RIKSSTATENS UPPSTÄLLNING (Statens offentliga utredningar 1911:5)

FÖRSLAG

RÖRANDE

RIKSSTATENS UPPSTÄLLNING

JÄMTE DÄRMED SAMMANHÄNGANDE ÄMNEN

AFGIFVET I OKTOBER 1910

AF INOM KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGE

STOCKHOLM 1910

ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

Innehåll.

Skrifvelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet.

Inledning .......................................................................................................................

Bruttobudget eller nettobudget....................................................................................

Statens affärsverksamhet ...................................................................................

Utgiftsanslagens särskilda uppbördsmedel ........................................................

Mynt- och justeringsverket ................................................................................

Afkortningar och restitutioner ...........................................................................

Patent- och registreringsverket...........................................................................

Bankinspektionen....................................................................................................

Försäkringsinspektionen ........................................................................................

Riksförsäkringsanstalten........................................................................................

Lånebudgetens inryckande i riksstaten ................................................................

De affärsdrifvande verkens ställning i statens finansväsen ............................

De särskilda affärsdrifvande verken....................................................................

Postverket................................................................................................................

Telegrafverket .......................................................................................................

Statens järnvägar ................................................................................................

Statens vattenverk ...............................................................................................

Statens domäner ....................................................................................................

Statens aktier ...............................................................................................................

Statens utlåningsrörelse ............................................................................................

Statskontorets utlåning ........................................................................................

Riksgäldskontorets utlåning till andra låntagare än statens verk och fondei

Arbetarförsäkringsfonden...........................................................................................

Riksgäldskontorets verksamhetsområde efter reformen........................................

SID.

106

107

SID.

Behandlingen af öfverskott och brist i statsregleringen .................................... 111

Riksstatens uppställning ........................................................................................... 122

Särskiljande af verkliga utgifter och inkomster från kapitalökning och

kapitalminskning ................................................................................................ 122

Konsekvenser för budgetredovisningen................................................................ 125

Klassificering af inkomsterna................................................................................ 132

Klassificering af utgifterna.................................................................................... 135

Formulär ............................................................................................................... 140

Reservation ................................................................................................................... 148

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl, finansdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 18 september 1909 bemyndigat chefen för
finansdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga personer för att mom
departementet uppgöra förslag till förändrad uppställning af riksstaten,
och herr statsrådet uppdragit nämnda arbete åt oss undertecknade under
ordförandeskap af undertecknad Cavalli, hafva vi första gången sammanträdt
den 22 september 1909. Såsom sekreterare har fungerat undertecknad
Cassel.

Sedan uppdraget numera fullgjorts, få vi härmed öfverlänma utlåtande
med förslag i ämnet.

Stockholm den 4 oktober 1910.

H. CAVALLI.

• GUSTAV CASSEL. CHR. L. TENOW. R. TÖRNEBLADH.

Inledning.

I statsrådet den 18 september 1909 yttrade chefen för finansdepartementet
enligt till kommitterade expedieradt protokoll följande:

»För stat liksom kommun eller annan samfällighet, hvars veiksamhet
eller andra funktioner äro ekonomiskt beroende på skatter
eller liknande bidrag från medlemmarnas sida, är det af naturliga skä
af vikt att på förhand för viss tidsperiod bestämma de utgifter, som
skola göras, och beräkna de inkomster, som för sådant ändamål blifva
tillgängliga eller måste genom skattebidrag eller på annat sätt anskaffas.
Den finansiella tablån öfver utgifterna och inkomsterna bör för att fullt
fylla sitt ändamål vara uttömmande och till sin uppställning klar och

lätt öfversiktlig. x

Hvad angår ett lands finanser, böra sålunda ! budgeten upptagas

alla de medel och alla de anslag, som för ett gifvet år anvisats, och
upptagas i en systematisk, af rådande skatte- eller andra förhållanden

påkallad ordning. '' , . ,

Hvad Sverige vidkommer, förefinnes sedan gammalt ett ninaei

för att i en stat vinna en dylik fullständighet. Hinoret är den tudelnino-
af finansförvaltningen, som hos oss genomförts. Bland de tillgångar
och inkomster samt utgifter, som afse »statsverket» och återfinnas
i riksstaten, ingå nämligen icke rikets alla inkomster och utgifter.
Eu fullständig bild däröfver erhålles först genom sammanställning åt
riksstaten för visst år samt riksgäldskontorets utgifter och inkomster
för samma år. I riksstaten ingå visserligen anslag till riksgäldskontor
för bland annat gäldande af annulteter å statsskulden. Men detta ans ag
afser ej att täcka hela annuitetsbeloppet utan allenast skillnaden mellan
detta belopp och de riksgäldskontorets egna inkomster, som kunna för
ifrågavarande ändamål disponeras. Därtill kommer, att hvarje sadant
anslag, som bestrides af lånemedel, föres, oafsedt ändamålet med anslage ,
utom riksstaten och upptages liksom sjkifva lånemedlen allenast hos
riksgäldskontor. Såsom ett exempel må nämnas, att, sedan 1909 ais

riksdag till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade
järnvägar för år 1910 beviljat ett anslag af 4,000,000 kronor,
af detta belopp 500,000 kronor återfinnas i riksstaten, ehuru såsom utgifter
utom hufvudtitlarna, medan återstoden eller 3,500,000 kronor,
som skulle bestridas med lånemedel, icke upptagas i riksstaten utan
omförmälas i reglementet för riksgäldskontoret.

Då . under nu angifna förhållanden en samlad öfverblick öfver
statens finansiella läge fordrar sammanställning af två finanstablåer,
måste det för såväl fullständighetens som öfverskådlighetens skull betraktas
såsom en angelägenhet af vikt, att en bestämd, på rationella
grunder byggd gränsskillnad göres mellan inkomster och utgifter, som
tillhöra liksstaten, samt inkomster och utgifter, som allenast upptagas
i riksgäldskontorets stat. En sträfvan i sådan riktning har också otvifvelaktigt
gjort sig. gällande sedan långa tider tillbaka. Annorlunda lärer
man nämligen icke i stort sedt kunna tolka de allt emellanåt gjorda
öfveiflyttningar af inkomsttitlar och anslag från riksgäldskontorets till
statsverkets stat. I sådant afseende tillåter jag mig erinra, bland annat,
hurusom från riksgäldskontorets stat till riksstaten öfverfördes från och
med åi 1869 alla extra anslag, från och med år 1874 allmänna bevillningen,
från och med år 1877 riksbankens vinst o. s. v.

liden synes mig nu vara inne att taga ännu ett steg i nyss anträda
riktning. Det låter sig nämligen icke bestridas, att, på sätt det
af nug anförda exemplet från 1910 års riksstat på ett träffande sätt
belyser, gränsskillnaden mellan statsverkets och riksgäldskontorets stater
i visst afseende är rent formell. Icke ändamålet med ett anslag utan
sättet för anskaffande af medel till bestridande af anslaget bestämmer,
om och i hvad mån anslaget skall upptagas i den ena eller den andra
staten.

Vill man å ifrågavarande område vidtaga en radikal reform, fotad
å fullt rationella grunder, torde densamma komma att utmynna däri,
att alla af Riksdagen beviljade anslag utan något som helst undantag
passerade . riksstaten. Utan att nu för egen del ingå på en närmare
undersökning af de speciella följdåtgärderna, som däraf skulle påkallas,
tillåter jag mig dock framhålla, att en dylik reform, hvad angår riksgäldskontorets
egentliga verksamhet, konsekvent skulle medföra, att
befattningen äfven med lån, som staten å sin sida utlämnar och för
hvilkas utlämnande statens egen kredit tagits i anspråk, öfverflyttades
från riksgäldskontoret till statskontoret; att räntor och afbetalningar
å dylika lån inginge till. statskontoret; samt att till följd häraf riksgäldskontorets
inkomster i stort sedt skulle inskränkas till ett å riks -

staten uppfördt annuitetsanslag. Praktiska skäl torde dock tala emot
en dylik åtgärd, helst riksgäldskontor^ erfarenhet och krafter därigenom
icke skulle blifva helt tagna i anspråk.

De medel, riksgäldskontor upplånar, användas nästan undantagslöst
antingen till anslag för något statsverkets direkta ändamål eller
ock, såsom jag nyss antydde, för vidare utlåning efter vissa bestänka
(Tunder. I förra fallet uppgöres i regel icke någon särskild annuitetsberäkning
för anslagen. Sålunda komma icke, för att hålla mig till
förut anförda exempel, järnvägstrafikmedlen att belastas med ranta och
afbetalningar å den upplånade delen af det för år 1910 beviljade andag
till ny rörlig iärnvägsmateriel. Annuiteterna for de upplanade medlen
gifva sig i stället tillkänna vid fastställandet af det i riksstaten uppförda,
till riksgäldskontorets disposition ställda anslag till räntoi oc i

afbetalningar å statsskulden. .

Åro de af riksgäldskontor upplånade medlen åter atsedda att i
sin ordning utlånas för vissa af Riksdagen angifva ändamål, ingå de
för låntagarne bestämda annuiteter i regel direkt till riksgäld skontoret.
Så är förhållandet beträffande medel, som utlämnats till redenlanefonden,
till egnahemslånefonden, till enskilda järnvägar o. s. v.

I denna åtskillnad mellan anslag, som bestridas af lånemedel,
torde måhända ligga en vägledning för åvägabringande af eu ny gransskillnad
mellan riksstaten och riksgäldskontorets stat. hor egen de!
har jag, såsom af hvad jag redan anfört torde hafva framgått, den
meningen, att lånemedel af det slag, hvarom jag först talade under
alla förhållanden eldigt sin natur höra till riksstaten. I det följande
räknar jag också med, att vid en förändrad uppställning af riksstaten

dylika medel uppföras å samma stat. .

Åtgärder i syfte att vinna större fullständighet i afseende a nksstaten
gälla visserligen framför allt den riksstat, som fastställes, men
hafva dock uppenbarligen sin stora betydelse jämväl beträffande det
förslag till riksstat, som af Kungl. Maj:t framlägges for hvarje lagtima
riksdag i sammanhang med statsverkspropositionen.

1 fråo-a om detta förslag tillkommer emellertid en annan omständighet,
som kan förrycka hela budgetsplanen. Enär statsverkspropositionen
uppgöres i början af januari månad, kunna ju icke i densamma
tae-as i betraktande räntor och afbetalningar å medel, hvilkas upplåning
icke kunnat vid nämnda tid förutses. Däremot kunde annuitetsuppskattning
ske och vid statsverkspropositionens upprättande tagas i beräkning
i fråga om de medel, afsedda att täckas genom lån hvifka
antingen redan vid tiden för statsverkspropositionens upprättande vant

emotsedda eller ock på grund af en föregående Riksdags beslut med
någon större säkerhet kunna väntas blifva för nästkommande statsregleringsperiod
anvisade* å. riksgäldskontor. Då emellertid annuitetsberakmng
i afseende a dylika medel icke plägar äga rum, inträffar allt
emellanåt att, nar nksstaten slutligen fastställes, anslaget till annuiteter
a statsskulden maste böjas icke ringa utöfver det belopp, hvartill anslaget
upptagits i statsverkspropositionen. För ändring härutinnan erfordras
emellertid icke någon särskild åtgärd, utan torde rättelse kunna vinnas
genom samverkan mellan finansdepartementet och riksgäldskontor.

l a f in.na 5",1!1 1 förbigående gjorda erinran med anledning af
budgetsforslagets olullstand^-het ölvergår jag nu att granska riksstatens
uppställning, sedd från en annan sida, nämligen med afseende å riksstatens
ofverskadhghet.

I allmänhet taget torde öfverskådligheten i en finanstablå bäst
°“ lc“''ufösfötande tillgodoses därigenom, att poster af likartad eller
narbeslaktad beskaffenhet sammanföras i grupper under sina särskilda
rubriker. Grupperingen blir då fullt påtaglig och naturlig. Släktskapen
a sm sida ar gifvetvis beroende af skilda förhållanden. I fråga om
de egentliga inkomsterna är släktskapen väl i regel att söka i inkomstkällornas
likartade natur. I stort sedt torde man sålunda kunna till
en gemensam grupp sammanföra alla inkomster, som härflyta ur skatteår
och till eu annan grupp de inkomster, livilka äro att anse såsom
arkastningen af statens egendom eller företag. Hvad angår utgifterna
åter, torde andamalet med desamma blifva bestämmande för grupperingen.

1 afseende a vissa utgifter blifva sålunda hufvudtitlarna eu lämplighet!
tunt naturlig indelningsgrund. r °

Otvifvelaktigt har också en dylik artskillnad mellan de olika inkomst-
och utgiltsgrupperna varit vägledande vid uppställningen af
nksstaten i dess nuvarande skick. Men, såsom måhända naturligt är,
lar formen, som blifvit bestämmande för uppställningen, icke anpassat
sig efter den med tidsutvecklingen förändrade allmänna uppfattningen
åt de skilda posternas inbördes samband och släktskap. Sålunda kan
framhallas, hurusom statens på senare tider tillkomna stora inkomster
åt sj all verksamhet pa grund af samma uppställning blifvit, på sätt jag
stiax skall visa, splittrade på skilda inkomstgrupper.

. r, De gruppermgar, Indika jag nyss angifvit, skulle emellertid icke
i i va uttömmande. I nksstaten ingå nämligen åtskilliga poster, som
i sm natur falla utom en hvar af ifrågakomna inkomst- och utgiftsgnipper.
Detta skulle blifva än mera förhållandet, om i riksstaten
såsom jag nyss föreslagit, jämväl upptoges lånemedel.

Utan att nu ingå i några vidare teoretiska spörsmål rörande eu
utförligare gruppering af riksstaten skall jag tillåta mig att omedelbait
angifva, huru enligt min mening en rationell gruppering af tillgångar
och inkomster i 1910 års riksstat förslagsvis skulle te sig.

Såsom tillgångar och inkomster finnas i nämnda riksstat skilda
belopp upptagna under följande titlar:

af öfverskott å 1907 års statsreglering,
statsverkets inkomster med underrubrikerna:
ordinarie inkomster,
bevillningar,

af besparingar å reservationsanslaget till de allmänna läroverken,
utdelning å statens aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, och
af riksbankens vinst för år 1908.

Härtill komma slutligen, utom riksstaten, lånemedel.

Till en början kunde ju dessa poster grupperas omkring de statens
tre finansiella institutioner, hos Indika medlen ur riksstatssynpunkt äro
närmast disponibla, nämligen statskontoret, riksgäldskontor et och riksbanken.
Riksbankens vinst och lånemedlen skulle alltså själfständigt
för sig rubriceras, hvaremot samtliga öfriga poster skulle töras under
statskontoret. Med afseende å dessa poster tillåter jag mig vidare
framhålla, hurusom de poster, livilka afse dispositionen af öfverskott
från tidigare statsreglering och af besparingar å visst anslag, förete en
bestämd artskillnad från öfriga poster, som höra till statskontoret.
Samtliga dit hörande poster skulle sålunda, synes det mig, förslagsvis
kunnat uppdelas dels i sådana, som utgå från ionder, och dit skulle då
hänföras i förevarande fall öfverskottet å 1907 års statsreglering, såsom
utgående från fonden för reserverade medel, och besparingarna å angifvet
reservationsanslag, såsom tillhörande en besparingsfond, dels ock
i sådana, som äro att betrakta såsom 1910 års verkliga statsinkomster.
Till dessa inkomsters vidare uppdelning skall jag emellertid senare
återkomma och i stället nu öfvergå till riksstatens debetsida.

Å denna sida i 1910 års riksstat finnas skilda belopp upptagna
under följande rubriker i nu nämnd ordning:

till''mötande af brist i 1908 års statsreglering,

de skilda hufvudtitlarna med särskilda rubriker lör ordinarie anslag,
extra ordinarie anslag och summa,
utom hufvudtitlarna:

till anskaffande eif ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade
järnvägar,

afsättning till arbetarförsäkringsfonden,

afsättning till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande;
anslag till riksgäldskontor:
riksdags- och revisionskostnader ni. in.,

räntor och afbetalningar å statsskulden efter afdrag af till riksgäldskontor
ingående rånte- och kapitalafbetalningar.

Härtill borde komma, bland annat, det af mig förut omförmälda
anslag om 3,500,000 kronor, som anvisats att utgå af lånemedel.

Beträffande de i riksstaten upptagna eller dit eljest hänförlig^a
utgifter är i allmänhet att märka, att samtliga utgiftsposter i regel allt
efter sin natur och art kunna rubriceras antingen såsom utgifter under
hufvud titlarna eller såsom anslag till riksgäldskontor.

Granskar man nu 1910 års riksstat, befinnes visserligen en sådan
gruppering hafva varit i viss män normerande för uppställningen men
dock icke konsekvent genomförd. På ett undantag när hade dock till
fromma för öfverskådligheten en dylik gruppindelning kunnat genomföras.
Anslagen till riksgäldskontor äro gifna. Under hufvudtitlarna
åter höra ovedersägligen ej blott de ordinarie och extra ordinarie anslag,
som redan hänförts till vederbörande hufvudtitlar, utan äfven — förutom
det utom riksstaten anvisade belopp — dels det anslag, som utom
hufvudtitlarna beviljats till anskaffande af ny materiel vid statens
järnvägar, dels ock afsättningarna till arbetarförsäkringsfonden m. m.
Sistnämnda anslag och afsättningar höra nämligen • uppenbarligen till
sjätte hufvudtiteln vare sig under de extra anslagen eller, hvad beträffar
afsättningarna, eventuellt under annan lämplig titel.

Ett anslag, som upptages för mötande åt brist i ett föregående
års statsreglering, torde däremot böra upptagas själfständigt för sig.

En förändrad uppställning af statsverkets utgifter i den af mig
antydda riktningen skulle naturligen medföra, att de anslag, som genom
den förändrade uppställningen komme att inrangeras under hufvudtitlai
na, i stället upptoges i vederbörande hufvudtitlars specialstater.
Jag är härmed inne på de till riksstaten hörande bilagor. Som bekant
upptager riksstaten å ena sidan tillgångar och inkomster med specialtabellei
öfver de s. k. ordinarie inkomsterna och bevillningarna samt
å andra sidan utgifterna med specialstater dels för ordinarie och dels
för extra ordinarie anslag för en hvar af de tio hufvudtitlarna.

Om och i hvad män sistnämnda stater skulle med afseende <å
uppställningen behöfva underkastas någon revision, skall jag icke nu
inlåta mig på, allrahelst en dylik undersökning måste vidtagas med

hänsyn till de olika förhållandena inom hvarje särskilt departement

eller å hvarje särskild hufvudtitel.

Däremot skall jag något beröra uppställningen af den gruppering
af statsverkets egentliga inkomster, som för närvarande iakttages, utom
i själfva riksstaten, i de vid riksstaten fogade specialtabeller.

Vid tillämpning af den utaf mig förslagsvis tilltänkta uppdelningen
af de i riksstaten upptagna tillgångar och inkomster skulle, för att
följa 1910 års riksstat, under statskontoret föras, såsom de egentliga
inkomsterna, ordinarie inkomster, bevillningar och utdelning å statens
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.

Denna indelning af inkomsterna grundar sig uppenbarligen pa en
strängt formell tillämpning af grundlagens bestämmelser rörande ordinarie
inkomster och bevillningar. Om den konstitutionella skillnaden
mellan de olika inkomsttitlarna torde jag icke behöfva yttra mig. Jag
tillåter mig allenast konstatera, att på grund af denna^ skid nåd och med
tillämpning af § 60 regeringsformen upptagas i 1910 års .riksstat såsom
bevillningar i följande ordning: tullmedel, postmedel, bevillmngsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, stämpelmedel, brännvmstillverkningsskatt,
sockerskatt, inkomstskatt, extra inkomstskatt, punschskatt,
maltskatt och bevillning af fast egendom samt af inkomst. 1x11 de
ordinarie inkomsterna åter räknas enligt samma riksstat arrendemede ,
mantalspenningar, bötesmedel, kontrollstämpelmedel, fyr- och båkmedel,
telegrafmedel, järnvägstrafikmedel, skogsmedel, termmsafgilter Iran

läroverken och extra uppbörd. ,

Grunden för nämnda indelning blir sålunda ytterst Riksdagens

bevillningsmakt. Min åsikt om lämpligheten af en sådan indelnings
grund har jag redan uttalat. Och en hvar, som studerar hithörande
förhållanden, torde också kunna vitsorda, att eu efter nyss angifven
grund gjord gruppering måste i en finanstablå verka synnerligen formell
samt i mer än ett hänseende föråldrad. Ty äfven om riksstatens nuvarande
uppställning i förevarande delar på en tid, då de s. k. ordinarie
inkomsterna voro af långt större betydelse än nu samt skillnaden mellan
ordinarie inkomster och bevillningar såväl på grund al nämnda omständighet
som ock till följd af andra förhållanden var af större reell
innebörd, än hvad för närvarande faktiskt är fallet, lärer det icke, föi
att taga ett exempel, kunna betraktas annorlunda än såsom en stor
oegentlighet, att, under det att telegrafmedlen och järnvägstrafikmedlen
uppföras under ordinarie inkomster, postmedlen återfinnas i en annan
grupp, nämligen bland bevillningarna. Till denna och andra oegentligheter
i afseende å inkomsternas formella uppdelning i ordinarie inkomster

och bevillningar kan läggas, att med nuvarande ordning en ny inkomsttitel
kan komma att ställas helt utanför inkomsternas bägge hufvudgiupper
och till följd däraf måste till men för öfverskådligheten införas
i riksstaten själfständigt för sig. I sådant afseende må framhållas,
hurusom statens afkastning å aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, en afkastning, som har organiskt samband med afkastningen
af statens öfriga egendom såsom arrendemedlen, skogsmedlen m. m.
saknar rum hos båda ifrågavarande grupper.

Oegentligheterna vid inkomsternas gruppering i ordinarie inkomster
och bevillningar hafva under åtskilliga år tillbaka föranledt vederbörande
föiedragande att vid redogörelse för de delar af statsregleringen, som
rorde statsverkets tillgångar för de behof, hvilka vid statsregleringen
borde fyllas, gorå en särskild gruppering af inkomsterna »som bättre
än den sedvanliga uppställningen lämnar en öfversikt af dessa inkomsters
olika natur ur finansiell synpunkt och närmare sammanför inkomster af
närsläktad^ art». Denna särskilda gruppering, hvilken icke trängt utanför
statsrådsprotokollet, har då exempelvis i det chefens för finansdepartementet
anförande, som åtföljde den till 1909 års Riksdag aflämnade
statsverkspropositionen, upptagit

dels under inkomster, som ej utgöra skatter, arrendemedel, skogsudde!,
järnvägstrafikmedel, postmedel, telegrafmedel, bötesmedel, terminsafgifter
från läroverken och extra uppbörd, och

dels under skatter

a) allmänna: tullmedel, brännvinstillverkningsskatt, punschskatt,
maltskatt, sockerskatt, stämpelmedel, mantalspenningar, bevillning af fast
egendom samt af inkomst, inkomstskatt och extra inkomstskatt,

b) särskilda afgifter: fyr- och båkmedel, kontrollstämpelmedel samt
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Denna underhandsindelning af inkomsterna, som i och för sig ju
är en förbättring af den officiella uppställningen, bekräftar emellertid
3'' tterligare, att den åskådning, som år 1809 gjort sig gällande med
afseende å inkomsternas gruppering, ej längre är bärande. Till följd
häraf och då på gruud af tidsomständigheterna den indelning, som
följes, inkräktar på riksstatens åskådlighet, bör man, obunden af rådande
praxis, söka vinna en ny ur såväl stats finansiell som allmän affärsmässig
synpunkt praktisk grund för inkomsternas gruppering.

Vid uppställningen af en finanstablå af det slag och i de delar,
hvarom nu är fråga, lärer, såsom jag för öfrigt redan framhållit, den
naturliga ordningen vara, att inkomster, som äro närbesläktade eller i
allt fall äga ett visst finansiellt sammanhang, sammanföras i grujoper.

Ser man frågan i denna belysning erbjuder sig själfmant en uppställning,
som harmonierar med hela finanspolitikens utveckling. Denna utveckling
tenderar som bekant å ena sidan att alltmera vidga gränserna för
statens själfverksamhet och därmed öka inkomsterna af statens egna
företag och afkastningen af statens eget kapital samt å andra sidan att
genom en systematiskt genomförd skattepolitik fördela de summor, som
måste anskaffas i skatteväg, mellan skattetitlar, som i form af tullar
och acciser — visserligen äfven för annat än finansiellt ändamål —
innefatta beskattning af importerade eller producerade varor, indirekt
beskattning, samt skattetitlar, som i en eller annan form hafva sina
källor i inkomst och kapital, den direkta beskattningen. De inkomster,
som äro att söka under andra än nu nämnda inkomstrubriker, äro,
finansiellt sedt, äfven sammanlagdt, så litet betydande, att de utan
olägenhet torde kunna sammanföras i en grupp.

Hade den af mig nu angifna indelningsgrunden följts vid fastställandet
af 1910 års riksstat, skulle inkomsternas gruppering hafva
gestaltat sig ungefär på följande sätt:

1) Inkomster af statens själfverksamhet och egna kapital:
järnvägstrafikmedel,

postmedel,

telegrafmedel,

arrendemedel,

skogsmedel,

utdelning å statens aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.

2) Skatter och andra afgifter:

a) tullmedel,
sockerskaft,

brännvinstillverkningsskatt,

punschskatt,

maltskatt;

b) stämpelmedel,
inkomstskatt,
extra inkomstskatt,

bevillning af fast egendom samt af inkomst;

c) mantalspenningar,

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

kontrollstämpelmedel,

fyr- och båkmedel,

terminsafgifter från läroverken,

bötesmedel,

extra uppbörd.

Innan jag nu lämnar frågan om riksstatens uppställning, torde
det tillåtas mig att yttra några ord om beräkningen af de särskilda
inkomsttitlarnas afkastning. Det är naturligen för såväl öfverskådlighetens
som fullständighetens skull af stor vikt, att i fråga om inkomster
de skilda posterna ingå med fullt jämförliga värden. Om nämligen i ett fall
nettobehållningen af inkomstkällan, men i andra fall bruttoinkomsterna
införas i riksstaten, blir staten i dess helhet i viss mån, åtminstone
för en stor allmänhet, missvisande. Att en sådan oegentlighet, särskildt
i fråga om inkomsterna af statens själfverksamhet, vidlåder den nuvarande
riksstaten, har icke undgått Kungl. Maj:ts eller Riksdagens
uppmärksamhet. Jag syftar närmast på järnvägstrafikmedlen, som upptagas
till nettobehållningen å driften, medan inkomsterna af post och
telegraf ingå i riksstaten utan afdrag för driftkostnaderna. Denna motsägelse
synes mig böra på ett eller annat sätt undanröjas; och då det
icke lämpligen lärer kunna ifrågakomma, att i fall, där nu ett företags
bruttoinkomster upptagas i riksstaten, därutinnan göra någon ändring,
torde, hvad statens järnvägar beträffar, järnvägarnas inkomster böra
till hela sitt belopp ingå bland inkomstposterna. eller ock, om man icke
skulle finna en sådan åtgärd behöflig, bruttoinkomster och driftkostnader
föras inom linjen och såsom hittills allenast öfverskottet upptagas såsom
det för riksstaten beräkneliga belopp.

De anmärkninga-r liksom de förslag, jag nu anfört i afseende å
riksstatens uppställning, afse i ingen mån att vara uttömmande eller
afgörande för frågans lösning. Ämnet är alltför omfattande för att
jag skulle vilja, innan en mer ingående undersökning ägt rum, uttala
någon bestämd mening om lämpligaste ordningen för riksstatens uppställning.
Jag har härtill en alldeles särskild anledning i det förhållandet,
att riksstatens nuvarande uppställning i mer än ett hänseende
otvifvelaktigt ansluter sig till vissa konstitutionella stadganden, särskildt
i fråga om de egentliga inkomsternas gruppering. Det är naturligtvis
icke min mening, att den af praktiska skäl påkallade ändrade uppställningen
af riksstaten skall innebära eller medföra någon som helst
saklig ändring i statsmakternas maktförhållanden i afseende å statsregleringen;
och för närvarande kan jag ej heller finna annat, än att
riksstatens form bör kunna bestämmas oberoende af hvad grundlagen
i nämnda afseende stadgar. Men då emellertid det förhållandet, att
riksstatens form och gifna grundlagsstadganden äro i vissa afseenden
kombinerade, hvarken kan eller bör förbises, är det en angelägenhet af
vikt, att hvarje förslag till ändring i riksstaten förenas i de delar,
ändringar föreslås, med en noggrann undersökning om grunden till

riksstatens nuvarande uppställning i samma delar. Skulle vid en sådan
undersökning af en eller annan anledning anses nödigt, att i sammanhang
med en reform af riksstaten ändringar vidtagas i regeringsform
eller riksdagsordning, synes det mig, som om dessa ändringar närmast
böra gå ut därpå, att, utan någon som helst rubbning af grundlagarnas
bestämmelser rörande statsmakternas ställning till statsregleringen eller
eljest i fråga om bevillnings- och anslagsmakten, den formella uppställningen
af riksstaten måtte göras oberoende af dylika bestämmelser.
Detta är nämligen ett önskemål, som icke kan eftergifvas, utan fara
för att, på sätt nuvarande förhållanden gifva vid handen, allt efter som
den ekonomiska utvecklingen fortskrider, riksstaten förlorar i fullständighet
och öfverskådlighet.»

Till de hufvuddrag för en reform af riksstatens uppställning, som
chefen för finansdepartementet sålunda angifvit, ha kommitterade anslutit
sitt arbete. Glifvetvis måste emellertid en sådan reform, om den
konsekvent genomföres, komma att sträcka sig till åtskilliga områden,
som i finansministerns program icke direkt berörts. Särskildt måste ju
räkenskapsväsendet vara i väsentlig grad beroende af riksstatens uppställning,
liksom ock de principer, som göra sig gällande i statsverkets
och de olika förvaltningarnes bokföring, måste ha sitt inflytande på
riksstaten. Det följer häraf att kommitterade haft att ta ständig hänsyn
till hur deras olika förslag inverka på räkenskaperna och att kommitterade
icke kunnat undgå att delvis sträcka reformarbetet äfven in på
områden, där förändringarna få konsekvenser jämväl för räkenskapsväsendets
ordnande. Det ligger i sakens natur att kommitterade därvid
i främsta rummet fäst sin uppmärksamhet vid den egentliga budgetredovisningen.

Med riksstatens uppställning är uppställningen af det förslag till riksstat,
som innehålles i statsverkspropositionen, gifven. Visserligen finnes
nu vissa formella skiljaktigheter i uppställningen af den föreslagna och den
af riksdagen fastställda riksstaten. Men dessa olikheter böra bortarbetas,
så att en fullt enhetlig form erhålles.

En förändrad uppställning af riksstaten är alltså en sak, som får
betydelse för hela behandlingen af statshushållningsplanen, ej mindre
Kungl. Maj:ts förslag och den af riksdagen fastställda planen, än äfven
dess tillämpning i förvaltningen och framvisandet af dess slutliga
resultat i rikshufvudboken.

Närmast är naturligtvis en reform af riksstatens uppställning att

beteckna som en formell angelägenhet. Det gäller att ge en sådan
öfversikt af finansplanen, att däraf så klart och lättfattligt som möjligt
framgår, hur statsmakterna afsett att ordna rikets finanser under det kommande
året. Tränger man emellertid något djupare in i detta problem, finner
man snart, att reformen också måste ha en i viss mån reell karaktär,
ställa vissa kraf jämväl på finansplanens innehåll. Vill man ha en rationellt
uppställd riksstat, då måste också vissa bestämda regler tillämpas
såväl i iråga om de tillgångar, som tas i anspråk för riksstaten, som
ock beträffande sättet för anslags anvisande. Om exempelvis ett anslag
i stället för att upptas i riksstaten anvisas att utgå direkt af vissa tillgångar,
som borde ha tillförts riksstaten, så kan ett sådant beslut verka
i hög grad störande på det system, hvarefter riksstaten är uppställd.
Den brist på klarhet och konsekvens, hvaraf den nuvarande uppställningen
af riksstaten lider, torde i icke ringa grad böra lillskrifvas det
förhållandet, att fasta principer för budgetfrågors behandling i vissa afseenden
saknats. Tillfälliga omständigheter ha i allt för stor utsträckning
fått bestämma de finansiella utvägar, som i hvarje särskildt fall blifvit
valda. En reform af vårt budgetväsen, som skall få någon betydelse
för framtiden, måste med nödvändighet inskränka dessa tillfälligheters
spelrum och införa vissa allmänna regler för budgetfrågors behandling.
Gifvetvis måste statsmakterna sedan fasthålla vid dessa regler och icke
åsidosätta dem för tillfälliga syften af underordnad betydelse.

Under sådana förhållanden kunde man ifrågasätta huruvida icke
vissa principer för budgetens uppställning hos oss liksom i flera andra
länder borde fastställas i lag. Då emellertid en sådan lagstiftning väl i
vårt land måste ha grundlagskaraktär, skulle den lätteligen komma att
alltför mycket binda statsmakternas handlingsfrihet. Såsom erfarenheten
under de senaste hundra åren till fullo visat, för den ekonomiska utvecklingen
med sig så betydande förändringar i afseende å budgetens
materiella innehåll, att lagstadganden om budgetens uppställning lätt förlora
sin ursprungliga betydelse. Det torde därför få anses som ett fåfängt
och, i den mån det skulle lyckas, farligt företag att i lagparagrafer söka
fastlåsa principerna för riksstatens uppställning. Det återstår alltså att
nu i förevarande ämne genomföra en rationell praxis och att sedan bygga
vidare på den sålunda lagda grunden. Med tiden kommer budgetens
innehål] säkerligen att undergå nog så stora förändringar. Dessa behöfva
emellertid ingalunda åter splittra sönder budgeten och förstöra dess
sammanhang och öfverskådlighet, om endast en klar uppfattning om
betydelsen af att vid riksstatens uppställning och behandling fasthålla
vid bestämda budgettekniska principer får göra sig gällande.

I enlighet med denna uppfattning af sättet för reformens genomförande
är det följande utlåtandet affattadt. Det har visat sig att de
reformer kommitterade funnit nödiga kunnat genomföras inom den ram
gällande grundlagsföreskrifter rörande budgeten uppdraga. Kommitterade
ha sålunda icke behöft föreslå någon grundlagsändring. Då kommitterades
förslag icke skolat sammanfattas i någon lagtext, har det ansetts lämpligast
att de olika förslagen finge sin plats i själfva betänkandet, i
omedelbar anslutning till motiveringen. För att underlätta öfverskådligheten
har därvid hvarje förslag försetts med sitt särskilda nummer.

Det närmaste syftet med en reform af budgetens uppställning måste
naturligtvis vara att budgetförslaget i det skick det förelägges riksdagen
skall ge den mest öfverskådliga och fullständiga bild af statens tillgångar
och behof för det kommande budgetåret. Detta budgetförslag skall ju
ligga till grund för riksdagens hela arbete med statsregleringen. Våra
grundlagar ha tillerkänt riksdagen en mycket vidsträckt befogenhet i
fråga om riksstatens fastställande, och den senaste tidens utveckling har
i allt större utsträckning lagt ansvaret för en god lösning af denna
uppgift hos representanter för folkets breda lager. Det är då mer än
någonsin betydelsefullt att materialet blir så tillrättalagdt, att onödiga
svårigheter aflägsnas, och att representationen och icke mindre den stora
allmänheten kan få en möjligast klar och riktig uppfattning af de
finanspolitiska frågornas förutsättningar.

I detta afseende är det af särskild vikt att riksstaten blir en åtminstone
i det väsentliga fullständig sammanställning af statens inkomster
och utgifter under budgetåret. Detta är ju en nödvändig förutsättning
för att de olika grenarne af statens finansiella verksamhet skola kunna
öfverblickas i ett sammanhang och för att man skall få en rätt blick på
de särskilda utgiftsanslagens eller inkomstkategoriernas relativa betydelse
i vårt finanssystem.

Detta kraf på riksstatens fullständighet leder först till behandling
af frågan bruttobudget eller nettobudget, d. v. s. frågan huruvida både
inkomster och utgifter i någon statens verksamhetsgren eller endast
öfverskottet, vare sig af inkomster eller utgifter, böra ingå i riksstaten.

För vissa verk har kunnat ordnas så, att inkomster och utgifter
någotsånär täckt hvarandra och man har då stundom dragit den konsekvensen,
att verken öfverhufvud icke bort upptagas i riksstaten. Det

blir alltså eu särskild uppgift att undersöka i hvilken mån grenav
af stålens verksamhet, som nu saknas i riksstaten, böra i densamma upptagas.

Den mest i ögonen fallande ofullständigheten i den svenska budgeten
torde vara den, att lånestaten helt och hållet är utesluten från densamma.
Krafvet på budgetens fullständigande innebär alltså med afseende
på våra förhållanden kanske i första rummet frågan om lånestatens
inryckande i riksstaten, d. v. s. frågan om upptagande i riksstaten
af å ena sidan de för året beräknade lånemedlen, å andra sidan de
anslag eller lån, som anvisas att utgå af dessa lånemedel.

De allmänna förslag beträffande riksstatens uppställning, som kommitterade
framställa, föranleda viktiga förändringar i afseende på den
ställning statens affärsverksamhet intar till riksstaten. Kommitterade ha
alltså haft att i detta afseende företa en mera detaljerad undersökning.

Likaledes ha kommitterade särskilt behandlat frågan om den
ställning statens utlåning srörelse skulle få genom lånebudgetens inläggande
under riksstaten.

Problemet om en rationell uppställning af riksstaten för med nödvändighet
också in på frågan om det rätta sättet att behandla statsregleringens
öfverskott och brist. Riksstaten är ju, äfven sedan den fastställts
af riksdagen, i väsentliga delar en endast approximativ beräkning
af statsverkets inkomster och utgifter under ett kommande år. Det gäller
emellertid att göra denna beräkning så, att den så nära som möjligt
kommer att motsvara resultatet, eller med andra ord så, att såväl öfverskott
som brister i statsregleringen bli så små som möjligt. Uppställer
man riksstaten efter en sådan princip, måste man naturligtvis sörja för
att det alltid finnes medel tillgängliga för att utjämna möjligen uppkommande
brist. Kommitterade ha häraf föranledts att framställa vissa
förslag angående behandlingen af statsregleringens öfverskott och brist,
förslag som både formellt och materiellt ha betydelse för riksstatens
uppställning.

För att riksstaten skall ge en möjligast trogen bild af statens
finansiella ställning är det särskildt af betydelse att de utgifter, som
afse'' kapitalökning, resp. afbetalning å skuld, vid riksstatens uppställning
skiljas från statens verkliga idgifter. Utan en sammanställning mellan
upplåning och kapitalökning erhålles nämligen ingen riktig föreställningom
det verkliga finansläget.

Fn hufvuduppgift vid en reform af budgetväsendet måste naturligtvis
vara att bringa finansplanens uppställning och räkenskapernas i
den närmaste öfverensstämmelse med hvarandra. I detta afseende brister
för närvarande mycket och syftet kan icke nås annat än genom djup -

gående förändringar på båda områdena. Kommitterade ha alltså sett
sig föranlåtna till vissa förslag, hvilka tilldels föranleda en i viss man
förändrad uppställning af rikshufvudboken, men hufvudsakligen syfta till
en ny begränsning af rikshufvudbokens innehåll.

Genom hvad sålunda föreslagits blir äfven riksstatens yttre form
i hufvudsak bestämd och det återstår endast att finna en rationell klassificering
af inkomster och utgifter. I detta problem ligger då också
frågan om en lämplig gruppering af anslagen efter deras karaktär med
hänsyn till Kungl. Maj:ts dispositionsrätt öfver dem.

" Till betänkandet ha kommitterade fogat formulär till öfversikt af
riksstaten äfvensom till en därtill hörande specifikation af statens inkomster.
Kommitterade ha också skematiskt angifvit hur statsregleringsfondens
konto i rikshufvudboken i allmänna drag skulle komma att ta
sig ut efter reformen.

Däremot hafva kommitterade icke ansett det falla inom den föresätta
uppgiften att underkasta anslagens gruppering inom de särskilda
hufvudtitlarne någon revision, då en sådan, såsom chefen för finansdepartementet
i sitt ofvan citerade anförande till statsrådsprotokollet
jämväl påpekat, icke kan vidtagas utan en undersökning med hänsyn
till de olika förhållandena inom hvarje särskildt departement.

Kommitterade vilja dock framhålla behofvet jämväl af en sådan
revision i syfte att åstadkomma större öfverskådlighet-, likartade anslags
sammanförande i grupper, kortare och därigenom lätthandterligare rubriker
samt, eventuellt, också införande af s. k. nomenklatur och titelnumrering.
Härmed torde emellertid böra anstå till dess de reformer i budgetuppställningen,
som af kommitterade föreslås, hunnit genomföras.

Slutligen har också den praktiskt synnerligen viktiga frågan om
hudgetåret d. v. s. om den tidsperiod, för hvilken statsregleringen skall
gälla, varit föremål för kommitterades uppmärksamhet. Det är gifvet
att den nyssnämnda uppgiften att få budgetens beräkning så nära som
möjligt att öfverensstämma med bokslutets resultat i hög grad skulle
underlättas genom att budgetåret flyttades närmare intill tiden för riksdagens
fastställande af budgeten. Och jämväl andra omständigheter,
särskildt den förändring af tiden för uppbördsstämmorna, som nyligen
vidtagits och hvarigenom uppbörden icke hinner slutföras under kalenderåret,
tala för en förändring af det nuvarande budgetåret.

Då en sådan förändring emellertid torde ligga utanför ramen af
kommitterades uppdrag och i hvarje fall förutsätter en undersökning,
som kommitterade icke medhunnit, hafva kommitterade icke ansett sig
kunna därom framställa förslag i detta sammanhang.

Bruttobudget eller nettobudget.

Statens affärsverksamhet.

Frågan huruvida en budget bör uppföra olika inkomst- och utgiftsposter
brutto eller netto bar i olika länder lösts på de mest olika sätt.
Utvecklingen synes i allmänhet gå i den riktningen att budgeten alltmer
blir en bruttobudget, så att utgifter och inkomster inom olika grenar
af förvaltningen allt fullständigare upptagas i budgeten. I själfva verket
står ju denna utveckling i naturligt samband med parlamentens växande
kontroll öfver statsfinanserna.

Ser man på den materiella sidan af saken, är det alltså naturligt
att vår riksstat uppställes som en bruttobudget i den omfattning, som
motsvarar riksdagens faktiska kontroll öfver inkomster och utgifter.
Af en sådan princip följer emellertid ingalunda att budgeten äfven formellt
i alla stycken behöfver vara uppställd efter bruttoprincipen. I den
sammanställning af statsverkets inkomster och utgifter för ett visst år,
som benämnes riksstat, kunna ju de för ett visst inkomstgifvande verk
beräknade utgifterna mycket väl direkt fråndragas den för verket påräknade
bruttoinkomsten, utan att detta på något sätt inverkar på den befogenhet
riksdagen eljes må ha till fastställande af inkomsts- och utgiftsberäkningar
för verket. Formellt kommer då inkomsten af ett sådant
verk att upptagas netto i riksstaten. Bruttoinkomst och driftkostnad
uppföras inom linjen som ett synligt uttryck för det förhållandet att
riksdagen godkänt beräkningen af deras belopp. Men endast öfverskottet
utföres som en tillgång på riksstatens inkomstsida.

Enligt kommit terades mening har en sådan anordning sina bestämda
fördelar, då det gäller statens affärsverksamhet. Denna verksamhet
drifves nämligen så att säga vid sidan af den egentliga statsverksamheten
och har för finansplanen sitt hufvudsakliga intresse i det
nettoöfverskott den kan lämna som bidrag till de allmänna statsutgifterna.

I första hand bör naturligtvis detta nettoöfverskott tjäna som bidrag till
förräntning af statsskulden, som ju i så stor utsträckning upptagits just
för statens affärsverksamhet. För ett riktigt bedömande af vårt lands
finansiella ställning är det af synnerlig vikt att veta huruvida kostnaden
för förräntning af statslånen täckes af de inkomster, som för detta ändamål
i främsta rummet böra påräknas, nämligen nettobehållningen af statens
affärsverksamhet, statens aktiebesittning och statens utlåningsrörelse. Om
så är förhållandet, kräfver förräntningen af statsskulden ingen särskild
belastning af de skattdragande. I motsatt fall maste skattemedel i \ iss
utsträckning påräknas för förräntning af rikets gäld. Att veta hvilkendera
som är fallet bör intressera icke blott oss själfva, utan naturligtvis
också i mycket liög grad våra långifvare. Därför är det önskvärdt att
riksstaten ger omedelbart besked i denna fråga. Fn förutsättning härför
är att nettobehållningen af statens affärsverksamhet finnes uppförd på
riksstatens inkomstsida.

Vid tillämpning af nettoprincipen bör man emellertid strängt fasthålla
vid att endast verkliga driftkostnader afdragas från bruttoinkomsterna,
så att hela det verkliga öfverskottet utföres som tillgång i
riksstaten. I staterna för våra affärsdrifvande verk sammanföras regelbundet
med driftkostnaderna vissa utgifter, som faktiskt innebära en
kapitalökning. Därigenom kommer öfverskottet att synas mindre än det
i verkligheten är. Genom en sådan sammanblandning skulle man förfela
nettosystemets egentliga sylte, som ju är att låta det verkliga
öfverskott, som af någon gren af statens affärsverksamhet kan påräknas,
komma till synes i riksstaten. Ett nettosystem föranleder naturligen en
skarp åtskillnad mellan utgifter för drift och utgifter för kapitalökning.
Medan de förra afdragas från inkomsterna, ha de senare sin plats på
riksstatens utgiftssida. Angående gränsen mellan de båda slagen af
utgifter skola kommitterade i det följande närmare yttra sig. (Sid. 45.)

Frågan om riksstatens uppställning har, såsom kommitterade i
inledningen påpekat, ett intimt samband med frågan om en rationell
budgetredovisning. Om någon statens verksamhetsgren i riksstaten
upptas med sin nettobehållning, så följer däraf, att denna verksamhetsgren
i rikshufvudboken kommer att behandlas såsom på visst sätt stående
utanför det egentliga statsverket. För att rikshufvudboken skall kunna
redovisa för såväl inkomster som utgifter i en sådan verksamhetsgren,
betraktas densamma såsom en särskild fond och upplägges lör densamma
ett särskilt konto, från hvilket endast nettobehållningen omföres till
det konto, där statsverkets inkomster och utgifter redovisas, nämligen
statsregleringsfondens. Det är enligt kommitterades mening äfven ur

andra synpunkter särdeles önskvärd! att hvart och ett af statens affärsdrifvande
verk i rikshufvudboken företrädes af en sådan särskild fond,
som ger en samlad öfverblick öfver verkets ekonomiska ställning.
Kontot för en dylik fond måste ju nämligen utvisa såväl fondens hela
kapital vid årets början och slut som dess nettobehållning för året.
Följdes i öfrigt vid beräkningen af kapital och nettobehållning fullt
rationella principer, eu- fråga hvarom kommitterade senare få tillfälle
att yttra sig, så skulle rikshufvudbokens konto för hvarje särskildt affärsdiifvande
verk innehålla alla väsentliga data för bedömande af verkets
finansiella resultat.

Från och med 1876 finnes i rikshufvudboken en fond för statens
järnvägar under benämningen »statens järnvägar med därtill hörande
materiel och förlag». Under de första åren redogjordes på denna fond
endast för det i statens järnvägar nedlagda kapitalet. Detta var en
följd däraf, att inkomsterna af järnvägstrafiken uppfördes brutto i riksstaten,
hvaremot ett anslag för driftkostnader anvisades på sjätte hufvudtiteln.
Från och med 1879 är emellertid behållningen af statens järnvägstrafik
upptagen med sitt nettobelopp i riksstaten. Till följd häraf
redovisas från och med detta ar pa kontot för statens järnvägar med
däitill höiande materiel och förlag jämväl för trafikens inkomster och
utgifter och för statsverkets andel af öfverskottsmedlen. Nämnda konto
ger således en fullständig öfverblick af statsjärnvägarnes finanser.

Af synnerlig betydelse är att kontot för statens järnvägars fond utvisar
kapitalökningen för hvarje år, och att därvid i särskilda poster
anges hur stor kapitalökning som härrört af anslag, vare sig af statsverkets
inkomster eller af lånemedel. Först därigenom blir det möjligt
att med säkerhet särskilja den del af kapitalökningen, som under tidernas
lopp bekostats af lånemedel. För tiden före 1876 möter detta betydande
svårigheter.

Statsjärnvägarnes konto i rikshufvudboken utvisar också det samlade
kapital, som statsjärnvägarne disponera. Mellan denna redogörelse
och den . motsvarande i järnvägsstyrelsens årsberättelse, ha emellertid
vissa skiljaktigheter funnits, hvilka delvis berott på att fullt enhetliga och
rationella föreskrifter om bokföringen af statsjärnvägarnes kapitaltillgångar
saknats. Det är alltså nödvändigt att sådana föreskrifter ges för statens
affärsdrifvande verk, om man eljes med uppläggande i rikshufvudboken
af särskilda konton för dessa verk skall nå den afsedda nyttan.

Om, såsom kommitterade föreslå, inkomsterna af statens affärsdrifvande
verk komma att inga netto i riksstaten, följer däraf som nämndt,
att hvart och ett af dessa verk, liksom nu statsjärnvägarne, kommer att i

rikshufvudboken företrädas af eu särskild fond, hvarifrån verkets nettobehållning
kommer att öfverföras till statsregleringsfonden. På denna
fonds konto kommer man då att få en samlad öfverblick öfver nettobehållningen
på de olika grenarno af statens aftal sveiksamhet.

Enligt kommitterades mening böra i riksstaten för hvart och ett
af de affärsdrifvande verken inkomster och utgifter föras inom linjen
och öfver skottet utföras som tillgång. Den omständigheten att verkets
inkomster införas netto i riksstaten behöfver alltså icke innebära någon
materiell förändring i afseende å riksdagens befogenhet att fastställa
inkomst- och utgiftsstat för verket, För statens järnvägar fastställes
visserligen lönestaten af riksdagen, men det definitiva fastställandet af
utgiftsstaten är öfverlämnadt åt Kungl. Maj:t. Anledningen härtill är
att man ansett, att utgiftsstaten för en sa omfattande och af konjunkturerna
beroende affärsverksamhet icke kunde fastställas så långt i förväg,
som fallet blefve, om riksdagen skulle fylla denna funktion. Emellertid
måste ju nettobehållningen förslagsvis beräknas i riksstaten. Detta förutsätter
en förslags beräkning såväl af inkomster som af utgifter. Om
denna beräkning, som nu utföres af järnvägsstyrelsen och ingår i statskontorets
beräkning af statsverkets inkomster, upptoges inom linjen
i riksstaten, skulle ju därmed ingen materiell förändring inträda i afseende
å sättet för fastställandet af statsjärnvägarnes stat Lika litet skulle en
i framtiden eventuellt inträdande utvidgning af riksdagens befogenhet
med afseende på fastställandet af utgiftsstat för statens järnvägar föranleda
någon ändring i den formella ställning, som statens järnvägar
enligt kommitterades förslag skulle komma att inta till riksstaten. Hvad
de öfriga affärsdrifvande verken beträffar fastställer riksdagen för dem
för närvarande både inkomst- och utgiftsstat. I detta faktiska förhållande
sker ju ingen ändring därigenom, att vid riksstatens uppställande
båda beloppen föras inom linjen och endast öfverskottet upptas som tillgång.

Som statens affärsdrifvande verk böra enligt kommitterades mening
räknas följande verk, nämligen under civildepartementet: postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenverk; samt under
jordbruksdepartementet: statens domäner. Hvad denna ställning för
hvart och ett af de nämnda verken innebär, därom skola kommitterade
närmare yttra sig i kapitlet »statens affärsverksamhet».

På grund af hvad här anförts få kommitterade emellertid redan

nu föreslå:

l:o

att för postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och de vattenfallsstyrelsen underlydande verken

samt för statens domäner, inkomster och utgifter upptagas
inom linjen i riksstaten och endast nettobehållningen
beräknas som en tillgång för riksstaten;

2:o

att, liksom för närvarande sker för statens järnvägars
fond, ett särskildt konto upplägges i rikshufvudboken
för hvar och en af de fonder, som motsvara nu
nämnda affärsdrifvande verk.

Hvad här sagts om statens affärsverksamhet gäller i hufvudsak
också om statens aktiebesittning och statens utlåningsrörelse. Äfven
för dessa förvaltningsgrenar bör endast nettobehållningen upptagas i
liksstaten. Härom yttra sig kommitterade i sammanhang med den
närmare behandlingen af dessa förvaltningsgrenar.

Utgiftsanslagens särskilda uppbördsmedel.

I motsats mot hvad nu föreslagits för statens affärsverksamhet
och därmed likställda förvaltningsgrenar böra det egentliga statsverkets
inkomster och utgifter åtminstone i hufvudsak framställas enligt bruttosystemet.

Man kan här särskilja tre olika fall. I en förvaltningsgren äro
antingen utgifterna öfvervägande eller ock inkomsterna öfvervägande
eller beräknas utgifter och inkomster gå jämt ihop.

I de flesta förvaltningsgrenar, som för statsverket representera en
utgift, finnas också diverse inkomster. Sådana inkomster kunna ingå
till statsverket och beräknas som tillgång på riksstaten. Så är t. ex.
förhållandet med »terminsafgifter från läroverken». Men merendels behållas
dessa inkomster för den ifrågavarande förvaltningsgrenen, bokföras
som särskilda uppbördsmedel för motsvarande utgiftsauslag och
disponeras för det ändamål, till hvilket anslaget är gifvet. Sådana
inkomster komma icke till synes i riksstaten. Om inkomsten är någotsånär
betydande, är naturligtvis anslaget afpassadt därefter, d. v. s.
motsvarar endast nettoutgiften för den ifrågavarande verksamhetsgrenen.
1 sådana fall följer riksstaten alltså nettosystemet. Om åter inkomsterna
i en förvaltningsgren äro helt obetydliga, kan man förutsätta att de icke
tagits i betraktande vid anslagets fastställande. De komma naturligtvis

likafullt att medföra en besparing å anslaget eller, om brist ändå uppstår,
en minskad brist.

Att inkomster af nu ifrågavarande art behållas för motsvarande
utgiftsanslag torde i vissa fall ha den praktiska fördelen att inkomsterna
bättre tillvaratagas. Där denna synpunkt kan göras gällande, såsom
exempelvis beträffande försäljningsmedel för kasserade effekter, vissa
anstalters inkomst af jordbruk o. d., synes den nuvarande ordningen
böra bibehållas. Detsamma gäller för de fall, då inkomsterna endast
uppgå till obetydliga belopp.

I de fall åter, då inkomsterna härröra af fastställda afgifter eller
bidrag och uppgå till afsevärda belopp, synas de lämpligen böra beräknas
som tillgång på riksstaten. Motsvarande anslag böra då uppföras^ med
de belopp, hvartill utgifterna i deras helhet beräknas. Utan att i sadant
afseende framställa något särskild!/ förslag vilja kommitterade framhålla
vikten af att denna tanke beaktas, då anslag af ifrågavarande art
komma till behandling. Enligt rikshufvudboken för år 1908 utgjorde
summan af »särskilda uppbördsmedel för utgifts anslagen» 6,871,483
kronor. Att en så betydande inkomstpost saknas i riksstaten kan icke
vara lämpligt. Då dessa inkomster i hvarje fall maste redovisas i räkenskaperna,
komma dessa i hög grad att afvika från riksstaten. Det är
därför särdeles önskvärd! att posten »särskilda uppbördsmedel för utgiftsanslagen»,
så långt möjligt är, nedbringas.

I denna riktning komme ett viktigt steg att tagas, om statens
domäner, såsom kommitterade föreslagit, erhölle karaktären af ett
affärsdrifvande verk. Ty därigenom skulle en af de största posterna
bland de »särskilda uppbördsmedlen» försvinna, nämligen försäljmngsrnedlen
för mindre kronolägenheter, som år 1908 belöpte sig till
1,059,845 kronor. Genom den förändrade ställning kommitterade nedan
föreslå för myntverket skulle också dess inkomster (år 1908 kronor
776,199) komma att frångå de »särskilda uppbördsmedlen». Detta konto
skulle än ytterligare i väsentlig grad kunna minskas, om enligt nyss
uttalade grundsats inkomster af fastställda afgifter och bidrag uppfördes
på riksstaten. Därigenom skulle exempelvis den mycket betydande
posten »hospitalens patientafgifter», som för år 1908 uppgick
till 1,469,284 kronor, äfvensom åtskilliga undervisningsafgifter, bidrag
till kontrollkostnader in. m. komma att frångå de »särskilda uppbördsmedlen».
. ..

Genom dessa åtgärder skulle riksstaten väsentligen vinna i fullständighet
och komma att närmare ansluta sig till räkenskaperna.

Mynt- och justerings verket.

Inom de förvaltningsgrenar, där inkomsterna äro öfvervägande
förekommer stundom att vissa utgifter icke upptagas på riksstaten utan
anvisas att direkt utgå af inkomsterna. Bland dessa förvaltningsgrenar
intar myntverket en särställning därutinnan, att för detta verk hvarken
inkomsterna af myntningen eller omkostnaderna för densamma äro
upptagna i riksstaten. En särskild fond, benämnd »för myntverket
reserverade medel» och bokförd såsom tillgång under sjunde hufvudtitelns
allmänna besparingar, är nämligen afsatt i ändamål att utgöra
dnttkapital för myntverket. Till denna fond, stor 400,000 kronor, föras
inkomsterna af myntningen såsom särskilda uppbördsmedel, hvaremot
omkostnaderna för myntningen afföras som utgift å denna fond. Som
någon motsvarande inkomstpost öfverhufvud icke är upptagen i riksstaten,
kommer öfverskottet icke att ingå i beräkningen af statsreglelingens
öfverskott eller brist, utan måste särskild! för sig omföras till
fonden för reserverade medel. För att erhålla en öfverblick öfver finanslaget
maste man alltså till statsregleringens öfverskott lägga myntverkets.
Visar statsregleringen en brist, måste från densamma dragas
myntverkets vinst. Att räkenskaperna sålunda icke omedelbart utvisa
arets finansiella resultat är gifvetvis en olägenhet. Det måste också
anses mindre lämpligt^ att en så betydande inkomstpost, som här är
fråga om, helt och hållet utelämnas i riksstaten. Därigenom komma
läkenskaperna alldeles onödigtvis att afvika från riksstaten.

Enligt 1909 års riksdags beslut sammanslogs kontrollverket med
myntverket och öfverflyttades öfverinseendet öfver justeringsväsendet i
riket till det nya verket, som erhöll namnet »mynt- och justeringsverket».
för detta verk uppfördes på riksstaten ett ordinarie anslag å 30,650
kronor, Samtidigt medgaf riksdagen att alla för mynt- och iusteringsverkets
verksamhet erforderliga omkostnader må bestridas af de inkomster,
som uppstå i sammanhang med myntnings- och justeringsIerVSa^
,ten’ och llteslöt ur riksstaten det förut å ordinarie stat uppförda
förslagsanslaget å 15,000 kronor med titel »omkostnader för kontrollverket».
Af mynt- och justeringsverkets inkomster upptagas på riksstaten
numera endast kontrollstämpelmedel. Hufvudposten af inkomsterna,
det egentliga myntverkets inkomster, saknas fortfarande i riksstaten.

För en rationell uppställning af riksstaten är en förändring i dessa
förhållanden önskvärd. Kommitterade vilja därför föreslå:

3:o

att den i den nuvarande riksstaten förekommande
titeln » kontroll stä mpelmedel» uteslutes och i stället
mynt- och justeringsverkets samtliga inkomster i en
post upptagas som en tillgång på riksstaten under
rubriken: »uppbörd i statens verksamhet» samt titeln:
»inkomster af myntning och justering»; samt

4:o

att på ordinarie stat under sjunde hufvudtiteln
uppföres ett förslagsanslag till täckande af omkostnader
för mynt- och justeringsverket.

Fn invändning, som möjligen kunde göras mot denna anordning,
är att inkomsterna å myntningen svårligen låta på förhand beräkna sig
med någon säkerhet. Men denna invändning gäller i minst lika hög
oråd om en mängd andra statsinkomster, som ända måste upptagas på
riksstaten. Vid en försiktig beräkning af myntningsinkomsterna kunna
visserligen betydande öfverskott uppstå, men knappast någon mera
afsevärd brist. Med den nuvarande ordningen, då myntningsinkomsterna
icke alls tas i betraktande vid riksstatens uppgörande, få de helt och
hållet karaktären af ett opåräknadt öfverskott.

Afkortningar och restitutioner.

Till de förvaltningsgrenar, som ha öfvervägande inkomster, höra
statens affärsverksamhet och statens utlåningsrörelse. Om deras ställning
till riksstaten yttra sig kommitterade i annat sammanhang. Här
återstår då endast att behandla de skattetitlar, med hvilka särskilda
statsutgifter äro förenade, men icke pa riksstaten upptagna.

Ifrågavarande utgifter äro dels afkortningar a statsverkets in -

komstcr, dels restitutioner. Afkortningar förekomma hufvudsakligen för
allmänna bevillningen, inkomstskatten och mantalspengarne. Sedan
dessa skatter blifvit debiterade och upptagna i räkenskaperna bland
statsverkets inkomster, upptagas afkortningar å dem som utgifter. I
räkenskaperna tillämpas här alltså bruttosystemet. Men i riksstaten
äro de ifrågavarande skattetitlarne upptagna med de nettobelopp som
beraknas verkligen inflyta. Det synes angeläget att denna brist på
öfverensstämmelse mellan riksstat och riksstatsredovisning afhiälpes.
Därvid bör emellertid enligt kommitterades mening icke ifrågasättas
att för ifrågavarande afkortningar uppföra ett anslag på riksstaten.
Atkortnmgarna äro ju alldeles icke några verkliga statsutgifter. I stället
torde . den redovisning för statsregleringens resultat, som ges på statsleglermgsfondens
konto i rikshufvudboken, böra bringas i öfverensstämmelse
med riksstaten genom att på inkomstsidan redovisas nettobeloppen
åt influtna skatter.

. Detsamma gäller i hufvudsak om restitutioner. För en mängd
nundie institutioner, som af de mest skiftande anledningar måste gifvas
hnnes ett särskildt anslag uppfördt på sjunde hufvudtiteln. För de
störa hufvudposterna, restitution af tillverkningsskatt för denatureradt
brännvin och restitution af tullafgifter, finnas inga anslag uppförda på
riksstaten. Såväl brännvinsmedlen som tullmedlen uppföras på riksstaten
efter nettoprincipen. Detta är enligt kommitterades mening fullt
riktigt, då restitutioner af erlagda afgifter icke kunna betraktas som verklga
statsutgifter. Men vid betonande häraf måste kommitterade också
framhålla vikten af att riksstatsredovisningen äfven i dessa punkter
ringas i öfverensstämmelse med riksstaten. För närvarande anvisar
liksstatens uppställning ingen plats för bokföring af ifrågavarande restitutioner.
Brännvinsrestitutionerna föras därför under rubriken »utom
hufmidtitlarna» och bilda där en mycket betydande post — för år 1908
kronor 3,078,698 — som saknar motsvarighet i riksstaten. Tullrestitutionerna
återfinnas i räkenskaperna under förslagsanslaget till tullverkets
utgifter. I båda dessa fall synes det önskvärdt att restitutionerna i
läkenskaperna liksom i riksstaten fråndroges inkomsterna.

Kommitterade ha emellertid icke ansett det ligga inom ramen
för det dem gifna uppdraget att i nu angifna hänseenden framställa i
detalj formulerade förslag.

Patent- och registreringsverket.

För några förvaltningsgrenar, där inkomster och utgifter beräknats
motsvara hvarandra, ha båda posterna uteslutits ur riksstaten.

Detta gäller i första rummet patent- och registreringsverksamheten.
Inkomsterna af denna verksamhet ingå till en under statskontorets
förvaltning stående fond, »patent- och varumärkesafgifters samt
registreringsafgifters fond», från hvilken jämväl utgifterna bestridas.
Denna fond förräntas och redovisas särskildt i rikshufvudboken. År
1908 utgjorde inkomsterna 516,332 kronor och utgifterna 403,045 kronor,
så att ett öfverskott uppkom af 113,287 kronor, hvartill kom fondens
afkastning. Härigenom ökades fonden under året med sammanlagd t
156,138 kronor, så att dess behållning vid årets slut utgjorde 1,399,213

kronor. .

Att en hel verksamhetsgren, som utan tvifvel utgör en del åt den
egentliga statsförvaltningen, på detta sätt ställes utanför riksstaten, synes
mindre lämpligt. Riksstaten förfelar därigenom sin uppgift att vara en
fullständig öfversikt af statens verksamhet från finansiell synpunkt. Icke
heller är det förenligt med de principer, som i (ifrigt göras gällande
för statshushållningen, att öfverskott, som uppstå i eu gren af statsförvaltningen,
hopsamlas till en särskild fond. Någon anledning att
låta patent- och registreringsverket bibehålla en sådan särställning synes
icke förefinnas. Riksdagen fastställer redan nu utgiftsstat för verket
och omfattar denna stat två hufvudafdelningar, nämligen »Aflöningar»
och »Omkostnader», af hvilka den senare uttryckligen betecknas som
förslagsanslag. Dessutom medger riksdagen att registreringsafgifterna
må användas för utgifter, som af Kung!. Maj:t finnas utöfver den fastställda
staten betingade af tillämpning af vissa i samband med registreringen
stående författningar. Detta senare medgifvande innebär naturligtvis
också ett anslag, för hvilket väl, i likhet med hvad för öfriga förslagsanslag
sker, ett visst belopp kunde förslagsvis angifvas. Enligt kommitterades
mening borde dessa anslag upptagas på riksstaten bland
statsverkets utgifter under sjunde liufvudtiteln. Å andra sidan borde
då patent- och varumärkesafgifterna samt registreringsafgifterna uppföras
som tillgång bland statsverkets inkomster. Anses det önskvardt
att dessa afgifter hållas inom den gräns, att de ungefärligen täcka utgifterna
för patent- och registreringsverksamheten, bordo detta syfte minst
fika väl kunna uppnås med den nämnda anordningen som med den

nuvarande. I hvarje fall skulle enligt kommitterades mening eventuella
öfverskott icke längre läggas till någon fond. Den nuvarande fonden
borde därför upphöra och dess behållning med undantag för verkets
fasta egendom, (n:r 6 i kvarteret Rännilen i Stockholm) öfverföras till
fonden för reserverade medel, hvarvid kommitterade emellertid vilja
erinra om de förslag beträffande denna sistnämnda fond, som kommitterade
nedan under punkterna 53 och 54 framställa.

Kommitterade få alltså föreslå:

5:o)

att patent- och varumärkesafgifter äfvensom
registreringsafgifter uppföras som tillgång på riksstaten
under rubriken: »uppbörd i statens verksamhet»
samt titeln: »patent- och varumärkes- samt registreringsafgifter»
;

6:o)

att å riksstaten under sjunde hufvudtiteln uppföras
anslag, motsvarande patent- och registreringsverkets
utgifts stat, äfvensom därutöfver ett förslagsanslag
till bestridande af utgifter, som eljes betingas
af tillämpningen af de författningar, som beröra ifrågavarande
statsverksamhet; samt

7: °)

_ att »patent- och varumärkesafgifters samt registreringsafgifters
fond» upphäfves och att fondens behållning,
med undantag af dess fasta egendom öfverföres
till den nya fond, i hvilken fonden för reserverade
medel enligt kommitterades förslag n:r 53 och 54
skulle komma att uppgå.

Bankinspektionen.

Kostnaderna för bankinspektionen bestridas helt och hållet genom
bidrag från bankerna. Enligt gällande bestämmelser skall bankbolag
årligen till kostnaderna för bankinspektionen erlägga bidrag till belopp,
motsvarande högst Vioo procent af bankens egna fonder. För närvarande
utgår bidraget enligt Kungl. Maj:ts föreskrift med 7/1000 procent. Af
dessa medel betalas utgifterna för bankinspektionen enligt fastställd
stat. Bidraget är så afvägdt, att inkomster och utgifter ungefär täcka
hvarandra.

Syftet med denna anordning har tydligen varit att bankerna själfva
skulle bekosta bankinspektionen, men att å andra sidan högre bidrag
icke skulle utkräfvas af bankerna, än som behöfdes för ändamålet. Att
emellertid häraf dra den slutsatsen att bankinspektionens utgifter och
inkomster borde uteslutas ur riksstaten, synes vara oberättigadt. Bankinspektionen
utgör naturligtvis en del af statsförvaltningen och dess
utgifter böra därför återfinnas bland statsverkets utgifter. Å andra
sidan utgöra bankernas bidrag till bankinspektionen statsinkomster, som
visserligen äro anslagna till ett speciellt ändamål, men som därför
ingalunda böra uteslutas från riksstatens sammanställning af statsverkets
inkomster. Om ett helt verk, på sätt som sker med bankinspektionen,
ställes utanför riksstaten, blir följden icke allenast att riksstaten kommer
att lida af en viss ofullständighet, utan också att verket kommer
att saknas i riksliufvudbokens redovisning af statens inkomster och
utgifter. Eu dylik lucka bör icke få finnas i den sammanfattande
kontrollen af statens finanser.

Någon olägenhet af att uppföra bankinspektionen på riksstaten
synes icke heller behöfva befaras. Under en sådan ordning kunde
man naturligtvis lika väl som med den nuvarande vaka däröfver, att
bankernas bidragsprocent fastställdes så nära som möjligt till det belopp,
som behöfdes för att täcka utgifterna.

Kommitterade vilja i nu föreliggande fråga föreslå:

8:o.

att bankernas bidrag till bankinspektionen upptagas
som tillgång på riksstaten under rubriken »upp 5 -

börd i statens verksamhet)) och titeln: »bidrag till
bankinspektionen»; samt

9:o.

att på riksstaten under sjunde hufvudtiteln uppföres
ett anslag till uppehållande af bankinspektionen,

Försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionens finansiella ställning är analog med bankinspektionens.
J) Försäkringsinspektionen är alltså ett verk, som för när- ''
varande saknas i riksstaten och därför äfven i rikshufvudbokens budgetredovisning.
Till. afhjälpande af denna olägenhet vilja kommitterade
på hufvudsakligen samma grunder, som ofvan ifråga om bankinspektionen
anförts, föreslå:

10:o.

att försäkringsbolagens bidrag till försäkringsinspektionen
upptagas som tillgång på riksstaten under
rubriken: »uppbörd i statens verksamhet» och titeln;
»bidrag till försäkringsinspektionen»; samt

11 :o.

att på riksstaten under sjätte hufvudtiteln uppföres
ett, anslag till uppehållande af försäkringsinspektionen.

Riksförsäkringsanstalten.

Äfven riksförsäkringsanstalten är ett ämbetsverk som saknas på
riksstaten. Dess finansiella ställning är dock en annan än de förut

b Försäkringsbolag är enligt lagen om försäkringsrörelse skyldigt att årligen
till kostnaden för försäkringsinspektionen erlägga bidrag till belopp motsvarande högst
2 pro mille af premieinkomsten. För närvarande utgår detta bidrag enligt Kungl.
Maj:t? föreskrift med 1 pro mille.

behandlade verkens. Kostnaderna för riksförsäkringsanstalten täckas
nämligen genom ett anslag från arbetarförsäkringsfondens afkastning.
Då denna afkastning icke upptages bland statsinkomsterna blir riksförsäkringsanstalten
som sagdt helt och hållet eliminerad ur riksstaten.

Emellertid måste det, såsom kommitterade nedan närmare utveckla,
anses olämpligt att på riksstaten saknas inkomsterna af en fond sådan
som arbetarförsäkrings fonden, som erhåller betydande årliga bidrag af
statsverket, och hvars hufvudsakliga ändamål tills vidare är att samla
kapital. Om emellertid arbetarförsäkringsfondens afkastning såsom kommitterade
föreslå, uppföres som en tillgång på riksstaten, måste naturligtvis
också det bidrag till uppehållande af riksförsäkringsanstalten,
hvilket för närvarande utgår af denna afkastning, uppföras på riksstatens
utgiftssida. Därigenom mister tydligen bidraget till riksförsäkringsanstalten
sin karaktär af speciellt bidrag från arbetarförsäkringsfonden
och kommer i stället att framstå i sin rätta dager, nämligen som en
statsverkets utgift till uppehållande af en viss gren af statsförvaltningen.
Statsregleringen behöfver emellertid icke genom denna formella förändring
bli på något sätt betungad. Ty till riksstaten skulle ingå hela afkastningen
af arbetarförsäkringsfonden med ett belopp, som för närvarande
torde öfverstiga en miljon kronor. Å utgiftssidan borde då uppföras
ett anslag till arbetarförsäkringsfonden, som öfverstege det nu brukliga
med skillnaden mellan fondens afkastning och kostnaden för riksförsäkringsanstalten.

På grund häraf få kommitterade nu föreslå:

12:o.

att på riksstaten under sjätte hufvudtiteln uppföres
ett anslag till uppehållande af riksförsäkringsanstalten
enligt fastställd stat.

Beträffande arbetarförsäkringsfonden skola kommitterade som sagdt
nedan yttra sig (sid. 106).

Lånebudgetens inryckande i riksstaten.

Den delning af statens finansförvaltning mellan statsverket och
riksgälds verket, som sedan gammalt förefunnits i vårt land, har naturligen
ständigt utgjort ett hinder mot en enhetlig, klar och öfverskådlig
framställning af statens inkomster och utgifter. Också ha tid
efter annan reformer gjorts i syfte att öfverföra delar af finansförvaltningen
från riksgäldsverket till statsverket för att inom det senare
allt mera fullständigt samla statens hela finansförvaltning.

Under förra hälften af det 19:de århundradet hade riksgäldsverkets
stat kommit att få en betydande omfattning. Riksstaten, som utgjorde
det egentliga statsverkets särskilda utgifts- och inkomststat, upptog på
utgiftssidan endast statsverkets ordinarie utgifter, på inkomstsidan utom
statsverkets ordinarie inkomster äfven sådana inkomster, som jämlikt §
60 regeringsformen äro att räkna som bevillningar. Statens alla öfriga
inkomster och utgifter fördes på riksgäldsverkets stat. Bland utgifterna
förekommo här de extra ordinarie statsutgifterna, ordnade efter olika
hufva dtitlar och uppdelade i »anslag» och »lån». Dessutom upptogos
särskildt pa riksgäldsverkets stat anslag till statens järnvägsbyggnader
och lån till enskilda järnvägar. \ idare riksdags- och revisionskostnader
m. m. samt utgifter för förräntning och amortering af statsskulden.
Bland inkomsterna märktes främst den allmänna bevillningen, som direkt
ingick till riksgäldskontoret. Vidare en del mindre skatteintäkter och
köpeskillingar m. m., ränta och amortering å utlånade medel samt slutligen
riksbankens vinst.

Hos riksgäldskontoret låg i själfva verket kärnan af statens finansförvaltning.
På statskontoret kom af denna förvaltning endast en skarpt
begränsad del, som för öfrigt stod i närmaste beroende af riksgäldsverket.
Öfverskott i statsverkets inkomster skulle nämligen öfverlämnas
till riksgäldskontoret, hvaremot detta verk hade att fylla eventuella
brister, i statsverkets inkomster. På samma sätt skulle besparingar,
som ej reserverats för särskilda behof, gå till riksgäldskontoret, som

också hade att fylla brister i förslagsanslagen. En liknande ställning
till riksgäldskontoret intog statens järnvägstrafik. Vinsten af denna
trafik skulle gå till riksgäldskontoret, som å andra sidan hade att svara
för eventuell förlust.

Med denna tudelning af statsförvaltningen kunde det naturligtvis
hända att vid uppgörandet af staterna den ena visade en brist, som
kunde täckas genom beräknadt öfverskott i den andra. Under åren
1810—1854 upptogs sålunda i riksstaten en »fyllnad i statsverkets behof»,
som anvisades att utgå från riksgäldskontoret. Under de följande
åren var förhållandet motsatt: riksstaten fick lämna ett »bidrag för bestridande
af de på riksgäldskontoret anvisade utgifter».

Det första steget i den reformriktning, som ofvan angifvits, togs,
då med 1869 års riksstat de extra ordinarie statsanslagen öfverfördes
till riksstaten, som från denna tid är uppdelad i en »ordinarie stat» och
en »extra stat». Samtidigt infördes statens järnvägstrafik i riksstaten,
så att trafikmedlen upptogos brutto bland ordinarie inkomster, driftkostnaderna
bland ordinarie utgifter. Anslag för statens järnvägsbyggnader
upptogos på den extra staten stimdom äfven »utom hufvudtitlarna».
En omedelbar följd af denna förändring blef att riksstaten upphörde
att lämna bidrag till riksgäldsverkets stat och i stället från densamma
fick påräkna en »statsfyllnad».

Det öfverförande af statsutgifterna till riksstaten, som sålunda
företogs, var emellertid ingalunda fullständigt. På riksgäldskontoret
anvisades allt fortfarande en del statsutgifter. Dessa voro i främsta
rummet bidrag i form af anslag eller lån till kommunala eller privata
företag, hufvudsakligen väg- och vattenbyggnader. Men det förekom
äfven att andra statsutgifter, såsom anslag till hofvet eller till Karlsborgs
fästningsbygge, anvisades på riksgäldskontoret. Äfven anvisades
stundom något anslag till statens järnvägsbyggnader och till anskaffning
af rörlig materiel vid statens järnvägar på riksgäldskontoret. Från
och med 1874 äro emellertid jämväl statsbidrag af ofvannämnda slag
upptagna i riksstaten. Dock anvisas ännu alltjämt några tillfälliga
statsutgifter och bidrag på riksgäldskontoret.

Då statens utgifter i så betydande omfattning öfverförts från riksgäldskontorets
till statskontorets stat, måste det synas som en naturlig
följd att inkomster, som förut gått till riksgäldskontoret, numera komme
att ingå till statskontoret. Denna konsekvens drogs med fastställandet
af riksstaten för år 1874, hvilken upptar som tillgång, förutom en del
mindre statsinkomster, som förut ingått till riksgäldskontoret, jämväl

allmänna bevillningen. Riksbankens disponibla vinst föres däremot
fortfarande till riksgäld skontoret.

Ehuru statsverkets tillgångar sålunda erhållit en afsevärd förstärkning,
visade de sig ändå otillräckliga för de utgifter, som skulle utgå
från statskontoret. Därför måste riksgäldskontoret fortfarande lämna
ett bidrag till riksstaten. I 1874 års riksstat föres detta bidrag ännu
under rubriken »statsfyllnadssumma», men för år 1875 är särskilt
angifvet hvad som är afsedt som bidrag till kostnader för statens järnvägsbyggnader.
Under perioden 1869—1876, då anslag till statens
järnvägsbyggnader upptogos på riksstaten, ha alltså för ändamålet behöfliga
lånemedel i viss utsträckning upplånats af riksgäldskontoret och
ställts till statsverkets förfogande.

Ytterligare ett viktigt steg till fullständigande af riksstaten tages
med 1877 års riksstat. Här har man sökt genomföra den principen
att alla statsutgifter, som äro afsedda att täckas genom verkliga inkomster,
skola upptagas i riksstaten. I enlighet med denna princip är
i 1877 års riksstat upptaget ett anslag till riksgäldskontoret till täckande
af dess utgifter såväl för riksdagen m. in. som för statsskulden. Dock
räknas dessa senare utgifter netto, så att afdrag sker för de ännu direkt
till riksgäldskontoret ingående rånte- och kapitalbetalningarna. I statsverkspropositionerna
har detta anslag till riksgäldskontoret allt från den
tiden upptagits under den något afvikande rubriken »att utgå från
riksgäldskontoret».

Enligt den åskådning, som gjorde sig gällande från och med
1877, borde däremot anslag, som skulle täckas genom upplåning, icke
upptagas i riksstaten, utan äskades dessa anslag »utom riksstaten» och
anvisades medel till dem på riksgäldskontorets stat. Vid denna princip
har man sedan förblifvit. Äfvenledes har man, i den män lånemedel
för ändamålet tagits i anspråk, på riksgäldskontorets stat fört statens
utlåning, vare sig denna omedelbart omhänderhafts af riksgäldskontoret
eller haft karaktären af låneanslag till under statskontorets förvaltning
ställda utlåningsfonder.

En följd af denna förändring var att något bidrag till riksstaten
från riksgäldskontoret icke vidare behöfde ifrågakomma. I afseende å
inkomsternas fördelning mellan verken medförde 1877 års riksstat också
den nyheten att riksbankens vinst, i den mån den ansågs kunna disponeras
för statsverkets behof, upptogs i riksstaten.

Till riksgäldskontoret ingick, som ofvan är nämndt, den behållning,
som uppstod å statsregleringarna genom öfverskott å beräknade
inkomster eller besparingar å förslagsanslag, sedan eventuella brister i

andra inkomsttitlar eller utgiftsanslag blifvit godtgjorda. Däremot skulle,
då brist uppkommit i statsregleringen, denna brist ersättas af riksgäldskontor.
Genom den år 1876 beslutna reformen frigjordes statsverket
från detta beroende af riksgäldsverket. Den nödiga utjämningen åt
statsregleringarna lades nu på den nyupprättade »fonden för reserverade
medel», som första gången upptages i 1875 års räkenskaper..

Genom 1876 års reform har ett väsentligt steg tagits till att gorå
riksstaten till en hela statens finansväsen omfattande statsbudget. Samtidigt
har statsverket erhållit eu mera sjanständig ställning gentemot
riksgäldsverket och utgör numera den egentliga kärnan af statens

finansförvaltning. .... , , c

Emellertid har för riksgäldskontor förbehållits en viktig del åt
denna finansförvaltning. På riksgäldskontor anvisas direkt sådana
anslag, som äro afsedda att täckas genom upplåning. Likaledes ingå
vissa räntor och afbetalningar på af staten utlämnade lån äfvensom
vissa andra statsinkomster till riksgäldskontoret. Utom sin egentliga
uppgift att tillhandahålla statsverket upplånade medel och med de åt
statsverket för ändamålet mottagna medlen förränta och amortera rikets
gäld har riksgäldskontoret sålunda jämväl den funktionen att af lånemedel
direkt verkställa vissa statsutgifter och att direkt mottaga vissa
statsinkomster.

Till följd häraf består ännu alltjämt l vår finansförvaltning en
tudelning, som medför betydande olägenheter. De reformsträfvanden,
som ofvan skildrats, ha icke nått sin afslutning. Riksstaten ar ännu
icke fullt hvad den borde vara, en fullständig framställning af statens
beräknade inkomster och utgifter under finansåret. Det är härför
alltid för den oinvigde förenadt med afsevärda svårigheter att förskatta
sio- en samlad öfverblick öfver statsfinansernas verkliga ställning. Det
framgår ej af riksstaten till hvilket totalbelopp statens utgifter sammanlao-d?
uppgå, ej heller hur stor del af statens utgifter är afsedd att
täckas genom lån, eller hur summan af de statsutgifter, som kunna
anses representera eu kapitalökning,, förhåller sig till upplåningen.
Lika litet ger riksstaten en fullständig öfversikt af statens inkomster.
Visserligen kan man ur riksgäldskontorets reglemente hopsamla vissa
uppgifter angående dessa frågor, men detta reglemente anger icke alltid
i siffror de på riksgäldskontoret anvisade utgifterna och utvägen att
på nämnda sätt bilda sig en föreställning om budgetens verkliga innehåll
är i öfrigt allt för obekväm, för att icke bristen på en sammanfattande
finanstablå skulle visa sig mycket kännbar. Motsvarande olägenheter
visa sig också i statsverkspropositionen. Visserligen brukar kungl.

Maj .t där upptaga vissa anslagskraf, som äro afsedda att täckas genom
ian under rubriken »utgifter utom riksstaten». Men denna sammanställning
innehåller ingen fullständig tablå öfver de utgifter, som under
finansaret höra täckas genom lån. Den måste kompletteras med vissa
anslagskraf, som Kungl. Maj:t framställer först under riksdagens lopp
samt dessutom också med utgifter, som* för det ifrågavarande året beslutats
af föregående riksdagar, och om hvilka uppgifter återfinnas i
riksgaldsfullmäktiges förslagsberäkning öfver riksgäldskontorets inkomster
och utgifter under finansåret.

Grifvetvis måste denna brist på enhetlighet i budgetens uppställnmg
återverka på budgetredovisningen och göra denna onödigt komplicerad
och svårbegriplig. I sådant afseende klagas ju ock öfver riksnutvudboken.
Med den nuvarande uppställningen af riksstaten skall
man emellertid förgäfves af rikshufvudboken vänta den fullständiga och
fara ölversikt af statsfinanserna, som ur många synpunkter, icke minst
ur kontrollens, är så önskvärd.

Själfva tudelningen . af finansförvaltningen medför också olägenheter
som alldeles särskildt framträda i fråga om de grenar af statstorvaitnmgen,
hvilkas finansiering är delad mellan statskontoret och
riksgaldskontoret, alltså i fråga om telegrafverket, statens järnvägar och
de vattenfallsstyrelsen underlydande verken, delvis äfven i fråga om
statens domänförvaltning.

Det torde under sådana förhållanden få anses som särdeles önskvärd!
att det arbete för en mera enhetlig finansförvaltning, som fått
sitt uttryck i har skildrade reformer, fortsättes och får sin naturliga
afsittning. Detta arbete har, såsom af föregående framställning synes,
resulterat i att statens finansväsen allt mera samlats till en enhet, medan
området för riksgäldskontorets separata finansförvaltning inskränkts.
Den vägen måste reformarbetet gå till slut. Enheten i statens finansya®e“
®ka11 då komma att representeras af en riksstat, som utgör en
fullständig plan för rikets finanser, samt af en rikshufvudbok som med
samma fullständighet redovisar för hur denna finansplan genomförts.
Kiksgaldskontorets finansiella uppgift blir inskränkt till förvaltningen af
rikets gäld samt till att tillhandahålla statsverket upplånade medel.

et gällei nu alltså närmast att till riksstaten öfverflytta de utgifter,
som ännu anvisas till utgående från riksgäldskontoret. Ifrågavarande
utgifter ha som nämndt det gemensamt att medel till dem beredas
genom upplåning. Men i öfrig! äro de af rätt olika karaktär.
IVJan kan dela dem i tre grupper.

Den första gruppen bildas af verkliga anslag till statens affärs -

drifvande verk. Sådana anslag äro exempelvis de på riksgäldskontor
anvisade byggnadsmedlen för statens järnvägar, för Trollhätte kraftverk
och kanalbyggnad m. m. Då det bär är fråga om verkliga anslag,
synes ingen tvekan kunna råda därom, att dessa anslag böra uppföras
på riksstaten, som just är ämnad att vara en tablå öfver statens samtliga
inkomster och utgifter.

Den andra gruppen bildas af lån, som riksgäldskontor har att
utlämna till statens verk eller fonder. Sadana lan ha pa senare aren i
stor utsträckning gifvits till telegrafverket samt till de under statskontorets
förvaltning ställda utlåningsfonderna. Beträffande dessa lan kan
i allmänhet anmärkas att det a priori synes olämpligt att staten
lämnar anslag till sina särskilda förvaltningsgrenar i form af lån. En
närmare kritik af detta system måste emellertid ansluta sig till de särskilda
fallen, där tillfälle'' ges att i detalj uppvisa systemets verkningar.
Undersökningen har ledt kommitterade till det resultat, att denna form
af anslag till statens verk eller utlåningsfonder bör fullständigt afskaffas
och ersättas med verkliga anslag af samma karaktär som de anslag,
som här hänförts till första gruppen. Nu ifrågavarande anslag skulle
alltså äfven de komma att uppföras i riksstaten.

Den tredje gruppen bildas af de lån, som anvisas till utgående från
riksgäldskontoret till andra låntagare än statens verk och fonder, alltså
till kommuner och enskilda. De viktigaste af dessa lån äro lånen till
enskilda järnvägsanläggningar. Det är här fråga om en utlåning, som
direkt administreras af riksgäldskontoret. Vill man jämväl för denna
utlåning uppföra anslag på riksstaten, bör man tydligen ge den samma
ställning som statens öfriga utlåningsrörelse. Detta innebär en administrativ
förändring, bestående däri, att förvaltningen af ifrågavarande utlåning
öfverflyttas från riksgäldskontoret till statskontoret. Mot en
sådan åtgärd" skulle man möjligen kunna göra gällande praktiska betänkligheter
af den art, som'' chefen för finansdepartementet antydt i
sitt uttalande till statsrådsprotokollet (se här ofvan sid. 9). Men som
kommitterade längre fram (sid. 103) vilja visa, synas dessa betänkligheter
näppeligen böra tillmätas den vikt, att man för deras skull bör
uppge den eftersträfvansvärda enhetlighet i vårt budgetväsen, som
endast kan nås därigenom, att alla statens utgifter upptagas i riksstaten.
Kommitterade ha därför beträffande administrationen af ifrågavarande
utlåningsrörelse ansett sig böra föreslå en förändring i angifven riktning.
Därmed vunnes då att äfven den tredje gruppen af utgifter, som för
närvarande anvisas att utgå från riksgäldskontoret, lör Iramtiden skulle
komma att upptagas i riksstaten.

Ett sådant fullständigt öfverflyttande till riksstaten af de utgifter,
som täckas genom upplåning,. innebär ock att de inkomster, som beredas
genom upplåning, upptagas i riksstaten. Detta föranleder ingen som
helst ändring i den befattning, med rikets gäld, som grundlagsenlig^
tillkommer riksgäldskontor, hvilket alltjämt skulle sörja för behöflig
upplåning. Endast i den mån riksstaten föreskref skulle lånemedlen
ställas till förfogande för statsverket, som sedan hade att disponera
öfver dessa medel i enlighet med riksstatens bestämmelser.

Riksgäldskontorets utlåning till statens verk och utlåningsfonder bör
som nämndt enligt kommitterades förslag upphöra. Skall man emellertid
vinna den fulla fördelen med denna reform, är det, såsom kommitterade
nedan i detalj vilja visa, nödvändigt att de fordringar på ifrågavarande
verk och fonder, som riksgäldsverket genom sin utlåning hittills förvärfvat,
icke vidare bokföras såsom tillgångar på riksgäldsverkets fond,
utan inom ramen för den i rikshufvudboken upptagna balans för
statens samtliga där redovisade tillgångar, däribland jämväl riksgäldsverkets,
omflyttas till vederbörande affärsverks eller utlåningsrörelses
fond. . Den sålunda ifrågasatta omflyttningen komme att på det mest
naturliga sätt ske därigenom, att det kapital dessa verk och fonder disponera
i sin helhet komme att bokföras såsom en deras tillgång. Den
årliga afkastningen skulle då också i sin helhet komma att tillföras
statsverket och till sitt beräknade belopp upptagas i riksstaten, medan
ränte-^ och kapitalbetalningar till riksgäldskontoret, i stället för att såsom
nu gå direkt från det affärsdrifvande verket eller utlåningsfonden till
riksgäldskontoret, skulle utgöras af statsverket i form af en erforderlig
ökning i det till riksgäldskontoret utgående riksstatsanslaget till räntor
å statsskulden m. m.

”V id öfverflyttandet till statskontoret af riksgäldskontorets öfriga
utlåning böra tydligen riksgäldsverkets på grund af denna utlåning
tidigare förvärfvade fordringar öfverflyttas på statsverket, så att ifrågavarande
utlåningsrörelse i sin helhet samlas hos statskontoret. Däraf
skulle då följa att för framtiden alla räntor och afbetalningar å alla från
staten utlämnade lån skulle ingå till statskontoret. Den ränteinkomst,
som sålunda tillfördes statsverket, komme naturligtvis att upptagas som
en inkomst i riksstaten.

Till följd af dessa förändringar komme riksgäldskontoret att mista
de inkomster, som nu dit direkt^ ingå i form af räntor och afbetalningar
på af staten utlämnade lån. Å andra sidan komme det belopp, riksgäldskontoret
behöfde till förräntning och amortering af statsskulden,
i sin helhet att upptagas i riksstaten såsom ett anslag till riksgälds -

kontoret, hvars nuvarande funktion att direkt mottaga vissa statsinkomster
alltså skulle upphöra samtidigt med dess befattning med statens
utgifter.

Till det sålunda i sina grunddrag angifna reformprogrammet ta
kommitterade i det följande tillfälle att foga detaljerade förslag, men
vilja redan nu i följande punkter sammanfatta de kraf, som bilda reformens
utgångspunkt:

13:o

att utgifter, som äro afsedda att täckas genom
upplåning, icke vidare anvisas pa riksgäldskontoret,
utan upptagas i riksstaten;

14:o

att sålunda riksgäld skontorets befattning med
dessa utgifter inskränkes till att sörja för den nödiga
upplåningen och tillhandahålla statsverket medlen;

15:o

att på riksstatens inkomstsida under rubriken:
»från riksgälds verket: lånemedel» upptages det belopp,
som riksgäldskontoret sålunda har att tillhandahålla
. statsverket.

De affärsdrifvande verkens ställning i statens finansväsen.

Den reform, hvars innebörd kommitterade sålunda angifvit, har
särskild betydelse för statens affärsdrifvande verk, i den mån de erhålla
anslag, med eller^ utan återbetalningsskyldighet, af lånta medel. Då
kommitteiade alltså nu hafv7a att redogöra för den föreslagna reformens
inverkan på dessa anslag, torde det emellertid vara lämpligt att i ett
sammanhang behandla problemet om dessa affärsdrifvande verks ställning
till finansplanen. ö

Kapitalökningen inom statens affärsdrifvande verk sker för närvarande
hufvudsakligen under fyra olika former:

1. Verket behåller medel af öfverskottet på rörelsen;

2. Anslag lämnas på riksstaten af statsverkets medel;

3. Anslag anvisas att utgå från riksgäldskontoret af lånta medel;

4. Lån lämnas från riksgäldskontoret af lånta medel.

Till följd af ^denna söndersplittring medför det ett afsevärdt
besvär att få reda på den sammanlagda kapitalökning, som för ett visst
verk beräknas för det kommande finansåret. Då därtill formerna för
kapitalökning under tidernas lopp växlat högst betydligt och i synnerhet
i äldre tider varit tämligen godtyckliga, är det* ingen lätt sak att få
reda på det totala statskapital, som verket under tidernas lopp fått under
sin disposition. En tillförlitlig siffra angående detta kapital har hittills
icke för något af statens affärsverk stått att få. Bäst har man varit
stalld i fråga om statens järnvägar, hvilka såsom ofvan framhållits alltsedan
1876_ i rikshufvudboken varit representerade af en särskild fond
med dock icke alldeles exakta uppgifter om det af järnvägarna disponerade
kapitalet.

Af riksstaten i dess nuvarande uppställning framgår icke heller,
åtminstone icke omedelbart, till hur stort belopp driftöfverskottet beräknas
i de särskilda verken. Ty det öfverskott, som kommer statsverket
till godo, är icke det verkliga öfverskottet, då en del öfverskottsmedel
reserveras för verket.

På grund af dessa förhållanden har det hittills varit så godt som
omöjligt att få en säker kännedom om hur de olika affärsdrifvande
verken förräntat de i dem nedlagda statskapitalen. Man har saknat
de allra väsentligaste data för ett omdöme om dessa verks ekonomiska
ställning och betydelse för statens finanser. Då de olika verken därtill
finansierats efter mycket olika principer, har det mött än större svårigheter
att göra en tillförlitlig jämförelse mellan deras finansiella resultat.

Det torde på grund af hvad nu anförts få anses såsom af behofvet
synnerligen påkalladt att möjligast enkla och likformiga grunder
bestämmas för den finansiella behandlingen af statens affärsdrifvande
verk.

I detta afseende ha kommitterade redan i det föregående föreslagit
att i riksstaten skulle som en statsverkets tillgång upptagas den beräknade
nettobehållningen af rörelsen inom hvart särskildt affärsdrifvande
verk. Detta önskemål måste nu närmare preciseras genom fastställande
af vissa allmänna grunder för nettobehållningens beräkning. I detta
afseende vilja kommitterade föreslå:

16:o

att för hvart och ett af statens affärsdrifvande
verk den nettobehållning, som under titeln »öfverskott»
tillföres riksstaten, beräknas som skillnaden
mellan verkets bruttoinkomst och driftkostnad;

17:o

att bland driftkostnader upptages endast hvad
som erfordras för verkets drift jämte sådant underhåll,
som kräfs för att all verkets egendom skall uppehållas
i sitt fulla värde;

18:o

att såsom underhåll må anses afskrifning af
slopade anläggningar eller materiel äfvensom afsättning
till förnyelsefond, där sådan anses erforderlig;
men att däremot i driftkostnad i intet fall inbegripes
tillökning i det af verket disponerade kapitalet.

I fråga om principerna för underhåll och afskrifning befinner sig
detta förslag i full öfverensstämmelse med numera rådande praxis. Inom
telegrafverket t. ex. förekommer ingen årlig afskrifning för de olika
anläggningarna. Men i stället underhållas dessa, eventuellt ombyggas
i män af behof. Kostnaderna härför betäckas af trafikmedel. På detta
sätt uppehälles verkets egendom ständigt vid sitt fulla värde. Någon
anledning hvarför man skulle amortera det i verket nedlagda kapitalet
finnes då icke. I statens järnvägsdrift måste årligen en del af den
rullande materielen slopas. Därvid afskrifves denna materiels bokförda
värde, men motsvarande belopp tages af trafikmedlen och tillföres en fond
för »slopningsmedel», som användes till inköp af ny rullande materiel.
På detta sätt uppehälles alltså den rullande materielen i sitt fulla värde
och någon amortering af det i densamma nedlagda kapitalet behöfves icke.

För mycket stora verk, där underhåll och slopning förekomma
årligen i icke alltför olika omfattning, är denna princip enligt kommitterades
mening fullt rationell. Däremot kan det ifrågasättas huruvida
det icke vore lämpligt att vid en anläggning, sådan som Prollhätte
kraftverk, där reparationer eller ombyggnader till följd af någon
särskild olycka under ett år kunna få en extraordinär omfattning, en
särskild, verket tillhörig förnyelsefond upplades, till hvilken årliga
afsättningar efter viss plan gjordes, och som användes för att möta
sådana extraordinära utgifter. I ett sådant förfarande ligger ju ingen
väsentlig afvikelse från den allmänna princip, kommitterade önska fasthålla
med hänsyn till afskrifningar inom statens affärsverksamhet.
Någon amortering af det i verket nedlagda statskapitalet skulle ju i
intet fall ifrågakomma.

I fråga om sättet för beräkning af den nettobehållning, som tillföres
riksstaten, är det som kommitterades förslag väsentligen skiljer
sig från nuvarande praxis. Det är, som ofvan framhållits, för närvarande
brukligt att verket tillätes behålla en del af sina öfverskottsmedel
till ökning af sitt kapital. Ofverskottet kommer därför att synas mindre
än det i verkligheten är. Enligt kommitterades mening bör detta icke
vidare förekomma, utan ofverskottet, beräknadt efter nu angifna grunder,
bör i sin helhet tillföras statsverket och sålunda upptas som en
tillgång i riksstaten. Däraf följer då å andra sidan att den kapitalökning,
som för närvarande åstadkommes genom kapitalisering af öfverskottsmedel,
för framtiden skulle erhållas genom anslag på riksstaten.

Med denna anordning vinnes nu för det första den fördelen, att
riksstaten omedelbart kommer att utvisa den verkliga nettobehållning,
som hvart och ett af de affärsdrifvande verken beräknas komma att ge,

och därmed också hvad staten sammanlagdt kan påräkna i afkastning
af sin affärsverksamhet. Det kommer då Också åt riksstaten att synas
hvilket bidrag denna afkastning beräknas lämna till förräntning af statsskulden.

Med den föreslagna förändringen är emellertid också första steget
taget till att på ett ställe samla hela den kapitalökning,: som staten
beviljar hvart och ett af sina affärsverk för finansaret. Detta mål kommer
fullständigt att vinnas, om, såsom kommitterade ofvan (punkt 13:o)
föreslagit, såväl anslag som lån, som för närvarande anvisas till utgående
från riksgäldskontoret, i stället uppföras som anslag på riksstaten.
Därmed skulle hela den för ett visst verk afsedda kapitalökningen få
sin plats i riksstaten under en enda anslagspost. Detta hindrar naturligtvis
icke att i särskilda partialsummor under denna anslagspost kunde
anges hur stor del af anslaget som'' var afsedt att täckas genom statsverkets
tillgångar och hur stor del genom af riksgäldskontoret till*
handahållna lånemedel. En sådan fördelning är önskvärd, särskildt ur
den synpunkten, att man må kunna fa en lätt öfverblick af den skuld
staten under tidernas lopp iklädt sig för hvart särskildt verk.

Kommitterade vilja alltså föreslå:

19:o

att för hvart och ett af statens affär sd rifvande
verk hela den för året afsedda kapitalökningen upptages
i riksstaten såsom anslag, dock så att särskildt
anges hur stor del af detta anslag är afsedt att täckas
med lånemedel.

Fördelen af detta förslag ligger i öppen dag. Riksstaten kommer
att för hvart särskildt affärsverk utvisa den totala kapitalökning, som
är afsedd att under finansåret äga rum. Det kommer således också att
framgå till hvilket belopp den sammanlagda kapitalökningen i statens
hela affärsverksamhet beräknas. Därmed blir det möjligt att, såsom
kommitterade nedan föreslå, i tablån öfver riksstaten i en särskild
post sammanfatta alla utgifter, som representera kapitalökning (resp.
skuldminskning). Denna siffra är naturligtvis af väsentlig betydelse
för bedömandet af budgetens finansiella styrka. Särskildt bör det ha
sitt intresse att jämföra den med beloppet af den för året erforderliga
upplåningen, hvilket belopp ju också direkt kommer till synes i riksstaten,
om denna får den af kommitterade föreslagna omfattningen.

En sådan jämförelse skulle låta vår budget framstå i en icke oväsentligt
gynnsammare dager än den nu brukliga, föga öfverskådliga uppställningen
skänker densamma.

Den föreslagna principen upphäfver också fullständigt den söndersplittring
af formerna för kapitalökningen inom statens affärsdrifvande
verk, som kommitterade ofvan kritiserat. Förslaget innebär
ju nämligen också den reformen, att anslag i form af lån icke vidare
komma att lämnas till affärsdrifvande verk. För närvarande förekomma
sådana anslag endast för telegrafverket. Om reformens speciella inverkan
på detta verk skola kommitterade nedan yttra sig, men vilja
bär yttra några ord om dess allmänna betydelse. Den sträfvan att ersätta
anslagen till statens affärsdrifvande verk med lån, som på senare
tid stundom gjort sig gällande, förklaras däraf, att man så att säga
velat ha svart på hvitt på huruvida verket bar sig som affär, en sak
hvarom den gamla uppställningen af riksstaten och räkenskaperna icke
lämnade klart besked. Det är emellertid tydligt att detta syfte icke
på den vägen nås,. då verket, såsom förhållandet särskildt varit med
telegrafverket, erhållit och kanske fortfarande erhåller anslag- utan återbetalningsskyldighet
eller tillätes att öka sitt kapital genom att behålla
ofverskottsmedel. Fn verklig inblick i ett företags ekonomiska bärkraft
kan endast vinnas genom att man sammanställer dess totala afkastning
med hela det af verket disponerade kapitalet. Göres detta, såsom kommitterade
föreslå, efter likformiga grunder för alla statens affärsdrifvande
verk, får man en säker utgångspunkt för bedömande af deras räntabilitet.
Därmed vinnes tydligen på ett mycket fullständigare sätt det
syfte, man velat vinna genom att utlämna en del anslag i form af
räntebärande lån.

^iar också sagts att skyldigheten att betala ränta å lån skulle
innebära en ständig eggelse för verket till affärsmässig drift. Då emellertid
denna räntebetalning endast sker på en del af det af verket disponerade
kapitalet, . ger den endast ett sken af räntabilitet åt en rörelse,
om hvilken man i grunden icke vet huruvida den lönar sig. Det torde
under sådana förhållanden få anses som en vida kraftigare sporre till
aflarsmässig drift, om redovisningen uppställes så, att den verkliga afkastnmgsprocenten
framgår. Om detta sker samtidigt och efter lika
giundei föi alla. statens affärsdrifvande verk, torde de olika resultat
som uppnås möjligen ge anledning till lärorika jämförelser.

k)å för hvart och ett af de affärsdrifvande verken endast nettobehållningen
upptages som tillgång i riksstaten, följer, såsom ofvan är
framhållet, att dessa verk i räkenskapshänseende komma att stå utanför

den egentliga riksstaten och i rikshufvudboken representeras af särskilda
fonder. Kontot för hvar och en åt dessa fonder kommer att i en hufvudpost
utvisa hela den verkliga kapitalökningen under räkenskapsåret och
likaledes i en hufvudpost den verkliga nettoafkastningen. Då ett sådant
konto ju också måste utvisa hela det vid årets början disponerade
kapitalet, har man här alla data för bedömandet af det finansiella resultatet.
Det säger sig själft att verkets årsberättelse och preliminära
rapporter måste följa samma grunder för framställningen af verkets
ekonomiska ställning. Det kommer således årligen att ges_ ett tillfälle
både för statsmakterna och för allmänheten att få en inblick i denna
ställning och att anställa jämförelse mellan de olika verken..

Då kommitterade förorda att anslag i form af lån icke vidare
må lämnas till statens affärsverk, måste kommitterade fästa synnerligt
afseende vid att den verkliga räntabiliteten för de olika verken blir
beräknad efter likformiga och riktiga grunder och blir icke blott så
allmänt, men ock så tidigt som möjligt känd. Af dessa skäl föreslå
kommitterade:

20:o

att hvart och ett af statens affärsdrifvande verk
ålägges att i sin årsberättelse upptaga en tablå öfver
rörelsens finansiella resultat, utvisande:

af verket vid årets början disponeradt kapital;
dess ökning under året;
öfverskott å rörelsen;

under året till statsverket verkställda inbetalningar;

vid årets slut disponeradt kapital;

under året i genomsnitt disponeradt kapital;

inkomster, driftkostnad och öfverskott samt öfverskott i procent
af det i genomsnitt disponerade kapitalet;

kapitalets fördelning efter den källa hvarifrån det erhållits (upplånta
medel, statsinkomster eller öfverskottsmedel);

kapitalets användning vid årets början och slut;
allt på sätt bifogade tablåer öfver rörelsens resultat under år
1908 närmare utvisa;

21:o

att verken vidare åläggas att före februari
månads utgång till Kungl. Maj:t inkomma med en
efter samma grunder uppställd provisorisk öfversikt
af föregående års resultat; samt

22:o

att dessa öfversikter sammanställas för att sedan
öfverlämnas till riksdagen.

Som synes åt ofvanstående föreslå kommitterade att öfverskottet
beräknas i procent af det kapital, som verket under året i genomsnitt
disponerat. Då hvart och ett af de ifrågavarande verken i allmänhet
icke blott skulle lyfta anslag i flera poster under året utan äfven verkställa
inbetalningar af öfverskottsmedel i en eller flera poster, kan det
åt verket disponerade kapitalet under årets lopp undergå rätt afsevärda
förändringar. Det är därför nödvändigt att angifva afkastningen i
procent af det i genomsnitt disponerade kapitalet. Detta beräknas så,
att räntan på detta kapital efter en viss räntefot för helt år stiger till
samma belopp som summan af räntorna efter samma räntefot på de
kapital, som verket faktiskt under olika delar af året disponerat.1)
Därvid anses den uppkomna årsvinsten icke som disponeradt kapital
förr än vid ingången af nästföljande år.

De särskilda affärsdrifvande verken.

Kommitterade öfvergå nu till att redogöra för hur den föreslagna
reformen skulle gestalta sig för de särskilda affärsdrifvande verken.
Det har därvid synts kommitterade önskvärdt att åtminstone för några
verk med ett visst år som exempel lämna den öfversikt af disponeradt
kapital och årsöfverskott, som enligt förslaget borde årligen afgifvas.

*) Om K = det vid årets början disponerade kapitalet samt ki, ks ... representera lyftade
anslag och ti, t2 . . . därvid återstående bråkdelar afåret, om vidare ii, ia .. . representera verkställda
inbetalningar och si, S2 .. . därvid återstående bråkdelar af året, så är det i genomsnitt under året
disponerade kapitalet

M = K + ki ti -f ka ta -f- . . . — ii si — ia sa . . .

Kommitterade tro sig därigenom bäst belysa metoden för de olika
beräkningarnas verkställande. Reformens betydelse och nödvändighet
torde också bäst framgå af en i detalj gående undersökning af det
sätt, på hvilket några af våra viktigaste affärsdrifvande verk hittills
finansierats. De sifferuppgifter, som ligga till grund för denna undersökning,
hafva kommitterade erhållit från vederbörande verk. De betydande
svårigheter, hvilka varit förknippade med deras åvägabringande
och sammanställande, ha endast gifvit en ytterligare erinran om angelägenheten
af de reformer kommitterade på ifrågavarande område föreslagit.

Postverket.

För postverkets ekonomiska ställning år 1908 och resultatet åt
detta års rörelse redogöres i omstående tablå.

Af densamma framgår att hela det af postverket disponerade
kapitalet tillkommit genom afsättning af öfverskottsmedel. Äfven under
år 1908 ha verkets bundna kapital och reserverade byggnadsmedel
ökats genom att öfverskottsmedlen för året till någon del behållits
för verket. Verkets kassaförlag har däremot hållits oförändradt
vid det genom kungl. brefvet den 3 juni 1892 bestämda beloppet åt
1,200,000 kronor. Resten af öfverskottsmedlen kvarstod vid årets slut i
verket för att, sedan bokslutet fullbordats, inbetalas till statsverket. Då
motsvarande post vid 1907 ars slut var betydligt större och då denna
post under årets lopp blifvit inbetald till statsverket, är totalsumman af
det af postverket disponerade kapitalet vid 1908 års slut mindre än vid
1907 års slut.

Statens affärsverksamhet

Postverket.

1908.

	Total- belopp.	Däraf har
	staten	anvisat	verket afsatt
Disponeradt kapital:	Kronor.	af upplånta medel.	af stats-inkomster.	af öfver-skottsmedel.

Vid årets början disponeradt kapital ............. Under året lyftade anslag:	11,512,199		—	11,512,199
den.......................................
[ Öfverskott å rörelsen..............................	1,132,595	_
Summa	12,644,794	_	____
Verkställda inbetalningar (1907 års öfverskotts-	.
medel): den 28 juli 1908...............................	2,168,864	•
Vid årets slut disponeradt kapital..................	10,475,930	—	_	10,475,930
Under året i genomsnitt disponeradt kapital .....	10,608,506	—	—

Resultat af rörelsen under året.

Inkomster ............................................................... kronor 19,877,156

Driftkostnad............................................................ „ 18,744,561

Öfverskott............................................................... „ 1,132,595

Dito i procent af det i genomsnitt disponerade kapitalet ......... 10-68

j 1 Bet disponerade kapitalets användning vid årets slut: I verket bundet kapital däraf: fast egendom.............................. inventarier............................... materiel (= förbrukningsartiklar; beräkning ej verkställd).	1908. Kronor.	1907. Kronor.	Ökning (+) eller minskning (—) Kronor.
6,491,600 1,650,000	6,332,500 1,630,000	+ 159,100 + 20,000
Förlagskapilal: kassa ................................	1,200,000	1,200,000	—
Kapital, som ännu ej tagits i bruk (af anslag för byggnads-arbeten reserverade medel jämte behållningen af fonden till posthusbyggnader).................................	>) 188,047 946,283	*) 180,835 2.168,864	+ 7,212 — 1,222,581
Öfverskottsmedel att inbetalas till statsverket................
Summas	10,475,930	11,512,199

'') Häraf: reserverade anslagsmedel kr. 75,986; fondens behållning kr. 112,061.

2) Häraf: reserverade anslagsmedel.....................................................’ ’ jjr 74 703

fondens behållning: kr. 318,164 minus af postverket för fonden förskotterade
kr. 212,032 (hvaraf kr. 187,503 kr. intill 1906 års ut^&n^
och kr. 24,529 under år 1907) ............................................. °

106,132.

I postverkets utgiftsstat upptages vanligen ett särskild t anslag
till »nybyggnader». Detta anslag innebär tydligen en motsvarande tillökning
i det af postverket disponerade kapitalet. Om anslaget under
årets lopp helt kommer till användning för sitt ändamål, visar sig motsvarande
kapitalökning på posten »fast egendom». I motsatt fall kommer
anslaget att helt eller delvis reserveras och medför då en ökning
i posten »kapital, som ännu ej tagits i bruk». Om under årets lopp
en del af dessa sålunda reserverade byggnadsmedel förbrukas för byggnadsarbeten,
så innebär detta endast en omflyttning af kapital från en
post till en annan, men ingen förändring i totalbeloppet åt det af postverket
disponerade kapitalet.

En särskild form för reservation af medel till postverkets nybyggnader
har skapats genom inrättandet af en s. k. »fond till posthusbyggnader».
Denna fond leder sitt ursprung från 1896, då riksdagen
^beslöt att viss del af postverkets öfverskott för åren 1895—1897
skulle afsättas till en fond för anskaffande af tomt till nytt posthus i
Stockholm. Genom kungl. bref den 26 maj 1899 förändrades fondens
benämning till »fond till posthusbyggnader» och erhöll fonden samtidigt
ett af den nya benämningen framgående vidsträcktare syfte.

Under åren *1896 —1906 insattes å fonden — af postverkets öfverskottsmedel
— sammanlagdt kr. 2,200,235: 9 7 och uttogos tillhopa kr.
2,111,122:34. Genom de under årens lopp fonden tillgodogjorda räntor
utgjorde dess tillgångar vid 1906 års slut kr. 304,836: 6 4.

Vid 1907 års utgång uppgick fonden till kr. 318,164: 14 och vid
slutet af år 1908, sedan för posthuset i Malmö en större utbetalning
gjorts, till kr. 112,060: 89.

Fonden, hvilken ingår i det här olvan angifna af postverket
disponerade kapitalet, förvaltas och göres räntebärande af statskontoret.

Det totala af postverket disponerade kapitalet ökas också genom
höjning af posten »inventarier». I postverkets stat ingå under rubriken
»omkostnader» ett anslag till inköp och underhåll af inventarier. Detta
anslag utgör till dels eu kapitalökning och är så till vida icke i egentlig
mening eu löpande »omkostnad» lör året.

Enligt kommitterades förslag inträder för postverket för det första
den förändringen att något anslag till nybyggnader icke vidare upptages
i postverkets stat. I den mån sådana anslag beviljas, komma de
att upptagas på riksstaten som anslag till kapitalökning och täckas vare
sig af statsverkets allmänna tillgångar eller al lånemedel. Detsamma
gäller om den höjning af posten »inventarier», som för året kan anses
erforderlig. Å andra sidan kommer postverkets verkliga öfverskott att i

sin helhet ingå till statsverket. Vid beräkning af detta öfverskott kommer
från verkets _ bruttoinkomst afdrag endast att göras för egentlig
driftkostnad, men icke för någon kapitalökning.

I olvanstående tablå är öfverskottet beräknadt efter dessa grunder.
Det utgör 1,132,595 kronor eller 10,68 procent af det af verket i genomsnitt
under året disponerade kapitalet. Detta öfverskott skulle enligt
kommitterades förslag i sin helhet ha inbetalts till statsverket, medan
statsverkets faktiska andel af öfverskottsmedlen för år 1908 inskränkte
sig till 946,283 kronor.

Enligt kommitterades förslag skulle »fonden till posthusbyggnader»
icke vidare erhålla något tillskott af postmedel. Tillvaron af en särskild
fond för posthusbyggnader komplicerar onödigtvis räkenskaperna
och försvårar öfverblicken af postverkets finanser. Någon anledning att
bibehålla en sådan fond torde icke finnas, då anslag- till postverkets
^byggnader för framtiden skulle föras på riksstaten, och då fluktuationerna
i dessa anslag väl näppeligen behöfva bli så stora, att de behöfva
utjämnas genom någon särskild fond. V id genomförandet af det
af kommitterade, förordade systemet bör alltså ifrågavarande fond upphöra.
Därvid böra fondens medel tydligen komma till användning för
det ändamål, för hvilket de afsatts, nämligen beredande af lokaler för
postverket. Då fondens behållning numera är ganska liten, torde detta
syfte på lämpligaste sätt vinnas genom att fondens medel öfverföras till
postverkets reserverade byggnadsmedel för att i mån af behof förbrukas.

Kommitterade föreslå alltså:

23:o

att den under statskontorets förvaltning stående
»fonden till posthusbyggnader» upphör och att dess
behållning öfverföres till postverket för att i mån af
behof användas för nybyggnader.

Telegrafverket.

Detta verks ekonomiska ställning och finansiella resultat för år

1908 framgår af omstående tablåer.

Det af telegrafverket disponerade statskapitalet härrör ur liera

olika källor.

Statens affärsverksamhet

1908.

Telegrafverket.

Disponeradt kapital.

Vid årets början disponerad! kapital
Under året lyftade anslag:

Totalbelopp

den 10 mars
» 4 april

» 8 maj

» 29 »

» 30 juni
» 27 augusti

1,047,500

1,000,000

446.000
1,000,000

750.000

500.000

» 18 september 500,000

»30 » 370,000

» 30 november 500,000

» 29 december 750,000

Öfverskott af rörelsen den 31 december:
telegraf- och telefonrörelsen 3,256,664

verkstadsrörelsen

492,642
Säger:

Afgå under aret verkställda inbetalningar
till staten:
den 30 maj leverering 100,114
» 30 juni ränta 264,786

» 31 december kapital 23,000

» » » ränta 341,066

[Vid urets slut disponerad! kapital.........

[Under året f genomsnitt disponeradt kapital

53,947,300

6,863,500

3,749,306

64,560,106

728,966

Däraf bar

staten anvisat

af upplånta j af statsmedel
i inkomster

verket afsatt
i af öfverskottsmedel -

28,284,400

11,977,479 | 13,685,421

6,863,500

3,020,340

63,831,140 I 35,147,900 ] 11,977,479 1 16,705,761

57,053,539

Resultat af rörelsen under året :

Inkomster........................................................................... 12,555,796

Driftkostnad ..................................................................... 9,299,132

Öfverskott ....................................................................... 3,256,664

Vinst å verkstadsrörelsen ................................................... 492,642

Samma öfverskott 3,749,306
Dito i procent af det i genomsnitt disponerade kapitalet ......... 6.5 7

Det disponerade kapitalets användning vid slutet af år .	1908	1907	Ökning + minskning —
I verket bundet kapital ..........................................	59,132,590	50,652,806	+	8,479,784
däraf: stationer och telefonnät.................................	27,500,278	24,748,540	+	2,751.738
telegraflinjer och -ledningar.............	2,509,443	2,470,942	+	38,501
interurbana telefonlinjer och -ledningar	19,367,254	16,667,198	+	2,700,056
fastigheter och byggnader.............	3,445,802	1,110,476	+	2,335,326
inventarier och verktyg.............	3,805,284	3,643,763	+	161,521
verkstadens tillgångar utöfver skalderna..........	2,504,529	2,011,887	+	492,642
Kontanta medel, fordringar och i förråden, efter afdrag af skulder ... ............	4,698,550.	3,294,494	+	1 1,404,056 1
Summa	63,831,140	53,947,300	+ 9,883,840 i

För det _ första liar telegrafverket af de belopp, hvarmed inkomsterna
öfverskjutit de egentliga driftkostnaderna, behållit en väsentlig
del. Under denna form af kapitalökning falla dels de direkt af telegrafmedlen
utgående anslag till fastigheter och telegraflinjebyggnader, som
plägat upptagas på telegrafverkets ordinarie stat, dels ock hvad telegrafverket
utöfver staten tillåtits att behålla af telegrafmedlen.

Före år 1872 stod telegrafverket helt och hållet utanför riksstaten
och uppehölls dels af egna vinstmedel och dels genom bidrag från
handels- och sjöfartsfonden. År 1871 bestämde emellertid riksdagen
att telegrafverkets inkomster och utgifter för framtiden skulle upptagas
i riksstaten.^ Från och med år 1872 äro sålunda telegrafverkets utgifter
uppförda på ordinarie stat, medan telegrafmedlen beräknas bland statsverkets
ordinarie inkomster. (En följd af denna förändring var att det
konto, som telegrafverkets fond haft i rikslmfvudboken alltsedan 1864
upphörde, i det fondens behållning 1872 öfverfördes till ordinarie statsreglenngsfonden.
) Till telegrafverkets utgifter beviljades år 1871 ett

reservationsanslag att af telegraf medlen direkt utgå, med rätt för Kungl.
Maj:t att disponera eventuellt öfverskott för telegrafverkets utveckling.
Denna anslagsform har sedan bibehållits till och med år 1901. År 1902
förordnades emellertid, att vid verkställdt bokslut befintligt öfverskott
af telegrafverkets medel skulle till statskontoret inlevereras.

Till och med år 1902 har telegrafverket således behållit alla sina
öfverskott för kapitalökning, men därefter endast så stor del af inkomsternas
öfverskott utöfver de egentliga driftkostnaderna, som på grund
af anslag på verkets stat ansetts kunna för särskilda ändamål disponeras.

Dessutom ha öfverskotten å telegrafverkets verkstad, såsom nedan
närmare anges, delvis behållits för verkstaden.

Telegrafverkets kapital har vidare ökats genom extra anslag på
riksstaten. Sådana extra anslag förekommo under perioden 1889 1903

till dels för telegrafändamål, men till allra största delen för telefonväsendets
utveckling. Därefter har denna anslagsform upphört.

Från statsverket har telegrafverket öfvertagit fastigheten Skeppsbron
2, med ett värde vid öfvertagandet af 202,000 kronor.

Före år 1872 har telegrafverket erhållit diverse bidrag, delvis äfven
i låneform, hufvudsakligen från handels- och sjöfartsfonden. Denna
kapitalökning är i tablån inbegripen i det kapital, som staten anvisat
af statsinkomster.

Slutligen har det af telegrafverket disponerade kapitalet från och
med år 1883 vuxit genom att lånemedel ställts till telegrafveikets
förfogande.

Till och med år 1891 hade telegrafverket sålunda från fonder under
statskontorets förvaltning erhållit lån för telefonväsendets utveckling till
ett sammanlagdt belopp af 1,430,000 kronor.

I ofvanstående tablå ingår jämväl denna summa i det kapital, som
staten anvisat af statsinkomster.

Från och med år 1891 ha lånemedel tillhandahållits telegrafverket
af riksgäldskontoret, som å sin sida anskaffat medlen genom upplåning.
Den sammanlagda summan af de lån, som sålunda från riksgäldskontoret
utlämnats till telegrafverket, utgjorde vid slutet af år 1908, som
af tablån framgår, 35,147,900 kronor.

Af de nu omförmälda lånen äro de från statskontoret utlämnade
numera vid utgången af år 1909 till fullo återbetalda. till riksgäldskontoret
häftade telegrafverket vid slutet af ar 1908 i en skuld af
19,138,500 kronor.

Lånen från riksgäldskontoret ha hufvudsakligen beviljats för telefonanläggningar.
Dock ha under aren 1907 och 1908 lån till ett sam -

manlagdt belopp af 4,280,000 kronor beviljats för anskaffande af lokaler
för telegrafverkets behof, hvaraf intill slutet af år 1908 1,863,500 kronor
lyftats.

Den omständigheten att telegrafverkets kapitalanskaffning skett
under så många olika former har i hög grad försvårat öfverblicken
öfver detta verks verkliga ekonomiska ställning. Det har icke ens
funnits någon uppgift om det totala kapital, som i telegrafverket är
nedlagdt. De siffror, som i ofvanstående tablå angifvas, ha endast
kunnat erhållas genom att gå tillbaka till räkenskaperna för dessa tider
samt de kungl. bref, som under årens lopp bestämt anslagen till telegrafverket.
Förut har man fått nöja sig med en uppgift om »värdet af
telegrafverkets kapitaliserade egendom», som för slutet af 1908 uppgafs
till o9,132,591 kronor. Men detta värde motsvarar icke hela det i
verket nedlagda kapitalet och stöder sig för öfrigt på de åren 1891
och 1903 verkställda approximativa värderingarua af då befintliga
stationer, nät, linjer och ledningar.

Särskildt invecklade ha formerna blifvit för anskaffande af kapital
till telegrafverkets fastigheter. Medel för sådana ändamål tagas från
olika håll. Regelbundet har från och med år 1905 på telegrafverkets
stat under rubriken »fastigheter» anvisats ett anslag, som således utgår
direkt af telegrafverkets öfverskott. Detta anslag har från och med år
1907 varit fixeradt till 500,000 kronor. Af dessa medel ha emellertid
betydande belopp afsatts till särskilda ändamål. Vid slutet af 1908
hade telegrafverket sålunda reserverat:

för anskaffande af lokaler i Gäfle för telegrafverkets
behof. .................................................................... kronor 139,908:—

för utvidgning af telegrafverkets lokaler i

Stockholm........................................................................ „ 500,000: —

för anskaffande af lokaler i landsorten för telegrafverkets
behof .......................................................... 114,107:_

Jämväl från dessa reservationer kunna således medel disponeras
för telegrafverkets fastighetsköp och byggnadsarbeten.

Dessutom användas också för samma ändamål lånemedel, som
enligt hvad ofvan är nämndt beviljats till ett sammanlagdt belopp af
4,280,000 kronor.

Då alltså de medel, som för ett visst år behöfvas för anskaffande
af lokaler för telegrafverket, tagas från tre olika håll, kan man tydligen
icke af riksstaten få en samlad öfverblick af de belopp, som för
ändamålet begäras. Ännu mindre kan man se, hvilken kapitalökning
dessa anslag representera för telegrafverket. Ty då anslag till en

del tomtköp och byggnader anvisas af medel, som under föregående
år reserverats af telegrafverkets öfverskott, innebära de icke någon ny
kapitalökning för telegrafverket. Vid beräkningen af verkets kapitalökning
måste man alltså lämna dessa anslag å sido, men i stället till
dess fulla belopp uppta hvarje års ordinarie anslag till fastigheter, äfven
om någon del af detta anslag reserverats. Däremot kunna i telegrafverkets
kapitalökning låneanslagen upptagas, endast i den mån de lyltas
under året.

En viss förenkling i dessa förhållanden synes af sig själf ha inträdt
på sista tiden. Medlen för anskaffande af lokaler i landsorten skulle
enligt 1910 års statsverksproposition komma att till fullo disponeras.
Jämväl reservationen för lokaler i Stockholm torde inom den närmaste
tiden vara förbrukad.

Tillfället är alltså nu lägligt för en öfvergång till det af kommitterade
förordade systemet, enligt hvilket alla anslag till telegrafverkets
fastigheter skulle ges i form af anslag till kapitalökning, att täckas
vare sig med statsverkets medel eller genom lån. Med ett sådant
system behöfde för hvarje år endast anvisas hvad som för det årets
fastighetsköp och byggnadsarbeten beräknades åtgå. Dessa anslag skulle
på budgeten icke alls spela den roll, att eventuella fluktuationer i dem
behöfde utjämnas genom något slags fondbildning. I all synnerhet
vore detta obehöfligt, om ifrågavarande anslag till största delen eller
helt och hållet toges af lånemedel, hvilket ju icke behöfde väcka några
betänkligheter, så länge telegrafverket fortfar att vara en lönande affär.

Naturligtvis måste, äfven om man upphör att direkt anslå medel
till fondbildning, i allmänhet vid årets slut återstå eu del lyftade anslagsmedel,
som icke hunnit förbrukas för respektive byggnadsändamål.
Sådana medel böra gifvetvis reserveras för att under kommande år
auvändas. Bland telegrafverkets tillgångar skulle alltså finnas en post
»reserverade anslagsmedel». Om emellertid anslag till beslutade maikköp
och byggnadsarbeten gåfves och lyftades endast efter hand som de skulle
användas, behöfde dessa reservationer ingalunda få karaktären af fonder.

Äfven i afseende å telegrafverkets öfriga kapitalbildande anslag
har utvecklingen under de senare åren fört med sig eu viss förenkling.
Anslagen på extra stat ha som ofvan är nämndt upphört från och
med år 1904. Likaledes har den kapitalökning, som förr inträdde därigenom
att telegrafverket behöll det öfverskott, hvarmed inkomsterna
kunde öfverskjuta de ordinarie utgifterna, med år 1902 upphört. Af de
olika former, som användts för telegrafverkets kapitalökning, återstå

alltså numera endast två, nämligen anslag på ordinarie stat, att utgå
direkt af telegrafmedel, och lån.

Enligt kommitterades förslag skulle hela den för telegrafverket
erforderliga kapitalökningen upptagas på riksstaten som anslag till
kapitalökning, hvarvid inom parentes kunde anges hur stor del af anslaget,
som afsetts att täckas af lånemedel. Därmed skulle den betydande fördelen
vinnas att hela kapitalökningen för telegrafverket vore samlad på
ett ställe, skild från andra utgifter för verket. Enligt kommitterades
förslag skulle ju telegrafverkets egentliga driftkostnader öfverhufvud icke
uppföras som anslag på riksstaten, utan föras inom linjen och utgå
direkt. af telegrafmedlen. Den sammanblandning mellan kapitalökning
och driftkostnader, som nu förekommer, skulle alltså helt och hållet undgås.

Vänder man sig härefter till dispositionen af telegrafverkets öfverskottsmedel,
finner man äfven på detta område en viss komplikation.
De olika formerna för öfverskottsmedlens användning äro:

1) annuitet till statskontoret (den sista betald 1909);

2) ränta till riksgäldskontoret;

3) kapitalbetalning till riksgäldskontoret;

4) leverans till statskontoret;

5) för telegrafverket behållna medel.

Af dessa poster ha de båda första varit af förhållandena bestämda.
Men beträffande de tre sista ha växlande principer gjorts gällande och
en stor oklarhet råder ännu angående det inbördes förhållandet mellan
dessa former för disposition af telegrafverkets öfverskott. Till och med
år 1902 skulle telegrafverket, som ofvan är visadt, behålla hvad af öfverskottsmedlen
kunde återstå, sedan betalningar af skuldräntor och amorteringar
verkställts. Efter 1902 har telegrafverket haft att till statskontoret
mlevereia detta nettoöfverskott, i den mån det icke i verkets stat
behållits för fastigheter och telegraflinjebyggnader. Den behållning af
telegrafmedel, som sålunda kunnat påräknas för statsverkets behof, har i
riksstaten upptagits till belopp, som visat sig betydligt understiga de
verkliga öfverskotten. Telegrafverket har emellertid icke ansett sig
skyldigt att till statskontoret inleverera mer än som enligt riksstaten
påräknats. Resten af sin behållning har verket användt till afbetalning
af sin skuld till nksgäldskontoret. Att detta kunnat ske beror därpå,
att telegrafverkets hela utgiftsanslag, och därmed också anslaget till ränta
och amortering, haft karaktären af förslagsanslag. Telegrafverket har
alltså ansett sig kunna öfverskrida det i dess stat upptagna anslaget till
amortering hur mycket som helst och har begagnat denna frihet till att
på sm skuld till riksgäldskontoret afbetala så mycket, att för statsverket

ingenting nämnvärdt återstod utöfver den i riksstaten påräknade nettobehållningen
af telegrafmedel.

I följande tabell angifvas för hvart och ett af åren 1903 1908

dels öfverskottet af rörelsen efter afdrag af räntor, dels den användning
detta öfverskott fatt. Hvad som inbetalas till statskontoret utöfver i
riksstaten påräknadt belopp tillföres fonden för reserverade medel och
är i tabellen angifvet under denna rubrik i enlighet med kapitalkontot
till rikshufvudboken. Dock äro för åren 1904 och 190 ( upptagna de
belopp, som sålunda skolat tillföras fonden för reserverade medel, icke
de i kapitalkontot till rikshufvudboken på grund af ett afvikande bokföringssätt
angifna beloppen. "V id tabellens uppgörande är ej medräknad
den del af öfverskottet af telegrafverkets verkstad, som behållits
för verkstaden. Denna del utgör för

100,908 kronor.

226,014 „

133,346 „

323,069 „

492,642 „

I öfverskottet är ej heller inräknad tillökningen af inventarier
och verktyg, som i telegrafverkets bokföring ingår bland omkostnaderna.

år 1904
„ 1905
„ 1906
„ 1907
„ 1908

Telegrafverkets öfverskott och deras användning 1903—1908.

	Öfverskott		Statsreglerings-	Fonden	Behållet
	efter afdrag	Amortering.	fonden enligt	för reser-	för telegraf-
	af räntor.		riksstat.J)	verade medel.	verket.
1903.....	... 1,893,242	1,558,000	133,500	—	201,742
1904......	... 2,311,136	1,798,000	115,000	321	397,815
1905......	... 2,737,783	2,481,400	140,000	13	116,370
1906......	... 3,342,121	3,103,500	100,000	33	138,588
1907......	... 3,611,945	2,660,000	100,000	114	851,831
1908......	... 2,489,291	1,731,000	62,000	38,243	658,048

Som synes af tabellen har statsverket under åren 1904—1907
ingenting nämnvärdt erhållit utöfver i riksstaten påräknade belopp. Det
framgår också hur utomordentligt små dessa belopp varit i jämförelse
med de belopp, som kunnat användas till amorteringar.

) Skillnaden mellan inkomster och utgifter, sådana dessa beräknats i riksstaten.

Den princip, som fastställdes år 1902, att telegrafverkets öfverskott
skulle inlevereras till statskontoret, liar således endast ytterst ofullkomligt
blifvit realiserad. Ojämförligt största delen af vinsten har telegrafverket
behållit och användt för afbetalning af sin skuld till riksgäldskontoret. 0
Någon egentlig materiell betydelse för statsreglering^ skulle väl detta
förhållande icke ha haft, därest de sålunda till riksgäldskontoret ingående
kapitalbetalningarna fått tjäna som tillgång för afbetalning af rikets
gäld. Ty i så fall hade ju det från statskontoret utgående anslaget till
amortering åt statsskulden kunnat minskas med motsvarande belopp.
Men nu har riksgäldskontoret icke bland sina för förräntning och amortering
af statsskulden disponibla tillgångar upptagit telegrafverkets kapitalbetalningar,
utan ha dessa i stället fått tjäna "till minskning af den upplåning,
som för telegrafverkets vidare utveckling varit medgifven.
Verkan häraf har blifvit densamma, som om telegrafverket för egen
kapitalökning tillåtits behålla hela sitt öfverskott utöfver det för riksstaten
påräknade beloppet. Telegrafverkets kapitalbehållning har vuxit och
statsförmögenheten har vuxit med motsvarande belopp. Men detta har
endast kunnat ske genom att budgeten betungats mer än som varit
nödigt, därest telegrafverkets öfverskottsmedel i deras helhet tillförts
statsverket.

Emellertid har i nu berörda förhållanden en förändring genomförts
med 1910 års statsverksproposition. I den »förslagsberäkning
öfver riksgäldskontorets inkomster och utgifter år 1911», som åtföljer
propositionen, äro bland de inkomster, som kunna disponeras till statsskuldens
föräntning och amortering, upptagna icke blott, såsom förut
varit vanligt, räntor å telegraflånen utan jämväl kapitalbetalningar å
desamma. Då dessa betalningar beräknas ingå med 1,175,000 kronor,
inträder en motsvarande minskning i de kraf på bidrag till statsskuldens
förräntning och amortering, som riksgäldsverket ställer på riksstaten.

Den förändring, som sålunda genomförts i uppställningen af
riksgäldsfullmäktiges förslagsberäkning, innebär alltså utan tvifvel ett
framsteg. Men till en rationell disposition af telegrafverkets öfverskottsmedel
har man därmed knappast kommit. Det bör i detta hänseende
erinras därom att telegrafstjnelsen kan verkställa större afbetalningar
än fullmäktige beräknat. I den mån telegrafverkets öfverskottsmedel
få sådan användning komma de möjligen fortfarande att
undandras statsregleringen. För öfrig! bör märkas att riksgäldsfull -

*) Under år 1909 afbröts denna praxis. Telegrafverket inlevererade då till statskontoret
1,234,630 kronor, hvaremot amorteringen å telegrafverkets lån måste inskränkas till 1,136 000
kronor.

mäktiges beräkning af telegrafverkets inbetalningar icke stämmer med
den telegrafstyrelsens beräkning, som ligger till grund för statsverkspropositionen.
" Enligt riksgäldsfullmäktiges beräkning utgör sammanlagda
beloppet af inbetalningarna 2,044,500 kronor. Telegrafstyrelsen
beräknar däremot »ränta och amortering» till ett belopp af 2,o03,000
kronor, hvaraf 2,463,000 kronor enligt af styrelsen lämnad uppgift äro
afsedda för riksgäldskontoret. Denna brist på öfverensstämmelse, hvilken
beror därpå, att telegrafverket måst taga i beräkning äfven amortering
och ränta å de lån, verket förväntar att till och med 1911 års slut lå
lyfta, är endast ett exempel på de svårigheter man invecklas i genom
den nuvarande söndersplittringen af telegrafverkets finansiering.

Fullt klara och fasta former för disposition af telegrafverkets
öfverskott vinnas genom kommitterades förslag, enligt hvilket öfverskottet
i dess helhet inlevereras till statsverket. Detta är ju också en
naturlig konsekvens däraf, att alla anslag till kapitalökning, vare sig
de afsåges att täckas af statsverkets medel eller genom lån, för framtiden
skulle komma att upptagas på riksstaten.

Enligt kommitterades förslag skulle låneformen icke lör framtiden
användas för tillgodoseende af telegrafverkets kapitalbehof. Till försvar
för det nuvarande systemet med lån åt ett statens affärsdrilvande verk,
sådant som telegrafverket, plägar visserligen anföras, att medvetandet
om att ränta och amortering på de lånta medlen måste betalas ger hela
verket en mera affärsmässig skötsel, eventuellt också utgör ett stöd
gentemot öfverdrifna fordringar på tariffnedsättningar från allmänhetens
sida. Denna uppfattning synes emellertid ganska svagt motiverad, då det
gäller ett verk med telegrafverkets finansiella ställning. \ ore verkets
hela kapital lånt, kunde ju resonemanget möjligen ha något fog för
sig. Men af hela det kapital, som telegrafverket disponerade vid ingången
af år 1908, hade, såsom af ofvanstående tablå framgar, endast
omkring hälften anskaffats genom lån från riksgäldskontoret. På dessa
lån hade så mycket afbetalts, att återstående skulden endast utgjorde
12,321,000 kronor, hvilket belopp motsvarade knappt en fjärdedel af hela
det disponerade kapitalet. Hvarifrån medel till dessa afbetalningar
tagits har i det föregående visats. Afbetalningarna ha möjliggjorts
därigenom, att telegrafverket för sig behållit hela eller största delen af
vinsten. Men att ett företag, som sålunda icke beliöfver förränta mer
än en fjärdedel af sitt kapital och detta högst efter 4 procent, därutöfver
förmår att göra betydande afbetalningar på denna fjärdedel, det
bevisar ju icke i och för sig att företaget bär sig. Om alltså ett statens
verk, som disponerar betydande statskapital utan skyldighet att erlägga

ränta, betalar ränta på något annat som lån utlämnadt kapital, så är
detta snarast ägnadt att vilseleda den allmänna uppfattningen. Hvad
telegrafverket beträffar bär man hittills icke vetat, huruvida detta verk
i sin helhet lönade sig. Att verket kunde förränta och amortera sina
lån bevisade ju icke, att det förmådde förränta hela det i verket nedlagda
kapitalet. Detta har nu genom den af kommitterade föranstaltade
utredningen visat sig vara fallet. För år 1908 uppgick telegrafverkets
vinst till ungefär 6 1/2 procent af hela det af verket i genomsnitt under
året disponerade kapitalet. Telegrafverket lämnar alltså eu afkastning,
som ingalunda öfverstiger hvad man af ett storindustriellt företag af
denna art bör vänta. Denna enda siffra säger ju i skälfva verket ofantligt
mycket mera om telegrafverkets ekonomiska ställning än några uppgifter
om förräntning och amortering af verkets lån. Bedömandet af telegrafverket
som affär underlättas alltså i väsentlig grad, om hela vinsten utan
afdrag för några räntor eller amorteringar får ingå till statsverket och
sålunda beräknas som en tillgång i riksstaten. Det nuvarande systemet,
enligt hvilket telegrafverket endast behöfver betala ränta och amortering
på sina lån, föranleder också direkt den föreställning hos allmänheten att
verket gärna kunde sänka sina taxor betydligt. Äfven ur denna synpunkt
är det fördelaktigare att man får en samlad uppgift om hela det
i telegrafverket nedlagda kapitalet och om den afkastning detta kapital
lämnar. Då skall denna afkastning icke synas oskäligt stor.

Därest kommitterades förslag vinner afseende, och telegrafverket
alltså för framtiden erhåller alla kapitaltillskott i form af riksstatsanslag,
och låneformen icke vidare användes, måste det anses oegentligt att de
förut i form af lån från riksgäldskontoret erhållna anslagen fortfarande i
telegrafverkets och riksgäldskontorets räkenskaper behandlas som skulder
till riksgäldskontoret, hvilka det skulle åligga telegrafverket att direkt
till riksgäldskontoret förränta och amortera. Ett sådant förfaringssätt
skulle försvåra öfverblicken åt den finansiella ställningen och fortfarande
nödvändiggöra en mer eller mindre godtycklig delning af telegrafverkets
öfverskottsmedel mellan räntor, amorteringar och statsverket behållna
telegrafmedel. Med den af kommitterade föreslagna omläggningen är
en sådan fortfarande amortering och förräntning direkt från telegrafverket
till riksgäldskontoret ändamålslös, enär statsverket öfvertager
telegrafverkets skyldigheter till riksgäldskontoret. Telegrafverkets öfverskottsmedel
skola nämligen enligt detta förslag levereras oafkortade
till statsverket och upptagas å riksstatens inkomstsida, medan det att
å riksstatens utgiftssida uppföras erforderliga anslag ej blott till den

för året nödiga kapitalförstärkningen åt telegrafverket utan ock till
förräntning och amortering af hela statsskulden, däri inberäknadt deu
skuld, hvilken riksgäldskontoret fått ikläda sig i och för de till telegrafverket
utlämnade lånen.

På grund af hvad sålunda anförts få kommitterade föreslå:

24:o

att riksgäldskontorets fordringar för äldre till
telegrafverket utlämnade låneanslag öfvertagas af statsverket
och att för deras förräntning och amortering
det till riksgäldskontoret utgående anslaget till räntor
å statsskulden m. in. i erforderlig mån förhöjes.

Då telegrafverkets lån hos statskontoret numera äro slutbetalda, följer
häraf att telegrafverkets stat icke vidare kommer att upptaga något anslag
till ränta och amortering, annat än möjligen ränta för skulder till enskilda.
Det följer vidare af de allmänna principer, som kommitterade
uppställt i förslagen 16, 17 och 18, att telegrafverkets ordinarie utgiftsstat
icke vidare kommer att upptaga några anslag till »fastigheter)) eller
»telegraflinjebyggnader». Utgiftsstaten kommer att inskränkas till de
rena driftkostnaderna. Hela det belopp, hvarmed telegrafverkets inkomster
öfverstiga dessa driftkostnader, kommer att såsom öfverskott af telegrafverkets
rörelse tillföras statsverket och beräknas som tillgång i riksstaten.
Därmed är en fullt, enhetlig behandling af telegrafverkets öfverskottsmedel
vunnen.

Den föreslagna reformen kommer, såsom kommitterade förut framhållit,
gifvetvis icke att medföra någon minskning af statens kapital.
Rikshufvudbokens balans för tillgång kommer fastmer att utvisa en
ökning, då ju telegrafverkets tillgångar vida öfverstiga dess skulder. Icke
heller kommer reformen att ytterligare betunga budgeten med utgifter
för ränta och-amortering af statsskulden. Tvärtom visar ofvanstående
utredning att statsverket efter reformen kommer att för sina behof
fullständigare än nu kunna ta telegrafverkets öfverskottsmedel i anspråk.

Statens järnvägar.

För statens järnvägars ekonomiska ställning och afkastning år
1908 redogöres i omstående tablå.

Statens affärsverksamhet 1908.

Statens järnvägar.

Disponeradt kapital	Total- belopp	Däraf har
staten anvisat	verket afsatt af öfver-skottsmedel
af upp-länga medel	af stats-inkomster
Vid årets början disponeradt kapital ............... Under året lyftade anslag .............................. Öfverskott å rörelsen...................................... Summa Afgår under året verkställd inbetalning ............ Vid årets slut disponeradt kapital................... Under året i genomsnitt disponeradt kapital ......	500,462,407 17,728,561 6,655,482 524.846.450 4,700,000 520.146.450	14,705,000	3,023,561	46,422,188 1,955,482 48,377,670
510,221,259

Resultat af rörelsen under året.

Inkomster......................................................... kronor 64,321,372

Driftkostnad (inclusive leverans till pensionsfond)...... » 57,665,890

Öfverskott............................................................ » 6,655,482

Dito i procent af det i genomsnitt disponerade kapitalet............ 1''3 0

Det disponerade kapitalets användning vid utgången af år	1908 1907	Ökning + eller minskning —
I verket bundet kapital-	* 1 493,729,530 477,537,680	+ 16,191,850
däraf: järnvägar ...................................................... nya byggnader och anläggningar ..................... rullande materiel med dess inventarier...............	340,681,572 336,940,009 46,060,284 42,261,416 95,974,9831 87,885,667	+ 3,741,563 + 3,798,868 + 8,089,316
Öfriga inventarier.............................................	11,012,6911 10,450,588	+ 562,103
Förlagskapital:	23.191,569 21,798,190	+ 1,393,379
	4,875,976 6,615,103 18,315,593 15,183,087	— 1,739,127 j + 3,132,506 i
i verkstäder och förråd ..................................
Reserverade anslagsmedel:	3,225,3511 1,126,536	+ 2,098,815 1
Summa:	520,146,450 500,462,406	+ 19,684,044 j

Äf densamma framgår att statsjärnvägarne vid ingången af år
1908 disponerade ett kapital af 500,462,407 kronor.1) Af detta kapital
har ett belopp af 46,422,188 kronor erhållits genom att verket under
årens lopp för sina behof reserverat vissa öfverskottsmedel. Detta har
hufvudsakligen skett och sker allt fortfarande för inköp af inventarier
och för ökning af förlagskapitalet. Men tidigare ha statens järnvägar
äfven behållit öfverskottsmedel för utförande af nybyggnader och för
inköp af transportmateriel, till ett sammanlagdt belopp af 14,173,410
kronor.

Vid utgången af åren 1907 och 1908 voro de för statens järnvägar
behållna öfverskottsmedlen disponerade på följande sätt:

	1908	1907
Förlagskapital.....................	23,191,569	21,798,190
Inventarier...........................	11,012,691	10,450,588
Nybyggnader och trans-portmaterial .....................	14,173,410	14,173,410
Summa öfverskottsmedel	48,377,670	46,422,188

I öfrigt har det af statsjärnvägarne disponerade statskapitalet tillkommit
genom anslag, hvilka delvis täckts af statsverkets inkomster,
delvis genom lån. Någon tillförlitlig uppgift på i hvilken omfattning
lånemedel tagits i anspråk för statens järnvägar har icke kunnat erhållas.
De uppgifter, som årligen ingå i järnvägsstyrelsens berättelser, angående
hvad som utbetalts från statskontoret och från riksgäldskontoret, ge i
hvad de afse äldre tider icke tillräcklig ledning för frågans besvarande.
Emellertid framgår af den utredning, kommitterade ofvan lämnat angående
delningen mellan statskontoret och riksgäldskontoret af statens finansförvaltning,
att statens järnvägar till och med 1868 i finansiellt hänseende
lielt och hållet sorterat under riksgäldskontoret, som således under denna
tid tillhandahållit allt erforderligt kapital. Från och med 1869 till och
med 1876 ligger däremot järnvägarnes finansiering hufvudsakligen hos
statskontoret. Men äfven under denna tid ha vissa anslag för statens

‘) I järnvägsstyrelsens berättelse för år 1908 ungifves en annan siffra, hvilken emellertid
vid närmare granskning har befunnits behöfva revideras. Ytterligare en annan siffra har meddelats
till kapitalkontot till rikshufvudboken för år 1908. I järnvägsstyrelsens summariska redovisning
för år 1909, afgifven den 28 februari 1910, är rättelse införd. .

järnvägsbyggnader anvisats på riksgäldskontoret. Dessutom har riksgäldskontor
tillhandahållit statskontoret vissa bidrag till dess utgifter
för järnvägsbyggnaderna. I hvilken utsträckning detta har skett framgår
icke af riksstaterna, då i dessa till och med år 1874 endast en »statsfyllnadssumma»
är uppdagen, utan att någon särskild användning för densamma
är angifven. År 18.75 upptages dock på riksstaten ett särskildt »bidrag
från riksgäldskontoret till bestridande af en del anslag till statens järnvägsbyggnader».
Så länge såväl allmänna bevillningen som vissa andra
statsinkomster ingingo till riksgäldskontoret, hvilket var fallet till och
med år 1873, kan man emellertid knappast utan vidare betrakta riksgäldskontorets
bidrag till statens utgifter som lånemedel. Från och med år
1877 ha anslag för statens järnvägsbyggnader och annan kapitalökning
vid statsjärnvägarne i stor utsträckning anvisats på riksgäldskontoret,
Anvisning på riksgäldskontoret är under denna tid liktydig med att
anslaget täckts genom lån. Med det i början följda förfaringssättet att
föra alla anslag till kapitalökning vid statens järnvägar på riksgäldskontoret,
bröt man emellertid ganska snart. ''Särskildt anvisades till
byggandet af stambanan genom Norrland betydande anslag på riksstaten
att utgå af statsverkets inkomster. Från och med år 1883 förekomnio
dylika anslag såsom extra anslag på sjätte hufvudtiteln, från
och med år 1885 jämväl som anslag »utom hufvudtitlarne».

hrån och med år 1876, då såsom förut är nämndt i rikshufvudboken
ett särskildt konto upplades för »statens järnvägar med därtill hörande
materiel och förlag», kan man följa hvad som verkligen utbetalts —
å ena sidan af statsverkets inkomster, å andra sidan af lånemedel — till
kapitalökning för statens järnvägar. Förtiden före 1876 torde ett sådant
särskiljande vara förenadtmed stora svårigheter, om det ens kan genomföras.

Under år 1908 har kapitalökning för statens järnvägar ägt rum
dels därigenom, att af öfverskottsmedel ett belopp af 1,955,482 kronor
behållits för ökning åt förlag (1,393,379 kronor) och inventarier (562,103
kronor), dels genom anslag. Åf anslagen, som sammanlagdt belöpa sig
till 17,728,561 kronor, har ett belopp af 14,705,000 täckts genom lån,
medan resten, 3,023,561 kronor, utgått af statsverkets inkomster.

I fråga om dessa metoder för kapitalökning för statens järnvägar
innebär kommitterades förslag för det första den förändringen, att
ökningen i järnvägarnes förlag och inventarier i likhet med all annan
kapitalökning skulle ske i form af anslag på riksstaten. Något hinder
för att göra detta finnes icke, då beloppet af denna kapitalökning ju
ändå måste tagas i betraktande vid järnvägsstyrelsens och statskontorets
beräkning af järnvägstrafikmedlen.

Enligt kommitterades förslag skulle vidare den förändring inträda,
att den för statens järnvägar afsedda kapitalökningen i sin helhet uppfördes
på riksstaten såsom utgift för kapitalökning. Vid detta anslag
skulle dock anges till hvilka delar det vore afsedt att täckas med statsverkets
inkomster eller med af riksgäldskontor tillhandahållna lånemedel.

Af ofvanstående tablå framgår, att inkomsterna år 1908 utgjorde
04,321,372 kronor, driftkostnaderna 57,065,890 kronor och sålunda
öfverskottet 6,655,482 kronor. Denna beräkning skiljer sig från den i
järnvägsstyrelsens redovisning hittills brukliga härutinnan, att icke blott
det enligt gällande grunder af trafikmedlen utgående bidraget till pensionsinrättning
för personalen utan jämväl det särskilda bidrag till pensionering
af personalen, som under de senaste åren skolat till statskontoret
inbetalas, blifvit inräknadt i driftkostnaderna. I järnvägsstyrelsens
beräkning af öfverskottet är väl det första bidraget lagdt till
driftkostnaderna, men icke det andra. Följden häraf är att detta senare
bidrag, som uppgått till 350,000 kronor, blifvit inräknadt i nettoinkomsten.
Det kan emellertid icke förnekas att det bidrag till pensionering
af personalen, som inbetalas till statskontoret, lika väl som det
ordinarie pensionsbidraget är att betrakta som en del af järnvägarnes
aflöningskostnader, som måste påföras årets driftkostnader. En annan
uppfattning skulle möjligen kunnat göras gällande, därest det till statskontoret
inlevererade bidraget af 350,000 kronor varit en tillfällig afsättning
af ett kapital, väsentligen öfverstigande den pensionskostnad,
som skäligen borde påföras 1908 års drift. Men detta är ingalunda
förhållandet. Tvärtom visar den kungl. propositionen till 1910 års riksdag
angående pensionering åt stats]ärnvägarnes personal, att det årliga
bidraget af trafikmedlen måste högst betydligt höjas. Hade år 1908
till personalens pensionering afsatts hvad som enligt i propositionen
angifna grunder borde ha fallit på detta år, så hade nettoinkomsten
blifvit ännu åtskilligt lägre än här ofvan beräknats.

I järnvägsstyrelsens redovisning är nettoinkomsten också beräknad
i procent af »byggnadskostnaden» för trafikerade banor. I detta kapital
ingå icke Danslagsmedel för nya järnvägsanläggningar» eller »anslagsmedel
för nya byggnader och anläggningar vid redan trafikerade banor»
och icke heller förlagskapitalet. En sådan beräkning af af komstprocenten
synes föga rationell. Från synpunkten af statens finanser ligger hufvudvikten
på att erhålla kännedom om hvilken afkomstproeent staten kan
påräkna af sitt i olika verk nedlagda kapital. Därför bör enligt kommitterades
mening nettoinkomsten uttryckas i procent al hela det af

statens järnvägar i medeltal under året disponerade statskapitalet. Beträffande
särskildt förlagskapitalet synes icke minsta tvifvel kunna råda
därom, att det är ett i järn vägsaffären nedlagdt kapital, lika oundgängligt
för företagets drift som järnvägarne eller den rullande materielen.
Någon tvekan kunde möjligen råda om de medel, som äro afsedda för
^byggnader af olika slag eller förbrukade för sådana ofullbordade
byggnader, som ännu icke tagits i anspråk för järnvägen. I hvarje
lifskraftigt företag utgöres emellertid alltid någon del af det disponerade
kapitalet af sådana utvidgningar. Detta är icke ett undantagsfall utan
en normal företeelse och i det kapital, hvartill man hänför företagets afkastning,
måste därför också detta i utvidgningar absorberade kapital
inräknas. Ville man för statens järnvägar tillämpa ett motsatt förfarande,
skulle man bil nödsakad att debitera hvarje nyanläggning ränta på anläggningskapitalet
under byggnadstiden. ''Metoden vore åtskilligt besvärligare
och resultatet skulle näppeligen ställa sig fördelaktigare med hänsyn
till järnvägarnes räntabilitet.

Då det för en rationell uppställning af budgeten är af synnerlig
vikt att öfverskottet af statens affärsverksamhet beräknas efter riktiga
grunder och då vidare en jämförelse mellan de olika grenarna af denna
affärsverksamhet förutsätter en likformig procentberäkning af öfverskottet,
föreslå kommitterade:

25:o

att vid beräkning af öfverskottet af statens järnvägstrafik
statens hela bidrag till personalens pensionering
hänföres till driftkostnaderna; samt

26:o

att detta öfverskott uttryckes i procent af hela
det af statens järnvägar disponerade statskapitalet (alltså
ej blott »byggnadskostnaden»).

Beträffande användningen af 1908 års öfverskott framgår af tablån
att det till dels behållits för kapitalökning, nämligen såsom redan är
nämndt 1,393,379 kronor för ökning af förlag och 562,103 kronor för
ökning af inventarier. Resten af öfverskottet har inlevererats till statskontoret
såsom statsverkets behållna inkomst af järnvägstrafiken 4,700,000
kronor. I denna disposition af öfverskottet skulle enligt kommitterades
förslag den förändring inträda, att öfverskottet i dess helhet inbetaltes

till statsverket. Statsverkets inkomst af järnvägstrafiken skulle alltså
vara lika med denna trafiks nettobehållning. .

För närvarande inbetalas af statens järnvägar öfverskottsmedei till
statsverket, i den mån järnvägsstyrelsen anser sig kunna undvara dem.
Sådana inbetalningar ske vanligen en gång i månaden. En dylik successiv
inbetalning af öfverskottsmedei kan ju vara lämplig, då det gäller ett
verk,% där så stora belopp i öfverskottsmedei samla sig som i statens

järnvägar. . . r..

Af kommitterades förslag följer emellertid, att sedan bokslutet toi

året uppgjorts, resten af öfverskottet skall inbetalas till statsverket,
så att af räkenskaperna klart framgår att verkligen hela öfverskottet
kommit statsverket till godo. Någon svårighet för järnvägsstyrelsen att
verkställa denna inbetalning kan ju icke finnas, då styrelsen erhåller
nödig ökning i förlag och inventarier genom särskilda anslag.
Kommitterade få sålunda föreslå:

27:o

att föreskrift meddelas järnvägsstyrelsen att,
sedan räkenskaperna för året afslutats, det öfverskott,
som bokslutet utvisar, skall i den män det öfverstiger
hvad styrelsen af årets öfverskottsmedei redan inlevererat,
till statsverket inbetalas.

Statens vattenverk.

I det föregående ha kommitterade beträffande postverket, telegrafverket
och statens järnvägar mera detaljeradt redogjort för de kraf,
som ställningen, som affärsdrifvande verk medför med hänsyn till verkets
räkenskaper. Genom de sålunda gifna exemplen torde denna fråga
vara klargjord och kommitterade kunna beträffande de återstående affärsdrifvande
verken nöja sig med att ange de särskilda verkningar af den
föreslagna reformen, som för hvarje fall påkalla uppmärksamhet.

Hela den administration, som faller under vattenfallsstyrelsen, skulle
enligt kommitterades mening bilda ett affärsdrifvande verk, förslagsvis
under namn af »statens vattenverk». Emellertid kan denna administration
ingalunda betraktas som en enda sammanhängande affär, utan söndeifaller
i flera fristående affärer, som det är högst angeläget^ att hålla
skilda från hvarandra. Så t. ex. är det nödvändigt att skilja Trollhatte

kartverk från statens ofriga anläggningar vid Trollhättan, så att det
bill’ fullt klart hvilket kapital kanalverket disponerar, hvilka omkostnader
som hänföra sig till kanalen och hvilka inkomster som därifrån
eihallas, oker i något af dessa afseenden en sammanblandning med
andra delar af vattenfallsstyrelsens förvaltning, blir det uppenbarligen
omöjligt att få en riktig inblick i kanalverkets ställning som sjelfständig
affär. Men detta är naturligtvis en oundgänglig förutsättning för
en lationell ledning af affären och speciellt för fastställande af tariffer
för kanaltrafiken. Alldeles detsamma gäller om Trollhätte kraft.
ve* ''1,. Trollhättan äger staten dessutom en mängd fastigheter, som
hufvudsakligen komma att användas till upplåtelse åt industriella företag
samt till bostäder. Man måste alltså urskilja en särskild »Trollhätte
fastighetsförvaltning».'' Hela den statsegendom, som har något
sammanhang med anläggningarne vid Trollhättan, måste nu på ett rationellt
satt fordelas mellan dessa tre affärer. Att vattenverk, som staten
ager eller bygger i andra strömmar, t. ex. anläggningarne vid
i orjus, måste bokföras för sig, är uppenbart. Dock torde" de vattenfall
som inköpts för elektrisk drift å statens järnvägar, tillsvidare lämpligen
kunna sammanföras i eu grupp. Detsamma gäller om den öfriga vattenkraft,
som staten äger, men ännu icke börjat tillgodogöra sig.

För hvar och en af dessa affärer måste det disponerade kapitalet
anges. Detta möter beträffande statens vattenverk den särskilda svårighet
att något värde icke är satt å den staten tillhöriga vattenkraft
som icke forvärfvats genom köp. Gifvet är emellertid att ett värde
maste asattas hvarje egendom, som ingår i affären. I annat fall bli
rentabilitetskalkylerna mer eller mindre vilseledande.

Denna uppdelning af statens vattenverk i skilda affärer krafvel*
en särskild utredning, hvilken synes böra anförtros åt vattenfallsstyrelsen
och hemställa kommitterade därför:

28:o

att vattenfallsstyrelsen erhåller i uppdrag att inkomma
med förslag till ej mindre en fördelning- på
skilda affäiei af all den statsegendom, som ligger under
vattenfallsstyrelsens förvaltning, än äfven en beräkning
af det kapital, som efter denna fördelning skulle komma
att disponeras af hvar och en af dessa affärer.

Sedan dessa förslag inkommit och vunnit fastställelse, bör kapital
icke tillföras något af statens vattenverk i annan form, än kommitterade

föreslagit för statens affärsverk i allmänhet. Någon oklarhet behöfver dåaldrig
uppstå om hvilket kapital hvarje särskild!; vattenverk disponerar.

Till byggnadslån åt personer, till hvilka med äganderätt eller
tomträtt upplåtas tomter inom statens egnahemsområde vid Trollhättan,
skall riksgäldskontoret, jämlikt 1908 års riksdags beslut, tillhandahålla
styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk, numera vattenfallsstyrelsen,
ett lånebeloppp af intill 400,000 kronor. Denna »Trollhätte egnaheinslånefond»
bör, enligt hvad kommitterade nedan (punkt 41:o) närmare
utveckla, erhålla samma ställning som statens öfriga utlåningsfonder,
men förblifva under vattenfallsstyrelsens förvaltning. Fonden bör således
icke upptagas bland »statens vattenverks» tillgångar.

De medel, som lyftats af denna lånefond, ha emellertid i stor
utsträckning användts till annat ändamål, nämligen till lån åt den s. k. fonden
A, tillhörande Trollhätte fastighetsförvaltning. Vid slutet af år 1908
steg denna utlåning till 111,000 kronor, medan för byggnadslånen disponerats
endast 76,000 kronor och i bank innestodo 13,000 kronor. I allt
hade af riksgäldskontoret rekvirerats 200,000 kronor. Fn sådan form
för kapitalanskaffning bör naturligtvis för framtiden vara utesluten.
Kapital för en förvaltningsgren under »statens vattenverk» bör erhållas
endast och allenast genom anslag på riksstaten. Hvad vattenfallsstyrelsen
utöfver utlämnade byggnadslån lyft af Trollhätte egnahemslånemedel
(vid slutet af år 1909 kronor 150,850) bör omedelbart till riksgäldskontoret
återbetalas. I stället torde ett motsvarande anslag till
kapitalökning behöfva anvisas på riksstaten.

Genom kungl. brefvet den 10 juli 1909 har vattenfallsstyrelsen
medgifvits rätt att från handels- och sjöfartsfonden erhålla ett lån af

100,000 kronor till bestridande af vissa utgifter inom fastighetsförvaltningen.
Häraf har styrelsen under år 1909 uttagit 50,000 kronor. Icke
heller denna form af kapitalanskaffning bör få förekomma, sedan »statens
vattenverk» erhållit den ställning i statsförvaltningen, som kommitterade
förorda. Lånet från handels- och sjöfartsfonden bör alltså återbetalas
och kapitalbehofvet i den mån det visar sig nödigt, tillgodoses
i ofvan angifven ordning.

Kommitterade föreslå alltså:

29:o

att Trollhätte fastighetsförvaltnings skulder till
riksgäldskontoret och till handels- och sjöfartsfonden
omedelbart gäldas.

Såsom kommitterade ofvan (sid. 46) utvecklat bör för ett statens
affärsdrifvande verk någon amortering af i verket nedlagdt kapital aldrig
förekomma. Vid fullgodt underhåll bör verket bibehålla ett värde, som
motsvarar det ^därpå nedlagda kapitalet. För detta bokförda kapital
hai staten alltså ständigt en motsvarande real tillgång. Denna princip
bär naturligtvis fullkomligt samma giltighet för statens vattenverk som
för något annat af dess affärsdrifvande verk. Kommitterade anse sig
emellertid äga en särskild anledning att yttra sig ifråga om vattenverkens
amortering, då denna fråga nyligen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet.

Rörande denna sak har riksdagen i sin skrifvelse den 23 mars
1909, nr 56, angående anslag för ifrågavarande ändamål anfört, att de
i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 12 januari 1909 meddelade
beräkningarna rörande den väntade afsättning^ af elektrisk energi
från Trollhättans kraftverk och däraf betingade inkomster syntes riksdagen
gifva förhoppning antaga, att kraftverket snart skulle visa sig
lämna en årlig afkastning tillräcklig att ej blott förränta, utan äfven
efter hand återbetala de kapital, som utbetalts för förvärfvandet af vattenkraft
. och fastigheter för kraftverkets behof äfvensom för själfva anläggningen
af detsamma jämte distributionsledningar. Med afseende
härå ansåg riksdagen det lör bedömande af företagets ekonomiska
bärighet vara lämpligt, att de belopp, som sålunda nedlagts och ytterligare
komme att nedläggas därå, betraktades såsom lån till företaget
att af detsamma förräntas och inom viss tid amorteras, hvarför det
enligt riksdagens mening vore önskvärd!, att en plan härför blefve
uppgjord. Riksdagen erinrade vidare i sin skrifvelse, hurusom sedan
flera år tillbaka liknande grundsatser tillämpats med afseende å medel,
som tillhandahållas telegrafstyrelsen för anläggning af telefonledningar
m. m., samt att resultatet häraf torde anses tillfredsställande. Emellertid
framhöll riksdagen, att riksdagen endast velat uttala sin mening i
förberörda hänseende.

Vid föredragning den 25 juni 1909 af riksdagens ofvannämnda
skrifvelse anbefallde Kungl. Maj:t vattenfallsstyrelsen att afgifva yttrande
i anledning af hvad riksdagen sålunda anfört.

Till följd däraf har styrelsen i skrifvelse den 29 oktober 1909
meddelat, att styrelsen för sin del så mycket mindre har något att
erinra mot detta riksdagens förslag, som styrelsen är öfvertygad om,
att inkomsterna från kraftverket inom kort skola blifva tillräckliga för
att därmed ränta och amortering å det i kraftverksanläggningen nedlagda
kapitalet skola kunna gäldas. För att vinna fastare hållpunkter

för en beräkning rörande kraftverkets ekonomiska bärighet anser styrelsen
det emellertid vara lämpligt att dröja med uppgörande af en amorteringsplan,
till dess kraftverket någon tid varit i gång samt flera kontrakt
om energileverans hunnit blifva afslutade. Styrelsen säger sig emellertid
hafva anledning antaga, att det icke skall behöfva dröja länge, innan
styrelsen skall kunna ingå till Kungl. Maj:t med en approximativ amorteringsplan
för kraftverket. Enligt hvad från styrelsen sedermera meddelades,
vore ej antagligt, att planen kunde uppgöras så tidigt, att den
skulle kunna delgifvas 1910 års riksdag.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af riksstatens sjätte hufvudtitel
för år 1911 erinrade chefen för civildepartementet, efter att ha
relaterat hvad i saken förekommit, därom, att förutom de skäl, som
vattenfallsstyrelsen sålunda anfört för uppskjutande af amorteringsplanens
utarbetande, en annan omständighet funnes, som talade därför,
nämligen tillkallandet af särskilda kommitterade för uppgörande
af förslag till förändrad uppställning af riksstaten. Det vore ju, framhöll
departementschefen, möjligt, att resultatet häraf kan blifva ett
annat sätt för beräkning i riksstaten af den afkastning, kraftverksanläggningen
kan komma att lämna, än det riksdagen i sin förenämnda
skrifvelse tänkt sig. Vid sådant förhållande vore det icke lämpligt att
i saken nu träffa något afgörande. Huru än frågan efter verkställd
utredning komme att ordnas, borde dock gifvetvis bokföringen ske på
sådant sätt, att förslagets ekonomiska bärighet med hänsyn till det däri
nedlagda kapitalet tydligt kan bedömas.

I riksgäldsfullmäktiges förslagsberäkning öfver riksgäldskontorets
inkomster och utgifter år 1911 upptogs bland inkomsterna en post
»Ränta å medel, som utbetalts för anläggning af statens kraftstation
vid Trollhättan och därmed sammanhängande ändamål», kronor 500,000.
Denna post är utesluten i statsutskottets motsvarande förslagsberäkning,
bilagd dess memorial angående statsregleringen för år 1911. Någon
dylik ränta omnämnes icke heller i det nya reglementet för riksgäldskontor.
Riksdagen torde således i den föreliggande, frågan få anses
ha godkänt‘den afvaktande hållning, som chefen för civildepartementet
förordat.

Hvad som förnämligast dikterat riksdagens önskan om en amortering
af det i Trollhätte kraftverk nedlagda kapitalet har tydligen,
såsom också framgår af riksdagens uttalande, varit krafvet på att med
säkerhet kunna bedöma företagets ekonomiska bärighet. Såsom kommitterade
emellertid i det föregående (sid. 03), särskilt med hänsyn till
telegrafverket, visat, tillgodoses detta kraf för ett statens affärsdrifvande

verk vida bättre, genom att verket erhåller den ställning i statens finanssystem,
som kommitterade föreslagit. Kommitterade våga därför hålla
före att riksdagens jfltersta afsikt bäst uppfylles genom att jämväl åt
statens vattenverk ges denna ställning. Att för något eller några af dessa
vattenverk göra ett undantag från de principer, som eljes tillämpades
för statens affärsverk, torde icke böra ifrågasättas. Därigenom skulle
ju den enhetlighet och öfverskådlighet, som varit hela budgetreformens
förnämsta syfte, förloras och syftet sålunda i väsentlig grad förfelas.

Någon amortering af statens vattenverk bör alltså enligt kommitterades
mening icke förekomma.

Såsom kommitterade ofvan (sid. 46) antydt kan man emellertid
tänka sig att för ett vattenverk en speciell, verket tillhörig förnyelsefond
kunde vara erforderlig. Denna fond skulle bildas genom årliga
afsättningar af verkets inkomstmedel, hvilka afsättningar i likhet med
kostnaderna för det löpande underhållet borde bokföras som driftkostnader.
I onden skulle ha till ändamål att täcka kostnaden för reparationer
af extraordinärt omfång, som icke lämpligen kunna täckas af
det löpande årets inkomster. Huruvida och i hvilket omfång en sådan
förnyelsefond verkligen är behöflig kan icke bedömas utan speciell
teknisk sakkunskap och hemställa kommitterade därför:

30:o

att vattenfallsstyrelsen må erhålla i uppdrag att
yttra sig öfver behofvet för de olika vattenverken af
särskilda förnyelsefonder till mötande af extraordinära
kostnader för reparationer.

Gifvetvis bör en sådan fond, därest den anses behöflig, icke g-öras
större än som är nödvändigt, för att man icke skall riskera att utgifterna
för underhåll och reparationer under något särskildt ogynnsamt år
komma i fullständigt missförhållande till inkomsterna. Vid hvarje afsättning
till fonden borde naturligtvis en motsvarande afskrifning af
verkets anläggningar göras, så att det bokförda kapitalet genom denna
fondbildning icke underginge någon förändring. Komme fonden till
användning för reparationer, skulle anläggningens kapitalvärde åter
höjas i motsvarande mån.

\ id beräkning af driftskostnaderna för de särskilda verken bör
iakttagas att kostnaderna för vattenfallsstyrelsen äro gemensamma för
statens alla vattenverk och således maste fördelas på de särskilda verken
efter lämpliga grunder.

Af inkomsterna på Trollhätte kanalverk betalas för närvarande,
utom bidraget till vattenfallsstyrelsen, ränta till riksgäldskontor! å köpeskillingen
för egendom, som inköpts från Nya Trollhätte kanalbolag.
Af den återstående nettobehållningen behålles en del för kapitalökning
för verket, medan resten levereras till handels- och sjöfartsfonden.
I dessa förhållanden skulle enligt kommitterades förslag inträda följande
förändringar: kanalverket skulle upphöra att betala ränta till riksgäldskontor!.
Ingen del af nettobehållningen skulle af verket disponeras
för kapitalökning. Nettobehållningen, som sålunda väsentligt komme
att öfverstiga den, som nu levereras till handels- och sjöfartsfonden,
skulle i sm helhet ingå till statsverket. För att halla handels- och
sjöfartsfonden skadeslös borde ett motsvarande statsbidrag till dess
utgifter tills vidare uppföras på riksstaten.

Kommitterade ha tagit under öfvervägande huruvida icke med
dessa förändringar kunde anstå, till dess den pågående ombyggnaden af
kanalen vore fullbordad och verket sålunda i hvarje fall kommit i en annan
finansiell ställning. Men det har visat sig, att ett sådant uppskof skulle
medföra komplikationer äfven på andra områden af Trollhätteforvaltningen.
Så har en del af den egendom, som inköpts från Nya Trollhätte kanalbolag
öfverförts till »fonden A», som skulle komma att tillhöra »Trollhätte
fastighetsförvaltning». Af denna fonds afkastning har vattenfallsstyrelsen
under år 1909 gäldat en del af räntan till riksgäldskontor.
Under sådana förhållanden vore det gifvetvis omöjligt att åstadkomma
full klarhet och reda i statens vattenverks finanser med mindre samtliga
underlydande verk med en gång fingo sin ställning ordnad efter det
nya systemet.

Kommitterade föreslå därför:

31:o

att Trollhätte kanalverk, samtidigt därmed att
afkastningen af kanalverket upptages som tillgång i
rikstaten, befrias från skyldigheten att direkt erlägga
ränta till riksgäldskontor^;

32:o

att handels- och sjöfartsfonden, intill dess ombyggnad®
af kanalen är fullbordad, erhåller ersättning
för det bidrag, fonden för närvarande tillsvidare åtnjuter,
genom ett lämpligt extra anslag på riksstaten.

Statens domäner.

Afkastningen af statens domäner återfinnes i nuvarande riksstat
och rikshufvudbok under tvenne särskilda inkomsttitlar: arrendemedel
och skogsmedel.

Arrendemedlen härflyta af domänstyrelsens och Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förvaltning af jordbruksdomänerna, och skogsmedlen
af domänstyrelsens förvaltning af statens skogar. Utgifterna för dessa
förvaltningar bestridas från särskilda å riksstaten uppförda utgiftsanslag.

Genom denna söndersplittring af inkomsterna från och utgifterna
för domänförvaltningen kan man hvarken af riksstat eller räkenskaper
eihålla någon samlad öfverblick öfver dessa näst statens järnvägar ur
affärssynpunkt mest betydande af statens affärsgrenar. Icke heller kunna
under sådana förhållanden i rikshufvudboken redovisas de betydande
produktiva kapitaltillgångar, som representeras af statens domäner.

Den ständigt fortgående tillökningen af statens skogsbesittning
äfvensom förbättringen af skogsvården och ett allt fullständigare tillgodogörande
af skogsprodukterna jämte stigande virkespriser äro faktorer
som samverka för att i framtiden ge denna skogsförvaltning en
allt mer betydande plats i statens finanser. Eu närmare undersökning
visar tillika att förvaltningen af jordbruksdomänerna i detta hänseende
icke lämpligen kan skiljas från skogsförvaltningen, utan att dessa båda
närbesläktade delar af statens affärsverksamhet böra organiseras till en
gemensam domänförvaltning.

Härför tala icke blott rent teoretiska skäl utan äfven de praktiska
svårigheter, som resa sig mot ett särskiljande.

För det första äro nämligen äfven statens jordbruksdomäner att
betrakta som en inkomstgifvande förmögenhet, hvars förvaltande icke
tillhör det egentliga statsverket. Redan af detta skäl är det lämpligt
att förvaltningen åt jordbruksdomänerna erhåller den ställning, som
kommitterade velat ge åt ett statens affärsverk. Därtill kommer att
giänsen mellan statens jordbruksdomäner och skogar är i hög grad
obestämd och skiftande. Till jordbruksdomänerna hör icke så litet skog.
Delvis ingår denna skog i arrendet, men delvis är den också förbehållen
kionan, hvarvid arrendatorn har viss utsyningsrätt. Arrendesummans
störlek är under sådana förhallanden i viss mån beroende på den med
anendet följande rätten till virkesfångst. I statens arrendemedel ingår

därför till en viss utsträckning en inkomst, som faktiskt härrör af skog.
Gränsen mellan hvad som bokföres som arrendemedel och skogsmedel
kan också lätt förskjutas, om rätten till skogsfångst i nya arrendekontrakt
bestämmes olika. I skogsmedlen ingår vidare en särskild post
»arrendemedel)), utgörande arrenden för jordbrukslägenheter inom kronoparkerna.
Till denna post komma också i framtiden arrenden för skogstorpen
att ingå. Dessutom förekommer ofta att jordbruksdomäner eller
delar af dem afsättas till kronoparker eller tilläggas angränsande kronoparker.
Därigenom förskjutes ytterligare gränsen mellan statens besittning
af jordbruksdomäner och dess besittning af skogar. I största utsträckning
sker detta genom att mindre jordbruksdomäner försäljas och försäljningsmedleu
användas till inköp af skog.

Det framgår häraf, att förvaltningen af statens jordbruksdomäner
så intimt sammanhänger med skogsförvaltningen, att dessa båda förvaltningar
måste betraktas som grenar af en och samma affär. Förvaltningen
af statens samtliga domäner synes därför böra behandlas såsom
ett enda affärsdrifvande verk, som under namn af »statens domäner»
står under domänstyrelsens ledning. Inom detta verk bör åtskillnad
göras mellan förvaltningen af jordbruksdomäner och förvaltningen af
skogar och böra dessa förvaltningsgrenar i verkets bokföring särskiljas.

De allmänna regler kommitterade föreslagit beträffande behandlingen
i budgetshänseende af statens affärsverksamhet skulle också tilllämpas
för detta affärsverk. I rikshufvudboken skulle alltså ett särskildt
konto uppläggas för »statens domäners fond», utvisande bland annat
det för denna fond disponerade kapitalet. Därvid skulle då i särskilda
summor anges kapitalvärdena af jordbruksdomänerna och af skogarne.

Kommitterade hemställa alltså:

33:o

att statens utarrenderade jordbruksdomäner helt
och hållet läggas under domänstyrelsens förvaltning
för att tillsammans med statens skogar utgöra en
»statens domäners fond», hvilken skall i riksstat och
räkenskapar behandlas på enahanda sätt som är af
kommitterade föreslaget beträffande statens järnvägar
m. fl. statens produktiva fonder.

Då emellertid en sådan omläggning med nödvändighet icke blott
förutsätter att särskilda värden åsättas statens samtliga domäner utan

äfven betingar vissa administrativa förändringar, torde det blifva erforderligt,
att därest hvad kommitterade i föregående punkt föreslagit
vinner afseende, en särskild utredning i sådant hänseende verkställes.

Förutom de medel, hvilka, enligt hvad bär ofvan är omförmäldt,
under särskilda inkomst- och utgiftstitlar påräknas i riksstaten och påverka
i statsregleringen, inflyta också andra statsinkomster och bestridas
andra statsutgifter i samband med domänförvaltningen ehuru helt och
hållet utanför riksstaten och med en däraf betingad särställning i rikshufvudboken.
Kommitterade syfta här på de köpeskillingar, som erhållas
vid försäljning af mindre kronoegendomar å landet samt af områden
tillhörande inköpta skogsegendomar. Dessa köpeskillingar inflyta hos
länsstyrelserna, hvarifrån de genom statskontoret inlevereras till riksgäldskontoret,
som har att hålla dem Kungl. Maj:t tillhanda för inköp
af skogbäraude eller till skogsbörd tjänlig mark. Sådana köpeskillingar,
som på grund af gällande köpeaftal ännu icke hunnit inbetalas, balanseras
såsom en statsverkets tillgång på statsregleringsfonden.

Då denna försäljning af domäner i skälfva verket endast är eu
omvandling från fast till rörligt af ett bestående kapital, som i form af
kontanta medel reserveras för att vid lägligt tillfälle återföras till fast,
synes den hittillsvarande omständliga behandlingen af dessa tillgångar
efter inrättandet af en domänfond böra blifva en annan och enklare.

I stället för att i sin kontanta del bevaras hos riksgäldskontor^
intill dess nya inköp skola äga rum, synas de valutor, som uppstå vid
dylika försäljningar, böra alltjämt kvarblifva hos domänfonden, dit de
principenligt höra. Dessa valutor, som komma att bestå dels af kontanta
medel innestående å domänstyrelsens giroräkning i riksbanken och dels
af oguldna köpeskillingsreverser, tillhöra alltjämt domänfonden, och då
inköp för sådana medel af skogbärande mark äger rum, kommer denna
marks värde att ingå i domänfonden, som genom denna omflyttning
från löst till fast kapital icke till sin storlek påverkas.

Någon erinran synes icke kunna göras däremot, alt de kontanta
medlen efter denna omläggning komma att innestå i riksbanken för
domänfondens i stället för såsom nu för riksgäldskontorets räkning och
•ej heller däremot, att de icke kontanta, tillsvidare endast i köpeskillingsreverser
förefintliga valutorna komma att balanseras såsom tillgångar
på domänfonden i stället för såsom nu på statsregleringsfonden.
De kontanta medlen uppgå nämligen vid hvarje tid till föga betydande
belopp och innestå i hvarje fall å giroräkning i riksbanken intill dess
de ställas till Kungl. Maj:ts disposition. Om statens fordringar på
köpeskillingsreverser balanseras såsom tillgångar bland statsreglerings -

fondens eller bland domänfondens medel är synbarligen af intresse
endast därntinnan att de, om de balanseras på den senare fonden,
återfinnas inom det område af statsförvaltningen, dit de verkligen höra,
Genom det af kommitterade föreslagna sättet för dessa köpeskillingars
bokförande vinnes att iugen förändring äger .rutil i domänfondens
bokförda kapitalbehållning, annat än i den mån vinst uppstått vid försäljningen.
Vid försäljning minskas jordbruksdomänernas kapitalvärde
med det saluvärde, som vid den nyss omnämnda allmänna uppskattningen
varit åsatt de försålda domänerna och med hvilket dessa således
ingått i jordbruksdomänernas specialfond. Däremot ökas de reserverade
försäljningsmedlens specialfond med försäljningssumman. Vid inköp af
skog minskas åter denna fond, men en motsvarande ökning intiädei
i den specialfond, som representerar statens skogar.

Kommitterade hemställa alltså:

34:o

att då efter inrättandet af en statens domäners
fond och dennas behandling i budgethänseende såsom
ett affärsdrifvande verk, försäljningsmedel för statens
jordbruksdomäner uppstå, dessa skola å domänstyrelsens
giroräkning i riksbanken insättas och i styrelsens
räkenskaper redovisas såsom en tillgång för nämnda
fond under titel »reserverade försälj ningsmedel» intill
dess desamma, enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens
bestämmande, få disponeras till inköp för domänfondens
räkning af lämpliga fastigheter.

Det af kommitterade här ofvan under 33:o) framställda förslag
innebär, att det öfverskott, som kan uppstå a statens domäneis drift,
skall af domänstyrelsen till statsverket inlevereras för att tillgodokomma
statsregleringsfonden på enahanda sätt som öfverskott a an dia statens

produktiva fonder. _ ...

Emellertid möter här en afvikelse, som icke förekommer betiäfiande
statens öfriga affärsdrifvande verk, nämligen att domänstyrelsen, som
skall förvalta domänfonden, jämväl har sig anförtrodda vissa andra statsuppgifter,
nämligen uppehållandet af skogsundervisningeu samt skogsstatens
befattning med enskildas skogar.

Enligt kommitterades mening kan emellertid denna omständighet
icke lägga hinder i vägen för den anordning af domänförvaltningen

såsom ett affärsdrifvande verk, som här ofvan blifvit af kommitterade
föreslagen. För skogsundervisningen böra nämligen kunna å riksstaten
under nionde hufvudtiteln uppföras särskilda anslag, hvilka få för sina
respektive ändamål disponeras af domänstyrelsen och livilka utan sammanblandning
med de medel, som tillhöra statens domäners fond, redovisas
under rubriken »verkliga utgifter» på statsregleringsfondens konto. Och
hvad beträffar den ersättning, som till domänstyrelsen inflyter för skogsstatens
befattning med andra skogar än statens, bör densamma följdriktigt
alltjämt tillgodoföras domänfonden såsom en tillgång, då skogsstatens
löner och omkostnaderna för dess handhafvande af nämnda
skogar komma att bokföras såsom utgifter för domänfonden och för
öfrigt ofta icke lära kunna särskiljas från skogsstatens öfriga omkostnader.

Den mera detaljerade utredningen i detta hänseende torde emellertid
böra uppskjutas intill dess själfva liufvudfrågan, nämligen upprättandet
af eu »statens domäners fond» blifvit af statsmakterna afgjord.

Statens aktier.

Inkomsten af statens aktier har sin naturliga plats i riksstat en
vid sidan af inkomsten af statens affärsverksamhet. Skulle utgifter för
ökning af statens aktiebesittning ifrågakomma, böra dessa uppföras på
riksstaten i sammanhang med utgifterna för kapitalökning i statens
affärsverksamhet. I rikshufvudboken bör också statens aktiebesittning
representeras af en särskild fond, på samma sätt som föreslagits för
statens olika affärsverk. Till denna fond böra emellertid endast föras
aktier, som omedelbart ägas af statsverket, f. n. aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag. Aktier tillhörande särskilda affärsverk t. ex.
»statens vattenverk», böra fortfarande bokföras under verkets fond.
Kommitterade föreslå:

35:o

att statens omedelbara aktiebesittning betraktas
som en särskild fond, »fonden för statens aktier», hvilken
i allo behandlas på samma sätt som de affärsdrifvande
verkens fonder.

Statens utlåningsrörelse.

Statskontorets utlåning.

Under statskontorets förvaltning ligga åtskilliga utlåningsfonder,
till hvilka medel anslås i form af lån från riksgäldskontoret. Vid 1908
års slut hade riksgäldskontoret följande fordringar på sådana lånefonder:

Nya odlingslånefonden................................... 3,838,228

Torf »dust rilånefonden .................................... 3,288,376

Rederilånefonden............................................ 14,609,667

Egnahemslånefonden ..................................... 10,513,994

Fiskerilånefonden ............................................ 624,409

Norrländska nyodlingsfonden ..................... 252,028

Jordförmedlings fonden .................................. 540,649.

Till nu nämnda fonder kommer den vid 1910 års riksdag beslutade
»handtverkslånefonden».

Åt dessa fonder ha nya odlingslånefonden och fiskerilånefonden
betydande egna kapitaltillgångar. För de öfriga fonderna, som helt
och hållet bildats genom låneanslag från riksgäldskontoret, är nettobehållningen
förhållandevis obetydlig. Egnahemslånefonden har ingen
behållning, utan dess skuld till riksgäldskontoret öfverskjuter dess tillgångar
med närmare 100,000 kronor (slutet af 1908). Nettobehållningen
vid årets slut för hvarje särskild fond upptages på rikshufvudbokens
konto för utgående balans. Ett undantag har dock med hänsyn till
dess antydda brist måst göras för egnahemslånefonden, hvars tillgångar
uppföras på kontots debetsida och skulder på dess kreditsida.

I afseende å dessa fonders skyldighet att betala ränta till riksgäldskontoret
på därifrån erhållna lån gälla mycket olika regler.

För torfindustrilånefonden och rederilånefonden är bestämdt att inflytande
räntor skola levereras till riksgäldskontoret. Kapitalafbetainingar
å från fonderna utgående lån läggas däremot till fonderna.

För nya odlingslånefonden, egnahemslånefonden, fiskerilånefonden
och jordförmedlingsfonden är däremot stadgadt att räntor och kapitalafbetalningar
på från fonderna utlämnade lån skola läggas till fonden,
men att riksgäldskontoret skall af fondens medel erhålla godtgörelse

för den ränteutgift, som genom lånemedels öfverlämnande till fonden
för riksgäldskontoret förorsakas. Denna ränteutgift beräknas för närvarande
efter en räntefot af 3 74 å 4 procent, medan de från fonderna
utlämnade lån i allmänhet löpa med en ränta af allenast 3,6 procent.
Endast för lån från jordförmedlingsfonden betalas en högre räntesats,
nämligen 4 procent, livilket motsvarar hvad fonden betalar till riksgäldskontoret.
Beträffande nya odlingslånefonden, egnahemslånefonden och
hskerilåuefonden måste däremot medel för räntebetalningarne till riksgäldskontoret
delvis tagas af fondernas kapitalbehållning, som sålunda är
utsatt för en ständig minskning. För nya odlingslånefonden och fiskerilånefonden,
som ha betydande egna resurser, föranleder detta förhållande
icke någon omedelbar fara. Men egnahemslånefonden, som helt och
hållet skapats genom lån från riksgäldskontoret, har till följd af skyldigheten
att till riksgäldskontoret erlägga ränta efter högre räntefot, än
som debiteras fondens låntagare, äfvensom till följd af förvaltningskostnader
redan bragts till imderbalans, som med nu gällande bestämmelser
tydligen alltjämt kommer att ökas.

Norrländska nyodlingsfonden intar så till vida en särställning som
den visserligen erhållit sina medel i form af lan från riksgäldskontor^
men för dessa lån icke erlägger någon ränta. För sina utlämnade lån
betingar sig fonden en ränta af 3 procent. Ingående räntor och afbetalningar
läggas till fonden.

Då medel till kapitalökning för statens utlåningsfonder anslås i
form af lån från riksgäldskontoret, komma dessa anslag icke till synes
i riksstaten. De upptagas i reglementet för riksgäldskontoret, men
icke heller där får man en bestämd uppgift om deras belopp. Riksdagen
plägar nämligen för en utlåningsfond icke anvisa en bestämd summa
utan ett fyllnadsbelopp att beräknas efter vissa angifna grunder. Så
t. ex. bestämde 1908 års riksdag att lör hvart och ett af aren 1909
1913 medel skulle tillhandahållas egnahemslånefonden till så stort belopp,
som funnes erforderligt för att tillsammans med till fonden inflytande
rånte- och kapitalinbetalningar å utlämnade lån samt andra fonden
tillhöriga medel såväl bestrida fondens ränteutgift till riksgäldskontoret
och fonden åliggande förvaltningsbidrag, som ock tillgodose ett årligt
lånebehof af 5 miljoner kronor. Anslagets storlek är här gjordt beroende
såväl på fondens inkomster som på dess utgifter och något bestämdt
belopp är icke ens förslagsvis angifvet. För en siffermässig redogörelse
för de utgifter, som påräknas för utlåningsfonderna, har man
att gå till riksgäldsfullmäktiges förslagsberäkning, som dock endast omfattar
utgifter på grund af föregående riksdagars beslut, eller till stats -

utskottets »memorial angående statsregleringen», där en dylik förslagsberäkning,
omfattande jämväl af årets riksdag beslutade utgifter, plägar
upptagas. ° ’ F ö

A id studiet af dessa förhållanden kan man icke undgå att finna
formerna för utlåningsfondernas förseende med kapital mindre tillfredsställande.
Att anslag till någon statens verksamhetsgren lämnas
i form af lån är, såsom kommitterade förut framhållit, i allmänhet föga
lämpligt och icke ägnadt att befordra den öfverskådlighet och reda,
som man gärna önskar finna i en stats finansväsen. Något fog kan ju
emellertid tillerkännas en dylik anordning, därest den ifrågavarande verksamhetsgrenen
är så lönande, att den förmår icke blott att betala full
ränta på erhållna lån, utan ock att därutöfver uppvisa ett öfverskott tillräckligt
stort för att täcka alla omkostnader och möta eventuella förluster.
Låneformen tjänar då till att ge ett påtagligt uttryck för det förhållandet
att den ifrågavarande verksamheten icke kostar staten något.

Där emellertid ifrågavarande villkor icke äro uppfyllda, är det
snarast vilseledande, om anslag till en statens verksamhetsgren uppföras
i form af lån. Man kan då välja olika utvägar: antingen befriar man
den låntagande verksamhetsgrenen från skyldighet att erlägga ränta,
eller later man den betala den ränta den kan, eller föreskrifver man
att den skall betala en ränta, som motsvarar statens egen räntekostnad.
Alla tre vägarne ha såsom af ofvanstående redogörelse framgår, kommit
tbl användning i fråga om statens utlåningsfonder. Efterskänker man
räntan, såsom sker för den norrländska nyodlingsfonden, synes valet
af låneformen i'' stället för ett verkligt anslag fullständigt omotiveradt.
Bestämmer man att till eu lånefond inflytande räntor skola levereras
till riksgäldskontor kan ju resultatet bii materiellt tillfredsställande,
därest fondens utlåningsränta är tillräckligt hög. Men någon säkerhet
för att fondens räntebetalningar skola täcka statens ränteutgifter för
det upplanta kapitalet har man icke. Man måste också räkna med
möjligheten af förluster för fonden. Anslagen till fonden kunna alltså
komma att innebära verkliga utgifter för statsverket. Under sådana
förhållanden är det knappast lämpligt att genom att ikläda anslaget
låneformen helt och hållet eliminera detsamma ur riksstaten.

Allvarsamma betänkligheter måste resas mot den tredje metoden att
lata en statens utlåningsfond till riksgäldskontoret betala en ränta, som motsvarar
riksgäldskontorets effektiva upplåningsränta, under det att fonden
på sin egen utlåning har en lägre ränta. I längden kan en fond, som saknar
andra tillgångar, naturligtvis icke fullgöra en sådan förpliktelse utan
måste bli insolvent. Har fonden ett eget kapital, kan detta resultat för -

dröjas, men endast därigenom att kapitalet tas i anspråk för täckandet
af hvad som faktiskt är en löpande årlig utgift. I hvilket fall som
helst är den räntebetalning, som fonden presterar utöfver små egna
ränteinkomster, en helt och hållet fingerad statsinkomst. Att riksgäldskontor
erhåller full ränta på sina till fonden utlämnade lån är under
sådana förhållanden föga mer än en tom bokföringsåtgärd, agnad att
förvilla omdömet om utlåningsrörelsens verkliga läge.^

Att utlåningsfondernas anslag ges i form af lån från riksgäldskontor
är äfven från den synpunkten betänkligt, att riksgäldsverkets
fordran på en statens utlåningsfond under detta system lätt kan komma
att öfverstiga fondens hela tillgång. Detta är, som ofvan är nämndt,
redan nu fallet med egnahemslånefonden och kan mycket lätt komma
att inträffa för hvilken som helst af de fonder, som hufvudsakligen
erhållit sitt kapital i form af lån från riksgäldskontor. Det beliofs ju
endast att en sådan fond lider eu eller annan förlust för att den skall
bli oförmögen att fullgöra sina förbindelser till riksgäldskontor. Det
kan knappast vara nödvändigt att särskildt betona hur olämpligt det
är att på riksgäldsverkets fond såsom tillgångar upptagas fordringar,
för livilka en motsvarande valuta faktiskt icke är för handen.

Äfven i räkenskapshänseende visar sig den nu brukliga formen
för utlåningsfondernas förseende med kapital mindre lämplig. I balanskontots
redogörelse för statens tillgångar kommer behållningen på
riksgäldsverkets fond att upptaga riksgäldskontorets fordringar hos
utlåningsfonderna, medan dessa fonder, för så vidt de äga en nettobehållning,
endast ingå med dennas belopp. Man erhåller således i
denna öfversikt af statens tillgångar icke någon riktig föreställning om
det kapital, som disponeras af en hvar af statens utlåningsfonder.

Då en fonds skulder öfverskjuta dess tillgångar, framträder detta
i rikshufvudboken på det sätt att ''fonden icke längre kan i likhet med
andra fonder upptagas på balanskontot med sin nettobehållning. Eftersom
en sådan icke existerar, måste tillgångarna uppföras på balanskontots
debetsida och skulderna på dess kreditsida. Sa är för närvarande, såsom
ofvan är anmärkt, förhållandet med egnahemslånefonden. Då denna
fond upptages brutto, medan de andra ingå netto, bli de olika posteina
på balanskontots debetsida icke med hvarandra jämförliga. Särdeles
oformligt, ehuru under nuvarande förhållanden oundgängligt, verkar det
också att egnahemslånefondens skidd till riksgäldskontoret upptages på
balanskontots kreditsida i jämbredd med de fonderade statslånen. _

En genomgripande reform af statens utlåningsfonders statsfinansiella
ställning synes alltså i och för sig vara i hög grad påkallad. Men en

sådan reform betingas redan af den allmänna omgestaltning af budgeten,
hvartill kommitterade i det föregående angifvit grundlinjerna, och i
hvilken ett hufvudmoment skulle vara budgetens fullständigande genom
lånestatens inryckande i riksstaten.

Ett konsekvent genomförande af detta program kräfver, såsom
kommitterade ofvan framhållit, att för framtiden medel till kapitalökning
för statens utlåningsfonder anslås på riksstaten. Fonderna böra
erhålla dessa medel såsom verkliga anslag, icke såsom lån. I den mån
det anses lämpligt att täcka dessa anslag genom upplåning, bör ett
motsvarande belopp upptagas i den summa lånta medel, som riksgäldskontoret
enligt riksdagens beslut för året skall tillhandahålla statsverket.

Denna förändring i sättet för tillförsel af kapital till statens
utlåningsfonder är af väsentlig betydelse för att riksstaten skall kunna
utbildas till att bli en enhetlig och fullständig budget. De betänkligheter
af praktisk art, som enligt hvad chefen för finansdepartementet i sitt
i inledningen citerade anförande till statsrådsprotokollet (sid. 9) antydt
möjligen kunde resas mot ett fullständigt öfverflyttande af statens
utlåningsrörelse från riksgäldskontoret till statskontoret, kunna icke
göras gällande gentemot den nu ifrågasatta förändringen. Tv då förvaltningen
af de ifrågavarande utlåningsfonderna redan nu helt och
hållet tillkommer statskontoret, innebär förslaget i fråga om fördelningen
af administrationsarbetet ingenting nytt. Låntagarne komma framdeles
såsom hittills att lyfta sina lån i statskontoret, liksom också att dit
inbetala sina räntor och amorteringar. Reformen berör i själfva verket
endast statskontorets förhållande till riksgäldskontoret i'' afseende å
fondernas finansiering.

Då utlåningsfonderna för framtiden skulle erhålla sitt kapital i
form af anslag, skulle ju för detta nya kapital ingen ränta betalas till
riksgäldskontoret. I stället måste då tydligen afkastningen af detta
kapital tillföras riksstaten, som ju komme att belastas med en motsvarande
utgift för statsskuldens förräntning.

Reformen innebär alltså i princip att kapital skall tillföras statens
utlåningsfonder i form af anslag och att utlåningsfondernas afkastning
skall upptagas som tillgång i riksstaten. Man kunde nu tänka sig att
denna princip tillämpades endast i fråga om det kapital, som framgent
tillfördes utlåningsfonderna, och i fråga om afkastningen af detta kapital.
Men tydligt är att en sådan lösning af frågan skulle komma att visa
sig mycket litet tillfredsställande. Man skulle ha kvar alla olägenheter,
som redan uppkommit genom att medel till utlåningsfonderna anvisats
i form af lån. Och i systemet för utlåningsfondernas finansiering skulle

man ha infört en dubbelhet, som i hög grad måste försvåra öfverblicken
af fondernas verkliga ställning.

Reformen torde alltså i sina konsekvenser få anses kräfva, att allt
det kapital, som statens utlåningsfonder för närvarande disponera, bokföres
som dessa fonders tillhörighet och att sålunda ingen del af detta
kapital i form af fordringar upptages som en tillgång för riksgäldsverkets
fond. Däraf skulle då följa att all direkt räntebetalning från fonderna
till riksgäldskontoret upphörde och att fondernas behållna afkastning i
stället tillfördes statsverket och med sitt beräknade belopp upptoges
som en tillgång i riksstaten.

Genom en sådan åtgärd komme naturligtvis den boklorda behållningen
på riksgäldsverkets fond att undergå en viss minskning. Men
å andra sidan komme utlåningsfonderna att i rikshufvudbokens balanskonto
upptagas med hela beloppet af sina tillgångar och den egnahemslånefondens
skuld, som nu löres särskildt bland den utgående balansens
skulder, komme att försvinna. »Kapitalkontot för tillgång» ändras alltså
icke genom den sålunda ifrågasatta omflyttningen, hvilket ju är helt
naturligt, då statens förmögenhetsställning icke kali förändras genom
en åtgärd af denna formella art. Däremot vinnes i räkenskapshän seende
den fördelen att balanskontots tablå öfver statens tillgångar omedelbart
kommer att utvisa hvilket kapital som disponeras af hvar och en åt
statens utlåningsfonder, att de för fonderna angifna behållningarna bli
fullt jämförbara med hvarandra, då egnahemsfondens nuvarande särställning
försvinner, samt att några skulder till riksgäldskontoret icke
behöfva upptas på balanskontots kreditsida.

Först om reformen genomföres med den konsekvens, som nu angifvits,
blir det möjligt att helt aflägsna alla de betänkliga olägenheter,
som enligt hvad ofvan är visadt, vidlåda det nuvarande systemet för
utlåningsfondernas finansiering, särskildt att riksgäldskontoret kan komma
att äga fordringar på en utlåningsfond, öfverstigande fondens tillgångar,
och att en fond för att betala ränta till riksgäldskontoret nödgas anlita
sina kapitaltillgångar.

Men äfven i budgettekniskt afseende nås de med reformen atsedda
fördelarna fullständigt, endast om reformen genomföres med full konsekvens.
Man bör med fog af riksstaten begära att den i en enda post
utvisar hela den afkastning, som staten kan påräkna af sitt i utlåningsfonderna
nedlagda kapital. Detta skulle omöjliggöras, därest allt framgent
en del af afkastningen skulle direkt inbetalas till riksgäldskontoret i
form af ränta. Då afkastningen af det nya kapital, som kan komma
att anslås till statens utlåningsfonder, skall upp föras som en tillgång pa

riksstaden, fordrar enhetligheten att öfverhufvud hela afkastningen af
det i fonderna placerade kapitalet upptages i riksstaten. För öfrigt torde
det bil omöjligt att genomföra en rationell skillnad mellan räntan på det
gamla kapitalet och afkastningen af det nya, särskildt i de fall då räntebetalningarna
till riksgäldskontor till dels skulle behöfva täckas af
det nytillforda kapitalets afkastning.

Sa länge riksgäldskontor direkt disponerar vissa statsverkets
inkomster, kommer anslaget till riksgäldskontor för statsskuldens förräntning
att kunna nedsättas under det belopp, som i verkligheten för
ändamålet erfordras. Från synpunkten af en rationell uppställning af
Dudgeten ar det emellertid af vikt att det belopp, som kräfves för statsskuldens
förräntning, i sin helhet upptages som en utgift i riksstaten.
Alltså hora ingå statsverkets inkomster, och således icke heller någon
del af utlånmgsfondernas afkastning, direkt tillföras riksgäldskontor.

För de utlåningsfonder, som sedan gammalt ha ett eget kapital,
sker kapitalökning för närvarande jämväl under den formen att den
behalma afkastningen af detta egna kapital lägges till fonden. Gifvetvis
fordrar konsekvensen och krafvet på öfverskådlighet att äfven denna
form for kapitalökning försvinner och ersättes med den för alla fonderna
gemensamma formen: anslag på riksstaten. Alltså bör äfven för detta
fall den principen genomföras att fondens hela afkastning tillföres statsverket
och upptages som en tillgång på riksstaten. Först därigenom
k?m.iner 1 “östaten att utvisa såväl den totala afkastning, staten kan
påräkna af allt sitt i utlåningsfonderna nedlagda kapital, som ock å
andra sidan hela den för utlåningsfonderna erforderliga kapitalökningen.

Då all räntebetalning från statens utlåningsfonder till riksgäidskontoret
skulle upphöra, kräfdes naturligtvis en motsvarande höinino- i
liksstatens anslag till riksgäldskontoret för förräntning af statsskulden.
Men å andra sidan skulle ju medel härtill också beredas därigenom att
utlånmgsfondernas hela afkastning tillfördes riksstaten. I själfva verket
skulle ju det tillskott, som riksstaten sålunda erhölle, afsevärdt öfverstiga
den nödiga höjningen i anslaget till riksgäldskontoret. För en fond, som
har en större egen kapitalbehållning, uppstår för närvarande ett årligt
öfverskott, hvilket som sagdt enligt nu gällande regler lägges till fonden.
För framtiden skulle emellertid dessa räntemedel i likhet med fondens
hela omgå afkastning ingå till statsverket och beräknas som tillgång i
riksstaten. Då för riksstaten sålunda tages i anspråk hela afkastningen
åt det i statens utlåningsfonder nedlagda statskapitalet, måste ju, trots
deri samtidiga höjningen i anslaget till riksgäldskontoret till ersättning
iör dess förlorade räntor, en viss lättnad inträda.

Skall emellertid ingen sänkning äga ruin i utlåningsfondernas
kapitalökning, måste anslagen för detta ändamål höjas med just det
belopp, hvartill fondernas egen kapitalökning förut uppgått. På riksdagen
beror då emellertid att bestämma i hvilken omfattning för utlåningsfonderna
behöfligt kapital skall anskaffas genom upplåning eller
tagas af statsverkets inkomster.

På grund af hvad sålunda anförts få kommitterade föreslå:

36:o

att nödig kapitalökning för statens under statskontorets
förvaltning liggande utlåningsfonder för framtiden
anvisas som anslag på riksstaten att täckas vare
sig genom upplåning eller af statsinkomster;

37:o

att riksgäldskontorets fordringar på dessa fonder
icke vidare bokföras som tillgång för riksgäldsverkets
fond;

38:o

att fondernas behållna afkastning tillföres statsverket
och till sitt beräknade belopp uppföres som
tillgång i riksstaten.

Afkastningen af statens utlåningsfonder bör nämligen enligt kommitterades
mening upptagas i riksstaten efter nettoprincipen, d. v. s.
att endast den behållna afkastningen, bruttoinkomsten efter afdrag af
utgifterna, beräknas som tillgång i riksstaten. Äfven i detta afseende böra
utlåningsfonderna erhålla samma ställning till budgeten som statens affärsdrifvande
verk. Liksom statens affärsverksamhet har utlåningsfondernas
rörelse sin plats i viss mån utanför statsverket, hvilket också fått sitt
uttryck däri, att de i rikshufvudboken företrädas af särskilda fonder
utanför de egentliga statsverksfonderna.

Sedan räntebetalning till riksgäldskontoret upphört,. komma utgifterna
för statens utlåningsfonder endast att bestå i afskrifningar och
omkostnader. Utgifter af dessa slag förekommo under år 1908 endast
för nya odlingslånefonden och egnahemslånefonden. för den förra gällde
det en afskrifning, för den senare förvaltningäbidrag till hushållningssällskapen.
Att afskrifningar ännu icke förekommit i någon större om -

fattning torde bero därpå, att flertalet af fonderna jämförelsevis nyligen
börjat sin utlåningsverksamhet. Tydligt är emellertid att man för framtiden,
. åtminstone för några af fonderna, måste vara beredd på att afskrifningar
icke sällan varda nödvändiga. Hvad omkostnader beträffar ha
sådana utgifter i allmänhet icke förekommit af det skälet att förvaltningen
af fonderna varit lagd på statskontoret. Det kunde emellertid
ifrågasättas huruvida icke fonderna borde debiteras de verkliga kostnaderna
för denna förvaltning. Utan att i sådant afseende vilja framställa
något förslag ha kommitterade endast velat framhålla, att i
den mån afskrifningar och omkostnader framdeles förekomma, dessa
utgifter böra täckas af fondernas inkomster och först öfverskottet tillföras
statsverket som en behållen afkastning af utlåningsfonderna.

Då egnahemslånefonden år 1904 inrättades, medgaf riksdagen
tillika, att Kungl. Maj:t finge af fondens medel årligen anvisa såsom
bidiag till hushållningssällskapen för betäckande af för dem genom lånerörelsen
uppkommande kostnader och möjliga förluster ett belopp, motsvarande
för hvarje hushållningssällskap eu half procent af den ej till
betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet på grund af från fonden
utbekomna statslån vid arets början häftat till staten. Dylika förvaltningsbidrag
beviljades därefter år 1906 med 8,842 kronor 80 öre, ar 1907
med 15,384 kronor 94 öre och år 1908 med 25,758 kronor 48 öre.

Då vid 1908 års riksdag vissa förändringar blefvo vidtagna i de
för egnahemslånerörelsen gällande bestämmelser, medgafs äfven låneförmedlande
aktiebolag och föreningar rätt att komma i åtnjutande af
samma förvaltningsbidrag, därvid såsom grundval för beräkningen af
bidiaget skulle godkännas äfven de statslån, som dessa låneförmedlare
redan förut fått sig beviljade.

Förvaltningsbidragen utgingo under år 1909 i enlighet med af
riksdagen lämnadt medgifvande från egnahemslånefondens kapitaltillgång
och utgjorde tillhopa 47,364 kronor 48 öre.

Då^ emellertid en dylik anordning syntes mindre lämplig, bland
annat, på den grund att fondens kapital därigenom så småningom förminskades,
under det att fondens skuld till riksgäldskontoret förblefve
oförändrad, beviljade 1909 års riksdag på framställning af Kungl. Maj:t
till bestridande af ifrågavarande förvaltningsbidrag på extra stat för år
1910 ett förslagsanslag af 75,000 kronor. Aid beräkning af anslagets
storlek utgick man från, att låneförmedlarnas icke förfallna kapitalskuld
\ ld 1910 års början komme att uppgå till inemot 15 miljoner kronor.

För år 1911 har riksdagen beviljat ett motsvarande anslag: på

95,000 kronor.

Att ifrågavarande förvaltningsbidrag upptagits som ett extra anslag
på nionde hufvudtiteln, synes under nu rådande förhållanden lia
en af behofvet påkallad åtgärd. Då nämligen redan egnahemslånefondens
räntebetalning till riksgäldskontoret öfverstiger dess ränteinkomster,
måste förvaltningsbidragen, innan ifrågavarande anslag anvisades,
tas af fondens kapital. Om emellertid fonden i budgetshänseende
erhåller den ställning, som kommitterade föreslagit, och sålunda
dess räntebetalning till riksgäldskontoret upphör, förlorar detta skäl sm
betydelse. Det synes då vara naturligare att förvaltningsbidragen direkt
täckas af fondens ränteinkomster och att först återstoden tillföres statsverket
såsom dess verkliga behållning på egnahemslånefondens utlånmgs rörelse.

_ „

Därest kommitterades mening vinner afseende, kommer alltså^ något

anslag till förvaltningsbidrag för framtiden icke att upptagas på riksstaten.
Detta hindrar emellertid icke att beloppet af förvaltningsbidragen
kan förslagsvis beräknas efter de fastställda grunderna för bidragens
utgående. Detta belopp bör då i riksstaten fråndragas fondens beräknade
bruttoinkomst och återstoden, den beräknade nettobehållningen af fondens
utlåningsrörelse, utföras som en tillgång. Ett sådant förfaringssätt stål
ju i full öfverensstämmelse med det, som kommitterade ofvan föreslagit
för statens affärsdrifvande verk.

Kommitterade vilja alltså ytterligare föreslå:

39:o

att anslag till täckande af utlåningsfondernas
löpande utgifter icke uppföras på riksstaten, men att
i stället afkastningen af ifrågavarande fonder i riksstaten
upptages med sitt nettobelopp.

Det är naturligtvis af stor vikt att man hvarje år erhåller en fullständig
öfversikt öfver resultatet af den rörelse, som bedrifves af statens
utlåningsfonder. Hvad man behöfver känna är det kapital, dessa fondei
disponera, samt den afkastning statsverket har af detta kapital. Uttryckes
denna afkastning i procent af kapitalet och jämföres denna
procentsats med den genomsnittliga räntekostnaden för riksgäldskontorets
upplåning, kommer att visa sig att utlåningsfonderna i sin helhet dnfvas
med förlust. Det är i hög grad önskvärdt att man får noggrann kännedom
om denna förlust. Systemet att låta fonderna betala ränta till
riksgäldskontoret för sitt upplånta kapital har så att säga tjänat att
öfverskyla det faktum att rörelsen gått med förlust. Då kommitterade

nu föreslå att afskaffa detta system, är det för kommitterade en plikt
att angifva på hvad sätt det verkliga resultatet af utlåningsfondernas
rörelse skall komina till allmän kännedom.

Af denna anledning få kommitterade föreslå:

40:o

att för hvar och en af statens under statskontorets
förvaltning liggande utlåningsfonder årligen så snart
ske kan lämnas en redogörelse för resultatet af fondens
utlåningsrörelse under det gångna året; börande denna
redogörelse upptaga:

fondens behållning vid årets början;
de anslag som under året tillförts fonden;
fondens behållning vid årets slut;
fondens i genomsnitt under året disponerade
kapital;

bruttoinkomsten;

utgifter (omkostnader och afskrifningar);
nettoinkomsten;

nettoinkomsten i procent af det under året i
genomsnitt disponerade kapitalet;

samt att dessa redogörelser sammanställas för
att öfverlämnas till riksdagen.

Hufvudsakligen samma ställning som nu nämnda utlåningsfonder
bär den under vattenfallsstyrelsens förvaltning liggande Trollhätte egnahemslånefond.
Fonden har bildats genom lån från riksgäldskontoret.
1908 års riksdag bemyndigade nämligen, såsom ofvan vid behandlingen af
»statens vattenverk)) (sid. 73) är nämndt, riksgäldskontoret att tillhandahålla
dåvarande styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk ett lånebelopp
åt intill 400,000 kronor för att användas till byggnadslån åt personer,
till hvilka med äganderätt eller tomträtt upplåtas tomter inom statens
egnahemsområde vid Trollhättan. Af detta belopp hade vid slutet af 1908
uppburits 200,000 kronor. Till byggnadslån hade emellertid häraf anviindts
allenast 16,000 kronor, medan 111,000 kronor tagits i anspråk
såsom förskott för andra ändamål samt 13,000 kronor insatts i bank.
Byggnadslånen utlämnas mot 47» procent ränta. De lånemedel fonden
erhållit från riksgäldskontoret skola jämte ränta, motsvarande den ränteutgift,
som genom ifrågavarande lån förorsakas riksgäldskontoret, inom

tjugufem år från första lyftningsdagen återgäldas medels afbetalningar,
i den mån sådant tinnes lämpligt.

Det är gifvet att denna statsverket tillhöriga fond i budgethänseende
bör likställas med de under statskontorets förvaltning liggande
utlåningsfonderna. Det kapital, som redan tillförts fonden och användts
•för byggnadslån, bör för framtiden bokföras som en statsverkets tillgång
på denna fond, medan riksgäldsverkets motsvarande fordran icke längre
upptages som en tillgång på riksgäldsverkets fond. Hvad vattenfallsstyrelsen
därutöfver lyft af ifrågavarande lånemedel bör, såsom kommitterade
under punkten 29:o föreslagit, omedelbart återbetalas. En eventuell
ökning af fondens kapital bör ske genom anslag på riksstaten. Fondens
behållna årsafkastning bör i sin helhet tillföras statsverket och till sitt
beräknade belopp upptas som tillgång i riksstaten. Någon direkt räntebetalning
till riksgäldskontoret bör alltså icke vidare förekomma.

Stadie behofvet af denna fond, såsom vid dess bildande synes
blifvit förutsatt, inom viss tid upphöra, har riksdagen alltid tillfälle
att bestämma om användningen af dess behållna kapital. Under nuvarande
förhållanden, då fondens kapital betraktas som ett lån, skulle
det vid återbetalning komma att tjäna till amortering af statsskulden.
Till samma ändamål, eller till det därmed likabetydande, en minskning
af behöflig ny upplåning, komme säkerligen vid den ifrågasatta
eventualiteten fondens kapitalbehållning att användas, därest denna vore
bokförd som en fondens tillgång. Den ställning kommitterade föreslå
att ge denna fond försvårar alltså icke på något sätt en eventuell ny
disposition af fondens medel. Samma anmärkning gäller naturligtvis
beträffande statens öfriga utlåningsfbnder. Till frågan om formen för
ny disposition af sådana fondmedel återkomma kommitterade nedan
(sid. 123).

Kommitterade föreslå alltså:

41:o

att hvad kommitterade under punkterna 36—40
föreslagit för statens under statskontorets förvaltning
liggande utlåningsfbnder, tillämpas jämväl för den
under vattenfallsstyrelsen ställda Trollhätte egnahemslåncfond.

Utom nu nämnda lånefonder, som helt eller delvis bildats genom
lån från riksgäldskontoret, äger staten också ett par äldre lånefonder

med eget kapital. Bland dessa är den s. k. »äldre odlingslånefonden»
satt på afskrifning, i det att de till densamma ingående annuiteterna
omföras till »nya odlingslånefonden». Denna omföring synes, i hvad
den rör kapitalbetalningarna, böra fortgå, till dess hela den äldre fonden
är öfverförd till den nya. I öfrigt bör emellertid den »äldre odlingslånefonden»
likställas med statens öfriga ntlåningsfonder. Fondens behållna
ränteinkomst bör alltså inlevereras till statsverket.

Kommitterade föreslå alltså:

42:o

att den äldre odlingslånefonden likställes med
förut nämnda, under statskontorets förvaltning liggande
utlåningsfonder, med det undantag att till fonden
inflytande kapitalbetalningar omföras till »nya odlingslånefonden».

En annan lånefond, som här kommer i betraktande är »manufakturförlagslånefonden».
Denna fond, som ursprungligen bildats af för ändamålet
upptagna skatter och således är att anse som en ren statsfond,
hade vid slutet af år 1908 en nettobehållning af 3,211,941 kronor.
Fondens ränteinkomster användas dels till gäldande af vissa aflönings-,
arfvodes- och pensionskostnader, som åligga fonden, dels till befrämjande
af handel och andra näringar. Dock användes för detta sistnämnda
ändamål stundom mindre och stundom större belopp, än som motsvarar
fondens behållna årsinkomst. Dessa utgifter ha karaktären af vanliga
statsutgifter och borde icke saknas på riksstaten. Mest öfverensstämmande
med de budgettekniska principer, som varit för kommitterade
bestämmande, vore att på riksstaten till befrämjande af ifrågavarande
näringar uppfördes ett reservationsanslag, motsvarande hvad som för
närvarande från fondens afkastning för detta ändamål i genomsnitt utbetalas,
samt att i stället fondens ränteafkastning efter afdrag af nyssnämnda
kostnader finge ingå till statsverket. Fonden skulle då bli
likställd med statens öfriga, af statskontoret förvaltade utlåningsfonder.

Kommitterade föreslå sålunda:

43:o

att »manufakturförlagslånefonden», likställes med
förut nämnda under statskontorets förvaltning liggande
utlåningsfonder; samt

44:o

att i ersättning för de räntemedel, som sålunda
undandragas Kungl. Maj:ts disposition, på riksstaten
uppföras ett eller flere reservationsanslag till sammanlagd!
motsvarande belopp.

År 1907 medgaf riksdagen, att statskontoret må på enahanda
villkor och med enahanda återbetalningsskyldighet, som i fråga om lån
ur lånefonden till rederinäringens understödjande äro stadgade, för
anskaffande af fartyg bevilja Svenska ostasiatiska kompaniet lån å tillhopa
2,000,000 kronor. Samtidigt bemyndigades riksgäldskontoret att, i
mån af behof, tillhandahålla statskontoret nämnda belopp, med skyldighet
för statskontoret att, i den mån de utlånade medlen eller därå förfallna
räntor varda till statskontoret inbetalade, till riksgäldskontoret leverera
hvad sålunda guldits.

För de lån, som till följd af detta beslut utlämnas af statskontoret,
har alltså ingen utlåningsfond bildats. Låntagarens kapitalbetalningar
skola ju nämligen icke reserveras för fortsatt utlåning, utan återgå till
riksgäldskontoret. Utlåningen till Svenska ostasiatiska kompaniet har
sålunda ställts utanför statens öfriga af statskontoret administrerade
utlåningsrörelse. Fn dylik särställning är naturligtvis alltid ur synpunkten
af en likformig budget behandling olämplig och skulle speciellt
vålla olägenheter vid genomförandet af den ordning för statens utlåning,
som kommitterade tänkt sig.

Någon anledning att för ifrågavarande speciella fall bibehålla en
särskild form, hvarigenom enhetligheten i statskontorets utlåningsrörelse
brytes, synes icke heller föreflnnas. Villkoren för utlåningen äro ju
desamma som för rederilånen. Det synes därför ganska naturligt att
lånen till Svenska ostasiatiska kompaniet utlämnas från rederilånefonden.
Kompaniets kapitalbetalningar borde då naturligtvis också ingå
till denna fond.

Kommitterade föreslå alltså:

45: o

att statens fordran hos Svenska ostasiatiska kompaniet
öfverföres till rederilånefonden samt att de
inbetalningar till statskontoret, som kompaniet framdeles
må komma att verkställa, behandlas på samma
sätt, som för motsvarande inbetalningar å andra lån
från rederilånefonden är föreslaget.

Riksgäldskontorets utlåning till andra låntagare än statens

verk och fonder.

Det återstår nu att behandla den tredje gruppen af de utgifter,
som anvisas till utgående från riksgäldskontoret, och till hvilka medel
anskaffas genom upplåning. Enligt hvad kommitterade ofvan (sid. 41)
anfört bildas denna grupp af direkt på riksgäldskontoret anvisade låneanslag
till andra låntagare än statens verk och fonder. De ojämförligt
viktigaste af dessa lån äro lånen till enskilda järnvägar. Riksgäldskontorets
fordringar på sådana lån utgjorde vid slutet af 1908 kronor
50,610,486. Vid samma tid hade riksgäldskontoret att fordra på byggnadslån
(till kyrkor och skolor) kronor 271,164, på tomtregleringslån
(till städer, som härjats af eld) kronor 920,162 samt på lån för kanaloch
slussanläggningar (till Kinda kanal) kronor 325,432.

Räntor och afbetalningar å dessa lån ingå till riksgäldskontoret
och bilda där en inkomstpost, som direkt användes till statsskuldens
förräntning och amortering. Afbetalningarne reserveras alltså icke för
en fortsatt utlåning för samma ändamål, såsom fallet är vid utlåning
från en utlåningsfond. Statskontorets ofvan behandlade utlåningsrörelse
är genomgående organiserad i sådana utlåningsfonder. Så är icke fallet
med riksgäldskontorets utlåning.

Detta hindrar icke att ett större anslag på en gång kan ställas
till disposition för utlåning till ett visst ändamål. Sålunda beviljade
1906 års riksdag till låneunderstöd för enskilda järnvägar ett extra
anslag å riksgäldskontoret af 7,500,000 kronor, att utgå under 5 år
från och med år 1907 med 1,500,000 kronor årligen, dock så att belopp,
som ej blifvit till utgående under ett af dessa år afKungl. Maj:t anvisadt,
må för ett efterföljande år af samma femårsperiod disponeras.

För att riksstaten, såsom kommitterade med sina i det föregående
afgifna förslag afsett, skall bli en fullständig budget, omfattande jämväl
lånemedlen, fordras tydligen att låneanslag af nu ifrågavarande karaktär
icke längre anvisas på riksgäldskontoret, utan upptagas i riksstaten.
Lånen skulle då komma att utlämnas genom statskontoret, som också
skulle ha att mottaga räntor och kapitalbetalningar. Därmed skulle
ytterligare vinnas att sådana betalningar icke längre komme att direkt
ingå till riksgäldskontoret, hvilket ju borde erhålla hela sin utgift för
statsskuldens räkning betäckt genom ett anslag på riksstaten.

Äfven i detta fall bör tydligen öfverflyttningen af lånerörelsen till
statskontoret göras så fullständig, att jämväl riksgäldskontorets redan
förefintliga fordringar öfv erfor as på statskontoret. Eljes skulle ju räntor
och kapitalbetalningar på dessa fordringar allt framgent komma att ingå
till riksgäldskontoret, som sålunda i strid mot reformens princip skulle
komma att direkt disponera vissa statsinkomster.

Medel för ifrågavarande utlåningsrörelse höra naturligtvis anskaffas
genom upplåning och sålunda i likhet med öfriga lånemedel tillhandahållas
statsverket af riksgäldskontoret. I öfrigt synes det, såsom kommitterade
nedan närmare motivera, lämpligt att medlen anvisas under
samma former som gälla för statskontorets öfriga utlåning, d. v. s.
läggas till vissa fonder. Under statskontorets förvaltning bör sålunda
enligt kommitterades mening upprättas eu »järnvägslånetond» för lån
till enskilda järnvägsanläggningar. Till denna fond böra till en början
läggas riksgäldskontorets fordringar för järnvägslån samt därefter alla
anslag, som beviljas till kapitalökning för fonden. Men till fonden
böra dessutom föras alla ingående kapitalbetalningar, vare sig å äldre
eller å nya, från fonden utlämnade järnvägslån. Räntorna på fonden
böra däremot efter afdrag för omkostnader och förluster tillföras statsverket
såsom en dess inkomst, som beräknas som tillgång i riksstaten.
Fonden bör alltså i allo erhålla samma ställning, som kommitterade
föreslagit för statens nuvarande utlåningsfonder.

På liknande sätt bör förfaras med riksgäldskontorets byggnadslån,
tomtregleringslån och lån för kanal- och slussanläggningar. Lämpligen
kunde man för dem upprätta en gemensam lånefond, exempelvis under
benämningen »allmänna byggnadslånefonden».

Genom att på detta sätt förlägga statens hela utlåningsrörelse till
vissa utlåningsfonder vinner man på detta område största möjliga likformighet.
Den behållna inkomsten af utlåningsrörelsen kommer att,
beräknad efter likformiga grunder, i sin helhet tillföras statsverket och
kan i en särskild post upptagas som tillgång i riksstaten. De till hvar
särskild fond ingående kapitalbetalningarne läggas till fonden, hvarigenom
fonden i allmänhet — frånsedt nya anslag ocli eventuella kapitalförluster
— bibehålies vid oförändradt belopp. Anslag till utlåning ges
allenast i form af anslag på riksstaten till kapitalökning för någon
redan befintlig utlåningsfond eller till kapital för en nyinrättad fond.
Att medel för sådana anslag i regel komma att beredas genom upplåning
ligger i sakens natur.

Denna likformighet i den budgettekniska behandlingen af statens
utlåningsrörelse är naturligtvis i formellt afseende af stor betydelse.

100

Den konsekvent genomförda fondering af statens utlåning, som kommitterade
förorda, har emellertid också en materiell innebörd, som torde
böra något närmare belysas.

Att en utlåningsrörelse grundas på fondering innebär, såsom redan är
framhållet, att låntagarnes kapitalbetalningar läggas till en fond och sålunda
reserveras till fortsatt användning för samma utlåningsrörelse. Det motsatta
förfarandet består däri, att kapitalbetalningar å lån från staten
återgå till staten för att användas för allmänna statsändamål. Om medlen,
såsom i regel är tallet, faktiskt fortfarande beböfvas för den ifrågavarande
utlåningsrörelsen, ligger däri naturligtvis ett viktigt skäl till förmån för
den förra metoden. För densamma och mot den senare talar också den
omständigheten, att om kapitalbetalningarne återgå till staten, de lätt
komma att sammanföras med räntorna å de utlämnade lånen i en summa,
som bokföres som en statens inkomst. Så sker för närvarande, då
kapitalbetalningar till riksgäldskontoret behandlas på samma sätt som
räntebetalningar. I riksgäldsfullmäktiges förslagsberäkningar angående
riksgäldskontorets inkomster och utgifter för det kommande budgetåret
ha dessa intäkter till och med plägat sammanföras i en enda inkomstpost.
Härutinnan har visserligen i förslagsberäkningen för 1911 vidtagits den
förbättringen att kapitalbetalningarne och räntebetalningarne angifvits i
skilda poster. Men kapitalbetalningarne ingå dock allt fortfarande bland
de riksgäldsverkets inkomster, som få bidraga till täckning af riksgäldsverkets
utgifter för statsskulden. Om kapitalbetalningarne i likhet med
räntebetalningarne för framtiden tillfördes statsverket, så är fara värdt att
de på liknande sätt komme att behandlas som en statsverkets löpande inkomst.
Nu är det emellertid, såsom kommitterade i en följande afdelning
(sid. 122 o. tf.) närmare utveckla, af stor betydelse att de kapitaltillgångar,
som eventuellt disponeras för statsverkets löpande behof, bestämdt skiljas
från statsverkets verkliga inkomster, liksom ock att utgifter, som tjäna
kapitalökning, skiljas från verkliga utgifter. De kapitalbetalningar, som
ingå från statens låntagare, representera ju utan tvifvel för staten
kapitaltillgångar, icke verkliga inkomster. Dessa kapitalbetalningar få
alltså i budgeten icke sammanblandas med statens löpande inkomster.
Säkraste sättet att förekomma en sådan sammanblandning är tydligen att
föra kapitalbetalningarna till deras särskilda fonder. Det är naturligtvis
icke otänkbart att beräknade kapitalbetalningar i vissa grenar af statens
utlåningsrörelse kunde uppföras i riksstaten såsom en för året disponerad
kapitaltillgång utanför de egentliga riksstatsinkomsterna. Men de kapitalbetalningar,
för hvilka ett dylikt förfaringssätt skäligen kunde ifrågakomma,
skulle säkerligen visa sig allt för små för att beredas en sådan

101

särställning- i riksstaten. I hvarje fall är det uppenbart, att om alla
kapitalbetalningar i statens utlåningsrörelse föras till den fond, dit de
höra, därigenom tj-dligast markeras, att de äro att betrakta såsom
beståndsdelar af ett statens kapital. Skulle det i en viss utlåningsfond
nedlagda kapitalet helt eller delvis visa sig obehöfligt för sitt ändamål,
bör naturligtvis det sålunda ledigblifna kapitalet på annat sätt disponeras.
Hur man därvid lämpligen bör förfara är en fråga, som kommitterade
i ett annat sammanhang behandla (sid. 123).

Fondering af statens utlåning är, såsom ofvan visats, regel i
fråga om den utlåning, som administreras af statskontoret. Den motsatta
metoden tillämpas för den utlåning, som direkt skötes af riksgäldskontoret.
I sin den 9 december 1909 dagtecknade, statsverkspropositionen
för 1910, bilagda skrifvelse till chefen för finansdepartementet beräkna
riksgäldsfullmäktige de kapitalbetalningar, som under år 1911 anses
komma att inflyta af nu ifrågavarande utlåningsrörelse, till 758,500
kronor. Under nu rådande ordning ingår detta belopp i de riksgäldskontorets
tillgångar, som direkt användas till statsskuldens förräntning
och amortering. Med den af kommitterade föreslagna ordningen skulle
de nämnda kapitalbetalningarna reserveras för de särskilda fonderna.
Det bidrag till statsskuldens förräntning och amortering, som för år 1911
kunde påräknas från statens utlåningsrörelse, skulle alltså ha minskats
med ofvannämnda belopp 758,500 kronor. Riksstaten hade alltså blifvit
belastad med eu motsvarande höjning i anslaget till räntor och af betalningar
å statsskulden. A andra sidan hade behofvet af upplåning för
ifrågavarande utlåningsrörelse minskats.

Skillnaden i dessa båda metoder för finansiering af statens utlåningsrörelse
framstår kanske tydligast genom en jämförelse mellan
exempelvis järnvägslånen och rederilånen. I fråga om de senare ingå
kapitalbetalningarne till en fond, så att det kapital, som står till förfogande
för utlåning, förblir oförändradt. I fråga om järnvägslånen
åter tas kapitalbetalningarne i anspråk för ett annat statsändamål,
nämligen statsskuldens amortering. Staten drar alltså tillbaka kapital,
som en gång anslagits för denna utlåningsrörelse, och använder det för
minskning af statsskulden. J stället utfylles utlåningsrörelsens kapitalbehof
genom ny upplåning. I förra fallet lämnas statens kapitalbehållning
i den ifrågavarande verksamhetsgrenen or-örd, så länge den för
sitt ändamål behöfs. I det senare fallet förbrukas en de! af denna
kapitalbehållning för eu afbetalning å statsskulden, eu afbetalning som
emellertid motväges af eu samtidig upplåning, hvarigenom medel beredas
att åter höja kapitalbehållningen till dess förra belopp.

102

Det torde knappast kunna råda någon tvekan därom, att denna
senare metod är mindre rationell och därför bör vika för den förstnämnda,
då det gäller att genomföra full likformighet i finansieringen
af statens utlåningsrörelse. Det kunde härvid möjligen erinras därom,
att telegrafverkets till riksgäldskontoret ingående kapitalbetalningar,
som tidigare användts till minskning af telegrafverkets lånebehof, numera
tas i anspråk för statsskuldens amortering (jfr. sid. 62), och att denna
förändring helt nyligen genomförts på initiativ af chefen för finansdepartementet.
Emellertid vilja kommitterade framhålla att förhållandena
i detta fall ligga väsentligen olika. Telegrafverkets kapitalbetalningar
åstadkommas ingalunda genom en minskning af det i telegrafverket nedlagda
kapitalet, utan utgöra en del af telegrafverkets årsvinst. Kommitterade
ha ju därför också förordat, att icke blott dessa kapitalbetalningar,
utan årsvinsten i dess helhet skall tillföras statsverket att användas
för dess löpande behof. Något stöd torde icke häraf kunna
hämtas för att äfven i de fall, då kapitalbetalningar i någon statens
utlåningsrörelse otvifvelaktigt utgöra en del af det i rörelsen nedlagda
statskapitalet, förfara på liknande sätt.

Kommitterade föreslå alltså:

46.-o

att för tillgodoseendet af de enskilda järnvägarnes
lånebehof en särskild »j äril vägslånefond )< inrättas att
förvaltas af statskontoret; att till denna fond föras ej
mindre riksgäldskontorets fordringar å utlämnade lån
för enskilda järnvägsanläggningar samt anslag, som
äro eller kunna varda anvisade för samma ändamål,
än äfven alla från låntagarne framdeles ingående
kapitalbetalningar;

47:o

att desslikes under statskontorets förvaltning inrättas
eu »allmän byggnadslånefond», till hvilken föras
riksgäldskontorets fordringar å utlämnade byggnadslån,
tomtregleringslån och lån för kanal- och slussanläggningar
samt ingående kapitalbetalningar å dessa eller
framdeles från fonden utlämnade lån;

103

48:o

att dessa utlåningsfonder i öfrigt erhålla samma
ställning, som kommitterade föreslagit för statens redan
nu under statskontorets förvaltning liggande utlåningsfonder.

Såsom kommitterade redan i sitt allmänna yttrande om lånebudgetens
inryckande i riksstaten (sid. 41) anmärkt, medför en öfverflyttning
från riksgäldskontoret till statskontoret af nu ifrågavarande
grupp af anslag en administrativ förändring, mot hvilken möjligen vissa
betänkligheter skulle kunna göras gällande. Hvad man då närmast har
att se till är väl huruvida statskontoret genom den ifrågasatta förändringen
skulle komma att belastas med en alltför stor arbetsbörda.
I detta afseende vilja kommitterade framhålla att den löpande administrationen
af ifrågavarande utlåningsrörelse är jämförelsevis enkel, då den
endast består i mottagande och bokföring af bestämda annuiteter. För
bedömandet af huruvida fastställda villkor för Iåns utlämnande äro uppfyllda
fordras visserligen mera omdöme. Men i dylika frågors handläggning
har ju statskontoret speciell erfarenhet. Höga fordringar i afseende
°å klokhet och skicklighet ställas utan tvifvel vid behandlingen
af sådana fall, då en låntagare blir oförmögen att fullgöra honom
åliggande betalningar. Under ogynnsamma förhållanden skulle ju statskontorets
arbetsbörda i detta afseende kunna afsevärdt ökas genom den
föreslagna förändringen, utan att dock detta ämbetsverk därigenom
ställdes inför uppgifter af annan art, än det redan inom sitt nuvarande
verksamhetsområde möter. I öfrigt vill det synas kommitterade som
om förändringen i administrativt hänseende icke skulle komma att medföra
några afsevärda svårigheter.

Men äfven om man ville uppskatta de administrativa svårigheterna
något högre, än kommitterade trott sig böra gorå, synes det ändå som
om sådana betänkligheter icke borde fa sta hindrande i vägen för eu
reform, som afser ett så väsentligt mål som riksstatens uppställande
efter enhetliga och rationella principer. Ville man fortfarande anvisa
någon grupp af anslag på riksgäldskontoret eller låta dit ingå några
rånte- eller kapitalbetalningar, skulle man väsentligen ha brutit den
enhetlighet i budgeten, för hvars vinnande så stora ansträngningar gjorts.

104

På riksgäldskontoret liar riksdagen under de senaste åren i några
fall anvisat förskott att inom någon kortare tid återbetalas. Så beslöt
1908 års riksdag att för uppförande af nya byggnader för naturhistoriska
riksmuseet ett förskott af intill 990,000 kronor skulle af riksgäldskontoret
utbetalas för att återgäldas i den mån vissa kronan tillhöriga fastigheter
försäljas och köpeskillingar därför inflyta. Likaledes
anvisade 1909 års riksdag för uppförande af nya byggnader m. m. för
allmänna barnbördshuset ett förskott af intill 574,860 kronor att af
riksgäldskontoret utbetalas för att återgäldas i den mån en allmänna
barnbördshuset tillhörig fastighet kunde blifva försåld och köpeskillingen
därför inflyta. &

I det förra fallet var det alltså fråga om en utgift, som borde
gäldas med statsmedel, och för hvilken en tillgång redan var för handen,
men ännu ej disponibel. Under sådana förhållanden är det naturligt
att medel tillsvidare förskotteras. Sådana förskott böra emellertid icke
för ^ framtiden anvisas på riksgäldskontoret, utan bör statskontoret
erhålla i uppdrag att förskottsvis tillhandahålla medlen. En utgift af
denna art blir då icke synlig i riksstaten, hvilket ju också är i sin
ordning, då den icke representerar en verklig utgift, utan endast en
omplacering af det i en viss förvaltningsgren använda kapitalet.

I det senare fallet gällde det i själfva verket ett lån till ett företag,
som i viss mån står utanför statsförvaltningen. Ett förskott af
denna art synes lämpligen kunna lämnas i samma form som andra af
staten utlämnade byggnadslån och borde i så fall anvisas att utgå från
den af kommitterade föreslagna allmänna byggnadslånefonden. Men
naturligtvis finnes intet hinder för att förskottet utanordnas från statskontoret
af tillgängliga medel. Hufvudvikten ligger på att inga förskott
anvisas på riksgäldskontoret.

År 1903 anvisade riksdagen till en undsättningsexpedition till
Södra Ishafvet ett belopp af högst 200,000 kronor att af riksgäldskontoret
förskottsvis utbetalas för att framdeles hos riksdagen anmälas
till ersättande. För ändamålet användes ett belopp af 100,321 kronor
74 öre. Efter det fullmäktige i riksgäldskontoret härom till riksdagen
gjort anmälan, anvisade riksdagen å 1908 års riksstat ett motsvarande
belopp till ersättning för riksgäldskontorets sålunda förskottsvis gjorda
utbetalningar.

I ett fall som detta är det kanske naturligast att medel anvisas
i foim af ett extra anslag på riksstaten. Men gifvetvis kan man också
i ett fall sådant som det förevarande låta statskontoret förskottera medel
för det afsedda ändamålet. I så fall kommer den verkliga utgiftssum -

105

man att upptagas såsom extra anslag på en senare riksstat under rubriken
»ersättning för af statskontoret utgifna förskott».

På grund af hvad sålunda anförts föreslå kommitterade:

49:o

att förskott, i den mån sådana anses behöfliga,
icke anvisas till utgående från riksgäldskontoret, utan
på sätt hittills varit vanligt utanordnas från statskontoret.

106

Arbetarförsäkringsfonden.

Till de statens fonder, hvilkas inkomster böra uppföras på riksstaten,
hör också arbetarförsäkringsfonden. Denna fond är bildad genom
årliga anslag på riksstaten samt genom de å fondens medel upplupna
räntorna. Vid slutet af år 1908 hade fonden en kapitalbehållning af
23,517,901 kronor. Inkomsterna under året, däri inberäknadt anslaget,
hade stigit till 2,378,177 kronor. Af dessa inkomster bestridas, såsom
ofvan är omnämndt, utgifterna för ^ riksförsäkringsanstalten, som år 1908
belöpte sig till 120,784 kronor. Återstoden af inkomsterna, 2,257,393
kronor, tillfördes fonden som en kapitalökning.

I hufvudsak är alltså denna fond tillsvidare en fond för samling
af kapital. Ett anslag till denna fond måste därför betraktas som ett
anslag till kapitalökning och fondens hela kapitalbehållning bör alltså
ingå i det statskapital, för hvilket rikshufvudboken redovisar. I förhållande
till budgeten bör fonden erhålla samma ställning som här förut
behandlade fonder. Fondens årliga inkomst bör alltså ingå till statsverket.
Detta är af dess större vikt, som kommitterade under punkt 12:o föreslagit,
att kostnaderna för riksförsäkringsanstalten skulle uppföras på
riksstaten. Till arbetarförsäkringsfonden borde, utöfver de 1,400,000
kronor, som nu till fondens ökning pläga anvisas, anslås ett belopp
motsvarande skillnaden mellan statsverkets inkomst af fonden och anslaget
till riksförsäkringsanstalten. Genom en sådan anordning skulle
fonden kunna erhålla sin nya ställning till budgeten, utan att detta i
materiellt afseende medförde några förändringar. Det totala anslaget
till kapitalökning för fonden skulle, om det nuvarande anslaget bibehölles
vid sitt vanliga belopp, på 1912 års riksstat komma att uppgå
till vid pass 2 V2 miljoner kronor.

Kommitterade föreslå:

50:o

att arbetarförsäkringsfondens afkastning skall
ingå till statsverket och upptagas som en tillgång på
riksstaten; samt att den för fonden afsedda kapitalökningen
i dess helhet uppföres på riksstatens utgiftssida.

107

Riksgäldskontorets verksamhetsområde efter reformen.

Riksgäldskontorets egentliga och förnämsta uppgift att förvalta
statsskulden kominer efter genomförande af kommitterades ofvan framställda
förslag väsentligen att innebära följande åligganden:

att verkställa upplåning för statens räkning;

att tillhandahålla statsverket lånemedel enligt nksstatens föreskrift;

att af statsverket mottaga anslag för statsskuldens förräntning oc i

amortering; samt

att verkställa denna förräntning och amortering.

Med denna hufvudfunktion följa emellertid åtskilliga andra åligganden.
Riksgäldskontoret tillkommer att tillhandahålla statsverket nödig
kassaförstärkning (1909 års reglemente, § 53). De kreditiv, som omnamnas
i 63 S regeringsformen, skola enligt hvad där sägs till utbetalning a
riksgäldskontoret anvisas. Det åligger också riksgäldskontoret att efter
framställning af fullmäktige i riksbanken tillhandahålla riksbanken ett
belopp af intill 40 millioner kronor i form af riksgäldskontorets skuldförbindelser
(§ 84). Dessa åligganden, som ju stå i ett naturligt samband
med statsskuldens förvaltning, skulle naturligtvis äfven efter reformen
bibehållas för riksgäldskontoret. I öfrigt skulle ingå utgifter anvisas
till utbetalning från riksgäldskontoret.

Ur riksgäldskontorets reglemente skulle alltså uteslutas de paiagrater,
som röra utgifter anvisade på riksgäldskontoret (i 1909 års reglemente
88 8—18 samt 20—52). Hvad beträffar förräntnmgen och en eventuell
utbetalning af köpeskillingen för fastigheten n:o 1 kv. Lejonet i
Stockholm (§ 19), så är här fråga om eu utgift för statsskulden. Den
tills vidare årligen utgående räntan plägar också i nksgaldsfullmaktiges
förslagsberäkningar upptagas i posten »räntor och afbetalnmgar å stats Dessutom

synes bestämmelsen om telegrafverkets kreditiv i riksgäldskontoret
(§ 57) böra utgå. Telegrafverket bär sedan gammalt
haft rätt till bestridande af sådana telegrafverkets oförutsedda utgifter,
som för uppfyllande af traktatsenliga förbindelser kunna erfordras, i

108

riksgaldskontoret. utbekomma förskott till belopp af högst 150,000 kronor.

a emellertid. telegrafverkets utgiftsstat numera uppgår till 13,020,000
kronor (iOH ars riksstat) och då detta anslag därtill har karaktären af
ett förslagsanslag, som vid behof får öfverskridas, kan det icke längre

Vaiidlg! tlUgäng till ett så pass obetydligt kreditiv i

riksgaldskontoret. _ Icke heller har. krediti vet alltsedan år 1871, då det
forsta gången beviljades, någonsin kommit till användning.

Kommitterade föreslå:

51:o

'' att telegrafverkets kreditiv i riksgaldskontoret
(S ö7, 1909 års reglemente) upphör.

f ^!dÄtr5fr 11 ks8 ä 1 d s v er k e ts nuvarande inkomster måste gifvetvis
för verket bibehållas sadana inkomster, som följa med själfva administrasta
.sskll d“b såsom kursvinster, preskriberade kuponger, räntor
a tillsvidare forantade medel och dylikt. Att sådana inkomster omedelbart
balansera mot utgifterna för statsskulden är naturligt. Vidare synes
riksgaldskontoret lamval för framtiden böra till förvaltning mottaga
statsverkets öfverflödig» kassabehållning (§ 76) samt vara berättigad!
att begagna det kreditiv i riksbanken, som genom lagen för Sveriges
riksbank- ar hxeradt till högst 1,500,000 kronor (§ 83)* S

Några egentliga statsinskomster böra däremot icke ingå till riksgaldskontoret.
I det väsentliga blir denna princip, såsom kommitterade
i det föregående uppvisat, genomförd därigenom, att inga låneanslag
vidare skulle anvisas till utgående från riksgaldskontoret och att fordringar
a ledan utbetalda laneanslag skulle afföras från riksgäldskontorets fond
or att i stallet tillgodoföras andra fonder. Emellertid återstå några
till riksgaldskontoret ingående statsinkomster, om hvilka kommitterade
nu na att yttra sig.

,.. -v™ de/f inkomster höra för det första medel, som inflyta vid
försäljning af kronan tillhörig fast egendom. ''

t,in,R^k8^äldsk°ntoret ]äger med vissa undantag att mottaga de medel,
Sv d! inflyta/,ld fdrsäljning af kronan tillhöriga hus i städerna,

savida ej dessa medel blifvit af rikets ständer eller riksdagen för särskild!
ändamål anvisade (§ 74). Sedan emellertid riksdagen år 1893
bestämt att köpeskillingen for vissa kronans tomter i Stockholm skulle

fond ! V f0nt01''et f°r att där förvaltas och förräntas som en särskild
tond under benämning »fonden för anordnande af lokaler för statens

109

ämbetsverk i hufvudstaden», ha köpeskillingar för kronans försålda stadsfastigheter,
såvida de ej för särskildt ändamål disponerats, plägat tillföras
denna fond. Odisponerade försäljningsmedel för försvarsverkets
försålda fastigheter ha tillförts den år 1902 bildade »landtförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål». Till följd häraf pläga
numera inga försäljningsmedel för kronans stadsfastigheter ingå till
riksgäldskontoret. Då detta efter genomförandet af budgetreformen aldrig
bör ske, bör ifrågavarande paragraf i riksgäldskontorets reglemente
uteslutas. Vid försäljning af kronans fastighet i stad bör då för hvart
särskildt fall bestämmas om försäljningsmedlens användning. Om medlen
icke omedelbart disponeras för den gren af statsförvaltningen, som den
försålda fastigheten tillhört, är det lämpligast att de, såsom nu regelbundet
sker, föras till någon särskild fond under statskontorets förvaltning.

Vid försäljning af mindre kronoegendomar å landet samt af områden
tillhörande inköpta skogsegendomar skola försäljningsmedlen af
statskontoret levereras till riksgäldskontoret att där särskildt bokföras.
(§ 78). Medlen skola enligt riksdagens föreskrift användas till inköp af
skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark och för detta ändamål hållas
Kungl. Maj:t tillhanda. Beloppet af »köpeskillingar för försålda mindre
kronolägenheter», som på grund af dessa bestämmelser förvaltas af
riksgäldskontoret, upptogs vid 1908 års bokslut till 481,877 kronor.

Orsaken till att ifrågavarande försäljningsmedel sålunda öfverlämnas
till riksgäldskontorets förvaltning torde hufvudsakligen böra sökas
i det historiska förhållandet att sådana medel sedan gammalt ingått till
riksgäldskontoret och där fått förblifva, medan andra statsinkomster
öfverflyttats till statskontoret. Ur praktisk synpunkt vore det naturligtvis
fördelaktigare, om denna omgång kunde undvikas. Då kommitterade
föreslagit, att »statens domäner» skulle bilda ett affärsdrifvande verk,
ligger det i sakens natur att ifrågavarande försäljningsmedel behållas
af detta verk, till dess de komma till användning för sitt ändamål.
För säl] ningsmedlen utgöra ju, såsom i kapitlet om statens domäner närmare
utvecklats, en del af »fonden för statens domäner». Om deras
behandling ha kommitterade afgifvit förslag under punkt 34:o.

De medel, som afsatts till undsättningar vid missväxter eller felslagna
skördar, skola, intill dess desamma behöfva för sagda ändamål
användas, öfverlämnas till riksgäldskontorets förvaltning (§ 79). Vid
1908 års slut innestodo i riksgäldskontoret sådana »afsätta medel till
undsättningar» till ett belopp af 495,548 kronor. Dessa medel skola
på rekvisition tillhandahållas statskontoret.

I själfva verket utgöra ifrågavarande i riksgäldskontoret innestående
medel en deposition af »undsättningsfondens» disponibla tillgångar. Denna
under statskontorets förvaltning liggande fond har hufvudsakligen karaktären
af en utlåningsfond, men understöd från densamma lämnas utan
ränta och stundom också utan återbetalningsskyldighet. Något praktiskt
skäl hvarför icke statskontoret skulle förvalta disponibla tillgångar för
denna fond liksom för statskontorets öfriga fonder finnes icke. Äfven
i detta fall skulle tydligen en förenkling vinnas, om medlen finge förblifva
hos statskontoret. I materiellt afseende torde detta så tillvida
komma att föranleda en förändring, att undsättningsfondens disponibla
tillgångar blefve förräntade. Men därmed skulle ju denna fond endast
bli likställd med öfriga med densamma jämförliga fonder.

Då bergverkstionden år 1877 afskaffades, skedde detta för vissa
verk med förbehåll af att en viss löseskilling skulle erläggas. Medan
själfva tionden ingå till statskontoret, skola dessa löseskillingar betalas
till riksgäldskontoret (§ 75). Ännu återstå tre verk, för hvilka en sådan
lösen kan ifrågakomma, men af dem är det endast ett, nämligen Dyka,
som under de senare åren erlagt bergverkstionde. Löseskillingen är
för detta verk bestämd till 13,958 kronor 40 öre.

Om någon sådan löseskilling kommer att erläggas, bör den enligt
kommitterades mening inbetalas till statsverket och liksom bergverkstionden
redovisas under titeln »diverse inkomster» (f. n. »extra uppbörd»).

Kominitterade föreslå:

52:o

att de medel, som i enlighet med bestämmelserna
i paragraferna 74, 75 och 79 i riksgäldskontorets reglemente
för år 1909 tillföras riksgäldskontoret, framdeles
ingå till, resp. behållas för statsverket.

Utöfver sin egentliga uppgift har riksgäldskontoret också den
funktionen att i vissa afseenden företräda riksdagen. I denna funktion
lyfter riksgäldskontoret de anslag, som på riksstaten äro anvisade för
riksdagens utgifter. Dit höra naturligen också utgifterna för riksgäldskontoret
själft, för statsrevisionen och justitieombudsmannen. Äfven kyrkomötets
utgifter föras till denna grupp. I den sålunda rådande ordningen
föreslå kominitterade ingen förändring, då den ju icke innebär någon
afvikelse från den allmänna principen att alla statsanslag skola upptagas
i riksstaten.

Behandlingen af öfverskott och brist i statsregleringen.

Riksstaten är ju, äfven sedan den fastställts af riksdagen, en endast
approximativ beräkning af statsverkets inkomster och utgifter under det
kommande finansåret. Hur noggrant man än må uppgöra denna beräkning,
kommer finansårets verkliga resultat, sådant det framträder i räkenskaperna,
att afvika därifrån. Det uppstår ett öfverskott eller en brist
i statsregleringen.

Såsom kommitterade ofvan (sid. 36) anmärkt tillkom det i äldre tider
riksgäldskontor et att reglera dessa statsregleringens afvikelse!- från riksstaten.
Öfverskott i statsverkets inkomster skulle öfverlämnas till riksgäldskontor,
hvaremot detta verk hade att fylla eventuella brister i statsverkets
inkomster. På samma sätt skulle besparingar, som ej reserverats
för särskilda behof, gå till riksgäldskontor, som också hade att fylla
brister i förslagsanslagen. Genom 1876 års stora budgetreform frigjordes
statsverket från detta beroende af riksgäldsverket. För utjämning af
statsregleringarne upplades i stället en särskild fond, den s. k. fonden
för reserverade medel.

Medan statsregleringsfonden omfattar de medel, som på grand
af riksstaten stå till Kungl. Maj:ts förfogande, disponeras fonden för
reserverade medel af riksdagen. Besparingar å riksstatens anslag skola,
i den mån de fortfarande böra disponeras af Kungl. Maj:t, behållas för
statsregleringsfonden, men i öfrigt öfverföras till fonden för reserverade
medel. Likaledes skall, då inkomsten å någon inkomsttitel öfverstigit
det i riksstaten beräknade beloppet, detta öfverskott, i den män det icke
tas i anspråk för utgifter, som böra täckas direkt af ifrågavarande
inkomst, tillföras fonden för reserverade medel. Medan sålunda Kungl.
Maj:t icke på någon post får behålla medel utöfver hvad genom riksstaten
bestämts, måste Kungl. Maj:t å andra sidan kunna påräkna att
få eventuella brister i statsregleringen fyllda. För detta ändamål står
fonden för reserverade medel till förfogande. Från denna fond äger statsreirlerinnsfonden
att utbekomma fyllnad i möjliga brister i inkomsttitlarna,

112

äfvensom, då förslagsanslag öfverskridits, erforderliga tillskott till anslagen,
^ i den män sådana tillskott icke utgå direkt af särskilda inkomster.

Fonden för reserverade medel har således i korthet sagdt den
uppgiften att mottaga statsregleringens öfverskott och fylla dess brister,
så att statsregleringen kan genomföras i full öfverensstämmelse med
riksstaten. . Då statsregleringen i sin helhet stundom kan sluta med en
nettobrist, måste fonden för reserverade medel, för att under alla förhållanden
kunna fylla denna sin uppgift, normalt uppvisa en jämförelsevis
betydande behållning. Nu ligger det i sakens natur att fondens
behållning under goda tider växer, men under dåliga tider sjunker under
sitt genomsnittsbelopp. Behållningen kan således under göda tider springa
upp till en ganska hög siffra, utan att detta i och för sig behöfver
bevisa, . att för stora belopp tillförts fonden. Man skulle alltså kunnat
tänka sig, att de medel, som en gång tillförts fonden, behållits för densamma,
till dess de behöft tas i anspråk för fondens närmaste ändamål.

Men så har icke skett. Behållningen å fonden för reserverade
medel har regelbundet beräknats som tillgång i riksstaten och därmed
på förhand disponerats för statsregleringen. I början, åren 1876, 1877
och 1878, förfor man därvid så, att öfverskottet i statsregleringen för
det år, som närmast föregick riksdagens sammanträde, förslagsvis beräknades
och upptogs såsom tillgång i nästföljande års riksstat. Efter
en sådan disposition af fondens medel fanns för det löpande året ingen
tillgång till fyllande af fondens egentliga uppgift. Om statsregleringen
för detta ar afslutades med brist, ägde fonden inga disponibla medel
till dess ersättande. Eller rättare, i ett sådant fall hade bristen, i den mån
det vant möjligt, måst ersättas af fonden; men i stället hade fonden då blifvit
oförmögen att lämna det bidrag till nästföljande års statsreglering, som
anvisats på riksstaten. Härtill kom att öfverskottet i nästföregående
årets statsreglering icke var kändt och icke kunde tillförlitligt beräknas
vid det tillfälle, då det upptogs som tillgång i riksstaten.

Från och med 1881 har man i hufvudsak följt den praxis, att
öfverskottet å det nästföregående årets statsreglering lämnats odisponeradt,
men i stället det därförut afslutade årets öfverskott tagits i anspråk
för den riksstat man hade att uppgöra. Men äfven detta öfverskott
kunde till eu början endast approximativt beräknas, då rikshufvudboken
för ifrågavarande år på den tiden icke var afslutad medan riksdagen
pågick. \id 1886 års riksdag var emellertid denna olägenhet afhjälpt,
i^det att riksbokslutet för år 1884 förelåg färdigt vid slutet af år 1885.
Från denna tid har man känt det exakta resultatet af den statsreglering,
hvars eventuella öfverskott man ville använda.

113

Numera förfares i regel på följande sätt, som bäst åskådliggöres
genom ett konkret fall: sedan rikshufvudboken för år 1906 på hösten
1907 blifvit afslutad, befanns behållningen å fonden för reserverade medel
utgöra 21,690,011 kronor. Däraf voro disponerade af föregående riksdagar
för år 1907 ett belopp af 3,463,000 kronor och för år 1908 ett
belopp af 7,515,000 kronor. Alltså återstod ett odisponeradt belopp af
10,712,011 kronor. Detta belopp stod alltså till förfogande för 1908 års
riksdag, som också upptog hela beloppet, eller noggrannare 10,712,000
kronor, som tillgång i 1909 års riksstat. Regeln är alltså den att behållningen
vid ett visst års slut å fonden för reserverade medel, i den
mån den icke tagits i anspråk för de båda därpå följande årens riksstater,
disponeras för riksstaten för det tredje året. Följdes denna regel med
full konsekvens, skulle alltså det öfverskott, som under ett visst år tillkommit
fonden för reserverade medel, ingå i riksstaten för det tredje
därpå följande året. Emellertid förekomma af olika anledningar icke
sällan afvikelse!'' från regeln.

Gifvetvis innebär den nyare praxis, som sålunda utbildat sig, så
till vida ett framsteg, som fonden för reserverade medel numera för sin
egentliga uppgift att fylla eventuell brist i det löpande årets statsreglering
i regeln disponerar öfverskottet på det nästföregående årets statsreglering.
Detta innebär emellertid icke någon tillfredsställande säkerhet
för att fonden skall motsvara de förpliktelser, som hvila på densamma.
Ty det är ju ingalunda säkert att det nästföregående året afslutats med
öfverskott, eller att, om detta verkligen varit fallet, öfverskottet varit
så stort, att det rimligen kan anses tillräckligt att möta brist, som det
löpande året må komma att uppvisa. Visar sig att det löpande årets
statsreglering afslutas med en förlust, som icke kan täckas med öfverskott
från nästföregående år, måste tydligen till bristens utjämnande
anlitas de tillgångar, som kunna finnas å fonden för reserverade medel,
äfven om de redan disponerats för det följande årets statsreglering.
Men därigenom kommer denna statsreglering redan före dess ikraftträdande
att förete en brist, som icke kan fyllas af fonden för reserverade
medel.

Sådan brist har vid flera tillfällen förekommit.

Vid slutet af år 1901 visade fonden för reserverade medel eu
behållning af 46,833,567 kronor. Af denna behållning hade för 1902
års riksstat disponerats 24,165,000 kronor och för 1903 års riksstat

15,916,000 kronor. Till disposition för 1903 års riksdag stod alltså ett
belopp af 6,752,567. Häraf upptog riksdagen 6,752,000 kronor som
tillgång i 1904 års riksstat, så att af behållningen vid 1901 års slut

114

återstod odisponeradt endast ett belopp af 567 kronor. Då detta beslut
fattades, kunde resultatet af 1902 års statsreglering icke med säkerhet
öfverblickas. Det visade sig emellertid, att denna statsreglering afslutats
med en brist af 1,676,041 kronor, som dock efter afdrag af myntverkets
till fonden öfverlämnade behållning för år 1902 reducerades till* 1,446,228
kronor. Anvisningarna på fonden öfverstego alltså dess tillgångar med
1,445,661 kronor. Denna brist täcktes genom att 1904 års riksdag
för ändamålet anvisade ett belopp af 1,445,700 kronor, som år 1905
tillfördes fonden. En sådan fyllnad var emellertid då icke längre behöflig
lör fonden. Ty redan 1903 års statsreglering hade gifvit ett så
stort öfverskott, att fondens behållning vid 1903 års slut utgjorde
13,942,915 kronor, hvaraf odisponerade 7,190,915 kronor. Det var
alltså endast under senare delen af år 1903, sedan riksstaten för 1904
fastställts, som en brist förefauns och bestod denna däri, att behållningen
å fonden för reserverade medel icke motsvarade därå gjorda
anvisningar. Den egentliga anledningen till bristen kan således anses
vara den, att 1903 års riksdag ställt för störa anspråk på fonden genom
att för 1904 års riksstat använda så godt som hela den ännu disponibla
delen af behållningen vid 1901 års slut. Rådande praxis i afseende å
disposition af fonden för reserverade medel har alltså vid detta tillfälle
visat sig mindre lämplig.

Vida allvarsammare var emellertid den brist, som inträdde efter

1907 års ekonomiska kris. Behållningen å fonden för reserverade
medel utgjorde, såsom ofvan är nämndt, vid 1906 års utgång 21,690,011
kronor. Vid 1908 års början voro däraf disponerade för 1907 års riksstat
3,463,000 kronor och för 1908 års riksstat 7,515,000 kronor. För

1908 års riksdag stod alltså till förfogande ett belopp af 10,712,011
kronor. Häraf anvisades 10,712,000 kronor till 1909 års statsreglering.

id den tiden var den ekonomiska krisen redan ett faktum och man
visste med tämlig säkerhet att åren 1908 och 1909 skulle komma att
stå i depressionens tecken. Att man icke desto mindre ansåg sig kunna
ta i anspråk hela den disponibla behållningen å fonden för reserverade
medel förklaras däraf, att 1907 års statsreglering väntades ge ett betydande
öfverskott.

Detta blef också fallet och till 1909 års riksdags disposition stod
en behållning på fonden af 9,191,327 kronor. Häraf uppfördes 9,191,000
kronor som tillgång på 1910 riksstat. Emellertid var nu bekant att
1908 års statsreglering afslutats med en brist, som uppskattades till mellan
2 å 3 miljoner kronor. Efter tidigare tillämpad praxis skulle man ha
väntat med att täcka denna brist till 1910 års riksdag, då den kunde

115

vara exakt känd. Men för försiktighetens skull anslog 1909 års riksdag
ett belopp af 2,5 miljoner kronor till mötande af brist i 1908 års statsreglering.
På 1910 års stat hade‘man alltså å ena sidan som tillgång
uppfört så godt som hela den disponibla behållningen å fonden för
reserverade medel med 9,191,000 kronor, å andra sidan till denna fond
anslagit 2,500,000 kronor. Att anslaget var behödigt är otvifvelaktigt.
Ty då fondens äldre tillgångar voro uttömda och 1908 års statsreglering
slutat med en brist, förefanns redan en brist i fonden. Anslaget borde
snarare tillmätts åtskilligt större. Ty om anslaget nätt och jämnt täckte
bristen i 1908 års statsreglering, hade ju fonden för reserverade medel
ingen reserv, hvarmed 1909 års ganska sannolika brist kunde mötas.

Det synes också som om det varit naturligare att i stället för att
först uttömma fonden och sedan fylla bristen med ett anslag, låta
fonden behålla ett så stort belopp, som ansågs beliöfligt för att möta
bristen i 1908 års statsreglering. Man skulle då i 1910 års riksstat
ha uppfört ett bidrag från fonden för reserverade medel med 6,691,000
kronor, men intet anslag till täckande af brist. Ett sådant förfaringssätt
skulle ha gifvit ett bestämdt uttryck åt den principen att fonden
för reserverade medel i främsta rummet skall användas för sitt egentliga
ändamål att vara en reserv till säkerställande af statsregleringarne.
Genom nämnda förfaringssätt skulle också ha klargjorts, att 1910 års
riksstat icke tyngdes af någon extraordinär utgift för fyllande af brist
i fonden för reserverade medel, utan tvärtom från densamma fått ett
rätt betydande bidrag, något som för de närmast följande statsregleringarna
absolut icke vore att påräkna. Därmed skulle då också ha
vant klart att hvad vår budget kräfde icke var en tillfällig skatteförhöjning
eller besparing, utan en varaktig förstärkning.

1 ett fall, sådant som förelåg vid 1909 års riksdag, borde öfverhufvud
icke ifrågasättas att disponera någon del af behållningen å fonden för
reserverade medel för det kommande årets riksstat. Den disponibla
behållningen från 1907 års bokslut utgjorde som nämndt endast 9,191,000
kronor. Detta kunde alldeles icke anses vara en för stor reserv för att
möta den brist, som redan uppstått i 1908 års statsreglering, och den,
som med tämlig visshet kunde väntas uppstå i 1909 ars statsreglering.
Härpå skulle erfarenheten komma att lämna en synnerligen oangenäm
bekräftelse. *

Statsregleringen för 1909 beräknades i 1910 års statsverksproposition
ha slutat med en ungefärlig nettobrist af något öfver 9 miljoner
kronor. Däremot hade den verkliga bristen för år 1908 inskränkt sig till
eu obetydlighet (216,678 kronor). Mot denna brist stod det ofvannämnda

116

anslaget på 2,500,000 kronor. Under sådana förhållanden förefanns
alltså en brist, som kunde skattas till bortåt 7 miljoner kronor. Hade
fonden för reserverade medel af 1909 års riksdag lämnats orubbad,
så hade, såsom ofvan är beräknadt, för täckande af denna brist funnits
en tillgång på i rundt tal 6,661,000 kronor. Det var alltså tvifvelaktigt
om fonden äfven under denna förutsättning hade kunnat fullt motsvara
de anspråk, som ställdes på den under krisåren.

Gifvetvis kunde man icke dröja med att täcka en så betydande
brist, tills dess belopp blefve exakt känd!. Redan 1910 års riksdag
måste anvisa medel för ändamålet. Därvid anlitades vissa skatteförhöjningar
redan under loppet af året, hvarförutom i 1911 års riksstat
uppfördes ett anslag af 4,500,000 kronor »till mötande af brist i 1909
års statsreglering)). Att härigenom uppgörandet af 1911 års budget i
hög grad försvårades är bekant.

Genom hvad sålunda förekommit har en viss erfarenhet vunnits
om verkningarne på statsregleringen af en allmän ekonomisk kris med
ty åtföljande depressionsperiod. Denna erfarenhet synes framför allt
peka på nödvändigheten af att fonden för reserverade medel under
normala förhållanden äger en betydande behållning, tillräcklig för att
mota de brister i statsregleringarna, som depressionsperioder alltid
komma att medföra. Bästa säkerhet för att en sådan behållning kommer
att vara för handen vinnes utan tvifvel genom att fonden principiellt
reserveras för sitt egentliga ändamål att vara en utjämningsfond för
eventuella brister i statsregleringarna och att man alltså afstår från
att ta fondens medel i anspråk vid riksstatens uppgörande.

Ett starkt stöd för att nu genomföra denna princip ligger däri,
att det i hvarje fall för de närmaste åren blir oundvikligt att inrätta sig
efter densamma. Det heter härom i statsrådsprotokollet rörande inkomstberäkningen
till 1910 års statsverksproposition:

»Ej heller får förbises, att såsom en följd af svåra konjunkturer
och äfven andra omständigheter en inkomst som icke kunnat inrymmas
inom ordinarie inkomster och bevillningar, nämligen öfverskott från
föregående års statsregleringar upphört att finnas till. Att både 1911
och 1912 års riksstater komma att bland inkomsterna sakna den post,
hvarom nu är fråga, är själffallet. Men äfven 1910 års statsreglering
torde, af alla yttre tecken att döma, i hvarje fall icke komma att lämna
något öfverskott, jämförligt med hvad under senaste tjugu åren i regel
plägat framkomma vid riksbokslut. I följd häraf torde alltså äfven 1913
års riksstat kunna väntas blifva uppgjord utan eller i allt fall med ringa
tillgång af nu angifven beskaffenhet. Redan nu om förmälda omständig -

117

heter synas mig mana statsmakterna att ordna skatteförhallandena sa,
som om öfverskott icke för framtiden vore att påräkna. Jag gör detta
så mycket hellre, som en sådan ordning otvifvelaktigt säkerställer budgeten
på ett helt annat sätt, än de växlande öfverskotten kunna göra,
samt det med en dylik ordning låter sig bättre förena att beräkna afkastningen
af de skilda inkomsttitlarna närmare maximum än hvad tillförene
i allmänhet varit fallet.»

Principen att riksstaten skall göras upp utan några bidrag från
fonden för reserverade medel torde icke medföra några särskilda finansiella
svårigheter i jämförelse med det system, som under senare år
varit gällande. I genomsnitt ha nämligen statsregleringarna under detta
system icke erhållit några bidrag från fonden. Vid 1890 års utgång
ägde fonden för reserverade medel en behållning på 18,955,998 kronor
och vid utgången af år 1908 en behållning på 19,686,650 kronor, alltså
ungefärligen lika mycket. På dessa 18 år har alltså af fondens medel
för statsregleringarna i genomsnitt icke användts mer än som från dem
åter tillförts fonden.

Under de goda åren ha riksstaterna uppgjorts så, att de kunnat
lämna öfverskott, som öfverstego de bidrag, som påräknats från fonden
för reserverade medel. Genom att i stället beräkna riksstaterna knappare
hade man alltså kunnat undvara tillskott från nämnda fond. Under
den ekonomiska högkonjunkturen 1895—1900 voro öfverskotten i statsregleringarna
särskildt betydande. För året 1899 steg öfverskottet till
ett maximum af mer än 27 miljoner kronor, medan för dess riksstat
ett bidrag från fonden för reserverade medel upptagits med 12,615,000
kronor. 1 detta fall hade det utan tvifvel icke blott varit möjligt, utan
också mera öfverensstämmande med sunda budgetprinciper, att genom
beräkning af riksstaten i närmare anslutning till verkligheten undvika
behofvet af bidrag från fonden för reserverade medel. Öfverskottet
hade i alla fall kommit att uppgå till öfver 14 miljoner kronor.

Om man konsekvent genomförde den principen att i riksstaten
icke upptaga något bidrag från fonden för reserverade medel, men å
andra sidan också beräknade riksstatens inkomster och utgifter så
nära som möjligt i anslutning till verkligheten, komme väl ändock statsregleringen
under goda konjunkturer att lämna öfverskott, men under
dåliga brist. Öfverskotten skulle under en följd af goda år samlas till
eu måhända rätt betydande behållning å fonden för reserverade medel.
Då de dåliga åren komme, skulle denna reserv tas i anspråk för fyllande
af brister i statsregleringarna. Något särskildt anslag till täckande af
sådan brist behöfde då icke ifrågakomma.

118

Mot detta system kunde möjligen den invändning riktas att det
kunde bringa upp fonden för reserverade medel till oskäligt höga belopp.
En sådan farhåga synes vinna ett visst stöd, om man ser på hur
stora öfverskotten i statsregleringarna voro under senare delen af 1890-talet. Därvid bör emellertid erinras om att dessa öfverskott näppeligen
blifvit så stora, därest icke riksstaterna uppgjorts med betydande bidrag
från fonden för reserverade medel. Om sådana bidrag icke ifrågakomma
och om man vid beräkning af riksstatens olika poster iakttar att med
stöd af alla tillgängliga data söka komma verkligheten så nära som
möjligt, torde icke behöfva befaras att öfverskottsmedel skulle hopas i
en omfattning, som föranledde olägenheter.

Med det nu angifna systemet för reglering af öfverskott och brist
blir riksstaten närmare hvad den bör vara, en på förhand gjord, men
dock möjligast trogen beräkning af statsverkets inkomster och utgifter
under ett kommande finansår. I allmänhet bör man fordra att inkomsterna
för ett visst år (inklusive den upplåning, som kan anses berättigad)
täcka utgifterna för samma år. Ett användande af statens kapitaltillgångar
till fyllnad i riksstaten kan endast anses berättigad^ då det motiveras
af motsvarande, särskilda utgifter till kapitalökning. Om en riksstat
göres upp med ett beräknadt tillskott från fonden för reserverade medel,
så betyder detta i själfva verket att riksstaten på förhand gjorts upp
med ett deficit. Blir sedan statsregleringens öfverskott tillräckligt stort,
kan detta deficit komma att täckas och fonden för reserverade medel
kan få tillbaka mer än den tillskjutit. Men går statsregleringen ungefärligen
jämnt ihop, så ha årets utgifter faktiskt öfverstigit dess inkomster
med det belopp, som i riksstaten upptagits som bidrag från fonden.
Slutar statsregleringen med en brist, så adderas denna till det deficit,
som kan sägas redan på förhand vara påräknadt genom upptagandet i
riksstaten af ett sådant bidrag.

Som exempel kan anföras följande. Statsregleringen för år 1906
erhöll ett bidrag från fonden för reserverade medel på 7,190,000 kronor,
men tillförde fonden 9,505,221 kronor. För år 1907 voro motsvarande
siffror 3,463,000 kronor och 10,359,378. De goda åren återförde alltså
till fonden mer, än de därifrån erhållit i bidrag. Annorlunda blef förhållandet
under åren 1908 och 1909. För år 1908 hade bidrag från
fonden upptagits med 7,515,000. Årets statsreglering slutade med en
brist på 216,678 kronor. Denna statsreglerings verkliga underbalans
uppgick alltså till 7,731,678 kronor. Riksstaten för år 1909 upptog ett
bidrag från fonden å 10,712,000 kronor, men dess statsreglering har,
som numera är kändt, icke dess mindre slutat med en brist på 8,165,082

119

kronor. Den totala underbalansen i denna statsreglering har alltså uppgått
till 18,877,082 kronor.

Att bidrag från fonden för reserverade medel upptagas bland riksstatens
tillgångar kan ju under goda tider, då minst lika stora öfverskottsbelopp
kunna väntas återföras till fonden, anses vara mindre betänkligt.
Men man vänjer sig vid att påräkna ett sådant bidrag och
upptager det, äfven för de år, om Indika man med ganska stor säkerhet
vet att de icke komma att lämna något ötverskott. Då har man
användt fonden till att täcka eu redan i riksstaten påräknad brist,
medan fondens egentliga ändamål dock skulle vara att täcka en brist,
som, trots det riksstatens utgifter och inkomster beräknats gå jämnt
ihop, oförutsedt uppkommit vid riksstatens genomförande, alltså en brist
i statsregleringen. Denna möjlighet att utfylla riksstaten med bidrag
från fonden för reserverade medel undanskymmer det förhållandet att
riksstaten är för svag och behöfver stärkas, vare sig genom bespaiingar
eller höjning af inkomsterna. Därigenom fördröjas sådana åtgärder ett
eller annat år. När de da till sist måste vidtagas, är ställningen mahända
vtterligt. försvårad genom nödvändigheten att icke blott sörja för
den löpande budgeten utan också täcka uppkommen brist, Med det
här förordade systemet för reglering af öfverskott och brist får man
visserligen aldrig- den tillfälliga lättnad i riksstaten, som ett bidrag från
fonden för reserverade medel stundom kan innebära) men man undgår
å andra sidan det dubbla obehaget af att behöfva täcka brist i tidigare
statsreglering på samma gång som det vanliga bidraget från nämnda
fond försvinner. Man genomför på ett fullständigare sätt den principen
att hvart år skall sörja för sig själft och man tvingas att i enlighet
härmed utan dröjsmål anpassa inkomster och utgifter efter hval andra.

Om alltså fonden för reserverade medel för framtiden uteslutande
skulle tjäna den uppgiften att mottaga statsregleringarnes öfverskott
och täcka deras brister, synes emellertid knappast längre motiveradt att
bibehålla denna fond som en särskild fond. En ganska närbesläktad
uppgift fvdles nämligen af statsverkets kassaförlagsfond. Fonden för
reserverade medel synes därför böra sammanslås med statsverkets kassaförlagsfond.

På kassaförlags fondens konto i rikshufvudboken sammanföras för
närvarande samtliga s. k. statsmedel, vare sig de tillhöra statsregleringsfonden,
fonden för reserverade medel eller kassaförlagsfonden själ!''.
Kontot upptager alltså det egentliga statsverkets tillgångar och skuldci,
i den mån de böra redovisas i rikshulvudboken. Behållningen utgör de
tre statsmedelsfondernas sammanlagda behållningar. Hvad däraf till -

120

kommer statsregleringsfonden och fonden för reserverade medel afdrages
såsom skulder till dessa fonder. Resten är behållningen å statsverkets
kassaförlagsfond.

Kassaförlagsfondens konto innehåller alltså den egentliga redovisningen
för statsverkets ställning vid årets början och slut. På statslegleringsfondens
konto redovisas för statsverkets inkomster och utgifter.
Att en särskild behållning upptages för statsregleringsfonden har den
betydelsen, att . därigenom vissa medel anges såsom fortfarande ställda
till Kungl. Maj.ts disposition. Statsverkets öfriga behållning kan icke
utan^ riksdagens medgifvande af Kungl. Maj:t disponeras. Här förefinnes
alltså en naturlig tudelning. Någon anledning att uppdela den sistnämnda
behållningen på två skilda fonder synes då icke förefinnas, utan bör
densamma uppföras som nettobehållning å den fond, på hvars konto
statsverkets tillgångar och skulder redovisas. Denna fond, som lämpligen
kunde erhålla titeln »statsverkets kassafond», skulle tillkomma därigenom,
att behållningen å fonden för reserverade medel öfverfördes till
statsverkets kassaförlagsfond. På den nya fondens konto skulle alltså
skulden till fonden för reserverade medel ha försvunnit, medan däremot
stat sregleringsfondens behållning allt fortfarande upptoges som skuld.

Öfverskott å statsregleringen skulle vid årsslutet öfverföras från
statsregleringsfonden till denna statsverkets kassafond. Från denna fond
skulle däremot medel öfverföras till statsregleringsfonden till täckande
af. brist i statsregleringen. Något anslag i riksstaten till täckande af
brist i statsregleringen behöfde alltså icke ifrågakomma, liksom heller
aldrig öfverskott från statsregleringen kunde påräknas som tillgång i
riksstateD. Genom öfverskott från statsregleringarna skulle statsverkets
kassafond småningom bringas upp till ett belopp, som kunde anses tillräckligt,
för att fonden skulle motsvara sitt ändamål och särskilt kunna
fylla eventuella brister i statsregleringarne, utan att därigenom alltför
mycket medtagas. Med stöd af senare tiders erfarenhet kan man anslå
den behållning, som fonden under goda tider borde uppnå till 40 å 50
miljoner kronor.

lå grund af hvad sålunda anförts vilja kommitterade föreslå:

53:o

att den uti rikshufvudboken upplagda särskilda
räkningen öfver »fonden för reserverade medel» upphör;
att dess eventuella odisponerade behållning öfver -

121

föres till statsverkets kassaförlagsfond, men att vid
tiden för öfverförandet eventuellt befintlig brist täckes
genom särskildt anslag på riksstaten;

54:o

att därefter i rikshufvudboken i stället för statsverkets
kassaförlagsfond upplägges en »statsverkets
kassafond», till hvilken för framtiden föras alla öfverskott
i statsregleringarna och från hvilken medel tagas
till täckande af eventuella brister i statsregleringarna;
samt '' att i riksstaten icke påräknas bidrag från denna
fond.

122

Riksstatens uppställning.

Särskiljande af verkliga utgifter och inkomster frän kapitalökning

och kapitalminskning.

Liksom i den enskildes ekonomi en väsentlig skillnad består mellan
utgifter och kapitalplaceringar, så förefinnes också i statshushållningen
en djupgående olikhet mellan verkliga utgifter och utgifter, som representera
en^ kapitalökning. Denna olikhet bör i riksstaten liksom i räkenskaperna
framträda sa skarpt markerad som möjligt.

För detta ändamål är det först och främst nödvändigt att bestämma
hvilka slag af utgifter som skola anses representera en kapitalökning.

Frågan behöfver icke skärskådas ur allmän nationalekonomisk
synpunkt. Det gäller här endast att afgöra när utgifter, som upptagas
på riksstaten, skola betraktas som en kapitalökning. Den frågan måste
tydligen ses helt och hållet ur riksstatens synpunkt.

Från denna synpunkt böra tydligen utgifter till ökning af sådant
statskapital, hvaraf eu inkomst tillflyter statsverket, på riksstaten uppföras
under rubriken »utgifter för kapitalökning». Ty då är fråga om
en verklig kapitalplacering, af hvilken kommande riksstater kunna påräkna
en inkomst.

I det föregående ha kommit,terade föreslagit, att de olika grenarne
af sfiltens affärsverksamhet äfvensom statens aktiebesittning och statens
utlåningsfonder skulle upptagas såsom särskilda fonder i rikshufvudboken.
Från dessa fonder skulle den årliga nettoafkastningen ingå till statsverket.
Detsamma borde gälla om arbetarförsäkringsfonden. Dessa
fonder skulle alltså från riksstatens synpunkt vara att betrakta som
inkomstgifvande, och kunde med ett gemensamt namn betecknas som
»statens produktiva fonder». Anslag till dessa fonder skulle, enligt
hvad kommitterade föreslagit, endast ges, då det gällde en kapitalökning.
Följaktligen borde alla anslag till dem uppföras under rubriken »utgifter
för kapitalökning».

123

Under denna rubrik höra tydligen också anslagen till afbetalning
å statsskulden. En minskning af statsskulden är ju likvärdig med eu
ökning af statens inkomstgifvande kapital. För riksstaten vinnes i båda
fallen en ökning af det nettotillskott, som statens produktiva fonder
förmå lämna till statsverkets inkomster.

Ett anslag till förstärkning af statsverkets kassaförlagsfond eller
till täckande af brist i tidigare statsreglering, alltså till fonden för
2''0g0];vgp^de medel borde pa grund af dessa fondeis nära samband med
riksstaten tydligen betraktas som en utgift för kapitalökning. Men
enligt kommitterades förslag skulle dessa båda fonder ersättas med eu
ny fond, »statsverkets kassatond», till hvilken några motsvarande anslag
näppeligen skulle ifrågakomma. Skulle under extraordinära förhållanden
ett anslag till förstärkning af denna fond behöfva uppföras på riksstaten,
borde äfven det gifvetvis rubriceras som »utgift för kapitalökning».

Frågan om hvad som bör hänföras till »utgifter för kapitalökning»
är härmed besvarad. Alla öfriga riksstatsutgifter böra uppföras under
rubriken »verkliga utgifter».

En liknande uppdelning bör göras af riksstatens inkomstposter.

Riksstatens verkliga inkomster höra bestämdt atskiljas fiåu sadana
intäkter, som innebära en kapitalminskning, alltså dels dispositioner af
statskapital, dels statens upplåning. Enligt hvad kommitterade ofvan
föreslagit skulle öfverskott från tidigare statsregleringar icke vidare beräknas
som tillgång i riksstaten. Fn annan rätt ofta förekommande
form för disposition af statskapital består däri, att besparingar å reservationsanslag
tas i anspråk för riksstaten. Äfven denna form skulle, på sätt
kommitterade nedan utveckla (förslag o7), komma att försvinna. En disposition
af statskapital för riksstaten skulle alltså för framtiden som regel
icke ifrågakomma. Ett undantag kan möjligen tänkas för det fall att man
önskar minska kapitalbehållningen för någon af statens produktiva
fonder och disponera någon del af dess kapital pa annat sätt. Då blefve
det tydligen nödvändigt att låta kapitalöfverflyttningen komma till synes
i riksstaten. 1 detta fall kornme alltså riksstaten att som tillgång upptaga
ett statskapital. Men då borde denna tillgång också motsvaras
af°en utgift för kapitalökning d. v. s. det lediga kapitalet borde användas
för något annat kapitalbildande ändamål, hör verkliga utgifter skulle
statens kapitaltillgångar aldrig tas i anspråk.

I regeln skulle inkomstsidan endast upptaga verkliga inkomster
och upplåning. Riksstaten skulle alltså omedelbart utvisa hur upplåningen
förhölle sig till de utgifter, som representera kapitalökning.
Detta förhållande är ju i väsentlig grad afgörande för styrkan af en

124

budget. Öfverstiger upplåningen nämnda utgifter, så innebär detta att
statens löpande, verkliga utgifter till någon del täckas genom upplåning.
Ett sadant förhållande förekommer som bekant numera icke i
den svenska statshushållningen, där tvärtom de utgifter, som representera
kapitalökning, i allmänhet väsentligen öfverstiga upplåningen.
Det är naturligtvis särdeles önskvärdt att detta faktum med fullständig
klarhet framträder redan i riksstaten.

Det kunde ju synas principiellt riktigt att alla utgifter, som afse
kapitalökning, täcktes genom upplåning. Men då, såsom hos oss plägar
vara fallet, åtskilliga åt dessa nominellt produktiva utgifter göras för
ändamål, som faktiskt lämna ingen eller mycket ringa afkastning, är
det särdeles lämpligt att »utgifter för kapitalökning» i viss omfattning
täckas af verkliga inkomster. Det bör alltså för våra förhållanden
anses normalt att postefl »utgifter för kapitalökning» afsevärdt öfverstiger
posten »upplåning».

. man Éen efter nu angifna grunder uppställd riksstat från
»utgifter för kapitalökning» drar de för året i anspråk tagna lånemedlen
samt eventuellt beräknad tillgång af statens kapital, framgår nettobeloppet
af den kapitalökning, som riksstaten afsett att åstadkomma. Denna
kapitalökning. kan ju sedan vid riksstatens genomförande komma att
ökas eller minskas, allt eftersom sta t sreglering en afslutas med öfverskott
eller brist.

Riksstatens inkomster från statens produktiva fonder äro naturligtvis
verkliga inkomster, men böra lämpligen inom denna grupp beredas
en särställning, så att de lätt skiljas från de egentliga statsinkomsterna.
Därigenom kommer riksstaten att utvisa hvilket bidrag
statens produktiva fonder sammanlagdt lämna, alltså hvilken afkastning
statsverket har af sitt inkomstgifvande kapital.

Genom den uppställning af riksstaten, som sålunda i sina hufvuddrag
angifvits, komma statens produktiva fonder att i budgethänseende
intaga . en särställning. Riksstaten upptager för statsverket i allmänhet
såväl, inkomster som utgifter, men beträffande de produktiva fonderna
nettoinkomsten. De egentliga statsutgifterna uppföras samtliga som
»veikliga utgifter», medan riksstatens utgifter för statens produktiva
fonder utan undantag äro utgifter för kapitalökning. För riksgäldsverket
finnas på grund af sakens natur såväl »utgifter för kapitalökning», nämligen
afbetalning å statsskulden, som »verkliga utgifter», nämligen
räntor å statsskulden. Till dessa riksgäldsverkets verkliga utgifter
måste också föras utgifterna för riksdags- och revisionskostnader m. m.,

125

hvilka utgifter det ju tillkommer riksgäldskontoret att med af statskontoret
tillhandahållna medel bestrida.

Riksstaten framträder med denna uppställning som en sammanfattande
finansplan för statens hela verksamhet, omfattande utom den
eo-entliga statsförvaltningen jämväl statens produktiva fonder och statsskuldsförvaltningen.
På sådant sätt blir riksstaten i stånd att uppvisa
det finansiella sambandet mellan de nämnda hufvudgrenarna af förvaltningen,
på samma gång som den genom sin fullständighet fyller det
kraf, som redan dess namn ställer på den, att vara en rikets stat.

Utanför den sålunda gifna ramen för riksstatens uppställning bör
enligt kommitterades mening statsverkets andel af riksbankens vinst
bibehålla den särställning, denna post för närvarande intar. Den nu
gällande regeln att andel i riksbankens vinst påräknas som tillgång för
den riksstat, som uppgöres året näst efter det, under hvilket vinsten
uppstått, torde nämligen icke böra frångås, helst som riksbanklagens
föreskrift om riksdagens rätt att disponera öfver bankens leliållna vinst
synes lägga hinder i vägen härför.

Konsekvenser för budgetredovisningen.

Den uppdelning af riksstatens inkomster och utgifter, som nu angifvits,
bör naturligtvis återfinnas i rikshufvudboken. Rikshufvudbokens
egentliga uppgift är ju att vara en budgetredovisning. Denna
redovisning sker närmast på statsregleringsfondens konto, som redovisar
för riksstatens samtliga inkomster och utgifter. Skulle riksstatens uppställning
här följas, borde statsverkets »verkliga utgifter» redovisas under
en lmfvudpost — den som i räkenskaperna upptages under namn af
»kapitalutgifters konto» — medan utgifterna för kapitalökning skulle
omföras till de särskilda fonder, hvartill anslagen gifvits. På samma
sätt borde på inkomstsidan lånemedlen upptagas som en omfönng från
riksgäldsverkets konto, afkastningen af statens produktiva fonder som
omföringar från de respektive fonderna, men de öfriga egentliga statsinkomsterna
sammanföras under titeln »kapitalinkomsters konto». Om
statsrcgleringen lämnat öfverskott, borde detta omföras pa utgiftssidan
till »statsverkets kassafond». En brist borde däremot täckas genom en
omföring på inkomstsidan från »statsverkets kassafond».

För en budgetredovisning efter detta sj^stem fordras att rikshufvudboken
upptar alla do fonder, som stå i ett omedelbart samband med statsregleringen,
men inga andra. Om exempelvis ett statens affärsverk icke i

126

i ikshufvudboken representeras af en särskild fond, så måste anslag till
kapitalökning för detta verk föras bland statsverkets utgifter under »kapitalutgifters
konto». A andra sidan kommer anslag, som i riksstaten
upptagits bland statsverkets verkliga utgifter, men som går till någon i
rikshufvudboken särskild! upptagen fond, att bokföras utanför statsverkets
utgifter såsom en omföring till fonden. Så t. ex. ingå för närvarande
liksstatens anslag till invalidhusfonden, Vadstena krigsmanshusfond och
pensionsfonden till civila tjänsteinnehafvare i rikshufvudbokens redovisning
af statsreglenngen icke bland statsverkets utgifter, utan omföras under
särskilda rubriker till sina respektive konton. Statens järnvägar ha ett
särskild! konto i rikshufvudboken och dit omföras anslagen till statens
järnvägar, äfven om de i riksstaten upptagits bland statsverkets utgifter
under sjätte hufvudtiteln. Formen för rikshufvudbokens budgetredovisrang
bestämmes alltså för närvarande icke af riksstaten, utan af den tillfälliga
omständigheten att vissa ändamål, för livilka anslag ges på riksstaten,
i rikshufvudboken representeras af särskilda fonder, andra icke.

Samma förhållande framträder på inkomstsidan af statsregleringsfondens
konto. Där upptages inkomsten af statens järnvägar underben
särskild post, trots det att denna inkomst i riksstaten är uppförd bland
statsverkets ordinarie inkomster. I räkenskaperna ha alltså begreppet
»ordinarie inkomster» icke alls samma betydelse som i riksstaten. På
samma sätt är eu liten inkomst, som i idksstaten bör anses inbegripen
bland arrendemedlen och således bland statsverkets ordinarie inkomster
i räkenskaperna särskildt upptagen som en omföring från förenade
mötespassevolanskassornas fond.

Det torde häraf framgå att en budgetredovisning i anslutning till
riksstaten förutsätter en reform af rikshufvudboken. Frågan livilka särskilda
räkningar som skola, uppläggas i rikshufvudboken måste afgöras
uteslutande med hänsyn till riksstatens uppställning. Denna svnpunkt
har hittills icke varit bestämmande. Rikshufvudboken har haft den
dubbla uppgiften att vara en budgetredovisning på samma gång som
en redovisning för under statskontorets förvaltning ställda fonder. Detta
sammanhänger därmed att uppgiften att kontrollera statsregleringen och
upp\isa dess resultat tillfallit ett ämbetsverk, som samtidigt i stor utsträckning
är ett förvaltande verk. Till följd häraf ha alla kapitaltillgångar,
som foivaltas af statskontoret, blifvit redovisade i rikshufvudboken. Fn
fullständig redovisning för statens hela förmögenhet har som bekant
däiigenom ändå icke erhållits. Denna dubbelhet i rikshufvudbokens
uppgift bör nu vika för den principen att rikshufvudboken uteslutande

127

skall vara en budgetredovisning, som redovisar statens kapital, endast
i den omfattning som budgetredovisningen det krafvel’.

Om rikshufvudbokens uppgift sålunda begränsas till att vara en
redovisning af statsregleringen, bör rikshufvudboken, under förutsättning
att kommitt.erades i det föregående afgifna, statsregleringen berörande,
förslag godkännas, upptaga följande fonder:
Statsregleringsfonden,

Statsverkets kassafond,

Riksgäldsverkets fond,

Fonderade statslånen och deras amorteringsfond,

Fonden för extra amortering af statsskulden,

Statens affärsdrifvande verks fonder,

Fonden för statens aktier,

Statens utlåningsfonder,

Arbetar försäkrings fonden.

Statsregleringsfonden innehåller den egentliga redovisningen för
statsregleringen och synes därför böra ställas törst bland fonderna, sa att
genast framgår att denna redovisning är rikshufvudbokens ändamål. I
närmaste samband med statsregleringsfonden står »statsverkets kassafond)),
hvilken, på sätt i det föregående är utveckladt, skulle tjäna som en reserv
till tryggande af statsregleringens genomförande i enlighet med riksstat^.
Från statsregleringsfonden omföras de utgifter, som afse kapitalökning,
till sina särskilda fonder. Åt detta skäl bör rikshufvudboken upptaga
statens affärsdrifvande verks fonder, statens utlåningsfonder och arbetaiförsäkringsfonden.
Från dessa fonder omföras arets nettoöfveiskott till
statsregleringsfonden. Detsamma gäller för fonden för statens aktier,
som alltså äfvenledes har sin plats i rikshufvudboken. Mot den kapitaltillgång,
som representeras af nu nämnda fonder, står statsskulden, bär
att& balanskontot skall uppvisa den verkliga kapitalbehållningen måste
alltså äfven statsskuldens båda fonder ingå i rikshufvudboken. Någon
tvekan kunde möjligen råda därom, huruvida en särskild fond för liksgäldsverket
bör upptagas i rikshufvudboken. Riksstatens anslag till statsskuldens
amortering omföras för närvarande i rikshufvudboken föist till
riksgäldsverkets fond och därifrån till amorteringsfonderna, Denna omgång
kan synas onödig. Från budgetredovisningens synpunkt vore det
enklare att direkt omföra ifrågavarande anslag till amorteringsfonderna.
Anslagen till riksdags- och revisionskostnader etc., som nu omföras till
riksgäldsverkets fond, borde hellre, i likhet med alla verkliga statsutgifter,
direkt afföras på statsregleringsfondens konto. Emellertid finnas också
skål, som tala för att bibehålla riksgäldsverkets fond i rikshufvud -

128

boken. Bland dem vilja kommitteräde här endast framhålla de afgörande,
nämligen för det första att denna fonds kapitalbehållning icke
lämpligen kan skiljas från det öfriga statskapital, som skulle redovisas
i rikshufvudboken. Riksgäld skontorets »tills vidare förräntade medel»
bilda nämligen en tillgång, som ovillkorligen måste balanseras mot statsskulden.
För det andra kan posten »lånemedel», som skall förekomma på
statsregleringsfondens inkomstsida, icke direkt omföras från statsskuldens
fond. Ty till följd al kapitalrabatter och andra omkostnader för statslånen
kommer denna inkomstpost icke fullt upp mot den motsvarande
ökningen i statsskulden. Af dessa skäl blir det äfven framgent nödvändigt
att i rikshufvudboken äga en särskild räkning imder titeln
»riksgäldsverkets fond».

På grund af den särställning riksbanken intager i statens finansväsen
kan någon fond för riksbanken icke upptagas i rikshufvudboken.
Budgetredovisningen måste nämligen genomgående afse budgetåret, medan
riksbanksvinsten, såsom ofvan (sid. 125) är anmärkt, upptages för ett
föregående år.

Alla nu ej nämnda, för närvarande i rikshufvudboken upptagna
fonder böra ur densamma uteslutas. För dessa fonder bör väl statskontoret,
såsom förvaltande myndighet, afgifva årlig redogörelse. Men
denna redogörelse bör hållas fullständigt skild från budgetredovisningen.

Om rikshufvudbokens omfattning bestämmes på sätt nu är sagdt,
kommer kapitalkontots balans att motsvara en viss, strängdt begränsad
del af statens förmögenhet. Mot det kapitalbegrepp, som sålunda skulle
bestämma rikshufvudbokens omfång, korresponderar begreppet kapitalökning,
sådant det ofvan definierats. Ett anslag, som enligt kommitterades
förslag skulle upptagas på riksstaten såsom utgift för kapitalökning,
komme alltid att medföra en motsvarande ökning af det kapital,
för hvilket rikshufvudboken redovisar. Öfriga anslag skulle däremot
redovisas såsom verkliga utgifter, som i rikshufvudboken omedelbart
afföras på statsregleringsfondens konto. Äfven om ett sådant anslag
från en allmännare synpunkt kunde anses medföra en ökning af statens
förmögenhet, komme det ändå icke att omföras till någon i rikshufvudboken
upptagen fond och således icke heller att ingå i kapitalkontots
balans. Detta förhållande kan också uttryckas så, att staten i sina räkenskaper
omedelbart afskrifver alla tillgångar, som möjligen förvärfvas
genom anslagen, så framt icke dessa anslag enligt gifna regler uttryckligen
upptagits som anslag till kapitalökning. Om staten exempelvis
bygger ett pansarfartyg, så kan detta fartyg ju anses representera ett
visst statskapital. Men från rikshufvudbokens synpunkt är det icke att

129

betrakta såsom kapital. Rikshufvudboken har icke någon fond för marinens
fartyg, och ett anslag till anskaffande af fartyg måste därför föras under
statsverkets verkliga utgifter. Dessa utgifter afföras i rikshufvudboken
definitivt och kunna således icke medföra någon ökning af det kapital,
för hvilket rikshufvudboken redovisar. I enlighet härmed skulle också
ett sådant anslag på riksstaten upptagas under verkliga utgifter, icke
under utgifter för kapitalökning.

Man ser häraf hvilken betydelse åtskillnaden mellan »verkliga utgifter»
och »utgifter för kapitalökning» har. Med denna distinktion
äro i sjkifva verket budgetredovisningens kapitalbegrepp och därmed
rikshufvudbokens omfång gifna. Från de fonder, som i rikshufvudboken
upptagas såsom »produktiva fonder», ingå nettoöfverskotten till
statsverket, under det statsverkets öfriga inkomster räknas brutto. Denna
skillnad är i sin ordning af afgörande betydelse för riksstatens uppställning.

En efter nu angifna grunder uppställd rikshufvudbok ger naturligtvis
icke någon fullständig öfversikt öfver svenska statens tillgångar. En
sådan öfversikt kan, enligt hvad ofvan anförts, icke lämpligen åstadkommas
i samband med en framställning af statsreglering^ resultat,
utan torde, om den öfverhufvud anses behöflig, böra gifvas i en fristående
tablå.

Beträffande denna fråga yttrade 1908 års statsrevisorer följande:

»Med hänsyn till det betydande anlitande af utländsk kredit för
statens räkning, som under senaste åren ägt ram och framdeles än
vidare kan ifrågakomma, hafva revisorerna funnit önskvärdt, att kännedom
om svenska statens tillgångar må blifva lättare tillgänglig och
mera allmänt spridd än hvad för närvarande torde vara fallet.

Visserligen angifver statskontoret hvart nionde år räknadt från år
1868 — senast år 1903 — en mycket detaljerad redogörelse för det
mesta af statens egendom; men denna redogörelse offentliggöres endast
uti ett af statsutskottet afgifvet memorial och lärer vara för de flesta
och framför allt för utlandet obekant. Alltsedan år 1888 har i statsrevisorernas
berättelse angående statsverket såsom inledning intagits en
öfversikt af statsverkets finansiella ställning vid slutet af revisionsåret.
Denna redogörelse torde dock vara föga uppmärksammad. Likaså förekommer
sedan 1901 i »Sammandrag af Sveriges officiella statistik)) en
kortfattad tabell öfver statens tillgångar och skulder, men äfven denna
är säkerligen icke så känd, som önskligt vore. Fastmer är att befara,
att utlandets bankirer och börsmän företrädesvis i »Kapitalkonto till Riks 17 -

130

hufvudboken» söka upplysning i detta ämne, därtill föranledda icke
minst af sjkifva titeln på detta sammandrag af statsverkets räkenskaper.

Som bekant upptager emellertid kapitalkontot till rikshufvudboken
blott vissa slag af statens egendom. Andra knappt mindre betydande
poster saknas fullständigt, så t. ex. det bokförda värdet af telegrafverkets
egendom samt taxeringsvärdet å de under domänstyrelsens förvaltning
stående kronoegendomar och kronoparker in. m. Däremot upptagas
bland tillgångarna flera fonder, som icke tillhöra staten och som
därför synas böra redovisas utan sammanblandning med statens egendom.

Ett önskemål vore, enligt revisorernas mening, att ändring i nu
berörda afseende kunde ske i rikshufvudboken samt därigenom i »Kapitalkontot
till rikshufvudboken», så att denna publikation mera än hvad
nu är fallet komme att motsvara sin titel.

På grund af kungl. brefvet den 30 december 1874 fanns vid kapitalkonto
till rikshufvudboken för åren 1873, 1874 och 1875 fogad en
öfversikt af svenska statens finansiella ställning, hvilken sammanfattning
af statens tillgångar och skulder dock var mycket summarisk och
ofullständig. Efter nämnda tid och enligt föreskrift i kungl. brefvet den
12 april 1878 bär någon sådan öfversikt icke vidare bilagts det tryckta
kapitalkontot. Denna öfversikt upphörde nämligen i sammanhang därmed
att på grund af sistnämnda kungl. bref från och med år 1876 den
ändring vidtogs i rikshufvudboken, att statens tillgångar i järnvägsanläggningar
med därtill hörande byggnader, rörlig materiel samt förråd
af materialier och inventarier m. m. i densamma redovisades och upptogos
under rubrik »Statens järnvägar med därtill hörande materiel och förlag».
En sådan fristående öfversikt torde också vara öfverflödig, därest åt
rikshufvudboken beredes erforderlig fullständighet; och lämpligast torde
vara, att just från denna räkenskap må kunna inhämtas alla erforderliga
upplysningar om statens finansiella ställning. Ett sådant syfte
synes kunna vinnas, om i rikshufvudboken införes ej mindre en räkning
eller s. k. fond för statens telegraf och telefoner med därtill hörande
materiel och förlag på sätt beträffande järnvägarne redan äger rum, än
äfven, på enahanda sätt, de under domänstyrelsens förvaltning ställda
jordbruksdomäner och skogsfastigheter samt vattenfall jämte annan egendom
äfvensom riksbankens fonder i likhet med hvad nu sker i fråga
om riksgäldsverkets fonder.

Med afseende å vikten däraf, att den kreditgifvande allmänheten,
särskilt utlandets, må äga tillgång till en för landets kredit betydelsefull
öfversikt af dess tillgångar, hafva revisorerna velat uttala önskvärdheten
af att rikshufvudboken må varda i angifna hänseenden fullstän -

131

digad och rättad samt att följaktligen dess kapitalkonto, som årligen
till trycket befordras, må erhålla de uttömmande och tillförlitliga uppgifter,
som af en sådan publikation måste förväntas.»

Med anledning af detta statsrevisorernas uttalande gjorde 1909
års riksdag i skrifvelse till Kungl. Maj:t följande framställning:

»Då det måste betraktas såsom en afsevärd brist bos rikshufvudboken
i dess nuvarande skick, att af densamma icke kan erhållas fullständig
kännedom om statsverkets finansiella ställning, bar Riksdagen
med anledning af revisorernas förevarande framställning ansett sig höra
hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huruvida icke i afseende å rikshufvudbokens innehåll och
uppställning må vidtagas sådan förändring, att i densamma kommer att
intagas en fullständig sammanfattning af statsverkets samtliga tillgångar
och skulder.»

Det önskemål, som statsrevisorerna med det anförda uttalandet
velat framföra, har tydligen i främsta rummet varit att statens inkomstgifvande
kapital skulle redovisas i rikshufvudboken. Detta önskemål
blir, om man bortser från riksbankens fonder, genom kommitterades förslag
fullständigt tillgodosedt, då ju i öfrigt statens alla »produktiva fonder»
komme att upptagas i rikshufvudboken. Under detta begrepp falla särskildt
de affärsverk, som i statsrevisorernas uttalande speciellt framhållas.
Ser man frågan från den synpunkt, som statsrevisorerna utgått från,
nämligen hänsynen till statens kredit, torde också kommitterades förslag
få anses innebära hela det fullstäudigande af riksstaten, som af omständigheterna
påkallas.

Vid sidan af, eller möjligen som bilaga till, en budgetredovisning
enligt kommitterades förslag kan man naturligtvis utge eå öfversikt af
statens samtliga tillgångar. En sådan öfversikt skulle då som främsta
post upptaga rikshufvudbokens kapitalbehållning. Det faller icke inom
ramen för kommitterades uppdrag att angifva hvilka tillgångar som i
öfrigt skulle upptagas. Men kommitterade vilja dock fästa uppmärksamheten
på hur obestämd och godtycklig begränsningen af innehållet
i en sådan tablå är och måste vara.

Kommitterade få alltså föreslå:

55:o.

att den tryckta redogörelse, som nu afgifves
under titeln »Kapitalkonto till rikshufvudboken», göres
till cn verklig budgetredovisning, där statsregleringens

132

resultat framställes genom en räkenskapsmässig redovisning
för följande fonder, nämligen:
Statsregleringsfonden,

Statsverkets kassafond,

Riksgäldsverkets fond,

Fonderade statslånen och deras amorteringsfond,
Fonden för extra amortering af statsskulden,
Statens affärsdrifvande verks fonder,

Fonden för statens aktier,

Statens utlåningsfonder,

Arbetarförsäkringsfonden;

och där i likhet med hvad för närvarande är fallet
särskilda specialredogörelser lämnas för statsverkets
inkomster och utgifter; men att öfriga af statskontoret
förvaltade fonder uteslutas ur rikshufvudboken.

Klassificering- af inkomsterna.

Till en rationell uppställning af riksstaten hör en klassificering
af inkomsterna efter deras olika art. I detta hänseende ha kommitterade
redan (sid. 123 och 124) föreslagit, dels att på riksstatens inkomstsida
från de verkliga inkomsterna skulle särskiljas i anspråk tagna kapitaltillgångar
och lånemedel, dels att bland de verkliga inkomsterna afkastningen
af statens produktiva fonder skulle särskiljas från de egentliga
statsinkomsterna. Det återstår alltså att finna en lämplig klassificering
af gruppen /egentliga statsinkomster».

Denna grupp sönderfaller naturligen i två hufvudafdelningar,
nämligen inkomster, som erhållas i och genom den egentliga statsverksamheten,
och skatter, som staten pålägger för fyllande af statsverkets
behof. I fråga om klassificeringen af skatterna kunna olika
synpunkter göras gällande. Man kunde i denna indelning vilja ge
uttryck för den i det politiska lifvet mycket använda åtskillnaden mellan
direkta och indirekta skatter. Fn närmare undersökning visar emellertid
att denna terminologi är ganska obestämd och har en mycket skiftande
betydelse. Därtill kommer att för allmänheten termerna direkt och
indirekt skatt ha eu politisk färg, som icke motsvaras af deras skattetekniska
innebörd. Så t. ex. torde arfsskatten, liksom öfverhufvud
stämpelskatterna, skattetekniskt sedt böra betraktas som en indirekt
skatt, medan dock hela denna grupp af skatter i finanspolitiskt hän -

133

seende står närmast de direkta inkomst- och förmögenhetsskatterna.
Under sådana förhållanden torde det vara lämpligast att i riksstaten
undvika dylika rubriker och nöja sig med att sammanföra de olika
skatterna i grupper efter deras finanspolitiska natur. Grupperingen af
våra nuvarande svenska statsskatter torde då kunna bli denna:
mantalspengar;

skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse;
tullar och« acciser.

I den första gruppen är skattegrunden rent personlig: skatten
uttages per hufvud af befolkningen. 1 den andra gruppen är det
inkomsten eller förmögenheten, som göres till föremål för beskattning,
vare sig årligen efter taxering eller vid tillfällen, då kapital på sätt,
som lämpar sig för beskattning, framträder i den allmänna rörelsen.
Den tredje gruppen omfattar skatter på konsumtionen.

Naturligtvis är med denna indelning endast skatternas hufvudkaraktär
angifven. 1 den nya inkomst- och förmögenhetsskatten ingår
exempelvis jämväl skatt på aktiebolag. Likaledes innehåller den ännu
kvarstående resten af den allmänna bevillningen en fastighetsbevillning,
som har karaktären af eu objektskatt på fast egendom, dill omsättningsskatterna
måste gifvetvis stämpelmedlen i deras helhet föras, äfven om
vissa stämpelskatter delvis kunna ha en annan karaktär. På samma
sätt förhåller det sig inom gruppen tullar och acciser. Deras liufvudkaraktär
är att vara konsumtionsskatter. Men delvis ha de andra
uppgifter, en reglering af konsumtionen (rusdrycksskatterna) eller ett
skydd för inhemsk produktion (skyddstullarne). En rationell gruppering
af'' riksstatens skatteinkomster kan underlätta öfversikten öfver finansplanen,
men man får icke begära att den skall helt befria läsaren från
en närmare analys af de olika skattetitlarnes finanspolitiska natur.

Under rubriken »skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse» ha
kommitterade i formuläret uppfört »arfsskatt» som en särskild post vid
sidan af »öfriga stämpelmedel». Såsom chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet vid Kungl. Maj:ts proposition nr 22, 1910 anfört,
förberedes nämligen inom departementet en särskild arfsskattelörfattning.
Det behöfver icke särskildt betonas hur önskvärdt det vore att denna reform
möjliggjorde ett särskiljande af arfsskattemedlen från öfriga stämpelmedel.

De öfriga egentliga statsinkomsterna kunna lämpligen i riksstaten
upptagas under titeln »uppbörd i statens verksamhet». Under denna
rubrik höra af riksstatens nuvarande inkomsttitlar exempelvis fyr- och
båkmedlen och bötesmedlen. Dit skulle också föras inkomsterna af
myntning och justering, bankernas och försäkringsbolagens algifter till

134

respektive inspektioner samt patent- och registreringsafgifter. Den nuvarande
inkomsttiteln »extra uppbörd» torde också höra föras under denna
rubrik, men eihalla titeln »diverse inkomster», som bättre anger dess
verkliga karaktär. Beträffande bötesmedlen vilja kommitterade föreslå
att de icke särskilt upptagas som en inkomst på riksstaten, utan i
stället inberäknas bland »diverse inkomster». »Bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter» är en post som blifvit kvarstående
från den gamla bevillningsförordningen. Af dess. nuvarande innehåll
kunna afgifterna »för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar»,
hvilka år 1908 inflöto med det obetydliga beloppet af 1,455
kronor, föras under titeln »diverse inkomster». Man skulle därmed
endast tillämpa den häfdvunna praxis, som fört rester af gamla skatter
till »extra uppbörd». Afgifterna af utländska handlande och artister
utgöra däremot eu verklig skatt, hvilken under namn af »näringsskatt
af utlänningar» bör upptagas bland riksstatens skatteinkomster, närmast
under rubriken »skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse».

Har uppställningen af riksstatens inkomster enligt hvad nu föreslagits
en gång blifvit fastställd, ligger vikt uppå att inkomstposter
icke sedan af tillfälliga anledningar placeras utanför den sålunda gifna
ramen. Ett sådant förfaringssätt skulle lätt förrycka hela systemet.
För riksstatens behandling inom riksdagen skulle det vara synnerligen
önskvärdt om inga dylika irreguliära inkomstposter längre behöfde förekomma,
Medan för- närvarande de reguliära inkomstkategorierna under
riksdagens gång bli föremål för utskottsbehandling och kamrarnas beslut,
uppskjutes behandlingen af de så att säga utanför den normala ramen
stående inkomstposterna till statsutskottets s. k. finansbetänkande, som
egentligen skulle vara ett memorial med sammanställning af inkomster
och utgifter, som redan fastställts. Så har exempelvis under de senare
åren varit fallet med posten »utdelning af statens aktier i LuossavaraKiirunavaara
aktiebolag» äfvensom med öfverskott å tidigare statsreglering
och reservationer, som disponerats för riksstaten. Genom kommitterades
förslag skulle hvarje inkomstpost få sin gifna plats i riksstaten och
därmed äfven i riksdagens budgetbehandling.

Det har hittills varit vanligt att riksstaten upptagit statsverkets
inkomster i två hufvudgrupper: »ordinarie inkomster» och »bevillningar».
Då emellertid denna indelning, som har en konstitutionell innebörd,
föga lämpar sig för en finanspolitisk öfversikt, har statsverkspropositionen
under senare år regelbundet vid statsrådsprotokollet fogat en
tablå öfver statsverkets inkomster, »som åtminstone bättre än den sedvanliga
uppställningen lämnar en öfversikt af dessa inkomsters olika

135

natur ur finansiell synpunkt och närmare sammanför inkomster af narsläktad
art» (1910 års statsverksproposition). I sitt i inledningen till
föreliggande betänkande återgifna anförande till statsrådsprotokollet har
också chefen för finansdepartementet (sid. 14) uttalat, att uppdelningen
af inkomsterna i ordinarie inkomster och bevillningar inkräktar på nksstatens
åskådlighet och att man därför bör söka finna en ny ur sayal
statsfinansiell som allmän affärsmässig synpunkt praktisk grund tor
inkomsternas gruppering. Om denna uppgift får anses löst genom e
af kommitterade nu framställda förslagen, bör alltså indelningen åt statsverkets
inkomster i ordinarie inkomster och bevillningar icke bill va bestämmande
för sjkifva uppställningen af riksstaten. Då det emellertid
allt fortfarande är nödvändigt att de olika inkomsttitlarnas konstitutionella
karaktär på något sätt kommer till synes i riksstaten, vilja kommitterade
föreslå, att denna karaktär angifves efter de särskilda inkomsttitlarna.
Det torde därvid vara tillräckligt att sålunda utmärkes hvilka inkomsttitlar,
som äro bevillningar och rörande hvilka alltså föreskrifterna om
gemensam votering i regeringsformens paragrafer 69 och 71 samt riksdagsordningens
paragraf 65 äga tillämpning. _ På liknande satt för ar
ju grundlagen, då den inskränker sig till att (i 60 _§ regeringsformen)
uppräkna de inkomsttitlar, som skola anses som bevillningar. .

Denna metod att låta de olika inkomsttitlarnas konstitutionella
karaktär framträda i riksstaten ansluter sig på det närmaste tall den
häfdvunna metoden för utmärkande af de olika anslagens natur. Detta
sker som bekant genom att efter anslagets titel i förekommande tall
insättes ordet »reservationsanslag», »förslagsanslag» 1. d. Ingen skulle
på allvar vilja ifrågasätta att anslagen skulle grupperas efter denna
karaktär, utan det gäller som själfklart att anslagen hora sammanföras
efter statsfinansiella synpunkter. Samma princip kan med fullt skal goras
gällande med hänsyn till inkomsternas gruppering, utan att dart or den konstitutionella
artskillnaden mellan olika slag af inkomster behöfver försvinna.

Klassificering af utgifterna.

Beträffande uppställningen af riksstatens utgiftssida ha kommitterade
redan framhållit att eu åtskillnad bör göras mellan »verkliga utgifter»
och »utgifter för kapitalökning». Under den senare afdelmngen
höra uppföras anslag till statens produktiva fonder äfvensom till afbetalning
å statsskulden. Under rubriken »verkliga utgifter» hora först
uppföras utgifterna till de olika hufvudtitlarne och därefter utgifterna

136

till riksgäldsverket för förräntning af statsskulden in. in. äfvensom för
riksdags- och revisionskostnader m. m.

I afseende på statsverkets utgifter ifrågasattes icke annat än att den
hafdvunna indelningen i olika hufvudtitlar skall bibehållas. Under dessa
hufvudtitlar skulle alla verkliga statsutgifter, utom dem, som gå till
riksgäldskontoret, uppföras. Det har stundom förekommit att utgifter
uppförts på riksstaten »utom hufvudtitlarne». I detta afseende ha inga
bestämda principer varit gällande. Sådana anslag ha förekommit för
statens järnvägar och ha då afsett en kapitalökning, men också för
verkliga; utgifter för tillfälliga ändamål. Enligt kommitterades förslag
skulle ju utgifter för kapitalökning alltid föras som anslag till statens
produktiva fonder. Men från regeln att verkliga utgifter skulle uppföras
under hufvudtitlarne resp. till riksgäldskontoret skulle intet undantag göras.

»Afsättning till arbetarförsäkringsfonden», en post som hittills haft
eu lösryckt plats utanför statsverksutgifterna, skulle enligt kommitterades
förslag pa naturligt sätt inordnas under anslagen till statens produktiva
fonder, bådana anslag som »afsättning till underlättande af åtgärder
för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande», som i
själfva . verket afser en under sjätte hufvudtiteln hörande utgift, borde
gifvetvis icke uppföras utom hufvudtitlarne.

Utgiftsposten »till mötande af brist i föregående års statsreglering»
skulle enligt hvad kommitterade ofvan föreslagit, öfverhufvud icke förekomma.

Med den uppställning af riksstatens utgifter, som kommitterade
föreslagit, skulle hvarje förekommande utgiftspost ha sin naturliga plats
under en bestämd hufvudrubrik i riksstaten och därmed också i riksagens
budgetbehandling. De utgiftsposter, som för närvarande sakna
plats inom den hafdvunna uppställningen af statsverkets utgifter, bli icke
behandlade förr än i statsutskottets »memorial angående statsreglerino-en»
det s..k. finansbetänkandet. Därigenom bli frågor af väsentlig betydelse
uppskjutna till en tidpunkt, då de svårligen kunna bli föremål för realbehandhng.
^ Detta skulle icke behöfva förekomma, därest utgifterna
upptoges på riksstaten efter det af kommitterade förordade systemet.

Utom indelningen i hufvudtitlar förekommer för närvarande också en
indelning af statsverkets utgifter i »ordinarie anslag» och »extra ordinarie
anslag». Den skarpa markering riksdagen ger åt denna indelning
i sm uppställning af riksstaten är ett arf från den tid, då den extra
ordinarie staten anvisades på riksgäldskontoret. Eljes är denna indelning
naturligtvis icke af så stor betydelse, att den''bör gå före indelningen
i hufvudtitlar. I statsverkspropositionen pläga också för hvarje

137

hufvudtitel de extra anslagen uppföras omedelbart efter de ordinarie.
På detta sätt framträder hvarje hufvudtitel som ett sammanhängande
helt. Äfven vid utskottsbehandlingen följes i stort sedt denna statsverkspropositionens
uppställning, så att i ett och samma betänkande
behandlas såväl ordinarie som extra anslag på en hufvudtitel. Det
synes då finnas föga anledning att i den definitiva riksstaten bryta med
denna uppställning och uppföra två skilda stater, en ordinarie och en
extra, båda med sin indelning i hufvudtitlar. En sådan uppställning af
riksstaten medför att också rikshufvudboken skiljer mellan en ordinarie
stat och en extra ordinarie stat, hvaraf följden blir att de totala utgifterna
för hvarje särskild hufvudtitel icke direkt framgå af rikshufvudboken.

Vid sidan af den häfdvunna grupperingen af riksstatens anslag
står särskiljandet af anslagens olika karaktär med hänsyn till Kung].
Maj:ts dispositionsrätt öfver dem, hvilket som ofvan är nämndt sker
genom att ange vissa anslag såsom »förslagsanslag», »reservationsanslag»
1. d. Alla ordinarie anslag, som icke på detta sätt erhållit särskild
beteckning, äro »bestämda anslag». Dessa få icke öfverskridas.
Besparingar å dem disponeras af Kungl. Maj:t för tillfälliga, af riksdagen
icke pröfvade behof inom samma hufvudtitel. I detta hänseende härunder
senare år hvarje riksdag plägat bestämma, att de i Rikets ständers
skrifvelse den 12 maj 1841 angifna grunder i afseende å dispositionen
af besparingarna å hufvudtitlarna fortfarande skola gälla. Besparingar
å bestämda anslag omföras i enlighet härmed till en fond under namn
af »hufvudtitelns besparingsfond».

Numera göres dock härvid ett undantag för behållningar, som å
anslag till nyinrättade tjänstebefattningar uppstå, innan dessa första
gången tillsättas. Sådana besparingar öfverföras omedelbart till fonden
för reserverade medel.

Reservationsanslagen äro anslag, som icke få öfverskridas, men
hvilkas besparingar skola reserveras för det ändamål hvartill anslaget
är gifvet. Besparingarna å reservationsanslagen bibehållas därför såsom
anslagstitelns speciella reservation, hvilken öfverföres till följande år
såsom en för det gifna ändamålet disponibel tillgång.

Reservationerna å såväl hufvudtitlarnas besparingsfonder -som å
de särskilda reservationsanslagen kvarstå på statsregleringsfonden och
redovisas såsom en tillgång på denna fond.

Förslagsanslag äro anslag som få öfverskridas. Besparingar å
dem disponeras icke vidare af Kungl. Maj:t. De frångå därför statsregleringsfonden
och omföras till fonden för reserverade medel.

138

»Förslagsanslag, högst» äro i själfva verket inga förslagsanslag,
då de icke få öfverskridas. Besparingar å dem behandlas emellertid
på samma sätt som besparingar å förslagsanslag.

De extra anslag, som icke försetts med särskild beteckning, behandlas
alla i hufvudsak som reservationsanslag. Reservationerna å dessa
anslag kvarstå alltså på statsregleringsfonden. Emellertid förefinnes just
i detta afseende en skillnad i behandlingen af extra anslag och reservationsanslag.
När det visar sig att en reservation å ett extra anslag
icke längre behöfs för anslagets ändamål, plägar Kungl. Maj:t på statskontorets
hemställan bestämma att behållningen skall öfverföras till
fonden för reserverade medel. Reservationsanslagens behållningar få
däremot i motsvarande fall i allmänhet kvarstå på statsregleringsfonden.
Endast om reservationerna betydligt öfverstigit behofvet har förekommit
att de tagits i anspråk för en kommande statsreglering och beräknats
såsom tillgång i riksstaten.

Den bestämning af anslagens olika karaktär, som sålunda utbjldat
sig, . är onödigt komplicerad och synes utan svårighet kunna undergå
en icke oväsentlig förenkling. Därvid ha kommitterade emellertid ansett
sig böra undvika hvarje rubbning i den dispositionsrätt öfver de
»bestämda anslagen», som Kungl. Maj:t på grund af riksdagens upprepade
medgifvanden äger. Dessa »bestämda anslag» skulle lämpligen
kunna betecknas som »allmänna reservationsanslag», då ju besparingar
å dem reserveras för hufvudtiteln i allmänhet, Beträffande öfriga anslag
bör det anses som det normala att de icke få öfverskridas och att
anslagsmedlen, i den mån de icke behöfvas för det angifna ändamålet,
återgå till riksdagens disposition. Sådana besparingar borde omedelbart
öfverföras från statsregleringsfonden till »statsverkets kassafond».

Från dessa bestämmelser böra i två afseenden undantag kunna
göras. Det kan i vissa fall vara lämpligt att besparingar å ett anslag
disponeras af Kungl. Maj:t för anslagets ändamål. Anslaget bör då betecknas
som »speciellt reservationsanslag». Emellertid böra reservationer
å sådana anslag, så snart Kungl. Maj:t finner att de icke längre äro
för anslagets ändamål behöfliga, öfverföras till »statsverkets kassafond».
Härigenom undvikes, att sådana sparade kapitaltillgångar, såsom för
närvarande plägar ske, upptagas som tillgång på riksstaten. Det är
vidare nödvändigt att vissa anslag få öfverskridas. Sådana anslag böra
betecknas som »förslagsanslag». Äfven för dem bör gälla att besparingar
omedelbart öfverflyttas till »statsverkets kassafond».

För anslag, som icke hör till gruppen »bestämda anslag», och

139

som heller icke särskild! betecknats som »speciellt reservationsanslag»
eller »förslagsanslag», skulle gälla den nyssnämnda normalregeln att
anslag icke få öfverskridas och att besparingar gå till »statsverkets

kassafond». _

Några andra anslagstyper behöfva i själfva verket icke ifrågakomma.
Formen »förslagsanslag, högst», blir onödig, då den helt och hållet
sammanfaller med den typ, som enligt hvad nu är sagdt skulle gälla
som den normala. De extra anslag, som icke säiskildt betecknas, be
handlas för närvarande, som nämndt, utan åtskillnad i hufvudsak som
reservationsanslag. Detta synes emellertid ganska olämpligt, då dessa
anslag faktiskt äro af två olika arter. Sådana extra anslag, som ges fölen
gång, t. ex. för ett visst byggnadsföretag, måste naturligtvis reserveras
för sitt ändamål, till dess företaget är fullbordadt. Reservationsanslaget
är då den lämpliga typen. Men om ett extra anslag afsei
uppehållande af en fortgående statsverksamhet, t. ex. inspektion öfver
elektriska anläggningar, eller ett årligt bidrag för särskild!; ändamål,
finnes knappast anledning att behandla anslaget som reservationsanslag.
Det naturliga är ju att hvad som möjligen sparas å ett sådant anslag
återgår till riksdagens disposition. Alltså bör i sadana fall normaltypen
komma till användning. Gifvetvis maste äfven bland de extra anslagen,
liksom nu är fallet, typen förslagsanslag förekomma. Om reservationsoch
förslagsanslagen äfven bland de extra anslagen särskild! utmärktes,
borde återstoden af de extra anslagen vara att behandla i normal ordning.
Rubriken »extra anslag» skulle då upphöra att med hänsyn till
dispositionen af besparingar beteckna någon särskild anslagsnatur.

Det synes kommitterade otvifvelaktigt att man genom denna begränsning
af anslagstypernas antal och denna mera rationella bestämning
af anslagens karaktär skulle vinna en afsevärd förenkling och
väsentligt ökad klarhet. Att därmed äfven skulle följa en betydande
förenkling i behandlingen af räkenskaperna är gifvet.

Kommitterade vilja alltså föreslå;

56:o

att de »bestämda anslagen» behålla sin nuvarande
karaktär, och att i öfrigt som allmän regel för riksstatens
anslag uppställes, att de icke få öfverskridas
och att besparingar å dem skola öfverföras till »statsverkets
kassafond»;

140

57:o

att från bestämmelsen att anslag ej få öfverskridas
undantag göres för anslag, som särskildt betecknas
som »förslagsanslag», och att från regeln att
besparingar skola öfverföras till »statsverkets kassafond»
undantag göres för »speciellt reservationsanslag»,
hvars besparingar reserveras för anslagets ändamål, till
dess Kung!. Maj:t förklarar, att de icke vidare äro behöniga,
då äfven de öfverföras till »statsverkets kassafond».

Formulär.

Statsregleringsfondens konto i rikshufvudboken utgör i sammanträngd
form en redovisning för statsregleringen och är alltså för räkenskapsvasendet
hvad den sammanfattande tablån öfver riksstaten är för
finansplanen. Det . synes alltså i hög grad önskvärd att dessa båda
tablåer bringas i så nära öfverensstämmelse med hvarandra som möjligt.
Man kan fordra att på statsregleringsfondens budgetsredovisning post
tor post kunna följa riksstaten. Med hänsyn till denna fordran ha
kommitterade utarbetat följande formulär för uppställning af riksstatens
sammanfattande tablå äfvensom ett skema för statsregleringsfondens
konto i rikshufvudboken. På de närmare detaljerna af detta kontos
uppställning ha kommitterade icke ansett sig behöfva ingå. Till formuäret
till riksstat hör också en »specifikation af riksstatens inkomster»,
hvilken här är uppställd etter de grunder kommitterade i det föregående
angifvit. Något särskildt formulär till specifikation af utgifterna har
ansetts obehöflig^ då den nuvarande indelningen i hufvudtitlar skulle
bibehållas och endast den förändring i riksstatens uppställning vidtagas,
att såväl ordinarie som extra utgifter uppfördes i ett sammanhang under
hval särskild hufvudtitel. I samband härmed borde också ifrågavarande

specifikation förses med särskild titel: »specifikation af statsverkets
utgifter».

Efterföljande formulär äro att betrakta som en sammanfattning af
hvad kommitterade med hänsyn till riksstatens uppställning i det föregaende
förordat, men icke formulerat i särskilda förslag. Kommitterade
ta därför nu föreslå:

141

58:o

att riksstaten och därmed också statsverkspropositionen
förslag till riksstat uppställas efter här
bifogade formulär nr 1, samt att dessa handlingar vid
specifikation af inkomsterna följa formuläret nr 2.

142

Formulär nr 1.

Riksstat

Inkomster.

A. Egentliga statsinkomster:

Skatter:

Mantalspengar ......... ............................

Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse

Tullar och acciser....................................

Uppbörd i statens verksamhet ....................

B. Inkomster af statens produktiva fonder:

Statens affärsverksamhet ..........................

Statens aktier............................................

Statens utlåningsfonder................................

Arbetarforsäkringsfonden .............................

C. Andel i riksbankens vinst för år......

D. I anspråk tagna kapitaltillgångar

E. Från riksgäldsverket:

Lånemedel ...........................

Kronor

Summa kronor

Kronor

Utgifter.

Verkliga utgifter:

Ordinarie Extra Summa!
anslag anslag

Till 1 hufvudtiteln..........................................

Säger

Till riksgäldsverket:

riksdags- och revisionskostnader m. m...............

räntor å statsskulden m. ............................

Utgifter för kapitalökning:

Statens affärsverksamhet

(däraf lånemedel....................................

Statens aktier ...............................................

Statens utlåningsfonder

(däraf lånemedel....................................

Arbetarfdrsäkringsfonden

Till riksgäldsverket för afbetalning å statsskulden

Summa kronor

144

Formulär nr 2.

Specifikation af statens inkomster.

Kronor

A. Egentliga statsinkomster.

Skatter:

Mantalspengar ..................................................................

Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse:

Inkomst och förmögenhetsskatt, bevillning ......

Bevillning af fast egendom samt af inkomst, bevillning
..................................................

Näringsskatt af utlänningar, bevillning............

Arfsskatt, bevillning .......................... .........

Ofriga stämpelmedel, bevillning .....................

! Tullar och acciser:

Tullmedel, bevillning ....................................

Brännvinstillverkningsskatt, bevillning ............

Sockerskatt, bevillning ................................

Punschskatt, bevillning.................................

Maltskatt, bevillning ............................;......

j _ "--1

| Uppbörd i statens verksamhet:

i Fyr- och båkmedel ...........................................................

| Inkomster af myntning och justering ....................................

Patent- och varumärkes- samt registreringsafgifter..................

Bidrag till bankinspektionen ................................................

Bidrag till försäkringsinspektionen ......................................

Terminsafgifter från läroverken...........................................

Diverse inkomster.........................................................

Transport

145

Kronor

Transport

B. Inkomster al statens produktiva fonder.

Statens affärsverksamhet:

Statens järnvägar: inkomster ...........................

driftkostnad .........................

öfverskott ............................................

Postverket: inkomster, bevillning .........

driftkostnad ........................

öfverskott .............................................

Telegrafverket : inkomster ...........................

driftkostnad ...... ..................

öfverskott .............................................

Statens vattenverk: inkomster ..........................

driftkostnad ...................... ..

öfverskott ............................................

Statens domäner: inkomster..........................

driftkostnad .......................

öfverskott ............................................

Statens aktier:

Utdelning i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag......................................|

Statens utlåningsfonder (öfverskott):

Manufakturförlagslånefonden ..............................................

Äldre odlingslånefonden . .................. .................................

Nya odlingslånefonden .....................................................

Torfindustrilånefonden ... ....................................................

Rederilånefonden ..............................................................

Egnahemslånefonden........................................................

Fiskerilånefonden .............................................................

Norrländska nyodlingsfonden............................-..................

Jordförmedlingsfonden .....................................................

Handtverkslånefonden .........................................................

Trollbätte egnahemslånefond ............................................

Järnvägslånefonden ................................... .......................

Allmänna byggnadslånefonden ............................................ _

Arbetarförsäkringsfonden ........................................................................

C. Andel i riksbankens vinst för år ....................

D. I anspråk tågna kapitaltillgångar ....................

E. Från riksgäldsverkct: lånemedel

Summa kronor''

146

(Skem a).

Statsreglering -

Kronor

Debet.

Ingående balans:

Fondens behållning vid 19... års början.................................................

Kapitalinkomsters konto:

Skatter:

Mantalspengar ..........................................

Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse ...

Tullar och acciser.......................................

Uppbörd i statens verksamhet ..........................................

Särskilda uppbördsmedel för utgiftsanslagen.......................

Bankovinstmedel ...........................................................

■

I Statens affärsverk ..................................................................

Fonden för statens aktier.......................

Statens utlåningsfonder...........................................................

Arbetarförsäkringsfonden ....................................................

I anspråk tagna kapitaltillgångar ............................................

Riksgäldsverket:

Till statsverket levererade lånemedel ...................................................

Summa

147

fonden.

Kronor

Kredit.

Verkliga utgifter:

Kapitalutgifters konto:

1 hufvudtiteln:

ordinarie anslag..........................................

extra anslag ............................................. .

2 hufvudtiteln:

ordinarie anslag........................................

extra anslag ............................................ .ä__

(o. s. v.)

Allmänna besparingarna................................................... _

Riksgäldsverket:

Riksdags- och revisionskostnader m. m...............................

Räntor å statsskulden m. ...............................................

Utgifter för kapitalökning:

Statens affärsverk..................................................................

Fonden för statens aktier...........................................

Statens utlåningsfonder............................................................

Arbetarförsäkringsfonden ........................................................

Riksgäldsverket:

Afbetalning å statsskulden ............................................... .

Statsverkets kassafond:

Öfverskott i ...... års statsreglering..................................

Besparingar å reservationsanslag enl. Kungl. Maj:ts beslut ...

Utgående balans:

Fondens behållning vid ...... års slut ................................................1_

Summa

148

Reservation

af Gustav Cassel och Chr. t. Tenow.

1 afseende å den ställning riksbanken borde inta i finansplanen
ha vi icke kunnat biträda den mening, som i kommitterades förslag
gjort sig gällande. Enligt detta förslag skidle ju riksstaten upptaga
riksbankens vinstmedel för ett vid riksstatens uppgörande redan afslutadt
år, medan riksstaten i öfrigt utgör en sammanställning af inkomster
och utgifter för ett kommande år. Härigenom brytes riksstatens
enhetlighet. Pin finansplan kommer i viss mån att förfela sin uppgift,
om. den upptar siffror som afse olika år. Pin sådan brist bör
icke få vidlåda en riksstat som man sträfvat att ge den möjligast rationella
uppställning. Att dessa betänkligheter icke ha ett blott och bart
teoretiskt intresse framgår tydligast, om man undersöker hvilken verkan
den nämnda särställningen för riksbanken har för budgetredovisningen.
Rikshufvudbokens redovisning af statsregleringen måste naturligtvis
genomgående afse ett och samma år. År då riksbankens vinst upptagen
för ett annat år, måste denna redovisning nöja sig med att, såsom för
närvarande sker, bland statsverkets inkomster upptaga en post »bankovinstmedel
», men kan icke för riksbanken, såsom exempelvis för statens
järnvägar, upptaga en särskild fond, från hvars konto årets behållna
vinst omföres till statsregleringsfondens konto. Såsom kommitterade anfört
ha emellertid statsrevisorerna i sin framställning om rikshufvudbokens
fullständigande bland annat just begärt att rikshufvudboken skulle upptaga
jämväl en fond för riksbanken. Denna önskan, i hvilken riksdagen genom
sin skrifvelse i ämnet torde få anses ha instämt, står också i fullkomlig
öfverensstämmelse med de principer för bestämning af rikshufvudbokens
innehåll, som kommitterade uppställt. Rikshufvudboken bör enligt dessa
principer redovisa för statens kapitaltillgångar i den mån afkastning
af dem plägar tillföras statsregleringen och påräknas som tillgång på

149

riksstaten. Till denna kategori af kapitaltillgångar hör uppenbarligen
riksbankens fond. Det måste otvifvelaktigt betecknas som en brist att
denna tillgång för närvarande saknas i kapitalkontots balans för tillgångar.
Men denna brist skulle bli än mer i ögonen fallande, om rikshufvudboken
i enlighet med kommitterades förslag fullständigades, så
att nämnda balans i öfrigt komme att inbegripa statens alla »produktiva
fonder».

I riksstaten ha naturligtvis bankovinstmedlen sin rätta plats under
rubriken »inkomster af statens produktiva fonder». Samtliga inkomster
af denna karaktär böra, såsom kommitterade framhållit, sammanföras i
en summa, hvilken anger statens hela inkomst af privatekonomisk art.
Om denna siffra icke skall bli vilseledande, måste gifvetvis riksbankens
vinstmedel i densamma inbegripas. Det är alltså älven för en lämplig
gruppering af riksstatens inkomster särdeles önskvärd! att banko\ instmedlen
införas i riksstaten på samma sätt som öfrig afkastning af
produktiva fonder.

Orsaken till att riksstaten upptager bankovinstmedlen för ett
tidigare är än det, för hvilket riksstaten gäller, är af historisk art.

I äldre tider betraktades riksbanken i viss mån som en gren af statens
finansförvaltning och intog i detta hänseende en ställning vid sidan af
statsverket och riksgäldsverket. Det var då naturligt att öf verskotten
på bankoverket i likhet med öfverskotten på statsregleringen tillfördes
det verk, där finansförvaltningens medelpunkt låg, nämligen riksgäldskontor!.
Då sedan genom 187G års reform bestämdes att riksbankens
disponibla vinst skulle ingå till statsverket, kom den allt fortfarande
att upptagas som tillgång först sedan den faktiskt förefanns och sålunda
att ingå i riksstaten för det andra året efter det, under hvilket vinsten
uppstått. Någon saklig grund för bibehållandet af denna ordning torde
icke finnas. Väl kan till förmån för densamma anföras att det är
tryggare att räkna med en känd tillgång än med en på förhand uppskattad.
Men detta skäl gäller i lika mån om de allra flesta af riksstatens
inkomstposter. Det är alltid ovisst, hvilken afkastning de olika
skatterna skola komma att lämna och kanske än mer ovisst, hvilken
nettobehållning staten skall erhålla af sina olika affärsdritvande verk.
Likvisst måste dessa inkomstposter i riksstaten upptagas med beräknade
belopp. Osäkerheten i en beräkning af riksbankens vinst under det
kommande året skulle knappast visa sig på långt när så stor som exempelvis
osäkerheten i fråga om beräkningen af nettobehållningen af
statens järnvägar. I detta hänseende är det tillräckligt att erinra om
utvecklingen efter år 1904, då hela sedelutgilningen i landet öfvertogs

150

af riksbanken. Af riksbankens och statens järnvägars vinstmedel för
följande år har statsverket erhållit följande belopp:

År	Riksbanken.	Statens jörnvägar.
1904	5,100,000	13,500,000
1905	5,350,000	13,700,000
1906	6,400,000	17,300,000
1907	8,675,000	12,000,000
1908	8,323,000	4,700,000
1909	6,256,000	6,500,000

Medan variationerna i järnvägstrafikmedlen äro kolossala och oberäkneliga,
visa bankovinstmedlen en jämn stegring, som endast afbrytes af
depressionsåret 1909. Men äfven detta år är nedgången icke så stor,
att den kunnat förorsaka någon nämnvärd rubbning i en riksstat, som
pa förhand tagit bankovinstmedlen i anspråk. Det är nämligen gifvet
att 1908 års riksdag, om den haft att förslagsvis beräkna bankovinsten
för år 1909, icke gärna upptagit den mycket utöfver 1906 års siffra,

6,400,000 kronor, helst som den ekonomiska situationen i början af
1908 manade till största försiktighet vid en sådan beräkning. Under
dessa förhållanden hade alltså riksbankens bokslut för år 1909 icke
kommit att medföra några för riksstaten störande öfverraskningar.

I formellt, hänseende synes icke heller något hinder förefinnas
mot att bankovinst medlen upptagas i riksstaten för det år, under h vilket
de uppstå. Stadgandet i riksbankslagens 25 § att riksdagen äger förfoga
öfver riksbankens behållna årliga vinst, sedan i 26 § föreskrifven
afsättning till reservfonden ägt rum, kan gifvetvis icke innebära något
annat än eu i bankens intresse fastställd begränsning af riksdagens rätt
att förfoga öfver bankens medel. I fråga om hvilket års riksdag som
skall förfoga, öfver den behållna vinsten kan riksbanklagen icke på
något sätt binda riksdagen, som alltså i detta afseende handlar som
den finner för godt.

Om riksbankens behållna vinst för det kommande året upptages
i riksstaten, så betyder detta att riksdagen till statsverket anslår den
nettovinst, som kan komma att uppstå under budgetåret, I riksstaten
måste naturligtvis riksbanksvinsten upptagas med ett visst beräknadt
belopp. Men denna siffra har ingen betydelse med hänsyn till det
belopp, som faktiskt kommer att tillföras statsverket. Visar sig beräkningen
ha varit för hög, kommer ändå icke mer än den verkligen behållna
vinsten att tillflyta statsverket. Riksdagen kan således icke genom
att i riksstaten upptaga riksbankens behållna vinst för det nästföljande

151

året anses öfverskrida sin i 25 § riksbanklagen medgifna rätt att förfoga
öfver denna vinst. Statens utdelning i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag upptages ju också i riksstaten med ett för det kommande
året beräknadt belopp, detta ehuru staten icke förfogar öfver mer än
en viss del af en blifvande, vid riksstatens uppgörande ännu icke realiserad
vinst. I andra länder, där staten har andel af centralbankens
vinst, tinner man att budgeten upptar denna inkomst med det belopp,
hvarmed den beräknas inflyta under budgetåret. Så är exempelvis förhållandet
i Tyska riket, hvars Reichshaushaltsetat för räkenskapsåret
1909 upptar rikets andel i riksbankens behållna vinst till 29,991,000
mark, hvilken siffra erhållits genom att ta ett genomsnitt af rikets verkliga
vinstandelar för åren 1906 och 1907.

Sedan riksbankens reservfond numera uppnått föreskrifven storlek,
finnes intet hinder mot att riksbankens behållna vinst i dess helhet tillföres
statsverket. Om riksstaten sålunda upptar hela riksbanksvinsten
för det år riksstaten afser, komma bankovinstmedlen att införas i riksstaten
på samma sätt, som kommitterade föreslagit för öfverskotten å
statens affärsverksamhet och statens utlåningsrörelse. Att på detta sätt
full enhetlighet vinnes i den finansiella behandlingen af statens alla
produktiva fonder synes i hög grad önskvärdt. För riksbanken bör
därför gälla samma regel som för de öfriga produktiva fonderna, nämligen
att hela öfverskottet af årets rörelse tillföres statsverket och att i enlighet
därmed eventuell kapitalökning sker genom anslag på riksstaten. För
den närmaste framtiden torde någon kapitalökning näppeligen ifrågakomma,
då bankens grundfond måste anses fullt tillräcklig och reservfonden
som nämndt uppnått den i lagen föreskrifna storleken. Skulle
reservfonden af en eller annan anledning kräfva en förstärkning, är ju
riksdagen alltid oförhindrad att för ändamålet uppföra ett anslag på
riksstaten. År behofvet sålunda fylldt behöfver någon afsättning af bankens
vinstmedel i enlighet med 26 § riksbanklagen icke ifrågakomma. Riksbanken
kan alltså införas i budgeten såsom en af statens produktiva
fonder utan att detta förutsätter någon ändring i gällande riksbanklag.

Den omständigheten att riksbankens vinst i dess helhet för framtiden
skulle påräknas som tillgång för statsregleringen utgör gifvetvis
ingen inskränkning i riksdagens rätt att förfoga öfver ifrågavarande
vinstmedel. Ty riksdagen kan ju genom att uppföra ett motsvarande
anslag på riksstaten förfoga öfver medlen såsom den tinner för godt.

På de skäl vi nu anfört ha vi ansett att kommitterade bort
föreslå

152

att riksbankens behållna årsvinst i sin helhet
tillföres statsverket och beräknas som en tillgång i
riksstaten för det år, under hvilket vinsten uppstår;
samt att i enlighet härmed ökning af riksbankens
fonder, i den män sådan visar sig behöflig, sker genom
anslag på riksstaten.

Enligt detta förslag skulle riksbanken komma att erhålla väsentligen
samma ställning i riksstaten som ett statens affärsdrifvande verk. Till
den särställning riksbanken i konstitutionellt hänseende intar torde
emellertid så till vida hänsyn böra tagas, att riksbanken icke sammanföres
med de affärsdrifvande verken, utan uppföres i riksstaten under
särskild titel, jämställd med statens affärsverksamhet. I enlighet härmed
borde i formulären till riksstat och specifikation af statsinkomsterna
efter »statens affärsverksamhet» inskjutas titeln »riksbanken». Däremot
skulle den post »andel i riksbankens vinst», som i kommitterades förslag
fått sin plats efter »statens produktiva fonder» komma att gå ut. På
statsregleringsfondens konto i rikshufvudboken skulle en omföring från
riksbankens fond upptagas omedelbart efter omföringarna från statens
affärsverk. Man skulle alltså jämväl på denna punkt vinna den öfverensstämmelse
mellan riksstat och riksstatsredovisning, som varit ett af de
väsentligaste syftemålen för budgetreformen.

Vid öfvergång till den sålunda föreslagna ordningen bli riksbankens
behållna årsvinster för tvenne år odisponerade. Om t. ex. 1911 års
riksdag beräknar riksbankens årsvinst för 1912 som tillgång i 1912 års
riksstat och om samma princip följes vid uppställningen af 1913 års
riksstat, bli tydligen årsvinsterna för 1910 och 1911 odisponerade, då
ju 1910 års riksdag endast disponerat öfver årsvinsten för 1909. Fråga
uppstår då hur riksbankens vinst för dessa två år bör användas. O^i
och i den mån så skulle anses nödigt, kunna ju ifrågavarande vinstmedel
behållas för riksbanken till förstärkning af dess fonder. I öfrigt
synes det naturligast att medlen öfverföras till fonden för reserverade
medel, respektive till den »statsverkets kassafond», hvari denna fond
enligt kommitterades förslag skulle komma att uppgå. Därigenom
skulle en för denna fond synnerligen välbehöflig förstärkning vinnas.