PRESTLÖREREGLERIRGSKOMITÉK (Statens offentliga utredningar 1908:5)

PRESTLÖREREGLERIRGSKOMITÉK

II.

BETÄNKA» OCH FÖRSLA&.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

ANGÅENDE

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1899

Till KONUNGEN.

Den af Eders Kong]. Maj:t under den 22 oktober 1897
tillsatta komité för utredning af, utotfi annat, de grunder,
som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af

presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar
utlupit, har fatt sig anbefaldt att vid denna
utredning taga särskild hänsyn till vissa af Eders Kongl.
Maj:t angifna förhållanden, deribland huruvida icke förändrad
ordning för prestboställenas utarrendering borde
stadgas, med fäst afseende derpå att boställena måtte väl
häfdas samt såväl församlingarnas som presterskapets bästa
tillgodoses. Denna fråga har synts komitén icke stå i det
samband med andra ämnen, hvilkas utredning ingår i komiténs
uppdrag, att den med nödvändighet borde behandlas
gemensamt med dem. Komitén har tvärtom ansett det vara
lämpligt, att samma fråga, såsom mera fristående, blefve
särskildt för sig utredd; och då de olägenheter, som kunna
vara förbundna med gällande ordning för prestboställenas
tillgodonjutande, böra, enligt komiténs mening, snarast möjligt
undanrödja®, har komitén förestält sig, att förslag i
förevarande ämne ej borde fördröjas af de ännu icke afskräde
undersökningarna beträffande öfriga till komiténs
utlåtande hänskjutna frågor.

I enlighet härmed har komitén till slutlig behandling
först upptagit omförmälda frågas utredning samt utarbetat
betänkande och förslag till förordning angående utarrendering
af presterskapets med jordbruk förenade bostadsbo -

ställen. Detta betänkande och förslag jemte dervid afgifna
särskilda meningar öfverlemnas härmed i underdånighet.

Underdånigst
HANS FORSSELL

HANS ANDERSSON.	C. DANIELSSON.
GUNNAR EKSTRÖM.	J. JOHANSSON.
N. J. 0. H. LINDSTRÖM.	OSKAR NYLÄNDER.
H. ODENCRANTS.	0. W. REDELIUS.
P. SÖRENSSON.	VOLLRATH THAM.
DAN. WANNBERG.	HERMAN WÅHLANDER.

Karl Rydin.

Stockholm den 20 december 1899.

Frågan huruvida med jordbruk förenade bostadsboställen
kunde anses såsom en lämplig löneform, när def gälde presterskåpet,
och om icke fasthellre boställsjorden borde utarrenderas
eller på annat sätt tillgodogöras för presterskapets räkning, var
en af de hufvudfrågor, som under arbetet på förbättrad lagstiftning
angående sättet för utgörande af presterskapets aflöning
sökte sin lösning och vid flera på hvarandra följande riksmöten
togo ständernas uppmärksamhet i anspråk, intill dess genom Kong!
Maj:ts nådiga förordning angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den 11 juli 1862 denna såväl som åtskilliga
andra presterskapet rörande lönefrågor bragtes till afgörande.

Så väcktes vid riksdagen 1844—45 af en ledamot i bondeståndet
motion derom, att, enär skötandet af prestbolen medförde
betydlig tidsförlust för presterskapet till men för dess egentliga
befattning, boställsjorden med dertill hörande hus skulle öfvertagas
af församlingen, som egde efter godtfinnande förvalta densamma,
hvaremot ett passande boningshus med nödiga uthus och
jord till en husbehofsträdgård borde tillhandahållas presten. Vid
samma riksdag föreslog en annan ledamot af nämnda stånd, att
alla prestboställen och hemman, som vore anslagna till lönevilkorens
förbättrande, borde genom kronans försorg utarrenderas
till den högstbjudande, på samma sätt som skedde med lägre
militieboställen; att presten skulle ega uppbära arrendet samt
dessutom af arrendator!! erhålla åtskilliga förnödenheter jemte
disposition af boningshuset äfvensom öfriga till mangården hörande
hus m. in., hvaremot de till församlingen hörande ladugårdshus
skulle till sitt värde inlösas af kronan, derest de kunde
anses behöfliga för gården, men eljest af församlingen på annat
sätt föryttras; samt att med komministersboställena borde förhållas
på ungefär enahanda sätt. I sitt betänkande öfver motionerna
yttrade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, att genom upplåtande
å arrende af presterskapets boställen väl skulle till en

del ernås det ändamål, som motionärerna åsyftat, nemligen att
presterskapet sålunda finge tillfälle att egna en mera odelad tid
och omtanka åt de många och vigtiga åligganden, som tillhörde
dess egentliga kall; men a andra sidan förekomme mot detta
förslag0åtskilliga hinder och betänkligheter, hvilka svårligen läte
sig undanrödja. Det niaste nemligen fa antagas såsom ostridigt,
att boställen i allmänhet, der de sköttes med behörig drift och
omtanka af indelningshafvarne sjelfva, alltid lemnade större behållning,
än när de vore å arrende upplåtna, likasom det icke
heller torde vara obekant, att vid ganska många presterliga
lägenheter bostället ansåges utgöra den förnämsta delen af inkomsterna,
hvadan, om boställshafvaren beröfvades tillfälle att
sjelf odla och bruka sitt boställe, han också med detsamma ginge
miste om en fördel, som särdeles vid de mindre indrägtiga lägenheterna
måste för honom vara af icke ringa vigt och betydenhet.

Vid påföljande riksdag åren 1847 och 1848 gjordes inom såväl
ridderskapet och adeln som bondeståndet på anförda skäl
framställningar om, att prestboställena matte utarrenderas pa
tjugu till trettio års tid, dervid af motionär inom förstnämnda
stånd föreslogos följande närmare bestämmelser: att vid arrendet
borde för presten undantagas vanliga boningsrum och nödiga
uthus, trädgård med kålgårdsland, mjölk eller visst belopp
foder för kor äfvensom för hästar, vissa tunnor spann] ål och
potatis samt ved m. m., som för ett hushall på landet erfordrades,
hvaremot arrendesumman eller andel af densamma skulle af
presten uppbäras; och borde vederbörande konsistorier gå i författning
om verkställigheten af dylika arrenden. Vid besvarandet
af dessa framställningar förklarade allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet sig icke kunna instämma i de åsigter, som
uttalats i fråga om fördelarne af utarrenderande af prestboställen
i allmänhet. Oberäknadt den svårighet, som torde möta för förslagets
bringande till verkställighet å ganska många ställen,
hvarest prestboställena icke vore så be bygda, att både boställshafvaren
och arrendator!! derstädes kunde erhålla bostad, hade
utskottet nemligen icke kunnat undgå att anmärka, hurusom
den föreslagna åtgärden, der den kunde tillämpas, ofelbart måste
föranleda till eu betydlig minskning i boställshafvarens inkomst,
helst det torde kunna förutsättas, att med de vilkor och undantag,
som, på sätt föreslaget blifvit, komnie att vid boställenas
utarrenderande ega rum, arrendesumman icke skulle uppgå till

det belopp, som med afseende å boställets afkastning skäligen
knnde väntas; hvarförutom det borde erinras, att genom den
föreslagna utarrenderingen boställshafvaren finge vidkännas förlust
af åtskilliga förmåner, Indika med boställets innehafvande
vore förenade och som, ehuru de icke kunde till bestämdt värde
uppskattas, ändock måste, då de upphörde, genom kontanta uppoffringar
ersättas. I öfrigt kunde den yttrade farhågan, att
omtanken om boställenas bruk och skötsel skulle i högre grad »
taga presterskapets tid och verksamhet i anspråk, än som med
ett omsorgsfullt handhafvande af pastoralvården och andra vigtiga
embetsgöromål vore förenligt, icke antagas vara grundad eller i
allmänhet af erfarenheten bekräftad. Fasthellre vore utskottet
benäget att. tro, det boställenas bruk och skötsel af presterna
sjelfva i följd af de gemensamma intressen, som äfven i timligt
afseende lärare och åhörare emellan sålunda väcktes och underhölles,
i sin mån bidroge till åstadkommande af ett förtroligt
förhållande mellan kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven
uppmuntrade och underlättade den förres bemödanden vid utöfvande
af det vigtiga lärarekallet.

Förslag, väckta dels vid 1850—51 årens riksdag om försäljning
till skatte af såväl kyrkoherdarnas som komministrarnas
boställen, efter det vissa undantag och förbehåll gjorts till förmån
för presten och hans familj, dels ock vid den derpå följande
riksdagen om dylika boställens utarrendering, tillvunno sig icke
vidare uppmärksamhet från allmänna besvärs- och ekonomiutskottets
sida. De afstyrktes efter en knapphändig motivering.

Deremot erhöllo särskilda inom ridderskapet och adeln vid
riksdagen 1856—58 väckta motioner om utarrendering af presterskapets
boställen i viss mån understöd ej mindre af nyssnämnda
utskott än äfven af rikets ständer. I den underdåniga skrifvelse
af den 6 juli 1857, som innehåller de grunder, enligt hvilka,
efter skedd fullständig utredning af presterskapets inkomster’
ordnandet af presterskapets aflöning borde enligt ständernas
åsigt verkställas, tillstyrkte nemligen ständerna utarrendering
af sådana till presterskapets boställen anslagna särskilda hemman
och lägenheter, som icke lämpligen kunde i förening med boställena
brukas. Men någon vidsträcktare utarrendering funno
ständerna icke böra ega rum, enär för presten, likasom för
hvarje annan å landet bosatt person, vore af icke ringa vigt att
sjelf vara försedd med de jordbruksalster, som eljest mången

gång endast med största svårighet eller till höga pris kunde till
fyllande af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jemte det att
fortskaffningsmedlen vore för honom hehöfligare än för mången
annan och således icke borde blifva beroende af närboendes beredvillighet
eller af stegrade foderpris. Dessutom kunde skötandet
af ett mindre landtbruk hvarken vara oförenligt med eller
särdeles hinderlig! för den andliga verksamheten.

Vid öfvervägande af ofvan antydda grunder för en reglering
af presterskapets aflöning fann Kongl. Maj:t en förändring i eller
tillägg till vissa af grunderna erforderlig samt framstälde i nådig
proposition den 4 november 1859 till rikets ständers pröfning och
godkännande tolf särskilda punkter, innefattande de grunder för
en sådan reglering, som af Kongl. Maj:t ansåges böra vinna efterföljd.
De i sjette punkten angifna grunder, hvilka beröra föreliggande
fråga, voro af följande lydelse:

»Presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i
förening med bostadsboställe brukas, — derifrån undantagna de
i vissa orter befintliga enkesäten — utarrenderas efter de grunder,
som kunna varda i nåder faststälda.

Är bostadsboställe åt den storlek, att derifrån kan skiftas
eller författningsenligt afsöndras en lägenhet tillräcklig att förse
löntagaren med hans behof af jordbruksalster, må skifte eller
afsöndring ske och återstoden af bostället i stadgad ordning utarrenderas,
då församlingen, på domkapitlets yrkande, dertill
samtycker och åtager sig bestridandet af de med åtgärden förbundna
kostnader.»

Det vid den nådiga propositionen fogade utdrag af protokollet
öfver ecklesiastikärenden för nyssnämnda dag utvisar,
hurusom föredragande departementschefen, under medgifvande
att de af rikets ständer i ofvanberörda skrifvelse anförda skäl
för bostadsboställenas bibehållande i allmänhet egde giltighet,
anmärkt, att sådana boställen verkligen funnes af den betydenhet,
att deras ändamålsenliga skötsel icke alltid visat sig stå väl
tillsammans med den för presterskapet vida angelägnare andliga
verksamheten, till hvars försummande i någon mån en stor
frestelse derför varit för handen. Dessa alltför stora boställen
hade derjemte den olägenhet, att deras vederbörliga skötande
fordrade inventarier och förlagskapital till ej obetydligt belopp,
tvingande presten att börja sin bana med skuldsättning, som, ju
samvetsgrannare lian vore, desto mer neddroge honom i ekono -

miska bestyr, för Indika kan ursprungligen icke egt böjelse.
Det vore derför icke heller alldeles sällsynt, att prester såge
sig föranlåtna att utarrendera jordbruket vid sina boställen,
men då detta ej kunde ske för längre tid än deras innehafvande
af tjensten, blefve arrendatorns besittning oviss, afgifterna derefter
lämpade och jordbruket mer eller mindre försummadt. Der
sådana förhållanden egde rum och der bostället vore så stort,
att från det samma författningsenligt kunde afsöndras en lägenhet
tillräcklig att förse pastor med hans behof af jordbruksalster,
der torde ock en dylik afsöndring böra få ske och återstoden af
bostället under vanliga vilkor utarrenderas åtminstone i alla de
fall, då domkapitlet, vid inträffande ledighet, derom uttryckte
sin önskan och församlingen åtoge sig bestridandet af de med
åtgärden förbundna kostnader.

Med anledning af innehållet i ofvan återgifna sjette punkt
af den kongl. propositionen väcktes vid 1859—60 årens riksdag
åtskilliga motioner samt afgåfvos yttranden till ståndens protokoll,
dervid förslagställarne i allmänhet gingo längre än den
kongl. propositionen samt, bland annat, yrkade att, sedan för
indelningshafvarens räkning undantagits bostad jemte trädgårdsjord
äfvensom förbehåll gjorts om vissa naturaprestationer till
indelningshafvarens förmån, all presterskapets jord skulle utarrenderas,
enligt några motionärers förslag under en tid af
trettio år. De skäl, som till stöd härför åberopades, gåfvo i det
hela icke någon ny belysning af förevarande ämne. I några
fall blefvo emellertid de i den kongl. propositionen angifna synpunkter
vidare utvecklade. Särskilt betonades, att med prestens
verksamhet icke kunde förlikas de mångtaliga bestyr och omsorger,
som åtföljde brukningen af en del större boställen äfvensom
ett förmånligt afyttrande af deras produkter, samt att det
vore förderfligt, att boställen och löningshemman måste ombyta
åbor, så ofta en ny innehafvare tillträdde tjensten, då ju för
brukaren af dylik jord ovissheten, huru länge han eller hans
arfvingar finge ostörda qvarstanna vid hemmanet, hade till följd,
att detta vansköttes eller åtminstone icke med odlingar eller
annorledes så förbättrades, som ske kunde, derest besittningsrätten
vore säker för längre tid, genom hvilket missförhållande
både boställshafvaren och brukaren blefve lidande.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, till hvars behandling
den kongl. propositionen tillika med de väckta motionerna

och de afgifna yttrandena öfverlemnades, förklarade i afgifvet
betänkande sig anse de för prestboställenas utarrendering anförda
skäl vara af synnerligen stor vigt, hvarför utskottet ej
tvekade uttala sin åsigt om önskligheten af, att presterna blefve
så litet som möjligt genom sättet för sin aflöning föranledda att
egna sig åt jordbruk. Men utskottet kunde tillika ej förbise de
stora svårigheter, som mötte för ett fullständigt genomförande
af en så beskaffad förändring, bland hvilka svårigheter — förutom
de i rikets ständers skrifvelse den 6 juli 1857 anmärkta —
kostnaden för ytterligare åbyggnader å prestboställena förtjenade
afseende. Utskottet fann sig derför förhindradt föreslå någon
allmän bestämmelse, hvarigenom skulle föreskrifvas, vare sig att
prestboställena borde till hela sin vidd utarrenderas, eller att
sådan utarrendering borde ske af återstoden, sedan så mycket af
jorden blifvit för presten undantaget, söm erfordrades till ett
mindre jordbruk. Med anledning af enskilda representanters
förslag om arrendetidens bestämmande till trettio år ville utskottet,
då den kongl. propositionen ansett de närmare bestämmelserna
i fråga om tiden för boställenas utarrendering böra i
särskild författning meddelas, så mycket mindre derom uttala
någon åsigt, som vid denna fråga borde förut noga öfvervägas
och tillses, såväl att arrendetiden stadgades tillräckligt lång för
att åt arrendatorn bereda uppmuntran och möjlighet att i odlingar
och jordens förbättring nedlägga kostnad, med utsigt att sjelf få
skörda frukt, som ock att arrendetiden ej blefve, utöfver hvad
detta ändamål fordrade, bestämd så lång, att jordens värde i följd
af såväl jordbrukets årliga framsteg inom landet som kommunikationsanstalternas
förbättrande underginge alltför stora förändringar
eller arrendevilkoren eljest blefve genom många lätt inträffande
förändrade förhållanden olämpliga. På grund af det anförda
tillstyrkte utskottet bifall till sjette punkten af den kongl. propositionen.

Då denna punkt förekom till öfverläggning inom presteståndet,
yttrades beträffande andra momentet deraf åtskilliga betänkligheter,
såsom att, enär den ifrågasatta afsöndringen och utarrenderingen
af en del af bostället kunde vidtagas mot prestens vilja,
denne skulle komma under ett otillbörligt förmynderskap; att
det icke vore med nödig tydlighet och bestämdhet uttaladt, hvem
arrendet för den från bostadsbostället afsöndrade lägenhet skulle
tillfalla; samt att, då i första punkten af den kongl. propositionen

bland medel, som i händelse af befogenhet kunde från en till
annan församling öfverflyttas, räknades arrenden af lägenheter,
som icke vore bostadsboställen, och en från bostadsbostället afsöndrad
utarrenderad lägenhet icke längre vore bostadsboställe,
denna lägenhet kunde komma att inbegripas under bestämmelserna
i åberopade första punkt och följaktligen af kastningen
deraf att öfverflyttas till annan församling.

Såsom det synes hufvudsakligen på grund af anförda betänkligheter
blef andra momentet af sjette punkten afslaget af
ståndet, som emellertid godkände samma punkts första moment;
och anmälde rikets ständer i den underdåniga skrifvelse af den
26 september 1860, som utgjorde svaret å förevarande kongl.
proposition, att — sedan berörda andra moment blifvit af presteståndet
afslaget, men af de tre öfriga stånden bifallet, samt
presteståndet derefter förklarat, att, med stöd af § 114 regeringsformen
och enär nämnda moment vore stridande mot § 4 af
presteståndets privilegier den 16 oktober 1723, detsamma icke
kunde anses vara af rikets ständer godkänt, då det blifvit af
presteståndet afslaget, i hvilken åsigt ridderskapet och adeln sig
förenat, — frågan om antagandet af omförmälda moment alltså
förfallit.

Uti den sedermera utfärdade, ofvan omförmälda förordning
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster upptogs
endast ett mot första momentet af omhandlade sjette punkt i
1859 års kongl. proposition svarande stadgande, nemligen § 5,
som blott till formen något afviker från berörda moment.*

Härmed var fastslaget, att med jordbruk förenade bostadsboställen
skulle i sin helhet och utan inskränkning af någon
till annan upplåten nyttjanderätt hållas de indelningshafvare
tillhanda, åt hvilka de voro anslagna. En företrädare i tjensten
egde således ej i något afseende minska efterträdarens rätt till
det tjensten åtföljande boställe — vederbörande naturligtvis
obetaget att, der han icke ville sjelf bruka bostället, för sin
tjenstetid utarrendera detsamma.

Från denna regel har emellertid Kongl. Maj:t i särskilda,
dock ej synnerligen talrika, fall beviljat undantag, t. ex. då en

* Ifrågavarande paragraf lyder: »Presterskapet anslagen jord, som icke utan
olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas — derifrån undantagna de i
vissa orter befintliga enkesäten — utarrenderas efter de föreskrifter, som derför
äro af Kongl. Maj:t särskildt meddelade.»

boställshafvare nppgifvit sig sakna tid eller förmåga att sjelf
handhafva boställets skötsel, eller då han visat sig lida förlust
å jordbruket, under det att utsigt till förmånlig utarrendering
yppat sig, eller då den till utarrendering ifrågasatta jord varit
obeqvämt och aflägset belägen. Utarrenderingen har medgifvits
på olika vilkor, till och med under form af hälftenbruk med
rätt för brukaren att bortföra halfva foderskörden, mot det att
gödningsämnen af honom tillfördes boställsjorden. Arrendetiden
har i allmänhet varit tjugu år; men utarrendering på tio år har
äfven medgifvits. Om boställshafvare varit till hög ålder kommen,
har hans ansökning om tillstånd till utarrendering, när
den icke afslagits, beviljats endast på kortare tid. Såsom vilkor
för tillståndet i fråga torde i regel hafva föreskrifvits, att
någon del af boställsjorden —■ naturligtvis jemte sjelfva prestbostaden
—• skulle undantagas till boställshafvarens egen disposition.
De myndigheter, genom hvilkas försorg utarrenderingen
skulle ega rum, hafva i allmänhet varit vederbörande Konungens
befallningshafvande och domkapitel, som dervid borde förfara i
enlighet med föreskrifterna uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium
dels angående utarrendering af presterskapets annexoch
mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november
1858, dels ock angående utarrendering af presterskapet
anslagen jord som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe
brukas den 11 juli 1862.

Frågan om förändrad disposition af presterskapets jordbruksboställen
har emellertid under detta årtionde ånyo upptagits och
gjorts till föremål för öfverläggningar inom riksdagen, äfven
denna gång i samband med förslag till allmänt ordnande af
presterskapets aflöning. I sådant afseende föreslogs vid 1893
års riksdag uti en inom andra kammaren väckt motion (n:o 120),
att presterskapets kontanta aflöning skulle utgå af statsverket
och presterna åtnjuta in natura endast bostad med trädgård,
erforderlig embetsskjuts samt vedbrand, der bostället dertill
lemnade tillgång, hvarvid förutsattes, att boställena skulle utarrenderas
för statsverkets räkning samt arrendatorn få sig
ålagdt att bygga och underhålla boställets laga hus och tillhandahålla
tjenstens innehafvare berörda naturaförmåner; och
vid 1896 års riksdag gjordes af en motionär, jemväl inom andra
kammaren (motion n:o 52), framställning derom, att sedan
den tionde, som utginge till presterskapets aflöning, blifvit af -

skrifven, staten skulle öfvertaga hela det belopp till presterskapets
aflöning, som dittills utgått af tiondeskyldig jord, och
borde jemväl tagas i öfvervägande, huruvida förefintliga boställen
lämpligen skulle, efter uppskattning och mot afdrag på den i
särskildt upprättad stat bestämda lön, för tjensteinnehafvaren
bibehållas, eller om åt honom skulle upplåtas endast bostad med
trädgårdsland samt boställena öfverlemnas till pastoraten mot
viss afgift, eller för statsverkets räkning utarrenderas. Båda
ifrågavarande motioner, som af vederbörande utskott afstyrktes,
blefvo af riksdagen afslagna.

Sist omförmälda motion framlades emellertid i hufvudsakligen
oförändradt skick jemväl vid 1897 års riksdag. Vid samma
riksdag upptogos derjemte uti en inom första kammaren väckt,
mycket omfattande motion (n:o 3) till skärskådande flertalet af
de frågor, som stå i samband med presterskapets aflöning. Hvad
särskildt angår prestboställena uttalade motionären den åsigt,
att dessa i regel, och der icke omständigheterna påkallade undantag
derifrån, borde utarrenderas med presten förbehållen
nyttjanderätt till bostad och'' trädgård, der sådan funnes, samt
med åliggande för arrendatorn att ansvara för byggnads- och
underhållsskyldighetens fullgörande. Denna sin åsigt stödde
motionären derpå, att skötseln af bostället ådroge presten många
bekymmer, kostnader och besvär samt ofta verkade både ruinerande
för hans /ekonomi och hinderligt för ett tillbörligt utöfvande
af hans egentliga kall; särskildt gälde detta om komministrarna
i följd af den med boställenas innehafvande förbundna byggnadsoch
underhållsskyldighet. Om nemligen presten genom enskildt
aftal utarrenderade bostället, blottstäldes han för ständiga obehag
och konflikter med arrendatorn och dennes folk, då han
sökte hindra boställets vanvård och utsugning. Skulle han åter
sjelf sköta bostället, så folie han lätt för frestelsen att låta
jordbruket mera än församlingen taga hans tid och intresse,
eller ock blefve han i vanliga fall en dålig landtbrukare och
komme att på sitt jordbruk göra stora förluster. Ett jordbruk,
som skulle något så när bära sig, isynnerhet i vår tid, måste
skötas med förstånd, allvar och drift; men de prester vore lätt
räknade, som förstode att på samma gång väl sköta sitt boställe
och sin församling. Boställena borde derför utarrenderas i samma
ordning som gälde i fråga om åtskilliga annex- och stomhemman.
Då likväl särskilda omständigheter kunde göra det för vissa

prester ej blott önskvärdt utan äfven nödvändigt att sj elfva
bruka sina boställen, borde sådant medgifvas af Kong!. Maj:t på
derom gjord ansökning.

Efter remiss till sammansatta stats- och lagutskottet ej
mindre af förenämnda två motioner än äfven af en annan motion,
hvilken likaledes berörde sättet för presterskapets aflöning,
afgaf utskottet med anledning af samtliga motionerna gemensamt
utlåtande. Deri anfördes, att utskottet hade sig bekant,
hurusom mycket olika förhållanden på olika orter i landet
gjorde sig gällande beträffande prestboställena, hvarför utskottet
ansåge, att några för hela riket gällande stadganden rörande
sättet för deras brukande ej vore lämpliga. Det torde i somliga
fall vara för presten fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt att
sjelf sköta bostället, medan det deremot i andra fall vore för
honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter. En
förbättring i nu anmärkta hänseende ansåge utskottet kunna
vinnas, i fall det medgåfves presterskapet större frihet än hittills
att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre
tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven kunna ifrågasättas,
om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas
en församling att sjelf öfvertaga arrendet af prestgården
under gällande regleringstid. En noggrann utredning om det
lämpligaste förfaringssättet derutinnan ansåge utskottet vara af
behofvet påkallad, och borde dervid tagas hänsyn till, att boställena
blefve väl häfdade samt såväl församlingens som presterskapets
bästa tillgodosåges. Presten borde dock, enligt utskottets
åsigt, i hvarje fall bibehållas vid sj elfva bostaden samt
trädgård.

I enlighet med de af utskottet sålunda uttalade åsigter
beslöt riksdagen i underdånig skrifvelse den 5 maj 1897 hos
Kong!. Maj:t, bland annat, anhålla, att Kong! Maj:t täcktes vid
utredandet af de grunder, som ansåges böra blifva bestämmande
vid reglerandet af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu
gällande lönekonventioner utlupit, taga särskild hänsyn dertill,
huruvida icke förändrad ordning för prestboställenas utarrendering
borde stadgas, med fäst afseende derpå att boställena
måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas som presterskapets
bästa tillgodoses.

Det uppdrag, Kong!. Maj:t enligt nådigt beslut den 22 oktober
1897 gifvit komitén att, efter verkstäld utredning, fram -

lägga förslag till reglering af presterskapets löneförhållanden
m. m., innefattar jemväl åläggande för komitén att tillse hvad
i angifna hänseendet horde åtgöras.

Vid öfverläggning inom komitén rörande detta ämne har
komitén trott sig böra utgå från den förutsättning, att utarrendering
icke skulle komma i fråga vid boställe, som vore så ringa,
att dess afkastning lemnade föga eller intet öfverskott utöfver
de för tjensteinnehafvaren oundgängliga naturaförmåner, icke
heller vid boställe, som vore så beläget eller så bebygdt, att beröringen
med en af tjensteinnehafvaren fullkomligt oberoende
arrendator oundvikligen måste menligt inverka på den förres
personliga ställning. Der åter dylika hinder ej skulle möta för
en anordning, som kunde leda till betryggande af presterskapets
ställning, der skulle tjensteinnehafvaren kunna genom ett fast
ordnadt arrendeförhållande varda befriad från de med ett boställes
skötsel förenade kostnader, äfventyr och besvär.

Under sådana förutsättningar utarbetades till en början inom
komitén följande förslag till allmänna grunder för utarrendering
af de å landet belägna ecklesiastika bostadsboställen, nemligen:

I. Önskar innehafvare af å landet beläget ecklasiastikt bostadsboställe,
att sådant boställe eller del deraf varder upplåtet
på arrende under längre tid (10—20 år), så att upplåtelsen får
bindande kraft emot hans efterträdare i tjensten, vare han dertill
berättigad, så vida ej utarrenderingen pröfvas medföra olägenheter
egnade att försvåra den presterliga tjenstens utöfning eller
menligt inverka på tjensteinnehafvarens personliga ställning.
Sådan önskan anmäles hos vederbörande domkapitel, som med
ärendet förfär efter derom särskildt meddelade bestämmelser.

II. Dör att dylik utarrendering må medgifva^, skall förbehåll
vara gjordt derom, att tjensteinnehafvaren eger, jemte förmån
af bostad med nödiga ekonomi- och uthus och trädgård
eller, der sådan icke finnes, planteringsland, åtnjuta bränsle till
sitt husbehof, så vida bostället dertill lemnar tillgång, äfvensom
att arrendatorn skall, der så erfordras, tillhandahålla viss
mängd söt, oskummad mjölk dagligen för tjensteinnehafvarens
hushåll samt skjuts för tjensteinnehafvaren och hans familj, derest
tjensteinnehafvaren icke önskar sjelf hålla hästar, för hvilka då
skola beredas foder, skötsel och stallrum.

III. Utarrenderingen, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i kongl. brefvet den 12 november 1858 stadgade grunder
verkställes genom vederbörlig myndighet, må ske antingen genom
offentlig auktion eller, der förhållandena pröfvas sådant påkalla,
genom enskild öfverenskommelse, hvilken dock alltid skall godkännas
af den myndighet, som i öfrigt beslutar rörande utarrenderingen.

Öfver detta förslag har rikets presterskap blifvit hördt för
att sålunda komma i tillfälle att uttala sig ej mindre rörande
fördeiarne och olägenheterna af en, på sätt förslaget medgåfve,
utvidgad frihet för den enskilde boställshafvaren att utarrendera
sitt boställe än äfven beträffande de allmänna vilkoren och grunderna
för en sådan utarrenderig. Med angifvande af nyssnämnda
förutsättningar för förslaget begärde nemligen komitén i skrifvelse
den 17 december 1898 svar å följande frågor:

1. Anser Ni, att Edert boställe eller del deraf skulle kunna
upplåtas å längre tids arrende, utan att derigenom för Eder
eller Eder efterträdare behöfde uppstå någon afsevärd olägenhet
egnad att försvåra den presterliga tjenstens utöfning eller menligt
inverka på tjensteinnehafvarens personliga ställning? Om
Ni med hänsyn till boställets storlek, läge eller beskaffenhet befarar
dylika olägenheter, torde de närmare böra angifvas.

2. Anser Ni, att de i det bifogade förslaget angifna förbehåll
af vissa naturaförmåner åt tjensteinnehafvaren skulle
vara tillfyllestgörande, eller finner Ni, att vid Edert boställes
utarrendering derutöfver borde för tjensteinnehafvaren betingas
andra förmåner, och i så fall hvilka?

3. Anser Ni, att vid sådan utarrendering arrendetiden bör
bestämmas till 20 år eller till 10 år?

4. Har Ni i öfrigt någon anmärkning att framställa vid de
föreslagna allmänna grunderna för utarrendering af ecklesiastikt
bostadsboställe å landet?

A dessa frågor hafva svar ingått från 1,935 indelningshafvare,
deraf 1,241 kyrkoherdar samt 694 komministrar, kapellpredikanter
och pastoratsadjunkter. *)

*) Enligt komitén meddelade uppgifter utgjorde ecklesiastikåret 1896—97
inom hela riket antalet med jordbruk förenade bostadsboställen, upplåtna åt
kyrkoherdar 1,299, åt komministrar 740, åt pastoratsadjunkter (alla i Karlstads
stift) 6, åt kapellpredikanter (i alla stift utom Vexjö, Lunds, Göteborgs och Kalmar)
29 samt åt en klockareprest i Vesterås stift och en sockenadjunkt i Karl -

Den första frågan — angående rätt att för viss längre tid
på arrende upplåta boställe — har besvarats jakande af 750
kyrkoherdar och 300 komministrar samt nekande af 491 kyrkoherdar
och 394 komministrar. Antalet indelningshafvare, som
lemnat jakande svar, öfverstiger alltså med 165 antalet af dem,
som nekande besvarat sjelfva hufvudfrågan. Men enär af dessa
senare ett stort antal, isynnerhet komministrar, grundat sitt afstyrkande
endast derå, att deras boställen vore till arealen för
obetydliga eller saknade arrendatorsbostad, eller att svårighet
skulle uppstå, der så visade sig behöflig!, att af annan än arrendatorn
förskaffa sig erforderliga naturaprodukter för hushållet,
ehuru de i det hela gillade sjelfva principen om medgifvande
af den ifrågasatta rätten, kunna de af dessa indelningshafvare
lemnade svar med allt skäl inordnas under kategorien ja-svar,
hvilkas antal derigenom skulle icke obetydligt ökas.

Svaren hafva stundom gifvits i den enkla formen »ja» eller
»nej», men oftast beledsagats af yttranden, som äro uttryck antingen
af den enskilde boställshafvarens missnöje med det nuvarande
systemet och förväntan, att genom den föreslagna nya
anordningen åtskilliga olägenheter och missförhållanden skulle
undanrödjas, eller ock af hans tillfredsställelse med den nuvarande
ordningen och fruktan, att en förändring derutinnan skulle
blifva till skada för kyrkan, presten och församlingen.

Yttranden, som gå i först antydda rigtning, äro af hufvudsakligen
följande innehåll: Utarrenderingen skall underlätta den
presterliga tjenstetid utöfning och förmånligt inverka på prestens
personliga ställning. I Norrland med dess vidsträckta och folkrika
församlingar är det i församlingarnas välförstådda intresse
nödvändigt, att presterskapet får odeladt egna sig åt sitt egentliga
kall, hvilket svårligen torde vara möjligt, om presten derjemte
skall handhafva boställets skötsel. Olägenheter af en
»kinkig» arrendator skola troligen icke inverka så menligt på
tjensteinnehafvaren, som de obehag han mer än en gång har att
utstå, när han sjelf sköter bostället, af drängar, pigor och andra
arbetare, hvilka dessutom ofta äro dyrlegda och sjelfva vilja

städs stift 1 boställe åt eu hvar, eller således tillhopa 2,070 bostadsboställen med
jordbruk (se vidare tabellen här nedan sid. 18). — Af 10 bostadsboställen för
biskopar äro 2, de i Skara och Vexjö stift, belägna på landet och de öfriga 8 i
stad. Begge bostadsboställena på landet och några af bostadsboställena i stad äro
förenade med jordbruk,

vara »herrar». Talet om krångel med en arrendator synes sakna
vidare betydelse, då krångel kan ifrågakomma äfven under nuvarande
förhållanden med en af boställshafvaren antagen arrendator,
hvarförutom ett arrendekontrakt, uppgjordt enligt de föreslagna
grunderna, bör bättre än nu kunna förekomma Övergrepp
från arrendatorns sida. Boställshafvaren är ofta oerfaren och obekant
med förhållandena på orten, hvarför det för honom vore en
fördel att blifva befriad från arrendekontraktets uppgörande. Han
är äfven i allmänhet medellös och kan endast genom skuldsättning
förskaffa sig den för jordbruket erforderliga uppsättning af
kreatur och redskap. Inkomsten af bostället skall vid dess utarrendering
ökas och jorden blifva bättre skött. Ingen anledning
finnes, hvarför presten bör mer än andra civila tjensteman och
militärervara bunden vid jordbruk och en alltmer ogin arbetsklass.

A motsatta sidan har anförts, hurusom, när presten sjelf
brukar bostället, han är husbonde på sin gård, huru hans inkomst
blir större och hans sociala ställning höjes, hvarjemte hans samlif
med en jordbrukande befolkning blir fastare och innerligare, då
han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska
vilkor han delar. Den ifrågasatta utarrenderingen, säges det vidare,
är skadlig för både presterskapet och kyrkan samt egnad
att göra slut på det goda förhållande, att prestgården i många beaktansvärda
hänseenden kunnat vara ett föredöme inom församlingen.
Efterträdarens rätt förnärmas. Presten förlorar sin sjelfständighet
och kan bli utsatt för obehag och förnärmelser från
arrendatorns sida, om denne är oredlig, fallen för dryckenskap,
osedlig eller sekterisk. Särskildt kan befaras, att arrendatorn
skall fullgöra natur aprestationer na på ett otillfredsställande sätt.
Den föreslagna anordningen är ett ingrepp i presterskapets privilegier
och utgör första steget till boställenas indragning till
staten. Arrendekontraktet kan, till efterträdarens förfång, uppgöras
till förmån för boställshafvarens slägtingar eller vänner.

Frågan huruvida de i andra punkten af förslaget angifna
förbehåll af vissa naturaförmåner åt tjensteinnehafvaren vore
tillfyllestgörande har af de flesta besvarats jakande; dock förekomma
yrkanden, att derutöfver borde vid boställets utarrendering
för tjensteinnehafvaren betingas viss myckenhet smör,
säd, potatis, fisk; körslor af vatten, is, gödningsämnen, grus m. in.;
foder och utrymme för andra husdjur än hästar, t. ex. kor, svin.
får, höns; visst antal dagsverken o. s. v.

Hvad arrendetiden beträffar, bar denna föreslagits af 577 indelningshafvare
till 20 år, af 20 till 15 år och af 453 till 10 år.

Slutligen har med afseende å utarrenderingen uttalats vissa
allmänna önskemål, såsom att indelningshafvaren borde sjelf få
deltaga i uppgörandet af arrendekontraktet och ej nödgas mottaga
en arrendator, med hvilken han personligen ej kunde åtnöjas;
att icke ovilkorligen högsta anbudet skulle antagas; att
det måtte varda arrendatorn förbjudet af,t på annan transportera
arrendekontraktet; att arrendesumman borde uppbäras genom
vederbörande kronofogde eller annan myndighet; samt att arrendator,
som visade oredlighet, läte bostället förfalla i vanhäfd,
vore försumlig i uppfyllandet af sina förpligtelser mot boställshafvaren
eller mot denne betedde ''sig på ett vanvördigt sätt,
skulle kunna förklaras förlustig arrendet.

Hen föregående framställningen torde gifva vid handen, att
vid de tillfällen, då frågan om prestboställenas disposition blifvit
af enskilda motionärer dragen uuder riksdagens pröfning, dessa
motionärer framträdt med mycket vidtgående yrkanden, afseende,
att boställena skulle — med undantag af prestbostaden och ett
mindre jordområde — antingen helt och hållet frånhändas tjensteinnehafvarne,
mot vederlag af kontant lön, eller också för deras
räkning utarrenderas, under hvilket sistnämnda yrkande, allt
efter motionärernas olika ståndpunkt, inbegripits än alla boställen
utan åtskilnad, än blott sådana boställen, med afseende å hvilka
icke särskilda omständigheter påkallade undantag från den eljest
gällande regeln om utarrendering. Dessa yrkanden hafva likväl
icke vunnit understöd af riksdagen, som för sin del medgifvit
utarrendering endast af sådan jord, som icke utan olägenhet
kunde brukas i förening med bostadsboställe. Härutöfver har
från regeringens sida föreslagits, att del af större bostadsboställe
skulle få under vissa förutsättningar utarrenderas, om församlingen
dertill samtyckte — men utan att tjensteinnehafvarens
medgifvande vore erforderligt.

Då komitén nu har att tillse, huruvida icke förändrad ordning
för prestboställenas utarrendering borde stadgas, har komitén
visserligen icke kunnat ansluta sig till något förslag,
enligt hvilket innehafvare af presterlig tjenst skulle beröfvas
hvarje möjlighet att sjelf få öfvertaga skötseln af det vid

hans tjenst fastade boställe; men å andra sidan har komitén
icke kunnat finna, att några vigtigare intressen skulle äfventyras,
derest presten icke komme att sjelf bruka det boställe, som stälts
till hans förfogande. Efter komiténs mening kan alltså obestridlig
giltighet tillerkännas lika litet åt de skäl, Indika anförts till
stöd för prestboställenas utarrendering, som åt de skäl, hvilka
gjorts gällande emot densamma och hvilka, härofvan återgifna
sådana de under olika tider framkommit, nu ej torde behöfva
upprepas.

Komitén intager således i denna fråga samma ståndpunkt som
1897 års riksdag och håller före, dels att »det torde i somliga
fall vara för presten fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt att
sjelf sköta bostället, medan det deremot i andra fall är för
honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter», dels
ock att en förbättring i nu rådande förhållanden skulle vinnas,
om »det medgåfves presterskapet större frihet än hittills att få
genom vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera
sina boställen».

För en sådan utarrendering har det synts komitén att följande
hufvudgrunder kunde uppställas:

Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning
till bostäilshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende
efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande
från hans sida af arrendevilkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör
domkapitlet pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga
olägenheter för boställets innehafvare med afseende å hans
tjensteutöfning och personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering
ej må ega rum; likasom före utarrenderingen böra
undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom göras förbehåll
om vissa naturaprestationer till boställshafvaren. Af
samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i
vissa undantagsfall, då den kan utsträckas till högst tjugu år.

Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god
häfd, skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfverhufvud
må medgifvas.

I alla parters intresse skola arrende vilkor en pröfvas och
fastställas af Konungens befallningshafvande och domkapitel.

I enlighet med dessa grunder har komitén utarbetat efterföljande
förslag till förordning angående utarrendering af prester -

skåpets med jordbruk förenade bostadsboställen. dervid komitén i
tillämpliga delar följt förut åberopade nådiga skrifvelse till
kammarkollegium angående utarrendering af presterskapets
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den
12 november 18581) samt nådiga kungörelsen angående förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
den 10 november 1882.2)

Innan komitén öfvergår till en redogörelse för de särskilda
bestämmelserna i detta förslag, meddelar komitén å näst härefter
följande sida en tabell, hvars uppgifter grundats på svar till
komiténs frågeformulär n:o 2 (se inledningen till komiténs tabeller,
serien A) i fråga om »arrende af boställe der detsamma
i sin helhet eller till någon del är för boställshafvarens räkning
utarrenderadt». Denna tabell utvisar antalet samtliga åt rikets
presterskap, med undantag af biskoparna, under ecklesiastikåret
1896—97 upplåtna, med jordbruk förenade bostadsboställen,
samt i hvilken mån dessa boställen brukades af indelningshafvarne
sjelfva eller voro utarrenderade i sin helhet eller till någon
del. I antalet utarrenderade boställen ingå icke blott de boställen,
som af indelningshafvarne upplåtits på arrende åt en af
dem sjelfva antagen arrendator, utan äfven de boställen, hvilka
med Kong! Maj:ts tillstånd blifvit i författningsenlig ordning utarrenderade.
Dessa senare boställen kunna dock med allt skäl
antagas utgöra ett försvinnande fåtal.

Den stora omfattning, i hvilken indelningshafvarne genom
enskilda aftal, gällande allenast för deras tjenstetid, utarrenderat
sina boställen — såsom af tabellen framgår mer än hälften
af dem —, synes komitén utgöra ett mycket talande skäl för
vigten af att främja en lagstiftning, som åsyftar att bereda
presterskapet de förmåner af högre arrendeafgifter och boställenas
bättre skötsel, som måste blifva en följd af arrendatorns
besittning af bostället under en längre, på förhand bestämd tid.

‘) Benämnes i det efterföljande 1858 års skrifvelse.

2) Benämnes i det efterföljande 1882 års kungörelse.

Tabell

utvisande dels antalet samtliga åt kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter samt g
åt en klockareprest och en sockenadjunkt under ecklesiastikåret 1896—97 upplåtna, med jordbruk förenade
bostadsboställen, dels den omfattning i hvilken de brukades af indelningshafvarne sjelfva eller voro utarrenderade.

1	2	3	4	5	6 1	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17 \|	18
Stift.	Antal boställen, upplåtna åt	Antal åt kyrkoherdar upplåtna boställen, som	Antal nistrar låtna	it korn m i-ni. fl. upp-boställen, som	I procent af de åt kyrkoherdarne upp-låtna boställen utgjorde	I procent af de åt komministrarne m. fl. upplåtna boställen utgjorde	I procent af de åt samtliga kyrkoherdar och komministrar m. fl. upplåtna boställen utgjorde
kyrko- herdar.	kommi- nistrar m. fl.	brukades af indel-ningshaf-varne sjelfva.	voro utarrenderade	brukades af indel-ningshaf-varne sjelfva.	voro utarrenderade	de som brukades af indel-ningshaf-varne sjelfva.	de som voro utarrenderade	de som brukades af indel-ningshaf-varne sjelfva.	de som voro utarrenderade	de som brukades af indel-ningshaf-varne sjelfva.	de som voro utarrenderade
i sin helhet.	till en del.	i sin helhet.	till en del.	i sin helhet.	till en del	i sin helhet.	till en del.	i sin helhet.	till en del.
	Styck.	Stvck.	Styck.	Styck.	Styck.	Styck.	Styck.	Styck.	%	%	%	%	%	%	%	%	%
Upsala . . .	163	98	39	116	8	29	69	_	23-93	7116	4-91	29-59	70-41	—	26 05	70-88	3*07
Linköpings .	141	97	36	103	2	31	66	—	25-53	73''05	1-42	31-96	68-04	—	2815	71-01	0-84
Skara ....	117	109	43	71	3	58	50	i	36''75	60-68	2''57	53-21	45-87	0-92	44-69	53*54	1-77
Strengnäs . .	101	69	42	58	1	30	39	—	41-58	57-43	099	43-48	,56-52	'' -	42-35	57-06	059
	96	57	40	51	5	29	28	—	41-67	53-12	5-21	50-88	4912	—	45-10	51-63	3-27
Vexjö ....	94	96	49	44	1	59	36	i	52-13	46-81	1-06	61-46	37-50	1-04	56-84	42-11	1-06
	221	13	49	162	10	8	5	—	22-17	73-30	453	61-54	38''46	—	24-36	71-37	4-27
Göteborgs . .	94	60	43	49	2	44	15	i	45-74	52-13	2-13	73-33	25-00	1 67	56-49	41-56	1-95
Kalmar . . .	43	32	26	16	1	26	5	i	60-47	37-21	2-32	8125	15-63	3-12	69-33	28-00	2-67
Karlstads . .	56	67	22	32	2	52	14	i	39-29	57-14	3-57	77-61	20-90	1-49	60-16	37-40	2-44
Hernösands .	115	69	85	28	2	57	10	2	73-91	24-35	1''74	82-61	14-49	2-90	7718	20-65	2''17
Visby ....	58	4	37	20	1	2	2	—	63-79	34-48	1-73	50-00	5000	—	62-91	35-48	1-61
Summa	1,299	771	511	750	38	425	339	7	39 34	57-74	2-92	55-12	43-97	0-91	45-22	52-61	2-17

Förslag1

till

Förordning'' angående utarrendering af presterskapets med
jordbruk förenade bostadsboställen.

§ 1.

Presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen må
kunna upplåtas på arrende utan inskränkning till boställshafvarens
besittningstid. Utarrenderingen kan afse vare sig bostället
i dess helhet, med de i § 6 angifna undantag, eller viss
del deraf.

§ 2.

Boställhafvares ansökning om tillstånd till sådan utarrendering
göres hos vederbörande domkapitel, som, efter kontraktsprostens
och pastoratets hörande, derom meddelar beslut.

§ 3.

Afser ansökningen utarrendering under en tid af högst tio
år, må tillstånd dertill af domkapitlet ej vägras, såvida icke
utarrenderingen kan visas medföra väsentliga olägenheter för
boställets innehafvare i afseende å hans tjensteutöfning eller
personliga ställning.

§ 4.

Domkapitlet ege ock, der särskilda omständigheter, såsom
det till utarrendering afsedda områdets afskilda läge eller ifrågasatta
större nybyggnads- eller nyodlingsföretag, dertill föranleda,
medgifva arrendetidens utsträckning till högst tjugu år.

§ 5.

Finner domkapitlet, att utarrendering må ega rum, åligger
det kontraktsprosten, efter anmälan af boställshafvaren, att i
samråd med denne ock en af kontraktets prester uppgöra förslag
till kontrakt, innefattande den arrendeafgift, emot kvilken
bostället eller del deraf kan med afseende å förhållandena i orten
oek boställets afkastning anses skäligen böra upplåtas, äfvensom
öfriga arrendevilkor.

Der utöfver den naturaprestation, hvarom stadgas i § 7 första
stycket mom. 1, arrendeafgift för bostället kan betingas, skall
denna utsättas i viss penningesumma, men kan bestämmas till
utgörande så väl i penningar som i naturapersedlar enligt de
grunder, hvarom i kontraktet eller eljest aftal träffas.

Förslaget till arrendekontrakt öfverlemnas af boställshafvaren
för pröfning till Konungens befallningshafvande och domkapitlet,
som ega att detsamma fastställa eller deri göra de
jemkningar, hvartill omständigheterna föranleda.

§ 6.

Vid uppgörande af arrendekontrakt skall iakttagas, att bostad
med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller, der
sådan icke finnes, planteringsland för hushållets behof varda för
boställhafvarens räkning från utarrendering undantagna; och
skall dervid tillika bestämmas, hvilka hus å bostället förbehållas
boställshafvaren och hvilka öfverlemnas till arrendatorns begagnande.

Varda till arrendatorn öfverlemnade hus, hvilka boställshafvaren,
utöfver hvad bostället tarfvar, för sin beqvämlighet
innehafver, skall, med tillbörlig hänsyn till hvad i byggningabalken
kapitlet 26 § 2 om boställshafvares rätt till dessa hus
stadgas, värdet å desamma jemväl angifvas.

§ 7.

Är fråga om utarrendering af boställe i dess helhet, med
de i § 6 angifna undantag, skall i arrendekontraktet göras
förbehåll derom,

1) att arrendator]! stall utan särskild ersättning antingen
verkställa nödig embetsskjuts, till den omfattning, som i kontraktet
närmare bestämmes, eller, om boställshafvaren önskar
sjelf hålla'' hästar, bereda dessa stallram och foder;

2) att arrendator!! skall, der bostället lemnar tillgång till
bränsle, på anmodan mot bestämd ersättning hugga, framföra
och bereda hvad deraf till boställshafvarens husbehof erfordras;
samt

3) att arrendatorn skall på anmodan till bestämdt pris tillhandahålla
söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens
hushåll.

Äfvenså bör arrendatorn tillförbindas att föra ett skickligt
och anständigt lefverne samt gent emot boställshafvaren visa
tillbörlig hänsyn.

Afser utarrenderingen allenast en mindre del af bostället,
ankomme på Konungens befallningshafvandes och domkapitlets
pröfning, huruvida någon eller några af dessa bestämmelser böra
i kontraktet intagas.

§ 8.

Derest arrendator skall utföra nyodling eller sådan nybyggnad,
som ej enligt lag åligger boställshafvaren, skall sådan
skyldighet i arrendekontraktet noggrant bestämmas.

§ 9.

Sedan arrendevilkoren blifvit faststälda, utsättes genom en
af Konungens befallningshafvande minst en månad före auktionsdagen
utfärdad kungörelse auktion att hållas samtidigt inför
Konungens befallningshafvande och å plats i orten, som af Konungens
befallningshafvande bestämmes, inför vederbörande kronobetjent.
Kungörelsen, som skall innehålla egendomsbeskrifning,
underrättelse om arrendevilkoren och det arrendevärde,
Konungens befallningshafvande och domkapitlet ansett bostället
böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, skall införas dels
i länskungörelserna, för att uppläsas i kontraktets eller närgränsande
socknars kyrkor, dels i den eller dem af ortens tidningar,
som Konungens befallningshafvande bestämmer.

§ io. *

Före auktionen må till Konungens befallningshafvande ingifvas
skriftliga förseglade anbud, hvilka öppnas, sedan det
muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt. Efter auktionens
förrättande öfversändas de skriftliga anbuden jemte vid
auktionen förda protokoll och öfriga handlingar till domkapitlet
för infordrande af boställshafvarens yttrande öfver anbuden;
och ega derefter Konungens befallningshafvande och domkapitlet
antaga arrendator, med fästadt afseende såväl å de afgifna anbuden
och erbjuden säkerhet som å arrendatorns personliga
lämplighet.

År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet,
icke afgifvet, bör arrendet å ny auktion utbjudas. Erkålles
icke heller dervid anbud, som, enligt nyssberörda grunder,
finnes böra antagas, vare frågan om boställets utarrendering för
den gången förfallen.

Ej må någon klaga öfver, att hans anbud ej antagits.

§ 11.

Vill boställshafvare återkalla sin ansökning, vare han dertill
berättigad, såvida anmälan göres hos Konungens befallningshafvande
senast åtta dagar efter det han af beslutet om arrendator
antagande erhållit del; men vare emellertid pligtig att
ersätta de kostnader, som ansökningen vållat vederbörande myndigheter.

§ 12.

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevilkoren bör för
en tid af minst fem år, derest arrende skall så länge fortfara,
vara stäld borgen af två personer, de der borga en för begge
och begge för eu såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet
är af Konungens befallningshafvande, domare eller kronofogde
styrkt.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen
blifvit stäld, skall ny borgen, så beskaffad som ofvan sägs, aflemnas
till Konungens befallningshafvande, som pröfvar dess
giltighet och, derest ingen anmärkning förekommer, öfverlemnar

densamma till domkapitlet; hvarförutom arrendator åligger att,
om någon af löftesmännen dör eller Konungens befallningshafvande
finner löftesman icke vidare kunna för vederhäftig anses,
inom tre månader efter erhållet föreläggande ny vederhäftig
borgen anskaffa.

§ 13.

Med antagen arrendator upprättas kontrakt i två exemplar,
som undertecknas af Konungens befallningshafvande, domkapitlet
och arrendatorn, och af hvilka det ena jemte borgensförbindelserna
förvaras af domkapitlet och det andra öfverlemnas till
arrendatorn; skolande derjemte bestyrkta afskrifter af kontrakt
och borgensförbindelser tillställas kontraktsprosten och boställshafvaren,
hvilken senare det åligger tillse, att borgensförbindelses
förnyelse i behörig tid verkställes.

§ 14.

Öfverlåtelse af arrende må kunna ske endast med Konungens
befallningshafvandes och domkapitlets medgifvande samt sedan
boställshafvaren och kontraktsprosten blifvit hörde.

§ 15-

Af boställets skog eger arrendatorn bekomma endast hvad
som erfordras för gårdens behof, att uttagas efter anvisning af
boställshafvaren, såvida boställets skogstillgång och faststäld
skogshushållningsplan sådant medgifva; dock först sedan boställshafvarens
eget behof af skogsfång blifvit tillgodosedt.

§ 16.

I fråga om de till arrendator^ begagnande öfverlemnade
hus, hvilka för bostället tarfvas, skall den boställshafvaren åliggande
nybyggnads- och underhållsskyldighet fullgöras af arrendatorn.

§ 17.

För de till arrendator^ begagnande öfverlemnade hus, om
Indika förmäles i andra stycket af § 6, skall, utöfver den betingade
arrendesumman, af arrendatorn erläggas en i enlighet
med samma paragraf bestämd lösen på sätt mellan honom och
boställshafvaren öfverenskommes; och eger arrendatorn derefter
att utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid husen
innehafva med den rätt och skyldighet, som boställshafvaren
tillkom.

§ 18-

Arrendatorn åligger att för boställshafvarens räkning ombesörja
och utan afdrag å arrendesumman bekosta brandförsäkring
för de hus, som till honom öfverlemnats, till deras fulla,
i behörig ordning uppskattade värde äfvensom att sådan försäkring
vidmagthålla, öfver fullgörande hvaraf bevis skall ingifvas
till domkapitlet, som genom försäkragsbrefvet berättigas
att brandskadeersättningen uppbära. Af domkapitlet uppburen
brandskadeersättning ege arrendator att, emot borgen eller annan
af domkapitlet godkänd säkerhet, förskottsvis uttaga till bekostande
af den nybyggnad hvarom vid laga syn förordnas.

Arrendator, som försummar sin skyldighet att brandförsäkra,
svare sjelf för brandskada samt bygge nytt upp för hvad som
brunnit.

§ 19.

Arrendatorn skall väl häfda och i god växtkraft hålla boställets
åker och äng, nödiga diken gräfva och vidmagthålla
samt hagmarker rödja och vårda.

Torfmosse skall ändamålsenligt begagnas.

§ 20.

Arrendatorn är skyldig uppföra och underhålla all den
stängsel, som i det arrenderade områdets gräns mot annan egendom
efter lag bör finnas.

§ 21.

För alla det arrenderade bostället åliggande utskylder och
besvär, fastighetsbevillning och väghållningsskyldighet deri inbegripna,
ansvare arrendatorn utan afkortning å arrendeafgiften.

§ 22.

Underlåter arrendator att inom föreskrifven tid erlägga
arrendeafgiften eller att iakttaga sina skyldigheter i afseende
å säkerheten för arrendevilkorens fullgörande, vare arrenderätten
förverkad och arrendatorn skyldig, om Konungens befallningshafvande,
domkapitlet eller boställshafvaren så fordrar,
att bostället vid nästa fardag afträda.

Åsidosätter arrendator i öfrigt de på grund af arrendekontraktet
honom åliggande skyldigheter, eller öfverträder han
i detsamma honom medgifna rättigheter, hafre ock förverkat
arrenderätten och afträde, derest Konungens befallningshafvande,
domkapitlet eller boställshafvaren så yrkar och sedan laga domstol
derom meddelat beslut, bostället nästa fardag.

§ 23.

Å utarrenderadt boställe skall hållas af- och tillträdessyn,
som verkställes af domare och nämnd, och för hvilken kostnaden
gäldas af arrendatorn.

§ 24.

Önskar boställshafvare, som sjelf uppgjort kontrakt med
arrendator om öfvertagande af bostället eller del deraf på arrende
under högst tio år, att kontraktet skall vara för efterträdaren
i tj ensten bindande, göre ansökning om tillstånd till
utarrenderingen hos vederbörande domkapitel, som förfar på sätt
i § 2 sägs.

Bifalles ansökningen, åligger det kontraktsprosten, efter anmälan
af boställshafvaren, som företer det upprättade arrendekontraktet,
att i samråd med en af kontraktets prester yttra
sig öfver detsamma; hvarefter Konungens befallningshafvande
och domkapitlet hafva att pröfva, huruvida de i denna förordning
med afseende å bevarandet af efterträdarens rätt och bästa
gifna föreskrifter finnas vara i kontraktet behörigen iakttagna,
samt huruvida arrendeafgiften kan anses vara rätt afvägd och
tillräcklig säkerhet för kontraktets fullgörande finnes.

År i angifna hänseenden ej något att anmärka, varde kontraktet
af Konungens befallningshafvande och domkapitlet god -

kändt; ock vare då kontraktet lika gildt, som om det blifvit af
Konungens befallningshafvande och domkapitlet afslutadt.

§ 25.

Öfver vederbörande myndigheters beslut rörande de i §§ 2,
5, 14 och 24 omförmälda frågor eger boställshafvare rätt att
anföra besvär hos kong! kammarkollegium.

§ 26.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag har varit inom komitén framstäldt, att förevarande
författning skulle benämnas icke förordning utan lag, och har såsom
skäl derför anförts, att en lagstiftning i detta ämne fordrade riksdagens
medverkan i enlighet med § 87 i regeringsformen och
kyrkomötets bifall enligt § 114 i samma grundlag. Komitén,
som icke anser det tillhöra sin uppgift att ingå i pröfning af
en sådan statsrättslig fråga, har så mycket mindre funnit skäl
att frångå den för dylika författningar hittills öfliga benämningen
förordning, som denna benämning icke varit förbehållen allenast
åt sådana författningar, som utfärdats på grund af Konungens
ekonomiska lagstiftningsrätt, och således ej utesluter ärendets
behandling enligt §§ 87 och 114 i regeringsformen.

§ 1.

De boställen, som afses i föreliggande förslag, äro, såsom
förslagets rubrik äfven angifver, endast sådana, som upplåtits
åt pr ester skap et. Förslaget omfattar alltså icke ecklesiastika
boställen i vidsträckt bemärkelse, under hvilken benämning ju
böra inbegripas äfven boställen, som äro anslagna åt klockare,
orgelnister och folkskollärare med flera till ecklesiastikstaten
hörande tjensteman.

Deremot åsyftas med förslagets bestämmelser boställen, som
äro upplåtna åt alla de olika tjenstegraderna inom presterskapet,
åt biskopar såväl som åt kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter
och pastoratsadjunkter, likasom ingen åtskilnad göres
mellan boställena, ehvad de äro belägna å landsbygd eller inom
stadsområde.

Men icke presterskapets alla boställen utgöra föremål för
förslaget, endast bostadsboställena, d. v. s. sådana boställen som

enligt § 4 i 1862 års förordning »afses att af löntagare bebos
och brukas». De boställen, som äro afsedda endast att lemna
bidrag till prestens aflöning — de så kallade löningsboställena
—, skola nemligen utarrenderas enligt särskildt derom meddelade
föreskrifter uti nådiga skrifvelsen den 11 juli 1862 angående
utarrendering af presterskapet anslagen jord, som icke utan
olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, jemförd
med 1858 års skrifvelse.

Utöfver boställets egenskap af bostadsboställe fordras slutligen,
enligt förslaget, att bostället skall vara förenadt med jordbruk.
Hvad som menas med ett sådant boställe torde icke i allmänna
ordalag kunna fullt nöjaktigt angifvas. Bostadsboställe,
som saknar all jord, utom den tomt hvarå husen äro uppförda,
eller hvilket, utom tomten, omfattar endast trädgård, kryddland
eller annat dylikt mindre jordområde, hör naturligtvis ej hit.
Deremot synes det ingalunda kunna fordras, att till ett jordbruksboställe
skola finnas »så goda egor af åker, äng och betesmark,
att, med begagnande af tillgängliga odlingslägenheter, ett
hushåll af minst tre arbetsföra personer må kunna af egornas
behållna afkastning underhållas», eller att ängen och betesmarken
ovilkorligen skola vara »af den vidd och godhet, att, med
tillhjelp af halmfodret från åkern och löftägt, en häst eller ett
par dragoxar, två eller tre kor och fem eller sex får eller getter
deraf kunna vinter- och sommarfödas» — förmåner, som enligt
kongl. förordningen angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 augusti 1864 erfordrades
för besutenhet. Öfverhufvud torde det vara likgiltigt, om
arrendatorn kan ensamt af boställets afkastning påräkna sin
bergning eller icke. Derför medgifver också förslaget, att boställe
må utarrenderas allenast till en del, utan att tillika uppställa
fordran, att denna del skall medföra besutenhet. Förslaget
tager dervid hänsyn endast till den större fördelen för boställshafvaren
att utarrendera blott en del af egoområdet.

Icke heller torde utarrenderingen böra göras beroende af,
att vid bostället finnas alla de hus, som vanligen anses erforderliga
för skötandet af ett jordbruk — och af Indika en del
ofta saknas vid åtskilliga med jordbruk förenade bostadsboställen
i stad —, då ju ett mindre jordbruk bör kunna med fördel bedrifvas,
äfven der utrustningen i berörda hänseende är något
bristfällig.

Beträffande de presterskapets bostadsboställen, som äro förenade
med jordbruk af större eller mindre omfattning samt försedda
med flera eller färre bus för jordbrukets skötsel, vill förslaget
införa den nyheten, att till dessa boställen hörande jord
äfvensom för jordens brukande erforderliga hus, vare sig laga
hus eller så kallade öfverloppshus, skola kunna utarrenderas för
en tid, som ej med nödvändighet skall vara inskränkt till viss
indelning skafvar es besittning stid, såsom hittills varit förhållandet,
der icke Kongl. M.aj:t annorlunda medgifvit. I hvilken mån
arrendetiden eljest ansetts böra vara begränsad, framgår af det
följande (§§ 3, 4 och 24).

§ 2.

Initiativet till utarrenderingen torde ej böra tillkomma någon
annan än boställshafvaren. Enligt Kongl. Maj:ts proposition till
1859—60 årens riksdag skulle, såsom inledningen utvisar, frågan
om utarrendering af den del af boställe, som återstode, sedan
tillräcklig lägenhet afsöndrats för löntagarens räkning, väckas
af domkapitlet. Det skulle således bero af domkapitlet att
pröfva, huruvida — af ekonomiska skäl eller ur församlingsvårdens
synpunkt eller möjligen af andra hänsyn — indelningshafvare
borde skiljas från skötseln af sitt boställe. Komitén ifrågasätter
icke, att en sådan pröfningsrätt må öfverlemnas åt domkapitlet,
utan vill åt boställshafvaren förbehålla att afgöra, huruvida
omständigheterna medgifva honom att sjelf bruka sitt
boställe eller om han bör öfverlemna det åt arrendator.

Finner boställshafvare, att han af någon anledning bör afstå
från det med hans boställe förenade jordbruk, må det likväl
ej ankomma på honom ensam, om bostället verkligen skall upplåtas
å arrende under en tid, som kan öfverskrida hans egen besittningstid.
Ty då jemväl efterträdarens rätt beröres af en
dylik längre tids utarrendering, är det af vigt, att frågan om
tillstånd dertill pröfvas af offentlig myndighet, som, oberörd af
enskilda intressen och tycken, kan från mera allmänna synpunkter
bedöma, huruvida, utan men för embetsförvaltningen
och utan obehag af rent personlig art för efterträdaren, bostället
må kunna öfverlemnas till brukande af en arrendator.

Den myndighet, som skall afgöra, huruvida utarrendering
öfverhufvud må ega rum, bör, enligt komiténs förmenande, vara

domkapitlet. Med sin allmänna kännedom beträffande de inom
stiftets olika delar rådande särskilda förhållanden, skulle domkapitlet,
efter inhemtade ytterligare upplysningar, vara i tillfälle
att öfverväga alla de omständigheter, som i ett visst fall tala
för eller emot boställes utarrendering, och, när denna befaras
medföra olägenheter, kunna förhindra densamma.

Domkapitlet bör naturligtvis före ärendets afgörande inhemta
yttrande af prosten i det kontrakt boställshafvaren tillhör,
emedan prosten är bäst i tillfälle att meddela de upplysningar,
som för pröfningen äro erforderliga. Församlingens eller
de till ett pastorat hörande flera församlingars yttrande torde
äfven böra infordras, då det icke kan vara för pastoratet likgiltigt,
huru prestbostället, som utgör en lönetillgång för dess
själasörjare, varder för längre tid disponeradt, och det hittills i
allmänhet varit sed att öfver boställshafvares ansökning hos
Kongl. Maj:t om rätt att på viss, i allmänhet tjugu års, tid utarrendera
boställe låta höra vederbörande församling.

Boställshafvare, som önskar utarrendera sitt boställe, har
alltså att söka tillstånd dertill hos stiftets domkapitel samt afvakta
denna myndighets beslut i ärendet. Af annan än indelningshafvare
väckt fråga om boställes utarrendering lärer icke
böra upptagas till pröfning af domkapitlet.

§§ 3 och 4.

Den tid hvarunder boställe må utarrenderas skall, enligt
förslaget, alltid vara på förhand bestämd till visst antal år.

För en utarrendering blott under boställshafvares tjenstetid
äro särskilda bestämmelser naturligtvis ej erforderliga, enär utarrenderingen
då sker endast på boställshafvarens ansvar och
efterträdarens rätt derigenom icke beröres. Ä andra sidan lärer
upplåtelse på lifstidsstädja ej böra medgifvas, med hänsyn till
den obestämda tidslängden och det alltför stora intrång efterträdaren
skulle nödgas lida af en dylik upplåtelse.

Flertalet af de indelningshafvare, som yttrat sig angående
arrendetiden, hafva ansett, att denna borde bestämmas till tjugu
år; men i ett icke ringa antal yttranden har lagts synnerlig vigt
på arrendetidens inskränkning till tio år, enär derigenom olägenheterna
för efterträdaren skulle blifva mindre afsevärda.
Komitén håller ock före, att i regeln tiden icke bör utsträckas

utöfver tio år, innan någon erfarenhet föreligger, huru det nya
systemet verkar. För den händelse önskan då mera allmänt
uttalas om en arrendetid af tjugu år, lärer hänsyn tagas dertill
och en förändring i nu föreslagna tidsbestämmelse medgifvas.
I vanliga fall torde arrendatorn under en tioårig arrendeperiod
blifva i tillfälle att erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och
kostnader.

Men i vissa undantagsfall, såsom då ett till utarrendering
afsedt område är beläget på så långt afstånd från sjelfva prestbostaden,
att utarrenderingen deraf kan förväntas icke medföra
något som helst personligt obehag för efterträdaren, eller då behof
förefinnes af mer omfattande nyodlingar eller nybyggnad å
bostället, men arrendatorn icke kan antagas vara benägen att
underkasta sig de dermed förenade kostnader, derest icke så lång
besittningstid varder honom tillförsäkrad, att han derunder må
kunna få kostnaderna återgäldade och tillika draga skälig vinst
af de gjorda förbättringarna — i sådana fall bör, enligt komiténs
åsigt, möjlighet finnas för arrendetidens utsträckning till
tjugu år.

I enlighet härmed har komitén i § 3 föreslagit, att, derest
boställshafvares ansökning om utarrendering afser en tid af
högst tio år, det sökta tillståndet ej må vägras, såvida icke utarrenderingen
kan visas medföra väsentliga olägenheter för boställets
innehafvare i afseende å hans tjensteutöfning eller personliga
ställning. Domkapitlet kan alltså icke för ett afslag
förebära mer eller mindre lösa antaganden, utan måste uppgifva
sådana faktiska omständigheter, som otvetydigt ådagalägga, att
de befarade olägenheterna icke, i händelse af utarrendering, skola
uteblifva.

Föreligger åter något sådant undantagsfall, som ofvan blifvit
antydt, är boställshafvaren visserligen icke berättigad att få bostället
utarrenderadt på längre tid än tio år, men domkapitlet
kan enligt § 4 tillåta utarrendering på längre tid, allt efter de
särskilda omständigheterna till och med tjugu år.

Vid meddelande af tillstånd till utarrendering måste emellertid
iakttagas, att genom lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889 tiden för aftal om nyttjanderätt
till hus eller tomt i stad eller till del deraf så ock
till jord som till hus eller tomt hörer är begränsad till tio år.
Viss till presterskapets bostadsboställen i städerna hörande jord

kan följaktligen icke under några förhållanden utarrenderas på
längre tid än tio år. Åtminstone afser icke förslaget att göra
ändring i anförda tidsbestämmelse.

§ 5.

Sedan domkapitlet meddelat beslut angående det af boställshafvare
sökta tillstånd till utarrendering af bostället och funnit,
att den må ega rum, bar boställshafvaren — såvida han fullföljer
sin afsigt —• att för den åtgärd, som derefter först ifrågakommer,
nemligen uppgörande af förslag till arrendekontrakt, anmäla
ärendet bos vederbörande kontraktsprost.

Det bar med afseende å efterträdarens rätt synts komitén
lämpligast, att denna förrättning uppdrages åt kontraktsprosten
såsom den .ledande och i hufvudsak beslutande personligheten.
Derigenom torde åt utarrenderingen redan från början förlänas
karakteren af offentlig förrättning, vid hvilken det gäller att
tillvarataga ej blott den tillfällige hoställshafvarens, utan äfven
hans efterträdares rätt. Kontraktsprosten lärer dock icke böra
vara ensam om förslagets uppgörande, utan inflytande dervid
inrymmas åt boställshafvaren och en af kontraktets prester.
Denne senare bör af kontraktsprosten utväljas med hänsyn till
såväl den kännedom han kan antagas hafva om bostället som
hans erfarenhet i landtbruk.

Vid uppgörande af förslaget till arrendekontrakt hafva förrättningsmännen
i främsta rummet att tillse, det sådana föreskrifter,
som innehålla de allmänna förutsättningar, under hvilka
utarrendering öfverhufvud må komma till stånd, varda iakttagna.
Dessa föreskrifter, meddelade i §§ 6 och 7 af komiténs
förslag, afse, dels att från utarrendering skola för boställshafvarens
räkning undantagas vissa hus och ett mindre jordområde,
dels att arrendatorn skall till boställshafvaren utgöra en del
naturaprestationer, dels ock att boställshafvaren skall, derest föreskrifter
kunna i sådant afseende något åtgöra, skyddas för obehag
af personlig art från arrendatorns sida.

Härutöfver måste naturligtvis kontraktet upptaga bestämmelser
om arrendeafgiften och tiden för dess erläggande; der nyodling
eller sådan nybyggnad, som ej afser laga hus, skall utföras,
böra beskaffenheten och omfattningen af dessa företag angifvas
och, såvida till arrendatorn öfverlemnas hus, hvilka skola af

honom lösas, värdet af husen utsättas och föreskrift meddelas
om sättet för erläggande af lösen o. s. v.

Slutligen och då vid hvarje boställe samt med afseende på
hvarje boställshafvares behof och önskningar särskilda omständigheter
äro att iakttaga, bör arrendekontraktet afpassas efter
dessa vexlande förhållanden.

Deremot behöfva ej i kontraktet intagas sådana stadganden,
som afse arrendatorns allmänna rättigheter och skyldigheter samt
gälla i samma omfattning med afseende på alla ifrågavarande
arrenden — nemligen stadgandena om arrendatorns begränsade
rätt till skogens afkastning, hans byggnads- och underhållsskyldighet
vid de laga husen och förpligtelse!’ med afseende å
jordens häfd, stängselskyldighet in. m. —, enär dessa stadganden
lända till efterrättelse, äfven om de icke återgifvas i kontraktet.

Efter det förrättningsmännen, i enlighet med angifna grunder,
uppgjort förslag till arrendekontrakt, skall detsamma af
boställshafvaren, derest han icke låter frågan om utarrendering
förfalla, underställas pröfning af Konungens befallningshafvande
och domkapitlet. Vid denna pröfning äro nämnda myndigheter
icke på det sätt bundna af det upprättade förslaget, att detta
måste afslås, om det icke kan till alla delar fastställas, utan de
ega deri göra sådana jemkningar, hvartill omständigheterna föranleda.
Af största vigt vid ifrågavarande pröfning är, att noggrann
tillsyn egnas deråt, att de allmänna förbehåll vid utarrenderingen,
som omförmälas i §§ 6 och 7, och med hvilka
särskildt efterträdarens rätt skolat skyddas, blifva iakttagna.

Enligt den i § 7 första stycket mom. 1 meddelade bestämmelse
skall arrendatorn alltid åt boställshafvaren verkställa
embetsskjuts eller hålla hans hästar med stallrum och foder,
och då denna tjenstbarhet skall fullgöras utan ersättning, måste
således arrendet till en del utgå i denna naturaprestation. I
alla de fall, då bostället, utöfver denna prestation jemte skatter,
onera och byggnadsskyldighet, kan betinga ytterligare någon
förmån, bör åter denna fastställas såsom arrendeafgift i penningar.
För statsdomänerna'' har det alltsedan nådiga brefvet af den 14
januari 1871 varit stadgadt, att arrendet skall bestämmas i penningar;
och för sådan utarrendering, som här är i fråga, bär
denna regel eu synnerlig vigt. Vid arrendeaftal, som afse''allenast
en boställshafvares tjenstetid, är det likgiltigt, huruvida
arrendeförmånerna helt eller delvis fastställas i penningar eller

i naturaprestationer; det får då bero å den utarrenderande boställshafvarens
uppskattning af sina egna behof, huruvida legan
för jorden skall bestå uti allehanda naturapersedlar och tjenstbarheter:
mjölk, smör, spannmål eller potatis, vedhuggning, qvarnkörslor,
snöskottning, trädgårdsskötsel eller dylikt. Men sådana
kontraktsbestämmelser böra icke af den ene boställshafvaren
fä göras bindande för en eller flera efterträdare, hvilka hvar
efter sina tycken och familjebehof kunna hafva mycket olika
anspråk på och gagn af dylika tjenstbar heter och naturapersedlar.
Komitén har också i § 7 första stycket mom. 2 och 3,
hvarest stadgas om förbehåll af vedforsling och mjölkleverans
åt boställshafvarne, uttryckligen förbehållit åt hvarje boställshafvare
full frihet att bestämma, huruvida och i hvilken utsträckning
han vill begagna sig af sådana arrendatorns tjenstbarheter.
Det är klart, att samma regel bör gälla äfven för
alla andra tjenstbarheter och naturapersedlar, allenast med undantag
för de ofvannämnda, embetsskjuts eller hästhållning likasom
onera och byggnadsskyldighet, hvilka äro med bostället och
tj ensten oundgängligen förbundna.

Men det är tydligt, att om i kontraktet naturaprestationer
af hvarjehanda slag blefve faststälda såsom arrendeafgift, skulle
denna boställshafvarens frihet försvinna; ty om han då ville
afsåga sig den ena eller andra af de stadgade prestationerna
såsom öfverflödig eller otillfredsställande, ginge han förlustig motsvarande
andel af arrendet — så vida icke tillika vore i arrendekontraktet
bestämdt, huru och efter hvilket värde naturaprestationerna
i dylikt fall skulle af något annat ersättas. Men
det är just en sådan bestämmelse, som enklast och lättfattligast
gifves derigenom, att hela den del af arrendet, som ej måste
vara naturaprestation, varder utsatt såsom afgift i penningar,
d. v. s. i den allmängiltigaste värdemätaren.

Deraf förhindras icke i någon mån arrendets utgörande i
allehanda naturapersedlar och tjenstbarheter, enligt prisbestämmelser
som i kontraktet eller eljest varda faststälda. Det är
också sannolikt, att man i många fall vid sjelfva arrendeuppgörelsen
kommer att utgå från en beräkning af vissa tjenstbarheters
och naturapersedlars utgörande. I synnerhet i orter
med ringa afsättning torde arrendespekulanter ofta finnas benägna
att i arrende bjuda rätt afsevärda naturaprestationer,
hvilka de uppskatta till ringa värde, men deremot visa sig yt -

terst obenägna att bjuda en skälig penningeafgift. Men sedan
i dylika tall aftal trätfats om vissa naturaprestationers utgörande,
skall det naturligtvis alltid för desamma kunna bestämmas något,
om än så ringa, penningevärde, det vill säga det belopp som
arrendatorn skall erlägga i penningar, ifall prestationen icke
blifver af boställshafvaren utfordrad; och sedan detta värde funnits,
kommer det att utsättas såsom afgift i penningar. Alldeles
samma pris å prestationen bestämmes derefter i kontraktet,
att af boställshafvaren erläggas till arrendatorn, så länge prestationen
utgöres; och efter denna grund får sedan afräkning ske
vid arrendeliqviden.

§ 6.

Första vilkoret för utarrendering af boställe under tid, som
kan öfverskrida den utarrenderande boställshafvarens tjenstetid,
är naturligtvis, att de hus och lägenheter, som äro oundgängligen
nödiga till bostad och ekonomibyggnader för hvarje tjensteinnehafvare,
varda från arrendet undantagna. Då behofvet härutinnan
vexlar efter landssed, hafva dessa hus icke kunnat uppräknas,
men myndigheterna, som pröfva arrendeförslaget, skola tillse,
att efterträdarens behof härutinnan varda vederbörligen tillgodosedda,
sä att icke byggnader, Indika för efterträdarens
tjensteutöfning och personliga sjelfständighet äro behöflig^, varda
upplåtna åt arrendatorn. Huru stort utrymme till gårdsplan,
trädgård eller plant er ing stånd behöfver från utarrenderingen undantagas,
lärer ock få bero på myndigheternas pröfning; af de
till komitén ingångna svar framgår, att uppfattningen härutinnan
är mycket vexlande efter olika orter. Iakttagas dessa bestämmelser,
äro myndigheterna icke befogade att förhindra utarrendering
af bostället i öfrigt; de kunna icke fordra som vilkor för
utarrenderingen på viss tid, att för boställshafvarens räkning
ovilkorligen skola undantagas betesland eller byggnader för kor
eller hästar, _ ehuru naturligtvis den utarrenderande boställshafvaren
är befogad att, om så kan anordnas, efter egen önskan
på sådant sätt undantaga delar af bostället från arrendet.

Då arrendet skall utbjudas till täflan för spekulanter, är det
åt synnerlig vigt, att i kontraktsförslaget, som utgör grunden
för auktionskungörelsen, är till spekulanters efterrättelse sa noga
som möjligt angifvet. hvilka byggnader skola till arrendatorns
begagnande och underhåll öfverlåtas. Denna uppgift är nödig

så väl för spekulanternas upplysning som till förekommande af
tvister. Byggnaderna kunna vara dels så kallade »laga hus»,
eller hus som »prestgård tarfva!’», för Indika nybyggnad och
underhåll åligga antingen pastoratet eller boställsliafvaren eller
båda gemensamt, — derom underrättelse väl torde böra meddelas
arrendespekulanterna, — och dels så kallade öfver loppshus, hvilka,
enligt uttrycket i 26 kap. 2 § bygga in gsbalken, boställsliafvaren,
utöfver hvad prestgård tarfva!-, »till sin beqvämlighet bygt». Om
öfverloppshus förekomma bland dem, som enligt kontraktet skola
till arrendator begagnande öfverlemnas, skall, enligt hvad § 17
i förslaget stadgar, arrendatorn för dem utgifva lösen till den
utarrenderande boställsliafvaren, så att denne till arrendatorn
fullständigt afträder sina rättigheter till desamma. Men på det
att hugade arrendespekulanter må på förhand veta, hvilka skyldigheter
de härutinnan komma att ådraga sig, och på det att all
anledning till tvist må undvikas, har det ansetts nödigt, att värdet
å dessa till öfverlemnande åt arrendator afsedda öfverloppshus
varder i kontraktsförslaget angifvet.

Dessa öfverloppshus tillhöra visserligen den boställshafvare,
som löst eller uppfört desamma, men hans dispositionsrätt till
dem är dock af lagens bestämmelser ganska begränsad, och de
kunna, såsom tillgång betraktade, under vissa förhållanden vara
hemligen värdelösa. En efterträdande boställshafvare har nemligen
enligt åberopade lagrum rätt att »dem behålla efter laga
mätning»; först sedan efterträdaren afstått från denna inlösningsrätt,
eger den afträdande boställshafvaren att bortföra sina öfverloppshus,
men under förbehåll, »ifall timret dertill är taget af prestgårds
skog», att derför betalas »efter ty som synemän det pröfva».
Ett öfverloppshus, som efterträdaren ej vill lösa och som är
bygdt af timmer från prestgårdsskogen, kan sålunda stundom
befinnas hafva föga värde utöfver rifnings- och bortföringskostnaden.
Dessa omständigheter böra naturligtvis tagas i noggrant
öfvervägande vid hvarje värdesättning å dylika öfverloppshus;
och det har ansetts nödigt att i denna paragraf införa en påminnelse
derom.

§ 7.

Vid affattande! af bestämmelserna i denna paragraf har
komitén, med särskild hänsyn till de af presterskapet uttalade
önskningar, främst afsett att betrygga en efterträdande tjenste -

innehafvares rätt. Arrendekontraktet bör icke få innehålla
sådana bestämmelser, som väl kunna vara lämpade efter den
utarrenderande boställshafvarens personliga beqvämlighet, men
som för en efterträdare, hvilken befinner sig i andra förhållanden,
medföra olägenheter, menliga för tjensteutöfningen eller för hans
personliga ställning.

Den för tjensteutöfningen vigtigaste af dessa bestämmelser
är den, som afser embetsskjutsen. Grenom innehafvande af jordbruksboställe
förfogar presten vanligen öfver häst eller hästar
och är sålunda oberoende af andras hjelp för sin fortskaffning i
embetsärenden. Detta oberoende bör en utarrenderande boställshafvare
icke få beröfva sin efterträdare. Derför är i första stycket
mom. 1 stadgadt, att arrendekontraktet alltid skall innehålla bestämmelse,
att arrendator skall åt boställshafvare verkställa embetsskjuts
eller underhålla hans hästar. För denna embetsskjuts,
det vill säga skjuts till kyrka, skola, husförhör, sjuke m. in.,
har icke heller förbehållits någon ersättning åt arrendator^ utan
har man ansett, att densamma både kan och bör utgå såsom en
naturaprestation. Det är möjligt, att det för boställshafvaren
skulle kunna blifva ekonomiskt något förmånligare, om kostnaden
för embetsskjuts beräknades för hvarje resa; men komitén har
ansett det vara nyttigare för embetsutöfningen, att presten icke
i hvarje enskildt fall behöfver tänka på kostnaden för embetsskjutsen,
utan att denna kostnad af så väl boställshafvare som
arrendator får i sin helhet beräknas vid arrendeafgiftens bestämmande.
Det torde falla af sig sjelft, att vid kontraktsuppgörelsen,
efter ortens sed och tjenstens kraf, närmare bestämmes
såväl rörande de tillfällen, vid hvilka embetsskjuts skall utgå,
och antalet hästar, hvarmed den skall verkställas, som ock, derest
i stället foder och stallrum skola beredas åt boställshafvarens
egna hästar, huruvida denna skyldighet skall afse en, två eller
liera hästar. Sker så, lär det icke möta svårighet för arrendatorn
att på förhand någorlunda beräkna, huru många resor embetsskjutsen
för året kommer att taga i anspråk, d. v. s. huru
många häst- och karldagsverken han för ändamålet skall hålla
till tjensteinnehafvarens förfogande, eller huru stort utrymme
och foderqvantitet som för hästhållet skall erfordras, samt derefter
bestämma sitt arrendeanbud. Då naturaprestationen sålunda
inskränkts till embetsskjuts, är naturligtvis all annan skjuts

för tjensteinnehafvarens familj och enskilda affärsresor beroende
af särskild! aftal mellan arrendator och boställshafvare.

Vidare har det synts nödigt att för efterträdarens räkning
göra förbehåll om två andra tjenstbarheter från arrendator^
sida, leverans af mjölk för hushållet samt upphuggning, hemkörning
och beredning af bränsle. Men då dessa prestationer i verkligheten
måste afpassas efter hvarje innehafvares hushållsbehof,
då den ene innehafvaren med stor familj kan behöfva tio liter,
en annan med liten familj blott tre liter mjölk om dagen och
en tredje tjensteinnehafvare måhända alls icke vill taga sin
mjölk hos arrendatorn; då den ene tjensteinnehafvaren, som afstår
från att hafva dräng, nödvändigt behöfver arrendatorns hjelp
för att hugga och hemforsla veden, men en annan tjensteinnehafvare,
som föredrager att hållna egna hästar och egen dräng,
både kan och bör låta denne dräng sköta vedforsling och vedhuggning,
så är det klart, att bestämmelserna om dessa tjenstbarheter
icke kunna eller böra i kontraktet så affattas, att den
efterträdande tjensteinnehafvaren bindes af den utarrenderande
tjensteinnehafvarens uppgörelser. I paragrafen har derför stadgats,
att dessa naturaprestationer skola utgöras på anmodan,
d. v. s. om tjensteinnehafvaren så fordrar, och att de skola af
denne ersättas med penningar. Arrendatorn skall således i kontraktet
åtaga sig att, om så af tjensteinnehafvaren påfordras,
utgöra dessa prestationer; och antagligen skall han se en förmån
i utsigten till sådan afsättning af sina ladugårdsprodukter och
sådan sysselsättning för dräng och hästar. Men denna förmån
får dock icke tillförsäkras honom för hela arrendetiden, utan
han skall derutinnan vara beroende af en tillträdande boställshafvares
behof och önskan. Äfven detta förhållande får således
af arrendatorn tagas i betraktande vid hans uppskattning af
arrendeafgiften.

Det torde vidare vara klart, att en dylik naturaprestation
icke kan ställas obegränsad; hvarje försigtig arrendator måste, åtminstone
i fråga om mjölken, vara angelägen att bestämma en viss
qvantitet, utöfver hvilken hans dagliga leveransskyldighet ej må
sträckas, och det tillhör vederbörande myndigheter att tillse, huruvida
med afseende å boställets ladugård och tjensteinnehafvarens
möjliga behof denna qvantitet är rätt afmätt. Likaså är det både
arrendatorns och tjensteinnehafvarens intresse, att värdet å den
levererade mjölken i kontraktet varder utsatt på det för båda

parterna mest betryggande sätt, efter någon passande norm, vare
sig så att priset pr viss qvantitet på förband utsattes för hela
kontraktstiden, eller så att det får bero på notering vid mejeri,
eller å torg, eller bestämmas af gode män.

I de till komitén afgifna yttranden från presterskapet bar
yrkats, att hvarjehanda andra tjenstbarbeter och naturapersedlar
måtte varda i arrendekontrakten åt boställshafvarne förbehållna.
Det är gifvet, att sådana förbehåll af de mest olika slag kunna
af hvarje boställshafvare för egen del träffas, och komitén har
under § 5 antydt, huru de skola förenas med bestämmelsen, att
arrendeafgiften skall vara i penningar faststäld. Men de tjenstbarheter,
som nämnas i mom. 1, 2 och 3 af § 7, första stycket,
synas vara de enda, som äro så allmängiltiga, att de, till tryggande
af efterträdarens rätt, bort stadgas som oeftergiflig! vilkor
för hvarje ifrågakommande utarrendering på längre tid.

Med hänsyn till de yrkanden, som derom framstälts i
många af presterskapets svar på komiténs frågor, hafva slutligen
i andra stycket af § 5 införts föreskrifter om en kontraktsbestämmelse
rörande arrendators lefverne och uppförande
gentemot boställshafvaren. En sådan kontraktsbestämmelse lärer
visserligen icke ensam förekomma allt obehag, som en illvillig
eller oskicklig arrendator kan vålla boställshafvare, i synnerhet
om arrendators bostad ligger i prestgårdens omedelbara närhet;
men det är dock antagligt, att tanken på den risk af arrendets
förverkande, som lcan vara förenad med ett oskickligt och otillbörligt
uppförande, förekommer åtminstone sådana svårare förseelser,
som domstol kan finna innebära ett kontraktsbrott.

De i § 7 angifna förbehåll måste endast då till alla delar
iakttagas, när fråga är om utarrendering af boställe i dess helhet.
Afser utarrenderingen blott en mindre del af bostället, t. ex. en
.aflägsen utjord, och behåller alltså indelningshafvaren under eget
bruk största delen deraf, behöfver han icke i samma mån, som
när hela bostället upplåtes till arrendator, vara beroende af
denne, vare sig med afseende å naturaprestationer eller arrendatorns
uppförande. Förslaget har derför öfverlåtit åt Konungens
befallningshafvande och domkapitlet att pröfva, huruvida i dylikt
fall någon eller några af de i § 7 omhandlade bestämmelser
skola i kontraktet intagas.

§ 8.

Såsom af § 4 framgår, har komitén ansett, att när afsevärda
nyodlings- eller nybyggnadsföretag å ett boställe blifvit ifrågasatta,
arrendetiden skulle kunna utsträckas till högst tjugu år,
hvarvid tillika antagits, att denna nyodling eller nybyggnad
skulle utföras af arrendatorn. Härvid har komitén icke afsett
sådana förpligtelser med hänsyn till jordens häfd, som enligt lag
åligga boställshafvaren och som skola af arrendatorn för boställshafvaren
utföras (§ 19). Icke heller åsyftas härmed den
boställshafvaren åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet
å boställets laga hus, hvilken jemlikt § 16 alltid skall af arrendatorn
öfvertagas. Den nybyggnad, som här ifrågasattes, afser
i främsta rummet uppförande af arrendatorsbyggnad och dertill
hörande ekonomibyggnader, der sådana ej äro såsom öfverloppshus
å bostället befintliga och således måste anskaffas, för att
boställshafvaren och arrendatorn må kunna hafva af hvarandra
oberoende hushåll.

Boställshafvaren, som helt visst skulle för dessa företag få
vidkännas vida större kostnad än arrendatorn, blefve genom en
dylik anordning befriad från besväret och risken med nybyggnadens
eller nyodlingens verkställande, under det att de åsyftade
förbättringarna i allt fall kunde lämpas efter hans önskningar
samt boställets särskilda beskaffenhet och behof. Men å andra
sidan bör tillses, att den skyldighet till nybyggnad eller nyodling
å bostället, som anses böra åligga arrendatorn, varder,
såvidt möjligt är, i alla afseenden bestämd. Ty om arrendatorn
icke eger närmare kännedom om de förpligtelser, han i angifna
hänseendena i och med arrendet åtager sig, är det uppenbart,
att han icke vågar bjuda så stor arrendeafgift, som när alla hans
skyldigheter äro på förhand noggrant bestämda. All särskild
nybyggnad eller nyodling, som af arrendatorn äskas, skall derför,
i den mån sådant låter sig göra, till omfång och beskaffenhet
tydligt angifvas.

Vid uppgörande af förslag till arrendekontrakt har boställshafvaren
att påvisa, hvilka nybyggnads- eller nyodlingsföretag
af honom anses erforderliga vid bostället. Kontraktsprosten och
den prest som biträder vid sagda förrättning böra underkasta
boställhafvarens förslag härutinnan en omsorgsfull granskning
och pröfva, huruvida de föreslagna åtgärderna äro af verkligt

behof påkallade samt egnade att bidraga till egendomens bestånd
och utveckling, eller om de förnämligast afse att tillfredsställa
ett begär efter större beqvämlighet och trefnad. I
senare fallet synas boställshafvarens förslag ej böra vinna understöd,
då ju uppenbart är, att bekostandet af ifrågavarande företag
skall medföra minskning i arrendeafgiften, en minskning
som stundom kan blifva ganska afsevärd och inskränka efterträdarens
förmåner.

Yare sig nybyggnads- och nyodlingsföretagen äro af större
eller mindre omfattning, måste en ungefärlig beräkning af kostnaderna
för dem göras. Med hänsyn till å ena sidan dessa kostnader
och å andra sidan den fördel, arrendatorn kan under den
tilltänkta arrendeperioden förväntas bereda sig af nybyggnaden
eller nyodlingen, bör sedermera den för bostället eljest påräkneliga
arrendeafgiften skäligen jemkas.

§§ 9 och 10.

Beträffande sättet för utarrenderingen, hvarom förestående
paragrafer handla, har komiténs förslag icke fullständigt anslutit
sig till vare sig 1858 års skrifvelse eller 1882 års kungörelse
i denna del; dock står förslaget närmast sistberörda författning.

Särskildt har komitén upptagit det skriftliga auktions sätt et
vid sidan af det muntliga, hvilket senare är det enda 1858 års
skrifvelse känner. Medgifvet genom ett kongl. bref af den 13 maj
1864, torde det skriftliga auktionssättet, likasåväl som stadgandet
i nådiga kungörelsen den 17 december 1799 om arrendeauktioners
förrättande samtidigt å två ställen —• hos central
myndighet och i orten —, hafva tillkommit för att förebygga
sammansättningar och köpslagande mellan arrendespekulanter,
hvarigenom arrendet nedtryckes. Dessutom kan tillfället att
afgifva anbud skriftligt för mången medföra afsevärd tidsbesparing.

Deremot har komitén icke ansett sig kunna utan förbehåll
godkänna grundsatsen om den fria täflan vid utarrenderingen.
Denna grundsats synes hafva blifvit utan inskränkning tillämpad
i 1858 års skrifvelse (§ 4); i 1882 års kungörelse (mom. 7:o)
har den endast så tillvida modifierats, som der stadgats, att till
arrendator skall antagas den högstbjudande, hvilken för sitt an -

bild stält godkänd säkerhet, der anmärkning mot hans frejd icke
förekommit och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom
under sådana omständigheter, att domänstyrelsen finner honom
till arrendator olämplig. För en boställshafvare kan det emellertid
icke vara likgiltigt, huru beskaffad den arrendator är,
som han erhåller å sitt boställe. Komitén har derför ansett, att,
vid sidan af det afgifna anbudet, jemväl borde komma i betraktande
den bjudandes personliga egenskaper och ställning, t. ex.
förutgången redbar verksamhet, god affärsställning, insigter i
landthushållning samt andra dylika qvalifikationer. Om också
den indelningshafvare, som på arrende upplåter ett boställe, af
en eller annan anledning skulle åtnöjas med en mindre väl kvalificerad
arrendator, är det dock, med hänsyn dertill att arrendekontraktet
har bindande kraft jemväl mot efterträdaren i tjensten,
af vigt, att icke något eftergifves af fordringarna på arrendatorns
personliga lämplighet.

Dessa äro de allmänna grunder, å hvilka komiténs förslag
beträffande sättet för utarrenderingen hvilar.

I fråga om de förberedande åtgärder,som skola föregå antagandet
af arrendator, — och med hvilka endast Konungens
befallningshafvande har att taga befattning, under det att pröfningen
af arrendeanbuden tillkommer jemväl domkapitlet —, är
hvad särskildt angår auktionskungörelsen att iakttaga, hurusom
denna bör innehålla uppgift om det uppskattade arrendevärdet
samt tillika upplysning om alla de förhållanden, som kunna
verka till arrendeafgiftens höjande eller sänkande, såsom beskaffenheten
af byggnader äfvensom af in- och utegor, afsättnings-
och kommunikationsförhållanden m. m. samt, derest särskild,
ej lagstadgad nybyggnad eller nyodling skall åläggas
den blifvande arrendatorn, omfattningen och beskaffenheten
deraf.

Auktionskungörelsen skall alltid införas i länskungörelserna.
För öfrigt eger Konungens befallningshafvande bestämma, dels
huruvida länskungörelserna i denna del skola uppläsas i hela
kontraktets eller blott i de till bostället närbelägna församlingars
kyrkor, dels ock i hvilken eller hvilka af ortstidningarna auktionskungörelsen
skall intagas.

Sedan auktion hållits inför Konungens befallningshafvande
och i orten, skola alla de handlingar, som afse utarrenderingen
— nemligen förslaget till arrendekontrakt, protokollen öfver den

muntliga auktionen, inkomna skriftliga anbud, borgensförbindelser
m. m. — af Konungens befallningshafvande öfversändas till
domkapitlet, som i sin ordning infordrar boställshafvarens yttrande
öfver anbuden. Härvid står det boställshafvaren fritt
såväl att, utan något derför angifvet skäl, afstå från utarrenderingen,
som ock att, derest han fortfarande önskar utarrendera
bostället men ej åtnöjes med de afgifna anbuden eller de bjudande
personerna, med anledning deraf anföra sina betänkligheter.

Efter mottagandet af boställshafvarens yttrande hafva Konungens
befallningshafvande och domkapitlet att företaga frågan
om arrendators antagande. Vid den pröfning, som då förekommer,
äro myndigheterna så till vida bundna af de afgifna anbuden,
att, om icke något af dessa senare motsvarar det åsätta
arrendevärdet, något anbud icke heller kan antagas, utan arrendet
måste ånyo utbjudas å auktion. Om deremot något anbud
uppgår till eller öfverstiger arrendevärdet, inträder en jemförande
pröfning å ena sidan af arrendespekulanternas personliga
lämplighet — hvarom nyss förut talats — och å andra sidan af
arrendeanbuden samt erbjuden säkerhet. Denna pröfning erbjuder
naturligtvis högst betydande svårigheter, men den lärer
icke utan skada för hela det nya arrendesystemet kunna efterlåtas.
Härvid torde någon gång kunna inträffa, att, oaktadt
ett ekonomiskt fördelaktigt anbud föreligger och af boställshafvaren
icke framstälts någon erinran mot arrendespekulanten,
denne dock af myndigheterna anses med hänsyn till sina personliga
egenskaper icke vara antaglig. I sådan händelse är det
emellertid myndigheternas pligt att afstå anbudet.

Om af en eller annan anledning ny auktion erfordras, skall
dervid förfaras på samma sätt som vid den första. Finnes icke
heller efter ånyo hållen auktion något anbud kunna antagas,
enligt de grunder som ofvan utvecklats, har frågan om boställets
utarrendering för denna gången förfallit. I motsvarande fall
bestämma 1858 års skrifvelse och 1882 års kungörelse, att myndigheterna
skola på lämpligaste sätt efter omständigheterna förordna
om egendomens skötsel. En dylik bestämmelse är också
af behofvet påkallad beträffande jord, som icke är disponerad
för något visst ändamål, utan endast afsedd att utarrenderas.
Men ett liknande stadgande är ingalunda erforderligt, när det
gäller en fastighet, som är anslagen till uppehållande af en

tjenst, då ju en sådan fastighet i afbidan på lägligt tillfälle för
utarrendering kan öfverlemnas till brukande af tjensteinnehafvaren
sjelf.

§ 11-

I motiven har förut framhållits, hurusom boställshafvaren å
alla de förberedande skedena af arrendeärendets utveckling är
berättigad att återhålla sin ansökning. I denna paragraf uttalas
nu, att samma rätt skall stå honom öppen jemväl efter det myndigheterna
antagit arrendator. Det kan nemligen inträffa, att
myndigheternas val fallit på en arrendator, mot hvilken boställshafvaren
redan gjort eller, på grund af erfarenhet han vunnit
efter det han afgaf yttrande öfver anbuden, vill göra invändningar,
och hvilken arrendator han i följd deraf för sin del ej
kan godkänna. På det att icke något som helst tvång må i
detta afseende utöfvas å boställshafvaren, synes det böra stå
denne öppet att tillbakavisa jemväl en person, som myndigheterna
funnit antaglig såsom arrendator. Rätten att afstå från
hela utarrenderingen hellre än att tåla en olämplig eller oduglig
arrendator bör boställshafvaren åtnjuta i det längsta, d. v. s.
så länge som den ej kränker någon annans förvärfvade rätt. Men
enär äfven årrendespekulantens rätt härvid är i fråga, kan det
naturligtvis icke vara lämpligt, att under någon längre tid lemnas
oafgjordt, huruvida denne spekulant skall få tillträda arrendet
eller icke. Komitén har derför föreslagit, att derest boställshafvaren
önskar återkalla sin ansökning om boställets utarrenderande,
han skall senast åtta dagar efter det han erhållit del af myndigheternas
beslut om arrendators antagande anmäla denna sin
önskan hos Konungens befallningshafvande.

Som emellertid alltid vissa kostnader för auktion skungörelser,
auktions hållande i orten m. m. vållats myndigheterna af
ansökningen, lärer det vara i sin ordning, att boställshafvaren
förpligtas ersätta dylika kostnader. Deremot få spekulanter, som
kunna haft utgifter för resor till auktionen, för vederhäftighetsintyg
m. m., naturligtvis sjelfva bära sina kostnader.

§ 12.

Bestämmelserna i 1858 års skrifvelse angående säkerhet för
arrendevilkorens fullgörande äro ganska ofullständiga, i det att

beträffande den borgen, som skall utgöra säkerheten, endast
föreskrifvits, att den skall vara »till vederhäftigheten styrkt»
(§ 3), äfvensom att borgensförbindelsens giltighet skall pröfvas
och godkännas af Konungens befallningshafvande och domkapitlet
(§ 5). Det lemnas således oafgjordt, om borgensansvarigheten
skall tecknas af en eller flera löftesmän; om, för den händelse
borgen ingås af flera, löftesmännen skola ansvara såsom för egen
skuld; samt huru vederhäftigheten skall styrkas.

Som stadgandena i 1882 års kungörelse härutinnan äro fullständigare,
hafva dessa stadganden (mom. 28:o) upptagits af
komitén, som i enlighet med dem föreslagit, att borgen skall
vara stäld af två personer, de der borga en för begge och begge
för en såsom för egen skuld, samt att borgensmännens vederhäftighet
skall vara styrkt af Konungens befallningshafvande eller
domare. Komitén har emellertid ansett löftesmännens vederhäftighet
kunna styrkas medelst bevis, ej blott af nämnda myndigheter,
utan äfven af kronofogde. Denne embetsman är nemligen
ofta bättre i tillfälle att bedöma personers vederhäftighet
än nämnda myndigheter och är i följd af sin lifligare beröring
med allmänheten lättare tillgänglig för densamma. Huruvida
de intygsgifvande personerna hafva sin embetsverksamhet inom
den ort, der det till utarrendering afsedda boställe är beläget,
eller icke, har synts komitén vara likgiltigt.

Såsom säkerhet för arrendeskyldigheternas fullgörande må,
enligt 1882 års kungörelse och sedermera utfärdade kongliga
bref om tillägg till densamma, af arrendator öfverlemnas vissa
obligationer, depositionsbevis och inteckningar. Men utom det
att dylika säkerhetshandlingar icke torde vara synnerligen vanliga
hos dem, som kunna förväntas uppträda såsom spekulanter
vid arrendeauktioner å egendomar af förevarande beskaffenhet,
kan löftesmäns personliga ansvarighet för uppfyllande af förbindelser
af så olikartad och stundom ganska grannlaga natur, som
arrendatorn af ett prestboställe får åtaga sig gent emot tjensteinnehafvaren,
måhända innebära en maning för löftesmännen att
tillse, det arrendekontraktets bestämmelser uppfyllas ej blott
i de delar, der skadan kan mätas med penningar, utan äfven
der andra intressen sättas på spel. Komitén har derför ansett
borgensan svårighet i föreliggande fall vara den lämpligaste formen
för beredande af åsyftad säkerhet; och skall borgen ställas
för en tid af minst fem år, derest arrende skall så länge fortfara.

När Konungens befallningshafvande och domkapitlet, efter
hållen arrendeauktion, till pröfning företaga anbuden, hafva de
äfven att tillse, det ifrågavarande säkerhetshandling är af den
beskaffenhet som ofvan angifvits. Brister något härutinnan, kan
naturligtvis den arrendespekulant, som icke erbjudit giltig borgenssäkerhet,
icke heller komma under ompröfning, när det gäller
att antaga arrendator.

Det torde böra i främsta rummet åligga boställshafvaren att
vaka, öfver, att den stälda säkerheten hålles vid kraft. Emellertid
kan ifrågasättas, om icke detta öfvervakande borde tillkomma
äfven domkapitlet eller annan offentlig myndighet. Men det
vore måhända olämpligt att besvära myndigheterna med ett
dylikt bestyr, som kan blifva ganska tidsödande, derest utarrendering
af prestboställen tager större omfattning, under det att
samma bestyr, fördeladt på de särskilda boställshafvarne, icke
innebär någon tunga. Den bästa garanti för nödig vaksamhet
torde ligga i boställshafvarens eget intresse.

Skyldigheten att öfvervaka borgenssäkerhetens effektivitet
är i efterföljande § 13 uttryckligen ålagd boställshafvaren, såvidt
angår borgensförbindelses förnyande i behörig tid, nemligen ett
år före utgången af den tid, för hvilken den blifvit stäld. Tiden
för förnyandet torde böra sättas så långt före förfallotiden, på
det att, för den händelse arrendator brister i fullgörandet af
sin skyldighet att anskaffa ny borgen och i följd deraf anses
böra skiljas från arrendet, boställshafvaren må hafva tillräckligt
rådrum att förse bostället med ny arrendator till den fardag,
då den förre afträder.

I händelse löftesman dör eller upphör att vara vederhäftig,
skall äfven ny borgen anskaffas. Arrendatorn är naturligtvis i
sådant fall skyldig att utan särskild anmaning genast fullgöra
detta åliggande, men, derest han sådant underlåter, efter föreläggande
af tre månaders tid. Det kan antagas, att i första
hand boställshafvaren, hvilken lärer med största intresset egna
uppmärksamhet åt alla de förhållanden, som öfva inflytande på
möjligheten för honom att komma i åtnjutande af de från bostället
beräknade förmåner, uppmanar arrendatorn att anskaffa
ny borgensförbindelse. Men för den händelse boställshafvaren
saknar kännedom om de förhållanden, som påkalla ny borgen,
eller af annan anledning underlåter att vidtaga åtgärder för
dess anskaffande, bör föreläggandet kunna gifvas af någon annan,

såsom kontraktsprosten, domkapitel, Konungens befallningshafvande
eller utnämnd efterträdare till tjensten.

Krafvet på ny borgen i följd af bristande vederhäftighet
hos löftesman torde emellertid icke få grundas allenast på en
enskild persons uppfattning om löftesmannens betalningsförmåga,
utan bör stödjas på ett uttalande af Konungens befallningshafvande,
att personen i fråga icke vidare kan anses för vederhäftig.

De nya borgensförbindelser, som utgifvas, skola öfverlemnas
till Konungens befallningshafvande för att af denna myndighet
pröfvas och, om de godkännas, tillställas domkapitlet. Det synes
ej vara af behofvet påkalladt, att äfven domkapitlet deltager i
denna pröfning, såsom skall ske när borgen första gången ställes;
men då pröfvas borgenssäkerheten af båda myndigheterna i
sammanhang med åtskilliga andra frågor.

§ 13.

Med afseende å dels formen för arrendeaf''talets afsilande,
dels sättet att förvara arrendekontrakt samt delgifva detsamma
åt kontraktsprost och boställshafvare, derom förevarande paragraf
handlar, har komitén ej föreslagit någon väsentlig förändring
uti motsvarande bestämmelser i 1858 års kungörelse (§ 5).

Boställskafvares i denna paragraf af komiténs förslag stadgade
förpligtelse att öfva tillsyn öfver borgensförbindelses förnyande
i behörig tid är under närmast föregående paragraf
berörd.

§ M.

Enligt allmänna lagens bestämmelser i jordabalkens 16 kap.
3 och 6 §§ är landbo berättigad att uppsäga jord, medan giftostämma
räcker, om han skatfar annan åbo, den jordegaren skäligen
kan vara nöjd med. Komitén har ansett, att den vetorätt,
som enligt lagen sålunda tillkommer jordegaren, bör utöfvas af
de myndigheter, som utarrendera bostället, nemligen Konungens
befallningshafvande och domkapitlet, dock först efter det boställshafvaren
och kontraktsprosten blifvit hörde; och föreställer sig
komitén, att dessa myndigheter icke lära uraktlåta att fästa behörigt
afseende å de invändningar, boställshafvaren kan hafva att
framställa mot öfverlåtelsen.

§ 15-

Ehvad skog å ecklesiastikt boställe blifvit indelad till ordnad
hushållning eller icke, eger boställshafvare enligt § 20 i
kongl. förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket den 26 januari 1894 till husbehof använda skogen.
En dylik rätt vill förslaget inrymma jemväl åt arrendator
af prestboställe, dock på det sätt begränsad, att om skogen icke
kan fylla såväl boställshafvarens som arrendatorns behof af skogsfång,
arrendatorns rätt måste stå tillbaka för boställshafvarens.

Likasom boställshafvaren, sedan skogshushållningsplan blifvit
faststäld, vid uttagande af sitt husbehof måste följa skogshushållningsplanens
bestämmelser i sådant afseende, äro samma bestämmelser
naturligtvis också bindande för arrendatorn. Men
dessutom uppställer förslaget den fordran, att, då arrendatorn
vill af skogens afkastning tillgodogöra "sig hvad som erfordras
för gårdens behof, han dervid måste följa boställshafvarens anvisningar.
Det kan nemligen icke vara för boställshafvaren
likgiltigt, om han sjelf skall nödgas från långväga håll eller
oländig del af skogen framföra sitt virkesbehof eller bekosta
upphuggning och framförande af bränsle från sådan del af skogen,
under det att arrendatorn begagnar sig af beqvämaste och
billigaste sätt för tillgodoseende af sitt behof af det ena eller
andra slaget virke.

Någon andel i skogens afkastning utöfver husbekofvet skulle,
enligt förslaget, icke under några förhållanden tillkomma ärrendatorer
af nu ifrågavarande boställen. Huru förhålles med skog
å boställe, som på grund af gällande författningar skall utarrenderas
— de så kallade löningsboställena —, framgår af stadgandena
i § 21 af åberopade 1894 års förordning.

§§ 16 och 17.

På sätt redan här ofvan under § 6 blifvit antydt, stadgas
i 2 § af 26 kap. byggningabalken bland annat, dels att, om
prestgård tarfvar flera hus än dem socknemännen ega antvarda
kyrkoherden, denne sjelf skall bygga och uppehålla dessa hus,
dels ock att, om prest till sin beqvämlighet bygger flera hus än
prestgård tarfvar, och den som sedan kommer i hans ställe ej

Till behålla dem efter laga matning, den som byggt må bortföra
husen, med skyldighet dock att, om timmer dertill är taget af
prestgårds skog, betala detta efter som synemän pröfva. Boställshafvares
rätt till ifrågavarande båda slag af hus är således
väsentligt olika. De förstnämnda, de som motsvara antalet
af de för bostället i lag eller genom syn bestämda hus, få af
boställshafvaren endast nyttjas, mot underhållsskyldighet, och
skola alltid åtfölja bostället eller ersättas med nya; hvaremot
husen af det senare slaget — de så kallade öfverloppshusen —
kunna i viss mån betraktas såsom boställshafvarens enskilda
egendom, enär de ej behöfva af honom afstås till annan, derest
icke lösen för dem gifves.

Föreliggande förslag afser i det hela icke att göra ändring
i gällande bestämmelser om dispositionsrätten till de olika husen,
endast att ordna rättsförhållandet mellan boställshafvare som
upplåter och arrendator som öfvertager hus af det ena eller
andra slaget.

Det torde få anses såsom sjelfklart, att arrendator bör förpligtas
öfvertaga den boställshafvaren åliggande nybyggnadsoch
underhållsskyldighet vid de till arrendatorns begagnande
öfverlemnade hus af förstnämnda slag, nemligen de hus som
för bostället tarfvas. Att befria arrendatorn från en sådan skyldighet
skulle nemligen vara i hög grad äfventyrligt, då ju underhållet
till stor del beror af den aktsamhet, som egnas byggnaderna,
och betydligt minskas genom tidigt afhjelpande af
uppkommen bristfällighet. Men om denna skyldighet skall
åläggas arrendatorn, måste äfven utrönas, i hvilket skick husen
befinna sig vid den tid, då de öfvertagas af honom, samt afräkning
ske mellan arrendatorn och boställshafvaren. För ändamålet
måste alltså hållas af- och tillträdessyn.

I fråga om de öfverlopp shus, som ställas till arrendatorns
förfogande, måste förfaringssättet blifva ett annat. Dessa hus
tillhöra nemligen i viss mån, på sätt ofvan blifvit antydt, boställshafvaren.
Då nu arrendeaftalet skall uppgöras för en tid,
som måhända öfverskrider boställshafvarens tjenstetid, måste
förhållandet mellan boställshafvaren och arrendatorn beträffande
rätten till dessa hus från början så ordnas, att å ena sidan boställshafvaren
kan få ersättning för husen, derest han före arrendetidens
slut afgår från den tjenst, till hvilken bostället är
anslaget, och å andra sidan arrendatorn får behålla husen, om

den indelningshafvare, på hvars ansökning bostället blifvit utarrenderadt,
sjelf upphör att hafva någon rätt till samma boställe.
Härtill kommer, att äfven den lösningsrätt, som i allmänna
lagen tillagts ny innehafvare af tjensten, måste till en
viss grad respekteras.

Hör tillgodoseende af dessa särskilda intressen torde olika
förfaringssätt kunna iakttagas.

Saken skulle tilläfventyrs kunna så ordnas, att arrendator!!
förklarades skyldig inlösa husen till deras, i enlighet med föreskriften
uti § 6 uppskattade, värde genom att erlägga en efter
antalet arrendeår anpassad årlig afgift, som för samtliga arrendeåren
skulle tillhopa motsvara sagda värde. Om boställshafvaren
sedermera afträdde bostället, innan arrendetiden lupit till
ända, skulle han ega att af efterträdaren i tj ensten uppbära
hvad enligt årsberäkningen återstode oguldet å husens värde,
och den nye boställshafvaren inträda i den förres rätt gent
emot arrendatorn. Innan arrendatorn afträdde bostället, skulle
husen till det pris, som efter laga mätning blefve dem åsatt,
hembjudas dåvarande boställshafvare eller den nye arrendator,
som kunde varda antagen. Ville ingendera af dem till detta
pris öfvertaga husen, hade afträdande arrendatorn oinskränkt
dispositionsrätt öfver dem, dock med ersättningsskyldighet för
byggnadsvirke som hemtats från boställets skog.

Detta förfaringssätt vore synnerligen egnadt att tillgodose
den boställshafvares intressen, hvilken sökt tillstånd till arrendeupplåtelsen.
Om han afträdde bostället, innan arrendeåren
gått till ända, skulle han nemligen för uppgörelse angående de
återstående afgifterna endast hafva att vända sig till efterträdaren
i tjensten — som vore skyldig tillhandahålla full
liqvid —• och sålunda vinna förmånen af att bekomma en större
eller mindre penningesumma på en gång, i stället för att afvakta
en måhända osäker uppgörelse med arrendatorn.

Men det har synts komitén, som om en dylik bestämmelse
skulle innebära allt för stor rubbning i de rättigheter och skyldigheter,
som nu enligt lag tillkomma efterträdande tjensteinnehafvaren
i fråga om öfverloppshus. Efterträdaren bör ej blifva
lidande af företrädarens anordningar i högre grad än som är
alldeles nödvändigt, för att utarrendering på viss längre tid skall
kunna ega rum. Det är redan nog, att han ej sjelf får disponera
sitt boställe i hela dess omfång; han bör ej tillika tvingas

till utgifter för företrädarens räkning. Komitén har derför ansett,
att den indelningshafvare, under hvars besittningstid bostället
upplåtes på arrende, ej bör hafva rätt att lita till annan
än arrendatorn för utbekommande af ersättning för de öfverloppshus,
som öfverlemnas till den senares begagnande. Värdet
å dessa hus angifves i arrendekontraktet; det blir boställshafvarens
ensak att tillse, huru han må blifva godtgjord för husen,
och att med arrendatorn träffa det aftal om liqvidens fördelning
i flera eller färre afbetalningar, som för båda finnes mest beqvämligt
och betryggande.

Sedan arrendatorn sålunda genom enskildt aftal fått på sig
Överflyttad den utarrenderande boställshafvarens rätt till öfverloppshusen,
bör han visserligen innehafva dem med samma
rätt i förhållande till en eventuel efterträdare, som tillkommer
honom i fråga om hela bostället. Likasom den efterträdande
tjensteinnehafvaren är förpligtad att respektera aftalet om bost
ällsarrendet, så har han ock att respektera aftalet om öfverloppshusen,
så länge arrendet varar, och eger ej att i afseende
å dessa yrka någon lösningsrätt, förr än arrendet upphör. Men
vid denna tid inträder ock den dåvarande boställshafvaren i
sin lagliga rätt att erlägga lösen för öfverloppshusen, som arrendatorn
då skall till honom hembjuda; och endast om denne
boställshafvare ej vill lösa husen efter laga mätning, är arrendatorn
berättigad att bortföra dem, sedan ersättning gifvits
för timmer, som må hafva till husen tagits från boställsskogen.

§ 18.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad uti 1882 års
kungörelse (mom. 16:o) föreskrifves angående brandförsäkring af
åbyggnad å utarrenderad kronoegendom, torde arrendator af prestboställe
böra ombesörja och bekosta dylik försäkring å de hus,
som öfverlemnas till hans begagnande. Lämpligast torde äfven
vara att, på sätt i samma kungörelse stadgas, brandförsäkringen
tages, icke för arrendatorns egen räkning, utan till förmån för
den som eger husen eller åt hvilken de ursprungligen upplåtits,
i detta fall boställshafvaren. För att emellertid, om brandskada
inträffar, säkerhet skall finnas för, att ersättningen verkligen
blir använd till botande af den uppkomna skadan, har komitén
föreslagit, att brandskadeersättningen skall tillhandahållas dom -

kapitlet, hvarom, till ytterligare trygghet, förbehåll skall göras
i brandförsäkringsbrefvet. Finnes arrendator benägen att verkställa
den nybyggnad som erfordras, är i främsta rummet han
berättigad att, mot säkerhet som domkapitlet godkänner, uppbära
den erhållna skadeersättningen; men om arrendatorn ej vill
bygga, skall ersättningen naturligtvis utgifvas till boställshafvaren,
som då har att sjelf fullgöra nybyggnadsskyldigheten i
enlighet med hvad vid laga syn blifvit bestämdt.

Abyggnaderna böra försäkras till sitt fulla värde, sådant
detta i behörig ordning uppskattats enligt de regler, som med
afseende härå gälla för vederbörande brandförsäkringsanstalt.

§§ 19 och 20.

Några mera detaljerade föreskrifter rörande egornas vård
och bruk har komitén icke ansett erforderliga i föreliggande
förslag, utan lärer det böra få bero på vederbörande att i de särskilda
arrendekontrakten upptaga de bestämmelser, som i sådant
afseende finnas lämpliga.

De grundsatser om jordens häfd och dikning, som emellertid
uttalas i § 19, återfinnas, ehuru utvecklade med större fullständighet,
i de förslag till ecklesiastik boställsordning, som under
senare årtiondena utgjort föremål för Kongl. Maj:ts och riksdagens
pröfning. Åt det i åsyftade förslag till boställsordning
intagna stadgande, att torfmosse skall ändamålsenligt »behandlas»,
har här gifvits den förändrade formulering, att sådan mark skall
ändamålsenligt »begagnas», för att ej gifva upphof åt den föreställning,
att med torfmosse borde vidtagas några särskilda åtgärder
i ändamål möjligen att göra den duglig för odling, under
det att meningen endast är att framhålla vigten af, att vid
tillgodogörandet af torfmossen, t. ex. för beredande af bränsle,
gödningsämnen eller dylikt, må förfaras på ett ändamålsenligt
och varsamt sätt, så att den icke onödigtvis uttömmes.

I öfverensstämmelse med det uti § 16 föreslagna stadgande
beträffande underhåll af de till arrendatorns begagnande
öfverlemnade laga hus, torde underhållet jemväl af
all den stängsel, som vid det arrenderade områdets gräns mot
annan egendom skall efter lag finnas, böra åligga arrendatorn.
Detta åliggande innebär dock icke, att arrendatorn skall under
alla omständigheter hålla hägnad i rågång, då ju stängsel kan

undvaras, antingen derför att stängselvitsord ej begagnats, eller
derför att jordegare sins emellan öfvenskommit, att stängsel
mellan deras egor ej skall upprättas eller hållas. I fråga om
den inre hägnaden, eller sådan stängsel som uppföres inom egendomens
område, lärer det få bero på öfverenskommelse mellan
boställshafvaren och arrendatorn, om sådan hägnad skall hållas
eller icke.

§ 21.

En vanlig bestämmelse i arrendekontrakt är, att samtliga
af den arrenderade egendomen utgående utslcylder och besvär
skola utgöras af arrendatorn. Det är tvifvelaktigt, om arrendator
ensamt på grund af eu dylik bestämmelse i ett kontrakt
kan förpligtas att erlägga jemväl fastighetsbevillning, enär denna
skatt jemlikt bevillningsförordningen skall utgöras af egaren till
fastigheten eller, när det är fråga om fastighet, som är till boställe
eller eljest på lön anslagen, af innehafvaren.

Då det synes komitén medföra största enkelhet och reda,.
om arrendator, som arrenderat prestboställe i dess helhet, öfvertager
betalningsansvaret för hela boställets alla utskylder och
besvär •— således utan afdrag för hvad som kunde anses motsvara
de åt boställshafvaren förbehållna bostadshus och planteringsland
•—, har komitén i nu omhandlade paragraf föreslagit,
att ett dylikt ansvar måtte påläggas arrendatorn. Komitén
har emellertid trott det vara af vigt att särskildt betona,
hurusom i berörda utskylder och besvär inbegrepes ej blott
fastighetsbevillning, utan äfven väghållningsskyldighet. Sistnämnda
onus torde nemligen, sedan genom lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 ny
lagstiftning i detta ämne kommit till stånd, icke utan arrendatorns
uttryckliga åtagande kunna uttvingas af honom.

§ 22.

Hvad denna paragraf innehåller angående olika former af
kontraktsbrott och påföljder deraf öfverensstämmer med motsvarande
stadganden i 1882 års kungörelse (mom. 30:o). Enligt förslaget
skulle nemligen arrendator, som underlåtit att inom föreskrifven
tid erlägga arrendeafgift eller att iakttaga sina skyldigheter
i afseende å säkerheten för arrendevilkorens fullgörande,

hafva förverkat arrenderätten och på vederbörandes framställning
kunna afhysas från egendomen, utan att en dylik exekution
behöfde grundas på domstols beslut. I öfriga fall af kontraktsbrott
deremot skulle han icke vara skyldig frånträda
arrendet, förrän domstol ålagt honom sådant. Måhända synes
komiténs förslag i denna del otillfredsställande för de boställshafvare,
som skulle önska hafva i sin magt att till afflyttning
uppsäga en arrendator, så snart denne brustit i tillbörlig
hänsyn mot boställshafvaren eller eljest beredt honom
något personligt obehag. Men det lärer icke vara rådligt att
tillägga boställshafvaren en sådan magt, som i sjelfva verket
skulle försvaga det nya systemet för prestboställens arrendering,
då ju icke mången kan förväntas vara villig att öfvertaga ett
arrende, hvars varaktighet blefve i så hög grad beroende af en
boställshafvares mer eller mindre välgrundade tycken beträffande
personen i fråga.

§ 23.

Föreliggande förslag afser icke att göra någon ändring i
gällande lagstiftning angående ekonomisk besigtning, laga syn
samt af- och tillträdessyn å prestboställen, utan skall dermed
förhållas på sätt nu är stadgadt.

Enär emellertid bestämmelserna om af- och tillträdessyn vid
ombyte af boställshafvare icke torde, utan att sådant uttryckligen
sägs, vara tillämpliga beträffande syn, som afser att reglera förhållandet
mellan afträdande boställshafvare och tillträdande arrendator
samt, efter arrendetidens slut, mellan tillträdande boställshafvare
och afträdande arrendator, har komitén i denna
paragraf föreslagit, att dylik syn skall verkställas af domare
och nämnd, i likhet med hvad jemlikt § 7 af 1858 års skrifvelse
eger rum vid sådan syn å löningsboställen.

Kostnaden för af- och tillträdessyn lärer böra gäldas ensamt
af arrendatorn, helst eljest skulle kunna inträffa, att annan indelningshafvare
än den, på hvars ansökning bostället upplåtits,
skulle få vidkännas utgifter med anledning af en disposition i
afseende å bostället, som kommit till stånd uteslutande på företrädarens
initiativ. Yarder bostället efter en arrendators afträde
omedelbart derpå upplåtet till annan arrendator och denne senare
godkänner den mellan boställshafvaren och afträdande arrendatorn

hållna syn, undgår naturligtvis tillträdande arrendatorn all kostnad
för samma syn.

För ekonomisk besigtning bestrides kostnaden af kyrkornas
medel. Att pålägga arrendator denna kostnad eller någon del
deraf torde ej vara skäligt, då ju äfven å boställen, som ej äro
utarrenderade, hvart femte år skall företagas dylik »ransakan»
till utrönande af huru föreskrifterna om deras bebyggande och
underhåll blifvit iakttagna.

§ 24.

Proceduren för utarrendering af presterskapets boställen,
sådan denna enligt komiténs förslag hittills utvecklats, är tilllämplig
i de fall, då boställshafvare väl önskar utarrendera
sitt boställe men icke kan uppgifva någon person, åt hvilken han
helst vill upplåta arrendet. Men det har synts komitén, som
om efterträdarens rätt och bästa kunde iakttagas äfven i sådana
fall, då boställshafvaren redan har arrendator, åt hvilken han
vill fortfarande upplåta arrendet på längre tid, eller då han
funnit en lämplig spekulant, som är villig att under sådan förutsättning
betala skälig arrendeafgift. I dylika fall skulle således
hela auktionsförrättningen bortfalla, men i öfrigt skulle formerna
för ärendets behandling samt myndigheternas rätt och pligt att
utöfva kontroll öfver arrendevilkorens affattning vara desamma
som i §§ 2, 3, 5, 6, 7, 8, 11, 12 och 13 af förslaget äro angifna.

Komitén har emellertid ansett, att det af boställshafvaren
sjelf inledda aftal, vid hvars uppgörande det enskilda intresset
måhända tillerkännes ett något större utrymme än i fråga om
det aftal, som förut i komiténs förslag berörts, icke borde ega
giltighet utöfver tio år. I öfrigt skulle den förbindande kraften
mot efterträdaren vara densamma som hos ett aftal, hvilket blifvit
afslutadt af Konungens befallningshafvande och domkapitlet.

§ 25.

Enär kong! kammarkollegium, enligt den för samma embetsverk
gällande nådiga instruktion, har att öfva vård och inseende
öfver, bland andra, de till ecklesiastikstaten upplåtna
boställen, hemman och lägenheter samt särskildt att pröfva och

afgöra ärenden angående viss tids afsöndring af jord eller lägenhet
från dylika egendomar, torde äfven hos detta embetsverk
böra anföras besvär öfver myndigheternas beslut rörande de
frågor, som i föreliggande författningsförslag blifvit behandlade.
Öfver kollegii beslut må naturligtvis i vanlig ordning besvär
hos Kongl. Maj:t anföras.

Reservationer:

Af herr Ekström.

I några punkter har jag hyst en mening, som afvikit från
den af komiténs majoritet omfattade, och har jag ansett mig
böra anmäla min meningsskiljaktighet vid §§ 2, 5, 7 och 14.

§ 2.

I strid mot det språkbruk, som i allmänhet i lag och författning
använder uttrycket »församlingen», har komitén i denna
paragraf talat om »pastoratets» hörande.

Redan af den anledning att »församlingen» är ett i lagstil
häfdvunnet uttryck, som användes äfven der saken gäller två
eller flera till ett pastorat förenade församlingar, såsom framgår
af exempelvis K. Kungörelsen d. 28 maj 1830 angående ekonomiska
besigtningar och Lagen d. 26 okt. 1883 angående tillsättning
af presterliga tjenster, kan man känna sig tveksam om
lämpligheten att i en förordning om utarrendering af presterskapets
boställen frångå nämnda uttryck. Men uttrycket »pastoratet»
förefaller ännu betänkligare, om man besinnar, hvart
dess användning här skulle kunna komma att leda i de fall,
då utarrendering enligt nu föreslagna bestämmelser ifrågasattes
för komministers- eller kapellpredikantsboställen i annexförsamling
i sådana delar af landet, der afståndet mellan kyrkorna i
moder- och annexförsamling är afsevärdt stort.

Skälet till församlingens hörande i fråga om ett boställes
utarrendering, der arrendekontraktet kan blifva bindande jemväl
för efterträdaren i tj ensten, är, att församlingen skall få
tillfälle att yttra sig, särskildt angående huruvida den ifrågasatta
utarrenderingen kan »medföra väsentliga olägenheter för
boställets innehafvare i afseende å hans tjensteutöfning eller
personliga ställning». Men i fråga om komminister i annexför -

samling eller kapellpredikant är vid ett betydligare afstånd till
moderkyrkan både hans tjensteutöfning och hans personliga
ställning något, som så godt som uteslutande faller inom annexförsamlingen
eller kapellaget.

Väckes nu fråga om utarrendering t. ex. af kapellpredikantsbostället
i Idre, hvilken ''församlings kapell är beläget på ett
afstånd af 3,2 mil från moderkyrkan i Sårna, eller af komministersbostället
i Hellesjö, hvars kyrka ligger omkring 4,5 mil
från moderkyrkan i Ragunda, då skall enligt komiterades förslag
»pastoratet» höras. Men enär pastorats- eller gällstämma
hålles i moderförsamlingen, skulle kyrkostämman, som uttalade
sig i saken, komma att hållas i förra fallet i Sårna, i senare fallet
i Ragunda. Uppenbart är, att vid sådant förhållande frågan kommer
att besvaras af den församling, som har minst, för att icke säga
intet, med den att skaffa, men den församling, som frågan egentligen
gäller, blir genom föreskriften om »pastoratets» hörande,
på grund af det långa afståndet i verkligheten beröfvad sin rätt
att i densamma yttra sig, hvarjemte boställshafvaren sjelf, derest,
såsom väl oftast sker, pastoratsstämman hålles på en söndag,
blir genom sin tjenstgöring i annexförsamlingen stängd
från att infinna sig vid stämman och muntligen motivera sin
ansökan. Den orättvisa, som genom ett dylikt förfaringssätt
skulle drabba annex- eller kapellförsamlingen, framträder så
mycket bjertare i de fall, då nämnda församling sjelf utan bidrag
från moderförsamlingen inköpt bostället.

Då uttrycket »församlingen», enligt hvad andra författningar
gifva vid handen, är användbart äfven i de fall, då saken gäller
pastoratets alla församlingar eller pastoratet i dess helhet och således,
här användt, icke utesluter hela pastoratets hörande, där så
bör ske, men uttrycket »pastoratet» skulle kunna leda till oegentligheter
och, i vissa fall, kränkande af annex- eller kapellförsamlings
rätt, har jag ansett, att § 2 borde erhålla följande lydelse:

Boställshafvares ansökning----och

församlingens hörande-----medelar beslut.

§ 5.

Mom. 1. I momentet bestämmes, att kontraktsprosten skall
vara den, som uppgör förslaget till arrendekontrakt. Boställshafvarens
egen ställning i fråga om nämnda förslags uppgörande

skall enligt motiveringens närmare förklaring vara allenast den,
att åt honom »inrymmes inflytande» dervid — ett inflytande,
som med honom skall delas af en af kontraktets prester, hvilken
af kontraktsprosten utväljes.

Bestämmelsen synes mig i mer än ett afseende olämplig.
Bortsedt från det betänkliga i kontraktsprostarnes belastande i
högre grad, än nödigt är, med uppdrag, som taga deras tid och
kraft från det rent presterliga arbetet inom deras egna oftast stora
församlingar, lärer väl det naturligaste vara, att vid uppgörande
af förslaget till arrendekontrakt, boställshafvaren skall vara hufvudpersonen.
Han är med boställets egendomlighet förtrogen.
Han inser bäst, hvilka bestämmelser vid dess utarrendering böra
göras för tillvaratagande af boställshafvarens rätt och bästa och
för hans värnande mot obehag. Hans intresse dervid sammanfaller
i regel med hans eventuelle efterträdares. Äfven med afseende
på dennes rätt vill det derför synas, som om boställshafvaren
vore den mest kompetente till att vara hufvudmannen vid
förslagets uppgörande.

Kontraktsprosten åter, som kan vara bosatt på fem till tio
mils afstånd från det boställe, för hvilket förslag till arrendekontrakt
skall uppgöras, är i de flesta fall i saknad af personlig
förtrogenhet med dess beskaffenhet och egendomligheter, och en
resa till detsamma lärer icke kunna förskaffa honom mer än en
ytlig kännedom derom, hvarvid ändock boställshafvarens egna
uppgifter i allmänhet torde blifva de för hans omdöme bestämmande.
Stadgandet, att kontraktsprosten skall vara den, som
uppgör förslaget till arrendekontrakt, torde alltså utan gagn för
saken blott innebära en onödig omväg med ökade kostnader för
boställshafvaren. Lämpligast torde vara, att boställshafvaren i
samråd med en af honom tillkallad i dylika frågor förfaren
prest, denne må tillhöra prosteriet eller icke, uppgör förslaget
till arrendekontraktet och öfverlemnar det åt prosten, som jemte
eget utlåtande öfversänder förslaget till domkapitlet. »Karakteren
af offentlig förrättning» torde i all nödig omfattning förlänas
utarrenderingen genom derpå följande åtgärder.

Då emellertid § 24 innehåller anvisning till ett tillvägagående,
som åt boställshafvaren öfverlåter upprättandet af arrendekontraktet,
har jag under förutsättning, att § 24 i väsentliga
delar vinner stadfästelse, icke funnit nödigt framställa direkt
yrkande, att mom. 1 af § 5 erhåller ändrad lydelse.

Mom. 2. I detta moment stadgas, att, der utöfver ämbetsskjuts,
eller foder och stallrum, arrendeafgift för bostället kan
betingas, skall denna utsättas till viss summa i penningar, men
kan bestämmas till utgörande så väl i penningar som i naturapersedlar.

Innebörden åt nämnda stadgande är, såsom af motiveringen
framgår, den, att i arrendekontraktet visserligen kan bestämmas,
att vissa naturaprestationer skola utgöras till boställsbafvaren,
men att denne för nämnda prestationer — med undantag för
ämbetsskjutsen — skall till arrendatorn erlägga betalning.

Med nämnda bestämmelse om naturaprestationerna förlora
dessa, enligt mitt förmenande, sin egentliga karakter af att utöfver
den kontanta arrendesummau utgöra förmåner, som tillfalla
boställshafvaren. De försvinna i själfva verket såsom dylika
förmåner för att i stället ersättas af en rättighet för boställshafvaren
att af arrendatorn hopa vissa förnödenheter eller att
mot betalning erhålla hans arbete med vedens huggning i skogen,
hemkörning och sönderhuggning, körning af vatten, is, grus etc.

En dylik bestämmelse, att de s k. naturaprestationerna af
boställshafvaren skola betalas, lärer, enligt hvad som framhållits
inom komitén, vara lämplig vid utarrendering af de stora boställena
i södra Sverige. Jag vågar betvifla dess lämplighet
såsom obligatorisk för mellersta och norra Sverige, särskildt för
de i skogsprovinserna belägna boställena och i allmänhet i fråga
om de mindre boställena, vid hvilkas utarrendering boställshafvaren
icke kan påräkna något nämnvärdt kontant arrende
utöfver de antydda naturaförmånerna såsom sådana.

Det torde nämligen både af erfarenheten och eftertanken
framgå, att en del naturaprestationer hafva ett olika penningvärde
för boställshafvaren och för arrendatorn. Detta gäller i
fråga om såväl boställets produkter som arrendatorns arbete.
De boställets produkter, som kunna ifrågakomma såsom naturaprestationer,
hafva för arrendaiorn ett penningvärde, som
torde kunna uttryckas med deras pris på närmaste afsättningsort,
minskadt med arrendatorns kostnader för deras forsling
dit. Eör boställshafvaren åter motsvarar dessa naturaprestationers
penningvärde priset på afsättningsorten ökaclt med forsellönen
derifrån. Förhållandet framträder ännu klarare i fråga
om arrendatorns arbete, der detta kan ingå i arrendet såsom en
naturaprestation. Ifall boställshafvaren skall lega för huggning,

hemkörning och upphuggning af bränsle, får han betala hästoch
mansdagsverken med gångbart pris. Men att penningvärdet
af ifrågavarande arbete för arrendatorn ingalunda är så högt
som för boställshafvaren, derest denne måste lega för detsamma,
inses lätt. Man behöfver blott tänka sig förhållandet vid ett
boställe, som nu är utarrenderadt genom enskild öfverenskommelse
mot, bland annat, vedens huggning, hemkörning och upphuggning
såsom en verklig naturaprestation utan betalning från
boställshafvarens sida. Ifall denne begärde, att arrendatorn i
stället för nämnda arbete skulle gifva honom ett belopp i kontanta
penningar, motsvarande hvad ifrågavarande naturaprestation
skulle kosta boställsinnehafvaren, derest han för dess utförande
legde folk, skulle han helt visst, och det med rätta,
af arrendatorn erhålla ett förtrytsamt nej till svar. För arrendatorn
motsvarar arbetet ifråga ingalunda den kostnad, som det
betingar, derest främmande folk skulle legasför dess verkställande.
Ty arrendatorn gör arbetet utan synnerligt kännbar
påkostning på lediga stunder med de hästar och det folk,
som födas på bostället och annars användas för jordbrukets
behof.

Står det nu fast, att naturaprestationerna i allmänhet hafva
ett olika penningvärde för boställshafvaren och för arrendatorn,
synes deras fastställande i arrendekontraktet till viss summa i
penningar vara förenadt med stora vanskligheter och kommer
enligt mitt förmenande att på den väg, komitén föreslagit, åtminstone
i många fall utfalla till boställshafvarens nackdel. I
synnerhet i orter med ringa afsättning torde, såsom komitén
sjelf säger (sid. 35), arrendespekulanter ofta finnas benägna att
i arrende bjuda rätt afsevärda naturaprestationer, Indika de
uppskatta till ringa värde, men deremot visa sig ytterst obenägna
att bjuda en skälig penningafgift. Skola nu dessa naturaprestationer
bestämmas i penningar, som af boställshafvaren erläggas
till arrendatorn, då lärer förhållandet blifva omvändt
mot hvad komitén antager. I stället för att arrendespekulanten
under denna förutsättning skulle nöja sig med »något,
om än så ringa» penningvärde för naturaprestationerna, skall
han söka för desamma betinga ett så högt pris som möjligt. Ty
om boställshafvaren skall betala arrendatorn för naturaprestationerna,
befinner sig den sistnämnde i samma ställning som hvarje
annan säljare, och det ligger i hans intresse att få så mycket

betaldt som möjligt för sin vara. Det torde nämligen vara svårt
att inse riktigheten af den förutsättningen, att arrendator!! i
egenskap af säljare skulle åtnöja sig med »alldeles samma pris»,
som han kan antagas villig att betala såsom köpare af en vara,
af hvilken han sjelf såsom producent icke har behof. Men ju
högre arrendatorn sålunda ledts att uppskatta naturaprestationernas
penningvärde, desto mindre kontant nettobelopp utöfver
dessa naturaprestationer lärer han känna sig hugad att erlägga.
Den skada, som alltså tillfogas boställshafvaren, drabbar äfven
hans efterträdare, då denne kommer att finna sig bunden af ett
kontrakt, som, utöfver naturaprestationernas sålunda beräknade
penningvärde, tillförsäkrar honom ett kontant nettobelopp, afsevärdt
lägre än hvad som kunnat betingas, derest för naturaprestationerna
kontant betalning ej skolat af boställshafvaren
erläggas.

Så väl boställshafvarens som en efterträdares berättigade
intresse att af bostället erhålla högsta möjliga afkastning tillgodoses,
på samma gång som efterträdarens frihet icke lider
någon inskränkning, derest i arrendekontraktet naturaprestationerna
hållas åtskilda från den kontanta arrendesumman, ifall
en sådan utöfver desamma kan betingas, men för hvarje naturaprestation
fastställes ett bestämdt belopp, som arrendatorn
shall erlägga i penningar, ifall prestationen icke lufver af boställshafvaren
utfordrad.

Vid en dylik enkel och naturlig bestämmelse, som icke innehåller
den lätt nog vilseledande omvägen, att arrendatorn enligt
arrendekontraktet skall till boställshafvaren betala penningar,
som af boställshafvaren enligt samma kontrakt skola till arrendatorn
återbetalas, har arrendatorn intet intresse af att för
det kontanta arrendebeloppets sänkande drifva upp lösenpriset
för naturaprestationerna, alldenstund han riskerar att sjelf få
betala detta belopp. Och att värdera naturaprestationerna alltför
lågt ligger icke häller i hans intresse, då vid ett dylikt tillvägagående
boställshafvaren skulle synas berättigad att fordra
den utöfver naturaprestationerna utgående kontanta arrendeafgiftens
bestämmande till högre summa, än hvad som blefve fallet,
då naturaprestationernas lösenpris faststäldes till skäligt belopp.
Mot ett alltför lågt värderande af naturaprestationerna skulle
också de profvande myndigheterna komma att ingripa med hänsyn
till den eventuelle efterträdarens rätt, vid hvilkens tillgo -

doseende man dock i allmänhet lärer få antaga, att hans intressen
jemväl med afseende på naturaprestationerna äro i det stora
hela väsentligen de samma som företrädarens, då förhållandena
vid bostället äro för båda de samma.

Såsom stöd för förslaget, att, med undantag för embetsskjutsen,
arrendeafgiften skall till fullo utsättas i penningar och
icke får bestämmas i naturaprestationer såsom sådana, hänvisas
till förhållandet med statsdomänerna. Att för dessa sedan den 14
januari 1871 varit stadgadt, att arrendet skall bestämmas i penningar,
lärer emellertid icke utgöra något bevis för lämpligheten
af ett dylikt stadgande såsom obligatoriskt vid utarrendering af
prestboställen. Dels torde nämligen bestämmelsen om penningarrende
vid statsdomänernas utarrendering hafva tillkommit såsom
ändring af stadgande icke om vissa naturaprestationer utan
om städja samt spanmål att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,
dels skall vid ifrågavarande domäners utarrendering icke
såsom här hänsyn tagas till eu boställshafvare, för hvilken naturaprestationerna
kunna utgöra ett verkligt behof.

Ett omnämnande har redan gjorts af den i momentet förekommande
hänvisningen till det i § 7 föreslagna stadgandet,
som med afseende på embetsskjutsen innebär ett undantag från
komiténs allmänna princip, nemligen att arrendatorn skall utan
särskild ersättning antingen verkställa nödig embetsskjuts eller,
om boställshafvaren önskar sjelf hålla hästar, bereda dessa foder
och stallrum. Enligt min uppfattning ''och af skäl, dem j ag anför
under § 7, måste jag vid denna naturaprestation yrka sådan
frihet, att på orter och boställen, der så kan finnas mer lämpligt,
må kunna stadgas, att betalning för densamma skall af
boställshafvaren till arrendatorn erläggas. Om detta yrkande
vinner bifall, skall, såsom en följd deraf, ifrågavarande hänvisning
utgå ur nu föreliggande § 5 mom. 2.

Den grundsats, som jag vid behandlingen inom komitén af
frågan om naturaprestationerna sökt häfda, är denna, att lagens
allmänna bestämmelser böra så afPattas, att de, på samma gång
de utestänga det principvidriga, göras så vida, att de inrymma
frihet för myndigheterna att med hänsyn till naturaprestationerna
förfära efter hvad boställshafvarens fördel hräfver och med ortens
sed samt boställets särskilda förhållanden öfverensstämmande är.
Det synes mig så mycket mer angeläget, att denna grundsats
kommer till sin rätt vid afiattningen af §§ 5 och 7, som Konun -

gens befallningshafvande och domkapitlet annars i många fall
skulle nödgas vägra enligt § 24 begärd stadfästelse af ett kontrakt,
enligt hvilket med full hänsyn till efterträdarens rätt
bostället redan blifvit utarrenderadt på lämpligaste och mest
förmånliga vilkor.

Hvad slutligen beträffar det i § 5 mom. 2 föreslagna stadgandet
om utsättande i kontraktet af arrendeafgiften till viss
penningsumma, så torde ett fixerande af ifrågavarande afgift
icke kunna ega rum förrän efter den i § 9 omtalade auktionen.
Deremot torde i det förslag till arrendekontrakt, hvarom § 5
handlar, böra angifvas det minimum af arrendeafgift, hvarunder
bostället med hänsyn till efterträdarens rätt icke må genom ett
för denne bindande aftal utarrenderas.

I öfverensstämmelse med det anförda har jag alltså ansett,
att § 5 mom. 2 borde erhålla följande lydelse:

I förslaget till arrendekontrakt skall utsättas
det minimum af arrendeafgift, hvarunder
bostället icke må utarrenderas. Arrendeafgiften
må fastställas så väl i penningar som i naturaprestationer.
För naturaprestation bestämmes
jemväl det belopp, som arrendatorn skall erlägga,
ifall boställshafvaren icke utfordrar prestationen.

Derest emellertid sist föreslagna bestämmelse icke skulle
anses lämplig för sydsvenska förhållanden eller med der gängse
landssed öfverensstämmande, borde enligt mitt förmenande momentet
erhålla en så allmän affattning, att det medgåfve full
frihet för myndigheterna vid arrendekontraktets uppgörande att
vid bestämmelserna om naturaprestation gå antingen den ena
eller den andra vägen, allt eftersom ortens sed och boställets
särskilda förhållanden föranleda, och torde under nämnda förutsättning
momentet lämpligen böra erhålla följande lydelse:

I förslaget till arrendekontrakt skall utsättas
det minimum af arrendeafgift, hvarunder
bostället icke må utarrenderas. Arrendeafgiften
må fastställas så väl i penningar som naturaprestation
er. I fråga om naturaprestation skall
bestämmas antingen det belopp, som arrendatorn
skall erlägga, ifall boställshafvaren icke utfordrar
prestationen, eller det belopp, som bo -

ställshafvaren skall erlägga, derest han begagnar
sig af densamma.

§ 7.

Första stycket, mom. 1. Komitén, som med afseende på alla
öfriga naturaprestationer anser, att de af boställshafvaren skola
betalas, har en motsatt uppfattning i fråga om embetsskjutsen.
Om denna vill komitén hafva stadgadt, att den vid alla utarrenderade
boställen skall af arrendatorn utan särskild ersättning
verkställas eller att denne, likaledes utan särskild ersättning,
skall bereda stallrum och foder åt boställshafvarens hästar.

Utan att betvifla, att ett dylikt arrendevilkor vid många
boställen är synnerligen lämpligt, anser jag dock, att detsamma
icke bör göras obligatoriskt vid hvarje utarrendering. Ingen
naturaprestation kan nämligen i så hög grad som denna vara
egnad att störa det goda förhållandet mellan boställshafvaren
och arrendatorn. Den senare börjar kanske klaga, att han vid
arrendets öfvertagande icke kunde föreställa sig att han skulle
behöfva skjutsa så ofta eller på för sig så oläglig tid. Och han
kan tycka sig hafva en viss befogenhet till sin klagan, då det
med hänsyn till besöken hos församlingens sjuka och mycket
annat, som hörer embetet till, knappast lär vara möjligt att i
kontraktet närmare bestämma den omfattning, som den nödiga
embetsskjutsen kan komma att erhålla. Äfven der hans klagan
är obefogad, kommer den att för boställshafvaren medföra ett
obehag, hvarje gång denne skall begära skjuts, och genom en
för långt drifven hänsynsfullhet mot arrendatorn kan boställshafvaren
sålunda till församlingsvårdens skada komma att underlåta
att fordra skjuts, äfven der sådan är af behofvet påkallad.
Ä andra sidan låter det äfven tänka sig, i synnerhet om en
efterträdare, att denne utan billig hänsyn till lägligheten för
arrendatorn kan kräfva skjutsens utgörande så ofta och på sådan
tid att arrendatorn icke utan skäl anser krafven obilliga. Hvad
särskildt angår förhållandena i skogsbygderna, der afkastningen
af jordbruket är ringa och arrendatorn för sin existens hänvisad
hufvudsakligast till skogskörslornas inbringande förtjenster, skulle
det mångenstädes medföra stora svårigheter att erhålla antagligt
arrendeanbud, derest arrendatorn förpligtades att i en för honom
knappast beräknelig utsträckning utan ersättning verkställa skjuts.

6fi

Enligt mitt förmenande böra lagens allmänna stadganden
icke lägga hinder i vägen för bestämmelser i arrendekontrakten
för de särskilda boställena vare sig om embetsskjutsens utgörande
såsom en verklig naturaprestation utan särskild ersättning, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiténs förslag eller om
arrendatorns förpligtande att tillhandahålla all nödig skjuts mot
visst pr mil bestämdt pris. Frihet för skjutsfrågans ordnande
på det senare sättet bör så mycket mindre vara utesluten, som
det i annat fall vid många utarrenderade boställen skulle kunna
uppstå svårigheter för boställshafvaren eller hans efterträdare
att vid resor i enskilda angelägenheter erhålla skjuts för sig
och sin familj. —

En särskild uppmärksamhet kräfver enligt mitt förmenande
det stadgande i föreliggande moment, som genom kontraktet förpligtar
arrendatorn att utan särskild ersättning antingen verkställa
nödig embetsskjuts eller bereda foder och stallrum åt boställshafvaren
s hästar. Enligt den föreslagna lydelsen af momentet
får af görandet mellan det ena eller andra sättet för embetsskjutsens
utgörande alltså icke föregå kontraktets upprättande
utan bör öfverlemnas åt boställshafvaren på sådant sätt,
att denne efter godtfinnande när som helst under arrendetiden
må ega rätt att utbyta det ena mot det andra. Af § 5 mom. 2
framgår, att boställshafvarens val af embetsskjuts efter arrendatorns
hästar eller foder och stallrum för egna hästar icke får
inverka på bestämmandet af arrendeafgiften, så att denna skulle
kunna sättas till olika belopp, allteftersom boställshafvaren föredroge
det ena eller andra sättet för skjutsfrågans ordnande.
Arrendeafgiften skall nämligen, utöfver nu ifrågavaande naturaprestation,
oberoende af sättet för densammas utgörande, »utsättas
till viss summa i penningar».

Gent emot dessa bestämmelser måste jag uttrycka mina allvarliga
betänkligheter. Det lärer icke vara svårt att inse, att
de mindre boställenas utarrendering, vid en dylik valfrihet för
boställshafvaren efter arrendekontraktets uppgörande, i allmänhet
skulle omöjliggöras. Ty der bostället icke föder mer än
exempelvis 1 häst och 6 kor, utom småkreaturen, kan arrendatorn
icke förpligta sig att utan särskild ersättning utfodra ytterligare
en häst, derest boställshafvaren skulle önska hafva egen
sådan. Lika uppenbart torde det ock vara, att, i de fall, der en
utarrendering af dylikt boställe verkligen komme till stånd, den

kontanta arrendeafgiften till boställshafvarens skada skulle lida
en högst betydlig nedsättning, derest arrendatorn måste förplikta
sig att eventuel! leverera foder åt en häst på stall för boställshafvarens
räkning. Förhållandena kunna vara och äro åtminstone
i Norrland med dess välbergade befolkning flerestädes sådana,
att åtminstone vid det svagare aflönade presterskapets
resor i och för husförhör, bibelförklaringar och sjukbesök häst
af församlingsborna i allmänhet ställes till prestens förfogande.
Fall gifvas sålunda, då embetsskjutsen såsom en naturaprestation
ingalunda kräfver den uppoffring från arrendatorns sida som
motsvarar ett till omkring 300 kronor årligen eller med de höga
norrländska foderpriserna till ett ännu större värde uppgående
hästfoder. Icke heller skulle i ett dylikt fall boställshafvaren,
i händelse han betalade arrendatorn för verkstälda skjutsar, för
de samma behöfva utgifva en så hög summa.

Skulle nu arrendatorn nödgas förpligta sig att utan ersättning
eventuel! utgöra ett hästfoder, måste han vid den kontanta
arrendesummans bestämmande beräkna denna utfodring
såsom en verklighet, äfven om boställshafvaren aldrig skulle
komma att hålla egen häst. Men följden af en sådan beräkning
blefve uppenbarligen till boställshafvarens skada arrendesummans
betydliga sänkande —• om öfver hufvud arrendator kunde erhållas.
Att stadgandet ens för efterträdaren skulle innebära
någon fördel, är svårt att inse, då denne, i händelse utarrendering
med det af komitérade föreslagna förbehållet verkstälts,
skulle finna sig bunden vid en oskäligt låg arrendesumma eller,
derest utarrenderingen genom ifrågavarande bestämmelse förhindrats,
nödgas genast vid sitt, äfven i öfrigt med många kostnader
förenade, tillträde till tjensten skuldsätta sig för uppsättande
af jordbruksinventarier, ett bekymmer, hvarifrån han
varit fritagen, därest en förmånlig utarrendering utan hinder af
den föreslagna bestämmelsen kunnat ega rum. För de ofta svagt
aflönade innehafvarne af dessa smärre boställen, hvilkas intresse
icke i främsta rummet fordrar frihet att efter godtycke ordna
skjutsfrågan det ena året si och det andra året så, utan, jemte
garanti för embetsskjutsens erhållande, den högsta möjliga arrendeafgift,
synes det vara önskligt, om redan vid arrendekontraktets
uppgörande skjutsfrågan finge fäst ordnas på sådant sätt,
att sistnämnda intresse icke skadades. Skulle komiterades förslag
i nu föreliggande moment vinna bifall, vågar jag hoppas, att

den förändring måtte vidtagas i lydelsen af § 5 mom. 2, att,
der embetsskjutsen icke eqvivalerar mot foder och stallrum, arrendeafgiften
utöfver denna naturaprestation icke måtte utsättas
till viss summa utan till alternativa summor, allteftersom boställshafvaren
väljer det ena eller andra sättet för skjutsfrågans
ordnande.

Mom. 2. Oafsedt det oklara uttrycket »på anmodan», hvithet
kan vara egnadt att leda till misshälligheter mellan boställshafvare
och arrendator, anser jag det olämpligt att genom lagbestämmelser
förhindra uppgörelse om bränslets huggning, hemkörning
och sönderhuggning såsom en verklig naturaprestation,
utan särskild ersättning. Den ifrågavarande tjenstbarheten lämpar
sig i allmänhet vida bättre än embetsskjutsen till utgörande
utan särskild ersättning. Och en obligatorisk bestämmelse i
motsatt riktning lärer på grund af de skäl, jag utvecklat under
§ 5, i de flesta fall, der boställshafvaren icke sjelf håller häst
och dräng, beröfva boställshafvaren en verklig förmån.

På det att till boställshafvarens fördel frihet äfven i detta afseende
måtte medgifvas myndigheterna att godkänna de för hvarje
fall mest lämpliga bestämmelser, anser jag, att momentet bör utgå.

Mom. 3. På förut anförda skäl torde äfven mjölk kunna få
levereras såsom en verklig naturaprestation, d. v. s. utan att
boställshafvaren betalar densamma. Vare sig aftal om mjölk såsom
arrendeförmån in natura blifvit träffadt eller ej, böra dock,
såsom komitén föreslagit, i kontraktet inrymmas bestämmelser,
som möjliggöra för boställshafvaren att af arrendatorn erhålla
all den mjölk, han behöfver. Uttrycket »på anmodan», som för
den populära uppfattningen torde innebära en oberäknelig befallning,
som kräfver ofördröjlig åtlydnad, bör emellertid enligt
mitt förmenande utbytas mot något annat, som mindre lätt kan
leda till misshälligheter.

I öfverensstämmelse med det anförda anser jag, att första
stycket af § 7 lämpligen bör erhålla följande lydelse:

År fråga om utarrendering af boställe i dess
helhet med den i § 6 angifna inskränkning, skola
i arrendekontraktet bestämmelser införas derom,
att arrendatorn, derest icke förbehåll göres
om ämbetsskjuts, eller foder och stallrum, såsom
arrendeförmån in natura, skall mot i kontraktet
pr mil bestämdt pris, tillhandahålla

skjuts för boställshafvaren ock hans familj;
samt

att arrendator!! skall, derest en sådan anordning
af boställshafvaren önskas, mot i kontraktet
pr liter bestämdt pris, tillhandahålla
söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens
hushåll.

§ 14-

Med afseende på öfverlåtelse af arrende föreslås i denna
paragraf, att sådan må kunna ske endast med Konungfens befallningshafvandes
och domkapitlets medgifvande samt sedan boställshafvaren
och kontraktsprosten blifvit hörde.

Det ligger en påtaglig inkonseqvens i den inskränkning i
boställshafvarens befogenhet, som göres genom detta stadgande.
Under alla de förberedande skedena af arrendeärendets utveckling
har åt indelningshafvaren genom en uttrycklig lagbestämmelse
(§ 11) rätt varit tillerkänd att, utan att han ens behöfde uppgifva
något skäl för sin ändrade mening, återkalla sin ansökan,
och att genom en sådan återkallelse sätta sitt veto till och med
mot Konungens befallningshafvandes och domkapitlets beslut,
hvarigenom arrendator redan blifvit antagen.

Genom stadgandet i nu föreliggande § skulle boställshafvaren
beröfvas motsvarande rätt vid ifrågasatt öfverlåtelse af arrendet.
Denna rätt skulle i stället utöfvas af Konungens befallningshafvande
och domkapitlet, och boställshafvaren vara befogad
endast att afgifva yttrande.

Emellertid låter det tänka sig, att arrendator en helt kort
tid efter tillträdet af arrendet önskar öfverlåta detsamma, och
det åt en person, som boställshafvaren af personliga skäl icke
skulle kunnat godkänna såsom arrendator, derest han på direkt
väg sökt komma i besittning af arrendet. Där myndigheterna
möjligen anse sig icke kunna grunda sitt beslut på boställshafvarens
subjektiva skäl, skulle sålunda för en tid af kanske
nio år arrendator kunna blifva boställshafvaren påtvingad. Boställshafvarens
rätt lider enligt mitt förmenande genom nu föreslagna
bestämmelse en betänklig kränkning. De skäl, som å
andra sidan anförts för arrendator^ rätt, hafva icke synts mig

afgörande, hvarför jag ansett, att paragrafen bort hafva följande
lydelse:

Öfverlåtelse — — Konungens befallningshafvandes,
domkapitlets och boställshafvarens
medgifvande samt sedan kontraktsprosten blifvit
hörd.

Af herr Johansson.

Riksdagen anhöll i sin skrifvelse den 5 maj 1897 bland annat,
att K. Mit täcktes vid utredandet af de grunder, som ansåges
böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
aflöning sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit, taga
särskild hänsyn dertill huruvida icke förändrad ordning för
prestboställenas utarrendering borde stadgas. Häraf vill jag
draga den slutsats, att riksdagen icke begärt något förslag i
berörda hänseende, som borde eller skulle tillämpas för nu gällande
lönekonventioner, utan först sedan nya konventioner enligt
nya grunder för löneregleringarna blifvit upprättade och skola
tillämpas.

Det nu föreliggande författningsförslaget måste sålunda anses
som en integrerande del af komiténs blifvande förslag till
löneregleringsgrunder, som icke bort derifrån utbrytas, så mycket
hellre som åtskilliga andra af komiténs blifvande förslag antagligen
mycket nära komma att beröras af den föreslagna arrendelagen.
Förslag äro nemligen inom komitén bragta under öfverläggning
dels om reglering af presternas byggnads- och underhållsskyldighet
å innehafvande boställen, dels om indragningar
af ett stort antal presterliga befattningar med tillhörande boställen
o. s. v. De öfverläggningar, som egt rum så väl i dessa
frågor som angående det föreliggande författningsförslaget, hafva
bidragit att stärka min uppfattning derom, att det både för
statskyrkan och dess presterskap skulle vara af synnerlig vigt
och lända till fördel om det nu varande boställsväsendet med
alla dess kända och erkända olägenheter kunde inskränkas till
det minsta möjliga. Måhända skulle under en sådan förutsättning
hela den ifrågasatta arrendelagen kunnat undvaras såsom
öfverflödig.