SAKKUNNIGA FÖR UTREDNING AV VT SISA TILLSTRAFFLAGSTIFTNINGEN HÖRANDE FRÅGOR

Statens offentliga utredningar 1916:3

SAKKUNNIGA FÖR UTREDNING AV VT SISA TILL
STRAFFLAGSTIFTNINGEN HÖRANDE FRÅGOR

F 0 R 8 L A G

TILL

LAG

ANGÅENDE VERKSTÄLLIGHET AV STRAFFARBETE
OCH FÄNGELSESTRAFF

STOCKHOLM 1915

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER

142016

Till

herr statsrådet ock chefen för kungl. justitiedepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 20 juni 1913 i nåder förordna! undertecknade
Almquist, Bagge och Stjernstedt att såsom sakkunniga biträda i
justitiedepartementet med verkställande av utredning ooh avgivande av förslag
i fråga om bland annat revision av bestämmelserna om verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff samt herr statsrådet den 30 september 1914
tillkallat undertecknad Petrén att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet
deltaga vid behandlingen av berörda fråga, hava vi utarbetat
förslag till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff:
och få vi härmed vördsamt överlämna betänkande, innefattande nämnda
förslag med motiv samt en av undertecknad Almquist utarbetad översikt
av den utländska lagstiftningen i ämnet.

Stockholm den 29 december 1914.

VIKTOR ALMQUIST. ALGOT BAGGE. GEORG STJERNSTEDT.

THURE PETRÉN.

LAGFÖKSLA.G.

1—i 42016. Verkställighetslagen.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Med upphävande av lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906 samt lagen den 2 juni 1908,
innefattande ändring i 7 § av förstnämnda lag, stadgas som följer:

Fångar, som i samma straffanstalt undergå straff, varom i denna lag
förmäles, skola efter kön och olika straffart hållas åtskilda, såvitt möjligt i
särskilda avdelningar av straffanstalten. Fånge, som vid straffets början ej
fyllt tjugu år, skall avtjäna straffet helt eller delvis i huvudsakligen för
yngre fångar avsedd straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens
korthet,'' straffets art eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt.

2 §•

Den, som undergår straffarbete, skall hållas till arbete, som av
vederbörande fångvårdsmyndighet för honom bestämmes. Där så lämpligen
kan ske, skall arbetet vara av beskaffenhet att bereda fången tillfälle till
föi*kovran i hans yrke eller till annan utbildning, som kan främja utsikterna
för honom att efter frigivningen försörja sig, och bör vid valet
av arbete hänsyn tagas till hans håg och fallenhet. Till andel i inkomst
för arbetet äge han ej rätt; dock kan för flit och ordentlighet i arbetet
i förening med gott uppförande arbetspremie tilldelas honom.

Ej må han förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller
annat utöver vad honom vid straffanstalten tillhandahålles.

Av annan än bevakningstjänsteman, vid straffanstalten anställd läkare
eller präst samt de personer, som över straffanstalten hava uppsikt eller
där, till följd av tjänstebefattning eller fångvårdsstyrelsens beslut, äga tillträde,
må fången ej mottaga besök, med mindre straffanstaltens styresman
prövar omständigheter av särskild vikt förardeda till undantag.

Sedan tre månader från straffets början förflutit, må oberoende av
omständigheter, varom nyss är sagt, tillstånd meddelas fånge, vilken
ej undergår straffskärpning, att emottaga besök av maka, föräldrar,
barn, syskon eller andra närstående, där ej ordningen eller säkerheten
inom straffanstalten kan därigenom äventyras éller besöket anses eljest
kunna verka skadligt. Anmälan om sådant besök skall ske hos straffanstaltens
styresman, som skall för besök bestämma lämplig tid samt, om
han så aktar nödigt, förordna, att under besöket bevakningstjänsteman
skall vara tillstädes.

Brev eller annat skriftligt meddelande eller bud till eller från annan
inom eller utom straffanstalten må icke av fången avsändas eller emottagas,
utan att straffanstaltens styresman, efter prövning i varje fall, lämnar tillstånd
därtill. Fången må dock icke förvägras att till svensk myndighet
avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad i hövisk form.

Vid tillämpning av ovan givna bestämmelser skall, där så lämpligen
kan ske, iakttagas, att fången i mån av gott uppförande och avtjänad
strafftid beredes gradvis inträdande förmåner.

3 §•

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagt fängelse
eller därmed förenat fängelse, vartill ådömda böter förvandlat*, är han
pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Undergår fången straff i enrum,
må han själv förskaffa sig sådant arbete, och äger han, där arbetet
medför inkomst, behålla denna för egen räkning; dock bör straffanstaltens
styresman tillse, att denna rätt ej missbrukas till brottsliga
företag eller utövas på sätt att därigenom ordningen eller säkerheten inom
straffanstalten kan äventyras. Begagnar fången sig icke av nämnda rätt

eller undergår han straff i gemensamhet, skall av vederbörande fångvårdsmyndighet
arbete tilldelas honom, och skull han av arbetsinkomsten erhålla
andel enligt särskilda bestämmelser.

Vill och kan fången förskaffa sig underhåll eller bekvämlighet, utöver
vad i straffanstalten bestås, vare det tillåtet, såvida ordningen eller
säkerheten inom straffanstalten därigenom icke störes; dock må han ej
bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som
är förenligt med måttlighet och enkelhet. Undergår han straffskärpning,
må han därunder ej åtnjuta bekvämlighet, som är ägnad att upphäva eller
mildra skärpningen.

Fångens maka, föräldrar, barn, syskon eller andra fången närstående
personer må besöka honom i straffanstalten, såframt ej ordningen eller
säkerheten inom densamma kan därigenom äventyras. Anmälan om sådant
besök skall ske hos straffanstaltens styresman, som skall för besök bestämma
lämplig tid samt, om han så aktar nödigt, förordna, att under besöket
bevakningstjänsteman skall vara tillstädes. Av andra än nu nämnda personer
samt de i 2 § tredje stycket omförmälda må fången ej emottaga besök,
där ej styresmannen tinner skäl att därtill lämna tillstånd. Undergår fången
straffskärpning, tillämpas i fråga om besök de i 2 § tredje stycket meddelade
bestämmelser.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av fången avsändas
eller emottagas utan styresmannens tillstånd; dock må fången icke förvägras
att till svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad
i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller
annat skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast fångens enskilda
angelägenheter samt icke är ohöviskt eller innehåller något, varav
ordningen eller säkerheten inom straffanstalten kan äventyras. Vill
fången avsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,
skall, evad skriften är avfattad som brev eller ej, straffanstaltens styresman
överlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej finnes,
Konungens befallningshavande. Tillsyningsmannen eller befallningshavanden
har att bestämma, huruvida skriften får avsändas; och må tillstånd vägras
i varje fall, då skriften är av anstötligt innehåll eller dess offentliggörande
eljest linnes olämpligt.

4§.

Har den, som undergår straffarbete eller fängelse, varom förmäles
i 3 §, vid straffets början fyllt tjugu år, skall han hållas till straff i enrum
under hela strafftiden, där denna icke överstiger tre år, och, där strafftiden
är längre, de tre första åren. Har fången vid straffets början ej fyllt
tjugu år, skall han hållas till straff i enrum under hela strafftiden, där
denna icke överstiger ett år, och, där strafftiden är längre, det första året.
Fången skall, då han icke undergår straff i enrum, hållas till straff i gemensamhet.

För fall, som avses i 7 och 8 §§, galle vad därom är särskilt stadgat.

o §•

Fånge, som undergår straff i enrum, skall hållas innesluten i cell,
där ej hans vistelse utom densamma betingas av deltagande i gudstjänst,
skolundervisning, rörelse i fria luften eller gymnastik eller ock av omständigheterna
tillfälligtvis påkallas.

Sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, avtjänat fyra
månader av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat ett år, må,
där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes
lämpligt, cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt sådan fånge
anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med
hans arbete.

Genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas,
att fången träder i förbindelse med andra fångar. Därjämte skola, beträffande
fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, under de fyra första
månaderna av strafftiden samt, i fråga om annan fånge, under det första
året anordningar vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom
cellen att se andra fångar.

6 §•

Straff i gemensamhet skall genom fångarnas fördelning i grupper
eller på annat lämpligt sätt så anordnas, att fara för skadlig inverkan
fångarna emellan såvitt möjligt förebygges. Under sovtid skall fånge,

som undergår straff i gemensamhet, städse hällas avstängd frän andra
fångar.

Har fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid sysselsatts
med arbete huvudsakligen inomhus, skall han, där så lämpligen kan ske,
någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete utomhus.

Fånge, som undergår straff i gemensamhet, må kunna sysselsättas
med arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan
fången och obehöriga därvid förhindras.

7 §•

Önskar fånge, som avtjänar straffarbete eller fängelse, varom förmäles
i 3 §, att få undergå straff i enrum efter det den enligt 4 § första
stycket för honom gällande längsta tid för straff i enrum förflutit, må
det ej förvägras honom, där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl
därtill föreligga.

År fånges hållande till straff i gemensamhet förenat med fara för
ordningen eller säkerheten inom straffanstalten, må fångvårdsstyrelsen
kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum jämväl efter
det den enligt 4 § första stycket för fången gällande längsta tid för straff
i enrum förflutit.

1 fråga om fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, må jämväl
av den anledning, att hans hållande till straff i gemensamhet är förenat
med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar, fångvårdsstyrelsen
kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum
efter utgången av den enligt nyssnämnda lagrum för honom gällande
längsta tid för sådant straff, dock ej utöver tre år från straffets början.

1 avvaktan på fångvårdsstyrelsens beslut må straffanstaltens styresman
kunna meddela förordnande, som i andra och tredje styckena avses.
Fångens fortsatta hållande till straff i enrum av anledning, som i
samma stycken sägs, skall av fångvårdsstyrelsen minst en gång var sjätte
månad tagas under omprövning.

8 §•

Fånge må icke hållas till straff i enrum, om men för hans andliga
eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras.

Ej heller må fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år och
som av strafftiden avtjänat fyra månader, eller annan fånge, som av
strafftiden avtjänat ett år, hållas till straff i enrum, om det av annat
skäl, än i första stycket sägs, finnes för honom uppenbarligen olämpligt
samt hans hållande till straff i gemensamhet icke är förenat med fara
för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten eller för skadlig inverkan
från fångens sida å andra fångar eller med annan väsentlig olägenhet.

Om fånges hållande till straff i gemensamhet av anledning, som i
denna § avses, förordnar fångvårdsstyrelsen.

9 §•

Har någon blivit i straffanstalt insatt till fullgörande av straffarbete
på viss tid eller fängelsestraff, varom förmäles i 3 §, och förekommer,
innan han från straffanstalten frigivits, till verkställighet honom ytterligare
ålagt straffarbete eller sådant fängelsestraff, skall ifråga om verkställigheten
så förfaras, som vore straffen ett sammanhängande straff, vars fullgörande
tagit sin början, då det ovan först omnämnda straffet började
avtjänas.

Varder någon, som på grund av stadgande i särskild lag eller av
nåd blivit villkorligt frigiven, därefter i straffanstalt insatt för att utstå
återstoden av straffet; då skall i fråga om verkställigheten så förfaras, som
vore det nytt straff.

10 §.

År någon dömd till straffarbete eller fängelse med skärpning, bör
skärpningen verkställas vid strafftidens början eller, där i fall, som avses

1 9 §, det fången ytterligare ålagda straffet är förbundet med skärpning,
så snart det lämpligen kan ske; och skall efter var tionde dag göras tio
dagars avbrott i skärpningen.

Skall vid straffarbete skärpning till någon del ske med mörkt enrum,
bör skärpningen i denna del, såvitt omständigheterna medgiva, verkställas
först.

Föreligger för verkställighet av straffskärpning sådant hinder, som i

2 kap. 6 § strafflagen omför mål es, skall med skärpningen anstå, så länge

hindret fortfar; dock att hinder för vistelse i mörkt enrum ej må uppehålla
skärpningen i övrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut
fullbordas.

11 §•

Skall någon undergå fängelse, vartill ådömda böter förvandlats, och
varder förvandlingsstraffet icke sammanlagt med annat fängelse, vare fången
skyldig utföra tjänligt arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet
för honom bestämmes, och må ersättning därför icke tillkomma honom.

Underhåll eller bekvämlighet, utöver vad honom vid straffanstalten
bestås, må han icke förskaffa sig eller emottaga.

Beträffande rättighet för fången att emottaga besök samt avsända, eller
mottaga brev eller annat skriftligt meddelande, galle vad i sådant avseende
är i 3 § stadgat om den, som undergår fängelse utan straffskärpning.

Fången skall, om förhållandena det medgiva, hållas innesluten ensam
i cell under sovtid, måltider och fritid samt, där ej omständigheterna till
annat föranleda, jämväl under återstående del av dygnet. Sammanföres
fången med andra fångar, skall därvid iakttagas, vad i 6 § första stycket
första punkten är föreskrivet.

12 §.

Därest men för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller
uppenbarligen kan befaras genom tillämpning av i denna lag given bestämmelse
i annat fall, än som avses i 8 § första stycket, må i tillämpningen
göras den jämkning, som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande
av sådant men.

13 §.

Fånge, som bryter mot anbefalld ordning, straffas enligt bestämmelser,
som Konungen, utan hinder av stadgandena i denna lag, äger utfärda.

14 §.

Avtjänas straff, varom i denna lag förmäles, i militärhäkte, utövar
befälhavare, som har uppsikt över häktet, befogenhet, som eljest enligt

2—142016 Verkställighetslagen.

denna lag tillkommer fångvårdsstyrelsen. 1 ovan stadgade medgivanden
för fånge att emottaga besök äger Konungen föreskriva nödiga inskränkningar
vid verkställande av straff i militärhäkte.

15 §.

1 fråga om vad ytterligare i avseende å fångars vård, arbete och
behandling skall iakttagas samt Vad i övrigt till ordning vid straffanstalt
och tillsyn därå hörer, galle vad därom är eller framdeles kan bliva föreskrivet.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 januari 19—.

Vad i lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum stadgats om avdrag å strafftid, när straffarbete
verkställes i enrum, skall fortfarande tillämpas vid verkställighet av straffarbete,
som blivit ådömt i mål, däri första domstol givit slutligt utslag
före utgången av år 1906,

MOTIV.

Då de sakkunniga gå att här nedan framlägga motiv till ovan avgivna
förslag i fråga om revision av bestämmelserna om verkställighet av
straffarbete och fängelsestraff, lärer lämpligen böra förutskickas en kortfattad
översikt över de nu i vårt land gällande bestämmelserna i nämnda
hänseende, sådana de framgått ur den historiska utveckligen och vunnit
tillämpning inom fångvårdsanstalterna.

Beskaffenheten av de i 1864 års strafflag stadgade frihetsstraffen — Historik och
straffarbete och fängelse — finnes ej i lagen angiven. Därom säges allé- bestämmelser.
nast, att den, som skall undergå staffarbete eller fängelse, skall insättas i
allmän straffinrättning, »och varde med honom förfaret, såsom särskilt
stadgat är».

De särskilda stadgande!), som här huvudsakligen avsågos, innefattades
i kungl. förordningen den 21 december 1857 angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum ävensom i åtskilliga av Kungl.

Maj:t utfärdade fångvårdsförfattningar.

1857 års förordning har sedermera varit föremål för omarbetningar,
dels åren 1873 och 1892 (kungl. förordningen den 30 maj 1873 och lagen
den 29 juli 1892), huvudsakligen berörande enrumsstraffets längd, och
dels år 1906 (lagen den 22 juni 1906), då en strängare straffverkställighet
i vissa avseenden infördes.

Författningens omfattning har genom dessa omarbetningar i huvudsak
icke ändrats. Nu gällande lag av år 1906 avser alltjämt endast
ovannämnda frihetsstraff, i vad desamma skola verkställas i enrum. Men
på administrativ väg har förordnats, att vad i nämnda lag finnes stadgat
om behandlingen av dem, som i enrum undergå straffarbete, skall i tilllämpliga
delar gälla även med avseende å gemensamhetsfångars behandling.

Att 1857 års förordning inskränktes att avse allenast enrumsstraffet
berodde, enligt vad i den kungl. propositionen till 1856 års riksdag upplystes,
därpå, att reformen av brottmålslagen ej hunnit så långt genomföras,
att därigenom blivit bestämt, om eller vilka bland de flera olika
slags frihetsstraff, som då funnos, skulle bibehållas såsom särskilda straffarter.
I fråga om ensamhetsfängelset syntes emellertid ej någon tvekan
böra uppstå om dess begagnande i så vidsträckt omfattning, som lämpligen
kunde ske.

Förordningen utgick vid sina stadganden om ensamhetsfängelset från
de två väsentligen olika behandlingssätt av fångar, som redan vid denna
tid i de partiella omarbetningarna av missgärningsbalken betecknats
såsom straffarbete — frihetsstraff med arbetsstvång och jämväl i övrigt
skarpare straffverkställighet — samt fängelse — frihetsstraff med frihetens
förlust såsom det enda eller huvudsakligaste, som med straffet
åsyftades.

Det innehåll, som 1857 års förordning gav åt dessa båda straffarter,
har i huvudsak bibehållits till nuvarande tid. Bestämmelserna äro
följande.

Straffarbete. Den, som dömts till straffarbete, skall under strafftiden sysselsättas

med det arbete, varpå tillgång kan finnas. Vad mat, kläder och bekvämligheter
beträffar, är han helt och hållet hänvisad till vad straffinrättningen
består. »Ej må han förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad
eller annat utöver vad honom vid straffinrättningen bestås.» För -

bindelsen med yttervärlden är jämväl beroende av fängelsemyndigheterna.
»Utan vederbörande» tillstånd må han ej heller emottaga eller
avsända brev eller bud från eller till annan person inom eller utom
fängelset.» Vad beträffar besök av andra än fängelsefunktionärer, var i
1857 års förordning befogenheten att meddela tillstånd därtill helt lagd i
»vederbörandes» hand, men vid den år 1906 företagna omarbetningen
blevo bestämmelserna härom skärpta. Om ej omständigheter av särskild
vikt föranleda undantag, får fången under de tre första månaderna av
strafftiden ej mottaga besök av annan än fångvaktare, vid fängelset anställd
läkare eller präst samt de personer, som över fängelset hava uppsikt
eller tillföljd av tjänstebefattning eller fångvårdsstyrelsens beslut äga tillträde.
Efter de tre månadernas utgång må, även utan att omständigheter
av särskild vikt föranleda därtill, tillstånd meddelas fånge att emottaga
besök av maka, föräldrar, barn, syskon eller andra närstående, men endast
under förutsättning att ordningen eller säkerheten inom fängelset
icke kan därigenom äventyras eller besöket anses eljest icke kunna verka
skadligt. Besök i övrigt må fången ej heller efter de tre månadernas utgång
emottaga, där ej fängelsets styresman prövar omständigheter av särskild
vikt föranleda till undantag. För att styresmannen skall kunna
pröva, om besök av maka, föräldrar, barn, syskon eller andra närstående
må äga rum, samt bestämma lämplig tid för besöket och, om han så aktar
nödigt, förordna att någon av fångbetjäningen skall vara tillstädes under
besöket, skall anmälan därom ske hos styresmannen. Detsamma gäller
givetvis även i fråga om besök i övrigt.

Vidare inrycktes vid omarbetningen år 1906 bestämmelser om arbetspreinier
för straffarbetsfångar. Till förekommande av uppfattningen
att arbetspremier skulle utgöra betalning för det utförda arbetet och därigenom
tvånget till arbete icke tillbörligen framträda, stadgades i 1906 års
lag, att till andel i inkomst för arbetet äger straffarbetsfången ej rätt,
men för flit och ordentlighet i arbetet i förening med ett gott uppförande
kan arbetspremie tilldelas honom.

Vad fängelsestraffet beträffar var enligt 1857 års förordning fånge, Fängelse.
som ej var dömd till arbete, ej skyldig, men väl berättigad att sysselsätta
sig med arbete.

Denna betydelsefulla skillnad mellan fängelse och straffarbete —
arbetstvånget — upphävdes vid omarbetningen år 1906. Avsikten var
dock icke att för fängelsefången göra arbetet till ett moment av straffet,
utan allenast att förebygga sysslolöshet. Fängelsefången må själv förskaffa
sig lämpligt arbete. Endast om han icke begagnar sig av denna
rätt, skall sådant arbete lämnas honom från straffanstalten »i mån av
tillgång». Fängelsets styresman bör tillse, att fångens rätt att själv förskaffa
sig arbete ej missbrukas till brottsliga företag. Skaffar fängelsefången
själv sitt arbete, äger han behålla inkomsten för egen räkning; i
annat fall tilldelas honom endast andel därav enligt särskilda bestämmelser.

I motsats mot straffarbetsfången ägde fängelsefången redan enligt
1857 års förordning förskaffa sig bättre underhåll och större bekvämlighet
än allmänneligen bestås i fängelset, dock endast under förutsättning att
ordningen eller säkerheten inom fängelset ej stördes därigenom.

År 1906 infördes här det tillägget, att fängelsefången ej får bereda sig
eller emottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt
med måttlighet och enkelhet.

Vad förbindelsen med yttervärlden beträffar, åtnjöt enligt 1857 års
förordning fängelsefången även härutinnan betydligt större lättnader
än straffarbetsfårigen. Dessa bestämmelser undergingo ingen förändring
år 1906. Fängelsefångens make, föräldrar, barn eller syskon må besöka
honom i fängelset. Det i fråga om straffarbetsfångar givna förbehållet om
besökets ofarlighet för ordningen eller säkerheten inom fängelset samt
dess oskadlighet i övrigt finnes ej här. Ej heller erfordras styresmannens
tillstånd. Däremot äro icke såsom för straffarbetsfångar »närstående»
jämnställda med make, föräldrar, barn eller syskon. För dessa besök hos
fängelsefånge gäller den redan år 1857 införda och sedermera år 1906
jämväl för besöken hos straffarbetsfånge givna föreskriften om besökets
anmälande hos fängelsets styresman för bestämmande av lämplig tid
samt rätt för denne att förordna om fångbetjäntes närvaro under besöket.

För besök av andra än make, föräldrar, barn eller syskon samt
förut omnämnda fängelsefunktionärer och dem, som till följd av tjänste -

befattning eller fångvårdsstyrelsens beslut liga tillträde, erfordras styresmannens
tillstånd.

I fråga om fängelsefångens förbindelser i övrigt med yttervärlden
stadgades i 1857 års förordning allenast den alltjämt gällande bestämmelsen,
att han ej får utan styresmannens tillstånd emottaga eller avsända
brev. Där brevet rör allenast fångens enskilda angelägenheter, får
tillstånd ej vägras, såframt brevet ej finnes innehålla något, varav ordningen
eller säkerheten inom fängelset kan äventyras. År 1906 tillädes jämväl
det villkoret, att brevet ej får vara ohöviskt.

Dessa bestämmelser kompletterades genom i lag den 2 juni 1908
givna stadganden att, om fängelsefånge vill avsända skrift, som kan antagas
vara ämnad att offentliggöras, skall, evad skriften är avfattad som
brev eller ej, fängelsets styresman överlämna den till tillsyningsmannen
eller, där sådan ej finnes, Konungens befallningshavande. Tillsyningsmannen
eller befallningshavanden har att bestämma, huruvida skriften får
avsändas. Tillstånd må vägras i varje fall, då skriften är av anstötligt
innehåll eller dess offentliggörande eljes finnes olämpligt.

I fråga om de år 1906 införda frihetsstraffen med skärpning gäller
för fängelsefånge, att han under den tid han undergår straffskärpningen ej
får åtnjuta bekvämlighet, som är ägnad att upphäva eller mildra skärpningen
och att han med avseende å besök är underkastad de bestämmelser,
som gälla för straffarbetsfånge under de tre första månaderna av straffet.

För »enkelt fängelse», som ålades såsom förvandlingsstraff för ådömda
böter, gällde enligt 1857 års förordning i fråga om verkställigheten samma
regler som för omedelbart för brott ådömt fängelse.

I 1864 års strafflag upptogs emellertid fängelse vid vatten och bröd
såsom förvandlingsstraff för böter, när detta ej sammanlades med urbota
fängelse, och det nya förvandlingsstraflet kom därför att sakna reglerande
bestämmelser i verkställighetslagen. År 1884 ändrades strafflagen därhän,
att förvandlingsstraflet åter blev enbart fängelse, men samtidigt skärptes
genom kungl. förordningen den 16 maj 1884 bestämmelserna rörande
bötesfängelset i 1857 års förordning sålunda, att fånge ej fick förskaffa sig
eller emottaga underhåll eller bekvämlighet utöver vad som bestods honom

3—142016. Verkställighetslagen.

Bötes fängelse.

Snrn mitt™
ff.

vid straff inrättningen samt att han blev skyldig verkställa tjänligt arbete,
varpå tillgång fanns.

Dessa bestämmelser inflöto sedermera i den år 1892 gjorda omarbetningen
av 1857 års förordning och kvarstå oförändrade i 1906 års lag.

Ovan omförmälda stadganden, som konstituera skillnaden mellan de
olika arterna av frihetsstraff, intaga emellertid av anledning, som förut
berörts, i ovannämnda författningar eu i viss mån undanskjuten ställning
i förhållande till bestämmelserna om straffets avtjänande i enrum.
Som förut antytts och rubriken till 1857 års förordning visar, var
enrumsstraffets ordnande, vad man i första hand åsyftade. Enrumsstraffets
införande var ju den fråga, som vid tiden för förordningens tillkomst
tilldrog sig huvudparten av intresset för verkställighetsreformen.
Steget, som då togs, hade länge förberetts. I utlåtande över lagkommitténs
reviderade förslag till allmän kriminallag uttalade högsta domstolen
den 6 december 1839, att det så kallade auburnska systemet — gemensamhet
i arbetet under tystnadsplikt och isolering nattetid — måste anses
stå tillbaka för det filadelfiska eller cellsystemet med dess fullständiga
avskiljande av var fånge, dag och natt, från alla de övriga. Ensamheten,
avbruten blott genom fängelsetjänstemännens besök, hade visat sig
verksam att förmå fången till självbetraktelser, öppna sinnet för ångern
samt göra arbetsamheten till ett behov. Så kunde man hoppas, att fången,
förbättrad eller åtminstone icke försämrad och utan i fängelset förvärvade
farliga bekantskaper, vid strafftidens slut kunde återvända till samhället
för att där genom det arbete, vid vilket han vant sig i cellen, eller genom
välvilliga människors bistånd skaffa sig medel att försörja sig på hederligt
sätt.

I sin år 1840 utkomna skrift »Om straff och straffanstalter» uttalade
kronprinsen, sedermera konung Oscar I, den meningen, att på viss tid dömda
borde, där strafftiden icke överstege sex år, förvaras i cell. De, som ådömts
mer än sex års straffarbete, borde behandlas efter den auburnska metoden,
»så vida icke erfarenheten framdeles skulle giva vid handen, vilket åtminstone
med några modifikationer vore sannolikt, att enslig fångenskap utan våda
även för dem kan användas».

Vederbörande riksdagsutskott tillstyrkte samma år ett anslag för

länsfängelsernas ombyggnad efter cellsystemet, på det högsta instämmande
i åsikten om tillbörligheten av att fångar, så vitt möjligt och där icke
särskilda förhållanden till annat föranledde, förvarades uti särskilda rum;
och föreslogo utskotten, att genom särskild förordning skulle stadgas, att
brottslingar, som enligt allmän lag eller författning vore underkastade
fästningsstraff eller arbete på fästning på högst två år, skulle, sedan länsfängelserna
blivit förändrade, där undergå sådant straffängelse, såvitt utrymmet
medgåve.

I enlighet härmed uttalade riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5
juni 1841, att rannsakningsfångar och de, som på högst två år ådömts fästning
eller fästningsarbete, borde hållas i enrum. År 1842 avgav lagberedningen
förslag rörande behövliga ändringar i fängelsesystemet. 1 ändamål att ej
göra den strafflag, som samtidigt var under utarbetande, beroende av möjliga
ändringar i fängelseförhållandena, uteslötos de närmare bestämmelserna
om sättet för straffens verkställande ur strafflagsförslaget och sammanfördes
i stället i ett särskilt, år 1844 avgivet förslag till lag om verkställighet
av fängelsestraff, i vilket förslag den tvååriga celltiden upptogs.

Sedan byggandet av cellfängelser hunnit fortskrida så, att ett jämförelsevis
stort antal celler funnos tillgängliga, utfärdades 1857 års förordning
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.
Däri föreskrevs, att den som blivit dömd till straffarbete på två är eller
kortare tid skulle, där så kunde ske, under strafftiden hållas i enrum eller
så kallad cell. Då straffarbete på längre tid än tre månader verkställdes
i enrum, skulle från den del av ådömda strafftiden, som översköt tre
månader, eu fjärdedel avdragas. Straffarbete, som omfattade en tid av
högst tre månader, skulle oavkortat verkställas, utan avseende därpå att
den dömde under tiden hölles i enrum. Vad sålunda angående straffarbete
blivit sagt, skulle ock tillämpas, då någon blivit dömd till arbete å fästning
eller tukthus. Fängelse å fästning eller tukthus utan arbete ävensom
enkelt fängelse med eller utan arbete skulle också, evad straffet blivit
omedelbart för brott eller såsom förvandlingsstraff i stället för ådömda
böter ålagt, på sådant sätt verkställas, att fången, så vitt ske kunde, skulle
förvaras i särskilt rum, skild från andra fångar, dock utan rätt till avdrag
å strafftiden.

Genom 1873 års förordning tillkom den ytterligare föreskriften, att
den som vore dömd till straffarbete på viss tid utöver tvä år skulle, där
så ske kunde, vid bestraffningens början hållas i enrum en sjättedel av
den ådömda strafftiden, dock icke under sex eller över tolv månader.
Likaså skulle den, som vore dömd till straffarbete på livstid, där så kunde
ske, vid bestraffningens början hållas i enrum tolv månader.

1 1892 års lag stadgades beträffande tiden för cellstraffet följande:

Den, som är dömd till straffarbete på fyra år eller kortare tid, skall,
där så ske kan, under strafftiden hållas i enrum. Då straffet verkställes
i enrum, varde från strafftiden en fjärdedel avdragen. År någon dömd
till straffarbete på viss tid utöver fyra år, skall han, där så ske kan, vid
bestraffningens början hållas i enrum under tre år. För den tid, straffet
sålunda verkställes i enrum, skall från återstående strafftiden avdragas en
tredjedel av den tid, fången hållits i enrum. Den som är dömd till straffarbete
på livstid, skall, då så ske kan, vid bestraffningens början hållas i
enrum under tre år.

Sistnämnda lag tillkom, efter det riksdagen i skrivelse den 9 maj
1880 av anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
om och under vilka villkor tiden för straffarbetes fullgörande
i cell kunde utsträckas, ävensom huruvida ej för dem, vilka icke utan fara
för sitt hälsotillstånd kunde underkastas cellstraff, denna straffart skulle
kunna mot annan sådan utbytas.

Såsom motivering anfördes, hurusom blott en mening vore rådande
därom, att straffen borde så bestämmas och anordnas, att den dömde icke
genom verkställighet av straffet lede andlig eller kroppslig försämring,
till försvårande av hans framtida ärliga utkomst. Det vore ock''allmänneligen
känt, att detta svårligen kunde förhindras, om fången längre eller
kortare tid hölles i gemenskap med andra fångar. Erfarenheten i andra
länder hade lärt, att straffånge kunde utan men i kroppsligt eller andligt
hänseende hållas förvarad i enrum, skild från all gemenskap med andra
fångar, längre tid, än den då gällande lagen medgåve, därest honom bereddes
besök av lärare eller andra bildade personer, som lämnade honom
undervisning eller sysselsättning för tankarna, samt han tillika ägde fortfarande
tillfälle till arbete samt vistelse i fria luften en eller annan

stund om dagen. Tillika borde tagas i betraktande, att straffarbete i
"enrum innefattade något i folkuppfattningen vida mer avskräckande än
straffarbete i gemensamhetsfängelse, ävensom att till följd av den avkortning
i strafftiden, som straffets verkställande i enrum förutsatte, en del
av kostnaden för fångunderhållet för staten besparades. 1 alla händelser
syntes en tilläggsbestämmelse riksdagen erforderlig, varigenom uttryckligen
stadgades, att cellstraff endast finge användas, där fångens hälsotillstånd
sådant medgåve.

Riksdagens skrivelse hade föranletts av en motion vid 1880 års riksdag
av dåvarande chefen för fångvårdsstyrelsen G. F. Almquist, vilken
hemställde, att den som dömdes till straffarbete för fyra år eller kortare
tid, skulle, där så ske kunde och fångens hälsotillstånd sådant medgåve,
under strafftiden hållas i enrum med cn tredjedels avkortning för den del
av strafftiden, som översköte tre månader, samt att enrumsstraff icke skulle
användas å den, som före straffets början uppnått en ålder av femtio år,
där han icke själv därom gjorde anhållan, och ej heller å den, som för
vanfrej dande brott förut undergått straffarbete i gemenskap.

1 utlåtande, som, efter det S. Wieselgren blivit chef för fångvårdsstyrelsen,
den 24 april 1889 avgavs i anledning av riksdagens förenämnda
skrivelse, anförde styrelsen att, om än enrumsstraffet icke lika kraftigt påverkade
recidivisten som den första gången dömde eller förmådde hos honom
framkalla en ny sinnesriktning, detsamma otvivelaktigt i allt fall av honom
vida mera fruktades än gem ensamhetsfängelset. Det vore därför ej skäl
frångå enrumsstraffets användning även för omförmälta recidivister. Ej
heller syntes lämpligt eller av någon allmängiltig erfarenhet påkallat, att
enrumsstraffet även för en så kort tid som några månader icke skulle få
användas på den, som vore äldre än femtio år, därest han icke själv därom
gjort anhållan. Och skäl syntes icke vara att göra något undantag för
dem, som vore under eu viss åldersgräns — detta under förutsättning, att
fångvårdsstyrelsen fortfarande ägde meddela föreskrift om cellstraffets upphörande,
där det i ett eller annat hänseende verkat menligt på fångens
hälsa.

Vidare anförde styrelsen: »Då känt år, hurusom den fånge, som kommit
till insikt och ånger av sin brottslighet, betraktar såsom en synnerlig

förmån att undgå samvistelsen med andra fångar, under det att den förhärdade
brottslingen finner det största behag i denna samvistelse, är klart,
att, om ett sådant allmänt stadgande i lagen införes, att cellstraff icke får
tillämpas på den, som i följd av själs- eller kroppsbeskaffenhet av läkaren
anses icke utan fara för hälsan kunna sådant undergå, detta skall ge anledning
till en mängd simulationer och försök att undandraga sig enrumsstraffet.
och att fängelsernas direktörer och läkare härigenom mången gång
skola komma i en allt annat än behaglig ställning och utsättas för pock
och hot av de med hänsyn till sinnelaget farligaste fångarna.» Styrelsen
ansåg därför, att något så beskaffat allmänt stadgande icke borde i lagen
införas, och att såsom hittills på fångvårdsstyrelsen finge ankomma att på
grund av inkommande läkarerapporter för varje särskilt fall föreskriva,
huru vida och i vad mån cellstraffet borde modifieras eller utbytas mot
straffarbete i gemensamhet, allt efter som fångens själs- och kroppsbeskaffenhet,
hans ålder m. in. gjorde sådant nödvändigt.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 31
december 1891 anförde departementschefen bland annat, att, om cellstraffets
utsträckande till tre år komme till stånd, det likväl torde i sammanhang med
utfärdande av lag i ämnet böra tagas under övervägande, huruvida icke, på
sätt medicinalstyrelsen och justitiekanslersämbetet i avgivna utlåtanden
antytt, vissa föreskrifter kunde bliva erforderliga, i ändamål att över enrumsfängelsets
inflytande på fångarnas sinnestillstånd utövades strängare kontroll
än som för det dåvarande ägde rum.

Lagutskottet vid 1892 års riksdag kände sig av den i ämnet åvägabragta
utredningen, särskilt jämförelsen med den utländska fångvårdslagstiftningen,
övertygat, att några betänkligheter mot det framlagda förslaget
från sanitär synpunkt näppeligen kunde göras; och blev förslaget, utom i
avseende å tiden för den nya lagens trädande i kraft, av utskottet tillstyrkt
och av riksdagen antaget med det huvudsakliga innehåll, som ovan
angivits.

I 1906 års lag ändrades föregående bestämmelser om enrurasstraffets
längd allenast så till vida, att allt avdrag å straffet för den tid,
detsamma avtjänades i cell, bortföll. Stadgandet därom lyder nu sålunda:

Den, som är dömd till straffarbete, skall, så vitt ske kan, hållas i

enrum hela strafftiden, där denna icke överstiger tre år, och, ditr strafftiden
är längre, de tre första åren. Fängelse skall, evad straffet blivit
omedelbart för brott eller såsom förvandlingsstraff i stället för ådömda böter
ålagt, på sådant sätt verkställas, att fången, så vitt ske kan, förvaras i
enrum.

Vid sidan av gällande verkställighetslag regleras straffverkställigheten
genom åtskilliga av Kung]. Maj:t eller av fångvårdsstyrelsen utfärdade instruktioner
och reglementen. Till upplysning härom införas ur Kungl.
Maj:ts nådiga instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den
16 december 1910 följande, verkställighetslagen kompletterande bestämmelser: -

43 §.

Fånge, som genom fångvårdsförvaltningen skall förses med arbete, bär sa vitt möjligt
beredas sådan sysselsättning, som kan bidraga till utveckling av hans förmåga till självförsörjning.
Han bör i främsta rummet sysselsättas med arbete för statsförvaltningarnas behov.

44 §.

Gudstjänst skall varje sön- och helgdag med fångarna hållas, där ej för mindre
kronohäkte förhållandena prövas föranleda undantag.

Där så kan ske, skall, efter fångvårdsstyrelsens bestämmande, fånge, som finnes därav
vara i behov, erhålla undervisning i lämpliga skolämnen, såvitt verkställigheten av straffeller
tvångsarbete det medgiver.

I vad mån fånge, med hänsyn till en rätt fångvård, må tillåtas sysselsätta sig med
läsning, bestämmes av fångvårdsstyrelsen.

45 §.

Cellfånge, som icke undergår disciplinär bestraffning, bör, såvida ej hinder möter, på
fånggård dagligen tillbringa minst en halv timme. Där celltidens längd eller fångens hälsotillstånd
finnes det påkalla, bör sådan vistelse å fånggård förekomma två gånger om dagen.

46 §.

Då i cellfängelse förvaras fångar av olika kön, böra för kvinnofångarna användas
celler inom viss del av fängelset. I cell, där kvinnofånge förvaras, må ej till bevakningspersonalen
hörande manlig tjänsteman ingå, om icke den, som fängelset förestår, eller kvinnlig
befattningshavare är tillstädes. Kroppsvisitation å kvinnlig fånge må ej förrättas av annan
än kvinnlig befattningshavare eller av läkare.

Instruktioner
m. m.

47 §.

Varje cell, däri fånge hyses, skall, när icke annat av straffskärpning, extra judiciell
bestraffning eller andra särskilda förhållanden föranledes, vara försedd med stol eller pall,
bord, hylla och bädd jämte nödiga matkärl och bekvämlighetskärl. I cellen skall ock finnas
ett exemplar av nya testamentet och av svenska psalmboken.

48 §.

Då i fängelse finnas celler med stort fönster, skola sådana fönsterceller, i den mån
de icke erfordras för andra ändamål, företrädesvis användas för fångar, vilkas hälso- eller
sinnestillstånd enligt läkarens beprövande därtill giver anledning, samt för rannsakningsfångar
och sådana, som undergå omedelbart ådömt fängelsestraff.

49 §.

Beträffande den beklädnad och utspisning, som må fångarna i fångvårdsanstalt allmänneligen
bestås, är särskilt stadgat.

50 §.

Vad i lagen om straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum finnes
stadgat om behandlingen av dem, som i enrum undergå straffarbete, skall i tillämpliga delar
gälla även med avseende å gemensamhetsfångars behandling.

:«i §•

Bryter fånge mot anbefalld ordning, må han tillrättavisas

med förlust av sysselsättning under högst trettio dagar eller
med hårt nattläger under högst åtta dagar eller
med inneslutning i mörk cell, likaledes under högst åtta dagar.
n Jämte förlust av sysselsättning må åläggas hårt nattläger under högst åtta dagar;
och må hårt nattläger ådömas i förening med inneslutning i mörk cell.

Beträffande nu angivna bestraffningar skall iakttagas, dels att fånge, medan han
undergår bestraffningen, icke må tilldelas kost utöver vad straffarbetsfånge minst bestås, dels,
i fråga om förlust av sysselsättning, att därunder fånge, som eljest vistas i gemensamhet,
skall hela dygnet hållas i enrum, dels, i fråga om hårt nattläger eller inneslutning i
mörk cell, att sådant straff ej må tillämpas, utan att läkarens förklaring inhämtats, att hinder
därför med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter, dels ock, där inneslutning i mörk
cell ålagts för längre tid än tre dagar, att efter var tredje dag avbrott i bestraffningen skall
ske under en dag.

I svårare fall må, likaledes efter inhämtande av läkarens yttrande, manliga fångar,
som undergå straffarbete eller tvångsarbete, kunna bestraffas med prygel till ett antal av
högst fyrtio.

Prygel må allenast av fångvårdsstyrelsen, efter vederbörandes framställning, åläggas;
dock att i fråga om fångar, som intagits i central fångvårdsanstalt, sådan bestraffning må,
då det för disciplinens upprätthållande omedelbart fordras, av direktören ådömas. Bestraffning
i övrigt ålägges vid de centrala anstalterna och straffängelserna av direktören samt vid
kronohäktena av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, där tillsyningsman finnes förordnad,
av denne.

Gemensamhetsfånge niå ock, efter förordnande av fångvårdsstyrelsen, därest han finnes
vara vådlig för säkerhet och ordning inom anstalten, kunna i enrum eller s. k. förvaringscell
hållas så länge nödigt prövas, dock ej utan förnyat beslut mer än sex månader.

Kan fånge ej därförutan säkert vårdas, må han med särskilt fängsel eller tvångströja
beläggas, dock ej annorlunda eller under längre tid än säkerheten fordrar.

Då, efter vad nu sagts, bestraffning blivit fånge ålagd eller beslut meddelats om gemensamhetsfånges
inneslutande i enrum eller om fånges beläggande med fängsel eller tvångströja,
skall därom göras anteckning i fångjournalen och vederbörlig fångförteckning eller
rapport, med angivande, där straff ådömts, av anledningen därtill.

Dessa bestämmelse!- utfyllas bland annat genom utspisnings- och
beklädnadsstater, som av lvungl. Maj:t fastställts och vilka angiva arten
och myckenheten av de matvaror likasom ock de klädespersedlar, som
skola tillhandahållas fångarna. Utspisningen av bröd är något kraftigare
för män än för kvinnor. Av kronan bestås, jämte viss kvantitet
bröd och salt för varje dag, allenast två måltider för cellfångar, innan de
avtjänat ett års straff, men tre mål för övriga cellfångar och för gemen -samhetsfångar. Emellertid bereda sig i allmänhet cellfångar även under det
första året ett tredje mål med tillhjälp av bröd med mera, som sparats från övriga
måltider. Straffarbetsfångar och urbota fängelsefångar, vilka tilldelas arbetspremier,
förstärka ock kosten med så kallade premievaror, som de själva äga
inköpa. Enligt nådigt reglemente angående arbetspremier vid de centrala
straff- och tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 oktober 1890 med däri vidtagna
förändringar enligt nådig kungörelse den 22 juni 1900, i samband varmed
reglementet utsträcktes att gälla även i fråga om läns- och kronocellfängelserna,
må arbetspremier utgå i mån av visad flit och arbetsskicklighet,
under iakttagande, att premie icke må överstiga 30 öre för hel arbetsdag
räknat, därest icke fånge användes såsom arbetsförman eller i arbetet
ådagalägger synnerlig flit och skicklighet, i vilka fall premie må kunna
sådan fånge tilldelas med högst 40 öre för hel arbetsdag räknat. Hälften
av arbetsinkomsten skall för fången besparas till hans hjälp efter frigivningen.
Återstående hälften, den disponibla delen, tår av fången användas
intill halva beloppet till förstärkande av hans kost eller till hans
personliga förmån i övrigt inom de gränser och enligt de närmare bestämmelser,
fångvårdsstyrelsen stadgar, och må resten med nämnda styrelses
samtycke användas till understödjande av fångens närmaste anhöriga

4—H2016. Verkställighetslagen.

samt till gäldande av skadestånd eller annan ersättning, som på grund avfångens
brott tilldömts målsägare.

De av fångvårdsstyrelsen till inköp för fångarnas egna medel medgivna
premievarorna utgöras av bröd, mjölk och margarin.

Beträffande fångarnas behandling och vård har fångvårdsstyrelsen i
utfärdad arbetsordning för befattningshavare vid fångvårdsstaten den 22
december 1911 meddelat åtskilliga bestämmelser, i vilka bland annat, i
anslutning till förenämnda nådiga instruktion, närmare regleras fångarnas
vistelse i fria luften, gymnastik, sjukvård, arbetsförhållanden m. m., varom
här nedan bliver anledning att något nämna.

I gällande straffsystem ingår en viss progressivbehandling bestående
i något strängare isolering för den till straffarbete dömde cellfången under
straffets tre första månader enligt 4 § i verkställighetslagen av den 22
juni 1906 samt i straffarbetsfångens överflyttning i gemensamhet efter viss
tidrymd, om strafftiden är tillräckligt lång, ävensom främst i villkorlig
frigivning, där sådan är tillämplig. En ytterligare anordning i samma
riktning har under senaste år i förvaltningsväg införts i den svenska fångvården.

Till väckande av straffarbetsfångarnas ambition och främjande av
fångvårdens bemödanden har nämligen fångvårdsstyrelsen genom cirkulärskrivelse
den 31 december 1912 förordnat om indelning av fångarna i
klasser efter strafftid, uppförande och eljest ådagalagda förhållanden. Fråga
om fånges förflyttning från en klass till annan behandlas av fängelsets
församlingsråd och avgöres av direktören eller föreståndaren, enligt nedanstående
grunder.

Fången tillhör under straffets tre första månader och, där han ej
ådagalägger välförhållande, ända till sex månader första fångklassen med
strängt begränsad rätt att av disponibel arbetsinkomst uttaga premievaror
samt förbud mot annan läsning än de s. k. cellböckerna. Sist inom sex
månader efter straffets början uppflyttas han i andra fångklassen, då han
äger inköpa rikligare mängd premievaror, tillhandahålles" även annan
läsning än cellböcker och må i cellen innehava almanack och en mindre
spegel. Sedan två år av strafftiden tilländagått, kan fången uppflyttas"i
tredje fångklassen, med än större frihet att uttaga premievaror, tillåtelse

att oftare avlåta brev och mottaga besök, rätt att innehava sina närmaste
anhörigas porträtt samt ett antal egna böcker och, för manlig fånge, vars
hår och skägg i de två första fångklasserna hållas kortklippta, rätt att
bära hår och skägg efter gottfinnande. Gemensamhetsfånge, som tillhör
tredje fångklassen, kan under vissa förutsättningar överflyttas till fjärde
fängklassen, utgörande för dem, som äro dömda på viss tid, ett övergång
^stadium. Här njuta fångarna ännu något ökade förmåner i fråga
om läsning och uttag av premievaror, tillåtelse att under fritid promenera
tillsammans ävensom företräde vid utdelande av s. k. förtroendesysslor,
varjämte sådana fångar böra användas i förekommande trädgårds- och andra
dylika arbeten, som medföra en viss frihet från det vanliga fängelsetvånget
samt äro ägnade att stärka deras krafter och höja deras förmåga till
självverksamhet.

Till belysande av de former, under vilka fängelseväsendet i vårt Svaye*
land för närvarande verkar, torde vara lämpligt att här nedan även st,after.
lämna en redogörelse för de svenska straffanstalternas anordnande och
därmed sammanhängande förhållanden.

T den mån frihetsstraffen vunno insteg, var det ej längre nog, att
såsom förut allenast städerna och häradena höllo häkten till förbrytares
förvar under den tid, de undergingo rannsakning, samt att fängelser
upplätos inom kronans slott i länens residensstäder och i andra orter
för de dömde i avbidan å deras utförande till kroppsstraffens undergående.
Dessa sistnämnda »kronofängelser» måste nyttjas även för frihetsstraffens
avtjänande, men visade sig snart otillräckliga och dessutom otjänliga,
då det gällde förvar av fångar under längre tid. För att åt sådana
kunna bereda erforderligt utrymme under förhållanden, som medgåvo möjlighet
till sysselsättning, upplätos för ändamålet rikets fästningar, varest
fångarna kunde användas för skansarbeten och dylikt.,

På detta sätt uppkommo de olika grupper av fängelser, som allt
fortfarande hava sin motsvarighet: stads- och häradshäkten, läns- och kronofängelser
samt fästningsfängelser.

I samband med införandet av cellstraffet ersattes, såsom ovan närmare
omtalats, läns- och kronofängelserna i slotten av särskilda efter cellsystemet
uppförda byggnader, och med cellstraffets utsträckning till jämväl
sådana fångar, som dömts på lång tid, funnos även fästningarna böra
såsom fängelser övergivas eller ock underkastas ombyggnader för ändamålets
tillgodoseende. Jämsides härmed iakttogs önskemålet att bereda
tillfälle till gemensamhetsfångarnas särskiljande nattetid.

De sålunda nyanordnade fästningsfängelserna benämndes till en början
straffängelser, sedermera centralfängelser, vilket sistnämnda namn de ännu
behålla. Vid senaste reglering, från och med år 1911, erhöllo däremot
de större läns fängelserna benämningen straffängelser, under det att de
mindre länsfängelserna likasom övriga smärre kronofängelser i orterna
upptogos under benämning kronohäkten.

För närvarande finnas fem till förvaring av gemensamhetsfångar
samt av fångar med lång celltid avsedda centralfängelser, varaf fyra
för manliga och ett för kvinnliga fångar. Vid centralfänirelset å Lån»-holmen intagas dessutom, i särskild avdelning, på kort tid dömda manliga
fångar. Övriga centralfängelser tjänstgöra jämväl såsom rannsakningsfängelser
för omgivande orter samt till förvar av fångar, som dömts på
kort tid, även om de äro av annat kön än det, för vilket anstalten är
såsom centralfängelse avsedd. Dessa fängelser innehålla med andra ord
särskilda avdelningar, som i uppgift motsvara de gamla länsfängelserna.

Straffängelserna likasom kronohäktena fylla för sina distrikt uppgiften
att mottaga rannsaknings- och på kort tid dömda fångar av båda
könen. De större straffängelserna nyttjas därjämte till förvaring av längre
tids cellfångar.

Centralfängelserna innehålla nämligen icke på långt när tillräckligt
antal celler för att inrymma samtliga fångar på längre tid. För att på
lämpligaste sätt utnyttja utrymmet i straffängelserna och tillvarataga
fångarnas arbetsförmåga, fördelas dessa, så vitt strafftidens längd därtill
giver anledning, mellan de olika fängelserna allt efter därstädes bedrivna
yrkesarbeten, med iakttagande av fångarnas färdigheter och anlag.

Emellertid avskiljas härvid särskilt för sig de till straffarbete i minst
tre månader dömda ynglingar, som ännu icke fyllt nitton år. Av dessa in -

‘29

tagas de, som icke fyllt aderton år, uti straffängelset i Uppsala, de övriga
uti straffängelset i Gävle. I dessa fängelser finnes för de unga fångarna särskilt
anordnad undervisning i skolämnen och snickeri samt, ehuru i mindre
utsträckning, jämväl i andra yrken, varjämte gymnastiska övningar äga rum
i den form, cellstraffets nuvarande anordningar medgiva. Tillräckliga jordområden
finnas vid dessa fängelser för att bereda de unga tillfälle till trädgårdsgöromål
och andra utarbeten till omväxling med den vanliga yrkesdriften
i cellen. Men då ju hinder möter för fångarnas sammanförande i
arbetet, kan för närvarande omförmälta möjlighet icke utnyttjas.

Även vid övriga fängelser finnes i regel någon för odling användbar
jord. Men även här utgöra reglerna för cellstraffet hinder för dennas
brukande genom fångar. Allenast vid centralfängelserna, där geinensamhetsfångar
finnas, kan, i mindre skala, trädgårdsbruk och utearbeten
av annat slag bedrivas, för så vitt nödvändiga handräckningsgöromål lämna
tillgång på fångkrafter. Märkas bör nämligen, att, frånsett dem, som äro
intagna på hospitalsavdelning, samtliga straffarbetsfångar i gemensamhet
för närvarande äro till antalet allenast 170.

Sedan genom Kungl. Maj:ts bref den 14 oktober 1904 anbefallts att
.renom fångar tillverka persedlar för statsförvaltningarna, har genom det
vid fångvårdsanstalterna under ledning av yrkesutbildade förmän bedrivna
arbetet inkomsten härav för staten stigit från 153,702 kr. 12 öre år 1904
till 637,486 kr. 51 öre år 1913, efter avdrag av utgifter för material,
verktyg, arbetspremier m. m. Huvudyrkena äro skrädderi och sömnad,
skomakeri, snickeri och målning samt sadelmakeri. Svårighet uppgives
möta för utförande i cellen av vissa mera skrymmande arbeten, likasom
enrumsstraffet, naturligen hindrar utförande av sådant arbete, hvartill fleras
samverkan erfordras.

Under det att gemensamhetsfångarna tillstädjas under promenadstunderna
under bevakning vandra mer eller mindre fritt å öppen plats inom
fängelset, få cellfångarna hämta frisk luft och motion allenast en och en
å de trånga så kallade cellgårdarna, tämligen små triangelfonniga områden,
avstängda genom murar eller plank. Likaså gymnastisera gemensamhetsfångarna
tillsammans, men cellfångarna var för sig inne å nämnda
gårdar, dock under gemensamt kommando. Försök ha börjat göras att

gymnastisera även cellfångar tillsammans inne i cellhusets hall, därvid
fångarna äro iklädda ansiktsmasker.

Där gudstjänst- och skollokaler finnas i fängelserna inrättade, äro dessa
lokaler försedda med så kallade cellskåp eller avbalkningar av trä. Dessa
cell skåp, som äro avsedda för cellfångarna, hindra dessa från gemenskap
med varandra, men lämna dem tillfälle att höra och se predikant eller
lärare. I cellfängelser, där, såsom i allmänhet är fallet, särskilda sådana
lokaler saknas, förrättas gudstjänsterna i fängelsehallen, under det att
fångarna vistas i sina celler med dörrarna något på glänt. Undervisningen
i övrigt måste ske med var fånge för sig inne i hans cell. Givet är, att
gudstjänsten ävensom skolundervisningen för cellfångar under angivna förhållanden
mister mycket av livaktighet.

Av intresse för bedömande av straffverkställighetens resultat äro
särskilt återfallssiffrorna.

Beträffande straffarbetsfångarnas återfall i brott inhämtas av efterföljande
tablå, hurusom av de under nedannämnda år nykomna straffarbetsfångarna
följande procenttal förut undergått straffarbete, nämligen:

år 1873—1882.	1883-1892.	1893—1902.	1903-1912.	1913.
30.5 %	29.8 %	33.1 %	36.1 %	35.1 %

För fängelsefångarna saknas dylik uppgift för tiden före år 1906.
Av de under åren 1906—1 913 i straffanstalterna intagna straffarbets- och
fängelsefångarna hava, i procent uttryckt, följande antal förut undergått
straffarbete eller fängelse:

år 1906.

1907.

1908.

1909.

1910.

1911.

1912.

1913.

32.4 %

34.2 %

32.7 %

32.4 %

35 %

34 %

33.2 % |

Bland de sålunda ånyo straffade ingår ett flertal, som avtjänat straff
upprepade gånger. Antalet av dem, som under ovannämnda 8 år, efter

att en gång hava undergått, frihetsstraff, icke vidare ådragit sig sådant
straff, utgjorde i runt tal 75 f, i följd varav 25 % återfallit.

Vad särskilt beträffar de med så kallade iterationsstraff belagda brotten
stöld och rån, bland vilkas förövare träffas huvuddelen av vaneförbrytärna,
visar sig, att procenttalet för dylika brott i straffanstalterna ånyo intagna
manliga fångar utgjorde:

år 1S73—1S82.	1883-1892.	1893-1902.	1903-1912.	1913.
38.3 %	38 %	37.3 %	40.8 %	41.1 %

II.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt professor Johan C. W. Thyrén att Reformförverkställa
en utredning rörande ändringar i gällande strafflagstiftning, har Prof.J.C.W
denne i den år 1910 utkomna första delen av »Principerna för en straff- Thyrén.
lagsreform» i fråga om frihetsstraffen framhållit, hurusom med avseende å
de nackdelar av olika slag, som fölide av det korta frihetsstraffet, frihetsstraffets
användning borde i det längsta undvikas i fråga om de mindre
brotten. Såsom förvandlingsstraff för böter måste det dock bibehållas, och
för att göra detsamma mera effektivt vore förvandlingsstraffets förlängning
den enda lämpliga vägen. I fråga om dettas verkställande anför Thyrén,
att varje sammanförande av bötesfångar till gemensamhetsstraff bör anses
ovillkorligen uteslutet och att en^amfängelse därför vore oundgängligt.

Aven beträffande frihetsstraff för medelsvåra, och svåra brott uppställer
han enrumsfängelset såsom bestämt varande att föredraga framför
gemensamhetsstraffet, nämligen så länge de skadliga verkningarna av det
förra kunde hållas någorlunda tillbaka, d. v. s. så länge cellstraffet hölles
inom en viss tidsgräns och under förutsättning att inga särskilda kroppsliga
eller andliga defekter förelåge hos fången, vilka kunde göra cellstraffet
i det givna fallet oanvändbart. Det vore icke praktiskt utförbart
att lämpa cellstraffets längd så, att det genom att taga hänsyn till
individens sätt att kroppsligen och andligen reagera komtne att för en
given grad av brottslighet utgöra det mått av lidande, som i förening med

förbättringen krävdes för att i det särskilda fallet uppfylla straffets ändamål.
För lagstiftaren återstode endast att dels sörja för att själva utförandet
av cellstraffet bleve så skonsamt, som med dess effektivitet vore förenligt,
dels såsom allmänt maximum för cellstraff fastslå den tidsgräns, inom vilken
detsamma enligt genomsnittlig erfarenhet icke medförde större skada
för den straffade. Vid exekutionen åter av det inom denna gräns ådömda
straffet borde, bortsett från sjukdomsfall (däruti inberäknat sådana kroppsliga
eller andliga defekter, som göra cellstraffets utstående förenat med
omedelbar våda för fången), ingen annan väsentlig avvikelse av hänsyn till
individen medgivas än den avkortning av straffet, som innefattas i villkorlig
frigivning. På sin höjd skulle kanske kunna ifrågasättas, att, där
visserligen ingen omedelbar våda förelåge, men dock ett sjukdomsanlag
(t. ex. tuberkulöst, eller neurasteniskt), sådant att för fångens bibehållande
vid hälsa ett friluftsliv syntes nödigt, cellstraffet eller del därav utbyttes
emot till exempel ett längre kolonisationsarbete.

Frånsett förvandlingsstraffet för böter bör enligt Thyréns åsikt cellstraffet
eventuellt sträcka sig från en tid av sex månader, då det kan vara
nog långt att utöva en förbättrande verkan, till tre år, varutöver det ej
bör räcka.

För svåra brott, vilka icke kunde vara nog bestraffade med treårigt
cellstraff, måste tillkomma ett gemensamhetsstraff. Men då den förbättrande
verkan av gemensamhetsstraffet alltid vore tvivelaktig, och detsamma
ofta måste antagas direkt motverka det goda resultat, som möjligen vunnits
genom cellstraffet, så funnes föga skäl för ett progressivstraff, bestående av
cellstraff -f- ett kort gemensamhetsstraff. Det vore så gott som säkert, att
tre års cell ensamt verkade förmånligare än tre års cell -f- ett års gemensamhetsstraff.
Liksom man i det längsta borde undvika frihetsstraff överhuvud,
så borde man därför, sedan det dock måst tillgripas, i det längsta
undvika gemensamhetsstraff. Detta kunde endast så uppnås, att man
stannade vid till exempel treårigt cellstraff, ända till dess man hunne den
grad av brottslighet, som vore tillräckligt hög att skäligen kunna, utöver
de tre årens cellstraff, beläggas med ett någorlunda långvarigt gemensamhetsfängelse,
kanske lämpligen omfattande två år.

Kör att så mycket som möjligt minska geinensamhetsstraffets skador
vore (bortsett från det självklara isolerandet nattetid) intet nödvändigare
fin att avsöndra brottslingarna i grupper, så att förstagångsbrottslingar
icke komrae i nära beröring med återfallsbrottslingar, likasom ock inom
förstagångsförbrytarna lämpligen eu söndring borde äga rum.

Beträffande gemensamhetsfangarnas sysselsättning framhåller Thyrén,
hurusom senaste tids erfarenhet synes giva vid handen, att arbete ute i
fria luften (skogsplantering, uppodling, utdikning) har stort företräde framför
innearbete, i alla händelser med hänsyn till den kroppsliga och väl
även till den andliga inverkan på fången. För det framtida gemensamhetsstraffet
framställde det sig därför såsom en uppgift att bereda största
möjliga antal fångar — framför allt bland dem, sorn underginge mycket
långvariga gemensamhetsstraff, dock icke uteslutande detta lilla fåtal —
tillfälle till dylikt utearbete. Försiktigheten bjöde att göra början med eu
elit bland fångarna och endast för en kortare tid mot gemensamhetsstraffets
slut samt därefter gå vidare, i den mån erfarenheten (återfallssiffrorna
icke att förglömma) gåve uppmuntrande resultat. Det finge vara framtiden
förbehållet att utröna, i vad man denna strafform skulle kunna komma
till användning även vid de kortare frihetsstraff, där för närvarande det
rena cellstraffet vore det mest tillrådliga.

Efter progressivstraffets genomgående bör den dömde enligt Thyréns
åsikt underkastas en efterbehandling, som för ingen del bör begränsas till
den elit av brottslingar, som för närvarande villkorligen frigivas, utan gälla
alla fångar, utan undantag, som undergått progressivstraff, och allraminst
uraktlåtas i fråga om de mest svårskötta brottlingarna. övergångstiden,
varunder den frigivne icke skulle vara fullkomlikt likställd med en ostraffad
person, utan till sin frihet underkastad vissa inskränkningar, borde bestämmas
till högst tre, men åtminstone två år. En viss en gång för alla
bestämd del av varje progressivstraff (exempelvis ett år) borde såsom obligat
straffavkortning avskiljas från straffverkställandet i första hand och sväva
över den frigivne såsom ett slags villkorlig dom, vilken skulle exekveras,
i den händelse han visade dåligt uppförande, men eljest förfalla.

i)- -142010. Verkställighetslagen.

Fångvårdsstyrelsens

md. förslag
den 11 november
1911.

Vidare har i underdånig skrivelse den 11 november 1911 fångvårdsstyrelsen
på grund av gjorda iakttagelser i fråga om cellstraffet väckt förslag
om ändrade bestämmelser för dess användning i huvudsakligt ändamål
att förekomma dess skadliga verkningar utan att förlora dess obestridliga
fördelar.

Styrelsen framhåller, hurusom cellstraffet såsom regel torde böra
bibehållas intill nuvarande utsträckning av tre år för vuxna män. Visade
sig emellertid, att den särskilda individen icke utan skada kunde undergå
straffarbete så lång tid i cell eller att annat verkställighetssätt för honom
av grundade skäl vore till större gagn, borde styrelsen kunna förordna om
cellstraffets utbytande mot gemensamhetsstraff. Efter borttagande av det
förut medgivna avdraget å straffet vid dettas verkställande i enrum finge
anses fastslaget, att i straff hänseende cell och gemensamhet vore likställda,
varför det ej syntes innebära någon oegentlighet att åt den verkställande
myndigheten överlåta att i de särskilda fallen efter individuella grunder
välja mellan sätten för straffets verkställande enligt vad för straffändamålet
funnes bäst och lämpligast, med bibehållande dock av det i allmänhet
fördelaktigaste verkställighetssättet såsom regel. Tillika erinrar styrelsen,
hurusom i varje fall borde förekommas, att en fånge i följd av förnyad
brottslighet hölles i enrum med allenast kortare avbrott under en lång
följd av år utöver den eljest av lagen bestämda tiden.

Vidare anföres, att i fråga om de kvinnliga fångarna redan en treårig
celltid i regel syntes vara olämplig. Dels vore enligt verkställda beräkningar
för tioårsperioden 1901—1910 ej mindre än 52.88 procent av kvinnor,
som ådragit sig straffarbete på viss tid utöver två år, dömda för barnamord
eller fosterfördrivning, vilka brott i de flesta fall icke betecknade en
sådan sinnesriktning, att för dess rättande en sträng isolering i enrum
för lång tid kunde synas oeftergivlig eller gagnelig; och 15.2 procent vore
dömda för tredje och fjärde resan stöld. Dels påkallade hänsynen till
kvinnornas mindre motståndskraft såväl fysiskt som ock psykiskt onekligen
i fråga om dem en i visst avseende olika behandling. Lämpligen
syntes såsom allmän celltid för kvinnor kunna sättas högst två år, under
förutsättning, att styrelsen ägde efter individuella grunder avkorta densamma
eller i verkställigheten vidtaga modifikationer såsom ovan sagts.

Undantag från angivna huvudregler borde emellertid göras för de
yngsta fångarna, de som fyllt femton, men ej aderton år. Att under lång
tid innestänga en gosse eller flicka i cell under den för kropp och själ mest
betydelsefulla utvecklingsperioden måste anses mot dem oriktigt och för
samhället till skada. Cellstraffet borde i avseende å dem inskränkas till
högst sex månader, för vilken kortare tid dess bibehållande motiverades
med önskvärdheten, att de unga till eu tid i avskildhet från kamrater
och deras inflytande måtte bringas till eftertanke och känna straffets
större allvar.

Styrelsen framhäver slutligen cellstraffets olämplighet beträffande de
sä kallade bote*fång ärna. Vistelsen under några få dagar i det egna rummet
med fri tillgång till föda och nödiga bekvämligheter kunde för den utvakade
suparen ej vara annat än en rekreation. Först utom cellen kunde i
regel bötesfången fullgöra ett arbete, som i någon mån ersatte kostnaden
för hans underhåll. Det borde därför medgivas att i arbete utom cellen
använda bötesfångarna i gemenskap med varandra, men ej med andra
fångar. Bötesfångarnas sammanförande, med viss urskilning iakttaget,
kunde ej anses lända dem till förfall, då ju bötesstraffet icke betecknade
någon högre grad av brottslighet och helt visst samma personer ej sällan
möttes i det dagliga arbetet under friheten.

Jämte den inskränkning i enrumsstraffets användning, som sålunda
av styrelsen föreslagits, hava även en del ändringar i fråga om tillvägagåendet
vid tillämpningen av nämnda straff enligt styrelsens åsikt visat
sig önskvärda. Sålunda framhålles lämpligheten att medgiva lättnad i
cellfångarnas stränga isolering genom så kallade cellgårdar och cellskåp under
gårdgång, skolundervisning och kyrkbesök. Efter någon tids, kanske något
års sådan sträng isolering, borde de fångar, som hade längre strafftid och
visat välförhållande, kunna få i skola och kyrka befrias från nämnda
tvång. Om fångarna hölles fördelade i smärre grupper med avskiljande
av dem, som visat sig mindre pålitliga, kunde de tillåtas gemensamhet
under gymnastikövningar samt promenader, dock hållna på något avstånd
från varandra.

I samma underdåniga skrivelse erinrar fångvårdsstyrelsen, hurusom
en sinnessjuk fånges överflyttande till allmänt hospital icke borde föran -

leda avbrott i strafftidens löpande. Fången vore nämligen, även om han
kvarhölles vid fängelset, omedveten om sitt straff, och det syntes obilligt,
att hans strafftid skulle framskjutas därför, att vården lämnades utom
straffanstalten.

Medicinal- Över denna framställning har medicinalstyrelsen den ''29 mars 1912

ttnd.ytt- avgivit infordrat underdånigt yttrande.
rande {)et förhölle sig onekligen så, att vistelsen i cell under längre tid

psykiskt och fysiskt vore mycket prövande, och erfarenheten visade, att
mången, särskilt kvinnlig fånge, med av en eller annan anledning mot
straffet svagare motståndskraft tålde detsamma mindre väl. Emellertid
torde cellstraffet, som för övrigt det övervägande antalet av straffångar
genomginge utan skada, ur fångvårdens synpunkt äga så stort företräde
framför gemensamhetsstraffet, att ett övergivande av detsamma icke kunde
ifrågasättas. Medicinalstyrelsen kunde då för sin del icke annat än med
tillfredsställelse emottaga fångvårdsstyrelsens förslag, som åsyftade att så
vitt som möjligt reducera nackdelarna av ensamhetsstraffet, Särskilt ville
medicinalstyrelsen förorda, att för sinnessjuk fånge vistelsen å sinnessjukvårdsanstalt
finge inräknas i strafftiden, framför allt på grund av faran
för recidiv vid återförande till fängelset av tillfrisknad sådan fånge, Styrelsen
tillstyrkte alltså det framlagda förslaget.

Fångvård»- I avseende å sådana brottslingar, som ehuru unga dock icke synas

unf. ''förslag höra allenast behandlas i allmän uppfostringsanstalt, utan jämväl straffas,
denmtK har fångvårdsstyrelsen den 3 juli 1912 avgivit underdånigt förslag.

Med framhållande hurusom ett stort antal unga brottslingar, utan
att kunna hänföras under gällande lagbestämmelser om minderårigs insättande
i allmän uppfostringsanstalt, dock skulle med fördel kunna göras
till föremål för eu mer fruktbringande uppfostrande behandling än den,
som kan förenas med de vanliga frihetsstraffen, har styrelsen häri hemställt,
att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida icke omsorgen
om de unga förbrytarnas återförande på bättre vägar borde föranleda åtgärders
vidtagande i sådan riktning, att, där någon, som fyllt aderton, men
ej tjuguett år, gjort sig saker till brott, som enligt strafflagen skulle föranleda
fängelse eller straffarbete på viss tid ej överskjutande tre år, domstolen
skulle kunna, efter prövning av de omständigheter, varunder brotts -

lingen uppväxt och sedermera levat, hans personliga sinnesbeskaffenhet
och övriga förutsättningar, i stället döma till särskild behandling, minst ett
är, i anstalt med straffinrättningens prägel i förening med uppfostringsanstaltens
regim, sä ordnad, att där intagen fånge i möjlig man komme
i åtnjutande av den särskilda handledning och vård, som erfordrades för
hans uppfostran till gudsfruktan, goda seder och arbetsduglighet. Straffet,
som i styrelsens förslag benämnes korrektionsstraff, skulle avse att, utan
eftergivande av dess stränga innebörd, göra de unga medelst skolunder-r
visning och yrkesutbildning i förening med stärkande kroppsövningar och
friluftsarbete bättre rustade till kropp och själ för framtiden än de varit

vid sitt inträde i fängelset.

Såsom förebild för en dylik anordning har styrelsen hänvisat till
det i England genomförda så kallade borstalsystemet.

Den som undergår korrektionsstraff, skulle, enligt förslaget, kunna
på prov frigivas efter utgången av halva den ådömda tiden, varvid i tilllämpliga
delar borde gälla vad som föreskrivits i lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig frigivning. Aven den, som frigåves först sedan han
tillfullo avtjänat det ådömda korrektionsstraffet, skulle under en prövotid
av sex månader stå under tillsyn och kunde därunder i den ordning, som
i nämnda lag sägs, återförpassas till straffanstalten för återstående del av
prövotiden.

Vidare må omnämnas, hurusom fångvårdsstyrelsen i underdånig Fångvårds tråls

€11 s

skrivelse den 28 november 1913 framlagt en plan för inrättande av ett and. skHlarrtfängelse
för ett avsevärt antal straffångar. Detta nya fängelse, som AiowmLr*''
kunde vinnas genom försäljning av det på en synnerligt dyrbar tomt
belägna straffängelset å Östermalm i Stockholm samt köpeskillingens användande
till någon del för den nya anstaltens anordnande, borde å landsbygden
förläggas i närheten av någon större järnvägsknut för vinnande
av goda kommunikationer. Till detta med jordbruk förenade fängelse
skulle sammanföras fångar, som funnes lämpligen böra sysselsättas med
lantarbeten av olika slag samt tillhörande yrken.

Enligt vunnen upplysning pågå inom styrelsen förberedande arbeten
för framläggande av fullständigt förslag till en ny straffanstalt av

ms.

Riksdagens
und. skrivelse
den
26 augusti
1914.

De sakkunnigas
förslag.

A llmänna
synpunkter.

ifrågavarande slag ävensom till andra anordningar för att kunna i olika
friluftsarbeten använda fångar, som undergå straff.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 26 augusti 1914 anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande och låta utreda,
huruvida och under vilka villkor arbete i det fria, särskilt jordbruksarbete
och därmed sammanhängande sysselsättningar, kunde anordnas för såväl
tvångsarbetsfångar som straffångar, för de senare ej mindre såsom en i
strafflagstiftningen upptagen övergångsform till den slutliga frigivningen
än även såsom en lämplig sysselsättning för vissa slag av straffångar.
Denna framställning har av Kungl. Maj:t remitterats till fångvårdsstyrelsen
för avgivande av underdånigt utlåtande.

in.

Reformsträvandena i senare tid peka i riktning mot ett vidgande
av straffets uppgift. Allt kraftigare gör den åsikten sig gällande,
att genom straffet böra tillgodoses olika ändamål. Från att betraktas
huvudsakligen som en i samhällsskyddets intresse företagen akt av vedergällning
mot förbrytaren, har straffet alltmera inträtt såsom dessutom ett
led i statens åtgöranden för att till sitt och därmed även till individens
gagn söka så vitt möjligt omforma skadliga samhällselement.

Viktigast är hänsynen till samhällsskyddet. Detta bör icke medföra
tvångsingripande utöver vad verkligen för rättsordningens upprätthållande
erfordras, men ej heller i någon del ställas tillbaka i förhållande till omtanken
om den brottslige. Skyddet skall vinnas ej endast mot brottslingen
genom att avstänga, avskräcka och om möjligt till sinnesriktningen omforma
honom, utan också gent emot andra genom att för dem uppställa
det varnande exemplet av den påföljd, som följer förbrytelsen i spåret.

Straffet bör därför vara kännbart, men samtidigt i möjlig man
tillgodose brottslingens fostran till eu gagnande verksamhet, så att han
återgår till samhällslivet ej blott ofarlig, utan i stånd och med vilja
att utföra sin del av arbetet för det helas bestånd och utveckling. Kan

detta mål vinnas, år det av eu underordnad betydelse, huruvida den
straffade redan under strafftiden genom sitt arbete gör nytta. Men om
möjligt bör tillses, att hans tuktan och fostran sker på ett sätt, som jämväl
bidrager till minskande av kostnaderna för straffets utkrävande.

Samma behandling kan icke lämpa sig för alla förbrytare. Tydligen
finnas bland brottslingarnas störa antal vitt skilda grupper, som egentligen
eu var skulle kräva sin särskilda metod vid strafftillämpningen för att ovan
angivna ändamål bäst skulle vinnas. Men omöjligt är att giva speciella
regler för behandlingen av varje särskild grupp. Man måste nöja sig med
att för några få mera omfattande kategorier giva bestämmelser rörande den
behandling, som i allmänhet kan anses för dem bäst passande, och därutöver
lämna fångvårdsmyndigheterna tillfälle att inom givna gränser tillgodose
vad för den särskilda individen må vara bäst skickat till straffändamålets
ernående.

Då frågan gäller att inom ramen av bestående straff! agsbestämmelser
tillgodose de önskemål, som ur ovan angivna synpunkter framställa
sig, äro tydligen möjligheterna vida mer begränsade, än om uppgiften
vore att uppbygga ett helt nytt straffsystem.

Vid förslagets utarbetande har hänsyn jämväl mast tagas därtill, att
den blivande nya strafflagen kan komma att medföra väsentliga omläggningar
av straffen och att, intill dess nämnda nya lag kommer till stånd,
så små ändringar som möjligt böra göras i nuvarande fängelseanläggningar,
vilkas eventuella omgestaltning bör bero av vad då kan visa sig
erforderligt.

Nuvarande lag om straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum behandlar ingalunda alla de. spörsmål, som beröra straffärbets- och
fängelsefångarnas behandling inom straffanstalterna. Den avser endast enrumsstraffet
och sysselsätter sig därinom huvudsakligen med de förhållanden,
vari skillnaden mellan de olika straffarterna framträder. De för samtliga
straffarter gemensamt gällande reglerna, frånsett bestämmelserna om
enrumsstraffet, lämnas till största delen åsido. De disciplinära bestraffnings
frågorna behandlas exempelvis icke.

Visserligen kunde anses ömkligt att fullständiga verkställighetslagen,
sä att behandlingen inom straffanstalterna av straffarbets- och fängelse -

fångarna bleve därigenom mera helt reglerad. Men a andra sidan är det
fördelaktigt, att åt de förvaltande myndigheterna gives en vass frihet att
utfärda kompletterande bestämmelser inom ganska vid ram. Särskilt synes
lämpligt att fortfarande låta de direkta ordningsåtgärderna regleras genom
administrativa föreskrifter, således även de disciplinära bestraffningsfrågorna.

överlämnas sålunda åt instruktioner och reglementen att träffa nödiga
detalj bestämmelser, erhåller själva lagen större mjukhet, vilket möjliggör
den praktiska tillämpningens utveckling efter framträdande nya erfarenheter
och behov, utan att ändringar i lagen därför erfordras.

Lagen synes emellertid böra avse ej blott enrumsstraff, utan även gemensamhetsstraff.
1 ovan omförmälta instruktion för fångvårdsstyrelsen och
fångvård sstaten har i 50 § förklarats, att vad i lagen om straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum finnes stadgat om behandlingen av
dem, som i enrum undergå straffarbete, skall i tillämpliga delar gälla även
med avseende å gemensamhetsfångars behandling. Oegentligt måste anses,
att icke detta viktiga stadgande är inarbetat i lagen. De sakkunniga
hava därför i sitt förslag infört bestämmelser för bägge verkställighetsformerna,
varav följt, att lagens uppställning ändrats i ändamål att inrymma
de allmänna föreskrifter, vilka avse såväl enrumsstraff som gemensamhetsstraff,
framför de regler, som avse en var av dessa verkställighetsformer
särskilt.

Däremot hava de sakkunniga ansett sig sakna anledning att i verkställighetslagen
inarbeta åtskilliga, i lag givna stadgande!!, som väl beröra
verkställigheten av straffarbete och fängelsestraff, såsom bestämmelserna om
beräkning av strafftid in. in., men icke, i egentlig mening, fångbehandlingen
inom straffanstalterna.

Eu del mindre redaktionella ändringar hava vidtagits även i de
delar av gällande verkställighetslag, vilka i sakligt hänseende lämnats
orörda. Men i allmänhet har lagtexten lämnats oförändrad, där ej nya
bestämmelser införts. Om än på ett eller annat ställe ordalydelsen kunnat
giva anledning till omarbetning, har dock ansetts förmånligare att bibehålla
den nuvarande texten, på vars grund i många fall under lång tid
utbildat sig en fast praxis.

I spetsen för lagen har satts ett stadgande om fångarnas fördelning '' 8-på och inom straffanstalterna efter några i stort avskiljande synpunkter, *■,“delning*

En uppdelning bör ske efter straffarterna, straffarbete och fängelse
samt det sistnämndas underart, förvandlingsstraffet för böter. Dessa straffarter
anses, enligt 2 kap. 1 § strafflagen, i förhållande till varandra svårare
eller lindrigare efter den ordning, vari de här ovan nämnts. Tydligen
böra de, som äro underkastade en lindrigare straffart, icke utsättas
för att blandas med dem, soin äro underkastade eu svårare.

Jämväl inom de till samma straffart dömda fånggrupperna torde
eu uppdelning höra vidtagas och de sålunda fördelade bliva föremål fölen
i viss mån olika behandling.

Främst bör därvid beaktas olika kön. Manliga och kvinnliga fångar
få icke komma i beröring med varandra. Olikheten i kön medför ju
dessutom i vissa avseenden skiljaktig behandling såsom i fråga om arbetets
beskaffenhet in. m.

Vidare bör beaktas olika ålder. Med skäl må nämligen anses, att
straffet bör i fråga om den unge anordnas på särskilt sätt med hänsyn
till den större möjligheten att återföra honom till laglydnad och från fördärvliga
vanor. Det kan vara större förhoppning, att den unge ännu ej
fått sin karaktär slutligen formad, än att den äldre skall vara mottaglig
för fostran, om än icke tron på den sistnämndes uppvaknande till bättre
självtukt därför får uppgivas.

Härav följer, att den unge bör i anledning av det brott, han förövat,
göras till föremål för en behandling, som mera än i fråga om den äldre
tager i sikte hans utveckling till kropp och själ, även om därvid straffverkställigheten
bliver i någon mån mildare. Hans naturenliga mognad
får icke genom straffet hindras.

Beträffande åldersgränsen kan å ena sidan framhållas, att i den
svenska lagstiftningen aderton år i åtskilliga avseenden valts såsom den ålder,
intill vilken särskilda straffregler äro gällande. Tvångsuppfostran i stället
för straff kan intill nämnda ålder förekomma, likasom även strafflatituden är
lägre. Men å andra sidan bör bemärkas, att fastställandet av samma åldersgräns
även i fråga om det olika sättet för verkställande av frihetsstraffen
skulle göra steget mellan tiden före och efter aderton år av en alltför stol 6—142016.

Verkställig hetsingen.

betydelse i straffhänseende. Det måste vara till fördel, om straffbehandlingen
kan något modifieras även för de närmaste åren därefter, så att
övergången blir mjukare.

För våra förhållanden synes gränsen kunna med fördel sättas till
icke fyllda tjugu år vid straffets början, således till året före myndighetsåldern.

Den särskilda behandlingen av de unga sker bäst och lättast, om de
sammanföras i huvudsakligen för yngre fångar avsedda straffanstalter. Bestämmelserna
härom hava så avfattats, att hinder icke möter för fångens
förvarande i vanlig straffanstalt, sedan han nått en ålder, som icke längre
passar för ungdomsfängelset, eller om han eljest finnes därför olämplig.

Såväl inom de yngres som inom de äldres grupp kan en ytterligare
särskilning efter olika åldrar vara av vikt, synnerligast i den stora gruppen
av dem, som nått över den egentliga ungdomsåldern. Aven för de yngre
bland dessa kan exempelvis skolundervisning erfordras. Men någon ytterligare
indelning efter åldersgrund synes dock icke behöva göras i verkställighetslagen.

Anledning vore helt visst att vid behandlingen av den brottslige
fästa ett genomgripande avseende vid fångens ådagalagda större eller
mindre förhärdelse. Härvid framträder i synnerhet fångens egenskap av
vane- eller tillfällighets förbryt are. Har han genom upprepade lagöverträdelser
efter upprepade bestraffningar visat bestående dåliga anlag,
måste uppenbarligen vara önskvärt, att han göres till föremål för en
särskild behandling, som må vara i stånd att skvdda samhället mot
vidare brott från hans sida. Önskemålet att kunna mot dylika samhällsfarliga
individer vidtaga behövliga skyddsåtgärder ligger emellertid
delvis vid sidan av straffet och torde därför icke direkt kunna tillgodoses
genom bestämmelser i verkställighetslagen.

Vad härefter beträffar de allmänna föreskrifter, som bestämma beskaffenheten
av de olika arterna av frihetsstraff, torde lagens nuvarande
avfattning kunna i det väsentliga bibehållas oförändrad.

I avseende å straffarbetet har dock ansetts av vikt att angiva vissa
grunder, vilka böra följas vid valet av det arbete, vartill straffarbetsfången
skall hållas. Tillses bör, att arbetet kan främja hans yrkesduglighet, giva
eu utbildning, som höjer hans utsikter att försörja sig efter frigivningeri.
Hänsyn bör för den skull tagas även till hans håg och fallenhet.

I enlighet med dessa grunder är redan nu arbetet för straffarbetsfångarna
i hittills möjlig mån ordnat. Under det att de på kort tid dömda
måste nöjas med de enklare tillfälliga arbeten, som stå till buds, sammanföras
de, som dömts till minst sex månaders straffarbete, till sådana fängelser,
där vissa yrkesarbeten i större omfattning bedrivas.

För detta ändamål hava fängelseföreståndarna att till fångvårdsstyrelsen
insända uppgift om varje nykommen sådan fånge med upplysning
angående hans ålder, strafftid m. in. samt huruvida han är kunnig i något
yrke eller har lust och fallenhet att uppläras i sådant. Med ledning av
dessa upplysningar bestämmes fångens straffort och blivande arbete inom
fängelset.

Vidare synes skäl föreligga att i lagen intaga ett stadgande, som
uttryckligen ställer användandet och mottagandet av ej blott i brevform,
utan även på annat sätt avfattade skriftliga meddelanden under styresmannens
omedelbara uppsikt och bestämmanderätt, men därjämte tillförsäkrar
fången rätt att meddela sig med landets myndigheter, även om det
skulle beröra exempelvis förhållanden i avseende å fångvården och dylikt.
Kontrollen över framställningar till svensk myndighet skall allenast avse att
hindra fången att däri använda ett till ordalagen otillständigt uttryckssätt.
Fängelsets styresman bör i sådana fall neka framställningens avsändande,
såvida icke uttryckssättet ändras. År framställningen avfattad i hövisk
form, skall det icke kunna förvägras fången att avsända densamma.**'', §

Uet lärer ej vara utan betydelse för ernående av straffets ändamål,
att vissa detaljer i fråga om straffet göras i någon mån beroende av
fången själv, så att han genom ett gott uppförande kan tillvinna sig förmåner,
som han eljest icke alls eller ock först senare skulle komma i åtnjutande
av.

Förmånerna torde lämpligen böra tilldelas ungefär i den ordning,
som redan nu iakttages, nämligen genom fångarnas gradvisa uppflyttande

a §.
StraffarbeTe.

i klasser, vilka medföra ökade medgivanden för fången. Ett sålunda ordnat
fortskridande till en allt bättre ställning i fråga om förmåner, som,
ehuru i sig små, för fången kunna hava ett ganska stort värde, torde icke
sakna betydelse såsom medel mot fångens försjunkande i likgiltighet och
slöhet.

En anordning av ifrågavarande slag har synts de sakkunnige vara
av det värde, att en anvisning i lagen borde lämnas om dess iakttagande.
Enligt förslaget bör fånge, där så lämpligen kan ske, i mån av
gott uppförande och avtjänad strafftid beredas gradvis inträdande förmåner.

Dessa förmåner få tydligen icke i någon mån upphäva straffets
egenart. Men inom de gränser, lagen utstakar, kunna givetvis de tillåtna,
förmånerna utskiftas olika. Arbetspremier samt »underhåll, beklädnad eller
annat», som vid straffanstalten tillhandahålles, kunna bestämmas i viss
grad annorledes för den ena och den andra fångklassen. Likaså kan
besök ävensom brevskrivning medgivas oftare åt en fånge, som visat
sig pålitlig och förtjänar uppmuntran, än åt den stora mängden av fångar.
Lika täta besök och lika ofta förekommande brevskrivning för alla skulle
dessutom för mycket taga fängelsetjänstemännens tid i anspråk och försvåra
tillsynen.

Härjämte hava föreslagits några rent formella ändringar, för vilka
särskild motivering ej torde vara erforderlig. Anmärkas må dock, att förändringen
i första meningen första stycket av orden »det arbete, varpå tillgång
finnes» till »arbete, som för honom bestämmes», skett i avsikt att,
genom borttagande av orden »varpå tillgång finnes» i samband med införandet
av vissa synpunkter för arbetsvalet, betona vikten av fångarbetets
planmässiga ordnande och, genom tillsättande av orden »som av vederbörande
fångvårdsmyndighet för honom bestämmes», giva uttryck åt motsatsen
mellan straffarbetsfångens tvång att mottaga för honom bestämt
arbete och fängelsefångens rätt att själv välja och anskaffa sitt arbete.
Ordet »bestås» i andra stycket har utbytts mot, »tillhandahålles», enär
fångarna sedan gammalt tillåtas att för en del av sina arbetspremier inköpa
av straffanstalten tillhandahållna s. k. premievaror.

3 § Ej heller synas några avsevärda ändringar erforderliga i gällande

fängelse, föreskrifter rörande »enkelt» eller »urbota» fängelse, såsom fängelsestraffet

brukar benämnas till skillnad från förvandlingsstraffet för böter, vilket,
där det icke sammanlägges med urbota fängelse, verkställes enligt särskilda
regler. 1 ncdannämnda hänseenden krävas dock tillägg.

1 fångvårdsstyrelsens skrivelse den 1 1 november 1911 tiar som
en brist i 7 § i nuvarande verkställighetslag påpekats, hurusom enda
inskränkningen i fängelsefånges rätt att själv välja arbete vore den, att
rätten ej finge missbrukas till brottsliga företag och att arbetet skulle vara
lämpligt. Men även om arbetet vore i sig självt lämpligt och om det ej
missbrukades till brottsliga företag, kunde dock arbetsmaterialierna eller
arbetsverktygen vara olämpliga och medföra störingar av säkerhet och
ordning inom fängelset.

I anledning härav föreslog fångvårdsstyrelsen införande i lagen av
flen bestämmelsen, att fängelsets styresman bör tillse, att fängelsefångens
omförmälta rätt icke missbrukas till företag, som äro av brottslig art eller
medföra fara för säkerhet och ordning inom fängelset eller eljest motverka
straffets ändamål.

Det synes lämpligt, att, i enlighet med styrelsens förslag, i vad det
avser undanröjande av fara lör säkerheten och ordningen inom fängelset,
fullständiga verkställighetslagens ifrågavarande föreskrifter. Därigenom kan
exempelvis förhindras, att en tungsint fängelsefånge innehar verktyg, som
lätt kunna användas i självmordssyfte.

Att, på sätt fångvård sstyrelsen jämväl föreslagit, införa en ytterligare
bestämmelse om att fäneelsefånsens arbete icke må missbrukas till

Ö O o

företag, som motverka straffets ändamål, synes däremot obehövligt, då ju
fången enligt lagens ord skall sysselsättas med »lämpligt» arbete.

En viss avvikelse från nuvarande bestämmelser beträffande fängelsefånges
rätt att välja sitt arbete påkallas i anledning av vad nedan kommer
att närmare utredas i samband med förslag om användning i vissa fall av
aremensamhetsstraff även för den, som undergår fängelse.

Enligt nu gällande föreskrifter tillkomma fängelsefången, så vida
han icke enbart undergår förvandlingsstraff för böter, åtskilliga förmåner
även i andra hänseenden än i fråga om arbetsvalet. Dessa, övriga förmåner
torde, utan större svårighet kunna medgivas, även om fängelsefångar
vistas i gemensamhet. Men däremot lärer det icke vara lämp -

ligt, att sådana fångar under sam vistelsen syssla med vitt skilda, av dem
själva valda göromål — en med skriftställeri, en annan med snickeri etc.
Och härtill kommer, att i åtskilliga fall överflyttningen i gemensamhet
skulle föranledas just av behovet att giva fången en för hans hälsas bibehållande
särskilt avpassad sysselsättning, till exempel arbete med jordbruk
eller dylikt. Det vore i sådant fall meningslöst att lämna fången möjlighet
att välja annat arbete.

Visserligen innebär förlusten av fritt arbetsval en skärpning av
fängelsestraffet, men, på sätt nedan framhålles, skulle fånges önskan att
efter den reguliära enrumstidens slut fortfarande hållas till straff i enrum
i regel villfaras.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, torde möjlighet numera finnas
att bereda arbete åt alla urbota fängelsefångar, där dessa ej själva förskaffa
sig sådant. Då det givetvis är i högsta grad önskvärt, att så sker,
har den i nu gällande lag befintliga begränsningen »i mån av tillgång»
uteslutits. Det fången tilldelade arbetet skall vidare vara »lämpligt». Följaktligen
skola bland andra även de synpunkter, som uttryckligare angivits
i fråga om arbetsvalet vid straffarbete, beaktas jämväl vid tilldelande av
arbete åt fängelsefånge, i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till
de kortare strafftiderna och andra för det urbota fängelsestraffet säregna
omständigheter.

Beträffande fängelsefånges rätt att mottaga besök gäller enligt nuvarande
lag, att maka, föräldrar, barn och syskon må besöka honom utan
utverkat tillstånd av fängelsets styresman. Sådant tillstånd erfordras däremot
för besök av andra närstående. Denna skillnad torde böra bortfalla
men samtidigt införas den för alla närståendes besök behövliga begränsningen,
att de ej få äga rum, om därigenom ordningen eller säkerheten
inom straffanstalten kan äventyras.

Aven då det gäller fängelsefånge, synas med brev. böra jämställas andra
skriftliga meddelanden. Härvid bör iakttagas såväl den ovan föreslagna
rätten för fånge att avsända meddelanden till svensk myndighet som ock
de inskränkningar, vilka finnas bestämda i särskild lag den 2 juni 1908
angående förfaringssättet, då urbota fängelsefånge vill avsända skrift, som

kan antagas vara ämnad att offentliggöras. Sistnämnda hittills fristående
stadgande hava de sakkunniga ansett böra inarbetas i verkställighetslagen.

I fråga om de båda huvudformerna för de urbota frihetsstraffens
avtjänande, straff i enrum och straff i gemensamhet, böra i verkställighetslagen
lämnas föreskrifter om de fall, i vilka den ena eller andra verkställighetsformen
skall användas, ävensom i korthet angivas några av de
viktigaste synpunkterna för anordnandet av den mer eller mindre genomförda
isolering eller gemensamhet, som utmärker dessa verkställighetsformer.

Förvandlingsstraffet för böter intager redan för närvarande eu särställning
och kan icke inpassas i vare sig den ena eller den andra
av nämnda former. Det är nu ett enrumsstraff, men i praktiken hava
undantag från isoleringen måst av utrymmes- och ai’betsskäl göras i anmärkningsvärt
stor omfattning.

Denna art av fängelsestraffet bör därför uti ifrågavarande avseende
behandlas särskilt för sig och frånses således vid behandlingen av verkställighetssättet
vid straff i enrum och straff i gemensamhet. I enlighet
härmed behandlas i den efterföljande framställningen om enrumsstraffets
och gemensamhetsstraffets användning och anordnande uteslutande straffarbetet
och det urbota fängelsestraffet.

Enrumsstraffet innebär, såsom känt är, fångens isolering mer eller
mindre strängt i särskilt ruin, så kallad cell. Straffet verkar tydligen härigenom
— åtminstone till en början — mer intensivt och avskräckande; det är för
flertalet ett lidande att vara avstängd från samvaron med andra, det kännes
»tråkigt» och dystert, tiden kryper långsamt fram. På samma gång är denna
avstängdhet från andra förbrytare för flertalet fångar en välgärning. Enrumsfängelset
hindrar fångarna att å varandra utöva det skadliga inflytande,
som vid deras sammanförande är att befara i följd av den enes eller
andres fördärvade karaktär. Sålunda förebygges genom enrumsstraffet,
att i fängelset överenskommelser träffas om nya brott; att den ene genom
skildringar av sina förbrytelser lockar den andre till efterföljd; att fångarna
upphetsa varandra till trots och bitterhet; med ett ord att fångarna

* 8-

Enrumsstraff
eller
gemensamhct
sstraff.

leva tillsammans i en andlig atmosfär, som förhindrar, att det bättre och underlättar,
att det sämre i fångens karaktär gör sig gällande. Det är i en
sådan samling vanligen de mest fördärvade, som vinna det största inflytandet,
och, även om dessa avskiljas, kvarstå med nödvändighet brottsliga och
svaga karaktärer, som genom sitt samfälda inflytande försämra den andliga
atmosfär, varom nyss nämnts, långt mera än som egentligen betingas av varje
fånges individuella fördärv. Fången kan därför i cellen lättare påverkas genom
lärare och andra tjänstemän vid anstalten, liksom hans egen eftertanke i
ensamheten och ledsnaden har större möjlighet att leda honom till insikt
om nödvändigheten att slå. in på bättre vägar. Nödvändigt är dock, att
ett nyttigt arbete beredes honom. De besökande tjänstemännens bemödanden
att a honom inverka i sedligt avseende skulle eljest icke medföra
det eftersträvade resultatet.

Sedan en brottsling under någon längre tid behandlats i enrum, har
dock den större mottaglighet för goda intryck, som ensligheten medför, i
regel hunnit utnyttjas, så långt ske kan. Dessutom torde en längre tids
isolering ej sällan medföra kroppsligt försvagande och slöhet. En ovana
vid yttre förhållanden och vid samvaro med andra gör ock enrumsfången
efter längre tid mindre i stånd att reda sig under det fria livets förhållanden,
när han dit utträder.

Aven frånsett den fara för sjukdom, andlig eller kroppslig, som cellstraffet,
särskilt för svagare individer, stundom innebär och som oftast
inträder redan efter en relativt kort tids cellstraff, finnes därför i tiden för
cellstraffet en punkt, där förhållandet mellan cellstraffets och gemensamhetsstraffets
förmåga att gagna eller icke skada fången förskjutes till den
sistnämnda strafformens förmån. Huruvida cellstraffets maximum bör sammanfalla
med denna tidpunkts inträde för fångar i allmänhet, sammanhänger
givetvis i viss mån med graden av den skärpa, lagstiftaren vill inlägga
i straffverkställigheten. Cell straffet torde ju anses vara för flertalet
en strängare verkställighetsform än gemen samhetsst raffel.

O c o

Denna sistnämnda strafform, gemensamhetsstraffet, kännetecknas, sådant
det förekommer i svenska fängelser, därav att fångarna hållas åtskilda
om natten, men om dagen hållas tillsammans, i regel under övervakning.
A centralfängelset å Långholmen, där de flesta gemensamhets -

fångarna förvaras, tillbringas fritiden i cellen eller gemensamt i den
korridor, som löper utmed cellerna, måltiderna intagas gemensamt vid ett
i korridoren varande bord, och arbetet utföres i gemensamma arbetssalar.
Grupperingen av fångarna beror på det dem tilldelade arbetets beskaffenhet.
Någon genomförd gruppindelning efter fångarnas individuella egenskaper
förekommer i det hela icke.

Gemensamheten erbjuder i vissa hänseenden avsevärda fördelar framför
enrumsstraffet. Först i gemenskap med andra fångar bliver den straffade
i tillfälle att visa prov på självbehärskning gent emot andra än fängelsets
tjänstemän. Dessa få därigenom större möjlighet att rätt lära känna
fångens karaktär, som under cellens bundenhet icke kunnat taga sig nafrodigt
uttryck. Den oavbrutna isoleringen i cellen utesluter ock en del
synnerligen lämpliga arter av arbete. Särskilt gäller detta om alla slags
utearbeten, varjämte en del yrkesarbeten, oavsett om de utföras inom- eller
utomhus, kräva samverkan mellan flera arbetande.

Vad beträffar den fara för sjukdom, som, på sätt ovan uppgivits
cellstraffet medför, torde följande uppgifter vara av intresse.

Under åren 1902—1913 hava, såsom nedan intagen tablå utvisar,
antalet av dem, som dömts till straffarbete på viss tid och i fängelserna
intagits, icke undergått väsentliga förändringar. Sagda antal utgjorde i
slutet av nedannämnda år:

k r.	Summa.	I cell.	I gemen-samhet.	Å r.	Summa.	I cell.	I gemen- \ samhet. 1
1902 ........	1,381	1,177	204	1908 ........	1,491	1,333	158
1903 ........	1,330	1,132	198	19(>9........	1,363	1,191	172
1904 ........	1,258	1,068	190	1910........	1,395	1,205	190
1905 ........	1,240	1,064	176	1911........	1,370	1,160	210
1006 ........	1,219	1,042	177	1912........	1,382	1 180	202
1907 ........	1,360	1,186	174	1913........	1,429	1,239	190

På grund av läkares utlåtande hava emellertid under ovannämnda år
från cell till gemensamhet (eller hospitalsavdelning) på grund av hälsofara
överflyttats ett på senare tid växande antal straffarbetsfångar. Efter år

7 —142016. Verkställighetslagen.

1902, då ingen sådan överflyttning förekom, hava till gemensamhet
överförts:

	1903	1904	1905	1906	1907	1908
	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.
På grund av sinnessjukdom (eller sinnes-oro) etc.............	2	_	5	_	2	i	6	—	3	—	3	—
På grund av kroppslig sjukdom (eller ålderdom) etc..........				_	o u		_	i	1	_	1	_
Summa	2	-	5	-	4	i	6	i	4	-	4	—

	1909	1910	1911	1912	1913
	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	in.	kv.	m.	kv.
På grund av sinnessjukdom (eller sinnes-oro) etc.............	9	_	5	i	12	i	26	—	30	—
På grund av kroppslig sjukdom (eller ålderdom) etc..........	2		3		6		3	___	5	_
Summa	ii	-	8	i	18	i	29	-	35	-

Överflyttningarna från cellstraff till gemensamhetsstraff av ovan berörda
anledningar ökas emellertid icke med cellstraftets längd. Av 29
manliga enrumsfångar, som år 1912 sålunda överflyttades, blevo 16 överförda
under det första enrumsåret, 11 under det andra och endast 2 under
det tredje. Av de 35 manliga straffarbetsfångar, som år 1913 överflyttades
till straff i gemensamhet, blevo 18 överflyttade under det första
året, 12 under det andra året och 5 under det tredje året. Samma förhållande
bestyrkes av uppgifter, som de sakkunniga mottagit från centralfångelset
i Härianda rörande enrumsfångar, soin funnits där intagna
under tiden från den 17 maj 1907, då fängelset togs i bruk, till december
1914. Av dessa enrumsfångar, tillsammans 470, har för 99 fångar
eller 12 procent ensamvistelsen i förtid avbrutits, i en del fall dock endast
på sådant sätt, att dem beretts sällskap i cellen. Avbrottet skedde för
det ojämförligt största antalet, 64, under första cellåret samt för 23 under
det andra och för 12 under det tredje.

1 allmänhet synes erfarenheten peka därhän, att fångar med i det hela

normala själa- och kroppskrafter kunna i regel utan skada för hälsan
utstå det treåriga cellstraffet. Särskilt bland brottslingar finnes emellertid,
som naturligt är, en avsevärd del, som äro andligen och kroppsligen under
medelnivån, och för vilkas hälsa cellstraffet därför ej sällan medför men.
Dessa bliva redan enligt nuvarande praxis utgallrade, till största delen
under det första cellåret.

Ett längre tids cellstraff kan emellertid för fångar med i det hela
normala själs- och kroppskrafter medföra, om icke men för hälsan,
så dock ett kroppsligt försvagande och ändlig slöhet, större eller mindre
alltefter fångarnas motståndskraft. Visserligen torde det långa cellstraffet,
sådant det numera är anordnat, med yrkesarbete, ofta i särskild arbetscell,
kommande och gående av arbetsledare och fängelsetjänstemän, med vistelse
i fria luften under viss tid, och, i allt större utsträckning, gymnastik, i
ovannämnda avseende medföra betydligt mindre nackdelar än förr, men uteslutna
kunna de ej anses vara. De små cellutrymmena samt den begränsade
tillgången på luft och ljus spela därvid alltjämt en betydande roll.

Härvid torde böra bemärkas, att flertalet av rikets fängelser uppfördes
på en tid, då högsta celltiden för straffångar utgjorde två år med
avdrag av en fjärdedel från den del av ådömda strafftiden, som översköt
tre månader. Högsta celltiden var således i verkligheten allenast aderton månader
tre veckor. Cellerna gjordes därför i allmänhet mindre än lämpligt
är för ensamfångars förvar under hela tre år, en förvaringstid, som efter
1892 och 1906 års verkställighetsbestämmelser inträffar i avsevärt antal fall.
I själva verket avpassades fängelsecellerna mestadels efter den korta tid,
fångarna i det övervägande antalet fall där skulle komma att kvarhållas såsom
rannsaknings- och bötesfängar eller fängelse- och straffarbetsfångar dömda
till några få månader. Luftutrymmet i fängelsernas till förvarinsr av enrumsfångar
avsedda celler utgjorde omkring tiden för sistnämnda lags trädande
i kraft 15 kubikmeter i 208 celler, från 15 till 18 kubikmeter i 1,119 celler,
från 18 till 22 kubikmeter i 792 celler, från 22 till 26 kubikmeter i 203 celler
och mer än 26 kubikmeter i 114 celler. Under följande tid hava, delvis i
utbyte mot andra fängelser, som nedlagts, tillkommit en del nya anstalter,
där luftutrymmet utgör 19.5 kubikmeter eller något mer i 198 celler,
från 22.5 till 25.35 kubikmeter i 204 celler samt från 26.25 till 28.12 ku -

bikmeter i likaledes 204 celler, vartill kommer ett antal större så kallade
arbetsceller.

Det ovan sagda leder till, att en förkortning av den reguliära tiden
för enrumsstraffet bör i individuella fall få vidtagas ej blott med hänsyn
till av enrumsstraffet förorsakat men å hälsan eller fara för sådant men,
utan även på grund av kroppsligt försvagande och andlig slöhet, som härrör
av enrumsstraffet, men icke kan anses innebära men eller fara för
men å hälsan. Därest så sker, kan givetvis cellstraffets maximum sättas
betydligt högre än eljes vore rådligt.

Att till stöd iför behovet av en sådan utsträckt individualisering
framlägga någon på statistiska fakta grundad utredning faller sig givetvis
svårt.

På förfrågan, som fångvårdsstyrelsen i slutet av år 1913 riktade till
direktörerna vid samtliga central- och straffängelser, i vilka de på längre
tid dömda cellfångarna förvaras, meddelades emellertid till styrelsen, att på
o-rund av cellstraffets inverkan kunde vara önskvärt, att av de i mitten av

december 1913 i nämnda anstalter befintliga cellfångar 72 män och
21 kvinnor bleve överflyttade i gemenskap.

De sakkunniga hava hos direktörerna för central- och straffängelserna
samt där anställda läkare och präster gjort förfrågan, huruvida de
ansåge, att för äldre fångar (fångar, som vid straffets början fyllt tjugu
år) den nu stadgade högsta celltiden, tre år, borde bibehållas eller avkortas.

Svaren visa, att meningarna härom äro delade. De flesta anse, att
tre års celltid bör bibehållas. Fångarna tålde i regel en cellvistelse i tre år
utan synbar olägenhet. Det erinras allmänt, att cellstraffet numera ej
medför samma skarpa isolering som förr. Genom att yrkesarbeten införts,
vilka kräva samtal med arbetsledare, arbetsmaterials och verktygs inlämnande
m. in., vore cellfången i ganska livlig förbindelse med sin omgivning.
Men inånga betona samtidigt, att det bör tilldelas fångvårdsmyndigheterna
befogenhet att i undantagsfall av individuella skäl förkorta
cellstraffet i vidsträcktare omfattning än för närvarande kan ske. Särskilt
påpekas, att celltiden ofta utsträckes olämpligt långt för sådana återfallsförbrytare,
vilka återkomma efter en mycket kort vistelse i friheten.

De, som tala för en nedsättning av cellstraffets maximum, förorda
en maximitid av två år. De anföra som skäl härför gjorda iakttagelser
om det längre cellstraffets försvagande och förslöande inverkan, men framhäva,
att, även då det gäller en längre cellvistelse, motståndskraften är mycket
olika hos olika fångar.

På alla häll betonas gemensamhetsstraffets faror och nödvändigheten
att genom lämpliga åtgärder söka förebygga desamma.

Det torde ock varit farhågorna för gemensamhetsstraffets dåliga
verkningar, som gjorde sig gällande, då år 1880 frågan väcktes om förlängminff
av tiden för enrumsstraffet. Dessa farhågor hade förvisso sin
göda grund. Vid nämnda tid var, i följd av straffens i allmänhet större
utsträckning till tiden, gemensamhetsfångarnas antal mycket stort. Antalet
sådana fångar utgjorde exempelvis vid slutet av år 1879 icke
mindre än 1,738, varav 470 livstidsfångar. Blott för en mindre del av
dessa fanns vid nämnda tid möjlighet till deras särskiljande nattetid.
De stora fångskarorna levde mer eller mindre fritt tillsammans, intogo
måltiderna och tillbringade fristunderna i stora gemensamma lag, utan
möjlighet till sträng kontroll. Då härtill kom, att anordningarna för
fångarnas sysselsättande med arbete ännu icke vunnit önskvärd utveckling
och att de talrika fångarna måste fördelas på ett fåtal straffanstalter, är det
väl förklarligt, att gemensamhetsstraffet visade olägenheter av så betänklig
art, att man ej såg annan utväg till dessas undvikande än att utsträcka
enrumstiden.

Då antalet gemensamhetsfångar numera nedgått så starkt, att dessa,
frånsett de i hospitalsavdelningarna intagna, för närvarande utgöra allenast
170, samt, även om detta antal ökas, möjlighet finnes att särskilja dem
nattetid ävensom att bereda dem full sysselsättning, kunde det synas, som
om en nedsättning av cellstraffets maximum åtminstone till det före år
1892 gällande kunde utan fara företagas. Straffets skärpa skulle visserligen
därigenom minskas, men knappast så mycket, att det kunde anses
såsom ett avgörande skäl mot nedsättningen.

De sakkunniga hava likväl ansett sig böra gå eu annan väg. Som
ovan framhållits, torde en reform av gemensamhetsstraffet, som avlägsnar
åtminstone de betänkligaste av de nackdelar, som nu vidlåda detsamma,

vara en förutsättning för en inskränkning av enrurnsstraffet. En sådan
reform måste i viss mån bliva ett experiment, vars lyckliga utgång beror
av omständigheter, vilka ej kunna med visshet förutses. Det har därför
synts de sakkunniga lämpligare att, i stället för att företaga en nedsättning
av enrurnsstraffet över lag, föreskriva en sådan nedsättning av individuella
skäl för vissa undantagsfall, av vilka de mindre trängande tillika
gjorts beroende såväl därav att viss tid förflutit från straffets början
som därav att fångens hållande till straff i gemensamhet kan äga rum
utan väsentliga olägenheter. Därigenom beredes möjlighet för fångvårdsmyndigheterna
till en varsam utökning av gemensamhetsfångarnas antal,
alltefter som de gjorda erfarenheterna därtill föranleda.

De sakkunniga anse för övrigt betänkligheterna mot det treåriga
cellstraffet avsevärt minskade därigenom att de sakkunniga föreslå betydande
modifikationer i den med enrurnsstraffet förbundna isoleringen.

En utjämning av de skarpa motsatserna mellan enrumsstraff och
gemensamhetsstraff synes nämligen böra äga rum.

De olägenheter, det längre enrurnsstraffet kan medföra, böra, i den
mån det är förenligt med straffets skärpa, förminskas, ej blott genom cellanordningar,
som bereda ökat utrymme, ljus och luft, utan även genom
en lättnad i isoleringen, såvida därigenom ej äventyras de goda resultaten av
fångvårdstjänstemännens påverkan och avskildheten från medfångarna.
Gemensamhetens faror åter böra undvikas genom att den isolering, som
redan nu äger rum nattetid, vid behov utsträckes, med bibehållande i
huvudsak av de egenskaper hos gemensamhetsstraffct, som gör detta till
en för fången naturligare och därför i och för sig sundare tillvarelseform.

Till belysande av det antal straffångar, för vilket en nedsättning av
tiden för enrurnsstraffet skulle vara av betydelse, meddelas efterföljande
tabell.

Tidsläpgden av de straff, som blivit ådömda de under tioårsperioden
1904—1913 till straffanstalterna nykomna straffarbetsfångarna, utgjorde: -

År	1904	1905	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912	1913
in.	kv.	in.	kv.	m. \|kv.	m.	kv.	in.	kv.	in.	kv.	m.	kv.	m.	kv	in.	kv.	m.	kv.\|
j från o. in. 2 t. o. in. 12 mån. . .	1,240	125	1,461	125	1,459	154	1,285	no	1,347	140	1,302	134	1,285	in	1,273	114	1,394	135	1,501	i 135
från 1 år t. o. m. 2 år.....	183	30	191	24	180	15	192	21	185	23	159	16	183	22	172	18	154	11	171	24
från 2 år t. o. m. 3 år.....	84	22	71	14	83	15	81	5	67	1	63	8	78	2	71	4	63	4	69	3
över 3 år ... .	63	11	49	7	75	7	63	9	84	9	51	5	59	6	68	5	65	6	72	5
\| på livstiden . . .	2		—	3	1		7	—	3	—	3	1	5	1	—	—	3	—	—	—
Summa	1,572	188\|l,772	17s\|l,;98\|is>l	1,628145	1,686	173	1,5781164	1,610	142	1,584	141	1,679	156,1,8131167

Fängelsestraffet har hittills i dess helhet avtjänats i enrum. Såvida
icke sammanläggning av derå straff verkar förlängning, utgör ju fängelsestraffets
längsta tid två år. Fängelsestraff över tre år äro därför mycket
sällsynta.

Emellertid måste medgivas, att väsentligen enahanda förhållanden,
som föranleda enrumsstraffets utbytande mot gemensamhetsstraff vid straffarbete,
vare sig före eller efter de tre åren, även vid fängelse kunna göra
sig gällande.

Visserligen må beaktas, att de företrädesrättigheter, fängelsefångarna
åtnjuta, då de icke enbart avtjäna förvandlingsstraff för böter, göra enrumsstraffet
mildare, där fången har medel att utnyttja dessa rättigheter.
Men de flesta fängelsefångar lära icke vara i tillfälle att förskaffa
sig bättre föda eller större bekvämlighet, än fångvården består, lika för
fängelsefångar och straffarbetsfångar. Ej heller kan flertalet bereda sig
annat arbete, än det fångvården tillhandahåller. På grund härav synes
enrumsstraffet böra vid fängelse begränsas efter samma regler som vid
straffarbete.

Gemensamhetsstraff bör emellertid kunna inträda även i fråga om sådana
urbota fängelsefångar, som kunna bereda sig de medgivna förmånerna. Aven
i gemensamheten kunna dessa fångar i allmänhet åtnjuta ifrågavarande
företrädesrättigheter. Dock kan det icke tillåtas dem att i gemensamheten
själva förskaffa sig vad arbete, de vilja och förmå. Ovan har påvisats,
hurusom det ej lämpligen låter sig göra att i en och samma anstalt låta

fängelsefångar i gemensamhet syssla med de mest olika göromål. En följd
av gemensamhetsstraffets användning även för fängelsefångar blir således,
att de efter överflyttning från enrum måste avstå från rätten att själva
välja arbete. Enligt de sakkunnigas förslag skall emellertid av skäl,
som nedan beröras, fånge efter utgången av de tre åren icke mot sin
önskan hållas till straff i gemensamhet, där ej fångvårdsstyrelsen finner
synnerliga skäl därtill föreligga, överflyttning före de tre årens utgång
skall åter ske endast i vissa undantagsfall. Den nackdel i fråga om arbetsvalet,
som måste vara förknippad med överflyttningen i gemensamhet, kan
fången således i regel undgå.

Under dessa förutsättningar synas icke några befogade anmärkningar
kunna riktas mot förslaget att använda gemensam hetsstraff även för urbota
fängelsefångar, om strafftidens längd eller andra särskilda förhållanden påkalla
det.

Att överflyttning av fängelsefångar i gemensamhet efter avtjänade
tre års enruinsstraff icke kommer att äga rum annat än i sällsynta
undantagsfall, framgår av efterföljande tabell, utvisande tidslängden av
de straff, som ådömts de under nedannämnda år nykomna urbota fängelsefångarna.

Ä r	1909	1910	1911	1912	1913 f j i
från 1 till och med 6 månader......	993	1,103	893	943	-» 939 i
> 6 > » >12 > ......	18	39	26	33	39
utöver 1 år ...............	1	5	4	8	8 1
Samma	1,012	1,147	923	984	ose f

^Särskilda Såsom ovan framhävts, böra unga fångar, varmed i förslaget avses

ser för unga vilka vid straffets början ej fyllt tjugu år, i regel erhålla en i vissa avjangar.
seen(]en olika behandling än de äldre. De möjligheter till kroppslig utveckling
och andlig bildbarhet, deras ungdom erbjuder, bör under fängelsetiden
tillvaratagas, så långt ske kan.

Enrumsstraffet för de unga brottslingarna bör därför ej göras längre,
än att möjlighet beredes till sådan strafftillämpning, som kräves för ett

verksammare utbildningssystem än det, som låter sig genomföra inom
enrurnsstraffets ram.

Visserligen kan man utgå därifrån, att de flesta unga förbrytare,
vilka icke förövat svårare brott och icke gjort sig skyldiga till återfall,
antingen intagas i allmän uppfostringsanstalt eller bötfällas eller erhålla
villkorlig dom. Såsom nedanstående tabell utvisar, återstår dock ett icke
obetydligt antal unga förbrytare, som hava att undergå straffarbete. Därtill
kommer ett mindre antal unga fängelsefångar. Till alla dessa bör
tagas den hänsyn, som deras ålder och utvecklingsmöjligheter påkalla.

Antalet till straffarbete dömda fångar i åldern från femton till
tjugu år fyllda utgjorde nedannämnda år:

! A r	Under året insatta		Vid årets sint kvarvarande
1911	1912	1913	1911	1912	1913
m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m. j	kv.	m.	kv.
15-17 är.....	48	4	71	9	84	5	25	i	1 29	4	35	2
18-19 år.....	113	12	112	8	107	9	56	9	54	4	57	2
SO år....... .	67	7	68	11	57	9	22	1	42 \|	o O	25	4
Summa	228	23	251	28	248	23	103	11	125 \|	11	117	8

Såsom i redogörelsen för den tyska lagstiftningen anförts, får därstädes
enrumsstraffet icke utsträckas över tre månader för den, som är
yngre än aderton år, såvida icke överordnad myndighet medgiver undantag.

Att nedsätta enrumstiden för de unga till allenast tre månader,
synes icke av erfarenheten påkallat. För flertalet torde, då åldersgränsen
sättes så högt som ännu ej fyllda tjugu år, en tid av ett år, tillbringad
i ensamhet inom cellen, icke anses hämmande för deras utveckling, men
däremot genom straffets skärpa och den unges tvingande till eftertanke
verka gagnande.

För undantagsfallen bör under enahanda förutsättningar som ifråga
om de äldre fångarna enrumsstraffet upphöra tidigare, i regel dock först
efter fyra månader från straffets början.

Enrurnsstraffets allmänna karaktär framgår redan av dess namn.
Den därmed förbundna isoleringen kan dock ordnas betydligt olika.

8—142016. Verkställighetslagen.

5 §■

Enrums straffets anord nande.

Modifikationer
av enrums
film f fei.

Då cellstraffet först infördes, iakttogs fångens avstängande från beröring
med andra än fängelsefunktionärerna med yttersta strängbet. När systemet
i mitten av 1800-talet hit överflyttades, medföljde de i enlighet
med nämnda stränga uppfattning utbildade anordningarna: celler med
små fönster, enmans promenadgårdar, ansiktsmasker, vilka skulle påsättas,
så snart fången lämnade cellen, samt cellskåp, i vilka fångarna avskildes
vid undervisning och kyrkogång.

Härifrån har icke i praxis gjorts annan avvikelse än att numera
cellerna börjat förses med större fönster och att begagnande av ansiktsmask
är frivilligt från fångarnas sida. Man har icke ansett sig berättigad frångå
de stängda promenadgårdarna, där fångarna få gå i »enrum» även där.
Likaså har man alltjämt sökt förhindra, att enrumsfångarna få se varandra,
då de av någon anledning föras utom cellen.

Vid det kortare enrumsstraffet torde ock fortfarande böra iakttagas,
att enrumsfånge städse skall hållas fullständigt isolerad från andra fångar.

Han skall således dag och natt hållas innesluten i sin cell med
undantag allenast för de tillfällen, då särskilda omständigheter påkalla
hans utförande ur cellen vare sig för det mera regelbundet återkommande
bevistandet av gudstjänst, deltagandet i skolundervisning och gymnastik
samt rörelsen i fria luften eller för tillfälliga sammanträffanden med besökande,
inställande till förhör, med mera dylikt. Vid dessa tillfällen bör
tillses, att fången icke får tillfälle att se andra fångar eller att med dem
träda i förbindelse. Promenader och gymnastik böra således äga rum i
avstängd så kallad cellgård, där fången är ensam såsom i cellen.

Det torde dock icke vara erforderligt eller ens lämpligt, att i lagen
närmare angives, på vad sätt fångens isolering utom cellen skall gentemot
andra fångar genomföras.

Vad det längre enrumsstraffet beträffar, synas däremot, såsom
förut erinrats, de olägenheter, detsamma kan medföra, böra förminskas
bland annat genom efter viss tid inträdande modifikationer i den stränga
isoleringen.

Flerstädes i utlandet har man ock funnit med enrumsstraffets uppgift
förenligt att lätta på de stränga anordningarna, allteftersom förhållandena
gjort sådant önskvärt.

5!)

I detta hänseende kan exempelvis erinras om den i översikten över
den utländska lagstiftningen vid behandlingen av det preussiska fängelsesystemet
omnämnda bestämmelsen, att såsom enrumsstraff gäller, om fången
dag och natt hålles i sin cell och i denna sysselsattes, även om hans rörelse
i det fria icke sker i ensamgård samt om i kyrka och skola en avstängning
i täckta cellskåp icke äger rum.

Det torde lätt inses, att med stadganden sådana som de för Preussen
gällande fångens motion i fria luften kan bliva för hälsan mera välgörande,
än då den sker inom en liten kringmurad eller avplankad gård av något
tiotal meters längd. Likaså verkar avstängandet i cellskåp under besök i
kyrka och skola i viss mån hinderlig! i fråga om högtidlighet i den förra
samt livaktighet i den senare. Önskligt kan ock vara att bereda enrurnsfångarna
den kraftigare och mer rationella gymnastik, som förutsätter
samvaro mellan flera i särskilt anordnade lokaler eller i det fria.

En ytterligare modifikation av enrumsstraffet kan beredas genom att
låta fången hava cellens dörr öppen, helt eller på glänt. Det må tillika
kunna tillåtas fången, vare sig han får hava celldörren öppen eller ej, att
utom cellen, men inom straflänstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga
med hans arbete.

Givetvis verkar denna lättnad i avstängdheten i många fäll upplivande
och kan således lämpligen användas till förebyggande av en eljest
motsedd ofördelaktig inverkan av enrumsvistelsen. Men ej blott hänsyn
till fångens vård i egentlig mening, utan även lättnad i arbetsledningen,
större möjlighet att övervaka fliten under arbetet, med mera, kan göra det
lämpligt att vidtaga modifikationer av nu ifrågavarande slag.

De modifikationer, varom ovan nämnts, böra icke få inträda, innan
fången i tillräcklig tid lärt känna enrumsstraffet i all dess stränghet samt
fängelsets tjänstemän hunnit bilda sig en övertygelse om förutsättningarna
hos fången för ett rätt tillgodonjutande av ifrågavarande eftergifter. Kan
det antagas, att fången skulle missbruka desamma till störande av säkerheten
eller ordningen inom straflänstalten, eller kan från hans sida befaras
skadlig inverkan å medfångar, böra omförmälta modifikationer icke i
avseende å honom tillämpas. Lämpligen torde eftergifterna ej få inträda
förrän efter förloppet av en tredjedel av den tid, det längsta enrumsstraffet

omfattar. Straffanstaltens styresman torde i första hand få avgöra, om
hinder bör möta för viss fånge att åtnjuta eftergifterna.

6 §■ Beträffande gemensamhetsstraffet har, på sätt förut påpekats, icke

(x6TH€7lS(l7H~ ^ ^ r r

hetsstra£ets några som helst bestämmelser varit givna genom lag. Innebörden av
ätande'', straffet har fastslagits genom den historiska utvecklingen. Först på sista
tiden har av Kungl. Maj:t, genom bestämmelse i fångvårdens instruktion^
anvisning lämnats, att lagen om straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum skall gälla i tillämpliga delar även för straff i gemensamhet.
Härigenom är dock icke angivet, i vad män gemensamhetsstraffet skall
skilja sig från enrumsstraffet. Benämningen i och för sig giver närmast
vid handen, att ensainhetsavstängning icke kunde gentemot gemensamhetsfånge
användas. Emellertid har sedan lång tid, enligt vad av den lämnade
redogörelsen rörande vårt eget lands och utlandets fängelseförhållanden inhämtas,
fångens avskiljande från andra fångar under den nattliga vilan ansetts
icke endast förenlig med gemensamhetsstraffets begrepp, utan för denna
straffarts tillrådlighet av yttersta betydelse.

I den nya lagen torde ock böra fastslås, att fånge, som undergår
straff i gemensamhet, skall under sovtid städse hållas avstängd från andra
fångar.

Vidare torde till förebyggande av skadlig inverkan fångarna emellan
böra i lagen föreskrivas gemensamhetsfångarnas fördelning i grupper och
andra lämpliga åtgärders vidtagande till de sämre elementens avskiljande.
Härvid böra dock, såsom förut erinrats, icke träffas sådana anordningar,
att därigenom upphävas de egenskaper hos gemensamhetsstraffet, som gör
detta till en för fången naturligare och därför i och för sig sundare tillvarelseform.
Hinder bör emellertid icke möta att, då verkliga skäl påkalla
det, låta gemensamhetsfånge vistas i ensamhet även under annan tid
än sovtid, såvida han dock under den huvudsakliga delen av dagen, under
arbetstiden, åtnjuter frihet från sådan ensamhet. Sålunda må exempelvis,
där det av särskilda skäl synes angeläget att under fritid och måltider samtal
och annan förbindelse mellan viss fånge och de andra fångarna förhindras
samt detta icke kan uppnås genom vanlig tillsyn, fången kunna åläggas intaga
sina mål och tillbringa sin lediga tid i cellen. Härigenom åstadkommes
i själva verket en mellanform mellan enrumsstraff, såsom det ovan beskrivits,

Öl

och vanligt gemensamhetsstraff. Det må här påpekas såsom ett önskemål,
att jämväl gemensam hetsfångarna beredas bostad i vanliga enrumsceller i
stället för de nu brukliga trånga så kallade nattcellerna med sekundär dager.

r> n o

Gemensamhetsvistelsen kan äga rum under skilda former. Genom
fångarnas placering med tillräckliga mellanrum förhindras intimare förbindelse
dem emellan och underlättas övervakningen. Där i särskilda fall så
finnes nödigt, beredes fången en genom skärmar eller annorledes mer eller
mindre avskild arbetsplats. Fången kan även sättas i arbete tillsammans
med en eller två pålitliga fångar, som hava i uppdrag att vaka över honom,
på samma gång som fängelsets t jänstemän hålla dem samtliga under oavlåtlig
tillsyn. Särskilt låter dylikt avskiljande sig genomföra vid de större straffanstalter,
där så kallade arbetsceller, dubbelt större eller mer än vanliga celler,
finnas inrättade för arbetsdriften. Om dörrarna till dylika celler eller små
arbetssalar hållas öppna och vakten patrullerar utanför desamma, lärer
något men av två eller tre utvalda fångars samvaro därinom icke vara att
befara. Aven under arbete i fria luften böra gemensamhetsfångarna
hållas sysselsatta på nöjaktigt avstånd från varandra, om sådant av individuella
förhållanden erfordras.

Den av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj: t ifrågasatta ökade användningen
av straffångar i friluftsarbete hava de sakkunniga ansett
lämplig och sökt befordra genom en i lagförslaget intagen bestämmelse,
avseende att gemensamhetsfånge må kunna sysselsättas i fria luften och
detta icke endast inom fångvårdsanstaltens slutna område, utan jämväl
utanför murar och stängsel. Förutsättningen är, att fången i den relativa
frihet, som sålunda tilistädjes honom, hindras att träda i förbindelse med
utomstående.

Genom den föreslagna nedsättningen av enrumstidens längd i en del

O C O

undantagsfall möjliggöres att i enlighet med dessa bestämmelser i ganska
stor utsträckning använda fångar i lämpligt friluftsarbete.

Friluftsarbetet såsom övergångsform till friheten har i föreliggande

O O Ön

förslag vunnit beaktande genom bestämmelsen, att gemensamhetsfånge, som
under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus, skall, där
så lämpligen kan ske, någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas
till arbete utomhus.

7 §■

Förläng''ning
av enrumsstraffet

i undantagsfall.

Då ett år av straffet förflutit för de unga och tre år för de äldre,
skulle alltså i regel gemensamhetsstraffet begynna. Det kan dock förekomma,
att en fånge, exempelvis en person av högre bildningsgrad eller
någon, som eljest finner hårt eller för framtiden av viss våda att bliva
känd av medfångar, själv önskar undgå att överflyttas till gemensamhet.
Det har synts de sakkunniga, att en sådan önskan bör villfaras, där ej
synnerliga skäl tala däremot.

Från stadgandet torde icke undantag behöva i lagen göras i fråga

O o

om de fångar, som vid straffets början ej fyllt tjugu år. Visserligen kan för
en sådan fånges uppfostran och utbildning i övrigt vara angeläget, att
han även mot sin önskan kan överflyttas i gemensamhet, men synnerliga skäl
för överflyttning måste under sådana omständigheter anses föreligga, och
fången är följaktligen i dylikt fall pliktig att underkasta sig flyttning.

Likaså föreligga givetvis synnerliga skäl att även mot fånges önskan
hålla honom till straff i gemensamhet, om han utan skäl, som kunna av
fångvårdsstyrelsen godkännas, på grund av ifrågavarande stadgande åstadkommit
överflyttning från gemensamhet till enrum och därefter åter från
enrum till gemensamhet, men sedermera ånyo vill återgå till enrum.

Fångvårdsstyrelsen bör även kunna, oberoende av fånges önskningar,
hålla honom till straff i enrum i vissa fall, då på grund av fångens
egen beskaffenhet hans hållande till straff i gemensamhet medför vissa
svårare olägenheter, som icke kunna genom vidtagande av lämpliga anordningar
undanröjas.

De sakkunniga hava därför föreslagit, att fånge, vars hållande till
straff i gemensamhet är förenat med fara för ordningen eller säkerheten
inom straffanstalten, skall kunna — givetvis under förutsättning att de i
9 § första stycket omförmälda hälsoskälen ej lägga hinder i vägen —
hållas till straff i enrum, jämväl efter det ett, respektive tre år förflutit
från straffets början. Liknande bestämmelse finnes redan nu i nådiga instruktionen
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten 51 §. Dess rätta
plats torde emellertid vara i verkställighetslagen.

Ifråga om de unga hava de sakkunniga ansett sig böra gå ännu ett
steg i fråga om möjligheten att hålla dem till straff i enrum utöver maximitiden.
Aven bland de unga fångarna förekomma givetvis en del fall

tio

av svårartad beskaffenhet, där bildbarheten är liten och faran för att fången
skall å medfångarna inverka skadligt är stor. Att för sådana fall
möjliggöra enrumsstraflfets förlängning utöver ett år synes i hög grad påkallat,
särskilt då det gäller fångar, vilka komma nära den åldersgräns, som
skulle för dem medfört treårigt cellstraff. En förlängning utöver cellstraffets
nuvarande maximum torde dock på sistnämnda grund ej böra
tillåtas.

Enligt de sakkunnigas förslag skall fångvårdsstyrelsen fatta beslut
om fånges hållande till straff i enrum utöver maximitiden på grund av
fara i ovannämnda avseenden. Fångvårdsstyrelsen måste alltså av straffanstalternas
styresmän hållas underkunnig om de fall, då sådant beslut
synes påkallat. Likaså bör i varje fall, då fånge på egen begäran hålles
till straff i enrum utöver maximitiden, fångvårdsstyrelsen därom underrättas,
oaktat något fångvårdsstyrelsens beslut i ärendet är erforderligt
endast för den händelse, att fångvårdsstyrelsen anser fångens önskan ej böra
villfaras. Denna styresmännens skyldighet att underrätta fångvårdsstyrelsen
torde böra regleras genom administrativa föreskrifter.

Ett snabbt handlande kan befinnas erforderligt, då det gäller att
till straff i enrum återföra en gemensamhetsfånge, vars fortsatta hällande
till straff i gemensamhet visat sig förenat med fara av ovan angiven art.
Styresmannen för straffanstalten har därför enligt de sakkunnigas förslag
tillagts befogenhet att provisoriskt fatta beslut, där sådan fara föreligger.

I ändamål att vinna en betryggande kontroll däröver att fånge,
vars hållande till straff i gemensamhet ansetts förenat med fara i ovan
angivna avseenden, ej hålles till straff i enrum längre än lämpligt eller
nödigt år, har i fråga om sådan fånge föreskrivits en prövning av denna
fråga minst en gång var sjätte månad.

Såsom förut erinrats, bör enligt de sakkunnigas mening enrumsstraffet
under vissa förutsättningar i undantagsfall avbrytas före utgången
av den tid, som för enrumsstraffet är stadgad som den reguliära. Avbrottet
bör fortfara så länge, som dessa förutsättningar kvarstå.

Härmed avses främst att förebygga, att enrumsstraffet medför fara
för men å fångens hälsa. Givet är, att strafftillämpningen i allmänhet bör
ske på ett sätt, som, inom straffets ram, i största möjliga utsträckning

8 §.

Förkortning
av enrumsstraffet
i
undantagsfall.

tillgodoser vidmakthållandet av fångens andliga och kroppsliga hälsa. Detta
har beaktats i en längre fram i förslaget intagen allmän föreskrift. Med
hänsyn till de ofördelaktiga verkningar, som särskilt enrumsstraffet, enligt
vad erfarenheten visat, kan medföra i avseende å hälsan, har emellertid
ansetts nödvändigt att genom en särskild ovillkorlig bestämmelse förebygga
att denna strafform tillämpas, om men för fångens andliga eller kroppsliga
hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras.

Såsom nödvändig förutsättning härför bör ingalunda krävas, att
redan en så kallad cellpsykos iakttagits eller eljest en begynnande sinnessjukdom
konstaterats. En dylik fordran kunde föranleda, att åtgärden vidtoges
för sent. Ej heller bör med överflyttningen anstå, till dess fången
finnes lidande av utbildad tuberkulos eller dylikt. Men grundade skäl
måste föreligga för ett antagande, att fångens fortsatta kvarbållande i enrum
skall medföra uppkomsten av men för fångens hälsa. Fängelseläkaren måste
därför åt'' enrumsfångarna ägna sin oavlåtliga uppmärksamhet. Den redogörelse,
som förut i detta betänkande lämnats över iakttagna fall särskilt
av sinnessjukdom inom de svenska fångvårdsanstalterna, ådagalägga med
tillräcklig tydlighet, att vaksamhet härutinnan är av nöden.

Huvudreglerna om längden av enrumsstraffet böra emellertid göras
mjukare, än som möjliggöres enbart genom hälsobestämmelser av ovan angiven
art. Där måste, även då fara för men å hälsan icke föreligger, finnas en
viss tänjbarhet med hänsyn till det skiftande människomaterial, som göres
till föremål för straffet. Möjlighet till eu individuell behandling bör inom
vissa gränser beredas genom rätt att utbyta enrumsstraffet mot gemensamhet
sstraff.

Enrumsstraffet får dock icke avbrytas allenast av den anledningen,
att fånge känner det med enrumsstraffet förenade strafflidandet intensivare
än fångar i allmänhet. Enrumsstraffet kan helt visst kännas avsevärt
olika för olika individer, beroende på deras lynne, förutvarande samhällsställning,
yrke, med mera. Men avsteg från den formella likheten inför lagen
kan, åtminstone för närvarande, icke på sådan grund få äga rum, och därför
bör icke vid straffets verkställande fästas något bestämmande avseende vid
den högre grad av lidande, som frihetsstraffet medför för vissa fångar, där
ej med lidandet äro förenade följder, som motverka, vad samhället vill

i övrigt med straffet ernå. Kran denna synpunkt måste, såsom ovan
erinrats, avvikelser från enrumsstraffet tillåtas på grund av fara för inne
å hälsan. Även utan att sådan fara föreligger, kan emellertid hos fången
hava alstrats en lynnesdepression så stark, att den gör fångens behandling
efter vanliga regler oändamålsenlig. Enrumsstraffet kan då vara för honom
uppenbarligen olämpligt och bör avbrytas, där ej detta är förenat med
väsentlig olägenhet.

Jämväl andra anledningar till sådan olämplighet kunna föreligga.

Eu längre tids cellvistelse medför, såsom ovan påpekats, för fångar
med svagare motståndskraft ej sällan ett avsevärt kroppsligt försvagande.
Då de flesta fångarna tillhöra samhällslager, som i friheten måste utföra
sitt arbete under omständigheter, vilka kräva oförsvagade kroppskrafter,
synes den straffade åtminstone ej böra utsändas från fängelset i detta
avseende sämre utrustad än då han intogs. Exempelvis kan omnämnas,
hurusom det uppgivits, att fångar, som under nuvarande förhållanden utföris
ur cellen på grund av dess hälsoskadliga verkan och satts i trädgårdsarbete,
varit så försvagade att de icke ens förmått utan svårighet lyfta de fyllda
vattenkannorna.

Ett faktum är även, att vissa individer, överlämnade åt sig själva,
såsom i cellen är händelsen, hemfalla åt en sexuell last i en grad, som
kan verka förslappande på kropp och själ. I gemensamheten kan sådant
lättare förebyggas.

För enrumsstraffets avbrytande erfordras enligt de sakkunnigas förslag,
i överensstämmelse med vad ovan anförts, att på grund av individuella
omständigheter straff i enrum är för fången i nu anmärkta eller liknande
avseenden uppenbarligen olämpligt.

Hållande till straff i gemensamhet av andra grunder än tvingande
hälsoskäl bör emellertid icke få ske, om väsentlig olägenhet är härmed
förenad. Som exempel på sådan olägenhet har i lagen nämnts fall,
då fångens personliga egenskaper innebära fara för ordningen eller säkerheten
inom fängelset eller för skadlig verkan å andra fångar samt denna
fara endast kan förebyggas genom åtgärder, som i och för sig måste
betraktas såsom väsentliga olägenheter.

Fången skall vidare hava hållits till straff i enrum så lång tid,

9—142016. Verkställighetslagen.

att straffet med tillräcklig skärpa gjort sig kännbart samt enrumsstraffets
goda inverkan på fången hunnit utnyttjas. Ovan har framhållits,
hurusom de modifikationer i enrumsstraffet, som i vissa avseenden
kunde finnas lämpliga, icke borde få inträda, förrän fången i
enrum avtjänat så lång tid, som motsvarar en tredjedel av längsta enrumstiden.
Samma bestämmelse bör gälla för enrumsstraffets utbytande
mot gemensamhetsstraff av annan anledning än fara för men å hälsan.

1 enlighet härmed bör således förutsättas att, fånge, som tillhör ungdomsgruppen
och följaktligen vid straffets början icke fyllt tjugu år, skall hava
av strafftiden avtjänat minst fyra månader samt annan fånge minst ett år.

Avgörandet, huruvida sådana omständigheter föreligga, att fången
-^kall i enlighet med ovan berörda bestämmelser hållas till straff i gemensamhet,
synes böra överlämnas åt fångvårdsstyrelsen för ernående av likformighet
vid bestämmelsernas tillämpning. Därigenom minskas även i
viss mån de obehag för straffanstalternas direktörer och läkare, varom
fångvårdsstyrelsen talat i sitt den 24 april 1889 avgivna utlåtande. I
förekommande fall bör fängelsets föreståndare till styrelsen ingå med
framställning. Styresmanen bör inhämta yttranden ej endast av läkaren,
utan även av övriga ledande tjänstemän vid anstalten, vilka tillhöra dess
sä kallade forsamlingsråd, samt vid framställningen bifoga dessa yttranden.
Härigenom torde på möjligast bästa sätt varda sörjt för, att verkliga
skäl ligga till grund för fångens hållande till straff i gemensamhet i andra
fäll, än lagen som regel förutsätter. Anvisning härom torde dock icke
erfordras i lagen. På nu nämnda sätt bör förfaras jämväl, då fråga är
om fångens återflyttande från straff i gemensamhet till straff i enrum.

Givetvis föranleda ovanberörda bestämmelser, att överflyttning till
''»•emensamhet kommer till användning oftare i avseende å vissa kategorier
av fångar än å andra. I avseende å kvinnliga fångar har fångvårdsstyrelsen,
under förutsättning att längsta cellstraffet bibehölles vid tre år, ifrågasatt
nedsättning i denna celltid, enär enligt fångvårdsstyrelsens mening kvinnans
känsligare lynne och vekare organism, hennes större behov att meddela
sig med andra o. s. v. i många fåll komme enrumsstraffets hälsovådliga
verkan att inträda tidigare och oftare än i fråga om mannen.

Likaså kan förmodas, att den, som nått högre ålder, har svårare att

utan ofördelaktiga verkningar undergå sådant straff än den, som är i sin fulla
kraft. I den vid 1880 års riksdag väckta motionen om cellstraffets utsträckning''
till tre år föreslogs, att denna utsträckning icke skulle gälla fånge, som vore
över femtio års ålder. Enligt dansk lag skall icke den, som fyllt sextio år,
hållas i enrum. Anledning synes emellertid ej föreligga att träffa särskilda
bestämmelser för fångar av denna högre ålder, då den nödiga hänsynen
till dem kan iakttagas vid tillämpning av bestämmelsen om enrumsstraffets
avbrytande av ovan angivna skäl.

I fångvårdsstyrelsens förslag till ändringar i verkställighetslagen har vidare
framhållits önskvärdheten att förebygga, att en återfall sförbrytare, som
tidigare genomgått ett eller flera enrumsstruff, skulle komma att inom
nära liggande tid hållas till straff i enrum vida längre, än lagen avsett.

I den mån straff i enrum under sådana förhållanden befinnes för återfallsförbrytaren
uppenbarligen olämpligt, kan rättelse i den av fångvårdsstyrelsen
önskade riktningen vinnas genom ovanberörda bestämmelser.

För samtliga nu nämnda kategorier av fångar motverkas dessutom
de skadliga följderna av enrumsstraffet genom de modifikationer i detsamma,
vilka skulle inträda efter viss tid.

Utom i fall, som ovan berörts, påkallas undantag från huvudregeln y j> $■
beträffande straffarbetes och fängelses avtjänande i enrum i ytterligare lut av fånge

några avseenden.

ytterligare
ålagt straffarbete
ock

Enligt nu gällande verkställighetslag får den tid, under vilken
fången må hållas till straff i enrum, icke överstiga tre år, även om han, samt av
under det han avtjänar enrumsstraff, dömes till ytterligare straffarbete för återstår°för
en tid, som tillsammans med det förra straffet överstiger tre år. ''frigiven.

Ett till sin innebörd liknande stadgande, avseende dock ej blott
straffarbete, utan även fängelse och ej blott det fall, då det ytterligare
ålagda straffet förekommit till verkställighet under avtjänandet av enrumsstraff,
utan jämväl efteråt, blott det skett före frigivningen, hava de sakkunnige
ansett böra införas i nya lagen. Bestämmelsen har därjämte
givits en så vid avfattning, att därunder faller ej blott frågan om enrumsstraff
eller gemensamhetsstraff, utan även andra verkställighetsåtgärder,
som skola gestaltas annorlunda vid början ä,n vid slutet av ett straff.

Ett annat undantag i nu gällande lag från huvudregeln om enrums -

10 §■

Verkställig
het av
straffskärpning.

11 §■
Fängelse
såsom förvandlingsstraff
för
böter.

straffets maximum, fast i motsatt riktning, var stadgandet, att, om från
straffarbete villkorligt frigiven insattes i straffanstalt för att utstå återstoden
av straffet, skulle i fråga om verkställigheten så förfaras som vore
det nytt straff.

Detta stadgande har bibehållits, med tillämpning även å dem, som
blivit från fängelsestraff villkorligt frigivna.

De sakkunniga hava därjämte funnit samma bestämmelse böra gälla
för fångar, å vilka lagen om villkorlig frigivning icke är tillämplig, men
vilka av nåd villkorligt erhålla förkortning av straffet.

Da reglerna för verkställighet av straffskärpning kunna avse allenast
straffarbete och omedelbart ådömt fängelse, hava dessa regler anslutits
till stado-andena rörande nämnda straffarters verkställighet. De överensstämma
med nu gällande stadgande!». Den i nu gällande lag givna bestämmelsen,
att straffskärpning skall verkställas vid strafftidens början, är
emellertid ej utan vidare tillämplig å det fall, då fånge ytterligare ålagt,
med skärpning förbundet straffarbete eller fängelse skall ifråga om verkställigheten
anses som sammanhängande med det straff, som fången redan
undergår. De sakkunniga hava därför föreslagit ett fullständigande
för detta fall.

1 det betänkande, som kommitterade för avgivande av förslag om
skärpning av vissa frihetsstraff in. m. år 1902 avgåvo, har å sid. 35—37 redogjorts
för frågan om böters avtjänande genom arbete. Häri framhålles, hurusom
för sådant ändamål bleve nödigt att vidtaga särskilda anordningar för
tillhandahållande av arbeten på talrika platser inom riket och att på varje
sådan plats, minst på ett ställe inom varje län, upprätta någon lämplig
anstalt. Den ojämförligt största olägenheten skulle möta däri, att de bötfällde
måste sammanföras till arbete i gemensamhet med varandra, sålunda
utsatta för de sämre elementens moraliskt nedbrytande inverkan. Under
dessa förhållanden syntes vida lämpligare att låta böterna genom förvandlingsstraff
avtjänas i enrum uti redan ordnade fängelseinrättningar.

Nu föreliggande uppgift innefattar icke avgivande av förslag rörande
ny verkställighetsforra för bötesstraff, då den bötfållde saknar medel till

böternas gäldande. 1 uppgiften torde ingå allenast att tillse, huruvida
det nu såsom förvandlingsstraff stadgade fängelsestraffet skall kunna på
ett mera tillfredsställande sätt anordnas.

Antalet bötesfångar utgjorde åren 1909—1913 respektive 16,304;
14,543; 14,451; 14,932 och 15,486. Antalet bestraffningsdagar belöpte
sig under samma år till 129,782; 118,392; 125,220; 119,689 och 131,718.
Dessa dagar skulle uppenbarligen kunna giva ett betydande värdeutbyte,
om de komrne till nyttig användning mera än under nuvarande
förhållanden låter sig göra. Såsom en blick å de nämnda siffrorna ådagalägger,
utgör medeltalet dagar för de särskilda bötesfångarnas straff
allenast 8 å 9. Att i cellen bereda bötesfångar ett verkligt arbete under
denna korta tid är knappast möjligt: litet drevredning, uppfästning av
knappar eller hyskor och hakar å pappark, rensning av ärter eller kaffebönor
är det, som huvudsakligen kan ifrågakomma. För de flesta torde
denna föga ansträngande sysselsättning under ostörd ro i ett propert, fast
enkelt rum förefalla som ett passande tidsfördriv under de få dagarnas
stillasittande.

Emellertid har bristen på gemensamhetsfångar vid straffängelser och
kronohäkten allmänt medfört nödvändigheten att anlita bötesfångar för uträttande
av handräckningsgöromål, såsom renhållning, vedhuggning, med mera;
och kan därvid icke alltid undvikas ett sammanförande av två eller flera
bötesfångar för utförande av arbeten, som icke kunna besörjas av en ensam
person. Ehuru ett dylikt tillvägagående icke torde överensstämma med
vad gällande verkställighetslag avsett, har annan möjlighet icke funnits
än att låta vid den sålunda hävdvunna praxis bero. Aven den ökning
av gemensamhetsfångar, som enligt de sakkunnigas förslag skulle inträda,
torde endast delvis avhjälpa bristen på till sådana arbeten användbara
fångar. Att åter lega fria personer för ifrågavarande sysslors bestridande
skulle icke endast medföra betydande kostnader för statsverket,
utan även föranleda främmandes införande i straffanstalterna till viss fara
för ordning och säkerhet därinom.

Det synes på grund härav både önskvärt och lämpligt, att i lagen införes
ett stadgande, som bereder möjlighet att bruka bötesfångarna till handräckningsbestyr
utom cellen. Men icke nog härmed. Om sålunda enrums -

principen i fråga om bötesfångarna måste brytas, uppställer sig självfallet
det spörsmålet, huruvida icke bötesfångarnas sysselsättande i gemensamhet
kan få sträcka sig än vidare.

Den omnämnda kommittén har skarpt uttalat sig mot tredskande
bötesbetalares tvungna sammanvaro under avarbetandet av de ådömda.
bötesbeloppen. Ett sådant uttalande har fullt fog, då fråga är om dylika
personers sammanförande under friare förhållanden än dem, som vid eu
fångvårdsanstalt skola upprätthållas. Men under en uppmärksam fängelsebevaknings
ögon o ''h under utförandet av ett ansträngande arbete lärer den
ena bötesfången icke kunna utöva något menligt inflytande å en annan,
i synnerhet som de förseelser, för vilka bötesfångarna undergå sina förvandlingsstraff,
icke äro av den art, att de i och för sig känneteckna de
straffade såsom fördärvade individer, från vilka en smitta till det onda
kan antagas utgå. 1 de allra flesta fall torde den dömde icke i övriga
bötesfångars krets vara utsatt för större smittofara än var som helst eljest,
där utgallring icke sker av personer, begivna på dryckenskap eller hemfallna
åt ett mindre stadgat levnadssätt.

Enligt förslaget skall dessutom genom fångarnas fördelning i grupper
eller på annat lämpligt sätt och således även genom de sämre elementens
avskiljande faran för skadlig inverkan fångarna emellan förebyggas.

Anledning torde således saknas att offra de möjligheter till bättre
utnyttjande av bötesfångarnas arbetskraft, som ett medgivande att använda
dem i samfällt arbete, även av annat slag än rena handräekningsgöromål,
otvivelaktigt måste innebära.

Vid de flesta fängelser, där böter avtjänas, finnas smärre jordområden,
till vilkas brukande bötesfångarna kunna användas, där icke andra
fångar hellre böra givas denna sysselsättning. Målnings- och reparationsarbeten
förekomma årligen vid anstalterna, och även härvid kunna dessa
fångar biträda. Sin största nytta lära de dock göra vid gemensamt utförande
av de tunga grovarbeten, som i rikt mått förekomma vid alla
anstalter, såsom vedsågning med mera.

Med anslutning till det ovan sagda har i förslaget föreskrivits, att
den, som undergår förva ndlingsstraff för böter, skall hållas innesluten ensam
i cell under sovtid, måltider och fritid, samt »där ej omständigheterna

till annat föranleda», jämväl under återstående del av dygnet. Till sådana
omständigheter höra givetvis, utom de ovan oinförmälda, bland annat även
rörelse i fria luften för den, som icke har sitt arbete utomhus. Med
hänsyn till det stora antal bötesfångar, som tidvis inströmmar, måste dock
av utrymmesskäl beträffande hållandet ensam i cell den reservationen
insättas, att föreskriften därom gäller endast, »där förhållandena det medgiva».

Vad övriga stadgande!! beträffande bötesfångarna beträffar, överensstämma
de i huvudsak med de nu gällande. Då de sakkunniga, såsom
förut anförts, anse ett träget och helst ansträngande arbete vara av stor
betydelse för fångarna, hava dock, enär nuvarande ordalag indirekt
utsäga, att fängelsemyndigheterna ej alltid kunna förväntas bereda alla
bötesfångar arbete, orden »varpå tillgång finnes» fått utgå.

I fråga om rätten att emottaga besök samt avsända och emottaga
brev eller annat skriftligt meddelande hava bestämmelserna omformulerats,
så att hänvisning, såsom hittills, kunnat göras till stadgandena om fängelsefånges
rättigheter i nämnda avseenden. Genom bibehållande av denna
hänvisning jämväl efter inarbetningen i verkställighetslagen av stadgandena
i lagen den 2 juni 1908 om fängelsefånges rätt att avsända skrift,
som kan antagas vara ämnad att offentliggöras, bliva således dessa stadgande!)
tillämpliga jämväl å bötesfånge.

12 §.

. . Awikelter

Såsom ovan framhållits, måste vid straff tillämpningen tillses, att^ågrund av
densamma icke sker på ett sätt, som medför fara för men å fångens hälsa.fångeshälsoVid
alla fångvårdsanstalter finnas för iakttagande härav och till besörjande hllståndav
fångarnas hälsovård i övrigt läkare anställda.

Av deras sakkunskap och tjänsteplikt beror i första hand, att i förenäranda
avseenden försummelse icke äger rum. Läkaren måste äga att 1
vissa fall direkt förordna, i andra fall föreslå åtgärder, som innebära avvikelser
från de i allmänhet gällande reglerna för fångbehandlingen.

Sådana åtgärder äro exempelvis fångens intagande på sjukavdelning, beredande
av sällskap i cellen åt enrumsfånge, förändring i fånges kost och

beklädnad eller i friluftsvistelsens längd, med mera. Där dessa avvikelser
allenast beröra fångbehandlingen, i vad den regleras genom bestämmelser,
givna av Kungl. Magt i instruktioner och stater eller av fångvårdsstyrelsen,
är det icke nödigt att i verkställighetslagen särskilt beakta desamma.

Däremot måste vid verkställighetslagens avfattande beaktas de åtgärder
av ovannämnda slag, vilka måste medföra en viss avvikelse från eljest i lagen
givna regler. Sådan avvikelse torde ej böra tillstädjas i andra fall.
än då men för fångens andliga eller kroppsliga hälsa inträde]'' eller uppenbarligen
kan befaras genom tillämpningen av nämnda regler.

För ett ofta återkommande fall, där den erforderliga åtgärden är avsärskilt
ingripande art, nämligen enrumsstraffets utbytande mot gemensamhetsstraff,
har i 8 § första stycket, i sammanhang med reglerna för enrumsstraff
och gemensamhetsstraff, givits särskild bestämmelse.

För övriga fall torde ett gemensamt stadgande av innehåll, som av
de sakkunniga föreslagits, vara tillfyllest.

Fångvårdsstyrelsen har i sin underdåniga skrivelse den 11 nov.
1911, varom ovan förmälts, hemställt om sådan bestämmelse, att sinnessjuk
fånge måtte få avräkna å straffet den tid, varunder han på grund
av sin sjukdom är intagen å allmänt hospital. Framställningen härom
har av medicinalstyrelsen förordats i dess underdåniga skrivelse den 29
mars 1912.

Sedan dessa skrivelser avlätos, hava särskilda avdelningar för sinnessjuka
fångar upprättats vid central fängelset i Härnösand och vid kronohäktet
i Västervik för tillhopa ett femtiotal patienter, varjämte år 1914
medel beviljats av riksdagen för anordnande vid centralfängelset å Långholmen
av en för abnorma fångar avsedd särskild avdelning, rymmande
ett trettiotal. Härigenom är möjliggjort att vid fängelserna kvar hålla
sinnessjuka fångar, så länge sjukdomen kan anses övergående, varigenom
således fången kommer att tillgodonjuta sjukdomstiden såsom strafftid. I
de fall, då denna strafftid ej är alltför lång, lärer överflyttning till
hospital icke ske förr än efter strafftidens slut. Men i andra fall kan icke
därmed så länge anstå; och sålunda komma fortfarande att inträffa sådana
förhållanden, som av fångvårdsstyrelsen avsetts.

En viss motsägelse kan väl synas ligga däri, att en sinnessjuk fånge,

under likartad behandling, lär tillgodoräkna, sig strafftiden i fängelsehospitalet,
men ej i det allmänna hospitalet. Men även i fråga om kroppsligt
sjuka fångar gäller, att de understundom måste vårdas å allmänt sjukhus
utom fängelset. Att för en sådan ifrågasätta sjukhusvistelsens beräkning
såsom strafftid lärer icke vara rimligt. Eu allmän föreskift därom, att
den tid, varunder eu fånge för sinnessjukdom vårdas utom fängelset, skall
inräknas i strafftiden, skulle även, såsom chefen för justitiedepartementet
anmärkte vid föredragning inför Kungl. .Maj:t i statsrådet av 1892 års
lagförslag, medföra, att en straffskyldig, som kort efter intagandet i fängelse
befunnes sinnessjuk, nästan fullständigt undginge straff, medan
däremot, om sinnessjukdomen utbrutit före hans intagande i fängelset,
straffet skulle kommit att efter hans tillfrisknande oavkortat verkställas.
För de få fall, då avräkning å strafftiden kan ifrågasättas för sinnessjuk fånge,
som vårdas å allmänt hospital, torde nådevägen böra anlitas.

Som förut anförts, har det ansetts lämpligt, att bestämmelserna om
disciplinstraff, såsom hittills varit fallet, givas av Konungen. Då vissa av
de åtgärder, som härutinnan böra användas, såsom åläggande av förlust.
av sysselsättning, med flera, innefatta avvikelse från i förslaget givna allmänna
bestämmelser rörande sättet för verkställigheten, har intagits ett stadgande,
åsyftande att i detta avseende lagen ej skall utgöra hinder för disciplinstraffens
ordnande i administrativ väg.

Den föreslagna verkställighetslagen torde böra gälla ifråga om varje
statens anstalt, där straffarbete eller fängelsestraff avtjänas. Enligt 19 §
i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 bör fängelse, som
blivit krigsman omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott,
för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten, där så kan
ske, verkställas i militärhäkte. Likaså bör straffarbete på viss tid ej
över två år, där så kan ske, verkställas i militärhäkte, om straffarbetet
ådömts för brott, för vilket straff finnes utsatt i de kapitel i strafflagen
för krigsmakten, som handla om »rymning och olovligt undanhållande»
(5 kap.), om »brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så
ock om misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande»
(7 kap.), om »överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i
andra fall än förut i denna lag sagda äro» (9 kap.) samt, i krigsartiklarna,

13 §.

Disciplin straff.

14 §.

Straff, som
avtjänas i
militärhäkte.

10— 1420i 6. Verkställighetslagen.

om »rymning och olovligt undanhållande» (11 kap.), om »uppror, upplopp
och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning» (12 kap.) samt om
»överträdelser eller åsidosättande av Ijänsteplikter i vissa fall» (14 kap.).

Förenas sådant straff med annat straff, som icke bör verkställas i
militärhäkte, äga dock enligt 20 § i strafflagen för krigsmakten ovannämnda
stadgande!! ej tillämpning.

Beträffande militärhäkten stadgas i disciplinstadgan den 16 juni 1899
§ 29, som ej torde upphört att gälla, att straffarbete i militärhäkte bör
undergås å fästning under militärbevakning samt fängelsestraffet antingen
å fästning under militärbevakning eller å högvakt inom garnisonsort.

Uppenbarligen böra, såvitt möjligt är, samma regler gälla för verkställighet
av straffarbete eller fängelsestraff, oberoende av var straffet avtjänas.
Dock torde i ett fall undantag böra göras för straff, som verkställes
i militärhäkte. De stadganden, som i verkställighetslagen finnas
givna rörande besök hos fånge, skulle, om de utan undantag måste tilllämpas
även å plats, som av militära skäl måste skyddas för utomstående
personer, kunna medföra olägenheter. För sådana fall bör Konungen
äga att meddela inskränkande bestämmelser.

Militärhäktena torde böra såsom hittills omhänderhavas av de militära
myndigheterna, vilka följaktligen skola äga att i avseende å verkställigheten
av straffarbete och fängelsestraff utöva den befogenhet, som vid andra
straffanstalter tillkommer fångvårdsstyrelsen.

15 §■ Denna § överensstämmer med stadgande i nu gällande lag. De

till^erkstäl-formella ändringar, som föreslagits, torde ej kräva motivering.

lighetsstadganden
i
övrigt.

Övergångs- 1 övergångsstadgande till nu gällande verkställighetslag föreskrives,

att vad i 1892 års verkställighetslag stadgats om avdrag å strafftid, när
straffarbete verkställes i enrum, fortfarande skall tillämpas vid verkställighet
av straffarbete, som blivit ådömt i mål, däri första domstol givit slutligt
utslag före den 1 januari 1907.

Denna bestämmelse åsyftade att mildra den obillighet, som skulle ligga
däri att, sedan domstolen utmätt strafftidens längd med tanke på det avdrag

å strafftiden, som enligt 1892 års lag regelmässigt skulle inträda, detta
avdrag vid straffverkställighet enligt 1906 Ars lag koinme att bortfalla.

Bestämmelsen avsåg därför icke blott de fall, då straffet redan vid
tiden för 1906 års lags trädande i kraft börjat verkställas, i vilka fall 1892
års lag alltjämt skulle i sin helhet tillämpas, utan jämväl fall, då verk*
ställigheten utom ifråga om avdraget skulle äga rum efter 1906 års lag,
nämligen då första domstol givit utslag före den 1 januari 1907, men
straffet då ej ännu begynt verkställas.

Oavsett livstidsfångar, för vilka avdrag å strafftiden j u ej kan ifrågakomma
och för vilka ovannämnda stadgande således ej hav någon betydelse,
kan ännu för åtskilliga år framåt förekomma, att fångar avtjäna straffarbete,
ådömt genom utslag, som givits av första domstol före den 1 januari
1907. Ifrågavarande övergångsstadgande har därför bibehållits jämväl i de
sakkunnigas förslag.

I övrigt har ej ansetts behövligt att göra någon inskränkning i den
föreslagna lagens tillämplighet.

Huru nu föreslagna bestämmelser komma att i tillämpningen gestalta Övernkt.
fångvården, framgår av följande sammanfattning.

Under det första året hållas inom straffarbetsfångarnas och de urbota
fängelsefångarnas högre åldersgrupp alla i strängt enrum, i närmaste överensstämmelse
med vad nu för enrumsfångar praktiseras. Allenast där
fara för men å hälsan föreligger, kan gemensamhetsstraff i stället inträda.

Efter det första årets förlopp kan fången åtnjuta eftergift i den stränga
avskildheten genom att vid promenader, gymnastik samt kyrk- och skolbesök
sammanföras med andra fångar, dock utan att få med dem träda i
förbindelse. Vidare kan tillåtas, att dörren till fångens cell hålles öppen
och att fången får utom cellen uträtta vissa ärenden. Fånge, för vilken
enrumsstraffet är uppenbarligen olämpligt, skall efter det första årets förlopp,
även på annan grund än fara för men å hälsan, avbryta enrumsstraffet,
om hans hållande till straff i gemensamhet ej är förenat med
väsentlig olägenhet.

t? o

Enligt huvudregeln skall fången utträda i gemensamhet efter tre år.

År fången sådan, att hans vistelse i gemensamhet innebär fara för ordning
eller säkerhet i fängelset, kan han i cellen kvarhållas, även om längre
strafftid återstår, dock skall prövning, huruvida enrumsstraffet bör fortgå,
äga rum minst eu gång var sjätte månad, önskar, han själv kvarstanna
i enrum, beviljas detta, om ej synnerliga skäl däremot föreligga.

Under stoafftiden uppövas fången i arbeten, som kunna främja
hans framtida utkomst, samt erhåller nödig handledning och undervisning
i övrigt. Under den sista delen av strafftiden, om ej förr, sysselsattes
gemensamhetsfånge, som därav är i behov, med stärkande arbeten
utomhus, på det han må efter frigivningen lättare kunna uppbära de
mötande svårigheterna under kampen för uppehället.

Under hela strafftiden följes fången av tjänstemännens uppmärksamhet.
Efter det uppförande, han visar i straffanstalten, beredes honom
tid efter annan genom uppflyttning i högre klass något ökade förmåner.
I gemensamheten förhindras inledande av skadliga bekantskaper genom
gruppindelning och övervakning samt, där så är möjligt, de sämre elementens
mer eller mindre fullständiga avskiljande. Fången anslutes till den
grupp, med vilken han lämpligen bör sammanföras på grund av bland
annat de egenskaper, som det begångna brottet visat eller som eljest hos
honom iakttagits. Sedan han i fråga om strafftiden fyllt förutsättningarna
för villkorlig frigivning — där straffets längd sådant medgiver — överväges
av fängelseförvaltningen, huruvida åtgärder böra från dess sida vidtagas
för utverkande av hans frigivande, och i gynsamt fall föranstaltas om
ansökning i sådant avseende. I varje fall söka tjänstemännen tillse, att
fången, då han lämnar fängelset, äger möjlighet att uppehålla sig på redbart
vis. För detta ändamål är det av synnerlig vikt, att hjälpverksamheten
för frigivna av staten kraftigt uppmuntras.

Strafftillämpningen i avseende å de unga går huvudsakligen efter
samma regler, med de avvikelser som föranledas av enrumsstraffets betydande
avkortning beträffande dem. Vid skolundervisning och gymnastik
lägges särskild vikt. Det arbete, varåt den unge har att ägna sig, skall
närmast utgöra ett uppfostringsmedel. År strafftiden tillräckligt lång,
eftersträvas att i något yrke giva fången sådan ledning, att han efter frigivningen
kan välja detsamma såsom levnadskall. Vid anstalten finnes till -

fälle till trädgårds- eller annat jordbruksarbete. De till gemensamhet
överflyttade fångarna sysselsättas därmed helt, om de avses till lantarbetare,
men eljest till omväxling med det yrkesarbete, vari deras utbildning
begynts. Är strafftiden så lång, att fångens ålder gör hans vidare
vistande vid ungdomsfängelset olämpligt eller finnes han av annan anledning
ej vidare böra där förvaras, överföres han till vanlig straffanstalt.
Av vikt är uppenbarligen, att såväl föreståndare som övriga tjänstemän
vid ungdomsfängelset utväljas med hänsyn till dettas särskilda uppgift.

Vad slutligen beträffar bötesfångarna, bliver egentligen allenast det
redan nu i praktiken genomförda behandlingssättet av lagen auktoriserat.
Bötesfången kan, genom att användas i ett gagnande, strävsamt arbete
utom cellen, i nöjaktig män göra rätt åtminstone för sitt uppehälle och
måhända därutöver avarbeta någon del av böterna.

Den ökning i gemensamhetsfångarnas antal, som skulle inträda genom ökning i
nu föreslagna bestämmelser, är givetvis svår att närmare beräkna. hetsfångZ--

Den på senare åren avsevärda ökningen i överflyttningar till gemen- nas antal
samhet på grund av fara för men ä hälsan torde i viss mån komma att
hämmas genom de föreslagna modifikationerna i sättet för enrumsstraffets
verkställande samt enrumsstraffets avbrytande efter ett år, om enrumsstraffet
är för fången även av annan anledning än fara för men å hälsan
uppenbarligen olämpligt. Möjligen kan man därför antaga att överflyttningar
på grund av fara för men å hälsan ej skola bliva flera än för närvarande.

En avsevärd ökning i gemensamhetsfångarnas antal utöver det nuvarande
måste emellertid komma att inträda på grund av bestämmelsen
om överflyttning, då enrumsstraffet är för fången uppenbarligen olämpligt.

Den ovan meddelade uppgiften från straffanstalterna rörande antalet fångar,
som vid slutet av år 1913 ansetts lämpligen böra överflyttas i gemensamhet,
eller 72 män och 21 kvinnor, synes dock peka på, att ökningen ej skulle
uppgå till mer än omkring 100.

En ytterligare ökning i gemensamhetsfångarnas antal genom nu föreslagna
bestämmelser skulle inträda i följd av den högsta enrumstidens ned -

sättande för unga straffarbetsfångar från tre till ett år, varjämte unga
fängelsefångar, vilkas strafftid överstege ett år, numera skulle hållas i
gemensamhet.

Med ledning av den å sid. 55 intagna tabellen kan beräknas,
att av samtliga fångar, som under åren 1904—1913 avtjänat straffarbete,
omkring 20 procent ådömts straff på ett år och däröver. I följd av stadgandet
i 5 kap. 2 § strafflagen ställer sig givetvis procentsiffran i fråga
om de unga förbrytarna i detta hänseende åtskilligt lägre. Då hela antalet
till straffarbete dömda i ungdomsåldern uppgår till omkring 270 om året,
torde antalet av unga fångar, som skulle i gemensamhet årligen utgå efter
avtjänandet av ett års straffarbete, sannolikt ej överstiga ett trettiotal.

För närvarande, vid 1914 års slut, utgör hela antalet gemensatnhetsfångar,
frånsett dem, som äro intagna å hospitalsavdelning, allenast 159
män och 11 kvinnor.

De unga manliga fångarna skulle enligt föreliggande förslag i regel
förvaras vid särskilda anstalter med såväl enrums- som gemensamhetsavdelningar.
Vissa anordningar i sådant avseende hava redan vidtagits,
och förberedelser pågå för inläggande till fängelseområdet i Uppsala av
en mer betydande jordareal.

De kvinnliga gemensamhetsfångarna kunna samtliga omhändertagas
vid centralfängelset i Wäxjö, möjligen efter överflyttning därifrån till
lediga platser vid andra fängelser av ett antal kvinnliga enrumsfängar.
Särskilda anordningar för de unga kvinnorna kunna utan svårighet träffas
vid Wäxjöfängelset, där skollärarinna och arbetsledarinnor äro anställda
och öppen trädgårdsjord finnes.

Övriga gemensamhetsfångar, som avtjäna straffarbete, skulle förvaras
dels i centralfängelset å Långholmen, där på grund av Kungl. Maj:ts och
riksdagens beslut omändringsarbeten pågå för att göra fängelset möjligt
att fullt utnyttjas, och dels i andra därför lämpliga straffanstalter, där
mindre gemensamhetsavdelningar med möjlighet till lantarbeten kunna
anordnas. Skulle ett lantfängelse, på sätt fångvårdsstyrelsen föreslagit,
komma till stånd, skulle givetvis där mottagas en del av nu nämnda gemensamhetsfångar.

De få fängelsefångar av högre åldersklasser, vilka kunna ifrågakomma

att hållas i gemensamhet, torde lämpligen kvarhållas vid cellfängelserna
för att där tillsammans tjänstgöra med förefallande arbeten utom hus eller
inom fängelsernas expeditioner med mera.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att gemensam hetsstraffets
användning i den vidare utsträckning, som ovan föreslagits för fångar, vilka
undergå straffarbete eller urbota fängelse, kan komma till stånd utan
avsevärd omläggning av straffanstalterna.

IV.

Vid nu föreliggande frågors behandling hava framställt sig en del
önskemål rörande fångarnas vård, varom bestämmelser dock hellre böra
givas av Konungen i administrativ väg än i verkställighetslagen. Det har
därför ansetts lämpligt att här allenast påpeka vad i sådant avseende synts
angeläget.

Det lärer icke vara utan betydelse, att en allmän föreskrift finnes,
betonande vikten av att hygienens fordringar noggrant iakttagas vid fångvårdsanst
alt erna. En dylik föreskrift synes böra hava sin plats bland
de »allmänna bestämmelser om fångars vård och behandling», som finnas
givna i den nådiga instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
den 16 december 1910 och varav utdrag införts här ovan i detta
betänkande å sid. 23—25. Här torde böra uttalas, att vid fångvårdsanstalterna
hälsovårdens och snygghetens krav skola noggrant tillgodoses.

Till fullföljande av denna föreskrift torde vara skäl att i vissa hänseenden
närmare angiva, huru dessa krav skola rätt iakttagas. En del
bestämmelser i sådant syfte finnas visserligen givna i den av fångvårdsstyrelsen
den 22 december 1911 utfärdade arbetsordningen för befattningshavare
vid fångvårdsstaten. Men då arbetsordningen kan när som
helst ändras av nämnda styrelse, innebär ifrågavarande bestämmelsers
intagande i arbetsordningen icke den säkerhet för deras bestånd, som kan
vara önskvärd och bör åstadkommas. Detsamma är förhållandet med en del
för fångarna ganska viktiga föreskrifter eller medgivanden, som fångvårdsstyrelsen
meddelat vid sidan av arbetsordningen.

Förslag om
til. äg g till
nåd. instruktionen
för
fångvårdsstyrelsen
och
fång vårdsstaten.

Hälsovård
och snygghet.

Fånggård*- | C[CII nådiga instruktionens 45 § stadgas, att ceJlfånge, som icke

undergår disciplinär bestraffning, bör, såvida ej hinder möter, på fånggård
dagligen tillbringa minst en halv timme. Där celltidens längd eller fångens
hälsotillstånd tinnes det påkalla, bör sådan vistelse å fånggård förekomma
två gånger om dagen. Vidare stadgas i ovannämnda arbetsordning, § 6,
att cellfångar i regel skola vistas å fånggård minst en halv timme under
första året, men minst två halva timmar, fördelade med lämpliga mellanrum,
under tiden därefter.

Det synes för säkrare bevarande av fångarnas hälsa önskvärt, att
såväl enrumsfånge som fånge, vilken undergår straff i gemensamhet och
därvid sysselsättes huvudsakligen med arbete inomhus, i den nådiga
instruktionen tillförsäkras att redan från början i regel åtnjuta rörelse i
fria luften under två halva timmar, fördelade med lämpliga mellanrum.
Visserligen kan härav föranledas behov av något ökad bevakning för tillsynen
över fångarna under deras gårdgång, men då i det nu framlagda
förslaget cellfångarnas motionerande i enrumsgård efter viss tid utbytes
mot gemensamma promenader, vid vilka samma bevakningsman torde kunna
övervaka flera fångar än i cellgårdarna, torde ökningen i bevakningsbehovet
ej bliva avsevärd. Det lärer vidare böra föreskrivas, att omkring
hälften av den sålunda angivna tiden för rörelse i fria luften må kunna
användas, även inomhus, för gymnastiska övningar, där sådana finnas för
fången lämpliga.

Ifrågavarande bestämmelser torde därjämte höra så avfattas, att icke
i följd av ordalagen, såsom nu inträffat, fånge, som undergår disciplinär
bestraffning, ansetts icke kunna medgivas någon som helst vistelse å
fånggård eller eljest i fria luften. Endast då fången bestraffas med inneslutning
i mörkt enrum bör för honom rörelse i fria luften helt uteslutas.

Cellfönster. Angeläget är, att cellens fönster är försett med klart ofärgat glas

och att framför fönstret icke anbringas ljusskymmande föremål. Större
fönster torde dock å en del av fönstret kunna förses med annat glas till
hindrande av inblick eller av utsikt mot lokaler, där andra fångar vistas
o. s. v. Bestämmelser i berörda hänseenden torde böra intagas i den
nådiga instruktionen, då det förekommit, att vid vissa fängelser cellfönster
blivit helt försedda med mattslipat eller refflat glas, vilket visat sig sär -

skilt deprimerande på fångarna, samt att plåtskärmar uppsatts, vilka i hög
grad utestängt det under alla förhållanden sparsamma ljuset.

Föreskrift lärer ock böra givas därom, att fönstret skall vara så
anordnat, att fången kan beredas tillfälle att vädra cellen genom öppnande
av fönstret eller någon del därav. Det synes icke böra annat än i undantagsfall
få förekomma, att fönsterventilerna tillåsas, såsom på något håll
skett, och fången således hindras från tillförsel av frisk luft, när han finner
det behövligt.

I nu gällande utspisningsstater bestås, enligt vad här ovan närmare Utspisning.
angives, allenast två mål om dagen under första straffåret. Utan att
ifrågasätta, att ej den föda, som bestås fången, i och för sig är tillräcklig,
må man dock med skäl anse, att fången, som ju redan från strafftidens
början är arbetspliktig, även under första året bör äga åtnjuta tre
mål om dagen. Härigenom kommer fången att redan från början erhålla
frukostmål, vilket för närvarande icke alltid sker. Alla kunna nämligen icke
under första strafftiden vinna arbetspremier, som medgiva bekostande av så
kallade premievaror till ett extra mål. önskligt är även, att viss, icke för kort
tid, bestämmes för huvudmålets intagande. Det synes i enlighet härmed
böra i instruktionen uttalas, att den för fången bestämda kosten skall
utspisas i morgon-, middags- och aftonmål, ävensom att viss tillräcklig tid
skall bestämmas för middagsmålet.

Visserligen har numera av fångvårdsstyrelsen föranstaltats, att
fångarna för måltiderna tillhandahållas jämte sked även kniv och gaffel,
de sistnämnda såvida det kan ske utan fara för missbruk. Till förekommande
av en återgång till tidigare förhållanden, då fången måste med
åsidosättande i viss mån av snygghetens och sundhetens krav hjälpa sig
utan kniv och gaffel för födans sönderstyckande och intagande, torde
lämpligen böra i instruktionen föreskrivas, att fången skall vid måltiderna
tillhandahållas sked samt i mån av behov jämväl kniv och gaffel, om de
utan våda kunna honom anförtros.

Tillika synes lämpligt att i instruktionen inrycka någon bestäm- Uppvärmruelse
till säkerställande därav att fången icke i bostadscellen utsättes för mn9''
hälsoskada i följd av bristande rumsvärme, något varöver emellanåt lärer
hava klagats. För ändamålet torde böra föreskrivas, att i cell, där fånge

11—142016. Verkställighetslagen.

Ansikts mask.

Exemplar
av verkställighetslagen

m. m. i cellerna.

förvaras, skall hållas vanlig rumsvärme och att kontroll häröver bör utövas
bland annat genom värmegradens uppmätande tid efter annan.

Enruinsfånge, som det önskar, tillätes begagna så kallad ansiktsmask,
när han lämnar cellen och således kan utsättas för att bliva sedd av andra
fångar. Denna rätt torde av somliga fångar tillmätas stort värde och
synes böra fastställas i den nådiga instruktionen. Lämpligen torde böra föreskrivas,
att fånge, som avtjänar straff i enrum, skall, där han så önskar, tillhandahållas
ansiktsmask för begagnande vid vistelse utom cellen. Av
snygghetsskäl och till förekommande av hygieniskt men i följd av användandet
av dylika masker, vilka kunna vara smittobärande, om de brukas
av än den ene än den andre fången, synes jämväl böra bestämmas, att
ansiktsmask, som av fånge begagnats, icke må till annan fånge utlämnas,
innan den genom tvättning väl rengjorts.

Av gammalt hava i bostadscellerna funnits för fångarna tillgängliga
tryckta ordningsregler samt exemplar av utspisningsstaten, gymnastikregler,
nykterhetsanvisningar, med mera. På det fången må äga kännedom om de bestämmelser,
som gälla i fråga om hans behandling i straffanstalten, torde,
utöver vad sålunda delgives honom, ett exemplar av verkställighetslagen
i dess helhet och av den nådiga instruktionen för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten, i vad den berör fången tillkommande skyldigheter och förmåner,
böra finnas för honom tillgängliga. Bestämmelse härom synes
lämpligen böra införas i instruktionen, vari således skulle föreskrivas, att
i varje cell skola finnas tillgängliga verkställighetslagen och den nådiga
instruktionen i nyssnämnda delar samt de tryckta föreskrifter och anvis -

ningar i övrigt, som fångvårdsstyrelsen bestämmer.

Deltagande j)en nådiga instruktionens 44 § föreskriver, att gudstjänst skall

varje sön- och helgdag med fångarna hållas, där ej för mindre kronohäkte

förhållandena prövas föranleda undantag.

Möjlighet torde emellertid böra beredas fängelsemyndigheterna att
från bevistande av nämnda gudstjänst befria fånge på grund av övertygelseskäl.
Särskilt bör uppmärksammas, att i fängelserna förvaras jämväl fångar av
främmande trosbekännelse.

Vid nu nämnda förhållanden torde i instruktionen böra inskjutas
en bestämmelse, att fånge må på begäran, om särskilda skäl därtill äro,
kunna befrias från deltagande i gudstjänst eller annan andaktsövning.

UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

Utländska lagstiftningar och erfarenheter.

Fullständigast genomfört är cellstraffet i Belgien, där frihetsstraff på Belgien.
viss tid helt avtjänas i enrum. Cellstraff har intill senaste tid medfört
viss avkortning i strafftiden. Numera har avkortningen bortfallit. Livstidsfångar
skola hållas i enrum de första tio åren av strafftiden. Fullständig
isolering iakttages så tillvida, att fångarna få hämta frisk luft endast å
särskilda cellgårdar, placeras i s. k. cellskåp eller »stalls» under gudstjänst
och skolundervisning samt bära ansiktsmasker, då de utföras ur cellen.

Följande upplysningar torde vara av intresse. De till livstiden dömda
kunna visserligen icke tvingas till cellvistelse utöver de första tio åren
av straffet, men vid utlöpandet av det tionde året åläggas de tillkännagiva,
om de önska fortsätta straffet i cell eller om de vilja överflyttas i
gemensamhet. Av dem, som år 1912 sålunda hade att välja, tillhopa 13
män och 1 kvinna, valde 10 män och 1 kvinna fortsatt cell, under det att
endast 3 män valde gemensamhetsfängelse. Men av dessa tre hava sedermera
två anhållit om och medgivits återintagande i cell.

De fångar, som läkaren förklarar av hälsoskäl, kroppsligt eller psykiskt,
oförmögna att undergå cellstraffet, överflyttas i gemensamhet. Enligt
den officiella statistiken överflyttades sålunda ur cell under år 1912
tillsammans 82, nämligen 36 på grund av kroppsligt och 46 på grund
av själsligt hälsotillstånd. Av de förra hava 5 och av de senare 9 kunnat
återflyttas i cell.

Enligt vad av en fängelseföreståndare meddelats, lära emellertid
fångarna efter den långa cellvistelsen vara, om än icke så till hälsan förstörda,
att de måste överföras i gemensamhet enligt läkares förordnande,
dock i hög grad förslöade och oförmögna till handling. Detta lärer våra

Neder länderna.

huvudsakliga skälet till, att livstidsfångarna efter de tio årens cellvistelse
icke vilja utgå i gemensainhetsfängelse. Enrumssittandet har blivit deras
andra natur.

För unga förbrytare, under 18 år, gälla särskilda regler. Domstolen
kan enligt lag den 27 november 1891 förordna, att . den unge förbrytaren
skall efter straffets aftjanande omhändertagas, intill dess han nått myndighetsåldern.
Så väl i sådant fall som eljest, om han icke fyllt 16 år och
är dömd till mer än en månad, eller fyllt 16 men ej 18 år och är dömd
till mer än sex månader, intages han i en särskild avdelning vid centralfängelset
i Gent, där han under natten är isolerad i cell, men om dagen
arbetar i gemensamhet.

Den 31 december 1912 voro i straffanstalterna intagna tillhopa
2,854 personer dömda till frihetsstraff. Av dessa hade 1,876 eller således
65 procent förut undergått bestraffning. Antalet återfall är således synnerligen
stort.

Närmast Belgien står Nederländerna i avseende å enrumsstraffets

längd.

Straffarterna äro här fängelse, det strängaste straffet, och häkte, använt
även såsom förvandlingsstraff för böter, samt tvångsarbete, för lösdrivare,
bettlare och drinkare.

Fängelse, som kan ådömas från en dag till femton år eller på livstiden,
avtjänas i cell, om det ej överskjuter fem år, samt, om det är längre,
under de fem första åren. Häkte avtjänas i gemensamhet, såvida icke
fången anhåller att få-vistas i cell. Sådan anhållan förekommer ytterst
sällan. Tvångsarbetet verkställes såsom hos oss i gemensamhet.

Cellbehandling får icke den underkastas, som efter läkarebesiktning
förklaras icke lämpligen kunna hållas i enrum eller som på grund av sin
ålder — vare sig under fjorton år eller över sextio år — finnes därtill
ur stånd. De, som äro över sextio år, kunna emellertid på egen begäran få
avtjäna straffet i enrum, något som uppgives ske ganska ofta.

Gemensamhetsfånsrarna hållas enligt lag den 14 april 1886 åtskilda
under natten, vilket sker genom så kallade alkover av järn, vilka insatts
i de gemensamma sovsalarna.

Någon avsikt att minska det femåriga cellstraffet synes icke föreligga.

Redan år 1901 har emellertid i parlamentet påyrkats mildring av
nämnda straff. Såsom skäl härtill har åberopats, att ehuru brottsligheten
i landet vore i avtagande, återfallen i brott dock på ett fruktansvärt sätt
alltjämt ökades ett förhållande, vilket ansågs bero på cellstraflfets förstörande
inverkan å de straffade, som efter en lång enrumstid icke ägde förmåga
att arbeta efter frigivningen, utan vore förutbestämda att begå nya
brott.

Nederländernas juridiska förening gjorde i anledning härav gällande,
att cellstraffet borde modifieras i sådan riktning, att dess likformighet för
alla och strängheten i dess tillämpning eftergåves med rätt för fängelseförvaltningen
att lämpa straffet efter vad omtanken om individen kunde kräva.

I en resolution den 29 juni 1901 uttalades bland annat, hurusom lämpligt
vore, att tillåta arbete i gemensamhet för sådana, som undergått större
delen av ett cellstraff av lång utsträckning, samt att för denna kategori
av dömda bereda tillfälle att deltaga i arbeten utom fängelset.

Så vitt av tillgänglig statistik inhämtas, hava i Nederländerna återfallen
ökats från 31.6 procent år 1896 till 45.4 procent år 1908.

I Tyskland användes enrumsstraflfet och gemensamhetsstraffet järn- Tyskland
sides, dock med principiellt företräde för cellstraftet. Då icke tillräckligt
antal celler finnas, har obligatorisk användning av enrumsstraffet icke
kunnat i den allmänna strafflagen föreskrivas. Cellstraff bör företrädesvis
användas, då straffet icke överstiger tre månader eller då fången ännu
icke fyllt tjugufem år eller icke förut undergått tukthus, fängelse- eller
»skärpt häktesstraff» (Zuchthaus-, Gefängnis-, geschärfte Haftstrafe). Enrumsbehandling
är utesluten, om därav kan vara att frukta någon fara för
fångens kroppsliga hälsa eller sinnestillstånd. Skall cellstraffet fortvara
längre än tre månader, skall läkare särskilt yttra sig, huruvida någon
betänklighet därför möter. Utan fångens medgivande kan cellstraffet icke
förlängas utöver tre år. För fångar under aderton år får detsamma dock
icke utsträckas utöver tre månader utan särskilt medgivande av den myndighet,
som över fängelset har tillsyn. Eljest bestämmer fängelseföreståndaren,
efter tjänstemannarådets hörande, cellstraffets längd.

I enskilda tyska stater har i avseende å vissa fångar cel straffet
givits en användning i ganska vid omfattning. Sålunda tillämpas i de
preussiska cellfängelserna, att straff intill ett år helt och längre tids straff''
under minst ett år avtjänas i enrum. Om en fånge, som icke är förlustig
>burgerliche Ehrenrechte», önskar förbliva i cell, så bör en dylik önskan i
möjligaste mån tillgodoses. År 1913 kunde i de preussiska straffanstalter,
som äro avsedda för tukthusfångar, ungefär 30 procent och i de fängelser,
som äro avsedda för andra fångar, inemot 61 procent hållas i enrum.
Gemensamhetsfångarnas antal uppgick till mer än 16,000. För dessa funnos
sovceller eller sovkojer för allenast omkring 11,000, i följd varav omkring
5,000 ännu måste vara placerade i gemensamma sovsalar, utan skärmar eller
andra avbalkningar mellan bäddarna.

Beträffande fångarnas sysselsättning gälla följande regler.

Alla de enskilda fångvårdsanstalternas liksom också den samfällda
fångvårdsförvaltningens behov böra i möjlig mån tillgodoses genom fångarnas
arbete. Tillverkning av artiklar för statsmyndigheternas räkning bör
i möjligaste utsträckning äga rum. Med odlingsarbeten böra fångarna sysselsättas
i möjligast stora antal, såvida det kan ske utan skada för straffändamålet.
Övriga fångar överlåtas genom offentligt utbud till entreprenörer
för att användas till utförande av industriarbeten. Man söker tillse,
att icke ett allt för stort antal fångar sålunda överlåtas åt enskilda entreprenörer,
oeh att icke i enskilda industrier sysselsattes ett fångantal, som
är oproportionerligt stort i förhållande till däri använda fria arbetare.

Anledning torde vara att något närmare belysa den utsträckning, i
vilken odlings- och andra lantarbeten utföras av de preussiska fångarna,
ävensom vari dessa arbeten huvudsakligen bestå. Härvid bör först anmärkas,
att fångvårdsanstalterna i Preussen äro fördelade i två grupper, av
vilka den ena, omfattande de 30 straffanstalterna för tukthusfångar jämte
23 större och 45 mindre fängelser, står under inrikesministeriet, under det
att övriga 1,064 fängelser stå under justitieministeriet. Medeltalet fångar
utgjorde vid slutet av räkenskapsåret 1911 i inrikesministeriets fångvårdsanstalter
21,383 samt i justitieministeriets fängelser 30,166, tillhopa
51,549. I »Landeskulturarbeit» sysselsattes av inrikesministeriets fångar
1,169 och av justitieministeriets cirka 375, eller sammanlagt omkring

1,550, motsvarande cirka 3 procent av hela fångantalet. Den 31 juli
1913 sysselsattes av inrikesministeriets fångar med ifrågavaiande arbeten
1189 mån, den största kontingenten, 188 man, förlagd vid Wiesmoor i
Bezirk Aurich samt den därnäst, om 100 man, vid lieitmoor i Schleswig.

Arbetena bestå i myrodlingar, flodregleringar, skogsarbeten, vinbergsarbeten,
väganläggningar och i ringare mån vanliga jordbruksgöromål.

I justitierninisteriets berättelse för omförmälta år anföres beträffande
ifrågavarande arbeten bland annat följande.

»Med utearbeten kan endast en ringa procent av fångarna sysselsättas.
I fråga om rannsakningsfångarna skulle en sådan sysselsättning
äventyra rannsakningens ändamål, och i fråga om dem, som undergå straff,
framträda på mångahanda sätt svårigheter för deras användande för
nämnda uppgift, i det att fångarna i friheten icke utfört sådana utearbeten,
som kunna av fångvården erbjudas dem, eller efter frigivningen endast
motvilligt skulle fortsätta med liknande arbeten. Men vid fångarnas sysselsättande
måste i varje fall enligt strafflagens föreskrift lämplig hänsyn
tagas till deras anlag och förmåga samt övriga förhållanden. Slutligen
kommer härtill, att fångar med kort strafftid överhuvud icke anses lämpa
sig för utearbeten och att fångar med lång tid i regel därtill passa allenast,
sedan de i fängelset avtjänat en del av straffet — ungefär 3 till 6 månader
— samt därunder lärt känna straffets allvar.»

Så långt det är förenligt med dessa hänsyn och med straffverkställighetens
ändamål efterkommas framställningar av lantbrukare om utlämnande
till dem av fångar för jordbruks-, i synnerhet skördearbeten i trakter, där
det är brist på lantarbetare. Dessa arbeten ingå icke bland ovannämnda
»Landeskulturarbeite».

Slutligen må påpekas, att med få undantag varje fångvårdsanstalt
har någon jordareal, där en del av dess grönsaksbehov kan frambringas,
och där enskilda fångar närmast före frigivningen eller av hälsoskäl
sysselsättas.

Av statistiken inhämtas, att av hela antalet till straff dömda omkring
46 procent förut undergått bestraffning.

Till närmare belysande i vissa avseenden av den tyska fångvården
införes här följande utdrag av de genom Förbundsrådets beslut den

12—142016. Verkställighetslagen.

28 oktober 1897 fastställda »Grundsätze» för verkställandet av frihetsstraff.

§ 1. Vid verkställande av frihetsstraff, som av domstol ådömts,
skola så vitt möjligt de straffade hållas avskilda från fångar av annan art.

§ 2. Anstalterna för tukthusfångar skola inrättas i särskilda byggnader.
År en sådan anordning icke möjlig, så skola arbets-, sov- och
vilorum för tukthusfångar vara skilda från motsvarande lokaler för övriga
fångar. Nödiga anordningar skola vidtagas till förhindrande av varje förbindelse
mellan tukthusfångar och andra fångar; detta gäller i synnerhet
för gemensam gudstjänst och gemensam skolundervisning.

§ 3. Kvinnliga fångar skola i regel förvaras i särskilda anstalter
(avdelningar). I den mån detta undantagsvis icke är möjligt, skola de
anordningar vidtagas, vilka äro nödiga till förekommande av förbindelse
mellan manliga och kvinnliga fångar.

Till bevakning av kvinnliga fångar användas i de större anstalterna
uteslutande och i de mindre, så vitt möjligt, kvinnliga befattningshavare.

§ 4. Fångar, som ännu icke fyllt aderton år, skola hållas skilda
från äldre fångar på sådant sätt, att varje förbindelse mellan dem är
utesluten.

För avtjänande av straff, vilkas längd överstiger en månad, intagas
de i regel i särskilda anstalter (avdelningar). De kunna där kvarhållas
till fyllda tjugu år och, i fall den då återstående strafftiden icke överskjuter
tre månader, ända till dess denna straffåterstod avtjänats.

§ 15. Vid gemensamhetsfängelse är icke uteslutet att hålla fångarna
avskilda i kyrka och skola. För natten skola fångarna i görligaste mån
skiljas från varandra, såvida ej enskilda fångars tillstånd nödvändiggör
gemensamt förvar.

Vidare erinras om följande stadganden:

§ 18. Vid tilldelande av arbete åt fångarna tages hänsyn till deras
hälsotillstånd, anlag och blivande utkomst samt, vad fängelsefångar beträffar,
även å deras bildningsgrad och yrkesförhållanden.

I fråga om unga fångar lägges jämväl särskild vikt vid deras uppfostran.

§ 20. Den dagliga arbetstiden onnattar i regel för tukthusfångar
icke över tolv timmar, för fängelse- och »Haft»-fångar icke mer än elva
timmar.

§ 27. Behandlingen av sjuka fångar äger i regel rum inom själva
straffanstalten eller i en allenast för sjuka fångar avsedd anstalt. Endast
såvida den insjuknades tillstånd det. erfordrar, överflyttas han till annat, av
tillsynsmyndigheten bestämt sjukhus.

På insjuknade fångar tillämpas icke vad i §§ 2 och 4 säges om
fångarnas särskiljande.

Vid sidan av dessa grundsatser är stadgat följande:

Såsom enrumsstraff i lagens mening gäller, om fången dag och natt
hålles i cell och i denna sysselsattes, även om hans rörelse i fria luffen
icke sker i ensam gård och om i kyrka och skola avstängning icke sker
genom täckta cellskåp (stalls). Såsom enrumsstraff gäller icke, om fångar
hållas i cell under natten, men arbeta utom cellen.

över enrumsstraffets utsträckning bestämmer anstaltens föreståndare
efter att hava hört »konferensen», sammansatt av fängelsets tjänstemän av
högre grad.

De tyska fängelsemännens förening har nyligen låtit utarbeta ett
förslag till ny verkställighetslag. Här sättes individualiseringsprincipen
främst. Såsom regel uppställes, att straffet skall begynna i enrum och,
om det ej överstiger tre månader, helt avtjänas i cell. År straffet längre,
kan enrumstiden utsträckas intill tre år och, i händelse skadlig inverkan
å medfångarna är att befara eller säkerheten så kräver, även därutöver.

Fara för andlig eller kroppslig hälsa utesluter enrumsstraff. Gemensamhetsstraffet
skall vara förenat med åtskiljande om natten, dock att vid
»Landeskulturarbeite» fångarna kunna inlogeras i baracker.

För Frankrike stadgar lagen den 5 juni 1875, som kommit till Frankrike.
stånd efter en långvarig utredning, ådagaläggande olägenheterna av gemensamhetsfängelset,
att ej blott alla rannsakningsfångar, utan också personer,
dömda till fängelse, »emprisonnement», på viss tid ej överskjutande ett år
en dag, skola hållas i enrum, därest ej straffet ådömts för kortare tid än u
sex dagar. Denna bestämmelse har dock hitintills icke kunnat fullständigt

Österrike!.

genomföras, i det att de olika departementen, som hava att för sina områden
uppföra de straffanstalter, där fängelsestraff avtjänas, endast till
ringa del velat uppföra de dyrare cellfängelserna.

Fängelsestraffet omfattar dels såsom straff för enkla polisförseelser
en till fem dagar och dels eljest sex dagar till fem år.

Övriga frihetsstraff, vilka äro tvångsarbete (»travaux forcés»), deportation,
häkte (»détention»), huvudsakligen för politiska förbrytare och militärer,
och tukthus (»réclusion»), avtjänas i gemensamhet, delvis i kolonierna.

I geraensamhetsfängelset råder jämte arbetstvång sträng tystnadsplikt,
så att fången ej ens får tilltala bevakningen annat än då det är absolut
nödvändigt för arbetet och tjänsten. Alla meddelanden ske med låg röst.

Enligt reglementet för cellfängelserna den 8 april 1881 är varje
förbindelse mellan fångarna förbjuden under hela celltiden, vilken kategori
de än må tillhöra. I följd härav finnas i kyrk- och skollokaler avbalkningar
för var fånge; så snart fångarna röra sig utom cellen, skola de
hava huvudet täckt av en kapuchong; de hämta frisk luft i särskilda cellgårdar,
med mera.

För att påskynda departementalfängelsernas ombyggnad efter cellsystemet,
lämnar franska staten bidrag till byggnadskostnaderna och tvingar
tredskande departement genom att utdöma befintliga gemensamhetsanstalter,
som icke motsvara hygienens fordringar. Insikten om vikten av
cellsystemets genomförande i fråga om dem, som hava att undergå kortare
frihetsstraff, är fortfarande levande.

För recidivister bestämmer lagen den 27 augusti 1885 förvisning,
ifall de visa sig förhärdade.

Av statistiken framgår, att de straffades antal, som år 1874 utgjorde
55,897, år 1908 nedgått till 27,171. Denna nedgång anses delvis bero på
recidivisternas förvisning från huvudstaden, den villkorliga frigivningen,
den villkorliga domen och domstolarnas benägenhet att visa sig mindre
stränga i fråga om småförseelser. Aterfallsprocenten beräknas emellertid
till omkring 42 procent.

Österrike står de franska förhållandena nära, i det att gemensamhetsstraffet
är det allmännast förekommande. Lagstiftningen föreskriver

visserligen, att frihetsstraff i åtta månader och därunder helt skola avtjänas
i enrum samt att, i fråga om brottslingar, vilkas bättring kan motses,
även straff däröver upp till aderton månader böra avtjänas i cell. Likaså föreskrives,
att längre tids straff böra avtjänas i enrum under de första åtta
månaderna. Men fängelseväsendet är ännu icke så ordnat, att dessa lagbestämmelser
kunna följas.

gemensamhetsstraffet ingår tystnadsplikt; men fångarnas särskiljande
nattetid är endast i ringa utsträckning genomfört. — Återfallssiffran
uppgives till omkring 54 procent.

I Ungern avtjänas fängelsestraff understigande ett år alls icke i cell.
Om straffet är tre år eller mer, avtjänas ett år i cell. Ligger straffet
emellan ett och tre år, avtjänas första tredjedelen i enrum. I fråga om
dem, som ännu icke fyllt tjugu år, kan domstolen i utslaget bestämma, att
den dömde skall hållas i cell hela tiden, om straffet icke överstiger sex
månader, men endast en del av tiden och i intet fall mer än sex månader,
om straffet överstiger ett hälft år. Domstolen kan förordna om den unges
intagande å korrektionsanstalt i stället för i fängelse.

Fångar, som dömts till tukthus eller straffarbete, hållas i enrum en
tredjedel av strafftiden, dock högst ett år. Är straffet minst tre år, och
hava de dömda undergått två tredjedelar av straffet samt ingivit grundad
förhoppning om bättring, kunna de överflyttas till särskilda s. k. »intermediära»
anstalter för att avtjäna återstående delen av straffet. Även
livstidsfångar kunna sålunda överflyttas, om de utstått tio år av straffet.

I den intermediära anstalten hålles fången under arbetstvång, men
åtnjuter i övrigt lättnad i behandlingen. Anstalten är förenad med lantbruk
och trädgårdsskötsel, och fången sysselsättes i stor utsträckning i fria
luften. Han får röka och köpa födoämnen efter önskan, men är förbjuden
att samtala med utomstående, med mera.

Sköter fången sig icke väl vid anstalten, återföres han till strafffängelset,
där han berövas alla förmåner. Han förlorar varje möjlighet att
vinna villkorlig frigivning.

Återfallen bland de till tukthus eller straffarbete dömda beräknas
till omkring 50 Drocent.

Ungern.

Italien.

Italiens strafflag, av år 1889, föreskriver, att livstidsstraff, »ergastolo»,
under de sju första åren skall avtjänas i enrum. Straffarbete, »reclusione»,
som ådömes från tre dagar till tjugu fyra år, avtjänas, om det icke överstiger
sex månader, helt och hållet i cell, men, om det är längre, under en sjättedel
av tiden, dock ej mindre än sex månader och ej mer än tre år i enrum.
Överskjutande tiden avtjänas i gemenskap, varunder strängt tystnadstvång
är ålagt.

Den som är dömd till straffarbete för en tid av tre år eller mera
samt undergått straffet till hälften, dock icke mindre än trettio månader, kan,
om han iakttagit gott uppförande, erhålla tillstånd att avtjäna återstående
delen av straffet antingen i en straffinrättning, där lantbruks*- eller industriellt
arbete bedrives, eller också genom arbete för det allmännas eller
enskild persons räkning under offentlig myndighets tillsyn.

De lindrigare frihetsstraffen, fängelse (»detenzione») och arrest (»arxesto»),
omfattande det förra tre dagar till tjugofyra år och det senare en dag till
två år, avtjänas i allmänhet i gemensamhet.

Beträffande återfallsförbrytare stadgas, att om någon gör sig skyldig
till nytt brott av samma slag som det, för vilket han inom de sista tio
åren undergått bestraffning, och härför dömes till straffarbete, så skall
celltiden utsträckas med en sjättedel av strafftiden och, i händelse hela
straffet skulle avtjänas i cell, så skall detsamma för möjliggörande av
nyssnämnda bestämmelses efterföljd i behövlig mån förlängas. Begår
någon, som är dömd till livstids straff, nytt brott, skall celltiden förlängas
med en ny period av sex månader till fem år, om straffet för det
nya brottet är straffarbete i ett år eller fängelse, men med minst åtta år,
som kan utsträckas till hela livet, om straffet lyder på livstiden.

Detta är den strängaste bestämmelse, som finnes i fråga om cellstraffets
utsträckning, förklarlig endast med hänsyn därtill, att dödsstraff
icke förekommer i den italienska strafflagen.

Vid framläggande av den italienska straffverkställighetslagen betonades,
att cellstraffet valts för kortare tids straffarbete icke i ändamål att
därigenom kunna åstadkomma den brottsliges »uppfostran», utan för att låta
honom under den korta tiden känna lagens hela stränghet. I övrigt framhölls,
hurusom det fängelsesj^stem, vilket vore att följa i avseende å dem, som

dömts till straff på viss tid, borde bestå i att under den första tiden
underkasta förbrytaren en sträng isolering, därefter överflytta honom
gemensamhetsarbete med nattlig enrumsvila samt slutligen tilldela honom
villkorlig frigivning, allt i mån av och såsom belöning för flit i arbetet
och för gott uppförande.

Enligt 1911 års statistik voro för första gången dömda endast 29 procent
av männen men 65 procent av kvinnorna. Återfallna bland de förra voro således
71 procent. En ökning av antalet återfall har inträtt, men detta uteslutande
bland dem, som dömts för mer än tredje gången. Endast 12 procent
av de dömda förvarades i cell, motsvarande hälften av dem, som tillhörde
första straffstadiet.

I Ryssland användes cellstraffet för den straffart, som benämnes Ryssland.
fängelse. Detta kan ådömas från två månader till två år. Fredsdomarna
kunna dock ådöma detsamma på en månad.

Cellstraffet kan icke utsträckas över ett år sex månader. Vid dess
tillämpande sker avräkning å strafftiden på sådant sätt, att under första
året tre dagars enrum räknas för fyra dagar i gemensamhet och under följande
sex månader två dagars enrum motsvarar tre dagar i gemensamhet.

I den nya strafflagen, stadfästad den 22 mars 1903, förordnas om
cellbehandling under första tiden jämväl av dem, som dömts till närmast
svårare straffart, korrektionsstraff, samt om fångarnas åtskiljande nattetid.

Men dessa bestämmelser hava icke hittills kunnat komma till utförande. ''

De ryska fängelserna innehålla omkring 9,000 isoleringsceller, motsvarande
allenast 8 procent av befintliga platser. På grund härav kunna ej ens
alla rannsakningsfångar särskiljas individuellt. En klassificering äger i stället
rum.

Åter fallsprocenten beräknas till 22 procent.

Enrumsstraffet har av gammalt ingått såsom en grundprincip i England.
Englands straffsystem.

I lokalfängelserna, där fängelsestraff avtjänas, höllos fångarna i cell
hela tiden, således intill två år. Genom en fängelselag av år 1898 bestämdes
emellertid, att lokalfängelsernas fångar få arbeta i gemensamhet under

vederbörlig uppsikt i stället för i cell, och det har blivit regel, att fångar
som visa gott uppförande, i enlighet med nämnda bestämmelse tillåtas utbyta
cellen mot gemensamhetsarbetet.

I straffängelserna, där straffarbete aftjänas, indelas fångarna i tre
klasser: »stjärnklassen», bestående av sådana, som icke förut varit straffade,
mellanklassen och vaneförbrytarnas klass. Celltiden för dessa klasser utgjorde
tidigare respektive tre, sex och nio månader. År 1910 blev emellertid
celltiden inskränkt till allenast en månad för de två första klasserna
och till tre månader för recidivister.

Genom en lag av år 1908, »prevention of crimes act», medgavs domstolen
rätt att förklara den, som vidhåller att föra ett ohederligt och
brottsligt liv, för vaneförbrytare; och där någon fått sådan förklaring över
sig uttalad, kan honom ådömas ett tilläggsstraff bestående däri, att efter
avtjänat straffarbete, dock ej under tre år, den dömde hålles i »preventivt
fängelse» icke över tio och icke under fem år.

Detta tilläggsstraff, som uteslutande är en skyddsåtgärd, avtjänas i
en särskild anstalt »Cainp Hill» å Isle of Wight. Fångarna äro fördelade
i gruppsystem, omkring trettio i varje grupp, som envar har sitt läsrum, där
dithörande fångar få sandas under vilotiderna. Man har sökt att med
sträng ordning och tillsyn förena vissa friheter och rättigheter, som ernås
genom flit och gott uppförande. Sålunda få fångarna röka och läsa tidningar
samt köpa matvaror, frukt, med mera, ur ett synnerligen rikhaltigt
lager, som vid anstalten tillhandahålles.

Efter en år 1894 gjord beräkning återföllo i brott 30 procent av
dem, som första gången dömts till frihetsstraff, men av dem, som dömts
en andra, tredje, fjärde och femte gång, återvände i fängelse 48, 64, 71
och 79 procent.

Enligt senare gjord beräkning återfalla av de i England straffade i
genomsnitt 36 procent.

Förenta

staterna.

I Nordamerikas Förenta Stater, där cellstraflfet först uppkom, — i
Philadelphia, varifrån enrumssystemet lånat sitt namn, — förekommer
nämnda straflfart numera nästan alldeles icke. Cellstraflfet tillämpades på
sin tid med ytterlig stränghet. Fönstren voro mycket små, stundom pla -

cerade i cellens tak. Promenadgårdarna liöllo endast några få kvadratmeter.
Fången fick icke sammanträffa med någon och hölls långa tider
utan sysselsättning. Resultatet blev kroppslig och andlig ohälsa, varför
systemet råkade i missaktning och småningom övergavs. Det hade knappast
vunnit någon användning utom staten Pennsylvanien. Det vanliga
straffet är numera frihetsstraff i gemenskap, ursprungligen utbildat i staden
Auburn. Fångarna hållas enligt det auburnska systemet under natten
åtskilda, men under dagen i gemensamhet under tystnadsplikt. I de för
fångar, som dömts till något svårare straff, anordnade statsfängelserna bedrivas
fabriksarbeten, mestadels för enskilda entreprenörer. Även uttagas
fångarna till arbeten utom fängelserna för privata arbetsgivares räkning,
tångar, som dömts på kort tid, förvaras i kommunernas häkten, där de i
allmänhet lämnas utan sysselsättning. Numera upprätthålles fångarnas särskiljande
om natten liksom tystnad sbud et mindre noga. Någon allmän
fängelsestatistik finnes icke, varför återfallsprocenten icke kan uppgivas.
Emellertid har undersökning, soin verkställts genom det nordamerikanska
fångvårdssällskapet, givit vid handen, att av dem, som utgå ur statsfängelserna,
flertalet återfaller. Beträffande anordningarna för yngre förbrytare
i de så kallade reformfängelserna redogöres här nedan.

Enligt Norges nya strafflag av den 22 maj 1902, som trätt i kraft
med år 1905, utgöras frihetsstraffen av fängelse av (dika slag och häktesstraff.
Fängelse kan ådömas från tjuguen dagar till femton år eller, vid
sammanträffande av brott, tjugu år eller ock på livstiden. Domstolen
äger förordna, att fängelsestraffet skall förvandlas helt eller delvis till
fängelse vid vatten och bröd intill tjugu dagar eller hårt nattläger intill
trettio dagar, varvid en dag vid vatten och bröd samt två dagar med
hårt nattläger motsvara tre dagars enkelt fängelse. Utbytet kan ock ske
på begäran eller med medgivande av den dömde.-

Häkte, som utgör en mildare straffart, kan ådömas från tjuguen
dagar till tjugu år. Två dagars häkte motsvarar en dags fängelse.

Jämlikt lag om fängelseväsen och tvångsarbete den 12 december
1903 med ändringar av den 26 mars 1907 skall varje fängelsestraff, som
icke överskjuter två år, för så vitt icke särskilda omständigheter göra det

13—142016. Verkställighetslagen.

Norge.

otillrådligt, helt och hållet avtjänas i enrum. De som hava att undergå
längre straff, hava att avtjäna detsamma i cell under en tid av sex månader
till*fyra år. Hithörande'' beslut fattas av fängelsets styresman i överensstämmelse
med därom givna närmare regler.

Enrumsbestämmelserna hava kunnat helt genomföras i avseende å de
kvinnliga fångarna, men hava på grund av cellbrist ännu ej fullständigt trätt
i kraft för manliga fångar. De tillämpas emellertid för sådana, som ännu
icke vid straffets verkställande fyllt sitt tjugufemte år, samt å dem, som
äro över nämnda ålder, så vida de äro dömda till fängelse ej överstigande
sex år och icke förut i cell avtjänat fängelse över sex månader, dock att
personer mellan tjugufem och trettio år, även om de en gång undergått
sådant straff, skola ånyo underkastas cellstraff.

I gemensamhetsfängelserna hållas fångarna isolerade i cell någon tid
i början*av straffet, likasom också några dagar före frigivningen. Likaså
hållas i cell de, som därom uttrycka önskan. Om natten äro gemensamhetsfångarna
särskilda i avbalkningar av trä (»boxes») insatta i sovsalarna.
Fångarna få icke under arbetet tala annat än det nödvändiga, men under
fritid å vilosalarna få de språka med varandra. Man söker fördela dem

så att de sämre avskiljas från de bättre.

En klassindelning äger rum i ändamål att bereda fångarna tillfälle
att genom gott uppförande och flit förbättra sin ställning. För en var av
de fem klasserna finnes en viss minimitid bestämd, som fången måste där
stanna, innan han kan uppflyttas i högre klass. Denna minimitid är längre
för dem, som återfallit i brott, än för andra. De fördelar, som vmnas genom
uppflyttande i högre klass, bestå i ökad arbetspremie, större frihet att avsända
brev och mottaga besök, rätt att innehava anhörigas porträtt, med mera.

Alla fängelsefångar äro underkastade arbetstvång. Den vanliga arbetstiden
är nio och en halv till tio timmar om dagen.

Fångar, dömda till häktesstraff — vilka äro synnerligt fåtaliga —
skola under de första sex månaderna hållas skilda från andra fångar. De
kunna icke utan sitt medgivande placeras tillsammans med personer, som
undergå fängelsestraff, ej heller med rannsakningsfångar.

Följande bestämmelse torde vara av intresse att här anteckna. Om
domstolen finner, att en tilltalad, som blivit frikänd eller dömd till mildare

straff, är farlig för den allmänna säkerheten på grund av partiell eller
fullständig otillräknelighet, äger domstolen förordna om hans intagande i
sinnessjukanstalt eller arbetsinrättning. Domstolen kan likaså förbjuda
honom att vistas å viss ort eller ålägga honom särskild uppehållsort.
Justitieministern kan återkalla förordnande, varom nu nämnts, om med
läkarebetyg styrkes, att det ej är behövligt.

Statistiken utvisar, att av de män, som frigivits åren 1901—05, 45
procent återfallit inom tre år efter frigivningen och dömts till fängelse i
sex månader eller däröver.

Beträffande Danmark erinras, att av frihetsstraffen det strängare,
straffarbetet, kan verkställas antingen i tukthus med gemensam hetsarbete
eller i korrektionshus, »forbedringshus», i enrum. Där en straffbestämmelse
giver domstolen valet mellan tukthusarbete och förhättringshusarbete,
bör sistnämnda straff användas, när i följd av den brottsliges ålder, föregående
leverne och den av honom förövade förbrytelsens beskaffenhet
tinnes antagligt, att ensamheten och avskildheten från andra straffångar skall
kunna äga ett gagneligt inflytande å honom, varemot tukthusstraff bör
ådömas de äldre och mer förhärdade förbrytarna, särskilt dem, som tidigare
varit straffade med sådant straff'' eller med flerårigt eller upprepat
förbättringshusarbete (Str. L. § 14).

Kortaste tiden för arbete i korrektionshus är åtta månader, längsta
sex år, därvid likväl märkes, att om straffet avtjänas i cell, förkortning sker
så, att åtta månader nedsättas till sex samt, om straffet år längre, strafftiden
minskas med en tredjedel för de första tre åren och med hälften för överskjutande
tiden. Längsta enrumstiden bliver således tre och ett halvt år.
Straffanstaltens styrelse äger med godkännande av justitieministeriet bestämma,
att en till förbättringshusarbete dömd person skall utstå straffet helt eller
delvis i gemensamhet man avkortuing i strafftiden, när cellstraffet av särskilda
grunder anses som skadligt för honom eller i övrigt ©ändamålsenlig!
(Str. L. § 13).

Den mildare arten av frihetsstraff, fängelse, ådötnes på viss tid från
två dagar till två år och verkställes i enrum, så vida icke hinder möter i
fångens hälsa eller sinnestillstånd.

Danmark.

100

I tukthusen, där straffen avtjänas på livstid eller viss tid från två år
till sexton år, är fullständig klassindelning införd, omfattande ett förberedelse-,
ett tvångs- och ett övergångsstadium. Förberedelsestadiet omfattar
tre månader och kan, om fången så önskar, avtjänas i cell.

Under sommarhalvåret äro under ledning av tre bevakningsmän tjugu
straffångar utsända till arbete vid fångvårdens kolonier å Heden på Jylland.
Sedan medel beviljats för uppförande av en byggnad till kostnad av 7,000
kronor för intagande av fångar å kolonien vid Kjolsen Mergelleje, har en
arbetsstyrka av trettio man kunnat där sysselsättas både sommar och vinter.
Ledningen på sistnämnda plats utövas av en överkonstapel och tre yngre
ogifta reservkonstaplar.

Beträffande de å Heden arbetande fångarna upplyses, att de sysselsättas
med plantering av gran- och furuplantor, med mera, mergeltäkt, ljungpressning,
grävning, vägarbeten, insamling av renmossa och dylikt. I Kjolsen sysselsättas
de trettio fångarna med avskalning av matjord för åtkommande av
märgel samt sedermera med märgelgrävning intill december månads uto-åne,
varefter inomhusarbete måste vidtagas.

Chefen för danska fångvården, direktör Th. Fussing, har i ett yttrande,
som han benäget tillställt de sakkunniga, såsom sin åsikt anfört,
att omförmälta friluftsarbete för danska fångar utfallit så tillfredsställande,
att friluftsarbetet icke blott bör upprätthållas i samma omfång som för
det närvarande, utan vidare utvecklas, når förhallandena det medgiva, i
sådan omfattning, som är förenlig med iakttagandet av en rätt straffverkställighet.

»Denna anmärkning avser, säger lian, att personer, som icke äga mycken insikt i
hithörande förhållanden, ofta i sin hänförelse för friluftsarbetet förbise eller i allt fall undervärdera
nämnda hänsyn, däribland särskilt hänsyuen till samhällets säkerhet och till önskvärdheten
att bereda fångarna stadigvarande sysselsättning, omständigheter som draga gränser
för den omfattning, i vilken friluftsarbete låter sig praktisera. När detta försök, som
här i landet anställts under de senaste sexton åren, fallit lyckligt ut, berör detta otvivelaktigt
bland annat därpå, atf mycken omsorg iakttagits vid utvalet av de fångar, som äro anbringade
i fångkolonierna.»

Ur den redogörelse, som den 30 juli 1914 till den danske fångvårdschefen
avgivits av förestånrlaren vid Horsens straffanstalt, varifrån
fångarna uttagas till omförmälta friluftsarbete, må följande anföras:

»Det skall säkert från alla sidor medgivas, att försöket i flera hänseenden lyckats,
men erfarenheten har samtidigt visat, att vid det sätt, varpa fångarna nu användas i frilufts -

101

arbete, låder åtskilliga olägenheter, som man bör söka komma bort ifrån. Jag skall tillåta
mig att fästa uppmärksamheten på några av dessa olägenheter utan att dock ingå på enskildheter.

Det må således betraktas såsom mycket olyckligt och såsom en tillbakagång i penitentiärt
hänseende, att kolonifångarna icke såsom gemensamhetsfångar i straffanstalterna äro
isolerade om natten Bättre element bland kolonifångarna ha inför mig beklagat sig över
den råa ton, som icke sällan herrskar i de gemensamma sovrummen i fångkolonierna, likasom
också misstanke framkommit om, att kolonifångar med homosexuella anlag om natten
försökt närmanden mot medfångar i osedligt syfte.»

Vidare an föres:

»Det sätt, varpå koloniarbetet för närvarande är ordnat, medför mycket betydande
utgifter för straffanstalten. Fångförplägnaden ställer sig dubbelt så dyr som i anstalten,
och fångarnas beklädnad medför också större utgifter än vanligt, på grund av att det hårda
arbetet verkar stark slitning å tyget. Bevakningens och fångarnas resor mellan straffanstalten
och kolonierna äro förbundna med stora kostnader, liksom ock till bevakningens extra avlöning
(förplägnad och dagtraktamente) utgå avsevärda belopp.

Den omständighet, att hedkolonierna blott äro öppna under sommarhalvåret, verkar,
att antalet av reservbevakningar i straffanstalten måste vara förhållandevis stort, vilket måste
anses mycket olämpligt, likasom nämnda förhållande också medför, att det om vintern, då
hedkolonierna äro stängda, icke i straffanstalten är bruk för så många reservvakter som om
sommaren, varför flera av dem måste gå lediga under största delen av vintern. Slutligen
måste jag fästa uppmärksamheten därpå, att fångarnas andliga behov i rätt betydlig grad
försummas under deras uppehåll i fångkolonierna. Någon undervisning meddelas såsom bekant
icke därstädes, själavård och gudstjänst äro betydligt inskränkta och likaledes tillgång
till passande läsning. Att detta är otillfredsställande, särskilt för de yngre kolonifångarna,
och i synnerhet olyckligt i avseende å den koloni, som under några av de senaste åren
varit öppen året om, nämligen fångkolonien vid Kjölsen, kan knappast betvivlas.

De nämnda olägenheterna skulle i det väsentliga avlägsnas, om i stället för de nuvarande
smärre långkolonierna kunde upprättas en större koloni med så stort antal fångar,
att där kunde vara anställd eu överordnad ledare och fast bevakningspersonal. Denna koloni
borde vara baserad på odlings- och lantbruksarbete, vara öppen hela året och lyda under
Horsens straffanstalt.»

I fråga om återfall inhämtas av de statistiska redogörelserna, att av
individer, frigivna eller benådade efter första straffarbetsstraffet, omkring
37 procent ånyo ådraga sig dylikt straff, under det att återfallen i allt
uppgå till cirka 45 procent.

I Finland ådömes tukthus på livstid eller på viss tid ej under sex Finland.
månader och icke över tolv år, utom i fall av sammanläggning av straff,
samt fängelsestraff på viss tid, ej under fjorton dagar och ej över fyra år.

Båda straffärterna avtjänas under sin första del i cell under tid, som
fängelsedirektionen bestämmer. Bristen på celler gör, att i allmänhet
tukthusfångarna kunna hållas i enrum allenast under de första månaderna,

102

Erfarenheter
om
enrumsstraffet
i
utlandet.

enligt år 1912 avgiven berättelse, i tukthuset i Helsingfors i fem och tvåtredjedels
månader och i tukthuset i Abo i två och tvåtredjedels månader.

Biand tukthusfångarna återfalla enligt beräkning för åren 1901—1910
i medeltal 26 procent.

Av den nu lämnade redogörelsen för cellstrafifets användning framgår,
att icke några enhetliga principer gjort sig gällande rörande den tid,
varunder enrumsbehandlingen lämpligen bör fortgå. Däremot har tydligen
en fast åsikt stadgat sig inom de europeiska staterna, att cellstrafifet i
regeln är att föredraga i fråga om dem, som dömas till frihetsstraff på
kort tid. Ett undantag härutinnan utgör Ungern i fråga om fängelsestraffet,
för vilket enrumsbehandling förekommer först, då straffet uppgår
till ett år eller mera. Det är ock flerstädes endast beträffande de på kort
tid dömda, som lagbestämmelserna om enrumsstraff kunnat genomföras.
Tillräckligt antal celler stå nämligen på många håll icke till buds.

Utom ifrån vårt eget land, där den treåriga celltiden länge tillämpats,
kunna erfarenheter om lämpligheten av lång tids cellbehandling
därför icke hämtas annat än ifrån Belgien, Nederländerna och Italien samt i
viss mån från Danmark och Norge.

Ehuru förhållandena i fråga om brottens beivrande — deras åtalande
och bestraffande — i olika länder äro från varandra ofta så skiljaktiga, att
de statistiska siffrorna icke äro med varandra jämförbara, torde dock av dem
ett visst ljus kunna kastas över verkningarna av de skilda lagstiftningarna.

Det är i sådant hänseende icke synnerligt glädjande resultat, som
framgår av rättsstatistiken för de länder, där cellstraffet strängast tillämpas.
Såsom ovan omnämnts, har Belgien att uppvisa en återfallssiffra av
65 procent bland dem som undergått frihetsstraff; och i Nederländerna växer
procentsiffran, så att den år 1908 nått 45,4 procent. Italien visar den
fruktansvärda siffran av 71 återfallna bland 100 män. Norge har en
återfallssiffra av 45 procent, häruti ej inräknade de, som för återfall
dömts till fängelse på kortare tid än 6 månader. Danmark uppvisar bland
de till straffarbete för första gången dömda 37 procent och bland samtliga
fångar 45 procent återfallna.

103

Aterfallsprocentcn beräknas i tyskland till i medeltal 46 procent, i
Frankrike till omkring 42 procent, i England till 36 procent, Finland
uppvisar bland tukthusfångarna 26 procent, under det att Ryssland angiver
återfall ssiffran till allenast 22 procent, vilket vill närmast har sin grund i
förvisningsstraffets användande lör flertalet av dem, som eljest skulle vara

att räkna till recidivisternas klass.

De givna siffrorna torde om ej annat ådagalägga, att cellstraffet i
det hela icke kan anses minska återfallen i brott i den mån, som vid
denna straffarts införande på teoretiska grunder antagits. Snarare visar
det sig, att dess användning utöver en viss tid bidrager till ökade återfall.

Detta har föranlett ovannämnda uttalande av den juridiska föreningen
i Nederländerna om önskvärdheten att tillåta arbete i gemensamhet för

dem, som avtjänat större delen av ett långt enrumsstraff.

Det långa cellstraffet i Italien modifieras genom medgivandet för

den, som undergått viss längre del av straffet, att i händelse av gott uppförande
få avtjäna återstående delen av straffet vid ett lantbruksfängelse
eller annan gemensamhetsanstalt.

Att uppmärksamma är även den tyska lagens bestämmelse, att cellstraff
är uteslutet, om därav kan vara att befara men för fångens kroppsliga
hälsa eller sinnestillstånd. Tydligen är strängheten här mindre än i
Belgien, där för överflyttning i gemensamhet fordras läkarens förklaring, att
fången av hälsoskäl är oförmögen att undergå cellstraff. Tillika böra bemärkas
norska och danska lagbestämmelserna, som utesluta enrumsstraflfets
användning, om det anses »otillrådligt» eller »oändamålsenligt».

Den omständighet, att England, där cellstraffet av gammalt varit
upptaget såsom en grundsten i straffsystemet, numera så betydligt inskränkt
användningen av nämnda straffare påkallar särskild eftertanke. Svårt är
att utfinna verkliga grunden till denna åtgärd. Dock torde skälen till en
del vara att söka däri, att cellerna i de engelska fängelserna icke äro
fullt tillfredsställande ur hygienisk synpunkt och att svårighet mött att sysselsätta
cellfångarna. Man söker genom gruppindelning av fångarna jämte
förbud mot onödigt samtal med mera förekomma deras inbördes besmittande.
Härtill kommer, att i allmänhet även gemensainhetsfångarna äro inlogerade
i vanliga så kallade dagceller och att således gemensamhetsstrafifet

104

Behandlingen
av
unga förbrytare

enligt utländsk
lag
stiftning.

Förenta

staterna.

skiljer sig från cellstraffet huvudsakligen därutinnan, att fångarna arbeta
gemensamhet.

II.

Av det föregående framgår, att cellstraffets användning i åtskilliga
länder följer särskilda regler, då fråga är om yngre förbrytare. Sålunda utsträckes
det i Belgien icke över en månad för den, som är under 16 år,
och ej över sex månader för den, som är mellan 16 och 18 år. I Nederländerna
får det alls icke användas för den, som är yngre än fjorton år. I Tyskland
är gränsen för cellstraffet tre månader för den, som är under aderton år.

Emellertid har flerstädes straffbehandlingen av yngre fångar inletts
på vägar, som, oavsett cell eller gemensamhet, allt mera skilja sig från
systemen för de äldres bestraffande.

1 Nordamerikas Förenta Stater har kanske tidigast blicken öppnats
för nödvändigheten att i straffhänseende uppmärksamma de yngres särskilda
förhållanden. Då där uteslutande förekomma gemensamhetsfängelser
— ett par undantag äro icke värda beaktande — måste de unga lagöverträdarna,
många ännu i barnaåren, tillbringa sin strafftid, likasom
rannsakningstiden, tillsammans med äldre, kanske förhärdade förbrytare.
Följderna härav hava visat sig synnerligen fördärvbringande; och underligt
är ej, att desamma framtvingat åtgärder till de unga lagöverträdarnas
räddande undan denna nödtvungna samvaro.

A ena sidan inrättades barn- och ungdomsdomstolar för att redan
vid målets handläggning skilja de unga från de äldre samt befria de förra
från rannsakningshäktets fruktansvärda elände. A andra sidan anordnades för
de yngre särskilda straffanstalter, så kallade »reformatories», reformfän nelser.

Reformfängelsesystemet är grundat på principen att skydda i stället
för att straffa. Därtill ansluter sig obestämd dom, d. v. s. att strafftidens
längd göres beroende av den dömdes förhållande efter domfällandet.
bträvandet går ut på att söka upprätta och förbättra den unge genom
fostran snarare ån att genom avskräckning avhålla honom ifrån brott.

Till reformfängelse dömas eller överflyttas från de vanliga stats -

fängelserna förbrytare under trettio ars ålder, vilka på grund av vad om
dem erfarits eller direkt iakttagits, finnas värda större tillit än andra
brottslingar, således de bästa bland fångpersonalen.

I anstalten söker man utveckla fångens fysik, bringa hans själsförmögenheter
till ökad livaktighet, påverka honom moraliskt, lära honom
lydnad och självkontroll samt bibringa honom arbetsskicklighet. För
ändamålet finnas skolor för undervisning i vanliga studieämnen samt i
olika yrken och hantverk. Gymnastik och militäriska övningar intaga ett
framträdande rum. Fångarna liksom tillhöra ett regemente, inom vilket
de kunna befordras till löjtnanter, kaptener o. s. v. Dessutom förekomma
jordbruks- och trädgårdsarbeten. Fångarna skola principiellt hållas åtskilda
om natten, men äro i övrigt tillsammans. Domen är obestämd så till vida,
att strafftiden inom ett visst minimum och ett angivet maximum, mellan
vilka kan ligga ett tjugutal år, göres till sin längd beroende av fångens
uppförande och flit samt övriga förhållanden.

Anstaltens förvaltningsråd, »board of managers», äger besluta fångens

O 7 O 7 o o

frigivande på hedersord, »parole», under följande förutsättning. Fången,
som vid intagandet i anstalten placeras i den mellersta av därvarande tre
klasser — av vilka den tredje är en straflfklass — skall hava tjänat sig
upp i första klassen, varför fordras i andra klassen oavbrutet välförhållande
under sex månader samt godkänd examen i skolorna eller ock sju månaders
oavbrutet välförhållande. Han skall därefter i första klassen hava
fyllt enahanda fordringar under lika lång tid. Först sedan dessa fordringar
fyllts, alltså tidigast efter ett år, kan förvaltningsrådet lösgiva honom på
parole, försåvitt detsamma hyser tillit till, att han efter frigivningen skall
uppföra sig väl.

Den frigivne skall genast begiva sig till den plats, som finnes honom
anvisad, samt anmäla sig hos vederbörande tillsyningsman. Tillsynen utövas
i Newyork genom fångvårdssällskapet, likaså i andra större städer,
eljest genom polischef eller fredsdomare. Den frigivne skall sedermera
månatligen insända rapport till reformfängelsets styresman, sedan rapporten
först påtecknats av tillsyningsmannen. Har den frigivne under sex
månader förhållit sig väl, så att förvaltningsrådet finner grundad anledning,
att han såsom fri icke vidare skall överträda lagens bud, och att

14—142016. Verkställighetslagen.

106

hans fullständiga befrielse icke är oförenlig med samhällets väl, så må
rådet slutligt frigiva honom.

Sköter sig däremot den på parole frigivne illa, så att han underlåter
fullgöra vad som blivit honom förelagt, eller begår han nytt brott,
skall han återföras till reformfängelset, på order av förvaltningsrådet, för
att avtjäna återstående strafftiden, såvida han ej ånyo frigives på hedersord.

Dessa regler, som äro antagna för det första och förnämsta reformfängelset,
det i Elmira i staten New York, motsvaras vid övriga sådana
fängelser av liknande bestämmelser.

Till bedömande av fångarnas uppförande tjänar ett så kallat marksystem.
Detta innebär, att varje fånge tilldelas för dagsarbetet ett visst belopp,
växlande efter den klass och den militära grad, fången tillhör, samt att
avdrag å invänta summan sker för vart begånget fel likasom också för
underkännande i skolexamen. Den som fått vidkännas sådant avdrag till
visst belopp, en dollar, i månaden, anses hava brustit i välförhållande.

På grund av det stora fångantalet, vid reformfängelserna ofta överstigande
tusentalet, är otvivelaktigt denna mekaniska beräkningsmetod behövlig
för att kunna hålla reda på de särskilda individernas förhållande.
Men tydligen vidlådes systemet av stora brister. Det har här omnämnts,
emedan röster inom vårt land emellanåt höjas för dess införande härstädes.
Tillförlitligare måste den uppfattning bliva, som grundar sig å personligt
iakttagande av fångarna från den bedömandes sida under den dagliga beröringen
mellan honom och ett begränsat antal brottslingar inom en mindre
anstalt.

Att i viss mån bedömandet vid reformfängelserna är bristfälligt
framgår bland annat därav, att av de på parole frigivna åtminstone
24 procent åter förlora friheten under den korta prövotiden av omkring
sex månader.

Berättelser från reformfängelserna giva vid handen, att därifrån frigivna
understundom förklara anledningen till deras sedermera inträffade allt djupare
fall vara att söka i den nära samvaro mellan fångarna, som vid dessa
fängelser tillstädjes. Där likasåväl som i övriga amerikanska fängelser är
synnerligen vanligt, att i de små nattcellerna fångar inrymmas två och
två, den ena bädden ovanför den andra. Arbetena bedrivas fabriksmässigt.

107

För unga brottslingars behandling har i England utbildats ett sys- England
tern i anslutning till principen om uppfostran i förening med straff. Efter
den första anstalt, där systemet kom till användning, Borstal i närheten
av Roehester, benämnes detsamma Borstalsystemet. Innebörden av detsamma
framgår av följande bestämmelser i lagen av år 1908 angående
motverkande av brottsligheten, the prevention of critnes ant.

»Där någon efter åtal övertygats om att ha förövat brott, för vilket
han skulle undergå straffarbete (penal servitude) eller fängelse (imprisonement),
och domstolen finner, att den tilltalade icke är under sexton och ej
över tjuguett års ålder ävensom att, med hänsyn till hans brottsliga vanor
eller anlag eller förbindelse med personer av dålig karaktär, det är lämpligt,
att han underkastas frihetens förlust för sådan tid och under sådan ledning
och disciplin, som synas bäst kunna föra till hans ändrande i god
riktning och till förebyggande av brott, då må domstolen äga att i stället
för straffarbete eller fängelse ådöma internering under straffrättslig disciplin
i en Borstal-institution för en tid ej understigande ett år och ej
överskjutande tre år; och må i följd av denna lag statssekreteraren låta
upprätta Borstal-institutioner, d. v. s. platser där unga förbrytare, under
den tid, de äro sin frihet förlustiga, kunna erhålla yrkesuppfostran och
undervisning.»

Lagen giver vidare fängelseförvaltningen rätt att lösgiva brottslingen,
när han finnes lämpad för villkorlig frigivning, men intet sådant frigivande
kan ske, innan han avtjänat sex månader av sitt straff. Envar förbliver,
om frigiven villkorligt eller efter hela straffets avtjänande, under fängelseförvaltningens
tillsyn under sex månader efter utgåendet ur anstalten, såvida
icke förvaltningen finner skäl befria honom från sådan tillsyn.

Det föreskrives tillika, att endast sådana, som äro av god kroppslig
och andlig hälsa, få intagas i Borstal-anstalt.

Inom anstalten finnas tre grader likasom vid de amerikanska reformfängelserna,
den första klassen en belönings- och den tredje en straffklass.
Privilegierna i första klassen bestå i särskild dräkt, bättre utspisning,
arbete utan övervakning, även utom fängelsemurarna, fritid i biblioteket
och i gymnastiksalen, fotbollspel och cricket om söndagarna, med mera.

108

Den som uppför sig så illa, att ej ens tredje klassen lämpar sig för
honom, överflyttas till annat vanligt fängelse.

Sysselsättningen består i olika yrkesarbeten, även farmarbete, i uppfostrande
syfte. Den, som från anstalten frigivits, överlämnas av fängelseförvaltningen
till »Borstal Association i London, som vidare drager försorg
om honom. ,

Omkring 70 procent av dem, som undergått behandling vid en Borstal-anstalt,
synas förhålla sig väl, så länge de stå under tillsyn.

För de unga brottslingar, som hava kortare strafftid, än att de kunna
intagas å en Borstal-anstalt eller för vilka plats icke finnes vid sådan
anstalt, tillämpas ett modifierat borstalsystem, bestående däri, att de
unga fångarna i lokalfängelserna få den individuella personliga vård, som
utgör grundprincipen för det fullständiga borstalsystemet. De ungas behandling
i lokalfängelserna skiljer sig dock ganska litet från de äldres.
Vid Borstal-anstalterna sammanfaller de un^a brottslingarnas behandling
i huvudsak med vad som iakttages här i landet i fråga om unga för O

O ö

brytare, som, i stället för att undergå straff, intagas i allmän uppfostringsanstalt.

Då användningen av borstalsystemet är begränsad dels av åldern,
högst tjuguett, år, och dels av den unge fångens hälsokraft, i det icke någon
kommer i åtnjutande av systemet utan att vara kroppsligt och andligt
frisk, har nämnda system ännu icke tillfyllestgörande tillämpning inom
fångvården. Emellertid är nu meningen att utsträcka tillämpningen till
en åldersgräns av tjugufem år och jämväl till fångar av mindre stark hälsa.

Enligt vad besök vid Borstal-anstalten vid Bochester utvisat, erhålla
de därstädes intagna unga fångarna en kroppslig träning, som låter dem
framstå såsom mönster för friska och kraftiga ynglingar, kanske huvudsakligen
beroende av en med mycken energi bedriven gymnastisk handledning
med tillhörande övningar. Givetvis underlättas betydligt det blivande
arbetet i friheten genom ägandet av utvecklade kroppskrafter och
därav följande frimodighet.

Aven i andra länder hava försök börjat göras till förbättrande av
fångvården i fråga om unga förbi''ytare, underkastade bestraffning enligt
allmän strafflag.

109

I Preussen hållas de fångar, som äro under aderton år och således i
regel ej få förvaras i cell mer än tre månader, strängt skilda från de
äldre. Detta avskiljande iakttages helst även med •äldre fångar upp till
tjuguårs åldern. Under senaste tid har ock en särskild anstalt ordnats för
fångar mellan aderton och tjuguett år, i Wittlich, vilken mottager fångar av
nämnda ålder med en strafftid av ett år och därutöver. Vid denna anstalt lägges
såsom i de engelska Borstal-anstalterna synnerlig vikt vid fångarnas undervisning
i skola och i yrken. De sysselsättas i jordbruk och trädgårdsskötsel
såväl som i hantverk, givas gymnastik till kroppens stärkande och utbildning
med mera, allt i ändamål att söka bereda, dem ökande förutsättningar
för det fria livet. Klassindelning är genomförd, och det åligger fängelsepersonalen
att söka förskaffa dem arbetsanställning efter frigivningen.

Till närmare upplysning meddelas ur inrikesministeriets berättelse
för året april 1912—mars 1913 följande.

Anstalten öppnades den 1 augusti 1912. Fångarna indelas i tre klasser.
Efter intagandet inträda de i tredje klassen, där de hällas i enrum och
icke åtnjuta några som helst förmåner. Vistelsen i denna klass är vid
gott uppförande tre månader, men kan i annat fall utsträckas till fyra månader.
Andra klassens fångar arbeta om dagen i gemensamhet, åtnjuta
något bättre kost och längre fristunder. Vistelsen där varar i tre månader,
men kan allt efter uppförandet förkortas eller förlängas med en månad.
Dessutom kan vid särskilda förhållanden fången återflyttas till tredje klassen.
I första klassen arbeta fångarna likaledes tillsammans, de kunna användas
i trädgårdsarbeten, åtnjuta större frihet, få ha ljus tänt senare om aftnarna
och få sysselsätta sig med arbeten, som de själva välja. Fångarna i första
och andra klasserna tillbringa fritiden i sina celler. Yrkesutbildningen
avser skomakeri, snickeri, smide, bokbinderi och bleckslageri samt trädgårdsbruk.

Sporras än fångarna till välförhållande genom möjligheten att sålunda
vinna förflyttning till högre klass, sakna3 emellertid utsikten att ernå avkortning
i strafftiden. Dock avses att för dem, som äro dömda till straff
om ett och ett halvt år eller mera, i större utsträckning anlita villkorlig
frigivning.

O O

Aven i Danmark har på senaste tid särskild anordning vidtagits i

Prrnsspn.

Danmark

fråga om behandlingen av sådana brottslingar, som äro underkastade strafflagens
bestämmelser, men på grund av sin ungdom icke lämpligen böra
behandlas i likhet med de äldre.

Den 28 maj 1913 utfärdades en kungl. förordning innefattande regler
för verkställande av »Forbedringshusarbejde» i Nyborgs straffanstalt av
huvudsakligen följande innehåll:

I Nyborgs straffanstalt verkställes forbedringshusarbejde mot manspersoner
under tjugutre år efter ett särskilt progressivt system. Fångarna skola
åtnjuta skolundervisning och gymnastik. Under de första två månaderna
skola de såväl under arbetet som vid gudstjänsten, i skolan och under
promenaden ävensom under fritider och måltidsraster hållas avskilda från
varandra, såvida icke hälsohänsyn efter läkarens bestämmande gör det nödvändigt
att mer eller mindre avvika från dessa regler. Efter genomgåendet
av detta »begynnelsestadium» överflyttas fången till mellanstadiet, där han
kvarblir intill en månad före den dag, då han skall frigivas. I mellanstadiet
arbetar fången antingen avskild från andra eller också, efter framställning
av fängelsets föreståndare, med justitieministeriets medgivande i
gemenskap med andra fångar. I senare fallet är icke nödigt att fången
hela dagen står under bevakningens tillsyn. Nämnda stadium är delat i
två klasser.

Den sista månaden före frigivandet tillbringar fången å slutstadiet,
varest han hålles avskild från andra fångar under arbetet och, om föreståndaren
så bestämmer, jämväl under gudstjänst, i skola och under promenad
samt under fristunder och måltider.

För så vitt angår fångar, som arbetat i gemenskap, skall föreståndaren
senast sex veckor före den tidpunkt, då straffet, i händelse det avtjänades
i enrum, skulle med stadgat avdrag tilländagå, till justitieministeriet
göra framställning om fångens frigivning på prov vid nämnda
tidpunkt.

En sådan frigivning kan av ministeriet beviljas på grund av ett i
omförmäla förordning av konungen givet bemyndigande, vilket innebär
överlåtande å ministeriet av konungens benådningsrätt.

Ifrågavarande anordning innebär således, att den unge fången redan
efter två månader kan överflyttas i gemensamhetsfängelse samt att han kan

vinna villkorlig frigivning för den tid, varmed straffets avtjänande i gemensamhet
i stället för i enrum förlänger detsamma. Genom undervisningens
och arbetets anordnande med huvudsakligen uppfostrande syfte
närmar sig det hela det engelska borstalsystemet.

Viktor Almquist.