RÖRANDE ORGANISATIONEN (Statens offentliga utredningar 1917:4)

BETÄNKANDE

RÖRANDE ORGANISATIONEN

FÖGDERIFÖRVALTNINGEN,

AVGIVET DEN 19 DECEMBER 1912

AV DE INOM CIVILDEPARTEMENTET DEN 16 OKTOBER 1912

TILLKALLADE SAKKUNNIGA.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTBYCKERI

1912.

Till herr statsrådet och chefen för Kung!, civildepartementet.

Sedan fögderiförvaltningskommittén, vars uppgift enligt nådigt beslut
den 18 juni 1909 varit företrädesvis att avgiva yttrande och förslag
rörande omorganisation af fögderiförvaltningen och därvid särskilt
undersöka, huruvida kronofogdetjänsterna borde indragas och kronofogdarnas
tjänsteåligganden överflyttas på länsmännen, den 27 augusti 1912

avgivit underdånigt betänkande rörande omorganisation av fögderiförvaltningen,
bar br statsrådet, enligt nådigt bemyndigande, i skrivelser
den 16 sistlidne oktober kallat undertecknade att inom departementet deltaga
i förberedande behandling av kommitténs betänkande och närmast
överlägga om den ytterligare utredning av frågan, som kunde påkallas.
Detta vårt arbete begynte den 4 påföljande november.

Den af br statsrådet oss sålunda anförtrodda samt vid särskilt företräde
efter överläggning närmare bestämda uppgift, som tydligen icke
innehåller något bestämt direktiv beträffande frågan, huruvida kronofogdetjänsten
skall indragas eller icke, har avsett en fullföljd av de resultat,
vartill fögderiförvaltningskommittén utefter fyra skilda linjer kommit,
och ytterst haft till syfte att till äventyrs genom någon annan kombination
finna en sådan lämplig och praktisk form för organisation av
fögderiförvaltningen, som kunde läggas till grund för en nådig proposition
angående definitiv lösning av ifrågavarande invecklade spörsmål.
Med andra ord uttryckt skulle det tillhöra oss att inom departementet
bearbeta kommittébetänkandet och, därest vi kunde finna något annat
uppslag, som syntes oss förtjänt att tagas i övervägande, därom hos hr
statsrådet göra anmälan.

Fögderi förvaltningskommittén har med avseende på sin särskilda
uppgift att undersöka, huruvida kronofogdetjänsterna borde indragas
och kronofogdarnas tjänsteåligganden överflyttas på länsmännen, lämnat
en på sidd. 80—124 i betänkandet noggrannt utförd redogörelse för kronofogdens
tjänsteåligganden. Praktiskt taget falla dessa företrädesvis
inom någon av följande stora kategorier, nämligen: uppbördsväsendet,
bötesindrivning och redovisning, exekutionsväsendet, verkställighet av utslag
i brottmål, polis- och åklagarväsendet, kronans ombudsmannaskap samt
tillsyn å de allmänna besvärens fullgörande. Beträffande kronofogdens övriga
göromål, som enligt instruktion och särskilda författningar äro av den
mest mångskiftande beskaffenhet, tillåta vi oss hänvisa till betänkandet.

Om man med fästat afseende på fögderiförvaltningskommitténs
nyssnämnda uppgift kastar en blick på kronofogdens ovan uppräknade
mångahanda bestyr, skall man snart finna, att nu likasom städse tillförene,
när ifrågavarande reformspörsmål varit å bane, uppbördsväsendet
utgjort den gren av förvaltningen, vars ordnande på ett annat, fullt
tillfredsställande sätt erbjudit de största svårigheterna; och man torde
kunna säga, att det varit företrädesvis på denna omständighet, som alla
försök till omreglering av fögderiförvaltningen strandat.

Och dock vill det synas oss, som om nu gällande former för upptagande
å landsbygden av kronans allmänna uppbörd, särskilt om man
tar i betraktande dess belopp i jämförelse med statsverkets övriga in -

komster, måste anses för vår tids förhållanden synnerligen betungande
och obekväma. Under uppbördstiden, som i allmänhet torde omfatta
ungefär tre veckor, nödgas mer än ett hundra uppbördsmän under kontroll
av lika många särskilt förordnade personer och med tillkallat biträde
av rikets samtliga kronolänsmän till ett antal av över fem hundra —
oavsedt tjänstgörande fjärdingsmän — resa från socken till socken. Den
skattepliktiga allmänheten, för vilken i våra dagar vida mera än fordom
tiden är dyrbar, nödgas att på ett bestämt klockslag å bestämd ort
komma tillstädes för att avbörda sig ett skattebelopp, som för den enskilde
mången gång äger vida mindre värde än den tid, som försittes.
Man torde knappast kunna förneka, att dessa former innebära nationalekonomiskt
sett en ren förlust, som ingalunda saknar betydelse.

Kunde man således, bortseende för tillfället från kronofogdens övriga
bestyr, på något annat, för staten lika betryggande och för allmänheten
mera bekvämligt sätt lösa spörsmålet rörande själva uppbördsförfarandet,
utan att kronofogden och hans kontrollant eller länsmännen därvid behövde
tagas i anspråk, skulle enligt vår åsikt frågan om fögderiförvaltningens
förbättrade organisation självklart vara bragt i ett vida gynnsammare
läge och de väsentligaste svårigheter vara undanröjda, vilka
allt hitintills mött vid detta reformarbete.

De linjer i fögderiförvaltningskommitténs förslag, som innefatta ett
försök till reform av fögderiförvaltningen, äro alternativen I, II och IV,
av vilka de bägge förra avhandla spörsmålet om kronofogdetjänsternas
indragning och det sistnämnda frågan om häradskrivarsysslornas ersättande
med en för hela länet inrättad central befattning, den s. k.
länsskrivarens.

Innan vi ingå på ett försök att på grundvalen av fögderiförvaltningskommitténs
omfattande betänkande finna den lösning, som enligt
vår uppfattning vore den för riket lyckligaste, torde det tillåtas oss att
om ock i kortfattad form och, vad sakfrågan beträffar, på ett generellt
sätt verkställa en granskning av de ovanberörda tre linjerna i fögderiförvaltningskommitténs
förslag. Vi komma därvid att i allt huvudsakligt
upptaga de invändningar och erinringar, som enligt kommitténs betänkande
från Kungl. Maj:ts befallningshavandes sida framställts emot de
av kommittén uppställda preliminära förutsättningar för de ifrågavarande
skilda alternativen.

Kännetecknande för de bägge första alternativen är, såsom ovan
antytts, att de avse kronofogdetjänsternas indragning.

Enligt alternativ I öfverflyttas allt det huvudsakliga av de kronofogden
åliggande göromålen på kronolänsmännen, vilkas kompetens

bolde något höjas. Alternativet II skiljer sig från alt. I i främsta rummet
däri, att ledningen av polis- och åklagarväsendet inom ett län anförtros
åt en eller flera inom länet anställda, under länstyrelsen lydande
samt juridiskt och för ändamålet praktiskt utbildade tjänstemän, benämnda
landsfiskaler, vilka eventuellt borde åligga att hos kronolänsmännen
anställa föreskrivna inventeringar. Vad vidare uppbörden beträffar,
skulle visserligen uppbördsstämmorna förrättas avkronolänsmännen,
av en var i de till hans distrikt hörande socknar, varefter länsmännen
skulle hava att dels till en överordnad uppbördsredogörare, benämnd
landsfogde, avlämna uppbördsboken, för varje socken summerad i avseende
på influten uppbörd och vid stämman avkortade medel samt åtföljd
av de handlingar, på grund av vilka avkortning medgivits, dels
ock till riksbanken, ehuru ej på titlar, leverera influten uppbörd; men
kronofogdarnas alla övriga göromål i avseende på uppbördsväsendet såsom
handräckning och redovisning skulle däremot läggas å den nyss
nämnda, på landskontoret för ändamålet anställde landsfogden, vilken
i och för sina å sidd. 220 och 221 i betänkandet närmare angivna bestyr
skulle äga anlita skrivbiträde med landskontorists grad och avlöning
ävensom extra biträden.

Vad beträffar alternativet I, har från vissa länsstyrelsers sida påpekats,
att, även om en del kronolänsmän för närvarande icke vore
av sin tjänst fullt upptagna, detta dock icke vore fallet i sådan omfattning,
att kronofogdarnas och länsmännens göromål skulle åtminstone
i det stora flertalet nuvarande kronolänsmansdistrikt kunna förenas
på en hand. Bestyret med uppbörden och dess redovisning skulle
göra det hart när omöjligt för kronolänsmännen att samtidigt med
nämnda bestyr nöjaktigt besörja de åt kronofogdar och kronolänsmän
i övrigt uppdragna åligganden. Det kunde icke förebyggas, att
de på förhand till tid och område bestämda uppbördsresorna och den
därefter följande redovisningen skulle komma i konflikt med många
andra, kronolänsmännen åliggande bestyr, enkannerligen de samtidigt
förekommande efterbesiktningar å vägarna samt i varje fall polis- och
åklagarbestyren, vilka ej kunna på förhand till tid och ort för handläggningen
beräknas. Den redan nu överklagade olägenheten, att kronolänsmännen
genom de trägna kontorsgöromålen hindrades från och bleve
mindre skickade för polismannaverksamhet, skulle helt visst ökas, därest
kronolänsmännen i än högre grad skulle bindas vid tjänsterummet. Det
finnes länsstyrelser, som framhållit, att detta alternativ rent av fordrade
såsom följd en fullständig omorganisation av polisväsendet på landsbygden.

Vidare har man erinrat om den av kronofogdarna nu utövade, maktpåliggande
kontrollerande och övervakande verksamhet, vilken man
genom alternativ I ginge förlustig och som på ett eller annat sätt måste
ersättas, om länsmännens förmodade krav på ökade löneförmåner, samt
om nödvändigheten att förbättra även länsnotariers och länsbokhållares
avlöningsvillkor, eftersom deras befordringsutsikter genom kronofogdetjänsternas
indragning väsentligt förminskades.

Och slutligen skulle genom samma förslag uppstå en väsentlig
ökning av arbetet såväl å landskansliet som å landskontoret, å den förra
avdelningen företrädesvis beträffande exekutionsväsendet, å den senare
med hänsyn till olägenheten av ett fyrdubbelt ökat antal redogörare,
vilket i fråga om statsförvaltningen måste anses mycket betänkligt,
men å bägge avdelningarna samfält till följd av det högst väsentligt
vidgade inspektions- och inventeringstvång, som utan allt tvivel måste
tillämpas ej blott i fråga om exekutions- och uppbördsväsendet utan
ock med hänsyn till alla kronolänsmännens övriga olikartade bestyr.

Vidkommande alternativ II har det stora flertalet av länsstyrelserna
ställt sig ganska välvilligt emot detta förslag och över huvud hållit
före, att detsamma ägde ett avgjort företräde framför alternativ I. De
huvudsakligaste invändningarna synas röra sig om kontrollen över
uppbördsväsendet, vilken i allmänhet ansetts för svag. Åven de länsstyrelser,
som lämnat alternativet II utan anmärkning i kontrollhänseende,
hava dock icke därmed velat säga, att kontrollen bleve lika god
som för närvarande; och man har menat, att befintligheten av såväl
landsfiskal som landsfogde icke kunde befria Kungl. Maj:ts befallningshavande
eller de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän från nödtvånget
att inventera hos länsmännen. Väl har man funnit en enda landsfogde
i varje län vara till fyllest, men, vad angår landsfiskalerna, är det
endast 17 länsstyrelser, som ansett en landsfiskal tillräcklig för varje
län. Egendomligt nog liar däremot en länsstyrelse i ett större län ansett
sig kunna åtminstone för närvarande svara för polis- och åklagarväsendet
utan anställande av någon landsfiskal och menat, att till äventyrs
erforderligt befäl över länets övriga polisstyrka kunde mot ett
mindre arvode uppdragas åt en länsstyrelsen underordnad tjänsteman.

Åven enligt vår uppfattning äro i kommitténs alternativ II undanröjda
vissa stötestenar, som vidlåda alternativ I. Genom den föreslagna
landsfogdebefattningen har sörjts för en ingalunda svag kontroll inom
länsstyrelsen över uppbördsväsendet och restindrivningen m. m., som
därmed sammanhänger, en kontroll, som enligt vår åsikt skulle även
utom ämbetsverket framträda vid av landsfogden på obestämda tider

företagna inventeringar hos kronolänsmännen ute i orterna. Landskontorets
landsboksarbete och medelsredovisning har enligt detta alternativ
likaledes vunnit en lättnad, i ty att de många uppbördsmännens arbete
likasom uppsamlas och bearbetas hos landsfogden, vilken omedelbart
gör redo och räkning hos landskontoret. Det måste ock, vad landskansliet
angår, erkännas, att genom landsfiskalsinstitutionen skapats åt
systemet en högst betydande vinst, som enligt vår mening borde uppenbara
sig företrädesvis på två grenar av förvaltningen, omfattande, den
ena kontrollen av exekutionsärendena, den andra allt som rör polisoch
åklagarväsendet. Vi hava nämligen föreställt oss, att landsfiskalen
i dessa stycken skulle kunna under länsstyrelsens inseende såväl på ämbetsrummet
som vid resor ute i länet utöva ett mycket nyttigt chefskap
över kronolänsmännen, allt naturligen under den antagna förutsättningen,
att lian, instruktionsmässigt bunden vid ofvan nämnda verksamhetsområde,
vore för sitt kall genom teoretiska och praktiska studier
fullt utbildad.

Men frånsett den omständigheten, att man på vissa håll synes icke
hava velat lämna fullt erkännande åt den enligt vår uppfattning obestridliga
fördelen för länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet och
övervakare av åklagareväsendet att hava i landsfiskalen förvärvat en
verklig polischef i länet, vilken därjämte borde medelbart eller omedelbart
bereda lyftning åt åklagarkallet, kvarstå dock även enligt alternativ
II vissa olägenheter, som ej böra förbises.

Vad först beträffar landsfogden, skulle säkerligen kravet på erforderligt
tjänstebiträde åt honom medföra, att kostnaderna för alternativets
tillämpning skulle stiga över hövan, och hans verksamhet, sådan
den är av kommittén angiven, kunde icke enligt vårt förmenande undanröja
den obestridliga olägenheten därav, att uppbördsmännens antal
bleve minst • fyrdubbla^ Den betänkliga form för kollision mellan
kronolänsmännens uppbördsåligganden och deras mångahanda andra bestyr,
synnerligast polis- och åklagargöromålen, vidlåder det senare alternativet
i nästan samma grad som det förra, trots den nya kraft, som
obestridligen tillförts systemet genom landsfiskalen. Allra minst i ett
stort län kunde denna kraft förmå att upphäva den svaghet, som onekligen
ligger däri, att man fortfarande kopplat samman den egentliga
polis- och åklagarverksamheten med uppbördsväsendet. Trots att fögderiförvaltningskommittén
enligt vår uppfattning i sitt alternativ II givit
ett förslag, som högst fördelaktigt skiljer sig från alternativ I, torde
således det förra alternativet dock icke kunna sägas innefatta sådana
fördelar framför landsstatens nuvarande organisation, att man bör antaga

samma förslag, åtminstone icke förr än man undersökt andra möjligheter
att med två tjänstegrader ersätta de tre, som nu bilda fögderi förvaltningen.

Beträffande slutligen alternativ IV, som avser liäradsskrivarsysslornas
indragning, torde vi kunna fatta oss kort. Visserligen synas avgörande
hinder emot reformen icke möta, men då densamma förutsätter,
jämte inrättande av de 24 länsskrivarbefattningarna, uppförande på stat
av vid pass 100 underordnade, s. k. fästa biträden, och göromålen i
övrigt bliva fullständigt beroende av tillfälliga biträden, vilkas antal och
avlöningsförmåner knappast kunna beräknas — löneförmånerna företrädesvis
med hänsyn till att man icke kan ställa någon viss befordringsutsikt
för personalen — torde skäl icke föreligga att närmare ingå på
en kritik av förslaget. Det har icke heller, så vitt vi kunnat av betänkandet
finna, av fögderiförvaltningskommittén omfattats med någon
sympati, utan framträder vid läsningen av betänkandet såsom tillkommet
mera för fullständighetens skull och för att uppvisa, att den bärande
tanken i detta förslag icke lämnats alldeles oundersökt.

Av de skäl, som ovan relaterats, kunna vi för vår del icke förorda
en tillämpning av alternativen I eller IV. Trots obestridliga förtjänster
i jämförelse med dessa, synes av ovan antydda orsaker jämväl alternativet
II icke heller besitta sådana företräden framför den av kommitténs
majoritet omfattade och under alternativ III behandlade nuvarande organisationen,
att samma alternativ bör oförändrat läggas till grund för en
reform av fögderiförvaltningen. Vad beträffar kommitténs alternativ III,
hava vi saknat anledning att därmed sysselsätta oss för närvarande, intilldess
sig visat, huruvida icke en väsentligt förbättrad organisation
kunde till besparing för statsverket och bekvämlighet för allmänheten
ernås genom eu verklig reform av uppbördsförfarandet m. m.

Oss tillhör då att undersöka, om icke en organisation kunde utfinnas,
vilken med undvikande av den stötesten, som uppbördsväsendet
enligt det föregående städse lagt i vägen för en reform av fögderiförvaltningen,
i huvudsak läte anpassa sig efter nuvarande förhållanden
och därjämte vore ägnad att tillföra lantregeringen den enligt vårt förmenande
högeligen eftersträvansvärda kraft för höjande av polis- och
åklagarväsendet, vilken fögderiförvaltningskommittén givit uppslag till
genom den under alternativ II behandlade landsfiskalsinstitutionen.

I sådant avseende hava vi kommit att rikta vår uppmärksamhet på
frågan, huruvida icke svenska staten, som i vår tid äger ett postväsen,

så organiserat och bland befolkningen så utbrett, att knappast någon
medborgare saknar beröring därmed, skulle kunna begagna sig av postverket
för upphämtande av kronoutskylderna. Det har synts oss, som
om beträdandet av denna väg för skatternas upphämtande i själva verket
innefattade en naturlig utveckling av det system för medelsförvaltning,
som statsverket nu efter lantränteriernas indragning tillämpar och varvid
postverket på ett tillfredsställande sätt visat sig förmå fullgöra de forna
ränteriernas betalningsåligganden. Debiteringen av utskylderna skulle naturligtvis
ske i hittills vanlig ordning och således framträda i en å den skattskyldige
utställd debetsedel. Men vid denna sedel kunde finnas fästad en
genom perforering lätt frånskilj bar, enligt postala regler avfattad och på
vederbörande utställd, tryckt postanvisningsblankett, benämnd skattepostanvisning.
Efter vederbörlig kungörelse om debetsedlarnas utsändande,
vilket enligt vår mening borde äga rum öppet såsom trycksaker likaledes
genom förmedling av postverket, skulle det åligga den skattskyldige
att under loppet av en bestämd tid av exempelvis 15 dagar å den skattskyldiges
vanliga eller vilken annan postanstalt som helst inbetala skattepostanvisningen
emot postanstaltens kvitto å själva debetsedeln.

Det torde vara av nöden att här något närmare belysa den sålunda
ifrågasatta anordningen. Genom från rikets fögderiförvaltningar infordrade
uppgifter hava vi inhämtat, att antalet år 1911 utfärdade kronodebetsedlar
å landsbygden utgjorde 1,550,659. Utgår man från det nuvarande
antalet av 117 häradsskrivare, belöper sig i medeltal på en var
av dem 13,254 debetsedlar. Så många trycksaksförsändelser i medeltal
skulle således varje häradsskrivare hava att utsända. Ej sällan hava
två häradsskrivare en och samma postanstalt, och det kan visserligen ej
bestridas att en betydande hopning av sådana trycksaker följaktligen
skulle en gång om året äga rum å vissa postanstalter. Men dels är det icke
nödigt, att hela antalet debetsedlar avlämnas till postbefordran på en gång,
dels har postverket redan nu visat sig mäktigt av en tillfällig anhopning i
expeditionen, som sannolikt icke understiger den ifrågavarande. Man behöver
härvidlag blott tänka på vissa affärsmäns massvis pr post utsända trycksaker
samt på jul- och nyårskorten för att ej tala om postverkets tidningsdistribution.
Måhända invänder någon, att adressaten i månget fall icke med denna
metod skulle anträffas och således ej få debetsedeln sig tillställd. Med
avseende härå tillåta vi oss framhålla, att den antydda risken, att debetsedeln
ej kommer den skattskyldige till banda, tvivelsutan blir vida
mindre, om postverket anlitas, än vad den nu är. Enligt nu gällande
föreskrift skola debetsedlarna å viss kungjord plats och å viss tid »tillhandahållas»
de skattskyldige, som själva få avhämta dem. Numera

finnes med vårt högeligen utgrenade postväsende väl knappast någon
till myndig ålder kommen medborgare, som saknar förbindelse med postverket.
Alla brevväxla och många bekomma genom postverket sin tidning.
Farhågor i nu angivna hänseende torde således icke vara välgrundade.

Vidkommande sättet för skattepostanvisuingarnas inbetalning, tillåta
vi oss erinra, att — oavsett lantbrevbärarna, av vilka omkring 415 redan
nu hava befogenhet att mottaga postanvisningar — statens postväsendo
för närvarande omfattar omkring 3,300 fasta postanstalter. Av de under år
1911 utsända 1,550,059 debetsedlarna inbetalades vid de allmänna kronouppbördsstämmorna
ett antal av 1,200,015. Fördelade på 3,300 postanstalter
komma på en var således vid pass 304; och då uppbördsterminen
av oss ifrågasatts att fortgå 15 dagar, skulle således en var postanstalt
under denna tid hafva att i medeltal dagligen mottaga likvid för 24
stvcken post anvisningar och avstämpla kvitton på lika många skattedebetsedlar.
°) Det är uppenbart, att i tätare befolkade bygder detta medeltal
kommer att överstigas och att postverket, om anordningen genomfördes,
följaktligen finge bereda sig på att åt vissa postanstalter anskaffa tillfällig
hjälp, som i de allra flesta fall torde kunna erhållas på platsen. Därmed
må nu förhålla sig huru som helst; vårt postverk har redan visat
sig besitta möjligheter att låta sin arbetsprestation svälla ut vid behov.
Detsamma torde ock gälla i förevarande fall, där fråga är allenast om en
utveckling till graden, icke till arten, något, som får förutsättas bliva fallet
även i avseende på postverkets kontroll. Därvid möter jämväl den förmånen,
att kontrollen begränsas till de angivna 15 dagarna; efter uppbördsterminens
slut skulle enligt vårt förslag postverket icke äga att
mottaga likvid för skattepostanvisning. Tilläggas bör i detta sammanhang,
att systemet redan är prövat, ehuru i föga anmärkningsvärd grad,
vid skatteuppbörden inom huvudstaden. 1 förbigående anmärkes vidare,
att behandling i postalt hänseende av kronodebetsedel såsom trycksak
lärer erfordra ändring av vederbörande postförfattning.

En av oss emotsedd invändning är den, att friheten för den skattskyldige
att under loppet av 15 dagar vid vilken postanstalt han behagar
avbörda sig sin kronoskatt skall, långt ifrån att vara ägnad att
befordra punktlighet, snarare verka tvärtom. Med kännedom om den
mänskliga naturen kan det med skäl befaras, menar man, att antalet
restskyldige skall genom den föreslagna anordningen ökas till stort men
för uppbördsförvaltningen och i all synnerhet för restindrivarna. Här *)

Beloppet år 1911 debiterade kronoutskylder var................................. kr. 27,203,72S: 76

» » » vid uppbördsstämmor betalda kronoutskylder var ... » 23,349,026:61

Således restfördes kr. 3,854,702:15

om lärer icke någon kunna på förhand uttala ett säkert omdöme. För
vår del äro vi böjda att antaga motsatsen.

Men vi äro sinnade föreslå, att indrivningsavgiften skall något höjas,
ungefärligen efter samma grunder, som nu tillämpas i Stockholm,
och av en sådan åtgärd lärer mycket i det anmärkta avseendet vara att
vänta. Därtill kommer den lyckliga erfarenheten, som åtminstone gäller
ifråga om lantbefolkningens flertal, att man just beträffande kronoskattens
betalning ådagalägger en från gammalt nedärvd punktlighet,
som icke torde lida avbräck därav, att tiden för uppbördens upptagande
utsträckes och större bekvämlighet införes.

Fördelarna av postverkets anlitande för förmedling av kronoskatternas
upphämtande på landsbygden synas oss däremot vara omisskännliga.
För det första utgör debetsedlarnas utsändande med posten ett tillmötesgående
av ett redan offentligen framställt reformkrav, vilket lärer bero
av myndigheternas prövning. Vidare ingår i planen, sådan densamma
skall längre ned vidare utföras, att sedan skattebeloppet inbetalats å
posten, detsamma genom postverkets försorg skulle omedelbart insättas
i riksbanken. Den skattskyldige befrias från tvånget att själv eller
genom ombud infinna sig å visst klockslag vid uppbördsmöte och får i
stället själv snart sagt bestämma både inbetalningsort och -tid, den
senare inom en begränsning av 15 dagar. Den som har fått sig påförda
utskylder inom olika uppbördsdistrikt äger därjämte tillfälle att
på en gång vid samma postanstalt fullgöra betalningen för alla sina
debetsedlar. I övrigt har man tänkt sig att kronan själv skulle
vidkännas avgiften för postanvisningsförsändelsen, en förmån för den
enskilde, vars värde knappast torde underskattas. Slutligen inbesparas
den nuvarande uppbördsförvaltningens tidsödande och kostsamma resor,
den på senare tid allt vanligare svårigheten att anskaffa lämplig uppbördslokal
är undanröjd, man undviker utgifterna för annan kontroll än
den, postverket till sin trygghet använder, befriar länsmännen från närvaro
vid uppbördsmötena, och andra krafter för uppbörden tagas således
ej i anspråk än en personal, som ändock skall finnas i verksamhet vid
postförvaltningen, låt vara att denna personal tvivelsutan måste för expedition
och kontroll under den angivna tiden av 1 2 månad här och var i
någon mån förstärkas.

Hr statsrådets närmaste företrädare i ämbetet yttrade vid underdånig
föredragning den 29 januari 1909 av frågan om fögderiförvaltningens
organisation bland annat följande: »Kronofogdarnas förnämsta

och mest maktpåliggande funktion har av ålder varit och är fortfarande

befattningen med uppbörds- och redovisningsväsendet. Då man sökt
genomföra tanken på dessa tjänsters indragning, har det därför också
mött alldeles särskilda svårigheter att nydana donna del av förvaltningen,
vilken obestridligen genom den nuvarande organisationen måste
anses i och för sig väl ordnad.» Vi hämta av detta yttrande ett alldeles
särskilt stöd för vårt förut gjorda antagande, att företrädesvis uppbördsväsendet
städse utgjort den klippa, på vilken varje försök till en
reform av fögderi förvaltningen strandat. Det vill därför synas oss, som
om, ifall vårt förslag om kronouppbördens upphämtande genom postverket
befunnes användbart, man skulle vara målet betydligt närmare.

Men härtill kommer, att en annan maktpåliggande grupp av kronofogdens
förvaltningsbestyr redan ifrågasatts att avlyftas från honom för
att läggas å länsmännen, nämligen de ärenden, som falla under utmätningsväsendet.
Såsom en förutsättning för en rätt avsevärd indragning
av kronofogdetjänster tillkännagav civilministern i sitt ovan åberopade
anförande till statsrådsprotokollet den 29 januari 1909, att han ansåge
sig kunna föreslå den högst väsentliga reform, att hela exekutionsväsendet,
utom för så vitt Kungl. Maj:ts befällningshavande funne undantagsvis
av nöden att anlita kronofogden i utmätningsärende, eller fråga vore
om försäljning av fast egendom eller av fartyg, som i 92 § utsökningslagen
sägs, skulle överflyttas på länsmännen under eget ansvar. Departementschefen
yttrade dock i sammanhang härmed, att Kungl. Maj:ts
befallningshavande svårligen skulle kunna effektivt kontrollera länsmännens
utmätningsmannaverksamhet utan biträde av ett tjänsteorgan emellan länsstyrelsen
och länsmännen. Detta tjänsteorgan skulle kronofogden vara,
och den verkligt sakkunnige måste enligt föredragandens mening instämma
däri, att det vore till synnerlig fördel för länsmännen att i sin
nämnda verksamhet kunna påräkna kronofogden såsom rådgivande förman.

Därest hr statsrådet, såsom vi vilja tillstyrka, skulle finna anledning
att fullfölja den tanke, som sålunda redan varit bragt å bane och
som ju vore ägnad att innefatta ett tillmötesgående av det rätt allmänt
uttalade önskemålet av exekutionskostnadernas nedbringande, synes oss
den kontrollerande och rådgivande kraft, som enligt ovan anförda yttrande
måste anses oumbärlig, vid en eventuell indragning av kronofogdetjänsterna
stå att finna i den av fögderiförvaltningskommittén föreslagna
landsfiskalsinstitutionen.

Landsfiskalens förnämsta uppgift är för övrigt enligt kommitténs
förslag att såsom polischef handhava polisväsendet, vilket under honom
såsom överordnad skötes av länsmän och övriga inom hans tjänstgöringsområde
anställda polismän. Han är ock tillika åklagare i sådana

brottmål, uti vilka lian därtill förordnas av länsstyrelsen eller annan
vederbörlig myndighet och äger befogenhet att jämväl i övrigt anhängiggöra
och utföra åtal med viss begränsning. De närmare bestämmelserna
om hans verksamhet återfinnas å sid. 218 i betänkandet.
Den enligt vår uppfattning tyngst vägande anmärkning, som kunnat
riktas emot kronofogdeinstitutionen, sådan densamma i verkligheten
fungerar, är kronofogdens av bristande tid och andra omständigheter
orsakade overksamhet för åklagar- och polisuppgifterna. Det torde
vara allmänt erkänt, att trots instruktion och övriga författningsbestämmelser
kronofogden kommit att i vår tid personligen allt mindre
syssla med dessa bestyr. Ehuru därmed icke är sagt, att hans verksamhet
saknat betydelse för ifrågavarande uppgifter, synes oss dock,
som om utvecklingen fört med sig nödtvånget att söka avhjälpa den
brist på initiativ härutinnan, som obestridligen nu förefinnes. Kommittén
har fäst uppmärksamhet på att åklagarens ställning i de brottmål,
där en häktad redan nu lagligen äger undfå juridiskt biträde, är vida
vanskligare än fordom, och att, när förhandligsmetoden, såsom antagligt
är, blir i vår rättegångsordning införd, större krav ovillkorligen skola
ställas på åklagarmakten. Vi hava därför kommit till den uppfattning,
att införandet av fögderiförvaltningskommitténs landsfiskalinstitution,
som förutsätter ej allenast en teoretisk och praktisk utbildning av den
art och omfattning, som kräves för domaren, utan ock praktisk erfarenhet
i detektiv och annan polistjänst, är ett steg i rätt riktning.

Men har man kommit så långt, att man funnit en lösning, som
icke allenast med bevarande av trygghet för staten utan ock, vad angår
uppbördsväsendet, till lättnad för allmänheten kan från kronofogdens
arbetsbörda avlyfta uppbörds-, exekutions- samt polis- och åklagarbestyren,
synes det oss, som om de återstående tjänsteuppgifterna knappast
torde betinga kronofogdesysslans bibehållande, utan tvärtom alla skäl
tala för att på allvar upptaga frågan om kronofogdetjänsternas indragning.
De övriga bestyr, vilka enligt instruktion och författningar
åligga kronofogden, torde nämligen utan fara för misstag kunna sägas
vara av den natur, att desamma utan synnerlig svårighet skola kunna
fördelas på länsmän och andra statens tjänsteorgan.

För en så vittgående reform erfordras dock, enligt vår uppfattning,
förutom annat, varom vi här nedan på sina ställen torde få anledning
tala, två väsentliga förutsättningar.

Den utan all jämförelse viktigaste avser, att man lyckas skapa en
fullgod ersättning för den kontrollerande och övervakande verksamhet,

som kronofogden i alla lider utövat. En centralmyndighet, sådan som
Kung]. Maj:ts befallningshavande var i sitt län bildar, vars verksamhet
medelbart eller omedelbart berör snart sagt värjo sida av den mänskliga
sammanlevnaden, kan knappast tänkas med tillbörlig effektivitet utöva
sina ansvarsfulla plikter ute i orterna, om samma centralmyndighet saknar
utväg att även lokalt följa och iakttaga de underordnade, på ett vidsträckt
område fördelade organens verksamhet i det allmännas tjänst.
Kronolänsmännen må vara än så plikttrogna; det gäller om dem
såsom över huvud om vilka människor som helst, som skola utföra ett
fortsatt, maktpåliggande arbete, att kontroll är av nöden, och denna
kan icke alltid den centrala myndigheten direkt utöva, Denna kontrollerande
kraft vilja vi söka tillföra systemet genom den av fögderiförvaltningskommittén
projekterade landsfiskalen. Inordnad under länsstyrelsen,
står han landshövdingen och avdelningscheferna nära, men för utförande
av sina allmänna tjänsteuppgifter är han ock i livlig beröring med
kronolänsmännen och kommer enligt tjänstens natur att mycket vara på
rörlig fot. Honom bör enligt vår plan anförtros att genom på obestämda
tider företagna inspektioner påverka kronolänsmännen fiskalisk^
Länets geografiska omfattning får ej därvid utgöra hinder; är det så,
att flera än en landsfiskal erfordras, tillsättas två, något, som för
vissa av rikets län torde komma att ifrågasättas. Obunden av den
kronofogden nu åliggande, snart sagt hela året pågående medelsindrivnineen
och redovisningen, bör landsfiskalen icke av sina mera direkta
tjänsteåligganden hindras från att med avseende på kontrollen vara länsstyrelsens
högra hand.

Den andra förutsättningen, nästan lika oeftergivlig, är att häradsskrivaren,
vars nuvarande verksamhet vi önska att i vissa hänseenden
förenkla och inskränka, i stället övertager medelsredovisningen utan att
dock själv hava några kronans medel om händer. I sin av ålder utövade
verksamhet mera än kronofogden inriktad på räkenskapsväsendet,
har häradsskrivaren alla förutsättningar att på ett lyckligt sätt gå i
land med denna uppgift. Den landsfogdeinstitution, som fögderiförvaltningskommittén
i alternativet II inrättat, är med vårt förslag i fråga
om uppbörden icke erforderlig. Enligt vårt förslag, sådant detsamma
i det följande framlägges, blir däremot häradsskrivaren landsfogde.
Hans sålunda föreslagna nya benämning svarar enligt vår uppfattning
väl emot tjänstebestyren, och en fögderiindelning av riket kommer,
trots frånvaron av kronofogdar, således fortfarande att äga bestånd.

Sedan vi haft tillfälle att under vårt arbetes fortgång i en konfidentiell
promemoria för hr statsrådet framlägga konturerna av den orga -

nisation, som vi enligt det föregående avfattat i sina allmänna drag
samt lir statsrådet efter tagen del av nämnda promemoria för oss tillkännagivit,
att densamma borde läggas till grund för en så pass omfattande
och åskådligt utförd framställning av organisationens enskildheter,
att framställningen kunde göras till föremål för vederbörande
myndigheters utlåtande, skola vi söka att i fortsättningen närmare fullfölja
den oss sålunda förelagda uppgiften.

Vi hava grundad anledning förmoda, att hinder från postverkets sida
icke skola möta emot kronouppbördens inbetalning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad ovan är föreslaget.

För så vitt hr statsrådet, efter att därom och i övrigt hava inhämtat
vederbörandes yttranden, skulle finna gott att under de av oss angivna
förutsättningar föreslå Kungl. Maj:t den vittgående reformen av kronofogdetjänsternas
indragning, borde kronofogdens nuvarande huvudsakliga
tjänsteåligganden, efter vad vi föreställt oss, komma att vila, förutom
å postverket i vad rör kronoskatternas upphämtande, företrädesvis å tre
funktionärer, vilkas verksamhet skall här allenast generellt bestämmas,
nämligen:

dels en landsfiskal, i regel en för varje län, med uppgift huvudsakligen
att närmast under länsstyrelsen öva inseende över polis- och
åklagarväsendet och i vissa fall omedelbart personligen däri ingripa,
att likaledes under länsstyrelsen biträda vid kontrollen över exekutionsväsendets
handhavande, att genom inspektion och inventering hos kronolänsmännen
lokalt utöva det inseende över deras allmänna verksamhet,
som instruktionsenligt nu vilar på kronofogden, att i varje fall, där en
utredning eller undersökning erfordras, som berör större områden av länet,
eller som eljest icke anses böra överlämnas åt kronolänsmannen, efter
förordnande av Kungl. Maj:ts befallningshavande sådan utredning eller
undersökning Amrkställa; samt att, i den mån hans nu angivna tjänsteplikter
det medgiva, biträda Kungl. Maj:ts befallningshavande med de
göromål, som lämpligen kunna honom anförtros;

dels i varje fögderi en landsfogde, som, utom häradsskrivarens
nuvarande debiteringsgöromål m. m., men med befrielse från mantalsskrivningen,
skulle bland annat bliva ensam redogörare för kronouppbörd
och böter med åliggande att avfatta vederbörliga restlängder
och befordra dem till indrivning genom länsmännen, samt kontrollera
kronolänsmännens verksamhet härutinnan;

dels ock i varje länsmansdistrikt en Jcronolänsman, som utom de
honom nu enligt lag och praxis åliggande bestyr borde dels förrätta
mantalsskrivningen inom sitt distrikt dels ock på eget ansvar vara utmätningsman
utom i det fall att fråga är om försäljning av utmätt fast
egendom eller av fartyg, som i 94 § utsökningslagen enligt lydelsen
i lagen den 11 oktober 1912 sägs, eller om fördelning av köpeskillingför
fast egendom eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 §
sammanträde för fördelningen erfordras. I övrigt skulle åt kronolänsmannen
uppdragas att vara kronans ombudsman och förrätta de övriga
smärre bestyr, som enligt instruktion och författningar nu åligga kronofogden.

Efter denna allmänna redogörelse för organisationens huvuddragövergå
vi till att i den mån sådant för överskådlighetens skull är nödigt
närmare avhandla ej allenast postförvaltningens verksamhet för uppbörden
än ock huru vi tänkt oss, att arbetet inom den blivande fögderiförvaltningen
borde i stort sett fullgöras.

I. Debitering, uppbörd och redovisning av kronoutskylder och medel,
som i sammanhang med dem upptagas.

Debiteringen verkställes som ovan sagts av landsfogden i enahanda
ordning som hittills av häradsskrivaren.

Debetsedlarna, vilka böra tryckas på statens bekostnad, erhålla
emellertid helt annan utstyrsel än för det närvarande. I stället för det
nu föreskrivna normalpapperet användes till debetsedlar tunn kartong i
lämpligt format och av ungefär samma beskaffenhet, som begagnas ifråga
om postförskottsförsändelser. Å den del av blanketten, som för dylika
försändelser eljest användes till adresskort, tryckes blankett till debetsedeln,
som av landsfogden ifylles med socknens namn och nummer i
uppbördsboken, debiterade beloppen jämte den skattskyldiges titel, namn,
hemvist och postadress, varom kännedom bör inhämtas vid mantalsskrivningen
och i mantalslängden anmärkas. Den andra delen av
blanketten, som användes till skattepostanvisningen och som genom
perforering lätt bör kunna frånskiljas, förses med tryckt adress till vederbörande
landsfogde och ifylles av denne likaledes med uppgift om nummer
i uppbördsboken, socknens och den skattskyldiges namn samt skattebeloppets
summa.

Debetsedlarna med tillhörande skattepostanvisningar skola av landsfogden
såsom trycksaker, utan kostnad för den skattskyldige, utsändas
med allmänna posten inom viss lämplig tid före uppbördsterminens början.

Uppbörden försiggår förslagsvis mellan den 15 och den 30 november.
Under denna tid äger den skattskyldige, vid vilken fast postanstalt
som helst i riket, likaledes utan erläggande av postavgift, fullgöra
skatteinbetalningen. Därvid torde för kontrollens skull i posttekniskt
hänseende införas något förfarande, varpå vi icke här behöva inlåta oss,
debetsedeln avstämplas och kvitteras, och skattepostanvisningen frånskiljes
och postbefordras. För underlättande av kontrollen vid postverket lärer
vidare böra stadgas, att likvid i kontanta penningar av skattebelopp
överstigande 1,000 kronor endast vid postkontor bör få avlämnas. Däremot
torde hinder ej böra möta att även vid poststation verkställa
likvid överstigande 1,000 kronor medelst postremissväxel, ställd å Kungl.
Generalpoststyrelsen samt utfärdad av Riksbanken eller annan bank med
av Kungl. Maj:t fastställt reglemente.

Har debetsedeln förkommit eller önskar den skattskyldige till följd
av förment debiteringsfel eller eljest inbetala endast en del av det honom
påförda beloppet, torde beredas honom möjlighet till likvidens verkställande
genom användande av särskilda, t. ex. på kartong i annan färg tryckta
skattepostanvisningar, som för ändamålet tillhandahållas av postverket.

När den bestämda uppbörsterminen gått till ända, mottager postverket
icke vidare någon skatteinbetalning.

Skattepostanvisningarna förtecknas å vederbörande postkontor, som
medelst å postverkets bankräkning dragen check lämpligen för varje dag
och särskilt för varje fögderi insätter anvisningarnas belopp i riksbanken
för länsstyrelsens räkning å statsverkets giroräkning, varefter postkontoret
mot kvitto i postjournal eller å särskild specifik nota till landsfogden
redovisar skattelikviden med skattepostanvisningarna och bevis
om medlens insättande i riksbanken.

I detta sammanhang må antecknas, att det uppbördssätt, för vilket
här ovan lämnats redogörelse, jämväl är afsett att tillämpas i fråga om
utskylder eller avgifter, som förfalla till betalning å annan tid än allmän
uppbördstermin, exempelvis arrendeavgifter.

I den mån landsfogden sålunda erhåller redovisning från postverket,
verkställer han anteckning om de gjorda inbetalningarna i uppbördsboken.

Sedermera vidtager hans arbete med redovisningen.

Han har för sådant ändamål först att upprätta och till kronolänsmännen
överlämna specifik restlängd å oguldna utskylder. Dessa indrivas,
såsom nu faktiskt sker, av kronolänsmännen, vilka dock äga
att för uttagande av utskylder, som påförts från orten bortflyttade skattskyldige,
omedelbart hos vederbörande myndigheter begära handräckning.
Restlängderna redovisas sedermera av kronolänsmännen till lands -

fogden dels med bevis, att de kontant influtna medlen av dem insatts på
deposition i riksbanken, och dels med bevis om hinder, som mött för
indrivning av återstoden.

Därpå har landsfogden att den 31 december avgiva redovisning för
uppbörden till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Penna redovisning
avfattas i samma ordning som den s. k. specialräkningen över uppbörden,
vilken nu på årets sista dag upprättas av kronofogden och häradsskrivvaren
gemensamt. Den i viss mån kontrollerande verksamhet dessa båda
tjänstemän hittills utövat å varandra erfordras ej längre, då landsfogden
ej äger mottaga några uppbördsmedel, och kan redovisningsväsendet därför
med trygghet anförtros åt honom ensam, över den del av uppbörden,
som vid årets slut ej hunnit indrivas, har landsfogden att den
SO juni afkunna redogörelse genom redovisning, som till uppställningen
motsvarar den s. k. summariska räkning, vilkeu före tillkomsten av nu
gällande uppbördsreglemente avgavs av kronofogde och häradsskrivare
den 30 april. Vad av uppbörden möjligen kan vara utestående den 30
juni redovisas i nästpåfoljande specialräkning. Däremot avskaffas de
två s. k. balansrelationer, som för närvarande avgivas den 30 april och
den 30 augusti. Dessa sistnämnda båda räkningar, vid vilka endast
summarisk redovisning lämnas över utestående kronoutskylder, hava
nämligen av oss ansetts kunna ersättas med en räkning, förenämnda
s. k. summariska räkning, vilken i motsats mot balansrelationerna bör
innefatta specifik redovisning över utestående utskylder, på det att man
måtte vinna kontroll över att influtna medlen fördelats å behöriga, titlar.
Omföring sker på framställning av landsfogden i sammanhang med avgivande
av specialräkning och summarisk räkning samt torde därjämte
böra äga rum vid utgången av l:a och 3:e kvartalen.

Avkortning och avskrivning av kronoutskylder, som av laga orsak
icke kunnat uttagas, begäras av landsfogden. Vad nu härom finnes
stadgat, bör i tillämpliga delar gälla även beträffande den av oss föreslagna
uppbördsredovisningen och, för vinnande av bättre kontroll än
den nuvarande, för framtiden tillämpas jämväl beträffande landstingsmedel,
skjutsentreprenadbidrag, vägskatt in. fl. medel, som utgå efter
bevillningstaxerat belopp och som debiteras och uppbäras i sammanhang
med kronoutskylderna. Enligt nu gällande ordning beslutas avkortning
och avskrivning av dylika medel i allmänhet av den myndighet, för vars
räkning medlen debiteras och uppbäras, utan att denna myndighet därvid
åtminstone i allmänhet äger tillgång till vederbörliga verifikationer.

II. Böter.

I överensstämmelse med den allmänna plan för organisationen, som
uti inledningen antytts, hava vi ansett, att landsfogden, som är redogörare
för kronouppbörden, jämväl bör övertaga kronofogdens redogörarställning
i fråga om böter.

Men i enlighet med den av oss antagna grundsats, att landsfogden
i sin redogörarställning bör befrias från varje medelsförvaltning,
och då i vår organisation ingår, att verkställighet av dom i allmänhet
skall vila på kronolänsmännen, följer, att verkställighet av meddelade
bötesbeslut, insättning å deposition i riksbanken av influtna bötesmedel,
handräckningsförfarandet, framställning om förvandling, bestyret med
utbetalning mot kvitto av enskildas bötesandelar, anskaffande av de för
landsfogden i och för hans begäran om avskrivning nödiga bevis m. m.,
äro åtgärder av den beskaffenhet, att de följdriktigt böra bero av kronolänsmännen
enligt därom från landsfogden meddelade ordres och under
hans inseende såsom redogörare.

Till landsfogden i denna hans egenskap böra således från domstolar
och andra ämbetsmyndigheter vederbörliga utdrag av saköreslängder och
utslag expedieras för att av honom befordras till verkställighet genom
länsmännen. Dessa handlingar komma att i bötesredogörelsen bilda debet,
varemot enligt det ovan anförda länsmännen hava att ombesörja det
huvudsakliga av vad som erfordras för räkningens kredit.

Landsfogden skulle på grund av sin redogörarställning åligga att
noggrannt kontrollera, att bötesindrivningen av länsmännen verkställes
med erforderlig skyndsamhet.

I detta sammanhang hava vi ansett oss böra erinra om den högst
avsevärda förenkling i arbetet med bötesväsendet, som — andra fördelar
att förtiga — skulle vinnas genom den reform av bestämmelserna om
förvandling av böter, varom länge varit fråga; och det synes, som om
rätta tidpunkten vore inne att nu företaga en sådan, utan att därför
avvakta genomförandet av en ny strafflagstiftning. Likaledes hava vi
ansett oss ej böra underlåta att fästa uppmärksamhet å vikten därav,
att författningarna kunde ändras därhän, att bötesbeslut vida tidigare
än nu befordrades till verkställighet.

Kronofogdarnas nuvarande åligganden med avseende å indrifning
m. m. av resterande

III. Kommunalutskylder

m. fl. medel övertagas av kronolänsmännen, som skola avgiva redovisning
direkt till vederbörande. I detta sammanhang och då vi, efter vad här

nedan under Kontroll säges, ansett oss höra föreslå, att kronolänsmannen
varje månad skall till vederbörande leverera influtna medel, lärer bär böra
påpekas, att erforderliga förändringar i bit hörande Kungl. förordningen
den 12 juli 1878 tydligen äro av nöden.

IV. Exekutionsväsendet

överflyttas på länsmännen under eget ansvar med undantag för exekutiv
försäljning av fast egendom eller av fartyg, som i 94 § utsökningslagen
enligt lydelsen i lagen den 11 oktober 1912 sägs, likasom ock för fördelning
av köpeskilling för fast egendom eller för lös egendom i fall,
då enligt 140 och 141 §§ utsökningslagen sammanträde för fördelningen
erfordras. I dessa nu antydda fall bör länsstyrelsen efter sig företeende
omständigheter äga att besluta, huruvida ärendet skall behandlas å
landskansliet eller ute i orten, i vilket senare fall länsmannen, om han
anses kompetent, men annars särskilt förordnad tjänsteman, företrädesvis
landsfiskalen, blir förrättningsman.

Kontrollen över exekutionsväsendets handhavande anordnas såsom
nu medelst kvartalsvis till länsstyrelsen insända dagboksutdrag med verifikationer
samt genom på obestämd tid företagna inspektioner genom
landsfiskalen, vilken ock bör få sig ålagt att verkställa den länsstyrelsen
åliggande granskning af dagboksutdragen och hos länsstyrelsen anmäla
de anmärkningar, vartill fog förekommit.

Med exekutionsväsendets överflyttande på länsmännen synes, på
sätt civilministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 29 januari
1909 yttrade, böra följa ej allenast, att statens garanti enligt lagen
den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakas av ämbets- eller tjänsteman, bringas att omfatta medel,
dem länsmannen såsom utmätningsman har om händer, utan ock att
till länsmannen såsom utmätningsman utsträckes föreskriften om årlig
inventering enligt förordningen den 10 juli 1899, ävensom att länsmannen
i sin nu nämnda egenskap får till tjänsteåliggande att föra dagbok
i utsökningsmål och sådan dagbok, som i 10 § av förordningen den 12
juli 1878 är för stadsfogde föreskriven i fråga om uppbördsrestantier.

Åven i fråga om exekutionsväsendet, i fall det aniörtros åt kronolänsmännen
på eget ansvar, hava vi ansett vissa kontrollföreskrifter av
nöden i syfte'' att vid utmätning influtna medel icke ma bliva hos utmätningsmannen
inneliggande längre tid än nödigt är. btadgandet om
redovisning för laga kraftvunnet utslag direkt till borgenär, som därom
gjort framställning enligt 18 § i Kungl. kungörelsen om kronofogdes och
stadsfogdes dagbok m. m. den 12 juli 1878, sådant detta lagrum lyder

i Kung!, kungörelsen den 10 juli 1899, synes oss ur synpunkten av
kronans ersättningsplikt böra utsträckas att gälla alla de fall, där nu
lyftningen av utmätta medel beror blott av den sökandes anmälan, och
att således översändandet direkt till utmätningssökanden även utan dennes
begäran bleve regel. Postavgifterna borde efter vår uppfattning
bäras av statsverket, som har det största intresse av att medel, för
vilkas redovisande detsamma påtagit sig ansvaret, bliva snarast redovisade.
År utslaget lagakraftvunnet, borde således enligt vår mening
redovisning i varje fall äga rum, så snart medlen influtit. Och beror
redovisningen på företeendet av bevis om laga kraft, bör likaledes utmätningsmannen
genom deposition i riksbanken snarast avbörda sig beloppet.
Vi tillstyrka följaktligen, att de härav påkallade författningsändringar
måtte vidtagas att träda i kraft samtidigt med det, att den avhandlade
reformen till äventyrs kommer att genomföras.

Dessa önskemål stämma väl överens med vår på annat ställe uttalade
mening, att kronolänsmannens tjänstekassa bör medelst behörig
redovisning en gång i månaden tömmas.

V. Verkställighet af utslag i brottmål

ålägges kronolänsmännen. De ändringar av lagstiftningen, vilka härav
påkallas, torde icke här behöva påpekas.

VI. Polisväsendet å landsbygden.

Fögderiförvaltningskommittén har funnit den anordning av polisskyddet
å landsbygden, som enligt 1908 års nådiga proposition n:o 71
i huvudsak införts, icke tillfredsställande. På skäl, som närmare utvecklas
å sidd. 459 ff. i betänkandet, har därför kommittén med bibehållande
av den ridande polisinstitutionen samt av möjligheten att anordna tillfällig
polis å landsbygden, i övrigt givit förslag till en ny organisation,
som förmenas skola bättre än den nuvarande fylla anspråken på polisskydd
för landsbygden. Sålunda har kommittén, jämte det att densamma
berett en mera fast organisation åt den egentliga lokalpolisen,
indragit den nu befintliga s. k. reservpolisstyrkan och inrättat en kår
distriktspoliser, vars medlemsantal satts, allt efter de i betänkandet
behandlade olika linjerna I, II, III och IV, till resp. 420, 335, 250
och 250.

Vid betraktande av de förslag fögderiförvaltningskommittén sålunda
framställt måste man enligt vår uppfattning vara ense med kommittén
i dess syfte att åt den egentliga lokalpolisen, som avser uppehållandet
av ordningspolis i municipalsamhällen, fabriks- och stationssamhällen
samt i allmänhet i orter med mera sammanträngd befolkning, giva en
fastare ställning. Och eftersom det allt fortfarande måste vara en nödvändighet,
att kostnaden för det förstärkta polisskyddet å landsbygden
bör bäras i regel till hälften av orten och till hälften av staten, kan
man icke annat än dela kommitténs åsikt även därom, att i fall sådant
polisskydd efter objektiva grunder prövas å någon plats av nöden, men
orten undandrager sig att bevilja därför erforderliga medel, Kungl. Maj:t
skall äga att intill ett lämpligt, i allmän författning bestämt belopp
ålägga orten att tillskjuta sin andel. Vi tillstyrka fördenskull, att denna
del av polisväsendet å landsbygden ordnas genom bestämmelser i enlighet
med kommitténs förslag å sidd. 472 och 473.

Likaså hava vi intet att invända varken emot förslaget å sid. 492
angående statsanslag under viss förutsättning för anställande av länsdetektiv
eller emot ordnandet av tillfällig polis enligt förslaget å sid. 495,
i vilka hänseenden kommittén icke avvikit från vad som nu är gällande.

Däremot anse vi oss äga giltiga skäl att intaga en från kommitténs
majoritet skiljaktig uppfattning såväl vad angår vissa föreslagna
bestämmelser rörande den ridande polisinstitutionen som ock företrädesvis
i fråga om förslaget att, med upphävande av nu gällande avtal om
den s. k. reservpolisstyrkan, införa den nya form för polisskydd å landet,
som benämts distriktspolis.

Vad först angår den ridande polisen, har kommittén trott sig kunna
ej så obetydligt reducera kostnaden. Trots bekomna uppgifter om de
belopp, vartill manskapets avlöningsförmåner år 1910 belöpt sig i de
av rikets län, där institutionen då varit införd, vilka uppgifter utvisa
ett medium av 2,227 kronor per karl, har kommittén sänkt avlöningen
till 1,850 kronor.

Härvid föranledas vi till den erinran, som av erfarenheten torde
vara bestyrkt, att man vid antagandet av karlar för den ridande
polisen måste ställa kravet på mannens egenskaper vida högre än
vad som gäller i fråga om andra ordningspoliser. För det första
måste en ridande polisman hava tjänat så länge vid kavalleriregemente,
att han kan inrida och dressera sin häst samt vid tjänstgöring som
polisman verka med fullkomlig behärskning av hästens rörelser. Det
finnes län, där man icke antager manskap för verksamhet som ridande
polis utan att den sökande visar sig hava tjänat omkring 3 år vid

kavalleriregemente. Och vidare hör det till arten av den ridande polisens
tjänst, att han arbetar större delen av tiden på egen hand
utan att städse kunna av förmän omedelbart övervakas. Detta förhållande
medför, att stora anspråk ställas på hans karaktärsegenskaper,
hans förmåga och vilja att bära upp sin ställning och handla med takt
och besinning. Allt detta torde nogsamt förklara, att eu ridande polisman
med allt skäl framställer krav på och erhåller icke oväsentligt
högre avlöningsförmåner än fotfolket i polistjänst i all synnerhet på
landsbygden. Fördenskull måste vi uttala den mening, att det icke
torde vara klokt att vid beräkning av avlöning för ridande polismän
avvika från den i orterna vunna erfarenhetens lärdomar.

Emot kommitténs anvisning på billigare utväg att erhålla reservhäst
för en station ridande polis måste vi ävenledes göra en gensaga.
Efter en erinran, att man skall i Östergötlands län funnit reservhäst
icke vara oundgängligen nödvändig å hvarje station, ifrågasätter kommittén,
att avtal om tillhandahållande av reservhäst vid behov kunde
träffas med någon närboende hästägare. Men dels lärer erfarenheten från
Östergötlands län vara vida mindre än den, som vunnits i de sydsvenska
länen, vilkas organisation av den ridande polisinstitutionen torde tjänat
som mönster för andra orter, och där man funnit av nöden att hålla
reservhäst på stall; dels får man, beträffande förslaget att med grannar
avtala om tillhandahållande vid behov av reservhäst, lägga märke till
att polishästen måste besitta egenskaper, speciella för hans arbete. Vilken
häst som helst, låt vara än så kraftig och i övrigt duglig, passar icke
till polishäst. Den nyss åberopade erfarenheten särskilt från Malmöhus
län har visat, att man bör för ifrågavarande ändamål använda oinridna
remonter. Karlen skall själv, såsom ovan yttrades, kunna inrida och
dressera sin häst, men vid hastigt inträdande behov av polistjänst till
häst måste detta vara undangjort. Behov av reservhäst inträder vid
en station så snart någon av de ordinarie hästarna till följd av sträng
tjänstgöring tarvar vila eller på grund av sjukdom bör hållas på stall.
Det torde således vara klart, att, när en station ridande polis måste
bestå av minst två ryttare, vilka i tjänstgöring städse böra följas åt,
en reservhäst är oundgängligen nödig.

Slutligen har kommittén kategoriskt förklarat, att »andel i arvode
åt en förman» icke vidare behöver beräknas, enär det icke torde vara
erforderligt att för ridande polis hava annan förman än kronofogde
eller länsman. Härtill genmäles, att oavsett den omständigheten, att
för uppdraget lämplig kronofogde eller länsman kanske ej är boende
där en station bör förläggas, utan man måste anlita någon stads polis -

man, så tarvar ekonomien för en dylik polisstation ett mycket avsevärt
arbete. Anordnandet av stall, uppköp av hästar, foder, persedlar, tillsyn
över vården av den dyrbara materielen, penningeanslags liandhavande
samt förandet av den rätt vidlyftiga och minutiösa räkenskapen äro allt
arbeten, som icke torde falla under förmanskapet, men som i regel lagts
å den därför anlitade person och följaktligen måste ersättas.

På grund av vad nu yttrats tillåta vi oss på det bestämdaste avråda
från det enligt vår uppfattning vanskliga i att beträffande kostnaden
för den ridande polisen räkna med lägre siffror än som framgå ur
redogörelserna för år 1910.

Vi övergå nu till frågan om införandet av distriktpolis och om det
föreslagna upphävandet av anordningen med den s. k. reservpoliskåren.

Idealet för ett verksamt polisskydd å rikets landsbygd, så ordnat,
att en var av dess inbyggare vid fara till person eller egendom skall
med någon sannolikhet kunna påräkna skydd och hjälp av ordningsmakten,
kan av lätt insedda skäl, synnerligast vad angår glest befolkade
trakter, med all säkerhet icke på länge uppnås. Det skulle nämligen
efter vår uppfattning förutsätta en patrullering, så intensiv, och eu personal
för sådan tjänst, så mångtalig, att varje tanke på anordnande
av ett slikt polisskydd måste anses utesluten. Tillsvidare måste nog
därför medborgarnas skydd å landsbygden fortfarande vila närmast på
själv försvaret, och statens strävanden beklagligtvis begränsas till mätt
och steg, vilka i månget fall få anses ganska ofullkomliga. Men detta
förhållande utesluter för ingen del, att man vid organisationen av rikets
landsbygds polisväsende bör söka att å varje tid anpassa sig efter de
behov, som erfarenheten visat vara mest trängande och vilka utan allt
för omåttliga kostnader kunna tillfredsställas.

För den organisation av fögderiförvaltningen, som av oss ifrågasattes
och som går ut på, bland annat, att kronofogdetjänsterna borde
indragas och kronofogdarnas befattning med polis- och åklagarbestyren
anförtros en för länet anställd landsfiskal, har fögderiförvaltningskommittén,
vad polisväsendet angår, föreslagit inrättandet av en distriktspolisinstitution
omfattande 335 distrikt i riket. Inom varje sådant
distrikt anställes en för ändamålet utbildad polisman med uppgift (jfr
sid. 479 i betänkandet): att vaka över upprätthållandet av allmän ordning
och säkerhet inom distriktet, tjänstgöra vid tillfällen då större
folkmängd är samlad, såsom vid marknader, samt eljest då oordningar
eller förbrytelser inträffat eller kunna befaras, att i den mån sådant
erfordras verkställa patrullering inom sitt distrikt och att, även där
patrullering icke förekommer, ombesörja ordningens upprätthållande.

Han inställer hos förmannen lösdrivare och bettlare, övervakar föreskrifterna
rörande ekonomi och politi och lämnar erforderligt polisskydd, där
den enskilde hotas till person och egendom. Han biträder på order
förman i polisgöromålen och verkställer själv polisundersökningar, anhåller
och inställer hos förmannen för brott misstänkta personer, ja »när
helst brott begåtts eller misstankes föreligga», skall han »söka upptäcka
brottet» och efterspana förövaren. Allt detta skall distriktspolisen fullgöra
inom sitt distrikt, men han skall kunna beordras till tjänst även
utom distriktet, och kommittén har gått så långt, att den låtit den sålunda
ordnade distriktspoliskåren ersätta hela den år 1908 beslutade reservpoliskåren
om 158 man ur städernas skolade och övade polispersonal.
»Därest distriktspolisens tjänstgöring ordnas i huvudsak på ovan angivna
sätt», anser kommittén, »att den egentliga landsbygden genom
distriktspolisorganisationen skall erhålla den ordningspolis och den förstärkta
polisbevakning, varpå berättigade anspråk föreligga».

Gärna medgives, att tillförandet till landsbygdens polisväsende av
335 man särskilt utbildade polismän, förutsatt att ingen rubbning sker
av det för landsbygden i övrigt avsedda polisskydd, är en förmån, som
icke bör underskattas. Men det är två omständigheter, varpå vi vilja
här fästa uppmärksamhet.

För det första lär man icke ens med denna anordning böra hängiva
sig åt den illusionen, att därmed den egentliga landsbygden är på ett
tillfredsställande sätt skyddad i polishänseende.

Undersöker man vilken areal, som i medeltal blir föremål för ifrågavarande
polismäns övervakande omsorger, skall man visserligen finna,
att detta medeltal för hela riket blir blott 13 kvadratmil för varje karl,
men förhållandena bliva mycket växlande. Sålunda inhämtas av tabellen
å sidd. 360—361, att exempelvis

14 distriktspoliser	i Norrbottens län	få	en	var.
10 »	i Jämtlauds »	»	»	»
22 »	i yästernorrlands	län	få	en	var
15 »	i Örebro	»	»	»	»
22 »	i Värmlands	»	»	»	»
25 »	i Malmöhus	»	»	»	»
11 »	i Jönköpings	»	»	»	»
20 »	i Stockholms	»	»	»	»

75 D-mil
51 »

11 »

5,5 »

9 »

2 »

10 »

4 »

o. s. v., då folkmängden lagts till grund för fördelningen. Skulle man
som sådan grund använt arealen, för vilket fall kommittén räknat med

ett antal av 464 distrikt, borde för att nämna ett par fall Västerbottens
län erhålla 59 distrikt, Skaraborgs län 8, Ålvsborgs 13, Södermanlands
6 o. s. v. — Tänker man på den antydda möjligheten av patrullering
och ställer indelningen i beroende av längden ntav länens allmänna
väg ar — 318 distrikt enligt förslaget med tillhopa 6,140 nymil
vägar — så erhåller

varje	av	25	distrikt	i Norrbottens län.............	................................ 11 nymil
»	»	23	»	i Västernorrl ands län......	............................... 11 »
»	»	10	»	i Skaraborgs » ........	............................ 34 »
»	»	10	»	i Kalmar » ......	................................ 33 »
»	»	19	»	i Östergötlands » ........	.............................. 21 »
o. s.	v.	Kommittén	har dock för sin del	förkastat länens väffläned O o

såsom indelningsgrund av det skälet att »det är ju icke vägarna i och
för sig, som behöva polisskydd, utan befolkningen, som färdas å eller
är bosatt vid vägarna».

Men även om man håller sig till den av kommittén antagna indelningsgrunden,
nämligen folkmängden, synes det oss, att det vore en
utopi, om man läte förleda sig till det antagandet, att exempelvis i det
tämligen jämnt bebyggda Örebro län en distriktspolis med 5 å 6 kvadratmils
tjänstgöringsdistrikt skulle kunna inom detta område någorlunda
fullgöra den uppgift, som enligt förslaget honom tilldelats. Ingen förnekar,
att han på den plats, där han under patrullering för tillfället
befinner sig, skall bliva nyttig, om just i det ögonblicket ett brott där
förövats eller en bettlande lösdrivare uppspanas o. s. v. Men, om sådant
inträffar i hans frånvaro, huru skall man finna utväg att påkalla honom,
vart skall budet sändas? Distriktspolisen genomvandrar måhända just i
det ögonblicket en glest befolkad trakt liera mil från det ställe, där
hans närvaro är av nöden. Sådana missförhållanden, vilka naturligtvis
bliva än mer skriande ju större distrikten inrättas, äro i själva verket
olägenheter, om vilka vi ovan antytt, att de i ett glest befolkat land
icke rimligtvis stå att avhjälpa. De äro enligt sakens natur oskiljaktiga
från de stora viddernas land. Och vid sådant förhållande synes oss klokt,
att man icke genom organisationer, vilka i själva verket äro blott palliativ,
söker invagga sig i föreställningar om resultat, som icke torde
stå i mänsklig makt att ernå.

För denna polisorganisation, vilken således enligt vår uppfattning
icke skulle i verkligheten svara emot de förväntningar, som på densamma
ställts, har kommittén beräknat en kostnad för statsverket av
556,150 kr. årligen. Och dock har man ställt i utsikt att kunna för ett

årsarvode av 1,200 kr. jämte 150 kr. beklädnadsersättning vinna för
ifrågavarande polistjänst därför särskilt utbildade män. Det vill synas
oss, som om även detta antagande stode i strid med vad erfarenheten lär.

Den andra omständigheten, som enligt vår mening härvid är att
beakta, avser kommitténs plan att i och med anordnandet av ifrågavarande
distriktspolisinrättning indraga den år 1908 införda reservpolisstyrkan,
»varigenom de medel», som nu utgå till städerna, även om de
kontraherade polismännen ej tagas i anspråk, »skulle komma ett statsändamål
till godo» (sid. 355). Distriktspoliskåren skulle följaktligen,
såsom för övrigt ovan redan är sagt, icke allenast under normala förhållanden
nöjaktigt förmå tillfredsställa berättigade anspråk på nödigt
polisskydd å landsbygden, den skulle även lämna det reservpolisskydd,
som ögonblickligen tarvas, när, såsom det heter i 1908 års nådiga proposition
om landsstaten (sid. 177), »en folkmängd samlar sig tillhopa
och störer lugnet eller allmänna ordningen samt visar trotsighet mot
offentlig myndighets befallning».

Skälen för inrättandet av 1908 års reservpolisstyrka behöva vi här
ej upprepa, de finnas noggrann! angivna i nämnda nådiga proposition.
Huvudsaken var, som bekant, att regeringen skulle vara i stånd att,
utan anlitande av militär vapenmakt eller en i overksam beredskap hållen
gendarmerikår, vid de ej sällan förekommande tillfällen, då oroligheter
å någon viss plats på landet inträffade, genast lämna erforderligt skydd
av civil polis. Om den organisation, som då föreslogs och som följande
året ganska tydligt visade, att den motsvarade förväntningarna, yttrade
1908 års statsutskott: »Kungl. Maj:ts förslag om att för sådant ändamål
genom avtal med städerna tillförsäkra sig rätt att vid förefallande behov
få använda en del av städernas poliskårer synes utskottet lyckligt funnet,
särskilt med hänsyn därtill, att genom en dylik anordning å ena sidan
med all sannolikhet kommer att erhållas för ändamålet särskilt lämpad
personal och å andra sidan staten befrias från nödvändigheten av att
hålla i overksam beredskap en större poliskår, stationerad å en eller
flera platser.»

Nu menar kommittén däremot, att ifrågavarande polisskydd lämpligare
skall lämnas sålunda, att man efter en på förhand uppgjord plan vid
behov detachera!- erforderlig styrka ur distriktspolisen, vars personal
skulle vara bättre anpassad för tjänstgöring å landet. Oavsett att enligt
vår mening städernas polismän utan allt tvivel just för ifrågavarande
tillfällen till följd av sin vid sådan polistjänst ständigt vanna
övning bättre än de på landsbygden i isolerad verksamhet arbetande
distriktspoliserna skola befinnas användbara, fästa vi uppmärksamheten

därå, att för de nu avhandlade tillfällena den allra största snabbhet i
samlingen är en oeftergivlig förutsättning. Det må vara tillåtet att
sätta i fråga, huru man skall på några timmar även efter den sorgfälligast
uppgjorda plan kunna samla exempelvis 50 man ur distriktspolisernas
styrka. Spridda i distrikt om kanske 5, 9 eller 11 kvadratmil
lära dessa distriktspoliser ofta nog kanske först efter flera dagar stå
att anträffa med kallelse. Om resultatet av ett sådant uppbåd torde
knappast vidare behöva yttras.

Såvitt vi kunna finna, lärer redan av dessa skäl varje tanke på
ett övergivande av kontrakten med städerna böra förfalla. Man har
som ovan antyddes anmärkt, att kostnaden, omkring 100,000 kronor,
icke skulle tjäna statsändamålet. Tvärtom vill det synas oss, som om
förvissningen, att regeringen i varje stund kan mot eu årspremie till
nämnda belopp förfoga över en för vårt lands behov vid de ifrågavarande
tillfällena nödig, väl organiserad och övad samt hastigt samlad
civil polisstyrka, stämmer väl överens med statsändamålets idé.

Hr statsrådet behagade härav finna, att vi för vår del på det bestämdaste
måste avråda från ett beträdande av den väg, som kommittén
utstakat för ordnandet av lantpolisvasendet, i vad rörer inrättandet av
distriktspolis samt indragningen av den med städerna kontraherade
reservpolisstyrkan. Fast mera hålla vi före, att den förstärkning av
landsbygdens polisskydd, som är möjlig, tillsvidare måste beredas genom
utveckling av den extra polisbevakning, som kommittén benämnt lokalpolis,
samt ett kraftigt understödjande av den ridande polisens utbredning
till allt flera orter. Väl är sistnämnda polisform en mycket dyrbar
sak, men den är effektiv och för övrigt icke kostsammare än att
Riksdagen år 1908 utfäst sig att, där ridande polis genom orternas uppoffring
bevisats vara nödig och nyttig, statsverket skall bära halva årskostnaden.
Att insikten om dess nytta börjar bliva allmän, ådagalägges
i sin mån därav, att sedan 1912 års landsting i ett af rikets län vägrat
fortsatt anslag, kommunerna själva tagit saken i sin hand och anvisat
erforderliga medel.

Likaså anse vi högeligen vanskligt att antaga kommitténs beräkningar
av kostnaden för den ridande polisen. Huruvida kostnaden bör
på annat än hittills gällande sätt fördelas emellan staten och orten,
därom sakna vi anledning att i detta sammanhang med bestämdhet
yttra oss. För vår del hava vi icke av kommitténs betänkande blivit
övertygade om, att någon anledning ännu föreligger att därutinnan
frångå de grunder, som infördes år 1908.

VII. Åklagarväsen det å landsbygden

bör enligt vår åsikt fortfarande i allt huvudsakligt vila på kronolänsmännen,
vilkas kompetens av skäl, som fögderiförvaltningskommittén
utvecklat å sidd. 238 IF., lärer böra höjas genom härför lämpliga bestämmelser.

Men därjämte bör landsfiskalen, såsom vi på annat ställe framhållit,
vara överordnad åklagare i enlighet med kommitténs förslag å sidd.
404 ff., vari vi i allt huvudsakligt bedja få instämma.

Då landsfiskalen enligt vår mening bör vid häradsrätterna, i den
män det är honom möjligt, noggrannt följa och iakttaga kronolänsmännens
sätt att sköta åklagarsakerna, bör han snart komma underfund med,
var svårare brister äro tillfinnandes och kunna sörja för erforderlig rättelse.
Därjämte skall det åligga honom att själv i svårare fall föra
åklagarens talan.

Genom dessa mått och steg torde åklagarväsendet på landsbygden
kunna förväntas vinna den lyftning, som från flera håll påyrkats, och
nöjaktigt fylla anspråken, intilldess en gång ett modernare rättegångsförfarande
hos oss föranleder frågans återupptagande.

I detta sammanhang torde vi få erinra, att då i förslaget om beredande
åt kronolänsmännen av underbyggnad i detektivens uppgift det
måste ingå, att han förvärvar erforderlig insikt om sättet för verkställande
av de i brottmål så nödiga förundersökningarna, ett väsentligt
moment i hans utrustning för äklagarkallet därmed torde få anses vara
någorlunda tillgodosett.

Vill. Kronofogdens åligganden såsom

Kronans ombudsman

övertagas i regel av kronolänsmännen, som således bland annat skola
hava att bevaka kronans rätt i avseende å danaarv o. d. samt hennes
fordringar i konkurser och vid exekutiva auktioner m. m.

Med avseende å markegång ssättning en har man dock av praktiska
skäl ansett, att landsfogden bör övertaga kronofogdens nuvarande bestyr
för uppgörande av priskuranter till ledning för den årliga markegången
(A-markegången) i slutet av oktober månad. Detta bestyr innebär huvudsakligen
allenast att upprätta sammandrag och att uträkna medeltalet av

de av kommunalnämnderna i avgivna priskuranter uppförda pris och kan
således utföras å landsfogdekontoret. Uppgörandet av priskuranter till
ledning vid bestämmandet av årsprisen å länets huvudpersedlar (B-prisen),
som skola ingå i beräkningen av medelm arkegångsprisen, sker
däremot vid sammanträde vanligen å tingsställe i slutet av mars månad
med utsedda markegångsnämnder och påfordrar därför resor, som särskilt
i de nordligare delarne av landet kunna vara rätt betungande. Det
har därför ansetts enklast, att denna sak ordnas så, att Kung! Mapts
befallningshavande skulle äga att särskilt för varje gång förordna
den närmast sammanträdesstället bosatte kronolänsmannen, om han är
därtill lämplig, men i annat fall annan lämplig kronolänsman att såsom
kronans ombud kalla till markegångsnämndssammanträde, leda förhandlingarna
vid detsamma samt därvid bevaka kronans rätt och bästa. Skäligen
borde den förordnade kronolänsmannen äga åtnjuta rese- och
traktamentsersättning för uppdraget.

IX. Åliggandet att utsluta

civiläktenskap

överflyttas å domhavandeua i enlighet med fögderiförvaltningskommitténs
förslag.

X. Kronofogdens befogenhet med avseende å

fjärdingsmannabestyret

övertages av kronolänsmannen.

XI. Övriga kronofogden åliggande, ej särskilt nämnda bestyr överflyttas
ävenledes å kronolänsmannen.

XII. Upprättande av

röstlängden för val till riksdagens Andra kammare

bör naturligen åligga landsfogden. Erforderliga uppgifter å män, som
icke behörigen erlagt kommunalutskylder, lämnas av kronolänsmännen,
som enligt det föregående hava restantieindrivning av kommunalutskylder

om hand. Till övriga uppgifter, som för det närvarande skola avlämnas
av kronofogden, har landsfogden med den föreslagna organisationen omedelbar
tillgång, vilket uppenbarligen i sin mån förenklar arbetet med
röstlängdens upprättande.

Detta arbete är emellertid mycket besvärligt, och det vore därför
en avsevärd lindring för landsfogden, om röstlängden behövde upprättas
blott vart 3:de år, d. v. s. de år, då val till Andra kammaren skola äga rum.

XIII. Häradsskrivarnes bestyr med avseende å

inskrivningslistorna rörande värnpliktiga

hava vi ansett böra överflyttas å prästerskapet. Därigenom och då prästerskapet
i alla fall tillhandahåller de behövliga uppgifterna samt är
skyldigt granska och komplettera de av häradsskrivaren nu uppgjorda
inskrivningslistorna, undvikes s. k. dubbelarbete.

Pastor borde naturligtvis få åtnjuta den till häradsskrivaren nu utgående
ersättning för upprättandet av insskrivningslistorna.

XIV. Mantalsskrivningarna.

För att bereda landsfogden tillfälle att utan olägenhet kunna övertaga
redovisningsarbetet angående kronoutskylder och böter hava vi ansett,
att mantalsskrivningsbestyret borde överflyttas å kronolänsmännen
på sätt fögderiförvaltningskommittén föreslagit under sitt alternativ IV.

Härigenom skulle man också bliva i tillfälle att realisera ett vid
upprepade tillfällen och särskilt i sammanhang med den nuvarande mantalsskrivningsförordningens
tillkomst framställt önskemål om gemensam
mantalsskrivningstid för hela riket i början av det år, för vilket mantalsskrivning
sker (mantalsåret). I Stockholm och Göteborg förrättas
nu mantalsskrivningarna i början av mantalsåret, men i riket för övrigt
under tiden 15 november—31 december året dessförinnan. Det är påtagligt,
att olägenheter skola uppstå dels därigenom, att mantalsskrivningarna
ske före mantalsårets ingång och dels därav, att mantalsskrivuingstiden
icke är densamma för landet i dess helhet, och dessa olägenheter
kunna endast ofullständigt förebyggas genom den »efterskrivning»,
som till avhjälpande härav nu måste ske. Bestämdes, att mantalsskrivningarna
i hela landet skola ske i början av varje år för det löpande

året, skulle önskvärd ordning och reda vinnas i mantalsskrivningsförhållandena,
varjämte prästerskapet kunde vinna befrielse från uppgörandet
av tilläggsförteckning enligt § 10 mantalsskrivningsförordningen och
mantalsskrivningsförrättaren åtskilligt arbete med komplettering av mantalslängderna.

Under förutsättning av dylikt framflyttande av tiden för mantalsskrivningarna
och kronolänsmännens övertagande av mantalsskrivningsbestyret,
skulle detta kunna ordnas huvudsakligen på följande sätt:

l:o) Mantalsskrivningarna förrättas av kronolänsmännen under januari
månad varje år. Denna tid lärer vara fullt tillräcklig, då kronolänsmarmen
med sitt mindre tjänstdistrikt får avsevärt mindre antal
förrättningar än landsfogden.

2:o) Till ledning för mantalsskrivningen erhålla kronolänsmännen
senast den 15 december varje år från landsfogden den i § 6 mantalsskrivningsförordningen
omförmälda stomme till mantalslängd.

3:o) Så snart mantalslängden hinner avslutas och senast den 20
februari översänder kronolänsmännen längden med bilagor till pastor för
granskning.

4:o) Pastor återställer längden med bilagor till kronolänsmännen
senast den 1 mars med förteckning över de anmärkningar, vartill granskningen
givit anledning.

5:o) Sedan i anledning av pastors anmärkningar vederbörliga rättelser
i mantalslängden ägt ram, skall längden, så snart den sålunda
blivit justerad och senast den 5 mars, av kronolänsmännen insändas till
landsfogden. Mantalslängden skall av kronolänsmännen siffreras endast
beträffande dem, som vid mantalsskrivningen befriats från erläggande
av mantalspenningar. Den övriga siffreringen, som i viss mån får anses
vara ett debiteringsarbete, verkställes av landsfogden, som även summerar
längden.

6:o) Landsfogden, hos vilken mantalslängden får kvarstanna intill
den 1 april, då den översändes till taxeringsnämndens ordförande, åligger
att under tiden låta verkställa avskrifter av mantalslängderna i den
mån sådant medhinnes. Tiden för mantalslängdens översändande till
taxeringsnämndsordföranden, som nu är bestämd till senast den 20 mars,
har ansetts kunna framflyttas till åtminstone den 1 april på den grund,
att taxeringsnämndsordföranden genom den här nedan sidd. 36—37 föreslagna
anordningen med gemensam blankett för mantals- och taxeringslängderna
m. m. får inkomsttaxeringslängden i huvudsak upplagd i och
med mantalslängdens uppläggande.

7:o) Taxeringsnämndens ordförande återsänder inom 5 dagar efter
taxeringsnämndens sista sammanträde mantalslängden med bilagor till
landsfogden, som, därest avskrifter av mantalslängderna icke redan medhunnits,
nu låter fullborda detta arbete. Så snart ske kan och senast
den 20 juni skall mantalslängden m. m. överlämnas till landskontoret.
Samtidigt översändes avskrift av mantals- och taxeringslängderna till
kommunalstämmans ordförande, som omedelbart efter utgången av den
tid, under vilken taxeringslängderna hållits tillgängliga för allmänheten,
återställer samtliga längder till landsfogden.

8:o) Med avseende å mantalslängdens upprättande enligt vårt förslag
må här erinras, att särskild rad användes för varje person, om
vilken kan antagas, att han har att erlägga andra utskylder än mantalspenningar
och sjukvårdsafgift, att icke mer än en fastighet uppföres
på var rad samt att den skattskyldiges postadress i särskild kolumn
antecknas.

XV. Landsfiskalerna, deras antal och avlöningsförmåner in. in.

Om dessa tjänstemäns allmänna åligganden hava vi redan å sid. 14
uttalat oss.

Vi hava även berört deras betydelse för den kontroll över kronolänsmännens
tjänst verksamhet, som länsstyrelsen enligt vår uppfattning
icke kan undvara vid den nu föreslagna organisationen av fögderiförvaltningen.
I detta avseende önska vi här återföra i minnet de tänkvärda
ord, som vid underdånig föredragning den 29 januari 1909 av
frågan om landsstatens lönereglering yttrades av dåvarande chefen för
civildepartementet. Hans ord folio sålunda:

»Flertalet av fögderitjänstemännens funktioner kräva mycken noggrannhet,
vaksamhet och takt. Få vårdslöshet och godtycke där göra
sig gällande, bliver allmänheten i hög grad lidande. Dessa funktioner
äro ock ofta sådana, att de erbjuda särskilda frestelser till mannamån
och underslev av olika art. Att man endast i undantagsfall kunnat konstatera,
att här ifrågavarande tjänstemän fallit offer för dessa frestelser,
lärer visserligen i främsta rummet vara att tillskriva det goda sätt, varpå
kåren i huvudsak är rekryterad, men att en verksam kontroll härvidlag
även har sin stora betydelse, borde icke kunna förnekas. För övrigt
synes det mig ligga för öppen dag att, lika litet som en affärsman kan
åtnöja sig med att från sitt kontor följa ett för hans räkning pågå -

ende arbete och en eller annan gång göra ett personligt besök på arbetsplatsen,
lika litet kunna länsstyrelserna på dylikt sätt i tillfredsställande
mån leda och kontrollera de över ett läns vidsträckta område fördelade
lägre tjänstemännens verksamhet. För att vinna nödig arbetsintensitet
och förekomma misstag eller missbruk erfordras i det ena som
andra fallet förmän, som själva deltaga i det praktiska arbetet, stå de
övriga arbetande nära och noga känna deras personliga egenskaper och
förhållanden.»

Detta yttrades då om kronofogdarna. Vi våga i huvudsak tillämpa
dem på den nya landsfiskalen, vilken, såsom vi å sid. 13 antytt, »icke av
sina mera direkta tjänståligganden hindras från att med avseende på kontrollen
vara länsstyrelsens högra hand». Då enligt planen hans verksamhet
i främsta rummet är inriktad på polis- och åklagarväsendet och
fördenskull han själv, oavsett sin juridiska utbildning, skall hava praktiskt
studerat sig in i dessa viktiga saker, bör han speciellt på detta
område komma att verka vida mera initiativkraftigt än kronofogdarna,
vilka av sin mångskiftande verksamhet därifrån hindrats. Men man får
icke heller förgäta betydelsen av en skarp kontroll å exekutionsväsendet,
varom vi på sitt ställe uttalat oss, eller den inspektion över kronolänsmännens
allmänna offentliga verksamhet, som ock blivit av oss berörd.
Allt detta lärer, oavsett erforderliga ändringar i lagar, böra närmare preciseras
i den instruktion, som, i händelse förslaget vinner tillämpning,
samtidigt därmed torde utfärdas.

Beträffande antalet landsfiskalstjänster enligt fögderiförvaltningskommitténs
alternativ II hava 17 länsstyrelser ansett sig icke behöva
mer än en landsfiskal, under det att i flera fall uttalats farhågor för, att landsfiskalen
icke skulle få full sysselsättning, såvida icke även andra göromål
pålades honom än dem kommittén föreslagit. För Malmöhus,
Kopparbergs och Västerbottens län hava vederbörande länsstyrelser
uppgivit, att 2 landsfiskaler vore erforderliga i varje av nämnda län,
och från de norrländska länen har uttalats, att en landsfiskal torde, i
följd av länens vidsträckthet och de mindre goda kommunikationerna
därstädes, få svårt att medhinna de göromål, som av kommittén avsetts
för denne tjänsteman.

Med den ställning hos länsstyrelsen, som vi föreslagit för landsfiskalen,
lärer icke vara att befara, att landsfiskalen icke skall få fullt
upp att göra. Emellertid synes det antagligt, att i ett eller annat län,
särskilt i Gottlands län, landsfiskalsgöromålen lämpligen skulle kunna
uppdragas åt länsnotarie!! eller annan av länsstyrelsen utsedd person
mot åtnjutande av särskilt arvode och därjämte den rätt till rese 5 -

ersättning, som kan tillkomma landsfiskal vid tjänstresor. Å andra sidan
hava vi, i likhet med kommittén, ansett sannolikt, att i ett eller annat
av de största länen, särskilt i Malmöhus län, kan bliva nödvändigt att
anställa två landsfiskaler, men då flera landsfiskalstjänster icke böra
tillsättas, än som är oundgängligen nödigt, synes tillsvidare och till dess
erfarenhet vunnits, i vad mån landsfiskalerna bliva upptagna av de för
dem huvudsakligen avsedda göromålen, landsfiskalstjänsternas antal böra
begränsas till 24.

Med avseende å avlöningsförmånerna för landsfiskalerna framhåller
kommittén, att landsfiskal, med hänsyn till de stora kompetensfordringar,
som ställts å honom, och vikten av, att han i sitt betydelsefulla arbete
såsom överordnad åklagare och polischef bleve oberoende av extra inkomster,
måste tillerkännas jämförelsevis goda aflöningsförmåner. Då
det emellertid synts kommittén troligt, att landsfiskalstjänsterna komme
att rekryteras med yngre personer, särskilt andre och tredje länsnotarier,
ansåg kommittén, att begynnelseavlöningen skulle kunna sättas något
lägre än eljest och tjänstemannen i stället böra tillgodoses med ett tredje
ålderstillägg. Kommittén föreslog i enlighet härmed avlöningsförmånerna
för landsfiskalen sålunda: lön 2,800 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800
kronor, tre ålderstillägg, vart och ett å 500 kronor, att utgå efter
respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring, samt ortstillägg med 400 kronor
för landsfiskal i Stockholms län och med 200 kronor för landsfiskal
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

För tjänstresor föreslogs reseersättning enligt 4:e klassen i resereglemente!,
dock utan rätt till dagtraktamente, varjämte kommittén, som
placerat landsfiskalen ute i länet och icke som tjänsteman vid länsstyrelsen,
beräknat, att till tjänstlokal samt expenser in. m. skulle
lämnas förvaltningsbidrag å respektive 600 kronor, 400 kronor och 200
kronor, allt efter den grupp av län, som landsfiskal tillhörde.

När kommittén föreslagit, att landsfiskalen vid sina tjänstresor
endast skulle åtnjuta reseersättning och icke därjämte dagtraktamente,
har detta uppgivits vara föranlett av farhåga att, om landsfiskal tillerkändes
även dagtraktamente, statsverket skulle få vidkännas större utgifter än
nödigt vore. Då den av oss föreslagne tjänstemannen skulle vara
placerad i länsstyrelsen och vi tänkt oss, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
lämpligen borde äga pröva befogenheten av landsfiskalens
tjänstresor i länet, hava vi icke funnit några betänkligheter behöva
möta mot att honom tillerkännes även dagtraktamente. Vi hava tvärtom
funnit det synnerligen angeläget, att han får full ersättning för sina
reseutgifter, så att hans ordinarie löneförmåner icke må behöva tagas i

anspråk härför, vilket säkerligen komme att menligt inverka på hans
intresse för sådana tjänsteåligganden, som erfordra resor.

Det av kommittén föreslagna förvaltningsbidraget blir naturligtvis
obehövligt, då landsfiskalen anställes i länsstyrelsen och därstädes erhåller
tjänstlokal samt nödiga skrivmaterialier m. m.

Kommitténs förslag angående lön och ålderstillägg synes vara fullt
motiverat, och härvid hava vi således icke något att erinra. Däremot
anse vi det föreslagna ortstillägget lämpligen böra bestämmas att utgå
med belopp och på sätt, som nu gäller beträffande ortstillägg för åtskilliga
l:ste länsnotarie!'' m. fl. Åven tjänstgöring spenning ärna torde
böra utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad som är förhållandet
beträffande nyssnämnda tjänstemän och således bestämmas olika för olika
län efter därför gällande klassindelning. Måhända böra tjänstgöringspenningarna
för landsfiskalerna sättas något högre än för länsnotarierna
i motsvarande län, för att dessa må kunna finnas mera benägna att vid
landsfiskals ledighet uppehålla dennes tjänst. Bestämmas tj änstgöringspenningarna
för landsfiskalerna till 200 kronor högre än för länsnotarierna,
komme tjänstgöringspenningarna att i lista klassens län uppgå
till 1,800 kronor eller samma belopp, som kommittén ansett böra härutinnan
ifrågakomma för varje landsfiskal.

Landsfiskal bör slutligen tillerkännas rätt till 1 månads kostnadsfri
semester om året.

I enlighet med det anförda få vi föreslå avlöningsförmånerna för
landsfiskalerna sålunda:

Lön, lika för alla...................................................................... kronor 2,800: —

Tjänstgör löspenningar

i l:a klassens län (Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län)............................................................ )) 1,800: —

i 2:a klassens län (Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Kristianstads, Ålfsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Stockholms,

Södermanlands, Kronobergs, Västerbottens
och Norrbottens län, eller tillhopa 16 län)... » 1,700: —-

i 3:e klassens län (Uppsala, Blekinge, Hallands,

Västmanlands och Jämtlands län eller tillhopa
5 län) ....................................................................... » 1,600: —

Ortstilläg i residensstäder, tillhörande

l:a dyrhetsklassen (Stockholm).................................... kronor

2:a » (Malmö, Glöteborg, Östersund,

Umeå och Luleå) ....................... »

Alderstillägg efter 5 års tjänstgöring................................. »

efter 10 års tjänstgöring, ytterligare......... »

och efter 15 års tjänstgöring, ytterligare »

300: —

150: —

500: —
500: —
500: —

Till upprätthållande av landsfiskalsgöromålen i Gottlands län föreslås
ett årligt arvode å 1,200 kronor jämte reseersättning.

X\ I. Landsfogdarna, deras antal och avlöningsförmåner in. in.

Enligt vad ovan sagts skulle den nuvarande häradsskrivaren
eller, som vi benämnt honom, landsfogden få sig ålagt kronofogdens
nuvarande bestyr med redovisningen för kronouppbörden samt för verkställighet
av bötesbeslut och för influtna bötesmedel. Däremot skulle
han befrias från mantalsskrivningarna, vilket som bekant är ett ganska
krävande arbete. Mantalsskrivningsförrättningarna skola i allmänhet
hållas inom varje särskild kommun, vilket gör att för dem jämte
resor tages i anspråk så mycken tid, att häradsskrivaren icke hinner
att personligen uträtta stort mera under tiden från den 15 november
till årets slut. (Se tabell X i fögderiförvaltningskommitténs betänkande).
Sedan mantalsskrivningsresorna avslutats, vidtager arbetet med komplettering
av längderna m. m., vilket pågår till omkring den 5 mars, då
mantalslängderna skola vara avlämnade till pastorsämbetena för föreskriven
granskning.

Genom den av oss (sidd. 30 ff.) föreslagna förändrade anordningen
beträffande mantalsskrivningsväsendet vinnes för landsfogden så storlättnad
i arbete just vid den tid, då den influtna kronouppbörden skall annoteras
och föreskrivna uppbördsredovisningar och bötesredogörelsen böra uppgöras,
att han lärer kunna utan svårighet övertaga kronofogdens nuvarande redogörareåligganden
med avseende å kronouppbörd och bötesbeslut. För att
bereda ytterligare möjlighet härför hava vi föreslagit dels att prästerskapet
skulle helt övertaga bestyret med inskrivningslistorna angående
värnpliktiga och dels att för mantals- och taxeringslängder samt uppbördsbok
(debiteringslängd) skall användas en fortlöpande blankett,

anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med den blankett, som sedan
lång tid härför använts i Stockholm.

Fördelen av att för ändamålet använda dylik blankett ligger i öppen
dag. I mantalslängden skola, som bokant, antecknas bl. a. dels samtliga
mantalsskrivningspliktiga personer inom socknen och dels alla därstädes
befintliga hemman och lägenheter, verk och inrättningar ävensom
deras ägare och innehavare. Användes nu ifrågavarande blankett
med mantals-, fastighetstaxerings-, inkomsttaxerings- och debiteringslängder
i fortlöpande följd, bliva såväl nämnda båda taxeringslängder som
debiteringslängden i huvudsak upplagda i och med mantalsskrivningslängdens
avslutande. Åven för avskrift av mantals- och taxeringslängderna
bör naturligtvis blanketten användas, varvid då den för debiteringslängden
avsedda delen frånskiljes. Det blir uppenbarligen eu betydande
mängd omskrivningar av namn å personer samt fastigheter och dylikt
med ty åtföljande kollationeringsarbete m. in., som utan vidare undgås.
För ett medelstort fögderi skulle härigenom besparas bl. a. skrivandet
av 40 å 50 tusen namn in. in.

Då mantals- och taxeringslängderna under tiden från den 20 juni
till slutet av augusti ligga i landskontoret, blir landsfogden förhindrad
att, såsom nu ofta sker, under nämnda tid påbörja debiteringen
av en del enskildas medel, alldenstund blanketten till debiteringslängden
åtföljer nämnda längder. För denna debitering kan emellertid
erhållas erforderlig tid genom att uppbördstidens början framskjutes
från den 1 november till den 15 november, och något hinder för att
även debiteringslängden inrymmes å ifrågavarande blankett synes därför
icke behöva möta. Härigenom skulle vinnas icke allenast besparing
av arbetet med uppläggningen av debiteringslängden utan även den
beaktansvärda förmån, som ligger däri, att debiteringsförrättaren vid
debitering av kronoutskylder, landstings medel, skjutsentrepenadbidrag,
vägskatt och mantalspenningar m. m. på ett ställe har så gott som
alla för debiteringen nödiga faktorer i stället för att såsom nu nödgas
hämta dessa från flera olika längder. Debiteringsarbetet bleve sålunda
otvivelaktigt lättare och avsevärt mångskriveri kunde undvikas,
om debiteringslängden anordnas på angivet sätt, fortlöpande med mantals-
och taxeringslängderna.

Att genom vad sålunda föreslagits så avsevärda lättnader i arbete
skulle beredas den nuvarande häradsskrivaren, att han i stället bör
kunna mottaga de nya göromål, som vi avsett för honom, synes oss
otvivelaktigt. Åven i andra avseenden än de angivna lära för övrigt
genom den föreslagna organisationen för denne tjänsteman vinnas för -

enklingar, som ej böra underskattas. Så torde t. ex. kunna anses
bli fallet med avseende å arbetet med upprättandet av röstlängd för val
till Riksdagens Andra kammare. Landsfogden får nämligen direkt tillgång
till de uppgifter angående vissa värnpliktiga och angående män, som
icke behörigen erlagt sina kronoutskylder, i stället för att såsom nu behöva
avvakta, att dessa ingå från annan person. På grund av sin redogörarställning
i allmänhet bör landsfogden för övrigt förvärva större personalkännedom,
varigenom han, som därjämte disponerar över fullständigare
material för sitt arbete, torde lättare och säkrare än den nuvarande
röstlängdsupprättaren kunna identifiera de restförda in. fl., om
vilka särskild anteckning i röstlängden- erfordras.

Bleve det därjämte, såsom vi hemställt, föreskrivet, att röstlängden
endast skall upprättas vart tredje år, skulle detta innebära en
betydande lindring i landsfogdens arbete.

Häradsskrivarens göromål äro i såväl fögderiförvaltningskommitténs
betänkande som 1909 års proposition närmare beskrivna och torde därför
icke behöva här ånyo angivas.

Av de nuvarande häradsskrivargöromålen skulle landsfogden i enlighet
med vårt förslag befrias från:

1) mantalsskrivningsförrättningarna och mantalslängdens komplettering
in. in.;

2) upprättandet av inskrivningslistor angående värnpliktiga;

3) kontroll vid uppbörden (särskild uppbördsstämma);

4) uppläggning av fastighetstaxeringslängderna;

5) » » uppbördsboken (debiteringslängd);

6) omskrivning av fastigheters, deras ägares och de skattskyldigas
namn vid avfattandet av den anbefallda avskriften av taxeringslängderna;

Däremot skulle huvudsakligen följande nya åligganden tillkomma
landsfogden, nämligen

1) annotering i uppbördslängden och restlängden av influtna utskylder; 2)

utskrift av restlängden och dess utsändande till kronolänsmannen
för restantiernas indrivning;

3) fördelning å titlar av influten uppbörd och anmälan härom för
behörig omföring;

4) framställning om avkortning och avskrivning av kronoutskylder
och böter;

5) upprättande av specialräkning och summarisk räkning samt bötesredogörelse; -

0) översändande till länsmännen av de från vederbörande myndigheter
mottagna saköreslängder och bötesbeslut;

7) uppgörandet av priskurant till ledning för den »årliga» markegången.

Vid jämförelse mellan å ena sidan den minskning i häradsskrivargöromål,
som skulle uppstå genom ovannämnda anordningar, och å
andra sidan den ökning däri, som kan föranledas av överflyttande å
tjänstemannen jämväl av kronofogdens redovisningsarbete för uppbörden
och meddelade bötesbeslut m. in., torde framgå, att den föreslagna ökningen
av arbete bör fullt uppvägas av de lättnader däri, som bliva eu
följd av de ifrågasatta överflyttningarna och övriga anordningar.

Härvid synes också böra beaktas, att det nya arbete, som jämte de
kvarstående häradsskrivargöromålen komme att åligga landsfogden,
står i naturligt förhållande till nämnda göromål, och att landsfogden på
grund av hela sin utbildning är mera än den nuvarande kronofogden
ägnad att utföra egentligt räkenskapsarbete samt att räkenskapsväsendet
i sin helhet väsentligen förenklas genom att, såsom här skulle ske, läggas
i en hand.

Enligt den av kommittén i dess alternativ I föreslagna organisationsformen
skulle häradsskrivargöromålen behållas orubbade, men häradsskrivarna
därjämte åläggas kronofogdarnas nuvarande bestyr med markegångssättningen
samt uppgörande av specialräkningen och de s. k. småräkningarna.
Kommittén ansåg, att med avseende å detta alternativ
icke kunde räknas med mindre antal häradsskrivare än det nuvarande,
ehuru den höll för möjligt, att ett eller annat distrikt skulle kunna indragas.
Vid sådant förhållande och då lappmarksfögderiet i Västerbottens
län, där häradsskrivargöromålen för det närvarande skötas av kronofogden
och kronolänsmännen, borde få särskild häradsskrivare, beräknade
kommittén häradsskrivarnas antal till 117.

I alternativ II, där häradsskrivarens nuvarande göromål skulle ökas
allenast med markegångsbestyret, ansåg kommittén däremot, att häradsskrivarnas
antal icke behövde sättas högre än som föreslagits i 1909
års proposition eller till 95.

Enligt det av kommittén slutligen förordade alternativ III, där
häradsskrivargöromålen lämnats helt och hållet oförändrade, har kommittén
nedsatt häradsskrivarnas antal till 85 eller till det antal, vartill
kommittén ausett, att kronofogdarna borde reduceras.

Vad nu angår det antal landsfogdar, som skulle behövas enligt den
av oss föreslagna organisationen, skulle vi kunnat hålla före, att, om
kommitténs ovanberörda avvägning av häradsskrivarnas antal vore riktig,

antalet landsfogdar icke skulle behöva sättas högre än vad kommittén
föreslagit beträffande häradsskrivarna under alternativ III eller till 85,
åtminstone icke högre än till 95 i enlighet med alternativ II. Av derå
skäl har emellertid eu reduktion av häradsskrivardistriktens antal i den
omfattning, som kommittén gjort i sistnämnda båda alternativ, synts
oss betänklig.

Man torde också kunna säga, att kommittén själv funnit denna
reduktion icke vara utan sina olägenheter, och det lärer få antagas att,
om kommittén varit oförhindrad att bestämma häradsskrivardistriktens
omfattning efter rationella grunder, distriktens antal måhända kommit
att av kommittén föreslås åtskilligt högre än som skett i alternativ
III. Därvid har emellertid kronofogdetjänsternas antal blivit bestämmande
även för antalet häradsskrivare, och då kommittén, av besparingshänsyn
samt för att minska befogenheten av de gjorda invändningarna
mot kronofogdeinstitutionens bibehållande, funnit sig böra
föreslå en betydande minskning av kronofogdarnas antal, har kommittén
för att bevara den för nuvarande organisation betydelsefulla enheten
i fögderiförvaltningen blivit nödsakad att i lika män nedsätta
häradsskrivarnas antal. Olägenheten av en sådan nedsättning har kommittén
ansett i viss grad kunna avhjälpas .eller minskas därigenom
att, i samma mån som häradsskrivarnas tjänstedistrikt ökades i storlek,
kunde påräknas, att häradsskrivarnas extra inkomster komme att stiga,
varigenom tillfälle skulle beredas dem att skaffa den biträdeshjälp, som
kunde behövas för den ökade arbetsbördan.

En stor del av häradsskrivargöromålen äro visserligen av den
enkla beskaffenhet, att tjänstebiträde kan och bör i vidsträckt mån för
dem användas, men det måste dock, såsom i ämbetsverkens, i 1909 års
proposition omförmälda yttrande i denna fråga framhålles, sörjas för,
att häradsskrivarens arbetsbörda icke blir större, än att han hinner ägna
nödig tillsjm åt det arbete, för vars riktighet han såsom tjänsteman
är ansvarig. Ett motsatt förhållande skulle, säges det i nämnda yttrande,
innebära en betänklig olägenhet. Vid bestämmandet av distriktens storlek
måste även hänsyn tagas till, att debiteidngsarbetet och även andra
bestyr blivit till tiden starkt koncentrerade, och för stor forcering kunde
medföra fara för arbetsresultatets pålitlighet. Distrikten borde därför
enligt ämbetsverkens mening icke göras större, än att tjänstemannen
kan själv utföra eller åtminstone på fullt betryggande sätt övervaka utförandet
av alla viktigare och andra huvudsakliga delar av det honom
åliggande arbetet.

Att häradsskrivarnas arbetsbörda är högst betydande, torde få anses
vara allmänt erkänt, särskilt vad angår de distrikt, som äro över medelstorlek,
d. v. s. omfatta högre invånarantal än 35,000, och i stället för
att minska härad sskrivarnas antal borde detta snarare hava ökats eller
åtminstone bibehållits och tjänstedistrikten omreglerats till såvitt möjligt
lika storlek och arbetsmängd.

I häradsskrivarföreningens, å sid. 433 i kommitténs betänkande
återgivna yttrande säges i detta avseende, att »innan arbetet med upprättandet
av röstlängd för val till Riksdagens Andra kammare ålagts
häradsskrivarna, hade dock i fögderi med ett invånarantal av 25,000
till 30,000 häradsskrivaren, om fögderiet icke varit särskilt svårskött,
kunnat verkställa det egentliga tjänstearbetet själv och ej nödgats lämna
åt biträden annat än renskrivningsarbete. Numera måste häradsskrivaren
även i dylika mindre fögderier lämna mer eller mindre av det
egentliga tjänstearbetet åt biträden. Emellertid vore det förenat med
risk att i någon större omfattning anförtro sådant arbete åt biträden,
tv vanligen vore det för häradsskrivaren omöjligt att verksamt kontrollera
arbetet till alla delar. Fördenskull borde, i den mån befolkningen
i distriktet öfverstego 30,000 eller i svårskötta distrikt 25,000 personer,
rätteligen eu reglering ske och flera häradsskrivartjänster inrättas.
»

Vad ovan anförts angående häradsskrivarna gäller påtagligen i
alla delar de av oss föreslagna landsfogdarna, och vi hava vid granskning
av den arbetsbörda, som skulle komma att påvila dem, kommit till
den uppfattningen, att någon minskning av tjänstemännens antal icke
kan med trygghet ske. Då särskild landsfogde naturligen bör anställas
även i lappmarksfögderiet i Västerbottens län, där någon häradsskrivare
nu icke finnes, hava vi därför ansett, att landsfogdedistrikten, fögderierna,
böra bestämmas till 117. (Sedan Olands Norra och Södra Mots fögderier
med 1910 års ingång sammanslagits, finnas f. n. 117 fögderier,
men endast 116 häradsskrivare.)

Om dessa 117 fögderier omregleras så, att de bliva i möjligaste
mån lika stora med hänsyn till invånarantal och arbetsmängd m. m.,
skulle ett »normalfögderi» omfatta en folkmängd av omkring 35,000
invånare, vilket skulle komma att, så nära som skäligen kan begäras,
överensstämma med häradsskrivarföreningens uppfattning om fögderiernas
lämpliga storlek. I sålunda reglerade fögderier skulle, enligt vår
uppfattning, landsfogdarnas arbetsbörda bliva mindre tung än för det
övervägande flertalet häradsskrivare enligt nu gällande förhållanden
och avsevärt mindre än för häradsskrivarna i de av kommittén i alternativen
II och III föreslagna stora tjänstedistrikten. 6

Beträffande löneförmånerna för häradsskrivarna utgå de enligt gällande
stat med:

1) ä ordinarie staf, enligt år 1880 faststäld löne reglering,

lön, lika för alla ....................................................................

tjänstgöringspenningar ..............................................................

med tillägg af 75 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden i tjänstedistriktet, dock så att
tillägget icke i något fall får understiga 300 kronor
dlderstillägg efter 10 års tjänstgöring................................

2) ä extra stat, såsom tillfällig löneförbättring från

och med år 1910,

lön, lika för alla ................................................................

tjänstgöringspenningar, lika för alla......................................

ort stillägg, att utgå till häradsskrivarna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län..............................

förvaltning sbidrag: 75 kronor för varje fullt 5,000-tal
av folkmängden i tjänstgöringsdistriktet.

kronor 2,000: -

» 500: -

» 500: —

» 200: —

» 500: —

» 200: —

I propositionen till 1909 års riksdag föreslogos avlöningsförmånerna
för häradsskrivarna sålunda:

lön, lika för alla .................................................. kronor

tjänstgöringspenningar, lika för alla...................................... »

ortstillägg, att utgå till häradsskrivarna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.............................. »

förvaliningsbidrag: 150 kronor för varje fullt 5,000-tal
av folkmängden i tjänstedistriktet,

dlderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ................................ »

och efter 10 års tjänstgöring ytterligare... »

2,200: —
1,000: —

200: —

500:

Fögderiförvaltningskommittén har enligt alla de tre alternativ, som
ai se bibehållande av häradsskrivartjänsterna, föreslagit häradsskrivarnas
avlöningsförmåner sålunda:

lön, lika för alla ..................................................................... kronor 2,400: —

tjänstgöringspenningar, lika för alla...................................... » i 000:_

ortstillägg att utgå till häradsskrivarna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län............................. » 200:_

förvaliningsbidrag: 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden i tjänstedistriktet

dlderstillägg efter 5 års tjänstgöring................................... » 500:_

och efter 10 års tjänstgöring ytterligare j> 500:_

Härvid föreslogs jämväl, på sätt nedan inhämtas, bland annat, att
provisionen för debitering samt uppbörd och redovisning av brandstodsavgifter,
som uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna, skulle höjas
att utgå till likhet med provisionen för debitering, uppbörd och redovisning
av (ivriga försäkringsavgifter.

Beträffande den för häradsskrivarna föreslagna aflöningen anförde
kommittén, att det visserligen kunde synas, som om aflöningsförmånerna
enligt alternativ I borde kunnat sättas något lägre än enligt alternativ
III, där häradsskrivardistrikten vore väsentligt större, men att, då häradsskrivarna
i båda fallen torde blifva personligen fullt sysselsatta af sin
tjänst, det icke funnes anledning att för de olika fallen göra någon åtskillnad
på deras lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg samt att,
vad anginge förvaltningsbidraget och de extra inkomsterna i tjänsten,
dessa automatiskt reglerades i förhållande till distriktens storlek och
sålunda bleve mindre, i den mån häradsskrivartjänsternas antal vore
stort. Av samma skäl ansågos häradsskrivarnas avlöningsförmåner enligt
alternativ II icke heller böra bestämmas annorledes än enligt alternativ
I.

Såsom förut framhållits hysa vi den bestämda meningen att, om
kronolänsmännen finge övertaga mantalsskrivningsarbetet och prästerskapet
bestyret med inskrivningslistorna angående värnpliktiga, samt
nya tids- och arbetsbesparande blanketter till mantals-, taxerings- och
debiteringslängder, på av oss föreslaget sätt, komme till användning,
landsfogden icke skulle påläggas större arbetsbörda än den, som påvilar
den nuvarande häradsskrivaren.

Emellertid är uppenbart, att de föreslagna landsfogdarnas arbetsbörda
dock blir, särskilt vissa tider på året, så stor, att landsfogden,
lika väl som häradsskrivaren i ett nuvarande »normalfögderi», för utförandet
av sitt arbete kommer att behöva dels mera fast anställt tjänstebiträde
och dels därjämte tillfällig biträdeshjälp. Men det vore också,
såsom kommittén erinrar, olämpligt, om det ordnades så, att en sådan
arbetskraft som tjänstemannens skulle få beräknas för renskrifningsarbete
och andra mera enkla, men likväl tidsödande tjänstegöromål.

Det gäller då att för landsfogdarna, liksom det enligt den nuvarande
organisationen av alla vederbörande ansetts nödigt för häradsskrivarna,
se till, att deras förvaltningskostnader täckas genom förvaltningsbidrag
och med tjänsten förenade extra inkomster.

För att bedöma i vad mån förvaltningsbidrag och extra inkomster
hittills varit tillräckliga för att täcka häradsskrivarnas samtliga utgifter

i och för deras tjänst har kommittén från vederbörande infordrat och i
tabell XVI i sitt betänkande sammanfört uppgifter avseende förhållandena
härutinnan under år 1909. Av denna tabell framgår, enligt kommittén,
dels att i endast 15 fall häradsskrivarnas extra inkomster i tjänsten
varit mindre än med densamma förenade utgifter, medan däremot i
övriga fall överskott uppstått, så att förvaltningsbidraget därjämte blivit
behållen inkomst, dels ock att behållningen på extra inkomsterna utgjort
för 33 häradsskrivare högst 500 kronor, för 28 501—1,000 kronor,
för 22 1,001—1,500 kronor, för 10 1,501—2,000 kronor, för 7
2,001—3,000 kronor och för 3 mer än 3,000 kronor. Vidare inhämtas
af tabell XIV, att i de fall, där extra inkomsterna icke räckt till gäldande
af utgifterna, överskottet i 2 fall icke heller kunnat helt täckas
med förvaltningsbidraget, varemot i övriga fall å förvaltningsbidraget
uppstått behållning, som i 5 fall understigit men i 8 fall överstigit 500
kronor. Det vill synas, säger kommittén, att i de fall, där extra inkomsterna
icke räckt till de av häradsskrivarna uppgivna kostnaderna i
tjänsten, detta berott på särskilda förhållanden såsom sjuklighet hos
tjänsteinnehavaren, varav följt ökat anlitande av tjänstebiträde, eller
också på att utgifterna för tjänsterum, resor i tjänsten och expenser,
såsom framgår av motsvarande utgifter för övriga häradsskrivare, beräknats
alldels för högt. Det visade sig sålunda, att för det ojämförligt
största antalet häradsskrivare förvaltningsbidraget utgör behållen inkomst
och att därutöver debetsedellösen och provisioner och övriga
extra inkomster i tjänsten lämna ej så oväsentligt överskott. Då förvaltningsbidraget
i genomsnitt nu kan beräknas till ungefär 1,000 kronor,
skulle alltså häradsskrivarens nettoinkomst av tjänsten, då ålderstillägg
och behållen extra inkomst ej medräknas, i medeltal uppgå till
4,200 kronor. Vid ovanstående beräkningar hade hänsyn icke tagits till
den ersättning, vilken utgår till häradsskrivarna för bestyret med röstlängderna
för val till Riksdagens Andra kammare, detta emedan kommittén
ansett, att häradsskrivarna icke böra åtnjuta särskild ersättning
för ifrågavarande arbete.

Enligt kommitténs mening borde ovan angivna behållna inkomst
för en tjänsteman med häradsskrivares utbildning icke anses otillräcklig.
Emellertid ansåg kommittén, på sätt ovan framhållits, att provisionen
för debitering av brandstodsmedel skäligen borde höjas. Kommittén
anför härutinnan följande:

»För debitering, uppbörd och redovisning av nedannämnda medel
utgå för närvarande provisioner med följande procentbelopp: å landstingsmedel
och vägskatt, till häradsskrivare 1,5 procent och till krono -

fogde 1 procent å influten uppbörd, å brandatodsavgifter till häradsskrivare
och kronofogde till lika fördelning dem emellan 3 procent å
debiterat belopp till och med 1,500 kronor, 2 procent å belopp därutöver
till och med 3,000 kronor och 1 procent å vad som ytterligare
debiterats samt å övriga försäkringsavgifter, nämligen avgifter för hagelskade-
och kreatursförsäkring, till häradsskrivare och kronofogde att
dem emellan lika fördelas 3 procent å debiterade uppbörden. Anledningen,
att provisionen å brandstodsavgifter satts lägre än övriga provisioner,
torde hava varit den, att debiteringsposterna å brandstodsmedel
antagits i allmänhet bliva större än debiteringsposterna å övriga ovan
angivna medel. Det har emellertid av häradsskrivarföreningen påvisats,
huru ofantligt många och relativt små de debiterade brandstodsposterna
kunna vara. Detta förhållande torde i väsentlig grad vara beroende på
utvecklingen av egnahemsrörelsen och uppkomsten i övrigt av smålägenheter.
Den nuvarande provisionen synes därföre icke utgöra skälig
ersättning för arbetet med debitering, uppbörd och redovisning av
brandstodsavgifterna. Vid övervägande av frågan, i vad mån provisionen
skäligen bör höjas, har kommittén funnit, att, då avgifterna till
brandstodsbolagen mera äro att likställa med övriga försäkringsavgifter
än med landstingsmedel, provisionen å brandstodsavgifter bör höjas att
utgå till likhet med provisionen å övriga försäkringsavgifter men däremot
icke, såsom häradsskrivarföreningen vad häradsskrivarna angår föreslagit,
efter samma grund som å landstingsmedel».

Beträffande förvaltningsbidraget utgår detta för närvarande efter
två olika grunder, nämligen dels med 75 kronor för varje börjat dels
ock med lika belopp för varje fullt 5,000-tal av folkmängden i distriktet,
vilket senare dock beviljats såsom tillfällig löneförbättring. Förvaltningsbidraget,
som tydligen bör i sin helhet utgå efter en och
samma grund, har av Kungl. Maj:t uti propositionen till 1909 års
Riksdag föreslagits till 150 kronor för varje fullt 5,000-tal av folkmängden.
»Skulle», säger kommittén, »förvaltningsbidraget utgå efter sist
nämnda grund, komme sådant att för varje häradsskrivare med 75
kronor minska det nuvarande förvaltningsbidraget. Någon nedsättning
i förvaltningsbidraget anser sig kommittén likväl icke kunna förorda,
så mycket mindre som enligt dess mening förvaltningsbidraget även
bör utgöra ersättning för häradsskrivarens arbete med upprättandet av
röstlängd för val till Riksdagens Andra kammare. Det kan nämligen
icke vara riktigt, att för ett tjänstearbete av så allmän karaktär som det
nyssnämnda utgår särskild ersättning, på sätt häradsskrivarföreningen
ifrågasatt. Däremot har kommittén funnit en sådan höjning av förvalt -

ningsbidraget skälig, att det komme att utgå efter 150 kronor för varje
börjat 5,000-tal av folkmängden, varför kommittén tillstyrker häradsskrivarföreningens
förslag härutinnan».

Genom sådant förvaltningsbidrag ävensom provisioner, beräknade
på ovan angivet sätt, samt övriga extra inkomster i tjänsten ansåg
kommittén, att bäradsskrivarna bleve fullt gottgjorda för sina förvaltningskostnader.
Någon förböjning av häradsskrivarnas å ordinarie och extra
stat nu utgående avlöningsförmåner i övrigt fann kommittén därför icke
vara i och för sig oundgänglig, men ansåg dock, med hänsyn till önskvärdheten
av att häradsskrivamas ställning i fråga om pension och inkomst
under tjänstledighet något förbättrades, att lönen borde något
höjas.

Denna löneförhöjning, som häradsskrivarföreningen ifrågasatt till
500 kronor, ansåg kommittén böra, även om hänsyn toges till häradsskrivarnas
utgifter för egen pensionering och deras ökade avgifter till
civilstatens änke- och pupillkassa, kunna begränsas till 200 kronor,
varigenom lönen kommer att uppgå till 2,400 kronor.

Vad kommittén sålunda anfört i fråga om avlöningsförmånerna för
häradsskrivarna enligt det av kommittén förordade alternativet III äger
enligt vår åsikt i stort sett sin fulla giltighet även för de av oss föreslagna
landsfogdarna.

Landsfogdens tjänstedistrikt blir lika stort som ett nuvarande
medelstort häradsskrivardistrikt, och då arbetsbördan för landsfogden,
såsom vi förmena, icke blir större än för den nuvarande häradsskrivaren,
skulle av kommittén för häradsskrivare föreslagna avlöningsförmåner,
kunna anses skäligen förslå även för landsfogden. Emellertid torde
få medgivas, att landsfogdetjänsten kommer att bliva, visserligen icke
kvantitativt, men däremot obestridligen kvalitativt betydelsefullare än
den nuvarande häradsskrivartjänsten, särskilt därigenom att landsfogden
jämväl får kronofogdens nuvarande arbete med redovisning av utskylder
och böter sig ålagt. Någon förbättring av hans avlöningsförmåner i
förhållande till de av kommittén för den nuvarande härad sskrivaren
föreslagna synes därför påkallad och bör kunna ifrågasättas även av det
skäl, att landsfogdetjänsten enligt vår mening bör med afseende på dess
betydelse för statsmedelsredovisningen bliva en god och eftersökt syssla.

Men en sådan löneförbättring påkallas även av den anledning, att
särskild ersättning icke bör vare sig utgå för uppgörande av prästvalslängder,
på sätt häradsskrivarföreningen hemställt, ej heller vidare
förekomma för arbetet med upprättande av röstlängd för val till Riksdagens
Andra kammare. Det kan nämligen icke vara lämpligt, att sär -

skild ersättning utgår för tjänstearbete af sådan allmän karaktär som
de nyssnämnda.

I gällande stat är till ersättning för upprättande av röstlängderna
för val till Riksdagens Andra kammare uppfört ett anslag av 50,000
kronor. Den ersättning, som av detta anslag nu utgår till häradsskrivarna,
är, enligt kommitténs mening, ganska rundligt tilltagen och
den motsvarar efter fördelning på 117 fögderier ett belopp av i genomsnitt
425 kronor per häradsskrivare.

Om kommitténs förslag angående sättet för beräkning av förvaltningsbidraget
godkännes, såsom vi för vår del ansett lämpligt, och detta
sålunda bestämmes till 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal invånare
i fögderiet, i stället för enligt 1909 års proposition till 150 kronor för
varje fullt 5,000-tal invånare, skulle förvaltningsbidraget, i förhållande
till vad det nu utgör, i regel ökas med 75 kronor i varje fögderi.

Vidare är att märka, att om, såsom vi föreslagit, debetsedlarna,
som skulle tryckas tillsammans med skattepostanvisningarna, hädanefter
bekostas av statsverket, en besparing härigenom uppstår för tjänstemannen,
som kan räknas till omkring 75 kronor per fögderi. En annan besparing
uppkommer därigenom, att landsfogden slipper hittillsvarande resekostnader
lör mantalsskrivningsförrättningarna, vilka kostnader torde hava
uppgått till omkring 100 kr. per fögderi. Godtages slutligen, vilket ock synes
befogat, kommitténs ovan angivna förslag angående provisioner å brandstodsmedel,
varigenom någon, ehuru mindre avsevärd, förmån för tjänstemannen
kan paräknas, torde man fa anse, att det i avlöningshänseende
blir tillbörligen sörjt för landsfogdarna, om deras lön och tjänstgöringspenningar
höjas utöver vad kommittén i nämnda hänseenden föreslagit
med tillhopa 400 kronor.

Detta belopp anse vi böra fördelas å lön och tjänstgöringspenningar.
För att tjänstgöringspenningarna, som av kommittén föreslagits till 1,000
kr., må kunna utgöra skälig ersättning även till den, som i egenskap
af vikarie sköter landsfogdetjänst, synas tjänstgöringspenningarna
lämpligen böra ökas med 200 kronor till 1,200 kronor; återstoden
eller 200 kronor skulle därefter lagga® på lönen, som därigenom skulle
komma att uppgå till 2,600 kronor. Bestämmas lön och tjänstgöring-spenningar
till ovan nämnda belopp, vinnes för tjänstemannen en avsevärd,
men av omständigheterna påkallad, förbättrad ställning i fråga om
pension samt inkomst under tjänstledighet.

I likhet med kommittén anse vi anledning icke föreligga till förändring
av de i 1909 års proposition för häradsskrivarna föreslagna

ålderstillägg och ortstillägg, utan böra dessa för landsfogdarna utgå
med belopp och på villkor, som då föreslagits för häradsskrivarna.

I enlighet med det ovan anförda få vi därför hemställa, att avlöningsförmånerna
för landsfogdarna måtte bestämmas sålunda:

fora, lika för alla ......................................................................

tjänstgöring spenning ar, lika för alla ...................................

ortstillägg att utgå till landsfogdarna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.............................

förn ältning sbidrag, 150 kronor för varje påbörjat 5,000-

tal invånare i tjänstedistriktet.......................................

ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring.................................

och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare ........................

kronor 2,600: —

3) 1,200: —

» 200: —

)3 500: —

33 500: —

Därjämte föreslås, att provisionen för debitering samt uppbörd och
redovisuing av brandstodsavgifter, som uppbäras i sammanhang med
kronoutskylderna, må höjas att utgå i likhet med provisionen för debitering,
uppbörd och redovisning för övriga försäkringsavgifter,

samt att de kronofogdarna nu tillkommande andelar av provisioner
för uppbörd och redovisning av enskildas medel skola vid kronofogdetjänsternas
indragning ingå till statskassan.

XVII. Iironoliinsniännen, deras antal och avlöningsförmåner in. in.

Kronolänsmännens tjänsteställning enligt vårt förslag har på flera ställen
i denna skrivelse berörts. Av hans nuvarande bestyr bortfaller icke något
annat än åliggandet att närvara vid uppbördsstämmorna. Däremot läggas
åtskilliga nya göromål å hans axlar, i vilket avseende vi erinra företrädesvis
om mantalsskrivningarnas förrättande. Att han enligt förslaget skall vara
utmätningsman, betyder ur synpunkten av arbetsbördan mycket litet.
Enligt vad civilministern yttrade vid föredragning i statsrådet den 29
januari 1909 av landsstatslöneregleringsfrågan hade år 1907 33länsmännen
förrättat de allra flesta utmätningar å landet)). Hans nu föreslagna
självständigare ställning i fråga om dessa ärenden och hans omedelbara
ansvar äro enligt vår uppfattning ägnade att framkalla ökad känsla av
ansvarets betydelse. Han står för övrigt icke utan möjlighet att i tvivelaktiga
fall — och de kunna vara många nog — rådföra sig, om han
så önskar, med landsfiskalen, likasom vi hålla troligt, att kronolänsman -

nen i sådana fall likasom eljest, när helst lian påkallar stöd, skall med
välvilja mottagas i sin länsstyrelse.

Redan nu torde kronolänsmannen rätt mycket anlitas vid resternas
indrivning. Han blir hädanefter ensam verkande därutinnan, likasom
han övertager handräckningen rörande de bortflyttades utskylder och
böter. Vi komma under rubriken kontroll att lämna en antydan om, huruledes
en sådan bör i detta hänseende åvägabringas.

I fråga om kronolänsmännens kompetens åberopa vi i allt huvudsakligt
fögderiförvaltningskommitténs förslag å sidd. 240 ff.; dock att
såväl de ifrågasatta kurserna som ock själva prövningen torde kunna
anordnas på ett något förenklat sätt till besparing av kostnad för aspiranterna,
varom allt vi för närvarande icke äro beredda att avgiva
förslag.

Beträffande kronolänsmännens antal har kommittén ansett, att detta
enligt kommitténs slutligen förordade alternativ III liksom under alternativ
IV kunde nedsättas till 421.

Att kommittén ansett möjligt vidtaga en så betydande nedsättning
i kronolänsmännens antal, har, säger kommittén, sin huvudsakliga grund
däri, att enligt verkställd undersökning kronolänsmannen i mycket stor
omfattning icke vore fullt sysselsatta av sin tjänst. Det hade sålunda
visat sig, att frånsett de dagar, kronolänsmännen varit upptagna av
förrättningar utom tjänsterummet eller av resor, den dagliga arbetstiden
i medeltal i ända till 81 distrikt utgjort mindre än 4 timmar och i 146
distrikt ej varit mera än 4 till 6 timmar. Härav förmenar kommittén
med all tydlighet framgå, att, om kronolänsmännens arbetskraft skulle
bliva vederbörligen utnyttjad, man icke kunde stanna vid kronolänsmansantalets
nedsättning till 486, på sätt föreslagits i kungl. propositionen
till 1909 års Riksdag, utan måste företaga en skarpare reduktion,
detta även om hänsyn toges till, att en del länsmän vore så överhopade
av arbete, att deras distrikt rätteligen borde minskas. Till liknande
resultat i denna fråga kom ock på sin tid löneregleringskommittén,
som ansåg, att kronolänsmansdistriktens antal borde nedsättas till 443,
varvid dock icke togs hänsyn till, att en del större distrikt behövde
sönderdelas.

Vidare anförde kommittén, att den förstärkning av polisväsendet på
landsbygden, kommittén föreslagit, motiverade någon nedsättning i länsmännens
antal.

Enligt alternativ I fann kommittén sig däremot icke kunna räkna
med någon nedsättning i det nuvarande antalet för ifrågavarande tjänstemän,
enär, om också en del kronolänsmansdistrikt kunde något ökas,

å andra sidan funnes så många dylika distrikt, som på grund av arbetsbördans
storlek måste minskas, att någon nedsättning icke vore, enligt
kommitténs mening, att förvänta vid en reglering. Med avseende å
alternativet II ansåg kommittén, att en nedsättning av distriktens antal
kunde ske i samma utsträckning, som föreslagits i ovannämnda kungL
proposition eller till 486.

Kronolänsmännens arbetsbörda bleve nämligen, säger kommittén,
mindre enligt detta alternativ än under alternativ I. De skulle icke
begära handräckning angående kronoutskylder och böter, icke på uppbördstitlar
leverera, utan endast deponera uppburna kronoutskylder och
böter, icke göra framställning om avskrifning och avkortning samt ej
heller upprätta specialräkning, balansrelationer och bötesredogörelser.

Med den av oss föreslagna organisationen hava vi beräknat, att
det för alternativet II förordade antalet kronolänsmän eller 486 skulle
vara lämpligt. Kronolänsmännens arbetsbörda synes enligt vårt förslag
bliva ungefär densamma, som enligt sistnämnda alternativet. Icke heller
enligt vårt förslag skulle kronolänsmännen nämligen göra framställningom
avskrivning och avkortning av kronoutskylder och böter och ej heller
upprätta specialräkning, balansrelationer och bötesredogörelser. Däremot
skulle de visserligen bl. a. förrätta mantalsskrivningarna och komplettera
mantalslängderna samt begära handräckning för uttagande av ututskylder
och böter hos bortflyttade personer, men å andra sidan skulle
de slippa det maktpåliggande och ansvarsfulla arbetet med uppbörden
och dess deponering eller leverering.

Vi hava sålunda ansett, att en nedsättning av kronolänsmännens
antal till 486 bör utan tvekan kunna ske, om vårt förslag kommer till
genomförande. Med detta antal torde man ock, i likhet med en av kommittéreservanterna,
kunna »hålla före, att kronolänsmännen skola få god
tid att ägna sig åt polisgöromål och att de således skola kunna med
biträde av fjerdingsmän och polismän, som nu finnas och ytterligare
få enligt den nuvarande polisorganisationen i mån av behov anställas,
ombesörja ordningens upprätthållande inom sina distrikt, utan att någon
ny dyrbar poliskår behövde för ändamålet upprättas». Å andra sidan
lärer kunna anses, att kronolänsmännen, med de göromål, som enligt
vårt förslag borde åligga honom, skulle komma att, såsom tillbörligt
är, bliva fullt sysselsatt av sin tjänst. Han skulle nämligen, utom
de göromål, som nu faktiskt tillhöra honom, få huvudsakligen följande
nya åligganden, nämligen

1) att uttaga utskylder och böter hos skattskyldiga och bötfällda,
som bortflyttat från distriktet;

Öl

2) att, om lian därtill prövas lämplig, efter förordnande i varje
särskilt fall, försälja utmätt fast egendom och fartyg samt fördela
köpeskillingen för försåld dylik egendom;

3) att bevaka kronans fordringar i konkurser och vid exekutiva
auktioner;

4) att, om han därtill förordnas, hålla sammanträde med markegångsnämnden; 5)

att till ledning för upprättande av röstlängd för val till Riksdagens
Andra kammare meddela förteckning å män, som häfta för ognldna
kommunalutskylder;

6) att förrätta mantalsskrivningar och komplettera mantalslängderna.

Kronolänsmännen tillgodonjuta för närvarande i avlöning:

1) å ordinarie stat, enligt år 1878 fastställd lönereglering,

lön, lika för alla ........................................................................ kronor 900: —

tjänstgöring spenning ar .............................................................. » 600: —

utom för kronolänsmännen i Tärna distrikt i Västerbottens
län samt Arjeplougs, Juckasjärvi och

Karesuando distrikt i Norrbottens län, vilka åtnjuta

900 kronor i tjänstgöringspenningar

expensmedel, lika för alla......................................................... » 100: —

ålderstillägg efter 10 års tjänstgöring .............................. » 300: —

2) å extra stat, tillfällig löneförbättring från och med år 1910:

lön, lika för alla ...... kronor 600: —

tjänstgöringspenningar ............................................................. » 300: —

utom för kronolänsmännen i ovannämnda fyra distrikt,

förn ältning sbidrag, lika för alla............................................. » 200: —

ortstillägg att utgå till kronolänsmännen i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ........................... » 200: —

I 1909 års kungl. proposition föreslogos avlöningsförmånerna sålunda:

lön, lika för alla ........................................................................	kronor	1,500: —
tjänstgöringspenningar, lika för alla.................................... ortstillägg att utgå till kronolänsmännen i Jämtlands,	»	1,000: —
Västerbottens och Norrbottens län..............................	))	200: —
förvaltningsbidrag, lika för alla .............................................	»	300: —
ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring ...............................		300: —
och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare ........................	»	300: —

Fögderiförvaltningskommittén har föreslagit nämnda avlöningsförmåner,
sålunda:

		A 1 t e r	n a t i v
	I	II	III	IV
lön, lika för alla ......................................................	1,800	1,500	1,500	1,500
tjänstgöringspenningar, lika för alla................	1,200	1,100	1,000	1,000
ortstillägg att utgå till länsmännen i Jämtlands, Väster-
bottens och Norrbottens län .............................	200	200	200	200
förvaltningsbidrag, lika för alla..............................	200	300	300	300
ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring ...........................	300	300	300	300
och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare .....................	300	300	300	300

Med avseende å avlöningsförmånerna för kronolänsmännen har kommittén
således föreslagit högre löneförmåner enligt alternativen I och II
än enligt de båda andra alternativen, beroende på det ökade och mera
ansvarsfulla arbete, som skulle åligga kronolänsmännen enligt de båda
förra alternativen. För de båda senare alternativen föreslogos avlöningsförmånerna
till samma belopp, som enligt 1909 års proposition,
varigenom dessa, såsom kommittén erinrar, skulle bliva nära
fördubblade emot de vid senaste löneregleringen år 1878 fastställda.
Behovet av en sådan böjning vore emellertid redan i huvudsak av statsmakterna
godkänd genom kronolänsmännen tillerkänd tillfällig löneförbättring.
Kommittén ansåg ock, att de i 1909 års proposition föreslagna
avlöningsförmånerna voro skäliga och så avvägda, att man icke
behövde vidtaga någon ytterligare böjning i anledning av den högre
kompetens för erhållande av kronolänsmanstjänst, kommittén funnit sig
böra föreslå. Det finge nämligen, säger kommittén, icke förbises, att
kronolänsmännen fått sin ställning ej så oväsentligt förbättrad genom
på senare tiden tillkomna föreskrifter om rätt för dem till ersättning
för åtskilliga resor i tjänsten samt vidare att kronolänsmännens extra
inkomster i tjänsten komme att ökas, om de bleve utmätningsmän i
enlighet med kommitténs förslag.

Nu kan icke bestridas, att kronolänsmännens arbetsbörda även enligt
vårt förslag blir större än med den nuvarande organisationen. Särskilt
kommer mantalsskrivningsbestyret att medföra ökat arbete, och
redan detta synes skäligen motivera någon förhöjning av avlöningsförmånerna
utöver vad som föreslagits i 1909 års proposition, även om, så -

som anses påkallat, kronolänsmännen av statsmedel tillerkännes särskild
gottgörelse för mantalsskrivningsresorna enligt de grunder, som nu gälla
för åtskilliga andra deras tjänsteresor. Dylik förhöjning torde påkallas även
av den självständigare tjänsteställning, som kronolänsmännen skulle med
vårt förslag erhålla och den ökade kompetens, som vi för dem ifrågasatt.

Vi hava därför ansett, att kronolänsmännens avlöningsförmåner
skäligen böra, i enlighet med vad kommittén föreslagit under alternativ
II, höjas med 100 kronor utöver vad som föreslagits i ovannämnda
propositionen. Dessa 100 kronor anse vi dock, i syfte att jämväl förbättra
kronolänsmännens ställning i fråga om pension och inkomst
under tjänstledighet, böra läggas å lönen och icke å tjänstgöringspenningarna,
vilka synas vara skäliga på grund av de ökade extra inkomster
i tjänsten, som med vårt förslag äro att påräkna för kronolänsmännen
dels av ersättning för utmätningsförrättningar och dels av
avgifter för indrivning av utskylder.

Vi föreslå sålunda, att kronolänsmännens avlöningsförmåner be -

stämmas att utgå med:.

Zön, lika för alla .......................................... kronor 1,600: —

tjänstgöring spenningar, lika för alla .................................... » 1,000: —

ortstillägg att utgå till länsmännen i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län................................... » 200: —

förvaltningsbidrag, lika för alla ........................................... » 300: —

ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring ................................ » 300: —

och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare ........................ » 300: —

Därjämte föreslås, att indrivningsavgiften för kronouppbördsresterna

måtte bestämmas i överensstämmelse med vad för Stockholms stad är
gällande enligt § 12 i Kungl. kungörelsen angående nytt reglemente för
uppbördsverket i Stockholms stad den 23 juli 1908.

Slutligen hava vi väl i detta sammanhang ej anledning att i fråga
om ersättning till kronolänsmännen för undersökning i fattigvårdsmål
avvika från vad fögderiförvaltningskommittén yttrat å sidd. 445 ff. i betänkandet,
men hemställa, att denna viktiga fråga måtte göras till föremål
för fattigvårdslagstiftningskommitténs övervägande och förslag.

XVIII. Kontrollen.

Den av oss föreslagna organisationen medför enligt vår uppfattning
i alla avseenden fullt betryggande kontroll och torde härutinnan överträffa
den nuvarande organisationen av landsstaten. De skattskyldiga

inbetala utskylderna direkt till en statens redan befintliga kassa (postanstalt),
och utskylderna komma icke såsom nu att under längre eller
kortare tider omhänderhavas av en stor mängd särskilda uppbördsmän.
Landsfogden får aldrig några statsmedel i sina händer. Kronolänsmännen
skola den femtonde i varje månad tömma sin tjänstekassa genom
att med tjänstepost till vederbörande redovisa indrivna medel, som icke
författningsenligt böra tidigare redovisas. Uppenbarligen måste detta
medföra ökad trygghet för staten, som lär böra påtaga sig ansvaret för
de av kronolänsmännen såsom utmätningsmän omhänderhavda medel.

A kronolänsmännen övas för övrigt erforderlig kontroll dels av landsfogden
med avseende å bötes- och restantiein drivningen och dels av
landsfiskalen beträffande polis- och åklagarväsendet samt exekutionsgöromålen.
Slutligen bör naturligtvis åligga kronolänsmännen dels att föra
kassajournal och postbok samt diarier över exekutions-, expeditions-,
handräcknings- och restantieärenden, dels att kvartalsvis till länsstyrelsen
insända utdrag av kassajournalen och utsökningsdagboken, varjämte
länsstyrelsen, så ofta den finner skäligt och minst en gång om året skall
låta verkställa inventering hos kronolänsmännen.

XIX. Rikets indelning i fögderier och kronolänsmansdistrikt.

Det är att märka, att om kronofogdetjänsterna indragas grunden
för länens indelning i fögderier enligt den nya ordningen lär bliva
beroende huvudsakligen av, huru länen bliva indelade i länsmansdistrikt.
Det är tydligen av betydelse vid fastställande av en ny fögderiindelning,
att icke ett kronolänsmansdistrikt uppdelas på två eller flera fögderier.
Om man vidare ser till, vilka göromål utöver de kvarstående nuvarande
häradsskrivarbestyren skulle tillfalla landsfogden (sid. 38 f. här ovan), skall
man snart finna, att hans tjänstuppgifter huvudsakligen beröra uppbördsväsendet
och bötesredovisningen. Uppbördsväsendet är uppenbart
utan varje beroende av domsagoindelningen, och likaså är det för landsfogdens
verksamhet i fråga om bötesredovisningen fullkomligt likgiltigt,
om hans distrikt skulle falla inom flera domsagor och han således hava
att mottaga saköreslängder från flera än en domare. Under det att hittills
det varit önskvärt, att indelningen av fögderier och domsagor sammanfallit,
där sådant kunnat ske, lär däremot enligt vårt förslag man
vid indelningen av de nya fögderierna kunna bortse från domsagoindelningen.
Denna omständighet är tydligen av vikt såsom ländande till
förenkling vid fögderiindelningen.

Vidkommande åter kronolänsmansdistrikten, böra naturligtvis dessa
bringas att falla inom domsagoindelningen, så att, såvitt ske kan, man
förebygger, att en kronolänsman såsom allmän åklagare måste uppträda
vid mer än en och samma underdomstol.

Hr statsrådet behagade av 1908 års förut åberopade nådiga proposition
inhämta, att indelningen beträffande liera av rikets län, exempelvis
Stockholms, Uppsala, Skaraborgs och Västmanlands, icke där var löst,
utan gjordes beroende av respektive länsstyrelsers förslag, vad angår
såväl fögderier som kronolänsmansdistrikt. Av lätt insedda skäl äga icke
heller vi förutsättningar att nu föreslå någon indelning, utan hava nödgats
att, på sätt som skett i efterföljande tabell, inskränka oss till att
av de utav oss föreslagna 117 landsfogdesysslorna samt 486 kronolänsmansbefattningarna
tilldela varje län ungefär det antal tjänster av vartdera
slaget, som efter folkmängdsgrunden borde på länet belöpa.-

För den händelse denna vår skrivelse göres till föremål för remiss
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen, hemställa vi fördenskull,
att den nådiga remissen måtte komma att omfatta föreskrift för lansstyrelserna dels

att utlåta sig, huruvida det av oss för varje län upptagna antal
fögderier och kronolänsmansdistrikt må under de förutsättningar, varpå
förslaget vilar, vara för länet lämpligt;

dels — sedan förslag till länets nya indelning blivit av länsstyrelsen
utarbetat vare sig enligt det av oss föreslagna antal distrikt eller med
det antal distrikt länsstyrelsen finner lämpligare — att över det sålunda
avfattade förslaget låta höra länets invånare vid allmänna sammanträden.

111 landsfogde- och 486 Jcronolänsmanstjänster, fördelade på rikets län

förslagsvis efter folkmängden.

		Fögderiers	Kronolänsmans- distrikts
antal	medeltal inv.sl/i21911	antal	medeltal inv. 31/ia 1911
Stockholms	län*......................	5	38,892	21	9,260
Uppsala	» ...........................	3	32,533	14	6,971
Södermanlands	>	4	33,436	12	11,145
Östergötlands	»	6	36,217	27	8,048
Jönköpings		5	36,322	20	9,080
Kronobergs	1> ............	4	37,284	16	9,321
Kalmar	» ......	5	38,347	22	8,714
Gottlands	)	2	22,675	6	7,558
Blekinge	>	3	36,144	9	12,048
Kristianstads	>	6	35,336	23	9,218
Malmöhus		8	34,769	26	10,698
Hallands	>	3	37,999	11	10,363
Göteborgs och Bohus län .................	5	38,299	21	9,119
Älfsborgs	» .....	7	35,347	28	8,836
Skaraborgs	» ...................................................	6	34,995	24	8,749
Värmlands	>	6	. 38,241	19	12,076
Örebro	>	5	34,104	17	10,030
Västmanlands	» ____	3	39,874	13	9,201
Kopparbergs		6	36,639	31	7,091
Gävleborgs	»	6	33,362	28	7,142
V ästernorrlands	»	6	37,135	30	7,427
Jämtlands		3	36,931	25	4,431
Västerbottens	» ......	5	31,046	25	6,209
Norrbottens	» ...............	5	30,313	18	8,420
	Summa	117	—	486	—

• inm" Det tor5e observeras, att det enligt förslaget antagna antalet av 117 fögderier inom riket
icke vid fördelning på länen medgivit, att invånarantalet i varje fögderi begränsats till ett medeltal av
35,000, såsom i förslaget ifrågasatts.

‘) Folkmängden i Brännkyrka kommun frånräknad.

XX. ÖfvergångsförMllnmlen.

I. Kronofogdarna.

De genomgripande förändringar, det föreliggande förslaget till omorganisation
av fögderiförvaltningen innefattar, kräva med nödvändighet,
att den nya organisationen samtidigt bringas till tillämpning inom rikets
olika delar. Vid ett motsatt förfaringssätt skulle eljest samma göromål
komma att handhavas av tjänstemän med olika anställning och tjänstgöringsområden
och i övrigt olika uppgifter. Detta skulle bliva förhållandet
ej blott med en del fögderitjänstemännen åliggande mindre betydande
göromål, utan även beträffande stora huvudgrupper av de till
deras tjänster hörande bestyr såsom t. ex. indrivning och redovisning av
kronoutskylder, böter- och kommunala utskylder, utsökningsärendena,
handräckningsväsendet, ombudsiriannaskapet för kronan med allt, vad
därtill hör, övervakande och beslutanderätt i fråga om vissa bestämmelser i
ordningsstadgan för rikets städer i de fall desamma äga tillämpning å landet
m. m. För de enskilda, som ej äro boende i det fögderi, inom vilket
åtgärd begäres, komme härigenom att alstras en ovisshet, som skulle vara
särskilt betänklig i de fall, där det gällde fatalier eller ärenden av eljest
brådskande natur, såsom ju händelsen ofta är med kvarstads- och andra
utsökningsärenden. För det allmänna skulle den bristande likformigheten
inverka menligt i fråga om den ordning och reda, som framför
allt kräves inom administrationen. Slutligen skulle den ändamålsenligare
distriktsindelning, vi tänkt oss i samband med och såsom en given följd
av den nya organisationen, omöjliggöras.

För vår del hava vi därför uppgivit varje tanke på ett successivt
genomförande av omorganisationen och anse tvärtom att, därest hr statsrådet
skulle finna vårt förslag vara av beskaffenhet att kunna tjäna såsom
allmän grund för en nådig proposition i ämnet, organisationen bör
så snart som möjligt bringas till tillämpning.

Kronofogdekåren skulle då komma att ställas på indragningsstat,
och därmed uppstår frågan om ordnandet av en övergångsstat och om
de bestämmelser, som i sammanhang därmed böra meddelas. Om den
uråldriga kronofogdeinstitutionen får vika för nyare tiders berättigade
krav på förenklingar i administrationen, torde därvid ej böra frånses,
att kronofogdeinstitutionen under gångna sekler gjort en god insatts i
förvaltningen, och att de till denna institution hörande tjänstemän i

allmänhet på ett nöjaktigt sätt utfört de mångskiftande och maktpåliggande
bestyr, med vilka deras tjänster varit förenade. Detta gäller
svunna tider och det gäller ej mindre den tid, som nu är. Kronofogdarna
hava sålunda icke själva givit anledning till den omändring av
fögderiförvaltningen, som gör deras tjänster obehövliga, utan är detta
en följd av tidsförhållandena och den allmänna utveckling inom samhället,
som ej blott kräver utan även möjliggör modernisering av denna
del av administrationen. Vid sådant förhållande synes det oss självfallet,
att staten vid eventuell indragning af kronofogdebefattningarna har skyldighet
tillse, att de nuvarande kronofogdarna icke i följd av indragningen
åsamkas någon ekonomisk förlust genom mistning av inkomster, dem
de enligt gällande lönereglering eller vissa särskilt utfärdade författningar
fått sig av staten tillförsäkrade.

Det sedvanliga formulär, som användes vid utfärdande av konstitutorial
för kronofogdar, har följande lydelse:

»Kungl. Maj:t vill härmed i nåder konstituera och förordna N. N.
att vara kronofogde i N. N. fögderi, med rätt för honom att åtnjuta
den lön och de övriga förmåner, samma tjänst enligt stat och författningar
tillkomma, men med skyldighet att vara underkastad de för avlöningens
åtnjutande stadgade villkor. Hvilket» etc.

För de kronofogdar, som utnämnts efter den 29 oktober 1909 hava
konstitutorialen en så till vida förändrad lydelse, att däri stadgas skyldighet
för kronofogden »att vara underkastad, förutom nu gällande lönevillkor,
jämväl skyldighet att, med bibehållande av den tjänstegrad och
den avlöning han innehar, låta sig förflyttas till annat tjänstgöringsområde,
dock mot ersättning för flyttningskostnad».

Enligt nådig skrivelse till kammarkollegium och statskontoret den
31 maj 1878 angående lönereglering för vissa av de till landsstaten
hörande tjänster fastställde Kungl. Maj:t — efter godkännande av Riksdagens
beslut uti de från Kungl. Maj:ts framställning avvikande delar
•— till efterrättelse från och med år 1879 nu gällande lönestat för kronofogdarna.
Berörda nådiga skrivelse innehåller uttrycklig förklaring,
att vad som funnes stadgat därom, att, när kronofogdetjänst kungjordes
till ansökning ledig, tillika borde tillkännagivas, att innehavare av befattningen
skulle vara underkastad reglering av löneförmånerna, icke
vidare komme att tillämpas.

Vidare meddelas i den nådiga skrivelsen en speciell föreskrift,
som för den nu föreliggande frågans bedömande äger sitt särskilda intresse.
Det heter nämligen, att kammarkollegium och statskontoret
gemensamt skulle hava att, efter inhämtande av vederbörandes yttranden,

senast den 1 påföljande december till Kungl. Maj:t inkomma med underdånig
anmälan, ej mindre huruvida kronofogdarna i Oster-Nerikes och
Nora fögderier av Örebro län Erik Götblin och Carl Axel Zetzell, vilka
uppgivits icke vara underkastade lönereglering, för sin del vore villiga,
att på den nya lönestaten ingå med de för åtnjutande därav stadgade
villkor eller föredroge att bibehållas vid sina förutvarande avlöningsförmåner,
dock så att i stället för indragna sportler komrne att utgå gottgörelse,
beräknad efter medeltalet av den inkomst, en var av dem kunde
anses hava åtnjutit under de senast förflutna fem år, för vilka denna
inkomst vore fullständigt känd.

I Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse, angående villkoren för åtnjutande
av de från 187*9 års början fastställda förändrade löneförmånerna för
vissa ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid landsstaten, den 31 maj
1878 linnes icke någon annan föreskrift intagen, soni på den förevarande
frågan torde utöva något inflytande, än bestämmelsen, att innehavare
av befattning vid landsstaten skall vara underkastad såväl den
vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden som
ock den reglering av tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven.

Yarken i förenämnda nådiga skrivelse eller kungörelse finnes något
stadgande om skyldighet för kronofogde att vid viss ålder avgå från
tjänsten.

Däremot måste här synnerlig uppmärksamhet fästas vid följande
bestämmelser.

Enligt Kungl. kungörelsen angående skyldighet för innehavare av
vissa tjänstbefattningar att vara underkastade förändrade bestämmelser
i fråga om rätt till åtnjutande av pension den 31 mars 1900 har Kungl.
Maj:t förordnat, att den, som efter nämnda dag utnämndes till befattning,
med vilken följer rätt till pension från allmänna indragningsstaten,
skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension
som kunde varda stadgade.

Härav torde följa skyldighet för alla de kronofogdar, som konstituerats
efter den 3i mars 1900, att vid uppnådda 67 års ålder och
föreskrivet antal tjänsteår avgå med pension på allmänna indragningsstaten.

Vidare har Kungl. Maj:t genom särskilda cirkulär dels den 30 mars
1906 föreskrivit att, i avvaktan på prövningen och avgörandet av frågan
om reglering av löneförhållandena m. m. vid landsstaten, det skulle
åligga länsstyrelserna, bland annat, att vid inträffande ledighet av kronofogdetjänst
inhämta nådig föreskrift, huruvida åtgärd borde vidtagas
för tjänstens återbesättande i vanlig ordning eller om den borde tillsättas

allenast medelst förordnande tillsvidare, dels ock den 21 september 1906
förklarat, att, då 1 andsstatstjänst vore eller bleve ledig i följd av innehavaren
eller tjänstförrätt aren i enlighet med nådigt beslut meddelat
förordnande att tills vidare innehava eller bestrida sådan tjänst, varom
i nämnda cirkulär förmäldes, den sålunda ledigblivna befattningen skulle
tillsättas i enahanda ordning, som på grund av gällande bestämmelser
skolat iakttagas, därest befattningen blivit ledig genom befordran, dödsfall
eller avgång ur tjänst, med rättighet för den till tjänstens bestridande
förordnade att åtnjuta de enligt gällande stat och föreskrifter med
tjänsten förenade löneförmåner. Efter det sedermera fögderiförvaltningskommittén
avgivit infordrat särskilt utlåtande, huruvida och i vilken omfattning
bland annat de allenast medelst förordnande tills vidare tillsatta
kronofogdetjänsterna borde bliva i vanlig ordning, tillsatta samt huru i
förevarande avseende borde med ledigblivande kronofogdetjänster förfaras,
har Kungl. Maj:t i cirkulär den 29 oktober 1909 utfärdat nya
bestämmelser i förevarande ämne. Kungl. Maj:t har däri föreskrivit,
att nådiga cirkulären den 30 mars och den 21 september 1906 angående
tillsättande av vissa tjänster vid landsstaten icke vidare skola
äga tillämpning, men tillika anbefallt länsstyrelserna att, när bland
annat kronofogdetjänst kungöres till ansökning ledig, därjämte tillkännagiva,
att innehavare av tjänsten skall vara underkastad, förutom nu gällande
lönevillkor, jämväl skyldighet att, med bibehållande av den tjänstegrad
och den avlöning han innehar, låta sig förflyttas till annat tjänstgöringsområde,
dock mot ersättning för flyttningskostnad.

1 cirkuläret av den 29 oktober 1909 infordrades tillika uppgift å
de kronofogdar, vilka på grund av cirkulären av år 1906 erhållit förordnanden
att endast tills vidare bestrida innehavande befattningar, ävensom
huruvida något hinder mötte att för sådana befattningshavare utfärda
fullmakt eller konstitutorial med iakttagande af förbehållet om förflyttningsskyldighet.
Det torde därföre få antagas, att, där ej särskilt
hinder mött, med förordnande tillsvidare tillsatta kronofogdar erhållit
konstitutorial å sina tjänster med villkor om förflyttning.

Under sådana förhållanden lära innehavarna av de efter den 30
mars 1906 ledigblivna kronofogdetjänster vara antagna med skyldighet
att låta sig, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning de
innehava, förflyttas till annat tjänstgöringsområde mot ersättning för
flyttningskos tn aden.

Att cirkuläret den 29 oktober 1909 samt de i överensstämmelse därmed
sedermera utfärdade konstitutorial medgiver regeringen stor befogenhet
att i fråga om kronofogdar, konstituerade efter den 30 mars 1906, låta

dem med bibehållen tjänstegrad och avlöning förflyttas till annat tjänstgöringsområde,
lider efter vår uppfattning icke tvivel.

Vid sådant förhållande synes oss till en början klart, att, därest
kronofogdetjänsterna indragas, landsfiskalsbefattningarna böra besättas
med de efter den 30 mars 1906 konstituerade kronofogdar, vilka efter därom
inhämtade upplysningar prövas för denna befattning företrädesvis lämpliga.
Om och i vilken mån ur samma grupp av kronofogdar ledigvordna
landsfogdebefattniugar böra besättas, torde ock kunna tagas i
övervägande. Något laga hinder däremot synes oss emellertid icke möta.

Ovan åberopade nådiga cirkuläret den 31 mars 1900 medför, på
sätt förut påpekats, att samtliga efter nämnda dag konstituerade kronofogdar
äro pliktiga att vid uppnådda 67 års ålder samt visst antal
tjänstår avgå med pension på allmänna indragningsstaten.

Yi hava sökt införskaffa uppgifter rörande antalet av de kronofogdar
på vilka nu angivna särskilda författningar äro tillämpliga, och funnit:

att antalet kronofogdar, konstituerade före den 1 april 1900 och
vilka följaktligen ej lära vara bundna av någon skyldighet att vid viss

ålder avgå med pension är ........................................................................... 51

att antalet från och med nämnda dag till och med den 30 mars
1906 konstituerade, för vilka sådan skyldighet att avgå med pension
på allmänna indragningsstaten inträder vid 67 års ålder och viss

tjänstetid, utgör ................................................................................................. 24

att antalet konstituerade efter nämnda dag, vilka förut icke innehaft
ordinarie kronofogdetjänst och således enligt cirkuläret den 29
oktober 1909 äro underkastade förflyttning till annat tjänstområde

och därjämte att vid sagda ålder avgå med pension, är........................ 41

samt att eu kronofogdebefattning nu är vakant.............................. 1

Summa 117

De anspråk på ersättning, vilka med all rätt synas kunna framställas
av de kronofogdar, som ej till annan tjänst förflyttas, äro till en
början den enligt 1878 års lönereglering dem tillförsäkrade lön, tjänstgöringspenningar
samt vid övergången intjänat ålderstillägg. Men dessutom
hava fortfarande till kronofogdarna utgått vissa sportler, för vilka vid
tjänstens indragning tjänstinnehavaren lärer vara lika fullt berättigad till
gottgörelse. Yi hava föreställt oss, att samma norm härvid kunde komma
att tillämpas, som finnes bestämd i Riksdagens skrivelse n:o 2 år 1909
angående indragning av vissa befattningar vid hofrätterna samt i Riksdagens
skrivelse n:o 2 år 1911 rörande enahanda förhållande i justitie -

revisionen. Det heter i dessa skrivelser, att i stället för sportler, som
i sammanhang med löneregleringen indroges, skulle utgå gottgörelse,
beräknad efter medeltalet av den inkomst tjänstinnehavare kunde anses
hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast förflutna tid,
såvitt möjligt ej understigande fem år, därför denna inkomst kunde utrönas.
Vi antaga, att utredning härom står att vinna enligt för de
senare åren till ledning vid taxering avgivna deklarationer.

För vår del hava vi naturligtvis ej kunnat göra någon undersökning
i detta hänseende, men då vi ansett det vara av intresse att approximativt
tillse, huru staten för fögderiförvaltningen enligt vårt förslagkunde
komma att ställa sig vid jämförelse med dels nu gällande stat
dels den kostnadsstat, som beräknats enligt det av fögderiförvaltningskommitténs
majoritet förordade alternativet 111, dels ock de för 1909 års
Riksdag framlagda avlöningsstater, hava vi ansett oss, vad angår sportelersättningen
till kronofogdarna, kunna utgå från antagandet, att behållen
sportelinkomst för kronofogdarna i medeltal utgör 1,000 kr. till
en var.

Vidkommande i övrigt övergångsförhållandena för kronofogdarna
tillåta vi oss fästa uppmärksamhet därvid, att då de yngre kronofogdarna,
enligt vad vi sökt visa, till ett betydande antal torde vara underkastade
förflyttning till annat tjänsteområde, övergångsstaten med sin för statsverket
mera betydande tyngd lärer falla dels på den äldsta gruppen av
kronofogdar, som visserligen icke äro skyldiga att avgå med pension,
men som redan nu uppnått en rätt hög ålder, dels ock på den ovan
upptagna mellangruppen av tjänstemän, vilka till ett antal av 24 synas
vara pliktiga att vid 67 års ålder avgå med pension.

Vidare bör iakttagas, att i de fall kronofogde med eller utan förflyttningstvång
söker och vinner befordran till annan ordinarie tjänst å
rikets, Riksdagens eller kommunens stat, han, i likhet med vad som gäller
om de ovan berörda indragna befattningarna vid hofrätterna m. m., bör
i allo frånträda avlöningsförmånerna å indragningsstaten, såvida de understiga
eller äro lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest
avlöningsförmånerna å indragningsstaten överstiga berörda nya avlöningsförmåner,
vidkännas mot de senare svarande avdrag.

Vid överläggning om möjligheterna att än ytterligare begränsa
statsverkets utgifter för kronofogdarnas övergångsstat har bland oss
framkastats en tanke, åt vilken vi ansett oss icke böra underlåta giva
uttryck. Oavsett betydelsen för det allmänna, att den högt kvalificerade
arbetskraft kronofogdarna besitta må, utan hinder av kronofogdetjänsternas
indragning, komma staten till godo, har det nämligen

synts oss icke vara annat än i statens intresse att genom någon särskild
förmån likasom inbjuda dugliga kronofogdar att söka inträde i
annan statstjänst. Detta kunde lämpligen ske därigenom, att staten erbjöde
utsikt för en sådan tjänsteman att erhålla någon andel av den
besparing, statsverket genom hans befordran vunne. I sådant avseende
hava vi tänkt oss, att staten kunde av denna besparing avstå vissa procent
t. ex. 25 å 50. Vi tillåta oss vördsamt underställa denna tanke
herr statsrådets övervägande.

Slutligen hava vi under behandlingen av övergångsförhållandena
haft på tal, huruvida icke kronofogdarna, i händelse deras tjänster komma
att indragas, borde anses berättigade tillgodonjuta vid övergången icke
intjänta ålderstillägg, och det har ifrågasatts, att den på extra stat till
kronofogdarna nu utgående avlöningen, även efter eventuell indragning
av deras tjänster, borde komma dem till godo, samt att åt de kronofogdar,
som äro skyldiga övergå på pensionsstat, måtte beredas förhöjning
i den nuvarande knappt tillmätta pensionen, i händelse sådan förhöjning
icke för dem vinnes genom annan anställning i statens tjänst.

Rörande dessa frågor föreligger ännu icke sådan utredning, att vi
anse oss böra angående dem göra något bestämt uttalande, men vi vilja
såsom ett önskemål framhålla, att de förmåner, som i dessa hänseenden,
om ock endast av billighetsskäl, må kunna beredas kronofogdarna, och
i all synnerhet dem bland dessa, vilka utnämnts efter den 31 mars 1900,
måtte varda dem tillerkända. Särskilt anse vi oss böra hos hr statsrådet
hemställa, att all hänsyn måtte tagas till gränsfall eller eljest till
de ömmande förhållanden, vari kronofogde vid indragning av hans tjänstebefattning
genom mistning av redan för handen varande eller beräknade
inkomster kan befaras bliva försatt.

II. Kronolänsmännen.

Då vi med avseende på denna tjänstemannagrupp stannat vid samma
antal tjänster, som föreslogs i 1909 års nådiga proposition i ämnet, torde
något särskilt yttrande i denna del här ej erfordras.

Däremot må här framhållas, att då enligt 1912 års statskalender
omkring 23 kronolänsmän vid ingången av år 1914 uppnå 67 års ålder,
samt antalet kronolänsmän, som äro underkastade skyldighet att låta sig
förflyttas, avsevärt överstiger antalet till indragning föreslagna länsmanstjänster,
utsikt lärer finnas att redan från och med den dag, omregleringen
kan komma till stånd, minska övergångsstaten för länsmännen.

XXL Avlöuingsstat samt jämförande kostnadsberäkningar in. m.

Den av oss föreslagna organisationen lärer icke i avsevärd mån inverka
på länsstyrelsernas arbetsbörda. Kronofogdetjänsternas indragning
kommer visserligen att föranleda ökad korrespondens och diarieföring
därigenom, att länsstyrelserna bliva nödsakade att i större omfattning
än hittills hänvända sig direkt till kronolänsmännen. Den för
landskansli härigenom uppkommande ökningen i arbete lärer emellertid
till fullo uppvägas av den nya dugliga arbetskraft, som erhålles genom
den föreslagne landsfiskalen. För landskontoret kommer denna
ökning säkerligen att väsentligt uppvägas av den förenkling, som bör
uppkomma därigenom, att blott en redogörare finnes i varje fögderi,
varjämte lättnad i arbete och ansvar torde kunna påräknas bland annat
därav, att uppbörden handhaves av postverket i stället för av många
särskilda uppbördsman. Någon ökning av länsstyrelsernas arbetskrafter
utöver den, som beredes genom den nye landsfiskalen, lärer därför icke
bliva erforderlig i följd av vårt organisationsförslag. Däremot kan
icke förbises, att befordringsmöjligheterna för en del av länsstyrelsernas
tjänstemän, särskilt för länsnotarier och länsbokhållare, komma att
i viss män försämras. Visserligen böra såväl landsfiskals- som landsfogdetjänsterna
kunna bliva begärliga även för länsnotarier och länsbokhållare,
men antalet av nämnda tjänster blir afsevärt mindre än det
nuvarande antalet kronofogde- och häradsskrivartjänster. Då det är
av synnerlig vikt, att de för landsstaten betydelsefulla länsnotarie- och
länsbokhållare änsterna komma att rekryteras med fullt dugliga innehavare,
torde man böra söka motverka olägenheten av de minskade befordringsutsikterna
genom att i stället något höja de nuvarande avlöningsförmånerna
för länsnotarier och länsbokhållare, vilket för övrigt
även med nuvarande förhållanden skulle vara av omständigheterna påkallat.
Den nu gällande begynnelselönen för dessa tjänstemän torde
emellertid få anses vara skälig, varför det synes lämpligt att tillgodose
dem, på sätt fögderiförvaltningskommittén föreslagit under sitt alternativ
II, genom att höja deras slutlön med ett tredje ålderstillägg å 500
kronor.

Med avseende å polisväsendet på landsbygden hava vi, såsom ovan
närmare framhållits, icke funnit anledning föreslå någon ändring i den
nuvarande organisationen eller någon förändring av därför nu utgående
anslag. Kostnaden för lantpolisen uppgick år 1911 till omkring
419,000 kronor. Då fögderiförvaltningskommittén beräknat kostnaderna

för sitt polisväsende till 879,600 kronor, skulle således med vårt förslug''
inbesparas en av kommittén föreslagen ytterligare statsutgift å cirka
460,600 kronor.

Ersättning till vederbörande för inventeringar hos kronolänsmännen
hava vi, i likhet med kommittén, förutsatt böra utgå enligt gällande
resereglemente. Den av kommittén beräknade utgiften för inventeringar
hos kronofogdarna, kronor 4,250, ifrågakommer icke enligt vårt förslag
liksom ej heller de till 23,375 kronor upptagna kostnaderna för uppbördskontroll.

Någon beräkning av postverkets självkostnad för dess bestyr med
distributionen av debetsedlarna samt med uppbörden har det naturligtvis
icke varit oss möjligt att kunna göra. Vi hava dock anledning antaga,
att denna icke skall bli särskilt avsevärd och anse för övrigt att
den kan väl motiveras redan av den betydande tidsbesparing och bekvämlighet,
som genom den föreslagna uppbördsmetoden vinnes för hela
landsbygdens befolkning.

Slutligen hava vi, i likhet med vad som i 1909 års proposition
samt av fögderiförvaltningskommittén anförts beträffande kostnadsfri
semester för tjänstemännen vid fögderiförvaltningen, ansett, att dylik
semester icke bör ifrågakomma vare sig för landsfogdarna eller kronolänsmännen.

Med iakttagande av hvad härovan samt i övrigt av oss hemställts
och föreslagits, hava vi uppgjort följande förslag till:

Avlöningsstat och övergångsstat för fögderiförvaltningen.

1. Avlöningsstat.

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Förvalt nings- bidrag.	Summa kronor.	Anmärk- ningar.
Landsfiskaler, 24 st.
i första klassens län:
(Malmöhus samt Göteborgs och Bo-
hus län) 1 tjänsteman (Malmö)..................	2,800	1,800	150	—	4,750
1 d:o ( d:o )..................	2,800	1,800	150	—	4,750
1 d:o (Göteborg)............... i andra klassens län: (Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Skara-borgs, Värmlands, Örebro, Kop-parbergs, Gävleborgs, Västernorr-lands, Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Västerbottens och Norrbottens län)	2,800	1,800	150		4,750
1 tjänsteman (Stockolm)...............	2,800	1,700	300	—	4,800	(Efter 5 år kan
1 d:o (Umeå) ..................	2,800	1,700	150	—	4,650	med 500 kr..
1 do (Luleå) ..................	2,800	1,700	150	—	4,650	efter ytter-
1 d:o (övriga residensstäder)	2,800	1,700	—	—	4,500	ligare 5 år likaledes
12 d:o ( d:o )	33,600	20,400	—	—	54,000	med 500 kr., och efter än
i tredje klassens län:						ytterligare 5
(Uppsala, Blekinge, Hallands, Väst-						år likaledes
manlands och Jämtlands län) 1 tjänsteman (Östersund) ............	2,800	1,600	150	—	4,550	med 500 kr.
1 d-.o (övriga residensstäder)	2,800	1,600	—	—	4,400
3 d:o ( d:o ) Arvode för uppehållande av lands-	8,400	4,800 1.200	—	—	13,200 1,200
fiskalsgöromålen i Gottlands län	—	—	—
Säger	67,200	41,800	1,200	—	110,200

		Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Förvalt- nings- bidrag.	Summa kronor.	Anmärk- ningar.
	Landsfogdar, 117 st.
1	tjänsteman (Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län) ...	2,600	1,200	200	—	4,000
12 i	tjänstemän (Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län)...	31,200	14,400	2,400	_	48,000	Efter 5 år kan
i	tjänsteman (övriga län)............	2,600	1,200	—	—	3,800	lönen höjas med 500 kr.
103	tjänstemän ( d:o )...... .....	267,800	123,600	—	—	391,400	och efter ytterligare 5 år likaledes
vartill kommer förvaltningsbidrag					*
	med 150 kronor för varje på-börjat 5,000-tal av folkmängden i tjänstdistriktet, förslagsvis......				125,500	125,500	med 500 kr.
	—	. -	—
	Säger	304,200	140,400	2,600	125,500	572,700
	Kronolftnsmän, 486 st.
1	tjänsteman (Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län) ...	1,600	1,000	200	300	3,100
67	tjänstemän (Jämtlands, Väster-bottens och Norrbottens län) ...	107,200	67,000	13,400	20,100	207,700	•Efter 5 år kan
1	tjänsteman (övriga län) ............	1,600	1,000	—	300	2,900	lönen höjas
417	tjänstemän ( d:o )............	667.200	417,000	—	125.100	1,209,300	och efter
	Säger	777,600	486,000	13,600	145,800	1,423,000	ytterligare 5
	Summa	1,149,000	668,200	17,400	271,300 2,105,800	med 300 kr.

2. Övergångsstat.

Kronofogdar, 117 st.

585,000

87,400
Kronor 672,400°)

De 24 kronofogdar, som enligt vårt förslag skulle
övertaga landsfiskalstjänsterna, ingå i nyss angivna belopp
med 120,000 kronor. Då de som landsfiskaler skulle
erhålla en sammanlagd begynnelseavlöning av 109,000
kronor, bör övergångsstaten för deras räkning upptaga
allenast skillnaden mellan dessa belopp och sålunda redan
från början minskas med ................................................ kronor 109,000

Enligt vår beräkning kommer övergångsstaten sålunda
icke att överstiga ............................................................ kronor 563,400

*) Härtill kunna komma ålderstillägg för kronofogdarna enligt nu gällande stat och. för
länsmännen med belopp, som finnas angivna i den av oss föreslagna avlöningsstaten.

lön å 3,000 kr. ...............			......... kr.	351,000
tjänstgöringspenningar å	1,000	kr.................	........ ))	117,000
behållna sportler, å 1,000 kr.		........ »	117,000
Kronolänsmän, 30 st.
lön å 1,600 kr.................... tjänstgöringspenningar å			........ kr.	48,000
1,000	kr................	........ »	30,000
ortstillägg för 2 tjänstemän å	200 kr...........	........ »	400
förvaltningsbidrag å 300	kr. ...		....... 5)	9,000

Till jämförelse meddelas tiar jämte fögderiförvaltriingskommitténs
förslag till avlönings- och övergångsstat enligt alt. III:

1. Avlöningsstat.

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Förvalt- nings- bidrag.	Summa kronor.	Anmärk- ningar.
Kronofogdar.
1 tjänsteman (Jämtlands. Väster-						Efter 5 år kan
bottens och Norrbottens län)......	3,500	1.500	200	—	5,200
				lönen höjas
9 tjänstemän (Jämtlands, Väster-					46,800	med 500 kr.
bottens och Norrbottens län)......	31,500	13,500	1,800	—	> och efter yt-
	3,500	1,500			5,000	terligare 5 år
tjänsteman • 0a ; ...........			likaledes med
74 tjänstemän » » ............	259,000	111,000	—	—	370,000	500 kr.
vartill kommer förvaltningsbidrag
å 700 kronor till kronofogde i fögderi med folkmängd icke över-
stigande 50,000 personer och å 900 kronor till kronofogde i fög-deri med större folkmängd, för-slagsvis ....................................	_	—	—	68,000	68,000
Häradsskrivare.
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-						-v Efter 5 år kan
bottens och Norrbottens län)......	2,400	1,000	200	—	3,600
				lönen höjas
9 tjänstemän (Jämtlands, Väster-	21,600	9,000	1,800		32,400	med 500 kr.
bottens och Norrbottens län)......	—	• och efter yt-
1 tjänsteman (övriga län) ............	2,400	1,000	—	—	3,400	terligare 5 år likaledes med
74 tjänstemän » » .......... .	177,600	74,000	—	—	251,600	500 kr.
vartill kommer förvaltningsbidrag med 150 kr. för varje påbörjat
5,000-tal av folkmängden i tjänste-distriktet, förslagsvis ...............	—	—	—	127,500	127,500
Länsmän.
1 tjänsteman (Jämtlands, Väster-						Efter 5 år kan
bottens och Norrbottens län)......	1,500	1,000	200	300	3,000
		lönen höjas
65 tjänstemän (Jämtlands, Väster-					195,000	med 300 kr.
bottens och Norrbottens län)......	97,500	65,000	13,000	19,500	• och efter yt-
1 tjänstemän (övriga län) ...........	1,500	1,000	—	300	2,800	terligare 5 år likaledes med
354 tjänstemän (övriga län) .........	531,000	354.000	—	106,200	991,200	300 kr.
Summa	1.133,000	633,500	17,200	321,800	2,105,500

2. Övergångsstat

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Förvalt- nings- bidrag.	Summa kronor.	Anmärk- ningar.
32 kronofogdar ........................... vartill kommer förvaltningsbidrag efter i avlöningsstaten angiven grund, förslagsvis .....................	112,000	48,000	200	25,600	160,200 25,600	Härtill kunna komma ål-
31 häradsskrivare ....................... vartill kommer förvaltningsbidrag efter i avlöningsstaten angiven grund, vilket emellertid finnes inbegripet uti det i avlönings-staten för ändamålet upptagna belopp ....................................	74.400	31,000	200	_	105,600	derstillägg till enahanda • belopp, som finnas angiv-na i den före-slagna avlö-ningsstaten.
95 länsmän .................................	142,500	95,000	1,200	28,500	267,200
Summa	328,900	174,000	1,600	54,100	558,600

De av oss framlagda avlönings- och övergångsstaterna

sluta således å ett sammanlagt belopp av............... kr. 2,669,300: —

medan kommitténs kostnader i detta avseende stannat å » 2,664,100: —

vadan utgifterna enligt vårt förslag skulle överstiga

de av kommittén härför beräknade utgifterna med kr. 5,200: —

Vid bedömandet av kostnaderna för de båda olika förslagen har man
emellertid att taga hänsjm till de utgifter m. m., som i övrigt skulle
föranledas av kommitténs förslag, men som besparas genom vår organisationsplan.
Sådana utgifter äro:

Kostnaderna för inventeringar hos kronofogdarna............ kr. 4,250: —

)> » uppbördskontroll.......................................... » 23,375: —

» » kommitténs förslag angående polisväsendet
utöver de nuvarande kostnaderna härför...... » 460,600: —

Till besparingar enligt vårt förslag är därjämte att räkna
sammanlagda summan av de till kronofogdarna nu
utgående provisioner, som skulle indragas till statsverket,
cirka......................................................................... » 100,000: —

kr. 588,225: —

Om från summan av dessa besparingar............................. kr. 588,225: —

dragés det här ovan angivna belopp, varmed de av oss

framlagda staterna överstiga kommitténs eller » 5,200: —

visar det sig, att utgifterna för fögderiförvaltningens
omorganisation enligt vårt förslag skulle understiga
de av kommittén i alt. Ill beräknade utgifterna med kr. 583,025: —

En dylik jämförelse mellan vårt förslag och kommitténs alternativ
I och II giver vid handen, att kostnaderna enligt dessa sistnämnda alternativ
med ungefärligen resp. 1,000,000 kr. och 750,000 kr. överstiga
kostnaderna enligt vårt förslag.

Härvid bör emellertid erinras, att de enligt vårt förslag beräknade
kostnaderna komma att nedbringas i den mån antalet tjänstemän å övergångsstat
minskas.

De i 1909 års proposition framlagda avlönings- och övergångsstaterna
för fögderiförvaltningen slutade å:

avlöningsstaten...........................

övergångsstaten ...........................

Enligt vad ovan angivits uppgår
till.....................................

.............................................................. kr. 2,256,400: —

......................................... ■> 325,200: -

Sammanlagt lrr. 2,581,600: —
motsvarande beloppet enligt vårt förslag
....................................... kr. 2,669,300: —-

Härifrån böra dock vid en jämförelse med kostnaderna enligt
nämnda proposition avdragas de utgifter m. m., som i
övrigt skulle följa av propositionens tillämpning, men som
besparas enligt vårt förslag, nämligen
utgifterna för inventeringar bos kronofogdarna... kr. 4,250: —

» » uppbördskontor ........................ » 23,375: —

» » upprättande av röstlängder till

Riksdagens andra kammare, enligt stat ... » 50,000: —

vidare skulle besparing uppstå genom indragning
till statsverket av kronofogdarnas provisioner,
c: a ............................................. » 100,000: —

eller tillhopa................................................. kr. 177,625: — " 177,625:

varigenom utgifterna enligt vårt förslag nedgå till......................................

Statsverkets utgifter enligt vårt förslag skulle således understiga de av 1909 års
proposition föranledda utgifterna för fögderiförvaltningen med ...............

kr. 2,491,675:

kr. 89,925:

Vid eu jämförelse mellan, å ena sidan, vårt förslag, och, å andra
sidan, de av fögderiförvaltningskommittén samt i 1909 års proposition

framlagda förslagen, är därjämte att märka, att avlöningsförmånerna för
länsnotarier och länsbokhållare samt för landsfogdar och länsmän av oss
satts högre än för motsvarande tjänstemän enligt sistnämnda båda förslag,
och vi våga därför hysa den meningen, att de av oss föreslagna
avlöningsförmånerna skola komma att visa sig tillräckliga för en lång
tid framåt.

Vad beträffar kostnaden för den av oss föreslagna löneregleringen
och omorganisationen, ställer den sig sålunda:

Avlöningsstatens slutsumma enligt vårt förslag uppgår till kr. 2,105,900: —
Å nu gällande stat är för fögderiförvaltningen
anvisat i kontant ... kr. 1,616,408: 06
Härtill bör läggas den beräknade
avkomsten av de till vissa länsmän
på lön anslagna boställen » 69,341: 94

kr. 1,685,750: —

Fögderiförvaltningens tjänstemäns avlöningsförmåner

uppgå sålunda till............................................................ kr. 1,685,750: —

Skillnaden.................................................................................... kr. 420,150: —

skulle sålunda utgöra kostnaden för den av oss föreslagna löneregleringen
och omorganisationen, vilket belopp med 153,075 kronor understiger den
i 1909 års proposition beräknade kostnaden härför.

Vid dessa beräkningar har å ömse sidor icke tagits hänsyn till
ålderstillägg.

Stockholm den 19 december 1912.

HERMAN UDDEN.

Rob. Hagen. J. Hofman-Bang. Frans R. M. Svensson.
E. Joh. Turén. Axel Thorell.

:r £64. Kronodebetsedel för år 191-^.

Södertörns fögderi: e^°^a aoo^e*t:

e/Yeinc/^anc/e-n <Y4uoAmt

<£/Y&oa&fotyi.

r, , , ■Y/ti, Yfé/i/dcif/en.

Postadress: ''

Mantalspenningar ä 40 öre för man och 20 öre för kv.

Sjuk vårds avgift » 50 > > » » 25 > * »

Bevillning av fast egendom samt av inkomst:

av jordbruksfastighet med kronors värde ä 6/io öre pr 100 kr.

& OO O

av annan fastighet med kronors värde ä s/io öre pr 100 kr.

för inkomst av kapital eller arbete:

Vio procent av den beskattningsba

Inkomst- och förmögenhetsskatt: taxeradt belopp

Landstingsmedel............................................

Bidrag till skjutsentreprenaderna ....................

Yägskatt ....................................................

Brandstodsavgift för tiden 14/s 13—14/ä 14........

Hästförsäkringsavgift för » » >

/,ooo

kronor

Lösen för debetsedeln.

Summa kronor

<94

Oc9

<90

a,;

Kvitteras:

dat„ Södertörns fögderis landsfogdekontor i Oktober 1914.

Erhard Johansson.

SVENSKA POSTVERKET.

SKATTE POSTANVISNING -

å ett belopp av ^ kronor öre.

Befordras
utan kostnad
för den skattskyldige.

(Krontalet skrives med bokstäver)

Till Landsfogden i

<£Yo(/ei Yöi -?? o yYöyc/e

Stockholm So.

Införd i postanvisningsjournal under
yidstående nummer, betygas.

<s:

(Vederbörande posttjänstemans underskrift.)

Redo visningsnrr

Ankomstn.r

Avförd under n:r

Utskylderna erläggas under tiden från och med den !5 till och med den 30
november 1914 å vilken fast postanstalt som hälst i riket; dock att utskyldsbelopp
överstigande 1,000 kr. endast vid postkontor får erläggas i kontanta penningar.
Sker vid poststation inbetalning av belopp överstigande 1,000 kr., skall likviden
verkställas med en å Kungl. Generalpoststyrelsen ställd postremissväxel, utfärdad av
Riksbanken eller annan bank, för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente.

N:r 7^7 .

Kronoutskylder för år 1914.

socken.

Ben skattskyldige:

eOYcfne/Oi-nc/e^n efta,)tfa.v Q<fåO>?n4e

Avsändningsdag:

/<9 ■naverndet ZO/4.

den

Blankett n:r

Specifikation å omstående fastighetsvärden.

A jordbruksfastighet:

N:r Mtl I Kronor

A annan fastighet:

N:r

Kronor

Underrättelser.

Förmenar skattskyldig, att utskyld eller avgift, som i uppbördsbok eller särskild uppbördslängd
finnes upptagen, genom fel vid debiteringen (avser således ej besvär över taxering)
obehörigen eller med oriktigt belopp blivit honom påförd, äger han att däri hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande söka rättelse genom besvär, vilka skola till Kungl. Maj:ts befallningshavande
ingifvas (före kl. 12 å trettionde dagen eTter den, då, på sätt i uppbördsreglementet § 0 stadgas,
den skattskyldige ägt tillfälle att erhålla sin debetsedel).

Besvär över taxering eller debitering uppehålla ej uppbörden; men envar, som vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift, är berättigad att, efter ansökning
hos Kungl. Maj-.ts befallningshavande, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt.

Skattskyldig, hvilken underlåter att inbetala sina utskylder i föreskriven tid och ordning,
skall till den person, som verkställer indrivningen, utgiva ersättning därför, (beräknad efter 3
öre för varje full krona av debetsedelns slutsumma, dock ej mindre än 10 öro).

flUi/mä vhninc^ax.

<3^19 uppml''iom3e av mantalslängd en jäv -stad iakttac^es, aW i stället jöz omstående, kolumnez jöz jastic^hets
namn, jozdzecyvstekhet eckniny, nummer och mantal införa* kolumnez för, kvaztezens namn samt yåzdaznas och
städs jozdaznas namn och nummer ejtez tomt- och jozdehoken.

gröt. socknazna i 6Västezkottens och ^fiozzhottens läns lappmazkez tillagas i jozmuläzet jöz mantalslängd^
kolumnez fao ”nationalitet” och "spzåk”, vazdeza med undezavdelnincyazna ”svenska , ”finska” och lappska
(manliga och kvinnliga).

Om azzendatoz av sådan staten tillhöziy jozdkzu ko fastighet, jöz vilken fasti yhetskevillniny icke ezläyyes, äz
uppskattad icke blott jöz inkomst av azzehdet nian ock jöz annan zözelse, xyvke, tjänst, -pension elte-z kapital,
höza med avseende å dekiteziny av nässkatt och kommunatutskyldez såväl inkomst- som kevillninyskeloppen
såzskilt upptagas, pa sått detta jozmuläz visaz.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1912.

Soltält tatslä t kj- d

ta xa in a .'''' l a 11 ci det

o v ox iaot cc^ondom, ^öx vilsen éevxlUxincj eztåcffieö,

avez- in/fiomot^ev iMxi-incjen
ecn n t ove-x in fioinet- och j^o in t öcj en £t efeofi et i ten

a vemotn

de&itc-xitta och u^yhoxdotai t <j 3

jöz ^unncinc ooJicn- <xv £tiv3al''> l’iä: a <? odV

lä 11

jöx ax 19 S4 .

	Fastighet	3			Debetsedelns nummer.	Personer och deras födelse -	år m. m.	Post- adress.	Nyinflyttad.	Antal personer som böra erlägga mantals- pennin- gar.	Antal personer, som äro fria från erläggande af mantals-penningar.	Officiella uppgifter om
namn och jordregisterbeteckning.	o* H CD O oo g	mantal
senaste köpeskilling.	gällande brandförsäkringsvärde.
å hemmanet.	Sr* CTQ t» cd"" CD	Af särskilda orsaker befriade.	Under- åriga.
Underåriga.	M.	Kv.	M.	Kv.	M.	Kv.
1	<Alby	1	74
2	Alby 1 1			716	i	Agbr. Ser Bergman 6], hustru ilvira 68	Axel idvard 99, ilin Öl	Sunnemo		1	1			1	1
3					2	fordbruksarb. fohan Sobert Aåagström 79		77	Sy	1
4					3	Snickaren Stenrik Sjöberg 81, h. Svea 85		77		1	1
5	Göjörkhvdt				4	Sorgåren Albert imamoel Vallén 70, h. Agda Mar olina 70,	Mari 95, Mristina 98	77		1	2			1	1
6						dotter fenny 9 b										.................
7	Alby 1 a	1		3/l6	5	Ag. Uddeholms aktiebolag		°ltddeholm
8					6	dir. Mils Svanberg, 66, h. Amanda 68, son iinar Sirger 91	Mari Mugo 96, illen Stredrika	Sunnemo		2	1			1	1	...........
9							Axelina 98
10	in villa Alby 13				7	Ag. An. Sundström i Marlstad		Marlstad
11	Avsöndring Alby 1 4				8	Agbr. trädgwrdsm. irik Aoallander 68		Smvnemo		1
12					8 a	hustru Sulli ilisabet 70		77			1
13	Alby konsumtionsförening				9	Mandelslokal		77
14	Ö&jälbo,	1	.7*
15	Sjalbo 11			fl	10	Ägir. Axel ingström 66, h. Maria 70	Sven 05, Usa 07, Marin 08	77		2	2			1	2
16						dräng Augusti Ser g strand 63, tj. Milda Sorg 75
17	Öhoksta	1	7-''	fl
18	Arälserämta af mantal
19	Mg fors, enligt 11 i2 års															.................
20	markegång kr. 130: 25
21	Solkskolebyggnad				11	Ag. Sunnemo församling		7}								5,501
22					12	dolkskollärarinnan Anna Sovisa Gederborg 92		77			1
23	Aåronoegendomen Snäll	1	.7?
24	Alall 11	1		7;?	13	Arr. Ser dryg q 75, h. Gllida 80	Giikard 05, Anna Glivia 07,	77		1	2			2	1
25						svärmor iva Sy gren 55	dräng irland Sundberg 96
26	Sanda boställe	1	7
27	Sanda 11			fl	14	Mronolänsman Anders babian Slomberg 70, h. ilin 75	irik 98, fritta 00	77		1	2			1	1
28	......................... ..............................					tj. Medvig Gbahl 90
29	Grbo ångsågs byggnader				15	Ag. A. A. Mronvall i Arvika		Arvika
30					16	Ve?-kmäst. Mars Gullbrandsen 72		Suymemo		1
31						JÖktiebolac/ och solidarisha TxmJfbolag.
32	...................................................................				17	Värmlands enskilda bank		Marlstad
33					18	Ströms bryggeriaktiebolag		Sunnemo								15,000
34						ffersoner utan stadigt hemvist.
35						A. statdrängen irnst Andersson 52, befr.						i
	1 ..................................................................							Summa		200	357	93	94	197	194	__

9. fl. 03] örner

Planta Is skri/ning sfer rattar 6.

(A. 03. (odejreS

kastor.

Aloe/.

Jjindholm

fl. Ainnsoiv

Mommunalombud.

						Brandstodsmedel.	pr H CD P T+- P	Riddarhusmedel.	Arrendemedel.	Mantalspenningar.	Sjukvårdsavgift.	Bevillning	förmögenhetsskatt.	Inkomst- och	Landstingsmedel.	Bidrag till skjutsentreprenaderna.	Vägskatt.	Debetsedelslösen.	Summa.	Uppbörd.	Rest.
TJX O? ce 0 p: 5r h S CTQ CO er* O p" CTQ	Avgift, till	av jordbruksfastighet.	av annan fastighet.	av inkomst.
											10		22							60		75		91				20	11	20	3	64		36	6	08		12	55	86
														.....					-—	40	—	50															—	03	—	93
..........								.....											—	60	—	75															—	03	i	38
...........							.....												—	SO	1	—															—	03	i	83
																							1	36	..........						5	44	—	54	9	08	—	12	16	54			.....
											15		21	50					1		1	25							3	60							—	12	42	47 .....
																					...........					50					2		—	20	5	—	—	12	7	82
							.....												—	40	—	50	—-	06		06					—	24	—	02	—	40	-—	03	1	71
																			—	20 ......	—	25					—	15			—	60	—	06			—	03	1	29
					.....													......						..... .....		10	1		22	50		40 .....		04	1			12	25	16			.....
											23		36						1	20	1	SO	1	80		13					7	.... 72		..... ...... 77	12	24		50	84	86 ......			.....1
																									—	05					—	20	—	02	—	50	—	03	...............	«			.....
																			—	20		25					—	55	3	20	2	20	—	22	3	42	—	12	10 ................	16			;
									! ...........		6	50	18	—					_ j ...........	80	1			......	.........	...	1	14	15		........... 4 !	56	—	46	3 ...........1 i ..........	20	...........i	12	50	78			....
........... 1...........											8	—							...........	SO	1		—	60			1	70	26	60	9	20		92	10	64	—	12	59	98	..............	!
...........																									—	25					.......... 1	—	—	10	2	40	—	03	3	78		........... ...........	.....
\|........... j																			—	40	—	50					1	50	33	75	6	—	—	60	9	50	—	12	52	37
																											3				12	—	1	20	19		—	12	35	32
													...........1												.......... .........\|	75	5		175		20		2		45	79		50	249	04			......\|
........... 1											522		481 ........... ........... ...........1				800		151 ...........	40	189	25	13	20	9	35 ..... ......i	40		1,150 .......... ...........		251		25	10	680 ........... ..........		35	20	4,347 ................	50

8
9

20
21
22

28
29

År ans 01. Åt. Svensson

Sandsfogde.

Nummer

>7"

- *-0
; CfQ

7 4

Anteckninga

Mantalsskriven i Aiarlstad.

Endast den uthyrda delen av fastigheten har taxerats. Arliga
hyran 50 kr.

Ankomst av kronoarrenäe dSO kry egendomens taxeringsvärde
8,000 kr.

\Underhåller sina föräldrar.

Morsk undersäte.

Av taxeringsnämnden
uppskattat värde

å jordbruksfastighet -

a annan
fastighet.

Parti- ! Hufvud- j Partisumma.
I summa. | summa.

10,000

220.000

enligt	b e v i 11 n i n	g s f ö r o r
Uträknad bevillning
för	för
jordbruks-	annan
fastighet	fastighet	Summa.
a Vid öro	a r,,u> öre
fö r	för
100 kronor.	J 100 kronor.

5,000

15,000

187,100

2,5

{Taxeringsnämnden :

f''i ilhdm QI)aM

ordförande.

§. V. Vennberg. bo. ff. Jnarsson.

Hufvud -

summa.

15.200

22,700

10.000

1,200

1.000

2,000

19,000

11,000

2,600

30,000

1,000

.v prövningsnämnden ändrade
uartivärden.

Inkomsttaxering enligt bevillningsför ordningen.

Av taxeringsnämnden

taxerad inkomst

300

100

er.

100

500

1,000

1,300

1,500

11,000 15,300

000

1,200

480

960

400

3.000

5.000

26,700

300

200

crq

B'' % B.

pr1 p

§ er?

P o- oo

Öl CD P

er- §

CD CD g

pa 5

000 1.50 1.50

1,200

— ! 1.5

.so

1,000

480

960

1,700

1,500

3.000

5.000

53,000

450

300

550

380

760

1,700

1,500

3.000

5.000

13,000 40,000

-Ö

aoo

1,000

Av taxerings-nämnden
P	CD p_,	<j 3 f P: ep ep 1 CD £5
CD	Bu oc	«n- p
P	aq <
ete o	p t—1 CD P	O _ ter!
o	CÖO pL	P tete
	p aq	aq E3 2-r- 3? CD

50,000

Taxering enligt förordningen om inkomst -

och förmögenhetsskatt.

1,400

900

1,200

1,400

900

1,200

800

1,800

2,400

1,500

5,000

200

500

800

1,600

1,900

1,500

5,000

- B 1?

p r
^ .DOO £

Sfi

o =•*-. ii ce

0,8

0,4

1,3

1,4

2,35

3,5

CfQ

11 20

175

Av prövningsnämnden
beslutad
ändring

1,000

1,700

24 — 102,500 2,700

— 1,150

1,500

§ i prövningsnämndens protokoll.