SAKKUNNIGA FÖR UTREDNING AV VISSA TILLSTRAFFLAGSTIFTNINGEN HÖRANDE FRÅGOR

Statens offentliga utredningar 1918:1

SAKKUNNIGA FÖR UTREDNING AV VISSA TILL
STRAFFLAGSTIFTNINGEN HÖRANDE FRÅGOR

FÖRSLAG TILL

LAG

ANGÅENDE VILLKORLIG STRAFFDOM

OCH

LAG

OM ÄNDRAD LYDELSE AV 1, 6, 7 OCH 8 §§ I LAGEN DEN
22 JUNI 1906 ANGÅENDE VILLKORLIG FRIGIVNING

M. M.

STOCKHOLM 1917

KCNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
142016

Till

herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Den 20 juni 1913 förordnade Kungl. Maj:t i nåder undertecknade
Almquist, Bagge och Stjernstedt att såsom sakkunniga biträda i justitiedepartementet
med verkställande av utredning och avgivande av förslag i
fråga om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt
förtroende, revision av bestämmelserna om verkställighet av
straffarbete och fängelsestraff samt utsträckt tillämpning av villkorlig
straffdom och villkorlig frigivning ävensom nya eller ändrade bestämmelser i
övrigt beträffande dessa rättsinstitut, därvid tillika Almquist erhöll uppdrag
att såsom ordförande leda arbetet och Bagge att vid detsamma bestrida sekreteraregöromål.
Detta arbete, som upprepade gånger under längre tid varit
avbrutet i följd av undertecknad Bagge meddelade uppdrag att biträda
i justitiedepartementet vid annan lagstiftning, har nu slutförts. Den 29
december 1914 avlämnades betänkande, innefattande förslag till lag angående
verkställighet av straffarbete oeh fängelsestraff med motiv och en
av undertecknad Almquist utarbetad översikt av den utländska lagstiftningen
i ämnet. Vid utarbetningen av detta förslag hade såsom inom
justitiedepartementet tillkallad sakkunnig även deltagit fängelseläkaren,
medicine licentiaten Thure Petrén. Den 30 september 1915 överlämnades

betänkande, innefattande utredning och förslag i fråga om borttagande ur
lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende samt
en av undertecknad Bagge utarbetad översikt av den utländska lagstiftningen
i ämnet. Härmed överlämnas nu vördsamt betänkande, innefattande
förslag till lag angående villkorlig straffdom in. m. samt till lag om ändrad
lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning jämte motiv och bilagor. Undertecknad Salomon, vilken den
23 maj 1914 kallats att såsom sakkunnig biträda i justitiedepartementet
vid behandlingen av frågan om villkorlig dom i de delar undertecknade
Almquist, Bagge och Stjernstedt funne erforderligt, har deltagit vid utarbetningen
av förslaget till lag angående villkorlig straffdom m. m. samt
utarbetat ovannämnda bilagor.

Stockholm den 25 juli 1917.

VIKTOR ALMQUIST. ALGOT BAGGE. GEORG STJERNSTEDT.

HARALD SALOMON.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag

angående villkorlig straffdom.

Med upphävande av lagen den 22 juni IDOG angående villkorlig
straffdom samt lagen den 23 oktober 1914 om ändrad lydelse av 4 och
6 §§ av förstnämnda lag stadgas som följer:

1 §•

Bömes någon till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse,
ej över ett år, och finnes, med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär
och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga, att han skall
utan det sålunda ådömda straffets undergående låta sig ilittas, må i domen
kunna förordnas, att med straff, som nu är nämnt, skall anstå och att på
den dömdes uppförande under viss prövotid samt på omständigheter i övrigt,
som i denna lag angivas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.

Vad sålunda är stadgat må, där straffet bestämmes till böter, ock
å det straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än där anledning är
antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Adömas böter jämte frihetsstraff, som i 1 stycket av denna § sägs,
må anstånd enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen eller ock
med frihetsstraffet, men ej med bötesstraffet allena; och äge, där anstånd
beviljas, sammanläggning av böterna med frihetsstraff ej rum.

2 §•

Ej må villkorlig dom brukas, där den tilltalade under de tio år,
vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse
eller under samma .tid undergått dylikt straff, som blivit honom tidigare
ådömt. Ej heller må villkorlig dom meddelas i fall, där straffpåföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen ådömes.

Villkorlig dom må ej användas vid brott, för vilket straff är utsatt
i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes efter 8 kap.
i sistnämnda lag.

Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig dom
skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

o n

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig dom
enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten,
utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda
straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av straffen ej rum.

3 §■

Prövotiden varar i fall, som i 1 § 1 stycket sägs, intill dess tre år
och i fall, varom i 1 § 2 stycket förmäles, intill dess ett år förflutit från
den dag, då den villkorliga domen i de delar, som i 20 § sägs, vann laga kraft.

4 §•

Den villkorligt dömde skall, där ej i den villkorliga domen, enligt
vad i andra stycket av denna § sägs, eller sedermera, enligt vad i 10 §
omförmäles, annorlunda bestämmes, till prövotidens slut stå under övervakning
av därtill, på sätt i sistnämnda § sägs, förordnad person (övervakare),
som har att utöva tillsyn över den dömdes uppförande och att
söka befordra vad som kan lända till hans rättelse.

Kan av särskilda skäl antagas, att den dömde skall utan övervakning
låta sig rättas, skall i den villkorliga domen föreskrivas, att den dömde ej
skall stå under övervakning.

5 §•

Villkorligt dömd skall under prövotiden bemöda sig om utväg till
försörjning på lovligt satt, undvika dåligt sällskap och i övrigt föra ett
ordentligt leverne samt, där han ålagts ersätta genom brottet uppkommen
skada, göra vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

6 §•

Villkorligt dömd, som står under övervakning, skall hålla övervakaren
städse underrättad om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos
honom och ej undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga
meddelanden, uppmärksamt åhöra hans råd och varningar, ej lämna
arbetsanställning, utan att dessförinnan hava inhämtat övervakarens råd,
samt i övrigt söka, i vad på den dömde må bero, underlätta övervakningens
fullgörande.

Har villkorligt dömd, som skall stå under övervakning, vid åtalets
anhängiggörande ej fyllt tjuguett år, må i den villkorliga domen kunna
åläggas honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma
föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig
för hans rättelse.

7 §•

Uppkommer på grund av den villkorligt dömdes vistelse å annan
ort eller av annan anledning svårighet för den dömde att inställa sig hos
övervakaren eller för denne att göra besök hos den dömde, må övervakaren
kunna anlita annan lämplig person såsom biträde vid inhämtande av de
upplysningar, som äro för övervakningen behövliga. Vad 6 § innehåller
om skyldighet för den dömde att inställa sig på kallelse och ej undandraga
sig besök samt i övrigt söka, i vad på den dömde må bero, underlätta
övervakningens fullgörande, skall gälla, även då övervakning i nu angivet
avseende utövas genom övervakarens biträde.

8 §•

Vid övervakningens utövande skall iakttagas, att, såvitt möjligt är,
den villkorligt dömde icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller störes i

sin lovliga verksamhet samt att kostnader icke ådragas honom utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.

9 §•

övervakning, som i denna lag avses, skall stå under domstols vårdnad.
Har allmän underrätt meddelat villkorlig dom i målet, vare den
vårdnadsdomstol. I annat fall skall domstol, som i målet meddelar
sådan dom, till vårdnadsdomstol utse den allmänna underrätt, som med
hänsyn till den villkorligt dömdes vistelseort eller andra omständigheter
linnes därtill lämplig.

10 §.

Vårdnadsdomstolen skall, så snart ske kan, förordna såsom övervakare
därtill lämplig och villig person samt tillställa såväl övervakaren som den
villkorligt dömde övervakningsbok, vilken, upprättad på sätt Konungen
närmare bestämmer, är avsedd att tjäna till ledning och kontroll i fråga
om övervakningen. Domstolen må kunna entlediga övervakaren och förordna
annan i hans ställe. Vad nu är sagt om vårdnadsdomstolen skall,
då sammanträde med domstolen ej hålles, gälla domstolens ordförande.

Kan, då sex månader av prövotiden förflutit, av särskilda skäl
antagas, att den villkorligt dömde skall låta sig rättas utan övervakning,
skall vårdnadsdomstolen bestämma, att övervakningen skall upphöra.

Vårdnadsdomstolen må, sedan nyssnämnda tid förflutit, kunna förordna,
att bestämmelse om skyldighet, varom i 6 § 2 stycket förrnäles, skall förfalla.

11 §.

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,
efter domens meddelande men innan prövotidens slut brott, och varder
han därför dömd till straffarbete eller fängelse, skall domstolen, som ådömer
det nya straffet, tillika förklara anståndet förverkat. Dömes han till annat
straff än straffarbete eller fängelse, må anståndet kunna förklaras förverkat.

12 §.

Varder den, som för begånget brott erhållit villkorlig dom, övertygad
att hava före domens meddelande förövat annat brott, då skall, vid

bestämmande jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen av straff för brotten, ock förordnas,
huruvida anstånd enligt denna lag må äga rum.

13 §.

Åsidosätter villkorligt dömd, utan att därigenom, på sätt i 1 1 §
sägs, göra sig skyldig till brott, något av vad enligt 5 § åligger honom, eller
fullgör han ej honom åliggande, i 6 och 7 §§ omförmälda skyldigheter,
må anståndet kunna förklaras förverkat.

Anstånds förverkande av anledning, som i denna § sägs, beslutes,
där anståndet är förenat med övervakning, av vårdnadsdomstolen och eljest
av den rätt, varunder den dömde har sitt bo och hemvist.

Anstånd må ej av anledning, som i denna § avses, förklaras förverkat,
där ej före prövotidens utgång fråga därom vid domstolen väckts, på
sätt i 16 § sägs.

14 §.

Anses ej anståndet böra förklaras förverkat, må domstolen kunna
meddela den villkorligt dömde varning.

15 §.

Förverkas ej anståndet, på sätt i 11 och 13 §§ är sagt, och kommer
ej heller av orsak, som i 12 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

16 §.

Framställning om anstånds förverkande av anledning, som i 13 §
säo-s, göres av allmänna åklagaren.

Anser övervakare, att av anledning, som nu är nämnd, anstånd bör
förklaras förverkat, ingive till vederbörande åklagare, jämte erforderlig
utredning, begäran att denne måtte därom göra framställning hos vårdnadsdomstolen.
Finner åklagaren ej därtill skäl, vare övervakaren obetaget
att själv i nämnda avseende göra framställning hos domstolen.

17 §•

Beslut om anstånds förverkande må ej fattas, utan att den villkorligt
dömde lämnats tillfälle att yttra sig. Står den dömde under över -

vakning och föreligger ej fall, som i 16 § 2 stycket sägs, skall övervakarens
yttrande inhämtas.

Varning må ej meddelas, utan att den dömde är personligen vid
rätten tillstädes.

18 §.

Varder, där i fall, som omförmäles i 11 § sista punkten, domstolen ej
finner där avsett, enligt denna lag tidigare givet anstånd böra förklaras
förverkat, anstånd beviljat jämväl med det nya straffet och har prövotiden
för det tidigare meddelade anståndet ej gått till ända, då skall i
anledning av detta anstånd, i vad angår den villkorligt dömdes stående
under övervakning, skyldighet, som i 6 § 2 stycket sägs, vårdnadsdomstol
samt övervakare, tillämpas vad enligt bestämmelser givna
i lag eller av vederbörlig domstol i nämnda hänseenden gäller i anledning
av det senare meddelade anståndet. Domstol, som meddelar
anstånd med det nya straffet, må dock kunna föreskriva, att vad i
nämnda avseenden finnes bestämt i anledning av det först beviljade anståndet
helt eller delvis skall fortfara att gälla; och skall vad sålunda
är föreskrivet då äga tillämpning även i fråga om det senare beviljade
anståndet.

Finner domstolen i fall, som i 12 § sägs, att anstånd bör beviljas,
och har den prövotid, som inträtt i anledning av det där omförmälda tydare
anståndet, ej gått till ända, må domstolen kunna meddela föreskrift,
som i nästföregående stycke andra punkten omförmäles.

19 §.

Vid vårdnadsdomstolen skola föras särskilda, för vårdnadens utövande
nödiga anteckningar.

Det åligger övervakaren att till vårdnadsdomstolen avgiva skriftliga
rapporter rörande de omständigheter, som kunna vara av betydelse för vårdnaden
å övervakningen.

Finner vårdnadsdomstolen eller, då sammanträde med domstolen ej
hålles, dess ordförande, att med hänsyn till den villkorligt dömdes vistelse -

ort eller andra omständigheter vårdnaden bör överflyttas på annan allmän
underrätt, meddele därom beslut.

När vårdnadsdomstol utses eller vårdnaden överflyttas, skall ofördröjligen
underrättelse om beslutet jämte utdrag av protokollen i målet
samt övriga till ärendet hörande handlingar i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift insändas till den domstol, beslutet avser, överflyttas vårdnaden,
skall beslutet därom givas den villkorligt dömde och övervakaren tillkänna.

20 §.

Prövotiden börjar, då parterna, på sätt i nästföljande § sägs, förklarat
sig nöjda med den villkorliga domen, i vad den avser straff, anstånd,
övervakning och skyldighet, som i 6 § 2 stycket sägs, eller domen eljest
i dessa delar vinner laga kraft. För slutdag skall den dag anses, som
genom sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjar.
Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag
ansedd för slutdag.

21 §.

Vill part förklara sig nöjd med villkorlig dom, i vad den avser
straff, anstånd, övervakning och skyldighet, som i 6 § 2 stycket sägs, må, där
underrätt meddelat domen, förklaringen avgivas inför denna. Sådan förklaring
må ock avgivas inför annan domstol, om denna är den villkoidigt dömdes
vårdnadsdomstol, eller inför Konungens befallningshavande eller magistrat,
så ock, i vittnens närvaro, inför ordförande i vårdnadsdomstolen eller ordförande
i magistrat, inför polismästare, eller, där den villkorligt dömde
dömts efter strafflagen för krigsmakten, inför befälhavare, som har uppsikt
över militärhäkte, eller inför tillsyningsman eller föreståndare vid annat
häkte eller fängelse.

Förklaring, vilken avgives inför annan än underrätt, som meddelat
domen, skall icke gälla, utan att vid tiden för förklaringens avgivande domen
eller bevis av rätten eller domaren om domens innehåll i delar, som
i 1 stycket av denna § omförmälas, av part avlämnats eller eljest inkommit
till den, som mottager förklaringen.

2—14201B

Vill part förklara sig nöjd med domen i dess helhet, såvitt den
avser den villkorligt dömde, galle ock vad här ovan är sagt, dock att i
andra stycket av denna § omförmält bevis skall innehålla, förutom vad ovan
stadgats, jämväl den utgång i övrigt, som målet, såvitt den dömde rörer,
genom domen erhållit.

22 §.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad i 21 § är stadgat,
må icke återtagas. Har part, innan förklaringen avgives, besvärat sig
över domen, skola besvären anses vara återkallade genom förklaringen.

O O

Den som mottagit förklaringen, skall ofördröjligen avsända underrättelse
därom till den domstol, som ägt upptaga besvär över domen.

Skall den villkorligt dömde stå under övervakning och har förklaringen
ej avgivits inför underrätt, som meddelat den villkorliga domen, eller,
där annan rätt år vårdnadsdomstol, inför denna eller inför vårdnadsdomstolens
ordförande, skall den, som mottagit förklaringen, ofördröjligen avsända
underrättelse därom till domstol, som meddelat den villkorliga domen;
och har denna domstol därefter att, om annan rätt är våixlnadsdomstol,
skyndsamt underrätta denna.

23 §.

Ordföranden i vårdnadsdomstolen, skall, där så erfordras, snarast
möjligt inhämta underrättelse, huruvida den villkorliga domen vunnit laga
kraft. Domstol, där talan fullföljts mot villkorlig dom, skall ofördröjligen
till vårdnadsdomstolen översända sin i målet meddelade dom.

Av vårdnadsdomstol eller dess ordförande jämlikt 10, 14 och 19 §§
meddelade beslut må ej överklagas.

24 §.

Har polismyndighet eller åklagare häktat någon för brott, och ingår
i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i sex må -

ii åder eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, derest
den häktade erkänt den gärning, som lägges honom till last, och fall ej föreligger,
som omförmäles i 2 §, polismyndigheten eller åklagaren ofördröjligen
ingiva anmälan om häktningen till ordföranden i vederbörlig domstol;
och har ordföranden att skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida
erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild
förundersökning, där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer
att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts, särskild förundersökning
behövlig för erhållande av utredning i avseende, som nu år sagt, må sådan
förundersökning kunna beslutas av ordföranden före målets handläggning
vid domstol och därefter av domstolen.

Vid beslut om förundersökning, som i denna § sägs, skall lämplig
och villig person förordnas att utföra densamma (förundersökare).

25 §.

Det åligger förundersökaren att utan dröjsmål till domstolens ordförande
ingiva skriftlig berättelse över förundersökningen, att i de delar
ordföranden kan kan anse nödigt fullständiga densamma samt att på
kallelse av domstolen eller dess ordförande inställa sig vid domstolen för
att i fall av behov gå denna tillhanda med upplysningar och den ytterligare
undersökning, som kan anses erforderlig.

26 §.

Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller
annan, att kännedom om personliga förhållanden, som inför domstolen
framkomma genom förundersökningen och därmed sammanhängande utredning,
i följd av rättegångens offentlighet vinner spridning, må domstolen
kunna bestämma, att under handläggningen av sådan fråga åhörarna
skola avträda.

27 §.

De närmare föreskrifter, som för tillämpning
angående övervakning och särskild förundersökning
gemenskap, meddelar Konungen.

av denna lag erfordras
samt vad därmed har

Denna lag träder i kraft den , men skall ej av högre

rätt tillämpas i mål, som blivit vid första domstol före sagda dag avdömt.

II.

Förslag

till

instruktion

för övervakare över villkorligt dömda.

Härigenom förordnas, med föranledande av 27 § i lagen angående
villkorlig straffdom den , att övervakaren skall iakttaga,

utöver vad i sagda lag finnes för honom stadgat, jämväl här nedan meddelade
föreskrifter:

1 §•

övervakaren, vilken snarast möjligt bör taga erforderlig kännedom
om vad som förekommit i det genom den villkorliga domen avgjorda målet,
skall, så snart prövotiden inträtt, lämna den dömde muntliga upplysningar
om syftet med den villkorliga domen och vad den dömde har att iakttaga
under den tid han står under övervakning samt om de påföljder, som
kunna drabba honom, därest han åsidosätter honom åliggande skyldigheter.

2 §•

Det åligger vidare övervakaren att utan dröjsmål besöka den dömdes
hem för att taga närmare kännedom om de förhållanden, varunder denne
lever, övervakaren bör särskilt låta sig angeläget vara att genom samtal
med den dömdes anhöriga eller andra, som om honom hava kännedom,
göra sig noggrant underrättad om hans anlag, vanor, sällskap samt övriga
omständigheter, vilka kunna vara vägledande för de åtgärder, som böra
vidtagas för den dömdes rättelse.

3 §•

övervakaren bör jämväl, där sådant utan men för den dömde kan
ske, sätta sig i förbindelse med dennes arbetsgivare för att vinna upplysningar
rörande hans förhållande i arbetet, så ock, där så erfordras, söka åstadkomma
samverkan med sådana myndigheter,, offentliga eller enskilda inrättningar
eller föreningar, vilka kunna antagas bliva övervakaren till stöd
och hjälp vid övervakningsarbetet.

4 §•

År den dömde utan arbete, bör övervakaren göra vad på honom
ankommer för att bereda den dömde lämpligt arbetstillfälle.

Övervakaren bör jämväl i övrigt söka vägleda och stödja den dömde
vid uppfyllandet av de föreskrifter, som finnas givna i 5 § av gällande
lag angående villkorlig straffdom. Särskilt då det gäller unga förbrytare,
bör övervakaren genom att anvisa god och nyttig förströelse under den
dömdes fritid söka föra hans intressen in på bättre vägar. Hava förhållandena
i hemmet varit medverkande orsak till den dömdes brott, bör övervakaren
söka åstadkomma ändring i dessa förhållanden.

Övervakaren skall utöva noggrann tillsyn däröver, att den dömde
fullgör de skyldigheter, som enligt 5, 6 och 7 §§ i nyssnämnda lag åligga
honom.

5 §.

Övervakaren bör genom att visa den dömde välvilja och omtänksamhet
söka vinna hans förtroende, men ock utföra sitt uppdrag med
nödig fasthet.

Till förebyggande därav, att den dömde genom övervakningen utsättes
för allmän uppmärksamhet, bör särskilt iakttagas, att vid övervakarens besök
i den dömdes hem eller på den plats, där han arbetar, vid den dömdes
inställelser hos övervakaren samt kallelser därtill ävensom vid andra meddelanden
till den dömde så förfares, att hans egenskap av villkorligt dömd
icke yppas för hans arbetskamrater eller andra, vilkas kännedom därom
kan lända honom till men.

0 §•

Besök hos den dömde skola göras av övervakaren eller, i fall, som
i 7 § av gällande lag angående villkorlig straffdom sägs, av dennes biträde,
så ofta sådant erfordras för övervakningens fullgörande, med iakttagande
av att besöken, som under de fyra första veckorna böra, om särskilda förhållanden
ej föranleda undantag, äga rum minst en gång i veckan, under
den återstående övervakningstiden i regel kunna efter hand ske med längre
mellantider.

I den övervakningsbok, som överlämnas till den dömde, skall övervakaren
införa ej mindre anteckningar om avlagda besök och om den dömdes
inställelser hos övervakaren än även de särskilda föreskrifter, som övervakaren
med stöd av erhållet bemyndigande från domstolen meddelat den
dömde. Anteckningar om besök av övervakarens biträde införas av biträdet.

I den till övervakaren lämnade övervakningsboken skall denne göra
noggranna anteckningar om allt av vikt, som rörer övervakningen.

7 §.

Till den domstol, som har vårdnaden å övervakningen, skall övervakaren
minst var tredje månad, så ock eljest, då domstolen eller dess
ordförande så påfordrar, avgiva skriftlig rapport angående den dömdes
uppförande, antalet hos denne avlagda besök och vad därvid iakttagits,
den dömdes inställelser hos övervakaren samt andra omständigheter, vilka
kunna vara av betydelse för vårdnaden å övervakningen.

Övervakaren skall, där den dömde avflyttar till annan ort eller av
annan anledning mera varaktig svårighet uppkommer för övervakaren att
personligen fullgöra övervakningen, ofördröjligen göra anmälan därom hos
vårdnadsdomstolens ordförande.

Åtalas den villkorligt dömde vid domstol för brott, skall övervakaren,
så snart detta kommit till hans kännedom, hos nämnda domstol anmäla,
att den åtalade genom villkorlig dom undfått anstånd med straff''.

III.

Förslag

till

instruktion

för förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, med föranledande av 27 § i lagen angående
villkorlig straffdom den , att förundersökaren skall iakt taga,

utöver vad i sagda lag finnes för honom stadgat, jämväl här nedan
meddelade föreskrifter:

1 §■

Förundersökaren åligger att utan dröjsmål, med ledning av anvisningar,
givna i här vidfogade formulär till berättelse om utförd förundersökning,
verkställa en, såvitt möjligt, fullständig utredning om den
tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt samt rörande omständigheter,
vilka eljest äro ägnade att ådagalägga, huruvida skälig anledning
är antaga, att han skall låta sig rättas utan undergående av straff.

2 §•

För vinnande av dylik utredning bör förundersökaren ej mindre
sätta sig i personlig förbindelse med den tilltalade än även besöka hans
hem för att inhämta upplysningar från hans närmaste och bilda sig en på
personlig iakttagelse grundad uppfattning om förhållandena i hemmet.

De sålunda vunna uppgifterna och iakttagelserna skall förundersökaren
kontrollera och fullständiga, särskilt genom införskaffande av upplysningar
såväl från myndigheter samt offentliga och enskilda inrättningar och föreningar,
hos vilka utredning i nämnda avseende kan antagas stå att vinna,
som ock från personer, vilka äga kännedom om den tilltalade och hans
familj och på grund av sin tjänsteställning eller eljest kunna förväntas
lämna tillförlitliga uppgifter.

Har den tilltalade sitt hem å annan ort, äger förundersökaren hänvända
sig till vederbörande myndigheter därstädes för erhållande av nödig
utredning.

3 §•

År anledning misstänka, att den tilltalade lider av svårare kroppslig
sjukdom eller av själslig sjukdom eller defekt, bör för undersökaren, där
så kan ske, införskaffa läkarintyg rörande den tilltalade.

4 §•

För undersökaren skall vid utförandet av sitt uppdrag så förfara, att
den tilltalade eller hans anhöriga icke därigenom onödigtvis tillskyndas
lidande eller men.

FÖRUNDERSÖKNING

JÄMLIKT LAGEN ANGÅENDE VILLKORLIG STRAFFDOM.

ang.........................

född den ................

mantalsskrivning sort

(här införas fullständiga för- och tillnamn)

................. födelseort.................

yrke, titel eller samhällsställning:
tilltalad för................................

A. Föräldrar (styv- eller
fosterföräldrar) och syskon.

1. Föräldrarnas namn och nuvarande
bostad? Deras sociala och
ekonomiska ställning? Om någon
av dem avlidit, när? Om
skilda, av vad anledning? m. m.

född | | äktenskapet

2. Syskonens antal och ålder? Arbetslösa
eller ej? Skötsamma
eller ej? m. m.

3—14201S

B. Egen familj.

1. Hustruns (mannens) namn och
ålder?

2. Sammanbor den tilltalade med
annan kvinna (man)?

3. Barnens antal och ålder? . . .

4. Förrättar hustrun (den kvinna,

med vilken den tilltalade sammanbor)
något arbete utom hemmet?
............

5. Vårdar hon sig om hemmet? .

C. Bostads- och hemförhål landen.

1. Den tilltalades nuvarande (se- .......................................

naste) adress?

2. Bor den tilltalade tillsammans .......................................

med sin familj? Hos sina föräldrar?
Inneboende hos annan?

o. s. v.

3. Lägenhetens rumantal ?...........................................

4. Allmänt intryck av hemmet? . .......................................

D. Ekonomiska förhållan den.

1. Var är den tilltalade anställd ........................................

(senast varit anstånd)?

2. Den tilltalades arbetsförtjänst .......................................

(annan inkomst, förmögenhetsförhållanden)? 3.

Åtnjuter den tilltalade eller nå- ......................................

gon av hans familj understöd

från allmänna fattigvården, och,
i så fall, huru mycket?

4. År den tilltalade pliktig försörja .......................................

annan än hustru och barn?

Vilken eller vilka? ___

E. Svårare kroppslig sjukdom
(hos den tilltalade) eller
själslig sjukdom eller defekt
(hos den tilltalade eller någon
av hans närmare anhöriga)?

F. Kriminalitet, alkoholism
m. m.P

(hos den tilltalade eller någon av
hans närmare anhöriga).

G. Upplysningar i övrigt angående den tilltalades karaktär och personliga

förhållanden m. m.

(Av hans anhöriga, lärare, arbetsgivare, myndigheter och föreningar m. fl.) *)

Vid besök i den tilltalades hem träffades.........................................................................

—.............................................-..........................av vilka i huvudsak inhämtades följande:

*) P. M. till ledning vid avfattandet av avdelning G:

A) Barndom och uppväxttid. 1) Var har den tilltalade uppväxt (i föräldrahemmet, i fosterhem o. s. v)? 2) Förhållandena
i uppväxthemmet (slapphet eller överdriven stränghet vid barnets uppfostran, bristande tillsyn, dryckenskap, osedlighet,
dåligt exempel i övrigt, trångboddhet till följd av inneboende o. s. v.)? 3) Har den tilltalad; visat vanart? I så fall,
vari har vanarten bestått (skolkning från skolan, oärlighet, lögnaktighet, osedlighet, djurplågeri, elakhet mot kamrater,
olydnad och uppstudsighet, sprit- eller tobaksmissbruk, dåligt uppförande i övrigt)? 4) Uppförande och flit i skolan? Begåvning?
6) Uppförande och flit under konfirmationsundervisningen ? 6) Har den tilltalade varit föremål för barnavårdsnämnds
åtgärd? 7) Varit intagen å barnhem, skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt?

B) Levnadslopp efter uppväxttiden. Den tilltalades uppförande i hemmet? Särskilt framträdande goda eller dåliga
anlag och karaktärsdrag? Har den tilltalade skött sig i sitt arbete? Fullgör han ordentligt sin försörjningsplikt?

O) Sannolika anledningar till brottet. Dåliga anlag eller karaktärsfel? Försummad uppfostran (bristande tillsyn i
hemmet)? Dålig omgivning i hemmet? Olämpligt sällskap utom hemmet? Dåligt levnadssätt (prostitution, alkoholism,
supigt eller i övrigt oordentligt levnadssätt m. m.)? Tillfälligt spritmissbruk? Svåra yttre eggelser (nödställd belägenhet
o. s. v.)? Arbetslöshet (självförvållad eller icke)?

D) Finnes, i händelse av villkorlig dom, tillfälle till erhållande av: 1) Uppfostran och handledning i hemmet för den
som därav är i behov)? 2) Lämplig övervakare (förslag å sådan)? 3) Arbetsanställning (bestämt löfte av arbetsgivare)?

IV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs,
skall från domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift,
innefattande upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras
till hans betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts,
anledningen därtill samt om domen.

2 mom. Beträffande den som för brott erhållit villkorlig dom,
skall, där han sedermera av domstol förklarats skola undergå straff för
detta brott, därom till registret lämnas uppgift, evad straffet är.

3 mom. Har den, som från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående
villkorlig frigivning, därefter blivit före utgången av den för honom
bestämda prövotid för brott häktad, skall uppgift därom lämnas till registret
från den domstol, där åtalet efter häktningen först förevarit. Om
åtalets utgång skall ock i varje fall från domstol, som i målet dömt, uppgift
till registret lämnas.

4 mom. Om beslut, varigenom villkorligt medgiven frihet blivit
återkallad, skall från Konungens befallningshavande lämnas uppgift till
registret.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ 1 lagen den 22 juni IDOG angående villkorlig
frigivning.

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig frigivning skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har den som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse, utstått
två tredjedelar av straffet, och utgör den tid, under vilken straffet är verkställt,
eller, på grund av domstols förordnande, som i 4 kap. 12 § strafflagen
sägs, skall anses verkställt, minst ett år, må, där omständigheterna
göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl, villkorlig
frigivning med hans begivande kunna äga rum, på sätt i denna lag sägs.

6 §•

Om villkorlig frigivning förordnar Konungen.

Framställning om sådan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen, som
med eget yttrande överlämnar framställningen till Konungen.

Underrättelse om bifallen framställning skall av fångvårdsstyrelsen
översändas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket den
villkorligt frigivne skall uppehålla sig, och bör därvid, om så kan ske, bifogas
förslag å tillsyningsman.

7 §•

För den, som villkorligt frigives, utfärdar fångvårdsstyrelsen, efter
mottagen underrättelse om förordnande, som i 8 § sägs, frihetspass, däri,
såvitt icke i beslutet om frigivning är annorlunda stadgat, honom förelågges:
att begiva sig till den ort, inom vilken han skall äga att under
prövotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa passet
hos den, som skall över den frigivne öva tillsyn, allt i enlighet med de
närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyningsmannen
göra anmälan om bostad samt ombyte därav; att vid påfordran inställa
sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning och övriga förhållanden
lämna de upplysningar, som av denne äskas; samt att ej utan
särskilt skriftligt medgivande uppehålla sig utom den anvisade vistelseorten.

I passet skall jämväl införas fullständig underrättelse om vad den
frigivne i övrigt, likmätigt 2 § eller i följd av särskild bestämmelse i frigivningsbeslutet,
skall hava att under prövotiden iakttaga, så ock om påföljden,
därest han åsidosätter vad honom enligt passet åligger.

Den, som frigivits, vare pliktig att vid anfordran uppvisa passet för
polismyndighet.

8 §•

Tillsyningsman, som i 7 § sägs, förordnas för varje fall av Konungens
befallningshavande. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och
villig, vare på landet landsfiskal och i stad polismästare eller, där sådan ej
finnes, stadsfiskal pliktig mottaga sådant förordnande.

Denna lag träder i kraft den

MOTIV.

Förslag

till

Lag

angående villkorlig straffdom.

Nu gällande lagstiftning.

Gällande lag angående villkorlig straffdom av den 22 juni 1906 giver
domstolen befogenhet att, under förutsättning att ådömt frihetsstraff ej
överstiger viss längd, nämligen straffarbete i tre månader eller fängelse i
sex månader, förordna, att med straffet skall anstå och att på villkor, som
i lagen angivas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.

Till ledning för utövandet av denna domstolens befogenhet hava
i lagen angivits några synpunkter, som domstolen därvid bör beakta —
dels, främst, huruvida det kan antagas, att den tilltalade skall utan straffets
undergående låta sig rättas, dels ock, bland annat, huruvida med anledning
av den tilltalades ungdom, honom åliggande försörjningsplikt eller annat
förhållande fara är, att straffets utkrävande skulle medföra påföljder av
särskilt menlig beskaffenhet.

Vid avgörandet av frågan huruvida det kan antagas, att den tilltalade
skall utan straffets undergående låta sig rättas, skall tillses, om tillfälle
finnes till uppfostran eller handledning för den, som därav är i behov,
och i övrigt göras avseende å den tilltalades tidigare vandel, de omständigheter,
som drivit honom till brottet, hans beredvillighet att erkänna
detsamma och gottgöra skada, hans uppförande i övrigt och hans levnadsförhållanden.

Vad nu sagt skall ock gälla vid bötesstraff, därest anledning är,
att den tilltalade till följd av fattigdom och bristande arbetsförmåga skulle
nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

4—142016

Riksdagens

skrivelser.

Övervak ning.

Det genom den villkorliga domen medgivna anståndet med straffets
verkställande skall förklaras förverkat, om den villkorligt dömde inom tre år
efter domen begår brott, för vilket han dömes till straffarbete eller fängelse.
Ett sådant förverkande kan — beroende på domstolens prövning — ock
inträda, om straffet för brott, som begås inom nu nämnda tid, väl ej blir
straffarbete eller fängelse, men dock brottens sammanhang eller likartade
beskaffenhet gör, att anståndet bör förverkas.

En annan anledning till att anståndet förfaller, kan ligga däri, att

efter den villkorliga domen upptäckes, att den dömde dessförinnan begått

även annat brott än det i den villkorliga domen avdömda.

Inträffar ej något av vad nu är sagt om anståndets upphörande, är
straffet förfallet.

Under tiden från och med år 1907, då lagen trädde i kraft, till och

med år 1912, (för senare tid har svensk officiell statistik rörande rätts väsendet

icke utkommit) hava 3,487 personer dömts villkorligt. Enligt
statistiken har beviljat anstånd med straffs verkställande under dessa år
förklarats förverkat i 247 fall till följd därav, att den villkorligt dömde
ånyo dömts för brott.

Reformförslag.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 april 1908 framhöll riksdagen,
hurusom den omfattning, i vilken ett gott resultat skall uppnås vid den
praktiska tillämpningen av den nya lagen om villkorlig dom, i icke ringa
grad torde vara beroende därav, att för domstolen förelåge ett tillräckligt
material för bedömande av frågan, huruvida omständigheterna vore sådana,
att en brottsling lämpligen borde erhålla anstånd med straffets verkställande,
ävensom därav, att den villkorligt dömde, när så funnes nödigt, av för
ändamålet särskilt lämpade personer erhölle stöd och hjälp i sin strävan
att åter bliva en laglydig medborgare. Under erinran, att enligt 1 § i
lagen domstolen icke gärna kunde bevilja anstånd med verkställighet av straffet,
då den brottslige vore i behov av uppfostran och handledning, men tillfälle
därtill icke funnes, förklarade riksdagen, att den ansåge det böra tagas
under allvarligt övervägande, huruvida icke detta stadgande kunde utvidgas
därhän, att, då tillfälle till uppfostran och handledning icke funnes, men

övriga förutsättningar för meddelande av villkorlig dom förelåge, domstolen
skulle kunna lämna anstånd med straffet samt i förekommande fall
äga att, även då den dömde uppnått mogen ålder, förordna lämplig person,
som vore därtill villig, att giva honom det stöd till förbättring, varav
han kunde vara i behov. Med framhållande av fördelarna av en sådan övervakning,
bland annat till förekommande därav, att den allvarliga varning,
som läge i den villkorliga domen, snart komme att förflyktigas och den
dömde betrakta sig såsom frikänd från det begångna brottet, påpekade
emellertid riksdagen, att det icke vore lämpligt, att en övervakning anordnades
i alla de fall, då domstol meddelade villkorlig straffdom. Det gåves
nämligen tvivelsutan personer, för vilka den villkorliga domen vore eu
fullt tillräcklig maning att vända om till ett oförvitligt liv. Det syntes
därför böra stå domstolen öppet att efter förekommande omständigheter
avgöra, huruvida en villkorligt dömd person vore i behov av vägledande
och stödjande övervakning eller det kunde överlåtas åt honom att därförutan
genomgå prövotiden.

I fråga om valet av övervakare fann riksdagen polistjänstemän icke vara
därtill lämpliga. I stället ifrågasattes på landet vederbörande kyrkoherde,
ordförande eller ledamot i kommunalnämnden samt i stad sådana personer,
som av intresse för uppgiftens människovänliga syfte vore villiga att
åtaga sig densamma och som därtill av domstolen prövades lämpliga. I
vad män det kunde vara behövligt och lämpligt vid utsträcktare tillämpning
att begagna sig av avlönade tjänstemän, ansåg riksdagen svårt att
på förhand avgöra. Men det ville synas riksdagen, som om det kunde
befaras, att dessa speciella tjänstemän i den allmänna meningen snart
skulle få karaktären av ett slags ordningspolis samt att det till men för
den villkorligt dömdes ställning kunde bliva allmänt känt, att han stode
under övervakning.

Riksdagen hemställde, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,
huruvida och i vad mån en övervakning över villkorligt dömda
lämpligen kunde anordnas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
denna utredning kunde giva anledning.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse var föranledd av en motion av ledamoten
av riksdagens andra kammare borgmästaren J. G. Pettersson. I

Särskild förunder sökning.

denna motion hade jämväl föreslagits, att de personer, som kunde bliva
utsedda att tillhandagå och utöva tillsyn över villkorligt dömda, tillika
skulle verkställa en förberedande undersökning rörande för brott tilltalades
personliga förhållanden. Riksdagen fann sig emellertid icke böra förorda
den härutinnan gjorda framställningen. Då en dylik förberedande undersökning
egentligen syntes ifrågasättas blott i de fall, då anstånd med
straffets verkställande kunde förekomma, men villkorlig dom finge användas
endast när det ådömda straffet vore relativt lågt, skulle, om det härutinnan
framställda förslaget vunne bifall, den förordade undersökningen
rörande den brottslige bliva förebragt endast då brottet vore av lindrigare
beskaffenhet. Med avseende å de svårare följder, ett grövre brott droge
med sig för brottslingen, torde det dock vara av vida större vikt att, då
ett grovt brott blivit begånget, åstadkomma en bättre och mera ingående
utredning i förevarande hänseende än nu kunde anses åvägabragt genom
kungl. förordningen den 11 juli 1753. Det förefölle dessutom riksdagen
vara riktigare att söka utvidga den nuvarande polisundersökningen till att
omfatta en närmare utredning angående brottslingens personliga egenart,
de förhållanden, varunder han levat m. m., än att överlämna en del av
förundersökningen till enskilda personer och bibehålla utredningen beträffande
själva brottet hos polismyndigheten.

förseelser, ingått med framställning, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, huruvida och på vilka villkor villkorlig dom kunde komma till
användning jämväl beträffande personer, som för fylleri och därmed sammanhängande
förseelser dömts till böter, utan avseende å den omständigheten,
huruvida vid domens avkunnande kunde antagas, att den tilltalade
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen har härvid påpekat, att den för villkorlig doms användande
vid bötesstraff av nuvarande lag uppställda förutsättning, att anledning
funnes antaga, att den tilltalade till följd av fattigdom och bristande
förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff, naturligen

Utsträckt

liet ay^vjll- anledning av samme motionärs förslag i fråga om användande av villkorlig
vid\öter! dom utan inskränkning beträffande fylleri eller därmed sammanhängande

endast sällan ansetts konstaterad, varför ock villkorlig dom endast i sällsynta
fall kommit till användning vid bötesstraff. Att motionären särskilt
beaktat fylleri och därmed sammanhängande förseelser framför andra fall,
där bötesstraff ådömdes, torde enligt riksdagens mening hava berott dels
på dessa förseelsers övervägande stora antal i förhållande till övriga fall,
där böter ådömdes, dels ock på den ringa effektiviteten av ett bötesstraff
eller ett sådant kortvarigt fängelsestraff’, vartill böter förvandlats, å särskilt
de personer, som beginge fylleriförseelser. Förnämligast ur sistnämnda
synpunkt syntes det riksdagen önskvärt, att möjlighet bereddes att i större
utsträckning, än för närvarande kunde ske, inverka på den felande genom
den återhållande varning, som en villkorlig dom kunde för honom innebära.
I de fall, där en fylleriförseelse begåtts av mera tillfälliga orsaker
eller eljest under omständigheter, som ej sammanhängde med ett mer eller
mindre inrotat dryckenskapsbegär, ansåge riksdagen ofta en gynnsam verkan
av en sådan dom ej utebliva. A andra sidan måste enligt riksdagens
mening beaktas, att en utsträckning av användningen av villkorlig dom
endast i fråga om bötesstraff för fylleriförseelser skulle kunna skapa den
föreställningen, att särskilt detta slags förseelser vore mindre svåra och
från samhällets synpunkt mera ursäktliga än andra förseelser, för vilka
bötesstraff ådömdes. Ur denna synpunkt syntes det riksdagen med skäl
kunna ifrågasättas, om ej med en sådan utsträckning av den villkorliga
domens användbarhet, som ovan tillämnats, lämpligen borde följa enahanda
möjlighet för dess tillämpning även i fråga om bötesstraff för andra
förseelser.

Under erinran om svårigheterna att, i händelse antalet villkorliga
domar vid bötesstraff bleve betydande, i straffregistret intaga uppgifter om
desamma, har riksdagen beträffande den olägenhet, som skulle kunna härav
följa — nämligen att straff understundom kunde komma att ådömas, utan
att hänsyn toges till förut meddelad villkorlig dom — ansett sig böra
erinra, dels att detta kunde inträffa redan enligt gällande rätt, dels
ock att man med avseende å de ifrågavarande förseelsernas beskaffenhet
ej torde böra tillmäta den antydda olägenheten alltför stor betydelse.

Slutligen har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 februari Utsträckt
1912 i anledning av motion av ledamoten av andra kammaren, fängelsedirek- he^av^vlfl korlig

dom

vid frihetsstraff.

Justitieombudsmannens
framställning
angående
särskild
förundersökning.

tören K. Leander, hemställt, att Kungl. Maj:t, i samband med den utredning
angående övervakning av villkorligt dömda, varom riksdagen förut gjort
framställning, täcktes taga i övervägande, huruvida och i vad mån institutet
villkorlig straffdom kunde vinna tillämpning jämväl på personer, som dömdes
till längre tids frihetsstraff än straffarbete i tre månader eller fängelse i
sex månader, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande
kunde giva anledning. Aven med avseende å brottslingar, som
ådömts något högre straff än straffarbete i tre månader eller fängelse i
sex månader, kunde enligt riksdagens åsikt de kvalifikationer, som betingade
ett användande av villkorlig dom, fullt väl förefinnas. Särskilt syntes en
dylik utvidgning av lagens tillämplighetsområde utan fara kunna ske,
därest de av riksdagen i ovanberörda år 1908 till Kungl. Maj:t avlåtna
skrivelse ifrågasatta övervakningsanordningar komme till stånd. Frågan,
huru långt en utvidgning borde sträckas, torde få bero på en blivande
utredning. Det ville dock synas riksdagen, som de hittills gjorda erfarenheterna
så väl hos oss som i utlandet gåve fog för att utsträcka gränsen
uppåt för den villkorliga domens brukande åtminstone så långt, som
motionären angivit, nämligen till sex månaders straffarbete eller ett års
fängelse.

Riksdagens justitieombudsman har, i anslutning till vad riksdagen sålunda
anfört, i skrivelse den 5 juli 1912 ansett sig böra fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på bland annat en fråga, som med riksdagens sistnämnda
framställning stode i nära beröring och enligt justitieombudsmannens tanke
borde, i den män sådant efter närmare prövning befunnes möjligt, samtidigt
lösas. Frågan gällde åstadkommandet av undersökning i de särskilda
fallen av den brottsliges förhållanden i och för bedömande av villkorlig
doms lämplighet.

Härutinnan påpekades, hurusom uppenbart vore, att, därest villkorlig
dom meddelades på måfå eller vore beroende på vederbörande domares större
eller mindre känslosamhet, en risk funnes, att hela rättsinstitutet villkorlig
dom så småningom råkade i misskredit. I åtskilliga fall hade justitieombudsmannen
konstaterat, att villkorlig dom brukats, utan att, åtminstone såvitt
domboken utmärkte, tillfyllestgörande utredning förebragts om de omständigheter,
som kunde vara av betydelse vid bedömande av frågan, huruvida

en dylik dom finge användas eller icke. Nämnda missförhållande syntes
huvudsakligen hava sin grund däri, att tiden ej inedgåve domstolarna att
verkställa grundliga och mer omfattande undersökningar i omförmälta avseende,
vartill koinme, att de domstolarna till buds stående hjälpmedlen
vid anskaffande av det erforderliga materialet icke kunde anses vara särdeles
tillfredsställande.

Förslaget att söka utvidga den nuvarande polisundersökningen till
att omfatta en närmare utredning angående brottslingens personliga egenart
in. in. möttes av invändningen, att polismän i allmänhet vore mindre
tränade att se brottslingen just ur social synpunkt, vilket här vore nödvändigt,
ävensom att polisen vanligen mera inriktade sina ansträngningar på
de större brotten.

Därest riksdagens framställning om utseende av vissa personer för
övervakande av villkorligt dömda vunne avseende, funne justitieombudsmannen
särdeles tilltalande, att på jämväl föreslaget sätt samma personer
skulle få sig anförtrott uppdraget att verkställa den förundersökning, varom
här vore fråga. Man måste ju förutsätta, att till övervakare av villkorligt
dömda allenast utsåges personer med erforderlig människokännedom
och med öppen blick för den villkorliga domens sociala betydelse: samhällets
intresse av att rädda brottslingar från att definitivt hemfalla åt
det onda.

Skulle emellertid efter närmare undersökning ej heller nyssberörda
utväg kunna anlitas, hemställde justitieombudsmannen, att det dock måtte,
i den mån sådant läte sig i lagstiftningsväg göra, på ett eller annat sätt
varda sörjt för uppfyllande av lagens fordran på undersökning, huruvida
den brottsliges samhällsfarlighet icke vore av allvarligare beskaffenhet än
att man kunde hysa förhoppning om, att han utan undergående av det
straff, han förskyllt, kunde bringas till besinning och återföras till samhället
såsom en god och nyttig medborgare.

Justitieombudsmannen framhåller i samma underdåniga skrivelse, att
då villkorlig dom icke torde kunna komma i fråga i avseende å straff,
som vore förbundet med förlust av medborgerligt förtroende, en omedelbar
inskränkning av tillämplighetsområdet för nämnda straffpåföljd vore önsk -

Svenska

fångvårds sällskapets framställning.

Konungens
befallningshavande

angående
övervakning
m. m.

vard för att möjliggöra villkorlig dom även för personer, som dömts för
tjuvnadsbrott till straffarbete i sex månader.

Vidare har Svenska fångvårdssällskapet i underdånig skrivelse den
21 maj 1912 uttalat sig för en utsträckning av tillämpningen av villkorlig
straffdom och införande av tillsyn över villkorligt dömda samt förundersökning
rörande personer, som kunna tänkas ifrågakomma till dylik dom.

Av de frågor, vilka behandlats i berörda skrivelser, hava spörsmålen
om anordnande av övervakning över villkorligt dömda och särskild
förundersökning till domstolens ledning vid prövningen, huruvida villkorlig
dom bör givas, gjorts till föremål för yttranden av Konungens samtliga
befallningshavande enligt nådigt remissbeslut den 12 juni 1908.

Konungens befallningshavande i Uppsala län anförde därvid, att den
ifrågasatta anordningen med uppsikt över villkorligt dömda icke kunde förordas.
Den offentliga uppsikten skulle i själva verket komma att utgöra ett
slags ny straffart och rätt invecklade bestämmelser måste föranledas, bland
annat om förutsättningarna och formen för straffanståndets återkallande och
om klagan över föreskrift om den villkorligt dömdes ställande under uppsikt.
Möjligen skulle tillfällena till villkorlig dom kunna i någon mån ökas, om
genom det allmännas försorg utsåges personer med åliggande att, då de
därom anlitades, med råd och dåd bistå villkorligt dömda. Men dessa
personer skulle icke i förhållande till de dömda få någon annan ställning,
än som nu tillkomme dem, vilka av eget initiativ toge sig an
en eller annan villkorligt dömd förbrytare. Likaså framhöll Konungens
befallningshavande i Gävleborgs län, att de villkorligt dömdas understödjande,
såvitt sådant i särskilda fall kunde vara av nöden i vidsträcktare
mån, än som med tillämpning av redan givna föreskrifter kunde
åstadkommas, borde betraktas snarare såsom ett lämpligt föremål för enskilda
personers eller föreningars frivilliga, av människokärlek allena framkallade
verksamhet, än såsom en sak, vilken måste genom lagstiftningsåtgärder
främjas. Konungens befallningshavande i Västmanlands län förklarade sig
sakna anledning förorda föreliggande riksdagsframställning och Konungens
befallningshavande i Södermanlands län hemställde, att riksdagens ifrågavarande
framställning icke måtte till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd

föranleda. Konungens befallningshavande i Värmlands och i Örebro län
funno för det dåvarande ej skäl till övervaknings anordnande.

I den nuvarande lagens stadgande, att hänsyn skall tagas därtill,
huruvida den tilltalade är i behov av uppfostran eller handledning, ansåg
Konungens befallningshavande i Stockholms län böra inläggas den betydelse,
att domstolen ex officio borde tillse, att tilltalad, som därav vore i
behov, bereddes tillfälle till uppfostran och handledning, och domstolen
borde därför redan nu i samband med den villkorliga domens meddelande
utfärda förordnande för lämplig person, som befunnes därtill villig, att
meddela den dömde behövlig uppfostran eller handledning. För vinnande
av det avsedda ändamålet syntes alltså icke nödvändigt att ändra ifrågavarande
lagrum. Måhända kunde ifrågasättas att genom någon omformulering
tydligare framhäva stadgandets egentliga innebörd.

Övriga Konungens befallningshavande ansågo lämpligt införa lagstadgad
övervakning i någon form, därvid dock i några yttranden betonades
de praktiska svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande anordning.

Beträffande frågan, för vilka personer övervakning borde anordnas,
framhöll särskilt Konungens befallningshavande i Malmöhus län, att för
äldre, vilka fått villkorlig dom i följd av det förtroende, som ansetts
kunna sättas till dem, en övervakning vore obehövlig samt snarare till
hinder och skada än till gagn. Däremot vore övervakning önskvärd för
yngre personer, för vilka handledning och uppfostran eljest icke stode till
buds. Konungens befallningshavande i Gottlands län fann däremot tillsynen
över de unga knappast kunna göras effektiv, utan att de bundes vid en
bestämd uppehållsort, vilket åter vore svårt med hänsyn till brottets jämförelsevis
lindriga'' beskaffenhet och det rörliga liv de unga i allmänhet
förde på grund av behovet av undervisning och utbildning.

De hörda myndigheterna äro i allmänhet ense därom, att övervakningen
bör anförtros icke åt polismyndighet, utan åt särskilt utsedda, för
ändamålet lämpliga personer. Det framhölls även i vissa yttranden, att
prästerskapet eller särskilda kommunala nämnder eller befintliga skyddsföreningar
borde kunna anförtros övervakningen, samt att, särskilt i större

5—142016

Professor J.
C. W. Thyrén.

orter, det kunde bliva behövligt att anställa avlönade personer för tillsynens
utövande.

Likaså överensstämma yttrandena däri, att domstolen borde äga pröva,
huruvida övervakning borde komma till användning, ävensom förordna
övervakare. Endast överståthållarämbetet förmenade, att förordnande om
övervakning och utseende av tillsyningsman hellre borde anförtros åt polismyndighet
än åt domstol, enär den senares förordnande måste avkunnas
offentligen och således lättare bleve allmänt känt.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län ansåg, att om
domstolen icke i det särskilda fallet hade tillgång till lämplig övervakare,
domstolen borde kunna hos befallningshavanden begära, att övervakare förordnades.

I fråga om den föreslagna förundersökningen framhöll Konungens
befallningshavande i Blekinge län, att övervakaren ej tillika borde åläggas
verkställa sådan undersökning, då svårigheterna att finna lämpliga tillsyningsman
därigenom skulle ökas. Konungens befallningshavande i Kristianstads
län ansåg, att en föreskrift om förundersökning förutsatte, att i varje ort
skulle finnas förordnad tillsyningsman av nu avsedda slag, en apparat, som
säkerligen bleve alldeles för vidlyftig och betungande att uppehålla. Däremot
vore intet att erinra mot en föreskrift, att den polisundersökning,
som föreginge häktning och åtals anställande, i och för underlättande av
bedömandet, huruvida villkorlig straffdom borde komma att tillämpas,
skulle utvidgas att, då så kunde ske, omfatta en närmare utredning angående
brottslingens personliga egenart och de förhållanden, varunder han
levat in. m.

I professor Johan C. W. Thyréns förberedande utkast till strafflag
(daterat den 3 januari 1916) ingår även förslag till bestämmelser om villkorlig
dom. Däri angivas emellertid blott huvuddragen av institutet;:
i övrigt erforderliga bestämmelser skola givas i lagstiftning utanför strafflagen.

De föreslagna bestämmelserna, som givetvis få sin prägel av det från
den nu gällande strafflagen i mycket skiljaktiga straffsystem, som professor
Thyrén föreslagit, förete i förhållande till gällande lag i huvudsak följande
olikheter.

Villkorlig dom må kunna givas (i stället för enligt gällande lag vid
straffarbete, ej över tre månader, eller fängelse, ej över sex månader) vid
arrest eller omedelbart fängelse, där strafftiden ej överstiger ett år.

Vad beträffar förutsättningarna i övrigt för villkorlig doms meddelande
bär deri i nuvarande lag givna uppräkningen av vissa av de omständigheter,
som därvid skola tagas i betraktande, strukits och ersatts med den
generella förutsättningen, att det skall, efter noggrann undersökning av den
tilltalades personliga förhållanden, kunna såsom sannolikt antagas, att han
skall utan undergående av straffet låta sig rättas. Den mest genomgripande
nyheten är, att professor Thyrén föreslår övervakning över den
villkorligt dömde. Denne skall under prövotiden, som lika med nu sättes
till tre år, ställas under vård, där det icke av särskilda skäl synes olämpligt
eller obehövligt. Anståndets förverkande inträder, i händelse den dömde
ställes under vård, ej såsom nu endast vid brotts begående under prövotiden.
Är han ersättningsskyldig för skada, som åstadkommits genom brottet, skall
domstolen då förelägga honom, där han är arbetsför, att inom viss tid före
prövotidens utgång gälda skadeståndet eller viss del därav, vid äventyr att
straffet verkställes. Domstolen må ock kunna föreskriva, att han skall, vid
samma äventyr, under prövotiden iakttaga annat, som för han rättelse anses
nödigt. Uppfyller han ej de förelagda villkoren eller visar han eljest under
prövotiden dåligt uppförande, må domstolen kunna förklara anståndet förverkat.

Utom vid nu angivna straff skall enligt professor Thyréns förslag
villkorlig dom kunna såsom nu användas även vid oförmåga att betala
böter. Då enligt professor Thyréns förslag förvandlingsfängelse ålägges
genom ny dom i händelse av bristande betalning, har den villkorliga domen
fästs vid det sålunda ådömda förvandlingsfängelset, ej såsom nu vid
böterna. På grund av särskilda skäl, som sammanhänga med den av professor
Thyrén föreslagna anordningen av bötesstraffet, har i detta fall meddelandet
av villkorlig dom ej bundits vid förutsättningen, att den dömde
skulle utan undergående av straffet låta sig rättas. Prövotiden har av
professor Thyrén föreslagits för detta fall till endast ett år, och vård skall
föreskrivas, endast där särskilda skäl äro. Dåligt uppförande medför då,
att domstolen kan förklara anståndet förverkat.

Övervak ning.

De sakkunnigas utredning och förslag.

Allmän motivering.

Efter åtskillig strid, varunder på den europeiska kontinenten den
anglosachsiska formen för villkorlig dom — uppskov med själva dömandet
— närmare anpassats efter den på kontinenten rådande uppfattningen
av domstolarnas verksamhet och förvandlats till uppskov med den fällda
domens verkställande, har den villkorliga domen alltmera blivit en erkänt
nödvändig del av strafflagstiftningen. I de europeiska kulturländerna,
större som mindre, har villkorlig dom antingen införts eller är på väg att
inom kort införas. Allvarliga betänkligheter hava visserligen yppats inom
länder, där den villkorliga domen synes hava erhållit en alltför vidsträckt
tillämpning, såsom Frankrike, Belgien och Italien, men de yrkanden, som
framkommit, och de åtgärder, som från statens sida vidtagits i anledning
av yppade missförhållanden, hava endast gått ut på en inskränkning i användningen.
Någon tanke på institutets upphävande torde ej någonstädes
hava kommit tillsynes. Man kan alltså säga, att den grundtanke, varpå
institutet är byggt, vunnit allmänt erkännande.

Emellertid torde alltmera den åsikten tränga sig fram, att institutet,
sådant det tagit form på den europeiska kontinenten, är i behov av vissa
påbyggnader av samma art, som under institutets utveckling i de anglosachsiska
länderna ansetts i hög grad bidraga till dess goda verkningar
därstädes. Bland dessa är övervakningssystemet den viktigaste. Övervakningen,
sådant detta institut här fattas, är en form för behandling
av brottsliga element, vilken i hög grad skiljer sig från polisuppsikten.
övervakningsidén i dess moderna form härstammar från Nordamerikas
Förenta Stater och uppkom ej blott på grund av önskvärdheten av
tillsyn däröver, att de villkor, som sättas för åtnjutande av villkorlig dom,
bliva uppfyllda, utan är framför allt framsprungen ur det behov av omvårdnad
och tillsyn utanför fängelset över brottsliga barn, som den låga
straffbarhetsåldern — 7, 10 och 12 år, olika i olika stater — samt fängelsernas
i allmänhet dåliga tillstånd därstädes gjort nödvändiga. I stället för
att sätta barnet i fängelse gav man det en uppfostrare, som utanför fängelset

skulle utöva den stödjande, uppfostrande och kontrollerande verksamhet,
som erfordrades för att få barnet på andra vägar. Då ofta olyckliga förhållanden
i hemmet utgöra roten till det onda och det största hindret för eu
ändring till det bättre, följde snart befogenhet för övervakaren att öva tillsyn
jämväl över föräldrar till brottsliga barn, därest föräldrarna gjorde sig
skyldiga till vanvård av barnet. Och slutligen utvidgades övervakningen även
till andra förbrytare än barn. Den grund, på vilken institutet vuxit upp, gör
detsamma alltså artskilt från polisuppsikten. Det står på gränsen mellan
åtgärder, som avse brottslighetens direkta bekämpande med straff, samt
den samhällsuppbyggande vård om ungdom och andra hjälpbehövande, som
utövas i form av barnavård, skolväsen, fattigvård, alkoholistvård in. m.

De europeiska kontinentala staterna hava länge stått tveksamma gent
emot denna förening av övervakning och villkorlig dom, trots att dessa båda
anordningar så väl komplettera varandra: övervakningen genom att den
villkorligt dömde ej lämnas vind för våg utan känning av att verkligen
något allvarligt, som kräver ändring i hans hittillsvarande uppträdande,
inträffat; den villkorliga domen genom att giva nödig bakgrund och eftertryck
åt övervakarens uppfostrande och stödjande verksamhet. Tveksamheten
synes dock hava berott icke så mycket på principiella betänkligheter som
på underskattning av övervakningens goda verkningar och kanske främst
på tvivel, huruvida nödiga förutsättningar för anordningens ändamålsenliga
genomförande förelegat i det egna landet.

o o o

Numera synes dock uppfattningen även i detta avseende vara på väg ÖvervakJ
11 ° . . , , , ningen i ut att

ändra sig. Av de nyare stranlagsförslagen hava det schweiziska och det ländsk lag österrikiska

upptagit föreskrifter om övervakning över villkorligt dömda, förande
Enligt det schweiziska straff lagsförslaget, som senast överarbetats åren 1912— Vll^lt9
1915, skall domstolen ställa den dömde under skyddsuppsikt, om icke särskilda
omständigheter föranleda undantag. Prövotidens längd bestämmes av
domstolen från två till fem år. Domstolen kan meddela den dömde bestämda
föreskrifter rörande hans förhållande under prövotiden, t. ex, att
han skall lära sig ett yrke, uppehålla sig å bestämd ort, avhålla sig från
spritdrycker, ersätta skada inom viss tid. Handlar den dömde mot sådan
föreskrift trots anmaningar från uppsiktsmyndigheten, eller undandrager
han sig av tredska skyddsuppsikten, förordnas om straffets verkställande.

Skyddsuppsiktens organisation överlämnas i stor utsträckning åt de särskilda
kantonerna. I det österrikiska strafflagsförslaget av år 1912 stadgas,
att villkorligt dömd, som icke fyllt aderton år, kan ställas under skyddsuppsikt
under prövotiden (2—5 år), om han med utsikt till framgång kan övervakas
å vistelseorten. Domstolen kan förbjuda honom att vistas å viss ort, giva
honom bestämda föreskrifter rörande hans förhållande under prövotiden samt
bestämma, att han skall lämna uppgift å vistelseorten. Underlåter den dömde
av motvilja och tredska att efterkomma dessa föreskrifter, skall domstolen
förordna om straffets verkställande. De, som utöva skyddsuppsikten, skola
vaka över, att domstolens föreskrifter åtlvdas. Rörande skyddsuppsiktens
organisation givas bestämmelser i ett samtidigt avgivet förslag till ändring i
straffprocessordningen, däri stadgas, att uppsikten skall utövas av »Vertrauenspersonen»,
som domstolen tillsätter. Domstolen bör för erhållande av
därtill lämpliga personer träda i förbindelse med statliga och autonoma
förvaltningsorgan, med själasörjare samt med organ för den frivilliga vården
om frigivna fångar och ungdom m. fl. »Förtroendemannen skall under
prövotiden bistå den villkorligt dömde med råd och dåd, öva inflytande
på hans vandel och umgänge, befästa honom i moraliskt avseende,
skaffa honom en hederlig utkomst samt vaka över, att han följer de anvisningar
i fråga om hans förhållande, som domstolen givit honom. Domstolen
kan föreskriva, att förtroendemannnen skall från tid till annan avgiva
rapport över den villkorligt dömdes uppförande. Domstolen kan ock inkalla
den villkorligt dömde och giva honom föreskrifter rörande hans förhållande.»

Det tyska strafflagsförslaget av år 1909 (överarbetat år 1913) har ej upptagit
någon bestämmelse om den villkorligt dömdes ställande under övervakning.
Skyddsuppsikt skulle — säges det i motiverna — frånsett de stora och
nästan oövervinnerliga svårigheterna för en ändamålsenlig och effektiv organisation,
mycket avsevärt skärpa prövotidens straffliknande karaktär och under
vissa omständigheter göra den till ett lidande, som vid längre prövotid ofta
vore hårdare och för den dömdes fortkomst mera ofördelaktigt än ett jämförelsevis
kort frihetsstraff. (Enligt förslaget är kortaste frihetsstraff en dag.)

Därjämte åberopades mot skyddsuppsikten, att den kunde få liknande
verkningar som den nuvarande polisuppsikten.

Det motförslag, »Gegenentwurf zum Vorentwurf eines deutschen

Strafgesetzbuch.es»,
sentanten i Tyskland för den s. k. moderna straffrättsskolan professor f.
von Liszt jämte tre andra straffrättslärde (professorerna Kahl, von Lilienthal
och Goldschmidt), upptager däremot skyddsuppsikt för de villkorligt
dömda. Under prövotiden (2—5 år) skall den villkorligt dömde stå under
skyddsuppsikt, om icke särskilda omständigheter föranleda undantag. Domstolen
kan meddela den dömde bestämda föreskrifter för hans förhållande
under prövotiden. Söker den dömde att undandraga sig skyddsuppsikten
eller handlar han emot domstolens föreskrifter, kan domstol, som dömt i
målet, förordna om straffets verkställande. Några ytterligare stadganden
angående skyddsuppsiktens anordnande finnas ej i förslaget, förslagets
författare torde hava tänkt sig, att därvid skall gälla detsamma, som stadgas
beträffande skyddsuppsikt över frigivna, nämligen att skyddsuppsikten
skall, under ledning av förmynderskapsdomstolen, utövas genom representanter
för skyddsföreningar eller andra därtill lämpliga och villiga personer.

Även i redan gällande lagstiftning har i några europeiska kontinentala
länder villkorlig dom — d. v. s. det kontinentala systemet, enligt
vilket, till skillnad från det anglosachsiska, domstolens verksamhet fortskrider
till doms avkunnande, men straffets verkställighet uppskjutes kombinerats
med övervakning. I kantonen S:t Gallens »Gesetz iiber den bedingten
Sträf erlass-» av den 24 november 1905 stadgas sålunda, att domaren i regel
skall ställa den dömde under skyddsuppsikt. Prövotiden är två till och
med fem år. Efterkommer den dömde trots upprepade anmaningar icke
uppsiktsmyndighetens anvisningar, så skall domstolen förordna om straffets
verkställande. Visar den dömde sig ovärdig den villkorliga domen, skall
skyddsuppsiktsmyndigheten göra anmälan därom till åklagaren, som efter
verkställd undersökning, om skäl därtill finnes, framställer yrkande om straffets
verkställande. I kantonen Berns »Gesetz betreffend den bedingten
Sträf erlass-» av den 3 november 1907 stadgas, att domaren kan ställa den
dömde under skyddsuppsikt under prövotiden (2—5 år). Dessutom kan
domaren föreskriva, att den dömde skall under prövotiden avhålla sig från
spritdrycker och inom viss tid betala skadestånd. Domaren, som dömt i
målet, kan återkalla anståndet, om den dömde handlar emot sådan föreskrift.
Återkallelsen sker ex officio eller på yrkande av åklagaren. Stad -

ganden om övervakning över villkorligt dömda finnas även i kantonerna
Graubunden, Aargau och Tessin.

Den danska lagen (»Midlertidig lov om nogle cendringer i straffelovgivningen»
av den 1 april 1905) är i fråga om övervakningen ännu knapphändigare
än de schweiziska kantonala lagarna. Därom stadgas allenast,
att uppskovet med straffets verkställande kan göras beroende därav, att den
villkorligt dömde underkastar sig »nsermere besteemt moralsk Försorg».
Uppfylla icke ett sålunda bestämt villkor, skall straffet verkställas, »om ej
det påstås, att det beror på omständigheter, som ej kunna läggas den
villkorligt dömde till last.» På hans begäran skall då den rätt, som dömt i
målet, avgöra, om straffet skall verkställas eller villkoret förfalla eller ändras.

De danska domstolarna synas emellertid i ganska ringa utsträckning
begagna sig av de möjligheter, detta stadgande giver dem att ställa den villkorligt
dömde under tvungen övervakning. Under tiden från september 1905,
då lagen trädde i kraft, t. o. m. mars 1913 hava sålunda endast 76 villkorligt
dömda ställts under tillsyn av den förening, »Faengselshjadpen», vilken
under samarbete med myndigheterna utövar dylik verksamhet. Ej
heller hava domstolarna i större utsträckning förordnat andra att utöva
sådan tillsyn. Föreskrifter i övrigt synas hava givits endast beträffande
avhållsamhet från spritdrycker och detta endast i ett fåtal fall.

I ett år 1917 avgivet betänkande, som på anmodan av danska justitiedepartementet
utarbetats av professor C. Torp rörande den danska strafflagskommissionens
år 1912 avgivna »Udkast til Love vedrorende den borgerlige
Straffelovgivning», har emellertid upptagits föreskrift, att den villkorligt
dömde skall under prövotiden (2—5 år) ställas under övervakning
av för sådant ändamål verksam förening eller därtill lämplig och villig,
av domstolen bestämd person, med mindre sådan övervakning undantagsvis
anses obehövlig med hänsyn till lagöverträdelsens obetydlighet eller den
skyldiges förhållanden.

I .Nederländerna utfärdades den 12 juni 1915 en lag om villkorlig
straffdom och villkorlig frigivning, som medgiver domstolen att i sammanhang
med villkorlig dom förordna, att förening av viss beskaffenhet eller
därför särskilt anställd person skall lämna den villkorligt dömde hjälp och
stöd vid uppfyllandet av de särskilda villkor, som domstolen kan åläo-o-a

den villkorligt dömde, om straffet uppgår till två månaders fängelse eller
ock »häkte» ådömts för vissa brott. Skyldighet att ersätta skada kan domstolen
ålägga oberoende av straffets höjd. Allmänt villkor för anståndets
fortvara är, att den dömde icke begår straffbar gärning under prövotiden.
Denna utgör vid svårare förbrytelser tre år, vid ringare två år, vilka perioder
dock kunna förlängas med hälften. Kontrollen över, att villkoren
uppfyllas, utövas av åklagaremyndigheterna.

Som förut nämnts har övervakningsinstitutet sitt upphov i Nordamerikas
Förenta Stater, där det jämväl fått sin största utveckling. Det
är också där gynnat av en särskilt god jordmån. För ett institut sådant
som övervakningen, där så mycket beror på det personliga inflytandet hos
övervakaren, är det givetvis gynnsamt, att en stark makt står bakom
dem, som hava med verksamheten att skaffa. De amerikanska domstolarna
hava från England, där domarna utöva en hel del kungliga prerogativ,
fått i arv en maktställning gent emot den enskilde medborgaren, som saknar
motstycke på Europas kontinent. Denna maktställning gör sig märkbar
även hos domstolens organ för nu ifrågavarande verksamhet, övervakaren.
Därmed följer emellertid, som naturligt är, en viss löslighet i formerna
och frihet från inskränkande lagföreskrifter i fråga om övervakarens ställning
till den övervakade. Detta, liksom den med institutets ursprung sammanhängande
benägenheten att låta de uppfostrande åtgärderna gå långt utöver
vad som erfordras för att vinna det närmaste med strafflagsstiftningen
sammanhängande ändamålet, nämligen förhindrande av återfall i brott,
gör att Nordamerikas Förenta Stater och i viss mån även England, trots
rikedomen därstädes på uppslag och erfarenheter, icke kunna lämna oss
några direkta förebilder i fråga om institutets utformning i detalj. De
krav, som i rättssäkerhetens intresse hos oss uppställas på bindande regler
för statsorganen, äro helt andra än i de anglosachsiska länderna,
och den traditionella böjelsen hos oss att genom noggranna lagbestämmelser
omsorgsfullt avgränsa statstjänarnas maktbefogenheter, står i detta fall
i god överensstämmelse med nödvändigheten att, med de långt mindre resurser
vi äga i fråga om personer, vana att arbeta på ifrågavarande eller
liknande områden, låta övervakarens uppgift få en betydligt trängre ram
än i nämnda länder.

6—142016

Den omständigheten, att de ojämförligt flesta och bästa erfarenheterna
föreligga från Nordamerikas Förenta Stater och England, torde dock
rättfärdiga en ganska ingående redogörelse för övervakningen i dessa länder.

Det amerikanska övervakningsinstitutet fick sin första utformning i
Massachusetts. År 1869 utsågos där »besökare» med uppgift att tillhandagå
domstolen i fråga om minderåriga, som inför densamma ställdes
under tilltal. En vecka innan rannsakningen skulle äga rum, borde besökaren
därom underrättas, för att närvara vid handläggningen. Befanns
lämpligare att sända den minderårige till vård hos enskild familj än att
döma honom till reformfängelse, ålåg det besökaren att anskaffa en passande
familj och, sedan den minderårige där placerats, över honom hava tillsyn
samt till vederbörlig statsmyndighet avgiva månatliga rapporter. Dessa
lagbestämmelser utsträcktes år 1878 till att i tillämpliga delar gälla även
eljest för förbrytare, »som med skäl kunde väntas bliva förbättrade utan
straff». Sådana förbrytare kunde ställas under probation, på prov, under
vård av en probation-officer, en tillsyningsman eller övervakare.

Det sålunda i Massachusetts, främst i Boston, givna exemplet följdes
småningom i fråga om de minderåriga i de flesta av Unionens övriga stater.
I fråga om förbrytare äldre än sexton år, vid vilken ålder gränsen mellan
minderåriga och vuxna vanligen är dragen i den amerikanska strafflagstiftningen,
gick det emellertid betydligt långsammare än i fråga om de minderåriga.
Först tjuguett år efter det Massachusetts införde probation för
jämväl äldre förbrytare, infördes en sådan anordning i ytterligare en stat,
Rhode Island, men sedan har utvecklingen gått desto raskare. För närvarande
finnes »adult probation», övervakning för vuxna, i tjugusex av
staterna samt i distriktet Columbia.

övervakarens åliggande är huvudsakligen detsamma i alla staterna.
Hans första uppgift är vanligen förundersökningen. Så snart en person
tilltalats inför domstol, åligger det övervakaren att ur andra källor än den
tilltalades egna uppgifter söka kännedom om hans sysselsättning, vanor,
familj, sällskap, omgivning samt förmildrande och försvårande omständigheter
och att framlägga de vunna upplysningarna inför domstolen.
Om härefter personen i fråga ställes under »probation», åligger det övervakaren
att undervisa honom om de villkor, under vilka han ställts under
probation, att giva honom all den hjälp, han kan, genom att skaffa honom

4:5

arbetsanställning etc. och derigenom samt på annat sått söka förbättra
hans uppförande och ställning samt att tillse, att han fyller villkoren för
uppskovet med domen, övervakaren skall tid efter annan lämna domstolen
uppgift om den övervakades förhållanden, finnes den, som sålunda
ställts på prov, icke vidare värdig den åtnjutna förmånen, gör övervakaren
anmälan därom till domstolen, varefter denna avsäger domen, som därpå
går i verkställighet.

För systemets framgång har ansetts nödvändigt att utrusta övervakaren
med så stor makt, att den på prov ställde känner, att uppskovet
med domen icke innebär en slapphet från domstolens sida, »att probation
icke ställer honom under en allenast moralisk ledning, som kan trotsas,
utan håller honom i en ställning, där onda anlag och vanor måste kuvas.»
Övervakaren har i regel polismyndighets befogenheter och äger vid dåligt
uppförande häkta den, som står under prövning.

Då övervakarens uppdrag kan kräva både tid och möda, uppgives
det icke vara lätt att finna lämpliga övervakare. Det blir således för hela
systemet viktiga grundfrågor, dels huru övervakare av lämplig beskaffenhet
skola kunna erhållas, dels ock vilken skall hava att utse övervakare och
enligt vilka regler valet bör ske.

I en del stater föreskriva lagarna, att medlemmar av polisen skola
utväljas att vid de olika domstolarna besörja övervakares uppdrag. Dessa
lagbestämmelser anses emellertid ej hava annan grund än sparsamheten:
det blir icke behövligt att avlöna särskilda »probation officers». Men, säges
det, polismän undvikas med fruktan och misstro, och det synes vara en
allmän åsikt, att övervakarna böra väljas utom polisens led.

I Amerika har spörsmålet, om övervakarna böra vara avlönade eller
ej, flitigt debatterats. Å ena sidan framhålles, att där en oavlönad ägnar
sig åt uppgiften, med säkerhet kan förutsättas, att han ledes av intresse
för saken, under det att den avlönade kan i skyddslingens ögon misstänkas
verka blott för betalningens skull och sålunda kommer att sakna det
behövliga förtroendet. A andra sidan erinras, att den oavlönade kanske
icke kan finna tid från sina egna enskilda göromål för att bistå skyddslingen,
när det mest kräves, och att den, som för uppdraget avlönas och
ägnar alla sina krafter åt övervakningen av ett större antal, vinner en rikåre
erfarenhet och förmåga för uppgiftens skötande.

Befogenheten och plikten att utse övervakare tillkommer i de flesta
staterna den domstol, där övervakaren har sin verksamhet förlagd. I ett
utlåtande, som i augusti 1916 avgavs av »the Probation Committee of
the American Institute of Criminal Law and Criminology» under ordförandeskap
av sekreteraren i staten New-Yorks statskommitté för probation,
Arthur W. Towne, en av de ledande personligheterna inom probationrörelsen,
påpekas nödvändigheten av att skydda probationofficers-tjänsterna
från att utnyttjas av de politiska ledarna och av valmaskinerna såsom belöningar
och mutor för politiska tjänster och därmed rädda dem från den
försämring, som på grund av nu nämnda förhållanden på så många ställen
i Förenta staterna inträngt i polisen, straffdomstolarna och fångvården.
Vidare har anmärkts, att samarbete icke äger rum mellan olika domstolars
övervakare och att ett enhetligt system saknas. Utom i staten New-York
har emellertid även i en del andra av unionens stater under senaste år
upprättats statskommittéer för övervakningsarbetet, och dessa hava även till
uppgift att åstadkomma en systematisk ledning av övervakningsarbetet
inom respektive stater.

Till närmare upplysning torde tjäna följande meddelanden rörande
systemets tillämpning i staterna Newyork och Illinois, vilka staters lagstiftning
företer intressanta olikheter särskilt i fråga om strängheten i de
bestämmelser, som gälla för den, vilken ställts under probation.

I Newyork lagstadgades år 1901 probation för personer över sexton år.
Domstolen bestämmer i varje fall den tid, under vilken den tilltalade skall
stå under probation, dock får denna tid ej överskrida för mindre förbrytelser
två år och för grövre förbrytelser fem år. Villkor i övrigt bestämmer
domstolen så som den för gott finner.

Såsom exempel på sådana villkor anföras i lagen: den tilltalade skall
ej förfalla till ett olagligt eller oordentligt levnadssätt* skall undvika
platser och personer med dåligt rykte, skall avgiva rapporter till sin probation
officer på sätt domstolen eller probation officer bestämmer, skall
tillåta denne att besöka honom, skall besvara dennes förfrågningar rorande
uppförande och andra förhållanden, skall arbeta samvetsgrant i
lämplig sysselsättning, skall uppehålla sig å bestämd ort, skall avhålla sig
från spritdrycker, om förtärande därav bidragit till brottet, skall betala

inom viss tid de böter, vartill han kan vara dömd, skall ersätta genom
brottet orsakad skada och skall underhålla hustru och barn.

Domstolen kan under prövotidens gång ändra både villkoren och
prövotidens längd. Bryter den, som står under probation, mot villkoren,
kan domstolen ådöma honom det straff, som kunnat åläggas honom, då han
ställdes under probation.

Centrum för övervakningsverksamheten är statskommittén för probation,
inrättad år 1907, med åliggande att öva allmän tillsyn över alla probation
officers, deras uppförande och arbete, publicera förteckningar över dem, insamla
statistik och avgiva redogörelser m. in. Enligt kommitténs uppgifter
för år 1914 stodo nämnda år 27,212 personer under probation. Av dessa
hade 18,549 ställts på prov under årets lopp, därav 12,835 voro över sexton
år. De brott, som dessa sistnämnda gjort sig skyldiga till, utgöras till över
75 procent av mycket obetydliga förseelser: fylleri, försummelse att underhålla
familjen, ordningsförseelser m. m. Under år 1914 utgick prövotiden
för 8,993 »adult probationers» (övervakade äldre än sexton år). Av dessa
inrapporterades 8,254 såsom förbättrade och 739 såsom icke förbättrade.
Dömda på grund av ny förseelse eller överträdelse av villkoren blevo under
nämnda år 1,150, varjämte 617 avvikit, utan att man lyckats återfinna dem.
Utvecklingen går hastigt i riktning mot övervägande avlönade probation
officers. Antalet avlönade probation officers, som år 1907 var allenast 35,
hade år 1911 stigit till 114, därav 5 voro avlönade på enskild väg och övriga
109 av allmänna medel. Frivilliga, oavlönade övervakare funnos till ett
antal av 624, vartill kommo två från annan statsverksamhet anlitade personer.
År 1915 funnos 418 probation officers, varav 182 voro avlönade av allmänna
medel och 236 voro frivilliga. Avlöningen är 900 till 1,800 dollars
årligen, en avlöning, som dock ganska allmänt erkännes vara för knapp i
förhållande till det krävande och tidsödande arbetet.

Probation för personer över sexton år infördes i Illinois först år 1911.
Domstolen bestämmer längden av övervakningsperioden för en tid intill sex
månader för municipala ordningsförseelser och ett år för andra förbrytelser.
Lagen bestämmer följande villkor: den som ställes under probation får icke
under övervakningsperioden överträda strafflag och municipala ordningsföreskrifter,
får ej, om han begått svårare förseelse än överträdelse av ord -

ningsföreskrift. lämna staten Illinois utan domstolens samtycke, han skall
en gång i månaden eller så ofta domstolen bestämmer avgiva rapport till
probation officer om sitt uppförande, sysselsättning och förhållanden i
övrigt, han skall inställa sig inför domstolen, när denna så finner lämpligt,
och han skall ställa den borgen, domstolen bestämmer, såsom säkerhet för
uppfyllandet av dessa villkor.

Dessutom må domstolen kunna stadga ett eller flera av följande
villkor: han skall omedelbart eller innan prövotidens slut betala skadestånd,
han skall lämna understöd från sin arbetsförtjänst till dem, som han är
skyldig underhålla, och han skall betala ålagda böter och rättegångskostnader.

Domstolarna förordna probation officers och kunna, där antalet av
dessa är större än fem, även utse en »chief probation officer» med uppgift
att utöva kontroll över de övriga.

På anmälan av probation officer eller när annan tillräcklig bevisning
föreligger, att villkoren överträtts, kan domstolen återkalla ställandet
under probation och ådöma straff.

I de årliga redogörelserna från chief probation officer i Cook county
(innefattande Chicago med omnejd) har anmärkts bl. a., att tiden för probationperioden
borde utsträckas till dubbelt den nuvarande och att chief probation
officer borde erhålla befogenhet att lämna tillstånd till uppehåll utanför
staten Illinois, om det gällde kortare affärsresor. Hans redogörelser, som
avse endast »adult probationers», visa en tillväxt av dem, som ställts under
probation, från 1,074 år 1911 till 3,629 år 1915. 1914 var antalet 4,696.

Under året 1 okt. 1914—30 sept. 1915 stodo 7,028 personer under probation.
Probationstiden utgick under året för 4,325 — av dessa hava 3,174
av probation officers betecknats såsom förbättrade och 1,151 såsom icke
förbättrade. Probation har dessutom under året upphört för 177, vilka
blivit dömda på grund av nytt brott eller överträdande av villkoren. I
Chicago finnas 30 probation officers, vilka erhålla en avlöning av 1,200
—1,500 dollars om året. De utses av domarna efter en examen, avsedd
att visa deras uppfostran och kunskaper. Tillsättningen av probation
officers genom domare, valda på viss tid, synes dock ej vara
fullt klanderfri, ty ovannämnde chief probation officer anmärker i fråga

om probation officers, att »den folkliga styrelseformen ej alltid för till
ämbetet den person, som är bäst kvalificerad för detsamma.»

1 England infördes probationsystemet i lagstiftningen först år 1907
genom »Probation of Offenders Act.» Bestämmelserna äro i huvudsak desamma
som de amerikanska. Då domstolen besluter att uppskjuta domfällandet
och gör detsamma beroende på uppfyllandet av vissa villkor,
kan den såsom sådana bestämma, förutom att den tilltalade ställes under
övervakning av viss av domstolen därtill förordnad person (probation officer),
tillika skyldighet att icke vara i sällskap med tjuvar och andra olämpliga
personer, att icke besöka olämpliga platser samt att avhålla sig från
spritdrycker, om förseelsen var fylleri eller begången under inflytande
av spritdrycker. Härjämte kan givas en mera allmänt hållen föreskrift till
betryggande av, att den som ställes under övervakning skall föra ett ärligt
och arbetsamt leverne. Prövotidens längd bestämmes av domstolen. Denna
kan under nämnda tid, på begäran av probation officer, förändra villkoren
och, när vidare övervakning är onödig, häva föreskriften därom. Probation
officer skall besöka och mottaga rapporter av den övervakade, se till
att denne uppfyller de uppställda villkoren, avgiva rapporter till domstolen
om hans uppförande, råda och hjälpa honom samt, om så behöves, söka
skaffa honom lämplig sysselsättning. Finner domstolen, att han bryter
mot något av de uppställda villkoren, kan domstolen ådöma straff för den
förbrytelse, som föranlett hans ställande under övervakning.

Beträffande de engelska förhållandena hänvisas i övrigt till en vid
föreliggande betänkande fogad redogörelse av registratorn vid Stockholms
rådhusrätt H. Salomon (bilaga A).

Åven i Sverige har lagstiftaren för vissa fall anordnat tillsyn över Tillsyn i
personer, som på ett eller annat sätt visat sig utgöra en fara för rätts- Stiftning’
ordningen. Sålunda skall enligt kungl. förordningen den 9 juni 1871 angå- Kungi. förord -

° . i • . ° ° J ° ningen den 9

ende fattigvården inom varje fattigvårdssamhälle finnas av fattigvårdssty-^yj*7^"^»''-relsen antagna tillsyningsmän, vilka skola öva uppsikt över bettlande vården''

personer och med dem anställa förhör samt, om skäl föreligger, inställa-''""" ängd A

7 Co > ende losartvares

dem inför vederbörande myndigheter. Liknande åligganden hava dessa behandHnstillsyningsmän
i fråga om lösdrivare jämlikt lagen den 12 juni 1885 an -

gående lösdrivares behandling. Den som undergått tvångsarbete skall enligt
samma lag efter frigivningen ofördröjligen begiva sig till den ort, dit han
förpassats, och, om förpassningen skett till stad, där polismästare finnes,
anmäla sig hos denne inom tjugufyra timmar efter ankomsten samt sedermera
å de tider och i den ordning, som av polismästaren föreläggas honom,
göra anmälan om bostad och försörjningsmedel. Denna anmälningsskyldighet
skall enligt lagens föreskrift vara så ordnad, att den anmälningsskyldige
icke störes i sin lovliga verksamhet eller utsättes för allmän
uppmärksamhet. Polismästaren äger att i särskilda fall åt tillsyningsman
eller annan därtill tjänlig person överlåta befattningen med anmälningens
mottagande. Den söm blivit dömd till tvångsarbete i sex månader eller
därutöver äger under två år efter frigivandet icke utan särskilt tillstånd,
meddelat i stad av polismästare eller, där sådan ej finnes, av stadsfiskal
och på landet av ortens länsman, uppehålla sig utom den kommun han
tillhör eller där han erhållit behörigt tillstånd att vistas. Om skäl därtill
förekommer, äger emellertid Konungens befallningshavande att helt och
hållet eller delvis meddela befrielse från de skyldigheter, som i nu nämnda
hänseenden åligga den frigivne.

OO O

Den övervakning, som enligt lagen den 22 juni 1906 angående ville
11 frigivning^9 korlig frigivning utövas av särskilt förordnad tillsyningsman, innebär icke
allenast förpliktelse att vaka över den frigivnes uppförande, utan också
att söka befordra vad som kan lända till hans upprättande, allt i den mån
omständigheterna tillstädja. Tillsyningsmannen skall enligt kungl. instruktion
den 12 april 1907 söka vägleda den frigivne till att föra ett
ordentligt och ostraffligt leverne med undvikande, av skadligt umgänge
samt stödja honom i hans bemödanden att bereda sig utväg till försörjning
på lovligt sätt. Tillsyningsmannen bör undvika, att den frigivne
genom tillsynen utsättes för allmän uppmärksamhet. För den villkorligt
frigivne medför frigivningen skyldighet att icke allenast föra ett ordentligt
och ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig
om utväg till försörjning på lovligt sätt, utan även ställa sig till noggrann
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som vid frigivningen eller
därefter på grund av nämnda lag meddelas honom. Anser tillsyningsmannen,
att den villkorligt frigivne åsidosatt honom i sådan egenskap

åliggande skyldighet, bär tillsyningsmannen att därom göra anmälan till
Konungens befallningshavande.

Jämväl enligt lagen den 27 iuni 1902 angående verkställighet av Lagen den S7

bo •) b o juni igoi an.

domstols förordnande om tvångsuppfostran förekommer övervakning av lik- gf‘’lhd/t
ilande beskaffenhet. Har minst ett år förflutit, sedan elev blivit i allmän nande omtvångtuppfostringsanstalt
intagen, äger anstaltens styrelse, därest sådant finnes för !P/0Sla‘-eleven gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämna honom till enskild
vård och tillsyn eller anställa honom i tjänst eller yrke med förbehåll om
rätt för styrelsen att när som hälst återtaga eleven. Över elev, som sålunda
vistas utom anstalten, skall styrelsen öva tillsyn. För sådant ändamål äger
styrelsen påkalla biträde av prästerskap, kommunal- eller polismyndighet.

Lagen den 13 juni 1913 om behandling av alkoholister föreskriver, Lagen den is
att den som utskrivits från allmän anstalt för vård av alkoholister skall ^ikoMMer’
under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst sex månader,
vara pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen eller därefter bestämd
kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de övriga villkor, som
blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda. Fullgör ej den utskrivne
vad sålunda åligger honom, kan Konungens befallningshavande förordna
om hans återintagande på alkoholistanstalt.

Den tillsyn, som sålunda ur samhällsskyddets synpunkt finnes anordnad
i vårt land, är som synes av två olika typer, dels ren polisuppsikt
eller liknande åtgärd — så är fallet med uppsikten över bettlande och
lösdrivare — dels övervakning i den mening ordet här ovan tagits, en
form som valts, då det gäller villkorligt frigivna samt från tvångsuppfostringsanstalt
eller alkoholistanstalt utskrivna. Att polisuppsikten över bettlande
och lösdrivare icke medfört avsevärda resultat, torde vara obestridligt.
Övervakningen över villkorligt frigivna har däremot slagit väl ut,
och detsamma synes gälla jämväl övervakning över dem, som villkorligt
utskrivits från tvångsuppfostringsanstalt. Beträffande övervakning över
utskrivna alkoholister föreligga ej ännu resultat, på vilka något säkert
omdöme kan grundas.

Att även i fråga om de villkorligt dömda en anordning, som anslöte Fördelarna
sig till huvudtankarna i det övervakningssystem, som redan finnes i vårt vakning ^vid

7—142016. villkorlig

dom.

land infört för villkorligt frigivna in. fl., skulle bliva av stort gagn, synes
i hög grad sannolikt. Anledningarna därtill äro mångahanda.

Först torde böra beaktas, att användandet av villkorlig dom omöjliggöres
i många eljest synnerligen lämpliga fall, särskilt då det gäller unga
förbrytare, om man vid avgörandet av frågan, om den dömde skall låta sig
rättas utan straffets undergående, är hänvisad att låta detta bestämmas enbart
av den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt. Handhaves
institutet med den försiktighet, som från denna synpunkt då är nödvändig,
något som i Sverige ej alltid torde hava varit fallet, måste man
alltför ofta avstå från tillämpning av villkorlig dom på grund av ovissheten,
om icke brottslingen, fortfarande lämnad åt sig själv och sin hittillsvarande
omgivning, skall återigen falla för en möjligen uppdykande frestelse av liknande
art som den, vilken föranlett eller medverkat till brottets begående.
Visserligen föreligger efter den villkorliga domens meddelande den återhållande
omständigheten, att det ådömda straffet kan verkställas i händelse
av återfall i brott, men verkningarna vare sig härav eller av det intryck,
den villkorligt dömde eljest fört med sig från statens ingripande mot honom
på grund av det begångna brottet, få icke överskattas. År det straff, med
vars verkställande den villkorligt dömde hotas, ringa, och är skamkänslan
avtrubbad, lärer mera behövas för att hålla den villkorligt dömde på den
rätta vägen än det kanske snart förbleknande minnet av ett förgånget obehagligt
mellanhavande med samhällsordningens väktare. Den villkorliga
domen måste förstärkas med ett personligt inflytande, som är verksamt för
en längre tid framåt och som jämväl bör äga stödet av den auktoritet,
vilken tillkommer ett statens organ, en av statsmyndighet utsedd övervakare.

Men ej blott i fråga om utsikterna för brottslingens rättande
utan straff ställer sig frågan om möjligheten att tillämpa villkorlig dom, utan
att för rättsordningen ofördelaktiga verkningar därav inträda, betydligt olika,
allteftersom den villkorliga domen förenas med övervakning eller icke. Enligt
vad erfarenheten visat, vinner vid villkorlig dom utan övervakning den åsikten
lätt spridning, att lagen kan överträdas åtminstone en gång utan risk.
Den villkorliga domens förenande med övervakning är ägnad att motverka
en sådan uppfattning. Genom övervakningen inträder ett tillskott av
tvång, låt vara att detta är av annan och gent emot den dömde väsentligt
mildare art, än som i fängelset skulle drabba honom. Saken är då

ej, såsom det eljest lätt ter sig för den allmänna uppfattningen, bragt ur
världen med att brottslingen fått villkorlig dom, utan tvärtom kvarstår
— i regel under betydligt längre tid än den ådömda fängelsetiden — en
stadigvarande påminnelse om den förövade gärningens brottslighet. Vid
sådant förhållande kan man, utan att nu nämnda fara för rättsordningen
inträder, vid villkorlig dom med övervakning ej blott låta den villkorliga
domen komma till tätare användning inom nu gällande tillämplighetsområde
än eljest vore tillrådligt, utan även utsträcka dess tillämplighet till
längre frihetsstraff än tre månaders straffarbete och sex månaders fängelse.

En utsträckning av institutets tillämplighetsområde synes ock vara
att önska, i den mån den kan förenas med rättsordningens upprätthållande.
I motiverna till det kommittéförslag, som ligger till grund för nuvarande lag,
framhålles bland annat såsom skäl för införande av institutet villkorlig
dom vid kortare frihetsstraff, att vid dessa straff deras biverkningar —
olägenheter av social och ekonomisk natur, såsom fläcken att hava »suttit
inne» samt nya eller ökade försörjningssvårigheter m. m. — ej sällan drabba
på ett sätt, som icke står i rimligt förhållande till den brottslighet, som
skolat bestraffas. Den sålunda framhållna synpunkten torde äga giltighet
även vid frihetsstraff över tre månaders straffarbete, ehuru givetvis den
villkorliga domens egenskap av att vara ett institut, vars täta användande
från andra, förut berörda synpunkter kan vara förenat med olägenheter, då
framträder ännu skarpare än vid de lägre straffen. Till frågan, om och huru
långt man utan fara för rättsordningen kan gå utöver det straffmaximum,
som för närvarande är satt för villkorlig dom, få de sakkunniga emellertid
återkomma längre fram; det torde vara nog att här konstatera övervakningens
betydelse på denna punkt.

En annan omständighet, som talar till förmån för en övervakning
av ifrågavarande slag, torde ock i detta sammanhang böra påpekas.
Den 7 maj innevarande år har utfärdats en lag, som utsträcker möjligheten
att insätta minderåriga, som dömts till frihetsstraff, i allmän uppfostringsanstalt.
Jämväl den, som dömts till fängelse i högst ett år eller
straffarbete i högst sex månader, kan numera bliva föremål för tvångsuppfostran.
Att detta för många minderåriga innebär en välgärning, torde
vara otvivelaktigt. Men en medelväg mellan å ena sidan villkorlig dom
utan övervakning — en dom som ofta betraktas nästan såsom ett frikän -

nande — samt å andra sidan tvångsuppfostran, som ej sällan, särskilt av
den dömdes föräldrar, anses såsom en strängare påföljd än ett kortare frihetsstraff,
vore i många fall synnerligen lämplig. En uppfostran i mindre
tvång och med mindre förändringar i den dömdes hela tillvaro, än den,
som tvångsuppfostran innebär, kan vara tillräcklig för att vinna strafflagstiftningens
mål. Denna medelväg kan eimås genom ett övervakningssystem.

Fördelarna av en sådan anordning stanna emellertid ej vid de större
utsikterna att vinna syftet med själva institutet villkorlig dom. Det personliga
inflytande från övervakarens sida, varom förut talats, har visserligen
till uppgift att förebygga förnyad brottslighet från den villkorligt
dömdes sida, men givet är, att, även med en sålunda begränsad uppgift,
an övervakningsverksamhet av det härför erforderliga slaget utför ett uppbyggande
arbete, som sträcker sina verkningar utöver det nu nämnda,
mera negativa ändamålet. Detta ändamål kan i många fall ej med
säkerhet vinnas utan en fortlöpande verksamhet för den villkorligt dömdes
ombildning till en skötsam och duglig medborgare. När det gäller att få
en ung förbrytare in på andra vägar, lärer det därjämte ej sällan vara nödvändigt
att först och främst söka upprätta det hem, vars beskaffenhet alltför
ofta utgör en bidragande orsak till att sonen eller dottern kommit på
avvägar. Den uppfostrande insats, som därmed göres, har givetvis en
icke ringa betydelse för samhället.

Den kommitté, som utarbetat förslaget till gällande lag, har icke förbisett
den sida av den villkorliga domen, som bildar den naturliga förbindelselänken
med ett övervakningsinstitut av förut antydd beskaffenhet. Kommittén
yttrar, bland annat, i motiven till förslaget till lag angående villkorlig straffdom
: »Den praktiska betydelsen av detta institut torde alltså icke vara ringa.
Den synes särskilt kunna under vissa förutsättningar bliva stor i en del
av de talrika fall, då åtal vid domstol måste anställas mot unga och
till karaktären ännu outvecklade personer, för vilka det korta frihetsstraffet
är särskilt olämpligt och vilkas omdanande till laglydiga samhällsmedlemmar
kan vida bättre än genom inspärrande i fängelse åstadkommas
genom uppfostran och handledning, där tillfälle till dessa förmåner vare sig
genom statens eller kommunens eller genom enskildas försorg kan beredas.»

I nu gällande lag har ock »tillfälle till uppfostran och handledning
för den, som därav är i behov» upptagits bland de omständigheter, som

f>3

skola tagas i betraktande vid avgörandet av frågan, huruvida antagas kan,
att den tilltalade skall utan straffets undergående låta sig rättas. Någon
skyldighet för domstolen att, om dylikt tillfälle ej föreligger, skapa ett
sådant genom att förordna övervakare har emellertid enligt de sakkunnigas
mening lagstiftaren ej avsett. Nyssnämnda kommitté har tvärtom i
sin motivering, i sammanhang med behandling av frågan, huruvida dåligt
uppförande i allmänhet eller endast brott borde föranleda anståndets
förverkande, uttalat vissa betänkligheter mot en allmän föreskrift om övervakning
för villkorligt dömda. Vid detta uttalande, som dock gjordes, innan
ännu i vårt land något verkligt försök anställts med eu övervakning av
nu ifrågasatt art, torde kommittén närmast hava avsett den del av övervakarens
uppgift, som består i uppsikt däröver, att den villkorligt dömde
uppfyller de för anståndet stadgade förutsättningarna. Kommittén yttrade,
att med skäl kunde befaras, att ett dylikt övervakande, som för övrigt inom
större samhällen mötte svårighet, kunde alltför ofta lända till verklig skada
för den dömdes sociala ställning, på samma gång hans självaktning därigenom
undergrävdes, samt att sålunda genom övervakandet skulle i ganska
väsentlig mån motverkas, vad man önskade vinna med den villkorliga domen.

Givet är, att vad kommittén sålunda befarat kan inträffa vid en
övervakning, vars huvudvikt ligger på uppsikten. Men i samma mån som
det hjälpande och stödjande momentet i övervakningen blir en huvudsaklig
del av övervakarens verksamhet, minskas den sålunda påpekade faran,
något som ock bestyrkes av numera vunnen praktisk erfarenhet. En övervakning,
som utövas så, att den skadar den dömdes sociala ställning och
undergräver hans självaktning, står ock i rak strid mot de grunder, på
vilka den av de sakkunniga avsedda övervakningen är uppbyggd.

Vidare kräves, för att den villkorligt dömde skall med jämnmod
finna sig i en tillräckligt verkningsfull övervakning, att det straff ej är
alltför ringa, som skulle drabbat honom, om icke domen gjorts villkorlig.
Av denna anledning synes villkorlig dom ej böra meddelas, om vid ett
förvandlingsstraff eller till och med vid ett kortare, direkt ådömt fängelsestraff
övervakningen på grund av individuella omständigheter blir en påföljd,
vars allvar står i uppenbart missförhållande till straffets obetydlighet. Befogenhet
att under sådana omständigheter underlåta meddelandet av villkorlig
dom föreligger ju ock för domstolarna. I lagen finnes varken nu

eller efter de sakkunnigas förslag någon uppräkning av omständigheter,
som göra meddelandet av villkorlig dom till en plikt för domstolen.
Tvärtom har denna fullt fria händer, dock naturligtvis med skyldighet att
handla i överensstämmelse med lagens grunder. Däri torde då ingå även
plikten att taga hänsyn till det förhållande, som nu berörts.

Beaktas detta, torde, med tanke jämväl på det starka hjälpande inslaget
i övervakningen, några principiella betänkligheter av den art, som
framkommit i motiven till det tyska strafflagsförslaget eller i yttrandet
av Konungens befallningshavande i Uppsala län, ej behöva stå hindrande
i vägen för övervaknings införande.

Att endast en del av de fördelar, som stå att vinna genom en lagstadgad
övervakning, kunna ernås genom »enskilda personers eller föreningars
frivilliga, av människokärlek allena framkallade verksamhet», torde
framgå av vad ovan sagts. Den frivilliga verksamhet för övervakning av
villkorligt dömda, som på en del platser i vårt land utövats, har visserligen
på det hela taget visat goda resultat, men det har för denna
verksamhets målsmän stått klart, att betydligt mera skulle kunna uträttas,
om övervakningsverksamheten gåves stadga och organisation genom lagstiftningen
och bleve införd såsom ett led i statens åtgärder för brottslighetens
bekämpande. Förvisso beror framgången av övervakningen främst
på de personliga egenskaperna hos dem, vilka skola utöva övervakningen,
men möjligheten att göra dessa egenskaper gällande ökas säkerligen därigenom,
att övervakarna erkännas såsom utövare av en allmän befattning.
Deras ställning såväl till offentliga institutioner som icke minst till de
övervakade själva stärkes i en grad, som gör att nyttan av eu dylik legalisering
väsentligen överstiger den olägenhet, som kan ligga däri, att en
frivillig verksamhet bindes genom lagstadganden.

Förutsätt- För det sålunda anses ådagalagt, att den villkorliga domens kom Sveriaeför

pikering med lagstadgad övervakning i betydande grad höjer institutets
anord- värde och användbarhet, återstår att tillse, huruvida i vårt land finnas ergenom-
forderliga förutsättningar för anordningens genomförande. Måhända kan det
förande. sa^ag ^ fråga, om här finnes tillräckligt av den allmänanda och villighet
hos den enskilde att ställa sig till förfogande för dylik verksamhet, som
gjort Nordamerikas Förenta Stater och England till föregångsländer på

detta område. Det skall kanske visa sig svårt att i tillräckligt antal vinna
lämpliga intresserade kraf ter för övervakningens uppbärande. Man fiagai
sig kanske ock, om erforderligt tillmötesgående skall visas av arbetsgivare
landet runt för underlättande av övervakarnas uppgift att vinna sysselsättning
åt dem, som ej själva kunnat skaffa sig sådan.

Stora anspråk måste vidare ställas på domstolarna, som enligt de
sakkunnigas mening böra intaga, om ock i bestämt avgränsad och betydligt
inskränktare omfattning, en liknande ställning till övervakade och övervakare,
som domstolarna hava i nyssnämnda länder. Skall ett gott resultat vinnas,
måste ett starkt intresse för den sakfällde personligen göra sig gällande hos
domstolen, ej blott vid prövningen, huruvida övervakning i det givna fallet
bör inträda eller ej, utan även vid utseende av övervakare, vid lämnande
av särskilda föreskrifter beträffande övervakarens befogenheter, vid tillsyn
över övervakningen o. s. v. Ett spörsmål är alltså, om vårt lands dom
stolar, som i stort sett stå jämförelsevis främmande för ett direkt ingripande
till individens omvårdnad, skola erbjuda i erforderlig utsträckning samma
goda jordmån för den nya anordningens sunda växt, som domstolarna i
England och Nordamerikas Förenta Stater. Vidare kan ifrågasättas, om det
är lämpligt att pålägga domstolarna den ökning i arbete utanför den egentliga
domareverksamheten, som den antydda anordningen skulle medföra.

En undersökning av de spörsmål, som nu framkastats, torde dock
visa, att farhågor i den nu antydda riktningen icke äro befogade, åtminstone
icke i den grad, att däri kan ligga något avgörande skäl mot en
lagstadgad övervakning. Den frivilliga övervakningsverksamhet, som bedrives
i åtskilliga av rikets städer — främst Stockholm, Göteborg och Malmö
— sedan åtskilliga år'' tillbaka, tyder på, att, om ock svårigheter givetvis
yppats, då det gällt att på enskild väg igångsätta en verksamhet av ifrågavarande
slag, det dock finnes hos de enskilda för själva saken ett intresse,
som kan bliva en god hjälp vid den lagstadgade övervakningens genomförande.
Domstolarna hava också alltmera ställt sig förstående redan till
ifrågavarande privata verksamhet. I samma stund övervakningen ingår såsom
ett led i strafflagstiftningen, kommer säkerligen det erforderliga intresset
ej att saknas. De svenska domstolarna hava ju redan nu förmyndarvården
om hand, likasom ock att utse gode män för tillvaratagande av enskildes
angelägenheter i åtskilliga avseenden. De stå således ej alldeles främmande

o O O

för sådana synpunkter, som vid övervakningsverksamheten måste anläggas
för att denna skall vinna framgång. Vad beträffar den ökning i domstolarnas
arbete, som skulle uppkomma genom dessas befattning med övervakningen,
så torde i regel endast vid de större stadsdomstolarna en mera avsevärd
ökning därigenom vara att befara. Det bör därjämte beaktas, att dessa göromål,
till skillnad från åtskilligt annat, varmed domstolarna hava att taga
befattning, står i direkt samband med deras domareverksamhet. Genom att
känningen med den villkorligt dömde bibehålies under övervakningstiden,
erhålla domstolarna en inblick i och erfarenhet av dylika frågor, som kan
bliva i hög grad nyttig just för deras domareuppgift.

En svårighet av särskilt allvarlig beskaffenhet är emellertid, om antalet
villkorligt dömda, som skulle stå under övervakning, kan bliva så
stort, att redan på den grunden behovet av övervakare ej skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt tillgodoses.

Till vägledning i fråga om den omfattning, i vilken övervaknings
anordnande för villkorligt dömda kunde komma att inträda, torde vissa
slutsatser kunna dragas av tillgängliga statistiska siffror.

De sakkunniga hava ur material, som stått till deras förfogande, gjort
följande sammanställningar dels för år 1913, året närmast före kristiden,
dels ock för de två senaste åren, 1915 och 1916:

Av nämnda år villkorligt dömda personer voro dömda

År 1913. År 1915. År 1916.

till straffarbete i 2 månader..... 141 166 217

» » »3 » ..... 238 379 263 429 301 518

» fängelse » 1 månad...... 81 81 100

» » »2 månader..... 75 67 86

» » 3 » ..... 33 43 58

» » »4 » 10 15 19

» » » 5 ''» 8 8 6

> » 6 » ......9 216 _10 224 _14 283

» böter............J_._91_93_104

686 746 905

Utöver det antal, som enligt förestående tabell villkorligt dömts till
straffarbete eller fängelse, skulle ytterligare, utan hinder av brottens beskaffenhet
eller föregående domfällning, under nuvarande lagbestämmelser

kunnat åtnjuta villkorlig dom följande ai	ital till straffarbete eller	fån,	*else
dömda	personer, nämligen:		År 1913.	År 1915.	År	1916.
dömda	till straffarbete i 2	mån.....	167	177	137
»	» » 3	» ....	254 421	274 45i	279	416
»	» fängelse » 1	» ....	292	268	232
»	» » » 2	» ....	219	219	81
»	» » »3	J» ....	95	101	73
»	» » » 4	» ....	57	36	37
»	» » »5	» ....	8	13	14
»	» »6	» ....	23 694	_ 26 663	14	451
Till straffarbete eller fängelse dömda, som	1,115	1,114		867
erhållit villkorlig dom O		595	653		801

Summa 1,710 1,767 1,668

I enlighet härmed hava således av dem, som åren 1913, 1915 och
1916 dömts till straffarbete eller fängelse och kunnat ifrågakomma till
villkorlig dom, följande erhållit sådan dom: av de till straffarbete dömda
47 procent under år 1913, 48,5 under år 1915 och 55 procent under år 1916,
samt av de till fängelse dömda 23,7 procent under år 1913, 25 procent
under år 1915 samt 38,5 procent under år 1916.

Vid verkställd granskning har vidare befunnits, att följande antal
personer, som dömts till straffarbete utöver 3 månader till och med 6
månader samt till fängelse utöver 6 månader till och med 1 år, skulle
kunnat komma i åtnjutande av villkorlig dom, därest lagen om villkorlig
straffdom omfattat även dessa strafftider, nämligen:

dömda till straffarbete	År 1913.	År 1915.	År	1916.
över 3 t.	o. m. 4 mån. . .	.....141	172	201
» 4	» 5 » . .	..... 98	86	115
» 5	» 6 » . .	..... 32 271	39 297	42	358
dömda till	fängelse
över 6 t.	o. in. 7 mån. . .	..... 5	3	—
» 7	» 8 » . .	..... 4	3	—
» 8	» 9 x,	..... 4	1	—
» 9	» 10 »	..... 4	1	—
» 10	» 11 »	. . . . -	—	—
» 11	» 12» . .	..... 6 23	2 10	2	2
8 — 142016.		Summa 294	307		360

Siffrorna för år 1913 torde ej avsevårt avvika från motsvarande statistik
för den närmast föregående tiden. Antalet till frihetsstraff dömda,
vilka under år 1916 erhållit villkorlig dom, överstiger däremot såväl
absolut som i förhållande till dem, vilka nämnda år kunnat erhålla villkorlig
dom vid frihetsstraff, högst betydligt föregående tids siffror.
Om detta kan anses bero av de abnorma förhållandena under kristiden
— t. ex. förhållandevis ökad brottslighet av sådan art, att villkorlig dom
där anses särskilt påkallad — eller utgör ett tecken på en stadigvarande,
och i så fall säkerligen alltför långt gående ökning av institutets
tillämpning över huvud taget, har ej med det statistiska material, som
stått de sakkunniga till buds, kunnat avgöras. Att man för framtiden
måste räkna med möjligheten av en tillämpning, som åtminstone kommer
1915 års siffror närmast, synes de sakkunniga dock sannolikt.

Om för framtiden samma procenttal av de till straffarbete dömda
beräknas komma i åtnjutande av villkorlig dom som under år 1915, eller
48,5 procent, skulle således vid lagens utsträckning till att gälla även sådana,
som dömts till straffarbete över tre till och med sex månader, — och längre
torde man, på sätt sedermera skall utvecklas, ej kunna tänkas gå vid en
ifrågasatt utsträckning av den villkorliga domens tillämplighetsområde vid
straffarbete — en ökning av de till straffarbete villkorligt dömda inträda
med 144. För fängelsefångarna skulle, vid en utsträckning till och med
ett år, motsvarande tal bliva 2.

Hela antalet av dem, som årligen erhålla villkorlig dom, skulle då,
inräknat de bötesdömda, uppgå till 892.

Emellertid föranleda andra omständigheter en jämkning av denna siffra.
På sätt förut framhållits bereder just införandet av övervakning möjlighet
att meddela villkorlig dom i fall, där detta eljest icke vore tillrådligt.
Därmed borde alltså antagas inträda en avsevärd ökning i den till grund
för beräkningen lagda procenten villkorligt dömda. Ifrågasättas kan emellertid,
huruvida ej denna verkan i ej ringa mån modifieras därav, att för
närvarande villkorlig dom torde meddelas även i fall, där en sådan dom
synes föga ändamålsenlig. Detta torde bero dels därpå, att den i lagen
förutsatta undersökningen rörande de omständigheter, som skola särskilt

5!)

beaktas vid meddelande av villkorlig dom, ej sällan är bristfällig, dels oek
därpå att villkorlig dom på grund av den tilltalades ungdom, medlidande med
hans anhöriga eller av andra dylika skäl gives, oaktat just på grund av frånvaron
av övervakning ett gott resultat knappast är att vänta. Dessa omständigheter
medföra, särskilt därest bestämmelser om förundersökning för
villkorlig dom införas, att blivande övervakningsanordningar komma att i
viss mån verka endast såsom en nödvändig komplettering av den villkorliga
domen i den omfattning, vari densamma hittills tillämpats, och således
ej föranleda en så stark utvidgning av densammas användning, som
eljest varit fallet.

Avdrag å nämnda siffra bör för övrigt göras även med hänsyn därtill
att enligt de sakkunnigas förslag övervakning ej är föreskriven för
alla dem, som enligt den nu gjorda beräkningen skulle komma i åtnjutande
av villkorlig dom. övervakning bör, enligt de sakkunnigas mening, ifrågakomma
endast beträffande tilltalad, som eljest ej vore lämpad för villkorlig
dom, enär skälig anledning ej funnes att antaga, att han skulle kunna
uppfylla villkoren utan en övervakares stöd och kontroll. I anslutning
härtill innebär förslaget, att, där av särskilda skäl kan antagas, att den
dömde skall utan övervakning låta sig rättas, övervakning icke bör inträda
eller fortsätta, även om detta från andra synpunkter kunde vara
gagneligt.

o o O

Den — tyvärr ingalunda exakta — siffra, som den ovan gjorda
beräkningen givit rörande antalet av dem, som kunna antagas komma att
årligen ställas under övervakning, tyder emellertid på, att oöverkomliga
svårigheter ej föreligga att få erforderligt antal övervakare. Efter den fördelning
av villkorligt dömda på land och stad, som den officiella statistiken
angående rättsväsendet utvisar för åren 1907—1912, skulle på landets 123
domsagor falla endast 42 procent av de villkorligt dömda och således av
beräknade högst 892 övervakade i genomsnitt endast omkring 3 årligen
på varje domsaga. Att finna övervakare bör därför ej överstiga förmågan
hos häradsrätten eller dess ordförande, även om i vissa domsagor nämnda
genomsnittssiffra skulle avsevärt överskridas. I de folkrikaste städerna, såsom
Stockholm, Göteborg och Malmö, där svårigheterna eljest vore störst,

linnés ju en förening, »Skyddsvärnet», som bland sina uppgifter har även
övervakning över villkorligt dömda och som säkerligen är villig lämna
domstolarna allt möjligt biträde.

Övervakaren
och vårdnadsdomstolen.

De sakkunniga hava förutsatt, att övervakningen skall stå under
vederbörlig domstols vårdnad. Detta medför skyldighet för domstolen
eller, då domstolen ej har sammanträde, dess ordförande att bland annat
tillse, att övervakare finnes, pröva anmärkningar mot övervakaren och, där
så kräves, förordna annan i hans ställe. För att utföra denna del av sin
vårdnadsuppgift böra givetvis domstolarna träda i nära förbindelse med
såväl statliga och kommunala myndigheter som enskilda organisationer,
vilka befatta sig med övervakningen näraliggande hjälpverksamhet. Domstolarna
få då tillfälle att tillgodogöra sig den personalkännedom, som finnes
inom dylika organisationer, och därigenom en kanske eljest icke vunnen
möjlighet att placera den rätte övervakaren på den rätta platsen. Vad nu
är sagt gäller alldeles särskilt domstolarna i de större städerna, där dels
behovet av övervakare blir betydande och dels personkännedomen ej kan
sträcka sig lika lån ert som hos häradsrätterna eller i de mindre stadssamhällenas
rådstuvurätter.

Ersättning Att i de större städerna, där antalet övervakade korntne att bliva

at karl™'' särskilt stort och där möjligen varje övervakare komme att anförtros
övervakning över ett flertal villkorligt dömda, övervakningsverksamheten
kräver understöd av allmänna medel, synes de sakkunniga otvivelaktigt.
Detta understöd synes lämpligen kunna utgå i form av bidrag
till där verksamma enskilda föreningar, vilka kunna förväntas lämna domstolarna
biträde vid anskaffande av lämpliga övervakare. Därest en dylik
förening visar sig förtjänt av förtroende, synes nämligen all anledning
föreligga att begagna sig av det organiserade intresse för saken, som där
finnes. År föreningen i stånd att anskaffa övervakare, som domstolen
kan godkänna, torde det få anförtros åt föreningen att avgöra, om för
sådant ändamål avlöning i större eller mindre utsträckning är nödvändig.

(»1

Bidrag av ifrågavarande beskaffenhet torde i dess helhet böra utgå av statsmedel.

Huruvida det kan vara erforderligt att Hven i fall, där värjo övervakare
har endast en eller ett fåtal övervakade omhand, lämna ersättning
för övervakarens arbete, torde kunna avgöras först efter därom vunnen erfarenhet.
Att det ej är nödvändigt, därpå tyder den relativa lätthet, varmed
tillsyningsman — vilka städse åro oavlönade — kunnat anskaffas för
de villkorligt frigivna. Att övergå från oavlönade till avlönade övervakare,
utan att omständigheterna tvinga därtill, synes de sakkunniga ej tillrådligt.

* *

Hos oss liksom i den utländska europeiskt-kontinentala lagstiftningen
har medvetandet om de kortvariga frihetsstraffens ej sällan bristande effektivitet
och skadliga biverkningar varit den kraftigast bidragande orsaken
till införande av den villkorliga domen. Yad vårt land beträffar ano-ives
av den kommitté, som utarbetat det förslag, vilket ligger till grund för
nu gällande lag om villkorlig dom, att lagstiftningens syfte är att »göra
tillämpning av det korta frihetsstraffet umbärligt i sådana lindrigare fall,
där goda skäl finnas för förskoning från fängelset och där rättelse på annat
sätt synes stå att vinna».

Aven om tanken på den villkorliga domens mera positiva sida,
d. v. s. dess uppfostrande betydelse, i samband med införande av övervakning
av förut angiven art synes böra mera beaktas, än som hittills
skett, torde dock nyssnämnda, i förarbetena till gällande lag framhållna
synpunkter alltjämt böra i stort sett förbli grundläggande för institutet och
följaktligen även för den omfattning, i vilken detsamma bör tillämpas.

Behovet av en ersättning för omedelbart ådömda, mycket kortvariga
frihetsstraff, såsom fängelse under några dagar eller ett par veckor, är
i Sverige mindre än annorstädes, enär i den svenska strafflagen bötesstraff
använts i stor utsträckning i stället för dylika frihetsstraff, men
hos oss tillämpas ju i stor omfattning därjämte visserligen något längre,
men alltjämt tämligen korta, direkt ådömda frihetsstraff och även vid dessa
gör sig nämnda behov gällande. De olägenheter av social och ekonomisk

Utvidgning
av den villkorliga
domens
tilllämplighet.

Sänkning av
det straffminimum,
vid
vilket villkorlig
dom kan
meddelas.

natur, som den förutnämnda kommittén påpekat såsom ofta vidlådande frihetsstraffet
— såsom fläcken att hava suttit inne samt nya eller ökade försörjningssvårigheter
m. m.— inträda dessutom även vid andra än dylika korta
frihetsstraff och drabba därvid understundom på ett sätt, som ej heller där
står i rimligt förhållande till den brottslighet, som skolat bestraffas. Dylika
olägenheter kunna därför, såsom förut erinrats, föranleda, att villkorlig dom
kan synas någon gång lämplig även vid något längre strafftider. Utom i
nu angivna fall torde möjlighet att tillämpa villkorlig dom böra finnas även
vid frihetsstraff, som tillkommit genom förvandling av böter, till vilkas
gäldande den dömde saknar tillgång. Genom dylik förvandling vid bristande
betalningsförmåga av böter till frihetsstraff hava ju även de mycket
kortvariga frihetsstraffen kommit in i vårt straffsystem. Detta straffs egenskap
att utgöra ett avtjänande av böter gör visserligen, att den förut omnämnda
fläcken att hava »suttit inne» i den allmänna uppfattningen ej
vidlåder detta straff i tillnärmelsevis samma mån som det direkt ådömd a
frihetsstraffet, liksom ock vanligen försörjningssvårigheterna ej torde i dessa
fall ökas i samma grad som vid det direkt ådömda straffet. Kvar står
emellertid den samhälleliga skadan därav, att hittills ostraffade personer
komma i beröring med fängelset, och det betänkliga däri ökas givetvis i
hög grad därav, att detta sker, emedan de till följd av dålig ekonomisk
ställning ej kunna betala ådömda böter. Detta är förvisso tillräckligt skäl
för att använda villkorlig dom även vid sådana frihetsstraff.

Däremot torde en utvidgning av den villkorliga domens tillämplighetsområde
till böter även i de fall, då anledning ej föreligger att antaga,
att den dömde skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff, innebära
ett alltför långt avsteg från den tanke, som, på sätt nyss angivits, enligt
de sakkunnigas mening alltjämt bör vara den grundläggande för omfattningen
av institutets tillämpning. De sakkunniga åberopa härutinnan vad
därom yttrats i motiven till förslaget till nu gällande lag.

I riksdagens skrivelse anföres, att riksdagen förnämligast på grund
av den ringa effektiviteten av ett bötesstraff eller ett sådant kortvarigt
fängelsestraff, vartill böter förvandlats, å särskilt de personer, som begå
fylleriförseelser, ansåge önskvärt, att möjlighet bereddes att i större utsträckning,
än för närvarande kunde ske, inverka på den felande genom

den återhållande varning, som en villkorlig dom kunde för honom inne*
bara. Sedan riksdagen vidare förklarat, att med skäl kunde ifrågasättas,
om ej med en sådan utsträckning av den villkorliga domens användbarhet
lämpligen borde följa enahanda möjlighet för dess tillämpning även i fråga
om bötesstraff för andra förseelser, anhöll riksdagen i slutet av skrivelsen
om utredning, huruvida och på vilka villkor villkorlig dom kunde komma
till användning jämväl beträffande personer, som för fylleri »och därmed
sammanhängande förseelser» dömts till böter.

!lf! Ett hot om visst bötesbelopps utkrävande kan väl emellertid knappast
innebära en avsevärt kraftigare maning till framtida välförhållande än samma
böters uttagande hos den felande jämte vetskapen att, om han ånyo förbryter
sig, han drabbas av nytt straff. Att åter söka genom att förena övervakning
med den villkorliga domen förstärka den i och för sig ringa uppfostrande
verkan, som kan följa av en villkorlig dom å böter, vilka förutsättas kunna
betalas, synes från åtskilliga synpunkter olämpligt. Förut har påpekats, att
om det straff, i vars ställe villkorlig dom och övervakning inträda, är alltför
ringa, detta missförhållande, frånsett dess i principiellt avseende betänkliga
sidor, helt visst kunde äventyra institutets framgång. Även om övervakaren
bör framstå såsom den dömdes hjälpare, måste dock i övervakningen
ingå jämväl ett kontrollerande moment, som för många villkorligt
dömda kan kännas besvärande. Utan att ett straff av ej alldeles oväsentlig
beskaffenhet svävar över hans huvud, kan den övervakade lätt frestas
att genom brytande av föreskrifterna göra slut på en övervakning, som
kännes tryckande. Ingen för honom verkligt kännbar påföljd inträder
ju på grund av ett sådant åtgörande. De sakkunniga hava ock påpekat,
att vid böter, som kunna förväntas bli förvandlade, villkorlig dom ej
bör meddelas, om anledning är att antaga, att övervakning, som domstolen
anser nödvändig, av den dömde betraktas såsom ett obehagligt tvång,
som icke på något sätt uppväges av anståndet med straffet. Ett sådant
förhållande skulle antagligen betydligt oftare föreligga vid villkorlig dom
å böter, som den dömde vore i stånd att erlägga.

För övrigt torde en föreskrift om övervakning vid villkorliga domar
å böter, som kunna betalas, visa sig olämplig redan på grund av
svårigheten att skapa en övervakarekår, tillräckligt stor för det ifrågava -

Villkorlig
dom vid böter
i den
utländska
lagstiftningen.

rande ändamålet. Redan antalet bötesdömda, som årligen undergå förvandlingsstraff,
är högst betydande (1913: 15,271; 1914: 12,927; 1915:
11,456; 1916: 8,426). Att försöka en utsträckning av tillämplighetsområdet
även till den oerhörda massan av andra bötesdömda vore säkerligen
oklokt. Den av riksdagen föreslagna begränsningen till »fylleri och därmed
sammanhängande förseelser» vore givetvis ej tillfyllest, då enligt den
officiella statistiken angående rättsväsendet för år 1912 antalet av dem,
som nämnda år dömts för fylleri, uppgick till 56,622. Hela antalet det
året bötesdömda uppgick till 96,938.

En villkorlig bötesdom utan övervakning torde åter redan på grund
av det försvagande av lagens straffhot, som onekligen ligger i detta institut,
leda till ett resultat rakt motsatt det av riksdagen eftersträvade. Detta
försvagande av straffhotet blir i fråga om villkorliga bötesdomar så mycket
betänkligare, som erforderlig kontroll över meddelade villkorliga bötesdomar
torde visa sig alltför svår att genomföra.

Av de nyare strafflagsförslagen utesluter det schweiziska villkorlig
dom vid böter och »Haft». (Haft är ett lindrigare slag av fängelse, vilket
kan ådömas för en tid av tre dagar till och med tre månader). I motiven
till lagförslaget säges härom bl. a., att vid »Haft» inträda de olämpliga
biverkningarna av fängelsestraffet alldeles icke eller endast i mycket
ringa grad. Beträffande uteslutandet av villkorlig dom vid böter säges
ingenting, men av den förda diskussionen vid förslagets granskning av en
expertkommission år 1912 framgår, att enahanda anledning — d. v. s. att
berörda olägenheter för den dömde ej äro av samma allvarliga slag vid böter
som vid vanligt fängelse — medverkat till, att villkorlig dom ej ansetts
böra ifrågakomma vid böter.

Det tyska sträf lagsförslaget (av år 1909, överarbetat år 1913) tilllåter
villkorlig dom, då förvandlingsstraff förklarats skola inträda i stället
för bötesstraffet. I motiven anmärkes särskilt såsom skäl för att
utesluta villkorlig dom vid böter, att förutsättningarna för villkorlig dom
— nämligen de subjektiva, att han skall för framtiden förhålla sig väl och att
han med hänsyn till handlingens beskaffenhet och föregående vandel synes
värd en särskild hänsyn — skulle vid bötesstraff föreligga alltför ofta och

att derigenom fara skulle uppstå, att lagar, som sanktioneras av sådana
straff, skulle bliva inissaktade och utan verkan.

»Gegenentwurfs» författare föreslå däremot villkorlig dom även för böter,
med den förklaringen, att de ej förstå, varför den dömde skall bli hårdare
behandlad vid ringare än vid strängare straff. Då denna anmärkning avser
villkorlig dom, sådan den föreslås i »Gegenentwurf», d. v. s. villkorlig
dom med övervakning såsom regel, synes däremot kunna invändas, att
en villkorlig dom med övervakning icke torde i allmänhet betraktas såsom
någonting mindre hårt än det stora flertalet obetydliga bötesstraff,
därest dessa utan större svårigheter kunna av den dömde betalas.

I det österrikiska strafflag sförslag et av år 1912 föreslås villkorlig dom
även vid böter. I motiven till förslaget finnes denna fråga ej berörd.

Vad nu gällande utländska lagstiftning beträffar voro i det ursprung!iga
franska lagförslaget böter uteslutna från villkorlig dom, men detta
ändrades i senaten trots motstånd av lagens upphovsman, senator Bérenger.
I den redogörelse för verkningarna av den franska lagen, som avgavs till
den internationella fångvårdskongressen i Washington år 1910, ingick emellertid
bland de påyrkade reformerna av lagen, att villkorlig dom ej skulle
få meddelas i fråga om böter. Även i Italien och Belgien, där villkorlig
dom vid böter är tillåten, hava anmärkningar framställts, som dock, såvitt
de sakkunniga hava sig bekant, riktat sig mot eu alltför utsträckt användning
i allmänhet av den villkorliga domen, men ej speciellt mot dess
användning vid böter.

Jämväl i Danmark och Norge kunna domstolarna använda villkorlig
dom vid böter. I Danmark tillämpas emellertid villkorlig dom vid böter
ytterst sällan endast i några fall årligen — och i Norge i mycket
ringa utsträckning: år 1909 i fråga om 46 av 569 villkorligt dömda och
år 1910 i fråga om 34 av 586 villkorligt dömda.

Den nederländska lagen av år 1915 medgiver däremot villkorlig dom
vid böter, endast om betalning av böterna synes komma att bereda den
dömde särskilda svårigheter.

I Förenta staterna användes ett slags villkorlig dom och probation
i ganska stor utsträckning vid böter, men därmed åsyftas huvudsakligen
att lätta inbetalningen av böterna i avsikt att minska användan 9—142016 -

det av förvandlingsstraff. Den villkorliga domen avser sålunda endast
uppskov med bötesbetalningen, ej straffets slutliga bortfallande. Böterna
erläggas genom avbetalningar till probation officer, som fungerar som en
slags välvillig och hjälpande indrivare, och när böterna guldits upphör
probation.

En anordning sådan som den nu nämnda är förvisso synnerligen
lämplig, men torde icke böra sammanföras med den villkorliga domen,
sådan denna utformats i Sverige. Den torde i vårt land lämpligare kunna
anordnas såsom en befogenhet att medgiva böternas delvisa inbetalning
samt skyldighet för vederbörande att mottaga sådana avbetalningar.

Höjning av ()m man sålunda enligt de sakkunnigas mening icke bör vidtaga

maximum, viden utvidgning av den villkorliga domens tillämpningsområde till böter
Hg dom kan jämväl i de fall, då anledning ej är antaga, att den dömde skall nödgas
meddelas. avt,jä,na desamma, synes frågan ställa sig annorlunda i fråga om den utvidgning
uppåt, som riksdagen jämväl ifrågasatt, så att högre straff än de av
gällande lag medgivna tre månaders straffarbete och sex månaders fängelse
skulle kunna ådömas villkorligt.

Såsom skäl för en utvidgning i denna riktning har riksdagen i sin
skrivelse anfört, att enligt den erfarenhet, som vunnits under den tid villkorlig
dom tilllämpats, verkningarna därav visat sig synnerligen tillfredsställande.

Att verifiera denna uppfattning med statistiska fakta är tämligen
svårt, vare sig det gäller att visa, att befarade olägenheter ej inträtt eller
att positiva fördelar ernåtts. Olägenheterna skulle väl tänkas framträda i
två avseenden: dels däruti att straffbestämmelsernas allmänpreventiva verkningar
försvagats, därför att ådömda straff icke utkrävts, och dels däri
att i de enskilda fallen förnyad brottslighet visat, att den villkorliga
domens individualpreventiva verkan varit för svag.

Vad beträffar den först berörda olägenheten skulle väl denna främst
visa sig i en ökning av den allmänna brottsligheten. Aven om en sådan
ökning förekommit, vilket före inträdet av nu rådande kristid icke

synes hava varit fallet, torde man dock ej kunna därav draga någon
slutsats att bygga på. En mängd andra omständigheter kunna ju utöva
ett mer eller mindre oberäkneligt inflytande på brottslighetens ökning
eller minskning. Man är därför hänvisad till allmänna intryck, som
kunna meddelas av personer, vilka haft med villkorlig dom och villkorligt
dömda att göra. Dessa intryck synas gå i den riktningen, att uppfattningen
i de lager av befolkningen, varifrån det största antalet lagbrytare
kommer, efter den villkorliga domens införande icke är främmande för
tankegången att »en gång är ingen gång». De villkorligt dömda själva
sägas ibland ej ens hava fullt klart för sig, om de äro dömda eller
frikända. Att detta i längden måste verka ofördelaktigt i allmänpreventivt
avseende synes uppenbart. Ett kraftigt medel att motarbeta dylika
föreställningar utgör emellertid, såsom förut påpekats, den föreslagna övervakningsanordningen,
ej blott från den synpunkten, att någon missuppfattning
rörande den villkorliga domens karaktär då ej blir möjlig, utan främst
därför, att den inskränkning i handlingsfriheten, som följer med övervakningen,
bliver av kännbar beskaffenhet, om den ock i regel ej är jämförlig
med det undsluppna frihetsstraffet.

Ej heller för slutsatser rörande den villkorliga domens verkningar i
de särskilda fallen finnes erforderligt material i den officiella statistiken
angående rättsväsendet, vilken för övrigt, såsom förut nämnts, ej utkommit
för de fyra senaste åren. Visserligen kan av dess siffror uträknas, att,
om åren 1907 och 1908, då tillämpningen av institutet ej ännu torde
hunnit stadga sig, fråndragas, årligen under tiden till och med år 1912
i genomsnitt dömts villkorligt 645 personer, och att under åren 1911—
1912, under vilka år förverkandesiffran synes stadga sig, förverkande ägt
ruin i tillsammans 137 fall, d. v. s. för 10 procent av de villkorligt dömda.
Men någon säkerhet finnes ej för att icke jämväl andra villkorligt dömda
blivit fällda för under prövotiden begångna brott, och att dessa brott
skolat föranleda förverkande. Skyldighet att inhämta utdrag ur straffregistret
rörande för brott tilltalade personer har nämligen enligt kungl.
kungörelsen den 17 oktober 1900, som i detta hänseende är likalydande med
nu gällande kungl. kungörelse i ämnet av den 26 november 1914, förelegat
endast i det fall, att någon tilltalats för brott, därå enligt lag straffarbete

kan följa, eller för snatteri. I andra fall kan visserligen genom åklagarens
studier av »Polisunderrättelser» eller genom förhör med den tilltalade eller
på annat sätt framkomma, att den tilltalade är villkorligt dömd, men någon
säkerhet därför föreligger icke. Här finnes således en lucka, som kan
inverka på förverkandeprocenten.

Av registrator H. Salomon upprättad statistik över villkorligt dömda,
som varit föremål för behandling av föreningen Skyddsvärnets centralbyrå
i Stockholm under tiden oktober 1910 till och med år 1915, synes ock
antyda, att förhållandena i själva verket ej ställa sig fullt så, som den
officiella statistikens siffror utvisa. Av 318 under åren 1910 till och med
1914 villkorligt dömda—år 1915 har ej medräknats, då verkningarna av
detta års villkorliga domar ej ännu hunnit i erforderlig mån framträda —
hava 51 villkorligt dömda eller 16 procent förverkat anståndet. Därvid
bör man visserligen taga i betraktande, att det material, som Skyddsvärnet
haft att behandla, huvudsakligen härleder sig från en stor stad och möjligen
står i moraliskt avseende lägre än genomsnittet av samtliga villkorligt dömda,
samt att under åren 1910—1912 endast villkorligt dömda, som varit häktade
— d. v. s. de i regel svårare fallen — varit föremål för Skyddsvärnets
verksamhet, men detta borde ju kunna anses mer än motvägt därav, att
genom Skyddsvärnets förundersökningar och övervakning möjligheterna till
ett bättre resultat varit större än de genomsnittliga.

Från nämnda statistik böra vidare anmärkas 3 fall, där enligt vunna
upplysningar brott begåtts, ehuru de ej åtalats, 3 fall, där den tilltalade
dömts för brott, utan att anståndet förklarats förverkat, samt 6 fall, där
den villkorligt dömde blivit ålagd tvångsarbete. Av återstående 255 villkorligt
dömda kunna ytterligare 30 eller 9,4 procent betecknas såsom icke
förbättrade, ehuru de ej, såvitt av statistiken framgår, begått något brott.
160 eller 50,3 procent kunna betecknas såsom mer eller mindre förbättrade
och angående återstoden saknas kännedom.

De nu anförda siffrorna synas antyda, att urvalet från domstolarnas
sida kunnat med fördel vara strängare.-

Riksdagen har nu ifrågasatt en höjning av maximum åtminstone från
tre till sex månaders straffarbete och från sex månaders till ett års fän -

gelse. I fråga om fängelsefångar skulle en sådan ändring praktiskt taget
ej hava någon betydelse. Antalet av dem, som skulle kunna ifrågakomma
till villkorlig dom, skulle, alltjämt räknat efter 1915 års siffror, ökas
med allenast 1 procent. I fråga om straffarbetsstraffet skulle däremot eu
sådan utvidgning hava större verkan. Därmed skulle, med 1915 års siffror
såsom utgångspunkt, för dem, som ådömas straffarbete, följa en ökning av
33,7 procent i förhållande till dem, som enligt nu gällande lagstiftning
kunna ifrågakomma.

En bestämmelse sådan som den av riksdagen ifrågasatta innebär alltså
en betydande utvidgning av den villkorliga domens tillämplighetsområde.

En jämförelse med utländsk lagstiftning blir i fall som detta lätt högsta frimissvisande
utan en undersökning av lagarnas tillämpning. Emellertid vid vilket
torde det vara av intresse att se, att man utomlands i allmänhet ansett domä^medsig
kunna hålla ganska höga maxima vid villkorlig dom. Huru höga Utlandet!1''
dessa i verkligheten äro, bestämmes naturligtvis ej blott av deras absoluta lagstiftning.
höjd utan jämväl av desammas förhållande till de i lagen stadgade och
i praxis tillämpade straffsatserna.

För att börja med de moderna straff lagsförslagen, så har i det
schweiziska strafflagsförslaget villkorlig dom medgivits vid frihetsstraff
understigande ett år. Vid det svåraste frihetsstraffet, tukthus, vars minimum
är ett år, är således villkorlig dom ej tillämplig. Vid förslagets
granskning av en expertkommission år 1912 anmärktes, att frihetsstraff
på sex månader och däröver vore efter schweiziska förhållanden långa
och svåra straff, och yrkande framställdes om maximums nedsättning till
under sex månader. Detta yrkande blev emellertid avslaget.

I det tyska strafflagsförslaget har maximum satts till sex månaders
»Gefängniss- oder Haftstrafe». Tukthus, vars minimum är ett år, är därmed
uteslutet. Vid förvandling räknas tre månaders »Haft» för två månaders
»Gefängniss».

I motiven säges, att genom denna bestämmelse visserligen öppnas
möjlighet, vad strafftidens längd beträffar, för det stora flertalet förstagångsförbrytare
att erhålla villkorlig dom. Men denna möjlighet borde

utan vidare avskäras endast vid de verkligt svåra fallen. En nedsättning
av gränsen t. ex. till tre månader, som i och för sig väl kunde komma
i betraktande, skulle ock strida mot redan gällande bestämmelser i de
flesta förbundsstaterna rörande villkorlig benådning från doms verkställande.

I »Gegenentwurf» föreslås samma gräns som i det officiella förslaget.

Det österrikiska strafflags för slag et stannar vid tre månaders maximum.

Av den gällande lagstiftningen på kontinenten går den franska
lagen av år 1891 längst i fråga om frånvaro av strafftidsbegränsning.
Villkorlig dom kan nämligen användas för förstagångsförbrytare, förutom
vid böter, vid alla domar på »emprisonnement» och sådant frihetsstraff
kan ådömas från en dag till fem år. I praxis falla emellertid av
de villkorliga domarna, som avse frihetsstraff, endast omkring 2 procent
på straff längre än sex månader och endast omkring 10 procent på straff
längre än tre månader. De klagomål över den villkorliga domens användning,
vilka alltjämt förspörjas, avse ej heller, att domstolarna tilllämpa
den på för höga straff, utan att den över huvud användes i betänkligt
stor omfattning. År 1907, det sista år för vilket statistik har
varit för de sakkunniga tillgänglig, hade sålunda villkorlig dom meddelats
i 33 procent av det stora antal fall (bötesstraff och fängelsestraff på
några få dagar inräknade), där enligt den franska lagen villkorlig dom
varit tillåten.

I Belgien har lagen satt begränsningen till »emprisonnement» i sex
månader. Fängelse kan även där ådömas ända ned till en dag. Jämväl
i Belgien faller det största antalet villkorliga domar vid frihetsstraff
på sådana straff, som ej överstiga tre månader. Omkring 80 procent
komma på straff å tre månader eller därunder, medan 48 procent falla på
straff under en månad. Aven där hava betänkligheterna mot den villkorliga
domens användande icke riktat sig särskilt mot dess användande vid
för höga straff, utan mot dess alltför frikostiga användande över huvud
taget. I justitieministeriets statistik för år 1912 säges, att antalet återfall
tillika med det stigande antalet villkorliga domar visade, att domstolarna
icke vore tillräckligt försiktiga vid sådana domars meddelande, varjämte
erinras om ett redan år 1901 utfärdat ministeriellt cirkulär med uppma -

ning att iakttaga försiktighet vid tillämpandet av lagen om villkorlig
dom. Den vidsträckta tillämpningen av villkorlig dom framgår därav, att
av förstagångsförbrytare, som dömas till frihetsstraff, där villkorlig dom
är tillåten, erhålla omkring 50 procent sådan dom.

Den italienska straff processordning en av år 1913, däri intagits de i
1904 års lag givna bestämmelserna om villkorlig dom, upptager sex månader
såsom det maximum, intill vilket villkorlig dom kan användas vid frihetsstraff.
För kvinnor samt personer under aderton och över sjuttio år är dock
maximum ett år. Användningen av villkorlig dom fördelar sig sålunda
på de ådömda straffen: 60 procent på straff till och med en månad, 21,5
procent på straff från eu månad till och med tre månader, 17 procent på straff
från tre månader till och med sex månader och 1,5 procent på straff från sex
månader till och med ett år. Aven i Italien hava anmärkningarna riktat
sig mot för vidsträckt användning i allmänhet av villkorlig dom och icke
mot dess användning vid de längre straffen. Av dem, som kunna bliva
föremål för villkorlig dom, d. v. s. förstagångsförbrytare, som dömas till
böter eller frihetsstraff, på sätt ovan sägs, erhålla omkring 30 procent
sådan dom.

Den nederländska lagen av år 1915 tillåter villkorlig dom vid fängelse
ej över ett år.

Av våra grannländer har Norge villkorlig dom vid »hefte» (närmast
motsvarande custodia honesta), ej uppgående till sex månader, och vid annat
frihetsstraff (fängsel), ej uppgående till tre månader. Då »hefte» så gott
som aldrig ådömes, är strafftidsbegränsningen i verkligheten tre månader.
Hur de villkorliga domarna äro fördelade på olika strafflängd framgår ej
av statistiken.

Villkorlig dom kan i Danmark ådömas, utom vid tvångsarbete, där
den förekommer ytterst sällan, även vid »fängsel». Någon begränsning
med hänsyn till straffets längd finnes ej. Fsengsel har emellertid olika
maxima: fängsel vid vatten och bröd trettio dagar, fasngsel på sedvanlig
fångkost sex månader och »simpelt fängsel» två år. Av meddelade villkorliga
domar har det ojämförligt största antalet, 70 procent, meddelats vid
famgsel på sedvanlig fångkost, 24 procent vid »simpelt fsengsel» och^ 6
procent vid fängsel på vatten och bröd. Huru inom dessa straffarter de

villkorliga domarna fördelat sig på olika strafflängder, därtill ger statistiken
ingen ledning.

Vad slutligen angår de anglosachsiska länderna hava domstolarna där
traditionellt i allmänhet friare händer än domstolarna på den europeiska
kontinenten, och något undantag härifrån har i Nordamerikas Förenta
Stater icke gjorts i fråga om uppskov med doms meddelande och ställande
under probation. En del inskränkningar jämförliga med de ovan berörda
finnas emellertid, vilka, då domens avkunnande ju uppskjutes, ej kunnat
ställas i relation till ådömt straff utan måst hänföra sig till det begångna
brottet. Sålunda äro i staden New York undantagna brott, för vilka tukthus
i mer än tio år kan ådömas. I andra av unionens stater är begränsningen
kraftigare och vissa slag av brott undantagna, t. ex. i Illinois,
där villkorligt uppskjutande av dom jämte probation ej får äga rum vid
mord, dråp,, rån, barnarov, mened, förgiftning, otukt, inbrott i bebott hus,
komplott vid val samt olovligt tillgrepp och förskingring, då det tillgripna
eller förskingrade beloppet överstiger 200 dollars.

I New York, där domaren som nämnt har friare händer, utgöra
emellertid villkorliga domar vid nu nämnda grövre brott endast 3 procent
av hela antalet villkorliga domar.

I England kan villkorlig dom meddelas vid »imprisonment», vars
maximum är i regel två år.

Vid en jämförelse mellan de nu lämnade uppgifterna rörande utländsk
lagstiftning och praxis samt innebörden av den av riksdagen ifrågasatta
höjningen av vårt maximum bör emellertid uppmärksammas, att i
utlandet vanligen de svårare straffarterna äro undantagna från villkorlig
dom och att i Sverige något undantag med hänsyn till straffartens svårhet
ej göres. Men å andra sidan måste beaktas, att skillnaden mellan
frihetsstraffen i Sverige ej är så utpräglad som vanligen är fallet i utlandet,
där ju för övrigt de svåra frihetsstraffens minimum ofta överstiger
det maximum av frihetsstraff, vid vilket villkorlig dom där är tillåten. En
jämförelse för den villkorliga domens vidkommande mellan maxima utomlands
och det i fråga om vår lag av riksdagen ifrågasatta synes därför ej i
och för sig vilseledande. Gör man en sådan jämförelse, synes ju vårt nu -

varande maximum för straffarbete lägre än det vanliga. Endast Norge
har (i det närmaste) samma maximum och i lagförslagen har så lågt
maximum upptagits endast i det österrikiska.

Vill man höja straffmaximum för villkorlig doms meddelande vid
straffarbete till ifrågasatta sex månader, synes emellertid ej annan utväg
finnas än att höja maximum vid fängelse till ett år. Att, såsom i det
tyska lagförslaget skett, som förutsättning för möjlighet att meddela villkorlig
dom sätta samma maximum vid olika straffarter, oaktat viss strafftid
vid den ena skall beräknas motsvara endast en del av samma strafftid
av den andra straffårten, synes ej genomförbart.

Såsom förut erinrats betyder dessutom i vårt land i praxis en höjning
av maximum vid fängelsestraffet så gott som ingenting, då endast
eu försvinnande bråkdel av fängelsestraffen gå utöver sex månader.

De sakkunniga anse en höjning av maximum vid straffarbete berättigad
särskilt med tanke på de fall av akut brottslighet, som med hänsyn
till objektivt försvårande omständigheter — förorsakad skada, brottets
allmänfarliga art etc. — enligt lagen skola beläggas med straff överstigande
straffarbete i tre månader. Givet är, att just den omständigheten,
att lagstiftaren ansett sig böra, oberoende av de subjektiva omständigheterna,
i rättsordningens intresse utkräva ett strängt straff, gör användningen
av villkorlig dom i dessa fall särskilt vansklig. Men å andra sidan
kunna omständigheter föreligga, då betänkligheterna att låta en akut brottsling
göra bekantskap med fängelset äro så stora, att möjlighet bör öppnas
för domstolen att medgiva anstånd med straffverkställigheten, även där
det från andra synpunkter kunde ligga i rättsordningens intresse, att
straffet utkrävdes.

Betonas bör emellertid i sammanhang härmed, att de siffror, som förut
lämnats rörande meddelandet av villkorlig dom under år 1916, jämförda
med motsvarande siffror under åren före kristiden, synas tyda på, att en
större återhållsamhet från domstolarnas sida vid beviljandet av villkorlig
dom torde vara av nöden. Av dem, som under år 1916 dömts till
straffarbete eller fängelse under sådana omständigheter, att de utan hinder

10—142016.

av brottens beskaffenhet eller föregående domfällning kunnat bliva föremål
för villkorlig dom, hava 48 procent erhållit sådan dom. Det bör dock
erinras, att motsvarande siffra i exempelvis Belgien, 50 procent, vilken
där ansetts böra föranleda ett påpekande av, att domstolarna ej iakttoge
tillräcklig försiktighet, ej är jämförlig, enär möjligheten att medgiva villkorlig
dom där sträckes ned jämväl till frihetsstraff i en dag, d. v. s.
straff, som motsvara, våra bötesstraff. An mindre jämförliga äro de
anförda siffrorna från Frankrike och Italien, där procenten villkorligt
dömda ytterligare nedpressats därav, att jämväl samtliga bötesdömda, som
kunnat erhålla villkorlig dom, medtagits.

Redan den omständigheten, att gent emot 2,201 straffarbetsfångar,
vilka under år 1916 intagits i straffanstalterna för avtjänande av sitt
straff, stå 518 samma år till straffarbete villkorligt dömda, är dock ägnat
att väcka betänkligheter med hänsyn till det försvagande av lagens straffhot,
som detta kan medföra.

Att de sakkunniga det oaktat ansett sig kunna föreslå en utvidgning
av den villkorliga domens tillämplighetsområde, vilken skulle för
år 1916 hava medfört, enligt föregående uträkningar, en ökning av de
till straffarbete villkorligt dömda med omkring 196, sammanhänger först
oeh främst därmed, att de sakkunniga ansett den föreslagna övervakningen
komma att verka i riktning mot en bättre kännedom om verkningarna
av de villkorliga domarna samt en starkare känsla ej blott hos
den dömde själv utan jämväl hos allmänheten av den allvarliga beskaffenheten
även av en villkorlig dom.

Det bör vidare kunna förutsättas, att ju strängare det ådömda straffet
är, dess starkare komma domstolarna att beakta den för villkorlig dom
alltid kännetecknande egenskapen att vara ett institut, som kräver stor
återhållsamhet även inom de gränser, där den är tillåten. Särskilt
fordringarna på de subjektiva förutsättningarna böra ju i det individuella
fallet sättas strängare, ju högre det straff är, vars verkställande
un danskjutes.

Slutligen har, såsom av det föregående framgår, från skilda håll föreslagits,
att domstolarna måtte beredas möjlighet att erhålla en mera ingående
kännedom om den tilltalades personliga förhållanden än för närvarande

vanligen är fallet, och de sakkunniga hava i sitt förslag upptagit bestämmelser
i sådant syfte. Kännedom i nu nämnda avseende skulle vinnas
genom anordnande, där så erfordras, av en särskild förundersökning rörande
dessa förhållanden. Härigenom torde i många fall förebyggas, att domstolen,
utan att djupare intränga i det särskilda fallet, låter sig ledas av enstaka på
ytan varande omständigheter av ömmande art och på grund av dem oriktigt
antager ett sådant undantagsfall föreligga, som är förutsättning för villkorlig
dom. Ju större möjlighet det finnes till sovring, grundad på verklig kännedom
om det förevarande fallet, dess ''större är ock möjligheten att utsträcka den
villkorliga domens tillämplighet jämväl till relativt höga frihetsstraff.

Att den nuvarande lagens krav på ett sådant beaktande av den tilltalades
karaktär och hans personliga förhållanden i övrigt vid avgörandet
av frågan, huruvida villkorlig dom skall meddelas, ej för närvarande uppfyllas
eller kunna uppfyllas, är ej svårt att förstå. Våra nuvarande åklagare
kunna ej antagas bland mängden av tjänstegöromål med större intresse
ägna sig åt den tidsödande utredning, som kräves för att domstolens
åtgärder mot den om brottet överbevisade skola i nu ifrågavarande avseende
överensstämma med lagens mening, men som har mindre att göra
med det, som för åklagarna säkerligen står såsom deras främsta plikt,
nämligen att få de skyldiga fällda till ansvar.

Det torde därför på platser, där ej såsom i Stockholm, Göteborg och
Malmö frivilliga krafter biträtt, i regel hava legat på den tilltalades advokat,
om han anlitat sådan, och i sista hand på domstolen att ombesörja åstadkommandet
av erforderligt material i nu ifrågavarande avseende. Uppenbart
är emellertid, att det ej tillkommer den tilltalades advokat att
åstadkomma en utredning, som innebär framställning ej endast av omständigheter,
som tala för, utan även av sådana, som tala mot den
tilltalade. För domstolen åter står givetvis en dylik objektiv utredning
av ifrågavarande omständigheter i full överensstämmelse med
dess ställning i rättegången, men här ligger svårigheten i anskaffandet
av själva materialet. Domstolen kan genom förhör och förelägganden
för parterna att inkomma med viss utredning komplettera ett

Särskild

förunder sökning.

bristfälligt material, men att som regel lägga hela det förberedande arbetet
på domstolen skulle både innebära för stor arbetsbörda för denna och
medföra för mycken tidsutdräkt.

Då sålunda åklagaren, åtminstone sådana förhållandena för närvarande
äro, ej alltid kan antagas ägna erforderligt intresse åt uppgiften
och då densamma av förut angivna skäl ej kan åläggas den tilltalades advokat
samt domstolen helst bör i regel anlitas endast för- komplettering
och bearbetning av det redan föreliggande materialet, hava de sakkunniga
ansett nödvändigt att söka åt domstolen ‘finna en medhjälpare vid utredningen.

Särskild En förebild till en sådan anordning finnes i Nordamerikas Förenta

f°ningeförk Stater. Där och

villkorlig

dom i utlandet.

i England har det starka förvaltningspolitiska inslaget
hos domareverksamheten, som jämväl kommit till synes i de former den
villkorliga domen där erhållit, föranlett skapandet av ett särskilt organ till
biträde åt domstolarna i deras enbart från domaresätet ej utförbara uppgifter.
Ett av dessa organ är probation officer (övervakaren). Denne var
och är ännu i ett flertal av unionens stater tillika förundersökare för den
villkorliga domen. Enligt staten New Yorks lag har domstolen befogenhet
att, då en person åtalats för brott, förordna en probation officer att
undersöka den tilltalades föregående vandel samt hans karaktär och förhållanden
i övrigt. Avsikten med förundersökningen angives i en av New
York’s State Probation Commission utfärdad handbok vara att fastställa
sådana fakta rörande den tilltalades levnadshistoria, förbindelser, omgivning,
omständigheter, vanor, anlag och förmåga, som kunna hjälpa domstolen
vid avgörandet, huruvida den tilltalade skall ställas under probation
eller ej. Det kan sålunda vara av vikt att få reda på, huruvida han
har familj, som är beroende av honom, om han arbetar regelbundet, om
han är hemfallen åt dryckenskap, spel och andra dåliga vanor, om han
har anseende för att vara årlig och sanningsenlig, huru han använder sina
penningar samt om han kan bliva farlig, om han lämnas på fri fot. Där
probation officer förordnas att undersöka själva det begångna brottet, får
hans undersökning endast avse, huruvida brottet är begånget under förmildrande
eller försvårande omständigheter. Undersökningen äger i all -

mänhet rum först, efter det den tilltalade förklarats saker till brottet, och
det är därför vanligen nödvändigt att efter sakerförklaringen uppskjuta
målet på så lång tid, att probation officer kan göra sin undersökning och
avgiva sin rapport.

I staten Illinois lag av den 1 juli 1915 stadgas, att domstolen
skall, innan den beviljar någon begäran om ställande under probation,
förordna probation officer att undersöka, huruvida den, som framställer
sådan begäran, har förut dömts för brott eller ställts under probation
samt att taga reda på hans bostad och sysselsättning. Om så finnes
erforderligt, må domstolen dessutom föreskriva, att probation officer skall
inhämta underrättelser om den tilltalades karaktärsegenskaper, vanor och
förbindelser, vidare om namn, släktförhållande, ålder och omständigheter
för dem, som äro av den tilltalade beroende för understöd och uppfostran,
samt om andra sådana fakta, som kunna vara av betydelse för domstolen
såväl vid avgörandet om den tilltalades ställande under probation som vid
bestämmandet av de villkor, vilka böra vara därmed förenade. Enligt den
för staten Massachusetts gällande lagen skall probation officer undersöka
arten av varje kriminellt fall, som hör till den domstol, varunder han lyder.

I den engelska lagen av 1907 finnas ej motsvarande föreskrifter,
men enligt uppgifter, som lämnats inför en officiell kommitté, tillsatt år
1909 för att undersöka verkningarna av lagen, uppskjuta domstolarna ej
sällan avgörandet och anmoda en probation officer att inhämta underrättelser
om den tilltalades hemliv, vandel och omgivning m. m. Domstolarna
erhålla dock även upplysningar uti ifrågavarande avseenden från polisen.
Inför denna kommitté tillfrågades inkallade personer, huruvida förundersöknings
utförande genom probation officers kunde anses såsom en
lämplig anordning, särskilt med hänsyn till faran för att den tilltalade,
om han ställdes under övervakning av samme probation officer, som utfört
undersökningen, kunde hysa agg till denne på grund av ofördelaktiga
upplysningar, som denne därvid möjligen lämnat, och att detta kunde
försvåra övervakningen. Några svårigheter härutinnan hade de hörda dock
ej försport.

I Nordamerikas Förenta Stater har däremot på sina håll den me -

ningen gjort sig gällande, att det är bättre, om förundersökningen utföres
av personer, som icke samtidigt äro övervakare.

De ansatser till införande av en dylik särskild förundersökning, som
gjorts på den europeiska kontinenten, hava i allmänhet stått i samband
med särskilda former för behandlingen av minderåriga förbrytare. Den
franska lagen av den 22 juli 1912 angående domstolar för barn och ungdom
har infört särskilda biträden åt instruktionsdomaren »rapporteurs»,
vilka skola samla erforderlig utredning rörande den brottsliges och hans
familjs materiella och moraliska förhållanden. En gång om året upprättas
genom särskilda sakkunniga en lista på lämpliga »rapporteurs». Dessa
skola företrädesvis tagas bland domstolsjurister, advokater och medlemmar
av skyddsföreningar. Bland de å listan upptagna utser instruktionsdomaren
för varje fall, där så erfordras, en »rapporteur». Denne kan, om han så
begär, få ersättning för resekostnader, men i övrigt erhåller han ingen
gottgörelse. I det österrikiska förslaget till ändringar i straffprocessordningen,
som framlagts i samband med strafflagsförslaget, har föreskrivits,
att undersökningsdomaren kan låta införskaffa utredning om den ungdomlige
förbrytarens personliga förhållanden genom »Vertrauenspersonen».
Såsom sådana skola i synnerhet anställas män och kvinnor, vilka äro
verksamma i vården om föräldralösa och minderåriga samt om frigivna
fångar. Vid deras hörande skall iakttagas vad som gäller om vittnesförhör.
Domaren kan även inhämta yttranden från frivilliga skyddsföreningar.
Att dessa bestämmelser givits särskilt med hänsyn till de
minderåriga förbrytarna, sammanhänger med lagförslagets stadgande om
skyldighet för domaren att, i händelse tvivel finnes rörande den minderåriges
utveckling och andliga mognad m. m., införskaffa erforderlig utredning
därutinnan. I Tyskland förekommer, att i mål rörande åtal mot minderåriga
till domstolen ingives av skyddsförening eller annan dylik frivillig
organisation verkställd utredning rörande den tilltalades personliga
förhållanden. Dylika förundersökningar verkställas ock i Danmark i en
del fall genom föreningen »Faengselshjelpen».

I Sverige finnas i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande minderåriga, en del stadgan -

den för åstadkommande av den utredning, som erfordras för beslut rörande
minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt. Barnavårdsnämnd
skall, på begäran av allmän åklagare, meddela de i nämndens protokoll
och anteckningslängd tillgängliga upplysningar om de förhållanden,
under vilka den tilltalade uppväxt samt huruvida han tillförene gjort sig
känd för vanart. Dessutom skall nämnden meddela yttrande rörande de
omständigheter i övrigt, som kunna inverka på bedömandet av frågan, om
den tilltalade lämpligen bör intagas i tvångsuppfostringsanstalt. Barnavårdsnämnden
framträder alltså såsom en domstolens hjälpare vid utredningen.

Detta gäller även i fråga om den frivilliga verksamhet, som föreningen
Skyddsvärnet bedrivit under en följd av år och rörande vars mål,
former och omfattning hänvisas till en särskild, betänkandet bifogad uppsats
av registrator H. Salomon (se bilaga B).

Meningarna kunna vara olika, huruvida det biträde, som, enligt vad
förut påpekats, vid utredningen om förutsättningarna för villkorlig dom, bör
lämnas domstolen från håll, som står oberoende av såväl åklagaren som
svaranden, bör anskaffas genom åklagarens försorg, på sätt i 1902 års lag
är föreskrivet, eller om denna del av utredningen bör vara alldeles fristående.
De sakkunniga hava ansett det sistnämnda alternativet lämpligast.

I fråga om polisundersökningens jämna gång torde icke några praktiska
olägenheter av en sådan anordning behöva inträda, på sätt från åklagarehåll
befarats (se justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1912 sid. 149 ff.).
Då villkorlig dom ej bör förekomma, utan att den tilltalade erkänt den
gärning, som lägges honom till last, torde ej heller förundersökning böra
anordnas, förrän erkännande föreligger. Så snart erkännande ägt rum, synes
åter faran för att en förundersökare skulle genom oförsiktighet eller annorledes
äventyra polisundersökningens framgång vara jämförelsevis ringa.
Skulle i något enstaka fall så bliva händelsen, torde nog domstolen tillse,
att förseelsen icke kommer att upprepas.

Villkorlig dom får ej meddelas, utan att domstolen på grund
av tillfredsställande utredning har klart för sig, att erforderliga förutsättningar
för sådan dom förefinnas. Någon bestämmelse därom i lagen
torde emellertid vara överflödig, då tydligt är, att denna grundsats

ligger bakom de stadganden om särskild förundersökning, som de sakkunniga
föreslagit skola ingå bland lagbestämmelserna..

De sakkunniga hava ej ansett lämpligt låta dessa bestämmelser innehålla
en generell föreskrift om särskild förundersöknings anställande i alla de fall,
där villkorlig dom ej är ovillkorligt utesluten på grund av lagens bestämmelser.
Såsom nyss antytts, torde en tilltalad, som ej erkänner sitt brott, icke hava ådagalagt
en sådan sinnesförfattning, att han kan anses lämplig för villkorlig dom.
Även där erkännande föreligger, kunna sådana omständigheter vara styrkta, att
villkorlig dom ej ens kan ifrågasättas. Ä andra sidan kan, utan att särskild förundersökning
ägt rum, föreligga utredning, som är fullt tillräcklig för sådan
doms meddelande. Att i dylikt fall igångsätta en förundersökning, som, utan
att det kräves för frågan om den villkorliga domens meddelande, upptager de
kanske ej alltför talrika förundersökare, på vilka domstolen kan räkna, synes
ej klokt. Är personen häktad, är det emellertid av stor vikt, att all tillgänglig
utredning om möjligt föreligger redan vid första rannsakningstillfället.
Även med risk att i något fall särskild förundersökning onödigtvis igångsättes,
torde därför föreskrift böra i lagen intagas att, därest den häktade erkänt den
gärning, som lägges honom till last, domstolens ordförande skall, sedan anmälan
om häktningen inkommit, förordna om sådan förundersökning, som
här avses. I övriga fall bör frågan om särskild förundersökning få ankomma
på ordförandens eller eventuellt domstolens prövning.

Angående möjligheten att erhålla dugliga förundersökare torde i
stort sett gälla vad förut sagts beträffande övervakare. Därvid bör dock
uppmärksammas, att förundersökningen ställer anspråk på vissa personliga
egenskaper, som icke äro oundgängligen nödvändiga hos övervakaren.
Förundersökaren bör äga förmåga att med planmässighet och snabbhet
införskaffa och kritiskt sovra undersökningsmaterialet samt att med
tankereda, koncentration och stor noggrannhet i skrift återgiva erhållna
uppgifter. Det blir därför en krävande uppgift för domstolarna att anskaffa
väl kvalificerade förundersökare. I den jämförelsevis inskränkta
omfattning, i vilken förundersökning enligt de sakkunnigas förslag ovillkorligen
föreskrives, torde dock alltid därtill lämpliga och villiga personer
finnas att få. Vid häradsrätterna synas häradshövdingens biträ -

den kunna anlitas för dylika uppgifter. En sådan verksamhet skulle för
dem utgöra en god förberedelse för deras kommande domarevärv i brottmål.
Vid rådstuvurätterna torde i regel svårigheterna ej heller bliva alltför
stora. Skulle i de fall, där förundersöknings anordnande ej är uttryckligen
föreskrivet, sådan förundersökare ej stå att erhålla, som kan
av domstolen godkännas, måste denna söka på annat sätt skaffa sig erforderlig
utredning, t. ex. genom att höra lärare, arbetsgivare m. fl. Huvudsaken
är, att villkorlig dom ej vidare kommer att meddelas, utan att
domstolen tillsett, att nödig utredning om förutsättningarna för den villkorliga
domen verkligen förelegat.

Att samma person, som i fråga om den villkorligt dömde tjänstgjort
såsom förundersökare, sedermera förordnas att tjänstgöra såsom övervakare
över den dömde, kan i regel ej anses olämpligt. Ofta kan just den
omständigheten, att förundersökningen givit anledning till villkorlig
dom, grundlägga det förtroende från den övervakades sida till övervakaren,
som utgör en väsentlig förutsättning för övervakningsarbetets framgång.
I andra fall kunna däremot av förundersökaren lämnade uppgifter, som
varit för den dömde ofördelaktiga, ehuru de icke hindrat villkorlig dom, hos
denne kvarlämna mindre vänliga känslor mot förundersökaren, vilka kunna
minska möjligheten för denne att tillfredsställande utföra jämväl ett uppdrag
att utöva övervakning över den dömde. Huru domstolen i nu ifrågavarande
avseende skall förfara, bör alltså bero på prövning i varje särskilt fall.

Vad beträffar frågan om ersättning åt förundersökarna torde antagligen
sådan få anlitas i helt annan utsträckning än då det gäller övervakare.
I likhet med vad som gäller beträffande rättegångsbiträde åt häktad
enligt lagen den 14 september 1906 torde varje förundersökare böra äga
rätt att få skälig ersättning av allmänna medel, efter ty rätten bestämmer.

Speciell motivering.

1 §•

I denna § har sammanförts det huvudsakliga av 1 § i nu gällande
lag samt, i väsentligen oförändrad avfattning, samma lags 2 och 3 §§.

11—142016

De sakkunniga hava i allmänhet sökt undvika ändringar i den gällande
lagens text utöver vad som nödvändiggjorts av den föreslagna övervakningen
och vad därmed sammanhänger, av höjningen av maximum för
frihetsstraff, där villkorlig dom är tillämplig, till straffarbete i sex månader
och fängelse i ett år samt av förundersökningen. I fråga om 1 § i
den nu gällande lagen hava de sakkunniga dock ansett sig böra föreslå en
ganska genomgripande förändring jämväl i andra hänseenden.

Till en början har uppräkningen av omständigheter, som domstolen
bör taga i betraktande vid avgörandet av frågan, huruvida antagas kan, att
den tilltalade skall utan straffets undergående låta sig rättas, ersatts av
ett kortare stadgande av innebörd, att hänsyn därvid skall tagas särskilt
till den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt.

Den nuvarande uppräkningen innehåller främst föreskrift, att det
skall tillses, om tillfälle finnes till uppfostran eller handledning för den,
som därav är i behov. Denna bestämmelse har ansetts icke böra bibehållas,
då övervakning, som just avser att bereda sådant tillfälle, som här
sägs, enligt förslaget skall anordnas för samtliga villkorligt dömda,
för vilkas rättelse utan straff övervakning är erforderlig. Beträffande
övriga uppräknade omständigheter lärer, enligt vad de sakkunniga erfarit,
en viss osäkerhet i praxis alltjämt göra sig gällande i fråga om deras
betydelse, med påföljd att åtskilliga av de uppräknade omständigheterna
tilläggas större — eller mindre — vikt, än lagstiftarna torde hava
avsett. Så lärer exempelvis vara fallet med bestämmelsen, att avseende
skall fästas vid den tilltalades beredvillighet att erkänna brottet. Givet är,
att en sådan beredvillighet i många fall kan lämna en god ledning vid bedömandet
av frågan om den tilltalades rättelse utan straff, men å andra
sidan kan bristande beredvillighet därutinnan, särskilt då det gäller häktade,
ej sällan bero mera på förskrämdhet och fruktan för straff än på
någon avsevärd grad av . förhärdelse. Det har ock i praxis visat sig,
att polisrapportens uppgifter angående tid och omständigheter för erkännandet
— såsom att den tilltalade »erkänt först efter något nekande» eller
andra dylika uttryck — ibland erhållit för stor betydelse för avgörandet av
frågan om villkorlig doms meddelande. Andra av de ifrågavarande bestäm -

melserna uppgivas hava i praxis visat sig i det närmaste sakna betydelse.
Sålunda lärer beredvilligheten att gottgöra skada mycket sällan kunna konstateras,
innan målet avdömes. Särskilt då det gäller häktade personer,
vilkas förmögenhetsförhållanden äro mindre goda, måste deras beredvillighet
därutinnan bliva en fråga för framtiden. Bestämmelsen om beaktande av
»den dömdes uppförande i övrigt» synes beträffande häktade ofta hava tolkats
såsom avseende huvudsakligen deras uppförande i häktet, och då vistelsen
där i allmänhet ej tillåtit ådagaläggande av oarter, har omdömet på denna
punkt vanligen blivit, att uppförandet varit gott. Rörande en uppräkning
av nu ifrågavarande beskaffenhet kan för övrigt sägas, att därav kan följa
den olägenheten, att domstolen, i stället för att begagna sig av den vidsträckta
befogenheten att pröva frågan ur alla de synpunkter, som jämlikt
grunderna för institutet böra anläggas, anlitar den lättare utvägen att
''allenast tillse, huruvida de i lagen uppräknade omständigheterna, eller kanske
t. o. m. endast någon enstaka av dem, föreligga eller ej, och därpå grundar
sitt beslut. Sådant har, enligt vad de sakkunniga hava sig bekant,
i praxis ej sällan förekommit.

De sakkunniga hava, med stöd av den erfarenhet, som förelegat rörande
dessa bestämmelsers tillämpning, funnit sig böra förorda mindre utförliga
föreskrifter rörande de omständigheter, som skola beaktas vid frågan
om den dömdes rättelse. De sakkunniga hava ansett en sådan inskränkning
så mycket mindre kunna medföra några ofördelaktiga följder, som
en ersättning för den uteslutna uppräkningen i viss mån erhålles genom
de föreslagna bestämmelserna om förundersökning. Denna skall utföras
med ledning av fastställt formulär, och enligt detta skola bland de omständigheter,
vilka förundersökningen bör klarlägga, ingå även den tilltalades
tidigare vandel, de omständigheter, som drivit honom till brottet, och
hans levnadsförhållanden. Upptagandet i formuläret av dessa och andra
omständigheter såsom föremål för förundersökningen utgör givetvis en ledning
för domstolarna rörande de förhållanden, som främst böra beaktas,
utan att därav sådana olägenheter torde vara att befara, som synas hava
följt av den i gällande lag gjorda uppräkningen.

De sakkunniga hava, som förut nämnts, i stället för den nu berörda
uppräkningen föreslagit en bestämmelse, att vid bedömande av

frågan om skälig anledning finnes antaga, att den dömde skall lata sig
rättas utan straffets undergående, hänsyn skall tagas särskilt till den
dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt.

Domstolens omdöme rörande sannolikheten för en rättelse utan straff
måste främst fotas på ett bedömande av den tilltalades karaktär. En stor
del av de omständigheter, som genom förundersökningen skola klarläggas,
hava sin huvudsakliga betydelse såsom material för domstolen, då den har
att söka bilda sig ett omdöme på denna punkt. Därnäst kräves beaktande av
den tilltalades personliga förhållanden i övrigt. I detta vidsträckta uttryck
hava de sakkunniga ansett böra inläggas ej blott omständigheter av betydelse
för bedömande av den tilltalades inre liv, utöver vad som beröres i sammanhang
med frågan om karaktären, utan jämväl yttre, för gestaltningen av
hans liv viktiga förhållanden, vilka stå i det intima och därför betydelsefulla
samband med honom, att de kunna betecknas såsom personliga. Hit
höra hans familje-, bostads- och hemförhållanden, ekonomiska förhållanden,
arbetsanställning, olämpligt sällskap utom hemmet m. m.

Genom bestämmelsen, att hänsyn skall tagas särskilt till karaktär
och personliga förhållanden i övrigt, har tillkännagivits, att även andra
omständigheter finnas, som böra beaktas. Bland dessa står främst den
föreslagna möjligheten att anordna övervakning över den, som för sin
rättelse är därav i behov.

De sakkunniga hava vidare ansett, att lagen bör giva ett fullt tydligt
utryck däråt, att skälig anledning att antaga den dömdes rättelse utan straff
är ovillkorlig förutsättning för meddelande av anstånd med straffet. Det
föreslagna stadgandet utvisar i överensstämmelse härmed, att villkorlig dom
ej må meddelas, utan att skälig anledning till sådant antagande föreligger.

Såsom förut nämnts har den omständigheten, att de kortvariga frihetsstraffens
biverkningar ej sällan drabba på ett sätt, som icke står i
rimligt förhållande till den brottslighet, som skolat bestraffas, varit en
grundläggande orsak till införande av den villkorliga domen. Den andra
i gällande lag upptagna synpunkten, som skall vid frågan om villkorlig dom
i synnerhet beaktas, har därför varit, att straffets utkrävande skulle medföra
påföljder av särskilt menlig beskaffenhet.

Såsom exempel på omständigheter, vilka kunna föranleda, att straffets
utkrävande skulle medföra sådan menlig påföljd, hava i gällande lag
upptagits ungdom och den tilltalade åliggande försörjningsplikt, varjämte
tillagts det synnerligen vidsträckta uttrycket »eller annat förhållande».

De sakkunniga hava till en början föreslagit, att denna exemplifiering
skall utgå.

I praxis synes den hänsyn till menliga påföljder, som tagits, huvudsakligen
hava avsett den tilltalades ungdom eller hans försörjningsplikt,
d. v. s. de omständigheter, som särskilt omnämnas i lagen.

Vad ungdom beträffar torde ett särskilt påpekande av, att denna
egenskap skall vinna beaktande, ej vara behövligt.1 Den av de sakkunniga
föreslagna anordningen med övervakning, vilken med hänsyn till dess vägledande
och stödjande uppgifter ligger särskilt nära till hands att tillgripa,
då det gäller unga, torde komma att avsevärt öka möjligheten ocli
benägenheten att använda villkorlig dom just i fråga om unga förbrytare.
Det torde ock snarare vara att befara, att ungdom överskattas än underskattas
såsom skäl för villkorlig dom på grund av förutsatta menliga påföljder
av straffets verkställande; särskilt torde lätt förbises, att, i samma
mån som behandlingen av unga fångar kommer att skilja sig från behandlingen
av äldre — en reform, som i Sverige tagit sin början genom
anordnande av särskilda ungdomsfängelser — vistelsen i fängelset ej torde
kunna i samma grad, som hittills ansetts vara fallet, medföra mera skadliga
verkningar för unga än för vuxna förstagångsförbrytare.

Vad vidare beträffar föreskriften om beaktande av den påföljd av
särskild menlig beskaffenhet, som kan sammanhänga med den tilltalades
försörjningsplikt, har denna föreskrift i praxis medfört den olägenheten,
att denna lätt konstaterbara och ömmande omständighet föranlett villkorlig
dom även i fall, då tillräckliga skäl därför eljest icke förelegat.

Bestämmelsens innehåll i övrigt — att. uppmärksammas skall, om med
anledning av »annat förhållande» fara föreligger för påföljd av särskilt
menlig beskaffenhet — torde i praxis näppeligen hava erhållit någon be -

1 Av de 686 personer, som år 1913 dömdes villkorligt, voro ej mindre än 313
födda under åren 1893—1898.

tydelse, i den mån därmed kan hava avsetts annat än det men, som drabbar
den dömde själv. Detta torde ock hava varit lyckligt. Det har synts
de sakkunniga, som borde man vara synnerligt försiktig med att låta meddelande
av villkorlig dom röna inverkan av andra menliga påföljder av
straffets verkställande än dem, som kunna uppstå för den dömde personligen.

Det kan då ifrågasättas, om man icke borde ersätta det nuvarande
stadgandet med en bestämmelse, som uteslutande toge sikte på det
särskilda men, som kan av straffets avtjänande uppkomma för den
dömde själv.

Häremot resa sig dock vissa betänkligheter. De fall, som i händelse
av ett dylikt uttryckligt påpekande i lagen komme att främst beaktas, vore
säkerligen fall av ekonomiskt och därmed jämförligt men. Den olägenhet,
som, på sätt förut nämnts, i praxis åtföljt föreskriften om beaktande av
påföljder av särskilt menlig beskaffenhet, som sammanhänga med den dömdes
försörjningsplikt, skulle säkerligen ännu oftare inträda i nu ifrågavarande
fall. Fara torde föreligga, att domstolarna på grund av vissa ekonomiska
olägenheter, som måste följa av fängelsevistelsen, såsom förlust av
någon utlovad god plats eller andra dylika, i många fall säkerligen lätt
påvisbara ömmande omständigheter, skulle föranledas att meddela villkorlig
dom, utöver vad lämpligt vore. Andra sådana fall, där fara för
påföljder av särskilt menlig beskaffenhet kan anses jämförelsevis lätt
konstaterad och därför framför andra omständigheter kan komma att
beaktas, föreligga t. ex. då den dömde i samhället intager en mera bemärkt
ställning, som skulle svårt skadas av en fängelsevistelse. Aven om
det, med utgångspunkt från grundvalen för ifrågavarande institut, icke
kan anses oberättigat att taga hänsyn till en dylik omständighet, kan
det dock från andra synpunkter sett ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt,
om ett sådant hänsynstagande, som ju skulle medföra en olika behandling
beroende på den samhällsklass personen tillhör, komme att spela
någon avsevärd roll.

Att åter, såsom skett genom det i 1 § av nu gällande lag förekommande
uttrycket »eller annat förhållande» förplikta domstolen att taga
i betraktande särskilt menliga påföljder i allmänhet, som befaras följa av
straffets verkställande — vare sig de innebära fara för särskilt men för

den dömde personligen eller ej — hava de sakkunniga, såsom förut
nämnts, ej funnit lämpligt. Det har därför synts de sakkunniga bäst
att ej i lagen särskilt framhålla faran för menliga påföljder såsom grund
för villkorlig dom, utan att hänsyn därtill får utan särskilt lagstadgande
ingå i det allsidiga beaktande av skälen för och emot villkorlig dom, som
lagen förutsätter.

På den dömdes uppförande under viss prövotid och på omständigheter
i övrigt, som i lagen angivas, skall bero, huruvida straffet skall gå

1 verkställighet.

Det krav på ett visst uppförande, som enligt de sakkunnigas förslag
ställes på den villkorligt dömde, inskränker sig ej till den nuvarande lagens
fordran, att den dömde icke skall begå brott, som ådrager visst straff
eller eljest är av viss beskaffenhet, utan avser ett ordentligt leverne i
allmänhet. De sakkunniga torde under 5 § få återkomma till behandlingen
av denna fråga.

Med de omständigheter i övrigt, på vilka skall bero, huruvida straffet
skall gå i verkställighet, avses dels det fall, att den villkorligt dömde
befinnes hava före den villkorliga domens meddelande förövat annat
brott än det, för vilket han dömts villkorligt, dels ock det fall, att brott
begås efter den villkorliga domens meddelande, men innan prövotiden
börjat löpa.

Andra stycket i nu gällande lags 1 § har överflyttats till 2 § första
stycket i förslaget.

2 §■

I denna § hava sammanförts en del fall, där villkorlig dom ej får
meddelas, oaktat de i 1 § angivna huvudförutsättningarna föreligga.

Första stycket första punkten är, såsom förut nämnts, oförändrad
upptagen från gällande lags 1 §. Andra punkten i samma stycke, innehållande
att villkorlig dom ej må meddelas i fall, där straffpåföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen ådömes, är däremot ny. Samma stadgande fanns
upptaget i det kommittéförslag, som utgör grundvalen för gällande lag.
Stadgandet blev sedermera under förarbetena struket såsom obehövligt,

sedan efter 1905 års lagändring förlust av medborgerligt förtroende ej
får ådömas, där ej brottet varder belagt med straffarbete i minst sex månader.
Då numera, i anledning av den föreslagna höjningen av straffmaximum
vid villkorlig dom till sex månaders straffarbete, samma fråga
kommit upp på nytt, hava de sakkunniga anslutit sig till nämnda kommittéförslag.
Att låta den avsevärda utvidgning av den villkorliga domens
tillämplighetsområde, som, på sätt förut visats, den ifrågasatta höjningen av
straffmaximum innebär, omfatta även de från vissa synpunkter mera svårartade
fall, som jämte frihetsstraffet medföra förlust av medborgerligt
förtroende, har icke synts lämpligt.

Bestämmelserna i den föreslagna 2 § andra och tredje styckena återfinnas
i gällande lags 6 §. Det i sistnämnda lagrum jämväl intagna stadgandet,
att villkorlig dom ej må brukas, då straff ådömes efter 25 kap.
strafflagen, hava de sakkunniga ansett böra utgå. I motiven till nyssnämnda
kommittéförslag anfördes som skäl för detta stadgande, att anordningen
med villkorlig dom icke lämpade sig till användning vid ämbetsbrott
på grund av den ställning, ämbetsmannen bör intaga, och de anspråk,
som måste ställas på honom. Detta torde dock näppeligen kunna sägas
om den stora mängden av lägre och lägsta befattningshavare i det allmännas
tjänst, och då det knappast synes möjligt att i nämnda avseende
draga någon gräns mellan högre och lägre tjänster, torde åt domstolarna
böra överlämnas att efter omständigheterna i varje särskilt fall avgöra
frågan, om villkorlig dom, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen, bör
meddelas eller ej.

3 §•

De sakkunniga hava förut påpekat den fara för institutets framgångsrika
handhavande, som kan ligga däri, att den villkorligt dömde
finner den inskränkning i handlingsfriheten, som följer med anståndet, ej
stå i rimligt förhållande till det straff, som på grund av den villkorliga
domen kan förfalla. Från denna synpunkt sett och då ju även faran för
förnyad brottslighet kan anses i regel fortare överstånden j u ringare brottet
varit, har det ansetts lämpligt att sätta prövotiden vid böter till allenast
ett år.

4 §•

Redan vid tiden för den villkorliga domen bör domstolen på grund
av den utredning, som föreligger rörande den brottslige, vara i stånd att
bilda sig ett omdöme om antagligheten av, att han skall låta sig rättas
utan övervakning. Finnes övervakning obehövlig för den dömdes rättelse,
skall i den villkorliga domen föreskrivas, att han ej skall stå under
övervakning. Andra skäl att ej ställa den dömde under övervakning synas
ej böra godkännas. År övervakning behövlig för det i lagen angivna
ändamålet, men av särskilda skäl olämplig, t. ex. om övervakning ej kan
anordnas utan att alltför mycket hindra den dömde i hans verksamhet,
måste följden bliva, att i det fallet villkorlig dom ej är på sin plats. Är
åter övervakningen obehövlig för det angivna ändamålet, synes en dylik
inskränkning i den dömdes handlingsfrihet, även om den från andra synpunkter
kan vara lämplig, ej böra åläggas den dömde i anledning av det
meddelade anståndet.

Övervakningen har, såsom förut påpekats, det dubbla ändamålet att
bidraga till att den dömde skall utan straffets undergående låta sig rättas
och att öva kontroll över den dömdes uppförande. De sakkunniga hava
förutsatt, att övervakning bör, för att i förstnämnda avseende kunna vara
till nytta, utövas under minst sex månader. Kan efter den tidens förlopp
av särskilda skäl antagas, att den dömde skall låta sig rättas utan övervakning,
synes den omständigheten, att en övervakares kontroll över hans
uppförande under den återstående prövotiden kan vara till visst gagn, likväl
icke böra föranleda, att den inskränkning i den dömdes handlingsfrihet,
som övervakningen medför, förlänges utöver vad för hans rättelse är erforderligt.
Däremot torde, även om övervakning ej kan antagas erforderlig
för den dömdes rättelse, det vara nödvändigt att jämväl efter övervakningstidens
slut bibehålla det mildare tvång till ett gott uppförande, som
ligger i prövotidens fortvaro. En viss, om ock mindre verksam kontroll
över, att den dömde jämväl efter övervakningstiden uppfyller de allmänna
villkoren för anståndets fortvaro, utövas ju alltid genom den allmänna
åklagaren, vilken enligt de sakkunnigas förslag har att, när han därtill finner
anledning, hos domstol göra framställning om anståndets förverkande på

12—142016

grund av den dömdes underlåtenhet att uppfylla nämnda villkor. Den
tillsyn åklagaren sålunda skall besörja är emellertid ej annan än den,
som i allmänhet åligger honom såsom väktare över lagarnas efterlevnad.
Den villkorligt dömde ställes icke härigenom under polisuppsikt, ty åklagarens
skyldighet omfattar icke efterforskningar, huruvida de villkorligt
dömda, som befinna sig inom hans distrikt, uppfylla givna föreskrifter,
utan endast att vidtaga i lagens 16 § föreskriven åtgärd, då det kommer
till hans kännedom, att överträdelse av given föreskrift ägt rum.

Det torde av skäl, som berörts under 3 §, kunna ifrågasättas, om ej
minimitiden för övervakningen borde vid villkorliga bötesdomar nedsättas
under vad i övrigt är gällande. De sakkunniga anse emellertid en övervakning
under kortare tid än sex månader — till sistnämnda tid kan ju enligt
förslaget övervakningen i varje fall begränsas genom domstolens beslut —
vara av jämförelsevis litet gagn och hava därför måst inskränka sig till att
av nyss berörda skäl sätta prövotiden betydligt kortare för dem, som dömts
villkorligt till böter. Därmed följer i visst avseende även en förkortning
av övervakningstiden, då ju denna ej kan sträckas utöver prövotiden.

5 §•

Villkorligt dömd skall under prövotiden föra ett ordentligt liv. Åsidosätter
han denna skyldighet, kan anståndet förklaras förverkat.

Denna fordran, vilken, såsom förut påpekats, är strängare än den, som
nuvarande lag uppställer, har givetvis sin största betydelse för det fall, att
den dömde står under övervakning. Övervakaren kan då, under åberopande
av lagens fordran och av den påföljd, som kan inträda vid underlåtenhet
att uppfylla denna fordran, ingripa i tid mot en begynnande oordentlighet
i den dömdes leverne, som måhända skall, om den lämnas opåaktad,
leda till att syftet med den villkorliga domen förfelas.

Även i de fall, där stödet och kontrollen av en övervakare ej ansetts behövligt,
synes emellertid en dylik strängare fordran ej vara utan gagn. Åven
här kan den bidraga till att i tid hejda en utveckling, som förer på avvägar.
Det har ju för övrigt förutsatts, att fall kunna förekomma, då övervakning
upphör före prövotidens slut, och det torde i varje händelse vara olämpligt
att i dylikt fall låta fordran på det ordentliga levernet falla i och med att

övervakningen förklaras skola upphöra. Att åter göra skillnad på villkorligt
dömd, som befriats från övervakning under prövotiden, och den, som redan
i den villkorliga domen ansetts ej behöva övervakning, synes ej vara skål.

Ifråga om den, som på grund av åläggande i domen är pliktig
ersätta genom brottet uppkommen skada, har såsom villkor för fortsatt
anstånd med straffet upptagits, förutom det ordentliga levernet, att han gör
vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet i fråga om utgivandet av
ålagt skadestånd. De sakkunniga hava ansett en dylik allmän bestämmelse
vara att föredraga framför av domstolen givet åläggande att inom viss tid
gälda skadeståndet eller del därav, då ett sådant åläggande möjligen kunde
tolkas såsom innebärande en viss inskränkning i den skadeståndsberättigades
möjlighet att på exekutiv väg omedelbart uttaga beloppet hos den skyldige.

6 §•

Övervakarens nöjaktiga fullgörande av sitt uppdrag förutsätter en
viss verksamhet även från den övervakades sida. Erhåller ej övervakaren
omedelbar underrättelse om ändringar i den övervakades bostad och adress
eller snabbt svar på sina meddelanden, försvåras övervakningen i onödan.
Ett personligt sammanträffande med den övervakade kan ock bliva behövligt
mellan övervakarens hembesök, och för sådant ändamål bör då den
övervakade inställa sig hos övervakaren. En av de viktigaste förutsättningarna
för ett lyckligt resultat av den villkorliga domen är vidare, att
den dömde ej onödigtvis överger sin arbetsanställning. Det har därför synts
av vikt, att den dömde ej lämnar sin anställning, utan att övervakaren
haft tillfälle att med sina råd och förmaningar söka förmå den övervakade
att icke taga något i detta avseende förhastat eller oklokt steg.

Skyldigheten för den villkorligt dömde att söka, i vad på honom
må bero, underlätta övervakningens fullgörande, blir givetvis beroende av
vad i det särskilda fallet skäligen kan begäras. Sålunda bör, enligt de
sakkunnigas mening, stadgandet exempelvis ej innebära hinder för den
dömde att jämväl under övervakningstiden söka sin försörjning till sjös eller
i annat land, under förutsättning att övervakningen, även om det är förenat
med vissa svårigheter, dock kan anordnas på ett tillfredsställande sätt.

Naturligtvis kan starkt ifrågasättas, huruvida icke domstolen borde

givas befogenhet att i de avseenden, som enligt domstolens mening vore
av betydelse för den dömdes rättelse, föreskriva vad den dömde hade
att iakttaga, vid äventyr av straffets verkställande.

De sakkunniga hava emellertid avstått därifrån av flera skäl. Det
torde, även om en särskild förundersökning föregått domen, vara tvivelaktigt,
om domstolen kan utforma så ingående och för en längre tid framåt
avpassade föreskrifter, som krävas för att goda verkningar därav skola kunna
förväntas. Ett generellt förbud för villkorligt dömd t. ex. att besöka lokaler,
där spritdrycker serveras, — ett förbud, som ju kan ligga mycket
nära tillhands, om brottets begående har sammanhang med missbruk av
spritdrycker — skulle, därest den dömde endast på dylikt ställe lämpligen
kunde intaga någon eller några av sina måltider, vara ytterst svårt för
honom att efterleva. Föreskriften synes i sådana och liknande fall böra
av domstolen än mera specialiseras för att ej p-öra mera skada än gagn.
För en sådan uppgift torde emellertid domstolarna knappast lämpa sig.
Vidare är att märka att, om domstolen anses böra meddela sådana föreskrifter,
domstolens medverkan synes böra anlitas för deras hävande, om
desamma sedermera befinnas olämpliga. Detta vore emellertid föga lämpligt
med hänsyn till domstolarnas mycket upptagna tid. Det viktigaste
skälet mot den ifrågasatta befogenheten är emellertid, att den synes kunna
medföra alltför starka inskränkningar i den dömdes handlingsfrihet. De
sakkunniga hava ej ansett med institutets grunder förenligt, att den dömde
skulle, där han ansåge de uppställda villkoren alltför hårda, få anmäla sig
till straffets undergående. Att fresta den dömde att nå samma resultat
genom att göra sig till lagbrytare, vare sig genom att begå nytt brott
eller genom att underlåta de särskilda skyldigheter, som ålagts honom i
sammanhang med den villkorliga domen, synes ej tilltalande. Man har
därför ej velat spänna bågen för högt. Därest den tilltalade överhuvud är
ett lämpligt föremål för villkorlig dom, bör övervakarens personliga inflytande
kunna ersätta vad möjligen skulle kunna vinnas genom en med domstolens
auktoritet given föreskrift om skyldighet att iakttaga ett visst förfarande.

Ej heller har i lagen stadgats någon allmän skyldighet för de»
övervakade att lyda av övervakare meddelade föreskrifter. Vad ovan anförts
rörande olämpligheten av särskilda, av domstolen i anledning av det

meddelade anståndet givna föreskrifter, galler i viss mån även föreskrifter
meddelade av övervakaren. Visserligen kan denne stödja sig på en större
erfarenhet av det ifrågavarande fallet än domstolen, och föreskrifterna
skulle jämväl kunna av övervakaren själv ändras alltefter behov. Invändningen,
att de skulle kunna innebära en alltför stor inskränkning i den
dömdes handlingsfrihet, torde dock även här icke sakna giltighet. Domstolen
skulle visserligen, i händelse den övervakade ej rättade sig efter övervakarens
föreskrift, hava att pröva, huruvida olydnaden borde föranleda anståndets
förverkande eller ej, och givetvis borde därvid hänsyn tagas jämväl
till den omständigheten, huruvida övervakarens föreskrift varit lämplig
eller icke, men tydligt är, att endast i undantagsfall olydnaden komme
att av sådan grund anses ursäktlig. Sträcker sig övervakarens befogenhet
endast till givande av råd, inträder ej samma förhållande. Förer den dömde
ett ordentligt leverne och fullgör han lagens föreskrift i fråga om honom
ålagd skyldighet att gälda skadestånd, samt bryter han ej mot de bestämmelser,
som givits för att underlätta övervakningen, kan något förverkande
av anståndet ej ifrågakomma, även om han handlar i rak strid mot övervakarens
råd. Den dömde har då visat, att han kan reda sig på egen hand
och att övervakarens verksamhet i den delen är överflödic.

Emellertid synes vad nu är sagt om olämpligheten att stadga lydnadsplikt
för den dömde i förhållande till övervakaren ej i jämförlig grad gälla
i fråga om unga förbrytare. För dessa kan en efter förhållandena lämpad
ersättning för den uppfostrande och kontrollerande föräldramyndighet, som
de till äventyrs alltför tidigt lämnat eller kanske aldrig varit underkastade,
vara ur alla synpunkter lämplig. Särskilt torde skyldigheten för den
unge att begagna sig av det tillfälle till vård i skyddshem eller familj,
som övervakaren kan hava berett, ofta vara en ofrånkomlig förutsättning
för att syftet med den villkorliga domen skall kunna vinnas.

De sakkunniga hava därför föreslagit befogenhet för domstolen att
i domen ålägga villkorligt dömd, som vid åtalets anhängiggörande ej fyllt
tjuguett år, skyldighet i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma
föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig
för hans rättelse.

7 §•

Då de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå inskränkning i den
villkorligt dömdes handlingsfrihet i vidare mån än som följer av ovan behandlade
bestämmelser, hava de måst söka göra övervakningen i viss mån
rörlig. Den övervakades tillfälliga vistelse å annan ort bör naturligtvis
ej föranleda förordnande av ny övervakare. Detta skulle bryta sönder
kontinuiteten i övervakningen och därmed det viktigaste hjälpmedlet, övervakarens
personliga inflytande över den dömde. A andra sidan får den
dömde under sådan frånvaro å annan ort ej lämnas helt åt sig själv. Det
återstår då allenast den utvägen att bemyndiga övervakaren att anlita annan
lämplig person såsom biträde vid inhämtande av de upplysningar, som
äro behövliga för övervakningen. Resten av övervakningsarbetet torde
övervakaren under sådana omständigheter få utföra skriftligen eller medelst
telefon eller på annat dylikt sätt. I fråga om utväljande av lämplig person
till biträde torde man vara hänvisad att lita på övervakarens omdöme, ty att
i alla de fall, då biträden kunna behövas, påkalla ingripande av domstolen
eller dess ordförande torde vara att taga dessas tid för mycket i anspråk.

Svårighet för övervakaren att göra besök hos den dömde kan även
i andra fall utgöra berättigad anledning att anlita biträde, t. ex. då övervakaren
på grund av resa eller sysselsättning, som kan betraktas såsom
laga förfall, tillfälligtvis är förhindrad att göra hembesök. Givet är emellertid,
att, då sammanträffandena med den dömde utgöra den nödvändiga
bakgrunden för övervakarens personliga inflytande å denne, det är olämpligt,
om anlitande av biträde äger rum annat än i nödfall.

8 §•

Ett särskilt påpekande, att vid övervakningens utövande skall iakttagas,
att, såvitt möjligt är, den villkorligt dömde icke utsättes för allmän
uppmärksamhet eller störes i sin lovliga verksamhet, har ansetts
lämpligt att intaga i lagen. Vad beträffar kostnader, som ådragas den
dömde i samband med övervakningen, äro ju t. ex. postporton och i vissa
fall utgifter för resa vid inställelser hos övervakaren o. d. oundvikliga
redan på grund av de åligganden, som i lagen stadgas för den övervakade.

När det gäller ungdomliga förbrytare, kan ju ock åtlydnad av övervakares
föreskrift förutsätta viss kostnad, t. ex. ändring av bostad o. d. Det har
därför ansetts nödvändigt att särskilt inskärpa vikten därav, att hänsyn tages
till kostnadsfrågan, då det gäller att vidtaga åtgärder i nu nämnda hänseende.

9 §.

Att skapa en fristående statlig eller kommunal övervakarekår har
icke synts de sakkunniga behövligt, övervakarna böra uppfattas såsom
de särskilda domstolarnas egna organ, varigenom domstolarna tillse, att
det anstånd med straffverkställigheten, de medgivit och vars berättigande
de alltjämt hava att pröva, fyller sitt ändamål, övervakarna böra utses
och entledigas av domstolarna, vilka jämväl böra i övrigt utöva den
nödiga vårdnaden å övervakningsarbetet, bestämma huruvida övervakningen
skall fortfara m. m.

Denna vårdnad bör givetvis utövas av de allmänna underrätterna,
vilka lättast kunna nå och nås av befolkningen och hava den bästa personkännedomen.
Den lämpligaste därvid är väl i första hand den underrätt,
som meddelat villkorlig dom i målet, vare sig denna dom vunnit laga
kraft eller blivit fastställd i högre rätt. Har sådan dom ej meddelats av
allmän underrätt, torde domstol, som i målet meddelar dylik dom, böra till
vårdnadsdomstol utse den därför mest lämpade allmänna underdomstolen.

10 §.

Vårdnadsdomstolen skall snarast möjligt förordna övervakare. Till
undvikande av uppskov böra domstolarna i största möjliga utsträckning på
förhand förskaffa sig kännedom om personer, som äro lämpliga och villiga
att handhava sådana uppdrag. Förklara parterna sig nöjda med den villkorliga
domen, på sätt längre fram i förslaget angives, börjar prövotiden
att löpa i och med nöjdförklaringen, och det är då av stor vikt att icke
försitta möjligheten att omedelbart få den dömde under övervakares tillsyn.

För det fall att domstolen sammanträder endast med längre mellanrum
eller då eljest ett ingripande är erforderligt å tid, då domstolen ej
sammanträder, har det befunnits nödvändigt att giva särskild föreskrift

om skyldighet för vårdnadsdomstolens ordförande att utöva domstolens
befogenheter i fråga om förordnande och entledigande av övervakare.

Förut har erinrats, att sex månaders övervakning torde vara det
minimum som kräves för att nå ett tillfredsställande resultat. Sedan
denna tid förflutit skall vårdnadsdomstolen äga att, vare sig på hemställan
av den övervakade eller av övervakaren eller, om domstolen så aktar nödigt,
på eget initiativ, upptaga till prövning, huruvida numera sådana särskilda
skäl föreligga, att antagas kan, att den dömde skall låta sig rättas utan
övervakning. År så förhållandet, skall övervakningen upphöra.

I den villkorliga domen meddelad skyldighet att efterkomma föreskrift
och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för
den unge förbrytarens rättelse, kan vårdnadsdomstolen efter de sex månadernas
utgång låta förfalla eller icke, allteftersom vårdnadsdomstolen finner
lämpligast. Domstolen har således i detta fall, liksom i fråga om sådan
skyldighets åläggande, i viss mån friare händer än då det gäller övervakningen.

11 §•

Enligt de sakkunnigas förslag skall förverkande av anståndet kunna
inträda ej blott, såsom nu, i händelse den villkorligt dömde under viss tid
efter domen begår brott, utan jämväl om han eljest ej förer ett ordentligt
leverne eller om han underlåter att fullgöra de skyldigheter, som i övrigt
ålagts honom i lagen eller i den villkorliga domen. I samtliga dessa fall,
utom då han begått brott, för vilket han dömes till straffarbete eller
fängelse, har enligt förslaget vederbörlig domstol givits befogenhet att
pröva, huruvida anståndet lämpligen bör förklaras förverkat eller ej. Begående
av brott av nu angivna svårare beskaffenhet har däremot ansetts
alltid skola, såsom redan nu är fallet, föranleda förverkande av anståndet.
Det bör ej ställas i utsikt för den villkorligt dömde att jämväl en så
grov kränkning av villkoren skulle kunna bliva föremål för överseende.

Första punkten i den föreslagna 11 § är i överensstämmelse härmed
till sitt innehåll lika med första punkten i gällande lags 4 §. Uttrycket
»före domen» har emellertid utbytts mot det förtydligande uttrycket »före
domens meddelande». Den i 11 § omförmälda tiden sammanfaller ej alltid

med prövotiden, ty denna börjar ju ej löpa, förrän den villkorliga domen
i de delar, som i 20 § sägs, vinner laga kraft.

Andra punkten i den föreslagna 11 § är däremot betydligt olika
andra punkten i nuvarande lags 4 §. Uteslutits har dels den för anståndets
förverkande i 4 § stadgade förutsättningen, att brottens sammanhang
eller likartade beskaffenhet skall finnas föranleda till förverkandet, dels
ock förbudet att låta disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten,
medföra dylik verkan. Så måste naturligtvis förfaras, då redan
underlåtenhet att föra ett ordentligt leverne och överträdelse av allehanda
ordningsföreskrifter kan enligt förslaget medföra förverkande.

12 §.

Denna § är lika med 5 § i nu gällande lag utom därutinnan att, i
likhet med vad som skett i 11 §, uttrycket »före domen» utbytts mot uttrycket
»före domens meddelande».

13 §.

Såsom förut nämnts kan enligt förslaget anståndets förverkande föranledas
även av underlåtenhet från den villkorligt dömdes sida att föra
ett ordentligt leverne eller, där han står under övervakning, att fullgöra
vissa i övervakningens intresse givna föreskrifter eller, i vissa fall, att
efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner
erforderlig. Prövningen, huruvida anståndet av dylik anledning bör förverkas,
bör givetvis tillkomma den domstol, som kan antagas hava den bästa
kännedomen eller de största möjligheterna att förskaffa sig kännedom om
den villkorligt dömdes levnadssätt under prövotiden samt övriga omständigheter,
som böra inverka. Står den dömde under övervakning, är denna
domstol självfallet den dömdes vårdnadsdomstol. Står han ej under övervakning,
torde i regel den rätt, varunder han har sitt bo och hemvist,
bäst kunna fullgöra ifrågavarande åliggande.

o o DO

Enligt nu gällande bestämmelser, då endast brott kan föranleda
anstånds förverkande, finnes i lagen om villkorlig straffdom ingen tid
stadgad, efter vars utgång den villkorligt dömde kan vara säker, att något
förverkande ej vidare kan ifrågakomma. Endast den vanliga preskriptions 13—142016 -

bestämmelsen i 5 kap. 17 § strafflagen medför säkerhet därutinnan. En
sådan anordning torde ej medföra allvarligare betänkligheter, då det gäller
under prövotiden begånget brott såsom anledning till förverkandet,
utan är tvärtom, såsom påpekats av den kommitté, vilken utarbetat förslaget
till gällande lag, förenad med vissa fördelar. Den överensstämmer
ock med stadgandet, att upptäckt av brott, som begåtts före den villkorliga
domens meddelande, kan, även om upptäckten äger rum först efter
prövotidens utgång, föranleda det villkorligt ådöinda straffets verkställande.
Är emellertid anledningen till förverkandet något ibland så svårbestämbart
som underlåtenhet att föra ett ordentligt leverne med flera i
förslaget tillkomna anledningar, bör den villkorligt dömde ej efter prövotidens
utgång lämnas i ovisshet, huru provet därutinnan utfallit. De sakkunniga
hava därför föreslagit, att anledning, som nu avses, ej skall kunna
föranleda förverkande, där ej före prövotidens utgång i behörig ordning
vid domstol väckts fråga om anståndets förverkande av anledning, som
nu nämnts.

14 §.

De sakkunniga hava för en del fall, då den villkorligt dömdes
uppförande visserligen ej överensstämt med lagens fordringar, men domstolen
ändock finner att förverkande av anståndet ej bör äga rum, ansett
lämpligt, att den dömde erhåller en varning i mera högtidlig form
än de förmaningar, som kanske eljest följa. En sådan varning har
sin betydelse ej minst därutinnan, att det ej torde ifrågakomma annat än
i sällsynta undantagsfall, att en villkorligt dömd, som redan en gång erhållit
varning, sedermera vid förnyad försummelse av honom åliggande
skyldighet ånyo undslipper med allenast varning.

15 §.

Stadgandet i denna § motsvarar andra stycket i gällande lags 4 §.

16 §.

Fråga om förverkande av anstånd upptages i fall, som i 11 § sägs,
d. v. s. vid förnyat brott, ex officio av den domstol, som ådömer straff för

det nya brottet — om det nämligen kommer till domstolens kännedom,
att villkorlig dom givits. Skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret
föreligger enligt kungl. kungörelsen den 26 november 1914 endast
där åtalet gäller snatteri eller brott, därå enligt lag straffarbete kan
följa. De sakkunniga, som ansett sig ej kunna föreslå vidsträcktare skyldighet
härutinnan, hava för övriga fall sökt, vad beträffar de dömda, som
stå under övervakning, i någon mån avhjälpa domstolens bristande kännedom
i nämnda avseende genom föreskrift i den föreslagna instruktionen
för övervakare, att övervakaren skall, så snart åtal mot den övervakade
kommit till hans kännedom, göra anmälan hos domstolen om den åtalades
egenskap av villkorligt dömd.

Anstånds förverkande av annan anledning än brott prövas enligt de
sakkunnigas förslag av vårdnadsdomstolen eller, där anståndet ej är förenat
med övervakning, av den rätt, varunder den dömde har sitt bo och
hemvist. För dessa fall måste ett särskilt organ finnas, som vid domstolen
väcker frågan om anståndets förverkande. Vårdnadsdomstolen skall visserligen
genom rapporter från övervakaren hållas underkunnig om den
dömdes uppförande, men det torde ej vara lämpligt att taga domstolens
tid i anspråk för en tillsyn ex officio över att anståndet av nu ifrågavarande
anledning förklaras förverkat, där så bör ske. Än mindre skäl
att ålägga domstolen en dylik skyldighet finnes, då anståndet ej är förenat
med övervakning och domstolen således i regel saknar kännedom om
den dömdes förehavanden.

I nu ifrågavarande fall torde skyldigheten att väcka fråga om anståndets
förverkande i första hand böra läggas på allmänna åklagaren.
Givet är dock, att, där övervakare finnes, åklagaren ej bör vidtaga en
sådan åtgärd utan att dessförinnan hava samrått med övervakaren. I
praktiken torde väl saken komma att gestalta sig så, att övervakaren
blir den, som tager initiativet. Med tanke på den ställning övervakaren
bör intaga till den övervakade, hava de sakkunniga dock ej velat som
regel ställa övervakaren såsom anklagare vid] rätten. Men skulle övervakaren,
trots att åklagaren ej velat göra framställning om anståndets förverkande,
finna sådan påkallad, har enligt förslaget övervakaren rätt att
själv hos domstolen göra framställning om förverkandet.

100

17 §.

Beslut om anstånds förverkande torde ej böra fattas, utan att den
dömde lämnats tillfälle att yttra sig. Däremot synes ej böra fordras, att
han före frågans avgörande skall hava personligen eller genom ombud
inställt sig inför domstolen. Varning måste däremot givetvis för att vara
till nytta meddelas i den villkorligt dömdes personliga närvaro.

18 §.

I första stycket av denna § hava i avseende å övervakning,
skyldighet, som i 6 § 2 stycket sägs, vårdnad sdomstol och övervakare
bestämmelser givits för det fall att, då tidigare, jämlikt denna lag meddelat
anstånd får kvarstå oaktat ånyo begånget brott, anstånd anses böra
beviljas jämväl med det nya straffet. De sakkunniga hava ansett sig böra
genom en särskild lagbestämmelse förebygga, att i de fall, då anstånd med
båda straffen äger rum och beslut därom fattas vid olika tider, stridighet
uppstår mellan de i samband därmed stående bestämmelserna om övervakningen
och vad därmed har sammanhang.

Det torde väl i regel få anses lämpligast, att de anordningar, som
vidtagits i anledning av det tidigare meddelade anståndet, få kvarstå orubbade.
Förslaget giver därför den dömande domstolen befogenhet att, även
i sådana fall, där det nya beslutet ej skulle enligt förslaget kunna innehålla
föreskrift t. ex. om skyldighet enligt 6 § 2 stycket, enär den dömde
vid det senare åtalets anhängiggörande fyllt tjuguett år, likväl meddela
föreskrift därom, att vad i fråga om övervakning och därmed sammanhängande
förhållanden finnes bestämt i anledning av det först beviljade
anståndet skall fortfara att gälla och då naturligtvis avse även det senare
meddelade anståndet. Enahanda befogenhet har givits domstolen i fall,
som i 12 § sägs.

19 §.

För utförande av de åligganden i fråga om tillsyn å övervakningen,
som tillkomma vårdnadsdomstolen, erfordras, att denna genom övervakaren
erhåller material för en fortgående kännedom om den dömdes uppförande
under prövotiden. Detta material jämte andra upplysningar, som inkomma

101

bör vid domstolen hållas ordnat på sådant sått, att det blir lätt tillgängligt
och överskådligt.

Förut har påpekats, att med hänsyn särskilt till de ombyten av
vistelseort, som för den övervakade kunna ifrågakomma, övervakningen
måste genom att tillfälliga biträden vid övervakningen anlitas å de platser,
där den dömde vistas, göras i viss mån rörlig. Blir vistelsen utanför
vårdnadsdomstolens område mera permanent, bör domstolen emellertid taga
i övervägande, om ej en annan, närmare den dömde bosatt övervakare
bör utses. Slutligen kan ifrågakomma, att av denna eller andra anledningar
vårdnaden bör överflyttas till den domstol, inom vars domvärjo den
dömde vistas. Då omständigheterna kunna göra ett snabbt fattande av
dylikt beslut nödvändigt eller lämpligt, hava de sakkunniga, föreslagit,
att, då sammanträde med domstolen ej hålles, dess ordförande skall äga
befogenhet att besluta i ämnet.

20 §.

Givetvis vore det förenat med vissa fördelar, om övervakare kunde
omedelbart efter den villkorliga domens meddelande taga hand om den
dömde, särskilt i det fallet, att han frigives ur häkte. Några anordningar
i den riktningen kunna emellertid ej vidtagas, förrän domen i de delar,
som beröra straffet och anståndet och vad därmed sammanhänger, vunnit
laga kraft. Dessförinnan synes ej den dömde kunna ställas under de inskränkningar,
som övervakningen innebär. De sakkunniga hava emellertid
ansett det böra i själva lagen anvisas parterna en utväg att undvika uppskov,
nämligen genom en sådan nöjdförklaring, som beröres i denna §. I
samma ögonblick, som parterna förklara sig nöjda med den villkorliga domen,
i vad den avser ådömt straff, anstånd, övervakning samt i den villkorliga
domen ålagd särskild skyldighet att efterkomma övervakarens föreskrifter
eller foga sig i hans anordningar, börjar prövotiden att löpa och
övervakarens verksamhet kan taga vid.

Däremot kräves ej härför, att domen vinner laga kraft i fråga om
skadestånd eller rättegångskostnad. Den i 5 § stadgade skyldigheten för
den dömde att göra vad i hans förmåga står att ersätta genom brottet

102

uppkommen skada inträder således ej alltid samtidigt med att prövotiden
börjar löpa.

21 och 22 §§.

Bestämmelserna i dessa §§ äro huvudsakligen hämtade från lagen den
26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom
icke laga kraft ägande utslag, vilken lag enligt stadgande i dess 1 § ej äger
tillämpning i fråga om villkorlig dom. De i nämnda lag givna bestämmelserna
hava här lämpats efter den uppgift, en anordning med nöjdförklaring
får anses äga vid villkorlig dom, nämligen att låta prövotid och övervakning
inträda så snart ske kan. Den i lagen föreskrivna betänketiden av
två dagar inom fängelset för den fortfarande häktade har ej medtagits, då
det ej kunnat förutsättas, att den, som anses lämplig att erhålla villkorlig
dom, hålles häktad jämväl efter domens meddelande. Möjlighet att få avlägga
nöjdförklaring inför tillsyningsman eller föreståndare för fängelse
eller häkte har dock ansetts böra hållas öppen även för den, som på grund
av domstolens beslut ej vidare skall hållas häktad.

De tilläggsbestämmelser till nu berörda stadganden, som kunna finnas
erforderliga, torde, i likhet med vad som skelt i samband med ovannämnda
lag av den 26 mars 1909, böra givas i kungl. kungörelse.

23 §.

För samma ändamål, som berörts i nästföregående två §§, nämligen
att få övervakningen att inträda så snart som möjligt, har i denna
§ ordföranden i vårdnadsdomstolen ålagts att, där så erfordras, snarast
möjligt inhämta underrättelse, huruvida den villkorliga domen vunnit laga
kraft. Där allmän underrätt meddelat den villkorliga domen, är ju den
rätten vårdnadsdomstol, och det blir således i regel den dömande domstolen,
som utser övervakare. Denna domstol kan dock omedelbart, på
grund av den dömdes vistelse å annan ort eller annan omständighet, innan
övervakare utsetts, besluta, att vårdnaden skall överflyttas å annan domstol,
vilken då har att utse övervakare. I vilketdera fallet som helst är
det av vikt, att ordföranden i vårdnadsdomstolen snarast möjligt gör sig
förvissad, huruvida den villkorliga domen vunnit laga kraft. Detsamma

103

gäller, när den villkorliga domen meddelats av annan domstol än allmän
underrätt. I detta fall skall i sammanhang med den villkorliga domen
dylik underrätt utses till vårdnadsdomstol, och dennas ordförande bör då
hava enahanda åliggande som nyss berörts.

I åtskilliga fall torde böra förebyggas, att klagan över meddelat
beslut i onödan förhindrar genomförandet av en brådskande åtgärd eller
försvagar dess verkan. Sålunda bör klagan ej tillåtas över beslut, varigenom
övervakare förordnas och entledigas (10 §), beslut om upphörande
av övervakning eller särskild skyldighet att hörsamma övervakaren
(10 §), beslut om varning (15 §) samt överflyttande å annan domstol av
vårdnaden å övervakningen (19 §).

24 och 25 §§.

I den allmänna motiveringen hava framlagts de skäl, som föranlett
de sakkunniga att föreslå obligatorisk förundersökning endast i fråga om
häktad, vilken erkänt den gärning, som lägges honom till last, samt att i
övriga fall låta det ankomma på domstolens ordförande och i sista hand
på domstolen att besluta om särskild förundersökning.

Den huvudsakligaste delen av förundersökarens uppgift består givetvis
i insamlandet av det material, som bör ingå i den av förundersökaren
inlämnade berättelsen över förundersökningen, men de sakkunniga hava
jämväl velat försäkra domstolens ordförande och eventuellt domstolen om
att kunna genom förundersökaren erhålla den ytterligare utredning, som
kan visa sig erforderlig, vadan bestämmelse härom intagits i 25 §.

26 §.

Den utredning, som kommer till synes i frågor, vilka omfatta den
tilltalades hem- och familjeförhållanden, hans karaktär och hans uppförande,
berör ytterst ömtåliga områden, och det har ifrågasatts, huruvida icke de
rapporter, protokoll och andra handlingar, som innehålla dylik utredning,
vare sig den åstadkommits av förundersökaren eller sedermera av övervakaren,
böra undandragas offentligheten. Då emellertid mål av ifråga -

104

varande beskaffenhet knappast tilldraga sig sådant allmänt intresse, att det
behöver befaras, att de handlingar av nu nämnd beskaffenhet, som framlagts
under rättegången, efter dess slut publiceras, hava de sakkunniga ansett en
bestämmelse, som utesluter offentligheten under handläggningen i brottmålet
av dylik fråga, i stort sett motsvara syftemålet. De sakkunniga
hava ej heller ansett en inskränkning av förhandlingarnas offentlighet böra
äga rum i annat fall, än då avsevärt men för den tilltalade eller annan
finnes följa av offentligheten.

27 §.

De sakkunniga hava utarbetat förslag till i denna § förutsatta kungl.
instruktioner för övervakare och förundersökare.

övergångsstadgandet.

Då, såsom i den allmänna motiveringen framhållits, för tillämpningen
av den nya lagens bestämmelser erfordras särskild förundersökning
eller i varje fall betydligt mera ingående utredning angående förutsättningarna
för villkorlig dom än för närvarande i många fall föreligger,
hava de sakkunniga föreslagit, att, i likhet med vad därom är stadgat i
nu gällande lag, den nya lagen ej skall av högre rätt tillämpas i mål,
som blivit vid första domstol av dömt före lagens trädande i kraft.

105

II och III.

Förslag

till

Instruktion

för övervakare över villkorligt dömd»

och

Instruktion

för förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom.

I förslaget till instruktion för övervakare har i 1 § främst inskärpts
nödvändigheten av att den villkorligt dömde, som ofta ej har annat begrepp
om den villkorliga domen än att han undgått straffet, av övervakaren
snarast möjligt erhåller undervisning om syftet med den villkorliga domen
och de påföljder, den dömde utsätter sig för, därest han överträder villkoren.
Därefter hava i 2—6 §§ framhållits de åtgärder, övervakaren främst bör vidtaga
för att från början leda in den dömde på bättre vägar samt för utövande
av en verksam tillsyn över den dömdes uppfyllande av förutsättningarna
för anståndet med straffet. Därvid har ansetts nödvändigt att i
fråga om den viktigaste av dessa åtgärder, hembesöken, giva vissa riktlinjer
för den omfattning, i vilken dessa besök böra äga rum. Övervakarens
inflytande bör göra sig gällande med särskild styrka under den första
tiden, då uppgiften är att få den dömde in på den rätta vägen. Efter hand
som ett gott resultat synes allt säkrare, kunna besökens antal avtaga, om
övervakaren dem förutan är i stånd att utöva vederbörlig tillsyn över den
övervakade. I 7 § hava slutligen meddelats närmare föreskrifter angående
den i lagförslagets 19 § stadgade rapportskyldigheten, varjämte av skäl,

14—142016

106

som förut berörts, övervakaren förpliktats, att, där den villkorligt dömde
åtalats under övervakningstiden, lämna vederbörlig domstol underrättelse
om den meddelade villkorliga domen.

Vid instruktionen för förundersökare, som bl. a. innehåller anvisningar
rörande personer och andra, till vilka förundersökaren bör vända
sig för erhållande av erforderliga upplysningar, hava de sakkunniga fogat
ett förslag till formulär för berättelse angående förundersökningen, som,
utarbetat av de sakkunniga, under någon tid använts vid föreningen
Skyddsvärnets förundersökningsverksamhet och därefter omarbetats med
ledning av den erfarenhet, som därvid vunnits.

IV.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Då enligt förslaget till lag om villkorlig straffdom förverkande av
anstånd med straff kan inträda jämväl i annat fall än »i sammanhang med
prövning av åtal för annat brott», böra de citerade orden utgå ur 2 § 2
mom. i lagen om straffregister.

I kungl. kungörelsen den 26 november 1914 bör jämväl vidtagas
viss jämkning, som tydliggör, att uppgift om anstånds förverkande skall
skrivas på i kungörelsen avsedd blankett endast i det fall, att förverkandet
ägt rum i sammanhang, som nyss är nämnt.

107

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning.

Nu gällande lagstiftning.

Villkorlig frigivning enligt lagen den 22 juni 1906 innebär, att den,
som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse, må kunna före strafftidens
slut frigivas, utan att dock därvid erhålla fullständig frihet, i det
att han under viss prövotid är underkastad särskild tillsyn. Om han
under prövotiden ej förer ett ordentligt och ostraffligt leverne, ej undviker
skadligt umgänge, icke bemödar sig om utväg till försörjning på
lovligt sätt eller icke ställer sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter,
som meddelas för hans övervakande, kan den honom medgivna friheten
återkallas. Likaså förverkas friheten, om han under prövotiden för brott
dömes till straffarbete eller fängelse eller under prövotiden häktas för sådant
brott och därefter fälles till ansvar för detsamma. I dessa fall intages
han ånyo i allmän straffinrättning för att utstå den del av straffet,
som icke vid frigivningen var verkställd.

Förutsättningen för att villkorlig frigivning skall kunna äga rum
är, att den dömde utstått minst två år av straffet och att den utståndna
strafftiden utgör minst två tredjedelar av det ådömda straffet. Härav följer,
att villkorlig frigivning kan ifrågakomma allenast för den, som ådömts
frihetsstraff på åtminstone något längre tid än två år.

108

Såsom förut nämnts, skall den frigivne vara under prövotiden underkastad
särskild tillsyn. Tillsyningsman är enligt lagens stadgande på landet
länsman och i stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.
Dock må i stället annan tjänlig person kunna av Konungens befallningshavande
förordnas för viss ort, eller, där det av frigivningsbeslut eller
eljest av omständigheterna föranledes, för visst fall.

Uti omförmälta stadganden om två års avtjänad strafftid såsom förutsättning
för villkorlig frigivning samt om tillsynens anförtroende i regel
åt polismyndighet har ändring ifrågasatts, i förstnämnda stadgande av
riksdagens justitieombudsman i förutnämnda underdåniga skrivelse den 5
juli 1912 och i sistnämnda hänseende av riksdagen i skrivelsen till Kungl.
Maj:t den 25 april 1908.

Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om villkorlig frigivning,
anförde i sin motivering i hithörande delar:

»Likasom man velat genom införandet av villkorlig straffdom bereda
tillfälle att bland dem, som för brott gjort sig skyldiga till frihetsstraff
på kort tid, särskilja och från inspärrning i fängelse villkorligen förskona
personer, för vilka straffets blotta ådömande med skäl kan antagas medföra
den rättelse, som eljest med straffet åsyftats, så lämnar den villkorliga
frigivningen tillfälle att bland dem, som dömas till flerårigt frihetsstraff,
skilja mellan brottslingar av olika halt. På grund av brottets beskaffenhet
måste samhället av dem alla utkräva allvarliga straff, men man
söker genom iakttagelser under fängelsetiden och genom dessa iakttagelsers
jämförande med vad som kunnat inhämtas rörande de dömdas tidigare
förhållanden urskilja, i vad mån bland dem finnas sådana, i avseende å
vilka straffets ändamål kan antagas vunnet, även om det skarpa tvång,
som ligger i inspärrningen, skulle eftergivas under sista delen av strafftiden.
Icke allenast för de dömda själva, utan även för det allmänna är
det uppenbarligen en avsevärd fördel, om en del av strafftiden i de fall,
där ett vidare kvarhållande i straffanstalten ej är av nöden, sålunda kan
få avtjänas under vistelse utom straffanstalten under vederbörlig kontroll.»

Villkorlig frigivning skulle enligt kommitténs förslag icke komma
att användas vid frihetsstraff av kort längd. Härom yttrades i motiven

lön

till förslaget: »Vid dessa sti-aff torde dylik anordning vara mindre av behovet
påkallad. Frihetens förlust under kortare tid kan icke antagas för fången
medföra ovana vid det arbete, han tillförene utövat, eller betaga honom
förmåga att utan särskild övergångstid kunna vid återvunnen frihet taga siofram
i livet. Det är onekligen av vikt såväl för rättstillståndets upprätthållande
som även för uppnående av den villkorliga frigivningens huvudsakliga
ändamål, att den ej kommer att tillämpas, med mindre än att i varje fall
en allvarlig och ingripande straffbehandling föregått. Det kan ej heller i
allmänhet förväntas, helst när straffet verkställas i enrum, att fängelsemyndigheterna,
om ej straffet pågår tämligen lång tid, skola vara i stånd att om
fången förvärva den noggranna kännedom, som kräves för att bedöma, huruvida
straffbehandlingen utövat tillbörlig verkan och om i övrigt de förutsättningar
förefinnas, som göra hans villkorliga frigivning tillrådlig. Den varsamhet,
som uppenbarligen är av nöden vid införande i vårt land av ett nytt
rättsinstitut sådant som det förevarande, synes jämväl mana till att icke för
närvarande utsträcka den villkorliga frigivningens användande till fall, där
tiden, varunder straffet verkställts, är allt för kort. Med hänsyn till vad
sålunda anförts har kommittén ansett, att nämnda tid ej gärna kan bestämmas
till mindre än två år.»

Vad tillsyningsmännen angår tänkte sig kommittén, att tillsynen
skulle närmast tillkomma polismyndigheterna. Den uttalade dock därjämte,
att om tillfälle erbjödes att få tillsynen så anordnad, att den komme
att utövas icke av polismyndighet utan i stället av någon, vilkens särskilda
förhållanden till den frigivne gjorde honom ägnad därtill och som
därjämte besutte de nödiga egenskaperna, så torde en sådan anordning
uppenbarligen vara den mest ändamålsenliga. De i lagen upptagna bestämmelserna
åsyftade att lämna vederbörande myndigheter största möjliga
frihet att lämpa valet av tillsyningsman efter de omständigheter, som
kunde i olika fall yppas.

Reformförslag.

1912:

Justitieombudsmannen anförde i sin underdåniga skrivelse den 5 juli Justitieom»I
överensstämmelse med vad kommittén anfört finner även jag för framställning.

Svenska fångvårdssällskapets
framställning.

Riksdagens

skrivelse

angående

tillsynings männen.

min del det vara klart, att villkorlig frigivning bör användas allenast vid
frihetsstraff av avsevärd varaktighet. Givetvis kan ej heller någon invändning
göras mot kommitténs uppfattning, att straffet, innan villkorlig frigivning
kan ifrågakomma, bör hava pågått så lång tid, att fängelsemyndigheterna
kunnat hinna att om fången förvärva den kännedom, som är erforderlig för
bedömande av frågan, huruvida förutsättningarna för villkorlig frigivning äro
för handen. Ingendera av dessa båda utgångspunkter lärer dock berättiga
till att så snävt, som skett, begränsa tillämpningen av villkorlig frigivning.
Tydligen med insikt härom motiverade ju kommittén sin ställning
härutinnan jämväl med att fråga vore om ett i vårt land nytt rättsinstitut,
till följd varav varsamhet uppenbarligen vore av nöden. Nu har emellertid
under den tid lagen angående villkorlig frigivning blivit tillämpad,
verkningarna därav visat sig vara synnerligen tillfredsställande. Jag finner
vid nyssnämnda förhållande det skäl, som huvudsakligen torde hava förmått
lagstiftaren att vid införande av detta institut begränsa dess användning
till det fall, att straffet ifråga verkställts i minst två år, numera icke
böra lägga hinder i vägen för att låta den villkorliga frigivningens fördelar
komma till sin rätt även i fråga om brottslingar, vilkas straff verkställts
under något kortare tid än två år.»

Jämväl Svenska fångvårdssällskapet har i skrivelse till chefen för
justitiedepartementet den 21 maj 1912 uttalat sig för utvidgning och vidsträcktare
användning av villkorlig frigivning.

Riksdagens ovan omförmälda skrivelse, däri ifrågasättes ändring i
bestämmelsen om tillsyningsman, tillkom, såsom förut nämnts, redan i
april 1908, då således lagen endast omkring ett år varit i tillämpning.
Riksdagen yttrade i denna skrivelse bl. a.: »För att det institut, som genom
lagen om villkorlig frigivning införlivats med vår rätt, må medföra så
goda verkningar som möjligt, är det uppenbarligen av den största vikt,
att ändamålsenliga anordningar vidtagas i syfte att för den villkorligt frigiven
underlätta övergången från det i allo reglerade livet inom straffanstalten
till den fria verksamheten ute i livet. I ännu högre grad än
den villkorligt dömde torde han vara i behov av stöd och vägledning för
att motstå de frestelser, som därvid möta honom, och för att lyckas i sina

bemödanden att bliva en nyttig och rättskaffens medborgare. Den övervakning
över villkorligt frigivna, som genom lagen anordnats, har otvivelaktigt
varit avsedd att tillgodose även denna synpunkt. Enligt lagen skall
emellertid tillsynen i regel utövas av polismän. Då det för den villkorligt
frigivne är av synnerlig vikt, att övervakningen göres så omärklig som
möjligt för utomstående, så att onödiga svårigheter icke beredas honom
bl. a. i hans strävan att genom arbete förtjäna sitt livsuppehälle, finner
riksdagen det vara önskvärt, att den närmare tillsynen över villkorligt frigivna
icke i regel utövas av polismän, utan av andra för uppgiften särskilt
lämpade personer. Någon svårighet att i förekommande fall finna
sådana, som äro villiga att åtaga sig detta uppdrag och även äro skickade
att på ett fullt tillfredsställande sätt utföra det, lärer, enligt vad erfarenheten
givit vid handen, icke förefinnas. Att alldeles utesluta polismän
från att taga befattning med övervakning av villkorligt frigivna är enligt
riksdagens uppfattning icke lämpligt, utan synes den frigivne, då han ankommit
till den ort, inom vilken han äger att under prövotiden vistas,
böra anmäla sig hos vederbörande polistjänstemän, som då i flertalet fall
skulle hava att, med bibehållande av en viss rätt till kontroll, hänvisa
honom till den person, som har att utöva tillsyn över den frigivne.»

över riksdagens förenämnda framställning hava av Konungens be- Konungensfallningshavande
avgivits i nåder infordrade yttranden, som dock alla in- b\''havandes"
kommit redan åren 1908 eller 1909. De flesta befallningshavande betona yttrandendärför,
att ingen eller ringa erfarenhet vunnits om verkningarna av lagen
angående villkorlig frigivning. Befallningshavandena instämma i allmänhet
i riksdagens uttalande om lämpligheten, att i regel såsom tillsyningsman
utses andra personer än polistjänstemän, men anse, att polistjänstemän dock
fortfarande böra vara skyldiga att mottaga sådant uppdrag, om det gives dem.
Åtskilliga av befallningshavandena anse dock en lagändring obehövlig, då
praxis redan utbildat sig i den av riksdagen önskade riktningen. Konungens
befallningshavande i Blekinge län erinrar, hurusom riksdagen
förordat, att den frigivne efter ankomsten till den ort, inom vilken han
under prövotiden ägde att vistas, skulle anmäla sig hos vederbörande polistjänstemän,
vilken hade att, med bibehållande av en viss rätt till kontroll,
hänvisa den frigivne till den person, som utsetts att över honom utöva

112

tillsyn; och framhåller befallningshavanden i anledning därav, att, då det
enligt redan gällande bestämmelser ålåge tillsyningsman att underrätta
polismyndigheten i orten om den frigivnes ankomst, bostad och sysselsättning:
samt om annat, som rörande den frigivne borde vara av vikt för
nämnda myndighet att känna, så syntes detta vara nog. Onekligen vore
det bättre, att tillsyningsmannen finge lämna meddelanden om den frigivne,
än att denne själv skulle iakttaga personlig inställelse. Det ägde nämligen
sin betj^delse, att han även i början av sin frihet sluppe visa, att han
hade något med polismyndigheterna att skaffa. Konungens befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län uttalar sig i samma riktning, överståthållarämbetet
framhåller däremot, under erinran om nödvändigheten
. av, att polisen utövade viss tillsyn över den villkorligt frigivne för att kunna
bedöma, om denne förverkat friheten, borde häktas eller varnas, att möjlighet
därtill lämpligen borde beredas på det sätt riksdagen förordat, en utväg,
som redan använts i Stockholm. Konungens befallningshavande i Malmöhus
län finner visserligen den omständigheten, att det snarare skulle bliva
känt, att en person stode under uppsikt, om denna utövades av polistjänstemän,
icke äga nämnvärd betydelse, eftersom det i allt fall ej torde kunna
hemlighållas, att den dömde stode under uppsikt, men att mera giltigt skäl
till den av riksdagen föreslagna lagändringen läge däruti, att polistjänstemän
icke sällan vore mindre skickad för uppgiften och ej hade tillräcklig
tid att ägna sig åt densamma. Av Konungens befallningshavande i Skaraborgs
län föreslås, att vederbörande prästerskap i första rummet anförtros
övervakandet av de villkorligt frigivna. Med instämmande i ett av magistraten
i Halmstad till Konungens befallningshavande i Hallands län ingivet
yttrande i ärendet framhålles från denna myndighet lämpligheten av
att vissa kommunalvalda nämnder, efter förebild av barnavårdsnämnden,
skulle hava till uppgift att själva eller genom av dem anskaffade personer
utöva den verksamhet till brottslingars hjälp och stöd, varom här
vore fråga.

Professor J. Den villkorliga frigivningen har i professor Johan C. W. Thyréns

c. tv. Thyren. »förberedande utkast till strafflag» (1916) undergått betydande förändringar.
Den nuvarande s. k. belönande straffavkortningen, vars meddelande
är beroende av, om det finnes sannolikt, att den dömdes uppförande på

113

fri fot skall bliva tillfredsställande, har bibehållits i förslaget, men skulle
tillämpas endast vid frihetsstraff på viss tid, ej under sex år. Vid sidan
härav har föreslagits obligatorisk straffavkortning för alla, som dömts till
straff av nu nämnda beskaffenhet. Den belönande straffavkortningen kan ej
medgivas, förrän hälften av det ådömda straffet avtjänats, den obligatoriska
skall äga rum, då ett år återstår av den ådömda strafftiden.

Attj minimum för det straff och den avtjänade strafftid, vid vilken
belönande straffavkortning kan medgivas, satts så högt som till sex, respektive
tre år, torde sammanhänga med det av professor Thyrén förordade
straffsystemet, enligt vilket maximum för fängelsestraffet sättes till
tre år, under det att lägsta tukthusstraff, som kan ådömas, är sex år.
Fängelsestraffet avtjänas i cell, tukthusstraffet fortskrider från cell till gemensamhetsstraff.
Den villkorliga frigivningen har i professor Thyréns
utkast förbehållits de fångar, som underkastas progressivstraff. Tanken
att den villkorliga domen borde komma till användning även vid lägre
straff än de i utkastet stadgade, är dock icke främmande för professor
Thyrén. I den första delen av »Principerna för en strafflagsreform» (1910)
yttrar han: »Visserligen är behovet av ifrågavarande åtgärder mindre trängande
för de enskilda fallen av cellstraff än för de enskilda fallen av progressivstraff,
men till gengäld äro de medelsvåra brotten vida talrikare än
de svåra. Under alla omständigheter är, i ena som andra fallet, synnerlig
omsorg om den nyss frigivne fången absolut nödvändig; och det förtjänar
tagas under övervägande, huruvida icke även vid cellstraff såväl en belönande
straffavkortning såsom disciplinmedel under strafftiden, som även
en obligat straffavkortning, såsom disciplinmedel under en prövotid närmast
efter frigivningen, böra komma till användning.»

Frågan om tillsyn över den villkorligt frigivne har icke i utkastet
berörts i vidare mån, än att föreskrivits, att den villkorligt frigivne skall
under en prövotid av tre år från den dag, han frigavs, vara underkastad
tillsyn.

15—142018

114

Utvidgning
av den villkorliga
frigivningens

tillämplighet.

De sakkunnigas utredning och förslag.

Under de år, som förflutit, sedan lagen om villkorlig frigivning
trädde i kraft, har en icke obetydlig erfarenhet hunnit samlas. Under
åren 1907—1916 hava 306 personer villkorligt frivits. För 248 av dessa
hade prövotiden utgått vid 1916 års slut.

Såvitt det kunnat utrönas, hava endast 2 återfallit i brott. Återkallelse
på grund av dåligt uppförande är de sakkunniga bekant endast i ett
fall. Förekomsten av sådana återkallelser är givetvis i hög grad beroende på
vederbörande tillsyningsmäns anspråk på ett gott uppförande. De yttranden,
som från tillsyningsmännen inkommit rörande de villkorligt frigivna, ådagalägga
visserligen, att i åtskilliga fall anmärkningar förekommit, men vitsorden
äro dock i regel så goda, att resultatet bör anses tillfredsställande, även
om i beräkning tages, att möjligen på något håll anspråken ställts för lågt.
Prövningen av den i lag stadgade förutsättningen för villkorlig frigivning,
nämligen att den frigivne sannolikt skall på fri fot förhålla sig väl, synes
alltså i praktiken hava skett med erforderlig försiktighet.

Vad beträffar institutets allmänna inverkan på kriminaliteten, har
på enstaka håll försports farhågor, att detta institut skulle, tillsammans med
andra lindringar i strafflagstiftningen, som på senare tid tillkommit, kunna
i betänklig mån verka försvagande på straffhotets kraft.

De siffror, som i den officiella statistiken angående rättsväsendet
(publicerad till och med år 1912) offentliggjorts rörande brottsfrekvensen
inom de arter av brott, där villkorlig frigivning (med början från och med
år 1907) företrädesvis ägt rum, nämligen dråp och misshandel, förfalskning
samt våldtäkt och sedlighetsbrott, visa ingen enhetlighet, vare sig så
att brottsfrekvensen i allmänhet gått upp eller i allmänhet gått ned i jämförelse
med förhållandena före år 1907. Dråpen och misshandelsbrotten visa
nedgång, sedlighetsbrotten uppgång, förfalskningsbrotten under vissa år
uppgång, under andra år stillastående. Några slutsatser rörande den villkorliga
frigivningens inverkan på nu berörda brottslighet kan således icke
dragas av dessa siffror.

Ej heller förändringarna i den allmänna kriminaliteten i Sverige
torde giva någon vägledning av värde rörande verkningarna av ett enstaka

115

institut såsom villkorlig frigivning. Såsom förut nämnts, torde emellertid
under åren 1907—1912 någon ökning av den allmänna brottsligheten i
förhållande till kriminaliteten under de närmaste åren före år 1907 ej
hava förekommit.

I fråga om verkningarna av institutet, i den utsträckning detsamma
hittills tillämpats, torde alltså kunna sägas, att i fråga om de enskilda fall, i
vilka det kommit till användning, urvalet torde hava visat sig riktigt, då ju
med några få undantag de villkorligt frigivna på fri fot synas hava förhållit
sig väl, samt att omständigheter icke föreligga, som kunna föranleda den slutsatsen,
att menliga verkningar förekommit i avseende å vare sig kriminaliteten
inom de brottsgrupper, där den villkorliga frigivningen företrädesvis tilllämpats,
eller kriminaliteten i allmänhet. I nu berörda avseenden synes
alltså den hittills vunna erfarenheten icke lägga något hinder i vägen för
en utsträckning av den villkorliga frigivningens tillämpning.

Innan de sakkunniga härefter närmare ingå på de omständigheter,
som, med hänsyn till institutets särskilda betingelser inom vårt land, böra
tagas i betraktande vid frågan erm en utvidgning av dess tillämplighetsområde,
torde emellertid böra tillses, om icke möjligen några lärdomar
kunna vinnas av lagstiftningsverksamheten i de utländska stater, där
tillämpning av belönande straffavkortning redan föreligger eller föreslagits
vid kortare strafftider än de, som förutsättas i den svenska lagstiftningen.
Därvid är dock att beakta, att vid de fall, där villkorlig frigivning
av nu nämnd beskaffenhet användes jämväl vid kortare frihetsstraff,
såväl bestämmelserna rörande dessa straff som tillämpningen i praxis av
desamma erbjuda avsevärda olikheter mot svensk strafflagstiftning och praxis.

Tyska strafflagen bestämmer ett års avtjänad strafftid såsom förutsättning
för villkorlig frigivning. Dessutom skola minst tre fjärdedelar
av straffet hava avtjänats. Beträffande urvalet har i strafflagen stadgats
allenast, att fången skall hava uppfört sig väl under strafftiden. En övervakning
av sådant slag, som finnes i Sverige, är ej föreskriven i lagen.

Det nya tyska strafflags för slag et av år 1909, granskat år 1913, bibehåller
stadgandet om ett års avtjänad strafftid såsom minimum vid tukthus,
men föreslår, att vid fängelse och de andra lindrigare frihetsstraffarterna
minimum sättes till sex månader. Den därjämte stadgade förut -

116

sättningen, att fången skall hava utstått tre fjärdedelar av straffet, bibehålies
vid tukthus, men ändras vid övriga frihetsstraff så, att två tredjedelar
av straffet skola vara avtjänade. Den frigivne kan enligt förslaget
ställas under skyddsuppsikt, vars närmare anordnande överlämnas åt förbundsrådet
och de olika förbundsstaterna.

Det österrikiska straff lagsförslaget av år 1912 tillåter villkorlig frigivning,
om fången utstått två tredjedelar av ett straff, som i sin helhet uppgår
till minst ett år. Unga förbrytare kunna dock frigivas villkorligt redan
då de avtjänat två tredjedelar av ett frihetsstraff, som uppgår till minst
sex månader. Endast i fråga om unga förbrytare finnes bestämmelse om
ställande under skyddsuppsikt.

Det schweiziska strafHagsförslaget av åren 1908—1915 har stannat vid
att såsom förutsättning för villkorlig frigivning föreskriva avtjänande av
två tredjedelar av den ådömda strafftiden och minst ett års utstånden
strafftid. Den villkorligt frigivne skall stå under skyddsuppsikt.

Den nederländska lagen av den 12 juni 1915 medgiver villkorlig frigivning,
när två tredjedelar av den ådömda strafftiden är utstånden och
den avtjänade strafftiden utgör minst nio månader.

I Frankrike och Belgien kan villkorlig frigivning äga rum, sedan
fången utstått tre månader av straffet. Därjämte fordras enligt den belgiska
lagen, att en tredjedel av straffet skall hava avtjänats, och enligt den
franska, att, därest straffet uppgår till sex månader och däröver, hälften
av den ådömda strafftiden skall hava tilländagått. Härav följer beträffande
de strängare straffarterna, där villkorlig frigivning även kan äga rum,
att sådan frigivning kan vinnas, först sedan en jämförelsevis lång strafftid
avtjänats, enär dylika straff kunna ådömas endast för en tid av minst
fem år eller därutöver. Vid det lindrigare frihetsstraffet, fängelse, som
kan gå ned ända till en dag och upp till fem år, kan ju den villkorliga
frigivningen däremot inträda mycket snart. Den villkorliga frigivningen
är i nu berörda länder icke ett regelbundet led i straffverkställigheten,
utan skall utgöra en förmån för fångar, vilka ådagalagt prov på förbättring.
I Belgien frigåvos villkorligt under tjugufemårsperioden 1888—
1912 5,092 personer eller i genomsnitt något över 200 om året. Av
dessa hava 272 återfallit, motsvarande 5,3 procent. I Frankrike frigåvos

117

villkorligt under år 1908 sammanlagt 1,035 fångar, under år 1912 allenast
430. Nedgången synes bero dårpå, att den tilltagande brottsligheten
föranlett större stränghet i avseende å fordringarna för frigivningens beviljande.
Sålunda medgives numera villkorlig frigivning ej åt andra än
förstagångsförbrytare, vilka ingiva större förhoppningar om välförhållande
oeh hava existensmöjligheter sig tillförsäkrade, således efter ungefär
samma regler, som följas i Sverige. Prövotiden är alltid lika med den
återstående strafftiden. Den är för en stor del av de frigivna mycket
kort — för många understiger prövotiden tre månader. Endast en bråkdel
av de frigivna stå under hjälpande tillsyn.

Den italienska strafflagen medgiver villkorlig frigivning vid fängelse
och straffarbete: vid fängelse, om det ådöinda straffet uppgår till tre år
samt hälften av strafftiden tilländagått och vid straffarbete, om straffet
uppgår till tre år och tre fjärdedelar av strafftiden avtjänats.

I Norge är den villkorliga frigivningen begränsad till de fångar,
som ådömts »fängsel» (straffarbete). »Fängsel» ådömes från tjuguen dagar
intill femton år. Villkorlig frigivning kan äga rum, redan då fången utstått
sex månader av strafftiden. Den utståndna strafftiden skall emellertid utgöra
minst två tredjedelar av hela straffet. Enligt 1900 års straffverkställighetslag,
som nu är ersatt av en lag av år 1903, var fångens villkorliga
frigivning föreskriven såsom regel. Endast i det fall, att hans uppförande
vid straffinrättningen eller andra viktiga omständigheter orsakade,
att frigivning icke lämpligen borde äga rum, eller medförde, att förmånen
skulle vara oförtjänt, skulle villkorlig frigivning ej förekomma. År
1903 ändrades denna bestämmelse därhän, att straffarbetsfånge, som utstått
så stor del av strafftiden, som ovan är sagt, kan villkorligt frigivas enligt
av Konungen givna särskilda närmare bestämmelser. Den villkorliga frigivningen
användes emellertid alltjämt i så stor utsträckning, att inemot
hälften av samtliga fångar frigivas villkorligt. Att under sådana förhållanden
urvalet ej är särdeles strängt, torde vara självfallet. Inemot hälften
av samtliga villkorligt frigivna återkomma också till fängelset för att avtjäna
återstoden av straffet. Obligatorisk tillsyn över de villkorligt frigivna,
sådan som den i Sverige förekommande, är ej föreskriven.

Vad beträffar övriga europeiska strafflagar hava, om man frånser

118

några schweiziska kantoners lagar, såsom förutsättning för villkorlig frigivning
stadgats ett minimum av avtjänad strafftid, uppgående till inemot
två år eller därutöver.

I Finland, där den villkorliga frigivningen ej är obliatorisk, gäller,
att villkorlig frigivning kan äga rum endast vid straff på minst tre år och
först sedan tre fjärdedelar av strafftiden avtjänats. I England är villkorlig
frigivning ett regelbundet led i straffverkställigheten, men endast vid
»penal servitude», vars minimum är tre år. Villkorlig frigivning kan ej
ifrågakomma, förrän av strafftiden tilländagått för män två år och tre
månader och för kvinnor två år. I Danmark kommer villkorlig frigivning,
som där är ett led i straffverkställigheten, endast ifråga vid mycket
långa frihetsstraff — minst sex år. Även i professor Torps förslag (1917)
har villkorlig frigivning bibehållits såsom ett regelmässigt led i straffverkställigheten.
Där föreslås emellertid, att vid arbetsfängelse (från två
månader till och med sexton år) straffet i regel skall avslutas med villkorlig
frigivning redan när två tredjedelar av ådömd strafftid, dock
minst nio månader, utståtts, om ej särskild anledning föreligger, att sådan
frigivning ej är tillrådlig.

De sakkunniga anse en utsträckning av den villkorliga frigivningen
jämväl för svenska förhållanden vara att eftersträva. Därigenom beredes
ett större antal fångar tillfälle att, under uppsikt och med stöd av för
dylik tillsynsverksamhet lämpade personer, tidigare än vad eljest av hänsyn
till rättsordningens upprätthållande vore tillrådligt, i friheten upptaga
en verksamhet för sin och de sinas försörjning. Det måste jämväl vara
av gagn, att hos ett ökat antal fångar ingjutes förhoppningen att genom
ett gott uppförande förvärva en förkortning av strafftiden, en förhoppning,
som tjänar dem till en ofta välbehövlig sporre och uppmuntran under
fängelsevistelsen.

Slutligen kan i åtskilliga fall det stöd, som beredes den villkorligt
frigivne genom hans ställande under en fast, men på samma gång välvillig
tillsyningsman, bidraga till att bevara honom från återfall under den
kritiska tiden närmast efter det han lämnat straffanstalten. Visserligen
får enligt lagens ord villkorlig frigivning icke ifrågakomma i andra fall,

O O C1 CD CD CD

119

än där omständigheterna göra sannolikt, att den dömde skall på fri
fot förhålla sig väl. 1 överensstämmelse härmed har endast i några få
undantagsfall förekommit villkorlig frigivning av personer, som gjort sig
skyldiga till tjuvnadsbrott, den brottslingskategori, inom vilken förnyad
brottslighet oftast förekommer. Inom de övriga bro’ttslingskategorierna
hava ock jämlikt lagens föreskrift de från sistnämnda synpunkt minst betänkliga
brottslingarna utvalts. Med sannolikhet skulle åtminstone de
allra flesta av dessa, om de frigivits efter straffets fulla avtjänande, ej
heller då hava återfallit i brott. Men givet är, att under de ofta svåra
förhållanden, som möta den frigivne, tillsyningsmannens stöd och hjälp
kan vara av betydelse i nu berörda avseende, och så kan jämväl vara
fallet med det överhängande hotet om straffets verkställande i händelse
av frigivningsvillkorens överträdande.

Ett utnyttjande av den villkorliga frigivningens möjligheter att förebygga
förnyad brottslighet skulle förutsätta ett helt annat system än det i
nuvarande lag tillämpade. De som främst behöva den uppsikt och det
stöd, en villkorlig frigivning innebär, samt trycket av risken att återkomma
till straffanstalten för att avtjäna återstoden av straffet, äro naturligtvis
icke de '' mera förhoppningsingivande fångarna, d. v. s. de som för närvarande
villkorligt frigivas, utan de mera svårartade.

I enlighet härmed har, såsom förut nämnts, professor Thyrén i sitt
betänkande upptagit två slag av villkorlig frigivning, nämligen dels en
belönande dels en obligatorisk straffavkortning. Professor Thyrén yttrar
härom i »Principerna för en strafflagsreform», del I: »Just därför att fången
icke uppfört sig så, att han kunnat belönas med straffavkortning, är det
så mycket nödvändigare, att han omhändertages efter frigivandet, såvida
man icke vill snart hava honom tillbaka till straffanstalten. Belönande
straffavkortning och övergångsbehandling böra därför uppfattas såsom
två var för sig nyttiga institut, vilka vila på olika grunder och icke böra
sammanblandas, utan utföras oberoende av varandra. Den förra bör inskränkas
till de fångar, som göra sig särskilt därav förtjänta: den tjänar
såsom sporre och disciplinmedel under strafftiden; den senare bör, utan
undantag, gälla alla fångar, som undergått progressivstraff, och allra minst
uraktlåtas i fråga om de svårsköttaste bfottslingarne. Lagstiftaren bör

o O O

120

det ena göra och det andra icke låta.» Den utformning denna tanke fått
i professor Thyréns förslag företer en del egendornligheter, som sammanhänga
med det av honom föreslagna straffsystemet och ej äro förenliga
med nu gällande strafflagstiftning. Men själva tanken torde icke vara
omöjlig att infoga''i vår nuvarande lagstiftning i samband med nedsättande
av det minimum av avtjänad strafftid, vid vilken belönande straffavkortning
kan äga rum. Så kunde t. ex. bestämmas, att villkorlig frigivning
skall obligatoriskt äga rum, då den dömde utstått fem sjättedelar av
straffet, försåvitt den tid, under vilken straffet är verkställt, utgör minst
två år. Prövotiden kunde sättas till tre gånger den återstående strafftiden,
men minst ett och högst tre år.

Den belönande straffavkortningen skulle icke genom en dylik obligatorisk
straffavkortning mista sin betydelse, ty den dömde skulle på grund
av belönande straffavkortning särskilt vid de längre straffen kunna vinna
sitt utträde ur fängelset betydligt tidigare än på grund av den obligatoriska
straffavkortningen. Begränsning av en dylik obligatorisk straffavkortning
till de något längre straffen torde ock vara nödvändig ej
minst av hänsyn till det betänkliga i en förkortning av de kortvariga frihetsstraffens
längd, och den nödvändiggöres även därav, att erforderligt
antal tillsyningsman eljest ej torde stå att uppbringa och ätt den risk,
som den villkorligt frigivne utsätter sig för vid brytande av villkoren, måste
hava en skärpa, som ej kan åstadkommas vid de kortare straffen.

Ehuru de sakkunniga alltså anse, att en obligatorisk straffavkortning
vore redan under nuvarande förhållanden tänkbar och gagnelig, hava de
likväl ej utarbetat något lagförslag i denna riktning. Förutom att i det
uppdrag, de sakkunniga erhållit, knappast ingår att utarbeta förslag till
ett dylikt, från den nuvarande villkorliga frigivningen skilt institut, har
det synts de sakkunniga mindre lämpligt att i detta sammanhang upptaga
en så genomgripande reform, då för närvarande en särskild kommission
är sysselsatt med granskning av professor Thyréns förslag och följaktligen
även med nu berörda fråga.

Utsträckningen av den villkorliga frigivningens tillämplighetsområde
har i justitieombudsmannens förslag förutsatts böra ske genom nedsatt -

121

ning av don minimitid, två år, som enligt''nu gällande stadganden
fången skall hava tillbringat i fängelset, innan villkorlig frigivning kan
äga rum.

Ln utsträckning av den villkorliga frigivningen skulle emellertid
kunna ske jämväl på en annan väg. En nedsättning kan göras i den kvotdel
av den ådöinda strafftiden, som skall hava avtjänats, för att den villkorliga
frigivningen skall kunna efter minimitidens förlopp inträda. Enligt vår
lag kan en villkorlig frigivning äga rum först sedan två tredjedelar av
straffet utståtts. En nedsättning av denna kvotdel torde dock ej vara tillrådlig.
Intet av de moderna strafflagsförslagen går nedom två tredjedelar
och endast undantagsvis förekommer en lägre kvotdel i nu gällande utländsk
lagstiftning:.

ö O

Däremot synes den av de sakkunniga förordade utsträckningen av
den villkorliga frigivningens tillämplighetsområde utan olägenhet ”kunna
vinnas genom en nedsättning av berörda minimitid av avtjänad strafftid,
två år.

Det kan emellertid ej ifrågakomma att låta den villkorliga frigivningen
inträda, oavsett huru kort tid än må hava förflutit från den dömdes
intagande i fängelset. Frihetsstraff, som just på grund av sin korthet
ofta äro mindre tillfredsställande både från allmänpreventiv och individualpreventiv
synpunkt, böra icke genom villkorlig frigivning ytterligare förkortas.
Dessutom är det uppenbart, att vid längre vistelse i fängelset
ett starkare behov än vid kortare strafftider gör sig gällande av ett medel
mot frihetsstraffets förslöande inverkan och den oförmåga att själv hjälpa
sig till rätta, som kan uppkomma och hos den frigivne kvarstå på grund
av fängelsevistelsen. Vidare bliva givetvis svårigheterna att träffa det
rätta urvalet större, ju lägre fordringarna ställas på den avtjänade strafftidens
längd.

De sakkunniga hava på ovan anförda grunder ansett det ej kunna
ifrågakomma, att villkorlig frigivning skall inträda, innan ett år av straffet
avtjänats. Då emellertid tveksamhet kunde råda, huruvida ens en
nedsättning till ett år vore tillrådlig, med hänsyn särskilt till de tänkbara
svårigheterna dels att under så kort tid förvärva erforderlig kännedom
om fångens karaktär och dels att anskaffa åt ett avsevärt ökat

16—142016

122

antal frigivna lika god tillsyn och tillfredsställande sysselsättning, som
hittills kunnat beredas dem, har hos samtliga direktörer för Sveriges central-
och straffängelser hegärts uttalande rörande nämnda svårigheter.
Detta uttalande skulle innehålla, huruvida de ansåge den för villkorlig
frigivning nu stadgade förutsättning av minst två års avtjänad strafftid
böra ändras därhän, att nämnda minimitid nedsattes till ett och ett halvt
eller till ett år, därvid det särskilt borde beaktas, huruvida möjlighet förelåge
att under den kortare tid, som sålunda ifrågasattes, bilda sig ett tillförlitligt
omdöme om fången. Därjämte anhölls om uttalande rörande möjligheten
att anskaffa tillfälle till utkomst åt det större antal villkorligt
frigivna, som den ifrågasatta nedsättningen skulle komma att medföra.

I de ingångna svaren hava fem direktörer uttalat sig för bibehållande
av det nuvarande minimet, sex direktörer för en nedsättning
till ett och ett halvt år och sex för en nedsättning till ett år. De,
som uttalat sig för två år, hava anfört, att denna tid behövdes för att i
fängelset lära känna fången och därefter påverka honom i en god riktning,
samt att fången hade behov av denna tid för att vinna stadga i
sin karaktär. Härjämte har i ett svar anmärkts, att den under kortare
tid än två år bibragta yrkeskunskapen i regel ej medförde avsevärd nytta.
Ungefär samma synpunkter hava anförts för minimitidens bestämmande till
ett och ett halvt år eller, såsom jämväl föreslagits i ett svar, ett och ett
tredjedels år.

I uttalanden av dem, som ansett ett år vara uti ifrågavarande hänseende
tillräckligt, har anförts, att den fångvårdsman, som icke på ett år
bildade sig ett tillförlitligt omdöme om en fånge, han gjorde det icke
heller på två år, samt att det visserligen funnes en eller annan inbunden
natur, som det vore svårare att genomskåda, men att, om man ej lärt
känna honom på ett år, det knappast torde lyckas att någonsin »bliva fullt
klok på honom».

Beträffande frågan, om en nedsättning till ett och ett halvt eller
ett år kunde medföra svårigheter för anskaffande av tillfälle till utkomst
åt det ökade antalet villkorligt frigivna, förklarade endast tre direktörer,
att de ansåge svårigheterna därvidlag kunna antagas bliva avsevärda.

De sakkunniga hava ej känt sig övertygade av de skäl, som angi -

123

vils för uppfattningen, att ingen nedsättning av nu gällande minimum
av avtjänad strafftid borde äga rum, eller att detta minimum icke borde
sättas under ett och ett halvt år. Möjligheten att rätt bedöma en fånge
kräver naturligtvis i varje fall sin tid, men beror dock i hög grad av,
huru ofta vederbörande fångvårdstjänstemän kommer i beröring med
fången, samt av de tillfällen, fången kan hava att trots tvånget inom
straffinrättningen lägga i dagen sina sämre eller bättre egenskaper. Fångantalet
i våra fängelser är relativt ringa, och möjlighet torde därför i
regel givas att även inom en tämligen kort tid lära känna den ifrågavarande
fången, såvitt sådant över huvud låter sig göra. Givet är, såsom
också i några av svaren påpekats, att vissa fångar erbjuda mycket stora
svårigheter, då det gäller att erhålla en tillförlitlig uppfattning, huruvida
den dömde med sannolikhet skall på fri fot förhålla sig väl. Kan till
följd av fångens inbundna natur en sådan uppfattning ej vinnas, utan
att en längre tid förflutit, torde följden därav böra bliva allenast den,
att en sådan fånge får kvarstanna längre i fängelset, men ej att den
minimitid av avtjänat straff, som i allmänhet erfordras för avgivande av
ett omdöme av ovannämnd art, bör i lagen bestämmas högre, än eljest vore
av behovet påkallat. Utgångspunkten för avgörandet av denna fråga måste
vara beskaffenheten hos fångarna i allmänhet och icke hos undantagsfallen.

De sakkunniga anse alltså, att en utsträckning av den villkorliga
frigivningens tillämpning bör kunna ske genom nedsättande av nu stadgat
minimum för avtjänad strafftid till ett år. Stannar man vid denna
minimitid, finnas utsikter att i ett ansenligt ökat antal fall vinna de förmåner,
som ovan framhållits vara förenade med nuvarande form av villkorlig
frigivning, och några avsevärda olägenheter i de olika hänseenden,
som ovan berörts, synas ej vara att befara.

Däremot torde en utsträckning uppåt, omfattande möjlighet till villkorlig
frigivning även för de till livstids straffarbete dömda, ej höra äga
rum. Det hot, som livstidsstraffet innebär, skulle därigenom försvagas i
en betänklig grad. Denna strafform skulle ej längre bibehålla samma
allmänavskräckande verkan, som nu torde utgöra dess kanske viktigaste
betydelse. Styrkan av det nuvarande hotet sammanhänger vid ifrågavarande
straff med ovissheten, om fången någonsin och i sådant fall när

124

han skall återvinna friheten. Av denna anledning är det otvivelaktigt bättre
att icke på förhand utsätta någon tid, efter vars förlopp för fången gives
i lagen förutsatt möjlighet att frigivas. Här är det rena nådeförfarandet
på sin plats. Lämpligt vore emellertid, om anordningar kunde träffas,
varigenom den benådade livstidsfången ej blott ställdes under hotet att
nödgas fortsätta straffet i händelse av den allmänna säkerhetens störande

— ett hot, som Kungl. Maj:t i vissa fall låter åtfölja benådningsbeslutet

— utan också komrae under sådan tillsyn, som är föreskriven för villkorligt
frigivna. Dylika säkerhetsåtgärder i fråga om benådade livstidsfångar
torde dock icke utgöra föremål för en lag om villkorlig frigivning.
Det torde således icke ingå i de sakkunnigas uppdrag att här vidare behandla
denna fråga.

För bedömande av den ökning i antalet fall, vari den villkorliga
frigivningen skulle komma att användas, därest den tid, under vilken
straffet skall vara verkställt, sattes till minst ett år, torde följande approximativa
beräkningar kunna tjäna till ledning.

Det antal fångar, som under åren 1907—1915 intagits i straffanstalterna
för undergående av frihetsstraff på viss tid över två år, har i
genomsnitt utgjort inemot 150 årligen, vilket antal alltså för närvarande
är det, ur vilket urval sker till villkorlig frigivning. Under samma år
hava för undergående av frihetsstraff på viss tid från ett år till och med
två år i genomsnitt intagits omkring 190 fångar årligen. Det högsta under
något år uppnådda antalet av villkorliga frigivningar är det för år 1915,
då siffran utgjorde 54. År 1916 var siffran allenast 34. Med utgångspunkt
från siffran för år 1915 eller 54, motsvarande ungefär 36 procent
av det fångantal, varur de villkorligt frigivna nu uttagas, skulle de villkorligt
frigivnas antal, under förutsättning att minimitiden sattes till ett
år, kunna beräknas komma att årligen bliva omkring 119.

Vad beträffar den ökning i arbetet, som den föreslagna ändringen
skulle medföra för vederbörande myndigheter, torde följande böra erinras.
År 1914 ingåvos ansökningar om villkorlig frigivning för 74 fångar, år 1915
för 67 fångar och år 1916 för 56 fångar. Tages siffran för år 1915, nämligen
67, utgör denna omkring 44 procent av dem, som intagits i straffanstalterna
för undergående av frihetsstraff på viss tid över två år. Skulle samma

125

förhållande mellan antalet ingivna ansökningar och antalet av dem, som årligen
intagas i straffanstalterna för undergående av så långt frihetsstraff, att
villkorlig frigivning kan för dem ifrågasättas, komma att för framtiden
bibehållas även efter den ifrågasatta utsträckningen av den villkorliga frigivningen,
så skulle antalet årliga ansökningar bliva omkring 150.

Fångvårdsförvaltningéns arbete för utredande av här avsedda ärenden
är givetvis ganska betydande. Den har att undersöka fångens föregåenden,
tillse beredande av arbetsanställning i händelse av frigivning samt
vidtala lämplig tillsyningsman m. m. Då emellertid de fångar, till vilka
möjligheten att vinna villkorlig frigivning skulle utsträckas, finnas fördelade
på ett flertal fängelser, torde ökningen i arbetsbörda för befattningshavaren
vid varje särskild anstalt icke bliva alltför stor. För fångvårdsstyrelsen,
där samtliga inkommande ansökningar behandlas, sker tydligen
en mera betydande ökning i arbetet, men i synnerhet innebär dessa ärendens
tillväxt i antal en avsevärd tunga för Kungl. Maj:t. En ändring i
bestämmelsen att Konungen förordnar om villkorlig frigivning, vilken bestämmelse,
såsom högsta domstolen påpekat i sitt yttrande över förslaget
till nu gällande lag i ämnet, sammanhänger med den gestaltning, institutet
erhållit i vår rätt, synes emellertid ej lämplig. Den större arbetsbörda
för vederbörande departement, som ett genomförande av ifrågavarande
förslag skulle innebära, har för övrigt, enligt vad de sakkunniga
hava sig bekant, beaktats vid den lönereglering för statsdepartementen,
som antagits av innevarande års riksdag.

Vid lagens tillämpning har frågan om tillsyningsmännen lösts i den Ändring i
riktningen, att i regel polismyndighet icke anlitas för tillsynen. Av dabestämmelåren
1907 1916 förordnade 306 tillsyningsmännen hava endast tjugu varit Sg^g

länsmän, polismästare eller stadsfiskaler. Sex hava varit polisuppsynings- ningsmän.
män och fyra fjärdingsinän. I övrigt äro bland tillsyningsmännen prästerna
de ojämförligt talrikaste (123) och därefter hemmansägare eller andra lantbrukare
(61). Där polistjänstemän utövat tillsynen, har detta skett icke på
grund av självskrivenhet enligt lagen, utan på grund av förordnande, som

126

Konungens befallningshavande meddelat med hänsyn till deras lämplighet
i det särskilda fallet.

I allmänhet tillgår vid tillsyningsmans förordnande sålunda, att
medan ännu fångens ansökning om villkorlig frigivning förberedes genom
fängelsemyndigheternas försorg, förfrågningar enligt fångens anvisningar
eller på grund av eljest inhämtade upplysningar göras hos personer i den
ort, där möjlighet till utkomst efter frigivningen anses kunna erbjudas.
Sedan gynnsamt svar ingått från lämplig person, överlämnas dennes åtatagande
att utöva tillsyningsmannabefattningen till fångvårdsstyrelsen, vanligen
i samband med ansökningshandlingarnas insändande. Sedan de
senare prövats av Kungl. Maj:t och, i händelse av bifall, frigivningsbeslutet
kommit fångvårdsstyrelsen till hända, tillskriver styrelsen Konungens befallningshavande
med anhållan om tillsyningsmans utseende, däi-vid tillika
upplysning lämnas, huruvida viss person finnes vidtalad, som åtager sig
uppdraget, för den händelse detsamma skulle lämnas honom.

Av den ovan givna redogörelsen för bestämmelsens tillämpning,
vilken ju bestyrkes av Konungens befallningshavandes avgivna yttranden,
framgår, att i praktiken redan förverkligats det av riksdagen framhållna
önskemålet, att den närmare tillsynen över villkorligt frigivna icke i regel
borde utövas av polistjänstemän, utan av andra för uppgiften särskilt lämpade
personer. Då emellertid all anledning föreligger att genom lagstadganden
befästa det sålunda uppkomna förfaringssättet, hava de sakkunniga föreslagit
en ändring i lagen i nämnda riktning. Emellertid är, såsom flera
Konungens befallningshavande framhållit, lämpligt att, i händelse frivilliga
icke skulle stå till buds, personer finnas, vilka skulle kunna
åläggas åtaga sig ifrågavarande tillsyn. Då polistjänstemännen synas närmast
böra därtill ifrågakomma, har ett stadgande av sådant innehåll införts
i lagen.

Vad beträffar den av riksdagen ifrågasatta anordningen, att den frigivne
skulle, då han ankommit till den ort, inom vilken han äger att
under prövotiden vistas, anmäla sig till vederbörande polistjänstemän, synes
detta, såsom ock flera Konungens befallningshavande erinrat, onödigtvis
utsätta den frigivne för en i hans dåvarande belägenhet olämplig uppmärksamhet.
Anordningen synes ock obehövlig. Enligt kungl. brevet den 12

127

apiil 1907 skall avskrift av utfärdat frihetspass tillställas Konungens befallningshavande,
varjämte enligt kung], instruktionen för tillsyningsman
över villkorligt frigivna av samma dag tillsyningsman, som av Konungens
befallningshavande förordnats, skall underrätta polismyndighet i orten om
den frigivnes ankomst, bostad och sysselsättning, om honom beviljat tillstånd
att vistas å annan ort och därest han från orten avviker, så ock
om annat, som rörande den frigivne bör vara för polismyndigheten känt,
och äger tillsyningsmannen av polismyndigheten påkalla den handräckning,
som för befattningens utövande må erfordras. Tillika har genom kungl.
ciikulär den 26 april 1907 till samtliga Konungens befallningshavande
dessa anbefallts att förständiga de under dem lydande polismyndigheterna
att, då tillsyn över villkorligt frigiven utövas av person, som av Konungens
befallningshavande förordnats, och något, som av denne bör vara känt,
kommer till polismyndighetens kunskap, därom meddela tillsyningsmannen
underrättelse. Då det slutligen åligger särskilt förordnade tillsyningsman
enligt förenämnda instruktion att kvartalsvis till Konungens befallningshavande
avgiva rapport, angivande huru den frigivne fullgör vad honom
i sådan egenskap åligger samt andra den frigivnes förhållanden, vilka
kunna vara av särskild betydelse, så lärer förhållandet mellan tillsyningsmännen
och polismyndigheterna vara på ett tillfredsställande sätt ordnat.
Någon vidare bestämmelse i detta hänseende torde således icke vara erforderlig.

Ovan omförmälda till fängelsedirektörerna utsända anmodan att av- Ändring i
giva yttrande om lämpligheten av en vidsträcktare användning av den övrigt i lavillkorliga
frigivningen innehöll även förfrågan, huruvida de i övrigt hade ^ZeZSfinågra
särskilda önskemål beträffande ändringar i lagen angående villkorlig kar/ig frifrigivning.
'' gifning.

Några sådana önskemål av beskaffenhet att kunna tillgodoses genom
ändring i nämnda lag blevo icke framställda.

Emellertid torde några ändringar böra vidtagas. Lagen förutsätter
i 7 §, att den, som villkorligt frigives, skall vid frigivningen begiva
sig till den ort, inom vilken han skall äga att vistas under prövo -

128

tiden, och där inställa sig hos tillsyningsmannen. Detta har emellertid
ej kunnat iakttagas. Konungens befallningshavande kan ej förordna
tillsyningsman, förrän befallningshavanden fått del av frigivningsbeslutet,
och tillsyningsmannens namn kan följaktligen ej vid frigivningen vara
känt för fängelsemyndigheterna. Dessa kunna därför ej heller sända den
frigivne direkt till tillsyningsmannen. Visserligen pläga alltid någon eller
några dagar förflyta, efter det frigivningsbeslutet meddelats och till dess
fången frigives, på grund av nödvändigheten att sörja för fångens utrustning
m. m., men fängelsemyndigheterna hava ej ansett sig kunna i fängelset
kvarhålla fången så länge, att från Konungens befallningshavande hunnit
inkomma underrättelse om tillsyningsmannens förordnande. Därför har i
frihetspassen alltid föreskrivits, att den frigivne skall inställa sig hos
Konungens befallningshavande för att erhålla hänvisning till den förordnade
tillsyningsmannen. Detta har medfört den olägenheten, att den frigivne i
avvaktan på nämnda förordnande måst under de första och kanske för
honom farligaste dagarna efter frigivningen uppehålla sig sysslolös i stad.

Det torde för den frigivne givetvis vara bättre, att han kvarstannar
i fängelset de ytterligare få dagar, som erfordras för erhållande av Konungens
befallningshavandes förordnande av tillsyningsman. De sakkunniga hava
därför föreslagit, att i 7 § införes ett stadgande, innebärande, att frihetspass
ej må av fångvårdsstyrelsen utfärdas, förrän underrättelse om sådant
förordnande inkommit till fångvårdsstyrelsen.

Därjämte har i 6 § stadfästs det redan nu tillämpade förfaringssättet,
att fångvårdsstyrelsen, samtidigt med att underrättelse om den villkorliga
frigivningen avsändes till vederbörande Konungens befallningshavande,
jämväl, där så kan ske, till befallningshavanden överlämnar förslag
å tillsyningsman.

BILAGOR.

131

Bil. A.

Övervakningssystemet i England.

Den 21 augusti 1907 antogs i England en lag om övervakning (Probation
of Offenders Act), som trädde i kraft den 1 januari 1908. För
lagens huvudsakliga innehåll är i det föregående redogjort. Här skall nu
lämnas en kompletterande framställning rörande den nya lagstiftningen
och dess tillämpning i praktiken.

Dessförinnan torde emellertid en kort sammanfattning av den parlamentsdebatt,
som föregick lagens antagande, icke sakna sitt intresse.

Debatten inleddes av nnderstatssekreteraren Herbert Samuel, som framhöll att lagförslaget
icke hade karaktären av en stridsfråga och att regeringen icke hört någon opposition
däremot ens framviskas inom underhuset. Förslagets syftemål vore att sätta domstolarna i
stånd att utse »probation officers» (övervakare) och att avlöna dem, så att vissa förbrytare
som domstolen på grund av deras ålder, karaktär eller föregåenden icke ansåge lämpligt att
halla i fängelse, måtte kunna ställas under uppsikt av dessa tjänstemän, vilkas plikt det skulle
vara att leda, varna och vara en vän för dem. Om lagen antoges, skulle de särskilda domstolarna
hava fullkomlig frihet vid valet av de tjänstemän, de önskade tillsätta, och talaren hoppades,
att genom denna obundenhet erfarenheten inom några år skul.e utvisa, åt vilken klass
av män eller kvinnor detta arbete bäst kunde anförtros. Lagförslaget upptoge i sig bestämmelserna
i »The First Offenders Act», den utgjorde ett önskemål för reformvänner bland
kriminalisterna över hela landet.

Under den följande diskussionen erinrades bl. a. om det framgångsrika
räddningsarbete, som sedan lång tid tillbaka utförts av de vid polisdomstolarna
anställda »court missionaries», och man önskade få en försäkran
om, att hinder ej skulle möta för att dessa utsågos till övervakare enligt
nya lagen. Det var tydligt, att man för detta på frivillighetens väg bedrivna
arbete hyste den största sympati. Någon direkt opposition mot det
nya lagförslaget förekom visserligen icke, men av några talare framfördes
dock en del betänkligheter, särskilt i fråga om de förpliktelser, som ålåge
denna helt och hållet nya klass av tjänstemän, som man ville skapa under
namn av övervakare.

Parlamentsdebatten.

132

Statssekre terarens promemoria.

Förslaget åvägabragte ett nytt »status pupillaris». Lagförslagets avsikter vore otvivelaktigt
utmärkta och hade det bästa syfte, men man finge icke förbise det faktum, att det i
allmänna ordalag dömde de tilltalade till något som kallades »övervakning av probation officers».
Vilken inskränkning i friheten skulle fastställas för den, som var ställd under sådan
övervakning? Antag att en förbrytare, som blivit satt under övervakning, före landet runt
och sökte arbete, skulle den övervakare, under vilkens tillsyn han blivit satt, då vara skyldig
att följa efter honom för att so hur han uppförde sig, eller kunde övervakaren gåjn i sin
skyddslings hem utan tillåtelse? Den föreliggande frågan hade stor räckvidd och måste noggrant
övervägas. Mycket skulle visserligen kunna göras för att förstagangsförbrytares lott
måtte bli lättare och mera människovärdig än nu, men mycket berodde på sättet. Stor skada
kunde tillfogas t. ex. en ung förbrytare, som berördes av ifrågavarande lagförslag, om han
förföljdes av en övervakare, angelägen att leda, varna, övervaka och hjälpa honom,^ helst i
förslaget stadgades, att polismän kunde vara övervakare. Möjligen kunde inskjutas några ord
till betryggande av, att de personer, åt vilka övervakningsarbetet uppdroges, omsorgsfullt utvaldes
för de grannlaga plikter de hade att fullgöra.

Gentemot de anförda betänkligheterna framhölls å andra sidan följande:

Lagförslaget framställde i själva verket ej något nytt med undantag av tillsättandet
av särskilda tjänstemän, som benämndes övervakare. I förslaget endast bekräftades den
befogenhet, som redan förefunnes för domaren att uppskjuta domens avkunnande under villkor
att den tilltalade förbunde sig vid vite att under prövotiden iakttaga ett gott uppförande samt
på kallelse infinna sig inför domstolen för erhållande av dom. Lagförslaget skulle välkomnas
av en kraftig allmän opinion inom landet. Detta övervakningssystem hade under många år
varit i full verksamhet i Förenta Staterna, i synnerhet i Massachusetts, ävensom i några av
de brittiska kolonierna och hade lett till utmärkta resultat. I England hade förslagets
principer redan till någon del utförts i praktiken, ity att »court missionaries» till stor del
fullgjort de åligganden, som detta förslag hade till ändamål att närmare reglera. Det funnes
bland socialt intresserade personer i landet ett krav på att få denna lag antagen.

Debatten avslutades av understatssekreteraren, som anförde följande:

Regeringen hade visserligen icke gjort sig skyldig till någon oklarhet. I lagförslaget
stadgades uttryckligen, att domstolen ägde förordna, att brottslingen skulle under viss närmare
angiven tid stå under tillsyn av någon utav domstolen namngiven person, varjämte
domstolen ägde föreskriva sådana andra villkor för utövande av dylik tillsyn, som domstolen
ansåg nödiga. Vad beträffade dessa »andra villkor» ansag man, att sadana detaljer
bäst bestämdes genom föreskrifter av vederbörande domstol. Vidare ville talaren påpeka,
att förslaget gåve full befogenhet åt domstolen att försäkra sig om, att brottslingen
rättade sig efter de av domstolen meddelade föreskrifterna. Det gåves oinskränkt rätt för
domstolen att, om den brottslige underläte att iakttaga några av de uppställda villkoren, kalla
honom inför domstolen och, om det befunnes nödvändigt, döma honom till fängelse. Lagförslaget
föranledde otvivelaktigt ett ingrepp i den personliga friheten, men det vore ämnat att
vara ett alternativ för fängelse. Övervakaren skulle icke vara en uniformerad person liksom
en polisman. Det vore bättre för en förbrytare att underkasta sig denna övervakning än att
undergå fängelsestraff.

Sedan lagen antagits, har dåvarande statssekreteraren Gladstone uti
ett den 17 november 1907 dagtecknat »memorandum» gjort en del uttalanden,
avsedda att bringas till vederbörande domstolars kännedom.

Bland annat framhålles följande:

Nyttan av en övervakare är tvåfaldig: 1 ro) donnos tjänster kunna bliva av utomor dentligt

värde därigenom alt han blir en vän till den skyldige och återför honom till ett hederligt
och aktningsvärt levnadssätt; 2:o) domstolen kommer att känna sig kunna med större
säkerhet sätta den skyldige under övervakning, då den kan placera honom under tillsyn av en för
ändamålet särskilt utsedd tjänsteman, vilken bland annat har till åliggande att återföra don
skyldige till domstolen för erhållande av straff, om han genom sitt uppförande visar sig ovärdig
den mildhet, som visats honom.

Framgången av den ifrågavarande lagstiftningen kommer till väsentlig grad att bero på
egenskaperna och kvalifikationerna hos dem, som utses till övervakare. Deras skyldigheter
enligt lagen äro: a) att besöka eller mottaga rapporter från den övervakade å tider, som stadgas
i domstolsbeslutet eller övervakaren eljest må finna lämpliga; b) att tillse att den övervakade
ställer sig de uppställda villkoren till efterrättelse; c) att till domstolen avgiva rapport
rörande hans uppförande; d) att råda, hjälpa och vara eu vän för honom samt, i fall av behov,
söka att skaffa honom lämpligt arbete.

På samma gång statssekreteraren är angelägen, att lagen må bringas till full användning
över hela landet så fort som möjligt, inser han, att det i vissa distrikt på landsbygden till
en början kan bliva svårt att finna personer med de nödiga kvalifikationerna och att domarna
måhända därför icke skulle bliva i tillfälle att utfärda formliga förordnanden.

Där detta är händelsen, må man komma ihåg, att den skyldige må ställas under uppsikt
av en person, som icke blivit utsedd till övervakare, men vilken domstolen anser kvalificerad
att utöva tillsyn i det särskilda fallet.

I London är troligt, att man genast kan erhålla erforderligt antal övervakare, som redan
hava en ansenlig erfarenhet i det ifrågavarande arbetet, och man hoppas, att i andra delar av
landet domstolarna må kunna betjäna sig av medlemmar tillhörande enskilda sällskap. Skulle
man undantagsvis nödgas anlita polismän, böra de icke bära uniform vid fullgörandet av sitt
övervakningsarbete.

Beträffande avlöningen är det omöjligt att, förrän lagen varit någon tid i verksamhet,
säga, huru mycket arbete, som kommer att utkrävas av varje övervakare och vad som kan anses
såsom skälig ersättning. Därför föreslås till en början viss ersättning för varje särskilt
fall. Det är emellertid ingalunda nödvändigt, att ersättning lämnas för alla fall. Mycken
värdefull hjälp skall säkerligen kunna erhållas från personer, som erbjuda sina tjänster utan
ersättning.

Övervakarna böra vara personer av god uppfostran och som hava någon kännedom om
de industriella och sociala förhållandena i trakten.

I enlighet med 7 § i lagen har statssekreteraren utfärdat följande
instruktion:

Varje förordnande för en övervakare skall till en början icke utfärdas för längre tid
än tretton månader, men må utsträckas eller förnyas innan utgången av nämnda period.

En ömsesidig uppsägningstid av en månad bör givas.

Varje övervakare skall, i enlighet med de närmare föreskrifter, som lämnas honom av
domstolen, besöka sin skyddsling och göra sig underrättad om hans uppförande, levnadssätt
och arbete. Besöken skola åtminstone under första månaden göras ofta, minst en gång i
veckan, såvida icke domstolen annorlunda förordnar, och sedermera i den mån skyddslingens
uppförande och levnadssätt därtill föranleda.

134

Övervakningskommitténs
betänkande.

Då skyddslingen besöker övervakaren, skola besöken äga rum å annan plats än en
polisdomstol eller polisstation.

Övervakaren skall förvissa sig om, att skyddslingen verkligen förstår de i hans förbindelse
upptagna villkoren, och skall genom varning och övertalning söka försäkra sig om,
att han iakttager dem. Om skyddslingen efter vederbörligen mottagen varning underlåter
detta, skall övervakaren rapportera härom till domstolen, antingen muntligen eller skriftligen,
allteftersom domstolen må föreskriva. Då ingen föreskrift lämnats, skola rapporterna vara
skriftliga. De må ej, såframt icke domstolen särskilt därom förordnat, ske till sittande rätt
eller publiceras. För varje år skall övervakaren inom utgången av januari månad därpåföljande
år avgiva en generalrapport enligt tryckta blanketter över samtliga av honom
omhänderhavda fall.

Övervakaren skall, alltefter omständigheterna, råda, hjälpa och vara en vän till skyddslingen
samt, i fall av behov, söka skaffa honom arbete.

Övervakaren må icke bära något slags uniform eller tjänstetecken.

Genom en ämbetsskrivelse av den 8 mars 1909 tillsatte statssekreteraren
Gladstone en kommitté med uppdrag »att undersöka, huruvida
under det förflutna året övervakningslagen av år 1907 till fullo utnyttjats
och, om så icke varit fallet, vilka svårigheter, som stått i vägen för dess
mera allmänna tillämpning, ävensom att — beträffande sådana,domstolar,
där övervakare utses av statssekreteraren — meddela upplysning, huruvida
de nuvarande bestämmelserna för deras utnämnande och avlöning äro
tillfredsställande eller om några åtgärder böra vidtagas för erhållande av
en bättre organisering av deras arbete och deras mera allmänna användande
för lämpliga fall».

Kommittén, vilken till ordförande haft understatssekreteraren Samuel,
har hållit förhör med åtskilliga personer, vilka haft praktisk erfarenhet av
den nya lagen, såsom domare från olika domstolar i landet, ett stort antal
probation officers, sekreterarna vid de avdelningar av »the Church of
England Temperance Society», som försett domstolarna i London med
»police court missionaries», åtskilliga socialt intresserade personer in. fl.
Om den noggrannhet, varmed man vid dessa förhör gått till väga, kan
man få en föreställning därav, att de vid förhören framställda frågorna,
vilka sammanförts i en särskild bilaga till kommittébetänkandet och numrerats,
uppgå till ett antal av icke mindre än 3,115.

Uti sitt den 23 december 1909 dagtecknade betänkande anför kommittén
bland annat följande:

Övervakningslagen möjliggör, att en person, som begått brott, i stället för att
straffas med fängelse eller böter eller, i fråga om barn, med insättandet på en uppfostrings -

135

anstalt för eu längre tidsperiod, må bringas under det direkta personliga inflytandet av en
man eller kvinna, utvald med hänsyn till upphöjdhet i karaktär och styrka i fråga om
personligt inflytande; och på samma gång lagen förlänar auktoritet åt övervakningsarbetet
och gör, att detta icke betraktas som en bagatellsak, hålles över förbrytaren lagens arm,
beredd att slå ned eller dragas undan allteftersom hans uppförande under prövotiden varit
dåligt eller gott. — Det finnes många personer, på vilka effekten av ett dylikt inflytande,
applicerat i det ögonblick, då begåendet av ett brott visar ett särskilt behov därav, kan
bliva lika värdefullt som den hjälp en skicklig läkare lämnar en sjuk person. Ofta utan vänner,
ännu oftare med vänner av en låg typ, utan beröring med något civiliserande inflytande,
kommer övervakaren till dem från en helt annan samhällssfär samt lämnar dem en hjälpande
band för att leda dem bort från den väg, som leder till grova brott. Han hjälper den
arbetslöse att finna arbete. Han sammanför gossen med föreståndaren för en gossklubb,
där gossen kan bringas under goda inflytelser. Han hjälper till att förbättra de dåliga hemmen,
där unga förbrytare fostras. Han förmår den vårdslöse att göra insättningar i sparbanken.
Under allt detta är den övervakade medveten om, att bakom övervakaren står
lagen, att övervakaren är domstolens öga, att dåligt uppförande kommer att rapporteras till
domstolen och medföra straff. Så stort är emellertid det inflytande, som en god övervakare
kan utöva över en förbrytare under prövotiden, att hans vänskapliga intresse ofta eftersökes
även efter det prövotiden gått till ända och att hans råd fortfarande inhämtas och efterföljas,
oaktat den på lag stödda auktoriteten att göra dessa gällande numera icke förefinnes.
Övervakaren kan även vara domstolen till mycken hjälp. De rapporter, som av övervakaren
avgivas, underrättar domstolen om de praktiska resultaten av dess beslut. Domstolen kan
se, om dess mildhet i det föreliggande fallet varit berättigad eller icke, samt erhåller material
till ledning vid avgörandet av kommande fall.»

Av betänkandet framgår, att lagen tillämpats i mycket olika utsträckning
på olika orter med för övrigt samma lokala förhållanden och samma
brottsstatistik.

Kommittén har samvetsgrant undersökt orsakerna till denna skiljaktighet
i tillämpningen. Några domare hålla före, att den nya lagen
erbjuder få, om ens några, fördelar framför den förut rådande proceduren
med »court missionaries» och andra frivilliga hjälpare, som gjorde sitt
bästa utan stöd av något lagligt bemyndigande, under det att å andra
sidan den nya lagen innehåller en del restriktioner, som binda domsto‘larnas
handlingsfrihet. Det har bl. a. framhållits, att icke blott sådana
villkor, som upptagas i 1907 års lag, utan vilka villkor som helst borde
få föreskrivas.

Kommittén ger visserligen sitt fulla erkännande åt det utmärkta
arbete, som utförts av »the police court mission», innan 1907 års lag
trädde i kraft. Men kommittén säger sig å andra sidan ha kommit till
den slutsatsen, att, med ett undantag, den nya proceduren har ett avgjort

136

företräde framför den äldre. Alla i frågan hörda övervakare, vilka ha
erfarenhet av båda metoderna, ha med styrka betonat, att övervakningsförordnande
enligt 1907 års lag givit dem ett mycket kraftigare inflytande
över skyddslingen än vad förut varit fallet. Det formella beslutet om
sättande under övervakning, de regelbundna besöken och rapporterna, medvetandet
om att övervakningen äger rum icke blott genom en delegerad
från ett enskilt sällskap utan genom en person, vilken är en lagligen utsedd
representant för domstolen, påläggandet av bestämda villkor, vilka
klart fastställts i skrift — allt detta gör ett kraftigt intryck på skyddslingarnas
sinnen. Av de med övervakarna inför kommittén anställda förhören
framgick, att det sannolikt icke fanns någon i detta arbete engagerad
person, som, om han gåves tillfälle att välja, icke skulle på nu angivna skäl
föredraga, att en förbrytare överlämnades till övervakning enligt nya lagen
än enligt de äldre bestämmelserna.

Kommittén framhåller, att den nya lagen medför den fördelen, att
övervakare utses vid ett stort antal domstolar, som förut icke hade nå°ra
»court missionaries», och att vid andra domstolar ställes till domstolens
disposition en lista med övervakare, bland vilka domstolen kan utvälja den
för det särskilda fallet lämpligaste, i stället för att domstolens val förut
var begränsat till en eller på sin höjd två personer.

Den enda punkt, vari den nya lagen i jämförelse med den föregående
proceduren är bristfällig, är i fråga om begränsningen av de villkor,
som den skyldige kan åläggas iakttaga. Härom senare.

Från domarhåll har såsom ett skäl mot användandet av den nya
lagen åberopats, att besöken av offentliga tjänstemän (probation officers) i
de övervakades hem och å de platser, där de arbetade, skulle bidraga till
att bland grannar, arbetskamrater m. fl. utsprida kännedomen om deras
brott och därigenom för dem försvåra återgången till ett hederligt liv.,
De inkallade sakkunniga hava av kommittén noggrant utfrågats rörande
sin erfarenhet i denna punkt.

Därvid har å ena sidan anförts, att det icke funnes någon klass, som vore så känslig
för spioneri som den fattigare befolkningen, och att personliga besök i hemmen av probation
officers kunde verka menligt för den övervakade. Detta var särskilt fallet i fråga om dem,
som bodde i vissa av de stora hyreskasernerna (tenement houses), dit en någorlunda snyggt
klädd person knappast kunde ga in utan att väcka uppmärksamhet och föranleda skvaller bland

137

hyresgästerna. Besök hos den övervakade på arbetsplatsen både ofta medfört, att kännedomen
om hans brott spritts bland arbetskamraterna, vilka i anledning härav obarmhärtigt
påyrkat hans avskedande. A andra sidan har framhållits, att om ock besök å arbetsplatsen
kunde skada den övervakade och därför såvitt möjligt bordo undvikas, besöken i hemmen
icke för den övervakade medfört någon skada eller olägenhet. Han hade icke härigenom
bland grannarna stämplats som förbrytare. Övervakaren betraktades som vän och icke som
spion. De övervakade själva hade aldrig beklagat sig över besöken, vilka tvärtom i många
fall synes hava berett dem glädje. Besök i hemmen vore nödvändiga för utförandet av ett
verkligt effektivt övervakningsarbete.

Kommittén, som tagit denna fråga i noggrant övervägande, anser
visserligen, att, om en probation officer vid sina besök icke iakttager tillbörlig
takt eller om han tager för vana att besöka sin skyddsling å arbetsplatsen,
sådana olägenheter som ovan nämnts kunna uppstå, men
kommittén håller före, att faran betydligt överdrivits. Såvitt kommittén
kunnat inhämta har i de distrikt, varest probation officers flitigt tagits i
bruk, några sådana olägenheter icke gjort sig gällande.

Det har av vissa domare framhållits, att tillsyn av en övervakare
sällan om någonsin med fördel skulle kunna användas i fråga om fullvuxna
personer, minst av allt i fråga om vuxna män. Andra ha en motsatt uppfattning,
som de stödja på verklig erfarenhet. Kommittén håller för sin
del före, att bland vuxna — män såväl som kvinnor — finnas en mängd,
för vilka övervakning kan användas med all utsikt till framgång.

Anmärkningen att den nya lagen medfört ökat arbete för domstolarna
och ökade kostnader, bemöter kommittén därmed, att både arbetet
och kostnaderna äro ringa i jämförelse med vinsten för brottslingen
och ytterst även för samhället, därest han kan avvänjas från brott.

En anledning till att lagen på sina håll icke så flitigt tagits i bruk
torde, enligt kommittén, bero därpå, att många domare synas icke fullt
ha insett, att lagen kan tillämpas på alla klasser av förbrytare, blott hänsyn
tages till vissa i lagens första paragraf angivna omständigheter.
Även personer, som begått en allvarlig förbrytelse, kunna komma under
övervakning. I regeln synes övervakning vara onyttig för vaneförbrytare,
lösdrivare och prostituerade.

Kommittén drar till sist den slutsatsen, att anledningen till att
domstolarna i många fall icke betjänat sig av lagen, oaktat så med fördel
kunnat ske i ett ansenligt antal fall, är att söka dels i en missuppfatt 18—142016 -

138

ning av lagens syfte, dels däri att lagen är så ny och dels i invändningar,
som sakna bärande grunda.

Då övervakningslagen först trädde i tillämpning, vidtogos mått och
steg av »the Home Office» i syfte att sprida kunskap om dess bestämmelser
(se det förut omförmälta »memorandum»). Kommittén föreslår, att dessa
nu skola fullständigas genom ett meddelande, avsett att tillställas varje
fredsdomare i syfte att fästa hans uppmärksamhet på lagens bestämmelser
och hemställa om dess mera allmänna användning i lämpliga fall.

Beträffande övervakaren och hans skyldigheter framhåller kommittén
till en början, att värdet av övervakningen nödvändigtvis måste bero på
den verkande kraften hos vederbörande övervakare. Det är här fråga om
ett system, där regler äro jämförelsevis oväsentliga och personligheten
är allt.

Kommittén konstaterar vidare, att domstolarna varit lyckliga nog
att ha till övervakare erhållit personer, män såväl som kvinnor, vilka
varit särdeles lämpliga för uppgiften. Detta har till stor del berott därpå,
att domstolarna haft till sin disposition den omsorgsfullt utvalda och
erfarna staben av »police court missionaries».

I London och på andra håll hava damer förordnats att utöva tillsyn
över kvinnor och barn, i regeln med mycken framgång. Det synes emellertid,
som om manliga övervakare ofta hava varit lika, kanske mera framgångsrika
än de kvinliga i utövandet av tillsyn över vuxna kvinnor.

Det framhålles av kommittén, att de svåraste fallen röra unga förbrytare
i åldern sexton till tjugu år, vilka äro svåra att tygla på grund av
»det nya oberoende», som deras ålder medfört. Det fordras här en alldeles
särskild typ av övervakare, helst unga män med bildning, som varit framgångsrika
ledare av gossklubbar och dylikt.

Vid förhören inför kommittén hava skilda meningar yppats i fråga
om lämpligheten att utse oavlönade övervakare eller övervakare för
endast ett eller två fall, för vilka särskilt arvode uppbäres. Det har
framhållits, att de uppgifter, som ålåge en övervakare, vore av en så säregen
beskaffenhet och så svårlösta, att för deras behöriga fullgörande
krävdes personer med den träning på området i fråga, som endast daglig

139

erfarenhet kunde giva. Men flertalet av dem, som inför kommittén yttrat
sig i detta ämne, hava ansett, att det vore av stort värde för systemet
att erhålla sådana särskilda övervakare, med eller utan avlöning, vilka
antagits med hänsyn till sin speciella lämplighet för ett visst fall eller
en viss klass av förbrytare. Häri instämmer kommittén, som emellertid
anser, att sådana övervakare endast skulle komplettera och icke träda i
stället för den ordinarie övervakaren, på vilken övervakningsarbetet i
första hand skulle vila.

Med undantag möjligen för vissa distrikt på landet, där brotten äro
fåtaliga, anser kommittén nödvändigt, att åtminstone en avlönad övervakare
utses för varje domstol, och att, i fall av behov, hans arbete bör underlättas
genom övervakare, avlönade eller oavlönade, utsedda på grund av sin
lämplighet att handha vissa särskilda fall.

Många domare använda de vid domstolen anställda övervakarna till
att jämväl verkställa förundersökningar (beträffande den tilltalades »karaktär
och omgivning»). De inför kommittén hörda personerna hava i allmänhet
varit ense därom, att detta är en nyttig praxis. Men denna praxis synes
kommittén kunna innebära en viss risk. Om nämligen undersökningen skulle
resultera i en för den tilltalade ofördelaktig rapport, vore det svårt för
den övervakare, som verkställt undersökningen, att kunna undgå att av
den tilltalade betraktas snarare som eu fiende än som en vän. Vidare,
om undersökningsrapporten lämnas domaren enskilt, finnes ingen möjlighet
för den tilltalade att framställa sina synpunkter å saken och att vederlägga
möjligen förekommande misstag.

Kommittén anser icke övervakarens närvaro vid domstolen, önskvärd
som den är, vara oavvisligen nödvändig, och enligt kommitténs mening
borde domstolarna icke avskräckas från att förordna om övervakning endast
därför, att ingen övervakare vore närvarande vid tillfället.

Sedan domstolen beslutat övervakning, bör övervakaren så fort som möjligt omsorgsfullt
förklara för den dömde innebörden av beslutet och förvissa sig om, att den dömde
verkligen till fullo förstår de villkor, som må hava blivit uppställda.

o Övervakaren skall föra fullständiga anteckningar över de särskilda fallen i en för
ändamålet upplagd bok.

Rapporter skola till domstolen tid efter annan avgivas i enlighet med domstolens
föreskrift. De böra icke vara alltför formalistiska och stereotypa.

140

Övervakarna böra taga sig i akt för att visa för stor slapphet, då skyddslingens
uppförande är otillfredsställande. Frestelsen ligger nära, att i årsrapporten komma med så
många tillfredsställande fall som möjligt. Kommittén vill visserligen icke föreslå, att övervakaren
skall anse det som sin plikt att ånyo föra skyddslingen inför domstolen på grund
av någon mindre överträdelse av reglerna för det passande eller ens på grund av ett än
så obetydligt brott mot något av de i rättens beslut fastställda villkoren. Men övervakaren
bör låta sig angeläget vara att låta skyddslingen känna — och domstolen förväntas
biträda honom häri — att övervakning icke är detsamma som ett rent frikännande. Fasthet
är lika nödvändig för en övervakare som sympati. För mycken eftergivenhet från övervakarens
sida kommer att resultera i en motvillighet från domstolens sida att alls använda
övervakarens tjänster.

Kommittén håller före, att övervakaren i allmänhet icke bör taga
någon direkt befattning med utdelande av penningmedel till behövande
skyddslingar. Visserligen anser kommittén, att fall kunna förekomma, då
detta icke kan undvikas, men detta bör vara undantag och icke regel.
Det ligger enligt kommitténs uppfattning en stor fara däri, att övervakaren
skulle komma att betraktas såsom någon slags allmoseutdelare,
till vilken fattigt folk utan arbetsenergi skulle vända sig med begäran
om hjälp.

Övervakaren bör endast hänvisa till lämplig välgörenhetsförening
eller dylikt.

Kommittén anser en övervakare, vilken helt ägnar sig åt övervakningsarbetet,
icke gärna kunna övervaka mer än 60 fall på en gång, under förutsättning
att övervakningstiden i genomsnitt utgör endast sex månader och
han därjämte har att verkställa förundersökningar. År åter övervakningstiden
längre, kan ett större antal fall övervakas, ty det är de första månaderna,
som äro de mest prövande. Alla övervakare borde vara skyldiga
att omhändertaga även sådana personer, som satts under övervakning av
annan domstol, men sedan flyttat till deras distrikt.

Någon chef för övervakningsarbetet (chief probation officer) förordas
icke av kommittén, som i stället hänvisar till det intresse, som visats från
vederbörande domares sida. Därjämte framhålles den stora vikten av ett
samarbete mellan övervakaren och domstolen.

Kommittén anser sig icke böra förorda en permanent centralkommission,
utan anser tillfyllest, att en särskild tjänsteman i »Home Office»
handhar det ifrågavarande arbetet.

141

Avlöningsfrågan har även varit föremål för kommitténs uppmärksamhet.
Vid polisdomstolarna i London, där vederbörande statssekreterare
utser övervakare, utgår avlöningen med visst belopp för varje särskilt fall,
nämligen 8 shillings för de första tre månaderna av övervakningsperioden
med tillägg av 4 shillings för varje följande tre-månaders-period upp till
ett år. För gjorda utlägg erhålles ersättning med högst 5 shillings eller,
i exceptionella fall, 10 shillings. På andra håll växla beloppen, och ofta
erhåller övervakaren i stället för arvode för varje särskilt fall en fast avlöning.
1 London norr om Thames, där övervakningsarbetet till större
delen utföres av »police court missionaries», anställda hos »the Church of
England Temperance Society», tillåter icke nämnda sällskap sina tjänstemän
att mottaga någon betalning, och även andra sällskap samt enskilda personer
hava utan ersättning ställt sina krafter till domstolarnas förfogande.

Då avlöning utgår och övervakaren är regelbundet sysselsatt vid
domstolen, anser kommittén en fast avlöning vara att föredraga framför
ett arvode för varje särskilt fall. Lönens storlek måste variera i förhållande
till den tid övervakaren ägnar åt sitt arbete. Det arvode, som
för närvarande utgår, anser kommittén vara för lågt. En övervakare,
som samtidigt har 60 personer under sin tillsyn, skulle sannolikt efter
nuvarande beräkningsgrund aldrig erhålla mer än 1,350 kr. om året,
ett enligt kommitténs uppfattning alltför lågt belopp för att till övervakningsarbetet
locka det slags personer, varav man för detta arbete är
i behov.

Lagen tillåter en övervakningsperiod på vilken tidslängd som helst
icke överstigande tre år. Som regel anser kommittén en övervakningstid
under sex månader av liten nytta. I ett stort antal fall är en tid av ett år
mera önskvärd.

En mycket omdebatterad fråga är, hur långt man får gå i fråga
om uppställandet av särskilda villkor för övervakningen. Såsom allmän
regel gäller, att det uppställda villkoret skall stå i visst förhållande till det
begångna brottet. Om t. ex. en person gjort sig skyldig till tjuvnadsbrott,
kan väl föreskrivas, att han under prövotiden skall avhålla sig från
att sällskapa med tjuvar eller andra dåliga personer, men däremot icke,
att han ej får besöka utskänkningsställen, så framt ej brottet förövats

142

under rusets inflytande. I ett fall rörande en för tjuvnadsbrott tilltalad
person, vilken väl icke begått brottet under rusets inflytande, men dock
varit begiven på dryckenskap, hade vederbörande underdomstol föreskrivit
bland annat det villkoret, att den tilltalade skulle avhålla sig från förtärandet
av spritdrycker, men överdomstolen både upphävt detta villkor
under förklaring, att ett dylikt villkor icke finge föreskrivas med mindre
brottet blivit begånget under rusets inflytande.

Kommittén anser, att lagens bestämmelser i nu förevarande avseende
äro för restriktiva, enär det finnes många fall, där dryckenskap förorsakat,
att en person kommit in på det sluttande planet, ehuru det särskilda
brott, varför han tilltalats, icke varit fylleri eller begåtts under rusets inflytande.
Kommittén föreslår därför en ändring i lagen i syfte att giva
domstolarna .rätt att föreskriva avhållsamhet från spritdrycker såsom villkor
i varje fall, där domstolen är övertygad, att brottet, direkt eller indirekt,
varit en följd av den tilltalades vana att till övermått använda

spritdrycker.

En fråga slutligen, som påkallat vederbörandes särskilda uppmärksamhet,
är den, huruvida lagen tillåter domstolarna att såsom villkor
föreskriva, att den tilltalade skall uppehålla sig på någon viss bestämd

ort eller i viss uppgiven anstalt. A ena sidan har anmärkts, att en dylik

föreskrift vore liktydig med ett nytt slags fängelsestraff, under det man

å andra sidan framhållit, att åtgärden i fråga icke hade karaktär av
straff och i varje fall vore av stor betydelse för en effektiv behandling
av vissa slag av förbrytare. Särskilt skulle en bestämmelse om, att den
tilltalade skulle kvarstanna inom viss anstalt, vara till gagn i fråga om
prostituerade kvinnor och hemlösa gossar.

Kommittén, som förklarar sig inse nyttan av de föreslagna villkoren,
erinrar till en början därom, att enligt »the Children Act» av år 1908 barn
upp till sexton år kunna skickas till privata anstalter och kvarhållas där.
Beträffande personer över sexton år anser kommittén väl, att allvarliga invändningar
kunna göras mot förslaget att lämna domstolarna makt att
kvarhålla dessa i enskilda anstalter, vilka icke äro underkastade statsinspektion.
Men på det hela taget finner kommittén, att de fördelar, som
därigenom skulle vinnas, äro så stora, att åt domstolarna väl skulle kunna

O 1 ''

143

lämnas förtroendet, visserligen icke att föreskriva, att den tilltalade skulle
med våld överföras till eu anstalt och kvarhållas där, men väl att föreskriva
bostadstvång såsom ett av villkoren. Detta villkor kunde brytas av den
tilltalade, men i så fall visste han, att han komme att dömas för det
ursprungliga brottet. Såsom en säkerhetsåtgärd mot eventuella missbruk
föreslår kommittén, att domstolen skall i dylika fall utse en opartisk
övervakare att inspektera anstalten.

Slutligen föreslås, att »Home Office» låter trycka blanketter att användas
vid domstolarna.

Av den vid kommittébetänkandet fogade statistiken inhämtas, att
under år 1908 icke mindre än 8,023 personer sattes under övervakning
av probation officers och att av dessa endast 367 eller mindre än fem
procent ånyo förts inför domstolen och erhållit straff. Kommittén framhåller
emellertid, att lagen ännu icke varit i verksamhet tillräckligt länge
för att man skulle kunna bilda sig något bestämt omdöme om de uppnådda
resultaten. Men å andra sidan betonar kommittén, att de vid förhören
inför kommittén lämnade upplysningarna tydligt givit vid handen,
att den nya lagen redan visat sig vara av stort värde i ett ansenligt antal
fall och att densamma, flitigt tillämpad så snart omständigheterna det
medgåve, kunde komma att i framtiden bliva en värdefull faktor vid behandlingen
av förbrytare.

På vissa håll inom Londons domarekår har man ställt sig nåo-ot Lagens
avvisande gentemot den nya lagstiftningen, i det man ansett, °att det tampning.
gamla systemet med »court missionaries» fungerat fullt tillfredsställande och London
därjämte varit ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt för staten, i det att
de enskilda sällskapen betalat alla erforderliga utgifter, vilka enligt det nya
systemet komme att drabba statsverket. Emellertid synes den allmänna
meningen bland de sakkunniga luta till förmån för det nya systemet. En
polisdomare i London, med vilken jag hade ett samtal i detta ämne, uttalade
sig därvid på följande''sätt:

Den nya lagen vore avgjort ett stort steg framåt. Man hade befarat, att de enligt
nya lagen tillsatta probation officers skulle bliva något slags polisspioner, men erfarenhet^
hade jävat detta. Deras egenskap av offentliga tjänstemän gjorde, att de kunde uppträda
med mera auktoritet i hemmen än en »court missionary», vilket i många fall medförde, att

144

arbetet bleve mera effektivt. Man hade i allmänhet mera aktning och respekt för en probation
officer än för en »court missionary». Syftet med en probation officers verksamhet vore
att vara en hjälpare och stödjare, och detta syfte hade även uppnåtts. Polismän vore icke
lämpliga såsom probation officers. Den villkorligt frikände skulle såvitt möjligt återbördas
åt det samhälle, mot vilket han förbrutit sig, och den hjälpande handen, som räcktes honom,
borde icke vara en polismans. En probation officer borde vara en person med bildning,
som vore intresserad av och förstode sig på det slags folk, varom här vore fråga, dock icke
en person, som intoge en sådan social ställning i förhållande till den villkorligt frikände, att
avståndet dem emellan bleve för stort.

Av särskilt intresse är, att chefen för Londons polis — den måhända
främsta poliskåren i världen — såsom sin bestämda uppfattning uttalat,
att polismän icke vore ägnade att tjänstgöra såsom övervakare, enär de
icke kunde väntas sitta inne med de speciella egenskaper, som erfordrades
för ett rätt fullgörande av en övervakares grannlaga uppgift.

I London är det, såsom förut nämnts, statssekreteraren, som utser
probation officers åt polisdomstolarna. Vid tiden för mitt besök i London
under år 1909 hade förordnanden utfärdats för 141 probation officers,
därav 64 kvinnor. Av dessa voro flertalet »police court missionaries». De
övriga tillhörde frälsningsarmén eller någon skyddsförening eller annan
förening med filantropiskt syfte.

Varje probation officer är tilldelad tjänstgöring vid en viss domstol.
Vid domstolens sessioner tillstädesvara i allmänhet två probation officers,
en manlig och en kvinnlig, vilka tillhandagå domaren med upplysningar i
det föreliggande fallet. Ofta har vederbörande probation officer, redan
innan målet kommer före inför domstolen, verkställt en förundersökning
rörande den tilltalades personliga förhållanden. Har detta icke skett,
uppskjutes i allmänhet målet för verkställande av sådan undersökning. I
några domstolar är praxis, att en probation officer förordnas att verkställa
förundersökning i mål, som röra obetydligare förseelser, under det att i
andra fall därtill förordnas en polisman, som dock vid dylik förrättning
icke får bära uniform.

En allmän regel är, att domstolen icke beslutar, att en person skall
villkorligt frikännas och ställas under övervakning, förrän domstolen
genom verkställd förundersökning rörande den tilltalades personliga förhållanden
förvissat sig om, att denna mildare behandlingsmetod i det
föreliggande fallet är lämplig.

Vid samtliga do domstolar jag hade tillfälle besöka fanns åt vederbörande
probation officers i domstolsbyggnaden upplåtet ett särskilt ruin
(probation office), där de kunde mottaga och hålla överläggningar med
sina klienter.

Till belysning av det sätt, varpå övervakningssystemet tillämpas vid
domstolarna, lämnas här nedan några exempel, vilka av mig upptecknats
under förhandlingarna i »the County of London Sessions», den domstol,
där det nya systemet flitigast praktiserats.

1) En sexton-års pojke erkände, att han i vredesmod huggit målsäganden, Emma B.,
med kniv på grund av försmådd kärlek.

Sedan den poliskonstapel, som verkställt förundersökning i målet, avgivit sin berättelse
och därvid bland annat upplyst, att gossen varit boende i ett illa känt distrikt av
staden, framhöll försvarsadvokaten, att dåligt sällskap antagligen vore orsaken till det begångna
brottet.

Ordföranden hemställde härpå till försvarsadvokaten, huruvida det icke vore lämpligt,
att gossen intoges på ett reformfängelse för unga förbrytare (Borstal institution), vilket
försvarsadvokaten bejakade.

Den vid domstolen anställde manlige övervakaren, Mr W., framträdde nu till ordföranden
och hade med denne ett mycket lågmält samtal, som jag icke kunde uppfatta från
den mig anvisade platsen.

Ordföranden förklarade härefter, att han, med avseende å de fördelaktiga upplysningar,
som erhållits om gossens karaktär, innan han kom i dåligt sällskap, icke ville skicka
gossen i fängelse utan i stället överlämna honom till Mr W. för övervakning. »Han skall»,
yttrade domaren till gossen, »taga dig till sitt skyddshem, så att du icke åter skall komma
L dåligt sällskap. Du maste lyda honom. Om du icke gör det, kommer du att få ett
långvarigt fängelsestraff.»

2) Eu sjutton-års pojke, som tilltalats för tjuvnadsbrott, erkände brottet.

En skollärare, som känt gossen fyra å fem år, hördes härefter som vittne samt meddelade,
att han haft gossen i sin klass och att han icke ansåge honom vara eu brottsling.
Vittnet hemställde, om icke gossen lämpligen kunde sättas under Mr W:s tillsyn, i vilken
händelse vittnet även ville göra vad på honom ankomme för gossens upprättande.

På ordförandens fråga, om det icke vore bäst skicka pojken till ett reformfängelse
(Borstal), svarade vittnet, att han helst såge, att detta, icke skedde.

Ordförande förklarade härpå, att han ville giva gossen ett tillfälle till förbättring
(a chance) och sätta honom under övervakning. Men om övervakaren rapporterade, att
gossen°icke uppförde sig väl, komme gossen att bliva skickad till Borstal för en tid av femton
månader.

3) I ett mål rörande en tjugufem-års man, som tilltalats för tjuvnadsbrott, avhördes
såsom vittne en prästman, vilken intygade, att den tilltalade hade en bra karaktär samt
att han vore gift och hade flera minderåriga barn att försörja; och förklarade sig vittnet
villigt att, därest malet uppskötes, söka införskaffa närmare upplysningar rörande den tilltalade
och hans familj.

Med bifall härtill uppsköt domstolen målet för att vittnet skulle bliva i tillfälle inkomma
med utredning i angivet avseende samt lämna meddelande, om något kunde göras
19—142016

146

Birming ham.

för den tilltalade. Ordföranden framhöll uttryckligen, att han »ville göra allt vad på honom
ankomme för att den tilltalade icke skulle bliva en brottsling».

4) Beträffande en för inbrottsstöld tilltalad man upplyste försvarsadvokaten, att den
tilltalades karaktär vore god och att fallet nog skulle lämpa sig för övervakning.

Den arbetsgivare, hos vilken den tilltalade varit anställd, hördes såsom vittne samt
vitsordade, att den tilltalade hade en god karaktär; och förklarade vittnet sig mycket villigt
återtaga den tilltalade i arbetet, därest denne villkorligt frikändes och sattes under övervakning.

Ordföranden frågade nu, om övervakaren funnes tillstädes, vilket emellertid befanns
icke vara fallet.

Härefter yttrade ordföranden ungefär följande: Polisen hade i detta fall redan gjort
en sorgfällig förundersökning, vadan det nog icke vore behövligt verkställa vidare undersökning
genom övervakaren. Domstolen ville icke göra brottslingar av folk, om det kunde undvikas. Dä
arbetsgivaren erbjudit sig att återtaga den tilltalade i arbetet, ville ordföranden antaga detta
erbjudande och tillåta, att den tilltalade återginge till arbetet; och skulle den tilltalade stå
under övervakning av Mr W. Då brottet blivit begånget under rusets inflytande, uppställdes
vidare såsom villkor, att den tilltalade icke finge besöka krogar och andra dylika ställen
under en tid av sex månader, varjämte såsom ytterligare villkor föreskrevs, att den tilltalade
icke finge sällskapa med tjuvar och andra dåliga personer. Om den tilltalade bröte häremot,
komme han att erhålla långvarigt fängelsestraff. »Ni har nu«, slöt domaren, »ert öde i edra
egna händer. Det har givits er ett tillfälle till förbättring. Låt se, att ni gör ett gott
bruk därav.»

I det för de olika domstolarna gemensamma kansliet fördes bland
annat ett diarium, benämnt »The Probation Officers Register», i vilket
funnos införda alla de fall, som behandlats enligt den nya övervakningslagen.

Diariets innehåll framgår av följande däri förekommande rubriker:

1) Förbrytarens namn och adress.

2) Ålder.

3) Kön.

4) Namnet på domstolen, som förordnat om övervakning.

5) Brottets beskaffenhet.

6) Datum för domstolens beslut.

7) Övervakningsperiodens längd.

8) Särskilda av domstolen föreskrivna villkor.

9) Data, då av domstolen föreskrivna rapporter skola insändas.

10) Förbrytarens yrkesverksamhet och rapporter beträffande denna verksamhet.

11) Övervakarens besök hos den, som satts under övervakning:

a) Data.

b) Plats för besöket.

c) Anmärkningar.

12) Övervakarens rapporter till domstolen beträffande förbrytaren.

13) Övervakningens resultat.

14) Anmärkningar.

147

Vid granskning av det ifrågavarande diariet från och med den
1 januari 1908 till tiden för mitt besök den 1 april 1909 inhämtades
följande:

Under nämnda tid hade 114 personer satts under övervakning, därav
81 män och 33 kvinnor.

Deras ålder framgår av följande tabell:

16—20 år..........48 personer

21—30 »..........27 *

31—40 »..........22 »

41—50 »..........10 »

51—60 »..........3 »

61 år och däröver.......4 »

S:a 114

Brotten utgjordes till omkring 9/''io-delar av olovligt tillgrepp samt i
övrigt av förskingring, »äventyrligt spel», fylleri m. in.

övervakningsperioden växlade mellan tre och sju månader. I ett
fall utgjorde den ett år.

A de »särskilda villkor», som uppställts för övervakningen, lämnas
här några exempel:

1) (ung förbrytare) »-----den tilltalade skall lyda sin faders föreskrifter

beträffande bostad och sysselsättning och icke sällskapa med bemälda Jane M.;

2) (kvinna, tilltalad för det hon utgivit sig för att kunna spå; bär även plägat tigga)
— — — — — skall:

a) iakttaga ett gott uppförande;

b) bo hos Avis C.;

c) icke befatta sig med spådom;

d) icke skriva tiggarbrev.

3) (en spelare)-----skall:

a) iakttaga ett gott uppförande;

b) avhålla sig från spel; ,

c) icke sällskapa med spelare.

4) (prostituerad kvinna)-----skall:

a) icke sällskapa med personer av dålig karaktär;

b) icke besöka grannskapet av Brooks Street barracks (ett illa känt kvarter i staden);

c) icke sällskapa med prostituerade.

5) (fyllerist)-----skall under övervakningsperioden avhålla sig från för tärande

av några som helst spritdrycker.

148

Liverpool.

6) (Sexton-års pojke)-----skall:

a) bo hemma;

b) undvika dåligt sällskap;

c) lyda sina föräldrar och övervakaren Mr. B.»

De uppnådda resultaten, vid vilkas bedömande särskilt avseende måste
fästas vid den ovanligt korta prövotiden, ställa sig på följande sätt:

Utan anmärkning (no complaint, discharged) . .61 fall

Dåliga, (därav ett återfall i brott)......3 »

Övervakningsperioden ännu ej tilländalupen ■ .50 »

S:a 114 >

I 68 fall har någon övervakare enligt nya lagen icke utsetts. Då
sådan övervakare utsetts, har det huvudsakliga övervakningsarbetet i fråga
om männen utförts av en »court missionary» och i fråga om de unga pojkarna
av en f. d. polisman. För övervakning av kvinnor har i allmänhet
förordnats en kvinnlig övervakare. Därjämte hava såsom övervakare tjänstgjort
en prästman och ett par privatpersoner. Anmärkningsvärt år, att
övervakningsarbetet lämnat bättre resultat i fråga om vuxna än i fråga
om unga förbrytare.

Såsom övervakare enligt nya lagen hava under år 1908 tjänstgjort fem
män och fyra kvinnor, tillhörande följande sällskap, nämligen: »The Church
of England Temperance Society», »the Catholic Aid Society», »the Liverpool
Wesleyan Mission» och »the Liverpool Ladies’ Temperance Association».
Dessa tjänstgjorde redan förut såsom »missionaries» i polisdomstolarna och
verkställde då samma slags arbete som sedermera under nya lagen. De
erhålla betalning för varje särskilt fall. Den totala övervakningskostnaden
för år 1908 belöpte sig till omkring 4,500 kr.

I Liverpool har polischefen med mycken framgång organiserat och
lett ett av de underordnade polismännen utfört övervakningsarbete bland
de unga förbrytarna, över vilket jag från de mest skilda håll fick höra de
största lovord. Det intryck jag under mitt besök i Liverpool fick av
polisens arbete jävade ingalunda riktigheten av detta omdöme.

Jag hade ett samtal med polischefen, vilken därvid meddelade,
att det icke erbjudit någon svårighet för polismännen att vinna veder -

149

börande familjers förtroende, vilket hade sin naturliga förklaringsgrund
däri, att varje polisman uppfostrades till att vara allmänhetens vän och
hjälpare och icke dess »buse>. Polismännen betraktades även av folket
såsom vänner, till vilka man i brydsamma fall med fullt förtroende kunde
vända sig. Polischefen hade en stor personal till sitt förfogande, och endast
de allra bästa uttoges till övervakare. Staden Liverpool vore, vad
polisen anginge, i övervakningshänseende indelad i elva distrikt med en
polisman såsom övervakare i varje distrikt. I Liverpool hade polisen redan
under omkring tretton år, innan den nya lagen trädde i kraft, utfört övervakningsarbete
huvudsakligen bland unga förbrytare. Den nya lagen innebure
en fördel, dels därigenom att institutet probation nu komrne att praktiseras
över hela landet i stället för att, såsom förut varit fallet, vara inskränkt
till endast några av de större städerna, och dels därigenom att
övervakningsfunktionärerna med lagen till stöd kunde arbeta med mera
auktoritet.

Antalet personer, som under år 1908 satts under övervakning, har
utgjort 469. Av dessa hava 232 stått under tillsyn av avlönade övervakare.
Resultatet av övervakningsarbetet ansågs mycket gott. Av männen hade
82 procent uppfört sig väl, 4 procent hade uppfört sig ganska väl och
14 procent dåligt.1 Beträffande kvinnorna ställde sig siffrorna respektive
74, 12 och 14 procent.

1 De flesta av dessa hade ånyo begått brott (enligt uppgift lämnad i april 1909).

Harald Salomon.

150

Bil, B.

Skyddsvärnets förundersöknings- och övervakningsarbete.

Med understöd av statsmedel företog jag dels år 1906 en studieresa
till Nordamerikas Förenta Stater och dels år 1909 en studieresa till Storbritannien
och Irland i syfte, bland annat, att taga kännedom om det i
dessa länder tillämpade förundersöknings- och övervakningsarbetet med avseende
å villkorlig straffdom. De under nämnda resor vunna erfarenheterna
gåvo impulsen till igångsättande av ett dylikt arbete jämväl här i Sverige.
Arbetet, som var av fullkomligt privat karaktär, avsåg till en början företrädesvis
unga förbrytare, vilka kunde antagas vara förtjänta av att komma
i åtnjutande av villkorlig dom. Svårigheterna för en enskild person att få
de verkställda undersökningarna beaktade av domstol voro emellertid avsevärda,
och arbetet skulle sannolikt ha måst helt nedläggas, om icke just vid
denna tidpunkt konstituerats en organisation, benämnd Skyddsvärnet, vilken
beslöt att på sitt program, omfattande räddningsarbete bland frigivna fångar,
lösdrivare, alkoholister och i liknande avseende hjälpbehövande, upptaga
jämväl det av mig påbörjade förundersökningsarbetet samt övervakningen av
villkorligt dömda. Härmed var det första steget taget till införande i vår
straffrättsskipning av den om jag så må säga sociala synpunkten frivilliga
krafters samverkan med de statliga organen för brottslighetens bekämpande
— och arbetet, vars ledning anförtroddes åt mig, tog så sin egentliga
början hösten 1910.

Svårigheterna voro emellertid ingalunda övervunna därmed att föreningen
Skyddsvärnet övertog arbetet, men tack vare dåvarande justitieombudsmannens
intresserade och kraftiga medverkan1 blevo dock de största
hindren avlägsnade och vägen så pass jämnad, att arbetet tämligen obehindrat
kunde fortgå. Den kallsinnighet, som till en början från vissa håll
visades föreningens arbete, har efter hand som arbetet utvecklats lämnat

1 Se J. 0:s ämbetsberättelse 1912, sid. 149 ff.

151

ruin för eu mera välvillig hållning, och det torde numera utan överdrift
kunna sägas, att nämnda arbete i stort sett av såväl polismyndighet som
domarekår betraktas såsom oumbärligt för ett rationellt tillämpande av lagen
om villkorlig straffdom.

Det av Skyddsvärnet bedrivna fiirundcr sökning sarbetet har omfattat
endast sådana förbrytare, vilka erkänt sina brott oen enligt lag kunna bli
föremål för villkorlig dom. Till en början måste arbetet inskränkas till
allenast de häktade, men har sedermera kunnat utsträckas till att omfatta
jämväl de å fri fot varande.

Det första momentet i förundersökningsarbetet är förhöret med den
tilltalade. Då denne befinner sig på fri fot, äger förhöret vanligen rum
antingen i den tilltalades bostad eller å Skyddsvärnets lokal, dit den tilltalade
i så fall erhållit kallelse. Förhören med de häktade höllos till en
början å detektivstationen, dit de häktade rekvirerades från häktet, vilket
emellertid förorsakade åtskilliga olägenheter. Numera, sedan nya rannsakningsfängelset
tagits i bruk, äga förhören rum i ett av vaktrummen i
själva fängelset.

Då jag började mitt förundersökningsarbete, tillgick vid förhören med
de häktade vanligen så, att jag själv antecknade de häktades svar på till
dem ställda frågor rörande deras person, familjeförhållanden, motivet till
brottet m. m. Detta visade sig emellertid vara ett med hänsyn till den ofta
mycket knappt tillmätta tiden alltför tidsödande arbete, varför jag beslöt mig
för att experimentera med blanketter, som de häktade själva skulle ifylla.
Idén härtill hade jag fått från Amerika under en rond, som jag i sällskap
med en av de ledande krafterna i övervakningsarbetet i staten Massachusetts
gjorde uti ett av fängelserna därstädes. Vi gingo från cell till cell
och intervjuade fångarna, dock med förbigående av några, som begått särskilt
svåra brott, såsom mord, mordbrand och grövre sedlighetsbrott. De
flesta av fångarna hade på förhand erhållit ett rent pappersark med anmodan
att därå nedskriva sin »historia». Vid ronden avlämnade de till
övervakaren sina anteckningar, vilka dock i allmänhet måste av honom i
väsentliga delar kompletteras. Idén att låta fångarna själva nedskriva sin
levnadshistoria syntes mig värd att taga fasta på, men det var tydligt, att
fångarna vid nedskrivandet behövde få någon ledning. Enklast och bekvä -

152

mast syntes mig detta kunna ske genom att lämna dem tryckta blanketter,
innehållande så klara och lättfattliga rubriker, att de borde utan större
svårighet kunna ifyllas även av ganska klent begåvade individer.

Blanketter ha även genom Skyddsvärnets försorg blivit tryckta och
från och med den 1 januari 1912 tagits i bruk. Dessa äro av två slag,
nämligen dels den s. k. A-blanketten, vilken är avsedd att ifyllas och
underskrivas av den tilltalade för att sedermera tjäna till ledning vid den
efterföljande undersökningen, och dels den s. k. B-blanketten, på vilken
undersökaren har att avfatta sin rapport.

A-blanketten upptager frågor att besvaras av den tilltalade rörande
dennes person, familj, bostads- och arbetsförhållanden ävensom anledningen
till samt omständigheterna vid brottets begående (om den tilltalade var
nykter eller icke samt om han saknade medel till sitt uppehälle). Vidare
uppmanas den tilltalade att angiva namn och adresser samt om möjligt
telefonnummer på de personer, vilka äga bästa kännedomen om hans person
och familjeförhållanden (helst någon person med officiell ställning),
samt att i korthet berätta sin levnadshistoria. Till sist har den tilltalade
att underteckna en förklaring, att han är villig att, därest villkorlig dom
skulle meddelas, tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda förordnat,
stå under vänlig tillsyn (övervakning) av föreningen Skyddsvärnet
och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som föreningen i sådant avseende
kunde komma att meddela.

Genom införandet av A-blanketten har vunnits en avsevärd tidsbesparing
i arbetet samt en överskådlighet, som särskilt vid uppgörandet av
statistik är av stor nytta. Intressant är även att taga del av de uppgifter,
som lämnats under rubriken: »Berätta i korthet eder levnadshistoria.»
Mången har i cellens ensamhet, kanske för första gången i sitt liv, bragts
till eftertanke och har då å blanketten icke sällan lämnat ganska intressanta
meddelanden rörande förhållanden, vilka annars sannolikt icke skulle
blivit bekantgjorda, åtminstone icke i den omedelbara och belysande form,
som nu skett.

B-blanketten upptog till en början endast en tryckt rubrik: »Förundersökning,
verkställd av föreningen Skyddsvärnets representant», och
berättelsen började då vanligen med en redogörelse för den tilltalades

153

familjeförhållanden. I syfte att vinna mera överskådlighet och på samma
gång underlätta det ofta mycket brådskande arbetet med rapporternas uppsättande,
infördes sedermera några få tryckta rubriker, huvudsakligen avseende
att, innan själva berättelsen vidtog, lämna en schematisk översikt över
den tilltalades familjeförhållanden. Senare har experimenterats med ett
mera detaljerat blankettformulär, utarbetat i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av de sakkunniga uppgjort förslag till normalblankett. Härigenom
vanns visserligen fördelen av en mera enhetlig och rationell uppställning
av förundersökningsrapporterna, men de många rubrikerna medförde å
andra sidan den olägenheten, att en och samma persons yttrande icke sällan
måste sönderdelas för att inpassas under respektive rubriker, vartill
kom, att utrymmet under en del rubriker icke alltid var tillräckligt. Dessa
olägenheter har man sökt undgå i det av Skyddsvärnet senast använda blankettformuläret,
i huvudsak överensstämmande med det förslag: till normalblankett,
som finnes vidfogat det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till
instruktion för förundersökare. I denna blankett har nämligen en del rubriker,
innefattande yttranden av den tilltalades anhöriga, lärare, arbetsgivare m. fl.
rörande den tilltalades barndom och uppväxttid, levnadslopp efter uppväxttiden,
sannolika anledningar till brottet m. m., borttagits och ersatts
med en enda rubrik (avd. G.), avseende »upplysningar i övrigt angående
den tilltalades karaktär och personliga förhållanden m. m.» De vägledande
anvisningar, som funnos upptagna under de förutvarande rubrikerna, hava
i det sista blankettförslaget sammahförts till en P. M. till ledning vid avfattandet
av förundersökningsrapportens avd. G.

Gången av förundersökningsarbetet i Stockholm i vad avser de häktade
är i huvudsak följande: Sedan polisundersökningen avslutats och polis rapporten

föreligger färdig att överlämnas till rådhusrätten för rannsakning
med den häktade, lämnas meddelande härom till direktören för rannsakningsfängelset
samtidigt med att en avskrift av polisrapporten tillställes
mig. Fängelsedirektören, vilken av Skyddsvärnet försetts med erforderligt
antal A-blanketter, låter därefter till den häktade i cellen överlämna ett
exemplar av A-blanketten ävensom ett dublettexemplar av den del av
A-blanketten, som upptager anledningen till samt omständigheterna vid
brottets begående, den tilltalades levnadshistoria och förklaringen att han,

20—142018

154

i händelse av villkorlig dom, underkastar sig föreningens tillsyn, därvid
den häktade anmodas att ifylla och underskriva båda blankettexemplaren.
Av dessa är det senare exemplaret avsett att överlämnas till domstolen,
det förra att förvaras hos Skyddsvärnet. Sedan blanketterna ifyllts, håller
jag å rannsakningsfängelset förhör med den häktade, därvid blanketterna
genomgås och i erforderlig mån kompletteras. Efter förhörets slut överlämnas
till den häktade ett kort, däri han bl. a. uppmanas att, i händelse
av villkorlig dom, uppsöka mig å min veckomottagning å Skyddsvärnets
lokal för att med mig rådgöra rörande sina förhållanden. Har den häktade
sitt hem i Stockholm, besöker jag sedan hemmet för att bilda mig en på
personlig iakttagelse grundad uppfattning om den miljö, vari den häktade
levat. De sålunda vunna upplysningarna kontrolleras och fullständigas
sedermera genom upplysningar från andra håll såsom från arbetsgivare, husvärd
rn. fl., i fråga om militärer från vederbörande befäl samt i fråga om
minderåriga förbrytare från vederbörande skollärare och konfirmationslärare
m. fl. Är hemmet beläget i landsorten, införskaffar jag, i den mån det
är möjligt, genom brev eller per telefon nödiga upplysningar från vederbörande
kyrkoherde, länsman eller stadsfiskal, Skyddsvärnets ombud i orten
eller annan tillförlitlig person. Resultatet av den verkställda undersökningen
avfattas sedermera i en skriftlig rapport å B-blanketten, som, jämte
det av den häktade ifyllda dublettexemplaret av A-blanketten — därest
detsamma befinnes innehålla några upplysningar av intresse — överlämnas
till vederbörande domstolsavdelning jämte tilläventyrs inkomna intyg m. m.

De, som befinna sig å fri fot, få, efter avslutat förhör i poliskammaren,
A-blanketter till sig överlämnade med anmodan att, sedan blanketterna
blivit vederbörligen ifyllda och underskrivna, avlämna dem å Skyddsvärnets
byrå. Ofta underlåtes emellertid detta, och särskild påminnelse göres då
av någon Skyddsvärnets representant, ehuru visserligen icke alltid med avsedd
effekt. I övrigt bedrives undersökningarna beträffande de å fri fot
varande i huvudsak på samma sätt som i fråga om de häktade.

I händelse villkorlig dom meddelades, hade meningen varit, att ett
övervakningskort, upptagande bl. a. övervakarens namn och adress samt
eu del råd och regler för den dömde, omedelbart skulle av rättens ordförande
tillställas den dömde. Detta har emellertid icke annat än i ett

155

par undantagsfall kunnat ske, beroende bl. a. därpå, att man ju i allmänhet
icke kunnat med visshet förutse utgången och därför icke velat, måhända
i onödan, besvära någon övervakare. I stället har övervakningskortet
plägat tillställas den dömde, då han sedermera besökt mig å min
mottagning eller då jag första gången efter domens avkunnande besökt
honom i hans hem.

Förundersökningsarbetet utfördes till en början av mig ensam utan
ersättning. Numera har emellertid med hänsyn till arbetets ökning anställts
ett biträde (eu roteman), som verkställer omkring halva antalet förundersökningar,
och ersättning uppbäres av såväl mig som mitt biträde. Yi förena
befattningen såsom förundersökare med våra ordinarie tjänstebefattningar.

Beträffande övervakningen av de villkorligt dömda, har detta arbete
tyvärr icke kunnat bedrivas i den omfattning, som varit önskvärd. Försök
till arbetets organisering hava dock gjorts, därvid föreningen utgått från
principen, att det vore bäst om arbetet kunde ordnas så, att för varje fall,
som syntes lämpa sig för övervakning, erhölles till övervakare en person,
som förut kände till och vore speciellt intresserad för just detta fall, t. ex.
en lärare såsom övervakare för en förutvarande elev, en pastor för en förutvarande
konfirmand, en husbonde eller arbetsgivare för en person, som
förut varit i deras tjänst, o. s. v.

Under åren 1911 och 1912 bildades i Stockholm en liten kår av frivilliga,
av vilka flera voro särdeles entusiastiska för saken, men då det kom till själva
arbetet, visade det sig, att hinder ofta förelåg eller att föreningens oavlönade
arbete måste eftersättas för annat viktigare arbete. Ett försök att
erhålla lämpliga arbetskrafter gjordes vidare i april 1913, då en cirkulärskrivelse
med begäran om vederbörandes medverkan i övervakningsarbetet
utsändes till åtskilliga personer, om vilka man med hänsyn till deras levnad
sriktning kunde förmoda, att de skulle vara särskilt intresserade av arbetet.
i fråga, men försöket rönte icke den uppmuntran man hoppats. Endast
ett fåtal svar inkommo, och ett planerat möte för frågans dryftande
måste inställas.

Föreningen hän vände sig då till folkskolinspektören, professor F. von
Schéele för att möjligen genom hans bemedling erhålla anvisning på lämpliga
och villiga krafter inom folkskollärarekåren för övervakning huvud -

156

sakligen av unga förbrytare. Professor von Schéele ställde sig genast
mycket välvillig till saken samt förklarade sig vilja framlägga densamma
för lärarekåren, under förutsättning dock att någon ersättning kunde beredas
de blivande övervakarna. Det överenskoms då, att dessa skulle erhålla
samma ersättning som barnavårdsnämndens tillsyningsman eller 5 kr.
pr kvartal för varje övervakat hem. Förhandlingar fördes sedermera mellan
folkskoleinspektören och vederbörande överlärare, vilka förhandlingar omsider
ledde till ett för föreningen ganska gynnsamt resultat, i ty att 20
lärare och 20 lärarinnor vid olika folkskolor i huvudstaden förklarade sig
villiga att biträda föreningen i det ifrågavarande övervakningsarbetet. Med
dessa ha därpå hållits tvenne möten, den 8 november och den 2 december
1913, därvid övervakningstanken närmare utvecklats och diskuterats; och
har med ledning av de förda diskussionerna upprättats en promemoria,
avsedd att tjäna vederbörande övervakare till ledning i övervakningsarbetet.

Emellertid har folkskollärarekåren icke kommit att deltaga i övervakningsarbetet
i så stor utsträckning, som man från början hoppats. Åtskilliga
lärare, som förordnats till övervakare, hava sedermera avsagt sig
uppdraget, huvudsakligen på grund av bristande tid, och andra hava av
annan anledning — de ha exempelvis bott för långt bort från det hem,
som skolat övervakas — icke kunnat ifrågakomma, vadan endast ett mindre
antal lärare och lärarinnor kunnat för nu ifrågavarande ändamål tagas i
anspråk. I de fall, där medlemmar av folkskollärarekåren varit i tillfälle
att tjänstgöra såsom övervakare, hava de emellertid visat ett livligt intresse
för sina forna discipel- och nedlagt mycken möda i arbetet för deras
återupprättande, vilket arbete också i de flesta fall krönts med framgång.

Endast några få av lärarna ha uppburit ersättning för övervakningsarbetet.
Där frivilliga övervakare eljest anlitats, hava de fullgjort sitt arbete
utan ersättning.

Då någon för det särskilda fallet lämpad övervakare icke stått att
erhålla, har jag sökt att, i den mån min tid det medgivit, själv fullgöra
övervakningsarbetet, därvid jag i fråga om de relativt fåtaliga kvinnliga
klienterna från och med slutet av år 1915 biträtts av den vid Skyddsvärnet
anställda, avlönade diakonissan. Efter hand som arbetet i dess helhet
ökats, har dock övervakningsarbetet måst eftersättas såtillvida, att en del

157

villkorligt dömda, vilka hatt jämförelsevis goda hem, underskastats vad jag
skulle vilja kalla för »halv övervakning», d. v. s. hembesök hava icke förekommit,
utan övervakningen har inskränkts till, att de villkorligt dömda
ålagts skyldighet att rapportera sig å mina veckomottagningar — en
anmodan, som de i regeln även efterkommit —, varjämte jag, där så
kunnat ske, per telefon sökt sätta mig i förbindelse med de dömdas anhöriga.

I Göteborg, där Skyddsvärnet sedan den 6 november 1914 har en
filial, synas övervakningsförhållandena ställa sig relativt gynnsamma. Sålunda
rapporterar därvarande byråföreståndare den 5 maj 1917, att byrån
under det gångna året kunnat glädja sig sig åt en icke obetydlig tillslutning
av frivilliga krafter till bestridande av övervakningsuppgiften. År
1915 hade byrån endast 11 frivilliga medhjälpare, men under år 1916
hade deras antal tredubblats. Härigenom hade byråpersonalens arbete i
icke ringa mån underlättats, varjämte övervakningsarbetet vunnit betydligt
i effektivitet.

Icke fullt så gynnsamma synas förhållandena ställa sig i Malmö,
där filial öppnades redan den 2 juni 1913. Uti en i februari 1917 dagtecknad
rapport yttrar byråföreståndaren, att övervakningen, som troddes
under året kunna ordnas, dock ännu befunne sig på förberedelsestadiet.
Vid flera tillfällen hade försök gjorts att förmå lärare, husbönder eller
vänner till de tilltalade att ställa sig som övervakare, men försöken hade
icke utfallit till belåtenhet, och då föreståndaren vore ensam om arbetet,
hade övervakningen blott kunnat provisoriskt uppehållas. Dock syntes
det som en ljusning även på detta område skulle hava inträtt.

I regeln hava övervakarna till Skyddsvärnet inkommit med rapporter
rörande övervakningsarbetet, vilka rapporter i flera fall varit särdeles belysande.
Dock hava de flesta övervakarna icke ställt sig till efterrättelse
uppmaningen (i till dem avlämnad P. M.) att minst en gång i månaden
avgiva rapport, utan hava rapporterna inkommit mycket oregelbundet och
i regeln först efter en eller flera påminnelser. De flesta övervakare hava
som ursäkt föreburit bristande tid. En del har inskränkt sig till att allenast
en gång inkomma med rapport, några hava per telefon inrapporterat,
hur den dömde skött sig, under förebärande att de hade så svårt för att

158

avfatta sina rapporter skriftligen, andra åter hava icke på något sätt låtit
sig avhöra. Underlåtenheten att avgiva rapport behöver ju visserligen
icke i och för sig innebära, att övervakningsarbetet helt och hållet eftersatts,
men det visar i varje fall, att det icke är så alldeles lätt att disciplinera
de frivilliga arbetskrafter, varom där är fråga, hälst den omständigheten
att arbetet är oavlönat ju helt naturligt kräver ett visst hänsynstagande.

En av övervakarens viktigaste uppgifter är, att, så vitt möjligt, åstadkomma
en ändring i den dömdes hemförhållanden, där dessa, såsom ju
mycket ofta är fallet, varit en medverkande orsak till brottet. I detta
avseende torde särskilt böra framhållas den verksamma hjälp i övervakningsarbetet,
som vunnits genom ikraftträdandet av den nya lagen om
tvångsinternering av alkoholister. I ett par fall, som jag personligen omhänderhaft,
har en fullständig omvandling av hemmet ägt rum genom
familjefaderns internering, och i en del andra fall synes blotta medvetandet
om lagens tillvaro hava varit ett tillräckligt återhållande motiv.

Vid Skyddsvärnets centralbyrå i Stockholm har från och med år 1913,
då förundersökningar började verkställas jämväl i fråga om de icke häktade,
visat sig en långsamt fortskridande stegring i procentsatsen för de villkorligt
dömda, vilka varit föremål för centralbyråns behandling. Sålunda
dömdes villkorligt: 22,8 procent under år 1913, 23,3 procent under år
1914, 28,i procent under år 1915 och 32 procent under år 1916.

Beträffande till sist resultatet av det utav centralbyrån verkställda
arbetet bland de villkorligt dömda har i den allmänna motiveringen redan
framhållits, att av de under åren 1910 till och med 1914 villkorligt dömda
16 procent förverkat anståndet. Härvid är emellertid att beakta, att —
oavsett 6 fall, där ingen utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden
hunnit verkställas — i åtminstone 19 fall villkorlig dom meddelats,
oaktat den verkställda förundersökningen givit vid handen, att sådan
dom i det föreliggande fallet icke varit på sin plats. Frånräknar man
dessa 19 fall, skulle således återfallsprocenten nedgå till 10.

Harald Salomon.