SÄRSKILD SAMMANSÄTTNING AF VISSA RÅDSTUFVURÄTT ERVID BEHANDLING AF HANDELSMÅL (Statens offentliga utredningar 1905:1)

FÖRSLAG

TILL

LAG

SÄRSKILD SAMMANSÄTTNING AF VISSA RÅDSTUFVURÄTT ER
VID BEHANDLING AF HANDELSMÅL

ÄFVENSOM TILL LAG OM ÄNDRAD LYDELSE AF 10 KAP. 32 § RÄTTEGÅNGSBALKEN

AFGIFVA AF

DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE

STOCKHOLM

KITNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1904

- /.

1''

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 7 november 1902 har Eders Kung!. Maj:t
åt den kommitté, som den 7 juni 1901 tillsattes för utarbetande åt
förslag till förändrad lagstiftning angående vissa delar af obligationsrätten,

lämnat särskilt uppdrag att verkställa utredning om och i hvad mån
handelskunniga män lämpligen kunna, utöfver hvad för närvarande äger
rum, erhålla säte och stämma i rådstufvurätt, då handelstvister mellan
köpmän där förekomma, samt huruvida dylika tvisters behandling i första
instans må kunna öfverlämnas uteslutande åt rådstufvurätterna, äfvensom
att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag, hvartill
denna utredning må föranleda. Sedan kommittén den 30 oktober
1903 afgifvit förslag till lag om köp och byte af lös egendom jämte
därtill hörande författningar, har kommittén till slutlig behandling
upptagit de ämnen, som innefattas i omförmälda särskilda uppdrag.
Till fullgörande däraf får kommittén härmed i underdånighet framlägga
förslag till

i :o) lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter vid
behandling af handelsmål, och

2:o) lag om ändrad lydelse af 10 kap. 32 § rättegångsbalken
med lagförslagen åtföljande motiv.

Därjämte får kommittén anmäla, att af skäl, som finnas anförda
i motiven, kommittén icke funnit anledning föreligga att utarbeta lagförslag
angående handelstvisters öfverlämnande till uteslutande behandling
af rådstufvurätterna i första instans.

Kommitténs sammansättning har undergått den förändring, att
sedan härad shöfdingen friherre E. Marks v. Wurtemberg blifvit utnämnd
till justitieråd, Eders Kungl. Maj:t den 6 november sistlidet år i nåder
entledigat honom från befattningen att vara kommitténs ordförande
samt förordnat undertecknad Rabe att såsom ledamot deltaga i dess
arbeten till fullgörande af det kommittén den 7 november 1902 lämnade
uppdrag.

Kommitténs sekreterare, docenten T. Almén, hvilken erhållit
nådigt förordnande att inför Högsta domstolen föredraga lagförslaget

om köp och byte med tillhörande författningar, har med anledning
däraf den 1 november 1903 blifvit entledigad från sekreterareuppdraget;
och hafva undertecknade Carlson och Fleetwood därefter sig emellan
delat de göromål, som eljest skolat åligga sekreteraren.

Underdånigst

G. CARLSON. C. M. FLEETWOOD.

OTTO M. HÖGLUND. P. R. RABE.

Stockholm den 31 december 1903.

■r .

Förslag

till

Lag

om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling af

handelsmål.

Med ändring af hvad lag innehåller häremot stridande förordnas som

följer:

1 §.

Vid behandling af handelsmål inför rådstufvurätt i Stockholm, Göteborg
eller Malmö skola i rätten sitta två af dess lagfarne ledamöter, af
hvilka den ene skall föra ordet, samt två handelskunnige män.

Med handelsmål förstås i denna lag tvist om anspråk, som grundar
sig på köp af lös egendom eller på aftal om inköp eller försäljning i kommission
af sådan egendom, där köpet eller kommissionsaftalet slutits mellan
köpmän i och för deras rörelse. Mål, som skall handläggas i den för växelmål
eller för tvister i konkurs stadgade ordning, vare ej hånfördt till
handelsmål.

Såsom köpman skall vid tillämpning af denna lag anses enhvar, som,
enligt hvad särskild! linnes stadgadt, år pliktig att föra handclsböcker.

2 §.

I .stad, där handelskunnige ledamöter skola hafva säte i rådstufvurätten,
åligger det stadsfullmäktige att hvartannat år utse dem, som under

nästföljande två år skola i sagda egenskap tjänstgöra, äfvensom ett lika antal
suppleanter. Om antalet ledamöter förordnar Konungen för hvarje rådstufvurätt
särskilda

3 §•

Handelskunnig ledamot skall vara svensk medborgare och hafva uppnått
tjugufem års ålder. Ej må befattningen utöfvas af den,

som står under förmynderskap,

som är mot lön anställd i köpmans tjänst,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke gitter visa att
han är fri från deras kraf, eller hvars egendom, utan att vara afträdd till
konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är under
framtiden ställd eller af allmän åklagare tilltalad för brott, som kan medföra
dylik påföljd,

eller som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att
föra annans talan inför rätta.

4 §■

Den, som blifvit vald till handelskunnig ledamot eller suppleant, må
kunna afsåga sig uppdraget, om han icke är boende inom rådstufvurättens
domvärjo, om han uppnått sextio års ålder eller om han varit ledamot två
år eller suppleant sex år.

Afsägelse af uppdrag att vara ledamot eller suppleant pröfvas af
magistraten.

5 §•

Afgår handelskunnig ledamot eller suppleant före utgången af den tid,
för hvilken han blifvit vald, skola stadsfullmäktige, på anmälan af magistraten,
anställa nytt val för den återstående tiden.

6 §•

Handelskunnig ledamot eller suppleant må ej i sådan egenskap uppbära
arfvode.

7 §•

Frågor om de handelskunnige ledamöternas och suppleanternas indelning
till tjänstgöring och om ledighet för dem handläggas i samma ordning
som enahanda frågor beträffande rådmän. Vid indelningen till tjänstgöring
skola iakttagas de föreskrifter Konungen meddelar.

8 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle handelskunnig ledamot uteblifva
och kan ej suppleant tillkallas, äge rätten utse en handelskunnig man att
vid det tillfälle träda i den uteblifnes ställe.

9 §•

Har vid uttagande af stämning käranden begärt att handelskunnige
ledamöter skola deltaga i målets handläggning, skall vid målets företagande
rätten bestå af lagfarne och handelskunnige ledamöter såsom i 1 § sägs.
Finnes målet ej vara till handelsmål hänförligt, förordne rätten, att den
under målets vidare handläggning skall vara sammansatt såsom för tvistemål
i allmänhet är stadgadt.

År icke vid stämningens uttagande sådan begäran framställd, som
förut nämnts, varde målet företaget af rätten sådan den är sammansatt i
tvistemål i allmänhet. Vill svaranden, att rätten skall sammansättas så
som i 1 § är föreskrifvet, framställe invändning därom vid första rättegångstillfälle,
då han är tillstädes. Gör han det ej, äge ej ändring i rättens
sammansättning rum, ändå att målet är af handelsmåls egenskap.

Skola flera tvistefrågor handläggas gemensamt och är någon bland
dem af handelsmåls egenskap, galle i fråga om rättens sammansättning hvad
här ofvan är stadgadt om handelsmål.

11 §.

Varder mål draget under högre rätt, må ej där komma under pröfning
huruvida handelskunnige ledamöter bort deltaga uti målets behandling
vid rådstufvurätten.

12 §.

Konungen äger på framställning af stadsfullmäktige i stad, som icke
är nämnd i 1 §, förordna att denna lag skall äga tillämpning i afseende å
därvarande rådstufvurätt.

Hvad i 10 kap. 32 § rättegångsbalken finnes stadgadt om ogiltighet
af aftal, hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt
domstol, äge ej tillämpning i fråga om handelsmåls hänskjutande till rådstufvurätt,
som i denna lag afses.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 ; dock att mål,
hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 kap. 32 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 32 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Aftal, hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol,
vare utan verkan.

Om aftal angående viss domstols behörighet i handelsmål eller mål,
som skall bedömas enligt sjölagen, galle hvad särskildt är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

MOTIV.

I anledning af väckt motion om inrättande af handelsdomstolar i våra
större städer hemställde Riksdagen i skrifvelse till Konungen år 1875, att
frågan om och i hvad mån dylika domstolar kunde komma till stånd måtte
tagas under öfvervägande i sammanhang med utarbetande af förslag till ny
rättegångsordning. Nya Lagberedningen, åt hvilken detta arbete uppdrogs
och som tog det i berörda riksdagsskrifvelse omförmälda ämne under behandling,
yttrade i sitt år 1884 afgifna s. k. principbetänkande, att då utredningen
af handelsdomstolarnas nödvändighet samt behörighet och organisation endast
kunde vinna därpå, att den företoges först i sammanhang med revision af de
privaträttsliga bestämmelser, som innefattade handels- och sjörätten, frågan
om inrättande af särskilda handelsdomstolar borde för det dåvarande förfalla
och lämnas beroende på blifvande utredning i sammanhang med eller efter
sjölagens och handelsbalkens revision. Då ärendet sedermera förekom till behandling
inför den s. k. förstärkta lagberedningen, ställde sig dennas pluralitet
afvisande till själfva frågan och ansåg för öfrigt, att densamma i hvarje fall
för det dåvarande borde förfalla.

Vid 1893 års riksdag blef frågan af enskild motionär åter upptagen. 1
enlighet med lagutskottets hemställan fann Riksdagen visserligen motionen
icke föranleda någon dess åtgärd, men detta beslut, liksom lagutskottets utlåtande,
synes hufvudsakligen hafva grundats därå, att frågan om handelsdomstolar
icke tillförlitligen kunde afgöras förrän i sammanhang med eller
efter en revision af de handelsrättsliga normer, hvilkas tillämpande företrädesvis
skulle tillkomma sådana domstolar.

Frågan om domstolarnas organisation vid handelstvisters behandling har
sålunda åtminstone två gånger blifvit undanskjuten i afbidan på utarbetandet af

handelsrättsliga bestämmelser. Grenom det uppdrag, som på sin tid lämnades
kommittén att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning om köp och byte
af lösegendom, förelåg emellertid till kommitténs behandling handelsrättens
mest centrala del. Ehuru den förut omförmälda organisationsfrågan icke föll
inom ramen för kommitténs ursprungliga uppdrag, syntes frågan dock därmed
äga så nära samband, att kommittén ansåg sig äga anledning att fästa uppmärksamheten
å densamma.

I en till Kungl. Maj:t den 29 oktober 1902 ingifven framställning anförde
kommittén, hurusom den under sitt arbete på rättsregler angående köp af
lös egendom naturligen haft att ägna särskild uppmärksamhet åt den egentliga
handeln, eller de aftal, som inginges mellan köpmän i och för deras
rörelse. Ju mera kommittén sökt intränga i detta viktiga ämne, hade den
uppfattningen gjort sig gällande, att den ifrågasatta lagstiftningen härutinnan
ej kunde blifva fullt fruktbringande, så vida icke en omedelbart ur det praktiska
lifvet hämtad sakkunskap blefve representerad inom domstolarna. Af
den juridiskt bildade domaren kunde man icke fordra säker kännedom om en
mängd för handeln egendomliga förhållanden; särskildt finge man ej förutsätta,
att han skulle vara förtrogen med de för bedömande af merkantila förhållanden
ytterst viktiga handelsbruken, hvilka i följd af affärslifvets rörlighet
växlade för olika tider, orter och handelsgrenar samt till följd däraf endast
till en mindre del kunde i lag upptagas. Väl vore det sant, att parterna
ofta i eget intresse sökte att genom vittnens eller af dem påkallade sakkunnigas
hörande förebringa utredning angående här åsyftade fackfrågor. Kommittén
hade icke heller förbisett, att det borde tillkomma domstolen att, då
den funne sig sakna kännedom om en dylik fråga, förskaffa sig utlåtande
därom från särskildt anlitade sakkunniga. De utvägar för den praktiska
sakkunskapens tillgodogörande, hvilka sålunda stode till buds, borde utan
tvifvel komma till användning, huru domstolen än blefve sammansatt, men
dylika utvägar kunde enligt kommitténs tanke ej göra det öfverflödigt att åt
den affärsmässiga sakkunskapen bereda plats inom själfva domstolen. För en rätt
utöfning af domstolens processledande verksamhet och särskildt för att afgöra,
hvilka frågor borde ställas till sakkunniga eller vittnen, äfvensom för ett riktigt
tillgodogörande af de sakkunnigas yttranden fordrades en större förtrogenhet

med handels väsendet och köpmännens åskådning, än den lagfarne domaren i
allmänhet kunde förvärfva. Härtill komme, att ett skriftligt eller muntligt
utlåtande af sakkunnig person ofta icke gåfve ämnet den allsidiga belysning,
som vunnes genom ett från tyngande former frigjordt samarbete mellan
juridiskt och praktiskt skolade ledamöter i en domstol.

Till de skäl, kommittén sålunda anfört till stöd för sin uppfattning om
handelskunniga mäns deltagande i handelstvisters afgörande, ansåg sig korn-,
mittén böra lägga, att genom upptagande i domstolarna af ett dylikt lekmannaelement
kännedom om lagen och dess tillämpning komme att spridas bland
köpmännen och dessas intresse för och förtroende till rättsskipningen ökas,
likasom å andra sidan de juridiskt bildade domstolsledamöterna skulle vinna
ökad insikt i de för handeln egendomliga åskådningar och verksamhetsformer.

Kommittén framhöll vidare att, om, såsom kommittén tänkt sig, lekmannaelementet,
utan väsentlig rubbning i nuvarande domstolsorganisation,
upptoges i en del redan befintliga domstolar, de skal, som i allmänhet
plägade anföras emot inrättande af specialdomstolar, icke syntes äga tillämpning.
Någon anledning att befara, det hos domstolar, organiserade på nyss
angifna sätt, skulle utbilda sig en från eljest tillämpade grundsatser afvikande
praxis, borde nämligen så mycket mindre förefinnas, som de juridiskt bildade
bisittarne i dessa domstolar allt fortfarande skulle komma att hafva en väsentlig
del af sin verksamhet förlagd till andra områden af lagskipningen.
I sammanhang härmed tillät sig kommittén erinra, att enligt hvad erfarenheten
från andra länder utvisade, särskilda anordningar i fråga om underdomstolarnas
sammansättning vid behandling af handelstvister ingalunda,
såsom man tillläfventyrs skulle vänta, behöfde leda till införande af liknande
anordningar i afseende å andra rättegångar, däri fackkunskap vore af betydelse.

En särskild anledning att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å förevarande
ämne förklarade sig kommittén hafva funnit i det kommittén meddelade
bemyndigande, att för uppnående af största möjliga öfverensstämmelse
mellan de tre skandinaviska ländernas lagstiftning på det otoråde, kommitténs
ursprungliga uppdrag afsåge, samarbeta med kommitterade, som för behand -

ling af enahanda ämne blifvit utsedda i Norge och Danmark. Blefve ej en
förändring i nn antydda riktning vidtagen med afseende å underdomstolarnas
sammansättning, kunde man knappast påräkna den enhet i rättstillämpningen,
som med ifrågavarande samarbete åsyftats och som utan tvifvel måste anses
vara af synnerlig betydelse för de tre folken. I Danmark funnes redan sedan
länge en särskild domstol för handelsmål, och i Norge var frågan om handelsdomstolars
inrättande under behandling.

Slutligen yttrade kommittén, att då frågan om handelsdomstolar tid
efter annan varit på tal, hade, förutom önskvärdheten af handelskunnigas
deltagande i lagskipningen, jämväl framhållits behofvet af handelstvisternas
skyndsamma afgörande, ptt behof, som i synnerhet gjort sig gällande på
landsbygden, där underrätterna sammanträdde mindre ofta. Hufvudsakligen
ur denna synpunkt hade Sveriges allmänna handelsförening i en år 1894
hos Kungl. Maj:t gjord framställning, hvilken, så vidt här vore i fråga, ännu
vore på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, föreslagit, att alla mellan köpmän
uppkommande tvister, som grundades på handelsräkning, skulle förläggas
till rådstufvurätterna. Om det nn skulle befinnas möjligt och lämpligt att i
ett större antal städer genomföra den anordning, att handelskunniga ledamöter
inträdde i rådstufvurätten vid handelstvisters behandling, läge det nära
till hands att till sålunda sammansatta stadsdomstolar öfverflytta äfven
de handelsmål, som nn tillhörde häradsrätterna, en anordning, hvarigenom
afgörandet af nämnda mål skulle väsentligen påskyndas. Under antagande
att en genomgripande rättegångsreform, som kunde åt rättsskipningen på
landet förläna önskvärd skyndsamhet, icke finge väntas genomförd under den
närmaste framtiden, hade kommittén trott tanken på en anordning sådan som
den nyss angifna ej böra på förhand afvisas. Tvifvelsutan vore genomförandet
af en dylik anordning förenadt med väsentliga svårigheter, och möjligen
komme en närmare undersökning att leda därhän att frågan ansåges böra
förfalla. För att afgifva ett grundadt omdöme erfordrades dock, enligt kommitténs
tanke, att frågan gjordes till föremål för en noggrannare utredning,
än kommittén dittills kunnat ägna densamma. Särskildt syntes det böra undersökas
huruvida den ifrågasatta anordningen skulle leda till stadsdomstolarnas
oskäliga betungande, för hvilket ändamål det vore af nöden att företaga

eu statistisk utredning om handelstvisternas antal inom de särskilda jurisdiktionerna.

Hufvudsakligen på dessa grunder hemställde kommittén, att åt kommittén
måtte uppdragas att verkställa utredning om och i hvad mån handelskunniga
män lämpligen kunde, utöfver hvad för närvarande ägde rum, erhålla säte
och stämma i rådstufvurätt, då handelstvister mellan köpmän där förekomme,
samt huruvida dylika tvisters behandling i första instans skulle kunna öfverlämnas
uteslutande åt rådstufvurätterna, äfvensom att till Kungl. Maj:t inkomma
med yttrande och förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Denna hemställan blef af Kungl. Maj:t den 7 november 1902 bifallen.

Af föregående redogörelse inhämtas, att det kommittén lämnade uppdrag
icke afser någon förändring af rättegångsförfarandet utan endast stadsdomstolarnas
sammansättning och behörighet, hvad handelsmål angår. Betydelsen
häraf att sakkunniga lekmän deltaga i afgörandet af handelstvister är i kommitténs
omförmälda skrifvelse framhållen. För den utanför affärs]!fvet stående
domaren måste det ofta vara en vansklig uppgift att i och för förekommande
handelsmål sätta sig in i köpmännens åskådning, gällande handelsbruk
och andra för handeln egendomliga förhållanden, såsom handelsbokföringen,
det köpmän emellan öfliga språkbruket samt i öfrigt allt, som är att hänföra
till handelns teknik. Då det ej sällan är svårt att i dessa ämnen utfråga
vittnen och sakkunniga, och deras utsagor kunna utfalla oklara eller stridiga,
blifver de sakkunnigas närvaro inom domstolen af gagn för bevismaterialets
upptagande, sofring och uppskattande. Någon gång kan deras sakkunskap
göra bevisning om dylika fackfrågor helt och hållet öfverflödig; men de handelskunniga
ledamöternas egentliga uppgift är dock ingalunda att ersätta
denna bevisning utan att tillföra domstolen den allmänna kunskap om handelsförhållanden,
som är erforderlig för det sakliga materialets tillgodogörande.

Hvad särskild! angår handelsbruken, bär nya lagberedningen vid den
behandling, beredningen i sitt betänkande om rättegångsväsendet ägnade frågan
om handelsdomstolarna, uttalat den åsikt, att dessa bruk allenast hade den

mycket underordnade uppgiften att tjäna till ledning allenast i de fall, där
positiva lagbud saknades eller uttryckligen hänvisade till användandet af
handelsbruk såsom supplementär rätt. Enligt beredningens mening kunde
tvifvel ej råda därom, att den allmänna rättssäkerheten och affärslifvets utveckling
bäst befrämjades, om den positiva lagstiftningen gjordes så uttömmande
och allmängiltig, att minsta möjliga utrymme lämnades för handelsbrukens
tillämpning.

Denna mening, åtminstone för såvidt den innebär ett underkännande åt
vikten utaf domarens kunskap om handelsbruken, kan kommittén icke dela.
Olika teorier hafva visserligen blifvit uppställda i fråga om handelsbrukens
betydelse. En åsikt går ända därhän, att den tillägger ett handelsbruk betydelse
äfven mot en kontrahent, som icke blott varit okunnig därom utan
icke ens haft anledning att känna tillvaron af detsamma. Andra anse, att
handelsbruken gälla endast emot den, som uttryckligen eller stillatigande
underkastat sig deras tillämpning. Äfven om man ställer sig på den senare
ståndpunkten, hvilken väl får anses vara den rätta, blir kännedomen om dessa
bruk en väsentlig och ofta afgörande förutsättning för riktig tydning af hvad
kontrahenterna menat. Vid aftal mellan köpmän angifvas ej alltid villkoren
i alla detaljer; hvad som är öfligt eller för kontrahenterna själffallet blifver
icke utsagdt i hvarje särskildt fall. Har ett handelsbruk vunnit den utbredning,
att en affärsman med vanligt mått af nit och intresse för sin rörelse
måste antagas hafva kännedom därom, kommer detta handelsbruk i många
fall att få karaktären af ett kontraktsvillkor, alltså af ett förord, som kan
bryta lag. Att vid sådant förhållande underlåta att behörigen uppmärksamma
ett handelsbruk, skulle tydligen mången gång innebära ett intrång
i kontrahenternas aftalsfrihet. Ej heller är det möjligt att på detta område
göra lagstiftningen ens tillnärmelsevis uttömmande. De handelsbruk, som
visat sig äga en varaktigare och allmännare giltighet, kunna visserligen i lag
upptagas, men att gå längre i denna riktning vore ej tillrådligt; lagen skulle
därigenom blifva allt för invecklad och löpa fara att snart i vissa delar föråldras.
Då handeln är beroende af kommunikationernas och industriens
utveckling och af en mängd andra skiftande företeelser inom folkens och de
enskildes ekonomiska lif, måste också de för handeln ändamålsenliga aftals -

typerna ock med dem handelsbruken växla. Det innerliga samband mellan
aftal och sedvana, som sålunda är utmärkande för handeln, gör det synnerligen
angeläget, att i handelsmål ett sakkunnigt lekmannaelement införes i
domstolarna.

Starka skäl tala alltså för handelstvisters behandling inför domstolar
med en för sådana mål särskildt afpassad sammansättning, hvilket uppenbarligen
i hög grad gäller för ett land som Sverige, där — i motsats mot förhållandet
t. ex. i England — domarekåren och advokatståndet äro så strängt
åtskilda, att det ytterst sällan lärer inträffa, att en domareplats besattes med
någon, som förut idkat sakförareverksamhet och därunder genom direkt beröring
med affärsmän varit i tillfälle att sätta sig in i deras handelsvanor och
åskådning. Vid institutionens införande hafva i utlandet olika utvägar blifvit
valda. I några länder bestå handelsdomstolarna af endast lekmän, då däremot
i andra både lagfarenheten och den praktiska sakkunskapen äro representerade
vid handelstvisters afdömande. Där det sistnämnda systemet tillämpas, äro
antingen särskilda handelsdomstolar inrättade eller ock handläggas handelsmål
af därför sammansatta afdelningar inom de allmänna domstolarna. Kommittén
tillåter sig i detta sammanhang lämna en kortfattad öfversikt af de
mera betydande europeiska lagstiftningarnas bestämmelser rörande domstolarnas
organisation för behandling af handelsmål.

I Frankrike äro handelsdomstolar inrättade i sådana domkretsar, där
handelns och industriens utveckling ansetts fordra en särskild behandling
af handelstvister. Dessa domstolar bestå uteslutande af lekmän, utsedda af
handelsståndet. Genom särskilda val utses president, ordinarie ledamöter och
suppleanter. Handelsdomstol är domför, då tre ledamöter äro tillstädes. Ledamöterna
åtnjuta icke aflöning för sin befattning. Vid hvarje handelsdomstol
tillsätter statschefen en lagfaren sekreterare.

Den belgiska lagstiftningen om handelsdomstolar öfverensstämmer i allt
väsentligt med den franska. I Holland, Spanien och Italien hafva handelsdomstolar
efter franskt mönster funnits, men åter blifvit afskaffade.

I Tyskland finnas ej några från den allmänna domstolsorganisationen
fristående handelsdomstolar. Däremot äro i ett stort antal af landsrätterna,
hvilka utgöra den första instansen i mera betydande civilmål, upprättade

särskilda afdelningar för handeismål (»Kammer för Handelssachen»). Frågan
om en sådan afdelning skall vid en landsrätt inrättas beror på pröfning af
landets justitieförvältning i hvarje särskildt fall. Institutionen är stadd i
ständig utveckling, så att handels a fd el ni ng ar n a s antal alltjämt ökas.

En kandelsafdelning består af en lagfaren ordförande och två handelskunniga
ledamöter. Landsrättens president utser — i regeln bland dess
ledamöter — ordförande för ett år i sänder, hvithet mandat ofta förnyas,
så att samma ordförande kan vara tjänstgörande i många år. De handelskunniga
ledamöterna tillsättas för vissa år af landets regering, på förslag af
handelskammaren eller annan representation för köpmanskåren i orten. Deras
antal plägar utgöra för hvarje afdelning fyra eller sex, så att hvar ledamot ej
behöfver deltaga i mera än hälften eller tredjedelen af rättens sammanträden.
Dessutom utses suppleanter. Befattningen att vara handelskunnig ledamot
utgör ett oaflönadt förtroendeuppdrag. Rätt för den utnämnde att afsäga sig
uppdraget förefinnes i de flesta af Tysklands länder.

Om vid ett måls anhängiggörande framställes begäran om målets handläggning
å en handelsafdelning, företages det på en sådan, men denna afdelning
äger, om målet befinnes icke vara af handelsmåls natur, öfverlämna det
till en afdelning för vanliga tvistemål (»Civilkammer») inom samma domstol.
Är ej sådan framställning gjord, företages målet på en civilkammare. Gför
motparten invändning, att målet bör såsom handeismål behandlas, och denna
invändning befinnes grundad, öfverlämnas målet till en afdelning för handelsmål.
Öfver dylika beslut om måls öfverlämnande från en afdelning till en
annan, får klagan ej föras.

Handelsafdelningarnas betydelse för rättsskipningen i de större affärscentra
framgår af dessa afdelningars antal i förhållande till antalet civilkammare,
hvilka handlägga alla öfriga till landsrätterna hörande tvistemål.
Så förefunnos år 1903 vid en landsrätt i Berlin 32 civilkammare och 18 handelsafdelningar
samt i Hamburg 8 afdelningar af hvardera slaget.

I Österrike äro särskilda handelsdomstolar upprättade i Wien, Prag och
Triest med jurisdiktionsområden, som motsvara de i dessa städer förlagda
landsrätternas domkretsar. För alla öfriga sådana kretsar finnas vid landsrätterna
afdelningar för handeismål, kallade handelssenater. Såväl handels -

domstolarnas afdelningar som landsrätternas handelssenater sammansättas af
två lagfarna ledamöter och en handelskunnig. Justitieministern utser i samråd
med handelsministern de handelskunniga ledamöterna för tre år i sänder
efter förslag af vederbörande handelskammare. De handelskunniga äro ej
aflönade.

Har ett mål blifvit anhängiggjordt vid en han delssenat, och göres invändning
att målet rätteligen borde tillhöra en af de rättens afdelningar, som
handlägga öfriga tvistemål (civilsenaterna), skall, därest invändningen befinnes
grundad, handelssenatens sammansättning förändras sålunda, att i stället för
den han delskunnige ledamoten en af rättens ledamöter från annan afdelning
inträder. På motsvarande sätt förhålles, då i ett vid en eivilsenat anhängiggjordt
mål hemställan göres, att detsamma bör handläggas af en handelssenat.
Vid landsrätterna i Wien, Prag och Triest, där handelskunniga ledamöter
icke finnas, måste emellertid en invändning af förstnämnda beskaffenhet,
där den finnes befogad, leda till målets afvisande.

Inom Schweiz finnes en handelsdomstol i Ziirich och en särskild afdelning
för handelsmål vid underdomstolen i Genéve, båda med blandad sammansättning.

I Ryssland äro enligt uppgifter, som afse midten af 1890-talet, handelsdomstolar
med dylik sammansättning inrättade i Petersburg, Moskva, Archangel,
Odessa, Taganrog, Kertsch, Kischinev och Varschau.

Hvad Danmark angår, finnes enligt lagen den 19 februari 1861 för
behandling af sjörättsmål och handelst vister en särskild domstol i Köpenhamn,
benämnd So- og Handelsretten. Dess territoriella kompetens är inskränkt till
nämnda stad, om än genom aftal emellan parter äfven tvister från andra
landsdelar kunna dit hänskjutas. Domstolen består af en utaf konungen
utnämnd, af statsmedel aflönad ordförande, som skall vara i besittning af de
för anställning som ledamot i öfverrätt stadgade kvalifikationer, trettio i handel
och tio i sjöfartsförhållanden kunniga medlemmar, hvilka för en tjänstgöringstid
af fyra år utses af ett valkoliegium, sammansatt af grosshandelssocietetens
och skepparelagets kommittéer samt tolf af kommunalstyrelsen ur borgarerepresentationen
valda män och en af samma styrelse utsedd magistratsledamot.
Valet underställes konungen, som äger stadfästa eller upphäfva detsamma.

För valbarhet till domstolsmedlem fordras att hafva infödingsrätt i Danmark,
vara öfver trettio år gammal, äga obefläckad! rykte, råda öfver sig och sin
egendom, hafva hemvist eller affärslokal i Köpenhamn samt — hvad de handelskunniga
medlemmarne angår — idka eller hafva idkat rörelse som handlande,
redare, speditör, bankir eller mäklare. Medlemmarne åtnjuta icke godtgörelse
för sin tjänstgöring, men äro under sin tjänstetid befriade från andra
medborgerliga uppdrag. De äro pliktiga att mottaga val så framt de icke uppnått
sextiofem års ålder eller för mindre än fyra år sedan varit medlemmar
af rätten eller eljest kunna åberopa ursäkt, som godkännes af justitsministeriet.
Medlem, som dömes för vanärande handling eller försättes i konkurs, utträder
ur rätten.

För att rätten skall vara domför erfordras i allmänhet, att ordföranden
och fyra medlemmar äro tillstädes. Tvist, hvars föremål icke uppgår till
100 kronors värde, kan dock handläggas och afgöras af ordföranden och två
medlemmar.

Enligt det förslag till ny rättegångsordning, som framlagts för danska
riksdagen, men där ej slutbehandlats, skall So- och Handelsretten såsom fristående
institution afskaffas. Däremot skall den landsrätt, som kommer att
hafva säte i Köpenhamn, vid handläggning af handelsmål bestå af en ordförande,
som konungen för en tid af fem år utser bland rättens ständiga
ledamöter, samt fyra på ofvan angifvet sätt utsedde sakkunniga bisittare.
Vid bytinget i Köpenhamn, där ringare tvister anhängiggöras, skola handelsmål
handläggas af en ordinarie ledamot och två sakkunniga bisittare.
Dessutom skall konungen äga påbjuda en dylik särskild sammansättning för
handelsmåls behandling äfven af andra domstolar i landet. Inom Köpenhamns
affärsvärld hafva emellertid starka röster höjts, som påyrka bibehållandet af
So- och Handelsretten; och vid den behandling, som i landstingets utskott
ägnats lagförslaget, har ett tillmötesgående af denna fordran förordats.

I Norge hafva under de senaste tjugufem åren såväl från handelsståndets
sida som från juridiskt håll framställts yrkanden om införande af särskilda
anordningar för behandling af handelstvister. Någon lagstiftning i ämnet
har dock icke kommit till stånd förr än helt nyligen. En för 1902—8
års storting framlagd kungl. proposition ligger till grund för »lov af 20

december 1902 om rettergangsmaaden i handelssager», hvilken träder i kraft
den 1 januari 1904.

Enligt denna lag skall handelsdomstol finnas i de »kjobsteder og ladesteder»,
som bestämmas af konungen på vederbörande kommunalstyrelses fram
ställning. Domstolen består af underdomaren i orten eller, där i underrätten
finnas flera domare, en af dem såsom ordförande samt två han delskunniga medlemmar.
I propositionen föreslogs, att sådan domstol skulle finnas i hvarje
underrätts domskrets, men häremot anmärktes i stortingets justitskommitté,
att för landsbygden i allmänhet skulle den föreslagna anordningen blifva
mycket kostsam och alltför sträng. Kommittén föreslog därför, att handelsdomstolar
skulle upprättas blott i de domskretsar, som af konungen bestämdes.
I odelstinget betonades obehöfligheten och olägenheterna för landsbygden af den
ifrågakomna anordningen, och stortingets beslut utföll i enlighet med den
sålunda uttalade uppfattningen.

Det antal handelskunniga, som för hvarje handelsdomstol skall vara att
tillgå, samt suppleanter för dem bestämmes af konungen efter vederbörande
kommunalstyrelses hörande. Behöriga att tjänstgöra i nämnda egenskap äro
norska medborgare — män eller kvinnor — som fyllt trettio år och äro kunniga
i handel. Val till befattningen förrättas hvart fjärde år på samma tid
och sätt som enligt gällande stadganden val af rättsvittnen samt skjöns- och
meddomsmän, alltså under samverkan af kommunalstyrelser och statsmyndigheter.
Vid valet skall, så vidt ske kan, tillses, att insikter i olika affärsgrenar
förefinnas bland de utsedda, samt för eu hvar anföras i hvilken bransch han
anses särskild! kunnig. Den, som tjänstgjort minst fyra år, äger afböja återval
för så lång tid, som han senast tjänstgjort. Bland de valda skall underdomaren
eller, om underrätten består af flera medlemmar, dess ordförande för
hvarje förekommande tillfälle kalla två att inträda i rätten. Kallelsen sker
efter tur. Afvikelse därifrån får icke ske, med mindre behofvet af sakkunskap
i särskild handelsgren det kräfver. Skulle för något tillfälle antalet
af de valda ej förslå, eller annan sakkunskap erfordras än de innehafva, må
med iakttagande af vissa regler andra än de valda kallas till tjänstgöring.
Medlem af handelsdomstol äger undfå fastställd godtgörelse för sin tjänstgöring
i rätten.

Mål, som enligt lagen tillhör handelsdomstol, kan med båda parternas
samtycke behandlas af allmän domstol såsom vanligt tvistemål. År eljest
sådant mål obehörigen anhängig gjordt vid allmän domstol, afvisas det icke,
utan rätten har att tillkalla handelskunniga medlemmar för målets vidare
behandling. Icke heller afvisas mål, som tillhör allmän domstol men obehörigen
anhängiggjorts vid handelsdomstol, utan hänvisas det allenast till
behandling utan tillkallande af handelskunniga. Rättens beslut i sistnämnda
två fall kan icke öfverklagas.

I England finnas särskilda föreskrifter med afseende å handelsmåls behandling,
men lekmän deltaga icke däri såsom röstägande ledamöter i rätten.
Härvid är att märka, att behofvet af ett sakkunnigt element inom rätten
tydligen måste göra sig mindre kännbart i ett land, där domarekåren rekryteras
ur advokatståndet. Emellertid kan jury, dock med vissa inskränkningar,
förekomma äfven i civila mål. Vidare kan rätten äska biträde af
två sakkunniga bisittare med rådgifvande stämma, hvilket företrädesvis äger
rum i sådana sjörättsmål, som angå fartygs sammanstötning.

Af den nu lämnade öfversikten af främmande rätts bestämmelser i ämnet
framgår, att uteslutande af lekmän sammansatta domstolar numera finnas
endast i Frankrike och Belgien, samt att den nyare lagstiftningen företer eu
stark tendens att sätta rättsskipningen i handelsmål uti nära samband med den
öfriga domstolsförfattningen. 1 Tyskland och delvis i Österrike har detta
samband åstadkommits därigenom, att handelstvister afdömas af en på särskilt
sätt sammansatt afdelning inom den allmänna domstolen, medan i Norge
dessa måls handläggning är anförtrodd åt handelsdomstolar, hvari de allmänna
underrätternas domare tjänstgöra såsom ordförande.

Den i Frankrike genomförda organisationen har funnit icke få anhängare
men ock blifvit föremål för skarpa anmärkningar. Dessa hafva förnämligast
gått ut därpå, att ledamöterna icke äro i stånd att på egen hand utreda
mera invecklade rättsfrågor och därigenom dels blifva alltför beroende af
domstolens sekreterare, hvilken sålunda i vissa fall kommer att utan domareansvarighet
utöfva ett starkt inflytande på domsluten, samt dels blifva alltför
mottagliga för omdömen från utanför domstolen stående rådgifvare.

Däremot torde i allmänhet anordningen med blandad sammansättning af
domstolarna hafva visat sig tillfredsställande. Att den i Danmark upprättade
handelsdomstolen åtnjuter stort anseende, torde vara allmänt bekant.
Enligt hvad eu af kommitténs ledamöter under en detta år företagen resa erfarit,
råder i Tyskland, åtminstone hvad angår de domstolar, som finnas upprättade
på sådana platser, där större handel finnes, såväl i domstolarna som
bland den rättssökande allmänheten stor belåtenhet med det sakkunniga elementet
i de domstolsafdelningar, som handlägga handelsmål. Äfven i vårt
land är en dylik domstolsorganisation bepröfvad om än endast på ett ganska
begränsadt område af rättskipningen. I afseende å de sjörättsmål, som afse
klander af dispache, gäller nämligen enligt sjölagen, att vid deras behandling,
utom domfört antal af rättens ledamöter, tre i handel och sjöfart kunnige
och erfarne män skola hafva säte och stämma i rätten. Denna organisationsform
lär hafva slagit synnerligen väl ut och har vunnit efterföljd i
fråga om de i lagen den 9 maj 1902 meddelade bestämmelser om vissa patentmåls
behandling.

Vid de tillfällen, då frågan om särskilda anordningar för behandlingen
af handelsmål tillförne varit å bane här i landet, har ock en blandad sammansättning
af domstolen från olika håll blifvit förordad. Redan det kommittébetänkande
angående ändringar i kreditlagstiftningen, som afgafs den 13
februari 1854, innefattade bland annat förslag till förordning om adjunktion
af en köpman såsom ledamot i rådstufvurätt, då där förekomme sådana
mellan bokföringsskyldiga näringsidkare uppkomna tvister, som anginge deras
rörelse eller därifrån hade sitt ursprung. Nya lagberedningen yttrade i sitt
förut omförmälda betänkande, att det icke vore rådligt eller ens möjligt att i
vårt land sammansätta en handelsdomstol uteslutande af lekmän. Den positiva
handelsrättens tolkning erfordrade liksom all annan lagtolkning särskilda
rättsstudier, hvilka dessutom måste sträcka sig vida utöfver den egentliga
handelsrättens område. Beredningen ansåg, att af lekmäns medverkan under
ledning af en erfaren, juridiskt bildad domare kunde här såsom eljest ganska
gagneliga resultat väntas, men att utan sådan ledning lekmännen ej förmådde
på ett tillfredsställande sätt utöfva domarekallet. Då frågan förevar i förstärkta
lagberedningen, tillstyrkte de fackmän, som kallats till deltagande i

öfverläggningarna, upprättandet af handelsdomstolar, bestående af juridiskt bildad
ordförande och representanter för handelsståndet såsom bisittare. Förstärkta
lagberedningens yttrande gick visserligen ut därpå, att frågan om
handelsdomstolars inrättande i dess helhet skulle för det dåvarande förfalla,
men tre reservanter förordade upprättandet af domstolar med nyss antydda
sammansättning, och två af dessa uttalade därjämte, att handelsdomstol borde
utgöra afdelning af rådstufvurätten å den ort, där den upprättades.

I själfva verket måste enligt kommitténs mening den juridiskt bildade
domaren, äfven då fråga är om handelstvister, anses mera oumbärlig än lekmannadomaren.
Den förres kunskaper och erfarenhet kunna nämligen icke
— såsom till en viss grad är fallet med den senares fackkunskap — ersättas
genom afhörande af personer utanför rätten. En domstol, som är sammansatt
uteslutande af lekmän, är ock i saknad af den växelverkan emellan jurister
och lekmän, som utgör de blandade domstolarnas kanske största förtjänst.

Under den offentliga diskussionen om handelsdomstolar har med synnerlig
skärpa framhållits, dels att man icke borde genom införande af specialdomstolar
splittra domstolsförfattningens enhet och dels att, om handelsdomstolar
infördes, svårighet skulle uppstå att bestämma gränsen emellan dessas och de
allmänna domstolarnas behörighet, hvilket kunde hafva till följd, att en mängd
mål blefve af domstolarna afvisade såsom icke anhängiggjorda vid rätt forum.
Båda dessa skäl synas förlora sin giltighet, om man, på sätt kommitténs uppdrag
innehåller, löser frågan genom lekmannaelementets upptagande i vissa af
de allmänna domstolarna. Såsom kommittén förut anmärkt, finnes icke någon
anledning, att hos de sålunda organiserade domstolarna eu från eljest gällande
allmänna grundsatser afvikande praxis skulle utveckla sig. Ej heller behöfver
man vid en sådan anordning befara, att de spörsmål, som kunna uppstå
beträffande ett måls egenskap af handelsmål, skola föranleda målets afvisande.
Befinnes det, att ett mål, som kommit under behandling af en med sakkunniga
ledamöter sammansatt domstol, oriktigt betecknats såsom handelsmål,
blifver följden endast den, att domstolens sammansättning förändras, något som
kan äga rum med ringa eller ingen tidsutdräkt.

Tillräckliga skäl synas sålunda tala för den förhoppning, att den organisationsform,
som finnes angifven i kommitténs uppdrag, och som i anseende

till processreformens läge torde få betecknas såsom den under närvarande förhållanden
enda möjliga, kommer att visa sig tidsenlig och i sina hufvuddrag
blifva ståndande, äfven om vår rättegångsordning i framtiden undergår en
genomgripande revision.

Något hinder att redan nu utan samband med nj^ rättegångsordnings genomförande
lösa denna organisationsfråga i nämnda riktning, torde knappast
förefinnas. Yäl synes den invändning ligga nära till hands, att införandet i
domstolarna af ett lekmannaelement förutsätter, om detsamma skall göra sig
fullt gällande, en mera genomförd muntlighet och större koncentration i processen
än hos oss finnes. Erfarenheten från utlandet visar emellertid, att med
afseende å köpmäns deltagande i behandlingen af handelsmål denna förutsättning
icke är ovillkorlig. I vissa delar af Tyskland är den muntlighet, som
den tyska rättegångsordningen föreskrifver, i praktiken högst ofullständigt
tillämpad hvad civila mål angår. I synnerhet gäller detta den preussiska
hufvudstaden. Där förekomma många och långa uppskof vid domstolarna;
och advokaternas anföranden äro ofta obegripliga för dem, som ej tagit
del af handlingarna. Också läsas dessa vid domstolarna i nämnda stad
före domens afkunnande äfven af de handelskunniga ledamöterna. Deras
förmåga att tillägna sig innehållet af handlingarna betviflas i allmänhet
icke, och de fördelaktiga omdömen, som fällas om lekmannaelementet gälla
lika val de nu nämnda landsdelarna, som dem, där muntlighetsprincipen är
mera fullständigt genomförd. Det synes också själfklart, att då handlingarna
i handelsmål i allmänhet till stor del bestå af affärsbref, utdrag af räkenskaper
och andra dylika i affärslifvet ofta sedda dokument, eu köpman bör
hafva minst lika lätt att finna sig till rätta bland dem som den juridiskt
bildade domaren. För öfrigt borde ofta i enklare mål ett referat från ordförandens
sida vara tillfyllestgörande.

Beslutar man sig för en blandad sammansättning af vissa domstolar vid
handelsmålens behandling, möta spörsmålen om det lämpliga antalet ledamöter
och om proportionen emellan det lagfarna och det handelskunniga elementet.
Af flera skäl synes det ändamålsenligt att minst två lagfarna ledamöter
deltaga i målens behandling. Dels bjuder försiktigheten, att åtmin -

stone vid öfvergången till den nya organisationen ej allt för mycket försvaga
domstolens juridiska element, och dels betingar den öfliga arbetsfördelningen
emellan rättens ledamöter, att mer än en lagfaren ledamot deltager i
förhandlingarna. Det synes nämligen själffallet, att man icke af lekmännen
kan kräfva något arbete med målens formella behandling, såsom domars affattande
och protokolls förande, hvilket senare göromål hos oss ofta åligger
en ledamot af domstolen. Om endast en juridiskt bildad domare funnes i
domstolen, skulle allt sådant arbete hopas på denne, hvilket på några orter utan
tvifvel kunde hafva till följd, att han måste befrias från befattningen med en del
eller kanske alla andra mål. I sådant fall skulle det samband med den öfriga
rättsskipningen, hvarpå man i vårt land synes sätta så stort värde, i hög
grad försvagas. De handelskunnigas antal kan ej heller lämpligen minskas
under antalet af de lagfarnes, om lekmännen skola kunna göra sina åsikter
gällande med tillbörlig kraft. Dessutom är det till förekommande af ensidighet
af betydelse, att åtminstone två affärsgrenar kunna blifva inom rätten
representerade. Å andra sidan bör antalet af rättens ledamöter icke ökas
utöfver det oundvikligen nödvändiga, på det ej domens tillkomst må fördröjas
genom förlängda öfverläggningar inom domstolen och fördröjd cirkulation af
handlingarna. Kommittén har därför trott sig böra förorda, att två lagfarna
och två fackkunniga ledamöter hafva säte och stämma i rätten. En organisation
med ett lika antal lagfarna ledamöter och lekmän är bepröfvad i dispachemålen.
Någon olägenhet af att domstolen kommer att bestå af jämnt antal ledamöter
lärer icke vara att befara. I själfva verket torde i allmänhet sällan inträffa,
att meningarna äro så delade, att ordförandens röst bestämmer utgången.
I allt fall lärer faran härför icke i nämnvärd grad ökas därigenom,
att ett lekmannaelement finnes i domstolen. Ty de lagfarna och de handelskunniga
ledamöterna komma, såsom erfarenheten utvisar, icke att ställa sig
emot hvarandra, utan de skola helt säkert, enhvar med sin erfarenhet och
sina kunskaper, samverka till frågornas utredning och ett godt resultat.

I de länder, där handelsdomstolar blifvit införda, finnas sådana i allmänhet
ej upprättade för alla trakter af landet. Å orter, som ej ligga
inom någon sådan domstols område, handläggas handelsmål af de allmänna

underrätterna. Att domstolar med enahanda kompetens äro organiserade på
olika sätt alltefter de lokala förhållandena, bör ej heller hos oss väcka betänklighet,
då ju redan förut sinsemellan alldeles likartade mål handläggas
af underrätter med olika sammansättning i städerna och på landet.

I Tyskland företages, då fråga uppstår att till domstolen i någon
ort foga särskild afdelning för handelsmål, en noggrann undersökning
af ortens förhållanden, innan frågan afgöres. I synnerhet är detta fallet i
Preussen, där sådana afdelningar upprättas allenast vid de domstolar, där
handelsmålen kunna utfylla åtminstone en rättegångsdag i veckan. I Bayern
har man gått längre och upprättat dylika afdelningar jämväl å orter, där
jämförelsevis obetydlig handel drifves. Anledning finnes dock till det antagande,
att man icke tillägger de sistnämnda af delningarnas tillvaro någon
vidare betydelse. Enahanda synes vara förhållandet med de å mindre orter
i Österrike upprättade handelssenaterna.

Om antalet af de orter, som i Sverige kunna anses lämpade för handelsdomstolars
inrättande, hafva åsikterna vid frågans tidigare behandling varit
delade. Några af de fackmän, som tillkallades i förstärkta lagberedningen,
nämnde endast Stockholm, Göteborg och Malmö såsom lämpliga orter. Andra
åter ansågo, att därutöfver ytterligare sju uppräknade städer eller åtminstone
någon eller några af dessa borde komma i fråga. De ledamöter, som
reserverade sig emot förstärkta lagberedningens afstyrkande yttrande, syntes
anse, att man för det dåvarande borde inskränka sig till att upprätta
handelsdomstolar å våra bägge största handelsplatser, Stockholm och Göteborg.

Frågan huruvida å en viss ort domstolen bör erhålla särskild sammansättning
vid behandling af handelsmål måste tydligen bedömas med afseende
dels å det antal dylika mål, som domstolen kan beräknas komma att handlägga,
dels ock å tillgången inom orten å personer, lämpliga att tjänstgöra
som sakkunniga ledamöter. I det förra hänseendet är af det föregående klart,
att syftet med institutionen vore väsentligen förfeladt, därest dess verksamhet
blefve begränsad till ett alltför ringa antal mål. Lika tydligt är det å
andra sidan, att fördelen af lekmännens deltagande i rättsskipningen icke blott

försvinner utan förvandlas till en verklig olägenhet, om hos dem icke tillräcklig
sakkunskap och auktoritet förefinnas. I detta hänseende är att märka, att institutionen
förutsätter eu talrik handelskår. Denna omständighet är tydligen
af vikt därför, att mången duglig köpman torde anse sig ej äga tillfälle
att under längre tid tjänstgöra såsom sakkunnig domstolsledamot. Skyldighet
att emottaga sådant uppdrag torde visserligen kunna föreskrifvas såsom
annat medborgerligt åliggande, men billighet i förening med hänsyn till uppfattningen
inom köpmännens egna kretsar ålägger lagstiftaren att tillse, det
denna skyldighet icke utsträckes öfver en ganska begränsad tid. Visserligen
är det att hoppas, det personer skola finnas, som af intresse för saken under
lång tid kvarstå i befattningen, men möjligheten af en tämligen stark omsättning
är dock icke utesluten. Därtill kommer, att, om ej de sakkunniga skola
nödgas tjänstgöra hvarje vecka, två eller flera uppsättningar af dylika ledamöter
böra finnas vid hvarje domstol, och att suppleanter måste utses för
att under ferier eller förfall för ledamot i hans ställe inträda i rätten. Ej
heller är det säkert, att hvarje dugande köpman lämpar sig för uppdraget,
hvilket kräfver eu icke alltid förefintlig förmåga att se sakerna ur allmänna
synpunkter. Där ej en till antalet betydande handelskår finnes, riskerar man
således att behöfva gå utanför de lämpliga personernas krets.

De skäl, som i allmänhet föranleda, att domstolar med köpmän såsom
bisittare hafva sin egentliga betydelse i större affärscentra, och att man bör
gå till väga med en viss försiktighet vid deras inrättande i mindre städer,
göra sig gällande med synnerlig styrka, då institutionen skall införas såsom
en nyhet. Det måste nämligen anses vara af yttersta vikt, att de domstolar,
som skola utbilda arbetssätt och praxis under den nya ordningen, äro på
bästa möjliga sätt rustade. På deras verksamhet kommer ju institutionens
vidare öden att väsentligen blifva beroende. Kommittén har således trott
det vara klokt, om i öfverensstämmelse med erfarenheten från andra länder
den för handelsmål afsedda särskilda sammansättningen af domstolen till en
början blefve föreskrifven allenast med afseende å rådstufvurätterna å de platser,
som ostridigt äro Sveriges förnämsta handelsplatser, nämligen Stockholm,
Gröteborg och Malmö. Kommittén har emellertid förutsett behofvet af institutionens
utsträckning till flera orter och på grund däraf i förslaget intagit

ett stadgande därom, att Konungen må efter framställning äga förordna, att
lagen skall tillämpas jämväl å rådstufvurätt i annan stad. Behofvet af en
sådan utveckling torde göra sig kraftigast gällande i Norrland, särskild! med
hänsyn till de för trävarurörelsen egendomliga förhållanden.

Äfven om man för närvarande inskränker sig till en reform med denna
begränsade omfattning, synas väsentliga fördelar däraf stå att vinna, ej minst
därigenom, att den praxis, hvilken kan väntas utbilda sig vid de största, sålunda
förstärkta rådstufvurätterna, säkerligen kommer att utöfva inflytande
på rättstillämpningen vid andra domstolars behandling af handelstvister.

I kommitténs uppgift ingår jämväl att afgifva yttrande i den från
handelsståndets sida väckta frågan huruvida rättsskipningen i handelsmål
i första instans kunde öfverlämnas uteslutande till rådstufvurätterna. Då
kommittén förordat, att endast ett fåtal rådstufvurätter förstärkes med
handelskunniga ledamöter, har kommittén ansett det själffallet, att dessa
rådstufvurätter icke ensamma kunna öfvertaga nämnda rättsskipning. Då
emellertid frågan uppkommit mindre på grund af behofvet af större sakkunskap
vid afgörande! af handelsmål än i syfte att bereda ett hastigare
afgörande åt vissa sådana mål, hvilka nu tillhöra häradsrätterna, har
kommittén tagit i öfvervägande möjligheten af att öfverflytta dessa mål
på samtliga rådstufvurätter i riket i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad finnes stadgadt i fråga om växelmål och sjörättsmål. I denna riktning
har Sveriges allmänna handelsförening i sin omförmälda till Kungl.
Maj.t ingifna skrift hemställt, att mål köpmän emellan angående fordran,
grundad på räkning å handelsvaror, skulle tillhöra rådstufvurätt i den stad,
där svaranden ägde sitt hemvist eller någon tid sig uppehölle, men, om han
bodde å landet, rådhusrätt i närmaste stad.

Behofvet af täta domstolssammanträden gör sig framför allt gällande i
den stora massa af inkasseringsmål, där svaranden icke har någon invändning
att göra emot kärandens kraf och i själfva verket ej heller vill inför
rätta bestrida detsamma, men ändock uteblifver af slapphet eller i förhoppning
att därigenom uppehålla fordringens utkräfvande. Då vår rättegångsordning,
sådan den vanligen tolkas, icke utan vidare medgifver, att vid

svarandens utevaro käromålet bifalles, med mindre än att bäranden presterar
full bevisning, blir det i de flesta fall nödvändigt att genom böter eller viten
söka tvinga svaranden till inställelse. Ofta följer så det ena rättegångstillfället
efter det andra, där intet annat förekommer än vitesbeslut och förnyade
förelägganden, tills dessa blifvit så skärpta, att svaranden finner sig föranlåten
att komma tillstädes. Denna procedur, som icke i och för sig kan anse3 ändamålsenlig,
blifver emellertid olidligt långsam i sådana trakter, där ting hållas
endast två eller tre gånger om året och således ett enkelt krafmål kan genom
svarandens tredska uppehållas i åratal. Det synes uppenbart, att denna
olägenhet bör på ett eller annat sätt afhjälpas utan afbidan på en fullständig
revision af vår rättegångsordning.

Det kan dock betviflas, att ett öfverflyttande till rådstufvurätterna af nu
angifna tvister skulle utgöra ett lämpligt sätt för olägenheternas afhjälpande.
Vid en sådan anordning möter till en början samma fara för kompetenskonflikter,
som från olika håll med styrka framhållits såsom ett skäl emot inrättandet
af särskilda handelsdomstolar. Man kan icke här med fullt fog
åberopa erfarenheterna från växelmålen och sjörättsmålen. Båda dessa slag
af mål utgöra ju från andra tvister skarpt afskilda grupper, hvilket icke i
i lika grad är fallet med handelsmål. Ostridigt torde vara, att sistnämnda
begrepp bör bestämmas så, att det icke innefattar andra tvister än dem,
som uppkomma mellan köpmän; och med uttrycket köpman måste här såsom
i allmänhet åsyftas den, som enligt lag är skyldig att föra handelsböcker.
Denna skyldighet är emellertid för handtverkare och mindre handlande beroende
på omfånget af deras rörelse och kan äfven i många fall vara underkastad tvifvel.
Varder nu särskild! forum stadgadt för köpmän i vissa mål, skulle en svarandepart,
som kanske först efter upprepade uppskof kunnat förmås att inställa
sig, icke så sällan på ett sådant stadgande kunna grunda en invändning, som
föranledde, att målet afvisades, och att käranden finge börja en ny process vid
annan domstol. Svårigheter af denna art synas endast kunna undvikas genom
att lämna vitsord åt handelsregistret, så att enhvar, som till detta register
anmält firma, blefve ansedd för köpman. Då emellertid handelsregistren
innehålla en mängd anmälningar af firmor, hvilkas innehafvare rätteligen
ej äro att anse såsom köpmän, skulle en sådan bestämmelse innebära

en tämligen stark och knappast lämplig utvidgning af det föreslagna stadgandet.
Ej heller kan det anses tillrådligt att inskränka stadgandets tilllämpning
till allenast ett slag af skuldfordringsmål. Skall en skarp gräns
emellan häradsrätternas och rådstufvurätternas behörighet uppdragas, borde
alla de mål emellan köpmän, på hvilka 10 kapitlet 1 § rättegångsbalken nu
äger tillämpning, öfverfiyttas på rådstufvurätterna.

I ändamål att utröna det antal tvister, som med en dylik anordning
skulle komma att från häradsrätterna öfverfiyttas på rådstufvurätterna, hafva
vissa statistiska uppgifter blifvit infordrade. Då domstolarnas protokoll icke
lämna tillförlitlig upplysning om parts egenskap af köpman i den mening,
hvarom här är fråga, kunna dessa uppgifter icke blifva fullt exakta. Enligt
kommitténs mening böra uppgifterna, hvad häradsrätterna angår, dock lämna
erforderlig ledning, om de, såsom med de nu infordrade uppgifterna är fallet,
afse alla tvister angående fordran eller ersättning, hvari parterna å ömse sidor
äro handlande, fabrikanter eller aktiebolag. Af de inkomna uppgifterna framgår,
att antalet dylika mål å landsbygden i hela riket i medeltal för de tre åren
1899—1901 uppgick till 2,069. I Norrbottens län, där målen hufvudsakligen
komme att tillfalla den ena af länets två med rådstufvurätt försedda städer, utgjorde
antalet 149, i Västerbottens län med 2 städer 40, i Västernorrlånds län
med 3 städer 133, i Jämtlands län med 1 stad 123, i Gäfleborgs län med 3 städer
63, i Kopparbergs län med 3 städer 208, i Västmanlands län med 4 städer 37, i
Örebro län med 4 städer 77, i Värmlands län med 3 städer 66, i Skaraborgs län
med 6 städer 89, i Älfsborgs län med 5 städer 88, i Göteborgs och Bohus län med
6 städer 50, i Hallands län med 5 städer 60, i Malmöhus län med 7 städer 119, i
Kristianstads län med 3 städer 130, i Blekinge län med 4 städer 33, i Gottlands
län med 1 stad 8, i Kalmar län med 4 städer 107, i Kronobergs län
med 1 stad 137, i Jönköpings län med 3 städer 175, i Östergötlands län med
6 städer 74, i Södermanlands län med 6 städer 27, i Uppsala län med 2 städer
16 och i Stockholms län med 6 städer 60. Vissa Rådst.ufvurätter, såsom
Luleå, Östersund och Falun, skulle således erhålla ett påfallande högt antal
mål, i synnerhet om man tager i betraktande, att målen icke komme att jämnt
fördela sig emellan de olika stadsjurisdiktionerna och naturligen icke heller
alltid efter länsgränserna. Härvid bör dock ihågkommas, att den stora massan

af dessa tvister otvifvelaktigt utgöras af enkla krafmål, om än ett och annat
kan vara af synnerligen vidlyftig och besvärlig beskaffenhet.

I de trakter af landet, där behof vet af eu lagändring i nu antydda
riktning starkast gör sig gällande, och framför allt i Norrland, äro utstånden
till närmaste stad mångenstädes synnerligen betydliga. Vid sådant
förhållande måste betänklighet uppstå vid att draga de i dessa orter boende
handlande från de domstolar, där de nu äga svara och som ofta för dem äro
vida lättare tillgängliga än rådstufvurätten i närmaste stad. Det synes jämväl
föga tilltalande att genom den föreslagna förändringen målens fördelning
emellan domstolarna skulle rubbas äfven i de landsdelar, där en tillfredsställande
ordning i afseende å häradsrätternas sammanträden kan anses genomförd.
Lämpligheten häraf synes så mycket mera tvifvelaktig, som de ifrågavarande
målen delvis skulle tillfalla helt obetydliga städers rådstufvurätter,
som i allmänhet måste antagas äga väsentligen mindre erfarenhet i tvistemåls
handläggande och afgörande än häradsrätterna. Härtill kommer ännu en omständighet.
I de mål, som utveckla sig till en verklig förhandling, komme
gifvetvis behofvet af förhör med vittnen att ofta göra sig gällande. Då
det emellertid ligger i sakens natur, att en stor del af de vittnen, som åberopas,
bo i svarandens hemtrakt, skulle dessa förhör mången gång blifva utsatta
just till den domstol, dit hela målet enligt nu gällande lag skulle höra.
I sådant fall kommer det ändamål, som man Önskat vinna, skyndsamhet, att
väsentligen förfelas.

Då handelsmålens öfverflyttning på rådstufvurätterna sålunda skulle
vara förbunden med väsentliga olägenheter och hafva sin egentliga betydelse
för de rena inkasseringsmålen, där det gäller att binda en gäldenär till en
honom ostridigt åliggande betalningsskyldighet, synes det åsyftade målet
kunna vinnas på ett bättre sätt genom införande af ett effektivt tredskoförfarande
i vissa tvistemål. Härom hafva ock framställningar såväl från Riksdagens
sida som från annat håll inkommit till Kung! Maj:t. En ytterligare
anledning till den förmodan, att denna frågas upptagande icke länge kan
undanskjutas, finner kommittén i den vacklande praxis, som i detta afseende
råder. Vid eu del af underrätterna i landet vinner den uppfattning alltmer
insteg, att det redan nu med gällande lagbestämmelser är förenligt att tredskoviä

afgöra mål, som angå kraf på grund af räkning, ett tillvägagångssätt, som visat
sig synnerligen praktiskt. Dä emellertid hofrätterna lära vidhålla den lagtolkning,
att tredskodom icke må gifvas utan att full bevisning föreligger,
och denna uppfattning väl ännu delas af flertalet underrätter, har härigenom
en olikhet i rättstillämpningen uppstått, som synes påkalla ett ingripande
från lagstiftarens sida. Blifver ett ändamålsenligt tredskoförfarande infördt
i lag — och förhoppning finnes ju att frågan därom kommer under pröfning
inom en ej alltför aflägsen framtid — torde den hufvudsakliga grunden för
eu utvidgning af stadsdomstolarnes behörighet att döma i hamdelsmåi bortfalla.
Med hänsyn härtill har kommittén trott denna fråga för närvarande kunna
lämnas åsido.

I sammanhang härmed har kommittén velat fästa uppmärksamheten på
vissa nu gällande bestämmelser, som i förhållandet emellan köpmän synas
lämna en borgenär medel att i många fall utan alltför stor tidsutdräkt komma
till rätta med en tredskande gäldenär. I kungl. förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855 finnes stadgadt, att om räkning
å varor, som utan aftal om öppen kredit utborgats till köpman, blifvit gäldenären
bevisligen tillställd, och denne ej inom tre månader därefter bevisligen tillsagt
fordringsägaren, att räkningen ej godkännes, eller instämt klander därå,
räkningen blir lika utmätningsgill som förfallet skuldebref. Då enligt 11 kap.
37 och 38 §§ rättegångsbalken, sådant det lyder i lagen den 10 juli 1899, intyg
af stämningsmän äger vitsord äfven i fråga om delgifning af enskilda handlingar,
möter det numera icke någon synnerlig svårighet att erhålla ett gällande
skriftligt bevis därom, att räkningen blifvit gäldenären tillställd. Har säljaren
låtit genom stämningsmän delgifva köparen ett exemplar af räkningen,
torde han oftast kunna påräkna, att efter tre månader den snabba och bekväma
utväg för fordringens utfående står honom öppen, som en lagsökning
innebär.

Förslag till Beträffande frågan Indika tvister böra bänföras till bandelsmål i egent ^skilTsam-

^S mening och således komma under behandling inför de förstärkta rådstufvu mansättnina

rätterna, äro förslagets bestämmelser väsentligen mindre omfattande än mötes/
vissa rad- ° _

stufvurätter svarande stadganden i främmande lagstiftningar. Dessa äro i allmänhet tärning
behand- . , , .. .

lina af han-a gen invecklade och detaljerade.

e små . Såvidt man med beteckningen handelsmål afser mål, som upptagas af

handelsdomstol, äro enligt fransk rätt att dit hänföra:

mål rörande aftal mellan köpmän i och för deras rörelse;
tvister, som på grund af bolagsförhållande kunna uppstå mellan medlemmar
af bolag utaf kommerciel! natur;

mål mot köpmäns underordnade rörande förhållande, som angår principalens
affär;

mål angående vissa handlingar utfärdade af uppbördsman och andra,
som hafva att redovisa allmänna medel;
mål angående köpmäns konkurs;

mål angående handelsaffärer, ehvad kontrahenterna äro köpmän eller icke.
Såsom handelsaffärer betecknar lagen en mängd uppräknade slag af
transaktioner. De viktigaste af dem angå: uppköp af varor för återförsäljning
eller utlegning, fabriksdrift, leverans-, kommissions-, agentur-, speditionsoch
fraktföretag, affärsförmedling, bank-, växel- och mäklarerörelse, byggande
och utrustande af samt handel med fartyg äfvensom åtskilliga till sj’orätten
hörande rättsförhållanden.

Dör det fall, att en transaktion är att anse som handelsaffär blott för
den ene kontrahenten, råder ovisshet, huruvida den bör bedömas af allmän
domstol eller af handelsdomstol. Enligt en åsikt, som vunnit stöd af
prejudikat, har käranden, därest transaktionen för hans vidkommande icke
var handelsaffär, rätt att välja mellan de båda slagen af domstolar.

Härjämte upptaga de franska handelsdomstolarna såsom appellinstans
mål, afdömda af de särskilda domstolar [conseil de prud’hommes], som hafva
att slita vissa tvister mellan arbetsgifvare och arbetare.

Enligt den år 1898 i Tyskland utfärdade lagen om domstolarnas organisation
upptaga landsrätternas afdelningar för handelsmål först och främst

tvistemål, däri anspråk göras gällande mot en köpman på grund af transaktion
med annan köpman, såvida den hvad bägge kontrahenterna angår har
afseende å deras rörelse.

Såsom handelsmål behandlas för öfrigt växel- och sjörättsmål samt mål
angående anspråk grundade på vissa slags anvisningar å eller förbindelser af
köpman; konossement; vissa därmed jämförliga i den tyska frakträtten under
namn af »Ladeschein» förekommande handlingar; warrants; bodmeribref eller
transportförsäkringspoliser; samt vidare mål rörande anspråk, som härröra af
åtskilliga uppräknade rättsförhållanden, däribland hufvudsakligen sådana:

inom handelsbolag och kommanditbolag, som drifver handelsrörelse, samt
oberoende af rörelsens beskaffenhet, inom aktiebolag, kommanditbolag på aktier
och bolag med begränsad ansvarighet;

beträffande bruk af firma samt skydd för varumärken, mönster och modeller;

emellan den, som till annan öfverlåter en handelsaffär, och den, som förvärfvat
affären;

emellan ägaren af en handelsaffär och hans prokurister, handelsfullmäktige,
biträden och lärlingar eller emellan tredje man och den, som i följd af
underlåtenhet att styrka uppgifven prokura eller handelsfullmakt häftar i
ansvar till tredje man.

Det är slutligen att märka, att förmögenhetsrättsliga anspråk, som ej
uppgå till ett värde af 300 mark, icke komma under de ifrågavarande afdelningarnas
afgörande.

Enligt den nya norska lagstiftningen om handelsdomstolar blifva såsom
handelsmål betraktade:

mål, som emellan handlande eller emellan handlande och handtverkare
uppkommit i anledning af rättshandling, som, hvad angår båda parterna,
företagits i deras rörelse;

vissa tvister inom handelsbolag, hvartill äfven aktiebolag och kommanditbolag
hänföras så snart deras verksamhet går ut på förvärf;

mål, som härröra af öfverlåtelse utaf handelsrörelse eller angå rätt att
begagna viss firma;

mål rörande industriell äganderätt;

mål, som angå rättsförhållandet mellan handlande å ena sidan, samt
deras handelsföreståndare, proknrister eller handelsresande, å den andra.

Den norska lagen äger icke tillämpning på växelmål och ej heller på
sjörättsmål, Indika npptagas vid särskilda sjörätter. Däremot skola tvistefrågor
i konkurs, som äro af handelsmåls beskaffenhet, hänvisas till handelsdomstol,
om någon af parterna det yrkar eller rätten på grund af frågans
beskaffenhet finner det nödigt.

Omförmälda lagstiftningar innehålla tillika uppräkningar af de yrkesklasser,
hvilkas utöfvare skola anses såsom köpmän. I den franska och den
tyska lagen förekommer dessutom den bestämmelse, att affärer, som ingås af
eu köpman, skola presumeras vara afslutade för hans rörelse.

Den nu gällande danska lagen innehåller mycket detaljerade bestämmelser
angående de mål, som skola tillhöra So- og handelsretten. I motiven
till det för danska riksdagen framlagda förslag om ny rättegångsordning omförmäles,
att dessa bestämmelser vållat tvekan och föranledt afvisande af ett
stort antal mål från So- og handelsretten till allmän domstol och tvärtom.
Lagförslaget innehåller i de gamla bestämmelsernas ställe allenast det stadgande
att med handelsmål förstås mål, för hvilka fackkunskap i fråga om
handelsförhållanden anses vara af betydelse samt att, vid afgörande af spörsmål
därom, särskildt hänsyn skall tagas därtill om båda parterna önska att
målet behandlas såsom handelsmål. Beträffande sjörättsmålen föreslås motsvarande
bestämmelser.

Bland de tvister, som sålunda enligt utländsk lagstiftning ansetts böra
blifva föremål för pröfning af handelsdomstol eller särskild domstolsafdelning
för handelsmål, intaga sjörättsmålen ett framstående rum. Kommittén vill
icke bestrida, att i dessa mål behofvet af ett sakkunnigt element inom
rätten bör anses lika stort som i de uti förslaget angifna slag af mål. Då
emellertid sjörätten är för kommitténs ursprungliga uppgift främmande, bär
kommittén icke haft anledning att åt sig söka utverka uppdrag att föreslå
förändring i sjörättsmål ens behandling, helst den sakkunskap, som här erfordras
är af väsentligen annan beskaffenhet än den, som kräfves för handelsmål
en, och följaktligen icke kan antagas blifva tillbörligen representerad af

enbart handelskunniga ledamöter. Något binder för att i enlighet med
grunderna för förevarande lagförslag i vissa rådstufvurätter införa en för
sjörättsmålens behandling afsedd liknande förstärkning af rätten torde väl
knappast förefinnas. Det nu anförda synes ock äga motsvarande tillämpning
med afseende å mål, som angå den industriella äganderätten och särskildt
de tvister om patents giltighet, som handläggas vid Stockholms rådstufvurätt.

Hvad åter beträffar de öfriga grupper af mål, som här ofvan uppräknats,
synes man i de utländska lagstiftningarna hafva gått vida längre, än behofvet krafvel
Växelmålen afgöras nästan uteslutande efter växellagens strängt formella
regler. I praktiken kunna hos oss invändningar, som ej afse växelrätt utan
gå ut på det materiella rättsförhållande, som föranledt växelns tillkomst,
endast ytterst sällan göras gällande. I den stora mängden af växelmål synes
därföre ej förefinnas någon användning för handelskunniga ledamöters särskilda
sakkunskap. De tvister, som uppkomma inom handelsbolag eller aktiebolag,
kunna visserligen, i synnerhet vid upplösningen af ett bolagsförhållande,
vara af synnerligen invecklad beskaffenhet, men kommittén betviflar
dock, att merkantil insikt och erfarenhet skulle vid deras behandling vara af
samma betydelse som i mål beträffande handelsköp. Mindre lämpligt synes
det ock kommittén att till de nu ifrågavarande särskildt sammansatta domstolarna
öfverlämna tvister emellan köpmän och deras biträden. Kommittén
är visserligen öfvertygad, att de män, som komma att utses till sakkunniga
bisittare, skulle bedöma äfven dessa frågor fullt opartiskt, men i de underordnades
krets skulle dock den uppfattning lätt kunna vinna utbredning att,
då endast principalerna vore representerade inom rätten, målen företrädesvis
såges från dessas synpunkt.

De skäl, som anförts för det sakkunniga elementets införande i domstolen,
synas i själfva verket hafva giltighet allenast beträffande förhållandet emellan
köpmän inbördes. De flesta handelsbruk gälla endast köpmän emellan, och
man kan icke af den, som ej är köpman, begära att han skall hafva satt sig
in i det merkantila åskådningsättet eller utan särskilda skäl antaga, att han
vid transaktioner med en köpman uppfattar aftalade bestämmelser i enlighet
med denna åskådning. Äro icke båda kontrahenterna i ett aftal köp -

män, synes alltså tvist, som uppstår ur aftalet, icke böra behandlas såsom
handelsmål. Med mera skäl kan det ifrågasättas att såsom handelsmål
anse hvarje mål angående ett aftal, af hvad art det vara må, så snart det
emellan köpmän slutits i och för deras rörelse. En sådan bestämning af begreppet
handelsmål skulle emellertid blifva betänkligt sväfvande och äfven i
åtskilliga fall alltför vid. Så t. ex. kan en försträckning eller ett hyresaftal
endast sällan gifva anledning till frågor, för hvilkas lösande de handelskunnigas
biträde får anses vara af vikt; svårigheter kunna däremot uppstå att
afgöra, huruvida dylika aftal afsett kontrahenternas rörelse. Intet tvifvel
råder, att den stora mängden af tvister emellan köpmän uppkommer i anledning
af köp om lös egendom och att just beträffande detta slag af tvister behofvet
af de sakkunniges medverkan i synnerhet gör sig gällande. Vid detta
förhållande och med hänsyn till vikten af att begreppet handelsmål bestämmes
så enkelt som möjligt, har kommittén föreslagit, att sagda begrepp hufvudsakligen
begränsas till tvister, som uppstå i anledning af det aftal,
som i lagförslaget angående köp och byte åt lös egendom betecknas såsom
handelsköp, d. v. s. till köp af lös egendom, som slutits emellan köpmän
i och för deras rörelse. Härtill bör, enligt kommitténs tanke, läggas jämväl
tvister, som härröra af hommissionsaftal, naturligen under enahanda förbehåll
med afseende å kontrahenternas yrke och aftalets innebörd. Det förhållande,
som uppkommer mellan den, som lämnat ett kommissionsuppdrag, å ena sidan,
och kommissionären å den andra, erbjuder nämligen derå påtagliga jämförelsepunkter
med förhållandet mellan säljare och köpare och är till och med i
vissa fall svårt att därifrån särskilja.

Man skulle kunna tveka huru tvistiga fordringsanspråk i köpmans
konkurs borde behandlas i förevarande hänseende. Då flertalet af dylika
anspråk vanligen behandlas och afgöras i ett och samma mål, kan det
icke gärna ifrågasättas, att rättens sammansättning skulle växla allt efter
tvistefrågornas beskaffenhet. Däremot kunde vid det förhållande, att väl i
allmänhet största delen af dylika frågor i en köpmans konkurs härröra af
handelsköp, möjligen föreskrifvas, att rätten vid alla i en köpmans konkurs
förekommande tvistefrågors behandling skulle sammansättas i den ordning,
som ansetts lämplig för handelsmål. Som emellertid de handelskunniga leda

möter na genom en sådan anordning skulle betungas med ett arbete, som
ofta är mera mödosamt genom de uppkomna frågornas mängd och detaljerade
beskaffenhet än genom svårigheter vid deras afgörande, har kommittén funnit
sig äga öfvervägande skäl att förorda, att konkursmålen helt och hållet uteslutas.

Önskvärdheten af öfverensstämmelse med gällande lagstiftning och med
lagförslaget angående köp och byte påkallar, att jämväl här med köpman
förstås den, som enligt lag är skyldig att föra handelsböcker.

Emedan ändamålet med det sakkunniga elementets införande i domstolen
ingalunda är att skapa'' en särskild rättsskipning för en viss klass eller ett
visst stånd, utan därmed uteslutande afses att tillföra rätten insikter för bedömandet
af vissa rättsförhållanden, bör enligt kommitténs mening frågan
om en tvists egenskap af handelsmål icke göras beroende af de personers
yrkesställning, som uppträda såsom parter i processen. Enligt förslagets bestämmelser
är det således utan all inverkan, om efter ingående af ett aftal
någon af kontrahenterna upphört att vara köpman, eller om den enes eller
andres rätt öfvergått på en person, som ej är att betrakta såsom sådan.

Då de handelskunnige ledamöternas befattning är att betrakta som ett 2 §.
medborgerligt förtroendeuppdrag, lärer deras utseende icke böra öfverlämnas
åt statsmyndighet utan böra försiggå genom val. I öfverensstämmelse med sjölagens
bestämmelser om val af särskilda ledamöter i rådstufvurätt för handläggning
af dispachemål har kommittén föreslagit, att valet af handelskunniga
ledamöter uppdrages åt den kommunala representationen, alltså åt stadsfullmäktige,
inom hvilkas krets i en större handelsstad köpmannaelementet alltid
lärer kunna antagas vara väl företrädt.

Frågan om det antal af handelskunniga ledamöter, som bör utses att i
rådstufvurätten tjänstgöra, är tydligen beroende på huruvida handelsmålen
komma att behandlas på en eller flera af rättens afdelningar och detta åter
afhänger af antalet och beskaffenheten af de handelsmål som inkomma till
rätten. Ur flera synpunkter vore det otvifvelaktigt önskvärdt, att handelsmålen
kunde förläggas till allenast en af rättens afdelningar. En dylik anordning
bör dock ej vidtagas, med mindre än att det beräknade antalet handelsmål
är så begränsadt, att afdelningens lagfarna ledamöter få tid till del 6 -

tagande i handläggning äfven af andra mål. Allenast under denna förutsättning
lärer det åstundade sambandet mellan denna afdelnings verksamhet och
domstolens öfriga rättsskipning kunna vidmakthållas. Vidare böra, såsom förut
framhållits, med hänsyn till de handelskunniga ledamöternas berättigade anspråk
på att icke betungas med alltför trägen tjänstgöring på den eller de
afdelningar, som handlägga handelsmål, finnas flera än två handelskunniga
ledamöter. Då således frågan om ledamöternas antal är beroende på förhållanden,
som växla för olika orter och tider, torde detta antal icke böra fastslås
i lag, utan få bero på hvad Konungen stadgar för hvarje särskild ort.

S §, I fråga om de omständigheter, som böra utgöra hinder för ledamotskap,

öfverensstämma de föreslagna bestämmelserna i det väsentliga med hvad i fråga
om andra offentliga förtroendeuppdrag blifvit stadgadt. Genom bestämmelsen,
att den, som är anställd i köpmans tjänst, icke må utöfva befattningen, uteslutas
naturligen icke ledamöter i styrelse för bolag eller bank och ej heller
de personer, som innehafva aflönadt uppdrag hos förening eller inrättning,
hvars verksamhet ej går ut på vinst. Då det kan förekomma, att en affärsman
bor utanför den stad, dit hans verksamhet är förlagd, har det ej ansetts
lämpligt stadga, att handelskunnig ledamot skall vara medlem af den stadskommun,
där rätten har sitt säte.

4. 5 och 6 §§. Huruvida det ifrågavarande uppdraget kan göras obligatoriskt för de
därtill valda samt oaflönadt, har inom kommittén varit föremål för någon
tvekan. För att utröna uppfattningen i berörda hänseende inom köpmännens
egen krets, har kommittén till handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, Stockholms köpmannaförenings handelskammare, köpmannaföreningarna
i Göteborg och Malmö, börssällskapet i Göteborg,
börsföreningen i Malmö och Sveriges allmänna handelsförening riktat förfrågningar
i ämnet, därvid kommittén utgått från den förutsättning, att
de handelskunniga ledamöternas tjänstgöring skulle så ordnas, att hvarje
ledamot komme att under större delen af året en dag hvar tredje
vecka sitta i domstolen, dock med rätt för ledamot att, då svårighet
mötte för hans inställelse, låta inkalla suppleant. Af de ingångna svaren
framgår, att meningarna äro synnerligen delade. Köpmannaföreningen i Göteborg
samt köpmannaföreningen, handels- och sjöfartsnämnden och börsföreningen

i Malmö bestrida, att köpman bör kunna mot sin vilja förpliktas att mottaga
ifrågavarande uppdrag, hvaremot samtliga de öfriga ofvannämnda korporationerna
anse uppdraget kunna såsom medborgerlig plikt åläggas den därtill
valde. Vidkommande åter frågan huruvida uppdraget bör vara aflönadt eller
icke, anföra de tre korporationerna i Malmö att ledamot i hvarje fall bör vara
berättigad till arfvode för sin tjänstgöring, samt Sveriges allmänna handelsförening
och Göteborgs köpmannaförening, att rätt till arfvode bör stadgas
blott för den händelse, att uppdraget blir obligatoriskt,, hvaremot de öfriga
korporationerna anse arfvode ej böra ifrågakomma.

Kommittén hyser visserligen å ena sidan den förhoppning, att den föreslagna
institutionen skall omfattas med det intresse, att den handelskunniga
delen af domstolen i allmänhet skall kunna hållas fulltalig, utan att något
tvång behöfver anlitas. Men å andra sidan synes man icke kunna undvara
en bestämmelse, hvarigenom trygghet vinnes, att kompetenta personer under
alla förhållanden finnas att tillgå. Kommittén ansluter sig alltså till den
åsikt, att uppdraget bör kunna såsom en medborgerlig skyldighet åläggas en
hvar, som är valbar och ej har laga förfall eller kan förebringa sådan särskild
ursäkt, som omtalas i förslagets 4 §. Då kommittén ansett sig kunna inskränka
de handelskunniga ledamöternas obligatoriska tjänstgöringstid till
två år, äro förslagets bestämmelser i denna del mindre betungande för köpmanskåren
än motsvarande stadganden i de skandinaviska grannländerna.

Hvad åter angår frågan, huruvida arfvode bör tillkomma de handelskunniga
ledamöterna, finner kommittén med institutionens karaktär bäst
öfverensstämma, att arfvode icke utgår. Rätten till arfvode skulle väsentligen
betaga ledamotskapet den egenskap af hederspost, som gärna bör åtfölja detsamma
och som man i de allra flesta utländska lagstiftningar sökt tillvinna
uppdraget just genom att göra det oaflönadt. För öfrigt skulle det arfvode,
som här kunde komma i fråga, säkerligen blifva af synnerligen underordnad
betydelse för de köpmän, som komma att utses till handelskunniga ledamöter.

Om en ledamot, som afgår från sin befattning före valperiodens slut,
skulle ersättas genom suppleant, komme därigenom tillgången på suppleanter

att minskas ock en väsentlig rubbning att uppstå i den tur, som bör finnas
bestämd för suppleanternas inträde i tjänstgöring. För att undvika déssa
olägenheter, hvilka i synnerhet skulle blifva kännbara under de ordinarie
ledamöternas ferier, har ett stadgande om fyllnadsval intagits i 5 §.

7 §. Det kan ifrågasättas, huruvida icke rättsskipningen skulle draga största

nytta af de utsedda handelskunniga ledamöternas erfarenhet och insikter,
därest för hvarje mål särskildt bestämdes hvilka af dem skulle hafva säte i
rätten. Syftet med. en sådan anordning skulle vara att i rätten bereda plats
för den mera speciella sakkunskap, som kunde erfordras för bedömande af
förhållandena inom någon viss affärsgren. Detta syfte skulle dock allenast
ofullständigt kunna uppnås, då det naturligtvis icke är möjligt att hvarje
affärsgren blir representerad inom de handelskunnige ledamöternas krets. Den
ofvannämnda anordningen skulle ock blifva behäftad med åtskilliga väsentliga
olägenheter. För de handelskunniga ledamöterna skulle det vara synnerligen
olämpligt att icke kunna i förväg beräkna den tid, då de borde vara
beredda att deltaga i domstolens arbete. Ombyte af domstolens handelskunniga
personal skulle kanske flere gånger under samma rättegångsdag äga
rum, hvilket tydligen blefve störande både för domstolen och för de handelskunnige.
Äfven ur en annan synpunkt måste det vara af vikt att på
förhand är bestämdt hvilka ledamöter vid hvarje rättegångstillfälle skola
sitta i rätten. Därigenom undvikes nämligen den någon gång synnerligen
grannlaga frågan, om den ene eller andre ledamoten skall tillkallas för att
deltaga i afgörandet af en redan uppkommen tvistefråga. Såsom i det föregående
framhållits, har de handelskunniges deltagande i rättsskipningen
ej heller till hufvudändamål att ersätta utredning genom sakkunniges
hörande utan att tillföra rätten den allmänna kännedom om merkantila
förhållanden och merkantil åskådning, som mången gång måste anses såsom
ett villkor för en säker processledning och en riktig uppskattning af bevismaterialet.

Kommittén har alltså utgått från att en bestämd ordning för de handelskunniga
ledamöternas deltagande i domstolens arbete fastställes. Att frågor
'' härom likasom ock angående ferier och annan tjänstledighet för handelskunnig
ledamot handläggas af samma myndighet och på samma sätt som motsva -

rande frågor rörande rådmännen, betingas af det åsyftade samarbetet inom
domstolen mellan lagfarna och handelskunniga ledamöter. Hvad de sistnämnda
angår, måste emellertid tagas hänsyn till åtskilliga omständigheter, som icke
äro af samma betydelse i fråga om de lagfarna ledamöterna.

Af de förfrågningar, hvilka kommittén riktat till åtskilliga handelskorporationer
och nämnder och för hvilka här ofvan i motiven till 4 och 6
§§ redogjorts, framgår, att kommittén förutsatte, att handelskunnig ledamot
skulle en dag hvar tredje vecka taga säte i rätten. Häraf följer — då
en dag i hvar vecka bör vara rättegångsdag för handelsmål, såvidt sådana
äro att tillgå — att vid hvarje för dylika måls upptagande afsedd domstolsafdelning
böra finnas sex handelskunniga ledamöter, hvilka hafva att tjänstgöra
två och två hvar tredje vecka. I ett af de inkomna utlåtandena har
emellertid blifvit anmärkt att, då ett mål blifvit uppskjutet till sådan rättegångsdag,
å hvilken ej de handelskunniga ledamöter, som förut deltagit i behandlingen,
äro indelade till tjänstgöring, rätten borde äga utom ordningen
inkalla dessa ledamöter att öfvervara målet. En sådan föreskrift vore utan
tvifvel synnerligen önskvärd, men då dylika afvikelser från den vanliga ordningen
för de han delskunniges tjänstgöring sannolikt komme att för dem framstå
såsom en afsevärd olägenhet, skulle det, därest eu dylik föreskrift lämnades,
kunna ifrågasättas, huruvida det icke vore fördelaktigast, att tjänstgöringen
ordnades så, att de handelskunnige, två och två, toge säte i rätten hvar
fjortonde dag. Det måste nämligen antagas, att om tillfälle funnes att, med
oförändrad sammansättning af rätten, uppskjuta ett mål på två, fyra, sex
veckor o. s. v., uppskof med annan tidslängd sällan eller aldrig skulle behöfva
tillgripas. Detsamma kan däremot ej sägas, om samma ledamöter återkomme
allenast hvar tredje, sjette, nionde vecka o. s. v.

De närmare föreskrifter, som sålunda kunna erfordras med afseende å
ledamöternas tjänstgöringstur och indelning, äga åtminstone delvis sammanhang
med frågan om ledamöternas antal för hvarje stad och torde därför böra
tillkomma Konungen.

Ändamålet med det i 8 § föreslagna stadgande om rätt för domstolen 8 §.
att, i angifvet fall, till tjänstgöring i rätten inkalla annan handelskunnig
man än ledamot eller suppleant, är tydligen att förekomma uppehåll i hand -

läggningen af anhängiggjordt mål. Att en dylik befogenhet för domstol ej är
främmande för vår rätt, framgår af hvad 1 kap. 10 § rättegångsbalken innehåller
om tillkallande af extra nämndeman, då fulltalig nämnd saknas.
g §'' Då någon mera ingående granskning af ett måls beskaffenhet i allmän het

icke är möjlig före dess handläggning inför rätta, har frågan, om vid
målets första upptagande handelskunniga ledamöter böra hafva säte i domstolen,
gjorts beroende af huruvida käranden framställt begäran därom vid uttagande
af stämningen. Uppstår vid målets handläggning hos domstolen fråga
huruvida det rätteligen är att hänföra till handelsmål, kommer frågan att afgöras
af rätten med den sammansättning, som sålunda är gifven. Är målet upptaget
i den för handelsmål stadgade ordning, har pröfning af denna fråga ansetts
böra äga rum oberoende af invändning från svarandens sida. Det bör nämligen
icke vara tillåtet för parterna att genom uttrycklig eller tyst öfverenskommelse
draga mål af annan beskaffenhet än handelsmål under en domstolsafdelning,
som erhållit en särskild för sistnämnda slags mål lämpad
sammansättning.

Befinnes däremot ett mål, som rådstufvurätten i vanlig ordning företagit,
vara af handelsmåls natur, synes rätten icke böra själfmant kunna förordna
om ändring i sin sammansättning. Ett handelsmål kan nämligen vara af den
enkla beskaffenhet eller af så uteslutande juridisk innebörd, att de handelskunniga
ledamöternas deltagande i handläggningen icke vore af något gagn,
och i alla händelser lärer det allmännas intresse af att handelsmål pröfvas
af handelskunnige icke vara så starkt, att parterna böra tvingas att begagna
sig af en i sådant hänseende vidtagen anordning. Härtill kommer att, då
säkerligen icke alla afdelningar i rådstufvurätten blifva anordnade för handelsmål,
rättens beslut, att målet skalL pröfvas under medverkan af handelskunnige,
i många fall måste föranleda målets öfverlämnande till annan afdelning
och alltså nödvändiggöra ett uppskof. Af detta skäl och då det för
vinnande af enhet och sammanhang i handläggningen är af vikt att frågan
om rättens sammansättning i rättegången afgöres så tidigt som möjligt, har
parternas rätt att göra framställning om de handelskunniga ledamöternas
tillkallande blifvit begränsad, för käranden till stämningens uttagande och för
svaranden till det första rättegångstillfälle, då han är tillstädes.

Enligt rådande praxis äger domstolen att efter omständigheterna afgöra huru- 10 §.
vida särskilda yrkanden må anses äga det sammanhang, att de böra sammanföras
till ett mål och alltså gemensamt handläggas och afgöras. Om nu flera
anspråk, af hvilka något eller några, men icke alla, äro af handelsmåls egenskap,
sålunda sammanföras, uppstår spörsmålet, huru rätten i målet skall vara
sammansatt. Då emellertid i sammanhang med tvister angående handelsköp
ofta förekomma smärre frågor af annan beskaffenhet, och denna omständighet
icke bör betaga parterna förmånen att få handelstvisten pröfvad af handelskunnige,
har såsom regel uppställts, att rätten kan erhålla den för handelsmål
stadgade sammansättning, så snart någon af tvistefrågorna är att hänföra
till handelsmål. I följd häraf kan det visserligen någon gång komma
att inträffa, att tvister, som hufvudsakligen röra sig om andra ämnen än de i
1 § omförmälda, komma att handläggas i den för handelsmål stadgade ordning,
men dels bör någon mera märkbar olägenhet icke kunna uppkomma häraf,
enär lagfar enheten i allt fall är i domstolen representerad genom två af dess
fyra ledamöter, dels förefinnes i sådan händelse intet intresse för parterna att
anhålla om handelskunniges tillkallande, hvadan dylika fall torde blifva ganska
sällsynta.

Med stadgandet i förslagets 11 § afses att förebygga ett måls åter- u §.
förvisande från högre rätt på den grund, att därstädes gjort sig gällande
eu annan asikt än hos den lägre rätten i fråga om huru densamma bort vara
sammansatt vid målets behandling. Någon betänklighet vid att åt rådstufvurätten
öfverlämna att Titan appell afgöra denna fråga torde icke möta, helst
de mål, beträffande hvilka tvekan uti ifrågavarande hänseende kan uppstå,
antagligen stå så nära gränsen mellan handelsmål och andra tvistemål, att det
måste anses tämligen likgiltigt om de afgöras i ena eller andra ordningen.

I de allmänna motiven har redogjorts för de skäl, på grund af hvilka kom- 12 §.
mittén förordat, att den nya ordningen för handelsmåls handläggning, åtminstone
till en början, införes endast i ett fåtal rådstufvurätter. Emellertid
torde, om förslaget i denna del blir lag, förhållandena sannolikt komma att
utveckla sig därhän, att lagens tillämpning befinnes önskvärd beträffande flera
rådstufvurätter än de nu föreslagna. Då de frågor, som i detta hänseende tid
efter annan kunna väntas uppkomma, icke torde böra för hvarje särskildt

fall blifva föremål för lagstiftning, har kommittén föreslagit, att det må ankomma
på Konungen att efter framställning af stadsfullmäktige förordna i
ämnet.

23 § Genom lagen angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14

juni 1901 har i fråga om domstols behörighet en ny grundsats blifvit intörd
i vår rättegångsordning. Beträffande en mängd tvistemål gäller nämligen enligt
denna lag, att om målet anhängiggjorts vid annan domstol än den, som
enligt regel är behörig, domstolen icke på denna grund, utan att invändning
göres, äger visa målet från sig, hvarjemte svarandens rätt att framställa
sådan invändning blifvit till tiden begränsad. Betydelsen af denna nya grundsats
är emellertid inskränkt genom bestämmelsen i 10 kap. 32 § rättegångsbalken,
att aftal, hvarigenom någon förbundit sig att svara annorstädes än
vid rätt domstol, är utan verkan.

Syftet med sistnämnda bestämmelse är uppenbarligen att förekomma, det
vissa domstolar öfver höfvan betungas med tvistemål. Då emellertid ett
starkt intresse kräfver, att parter, där de kunna enas, må äga hänskjuta
handelsmål till en af de domstolar, som inom sig äga en för sådana måls behandling
afpassad sakkunskap, har kommittén ansett giltighet böra tillerkännas
sådana öfverenskommelser. Om det blefve sed, att köpmännen i de
större städerna i slutsedlar och andra kontrakt läte inrycka öfverenskommelser
af denna art, kunde det visserligen befaras, att de med handelskunniga
ledamöter förstärkta rådstufvurätterna skulle blifva öfverhopade med
sådana till dem hänskjutna mål. Men då ett dylikt aftalsvillkor i regeln
innebär en olägenhet för den part, som därigenom skulle dragas från sitt
personliga forum, lär konkurrensen emellan köpmännen förhindra ett alltför
allmänt bruk af ifrågavarande rättighet. Man torde med fog kunna förvänta,
det endast tvister af den beskaffenhet, att nyttan af de handelskunniges deltagande
framstår med synnerlig styrka för båda parterna, blifva föremål för
öfverenskommelser af nämnda innehåll.

Förslag till Stadgandet i 13 § af förslaget till lag om särskild sammansättning af

ändraéTly- vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål innefattar, såsom förut

Mse af 10 är näinndt, ett undantag från den i 10 kap. 32 § rättegångsbalken uppställda
kap. 32 ° . .

rättegångs- regel, att aftal hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt
balken.

domstol, skall vara utan verkan. En erinran om detta undantag torde höra
införas i sistnämnda lagrum. I sammanhang därmed har det ansetts lämpligt
att omnämna stadgandet i 324 § sjölagen om giltighet af parters öfverenskommelse
i fråga om rätt domstol i sjörättsmål, hvilket stadgande jämlikt
14 § i lag om livad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901 fortfarande är gällande.