RÖRANDE ÅTGÄRDER TILL SKYDD FÖR VÅRTLANDS NATUR OCH NATURMINNESMÄRKEN (Statens offentliga utredningar 1909:5)

BETÄNKANDE

RÖRANDE ÅTGÄRDER TILL SKYDD FÖR VÅRT
LANDS NATUR OCH NATURMINNESMÄRKEN

AFGIFVET

AF INOM KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET FÖR
ÄNDAMÅLET TILLKALLADE SAKKUNNIGE

STOCKHOLM 1907

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLL.

Sid.

Inledande redogörelse ................................................................................................... 1

I. Allmän öfversikt ................................................................................................... 6

Allmänna synpunkter...................................................................................... 6

I utlandet vidtagna naturskyddsåtgärder .................................................... 8

II. Förslag och framställningar ............................................................................... 23

1. Förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande................. 23

2. Förslag till lag angående nationalparker ............................................ 47

3. Förslag angående rätt i vissa fall till expropriation för naturskydds ändamål

.............................................................................................. 57

4. Förslag till särskilda bestämmelser angående naturminnesmärken å

statens jord m. m................................................................................. 59

5. Förslag rörande afsättande af vissa nationalparker............................ 64

6. Utredning af kostnadsfrågan .................................................................... 82

7. Förslag till vissa ändringar i jaktstadgan........................................... 85

8. Framställning om vissa fridlysningsbestämmelser................................ 96

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Sedan frågan om vidtagande af åtgärder till skydd för vårt lands
natur och naturminnesmärken blifvit genom motion i Andra kammaren
år 1904 förelagd Riksdagen, har Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
den 13 maj 1904 anfört bland annat följande:

»Riksdagen, som finner motionärens syfte högst beaktansvärdt,
anser också i likhet med denne, att det för vårt land torde vara hög
tid att följa exemplet af en del främmande länder, såsom Tyskland och
Amerikas Förenta stater m. fl., hvilka med stor omtanke söka bevara
enstaka minnesmärken af ursprunglig natur midt inne i odlade bygder.
I kampen mellan natur och kultur dukar den förra lätt under, såvida
ej målsmännen för mera ideella riktningar ingripa. Erfarenheten ger
ock vid handen, att naturen, äfven utan kulturens inverkan, ständigt
undergår förändringar, om också mindre märkbara. Särskilt beträffande

. 1

Riksdagens

skrifvelse.

växter och djur försiggå dessa förändringar i allmänhet i andra riktningar
och mindre hastigt, där naturen rundt om får vara ostörd, än
där kulturen flyttats nära. Sålunda röna exempelvis växterna inflytande
såväl af den strid, som de måste utkämpa med för platsen nya växter,
livilka inflytta med kulturen, som ock af andra förhållanden, hvilka
följa denna senare i spåren.

Det är alltså framför allt genom markens fortskridande uppodling,
om hvilken ju annars icke kan vara annat än godt att säga, som en
mängd af för vårt land utmärkande naturegendomligheter hålla på att
försvinna. Den ena efter den andra af för vårt land säregna växt- och
djurarter dör ut, och naturen vanställes eller beröfvas sin bästa prydnad.

Då Regering och Riksdag genom frikostiga anslag bidraga till
utrustandet af vetenskapliga expeditioner, hvilka ha till uppgift att utforska
aflägsna länder och öka vårt lands vetenskapliga samlingar med
för dessa länder utmärkande naturalster, är det också följdriktigt, att
vi omsider söka från undergång rädda något af hvad ännu står att
rädda af det för vårt lands ursprungliga natur säregna och tilltalande.

Till förverkligande af ett sådant syfte vill Riksdagen ej ifrågasätta
något, som skulle innebära ett ingripande i den enskildes rätt att
med sin egendom förfara, som honom bäst synes, utöfver hvad nu
gällande lag därom innehåller; men då staten på de mest skilda ställen
i vårt land äger större eller mindre besittningar, kunde, enligt Riksdagens
mening, här och där eu plats, där sällsynta djur eller växter
trifvas, ett egendomligt skogsbestånd, ett vattenfall, någon säregen
geologisk bildning o. s. v. fridlysas för åverkare, så att naturen där
kunde lefva sitt eget ursprungliga lif. Lämpliga ställen för inrättandet
af dylika »nationalparker» angifvas i åtskilliga vid vederbörande utskotts
utlåtanden i ämnet fogade bilagor.

Utan att vidare ingå på denna frågas tekniska eller ekonomiska
sida, håller Riksdagen dock före, att ärendet är af den vikt, att en utredning,
så fort sig göra låter, må blifva verkställd; och då Eders
Kungl. Maj:t i institutioner, sådana som vetenskapsakademien, jordbruksdepartementet
och därunder lydande verk, har lämpliga krafter
till sitt förfogande, torde en slik utredning icke behöfva draga så synnerligen
stora kostnader.

På grund af hvad i frågan förekommit får Riksdagen därför anhålla,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående
de åtgärder, som böra vidtagas för att bereda skydd åt vårt lands
natur och naturminnesmärken.»

I anledning af denna skrifvelse anbefalldes Kungl. vetenskapsakademien
att inkomma med underdånigt utlåtande. För närmare
utredande af frågan tillsatte akademien en särskild kommitté bestående
af professorerna Gustaf Retzius, A. G. Nathorst, Gerhard Holm, Friherre
Gerard De Geer och Einar Lönnberg. Denna naturskyddskommitté
utsände frågecirkulär till ledamöterna af vetenskapsakademiens klasser
för mineralogi, geologi och fysisk geografi, botanik och zoologi, till
motsvarande fackmän inom Vetenskapssocieteten i Uppsala och Fvsiografiska
sällskapet i Lund, till Biologiska föreningen i Göteborg, till
alla domänintendenter och jägmästare i riket samt till ett antal personer
i öfrigt, som kunde antagas vara för frågan särskildt intresserade.
Vidare företogos på kommitterades därom gjorda framställning diskussioner
i naturskyddsfrågan inom Naturvetenskapliga studentsällskapet
i Uppsala, Botaniska sällskapet och Geologiska föreningen i Stockholm
samt Botaniska föreningen i Lund. På grund af det material, som
därigenom erhölls, uppställde kommittén dels ett förslag å nationalparker
och mindre skyddsområden af hufvudsakligen botaniskt eller
skogsbotaniskt intresse, dels särskilda förteckningar å enstaka träd,
sällsynta växter och geologiska bildningar, som föreslagits att skyddas,
dels ett förslag till skyddsområden för fåglar. Därjämte afgaf kommittén
ett yttrande, innefattande vissa framställningar i ämnet.

Med anslutning till dessa hemställde Kungl. vetenskapsakademien
i sitt den 7 juni 1905 afgifna underdåniga yttrande, att Kungl. Magt
täcktes besluta:

att i kommitterades skrifvelse närmare angifna undervisningsanstalter,
som lyda under Kungl. ecklesiastikdepartementet skola anbefallas
att såväl vid undervisningen som genom läro- och läseböcker
hos lärjungarne söka inskärpa betydelsen af skydd för vårt lands natur
och naturföremål;

att enahanda föreskrift genom Kungl. jordbruksdepartementet
meddelas skogsstaten, skogsläroverken, landtbrukets undervisningsanstalter
m. fl.

att Kungl. lotsverket ej hädanefter å Gotska Sandön må bedrifva
skogsafverkning utöfver hvad som erfordras för fyrpersonalens eget
behof samt att ön i öfrigt måtte fridlysas och förklaras för nationalpark; att

Kungl. domänstyrelsen må erhålla i uppdrag att af statens
mark afsöndra till nationalparker lämpliga områden, inom hvilka växtoch
djurlifvet böra lämnas fullständigt orörda, samt dessutom bemyndigas
att af det årliga anslaget till inköp af mark för statens räkning

Vetenskaps akademiens utlåtande.

Domän styrelsens utlåtande.

använda en del för förvärfvande af de ytterligare områden, som från
naturskyddssynpunkt kunna anses behöfliga;

att Konungens befallningshafvande anmodas att, såvidt sådant
från något håll skulle yrkas, vid fråga om sjösänkningar begära utlåtande
af Kungl. vetenskapsakademien, huruvida från naturskyddssynpunkt
något mot förslaget vore att invända;

att registrering af naturminnesmärken måtte uppdragas dels åt
Kungl. domänstyrelsen och skogsstaten för nationalparker och öfriga
skyddsområden äfvensom för enstaka träd, dels åt Sveriges geologiska
undersökning för de geologiska och geografiska föremålen, dels åt
Kungl. vetenskapsakademien för sällsynta växt- och djurarter;

att Kungl. proposition måtte aflåtas till Riksdagen angående eu
lag därom, att de i enskild ägo befintliga naturföremålen, som på
ägarens framställning eller med dennes medgifvande blifvit såsom naturminnesmärken
registrerade, för all framtid skulle vara fridlysta;

att ett förslagsanslag på extra stat, att utgå från och med år
1906, å tvåtusen kronor måtte ställas till Kungl. vetenskapsakademiens
förfogande för vidtagande af de ofvan anförda åtgärder, som i naturskyddsfrågan
i öfrigt kunna vara erforderliga;

att äfven björnen, med visst i kommitterades skrifvelse angifvet
undantag, måtte skyddas af lag, dels genom fridlysning inom det till
nationalpark föreslagna området kring Stora Sjöfallet, dels på sätt i
öfrigt af kommitterade blifvit anfördt;

att kronhjorten i Skåne måtte totalt fridlysas inom något eller
några därför lämpliga områden; samt

att för fågelvärldens bibehållande totalt jaktförbud måtte utfärdas
för vissa i ofvanberörda förteckning närmare angifna områden.

I ärendet har sedermera infordrats underdånigt yttrande jämväl
från Kungl. domänstyrelsen. Uti detta yttrande, som afgafs den 20
november 1905 anförde styrelsen till en början, hurusom styrelsen ansåge
det ifrågavarande syftet — att bereda skydd åt vårt lands natur
och naturminnesmärken — vara synnerligen beaktansvärdt. Tvifvelsutan
funnes inom staten tillhörande jordbesittningar i skilda delar af
landet både platser och enstaka naturalster, som vore ägnade att göras
till föremål för naturskydd. Styrelsen, som emellertid icke ansåge sig
äga tillräcklig sakkunskap för att ur rent vetenskaplig synpunkt bedöma
förevarande fråga, tilltrodde sig i allmänhet icke kunna angifva sådana
platser eller föremål, som framför andra borde fridlysas. En sådan
fridlysning, som vore ifråga, funne styrelsen nämligen i regeln, åtmin -

stolle hvad större områden beträffar, böra föregås af en noggrann
undersökning på stället af sakkunnige och gällde detta äfven vidkommande
de i betänkandet af vetenskapsakademiens kommitterade omförmälde
platser, ifråga om hvilka i flertalet fall någon dylik utredning
ej syntes hafva verkställts.

Jämte det styrelsen afgaf detta allmänna utlåtande yttrade sig
styrelsen särskildt rörande åtskilliga af vetenskapsakademiens framställningar.

Enligt nådigt bemyndigande den 14 juni 1907 bär sedermera åt
undertecknade uppdragits att såsom sakkunnige biträda inom Kungl.
jordbruksdepartementet vid frågans vidare behandling.

Under den tid, som hittills stått oss till buds för frågans närmare
utredande, hafva vi visserligen icke haft tillfälle att genomtränga ämnet
i alla dess detaljer och särskildt icke att genom studier och undersökningar
i naturen kunna skaffa material till en rikare belysning af
hithörande frågor. Men då redan nu så mycken insikt på området
synes oss vara vunnen, att man bör kunna fastslå grunderna för den
lagstiftning, som bör ifrågakomma, samt vidtaga vissa uppenbarligen
särskildt angelägna åtgärder, och då det är af vikt, att vissa af dessa
frågor så snart som möjligt föreläggas Riksdagen, hafva vi trott oss
icke böra dröja att lämna en allmän öfversikt af frågan samt göra
några framställningar i de mera utredda delarne af ämnet.

Dessa framställningar innefattas i det följande och utgöras af:

1. Förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande (sid. 23.)

2. Förslag till lag angående nationalparker (sid. 47).

3. Förslag till lag innefattande tillägg till Kungl. förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof (sid. 57).

4. Förslag till särskilda bestämmelser angående naturminnesmärken
å statens jord rn. in. (sid. 59).

5. Förslag rörande afsättande af vissa nationalparker (sid. 64).

6. Framställning om anslag till vetenskapsakademien för naturskyddsändamål
(sid. 82).

7. Förslag till lag angående ändringar i vissa delar af jaktstadgan
den 21 oktober 1864 (sid. 85).

8. Framställning om vissa fridlysningsbestämmelser (sid. 96).

Sakkunniges

uppdrag.

I. Allmän öfversikt.

Allmänna
synpunkter
ifråga om
naturskydd.

Frågan om naturens skyddande gent emot allt för hänsynslösa
ingrepp från människans och kulturens sida är en fråga, som i vissa
afseenden redan sedan äldre tider varit föremål för lagstiftningens
uppmärksamhet.

Den första synpunkt, som härvid fått göra sig gällande är en
ekonomisk: att ifråga om vissa den organiska naturens alster, som är o
för människan särskildt begärliga, hindra stundens vinningslystnad från
att se sig tillgodo på ett sådant sätt, att tillgången för framtiden
äfventyras. Förestafvade af dylika grundsatser äro t. ex. de delar af
jakt- och fiskelagstiftningen, som afse att trygga villebrådstammarne
och fisketillgången, äfvensom de lagar, hvilka hafva till ändamål att
förekomma öfverdrifven skogsafverkning.

Ett steg längre, ehuru fortfarande föranledd af ekonomisk hänsyn
går den lagstiftning, hvars syftemål är att mot utrotning och förstöring
freda djur, växter, och andra naturföremål, hvilka genom sin
tillvaro medelbart för människan äro af betydelse. Hit äro att hänföra
t. ex. de i flera länder vidtagna åtgärderna till skydd för fåglar
som icke hafva någon betydelse från jaktsynpunkt, men som äro för
jordbruket nyttiga. I viss mån kan hit räknas äfven lagstiftningen
om särskilda åtgärder för skyddande al skogar, hvilka äga klimatisk
betydelse, samt bestämmelsen, att tillstånd från det allmännas sida skall
sökas vid vissa vattenafledningsföretag o. s. v.

På senare tider hafva emellertid fordringar framställts på skydd
för naturen äfven från andra synpunkter. I första hand har man
härvid framhållit den naturvetenskapliga. Man erkänner numera allmänt,
att det är af den största betydelse för vetenskapen såväl att inom
vissa områden kunna följa naturens utveckling sådan den förlöper,
där den öfverlämnas uteslutande åt sig själf, som ock att mot förstörelse
skydda sällsyntare djur och växter samt märkligare fasta
naturföremål och ytbildningar. Områden af det förra slaget äro för
naturvetenskapen icke mindre nödvändiga än t. ex. botaniska träd -

gårdar, museer och experimentalfält, och de utvecklingslagar, som
kunna fastslås vid studiet af naturlifvet därstädes, blifva säkerligen icke
blott af intresse för vetenskapen, utan äfven af afsevärd praktisk
betydelse. Särskildt är det påtagligt, att många för skogshushållningen
viktiga lärdomar kunna inhämtas genom studiet af det sätt, hvarpå
skogen utvecklar sig, då den öfverlämnas åt sig själf.

De sällsynta djur- och växtarterna å andra sidan erbjuda ofta,
såsom utgörande reliktformer, det största vetenskapliga intresse och
bilda i många fall oersättliga dokument till djur- och växtlifvets
historia, likasom märkligare fasta naturbildningar och ytformationer
kunna vara af den största betydelse vid studiet af den geologiska utvecklingens
förlopp. Särskildt hafva allt för många djur- och växtarter
redan blifvit utrotade för att man stillatigande skulle kunna åse
ett fortgående på denna förstörelsens väg. Faran för utrotning är så
mycket större, som just dessa sällsyntare former äro för samlare särskildt
begärliga. Handeln med naturalier har alltmera utvecklat sig
till en omfattande affärsgren, och förvånande summor kunna förtjänas
äfven af den enskilde insamlaren. Vissa europeiska växter betinga
enligt en växtkatalog ett pris af ända till 15 kronor pr pressadt exemplar.
I naturaliehandlarnes äggkataloger utbjudas vissa fågelägg till
pris, som uppgå till ej mindre än 100 kronor pr styck, ja, för en
kalifornisk kondorarts ägg begäres omkring 1,200 kronor. Med sådana
pris är det icke underligt, om samlandet sker i så stor skala, att fullständig
utrotning är att befara. I trakten af lena, där det är förbjudet
att plocka den sällsynta orchidéen Cypripedium calceolus, dömdes
för icke så länge sedan en man till 14 dagars fängelse för det han
trots fridlysningen uppgräft 800 exemplar af nämnda växt.

Äfven mindre sällsynta djur och växter kunna under vissa förhållanden
blifva föremål för en insamling, som åtminstone traktvis
hotar arten med undergång. Så skötos t. ex. eu vinter på Helgoland
12,000 måsar för fjädrarnes användande till hattprydnader. I Nizza
torgfördes under 5 månader 1881 —1882 mer än 335,000 trastar, 481,000
lärkor och 502,000 sångfåglar af andra slag. Att hos oss misteln vid
jultiden föres i marknaden i stora kvantiteter, torde vara allmänt bekant.
Från Rugen omtalas det, hurusom under ett år därstädes insamlades
3,400 kg. vilda liljekonvaljer. Strandtisteln, Eryngium maritimum, är
i Tyskland på grund af sina dekorativa egenskaper så eftersökt, att
den bortföres lassvis och på flere ställen är till sin fortvaro allvarligt
hotad o. s. v.

Tntresset för naturen i dess ursprunglighet och olika lifsyttringar

I utlandet
vidtagna
naturskyddsiltgärder.

tillhör emellertid icke uteslutande vetenskapsmännens krets. Kärleken
till naturen är tvärtom, särskildt i våra tider, synnerligen allmän och
förenar sig med det vetenskapliga intresset i ett kraf på skydd för
naturen i dess ursprunglighet. Det är en gammal erfarenhet, hurusom
t. ex. fågellifvet i en sjö eller vid en strand, märkligare grott- och
klippbildningar, storvuxna eller egendomligt bildade träd, förekomsten
af särskilda., af folkpoesien omhuldade växtarter o. s. v. kunna blifva
föremål för ett så allmänt intresse inom en ort och så bidraga till
platsens allmänna stämning och skaplynne, att ett skydd mot förstöring
och skadegörelse framträder såsom ett önskemål af samhällelig betydelse.
Härmed har man kommit öfver på den estetiska synpunkten.
Denna synpunkt har man i vissa länder utsträckt så långt, att man
icke blott kräfver själfva naturföremålets fredande på grund af dess
skönhetsvärde och den trefnad det bereder utan också fordrar förbud
mot åtgärder, som kunna verka störande för skönhetsintrycket såsom
anbringande af reklamtaflor, uppförande af vanprydande byggnader o. s. v.

Slutligen må nämnas, att litet hvarstädes förekomma naturföremål,
vid hvilka sägner, historiska minnen eller folkliga plägseder äro
fästade. Dessa kunna från naturvetenskaplig och estetisk synpunkt
sakna allt intresse. De '' äro icke naturminnesmärken i vanlig meningmen
deras skyddande kan likväl med fog ifrågasättas. Den synpunkt,
från hvilken sådana föremål förtjäna uppmärksamhet är en historisk
eller kulturhistorisk. Denna synpunkt ligger väl något på sidan om det
föreliggande ämnet, men då det är tydligt, att den lagstiftning, som
må finnas erforderlig för att bereda skydd för dessa minnesmärken
lämpligast bör ske i ett sammanhang med de åtgärder, som vidtagas
till skydd för natur och naturminnesmärken, har äfven nu ifrågavarande
synpunkt ansetts böra i förbigående beröras.

Innan vi öfvergå till en redogörelse för den lagstiftning, som i
nu nämnda afseenden synes oss önskvärd, vilja vi taga en kort öfverblick
öfver de metoder man i vissa främmande länder användt för att
åstadkomma beliöfligt skydd för natur och naturminnesmärken. Yi
anse oss därvid kunna förbigå den direkta jakt- och fiskelagstiftningen
och inskränka oss till de åtgärder, som föranledts af naturvetenskapliga,
estetiska och historiska hänsyn. Häribland förekomma dels vissa spridda
åtgärder, företagna i äldre eller nyare tider af stater, kommuner, föreningar
eller enskilda, dels särskilda för ändamålet utfärdade författningar,
hvilka åsyfta ett mera planmässigt ordnande af hithörande

frågor. Dessa sistnämnda äro i allmänhet att hänföra till den allra
senaste tiden eller tiden från 11)00 talets början.

Hvad det förra slaget af åtgärder vidkommer äro de alltför spridda,
alltför lokala och osammanhängande för att här skalle kunna lämnas
någon utförligare redogörelse. Endast några exempel, som synas typpiska
och möjligen manande till efterföljd må framhållas.

beträffande åter de senaste årens lagstiftning i ämnet bör anmärkas,
att i anseende till frågans nyhet äfven denna lagstiftning
icke är synnerligen långt framskriden utan i regel innebär endast ett
första försök. 1 många länder har lagstiftningen ännu icke hunnit
ägna frågan någon vidare uppmärksamhet. Emellertid bör anmärkas,
att i utlandet polismyndigheternas maktbefogenhet i många fall
räcker till för att genom lokala föreskrifter åstadkomma fridlysning af
naturföremål i en viss omfattning. Förbud att plocka eller torgföra
viss växt kan sålunda utan vidare meddelas o. s. v.

Hvad till en början Norge angår, har, såvidt vi kunnat utröna,
frågan om skydd för naturminnesmärken endast i den formen varit
bragt på tal, att man tänkt sig möjligheten, att såsom nationalpark
undantaga ett eller annat ur geografisk synpunkt särskildt intressant
område och söka bibehålla detsamma i oförändradt skick. Man har
därvid tänkt dels på ett skogsområde vid Ilörås, dels på en dal i Finnmarken.
Dessa båda områden äro statsegendom, och någon särskild
lagstiftning har sålunda icke synts erforderlig för att nämnda åtgärd
skulle kunna vidtagas.

Vidare uppgifves, att planer varit å bane, om de ej redan förverkligats,
att hindra utplundringen af en del sällsynta Dovreväxter
genom att förbjuda att i statens fjällstugor — de enda härbergena i
trakten — lämnas logis åt växtsamlare, hvilka ej kunna framvisa ett
tillståndsbevis för växtinsamling, undertecknadt af professorn i botanik
vid Kristiania universitet.

Slutligen kan nämnas, att för bevarande af den vackra Skjeggedalsfossen
i Hardanger Norska turistföreningen såsom servitut förvärfvat
sig rätten att hindra alla tekniska och industriella anläggningar
vid fallet.

I Danmark hafva naturhistoriska föreningen, botaniska föreningen
och geologiska föreningen tillsatt ett utskott »Udvalg for Naturfredning»,
hvars uppgift är att söka från förstöring eller utrotning bevara
såväl enskilda växt- och djurformer, hvilka spela en roll i landets
natur eller historia eller af annan orsak erbjuda intresse som ock hela
växt- och djursamhällen. Likaledes skall utskottet söka att få fredade

Norge.

Danmark.

Preussen.

särskildt natursköna trakter, landskap och landskapsformer eller andra
naturföremål, som äro egendomliga för Danmark eller tjäna till belysning
af dess historia, så att eftervärlden genom dessa exempel må
kunna bilda sig ett begrepp om landets tidigare naturliga utseende
och dess ursprungliga djur- och växtvärld, allt detta dock med tillbörlig
hänsyn tagen till berättigade kulturella och materiella kraf.
Hittills synes detta utskotts verksamhet hufvudsakligen varit inriktad
på att få vissa staten tillhöriga mindre områden undandragna de vanliga
förvaltningsreglerna och lämnade orörda. Någon vidare lagstiftning
i dessa frågor har icke förekommit. Äfven oberoende af utskottet
hafva på enskildt initiativ vissa spridda åtgärder i naturskyddsintresse
ägt rum. Såsom exempel på hvad som sålunda på det ena eller andra
sättet åstadkommits kan nämnas följande:

För att få ett stycke ursprunglig hed skyddad för odling, bete
och jakt har man ställt om, att staten till skjutfält inköpt den s. k.
Borris hede i Yestjylland. Området är 3,200 tunnland i areal. Det
användes visserligen några veckor om året till skjutöfningar, men härigenom
lider dock naturlifvet på platsen icke något egentligt men.

Ett stycke ljunghed om 80 tunnland vid Vrögum har »Klitvsesenet»
afsatt för detsammas fredande.

»Forstvaesenet» har medgifvit, att på kronheden vid Lemvig ett
stycke hed om 800 tunnland får ligga obegagnadt.

Baabjerg Mile, ett 190 hektar omfattande flygsandsfält, söder
om Skagen, har af staten inköpts i afsikt att det skall lämnas
orördt.

Den omkring 50 hektar omfattande Fossedalen med vegetation af
Calluna, Empetrum, Arctostaphylus o. s. v. har staten likaledes inköpt i
naturskyddsändamål.

Genom enskild person hafva två fyndorter för de sällsynta örterna
Cypripedium calceolus och Arctostaphylus alpina blifvit inhägnade och
för framtiden fredade. I en universitetet tillhörande skog vid Ringsted
där Ophrys mgodes förekommer har botanisering utan tillstånd af direktören
för Botanisk Have förbjudits. En af de vackraste platserna på
Bornholm som ett tyskt konsortium ämnade inköpa för att där anlägga
en villastad med namnet Neu Berlin, lärer hafva räddats åt naturvännerna,
därigenom, att en insamling satts i gång, som inbragt så mycket
penningar, att området kunnat inköpas och för framtiden fredas o. s. v.

Preussen. Genom förordning den 22 oktober 1906 har i Preussen
inrättats en särskild statsanstalt för vård af naturminnesmärken (Staatliche
Stelle fur Na t u rd eu km a Ipfleg e). Denna anstalt, som tillsvidare har

sitt sitte i Danzig, har till ändamål att söka verka för befintliga naturminnesmärkens
bibehållande. Med naturminnesmärke förstås särskildt
karaktäristiska naturföremål, i synnerhet sådana, som befinna sig på
sin ursprungliga plats, sålunda delar af eller bildningar å jordytan
samt sällsyntare företeelser inom växt- och djurvärlden. Till anstaltens
uppgift hör särskildt att uppspåra, undersöka och på ett fortgående
sätt iakttaga befintliga naturminnesmärken, att uttänka de åtgärder,
som kunna vara ägnade att för framtiden bevara naturminnesmärken,
samt att uppfordra vederbörande rättsägare att sätta desamma under
ordentlig vård, därvid anstalten tillhandagår med råd ej mindre i afseende
på de skyddsåtgärder, som böra vidtagas, än äfven ifråga om
sättet för uppbringandet af nödiga medel. Däremot blir det vederbörande
rättsägares sak att sedermera vidtaga de nödiga åtgärderna
och anskaffa de medel, som därför erfordras. Något anslag för detta
ändamål står icke till anstaltens förfogande. Särskildt har anstalten
ålagts att öfvervaka, att sträfvandena för naturminnesmärkens bevarande
utveckla sig i sund riktning samt att städse tillhandagå ämbetsmän
och privatpersoner med upplysningar särskildt ifråga därom, huruvida
ett naturföremål bör anses såsom naturminnesmärke eller ej och hvilka
åtgärder till dess skyddande, som kunna anbefallas; och när ett naturminnesmärke
på ett eller annat sätt hotas, skall anstalten sätta sig i
förbindelse med vederbörande ämbetsmän, kommuner, föreningar eller
privata ägare och söka genom förhandlingar förekomma minnesmärkets
förstöring. Anstalten, som tillsvidare består af en föreståndare med en
amanuens och ett skråf biträde och sedan den 1 april 1906 åtnjuter ett
årligt anslag af 15,000 mark, lyder omedelbart under kultusministern,
till hvilken anstalten afgifver en årlig rapport öfver sin verksamhet.

Såsom ett rådgifvande organ i hithörande frågor har kultusministern
vid sin sida ett kuratorium bestående af representanter för
de olika ministerier hvilka beröras af saken.

Såsom en förberedelse till denna verksamhet har på offentligt
initiativ i åtskilliga landsdelar upprättats register, öfver åtminstone
vissa slag af naturminnesmärken. Dessa hafva sedermera publicerats
såsom s. k. Forstbotanische Merkbiicher.

Enligt den här ofvan omnämnda förordningen inskränker sig
statens verksamhet i förevarande afseenden till att väcka intresse, råda
och med öfvertalning och förhandling söka åstadkomma åtgärder i
önskad riktning. Mera direkt verksam i enahanda syfte är staten med
afseende på det, som finnes att skydda på statsdomänerna. Så sörjer
forstförvaltningen för att t. ex. i närheten af utsiktspunkter, bad- och

turistplatser o. s. v. större kalhuggningar såvidt möjligt undvikas. På
talrika platser fredas från afverkning skogsområden, som äga ett vetenskapligt
intresse eller bidraga till traktens naturskönhet.

Genom ministeriella order utfärdade under de senaste åren hafva
åtskilliga myndigheter fått i uppdrag att ägna naturskyddsfrågan sitt
intresse och att till liknande intresse väcka sina underlydande. Så
skall vid utarrendering af kronodomäner arrendatorn förbjudas att fånga
eller döda icke jaktbara däggdjur och fåglar, Indika äro för jordbruket
eller skogsskötsel nyttiga och icke i högre grad kunna anses skadliga
för jakten, äfvensom att döda ormar eller sällsyntare fåglar, Indika af
forstförvaltningen ansetts böra skyddas för faunans bevarande. Enahanda
förbud gälla äfven vid forstpersonalens egen jakt å statsskogarne.
Där det utan oskälig minskning i afkastningen kan ske, skola skogsbestånd,
som genom urskogsnatur eller genom trädslagens sällsynthet,
genom stammarnes form och storlek eller af andra grunder äro af
märklig beskaffenhet eller tjäna andra märkvärdiga och sällsynta naturföremål
till skydd bevaras på tillräckligt stora arealer och där så
erfordras behandlas på för ändamålet lämpligt, från eljest gällande
hushållningsregler afvikande sätt. I statsskogarne anstående klippor
och befintliga flyttblock, som äro märkliga genom sin storlek, beståndsdelar,
historiska minnen eller liknande egenskaper skola skyddas mot
förstöring. Revirförvaltarne skola efter visst formulär uppgöra förslagsregister
öfver inom deras revir befintliga naturminnesmärken. Efter
forstinspektionens hörande bestämmer ofvannämnda statsanstalt för vård
af naturminnesmärken, hvilka af på listan införda naturminnesmärken,
som förtjäna att skyddas. Dessa skola sedermera om möjligt upptagas
å ekonomiska och dylika kartor.

Vidare äro de tjänstemän, som hafva att göra med väg- och
vattenbyggnader samt andra offentliga arbeten ålagda att vid nybyggnader,
anläggningar af vägar, gator och kanaler, vattenaflednings- och
odlingsföretag, brunnsgräfningar och dylika arbeten tillse, att viktiga
naturminnesmärken icke skadas eller utsättas för fara. Därjämte hafva
myndigheterna uppfordrats att söka hos enskilde väcka intresse för att
liknande enskilda företag utföras så, att naturminnesmärken däraf icke
skadas. En annan ministerskrifvelse ålägger kretsskoleinspektörerna
att vid lämpliga tillfällen, särskildt på lärarekonferenserna söka väcka,
befrämja och vidmakthålla intresset för naturskydd. Slutligen har föreskrifvits,
att de myndigheter, som hafva att göra med skiftesväsendet
och bildandet af s. k. räntegods (genom att till mindre, för jordbruksarbetare
afsedda jordbrukslägenheter stycka större gods) skola se till

att i möjligaste mån naturskönheten och naturmärkvärdigheter bibehållas.
Där så för landskapsbilden synes ömkligt, skola bäckar och
vattendrag bibehållas i sitt gamla läge och de nya gränserna anpassas
efter förefintliga alléer eller med vackra enstaka träd eller häckar utmärkta
gamla gränslinjer. Karaktäristiska trädgrupper, sällsyntare
växtsamhällen eller fyndorter för enstaka växter af botaniskt intresse,
klippartier, erratiska block och dylikt räddas därigenom, att de afsättas
bland sam fäll igheterna eller tilldelas någon af de större delägarne och
därvid i förhållande till öfriga ägor få en sådan plats, att de i minsta
möjliga mån äro hindrande för jordbruket. I särskilda fall kan ett i
vetenskapligt hänseende särskild! intressant område såsom en mindre
myr eller dylikt afstängas från kultur och undandragas den privata förfoganderätten.
Där ett naturminnesmärke är i fara, skall råd inhämtas
från ofvannämnda statsanstalt, med hvilken skiftes- och kolonisationsmyndigheterna
i alla förekommande hithörande frågor skola ställa sig
i beröring. Vid landtbruksskolornas föreläsningar och exkursioner skall
på lämpligt sätt framhållas vikten af att märkvärdigare ytformationer
samt växt- och djursamhällen bibehållas o. s. v.

Till sist må nämnas, att den 15 juli 1907 utfärdats eu lag afseende
att förekomma, bland annat, att genom naturskönhet framstående
trakter vanställas genom missprydande byggnader. Häri föreskrifves,
att regeringspresidenten med samtycke af bezirksutskottet för dylika
trakter kan föreskrifva, att tillstånd till uppförande af ny eller ändring
af gammal byggnad kan vägras, om genom byggnaden landskapsbilden
skulle i högre grad (gröblich) vanställas och detta icke kan undvikas
genom val af annan tomt eller användandet af annat byggnadsmaterial.

Bland de särskilda naturskyddsåtgärder, som tydligen till följd af
naturskyddsanstaltens verksamhet under de senaste åren vidtagits i
Preussen, kunna nämnas följande. Staden Danzig har afsatt eu på stadens
skogar belägen myr med den därå befintliga sjön Heidsee för att bevara
området för vetenskapliga undersökningar och såsom pedagogiskt
åskådningsmaterial. Föreningen för turisttrafikens uppai’betande i Elbing
med omgifning har inköpt ett 26 hektar stort område med urskog af
bok vid Lenzener Schluchten för att bevara dess ursprungliga skönhet.
Grefve zu Dohna-Finckenstein har på sitt gods Finckenstein för liknande
ändamål afsatt tio särskilda skogsområden, hvilka skola lämnas
oberörda af all slags kultur. Vid Artern finnes ett område, som på
grund af en där uppspringande saltlialtig källåder utmärker sig för en
egendomlig flora. Detta område den s. k. Snlztal, som delvis tillhör
staden, delvis är statsdomän, har genom samverkan af stads- och stats -

Bayern.

myndigheterna blifvit såsom skyddsområde för framtiden afsatt. En i
provinsen Hannover vid Bodenteich och Schafwedel belägen myr, hvilken
är särskildt bekant såsom en af de få tyska fyndorterna för dvärgbjörken,
har genom bidrag från provinsen Hannover, kretsen Uelzen,
flera naturvetenskapliga lärare- och andra föreningar samt enskilda
meecenater kunnat inköpas, hvarefter den öfverlämnats såsom gåfva
till kretsen Uelzen, med förbehåll, att den alltid skall bibehållas i sitt
ursprungliga naturtillstånd. Af den gamla numera till största delen
försvunna Liineburgerheden har ett intressant af ljung och en bevuxet
område det s. k. Totengrund bevarats åt eftervärlden därigenom att 21
hektar af detsamma af en enskild naturvän inköpts för att bibehållas
såsom naturskyddsområde. Staden Frankfurt am Mala har på hemställan
af en naturvetenskaplig förening för liknande ändamål afsatt
29 hektar af stadens skog. Genom insamling har ett för sin egendomliga
flora bekant område i närheten af Kreuznach kunnat inköpas,
hvarefter det såsom skyddsområde öfverlämnats åt kretsen Kreuznach.
Vid Mischischevitz i Västpreussen har ett stycke morän inhägnats och
fridlysts. Vid Bodethal i Hartz har ett för naturskönhet utmärkt område
blifvit fridlyst med afseende på sina klippartier och sin vegetation
hvaribland särskildt märkes idegran. Staden Halle har för 20,000 mark
inköpt Galgenberg, en intressant porfyrkägla, hvilken varit hotad af
stenbrottsanläggning. Staden C-olberg har inhägnat ett område för
att skydda den där växande örten Cornus suecica. Vidare har forstförvaltningen
förordnat, att på statsskogarne befintliga förekomster af
sällsyntare växter, som synas böra skyddas, skola införas på skogspersonalens
tjänst ekart or. På en af statens skogar, där vår vanliga
oxel, som i Tyskland är ett sällsynt träd, förekommer i ett talrikare
bestånd, har afverkning af detta trädslag förbjudits. Äfven beträffande
den lönnbladiga oxeln förekommer enahanda förbud. Genom polisförordningar
i Danzig och Königsberg har förbjudits att afplocka, skada,
uppgräfva eller till salu utbjuda strandtistel. Åtskilliga jakt- och fiskeriföreningar
hafva afskaffat de skottpenningar de dittills utbetalat för
dödandet af vissa rofdjur o. s. v.

Bayern. Sedan mer än ett århundrade tillbaka hafva i detta
land vidtagits spridda statsåtgärder i naturskyddsafseende. Så köpte
staten redan 1803 en skogspark vid Bamberg för att rädda den från
afverkning. Eu serie bestämmelser hafva meddelats till skydd för
droppstensgrottorna i Jurabergen, alléerna efter landsvägarne och de
i byarne befintliga gamla träd, med livilka ofta sägner och plägseder
äro förknippade. Upptagandet af stenbrott, särskildt för statens

räkning, har förhindrats, där naturskönheten därigenom skulle lida
intrång. Vissa statstjänstemän hafva fått i uppdrag att inrapportera
anträffandet af ffyttblock och bland grunderna för vissa statsskogars
förvaltning har uttryckligen nämnts, att hänsyn skall i möjligaste
mån tagas till naturskönhetens bevarande o. s. v. En registrering af
de i statsskogarne befintliga Utsiktspunkter, klipp- och grottbildningar,
borgruiner och dylikt företogs 1884.

Under 1900-talet hafva mera planmässiga åtgärder i samma syfte
blifvit vidtagna. 1905 uppgjordes vid hvarje förstämt en förteckning
öfver inom reviret befintligq, naturminnesmärken. Härmed afsåg man att
intressera skogsstaten för dessa minnesmärken och deras vårdande.
Samma år bildades på ministeriellt initiativ en permanent kommission
för naturskydd (Landesausschuss fiir Naturpflege). Denna kommission
är dock icke någon statsinstitution. Enligt en af inrikesministeriet
den 21 februari 1906 utfärdad kungörelse består den nämligen af
representanter för tolf särskilda föreningar med geografiskt, naturvetenskapligt,
kulturhistoriskt, konstnärligt och turistiskt ändamål. Dess
uppgift är att skydda de naturföremål inom Bayern, hvilkas bibehållande
är för allmänheten af större ideellt intresse. Detta mål söker kommissionen
vinna genom att till vederbörande myndigheter ingifva framställningar,
genom att i så vida kretsar som möjligt söka väcka och utbreda intresset
för naturskydd samt ingripa, då fara för något naturminnesmärkes
bestånd synes vara å färde, samt genom att till planmässig
samverkan söka sammanföra de sträfvanden i förevarande riktning,
som kunna förekomma på skilda håll inom landet. Vederbörande
förvaltningsmyndigheter hafva i sammanhang härmed förständigats,
att i lämpliga fall inhämta kommissionens råd samt att på allt sätt
befrämja upprättandet af med kommissionen samverkande lokala kretsutskott.
Ett större antal dylika kretsutskott hafva sedermera blifvit
bildade, hvilka till sitt biträde kallat enskilde personer i de särskilda
orterna.

Jämsides med framkallandet och befrämjandet af denna organiserade
föreningsverksamhet har äfven förekommit åtskilliga direkta
åtgöranden från myndigheternas eller kommunernas sida.

Så hafva forstamten anmodats att söka verka för att bland skogsstatens
tjänstemän jakten å sällsynta fåglar inskränkes. Vidare har
från inrikesministeriet utgått en skrifvelse till de kommunala myndigheterna
angående vidtagande af åtskilliga anordningar afseende skydd
för fågelvärlden, såsom beredande af fredade häckningsplatser och dylikt.
I vissa förvaltningsdistrikt hafva åtskilliga eftersökta växter såsom

Hessen.

alprosor, alpvioler och liljekonvaljer blifvit fridlysta. Jämväl järnvägsoch
telegrafförvaltningen understödja ifrågavarande sträfvanden så till
vida som de vid nyanläggningar tillse, att natur och naturminnesmärken
i minsta möjliga mån skadas.

Från de särskilda kommunernas och enskildes verksamhet i naturskyddsafseende
kan antecknas följande:*

Staden Munchen har inköpt ett af fabriksanläggningar liotadt
område för att bevara dess naturskönhet, samt förbjudit botanisering
inom den andel af Isardalen, som tillhör nämnda stad. De kommunala
myndigheterna i Munchen, Ntirnberg och Jlegensburg hafva förbjudit
torgföring af vilda växter med rötter, lökar eller rotknölar. I Regensburg
har dessutom förklarats, att de båda växtarterna Cypripedium
calceolus och Ophrys myodes icke få förekomma i marknaden ens i
afskurna exemplar. Staden Niirnberg har i eu sjö på stadens område
fridlyst näckrosen, Nymphcea semiaperta. I Fichtelgebirge vid Wunsiedel
har till och med en mossa Schizostega osmundacea blifvit fridlyst.

Botaniska föreningen i Niirnberg har inköpt en i närheten af
Windsheim befintlig större kulle med gashaltig grund för att skydda
det utomordentligt rika växtlifvet därstädes. Botaniska sällskapet i
Regensburg har förvärfvat ett klippare Drabafelsen vid Goldberg för
att sålunda få ett karakteristiskt juraparti bevaradt åt framtiden samt
på samma gång skydda en del af Regensburgerflorans mest hotade
representanter o. s. v.

Storhertigdömet Hessen äger en den IG juli 1902 utfärdad lag .
angående skydd för minnesmärken. I denna lag, som hufvudsakligen
behandlar forntida byggnader och andra minnesmärken af äldre tiders
kultur, finnes emellertid äfven ett kapitel om naturminnesmärken.
Härom stadgas, att på jordytan förekommande naturliga bildningar
såsom vattenfall, klippor, träd och dylikt, hvilkas bevarande af historiska
eller naturhistoriska skäl eller på grund af skönhet eller egenart är
af allmänt intresse, kunna på begäran af finansministeriets afdelning
för först- och kameralförvaltning genom vederbörande kretsamt ställas
under särskild! skydd, hvilket kan utsträckas jämväl till omgifningen.
Om denna fridlysning underrättas vederbörande rättsägare, hvilken
emellertid har befogenhet att inom fyra veckor mot beslutet anföra
besvär. Den fråga, som härigenom blir underkastad pröfning genom
de administrativa instanserna, är frågan, om naturföremålet rätteligen
skall anses såsom naturminnesmärke eller ej. Tills detta blir afgjordt,
gäller fridlysningen provisoriskt. Har genom slutligt beslut blifvit
fastställdt, att föremål skall anses vara naturminnesmärke, gäller detta

äfven för framtida ägare eller rättsinnehafvare, men en viss procedur
är föreskrifven, i hvilken ett å registret öfver minnesmärken införd t
naturminnesmärke kan, där omständigheterna därtill föranleda, blifva
från registret aftordt och sålunda upphöra att stå under fridlysningsskydd.

En dylik fridlysning medför emellertid icke fullständigt skydd.

Verkan af åtgärden är, att arbeten, hvilka hota tillvaron af naturminnesmärket
eller komma att verka vanprydande för detsamma eller
dess omgifning, endast få utföras efter tillstånd af kretsamtet. Sådant
tillstånd skall med nedan nämnda undantag vägras, om den tillämnade
åtgärden från naturskyddssynpunkt möter betänkligheter, hvilka anses
viktigare än de intressen, som skulle komma att blifva lidande genom
tillstånds vägrande. Där så finnes lämpligt, kan tillstånd till åtgärd
af ifrågavarande beskaffenhet lämnas villkorligt d. v. s. med sådana
förbehåll, att faran af åtgärden väsentligt inskränkes. För den skada
sökanden lider därigenom, att tillstånd vägras eller lämnas villkorligt,
äger sökanden att undfå ersättning af allmänna medel. Där omständigheterna
därtill föranleda, kan sökanden, om han så vill, i stället fordra,
att staten mot lösen öfvertager äganderätten. Beloppet af den ersättning
eller lösen, som i dessa fall skall utgå, bestämmes i den ordning, som
finnes stadgad beträffande expropriation. Denna ersättningsplikt gör
det nödvändigt för myndigheterna att, innan tillstånd vägras, tillse,
huruvida nödiga statsmedel för ändamålet finnas till förfogande. År
så ej förhållandet, skall tillstånd till den begärda åtgärden meddelas,
äfven om den från naturskyddssynpunkt måste anses skadlig.

Öfverträdelse af hvad sålunda stadgats straffas med böter högst
300 mark eller om skadandet sker afsiktligt med böter högst 1,000
mark eller fängelse.

Därjämte innehåller förevarande lag en bestämmelse, att vid ett
fridlyst natunninnesmärke eller i dess fridlysta omgifning inga störande
inskrifter, reklamplakat och dylikt få anbringas. Vid lagens ikraftträdande
redan befintliga dylika föremål kunna af myndigheterna aflägsnas
mot skadeersättning till vederbörande. Genom lokala polisföreskrifter
kunna liknande bestämmelser meddelas äfven för områden, som icke
utgöra naturminnesmärken, under förutsättning, att de äro framstående
genom naturskönhet.

Genom en österrikisk lag har förbjudits plockning af Edehveiss Österrike,
och en del andra sällsynta alpväxter. Staden Wien har beslutat, att
kring staden hålla en gördel af ängs- och skogsmark: »Der Wald- und
Wiesengiirtel.» Denna beräknas uppgå till 4,400 hektar. Kostnaden för

Schweiz.

Holland.

dess förvärfvande har uppskattats till 50 millioner österrikiska kronor.
Vid Steinschönau i Böhmen har genom samverkan af flera kommuner
och föreningar en basaltklippa blifvit arrenderad för att skyddas mot
stenbrytning. Likaledes hafva åtskilliga enskilda godsägare bidragit till
naturskyddssakens främjande. Så har Furst Schwarzenberg vid Kubany
afsatt ett skyddsområde af 115 hektar för att åt eftervärlden bevara
en bild af en urskog från mellersta Europa. Furst Lichtenstein har på
ett ställe i Mähren afstängt ett område af 143 hektar och Baron von
Rotschild vid Durnstein en areal af 460 hektar från hvarje slag af
kultur o. s. v.

I Schweiz har naturskyddsintresset särskildt riktat sig på att
bevara de där befintliga flyttblocken. En naturvetenskaplig förening
har sålunda förvärfvat mer än 150 dylika block med rätt att hafva
dem liggande på ursprunglig plats.

Kommunala åtgärder hafva vidtagits för att skydda alprosen,
storkförekomster o. s. v.

Något initiativ från statens sida ifråga om naturskydd liar icke
förekommit i Holland, men sedan 1905 existerar en förening för
ändamålet, Vereeniging tot behoud van Natuurmonumenten in Nederland.
Såsom ett bevis på, hur lifskraftigt naturskyddsintresset blifvit på senare
tider och huru naturskyddsåtgärder af förvånande omfattning med
jämförelsevis enkla medel kunna genomföras, må här lämnas en liten
skildring af föreningens uppkomst. På omkring två timmars väg från
Amsterdam befinner sig en mycket märkvärdig sumptrakt benämnd
Naardermeer. Växt- och djurlifvet, särskildt fågellifvet är där utomordentligt
rikhaltigt och af en synnerligen intressant beskaffenhet. För
några år sedan blef det plötsligt fråga om, att staden Amsterdam
skulle inköpa området för att använda det till afstjälpningsplats. Detta
väckte stor oro i naturvännernas läger, den nämnda föreningen bildades
och 1906 lyckades det densamma att för 250,000 mark inköpa området.
Penningarne skaffades genom ett treprocentsobligationslån, hvilket, innan
två månader förflutit, var öfvertecknadt. Den afkastning man kan draga
af området genom försäljning af vass samt upplåtna jakt- och fiskerättigheter
förslår till ränta och någon amortering. Om 40—60 år tror
man, att lånet skall vara betaldt, hvarefter afkastningen skall användas
till inköp af andra lämpliga naturskyddsområden, hvartill medlemsafgifterna,
årligen omkring 4,000 floriner, kunna redan nu tagas i
anspråk. Föreningen har dessutom fått mottaga en hel del penningegåfvor.

Eu och annan naturskyddsåtgärd har nog äfven i Holland företagits
af de särskilda kommunerna. Så har t. ex. staden Haag med
afseende på stadens skog utfärdadt förbud mot plockande af vår vanliga
hvitsippa o. s. v.

Hvad Frankrike vidkommer är att anteckna en den 21 april 1906 Frankrike,
utfärdad lag benämnd Loi organisant la protektion des sites et monuments
naturel de caractére artistique.

Såsom af lagens titel framgår, är det hufvudsakligen den estetiska
synpunkten, som vid lagstiftningen vunnit beaktande. Lagen stadgar,
att i hvarje departement skall finnas en kommission, bestående af prefekten
såsom ordförande samt vissa dels valda dels själfskrifna ledamöter,
med uppgift att uppgöra en lista på de platser, hvilkas bevarande
orubbade med afseende på deras konstnärliga betydelse eller
naturskönhet kan anses vara af allmänt intresse. Kommissionen söker
sedermera förmå ägaren att förbinda sig att icke förstöra eller förändra
platsen eller dess utseende utan tillstånd af kommissionen och
ministern för allmänna undervisningen och de sköna konsterna. Utfäster
sig ägaren till detta, inregistreras platsen på ett offentligt register
och öfverträdelse af utfästelsen straffas med böter af 100—3,000
francs. Vägrar ägaren sitt medgifvande, underrättar kommissionen
därom det departement och den kommun, där platsen är belägen, och
har departementet eller kommunen sedan rätt att begära områdets
exproprierande.

Vid skötseln af de offentliga skogarne, såväl statens som kommunernas,
lärer hänsyn tagas jämväl till önskvärdheten af naturskönhetens
bevarande och vissa särskilt förtecknade, genom ålder eller historiska
minnen bekanta träd få icke fällas utan särskildt tillstånd.

I Storbrittannien och Irland synes man hittills hufvudsakligen hafva .stor-,
intresserat sig för att skydda fågelvärlden. Tid efter annan hafva allt o^iXnd.
strängare fridlysningsbestämmelser utfärdats. För närvande gäller, att
under tiden från den 1 mars till den 1 augusti alla fåglar äro fridlysta,
dock att fåglar tillhörande arter, som icke särskildt uppräknas
på en utfärdad förteckning, få dödas af jordägare eller brukare eller
deras rättsinnehafvare. Vissa myndigheter hafva emellertid tillerkänts
rätt till utfärdande af ytterligare bestämmelser. Därvid äga de rätt,

1. att tillägga nya arter på den nämnda förteckningen eller att
därifrån afföra upptagna arter;

2. att förbjuda dödande och fångande af särskilda fåglar under
hela året eller delar däraf;

3. att förbjuda tagandet af ägg; samt

Förenta

Staterna.

4. att upprätta skyddsområden, hvarest fåglar, ägg och dylikt
äro alldeles fridlysta.

Fullständiga dylika skyddsområden hafva i England upprättats i
5 counties och 2 boroughs. Skyddsområden med förbud blott mot
tagande af ägg hafva afsatts ill counties och 3 boroughs. I Skottland är
kungsörnen fridlyst i 11 och hafsörnen i 14 counties hela året om och
i 3 counties är allt äggsamlande förbjudet. I Irland finnes likaledes på
åtskilliga ställen äggsamlingsförbnd.

Men äfven för växtvärldens skyddande har man på vissa håll
visat intresse. Så har t. ex. staden London inköpt sex särskilda skogsområden
med afsikt att därstädes bibehålla naturen orubbad. Häribland
kan nämnas bokskogen Burnham Beeches och den 2,244 hektar stora
Ep/)ing Forest.

Slutligen må tilläggas, att för närvarande är föremål för parlamentets
behandling ett lagförslag, afseende att kunna hindra missprydande
annonsering i det fria.

Förenta Staterna erbjuda i förevarande afseende särskilt intresse
genom de fem därstädes inrättade s. k. nationalparkerna hvilka i storlek
variera från 10 till 8,671 kv. kilometer. De ryktbaraste bland dessa äro
Yellowstoneparken och Seqvoiaparken. Den förra, som är den största
af alla nationalparkerna, omfattar ett område utmärkt för sin storartade
naturskönhet och med talrika intressanta vulkaniska bildningar
och omkring 6,000 varma källor. Med afsättandet af Seqvoiaparken
afsågs åter att skydda därvarande bestånd af de jättelika mammutträden
Seqvoia gigantea. Dessa områden hafva genom beslut af
Förenta Staternas kongress blifvit undantagna från nybyggesanläggning,
besittningstagande eller försäljning enligt eljest gällande författningar
och afsätta »till allmänhetens gagn och trefnad». De äro ställda
under kontroll af Statssekreteraren för det inre. Genom den kongressakt,
hvarigenom nationalpark afsättes, bemyndigas nämnde minister att
för parken utfärda särskildt reglemente och angifvas hufvuddragen för
detta. Så säges t. ex. i kongressakten rörande Seqvoiaparken, att reglementet
skall sörja för att alla växande träd, mineralier och märkvärdiga
naturföremål skyddas för skada och bibehållas i sin naturliga
beskaffenhet, att statssekreteraren äger att för en tid icke öfverstigande
tio år upplåta tomter af högst fem acres i areal för byggnadsföretag,
afseende att på behöfliga platser skaffa härberge åt den trafikerande
allmänheten, att alla de inkomster, som härflyta häraf eller af parken
i fiffigt, skola användas för bestridande af kostnaderna för parkens
förvaltning samt för väganläggningar därinom, att statssekreteraren

skall tillse, att fisk och villebråd icke förödas och att fiske och jakt
icke ske till afsalu eller eljest i vinningslystet syfte; samt att statssekreteraren
skall äga rätt att låta från parken utföra alla, som öfverträda
reglementet, och att i öfrigt vidtaga alla de åtgärder, som han anser
lämpliga för att förverkliga syftet med parkens bildande.

Den närmaste uppsikten öfver åtminstone de större af nationalparkerna
handhafves af en superintendent, som i regel synes vara militär
och till sitt biträde har en kavalleristyrka. Årligen afgifver denne
en förvaltningsrapport till statssekreteraren för det inre.

Ur reglementet för Yellowstoneparken förtjäna antecknas följande
bestämmelser: Det är förbjudet att borttaga eller skada de kring de
varma källorna afsätta bildningarna eller vanställa dem genom inskriptioner
eller annorledes, att rida eller köra därpå eller låta kreatur beta
i deras närhet, att nedkasta något i källorna eller skada, flytta eller
bortföra något som helst mineral eller märkvärdigt naturföremål inom
parken. Växande träd får ej fällas eller skadas, men torra och kullfallna
träd få af sällskap, som lägra i det fria, användas till uppgörande
af eldar. Vårdslöshet härvid straffas enligt allmän lag. Jagande,
dödande, sårande eller fångande af fåglar eller vilda djur får icke ske,
utom beträffande farliga djur då det sker för att hindra dem att göra
skada. Skjutvapen få endast medföras, om skriftligt tillstånd därtill
erhållits af superintendenten. Fiske får ske allenast med krok och ref,
men kan af superintendenten förbjudas med afseende på visst vattendrag
eller under viss årstid, till dess statssekreteraren annorledes förordnar.
Ingen tillätes att på ett stadigvarande sätt bosätta sig eller
öppna affär inom parken utan skriftligt tillstånd från inrikesdepartementet.
Superintendenten till- och afsätter vägvisare och en behörigen
registrerad sådan skall åtfölja hvarje karavan. Att beta eller drifva
boskap inom parken får endast företagas efter tillstånd af statssekreteraren.
Ingen bar eller utskänkningslokal får finnas inom parken.
Inga privata skyltar eller annonser få utsättas utom på byggnader å
förhyrda tomter, då så erfordras för publikens vägledning. Personer,
som uppföra sig oordentligt eller störande eller som öfverträda reglementet,
aflägsnas från parken. Öfverträdelse äf reglementet medför
dessutom enligt hvad som finnes bestämdt i särskild lag, straff af
böter högst 1,000 dollars eller fängelse i högst två år. Vid oloflig
jakt eller djurfångst förverkas dessutom utrustning m. m.

Mindre reservationer hufvudsakligen för skydd af djurlifvet i
någon af dess former hafva förekommit inom vissa af de olika staterna.
Så hafva t. ex. i Florida tre öar »Pelican Island», »Passage Key» och

Andra länder.

»Indian Key» under åren 1903—1906 fridlysts för fågelvärldens skyddande.
På dessa öar är till och med landstigning förbjuden.

På kusten af Louisiana afsattes 1904 på presidenten Roosevelts
initiativ sju öar såsom skyddsområden för fåglar. Sedermera har Louisiana
Audubon Society arrenderat sjutton särskilda öar för att skydda
där häckande tärnor, måsar, svarta saxnäbbar, hägrar och pelikaner.

S. k. Audubon Societies eller efter den framstående naturforskaren
Audubon uppkallade föreningar finnas nu i 36 af de särskilda staterna.
Dessa hafva gjort till sin särskilda uppgift att väcka intresse för fågelvärldens
skyddande och söka åstadkomma därför lämplig lagstiftning.

Karakteristisk för Förenta Staterna är också den ovanligt stränga
jaktlagstiftning, som i de flesta af staterna är gällande.

Utom i de länder, som nämnts i det föregående, hafva spridda
naturskyddsåtgärder förekommit snart sagdt öfverallt. Särskildt de
engelska kolonierna utmärka sig dels för stränga jaktlagar dels för
afsätta s. k. »reservations» eller områden, inom hvilka viss djurart är
fridlyst. I Kapkolonien skyddas t. ex. genom dylika reservationers afsättande
elefanten och hvita noshörningen. På Nya Zeland är en sällsynt
ödleart fridlyst, hvarjämte en ö blifvit afsatt såsom skyddsoimråde för
faunan, och har man dit öfverfört vissa djurarter, som man varit angelägen
att skydda o. s. v.

II. Förslag och framställningar.

1. Förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande.

När det gäller att tillse, hvad i vårt land för närvarande kan och
bör göras för naturskyddssakens främjande, möter såsom den.främsta
uppgiften att genom lagstiftning bereda möjlighet för en verkligt effektiv
fridlysning af s. k. naturminnesmärken. För närvarande kan nämligen
en sådan i de flesta fall svårligen anordnas. Om en jordägare vill
såsom naturminnesmärke afsätta t. ex. en märklig klippbildning, en
myr eller ett egendomligt skogsbestånd, och om han därtill får samtycke
af öfriga rättsägare (de, som exempelvis äga rätt att taga sten, torf
eller virke på platsen), behöfves visserligen icke någon fridlysning för
att afhålla andra från skadegörelse, ty härför stadgar strafflagen ansvar,
men gent emot efterföljande ägare blir en utfästelse af jordägaren i
nämnda riktning icke bindande. Att inteckna utfästelsen såsom servitut
och därigenom göra den mera tryggad, lärer svårligen kunna ske, då
för servitut förutsättes, att den inskränkning, som sker i förfoganderätten
öfver en fastighet, sker till förmån för en annan fastighet, hvilket
uti förevarande fall icke är händelsen. Fid öfverlåtelse!’ kan ägaren
visserligen gorå förbehåll om naturminnesmärkets bibehållande, och den
nye ägaren blir då för sin del bunden däraf, men denna inskränkning
i förfoganderätten är på grund af stadgandet i sista punkten af 16 kap.
1 § Ärfdabalken icke bindande för dem, till hvilka fastigheten senare
öfvergår.

Utgöres natunninnesmärket af t. ex. en häckningsplats för en
sällsynt fågelart, en fyndort för botaniskt eftersökta växter eller dylikt,
kan ägaren icke ens emot främmande personer behörigen freda hvad
han vill skydda. Formuleringen af 24 kap. 11 § strafflagen ådagalägger
nämligen, att äganderätten icke sträcker sig så långt, att en jordägare
kan i alla fall från beträdande af sin fastighet afhålla andra människor.
Skydd mot olofligt beträdande åtnjutes nämligen icke beträffande annan

Anordnande!
af fridlysningsförf
arande.

Hvilka föremål
böra betraktas
såsom
naturminnesmärken? -

jord än tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, Itvilka däraf
kunna skadas. Hit lärer icke kunna känföras t. ex. en ofruktbar strand,
som utgör häckningsplats för ett antal icke jaktbara fågelarter. För
fågelvärldens skyddande torde emellertid ett förbud mot beträdande af
en dylik plats i vissa fall kunna finnas nödig. Likaså stadgar lagen
icke något straff för dödande eller fångande å annans mark af lägre
djur, som ej kunna anses vara föremål för jakt eller fiske i vanlig
mening, såsom reptilier, insekter och dylikt eller för plockande af vilda
bär, örter och svampar å annans mark. Visserligen lärer understundom
af vissa Konungens befallningshafvande hafva meddelats förbud mot
bär- och blomsterplockning, och Konungens befallningshafvande torde
därvid hafva stödt sig på 10 § landshöfdinginstruktionen, som stadgar,
att för upprätthållande af allmän ordning och säkerhet Konungens
befallningshafvande äger vidtaga erforderliga åtgärder samt uti sådana
fall, där ansvar icke är i lag bestämdt, stadga erforderliga viten. Riktigheten
af denna lagtillämpning torde emellertid med fog kunna ifrågasättas,
ty vår allmänna lag vill tydligen i dessa fall inskränka äganderätten.
Denna begränsning af äganderätten beror väl dels, såsom
beträffande bär, på det nationalekonomiska skälet, att dessa naturrikedomar
icke skulle blifva i samma mån tillvaratagna, om de hänfördes
under den enskilda äganderätten, som om hvem som helst tillerkännes
rätt att fritt tillgodogöra sig dem, dels på uppfattningen, att den
enskilda äganderätten till jord, af staten skyddad så långt den äger
betydelse för produktionen, icke bör utesluta en viss rörelsefrihet på
jordens yta äfven för den öfriga befolkningen eller tillåtas urarta till
ett småaktigt rättshafveri.

Med denna tankegång kommer man naturligen icke i minsta mån
i strid, om man ifrågasätter, att undantagsvis och där naturskyddssynpunkten
gör sådant önskligt ett förbud mot t. ex. fångandet af en
sällsynt fjärilart eller plockandet eller skadandet af viss växt på
angifvet ställe bör kunna meddelas, ett förbud, utan hvilket med all
säkerhet flera af våra sällsyntare djur- och växtformer äro dömda till
snar undergång.

Vid bestämmandet af detaljerna i den lagstiftning, som för ofvannämnda
ändamål kan vara behöflig, torde den första frågan vara att
tillse, hvad som skall förstås med naturminnesmärke, eller med andra
ord att afgöra, hvilka särskilda slags föremål i naturen, som det kan
vara af vikt att bevara orubbade och för hvilkas fridlysning den tillämnade
lagstiftningen alltså skulle kunna anlitas.

Enligt livad det synts oss ligger det därvid närmast till hands
att såsom naturminnesmärke anse hvarje område eller till fastighet
hörande naturföremål, som är af särskilt intresse för kännedomen om
landets natur eller på grund af märklig naturbeskaffenhet eljest synes
böra för framtiden skyddas. Med denna definition lägges hufvudvikten
på den naturvetenskapliga synpunkten. Men uttrycket »af märklig
naturbeskaffenhet» torde dock vara så tänjbart, att därunder kunna
hänföras eu hel del fäll, då det allmänna estetiska naturintresset är
det, som företrädesvis krafvel- föremålets skyddande. Att gå längre
och utsträcka lagstiftningen äfven till naturföremål, hvilkas betydelse
uteslutande ligger på det historiska eller kulturhistoriska området eller
till skyddande af landskapsbildens skönhet, kunde väl vara önskligt,
men då detta i vårt land torde vara jämförelsevis mindre beliöfligt,
lärer man åtminstone för närvarande icke böra i någon mera omfattande
grad ifrågasätta detta. Det bör dock anmärkas, att man i åtskilliga
fall kan i någon mån tillgodose dessa synpunkter äfven med ofvannämnda
begränsning af begreppet naturminnesmärke. Så t. ex. kan
ett åldrigt, af en historisk person planteradt träd väl i många fall på
grund af sin ålder anses vara »af märklig naturbeskaffenhet»; och hvad
folksägnerna beträffar, äro dessa, då de angå naturföremål, i allmänhet
fästade just vid sådana föremål, som af en eller annan orsak äro särskild!
framträdande och af »märklig» beskaffenhet. Så är t. ex.
Hobergsgubben en karakteristisk raukbildning, Maglestenen ett större
flyttblock o. s. v.

Att enligt nämnda formulering äfven t. ex. djurlifvet på en viss
plats eller viss djur- eller växtart inom ett bestämdt område kan
betraktas såsom naturminnesmärke, torde vara uppenbart. Det är själfva
området i sin egenskap af växtplats eller tillflyktsort för djurlifvet i
en eller annan form, som är af »märklig naturbeskaffenhet» och bör
skyddas. Djuren själfva äro därmed naturligen icke skyddade i vidare
mån än de befinna sig inom detta område.

Att äfven ett vattenfall eller en sjö i sin egenskap af fortfarande
existerande vattensamling kan komma att betraktas såsom naturminnesmärke
enligt den angifna bestämningen, torde likaledes vara tydligt.

Hvilka särskilda åtgärder, som böra förbjudas, när man vill fridlysa
ett naturminnesmärke, kan icke lämpligen i lag fastslås genom
allmänna regler. I vissa fall, när det gäller att skydda t. ex. vegetationen,
kan det vara nog att stadga förbud mot afsiktlig utverkning
eller afsiktligt skadande, i andra fall kan man behöfva förbjuda t. ex.
betning af kreatur, i andra åter kan det vara nödigt att sträcka sig

Fridlysningens
innebörd
måste
bestämmas
hvarje särskilt
fall.

ända till ett förbud att beträda visst område. Den första grundsats
för en lagstiftning i ämnet synes alltså böra blifva den, att åt lämplig
myndighet anförtros att, när förutsättningarna i öfrigt för fridlysning föreligga,
meddela de fridlysningsbestämmelser, som i hvarje särslcildt fall finnas
erforderliga. Den lämpligaste myndigheten i detta afseende synes
otvifvelaktigt vara Konungens befallningshafvande, hvilken myndighet
ju har till särskild uppgift att sörja för upprätthållande af allmän
ordning och i liknande fall alltid af lagstiftningen anlitas.

medgifvande att fridlysning icke företages, utan att samtliga rättsägare medqifvit den -

samma. Denna regel bör, i den mån man icke vill medgifva expropriation,
hvarom mera nedan, obetingadt gälla ägare. Beträffande
öfriga rättsägare, kan det emellertid ibland vara lämpligt att väl utfärda
fridlysningspåbudet, utan att dessas samtycke erhållits, men i stället
tillämpa den ofvan uttalade grundsatsen på det sätt, att fridlysningen
icke länder till inskränkning i de sakägares rätt, hvilka icke medgifvit
densamma. Bland dylika rättsägare utgöres den viktigaste gruppen af
dem, hvilka äga fordran, för hvilken den ifrågavarande fastigheten
häftar på grund af inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.
I motsats mot dem, som till fastigheten äga nyttjanderätt, servitutsrätt
eller annan dylik rätt, som direkt lider intrång genom att viss del af
fastigheten fridlyses, äro inteckningshafvare intresserade af fridlysningsåtgärden
först i den händelse densamma medför, att fastigheten vid
eventuell exekutiv auktion betingar mindre köpeskilling och lämnar
inteckningshafvarne mindre betäckning än den eljest skulle gjort. Med
hänsyn därtill, att dessa fordringsägares intresse sålunda är endast
eventuellt, böra de icke kunna hindra en välbehöflig fridlysningsåtgärd,
men i stället berättigas att, om deras rätt verkligen är däraf beroende,
vid exekutiv auktion få fastigheten frigjord från den inskränkning i
fastighetsägarens rätt, som fridlysningen medfört. I de allra flesta fall
kommer naturligen en fridlysningsåtgärd icke i ringaste män att öfva
inflytande på fastighetens försäljningsvärde, och den ofullständighet i
fridlysningsskyddet, som sålunda komme att äga rum beträffande intecknade
fastigheter, kan därför icke anses i vidare mån betänklig. I
hvarje fall måste detta ofullständiga skydd anses bättre än att intet
skydd alls skulle kunna anordnas, hvilket ofta skulle blifva följden,
därest inteckningshafvarnes samtycke till fridlysning måste inhämtas.

Fridlysning
bör i regel ej
ske utan
samtliga

fora en större eller mindre inskränkning i förfoganderätten öfver naturföremålet.
Såsom allmän regel måste man därför uppställa grundsatsen,

samtliga

rfi hf.« ä.g n ro c

Af enahanda skäl bör man vid fideikommiss och annan jord, som
innehafves endast med liknande nyttjanderätt, icke af hänsyn till eventuella
framtida rättsägare, hvilkas samtycke icke nu kan inhämtas,
vägra fridlysning, utan i stället meddela fridlysning med rätt för blifvande
innehafvare att påyrka dess upphäfvande. I de allra flesta fall
skall säkerligen den framtida innehafvare^ under trycket af den allmänna
meningen, draga sig för att göra bruk af denna rätt.

Med afseende å boställe uppstår frågan, om en boställsinnehafvares
samtycke bör binda en följande. Då, i enlighet med det förut anförda,
fridlysning icke bör ske, utan att boställets ägare (i de flesta fall kronan)
därtill lämnat sitt samtycke, kunde det tyckas, som om en blifvande
boställsinnehafvare skulle vara nödsakad att finna sig i den eventuella
reduktion i löneförmånerna, som genom fridlysning af vissa boställets
tillhörigheter ägt rum, innan han erhållit den tjänst, som berättigar
honom till bostället. Men den möjlighet lärer likväl icke vara utesluten,
att en boställsinnehafvare under vissa förhållanden bör anses
berättigad att emottaga bostället i dess ursprungliga omfattning
orubbad, och i sådana fall bör han naturligen äga rätt att påyrka
fridlysningens undanrödjande. Att närmare utreda, i hvilka fall en
sådan rätt bör anses föreligga, torde icke i förevarande lagstiftning
vara behöfligt. Frågan om boställsinnehafvares rätt i detta hänseende
synes nämligen lämpligast böra pröfvas i hvarje särskildt
fall, då en boställsinnehafvare påyrkar fridlysnings upphäfvande, och
bör då bedömas med hänsyn till boställets särskilda natur och öfriga
förhanden varande förhållanden. I förevarande lag bör blott tillses,
att den rätt, boställsinnehafvare i sådant hänseende må äga, lämnas
oförkränkt.

En sammanfattning af det föregående gifver vid handen, att man
i ett fridlysningsärende bär att göra med tre olika grupper af rättsägare,
nämligen:

1. Agaren eller vid fideikommiss och dylika besittning sr ättigheter innehafvaren
och vid boställen boställshaf''varen. Dessa äro de af fridlysningsåtgärden
hufvudsakligen berörda och deras samtycke bör för den skull
bifogas själfva ansökningen. Utan att man på förhand försäkrat sig
om dessas bifall, kommer i de flesta fall ansökningen säkerligen icke
att kunna leda till något resultat.

2. Innehafvare af nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dijlik rätt.
Med afseende på dessa, som delvis kunna vara svåra att få reda på
(t. ex. om ett helt byalag äger rätt till torf-, grus- eller tångtäkt på
en annan jordägares mark), torde man kunna inskränka sig till att
genom en på lämpligt sätt publicerad och kända rättsägare tillsänd

kungörelse med preklusiv verkan lämna vederbörande tillfälle att anmäla,
om de mot ansökningen hafva något att erinra. Skulle man
personligen affordra dem deras samtycke, skulle man säkerligen ofta
möta ett motstånd, som däremot med den föreslagna anordningen
vederbörande icke komme sig för att framställa. Anmäler någon rättsägare
protest och visar det sig, att han verkligen skulle lida intrång
genom den begärda fridlysningen, får i öfverensstämmelse med ofvan
angifna grundsats, fridlysning naturligen icke äga rum. I de flesta fall
bör emellertid detta hinder kunna aflägsnas genom lämplig ersättning
till den protesterande. Anmäles protest, men kan den protesterande
icke styrka, att han har sådan rätt, att han genom fridlysningen skulle
lida intrång — en bevisföring, som i vissa fall icke behörigen kan
fullgöras inför Konungens befallningshafvande, dit fridlysningsproceduren
måste vara förlagd, utan endast inför domstol — bör saken ordnas så,
att fridlysning väl beviljas, men förklaras icke leda till minskning i
den rätt, som lagligen må tillkomma den, hvilken gjort invändningen.
Fortsätter den protesterande att utöfva sin påstådda rätt och kränker
lian därvid fridlysningen, kan man åtala honom vid domstol, och lyckas
det honom ej att gent emot detta åtal visa sin rätt, kan han naturligen
likasom hvarje annan öfverträdare af fridlysningspåbudet fällas
till det äfventyr, som för sådan öfverträdelse stadgas.

3. De, som hafva fordran, för hvilken fastigheten häftar, samt vid
fideikommiss, successiva besittningsrätter och boställen eventuellt blifvande
innehafvare. Till dessa tages i fridlysningsärendet ingen hänsyn, men
deras rätt bibehålies oförkränkt enligt de metoder, som ofvan angifvits.

Vid exekutiv auktion bör alltså ett fridlyst naturminnesmärke
behandlas såsom ett slags servitut med förmånsrätt från dagen för
fridlysningsansökningens ingifvande. Den fordringsägare med bättre
förmånsrätt, som icke betäckes af den bjudna köpeskillingen, bör alltså
äga rätt att, därest ej hvad för honom ur köpeskillingen brister genast
erlägges af någon för naturminnesmärkets bestånd intresserad, påyrka,
att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt
fridlysningen må hafva medfört. Med afseende å vanligt servitut skall
auktionsförrättaren alltid ex officio företaga frågan om nytt utrop. I
fråga om naturminnesmärken åter lärer man med afseende på deras i
allmänhet ringa ekonomiska betydelse och det allmänna intresse, som
är förenadt med deras bevarande, kunna ordna saken så, att frågan
om fridlysningens upphäfvande kommer under bedömande endast om
behörig rättsägare yrkar, att nytt utrop med undanrödjande af fridlysningen
skall äga rum. Stiger köpeskillingen vid det nya utropet

högre, skall sista försäljningen gälla och fridlysningen är därmed uppliäfd.
Bjudes ej högre köpeskilling, står första försäljningen fast, och
naturminnesmärket är alltså räddadt.

Om väl i de flesta fall risken icke är synnerligen stor, att eu
exekutiv auktion skall föranleda, att ett naturminnesmärke offras, helst
vederbörande väl oftast mot någon ersättning kunna förmås att afstå
från att i sådant hänseende framställa något yrkande, kan det dock
icke vara ur vägen att bereda den af naturminnesmärket intresserade
en möjlighet att på förhand förekomma denna risk. Det bekvämaste
sättet att tillgodose detta önskemål torde vara att föreskrifva, att om
å fordringsbeviset tecknats medgifvande till fridlysningen, vederbörande
fordringsägare icke skola hafva rättighet att vid exekutiv auktion påyrka
naturminnesmärkets offrande. I allmänhet torde det nämligen
icke vara svårt såväl att öfvertyga sig om, hvilken eller hvilka inteckningar,
som ligga så till i förmånsrättsordningen, att de kunna på något
sätt vara intresserade af fridlysningsfrågan, samt att på förhand förmå
dessas innehafvare att på fordringsbeviset göra en påskrift i nämnda syfte.

Med den ömhet om de särskilda rättsägarnes intressen, som tagit
sig uttryck i det föregående, behöfver icke stå i strid ett medgifvande
att i viktigare fall jord må kunna exproprieras för att såsom naturminnesmärke
afsättas, ty i detta fall beredes ju vederbörande full ersättning
för hvad de mista. En sådan expropriationsrätt kan emellertid
understundom vara behöflig för att afklippa mötande svårigheter
och särskild! för att förekomma, att naturminnesmärken blifva spekulationsobjekt,
hvilket skulle antagas kunna inträffa, därest genom donation,
insamling eller dylikt några betydligare fonder ställdes till naturskyddsintressets
förfogande. Man synes därför icke böra tveka att införa
en expropriationsrätt för viktigare fall. Flera motstycken härtill
finnas, såsom framgår af det föregående, i utlandets lagstiftning. För
en öfverdrifven tillämpning af denna expropriationsrätt synes man så
mycket mindre behöfva frukta, som redan kostnadsskäl härvid torde
komma att ställa sig i vägen. Såsom ytterligare garanti i detta afseende
bör uppställas, att expropriation för ifrågavarande ändamål får
begäras endast af kungl. vetenskapsakademien.

För att fridlysning skall beviljas torde vidare böra förutsättas,
att vid en pröfning genom sakkunnige fastslagits, att det ifrågavarande
naturföremålet verkligen förtjänar att behandlas såsom naturminnesmärke.
Endast där talande skäl förefinnas, böra nämligen för framtiden bindande
inskränkningar af ifrågavarande beskaffenhet påläggas landets jord.
Denna pröfning torde lämpligen kunna uppdragas åt kungl. vetenskaps -

Expropriationsrätt
i
viktigare
fall.

Fridlysning
bör ej aga
rum, där ej
vid sakkunnig
pröfning
afgjorts, ättnaturminnesmärke
föreligger.

I hvad mån
bör staten
taga initiativ
till fridlysning
?

akademien. Likasom kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
bland sina uppgifter har en omfattande verksamhet i afseende å
bevarandet af landets fornminnen, så synes det vara en naturlig uppgift
för vetenskapsakademien att ägna sitt intresse åt frågan om skyddande
af landets naturminnesmärken. Akademien äger i sina ledamöter och
intendenter fackmän på alla ifrågavarande områden, åt hvilka den förberedande
undersökningen kunde anförtros, och då akademien hädanefter
kommer att sammanträda två gånger i månaden under större delen af
året, torde all önskvärd skyndsamhet med dessa ärendens behandling
kunna iakttagas. I regel erhålla väl nämnda personer under sin öfriga
verksamhet kännedom om en hel del af landets naturminnesmärken,
och på sina studieresor kunna de därom förvärfva ytterligare kunskap.
Arbete och resekostnader kunna därigenom i viss grad inbesparas; och då
äfven nödiga expeditionslokaler stå akademien till förfogande, kommer
denna anordning säkerligen att blifva den billigaste, som kan åstadkommas.
Endast något mindre anslag till särskilda, uteslutande i naturskyddsändamål
företagna resor och till något expeditionsbiträde torde
behöfva ifrågakomma.

Därmed att möjlighet till en effektiv fridlysning under de villkor,
som nämnts, blifvit. beredd, är emellertid endast första steget taget.
Nästa fråga, som bör öfvervägas, är, i hvad mån staten bör söka åstadkomma,
att naturminnesmärken verkligen blifva uppsökta och fridlysta.
Af den redogörelse, som ofvan lämnats för hvad i utlandet åtgjorts i
ämnet, framgår, att man där lagt stor vikt på att skapa ett särskildt
organ för att i saken bedrifva en initiativkraftig och systematisk verksamhet,
och att man på vissa håll såsom utgångspunkt för arbetet
anordnat en officiell registrering af befintliga naturminnesmärken, som
förtjäna skydd.

För vårt land torde faran för befintliga naturminnesmärkens förstörande
icke vara så öfverhängande, att icke något enklare former
utan olägenhet skulle kunna användas.

Till en början torde icke såsom i Preussen någon statsanstalt behöfva
för ändamålet inrättas. I alla händelser synes man kunna från
vetenskapsakademiens sida vänta ett intresseradt initiativ i hithörande
frågor. Landets naturminnesmärken kunna ju, såsom man anmärkt,
om de blifva fridlysta, betraktas såsom en slags friluftsafdelning till
naturhistoriska riksmuseum, som står under vetenskapsakademiens
förvaltning, och att öka och skydda samlingen af naturminnesmärken
ställer sig därför såsom en synnerligen närliggande uppgift för akademien.

Naturligen vore något anslag till akademien för detta ändamål
önskligt, men äfven utan några egentliga penningemedel skall nog
akademien vara i stånd att på frivillighetens väg åstadkomma åtskilligt.
Med det intresse, som så ofta hos vårt folk framträdt, då det
gällt att befordra vetenskapliga uppgifter, skall en hemställan från
vetenskapsakademien säkerligen i ett stort antal fall med beredvillighet
efterkommas, och med afseende å de naturminnesmärken, som finnas å
statens mark, kunna säkerligen utan afsevärd uppoffring akademiens
önskningar på detta område i stor omfattning tillmötesgås.

Vid sidan om detta vetenskapsakademiens initiativ komma emellertid
förvisso icke att saknas andra. Erfarenheten har visat, att redan
nu mångenstädes uppstått föreningar eller sammanslutningar af enskilda,
hvilka genom att träda emellan och inköpa hotade, från natursynpunkt
märkliga platser, räddat dem för framtiden, och en utbredning af denna
rörelse är naturligen i hög grad sannolik, allt efter som intresset för
naturskyddsfrågan sprides i vidare kretsar.

Jämväl lärer det vara tänkbart, att i många fall en enskild jordägare,
som intresserar sig för naturen på sin egendom, vid dennas försäljning
eller gent emot sina efterkommande skulle vilja skydda en
eller annan af naturens märkvärdigheter.

De olika initiativ, man af dessa anledningar har att förvänta, synas
tillsvidare kunna anses fullt tillräckliga. Hvad som bör göras, är alltså
endast att lämna öppet för hvilken intresserad som helst att i ett
naturskyddsärende uppträda såsom sökande.

Hvad åter angår naturminnesmärkenas registrering, så är ett systematiskt
upptecknande i förväg af allt, som möjligen kan förtjäna att
skyddas i vårt vidsträckta land, knappast möjligt utan afsevärda kostnader.
Tillsvidare synes arbetet böra inriktas hufvudsakligast på att
sätta sig i stånd att ingripa, när särskild fara hotar. Hvad som däremot
bör göras i fråga om registrering är, att fridlysta minnesmärken
uppföras på en särskild förteckning. Då det af praktiska skäl fordras,
att ett sådant register finnes lätt tillgängligt i orterna, men å andra
sidan af vetenskapliga grunder synes nödvändigt, att ett sammanfördt
register öfver alla fridlysta naturminnesmärken finnes att tillgå hos
den myndighet, som har att pröfva det vetenskapliga behofvet af ytterligare
fridlysningar och öfverhufvud sätta hela rörelsen i system, bör
saken lämpligast ordnas så, att hos Konungens befallningshafvande
föras särskilda länsregister, som sedan genom årliga rapporter sammanföras
till ett af vetenskapsakademien fördt riksregister.

Natur minnes märkens utmärkande.

Att fridlysta naturminnesmärken tydligt utmärkas, så att den,
som besöker platsen, icke kart undgå att inse, det han har ett sådant
framför sig, är påtagligen nödvändigt, om man vill göra kränkande af
fridlysningen förenadt med kriminellt ansvar. Härvid uppstår frågorna,
huru, när och af hvem detta utmärkande skall verkställas och huru
de för markeringen vidtagna anordningar skola för framtiden underhållas.

Hvad den första frågan angår, kan därå icke gifvas något allmänt
svar. Hvilka åtgärder, som kunna anses behöfliga, får afgöras med
hänsyn till det föreliggande fallet. Understundom, när det gäller t. ex.
enstaka träd, trädbestånd eller andra föremål, kan det vara nog, att
kring dessa nedsättas, såsom på vissa platser i utlandet äger rum,
några kalkade stenar samt att på synlig plats anbringas en anslagstafla
med orden »fridlyst naturminnesmärke». I andra fall lärer det vara
nödigt, att platsen inhägnas o. s. v. I regel torde emellertid dessa
anordningar icke behöfva göras synnerligen omfattande eller kostsamma.

Med afseende å tiden, då nämnda åtgärder böra vidtagas, är det
tydligt, att de skola vara utförda, då fridlysningen äger rum, ty i
fridlysningsutslaget måste angifvas, huru föremålet är på marken utmärkt.

Vid afgörande af frågan, hvem som skall utföra och bekosta i
förevarande afseenden nödiga arbeten, synes man hafva att välja på att
lägga denna börda på sökanden eller att låta saken utföras genom
myndigheternas försorg med allmänna medel. Då en lösning af frågan
i den senare riktningen skulle medföra såväl kostnad för staten som
myndigheternas betungande med åligganden, hvilka för dem komma
att ställa sig ganska främmande, samt man väl i allmänhet vågar förutsätta,
att ett förefintligt intresse, som är tillräckligt starkt för att taga
upp en fridlysningsfråga, också skall räcka till för nu ifrågavarande
bestyr, synes saken böra uppdragas åt sökanden. I de fall, då vetenskapsakademien
uppträder såsom sökande, ställer sig väl saken något
annorlunda, och något anslag af staten synes i detta afseende kunna
ifrågasättas. Något synnerligen afsevärdt belopp lärer dock för detta
ändamål icke erfordras, då såsom nämndt kostnaderna i regel synas
kunna begränsas ofta till rena obetydligheter samt i många fall den
jordägare, som är villig att på akademiens uppmaning afstå från sin
förfoganderätt till själfva naturföremålet, väl också kommer att sträcka
sin beredvillighet så långt, att han tillhandagår akademien med de småanordningar,
som behöfvas för naturminnesmärkets tydliga utmärkande.

Frågan om underhållet af dessa anordningar är något mera invecklad.
Principiellt borde naturligen underhållet bestridas af den,
som utfört anordningen, d. v. s. sökanden. Men denne försvinner
naturligen förr eller senare, om han är en enskild person, och jämväl
en förening eller annat särskilt bildadt rättssubjekt kan ju hafva en
begränsad tillvaro. Man synes därför vara hänvisad till den utvägen
att, om icke sökanden underhåller skyddsanordningarne, och ingen
annan anmäler sig villig att göra detta samt ej heller vetenskapsakademien
vill taga någon befattning därmed, låta Konungens befallningshafvande
förklara fridlysningen förfallen. Vidare bör naturligen
föreskrifvas, att någon påföljd för kränkning af fridlysning icke skall
Komma i fråga, om föreskrifna anordningar för naturminnesmärkets
utmärkande och inhägnande icke behörigen utförts och underhållits,
och det på grund däraf kan anses ursäktligt, att vederbörande icke
trott sig hafva att göra med ett fridlyst naturminnesmärke.

Anordnas fridlysningsförfarandet enligt ofvan angifna grundsatser,
synes den böra bestå af följande led.

1. Ansökning hos Konungens befallningshafvande i länet af vetenskapsakademien,
jordägaren eller annan intresserad. Göres ansökningen
ej af ägaren, skall medgifvande af ägaren bifogas. Vid fideikommiss
och liknande besittningsrätter samt boställen bifogas innehafvarens medgifvande.
I afseende å frågan, hvem det tillkommer att vid kronojord å
kronans vägnar lämna medgifvande i berörda afseende, hänvisas till framställningen
sid. 59. Ansökningen bör innehålla till en början noggrann
uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och läge samt uppgift utom
å ägaren jämväl å dem, hvilka äga nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan
dylik rätt, som genom den begärda fridlysningsåtgärden skulle lida intrång.
Något officiellt bevis rörande sistnämnda grupp af rättsägare
finnes ingen möjlighet att åstadkomma. Man får nöja sig med sökandens
uppgift i detta hänseende. De sålunda uppgifna skola få särskilda
kallelser i ärendet sig tillsända, såsom framgår af det följande. Rättsägare
åter, som till äfventyrs icke blifva uppgifna, få visserligen icke
förmånen af dylik särskild kallelse, men de blifva ändå underrättade
om frågans väckande genom den kungörelse, som nedan omtalas.

Då det förutsättes, att ansökning om naturminnesmärkes fridlysning
alltid göres af någon för frågan särskilt intresserad, synes det
lämpligt att låta denne i ansökningen i detalj uppgifva, huru han
tänker sig, att fridlysningen bäst bör ordnas. Sökanden bör sålunda
äfven föreslå de särskilda fridlysningsbestämmelser, som böra utfärdas,
och det sätt, hvarpå naturminnesmärket bör, där så erfordras, inhägnas

Proceduren.

ellei• i (ifrigt utmärkas. Med ett sådant af den närmast intresserade
uppgjordt utgångsförslag, blir den sedermera följande behandlingen af
frågan väsentligt underlättad.

Innehåller ansökningen icke hvad nu sagts eller bifogas icke
vederbörandes samtycke i de fall, där sådant erfordras, bör ansökningen
genast afslås. Öfvergår den fastighet, som i ansökningen afses, efter
ansökningens ingifvande till annan ägare, bör detta ej utgöra hinder
för ansökningens bifallande. Den nye ägaren har nämligen då haft
tillfälle att, innan han inlåtit sig på affären, erhålla kännedom om
ansökningens tillvaro.

2. Konungens befallningshafvande förelägger dem, som till fastigheten
hafva nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, hvilken genom
fridlysningsåtgärden skulle lida intrång att senast inom en månad hos
Konungens befallningshafvande anmäla, om de mot fridlysningen hafva
något att erinra. Kungörelse härom införes i länskungörelserna och
tidning inom orten samt uppläses i ortens kyrka. Kända rättsägare
af nämnda slag erhålla dessutom kungörelsen sig tillsänd. Att stadga,
att kungörelsen jämväl skall införas i allmänna tidningarne lärer vara
tämligen ändamålslöst, då samtliga nu ifrågavarande rättsägare torde
vara boende på eller i närheten af egendomen eller åtminstone hafva
egendom i grannskapet. Nu ifrågavarande åtgärder synas böra företagas
på sökandens bekostnad, så mycket mer som ännu ingen säkerhet
finnes för att icke fridlysningsfrågan kommer att stranda på någon rättsägares
motstånd.

3. Samtidigt med nämnda kungörelse infordrar Konungens befallningshafvande
yttrande från vetenskapsakademien. Denna har att afgöra,
huruvida det med ansökningen afsedda föremålet är förtjänt af att
behandlas såsom naturminnesmärke. Dess åsikt i frågan bör blifva för
den vidare behandlingen af ansökningen afgörande, så att fridlysning
beviljas, endast om akademien tillstyrker ansökningen. Utom i hufvudfrågan
bör naturligen akademien, därest den tillstyrker fridlysningen,
yttra sig äfven angående ändamålsenligheten af de föreslagna särskilda
fridlysningsbestämmelserna och det föreslagna sättet för naturminnesmärkets
utmärkande och inhägnande.

4. Göres inom den föreskrifna tiden af behörig rättsägare invändning
mot fridlysning, och kan sökanden icke ställa denne tillfreds,
strandar såsom förut nämnts fridlysningsfrågan och ansökningen afslås.
Framställes icke någon invändning och tillstyrker vetenskapsakademien
ansökningen, föreskrifver Konungens befallningshafvande, hur naturminnesmärket
hör utmärkas och inhägnas och meddelar sökanden detta.

5. Sedan sökanden styrkt, att sålunda föreskrifna åtgärder vidtagits,
meddelas fridlgsningsutslaget, livilket sedermera på allmän bekostnad
kungöres i länskungörelserna, ortstidning och ortens kyrka.

6. Införes naturminnesmärket i registret.

Denna procedur kan i vissa fall något förenklas. Har Konungen
medgifvit, att område må såsom naturminnesmärke exproprieras, behöfver
vid fridlysningen icke tagas någon hänsyn till ägaren eller rättsägarne.
Dessa få i expropriationsärendet hvad dem tillkommer. Då
vidare expropriation, enligt hvad som föreslagits, alltid skall begäras af
vetenskapsakademien, bortfaller behofvet af vidare sakkunnig pröfning
i afseende å naturminnesmärkets beskaffenhet. De under mom. 2 och
3 här ofvan angifna leden i proceduren äro alltså i detta fall icke
behöfliga.

Likaledes lärer det i de flesta fall, när det gäller kronojord, icke
finnas mycken anledning att utfärda ett föreläggande till öfriga rättsägare
att yttra sig. I regel finnas nämligen inga dylika rättsägare.
Härom bör den myndighet, som har jorden under sin vård och väl
alltid kommer att i ärendet liöras, kunna lämna tillförlitliga underrättelser.
Om dylik kungörelse i dessa fall således icke bör blifva
obligatorisk, bör den dock kunna äga rum, när sådant finnes önskligt.
Ty vid sådana fall som t. ex. då samtliga delägare i en eller flera byar
äga rätt till tångtäkt på en kronans strand, som behöfver fridlysas,
skulle det vara förenadt med mycket besvär att under hand från samtliga
delägare anskaffa det samtycke till fridlysningen, som enligt de
uppställda grundsatserna bör fordras icke mindre vid fridlysning å
kronojord än vid hvarje annan fridlysningsåtgärd.

Då fridlysning, om den kommer till stånd, medför en inskränkning
i en fastighetsägares rätt, kunde det sättas i fråga, om icke någon
anordning borde vidtagas, hvarigenom fridlysningen komme tillsynes i
fastighetsböckerna. Att förlägga hela fridlysningsproceduren till de
domstolar, som föra fastighetsböckerna, är tydligen mindre lämpligt,
då fridlysningsåtgärden har en helt och hållet administrativ karaktär.
Skyldighet för Konungens befallningshafvande att till domstolen anmäla
inkomna fridlysningsansökningar och i anledning däraf fattade beslut
och skyldighet för domstolarne att anteckna dessa anmälningar i inteckningsprotokoll
och inteckningsbok samt att, äfven innan sådant
kan ske, omnämna dem i gravationsbevisen, kunde naturligen föreskrifvas,
men i betraktande däraf, att fridlysningsåtgärderna väl i det
allra största flertalet fall knappast afsevärdt öfva inflytande på fastighetsvärdet,
samt i hvarje fall befintliga naturminnesmärken lätteligen

Böra naturminnesmärken
införas i
fastighetsböekerna? -

böra upptäckas vid en besiktning af fastigheten, synes man utan men
för rättssäkerheten kunna afstå från att betunga myndigheterna med
dessa formaliteter.

En särskild anledning till att icke nn lämna några föreskrifter i
detta hänseende äger man däri, att såsom bekant en fullständig omläggning
af fastighetsbokväsendet är tillämnad, hvarom förslag inom
kort torde komma att af lagberedningen framläggas. Anses föreskrifter
i nu nämnda afseenden behöfliga, lära de lämpligast böra inarbetas i
detta förslag.

Provisorisk På grund af de särskilda åtgärder, som enligt det föregående

fridlysning. erfor(jrag; innan fridlysning kan beviljas, kommer någon tid att förflyta
emellan ansökningens ingifvande och fridlysningsutslaget. Under denna
tid kan naturminnesmärket vara utsatt för fara. Särskildt är denna
fara stor, då det gäller fyndort för sällsyntare växter eller lägre djur,
som man i allmänhet får insamla äfven å annans mark. Det skulle
därför vara ömkligt att under nämnda tid kunna provisoriskt fridlysa
ifrågavarande naturföremål. Detta låter sig emellertid svårligen göra
beträffande rättsägare, som ej -medgifvit fridlysning. Ty detta vore
både principiellt oriktigt, då man uppställer fordringen på dessas samtycke
för att den definitiva fridlysningen skall kunna äga rum, och
det kunde dessutom föranleda missbruk. En jordägare, som på sin
jord upplåtit en afverkningsrätt, hvilken snart tilländagår, skulle t. ex.
kunna, om provisorisk fridlysning utan vidare tillätes, genom att begära
visst skogspartis fridlysning såsom naturminnesmärke, hindra afverkningsrättsinnehafvaren
från att före kontraktstidens utgång afverka
hvad honom tillkommer. Såvidt den icke sakintresserade allmänheten
angår, torde däremot provisorisk fridlysning kunna tillåtas. Förhållandet
är därvid så lyckligt, att man äfven med en sålunda begränsad
fridlysning kan möta just de mest hotande farorna.

Verkan af Genom fridlysningen undandrages naturföremålet tillsvidare, i den

fn dlysningen. m^n förbudsbestämmelserna sådant föranleda, vederbörande ägares och
rättsägares förfogande. Däremot medför icke fridlysningen i och för
sig någon förändring i äganderätten. Skulle minnesmärket i framtiden
komma att nflysas, såsom nedan sägs, återfaller dispositionsrätten till
fastighetens ägare (eventuellt annan rättsägare t. ex. en arrendator,
hvilkens rätt att på egendomen beta kreatur inskränkts genom fridlysningen).

Dessutom medför fridlysningen ett förstärkt skydd gent emot
obehöriga.

Ansvaret för kränkning af fridlysningsskyddet synes böra vara Ansvar,
böter. För att det icke i vissa fall möjligen skall komma att ställa sig
ekonomiskt fördelaktigt för t. ex. jordägaren att sätta sig öfver en
fi Aflysning, måste ett ganska högt bötesbelopp kunna ådömas, och
torde på grund häraf böteslatituden böra utsträckas till ettusen kronor.

Innefattar den handling, hvarigenom fridlysningen kränkes, tillika brott
enligt allmän strafflag, såsom t. ex. vid åverkan å ett fridlyst trädbestånd
å annans mark uppstår ett sammanträffande af brott, som
naturligen är att bedöma efter reglerna i 4 kap. 1 § strafflagen.

Hvad åtalsrätten angår, synes brott af ifrågavarande beskaffenhet
tillhöra de slags brott, hvilka utom allmän åklagare äfven en hvar
intresserad bör äga rättighet att åtala; och för att uppmuntra till
öfverträdelsernas beifrande torde åklagaren och, där särskildt angifvare
finnes, äfven denne tillerkännas andel i böterna. I öfrigt böra dessa
lämpligen tillfalla en särskild under vetenskapsakademien ställd kassa,
hvilken af akademien får användas till åtgärder i naturskyddets intresse.

Fridlysning af naturminnesmärke bör i regel gälla all framtid. Aflysning af
Något hinder att i själfva fridlysningsbeslutet inskränka den till viss nat^™rj.“nes"
tid, bör dock ej förefinnas. Fall kunna nämligen tänkas, då rättsägarne
endast för en viss begränsad period vilja medgifva fridlysning, och då
skydd för någon tid ju alltid är bättre än intet skydd, bör det vara
tillåtet att anordna äfven en till viss tid inskränkt fridlysning.

Äfven en för obegränsad tid meddelad fridlysning bör emellertid
under vissa förhållanden kunna upphöra. Åtskilliga sådana fall äro
angifna i det föregående. Så hafva fideikommissinnehafvare och därmed
jämställda samt boställsinnehafvare under vissa förhållanden ansetts
böra vara berättigade påkalla aflysning. I dessa fall är rätten till
aflysning ovillkorlig, och något vidare än en till Konungens befallningshafvande
ingifven ansökning om aflysning synes icke erforderligt.

Säljes fastighet vid exekutiv auktion frigjord från naturminnesmärke,
är detsamma tydligen därigenom att anse såsom aflyst. Men
för att detta skall komma till synes i registret, bör auktionsförrättaren
till registret anmäla aflysningen.

Äfven i vissa andra fall synes en tillåtelse att begära naturminnesmärkes
aflysning vara påkallad. Dels kan nämligen hända, att
ett naturminnesmärke till sin naturliga beskaffenhet undergått sådan
förändring, att det icke vidare synes önskligt att bibehålla detsamma
såsom naturminnesmärke, dels kan fridlysningen utgöra hinder för ett
företag af så nyttig beskaffenhet, att man anser naturminnesmärket för
möjliggörande af detsamma böra offras. Aflysning i dessa fall bör kunna

Undantag
från fridlysning
för
vetenskapliga
forskningar.

af Konungens befallningshafvande medgifvas, dock först efter vetenskapsakademiens
hörande.

Ett särskildt fall af aflysning på grund af markens behöflighet
för nyttigt företag föreligger, då Konungen medgifver, att för annat
ändamål må exproprieras mark, som utgör eller innehåller fridlyst naturminnesmärke.
I de flesta fall torde visserligen kunna undvikas att
expropriera just det område, som innehåller naturminnesmärke, men
finnes detta icke kunna undvikas, och föreligger expropriationsresolution,
är det tydligen öfverflödigt att anordna någon ytterligare aflysningsprocedur.
Genom expropriationen är naturminnesmärket att anse såsom
aflyst, dock bör Konungens befallningshafvande underrättas om expropriationen,
så att aflysningen kan antecknas i registret öfver naturminnesmärken.

Då det kan vara af vikt att, innan ett aflyst naturminnesmärke
skadas, tillfälle beredes sakkunnig myndighet att å platsen göra den vetenskapliga
undersökning, som må finnas önsklig, synes böra föreskrifvas,
att den, till hvilkens fördel aflysningen skett, skall om densamma
underrätta vetenskapsakademien, som därefter bör äga exempelvis sex
veckor på sig för att verkställa undersökningen. Tills denna tid förflutit,
bör naturminnesmärket icke få skadas vid äfventyr af samma
straff, som för skadegörelse å fridlyst naturminnesmärke. Visserligen
kan, om icke längre frist bestämmes, tiden för den vetenskapliga undersökningen
komma att infalla under ogynnsam årstid, men att för någon
längre tid suspendera innehafvarens återinträde i sin fulla rätt, torde
icke vara lämpligt i de fall, då denne har en ovillkorlig rätt att befrias
från den hans rörelsefrihet inskränkande fridlysningen, och i det fall,
att naturminnesmärket får vika för ett ekonomiskt företag, har, enligt
hvad som framgår af ofvanstående, vetenskapsakademien tillfälle att
undersöka naturminnesmärket, innan beslutet om aflysning meddelas,
och akademien torde därvid äga möjlighet att bättre välja sin tid.

I de fall, då aflysning tillätes därför, att naturminnesmärket till
sin naturliga beskaffenhet undergått sådan förändring, att dess bibehållande
icke vidare synes önskligt, är uppenbarligen vidare vetenskaplig
undersökning obehöflig, och någon skyldighet att lämna vetenskapsakademien
tillfälle till sådan, bör i dessa fall icke äga rum.

Ändamålet med naturminnesmärkens fridlysande skulle till stor
del förfelas, om desamma icke göras till föremål för fortgående vetenskapliga
undersökningar. Dylika forskningar kunna emellertid i regel
icke äga rum utan att handlingar företagas, hvilka genom fridlysningen
förbjudits. På grund häraf synes man böra gifva vetenskapsakademien

rätt att för dylika ändamål medgifva tillfälliga dispenser från fridlysningsbestämmelserna.
Häremot skulle någon vilja erinra, att i de
fall, då en enskild person afsatt ett område för att skydda det såsom
naturminnesmärke, dylik dispens icke borde medgifvas, utan att ägaren
därtill samtyckt. I detta afseende må emellertid ihågkommas, att hvad
akademien kan dispensera från endast är fridlysningsbestämmelsen icke
den allmänna lagens stadganden till äganderättens skydd. Så kan
t. ex. akademien icke tillåta, att å enskild ägares mark ett fridlyst
träd för vetenskapliga forskningar nedliugges, ty då skulle akademien
dispensera från allmänna lagens straff för åverkan. Men att å annans
mark plocka en fridlyst ört, eller beträda ett fridlyst område, som ej
ekonomiskt kan däraf skadas, bör akademien äga rätt att medgifva,
ty därigenom beröres blott fridlysningspåbudet icke äganderätten.

Beträffande visst slag af naturföremål nämligen sällsynta djur
hvilkas fångande eller dödande å annans mark icke genom nuvarande
lagstiftning (jakt- och fiskelagstiftningen) är belagdt med straff såsom
reptilier, insekter m. fl. äfvensom sällsyntare växter, synes det i hufvudsak
behöfliga skyddet kunna ernås på en genare väg än den ofvan
skildrade fridlysningsprocedurens. Hvad angår ägare och rättsägare
kan man visserligen icke emot deras vilja utan vidare meddela ett
förbud, som t. ex. skulle hindra dem att beta sina kreatur på sin
egen mark, men gent emot alla öfriga, hvaribland särskildt märkas
samlarne af sällsynta naturalier, torde man utan vidare kunna stadga
förbud att å annans mark afsiktligt borttaga eller skada naturföremål
af nu nämnd art. Lägger man i Konungens befallningshafvandes hand
att på framställning af vetenskapsakademien meddela dylikt förbud,
torde man hafva nödiga garantier för att denna rätt icke kommer att
missbrukas, men då faran i förevarande hänseenden hotar mest från
yrkesmannens sida, och man icke hos den öfriga allmänheten bör vänta
någon mera omfattande djur- eller växtkännedom, lärer man till förekommande
af en alltför obillig tillämpning af förbudet böra föreskrifva,
att äfventyr för förbudets öfverträdande icke bör äga rum i de fall,
då öfverträdelsen berott på ursäktlig okunnighet om ifrågavarande djurs
eller växts utseende. Äfven från nu ifrågavarande förbud må Vetenskapsakademien
naturligen äga rätt att för vetenskapliga forskningar
dispensera.

Såsom framgår af redogörelsen för i utlandet vidtagna åtgärder
på hithörande områden, har man flerstädes kommit till insikt därom,
att en för naturnjutningen störande annonsering icke bör tilllåtas. En
lagstiftning i denna riktning skulle utan tvifvel uppbäras äfven af den

Förbud att
taga sällsyntare
lägre
djur eller
växter &
annans mark.

Förbud mot
vanprydande
annonsering.

Klagan.

allmänna meningen i vårt land. Den synes också lätteligen kunna
åstadkommas därigenom, att åt Konungens befallningshafvande uppdrages
att för område å landet, som genom märklig naturbeskaffenhet
eller naturskönhet är af särskildt intresse, i den mån sådant finnes
lämpligt, förbjuda, att i det fria annorledes än å byggnad, däri
människor bo eller affär är inhyst, uppsättes eller anbringas tafla, plakat
eller inskrift i annonseringssyfte. Inom den sålunda antydda maximigränsen
bör Konungens befallningshafvande äga rätt att utmäta förbudet
mera eller mindre omfattande. Den ledande synpunkten bör
vara, att å ena sidan för ortsbefolkningens ledning och ortsaffärernas
gagn behöflig annonsering icke bör förhindras, men att å andra sidan
hvarken denna eller ännu mindre främmande affärers annonsering bör
tillåtas att breda ut sig på ett för naturskönheten störande sätt.

De beslut, som Konungens befallningshafvande meddelar i frågor,
hvarom ofvan förmälts, böra kunna öfverklagas i den ordning, som för
ekonomimål i allmänhet är stadgad. Är beslutet ett fridlysningsbeslut,
torde det tillsvidare böra lända till efterrättelse, oaktadt klagan föres.

På grund af hvad sålunda anförts få vi — under hänvisning beträffande
expropriationsfrågan till ett senare i betänkandet intaget lagförslag
— härmed framlägga bifogade förslag till lag angående naturminnesmärkens
fredande.

Förslag

till

Lag angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Område eller till fastighet hörande naturföremål, som är af
särskildt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund af
märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, må
i den ordning nedan sägs såsom naturminnesmärke fridlysas.

2 §.

Vill någon utverka fridlysning, hvarom i 1 § förmäles, ingifve
ansökning därom till Konungens befallningshafvande i det län, där det
afsedda området eller föremålet finnes.

Ansökning, som nu sagts, skall innehålla:

1) noggrann uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och läge;

2) uppgift å fastighetens ägare samt dem, hvilka äga nyttjanderätt,
servitutsrätt eller annan dylik rätt, som genom den begärda fridlysningsåtgärden
skulle lida intrång;

3) förslag till de fridlysningsbestämmelser, som lämpligen böra
meddelas;

4) förslag till det sätt, hvarpå området eller föremålet bör utmärkas
och, där så erfordras, inhägnas.

Vid ansökningen skall, därest den ej framställts af fastighetens
ägare, fogas skriftligt medgifvande af denne. Öfvergår fastigheten,
sedan ansökningen ingifvits, till annan ägare, vare det ej hinder för
ansökningens beviljande. Med afseende å fideikommiss eller jord, som
innehafves under därmed jämförliga förhållanden skall i ofvannämnda

hänseenden fastighetens innehafvare anses såsom dess ägare; dock vare,
där fridlysning sker, kommande innehafvare berättigad att begära
naturminnesmärkets aflysning.

Afser ansökningen boställe, skall utom ägaren jämväl boställsinnehafvarens
samtycke bifogas. Sker fridlysning, vare dock senare
boställsinnehafvare, hvilkens rätt till bostället därigenom kan anses
hafva lidit intrång, berättigad att begära aflysning, som nu sagts.

Äro ansökningshandlingarna icke öfverensstämmande med hvad
ofvan stadgats, varde ansökningen genast afslagen.

3 §•

Har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs, förelägge Konungens
befallningshafvande genom offentlig kungörelse dem, som till fastigheten
hafva nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, hvilken genom
fridlysningsåtgärden skulle lida intrång, att senast inom en månad hos
Konungens befallningshafvande anmäla, om de mot fridlysningen hafva
något att erinra.

Kungörelse, som nu sagts, skall på sökandens bekostnad ofördröjligen
införas i länskungörelserna och tidning inom orten så ock
uppläsas i ortens kyrka samt med allmänna posten tillsändas alla kända
innehafvare af sådan rätt, som ofvan sägs.

Emot bestridande, som inom föreskrifven tid framställts af behörig
sådan rättsägare, må ansökningen ej beviljas. Kan den, som mot fridlysningen
gjort invändning, icke styrka, att han är behörig rättsägare,
vare det ej hinder för fridlysningen, men lände denna ej till minskning
i den rätt, hvilken lagligen må tillkomma den, som invändningen gjort.

Underlåter rättsägare, hvarom ofvan förmärs, att göra anmälan,
som nu'' sagts, hafve sedan i afseende å fridlysningsåtgärden ingen talan.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingifves, på grund af inteckning
eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fridlysningen
beviljas, och fastigheten sedermera säljes i den ordning, som
om utmätt fast egendom är stadgad, innehafvare af dylik fordran, i
händelse hans rätt är däraf beroende, påyrka, att fastigheten utbjudes
frigjord från den inskränkning i ägarens rätt fridlysningen må hafva
medfört; och vare därvid så förfaret som om nämnda inskränkning
utgjorde servitut, hvilket dagen för ansökningens ingifvande i fastigheten
intecknats. Har å fordringsbeviset tecknats medgifvande till
fridlysningen, äge hvad nu sagts ej tillämpning.

Tillhör till fridlysning ifrågasatt naturminnesmärke kronan, och
finnes icke veterligen annan rättsägare, hvars rätt genom fridlysningen
skulle lida intrång, eller har utlåtande från alla kända rättsägare
bilagts ansökningen, vare kungörelse, hvarom i denna paragraf stadgats,
icke nödig. Sker fridlysning utan föregången dylik kungörelse, lede
fridlysningen dock ej till minskning i den rätt, hvilken lagligen må tillkomma
rättsägare, som ej medgifvit fridlysningen.

4 §■

Där så finnes nödigt, må Konungens befallningshafvande uti kungörelse,
hvarom i 3 § förmäles, i afvaktan på ansökningens slutliga
pröfning förbjuda åtgärd, hvaraf skada kan tillfogas det uppgifna naturminnesmärket.
Dylikt förbud lede dock ej till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt, där ej vederbörande rättsägare medgifvit
fridly sningsåtgärden.

5 §•

Öfver ansökning, hvarom i 2 § sägs, skall, där ej ansökningen
framställts af vetenskapsakademien eller dess yttrande bifogats, utlåtande
infordras från nämnda akademi; och må ansökningen icke bifallas,
därest icke densamma blifvit af akademien tillstyrkt.

6 §•

Har Konungen medgifvit, att fastighet må såsom naturminnesmärke
exproprieras, äge hvad i 2 § stadgats om skyldighet att förete
ägares eller annans medgifvande samt lämna uppgift å rättsägare
äfvensom hvad i 3, 4 och 5 §§ föreskrifvits icke tillämpning.

7 §•

Har vetenskapsakademien tillstyrkt ansökningen eller expropriation
medgifvits såsom i 6 § sägs, och möter ej för bifall till ansökningen
eljest laga hinder, underrätte Konungens befallningshafvande sökanden,
att ansökningen kommer att bifallas, därest naturminnesmärket på
sökandens föranstaltande och bekostnad å marken utmärkes och, där
så erfordras, inhägnas enligt de närmare bestämmelser Konungens
befallningshafvande därvid meddelar.

Sedan styrkt blifvit, att naturminnesmärket på föreskrifvet sätt
utmärkts och inhägnats, varde detsamma af Konungens befallningshafvande
förklaradt för naturminnesmärke och infördt i det register,
hvarom i 8 § förmäles. Tillika meddele Konungens befallningshafvande
med ledning af hvad i ärendet förekommit de fridlysningsbestämmelser,
som till naturminnesmärkets fredande må finnas nödiga.

Kungörelse om fridlysningen, upptagande nämnda bestämmelser,
skall på allmän bekostnad ofördröjligen införas i länskungörelserna och
tidning inom orten så ock uppläsas i ortens kyrka.

8 §■

Öfver fridlysta naturminnesmärken skall hos Konungens befallningshafvande
föras register enligt de närmare bestämmelser, som meddelas
af Konungen.

Afskrift af hvad i detta register för hvarje år införts skall inom
en månad efter årets utgång insändas till vetenskapsakademien att där
sammanföras till ett riksregister.

9 §■

Varder föreskrifven anordning för naturminnesmärkes utmärkande
eller inhägnande icke af den, som begärt fridlysningen behörigen underhållen,
och har ej heller annan hos Konungens befallningshafvande anmält
sig villig att verkställa nödiga underhållsarbeten, äge Konungens
befallningshafvande efter vetenskapsakademiens hörande förklara fridlysningen
förfallen.

10 §.

Naturminnesmärke må på ansökning af jordägaren eller hans
rättsinnehafvare efter vetenskapsakademiens hörande af Konungens befallningshafvande
aflysas och ur registret afföras, om det till sin naturliga
beskaffenhet undergått sådan förändring, att dess bibehållande
såsom naturminnesmärke icke vidare synes önskligt, eller det finnes
förhindra eller afsevärdt försvåra tillämnadt företag af större allmän
eller enskild nytta.

Begäres naturminnesmärkes aflysning af den, som enligt hvad i
2 § stadgats är därtill berättigad, skall sådan aflysning genast ske.

Har genom exekutiv auktion enligt hvad ofvan sagts fastighet
frigjorts från naturminnesmärke, eller har Konungen medgifvit rätt att

för annat ändamål expropriera område, som utgör eller innehåller fridlyst
naturminnesmärke, vare minnesmärket därigenom att anse såsom
aflyst, skolande vederbörande myndighet låta förhållandet i naturminnesmärkesregistret
antecknas.

Åtgärd, hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärke, som aflysts
af annan anledning än på grund af förändrad naturbeskaffenhet, må
ej vidtagas, förrän vetenskapsakademien lämnats tillfälle att å området
utföra den vetenskapliga undersökning, som må finnas önsklig. Sådan
undersökning skall vara verkställd senast inom sex veckor efter det
den, till hvilkens fördel aflysningen skett, om densamma underrättat
akademien.

Genom aflysningen upphöre de till naturminnesmärkes fredande
gifna bestämmelser att vara tillämpliga.

11 §•

Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande
icke är att hänföra till jakt eller fiske, eller ifråga om sällsynt växtart
önskligt, att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs, förbud
meddelas mot afsiktligt borttagande eller skadande af sådant naturföremål
å annans mark, må dylikt förbud på framställning af vetenskapsakademien
af Konungens befallningshafvande meddelas. Förbud, hvarom
nu sagts, kungöres i den ordning, som i 7 § tredje stycket förmäles.

12 §.

För vetenskapliga forskningar må af vetenskapsakademien medgifvas
undantag från fridlysningsbestämmelse, meddelad enligt denna lag.

13 §.

För område å landet, som genom märklig naturbeskaffenhet eller
naturskönhet är af särskild^ intresse, må Konungens befallningshafvande,
i den mån sådant finnes lämpligt, förbjuda att i det fria annorledes
än å byggnad, däri människor bo eller affär är inhyst, i annonseringssyfte
uppsättes eller anbringas tafla, plakat eller inskrift.

14 §.

Öfverträder någon hvad i enlighet med denna lag till naturminnesmärkes
fredande stadgats och kungjorts, och finnes öfverträdelsen

icke ursäktlig på grund däraf, att föreskrifna anordningar för naturminnesmärkets
utmärkande och inhägnande icke behörigen utförts eller
underhållits, eller skadas aflyst naturminnesmärke, innan vetenskapsakademien
lämnats tillfälle till den undersökning, hvarom i 10 § fjärde
stycket förmäles, eller bryter någon mot förbud, som i 11 § sägs, utan
att sådant berott på ursäktlig okunnighet om ifrågavarande djur- eller
växtarts utseende eller mot förbud meddeladt enligt 13 § vare straffet
böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

15 §.

Öfverträdelse, hvarom i 14 § förmäles, skall åtalas af allmän
åklagare.

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;
gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att
denne må kunna öfvervara målets utförande.

16 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas
de enligt allmän strafflag.

17 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, hvarom ofvan
förmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet
är stadgad.

Har genom beslutet fridlysning meddelats, gånge beslutet i verkställighet
utan hinder däraf, att detsamma öfverklagas.

Denna lag träder i kraft den

190 .

2. Förslag till lag angående nationalparker.

Såsom i det föregående nämnts, är det af intresse, icke blott att
särskilda såsom naturminnesmärken skarpt framträdande naturföremål
behörigen fridlysas, utan äfven att vissa områden afsättas, där
naturlifvet får utveckla sig alldeles ostördt af inverkan från kulturen.
Härtill lämpa sig tydligen icke annat än sammanhängande områden af
något större omfattning. Likaledes kan det inträffa, att inom en viss
trakt naturminnesmärken förekomma så rikligt, att ett fredande af ett
vidsträcktare område i ett sammanhang synes såsom det lämpligaste.
Härmed kommer man in på begreppet nationalpark. Det ligger i sakens
natur, att ett område af ofvannämnda beskaffenhet, skall komma att
erbjuda den besökande mycket af intresse samt blifva ett omtyckt mål
för resor; och eu nationalpark får därigenom en dubbelkaraktär af på
en gång naturmärkvärdighet och framstående turistområde. Hvad
själfva fridlysningen af ett dylikt område angår, skulle nog denna kunna
verkställas enligt samma procedur, som föreslagits i fråga om naturminnesmärken,
men åtskilliga omständigheter tala dock för, att det
skulle vara lämpligt, att genom särskild lag anvisa ett förfarande, mera
direkt afsedt för fridlysning af sammanhängande större områden.

När det gäller att för ändamålet släppa till afsevärda områden af
kronans mark — och på annat än kronans mark lär det väl icke
ifrågakomma att fridlysa dylika större områden — torde man nämligen
böra fordra, att det icke öfverlämnas åt en underordnad myndighet —
Konungens befallningshafvande — att föreskrifva de särskilda fridlysningsbestämmelser,
som skola stadgas, utan fridlysningens omfång och därmed
sammanhängande frågor böra regleras vid och genom beslutet om
nationalparkens afsättande. Detta kan bekvämligast ske därigenom,
att man en gång för alla genom en lag fastslår, hvad ett beslut om
visst områdes afsättande till nationalpark innebär i fridlysningsafseende.

Lagstiftningens
Imf vild -drag.

Vidare är det troligt, att inom ett dylikt större område finnas
åtskilliga enskilda personer tillhöriga rättigheter af det ena eller andra
slaget såsom rätt till skogsfång, bete, fiske och dylikt. Dylika rättsägare,
som när det är fråga om naturminnesmärken, kunna sätta sig
emot fridlysning, böra icke kunna hindra bildandet af en nationalpark,
och sättet för tillvaratagandet af deras rätt måste därför blifva ett
annat än det, som föreslagits skola tillämpas vid naturminnesmärken.

Slutligen måste beträffande nationalparker lämnas föreskrifter, i
hvilken ordning de åtgärder skola vidtagas, som erfordras för att nationalparkerna
skola på lämpligt sätt kunna mottaga de skaror af besökande
det ligger i deras natur att locka till sig.

Den sista synpunkten gör sig naturligen icke i lika hög grad
gällande beträffande alla de områden, som kunna komma i fråga till
nationalparker. Beträffande vårt land är det väl egentligen de parker,
som tilläfventyrs komma att afsättas inom Lappland, hvilka kunna
tänkas få någon betydelse som turistområden. Den lagstiftning, som
företages, måste emellertid afpassas efter den mest komplicerade typen;
och då af hvad som hittills hos oss förekommit i naturskyddsfrågan synes
framgå, att det förefinnes en tämligen utbredd önskan om afsättande
af en större nationalpark i trakten kring Stora Sjöfallet, torde det
vara lämpligt, att lagstiftningen utformas så, att den tillgodoser det
behof af lagbestämmelser, som gör sig gällande beträffande en dylik
park. Härigenom komma visserligen att uppställas flera föreskrifter,
som icke hafva någon användning för nationalparker på andra orter,
men detta torde icke kunna medföra någon olägenhet. Till sitt hufvudsakliga
innehåll kommer en dylik lag i alla händelser att blifva tillämplig
på alla nationalparker.

Den första påföljden af ett beslut om visst områdes afsättande
till nationalpark — ett beslut som naturligen förutsätter såväl Konungens
som Riksdagens medgifvande — torde böra blifva, att området
undantages från eljest gällande förvaltningsregler. Dessa regler afse
nämligen att materiellt tillgodogöra området för kronans räkning, men
något sådant skall icke vidare äga rum. Ändamålet med nationalparks
afsättande bör af ofvan angifna skäl vara att söka bibehålla icke blott
områdets naturliga beskaffenhet samt dess växt- och djurlif utan äfven
dess naturskönhet, och detta genom att området lämnas i största möjliga
mån åt sig sjålft. Ehuru områdets förvaltning för framtiden sålunda
hufvudsakligen kommer att blifva af negativ art, visar sig dock,
när man tränger frågan djupare in på lifvet, att man icke helt kan
undvara en förvaltande myndighet, en nationalparkstyrelse. Huru denna

bör anordnas och om icke tilläfventyrs förvaltningen kan anförtros åt
någon redan befintlig myndighet, låter sig lämpligen icke afgöras,
förrän man närmare tillsett, hvari nationalparkernas förvaltning egentligen
komme att bestå.

Af hvad, som blifvit anfördt rörande nationalparkernas ändamål,
framgår, att allt, som kan rubba eller menligt inverka på naturlifvet
därstädes, måste förhindras. Det måste till följd däraf vara förbjudet
att å nationalpark förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning,
att inmuta mineralfyndighet eller bortföra mineral, att fälla eller
skada växande träd eller borttaga växter eller växtdelar, att jaga, fånga
eller afsiktligt döda djur af hvad slag det vara må eller att från ort
till annan föra dödadt eller fångadt djur eller skada eller bortföra ägg,
rom eller bo, att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa
odling eller beta kreatur samt att uppsätta annons- eller reklamtafla,
anbringa inskrift eller inristning eller vidtaga annan för naturskönheten
störande anordning.

Från dessa förbudsbestämmelser synas följande undantag böra
medgifvas:

Förbudet skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må
vara uppkommen, då området afsättes till nationalpark, linnes t. ex.
eu ny byggesanläggning, en rätt till bete eller fiske å område, som afsättes
till nationalpark, bör man, då man icke för parkens afsättande
fordrar medgifvande af dessa rättsägare, i stället tillgodose deras rätt
genom att lämna denna oförkränkt. I regel lära väl dylika rättigheter
icke vara af den beskaffenhet, att deras fortsatta utöfvande kan
i någon väsentlig grad menligt inverka på naturlifvet inom parken i
sin helhet.

Om nationalparken ligger inom områden, där lapparne äga uppehålla
sig med sina renar, böra lapparnes rättigheter lämnas i hufvudsak
oförkränkta. Dessa rättigheters utöfvande har hittills icke ägt märkbart
inflytande på naturlifvet, och lappbefolkningen är så intimt förenad
med naturen inom sitt territorium, att den så att säga kompletterar
denna. Det skulle utan tvifvel vara olämpligt att företaga något, som
kunde beröfva en lappländsk nationalpark det särskilda intresse, som
förlänas densamma genom det lappska folkelementets närvaro.

Enligt lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
den 1 juli 1898 äro lapparne berättigade att uppehålla sig med sina
renar under hvarje tid af året inom Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma
gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde.

Hvad bör
vara ä nationalpark
förbjudet? -

Undantag:

1. Enskild
rätt lämnas
oförkränkt.

2. Lapparnes
rättigheter
till skogsfång,
bete och
fiske.

vid afvittringen förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit
såsom sådant land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesfjällen. Å
annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker så
ock å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen i Jämtlands
län, hvilka lapparne efter gammal sedvana hafva besökt, äga
lapparne jämväl att uppehålla sig med renarna, dock endast under
oktober—april, för så vidt icke antingen aftal träffats med vederbörande
jordägare eller brukare om rätt för lapparne att uppehålla sig
där under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden
nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om
våren.

I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å renbetesfjällen
i Jämtlands län äga lapparne att till eget behof utan betalning
använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker, där
lapparne äga uppehålla sig endast viss tid af året få de i regel icke
taga växande träd annorlunda än efter anvisning eller utsyning af vederbörande
skogsbetjänt. A andra områden, där lapparne äga uppehålla
sig med sina renar, må de taga endast torra träd och vindfällen, en
och videbuskar samt för tillfälliga behof, å utmark växande löfträd.
Där skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.

Lapparne äro vidare berättigade att till jakt och fiske betjäna
sig af land och vatten icke allenast å sådana områden, där de äga
vistas hvarje tid af året, utan äfven å annan utmark inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker under den tid de äga att å
sådan utmark uppehålla sig med sina renar. Att de därvid äro underkastade
de fridlysningsbestämmelser, som i jakt- och fiskelagstiftningen
meddelas, torde vara uppenbart.

Huru det för framtiden kommer att ställa sig med de norska
flyttlapparnes rättigheter inom Sverige är som bekant ännu oafgjordt,
men att dessa icke komma att tillförsäkras vidsträcktare rättigheter
än dem, som enligt hvad ofvan sagts tillkomma de svenska lapparne,
torde vara klart.

Den enda af ofvannänmda rättigheter, hvars utöfvande inon]
nationalpark lärer kunna möta någon större betänklighet, är jakträtten.

'' l detta afseende lärer den fridlysning, som hvilar öfver en nationalpark,
böra gälla äfven mot lapparne. Det är sålunda endast lapparnes rätt
till skogsfång, bete och fiske, som bör åt dem bibehållas.

3. Bsttigheter Vid hiller inom nationalpark, där erforderliga åtgärder för resan taitia-er

(^es härbergerande icke äro vidtagna, utan den resande är hänvisad att
lägra i det fria, bör det vara tillåtet att, i den mån nödigt finnes,

använda torra och kullfallna träd till uppgörande af lägereld ocli beta
medförda rid- och klöfjedjur. För ovarsamhet med eld i sådant fall
synes tillräckligt straff finnas stadgadt i 15 kap. 3 8 Byffirningabalken
och 19 kap. 21 § Strafflagen.

För de resandes skydd eller trefnad bör vidare medges, att förbudet
mot djurs dödande icke afser de fall, då dödandet sker till försvar
mot angrepp å person eller egendom, samt att förbudet mot borttagande
af växtdelar icke skall tillämpas med afseende å bär, som
användas till omedelbar förtäring.

I parkens eget intresse lärer det vara nödigt, att om viss djurart
nått en för naturlifvets jämnvikt störande utveckling, jaktförbudet
beträffande denna djurart må kunna upphäfvas af den styrelse, som
skall hafva nationalparkens angelägenheter under sin omvårdnad, Då
det i vissa fall lärer vara möjligt att för medgifvande af rätt till jakt
å dylika djur viss afgift skall kunna betingas, bör det stå styrelsen
öppet att föreskrifva sådan.

I vissa vattendrag inom de områden, hvilka företrädesvis kunna
komma i fråga att blifva afsätta till nationalparker, torde något fiske
med krok kunna medgifvas, utan att fisketillgången därigenom afsevärdt
förminskas. Parkens styrelse bör i dessa fall hafva rätt att medgifva
dylikt fiske mot lämplig afgift.

För resandes härbergerande och resors underlättande samt parkens
förvaltande i allmänhet kan det vara nödigt eller åtminstone
lämpligt att inom parken byggnader uppföras eller andra anordningar
vidtagas. Härför behöfliga åtgärder böra naturligen kunna få utföras
af styrelsen själf eller med styrelsens tillstånd af annan, och lärer man
därvid kunna tillåta styrelsen att, i den mån sådant finnes kunna ske
utan kränkning af naturskyddsintresset, för ändamålet använda inom
parken växande virke eller andra därinom befintliga naturalster. För
rättighet, som sålunda medgifves enskild, bör upptagas lämplig afgift.

Slutligen bör styrelsen, då det gäller vetenskapliga forskningar,
kunna medgifva dispens från en eller flera af ifrågavarande förbudsbestämmelser.

I vissa fall kan det finnas önskligt, att förbud meddelas äfven mot
beträdande af en nationalpark eller del däraf. Detta torde dock blifva
mera sällsynt. Snarare torde ifrågakomma, att det anses lämpligt, att
någon afgift upptages af de besökande. Om ett större område i de
naturskönaste delarna af Lappland afsättes till nationalpark, kan
det icke vara ur vägen att upptaga en sådan afgift för att få medel till
väganläggningar och dylikt. Bestämmelser i detta afseende böra alltså

4. Ratt till
försvar mot
vilda djur
samt till
bHrplockning.

5. Jakt il
skadlig djurart.

(>. Krokfiske i
vissa vattendrag.

7. Åtgärder i
turisttrafikens
intresse.

8. Undantag
för vetenskapliga

forskningar.

Ansvar och
Statsrätt.

Styrelse.

kunna meddelas, men då sådana bestämmelser onekligen äro på den
enskildes rörelsefrihet ganska ingripande, lärer man icke kunna tillåta,
att desamma fastställas af styrelsen, utan synes frågan härom böra
hänskjutas till Konungen.

Mot de här ofvan föreslagna bestämmelserna skidle man till äfventyra
vilja invända, att det icke kan vara lämpligt att på detta sätt
hindra t. ex. bearbetandet af en anträffad mineralfyndighet eller det
industriella användandet af ett vattenfall. Häremot må dock anmärkas,
att ifrågavarande lag naturligen kan när som helst upphäfvas i sin
helhet eller delvis likasom omfattningen af en nationalpark kan, när så
befinnes nödigt, inskränkas. Genom ett sammanstämmande beslut af
Konung och Riksdag kan sålunda bestämmas, att viss mineralfyndighet
eller visst vattenfall skall undantagas från lagens tillämplighetsområde.
Kronan utestänges alltså icke genom områdes afsättande till nationalpark
på något definitivt sätt från förfogandet öfver sin egendom.
Däremot suspenderas den enskilde tillkommande inmutningsrätten men
detta har såsom bekant under en följd af år provisoriskt ägt rum beträffande
viss kronojord i våra nordligaste landsdelar, och torde därför
icke kunna anses oberättigadt eller olämpligt.

Med afseende på äfventyret för öfverträdelse af lagen eller utfärdad
föreskrift ifråga om rätt att beträda nationalpark, samt åtalsrätt
torde böra gälla enahanda bestämmelser, som förekomma i den föreslagna
plagen om naturminnesmärkens fredande.

Af det föregående framgår, att de förvaltningsåtgärder, som kunna
förekomma ifråga om en nationalpark, icke blifva synnerligen omfattande.
De kunna indelas i fyra grupper:

1. Meddelandet af dispenser. Härför förutsättes en med vetenskaplig
sakkunskap förenad pröfning.

2. Turisttrafikåtgärder. Dessa medföra däremot en del mera
praktiska bestyr. I regel lärer det väl ej blifva styrelsen själf, som
därom går i författning, utan enskilda (t. ex. turistföreningen), som
anhålla om tillstånd att få utföra den ena eller andra åtgärden, hvadan
styrelsens åtgöranden väl i de flesta fall kommer att inskränka sig till
att pröfva åtgärdens nytta eller behöflighet samt upptaga den afgift,
som för tillståndets medgifvande kan anses skälig. I afseende å de
nationalparker, hvilka redan nu här nedan (sid. 64) föreslås till afsättande,
komma de flesta icke att påfordra några åtgärder af hithörande
slag.

3. Skyddsåtgärder, såsom uppförande af hägnader och dylikt.
Dessa åtgärder torde endast behöfvas vid de nationalparker, som ligga

i mera bebyggda trakter, där nödigt biträde för ändamålet i allmänhet
är lätt att anskaffa.

4. Bevakningsåtgärder. Då beifrandet af öfverträdelser öfverlämnats
åt icke blott allmänna åklagaren utan äfven hvarje annan intresserad,
torde någon vidare bevakning knappast vara behöflig. Särskildt synes man
kunna påräkna att skogsstatens tjänstemän ägna saken sin uppmärksamhet.
I de nationalparker, som få betydelse såsom turistområden,
kan man genom att reglera förareväsendet, erhålla en verksam tillsyn
i förevarande afseenden. *

På grund af beskaffenheten af den förvaltning, som sålunda kan
ifrågakomma, och då det naturligen är önskligt, ej mindre att densamma
anordnas på billigaste sätt än äfven att alla nationalparker
komma under enhetlig ledning, samt att denna ledning står i ett visst
sammanhang med den vetenskapliga behandlingen af frågor om naturminnesmärkens
fredande, torde förvaltningsbestyret åtminstone tills
vidare böra uppdragas åt vetenskapsakademien. Detta synes så mycket
önskligare, som man därigenom kanske lättare skulle kunna få till stånd,
hvad som naturligen är i högsta grad önskligt, nämligen att redan från
början en genomgående och grundläggande vetenskaplig undersökning
af de särskilda nationalparkerna komme att äga rum. En sådan är
tydligen af den största betydelse för studiet af den kommande utvecklingens
förlopp.

Skulle det i en framtid mot förmodan visa sig, att de praktiska
bestyren vid nationalparkerna blifva för akademien allt för betungande,
kan ju nationalparkernas styrelse uppdragas åt en särskild kommission,
i hvilken dock den naturvetenskapliga sakkunskapen aldrig får saknas.

Tillsvidare skall det nog icke möta någon svårighet för akademien att
fullgöra de åligganden, som vid nationalparkernas förvaltning skulle
tillkomma densamma, helst akademien säkerligen därvid liar att påräkna
värdefullt biträde af ortsintresserade, hvilka skulle anse ett uppdrag i
detta hänseende såsom ett hedersuppdrag.

Med det anslag, som enligt hvad förut är sagdt bör ställas till
akademiens förfogande för naturskydd sfrågans befrämjande, torde akademien
kunna ombestyra äfven den förvaltning, som kan vara erforderlig med
afseende på nationalparkerna. Någon ekonomisk hjälp i detta afseende
torde komma att beredas genom dels utfallande bötesandelar, dels
de afgifter, som enligt hvad ofvan sägs upptagas för upplåtna jakt- och
fiskerätter, rättigheter att uppföra byggnad eller vidtaga annan anordning
till resandes härbergerande eller fortskaffande eller för tillträde till parken.

I enlighet med hvad nu anförts hafva vi affattat följande lagförslag.

Förslag

till

Lag angående nationalparker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har visst område af kronan tillhörig mark blifvit till nationalpark
afsatt, skall området stå under vetenskapsakademiens vård; och
gälle ifråga om dess förvaltning hvad här nedan stadgas.

2 §.

Med områdes afsättande till nationalpark afses att för framtiden
söka i största möjliga mån bevara dess naturliga beskaffenhet, dess
växt- och djurlif samt naturskönhet; och vare till följd häraf, med
nedan nämnda undantag inom parken förbjudet:

att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock
att inmuta mineralfyndighet eller bortföra mineral;

att fälla eller skada växande träd eller borttaga. växter eller
växtdelar af annan beskaffenhet än bär, som användas till omedelbar
förtäring;

att jaga, fånga eller afsiktligt döda djur af hvad slag det vara
må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom,
så ock att från ort till annan föra dödadt eller fångadt djur eller att
skada eller bortföra ägg, rom eller bo;

att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling
eller beta kreatur; samt

att uppsätta annons- eller reklamtafla, anbringa inskrift eller inristning
eller vidtaga annan för naturskönheten störande anordning.

3 §•

Hvad i 2 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt,
som må vara uppkommen, då området afsättes till nationalpark, eller i
de rättigheter till bete, skogsfång och fiske, som äro lapparna medgifna.

Finnes, att viss djurart inom parken nått en för naturlifvets
jämnvikt störande utveckling, må vetenskapsakademien beträffande
nämnda djurart meddela undantag från det i 2 § stadgade förbud
mot jakt.

För rätt till jakt, som i sådant fall medgifves, må, där så pröfvas
lämpligt, upptagas personlig afgift till belopp, som pröfvas skäligt.

5 §•

Finnes i något vattendrag eller del däraf fiske med krok utan
olägenhet kunna medgifvas, må tillstånd därtill lämnas af vetenskapsakademien.
Den, som erhållit dylikt tillstånd, skall för rättigheten
erlägga afgift till belopp, som bestämmes af akademien.

6 §•

Utan hinder af hvad i 2 § stadgats må af vetenskapsakademien
inom parken uppföras byggnad och vidtagas anordning afseende resandes
härbergerande eller resors underlättande, och må akademien för
sådant ändamål äfvensom för annat parkens behof, i den mån sådant
finnes kunna ske utan kränkning af naturskyddsintresset, använda inom
parken växande virke och andra därinom befintliga naturalster.

Likaledes må akademien till enskild person för en tid af högst
femtio år upplåta rätt att inom området uppföra byggnad eller vidtaga
annan anordning, afseende resandes härbergerande eller resors underlättande;
och må därvid jämväl behöflig tomt eller annat erforderligt
område upplåtas och undantagas från tillämpningen af denna lag.

För rättighet, som sålunda medgifves enskild, skall erläggas
skälig afgift.

7 §•

Där så finnes lämpligt, må Konungen meddela förbud mot parkens
beträdande eller för sådant beträdande fastställa särskild afgift, dock
att redan uppkommen enskild rätt härigenom icke må kränkas eller
lapparne hindras att, i den mån sådant varit vanligt, vid sina flyttningar
genomfara och uppehålla sig på området.

8 §•

Vid färder inom nationalpark, där erforderliga åtgärder för resandes
härbergerande icke äro vidtagna, må, i den mån nödigt finnes, torra och

kullfalla träd användas till uppgörande af lägereld äfvensom medförda
rid- och klöfjedjur betas.

9 §.

För vetenskapliga forskningar må af vetenskapsakademien medgifvas
undantag från tillämpning af bestämmelserna i denna lag och
enligt 7 § meddeladt förbud.

10 §.

De afgifter, som enligt 4, 5, 6 och 7 §§ uppbäras, tillfalla särskild
under vetenskapsakademiens förvaltning ställd kassa, benämnd
vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Hvad till denna kassa sålunda eller genom anslag, gåfva eller
annorledes influtit, må af akademien användas till nationalparkernas
behof eller eljest till naturskyddsåtgärder inom landet.

11 §.

Öfverträdelse af denna lag eller i enlighet därmed utfärdadt förbud
straffas med böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

12 §.

Öfverträdelse, hvarom i 11 § förmäles, skall åtalas af allmän
åklagare.

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;
gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att
denne må kunna öfvervara målets utförande.

13 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas de
enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den

190 .

3. Förslag angående rätt i vissa fall till expropriation för naturskydds ändamål.

Såsom i det föregående omnämnts, torde rätt till expropriation
böra medgifvas i fråga om jordområde, som på grund af synnerligen
märklig naturbeskaffenhet anses böra såsom naturminnesmärke afsättas.
En framställning af sådan art bör dock af skäl, som förut antydts,
endast kunna göras af vetenskapsakademien och förutsätter att akademien
på det ena eller andra sättet fått de för ändamålet nödiga medel
till sin disposition. Sker expropriation, bör det exproprierade området
tydligen blifva kronans egendom samt med tillämpning af ofvan uttalade
grundsatser ställas under vetenskapsakademiens vård.

Jämväl vid bildandet af nationalparker torde en viss expropriationsrätt
kunna medgifvas. Själfva äganderätten behöfver icke exproprieras,
ty den förutsättes vid bildandet af nationalparker tillhöra kronan,
men enskilda servitut^- och nyttjanderätter kunna finnas inom det afsedda
området; och ehuru i regel dessa torde kunna lämnas oförkränkta, kan
det dock finnas fall, då det i parkens intresse kan vara nödigt att
aflösa dem. För sådana fall bör rätt till expropriation utan tvifvel
kunna medgifvas.

Att föremålet för expropriationen i dessa fall icke kommer att
utgöras af jord utan allenast af viss rättighet, torde icke behöfva möta
några principiella betänkligheter. Kan den större rättigheten afhändas
innehafvaren genom expropriation, bör tydligen detta kunna ske äfven
med afseende på den mindre. Motstycken saknas ingalunda i vår lagstiftning.
Så tillåter t. ex. lagen den 29 juni 1900, att om genom
lofligt bruk af fast egendom uppstår fara för vattenlednings förorenande,
Konungen kan föreskrifva sådana förändringar i egendomens bruk, som
pröfvas erforderliga för farans undanrödjande, med rätt för den, som
däraf lider att njuta ersättning såsom för intrång i ny ttj anderätten,
därvid expropriationsförordningen skall äga motsvarande tillämpning.
Likaväl som i sistnämnda fall synas nämnda förordnings föreskrifter i
tillämpliga delar kunna användas äfven vid nu föreslagna nya utvidgning
af rätten till expropriation.

I enlighet med hvad nu anförts hafva vi utarbetat bifogade lagförslag.

Förslag

till

Lag innefattande tillägg till kungl. förordningen den 11 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas som följer.

Där Konungen finner jordområde, som enskild man, menighet eller
inrättning tillhörer, på grund af synnerligen märklig naturbeskaffenhet
böra såsom naturminnesmärke afsättas och för detta ändamål af ägaren
afstås, skall hvad i kungl. förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Samma lag vare, där Konungen i sammanhang med beslut om
afsättande af nationalpark förordnar, att enskild servitut- eller nyttjanderätt,
som må vara medgifven å det till nationalpark afse lida området,
skall upphöra.

Fråga om jords afstående, enligt hvad här ofvan i första stycket
sägs må väckas endast af vetenskapsakademien. Område, som i anledning
af sådan framställning förklaras skola af ägaren afstås, skall
tillhöra kronan.

Denna lag träder i kraft den — —

4. Förslag till särskilda bestämmelser angående naturminnesmärken å

statens jord m. in.

I sammanhang med den lagstiftning, som i det föregående föreslagits,
erfordras några bestämmelser angående förfarandet med de naturminnesmärken,
som finnas å kronans mark.

Den första frågan är därvid, hvem som skall äga att å kronans
vägnar medgifva, att visst område eller föremål å kronans mark får
såsom naturminnesmärke fridlysas. Då en dylik fridlysning medför ett
undandragande från de förvaltningsregler, som konstitutionellt falla
under Riksdagens beslutanderätt, skulle med nuvarande lagstiftning
hvarje fråga om fridlysning af ett naturminnesmärke å kronojord
blifva en riksdagsfråga. Detta kan dock hvarken vara behöfligt eller
lämpligt. Genom fridlysningen undandrages marken icke kronans
äganderätt; och genom föreskriften, att aflysning kan ske för att
tillgodose företag af större nytta, kan fridlysningen icke heller komma
att i fall af någon större vikt utgöra hinder för markens ekonomiska
disponerande. Det bör sålunda utan tvifvel kunna uppdragas åt Kungl.
Maj:t att i förevarande afseende bestämma så, som lämpligt finnes.
Möjligen kan därvid ifrågasättas det förbehåll, att värdefullare områden
eller föremål härigenom icke må från tillgodogörande för kronans
räkning afstängas. Denna gräns är naturligen ganska sväfvande, men
den torde dock erbjuda i hufvudsak den ledning, som erfordras. I de
allra flesta fall kommer det helt visst att visa sig, att den afkastning
kronan drager af ett område eller föremål, hvars afsättande till naturminnesmärke
påyrkas, är en ren obetydlighet. En areal af några
hektar kommer väl i de flesta fall att vara maximum, för hvad som
kan komma att för ändamålet begäras, och att genom afsättande af ett
sådant område icke någon värdefullare egendom undandrages kronans
förfogande, torde i de fall, där området icke innesluter några särskild!
anmärkningsvärda nyttigheter, vara tydligt, likasom det å andra sidan
lärer vara klart, att t. ex. ett större vattenfall, äfven om det icke upptager
någon afsevärd areal, måste anses såsom värdefull egendom.

Med afseende å kronans egendom kan vidare ifrågasättas, om icke
åtskilligt kan och bör göras för att, utan egentlig fridlysning åt framtiden
bevara de märkligare naturföremål, som där kunna finnas. Då,
såsom förhållandet är med kronojord, man icke har att vänta, att
jorden skall öfvergå till annan ägare, samt naturföremålet är sådant,
att det tillräckligt skyddas genom lagens straff för åverkan, behöfves
icke någon fridlysning utan blott ett beslut från kronans sida att föremålet
skall sparas och icke efter vanliga hushållningsregler tillgodogöras
för kronans räkning. År föremålet mera betydande, kan det väl
af flera skäl vara lämpligt, att detta beslut publiceras såsom ett fridlysningsbeslut,
hvilket jämväl medför en skärpning af straffet för åverkan,
men där föremål icke har något afsevärdt ekonomiskt värde, torde de
förvaltande myndigheterna kunna berättigas att i nämnda syfte göra
mindre afvikelser från eljest föreskrifna hushållningsregler, såsom t. ex.
att vid utverkning ett eller annat märkligare träd, som eljest borde
afverkas, tillsvidare lämnas stående, att vid utarrendering förbehåll
göres, som mot eljest tillåtna åtgärder från arrendator^ sida skyddar
en eller annan naturmärkvärdighet eller dylikt.

Jämte det de förvaltande myndigheterna böra lämnas denna rätt,
i den mån de icke kunna anses redan äga den, torde genom ett särskildt
cirkulär deras uppmärksamhet böra riktas på angelägenheten af att
naturminnesmärken bevaras. Därvid böra de jämväl anmodas att till
vetenskapsakademien lämna uppgift på af dem anträffade naturföremål,
som de anse böra såsom naturminnesmärken fridlysas, och i sammanhang
härmed föreslå de skyddsåtgärder, som de finna behöfliga. En liknande
anmaning torde också böra utgå till prästerskapet, statsgeologerna, landtmätarne,
landtbruksingenjörerna, landstatens tjänstemän och andra
ämbets- och tjänstemän, livilka hafva landsbygden till verksamhetsområde.

En grupp af statstjänstemän, som på ett verksamt sätt skulle
kunna bidraga särskildt till skyddandet af naturlifvet i våra kusttrakter
och skärgårdar, är den i tullverkets tjänst anställda kustbevakningspersonalen
och lotsarne. I synnerhet när det gäller att beifra eller till
åtal hos vederbörande åklagare anmäla de mångahanda öfverträdelser
af gällande jaktbestämmelser, som tyvärr allt för ofta äger rum i kusttrakterna,
skulle dessa tjänstemän på ett synnerligen verksamt sätt
kunna biträda den reguliära åklagaremyndigheten, hvilken af lätt insedda
skäl har svårt att i dessa trakter utöfva nödig jakttillsyn. En på
lämpligt sätt till dem riktad anmaning i sådant syfte synes därför icke
vara ur vägen.

Öl

Hvad som medelst fridlysning kan åstadkommas till naturens skydd,
torde emellertid icke förslå långt, därest det icke mötes af en hos
befolkningen utbredd allmän kärlek till naturen och insikt om angelägenheten
af dess skyddande. Utan den ringaste ekonomiska olägenhet
skulle nog i en hel del fall åtgärder, som af den enskilde jordägaren
vidtagits på ett sådant sätt, att ett stycke ursprunglig natur därigenom
förintats, i stället genom eu ringa omläggning kunnat så utföras, att denna
källa till glädje för människosinnet för framtiden bevarats orubbad. 1
detta afseende behöfver vårt folk ännu mycken uppfostran. Barnet,
som tanklöst plockar blommorna vid vägkanten för att genast åter
bortkasta dem eller som endast för lusten att fånga och döda förföljer
smådjuren i skog och mark, i sjö och vattendrag, jägaren som skryter
öfver en lång skottlista på särskild! sällsynta villebråd, samlaren, som
beröfvar naturen de sista exemplaren af en eljest utvecklingsmöjlig
djurart, för att fullständiga samlingarne i naturaliekabinettens glasskåp,
lustvandraren, som skräpar ner naturen med sina initialer och matsäcksrester
och hvarför icke äfven våra ortsmyndigheter, som så ofta för
att följa dagens mod i afseende på stadsplaner och gator eller af rent
»ordningssinne» utan betänkande fälla massor af träd, som skänkt skugga
och glädje åt gångna generationer och äfven skulle kunna bereda eftervärlden
trefnad, alla behöfva de uppfostras till större insikt om hvad
naturen dock ytterst betyder för människosläktet. Och denna uppfostran
bör icke allenast verka därhän, att åtgärder, som i onödan tillfoga
naturen skada, i största möjliga mån undvikas, den måste också gifva
en kraftig impuls till naturskyddssakens direkta befrämjande. »Den
uppfattning måste öfverhufvud vinna allt mer insteg och utbredning,
att icke blott en minnesvård af sten, ett brokigt glasfönster utan äfven
ett stycke vacker natur, som skänkes kommunen eller staten och hela
befolkningen är en gåfva, som förtjänar samtidens och eftervärldens
tacksamhet» (Conwentz).

I detta afseende finnes möjlighet till en rik och säkerligen
fruktbärande upplysningsverksamhet. Vid våra skolor och uppfostringsanstalter,
såväl de allmänna läroverken, folkskolorna, folkhögskolorna
och seminarierna som vissa af de särskilda fackskolorna såsom skogsskolor,
landtbruks- och landtmannaskolorna, torde naturskyddsfrågan
kunna göras till föremål för samtal och föreläsningar. Vid de naturvetenskapliga
exkursionerna och undervisningen i hembygdskunskap
erbjuda sig osökta tillfällen till att sprida intresset äfven för naturens
skyddande. I den hemställan om åtgärder i denna riktning, som, på

sätt ofvan förmälts, framställts af vetenskapsakademien, kunna vi för
vår del icke annat än på det lifligaste instämma.

Såsom en utgångspunkt för arbetet i denna riktning borde författas
och till vederbörande utdelas en särskild för ändamålet afsedd,
helst rikt illustrerad skrift, hvari fästes uppmärksamheten på de faror,
som hota naturen, samt angifves, hvad som från den enskildes sida kan
göras för att naturens ro icke i onödan måtte störas och för att i all
den mån, som är förenligt med främjandet af kulturutvecklingen, åt
framtiden måtte bevaras åtminstone några profstycken på fosterlandets
ursprungliga naturförhållanden.

På grund af hvad sålunda anförts få vi hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
medgifva:

l:o) att ifråga om å kronans mark befintligt
område eller naturföremål, som är af särskildt intresse
för kännedomen om landets natur eller på grund af
märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden
skyddas, Kungl. Maj:t må äga att, för så vidt
kronans rätt angår, lämna tillstånd till detsammas
fridlysning enligt hvad om fridlysning af naturminnesmärken
kan varda stadgadt; dock att värdefullare
områden eller föremål härigenom icke må från tillgodogörande
för kronans räkning afstängas;

2:o) att utan hinder af hvad i allmänhet finnes
stadgadt rörande förvaltningen af kronan tillhörig
mark, de myndigheter, som därmed äga befattning,
må, när sådant utan afsevärd uppoffring eller olägenhet
för kronan finnes kunna äga rum, tillåta, att
område eller föremål, som är att anse såsom naturminnesmärke,
tillsvidare lämnas orubbadt eller genom
lämpligt förbehåll vid arrendeupplåtelse undandrages
arrendatorns förfogande;

samt att Kungl. Maj:t måtte i cirkulär till
Konungens befallningshafvande, domkapitlen, öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk, domänstyrelsen,
landtbruksstyrelsen, landtmäteristyrelsen, Sveriges geologiska
undersökning samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefalla dessa myndigheter att fästa dem
underordnade tjänstemäns uppmärksamhet på ange -

lägenheten af, att naturminnesmärken bevaras, äfvensom
anmoda (lem att till vetenskapsakademien lämna
rapport om anträffade naturminnesmärken samt föreslå
de skyddsåtgärder, som kunna finnas nödiga;
börande därjämte dels lotsarne och den i tullverkets
tjänst anställde kustbevakningspersonalen uppmanas
att till laga beifran anmäla de förseelser mot gällande
jaktstadga och meddelade fridlysningsbestämmelser, som
komma till deras kännedom, dels lärarne vid vederbörande
undervisningsanstalter särskildt anmodas att
vid lämpliga tillfällen i sin undervisning söka hos ungdomen
inskärpa betydelsen af naturens, naturminnesmärkenas
och naturskönhetens skyddande, dels genom
utdelande af lämplig för ändamålet författad skrift
nödigt underlag för arbetet med naturskyddsintressets
väckande beredas.

5. Förslag rörande afsättande af vissa nationalparker.

Om det här ofvan införda förslaget till lag angående nationalparker
varder Riksdagen förelagdt, torde det vara lämpligt, att samtidigt
framlägges förslag i afseende å de områden, som närmast böra
ifrågakomma att såsom nationalparker afsättas. För egen del hafva
vi visserligen icke haft tillfälle att genom besök å de särskilda ifrågasatta
platserna öfvertyga oss om deras naturbeskaffenhet och lämplighet
till nationalparker. Men åtskillig utredning föreligger genom de af
Kungl. vetenskapsakademien och Kungl. domänstyrelsen i frågan afgifna
utlåtanden samt de upplysningar, som till akademien och domänstyrelsen
afgifvits af åtskilliga ortsmyndigheter. Vår uppgift har tillsvidare
i denna del af ämnet varit att sammanställa de uppgifter, som
sålunda lämnats, och vi hafva i åtskilliga fall funnit det kunna anses
ådagalagdt, såväl att de föreslagna platserna äro väl förtjänta att skyddas
som ock att detta kan ske utan någon större uppoffring från kronans
sida. Det synes oss därför, som om redan nu Riksdagens samtycke
skulle kunna utverkas därtill, att vissa af de föreslagna områdena skulle
få afsättas till nationalparker med rätt för Kungl. Maj:t att inom vissa
maximimått bestämma de närmare gränserna.

En fullständig afsyning och värdering af de föreslagna områdena
på förhand skulle i anseende till dessas afskilda läge föranleda afsevärda
kostnader, som vore bortkastade, därest nådig proposition i nationalparksfrågan
icke blefve af Riksdagen antagen. Ett medgifvande af
Riksdagen i nämnda hänseende synes emellertid — trots utredningens
knapphet — så mycket mera kunna förväntas, som ett områdes afsättande
till nationalpark naturligen icke hindrar statsmakterna att när
som helst afkläda det denna egenskap och ställa det under samma
förvaltning som annan kronans egendom.

De områden, som närmast synas böra såsom nationalparker afsättas,
äro följande:

1. Område vid Stora Sjöfallet i Norrbottens län.

Sedan gammalt är trakten kring Stora Sjöfallet känd såsom ett
af de naturskönaste områdena af vårt land. Själfva fallet anses såsom
ett af de märkligaste i Europa. Att näjden därjämte är en af de af
kulturen minst berörda framgår bl. a. däraf, att björnen där förekommer
mindre sällsynt än på något annat ställe i Sverige.

Att området skulle afsättas till nationalpark har i eu skrifvelse
till vetenskapsakademiens naturskyddskommitté föreslagits af direktören
vid skogsinstitutet G. Holmerz, som därom yttrar:

»Området ifråga ligger — — å oafvittrad kronomark. Inom detsamma finnes
såväl skogbeväxt mark som kalfjäll och bland de senare ett, Akkavare, tämligen lätt
tillgängligt med flera jöklar. Trakten nedanför fallet ligger kring bägge sidorna af Lanatjokk
; synnerligen norra sidan är beväxt med tämligen grof tallskog (fjällskog) som ungefär
en mil nedanför fallet, där sjön böjer af mot norr och får skydd för fjällvinden, blir
frodig och växtlig samt föryngrar sig lätt. Skogen kring Lanatjokk och öfre delen af
Langas ligger så nära fjällen, att någon afverkning i densamma icke bör äga rum utan
lämnas orörd till skydd mot fjällvindarne. Träden inom det ifrågasatta skyddsområdet
ha således icke något direkt ekonomiskt värde och detsamma torde äfven gälla vattenfallet
och andra härligheter inom området, hvarför det icke, trots områdets storlek, torde möta
några svårigheter att få det förklaradt för nationalpark och i och med detsamma få det
fredadt för jakt och all slags åverkan.»

Nämnda kommitté upptog detta område bland dem, som »på
goda grunder syntes kunna anbefallas till offentliga skyddsåtgärder»
samt beskref det af Holmerz afsedda området på följande sätt:

»Ett omkring 15 kvadratmil stort, i nordvästlig riktning utsträckt område kring
Stora Sjöfallet, hvars gränser skulle fortlöpa på följande sätt: från Autajaure mot sydost
långs vattendraget öfver Teusajaure och Kakirjaure till Satisjaures södra strand mellan
Parokvarais och Juovapokvarais, därifrån mot väster öfver Tsåkesluokte till Petsaures södra
ände; mot nordväst till Rissajaure och därifrån, följande dalen, till Letsijaure, vidare mot
nordväst följande dalgångarne öfver Tjäurajaure och Gasajaure till Yardojaure, därifrån
långs dalgången till Kåtjasjaures östra ände, sedan mot nordost långs älfven till Louktanjarka
jaure och långs dennas västra strand till sjöns nordspets samt långs dalsänkningarna
till Autajaure. Dessa gränser äro nästan allestädes naturliga, bildade af vattendrag.

Ifrågavarande område omfattar barrskog och björkskog, höga fjäll, jöklar, brusande
forsar och fall, sjöar och myrar, och kan följaktligen sägas motsvara alla fordringar på
en verkligt storslagen nationalparti.»

Därjämte föreslog kommitterade, att inom detta område äfven
björnen skulle vara fridlyst.

Detta uttalande upptog vetenskapsakademien i sitt ofvannämnda
yttrande såsom sitt eget.

;T&uTFuT

''kartavkrto

Stuor Senbak

Skjuta tf.

\iSangarQ.

,/åUetråkkc
^ -jos*

keipipirti

S. irm av are

Vera tf åm

Mai tåris-tf.

Lrvaw\

i/orreAai.

Urfas tfåkJz

^•vMavvy

\’a\»a\uö\

Pal no tf.

iTf&uratf.

JO*i3

.CTmv^otxwre

"NFwÖVwM

''akte

Svala k

"Ka? cvy

JGsuris

''tuorNf aka Suo.
Unna JVjaka

''L au t ak

f* thfjök c

B''iictitsjökeTv

Tf agnar is

Vu/rures

ilo per

C av. Stab. LiuAruit.

Ek ^

%***,%

Fi ttffilL''

Den af G. Holmerz föreslagna nationalparken vid Stora Sjöfallet.

14T6

5>WotP

<;7

I anledning af detta förslag bär öfverjägmästaren Nils Sjöberg
uti ett af domänstyrelsen infordradt utlåtande yttrat följande:

»Området intager en totalareal af ungefär 15,65 kvadratmil — — dess betydelse
ur synpunkten af statens skogsintresse har ringa eller intet värde. De vidder, som utefter
älfdalarne och i skydd af fjällen bära skog, kunna ej tänkas ägnade för skogsbruk, åtminstone
under långliga tider, särskilt då de långa afstånden, terrängen och de af forsar och fall
uppfyllda vattendragen göra all timmerutdrifning omöjlig, äfven om skogens beskaffenhet
och slutenhet varit helt andra och bättre än som är förhållandet. Hvad åter angår värdet
af den härinom befintliga vattenkraften, om den kan utnyttjas, och till äfventyra förekommande
malmtillgångar, saknar jag hvarje förutsättning att därom framställa någon ens
approximativ beräkning eller tillåta mig något som helst yttrande eller antydning. — —
Vid en vistelse under fjorton dagar i dessa trakter för omkring 10 år sedan påträffade
jag visserligen en del lokaler med barrskog, i allmänhet illa åtgångna genom utfällning
för löftäkt och fläckvis af eld, men utan duglig timmerskog eller egentlig tillväxtskog.
Det enda ställe, försedt med äldre skog — ehuru kort, mossväxt och grenig — var ett
smalt bälte utefter Vietasjokk, som från Satisjaure utfaller i Stora Lule älf strax SO om
Stora Sjöfallet, samt bland andra några strandremsor utefter sistnämnda stora sjö. På förstnämnda
ställe har, trots protester härifrån genom särskild afvittringsåtgärd anlagts ett
nybygge Rosendahl n:r 1 samt tillerkänts grefve von Rosen (K. B. utslag den % 1898)
således betydligt ofvan den gränsdemarkationslinjen, där dylik anläggning är tillåten.
Huruvida detta nybygge genom försummade odlings- eller byggnadskyldigheter eller
annan vanhäfd återfallit till kronan är mig obekant. Arealen å detta till enskild afträdda
område — det enda inom hela naturkomplexet — utgör inägor 525,2 3, duglig skogsmark
4,000 och impediment 1,700,38 kvadratref eller tillsammans 6,225,61 kvadratref eller
548,7 8 hektar. Några andra områden af enskild natur finnes mig veterligen icke heller
angränsande föreslagna natur- eller nationalparken utan omgifves den på alla sidor af
kronomark, enär allmänna afvittringen ej sträckt sig så högt upp i fjällregionen.»

På grund af hvad sålunda förekommit bär domänstyrelsen hemställt,
att ifrågavarande område måtte göras till föremål för närmare
undersökning på stället angående dess lämplighet för det ifrågasatta
ändamålet och för dess eventuella begränsning i sådant syfte.

Att det ifrågasatta området synnerligen väl lämpar sig till nationalpark
och att det kan därtill afsättas utan någon nämnvärd uppoffring
för kronan, synes klart framgå af alla upplysningar om detsamma,
som kunnat erhållas.

Hvad som däremot synes oss kunna vara föremål för tvekan, är,
huruvida den begränsning af området, som föreslagits, är den lyckligaste.
Såsom ett profstycke på den lappländska sjö- och fjällnaturen är detta
område utan tvifvel både representativt och tillräckligt. Men åtskilliga
synpunkter synas föranleda, att ett utflyttande af gränserna med fog
skulle kunna ifrågasättas. I omedelbar fortsättning med det föreslagna
området utbreder sig söderut det intressanta Sarj ekmassivet, hvilket

såsom alplandskap utmärker sig för en vida storslagnare natur än
Sjöfallsområdet. I närliggande dalgångar finnes ett ovanligt rikt djurocli
växtlif. Och slutligen är detta område genom docenten A. Hambergs
och hans medarbetares mångåriga undersökningar, för hvilkas
bearbetande lämnats frikostigt statsanslag, från naturvetenskaplig syn -

•SjYvtfujl

5f«’ Tu9p*qy^

''Käbblet?.
0 ''*<.*« A*

iV o sV v

.•uhurVå

*?uk]reyåJtk&‘

ScJicggok.

Mola.

Trakten mellan Torneträsk och Aktsek.

(Skissen utvisar jämväl läget af de föreslagna parkerna vid Storu Sjöfallet och Abisko.)

punkt säkerligen mera kändt än något annat område af motsvarande
storlek inom Lappland. Med denna utmärkta utgångspunkt måste
studiet af denna trakt, om naturen där lämnas att ostördt utveckla sig
af sig själf, blifva särskildt lärorik. Från naturvetenskaplig synpunkt
vore det alltså utan tvifvel önskligt, att äfven detta område, hvilket

lika litet som Sjöfallsområdet i sitt nuvarande skick är af något
ekonomiskt värde, kunde infogas i nationalparksområdet.

Vid undersökningen af frågan om förevarande nationalparks
lämpligaste omfattning, torde man ej heller böra förbise turisttrafiksynpunkten.
Hela det område, som utsträcker sig mellan riksgränsen
i väster, Torneträsk i norr, en linje dragen från denna sjös östra ände
till Aktsek i öster och den genom sistnämnda punkt löpande breddgraden
i söder är och ännu mer kommer att blifva vårt förnämsta turistområde.
Om den norrländska inlandsbanan kommer till stånd, bringas detta
område åtskilliga dagsresor närmare den öfriga världen. Det kan uppsökas
af äfven bekvämare turister, och resorna där komma att ställa
sig betydligt billigare än nu, då de måste företagas med vidlyftig utrustning
och dyrbara bärare. För den europeiske turisten kommer
detta område att erbjuda mycket nytt samt, hvad som eljest svårligen
i Europa står att uppleta, en jungfrulig natur af storslagen skönhet.
Med kännedom om, hur redan nu af jakt och fiske intresserade utländska
turister leta sig till detta område för att kostnadsfritt få ägna
sig åt en sport, för hvilken de på de flesta andra ställen få erlägga
dryga afgifter och arrenden, kan man, om nämnda järnväg blir eu
verklighet, vänta sig en öfversvämning af turister, som särskildt gent
emot naturen komme att visa sig föga hänsynsfulla. I själfva turisttrafiken
ligger naturligen intet ondt, men på grund af de vidsträckta
rättigheter gent emot naturen, som dels vår lagstiftning medgifver
hvem som helst i dessa trakter, dels särskildt utländingarne, om de
icke behörigen öfvervakas, komme att taga sig, kan turisttrafiken blifva
en olägenhet.

Då staten nu äger så godt som hela detta område, kan på allvar
sättas i fråga, om icke staten genom att göra det i sin helhet eller
åtminstone i sin hufvudsakliga del till en nationalpark, borde i tid
skaffa sig ett medel att ordna turisttrafiken, undanrödja dess olägenheter
och afvinna densamma dess obestridliga ekonomiska fördelar.
Den lifliga turistfrekvens, som kommit den nyanlagda turiststationen
vid Abisko till del redan de första åren efter dess anläggande, gifver
tydligt vid handen, att den lappländska naturen verkligen äger stora
lockelser för turistvärlden, och man torde icke öfverdrifva, om man
påstår, att genom lämpliga anordningar från statens sida för turisttrafikens
ordnande och, där så finnes lämpligt, dess försiktiga beskattande,
staten skulle kunna afvinna dessa obygder en inkomst vida öfverstigande
hvad hittills af dem kunnat beräknas samt dessutom tillföra inlandsbanan
en afsevärd trafikintäkt. För områdets fortfarande tillgodo -

görande på detta sätt fordras emellertid, att områdets förnämsta
dragningskraft, dess ostörda natur, vidmakthålles. Alla dessa i hvarandra
gripande önskemål skulle kunna förverkligas, om trakten afsattes
till nationalpark enligt de bestämmelser, som i det föregående för sådan
föreslagits.

Om hela ifrågavarande område torde kunna sägas detsamma som
om Sjöfallsområdet, att det både är af mycket ringa ekonomiskt värde
och att det i ovanligt inskränkt omfattning är besväradt af existerande
enskilda rättigheter.

Utan närmare undersökningar kan emellertid i hvarje fall icke
afgöras, huru en nationalpark i dessa trakter lämpligast bör utläggas.
Tillsvidare torde emellertid Riksdagens bifall böra utverkas därtill att
af kronans område eller oafvittrad mark inom ofvannämnde gränser
må till nationalpark afsättas hvad af Kungl. Maj:t i sådant afseende
pröfvas lämpligt eller att åtminstone ett Stora Sjöfallet inneslutande
område af omkring 15 kvadratmil äfvensom Sarjekmassivet med närmaste
omgifningar måtte få i sådant hänseende afsättas med rätt för Kungl.
Maj:t att bestämma de definitiva gränserna.

2. Abiskodalens nedre del i Norrbottens län.

På förslag af statsgeologen d:r F. Svenonius har på vetenskapsakademiens
lista öfver områden lämpliga till nationalparker upptagits
jämväl Abiskodalens nedre del.

Nämnda dal sträcker sig från Torne träsk i sydvästlig riktning
upp mot fjällen. Marken utgör oafvittrad kronomark och det afsedda
området äger eu areal af 4,620 hektar. Det är beläget 7—8 mil från
närmaste kronopark och är till större delen bevuxet med fjällbjörk
samt nedom Abiskojaure med enstaka tallar. Med hänsyn till dess
nordliga läge är området enligt af revirförvaltaren lämnad uppgift af
mindre betydelse för skogsbörd. Inom området finnes den af svenska
turistföreningen anlagda, lifligt besökta turiststationen i närheten af
järnvägsstationen Abisko.

Särskilda skäl till detta områdes afsättande såsom nationalpark
torde vara, att det utgör icke blott en typisk fjälldal med rik växtlighet,
särskildt utmärkt genom några af vår nordligaste floras sällsyntaste
representanter, utan också en af de vackraste trakterna vid
riksgränsbanan; att områdets läge gör det särskildt lämpligt till studie -

■'' ''V''ft

kliilcn »(

ISt.....

«=5»=v

ifiSlE

svt

Den föreslagna nationalparken i Abiskodalen.

fält för den närbelägna naturvetenskapliga stationen vid Vassijaure;
samt att det visat sig, att vissa faror hotar naturlifvet i trakten genom
de talrika turisternas närvaro.

Domänstyrelsen har beträffande detta område, som styrelsen ansett
vara af ringa ekonomiskt värde, förklarat, att det kan utan föregående
undersökning på stället för ändamålet afsättas.

Rörande detta område bör anmärkas, att detsamma till hela sin

O d 2 3 » 5 6 '' 7 8 9 ±0,Km

omfattning innefattas uti det störa turistområde, om hvars eventuella
afsättande såsom nationalpark gjorts framställning i föregående afdelning.
Bifalles denna framställning i hela sin utsträckning, synes därför
något särskildt riksdagsbeslut icke erfordras beträffande Abiskodalen.
Inskränker man sig åter till endast en mindre nationalpark i Stora
Sjöfallets omgifningar, torde Abiskodalens afsättande böra göras till
föremål för särskild behandling.

3. Urskogsområde inom Suorsa eller Rissa kronoparker
i Västerbottens län.

De i det föregående föreslagna nationalparkerna hafva icke att
uppvisa något verkligt »urskogsområde». Att få ett sådant afsatt å
lämplig plats inom Lappland samt för framtiden fredadt för afverkning
skulle emellertid vara af stort intresse. Endast på sådant sätt
kan nämligen tillfälle gifvas att på vetenskapligt och exakt sätt studera
en lapplandsskogs normala utveckling med dess bildning af växtformationer
af olika slag och olika sammansättning efter lokala förhållanden
samt denna ostörda växtlighets inverkan på jordmånen,
myllbildning, vittring af berggrunden, bevarande af fuktigheten i jorden
eller dess stegrande till försumpning med mera dylika förhållanden,
allt frågor af både vetenskaplig och praktisk betydelse.

Ett för ändamålet lämpligt område står väl knappast att finna
på annat håll än i Tärendö revir inom Suorsa eller Rissa kronoparker.

Angående dessa områden har följande meddelats af revirförvaltaren
jägmästaren K. A. Westerberg:

»Å Suorsa kronopark med en sammanlagd areal af 0807,20 hektar har mig veterligt,
då densamma är belägen ganska långt från flottbart vattendrag, icke några afverkningar
egentligen förekommit utan torde de »yxhugg» som där möjligen finnas, härröra sig
från kringströfvande lappar, som för sitt eget behof huggit något träd. Vägar eller stigar
äro mycket sällsynta inom denna kronopark, då den sällan besökes. Samma är förhållandet
inom vissa delar af Block III inom Rissa kronopark nämligen uppåt Narkåns källor
såsom å skogslandet Pounavaaro m. fl., och torde arealen af dessa land nog uppgå till
några tusen hektar. Ifrågavarande kronoparkstrakter äro genom oländiga markförhållanden
rätt svårtillgängliga. Som ofvannämnda skogstrakter hafva en ganska mager jordmån,
torde några egentliga jätteträd ej där finnas.»

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté har ansett, att dessa
områden lämpa sig för afsättande till nationalpark.

Domänstyrelsen hemställer, att beträffande nämnda områden närmare
undersökning måtte anställas, i livad mån de lämpa sig för ändamålet
samt att allenast det, som befinnes vara härför lämpligt, måtte
till nationalpark afsättas.

Att något område å dessa kronoparker undantages till nationalpark
synes af alla skäl vara önskligt. Huru stor areal, som i detta
afseende lämpligen bör ifrågakomma, kan icke utan undersökning på
platsen ens tillnärmelsevis bestämmas.

4. Löfängar söder om fjället Peljekaisse
i Norrbottens län.

Såsom ett motstycke till det i det föregående omnämnda urskogsområdet
med barrträdsvegetation, kunde det vara af intresse att bevara
ett område med orörd löfängsnatur i nordligaste Sverige.

Ett, som det synes, särdeles lämpligt sådant har föreslagits af
jägmästaren i Arjepluogs revir G. Tjäder i skrifvelse till vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté.

Om ifrågavarande område, som är beläget omkring 2 mil väster
om Hornavan samt af revirförvaltaren ansetts i areal utgöra omkring
200 hektar och äga ett värde af omkring 1,000 kronor, meddelar
revirförvaltaren:

»Belägenheten är söder om fjället Peljekaisse (1100 meter högt ungefär), af hvilket
dessa löfskogar skyddas mot nordliga och nordvästliga vindar. Höjden öfver hafvet är
ungefär 600 meter. Björkarne hafva här en höjd af 8 å 10 meter och en brösthöjdsdiameter
af 20 å 30 centimeter. Växtformen påminner om våra vanliga fruktträd. Marken
i dessa löfängar är betäckt af en ganska ymnig örtvegetation. Trakten återfinnes på
generalstabens karta, bladet Löfmock och tillhör staten. Dessa björkskogar äro orörda af
människohand. Endast någon flyttande nomad har här huggit några enstaka träd till
bränsle och risbädd i kåtan.»

Områdets afsättande till nationalpark har tillstyrkts af vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté och domänstyrelsen, som ansett, att
området är af ringa ekonomiskt värde, har förklarat, att det samma
torde kunna utan föregående undersökning på stället för ifrågavarande
ändamål afsättas.

L ofin o!

Den föreslagna nationalparken vid Peljekaisse.

5. Den kronan tillhöriga andelen af Sonfjället i Härjeådalens revir

och Jämtlands län.

I sin utredning omnämner vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
att det vore (hiskligt, att i de södra fjälltrakterna något
eller några områden, dit lapparne med sina renar ännu icke utbredt
sig, afsattes till nationalpark. Något visst förslag i detta afseende ansåg
sig kommittén icke kunna afgifva.

Med anledning häraf har domänstyrelsen föreslagit, att den kronan
tillhörande delen af Sonfjället i Hede socken, hvilket fjäll hittills icke lärer
ha varit besökt af renar och hvilket på grund af sitt isolerade läge
torde för framtiden utan svårighet kunna skyddas mot renar och
beteskreatur, må såsom naturskyddsområde få afskiljas och fredas.

Öfver ifrågavarande område har af revirförvaltaren jägmästaren
L. Fr. Molander upprättats vidstående kartskiss.

Hörande området meddelas vidare af revirförvaltaren, att af det
egentliga Sonfjället cirka 1,900 hektar upptages af kronopark, hvaraf
cirka 900 hektar kalt fjäll och 1,000 hektar beväxt med mer eller
mindre fjällaktig skog.

“Med ett pris per hektar af en krona för den kala marken skulle den representera
ett värde af cirka 900 kronor. Förutom af kronopark upptages äfven cirka 2,000 hektar
af Hede prästbord, nämligen cirka 1,500 kalt fjäll och 500 hektar beväxt med fjällskog.
Enligt förestående beräkning skulle nämnde till prästbordet hörande kala fjällmark kunna
värderas till 1,500 kronor. Hvad den skogbeväxta delen af fjället beträffar så kan något
värde svårligen åsättas densamma utan föregående besiktning, allrahelst som kronoparken
ej är till ordnad hushållning indelad. De här angifna siffrorna för de olika slag af mark
tillhörande såväl kronoparken som Hede prästbord äro mycket approximativa, då ej ens i
länets landtmäterikontor finnes någon karta, som upptager hvad som egentligen räknas
såsom Sonfjället".

•Kronans område af Sonfjället.

Ifrågavarande framställning synes vara värd allt beaktande. Särskildt
för framtida jämförelser mellan våra nordligare och sydligare
fjällområden torde det vara af vikt att i tid försäkra sig om bevarandet
af ett lämpligt stndieområde i södra delarpe af våra fjälltrakter.

6. Ett mindre område å Hamra kronopark i Gäfleborgs län.

Likasom det såsom nyss anmärkts är af stort intresse att i afseende
å fjällvegetationen kunna anställa jämförelser mellan områden
i nordligare och sydligare delarne af Norrland, så synes man också
böra sörja för, att ett urskogsområde i sydligare delarne af vårt egentliga
skogsområde lämnas orubbadt för att erbjuda ett åskådningsmaterial,
som lämpar sig för jämförelse med det till afsättning föreslagna
urskogsområdet i norra Sverige.

I detta hänseende har vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
särskildt anbefallt bl. a. ett område å Hamra kronopark, där skogen
ännu kvarstår i orubbad ursprunglighet.

Domänstyrelsen hemställer om en närmare undersökning på stället
angående platsens lämplighet och områdets begränsning.

Då skogen på ifrågavarande kronopark naturligen är af värdefullaste
beskaffenhet lärer afsättning af något större område icke kunna
ifrågasättas. Detta torde ej heller vara nödigt. Ett område af högst
20 hektar synes kunna vara för ändamålet tillräckligt. Denna nationalpark
får endast en naturvetenskaplig betydelse, ej någon egentligen
estetisk uppgift. Den blir endast ett slags forstligt experimentalfält
och med afseende på den betydelse detta kommer att få äfven för det
praktiska skogsväsendet, lärer dess afsättande icke kunna anses vara
från ekonomisk synpunkt betänkligt. Vid områdets utstakande på
marken bör naturligtvis den största hänsyn tagas till den praktiska
skogsvårdens kraf.

7. Holmen Ängsön, hörande till indragna kronofogdebostället Vä ringsö

i känna socken af Stockholms län.

Denna holmes afsättande till nationalpark har i skrifvelse till
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté föreslagits af domänintendenten
Oscar Tamm, som därom yttrar:

“Ängsön omfattar enligt år 1899 af Förste Landtmätaren Thure Essén upprättad
karta en areal af 72,65 hektar, hvaraf 2,46,50 hektar åker och tomt, 11,56,50 har äng
och odlingsmark samt 58,6 2 har afrösningsjord. Afrösningsjorden är beväxt med en rik

och kraftig t rall vegetation,, bestående ej blott af barrskog utan äfven i stor mängd af
vackra och kraftiga löfträd af mångahanda slag, hvarmed, som naturligt är, följer eu rik
undervegetation af örter. På öns sydligaste del ligger ett litet torp, som är utarrendera^
för domänstyrelsens skogsafdelnings räkning. Genom sin rika och ofördärfvade natur är
denna ö en pärla i Stockholms numera ganska skogfattiga skärgård, och den förtjänar
att skyddas så att densamma allt fortfarande må få behålla sin naturliga prägel.

Uti af domänstyrelsen infordradt yttrande har revirförvaltaren
jägmästaren Bremberg uppgifvit, att holmens areal enligt 1892 93

upprättad skogshnshållningsplan utgör 74,37 har, hvaraf 55,öi har
produktiv mark samt att området med därå växande träd torde kunna
värderas till 20,000 kronor.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande i ämnet uppgifvit, att Aid
ifrågavarande boställes utarrendering Ängsön blifvit undantagen, samt
att styrelsen vidtagit åtgärd för skyddande af öns skogsbestånd och
förklarar styrelsen, att nämnda ö torde kunna utan föregående undersökning
på stället för naturens skyddande afsättas.

De upplysningar, som sålunda framkommit beträffande ifrågavarande
holme, synes gifva vid handen, att dess afsättande till nationalpark
både är önskligt och lämpligt. Särskildt med hänsyn till de omtyckta
och för trakten så typiska sommarseglingarna i Stockholms
skärgård, kan det icke vara ur vägen, att ett litet stycke orubbad
skärgårdsnatur för framtiden bibehålies såsom ett intressant och lärorikt
samt naturkänslan tilltalande minne från gångna tider.

8. Område å Kilsbergens sluttning å Garphytte kronopark

i Örebro län.

T. f. domänintendenten Fr. Bseckström har i skrifvelse till vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, jämte det han framhållit, hurusom
öfverallt i Örebro län kulturen går fram med allt för stor hänsynslöshet
gent emot naturen, anfört bl. a. följande:

»Angeläget är ock, att ett område å länets kalkformation i s. k. Kilsbergens sluttning
bevaras vid den herrliga träd-, busk- och örtvegetation, som där af naturen förekommer
innan odling, röjning för beten, likgiltighet och plundring beröfvat det dess egendomliga
fägring och rikedom. Alltmera försvinna i dessa trakter de leende ängs- och betesmarker,
där ask, alm, ek, oxel, rönn, apel, fågelbär, björk och al växa som öfverbestånd,
med underväxt af våra vackraste buskarter, vinbär, benved, try, hagtorn, nypon, berberis,
snöbollar, hassel in. fl. under det att marken är klädd om våren i den ljufvaste skrud
af blåsippor och vårlök, prunkande i öga och sinne smekande nationalfärger och senare
på året allehanda kalkformationens flora tillhörande praktfullt färgade aklejor, ståtliga
klockor, papilionaceer, orchideer m. fl. All denna fagra rikedom skulle kunna på ett tiotal
tunnland framgent bevaras, om de skyddades för planlös huggning, betning och odlares

välmenta röjning för betets förbättrande. — — - — En sådan nationalpark skulle

kunna beredas på ägor till det af staten inköpta komplexet Garphyttan, om än naturen
behöfver någon hjälp genom plantering.»

Öfverjägmästaren i Bergslagsdistriktet Uno Vallmo har jämväl i
skrifvelse till nämnda kommitté berört ifrågavarande plats och anfört
bl. a.:

»Å sluttningen till de ett par mil väster om staden Örebro belägna s. k. Kilsbergen
förefinnes en rik vegetation med egenartad flora, och torde därstädes vara på sin
plats att få en skyddad nationalpark till stånd, hvilket i så fall möjligen kunde ske därigenom
att cirka 10 20 hektar för sådant ändamål afsattes å den på bergssluttningarne

i fråga befintliga Garphytte kronopark.»

\ etenskapsakademiens naturskyddskommitté har upptagit området
bland dem, hvilkas afsättande till nationalparker bör ifrågakomma, och
Kungl. domänstyrelsen har hemställt, att området göres till föremål
för närmare undersökning på stället för utrönande af dess lämplighet för
ändamålet och dess eventuella begränsning O

9. Del af Gotiska Sandön.

^ etenskapsakademiens naturskyddskommitté har ansett denna ös
afsättande till nationalpark särdeles brådskande och maktpåliggande
samt till stöd härför anfört:

»Den föreslogs härtill redan för flere år sedan af nuvarande docenten i geologi vid
Uppsala universitet J. G. Andersson, och förslaget har sedermera vid upprepade tillfällen
upptagits af doc. R. Sernander. Det gäller här att skydda såväl skogen som flygsandsfält
och flyttblock o. s. v. Af docenten Sernanders utlåtande må följande citeras: »Ungefär
eu tredjedel af denna märkliga ös skogar befinner sig ännu på urskogsstadiet. Lotsverket
säljer då och då talltimmer därifrån. På grund af Sandöns afskeda läge och den totala
bristen på hamnplatser ställer sig priset mycket lågt, år 1894 enligt uppgift 50 öre pr
träd. EU totalt afverkningsförbud för all framtid medför således en högst obetydligt
minskad inkomst. Härigenom och med tillägg af några mer obetydliga anordningar vore
steget taget fullt ut för att af Gottska Sandön få en verklig nationalpark. Lotsstyrelsen
har nämligen redan förut vidtagit flere åtgärder till naturskydd. Inne i skogen får t. ex. ej
en tändsticka tändas, rökning är absolut förbjuden etc. Främlingar få endast efter anmälan
landstiga. Betning tillätes endast på ett litet område intill norra fyrområdet o. s. v. Värdet
af denna nationalpark vore för den svenska naturforskningen mycket stort. Den nyssnämnda
urskogen är den enda barrurskog vi äga i hela södra och mellersta Sverige. För uppfattningen
af vår växtvärlds utvecklingshistoria är det af vikt att få några synnerligen
märkliga Sandö-växter bevarade, hvilka lätt genom afverkning eller hänsynslöshet kunde
utrotas. Flygsandsfenomenen äro de mest storartade i hela vårt land.»

Kommitterade hafva från första början hyst den åsikten, att Gottska Sandön ovillkorligen
borde afsättas till nationalpark, och då till deras kännedom kommit, att lotsverket

lärer vara betänkt på att företaga en större afverkning af öns skogar i samband med
anskaffande af medel till flygsandens bekämpande, hafva kommitterade velat fästa akademiens
synnerliga uppmärksamhet på den öfverbängande fara, som sålunda hotar. Kommitterade
tillåta sig därföre vördsamt hemställa, att akademien ville hos Kungl. Maj:t i
underdånighet anhålla, att lotsverket snarast möjligt måtte förständigas att för all framtid
upphöra med skogsafverkning till afsalu på Gottska Sandön, hvilken på samma gång
borde förklaras som nationalpark, där ingen annan afverkning finge företagas än som för
fyrpersonalens eget behof vore oundgängligen nödigt.»

'' v ocrvAsVot, \)UO|Va\

Gottska Sandön.

I anledning häraf hemställde Vetenskapsakademien, att kungl.
lotsverket ej hädanefter måtte få bedrifva skogsafverkning utöfver
hvad som erfordrades för fyrpersonalens behof samt att ön i öfrigt
måtte fridlysas och förklaras för nationalpark.

I sitt den 20 november 1905 i ämnet afgifna underdåniga utlåtande
yttrade Kungl. domänstyrelsen:

»I Vetenskapsakademiens ofvannämnda förslag angående Gottska Sandön förutsattes,
att ön fortfarande skulle komma att disponeras af lotsverket. Sedan lotsverket
emellertid den 20 sistlidne juni gjort underdånig framställning om denna ös ställande
under domänstyrelsen, kan styrelsen, som af tillgänglig litteratur och inför styrelsen före -

visade fotografier visserligen funnit ön vara att hänföra till sådana säregna geologiska
bildningar, där enligt Riksdagens förevarande skrifvelse af den 13 maj 1904 naturen
borde få lefva sitt eget ursprungliga lif, likväl ej underlåta att uttala betänkligheter mot
Vetenskapsakademiens angifna förslag, att Gottska Sandön i dess helhet skulle förklaras
för naturpark. Styrelsen får härvid erinra om den fara flygsanden å ön utgör för såväl
därvarande skog som för öns fyrplatser, hvilken fara ifråga om norra fyrinrättningen
endast med svårighet kunnat hittills afvärjas genom dyrbara åtgärder för sandens dämpande.
Enär åtgärder, hindrande naturens fria utveckling i regeln icke böra vidtagas inom naturparker,
torde förslaget angående Gottska Sandöns afsättande till naturpark innebära, att
åtgärder för flygsandens bindande icke vidare finge därstädes utföras. Det ofvan angifna
förslaget angående afsättande af ön i dess helhet till naturpark måste domänstyrelsen
därföre afstyrka. Då det likväl torde äga vetenskapligt intresse, att någon flygsandstrakt
finge förblifva obunden för iakttagande af sandens ohämmade strid mot vegetation och
kultur, torde efter undersökning på stället någon del af ön kunna upplåtas till naturpark.
Visserligen äger staten äfven annorstädes flygsandsfält, som för en sådan upplåtelse kunde
ifrågasättas i stället för den svårtillgängliga Gottska Sandön. Men med hänsyn därtill
dels att åtgärder för sandflyktens dämpande endast ifråga om mindre delar af ön hittills
vidtagits och ej heller för framtiden torde i fråga om obebodda delar af ön nödvändigt
behöfva vidtagas, dels ock att, enligt hvad till styrelsens kännedom kommit, sandflykten
å ifrågavarande ö är synnerligen typiskt utpräglad och sanden därjämte fortfarande synes
ökas genom tillförsel från hafsbotten, torde Gottska Sandön bättre än öfriga staten tillhörande
flygsandsfält i riket vara ägnad för studier och iakttagelser af den art, som här
afses. Därest på grund häraf någon del af Gottska Sandön skulle komma att afsättas
till naturskyddsområde, torde detta dock böra ske under förbehåll att, i händelse den
obundna sanden inom området skulle vare sig hota att omintetgöra på andra ställen af
ön vidtagna åtgärder till sandflyktens dämpande eller gifva anledning till skogsmarkens
öfversändande utom skyddsområdet arbeten för sandens bindande må företagas äfven inom
naturskyddsområdet.»

På grund af hvad domänstyrelsen sålunda anfört torde det vara
lämpligast att afstå från hela öns afsättande samt att inskränka
nationalparken endast till de delar af ön, som vid framdeles skeende
undersökning visa sig utan olägenhet kunna för detta ändamål lämnas
orubbade.

I enlighet med hvad sålunda anförts hemställes:

att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
medgifva, att, under förutsättning att lag om nationalparker
varder antagen, såsom nationalparker må afsättas
med rätt för Kungl. Maj:t att närmare bestämma
gränserna:

1. Hvad af kronan tillhörig eller oafvittrad
mark söder om Torne träsk och väster om en mellan
nämnda sjös östra ände och Aktsek dragen linje af
Kungl. Maj:t pröfvas för ändamålet lämpligt;

(under förutsättning att hvad under 1 föreslagits
icke bifalles) ett område af omkring 15 kvadratmil
innefattande Stora Sjöfallet, ett område innefattande
Sarjektjällen med deras närmaste omgifningar
samt ett område af Abiskodalens nedre del utgörande
omkring 5,000 hektar;

3. ett med urskog bevuxet område af lämplig
omfattning i Suorsa eller Rissa kronoparker i Tärendö
revir;

4. ett omkring 200 hektar stort område med
löfängsnatur å statens mark söder om fjället Peljekaisse
i Arjepluogs revir;

5. den staten tillhöriga delen af Sonfjället i
Härjeådalens revir;

6. ett med urskog bevuxet område om högst
20 hektar å Hamra kronopark i Yästra Hälsinglands
revir;

7. den till indragna kronofogdebostället Yäringsö
i Ränna socken af Stockholms län hörande holmen
Ängsön;

8. ett område å Kilsbergens sluttning af högst 20
hektar på Garpliytte kronopark i Askersunds revir; och

9. lämpliga delar af Gottska Sandön.

Kostnaderna
för staten.

Vetenskaps akademiens kostnader.

6. Utredning af kostnadsfrågan.

Ett ordnande af ifrågavarande förhållanden enligt nu antydda
grunder skulle för statsverket icke medföra några synnerligen kännbara
kostnader.

Hvad först angår den uppoffring af ''eljest påräknelig afkastning,
som kronan måste göra med afseende å mark, hvilken afsättes till naturminnesmärke
å kronans egendom eller till nationalpark, lärer densamma
i de flesta fall icke blifva afsevärd. Då naturminnesmärke icke
kan komma att å kronans mark fridlysas utan tillstånd af Konungen,
och nationalpark icke kan afsättas utan beslut af Konungen och Riksdagen,
har ju staten situationen fullständigt i sin makt, och man behöfver
icke fortskrida längre på den inslagna vägen än man för ögonblicket
finner lägligt.

En direkt kostnad för staten, hvilken dock icke kommer att
särskildt märkas i budgeten, är kostnaden för fridlysningsbeslutets
publicerande i länskungörelserna och ortstidning. Dessa kostnader äro
nämligen afsedda att bestridas af Konungens befallningshafvande med
dess allmänna expensmedel.

För vetenskapsakademien ställer sig saken något ofördelaktigare.
De kostnader akademien får vidkännas och som ökas i samma mån
som akademien med större intresse ägnar sig åt föreliggande uppgift,
blifva följande

1. Expeditions- och resekostnader. I detta afseende torde omkring
2,000 kronor om året böra anses tillfyllest.

2. Kostnaderna för publicerandet af den första kungörelsen (föreläggandet
för rättsägarne) i de fall, då akademien uppträder såsom
sökande till naturminnesmärkes fridlysning.

3. Kostnaderna för utmärkande och eventuellt inhägnande af
naturminnesmärken i nyssnämnda fall. Ligger minnesmärket å kronans
mark, lärer väl detsammas utmärkande, såsom liggande jämväl i skogs -

och domänförvaltningens intresse kunna af dessa myndigheter med tillgängliga
resurser utföras utan någon afsevärdare kostnad för akademien.

4. Kostnaderna för åtgärder å nationalparkerna, såsom väganläggningar
och dylikt. Sådana åtgärder, som, om ock önskvärda, väl
i allmänhet icke på något sätt kunna anses nödvändiga, torde i regel
kunna utföras efter råd och lägenhet. *

Någon hjälp i ekonomiskt afseende skulle akademien äga i naturskyddskassan.
Till denna skulle, såsom framgår af hvad förut anförts,
inflyta:

a) Dötesandelar.

b) Afgift för meddelad jakträtt å nationalparkerna.

c) Afgifter för meddelade fiskerätter å nationalparkerna. Dessa
torde kunna komma att i framtiden blifva icke så litet inbringande.
Särskildt med hänsyn till hvad man känner om de utländska fiskesportsmännens
villighet att för erhållande af lämpligt fisketillfälle
underkasta sig dryga ekonomiska uppoffringar, torde man kunna vänta,
att i nämnda fiske kunna erhålla en icke föraktlig inkomstkälla.

d) Afgifter för meddelad rätt att å nationalpark uppföra hotellbyggnad
och dylikt.

e) Afgifter, som upptagas för tillträde till parken. Sådana synas
väl i regel icke böra ifrågakomma, men skulle, såsom ofvan föreslagits,
det stora turistområdet emellan Aktsek och Torne träsk blifva afsatt
till nationalpark, kunde det nog icke vara ur vägen att upptaga
någon afgift för rättighet att inom området idka tältlägerlif. S. k.
»camping parties» äro i Amerika en mycket omtyckt form af turistlif,
och de kunna säkerligen äfven i Lappland komma att blifva moderna.
Inom Sjöfallsområdet äro resor för närvarande icke möjliga utan dylikt
karavan- och tältlif. Därvid måste ju bränsle och bete tillhörigt staten
tagas i anspråk, och någon afgift därför synes med fog kunna sättas
i fråga.

f) Slutligen torde man kunna förvänta, att genom gåfvor ooh
donationer åtskilliga medel skola för ändamålet komma att ställas till
akademiens förfogande. Såsom framgår af redogörelsen för hvad i
utlandet förekommit i naturskyddsfrågan, har intresset för naturen
visat sig vara både synnerligen utbredt och offervilligt, och förvånande
summor hafva genom insamling hopbragts för att rädda en eller annan
naturmärkvärdighet.

Emellertid torde staten för att härvid föregå med godt exempel
böra lämna akademien något årligt anslag för ändamålet. Detta bör

vara något större det första året, då väl fridlysning af ett större antal
minnesmärken på en gång komme att af akademien begäras.

På grund häraf få vi hemställa:

att under förutsättning, att lag om naturminnesmärkens
fredande varder antagen i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad ofvan föreslagits, Kungl. Maj:t
måtte utverka ett årligt anslag till vetenskapsakademiens
naturskyddskassa, utgående med 5,000 kronor
första året och 2,000 kronor de följande.

7. Förslag till vissa ändringar i jaktstadgan.

För att på ett fullt betryggande sätt kunna vårda och skydda
den inhemska faunan är enligt vår mening en fullständig omarbetning
af jaktstadgan nödvändig. Detta har framhållits äfven af Kungl. vetenskapsakademien
i en af densamma afgifven, på Kungl. Maj:ts pröfning
beroende underdånig framställning. Det har äfven vid upprepade tillfällen
uttalats af Svenska jägarförbundet och andra jägaresamfund i
vårt land.

Att utföra detta arbete, som till vissa andra delar faller helt
utom den föreliggande frågan, har icke blifvit oss uppdraget. Emellertid
hafva vi trott oss böra taga under öfvervägande några jaktstadgan
berörande frågor, kvilka särskildt varit på tal under naturskyddsdiskussionen,
och i sammanhang därmed framställa några ytterligare
förslag, där skyndsamhet synes vara af nöden, och som utan svårighet
torde kunna genomföras.

De stora förändringar, som genom odlingsföretag af skilda slag,
industrianläggningar samt skogarnes allt intensivare utnyttjande öfvergått
och alltjämt komma att öfvergå vårt land hafva naturligtvis i
i hög grad omgestaltat lifsbetingelserna för den inhemska djurvärlden.
En del af dess representanter har visserligen gynnats genom landets
stigande odling, men för flertalet hafva svårigheterna därigenom mer och
mer ökats, så att deras existens är starkt hotad. Jaktvapnens med
hvarje år stegrade tekniska fulländning och lättheten i nutiden för hvar
och en att skaffa sig dylika ökar än mera den sannolika möjligheten
af en stor del jaktbara djurs fullständiga utrotning. Det är ju onekligen
en fördel, att vissa större skadligäfcrofdjur såsom varg, lo och
järf i hög grad decimerats och undanträngts till otillgängliga trakter
i vårt lands nordliga delar. Men å andra sidan hafva under förra århundradet
tvenne på en gång värdefulla och intressanta däggdjursarter
utrotats i Sverige nämligen vildren och bäfver, och några andra torde
snart nog dela dessas öde, om ej skyddsåtgärder i rätt tid vidtagas.

Skydd fölbjörnen.

De till sin existens mest hotade däggdjuren i Sverige äro två af
våra ståtligaste och intressantaste högdjur, björn och kronhjort. I vetenskapsakademiens
naturskyddskommittés ofvannämnda utlåtande anföres
om den förstnämnda djurarten följande:

»Björnstammen i vårt land har under de senare årtiondena i särdeles
hög grad decimerats och torde inom sitt sydligaste utbredningsområde,
v. Gästrikland och angränsande delar af Dalarna, vara så illa åtgången,
att någon fortplantning af därstädes tilläfventyrs ännu befintliga djur
ej längre torde äga ruin. I Härjeådalen, Jämtland och Ångermanland
är stammen äfven mycket förminskad och torde kanske inalles belöpa sig
till 20 å 30 djur. I Lappland förekommer björnen spridd, dock hufvudsakligen
kring Torneå träsk och kring Stora Sjöfallet, men har på det
förra stället efter järnvägens framdragande utsatts för så ihärdig förföljelse,
att det är fara värdt, att den därstädes snart kommer att
fullständigt utrotas. Det är under sådana förhållanden högeligen önskligt,
att åtgärder vidtagas för att åtminstone på några ställen inom
landet bevara detta djur, och kommitterade tillåta sig därför hemställa,
att björnen fridlyses ej blott inom det till nationalpark föreslagna området
kring Stora Sjöfallet, utan äfven på all annan, kronan tillhörig
mark, hvarjämte den ej heller på enskild mark utan markägarens tillstånd
borde få jagas eller dödas. Björnarnas antal inom anförda område
torde ej med säkerhet kunna angifvas, men det uppgifves,
att därstädes skall finnas en för fortplantning tillräcklig stam. Det
må i samband härmed anmärkas, att sedan björnen numera blifvit så
fåtalig, är den skada, som af densamma tilläfventyrs förorsakas, att
anse såsom undantag och så obetydlig, att den icke längre kan motivera
dess fullständiga utrotande. Såsom erkännande häraf får väl
äfven anses, att skottpengarne för björn redan för många år sedan
blefvo borttagna. Då det emellertid händer, att enstaka exemplar af
björnen, som annars hufvudsakligen lifnär sig af vegetabilier, blifva
utpräglade rofdjur, skulle sådana genom jägeristatens försorg äfven
inom skyddsområdet kunna dödas. Gallring skulle ju äfven kunna ske,
ifall stammen ökas mer än som kan anses lämpligt. I alla händelser
synes det kommitterade hardt när såsom en hederssak för vårt land,
att detta intressanta djur skyddas för fullständigt utrotande.»

I denna kommitténs hemställan har vetenskapsakademien förenat
sig. Jämväl från andra håll har yrkande om skydd för björnen framställts.
Så har i anledning af en från Dalarnes jaktvårdförening gjord
framställning Svenska jägarförbundet ingått till Kungl. Maj:t med en
underdånig framställning om »lämpligt skydd» för björnen i hela landet.

Enligt (len af domänstyrelsen uppgjorda årliga, statistiken har
följande antal björnar dödats:

År 1894

1895

1896

1897

1898

1899

1900

1901

1902

1903

1904

1905

??
JJ
??
? f

22 st.

21
15
10
4
11
11
11
13
12
15
10

Ökningen efter 1898 har sannolikt sammanhang med järnvägsarbetet
och de lättade kommunikationerna i Noi''rbottens län.

För vår del kunna vi ej annat än finna åtgärder till björnens

skydd både befogade och önskvärda. Inom de områden, som kunna
blifva afsätta såsom nationalparker enligt de af kommittén föreslagna
bestämmelserna, behöfvas visserligen icke några vidare stadganden om
björnens skyddande, ty allt dödande af djur skulle där blifva förbjudet,
då det ej sker till försvar mot angrepp,å person eller egendom, men
äfven inom öfriga delar af landet synes björnen böra i viss mån
skyddas. Den ledande grundsatsen synes oss därvid böra vara, att

jakt på björn å annans mark utan ägarens samtycke i regel icke bör

såsom nu i många fall vara tillåten. Att förbjuda ägaren själf att
på egen mark fälla detta djur, torde däremot möta betänklighet,
med afseende på den skada björnen någon gång om ock numera ytterst
sällan kan åstadkomma och den fara dess närvaro å en egendom väl
understundom kan medföra. Till följd häraf synes jaktstadgans 7 och
9 §§ böra sålunda ändras, att rätten att å annans mark jaga björn
borttages, samt genom ordet »björns» uteslutande ur 11 §:ns uppräkning
af skadliga rofdjur 10 §:ris stadgande om rätt att fälla tillfälligtvis
anträffadt sådant rofdjur försättas ur tillämplighet beträffande björn.
Dock synes af lätt insedda skäl rätt till dödande af björn äfven å annans
mark böra medgifvas, då det sker till försvar mot angrepp å person eller
egendom. För att denna rätt ej skall missbrukas bör dock stadgas, att
björn, som sålunda dödas, skall tillfalla jordens ägare och att den sålunda
ej får behållas af den, som dräper djuret.

Ifrågasatt
skydd för
kronhjort

Skydd för
falken.

Skydd för
örnen.

Vidare synes i 2 § björnen böra insättas bland de djur, som icke
utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd få fällas å vissa kronoskogar af
de i allmänhet till jakt därstädes berättigade personer samt genom
ändring i 4 § böra föreskrifvas, att dylikt tillstånd erfordras för rätt
att å oafvittrad skog och öfverloppsmarker anställa jakt efter björn.

Slutligen torde man kunna stryka 8 § jaktstadgan, som stadgar,
att om någon ringat björn i ide, denne ensam har rätt att fullfölja
jakten, och att ingen annan må med vetskap, att björnen är ringad,
uppskrämma djuret ur idet.

Kronhjorten gör tyvärr för närvarande så stor skada på skogsplanteringar
särskilt^ af gran, att det ej torde låta sig göra att fridlysa
densamma i någon större utsträckning, ehuru detta från annan
synpunkt eljes skulle vara önskvärdt. För att på ett tillfredsställande
sätt bevara kronhjörtstammen torde kanske ej finnas annan utväg än
att inom ett hägnadt område skydda och vårda ett tillräckligt antal,
men för närvarande kunna vi ej lämna förslag på något dylikt
passande område.

Bland de »skadliga rofdjur» som uppräknas i § 11 jaktstadgan
nämnes äfven »falk». Detta kan ej tydas annorlunda än som skulle
hvarje representant af falksläktet i vidsträckt mening räknas såsom
skadligt rofdjur. En sådan uppfattning är emellertid stridande mot
nutidens erfarenhet. Tornfalken är t. ex. en så öfvervägande nyttig
fågel, att den i flera länder af denna orsak är fridlyst. Denna falkart
bör sålunda hos oss ingalunda upptagas bland »skadliga rofdjur». De
två största falkarterna i vårt land pilgrimsfalken och jaktfalken ära
visserligen så till vida skadliga, som de fånga och förtära en del matnyttigt
villebråd, den förra isynnerhet änder och den senare ripor. De
äro emellertid i nutiden så sällsynta och fåtaliga, att den skada de
kunna göra ingalunda spelar någon roll. Men å andra sidan äro de
intressanta till sitt lefnadssätt och deras uppträdande är så elegant
och anslående, att det vore en stor skada ej blott från naturhistorisk
utan äfven från estetisk synpunkt, om de skulle utrotas. Föröfrigt äro
de af naturaliehandlare redan nu starkt eftersökta, ty ett skinn af en
jaktfalk betalas med 50 mark och af en pilgrimsfalk med 8 mark, och
äfven deras ägg betinga höga pris. Under sådana omständigheter våga
vi föreslå, att ordet »falk» måtte få utgå ur förteckningen på skadliga
rofdjur.

Hvad som sagts om de båda stora ädelfalkarne gäller i hufvudsak
äfven om örnarne. De göra visserligen en viss skada, men äro numera
så fåtaliga, att det ingrepp de göra i jakthushållningen ej är vidare

kännbart. Liksom de nämnda falkarne äro de äfven starkt förföljda,
såsom framgår af följande statistik.

Antalet örnar, för hvilka skottpenningar utbetalades, utgjorde:

År	1901 ..................	.. ........... 221 st.
»	1902 ..................	................. 260 ».
	1903 ............	................ 335 »
»	1904 .................	................ 364 »
»	1905 ................	................ 253 »

Detta ifriga förföljande är så mycket betänkligare, som örnen
endast lägger ett, högst två ägg om året.

Ett kungsörnsskinn kostar hos en naturaliehandlare 26 mark och
ett hafsörnsskinn 11 mark. Ivungsörnsägg, som äro vackert fläckiga,
kosta 20 mark och däröfver. Under sådana förhållanden synes lämpligt,
att äfven »örn» måtte få utgå ur förteckningen på »skadliga
rofdjur». Genom en sådan åtgärd är visserligen ej så särdeles mycket
vunnet i första hand, men därigenom möjliggöres dock för enskilda
personer eller föreningar att, om de så önska, på egen mark skydda
dessa präktiga fåglar och freda deras häckplatser. En sådan fredning
af örnar äger, såsom förut påpekats, rum flerestädes i Storbritannien.

Lodjuren, ehuru visserligen skadliga rofdjur, äro nu för tiden så
sällsynta inom landet, att det är alldeles onödigt att för deras dödande
utbetala några skottpengar.

Antalet dödade lodjur, för hvilka skottpenningar utbetalades,
utgjorde:

År 1901...................................... 16 st.

» 1902 .................................. 16 »

» 1903...................................... 8 »

» 1904 ................................. 7 »

» 1905..................................... 2 »

Ur 20 § jaktstadgan synes alltså föreskriften om dylika skottpenningars
utbetalande böra utgå.

Det har på senare tiden blifvit en synnerligen omtyckt sport, särskilt
inom Stockholms skärgård, att idka sjöfågelsjakt från motorbåtar.
Dessa båtars snabbhet underlättar i hög grad fåglarnes fördöljande
och jaktsättet blir därför mycket mera utrotande än jakt enligt
hittills vanliga metoder. I jakt- och fiskelagstiftningen förekomma
redan åtskilliga stadganden, afseende att förekomma fångstsätt af särskilt
hänsynslös beskaffenhet. Det synes icke vara ur vägen att till

Borttagande
af skottpenningar
för
lodjur.

Förbud mot
sjöfågelsjakt
från motorbåt.

dylika fångstsätt räkna nu ifrågavarande, och att i 16 § jaktstadgan
införa ett förbud däremot. Detta är så mycket lämpligare som beifrandet
af jaktförseelser begångna under jakt med motorbåtar försvåras därigenom,
att jakten icke kan följas af någon annan än den, som har ett
lika effektivt fortskaffningsmedel till sitt förfogande. På grund häraf
få vi framlägga bifogade lagförslag.

Förring

till

Lag angående ändring i vissa delar af jaktstadgan den 21 oktober 1864.

Härigenom förordnas, att 8 § i jaktstadgan den 21 oktober 1864
skall upphöra att vara gällande samt att 2, 4, 7, 9, 10, 11, 16 och
20 §§ i samma stadga skola erhålla följande förändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

§ 2.

Jakten å berörda marker utöfvas
af Oss själfva och chefen för
Yår hofjägeristat jämte dem, som
vid sådana tillfällen äro följ aktiga;
dock må jakt å samma marker
med undantag af dem, som äro
ställda till Yår disposition, där Vi
om jakten särskildt förordne, utöfvas
jämväl af chefen för Vår
skogsstyrelse jämte dem, som honom
åtfölja, äfvensom, för egna
personer, af Våra befallningshafvande,
hvar och en inom sitt län,
samt af de till skogs- och jägeristaten
hörande tjänstemän, hvar
inom sitt tjänstgöringsområde.

Föreslagen lydelse:

§ 2.

Jakten å berörda marker utöfvas
af Oss själfva och chefen för
Vår hofjägeristat jämte dem, som
vid sådana tillfällen äro följaktiga;
dock må jakt å samma marker
med undantag af dem, som äro
ställda till Vår disposition, där Vi
om jakten särskildt förordne, utöfvas
jämväl af chefen för Vår
domänstyrelse jämte dem, som honom
åtfölja, äfvensom, för egna
personer, af Våra befallningshafvande,
hvar och en inom sitt län,
samt af de till skogs- och jägeristaten
hörande tjänstemän, hvar
inom sitt tjänstgöringsområde.

Nu vai ‘an de l y delse :

Skogs- och jägeribetjänte äga
att å de marker, som stå under
deras bevakning, anställa jakt efter
skadliga rofdjur samt, med Vår
skogsstyrelses för viss tid eller tillsvidare
lämnade tillåtelse, äfven
efter annat vildt eller vissa arter
däraf.

Utan Vårt särskilda nådiga tillstånd
får dock ej å någon af ofvanomförmälda
marker jakt utöfvas
efter älg, hjort, rådjur, vildren
eller svan.

Föreslagen lydelse:

Skogs- och jägeribetjänte äga
att å de marker, som stå under
deras bevakning, anställa jakt efter
skadliga rofdjur samt, med Vår
domänstyrelses för viss tid eller tillsvidare
lämnade tillåtelse, äfven
efter annat vildt eller vissa arter
däraf.

Utan Vårt särskilda nådiga tillstånd
får dock ej å någon af ofvan
omförmälda marker jakt utöfvas
efter älg, hjort, rådjur, vildren,
björn, eller svan.

§ 4.

På oafvittrad skog samt Oss och kronan vid afvittring i de norra
länen tillfallen öfverloppsmark, äfvensom i skärgård på klippor och
skär, som ej lyda till visst hemman, samt ute på öppna hafvet vare
jakten med de inskränkningar, som här nedan stadgas, tillsvidare fri
för hvarje svensk man.

Dock må å öfverloppsmarkerna
icke utan Vårt särskilda nådiga
tillstånd jakt efter älg anställas.

§ 7.

Hvar, som under utöfning af
loflig jakt sårar villebråd så, att
det faller å annans mark, må detsamma
tillvarataga och behålla.
Där någon å egen mark eller där
han äger lof att jaga drifver upp
björn, varg, lo eller järf, äge han
att jakten in på annans ägor fullfölja.

Dock må icke utan Vårt särskilda
nådiga tillstånd å oafvittrad
skog och öfverloppsmarkerna anställas
jakt efter björn eller på sistnämnda
marker å älg.

§ 7.

Hvar, som under utöfning af
loflig jakt sårar villebråd så, att
det faller å annans mark, må detsamma
tillvarataga och behålla.
Där någon å egen mark eller där
han äger lof att jaga drifver upp
varg, lo eller järf, äge han att
jakten in på annans ägor fullfölja.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

§ 9-

Vill man å annans mark eljest
jaga björn eller anställa jakt efter
varg, lo eller järf, tillsäge hvarje
gång förut den, som jakträtt å
marken äger, och hafve denne, där
något af nämnda djur bevisligen i
trakten sig uppehållit, icke makt
att jakten hindra, utan tage del
däri, eller äge den, som tillsade,
att ändock jaga och behålla de
rofdjur af nämnda slag, han därvid
kan komma att fälla.

§ 10.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar
det vara må, skadligt rofdjur, då
må han det fälla och behålla.

§ Il Till

skadliga rofdjur räknas björn,
varg, lo, järf, räf, utlärd, utter, säl,
örn, berguf, hök och falk.

§ 9.

Vill man å annans mark eljest
anställa jakt efter varg, lo eller
järf, tillsäge hvarje gång förut den,
som jakträtt å marken äger, och
hafve denne, där något af nämnda
djur bevisligen i trakten sig uppehållit,
icke makt att jakten hindra,
utan tage del däri, eller äge den,
som tillsade, att ändock jaga och
behålla de rofdjur af nämnda slag,
han därvid kan komma att fälla.

§ io.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar
det vara må, skadligt rofdjur, då
må han det fälla och behålla.

Björn må dödas äfven å mark,
där jakt å björn eljest ej är tillåten,
när det sker till försvar mot angrepp
å person eller egendom. Djur, som
sålunda dödas, tillfaller jordägaren.

§ n.

Till skadliga rofdjur räknas varg,
lo, järf, räf, mård, utter, säl, berguf
och hök.

§ 16.

Spjut eller skjutgevär må icke gillrade användas såsom jaktmedel,
ej heller må älg jagas under skidlöpande eller i grop fångas.

Grop, sax, snara, stång eller annan för människor och husdjur
mer eller mindre lifsfarlig jaktanstalt må icke af någon å annans mark

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

begagnas utan tillstånd af den, som jakträtt där äger, och ej heller
under tiden emellan den 31 maj och den 1 oktober utsättas eller,
därförinnan utsatt, kvarlämnas på samfälld mark, såframt icke alla
delägare därtill gifvit lof samt anstalten är med fällda träd eller annat
stängsel så omgärdad, att kreatur därifrån afhållas.

Den, som vill begagna jaktanstalt af nyssnämnda slag eller utlägga
förgiftadt lockbete, vare skyldig att låta därom söndagen förut uppläsa
kungörelse i närmaste kyrkor. Nyttjas sådan anstalt längre tid fortfarande
på samma ställe, skall kungörandet en gång i hvarje månad
förnyas.

finare giller eller snaror må icke för fångande af vildt begagnas
utom Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
och icke heller där under de tider, hare, tjäder, orre, järpe
samt dal- och fjällripa äro fridlysta.

Jakt å sjöfågel må icke idkas från
motorbåt.

§ 20.

Den, som dödar rofdjur af nedan
nämnda slag, erhåller af allmänna
medel i belöning:

för varg ............ 50 kronor

» Järf............... 10 „

För unge af dessa rofdjur erhålles lika mycket som för fullvuxet
djur af samma slag.

Vill någon erhålla sådan belöning, uppvise huden af rofdjuret för
kronofogde, länsman eller ordförande i kommunalstyrelse, tage hans
hvilket utan lösen utfärdas, att djuret dödats inom riket samt
att djurets öron blifvit i hans närvaro afskurna, och hafve sedan rätt
att hos närmaste kronouppbördsman eller Vår befallningshafvande den
utfästade belöningen uppbära.

I afseende på utbetalning af I afseende på utbetalning af såsådan
belöning äger intyg, som vare dan belöning äger intyg, som vare
sig af föreståndare för zoologiska sig af föreståndare för zoologiska
museet vid någotdera af rikets uni- museet vid någotdera af rikets universiteter
eller af vederbörande in- versiteter eller af vederbörande intendent
vid vårt zoologiska riks- tendent vid vårt zoologiska riks -

Den, som dödar rofdjur af nedan
nämnda slag, erhåller af allmänna
medel i belöning:

för varg.................. 50 rdr

Nuvarande lydelse:

museum meddelats därom, att till
musci samlingar i ostympadt skick
aflämnats rofdjur af något bland
nyssnämnda fyra slag, enahanda
kraft och verkan, som, enligt nästföregående
moment, tillkommer därstädes
oförmälda intyg om att sådant
rofdjurs öron blifvit i vederbörandes
närvaro afskurna.

Föreslagen lydelse:

museum meddelats därom, att till
musei samlingar i ostympadt skick
aflämnats rofdjur af något bland
nyssnämnda två slag, enahanda kraft
och verkan, som, enligt nästföregående
moment tillkommer därstädes
omförmälda intyg om att sådant
rofdjurs öron blifvit i vederbörandes
närvaro afskurna.

Grågås.

Grafand.

8. Framställning om vissa fridlysningsbestämmelser.

Af de större jaktbara och matnyttiga fåglarne är det ingen, som
blifvit så styfmoderligt behandlad som grågåsen, alldenstund den alls
ej åtnjuter något lagligt skydd. Grågåsen fanns förr såsom häckfågel
i södra Sverige, Göta- och vissa delar af Svealand, längre mot norr
torde dess utbredning knappt ha sträckt sig. Den häckar såväl vid
aflägsna skogssjöar, som i yttre hafsbandet. Numera torde den vara
helt och hållet utrotad vid sötvattnen och vid kusterna är den redan
mycket sällsynt i synnerhet vid den västra, där den t. ex. vid Hallands
Yäderö in. fl. forna häckplatser är fullt utrotad. Det är gifvet, att
en så stor fågel skall uppväcka snikenhet hos den mindre samvetsömme
skytten och vi ha oss bekant, att lefvande grågåshonor skamlöst
skjutits på boet. När gässen rugga, sakna äfven de gamla fåglarne
flygförmåga och kunna endast söka undfly simmande och dykande, men
det är ju gifvet, att på dylikt sätt en så stor och lätt sedd fågel ej
skall kunna reda sig mot en nutida jaktutrustning. På grund häraf
få vi för att denna präktiga fågelart ej må helt utrotas föreslå

att grågåsen må fridlysas under tiden från och
med 21 april till och med 81 juli.

I samband med grågåsen bör äfven en annan större närsläktad
fågel omnämnas nämligen grafanden, hvilken ej är på något sätt fridlyst
i jaktlagstiftningen. Den har visserligen i praktiken ofta räknats
som »and» och därför behandlats af skyttarne med en viss hänsyn. Men
då den faktiskt i såväl rent vetenskapligt som mera biologiskt afseende
är rätt olika änderna och dessutom i vissa landsändar kallas »jugås»
eller »grafgås» (på sätt och vis riktigare än grafand) torde den ej
kunna anses vara skyddad genom ändernas fridlysning. Att den är i
behof af dylik Hedning, är dock uppenbart, då man drager i betänkande

dess granna fjäderskrud, dosa storlek, matnyttighet och exponerade,
lefnadssätt vid öppna kuster. På grund häraf få vi föreslå,

att grafanden måtte fridlysas under tiden från
och med 1 april till och med 31 juli.

En grupp af matnyttigt villebråd, som sedan urminnes tid spelat Dykarna
eu synnerligen viktig roll för befolkningens hushållning isynnerhet
längs våra kuster och i våra skärgårdar är dykänderna. De inhemska,
här i landet sig fortplantande arterna-af denna grupp äro ejder, svärta,
sjöorre, knipa, bergand, vigg, brunand och alfågel. Dessa fåglar åtnjuta
visserligen skydd genom jaktlagstiftningen så till vida, att en fridlysningstid
för dem finnes bestämd, men denna fridlysning är tyvärr ej afpassad
på sådant sätt som sig bör, nämligen så, att den på en gång tillgodoser
befolkningens kraf på att få draga nytta af fåglarne, och vildändens
ovillkorliga behof af skydd under fortplantnings- och rufningstiden
samt under ungarnes uppväxttid. Dock är ett sådant ordnande af
fridlysningen absolut nödvändigt, för att ej dessa fåglar skola inom
kortare eller längre tid utrotas eller deras antal så nedbringas, att
deras ekonomiska betydelse upphör. Men om något dylikt inträffade,
skulle det vara en stor förlust ej blott för vårt lands natur, utan äfven
för den allmänna hushållningen.

Om ej tillräcklig vård beredes våra sjöfågelsarter, torde samma
öde bli dem beskärdt som den vackra labradorsanden, eu med ejdern
närbesläktad dykand, (Camptoloemus labradorius), som i midten af
förra århundradet fullständigt utrotades på Nordamerikas ostkust.
Tillgången på dykänder i synnerhet af vissa slag t. ex. svärta är allaredan
på ett mycket oroväckande sätt förminskad, på vissa sträckor
af kusten är den nästan utrotad, och de flesta arterna ha betydligt
aftagit i antal mot förr. Då skärgårdsbefolkningen ensam utöfvade
jakten på dessa fåglar, skedde detta med en viss skonsamhet. I allmänhet
skötos ej några honor och sällan anställdes jakt på ungfågel,
innan denna var fullt utbildad. Nu äro förhållandena ändrade och
isynnerhet ungfåglarne äro utsatta för eu hänsynslös förföljelse af mer
eller mindre tillfälliga besökare i skärgårdarne. Ett skydd från skärgårdsbefolkningens
sida kan endast med svårighet genomföras, då jaktstadgan
ej gifver dem någon hjälp.

Då jaktinnehafvaren är mäktig nog att hålla vakt öfver sina
fåglar och utöfva ett kraftigt skydd, visar detta snart sina utmärkta
verkningar. För att belysa detta torde det vara lämpligt att anföra

några exempel. För omkring 12 år sedan började några för saken
intresserade personer i Nyköping att freda en grupp af skär och
klippor utanför Oxelösund vanligen kända under namnet Källskären.
När denna fredning började, häckade i denna lilla arkipelag blott
omkring 60 par ejder, och svärtorna förekommo blott i enstaka par.
Nu har där antalet af ejder ökats till omkring. 550 par och svärtorna
till omkring 50 par. Dessutom ha båda dessa fågelarter i hög grad
ökats inom angränsande område. Ett annat exempel kan framdragas
från Stockholms läns skärgård. I närheten af Svenska Högarne finnes
en samling skär kända under namn af Söderskärgården. För omkring
15 år sedan funnos där blott omkring ett 20-tal par ejder, men sedan
dess har ejdern fredats och år 1906 uppgick antalet ejderbon till 1,460.
Samma år insamlades där 12 kilo ejderdun, som i första hand betalades
med 240 kronor, hvarjämte något hundratal ejderhanar (gudingar)
skötos, för att användas som inåt. Med dylika siffror för ögonen
torde ej kunna förnekas riktigheten af Vetenskapsakademiens naturskyddskommittés
yttrande: »Dylika resultat mana till liknande skyddsåtgärder
i öfriga skärgårdar — — —». En medlem af Källskärsklubben
har med rätta framhållit, att »sjöfågeln är en af de tacksammaste
och relativt mest lönande för människan att taga vara på,
om hon blott därtill vill bruka sitt förstånd», samt att hvarje, skärkarl
»skulle kunna ha hundratal eller tusental djur på sina ägor, som
försörja sig själfva gratis och hvarken behöfva husrum eller skötsel
endast fred»* »Här sammanfaller sålunda naturskyddsintresset med
intressen af afsevärd ekonomisk räckvidd.»

Emellertid är det nödvändigt för att i större utsträckning vinna
önskvärdt resultat, att skyddandet af de omnämnda fågelarterna stödes
af lagliga fridlysningsbestämmelser och ej lämnas så godt som uteslutande
åt det privata initiativet, såsom nu är fallet. Ty enligt nuvarande
bestämmelser prisgifvas dykandshonorna och deras ungar åt
en förödande förföljelse — jakt kan det ej kallas — långt innan de
senare äro utvuxna, ofta medan de ännu äro i dundräkt. Enligt nu
rådande bestämmelser är jakten på ejder, med bortseende från vissa
undantag, vid Östersjökusten tillåten redan efter den 31 juli och detta
är alldeles för tidigt, men de öfriga dykänderna, som häcka än senare
och ofta ej kläcka sina ungar förrän i juli äro tillåtna att få skjutas
i Skåne, Halland och Blekinge redan den 11 juli och den 21 juli vid
färskvattnen i öfriga delar af Sverige utom de tre nordligaste länen,
där liksom vid rikets kuster fridlysningen utgår först med juli månad.
Det är uppenbart för hvarje person, som har någon kännedom om

dessa fåglars biologi, att eu sådan sakernas ordning är alldeles orimlig.
Det är oss ock bekant, att upprepade gånger petitioner om ändring
af dessa fridlysningsbestämmelser aflätits. Senast detta år bär svenska
Jägarförbundet vid sitt årsmöte enhälligt beslutat att ingå till Kung].
Magt med eu underdånig anhållan om, att fridlysningen af vissa uppräknade
dykandsarter måtte utsträckas till 1 sept. En sådan anordning
anse vi oss på det lifligaste böra tillstyrka, försåvidt det gäller
honorna samt ungarne. Däremot är dessa fåglars lefnadssätt sådant,
att hanarne, som efter parningen ej i ringaste mån bekymra sig om
afkomman, ej behöfva och ekonomiskt taget ej böra åtnjuta skydd
längre än under parningstiden och torde deras fridlysning därför kunna
inskränkas. Då alla dessa fågelarters hanar ha en i ögonen fallande
och från honornas äfven på afstånd skiljbar dräkt behöfver detta ej
innebära någon risk för misstag, och dessutom pläga hanarne tämligen
sl rax efter parningen draga till hafs eller uppsöka sådana platser, att
de äro särdeles svåråtkomliga. Men då de olika dykandsarternas biologi
är olika och deras häckning äger rum på helt olika ställen och
tider, synes det nödvändigt att vid fridlysningsbestämmelsernas affattande
taga hänsyn härtill.

Ejdern är den tidigaste af de här omhandlade fåglarne. Dess parningstid
börjar redan i april och en del honor börja värpa redan i
april, ehuru stora flertalet ej gör det förr än i maj. Ejderhonans fridlysning
bör därför inträda med den 21 april och då ungarnes utveckling
är långsam bör jakten på honor och årsungar ej lofgifvas, förrän
med september månads ingång. Ejderhanarne såväl äldre som yngre
( .gudingar» och »hälsingar») behöfva ej vara fridlysta längre tid än från
och med den 21 april till och med den 15 maj. Då är nämligen parningen
afslutad, och hanarne börja flocka sig och draga till hafs.

Dock bör i de fall, där på grund af särskild framställning af
landstingen eller enskilda personer ejdern kommit i åtnjutande af
längre sk\*ld, detta ej ändras.

Svärtan ankommer ej förr än i maj och de flesta värpa ej förr
än i juni och ungarna kläckas ej förr än i juli. För honan och årsungarne
af denna fågelart lämpar sig därför bäst en fridlysning från
och med 21 maj till och med 31 augusti. Hanen bör vara fridlyst
från och med 21 maj till och med 10 juli.

Brunand, bergand och vigg, som häcka vid sött vatten torde
lämpligen vara fridlysta under lika tider. Tiden för deras fridlysning
bör börja för honorna med första maj och för dem och deras ungar
utsträckas till och med 15 augusti, alldenstund kläckningen är sen.

100

Endast på det sättet torde det kunna förebyggas, att, soni nu ofta sker,
af hänsynslösa skyttar små dunungar af brunand eller honan från den
värnlösa kullen på rent okynne bortskjuta^ under andjakten. Hanarne
däremot af samma arter kunna utan skada få skjutas om våren till
och med 15 maj samt sedan ånyo den 21 juli.

Knipa och sjöorre flytta blott genom, landets södra delar och
häcka vid sötvattnen i öfre Norrland. Egentligen skulle de därför
knappt behöfva någon fridlysning, förr än de framkomma till häckplatserna,
men för att stammen ej må decimeras allt för starkt under
sträcket, torde det vara lämpligt att fridlysa dem under en tid på
våren, då de äro som mest i trångmål nämligen när endast föga öppet
vatten finnes och sjöarna hufvudsakligen äro täckta af is, men sedan
åter tillåta jakten under en tid då äfven fjolårsungfågeln, som ej fortplantar
sig under året och som det sålunda ej är så stor skada att
skjuta, ankommit. För närvarande börjar fridlysningstiden för dessa
fåglar vid färskvattnen med den 16 mars. Detta begynnelsedatum
skulle kunna kvarstå, men billigheten bjuder, att jakten på dessa
fåglar åter frigifves en kortare tid exempelvis från och med 11 april till
och med 15 maj för att sedan fridlysning återigen må inträda till och
med 15 augusti.

Alfågeln häckar vid sötvattnen längst i norr och då den under
sträcket i regel håller sig långt till hafs, torde en fridlysning den
tiden vara mindre behöflig. Fridlysning för denna fågelart torde därför
kunna lämpligen föreslås till tiden från och med 16 maj till och
med 15 augusti.

På grund häraf få vi hemställa:

att ejderhonan med årsungar måtte fridlysas
under tiden från och med 21 april till och med 31
augusti samt ejderhanen under tiden från och med 21
april till och med 15 maj; *

att af arten svärta honan med årsungar måtte
fridlysas under tiden från och med 21 maj till och
med 31 augusti samt hanen under tiden från och med
21 maj till och med 10 juli;

'' att af arterna brunand, bergand och vigg
honan med årsungar måtte fridlysas under tiden från
och med 1 maj till och med 15 augusti samt hanen
under tiden från och med 16 maj till och med 20 juli;

11)1

att knipa och sjöorre mätte fridlysas under tiden
från och med 16 mars till och med 10 april och från
och med 16 maj till och med 15 augusti;

att alfågel måtte fridlysas under tiden från och
med 16 maj till och med 15 augusti.

Af de sträckfåglar, som äro af ekonomisk betydelse för skärgårdsbefolkningen,
återstå pracka och storskrake. Äfven de ha i hög grad
aftagit på senare år och det är oss också bekant, att petitioner inlämnats
angående deras skyddande. Då emellertid dessa fågelarter
stundom på vissa ställen göra någon skada på fisket, torde det vara
lämpligast att göra deras fridlysning beroende af ortsbefolkningens därom
uttalade önskningar, Indika dock böra tillmötesgås i dylika fall. I regel
torde ett förbud af jakt på de gamla hanarne vara obehöflig!, men
däremot är en fridlysning af honan och årsungarne från och med den
21 april till och med den 15 augusti mångenstädes väl befogad af rena
humanitetsskäl, ty det är nu en vanlig sak, att ungarne skjutas redan i
dundräkt, därvid jämväl ofta honan får släppa lifvet till, då hon af
omsorg för ungarne knappt söker undfly.

På grund häraf hemställa vi.

att där ortsbefolkningen önskar fridlysning af
pracka och storskrake, hona med årsungar måtte varda
fridlysta under tiden från och med 21 april till och
med 15 augusti.

Med de förslag, som vi uti det föregående framlagt, anse vi, såsom
redan i det föregående anmärkts, ämnet ingalunda hafva blifvit fullständigt
uttömdt. Innan man emellertid fördjupar sig än mera i frågan,
synes det vara lämpligt, att de nu framlagda förslagen, hvilka behandla
grunddragen af den naturskyddslagstiftning, som företrädesvis synes
önsklig, blifva i vederbörlig ordning pröfvade. Skulle de befinnas
antagliga, bör sedermera på den sålunda lagda grunden med lätthet
kunna byggas vidare, och småningom det önskemål förverkligas att en
något så när fullständig samling profstycke!! på fosterlandets skiftande
natur bevaras åt eftervärlden.

Stockholm den 4 december 1907.

LOUIS AMÉEN. EINAR LÖNNBERG. KARL STARBÄCK.

Pracka oc
stork rakt;