en gång för alla, motsvarande en tiondel av den värdeökning, som
sjöns reglering beräknas komma att medföra för vattenfallen i det reglerade vattendraget,
efter avdrag för regleringskostnaden. Avgiften tillfaller de till sjön gränsande
kommunerna med den fördelning dem emellan, som av Konungen bestämmes.
Därest en vattenreglering antages medföra skada eller olägenhet för något allmänt
eller offentligt intresse utan att skadan eller olägenheten förutsättes kunna avhjälpas
genom de åtgärder, som i sådant hänseende må hava föreskrivits i regleringstillståndet,
eller någon särskild ersättning härför icke kommer att bestämmas, kan det i
samband med tillståndet åläggas företagaren att erlägga en mot den väntade skadans
ekonomiska betydelse svarande avgift. Denna avgift skall användas såsom

473

bidrag till kommuner, distrikt, flottningsföreningar eller andra korporationer eller
sammanslutningar, i vilkas intressen regleringen medför intrång. Förutom ersättning
för liden skada tillkommer det envar, vars fastighet tages i anspråk för regleringen,
en viss andel av den genom regleringen vunna värdeökningen efter avdrag
för reglera ngskostnad. Enligt förslaget skall en femtedel av denna vinst fördelas
å de ifrågavarande fastigheterna. Därest regleringsbassängen icke i hela sin utsträckning
tillhör dessa fastigheter utan till en del utgör allmän egendom, är vinstandelen
för strandfastighetema inskränkt till en tiondel. I fråga om tillståndets tidsbegränsning
intager förslaget den ståndpunkten, att en sådan icke bör vara utesluten. Till
stöd härför framhålles, hurusom det icke kan bestridas, att ändrade förhållanden
kunna komma att medföra, att ett bibehållande av regleringen skulle visa sig ur allmän
synpunkt olägligt. Under denna förutsättning föreligger det väl möjlighet för
staten att medelst expropriation förskaffa sig rätt till regleringens hävande mot ersättning
till företaget. Därest emellertid ett regleringsförslag kommit till stånd därigenom,
att allmänna intressen uppoffrats, eller att för detsamma krävts förfoganderätt
över insjö, som delvis utgör allmän egendom, syntes det icke mer än billigt, att
staten kunde påfordra företagets nedläggande utan någon ersättningsskyldighet å
dess sida, detta under förutsättning att tiden för tillståndets giltighet bestämdes tillräckligt
lång. I lagförslaget är denna tid angiven till minst femtio år, varemot
bestämmandet av tillståndstidens längsta utsträckning är överlämnat åt administrationen.

Scheels förslag vann icke någon nämnvärd anslutning från vare sig höger eller
vänsterhåll. Från den förra sidan mottogs väl med gillande den kritik, som ur rättslig
synpunkt riktats mot införande av ett koncessionssystem i den norska vattenlagstiftningen.
Däremot voro sympatierna mindre för de av denne framförda
positiva förslagen. Bland de mera vänstersinnade elementen framhölls allmänt
den bristande förståelse för de samhälleliga intressena beträffande vattenkraftens
tillgodogörande, som ansågs känneteckna regeringsförslaget. Ehuru i den specialkommitté,
som av stortinget tillsattes för frågans behandling, de mera moderata
elementen voro i majoritet, kom också denna majoritets förslag att i väsentliga
punkter avvika från regeringsförslaget.

Kommitténs majoritet utgår i sitt utlåtande1 i överensstämmelse med regerings- Specialförslaget
från den grundsatsen, att staten icke har någon rätt att till sin egen ekono- förslag 1911

1 Indst. 1911 O. I.

60—161472

474

miska fördel utnyttja de värden, som skapas genom en reglering, men att staten däremot
såsom målsman för de samhälleliga intressen äger att för ett dylikt företag uppställa
de villkor, som kunna anses påkallade för tillvaratagande av nämnda intressen.
Kommittén upptager därefter till besvarande frågan, av vilken beskaffenhet dessa intressen
kunna vara. »Det kan icke utan vidare fastställas som princip», yttrar kommittén,
»att statens inskridande å detta område blott kan vara av politirättslig natur
och att hänsyn eller ändamål av annat slag skulle vara uteslutna. Statens uppgifter beträffande
vattenlagstiftningen i hela dess vidd böra beaktas till och med om det för
ögonblicket blott är fråga om revision av en särskild del av densamma. Finner t. ex.
staten, att till följd av den stigande efterfrågan å gynnsamt belägna vattenfall och
den värdeökning, som med sannolikhet i framtiden kommer vattenkraften till del,
det vara en samhällsuppgift att sörja för, att staten, kommunerna och de trakter,
där vattenkraften finnes, tillförsäkras möjlighet att tillgodose sitt behov av kraft,
är detta ett ändamål, som det är icke allenast statens rätt utan också dess plikt att
söka främja. Likaså är det befogat, att staten har sin uppmärksamhet fäst å den
rubbning av bestående samfundsförhållanden och de olägenheter med hänsyn till trustbildningar
och dyl., som en fri och okontrollerad storindustriell spekulation kan medföra,
samt att staten till avhjälpande av dessa olägenheter söker att utfinna de medel,
som kunna anses tjänliga. Skulle staten härvid finna, att det bör anses såsom en samfundsuppgift
att söka bringa vår vattenrätt mera i överensstämmelse med den europeiska
än den nu är för att samhället i dess helhet och icke allenast några av dess medlemmar
må inhösta fördelarna av vattenkraftens sannolika värdestegring i framtiden,
så är också detta ett mål, som staten med full rätt kan sträva hän mot.» De av lagstiftningen
uppställda villkoren finge dock icke hava sin grund i statens rent ekonomiska
intressen. Ej heller anser kommitén, att företag av nu ifrågavarande slag
kunde underkastas en särskild koncessionslagstiftning, såframt ej företaget berör
allmänna intressen av något slag eller för dess genomförande kräves medgivande
från det allmännas sida att taga i anspråk annan tillhörig egendom.

Det är från dessa utgångspunkter, som det av kommittén framlagda förslaget
utarbetats. Då staten icke äger något berättigat anspråk å det genom en vattenreglering
frambragta värdet, kan någon självständig regleringsrätt icke i allmänhet tillerkännas
staten. Härifrån göres dock undantag för det fall, att hänsyn till allmänna
intressen, som beröras av regleringen, finnes böra påkalla, att företaget utföres av
staten. Att staten ställer sig som företagare, kan vidare visa sig nödvändigt för ett

475

närmare ordnande av förhållandet mellan de enskilda intressen, som äro beroende av
regleringen. Den avgift, som vederbörande vattenverksägare skola erlägga för i
anspråk tagen regleringsbåtnad, bestämmes med hänsyn till de utgifter, som vattenverksägarna
skulle haft att vidkännas, därest regleringen utförts av dem själva. Rätt
för enskild att företaga vattenreglering är i allmänhet, dock icke alltid, beroende av
Konungens tillåtelse. Sådan tillåtelse är nödvändig, då företaget kan medföra eu
för det allmänna skadlig inverkan på samfärdseln, flottningen eller fisket, då till
följd av företaget odlad eller odlingsbar jord eller naturlig äng, skog eller hagmark
skulle i så stor omfattning sättas under vatten, att detta efter ortsförhållandena kan
anses skadligt för allmänna intressen, då regleringen eljest kan vålla skada för något
allmänt eller offentligt intresse eller för det allmänna skadlig förändring av naturförhållandena,
då företaget avser uppdämning eller sänkning av insjö, som enligt
gällande rättsregler icke i sin helhet är föremål för enskild äganderätt, samt slutligen
då för företaget tages i anspråk annan tillhörig egendom och icke samtliga rättsägare
i avseende å sådan egendom medgiva företagets utförande. Från sistnämnda bestämmelse
göres dock undantag för vissa mindre regleringar. Huruvida företaget är av
den beskaffenhet, att Konungens tillåtelse erfordras, avgöres icke i administrativ ordning
utan genom en särskild förundersökning. Avser företaget större regleringar,
vid vilka betydande intressen stå emot varandra, bör Konungens tillåtelse icke meddelas
förrän frågan varit förelagd stortinget.

Till spörsmålet huruvida tillåtelsen bör vara tidsbegränsad eller ej intager kommittén
den ståndpunkten, att tillåtelsen icke i något fall skall meddelas för all framtid
utan för viss tid, lägst sextio och högst åttio år. Införandet av en dylik tidsbegränsning
motiveras av kommittén därmed, att staten måste äga i sin hand att
vid koncessionstidens utgång träffa de anstalter, som med hänsyn till ändrade förhållanden
kunna framstå såsom nödvändiga för tillgodoseende av de samhällsintressen,
som då göra sig gällande, och det vore föga rimligt, anser kommittén, om härför
ingen annan utväg stode till buds än anlitande av ett ofta kostsamt expropriation sförfarande.
Vid den bestämda tidens utgång kan, därest det finnes påkallat av allmänna
hänsyn, påfordras, att anläggningen utrives och förut rådande förhållanden
återställas. Framställes icke denna fordran, kan förnyad tillåtelse meddelas vattenverksägarna
för den tidrymd och i övrigt under de betingelser, som uppställas av den
då gällande lagstiftningen till skydd för allmänna intressen. Ordnas icke förhållandet
på detta sätt, kan slutligen driften av regleringsanläggningen övertagas av staten,

476

som då äger att pålägga de vattenverksägare, som taga regleringsbåtnaden i anspråk,
en viss avgift, motsvarande de utgifter vattenverksägarna själva skulle käft att vidkännas
vid drift av anläggningen enligt gällande lags bestämmelser.

Med den allmänna grundsats, varå kommitténs förslag vilar, skulle det icke
stå i överensstämmelse, om i förslaget upptoges någon rent fiskal avgift till statsverket.
Däremot innehåller förslaget bestämmelser om en årlig avgift, icke under
tio öre och icke över två kronor för varje genom regleringen vunnen hästkraft, som
skall inbetalas till det offentliga. Avgiften, som med sin ena hälft skall tillfalla
vederbörande kommuner för att av dem fonderas, och med sin andra hälft staten,
jämväl för fondering, skall användas att ersätta eller förebygga skada eller olägenhet
för allmänna intressen eller andra oförutsedda menliga verkningar av företaget, som
icke kommit att i samband med företagets utförande gottgöras. Angående de förutsättningar,
som böra vara för handen för att avgiften skall kunna tagas i anspråk,
ävensom beträffande avgiftens natur i övrigt, yttras i motiven följande: »Ingen kan
säga, om samhället såsom sådant genom denna riskpremie kommer att erhålla ersättning
allenast för direkta skador, som drabba andra näringsgrenar t. ex. jordbruket i
våra bygder därigenom att stora arealer sättas under vatten, fisket i våra vattendrag
därigenom att detta avtager eller försvinner, turisttrafiken därigenom att samfärdseln
blir besvärligare och landskapet förlorar i skönhet, eller om också ersättning skall
utgå för mera indirekta skador och olägenheter beträffande ekonomiska och sociala
förhållanden t. ex. för skada, som blir en följd därav, att jordbruket i vårt land ser sin
ställning försämrad allteftersom den av vattenkraften uppammade industrien drager
till sig de bästa arbetskrafterna, eller för sådan olägenhet, som i debatten om Otteråns
reglering betecknats såsom ideell skada och består däri, att landskapet mister sin
skönhet och bygden blir osund samt vistelsen där förenad med vantrevnad — detta
beroende på svårigheten att i klingande mynt uppskatta ett samhällsintresse. Ett
visst godtycke är därför oundvikligt. Men om lagligheten eller grundlagsenligheten
uti upprättande av ett avgiftssystem som det föreslagna och med det i förslaget angivna,
närmare begränsade syftet, kan någon tvekan icke förefinnas.» I detta sammanhang
må slutligen erinras, att statens andel av avgiften jämväl må tagas i bruk
för främjande av allmänna intressen beträffande vattendragen, liksom att från avgifts
erläggande kan helt och hållet undantagas sådana vattenverk, vilkas kraft utnyttjas
för tillgodoseende av en kommuns behov av kraft till belysning, uppvärm -

47?

ning, gårdsbruk, hantverk eller småindustri. För säkerställande av sistnämnda syfte
tillerkännes i förslaget den kommun, där anläggningen är belägen, ävensom övriga :
företaget berörda kommuner en viss andel, fem procent, av den genom regleringen
vunna kraftökningen utöver ettusen hästkrafter till ett i lagen bestämt maximalpris,
liksom staten kan förbehålla sig ytterligare fem procent till samma pris.

Det i regeringens proposition framställda förslaget att bereda de sakägare, vilkas
egendom tages i anspråk för ett regleringsföretag, viss andel i vinsten av företaget
vann icke anslutning inom kommittén. Från kommitténs mera radikala element
framhölls, att propositionens stadgande, att denna vinst skulle fördelas mellan
företagaren och sakägarna innebure ett underskattande av de allmänna intressen, som
beröras av ett regleringsföretag. Kommitténs majoritet fann, med erkännande av
grundsatsens riktighet, propositionens fördelningsregler erbjuda stora svårigheter i
tillämpningen. De vidlyftiga utredningar, som i detta hänseende erfordrades, skulle
också komma att betunga särskilt mindre regleringsföretag med oskäliga kostnader.
Såsom allmän regel enades man därför inom kommittén om att låta ersättningen
utgå med en förhöjning utöver det egentliga ersättningsbeloppet av tjugufem procent.
Fn minoritet inom kommittén ansåg dock, att denna regel borde ytterligare kompletteras
sålunda, att därest den ersättningssumma, som med tillämpning av nämnda
regel skulle utgå, icke uppginge till minst en krona för varje genom regleringen
vunnen naturhästkraft, ersättningen skulle utökas så att den sammanlagda ersättningssumman
uppnådde detta belopp.

Det av kommitténs radikala minoritet framlagda förslaget överensstämde i flera
väsentliga punkter med majoritetens. De principiella avvikelserna bestodo egentligen
däri, att minoriteten såsom allmän regel fastslår, att det är staten, som i första hand
förfogar över regleringsrätten, samt att enligt minoritetens förslag staten vid koncessionstidens
utgång äger en ovillkorlig rätt att övertaga regleringsanläggningen
utan vederlag till företagets ägare.

Vid behandlingen av kommitténs utlåtande i stortingets båda avdelningar utvecklade
sig kring detsamma synnerligen ingående meningsutbyten. Avgörandet
vägde mellan å ena sidan kommittémajoritetens förslag, vilket accepterats av statsrådet
Scheel jämte regeringens övriga medlemmar, och kommittéminoritetens. Utgången
blev den, att det förstnämnda förslaget segrade på alla väsentliga punkter,
dock med en synnerligen knapp majoritet. Bland de ändringar, som av stortinget vidtogos,
är att framhålla, att fonderingsprincipen erhöll en mera vidsträckt tillämpning,

478

Ändring vi<
1913 års
storting.

i det att de avgifter, som skulle erläggas till stat och kommun, skulle bestämmas var
för sig och fonderas särskilt. Från den av kommittén uppställda grundsatsen om
regleringstillståndets tidsbegränsning gjordes ett betydelsefullt undantag till förmån
för regleringsföretag, som utföras av norska statsborgare eller helt norska bolag eller
sammanslutningar. I fråga om storleken av den förhöjning av skadeersättningen,
som skulle utgå till sakägare, antogs minoritetens härförut refererade förslag. Dessutom
upptogs från Scheels förslag skyldigheten för företagaren att, då för företagets
genomförande kräves förfoganderätt över insjö, som enligt gällande rättsregler icke
i hela sin utsträckning var föremål för enskild äganderätt, erlägga viss avgift. Denna
avgift skall tillfalla statskassan men kan efter stortingets hörande helt eller delvis
överlåtas till strandkommunerna.

Då sedermera i regeringen fråga uppkom att hemställa hos Konungen om sanktion
å lagen, avgavs av statsrådet Scheel en framställning om lagens förhållande till
stadgandet i grundlagens 105 §, vilken framställning utmynnade i det omdömet att,
då de i lagen upptagna bestämmelserna och särskilt de däri fastställda avgifterna icke
kunde betraktas såsom åsyftande någon ekonomisk vinning för staten eller kommunerna,
lagen icke stode i strid med nämnda grundlagsstadgande.

Striden om de grundläggande principerna för den nu ifrågavarande lagstiftningen
har emellertid ingalunda härmed blivit förd till slut. Med den förskjutning
av partiförhållandena, som under senare år ägt rum inom stortinget och vilka föranlett,
att en mera utpräglad vänsterregering åter kommit till makten, hava de strävanden,
som åt staten vilja förbehålla en än vidsträcktare befogenhet än 1911 års lag
om vattenregleringar inrjemmer, vunnit ny terräng. Yid 1913 års storting antogs sålunda
på regeringens förslag en tilläggslag till densamma, varigenom lagens tillämplighetsområde
utsträckes att avse varje regleringsföretag av viss storlek. Anledningen
till denna ändring var den svårighet, som yppat sig att med de givna bestämmelserna
uppdraga gränserna för lagens tillämpning. Denna olägenhet avlägsnades nu
därigenom att såsom undantagslös regel fastställdes, att ett regleringsföretag, varigenom
invinnes minst 2,000 hästkrafter vid lågvatten, alltid skall anses beröra ett allmänt
intresse och sålunda bliva föremål för lagens tillämpning.

Slutligen har regeringen vid 1915 och 1916 års storting framlagt förslag till
en fullständig revision av nämnda lag, huvudsakligen i överensstämmelse med synpunkter,
som redan förut gjorts gällande från vänsterradikalt håll. Nämnda förslag
hava emellertid ännu icke varit föremål för saklig ''behandling från stortingets sida.

479

Ett land, där liksom i Norge vattenkraften är av en utomordentligt stor betydelse,
är Nordamerikas förenta stater. Särskilt i de västra staterna, där förekomsten
av större koltillgångar är ringa, har under de sista årtiondena vattenkraften i allt
större utsträckning tagits i bruk. En undersökning av de vattenrättsliga spörsmålens
utveckling är beträffande Förenta staterna av desto större intresse som vattenrätten
i dessa stater är byggd å väsentligen samma grundsatser, som äro kännetecknande för
vår rätt. Enligt Förenta staternas vattenrätt gäller nämligen, såsom också enligt den
engelska, att havet och flodmynningarna, de sistnämnda så långt skillnaden mellan
ebb och flod är märkbar, tillhör staten, varemot färskvattnen och alltså större delen av
de egentliga vattendragen oberoende av storléken tillhör grundägaren. Dennes
rådighet över vattnet är dock inskränkt särskilt av hänsyn till den allmänna rätten
att begagna de farbara vattendragen för samfärdsel — alltså i viss mån en motsvarighet
till vår rätts bestämmelser om kungsådra. I överensstämmelse härmed
erfordras för anläggande av vattenverk i farbara vattendrag medgivande (franchise)
från det offentligas sida. Sådant medgivande lämnas av kongressen genom särskild
lag och har icke varit förknippat med några särskilda villkor såsom medgivandets
tidsbegränsning eller någon avgift till staten. Emellertid har mot det sätt, varpå
dessa frågor behandlats, sedan något mer än ett årtionde tillbaka vuxit fram ett allt
starkare missnöje. Till de tidigare monopolen i avseende å järnvägar, kol och petroleum
hade, klagas det, man erhållit ett nytt för vattenverksägarna — också detta till
enskild vinning för några få på den stora allmänhetens bekostnad. Särskilt i det kolfattiga
Kalifornien hade monopoliseringen av vattenkraften gjort sig ytterst kännbar.
Med hänsyn härtill har i allt högre grad gjorts gällande kravet å, att vid tillstånd till
anläggande av vattenverk i farbara vattendrag måtte förknippas sådana villkor,
som vore ägnade att bättre tillvarataga förbrukarnas intressen. Betecknande för den
åskådning, som sålunda vuxit fram, är det budskap, som den 26 februari 1908 av den
dåvarande presidenten Roosevelt tillställdes kongressen. I detta budskap yttras
bl. a.: »Bland de monopol, som ha utvecklat sig, är det intet, som hotar eller ens har
hotat med ett sådant förhatligt ingrepp i folkets dagliga liv som sammanslutningen
av de bolag, vilka ''kontrollera’ vattenkraften. Jag vill särskilt rikta eder uppmärksamhet
på de försök, som vattenkraftbolagen gjort att medelst lagförslag, som
framlagts under innevarande kongress, undgå ett ingripande från regeringens
sida i folkets intresse. Dessa lagförslag ha till syfte att bereda bolagen möjlighet att för
egen räkning för all framtid förskaffa sig besittningen av skogsområden, tillhörande

Förenta

staternas

vattenrätt.

480

nationen, varhelst och närhelst de det önska och utan någon som helst ersättning till
det offentliga. Följden av ett dylikt medgivande skulle emellertid med hänsyn tagen
till de rättigheter, som redan upplåtits på grund av gällande lag, bliva att egendomar
av omätligt värde komme att skänkas hort. På grund av bristande förutseende hava
vi vant oss att avstå utan vederlag ytterst värdefulla rättigheter, medförande monopol
på segelbara floder och offentlig egendom. I öster har man redan med stora kostnader
fått begynna att köpa tillbaka vattenrättigheter, som på förutnämnda lättsinniga
sätt skänkts bort, och det kommer icke att dröja länge förrän man nödgas att
i väster göra detsamma. Ingen rättighet, som avser vattenkraft, bör till bolag upplåtas
för all framtid utan allenast för en viss tidrymd, som skulle vara tillräckligt lång,
att affären bleve ekonomiskt lönande. Naturligtvis bör det krävas ett skäligt vederlag
för de värdefulla rättigheter och privilegier, som erhållas av regeringen. De värden,
för vilka vederlaget begäres, komma senare till följd av befolkningens och industriens
naturliga tillväxt och utveckling att stiga till enorma belopp. En lämplig del av
denna värdestegring bör kunna tagas i anspråk till förmån för samhället, i vars arbete
denna värdestegring har sin rot. De belopp, som sålunda komme att inflyta, kunna
lämpligen komma till användning för utvecklingen av våra inländska vattenvägar.»
De sålunda framhållna synpunkterna utvecklades av presidenten ytterligare i ett budskap,
som den 13 april 1908 tillställdes kongressen. Vilken behandling som under
senare tid kommit dessa frågor till del, därom har det tyvärr med hänsyn till den
korta tid, som stått oss till buds för reservationens avfattning, icke varit möjligt att
skaffa oss säker kännedom.

I de länder, vilkas vattenrätt till huvudsaklig del grundas å begreppet offentligt
vatten, göra sig uppenbarligen icke samma intressen gällande i fråga om de
smärre vattendrag, som fortfarande äro bibehållna i enskild ägo. Med hänsyn härtill
äro de strävanden, som gjort sig märkbara åtminstone i ett av dessa länder att införa
koncessionstvång beträffande tillgodogörandet av vattenkraften i jämväl de privata
vattnen, ägnade att väcka särskild uppmärksamhet.

De privata Enligt den franska vattenlagen av den 8 april 1898 uppdelas vattendragen i
”gen enbgt offentliga och enskilda. Till den sistnämnda gruppen hänföras alla sådana vattenfransk
rätt. drag, där skeppsfart eller flottning av virke i sammanbundna flottar icke kan idkas
(les cours d’eaux non navigables ni flottables). Till denna grupp hör ett betydande
antal av Frankrikes mest vattenkraftrika vattendrag. I de privata vattendragen till -

481

kommer förfoganderätten över vattnet ägaren av stranden intill mitten av vatten^
draget. För anläggande av vattenverk uppställer lagen såsom allmänt villkor, att
tillstånd inhämtas av offentlig myndighet. Under det att tillgodogörande av vattenkraften
i ett offentligt vattendrag göres beroende av stränga villkor såsom koncessionsavgift
samt begränsning av koncessionens giltighetstid ävensom en rad andra restriktiva
bestämmelser, är den prövning, som skall föregå anläggningen av vattenverk
vid ett privat vattendrag, väsentligen inskränkt till frågor av teknisk natur. Denna åtskillnad
har föranlett, att företagareverksamheten i allt högre grad inriktat sig på tillgodogörandet
av vattenkraften i de privata vattendragen. Då 1898 års vattenlag icke
medger någon tvångsrätt till förmån för anläggandet av vattenverk vid privata
vattendrag, har härav i sin ordning framkallats en ivrig spekulation i avseende å
sådana områden utmed dessa vattendrag, som kunde vara av betydelse för vattenkraftens
tillgodogörande, och härigenom har den industriella företagsamheten så småningom
utsatts för en hänsynslös uppskörtning av enskilda spekulanter, vilka vetat att i
god tid förskaffa sig de begärliga strandremsorna. För att avlägsna de allvarliga missförhållanden,
som sålunda kommit att utveckla sig, har den åsikten gjort sig alltmera
gällande, att tvångsrätt borde medgivas jämväl för tillgodogörandet av vattenkraften
i de privata vattendragen, men å andra sidan har med styrka hävdats, att villkoret
för upptagande, i lagstiftningen av en dylik tvångsrätt vore, att det allmänna bereddes
ett ökat inflytande i avseende å ifrågavarande slag av företag. För några av de förslag,
som sålunda framkommit, återfinnes en kortfattad redogörelse uti kommittéernas
betänkande s. 630—634, till vilken här må hänvisas. Av nämnda redogörelse framgår,
att dessa förslag i större eller mindre utsträckning bygga på införande av koncessionsförfarande
jämväl beträffande de privata vattendragen. På grund av den stora skiljaktigheten
i åsikter och styrkan hos de intressen, som i denna fråga stå emot varandra,
synes densamma emellertid alltjämt vänta på sin lösning.

De nya förhållanden, som uppstått till följd av den moderna vattenkraftindu- De offentstriens
genombrott, hava också utövat sin inverkan å lagstiftningen beträffande tillgodogörandet
av vattenkraften i de offentliga vattendragen. Såsom bekant äro i så
gott som samtliga den europeiska kontinentens länder åtminstone de större vattendragen
offentlig egendom och till följd härav har tillgodogörandet av vattenkraften
i dessa vattendrag varit beroende av tillstånd från det allmännas sida. Ännu för ett
antal årtionden tillbaka, då vattenkraften icke hade någon större betydelse för produktionen
och efterfrågan å dylik kraft till följd härav var jämförelsevis ringa, läm -

6i—ten 72

482

nades dylikt tillstånd utan något förbehåll om viss giltighetstid eller andra inskränkningar
till förmån för det allmänna. På detta sätt hava jämväl i dessa länder avsevärda
kraftbelopp för all framtid kommit att övergå i privat ägo. I samma mån
som uppmärksamheten kommit att inriktas å vattenkraftens stora nationalekonomiska
betydelse, har emellertid ett dylikt resultat framstått såsom alltmera otillfredsställande.
Införandet av en ny ordning underlättades för dessa länders vidkommande väl
i hög grad därigenom, att vattendragen äro offentlig egendom. Å andra sidan bör det
framhållas, att anledningen till statsmaktens ingripande å detta område i allmänhet
icke varit av allenast fiskal natur eller uteslutande haft sin grund i en strävan
att tillförsäkra staten såsom dessa naturtillgångars ägare den största möjliga inkomsten.
Jämväl i de nu ifrågavarande länderna har lagstiftarens syfte i första
hand otvivelaktigt varit att trygga de verkliga samhällsintressena i avseende å
vattenkraftens tillgodogörande, såsom också torde framgå av ett närmare studium
av de vattenlagar, som under de senaste tjugu åren sett dagen i ett flertal av dessa
länder. Redogörelse för dessa lagars innehåll återfinnes i kommittéernas betänkande.

Reform- Som bekant hava också inom vart land de strävanden, som avse att pa ett mera
strävandena .

inom vårt verksamt sätt än hittills ägt rum, tillvarataga de samhälleliga intressena i avseende

å vattenkraftens tillgodogörande gjort sig alltmera gällande. Sålunda hava de härmed
sammanhängande spörsmålen vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens
behandling och härvid har inom vida kretsar den åsikten vunnit anhängare,
att en av huvuduppgifterna för en ny vattenlagstiftning bör vara att åvägabringa
garantier, att de betydelsefulla naturrikedomar, som vi äga i våra vattenfall, verkligen
komma samhället till godo. »Vattenkraftens ökade värde i framtiden», yttras
i en vid 1907 års riksdag väckt motion, »får ej bliva företrädesvis en tillfällig konjunkturvinst
för några få, utan skall varaktigt fördela sig i ökad nytta för konsumenterna
och minskade bekymmer för produktionen.» För att vinna detta mål hava
olika utvägar anvisats. Från åtskilliga håll har förordats, att genom en utvidgning
av expropriationsrätten bereda staten och kommunerna ökade möjligheter till förvärv
av vattenfall. Samtidigt har frågan att göra vattenkraftens tillgodogörande
beroende av särskilda, i det allmännas intresse föreskrivna koncessionsvillkor alltmera
tilldragit sig uppmärksamheten och gjorts till föremål för livliga meningsutbyten.

Då vår lag icke, i likhet med de flesta europeiska rättssystem, anses erkänna
någon av äganderätten till grunden oberoende rätt för staten till vattenkraften i
våra vattendrag, är härav obestridligt en följd, att de befogenheter i avseende å
vattenkraftens tillgodogörande, som enligt den svenska vattenlagstiftningen må
tilläggas staten, måste byggas å annan rättsgrund och i viss mån även givas annat
innehåll än som skett i nämnda länder. Med erkännande härav kunna vi å andra
sidan icke ansluta oss till uppfattningen hos dem, som av detta förhållande utan
vidare vilja draga den slutsatsen, att det med vår rätts ståndpunkt vore fullkomligt
oförenligt, om åt staten inrymdes någon befogenhet i avseende å de samhälleliga
intressenas tillgodoseende av enahanda natur som i dessa länders lagstiftning. Såsom
av oss redan i början av detta yttrande har framhållits böra i konflikten
mellan samhällets och den enskildes intressen de samhälleliga synpunkterna givas
företrädet. Därvid har också påvisats, att denna grundsats redan sedan äldre
tider gjort sig gällande inom vattenlagstiftningen och å detta område lett till
högst betydande inskränkningar i den enskildes rådighet över sin egendom.
Det är visserligen sant, att man ur denna grundsats icke kan härleda någon befogenhet
för staten att till sin egen vinning göra ingrepp i den enskildes rätt eller
att på detta sätt förskaffa sig rent fiskala fördelar. Enligt vår mening bör ej heller
lagstiftningen å förevarande område hava detta syfte. Även av ett helt flyktigt
studium av den utländska vattenlagstiftningen torde framgå, att till och med i de
länder, där man kunnat åberopa sig å den privaträttsliga grunden av statens äganderätt,
denna lagstiftning dock i första hand satt som sitt mål, ej att förskaffa staten
nya inkomstkällor, utan att till hela samhällets båtnad söka förhindra, att herraväldet
över de naturrikedomar, varom här vore fråga, komme i händerna på enskilda
spekulanter eller företagare, som vid deras utnyttjande toge så gott som uteslutande
hänsyn till sina egna förvärvsintressen. Det torde därför icke kunna anses
som osannolikt att, även om man i dessa länder icke kunnat till stöd för införandet
av en koncessionslagstiftning åberopa sig å statens äganderätt till vattendragen, en
sådan lagstiftning dock blivit en följd av förhållandenas egen utveckling.

En särskild anledning för statsmakterna att å förevarande område söka tillvarataga
de samhälleliga intressena ligger onekligen däri, att de företag, varom här är
fråga, i allmänhet för sin tillkomst äro i större eller mindre mån hänvisade till statsmakternas
medverkan. Eöretagaren gör anspråk på att till förmån för sig och sitt
företag få tillgodonjuta fördelar, som rättsordningen icke i allmänhet tillerkänner

Vår rät tu
ståndpunkt
till frågan
om de samhälleliga
intressenas

tillvaratagande.

Samhällets
medverkan
vid tillkomsten
av ett
vattenkraftföretag.

484

Medgivande
av expropriationsrätt
till förmån
för vattenkraftföretag.

Bör den ekonomiska

nyttan anses
utgöra tillräcklig

grund för
ett expropriationsmedgivande? -

den enskilde. Om och i vilken utsträckning en dylik undantagsställning må tilldelas
företagaren, bör uppenbarligen vara beroende av det gagn, som företaget kan väntas
medföra ur samhällelig synpunkt. Att statsmakterna vid medgivande av ifrågavarande
förmåner tillika fästa sådana villkor, som äro ägnade att för framtiden
trygga den samhälleliga nyttan av företaget, kan icke göras till föremål för befogad
anmärkning. Företagaren kan icke med rätta göra anspråk på att erhålla de ifrågavarande
förmånerna utan någon som helst begränsning. Det synes tvärtom ligga i
sakens natur, att staten såsom de samhälleliga intressenas målsman tillser och skaffar
sig kontroll över att den väntade samhällsnytta, som utgjort grunden för medgivandet
av förmånerna, också blir verklighet.

I de meningsutbyten, som under senare år ägt rum i och utom riksdagen angående
principerna för vår vattenlagstiftning, har det beträffande de villkor, som ifrågasatts
böra förknippas med rätten att utnyttja vattenkraften, gång på gång och enligt
vår mening med fog framhållits, att det icke tillkommer staten att till sin vinning
genom föreskrivande av vissa villkor av ekonomisk innebörd inskränka
den enskildes äganderätt, något som betecknats som första steget mot äganderättens
avskaffande. Med denna uppfattning måste det emellertid anses såsom än
mera oförenligt, om äganderätten skulle utan vidare kunna inskränkas till enskilda
samhällsmedlemmars ekonomiska fördel. Ty det torde väl knappast på allvar kunna
göras gällande, att staten i detta hänseende skulle intaga en mindre gynnad ställning
än den enskilde. Enligt vår mening måste dock de anspråk, som resas, att staten
skulle till förmån för den enskilda förvärvsverksamheten medgiva de mest vittgående
expropriationsrätter utan att förbehålla sig någon som helst befogenhet att
övervaka, huru denna verksamhet artade sig ur isamhällssynpunkt, betecknas såsom
ett mer eller mindre medvetet uttryck för en sådan åskådning, och det kan ifrågasättas,
huruvida icke jämväl en dylik lösning av förevarande spörsmål, innebär en
kapitulation av äganderättens försvarare.

Såsom grund för de expropriationsrättigheter, som enligt vattenlagsförslaget
medgivas åt ett vattenbyggnadsföretag, har åberopats den ekonomiska nytta, som
vinnes genom företaget. De värden, som skapades genom företaget, uppvägde dubbelt
eller tre gånger värdet av vad som förlorats, ekonomiskt sett. Enligt vår mening
är denna grund knappast tillräcklig. Det kräves icke mycken eftertanke för
att finna till vilka konsekvenser, till vilka oerhörda ingrepp i annans rätt den mera
allmänna tillämpningen av en dylik princip skulle leda. Härtill kommer, att den

485

ekonomiska nyttan av ett företag kan stanna å ett fåtal händer, ja, kanske helt och
hållet undandragas den stat, som äger de naturliga produktionsförutsättningarna
inom sina gränser. Men att statsmakterna för vinnande av ett dylikt ovisst resultat
skulle eftergiva något av det rättsskydd, varmed den enskildes egendom enligt vår
rättsordning sedan uråldriga tider varit omgärdad, hör icke kunna göras på allvar
gällande och torde också stå i bestämd strid mot den allmänna rättsuppfattningen i
vårt land.

Det är härmed icke sagt, att den ekonomiska nyttan i denna fråga är utan betydelse,
endast, att den icke är huvudsaken. Då det gäller att skapa företrädesrättigheter
för visst slag av enskild förvärvsverksamhet, måste jämväl fördelningssynpunkten
vinna beaktande. Angelägenheten härav har knappast någonsin framstått
mera tydligt än i vår tid, då den enskildes förvärvsbegär för varje dag, som går, tager
sig allt hänsynslösare uttryck och synes hota att undantränga den samhörighetskänsla,
som tidigare i sin mån bidragit att göra frånvaron av kontroll å de
större företagen mindre kännbar. Under dessa förhållanden bör det ej vara
agnat att väcka förvåning, om statsmakterna, samtidigt med att de enskilda företagen
i möjligaste mån underlättas, tillika vilja åvägabringa garantier, att den nytta,
man på detta sätt vill ernå, verkligen kommer samhället till godo. Givas sådana
garantier, då övergår den enskildes ekonomiska nytta till att bliva också en samhällsnytta.
Härigenom lägges en fast grund för expropriationsrätten, en grund,
som väl överensstämmer med äganderättens begrepp och dess betydelse i vår rättsordning.

Redan före antagandet av 1880 års vattenrättsförordning yppade sig som bekant
stor tvekan, huruvida det kunde anses stå i överensstämmelse med äganderättens
ställning i vår rätt att medgiva expropriationsrätt till förmån för det slag av
enskilda företag, varom nu är fråga. Av den kommitté, som under år 1865 avgav
förslag till lag rörande vattenrätten, tillstyrktes väl en dylik tvångsrätt beträffande
uppdämning å ouppodlad jord, då skadan var ringa mot nyttan av uppdämningen,
men denna ståndpunkt vann icke gillande av den kommitté, som under år 1869 tillsattes
i ändamål att verkställa omarbetning av nämnda förslag, och nya lagberedningen
ställde sig i sitt under år 1879 avgivna betänkande i detta ämne obetingat
på den senare kommitténs ståndpunkt. Den nu gällande bestämmelsen i vattenrättsförordningens
6 § kom som bekant att upptagas i lagen på grund av ett därom
inom första kammaren väckt yrkande. Andra kammaren motsatte sig däremot infö -

Företagets
samhällsnytta
bär
vara avgörande.

Uttalanden
angående innebörden

av den
tvångsrätt,
som medgives
i 1880
års vattenrättsförordning.

486

Uttalande
av expropriationslagstiftningskomnnttén.

randet av en dylik tvångsrätt, i det att denna kammare i överensstämmelse med
regeringen icke ansåg förutsättningarna för medgivande av tvångsrätt i detta fall
föreligga. Till belysning av den åskådning, varå motståndet grundade sig, må här
återgivas en del av det anförande, som under debatten i första kammaren hölls av
lagutskottets dåvarande ordförande, justitierådet Lagerstråle. »Det är i expropriationslagen»,
yttrade denne, »som dylika stadganden böra förekomma, och i den
män jag kan sammanföra de enskildas intresse med det allmännas, så att de därigenom
få enahanda berättigande, så finnes i expropriationslagen stadganden att på
dessa förhållanden tillämpas. På denna grund är det också som de enskilda järnvägarna,
för vilkas utförande det allmännas och enskildas intressen knippa sig tillsammans,
fått rätt att, även mot den enskildes bestridande, förvärva jord, som för
dem erfordras. Men också stå dessa järnvägar under en särskild lagstiftning från
det allmännas sida i avseende å skyldigheten att hållas öppna för allmänheten och
lämna fördelen av trafik efter en taxa, som av Kungl. Maj:t bestämmes; men icke
något av detta kan äga rum i avseende på enskilda industriella inrättningar, där
industrien bedrives utan avseende å det allmännas anspråk.» Att andra kammaren
frångick sin förut intagna position synes hava berott — förutom å önskan
att icke bringa hela den föreliggande, sedan lång tid tillbaka förberedda lagstiftningen
på fall — dels å det förhållandet, att vid den näst föregående riksdagen godkänts
en dylik tvångsrätt i avseende å torrläggningsföretagen, dels ock därå, att
den medgivna tvångsrätten väntades komma att med den formulering, som givits
åt stadgandet härom, föranleda allenast obetydligt intrång i andras rätt. Farhågor
uttalades dock, att härigenom första steget tagits å en väg, som skulle leda till
alltmera vittgående anspråk i detta hänseende till förmån för det enskilda intresset.

I detta sammanhang må slutligen återgivas ett uttalande, som gjorts i en närstående
fråga av den för utarbetande av ny expropriationslag tillsatta kommittén.
»Inom kommittén liar», yttras i kommitténs under år 1910 avgivna betänkande, »särskilt
med hänsyn till möjligheten, att vattenfall skulle få exproprieras för omedelbart
enskilda företag, framkastats tanken att i lagen införa bestämmelse om, att det för
Konungen skulle vara en rätt eller möjligen en skyldighet att i samband med beviljande
av expropriation föreskriva sådana villkor i avseende å den exproprierade egendomens
användande, att det allmänna gagn, som åsyftades med expropriationen,
bleve betryggat. Oavsett vilken uppfattning man eljest må hysa om de under
senare tid väckta förslagen, att tillgodogörande av enskild egendom i vissa fall

487

skall bliva beroende av koncession, synes det också som om sådant skulle äga särskilt
berättigande, då det gäller egendom, som enskild person förvärvat genom en i det
allmännas intresse vidtagen expropriation. Att Konungen, som prövar förutsättningarna
för att allmänt gagn skall uppstå, även kan till dem räkna uppställandet
av vissa villkor och följaktligen äger uppställa dylika för viss expropriation eller
vissa slag därav, har emellertid kommittén ansett vara självklart och alltså icke behöva
föreskrivas i lag. Beträffande åter en lagstadgad skyldighet för Konungen
att meddela sådana föreskrifter torde det, åtminstone i den allmänna koncessionsfrågans
nuvarande läge, möta synnerliga svårigheter att genom lag bestämma, när
villkor för expropriation borde bestämmas och, än mer, vilket innehåll borde givas
åt desamma.»

I det föregående har behandlats särskilt det fall, då för genomförande av ett
företag kräves, att annan tillhörig egendom genom expropriation tages i anspråk.
Uppenbart är emellertid, att redan den omständigheten att expropriationsrätt finnes
i lagen medgiven i hög grad underlättar möjligheten att ernå frivillig upplåtelse
av sådan rätt till annans egendom, som erfordras för företagets genomförande.
Att uppdraga någon bestämd gräns mellan de fall, då företagaren medelbart eller
omedelbart åtnjuter förmånen av ett i lagen upptaget expropriationsmedgivande, och
sådana, då detta ej är förhållandet, skulle helt visst vara ytterst vanskligt. Det
torde emellertid utan överdrift kunna påstås, att en kraftanläggning av den storlek,
■som förutsättes för tillämpning av de av oss föreslagna bestämmelserna, ytterst
sällan kan komma till stånd utan att den i lagen medgivna rätten till expropriation
i ena eller andra hänseendet behöver anlitas. För bedömande av det allmännas
rätt gent emot företag av detta slag torde den omständigheten, att så i något enstaka
fall kan komma att bliva förhållandet, icke böra tilläggas avgörande betydelse. Såsom
i det följande skall utvecklas äro de nu berörda expropriationsrättigheterna ej
heller den enda förmån, som från det allmännas sida kommer vattenkraftföretagen
till del.

Av de förändringar i vattendragets naturliga beskaffenhet, vilka i allmänhet
utgöra en nödvändig förutsättning för vattenkraftens ändamålsenliga tillgodogörande,
beröras förutom enskilda också allmänna intressen i olika riktningar. Så t. ex.
utöva dessa förändringar, såsom kommit till erkännande i såväl vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
som de sakkunnigas förslag, en för det allmänna skadlig inverkan
å fisket. Härigenom försvåras också tillgodoseendet av de samfärdselintressen

Expropria tionsrättens betydelse.

Medgivande
att, gorå intrång
i allmänna

intressen.

4*8

Prövningsrätt
bör tillkomma

statsmakterna,
huruvida
och
under vilka
betingelser
intrång i det
allmännas
rätt må äga
ruin.

av ena eller andra slaget, som kunna vara förknippade med ett vattendrag. Även om en
uppdämning medför skada allenast å företagaren tillhörig jord, kan det ur allmän synpunkt
icke vara likgiltigt, i vilken omfattning sådan skada vållas. I detta sammanhang
må oek erinras om de inskränkningar i den enskildes rådighet över vattnet, som
innefattas i var rätts bestämmelser om kungsådra. De nu anförda exemplen skulle
ytterligare kunna utökas. Såsom ett allmänt omdöme torde kunna fastslås, att för
genomförandet av ett vattenkraftföretag av större betydenhet i allmänhet kräves en
sådan oinskränkt maktbefogenhet beträffande ett vattenområde, att densamma icke
kan anses inrymd i den rådighet över vattnet, som enligt lag och allmän rättsuppfattning
kan anses tillkomma företagaren såsom ägare av grunden.

Det torde icke kunna göras till föremål för någon befogad anmärkning, att
statsmakterna förbehålla sig prövningsrätt, huruvida och under vilka betingelser
förändringar av nu berörda slag må vara tillåtna. Jämväl en sådan prövning
bör enligt vår mening, liksom då fråga är om medgivande av expropriation
i egentlig mening, utsträckas att avse företagets samhällsnytta. Endast för
det fall, att en dylik nytta är att motse, bör tillåtelse till de ifrågasatta åtgärderna
meddelas. Och för att erhålla nödiga garantier i detta hänseende synes befogenhet
icke kunna frånkännaS statsmakterna att föreskriva de villkor, som äro ägnade att
säkerställa denna nytta. Yad som förut yttrats angående statsmakternas rätt och
plikt att vid medgivande av expropriation söka tillvarataga de samhälleliga intressena,
är alltså tillämpligt jämväl å nu förevarande fall.

Förmåner Bland de förmåner, som genom det nu framlagda förslaget — delvis i överens<lVsia™*
stämmelse med redan gällande rätt — medgives ett vattenbyggnadsföretag, bör
här också erinras om den trygghet för framtiden, som genom stadgandet i vattenlagsförslagets
2 kap. 22 § och därmed sammanhängande bestämmelser beredes ett dylikt
företag. Vattendomstolens byggnadsmedgivande tillägges härigenom inom vissa
gränser preklusorisk verkan. Innan byggnaden ännu kommit till utförande, fastställer
vattendomstolen företagets rättsställning i förhållande till intressen av allmän
• eller enskild natur. Även om det sedermera skulle visa sig, att byggnaden medför
ett icke tillåtet intrång i det allmännas eller annans enskilda rätt, är byggnadens
ägare dock i allmänhet säkerställd i avseende å rätten att bibehålla byggnaden. Det
nu sagda gäller under vissa villkor jämväl för den händelse, att det vatten eller den
vattenkraft, som jämlikt vattendomstolens medgivande genom byggnaden tillgodogöres,
tillhör annan än byggnadens ägare. Väckes ej inom viss tid av den rätte

48!)

ägaren klandertalan, går denne i regel förlustig sin rätt till nämnda vatten eller
vattenkraft.

Mot de förmåner, som sålunda tilläggas byggnadens ägare, hava vi, med hänsyn
till den stora betydelse, som ur allmän synpunkt måste tilläggas vattenkraftens
tillgodogörande, intet haft att anmärka. Men å andra sidan låter det sig icke förneka,
att vattenkraftföretagen från samhällets sida härigenom tillförsäkras förmåner,
som i allmänhet icke stå den enskilde till buds, och att dessa förmåner i viss
mån medföra inskränkningar i det rättsskydd, som tidigare kommit andra rättsägare
till del. Då, såsom nyss framhållits, grunden till dessa inskränkningar är den stora
betydelse, som vattenkraftens tillgodogörande väntas medföra för samhället i dess
helhet, ligger också i detta förhållande en uppfordran till statsmakterna att sörja för
de samhälleliga intressenas tillgodoseende.

* -%

Då i vårt land kravet å ett mera verksamt tillgodoseende av de samhälleliga intressena
i avseende å vattenkraftens tillgodogörande först gjorde sig med någon
styrka gällande, åberopades såsom den rättsliga grunden för statens ingripande i
detta hänseende den rådighet, som ansågs tillkomma staten över vattnet i kungsådran.
Såsom följd härav inriktade sig berörda reformsträvanden huvudsakligen å
ett fullständigande av den gällande lagstiftningen angående tillstånd till överbyggande
av kungsådra. Anledningen härtill har uppenbarligen varit den, att kungsådran
till sin rättsliga natur jämnställts med de kontinentala ländernas ''offentliga
vatten’. I viss mån kan den valda utgångspunkten sålunda sägas hava sin grund i
formella skäl. Såsom vid diskussionen i hithörande spörsmål ofta framhållits synes
det emellertid med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke, såvitt fråga är om tillgodoseende
av de samhällsintressen, som äro förknippade med vattenkraftens tillgodo -

gör föreskrivandet

av de villkor,
som må påkallas
för
tillgodoseende
av de samhälleliga
intressena

beträffande
vattenkraften,
göras
beroende av
förekomsten
av kungsådra.

görande, en åtskillnad bör göras, ej mellan vattendragens olika karaktär med hänsyn
till förekomsten av kungsådra eller ej, utan mellan de särskilda strömfallens betydelse
ur vattenkraftsynpunkt. Det torde utan vidare vara uppenbart, att något
behov av kontroll, att vattenkraften i ett mindre strömfall icke kommer att utnyttjas
i strid mot samhällets intressen knappast kan anses föreligga. Faran härför är åtminstone
väsentligt mindre än beträffande de mera betydande kräfttillgångarna.
Allenast den, som har förskaffat sig rådigheten över dessa krafttillgångar, har utsikt
att kunna i avsedd riktning utöva inverkan å den tillgodogjorda kraftens pris, och
62—161472

490

härav blir åter eu följd, att det allenast är beträffande de större strömfallen, som
spekulationen kan väntas komma att göra sig med någon styrka gällande. I detta
sammanhang bör jämväl en annan omständighet uppmärksammas. Ju större strömfallet
är, desto billigare, blir förhållandevis i allmänhet kostnaden för dess utbyggnad.
Därest samma villkor föreskreves för tillgodogörande av såväl de mindre som
de större strömfallen, skulle detta hava till följd, att de förra därav betungades i
vida högre grad än de senare. Detta skulle i sin ordning kunna leda till, att tillgodogörandet
av de mindre fallen komme att fördröjas, något som ur allmän synpunkt
vore föga önskvärt, särskilt med hänsyn därtill, att de mindre anläggningarnas
kraftproduktion i regel kommer till användning inom den kringliggande bygden för
tillgodoseende av dess behov av kraft för mera samhälleliga ändamål. De nu anmärkta
olägenheterna av en åtskillnad i fråga om villkoren för vattenkraftens tillgodogörande,
grundad å hänsyn ej till strömfallens utan vattendragens naturliga beskaffenhet,
hava gjort sig starkt gällande särskilt i Frankrike, där en dylik åtskillnad är
genomförd, samt också framkallat kravet på en omläggning av lagstiftningen i denna
punkt (se kommittéernas redogörelse för den franska vattenlagstiftningen s. 631).
Lika naturligt som det utan tvivel är, att de egentliga kungsådreintressena, särskilt
samfärdselns, förknippas med de större vattendragen, lika välbetänkt måste det helt
visst anses vara att göra åläggandet av de inskränkningar, som må påkallas för
tillgodoseende av de samhälleliga intressena i avseende å vattenkraften, beroende av
strömfallets storlek. Därest man, såsom förut anmärkts, begränsar dessa inskränkningar
att avse tillvaratagandet av verkliga samhällsintressen, synes ej heller några
skäl av formell natur med fog kunna göras gällande mot en dylik uppdelning.

De ifråga- De .särskilda villkor i avseende å vattenkraftens tillgodogörande, varom nu är
villkoren Dåga, utgöra till sin rättsliga natur ett närmare bestämmande av rätten att utnyttja
1närmare vattenkraften. Härav blir en följd, att dessa villkor, åtminstone formellt sett, närbestämning
mast höra samman med det byggnadsbeslut-, varigenom såväl enligt kommittéernas
utnyttja som de sakkunnigas förslag sökandens rätt att tillgodogöra sig vattenkraften och de
tattenhaf närmare betingelserna härför av vattendomstolen fastställas. I detta byggnadsbeslut.
innefattas de förmåner, som från samhällets sida lämnas åt företaget; det kan
då ej anses annat än riktigt, att till nämnda beslut jämväl komma att hänföras de
förpliktelser, som kunna sägas i viss mån utgöra vederlag för dessa förmåner.

Böra sär- Understundom har det ifrågasatts att, såsom också i viss mån ägt rum i den
.so do ull- törsta lagstiftningen, förknippa koncessionsvillkoren redan med företagarens för -

till

värv av kraftkällan. Uppenbarligen kunna skäl anföras jämväl för en sådan an- kor uppstälordning.
Denna skulle emellertid medföra åtminstone den avgjorda nackdelen, att vjfri. nr
de företagare, som åtkommit sina vattenfall före lagens ikraftträdande, skulle ställas Sällan?
gynnsammare än de övriga. Härigenom komme att skapas en icke naturlig uppdelning
av de ännu obebyggda vattenfallen i ’koncessionsfria’ och ''koncessionspliktiga’,
något som icke kan anses lämpligt och jämväl måste betraktas såsom oegentligt, då
lagstiftningen i avseende å vattenkraftens tillgodogörande erbjuder samma fördelar
oberoende av tidpunkten för ägarens förvärv. I detta hänseende bör beaktas ytterliga
ve en omständighet. Från lagens tillämpning skulle komma att undantagas vattenfall.
tillhöriga sådana större bolag, som äga de nödiga ekonomiska förutsättningarna
att själva utbygga dem, under det att strömfallsägare, som icke kunde anskaffa
det härför erforderliga kapitalet, skulle se sig nödsakade att överlåta sina vattenfall
och härigenom, om också indirekt, drabbas av lagstiftningen -— en olikhet, som
måste betecknas som föga tilltalande. Att den norska lagstiftningen slagit in på
denna väg sammanhänger på det närmaste med den nämnda lagstiftningens förhistoria,
i det att densamma utvecklats ur förbudet för utlänning att utan Konungens
tillåtelse förvärva fast egendom.

Vid den behandling, som från riksdagens sida ägnats åt vattenlagstiftningen Koncessions villkor

och därmed sammanhängande spörsmål, har framkommit den åsikten, att vid det samband

medgivande att taga annans mark i anspråk för framdragande av elektriska led- s7|f/*//n

ningar. som enligt gällande lag tillkommer Konungen att meddela, borde fästas framdra .

... . gande av

vissa villkor till skydd för konsumenternas intressen vid distribution av elektrisk'' elektriska :
energi. Behandlingen av denna fråga har, såsom omnämnts i de sakkunnigas be- ^ ningar.
tänkande, varit överlämnad åt en särskild kommitté, den s. k. distributionskommittén.
I yttrande, avgivet av en minoritet inom nämnda kommitté, har också
förordats införandet av vissa skyldigheter för ägare av distributionsanläggningar
såsom att underkasta sig, att priset å distribuerad kraft i vissa fall bestämmes enligt
av Konungen fastställda taxor ävensom att låta de för distributionen anlagda ledningar
med tillhörande transformatorstationer, såvitt desamma icke äro att hänföra
till fast egendom, under vissa förutsättningar övertagas av staten. Helt visst
kommer det spörsmålet att framkastas, huruvida ej på detta sätt en lämplig utväg
funnits för ett tillbörligt beaktande av de samhälleliga intressena i de hänseenden,
som här förut avhandlats. Givetvis har det ålegat oss att intaga ståndpunkt jämväl
till denna fråga.

492

Jiöra särskilda
bestämmelser

införas för
vattenregleringar? -

Det nyssnämnda förslaget är begränsat till att avse det fall, då elektrisk energi
tillliandahålles åt en eller flera avnämare, eller med andra ord till den elektriska
kraftens distribution. I överensstämmelse härmed sträcka sig de i lagförslaget upptagna
skyldigheterna i regel icke utöver själva distributionsverksamheten och den
för dennas utövning erforderliga anläggningen. Förslagets huvudsyfte är sålunda
icke att för mera samhälleliga ändamål ställa till förfogande erforderliga krafttillgångar
utan allenast att, för den händelse ägaren av en krafttillgång vill på detta
sätt utnyttja anläggningen, på lämpligt sätt kontrollera denna hans verksamhet. I
detta hänseende måste den egentliga vattenlagstiftningen uppenbarligen äga ett vidare
syfte. Åt denna lagstiftning bör det vara förbehållet att tillgodose det allmännas
intressen i avseende å själva kraftkällan. Endast genom det inflytande,
som i nämnda hänseende tillförsäkras det allmänna, torde det också vara möjligt att
pa ett effektivt sätt na det avsedda malet att motverka en mera allmän stegring uti
priset x>å elektrisk kraft. Även om det bör erkännas, att de av minoriteten inom
den s. k. distributionskommittén föreslagna bestämmelserna äga siin stora betydelse
för den egentliga kraftdistributionen, hava vi dock icke kunnat finna, att dessa bestämmelser
ensamt för sig skulle vara tillräckliga att tillvarataga de allmänna intressena
beträffande vattenkraftens tillgodogörande.

I detta sammanhang bör ock till behandling upptagas frågan, huruvida, såsom
ägt rum i Norge och jämväl ifrågasatts beträffande den svenska vattenlagstiftningen,
särskilda bestämmelser äro erforderliga för tillvaratagande av det allmännas rätt
beträffande sådana vattenregleringsföretag, som hava till ändamål att åvägabringa
en ökning av den uttagbara vattenkraften. Enligt vår uppfattning synes ett regieringsföretag
till sin natur icke vara åtskilt från de övriga åtgärder, som kunna
komma i fråga för ett ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften i ett strömfall.
Ej heller är det den isolerade regleringsrätten såsom sådan utan de strömfall,
i samband varmed denna rätt kan utnyttjas, som äro av betydelse i förevarande hänseende.
Sålunda synes, då fråga är om mindre strömfall, det knappast vara påkallat
ur allmän synpunkt, att beträffande den ökning av den uttägbara vattenkraften i
fallet, som vinnes genom en reglering, införa några särskilda bestämmelser i ändamål
att trygga de samhälleliga intressena i avseende å vattenkraftens tillgodogörande.
Något behov härav kan ju icke framkallas allenast därav, att kraftökningen
hänför sig till ett regleringsföretag. Ur såväl saklig som formell synpunkt
synes det därför riktigast att betrakta regleringsrätten, liksom de övriga förmåner,

498

som medgivits för tillgodogörande av vattenkraften i ett strömfall, såsom tillhörande
strömfallet. Enligt vårt förslag blir det sålunda beroende av strömfallets storlek,
huruvida de i samma förslag upptagna villkoren skola bliva tillämpliga å regleringsrätten.
I detta sammanhang må emellertid framhållas att, då det gäller att bestämma
omfattningen av de inskränkningar eller förpliktelser, som böra åläggas, stort avseende
uppenbarligen måste fästas vid de i viss mån säregna faktiska förhållanden, som
i regel äro förknippade med ett regleringsföretag.

Den centrala punkten uti de av oss föreslagna bestämmelserna utgöres av den Lösnings
lösningsrätt till en kraftanläggning, som under vissa förutsättningar tillkommer ''staten''
staten såsom de allmänna intressenas representant. Redan i det föregående har
berörts arten av dessa intressen med hänsyn till'' vattenkraftens stora betydelse för
hela vår folkhushållning, och har därvid särskilt betonats vikten av, att vattenkraften
såvitt möjligt undandrages den fördyring, som kan bliva en följd därav,
att de ekonomiska krafterna lämnas fritt spelrum å detta område. Uppenbart är
detta en fara, som, även om den icke hotar för den närmaste framtiden, dock med
den elektriska kraftens allt mångsidigare användning och den därav framkallade
ökade efterfrågan å sådan kraft, rycker steg för steg närmare. Samtidigt härmed
inställer sig också kravet å, att statsmakten förskaffar sig en ur samhällelig och
ekonomisk synpunkt önskvärd kontroll å den producerade kraftens användning.

Jämväl av majoriteten inom de sakkunniga har framhållits de olägenheter, som
skulle bliva en följd därav, att storindustrien, med undanträngande av de mindre,
allmännare kraftbehoven, uteslutande för sin räkning toge de större krafttillgångarna
i anspråk. Häri ligger givetvis icke något underkännande av jämväl industriens
stora betydelse ur allmän synpunkt, men det torde dock icke böra lämnas alldeles
obeaktat, hurusom förhållandena kunna komma att utveckla sig i sådan riktning,
att det för tillgodoseende av samhällets intressen kan befinnas önskvärt att utöva en
viss reglerande verksamhet å detta område. Ej heller skulle det alltid vara lyckligt
om vid konkurrens beträffande en krafttillgång mellan industrien och t. ex. ett
samfärdsel- eller jordbruksintresse industrien avginge med segern allenast på den
grund, att den vore den ekonomiskt starkare parten. Ehuru det kunde ligga nära
till hands, skola vi icke i detta sammanhang upptaga det ömtåliga spörsmålet om

494

den konkurrens angående arbetskraften mellan industrien och jordbruket, som redan
framträtt och gör sig alltmera gällande, men så mycket bör dock här framhållas, att
det vore att i hög grad beklaga, om genom bristande förutseende från statsmakternas
sida jordbruket i denna konkurrens undandroges det stöd, som skulle kunnat
ernås genom den elektriska kraftens användning för lantbruksändamål. Teoretiskt
sett äro ju våra vattenkrafttillgångar av en imponerande storlek och helt
visst tillräckliga att tillgodose alla inom en överskådlig framtid framträdande
behov av såväl ena som andra slaget. Ovisst är dock, huru denna fråga kommer
att gestalta sig i praktiken, och det är långt ifrån osannolikt att, sedan de gynnsammast
belägna och ur byggnadssynpunkt fördelaktigaste vattenfallen blivit tillgodogjorda,
ett stillestånd i utbyggnadsverksamheten kommer att inträda, då efterfrågan
å kraft kan väntas stiga förhållandevis vida hastigare än tillgången. I
de flesta utländska vattenlagar från senare tid har också den åsikten allmänt
kommit till erkännande, att vid konkurrens mellan flera företag om koncession
å en vattenkrafttillgång företrädesrätt bör tillerkännas det av företagen, genom
vilket de allmänna intressena bliva bäst tillgodosedda, och hava anstalter jämväl
i övrigt träffats för att vattenkraften i främsta rummet må komma de mera allmänna
förbrukningsintressena till godo.

Ehuru i det föregående sålunda angivits de viktigaste fall, då en lösningsrätt
för det allmänna bör, såvitt dessa spörsmål nu kunna överblickas, i en framtid
bliva av den största betydelse för samhället, kan denna framställning uppenbarligen
icke göra anspråk på någon som helst fullständighet. Ingen kan förutse karaktären
eller vikten av de allmänna intressen, som i en framtid kunna komma att bliva
förknippade med vattendragen. Så mycket torde dock med någon visshet kunna
påstås, att vattendragens betydelse för tillgodoseende av samhälleliga intressen av
olika slag icke torde komma att minskas utan snarare i hög grad ökas. Möjligen
kan det komma att visa sig erforderligt att för detta ändamål vidtaga genomgripande
förändringar av vattendragens förutvarande beskaffenhet och av de förhållanden i
vattendragen, som tidigare bragts till stånd. Det är uppenbarligen av stor betydelse,
att samhället äger möjligheten i sin hand att anpassa dassa förhållanden efter utvecklingens
krav utan att för detta ändamål behöva betungas med oskäliga kostnader.

De sist framhållna synpunkterna hava i den vattenrättsliga diskussion, som förts
inom olika länder, gjorts med styrka gällande och, hur skiftande meningarna i övrigt

495

lin varit, i allmänhet erkänts såsom riktiga. Sålunda må erinras om, hurusom desamma
vunnit tillämpning uti det förut refererade förslaget till lag om vattenregleringar,
det s. k. Scheelska förslaget, som under år 1910 förelädes stortinget
(se s. 472 i det föregående). För den svenska vattenrättens del hava på ett närgiansande
område enahanda skäl som bekant föranlett till tidsbegränsning av tillstånd,
som enligt 1902 års lag om elektriska anläggningar meddelas för framdragande
av elektriska starkströmsledningar. Å ett hänsynstagande till framtida
1 öi hållanden och intressen äro också såväl de nu gällande som de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna om kungsådra i väsentlig mån byggda. Härutinnan
må särskilt erinras om den i resolutioner angående överbyggande av kungsådra intagna
bestämmelsen om skyldighet för vederbörande strömfallsägare att underkasta
sig inskränkning i sitt förfogande över vattnet i kungsådran jämväl till förmån för
sådana av kungsådrans öppenhållande beroende allmänna intressen, som ännu icke
kunna till sin natur förutses, en bestämmelse som äger sin motsvarighet i stadgandet
uti 1 kap. 12 § av de sakkunnigas förslag.

Enligt det av oss framlagda förslaget iskall den ersättning, som staten vid sitt
övertagande av kraftanläggningen har att erlägga, till viss del icke bestämmas efter
anläggningens värde vid tiden för övertagandet utan, såvitt angår strömfall jämte
utmål och vattenverksbyggnader, i främsta rummet med hänsyn till anläggningskapitalet.
Det har understundom påståtts, att en dylik begränsning av ersättningen
icke överensstämde med äganderättens begrepp, ja till och med att densamma komme
i strid med grundlagens bud i 16 § regeringsformen. Ett dylikt påstående synes oss
dock knappast hava något fog för sig. Mot den lagstiftning, som på sista tiden
genomförts och varå statens prisreglerande verksamhet grundar sig, har oss veterligen
icke gjorts någon som helst erinran, att denna lagstiftning skulle stå i strid med
grundlagen. För övrigt har jämväl majoriteten inom de sakkunniga anslutit sig till
den tanken, att statsmakterna äga befogenhet att underkasta priset å elektrisk kraft
reglering, och å denna uppfattning vilar det av de sakkunniga föreslagna stadgandet
i 1 kap. 14 §, enligt vilket betalning för elektrisk kraft som tillhandahålles
bygden, skall utgå allenast med produktionskostnaden jämte ett mindre tillägg.
Uppenbart är, att statsmakternas befogenhet uti nu ifrågavarande hänseende i billighetens
och rättssäkerhetens intresse icke må överskrida vissa gränser. Men detta är
ett spörsmål, som är av saklig innebörd och icke beröres av det ovannämnda grund
lagsstadgandet.

Anläggningskapitalet
såsom
grund för
inlösningssummans
bestäm
mande.

496

Koncessions- Innan vi till besvarande upptaga den nu sist berörda frågan, huruvida den
beträffande begränsning av ersättningen, som av oss i förevarande fall föreslagits, kan anses
jäi-nrägar 1 överensstämmelse med billighetens fordringar, må någon uppmärksamhet ägnas
åt det i viss mån likartade koncessionsferfarande, som i såväl vårt land som andra
länder utvecklat sig i fråga om rätt för enskild att anlägga och till allmän trafik
begagna järnväg. Som bekant ingår bland de villkor, som från statens sida pläga
uppställas för ett dylikt företag, rätt för staten att fastställa taxor för transporter
å järnvägen ävensom att under vissa villkor inlösa densamma. Enligt den praxis,
som under de sista årtiondena iakttagits vid meddelande av koncession å enskilda
järnvägar, bestämmes inlösningssumman, därest yrkandet om järnvägens avträdande
sker inom de närmaste tio åren efter järnvägens öppnande för allmän trafik, på
grundval av anläggningskapitalet, samt, för det fall, att yrkandet framställes senare,
med ledning av den nettobehållning, järnvägen lämnat under de närmaste tio åren
före det år då lösningsanspråket väckts.1 Med avseende å sistnämnda inlösningsvillkor
bör emellertid erinras, att genom den staten tillagda befogenheten att fastställa
järnvägens taxor staten också äger medlet i sin hand att förhindra, att inlösningssumman
stiger till ett oskäligt belopp. Inlösningssummans storlek är alltså i viss
mån beroende av statens prisreglerande verksamhet. I utlandet har man understundom
åt staten inrymt ännu mera omfattande rättigheter beträffande enskilda
järnvägsföretag. Enligt den för konungariket Bayern gällande koncessionslagen är
staten sålunda berättigad att vid utgången av koncessionstiden, som icke må sträcka
sig utöver nittionio år från järnvägens öppnande för allmän trafik, utan ersättningsskyldighet
å dess sida övertaga all den till järnvägen hörande fasta egendomen.2 I
andra stater har anläggningskapitalet ansetts böra vara bestämmande för inlösningssummans
storlek.

Det har någon gång påståtts, att de avsevärda förpliktelser, som ansetts böra
gälla beträffande ett enskilt järnvägsföretag, äga sin grund i den vidsträckta expropriationsrätt,
varav ett dylikt företag så gott som undantagslöst kommer i åtnjutande
och som utgör den väsentligaste förutsättningen för dess tillkomst. I detta hänseende
skulle, har man sagt, en olikhet föreligga mellan företag av detta slag och
vattenkraftanläggningarna, vilka icke äro i så hög grad beroende av expropriationsmedgivande.
Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida de ifrågavarande förplik -

1 Se Trafik säkerhetskommitténs under år 1907 avgivna betänkande s. 40 o. följ.
s Trafiksäkerhetskommitténs betänkande s. 60.

497

telserna icke snarare äga sitt ursprung i det samhällsintresse, flen allmänna samfärdseln,
som järnvägsföretagen äro ämnade att tillgodose. Med statens uppgift
såsom detta intresses målsman skulle det icke överensstämma, om åt den enskilde
överlätes att utnyttja detsamma utan kontroll från statens sida. Riktigheten av
denna uppfattning bestyrkes också, vad angår svenska förhållanden, av den omständigheten,
att Kungl. Maj:ts tillstånd erfordras för anläggande av enskild järnväg,
scm är avsedd för allmän trafik, jämväl för det fall, att för företagets genomförande
expropriationsrätt icke behöver anlitas. Samma uppfattning kommer också till uttryck
i den skrivelse, som den 18 november 1854 av rikets ständer avlämnades till
Kungl. Maj:t angående anläggande av enskilda järnvägar och vari förklarades, att det
väl borde få ankomma på den enskilda industrien och företagsamheten i landet att
företaga och utföra smärre järnbanor, vilka erfordrades för kommunikationsbehov av
mindre utsträckning, men att ingen sådan bana, som kunde hänföras under egenskapen
av allmän väg, skulle kunna sättas i verket, innan Kungl. Maj:t, efter
skedd anmälan om banans riktning och beskaffenhet, därtill lämnat tillstånd.

En större kraftanläggning är ofta ur samhällelig synpunkt av icke mindre be- En vatten tydelse

än ett järnvägsföretag. Den med vattenkraftens hjälp alstrade elektriska läggning ar

energien blir i allt högre grad för varje dag, som går, en nödvändighetsvara ej blott hänsyn
_„. o . till sm sam lör

var industri, utan också i lantbruk, i hantverk samt för husliga ändamål av olika hällsbety slag.

Såsom ofta påpekats föreligger också därutinnan en likhet mellan kraftanlägg- ''jämförlig

ningarna och järnvägsföretagen, att båda dessa slag av företag i viss män äro av me(l^Jarn~

monopolartad karaktär.

Därest i lagstiftningen upptoges en bestämmelse av innehåll, att ägaren av en Den förekraftanläggning
för anläggningens kraftproduktion icke ägde beräkna högre pris än ning sr ät t ens
som motsvarade det i anläggningen nedlagda kapitalet och hans egna utgifter med lJkonomiskt
tillägg av skälig affärsvinst, vore varken ur formell eller ur saklig synpunkt något hänseende.
att anmärka mot en dylik bestämmelse. Anläggningens värde skulle väl härigenom
alltid komma att begränsas till anläggningskapitalet, men ej heller härutinnan kan
sägas ligga någon obillighet mot ägaren. Denne torde ''knappast äga något berättigat
anspråk att tillgodonjuta hela den värdestegring, som är en följd av konjunkturerna.

I detta sammanhang må ej heller förbigås, hurusom många av våra vattenfall, särskilt
de norrländska, övergått till sin nuvarande ägare så gott som utan vederlag, i
det att de såsom ett värdelöst impediment medföljt i köpet av kringliggande markområden.

63—161472

498

Även om en lagstiftning i ämnet icke kan äga sin allmänna utgångspunkt uti
förhållanden som de nu anmärkta, finnes ej heller eljest anledning att antaga, att
genom den föreslagna lösningsrätten den enskildes rätt skulle komma att på ett mot
billighet och rättvisa stridande sätt åsidosättas. För att en riktig uppfattning må
erhållas om de ekonomiska verkningar, som skulle vara förenade med dess upptagande
i lagstiftningen, bör ihågkommas, att dessa verkningar, såvitt de i rättsligt
hänseende äro arv betydelse, uteslutande komma att drabba dem, som vid lagens ikraftträdande
äro ägare av strömfall, däremot ej senare ägare, då ju de sistnämnda förvärva
strömfallen med de ifrågavarande förpliktelserna åvilande desamma och köpeskillingen
sålunda kommer att anpassas efter nämnda förhållande. Yad som vid
denna frågas bedömande är av betydelse, är således den nedgång uti det förut gällande
strömfallsvärdet, som skulle bliva eu följd av den ifrågavarande lösningsrättens
lagfästande. Enligt vår åsikt torde näppeligen någon sådan nedgång vara att befara,
och detta särskilt med hänsyn till den långa tidrymd, som enligt vårt förslag skall
förflyta från tidpunkten för fallets bebyggande till lösningsrättens inträde, ävensom
den omständigheten, att den, som förvärvar strömfallet i ändamål av dess bebyggande,
är tillförsäkrad rätt att återfå den utgivna köpeskillingen. Härvid är
också att beakta, att en dylik nedgång torde i viss mån motverkas av de förmåner,
som den nya lagstiftningen medför i fråga om vattenkraftens ändamålsenliga tillgodogörande,
förmåner, som helt visst under andra förhållanden skulle föranleda
en avsevärd stegring i dessa värden. Att emellertid en sådan värdestegring om någonsin
bör komma de allmänna intressena till godo, synes oss uppenbart. I detta sammanhang
må ock framhållas, att de inskränkningar i olika riktningar, som av lagstiftningen
under senare tid ansetts kunna föreskrivas — även om man bortser från
krigstidens i viss mån exceptionella förhållanden — ofta hava en i den enskildes
ekonomi långt mera ingripande betydelse än den av oss föreslagna lösningsrätten.
I detta hänseende må det vara nog att hänvisa till vad som anförts redan i början
av detta yttrande.

Därest de av oss i fråga om statens lösningsrätt föreslagna bestämmelserna,
enligt vad som nu utvecklats, icke kunna anses på ett obilligt sätt utöva inverkan å
den enskilde strömfallsägarens ekonomiska ställning, måste å andra sidan betonas,
att dessa bestämmelser ej heller, särskilt i avseende å ersättningens storlek, böra göras
väsentligt strängare. En dylik skärpning skulle kunna innebära, att den enskilda
företagsamheten å detta område komme att hämmas, och det torde möta stora svårig -

499

heter för staten att, särskilt i närvarande tid med dess stora anspråk på statskassan,
utan det enskilda kapitalets medverkan finansiera de stora och kostsamma företag,
varom här är fråga. Därest inlösningssum/mans minimum åter fastställes så som
skett d. v. s. i allmänhet till anläggningskapitalets storlek, kommer företaget i den enskilde
ägarens hand alltid att erbjuda realsäkerhet för de kostnader, som nedlagts
å företaget, och det synes under dessa omständigheter icke föreligga någon skälig
grund, varför det enskilda kapitalet skulle ställa sig betänksamt inför detta slag av
företag. Skulle emellertid så av en eller annan anledning, verklig eller låtsad, bliva
förhållandet, synes en lämplig form för finansieringen av dessa företag vara att erhålla
i den, som under motsvarande förhållanden tillämpats i fråga om enskilda
järnvägsanläggningar, d. v. s. i en samverkan mellan kapitalet hos de enskilda
företrädesvis i den landsdel, som företaget länder till gagn, och staten såsom långivare.
Hur denna samverkan närmare skall ordnas, är uppenbarligen en fråga, som kräver
närmare utredning, och icke lämpligen i detta sammanhang bör upptagas till behandling.

Såsom vid upprepade tillfällen av oss framhållits är inlösningsrättens ändamål
att tillgodose ej ett rent statsekonomiskt utan ett samhälleligt intresse. Denna synpunkt
bör också vara bestämmande för den användning, som i statens ägo tillämnas
med den lösta egendomen. Skall efter inlösningen anläggningens drift fortsättas, är
det alltså samhällets intresse och ej den privatekonomiska fördelen, som bör vara
bestämmande för de former, varunder verksamheten kommer att fortgå. Därest den
producerade kraften användes för distribution, bör följaktligen priset^ å den tillhandahållna
kraften beräknas på grundval av den kostnad, som statsverket fått
vidkännas för anläggningens inlösen, jämte erforderliga utlägg för underhåll, drift
och administration eller m. a. o. med hänsyn till den verkliga produktionskostnaden.
I varje fall må den vinst, som överstiger skälig avkastning å det i anläggningen
nedlagda kapitalet, icke kunna tagas i anspråk för tillgodoseende av andra
statsändamål än sådana, som äga samband med vattenkraftens tillgodogörande i
överensstämmelse med samhällets intressen. Däremot skulle det komma i bestämd
strid med såväl rättsgrunden som huvudsyftet för den nu ifrågavarande lagstiftningen,
om staten skulle begagna sig av föreliggande konjunkturer att till egen
vinning driva affär med de värden, som i samhällets intresse blivit anförtrodda åt
densamma. Uppenbarligen kunna några verksamma garantier icke uppställas mot
ett sådant missbruk, men i denna fråga gäller, såsom å så många andra områden,

Samhället
bör inhösta
fördelarna
av inlösningsråtten.

500

Ortens och
de skadelidandes
intressen.

att man maste lita till, att staten ej heller i framtiden skall svika sin uppgift såsom
målsman för de samhälleliga intressena.

* *

*•

Av de frågor, varom den vattenrättsliga diskussionen under senare år rört
sig, kunna i detta sammanhang icke förbigås de, som hänföra sig till ortens och
de skadelidande sakägarnas ställning i förhållande till en vattenkraftbyggnad. Av
den redogörelse, som förut lämnats för den norska lagstiftningen, framgår i hur höggrad
dessa spörsmål i detta vårt grannland tilldragit sig de intresserades uppmärksamhet.
I detta hänseende må särskilt erinras om det av den norska regeringen vid
1910 års storting framlagda s. k. Scheelska förslaget, vari upptages principen om
att tillerkänna sakägare, som av företaget tillskyndas skada, viss andel i företagets
vinst, ävensom om den i det av stortinget senare antagna förslaget upptagna skyldigheten
för företagaren att årligen inbetala vissa belopp för avsättning till särskilda
fonder, avsedda att tillgodose sakägares ävensom vissa lokala eller allmänna av företaget
berörda intressen.

Jämväl i vårt land har denna fråga gjorts till föremål för meningsutbyte och
liksom i Norge har detta i främsta rummet anknutit sig till de regleringsföretag,
som under senare år utförts eller ifrågasatts. Vid dessa företag har sökanden tilllåtits
att till förmån för sitt vattenverk begagna sig av vattenområden, vari han
ägde endast en obetydlig del, och ihan har härigenom satts i tillfälle att mot en
förhållandevis ringa ersättning till dessa vattenområdens ägare inhösta vinster, som
beräknats till betydande belopp.

Om det sålunda redan med gällande lagstiftning framstått såsom ett missförhållande,
att de värden, varom nu är fråga, i alltför ringa utsträckning kommit de
intressen till godo, som utsattes för företagets skadliga verkningar, måste detta uppenbarligen
i ännu högre grad bliva förhållandet med den utvidgning av rätten att taga
annan tillhörig egendom i anspråk, som enligt det föreliggande förslaget tillerkännes
företagaren. Under det att enligt vattenrättsförordningen det för genomförandet av
ett regleringsföretag är en nödvändig förutsättning, att företagaren förfogar över
åtminstone den mark, där själva regleringsdammen skall uppföras, eller, som det
plägar betecknas, nyckeln till regleringsbassängen, tillägges honom enligt förslaget
rätt att till förmån för sitt kanske långt ned i vattendraget belägna strömfall med
stöd av tvångsrätt förskaffa sig dispositionsrätt över det för detta ändamål erforder -

501

liga området. Men denna tvångsrättens stora ekonomiska betydelse är icke inskränkt
allenast till regleringsföretagen. Jämväl vid utbyggandet av själva strömfallet erbjudes
företagaren fördelar av den mest genomgripande ekonomiska betydelse.
Företagaren förfogar t. ex. över själva strömfallet men äger icke de områden ovanför
eller nedanför fallet, som erfordras för anläggande av dammar eller framdragande
av tubledningar eller för utmål till kraftstation. På grund av bestämmelserna i
2 kap. 14 och 16 §§ kan lian nu tvångsvis förskaffa sig tillträde till dessa områden
mot ersättning till dessas ägare, bestämd allenast med hänsyn till den nytta, som
de ifrågavarande områdena hava för denne, en nytta, vilken kanske är ringa eller
ingen. Men i strömfallsägarens hand representera de i allmänhet ett betydande
värde, i det de kanske utgöra den nödvändiga förutsättningen för möjligheten att med
ekonomiskt resultat utnyttja strömfallet.

Det torde icke kunna med fog påstås, att företagaren skulle äga något i lag Bär vinsten
eller i sakens natur grundat anspråk att tillförsäkras hela den ekonomiska vinst, aprlations-''
som må bliva en följd av expropriationen. Det har tvärtom på goda grunder hävdata,
att expropriationens huvudsyfte icke är att bereda förvärvaren dylik vinst, komma föreIntet
hinder förefinnes alltså, att den nu avhandlade vinsten, såsom också kommit ^^odo?^
till praktiskt erkännande i den norska regeringens förslag, efter skäliga grunder
fördelas mellan de intressen, som direkt eller indirekt medverkat till densamma.

Det ligger i sakens natur, att företagaren vid en dylik fördelning bör erhålla den
förhållandevis största andelen.

De nu framhållna synpunkterna kunna icke anses främmande för den svenska
vattenlagstiftningen. Sålunda framhålles av nya lagberedningen uti dess under
år 1878 avgivna betänkande med förslag till förordning angående torrläggning
av jord att »då av den allmänna vinst, som utgjort det egentliga motivet för
tvångsrätten, jordägarna erhölle den vida större delen såsom en för dem rent enskild
vinning, det måste vara billigt att de, som underkastas tvångsrätten, undfå åtminstone
någon del av samma vinst». På detta och andra skäl, som av beredningen anfördes,
föreslog beredningen, att i särskilda fall ersättningen till sakägare skulle utgå med
viss förhöjning utöver värdet, en förhöjning, som i gällande dikningslag som bekant
är bestämd till femtio procent. Med nämnda förhöjning skall ock den skada ersättas,
som förorsakas genom en enligt 6 § i vattenrättsförordningen medgiven uppdämning
—• en bestämmelse, som enligt vad förhandlingarna i riksdagen vid dess antagande
giva vid handen, äger sin förebild i motsvarande stadgande i dikningslagen. Jämväl

502

Ortsintressenas
tillgodoseende.

enligt 1902 års lag om elektriska anläggningar skall ersättning för fast egendom, som
tages i anspråk för framdragande av elektrisk starkströmsledning, i allmänhet utgå
med femtio procents förhöjning. Av det utlåtande, som avgavs av det för lagförslagets
behandling tillsatta särskilda utskottet och på vars förslag den ifrågavarande bestämmelsen
infördes i lagen, synes framgå, att jämväl i detta fall med förhöjningen
avsetts att bereda vederbörande sakägare del i företagets vinst.

Uti en vid 1915 års riksdag inom första kammaren väckt motion1 hävdar motionären
den uppfattningen, att i samband med tillåtelse till ett vattenregleringsföretag
en skälig andel av företagets vinst bör tillförsäkras staten och vederbörande kommuner
för att användas till motverkande av de risker ävensom tillgodoseende av de
berättigade krav i övrigt, som äga samband med företaget. Till stöd härför framhålles
bl. a., hurusom ett dylikt företag kan giva anledning till avsevärda naturförändringar
i den omgivande bygden, varjämte företaget för den trakt, som berördes
av detsamma, medförde olägenheter i olika riktningar ävensom minskad trevnad.
Slutligen kunde vederbörande kommuner till följd av företaget åsamkas ökade utgifter
för sundhetens tillgodoseende o. dyl.

Till de sålunda framhållna synpunkterna kunna vi i allt väsentligt ansluta oss.
Om, såsom otvivelaktigt är riktigt, samtliga de intressen, som medelbart eller omedelbart
medverka till ett vattenbyggnadsföretag, betraktas såsom en enda gemensamhet,
vari varje intresse äger del allt efter sin betydelse för företaget, torde det icke kunna
anses obefogat, att delaktighet i denna gemensamhet jämväl tillerkännes de allmänna
eller lokala intressen, som i större eller mindre utsträckning påverkas av företaget.
För en dylik lösning talar särskilt den omständigheten, att det intrång, som tillfogas
dessa intressen, i allmänhet icke är av beskaffenhet att utgöra grund för ett skadeståndsanspråk
i egentlig mening och till följd härav i ersättningshänseende lämnas
obeaktat. Åven om det skulle låta sig göra att i penningar uppskatta ett sådant intrång,
följer dock av dessa intressens egen natur, att ersättningen i regel icke kan
utdömas till någon viss sakägare.

Uppenbarligen låter det sig icke göra att på ett ens tillnärmelsevis uttömmande
sätt angiva de intressen, som i denna ordning böra komma i beaktande. Några antydningar
må dock här göras. Redan i de sakkunnigas förslag (se mot. till 9 kap.
53 §), hava berörts de menliga följderna av, att en vattenbyggnad länder till förfång
för jordbruket inom bygden och i sammanhang härmed har betonats, att dessa
menliga följder icke kunna anses avlägsnade genom den ersättning, som enligt lagen

1 Nr 40 av herr Pers.

skall utgå till ägarna av de ifrågavarande jordområdena. Uppenbart är, att jordbrukets
tillbakagång inom bygden medför olägenheter i skilda riktningar för befolkningen.
Frågan i vad mån dessa olägenheter kunna anses uppvägas av de fördelar, som
den tillämnade vattenbyggnaden kan medföra för orten, äger otvivelaktigt i detta hänseende
en stor betydelse. Dessa fördelar äro dock ofta, såsom då den uttagna kraften
bortledes för användning på andra platser eller då med byggnaden avses reglering
av vattnets framrinning och för detta ändamål uppdämning sker på de samlings -bassängen omgivande stränderna, tämligen ovissa. Därest ett dylikt företag skulle
hava till följd, att den bofasta befolkningen inom en ort — om också endast till en
mindre del — nödgas lämna sina hem för att söka sin utkomst i andra landsändar,
måste ur samhällelig synpunkt detta helt visst betraktas såsom synnerligen olyckligt.
Förebyggandet av missförhållanden av detta slag bör icke vara främmande för det
ändamål, som avses med den nu ifrågavarande avgiften. Detta kan ske därigenom,
att densamma kommer till användning för att ekonomiskt stödja sådana företag,
varigenom jordbrukets ställning inom orten förbättras, såsom för jords torrläggning.
för jordbrukets elektrifiering, för nya vägars anläggande o. dyl.

De genomgripande förändringar i avseende å den yttre naturen, som ofta astadkommas
av en modern vattenbyggnad, giva understundom åt landskapet ett annat
utseende än förut. Därest dessa förändringar, såsom merendels torde vara händelsen,
gå i den riktningen, att naturskönheten förminskas, kan härigenom vållas ekonomiska
förluster, i det att bygden måhända förlorar den dragningskraft, den förut ägt såsom
turistort, liksom också minskad trevnad för dem, som där hava sitt uppehälle. Möjligen
kunna de ifrågavarande förändringarna, såsom vid större vattenuppdämningar,
förorsaka klimatiska rubbningar, som menligt återverka på allmänna hälsotillståndet
i orten. Bortsett härifrån tillhöra de naturvärden, varom här är fråga, i en särskild
mening den omgivande bygden. X sitt orörda skick hava de under generationer kommit
att ingå i befolkningens föreställningsliv, och det är otvivelaktigt, att deras förändring
eller förstörande hälsas med allt annat än tillfredsställelse. Vid avgiftens
bestämmande bör skälig hänsyn tagas jämväl till nu berörda förhallanden.

Till sist må i detta sammanhang erinras om de olägenheter av skilda slag, som
uppenbarligen måste bliva en följd av de bestående förhållandenas förändring, olägenheter,
som dock svårligen torde kunna göras till föremål för en riktig värdering.
Sålunda kan, för att anföra några exempel, genom de stora variationer i vattenstånd,
som sammanhänga med en reglering, omöjliggöras eller försvåras samfärdseln å sjöar

504

och vattendrag, liksom ökade kostnader kunna föranledas i avseende å hägnader, varjämte
till följd av strandbäddens förändring eller försumpning svårigheter kun ia
uppstå för vattning av kreatur. I detta sammanhang lämnas ur räkningen de skadliga
verkningarna för fiskets bestånd, som merendels vållas genom en vattenbyggnad,
verkningar, vilka redan av kommittéerna beaktats och föranlett till införande
av en avgiftsskyldighet -för byggnadens ägare, väsentligen byggd på enahanda
grunder som den nu avhandlade.

ställning1? Helt visst skulle det varit önskvärt, därest jämväl åt sakägare, vilkas egendom

eiiänseenie~*a8eS * ansPråk för ett företag av ifrågavarande slag, kunnat beredas andel i företagets
vinst. I detta hänseende må emellertid framhållas, att jämväl enligt de sakkunnigas
förslag förhöjning av vissa ersättningsbelopp skall äga ram. Möjligen
skulle det kunna ifrågasättas att fortskrida vidare på denna väg och sålunda t. ex.
höja nämnda procenttal. Häremot resa sig dock starka betänkligheter, främst ur den
synpunkten att, då en dylik förhöjning skulle komma att utgå utan hänsyn till
företagets bärkraft, densamma skulle komma att bliva betungande för de mindre
bärkraftiga företagen. Vill man åter gå den vägen att tillerkänna sakägarna viss
procentuell andel i vinsten i förhållande till företagaren, möter stora svårigheter för
bestämmande av fördelningen av denna andel. Härvid torde man nämligen knappast
kunna utgå ifrån det ersättningsbelopp, som tillerkänts varje sakägare, då detta
icke för sig torde giva något riktigt uttryck för den i anspråk tagna egendomens
relativa betydelse för företaget. I själva verket synes det också vara att föredraga,
att de värden, varom nu är fråga, på ett mera bestående sätt tillföras bygden — något
som helt visst bättre kan ernås därigenom att, såsom av oss föreslagits, en viss
andel av vinsten fonderas för att sedermera komma de viktigare bygdeintressena
till godo än om denna andel eller någon del därav skulle utbetalas till sakägarna.
Då lagstiftaren otvivelaktigt äger fria händer att för tillgodoseende av de intressen,
som beröras av företaget eller därmed äga samband, i denna fråga förfara på sätt,
som ur allmän synpunkt ma anses fördelaktigast, synes ej heller ur formell synpunkt
någon anmärkning kunna riktas mot den av oss härutinnan intagna ståndpunkten.

Då den ifrågavarande avgiftsskyldigheten begränsats att avse allenast större
anläggningar, har anledningen härtill varit bl. a. att de förhållanden, som enligt vår
uppfattning böra ligga till grund för avgiften, i allmänhet endast torde vara för handen
beträffande dessa anläggningar. I denna fråga hänvisas dessutom till vad som
yttras å s. 489 i det föregående.

505

Mod det sålunda anförda hava vi sökt att lämna en redogörelse för de allmänna
grunder, varå det av oss framlagda förslaget är byggt. I samband med denna redogörelse
hava vi också varit i tillfälle att granska några av de invändningar av
formell natur, som riktats eller troligen komma att riktas mot ett förslag av ifrågavarande
innebörd. Emellertid hava härvid tillsvidare lämnats å sido eller allenast
i förbigående berörts några av de huvudanmärkningar, som ur statsnyttans
eller lämplighetens synpunkt, särskilt från industriellt håll, gjorts gällande mot eu
dylik lagstiftning. Det är otvivelaktigt vår skyldighet att till bemötande upptaga
jämväl de i detta hänseende framkomna påståendena.

Genom införande av koncessionslagstiftning å förevarande område skulle, har
man sagt, en förlamande hand läggas över hela vår eljest så löftesrika vattenkraftindustri.
De skyldigheter, som företagaren härigenom komme att underkastas,
skulle nämligen hava till följd, att företagsamheten sökte sig andra, mera lockande
verksamhetsfält. Vattenkraften komme att allt framgent liksom hittills i stor utsträckning
rinna bort till ingen nytta, till den allra största skada för samhället.
Detta skulle härigenom berövas värden, vilka många gånger övervägde de fördelar,
man kunde påräkna genom införandet av en dylik lagstiftning. Ur denna
synpunkt vore varje tidsbegränsning av koncessionen särskilt betänklig. Knappast
någonting vore nämligen för näringslivets utveckling och trevnad så menligt,
som ovisshet rörande beståndet av de rättsliga förutsättningarna för dess verksamhet.
För industrien vore det av den största vikt, att kraften städse stode den
till buds på villkor, vilka kunde fullt överblickas och berodde på dess egen utvecklingsmöjlighet.

De framtidsperspektiv, som sålunda upprullas beträffande införandet av en
lagstiftning av ifrågavarande natur, måste helt visst betecknas såsom allt annat än
lockande. Farhågor av enahanda slag hava emellertid ej så sällan kommit till synes,
då det gällt att till förmån för allmänna intressen begränsa den enskilde företagarens
handlingsfrihet, och, då sådan begränsning det oaktat kommit till stånd, hava de
dess bättre visat sig väsentligt ogrundade. Visserligen utgör denna omständighet
icke för sig något skäl att i förevarande fall frånkänna dem betydelse, men utan
tvivel ligger häri en maning att ej heller utan vidare taga dem för goda.

Såsom det mest avskräckande momentet i en koncessionslagstiftning har framhållits
det förhållandet, att företagaren icke tillförsäkras evärdelig rätt beträffande
tillgodogörandet av den ifrågavarande vattenkraften. Helt visst avses icke
64—161472

Allmänna
anmärkningar
mot
en koncessionslagstiftning.

Kräver industriens
utveckling,
att
den tillförsäkras
enär -

506

(Idig rätt härvid det fall, då företagaren redan på grund av expropriationslagstiftningen eller
till kvnft hällan?

därmed jämförliga bestämmelser kan utsättas för tvånget att avstå eller utriva
sin anläggning. Den erinran, som här ligger nära till hands, eller att företagaren
för ett dylikt fall erhåller full ersättning för vad som avstås, är emellertid långt
ifrån alltid riktig. Finnes kungsådra i vattendraget, kan ersättningen som bekant
komma att i avsevärd mån reduceras under detta värde. Risken i detta hänseende är
desto större, som företagaren enligt gällande lag icke är tillförsäkrad att under någon
viss tidrymd efter anläggningens tillkomst varda fritagen från en dylik reduktion.
Som bekant har i resolutioner angående tillstånd till överbyggande av kungsådra
— ursprungligen på vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag —
intagits som förbehåll, att vattenverkets ägare är skyldig att underkasta sig ny
lagstiftning angående villkoren för tillgodogörandet av vattnet i kungsådran. Uppenbarligen
har beträffande arten och räckvidden av de förpliktelser, som härigenom
kunde komma att åläggas, någon säker upplysning icke på förhand kunnat
vinnas, helst de härmed sammanhängande spörsmålen som bekant varit föremål
för mycket skilda meningar. — Det torde endast i undantagsfall vara förhållandet
vid en större kraftanläggning, att den alstrade kraften kommer till användning i
omedelbar anslutning till själva anläggningen. I allmänhet måste densamma, vare
sig den skall utnyttjas av strömfallets ägare eller av andra, överföras till platser,
belägna på längre eller kortare avstånd från strömfallet. Rätt till dylik överföring
beror i regel av Konungens tillstånd, vilket ioke må meddelas för längre tid än
fyrtio år.

Av de nu anförda exemplen framgår, att företagaren redan enligt gällande lag
långt ifrån alltid är tillförsäkrad någon evärdelig rätt till den kraftanläggning eller
till de ledningar, som erfordras för tillgodoseende av hans kraftbehov. Det tillkommer
oss icke att i detta sammanhang yttra oss om, huruvida nu berörda förhållanden
mlå verka hämmande på vattenkraftens tillgodogörande — i vissa hänseenden
hava de i det föreliggande förslaget undergått ändring —; i detta sammanhang
må det emellertid fastslås, att de ingalunda utgjort något absolut hinder
för företagsamheten å detta område. Påståendet att industrien för sin utveckling
vore i högre grad beroende därav, att de erforderliga kraftbeloppen städse
stode densamma till buds på villkor, vilka kunde- fullt överblickas, vederlägges
jämväl av det sätt, varpå industriens kraftbehov numera faktiskt i stor utsträckning
tillgodoses. Det torde icke vara obekant, vilka stora kraftbelopp, som tillföras

507

industrien såväl från enskilda kraftbolags som från.statens och kommunala kraftverk
på grundval av leveranskontrakt, vilka ingåtts allenast på viss tid, och det
har oss veterligen icke försports några klagomål i den riktningen, att den industri,
som sålunda tillgodoser sitt kraftbehov, skulle vara sämre ställd i konkurrensen
än sådan, som har till sitt förfogande egna kraftkällor. Tvärtom har det under
senare tid framstått såsom en allt mera angelägen uppgift, särskilt för den stadskommunala
näringspolitiken, att ej allenast för tillgodoseende av de mera allmänna
förbrukningsbehoven utan jämväl för att kunna tillhandahålla kraft åt
större industriella företag inköpa och bebygga lämpliga strömfall. För dessa strävanden
hava industriens målsmän ingalunda stått främmande. Med hänsyn till
de moderna kraftanläggningarnas stora kapacitet torde det också bliva alltmera
vanligt, att kraftanläggningarna och den elektriska kraftens avnämare, även om de
utgöras av större industrietablissement, äro skilda företag och tillhöra olika ägare.

Till sist må framhållas ännu en omständighet, som i detta sammanhang förtjänar
särskild uppmärksamhet. Därest det påståendet vore riktigt, att införandet av
en koncessionslagstiftning skulle verka förlamande på näringslivets utveckling, hur
kan det då förklaras, att så gott som samtliga kontinentens stater ansett sig höra
företaga ett dylikt vågstycke? Hade ej klokheten bort bjuda dessa stater att till
enskilda avyttra sina vattenfall och därigenom avlägsna den »för näringslivets
utveckling och trevnad så menliga ovissheten rörande beståndet av de rättsliga
förutsättningarna för dess verksamhet». Något sådant har dock icke skett och torde,
även om dylika strävanden ej heller i dessa länder varit främmande för vissa kretsar,
icke komma att på allvar ifrågasättas.

Det har framhållits, att de nu påpekade förhållandena ägde föga bevisvärde,
då det gällde att bedöma lämpligheten av en koncessionslagstiftning för vårt land,
detta på den grund, att industrien i de kontinentala länderna arbetade under gynnsammare
betingelser än vår egen. Även om ett dylikt påstående äger sin riktighet,
torde detsamma dock icke utgöra något skäl mot införandet av en koncessionslagstiftning,
överhuvudtaget. Otvivelaktigt har det däremot sin betydelse vid avgörandet
av frågan, vilket innehåll som bör med hänsyn till hos oss rådande förhållanden
givas åt en dylik lagstiftning, och från denna synpunkt hava vi också
sökt att taga rättvis hänsyn till detsamma.

Därest det enskilda kapitalet efter införandet av en koncessionslagstiftning
med ungefärligen det innehåll, som av oss föreslagits, skulle undanhållas företag

508

av nu ifrågavarande slag, torde otvivelaktigt anledningen härtill ej vara farhågan,
att vad som placerats i ett dylikt företag icke skulle komma att giva en skälig avkastning,
utan snarare det förhållandet, att vattenkraften icke komme att hliva ett
lika tacksamt spekulationsobjekt som utan varje koncessionslagstiftning. Vad
striden gäller är alltså frågan huruvida de stora konjunkturvinsterna skola hamna
uteslutande hos de enskilda företagarna. Det har ofta framhållits, hurusom den
kraftkonsumerande industrien och samhället i denna strid ägde samma intressen
att bevaka och sålunda borde stå på samma sida. Att industriens målsmän intaga
en annan ståndpunkt är emellertid obestridligt. Angående orsaken härtill
har framhållits, hurusom införandet av en koncessionslagstiftning skulle medföra
en väsentlig stegring av kraftpriset. Att en dylik missuppfattning kunnat vinna
insteg torde i främsta rummet sammanhänga därmed, att med ordet »koncession»
i allmänhet förknippats föreställningen om vissa rent ekonomiska fördelar för
staten, såsom företagets övergång efter viss tid i statens ägo utan ersättning,
avgifter till statskassan o. dyl. Med det innehåll, som givits åt vårt förslag, måste
emellertid en dylik farhåga för prisstegring betecknas såsom ogrundad. Ändamålet
med detta förslag är ju tvärtom att söka förebygga kraftprisets drivande
i höjden. Med hänsyn till den vikt, som helt visst kommer att tillmätas detta
spörsmål, skola vi här något utförligare än förut skett upptaga detsamma till
granskning. Den inverkan i prisstegrande riktning, som införandet av en koncessionslagstiftning
skulle medföra, hänför sig uppenbarligen till kraftens produktionskostnad.
Denna kostnad bestämmes väsentligen av fallvärdet d. v. s. inköpspriset
å strömfallet, utbyggnadskostnaden samt underhålls- och driftkostnaden.
Vilken inverkan skulle nu den av oss föreslagna lagstiftningen utöva å dessa faktorer?
Helt visst kommer densamma att verksamt förhindra varje stegring av
fallvärdet utöver det pris, fallet ägde vid dess bebyggande, till vilket värde inlösningssumman
är begränsad. Visserligen kan detta värde komma att till följd av
spekulation under koncessionstiden drivas i höjden, men det hör vara tydligt, att
förutsättningarna för att stävja en dylik spekulation äro större, då anläggningskapitalet,
såsom enligt vårt förslag skall ske, redan förut blivit på ett bindande
sätt fastställt och man sålunda t. ex. för genomförandet av en prisreglering kan taga
detta värde till utgångspunkt. Har anläggningen efter koncessionstidens utgång
övertagits av staten, åligger det staten, såsom redan förut utvecklats, att låta
prisbildningen bestämmas av statens utgift för förvärv av strömfallet jämte an -

509

läggningar. Underhållskostnaden blir påtagligen densamma vare sig med eller utan
koncessionslagstiftning. Däremot ökas ju enligt vårt förslag i någon män driftkostnaden
på grund av den avgift, som av oss förordats. Införandet av denna avgift
har dock icke något egentligt samband med en koncessionslagstiftning, utan
innebär allenast ordnandet av en ersättningsfråga. I varje fall torde den ökning av
driftkostnaden, som blir en följd av en dylik avgift, bliva utan nämnvärd betydelse
för prisbildningen. Då avgiftens storlek är satt i relation till omfattningen av de
förmåner, som genom expropriationsmedgivande beredes företaget, kommer den huvudsakligen
att verka i vinstutjämnande syfte. Att ett kanske i och för sig gynnsamt
företag, som genom vattendomstolens expropriationsmedgivande erhåller ytterligare
värdefulla fördelar, underkastas skyldighet att avstå en förhållandevis ringa
del av sin vinst, kan icke anses obilligt och torde ej heller kunna inverka på det
allmänna prisläget. Däremot skulle en dylik inverkan knappast kunna undgås,
därest man, såsom understundom föreslagits, införde en fix skatt på utnyttjad vattenkraft,
en åtgärd, som dessutom skulle komma att i hög grad öka svårigheterna för
de mindre bärkraftiga företagen.

Mot införandet av koncessionslagstiftning beträffande vattenkraftens tillgodogörande
har vidare anmärkts, att det med en dylik lagstiftning eftersträvade målet,
nämligen kontroll å kraftpriset, lämpligare kunde nås genom införandet av
prisreglerande bestämmelser. I viss mån bär denna fråga redan förut
varit föremål för vår uppmärksamhet (s. 490—491). Under hänvisning till
den därvid lämnade framställningen skola vi emellertid i detta sammanhang
j4terligare något dröja vid densamma. Även om vi icke vilja underkänna
betydelsen av prisreglerande bestämmelser vad angår det ifrågavarande området,
synes det oss dock som om icke enbart genom en dylik lagstiftning kan på ett
tillfredsställande sätt tillgodoses de anspråk, som ur samhällelig synpunkt böra
ställas å en koncessionslagstiftning. Redan beträffande den kontroll å prisbildningen,
som man genom en lagstiftning av det förra slaget vill ernå, torde svårigheter möta
att göra densamma fullt verksam. Utan att ingå på någon närmare utredning
av dessa spörsmål vilja vi dock framhålla att, då prisregleringen icke kan äga någon
tillämpning gent emot en kraftproducent, som själv förbrukar kraften, det reglerade
priset uppenbarligen icke kan sättas lägre än det värde kraften äger för producenten.
I själva verket måste priset bestämmas avsevärt högre. Iakttages ej detta, kommer förr
eller senare det förhållandet att föreligga, att kraft för distributionsändamål icke längre

Kan ändamålet
med
en koncessionslagstiftning

lämpligare
nås på annat
sätt?

510

finnes att tillgå''. Det nu anmärkta förhållandet kommer alltid att framkalla en
strävan från producentens sida att få till stånd en höjning av maximipriset och otvivelaktigt
kommer han härvid, såsom erfarenheten från andra områden ej minst i
vår tid ger vid handen, att använda sig av konstlade medel. Frestelsen härtill växer
uppenbarligen i samma män som samhället i olika riktningar blir beroende av kraftproduktionen.
Med hänsyn härtill torde det alltid komma att erbjuda stora svårigheter
att — åtminstone beträffande en längre tidrymd — allenast med hjälp av prisreglerande
bestämmelser på ett varaktigt sätt förebygga en mera allmän prisstegring
å detta område.

Det bör emellertid framhållas, att till och med det prisläge, som genom en prisreglering
i bästa fall kan ernås, nämligen förbrukningsvärdet för producenten, otvivelaktigt
är ett konjunkturpris. Såsom redan antytts är en prisreglering också utan
all betydelse, då det gäller att åvägabringa kontroll över den elektriska kraftens
användning, särskilt i den riktningen, att kraften icke genom ett ensidigt industriintresse
undandrages mera allmänna förbrukningsintressen.

Även om man sålunda enligt vår mening icke enbart genom prisreglerande bestämmelser
kan ernå den kontroll över vattenkraften, som ur samhällelig synpunkt
är önskvärd, är, såsom av oss också framhållits, det icke vår avsikt att underkänna
betydelsen av dylika bestämmelser. Då emellertid, enligt vad majoriteten
inom de sakkunniga erinrat (se s. 135 i det föregående), statsmakternas befogenhet
att föreskriva dylika bestämmelser icke kan anses vara beroende därav, att något
förbehåll därom gjorts i samband med strömfallets bebyggande, har det icke ansetts
påkallat att i detta sammanhang till behandling upptaga det nu berörda spörsmålet.
Är en kon- En annan huvudanmärkning mot införandet av en koncessionslagstiftning å förelagstiftning
varande område innefattas i påståendet, att för tillvaratagande av samhällets inobehovlig?
^ressen ''beträffande vattenkraften en dylik åtgärd icke kan anses vara av förhållandena
påkallad. Till stöd för detsamma hava inom den s. k. distributionskommittén1
verkställts ingående utredningar angående den elektriska kraftindustriens sannolika
utveckling, det föreliggande eller väntade kraftbehovet och de krafttillgångar, som
stå till buds för detta behovs täckande, utredningar, som utan tvivel utmärkas av den
största omsorg och sakkunskap. Huruvida dessa utredningar kunna tillerkännas
något bevisvärde, då det gäller att — utöver den allra närmaste framtiden — förutse
utvecklingens gång, är däremot en fråga, inför vilken man måste ställa sig tveksam.
Intet torde i högre grad undandraga sig varje mänsklig beräkning än de faktorer, som

1 Se kommitténs betänkande s. 187 och följ.

511

iiro bestämmande för denna utveckling, och det ligger därför redan i sakens natur,
att en sådan utredning i väsentliga punkter måste bygga på osäkra antaganden.
Den nu ifrågavarande utgör härifrån intet undantag. Utan att vilja inlåta oss på
någon mera ingående granskning av denna utredning må vi såsom stöd för detta vårt
påstående framhålla följande. Såsom utredningens mål uppställes ådagaläggandet av
att landets energiförråd i vattenkraft är mer än tillräckligt för att åtminstone under
de närmaste etthundrafemtio åren täcka det sannolika kraftbehovet. Detta förhållande
skulle i sin mån medverka till att utesluta varje onaturlig prisbildning å vattenkraft.
Bortsett från, huruvida denna slutledning i och för sig kan anses bindande,
är det otvivelaktigt av stort intresse att taga del av de grundförutsättningar, varifrån
man härvid utgår. Hur beräknas det framtida kraftbehovet t. ex. för jordbruket? I
detta hänseende tager utredningen endast hänsyn till den kraftförbrukning, som
kan väntas göra sig gällande för stationär användning men däremot ej för s. k. mobila
ändamål. Såsom grund till denna åtskillnad anföres, att ingående beräkningar angående
betingelserna för elektrisk plöjning visat, att densamma icke har förutsättningar
för någon allmännare användning. Vad angår det för stationär användning inom jordbruket
erforderliga kraftbeloppet är beräkningens utgångspunkt, att elektrifieringsmöjligheterna
i detta hänseende äro begränsade till de trakter, där den odlade arealen
icke understiger tre tiondelar av den totala arealen. Vid bestämmande av de områden,
som sålunda anses kunna bliva föremål för elektrifiering, utgår man från den
nuvarande fördelningen av jorden i odlad och ouppodlad. I fråga om de industriella
kraftbehoven erkännes, att det är svårt att för närvarande bilda sig en föreställning
om deras framtida omfattning. I detta hänseende erinras särskilt om den elektrokemiska
industriens utvecklingsmöjligheter. Jämväl i avseende å samfärdselns behov
av elektrisk kraft intager undersökningen en ganska osäker ståndpunkt. Sålunda
ifrågasättes starkt möjligheten av samfärdselmedlens elektrifiering i större skala,
även om en sådan möjlighet icke uteslutes ur beräkningen.

Sedan det sålunda framhållna torde giva berättigande åt det omdömet, att den
ifrågavarande undersökningen är — och givetvis måste vara — byggd på gissningar.
Riktigheten av detta omdöme styrkes ännu mera av den allmänna erfarenheten,
att utvecklingen endast sällan låter inpassa sig i om än aldrig så skickligt beräknade
sannolikhetskurvor. Vilka vanskligheter som möta i detta hänseende, därom kan
man bilda sig en föreställning, om man tänker sig, att t. ex. under senare hälften av
1700-talet det skulle ifrågasatts att med användning av samma principer utreda kraft -

.312

behovet under de närmaste ettliundrafemtio åren eller att man till och med så sent
som för ett trettiotal år sedan på detta sätt sökt att förutse vattenkraftindustriens utveckling
intill innevarande tidpunkt.

Också i ett annat hänseende måste man ställa sig tveksam inför den ifrågavarande
undersökningens resultat. Visserligen är det en obestridlig sanning, att priset
på en vara i viss mån påverkas av den omständigheten, att varan finnes att tillgå
i tillräckliga mängder. Huruvida denna regel jämväl äger samma giltighet, då den
erforderliga varan, såsom vattenkraften, till större delen endast föreligger i form av
råmaterial och sålunda icke utan vidare användbar för förbrukning, torde däremot
icke vara lika klart. Till en stor del kan detta råmaterial vara av den beskaffenhet,
att dess bearbetning icke med hänsyn till föreliggande förhållanden är ekonomiskt
lönande. Härigenom kan vid varje särskild tidpunkt från deltagande i konkurrensen
komma att uteslutas en ej obetydlig del av de rent teoretiskt sett förefintliga tillgångarna.
Med hänsyn till de i hög grad växlande betingelserna för vattenkraftens
tillgodogörande och tillhandahållande måste den nu anmärkta omständigheten
i förevarande fall tilläggas en särskild betydelse. Av utredningen framgår emellertid
knappast, att tillbörlig hänsyn tagits till densamma.

Till sist må i detta sammanhang erinras, att jämväl inom den nämnda kommittén
meningarna varit delade angående de sålunda förebragta utredningarnas bindande
karaktär, i det att två av kommitténs ledamöter härutinnan givit uttryck åt
en från majoritetens avvikande mening.

I själva verket synes det, som om man ej heller å vattenkraftintresserat håll kan
förneka möjligheten av en för allmänna intressen skadlig monopolisering av vår vattenkraftindustri.
Därest en sådan fara blir verklighet vill man emellertid lita till
»framtida statsmakters förmåga att avhjälpa verkliga missbruk». Häremot har
framhållits svårigheten, för att icke säga omöjligheten att genom åtgärder, vilka i
många- fall måste bliva av retroaktiv natur, neutralisera verkningarna av den skada,
som redan drabbat samhället och, innan effektiva motgärder från dess sida hunnit
att vidtagas, kan hava antagit oroväckande proportioner. Såsom erfarenheten lär
har det ej alltid lyckats ett samhälle att få bukt med de mot samhällets intressen
stridande krafter, som varit i tillfälle att förbereda och under någon längre tid befästa
sin maktställning. Men även om så varit förhållandet, har detta resultat ofta
nåtts först efter en inre strid, som redan den kommit att medföra en menlig återverkan
på samhället i dess helhet. I stridens natur ligger också, att därunder kan

komma att förstöras stora värden, särskilt med hänsyn till de möjligheter, som härvid
yppas för ytterlighetssträvandena å ömse sidor att göra sig gällande. Det är ej heller
utan skäl som en motionär i andra kammaren i denna fråga yttrat, att en dylik strid
kan komma att nödvändiggöra »ett brutalt ingripande i redan uppkomna rättigheter
och ingångna avtal». För en i ordets bästa mening samhällsbevarande politik bör det
vara en betydelsefull uppgift att söka undvika ett dylikt ingrepp i de bestående förhållandena.

14 §.

Såsom redan förut i detta yttrande framhållits torde det icke vara erforderligt
eller ens lämpligt att låta de av oss föreslagna särskilda villkoren för betryggande
av samhällets intressen avse varje strömfall, oavsett storleken av den krafttillgång,
om vars tillgodogörande är fråga. Vid uppdragande av den gräns, som i detta hänseende
hör vara bestämmande, kan det visserligen icke undvikas, att ett visst godtycke
kommer att göra sig gällande. Vad som emellertid i första hand bör eftersträvas
är, att gränsen bestämmes efter sådana grunder, att den kan på ett jämförelsevis
lätt och säkert sätt konstateras. Härigenom vinnes, att företagaren redan på ett
tidigt stadium av utbyggnadsfrågan kan förskaffa sig nödig visshet om företagets
rättsliga ställning i förevarande hänseende och därefter anpassa sina beräkningar.
De för gränsbestämningen avgörande faktorerna böra också vara såvitt möjligt av beständig
karaktär samt oberoende av de mer eller mindre tillfälliga åtgärder, som
vidtagits eller kunna komma att vidtagas i avseende å vattenföringen. De nu framhållna
synpunkterna, vilka jämväl biträtts av de sakkunnigas majoritet i fråga om
lydelsen av 1 kap. 14 § i förslaget till vattenlag, hava lett till, att den avgörande betydelsen
i detta hänseende tillagts, jämte fallhöjden, den naturliga vattenföringen
i vattendraget. På grundvalen av denna bestämmes den lågvattenmängd, som i
sin ordning utgör utgångspunkt för beräkningen av hästkraftantalet. Med hänsyn
till stadgandets tillämpning må i detta sammanhang anmärkas, att enligt
vad som upplysts från sakkunnigt håll det icke torde erbjuda större svårigheter
att, jämväl efter det vattenföringen undergått reglering, med tämligen stor tillförlitlighet
bestämma den naturliga vattenframrinningen. Det torde emellertid vara
uppenbart, att också enligt det av oss föreslagna stadgandet det är den verkliga
vattenföringen, som utgör undersökningens utgångspunkt, samt att vid beräkningen
65—16U72

514

av den naturliga vattenföringen hänsyn endast kan tagas till sådana avvikelser från
de rådande förhållandena, som äro på ett eller annat sätt påvisbara.

Enligt stadgandet i förevarande § skall, för att bestämmelserna i 15—17 §§
skola bliva tillämpliga å byggnaden, vid densamma uttagas minst femhundra turbinhästkrafter
vid oreglerat lågvatten. Att hästkraftantalet kunnat sättas så lågt
sammanhänger därmed, att lågvatteneffekten endast utgör en mindre del av den
kraft, som kan uttagas ur ett fall, och att sålunda själva utbyggnaden sker för ett
avsevärt högre, i allmänhet minst dubbelt så stort effektbelopp.

I andra stycket har meddelats en bestämmelse angående den rättsverkan, som
må tillkomma det förhållandet, att medgivande jämlikt den nya lagen lämnas till
byggnad för uttagande av vattenkraft, som varit tillgodogjord redan enligt äldre
lag. Till undvikande av varje ovisshet i denna fråga har föreskrivits, att, därest
vattenkraften varit utnyttjad inom de närmaste tio åren före det senare medgivandet,
den skall vara jämställd med vattenkraft, som tillgodogjorts enligt äldre lag. Av
detta stadgande torde också få anses följa att, om en än längre tidrymd förflutit, sedan
vattenkraftens utnyttjande upphört, bestämmelserna i den nya lagen skola äga tilllämpning.

15 §.

1 mom. Den lösningsrätt, varom i denna § är fråga, inträder icke enbart på grund av

föreskrift i lagen, utan härför kräves tillika en positiv åtgärd från den högsta administrativa
myndighetens sida vid den tidpunkt, då lösningsrätten skall utövas. Med
hänsyn härtill har det icke ansetts erforderligt att, såsom ofta skett i utländska koncessionslagar
å detta område, förbehålla någon undantagsställning åt anläggningar
av kommunal eller allmän natur, då med hänsyn till det samhälleliga ändamål, som
redan förut är förknippat med dessa anläggningar, det endast i undantagsfall torde
komma i fråga att göra dem till föremål för inlösen.

Den i 1 mom. angivna koncessionstiden räknas från den tidpunkt, då strömfallet
blivit utbyggt i sådan omfattning, att däri kan uttagas minst femhundra turbinhästkrafter
vid oreglerat lågvatten. Om den verkställda utbyggnaden därefter
utvidgas, föranleder denna omständighet i allmänhet icke någon förlängning av koncessionstiden.
Endast för det fall, att tillbyggnaden äger rum mot slutet av koncessionstiden,
synes billigheten kräva, att byggnadens ägare beredes en ökad möjlighet
att tillgodogöra sig fördelen av en dylik åtgärd, något som jämväl ur allmän

515

synpunkt måste betecknas såsom välbetänkt, då det i annat fall kunde befaras, att
arbete å anläggningens utveckling skulle komma att utebliva mot slutet av koncessionstiden.

Enligt sista stycket i 1 mom. skall all den egendom, fast som lös, vilken är
att anse såsom tillhörande själva kraftanläggningen, göras till föremål för inlösen.
Däremot har kronan varken rätt eller skyldighet att i samband härmed tillösa sig
de inrättningar av olika slag, för vilkas drivande vattenkraften må vara avsedd,
även om de sistnämnda hava samme ägare som kraftanläggningen, lika litet som de
för kraftens överföring använda ledningarna. Mot förslagets ståndpunkt i denna
del kan helt visst riktas den anmärkningen, att ägaren härigenom kan utsättas för
en ej obetydlig risk. Vid denna frågas bedömande måste emellertid beaktas, att det
ligger ej minst i det allmännas intresse, att jämväl efter kraftanläggningens inlösen
dessa inrättningars kraftbehov på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Det kunde
ju också ifrågasättas att införa förköpsrätt för ägaren till den vid kraftanläggningen
producerade kraften. Härvid möter emellertid stora svårigheter att redan nu finna
sådana bestämmelser, att desamma kunna antagas komma att lämpa sig efter förhållandena,
sådana de vid en så avlägsen tidpunkt komma att föreligga. Farhågan
att statsmakten skulle på ett mot saväl billighet som dess eget välförstådda intresse
stridande sätt begagna sig av sin maktställning i detta hänseende torde också kunna
betecknas som ogrundad.

Enligt 2 mom. skall ersättning för sådan del av anläggningen, som icke utgöres
av strömfall jämte utmål och vattenverksbyggnader, utgå med fulla värdet. Att ersättningen
icke jämväl i detta fall ansetts böra bestämmas med hänsyn till anläggningskapitalets
storlek, har sin grund bl. a. däri, att det slag av egendom, varom här
är fråga, nämligen den egentliga kraftstationen med därtill hörande maskiner, instrument
och dyl. icke är av samma bestående och med själva strömfallet oskiljaktiga
karaktär som den egentliga vattenbyggnaden. Vad särskilt angår den maskinella
utrustningen skulle dess anläggningskapital uppenbarligen icke kunna bestämmas
pa förhand utan först i samband med dess övertagande och med hänsyn till det
skick, vari densamma då befunnes. Någon mera väsentlig skillnad mellan anskaffningskostnaden
för sådan egendom och dess brukningsvärde vid övertagandet torde
med hänsyn till den relativt korta tid, efter vars förlopp egendom av detta slag måste
utbytas, knappast komma att föreligga. Med hänsyn till det nu anförda har det
icke ansetts föreligga tillräckliga skäl att betunga lagförslaget med de ganska in -

2 mom.

516

3 mom.

vecklade bestämmelser, som skulle vara nödvändiga, därest man ville lägga anläggningskapitalet
till grund för ersättningens bestämmande jämväl i detta fall. Till
stöd för förslagets ståndpunkt i denna fråga kan också åberopas det sätt, varpå
densamma ordnats i utländska koncessionslagar.

Enligt 3 mom. skall frågan, huruvida anläggningen är av den beskaffenhet, att
densamma må underkastas inlösen enligt förevarande §, avgöras samtidigt som
medgivande lämnas till fallets bebyggande. Sker utbyggnaden i olika omgångar,
skall prövningen uppenbarligen företagas i samband med det medgivande, varigenom
byggnaden uppnår den i 14 § stadgade storleken. I överensstämmelse med vad
som i allmänhet skall gälla beträffande skyldighet för vattendomstolen att av eget
initiativ tillvarataga det allmännas intressen, är jämväl i detta fall prövningen oberoende
av den omständigheten, huruvida yrkande därom framställes eller ej.

I samband med medgivandet till byggnaden skall också till behandling upptagas
frågan om anläggningskapitalets storlek. Då denna prövning sålunda i allmänhet
kommer att äga rum, innan byggnaden ännu kommit till utförande, ligger
i sakens natur, att härvid icke kan uppnås ett på alla punkter fullt riktigt eller
bindande resultat. På denna grund har tillfälle ansetts böra lämnas till korrigering
av de gjorda beräkningarna i sådana delar, där dylik må anses påkallad. Detta
är givetvis i främsta rummet förhållandet med kostnaden för själva vattenverksbyggnaderna.
I detta sammanhang må emellertid erinras att, då enligt det av
de sakkunniga framlagda förslaget rätt medgivits sakägare att inom viss tid framställa
anspråk å ersättning för oförutsedd skada, jämväl av sådan anledning anläggningskapitalet
kan komma att höjas.

Även om de i samband med byggnadsbeslutet gjorda beräkningarna angående anläggningskapitalets
storlek äro fullt riktiga med hänsyn till de uppgifter om den
tillämnade byggnadens omfattning och beskaffenhet, som av sökanden lämnats och
vilka givetvis legat till grund för dessa beräkningar, kan den färdiga byggnaden
dock komma att i värde understiga det sålunda beräknade beloppet. Det kan nämligen
icke anses uteslutet, att sökanden vid byggnadens utförande avviker från den
av honom framlagda planen vare sig i fråga om byggnadens omfattning eller sättet
för dess utförande eller ook beträffande det härför använda materialet. För sådant
fall bör det uppenbarligen tillkomma kronan att utverka nedsättning av det belopp,
vartill anläggningskapitalet tidigare fastställts. För att bereda kronan tillfälle härtill
har i 3 mom. upptagits ett stadgande angående rätt för kronan att föra talan

517

om dylik nedsättning. Talan, som nu avses, torde lämpligen Iböra anliängiggöras hos
vattendomstolen och behandlas i den för stämningsmål stadgade ordning.

Enligt sista stycket i 3 mom. Skall till anläggningskapital jämväl hänföras
sådan kostnad, som strömfallets ägare får vidkännas för uttagande av mera vattenkraft
eller eljest för ett bättre utnyttjande av vattenkraften i fallet. Härmed åsyftas
uppenbarligen allenast sådana åtgärder, som avse strömfallets tillgodogörande genom
ytterligare utbyggnad eller genom reglering av vattenframrinningen eller dylikt,
alltså företag, vartill vattendomstolens samtycke skall eller åtminstone kan inhämtas.
Under detta stadgande falla däremot icke förbättringar beträffande sådan del av
kraftanläggningen, som icke är att hänföra till vattenverksbyggnader och vilken
enligt bestämmelserna i 2 mom. vid anläggningens inlösen av kronan skall till fullo
ersättas.

Enligt 5 mom. skall, då anläggning av kronan inlösts, å kronan övergå alla de
rättigheter och skyldigheter, som på grund av domstols eller annan myndighets beslut
eller eljest enligt lag äro förenade med anläggningen. Därest strömfallets ägare
berättigats att tillgodogöra sig annan tillhörigt strömfall mot skyldighet att lämna
ersättning medelst kraftöverföring, beröres principiellt sett detta förhållande icke av
strömfallets övergång i kronans ägo. Från denna regel har det dock ansetts nödvändigt
att göra ett undantag. Om den, som tillerkänts ersättning medelst kraftöverföring,
under alla förhållanden fritoges från varje inlösningsanspråk från kronans
sida, skulle han onekligen komma att understundom intaga en mera gynnsam
ställning än anläggningens ägare. Till belysande härav må anföras följande exempel.
Vid en anläggning, som tillkommit jämliikt den nya lagen, kan uttagas femhundra
turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten och anläggningen är följaktligen
underkastad inlösningsrätt från kronans sida. Hälften av den vattenkraft, som kan
uttagas vid anläggningen, har tagits i anspråk på grund av stadgandet i 2 kap. 6 §
och skall ersättas medelst kraftöverföring. Utan något undantag från regeln i 5
mom. första stycket skulle, jämväl efter anläggningens inlösen, ersättningstagaren
vara tillförsäkrad sin ersättningskraft, under det att anläggningens ägare beträffande
en krafttillgång, som icke överstiger ersättningstagarens, komme att bliva underkastad
skyldigheten att avstå densamma. För att undvika en dylik konsekvens,
som måste betecknas som föga tilltalande, har andra stycket i 5 mom. tillkommit.
Härvid har man dock ansett sig böra begränsa inlösningsrätten till sådana större falldelar,
som motsvara en uttagbar vattenkraft av minst tvåhundrafemtio hästkrafter vid

5 mom.

518

oreglerat lågvatten. Enligt föreskrift i detta mom. skall å den lösningsrätt, varom här
är fråga, tillämpas bl. a. bestämmelsen i 2 mom. av denna §. I överensstämmelse härmed
bör i samband med vattendomstolens byggnadsmedgivande särskilt fastställas
värdet av det strömfall eller den vattenkraft, som tillhör ersättningstagaren. Är vattenkraften
redan förut tillgodogjord, skall i vattenkraftens värde inräknas det belopp,
vartill vattenverksbyggnaderna kunna uppskattas. Vad åter angår den kraftanläggning,
där kraften vid det gemensamma tillgodogörandet kommer att uttagas, kan ersättningstagaren,
då denna anläggning icke tillhör honom, icke vara berättigad till ersättning
i vidare mån än som motsvarar den anläggningskostnad han enligt bestämmelserna
i 9 kap. käft att erlägga. Sistnämnda kostnad bör tydligen i sin ordningavräknas
å den ersättningssumma, som enligt 2 mom. tillkommer anläggningens
ägare.

mom. Ur synpunkten av det allmännas intressen kan det icke anses likgiltigt, om en

sådan större kraftanläggning, som avses i vårt förslag, av ägaren lämnas att förfalla
eller kanske helt och hållet utrives. Ett dylikt förhållande kan understundom komma
i strid med den förutsättning, varunder det allmännas medverkan till anläggningen
erhållits. I överensstämmelse härmed är det långt ifrån ovanligt att, då enskilda
företag äro beroende av koncession från det allmännas sida, staten tillika förbehåller
sig en viss kontroll över företagets vidmakthållande. Angelägenheten härav blir
uppenbarligen större, då, såsom i förevarande fall, staten tillerkännes inlösningsrätt
beträffande företaget. Med hänsyn till den närmare avfattningen av stadgandena
i 7 mom. må endast framhållas, att med den utrivning, som omförmäles i första
stycket, uppenbarligen åsyftas företagets definitiva nedläggande och ej en åtgärd,
som endast har till ändamål att möjliggöra en ombyggnad av anläggningen.

16 §.

Til grund för bestämmande av den avgift, som skall utgå enligt denna §, skall
läggas det antal hästkrafter, som beräknas kunna i medeltal uttagas vid byggnaden.
Liksom enligt stadgandena i 2 kap. 10 § om fiskeavgift skall alltså vid beräkning
av hästkraftantalet hänsyn tagas ej till det i anläggningen installerade maskineriets
kapacitet utan till vattenverksbyggnadernas storlek. Angående de skäl, som i
denna fråga tillagts avgörande betydelse, hänvisas till vad som yttras i betänkandet
s. 228. Däremot har, i olikhet med vad som skett i 2 kap. 10 §, beräkningen

av hästkraftantalet icke ansetts böra hänföra sig till den vid lågvatten uttagbara
vattenkraften. Denna avvikelse sammanhänger därmed, att man velat anpassa
avgiften så nära som möjligt efter byggnadens betydelse ur vattenkraftsynpunkt;
och detta mål torde, såsom från tekniskt håll upplysts, bättre kunna nås genom den
av oss föreslagna utvägen.

Enligt 2 mom. skall avgiftens belopp fastställas för en tidrymd av tjugu år i
sänder. Första gången bör avgiften bestämmas samtidigt som medgivande lämnas
till byggnaden. Den talan om revision av avgiftens belopp, som efter de tjugu årens
utgång kan ifrågakomma, bör anhängiggöras och behandlas i den ordning, som i 11
kap. stadgas angående stämningsmål.

17 §.

Bestämmelserna i denna § avvika med avseende å sitt innehåll från motsvarande
stadganden i de sakkunnigas förslag (1 kap. 14 §) endast såtillvida, att den tidrymd,
för viliken storleken av den kraft, som skall tillhandahallas bygden, för
varje gång skall fastställas, av oss bestämts till tjugu år i stället för av majoriteten
föreslagna trettio år.

18 §.

Uti de resolutioner angående tillstånd till överbyggande av kungsådra, som
meddelats från och med senare hälften av år 1907, bär intagits förbehåll om skyldighet
för tillståndshavaren att beträffande tillgodogörande av kungsådrans vatten
underkasta sig de ändrade bestämmelser, som en ny lagstiftning å detta område kunde
komma att medföra. I överensstämmelse härmed kommer å vattenkraft, som sålunda
utnyttjats, såsom framgår av stadgandet i 1 kap. 8 §, under vissa förutsättningar
att tillämpas de bestämmelser, som enligt 6 § i samma kap. gälla i avseende
å vattenkraft, vilken tillgodogöres jämlikt den nya lagen. Även om med
det ovannämnda, förbehållet ursprungligen avsetts allenast att möjliggöra ny lags
tillämpning i fråga om tillvaratagandet av sådana allmänna intressen, som av ålder
ansetts höra tillsammans med kungsådran, föreligger uppenbarligen icke ur formell
synpunkt något hinder att härunder inrymma ett mera verksamt beaktande av de
samhälleliga intressena i allmänhet. I detta sammanhang må erinras, att det vid
upprepade tillfällen varit ifrågasatt att förbinda tillstånd till överbyggande av

520

kungsådra med villkor jämväl i sistnämnda hänseende. Vid 1909 års riksdag väcktes
sålunda utav en ledamot av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, vilka då ännu
icke avgivit sitt betänkande, uti en i andra kammaren framlagd motion1 förslag
att med tillstånd till överbyggande av kungsådra måtte förenas skyldighet för
tillståndshavaren att vid distribution av elektrisk energi låta priset bestämmas enligt
av Kungl. Maj:t fastställda taxor ävensom att ställa sig till efterrättelse de
bestämmelser, som kunde vara påkallade för kraftstationernas skötande på ett för
allmänheten betryggande sätt. Lagutskottet, till vars behandling den ifrågavarande
motionen överlämnades, ansåg sig i sitt utlåtande2 över motionen böra tillstyrka,
att den däri väckta frågan gjordes till föremål för utredning, och hemställde på
denna grund, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan utredning.
Utskottets hemställan vann andra kammarens bifall, varemot första kammaren
icke biträdde densamma.

Med hänsyn till vikten av att de samhällsintressen, varom i detta sammanhang
är fråga, komma att i den största möjliga omfattning tillgodoses, hava vi icke ansett
oss böra från de av oss föreslagna bestämmelsernas tillämpning helt undantaga de
strömfall, till vilkas bebyggande tillstånd lämnats under förbehåll om skyldighet
för ägaren att i avseende å tillgodogörandet av vattenkraften i kungsådran underkasta
sig ny lagstiftning. Denna tillämpning har emellertid, för att den må bliva
så litet betungande som möjligt, ansetts endast böra avse bestämmelserna i 15 och 17
§§. Anledningen till att stadgandena i 16 § icke medtagits, har också varit den, att
sistnämnda stadganden i viss mån avse ordnandet av en ersättningsfråga och sålunda
icke hava samma allmänna innebörd som bestämmelserna i 15 och 17 §§.

Tillämpningen av bestämmelserna i sistnämnda båda lagrum bör uppenbarligen
icke vara ''beroende allenast av den omständigheten, att enligt äldre lag kungsådra
funnits i strömfallet. Sådan tillämpning bör endast komma i fråga, därest strömfallet
är av den storlek, som förutsättes i nämnda lagrum. Ytterligare bör härvid
beaktas, att den del av vattenkraften, som icke belöper å kungsådran, icke avses med
förbehållet om strömfallsägarens skyldighet att underkasta sig ny lagstiftning.
Till förebyggande av missuppfattning har vattenkraften i kungsådran, i överensstämmelse
med stadgandena i 1 kap. 6 § av de sakkunnigas förslag, fastställts till
en tredjedel av vattenkraften i strömfallet.

1 Motion nr 2 av hr Åkerlund.

2 Utlåtande nr 50.

521

De av oss föreslagna bestämmelserna i 1 kap. föranleda till vissa ändringar av
formell natur i andra delar av de sakkunnigas förslag, särskilt 11 kap. Då emellertid
berörda ändringars vidtagande icke torde vara av någon betydelse föir en
riktig uppfattning av de stadganden, som av oss upptagits i 1 kap., hava vi icke
ansett det erforderligt att framlägga förslag till dessa ändringar.

D. Persson i Tallberg. Alcc Ingeström.

66—161472

522

Herr Liibecks reservation.

Ifråga om den utsträckning, i vilken kungsådra föreslås till fastställande i landets
vattendrag, kan jag icke biträda de sakkunnigas mening.

Väl finner jag, i likhet med övriga sakkunniga, avgörande praktiska skäl tala
för att i fortsättningen hänföra kungsådreinstitutet till bestämda sträckor i vattendragen,
räknat från havet och uppåt, ävensom att förlägga den övre slutpunkten
för kungsådras förekomst till någon geografiskt eller hydrografiskt väl markerad
plats, såsom vid utloppet från eu större sjö eller vid ett större tillflöde.

Men jag anser synnerligen angeläget att ett dylikt fixerande av kungsådra i
möjligaste män ansluter sig till hittills vunnen erfarenhet om kungsådras förekomst
»av ålder», en uppfattning som också med styrka hävdats av vattenfallsstyrelsen,
svenska vattenkraftföreningen och svenska teknologföreningen. Om så icke sker,
skulle en ekonomiskt betydande kränkning av bestående rättsförhållanden mångenstädes
kunna uppstå och detta ifråga om såväl bebyggda som obebyggda fall. Vid
ett bebyggt fall skulle en utvidgning i förening med modernisering motverkas av
den med kungsådran förenade inskränkningen i förfoganderätten över driftvattnet,
vid ett obebyggt undergår fallet genom kungsådrans införande en mycket väsentlig
värdeminskning i sin ägares hand. Och detta kanske trots derb att ägaren — i ena
som andra fallet — genom lagakraftvunnen dom ägt visshet om att kungsådra av
ålder icke förekommer i berörda del av vattendraget.

De sakkunniga hava nu — i anslutning till en inom hydrografiska byrån verkställd
utredning — föreslagit kungsådras införande i vattendragen ungefär upp
till den gräns, där den normala lågvattenmängden utgör 5 kubikmeter pr sekund. Mot
en sådan norm tala emellertid åtskilliga ökäl, såsom

att därigenom bestående rättsförhållanden i stor omfattning kränkas,
att hydrografiska och andra lokala förhållanden samt därmed hven de vid
vattendragen knutna intressena i vårt land med dess växlande klimat m. m. äro så

523

olikartade, att vattendragens uppdelande efter viss vattenmängd icke kan anses rationellt,

att fiskeintresset, vars företrädesrätt till skydd icke torde bestridas, under alla
förhållanden avses bliva skäligen tillgodosett i alla vattendrag,

att flottningsintresset redan vunnit en utbredning och ett inflytande, som torde
i stort sett väl tillgodose berättigade allmänna krav, varför i fortsättningen, med
hänsyn även till vattenkraftintressets växande allmänna betydelse, flottningsintresset
icke synes behöva skyddas genom någon utsträckning av kungsådras förekomst,
att farledsintresset, i vad angår tillgodoseende av framtida behov av slussvatten,
kommer att framträda ganska oregelbundet, men i regel sammanfalla med
kungsådras säkra förekomst; i mindre vattendrag åter synes en ny farled ofta icke
kunna med fog göra anspråk på fritt slussvatten,

att jordbruksintresset längs vattendragen icke synes vara av natur att föranleda
ändring i rådande kungsådreförhållanden, detta så mycket mer som vattenavlednings-
och torrläggningsföretag av naturliga skäl vanligare förekomma i vattendrag,
där den normala lågvattensmängden är mindre än 5 kbm. pr sek.

Under åberopande härav kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse åt
hydrografiska byråns i och för sig föga övertygande utredning om kungsådreintressenas
sammanfallande med förenämnda vattenmängdsgräns. -— Tvärtom finner
jag, att de allmänna intressena i vattendragen — de verkliga s. k. kungsådreintressena,
huvudsakligen sammanhängande med vattendragens transportuppgifter —
i stort sett kunna antagas bliva väl tillgodosedda, även om gränserna för kungsådras
förekomst såvitt möjligt uppdragas med särskild hänsyn till att bestående rättsförhållanden
må bliva beståndande.

Om man då vill söka bestämma »kungsådrevattendragens» utsträckning efter
föreliggande erfarenhet om kungsådras förekomst »av ålder» enligt domar eller
andra rättsgrunder, så möta som bekant störa svårigheter. I flera vattendrag eller
delar av vattendrag, där vattenkraften ännu föga tagits i anspråk, har prövning av
kungsådras förekomst ej skeft. I åtskilliga fall har förekomsten av kungsådra av
sökande medgivits, antingen för tids vinnande, av förbiseende eller av andra skål,
utan att någon verklig bevisning i saken förebragts. Som följd härav finner man
stundom kungsådra »insynad» på en plats i ett vattendrag, ehuru nedanför i samma
vattendrag kungsådra prövats icke förekomma (exempel Faxälven, Nyköpingsån).

Det är huvudsakligen i Norrlandsälvarna som tvekan rörande kungsådras rätta

524

utsträckning här och var kan föreligga eller uppstå. Som ett belysande exempel
i detta avseende må anföras Faxälven, där vid Edseleforsen, med en normal lågvattenmänd
av c:a 28 kbm. pr sek., enligt år 1915 lagakräftvunnet utslag kungsådra
icke förefinnes (enhällig dom i hovrätten efter sakprövning, fastställd hos
K. Maj:t, men utan sakprövning tillfölje talan ifrån obehörigt kronoombud). Allmän
flottled finnes emellertid sedan länge, liksom förhållandet är i alla Norrlandsälvar
på sträckor, där fråga om kungsådras tillvaro överhuvudtaget kan tänkas uppstå.
För flottningens liksom för fiskets tillgodoseende hava nödiga föreskrifter
lämnats av häradsrätten. För jordbruket är frågan, som vanligt i de norrländska
älvdalarna, av ringa eller ingen betydelse, då hänsyn tages till de bestämmelser, som
under alla förhållanden lämnas eller enligt det nya lagförslaget komma att lämnas.
Ett annat exempel är Indalsälven, där vid Krångedeforserna inom Jämtland den
vanliga lågvattenmängden är c;a 80 kbm. pr sek. Allmän flottled finnes; någon
fiskvandring av vare sig lax eller ål förekommer däremot icke. I orten synes man
allmänt sakna kännedom om kungsådrans tillvaro, något som möjligen också kan
sammanhänga med att Jämtland är gammalt norskt landskap. — Det kan i båda de
förenämnda exemplen förtjäna tilläggas att kungsådra, visserligen utan mera ingående
prövning, förklarats förekomma på en plats högre upp i resp. älvar.

Vid Porjus i Lule älv samt vid Vakkokoski i Torne älv har sökanden — i båda
fallen kronan — »medgivit» förekomsten av kungsådra utan att nödig bevisning
förebragts; vid Porjus har dock vattenfallsstyrelsen uttalat, att kungsådra icke
kunde antagas förekomma.

Då sålunda förutsättningarna för en rättsgiltig kungsådreförteckning, vad Norrland
angår, delvis saknas och icke utan långvariga rättegångar kunna vinnas,
kan det synas ligga nära till hands att helt enkelt »införa» kungsådra i alla de större
älvarna, räknat exempelvis från de stora sjöarna eller motsvarande punkter. Ett sådant
tillvägagångssätt kan påtagligen icke anses grundat på nu rådande rättsförhållanden,
men kan möjligen förtjäna övervägas i den mån vattendragens storlek och
andra förhållanden, bl. a. vattenkraftens ringa utnyttjande, göra de ekonomiska olägenheterna
i stort sett mindre framträdande.

I enlighet med dessa synpunkter har jag upprättat de alternativa förslag till
kungsådrevattendrag, som å de sakkunnigas kartbilaga betecknats med violett färg.
Förslagen hava grundats dels på personlig kännedom om vattendragen, dels på en
serie av svenska vattenkraftföreningen för några år sedan införskaffade uppgifter

rörande förekomst av kungsådra, allmän flottled,'' av ålder överbyggda dammar m. m.
i sådana delar av viktigare vattendrag, där tvekan kunde antagas råda.

Med heldragna violetta linjer markeras å kartan de sträckor av vattendragen, där
kungsådra så gott som ostridigt torde förekomma och således rättsliga invändningar
åtminstone endast i sällsynta undantagsfall framträda. Med streckade violetta linjer
markeras de sträckor, där kungsådra visserligen av olika skäl icke kan antagas förekomma
eller där dess förekomst måste anses tvistig, men där likväl med hänsyn till
vattendragens storlek och andra förhållanden ett lagfästande av kungsådra synes
kunna ifrågakomma, om än givetvis med stor tvekan.

Kungsådrans någorlunda säkra förekomst i norrlandsälvarna har angivits med
ledning av kända domar, upplysningar i orterna och i viss mån kännedom om laxvandringens
utsträckning. Den »osäkra» förekomsten (streckade violetta linjer) ansluter
sig för de stora älvarna ganska nära till vattenrättskommitténs tidigare förslag
och torde ej tarva närmare förklaring.

Vad angår de smärre norrlandsvattendragen, så hava dessa ej upptagits av den
anledning att i de mera utnyttjade, såsom Gride älv och Delångersån, genom domar
eller annorledes synes kunna anses konstaterat att kungsådra ej förefinnes.

Detsamma gäller flere vattendrag i mellersta och södra Sverige, såsom Kol/bäcksån,
Arbogaån, en del av Svartälven, Upperudsälven och alla de halländska älvarna.
Andra vattendrag eller delar av sådana hänföras till »osäkra», däribland sådana inom
landskap, som tidigare tillhört Danmark.

Det ligger i sakens natur att det sålunda framlagda kungsådreförslaget ej kan
i alla detaljer motiveras. Men det är min bestämda övertygelse, att genom detta förslag
— åtminstone om det längre gående alternativet lägges till grund — inga verkliga
kungsådreintressen vedervågas samtidigt som enskild rätt såvitt möjligt tillvaratages.

I enlighet med sitt uppdrag hava de sakkunniga vid överarbetning av vattenlagsförslaget
sökt att genom åtskilliga bestämmelser i möjligaste män tillgodose
jordbrukets och de samhälleliga intressen, som av vattenlagen äro eller kunna bliva
beroende. Att i samma syfte nu införa kungsådreinstitutet och därmed förenade
ekonomiska inskränkningar i en mängd vattendrag, där kungsådra för närvarande
eller »av ålder» bevisligen ej förekommer, är enligt min mening icke av något verkligt
behov påkallat och skulle väsentligt förminska det allmänna gagn, som den nya
vattenlagen avser att medföra.

Sven Liibeck.

526

Beträffande stadgandet i 2 ‘kap. 10 § i förslaget till vattenlag hava reservationer
anmälts

dels av herrar Daniel Persson och Ingeström utan angivet yrkande;
dels och av herr Nordqvist.

Herr Nordqvists yttrande.

I 2 kap. 10 § av det nu uppgjorda förslaget till vattenlag hava de sakkunniga
föreskrivit skyldighet för den, som bygger damm över vattendrag, att till befrämjande
av fisket inom landet erlägga viss årlig avgift. Denna skulle enligt lagförslaget
bliva fast och oföränderlig. På grund av penningevärdets sjunkande och andra omständigheter,
som nu icke kunna förutses, kan emellertid en dylik en gång för alla
tider fastställd avgift i en framtid bliva otillräcklig för därmed avsett ändamål. Det
har visserligen sagts, att för den händelse ökade medel skulle framdeles behövas för att
motverka de skador å fisket, som fördämningarna åstadkomma, dessa medel kunde erhållas
genom att pålägga senare tillkommande fördämningar högre avgifter. Häremot
kan anföras dels att den mesta vattenkraft av någon betydelse sannolikt redan
blivit tagen i bruk inom ett par årtionden, varför efter denna tid skulle uppstå endast
ett ringa antal sådana anläggningar, av vilka högre avgift kunde krävas, och
dels att dessa senare tillkommande anläggningar i så fall skulle bliva i nu ifrågavarande
avseende sämre ställda än äldre dylika.

På grund av vad nu blivit anfört, anser undertecknad, att nämnda avgift bör, i
likhet med vad som redan gjorts uti en del under de senaste åren av Kungl. Maj:t
utfärdade resolutioner angående tillstånd att bygga i kungsådra, fastställas endast för
en viss tid, vilken likasom i dessa resolutioner lämpligen torde kunna bestämmas till
25 år, varefter avgiftens storlek skulle kunna ändras i överensstämmelse med då rådande
förhållanden.

Osc. Nordqvist.

BILAGOR.

Sakkunnige för överarbetning av vissa delar i 1910 års kommitté för slag rörande

ny vattenlag.

Uti skrivelse av 24 sistlidne november bar Statsrådet och chefen för Kung!.
Justitiedepartementet anbefallt Hydrografiska byrån att enligt de närmare grunder,
som av de sakkunnige skulle meddelas, verkställa den utredning, som erfordrades
för uppgörande av förteckning å vattendrag, i vilka enligt vissa angivna
grunder kungsådra skulle anses finnas, vilka grunder återfinnas uti en av Eder
till byrån sistlidne november överlämnad P. M., och får jag med anledning härav
överlämna följande utredning och förteckning.

Enligt de grunder, som återfinnas i nämnda P. M., skulle gränsen mellan
vattendrag med och utan kungsådra sättas vid en normal, naturlig, lågvattenmängd
av 5 sm3, dock att denna gräns skulle jämkas såväl med hänsyn till de
infallande vattendragens storlek, så att olikheten för fallägaren ovan och nedom
gränsen bleve möjligast liten, som också med hänsyn till det förhållandet, att
ovanför en viss punkt i vattendraget några sådana intressen, som kungsådran
hade till ändamål att tillgodose, icke förekomme eller kunde förväntas.

Resultaten av utredningen återfinnas uti tab. 1 och den bilagda kartan
ävensom i förteckningen i tab. 2 och hava erhållits enligt följande grunder.
Uti tab. 1 äro upptagna samtliga vattendrag, som hava ett vattenområde överstigande
1,000 km2. Med hänsyn till sin lågvattenföring kunna ingenstädes i
Sverige vattendrag, som avvattna en mindre yta, beräknas föra en normal lågvattenmängd
av 5 sm3. A kartan äro dessa vattendragssträckor nedom den punkt,
där 1,000 km2 avvattnas, betecknade med en svart linje.

För samtliga dessa vattendrag har den normala lågvattenavrinningen i sl
per km2 uppskattats med hänsyn till befintliga lågvattenmätningar och flodernas
hydrografiska beskaffenhet i övrigt. I alltför många fall hava dessa uppskatt §1—161472 -

530

ningar måst stödjas endast på förhållandena i närbelägna vattendrag och äro
sålunda helt approximativa. Innan en definitiv förteckning över vattendrag med
kungsådra bliver utfärdad, synes det nödvändigt, att lågvattensuppgifter för ett
stort antal vattendrag kompletteras genom nya mätningar, för vilket ändamål ett
särskilt anslag är behövligt. De beräknade värdena å normal lågvattenmängd
äro anförda i tab. 1, kol. 3.

Med stöd av de sålunda beräknade avrinningsvärdena hava motsvarande
siffror å det vattenområde beräknats, efter vilkets uppnående älven skulle föra
en normal lågvattenmängd av 5 sm3. Dessa arealsiffror återfinnas i kol. 4. Medelst
gröna linjer äro å kartan de vattendragssträckor angivna, som äro belägna
nedom den punkt, där vattendraget i fråga avvattnar ett område, som är större
än det i kol. 4 angivna. Dessa sträckor äro alltså de som från enbart hydrogra
fisk synpunkt med hänsyn till den normala lågvattenmängden borde hänföras till
vattendrag med kungsådra. I kol. 5'' är belägenheten av denna gräns ungefärligen
angiven med hänsyn till geografiskt utmärkande punkter.

Uti kol. 6 slutligen är angiven den punkt, som med hänsyn till de övriga
nyss anförda grunderna föreslås såsom gräns mellan vattendraget med och utan
kungsådra, och motsvarande sträckor äro på kartan betecknade med röd färg.

Tab. 2 innehåller en förteckning över de vattendrag, som sålunda enligt
de givna grunderna enligt byråns mening böra hänföras till vattendrag med
kungsådra.

Stockholm den 28 december 1916.

Axel Wallcn.

Tab. 1,

f>;il

Utredning angående gräns för lågvattenmängd av 5 sm".

Vattendrag.	Areal, km2.	Normal låg- vatten- avrin- ning, sl/km2.	Mot 5 sm3 svarande areal, km2.	Läget av denna gränspunkt.	Läget av den punkt, som föreslås till gräns.
1.	•2.	3.	4.	5.	6.
Torneälv.....	40,400	2''5	2,000	Torneträsks utlopp.	Torneträsks utlopp.
Rautagjokk ....	1,900	2''5	2,000	—	—
Vittangiälv ....	1,800	2-5	2,000	—	—
Lainioälv.....	6,100	2-5	2,000	Liedakka, 10 km ovan inflödet av Moljotjokk.	Åggojokks inflöde.
Muonioälv.....	14,400	2-5	2,000	Siikavnopio.	Kelottijärvis utlopp.
Sangisån.....	1,260	2-0	2,500		—
Kalixälv.....	17,900	2-0	2,500	Kaitumälvs inflöde.	Kaitumälvs inflöde.
Kaitumälv.....	3,300	2-0	2,500	5 km nedom Killingi.	Enovuopios utlopp.
Tärendöälv ....	—	—	—	—	Utflödet från Torneälv.
Angesån......	6,300	1-8	2,778	Linaälvs inflöde.	Linaälvs inflöde.
Linaälv ......	2,200	1-8	2,778	—	—
Tvärån......	2,600	1''8	2,778	—	—
Bönaälven.....	1,000	1''8	2,778	—	—
Råneälv ......	4,140	2-0	2,500	Rörvikens utlopp.	Rörvikens utlopp.
Rörån .......	1,100	1-8	2,778		—
Lnleälv......	24,500	2-5	2,000	Kåtjasjanres utlopp.	Stora Lnlevattens utlopp. \|
Kaskajokk ....	1,100	2-0	2,500	—	—
Vietusjokk ....	2,200	2-5	2,000	Satisjanres utlopp.	—
Lilla Lnleälv . . .	9,700	2-5	2,000	Skalkas utlopp.	Skalkas utlopp.
Blackälven ....	2,400	2-0	2,500	—	—
Pärlälven.....	2,200	2-0	2,500	—	—
Bodträskån ....	1,400	2-0	2,500	—	—
Piteälv......	11,100	2''5	2,000	Skärfajaures utlopp.	1 Skärfajaures utlopp.
Abmorälven ....	1,200	20	2,500	—	__
Vargisån.....	1,800	20	2,500	__	—

532

1 Vattendrag.	Areal, km2.	Normal låg* vatten- avrin- ning, sl/km2.	Mot 5 sm3 svarande areal, km2.	Läget av denna gränspunkt.	Läget av den pankt, som föreslås till gräns.
1.	2.	3.	4.	5.	6.
Vistån......	1,100	2-0-	2,500
Å by älv......	1,300	20	2,500	—	—
j Byskeälv.....	3,680	25	2,000	Trappåns inflöde.	Trappåns inflöde.
Skellefteälv ....	11,500	2''5	2,000	Hornavans utlopp.	Storavans utlopp.
Malån ......	1,900	2-5	2,000	—	—
Bnreälv......	1,040	2-0	2,5''JO	—	—
Eickleån.....	1,810	20	2,500	—	—
\| Sävarån......	1,160	2-0	2,500	—	—
Umeälv......	26,500	2ft	2,000	Tärnaåns inflöde.	Gäutajnures utlopp.
1 Björkvattensån . .	1,100	2-5	2,000	—	—
1 Juktån ......	2,600	2*5	2,000	Förgreningen 7 km NO om Bastuträsk.	__
Vindclälven ....	12,200	2*5	2,000	Storvindelns utlopp.	Nedre Gautsträsk.
Laisälven.....	3,500	2-5	2,000	Dellekjokks inflöde.	—
Qreälv ......	2,990	2''0	2,500	Balåns inflöde, 7 km S om Bjurholms kyrka.	Balåns inflöde.
Lögdeälv.....	1,510	2-0	2,500	—	—
Gideälv ......	3,480	2-2	2,273	Flärkåns inflöde.	Flärkåns inflöde.
Moälven......	2,340	25	2,000	Inflödet av ån från Ostan-sjösjön, 5 km N om Ho kyrka.
Nätraån......	1,000	2-0	2,500	—	—
Angermanälven . .	30,400	2-5	2,000	Malgomajsjöns utlopp.	Maksjöns utlopp.
Vojmån......	3,500	2-5	2,000	Vojmsjöns utlopp.	Vojmsjöns utlopp.
Fjällsjöälven . . .	8,500	2-5	2,000	Tåsjöns utlopp.	Tåsjöns utlopp.
Flåsjöån.....	1,100	2-5	2,000	—	—
Körströmsälven . .	3,000	2-5	2,000	Ormsjöns utlopp.	Ormsjöns utlopp.
Faxälven.....	8,700	3''5	1,429	Kvarnbergsvattnets uti.	Kvarnbergsvattnets uti.
Indalsälven ....	24,600	30	1,667	Juvelns utlopp.	Kallsjöns utlopp.
Åreälven.....	2,900	2-5	2,000	Bodsjöns utlopp.	Bodsjöns utlopp.
Vålån.......	1,300	2-5	2,000	—	—
Långan ......	2,400	2-5	2,000	Gysåns inflöde.	Gysåns inflöde.
Hårkan......	4,000	2''5	2,000	Hotagens utlopp.	Hotagens utlopp.
Ammerån.....	3,100	2-0	2,500	5 km ovan Borgvatten-åns inflöde.	Borgvattenåns inflöde.

Vattendrag.	Areal, km2.	Normal låg- vatten- avrin- ning, si/km2.	Mot 5 sin3 svarande areal, km2.	Läget av denna gränspunkt.	Läget av den punkt, som föreslås till gräns.
1.	2.	3.	4	5.	«•
Ljungan .....	12,800	2-5	2,000	Galåns inflöde 25 km NNV om Klövsjö kyrka.	Fotingens utlopp.
Gimån......	4,300	2-5	2,000	Idsjöns utlopp.	Idsjöns utlopp.
Harmångersån . . .	1,040	2-5	2,000	——	—
i Delångersån ....	2,070	2''5	2,000	—	—
j Ljusnan ......	19,800	2-0	2,500	Särvåns inflöde.	Vikarsjöns utlopp.
Härjeån......	2,100	2-0	2,500	—
Hennan......	1,100	25	2,000	—
Yoxnan ......	3,700	2‘2	2,273	1 Va km V om Voxna stn.	Viksjöns utlopp.
Testeboån.....	1,210	2o	2,000	—	—
Gavicån......	2,490	2-5	2,000	Storsjöns utlopp.	Storsjöns utlopp.
Osterdalälvcu . . .	28,100	2-0	2,500	Ovan Särnasjön.	Särnasjöns utlopp.
Fjåtalven.....	1,000	2-0	2,500		—
Sörälven.....	1,100	20	2,500	—	—
Oreälv......	2,700	2''5	2,000	Emåns inflöde.	—
Västerdalälvon . . .	8,400	2-0	2,500	12 km ovan Transtrand.	Ilorrmundsåns inflöde.
Vanån......	2,300	20	2,500	—	—
Lillån......	3,000	2-3	2,174	Runns utlopp.	—
Tämnarån.....	1,250	2-0	2,500	---	—
Norrström.....	22,300	3*5	1,429	Hjälmarens utlopp.	Hjälmarens utlopp.
Arbogaån.....	3,900	2-8	1,786	Väringens utlopp.	Väringens utlopp.
Kolbäcksån ....	3,100	30	1,667	N. Barkens utlopp.	S. Barkens utlopp.
Fyrisån......	1,900	2-0	2,500	—	—
Nyköpingsån . . .	3,640	2''5	2,000	Långbalsens utlopp.	Långhalsens utlopp.
Husbyån.....	1,400	2-5	2,000	—	—
Motalaström ....	15,500	45	1,111	Vätterns utlopp.	Vätterns utlopp.
Svartån......	2,600	2-5	2,000	Boxbolms gods, 3 km NV om Boxholms stn.	Sömmens utlopp.
Stångån ......	2,400	2-5	2,000	Järnlundens utlopp.	Järnlundens utlopp.
Emån.......	4,450	2-7	1,852	Ovan inflödet av ån från Vensjön.	Målillaåns inflöde.
Alsterån.....	1,520	2-5	2,000	—
Ronnebyån ....	1,070	2''5	2,000	—	—
Mörrumsån ....	3,390	3o	1,667	Salens utlopp.	Salens utlopp.

534

Vattendrag.	Areal, km*.	Normal låg- vatten- avrin- ning, sl/km2.	Mot 5 sm8 svarande areal, km*.	Läget av denna gränspunkt.	Läget av den punkt, som föreslås till gräns.
i.	2.	3.	4.	5.	6.
Skräboån.....	1,040	2-5.	2,000	__	__
Helgeån......	4,890	2-0	2,500	6 km NNV om Almaåns inflöde.	Almaåns inflöde.
Kävlingeån ....	1,230	2-0	2,500	—	—
Rönneå......	1,890	2-0	2,500	—	—
Lagan ......	6,200	30	1,667	Vidösterns utlopp.	Vidösterns utlopp.
Toftaån......	1,400	3o	1,667	—	—
Bolmån......	2,100	3-5	1,429	Kqdiosjöns utlopp.	Kafiosjöns utlopp.
Nissan......	2,680	30	1,667	1 km VNV om Färga-ryds kyrka.	Kilaåns inflöde.
Ätran.......	3,350	3-0	1,667	Lillåns inflöde.	Lillåns (förbi Tranemo) inflöde.
Viskan......	2,200	3o	1,667	Surteåns inflöde.	Lillåns inflöde.
Götaälv......	41,100	30	1,667	Norska gränsen.	Norska gränsen.
o Aråsälven .....	1,700	3.0	1,667	Rådasjöns utlopp.	—
Upperudsälven . . .	3,400	30	1,667	Lelångens utlopp.	Lelångens utlopp.
Byälven......	4,600	3o	1,667	Ränkens utlopp.	Ränkens utlopp.
Vaggenälven ....	1,000	2-5	2,000	—	—
Norsälven.....	4,200	3o	1,667	Frykensjöarnas utlopp.	Frykensjöarnas utlopp.
Gnllspångsälven . .	5,100	35	1,429	Torrvarpens utlopp.	Torrvarpens utlopp.
Timsälven.....	1,600	3-5	1,429	Alkvetterns utlopp.	Alkvetterns utlopp.
Tidan .......	2,100	2-8	1,786	Östens utlopp.	Östens utlopp.
Lidan .......	2,200	2-8	1,786	Flians inflöde.	—
Säveån ......	1,600	30	1,667	—

Förslag- till förteckning över vattendrag med kungsspira

Torneälv ..............	............frän	Torncträsks utlopp.
Lainioälv..............	............ >	Åggojokks inflöde.
Muonioälv..............	............ >	Kellottijärvis utlopp.
Kalixälv...............		Kaitumälvs inflöde.
Kaitumälv.............	............ >	Enovuopios utlopp.
Tärendöälv.............	............ >	utflödet från Torneälv.
Angcsån...............	............ *	Linaälvs inflöde.
Råneälv...............	............ >	Rörvikens utlopp.
Luleälv..............	............ '')	Stora Lulevattens utlopp.
Lilla Luleälv...........	............ »	Skalkas utlopp.
Piteälv...............	............ >	Skärfajaures utlopp.
Byskeälv..............	............ »	Trappåns inflöde.
Skellefteälv.............	............ 5	Storavans utlopp.
Umeälv...............	............ »	Gäutajaures utlopp.
Vindelälven . ...........		Nedre Gautsträsks utlopp.
Öreälv................	.............>	Balåns inflöde.
Gideälv...............		Flärkåns inflöde.
Angermanälvcn............	............ »	Maksjöns utlopp.
Vojmån...............	............ »	Vojmsjöns utlopp.
Fjällsjöälven.............	............ 3	Tåsjöns utlopp.
Rörströmsälvcn............		Ormsjöns utlopp.
Faxalven..............	............ >	Kvarnbergsvattnets utlopp.
Indalsälven.............		Kallsjöns utlopp.
Areälven ...............		Bodsjöns utlopp.
Längan...............		Gysåns inflöde.
Hårkan...............		Hotagens utlopp.
Ammerän..............	............ »	Borgvattenåns inflöde.
Ljungan ...............		Fotingens utlopp.
Ginlån................	............ 9	Idsjöns utlopp.
Ljusnan ...............	............ >	Vikarsjöns utlopp.
Voxnan ...............	............ i	Viksjöns utlopp.
Gavleån...............	............ >	Storsjöns utlopp.

536

Österdalälven
Västerdalälven .
Norrström . . .
Arliogaån . . .
Kolbäcksån . .
Nyköpingsån . .
Hotalaström . .
Svartån . . . .
Stångån . . . .

Emån.....

Mörrumsån . . .
Helgeån . . . .

Lagan.....

Bolmån . . . .

Nissan.....

Atran.....

Viskan . . . .
Götaälv . . . .
Upperudsälven .
Byälven . . . .
Norsälven . . .
Gullspångsälven
Timsälven . . .
Tidan.....

från Särnasjöns utlopp.

» Horrmundsåns inflöde.

» Hjälmarens utlopp.

> Väringens utlopp.

> S. Barkens utlopp.

> Långhalsens utlopp.

» Vätterns utlopp.

» Sömmens utlopp.

> Järnlundens utlopp.

> Målillaåns inflöde.

> Salens utlopp.

> Almaåns inflöde.

» Vidösterns utlopp.

.. Kaflosjöns utlopp.

> Kilaåns inflöde.

> Lillåns (förbi Tranemo) inflöde.

> Lillåns inflöde.

» Norska gränsen.

» Lelångens utlopp.

» Ränkens utlopp.

» Frykensjöarnas utlopp.

* Torrvarpens utlopp.

> Alkvetterns utlopp.

» Östens utlopp.

Innehållsförteckning.

5;»7

Sid.

Skrivelse till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet........ III.

Förslag till

Vattenlag............................... 3.

1 kap. Om rätt till vatten...................... 3.

2 kap. Om byggande i vatten.................... 9.

3 kap. Om allmän farled...................... 23.

4 kap. Om allmän flottled...................... 23.

5 kap. Om dikning och annat avledande av vatten för torrläggning av mark . 23.

6 kap. Om ^vallning............. 24.

7 kap. Om vattenreglering...................... 24.

8 kap. Om kloakledningar . . i................... 33.

9 kap. Om ersättning........................ 33.

10 kap. Om syneförrättning...................... 58.

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål............. 58.

12 kap. Om vattenbok och inskrivning däri............... 91.

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av

denna lag........................ 95.

14 kap. Slutbestämmelser....................... 99.

Lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes............103.

Lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsför brukning.

......................... 105.

Lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken...........107.

Lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen...............108.

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske . . . 109.

Lag om ändrad lydelse av 8 § i fö rörd r ngen den 16 juni 1875 angående lagfart å

fång till fast egendom.........................110.

Lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.....................111.

68— 1014 72

538

Motiv: Sid.

Förslag till vattenlag....................,.....ilo.

1 kap. Om rätt till vatten........ 145.

2 kap. Om byggande i vatten....................188.

7 kap. Om vattenreglering.....•................ 273.

9 kap. Om ersättning........................ 292.

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål.............35C.

12 kap. Om vattenbok och inskrivning däri...............413.

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av

denna lag........................417.

• 14 kap. Slutbestämmelser....................... 424.

Förslag till lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes....... 428.

Förslag till lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till lius behovsförbrukning.

.................... 429.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken....... 434.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen.......... 435.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till

fiske................................ 436.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom.................. 438.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.......... 439.

Reservationer:

beträffande 1 kap. i vattenlagen av

herrar Daniel Persson och Ingeström................... 443.

Lagtext..............................443.

Motiv .............................. 450.

herr Ltibeck............................. 522.

beträffande 2 kap. i vattenlagen av

herrar Daniel Persson och Ingeström................... 526.

herr Nordqvist........•................... 526.

Bilagor................................ 529.

KARTA

VATTENDRAG
MED KUNGSÅDRA

''VukH/fltlt

Utarbetad av

Hydrografiska byrå

Skala:l:2 000000

iinrufti

-MTt

ajrfiirvr

FÖRKLARING.

Vattendrag, som auvaitna, areal över 1000 hm s

Vattendrag, som från lågvatienssynpankt böra
anses hava kongsådra.

Vattendrag, som avHydrografiska byrån föreslås
kava kongsådra.

1 Vattendrag med kongsådra enligt ciuilj
ingeniör S.Luberks reservation.

itT—tsr

»»>

Lsr*n>

y" .Il Y

~i*k''ov*vVc\£i

v-Av

1 i. furir.

tfj

.•;>/* :v

vKxavVsk*

^•V<K~snv,

Tf®

V-^rr

**./*v**;

ror/vt}

• ©sten

r/sx

f VTNJ

► \ Tv K V\\\

lHonwjAwvji

■-tK TV

tdiry \%

■WEriköj

fissil sb i

...... '' v

kaution

\fjKl

Pryl *M

WVb X* ,

Lf/m \/ w*''

♦ 7 %>?,

:-v.’

v -v^7

VJirOä

»»kfirshamnj

V_^T

m ««,

ry/s-n

■ miyirhnbrt.

-vCfJ

r^;

■ti*.

	—■J~

	Ii

*v\	dm.
	Tffl
sf VN	\ Till

tf <
i Jk

12“ Öster om Greeiw. 13°

15°

IG”

17”

18“

20“

21”

22”

23”