PRESTLÖOREGLERINGSKOMITÉK (Statens offentliga utredningar 1903:3)

PRESTLÖOREGLERINGSKOMITÉK

BETÄNKANDEN OCH FÖRSLAG.

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

ECKLESIASTIK BOSTÄLLSORDNING

OCH TILL

FÖRORDNING OM ECKLESIASTIKA
BYGGNADSLÅNEKA.SSOR.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. I''. A. NORSTEDT Sl SÖNER

1900

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Underdånig skrifvelse.....................Sid, jjj

Inledning........................... , yn.

Allmän motivering , XLIX.

Författningsförslag...................... , j

Förslag till ecklesiastik boställsordning........... » 3.

I Kap. Om hvad med boställen förstås och särskilda
slag af desamma........ » 3.

II Kap. Om laga hus............... » 4

III Kap. Om andra byggnader än de laga husen » 8.

IV Kap. Om brandförsäkring........... » 9.

V Kap. Om egornas vård och bruk samt omför delning

till godtgörande på vissa år
af kostnad eller förlust, somboställshafvare
kan få vidkännas....... » 10.

VI Kap. Om öfverträdelse af nyttjanderätt till

boställe................. » 13

VII Kap. Om af- och tillträde........... > 13.

VIII Kap. Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska
besigtningar och husesyner. . » 14.

IX Kap. Om giltighet och tillämpning af denna
boställsordning äfvensom öfvergångsstadganden.
........... » 26.

Förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor . » 29.

I Kap. Om byggnadslånekassas uppgift och

lånerörelse................ » 29.

II Kap. Om hufvudman.............. „ 31.

III Kap. Om styrelse............ » 31.

IV Kap. Om revision................ » 33,

V Kap. Om hufvudmännens sammanträden . . > 34.

\I Kap. Om tillämpningsbestämmelser..... » 36.

Specialmotiv.......................... » 37

Förslag till ecklesiastik boställsordning........... , 39.

Inledande framställning........... > 39.

1 KaP......................... » 58.

11 Knp......................... , 62.

Pre8tlunereglevingslcomilcn II, 2. \

III Kap..........................Sid- ll4-

IV Kap.......................... ’ 126-

Y Kap.......................... 5 d32''

VI Kap.......................... ’ 157-

VII Kap.......................... ’ 163''

VIII Kap.......................... ’ 171‘

IX Kap.......................... ’ m

Förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor . . > 253.

I Kap.......................... ’ 253-

II Kap.......................... * 269-

III Kap.......................... * 27°-

IV Kap.......................... * 274-

V Kap.......................... » 273-

VI Kap.......................... 5 278-

Särskilda meningar . . . . ................... * 284-

Af herr Andersson...................... J 284-

» > Ekström ....................... * 283.

> » Forssell ....................... 1 348-

» herrar Montelius ocli Sörensson.............. » 349.

» herr Wåhlander...................... * 350.

Bihang, innehållande:

Af koiniterade år 1879 afgifvet förslag till förordning, angående

presterskapets boställen.................. 5 369.

Vid Kongl. Maj:ts proposition till 1894 års riksdag fogadt förslag
till ecklesiastik boställsordning............ » 391.

Till KONUNGEN.

I sammanhang dermed att riksdagen uti underdånig
skrifvelse den 5 maj 1897 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes, efter verkstäld utredning af på frågan inverkande

omständigheter, till riksdagens godkännande framlägga de
grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet
af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande
lönekonventioner utlupit, har riksdagen erinrat om, att vid
en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny
lönereglering för presterskapet åtskilliga förhållanden borde
blifva föremål för undersökning i ändamål att vinna behöflig
rättelse; i hvilket afsende framhållits, bland annat, frågan
om ändrade bestämmelser angående presterskapets skyldighet
att nybygga och underhålla vissa hus å såväl prestgårdar
som komministersboställen.

Den af Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt beslut den
22 oktober 1897 tillsatta komité, som fått i uppdrag, bland
annat, att afgifva förslag till de grunder, hvilka må anses
böra blifva bestämmande för presterskapets aflöning, och
som genom statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
fått riksdagens omförmälda skrifvelse till sig öfverlemnad,
har vid öfvervägande af de omständigheter, som
kunna vara af vigt för bedömandet af presterskapets löneförhållanden,
fästat sin uppmärksamhet särskilt vid den
af riksdagen framhållna skyldighet för presterskapet att nybygga
och underhålla vissa boställshus. Komitén har dervid
funnit, att största olägenheten af den byggnadsskyldighet,
som för närvarande åligger boställshafvarne, består deruti

att bördan af boställshusens nybyggnad så ojemnt och orättvist
fördelas å de boställshafvare, som efter hvarandra begagna
boställets hus, och att denna olägenhet mest känbart
drabbar de boställshafvare, komministrarne, som på en
gång hafva den största byggnadsskyldigheten och den minsta
förmågan att uppbära densamma. Komité» har tillika funnit,
att den beräkning af boställsförmånens värde, som är en
nödvändig förutsättning för reglering af presterskapets aflöning,
ytterst beror af byggnadsskyldighetens uppskattning,
men att en sådan uppskattning omöjligen kan blifva tillförlitlig,
så länge denna skyldighet i verkligheten är ytterst ojemnt
fördelad å olika innehafvare af samma boställe. Det är
derför, enligt komiténs uppfattning, ej blott med hänsyn
dertill att ett af de allvarsammaste bekymren för det svagast
aflönade prestei’skapet må snarast möjligt undanrödjas, utan
än mera för de framdeles förestående löneregleringarnas
rigtiga utförande af synnerlig vigt, att sådana anordningar
må kunna snart vidtagas, som medföra en jemn och rättvis
fördelning af byggnadsskyldigheten. Derför har komité»
ansett sig böra redan nu framlägga förslag till ecclesiastik
boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslänekassor,
hvilka förslag afsé att, utan rubbning af
byggnadsskyldighetens nuvarande fördelning mellan presterskapet-
och soeknemännen, åvägabringa en jemn fördelning af

denna skyldighet mellan boställshafvaren och hans efterträdare
och på samma gång förbereda den tillförlitliga uppskattning
och reglering af byggnadskostnaden, som varder
erforderlig i samband med förestående löneregleringar.

Berörda förslag med tillhörande motiv äfvensom afgifna
särskilda meningar öfverlemnas härmed i underdånighet.

På grund af Eders Kongl. Maj:ts särskilda nådiga förordnande
den 19 januari 1900 har undertecknad Montelius
deltagit i komiténs arbete under behandlingen af ofvan
omförmälda frågor.

Underdånigst
HANS FORSSELL.

HANS ANDERSSON.
GUNNAR EKSTRÖM.

J. JOHANSSON.

C. DANIELSSON.

N. J. O. H. LINDSTRÖM.

L. H. MONTELIUS.

OTTO WILH. REDELIUS.
YOLLRATH THAM.
HERMAN WÅHLANDER.

OSKAR NYLÄNDER.
P. SÖRENSSON.

DAN. WANNBERG.

Karl Rydin.

Marstrand den 17 augusti 1900.

Inledning.

Frågan om ändrade bestämmelser rörande presterskapets
skyldighet att nybygga och underhålla vissa hus har, som bekant,
utgjort föremål för upprepade framställningar från riksdagen,
1857, 1863 och 1876, för grundliga utredningar och utförliga förslag
•dels af kammarkollegium åren 1862, 1865 och 1867, dels af den
1861 tillsatta komité för uppgörande af förslag till allmänt ordnande
af presterskapets aflöning, dels af särskilt utsedda komiterade,
hvilkas förslag afgafs den 28 mars 1879.

De anmärkningar, som föranledt dessa framställningar, utredningar
och förslag, hade hufvudsakligen afsett dels den olämpliga
fördelningen mellan socknemän och boställshafvare af kyrkoherdeboställes
laga hus, dels tvetydiga bestämmelser om underhållsskyldigheten
å de sju laga hus, som socknemännen ega
att kyrkoherden färdiga antvarda.

Enligt 26 kap. 2 § byggningabalken höra till prestgårds
byggnad följande hus som socknemännen skola bygga och i vissa
fall bättra: (1 och 2) stufva med två kamrar och kök, (3) brygghus
med bakugn, (4) bod med dubbel botten och loft, (5) visthus,
{6) lada med två golf och loga, (7) fähus och stall, alla till den
storlek och beskaffenhet som blifvit bestämda i kongl. resolutionen
den 1 augusti 1727. De öfriga hus, som å prestgård tarfvas
och som boställshafvaren är lagligen skyldig att nybygga och
underhålla, äro, jemlikt resolutionen på presterskapets besvär
den 10 augusti 1762 och senare författningar, följande: hållare,
drängstuga, svinhus, vagnshus eller redskapslider, hemlighus, fårhus,
samt, der sådana pröfvas behöfliga, ytterligare en sädeslada
med loga, ett fähus och ett torkhus eller badstufva.

VIII

INLEDNING.

Mot den sålunda stadgade fördelningen af de olika husen
mellan socknemän och boställshafvare hade anmärkts, att hus,
som efter sin natur borde höra samman och med fördel kunde under
ett tak sammanföras, — såsom fähus och stall med fårhus och
svinhus, lada med redskapslider, brygghus med drängstuga o. s. v.
— alltför ofta blifvit, just till följd af denna fördelning å olika
byggnadsskyldige, uppförda under hvar sitt tak, och svårligen
kunde, så länge fördelningen bestode, på lämpligaste sätt sammanbyggas.
Med hänsyn härtill hade yrkats en annan och mera
rationel fördelning af husen mellan socknemän och boställshafvare.

Mellan socknemän och boställshafvare består vidare en till
tvister och missförstånd ledande gemensamhet i underhållsskyldigheten
för de sju laga hus, hvilka socknemännen skola å prestgård
bygga. Enligt 26 kap. 2 § byggningabalken skola nemligen
socknemännen antvarda dessa hus med tak och innanrede
färdiga åt kyrkoherden, och »vare han sedan skyldig att hålla
dem vid magt med egen kostnad. När de af ålder och bruk och
ej af prestens vanrykt förfalla, då skola socknemännen dem
bygga och bättra på deras kostnad». Detta lagrum hade nu
blifvit olika uttydt, i det man än velat ålägga boställshafvaren
all underhållsskyldighet, utom när husen tarfvat mycken eller
ansenlig förbättring, såsom anbringande af nytt tak, ny väggbeklädnad,
nya golf och takpanel, än åter velat anse boställshafvaren
pligtig att afhjelpa endast sådana brister som genom
hans vanvård uppkommit. Tvister härom hade förekommit vid
domstolarne, och försök, vid riksdagarne 1834—35, 1850—51,
1853—54, 1856—58, att åstadkomma förändring eller förklaring
af lagstadgandet hade alla strandat.

Alla de utredningar och förslag som i frågan förekommo
under åren 1861—1867 hade med hänsyn till dessa förhållanden
utgått från den af chefen för ecklesiastikdepartementet i skrifvelse
den 18 november 1861 uttalade grundsats, att begge
dessa öfver klagade olägenheter skulle kunna lättast undanrödjas
genom sådan fördelning och anordning af ifrågavarande nybyggnads-
och underhållsskyldighet, att alla hus, som för en passande
hostad åt pastor erfordrades, borde både nybyggas och underhållas
af församling å landet — såsom redan sker i stadsförsamlingar
—, men att deremot i församling å landet pastor sjelf finge både
nybygga och underhålla alla de hus som för boställets skötsel er -

INLEDNING.

fordrades, hvarigenom ock boställenas utarrenderande torde kunna
underlättas. Alldeles samma grundsats blef äfven tillämpad och
genomförd i det af förutnämnda komiterade den 28 mars 1879
framlagda »förslag till förordning angående presterskapets'' boställen».

I fråga om fördelningen af nybyggnads- och underhållsskyldigheten
både under ärendets föregående behandling åtskilliga förslag
blifvit framstälda, skiljaktiga i vissa smärre detaljer, för
bvilka bär ej behöfver närmare redogöras.1)

I den af komiterade år 1879 framlagda boställsordning
utfördes denna fördelning slutligen så, att till »hus som för passande
bostad erfordrades» eller s. k. mangårdsbus hänfördes
sätesbygning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus,
drängstuga, vagnshus och brunn, samtliga att af pastoratet byggas
och underhållas, hvaremot till »bus som för boställets skötsel
erfordrades» eller s. k. ladugårdshus hänfördes spanmålsbod, redskapshus,
stall, fähus, fårhus, svinhus, lador och logar, badstuga
och malthus, källare för rotfrukter och brunn för ladugården, samtliga
att byggas och underhållas af boställshafvaren.

Detta förslag blef i hufvudsak upptaget i den kongl. proposition
som, efter det kyrkomötet 1888 afgifvit infordradt yttrande,
framlades för 1889 års riksdag, men som andra kammaren,
utan granskning af förslagets detaljer, fann för det dåvarande
icke böra bifallas. Samma bestämmelser upptogos i den
kongl. proposition om ny ecklesiastik boställsordning, som, efter
kyrkomötets förnyade yttrande, åter afgafs till 1894 års riksdag,
och blefvo denna gång föremål för fullständigare skärskådande
af såväl utskott som kamrar.

Den af presteståndet vid riksdagen 1862—63, af kammarkollegium
1865 och 1867, af komiterade 1861 och 1879 föreslagna förändring
af de nämnda skyldigheternas fördelning innebar ett byte
af skyldigheter mellan församlingar och boställshafvare. hvarvid
alla vederbörande ansett sig böra tillse, att bytet utfölle så
vidt möjligt rättvist och att skyldigheterna dervid delades jemnt *

‘) Se kammarkollegii utlåtande med förslag till ecklesiastik boställsordning
den 30 mars 1865, sid. 3, 5 och 154, och kammarkollegii utlåtande den 29 april
1867, sid. 30. Det af presteståndet vid 1862—63 års riksdag utarbetade förslag
till denna fördelning är åberopadt i underdånigt förslag till förordning angående
presterskapets boställen den 28 mars 1879, sid. 71 och 72.

INLEDNING.

till fördel för båda parterna, församlingar så väl som boställshafvare.
Svårigheten härvid ökades af den omständigheten, att
från presterskapets sida hade framstälts anspråk på sådana lagliga
bestämmelser om boställshusens och i synnerhet sätesbyggningens
tidsenliga storlek och beskaffenhet, som befriade boställshafvarne
från nödvändigheten att uppföra och sins emellan
inlösa öfverloppshus. De bestämmelser som med anledning häraf
blefvo i de nya förslagen införda om boställshusens storlek och
beskaffenhet måste naturligtvis hafva till följd eu svårberäknelig
förhöjning i den lagstadgade nybygnads- och underhållsskyldigheten
på det hela så väl som i dess särskilda delar.

Komiterade anstälde 1879 en beräkning, huru fördelningen
af de ökade och utbytta skyldigheterna skulle utfalla för båda
parterna. De framhöllo, hvad först beträffar församlingarna, att
deras nybyggnadsskyldighet väl skulle minskas derigenom att
de dyrbarare och för röta utsatta stall och fähus öfvertoges af
boställshafvaren, men deremot ökas dels derigenom att de laga
husens antal blefve större, nio för sju, dels och i synnerhet
genom de nya föreskrifterna om sätesbyggningens betydligt större
utrymme och bättre beskaffenhet, samt derigenom att församlingarna
i stället för delad underhållsskyldighet å sju hus Unge
full underhållsskyldighet å nio hus, hvadan hela deras tunga af
laga nybyggnads- och underhållsskyldighet torde blifva något förstorad.
Komiterade förmenade dock, att som redan nu församlingarna
i allmänhet uppförde sätesbyggningarna större än
lag föreskrefve, åtminstone den nybyggnads- och underhållsskyldighet
som församlingarna faktiskt utgjort ej blefve genom förslaget
ökad.

Beträffande åter kyrkoherdarne ansågo komiterade, att deras
nybyggnadsskyldighet torde blifva ökad, men deras underhållsskyldighet
minskad, hvarjemte fördelen af sätesbyggningens tidsenliga
laga byggnad helt och hållet komme boställshafvarne till
godo, så att de å sin sida icke borde hafva någon invändning
att framställa mot den i någon mån ökade nybyggnadsskyldigheten.

Den i samtliga förslagen eftersträfvade jemnvigt i utbytet
mellan båda parternas lagliga skyldigheter hade således enligt
komiterades beräkning vunnits endast derigenom, att man åberopade
församlingarnas vana att godvilligt fullgöra mer än sina
i lag föreskrifna skyldigheter. Beräkningen af denna jemnvigt

INLEDNING.

var derför ganska vansklig redan under den förutsättning som
legat till grund för fördelningsplanen, eller att uppgörelsen skulle
gälla allenast kyrkoherdeboställena.

Ännu större svårigheter måste således uppstå, när slutligen
i samma fördelningsplan blef, såsom ett nytt och hufvudsakligt
moment, införd en reglering af nybyggnads- och underhållsskyldigheten
å komministersboställen.

Det hade i senare tid begynt framställas såsom ett synnerligen
beaktansvärdt missförhållande, att under det flertalet
kyrkoherdar äro frikallade från skyldighet att nybygga och delvis
från att underhålla de vigtigaste och dyraste af boställets hus,
särskildt sätesbyggningen, måste deremot komministrarne, hvilkas
aflöning är betydligt mindre, i regeln ansvara för samtliga
boställets åbyggnader. Den i allmänna lagen för socknemännen
stadgade skyldighet att nybygga och underhålla vissa hus å
prestgårdar gäller nemligen icke komministers- och kapellpredikantsboställen;
der socknemännen å dylika boställen nybygga och
underhålla vissa eller alla husen, beror sådant på särskilda stadgar
eller medgifvanden.

Redan i presteståndets vid 1862—63 års riksdag utarbetade förslag
till ny boställsordning uttalades också den önskan och förhoppning,
att i afseende å komministrarnes bostadsboställen måtte införas
och stadgas samma fördelning af skyldigheten attnybyggaoch
underhålla åbyggnaderna, som föreslagits i fråga om kyrkoherdeboställen.
Denna önskan understöddes af flera från orterna inkomna
yttranden, och under erinran att nybyggnadsskyldigheten
vore för dessa svagt lönade boställshafvare högst tryckande,
införde kammarkollegium i sitt förslag till ecklesiastik boställsordning
den 30 mars 1865, § 17 mom. 2, en bestämmelse, att
hvad som stadgats om församlingarnas på landet skyldighet att
nybygga och underhålla vissa mangårdshus å kyrkoherdeboställen
skulle gälla äfven mangårdshusen å komministers- och kapellpredikantsboställen.
Vid förslagets granskning i orterna uttalade också
många kyrkoherdar den mening, att de icke ville medgifva
någon ändring i allmänna lagens stadgande om församlingarnas
byggnadsskyldighet å kyrkoherdeboställen, så vida ej församlingarna
i gengäld åtoge sig nybyggnads- och underhållsskyldighet
å komministersboställen.

XII

INLEDNING.

De komiterade som den 28 mars 1879 afgåfvo förslag till förordning
om presterskapets boställen anmärkte ock, att från presterskapets
sida temligen allmänt uttalats förhoppning, att nybyggnads-
och underhållsskyldigheten å komministrars och deras vederlikars
boställen på landet måtte fördelas mellan församling och
boställshafvare på samma sätt som i fråga om kyrkoherdeboställen;
men för egen del instämde de alldeles icke i denna
önskan.

Komiterade hyste nemligen den åsigten, att stora olägenheter
uppkomme genom församlingarnas deltagande i prestboställeuas
nybyggnad och underhåll och att det derför vore mest önskvärdt,
att äfven för kyrkoherdeboställen såväl nybyggnads- som underhållsskyldigheten
kunde förflyttas från församlingen till boställshafvarne.
De ansågo sig derför icke kunna tillstyrka några stadgande^
genom hvilka enahanda olägenheter skulle framkallas äfven
å de hittills derifrån förskonade boställen af »tredje klassen», i afseende
å hvilka dessutom icke, såsom i fråga om prestgårdarne,
någon historisk grund för församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet
förefunnes. Komiterade framhöllo vidare, att
vid den beräkning af komministersboställenas afkastning, som
legat till grund för löneregleringarna, hade ju, enligt 4 § af
kongl. förordningen den 11 juli 1862 om allmänt ordnande af
presterskapets inkomster, hela byggnadskostnaden afdragits, så
att den behållna afkastning af bostället, som jemte öfriga tjensten
tillagda löneförmåner ansetts tillräcklig att bereda tjensteinnehafvaren
en anständig utkomst, ej skulle af någon nybyggnads-
eller underhållskostnad minskas. Att nu ytterligare bereda
komministrarne och deras vederlikar förmånen att få en
del af nybyggnads- och underhållsskyldigheten på församlingen
Överflyttad, skulle ju innebära en löneförbättring, som komiterade,
med afseende derå att dessa tjenstemäns behof så nyligen
blifvit pröfvade, ansåg för närvarande obehöflig; hvarför ock
komiterade tillstyrkte, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten
å tredje klassens boställen måtte fortfarande som förut
åligga boställshafvarne allena.

En af de komiterade anmälde häremot sin reservation,
med framhållande af de reglerade komministerslönernas otillräcklighet
för anständig bergning och under yrkande, att församlingarna
måtte förpligtas att åt komministrar och kapellpredikanter,
på enahanda sätt som åt sina kyrkoherdar, nybygga

INLEDNING.

XIII

och underhålla bostadshus jemte alla dertill hörande byggnader.
Denna mening omfattades äfven vid förslagets granskning i
högsta domstolen af dess samtliga ledamöter, och i det förslag
till ecklesiastik boställsordning, som den 5 september 1888 öfverlemnades
till kyrkomötet för inhemtande af dess yttrande, var, i
§ 14, bestämmelsen om det antal boställets hus, som skulle af
pastoratet byggas och underhållas, stadgad att gälla för såväl
tredje klassens (komministrars mfl.) som andra klassens (kyrkoherdars)
boställen på landet. Kyrkomötet fann också de i denna
paragraf intagna bestämmelser om fördelningen af nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställena vara i och för
sig ändamålsenliga och hade icke något att erinra mot att sådan
ändring i allmänna lagen vidtoges. Men på samma gång uttalade
kyrkomötet den mening, att samtliga bestämmelser i
denna § 14 hade nära samband med hvarandra, hvarför kyrkomötet
vid sitt bifall till, att ifrågavarande bestämmelser om
kyrkoherdeboställena måtte varda lag, fogade det förbehåll, att
»någon ändring i 14 § .... icke utan kyrkomötets samtycke kommer
att ega rum».

Under detta förbehåll å kyrkomötets sida upptogs det ifrågavarande
stadgandet om församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet
för mangårdsbyggnaderna å såväl komministerssom
kyrkoherdeboställen i 14 § af den kongl. proposition om ecklesiastik
boställsordning, som afgafs till 1889 års riksdag.

Samma stadgande om församlingarnas byggnadsskyldighet
å komministersboställenas mangårdsbyggnader blek under alldeles
samma förbehåll af kyrkomötet, upptaget äfven i den förnyade
kongl. proposition, som afgafs till 1894 års riksdag och som
denna gång af riksdagen erhöll fullständig behandling.

Kyrkomötet hade sålunda, för sitt bifall till allmänna lagens
ändring i fråga om nybyggnads- och underhållsskyldighet å kyrkoherdeboställen,
uppstält som vilkor, att de nya stadgandena Om
församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet å komministrars
in. fl. boställen äfven blefve bifallna. Detta förbehåll
utgick tydligen från antagandet, att hvad 14 § af den föreslagna
boställsordningen stadgade angående fördelning af nybyggnads-
och underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställen innebure
en ökning af kyrkoherdarnes och en minskning af församlingarnas
nybyggnads- och underhållsskyldighet å dessa boställen.
Man antog, att församlingarna derigenom blefve så gynnade, att

XIV

INLEDNING.

de, i ersättning för ett dylikt medgifvande från kyrkoherdarnes
sida, skulle finnas villiga att ikläda sig den ifrågasatta
nybyggnads- och underhållsskyldigheten å komministersboställena.

Detta antagande var dock icke med verkligheten öfverensstämmande
Vid ärendets pröfning i riksdagen visade det sig
nemligen, att församlingarnas målsmän, helt annorlunda än
boställshafvarnes målsmän i kyrkomötet, uppskattade värdet
af byggnadsskyldighetens utsträckning till tredje klassens boställen.
Åtskilliga reservanter inom lagutskottet voro visserligen
benägna att medgifva en sådan utsträckning af församlingarnas
skyldigheter, men under förutsättning af en högst
betydlig inskränkning i samma skyldigheter beträffande kyrkoherdeboställena.
Så föreslogo fem reservanter, att å både
andra och tredje klassens boställen skulle af pastoratet nybyggas
och underhållas allenast sätesbyggning, visthus och hushållskällare
(således tre hus i stället för nio), men alla andra
boställets hus nybyggas och underhållas af boställshafvarne.
Tre andra reservanter ansågo, att å båda klassernas boställen
borde fyra hus, sätesbyggning, källare, visthus och vedbod
af pastoratet nybyggas, men deremot underhållet af dessa hus
såväl som underhåll och nybyggnad af, alla andra boställets
hus besörjas af boställshafvaren. En nionde reservant ville med
samma inskränkning af ny byggnadsskyldigheten i fråga om andra
klassens boställen medgifva församlingens byggnadsskyldighet
å tredje klassens boställen allenast för sätesbyggningen.

Samtliga dessa förslag inneburo sålunda en ny ganska betydlig
ökning af kyrkoherdarnes nybyggnads- och underhållsskyldighet.
Dock kunde intetdera tillvinna sig bifall af församlingarnas
målsmän inom andra kammaren. De träffades i sjelfva
verket alla af lagutskottets mot det kongl. förslaget uttalade
anmärkning, att den sålunda afvägda utjemningen af bördorna
skulle komma att verka synnerligen ojemnt. Om det föreslagna
utbytet mellan skyldigheter vore rätt beräknadt och utfölle
rättvist i sådana församlingar, i hvilka funnes ett kyrkoherdeboställe
jemte ett komministersboställe, skulle den nya lagbestämmelsen
naturligtvis komma att bereda alltför stor lättnad
åt alla de församlingar der endast kyrkoherdeboställe funnes att
bygga och underhålla, men deremot en allt för stor tunga åt
alla de församlingar der, jemte kyrkoherdeboställe, funnes två
eller flera tredje klassens boställen.

INLEDNING.

Erfarenheten synes sålunda hafva tillräckligt ådagalagt, att
det icke gifves någon utsigt att få den ifrågavarande nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten vare sig å kyrkoherdeboställen eller
å komministersboställen på ett tillfredsställande sätt ordnad, så
länge en dylik reglering skall bero på ett utbyte mellan boställshafvares
och församlingars skyldigheter under nu pågående löneregleringsperiod,
allra minst om densamma skall samtidigt verkställas
för båda klasserna af boställen.

Den i riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 uttalade önskan
om en undersökning beträffande kyrkoherdars och komministrars
skyldighet att nybygga och underhålla vissa hus bär också satt
denna undersökning i omedelbart samband med uppgörandet af
förslag till ny lönereglering för presterskapet; och då den nu
begärda undersökningens förutsättning sålunda är en helt annan
än den, af hvilken komiterade år 1879 voro bundna, synes det
vara meningen, att nya utvägar för frågans ändamålsenliga
lösning borde beredas. Komitén, som anser en reglering af
kyrkoherdarnes byggnadsskyldighet vara synnerligen önskvärd
och en reglering af komministrarnes byggnadsskyldighet ovilkorligen
nödvändig, har derför också i främsta rummet trott
sig böra undersöka, huruvida icke en dylik reglering skulle
kunna åstadkommas på någon annan väg än dem som förut varit
ifrågasatta och der, såsom erfarenheten visat, vederbörande
målsmän för boställshafvares och församlingars intressen haft
mycket svårt att komma hvarandra till mötes.

* *

En viss reglering af boställshafvares nybyggnads- och underhållsskyldighet
å boställe är ju i sjelfva verket nödvändigt
förknippad med uppgörandet af ny lönereglering för dessa boställshafvare;
en sådan reglering har ock varit med nu gällande
löneregleringar förbunden. Enligt § 4 af 1862 års förordning om
allmänt ordnande af presterskapets inkomster skulle nemligen
boställe till »en dess verkliga värde efter afdrag för byggnadskostnaden
motsvarande inkomst beräknas»; och då den beräknade
boställsinkomsten skolat utgöra en af de fasta faktorer, genom
hvilka bestämdes behofvet af tillskott för ernående af en skälig
aflöningssumma, men byggnadskostnaden afdragits innan denna
faktor bestämts, börja teoretiskt antagas, att vid hvarje rätt utförd

XVI

INLEDNING.

lönereglering har åt boställshafvaren anslagits icke blott en för
anständig bergning tillräcklig löneinkomst, utan derutöfver en
mot byggnadskostnaden svarande inkomst af bostället.

På samma sätt böra väl vid kommande lönereglering, för
innehafvarne af komministers- eller kapellpredikantstjenster så väl
som för kyrkoherdar, aflöningsförmånerna i sin helhet så beräknas
och bestämmas, att tjenstemannen får en för anständig bergning
tillräcklig lön utöfver den inkomst, af bostället eller eljest, som
beräknats erforderlig för att bestrida nybyggnads- och underhållsskyldigheten.
Om boställshafvaren på sådant sätt verkligen
varder fullständigt godtgjord för dessa kostnader, och om
den öfriga lönen är tillräcklig för anständig bergning, har han
ju icke längre att klaga öfver nybyggnads- och underhållsskyldighetens
tunga.

Förutsättningen för en dylik tillfredsställande reglering är
emellertid uppenbarligen, att den ifrågavarande kostnaden för
boställshusens nybyggnad och underhåll låter sig beräkna på sådant
sätt, att boställshafvarne i allmänhet varda för den verkliga
kostnaden betäckta. Det kan visserligen tyckas, att då
boställshusens kapitalkostnad i hvarje fall bör kunna af ortens
sakkunnige män ganska noga uppskattas, då en efter husens
varaktighet lämpad amorteringsprocent skulle uttrycka det årliga
värdet af nybyggnadskostnaden, och då det årliga underhållet
äfven lärer kunna af ortens sakkunnige med rätt stor säkerhet
angifvas, så borde väl vid hvarje uppskattning af den årliga
boställsafkastningen utan svårighet kunna beräknas ett sådant
medelvärde för nybyggnads- och underhållskostnader, som svarade
mot verkligheten och beredde hvarje boställshafvare den
ersättning som borde honom tillkomma.

Men i verkligheten förhåller det sig så, att just detta afdrag
för byggnadskostnaden hittills icke vid någon dylik uppskattning
kunnat rätt beräknas, och att sådan beräkning icke
heller framgent kan åstadkommas, så länge nemligen som nybyggnads-
och underhållsskyldighetens fullgörande af och fördelning
mellan af- och tillträdande boställshafvare måste försiggå på
hittills häfdvunnet sätt. För att den ifrågavarande uppskattningen
af bördan och årliga ersättningen för densamma skulle
kunna varda åtminstone i någon mån rättvis och tillfredsställande,
förutsättes det nemligen, att bördan sjelf i verkligheten
fördelades någorlunda jemnt på hvarje år och mellan olika

INLEDNING.

XVII

boställshafvare. Men det förhåller sig alldeles tvärtom: denna
bördans fördelning är i verkligheten ytterligt ojemn och orättvis,
och kan under nuvarande förhållanden knappt blifva annat
än ojemn och orättvis.

Det anmärktes redan1) vid de officiela uppgifter, som åren
1889—90 hopsamlades rörande faktiska årliga nybyggnads- och
underhållskostnader för prestboställen, att de utvisade skiljaktigheter,
som voro aldeles för stora för att kunna förklaras endast
af frågans olika uppfattning eller af boställenas olika betydelse.
Förhållandet var, att vid de boställen, som under perioden varit
föremål för mer eller mindre omfattande nybyggnad, årskostnaderna
helt naturligt uppgingo till mångdubbelt högre belopp
än vid de boställen, som under perioden endast tarfvat de oundgängligaste
reparationer. Alldeles likadana skiljaktigheter i
årskostnader för likartade boställen förekomma vid de uppgifter,
som nu ingått till svar å komiténs frågor om boställshusens
nybyggnads- och underhållskostnader och som för hvarje boställe
meddelats i de af komitén utarbetade tabeller, serien A
Tab. 3.

Å komministersboställen, belägna inom samma stift och kontrakt,
och hvilkas bostadsbyggnader säkerligen icke kunna vara
mycket skiljaktiga till storlek och kostnad, vexla de uppgifna
kostnaderna icke blott mellan 20, 30, 50 och 100 kronor utan
mellan å ena sidan 20—50 och å andra sidan 200—300—400 kronor.
Och dessa skiljaktigheter bero, såsom ock af svaren tydligen
framgår, helt enkelt derpå att å boställen med låga kostnadssiffror
hade under sista åren eller under nuvarande boställshafvarens
besittningstid förekommit allenast vanliga underhållskostnader,
medan å boställen med högre kostnadssiffror hade
under senaste år eller under nuvarande boställshafvarens besittningstid
förekommit mer eller mindre betydande nybyggnadsföretag.

Bördans ojemnhet beror sålunda icke så mycket på kostnaden
för byggnadernas normala underhåll, utan egentligen
på kostnaden för de större förändringar, hvilka vanligen
inbegripas under begreppet »nybyggnad», eller ock för sådant
dyrbarare underhåll som framtvingas, der nybyggnad ej i rätt
tid företages, och som på längden blir kostsammare än sjelf va *)

*) Se kammarkollegii utlåtande af den 5 maj 1893 angående ny ecklesiastik
boställsordning, sid. 14 och 15.

Prestlöneregleringslcomitén II, 2. 2

XVIII

INLEDNING.

nybyggnaden. Och det väsentliga felet i den nuvarande ordningen,
det som gifver upphof till alla berättigade klagomål
öfver nybyggnads- och underhållsskyldigheterna, ligger just deruti,
att denna nybyggnadsskyldighet, när den efter långt uppskof
slutligen måste utkräfvas af den som innehar bostället, drabbar
honom med en tyngd som kan vara öfverväldigande, och att det
för närvarande knappast gifves någon laglig och praktisk utväg
att åstadkomma bördans rättvisa fördelning på alla vederbörande.
Det är tyvärr sant, såsom en boställshafvare i sitt utlåtande
till komitén yttrat, att denna ^byggnadsskyldighet »drabbar
orimligt olika, i det en boställshafvare slipper lätt undan, eu
annan kan få sitta hårdt emellan»; och det är också naturligt,
att dylika missförhållanden skola kännas tyngst och verka mest
förkrossande på de kyrkans tjenare, hvilka äro så svagt ållon ade,
att de knappt kunna lifnära sig, än mindre af sin inkomst undvara
något till kapitalutlägg för nybyggnader.

Så länge förhållandena äro af denna art, kan det föga
eller intet hjelpa, att vid lönens reglering bjuda vederbörande
boställshafvare en penningeersättning för denna skyldighets fullgörande.
En dylik ersättning måste ju bestämmas efter beräkning
åt kostnadernas medelvärde för någon längre tidrymd; den
kan då måhända blifva tillräcklig eller mer än tillräcklig för
alla boställshafvare, som äro nog lyckliga att under kortare
eller längre tid varda förskonade för andra utgifter än dem som
erfordras till byggnadernas normala underhåll; men för alla de
boställshafvare, som i verkligheten drabbas af större eller mindre
^byggnad, hvars kostnad varder illa fördelad eller alldeles
ofördelad, för dem kommer en sådan ersättning att vara fullkomligt
otillfredsställande.

» *

Till belysning af de förhållanden, som sålunda uppstått, har
komitén ansett sig böra här meddela följande urval af de uttalanden
från ecklesiastika boställshafvare, hvilka till komitén
insändts såsom svar på dess spörsmål om byggnads- och underhållsskyldigheterna
å boställen.

Komministern i Husby-Erlingliundra af Erkestiftet: »Då jag år 18 9 &
frånträdde en komministersbefattning för att tillträda en sådan härstädes,
måste jag i och för nybyggnad vidkännas en ny förlust af ej mindre än

INLEDNING.

XIX

1900 kronor, under det att den kontanta lönen ej uppgår till 900 kronor.
Men icke nog dermed; äfven här befans komministersbostaden i så förfallet
och bristfälligt skick, att jag för att kunna bebo densamma, måste
underkasta mig en ytterligare utgift af 460 kronor utan att dertill hafva
erhållit den ringaste hjelp eller bidrag. För en redan förut svagt aflönad
komminister kan denna byggnadsskyldighet ej blifva annat än fullkomligt
ruinerande.»

Komministern i Husby-Långhundra af Erkestift: »På grund af
resolution vid tillträdessyn d. 28 Maj 1884 måste nuvarande komminister
år 1885 ombygga boningshuset å komministersbostället i Husby-Långhundra
och i anledning deraf göra en skuldsättning å 1,200 kr. Komministers
samtliga dåvarande inkomster från församlingen och bostället kunde beräknas
till högst 1,100 kr. (utan afräkning af krono- och kommunalutskylder).
Mer än ett års lön bortgick således till boningshusets ombyggnad.
Räntan å derför utgifna 1,200 kr., som till största delen ännu
qvarstå oguldna, utgör efter 5 % 60 kr. årligen och uppgår till — sammanlagdt
under de 12 sista åren — 720 kronor. Komminister har alltså
blott för boningshuset utgifvit 1,920 kr.»

Komministern i Qvillinge af Linköpings stift: »År 1877 nödgades
undertecknad om- och nybygga de flesta, härvarande boställshusen för en
kostnad af egna medel till belopp af öfver 4000 kr., oaktadt ett ganska
stort frivilligt bidrag, uppgående till något mera än 6000 kr., af församlingen
härtill välvilligt lemnades. Sedan år 1880 bar jag för torrläggning af
åkerjorden, cirka 18 tunl. syrsand, genom grunddikning med tegelrör och en
större bäckrensning måst vidkännas en kostnad af 1000 kr. Och då boställets
skog till årlig afverkning icke lemnar något byggnads- eller hägnadsvirke,
utan blott hälften af nödigt bränsle, så måste det öfriga virkesbehofvet fyllas
genom inköp. Derför blir med de i Norrköpingsorten varande höga så
väl virkesprisen som arbetslönerna byggnadsunderhållet ganska dyrt,
uppgående de senaste 20 åren, trots så mycken nybyggnad under ofvan
nämnda år, till minst 1500 kr. När så ränta och amortering å kostnaden
för nybyggnad och jordförbättring vid bostället afdrages från bruttoafkastningen
blir nettobehållningen ingen.»

Komministern i Vänga af Linköpings stift: I anledning af boställets
nybyggnad år 1881 upptogs ett län att af komministern amorteras
på 20 år, och utgör den årliga amorteringssumman 240 kr. Vid undertecknads
tillträde af bostället den 1 maj 1895 fick jag lösa af företrädaren
öfverloppshus till ett värde af 700 kr. — Efter mitt tillträde hafva
reparationer å de laga husen samt nybyggnader verkstälts för ett belopp
af omkring 250 kr.»

Kyrkoherdens i samma pastorat utgifter under 7 år för byggnadsskyldighetens
fullgörande (genom reparationer och endels äfven mindre
nybyggnad af såväl laga hus som öfverloppshus) ha uppgått till 3,370 92 kr.,
hvilket utgör en årlig kostnad af 481-56 kr.

Komministern i Vårdnäs af Linköpings stift: »Under min 10-åriga
tjenstetid härstädes har jag måst bygga ny ladugårdsbyggnad med loge,
svinhus och hemlighus samt reparera mangårdsbyggnaden, drängstuga och

INLEDNING.

arrendatorsbyggningen, hvilket allt, utom det bidrag församlingen välvilligt
lemnat mig af virke, kostat mig nära tre tusen (3000) kronor.»

Komministern i Stora Aby af Linköpings stift: »Man behöfver
som komminister icke företaga sig stora reparationer å sina boställen,
förrän 1/i af den kontanta årslönen gått åt. Derför måste man i byggnadsväg
inskränka sig till det allra nödvändigaste, med fara att få igen
det vid blifvande afträdessyn.»

Komministern i Vilske-Klefva af Skara stift: »Vid mitt tillträde
till tjensten fick jag vid laga syn på min lott att för 1,950 kronor bygga
ny manbyggnad. Detta bygge beredde mig en förlust af vida öfver 1000
kronor. Underhåll m. m. af öfriga boställshus har under 8 år kostat
mig minst 1000 kronor. Kommer så dertill, att komminister, som sjelf
får bygga och underhålla hus åt sig, får deltaga efter sin inkomst i kostnaden
för byggnad och underhåll af kyrkoherdes boställshus, torde nog
vara påpekadt, huru byggnadsskyldigheten ställer sig för en komministers
penningepung.»

Komministern i Mofalla af Skara stift: »Vid min företrädares
tillträde af denna komministratur voro alla boställshusen i fallfärdigt skick
ocli i största behof af ombyggnad. Visserligen tilldömdes han af synerätten
eu ej obetydlig husrötersättning, men sterbhuset, som skulle utgifva densamma,
hade föga att lemna. En del af boställshusen måste han derför
på egen bekostnad ombygga och nedlade derpå minst 3000 kronor. Sjelf
måste jag vid mitt tillträde utgifva lösen för byggnader med 1800 kronor
och har sedan årligen måst tillbygga och nödtorftigt förbättra de gamla
ladugårdshusen, så att årliga underhållskostnaden jemte räntan å det utlagda
kapitalet uppgår till omkring 250 kronor per år, en rätt betydande
afbränning å en lön i ett för allt ej uppgående till mer än 1200 kr.»

Komministern i Ytter-Eu]tärna af Strengnäs stift: »Underhållet af
boställets hus synnerligen betungande. A desamma hafva nedlagts öfver
sex tusen kronor. Byggnadsvirke måste köpas. Under de tre sista åren
har kostnaden för reparationer m. m. å boställshusen uppgått till sådana
belopp, att jag i det närmaste varit lönlös, och fråndragas utskylder till
stat och kommun uppstår ett ingalunda obetydligt deficit.»

Kyrkoherden i Jäder af Strengnäs stift: »För närvarande skola vid
pastorsbostället 16 större och mindre hus, källare oräknade, af pastor
byggas och underhållas. Kostnaden härför låter sig svårligen rigtigt beräkna,
men får nog ej sättas lägre än 500 kronor årligen. Vid mitt
tillträde d. 1/,5 1887 löste jag öfverloppshus för kronor 3,750. Intet enda
af dem är öfverflödigt, och alla voro reparationsfärdiga.»

Komministern i Barfva af Strengnäs stift: »Boställets skog lemnar
blott nödig vedbrand och gärdsgårdsfång. Då undertecknad d. 1/ö 1871
tillträdde komministraturen, mottog jag af min företrädare 8 st. öfverloppshus,
för hvilka jag betalade 850 kronor. År 1884 nödgades jag
bygga ett nytt boningshus i st. f. det gamla laga huset, som befans omöjligt
att reparera, hvilket kostade mig, oberäknadt en del timmer församlingsbor
frivilligt lemnade till hjelp, omkring 3,200 kronor, förutom en
min öfverloppsbyggnad och alla körningar. År 1892 flyttades och om -

INLEDNING.

XXI

bygdes laga brygghuset med en kostnad af 110 kronor. År 1894 fann
jag mig nödgad att, med nedrifvande af alla de gamla uthusen, uppsätta
ett nytt, innehållande ladugård och loge m. m., hvartill utom 75 träd,
som jag härtill fick utsynade på boställets skog, nytt virke måste inköpas
för 4- å 500 kronor, så att hela den kontanta kostnaden för detta hus
uppgick till 2,000 kronor. Lägges så till summan 5,510 kronor, som
dessa tre nybyggnader kostat, äfven hvad som under de gångna 26 åren
utbetalts för husreparationer, neml. 1,060 kr., stiger hela summan till
6,370 kronor eller till 245 kronor i medeltal för år; och då äro ändock
icke de öfverioppshus, som användts härvid, inberäknade, ehuru blott 2 st.
nu återstå.»

Komministern i Skultuna af Vesterås stift: »Vid sista synen en
husrötebrist på komministerbostället om kronor 2,481''25 för 20 år = 125
kronor per år, utom hvad som möjligen under de 20 åren till husens
underhåll utgifvits. Härtill kommer, att de laga husen äro otillräckliga,
hvadan s. k. öfverioppshus, för tillfället alldeles nödvändiga, af en tillträdare
måste lösas. Underhållet af öfverloppshusen 75 kronor årligen.»

Komministern i Rytterne af Vesterås stift har under sin tjenstetid
fått sig ådömd nybyggnad af ladugård, stall, svinhus och redskapslider.

Komministern i Blädinge af Vexjö stift har under de senare åren
varit nödsakad att bygga för 3,200 kronor eller för »betydligt mera än
hvad som kunnat bestridas med två års komministerslöner». — Ärligt
underhåll kronor 200.

Komministern i Vrå of Vexjö stift: »Byggnadsskyldigheten, kräftskadan
på komministrarnes ekonomi. Sedan mitt tillträde af härvarande
komministerslägenhet år 1881 — och strax i början — har jag nödgats
nybygga eller grundligt ombygga mangårdshus, drängstuga och bodbyggnad
med källare, vagnshus samt till stor del äfven ladugården, d. v. s. i det
närmaste hela gården. I husröteersättning af företrädaren erhöll jag
268 kr. Men då ny kyrka blifvit uppförd och företrädaren äfven hade
åtskilligt annat att räkna sig till godo, qvittades husröteersättningen och
jag fick i stället till honom erlägga kontant 300 kr.

Komministern i Ostra Torsås af Vexjö stift: »Af- och tillträdes syn

1893 18/io. Sedan dess ha utgifvits 5,150''56 kr. för boställets iordningställande,
men detta oaktadt äro eu del hus såsom ladugård m. m.
ej nybygda, utan behöfver ladugården inom ej lång framtid nybyggas.»

Komministern i Söraby af Vexjö stift: »Under min 17-åriga tjenstgöring
såsom komminister i Söraby har jag å ny grund uppbyggt alla
husen å prestgården, som vid mitt tillträde d. x/5 1881 voro i grund förfallna.
Boningshuset uppfördes 1885 för 5,278 kr. 6 öre, hvaraf jag af min

företrädare erhöll- 2,000 kr., och har således sjelf utbetalt kr. 3,278''06

Ladugården, uppförd 1891 för........... » 3,189''7 3

Byggnad för arrendatorn 1895 » 1,000''—

Uppodlat 5 tunnland mossjord........... » 793''92

Stenbrutit 2-s hektar af åker............ » 500''—

Gräft tvenne brunnar, anlagt ny väg samt uppfört afträdes htis

och vedbod in. m. cirka........... » 500''—

Summa kr. 9,261*71

XXII

INLEDNING.

hvilken summa kan styrkas med syneprotokoller. Jag är af häradssynerätten
den 22/7 1887 ålagd att bygga bodbyggnad med källare och af
synerätten den 17/6 1897 ådömd reparationer för 910 kr.»

Komministern i Algutsboda af Vexjö stift: »26 särskilda hus äro
insynta, hvaribland dock icke upptagits drängstuga, brygghus, vedbod och
redskapshus, hvilka nödvändigt måste finnas. Årl. underhållet 500 kr.»

Komministern i Elghult af Vexjö stift: »Byggnadsskyldigheten
blifver med de ständigt stigande arbetsprisen allt mera betungande, hvarjemte
kostnaden till följe af af- och tillträdares olika förmåga att bevaka
sin rätt drabbar mycket ojemnt.»

Komministern i Hvetlanda af Vexjö stift: »Mycket betungande.
Vid tillträdet år 1892 blef jag af synerätten ådömd att utbetala 900 kr.
för s. k. öfverloppshus samt tilldömd 99 kr. 50 öre i ersättning för husröta.
Efter mindre tid än 5 år visar det sig, att samtliga åbyggnaderna,
ladugården undantagen, äro helt och hållet eller delvis fallfärdiga. Jag
har nödgats under året 96—97 från grunden bygga om en bod- och en
drängstugubyggnad samt nybygga en uthuslänga för en kostnad af 1328 kr.
41 öre. Och ändå återstår en grundlig reparation af mangårdsbyggnaden
samt målning af samtliga husen enligt föreskrift af senaste ekonomiska
besigtning.»

Komministern i Visingsö af Vexjö stift hemställer, »huruvida det
kan vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att detta högst betungande
onus skall åligga de ecklesiastika tjensteman, hvilkas bärkraft häraf
med högst få undantag är ringa eller ingen. Att byggnadsskyldigheten är en
af komministrarnes svåraste bördor synes deraf, att vid af- och tillträdessynen
den 18 augusti 1881 uppgingo reparationerna å samtliga boställshusen
till 1175 kr. Oaktadt nämnda grundliga reparation, som företogs
under år 1885, innan jag den 1 maj 1887 tillträdde, har jag dock nödgats
att, utan hvad som vid ekonomiska besiktningar påsynts, uppgående
till 202 kr., under våren 1895 och 1896 verkställa reparationer för 390 kr.
64 öre. Att stängselskyldigheten på Visingsö är en dyr artikel framgår
deraf att vid af- och tillträdessynen 1881 uppgick iordningställandet af
gärdesgårdarna till kr. 549’40.»

Komministern i Tegneby af Göteborgs stift, som vid sitt tillträde
år 1895 måste nybygga manhusen för en kostnad af 6,200 kr.,
erhöll af företrädarens urarfvabo omkring 2000 kr. och måste sjelf utgifva
4,000 kr.

Komministern i Karlanda af Karlstads stift: »Byggnaderna råkade
under min företrädare i följd af hans armod i förfall utan like. Mitt
utlägg på dem af egna medel cirka 8,000 kr.»

Komministern i Håsjö af Hernösands stift. »Byggnadsskyldigheten
har för nuvarande komministern varit ytterligt betungande, då under hans
tjenstetid från d. 1/b 1885 nästan alla hus måst ny- eller ombyggas.
Denna kostnad har hittills uppgått till ej mindre än omkring 13,000 kr.,
■och dock återstår under närmaste tiden byggnad af ladugård och ombyggnad
af stall med en beräknad kostnad af 1,500 å 1,600 kr. Visserligen
har församlingen härtill bidragit med ej mindre än 7,800 kr. till man -

INLEDNING.

XXIII

gårdsbyggnaden, ehuru byggnadsskyldighet ej åligger densamma. Dertill
saknas brunn å bostället, hvilket medför årlig utgift för vattnet från
granne. Till byggnadskostnaden kommer naturligtvis äfven ränta å upplånade
byggnadsmedel, då ju årsinkomsten ej varit tillräcklig äfven för
byggnadskostnaden.»

Att missförhållandena bjertast framträda vid komministersboställena,
beror naturligtvis dels derpå, att komministrarnes
ringa aflöning oftast för dem omöjliggör att af årsinkomsterna
bestrida någon del af byggnadskostnaden, dels derpå, att
byggnadsskyldigheten för dem mestadels*) omfattar alla boställets
hus, så väl i mangård som i ladugård, under det kyrkoherdarne
äro i regel fria från byggnadsskyldighet såväl å sätesbyggningen
med visthus, brygghus och bod, som å ladugårdens
två vigtigaste byggnader, fähus och stall samt lada med logar.
Man antager i allmänhet, att de på landet belägna komministersboställena
äro med afseende å byggnadsskyldigheten underkastade
bestämmelserna rörande kronohemman och sålunda skola vara försedda
med de i byggningabalken 26 kap. 2 § föreskrifna hus: i mangården
stuga med förstuga och kammare, källare, visthus och sädesbod,
redskapshus och hemlighus, port och lider samt i ladugården
stall, fähus, fårhus, svinhus med foderrum, loge och lador, efter
som gården tarfvar, allt efter de dimensioner, som angifvas i
byggningabalken kap. 27, § 3, eller stuga 12 till 14 alnar

lång och 10 alnar bred, loge 12 till 14 alnar lång, fähus
16 alnar långt o. s. v." Men ganska ofta lära åtskilliga andra
hus, såsom drängstuga och brygghus, finnas insynade såsom laga
hus, hvarjemte i allmänhet sätesbyggningarna å dessa boställen
föreskrifvas och uppföras i vida större dimensioner än lagligen
föreskrifvits, hvilket förfarande äfven af K. M:t godkänts. * I

*) På Gotland äro förgamlingarna skyldiga att nybygga och underhålla alla husen
i komministersgårdar såväl som prestgårdar, jemlikt kong! bref den 10 april 1693.

I följd af häfd, konventioner eller särskilda stadganden nybyggas och nnderhållas de
laga husen å komministersboställen på landet, helt och hållet eller till vissa delar,
af församlingarna uti en stor del af Vesterås stift, i åtskilliga pastorat i Hernösands
stift samt i några få församlingar af Erkestift, Linköpings, Vexjö
och Karlstads stift. Likaså förekommer på åtskilliga ställen, att komministrars,
kapell- eller brukspredikanters boställshus nybyggas och nnderhållas af enskilda godseller
bruksegare eller af donationsmedel eller af statsmedel. Se härom det år
1879 afgifna utlåtande och förslag till ecklesiastik boställsordning, sid. 56 och 57,
samt Prestlöneregleringskomiténs tabeller, Ser. A Tab. 3.

XXIV

INLEDNING.

Då nu komministrars och vederlikars befattningar, äfven
om de af komitén föreslagna talrika indragningar skulle samtliga
bringas till utförande, dock komme att uppgå till ett antal
af mer än 700 öfver hela riket; och då byggnadsskyldigheten
utgör den vigtigaste faktorn i dessa tjenstemäns lönereglering,
är det i främsta rummet just till dessa boställshafvare som
komitén tagit hänsyn, när den sökt att finna en antaglig lösning
af den svåra frågan om byggnadsskyldighetens ordnande.

Lagstiftningen har visserligen längesedan erkänt, att den
börda som laga byggnadsskyldighet ålägger boställshafvare bör
kunna fördelas, så att hon icke alltför ojemnt och orättvist
drabbar den ene boställshafvaren till den andres förmån. I
detta syfte utgåfvos redan i slutet af 17:de och begynnelsen af
18:de århundradet stadganden*) som sedan bekräftades af 1734
års lag, och hvilka för ecklesiastikstatens boställen, likasom för öf~
ficerarnes, medförde, att afträdande boställshafvare fick räkna sig
till godo en viss ersättning af efterträdare för den byggnad af
laga hus, som han fullgjort utöfver sin lagbestämda skyldighet,
ifen denna beräkning af »öfverbyggnad» var begränsad till uppgörelser
mellan närmaste af- och tillträdare. Det blef redan
tidigt förbjudet**) att träffa sådana uppgörelser om bördans fördelning,
som skulle komma att afse mer än tvenne boställshafvare.
Dylika aftal förklarades »lända en tredje som efterkommer
till förfång» och innebära en otillbörlig »gravation af privatis
på kronans boställen». I de flesta fall behöfde någon sådan
vidsträcktare fördelning af bördan ej heller ifrågasättas, enär
sj elfva grunden för fördelningen var så afpassad, att ett helt

*) Se i fråga om militieboställen: Reglemente angående metod och process
vid husesyner den 13 juli 1696, § 7, enligt hvilken nyttig och nödig öfverbyggnad utöfver
laga byggnad får tillgodoföras afträdaren, dock endast i qvittning mot hvad
»han på de andra byggningarna eller ägorna är blefven något skjddig». I kongl.
förordn. om husesyner den 16 okt. 1723, § 12, har beräkningen af öfverbyggnad
fått en vidsträcktare betydelse, enär der stadgas, att om officerare utom det som
ordningen fordrar gjort någon öfverbyggnad emot den tid han bostället innehaft,
sådant bör honom slutligen återgäldas af den som efter honom träder till bostället,
i fall det vore dermedelst fullbygdt. Likaså heter det i Kongl. Rådens bref till
guvernörerna den 27 febr. 1703: att »har den som afträder någon prestgård, gjort
derpå öfverbyggnad, mer än husesynsordningen efter besittningstiden honom pålägger,
det bör den tillträdande honom återgälda, ty att han genom slik öfverbyggnad
undviker den omkostnad, som han eljest bör göra». Det var denna
grundsats, som sedermera uttryckligen erkändes i 1734 års lag, B. B. 26 kap. 2 §.

**) K. M:ts bref till konsist. i Upsala den 3 nov. 1690.

INLEDNING.

XXV

boställes nybyggnad speriod sammanföll med en, högst tvenne
normala boställshafvareperioder.

Vid den tid då boställshafvare begynte få rätt att tillgodoräkna
sig ersättning för öfverbyggnad gälde nemligen ännu för
prestgårdar så väl som för komministersboställen den för landbohemman
i allmänhet stadgade grund för »årsberäkning» af laga
byggnadsskyldighet. Denna årsberäkning, enligt hvilken hvart
och ett af boställets största hus skulle stå för »tre års byggning»,
hade då nyligen i 1681 års husesyneordning blifvit noggrannare
bestämd, men var i hufvudsak densamma som gält åtminstone
sedan i slutet af 1400-talet.*) För de laga hus å kyrkoherdeboställen,
som det ålåg boställshafvaren att bygga, medgafs dock
häri någon jemnkning redan i 1734 års lag; men vid komministersboställen
fick först efter 1757 tillämpas denna frikostigare årsberäkning,
som innebar, att den inredda mangårdsbyggnadens
eller stugans nybyggnad skulle motsvara fem års byggnadsskyldighet,
det inredda fähusets likaså fem år, sammaledes räknas
fem år för nybyggnad af logen med två golf eller af stallet eller
af två bodar med loft och af öfriga mindre hus i proportion
derefter. Och vid dessa lagliga bestämmelser om grunden för
nybyggnadsskyldighetens och öfverbyggnadens beräkning har det
sedermera fortfarande förblifvit.

Dessa bestämmelser voro antagligen rätt väl afpassade efter
denna tids jordbruksförhållanden, arbetsvilkor och anspråk på
byggnadernas storlek och beskaffenhet. Äfven om fähuset, stallet,
logen eller sätesbyggningen å komministersgård bygdes något
större, än lag utmärkte för landbohemmanet, så voro säkerligen
byggnadssättet och byggnadskostnaden väsentligen desamma som
för bondgården. Ej blott till materialiernas anskaffning och
hemförande från boställets skog eller egor användes gårdens arbetskrafter;
i de flesta fäll var gårdens folk slöjd- och byggnadskunnigt
nog att mägta utföra arbetets hufvudsakliga delar,
så att den uppförda byggnaden i allt väsentligt blef en boställshafvarens
naturaprestation. Anspråken på husens inredning voro
ock så begränsade, att för densamma en jemförelsevis ringa penningutgift
behöfde förekomma. Boställshafvarens skuldsättning

*) Se Kalmar Recess af 1483, punkt 21, och husesynsordningen af 1590.
Ännu äldre stadgar, af 1414 (och 1416?), tala om två års byggning och torde få anses
intyga gällande sed, om ock deras giltighet som lag kan ifrågasättas.

XXVI

INLEDNING.

för nybyggnad var säkerligen vid denna tid en lika obehöflig
som sällsynt företeelse.

Men härutinnan har obestridligen en högst väsentlig förändring
i senare tider inträdt. Hvarken komministersboställets eller
prestgårdens laga hus, i mangård eller ladugård, uppföras numera
på samma vilkor som i forna dagar. Äfven vid de lindrigaste
anspråk på beqvämlighet för menniskor och kreatur, måste
byggnaderna göras vida större och dyrbarare än för hundrafemtio
år sedan; äfven under de gynsammaste arbetsförhållanden
kräfva de utlägg af kontanta penningar, som för hundrafemtio
år sedan icke påkallades. Sätesbyggningen eller stugan, fähuset,
stallet, logen och bodarna grundläggas, muras och timras numera
sällan af den arbetsstyrka, som komministerns lilla boställe
kan föda; dertill fordras vanligen legda och särskildt byggnadskunniga
arbetare. Inredningen med spisar och kakelugnar, paneler,
fönster och dörrar, lås och beslag, tapeter och målning,
takets beläggning med spån, papp eller tegel, väggarnes brädfodring
eller rappning, — allt medför penningutgifter för inköp
af material och för det konstfärdiga utförandet. Och i samma
mån den presterlige boställshafvaren varder främmande för jordbruket,
i samma mån framträder denna förändring tydligare.
För en komminister som utarrenderat sitt lilla boställe, men
fortfarande måste svara för nybyggnad och underhåll af mangårdens
oundgängligaste hus, innebär fullgörandet af denna skyldighet
i allmänhet intet annat än ett kontant kapitalutlägg. Men
komministrar äro nästan aldrig kapitalister, och deras lön är
aldrig så afpassad, att de kunna deraf undvara något till kapitalutlägg.
Het erforderliga byggnadskapitalet måste derför i
de flesta fall upplånas och lånet förräntas samt amorteras, allt
på de dryga vilkor som pläga gälla för en svag personalkredit.

Så hafva uppstått alla de beklagansvärda olägenheter, som
naturligen följa deraf, att lagbestämmelserna om byggnadsskyldigheten
förblifvit väsentligen oförändrade sådana de gälde för
hundrafemtio, delvis för fyrahundra år sedan, under det byggnadsskyldigheten
sjelf i senare tid undergått väsentliga förändringar.
Nu kan det hända en komminister, att vid afträdessynen,
efter fem till tio års tjenstgöring, sätesbyggningen
utdömes till nybyggnad, uppskattad till kostnad af 3—4,000
kronor; efter gällande lag skall denna kostnad då beräknas för

INLEDNING. XXVII

fem års byggnad och kan således komma att hel och hållen föras
honom ensam till last, att redovisas med byggnad eller penningar.
Är afträdaren ett sterbhus, inträffar väl ofta nog, att alla tillgångar
saknas, och hela kostnaden faller då på efterträdaren
allena. När åter en komminister under sin tjenstetid uppfört
en sätesbyggning, som kostat 3—4,000 kronor, och derför antagligen
ådragit sig motsvarande skuld, kan han vid afträdet, efter
fem till tio års tjenstetid, näppeligen med säkerhet beräkna att
af denna kostnad få den ringaste del Överflyttad på efterträdaren;
ty efter lag skall sätesbyggningen räknas för fem års
byggning. Det skulle således kunna hända honom, att han, i
stället för fordran hos efterträdaren, får sig ådömdt att för ytterligare
fem års byggnad uppföra t. ex. ett fähus.

Systemet innebär alltså, såsom lätt synes, den skriande orättvisan,
att ett kapitalutlägg, som tillgodokommer följande boställshafvare
under ganska lång tid, eller så länge byggnaden
eger bestånd, vanligen får hvila på den nybyggande innehafvaren,
endast i ringa mån på närmaste efterträdare.

Detta förhållande är så påfallande orimligt, att vederbörande
synerätter i allmänhet lära försöka, att i tillämpningen mildra
lagens oegentligheter. Stundom lära synerätterna tillämpa den
något frikostigare årsberäkning som stadgats i 183(1 års militieboställsordning;
stundom reder man sig genom att för byggnader,
som i dimensionerna äro vida större än lag förmår, i
någorlunda motsvarande mån öka årsberäkningen. Tillämpning
af de grunder för årsberäkning, som föreslogos i kong! propositionerna
till 1889 och 1894 års riksdagar, har äfven förekommit.
Någon gång afhjelpas de orimligaste följderna derigenom, att
en församling af barmhertighet åtager sig större eller mindre
del af den byggnadskostnad, som uppenbarligen skulle ruinera
den fattige boställshafvaren. Men ännu vanligare torde vara,
att följderna i det allra längsta undvikas genom uppskof med
nybyggnaden. Undseendet med ett fattigt sterbhus, som genom
efterräkning å byggnadskostnad skulle ytterligare utarmas,
eller med en tillträdare, som skulle bringas till ruinerande
skuldsättning, lärer ej sällan komma vederbörande att godkänna
byggnader, som längesedan äro nästan till obeboelighet
förfallna, och boställshafvaren får i dylika fall vidkännas dels
olägenheterna af odugliga hus, dels dryga årliga kostnader för
oundgängliga reparationer, med risken att slutligen vid afträdes -

XXVIII

INLEDNING.

synen dömas till nybyggnadsskyldighet efter en orimlig årsber
åkning.

* *

De komiterade, som år 1879 framlade förslag till ny ecklesiastik
boställsordning, funno dessa förhållanden påkalla åtskilliga
ändringar i lagstiftningen rörande byggnadsskyldighetens
fördelning.

Komiterade gjorde dock vid nu gällande årsberäkning blott
den anmärkning*), att den »ej kan lämpas efter den större
eller mindre kostnad, som blifvit vid uppförandet af ett hus använd,
och således ej medför någon fördel för den boställshafvare,
som, mera än en annan, vinlägger sig om att förse sitt bostadsboställe
med ändamålsenliga och varaktiga hus. . .. Särskildt torde
det för ''stufva’ nu stadgade årtal ej gerna kunna lämpas på de
i förslaget föreskrifna sätesbyggningar, hvilkas uppförande fordrar
vida större kostnad, än som skäligen motsvaras af det
nu föreskrifna årtalet för stufva». Komiterade hade derför
funnit nödigt att i förslaget intaga nya bestämmelser i afseende
på årsberäkningen för de laga husen å bostadsboställena.
Dervid hade komiterade sökt iakttaga, »dels att den byggnad,
som enligt årsberäkningstabellen motsvarade en viss tid,
alltid under lika förhållanden så vidt möjligt blefve lika betungande,
utan afseende å hvilka hus som uppföras, dels att byggnadstungan
någorlunda jemnt på hvarje år fördelas, utan att i
allmänhet öfverbyggnad kommer att uppstå, och dels att genom
bestämmande af en viss latitud i årsberäkningen för hvarje hus,
möjlighet beredes synerätt att lämpa årtalet efter så väl den
mindre eller större, till husets ändamålsenlighet och varaktighet
bidragande kostnad, som derför användts, som den tunga husets
uppförande för boställshafvaren medfört i följd af andra särskilda
omständigheter, såsom tillgången af byggnadsämnen, husets uppförande
för sig eller i samband med andra hus, samt arbetsprisens
höjd». — Komiterade redogjorde icke närmare för de grunder
som varit bestämmande vid tabellens uppgörande och erkände,
att årtalsbestämmelserna måste blifva i viss mån godtyckliga,
men trodde, att desamma, »utan att göra årsberäkningen allt för

* Se komiterades utlåtande sid. 167 och 168 samt förslag § 23.

INLEDNING.

XXIX

mycket beroende af synerätts subjektiva uppfattning, skulle sätta
rätten i tillfälle att noggrannare, än hittills kunnat ske, lämpa
denna beräkning efter byggnadens beskaffenhet och den tunga
densamma medför.»

Den i förslagets § 23 intagna tabell öfver årsberäkningen
utvisar emellertid en väsentlig förändring endast för sätesbyggningen,
om hvilken stadgas, att den skall räknas för minst 20,
högst 35 års byggnad. För öfriga större byggnader äro förändringarna
mot äldre årsberäkning ej större, än att fähuset skulle
räknas för minst 4 högst 8 år (nu 5 år), stallet för minst 3
högst 6 år (nu 5 år), logar för minst 4 högst 8 år, spannmålsbod
för minst 2 V* högst 5 år, brygghus för minst 2 högst 4 Va
år, visthus för minst 1 Va högst 3 Va år, o. s. v., så att årsberäkningen
i vissa fall till och med skulle kunna blifva knappare
än efter nu gällande stadganden.

Förslagets årsberäkning höll sig sålunda fortfarande inom
de gränser som bestämmas af önskan att förekomma stora öfverbyggnadssummor;
byggnadsskyldighetens fördelning var fortfarande
beräknad så, att uppgörelsen om hvarje hus så vidt möjligt
måtte komma att begränsas till en af- och tillträdessyn.
Äfven kostnaden för en sätesbyggning skulle, om den räknades
för 20 års byggnad, normalt komma att utdebiteras blott på
två, om den räknades för 35 år, på tre boställshafvare. Kostnaderna
för öfriga hus skulle, likasom hittills, i de allra flesta fall
komma att drabba allenast den förste uppbyggaren.

Komiterade hade emellertid ej förbisett, att när man sålunda
fortfarande i det väsentliga vidhöll den häfdvunna fördelningsmetoden,
skulle också qvarstå den orättvisa, som ligger deruti,
att en eller två boställshafvare få gälda kapitalutlägget för
byggnader, af hvilka fem eller tio följande boställshafvare få
njuta förmånen utan kapitalutlägg. De framhöllo derför mycket
rigtigt det förhållandet, att om t. ex. vid eu boställshafvares
tillträde alla de laga husen, hvilka det tillkommer honom att
bygga, äro nybygda och i godt stånd, utan att företrädaren befinnes
berättigad till ersättning för öfverbyggnad (hvilket med
den föreslagna, så väl som den nuvarande årsberäkningen lätt
kunde inträffa), så skulle den tillträdande boställshafvaren, under
hvars tjenstetid möjligen ej någon nybyggnad ifrågakomma, och
vid hvars afträde något hus ännu ej vore så förfallet, att det kunde
utsynas, helt och hållet undslippa all byggnadstunga, hvilken

XXX

INLEDNING.

skulle komma att så mycket hårdare drabba hans efterträdare.
Erfordras vid boställshafvares afträde ingen nybyggnad, anses
han nemligen för närvarande, äfven om ingen nybyggnad under
tjenstetiden egt rum, dock vara från nybyggnad frikallad och
njuter, såsom det i synerättsutslag vanligen heter, afskrifning
för den ej in natura fullgjorda byggnadsskyldigheten.

Denna oegentlighet ville nu komiterade afhjelpa genom att
i förslaget, § 25 mom. 2. intaga en bestämmelse af sådan lydelse,
att der vid af- och tillträdessyn boställets laga hus befunnes i
mycket godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen nybyggnad
af dem syntes förestå, och tillträdaren ej heller blelve förpligtad
att för någon betydligare nybyggnad afträdaren ersätta,
skulle synerätt fastställa ett visst årligt penningbidrag till
husens framtida nybyggnad, lämpadt efter den större kostnad,
som i sådant afseende framdeles förestode. Byggnadsbidraget
skulle årligen inbetalas till konsistorium, af detsamma förvaltas,
och deraf sedermera i mån af behof utlemnas till hjelp vid framtida
nybyggnader.

Den af komiterade föreslagna bestämmelsen, som liemtats
från militieboställsordningen och hade sin förebild i urgamla
byggnadsordningar, bereder onekligen en utväg att i någon mån
afhjelpa den nuvarande ordningens svåraste brist, då den ju
skulle medföra, att äfven de boställshafvare, som nu gå från all
byggnadstunga fria, Unge vidkännas någon andel i boställets
byggnadskostnad. Men med skäl kan härvid anmärkas, att de väsentligaste
förutsättningarna nu saknas för ett verksamt begagnande
af denna utväg. Så länge årsberäkningen för redan fullgjord
byggnadsskyldighet är uppgjord godtyckligt och utan rationel
grund, torde det vara ännu svårare att angifva någon sådan
grund för årsberäkning af en icke fullgjord eller framtida byggnadskostnad;
och då synerätterna således skulle komma att derutinnan
befinna sig utan ringaste ledning för sitt omdöme, blefve
antagligen följden, att byggnadsbidragen bestämdes mycket godtyckligt
och i de flesta fall troligen allt för låga. Ännu svårare
torde det blifva att afgöra, efter hvilken grund och till hvilka belopp
de på sådant sätt samlade byggnadsbidragen skulle framdeles
fördelas och utdelas till hjelp vid blifvande nybyggnader. Allra
minst torde kunna väntas någon tillfredsställande uppgörelse
om byggnadsbidragens användning, i fall, såsom föreslogs i K.

INLEDNING.

XXXI

prop. till 1889 och 1894 års riksdag, byggnadsbidragen blefve
öfverlemnade till förvaltning och utdelning, ej åt domkapitlen,
utan åt kyrkoråden i hvarje församling.

Men framförallt förtjenar ju iakttagas, att den utjemning
åt bördan, som skulle beredas genom sålunda utgjorda byggnadsbidrag,
icke kan komma nuvarande eller ens nästa generation
af boställshafvare till godo. Äfven i de säkerligen fåtaliga fall,
der dylika bidrag blefve faststälda och under någon tid utgjorda,
skulle det ju kräfvas ganska lång tid, innan de kunde växa ut
till afsevärda bidrag för kommande nybyggnad. För alla de
boställshafvare, som nu äro och i årtionden varit öfver höfvan
betungade af den nuvarande ordningen, skulle bestämmelsen icke
erbjuda den ringaste utjemning eller lindring.

Det af förenämda komiterade omsorgsfullt utarbetade förslag
utvisade alltså blott, att eu rättvis och tillfredsställande utjemning
af byggnadsskyldigheten numera icke kan vinnas med bibehållande
af den nu gällande byggnadsordningens ekonomiska grunder och
rättsliga former. Felet ligger deruti, att årsberäkningen för
byggna<lskostnadens fördelning är uppgjord godtyckligt och med
hufvudsaklig hänsyn till den praktiska utförbarheten af synerätternas
afräknings-uppgörelser, icke efter rationel grund och med
hufvudsakligt afseende a boställshafvarnes berättigade intressen.

* *

Den rationela grunden för årsberäkningen kan icke vara
någon annan, än att byggnadskostnaden må, så vidt möjligt, fördelas
lika å alla de boställshafvare som af byggnaden njuta
fördel, eller, med andra ord, på alla de år, under hvilka byggnaden
skäligen kan antagas ega bestånd. Men med antagandet
af sådan grund för årsberäkningen skulle naturligtvis årsberäkningstabellen
få ett helt annat utseende än de hittills vanliga
eller föreslagna. Kostnaden för en byggnad borde då icke fördelas
på 20, 10, 8, 4 eller 2 år utan på tidrymder, som, allt efter
de olika byggnadernas olika grad af varaktighet, omfattade 25
till 100 år eller derutöfver, och de på hvarje boställshafvare belöpande
kostnadsipvoter för hvarje hus blifva i samma mån reducerade.

Denna verkligen rationela grundsats för årsberäkningen har
också under lagstiftningsarbetet å detta område redan en gång

XXXII

INLEDNING.

bilfvit erkänd och delvis ganska fullständigt genomförd, nemligen
vid det ifrågavarande förslagets omarbetning inom ecklesiastikdepartementet
år 1888, hvarvid stadgandena om arsberäkning
affattades sålunda:

18 §.

1. På det tungan af byggnadsskyldigheten, så vidt möjligt, må
lika drabba föregående och efterföljande boställshafvare, skall för nybyggnad
af de laga hus, hvilkas byggande aligger boställshafvare,
arsberäkning ega rum, såsom här nedan sägs; dock att boställshafvare
utan rätt till arsberäkning verkställer: a) den nybyggnad,
för hvilken vid af- och tillträdessyn företrädaren förklarats skyldig
svara och som icke före hans afträde blifvit fullgjord; b) den nybyggnad,
som efter synerätts uppskattning motsvarar det byggnadsbidrag,
boställshafvare enligt 20 § af företrädaren erhåller; och
c) den nybyggnad, som i följd af brandskada a sadana hus, hvilkas
byggande boställshafvare åligger, blifver erforderlig, i den mån
dylik nybyggnad motsvarar uppburen hrandskadeersättning eller,
der sådan ej erhållits till fullt det belopp, hvartill det brända
uppskattas, värdet af det brunna.

2. All annan nybyggnad af boställshafvares laga hus, hvilken
honom enligt denna boställsordning åligger, skall honom godtgöras
medelst arsberäkning, som verkställes pa det sätt, att, da sådan
ifrågakommer, synerätten uppskattar nybyggnadskostnaden särskilt
för hvart af boställshafvarens laga hus och fördelar denna kostnad
på det antal år, samma hus efter dess uppförande kan antagas
ega bestånd, innan nybyggnad deraf åter blir nödig, samt, efter
det härpå sammanräknats hvad på ett år belöper af den uppskattade
nybyggnadskostnaden för alla boställshafvarens laga hus,
bestämmer årsberäkningen efter förhållandet emellan det sålunda
sammanräknade årliga nybyggnadsbeloppet och den byggnadskostnad,
hvarför synerätten har att tillgodoföra arsberäkning.

3. Till nybyggnad må ock hänföras inläggning af nytt tak
äfvensom brädfodring eller annan ändamålsenlig beklädnad a
gammalt hus.

19 §.

År nybyggnad, för hvilken boställshafvare är till arsberäkning
berättigad, af honom verkstäld utöfver hvad på hans besittningstid
belöper, skall sådan Överskjutande byggnad, eller öfverbyggnad,
efter derå vid bestämmande af årsberäkning för honom skedd uppskattning,
honom godtgöras af efterträdaren, med rättighet för
denne att genom godtgörelsens utbetalande anses hafva fullgjort
nybyggnad för det antal år, hvarför öfverbyggnadsersättning företrädaren
tillgodoberäknats, och, om bostället åter afträdes förr, än
denna tid tilländalupit, att hvad af den utbetalda ersättningen,
enligt nämnda uppskattning, belöper å tiden efter sist berörda
afträde utbekomma af den, som då emottager bostället.

INLEDNING.

XXXIII

20 §.

1. Derest vid af- och tillträdessyn de laga hus, hvilkas
byggande boställshafvare åligger, äro i sådant skick, att någon
nybyggnad af dem icke erfordras, anses afträdande boställshafvares
byggnadsskyldighet vara fullgjord, äfven om han icke skulle hafva
verkstält mot hans besittningstid efter årsberäkning svarande nybyggnad.
Erfordras nybyggnad, svare derför så långt på besinningstiden
belöper.

2. Finnes vid af- och tillträdessyn å bostadsboställe eller å
löningsboställe, som af löntagare innehafves, boställsbafvarens laga
bus i särdeles godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen
nybyggnad af dem synes förestå; och blifver tillträdareu ej förpligtad
att ersätta afträdaren för någon betydligare öfverbyggnad,
skall synerätten fastställa ett visst årligt penningebidrag till husens
framtida nybyggnad, lämpadt efter den större kostnad, som i
sådant afseende framdeles förestår.

3. Dylikt byggnadsbidrag skall under den tid, synerätten
funnit detsamma böra utgöras, den 1 maj hvarje år för det då
tilländalupna ecklesiastikåret inbetalas af boställshafvaren till kyrkorådet
i den församling, der bostället är beläget, att af kyrkorådet
för boställets räkning förvaltas och på lämpligt sätt göras räntebärande.
I den mån boställshafvare sedermera styrker, att han
vid bostället verkstält nybyggnad sarbete, eger han att mot kostnaden
derför svarande andel af byggnadsbidraget utbekomma.

Till åskådliggörande af det i § 18 mom. 2 föreskrifna förfarande
gafs i motiveringen till förslaget följande beskrifning
på detsamma:

»Så, t. ex., om årsberäkning skall ega rum för ett af en kyrkoherde
för eu kostnad af 1,300 kr. nybygdt stall å hans boställe, der de laga
hus, hvilka han, utom stallet, har att bygga och underhålla, äro: spanmålsbod,
redskapshus, fähus, fårhus, svinhus samt loge och lador, beräknar
synerätten, för hvart af dessa hus, huru mycket dess nybyggande må anses
kosta och huru lång tid detsamma bör, sedan det blifvit nybygdt, antagas
bestå, innan nybyggnad åter erfordras. Om synerätten då stannar vid, att

stallet, som kostat		1,300 kr., består	i 50 år, så	att deraf på hvart år	belöp	er kr. 26	_
spanmålsboden	kostar	1,200 »	» 80 > >	>	» > » »	»	• 15	_
redskapshuset	>	250 » »	V 80 » >		* > » »	>	» 3	12
fähuset	»	2,300 »	» 50 > >	>	> » > »	>	» 46	_
fårhuset	>	400 »	» 40 > »	T>	» » » V		» 10	_
svinhuset	*	210 >	» 30 * >	>	» » » >	>	» 8	_
logen och ladorna	»	1,750 »	»so » .	>	) > » »	v	» 21 kr. 130	88

så befinnes, att af sammanlagda kostnaden för nybyggnad af alla pastors
laga hus belöper på ett år 130 kronor och att således stallets nybyggande
för 1,300 kronor bör honom tillgodoföras såsom fullgjord nybyggnad för
10 år.»

Prestluneregleringskomiten II, 2.

XXXIV

INLEDNING.

Man finner ju lätt, att med dylik årsberäkning begynner
byggnadsskyldighetens fördelning att taga sig helt annorlunda
ut än efter nu gällande lag eller efter 1879 års förslag. Byggnadskostnadens
årsqvot blifver efter den kongl. propositionens
beräkningsmetod nedsatt till betydligt lägre belopp, och skilnaden
skulle visa sig än märkbarare, om man medräknade sådana b.oställshus
som sätesbyggningen med en antagen varaktighet af
t. ex. 100 år.

Men om förslaget sålunda för boställshafvarne skulle medföra
en jemnare fördelning af bördan, måste det onekligen vid
utförandet leda till åtskilliga svårigheter, hvilka vid den äldre
årsberäkningen undvekos. Man behöfver blott tänka sig —
hvad som visserligen kan inträffa —, att under en tioårsperiod
samtliga ofvannämnda hus å ett boställe varda nybygda för
den angifna kostnaden, i rundt tal 7,400 kronor, och att
denna kostnad skulle, såsom i förslaget beräknats, på boställshafvarne
fördelas i årsqvoter af 130 kronor. Det fordrades då
en tid af fullt 57 år för utförande af denna fördelning, som antagligen
träffade 3, 4 eller 5 efter hvarandra följande boställsinnehafvare.
Lägger man härtill kostnaden för eu sätesbyggning,
en drängstuga, ett visthus, en vagnbod, en källare och eu brunn
med tillsammans 6,000 kronor och fördelad på 100 år, så ökades
årsqvoten till 190 kronor men kapitalbeloppet till 13,400 kronor
och fördelningstiden växte ut till omkring 70 år, hvarunder
således ett än större antal boställshafvare vore att påräkna.
Den boställshafvare som först utlagt kostnaden, 13,400 kronor,
afginge kanske efter 10 år och finge då afräkna för dessa
år en summa af 1,900 kronor, men skulle af efterträdaren
hafva ersättning för resten, eller 11,500 kronor. För nästa
boställshafvare afginge under hans tjenstetid af t. ex. 8 år
tillsammans 1,520 kronor, och han skulle af sin efterträdare
bekomma ersättning för återstoden 9,980 kronor o. s. v. Från
boställshafvare till boställshafvare, från synerätt till synerätt
skulle således denna afräkningssumma för byggnadskostnad^!
balanseras öfver, och problemet att hålla dessa successiva afräkningar
klara skulle naturligtvis blifva ytterligare inveckladt
derigenom, att i verkligheten under hvarje fördelningsperiod
ständigt nya byggnadsföretag förekomme och att olika synerätter
möjligen skulle uppgöra helt olika beräkningar af de -

INLEDNING.

XXXV

olika husens varaktighet och kostnad. Det lärer icke kunna bestridas,
att synerätterna vid tillämpningen af det i den kongl.
propositionen föreslagna beräkningssätt skulle få sig ålagdt ett
helt annat, vida vanskligare och mera inveckladt åliggande än
den för dem naturliga uppgiften att uppskatta byggnaders
kostnad och bestämma deras ändamålsenliga anordning.

Vidare medför det ifrågasatta, mera rationel systemet för
årsqvoternas bestämmande, att den börda, som för närvarande
träffar den ene boställshafvaren med förkrossande tyngd, under
det en eller två andra gå temligen fria, hädanefter komme att
varda visserligen bättre fördelad, men just derigenom mera allmänt
känbar. Bördan skulle särskildt derutinnan kännas besvärande,
att den för alla boställshafvare medförde ungefär
samma bekymmer för kapitalutlägg. Hvarje boställstillträdare
komme ju att af sin företrädare få öfvertaga en rätt betydande
öfverbyggnadssurama, hvilket i de flesta fall ville säga att kapitalskulden
måste för amortering och förräntning omplaceras.

Det synes derför komitén uppenbart, att en verkligt rationel
fördelning af byggnadsskyldigheten, sådan som åsyftats i
K. prop. till 1889 och 1894 års riksdagar, med en viss nödvändighet
leder till öfvergifvande af det system för årsberäkning
och kapitalanskaffning, som hittills varit följdt. En årsberäkning,
som i verkligheten medför öfverbyggnadssuminornas
oupphörliga öfverföring genom flera leder af boställshafvare,
påkallar helt naturligt sådana anordningar, som, bättre än
de skiftande synerätternas vexlande uppskattningar, betrygga
den rigtiga beräkningen och det följdrigtiga genomförandet af
byggnadskostnadens successiva fördelning. En fördelning af
byggnadskostnaden, som medför att småningom alla boställshafvare
i lika grad blifva delaktiga i besvär och kostnad för
kapitalutläggens förräntning, påkallar ock sådana anordningar,
genom hvilka åt kapitalanskaffningen och amorteringen beredes
en säkrare grundval än den personela krediten.

Båda dessa uppgifter skulle, efter komiténs mening, på det
bästa sätt fyllas, om anskaffning, förräntning och amortering
af det för boställsbyggnaderna erforderliga kapital utfördes
genom offentliga kassor, genom varaktiga inrättningar, hvilkas
organisation satte dem i stånd att genom århundraden följdrigtigt
utföra väl uppgjorda fördelningsplaner, och hvilkas i
viss mån privilegierade ställning kunde erbjuda långifvare en

XXXVI

INLEDNING.

fullt betryggande reel säkerhet och således medförde de billigaste
lånevilkor.

Den ekonomiska betydelsen af en dylik anordning torde
lättast kunna så uttryckas, att under det den personela kreditens
räntesatser för byggnadslån vexla mellan 41/2 och 7 procent,
torde offentliga kreditkassors räntefot få antagas vexla mellan
3 V2 och 5 procent; under det årsqvoterna för amortering af byggnadskostnad
under nuvarande system torde vexla mellan 20 och
5 procent af kapitalet, kunna genom byggnadskapitalets amortering
i offentliga kassor motsvarande afgifter nedbringas till
Va procent af kapitalets belopp.

* *

Tanken på byggnadsskyldighetens underlättande genom bildning
af kassor har mer än en gång varit föremål för uppmärksamhet
inom riksdagen och vid kyrkomötet, senast med anledning
af den kongl. propositionen om ny ecklesiastik boställsordning.
Kyrkomötet, som gillade det af Kongl. Maj:t till dess pröfning
öfverlemnade förslag, anhöll nemligen i skrifvelse den 8 okt.
1888, på grund af enskild motionärs framställning, att »Kongl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor
den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga
och underhålla de ecklesiastika boställenas hus må kunna öfverflyttas
till en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter
vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kan
föranleda».

Kyrkomötets skrifvelse blef i denna punkt remitterad till
kammarkollegium, som, efter myndigheternas hörande, den 5 maj
1893 afgaf underdånigt utlåtande.

Kollegium upptog frågan till besvarande, först, med anledning
af skrifvelsens ordalag och af åtskilliga i kyrkomötet fälda
yttranden, under förutsättning att nämnda skyldigheter borde
till de ifrågasatta kassorna öfverflyttas på sådant sätt och i
den mening, att såväl presterskap som församlingar, eller endera,
skulle varda från samma skyldigheter befriade. Kollegium
ådagalade då, att icke någon tillgänglig fond, vare sig presterskapets
löneregleringsfond eller de ecklesiastika boställenas skogsfond,
kunde för sådant ändamål användas, och att i hvarje fall
dessa fonders tillgångar och årliga afkastning icke på långt när

INLEDNING.

XXXVII

skulle förslå för de vidsträckta uppgifter de ifrågasatta kassorna
sålunda skulle erhålla; vidare att kassornas bildning genom anslag
af vakansår vid alla presterliga befattningar skulle för
närmaste generationer af presterliga tjensteman innebära en
mycket betydande uppoffring, hvilken icke rättvisligen kunde
ifrågasättas, vare sig det gälde att befria församlingarna från
en laglig skyldighet eller att befria kommande generationers
prester från att i sin ordning svara för sina skyldigheter. Kollegium
yttrade slutligen, att det icke heller kunde anses behöflig!
att uttänka något annat sätt för ett sålunda bestämdt
syftemål, för församlingarnas så val som presterskapets fullständiga
befrielse från dessa skyldigheter; en sådan fullständig befrielse
vore nemligen i och för sig icke eftersträfvansvärd, enär
det vore lika naturligt, att boställshafvarne sjelfva ytterst svarade
för jordbrukshusens byggnad och underhåll, som att församlingarna
ytterst svarade för bostadshusens byggnad och
underhåll.

Kollegium öfvergick derefter till en undersökning, huruvida
och på hvilka vilkor kassor eller fonder skulle kunna bildas för
att öfvertaga byggnads- och underhållsskyldigheten, icke i den
mening att församlingar och presterskap skulle varda derifrån
befriade, utan endast i den mening, att skyldigheten måtte varda
genom kassorna underlättad och lämpligen fördelad. Derutinnan
ådagalades då först, att om en dylik kassabildning verkligen
skulle kunna komma till nytta, borde den icke afse enstaka församlingar
utan större församlingskomplexer och lämpligast kunna
utsträckas till hela stift. Vidare framhöll kollegium, i likhet
med de flesta i ämnet hörda myndigheter, att om man med nybyggnads-
och underhållsskyldighetens öfverflyttande på kassor
åsyftade eu sådan anordning, att sjelfva nybyggandet och underhållet
af boställshusen skulle utföras af stiftskassor och deras
tjensteman eller arbetare, mot erlagda af gifter af boställshafvare
och församlingar, så skulle kostnaderna för både nybyggnad och
underhåll oberäkneligt tillväxa till skada för vederbörande boställshafvare
och församlingar sjelfva, hvilka i sista hand dock
Ange för kostnaden ansvara. »Om man i akt och mening att
fördela, lindra och fixera dessa skyldigheter skulle försöka att
öfverflytta ansvaret för och utförandet af nybyggnad och underhåll
å gemensamma byggnadskassor för större områden, så skulle
man ovilkorligen misslyckas, just derför att man tillmätte dy -

xxxvm

INLEDNING.

lika kassor ock föreningar eu uppgift och verksamhet, för hvilken
de icke egna sig och som vida ändamålsenligare utföres af
föreningsdelegarne sjelfva; och bördan skulle derför på detta
sätt varda icke fixerad, icke heller lindrad, utan tvärtom obegränsadt
ökad och mera känbar än någonsin.»

Dermed ville kollegium dock icke hafva förkastat hvarje tanke
på att med tillhjelp af ändamålsenligt bildade kassor underlätta
eller fördela bördan af ifrågavarande skyldigheter. »Men för att
i sådant hänseende kunna ändamålsenligt använda dylika institutioner»,
yttrade kollegium, »är det af nöden att begränsa deras
verksamhet endast till sådana uppgifter, för hvilka de äro naturligen
egnade. Lika säkert som det är, att nybyggnad och
underhall af boställshus utföres med mindre omgång, besvär och
kostnad af vederbörande församlingar och presterskap än af
stiftskassor, och att dylika kassor derför icke böra för sådant
arbetes utförande draga omsorg eller ansvar, lika säkert torde
det vara, att upplåning och amortering af penningkapital bedrifves
af kassor lättare, säkrare och billigare än af presterskap
och församlingar; och för så vidt som genom upplåning och
amortering åt penningkapital kan beredas någon lättnad i och
billig fördelning af byggnadsskyldighetens börda, synes derför
lagstiftaren icke böra undandraga sin medverkan till bildande
af för sådant syfte lämpligen organiserade lånekassor.»

Med anslutning till hvad kollegium sålunda yttrat bär
komitén ansett sig böra utarbeta förslag till upprättande af
dylika stiftsvis organiserade lånekassor och har dervid särskild!
tagit hänsyn till det framgångsrika föredöme, som derutinnan
gifvits af den i Lunds stift under sextio år verkande
skånska presterskapets byggnadskassa och till de erfarenheter
som vunnits under dess utveckling.

* *

* I

I provinsen Skåne, der presterskapet af ålder haft skyldighet
att nybygga och underhålla boställets alla hus utan församlingens
deltagande, lärer under danska tiden hafva rådt en stor
frihet för af- och tillträdare att sinsemellan uppgöra om boställshusen.
När efter föreningen med Sverige begynte hållas husesyner,
befanns att de svenska begreppen om laga husens byggnad
och om årsberäkning för dem alldeles stredo mot. det skån -

INLEDNING.

XXXIX

ska presterskapets vanor och begrepp, och man föredrog att tilllämpa
äldre skånska bestämmelser om landbondes årliga byggnadsskyldighet.
Slutligen blef, på presterskapets begäran, den
17 december 1734 utfärdad en förordning om prestgårdarnes
byggande i Skåne,*) hvilken på ett helt annat sätt än 1734 års
allmänna lag fördelade nybyggnadsskyldigheten.

*) Denna förordning är märkvärdigt nog icke tryckt i allmänt tillgängliga
samlingar och af så äldre som yngre författare föga känd och åberopad. Den har
dock blifvit i rätt ordning utfärdad till landshöfdingarne för efterrättelse och har
varit i nittio år tillämpad inom provinsen samt genom sina bestämmelser framkallat
de behof, som slutligen ledde till 1839 års författningar, hvilka knappt
kunna rätt förstås utan kännedom om dessa förhållanden. Då förordningen ej är
lätt tillgänglig, införas här efter registraturet i riksarkivet några af dess vigtigaste
paragrafer:

l:o.

Skall Pastor -svara skyldig åt årligen bygga för 15 d:r Silf:mt å des Prästebol,
där det består af helt eller 3/t hemman men om det allenast är halfft hemman
-eller där under, då eij mer än för 12 d:r Silf:t.

2:o.

På det desse Summor måge vvara till Prästegårdarnas bvgnad så mycket
mera tillräckeliga; så åligger Häradshöfdingen och Synerätten vvid nästa husesyn
som hålles, åt pröfwa om på gården äro öfwerllödiga, eller eij tillräckeliga hus,
och de öfvverflödige husen utdömma, men däremot utnämna de som vvid Prästegården
äro nödige och oumgängelige.

3:o.

De vvid Prästegårdarna nödige husen äro efterföljande: En stuga af 4. vväggerum,
En mindre af 3. vväggerum, En Sänge Cammare, En mindre vvid nödige tillfällen,
Et kiök, En Spise Cammare, et vvisthus, En Källare, et Brygghus samt
Portlider och hemlighus. De öfrige Uthusen förordnas efter ortens beskaffenhet;
dock så åt 2:ne logar med tillhörige ladugålf äro på gården, et stall med sex eller
otta spilter, Oxe eller Koostall, samt svvine, fåre, kalfvve, och Fölehus, dräng
Cammare och Redskapshus. I lika måtto bör ock brunnen med des brunnkar vvid
gården vvara och hållas i stånd där så tarfvvas.

Skulle någon Pastor hafwa bygdt öfvverflödige hus och flere änn nu sagdt är,
antingen för hushållets vvidlöftighet skull eller egen beqwämlighet, så äger han
vvid afträdet eller des arfvvingar rätt samma hus åt borttaga, med mindre Successor
dem därföre vvill förnöija, hwar vvid i ackt tagas bör, åt om timbret är taget
på gårdsens grund och ägor bör priset blifwa lindrigare. För de nödige och laga
hus, skall pastor till den efterträdande vvara ansvvarig så till bygnad som brist
därå, så vvida han icke fullgiordt sin ärlige bygnad till den summa som i 1. §.
utnämbd är, hvvaröfvver pastor eij besvväras bör när han den nödtorfteligen anvvändt;
dock skola private Conventioner emellan de afträdande och tillträdandet icke lända
prästgårdsbyggnaden till någon last eller afsaknad för efterkommanderna, och
emedan husen i denne landsorten, besynnerligen til vväggar och tak, efter de förra
af leer och de senare af halm giöras, taga af slagrägn och ovväder årligen stor
skada, men berörde Bygnings samma eij kan vvara tillräckelig, om sådane reparationer
därpå afräknas skola; ty får hvvad som till vväggars i så måtto upsättiande
tilgår icke beräknas på bygnings summan, utan så är åt et helt nytt fotträ
under huset och då tillika vväggar för fot-träet skull uppsättias måste, til
förekommande hvvaraf fotträn vväl acktas böra; icke eller må ryggningen och småreparationer
på taken under tvvå vväggrum å et ställe, mindre fönster som brytas
och insättias, eller målningen på leervväggarne samt årlig kalckning och späck -

INLEDNING.

Under det allmänna lagen uppskattade nybyggnaden af hvarje
boställshus att motsvara visst antal år af boställshafvarens besittningstid
(byggnadsår), uppskattade den skånska boställsordningen
hvarje byggnadsår att motsvara viss kostnad i penningar.
Under det allmänna lagen t. ex. bestämde, att sätesbyggningen
stod för fem byggnadsår, d. v. s. att ett byggnadsår alltid motsvarade
femtedelen af en sätesbyggnings kostnad, stadgade skånska
boställsordningen att ett byggnadsår motsvarade 15 dir smt,.
sätesbyggningen måtte kosta hvad som helst.

Häraf följde, att medan den uppsvenske komminister, som.
uppfört en sätesbyggning och flyttade efter fem år, icke var lagligen
berättigad att af efterträdaren erhålla någon godtgörelse
alls, byggningen må hafva kostat 150 eller 300 dir smt, så behöfde
den skånske kyrkoherden i samma ställning ej sjelf svara
för större andel af byggnadskostnaden än (5 x 15) 75 dir smt
och var berättigad att af efterträdaren få ersättning för hela
den öfriga byggnadskostnaden (75 eller 225 dir) såsom öfverbyggnad.
I öfre Sverige var således boställshafvarens utsigt
till öfverbyggnadsberäkning mycket begränsad och hans sterbhus
tvärtom vanligen utsatt för efterräkningar; i Skåne var

ning i rummen på byggning» summan beräknas. Men hrvad utom dess antingen
repareras eller byggas, sådant kommer på bygningssumman åt afgå och godtgiöras.

6:o.

När Pastor tilträdt prästegården skall han straxt låta hålla laga husesyn
i Probstens å Consistorii wägnar, eller den Consistorium där till utnämner, så
ock Cronobefallningzmannens närwaro wid midsommarstiden, och de därwid noga
bewaka Prästegårdens rätt, så åt den afträdande, som därwid sielf eller genom
fullmäktig (sig) infinna bör, icke måtte undgå åt ersättia hwad han å Prästegårdens.
bygnad och häfd försummat hafwer, då äfwen beräknas bör hwad han af sin Antecessor
för bygningsbrist emottagit hafwer.

8:o.

Har den afträdande bygdt mera än han för sin tid bordt giöra, tå skall den
tillrådande honom therföre förnöija, och galle thet sedan för honom i thes årlige
bygnad med mindre then förre wid afträdet, eller des arfwingar samma hus wilje
borttaga som uti 3. §. förmäldt är.

ll:o.

Sedan Pastor tillträd t prästgården och laga-husesyn hållen är skall desplickt
wara åt först bota den utsatte brist efter synen, förr än han skrider till
någon ny bygnad, den han icke efter egit behag får inrätta, utan efter ty som
Husesyns Instrumentet föreskrifwer, med mindre han will upsättia någon öfwerflödig
bygnad, för egen beqwämlighet, til hwileken efterträdaren intet är förbunden,
som för ut sagdt är; och hwad Pastor i husrötepenningar af den afträdande
har undfådt, det bör han wisa sig fulleligen anwändt till de bristfälligheters
bättrande, hwarföre husröte penningarne erlagde blifwit.

INLEDNING.

XLI

och förblef deremot ersättning för »öfverbyggnad» en tillgång
för sterbhuset, som hvarje boställshafvare betraktade såsom högst
väsentlig. Det är också säkert, att skånska presterskapet redan
vid denna tid mycket klart uppfattade detta det skånska beräkningssättets
företräde framför det uppsvenska och skarpt framhöll
den senare ordningens oförenlighet med krafvet på bördans
jemna fördelning.*)

Men skilnaden mellan de båda beräkningssätten var ock sådan,
att enligt det uppsvenska var grunden för bygg n a d s kostnad e 11 s
fördelning orubblig, huru än kostnaderna eller penningvärdet
förändrades, men årsqvotens värde deremot föränderligt; enligt
det skånska var åter årsqvotens värde fast men fördelningsgrunden
vexlande med byggnadskostnaderna och penningvärdet. När
i öfre Sverige byggnadskostnaden för ett bostäilshus steg från
150 till 300 dir smt, steg årsqvotens värde från 30 till 60 dir
sint, till stor tunga för den nybyggande boställshafvaren, hvilken
fortfarande måste vidkännas sin årsberäkning utan större rätt
att få ersättning af efterträdaren; när i Skåne äter byggnadskostnaden
för ett bostäilshus stegrades från 150 till 300 dir smt,
så växte icke boställshafvarens byggnadsskyldighet, utan lian
räknade fortfarande sig till last för fem års besinningstid blott
(5 x 15) 75 dir smt, men tog i stället af efterträdaren ersättning
för öfverbyggnad med motsvarande högre belopp, intill 225 dir smt.

Detta förhållande fick en särskild betydelse derigenom, att
köpkraften hos den penningsumma, hvartill ett skånskt bygg *)

Vid 1731 års riksdag lät skånska presterskapet genom en af sina fullmägtige
prosten Corvin insinuera ett projekt till husesvneordning för prestgårdarne.
Detta blef af K. JIaj:t remitteradt till kammarkollegium, som efter vederbörandes
hörande den 21 okt. 1734 uppgjorde förslag till den författning, hvilken den
17 dec. s. å. blef af K. Jlaj:t i ämnet utfärdad. Under skriftvexlingen förebragtes
från domkapitlet och presterskapet åtskilliga skäl, hvarför de alldeles icke kunde,
såsom från kammarkollegium ifrågasattes, åtnöja sig med den uppe i Sverige
brukade husesynsordningen, utan ville förblifva vid årliga byggnadens beräkning
till 15 dir smt, »såsom vid prestgårdarne alltid varit practicabelt och ännu brukligt
är». Om den svenska årsberäkningen yttrades bland annat i ett af Corvins
memorial den 2 mars 1731: »det skulle dervid hända, att en prestgård, som blifvit
af en man på kort tid till fullo uppbygd, som ofta händer efter olycklig eldsvåda
eller fienders invasioner, .. . efter några mäns tid, som fått nyttja sådan gårdens
nybyggnad utan någon gravation af byggnadskostnad, uti fjerde eller femte mannens
tid åter blef helt oduglig, då den som fått honom i sådant stånd sig tillsynad,
efter någon tids förlopp . . . förpligtas att lefverera den åter fullkomlig
efter sig till successor; hvilket i sanning utan total ruin ej ske kunde, efter som
då på honom eller den siste stannade hela besväret. Fördenskull till en jämlikhets
erhållande vid förefallande ombyten kan presterskapet intet annat finna än
en viss byggnadspenning årligen destinerat, hvilken dem ej kan högre påläggas
än på andra hemmansåboar uti landet.»

XLII

INLEDNING.

nadsår 1734 faststäldes, blef under ett århundrades lopp väsentligen
förminskad. Femton daler silfvermynt motsvarade 1734
ännu omkring 5 rdr specie eller 20 kronor i nu gällande mynt;
men när man på 1820-talet begynte revidera skånska boställsordningen,
betydde 15 dir silfvermynt 5 rdr banco, som då (efter
kurs af 131—124 skilling) motsvarade endast 7—8 kronor.

När sålunda efter handen byggnadskostnaderna stego och
penningvärdet föll, när byggnadsbördans värde ökades och årsqvoternas
värde nedsattes, blefvo naturligtvis de öfverbyggnadssummor,
som undan för undan fördes tillträdare till last, ständigt
allt större. Det gick så mycket fortare, som enligt 1734
års förordnings 3 § de flesta reparationer blefvo beräknade såsom
nybyggnad att ersättas af efterträdaren. Och de stora öfverbyggnadssummorna
motsvarades ej ens af väl bebygda och väl
underhållna hus, ty boställsordningen hade småningom så tilllämpats,
att godtgörelse för öfverbyggnad fick af afträdaren uppbäras,
äfven om han försummat underhållet.*)

Detta förhållande medförde allt större olägenheter för tillträdande
kyrkoherdar, som i begynnelsen af detta århundrade
nödgades utlösa sina företrädare med dryga penningebelopp, vanligen
2,000 eller 2,500 Rdr bco, summor som voro för den tiden
betydande och icke lätteligen kunde genom enskild kredit anskaffas.
Det begynte derför synas nödvändigt att sätta en gräns
för »öfverbyggnadssummornas stigande till den höjd, att prestgårdarnes
fulla värde och kanske deröfver komme att af blifvande
pastorer betalas». Man befarade att de kunde uppstiga
tilL »kapital, hvilkas ränta skulle öfverskjuta prestgårdarnes årliga
afkastning, så att det blefve mera ett onus än en fördel
att öfvertaga ett sådant boställe».**)

*) I det af konsistorium i Lund den 20 dec. 1820 afgifna utlåtande om helgouskylder
och prestgårdsbyggnader i Skåne, som grundläde 1824 års förordning,
heter det, sedan redogörelse lemnats för bestämmelserna i 1734 års förordning:
»De i dessa två momenter (l:o och 3:o) nämnda stadganden hafva grundlagt de stora
öfverbyggnadssummorna. Hvarest å prestgård några få byggnader äro nybvgda
eller blott taken under en innehafvares längre indelningstid omlagda, kan öfverbyggnadssumman
likväl öfverskjuta 1,000 Rdr bco. Oaktadt några hus kunna
vara väl hållna, kan åter en eller annan länga vara så förfallen, att den i det
mesta är obrukbar, utan att afträdaren stannar för husröta, ty när han fullgjort sin
årliga byggnad till den summa som i första punkten är nämnd (15 dir smt = 5
rdr bco), är han icke ansvarig för byggnad eller brist derå (§ 3). En del bristfällen,
som vid afträdessyn utrönas, påföras under namn af bristande nybyggnad,
icke sterbhuset till last, utan anmärkas såsom oundvikliga, att botas af tillträdande
kyrkoherde, som sedermera får beräkna kostnaderna på sin årliga byggnadsskyldighet.
»

**) Yttranden i konsistorii utlåtande den 20 dec. 1820.

INLEDNING.

XLIII

öfverläggningarna och skriftvexlingen härom fortgingo
från 1811 till 1824, då slutligen den 17 mars 1824 utfärdades
förordning om prestgårdsbyggnader i Skåne. Der meddelades
först och främst noggrannare bestämmelser om de laga husens
antal och storlek; der uppdrogs en skarpare gräns mellan nybyggnad,
för hvilken ersättning af efterträdaren fick beräknas, och
reparation som boställshafvaren skulle utföra utan ersättning;
der bestämdes att ingen öfverbyggnad fick beräknas, så vida ej
företrädaren fullgjort sin underhållsskyldighet Slutligen flerdubblades
värdet af boställshafvarens årliga byggnadsskyldighet;
der årsqvoten förut varit från 4 till 5 rdr . bco, blef den
nu 4, 6 till 8 tunnor råg efter markegångspris, som denna tid
räknades till 8 rdr bco pr tunna. Allt detta afsåg att för framtiden
förekomma den uppstegring af öfverbyggnadssummorna, som
berodde derpå, att större delen af både nybyggnader och reparationer
hade förts tillträdaren till last.

Men dessutom gälde det att minska de redan förefintliga,
från äldre tid nedärfda, öfverbyggnadssummorna, d. v. s. den
kapitalskuld, som, till viss del utan motsvarighet i byggnader,
belastade pr estgårdarna. För det ändamålet föreskrefs, att för
alla kyrkoherdar, som efter den 1 maj 1824 tillträdde boställen
och då öfvertogo de efter gammal ordning uppkomna öfverbyggnadssummor,
skulle denna ersättningssumma under deras och blifvande
efterträdares besittningstid minskas genom årligt afdrag
af två procent, till dess skulden för öfverbyggnaden försvunnit.

Det dröjde emellertid icke länge, innan äfven dessa bestämmelser
funnos lika betungande för afträdande kyrkoherdar,
som de föregående ansetts vara för de tillträdande. Man kunde
ju lätt räkna ut, att en kyrkoherde, som efter den 1 maj 1824
tillträdt boställe och utlöst sin företrädares öfverbyggnad med

2,000 rdr bco, skulle efter 25 års tjenstetid finna sin motsvarande
fordran hos efterträdaren nedsatt till hälften eller 1,000
rdr bco, hvilket efter skånska begrepp var orimligt; hvarförutom
han under tiden fått vidkännas den ökade årliga nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten, för hvilken ingen ersättning var att
beräkna.

Sedan åtskilliga förslag till rättelse härutinnan varit å bane
vid prestmötena, fäste professor Agardh uppmärksamheten på
den utväg till frågans lösning som kunde beredas genom fondbildning.
En riksdalers årliga annuiteter med 5 % ränta på ränta

XLIV

INLEDNING.

skulle ju efter 81 år bilda en fond af 1,020 riksdaler, och således
årliga afgifter, motsvarande 1 per mille af öfverbyggnadssummorna,
väl förräntade, förslå att amortera dessa summor, så att
presterskapet efter förloppet åt denna tid blefve från byggnadsskulderna
»alldeles befriadt». Denna s. k. »ränteackumuleringsidée»
omfattades af presterskapet och af de flesta hörda myndigheter
med intresse och gillande, ehuru mot beräkningen gjordes den invändning,
att amorteringstiden borde förkortas till 70 eller 60
år, ränteberäkningen ställas något försigtigare och således afgiften
förhöjas. För presterskapet, som enligt 1824 års förordning
skulle hädanefter vidkännas ett årligt amorteringsafdrag å sina
öfvertagna öfverbyggnadssummor uppgående till 2 pro cent, var
det i hvarje fall en stor fördel att i dess ställe få erlägga en
årlig inbetalning af någon permi^e-afgift, och det väckte derför
intet missnöje, när denna afgift af Kongl. Maj:t slutligen bestämdes
till tre per mille.

Det skånska presterskapets byggnadskassa, som den 5 oktober
1839 fick sitt reglemente af Kongl. Maj:t stadfästadt, skulle hafva
till uppgift att medelst uppsamlande och förräntning af dessa treper-mille-afgifter
efter hand amortera prestgårdarnes öfverbyggnadssummor.
Kassan skulle bereda de kyrkoherdar, som redan
för egna medel inlöst eller uppfört prestgård eller som framdeles
någon tid måste fullgöra detta åliggande, tillbörlig ersättning
för deras erlagda penningar, för att slutligen få detta åliggande
fullkomligen afhulpet, så att kyrkoherdarne blefve derifrån alldeles
befriade. Allt detta skulle enligt reglementets lydelse
uträttas med de inbetalade tre-per-mille-afgifterna.

Men endast successivt, och i början mycket långsamt, kunde,
såsom planen först uppgjordes och sattes i verket, den utlofvade
ersättningen för utlagda penningar komma de betryckta boställshafvarne
till godo. I förstone fans dertill alls ingen tillgång
utöfver de inflytande per-mille-afgifterna, inalles 1,000—1,500
rdr bco årligen. Dessa afgifter skulle just förräntas på det sätt,
att de mot 5 % årlig ränta utlånades till boställshafvare i den
ordning som genom lott bestämdes — en utlåning som efter
reglementets terminologi kallades »inlösen af öfverbyggnader å
prestgårdar». Från 1840 till 1847 hade på sådant sätt inlösts
öfverbyggnader å allenast 12 prestgårdar för nära 24,000 rdr bco,
under det att öfverbyggnaderna å samtliga öfriga prestgårdar

INLEDNING.

XLV

till värde af omkring 476,000 rdr bco fortfarande väntade på inlösen.
*) Det stora flertalet kyrkoherdar fingo således betala sina
per-mille-afgifter allenast på en förhoppning, hvars uppfyllande
syntes mycket aflägset, och de voro under tiden hänvisade till
utvägen att alldeles såsom förut sköta sina öfverbyggnadssummors
placering och förräntning medelst enskild kredit.**)

Härtill kom att öfverbyggnadssumman efter 1869 växte ännu
raskare än förut. Ty den i samband med byggnadskassans bildande
ntgifna förordningen om prestgårdsbyggnader hade borttagit
all förut stadgad beräkning af årlig byggnadsskyldighet.
Per-mille-afgiften skulle ersätta ej blott två-procents-afdraget å
de gamla öfverbyggnaderna utan äfven den årliga nybyggnadsskyldigheten
(värdet af 6—8 t:or råg) för nybyggnader. All
påsynad nybyggnad skulle hädanefter varda boställshafvaren
ersatt »fullt ut»; all nybyggnad skulle således hädanefter räknas
för öfverbyggnad, och öfverbyggnadssummorna kommo på detta
sätt att oupphörligen ökas med hela värdet af de årliga nybyggnaderna,
hvilka icke voro obetydliga.***) Men ju mera öfverbyggnadssummorna
växte, desto svårare blef den enskilda upplåningen
och desto angelägnare blef det för boställshafvarne att snart
få åtnjuta förmånen af öfverbyggnadernas inlösen.

Så uppkom helt naturligt förslaget att med byggnadskassan
förena en »amorteringsfond», eller att för kassan utverka rätt
till utgifvande af obligationer.f) Denna rättighet medgafs af

*) Enligt en uppgift, bilagd domkapitlets utlåtande till Kongl. Maj:t den 13 jan1847
rörande kassans ansökan om rätt att utgifva obligationer.

**) I ett anförande vid bolagsstämma i Lund den 9 juni 1855 yttrade prosten
Berlin, kassans ordförande: »Den som före 1850 laborerade med stor skuld för sin
öfverbyggnad, hade kanske ofta engagerat femton långifvare och ett lika eller
dubbelt så stort antal caventer, till följd hvaraf han ständigt oroades med uppsägelser,
omsättningar, anskaffande af nya caventer, erläggande af högre ränta
m. m. Nu deremot kan man i byggnadskassan lyfta hela summan i räntebärande
obligationer» . . . Liknande svårigheter torde nog boställshafvare i öfre Sverige nu
få vidkännas.

***) I sitt utlåtande den 27 april 1834 förklarade konsistorium, att »största
delen af prestgårdarne i Skåne befunno sig i ofullständigt skick. Om några funnos,
vid hvilka ingen nybyggnad behöfdes, så vore deras antal inskränkt.» Detta vigtiga
utlåtande som jemte det af presterskapets deputerade upprättade förslag utgjorde
grundvalen för 1839 års reglemente, saknas bland de akter som tillhöra beslutet
af den 5 okt. 1839, men dess innehåll är delvis refereradt i allmänna beredningens
protokoll den 10 nov. 1838.

f) Det kan synas underligt, att en dylik rättighet ej utverkades redan vid
kassans stiftande, då man ju bort inse, att öfverbyggnadssummornas inlösen eljest
måste blifva mycket fördröjd. Men förhållandet var, att kassans stiftare fullkomligt
insett detta och, såsom framgår af referatet i allmänna beredningens protokoll
den 10 nov. 1838, begärt rätt att upplägga ett stort inländskt eller utländskt

XL VI

INLEDNING.

Kongl. Maj:t genom ett tillägg till reglementet af den 23 mars 1849.

Man hade förestält sig, att obligationerna skulle af kassan
försäljas på lånemarknaden och öfverbyggnaderna inlösas med
de erhållna lånemedlen; men i reglementsförslaget blef räntefoten
satt till blott 4 V* procent, och K. Maj:t föreskref, att kassan
ej fick sälja obligationerna under pari, hvaraf naturligtvis följde,
att ingen obligation kunde i marknaden försäljas. De utlemnades
i stället i liqvid till boställshafvarne, som fingo sjelfva
belåna dem eller vid försäljning vidkännas kursdifferenserna
(10—30 %), och till följd häraf försiggick operationen under de
första femton åren mycket långsamt. Den 1 maj 1852 voro obligationer
utgifna blott för 177,900 kronor, den 1 maj 1865 blott,
för 363,850 kronor. Först efter reglementsändringen den 27 januari
1865, som medgaf utgifvandet af 5 V2 % obligationer med 45 års
amortering, fick denna rörelse något vidsträcktare omfattning.
Obligationer voro utgifna till belopp

den 1 maj 1869 ......af 521.900 kr.

''> 1 ^ 1875 ......» 854,500 »

» 1 » 1885 ......» 922,150 kr.

* 1 » 1886 ......» 1,057,800 »

År 1887 den 1 maj utbyttes de äldre lånen mot ett nytt lån å

1,100,000 kronor, löpande med 4V2 % ränta och 40 års amorteringstid,
och 1897 konverterades detta lån till ett nytt å 1,000,000
kronor, med 3 V2 % ränta och 40 års amorteringstid.

Härigenom hade tillräckliga medel beredts för att verkligen
»tillfullo ersätta» alla kyrkoherdarnes utgifter för prestgårdarnes
öfverbyggnader så väl af äldre som af nyare datum. Öfverbyggnader
voro 1852 inlösta blott för 235,028 kronor och ännu
1865 blott för 501,490; men sedan fortgick inlösningen raskare,
så att beloppen inlösta öfverbyggnader utgjorde

den 1 maj 1869 ....... 760,639 kr.

» 1 » 1875 1,248,635 »

» 1 » 1885 1,669,568 »

» 1 » 1888 1,927,988 »

då blott tre prestgårdar återstodo att inlösa.

Vid denna tidpunkt öfverstego inlösningssummorna jemte
öfriga kassans tillgångar de utelöpande obligationernas belopp

obligationslån, som skulle garanteras genom en åt kassan beviljad förmånsrätt i
kyrkoherdarnes löner. Men denna förmånsrätt ville regeringen icke bevilja, och
tanken på upplåning fick då förfalla.

INLEDNING.

XLVI1

(1,091,100) med ej mindre än 955,628 kronor, hvaraf 898,967
kronor utgjorde kassans samlade amorteringsfond.

Under en tid af 48 år hade således den skånska byggnadskassan
hunnit uppsamla ett kapital, som icke blott vida öfversteg
beloppet af de 1840 beräkneliga öfverbyggnadssummorna, utan
uppgick till nära hälften af samtliga de under årens lopp tillkomna
successivt inlösta öfver byggnader. Resultatet var godt och
öfversteg vida hvad som vid kassans bildande förutsågs. Men så
hade också under denna period det skånska presterskapet för
sina öfverbyggnader haft att erlägga afgifter, som vida öfverstego
hvad som under 1830-talet beräknades såsom erforderligt
för öfverbyggnadsskuldens utplånande.

När kassan vidtog utvägen att påskynda öfverbyggnadernas
inlösen genom anskalfande af lånemedel, ansåg man det nemligen
nödigt att af de låntagande boställshafvarne utkräfva jemte låneräntan,
och utöfver tre-per-mille-afgiften, den halfva procent,
som enligt uppgjord plan erfordrades för hvarje låns amortering
inom bestämd tid; och denna regel vidhölls i alla de reglementsbestämmelser
som utfärdades om olika låns amortering. Så begaf
det sig, att de skånska kyrkoherdarne fingo erlägga l:o) en
afgift af 3 per mille för hvarje boställes öfverbyggnadssumma,
alldeles oberoende deraf, huruvida öfverbyggnaden blifvit af
kassan inlöst eller icke, en afgift, som ju varit beräknad att
på ungefär 60 år amortera denna öfverbyggnadsskuld; 2:o) en
afgift af 5 per mille — utöfver räntesatsen: 4 72 eller 5 V2 / —
för hvarje öfverbyggnadssumma som kassan hade inlöst, en afgift
som också var beräknad att på 40—45 år amortera samma
öfverbyggnadsskuld. Dessa sammanlagda amorteringsafgifter af
8 per mille måste således förslå till att inom 40—60 år ej blott
afbetala skulden utan derutöfver bilda ett nytt kapital, en egen
tillgång för framtida förnyelse af de småningom förfallande
husen; och resultatet skulle således verkligen blifva, att näst
kommande generation af kyrkoherdar genom de sålunda amorterande
generationernas kapitalbildning komme i tillfälle att få
sina hus nybygda utan vidare afgifter till kassan.

Det var naturligt, att man skulle begynna ifrågasätta billigheten
och rättvisan af en sådan anordning, allrahelst som
amorteringsafgiften af 0.8 procent sammanlagd med räntesatsen,
som intill 1887 utgjort 5 1/a och sedan var 4 V2 /, bildade ganska
känbara hyresafgifter för boställshusens begagnande. Man fann

XLVIII

INLEDNING.

det obilligt, att de nu lefvande kyrkoherdarne skulle fortfarande
betala rånte- och amorteringsafgifter, som 1886—87 uppgingo till
119,509 kronor, och hvaraf nära hälften eller 55,375 kronor såsom
räntevinst kunde läggas till fonderna, blott för att kassan skulle
inom ett tiotal af år blifva alldeles skuldfri och inom några tiotal
af år derefter hafva samlat ett kapital, hvars ränta kunde
förslå till alla blifvande nybyggnader. Det erkändes också å
alla sidor, att en dylik belastning af den nuvarande generationen
till de kommandes förmån var både orättvis och, sedan kassan
vunnit sådan styrka, alldeles obehöflig; och med K. Maj:ts
medgifvande skred derför kassan till nedsättning af afgifterna
först 1888 och ytterligare 1897, sedan obligationsräntan nedbragts
till 3 1/* procent.

Denna nedsättning kunde tänkas utförd antingen så, att
deu blef för alla kassadelegare lika, eller ock så, att den afpassades
efter den för hvarje boställe verkstälda amortering. Man
valde den senare utvägen, och följden deraf har blifvit, dels att
nedsättningen beredt de nuvarande boställshafvarne mycket
skiljaktiga förmåner, dels att man måst vara betänkt på att
för de boställshafvare, som fått fullständig afskrifning af sin
öfverbyggnadsskuld och således skulle gå för alla afgifter fria,
införa en alldeles ny afgift, utgående med 3 % af deras reglerade
lön. Men på det hela hade nedsättningen så fortgått, att
de samlade amorterings- och ränteafgifterna, som för året 1886
—87 utgjorde (i permilleafgifter och öfverbyggnadsräntor med
balanserade räntor) 119,509 kronor, hade för året 1898—99 nedgått
till (i permilleafgifter, hyresafgälder och byggnadsskyldighetsafgifter)
allenast 58,164 kronor.

XLIX

Allmän motivering.

Deri skånska byggnadskassans utveckling bar sålunda på ett
slående sätt bevisat, att problemet af byggnadsskyldighetens fördelning
och lindring kan på denna väg lösas, och undanröjt de
farhågor, som mot förslaget uttalades och under kassans första
skede syntes besannade. Denna erfarenhet inbjuder till efterföljd;
och det är svårt att inse, hvarför icke i det öfriga Sverige
samma utväg skulle kunna användas för att bereda samma
fördelar, med undvikande af de olägenheter som i den skånska
kassan visat sig kräfva rättelse.

Det är sant, att, såsom nyss är visadt, förhållandena i det
öfre Sverige icke äro lika dem, hvilka i Skåne först framkallade
behofvet af en kassabildning. Öfverbyggnaderna hafva vid det
öfre Sveriges komministersgårdar och prestgårdar alldeles icke
samma betydenhet, som de egde å Skånes kyrkoherdeboställen i
början af detta sekel. Vår nedärfda byggnadsordning har förekommit
hopandet af sådana öfverbyggnadsskulder, som i Skåne
öfverflyttades från tillträdare till tillträdare; den har i motsats
till den skånska lagt så mycket som möjligt af byggnadsplan
på uppbyggaren af boställshus, så litet som möjligt
på efterträdaren. Men denna omständighet utgör med hänsyn
till en förestående kassabildning allenast en stor fördel, icke en
olägenhet. Den medför nemligen, att det vid de uppsvenska boställena
icke, som vid de skånska, finnes stora öfverbyggnadsskulder,
som motsvaras af mer eller mindre förfallna hus, utan
dels gamla boställshus, som icke belastas af någon skuld, dels
smärre öfverbyggnadssummor, som motsvaras af jemförelsevis
nya hus. Den medför således, att byggnadskassor i det öfre Sverige
hufvudsakligen och i främsta rummet skola få att anskaffa
kapital för uppbyggande af nya hus i de förfallna husens ställe,
under det den skånska kassan skulle i främsta rummet anskaffa
kapital för betäckande af skuld på gamla hus och först derefter
kunde sörja för nybyggnader. Häraf följer också, att lånen i
dessa kassor icke från första begynnelsen blifva särdeles stora,
att boställshafvarnes afgifter icke komma att genast blifva betydande,
och att de båda skola tillväxa endast småningom, i den
mån nya byggnader tarfvas.

Pr estlöneregler ing skomitén IT, 2.

ALLMÄN MOTIVERING.

Men i öfrigt äro visserligen anledningarna till kassors bildande
fullt jemförliga med dem som för sextio år sedan verkade
i Skåne. Sveriges flesta komministrar hafva fullkomligt samma
byggnads- och underhållsskyldighet för sina boställens samtliga
hus som de skånska kyrkoherdarne; och hvarje boställshafvare,
som råkar ut för skyldigheten att utföra en nybyggnad drabbas
af kapitalutlägg, som medför en skuld. Så vidt komitén
kunnat finna, är det för de byggnadsskyldige komministrarne
i främsta rummet af vigt att få sina för nybyggnader
ådragna eller för nybyggnader förestående personliga skulder
förvandlade till boställets eller tjenstebefattningens skulder och
att på denna väg få sina kapitalutgifter omsatta i fasta och
lätt beräkneliga hyresafgifter för boställshusens begagnande.
För närvarande förhåller det sig så, att en komminister, som
för nybyggnad upplånat 1,000 kronor, har ganska ringa utsigt
att under sin tjenstetid varda från skulden befriad. Han har
vanligen svårt nog att af sin ringa lön gälda en årlig ränta af
60 eller 70 kronor och mägtar visserligen sällan att derutöfver
utgöra en amortering, som skulle kunna beräknas till 100 eller
i gynsammaste fall (med 20 års amortering) till 50 kronor om
året. Efter tio års tjenstgöring har han sålunda i räntor betalt
600 ä 700 kronor — men har skulden i behåll. Vid afträdet får
han af sin efterträdare möjligen något, men oftast intet bidrag
till skuldens betalning; och det kan lätt hända honom att vid
sitt tillträde af ny tjenst få öka denna personliga skuld med
nya lån för nya byggnadsföretag.

Om nu en stiftskassa erbjöde denne boställshafvare att öfvertaga
hans skuld mot en annuitet, som i ränta och amortering
kräfde tillhopa 40 ä 50 kronor årligen; om boställshafvaren sålunda
blefve fri från alla bekymmer för skuldens placering och
omsättning, under tio år finge erlägga 400 ä 500 kronor i stället
för 600 ä 700, och dertill vid de tio årens slut vore från den
skulden alldeles fri, samt viss att vid nästa tjenst mötas icke
af ny kapitalskuld för nybyggnad, utan endast af en fast och
beräknelig annuitet, så vill det synas komitén, som om dermed
skulle erbjudas en förmån, hvilken isynnerhet för det lägst
aflönade presterskapet borde hafva en ganska stor betydelse.
l)en tillfälliga hjelp, som åt komministrar, kapellpredikanter
och pastoratsadjunkter kan beredas med ett eller annat hundratal
kronor ur presterskapets löneregleringsfond, torde vara påkallad

ALLMÄN MOTIVEBING.

som ett oumbärligt bidrag till deras öfriga lefnadskostnader och
är visserligen icke tillfyllestgörande för bestridandet af sådana
kapitalutlägg, som vid nybyggnadstillfällen förekomma. Den
lösning af frågan om byggnadsskyldigheten, som för dessa boställshafvare
vore mest önskvärd, eller skyldigheternas öfvertagande
att in natura utgöras af församlingarna, torde numera
få anses så oviss och i hvarje fall så aflägsen, att man knappast
bör beräkna, att den kan komma den nuvarande generationen af
boställshafvare till godo. Regleringen af skuldbördan, de personliga
och lösa byggnadsskuldernas förvandling till fasta med
tjensten förenade skulder skulle deremot ganska snart kunna
inträda och komma de flesta boställshafvare till del. De komministrar
torde nemligen vara lätt räknade, som icke fått i sin
nuvarande tjenst vidkännas eller i närmaste framtid hafva att
vänta någon utgift för nybyggnad och som icke skulle hafva
något intresse för dessa kapitalutgifters rättvisa och billiga fördelning;
icke så få torde de vara, som genom den ifrågavarande
anordningen skulle räddas ur öfverhängande ekonomiskt betryck
vida säkrare och fullständigare än genom någon löneförhöjning.

Härtill kommer, att genom en anordning, som omsätter
boställshafvarnes kapitalutlägg för nybyggnad till annuiteter,
undanröjes det egentliga hindret mot en tillfredsställande lönereglering.
Den faktor i löneregleringen, som under nuvarande
förhållanden är mest oberäknelig, afdraget för byggnadskostnad,
skulle genom kassors förmedling blifva förvandlad så, att den
blefve nästan lika säkert beräknelig som den kontanta penningelönen.
Underhållsskyldigheten, som måste bibehållas sådan den
nu är, skulle visserligen fortfarande förblifva något vexlande,
men dess betydenhet blefve väsentligen minskad, då nybyggnaderna
komme att omsorgsfullt och i rätt tid utföras, och dess
medeltalsvärde kunde jemförelsevis lätt anslås så, att afvikelserna
i verkligheten icke blefve synnerligen betydande. Utgifterna
för boställshusens nybyggnad och underhåll skulle således
verkligen få karakteren af en hyresafgift för byggnadernas
begagnande och såsom sådan kunna beräknas vid bestämmandet
af den presterlige tjenstemannens skäliga lön.

Slutligen förtjenar ock tagas i betraktande, att om genom
dylika anordningar den enskilde boställshafvaren befriades från
den tryckande bördan af kapitalutlägg för nybyggnader, skulle
boställshusen blifva i rätt tid ombyggda, och uppförda med till -

lii

ALLMÄN MOTIVERING.

börligt afseende å varaktighet, hvarigenom ej blott presterskapets
skäliga beqvämlighet blefve tillgodosedd utan äfven underhållskostnaden
minskades.

De anordningar som för det ifrågavarande ändamålet behöfva
vidtagas äro icke heller af den natur, att de innebära
någon nämnvärd uppoffring eller tunga för vederbörande presterskap.
Med undantag för en jemförelsevis ringa afgift till förvaltningsbidrag
— hvilken för öfrigt bör kunna, åtminstone under
öfvergångstiden intill nästa lönereglering, betalas af presterskapets
löneregleringsfond — skulle, såsom komitén tänkt sig
dessa anordningar genomförda, icke af någon byggnadsskyldig
boställshafvare utkräfvas någon afgift, som icke motsvarades
af en direkt och för honom sjelf märkbar penningförmån, af
vida större betydelse än afgiften. För planens realiserande
skulle derför visserligen icke hafva erfordrats att göra delaktigheten
i byggnadslånekassorna obligatorisk. Äfven om det
öfverlemnats åt den fria företagsamheten att bilda dessa föreningar,
skulle fördelen af att i dem deltaga hafva blifvit så
i ögonen fallande, att alla boställshafvare måste hafva skyndat
att frivilligt söka deras bistånd för reglerandet af sin byggnadsskyldighet.
Men då systemet förutsätter en väsentlig
förändring af hittills gällande bestämmelser rörande synerätternas
afräkning mellan af- och tillträdande boställshafvare, och
denna förändring måste genomföras samtidigt med kassornas
bildande, har det visat sig leda till större reda och ordning
att taga steget fullt ut till en fast organisation af de nya
stiftskassorna, såsom offentliga inrättningar, grundade på samtliga
byggnadsskyldiga boställshafvares delaktighet.

Komitén har velat genom sjelfva benämningen byggnadslånekassor
tydligt utmärka hvad efterföljande förslag ock
angifver, att dessa kassors uppgift är och fortfarande skall
vara att förmedla och sköta byggnadslån. Kassorna skola icke
bygga boställenas hus: den uppgiften skall fortfarande hvila å
boställshafvarne. Kassorna tillkommer ock endast att anskaffa
de medel som för nybyggnad erfordras, att öfvervaka deras rigtiga
användning för afsedt ändamål samt att ombesörja upp -

ALLMÄN MOTIVERING.

LIII

börden och liqviden af lånens annuiteter. Hnfvudvigten ligger
alltså derpå, att organisationen af kassorna betryggar lånerörelsens
redbara förvaltning och att åt vederbörande långifvare
kan erbjudas en fullt tillfredsställande säkerhet för det upplånta
kapitalet och för annuiteterna.

För detta ändamål behöfva icke kassorna, efter komiténs
åsigt, anses såsom egare af boställshusen, en fiktion som visserligen
medgifvits i fråga om det skånska presterskapets byggnadskassa,
men som icke synes för kassorna och deras långifvare medföra
någon säkerhet. »Egandet» af byggnader, som äro uppförda å
annans mark och som af den antagne egaren hvarken få bortföras
eller användas till andra ändamål än boställsbehofven, synes
innebära hvarken eganderätt eller nyttjanderätt och således icke
hafva någon betydelse för kassornas långifvare. Sådan »eganderätt»
som skulle berättiga kassorna att försälja eller till andra
ändamål använda boställshusen torde åter icke kunna beviljas.
Icke heller har komitén kunnat anse, att den gemensamma personliga
ansvarighet, som enligt byggnadskassans reglemente åligger
de skånska kyrkoherdarne, skulle innebära tillräcklig trygghet
för långifvare, allra minst i fråga om kassor, hvilkas delegare
skulle till största delen vara fattiga komministrar.

Den säkerhet ifrågavarande kassor må bjuda sina långifvare
bör, efter komiténs tanke, i främsta rummet bestå uti en företrädesrätt
till boställshafvarnes ryglerade löner. I det fall
hvarom nu är fråga synas goda skål tala för ett medgifvande,
som har sin förebild uti den för afgiften till civilstatens pensionsinrättning
beviljade rätt. Då nemligen de ifrågavarande
afgifterna icke utgöra något annat än en årsqvot af boställshusens
byggnadskostnad, och då lönerna alltid varda reglerade
under förutsättning att denna byggnadskostnad är afdragen
från den beräknade boställsafkastningen, innan densamma
upptages såsom reglerad löneförmån, så torde med skäl kunna
sägas, att löntagaren och hans rättsinnehafvare icke kunna ega
något berättigadt anspråk på den mot detta afdrag svarande
andel af lönetillgångarna, utan att denna afräknade andel bör
kunna förbehållas åt den inrättning som svarar för byggnadskostnadens
årsqvoter.

Under förutsättning af en dylik rättighet skulle byggnadslånekassan,
likasom civilstatens pensionsinrättning, kunna få
sin uppbörd af annuiteterna fullständigt betryggad förmedelst

LIV

ALLMÄN MOTIVERING.

rätten att genom uppbördsmännen af presterskapets aflöning få
afgifterna till kassan inbetalade såsom afdrag af den kontanta
lönen. Dermed vore ock en fullt betryggande säkerhet beredd
för kassans fordringsegare, så länge som presterskapets löner vederbörligen
utgå, hvarom åter lagar och privilegier torde gifva
tillräcklig försäkran.

Derutöfver kräfvas emellertid särskilda bestämmelser för
sådana fall, då det bebyggda bostället kan varda från respektive
tjenstebefattnings lönetillgångar afskildt och annorlunda disponerad!
genom vare sig försäljning eller utarrendering för vederbörande
fonds eller församlings räkning.

Skulle nu ifrågasatta bestämmelser till trygghet för kassornas
långifvare icke antagas, finner komitén ingen annan
utväg för ordnande af kassornas lånerörelse, än att staten för
dessa kassor såsom för åtskilliga andra inrättningar af erkändt
allmänt intresse medgifver lånerätt i riksgäldskontoret eller ock
statsgaranti för de af kassorna utfärdade obligationer. En dylik
möjlighet synes icke heller böra vara utesluten särskild! för den
händelse att, såsom komitén anser sannolikt och önskvärdt,
genom byggnadslånekassornas förmedling äfven församlingarnas
byggnadsskyldighet skulle kunna på ett mera tillfredsställande

sätt regleras. # *

Komiténs uppfattning, att de ifrågavarande kassorna böra
hafva till hufvudsaklig uppgift att förmedla lån för boställshusens
byggnadskostnad, bestämmer ock de grunder efter hvilka
de för lånen utgående annuiteter böra beräknas. Dessa afgifter
böra nemligen, efter komiténs mening, afpassas så, att de utgå
så vidt möjligt likformigt under hela den tid som åtgår för byggnadsskuldens
förräntning och afbetalning och så, att lånet beräknas
vara afbetaldt vid den tid då huset kan antagas vara
förbrukadt och behöfva med nya lånemedel ombyggas. Afgiftens
storlek bestämmes sålunda af de båda faktorerna: a) räntan
och b) husets antagliga varaktighet. Ingendera faktorn lärer
kunna för närvarande med säkerhet bestämmas, och afgiftens belopp
kan således endast approximativt beräknas; men för kassans
finansiela trygghet, hvilken ju i främsta rummet måste upprätthållas,
är det tillräckligt, om blott husens varaktighet beräknas
med nödig försigtighet och räntan utgöres efter det upptagna
amorteringslånets räntefot.

ALLMÄN MOTIVERING.

Antåg sålunda, att en vid ett boställe uppförd byggnad
kan beräknas ega bestånd under 80 år och att ett derå upptaget
lån stort 1,000 kronor förräntas med 4V-2 f, eller 45 kronor årligen.
För att lånet skall vara vid det åttionde året slutbetaldt, kräfves
en amorteringsprocent af 0,137 eller 1 kr. 37 öre. Är räntan
5 % sjunker årliga amorteringsprocenten till 0,103, är räntan 4
*/„ eller 3 Va % stiger amorteringsprocenten till respektive 0,181
och 0,238. Hela annuiteten blir således vid 5 % ränta 51 kr. 3
öre, vid 4 V2 % ränta 46 kr. 37 öre, vid 4 % ränta 41 kr. 81 öre
och vid 3 V2 % ränta 37 kr. 38 öre. Man kan således säga att
lånets afbetalning i rätt tid vore garanterad med en amorteringsafgift
af en till två och en half per mille utöfver räntan.

Vill man beräkna annuiteterna för étt boställes samtliga
hus, måste naturligtvis iakttagas, att det gifves vissa byggnader,
såsom stall, fähus, fårhus och svinhus, hvilkas varaktighet, med
försigtig beräkning, kan anslås till 40—25 år, under det att den
minst lika dyrbara sätesbyggningen bör beräknas till lägst 100
år. En beräkning utförd efter dessa antagna grunder och med
ungefärliga värden för de olika husen skulle utvisa:

i . Byggnads- Annuitet (ränta och amortering)

\ lån efter räntefot

•	år	Kr.	5 %	41/> %	4 %	3 Va %
för sätesbyggningen......	100	3,500	176 34	159.45	142.83	126.56
för källare, visthus, drängstuga,)
vagnshus, redskaphus, hem-}-	80	3,000	153.09	139.11	125.44	112.15
lighus, lada med logar J
för stall, fähus, fårhus.....	40	2,400	139.87	130.42	121.26	112.38
för svinhus..........	25	100	7.09	6.74	6.40	6.07
för nyhyggnadsreparationer . .	40	1,000	58-28	54.34	50.52	46.83
		10,000	534.67	490.06	446.45	403.99

För hela boställets byggnadslån skulle alltså efter sådana
beräkningsgrunder amorteringen kunna antagas vara i rätt tid
fullgjord genom ett tillägg af omkring en half procents afgift
utöfver räntesatserna.

Då man torde få antaga, att dylika offentliga kassors obligationer
borde erhålla en god kredit och att lånen skulle kunna
afslutas efter en räntefot af 4—4*/^ % borde således amorteringsafgifter
af 50—40 kronor årligen för ett byggnadslån om 1,000
kronor få antagas som sannolika medelsiffror.

LVI

ALLMÄN MOTIVERING.

Beräkningar af denna art måste emellertid grundas på säkrare
uppgifter än komitén haft för sig tillgängliga, särskild! i
fråga om boställshusens antagliga varaktighet, och då denna
faktor dessutom torde vara något skiljaktig i olika landsdelar
lär ingen bestämmelse om amorteringsprocenten kunna intagas
i en för hela riket gällande författning; utan torde det höra
öfverlåtas åt Kongl. Maj:t att efter inhämtande af nödiga upplysningar
och sakkunniges beräkning för hvarje stiftskassa bestämma
annuiteternas storlek.

Enligt det beräkmngssätt för afgifterna som komitén förordar,
skulle dessa fastställas att utgå likformigt för hela den
tid under hvilken den uppförda byggnaden varar och skulle, när
ny byggnad åter uppföres, likaså utgå i förhållande till dennas
då bokförda byggnadskostnad. Några nedsättningar af afgifterna
i förhållande till beräknad amortering af skulden borde
således icke i fråga komma. Deremot skulle för samtliga boställshafvare
nedsättning i afgifternas årshelopp kunna vidtagas dels
i mån af sådana räntenedsättningar, som kunna vinnas genom
förmånlig konvertering, dels i mån af kassans förstärkande
genom affärsvinster. Sådana vinster kunna tänkas uppstå t. ex.
genom skilnaden i den ränta kassorna erlägga å egna lån och
den högre räntefot de kunna betinga sig för sina fonderade medel.

Med den uppgift för kassans verksamhet komitén tänkt sig
genomförd gifves det således ingen anledning att för närvarande
af kassans delegare utkräfva andra eller större afgifter än dem
som successivt erfordras för att betäcka annuiteter å de lån,
som alltefter nybyggnadsbehofvet i kassan upptagas.

Antag att vid byggnadslånekassas upprättande komminister
i X. pastorat har dels nyligen vid sitt tjenstetillträde enligt
synerätts utslag betalt sin företrädare för öfverbyggnad å laga
hus 200 kronor, dels sjelf enligt samma utslag nybyggt fähuset
för 1,000 kronor. Han anmäler sig hos kassan och erhåller,
sedan vid syn befunnits, att de hus för hvilka utgiften gjorts
äro i godt skick, ett lån af 1,200 kronor med en annuitet af
t. ex. 60 kronor. Så länge ingen annan förändring i boställets
byggnader sker, påföres denne hoställshafvare ingen annan afgift
än annuiteten 60 kronor. Tio år derefter begäres syn å mangårdsbyggnaden,
som dömes oduglig och hvars nybyggnad värderas
till 3,000 kronor. Boställshafvaren ställer säkerhet, kassan
lemnar byggnadsförskott, byggnaden uppföres, godkännes och

ALLMÄN MOTIVERING.

LVU

lånet fastställes derefter till 3,000 kronor med annuitet af 150
kronor. Från denna dag är boställshafvares annuitet således
210 kronor. Så fortgår det vidare i mån af behof, och först
sedan alla husen blifvit ombyggda, kan bostället inträda i full
annuitet för byggnadskostnaden, antag t. ex. 7,000 kronor med
en annuitet af 350 kronor. Äro nu dessa afgifter rätt beräknade,
skola de räcka till att för hvarje hus icke blott betala
blifvande ränta utan äfven afbetala kapitalskulden till den tid,
då huset skall ombyggas och nytt lån åter upptagas för detsamma.
Eller om man hellre så vill, de skola räcka till för att
med kapitalskuldens bibehållande samla nytt kapital till ombyggnaden,
så att i båda fallen kapitalskulden för husens första
nybyggnadskostnad ej behöfver ökas.

De medel som kassorna skola till boställshafvarne utlåna
böra naturligtvis anskaffas genom upplåning i den form som är
för vederbörande mest betryggande, helst genom obligationer
stälda på uppsägning allenast från kassornas sida, med faststäld
amorteringsplan och rätt till konvertering inom viss tid. Det
lärer icke behöfva befaras, att sådana obligationer numera skola
sakna afnämare; men till en början och innan rörelsen tagit
större omfattning, torde åt kassorna böra beviljas kreditiv helst
i riksgäldskontoret. Sedermera lärer det ock antagligen visa sig,
att lånerörelsen skulle bäst främjas genom skapande af en centralanstalt
för obligationernas emission och annuiteternas liqvid.

För att bedöma, hvilka anordningar i dessa hänseenden
böra vidtagas, kräfvas dock uppgifter rörande de anspråk som
antagligen komma att vid kassornas bildning och under de närmast
följande 10—20 åren ställas på ersättningar för öfverbyggnads-
och andra nybyggnadskostnader, och dessa uppgifter torde
kunna från boställshafvarne infordras i sammanhang med de åtgärder
Kongl. Maj:t behagar vidtaga för uppgörande af reglementen
för byggnadslånekassorna.

Ehuru komitén uppgjort sitt förslag närmast med tanke
på komministrar och kapellpredikanter, hvilka framför andra
äro i behof af den lättnad i byggnadstungan som kassorna kunna

LVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

erbjuda, faller det dock af sig sjelft, att delaktighet i kassorna
bör tillkomma äfven kyrkoherdarne för alla de prestgårdens laga
hus som det åligger dem att bygga och underhålla. Med afseende
å dessa hus möter visserligen någon svårighet i det förhållandet,
att de icke så sällan lära vara sammanbygda med
andra boställshus, hvilkas byggnad åligger pastoraten; och i likhet
med hvad kammarkollegium anfört i sitt utlåtande den 5
maj 1893, anser äfven komitén att det för fullständig reglering
af boställshusens byggnad vore af synnnerlig vigt, att ett utbyte
kunde åvägabringas mellan socknemännens och kyrkoherdarnes
laga hus, så att hvardera parten på sin del erhölle en naturligare
sammanhörande komplex af byggnader. Men komitén har
icke velat göra framgången af den nu ifrågasatta regleringen
beroende af lagändringar i afseende å pastoratens byggnadsskyldighet,
hvilka, enligt redan vunnen erfarenhet, måste anses förknippade
med stora vanskligheter, utan har föredragit att lemna
detta ämne tillsvidare oberördt.

Föröfrigt lära nog förhållanden af denna art i verkligheten
ordnas ganska lätt, helst om det, såsom komitén tillåtit sig
föreslå, medgifves äfven socknemännen att under vissa vilkor
reglera sin byggnadsskyldighet med byggnadslånekassornas tillhjelp.

* *

Boställshafvares rätt att för utförd nybyggnad upptaga lån,
hvilkas annuiteter komma att framgent belasta bostället och
följande tjensteinnehafvare, förutsätter naturligtvis särskilda bestämmelser
och en ganska noggrann kontroll till skyddande af
tjenstebefattningens så väl som kassornas rätt och intressen.
Dylika lån böra icke få upptagas för andra byggnadsföretag än
dem, som äro för tjensteinnehafvarens behof och för boställets
skötsel verkligen nödiga; framtida löntagare böra icke få belastas
med lagstadgade afgifter för umbärlig beqvämlighet; annan
byggnadskostnad får ej heller genom lånen ersättas än den som
verkligen kommit bostället tillgodo och som icke bestridts med
boställets egen tillgång af materialier. För att härutinnan bereda
erforderlig ordning och trygghet, kunna de bestämmelser
som i 18:de seklet infördes om laga byggnadsskyldighet och om
husesyner å prestgårdar och komministersboställen, icke anses

ALLMÄN MOTIVERING.

LIX

vara tillfyllestgörande. Deremot torde de omsorgsfullt utarbetade
bestämmelser härom, hvilka redan vunnit Kong! Maj:ts
godkännande och två gånger varit till riksdagens pröfning framlagda,
få anses i allt väsentligt motsvara fordringarna på en
ändamålsenlig boställsordning, och endast i vissa stycken kräfva
någon förändring, hufvudsakligen för att lämpas efter de med
byggnadslånekassorna inträdande förhållanden. Förtjensterna
hos denna nya ecklesiastika boställsordning vunno också allmänt
erkännande inom riksdagen, hvars afslag uteslutande berodde på
oförenliga meningsskiljaktigheter rörande det föreslagna utbytet
af skyldigheter mellan församlingar och boställshafvare.

Komitén som ansett, att den nu åsyftade regleringen af
byggnadsskyldighet icke borde göras beroende af samma vanskligheter,
som vid föregående tillfällen förhindrade antagandet af
erkända förbättringar, har också sökt att vid utarbetandet af
hosgående förslag till ny ecklesiastik boställsordning undvika alla
tvisteämnen mellan församlingar och boställshafvare. Den nya
ecklesiastika boställsordningen innehåller många stadganden rörande
egornas häfd, boställshafvarnes skyldigheter, husesyners
förrättande m. m. som ur både boställshafvarens och församlingens
synpunkt äro önskvärda förbättringar; den fastslår ock antalet
af laga hus å boställena. Men komitén har uteslutit alla bestämmelser
om antalet, storleken och beskaffenheten af socknemännens
laga hus eller om deras och boställshafvarnes inbördes förhållande;
den nya boställsordningen skall icke medföra någon ändring i hvad
derutinnan gäller enligt lag eller häfd; och vid pröfningen af
förslaget behöfver således icke komma i betraktande, huru eller
under hvilka vilkor en förändring i församlingarnas lagliga skyldigheter
kan ega rum.

Då komitén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande
församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet, har
detta berott dels derpå att bestående förhållanden svårligen
torde kunna rubbas under nu löpande löneregleringsperiod, dels
derpå att komitén ansett ordnandet af församlingarnas och presterskapets
byggnadsskyldighet för nästa löneregleringsperiod
kunna och böra ske vid och genom löneregleringen. Komitén
har ock för afsigt att i sitt förslag till förändring om grunderna
för ny lönereglering intaga de för detta ändamål erforderliga
bestämmelser.

ALLMÄN MOTIVERING.

Men komitén vågar också antaga, att om de nu ifrågasatta
byggnadslånekassorna varda bildade och få under eu följd af år
genomföra en reglering af boställshafvarnes byggnadsskyldighet,
så skall det äfven under nuvarande löneregleringsperiod vara
möjligt att genom samma kassors förmedling mångenstädes åvägabringa
en reglering af församlingars och presterskaps byggnadsskyldighet
på ett för alla parter tillfredsställande sätt utan
ändring af någon paragraf i gällande lag och utan intrång i
någon parts rätt och intressen. Det är i detta syfte som komitén
ansett sig böra i det nu framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning
införa § 17 mom. 1, som handlar om församlingarnas
rätt att vid nybyggnad eller eljest träffa aftal om befrielse från
sin byggnadsskyldighet in natura.

Men så mycket angelägnare har komitén ansett det vara,
att dess förslag rörande boställshafvarnes skyldigheter må så fort
som möjligt komma till vederbörandes kännedom och pröfning,
så att, om de föreslagna anordningarna blifva gillade, de må
kunna träda i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet
begynner, och tjena till stöd och ledning för detta på samma
gång som till lättnad och hjelp för presterskapet.

Komitén har till pröfning förehaft ett inom densamma
väckt förslag, som afsett att ordna nybyggnadsskyldigheten å
de ecklesiastika boställena på sådant sätt, att samtliga boställshafvare,
som efter författningens utfärdande tillträda sina
boställen, skulle förpligtas att erlägga dels en för all framtid
utgående hyresafgift, hvars belopp för hvarje boställshus bestämmes
på grund af husets nybyggnadsvärde och den tid ett
sådant hus nybygdt kan ega bestånd, dels för hvarje boställshus
en småningom upphörande eller fortgående husröteafgift,
hvilken är afsedd till förräntning och, der så finnes lämpligt,
amortering af de sammanlagda hyresafgifter jemte ränta, som
för äldre hus af samma varaktighet skulle hafva erlagts för
tiden från deras byggande till innehafvarnes inträde i kassan.

Den förra afgiften skulle utgå med det belopp, som, under
förutsättning att ett boställshus tillträdes nybygdt, erfordras för

ALLMÄN MOTIVERING.

LXI

att med ränta på ränta bilda ett kapital, tillräckligt att, då
huset skall åter nybyggas, bestrida dess nybyggnadskostnad.

Den senare afgiften skulle vara en för samma ändamål utgående
retroaktivafgift för nuvarande boställshus af olika åldrar,
genom hvilken dessa, så att säga, skulle köpas in uti den för
nybygda boställshus beräknade kassan.

Den tanke, som funnit sitt uttryck i ofvannämnda förslag
att ålägga boställshafvarne en särskild husröteafgift, är
icke alldeles främmande för vår lagstiftning. I militieboställsordningen
§ 66 stadgas, såsom förut (sid. xxx) är antydt, att om
vid af- och tillträdessyn boställe till sin åbyggnad är i särdeles
godt stånd, så att för längre tid föga eller ingen nybyggnad
förestår, och tiliträdaren ej heller förpligtas ersätta någon
betydligare öfverbyggnad, synerätten skall fastställa ett visst
årligt penningbidrag till boställets framtida nybyggande och
iståndsättande. För presterliga boställen har intet dylikt stadgande
hittills varit gällande; men i 1879 års komitéförslag (§ 25
mom. 2) äfvensom i kongl. propositionerna till 1889 och 1894 års
riksdagar § 20 mom. 2 och 3 upptogs, i samband med då föreslagna
reglering af byggnadsskyldigheten, en liknande bestämmelse
rörande ecklesiastika boställen. I det system för årsberäkning,
som i samtliga dessa förslag var tillämpadt, egde också
denna bestämmelse väsentlig betydelse såsom komplement till en
byggnadsordning, enligt hvilken kostnaderna för nybyggnad
svårligen kunde fullständigt fördelas på samtliga de boställshafvare,
hvilka efter hvarandra begagna boställshusen. Det af
komitén föreslagna system för nybyggnadskostnadens fördelning
genom kassor afser deremot, att amorteringen af boställshusens
^byggnadskostnad skall noggrant afpassas efter husens varaktighet
och således drabba alla boställshafvare som i framtiden
begagna samma hus. Om det systemet blefve fullständigt genomfördt,
komme icke att deri finnas utrymme för någon särskild
husröteafgift. Men onekligt är, att det i synnerhet under
öfvergångstiden komme att finnas ett stort antal boställshus, för
hvilka nybyggnadskostnaden redan afskrifvits, såsom fullgjord
af äldre företrädare, och derför mänga boställshafvare som
fortfarande, alldeles såsom hittills, skulle slippa lindrigt undan
nybyggnadskostnad. Detta förhållande är emellertid intet annat
än laglig rätt och grundadt på den byggnadsordning, med hän -

LXII

ALLMÄN MOTIVERING.

syn till hvilken dessa tjenstebefattningars löner blifvit för bestämd
tid reglerade.

Den omständigheten att åt samma tjensteinnehafvare skulle,
genom kassors inrättande, beredas den nya förmånen att i mån
af blifvande nybyggnad få kostnaden fördelad på längre tid,
skulle väl kunna åberopas som skäl för en motsvarande minskning
af den förmån de åtnjuta af redan färdigbyggda bus. Men
hvarje dylik uppgörelse försvåras eller omöjliggöres af den omständigheten,
att proportionen mellan yngre och äldre, mellan
dugliga och odugliga bus är så ytterst olika å olika boställen,
och att således bytet mellan de båda förmånerna skulle blifva
så ytterst ojemnt för olika boställshafvare. A boställen, hvilkas
flesta bus genast behöfva ombyggnad, skulle boställshafvaren
få förmånen af nybyggnadskostnadens fördelning utan att vidkännas
retroaktivafgifter; å boställen, hvilkas flesta bus äro i
godt stånd skulle åter boställshafvaren få vidkännas husröteeller
retroaktivafgifter utan att åtnjuta förmånen af nybyggnadskostnadens
nya fördelning.

Äfven om man skulle kunna förbise eller förringa betydelsen
af denna svårighet, återstår dock en omständighet, som
för komitén vid öfvervägande af denna fråga har varit slutligt
afgörande. Komitén har nemligen tagit hänsyn dertill,
att hela den ifrågasatta kassabildningen kommer att utjemna
och derigenom underlätta byggnadsskyldigheten främst och
hufvudsakligen för komministrar och deras vederlikar, för
hvilka bördan är mest tryckande, på samma gång de hafva
minsta förmåga att bära densamma. Dessa boställshafvares
antal uppgår nu på landsbygden till omkring 800 och torde framgent
komma att hålla sig omkring 700. Deras löner uppgå,
äfven med de tillfälliga och personliga tillskotten från löneregleringsfonden,
i medeltal till omkring 1,600 kronor. Dessa
löner utgöra i allmänhet icke mer, än som nätt och jemnt behöfves
för ett torftigt lifsuppehälle; och det finnes icke stor
utsigt att, åtminstone under nuvarande löneregleringsperiod, få
dem väsentligen förhöjda. Ingen torde derför missunna dessa
tjensteinnehafvare den ringa förmån, som erbjudes dem genom
den af komitén föreslagna fördelningen af framtida nybyggnadskostnad,
helst som ingen vare sig nuvarande eller blifvande
boställshafvare deraf förfördelas, så vida det nemligen erkännes,
att sådan fördelning verkligen är rättvis. Deremot synes det

ALLMÄN MOTIVERING.

LXIII

komitén, som om det skulle möta de största betänkligheter att,
i gengäld för denna gärd af rättvisa, från samma tjensteinnehafvares
små löner uttaga betydligare, hittills okända husröteeller
retroaktivafgifter. Äfven om sådana afgifter — hvilket komitén,
när det gäller nuvarande löneregleringsperiod, betviflar —
skulle kunna afpassas så, att de i hvarje fall blefve fullt rättvisa,
skulle de hufvudsakligen drabba sådana löntagare, som ingenting
hafva att gifva och för hvilka hvarje äfven den minsta nya utgift
måste kännas betungande. En sådan beskattning kan, efter komiténs
mening, icke tillräckligt motiveras af önskan att inom
kassorna uppsamla ett kapital, egnadt att minska framtida lånebehof.

Böra derför dylika retroaktivafgifter ifrågakomma, måste,
enligt komiténs tanke, med deras uttagande anstå, till dess,
efter det tiden för nuvarande löneregleringar utlupit, d. v. s,
efter förloppet af 15—40 år, nya löner blifvit åt presterskapet
anslagna och dervid ersättning för de nya retroaktivafgifterna
blifvit vederbörligen beräknad.

Ännu mera gäller detta förbehåll, då fråga är om en så
beskaffad tillämpning af nyssnämnda retroaktiv- eller husröteafgifter,
som i förslaget förordats. Ty såsom dessa husröteafgifter
der äro beräknade, skulle de på ett än mera påfallande
sätt komma att rubbande ingripa i de nu gällande löneregleringarnas
hela system.

Enligt det framstälda förslaget skulle nemligen husröteafgifterna
vara att anse som ersättning för »bristande nybyggnad»
eller som en betalning af samlad hyresskuld för boställenas
hus af alla åldrar. Husröteafgifterna skulle således
blifva allt större för ju flera år hyresafgifterna äro obetalda,
alldeles såsom för en 50-åring måste beräknas större afgifter
än för en 20-åring vid inträde i en kassa, som skall betala
pensioner åt 70-åringar. Denna aritmetiska fiktion om en
samlad skuld för bristande nybyggnad har emellertid det felet,
att den strider mot verkligheten, såsom denna bestämmes af
gällande lag. En komminister som sitter uti en 80 år gammal
sätesbyggning, hvilken ännu kan användas i 20—40 år, har
visserligen skyldighet att ständigt hålla densamma vid magt
eller i godt stånd. Men denna underhållsskyldighet betyder alls
icke att han skall förhindra husets oundvikliga föråldring, än
mindre att lian skall försätta det tillbaka i det stånd det hade

LXIV % ALLMÄN MOTIVERING.

såsom nybygdt; utan blott att huset skall underhållas så att det,
sin ålder oaktadt, kan bebos. Nyttjandet af ett 20-, 30-, 50-,
80-års gammalt hus medför således icke något ansvar för den
ständigt fortgående minskningen i husets byggnadsvärde, ingen
skyldighet att ersätta bristande nybyggnad, utan endast underhållsskyldighet,
som är något helt annat än nybyggnadsskyldighet.
Först när huset så föråldrats, att det ej längre kan underhållas
och blir utdömdt, då inträder skyldigheten att nybygga,
och denna skuld hvilar nu ej på någon annan och kan ej utkräfvas
retroaktivt af någon annan än den som vid husets utdömande är
afträdare eller innehafvare af bostället och dennes närmaste efterträdare.

En sträng tillämpning af den ofvannämnda fiktionen om
boställshafvarnes ständigt fortgående ansvar för »bristande nybyggnad»
å dugliga hus skulle också blifva, att å många boställen,
der de flesta husen äro mycket gamla, utan att dock
vara förfallna till nybyggnad, afgifterna för nuvarande tjensteinnehafvare
skulle drifvas upp till mycket betydliga, för vederbörande
tjensteman alldeles outhärdliga belopp. För att undvika
denna orimlighet har förslaget blifvit affattadt i det syfte, att
husröteafgifterna för samtliga boställen inom hvarje stift skulle
sammanslås till en summa för lika fördelning mellan stiftets
hela presterskap, högre och lägre, hvarigenom ojemnheter i afgifterna
skulle i någon mån minskas. Utjemningen skulle naturligtvis
blifva ännu större, om den utsträcktes öfver hela riket;
och det kan med skäl anmärkas att, om man påbjuder en dylik
solidaritet mellan olika boställen och olika tjenster, det vore
mest konseqvent och mest ändamålsenligt att taga steget fullt
ut. Men i hvarje fall är det säkert, att en dylik solidaritet
mellan boställshafvarne inom olika församlingar, till följd af
hvilken de tjenster som äro försedda med nybyggda boställshus
skulle tillförbindas att deltaga i afgifter för dem, vid hvilka
husen äro fallfärdiga, och komministrar tvingas att betala för
kyrkoherdar eller tvärtom —, den är fullkomligt oförenlig med
de nu gällande löneregleringarna, hvilka äro uppgjorda och haft
sin utveckling under förutsättning, att hvarje tjenst med sin egen
lön svarar för sina egna boställshus.

Af det förevarande förslaget skulle således otvifvelaktigt
följa, att hela den kassabildning, hvarom nu är fråga, måste
uppskjutas till inträdet af de nya löneregleringarna, d. v. s.

ALLMÄN MOTIVERING.

LXV

till tiden 1914—1940. De förmåner, som kassabildningen kunde
erbjuda alla nuvarande och under närmaste årtionden tillträdande
boställsbafvare, skulle således icke få komma dessa tillgodo,
och, hvad vigtigare är, man finge umbära den hjelp för den blifvande
löneregleringen, som beredes derigenom, att kassorna så fort
som möjligt få begynna att uppskatta annniteterha för nybyggda
boställshus. Men komitén har ansett båda dessa uppgifter så
vigtiga, att den icke velat låta dem förfalla, endast för att tillfredsställa
ett annat anspråk, hvilket synts komitén vara jemförelsevis
underordnadt och derjemte synnerligen vanskligt att
uppfylla.

Hvad nu är anfördt har för komitén inneburit tillräckliga
skäl att afstyrka hvarje försök att för närvarande af boställshafvarne
utkräfva retroaktiv- eller husröteafgifter för sådana hus
som icke behöfva nybyggas. Hufvudsaken synes komitén vara
att så fort som möjligt bereda tillfälle till förestående nybyggnadskostnaders
rättvisa fördelning och att för denna uppgift
skapa fast organiserade kassor. Sedan kassorna kommit i verksamhet,
torde man deremot i samband med den nya löneregleringen
kunna ålägga äfven de boställshafvare, som bebo färdiga
hus, för hvilka ingen nybyggnadsafgift utgår, någon skälig
byggnadsskyldighetsafgift till kassorna; en sådan åtgärd lärer då
icke behöfva möta samma betänklighet som nu, enär hänsyn
dertill kan tagas vid den nya löneregleringen.

Förslaget har emellertid åt de ifrågasatta »nybyggnads^,
kassorna» tillmätt en uppgift och förmåga, som så betydligt
skiljer sig från hvad komitén antagit böra åläggas de nya
kassorna, och det har genom vissa dervid fogade beräkningar
kommit att vid första påseende synas så lockande, att komitén
ansett sig böra redogöra för de anmärkningar, till hvilka en
närmare granskning af beräkningarna och af förslagets bestämmelser
föranledt och som varit för komiténs omdöme och beslut
afgörande.

Den först i ögonen fallande och troligen mest lockande af
beräkningarna är den, som skolat utvisa, hurusom, i fäll husröteafgifterna
beräknas så, att de förslå äfven till amortering af den
s. k. skulden för obetalda hyresafgifter, dessa afgifter skulle
kunna upphöra efter en tid af hundra år, hvarefter följande

J,resllönercyleringskoviitt!n II, 2. 5

LXVI

ALLMÄN MOTIVERING.

generationer af boställshafvare icke skulle behöfva betala något
annat än hyresafgifter.

Den sålunda uppkommande skilnaden mellan de olika boställshafvaregenerationernas
betalningsskyldighet framgår deraf,
att medan för en sätesbyggning af 3,500 kronors nybyggnadsvärde
skulle i afgifte''r — med 4 % räntesats — under de första 100
åren betalas

i hyres- och husröteafgifter tillsammans kr. 35,6 5,

komme de derefter följande generationerna att för samma
sätesbyggning betala blott hyresafgift med kr. 2,83;

och medan under de första 100 åren skulle för ett helt boställes
samtliga hus, antagna till 10,000 kronors nybyggnadsvärde,
betalas

i hyres- och husröteaf gift er kr. 163,8 2,

komme de derefter följande generationerna att för samma
boställshus betala blott hyresafgift med kr. 46,4 5.

De ecklesiastika boställshafvarne skulle således i framtiden
kunna få hela sin nyhyggnadsskyldighet för ett boställe af 10,000
kronors byggnadsvärde fullgjord med en årsafgift af 46 hr. 45 öre,
hvilken summa skulle gifva dem rätt att vid behof få alla sina
hus nybyggda. Detta räkneexempel är utan tvifvel mycket förhoppningsrikt
för boställshafvarne af år 2000. Men det synes
komitén svårt att besvara den frågan, hvarför åt dessa framtidens
boställshafvare bör tillerkännas ett så betydande företräde
framför boställshafvarne under 1900-talet; eller på hvilken
rättsgrund dessa sistnämnda skola tillförbindas att, väsentligen
till de förres förmån, erlägga hyres- och husröteafgifter, som
beräknas för vissa boställshus uppgå till mer än tolf gånger
högre belopp än de gynnade efterträdarnes afgifter.

En sådan förpligtelse komme utan tvifvel att förefalla både
obillig och betungande i synnerhet för alla de nutidens boställshafvare,
som innehafva boställen, å hvilka för närvarande
ingen eller ringa nybyggnad förestår, och som utan dylik lagstiftning,
eller enligt det af komiténs majoritet tillstyrkta förslag,
skulle njuta betydligt bättre vilkor. Och då de flesta af dessa
boställshafvare äro fattiga komministrar, som utan tvifvel väntat
alla möjliga lättnader i sin egen nuvarande byggnadstunga, vore
de fullt berättigade att med förvåning mottaga ett förslag, som
skulle i stället påföra många af dessa kyrkans tjenare en högst

ALLMÄN MOTIVERING.

LXVII

betydlig försämring af deras nuvarande ytterst knappa vilkor,
blott för att derigenom kunna hopsamla byggnadskapital åt boställshafvare
i nästa århundrade.

Förpligtelse)] att genom solidariska retroaktivafgifter, lagda
å nutidens boställshafvare, nedsätta och underlätta byggnadstungan
för deras framtida efterträdare skulle också ovilkorligen
framkalla lifligare motstånd i samma mån som kapitaluppsamlingen
för ändamålet hunne fortskrida. När efter någon tid nyby
ggnadskassor na hunnit uppsamla ett kapital af åtskilliga millioner
kronor, skulle dåvarande boställshafvare anställa en fullt
berättigad jemförelse mellan sina egna knappa tillgångar och
denna öfverflödande rikedom, som borde fortfarande uppsparas
endast för att gagna efterträdarne. Det skulle blifva allt svårare
att försvara uttaxeringen af 163,8 3 kr. pr boställshafvare, ju
tydligare det sålunda blefve, att denna taxering uteslutande afsåge
att bereda boställshafvarne i nästa sekel en nedsättning af
uttaxeringen till 46,4 5 kr.

Erfarenheten från skånska presterskapets byggnadskassa,
som ursprungligen var grundad just på den i förevarande förslag
förordade princip, har också visat, att man under sådana omständigheter
icke han afvisa anspråk på afgifternas omedelbara nedsättning
och fondbildningens afbrytande, utan måste låta hvarje
generation bära sin börda. I inledningen, sid. xlh, ärredogjordt
för de beslut, genom hvilka den till framtida boställshafvares förmån
pågående fondbildningen blifvit gång efter annan uppskjuten
och afbruten, och för de oemotståndliga skäl som föranledt dessa
beslut. Men det torde knappt kunna försvaras att till grund för
nya förslag lägga en princip, som, efter hvad erfarenheten sålunda
visat, icke komme att kunna ens för den närmaste framtiden
uppehållas.

Om den i förslaget sålunda förordade grundsats vore rigtig,
sä borde den väl också lika tillämpas på alla nybyggnadskassans
delegare, på alla å ecklesiastika boställen byggnadsskyldige. År
det rätt och billigt att samtliga nutidens boställshafvare skola
förpligtas att svara för h varan dras ny byggnadsskyldighet och
att samla ihop ett kapital, afsedt att nedsätta nybyggnadsskyldigheten
för nästa sekels boställshafvare, så är det också rätt
och billigt, att pastoraten dels svara för hvarandras nybyggnadsskyldighet
dels hjelpas åt att samla ihop kapital för att bespara

LXVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

nästa århundrades pastoratsbor största delen af deras börda.
Grundsatsen borde till och med företrädesvis tillämpas å pastoraten,
enär dessa kunna vida lättare än enskilda boställshafvare
under tre generationer bära de uppoffringar, som erfordras för
att bereda den fjerde och följande generationer af församlingsmedlemmar
den betydande lättnaden i deras byggnadstunga. Men
ä pastoraten tillämpar förslaget en helt annan grundsats; i förhållande
till pastoraten skola nybyggnadskassorna endast vara
lånekassor; i fråga om pastoraten ifrågasättes icke någon laglig
förpligtelse att betala husröteafgifter. Deraf att grundsatsen
således visat sig icke kunna följdrigtigt genomföras eller tilllämpas
å dem, som dock deraf hafva minsta olägenhet, torde
man vara berättigad till den slutsatsen, att grundsatsen i sjelfva
verket icke är rigtig.

* *

I förslaget är emellertid äfven förutsatt, att man möjligen
kunde afstå från »amortering» af skulden för obetalda hyresafgifter
och endast låta ränta å densamma erläggas. Husröteafgifterna
skulle i sådant fall icke upphöra efter några
generationer, utan allt framgent af boställshafvarne erläggas,
och busröte- och hyresafgifterna skulle blifva ständigt lika. Det
är på olika sätt uträknadt, att äfven i detta fall hela afgiften
icke skulle (för boställshus med antaget byggnadsvärde af 10,000
kronor) uppstiga till mera än 161 Jer. 50 öre, och man skulle ju
sålunda till förmån för förslaget kunna åberopa, att derigenom
dock erbjudes boställshusens nybyggnad mot afgifter, som tyckas
vara vida lindrigare än de, bvilka enligt komiténs förslag skulle,
under samma förutsättningar, boställshafvarne påföras. Enligt
komiténs förslag och beräkning skulle nemligen afgifterna för

10,000 kronors byggnadsvärde komma att uppgå till 446 kr.
45 öre.

Men en sådan jemförelse är alldeles origtig och vilseledande,
emedan den sammanställer afgiftssiffror, som i verkligheten
sällan blifva att med hvarandra jemföra. Det förra afgiftsbeloppet
161,50 kr. skall från första början utkräfvas af alla
boställshafvare, vare sig de under närmaste tid behöfva nybygga

ALLMÄN MOTIVERING.

LXIX

fem eller tio hus och äfven under den tid då deras nybyggnadskostnad
är ingen eller inskränkt till ett enda hus. Det sistnämnda
afgiftsbeloppet 446.4 5 kronor är att för boställshafvare
beräkna först i det fall, att samtliga busen blifvit nybyggda och
att annuitet för dem alla utgår. I verkligheten kommer denna
afgift att träffa boställshafvaren endast delvis och småningom,
i mån af hans nybyggnad. Enligt komiténs förslag kommer det att
finnas ett stort antal boställshafvare som under många år icke
behöfva betala någon annuitet, emedan de ej behöfva nybygga något
hus, andra som nybygga först en bod, sedan en loge, sedan ett stall,
sedan ett fähus, sedan en sätesbyggning och som i mån af dessa nybyggnader
få sina annuiteter förökade från 20 till 50, till 100,
till 200 kronor o. s. v.; det är alla dessa olika stora annuiteter,
som skola jemföras med den enligt det ifrågavarande förslagets
syfte för alla lika afgiften, 161.50 kronor.

Men härtill kommer en annan omständighet, som, för bedömandet
af förslagets beräkningar i jemförelse med komiténs
beräkningar, är ännu vigtigare. De uti förslaget framstälda
beräkningar äro nemligen helt och hållet grundade på den
förutsättningen, att »kassan verkligen förmår att med de beräknade
inkomsterna bestrida sin årliga byggnadskyldighet»,
så att upplåning af medel för att bestrida dessa utbetalningar
icke blir behöflig. Ty just derigenom att utgifterna kunde bestridas
med egna inkomster och således ränta för upplånadt
kapital inbesparas, skulle byres- och husröteafgifternas skenbara
lindrighet åvägabringas.

I förslaget är nog erkändt, att i verkligheten nybyggnaderna
helt visst icke komma att lika fördela sig på hvarje
är, så som vid förenämnda beräkningar blifvit förutsatt. Men
det antages dock, att lika stor sannolikhet finnes för att oregelbundenheten
kommer att verka förmånligt som skadligt. En
sådan sannolikhetsberäkning synes komitén deremot, helst i
detta fall, vara alldeles otillåtlig. Ej nog att densamma saknar
allt underlag af statistisk kännedom om verkligheten; den
strider dessutom mot åtskilliga fakta, som tala för ett rent
motsatt antagande. Det torde nemligen vara obestridligt, att
det hittillsvarande systemet för årsberäkning vid komminietersboställena
mycket ofta medfört uppskof med nybyggnader
till det yttersta, så att på dessa boställen i allmänhet finnes

LXX

ALLMÄN MOTIVERING.

ett mycket stort antal fallfärdiga hus, hvilka, så snart tillfälle
bereddes till en för tjensteinnehafvaren billig nybyggnad, genast
skulle utdömas. Resultatet deraf måste naturligtvis blifva, att
hvad i förslaget kallats »oregelbundenheten» i nybyggnadsverksamheten
skulle just i början af kassornas tillvaro blifva för kassorna
ytterligt oförmånlig. Redan af detta skäl och äfven om
förslagets utförande uppskötes till nästa löneregleringsperiod,
äfven om samtliga årsafgifter från kassans början inflöte, skulle,
alldeles så som det skedde i Skåne, äfven i det öfre Sverige
många flera hus varda till nybyggnad anmälda, än som kunde
för de inflytande afgifterna nybyggas, och alla beräkningarna
vore med ens kullkastade.

Följden blefve naturligtvis alldeles densamma som inträdde
i skånska byggnadskassan på 1840—50-talet, eller att kassorna
med sina årsafgifter icke kunde bestrida mer än en ringa del af
de nybyggnader, på hvilka presterskapet gjorde anspråk, och
att således kassorna, för att fullgöra sin pligt att nybygga,
måste upptaga betydande lån. Men klart är att, såvida ej
kassorna genast skulle blifva insolventa, måste deras delegare,
utöfver byres- och husröteafgifter, erlägga åtminstone ränta å
de upplånade byggnadsmedlen. Denna ränta skulle, i alla de fall
der hela eller någon större del af kostnaden måste bestridas
med lånemedel, blifva större än byres- och busröteafgifterna.
Så skulle ju en byggnad om 3,500 kronors kostnad, för hvilken
i byres- och husröteafgifter beräknats 35 kr. 65 öre, derutöfver,
om kostnaden måste bestridas med lånemedel, betinga en ränteutgift,
efter 4 %, af 140 kr., eller tillsammans 175 kr. 65 öre,
bvilket belopp vore vida större än den annuitet som enligt
komiténs förslag vore att beräkna. Att döma efter erfarenheter
från skånska byggnadskassans första låneperiod, skulle också
just under den första tiden afgiftsbördan efter detta system
blifva ganska tryckande, —- och i hvarje fall för de boställsbafvare,
som ej behöfva nybygga, medföra mycket kännbara
utgifter.

I förslaget hafva visserligen antydts andra utvägar, hvilka
möjligen skulle kunna användas för att fylla de behof som
uppstå genom en dylik oregelbundenhet i nybyggnadskrafven.
Men hvarken skulle den ringa inkomst, som är att påräkna af
de undantagsvis förekommande »caduc-åren», förslå för ett dylikt

ALLMÄN MOTIVERING.

LXXI

behof, ej heller ett uppskof på ett eller två år med fullgörande
af ådömd nybyggnad. Det enda som verkligen kunde hjelpa
vore en förhöjning af afgifterna till mångdubbla beloppet; men
då en sådan antagligen ej kunde ifrågakomma, måste häraf
följa, att nybyggnadskassorna ändock blefve, just för den första
perioden, verkliga bygguadslånekassor och att deras afgifter
derefter lämpades.

Ännu mera påfallande och oundviklig blefve denna följd,
om förslaget skulle begynna att genomföras under nu löpande
regleringsperiod. Då blefve kassans oförmåga att bestrida årsafgifterna
med egna årsinkomster en nödvändig följd af sjelfva
de förutsättningar, från hvilka förslaget utgår.

Ty det är klart, att äfven om det för närvarande å boställena
funnes ungefär lika många hus af alla olika åldersklasser,
och de sannolika nybyggnadskrafven således vore lika fördelade
på alla år af den kommande nybyggnadsperioden, så skulle likväl
beräkningarna icke kunna hålla streck under annan förutsättning,
än att till kassan årligen inflöte årsafgifter från
samtliga boställshafvare. Endast under denna förutsättning
kunde man ju säga, att årsinkomsternas summa borde sannolikt
förslå att betäcka de årliga nybyggnadsutgifternas summa. Men
just denna förutsättning kan enligt förevarande förslag omöjligen
komma att inträffa förr än allra tidigast inom 10—30 år
efter den ifrågavarande författningens utfärdande.

Författningen kan nemligen, såsom i förslaget också är
förutsatt, ej ega förpligtande kraft för andra boställshafvare
än dem, som efter dess utfärdande tillträda embeten. Men
antalet af årligen nyutnämnda boställshafvare är icke stort.
Det utgjorde ecklesiastikåret 1898—99 inom alla stiften, Lunds
och Yisby oräknade, allenast 133, d. v. s. omkring 7 % af samtliga
1,850 boställshafvare. Nybyggnadskassorna kunde således
under de första åren af sin tillvaro icke påräkna mer än en
mycket ringa del sådana afgifter, som måste erläggas utan afseende
på boställshafvarnes större eller mindre nybyggnad;
och dessa afgifters summa växer långsamt, olika inom olika stift.

Deremot kunde kassorna med säkerhet påräkna ett troligen
ej litet tillflöde af afgifter från frivilligt inträdande delegare.
Ty jemlikt förslaget till ecklesiastik boställsordning § 71 skall
innehafvare af boställe, som vill att denna boställsordnings

LXXII

ALLMÄN MOTIVERING.

bestämmelser skola före hans afgång blifva för bostället gällande,
göra ansökan derom hos domkapitlet, som efter laga
syn bifaller eller afslår ansökningen. Då nu kassorna förbinda
sig att till hvarje delegare, som betalar den jemlikt § o i förslaget
till förordning om ecklesiastika nybyggnadskassor beräknade
afgift, fullgöra nybyggnaden af alla hans boställshus,
är det klart, att alla boställshafvare, för hvilka afgiften
till kassorna kunde bereda något större förmån än privat
upplåning, genast skulle söka inträde i kassorna. Den ene komme
med sätesbyggning på 3,500 kronor, den andre med stall
och fähus om 2,400 kronor o. s. v., men ingen tillförde kassan
större årsinkomst än 161.so kr.; och årsutgifterna för nybyggnad,
som kassorna genast skulle utföra, växte sålunda med mångdubbla
beloppet utöfver de inflytande årsinkomsterna.

Såvida nu domkapitlen allmänt antoge anbuden om frivilligt
inträde, blefve följden att missförhållandet mellan årliga afgifter
och årliga nybyggnadskraf skulle i början af kassornas
tillvaro blifva än mer betydande.

Om det åter vore meningen, att tillåtelsen i § 71 af boställsordningen
borde tolkas ytterst restriktivt, så att domkapitlen
endast undantagsvis skulle medgifva förutvarande boställshafvare
rätt att inträda i kassan, och således rätten till nybyggnadskostnadens
bestridande från kassan i verkligheten förbehölles
åt de nyutnämnda, i den mån de förpligtades att med sina årsafgifter
inträda i kassan, då är det än mera uppenbart, att för
den nuvarande generationen af boställshafvare skulle hela förslaget
vara af mycket ringa intresse.

* *

De nya kassorna skulle, enligt det nämnda förslaget, erhålla
en helt annan och vida större uppgift och förbindelse än de af
komitén förordade byggnadslånekassor, och denna uppgift har
också uttryckts i namnet nybyggnadskassor, men ännu tydligare
genom formuleringen af förslagets lagparagrafer. »Nybyggnadskassa»
skall nemligen enligt § 2 af förslaget till förordning om
ecklesiastika nybyggnadskassor hafva till uppgift att »bestrida

ALLMÄN MOTIVERING.

LXXIII

kostnaderna för den nybyggnad af laga hus å presterskapets
bostadsboställen och för sådan förbättring af dem som närmare
omförmäles i §§ 16 och 17 af ecklesiastik boställsordning», och
enligt § 16 af förslaget till ecklesiastik boställsordning skall af
nybyggnadskassan denna kostnad bestridas »med det belopp, som
af synerätt vid arbetets godkännande bestämmes.» Afgifterna
skola också enligt det förstnämnda förslagets 3 § beräknas så,
att efter varaktighetstidens förlopp »de samlade afgifterna jemte
räntor uppgå till samma belopp som nybyggnadskostnaden».

Såvida nu, såsom väl måste antagas, den i samma förordning
använda termen »nybyggnadskostnad» öfverallt har samma betydelse,
torde det vara ostridigt, att nybyggnadskassorna äro förpligtade
att bestrida den kostnad som uppstår, närhelst ett hus
skall nybyggas; att det är just denna, nuvarande eller framtida,
^byggnadskostnad som skall med de uttaxerade hyres- och husröteafgifterna
bestridas, och att dessa afgifter skola vara så
beräknade, att de betäcka just denna, nuvarande eller framtida,
kostnad. Det torde icke lida tvifvel, att om en så affattad förordning
utfärdades, kassornas delegare, som förpligtades till
dessa afgifter, skulle anse sig berättigade att mot afgifternas
erläggande framgent få sina nybyggnadskraf uppfylda, och att
det är denna för nybyggnadskassorna i förordningen uttryckta
förbindelse som egentligen skulle beteckna deras företräde framför
lånekassor.

Skilnaden mellan lånekassor, sådana som komitén föreslagit,
och de nybyggnadskassor, hvilkas uppgift fastställes i ofvannämnda
författningsförslag, kan alltså sägas vara densamma som
mellan en kassa, hvilken mot eu förut bestämd penningafgift
utgifver en samtidigt bestämd lifränta, och en kassa, hvilken
mot en förut bestämd årlig penningafgift utlofvar sina delegare
att vid uppnådd viss ålder undfå hvad vid den tiden kommer
att af gode män bestämmas såsom ett anständigt årsunderhåll.
Denna väsentliga skilnad i uppgift och förbindelser medför naturligtvis
också en lika väsentlig skilnad i beräkningar och i förmåga
att uppfylla sina förbindelser.

En lånekassa behöfver ej känna något mera än den sannolika
varaktigheten af hvarje slags nybyggnad samt det utlånta
kapitalets faktiska ränta för att med en fullt betryggande visshet
angifva de annuiteter, som med kapital och ränta skola åter -

LXXIV

ALLMÄN MOTIVERING.

gälda en faktisk ny byggnadskostnad intill den tidpunkt, då ett
nytt lån erfordras för att betäcka en vid den tidpunkten uppkommande
ny byggnadskostnad. Lånekassan förbinder sig icke
keller, med afseende å denna nya byggnadskostnad, till något
annat än att bestrida densamma med ett nytt lån, hvars storlek
beror af den då uppkommande kostnaden, och som under den
kommande varaktighetsperioden kommer att återgäldas med en
efter delvis nya grunder bestämd annuitet.

En nybyggnadskassa behöfver deremot för sina beräkningar
nödvändigt uppskatta icke blott hvarje nuvarande och blifvande
nybyggnads sannolika varaktighet och nuvarande kapitalränta
utan dessutom hvarje blifvande byggnads framtida byggnadskostnad
och framtida räntesatser för kapital. Ty hufvuduppgiften
för nybyggnadskassan är just att med öfverskottet å de
afgifter, den aftvingar nuvarande boställshafvare, hopsamla och
förränta ett kapital, som vid en viss tidpunkt skall förslå för
dåvarande boställshafvares gemensamma nybyggnadskostnader.
Det är också denna förespegling af nybyggnadskostnadens framtida
fullgörande mot en fast afgift, som utgjort det i förslaget
företrädesvis lockande, då det pröfvats ur synpunkten
af byggnadsskyldighetens reglerande. Vid förslagets framställande
har också mycket rigtigt uträknats, att om 100 boställshafvare
under 100 år tvingas att erlägga en hvar 163 kr.
82 öre, så skola med dessa årsafgifter icke blott deras egna
nybyggnader utföras, utan derutöfver samlas ett kapital af
287,128 kronor, hvars ränta, 11,505 kronor, är just hvad som behöfves
för att, jemte dåvarande årliga hyresafgifter, 4,645 kronor,
tillsammans 16,150 kronor, fullgöra den årliga nybyggnaden af
ett visst antal boställshus.

Men härvid kan icke förbises, att om ett visst antal hus
år 1900 kunna nybyggas för 16,150 kronor, är det visserligen
icke antagligt, utan snarare ytterst osannolikt, att samma antal
år 1920 eller 1950 eller 1970 eller 2000 kunna nybyggas för
samma summa. Jemför man byggnadskostnaden för prestgårdshus
vid år 1800 med nybyggnadskostnaden för samma hus år
1900, skall man finna, att skilnaden dem emellan är mycket betydlig,
så betydlig, att hvarje likställighet är alldeles otillåtlig.
Denna faktor af nybyggnadskostnadens antagliga stegring
är naturligtvis af sådan vigt, att den icke får lemnas ur räk -

ALLMÄN MOTIVERING.

LXXV

ningen vid uppgörandet af den afgiftstariff, som skulle påkallas
för sådana nybyggnadskassor som förslaget omtalar.

Men komitén har icke kunnat tänka sig möjligheten af att
på förhand uppgöra sådana beräkningar, som kunde göra anspråk
på förtroende, och har just derför icke heller kunnat godkänna
lagbestämmelser som förutsätta dylika beräkningar.

Vid förslagets granskning inom komitén har, till bemötande
af de sålunda gjorda anmärkningarna, framstälts ett försök att
uppskatta den tillökning i byggnadskostnad, som skulle uppstå
under ett århundrade. Men dervid har, utan hinder af de i
§§ 2 och 3 af förslaget till förordning om ecklesiastika nybyggnadskassor
meddelade bestämmelser, blifvit förutsatt, dels att
afgifterna skulle kunna förhöjas, dels att kassorna åter skulle
nödgas upptaga lån för att möta tillökningen i byggnadskostnad.

Det har således visat sig, att hvad som skulle fördelaktigt
utmärka nybyggnadskassorna gent emot de af komitén förordade
byggnadslånekassor, nemligen afgifternas oföränderlighet och
frånvaron af skuldsättning, alldeles icke kunde genom förslagets
antagande vinnas. Nybyggnadskassorna måste icke blott i början
af sin tillvaro utan äfven framgent operera såsom lånekassor och
afgifterna måste vara underkastade vexling, i vissa fall höjas
mycket betydligt utöfver de förespeglade beloppen.

* *

Ehuru komitén af nu anförda skäl icke kunnat tillgodogöra
sig ifrågavarande förslag eller de beräkningar på hvilka det
grundats, har komitén visserligen icke förbisett eller förnekat,
att om kassorna upptoge byggnadsafgifter, hvilka icke för nybyggnadsbehof
omedelbart användes, kunde genom afgifternas
kapitalisering bildas mer eller mindre afsevärda fonder till bidrag
för framtida nybyggnad, eller med andra ord till minskning
af kassornas lånebehof och sålunda af deras ränteutgifter
samt af delegarnes derefter lämpade annuiteter. Komitén anser
äfven, i likhet med komiterade år 1879, att dylika afgifter
billigtvis böra utgöras af sådana boställshafvare, som åtnjuta
förmånen af färdigbyggda boställshus, utan att vidkännas någon
kostnad för deras nybyggnad; men hänvisar till hvad förut anförts
derom, att sådana afgifter icke böra under nuvarande lönereg -

LXXVI

ALLMÄN MOTIVERING.

leringsperiod uttagas. I komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning
och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor
hafva derför blifvit intagna bestämmelser om en särskild
bgggnadsskyldighetsafgift att, sedan ny lönereglering vunnit tilllämpning,
erläggas för alla de boställshafvares laga hus, för
hvilka ingen nybyggnadsannuitet utgår.

F Ö RF A TT NIN G SF Ö R S L A (

Förslag

till

Ecklesiastik Boställsordning.

I Kap.

Om hvad med boställen förstås och särskilda slag af

desamma.

1 §•

1. Såsom boställen anses i denna boställsordning alla de
hemman och lägenheter, som äro anslagna till bostad eller aflöning
åt biskopar, kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter,
och pastoratsadjunkter eller till prestenkesäten, äfvensom de
hemman och lägenheter, hvilkas afkomst ingår till presterlig
lön eregleringsfond.

2. Boställen, som äro afsedda till löntagares bostad, kallas
i denna författning bostadsboställen; och må för hvarje presterlig
befattning endast ett boställe såsom bostadsboställe anses. Öfriga
boställen kallas löningsboställen.

2 §•

Bostadsboställen indelas i tre klasser; och omfattar
första klassen: bostadsboställen för biskopar;
andra klassen: bostadsboställen för kyrkoherdar; och
tredje klassen: bostadsboställen för komministrar, kapellpredikanter
och pastoratsadjunkter.

•4

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

II Kap.

Om laga hus.

3 §•

A hostadsboställen, förenade med jordbruk, på landet och i
stad skola, der ej enligt 5 § undantag medgifves, finnas följande
laga hus: 1) sätesbyggning, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4)
brygghus, 5) vedbod, 6) hemlighus, 7) drängstuga, 8) vagnshus,
9) spanmålsbod, 10) redskapshus, 11) stall, 12) fähus, 13) fårhus,
eller, å mindre boställen, i fähuset anbringad särskild fårkätte,
14) svinhus och 15) en eller flera lador samt loge eller logar
efter behof vet, hvarjemte, der sådant nödigt pröfvas, å dessa
boställen må såsom laga hus ytterligare föreskrifvas: källare
för rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården.

4 §•

Bostadsboställen utan jordbruk på landet och i stad skola,
der ej enligt 5 § undantag medgifves, vara försedda med dessa
laga hus: 1) sätesbyggning, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4)
brygghus, 5) vedbod och 6) hemlighus, äfvensom 7) drängstuga,
8) stall och 9) vagnshus, de tre sist nämnda husen dock å andra
och tredje klassernas bostadsboställen endast i det fall, att boställshafvaren
för tjensteresor behöfver hålla häst och åkdon.
Erfordras å bostadsboställe utan jordbruk flera hus än nu sagdt
är, må efter omständigheterna föreskrifvas ytterligare något eller
några af de i 3 § omförmälda hus.

5 §•

1. Der, i följd af ortens förhållande eller något med jordbruk
förenadt bostadsboställes särskilda beskaffenhet, skötsel af
får eller svin ej lämpligen kan ega rum, må fårhus eller svinhus
kunna uteslutas.

2. A bostadsboställe af tredje klassen må jemväl följande
hus: visthus, brygghus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod,
ett eller flere, uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras och lindring
i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

6 §•

Löningsboställen bebyggas efter ty för kronohemman stadgadt
är, der ej dessa boställen antingen, med afseende på särskild
beskaffenhet, erfordra derefter lämpade hus, eller ock, såsom
brukade gemensamt med bostadsboställen, eller af annan anledning
pröfvas kunna alla eller vissa af de för kronohemman
föreskrifna hus undvara.

7 §•

Sätesbyggning jemte hushållskällare, om sådan under sätesbyggningen
anordnas, uppföres, der läget så medgifver, på lämpligt
afstånd från annan åbyggnad. Öfriga laga hus, som för
hvart boställe föreskrifvas, skola sammanbyggas, i den mån synerätt
lämpligt pröfvar. I allmänhet bör dock undvikas sådant
sammanförande af hus, att derigenom sammanblandning af boställshafvares
och annans nybyggnads- och underhållsskyldighet
uppstår.

Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara, så vidt
möjligt, undvikes samt brandförsäkring af desamma ej förhindras
eller fördyras.

8 §•

För bostadsboställe af första klassen gäller hvad särskild!
är förordnadt i fråga om hvem skyldigheten att nybygga och
underhålla dertill hörande laga hus åligger.

9 §•

Af de laga hus, som enligt denna boställsordning för bostadsboställe
af andra klassen på landet föreskrifvas, nybygger och
underhåller pastoratet dem, beträffande hvilka nybyggnads- och
underhållsskyldighet hittills ålegat socknemännen. Öfriga laga
hus å sådant boställe samt alla laga hus å bostadsboställe af
tredje klassen på landet skola, der ej för viss ort eller för visst
boställe är annorlunda bestämdt, nybyggas och underhållas af
boställshafvaren.

Pre stlöner egler in gskomitén II, 2. G

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

10 §•

Å bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad
nybyggas och underhållas alla laga hus af pastoratet, der icke
för visst boställe är annorlunda bestämdt.

11 §•

Å löningsboställen skall, der icke särskild bestämmelse för
något af dem gäller, nybyggnads- och underhållsskyldigheten
åligga boställshafvaren.

12 §.

1. Nybyggnad af laga hus å bostadsboställe må icke företagas,
utan att synerätt derom beslutar.

2. Uppkommande brister å boställes insynade hus skola afhjelpas,
i den mån sådant föreskrifves eller eljest nödigt blifver.

13 §.

Boställshafvare vare skyldig väl vårda sådana till hans begagnande
upplåtna hus, som af annan nybyggas och underhållas.
All skada, som genom boställshafvares vanvård eller vårdslöshet
å dem vållas, skall af honom ersättas.

14 §.

1. I afseende på boställshafvares och församlings rätt att
till nybyggnad och iståndsättande af boställes hus samt boställshafvares
rätt att i öfrigt till husbehof använda boställes skogstillgång
länder till efterrättelse hvad angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket är stadgadt.

2. Andra å boställe tillgängliga byggnadsämnen, som icke
äro att hänföra till den boställshafvaren ensam tillkommande
afkastningen af bostället, må. der sådant kan ske utan men för
bostället eller boställshafvaren, jemväl af annan nybyggnads- och
underhållsskyldig till nybyggnad och förbättring å bostället användas.
Förslår tillgången ej till både boställshafvares och
annan byggnadsskyldigs behof, hafve boställshafvare bästa rätten.

15 §.

Vid beslut om nybyggnad af laga hus samt bestämmande
af husens storlek, inredning och öfriga beskaffenhet äfvensom

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

vid beslut om sådana åtgärder, som i 16 § 2 mom. omförmälas,
skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varaktighet och
boställshafvares skäliga behof tillgodoses, samt, å andra sidan,
att framtida hostallshafvare ej varda mer än nödigt betungade.
På Kongl. Maj:t ankommer att för särskilda stift eller särskilda
klasser af boställen, der så erfordras, härutinnan meddela närmare
bestämmelser i afseende å de hus, som nybyggas och underhållas
af boställshafvaren.

115 §.

1. Vid nybyggnad af laga hus å bostadsboställe, hvilken enligt
denna boställsordning ålägges boställshafvaren, betäckes genom
lån från stiftets byggnadslånekassa det kostnadsbelopp, som
af synerätt vid arbetets godkännande bestämmes; och skall detta
lån sedermera af boställshafvaren och hans efterträdare förräntas
och återgäldas i den ordning, särskild författning om ecklesiastika
byggnadslånekassor stadgar.

2. På lika sätt godtgöres äfven kostnad för förbättring, när,
efter beslut vid husesyn eller ekonomisk besigtning, tak med
tillhörande sparrverk ånyo uppföres; eller hus, med bibehållande
af gammalt sparrverk, förses med ny takbetäckning af plåt, skiffer,
tegel eller annat ämne af motsvarande hårdhet; eller yttervägg
i sin helhet eller till större delen ombygges; eller å gammalt
hus anbringas ny brädfordring med anstrykning derå eller
annan ändamålsenlig beklädnad; eller skorstensmur från grunden
uppsättes.

17 §.

1. Önskar pastorat inom stift, för hvilket byggnadslånekassa
är inrättad, för framtiden varda befriadt från att fullgöra
sin nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande laga hus
å bostadsboställe på annat sätt än genom årliga afgifters erläggande,
göre anmälan derom vid husesyn; och skall boställshafvaren,
sedan ifrågavarande hus blifvit enligt beslut vid synen
på pastoratets bekostnad försatta i fullgodt stånd, derefter
vara pligtig utföra nybyggnad och underhåll af dessa
hus, under vilkor att, då nybyggnad af något bland dem beslutas,
den af synerätt godkända nybyggnadskostnaden godtgöres
boställshafvaren af pastoratet, som är berättigadt erhålla
deremot svarande nybyggnadslån af vederbörande byggnads -

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

lånkassa, mot förbindelse att till kassan'' erlägga de för lånets
återgäldande bestämda afgifter; samt att pastoratet till boställshafvaren
för fullgörandet af underhållsskyldigheten å samma
hus årligen erlägger det belopp, som hvart femte år fastställes
vid ekonomisk besigtning eller vid laga syn, när boställshafvaren
eller pastoratet sådan begär.

2. Pastorat, som icke vill begagna den enligt föregående
moment medgifna rätt, ege ändock, då något af dess laga hus å
bostadsboställe skall nybyggas, att få kostnaden för dylik nybyggnad
betäckt genom lån från vederbörande byggnadslånekassa
mot förbindelse att iakttaga beträffande sådant lån gällande
föreskrifter.

3. Hvad i denna paragraf är i fråga om pastorat stadgadt
gäller äfven om församling, som har att ensam för sig fullgöra
byggnadsskyldighet å vissa boställshus.

III Kap.

Om andra byggnader än de laga busen.

18 §.

1. Finner synerätt att på bostadsboställe eller dermed i
sambruk förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe
bör bibehållas eller nytt sådant bör insynas eller insynad qvarn
bör qvarblifva, skall boställshäfvare der, utan rätt till godtgörelse
härför, uppföra och underhålla de byggnader, som af
synerätten föreskrifva^

2. Hvad i 1 mom. stadgas om torphus galle ock om hus på
nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe. 19

19 §.

Alla andra byggnader än de i 3, 4, 6 och 18 §§ omförmälda
äro öfverloppshus, hvilka boställshafvaren eger, der efterträdaren
ej vill dem efter laga mätning behålla, rätt och, om efterträdaren
så yrkar, äfven skyldighet att bortföra; vare dock pligtig att
för byggnadsvirke, som hemtats från boställets skog och icke

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

utgjorts af sådan andel i densammas afkastning, som, enligt hvad
särskildt är stadgadt, i vissa fall kan, utöfver husbehofvet, boställshafvaren
tillkomma, utgifva ersättning, hvars belopp och
användande till boställets nytta synerätt bestämmer.

IY Kap.

Om brandförsäkring.

20 §.

Boställshafvare vare pligtig att uti allmänt brandförsäkringsverk
eller brandstodsförening med reglemente faststäldt
af Kongl. Maj:t eller uti brandstodsförening för härad eller län
med reglemente faststäldt af Konungens befallningshafvande
låta för domkapitlets räkning brandförsäkra alla de hus, hvilkas
nybyggnad och underhåll boställshafvaren åligga, till deras
fulla, i behörig ordning uppskattade värde, äfvensom att på sin
bekostnad sådan försäkring vidmagthålla.

21 §.

Brandskadeersättning uppbäres af domkapitlet, som tillhandahåller
boställshafvaren ersättningsbeloppet, hvarvid domkapitlet
eger förordna, huruvida, innan lyftning får ske, säkerhet hos
domkapitlet skall ställas för medlens användande till återställande
af hvad genom branden blifvit förstördt.

22 §.

Uppburen brandskadeersättning skall vid nästa ekonomiska
besigtning eller husesyn redovisas.

23 §.

Boställshafvare, som försummar sin skyldighet att brandförsäkra,
svare sjelf för brandskada.

FÖRSLÅ® TILL BOSTÄLLSORDNING.

Y Kap.

Om egornas vård och bruk samt om fördelning till godtgörande
på vissa år af kostnad eller förlust, som boställshafvare
kan få vidkännas.

24 §.

Boställshafvare skall väl häfda samt i god växtkraft hålla
boställes åker och äng, nödiga diken, efter hvad derom stadgadt
är, gräfva och vidmagthålla samt, i öfverensstämmelse med den
särskilda plan, som angående befintliga hagmarkers ändamålsenliga
skötsel må vara faststäld, sådana marker rödja och vårda.

25 §.

1. Boställshafvare skall väl vårda och vidmagthålla trädgård.
Om å bostadsboställe trädgård är otillräcklig eller alldeles
saknas, bör, der det kan ske med fördel, den gamla utvidgas
eller ny anläggas efter ty synerätt skäligt pröfvar. Vid nästpåföljande
af- och tillträdessyn må, om synerätt finner afträdaren
icke hafva innehaft bostället så länge, att afkastningen derunder
kan gnses hafva ersatt utvidgnings- eller anläggningskostnaden,
denna kostnad till belopp af högst trehundra kronor fördelas af
synerätt till godtgörande på viss tid, beräknad från den dag,
utvidgningen eller anläggningen börjats, och till högst tio år
efter då varande boställshafvares afträde.

2. I afseende på skogens skötsel och vård lände till efterrättelse
hvad derom särskild! är stadgadt.

3. Torfmosse skall ändamålsenligt begagnas.

26 §.

1. Om hägnad i ägoskilnad mot annans jord galle hvad
derom är stadgadt. Den hägnad, boställshafvare åligger i egoskilnad
hålla, skall vid boställes afträdande ^ fredgilt stånd
lemnas.

2. Har till följd af sådan förening, som i 19 § af kongl.
förordningen den 21 december 1857 omförmäles, stängsel i ego -

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

skilnad mot annans jord blifvit borttaget eller icke hållits så
tätt att det mot mindre hemdjur gör fred, och upphör den förening
att vara gällande, då skall, om bostället dervid innehafves
af annan än den, som föreningen ingått, och synerätt finner
kostnaden för återuppsättande af det stängsel, bostället bör hålla,
uppgå till högre belopp än boställshafvaren anses böra vidkännas,
hägnadskostnaden af synerätten fördelas till godtgorelse på det
antal år, som skäligt pröfvas, dock icke öfverstigande tjugu,
räknadt från den tid då stängslet blifvit fullbordadt.

3. Inom boställes egoområde vare boställshafvare ej förbunden
att hägnad hålla, dock att hägnad, som vid hans tillträde
funnits, skall fortfarande underhållas, intill dess synerätt
annorlunda förordnar.

27 §.

1. I fråga om nyodling eller upprödjning af beteshage å
boställes skogsmark gäller hvad derom stadgadt finnes.

2. Vill boställshafvare för tillämnad odling af kärr, mosse
eller annan oländig mark, deraf i dess närvarande skick föga
eller ingen afkomst kan erhållas, tillförsäkra sig rätt till frihetsår,
enligt hvad derom särskildt stadgadt är, göre anmälan
om företaget hos Konungens befallningshafvande, som derefter
iakttager hvad gällande författningar i ty fall föreskrifva. När
frihetsår beviljas, bestämmer Konungens befallningshafvande om
och hvilka byggnader å den odlade lägenheten böra finnas. Virke
till dessa byggnader äfvensom till de för odlingen nödiga hägnader
jemte erforderligt bränsle eger boställshafvaren, under
den tid, han innehar äfven sj elfva bostället, hemta från dess
skogsafkastning; men, sedan han afträdt bostället, åtnjuter han
icke annan rätt till afkastning af skogen, än att derifrån, så
vidt då varande innehafvare af bostället ändock kan från skogen
få sitt virkesbehof fyldt, virke till hägnad i odlingslägenhetens
yttergränser må tagas efter utsyning af vederbörande skogstjensteman.

3. Vid frihetsårens slut skall den odlade lägenheten, till
åker och äng behörigen häfdad, jemte erforderliga hägnader och
byggnader i försvarligt skick till bostället afträdas utan ersättning.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

28 §.

Odling genom flåhackning och bränning af torf må icke verkställas
utan särskildt dertill af Konungens befallningshafvande
gifvet tillstånd.

29 §.

1. Om fördelning till godtgörande på vissa år af den kostnad,
boställshafvare kan hafva under sin besittningstid fått vidkännas
med anledning af laga skifte, skogsindelning, deltagande i
vattenafledningsföretag för samfällig jords odling eller förbättring,
nybyggnad af kyrka eller andra allmänna hus, uppförande
af broar eller anläggning af vägar, galle hvad derom särskildt
är stadgadt; och vare efterträdare ej skyldig att annorlunda än
på grund af sådan fördelning vidkännas de kostnader, som i
dessa afseenden bort före hans tillträde af bostället utgå.

2. Derest boställshafvare för all framtid brandförsäkrat insynade
hus genom inbetalning i förskott af hela den för sådan
försäkring bestämda afgift, må denna vid nästföljande af- och
tillträdessyn till godtgörande fördelas på det antal år, synerätt
pröfvar skäligt.

3. Har nybyggnad eller förbättring eller annan åtgärd,
derför boställshafvare förklarats skyldig svara, blifvit af efterträdande
boställshafvare verkstäld, och kan det visas, att denne,
utan egen försummelse, varit urståndsatt att hos företrädaren
utfå den härför bestämda kostnadsersättning, må den förlust,
hvilken sålunda uppstått för efterträdaren, efter synerätts bepröfvande
fördelas till godtgörande på vissa, högst tjugu år,
räknade från denne boställshafvares tillträde.

4. Om vid afträdande af löningsboställe befinnes, att afträdaren,
utöfver hvad hans företrädare skolat gälda, måst för
nybyggnad af laga hus eller sådan förbättring, som afses i 16
§ 2 .mom., vidkännas större kostnad, än synerätt pröfvar motsvara
för afträdarens besittningstid rimlig utgift i berörda hänseende,
må, der ej i upprättadt arrendekontrakt är annorlunda
föreskrifvet, den öfverskjutande kostnaden så, som synerätten
finner skäligt, fördelas till godtgörande på vissa år från sistnämnde
boställshafvares frånträdande af bostället.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

Yl Kap.

Om öfverträdelse af nyttjanderätt till boställe.

30 §.

Hvad boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt
och icke till dess årliga afkastning räknas kan, må ej bostället
afhändas, utan att sådant är särskildt tillåtet, ej heller torf
eller skogseffekter, äfven om de kunna anses tillhöra boställets
årliga afkastning. Gödsel får icke bortföras från boställe, förenadt
med jordbruk.

Stråfoder må boställsbafvaren icke förr än vid afträdestiden
från sådant boställe bortföra utan särskildt tillstånd.
Detta sökes hos Konungens befallningshafvande och må för hvarje
gång icke medgifvas för längre tid än fem år. Vid pröfning af
ärendet tages i noggrant öfvervägande, huruvida och under
hvilka vilkor det begärda tillståndet, utan skada för bostället,
kan, med hänsyn till der befintliga förhållanden, meddelas.
Innan dylikt ärende afgöres, skall domkapitlets yttrande inhemtas.
Har boställshafvaren, när han skall afträda bostället,
foder öfver, hembjude det efterträdaren. Vill han det ej lösa
efter pris, som, der öfverenskommelse härom icke annorlunda
träffas, varder bestämdt af tre gode män, utsedde i den ordning,
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 angående val af
sådana stadgar, må afträdaren bortföra fodret.

31 §.

Gör boställshafvare åverkan å bostället, eller öfverträder
han eljest sin nyttjanderätt, straffes så som i fråga om sådana
förseelser, begångna af brukare utaf legd jord, finnes stadgadt;
vare ock skyldig ersätta all skada.

VII Kap.

Om af- och tillträde.

32 §.

1. Med afträde å de löningsboställen, som skola vara i författningsenlig
ordning utarrenderade, förhålles efter allmän lag.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

2. Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 maj;
inrymme dock afträdaren från den 14 mars honom, som efter
kommer, halfva husen med undantag af sätesbyggningen.

33 §•

Året före boställes afträdande skall afträdaren, med bibehållande
af förut tillämpad växtföljd, låta åt tillträdaren verkställa
trädesbruk, höstplöjning, gräsfrö- och höstsädessådd mot
ersättning, som, i brist af åsämjande, bestämmes af tre gode
män, utsedde i den ordning, lagen om skiljemän den 28 oktober
1887 i fråga om val af sådana föreskrifver.

34 §.

År vid tiden för boställes afträdande icke bestämdt, hvem
som kommer att boställe tillträda, skall domkapitlet föranstalta,
att bostället emellertid varder behörigen brukadt och
vårdadt, intill dess detsammas skötsel och vård kan af tillträdare
öfvertagas.

35 §.

Ä alla med jordbruk förenade boställen vare afträdaren
skyldig att, såvida icke sådant förhindras af omständigheter, till
hvilka han icke varit vållande, utan ersättning tillhandahålla
efterträdaren den efter vanliga förhållanden nödiga gödsel till
första vår- och höstutsädet eller deremot i värde svarande myckenhet
foder.

Vill Kap.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besigtningar

och husesyner.

36 §.

Domkapitlet bör med ledning af inkomna handlingar tillse,
att inom stiftet belägna boställen varda till hus och egor behörigen
vidmagthållna, samt att boställshafvare ej genom sådan
försummelse af nybyggnad eller underhåll, som kan förnärma

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

boställets och efterträdares rätt, ådrager bostället husröta. Anser
domkapitlet boställes rätt vara genom något af domstol eller
annan myndighet meddeladt beslut förnärmad, eller att vid sådant
beslut icke iakttagits hvad i 15 § föreskrifves, skall domkapitlet
beslutet i behörig ordning öfverklaga.

I mål, der talan på grund häraf föres, vare domkapitlet från
expeditionslösen befriadt.

37 §.

A alla boställen skola för tillsyn å deras häfd till hus och
jord hållas ekonomiska besigtningar så ofta sådana nödiga finnas
och sist å femte året efter det, då syn å häfden eller ekonomisk
besigtning näst förut å bostället förrättats.

38 §.

Domkapitlet skall före utgången af februari månad hvarje
år till Konungens befallningshafvande insända uppgift på de
boställen, å hvilka ekonomiska besigtningar böra under året
hållas; egande domkapitlet att i händelse af särskildt behof
äfven å annan tid ekonomisk besigtning å visst boställe hos
Konungens befallningshafvande äska.

39 §.

Dessa besigtningar förrättas, efter Konungens befallningshafvandes
förordnande, på landet af kronofogden i orten eller
annan kronobetjent, biträdd af två nämndemän, och i stad åt
magistratsperson med biträde af två utaf magistraten utsedde
sakkunnige män. Dessa biträden kallas af förrättningsmannen.

40 §.

1. Såsom jäf mot förrättningsman gäller: om han är med
boställshafvare uti den skyldskap eller det svågerlag, som i
13 kap. 1 § rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om
förrättningsman är boställshafvares vederdeloman eller uppenbara
ovän; eller om förrättningsman eller den, som står till

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämndt är, eger
i målet del eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig
nytta eller skada, dervid dock den omständighet, att förrättningsman
eller hans bemälde skyldeman, såsom medlem af församlingen,
är byggnadsskyldig, ej må såsom jäf räknas. Har
förrättningsman å tjenstens vägnar rättegång med boställshafvare,
eller söker någon sak med förrättningsmannen eller tillfogar
honom något med ord eller gerning i uppsåt att honom
dermed jäfvig göra, det må ej heller för jäf räknas.

2. Vet förrättningsman, att sådant jäf mot honom är, anmäle
det genast och utan att dag till förrättningen utsätta hos
Konungens befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman.

41 §.

Förrättningsman utsätter tid för de åt honom uppdragna
ekonomiska besigtningar, med iakttagande, att de hållas å tjenlig
årstid och att, der så ske kan, besigtningar i samma ort förrättas
omedelbart efter hvarandra.

42 §.

Minst sex veckor före besigtningen skall tiden derför af förrättningsmannen
kungöras för domkapitlet, hvilket förordnar
vederbörande kontraktsprost eller annat ombud att å domkapitlets
vägnar vid besigtningen närvara. Afser besigtningen bostadsboställe,
åligger det förrättningsmannen jemväl att inom
lika tid om besigtningen underrätta stiftets byggnadslånekassas
styrelse, som genast tillsänder förrättningsmannen bevis om dylik
underrättelses mottagande, äfvensom, när församlings rätt
ifrågakommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande påkalla
kyrkostämma för utseende af ombud för församlingen att dess
rätt vid besigtningen bevaka; och skall uppgift å de utsedda
ombuden senast vid besigtningen meddelas förrättningsmannen.
Ofriga parter skola minst fjorton dagar före besigtningen till
densamma af förrättningsmannen kallas.

43 §.

När förrättningsman bevisligen iakttagit hvad, enligt nästföregående
paragraf, honom åligger samt erhållit underrättelse,

FÖRSLÅ» TILL BOSTÄLLSORDNING.

att ombuden blifvit utsedda, må parts eller ombuds uteblifvande
ej utgöra hinder för besigtningens företagande.

44 §.

Anmäles vid förrättningen jäf mot förrättningsman, skall
ban beslut deröfver meddela och, om jäfvet pröfvas lagligt, inställa
förrättningen och om förhållandet göra anmälan hos
Konungens befallningshafvande, som derefter förordnar annan
förrättningsman. Ogillas jäfvet, skall förrättningen fortgå;
vederbörande obetaget att i sammanhang med hufvudsaken klaga
öfver beslut, hvarigenom jäfsanmärkning ogillats.

45 §.

Vid besigtningen åligger förrättningsmannen:

l:o) att tillse, huruvida instrument öfver förut å bostället
hållna ekonomiska besigtningar och husesyner samt andra bostället
rörande handlingar, som enligt 65 § skola bevaras, fortfarande
finnas i behåll, äfvensom huruvida boställets hus äro
vederbörligen brandförsäkrade och med nödig brandredskap försedda,
samt affordra boställskafvaren redovisning för kusröteeller
brandskadeersättning eller andra medel, hvilka böra för
boställets räkning redovisas;

2:o) att noggrant besigtiga boställets hus och egor, anmärka
hvad dervid befunnits i fråga om sådant som enligt denna boställsordning
kan utgöra föremål för uppmärksamhet äfvensom
meddela nödiga föreskrifter om afhjelpande af brister, beträffande
husen dock endast såvida de kunna genom förbättring utan nybyggnad
iståndsättas, i penningar uppskatta bristerna samt utsätta
tid, inom hvilken dessa, sedan förrättningen vunnit laga
kraft, böra genom vederbörande vara afhulpna;

o:o) att i fall, som 17 § 1 mom. afser, verkställa der angifna
uppskattning;

4:o) att meddela beslut i fråga om gäldandet af kostnaderna
för förrättningen; och

5:o) att så väl vid förrättningens afslutande tillkännagifva
som ock i instrumentet anteckna, att den med förrättningen
missnöjde, vid förlust af rätt till vidare! talan, eger inom 30
dagar efter förrättningens afslutande anmäla sig hos domaren
med begäran om laga syn.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

Omedelbart efter förrättningens afsilande skall förrättningsmannen
skriftligen underrätta vederbörande kontraktsprost om
den tid, inom hvilken vid förrättningen iakttagna brister skola
vara afkulpna.

46 §.

1. Senast inom fjorton dagar efter utgången af den tid,
som vid ekonomisk besigtning blifvit bestämd'' för anmärkta bristers
afhjelpande, skall den byggnadsskyldige hos kontraktsprosten
med tillförlitligt intyg styrka, att hvad vid besigtningen föreskrifvits,
blifvit till alla delar fullgjordt, eller att förrättningen
öfverklagats. Har ej sådant intyg inom bestämd tid inkommit,
anmäle kontraktsprosten genast förhållandet hos domkapitlet,
som har att inom lämplig tid vidtaga åtgärder till bevarande
af boställets och efterträdares bästa antingen medelst begäran
hos öfverexekutor att genom dess embetsåtgärd bristerna må
blifva för lega på den försumliges bekostnad afhulpna, eller genom
beredande af erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet.

2. Har vanvård blifvit vid besigtningen anmärkt, bör domkapitlet
påkalla laga syn.

47 §.

1. Kronobetjent och nämndeman erhålla för ekonomiska
besigtningar reseersättning och dagtraktamente enligt hvad i
gällande resereglemente bestämmes. Magistratsperson samt
konsistorieombud och ombud för stiftets byggnadslånekassa njuta
reseersättning och dagtraktamente lika som kronofogde och
de magistratsperson biträdande sakkunnige män lika som
nämndemän.

2. Dessa ersättningar äfvensom lösen för ett exemplar af
instrumentet, som skall vid bostället förvaras, gäldas å första
klassens bostadsboställen och de löningsboställen, som af biskopar
innehafvas eller skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade,
af boställshafvare, men å hvarje annat boställe, der
icke på grund af särskildt stadgande för visst fall annorlunda
medgifves, af kyrkans medel eller, om sådana saknas, af pastoratet;
dock att, der besigtning i följd af någon vederbörandes
tredska eller försummelse särskildt påkallas, kostnaden för sådan
besigtning bör af den tredskande eller försumlige gäldas.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

48 §.

Husesyn förrättas å tjenlig årstid, på landet af domare
jemte minst två, högst sex nämndemän, allt efter som domaren
pröfvar nödigt, samt i stad af rådstufvurätt; egande å landet
domaren och i stad rådstufvurätten att till rättens biträde
vid synen, der så finnes behöfligt, tillkalla byggnadskunnig
person.

49 §.

Husesyn är antingen laga syn eller af- och tillträdessyn.

50 §.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besigtning blifvit
anmäldt, äfvensom då laga syn af domkapitlet eller styrelsen för
stiftets byggnadslånekassa eller byggnadsskyldig begäres.

51 §.

1. Af- och tillträdessyn hålles i anledning af ombyte utaf
boställshafvare

2. Ä boställe, förenadt med jordbruk, skall sådan syn,
efter derom af domkapitlet i god tid framstäld begäran, hållas
året näst före afträdet, när så tidigt ledigheten inträffat och
bestämdt är hvem som efter afträdaren skall bostället öfvertaga,
att syn kan nämnda år å tjenlig årstid medhinnas. Kan syn ej
det året hållas, må den ega rum under afträdesåret, sist inom
sex månader efter afträdet.

3. Ä boställe utan jordbruk vare af- och tillträdessyn ej
nödig, der ej nybyggnads- eller underhållsskyldighet åligger boställshafvaren,
eller denne eller vederbörande byggnadsskyldig
senast vid afträdestiden sådan syn bos domkapitlet äskar, eller
domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Af- och tillträdessyn
bör äfven i dessa fall förrättas, der så ske kan, året före afträdet
eller sist inom sex månader efter detsamma.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

framställning. Mottager boställshafvare boställe af domkapitlet
utan af- och tillträdessyn, svare sedan för allt hvad domkapitlet
under dess besittningstid i afseende på boställets bebyggande,
underhåll och vård ålegat.

52 §.

Husesyn begäres å landet hos domaren samt i stad hos rådstufvurättens
ordförande; och skola, när af- och tillträdessyn
äskas, dervid tillika insändas instrument öfver sista af- och tillträdessyn
och derefter hållna laga syner äfvensom sista ekonomiska
besigtning, om sådan senare än husesyn hållits, samt gällande
hushållningsplan för bostället tillhörig skog.

53 §.

1. Då syn är begärd, skall domaren eller rätten ej mindre utsätta
tid för densamma och derom underrätta Konungens befallningshafvande
med begäran vid af- och tillträdessyn, derest så
nödigt tinnes, att skogstj ensteman måtte förordnas att vid synen
biträda, än äfven kungöra tiden minst två månader förut
för domkapitlet, hvilket förordnar vederbörande kontraktsprost
eller annat ombud att å dess vägnar boställets rätt och bästa
vid synen bevaka. Afser förrättningen bostadsboställe, åligger
domaren eller rätten jemväl att inom lika tid om förrättningen
underrätta stiftets byggnadslånekassas styrelse, som genast
insänder bevis om dylik underrättelses mottagande, äfvensom,
der församlings rätt ifrågakommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande
påkalla kyrkostämma för utväljande af ombud
till bevakande af församlingens talan. Domaren eller rätten föranstalte
ock, att öfriga parter varda minst fjorton dagar, om de
inom pastoratet bo, eljest en månad före synen till densamma
kallade; börande domaren låta genom kronobetjent nämnd till
synen kalla.

2. Skall vid afträdet boställe af domkapitlet för allmän
kassas räkning öfvertagas, och är, då kallelse till af- och tillträdessyn,
enligt hvad nu sagdt är, utfärdas, den löntagare
nämnd, som, efter domkapitlet kommer att bostället tillträda,
då bör jemväl sådan löntagare genom domkapitlets försorg till
synen kallas.

3. Uppgifter å utsedda ombud skola sist vid synens början
tillhandahållas synerätten.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

54 §.

Syn må ej uppehållas deraf, att behörigen kallad part eller
utsedt ombud uteblifver.

55 §.

Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit enligt denna
boställsordning till sådan syn hänskjutna.

56 §.

Hvad i 45 § 1 mom. stadgas för ekonomisk besigtning, galle
äfven för af- och tillträdessyn, och iakttages derjemte vid sådan
syn följande af synerätten:

1. Efterses och antecknas i hvad mån förut föreskrifna nybyggnader,
förbättringar och andra åtgärder blifvit verkstälda

2. År sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn hus,
som bör vid bostället finnas, nybygdt, tillses, huruvida det är i
öfverensstämmelse med gifna föreskrifter samt i öfrigt ändamålsenligt
och med omsorg uppfördt. Synerätten meddele derefter
beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan derå
anmärkta felaktigheter och brister blifvit afhulpna, insynas,
eller om det skall alldeles utdömas.

3. Hvarje bostället i öfrigt tillhörande hus besigtigas.
Finnas dervid anmärkta bristfälligheter sådana, att fråga om nybyggnad
uppstår, skall synerätten noga undersöka, om bristfälligheterna
lämpligen kunna genom endast bättrande afhjelpas eller
nybyggnad skall anses nödig, hvarom synerätten då förordnar.
Föreskrifves byggande af nytt hus, skall synerätten dertill utse
plats, hvilken, såvida utan skada för bostället eller oskälig tillökning
i den byggnadsskyldiges tunga ske kan, efter tillträdarens
önskan lämpas. Utdömes eller felas sätesbyggning å bostadsboställe
af första klassen, hänvisas vederbörande att om ritning
föranstalta och hos Kongl. Maj:t söka fastställelse derå. Utdömes
eller felas annat hus, bestämmer synerätten storleken, inredningen
och öfriga beskaffenheten af det nya.

4. För den nybyggnad, hvars omfattning och beskaffenhet
synerätt bestämmer, skall ock synerätten uppgöra kostnadsförslag,
hvarvid för de byggnadsämnen, som från bostället erhållas, icke
må beräknas annat värde, än synerätten pröfvar motsvara er Prestlunereglerin/jskomiten

II, 2. 7

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

forderlig arbets- och forslingskostnad jemte andra utgifter för
byggnadsämnenas beredning.

5. Innan beslut meddelas om nybyggnad, för hvilken kostnaden
skall af byggnadslånekassa försträckas, skall yttrande i
ärendet vid synen affordras konsistorieombudet och ombudet för
byggnadslånekassan.

6. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas,
föreskrifvas, med utsättande af derför erforderlig kostnad.

7. Boställets egor besigtigas. De brister, afträdaren låtit
komma sig till last i afseende på åkerns häfdande, öfriga egors
skötsel och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll
samt torfmosses begagnande, allt efter hvad för hvarje fall
är stadgadt, antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i
följd deraf erfordras, föreskrifvas och kostnaden för desamma
utsättes. Finnes antaget brukningssätt uppenbart leda till skada
för bostället, föreskrifves nödig rättelse.

8. Vinnes utredning derom, att åkerjordens behöriga gödning
försummats, ålägges afträdaren att tillföra bostället gödningsämnen
efter ty behof vet fordrar eller derför lemna ersättning.

9. Om till bostället hör skog, för hvilken hushållningsplan
är faststäld, samt andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet
är boställshafvaren tillerkänd, undersökes, huruvida kvarstående
del af den skog, som enligt hushållningsplanen varit till
afverkning före afträdestiden afsedd, lemnar tillgång till behöfligt
virke för utförande af de vid synen i afseende å boställets
hus och hägnader föreskrifna arbeten, hvilka det åligger afträdaren
att bekosta. Förekommer härvid brist, förpligtas afträdaren
att i godtgörelse derför deltaga i förhållande till den andel,
han fått af behållen skogsaf kastning tillgodonjuta. På lika
sätt förfares i fråga om kostnad för afhjelpande af anmärkt
brist i afseende å skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötsel
främjande å de boställen, der sådana arbeten skola af
boställshafvaren ombesörjas.

10. Beslut meddelas om fördelning på vissa år af kostnad
eller förlust i de fall, då sådan fördelning enligt denna författning
är medgifven.

11. Tid utsättes, inom hvilken af synerätten föreskrifna arbeten
skola vara verkstälda.

12. I allt annat, hvartill denna boställsordning föranleder,
anställes undersökning och meddelas föreskrift.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

57 §.

1. På grund af hvad vid af- och tillträdessyn af rätten
blifvit bestämdt skall, der så erfordras, emellan afträdare och
tillträdare upprättas och i synerättens utslag införas liqvid, fullständigt
upptagande å ena sidan alla de belopp, hvilka påförts
afträdaren, och å andra sidan allt hvad honom tillgodoförts.

2. Liqviden, som inrättas efter hvad behofvet i hvarje fall
fordrar, skall tydligt utvisa hvad afträdaren eller tillträdaren
blifver skyldig eller får till godo.

58 §.

Har af- och tillträdessyn hållits före afträdet, må afträdaren
vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för
de afträdaren ålagda arbeten, som han före afträdet verkstält.
Efter afträdet må han ej befatta sig med några arbeten å bostället,
utan skall hvad då brister af det, som på honom ankommer,
verkställas af tillträdaren mot rätt till derför upptaget
kostnadsbelopp, hvilket skall af afträdaren nedsättas hos domkapitlet
och icke må af tillträd aren lyftas, innan domkapitlet
härtill lemnat tillstånd med eller utan vilkor om säkerhets
ställande hos domkapitlet för medlens användande. Nödiga föreskrifter
i dessa hänseenden skola i synerättens utslag meddelas.

59 §.

I det fall, som i 53 § 2 mom. afses, skall, sedan rättsförhållandet
emellan afträdaren och domkapitlet bestämts, synerätten,
efter ty ske kan, emellan domkapitlet och efterträdande
löntagare skilja.

60 §.

När fråga om nybyggnad förekommer vid laga syn, förfares
dervid så, som beträffande dylikt ärendes behandling vid af- och
tillträdessyn är i 56 § 3, 4 och 5 mom. föreskrifvet.

61 §.

1. För husesyner njuta domare, nämnd och skogstjensteman
reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente,
ordförande och ledamot i rådstufvurätt samt konsistorieombud

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

och byggnadslånekassas ombud reseersättning och dagtraktamente,
ordföranden lika som häradshöfding, ledamot lika som nämndeman
och konsistorieombud samt byggnadslånekassas ombud lika
som kronofogde, samt biträdande byggnadskunnig person godtgörelse
efter synerättens bestämmande. Till kostnad för husesyn
räknas jemväl lösen för ett exemplar af syneinstrumentet, hvilket
skall vid bostället förvaras.

2. Kostnaden för laga syn, som påkallats af domkapitlet
eller föranledts af anmäldt missnöje med ekonomisk besigtning,
skall gäldas:

för boställen af första klassen samt de löningsboställen, som
innehafvas af biskopar eller äro i författningsenlig ordning utarrenderade,
af vederbörande boställshafvare; och

för hvarje annat boställe af kyrkans medel, eller, om tillgång
saknas, af pastoratet, der icke synerätten finner vare sig
att synen blifvit utan giltig orsak påkallad, eller ock att, när
synen egt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit
befogad, i hvilka händelser den skyldige skall åläggas att af
synekostnaden gälda hvad synerätten skäligt pröfvar.

Vid annan laga syn betalas kostnaden af den som förrättningen
begärt.

3. Kostnaden för af- och tillträdessyn skall gäldas:

för bostadsboställe af första klassen samt de löningsboställen,
som innehafvas af biskopar eller äro i författningsenlig
ordning utarrenderade, utaf afträdare och tillträdare till hälften
hvardera;

för bostadsboställen af andra klassen och de löningsboställeii,
som af kyrkoherdar innehafvas, af pastoratet, afträdare och tillträdare,
till en tredjedel hvardera; samt

för hvarje annat boställe af kyrkans medel eller, om sådana
saknas, af pastoratet.

62 §.

Om fullföljd af talan mot synerätts äfvensom mot hofrätts
beslut i dessa mål, galle hvad derom är stadgadt; och skall
domstolen meddela fullständig underrättelse om hvad i sådant
afseende är att iakttaga.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

63 §.

Inom fjorton dagar efter afslutande af ekonomisk besigtning
eller husesyn skola af besigtnings- eller syneinstrumentet särskilda
exemplar öfversändas, ett till domkapitlet utan afgift, ett
till boställshafvaren samt, om förrättningen afsett boställe, för
hvilket rätt till lån från stiftets byggnadslånekassa är stadgad,
jemväl ett till kassans styrelse.

Erfordras ytterligare expedition, skall den inom samma tid
tillhandahållas, derest icke sådan expedition för någon, som författningsenligt
endast på grund af egen begäran är skyldig lösa
densamma, äskas först efter förrättningens afslutande; i hvilket
fall expeditionen skall vara att tillgå inom fjorton dagar efter
det den blifvit begärd.

64 §.

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom
en månad efter förloppet af den tid, då, enligt hvad honom genom
synerätts laga kraft egande beslut förelagdt blifvit, anmärkta
brister och felaktigheter bort vara afhulpna eller föreskrifven
nybyggnad verkstäld, om fullgörandet till domkapitlet ingifva
anmälan, vitsordad, för annan nybyggnads- och underhållsskyldig
än boställshafvare, af denne, och, beträffande boställshafvaren
åliggande arbeten, af två utaf församlingen för sådant ändamål
å kyrkostämma utsedda ombud. Försummar nybyggnads- och
underhållsskyldig hvad nu sagdt är, skall öfverexekutor, på anmälan
härom af domkapitlet, vidtaga erforderliga åtgärder för
verkställighet på den försumliges bekostnad af hvad eftersatt
blifvit. Skulle hvad domkapitlet såsom boställshafvare blifvit
ålagdt ej fullgöras, eger församling eller efterträdande boställshafvare
verkställighet hos öfverexekutor påkalla.

65 tj.

Instrument öfver ekonomiska besigtningar och husesyner
samt andra bostället rörande handlingar skola, jemte förteckning
å desamma, af boställshafvare derstädes eller i kyrkan förvaras,
vid besigtningar och syner tillhandahållas samt vid afträde till
efterträdaren öfverlemnas.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

IX Kap.

Om giltighet och tillämpning af denna boställsordning
äfvensom öfvergångsstadganden.

66 §.

Hvad för boställshafvare i denna boställsordning är föreskrifvet
galle äfven för arrendator eller brukare, som är i
författningsenlig ordning antagen, samt, i tillämpliga delar,
äfven för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas
räkning boställe innehafver.

67 §.

Finner synerätt till boställe börande jordbruk vara af så
obetydlig omfattning, att för boställen med jordbruk gifna bestämmelser
till större eller mindre del synas icke derå tillämpliga,
eger synerätten förordna, om och i hvilken mån beträffande
sådant boställe skola tillämpas för boställen utan jordbruk i
denna boställsordning meddelade stadganden.

68 §.

Sedan bestämdt blifvit, hvilka hus skola å boställe finnas,
eller förordnande enligt 67 § meddelats, må, utan hinder deraf
att beslut härutinnan vunnit laga kraft, synerätt, på grund af
sedermera inträffade förändrade förhållanden, i dessa afseendeu
annorlunda förordna.

69 §.

För pastorat, bestående af både lands- och stadsförsamling.
skall, i brist af godvillig öfverenskommelse, Konungens befallningshafvande
bestämma, huru stor lott af den pastoratet tillkommande
nybyggnads- och underhållsskyldighet å andra och
tredje klassernas bostadsboställen skall påläggas hvarje särskild
församling inom pastoratet, intill dess på gjord framställning
annorlunda förordnas. Vid sådan bestämmelse skall hänsyn tagas
både till invånareantalet i de olika församlingarna och till

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

summan af senast påförda bevillningsafgifter för de beskattningsföremål,
för livilka deltagande i nybyggnad och underhåll
af prestgård skall ega rum, dock med iakttagande, hvad landsförsamling
angår, icke allenast af den lindring, som i sådant
hänseende enligt gällande lag är medgifven för andra beskattningsföremål
än fastighet, utan ock deraf att, äfven om bostadsbostället
är i stad beläget, landsförsamling icke må påföras andel
i mer än som motsvarar den pastorat åliggande nybyggnadsoch
underhållsskyldighet å bostadsboställe af samma klass å
landet.

Med tillämpning af hvad sålunda bestämmes, verkställer
synerätt fördelningen mellan pastoratets församlingar, så att
en hvar bland dessa får, såvida lämpligen ske kan, särskilda
af de laga husen att nybygga och underhålla.

70 §.

Då löntagare, som saknar visst boställe, är berättigad till
fri bostad, skall bostadens beskaffenhet lämpas efter hvad derom
för motsvarande boställe är stadgadt.

71 §•

1. Denna boställsordning, som icke afser de bostadsbostäl len,

hvilkas innehafvare äro delegare i skånska presterskapets
byggnadskassa, gäller från och med den 1 maj.....

3. A bostadsboställe skall vid den tid, från hvilken tillämpning
af boställsordningens bestämmelser i fråga om de
laga husens nybyggnad och underhåll inträder, sådan i 16 §
omförmäld kostnad, som boställshafvaren till följd af förut meddeladt
beslut måst beträffande laga hus vidkännas och som icke
är att hänföra till hvad i 29 § 3 mom. afses, likasom för ytterligare
under besittningstiden utförd dylik nybyggnad, hvilken
af synerätten godkännes, boställshafvaren godtgöras genom lån
från stiftets byggnadslånekassa till belopp, som synerätten, efter
inhämtande af yttrande från konsistorieombudet och kassans
ombud, pröfvar skäligt; dock att boställshafvaren, derest han

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

finnes hafva brustit i underhåll af hus, för hvilket nu angifna
godtgörelse ifrågakommer, skall efter synerättens pröfning försätta
huset i fullgodt stånd, innan utbetalning från kassan sker.

4. Den rätt, som i följd af särskildt stadgande eller landssed
på vissa orter må tillkomma afträdande boställshafvare att efter
sitt afträde njuta skörden af den näst förut å bostället utsådda
höstsäden, vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes.

5. Stadgandet i 61 § 3 mom. beträffande bostadsboställen
af andra klassen och de löningsboställen, som af kyrkoherdar
innehafvas, skall, i hvad det afser skyldighet för afträdare att
deltaga i synekostnaden, tillämpas först vid de af- och tillträdessyner,
som hållas, då härefter utnämnd löntagare afträde!’.

6. Hvad för vissa stift är i fråga om ersättning för odlingsarbeten
å prestboställen genom särskilda kongl. bref stadgadt
skall härefter tillämpas endast beträffande de odlingar, hvilka
äro påbörjade före år ....

72 §.

Sedan ny lönereglering för pastorat vunnit tillämpning,
skall innehafvare af bostadsboställe för sådana hans laga hus,
för hvilka icke, jemlikt 5 § af förordningen om ecklesiastika byggnadslånekassor,
annuitet för nybyggnadslån utgår, under den tid
dylikt förhållande fortfar till stiftets byggnadslånekassa, såsom
bidrag till betäckande af blifvande nybyggnadskostnad för boställshafvarens
laga hus, årligen erlägga en särskild byggnadsskyldighetsafgift.
Sådan afgift fästställes af synerätt. De
grunder, enligt hvilka byggnadsskyldighetsafgiften beräknas,
angifvas i byggnadslånekassans reglemente, som tillika stadgar
tid och ordning för afgiftens bestämmande och utgörande.

Förslag

till

Förordning om ecklesiastika byggnads!ånekassor.

I Kap.

Om byggnadslånekassas uppgift och lånerörelse.

1 §•

För hvart och ett af Upsala, Linköpings, Skara, Strengnäs,
Vesterås, Vexjö, Göteborgs,- Kalmar, Karlstads och Hernösands
stift skall inrättas en ecklesiastik byggnadslånekassa, för hvilken
särskild! reglemente af Kongl. Maj:t fastställes, med iakttagande
af de i denna förordning angifna grunder.

2 §■

Byggnadslånekassa skall hafva till uppgift att anskaffa
samt till stiftets byggnadsskyldiga presterskap och pastorat eller
församlingar utlåna penningar till bestridande af kostnader å
laga hus vid bostadsboställen i de fall, som närmare omförmälas
i 16 §, 17 § och 71 § 3 mom. af ecklesiastik boställsordning,
äfvensom att öfvervaka vård och underhåll af sådana laga hus
samt tillse, att nybyggnad eller förbättring, för hvilken lån
ifrågakommer, utföres på ändamålsenligt och för hvarje särskild!
boställe lämpligt sätt.

3 §•

Lån beviljas till bestridande af det kostnadsbelopp, synerätt
för hvarje särskild! fall vid arbetets godkännande bestämmer,
med iakttagande, då fråga är om lån till boställshafvare, att
vid nybyggnad till följd af eldskada göres skäligt afdrag för
den ersättning, som genom brandförsäkring kunnat beredas.

Vid lånets utbetalning till byggnadsskyldig afgifver denne
förbindelse, affattad enligt reglementets bestämmelser.

Boställshafvare må kunna erhålla förskott å lånet, såvida
han derför ställer fullgod säkerhet.

30 FÖRSLÅS TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

4 §•

Har boställshafvare fått lån sig beviljadt till bestridande
af nybyggnadskostnad, som det ålagts honom att till företrädare
utgifva, må detta lån icke lyftas, förr än styrkt blifvit, att
företrädaren erhållit godtgörelse eller medgifvit lånets utbetalande.

5 §.

De af byggnadslånekassa utlemnade lån återgäldas genom
annuiteter, hvilka skola så beräknas, att de betäcka kassans
ränteutgifter och amortera det utlånade kapitalet under tid,
som motsvarar den antagna varaktigheten af den nybyggnad
eller förbättring, för hvars kostnad lånet beviljats. Närmare
bestämmelser rörande dessa afgifter meddelas i reglementet.

6 §•

Afgift, som belöper å boställshafvares lån, skall vederbörande
uppbördsman för prestlönemedlen å tid, som i reglementet angifves,
till kassan inbetala af de församlingsafgifter, han för
boställshafvarens räkning uppburit.

7 §■

Derest, efter det lån för nybyggnad eller förbättring å boställe
blifvit från byggnadslånekassa lemnadt, samma boställe
förklaras icke vidare skola utgöra bostadsboställe vid den presterliga
befattning, med hvilken det dittills varit förenadt, skall den
vid denna tid oguldna del af nämnda lån godtgöras kassan i
den ordning, Kong!. Maj:t för hvarje särskildt fall bestämmer.

8 §•

Byggnadslånekassas förvaltningskostnader gäldas af presterskapets
löneregleringsfond till belopp, som Kongl. Maj:t för
hvarje kassa fastställer.

9 §•

JByggnadsskyldighetsafgifter, som enligt 72 § af ecklesiastik
boställsordning för boställe inflyta, bokföras såsom detta boställes
tillgång att vid blifvande nybyggnad af boställshafvares
laga hus användas i den ordning reglementet fastställer.

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM RYGGNADSLÅNEKASSOR. 31

Hvad af byggnadslånekassas årliga inkomster icke erfordras
till betäckande af omedelbart förestående utgifter göres räntebärande
enligt närmare föreskrifter i reglementet.

10 §.

Hör anskaffande af medel till utlåning eger byggnadslånekassa
upptaga lån mot reverser eller tryckta, endast från kassans
sida uppsägbar, obligationer, hvarom närmare bestämmelser
meddelas i reglementet.

II Kap.

Om hufvudmän.

11 §•

Hufvudmän för byggnadslånekassa äro stiftets för bostadsboställen
byggnadsskyldiga presterskap samt de pastorat eller
församlingar, som för dylika boställen ingått i kassan.

Ill Kap.

Om styrelse.

12 §.•

Byggnadslånekassa företrädes af en styrelse, bestående af
minst tre ledamöter och lika många suppleanter. Antalet fastställes
för hvarje kassa i dess reglemente.

En af ledamöterna jemte suppleant för denne förordnas af
Kongl. Maj:t. De öfriga skola af stiftets för bostadsboställen
byggnadsskyldiga presterskap kontraktsvis väljas i den ordning,
som, jemte sättet för valets kungörande, bestämmes i reglementet.

13 §.

Val af ledamöter sker för fyra år, räknade från och med
den 1 maj näst efter valet. Hälften af antalet eller, om detta
icke är jemnt, det antal, som är närmast under hälften, afgår
dock efter lottning, som inför styrelsen verkställes, vid slutet
af andra året efter det denna förordning vunnit tillämpning.

32 FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

Utträder ledamot före utgången af den tid, för hvilken han
är vald, afser val af ny ledamot i stället för den utträdande
endast den tid, som för honom återstått.

Suppleanter väljas hvarje gång för två år.

Afgående ledamot eller suppleant kan återväljas.

14 §.

Styrelsen utser bland sina valda ledamöter för hvarje år
ordförande och vice ordförande.

År vid sammanträde hvarken ordföranden eller vice ordföranden
närvarande, föres ordet af den, som dertill af de tillstädeskomna
utses.

15 §.

Styrelsen är behörig att fatta beslut, då minst tre medlemmar
äro tillstädes.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om hvilken vid
sammanträde de flesta röstande sig förenat, men vid lika röstetal
den mening, som biträdes af ordföranden vid sammanträdet.

Ledamot af styrelsen ege ej deltaga i afgörande af fråga,
som afser hans enskilda rätt.

Vid styrelsens sammanträde föres protokoll, hvilket senast
vid näst följande sammanträde justeras.

16 §.

Styrelsen skall hafva sitt säte i stiftsstaden.

17 §■

Styrelsen eger att sjelf eller genom befullmägtigadt ombud
öfverklaga vid ekonomisk besigtning eller husesyn meddeladt
beslut, som kan på byggnadslånekassans rätt inverka, samt
jemväl eljest å kassans vägnar söka, kära och svara i förekommande
fall.

18 §.

Byggnadslånekassas namn tecknas af den eller de styrelseledamöter,
som af styrelsen dertill utses.

Skriftlig handling, hvilken för kassan utfärdas, skall vara
underskrifven å dess vägnar, med utsättande af dess benämning
äfvensom af deras namn, hvilka verkstält undertecknandet. År
sådan handling ej behörigen underskrifven å kassans vägnar,

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR. 38

vare de, som handlingen underskrifvit, för hvad sålunda slutits
ansvariga, en för alla och alla för en som för egen skuld.

19 §.

Vid fullgörande af sitt uppdrag skall styrelsen ställa sig
till efterrättelse, förutom bestämmelserna i denna förordning
och byggnadslånekassans reglemente, icke blott hvad beträffande
byggnadslånekassa ytterligare är i ecklesiastik boställsordning
stadgadt, utan äfven de särskilda föreskrifter, som af hufvudmännen
i behörig ordning meddelats och ej strida mot allmän
lag eller författning.

20 §.

Till tjensteman hos byggnadslånekassan förordnar styrelsen
en kamrerare, hvilken skall bo i stiftsstaden.

Kamrerarens åligganden och löneförmåner bestämmas i
reglementet.

21 §.

Öfver byggnadslånekassas inkomster och utgifter föras för
hvarje ecklesiastikår noggranna räkenskaper, hvilka inom den 1
derpå följande augusti skola jemte fullständigt bokslut vara till
granskning färdiga.

22 §.

Styrelsens medlemmar åtnjuta för sitt uppdrag icke annan
godtgörelse än resekostnads- och traktamentsersättning enligt
grunder, som i reglementet fastställas.

IV Kap.

Om revision.

23 §.

För granskning af styrelsens förvaltning och byggnadslånekassans
räkenskaper utse hufvudmännen årligen tre revisorer
och tre suppleanter för dem, hvarjemte Kong! Maj:t eger förordna
ett ombud att i revisionen deltaga.

24 §.

Efter kallelse af styrelsen skola revisorerna senast den 1
augusti sammanträda, hvarvid skola tillhandahållas af styrelsen

34 FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

afgifven berättelse angående förvaltningen äfvensom alla öfriga
för revisionen erforderliga handlingar. Revisionen skall vara
afslutad och berättelsen deröfver till styrelsen aflemnad före
den 15 i samma månad. Revisionsberättelsen skall jemte styrelsens
förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar i erforderligt
antal tryckta exemplar af styrelsen skyndsammast öfverlemnas
till domkapitlet för att inom den 15 september genom
domkapitlet delgifvas stiftets presterskap.

25 §.

Revisor skall under den tid, hans uppdrag afser, ega ständig
tillgång till byggnadslånekassas alla böcker, räkenskaper och
andra handlingar: oeh må af honom begärd upplysning angående
förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

26 §.

Hafva revisorer i sitt utlåtande mot bättre vetande lemnat
origtig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning
mot dylik i förvaltningsberättelsen eller räkenskaperna meddelad
uppgift, eller vid fullgörandet af sitt uppdrag visat grof
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, byggnadslån
ekassan ansvariga för all deraf uppkommande skada, en
för alla och alla för en. Ej må dock talan härom anställas,
sedan två år förflutit, från det revisorernas berättelse för hufvudmännen
framlades.

27 §.

Arfvode till revisorerna utgår med belopp, som i reglementet
bestämmes.

Y Kap.

Om hufvudmännens sammanträden.

28 §.

Utom beträffande styrelseval utöfvas hufvudmännens rätt
att deltaga i handhafvandet af byggnadslån ekassas angelägenheter
å allmän stämma. Pastorat, som ingått i kassan, utöfvar
denna sin rätt genom ombud, utsedt å kyrkostämma.

A hufvudmännens stämma tillkommer en röst hvarje röstberättigad,
som anmält sig till deltagande i förhandlingarna. Röst -

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR. 35

berättigad ege sin talan på annan röstberättigad genom fullmagt
öfverlåta; dock må ingen på grund af sådan fullmagt föra
talan för mer än en röstberättigad.

29 §.

Ordinarie stämma hålles i stiftsstaden en gång hvarje år
inom slutet af oktober månad å dag, som i reglementet bestämmes.

30 §.

Stämma öppnas af styrelsens ordförande, hvarefter val af
ordförande vid stämman företages.

31 §.

A ordinarie stämma skola förekomma:

l:o) föredragning af styrelsens och revisorernas berättelser
angående förvaltningen under senast förflutna räkenskapsår
äfvensom styrelsens skriftliga förklaring öfver möjligen gjorda
anmärkningar;

2:o) afgörande af fråga om ansvarsfrihet åt styrelsen för
dess förvaltning;

3:o) val af revisorer och suppleanter för dem; samt

4:o) handläggning af ärende, som i öfrigt af styrelsen eller
eljest till stämman hänskjutits.

32 §.

Beviljas icke ansvarsfrihet åt styrelsen, skall talan å dess
förvaltning till domstol instämmas inom tre månader från den
dag, stämman afslutades. Försittes den tid, och har ej styrelseledamot
gjort sig skyldig till handling, som efter allmän lag är
straffbar, vare från ansvar fri.

33 §.

Styrelsen eller revisorerna må kalla hufvudmännen till extra
stämma.

Sådan stämma skall ock af styrelsen utlysas, då det för
uppgifvet ändamål skriftligen begäres af minst tio hnfvudmän.

Vid extra stämma får ej till afgörande företagas ärende,
som ej varit i kallelse till stämman angifvet.

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

34 §.

Kallelse till stämma kungöres, på sätt reglementet bestämmer,
tre gånger, senast minst fjorton dagar före stämman.

35 §.

Såsom stämmas beslut gäller den mening, för hvilken de
flesta rösterna afgifvits, och vid lika röstetal den mening, ordföranden
biträdt.

Val skall ske med slutna sedlar; vid lika röstetal afgöres
valet genom lottning.

36 §.

Vid stämma skall ordföranden låta föra protokoll, utvisande,
hvilka vid stämman närvarit och hvilka beslut der blifvit fattade.
Stämman utser två af de närvarande att jemte ordföranden å
viss dag justera protokollet, som fjorton dagar efter stämman
skall vara för hufvudmännen tillgängligt.

VI Kap.

Tillämpningsbestämmelser.

37 §.

Denna förordning träder i kraft från och med den 1 maj

......; skolande under näst föregående år för hvarje byggnads lånekassa

å tid, som Kongl. Maj:t vid utfärdande af reglemente
för kassan bestämmer, val af styrelse förrättas i enlighet med
de beträffande styrelseval i reglementet gifna föreskrifter.

38 §.

Gröres framställning om denna förordnings tillämpning jemväl
å bostadsboställen inom Visby stift eller för sådana inom
Lunds stift belägna bostadsboställen, hvilkas innehafvare icke
äro delegare i skånska presterskapets byggnadskassa, eger Kongl.
Maj:t att öfver framställningen besluta och dervid, såvida densamma
bifalles, föreskrifva i hvilken byggnadslånekassa ifrågavarande
boställen må ingå.

SPECIALMOTIV.

Prestluneregleringskomitvn II, 2.

Förslag

till

Ecklesiastik Boställsordning.

Såsom af inledningen till detta betänkande framgår, bär
komitén vid utarbetandet af förevarande förslag till ecklesiastik
boställsordning i åtskilliga delar upptagit hvad Kong! Maj:t i
nådiga propositioner till riksdagarne åren 1889 och 1894 i ämnet
föreslagit. Dessa propositioner hänförde sig till ett af särskildt
utsedde komiterade med underdånig skrifvelse den 28 mars 1879
till Kongl. Maj:t öfverlemnadt förslag, sådant detsamma år 1888
inom ecklesiastikdepartementet omarbetats. Den ytterligare omarbetning,
komitén nu vidtagit, har föranledts dels af behofvet
att, såvidt möjligt, undanrödja orsakerna till de betänkligheter,
som vållat, att omförmälda nådiga propositioner ej tillvunno sig
riksdagens bifall, dels ock af andra förhållanden, som här nedan
skola angifvas.

Innan komitén redogör för grunderna till förslaget i dess
olika delar, har komitén ansett lämpligt att här intaga följande
inledande framställning, som uti 1879 års betänkande lemnats
i fråga om uppkomsten af de boställen, för hvilka den föreslagna
boställsordningen skulle gälla, äfvensom angående det
hufvudsakliga af förut beträffande dessa boställen meddelad lagstiftning.
*

»I. Om prestboställenas uppkomst.

Åt de flesta biskopar, kyrkoherdar och komministrar i riket äro
hemman eller andra lägenheter till bostad och aflöning anslagna. Äfven
de i en del pastorat, utom komministrarne, anstälde ordinarie hjelp-prester,

* Med * eller f betecknade noter äro af komitén tillagda. I 1879 års
betänkande förekommande noter äro angifna med siffror.

BOSTÄLLSORDNING.

såsom kapellpredikanter, pastoratsadjunkter, sockenadjunkter m. fl., äro i
de flesta fåll försedde med bostadslägenheter.

Alla åt presterskapet anslagna hemman och lägenheter, för kvilka
efterföljande förslag till boställsordning är afsedt att gälla, betecknas deri
med benämningen boställen; och indelas boställena, såsom framdeles skall
vidare omförmälas, i två hufvudafdelningar: bostadsboställen, eller sådana
boställen, som äro bestämda till bostäder åt presterna, samt löningsboställen,
eller sådana boställen, som äro afsedda endast att lemna bidrag
till presternas aflöning.

Af bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnes tidigast.

Kyrkoherdarnes bostadsboställen hafva blifvit anskaffade eller upplåtna
dels af socknemännen, dels af enskilda personer och dels af kronan.

■ Redan i landskapslagarne förekomma stadganden om socknemännens
skyldighet att, sedan kyrka blifvit uppbyggd, till densamma anskaffa jord
eller, såsom det hette, göra skötning, derå presten skulle hafva sin bostad
1). Uplands Lagen säger härom (Kirkiu B. II.):

’Nu ser kirkise byriseth mseth grundvali. ok lyctseth owsen mseth huwi.
tha skal kirkise bol hafwse thser prsestr skal a byggise. thset skal wserae
markland iorthser undir hundseris kirkiu hwarise. ok halfmark undir
tolfptse kirkiu.’

Den skötning eller det kirkiobol, som till bostad åt presten uppläts,
har sedermera blifvit kalladt prestbol eller prestgård, med hvilka ord i
allmänhet förstås endast sådana bostadsboställen, som äro åt kyrkoherdar
anslagna. Jord till prestgård har stundom blifvit af socknemännen
inköpt eller af ödeland uppodlad, men har också, särdeles i de
äldsta tiderna, blifvit anskaffad medelst sammanskott* 2). Då jord af det
föreskrifna omfånget ej kunde i kyrkans närhet på ett ställe erhållas,
måste de egolotter, som till fyllnad erfordrades, på annat håll, ofta på
afstånd från hufvudegorna, anskaffas; hvarjemte under katolska tiden prestgården,
oaktadt dess egor redan hade föreskrifvet omfång, ofta tillökades
derigenom, att särskilda egoområden af enskilda personer skänktes eller
testamenterades till prestgårdens förbättring. Häraf förklaras, hvarföre
prestgårdarnes egor ofta legat vidt kringspridda och inneslutna inom
andra hemmans eller byars gränser, ett förhållande, som, ehuru mångenstädes
genom skiften och egoutbyten ändradt, likväl ännu ej sällan
eger rum 3).

De äldsta och flesta bostadsboställen för kyrkoherdar hafva blifvit af
socknemännen anskaffade. Dessa boställens ålder torde i allmänhet motsvara
åldern af de kyrkor, till hvilka de höra; och hafva således dylika
boställen funnits alltsedan elfte och tolfte århundradena4).

Såväl före som efter reformationen hafva bostadsboställen åt kyrkoherdar
blifvit skänkta af enskilda personer, hvilka derigenom förvärfvade
sig jus patronatus. (Jfr 19 kap. 12 § kyrkolagen.)

*) Östg. L. Kristnu B. I. — Westg. L., den yngre Codex. Kirkyu B. II.

2) Wilskman, Eccl. W. p. 482, 484, 485 not. — v. Bonsdorff, Stort. Finlands
Kameral-Lagf. Del I, p. 88.

3) Jfr Rabenius, Kyrkolag! p. 209, 210.

4) Wilskman, p. 478, 479.

BOSTÄLLENAS UPPKOMST.

De prestgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, hafva alla tillkommit
efter reformationen för de derefter nybildade pastorat. Samma rätt,
som tillkom enskild person, hvilken gifvit prestgården, ansågs tillkomma
konungen i de pastorat, till bvilkas prestgårdar kronohemman anslagits,
hvadan sådana pastorat blefvo regala1).

Näst efter bostadsboställena för kyrkoherdar komma i ålder bostadsboställena
åt biskopar i de gamla, före reformationen befintliga stiften
(Gpsala, Linköpings, Skara, Strengnäs, Vesterås, Vexjö, Lunds), hvilka
boställen lära utgöras af gods, som dels i hednatiden tillhört afgudatemplen,
dels ock sedermera blifvit skänkta eller testamenterade för sitt
nuvarande ändamål. Bostadsboställen åt biskoparne i de efter reformationen
bildade stiften (Göteborgs, Kalmar, Karlstads, Hernösands och Visby)
hafva, der sådana boställen finnas, blifvit i senare tider på hvarjehanda
sätt anskaffade.

Kapellans- eller koniministerstjemterna i deras nuvarande betydelse
inrättades först efter reformationen. Till bostadsboställen åt innehafvarne
af dessa tjenster anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit
under katolska tiden, ofta samtidigt med prestgårdarne* 2); men
sedermera, isynnerhet efter det genom Carl XI:s reduktion tillgången på
kronohemman blifvit större, anvisades sådana till boställen åt kapellanerne.
Genom flera under Carl XI:s tid och sedermera utfärdade författningar
(kongl. bref den 31 juli 1688, kongl. res. på presterskapets besvär den 6
mars 1689, § 1, kongl. bref den 14 nov. 1693 och kongl. res. på presterskapets
besvär den 10 mars 1719, § 41, m. fl.) föreskrefs i allmänhet,
att de kapellaner, som derförut ej erhållit några boställen eller blifvit
försedde med olägliga sådana, skulle förses med lägliga boställen, såvida
några lediga hemman voro att tillgå, ''hvilka till andra tarfvor intet funnos
vara disponerade’ 3).

Stundom ehuru mera sällan hafva till bostadsboställen åt komministrar
stom- och annexhemman blifvit använda, eller hemman af socknarna eller
enskilda personer upplåtits.

Uti 9 § af kongl. res. på presterskapets besvär den 10 mars 1719 stadgas,
att uti vidtbegrepne och folkrika församlingar, derest jemte ordinarie
kapellanen en adjunkt eller hjelpprest vore nödig, skulle till dess bättre
underhåll kyrkan eller socknen vara efterlåtet att inlösa något lägligt
hemman till skatte eller besittningsrätt, såvida kronan eller någon annan
i sin rätt icke komme att lida.

Ehuru derförut och redan under 1600-talet kapellpredikantstjenster
omnämnas4), har flertalet af de nuvarande ordinarie hjelpprestbefattningar,
hvilka utom koinministcrstjensterna på vissa orter förekomma, inrättats
först efter utfärdandet af sistberörda kongl. resolution; och de till
bostadsboställen åt innehafvarne af dessa hjelpprestbefattningar anslagna

J) Jfr Wilskman, Rabenius och v. Bonsdorff.

2) Jfr Wilskman, p. 317 not.

3) Jfr Wilskman, p. 94—96.

4) De äldsta nuvarande kapellpredikantstjenster torde vara den i Nämdö af
Osterhaninge pastorat, hvilken inrättades år 1627, och den i Thorö af Sorunda
pastorat, hvilken inrättades år 1692.

BOSTÄLLSORDNING.

hemman och lägenheter hafva, der de ej af enskilda personer upplåtits,
blifvit af församlingarna inlösta från kronan eller på annat sätt anskaffade.

Lärling sbo ställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom
prebendehemman, stomhemman, annexhemman m. fl. här nedan nämnda.

Prebendehemman torde numera ej finnas anslagna åt några andra
prestman än biskopar, till förbättring i hvilkas löneinkomster dessa hemman
skola hafva blifvit under förra hälften af 1600-talet anvisade.

Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen på två sätt. Under
katolska tiden hade, utom prestgårdarne, åt kyrkoherdarne till förbättring
i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits åtskilliga andra hemman,
hvilka kyrkoherdarne i allmänhet läto brukas af landtbönder mot landtgille.
Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet dessa kyrkoherdarnes
landbohemman till kronan indragna mot ständigt vederlag, men en
del sådana hemman bibehöllos dock fortfarande till kyrkoherdarnes underhåll
och benämndes sedermera stommar (egentligen stomnar). Uppkomsten
af andra nuvarande stomhemman härleder sig derifrån, att vid reformationen
flera pastorat sammanslagits till ett, då kyrkoherden i det sålunda
nybildade pastoratet fick behålla de gamla prestgårdarne, af hvilka de,
som ej till bostadsboställe användes, sedermera benämnts stomhemman.
Dessa löningsboställen förekomma egentligen endast i gamla Sverige. De
motsvaras i det nya Sverige af

Annexhemman, hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt
prestman.

Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på
hvarjehanda sätt blifvit presterskapet anslagna under olika benämningar,
såsom mensal-, predikstols-, kanike-, altar- och sodalitiehemman, annex/asta,
fästa, mensalgrund, vederlagsjord, mensaljord, gatuhus och
rnensalhus.

Genom Konung Fredrik Hirs i Danmark bref af den 29 aug. 1648
bestämdes, att löningsboställen, anslagna åt kyrkoherdarne i Bohuslän,
skulle utgöra enkesäten för kyrkoherdarnes enkor; och genom kongl.
resolutioner den 11 aug. 1756 för Halland och den 30 sept. 1761 för
Domprosteriets och Marks kontrakt af Göteborgs stift har fastställelse
meddelats åt öfverenskommelser, ingångna af kyrkoherdarne i dessa delar
af sagda stift, derom, att dem anslagna löningsboställen skulle till enkesäten
åt deras enkor användas; dock att, der enka ej funnes, kyrkoherden
skulle ega sjelf sitt löningsboställe disponera.»*

* I Tjällmo pastorat af Linköpings stift har enligt kongl. res. af år 1826 från
stomhemmanet Kopparfall afsöndrad lägenhet under visst vilkor upplåtits till
enkesäte åt kyrkoherdeenlca; hvarförutom i ett hvart af Vestra Hargs och Ekeby
pastorat af samma stift finnes ett hemman af enskild person anslaget till enkesäte
åt komministersenka.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

*11. Kort redogörelse för det hufvudsakliga af den lagstiftning,
som rörande prestboställenas bebyggande och
underhåll hittills blifvit meddelad.

Redan i Westg. L:s Kirkyu B. II. stadgas, att socknemän skulle
liålla presten fyra hus, stufva, bakherberge, nöthus och lada, hvilka hus
presten borde underhålla1). I Uplands Lagens Kirkiu B. II. föreskrifves,
.att Bocknemännen skulle å prestgård bygga sju laga hus, hvilka sedan
borde af presten och socknemånnen gemensamt underhållas.

Uplands Lagens stadgande härom har följande lydelse:

’§ 1. Nu aghu böndser hus a kirkiu bol förse, thset seru siu laghse
hus. stuwse ok steksersehus. lathse ok korn hserbaerghi. wistse hus. ok sympnhus.
ok fse hus. Nu kunnu ther delse prsestser ok soknsemsen. um laghse
hus. prsestser sighser them fserri wserse sen han with thorff. Tha skulu
ther afl andrum soknum takse twa prsesti ok twa böndser sum thset aghu
skothae. Ok hwat ther sighise. swa a bathi prsestser ok böndser åt litse.
§ 2. Sithsen prsestins hus seru vsel boin. tha skal prsestr åt husum giömse
nt ther sei aff wanrökt fordserwins. ok bose lakse a husum ok dyrr före
rgiörse. ok allt thset han ma them bose sellr bsetrse. giöre thset a sin eghin
kost. tha sen husin thorfse mykin bonseth with. tha skulu böndser bonsethin
til förse ok kost före haldse ok husin upbyggise. Nu kunnu kirkiu
hus nithser fallse aff prsestins vanrökt. tha a prsestser them vp bose a sin
kost. ok bote kirkiunni thre markser. sighise böndser åt husin seru fordserAvseth
aff prsestins wanrökt. ok prsestin nekser. tha skuthi thset twe prsestir
ok twe böndser aff andrum soknum. hwat husin seru aff wanroct for-daervseth
ellser sei.’

Till den af Konung Christoffer den 2 maj 1442 stadfästade Lands
Lagen hörde (enl. Schlyter: Företalet till Konung Christoffers Lands Lag
p. LXXXII, LXXXIII) ej någon Kirkiu Balk; men såväl i handskrifterna
-som i de äldre tryckta upplagorna af denna lag finnes vanligen såsom
tillhörande densamma Uplands Lagens Kirkiu Balk intagen; hvadan den
föreställningen länge varit rådande, att denna Balk utgjort en del af
Lands Lagen, och då i senare författningar eller eljest talas om ''Kirkiu
Ilalken’ eller ''Lands Lagens Kirkiu Balk’, torde dermed alltid böra förstås
Uplands Lagens Kirkiu Balk, hvilken synes hafva i fråga om prestgårdsbyggnad
blifvit för hela riket tillämpad.

Kirkiu Balkens förenämnda stadganden, hvilka väl endast voro afsedda
att gälla för prestgårdarne på landet,, hafva dock, såsom senare
författningar visa, blifvit tillämpade jemväl för prestgårdarne i
städerna.

Uti en af Gustaf I år 1559 utfärdad förordning om landtpresternas
uppbörd och huru denna vid ombyte af prest skulle delas emellan företrädaren
och efterträdaren stadgas, att uppbördsåret skulle räknas ''a *)

*) »Nu ser kirkiu gör. tha skal skötniuga til göra halfmarka land»--»oc

fyughur huus. stuuv. hakhserhserghi. nöthuus oc Intim, them skulu bönder up göra
•oc prsester uppe hulda sithan.»

BOSTÄLLSORDNING.

principio Maji’; och i 1571 års kyrkoordning bestämmes, att prestboställen
skulle afträdas den 1 maj, hvilken dag således blef laga fardag för
dessa boställen.1)

Uti en år 1590 utfärdad förordning, som blifvit kallad ''Konung;
Carl IX:s husesynsordning’2) eller ''Hertig Carls synestadga’ och som
synes hafva afsett hela riket, oaktadt Carl då ännu endast var hertig,
åberopas stadgandena i Kirkiu Balken om de sju laga hus, som socknemännen
skulle å prestgård bygga, med den närmare bestämmelse, att till
ladan skulle höra ''tu golf’, att sompnehuset8) skulle vara ''en stugu otte
alnar innan knuthe’ och att till socknemännens hus jemväl skulle höra
stall, hvilket, då såsom nu, gemensamt med fähuset räknades som ett hus
och således antagligen varit afsedt att med fähuset sammanbyggas.

I denna husesynsordning meddelas, jemte föreskrifter om prestensoch
socknemännens gemensamma underhållsskyldighet å de sju laga husen,
äfven stadgande, att, om prestehol behöfde flera än sju laga hus, presten
då skulle bygga af sin egen bekostnad4) samt att ''våra fougder och
häradzhöfdingz nemnd uthaff utsochnes män’ skulle ''höfla huusesyn i
prestgården såwäll i städerna som på landzbygden och om sochnbönderna
ej byggt hafva som lagh säger, thå böte och fullkomne byggningen; lather
och presten huusen rottna och förderfvas afl'' wahngömmo, thå böthe han’.

Den 20 aug. 1607 utfärdade Carl IX rörande prestgårdarnes bebyggande
ett ''mandat'' af detta innehåll:

’Wi Carl then nijonde etc. göre weterligt, åt endoch både låghet!
gifver thet med, och wij eljest när man skref 1590 hafve lathet göra
ther en synnerligh ordning på huru prästegårdarne öfver alt Rijket skola
hållas widh macht, hwad liuus, som almoghen efter laghen uti hwart
prästegäld för sig är plichtig att byggia och sedhan the äre upbygde
huru åther igen presterne skole vara förtänkte att hålla them widh macht,
så åt när then eene anthen genom döden eller andre missfal trädher therifrån
eller blifver afsatt åt tå prästegården altijdh och iempt måtte wara
bygd och widh macht hållen för them som efterkomma: Så förnimma
wij doch ther utti som alt annat, åt sådane wår giorde ordning, then
doch Rijket til godo är giord, föge blifver achtet, uthan mäste parten af
almogen häfver slätt eller intet til samma byggning kört eller hulpit, Eu
part kunna och hafva rättat sigh therefter, och giort theres lagha bygg ’)

Genom kongl. bref till kons. i Göteborg den 28 jan. 1697, till kons. i Upsala
den 7 dec. 1753 och till kons. i Strengnäs den 1 mars 1773 hafva, såsom
framdeles namnes, närmare bestämmelser om af- och tillträde å prestboställen
blifvit gifna.

2) Se afskrifterna af denna husesynsordning på riksarkivet. Jfr 1607 års:
mandat här nedan.

3) Motsvarande Kirkiu Balkens »sympnhus».

4) Såsom hus, hvilka presten borde på egen bekostnad uppbygga, uppräknas:
»en herrestugu, en god kiällare, en sänghstngu eller två ladher med tu golf!,
portte och annat mällte- eller torrkhuus, item fåårahnus, svijnahuus, stall till
tree eller fyra hästar» (förmodligen utom socknemännens) »och hööladhu efter
som hans affvell och nödtorft kräffver».

Originalet till 1590 års husesynsordning har ej kunnat i riksarkivet anträffas,
utan endast afskrifter af densamma, hvilka ej alldeles med hvarandra
öfverensstämma.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

ningar til prästegarden, och sedhan en hoop odugse och försummelige
präster komma tijt som sittia och rööta thet nidher, och slätt intet beflita
sigh om them åt täckia. eller förbättra, menande thet är inthet
theres arfvegodz, som wij hafve förnummit alt för mycket skeer, så åt
någre prästegårdar, som wij medh ögonen hafve sedt, see så uth, åt thär
är icke een Stufvu thär prästen kan sittia torr och odruppen uti. derföre
åt sådhane godh och lagligh ordning, som heele Rijket är nyttigh,
måtte hållas widh macht, Så hafve wij latedt thette vårt mandat uthgå
och i befaldning gifvit oss elskelige wåre trogne män och tjenare i hwar
landzände för sigh öfver alt Rijket therom ransaka, som wij och nu härmedh
befaldning gifve thesse wåre tjenare Edhle och väl bördige N. N.
therom ransaka, och hwar the förnimme, åt sådane laghlige hus, som äre
Stufvu, Ladhu, Stekerhws, Kornhärberg, Wisterhws, Sompnehus, Stall och
fähus, icke äre efter Lagh och ordning af almogen i prästegårdarne upbygde
eller och af Borgerskapet i Städerne, Tå skola the hålla them ther
til åt the them ånyo uthan någhen försummelse late byggia: och skal
almogen eller Borgerskapet i then stadh eller prästegäld thet skedt är
böthe för hwart hus the icke hafva upbygdt hwart år efter annet tree
mark. Finnes och åt Borgerskapet eller Almogen hafve bygt samma hus,
och prästerne sedhan icke hafve hållit them widh macht medh dörar,
Taak och hwad annet ther til hörer, Tå skole och presterne böthe för
hwart hus the hafve latet förderfva, hwart år efter annet tree mark,
och sedhan hålles them före bådhe Borgerskapet och Almogen, åt the
härefter byggia husen i prästegårderne och prästerne, åt the them sedhan
flije och hålla widh macht, Så frampt the större böther och sträf icke
vele vänta; men penningarne, som så i böthe falla, skole våre utskickade
tagha til sigh och late leverere til wår Ränte Cammar. Ther bådhe wåre
utskickade så väl som Biscopar, präster och Almogen i then Landzända
the tilskickade blifva, hafva sigh efter rätta, Ty all godh ordning som
Rijket är nyttigh måste intet så afläggias uthan warda hållen widh macht.’

Uti fredsfördragen i Brömsebro den 13 aug. 1645, i Roskilde den 26
febr. 1658 och i Köpenhamn den 27 maj 1660, genom hvilka Gotland,
Jemtland, Herjeådalen, Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän till Sverige
afträddes, tillförsäkrades invånarne i dessa provinser att få bibehålla
dittills åtnjutna privilegier och förmåner, såvidt de ej stredo mot Sveriges
grundlagar; hvilken försäkran sedan genom Malmö Recess den 18 sept.
1662 för Halland, Skåne och Blekinge och särskildt för presterskapct
i dessa provinser ytterligare bekräftades. I följd häraf har, i fråga
om skyldigheten att bygga och underhålla prestgårdarne i de eröfrade
provinserna, ansetts att derutinnan borde förblifva så som förut i hvarje
provins varit stadgadt eller vanligt.

I Skåne, Gotland och i vissa delar af Halland egde vid tiden för
dessa provinsers förening med Sverige ett helt annat förhållande rum, i
fråga om byggnads- och underhållsskyldigheten å prestgårdarne, än i Sverige,
sålunda att i Skåne kyrkoherdarne ensamme voro skyldige att bygga
och underhålla sina prestgårdar, hvaremot i Gotland och i vissa gäll af
Halland detta åliggande synes hafva tillkommit församlingarna ensamma;
och som, enligt fredsfördragen och Malmö Recess, dittills åtnjutna privi -

BOSTÄLLSORDNING.

legier och förmåner skulle fortfarande åtnjutas, förhålles, såsom framdeles
skall närmare omförmälas, på dessa orter ännu i dag olika mot i det
öfriga Sverige, beträffande prestgårdarne^ bebyggande och underhåll.

I de öfriga eröfrade provinserna torde denna fråga redan vid tiden
för eröfringen varit ordnad mera i öfverensstämmelse med hvad i Sverige
cgde rum. Åtminstone förhålles derutinnan för närvarande i allmänhet
på samma sätt som i det öfriga Sverige, utan att veterligen i dessa provinser
några mot förut existerande förhållanden stridande förändringar
blifvit införda.

Enligt 7:de punkten i presterskapets privilegier den 1 okt. 1675
skulle alla pastores i städerna och kapellaner af städerna försörjas ''med
beqväma publique hus och gårdar, och församlingarne vara förpligtade
dem tillbörligen med laga byggning, äfvensom å landet, vidmakthålla,
alldeles som i kyrckiobalken therom förmäles’.

I kongl. husesynsordningen den 18 juli 1681, § 321), upprepas hvad
Kirkiu Balken i fråga om de sju laga husens byggande och underhåll
innehåller, hvarefter stadgas, att kronans fogdar skulle hafva noga inseende
deröfver och att häradshöfdingarne med någre utsocknes nämndemän skulle
hvar i sina härader hålla husesyn uti prestgårdarne såväl i städerna som
på landsbygden, dervid, om försummelse i byggnad eller underhåll låg
socknemän eller borgerskap^ eller presten till last, den försumlige skulle
fällas till böter. Om presten behöfde flera hus, än lagen förmälde, skulle
han bygga dem på egen bekostnad. Men i de stift, der allmogen åtagit
sig all prestgårdsbyggnad och det oqvaldt kunde hålla, skulle dervid förblifva
så länge allom åsämde.

Här föreskrifves först husesyn af häradshöfding och nämnd. *

Hvad sålunda blifvit föreskrifvet i 1590 års husesynsordning, 1607
års mandat, 1675 års privilegier och 1681 års husesynsordning torde
gifva vid handen, att de i Kirkiu Balken och i nu nämnda författningar
meddelade stadganden om prestgårdarnes bebyggande och underhåll till *)

Denna paragraf lyder sålunda: »Om prästegårdsbygnat innehåller kyrckiebalken,
åt Soknebönder äga Sin hus i prästebole byggia och när samma hus äro färdiga
med Tak och alt inrede samt prästenom väl lagade i hand lefvererade, tå skal
han åt husom gärna, åt the ej förderfvas af vanrykte. Präster skal bota Taka
och dråpp och dör låta före giöra, kommandes alt thet han låter bota och bättra
på thess egen kostnat. Men tarfva Hus mycken förbättring, tå skola Soknemän
alt hvad som behöfves tilföra och husen opbyggia med sin egen kostnat. Och
emedan thetta skier på många orter försummeliga; ty skole Cronones fogdar hafva
ther noga inseende på och Häradshöfdingarne med några utsocknes nämbdemän
hålla hwar i sine härader husesyn uti prestegårdarne såväl i städerna som på
landsbygden. Pinnes tå felet hos Soknemän eller Borgerskapet i Städerna, tå
skola the straxt byggia prästegården och böte för hvart huus the försumat hafva
sex mark och rätte ändå up allan skadan. Finnes och åt the hafva bygt samma
hus och prästen sedan icke häfver hållit them wid macht, tå böte han som Soknemän
och Borgare och rätte up allan skadan: Ty all god ordning som Kijket är

nyttig måste intet afläggias utan hållen varda. Behöfver prestebol flere huus än
lagen förmäler tå bygge prästen af egen bekostnad^ och förbättre prästebolet uti
hvad som behöfves med hägnad, ängerödning, dikning och annat mera som honom
sjelf till godo kommer. Men i the Stift, som Almogen har påtagit sig all prästegårdsbygnad
åt giöra och thet oqvalt hålla kunna, blifve dervid så länge allom
åsämmer.»

* VVexiö stadga af 1414 talar dock om syn af häradshöfding.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

lämpats saväl a de i stad som å de på landet belägna prestgårdarne,
hvadan således under den tid, för hvilken sagda lagstadganden gälde,
kyrkoherdarne i städerna likasom deras embetsbroder på landet synas
sjelfve fått bygga och underhålla de hus, som utöfver de sju laga husen
vid prestgården erfordrades, och derjemte gemensamt med församlingarna
underhålla dessas sju laga hus.

Man finner, att på 1680-talet församlingarna i åtskilliga pastorat i
Vestmanland, Dalarne och Norrland genom särskilda konventioner åtagit
sig all byggnadsskyldighet å prestgårdarne, och i flera pastorat i Vestmanland
och Dalarne äfven å kapellansbolen, hvilken skyldighet på dessa
ställen ännu fortfar.

''1686 års kyrkolag innehåller rörande prestboställena egentligen (i
24 kap. 19 §) endast den föreskrift, att prosten vid visitationerna skulle
låta i närvaro af någon kronobetjent, som landshöfdingen dertill förordnade,
hålla husesyn med kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol, så att
de till hus, åkrar och ängar blefvo som sig tillborde skötta, upplagade,
vidmakthållna och förbättrade.

Den i kyrkolagen stadgade husesyn, som prosten skulle vid visitationerna
låta hålla i någon kronobetjents närvaro, och som motsvarar
hvad sedan kallats ekonomisk besigtning, är således att skilja från den i
1681 års husesynsordning föreskrifna husesyn, som borde af häradshöfding
med nämnd förrättas.

Kongl. res. på allmogens besvär den 25 maj 1720, § 41, innehåller,
att allmogen, anbelangande prestgårdsbyggnad, skulle ''handhafvas'' vid
1681 års husesynsordning och att de sju laga hus, som Sveriges lag,
1607 års ''patent’ och 1681 års husesynsordning pålade allmogen att
bygga å prestbol, skulle vara: l:o) och 2:o) En sätesstuga med 2 kamrar
och 1 kök samt en förstuga under ett tak (denna byggnad, hvilken således
kom i stället för Kirkiu Balkens stuva: och stekaersehus, räknas
derföre ännu för två hus); 3:o) ett brygghus med bakugn och köksspis
(i stället för Kirkiu Balkens sympnhus); 4:o) en bod med dubbel botten
och loft (motsvarande Kirkiu Balkens kornhserbmrghi); 5:o) ett visthus;
6:o) en lada med 2 golf och en loge midt uti; 7:o) ett fähus med skulle
derofvanpå samt stall med nödiga spiltor.

Denna resolution torde, såsom meddelad på allmogens besvär, afse
endast prestgårdar på landet.

Genom 48 § i kongl. res. på allmogens besvär den 17 sept. 1723
tilläts allmogen att till uppbyggande och reparerande af de sju laga
husen taga timmer och torf på prestgårdens egor; dock att, der tillgången
ej förslog till både allmogens och prestens behof, presten hade
bästa rätten.

Presterskapets ännu gällande privilegier af den 16 okt. 1723 innehålla
i 4:de punkten, att alla biskopar, pnepositi, pastores i städerna
och på landet och alla prester i gemen skola oförändradt njuta och behålla
efter gammal häfd, bland annat, sina prebendehemman, prestgårdar
i städer och på landet, indelningsstommar vid deras annexer. tomter,
kapellanshemman och boställen, utjordar, ängetegar, torp, bergsbruk och
qvarnställen med alla tillhörigheter; och vidare, att till presterskapet

BOSTÄLLSORDNING.

konfirmeras ’all härtils åtniuten Tijonde samt theras Pastoralier och Rettigheter’.
— — ''Vid Prästegårds byggnaden hafva the att åtniuta hvad
Vår Nådiga Resolution uppå samtelige Allmogens Besvär uti thess 41 §
vid Riksdagen åhr 1720 Presterskapet tillegger, eller ock hvad uti somliga
orter Allmogen genom Conventioner sig åtagit, så vida the skiäligen theröfver
sig icke besvära’ — — ''Hvad Skåne, Halland, Blekingen och Bohuslähn
vidkommer, så skal Prästerskapet efter Freds-Fördragen och Malmö Recessen
njuta och behålla under vanlig frihet theras Preste-Gårdar, Mensal-rättigheter
och annexer’ •— — ''niuta the inkomster och förmohner, som the i kraft
af förbemälte Freds-Fördrag och Malmö Recess af ålder haft hafva’.

Hvad i denna punkt stadgas derom, att angående prestgård sbyggnad
skulle förblifva efter 1720 års resolution, synes vid jemförelse med 7:de
punkten i privilegierna afse endast prestgårdarne på landet. I sistnämnda
punkt stadgas nemligen: ’Så skola ock alle Pastores i Städerne, ScholseMestare
och Capellaner, samt Klockare, vara af Städerne försörgde med
beqvämliga publique hus och gårdar, så vida the ej, i mangel af sådane
hus, niutit penningehyror, vid hvilken heudelse the them och hädanefter
skola lemnas. Sådana Embetes hus och gårdar, sedan the äro lagligen
bygde, höra the, som them bebo, behörigen vårda, och icke låta them
förderfvas eller af vårdslöshet förfalla. Skola the byggas å nyo eller förbättring
therpå skie, åligger them, som i Städerna boende, och ej genom
serskilte Privilegier therifrån frie äro, theruti hafva del, och thertil bidraga.
’

I fråga om prestgårdsbyggnad i stad åberopas nu ej längre Kirkiu
Balken, utan skola, enligt 1723 års privilegier, pastores i städerna, der
hyresersättning ej åtnjutes, af städerna försörjas med beqvämliga hus och
gårdar, utan inskränkning till endast de laga hus, som i Kirkiu Balken
omförmälas. All nybyggnad och all förbättring af dessa beqvämliga hus
och gårdar (icke blott ’mykin bonseth’, som i Kirkiu Balken sägs,) åligger
staden, och pastor i stad har, beträffande sina boställshus, derefter ej
någon annan förpligtelse, än att dem behörigen vårda och icke låta dem
förderfvas eller af vårdslöshet förfalla.

1723 års privilegier synas således för kyrkoherdarne i städerna
hafva medfört den förmån, att de befriades från all den byggnads- och
underhållsskyldighet å boställshusen, hvilken förut ålegat dem i likhet
med kyrkoherdarne på landet. Den fördel, som sålunda tillagts ''allé
pastores i städerna’, har likväl ansetts tillkomma endast de kyrkoherdar
i stad, hvilkas bostadsboställen varit i stad belägna; hvaremot, när en
kyrkoherdes i stad prestgård legat på landet, med byggnads- och underhållsskyldigheten
förhållits efter hvad för prestgårdar på landet i allmänhet
varit stadgadt; hvilken tolkning äfven torde med 26 kap. 3 § B.B.
af 1734 års lag öfverensstämma.

De nu gällande, efter år 1723 meddelade föreskrifter om antalet och
beskaffenheten af de laga husen å prestgårdarne afse endast prestgårdarne
på landet; hvadan i afseende på antalet och beskaffenheten af de laga
husen å prestgård i stad bestämmelser numera torde böra af vederbörande
synerätter meddelas efter som i hvarje fall pröfvas behöflig!.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

7:de punkten af 1723 års privilegier innehåller vidare rörande biskoparnes
bostadsboställen: ''Hvad Biskopsgårdarne i Städerne beträffar, så
hafva the, som af Cronans eller Kyrkiornas medel för åbr 1707, tå Kongl.
Maj:ts Bref thet förändrade, äro underhållne, hädanefter åhrligen till
reparations hielp af Domkyrkio-Tunnan åt undfå hvad them igenom särskild!
Resolution nu eller framdeles tillagdt varder. Hvilket vederbörande Biskop
till husens förbettring och byggnad använder och beräknar, samt står i
ansvar, om husen icke äro tillbörligen vid magt hållne; Och hvad til åhrlig
reparation ej upgår, förvaras i Kyrkan til påkommande behof af nybyggnad,
eller kostsammare förbättring. Men the Biskops-Säten och Praebende-Hemman,
som äro å Landet belägna, måste af vederbörande Biskopar,
utan någon tilhjelp af publique medel, blifva underhållna.’

Uti 9:de punkten af berörda privilegier stadgas hufvudsakligen, att
till anläggning af torp å kyrkoherde- eller kapellansbol erfordras landshöfdingens
och kammarkollegii approbation, och att sålunda anlagdt torp
får behållas äfven af anläggarens enka och barn till dess anläggningskostnaderna
blifvit ersatta medelst den årliga nyttan af torpet, der ej
efterträdaren det förut lösa vill.

Genom kongl. res. på allmogens besvär den 1 aug. 1727, § 12, meddelas
i fråga om storleken och beskaffenheten af de sju laga hus, som
allmogen, efter 41 § i 1720 års resolution, borde i prestgårdarne bygga,
följande närmare bestämmelser: ’Thet första och andra huset bör bestå
i en byggning, som är 26 alnar lång och 12 alnar bred inom knutarne,
med väggar, 4 alnar hög inuti. På ena ändan af samma byggning kommer
att blifva 2 Camrar, hvardera 6 alnar breda och 7 alnar långa; och
mitt uti byggningen sätesstugun 12 alnar i längden och 9 alnar i bredden.
Förstugan blir utan för sätesstugun, 3 alnar bred och 12 alnar lång; men
på then andra ändan af byggningen blir kiöket, som svarar i storlek emot
begge kamrarne, doch bör uti kiöket ingen bakugn vara utan allenast en
kiöksspis. Det tredie huset blir Brygghuset 10 alnar i fyrkant, med
bakugn och kiöksspis. Det fiende skal vara en Bod med dubbel bottn
och låft, 8 alnar bred och 10 alnar lång. Femte, Visthuset, 6 alnar
bredt och 8 alnar långt, utan låft. Sjette Ladan med tvenne gålf, och
eu loga mitt uti, kommer åt proportioneras efter tertial Tiondcns storlek
uti Församlingen. Sjunde Fähuset bör bestå af 9 alnar i bredden och 16
alnar i längden, alt inom knutarne räknat, och stallet af sex spiltor
in alles. Thesse hus, men inga flere, hvarken kiällare eller lada för gårdsens
gröda, tilkommer Allmogen åt å Prästebohlet byggia: och när the äro
färdige med taak och all inreda, samt Prästenom väl lagade i hand lefvererade,
så åligger thet honom åt draga försorg, thet the ej af vanryckt
förderfvas, och likmätigt den 32 § uti 1681 åhrs Husesyns-Ordning them
vid macht hålla på egen bekåstnad: men tarfva husen mycken och ansenlig
förbättring, tå skola Sochnemännerne, alt hvad som behöfves, tilföra, och på
theras bekåstnad husen upbyggia. Skulle Prästen behöfva flera huus, än
ofvan förmält är, så bör han them af egen bekåstnad byggia och underhålla.
’ I små församlingar under 30 mantal, säterierna oberäknade,
hvilka omöjligen kunde åstadkomma sådan byggnad, skulle hvad byggnad
bestås borde bestämmas af landshöfding och konsistorium. Hade allmogen

BOSTÄLLSORDNING.

någonstädes konventioner om prestgårdsbyggnad, borde de fullgöras, såvida
den skäligen sig deröfver icke besvärade. ''Hvad Skåne och Halland
angår, så förblifver therstädes til vidare, som härtils vanligt varit.’

Uti 1734 års lag meddelas i 26 kap. 2 § B.B., hvilken paragraf
torde afse endast prestgårdar på landet, följande bestämmelser om prestgårdars
bebyggande och underhåll:

’I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med
bakugn, bod med dubbel bota och loft, visthus, lada med tu golf och
loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt ther om stadgadt
är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemäu med tak och innanredet
Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, åt hålla them
vid macht med egen kostnad. När the af ålder och bruk, och ej af
Prestens vanrycht förfalla; thå skola soknemän them bygga och bättra på
theras kostnad, och må verke å prestebolets ägor tagas, om ther tilräckelig
skog är.’

Dessa stadganden i fråga om antalet af de hus, socknemännen skola
å prestgård bygga, och om underhållet af samma hus afvika således föga
från hvad härom blifvit redan i Uplandslagen förordnadt. Beträffande de sju
laga husens storlek hänvisas till hvad 1727 års resolution derom innehåller.

Om prestens egen byggnadsskyldighet sägs:

''Tarfvar prestgård, efter thes ägor och lägenheter, flera hus; bygge
och uppehälle Prest them sjelf, eller gälde thet, som brister’;

men någon allmän föreskrift om hvilka och hurudana hus, presten
sjelf bör bygga, meddelas här icke.

''Flyttes han ifrån thet gäll, och finnes han vid husesyn hafva bygdt
mer, än han i åhrlig bygnad bordt, niute therföre betalning af then, som
efterkommer; doch må hus, som i 27 Cap. 3 § står för try åhrs bygnad,
räknas å prestebol för fem åhrs bygnad, och the mindre ther efter.’

Här meddelas första stadgandet om årsberäkning å prestgård, * hvilket
stadgande, såsom naturligt är och sedermera1) uttryckligen förklaras, ej
afser andra hus än dem, det tillkommer presten sjelf att bygga. Alla
sådana hus, som, utom de sju laga husen, presten sjelf å prestgård uppfört,
hade tillförene stundom betraktats såsom öfverflödiga hus, hvilka utgjorde
prestens enskilda egendom och hvilka han ej var pligtig att utan
ersättning till efterträdaren lemna. (Kongl. res. för Skara stift den It febr.
1732, § 12). Nu stadgas deremot, att sådana hus,'' som prestgården
tarfvar, skall presten sjelf bygga mot rätt till årsberäkning, så att om
han bygger mer, än som efter årsberäkning mot hans besittningstid svarar,
han eger af efterträdaren njuta ersättning för den öfverskjutande byggnaden
(öfverbyggnad), hvaremot, om han af de hus, prestgården tarfvar,
bygger mindre, än som på hans besittningstid belöper, honom kan åläggas
bekosta den bristande nödiga byggnaden (''gälda det som brister’). Bestämd
skilnad göres sålunda mellan de hus, som prestgården tarfvar,
och de så kallade öfverlopp shusen, dem prest, utöfver hvad prestgård
tarfvar, till sin beqvämlighet bygger, om hvilka det heter:

* Jfr dock IVexiö stadga af 1414, 1607 års mandat, 1681 års hnsesynsordning,
p. V och kongl. res. den 10 mars 1719, p. 5.

'') I kongl. res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762, § 4.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

''Bygger Prest flera hus, än prestegård tarfvar, til sin beqvämlighet,
och vil ej then^som sedan i hans ställe kommer, them behålla efter laga
mätning; thå må han, som bygdt häfver, them bortföra. År timmer ther til
tagit af prestegårds skog, betale thet efter thy, som synemän thet pröfva,
och kolmule the penningar soknemännen til godo, vid theras bygning å
prestegård.’

Enligt 26 kap. 3 § B. B., jemförd med kongl. förordn. den 19 juli
1859, skola i staden alla, som å kyrkostämma rösträtt ega, bygga och
förbättra hus och gård för prest; och ''sedan de hus lagligen bvgde äro;
värde dem prest, att de ej förderfvas och af vårdslöshet förfalla’.

Härigenom synes ytterligare bekräftas, hvad redan torde följa af 7:de
punkten i presterskapets privilegier den 16 okt. 1723, att de i staden
belägna prestgårdarne byggas och underhållas af församlingarna och att
kyrkoherdarne, beträflände de laga husen å dessa prestgårdar, ej hafva
annat åliggande än att vårda husen, så att de ej förderfvas och af vårdslöshet
förfalla.

Kongl. instruktionen för landshöfdingarne den 4 nov. 1734, § 35,
innehåller att, utom de ekonomiska besigtningar, hvilka kyrkolagen
föreskrifver för kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol, landshöfdingen
skall vid ombyten, eller så framt eljest nödigt pröfvas, förordna en
ordentlig husesyn genom häradshöfdingen och nämnden att i samtlige
vederbörandes närvaro förrättas.

Sedan genom kongl. res. på presterskapets besvär den 7 juli 1752, § 9,
stadgats, att syningsmän för husesyner å prestgårdarne skola erhålla
godtgörelse af tillträdaren (stadgandet afser således endast af- och tillträdessyner),
bestämdes deremot genom kongl. res. på presterskapets besvär
den 12 jan. 1757, § 8, att för syn å kapellansbol domaren och
syningsmännen ej äro berättigade till arvode1); hvarjemte i sistnämnda
resolution stadgas, att kapellanerna må njuta samma förmån som i 26
kap. 2 § B. B. tillägges prestgård, så att hvad som efter 27 kap. 3 §
B. B. räknas för tre års byggnad bör å deras boställen gälla för fem år.

Uti kongl. bref den 10 aug. 1757 förklaras, att husesyner å prestgårdar
i städerna, ''hvilka af stadsinnevånarne byggas’, skola förrättas af
rådstufvurätt och således ej längre af häradshöfding och nämnd, såsom i
1681 års husesynsordning bestämdes.

Kongl. res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762 innehåller
i 4 §: ''Kongl. Maj:t finner i Nåder thet med Lag och billighet
aldeles likmätigt, åt vid årliga byggnadsskyldighetens utsättande å Prestebord
then icke bör uträknas efter alla husen, them inbegrepne, som Socknen
tilkommer åt bygga; utan bör then endast uträknas efter the hus och
byggnader, som innehafvaren sjelf åligger att värkställa. Och althenstund
Kongl. Maj:t, uppå Allmogens allmänna Besvär, år 1727 i Nåder resolverat,
til förekommande af egenvillighet å begge sidor, huru månge hus icke
allenast til antalet, utan ock ti! et visst mått eller alntal, Församlingen

'') Enligt kongl. kung. den 30 dee. 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning
för extra förrättningar njuta dock numera nämndemän för syner å
kapellansbol ersättning af kyrkornas eller församlingarnas medel.

BOSTÄLLSORDNING.

åligger bygga; Altså och på thet vid then öfrige byggnaden, som af
Presterne sielfve bör besörjas, i lika måtto Lag och icke Domarens godtycke
må äga rum, vil Kongl. Maj:t härmedelst hafva följande föreskrifvit;
Hvarvid dock the Landsorter i Riket undantagas, hvaräst efter särskildt
ingångne överenskommelser, Församlingarne, til sit Presterskaps hjelp
och understöd, all nödig byggnad vid Prestegårdarne sig åtagit.

I Mangården:

l:o) En Källare af Åtta alnars längd och Sju alnars bredd.

2:o) En Drängstufva innehållande sju alnar i längd och bredd inom
knutarne.

3:o) Et Torkhus eller så kallad Rådstufva, Tio alnar lång och Åtta
alnar bred med sine behörige lafvar.

I Ladugården:

4:o) Et Svinhus af 3:ne rum, åtta alnar långt och sex alnar bredt.

5:o) Et Wagnhus eller Redskapslider, tio alnar långt och åtta alnar bredt.

6:o) Hemligithus efter beqväm ligheten.

7:o) Et Fårhus med skulla Tio alnar långt och Åtta alnar bredt.

8:o) En Sädeslada med Loga och 2:ne gålf, lämpad efter nödtorften
och gårdsbrukets storlek; Hvarvid dock the orter undantagas, ther Presten,
efter gammal praxis och öfverenskommelse, äger frihet att betjena sig af
Tionde-Ladan. I fall ock Boskapen ej rymmas skulle uti Socknens fähus,
må Presten äfven bygga et sådant efter nödtorften; äfven som thet ock är
nödigt, åt i skoglösa orter, hvar någre af thesse hus äre sammanbygde,
tå et hus af tre väggar icke må casseras, när thet nyttjar fjerde väggen
af et annat’ — — ''Och sist hvaräst flere hus antingen redan äro eller
hädanefter, för presternas egen beqvämlighet, förfärdigade varda, lämnas
then afträdande frihet, efter godtycke, afföra eller till then tillträdande
föryttra en sådan öfverbyggnad.’ — -— —■

Uti kongl. förordn. om skogarna i riket den 1 aug. 1805, §§ 24
och 26, stadgas ytterligare om socknemäns rätt att till prestgårds byggnad
och bättrande å prestboställes egor taga nödigt timmer och virke, der
tillgången utan men för boställets öfriga behof sådant medgifver, samt
om boställshafvares skyldighet att till anläggning af nytt torp begära tillstånd
af Konungens befallningshafvande.*

Af kongl. kung. den 17 mars 1824 angående ekonomiska besigtningar
å kyrkoherdeboställen m. m. inhemtas, att rikets ständer i und.
skrifvelse deti 2 aug. 1823 anhållit, att, då genom någon författning
icke vore uttryckligen stadgadt, huru ofta de uti kyrkolagen föreskrifna
ekonomiska besigtningar å kyrkoherdebol, till utrönande af deras häfd
till jord och hus, borde hållas, föreskrifvas måtte, att sådana besigtningar
hvart tredje år hölles; och förklaras i kungörelsen, att som i berörda
afseende en bestämd föreskrift i författningarna dittills saknats ej allenast
i anseende till kyrkoherdeboställen utan äfven hvad beträffade kapellansoch
klockarebol samt de prestestomhemman, som icke vore till skatte
köpta, alltså förordnades, att ekonomiska besigtningar å alla förenämnda

* I dessa ämnen gälla numera §§ 29 och 64 af kongl. förordn. den 26 jan. 1894
ang. hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

boställen och lägenheter skulle förrättas, de två första gångerna hvart
tredje år och derefter endast hvart femte år; i sammanhang hvarmed
föreskrefs, att sådana hesigtningar skulle förrättas af kronofogden i orten
eller annan af Konungens befallningshafvande förordnad kronobetjent med
biträde af två nämndemän samt i närvaro af häradsprosten eller annan
af honom utsedd ordinarie prestman inom prosteriet äfvensom af boställshafvare
och socknemän, samt att inom en månad efter besigtningen skulle
af instrumentet deröfver ett exemplar tillställas boställshafvaren och ett
exemplar häradsprosten, som ofördröjligen borde öfverlemna sitt exemplar
till konsistorium.

Vid jemförelse med hvad den under samma dag, den 17 mars 1824,
utfärdade kongl. förordn. angående prestgårdsbyggnader i Skåne om
ekonomiska besigtningar i 17 och 18 §§ innehåller, synes ändamålet med
dessa besigtningar, likasom med de ekonomiska besigtningar, som sedermera
i militieboställsordningen den 23 jan. 1836, § 53, och i den nu för
skånska prestgårdarne gällande kongl. förordn. den 16 dec. 1870, § 19,*
föreskrifvits, endast hafva varit att utröna boställets tillstånd till hus och
egor samt bringa kännedom derom till den myndighet, under hvars inseende
bostället lydde, på det, i händelse missbyggnad eller vanhäfd sig
yppat, laga syn måtte föranstaltas, dervid bristernas afhjelpande kunde
blifva vederbörande ålagdt.**

Det synes nemligen ej hafva tillkommit förrättningsmannen vid den
ekonomiska besigtningen att sjelf meddela några föreskrifter om bättrande
af befunna brister; och förmodligen af sådan anledning saknas i dessa
författningar stadgande om rätt att öfverklaga besigtningen.

1824 års kungörelse upphäfdes dock redan den 2i§maj 1830 genom
den då utfärdade, ännu gällande kongl. kungörelsen om ekonomiska besigtningar
å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord samt prestestomhemman,
hvilken kungörelse, i fråga om huru ofta de ekonomiska besigtningarna
skulle hållas, af hvem de skulle förättas och hvilka dervid borde
vara närvarande, hufvudsakligen öfverensstämmer med 1824 års kungörelse,
dock med den närmare bestämmelse, att. ekonomiska besigtningar
i allmänhet ej böra hållas förr än fem år efter nästföregående laga husesyn,
men att af vigtiga skäl sådana besigtningar likväl kunna föranstaltas
oftare än i regeln är föreskrifvet.

1830 års kungörelse innehåller i öfrigt hufvudsakligen följande stadganden: Kontraktsprosten

lemnar inom slutet af februari månad hvarje år
till Konungens befallningshafvande uppgift å de ekonomiska besigtningar,
som under året böra inom prosteriet hållas. Den af Konungens befallningshafvande
förordnade kronobetjenten utsätter, med iakttagande, att
besigtningar å kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol, när så ske kan,
''på samma gång’ inom pastoratet hållas och att besigtningarna endast

* Denna paragraf är sedermera ändrad genom kongl. förordn. den 14 juni
1888, hvarigenom ekonomisk besigtnings behörighet är utsträckt till att äfven
bestämma tid, inom hvilken anmärkla brister skola vara afhulpna.

** Jfr kongl. bref den 12 juni 1843 ang. laga syn å militieboställen.

Prestlöneregleringskomitcn IT, 2. J

BOSTÄLLSORDNING.

när mark är bär, men ej i juli och augusti månader, förrättas, dag för
besigtningen och underrättar derom minst en månad förut kontraktsprosten,
hvilken gifver dagen tillkänna för boställshafvaren, som, derest
församling är byggnadsskyldig, föranstaltar utseende af ombud att å dess
vägnar vid besigtningen närvara. Uti instrumentet antecknas befunna
brister och kostnaden för deras afhjelpande, hvarjemte den tid utsattes,
inom hvilken genom den byggnadsskvldiges försorg bristerna böra vara
afhulpna. Af instrumentet aflemnas skyndsamt två exemplar till kontraktsprosten,
som lemnar det ena till boställshafvaren och inom årets slut till
konsistorium insänder det andra att i dess arkiv förvaras. Är församling
byggnadsskyldig, skall genom kyrkoherdens försorg instrumentet densamma
delgifvas. Missnöje med förrättningen tillkännagifves genast och fullföljes
inom 30 dagar efter erhållen del af instrumentet medelst anhållan hos
domaren om laga syn. Uraktlåtes sådant och fullgör vederbörande byggnadsskyldig
ej inom förelagd tid sin skyldighet, gör kontraktsprosten
skyndsamligen anmälan derom hos konsistorium, som har att vidtaga de
åtgärder, hvilka nödiga pröfvas till bevarande af boställets och efterträdarens
rätt, antingen medelst begäran hos Konungens befallningshafvande,
att genom dess embetsåtgärd bristerna må blifva för lega, å den byggnadsskyldiges
bekostnad, afhulpna, eller att hos denne må sökas säkerhet
för husrötebristen. Kostnaden för den ekonomiska besigtningen bestrides
af kyrkornas medel. Då kontraktsprost fullgjort hvad enligt dönna kungörelse
honom åligger, är han befriad från den ytterligare tillsyn å boställena,
som i 24 kap. 19 § kyrkolagen föreskrifves.

Den ekonomiska besigtning, som föreskrifves i 1830 års kungörelse,
har således vida,* större befogenhet än den besigtning, som omförmäles i
kongl. kung. af år 1824. Enligt 1830 års kungörelse synes hvad som vid
den ekonomiska besigtningen beslutas och föreskrifves, om förrättningen ej
i stadgad ordning öfverklagas, vinka laga kraft och kunna exekutivt, verkställas.
Laga syn omtalas endast såsom ett slags högre instans öfver den
ekonomiska besigtningen och torde ej, äfven om missbyggnad och vanhäfd
i aldrig så hög grad skulle vid besigtningen yppas, böra föranstaltas, med
mindre än att talan emot besigtningen i behörig ordning föres.

Det torde böra anmärkas, att den nuvarande lagstiftningen om ekonomiska
besigtningar å prestboställen synes angå endast prestboställen på
landet, hvaremot några bestämda särskilda föreskrifter om dylika förrättningar
i stad veterligen ej finnas.

Genom kongl. kung. den 10 juni 1841 ''angående domfört antal
nämndemän vid husesyner å prestebol’ är stadgadt, att husesyner å prestbol
må verkställas af häradshöfding med biträde af två nämndemän eller
flere, högst half nämnd, allt efter som syneförrättaren för synens vidlyftighet
nödigt pröfvar.

Enligt 26 § i kongl. instruktionen för landshöfdingarne den 10
nov. 1855 ega stiftsstyrelser och kontraktsprostar påkalla Konungens betallningshafvandes
medverkan i hvad de ecklesiastika boställenas rätt och
bästa rörer; hvarjemte Konungens befallningshafvande skall tillse, att husesyner
och ekonomiska besigtningar i behörig tid och ordning hållas; men
något åliggande eller någon befogenhet för Konungens befallningshafvande

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

att, ’så framt eljest nödigt pröfvas’, förordna om husesyn omtalas ej i
denna instruktion såsom i den åtf år 1734.

Genom kongl. kung. den 6 nov. 1863 är stadgadt, att vid husesyn
å boställen skall pröfvas och afgöras, huruvida badstuga och malthus
derstädes må anses erforderliga eller icke, hvilket stadgande torde
böra tillämpas på det i 1762 års resolution på presterskapets besvär för
prestgårdar föreskrifna ''Torkhus eller så kallad Badstuga’.

I följd af kongl. förordn. den 27 april 1877 äro församlingarna å
landet hädanefter, i den mån de af Kongl. Maj:t faststälda regleringarna
af presterskapets löner tillämpas, i allmänhet befriade från skyldigheten
att bygga och underhålla den i 12 § af 1727 års resolution på allmogens
besvär samt 26 kap. 2 § B. B. omförmälda lada med två golf och loge,
eller den så kallade tiondeladan.1)

De stadganden, som, gemensamma för såväl ecklesiastika som andra
boställen, för närvarande äro gällande uti åtskilliga detaljfrågor, såsom om
brandförsäkring, odlingsersättning, fördelning af kostnader för laga skifte,
vattenafledningsföretag, allmänna byggnader m. m., förbigås här, men skola
framdeles vidröras.

Den lagstiftning, som meddelats i fråga om prestboställenas bebyggande
och underhåll, angår således förnämligast prestgårdarne eller bostadsboställena
för kyrkoherdar. Endast för dessa boställen äro föreskrifter
gifna om de laga husens antal och beskaffenhet; och torde de stadganden,
som i detta afseende för närvarande gälla, vara tillämpliga endast för
prestgårdarne på landet.

Någon allmän föreskrift om hvilka och hurudana hus böra finnas å
bostadsboställena för biskopar eller å bostadsboställena för komministrar
eller andra hjelpprester har veterligen ej blifvit gifven. Man antager
vanligen, att på landet belägna bostadsboställen för komministrar böra bebyggas
såsom kronohemman och således skola förses med de i 2 kap. 1 §
och 27 kap. 3 § B. B. föreskrifna hus2); men de upplysningar, som från
presterskapet erhållits, gifva vid handen, att ganska ofta andra än de för
kronohemman föreskrifna hus, isynnerhet drängstuga och brygghus, finnas
såsom laga hus å komministrars bostadsboställen på landet insynta, samt
att i allmänhet sätesbyggningarna å dessa boställen föreskrifvas och uppföras
till vida större dimensioner, än som, enligt 27 kap. 3 § B. B., gälla
för de boningshus, som böra å kronohemman finnas, hvilket förfarande
äfven blifvit åt Kongl. Maj:t godkändt. (Se Kongl. Maj:ts dom den 13 april

‘) Förordningen lyder: »Församling å landet, der reglering af presterskapets
löner försiggått och vunnit Kongl. Maj:ts fastställelse, skall, så framt å prestgården
linnes sådan lada, som, enligt 4 § i kongl. res. på presterskapets besvär
den 10 ang. 1762, åligger presten att sjelf bygga och underhålla, under den tid
regleringen tillämpas vara befriad från skyldigheten att bygga och underhålla
den i 26 kap. 2 § B. B. och 12 § i kongl. res. på allmogens besvär den 1 aug.
1727 föreskrifna lada; dock skall, derest genom särskildt stadgande eller skriftligt
aftal annorledes är bestämdt eller för särskilda orter andra stadganden rörande
byggnadsskyldigheten äro meddelade, sådant lända till efterrättelse.»

2) Se v. Bonsdorff, Stort" Finlands Kameral-Lagf. Del I, p. 98.—Branting,
Sv. Författa, p. 286. —- Rabenius, Kyrkolag^ p. 245.

BOSTÄLLSORDNING.

1859 angående komministersbostället Long Skyttegården. Jur. För:s Tidskr.
XX. 145.*)» •“

Efter det 1879 års betänkande affattades, hafva i förevarande
ämnen utfärdats stadganden endast angående vissa detaljfrågor;
och torde redogörelse för dessa stadganden lämpligast meddelas
i sammanhang med motiven till de särskilda bestämmelser, som
af komitén föreslås.

Af det anförda framgår, hurusom i afseende å dels antalet
och beskaffenheten af de laga husen, dels fördelningen mellan
socknemän och kyrkoherde af skyldigheten att nybygga och
underhålla dessa hus är för närvarande, beträffande de på landet
belägna bostadsboställen för kyrkoherdar, i allmänhet stadgadt:

A) i fråga om husens antal och beskaffenhet,

att ovilkorligen skola finnas följande laga hus: l:o) och 2:o)
sätesbyggning med kök, 3:o) brygghus, 4:o) bod, 5:o) visthus, 6:o)
fähus och stall, 7:o) källare, 8:o) drängstuga, 9:o) svinhus, 10:o)
vagnshus eller redskapslider, ll:o) hemlighus, 12:o) fårhus samt
13:o) en sädeslada med loge och 2 golf; äfvensom

att dessutom två hus, torkhus eller badstuga samt ett ytterligare
fähus, kunna föreskrifvas;

B) i fråga om ny byggnadsskyldigheten,**

att sätesbyggning, brygghus, bod, visthus, fähus och stall
skola nybyggas af socknemännen;

att källare, drängstuga, svinhus, vagnshus eller redskapslider,
hemlighus och fårhus, jemte de vilkorligt föreskrifna två
husen, när dessa finnas, skola nybyggas af kyrkoherden; äfvensom

att sädeslada med loge och två golf, på grund af kongl.
resolutionerna den 1 augusti 1727, § 12, och den 10 augusti

* Sedan beslut meddelats, att å ifrågavarande komministersboställe mangårdsbyggnad
skulle uppföras af endast den storlek och beskalfenhet, som i 2 kap. 1 §
och 27 kap. 3 § B.B. för kronohemman stadgas, har Kongl. Maj:t genom dom den
13 april 1859, med ändring af samma beslut, förordnat att mangårdsbyggnaden
skulle göras 24 alnar lång, 14 alnar bred och 6 alnar hög samt inredas till 4 rum
jemte kök _ och förstuga äfvensom å vinden 2 gafvelrum. Såsom skäl för denna
Kungl. Maj:ts dom åberopades, att en sådan mangårdsbyggnad ej kunde anses
öfverstiga boställshafvarens billiga anspråk på utrymme för sig och sin
familj. (Jfr ock Kongl. Maj:ts utslag den 18 jan. 1895; Hytt juridiskt arkiv 1895
sid. 6.)

** Hvad byggnadsskyldigheten inbegriper särskiljes i komiténs förslag såsom
dels nybyggnadsskyldighet och dels underhållsskyldighet.

MOTIV.

1762, § 4, jemförda med kongl. förordningen den 27 april 1877,
nybygges än af socknemännen, än af kyrkoherden samt än af
både socknemännen och kyrkoherden; samt

C) i fråga om underhållsskyldigheten,

att beträffande de hus, hvilka det åligger socknemännen att
nybygga, kyrkoherden skall vara »skyldig att hålla dem vid magt
med egen kostnad», dock att, »när de af ålder och bruk och ej
af prestens vanrykt förfalla», socknemännen skola dem »bättra
på deras kostnad»; och

att öfriga hus skola af kyrkoherden ensam underhållas.

Nybyggnads- och underhållsskyldigheten å komministrars
och med dem likstälda presters bostadsboställen på landet åligger
i allmänhet boställshafvaren. Detta är väl icke uttryckligen
stadgadt, men torde följa deraf, att sådan skyldighet icke genom
allmänt gällande författning är annan ålagd.

Från hvad sålunda i allmänhet gäller beträffande nu omförmälda
bostadsboställen på landet förekomma emellertid på olika
orter åtskilliga undantag.*

A de i stad belägna bostadsboställen för kyrkoherdar och
komministrar åligger nybyggnads- och underhållsskyldigheten
vederbörande församlingar enligt 7:de punkten i presterskapets
privilegier och 26 kap. 3 § byggningabalken. Dock torde äfven
härutinnan förekomma några, ehuru mycket få, undantag.*

Komitén öfvergår härefter till motiveringen af de särskilda
bestämmelserna i sitt förslag. Till följd af den öfverensstämmelse
och det inre samband, som finnas mellan komiténs förslag,
å ena, samt de förut aflåtna kongl. propositionerna och

* Jfr not. å sid. XXIII äfvensom sid. XXXIX, 45-47, 83—86 i detta betänkande.
Redogörelse angående dylika undantag lemnas i 1879 års betänkande
sid. 38 o. f. Tillförlitligheten och fullständigheten af der meddelade upplysningar
torde likväl, såsom redan i sistnämnda betänkande blifvit framhållet, kunna i
åtskilliga fall ifrågasättas.

BOSTÄLLSORDNING.

1879 års förslag, å andra sidan, har det synts lämpligt att vid
hvarje paragraf, under anmärkande huruvida och i sådant fall i
hvilka hänseenden den af komitén föreslagna lydelse afviker från
1879 års förslag, återgifva hvad dåvarande komiterade såsom
motiv för sitt förslag åberopat, med tillägg, der ändringar skett,
af skälen för desamma.

Författningens rubrik, »Ecklesiastik boställsordning», har bibehållits,
sådan den i K. prop.* antagits i stället för den i 1879
års förslag använda rubrik: »Förordning angående presterskapets
boställen». Någon giltig orsak att ändra den härutinnan af
Kongl. Maj:t godkända benämning torde ej förefinnas, helst densamma
äfven af rikets ständer i deras skrifvelse den 28 januari
1863 likasom af riksdagen i dess skrifvelse den 10 maj 1876 blifvit
använd i samma bemärkelse som nu, under det deremot
orden: »Förordning angående presterskapets boställen» skulle,
såsom en reservant bland 1879 års komiterade — enligt komiténs
mening rigtigt — erinrat, angifva mera än som förekommer i författningsförslaget.
Detta upptager nemligen icke alla bestämmelser
om presterskapets boställen utan allenast föreskrifter om
dessa boställens bebyggande och häfd med hvad dertill hörer.

I Kap.

Om hvad med boställen förstås och särskilda slag af

desamma.

1 och 2 §§.

Af de två paragrafer, som detta kapitel innehåller, upptogs
i 1879 års förslag § 2 lika som i K. prop. och i förevarande
förslag, samt § 1 med följande lydelse:

1 §. 1 mom. Såsom boställen anses i denna boställsordning alla de

hemman och lägenheter, som äro anslagna till ständig bostad och aflöning

* Förkortningen »K. prop.» i detta betänkande användes för att beteckna
ofvannämnda till riksdagarne 1889 och 1894 aflåtna kongl. propositioner och
vid dem fogade förslag till boställsordning.

MOTIV. — I KAP. 1 OCH 2 §§.

åt biskopar, kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter
samt till prestenkesäten, äfvensom de hemman och lägenheter,
hvilkas afkomst ingår till presterlig löneregleringsfond.

2 mom. Boställen, som äro afsedda till löntagares ständiga bostad,
kallas bostadsboställen; och må för hvarje presterlig befattning endast ett
boställe såsom bostadsboställe anses. Andra boställen, afsedda att af löntagare
brukas eller att i författningsenlig ordning utarrenderas, kallas
löningsboställen.

Såsom motivering till §§ 1 och 2 anfördes i 1879 års betänkande: »Det

har redan blifvit anmärkt, att i komiterades förslag med benämningen
boställen betecknas alla uti detsamma afsedda hemman och
lägenheter och att boställena, hvilka kunna vara bestämda antingen till
ständig bostad1) åt vederbörande löntagare eller endast till fyllnad i hans
aflöning, i följd deraf naturligen sönderfalla i två afdelningar:

Bostadsboställen eller sådana boställen, som äro bestämda till löntagares
ständiga bostad och hvilka erfordra särskilda, för sådan bestämmelse
lämpade byggnader; samt

Löningsboställen, till hvilka torde kunna räknas alla andra boställen
eller alla de boställen, som äro afsedda endast att lemna bidrag till löntagares
aflöning och som ej behöfva förses med andra byggnader än sådana,
som erfordras för boställenas brukande och för tillgodogörande af
deras afkastning.

Då för hvardera afdelningen af boställen uppenbarligen i åtskilliga
afseenden erfordras olika föreskrifter, har det synts nödigt att i boställsordningen
skilja emellan båda afdelningarna och använda de hvardera afdelningen
betecknande benämningarna: bostadsboställen och löningsboställen.

Förslaget omfattar, såsom nämndt, endast boställen för prestman;
men då likväl icke ovilkorligen alla boställen för prestman, efter komiterades
åsigt, böra blifva föremål för boställsordningen, utan några få
sådana boställen af skäl, som strax skola nämnas, uteslutits, har det funnits
nödigt noggrant bestämma hvilka prestboställen skola i boställsordningen
ingå.

Då boställsordningen ansetts böra omfatta i allmänhet boställen för
prestman, hafva i förslaget intagits alla de prestboställen, för hvilka gemensamma
föreskrifter ansetts lämpligen kunna i eu allmän författning
meddelas, till hvilka boställen komiterade räknat bostads- och löningsboställen,
anslagna åt bishopar, kyrkoherdar, komministrar, kupellpredikantev
och pastoratsadjunkter.

>) De lägenheter, hvilka, der presten är berättigad till »fri hostad», utan att
någon viss lägenhet dertill bestämts, åt honom förhyrts eller på behaglig tid
upplåtits och som kunna af vederbörande församlingar eller enskilde mot andra
lägenheter efter godtfinnande utbytas, torde ej kunna betraktas såsom boställen
eller vara underkastade de för sådana gällande bestämmelser.

BOSTÄLLSORDNING.

(5 0

Dessutom finnas inom riket en sockenadjunkt, en vice pastor,* en
klo ekar epr est, en tredje predikant, en stad spredikant och en sockenpredikant,
hvilka innehafva bostadsboställen; hvarjemte åt hvar af sockenadjunkten
och vice pastoren ett löningsboställe är anslaget. Rörande
byggnads- och underhållsskyldigheten å sockenadjunktens, vice pastorens
och klockareprestens bostadsboställen äro för hvarje boställe särskilda bestämmelser
gällande.

Det har icke synts komiterade lämpligt att i en allmän författning
meddela bestämmelser, afsedda för sådana slag af boställen, af hvilka inom
hvarje slag endast ett förekommer. Skulle beträffande ett sådant boställe
något särskildt stadgande blifva behöfligt, torde det lämpligast kunna,
såsom för åtskilliga boställen redan skett, meddelas uti ett särskildt, rörande
bostället utfärdadt nådigt bref. Hvad tredje predikantens, stadspredikantens
och sockenpredikantens boställen angår, är för öfrigt genom
redan meddelade Kongl. Maj:ts beslut bestämdt, att sagda tre befattningar
framdeles skola upphöra och dithörande boställen för andra ändamål användas.
**

De fa boställen, som finnas anslagna åt prestman, anstälde vid krigsmakten,
såsom garnisonspredikants- och regementspastorsboställen, torde
närmast vara hänförliga till militieboställen.

Ur förslaget hafva derföre af befintliga prestboställen sockenadjunkts-,
vice pastors-, klockareprests-, tredje predikants-, stadspredikants-,
sockenpredikants-, garnisonspredikants- och regementspastorsboställen
uteslutits.

De löningsboställen inom Göteborgs stift, som äro bestämda att användas
till enkesäten eller till underhåll åt kyrkoherdars enkor,*** hafva väl
egentligen blitvit anslagna åt kyrkoherdarne, till hvilka, när enka ej finnes,
boställenas afkomst ingar, och torde derföre kunna anses inbegripna i de
till kyrkoherdarnes aflöning anslagna boställen, men till undvikande af
otydlighet hafva komiterade trott prestenkesäten böra i boställsordningen
såsom boställen särskildt omnämnas.

Vid nyligen verkstälda regleringar af biskopars samt andra prestmäns
löner hafva i åtskilliga fall, enligt kongl. brefvet den 26 febr.
1864 och 9 § 2 mom. i kongl. förordn. den 11 juli 1862 angående
allmänt ordnande af p rester skåpets inkomster hemman och lägenheter
blifvit skilda från de tjenstebefattningar, till hvilkas aflönande de förut
varit anslagna. De hemman och lägenheter, som härvid frångått biskopstjenst,
hafva på grund af nyssnämnda kongl. bref indragits till biskopslönereglering
sfonden (se löneregleringen för biskopen i Lund). De hemman
och lägenheter, som frångått öfriga presttjenster, hafva väl i de allraflesta
fall redan blifvit till aflöning af andra sådana befattningar dispo *

Enligt kongl. bref den 5 febr. 1897 är medgifvet, att förmånen af boställshus
för ifrågavarande vice pastor (i Upsala stad) må, när sådant utan förnärmande
af innehafvare^ rätt kan ske, utbytas mot kontant hyresersättning.

** Nyssnämnda tredje predikants- och sockenpredikants-beställningar äro numera
indragna.

*** Angående några till prestenkesäten upplåtna boställen i Linköpings stift
se not å sid. 42.

MOTIV. — I KAP. 1 OCH 2 §§. 61

nerade, men några få sålunda frånskilda hemman och lägenheter finnas
dock, som ännu icke blifvit åt någon viss presttjenst anslagna och hvilkas
afkomst, intill dess sådant skett, jemlikt kongl. brefvet till kongl. kammarkollegium
och kongl. statskontoret den 14 febr. 1868 skall ingå
till presterskapets lönereglering af ond.

Dessa hemman och lägenheter, hvilkas afkomst icke omedelbart användes
till aflöning åt någon viss presterlig befattning, utan ingår till någon
af förut omnämnda löneregleringsfonder, torde likväl fortfarande som tillförene
böra vara likstälda med andra, presterskapet anslagna löningsboställen;
hvadan komiterade ansett bland de boställen, för hvilka boställsordningen
skall gälla, jemväl böra upptagas de hemman och lägenheter,
hvilkas afkomst till presterlig löneregleringsfond ingår.

Några andra till prestboställen hänförliga hemman eller lägenheter
än de här ofvan omnämnda finnas, komiterade veterligen, icke.

Enligt förslaget skall således boställsordningen gälla för biskopars,
kyrkoherdars, komministrars, kapellpredikanters och pastoratsadjunkters
boställen, för boställen, anslagna till prestenkesäten, och för boställen,
hvilkas afkomst ingår till presterlig löneregleringsfond, men icke för
några andra prestboställen.

Det torde vara gifvet, att, der flera boställen äro med samma tjenst
förenade, endast ett bör anses såsom bostadsbostålle och förses med de
för sådana erforderliga byggnader. Föreskrift härom hafva komiterade
emellertid ej ansett öfverflödigt meddela, helst enligt ordalydelsen i åtskilliga
löneregleringar till samma tjenst skulle höra flera ''boställen’, med
hvilket ord ofta betecknats hvad som i förslaget förstås med bostadsboställen.
(Se löneregleringarna för biskopen i Strengnäs, kyrkoherdarne
i Söderköping och Luleå, förste komministern i Vadstena, begge komministrarne
i Skeninge, komministern i Eksjö m. fl.).

Som i afseende på bosladsbostållenas bebyggande och underhåll olika
föreskrifter i vissa afseenden erfordras, allt efter som bostadsboställena
äro anslagna åt biskopar, åt kyrkoherdar eller åt komministrar, kapellpredikanter
och pastoratsadjunkter, för hvilka sistnämnda tre slag tjenstemäns
bostadsboställen enahanda stadganden torde kunna meddelas, har det
synts komiterade lämpligt i boställsordningen indela bostadsboställena
med afseende å boställshafvarnes tjenstegrader i tre klasser och hänföra
till första klassen: bostadsboställen för biskopar;
till andra klassen: bostadsboställen för kyrkoherdar; och
till tredje klassen: bostadsboställen för komministrar, kapellpredikanter
och pastoratsadjunkter.

Hvad beträffar löning sb o ställena, hvilka, utan afseende på hvem
deras afkomst tillfaller, tarfva endast sådana byggnader, som för boställenas
brukande och tillgodogörande af deras afkastning äro nödiga, kan någon
indelning efter samma grund som för bostadsboställena ej ifrågakomma.
Men löningsboställena erfordra dock i vissa fall olika föreskrifter, allt
efter som de antingen brukas och disponeras af vederbörande löntagare
sjelfve, eller skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade;
hvadan det synts komiterade nödigt, att i början af boställsordningen
antyda dessa båda särskilda slag af löningsboställen.»

BOSTÄLLSORDNING.

Vid granskning af 1879 års förslag anmärktes i högsta
domstolen, på sätt dess protokoll den 13 januari 1888 utvisar,
beträffande § 1, att då mom. 1, enligt dess föreslagna lydelse,
icke, såsom meningen uppenbarligen vore, omfattade sådana
hemman och lägenheter, som vore anslagna till aflöning utan
att tillika vara afsedda till bostad, det mellan ordet »bostad»
och ordet »aflöning» i förslaget förekommande ordet »och» borde
utbytas mot ordet »eller»; att orden »ständig» i mom. 1 och
»ständiga» i mom. 2 vore öfverflödiga och möjligen vilseledande
samt förty borde uteslutas; äfvensom att, då sista punkten
af mom. 2 i dess föreslagna lydelse syntes icke med erforderlig
tydlighet utmärka, att till löningsboställen skulle hänföras
jemväl de till prestenkesäten anslagna hemman eller lägenheter,
i nämnda punkt orden »andra boställen, afsedda att af
löntagare brukas eller att i författningsenlig ordning utarrenderas,
» borde utbytas mot uttrycket »öfriga boställen».

Med anledning häraf blef lydelsen af § 1 i K. prop. affattad
så, som den i nu framlagda förslag bibehållits.

Såsom löningsboställe betraktas således enligt förslaget hvarje
boställe, som icke enligt § 1 mom. 2 utgör bostadsboställe. Skulle
gemensamt med ett bostadsboställe brukas en till bidrag vid boställshafvarens
aflöning anslagen, men icke till bostadsbostället
hörande fastighet, skall alltså denna såsom löningsboställe anses
och såsom sådant bebyggas, på sätt jemväl i 1879 års betänkande
vid motiveringen till den mot nuv. § 6 * svarande paragraf framhållits.

Att boställsordningen ej är afsedd att gälla för de bostadsboställen,
hvilkas innehafvare äro delegare i skånska presterskapets
byggnadskassa, synes af § 71 mom. 1.

II Kap.

Om laga hus.

Detta kapitel i K. prop. likasom i 1879 års förslag upptog
bestämmelser om de laga hus, som skulle å hvart slag af bo -

* Med förkortningen >nuv. §» betecknas i detta betänkande viss paragraf
i nuvarande, d. v. s. nu af prestlöneregleringskomitén framlagda förslag.

MOTIV. — II KAP. 3—5 §§.

(53

ställen finnas, samt huru dessa hus skulle byggas; hvarefter i
kap. III föreskrifter meddelades om nybyggnads- och underhållsskyldighetens
utgörande samt om denna skyldighets fördelning
mellan olika byggnadsskyldige.

De bestämmelser, komitén föreslagit angående laga hus, äro
emellertid så affattade, att de ansetts böra sammanföras i ett
enda kapitel med den gemensamma rubriken: »Om laga hus».

Enligt förslaget förstås med laga hus endast de åbyggnader,
som enligt detta kapitel å boställe föreskrifvas.

3, 4 och 5 §§

motsvaras af §§ 4, 5 och 6 i 1879 års förslag, hvilket i dessa
delar lydde sålunda:

4 §. Å bostadsboställen förenade med jordbruk, på landet och i
stad, skola finnas följande laga hus: 1.) sätesbyggning, 2.) visthus, 3.)
hushållskällare, 4.) brygghus, 5.) vedbod, 6.) hemligthus, 7.) drängstuga,
8.) vagnshus, 9.) spannmålsbod, 10.) redskapshus, 11.) stall, 12.) fähus,

13.) fårhus, 14.) svinhus och 15.) en eller flera lador samt loge eller
logar efter behofvet; hvarjemte, der så nödigt pröfvas, å dessa boställen
må såsom laga hus ytterligare föreskrifvas: badstuga och mälthus, källare
för rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården.

5 §. Bostadsboställen utan jordbruk, på landet och i stad, skola vara
försedda med dessa laga hus: 1.) sätesbyggning, 2.) visthus, 3.) hushållskällare,
4.) brygghus, 5.) vedbod och 6.) hemligthus; hvarförutom å första
klassens bostadsboställen samt, der boställshafvaren för tjensteresor behöfver
hålla häst och åkdon, äfven å bostadsboställen af andra och tredje
klassen skola finnas: 7.) drängstuga, 8.) stall och 9.) vagnshus. Erfordras
å bostadsboställe utan jordbruk flera hus än nu sagdt är, må
efter omständigheterna föreskrifvas ytterligare något eller några af de i
4 § omförmälda hus.

6 §. 1 mom. A bostadsboställe af tredje klassen må brygghus eller
drängstuga eller begge dessa hus uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras
och lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.

2 mom. Der, i följd af ortens förhållande eller något med jordbruk
förenad! bostadsboställes särskilda beskaffenhet, skötsel af får eller svin
ej lämpligen kan ega rum, må fårhus eller svinhus kunna uteslutas.

Motiveringen härför innehöll:

»I dessa paragrafer bestämmes antalet af de laga husen å bostadsboställen,
eller hvilka laga hus å sådana boställen böra finnas.

Antalet af de laga hus, som på ett bostadsboställe behöfvas, beror
väsentligen af huruvida jordbruk är med bostället förenadt eller icke, men
äfven af åtskilliga andra omständigheter, såsom boställenas olika beskaffenhet,
ortens särskilda förhållanden m. in. Det torde derför ej lämp -

(14

BOSTÄLLSORDNING.

ligen låta sig göra att i boställsordningen ovilkorligen föreskrifva, hvilka
laga hus skola finnas å alla bostadsboställen eller ens å alla bostadsboställen
inom någon viss klass, utan, om än en del hus kunna i boställsordningen
föreskrifvas såsom under alla förhållanden nödiga, måste det,
beträffande andra, åt synerätt medgifvas en mer eller mindre utsträckt
rätt till pröfning i hvarje särskild! fall af deras behöflighet.

Förslaget meddelar föreskrifter om antalet af de laga husen, i § 4*
för bostadsboställen, förenade med jordbruk, och i § 5** för bostadshostållen
utan jordbruk; hvarefter § 6*** innehåller undantagsbestämmelser
för vissa fall från hvad i de två nästföregående paragraferna i
allmänhet stadgas.

a) Om antalet af laga hus i allmänhet å bostadsboställen,
förenade med jordbruk.

Det är redan närnndt, att endast beträffande prestgårdar eller bostadsboställeu
af andra klassen på landet för närvarande allmänna stadganden
om de laga husens antal finnas.

Alla de 13 laga hus, som enligt nu gällande lagstiftning ovilkorligen
böra å prestgårdar på landet finnas, eller sätesbyggning, visthus, bod,
källare, brygghus, hernligtlius, drängstuga, vagnshus eller redskapslider,
stall, fähus, fårhus, svinhus samt lada med loge, måste efter
komiterades omdöme i allmänhet anses behöfliga på alla med jordbruk
förenade bostadsboställen, antingen dessa äro belägna på landet eller i
stad, eller tillhöra den ena eller andra klassen, om än, såsom framdeles
skall nämnas, undantag i vissa särskilda fall någon gång böra kunna medgifvas.

Hvad som således för närvarande i detta afseende gäller för prestgårdar
på landet bör derföre efter komiterades åsigt, med några fä förändringar,
i allmänhet stadgas för alla bostadsboställen med jordbruk.

För sagda, af komiterade nödiga ansedda förändringar skall här nedan,
särskild! för hvarje hus, redogöras.

En källare har synts komiterade icke vara på alla dessa boställen
tillräcklig, då utom den källare, som alltid behöfves till förvarande af
de för hushållet närmast afsedda födoämnen och drickesvaror, en särskild
källare för rotfrukter ofta, i synnerhet för större boställen, torde vara
nödvändig. I kongl. förordn. ang. prestgårdsbyggnader i Skåne den 16
dec. 1870 föreskrifves en källare under sätesbyggningen eller på annat
Renligt ställe och dessutom potateskällare efter behofvet. För militieboställen
af första klassen äro två källare föreskrifna. De från åtskilliga
prestman afgifna yttranden visa, att på flera bostadsboställen två källare
finnas eller äro behöfliga.

Komiterade hafva derföre ansett, att en hushållskällare ovilkorligen
bör finnas på alla dessa boställen och att synerätt må kunna, när så behöfligt
finnes, derutöfver föreskrifva ytterligare en källare för rotfrukter.

Vedbod är för närvarande ej såsom laga hus å prestgårdar i allmänhet
föreskrifven; men behöfligheten af detta hus, som är stadgadt för

* Jfr nuv. § 3. — ** Jfr nuv. § 4. — *** Jfr nuv. § 5.

MOTIV. — II KAP. 3—5 §§.

prestgårdarne i Skåne och upptages i det i presteståndet upprättade förslag
till byggnadsordning, synes koraiterade näppeligen kunna bestridas;
hvadan vedbod i komiterades förslag upptagits bland de ovilkorligen föreskri
fna laga husen.

För närvarande är, såsom nyss nämndes, för prestgård på landet
föreskrifvet vagnshus eller redskapslider, dermed efter komiterades uppfattning
måste förstås ett hus, afsedt till förvaring af både bättre åkdon samt
åker- och körredskap. Då emellertid det ej torde vara lämpligt att i
samma hus eller åtminstone i samma rum förvara bättre åkdon samt åkeroch
körredskap, hafva komiterade ansett särskild! vagnshus och särskilt
redskapshus, hvilka torde motsvara de för kronohemman i 2 kap. 1
§ B. B. föreskrifna redskapshus och port, böra såsom laga hus i allmänhet
finnas, dock, såsom i § 11 sägs, att på mindre boställen förvaringsrum
för såväl de bättre åkdonen som för åker- och körredskapen må
kunna i samma hus inrättas.*

Om den sädeslada med loge och tvenne golf, som i 1762 års resolution
på presterskapets besvär föreskrifves till förvaring af prestgårds
gröda, säges, att den skall lämpas efter nödtorften och gårdsbrukets storlek.
Det har emellertid af några prester framhållits, att en loge med
lador° pa flera boställen är otillräcklig; och af presterskapets uppgifter
framgår, att på åtskilliga bostadsboställen äfven af tredje klassen finnas
två, till och med tre logar med tillhörande lador. På många ställen torde,
utom de logarne tillhörande ladorna, särskilda foderlador framme vid
gården eller ute på aflägset belägna ängsmarker behöfvas. För skånska
prestgårdar äro föreskrifna två logar med tillhöriga ladugolf eller ock
blott en loge, om ej mera behöfves. Af 2 och 3 §§ i 1836 års militieboställsordning
torde framgå, att å militieboställen böra finnas logar med
lador samt foder- och ängslador till det antal som vid hvarje boställe är
behöflig!; och i förenämnda, i presteståndet upprättade förslag till byggnadsordning
upptagas, utom sädeslada med loge och två golf, der behofvet
sa fordrar, dessutom en höbod och eu ytterligare sädeslada.

I följd häraf hafva komiterade ansett å ifrågavarande bostadsboställen
böra föreskrifvas eu eller flera lador samt loge eller logar, efter behofvet,
med rätt för synerätt att bestämma huru många hus af ena eller
andra slaget, som i hvarje fall må kunna anses nödiga.

För skånska prestgårdar äro föreskrifna en eller flera brunnar eder
behofvet, och det i presteståndet upprättade förslag ''till byggnadsordning
upptager en eller två brunnar.

Då brunnar ej torde behöfvas på alla ställen, eller der beqvämlig
vattentillgång ty förutan finnes, men deremot äro oundgängliga, der sådan
saknas, hafva komiterade ansett, att, när behofvet så fordrar, af synerätt
må kunna föreskrifvas en brunn för hushållet och en för ladugården.

Det i 1762 års resolution på presterskapets besvär föreskrifna
torkhus eller badstuga torde motsvara hvad som i kongl. kung. den
6 nov. 1863 benämnes badstuga och malthus. F.nligt berörda kungörelse
beror det på särskild pröfning vid husesyn, huruvida sådan byggnad

* Angående sammanbyggnad af laga hus meddelas bestämmelser i nuv. § 7.

BOSTÄLLSORDNING.

skall å boställe anses erforderlig eller icke;- och hafva komiterade ansett,
att i öfverensstämmelse härmed åt synerätt bör öfverlemnas att bestämma,
huruvida badstuga och malthus skall å bostadsboställe med jordbruk
finnas eller ej.

Enligt 1762 års resolution på presterskapets besvär kan utom det
till dimensionerna bestämda fähus, som socknemännen alltid skola å prestgård
bygga, när detta befinnes otillräckligt för prestgårdens behof, ett
ytterligare fähus föreskrifvas. Då det fähus, som i förslaget föreskrifves,
enligt 11 § * skall uppföras till den storlek, behofvet i hvarje fall fordrar,
lärer det icke böra komma i fråga, att mer än ett fähus får föreskrifvas.

Enligt komiterades förslag skola således å alla med jordbruk förenade
bostadsboställen i allmänhet och med undantag endast för de
särskilda fall, som i § 6 ** omförmälas, alltid finnas följande 15
laga hus: såtesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod,
hemligthus, drängstuga, vagnshus, spanmålsbod, redskapshus, stall,
fähus, fårhus, svinhus samt åtminstone en byggnad, innehållande loge
och lador; hvarförutom kunna föreskrifvas, när behofvet så fordrar, badstuga
och mälthns, källare för rotfrukter samt en brunn för hushållet
och en för ladugården äfvensom ytterligare log- och ladubyggnader.

Vid jemförelse med hvad för närvarande för prestgårdar på landet
gäller finnes således, att alla de nu ovilkorligen föreskrifna 13 husen äro
bibehållna, med tillägg af vedbod och vagnshus eller redskapshus, samt
att af de hus, hvilkas behöflighet beror på pröfning i hvarje fall, torkhus
eller badstuga bibehållits under benämning badstuga och målthus, men
det extra fähuset uteslutits, hvaremot bland dessa hus ytterligare införts
källare för rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården
äfvensom hvad utöfver en loge med lador af log- och ladubyggnader
vidare kan erfordras.

b) Om antalet af laga hus i allmänhet å bostadsboställen

utan jordbruk.

Någon allmän föreskrift om antalet af laga hus å sådana bostadsboställen
finnes för närvarande icke. Gifvet torde vara, att för sådana
boställen i allmänhet endast de för innehafvarens bostadsbehof nödiga hus
böra föreskrifvas. Såsom sådana hus hafva komiterade ansett såtesbyggning,
visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod och hemligthus, hvilka
sex hus torde i allmänhet böra finnas å alla dessa boställen. Men derutöfver
kunna af åtskilliga anledningar å dessa boställen äfven andra hus erfordras.

A bostadsboställen af första klassen synas, med afseende å boställshafvarens
samhällsställning samt deraf följande behof att hålla hästar och
åkdon, drängstuga, stall och vagnshus böra finnas. Der innehafvare af
bostadsboställe utan jordbruk af andra eller tredje klassen för tjensteresor
behöfver hålla häst och åkdon, torde hans boställe äfven böra vara försedt
med sistsagda tre hus. Dessa hus hafva derföre i förslaget föreskrifvits

* Bestämmelsen härom i 1879 års förslag är utesluten i komiténs förslag.

** Jfr uuv. § 5.

MOTIV. — II KAP. 3 — 5 §§.

alltid för bostadsboställe af första klassen och » nämnda fall äfven för
bostadsboställe af andra och tredje klassen.

Bostadsboställen utan jordbruk kunna dock i följd af särskilda förhållanden
erfordra ytterligare något eller några ladugårdshus.

Till en del sådana boställen höra mindre jordområden, väl ej af det
omfång, att bostället enligt § 3 * kan anses vara med jordbruk förenadt,
eller behöfva alla för sådana boställen föreskrifna hus, men likväl af
den betydenhet att för jordens brukande och tillgodogörande af dess afkastning
något eller några särskilda ladugårdshus kunna erfordras.

A andra bostadsboställen utan jordbruk ingår bland löntagarens löneförmåner
kreatursfoder och kreatursbete, hvadan förvaringsrum för kreatur
och foder erfordras, äfven om behofvet af sådana hus ej är af något bostället
tillhörande jordområde betingadt.

I allmänhet finnas för närvarande å de på landet belägna bostadsboställena
utan jordbruk fähus och lada, äfven om hvarken något jordområde
är med bostället förenadt, eller kreatursfoder och bete ingår bland
boställshafvarens löneförmåner, förmodligen af den anledning, att boställshafvaren
för att skaffa sig de för hushållet nödiga ladugårdsprodukter,
hvilka han ej i närheten kan få köpa, måste hålla sig kreatur.

Äfven torde brunn, när sådan behöfves, böra kunna å bostadsboställe
utan jordbruk föreskrifvas.

Hvilka hus som, utöfver de här ofvan uppräknade: sätesbyggning,
visthus, hushållskållure, brygghus, vedbod och hemlighus samt drängstuga,
stall och vagnshus, ytterligare kunna å bostadsboställe utan jordbruk
erfordras, torde, såsom beroende af de särskilda förhållandena i
hvarje fall, ej kunna genom något allmänt stadgande bestämmas, utan har
det synts komiterade böra åt synerätt öfverlemnas att derom efter omständigheterna
förordna, dervid dock ej några andra hus böra komma i
fråga än sådana, som enligt § 4** kunna för bostadsboställen med jordbruk
föreskrifvas.

Af de hus, som enligt §§ 4 och 5 *** i allmänhet ovilkorligen böra
å bostadsboställen finnas, torde dock, efter komiterades åsigt, i ett par
särskilda undantagsfall något eller några böra kunna uteslutas.

Dessa undantagsfall afhandlas i § 6, f hvars 1 mom. ff angår bostadsboställen
af 3:dje klassen och hvars 2 mom. jrj'' afser bostadsboställen,
förenade med jordbruk, af alla tre klasserna.

Hvad bostadsboställen af 3:dje klassen angår, är redan nämndt, att,
komiterade veterligen, ej någon allmän föreskrift finnes om antalet af de
laga hus, som å dessa boställen böra finnas, samt att i allmänhet visserligen
antages, att de böra bebyggas såsom kronohemman, d. v. s. efter
de föreskrifter, som 2 kap. 1 §, 27 kap. 3 § B.B. samt kongl. kung. den 0
nov. 1863 i ty fall meddela, men att ganska ofta andra och bättre hus

* Jfr nuv. § 67. — ** Jfr duv. § 3. — *** Jfr nuv. §§ 3 och 4.

f Jfr nuv. § 5. — ff Nuv. mom. 2. — fff Nuv. mom. 1.

BOSTÄLLSORDNING.

än de för kronohemman föreskrifna finnas såsom laga hus å dessa boställen
insynta.

I alla händelser torde den byggnadsskyldighet, som åligger innehafvare
af kronohemman, kunna anses vara den minsta, som för närvarande kan
ifrågakomma för vederbörande byggnadsskyldige å 3:dje klassens bostadsboställon.
Om nu denna byggnadsskyldighet jemföres med den, som, enligt
§ 4* i förslaget, skulle komma att utgöras å 3:dje klassens bostadsboställen,
torde, under antagande att de för kronohemman föreskrifna ''port
och lider’ ungefärligen kunna anses motsvara de i § 4* stadgade ''vagnshus’
och ''vedbod’, framgå, att, enligt förslaget, hvad antalet af de laga husen
angår, byggnadsskyldigheten skulle ökas endast med brygghus och drängstuga.

Af de från presterskapet erhållna uppgifter inhemtas emellertid, att
dessa begge hus eller åtminstone ettdera redan nu ganska ofta finnes
såsom laga hus å ifrågavarande bostadsboställen insynt, och att i allmänhet,
der så ej är förhållandet, begge husen eller ettdera förekommer
såsom öfverloppshus. Efter nutidens måttligaste fordringar på utrymme
och beqvämlighet torde också ett hus, afsedt för brygd och tvätt, å alla
bostadsboställen samt en drängstuga å alla bostadsboställen, der dräng
måste hållas, vara väl behöfliga. Då likväl bostadsboställen af 3:dje
klassen finnas, å hvilka hvarken brygghus eller drängstuga förekommer
ens såsom öfverloppshus, skulle vederbörandes byggnadsskyldighet ostridigt
blifva, enligt §§ 4 och 5** på dessa boställen ej obetydligt ökad.

Det har synts komiterade nödvändigt att, såvidt möjligt och med
boställenas ändamålsenliga bebyggande förenligt är, undvika att öka den
byggnadstunga, som, beträffande 3:dje klassens bostadsboställen, åligger
vederbörande byggnadsskyldige, särdeles de svagt aflönade innehafvarne åt
hithörande tjenster, hvilken nödvändighet, såsom också af flera prester
framhållits, blifver så mycket mera bjudande, om, såsom komiterade nu
föreslagit, denna byggnadstunga kommer framdeles i lika mån som hittills
att hvila på boställshafvarne.

Oaktadt således komiterade funnit i allmänhet brygghus och drängstuga
nödiga äfven å bostadsboställen af 3:dje klassen (utom å de bostadsboställen
utan jordbruk, der dräng ej behöfver för skötande af häst hållas,
å hvilka drängstuga ej är föreskrifven), hafva komiterade dock ansett det
böra stå synerätt öppet att, när å dylika boställen ettdera eller begge
dessa hus anses kunna undvaras och lindring i byggnadsskyldigheten derjemte
är af behofvet påkallad, medgifva att ettdera eller begge husen uteslutas.

Det i 6 § 2 mom.*** meddelade undantagsstadgande, hvilket afser
alla med jordbruk förenade bostadsboställen, är föranledt deraf, att,
enligt uppgift från en del prester (i Fernebo kontrakt af Vesterås stift
samt i Vesterbottens tredje kontrakt af Hernösands stift), fårhus och svinhus
ej äro på alla orter behöfliga; hvilket förhållande måste, såsom rörande
svinhus särskildt uppgifvits, grunda sig derpå, att ej på alla boställen
det låter sig med fördel göra eller är med ortens sed förenligt att hålla
dessa kreatur.»

* Jfr nuv. § 3. — ** Jfr nav. §§ 3 och 4. — *** Nuv. § 5 inom. 1.

MOTIV. — II KAP. G §.

Beträffande förevarande paragrafer yttrade kammarkollegium:

»Mot det föreslagna antalet laga hus, som enligt 4 §* i allmänhet
skall finnas å bostadsställen, förenade med jordbruk, har kollegium väl
intet att erinra; men, då gifvet torde vara, att något eller några af deri
omförmälda ladugårdshus kunna undvaras å boställe, hvartill hör jordbruk
af mindre än vanligt omfång, samt det måste anses oegentligt att till boställen
utan jordbruk hänföra dylika boställen, torde dessa böra uti boställsordningen
särskildt omnämnas, och dervid i fråga om deras bebyggande
meddelas enahanda föreskrifter, somäro uti 5 §** föreslagna för
bostadsboställen utan jordbruk, men synerätten jemväl tillkomma att afgöra,
huruvida de skola i andra afseenden (se §§ 37,*** 38,-j- 39 och
54ff) med det ena eller andra slaget af boställen likställas.

För den händelse hvad kollegium sålunda anfört och föreslagit vinner
nådigt bifall, torde §§ 3, 4 och öfff böra i öfverensstämmelse dermed
omredigeras.»

Till sin nu bibehållna lydelse ändrades ifrågavarande paragrafer
i det inom ecklesiastikdepartementet omarbetade förslag;
och anfördes härom af föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
den 7 december 1888:

»Såsom i särskilda inkomna anmärkningar öfver komiterades förslag
blifvit erinradt, torde badstuga och mälthus numera icke vara verkligt behöfliga
vid de boställen, förslaget gäller. Af denna anledning och för att,
så vidt lämpligen kunnat ske, minska antalet af de laga husen, har jag
icke bland dessa upptagit vare sig badstuga eller mälthus.

På sistberörda grund har jag äfven ansett, att å mindre boställen,
i stället för fårhus, der sådant ej enligt förslagets 5 § ** kan helt och
hållet uteslutas, må föreskrifvas endast i fähuset anbringad särskild fårkätte,
äfvensom att å bostadsboställe af tredje klassen må, utom de hus,
som enligt förslaget kunna äfven å boställen af öfriga klasser få saknas,
jemväl följande hus: visthus, brygghus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod,
ett eller flera, uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras och
lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.»

6 §

i nu förevarande förslag är ordagrant lika med samma paragraf
i K. prop. och öfverensstämmer jemväl med den i 1879 års förslag
häremot svarande § 7, med allenast den jemkning, att efter
hemställan från åtskilliga myndigheter orden: »med afseende på
särskild beskaffenhet» införts i stället för det af komiterade i

* Jfr nuv. § 3. — ** Jfr nuv. § 4. — *** Jfr nuv. § 30.
f De bestämmelser, som funnos upptagna i nyssberörda § 38, äro i komiténs
förslag likasom i K. prop. uteslutna.

tf Jfr nuv. §§ 32 och 51. — fff Jfr nuv. §§ 3, 4 och 67.

Pr est löneregler ilig skomitén II, 2.

BOSTÄLLSORDNING.

1879 års förslag använda uttryck: »med afseende på särskild
bestämmelse».

I motiveringen anförde komiterade:

»Denna paragraf bestämmer huru löningsboställen böra bebyggas.

Löningsbostallen erfordra, såsom nämndt är, endast de byggnader,
som för boställenas brukande och tillgodogörande af deras afkastning äro
nödiga.

Då de allra flesta af dessa boställen utgöras af fastigheter, afsedda
för jordbruk, hvilka hittills bebygts såsom kronohemman, torde det vara
tillräckligt att i fråga om löningsboställenas bebyggande hänvisa till hvad
i ty fall för kronohemman är stadgadt,

Det synes gifvet, att de löningsboställen, som af löntagare sjelfve
disponeras och som gemensamt med hostadsboställen brukas, af sådan anledning
i allmänhet skola kunna undvara alla eller vissa af de för kronohemman
föreskrifna hus, äfvensom att inskränkning i husens antal jemväl
kan påkallas af annan anledning, såsom att löningsbostället har ringa
jordområde, att får eller svin derstädes ej med fördel kunna hållas m. m.;
och torde vid sådant förhållande synerätt böra ega att medgifva uteslutande
af eljest i allmänhet föreskrifna hus.

I regeln är vederbörande byggnadsskyldig ej pligtig å löningsboställe
bygga och underhålla flera hus, än som för en åbo erfordras. Dock möter
naturligtvis ej hinder att, i händelse löningsboställe, som skall vara i författningsenlig
ordning utarrenderadt, befinnes kunna med större fördel
utarrenderas i särskilda lotter än ostyckadt, uti arrendekontrakten tillförbinda
arrendatorerna att särskildt bebygga hvarje utarrenderad lott.

Enligt förslaget räknas till löningsboställen äfven presterskapet anslagna
lägenheter, bland hvilka finnas sådana, som icke äro afsedda för
jordbruk, såsom qvarn- och såglägenheter, fisken m. m. När lägenheter
af detta slag höra till ett hufvudsakligen för jordbruk afsedt boställe,
kunna de ej anses såsom sjelfständiga boställen; och gäller i ty fall om
lägenheternas bebyggande hvad framdeles vid § 28* sägs. I några,
ehuru visserligen ganska få fall förekomma dock sådana lägenheter, utan
att vara förenade med något annat boställe, och äro då enligt förslaget
att betrakta såsom sjelfständiga boställen1). För sådana boställen kan
naturligtvis ej gälla hvad om kronohemmans bebyggande är stadgadt; men
någon allmän föreskrift om de byggnader, som å sådana boställen böra
finnas, lärer svårligen kunna meddelas; och då dessa boställen, hvilkas
antal, såsom nämndt, är obetydligt, torde vara eller komma att vara utarrenderade,
kunna erforderliga bestämmelser om deras bebyggande, oberoende
af hvad i förordningen om löningsboställen i allmänhet stadgas, i
arrendekontrakten intagas.»

* Jfr nuv. §§ 18 och 19.

'') T. ex. 2:dre pastoratsadjunkten i Bolstads pastorat af Karlstads stift åtnjuter
afkomsten af en utarrenderad qvarnlägenhet. Kyrkoherden i Eds pastorat
af samma stift har afkomsten af en utarrenderad qvarn- och såglägenhet.

MOTIV. — II KAP. 7 §.

7 §

i nu förevarande förslag motsvaras dels af den i § 9 mom. 1 i
K. prop. intagna bestämmelse om att »sätesbyggning å bostadsboställe
uppföres, der läget så medgifver, skild från öfriga hus»,
samt dels af §§ 7 och 11 i K. prop., så lydande:

§ 7. De laga hus, som för hvart boställe föreskrifvas, må uppföras
särskilda eller sammanbyggas, efter som, med afseende å belägenheten och
ortens sed, lämpligt pröfvas; och må källare under annan byggnad läggas.
I allmänhet bör dock undvikas sådant sammanförande af hus, att derigenom
sammanblandning af boställshafvares och annans byggnads- och underhållsskyldighet
uppstår.

§ 11. Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara, så vidt
möjligt, undvikes samt brandförsäkring af desamma ej förhindras eller
fördyras.

Samma bestämmelser, som i komiténs förslag upptagits från
K. prop. § 9 mom. 1 och § 11, återfinnas i §§ 10 och 13 af 1879
års förslag. I fråga om sammanbyggnad af hus var i § 11
mom. 1 af 1879 års förslag intagen följande föreskrift:

»Husen må uppföras särskilda eller sammanbyggas, efter som, med
afseende å belägenheten och ortens sed, lämpligt pröfvas. På mindre
bostadsboställen må i ett hus inrättas visthus och spanmålsbod samt i ett
hus vagnshus och redskapshus, när sådant för behofvet är tillräckligt och
lämpligen kan ske; och må källare» etc. (I öfrigt lika med K. prop. § 7.)

I motiveringen anförde komiterade:

»Om rättighet att sammanbygga de laga husen finnes för närvarande,
komiterade veterligen, ej något annat stadgande än det, som meddelas i
§ 4 af kongl. res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762, der det
heter, att i skoglösa orter, hvar några af dessa hus (de hus, kyrkoherdar
böra å prestgårdar på landet bygga) äro sammanbyggda, ett bus
af tre väggar icke må kasseras när det nyttjar fjerde väggen af ett annat;
hvaraf vill synas framgå, att på orter, försedda med skog, en sådan sammanbyggnad
ej skulle vara tillåten. Det förbud mot sammanbyggnad, som
häri kan ligga, torde dock icke hafva blifvit, åtminstone på senare tider,
särdeles noggrant iakttaget.

För skånska prestgårdarne är stadgadt, att andra hus än sätesbyggningar
må ''uppföras särskild! eller sammanbyggas, allt efter hvad i orten
är brukligt och belägenheten kan medgifva’; och då en sådan sammanbyggnad
ostridigt minskar byggnadskostnaden utan att behöfva göra intrång
på husens ändamålsenlighet och varaktighet, hafva komiterade ansett sammanbyggnad
böra tillåtas, såvidt, med afseende på belägenheten och ortens
sed, lämpligt pröfvas; hvaraf torde utan behof af vidare stadgande följa,
att, enligt förslaget, hus med två eller tre egna väggar och med de öfriga
väggarna gemensamma med andra hus kunna godkännas.

BOSTÄLLSORDNING.

Visthus och spannmålsbod förekomma ofta inrättade i ett och samma
hus så, att löftet öfver visthuset är lämpadt till förvaringsrum för spannmål.
En sådan anordning torde på mindre boställen vara ganska ändamålsenlig.
Likaledes synas på mindre boställen vagnshus och redskapshus
böra kunna inredas i samma hus. Då ett sådant byggnadssätt medför
besparing samt tillåtligheten af detsamma ej torde framgå af stadgandet,
att husen må sammanbyggas, har särskild föreskrift i berörda hänseende
ansetts behöflig. Naturligt är, att inrättande af visthus och spanmålsbod
i ett hus samt vagnshus och redskapshus i ett hus ej bör ifrågakomma
annorstädes, än der ett sådant byggnadssätt finnes för behofvet tillräckligt
och i öfrigt lämpligen kan ega rum. Således å prestgårdar på landet,
der enligt förslaget pastoratet skall bygga visthus och vagnshus samt kyrkoherden
spanmålsbod och redskapshus, torde, till förekommande af sammanblandning
af hvarderas byggnads- och underhållsskyldighet, ifrågavarande
byggnadssätt böra, såsom olämpligt, i allmänhet undvikas.»

Härförutom erinrade komiterade särskildt beträffande sätesbyggningen: »I

städerna och äfven på landet, der endast ett ringa tomtområde
tillhör boställe, kan sätesbyggning ofta ej läggas skild från öfriga hus,
hvilket dock eljest, såvidt möjligt, i allmänhet torde böra ske»;

och tilläde komiterade i afseende å § 13 af sitt förslag:

»Att vid bestämmande af alla byggnaders läge, vid uppförande af eldstäder
och vid byggnadernas inrättande i öfrigt eldfara såvidt möjligt bör
undvikas, ligger i sakens natur, men erinran härom torde ej böra i boställsordningen
saknas.»

Den jemkning, som nu gjorts, innebär, förutom sammanförande
i en paragraf af alla de bestämmelser, hvilka ansetts i
förevarande ämne lämpliga, tillika ett bestämdare framhållande
än i föregående förslag, att alla sätesbyggningar skola, der läget
så medgifver, uppföras på lämpligt afstånd från annan åbyggnad,
men öfriga laga hus sammanbyggas, i den mån synerätt lämpligt
pröfvar. Förändringen har föranledts deraf, att i föregående förslag
använda uttryck synts kunna gifva stöd åt den tolkning,
att frågan om sammanbyggande af sistnämnda hus skulle få
göras beroende af boställshafvares eller annan byggnadsskyldigs
godtfinnande, ehuru, till förekommande af onödigt ökad byggnadstunga
för framtiden, angeläget lärer vara, att ett boställes
hus sammanföras under det minsta antal tak, som förhållandena
lämpligen medgifva.

Utom föreskrifter i de ämnen, beträffande hvilka stadganden
meddelas i nuv. § 7, upptogos i K. prop. följande bestämmelser:*

* Dessa bestämmelser voro hufvudsakligen lika med motsvarande stadganden
i §§ 9—12 i 1879 års förslag.

MOTIV. — II KAP. 7 §.

8 §. 1. Sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen bygges

efter ritning, som för hvarje fall af Kongl. Maj:t fästställes.

2. För sätesbyggning å bostadsboställe af andra klassen må föreskrifvas
minst sju, högst tio boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor samt en eller två förstugor.

3. För sätesbyggning å bostadsboställe af tredje klassen må föreskrifvas
minst fyra, högst sex boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor och en eller två förstugor.

9 §. 1. Sätesbyggning å bostadsboställe uppföres — — — -—

— — på stenfot af minst fem decimeters höjd ofvan jord, med väggar

företrädesvis af tegel eller timmer, men äfven, der något af dessa ämnen
ej lämpligen kan föreskrifvas, af annat ändamålsenligt, i orten brukligt
byggnadsämne. Till byggnaden i öfrigt användas de ämnen, som lämpliga
finnas och med ortens sed öfverensstämma. Boningsrummen göras så
stora, som behofvet i hvarje fall fordrar, minst tre meter höga, dock att
å andra och tredje klassernas bostadsboställen rum å vinden må göras tre
decimeter lägre; och skola boningsrummen i allmänhet vara försedda med
ugnar af kakel; men äfven ugn eller spis af sten eller ugn af jern må
kunna i något rum tillåtas. Framför ugns- eller spisöppningarna anbringas
jernplåt eller plansten. Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade
eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar,
samt å väggarna tapeter eller lämplig målning.

2. Öfriga laga hus å bostadsboställen uppföras af ändamålsenliga
byggnadsämnen efter ortens sed, till den storlek, behofvet i hvarje fall
fordrar. Stenfot å dessa hus göres minst tre decimeter hög ofvan jord.

3. Brygghus skall i allmänhet innehålla ett rum för brygd och tvätt
samt ett rum för bak med bakugn i ettdera; dock må vid mindre bostadsboställen
brygghus af endast ett rum med bakugn tillåtas.

4. Stall, fähus och fårhus förses med skullar eller andra foderrum.

10 §. Sätesbyggning af trä skall inom tid, som för hvarje särskild!
fall af synerätt bestämmes, förses med brädfodring eller annan tjenlig beklädnad
samt anstrykas med rödfärg eller annan färg. För sätesbyggning
af annat ämne äfvensom för andra laga hus å bostadsboställen må efter
behofvet och ortens sed tjenlig beklädnad och anstrykning föreskrifvas.

Lämpligheten af så detaljerade föreskrifter i en allmän boställsordning
har emellertid blifvit från särskilda håll bestridd.
Med hänsyn dertill och enär det under ärendets föregående behandling
visat sig, att enighet rörande dylika bestämmelsers
affattning svårligen torde kunna vinnas, hafva desamma i komiténs
förslag uteslutits, med bibehållande endast af erinran
om att sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen skall
byggas efter ritning, som för hvarje fall af Kongl. Maj:t fastställes.
Denna erinran har komitén upptagit i § 56 mom. 3
af sitt förslag.

BOSTÄLLSORDNING.

8 §,

lika med K. prop. § 13, motsvaras af § 15 i 1879 års förslag,
så lydande:

15 §. Med skyldigheten att bygga och underhålla de till första
klassens bostadsboställen hörande laga hus förhålles såsom för hvarje sådant
boställe är förordnadt.

Härom anförde de komiterade, under hänvisning till den
närmare utredning, som å sid. 30 och 31 i deras betänkande
lemnats, att, som ändring i hvad för hvart bostadsboställe af
första klassen i afseende å nybyggnads- och underhållsskyldigheten
gälde ej torde höra ifrågakomma, komiterade ansett, att
derutinnan icke något annat stadgande kunde meddelas, än att
beträffande nämnda skyldighet skulle förhållas så, som för hvart
boställe vore eller blefve förordnadt.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen erinrades:
Syftet i denna paragraf syntes vara, icke att från tillämpning
beträffande första klassens bostadsboställen undantaga allt
hvad förslaget innehölle om byggnads- och underhållsskyldigheten,
utan endast att utmärka, hurusom för hvart sådant boställe
skulle gälla hvad särskildt vore förordnadt i fråga om
hvem det ålåge att bygga och underhålla de till bostället hörande
laga hus. Med anledning häraf borde, till förekommande af tvetydighet
i berörda hänseende, paragrafen ändras så, att nämnda
syfte tydligare framginge af ordalydelsen.

Till följd af denna erinran blef lydelsen af förevarande
paragraf affattad så, som den derefter bibehållits.

9 och 10 §§

jemte den i § 71 mom. 1 af förevarande förslag införda bestämmelse
om, att denna boställsordning icke afser de bostadsboställen,
hvilkas innehafvare äro delegare i skånska presterskapets
byggnadskassa, äro införda i stället för §§ 16, 18 och
69 i 1879 års förslag, så lydande:

16 §. 1 mom. Å andra klassens bostadsboställen på landet byggas och
underhållas sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemligt -hus, drängstuga, vagnshus och brunn för hushållet af pastoratet; samt spanmålsbod,
redskapshus, stall, fähus, fårhus, svinhus, lador och logar, badstuga
och mälthus, källare för rotfrukter och brunn för ladugården af boställshafvaren.

MOTIV. — II KAP. 8—10 §§.

2 mom. A bostadsboställen af andra klassen i stad byggas och
underhållas alla laga hus af pastoratet.

18 §. 1 mom. A komministrars i stad helägna bostadshoställen

byggas och underhållas de laga husen af stadsförsamlingen.

2 mom. A öfriga bostadsboställen af tredje klassen byggas och
underhållas de laga husen af boställshafvaren.

69 §. 1 mom. Denna boställsordning gäller ej för andra klassens

bostadsboställen på landet i Skåne.

2 mom. Der eljest å viss ort eller för visst boställe, i följd af särskildt
stadgande, öfverenskommelse eller annan giltig grund, i fråga om
hvem byggnads- och underhållsskyldigheten åligger eller om fördelningen
af densamma, ett annat förhållande eger rum, än som med hvad hittills
derom i allmänhet varit stadgadt öfverensstämmer, må ändring i sådant
förhållande icke af denna boställsordning föranledas.

I motiveringen yttras beträffande nu ifrågavarande paragrafer
:

»16 §. I lista mom. af denna paragraf meddelas föreskrift om
huru i allmänhet förhållas skall med byggnads- och underhållsskyldigheten
å bostadsboställen af 2:dra klassen på landet. 2:dra mom. innehåller
föreskrift i sagda afseende beträffande bostadsboställen af andra klassen
i stad.

Det har redan blifvit nämndt, att, enligt nu gällande lagstiftning, af
de för prestgårdar på landet ovilkorligen föreskrifna tretton laga hus
sex, eller sätesbyggning, visthus, brygghus, bod samt fähus och stall, byggas
af församlingen, samt de öfriga sju, eller källare, drängstuga, svinhus,
vagnshus eller redskapslider, hemligthus, fårhus, sädeslada* med loge
och två golf, byggas af kyrkoherden, som äfven har skyldighet bygga de
två hus, torkhus eller badstuga samt ett ytterligare fähus, hvilka dessutom
kunna föreskrifvas, samt att förstnämnda sex hus underhållas af församlingen
och kyrkoherden gemensamt, men att alla de öfriga husen
underhållas af kyrkoherden ensam.

Den skyldighet, som sålunda åligger församling att bygga och till
en del underhålla vissa af prestgårdens laga hus, leder sitt ursprung från
kyrkans äldsta tider, -då presterskapets aflöning uteslutande eller hufvudsakligen
utgjordes af naturaprestationer, dels stadgade i lag och dels påräknade
att derutöfver genom församlingens välvilja utgöras. Detta aflöningssätt,
om än efter föregående tiders sedvänja och åskådningssätt
ändamålsenligt, har likväl i senare tider befunnits olämpligt och oförenligt
med den sjelfständiga ställning, presten ansetts böra i förhållande till sin
församling intaga; hvadan också vid de nyligen verkstälda regleringarna
af presterskapets inkomster, i öfverensstämmelse med hvad kongl. förordn.
den 11 juli 1862 derom stadgar, alla naturaprestationer i största allmänhet
och såvidt möjligt blifvit ersatta med kontanta afgifter. Den enda
naturaprestation från församlingen, som i allmänhet bibehållits, är byggnadsoch
underhållsskyldigheten å prestgårdarne. Men påstående har blifvit

* Jfr komiténs framställning å sid. 56.

BOSTÄLLSORDNING.

framstäldt, att äfven denna naturaprestation, såsom numera i åtskilliga
afseenden olämplig, bör afskaffas. Erfarenheten har visat, att församlingens
byggnads- och underhållsskyldighet, hvars gränser ej äro och i
vissa afseenden svårligen torde kunna blifva med noggrannhet bestämda,
icke sällan gifver anledning till osämja och tvist emellan kyrkoherde och
församling, i det än å ena sidan obilliga pretentioner framställas, än å
andra sidan befogade anspråk mötas med oginhet; och nödvändigheten för
kyrkoherden att vid behof af nybyggnad eller reparation anlita en ovillig
eller liknöjd församling torde ej vara behaglig. Antalet af de hus, församlingen
bör bygga, kan visserligen med noggrannhet bestämmas; men
i afseende på deras beskaffenhet torde det vara svårt, om ej omöjligt, att
genom någon lagstiftning så noga bestämma hvad som under alla förhållanden
är prestens rätt och församlingens skyldighet, att ej olika meningar
derom lätteligen kunna uppstå. Ännu svårare torde det vara att, så länge
skyldigheten för kyrkoherde och församling att gemensamt underhålla
de laga hus, som skola af församlingen byggas, qvarstår, emellan begges
förpligtelser härutinnan uppdraga någon bestämd, tydlig och tillfredsställande
gräns; hvilket bäst framgår af de många fruktlösa försök, som i
denna riktning blifvit från representationens sida gjorda.

Ofvan antydda olägenheter af församlingarnas nuvarande byggnadsoch
underhållsskyldighet å prestgårdarne synas komiterade vara af den
betydenhet, att komiterade ej tveka såsom sin åsigt uttala, att det skulle
vara särdeles önskvärdt såväl för kyrkoherdarne som för församlingarna,
om det utan förnärmande af någonderas rätt kunde låta sig göra att,
såsom flera gånger under senare tider blifvit vid riksdagarne föreslaget, öfverflytta
församlingarnas byggnads- och underhållsskjidighet på kyrkoherdarne.

En sådan öfverflyttning utan motsvarande ersättning till kyrkoherdarne,
såsom senast af en motionär vid 1876 års riksdag föreslogs, lärer
väl näppeligen pa allvar kunna ifrågakomma, helst något skäl icke torde
förefinnas till en sådan allmän nedsättning af kyrkoherdarnes nyligen faststälda
löneförmåner. Men äfven öfverflyttande af församlingarnas byggnadsoch
underhållsskyldighet till kyrkoherdarne mot ersättning synes komiterade.
för såvidt ett sådant öfverflyttande skulle ovilkorligen påbjudas, med afseende
pa för banden varande förhållanden möta betänkliga svårigheter.
En dylik ersättning skulle väl ej kunna utgå på annat sätt än i form
af en viss årlig afgift, hvilken församlingen för befrielse från sagda skyldighet
skulle till kyrkoherden erlägga. Vid de nyligen faststälda löneregleringarna
hafva prestgårdarnes behållna afkastning beräknats med
afseende a endast den byggnads- och underhållsskyldighet, som för närvarande
aligger kyrkoherdarne. En öfverflyttning till kyrkoherden äfven
af församlingens byggnads- och underhållsskyldighet mot en viss årlig, från
församlingen utgående kontant afgift skulle föranleda rubbning i löneregleringen,
i det denna afgift skulle, utöfver församlingens i löneregleringen
stadgade bidrag, på församlingen utdebiteras; och då dels svårighet
möter att bestämma någon fullt rättvis grund, hvarefter en sådan afgifts
belopp skulle beräknas, dels ock hvarken egarne till de nu byggnadsskyldiga
fastigheterna torde finnas villiga att ensamme utgöra afgiften,
eller församlingens öfrige medlemmar torde vara benägna att någon del

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

af densamma sig åtaga, hafva komiterade, hur önskvärd en förändring i
denna riktning än förefallit, likväl ansett, att någon ovilkorlig föreskrift,
ledande till en så stor rubbning i de nuvarande och så nyligen ordnade
förhållandena emellan kyrkoherde och församling, ej bör åtminstone för
närvarande vederbörande påtvingas, utan att endast, såsom vid § 20 *
närmare skall angifvas, utväg bör beredas åt kyrkoherde och församling
att med gällande verkan frivilligt öfverenskomma om en sådan förändring,
som sålunda synts komiterade önskvärd.

De olägenheter, som följa af församlingens byggnads- och underhållsskyldighet,
torde dock kunna, om än ej helt och hållet undanrödjas, dock
i väsentlig mån minskas, om skyldigheten att bygga och underhålla prestgårdens
laga hus på ett ändamålsenligare och bestämdare sätt, än nu är
förhållandet, emellan kyrkoherde och församling fördelas, med bibehållande
af den proportion, i hvilken denna skyldighet för närvarande kan anses
hvardera åligga. Den nu så mycket öfverklagade olägenheten af kyrkoherdens
och församlingens gemensamma underhållsskyldighet, beträffande
församlingens sex laga hus, kan derigenom helt och hållet undvikas. Den
grundsats för sådan fördelning, som uttalas i herr ecklesiastikministerns
skrifvelse den 18 nov. 1861, att alla de hus, som för kyrkoherdens
bostadsbehof erfordras, böra byggas och underhållas af församlingen ensam
och alla de hus, som för boställets skötsel behöfvas, af kyrkoherden ensam,
har synts komiterade medföra de väsentliga fördelarna, att kyrkoherden
och församlingen hvardera få mera likartade hus att bygga och underhålla,
att all gemensamhet i underhållsskyldigheten derigenom undvikes samt
att bostället kan af kyrkoherden utarrenderas, utan att någon kollision
emellan församlingen och arrendatorn behöfver uppstå; och som denna
grundsats derjemte, enligt komiterades tanke, låter sig temligen noggrant
genomföras, utan att den proportion, i hvilken byggnads- och underhållsskyldigheten
för närvarande af kyrkoherde och församling utgöres, i någon
afsevärd mån rubbas, hafva komiterade ansett fördelningen af byggnadsoch
underhållsskyldigheten lämpligen böra i öfverensstämmelse med sagda
grundsats ordnas.

Åt de laga hus, som enligt §§ 4 och 5 ** kunna å prestgård föreskrifvas,
torde temligen ostridigt böra hänföras

a) till bostadshusen eller de för kyrkoherdens bostad erforderliga
laga hus: sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemligthus
samt brunn för hushållet; och

b) till ladugårdshusen eller de laga hus, som behöfvas för skötsel
af boställets jordbruk: redskapshus, fähus, fårhus, svinhus, lador och
logar, källare för rotfrukter och brunn för ladugården.

Deremot hafva olika meningar blifvit uttalade, huruvida drängstuga,
vagnshus, spanmålsbod, stall samt badstuga och mälthus skola räknas till
bostadshusen eller till ladugårdshusen.

* § 20 i 1879 års förslag blef enligt hemställan af kammarkollegium och
högsta domstolen utesluten i K. prop. Härom se vidare motiveringen till § 17 i
komiténs förslag.

** Jfr nuv. §§ 3 och 4.

BOSTÄLLSORDNING.

Då särskild! redskapshus till förvarande af den för jordbruket behöfliga
åker- och körredskap är föreskrifvet, torde vagnshus, såsom afsedt
att inrymma endast bättre åkdon, skäligen böra föras till bostadshusen.

Spanmålsbod behöfves å prestgård till förvaring af dels tiondesäd
och dels boställets sädesafkastning.

I den mån de numera i det närmaste för hela riket faststälda löneregleringarna
träda i verksamhet, kommer leverering af tiondesäd in natura
att upphöra; och spanmålsbod blifver derefter behöflig endast till förvarande
af boställets sädesafkastning. Komiterade hafva derföre, i öfverensstämmelse
med hvad det i presteståndet upprättade förslag till byggnadsordning
härutinnan innehåller, ansett, att spanmålsbod bör, så länge
den erfordras till förvarande af tiondesäd, räknas till bostadshusen och
fortfarande såsom hittills af församlingen byggas samt af församlingen och
kyrkoherden gemensamt underhållas, men, sedan den endast för boställets
gröda behöfves, föras till ladugårdshusen samt byggas och underhållas af
kyrkoherden ensam.

Då församlingens byggnads- och underhållsskyldighet beträffande detta
hus sålunda skulle komma att efter hand till kyrkoherden öfverflyttas, hafva
komiterade ansett lämpligast att, vid meddelande af föreskrift om fördelningen
af byggnads- och underhållsskyldigheten emellan kyrkoherde och
församling, föra spanmålsbod i regeln till de hus, som skola af kyrkoherden
byggas och underhållas, samt att bland öfvergångsstadgandena (70 §
3 mom.*) införa föreskrift derom, att detta hus likväl, så länge det till
förvaring af tiondesäd erfordras, skall fortfarande såsom hittills af församlingen
byggas och i viss mån underhållas.

Badstuga och malthus torde näppeligen ifrågakomma vid andra än
de med jordbruk förenade boställena och synas komiterade derföre närmast
vara att hänföra till ladugårdshusen och således böra, likasom för närvarande
eger rum, af kyrkoherden byggas och underhållas.

Hvad drängstuga och stall beträffar, torde onekligt vara, att dessa
båda byggnader i allmänhet äro nödiga såväl vid boställshafvarens bostad
som för skötsel af jordbruket, och att derföre en oegentlighet uppstår till
hvilketdera slaget, bostadshus eller ladugårdshus, dessa byggnader än hänföras.
I följd häraf har blifvit ifrågasatt, dels att särskild drängstuga
och särskildt stall bland boställshafvarens bostadshus och särskilda sådana
byggnader bland ladugårdshusen skulle föreskrifvas, hvarigenom dock
uppenbarligen ökad tunga för de byggnadsskyldige komme att föranledas,
och dels att kyrkoherde och församling skulle åläggas att gemensamt
bygga och underhålla dessa båda hus, hvarigenom ej allenast skulle bibehållas
den gemensamhet i underhållsskyldigheten, som blifvit ansedd såsom en
af de väsentligaste olägenheterna af den nuvarande lagstiftningen i ämnet,
utan äfven införas den nya olägenheten af gemensam byggnadsskyldighet
beträffande dessa hus. Den åtgärd, som vidtagits uti det inom presteståndet
uppgjorda förslag till byggnadsordning, att föra drängstugan till
bostads- och stallet till ladugårdshusen, har derföre synts komiterade
ganska lämplig, med afseende jemväl derpå, att drängstugan lättast kan

* K. prop. § 68 mom. 3, som i nu framlagda förslag uteslutits. Jfr nuv. § 71.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

med andra bostadshus, t. ex. brygghuset, och stallet lättast med andra
ladugårdshus sammanbyggas samt att en sådan fördelning efter komiterades
åsigt länder till bibehållande af den proportion, i hvilken kyrkoherdes
och församlings byggnads- och underhållsskyldighet af hvardera nu utgöres.

Efter grundsatsen, att bostadshus böra af församlingen samt ladugårdshus
af kyrkoherden byggas och underhållas, skulle således fördelningen
af byggnads- och underhållsskyldigheten utfalla sålunda, att

till församlingens hus komme att räknas: sätesbyggning, visthus,
kusk ^Iskällare, brygghus, vedbod, hemligthus, drängstuga, vagnshus
och brunn för hushållet; samt

till kyrkoherdens hus: spanmålsbod, redskapshus, stall, fähus, fårhus,
svinhus, lador och logar, badstuga och malthus, källare för rotfrukter
och brunn för ladugården.

Jemföres nu den tunga, som för närvarande enligt lag åligger församling,
med. den, som, enligt sagda fördelning, skulle församlingen drabba,
finnes, att, beträffande byggnadsskyldigheten, församlingen skulle mista
af de hus, den nu bygger, spanmålsbod samt fähus och stall och i
stället få hushållskällare, vedbod, hemligthus, drängstuga, vagnshus och
brunn för hushållet, sistnämnda byggnad dock endast, när behofvet sådan
fordrade. Församlingen finge således flera hus att bygga; men med afseende
å fähusets och stallets större dyrbarhet och dessa för röta mera
utsatta byggnaders mindre varaktighet, komme bytet härutinnan uppenbarligen
att lända till fördel för församlingen.

Till ökad byggnadstunga för församlingen torde deremot inverka stadgandena,
dels att uthusen skola göras så stora, som behofvet i hvarje
fäll fordrar, samt dels och i synnerhet det betydligt större utrymme och
den bättre beskaffenhet, som, enligt förslaget, äro för sätesbyggning en
föreskrifna.

Dertill kommer att, hvad angår underhållsskyldigheten, församlingen,
som för närvarande endast har att till en del underhålla sätesbyggning,
visthus, brygghus, spanmålsbod samt fähus och stall, visserligen skulle
mista sin underhållsskyldighet beträffande spanmålsbod, fähus och stall,
men i stället få ensam underhålla sätesbyggning, visthus, brygghus samt
derjemte hushållskällare, vedbod, hemligthus, drängstuga, vagnshus och
brunn för hushållet.

Den tunga af byggnads- och underhållsskyldigheten, som för närvarande
enligt lag åligger församlingen, torde genom den nu föreslagna
fördelningen väl blifva något förstorad; men tager man i betraktande, att
redan nu församlingarna i allmänhet åt sina kyrkoherdar godvilligt uppföra
större sätesbyggningar än lag föreskrifver, stundom till och med större
än nu föreslagits, samt att församlingarna genom kongl. förordn. den
27 april 1877 kunna anses vara i allmänhet befriade från skyldigheten
att bygga och underhålla tiondelada, synes åtminstone den byggnads- och
underhållsskyldighet, som församlingarna i allmänhet faktiskt utgjort, ej
blifva genom förslaget ökad.

Kyrkoherden skulle, enligt förslaget, slippa att bygga källare (afsedd
både för hushållet och för rotfrukters förvarande), drängstuga, vagnshus
eller redskapslider (d. v. s. ett hus, afsedt att förvara både bättre åkdon

BOSTÄLLSORDNING.

samt åker- och körredskap) och hemligtlius, men i stället få bygga spanmålsbod,
redskapshus (afsedt endast att förvara åker- och körredskap),
fähus, stall samt källare för rotfrukter och brunn för ladugården,
sistnämnda två byggnader likväl endast när särskildt behof af dem förefunnes.
Härvid bör bemärkas, att församlingen för närvarande är skyldig
att bygga ett fähus endast af vissa, bestämda dimensioner (16 alnar långt
och 9 alnar bredt) och att det fähus, som derutöfver erfordras, såsom ej
sällan inträffar, skall byggas af kyrkoherden, hvilken således redan nu
byggnadsskyldighet af fähuset till en viss del åligger. Kyrkoherdens byggnadsskyldighet
torde emellertid genom den nu föreslagna fördelningen
blifva ökad.

Deremot kommer hans underhållsskyldighet att minskas. Han har
för närvarande, såsom nämndt är, skyldighet att (oberäknadt den underhållsskyldighet
af fårhus, svinhus, lada med loge samt badstuga, som både
enligt nu gällande lagstiftning och enligt förslaget tillkommer honom)
underhålla dels gemensamt med församlingen sätesbyggning, visthus,
brygghus, spanmålsbod, fähus och stall samt dels ensam källare (både
för hushållet och för rotfrukter), liemligthus, drängstuga samt vagnshus
eller redskapslider (ett hus, afsedt till förvarande af både bättre åkdon
samt åker- och körredskap). Enligt förslaget skulle han slippa att vidare
deltaga i underhållet af sätesbyggning, visthus och brygghus äfvensom
att underhålla källare, liemligthus, drängstuga samt vagnshus eller redskapslider,
men i stället få skyldighet att ensam underhålla spanmålsbod,
fähus och stall, hvilka byggnaders underhåll nu endast till en del åligger
honom, samt redskapshus äfvensom källare för rotfrukter och brunn
för ladugården, när dessa två byggnader behöfvas.

En fördel, som derjemte enligt förslaget för kyrkoherden uppkommer,
är att han får större rymlighet i sätesbyggningen genom lag bestämd
och således slipper att, såsom hittills, när församlingen ej finnes villig att
uppföra en mot behofvet svarande sätesbyggning, sjelf bekosta öfverloppshus
eller öfverloppsrum.

Då de laga hus, som för närvarande äro för prestgård föreskrifna,
befunnits, särdeles hvad utrymmet i sätesbyggningen beträffar, otillräckliga,
har det, vid uppgörande af förslag till afhjelpande af denna olägenhet,
ju ej varit möjligt undvika att öka den tunga, som nu enligt lag åligger
vederbörande byggnads- och underhållsskyldige.

Enär församlingarna, såsom nämndt är, ganska allmänt redan nu
bygga åt sina kyrkoherdar vida utöfver hvad enligt lag församlingarna
åligger, stundom till och med utöfver hvad nu föreslagits, torde väl kunna
antagas, både att behofvet af bättre bostad åt kyrkoherden än den i lag
föreskrifna är af församlingarna allmänt erkändt och att de äro villiga
åtminstone i någon mån åtaga sig de bördor, som afhjelpandet af sagda
behof oundgängligen kräfver; hvadan, och då, efter komiterades åsigt, förslagets
genomförande ej kommer att medföra ökning i den byggnads- och
underhållstunga, som församlingarna för närvarande i allmänhet godvilligt
utgöra och hvilken de således väl få antagas anse vara med rätt och
billighet öfverensstämmande, församlingarnas bifall till den nu föreslagna
förändringen synes böra kunna skäligen påräknas.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

Hvad kyrkoherdarne beträffar, komma fördelarne af nu föreslagna
förbättringar hufvudsakligen dem till godo; och billigt synes sålunda, att
de i sin mån vidkännas den ökade bördan. Från presterskapets sida
torde några väsentliga invändningar mot den nu föreslagna fördelningen
desto mindre vara att befara, som den i det allra närmaste öfverensstämmer
med det i presteståndet vid riksdagen 1862—1863 uppgjorda
förslag. (Den egentliga skilnaden är att i sistnämnda förslag föras till
bostadshusen eller församlingens hus badstuga och mälthus, som nu föras
till kyrkoherdens hus, samt en mangelbod, som nu är utesluten, och till
ladugårdshusen eller kyrkoherdens hus ett oxhus, som nu är uteslutet såsom
särskild byggnad, och båda brunnarne, af livilka den ena nu föres till
församlingens hus, hvarjemte nu till kyrkoherdens hus räknas källare för
rotfrukter, när sådan behöfves, hvilken byggnad ej förekommer i presteståndets
förslag.)

Det torde böra redan här erinras, hvad framdeles skall närmare omförmälas,
att de i förslagets 16 § 1 mom. meddelade föreskrifter äro
afsedda att tillämpas endast beträffande de prestgårdar, för hvilka i afseende
på byggnads- och underhållsskyldighetens fördelning de allmänna
stadgandena härom i 1727 års resolution på allmogens besvär, 26 kap.
2 § B.B. samt 1762 års resolution på presterskapets besvär för närvarande
gälla, och att således, der sistnämnda allmänna stadganden redan
äro ersatta med särskilda, för vissa orter eller vissa pastorat gällande
bestämmelser, sådana undantagsbestämmelser skola enligt förslaget fortfarande
såsom hittills lända till efterrättelse.

A prestgårdar i stad torde, enligt 7:de punkten i presterskapets
privilegier den 16 okt. 1723 och 26 kap. 3 § B.B., jemförda med kongl.
brefvet den 10 aug. 1757 och kongl. res. på städernas besvär den 17 aug.
1762, § 21, församlingarna i allmänhet böra ensamma bygga och underhålla
alla de laga husen, beträffande hvilka kyrkoherden ej har någon
annan förpligtelse än att vårda dem, att de ej förderfvas och af vårdslöshet
förfalla. Någon ändring häri hafva komiterade ej funnit skäl att
föreslå.»

»18 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om huru byggnadsoch
underhållsskyldigheten å bostadsboställen af tredje klassen skall utgöras.

A komministrars bostadsboställen i stad, de enda bostadsboställen
af denna klass, som i stad förekomma, torde, enligt 7:de punkten i
presterskapets privilegier den 16 okt. 1723, all byggnads- och underhållsskyldighet
åligga stadsförsamliugen. Häri gör förslaget ej någon
ändring.

A lostadsboställena af denna klass på landet åligger i regeln
byggnads- och underhållsskyldigheten helt och hållet boställshafvaren.

Från presterskapets sida har temligen allmänt uttalats den önskan
och förhoppning, att äfven å dessa boställen byggnads- och underhållsskyldigheten
måtte fördelas emellan församling och boställshafvarc på
samma sätt som å prestgårdarne på landet.

BOSTÄLLSORDNING.

Komiterade hafva redan uttalat sin åsigt om olägenheterna af för
samlings byggnads- och underhållsskyldighet å prestgårdarne, hvilka olägenheter
visserligen, med hänsyn till förhanden varande förhållanden, efter
komiterades tanke, måste tills vidare fördragas; men af hvad härom förut
blifvit sagdt torde vara klart, att komiterade ingalunda kunna tillstyrka
några stadganden, genom hvilka enahanda olägenheter skulle framkallas
äfven å de hittills derifrån förskonade bostadsboställena af tredje klassen,
å hvilka dessutom icke, såsom å prestgårdarne, någon historisk grund för
församlingarnas byggnads- och underhållsskyldighet förefinnes.

Från presterskapets sida har framhållits behofvet för de svagt aflönade
komministrarne och deras vederlikar på landet af lindring i den
dem nu åliggande byggnadstungan; men äfven om ett sådant behof förefunnes,
torde detsamma kunna på lämpligare sätt afhjelpas än medelst
församlingens förpligtande till en naturaprestation, som hittills, der den
utgått, visat ett allt annat än välgörande inflytande på förhållandet emellan
prest och församling.

Komiterade äro likväl af den åsigten, att ett sådant behof numera
ej skäligen kan, om ej i något särskilt undantagsfall, anses ega rum.
Väl är det sant, att de fenster, till hvilka tredje klassens bostadsboställen
höra, ännu vid den tid, då presterskapets yttranden i ämnet afgåfvos, i
allmänhet voro öfver höfvan svagt aflönade; men denna olägenhet är ju
genom löneregleringarna åtminstone nödtorfteligen afhjelpt; och det torde
utan tvifvel hafva varit riktigare att, såsom vid löneregleringarna skett,
förbättra dessa tjenstemäns ekonomiska ställning medelst ökande af deras
kontanta aflöning, än att ålägga församlingarna att in natura deltaga i
byggandet och underhållet af boställena.

Vid den beräkning af boställenas afkastning, som legat till grund
för löneregleringarna, har ju hela byggnadskostnaden, enligt 4 § i kongl.
förordn. den 11 juli 1862 om allmänt ordnande af presterskapets inkomster,
afdragits, så att den behållna afkastning af bostället, som jemte
öfriga tjensten tillagda löneförmåner ansetts tillräcklig att bereda tjensteinnehafvaren
en anständig utkomst, ej af någon byggnads- eller underhållskostnad
minskas. Att nu ytterligare bereda komministrarne och deras
vederlikar förmånen att få en del af byggnads- och underhållsskyldigheten
på församlingen öfverflyttad, skulle ju innebära en löneförbättring, som,
med afseende derå, att deras behof härutinnan så nyligen blifvit pröfvade
och tillgodosedda, måste för närvarande anses obehöflig.

Komiterade tillstyrka derföre, att byggnads- och underhållsskyldigheten
af tredje klassens bostadsboställen fortfarande såsom hittills ålägges boställshafvarne.
»

»69 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande den vigtiga
frågan i hvad mån existerande undantagsförhållanden från hvad i allmänhet
rörande prestboställen för närvarande är stadgadt skola af den blifvande
boställordningen respekteras.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

Undantagsförhållanden förekomma dels i hela provinser, såsom Skåne,
Gotland och Halland samt möjligen äfven på Öland, och dels i vissa
pastorat af nästan alla öfriga provinser, särdeles i Vestmanland och
Dalarne.

Om dessa undantagsförhållanden är uti inledningen* * taladt. Här må
endast i korthet erinras om hvad med förevarande fråga närmast har
gemenskap.

Hvad Skåne angår, utfärdades redan den 17 dec. 1734 en kongl.
förordn. angående prestgårdshyggnader derstädes. Förnyade sådana förordningar
hafva sedan utfärdats den 17 mars 1824, den 5 okt. 1839, den 3
febr. 1860 och den 16 dec. 1870.** I alla dessa förordningar, hvilka
angå endast prestgårdarne och företrädesvis prestgårdarne på landet,1) meddelas
i afseende på de laga husens antal och beskaffenhet samt byggnadsoch
underhållsskyldigheten äfvensom i andra frågor föreskrifter, väsentligen
afvikande från hvad härutinnan för det öfriga riket är föreskrifvet. Alla
förordningarna stadga skyldighet för kyrkoherdarne att ensamme utan församlingarnas
deltagande bygga och underhålla alla prestgårdarnes laga hus.
Enligt förordningarna af 1734 och 1824 ålåg boställshafvaren en viss årlig
byggnadsskyldighet, som han borde utan rätt till ersättning fullgöra. Hvad
han derutöfver byggde kallas i 1824 års förordning (§§ 13, 14) ''öfverbyggnad’
och skulle af efterträdaren ersättas. Genom 1839 års förordning borttogs den
årliga byggnadsskyldigheten och boställshafvaren berättigades till ersättning
af efterträdaren för såväl allt hvad han vid sitt tillträde för öfverbyggnad
erlagt som all under hans besittningstid verkstäld nybyggnad. Den åsigten
synes sedan hafva gjort sig gällande, att alla de laga husen äro i viss
mån boställshafvarens tillhörighet och böra af efterträdaren vid dennes
tillträde ersättas; och med öfverbyggnad förstås numera, enligt 12 § i
1870 års förordning, ’all den utgift för prestgård ens byggnader, hvilken
boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid af- och tillträdessyn
måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller blifver af synerätt
åsatt någon å prestgården under besittningstiden efter synerätts föreskrift
uppförd nybyggnad’. Ordet öfverbyggnad har här således en helt
annan betydelse än hvad dermed i allmänhet förstås.

För att bereda boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga
utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste för
inlösen och uppförande af boställets åbyggnader vidkännas, inrättades år
1839 en byggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag,
och hvars första reglemente den 5 okt. samma år utfärdades.

Ur denna kassa egde boställshafvaren såsom ''försträckning’ i mån
af kassans tillgångar erhålla godtgörelse, ej mindre för allt hvad han vid
sitt tillträde måst för öfverbyggnad å bostället till afträdare!! erlägga, än

* Denna del af 1879 års utredning har komitén icke i sitt betänkande
infört. Se not * å sid. 57.

''** I donna förordning af den 16 dec. 1870 äro §§ 12, 14, 17, 19, 24 och 26
ändrade genom kongl. förordn. den 14 juni 1888.

*) I kongl. förordn. den 16 dec. 1870 (§ 1) sägs, att med prestgårdarne i

städerna förhålles på sätt hittills skett eller å hvarje ställe särskildt kan varu
beslutadt.

BOSTÄLLSORDNING.

äfven för skeende nybyggnad; men för dessa så kallade försträckningar
skulle kassan (§ 7 i reglementet) blifva ''egare af de byggnader, som dermed
blifvit inlösta’; hvaremot boställshafvaren borde ''för nyttjandet deraf’
årligen till byggnadskassan utgifva viss procent af den summa, som från
kassan erhållits.

Genom en kongl. res. den 23 mars 1849, sedermera ändrad genom
kongl. res. den 27 jan. 1865, har kassan tillåtits upptaga lån mot obligationer.

Kassans nu gällande reglemente är utfärdadt den 24 mars 1876.*

För prestgårdarne i Skåne finnes således sedan lång tid tillbaka
en särskild lagstiftning, som i de flesta frågor utbildat sig i väsentligen.
olika riktning mot den lagstiftning, som rörande öfriga prestboställen meddelats.

Då det för närvarande väl ej kan blifva fråga om att bringa de nu
just i de väsentligaste delarne så olika förhållandena å prestgårdarne på
landet i Skåne och å öfriga prestboställen i riket till öfverensstämmelse
med hvarandra, har det synts komiterade möta betänkliga svårigheter
att i afseende på dessa prestgårdar efterkomma den af representationen uttalade
önskan: att den blifvande boställsordningen skulle gälla för hela riket.

Hvad i den allmänna boställsordningen måste stadgas om de laga
husens antal och beskaffenhet, kan ej blifva tillämpligt för de skånska
prestgårdarne, för hvilka särskilda föreskrifter i detta afseende måste meddelas.
Som å dessa prestgårdar ej någon årlig byggnadsskyldighet eger
rum, kunna den allmänna boställsordningens alla bestämmelser om årsberäkning,
öfverbyggnad, försummad nybyggnad, byggnadsbidrag och dithörande
ämnen ej blifva gällande för prestgårdarne i Skåne; hvaremot
allt hvad som, rörande dessa, måste stadgas i fråga om öfverbyggnadens
ersättning genom byggnadskassan ej kan afse några andra prestboställen.
Med afseende å det förhållande, hvari skånska prestgårdarne stå till
byggnadskassans direktion, måste också föreskrifterna rörande tillsyn,
ekonomiska besigtningar och husesyner blifva olika för sagda prestgårdar
och för andra prestboställen. Då derföre endast få bestämmelser och
dessa i allmänhet i jemförelsevis mindre vigtiga frågor, t. ex. i frågor om
öfverloppsbus, om egornas vård och bruk, om hägnader, om odlingar, om
tid för af- och tillträde m. m., kunna blifva gemensamma för de skånska
prestgårdarne och öfriga prestboställen, hafva komiterade ansett, att den
allmänna boställsordningen ej bör gälla för prestgårdarne på landet
i Skåne, utan att dessa böra fortfarande få behålla sin särskilda lagstiftning,
hvilken dock torde i de delar, der sådant utan svårare rubbningar
kan ske, framdeles böra lämpas efter, den allmänna boställsordning,
som varder för riket antagen.

För de andra prestboställena i Skåne, för hvilka den särskilda lagstiftningen
rörande de skånska prestgårdarne ej är gällande, torde deremot
den allmänna boställsordningen böra tillämpas.

De undantagsförhållanden, som, utom beträffande prestgårdarne på
landet i Skåne, förekomma, afse egentligen endast de laga husens antal
och beskaffenhet samt byggnads- och underhållsskyldigheten.

* Efter det 1879 års betänkande afgafs, har nytt reglemente för ifrågavarande
kassa utfärdats den 14 juni 1888 (jfr kongl. bref den 2 april 1897).

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

I Halland och på Gotland ega, såsom uti inledningen* blifvit omförmäldt,
undantagsförhållanden rum i afseende på de laga husens antal
och beskaffenhet, i det att livad derom i allmänhet är stadgadt icke torde
åtminstone på prestgårdarne i dessa provinser ega tillämplighet. Men de
uppgifter, som i detta ämne från vederbörande presterskap erhållits, ådagalägga,
att för närvarande i afseende på antalet och beskaffenheten af de
laga husen i allmänhet icke någon väsentlig olikhet eger rum emellan
dessa provinser och det öfriga riket; utan hafva äfven i Halland och på
Gotland tydligen husens antal och beskaffenhet hufvudsakligen bestämts
efter samma grunder, som gällt för öfriga delar af riket. 1 en eller
annan prestgård i Halland saknas väl något af de för prestgårdar i allmänhet
föreskrifna mindre uthusen, af skäl att det icke af ålder varit
vanligt att sådant hus der bygga; men i allmänhet torde tillämpningen af
hvad komiterades förslag innehåller i afseende på de laga husens antal
och beskaffenhet icke komma att medföra större rubbningar i nu bestående
förhållanden för Halland och Gotland än för öfriga provinser.

Rörande de undantagsförhållanden, som i afseende på byggnads- och
underhållsskyldigheten ega rum i Halland och på Gotland, äfvensom på
Öland och i en mängd särskilda pastorat i öfriga provinser, har uti inledningen*
meddelats hvad komiterade hafva sig derom bekant.

Från Gotland hafva särskildt både Konungens befallningshafvande och
en del af presterskapet derstädes framhållit nödvändigheten, att den blifvande
boställsordningen göres gällande äfven för denna provins, dervid
dock presterskapet förbehållit sig sin i stadgan den 20 sept. 1648
tillförsäkrade, genom de nyligen faststälda löneregleringarna ej rubbade
förmån, att byggnads- och underhållsskyldigheten å både prestgårdar och
komministrarnes bostadsboställen skall af församlingarna utgöras.

De undantagsförhållanden, som, i afseende på de laga husens antal
och beskaffenhet, ega ruin i Halland och på Gotland och som existera
mera i sjelfva lagstiftningen än i verkligheten, hafva komiterade ansett ej
böra utgöra hinder för att äfven i dessa två provinser låta den blifvande
boställsordningen härutinnan blifva gällande.

Undantagsförhållandena i afseende på byggnads- och underhållsskyldigheten,
hvilka vanligast bestå deri, att sådan skyldighet, som eljest,
enligt de allmänna stadgandena, skulle åligga presten, i stället är ålagd
församlingen, utgöra ganska vigtiga bestämmelser i fråga om presterskapets
aflöning, Indika icke torde kunna eller böra åtminstone utan ersättning till
den derigenom lidande rubbas.

Enligt komiterades förslag skall derföre, såsom nämndt är, boställsordningen
alls icke gälla för prestgårdarne på landet i Skåne; men i
öfrigt skall den tillämpas på alla andra, i densamma omförmälda slag af
prestboställen; dock så, att i fråga om byggnads- och underhållsskyldigheten
boställsordningens bestämmelser träda i stället för allenast hvad
derutinnan i allmänhet hittills varit stadgadt, men icke, der för någon
viss ort eller för något visst boställe de nu gällande allmänna bestämmelserna
redan äro upphäfda eller ändrade genom särskildt stadgande,

* Se not * å sid. 83.
Prestlönereglering&komitén II, 2.

BOSTÄLLSORDNING.

öfverenskommelse eller af annan giltig grund, uti ett sådant undantagsförhållande
göra ändring.

Visserligen komma den nya boställsordningens bestämmelser i afseende
på de laga husens antal och beskaffenhet att i viss mån medföra rubbningar
i byggnads- och underhållsskyldigheten såväl å de'' boställen, å
hvilka dermed hittills förhållits efter allmän lag, som ock å de boställen,
der undantagsförhållanden i detta afseende hittills egt rum. Beträffande
de förra boställena bestämmas rubbningarna i byggnads- och underhållsskyldigheten
af hvad i den blifvande boställsordningen derom i allmänhet
stadgas. Men i fråga om de senare boställena torde det böra blifva
vederbörande synerätts sak att efter omständigheterna i hvarje fall pröfva,
i hvad män de förändrade föreskrifterna i afseende på de laga husens
antal och beskaffenhet må kunna förenas med eller föranleda rubbning
uti ett existerande undantagsförhållande i afseende på byggnads- och
underhållsskyldigheten. T. ex.: Å eu prestgård på landet eger för närvarande
det undantagsförhållande rum, att församlingen på grund af särskild!
stadgande eller öfverenskommelse bygger och underhåller, utom sina
egna laga hus, jemväl alla pastors nu föreskrifna laga hus. När den nya
boställsordningens föreskrifter i afseende på de laga husens antal och beskaffenhet
skola tillämpas och i följd deraf flera och bättre hus än de
förutvarande måste föreskrifvas, har synerätt att tillse hvem den sålunda
uppkommande tillökningen i byggnads- och underhållsskyldigheten bör
drabba. Församlingen torde dervid böra åläggas utgöra först och främst
den byggnads- och underhållsskyldighet, som enligt den nya boställsordningen
församling tillkommer, och vidare den byggnads- och underhållsskyldighet,
som motsvarar hvad genom det särskilda stadgandet eller den
särskilda öfverenskommelsen blifvit församlingen utöfver den lagliga skyldigheten
ålagdt; men huruvida den tillökning i byggnads- och underhållsskyldigheten,
som boställsordningen derutöfver kan medföra, skall drabba
pastor eller församling, torde bero på berörda stadgandes eller öfverenskommelses
beskaffenhet. Innehåller stadgandet eller öfverenskommelsen,
att församlingen skall bygga pastors hus till ett visst antal och af en
viss beskaffenhet, torde denna tillökning böra drabba pastor; men innehåller
deremot stadgandet eller öfverenskommelsen, att församlingen skall
för framtiden fullgöra all byggnads- och underhållsskyldighet å prestgården,
torde församlingen böra vidkännas jemväl denna tillökning.

Några närmare bestämmelser i detta afseende hafva komiterade icke
ansett behöflig! eller ens möjligt att meddela; utan måste synerättens förfarande
tydligen blifva beroende af det särskilda undantagsförhållandets
beskaffenhet i hvarje fall.»

Komiterades förslag, i hvad det afsåg nybyggnads- och
underhållsskyldigheten å tredje klassens bostadsboställen på
landet, föranledde åtskilliga anmärkningar.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

Sedan högsta domstolen, på sätt här nedan förmäles, yttrat
sig i frågan, blef till statsrådsprotokollet den 7 december 1888
af föredragande departementschefen anfördt följande:

»I fråga om hvem byggnads- och underhållsskyldigheten å komministrars
bostadsboställen a landet, i förslaget hänförda till tredje klassens
boställen, åligger, finnes för närvarande veterligen icke något allmänt gällande
stadgande. På grund häraf har denna skyldighet hittills ansetts
åligga boställshafvaren ensam å alla de komministersboställen, för hvilka
icke särskilda undantagsbestämmelser finnas. Obilligheten af en dylik
anordning, enligt hvilken den svagast aflönade klassen af presterlige boställshafvare
måst ensam ansvara för hela byggnads- och underhållsskyldigheten
å sina boställen, under det deras i regeln vida bättre aflönade
embetsbroder, kyrkoherdarne, lagligen åtnjutit den förmånen, att en ganska
väsentlig del af byggnads- och underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställena
skolat af församlingen utgöras, har länge varit insedd. Enligt inkomna
upplysningar har i åtskilliga delar af riket allmogen sjelf funnit berörda
obillighet sa beaktansvärd, att den för sin socken frivilligt påtagit sig
ifrågakomna skyldighet å komministersboställen, stundom helt och hållet,
stundom till större eller mindre del. Andra fall förekomma, der församlingen
väl icke förpligtat sig att ansvara för fullgörande af omförmälda
skyldighet, men detta oaktadt af omständigheterna nödgats att särskilda
gånger verkställa erforderliga byggnader eller reparationer å komministersbostället
inom församlingen, sedan det visat sig omöjligt att af de medellösa
boställshafvarne framtvinga härtill behöfliga medel. I dylika fall har,
såsom naturligt var, mången gång, i följd deraf att nödiga åtgärder till
husens bevarande icke i tid vidtagits, kostnaden blifvit för församlingen vida
tyngre, än om uppkomna, i början ''jemförelsevis obetydliga, bristfälligheter
blifvit redan vid deras första uppkomst botade.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad presteständet i sammanhang
med ett vid riksdagen 1862—1863 utarbetadt ''förslag till ny byggnadsordning
för kyrkoherdeboställen i det öfriga riket utom Skåne’ ifrågasatt,
föreslog kammarkollegium i sitt utlåtande af den 30 mars 1865, deri
icke någon ändring i denna del gjorts i utlåtandet af den 29 april 1867,
att deri föreslagna bestämmelser om, att å kyrkoherdeboställe vederbörande
pastoratsbor skulle bygga och underhålla de s. k. bostadshusen, samt att
endast de s. k. ladugårdshusen borde byggas och underhållas af boställshafvaren,
skulle gälla till efterrättelse äfven i fråga om tredje klassens
boställen på landet och i pastorat, som bestå af stads- och landsförsamlingar
förenade.

I yttranden, som öfver detta förslag inkommit, hafva åtskilliga kyrkoherdar,
efter erinran hurusom enligt förslaget pastorernes byggnadsskyldighet
blefve för dem högre än förr, tillkännagifvit sig ingå på detta endast
för det fall, att församlingarna antoge förslaget beträffande byggnaden
å komministersboställen.

Från ett håll har tillika erinrats, hurusom den föreslagna skyldigheten
för församlingarna att bygga mangårdshusen å tredje klassens boställen
ej torde kunna motsägas, då den vore fullt motiverad af försam -

BOSTÄLLSORDNING.

lingarnas befriande från åliggandet att bygga och underhålla pastorernes
ladugårdar, hvilka hus, såsom varande i hög grad utsatta för röta, vore
vida kostbarare att vidinagthålla än mangårdshusen.

De komiterade, som afgifvit förslaget af den 28 mars 1879, hafva i
denna fråga haft skiljaktiga meningar.

Af flertalet är hemstäldt, att, med undantag för komministrars i stad
belägna bostadsboställen, der byggnads- och underhållsskyldigheten skulle
likasom nu åligga stadsförsamlingen, å öfriga bostadsboställen af tredje
klassen boställshafvaren skulle ensam bygga och underhålla de laga husen.

En af de komiterade, prosten Oscar Erl. Rabe, åter har i detta ämne
yttrat:

''Det beslut, komiterade fattade och som finnes upptaget i förslagets
18 § 2 mom., att alla de, som innehade prestlägenheter hörande till
tredje ordningen efter komiterades klassifikation, skulle sjelfve bygga och
underhålla samtliga åbyggnaderna å sina boställen, har jag icke kunnat
gilla, och har ingalunda funnit mig öfvertygad af de andragna motiven,
utan måste mot detta beslut reservera mig, ehuru, som jag fruktar, till
intet eller ringa gagn.

Visserligen hafva församlingarna icke hittills varit lagligen förbundna
att bygga och underhålla några hus å sådana boställen, men detta är väl
icke något bindande skäl, hvarför de allt framgent — äfven under helt
förändrade förhållanden — icke skulle blifva det. Då skulle de och vi
alla vara fria från alla nya skattebördor endast på den grund, att de äro
nya. Allmogen i åtskilliga delar af riket har insett obilligheten i detta
för deras svagast aflönade själasörjare tunga åliggande samt ganska allmänt
sjelfvilligt åtagit sig hela byggnads- och underhållsskyldigheten af
dessa — likaväl som förhållandet är med kyrkoherdeboställena. De
olägenheter, som komiterade anse hafva uppkommit af skyldigheten för
församlingen att bygga och underhålla antingen alla eller en del af åbyggnaderna
å kyrkoherdeboställena, hafva säkerligen, der sådana uppstått,
icke sin grund i sjelfva skyldigheten, utan fastmer i det obestämda och
tvetydiga i lagstadgandet angående fördelningen af denna skyldighet
mellan pastor och församlingen — något, som man hoppas kunna undanrödja
genom denna nya författning, genom hvilken alla sådana frågor
skulle blifva utredda, så att skyldigheten å ömse sidor blefve bestämd,
och inga ämnen qvarstå, som gåfve anledning till tvist och oenighet. Och
då detta blefve förhållandet äfven beträffande komministers- och kapellpredikantsboställena,
så behöfde man icke befara, att dylika möjliga olägenheter
skulle ökas genom att bevilja åt innehafvarne af sådana lägenheter
enahanda förmån i detta hänseende som åt kyrkoherdarne.

Man menar, att en sådan hjelp för komministrar och kapellpredikanter
numera icke vore af nöden, sedan nya löneregleringen blifvit
tillämpad, hvarigenom de, oaktadt åliggandet att sjelfve bygga och underhålla
husen å sina boställen, likväl skulle hafva med de nya lönevilkoren
sin anständiga bergning. Sant är visserligen, att deras löner blifvit på
de flesta ställen förbättrad — dock icke genom ny tunga för församlingarna
— utan ofta på kyrkoherdarnes bekostnad, eller genom ändamålsenligare
anordning af lönens fördelning på de betalningsskyldige,

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§. 89

dess utgående och uppbörd. Men om denna förbättrade löneinkomst
ändock kan bereda innehafvarne under nuvarande tidsförhållanden eu
anständig bergning, torde vara högst tvifvelaktigt. Hela löneinkomsten
för sådane embetsman är nu beräknad och genom Kongl. Maj:ts nådiga
fastställelse bestämd till 1,200 å 1,500 kronor i medeltal. (Enligt tab.
n:r 1 vid kongl. regi. för presterskapets enke- och pupillkassa af
den 6 nov. 1874 funnos dock 125 sådane, som få åtnöjas med mindre
än 1,200, en som fått sig anslagna blott 500, eu annan 540 kronor.)
När nu en prestman, ofta efter en ganska lång väntan, får en sådan beställning,
och ännu oftare fortfarande har skulder från den nu för tiden
mycket dyra^ akademiekursen, hvilka han under sin adjunkt-tjenstgöring
knappt förmått förränta, ännu mindre inbetala samt nu för flyttning och
uppsättning af boställe mast i icke ringa mån öka, kommer till eu
löneinkomst af 1,200 kronor och skall dermed försörja sig, kanske med
hustru och barn, föda och löna åtminstone en dräng och en piga, betala
skatter till kronan och kommunen m. m. m. m. — månne här kan blifva
något öfver till räntor och amortering, till inköp af några böcker för
sina studiers öfvande o. s. v.? Är väl detta anständig bergning för en
man, som skall hafva akademisk bildning, och som måste hafva andra
behof än en vanlig torpare och bonde? Jag behöfver väl icke erinra
om, huru de vid statens embetsverk anstälde vaktmästarne hafva sig anslagen
lön på 800 kronor eller mera, huru en kustroddare har 900, huru
den unge löjtnanten med nagra få veckors årlig tjenstgöring tillträder en
lön af 800 å 1,000 kronor, huru den unge filosofie doktorn genast vid
elementarläroverket erhåller 1,500 eller såsom lektor 2,500 med 500
kronor förhöjning hvart femte år, huru kassörer och bokhållare hos enskilda
personer räkna sina löner i tusental. Jag påstår ingalunda, att
deras löner böra nedsättas, men jag tillåter mig blott fråga, om en komminister
eller kapellpredikant, som från årets första dag intill dess sista
skall stå till församlingens tjenst, och ofta måste anse den vunna befattningen
såsom sin lefnads verkningsmål, kan anses hafva sin anständiga
bergning med dessa 1,200 kronor och med. dem vara så aflönad, att han
icke ens skulle vara i behof af någon lindring i sina pålagor? Hvarifrån
skulle han taga medel, om han blefve ålagd uppföra nytt bostadshus eller
ladugård?

Om församlingarna rätt uppskattade sin egen fördel uti att hafva
en värdig, nitisk och sjelfständig själasörjare, som icke vore genom alltför
svara brödsorger och jordiska bekymmer nödtvungen att draga sin
båg och sitt sinne från sitt dyra kall, utan kunde med mera odelad uppmärksamhet
egna sin tid och sina krafter åt uppfyllandet af sina pligter
mot embete^ och sin församling, så borde de sannerligen icke vägra eller
med ovilja åtaga sig denna lilla nya börda, som blefve föga känbar, när
den fördelas på hela pastoratets skattskyldige medlemmar, men är tryckande
tung att ensam bära för den skuldbelastade, fattige läraren eller
hans enka och barn.

Detta är ett yrkande, som rikets presterskap i allmänhet har framstält,
der det i denna fråga haft att yttra sig, och som många kyrkoherdar
fästat såsom vilkor, om de skulle underkasta sig den i ganska

BOSTÄLLSORDNING.

väsentlig man ökade byggnads- och underhållskostnad å sina egna boställen,
som enligt nya förslaget skulle drabba dem.

Kammarkollegium har ansett saken så billig och klar, att det enhälligt
och snart sagdt utan motivering i sitt underdåniga förslag till ny
ecklesiastik boställsordning antagit, att komministrar och kapellpredikanter
skulle i detta hänseende få enahanda förmån som kyrkoherdarne.

Min åsigt och mitt yrkande var derför vid frågans behandling inom
komitén, och är fortfarande, såsom efter min uppfattning grundande sig
på- all billighet, att församlingarna skulle förpligtas att åt sina komministrar
och kapellpredikanter, på enahanda sätt såsom åt sina kyrkoherdar,
bygga och underhålla bostadshus jemte alla dertill hörande byggnader,
men komministrar och kapellpredikanter framgent såsom hittills
hafva det åliggandet att bygga och underhålla alla de öfriga åbyggnaderna;
på grund hvaraf såväl denna 18 §, som ock alla andra dermed
sammanhängande stadganden i förslaget skulle i denna syftning undergå
nödiga förändringar.’

Rabes betänkligheter emot komiterades förslag i förevarande hänseende
hafva delats af samtliga de domkapitel och Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilka i detta ämne särskildt yttrat sig, nemligen tio af
domkapitlen och tio af Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Af dessa hafva de fleste uttryckligen instämt i Rabes reservation,
hvarvid från en af Kongl. Majrts befallningshafvande ytterligare erinrats,
hurusom Rabes skäl syntes vara desto mera talande, som de visat sig i
många fall omfattade af församlingarna sjelfva, samt nuvarande lagstiftning
ledt derhän, att på åtskilliga tredje klassens boställen icke några
åbyggnader funnits eller ännu funnes, så att svårighet åstadkommits att
få berörda embeten besatta, då förhållandet afskräckte sökande, som icke
egde enskild förmögenhet att nedlägga på boställenas bebyggande.

Två af de Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i frågan yttrat sig,
nemligen Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Vesterbottens
län, hafva ansett församlingarnas ifrågakomna skyldighet böra än
vidare utsträckas, i det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
län hemstält, att, såsom flerstädes redan skedde, församlingarna
skulle utgöra all byggnads- och underhållsskyldighet på tredje klassens
boställen, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län föreslagit,
att hela byggnadsskyldigheten och en del af underhållsskyldigheten
ålades församlingarna.

I kammarkollegii underdåniga utlåtande öfver komiterades förslag
yttras icke något vid nu förevarande paragraf, men föredraganden i kammarkollegium
har till protokollet anfört:

''Med kongl. förordn. den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster afsågs att genom ändamålsenligare anordning
i afseende på lönens utgörande och uppbörd förenkla lönesättet
samt att jemnare fördela befintliga lönetillgångar mellan de prester, som
voro anstälda inom samma pastorat, men den påbjöd icke förökade avgifter.
Den löneförbättring, som dermed må hafva kommit komministrar
och deras vederlikar till del, har således i allmänhet icke uppkommit
genom ny tunga för församlingarna. Löneregleringen torde icke heller i

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

allmänhet hafva utfallit så gynsamt för dessa tjensteman, som komiterade
synas förutsätta. Och ej heller kan jag finna att församlings byggnadsoch
underhållsskyldighet å deras boställen skulle föranleda större olägenheter,
än dylik skyldighet å kyrkoherdarnes boställen. Ostridigt torde i
allt fall få anses, att den byggnads- och underhållsskyldighet, som enligt
komiterades förslag kommer att åligga innehafvare af tredje klassens bostadsboställen
på landet, icke står i rimligt förhållande till deras löneinkomster.
Och jag finner så mycket mindre skäl att frångå kollegii uti 1865 års förslag
till boställsordning framstälda åsigt i afseende å berörda skyldighets fördelning
mellan församling och boställshafvare, som en betydande lindring vid
byggnad och underhåll af prestgård måste anses hafva kommit dåvarande
byggnads- och underhållsskyldige till del genom lagen den 1 maj 1885.

Såväl på grund häraf som af billighetshänsyn får jag för min del
förorda nådigt bifall till komitéledamoten Rabes vid denna paragraf uti
afgifven reservation gjorda, af nära hälften af Konungens befallningshafvande
och flertalet af konsistorierna biträdda hemställan, att innehafvarne
af tredje klassens boställen på landet måtte medgifvas enahanda
förmån i afseende å deras bostadsboställens byggande och underhåll, som
enligt komiterades förslag tillkommer innehafvare af andra klassens boställen
på landet.’

Vid ärendets behandling i högsta domstolen har, då innehafvare af
tredje klassens bostadsboställen å landet, med afseende å dem tillmätta
löneinkomster, icke torde kunna anses mägtiga att, utan församlingarnas
•deltagande, uppföra och underhålla dessa boställens alla laga hus, hvilka
enligt förslaget skulle blifva ansenligt kostbarare än enligt hittills tillämpade
stadganden, och då skälig anledning syntes icke förefinnas att i fråga
om sådana boställen antaga annan grund för byggnads- och underhållsskyldighetens
fördelning, än som vidkommande andra klassens bostadsboställen
å landet föreslagits, högsta domstolen ansett, att äfven å tredje
klassens bostadsboställen å landet berörda skyldighet borde fördelas på
enahanda sätt, som i fråga om andra klassens dylika boställen blifvit vid
16 § 1 mom. i komiterades förslag hemstäldt.

På sålunda anförda grunder har jag funnit byggnads- och underhållsskyldigheten
å tredje klassens boställen icke skäligen kunna åläggas
boställshafvaren i vidsträcktare mån än högsta domstolen hemstält; i följd
hvaraf förslaget i öfverensstämmelse härmed ändrats.»

Af dessa skäl blefvo — i stället för ofvan omförmälda §§ 16
och 18 i 1879 års förslag — under § 14 i K. prop. intagna
följande stadganden:

1. Å andra och tredje klassernas bostadsboställen på landet skola
sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus, drängstuga,
vagnshus och brunn för hushållet, för så vidt de der böra enligt
denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet byggas och underhållas.
Öfriga laga hus å sådana bostadsboställen byggas och underhållas
af boställshafvaren.

2. Å bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad byggas
och underhållas alla laga hus af pastoratet;

BOSTÄLLSORDNING.

hvarefter i § 67 mom. 2 af K. prop. infördes en mot stadgandet
i § 69 mom. 2 af 1879 års förslag svarande bestämmelse
om fortfarande tillämpning af nndantagsstadganden, som å viss
ort eller för visst boställe gälde.

Äfven komitén har ansett, att det skulle varit synnerligen
önskvärdt, om möjlighet funnits att för komministrar ne på landet
och med dem likstälda prester åvägabringa någon minskning af
den byggnadstunga, som hittills hvilat på dem. Då emellertid
Kongl. Maj:ts förut vid två tillfällen framlagda förslag att
åstadkomma en sådan minskning genom att på socknemännen
öfverflytta en del af byggnadstungan icke tillvunnit sig riksdagens
bifall, och anledning ej linnes till antagande, att åsigterna
härutinnan inom riksdagen skulle undergått nämnvärd
förändring, har komitén trott sig icke ånyo böra upptaga ett
liknande förslag. Något annat sätt att få större eller mindre
del af den börda, som är förenad med fullgörandet af erforderlig
byggnadsskyldighet å tredje klassens bostadsboställen på landet,
aflyftad från boställshafvarne lärer ej heller böra nu föreslås.

Det har synts komitén ändamålsenligare att, utan socknemännens
betungande, söka bereda innehafvarne af nyss omförmälda
boställen lättnad i utgörandet af berörda skyldighet på
det sätt, att kostnaden för nybyggnad af deras laga hus och för
sådana förbättringar, som afses i § 16 mom. 2, blefve betäckt
medelst amorteringslån ur allmän kassa, hvarigenom utgiften
för nämnda arbeten kunde på längre tid fördelas samt billiga
räntesatser beredas; och har komitén i sådant syfte uppgjort
sitt förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor.

Komitén har dessutom — för att, så vidt lämpligen kunnat
ske, begränsa ifrågavarande byggnadstunga — uti förslaget till
boställsordning upptagit stadganden: dels i § 5 om rätt att i
särskildt angifva fall utesluta vissa hus, dels i § 7 om sammanbyggnad,
i den mån synerätt lämpligt pröfvar, af andra laga
hus än sätesbyggningen jemte derunder anordnad hushållskällare,
dels i § 15 om skyldighet, vid beslut angående nybyggnad eller
dermed enligt § 16 mom. 2 likstäldt arbete, att iakttaga, det
framtida boställshafvare ej varda mer än nödigt betungade, dels
ock i § 56 mom. 3 om förpligtelse för synerätt att, innan ny -

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

ÖB

byggnad beslutas, noggrant undersöka, huruvida sådan åtgärd
lämpligen kan genom endast bättrande undvikas.

Likasom komitén icke i afseende å tredje klassens bostadsboställen
på landet föreslagit någon öfverflyttning af byggnadsskyldigheten,
har komitén ansett det icke heller böra ifrågasättas,
att för andra klassens bostadsboställen på landet pastorat eller
församling skulle få sig ålagd skyldighet att nybygga och underhålla
något annat hus än dem, beträffande hvilka nybyggnadsoch
underhållsskyldighet hittills ålegat socknemännen.

Den nya boställsordningen innefattar således i dessa hänseenden
icke någon rubbning af bestående förhållanden.

Detta gäller äfven i fråga om byggnadsskyldighet, som enligt
särskilda bestämmelser för viss ort eller för vissa boställen
åligger annan än boställshafvaren. Huruvida bestämmelse, som
härutinnan åberopas, skall anses innebära lagligen giltigt åliggande
eller vara beroende af fortfarande frivilligt samtycke,
lärer ej kunna genom boställsordningen fastställas, utan måste,
om tvist uppstår, i vanlig ordning afgöras af domstol.

Boställshafvares nybyggnads- och underhållsskyldighet åter
å nu omtalade boställen kan blifva i någon män ökad genom
den nya boställsordningens bestämmelser om de laga hus, som,
der ej untantag enligt § 5 i förslaget medgifves, skola å sådant
boställe finnas. En jemförelse mellan den i ämnet gällande lagstiftningen
och den föreslagna torde dock visa, att berörda ökning
icke kan blifva betydande. De laga hus, som enligt förslaget
kunna, utöfver hvad hittills varit stadgadt, för bostadsboställe
med jordbruk föreskrifvas, äro vedbod samt, i den mån
nödigt pröfvas, en andra källare äfvensom en eller två brunnar,
hvarförutom, under det att boställshafvare nu är ålagdt hålla
vagnshus eller redskapslider, förslaget såsom laga hus upptager
vagnshus och redskapshus. A flertalet bostadsboställen med
jordbruk lära dock vedbod, rotfruktskällare, brunnar, vagnshus
och redskapshus i verkligheten finnas bland de såsom laga hus
insynade byggnader, och, när förhållandet icke redan är sådant,
torde detta i de flesta fall bero på omständigheter, som
enligt förslaget kunna medföra, att ifrågavarande hus eller vissa
bland dem uteslutas.

För att emellertid icke ens den oväsentliga ökning, som kan
af förslagets stadganden föranledas, må drabba löntagare, hvilken
redan före boställsordningens utfärdande blifvit utnämnd,

BOSTÄLLSORDNING.

är i § 71 mom. 2 tillagd bestämmelse att sådan löntagare icke
skall, mot sitt bestridande, vara underkastad andra än förut
gällande föreskrifter i afseende å de laga husens nybyggnad och
underhåll.

Beträffande andra och tredje klassernas bostadsboställen i
stad öfverensstämmer komiténs förslag med hvad i K. prop. § 14
mom. 2 och § 67 mom. 2 föreslagits.

11 §•

Enligt denna paragraf bibehålies nuvarande skyldighet för
innehafvare af löningsboställe att ensam ansvara för nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten derstädes, såvida icke för visst dylikt
boställe särskilda bestämmelser gälla.

Motsvarande stadgande var intaget i 1879 års förslag § 19
(jfr § 69 mom. 2) och i K. prop. § 15 (jfr § 67 mom. 2).

När ifrågavarande boställen äro i författningsenlig ordning
utarrenderade, skall nybyggnads- och underhållsskyldigheten
fullgöras af arrendatorn eller brukaren på grund af bestämmelsen
i § 66, att för dem skall gälla hvad för boställshafvare är
i boställsordningen föreskrifvet.

12 §

motsvaras af § 22 i 1879 års förslag, så lydande:

Uppkommande brister å boställes laga hus skola afhjelpas och nybyggnad
af dessa hus verkställas i den mån sådant vid ekonomisk besigtning
eller husesyn föreskrifves eller eljest deremellan nödigt blifver.

I motiveringen anfördes härom:

»Denna paragraf innehåller bestämmelser i afseende på tiden, då erforderliga
nybyggnads- och reparationsarbeten skola af vederbörande verkställas.
Som bostället alltid bör hållas i laga skick, torde nybyggnader och
förbättringar böra verkställas så snart behof deraf inträder och i alla
händelser inom den tid, som vid ekonomisk besigtning eller husesyn bestämmes.
(Jfr §§ 21, 28 i militieboställsordningen.)»

I K. prop. § 17 erhöll ifrågavarande bestämmelse följande
lydelse:

Uppkommande brister å boställes insynade hus skola afhjelpas och
n}''byggnad af dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrifves eller
eljest nödigt blifver.

MOTIV. — II KAP. 11 — 14 §§.

Denna jemkning af ordalagen öfverensstämde med hvad en
iland de homiterade i afgifven reservation hemstält samt föranleddes
deraf, att enligt K. prop. äfven andra än de laga husen
innefattades under vederbörandes nybyggnads- och underhållsskyldighet,
samt att ekonomisk besigtning ansågs icke böra erhålla
befogenhet att meddela föreskrift om nybyggnad.

Den ytterligare ändring af förevarande paragrafs lydelse,
som nu skett, har ansetts böra vidtagas, på det att icke den i
alla händelser å bostadsboställen ganska tryckande byggnadstungan
må varda genom onödiga eller olämpligt anordnade nybyggnader
ökad till skada för framtida byggnadsskyldige.

13 §

innehåller samma bestämmelse som K. prop. § 21 och 1879 års
förslag § 26, beträffande hvilken senare paragraf i dervid fogade
motivering anfördes:

»Ehuru boställshafvare, enligt förslaget, ej är skyldig deltaga i underhållet
af sådana laga hus, som af församling eller annan byggas och
underhållas, torde han dock böra vara skyldig att väl vårda dessa hus
och att godtgöra all skada, som å dem genom hans vanvård eller vårdslöshet
förorsakas. Denna paragraf torde öfverensstämma med hvad 26
kap. 3 § B. B. derutinnan innehåller.»

14 §,

som öfverensstämmer med K. prop. § 16, motsvarar § 21 i 1879
års förslag, med den skilnad att mom. 2, vid förslagets omarbetning
år 1888, blifvit på grund af gjorda erinringar sålunda ändradt,
att framför orden: »jemväl af annan» inskjutits orden: »der sådant
kan ske utan men för bostället eller boställshafvaren».

Såsom motiv till denna paragraf anfördes i 1879 års betänkande: »I

fråga om boställshafvares och församlings rätt att till nybyggnad
och reparation å boställe samt om boställshafvares rätt att i öfrigt till
husbehof använda boställes skogstillgång meddelas bestämmelser i kongl.
förordn. angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den
29 juni 1866, kap. V,* hvilka bestämmelser, hvad boställshafvarens rätt
angår, afse såväl ecklesiastika som andra boställen.

* Numera kongl. förordn. den 26 jan. 1894, kap. IV.

BOSTÄLLSORDNING.

Det har synts komiterade tillräckligt, att i boställsordningen till berörda
skogsordning hänvisas.

Anmärkas kan, att i skogsordningens 26 §* väl är stadgadt om församlings
rätt att till nybyggnad och reparation å prestgård använda
skogstillgången derstädes eller å annat dertill hörande hemman, men att
deremot föreskrift saknas om sådan rätt för församling å bo stadsbo ställen
af tredje hlassen, när byggnads- och underhållsskyldighet å sådana boställen
församling åligger. När församling har åtagit sig den byggnadsoch
underhållsskyldighet å bostadsboställen af tredje klassen på landet,
hvilken i regeln eljest boställshafvare åligger, torde kanske utan vidare
vara klart, att församling vid fullgörandet i boställshafvarens ställe af
denna skyldighet har samma rätt att använda skogen som boställshafvaren.
Men huruvida stadsförsamling, som efter lag har skyldighet att bygga och
underhålla alla de laga husen å komministers bostadsboställe i stad, har,
enligt nu gällande stadganden, rätt att dervid använda boställets skogstillgång,
synes komiterade kunna ifrågasättas. För den händelse likväl,
att åt 26 §* i skogsordningen ej skulle kunna gifvas den vidsträckta tolkning,
att sådan rätt derigenom kan anses vara stadsförsamling inrymd,
torde det särskilda stadgande, som af ett sådant förhållande kan vara
påkalladt, lämpligare meddelas såsom tillägg till eller förklaring af skogsordningen
än uti boställsordningen.

Andra byggnadsämnen, som utom skogseffekter kunna vara att å ett
boställe tillgå (såsom sten, lera, kalk, sand, grus m. m.), böra naturligtvis
få användas såväl af boställshafvare som af församling eller annan byggnadsskyldig
till nybyggnad eller reparation å bostället, dervid dock, när
tillgången ej förslår för både boställshafvares och annan byggnads skyldigs
behof, boställshafvaren synes böra, likasom i fråga om skogseffekter, hafva
bästa rätten; hvarjemte måste iakttagas, att sådana byggnadsämnen, som
äro att till boställets afkastning hänföra (t. ex. halm och rör), få endast
af boställshafvare disponeras.»

15 §.

Då komiténs nu framlagda förslag till boställsordning och
till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor afse att bereda
vederbörande byggnadsskyldiga presterskap och pastorat
eller församling tillfälle att från stiftets byggnadslånekassa erhålla
lån för vissa kostnader vid fullgörande af byggnadsskyldighet
å bostadsboställe, har komitén äfven tagit i öfvervägande,
hvilka bestämmelser lämpligen borde meddelas till förekommande
af alltför dryga utgifter för de byggnadsskyldige, hvilka
kunna i framtiden blifva ansvariga för dylikt lån.

* Numera § 29 i kongl. förordn. den 26 jan. 1894.

MOTIV. — II KAP. 15 §.

I fråga om byggnadslån, som till pastorat eller församling
utlemnas, torde väl dylika bestämmelser vara mindre nödiga,
då sådana lån i alla händelser ej kunna antagas uppgå till
högre belopp, än pastoratet eller församlingen har förmåga att
gälda, och för öfrigt de byggnadsskyldige socknemännens ombud
säkerligen ej lära underlåta att bevaka vederbörandes rätt i
förevarande hänseende. Beträffande åter de lån, som ifrågakomma
för boställshafvare, blir förhållandet särskildt grannlaga,
icke minst derför att de, som i allmänhet komma att mest bidraga
till amortering och förräntning af dessa lån, äro de framtida
boställshafvarne, hvilka icke hafva något tillfälle att sjelfva
värna sin rätt vid den tid, då beslut meddelas angående kostnader,
som må betäckas genom nämnda lån.

Vid de boställen, för hvilka kongl. förordningen angående
prestgårdsbyggnader i Skåne den 16 december 1870 är tillämplig,
gäller enligt samma förordnings § 12, sådant detta lagrum lyder
jemlikt kongl. förordningen den 14 juni 1888, följande:

All den utgift för prestgårdens byggnader, hvilken boställshafvare
till följd af laga kraftvunnen dom vid af- och tillträdessyn måste vidkännas,
äfvensom det värde, hvilket blifvit eller blifver af synerätt åsatt
någon å prestgården under besittningstiden efter synerätts föreskrift
uppförd nybyggnad, kallas öfverbyggnad och ersättes till fullo, så vida afträdare
i den honom åliggande underhållsskyldighet icke brustit, i hvilket
fall han måste för det bristande ansvara. Härvid skall dock iakttagas:

a) att i allmänhet prestgårdsbyggnad icke får till ersättning af efterträdaren
uppskattas till högre belopp än att sex procent ränta å byggnadens
värde motsvarar en femtedel af kyrkoherdens reglerade löneinkomster,
samt att öfverbyggnadssumman i ett för allt icke må öfverstiga
femtontusen kronor. Skulle dock anses oundvikligt, att detta stadgande
i någon mån öfverskrides, bör frågan derom hänskjutas till direktionens
öfver skånska presterskapets byggnadskassa undersökning och bestämmande,
hvilket äfven gäller för de fall, der redan varande öfverbyggnad, å ena
sidan, och behof af nybyggnad, å den andra, ovilkorligen fordra jemkning;
samt

b) att, på det icke större delen af öfverbyggnaden må fästas vid de
hus, hvilka å en prestgård först byggas ånyo, ingen af dessa byggnader
får medtaga större del af maximibeloppet, än att inom detsamma behöfligt
kapital för alla byggnader är att tillgå.

En liknande bestämmelse för hela riket har synts komitén
icke vara att förorda. Förhållandena inom rikets särskilda
delar och inom olika församlingar äro nemligen så vexlande, att
ett för alla till samma klass hänförliga boställen gemensamt

BOSTÄLLSORDNING.

maximibelopp i afseende å omförmälda kostnader icke lärer kunna
angifvas utan att sättas så högt, att det för vissa boställen
tydligen skulle ganska väsentligt öfverstiga behofvet. Men ett
öfverflödigt stort maximibelopp skulle kunna föranleda, att å
vissa boställen större omkostnader, än nödigt vore, å byggnadsarbeten
nedlades — således en motsatt verkan mot den, hvilken
med stadgandet åsyftades. Skulle åter ifrågakomna maximibelopp
beräknas för lågt, blefve i många fall följden otvifvelaktigt
den, att boställshafvare tvingades att — utan möjlighet,
enligt komiténs förslag, till någon godtgörelse — sjelf vidkännas
kostnader för sådana arbeten i de fall, då dessa vore oundvikliga,
och således måste utföras, utan afseende derå att, enär förut
beslutade byggnadsarbeten tillsammans tagit i anspråk hela det
faststälda maximibeloppet, vidare lån från byggnadslånekassan
ej kunde erhållas. Enligt hvad komitén inhemtat, har ock
omförmälda för Skåne gällande bestämmelse mer än en gång
haft den följd, att boställshafvare derstädes måst sjelf med åtskilliga
tusental kronor bidraga till kostnaden för beslutad nybyggnad.
Om nu äfven för det öfriga Sverige sådana bestämmelser
blefve meddelade, att dervarande boställshafvare kunde
drabbas af så betydande omkostnader, på samma gång de jemväl
måste amortera och förränta beviljade byggnadslån, skulle ställningen
för dem blifva ytterst bekymmersam, och den fördel,
som åsyftats med inrättandet af byggnadslånekassor, vore i dylika
fall icke vunnen.

Hvad komitén här anmärkt om omöjligheten att, utan
det afsedda målets förfelande, fastställa visst maximibelopp, utöfver
hvithet lån för byggnadskostnader ej finge lemnas, lärer
kunna med fog anföras jemväl mot en bestämmelse, att lånesumman
ej skulle få öfverskjuta viss andel af boställes taxeringsvärde.
Detta värde är dessutom, såsom den af komitén
angående presterskapets aflöningsförmåner under ecklesiastikåret
1896—97 utarbetade Tab. 4 utvisar, för månget boställe uppskattadt
till så lågt belopp, att det icke ens i sin helhet skulle
förslå till nybyggnad af boställets samtliga laga hus.

Komitén, som ej kunnat förorda något af nu angifna förslag
till förekommande af oskäligt ökade byggnadskostnader, har
antagit, att detta mål skulle nås genom införande i boställsordningen
af tydliga föreskrifter om hvad synerätt har att iakttaga,
när fråga förekommer om nybyggnad af laga hus eller

MOTIV.

— II KAP. 15 §.

sådan förbättring utan nybyggnad, för hvilken lånerätt är medgifven.
Derför har i förslaget stadgats: dels i § 15 att vid beslut
i dylika fall skall iakttagas å ena sidan, att byggnadens
varaktighet och boställshafvarens skäliga behof tillgodoses, samt
å andra sidan att framtida boställshafvare ej varda mer än
nödigt betungade, dels ock i § 56 mom. 3 och 5 att, om synerätt
finner anmärkta bristfälligheter sådana, att fråga om nybyggnad
uppstår, synerätt skall först noga undersöka, huruvida bristfälligheterna
lämpligen kunna genom endast bättrande afhjelpas
eller nybyggnad skall anses nödig, samt allenast i sistnämnda
fall förordna om nybyggnad, hvarvid, om kostnaden derför skall
af byggnadslånekassa försträckas, yttrande i ärendet skall från
konsistorieombudet och kassans ombud inhemtas, innan beslut af
synerätten meddelas.

Skulle det inträffa, att vid dylikt beslut eller beslut om
sådan förbättring, som i § 16 mom. 2 omförmäles, blifvit förbisedt
hvad enligt § 15 skolat iakttagas, tillkommer det domkapitlet,
jemlikt förslagets § 36, att öfverklaga sådant beslut, och
är derjemte i § 17 af förslaget till förordning om ecklesiastika
byggnadslånekassor införd uttrycklig erinran om, att byggnadslånekassas
styrelse eger öfverklaga vid ekonomisk besigtning
eller husesyn meddeladt beslut, som kan på kassans rätt inverka.

Derest erfarenheten visar, att för särskilda stift eller särskilda
klasser af boställen närmare bestämmelser i afseende å
boställshafvares laga hus i förevarande ämne behöfvas, torde
sådana bestämmelser böra gifvas med hänsyn till förhållandena
å de orter, för hvilka antydda föreskrifter påkallas; och har
komitén derför i § 15 tillagt, att på Kongl. Maj:t skall ankomma
att, der så erfordras, meddela dylika bestämmelser.

Förevarande paragrafs affattning så, som af komitén föreslagits,
innebär uppenbarligen icke något hinder att, om byggnadsskyldig
skulle önska på egen bekostnad vidtaga dyrbarare
anordning, än synerätt finner sig böra föreskrifva, detta må
tillåtas, såvida icke ifrågasatt anordning vare sig genom orsakande
af minskad varaktighet för byggnaden eller eljest leder
till ökad tunga för framtiden.

Nu omtalade paragraf i komiténs förslag är införd i stället
för K. prop. § 12, som, motsvarande § 14 i 1879 års förslag, hade
följande lydelse:

100

BOSTÄLLSORDNING.

Vid meddelande af föreskrift om storleken, inredningen och öfriga
beskaffenheten af sätesbyggning å bostadsboställe af andra eller tredje
klassen iakttages, att å ena sidan boställshafvarens skäliga behof af utrymme
tillgodoses och å andra sidan den byggnadsskyldige icke öfver
höfvan betungas.

16 §.

1 fråga om byggnadsskyldighetens fördelning mellan särskilda
boställshafvare upptogos i 1879 års förslag följande bestämmelser: 23

§. 1 mom. Då boställshafvare sålunda är skyldig verkställa all

den under hans besittningstid nödiga nybyggnad af de laga hus, hvilkas
byggande honom åligger, skall, på det tungan af byggnadsskyldigheten, så
vidt möjligt, må lika drabba föregående och efterföljande boställshafvare,
för nybyggnad af dessa hus årsberäkning ega rum, såsom här nedan sägs;
dock att boställshafvare, utan rätt till årsberäkning, verkställer:

a) den nybyggnad, för hvilken vid af- och tillträdessyn företrädaren
förklarats skyldig svara och som icke före hans afträde blifvit fullgjord;

b) den nybyggnad, som efter synerätts uppskattning motsvarar det
byggnadsbidrag, boställshafvare enligt 25 § af företrädaren erhåller; och

c) den nybyggnad, som i följd af brandskada å sådana hus, hvilkas
byggande boställshafvare åligger, blifver erforderlig, i den mån dylik nybyggnad
motsvarar uppburen brandskadeersättning eller, der sådan ej erhållits,
värdet af det brunna.

2 mom. All annan nybyggnad af boställshafvares laga hus, hvilken
han under sin besittningstid i öfverensstämmelse med denna boställsordning
verkställer, skall honom godtgöras medelst årsberäkning, å löningsboställen
efter hvad för kronohemman är stadgadt, eller, der andra hus, än de för
kronohemman föreskrifna, erfordras, efter ty för hvarje sådant fall särskild!
bestämmes, och å hostadsboställen sålunda, att

sätesbyggning . . .	räknas	för	minst	20, högst	35,
visthus......	»	»	»	lV2	»	3 Vs
hushållskällare . . .	»		»	V*	»	2,
brygghus .....	»			2	»	4 V*
vedbod ......	»	»	»	V«	»	1,
hemligthus ....	»	»		1/4	»	1/2
drängstuga ....	»		»	3	»	ö,
vagnshus .....	»	»	>	Va		l1/*
spanmålsbod ....		»	»	21/2	»	5,
redskapshus ....		»	»	V2	»	1»/»
stall.......				3	»	6,
fähus......	»	»		4	»	8,
fårhus......	»	»	»	V2	»	2,
svinhus......	»			V2	»	1 Vä
logar med tillhörande lador, tillsammans			»	4		8,

MOTIV. — II KAP. 16 §. 101

särskild! byggd lada . . . räknas för minst Va högst 1V2,
badstuga och malthus . . » » » 1/2 •> 3

källare för rotfrukter . . » » » 1/2 » 11/2

och brunn....... » » » 1/4 » i/2

ars byggnad.

3 mom. Den årsberäkning, som för hvarje hus bör tillgodonjutas,
bestämmes inom ofvan stadgade gränser med afseende å dels den mindre
eller större, till husets ändamålsenlighet och varaktighet bidragande kostnad,
som derå användes, samt dels den olika tunga, husets uppförande
för boställshafvaren medtör i följd deraf, att byggnadsämnen finnas i större
eller mindre man lör honom utan inköps- eller betydligare forselkostnad
tillgängliga, eller deraf, att huset sammanbygges med annat eller uppföres
särskildt, eller ock deraf, att byggnadskostnaden genom olika arbetspris
eller andra tillfälliga omständigheter blifver mindre eller större; men ej
må husets storlek härvid komma i betraktande.

4 mom. Till nybyggnad må ock hänföras påläggning af nytt tak
äfvensom brädfodring eller annan ändamålsenlig beklädnad å gammalt hus;
och skall efter de grunder, som i nästföregående moment stadgas, för tak
minst V20 högst V6 samt för brädfodring eller annan beklädnad minst
V15 högst V10 af den för sjelfva huset föreskrifna årsberäkning åtnjutas.

24 §. Har boställshafvare verkstält nybyggnad, för hvilken han är
till årsberäkning berättigad, utöfver hvad på hans besinningstid belöper,
skall sådan Överskjutande byggnad, eller öfverbyggnad, efter synerätts
uppskattning, honom godtgöras af efterträdaren och sedan‘denne vid hans
afträde såsom egen nybyggnad tillgodoräknas.

25 §. 1 mom. Äro vid af- och tillträdessyn de laga hus, hvilkas

byggande boställshafvare åligger, i sådant skick, att någon nybyggnad af
dem icke erfordras, anses afträdande boställshafvares byggnadsskyldighet
vara fullgjord, äfven om han icke skulle hafva verkstält mot hans besittningstid
efter ° årsberäkning svarande nybyggnad. Erfordras nybyggnad,
svare derför så långt på besittningstiden belöper.

2 mom. Befinnes vid af- och tillträdessyn ä bostadsboställe samt ä
löningsboställe, som af löntagare innehafves, boställshafvarens laga hus i
mycket godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen nybyggnad af
dem synes förestå; och blifver tillträdaren ej förpligtad att för någon betydligare
öfverbyggnad afträdaren ersätta, skall synerätt fastställa ett visst
ärligt penningebidrag till husens framtida nybyggnad, lämpadt efter den
större kostnad, som i sådant afseende framdeles förestår.

3 mom. Dylikt byggnadsbidrag må, der säkerhet för detsamma hos
konsistorium ställes, innestå hos boställshafvaren till hans afträde. Ställes
ej säkerhet, eger konsistorium bidraget årligen infordra. Vill efterträdaren
bidraget lyfta, ställe, om så påfordras, derför säkerhet. Gitter han
ej, stånde medlen hos konsistorium. Byggnadsbidrag, som konsistorium
omhänderhar, skall till boställshafvare utbetalas i den mån han, efter
konsistorii bepröfvande, medelst verkstäld nybyggnad visar sig berättigad
att bidraget uppbära.

Prestlöneregltrinyskomitén 1F, 2.

102

BOSTÄLLSORDNING.

Såsom motivering härtill anfördes:

»Enligt nu gällande lagstiftning för så väl ecklesiastika som andra
boställen (26 kap. 2 § B.B.; militieboställsordningen, § 28) torde i allmänhet,
såsom i nästföregående paragraf är föreskrifvet, en boställshafvare
vara pligtig verkställa all den under hans besittningstid nödiga nybyggnad
af de laga hus, hvilkas byggande honom åligger. Byggnadstungan kan
till följd häraf högst olika drabba föregående och efterföljande innehafvare
af samma boställe. Under den enes besittningstid kan mycken nybyggnad
erfordras, men under den andres obetydlig eller alls ingen sådan blifva
behöflig. Till utjemnande af detta missförhållande har stadgats årsberäkning
för nybyggnad af de laga husen (26 kap. 2 §, 27 kap. 3 § B.B.;
militieboställsordningen, §§ 25, 26), dermed åsyftas att, såvidt möjligt,
fördela tungan af byggnadsskyldigheten så, att den lika drabbar alla innehafvare
af samma boställe i förhållande till deras besittningstid. Denna
årsberäkning eger, hvad prestboställen angår, naturligtvis ej rum för andra
hus än dem, hvilka det åligger boställshafvaren sjelf att bygga. (Kongl.
res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762; § 4.)

Hvarje boställshafvare anses åligga en viss årlig byggnadsskyldighet,
å hvilken han i allmänhet får afräkna efter bestämd årsberäkning för
hvarje hus hvad han under sin besittningstid nybygger, med rätt att för
öfverbyggnad, d. v. s. för hvad han bygger utöfver hvad efter årsberäkning
på'' hans besittningstid belöper, erhålla godtgörelse af efterträdaren,
som för hvad .han sålunda utgifver njuter afräkning å sin egen årliga
byggnadsskyldighet.

Befinnes en boställshafvare vid sitt afträde hafva byggt mindre, än
som efter årsberäkning mot hans besittningstid svarar, och erfordras då
nybyggnad, måste han verkställa eller bekosta all den behöfliga nybyggnaden,
för såvidt på hans besittningstid belöper. (26 kap. 2 § B.B.;
militieboställsordningen, § 28.) Erfordras deremot vid hans afträde ej
vidare nybyggnad, oaktadt han ej byggt så mycket, som mot hans besittningstid
svarar, anses han ändock (27 kap. 3 § B.B.; militieboställsordningen,
§ 28) hafva fullgjort sin byggnadsskyldighet och njuter, såsom
det i synerätternas utslag vanligen heter, afskrifning för den ej in natura
fullgjorda byggnadsskyldigheten. En sådan rätt till afskrifning utgör för
boställshafvaren en uppmuntran till noggrant underhåll och aktsam vård
om husen samt torde ur sådan synpunkt under vissa förhållanden hafva
skäl för sig, men skulle dock, vidsträckt tillämpad, kunna föranleda, att
eu boställshafvare alldeles undginge all tunga af byggnadsskyldigheten till
men för efterträdarne. Om nemligen vid en boställshafvares tillträde alla
de laga husen, hvilka det tillkommer honom att bygga, äro nybyggda och
i godt stånd, utan att företrädaren befinnes berättigad till ersättning för
öfverbyggnad, så skulle den tillträdande boställshafvaren, under hvars besittningstid
möjligen ej någon nybyggnad ifrågakommer, och vid hvars
afträde något hus ej ännu är så förfallet, att det kan utsynas, helt och
hållet undslippa all b5''ggnadstunga, hvilken skulle komma att så mycket
hårdare drabba efterträdarne. I 66 § af militieboställsordningen föreskrifves
för sådant fall, att, om vid af- och tillträdessyn boställe till dess

MOTIV. — II KAP. 16 §.

103

åbyggnad är i särdeles godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen
nybyggnad förestår, och tillträdaren ej heller förpligtas ersätta någon betydligare
öfverbyggnad, synerätten skall fastställa ett visst årligt penningebidrag
till boställets framtida nybyggande och iståndsättande. I följd af
detta stadgande kommer byggnadstungan att fördelas äfven på den boställshafvare,
under hvars besittningstid någon nybyggnad ej blifver behöflig.
Sådant byggnadsbidrag måste dock alltid vara vid tillträdet för
framtiden bestämdt och kan ej vid afträdet för förfluten tid stadgas, äfven
om afträdaren ej skulle hafva verkstält eller vid af- och tillträdessynen
få sig ålagd nybyggnad, som motsvarar hans besittningstid.

I öfverensstämmelse med dessa allmänna grundsatser, som redan äro
för militieboställena och till en del äfven för andra boställen stadgade,
hafva föreskrifterna i förslagets 23, 24 och 25 §§ blifvit affattade.

En boställshafvare kan dock blifva skyldig verkställa nybyggnad, för
hvilken årsberäkning ej bör honom tillgodokomma; och det har synts
komiterade nödigt, att i boställsordningen bestämdt angifves hvilken nybyggnad
lian bör utan rätt till årsberäkning verkställa.

Till sådan nybyggnad bör, efter komiterades tanke, hänföras:

1.) den nybyggnad, för hvilken vid af- och tillträdessyn företrädaren
förklarats skyldig svara och som icke före hans afträde blifvit
fullgjord.

Om företrädaren ej före afträdet verkställer honom vid af- och tillträdessynen
ålagd nybyggnad, blifver det enligt förslaget (§ 60),* såsom
hittills, tillträdarens skyldighet verkställa den af företrädaren eftersatta
nybyggnaden mot rätt till ersättning för den upptagna kostnaden.. Om
nu tillträdaren af företrädaren utbekommer sagda kostnadsersättning, torde
vara klart, att den nybyggnad, tillträdaren för denna ersättning verkställer,
ej bör tillträdaren i årsberäkning tillgodoföras. Han skulle ju eljest
för sådan nybyggnad blifva på dubbelt sätt godtgjord. Men helt annorlunda
ställer sig förhållandet, i händelse tillträdaren, till följd af bristande
tillgång hos företrädaren, ej utbekommer den tillträdaren tilldömda kostnadsersättningen
och ändock blifver tvungen att verkställa företrädarens
eftersatta nybyggnad. I sådant fall synes billigheten fordra, att tillträdaren
för sådan nybyggnad beredes någon ersättning.

Komiterade hafva dock funnit betänkligt föreslå, att årsberäkning
för sådan nybyggnad må tillträdaren tillgodokomma. Öfverflyttandet till
afräkning på tillträdarens besittningstid af den nybyggnad, som rätteligen
bort på företrädarens besittningstid beräknas, skulle, särdeles vid förnyandet
af dylikt förhållande, för lång framtid kunna föranleda skada för bostället
och blifvande efterträdare, samt, då den eftersatta nybyggnaden
omsider fullgjordes, vålla uppkomst af fordran för öfverbyggnad, som
kunde göra det svårt att ett sådant boställe öfvertaga.

Dessutom, i händelse eu tillträdare berättigades till årsberäkning för
nybyggnad, som han, utan att erhålla derför bestämd kostnadsersättning,
måste för sin företrädare fullgöra, torde konseqvensen fordra, att en tillträdare,
som nödgas verkställa af företrädaren eftersatta reparationer utan

* Jfr nuv. § 58.

104

BOSTÄLLSORDNING.

att utfå ersättning för desamma, också berättigas till någon motsvarande
afräkning på sin årliga byggnadsskyldighet, hvarigenom skulle föranledas
ytterligare inkräktning på årsberäkningen för framtiden.

Det i 23 § 1 mom. a) i förslaget meddelade stadgande, hvilket torde
öfverensstämma med hvad både militieboställsordningen, § 28, och Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till 1877 års riksdag argående förvaltningen af
kronans domäner, C. 14, i denna fråga innehåller, innebär, att årsberäkning
icke tillkommer tillträdaren för den af företrädaren eftersatta nybyggnad,
som tillträdaren får verkställa, äfven om tillträdaren ej utfår
den derför bestämda kostnadsersättniug. Den förlust, som härigenom för
tillträdaren uppkommer, hafva komiterade ansett lämpligare böra fördelas
till godtgörande på vissa år, hvilket sätt för godtgörelse lämpar sig äfven
för den förlust, tillträdare kan få vidkännas derigenom, att han i följd
af företrädarens insolvens går miste om annan tilldömd husröteersättning
<jfr 29 § 2 mom.*). Men komiterade våga tro, att de föreskrifter i
afseende på tillsynen öfver boställena, förslaget innehåller, skola sätta
konsistorierna i stånd förekomma, att dylika förluster, åtminstone till betydligare
belopp, annat än i sällsynta undantagsfall inträffa.

2. ) den nybyggnad, som efter synerätts uppskattning motsvarar
det byggnadsbidrag, bostållsliaf varm af företrädaren erhåller; och

3. ) den nybyggnad, som i följd af brandskada blifver erforderlig,
i den mån dylik nybyggnad motsvarar uppburen brand skadeersättning,
eller, der sådan ej erliålles, värdet af det brunna.

Det synes gifvet, att en tillträdare, som af sin företrädare mottager
byggnadsbidrag, hvilket ju utgör ett slags godtgörelse för det företrädaren
undgått in natura fullgöra den på hans besittningstid belöpande byggnadsskyldigheten,
ej bör för den nybyggnad, som för byggnadsbidraget utgöres,
njuta årsberäkning, enär i annat fall tillträdaren skulle för sådan nybyggnad
erhålla dubbel godtgörelse. Af samma skäl torde ej årsberäkning
böra komma i fråga för nybyggnad, som en boställshafvare för uppburna
brandstodsmedel verkställer. Har boställshafvare försummat brandförsäkring
och går han i följd deraf miste om brandskadeersättning, torde, såsom
framdeles sägs, han sjelf böra vidkännas förlusten och således vara
skyldig bygga nytt upp för hvad som hrunnit, utan rätt till årsberäkning.
Klart är, att, om ett hus brinner upp och boställshafvaren i stället uppför
ett nytt bättre sådant, som bör till högre årtal än det uppbrunna
upptagas, boställshafvaren bör, efter synerätts uppskattning, njuta årsbexäkning
för skilnaden, och att således endast den nybyggnad, som motsvarar
den erhållna brandskadeersättningen eller, der sådan ej erhållits,
-värdet af det brunna, i årsberäkning icke upptages.

Hvad beträffar den årsberäkning, som för hvarje särskildt hus bör
tillgodonjutas, hafva komiterade ansett nödigt skilja emellan löningsboställen
och bostadsboställen. Då löningsboställena enligt förslaget skola,
såsom hittills, bebyggas efter ty för kronohemman är stadgadt, hafva
komiterade trott den för sådana hemmans hus i 27 kap. 3 § B.B. stadgade,
ännu gällande årsberäkning, som veterligen ej föranledt missnöje,

Jfr uuv. § 29 mom. 3.

MOTIV. — II KAP. 16 §.

105

lämpligen kunna bibehållas, åtminstone till dess att stadgandena härom''
äfven för kronohemman ändras.'' Denna årsberäkning kan dock naturligtvis
ej tillämpas å sådana löningsboställen, som bestå af lägenheter, afsedda
för annat ändamål än jordbruk, såsom sjelfständiga qvarn- och såglägenheter,
fisken m. fl., hvilka erfordra andra än de för kronohemman
föreskrifna hus. Någon allmän föreskrift om årsberäkning för byggnaderna
å de få sådana lägenheter, som i riket finnas, torde dock svårligen kunna
meddelas; och då dessa lägenheter, såsom redan förut är nämndt, är»
eller komma att vara utarrenderade, kan, oberoende af hvad boställsordningen
om årsberäkning i allmänhet stadgar, för hvarje sådant boställe i
arrendekontrakten särskildt bestämmas huru med arrendatorns byggnadsskyldighet
och årsberäkning för hvarje byggnad skall förhållas.

För de laga husen å bostadsboställen för kyrkoherdar och komministrar
gäller f. n. i fråga om årsberäkning, att bus, som å kronohemman
står för tre års byggnad, å dessa boställen räknas för fem års byggnad,
och de mindre derefter (26 kap. 2 § B. B. och kongl. res. på
presterskapets besvär den 12 jan. 1757, § 8). Om årsberäkning för de
laga husen å andra ecklesiastika bostadsboställen finnes, komiterade veterligen,
ej något särskildt stadgadt.

Efter komiterades tanke ligger vida större vigt på beskaffenheten af
bostadsbostållenax laga hus, hvilka i viss mån äro för löntagarnes tjenstutöfning
nödvändiga, än på beskaffenheten af löningsbostållenas hus,
hvilka endast äro afsedda för dessa boställens brukande och tillgodogörande
af deras afkastning. Den nu gällande årsberäkningen för bostadsboställens
laga hus, hvilken ej kan lämpas efter den större eller mindre kostnad,
som blifvit vid uppförandet af ett hus använd, och således ej medför
någon fördel för den boställshafvare, som, mera än en annan, vinlägger
sig om att förse sitt bostadsboställe med ändamålsenliga och varaktiga
hus, har derföre synts komiterade mindre tillfredsställande. Särskildt
torde det för »stufva» nu stadgade årtal ej gerna kunna lämpas på
de i förslaget föreskrifna sätesbyggningar, hvilkas uppförande fordrar vida
större kostnad, än som skäligen motsvaras af det nu föreskrifna årtalet
för »stufva».

Komiterade hafva derföre funnit nödigt i förslaget intaga nya bestämmelser
i afseende på årsberäkningen för de laga husen å bostadsboställena.
Vid uppgörande af tabell till årsberäkning hafva komiterade
sökt iakttaga dels att den byggnad, som enligt tabellen motsvarar viss
tid, alltid under lika förhållanden såvidt möjligt blifver lika betungande,
utan afseende på hvilka hus som uppföras, dels att byggnadstungan någorlunda
jemnt på hvarje år fördelas, utan att i allmänhet öfverbyggnad
kommer att uppstå, och dels att genom bestämmande af en viss latitud i
årsberäkningen för hvarje hus möjlighet beredes synerätt att lämpa årtalet
efter såväl den mindre eller större, till husets ändamålsenlighet och
varaktighet bidragande kostnad, som derpå användts, som ock den olika
tunga, husets uppförande för boställshafvaren medfört i följd af andra,
särskilda, i 23 § 3 mom. närmare omförmälda omständigheter.

Att i eu årsberäkningstabell, afsedd att gälla för hela riket under
eu längre tid, årtalsbestämmelserna skola blifva i viss mån godtyckliga

106

BOSTÄLLSORDNING.

och svårligen kunna grundas på noggranna sifferkalkyler öfver byggnadskostnaden,
torde ligga i sakens natur. Komiterade hafva väl förskaffat
sig uppgifter rörande de nuvarande byggnadsprisen inom olika delar af
riket, och vid sina beräkningar i detta afseende anlitat biträde af byggnadskunnig
person; men då dessa vidlyftiga, sins emellan ganska olika
uppgifter, hvilka visserligen tjenat komiterade till någon ledning, likväl
icke uteslutande ligga till grund för tabellen, hafva komiterade ej ansett
nödigt att för dem här redogöra.

Komiterade våga emellertid tro, att de bestämmelser rörande årsberäkningen,
hvilka nu föreslagits, skola, utan att göra densamma alltför
mycket beroende af synerätts subjektiva uppfattning, sätta rätten i tillfälle
att noggrannare, än hittills kunnat ske, lämpa denna beräkning efter
byggnadens beskaffenhet och den tunga, densammas uppförande medför,
samt att sålunda genom högre årsberäkning för ändamålsenligare och varaktigare
byggnader uppmuntra till bostadsboställenas bättre bebyggande.

Lika med militieboställsordningen, § 22, samt kongl. förordn. angående
prestgårdsbyggnader i Skåne den IG dec. 1870, § 3, hafva komiterade
ansett påläggning af nytt tak samt brädfodring eller annan beklädnad
å gammalt hus böra såsom nybyggnad anses. Föreskriften om
årsberäkning för sådan nybyggnad öfverensstämmer med hvad militieboställsordningen,
§ 26, derom stadgar.

Byggnadsbidrag hafva komiterade ansett böra föreskrifvas endast
för sådana boställen, som af löntagare innehafvas, men deremot icke för
sådana boställen, som skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade.
Det har synts komiterade betänkligt, att synerätt skulle kunna, utöfver
hvad arrendekontraktet föreskrifver, ålägga arrendatorn en utgift, som han
vid kontraktets ingående ej kunnat beräkna.

För att ändamålet med byggnadsbidraget skall uppnås, torde det
vara nödigt, att säkerhet ställes för att bidraget, sedan det vid en boställshafvares
tillträde blifvit föreskrifvet, vid hans afträde verkligen utbetalas
och sedermera för sitt ändamål användes. De föreskrifter, 25 §
3 mom. innehåller, afse att sätta konsistorium i tillfälle att härutinnan
behörigen bevara boställets rätt.»

Med afseende å de i nu omförmälda paragrafer af komiterade
ifrågasatta bestämmelser anfördes till statsrådsprotokollet den 7
december 1888 af föredragande departementschefen:

»Emot den af komiterade uppgjorda tabell för fastställande af årsberäkning
äro åtskilliga anmärkningar framstälda.

Med afseende å de mycket olika förhållandena inom skilda delar af
riket, och då inom samma klass af boställen antalet hus, beträffande
hvilka byggnadsskyldigheten åligger boställshafvaren, kan för en boställshafvare
vara större än för en annan, är det, efter min tanke, icke möjligt
att erhålla en jemn och rättvis, af godtycke oberoende årsberäkning,
derest denna skall göras efter en gemensam, för hela riket gällande tabell.
Frågan har synts mig ej kunna fullt tillfredsställande ordnas på
annat sätt, än att för hvarje nybyggnadsarbete, för hvilket årsberäkning
skall tillgodonjutas, synerätten, efter de verkliga förhållandena å det bo -

MOTIV. — II KAP. 16 §.

107

ställe, der ärendet förekommer, uträknar, huru många års fullgjord nybyggnadsskyldighet
berörda arbete faktiskt motsvarar. Med uteslutande
af årsberäkningstabellen är derför intaget stadgande, att årsberäkning
skall verkställas på det sätt, att, då sådan ifrågakommer, synerätten uppskattar
nybyggnadskostnaden särskildt för hvart af boställshafvarens laga
bus och fördelar denna kostnad på det antal år, samma bus efter dess
uppförande kan antagas ega bestånd, innan nybyggnad deraf åter blir
nödig, samt, efter det härpå sammanräknats hvad på ett år belöper af
den uppskattade nybyggnadskostnaden för alla boställshafvarens laga hus,
bestämmer årsberäkningen efter förhållandet emellan det sålunda sammanräknade
årliga nybyggnadsbeloppet och den byggnadskostnad, hvarför synerätten
bar att tillgodoföra årsberäkning.

Så, t. ex., om årsberäkning skall ega rum för ett af en kyrkoherde
för en kostnad af 1,300 kr. nybygdt stall å hans boställe, der de laga
hus, hvilka han, utom stallet, har att bygga och underhålla, äro: spanmålsbod,
redskapshus, fähus, fårhus, svinhus samt loge och lador, beräknar
synerätten, för hvart af dessa hus, huru mycket dess nybyggande må anses
kosta och huru lång tid detsamma bör, sedan det blifvit nybygdt, antagas
bestå, innan nybyggnad åter erfordras. Om synerätten då stannar vid, att

stallet, som kostat spannmål sboden		1,300 kr., består i 50 år, så	att deraf	på	hvart år	belöper kr. 26	—
kostar	1,200 .	» »80 » >	>	3>		>	y	y	» 15	—
redskapshuset	>.	250 »	> > 80 > »	»		»		»	y	» 3	12
fähuset	y	2,300 >	» »50 » »	»		1	»	y	y	» 46	—
fårhuset	1	400 »	•» y40 » »	>	»		y	y	y	» 10	—
svinhuset	y	240 »	» » 30 » >	•		»	y		y	» 8	—
logen och ladorna	»	1,750 >	» > 80 » »				>	»	y	» 21	88

Kr. 130: —

så befinnes, att. af sammanlagda kostnaden för nybyggnad af alla pastors
laga hus belöper på ett år 130 kronor och att således stallets nybyggande
för 1,300 kronor bör honom tillgodoföras såsom fullgjord nybyggnad för
10 år.

Emot 25 § 3 mom. i komiterades förslag, innefattande att byggnadsbidrag,
såvidt säkerhet för detsamma hos domkapitlet stäldes, finge hos
hoställshafvare innestå till hans afträde, men att domkapitlet eljest egde
att bidraget årligen infordra, samt att, om efterträdaren ville bidraget lyfta,
han, om så påfordrades, skulle derför ställa säkerhet, och att, om han
det ej gitte, medlen skulle stå hos domkapitlet, på hvars pröfning medlens
utbetalande skulle bero, är anmärkt, dels att domkapitlen, som redan
hade nog mycken och mångartad penningeförvaltning att jemte sina egentliga
åligganden ombesörja, syntes icke böra belastas jemväl med de dryga
och ansvarsfulla uppdrag, som förslaget här pålagt domkapitlen, dels att
önskvärdt syntes, om det i förslaget mycket anlitade borgenssystemet
kunde inskränkas, samt dels att föreskrift saknades om, att ifrågavarande
medel skulle göras räntebärande.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt och då i allmänhet
det torde för en hoställshafvare, som har att utgifva byggnadsbidrag, vara
väsentligt lättare att för ett år i sänder inbetala detsamma, än att vid
boställets afträdande på en gång gälda sådant bidrag för åtskilliga år,

108

BOSTÄLLSORDNING.

har jag ansett bestämmelserna härutinnan böra ändras, på sätt det inom
ecklesiastikdepartementet uppgjorda förslaget utvisar.»

På sålunda åberopade skäl blefvo de i §§ 23, 24 och 25 af
1879 års förslag införda stadganden upptagna i K. prop. §§ 18,

19 och 20 med nedan angifna ändringar:

18 §. 1. På det tungan af byggnadsskyldigheten, så vidt möjligt,

må lika drabba föregående och efterföljande boställshafvare, skall för nybyggnad
af de laga hus, hvilkas byggande åligger boställshafvare, årsberäkning
ega rum, — — — — — — — boställshafvare enligt

20 § af företrädaren erhåller; och

c) den nybyggnad —--— — — der sådan ej erhållits

till fullt det belopp, hvartill det brända uppskattas, värdet af det brunna.

2. All annan nybyggnad af boställshafvares laga hus, hvilken honom
enligt denna boställsordning åligger, skall honom godtgöras medelst årsberäkning,
som verkställes pa det sätt, att, då sådan ifrågakommer, synerätten
uppskattar nybyggnadskostnaden särskildt för hvart af boställshafvarens
laga hus och fördelar denna kostnad, på det antal år, samma
hus efter dess uppförande kan antagas ega bestånd, innan nybyggnad
deraf åter blir nödig, samt, efter det härpå sammanräknats hvad på ett
år belöper af den uppskattade nybyggnadskostnaden för alla boställshafvarens
laga hus, bestämmer årsberäkningen efter förhållandet emellan det
sålunda sammanräknade årliga nybyggnadsbeloppet och den byggnadskostnad,
hvarför synerätten har att tillgodoföra årsberäkning.

3. Till nybyggnad må ock hänföras påläggning af nytt tak äfvensom
brädfodring eller annan ändamålsenlig beklädnad å gammalt hus.

19 §. År nybyggnad, för hvilken boställshafvare är till årsberäkning
berättigad, af honom verkstäld utöfver hvad på hans besittningstid
belöper, skall sådan Överskjutande byggnad, eller öfverbyggnad, efter derå
vid bestämmande af årsberäkning för honom skedd uppskattning, honom
godtgöras af efterträdaren, med rättighet för denne att genom godtgörelsens
utbetalande anses hafva fullgjort nybyggnad för det antal år, hvarför
öfverbyggnadsersättning företrädaren tillgodoberäknats, och, om bostället
åter afträdes förr, än denna tid tilländalupit, att hvad af den utbetalda
ersättningen, enligt nämnda uppskattning, belöper å tiden efter sist
berörda afträde utbekomma af den, som då emottager bostället.

20 §. 1. Derest vid af- och tillträdessyn de laga hus, hvilkas
byggande boställshafvare åligger, äro i sådant skick, — — — —- —-på besittningstiden belöper.

2. Finnes vid af- och tillträdessyn å bostadsboställe eller å löningsboställe,
° som af löntagare innehafves, boställshafvarens laga hus i särdeles
godt stånd, — — — ej förpligtad att ersätta afträdaren för någon
betydligare öfverbyggnad, skall synerätten fastställa — — — förestår.

3. Dylikt byggnadsbidrag skall under den tid, synerätten funnit
detsamma höra utgöras, den 1 maj hvarje år för det då tilländalupna
ecklesiastikaret inbetalas af boställshafvaren till kyrkorådet i den församling,
der bostället är beläget, att af kyrkorådet för boställets rakning för -

MOTIV. — II KAP. 16 §.

109

valtas och på lämpligt sätt göras räntebärande. I den mån boställshafvare
sedermera styrker, att han vid bostället verkstält nybyggnadsarbete, eger
han att mot kostnaden derför svarande andel af byggnadsbidraget utbekomma.

Af skäl, som uti inledningen och allmänna motiveringen angifvits,
har komitén trott sig icke höra upptaga något af ofvan
omförmälda förslag, utan antagit, att syftet med dessa förslag
kunde lämpligare vinnas derigenom, att kostnad för nybyggnad
af laga hus å bostadsboställe, hvilken enligt den föreslagna boställsordningen
ålägges boställshafvare, betäckes genom lån från
byggnadslånekassa till belopp som synerätt vid arbetets godkännande
bestämmer.

Komiténs förslag afser icke att förändra sjelfva byggnadsskyldigheten,
utan endast att för boställshafvaren lätta bördan
af denna skyldighet derigenom, att han i en offentlig kassa på
fördelaktiga vilkor erhåller lån, svarande mot den af synerätt
bestämda nybyggnadskostnaden och stäldt att amorteras på den
tid, som det nybyggda huset antages bestå, tills nybyggnad
åter erfordras. Det kan naturligtvis icke förmenas eu boställshafvare
att, om han af egna medel vill bekosta nybyggnad af
boställshus, skänka desamma åt sina efterträdare, utan att belasta
dem med några annuiteter; och den boställshafvare, som
ikläder sig sådan uppoffring, är ej tvungen att begära lån af
byggnadslånekassan. Men hvarje boställshafvare, som gör anspråk
på att hans efterträdare skola med honom i någon mån
deltaga i den nybyggnadsskyldighet, som honom af synerätt
ådömes, är nödgad att begära kostnaden betäckt af kassan. På
annat sätt kan han icke för sina kostnader erhålla någon ersättning,
sedan förut gällande bestämmelser om årsberäkning nu
uteslutits ur boställsordningen. I denna mening kan det sägas,
att delaktighet i kassan är för innehafvarne af bostadsboställen
obligatorisk, och att det nya systemet af byggnadslånekassor är
bygdt på samtliga byggnadsskyldige boställshafvares delaktighet
i sådana kassor.

Här ofvan uti allmänna motiveringen har ifrågavarande
institution blifvit till sina hufvuddrag angifven, och uti förslaget
till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor, särskilt
de fem första paragraferna, hafva meddelats närmare
föreskrifter angående vilkoren för låns erhållande i samma
kassor. En hänvisning till nämnda delar af betänkandet torde
derför, utan vidare utveckling af ämnet, här göra till fyllest.

BOSTÄLLSORDNING.

För den kostnad åter, som är förenad med boställshafvares
''underhållsskyldighet å laga hus, torde han i regel icke höra ega
lånerätt i dylik kassa. Då nemligen de af byggnadslånekassa
utbetalda lån skola efter vissa grunder återgäldas genom annuiteter,
som kunna drabba äfven efterträdaren i tjensten, skulle
medgifvande af lånerätt i kassan för vanliga reparationer i sjelfva
verket innebära ett öfverflyttande af en del af kostnaden för
desamma på efterträdaren. Olämpligheten häraf torde vara
uppenbar, äfven om icke, hvilket dock kan inträffa, en boställshafvare
skulle nödgas att, omedelbart efter det han tillträdt
sitt boställe, ånyo verkställa reparationsarbeten af samma slag,
som hans företrädare utfört, men hvilka denne endast till en
del ersatt.

Underhållsarbeten kunna emellertid vara af den beskaffenhet,
att de i anseende till varaktighet närma sig nybyggnad. Sådana
hafva ock vanligen blifvit i viss mån likstälda med nybyggnadsarbeten;
så t. ex. påläggning af nytt tak samt brädfodring eller
annan beklädnad å gammalt hus enligt § 22 i militieboställsordningen,
§ 3 i förordningen angående prestgårdsbyggnader i Skåne,
§ 23 mom. 4 i 1879 års förslag och § 18 mom. 3 i K. prop.
Komitén biträder den uppfattning, som ligger till grund för ett
sådant likställande af vissa underhållsarbeten med nybyggnadsarbeten,
och anser, att till den senare kategorien skulle, utan
att efterträdarens rätt derigenom blefve tillbakasatt, kunna
hänföras de fall, då tak med tillhörande sparrverk ånyo uppföres,
då hus, med bibehållande af gammalt sparrverk, förses
med ny takbetäckning af plåt, skiffer, tegel eller annat ämne
af motsvarande hårdhet, då yttervägg i sin helhet eller till större
delen ombygges, då å gammalt hus anbringas ny brädfodring
med anstrykning derå eller annan ändamålsenlig beklädnad,
samt då skorstensmur från grunden uppsättes. Amorteringstiden
för de lån, som till betäckande af kostnaden för sådana förbättringar
utan nybyggnad utlemnas, fastställes till det antal år,
som det nylagda taket eller ombyggnaden eller den nya brädfodringen
eller beklädnaden eller den nya skorstensmuren antages
kunna bestå utan ytterligare förnyande.

MOTIV. — n KAP. 17 §.

111

17 §•

Uti 1879 års förslag framhölls vid § 16 — hvars motivering
återgifvits under §§ 9 och 10 här ofvan —, hurusom församlingens
nybyggnads- och underhållsskyldighet icke sällan gåfve anledning
till osämja och tvist mellan kyrkoherde och församling,
i det att än å ena sidan obilliga pretentioner framstäldes, än å
andra sidan befogade anspråk möttes med oginhet; och vore nödvändigheten
för kyrkoherden att vid behof af nybyggnad eller
reparation anlita en ovillig eller liknöjd församling ej behaglig.
De antydda olägenheterna syntes komiterade vara af den betydenhet,
att de ansågo det önskvärdt såväl för kyrkoherdarne
som för församlingarna, om det, utan förnärmande af någonderas
rätt, kunde låta sig göra att öfverflytta församlingarnas
nybyggnads- och underhållsskyldighet på kyrkoherdarne; och
föreslogo komiterade derför införande i boställsordningen af en
paragraf, som i deras förslag upptogs såsom § 20, så lydande:

Församling, hvilken byggnads- och underhållsskyldighet å boställe
åligger, ege med boställshafvare öfverenskomma, att denna skyldighet skall
för viss tid eller för all framtid på boställshafvaren öfverflyttas mot det
att församlingen till honom erlägger en viss, skyldigheten motsvarande
årlig afgift. Sådan öfverenskommelse varde, der Kongl. Maj:ts stadfästelse
å densamma erhålles, sedan för blifvande boställshafvare bindande.

Vid granskning af denna paragraf framhöll kammarkollegium
i underdånigt utlåtande den 26 september 1887, hurusom åtskilliga
länsstyrelser och konsistorier i förening med underlydande
presterskap funnit paragrafen innehålla stadganden af så betänklig
beskaffenhet, att den borde helt och hållet utgå; till stöd
för hvilken åsigt hufvudsakligen anförts: att det med afseende å
vexlande pris på byggnadsmateriel och arbetskostnad vore svårt,
om icke rent af omöjligt, att finna en lämplig och rättvis afgift;
att, derest aftalet komme till stånd, då prisen vore låga, eller
åbyggnaderna vore nya och i utmärkt skick, afgiften blefve för
låg, men i motsatt fall åter för hög; att lika litet som boställshafvaren
borde sättas i tillfälle att göra vinst på ett för stort
bidrag, lika litet borde han utsättas för faran af förlust genom
ett för litet; att en församling för ernående af öfverenskommelse
lätt kunde förledas att öfva ett otillbörligt tryck på boställshafvaren;
att denne, nykommen till en ort och utan kännedom om
dervarande förhållanden, samt för vinnande af frid, kunde förmås
att ingå på aftal, som blefve skadligt både för honom sjelf

112

BOSTÄLLSORDNING.

och efterträdare samt i följd deraf äfven för boställets framtida
underhåll; att, om öfverenskommelsen inginges för viss tid,
tvister lätt skulle framkallas mellan boställshafvare och församling,
när skyldigheten skulle af denna senare återtagas;
samt att det i allt fall vore hvarken lämpligt eller rättvist, att
en boställshafvare skulle kunna i förevarande fall binda sina
efterträdare; och afstyrkte kollegium på grund af dessa skäl,
hvilka ansåges ega full giltighet, jemväl för sin del nådigt bifall
till förevarande stadgande samt hemstälde alltså, att stadgandet
måtte ur förslaget utgå.

På de af kammarkollegium åberopade grunder ansåg äfven
högsta domstolen, att ifrågavarande paragraf borde utgå; och
blef den, med hänsyn till de gjorda anmärkningarna, icke heller
i K. prop. upptagen.

Det synes komitén, som om de skäl, hvilka anförts mot
stadgandet i § 20 af 1879 års förslag, skulle förlora sin giltighet,
derest den af synerätt godkända kostnaden för nybyggnad
af ifrågavarande hus betäcktes genom lån från stiftets byggnadslånekassa,
med förpligtelse för de hyggnadsskyldige att gälda
de å lånet belöpande annuiteter, samt om den ersättning, som
skulle utgå till boställshafvaren för fullgörandet af underhållsskyldigheten
å samma hus, faststäldes vid ekonomisk besigtning
eller laga syn och sedermera periodiskt underkastades ompröfning.

Då vederbörande boställshafvare sålunda kunde vara försäkrad
om ersättning för det arbete han i enlighet med synerätts
beslut nedlade å pastoratets hus, under det att större
frihet medgåfves boställshafvaren att, så vidt utan öfverträdande
af synerättens bestämmelse kan ske, vid boställets bebyggande
tillgodose egna önskningar, har komitén förestält sig, att boställshafvarens
nytta och beqvämlighet skulle varda bäst tillgodosedda
och anledningar till osämja säkrast undanrödjas, om
utförandet af nybyggnads- och underhållsarbetet på nämnda
vilkor öfvertoges af boställshafvaren; och bar komitén derför
trott sig kunna ålägga honom detta såsom en pligt, för den
händelse pastoratet så önskar.

Komitén bar i enlighet härmed ansett att, såvida pastorat
önskar för framtiden varda befriadt från att annorledes än genom
årliga afgifters erläggande fullgöra sin nybyggnads- och underhållsskyldighet
beträffande laga hus å bostadsboställe, det bör

MOTIV. — II KAP. 17 §.

113

medgifvas pastoratet att få denna sin skyldighet Överflyttad
på boställshafvaren. Har pastorat i vederbörlig ordning beslutat
att begagna sig af denna rätt, skall anmälan derom göras vid
husesyn, och är det enligt komiténs förslag lemnadt pastoratet
öppet att efter eget godtfinnande bestämma, huruvida omförmälda
rätt skall begagnas i fråga om pastoratets alla laga hus
eller med afseende å allenast ett eller flera bland dem.

Har anmälan i of vanberörda syfte skett, följer häraf, att,
sedan de hus, som dermed afses, blifvit enligt bestämmelser vid
synen på pastoratets bekostnad försatta i fullgodt stånd, pastoratet
för framtiden icke har förpligtelse vare sig att för underhåll
af husen vidkännas någon annan kostnad än de årliga utgifter,
som derför skola gäldas, eller att för nybyggnad drabbas
af annan utgift än de årliga annuiteter, som, när nybyggnad
förr eller senare beslutas och på grund deraf lån till nybyggnadskostnadens
betäckande lemnas från stiftets byggnadslånekassa,
skola till lånets amortering och förräntning betalas.

Huru mycket pastoratet skall årligen betala för underhållsskyldighetens
fullgörande af boställshafvaren, bestämmes af synerätten
för näst följande fem år samt derefter, hvarje gång likaledes
för fem år, antingen vid ekonomisk besigtning eller
vid laga syn, om sådan af boställshafvaren eller pastoratet
begäres.

Summan af annuiteterna för nybyggnadslånen åter blifver
uppenbarligen beroende dels på storleken af de lån, som erfordras,
dels på amorteringstiden, som för hvarje lån bestämmes efter
antagna varaktighetstiden för det hus, hvars byggande skall
med lånet betäckas, och dels på gällande räntefot. Ehuru således
summan af annuiteterna ej redan vid den tid, då pastorat anmäler
sig önska begagna ifrågavarande rättighet, kan fullt exakt
bestämmas, lära dock vederbörande socknemän, som äro i tillfälle
att sjelfva bedöma huru snart behof att nybygga deras laga hus
inträder och ungefärligen huru mycket dylik nybyggnad torde
kosta, kunna med tillräcklig noggrannhet beräkna blifvande annuiteter
enligt de i reglementet för byggnadslånekassan med afseende
å sådana annuiteter intagna bestämmelser.

Skulle pastorat, som begagnat den i nu omtalade moment
medgifna förmån, ändock vid ett eller flera tillfällen, då nybyggnad
af något pastoratets laga hus skall ske, önska utan
upptagande af lån från byggnadslånekassan betala nybyggnads -

114

BOSTÄLLSORDNING.

kostnaden, torde sådant ej böra pastoratet förmenas, och är
derför i författningsförslaget icke ovilkorligen stadgadt, att i
angifna fall nybyggnadskostnaden skall betäckas genom lån från
kassan, utan endast att pastoratet är berättigadt erhålla dylikt
lån mot förbindelse att erlägga de å lånet belöpande afgifter.

Derest pastorat, som icke vill begagna sig af det i mom. 1
intagna medgifvande, detta oaktadt önskar, då något af dess laga
hus å bostadsboställe skall nybyggas, få kostnaden för sådan
nybyggnad betäckt genom lån från vederbörande byggnadslånekassa
mot förpligtelse att iakttaga beträffande dylikt lån gällande
föreskrifter, torde jemväl berättigande härtill böra lemnas; hvarför
bestämmelse derom i mom. 2 införts.

I mom. 3 är slutligen uttryckt, att hvad i näst föregående
två moment om pastorat stadgats, skall gälla äfven om församling,
som har att ensam för sig fullgöra byggnadsskyldighet å
vissa boställshus. Härmed åsyftas de fall,- då en församling,
hvilken tillika med en eller flera andra församlingar bildar ett
pastorat, är förpligtad att, utan bidrag af den eller de öfriga,
nybygga och underhålla alla eller vissa hus å ett bostadsboställe,
äfvensom de fall, då byggnadsskyldighet, som åligger två eller
flera till samma pastorat hörande församlingar, blifvit mellan
dessa så fördelad, att en hvar bland dem fått särskilda af de
laga husen att nybygga och underhålla. År åter byggnadsskyldigheten
icke delad mellan pastoratets olika församlingar
eller har fördelning skett på sådant sätt, att byggnadsskyldighet
beträffande samma hus åligger särskilda församlingar, har
komitén ansett det böra på beslut af pastoratet bero, huruvida
någon af de i mom. 1 och 2 medgifna rättigheter skall begagnas
eller icke.

Ill Kap.

Om andra byggnader än de laga husen.

I 1879 års förslag upptog häremot svarande kap. Y, utom
annat, jemväl bestämmelser »om fördelning till godtgörande på
vissa år af kostnad eller förlust, som boställshafvare kan få

MOTIV. — III KAP. 18 OCH 19 §§.

115

vidkännas». Då emellertid stadganden härom förekomma äfven
i kap. VI af K. prop. och de bestämmelser angående sådan fördelning,
hvilka dervid hänförts till samma kapitel som upptagit
föreskrifter om andra byggnader än de laga husen, ej torde med
dessa föreskrifter hafva omedelbart sammanhang, har komitén
ansett sig böra, i sitt förslag, till ett enda kapitel (nuv. kap. V)
hänföra allt hvad om fördelning till godtgörande på vissa år
af särskilda kostnader eller förluster för boställshafvare funnits
böra stadgas. I följd häraf hafva rubrikerna till kap. III och
Y uti komitéiw förslag blifvit i enlighet härmed ändrade.

18 och 19 §§.

Beträffande andra byggnader än de laga husen innehöll 1879
års förslag endast följande bestämmelse:

28 §. Vid anläggning å boställe af qvarn och torp iakttages hvad
för ty fall särskild! är föreskrifvet. Till sådana inrättningar hörande, till
de laga husen ej hänförliga byggnader äfvensom andra öfverloppshus,
hvilka boställshafvaren med egen kostnad uppfört eller inlöst, eger han,
der efterträdaren ej vill dem efter laga mätning behålla, rätt och, om
efterträdaren så yrkar, äfven skyldighet att bortföra; vare dock pligtig
att för byggnadsämne, som hemtats från boställets skog och icke utgjorts
af sådan andel i densammas afkastning, som, enligt hvad särskild! är
stadgadt, i vissa fall kan, utöfver husbehofvet, boställshafvaren tillkomma,
utgifva ersättning, hvars belopp och användande till boställets nytta synerätt
bestämmer.

I motiveringen till detta förslag, hvarom fyra af de komiterade
förenade sig, anförde dessa:

»Nästföregående tre kapitel angå boställenas laga hus; men utom de
laga husen, som äro för ett boställe nödvändiga, kunna derå förekomma
andra inrättningar och byggnader, som, utan att vara för bostället nödvändiga,
äro afsedda till nytta för bostället eller till nytta eller beqvämlighet
för boställshafvaren, såsom: qvarn, torp, tröskverk, sjöbod, smedja,
fäbod, lusthus, drifhus m. fl. Om dessa andra inrättningar och byggnader
handlas i 28 § af detta kapitel.

I militieboställsordningen skiljes emellan laga hus, gagneliga inrättningar
och öfverloppsbyggnader.

De laga husen, till hvilka räknas do för bostället nödvändiga husen,
(militieboställsordningen, 28 §) skola af boställshafvaren byggas mot afräkning
på hans årliga byggnadsskyldighet.

De gagneliga inrättningarna, hvartill räknas skattlagda qvarnar,
jemte torp, tröskverk och andra med behörigt tillstånd anlagda inrätt -

116

BOSTÄLLSORDNING.

ningar, hvilka synerätt ansett böra, såsom för bostället gagneligt!, derstädes
bibehållas, skola af boställshafvaren byggas utan afräkning på hans
årliga byggnadsskyldighet samt vid afträdet i godt stånd lemnas. (Militieboställsordningen,
4 §.)

Ofverloppsbyggnader, till Indika räknas de byggnader, som anses
bestämda endast för boställsliafvares nytta eller nöje, såsom smedja,
sjöbod, drifhus m. fl., kan boställshafvaren ej förpligtas att bygga och
underhålla. (Militieboställsordningen, § 5.) Finnas sådana byggnader vid
hans afträde, eger han bortföra eller till efterträdaren öfverlåta dem, i
förra fallet dock med skyldighet att utgifva ersättning för det virke, som
till dem kan vara taget från bostället eller annan kronans egendom. (Militieboställsordningen,
§ 31.)

De stadganden, som angå andra inrättningar och byggnader än de
laga husen å prestbostållen, äro, såvidt komiterade hafva sig bekant —
utom 9:de punkten i presterskapets privilegier den 16 okt. 1723 —
kongl. kung. den 30 dec. 1863 (om anläggning af qvarnar),* kongl.
förordn. den 29 juni 1866, § 39,** 26 kap. 2 § B.B. och kongl. res. på
presterskapets besvär den 10 aug. 1762, 4 §.

Enligt kongl. kung. den 30 dec. 1863 och 39 § i kongl. förordn.
den 29 juni 1866, hvilka författningar gälla såväl för prestboställen
som för andra boställen, erfordras, för rätt till anläggning af qvarn äfvensom
till anläggning af torp åtminstone på skogsmark, att tillstånd dertill
sökes hos Konungens befallningshafvande, hvars beslut, i händelse ansökningen
bifalles, underställes kongl. kammarkollegii pröfning.

Föreskrifterna i 26 kap. 2 § B.B. och i 4 § af kongl. res. den 10
aug. 1762 angå deremot endast prestgårdar.

Såsom uti inledningen blifvit anmärkt, göres i 26 kap. 2 § B.B.
skilnad emellan de 7 laga hus, som s o c klient än n eu skola bygga, de flera
hus, som prestgården efter dess egor och lägenheter tarfvar, och hvilka
presten sjelf skall bygga, samt de hus, som presten kan, utöfver hvad
prestgården tarfvar, till sin beqvämlighet bygga.

Genom 4 § i kongl. res. den 10 aug. 1762 bestämmes, på det
härutinnan »lag och icke domarens godtycke må ega rum», noggrant
antalet och beskaffenheten af de flera hus (än socknemänuens 7 laga hus),
som presten är skyldig för prestgårdens behof bygga och för hvilka ensamt
arsberäkning atnjutes (d. v. s. pastors laga hus); och förklaras uttryckligen,
att de ytterligare hus, som äro eller blifva »förfärdigade» för
presternas egen beqvämlighet, skola anses såsom »öfverbyggnad» (= öfverloppsbyggnad),
den afträdaren eger efter godtycke afföra eller till tillträdaren
föryttra.

Den nuvarande lagstiftningen rörande prestgårdarne synes således ej
veta af någon skilnad emellan gagneliga inrättningar och öfverloppsbygg -

* Jfr numera äfven kongl. förordn. om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund den 30 dec. 1880, § 10, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 20
okt. 1899.

** Numera kongl. förordn. om hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 jan. 1894, § 64.

MOTIV. — III KAP. 18 OCH 19 §§.

117

under, utan betrakta alla hus, som, utom de laga husen (socknemännens
och pastors), a en prestgård förekomma, såsom öfverloppshus, till hvilkas
byggande och underhåll kyrkoherden ej kali mot sin vilja förpligtas och
hvilka i allmänhet äro att anse såsom afträdande boställshafvarens egendom.
1)

Finnes sådant öfverloppshus å boställe vid ombyte af boställshafvare,
är (26 kap. 2 § B.B.) afträdaren ej skyldig qvarlemna detsamma med
mindre han af tillträdaren derför erhåller godtgörelse. Tillträdaren kan
ej mot sin vilja åläggas att lösa huset eller att det för framtiden bygga
och underhålla; men han är dock, om han så vill, berättigad behålla ett
sådant hus efter det värde, som genom laga mätning bestämmes; och afträdaren
är således skyldig lemna huset till detta värde.* 2) Vill tillträdaren
ej lösa huset, får afträdaren bortföra detsamma, dock med skyldighet att
för timmer, som dertill kan vara från boställets skog taget, efter synerättens
pröfning utgifva ersättning, som skall socknemännen vid deras
byggnad å prestgården tillgodokomma.

Någon särskild lagstiftning i detta ämne för andra presterliga bostadsboställen
än prestgårdar och för presternas löningsboställen finnes, komiterade
veterligen, icke. Emellertid torde hvarken af 2 kap. 1 § B.B.,
eller af något annat, komiterade bekant lagstadgande kunna dragas den
slutsats, att innehafvare af sådana boställen f. n. äro skyldige bygga och
underhålla andra än de laga husen.

Den grundsats synes således uti den nuvarande lagstiftningen för
prestboställen i allmänhet vara antagen, att en boställshafvare ej kan förpligtas
bygga och underhålla andra än de för bostället med afseende på
dess bestämmelse nödvändiga laga husen.

Denna grundsats torde ega giltighet i allmänhet och i all synnerhet
för de boställen, som af presterna sjelfva innehafvas. Af en prestman
måste ju i -första rummet fordras, att han hufvudsakligen, om ej uteslutande,
egnar sin tid och sin verksamhet åt fullgörande af de pligter,
som med hans presterliga kall följa. Om från det allmännas sida i detta
afseende med rätta stora fordringar kunna på honom ställas, torde deremot
af honom såsoqi boställshafvare ej böra begäras synnerligen mycket,
eller mera än hvad till boställets vidmagthållande för dess ändamål är
oundgängligt. Som de laga husen äro för bostället nödvändiga, kan han
ej befrias från deras byggande och underhåll eller från skyldighet att, då
företrädaren byggt af sådana hus mera än honom ålegat, gälda värdet af
den efterträdaren tillgodokommande öfverbyggnaden. Annat är deremot
förhållandet med sådana byggnader, hvilka, om än för bostället nyttiga,
likväl kunna undvaras, utan att boställets ändamål ändock förfelas, och
i synnerhet med sådana byggnader, som alls icke äro af någon nytta för
bostället utan endast afsedda för boställshafvarens beqvämlighet.

’) För skånska prestgårdarne eger dock härutinnan ett olika förhållande rum,
ty enligt 6 § i kong! förordn. den 16 dec. 1870 åligger boställshafvare »vidmakthålla»,
dermed väl äfven förstås nybygga, lagligen insynt torp eller qvarn.

2) Härmed synes dock ej öfverensstämma stadgandet i 4 § af kong! res. den
10 aug. 1762, att afträdaren eger sådant hus efter godtycke afföra eller till tillträdaren
föryttra.

Prestlöneregleringskomitén II, 2. 18

118

BOSTÄLLSORDNING.

Det är komiterade icke obekant, att på åtskilliga prestboställen, särdeles
prestgårdar, för närvarande torpbyggnader och på ett och annat
ställe äfven qvarnbyggnader finnas, såsom det heter, insynta. Vederbörande
synerätter hafva, när torp eller qvarnar blifvit med vederbörligt tillstånd
anlagda och ansetts såsom för bostället nyttiga, böra derstädes bibehållas,
insynat dithörande byggnader och sålunda förpligta! boställshafvarne att
byggnaderna för framtiden bygga och underhålla, samt att dem vid afträdet
i laga stånd lemna. För nybyggnad af sådana byggnader lärer
dock årsberäkning icke åtnjutas; ej heller anses efterträdaren skyldig att
för dem lemna någon ersättning.

Såvida en prestmans förpligtelse!, beträffande hans boställe, böra, såsom
ofvan nämndt är, inskränkas till hvad som är oundgängligt för boställets
vidmagthållande för dess ändamål, torde mot hans vilja ej böra
honom åläggas att bygga och underhålla andra byggnader än de
nödvändiga husen och således ej sådana byggnader, som kunna undvaras.
Fn tillträdare synes ej heller rättvisligen böra ega fordra att
andra än de för bostället nödiga husen åt honom utan ersättning öfverlemnas.

De för ett boställe nödvändiga husen äro, efter komiterades åsigt,
de hus, som enligt 4, 5 och 7 §§ * af förslaget kunna såsom laga
hus föreskrifvas. Några andra hu3 anse komiterade icke dit hänförliga.

Hvad torp angår, torde meningarna vara eller åtminstone kunna vara
delade, huruvida dylika inrättningar ens äro för bostället eller dess innehafvare
nyttiga, och huruvida det ej i allmänhet är fördelaktigare att på
annat sätt anskaffa de för bostället behöfliga arbetskrafter. En boställshafvarc
kan anse det vara fördelaktigt att använda jordtorpare, och det
står honom då öppet att anlägga och under sin besittningstid använda
torp; men hårdt synes vara, om efterträdaren, som möjligen föredrager
ett annat sätt att anskaffa arbetare, likväl skulle vara pligtig att bygga
och underhålla byggnader, som han ej vill begagna och som ej heller äro
för bostället nödiga. Lika litet torde det vara med billighet öfverensstämmande
att ålägga en boställshafvare att bygga och underhålla qvarnhyggnader
eller andra för boställets egentliga ändamål främmande hus,
hvilka han möjligen ej behöfver eller önskar använda.

Att, såsom hittills, efter hvad nyss nämndt är, stundom förfarits, å
boställen insyna torp- och qvarnbyggnader med förpligtelse för boställshafvare
att dem framdeles bygga och underhålla och vid afträdet i laga stånd lemna,
utan att stadga någon rätt till ersättning för anläggningskostnaden J) och
utan att föreskrifva rätt till årsberäkning, verkar visserligen derhän, att eu

* Jfr nuv. §§ 3, 4 och 6.

'') Af 9:de punkten i presterskapets privilegier synes dock framgå att, om å
ett kyrkoherde- eller kapellansboställe med behörigt tillstånd torp blifyit af kyrkoherden
eller kapellanen anlagdt, anläggaren eller hans sterbhus eger, äfven om
bostället i öfrigt afträdes, behålla torpet till dess anläggningskostnaden blifvit
medelst den nytta, torpet lemnat, ersatt, der ej efterträdaren dessförinnan torpet
lösa vill. Komiterade hafva sig ej bekant huruvida detta stadgande, hvilket ej
synes öfverensstämma med hvad sedermera blifvit rörande odlingar mot frihetsår
föreskrifvet, numera tillämpas.

MOTIV.

III KAP. 18 OCH 19 §§.

119

sådan inrättning, när synerätt ansett den för bostället gagnelig, kommer
att der bibehållas, men föranleder för boställshafvaren tungan att få bygga
och underhålla för bostället umbärliga byggnader, hvilka han möjligen ej
vill begagna, och vållar dessutom, att denna tunga kan högst ojemnt drabba
den ene eller andre boställshafvaren. Af ett sådant förfaringssätt kan
följa, att en boställshafvare, som med betydlig kostnad å boställe anlagt
och bebyggt en qvarnlägenhet, som synerätt funnit böra bibehållas, vid
sitt möjligen strax derefter inträffande afträde får icke allenast utan ersättning
lemna byggnaderna till efterträdaren, utan ock vidkännas kostnaden
för afhjelpande af de brister, som å dem kunna förekomma.

Ett sådant missförhållande har man sökt i militieboställsordningen
undvika genom stadgandet (militieboställsordningen, 29 och 30 §§), att
en boställbafvare, som anlagt en sedermera af synerätt insynad gagnelig
inrättning, men icke fått behålla bostället så länge, att han medelst den
afkastning, inrättningen lemuat, kan anses till fullo godtgjord för anläggningskostnaden,
skall för den icke godtgjorda delen af denna kostnad
njuta ersättning af efterträdaren i fäll denne vill och kan ersättningen
gälda. I annat fall skall bostället utarrenderas på högst 3 år och en viss
del (V3) af arrendeafgiften användas till sagda ersättnings gäldande samt
endast återstoden af samma afgift under tiden tillfalla tillträdaren

Het torde ej behöfva bevisas, att ett sådant sätt att gå tillväga, som
militieboställsordningen föreskrifver, skulle vara i hög grad olämpligt för
prestboställena, hvilkas tillträdande för utnämnd prestman ändock nog
mycket fördröjes genom nådåren och de så kallade konsistorieåren, eller
de år, under hvilka vid ledighet afkomsten af tjensten ingår till byggnadseljer
enke- och pupillkassa.

Det har blifvit föreslaget (jfr kammarkollegii förslag), att qvarnoch
torpbyggnader och andra för bostället gagnelig a inrättningar skulle
kunna insynas såsom laga hus, dem boställshafvaren blefve pligtig att bygga
och underhålla, och för hvilkas nybyggande han njöte årsberäkning liksom
för andra laga hus.

Detta förfaringssätt har hittills ej veterligen varit för något slag af
boställen påbjudet eller försökt.

Af hvad förut blifvit yttradt torde framgå, att, enligt komiterades
åsigt, ej några andra än de för bostället nödvändiga husen böra kunna
såsom laga hus insynas. Mot gagneliga inrättningars hänförande till de
laga husen synes dessutom kunna anmärkas, att det blifver synnerligen
svårt bestämma någon för boställen i allmänhet passande rättvis årsberäkning
för dessa till antal och beskaffenhet på förhand temligen obestämbara
byggnader, och att årsberäkning för dem alltid skall inkräkta
på årsberäkningen för de nödvändiga laga husen samt vålla, att på boställen,
försedda med insynado gagneliga inrättningar, mera än på andra
boställen öfverbyggnad uppstår till tunga för efterträdaren, som sålunda
tvingas att både till sig lösa och för framtiden bygga och underhålla
byggnader, af hvilka han möjligen ej vill sig begagna.

Det har derföre synts komiterade mest lämpligt och, enligt komiterades
uppfattning, med den nuvarande lagstiftningen också öfverensstämmande,
att alla å prestboställen utom de nödvändiga laga husen förekom -

120

BOSTÄLLSORDNING.

mande, för boställets nytta eller boställshafvarens nytta eller beqvämlighet
afsedda byggnader fortfarande betraktas såsom öfverlopp sims, hvilkas
byggande och underhåll således ej kan någon boställshafvare påtvingas,
men hvilka deremot, när de äro af honom på egen bekostnad inlösta
eller uppförda, äro hans enskilda egendom, hvilken han ej är skyldig att
annorlunda än mot ersättning afstå.

Flere bland presterskapet hafva också uttalat en härmed öfverensstämmande
åsigt.

Det torde möjligen böra erinras, att hvad nu är sagdt om öfverloppshus
ej gäller för de byggnader, som å löningsboställen med särskild
bestämmelse, t. ex. sjelfständiga qvarn- och såglägenheter, fisken m. m.,
kunna enligt 7 §* i förslaget varda såsom laga hus insynta.

Förslaget betraktar således alla andra å ett boställe förekommande
byggnader än dem, som enligt 4, 5 och 7 §§ ** blifvit såsom laga hus
insynta, såsom öfverloppshus, till hvilkas byggande och underhåll boställshafvaren
ej kan förpligtas. År sådant öfverloppshus af boställshafvaren
med egen kostnad uppfördt eller inlöst, utgör det hans egendom, hvilken
han vid sin afflyttning är skyldig qvarlemna endast i händelse han derför
erhåller godtgörelse. Häraf torde följa att, om å ett boställe vid
boställsordningens utfärdande redan finnas torp eller qvarnbyggnader insynta,
hvilka den dåvarande boställshafvaren utan godtgörelse mottagit af
sin företrädare och således icke med egen kostnad uppfört eller inlöst,
slipper boställshafvaren visserligen från skyldigheten att vidare bygga
och underhålla dessa byggnader, men de blifva derför icke hans egendom,
hvilken han vid sitt afträde är berättigad bortföra eller få ersatt, utan de
utgöra en boställets tillhörighet, hvilken (likasom ett insynt laga hus, t. ex.
badstuga, som synerätt förklarar icke vidare böra vid bostället bibehållas)
får till dess nytta användas.

Den rätt, som, enligt 26 kap. 2 § B. B., tillkommer tillträdaren
att behålla ett öfverloppshus till det värde, som genom laga mätning bestämmes,
hvilket värde afträdaren således får underkasta sig, är i förslaget
bibehållen. Ett nytt stadgande är, att afträdaren, om ej tillträdaren
vill behålla ett öfverloppshus, skall vara skyldig bortföra detsamma. Tillträdaren,
som möjligen kan vilja för annat ändamål begagna den af ett
dylikt öfverloppshus upptagna platsen, synes böra vara berättigad fordra,
att platsen utan kostnad för honom afrödjes. Stadgandet härom torde
vara af vigt i synnerhet för stadsboställen och i allmänhet de boställen, till
hvilka höra ringa områden. En motsvarande föreskrift förekommer i 6 §
af kongl. regi. den 15 mars 1856. ***

I nära öfverensstämmelse med nu gällande stadgande är i förslaget
afträdaren ålagdt att i händelse byggnadsämne (ej endast timmer såsom i

* Jfr nuv. § 6. — ** Jfr nuv. §§ 3, 4 och 6.

*** Nyssnämnda reglemente »för vården och underhållet af boställsrum och
lägenheter uti kronans under öfverintendentsembetets inseende stälda slott och
hus» stadgar uti § 6 angående vid sådant boställe uppförda öfverloppsbyggnader,
att boställshafvaren skall vara »pligtig att dem från platsen undanrödja, derest,
vid skeende af- och tillträdessyn, efterträdaren förklarar sig icke vilja till underhållande
på egen bekostnad desamma öfvertaga».

MOTIV. — III KAP. 18 OCH 19 §§.

121

26 kap. 2 § B. B. sägs) till öfverloppshus, som han vill bortföra, är
hemtadt från boställets skog, derför utgifva ersättning. Enligt 24 § i
kongl. förordn. angående hushållningen med de allmänna skogarné i
riket den 29 juni 1866 * kan boställshafvare i visst fall få sig tillagd,
utöfver hvad för husbehofvet tarfvas, viss andel i skogens afkastning såsom
godtgörelse för sitt besvär med skogens vård; och torde det vara gifvet,
att sålunda erhållna skogseffekter ej böra ersättas.

Det nuvarande stadgandet, att dylik ersättning skall komma socknemännen
till godo vid deras byggning å prestgård, kan ej tillämpas på
andra boställen än dem, a hvilka socknemännen äro byggnadsskyldige,
och synes ej ens för alla dylika boställen vara fullt rättvist. Är bostället
t. ex. utan någon kostnad för socknemännen upplåtet af kronan eller doneradt
af enskild person, torde det näppeligen vara mera skäl att gifva
sådan ersättning åt socknemännen än åt den jemväl byggnadsskyldige boställshatvaren.
Komiterade hafva derföre ansett frågan om hur denna,
säkerligen ej ofta eller till betydligt belopp förekommande, ersättning skall
till nytta för bostället användas lämpligen kunna åt synerätts pröfning i
hvarje fall anförtros.

Den rätt, som, enligt 9 punkten i presterskapets privilegier den 16
okt. 1723, kan tillkomma kyrkoherde eller komminister eller deras sterbhus
att efter boställes afträdande behålla eller njuta ersättning för derföre
å bostället anlagdt torp, skulle enligt förslaget ej vidare ega rum i
annan händelse, än att frihetsår för verkstäld odling i föreskrifven ordning
beviljats.

Slutligen må anmärkas, att ängslador, som för närvarande torde böra
betraktas såsom öfverloppshus, enligt 4, 5 och 23 §§** af förslaget,
kunna såsom laga hus å prestboställen insynas, hvilket öfverensstämmer
med hvad militieboställsordningens 2, 3 och 26 §§ härom stadga.»

En af de lwmiterade, häradshöfdingen L. Norm, uttalade i
förevarande ämne skiljaktig mening sålunda:

»Genom kongl. res. på allmogens besvär den 1 aug. 1727, § 12,
bestämdes storleken å församlingens sju laga hus i prestgården, med föreskrift
tillika att, om presten behöfde flera hus, ''borde han dem af egen
bekostnad bygga och underhålla’;

och i öfverensstämmelse härmed innehåller 26 kap. 2 § B.B. att,
''om prestgård efter dess egor och lägenheter tarfvar flera hus’ än församlingens
sju laga hus, skall prest ''bygga och underhålla dem sjelf eller
gälda det som brister’;

hvarjemte i sistnämnda lagrum stadgas att, om ''prest bygger flera
hus, än prestgården tarfvar, till sin beqvämlighet'', eger han dessa öfverloppshus,
i fall efterträdaren ej vill dem behålla efter laga mätning, bortföra,
mot ersättningsskyldighet i visst fäll för virket.

* Numera kongl. förordn. den 26 jan. 1*94, § 20.

** §§ 4 och 5 i 1879 års förslag motsvara nuv. §§ 3 och 4, hvaremot § 23
i 1879 års förslag upptog i nu framlagda förslag icke bibehållna bestämmelser om
årsberäkning.

122

BOSTÄLLSORDNING.

Då likväl ännu saknades bestämmelse om antalet och beskaffenheten
af de hus, som i prestgården utöfver församlingens sju laga hus kunde
anses erforderliga (tarfvas) och hvilka presten, enligt det förestående,
hade åliggande att sjelf bygga och underhålla, så och ''på det lag och
icke domarens godtycke härutinnan måtte ega rum’, blefvo genom kongl.
res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762, § 4, föreskrifna nio
laga hus, hvilka till utsatt storlek skola hemma i prestgården byggas
• och underhållas af presten, vid påföljd att eljest gälda hvad som brister;
hvarjemte upprepades stadgandet i 26 kap. 2 § B.B. att de byggnader,
som presten för sin beqvämlighet uppför, skola betraktas såsom öfverloppshus;
men härigenom var, efter mitt omdöme, ingen ändring gjord
i åliggandet enligt näståheropade lagrum att om, utom de laga husen
hemma vid gården, prestgård efter sina egor och lågenheter tarfvar
åbyggnad, skall presten också bygga och underhålla denna eller gälda
det som brister; och i enlighet härmed har vid en del boställen ålagts
presten byggnadsskyldighet vid insynta torp, hvarom motsvarande stadganden
finnas gifna dels för prestgårdarne i Skåne genom kongl. förordn.
den 17 mars 1824, § 6, den 3 febr. 1860, § 6, samt den 16 dec. 1870,
§ 6, och dels för militieboställena genom kongl. förordn. om regimentsoch
compagnie-öfverbefälets boställen vid the indelte regimenterne till
häst och fot den 12 febr. 1730, § 9, Kongl. Maj:ts förnyade husesynsoch
boställsordning för de indelte regementerne till häst och fot den 15
sept. 1752, § 12, och militieboställsordningen den 23 jan. 1836, § 4.

På samma sätt, som nu är omförmäldt i afseende på torphusen, och
på samma grund, så vidt min erfarenhet sträcker sig, har på en del
prestboställen förfarits i fråga om ej mindre andra insynta byggnader för
jordbruket, t. ex. ängslador, fäbodehus, åbyggnad på nyodling, som efter
frihetsår återgår till boställe, än äfven indömda byggnader vid qvarnar,
fisken och andra gagneliga inrättningar. De gagneliga inrättningarna
hafva genom insyningen blifvit ansedda såsom erforderliga, för den ökade
inkomst bostället derigenom bereder innehafvaren.

Enligt både lag och praxis synes mig således redan vid prestgårdarne,
i fråga om andra byggnader än församlingens sju laga hus, förefinnas en
skilnad emellan a) prestens laga hus, b) andra nödvändiga och derföre
prestens byggnadsskyldighet tillhörande hus samt c) öfverloppsbyggnader.

Det har blifvit invändt, att åläggande för prest af byggnadsskyldighet
vid andra än de laga husen skulle kunna leda honom från de pligter,
som med hans egentliga kall följa; men jag kan ej inse denna fara. Tillsynen
öfver ett jordbruk, som kan vara rätt betydligt, kan med mera skäl
betraktas såsom förenad med ett dylikt äfventyr, än det enkla bestyret
vid t. ex. en qvarn, der prestens besvär hufvudsakligen torde bestå deri,
att han från den antagne mjölnaren uppbär sin andel af tullsäden. Tvärtom
torde kunna ifrågasättas, om icke uteslutande af byggnadsskyldighet
för husen i den här ofvan med lit. b benämnda klassen skulle kunna just
för prestens egentliga verksamhet blifva till något men, om nemligen derigenom
frånginge honom en afsevärd del af hvad som för hans anständiga
bergning vore behöflig!; och en sådan minskning i hans inkomster må väl
ock kunna betraktas såsom en betänklig rubbning i faststäld lönereglering,

MOTIV. — in KAP. 18 OCH 19 §§.

123

der beräkningarna blifvit gjorda under förutsättning af den lindrigare
byggnadstunga, som nu eger rum.

I allmänhet lära väl icke meningarna vara delade om företrädet af
jordtorpare framför statkarlar och drängar, der lokala förhållanden medgifva
anläggning af torp utan inblandning med hemegorna; och genom
bibehållande af nu gällande förfaringssätt att endast på torp, som synerätt
finner böra qvarblifva, boställshafvare skall ega byggnadsskyldighet, synes
anledning vara förekommen, att ingen bör med fog kunna klaga öfver
godtyckligt betungande genom förbindelsen att för dessa hus öfvertaga
byggnadsskyldighet; men om äfven någon boställshafvare skulle, i olikhet
med synerätts uppfattning vid hans tillträde, hellre vilja begagna statkarlar
eller drängar än jordtorpare, qvarstår ju vanligen behofvet af bostaden
och äfven till en del af den öfriga åbyggnaden, hvilka förmåner
då erhölles från torpen; hvarjemte, då af förändrade förhållanden må
vara uppenbart att bibehållandet af insynadt torp ej vidare länder till
boställets nytta, utväg att få torpet bortsynadt är boställshafvaren beredd
i den af mig härnedan föreslagna redaktion af § 53, * enligt hvilken han
kan för ändamålet erhålla särskild syn eller så kallad laga syn; och
skulle häremot anmärkas att boställshafvare derigenom underkastas kostnad,
så, när, såsom antogs, uppenbart är att torpet icke bör bibehållas,
— och annars lärer väl icke boställshafvaren, hvars dispositionsrätt ju
måste vara begränsad af efterträdares skäliga anspråk, kunna med fog
fordra detsammas upphörande — torde väl ock boställshafvaren hädanefter,
såsom ofta skett hittills, kunna våga risken att, utan synerätts tillstånd,
vidtaga önskad förändring i sitt jordbruk.

Slutligen torde, i afseende på öfriga komiterades förslag att göra de
ifrågavarande byggnaderna till öfverloppshus, uppmärksamheten böra fästas,
å ena sidan, på den betydliga penningeutgift en prest då, emot nu, kan
vid sitt tillträde blifva underkastad för inlösen af jordbruksbyggnader,
hvilka vanligen icke kunna undvaras, och, å den andra, obilligheten i afträdarens
förlust genom sådana byggnaders bortflyttning, om efterträdaren
ej vill lösa dem.

Ehuru byggnaderna i ofvanberörda klass b således synas mig fortfarande
böra tillhöra boställshafvarens byggnadsskyldighet, torde likväl
billigheten fordra, att denna skyldighet, genom kostnadens fördelning,
göres mindre betungande, än den nu varit för mången, som fått nybygga
dessa hus, då deremot efterträdaren kommit ifrån till och med alls någon
sådan kostnad.

Äfven torde förslaget böra innefatta bestämmelse, i syftningen motsvarande
föreskrifterna i §§ 4, 5, 29 och 30 af militieboställsordningen,
.att, om prest på boställets egor anlägger gagnelig inrättning med säker
inkomst, hvaraf han ej under sin åbotid hinner upphemta en emot kostnaden
svarande vinst, och om denna anläggning varder insynt, anläggningskostnaden
fördelas äfven på senare boställshafvare, eftersom desse
jemväl draga nytta af anläggningen, samt att, om efterträdande boställshafvare
ej vill eller anser sig kunna öfvertaga anläggningen med skyldig *

Jfr nuv. § 50.

124

BOSTÄLLSORDNING.

het att godtgöra den återstående anläggningskostnaden, möjlighet förefinnes
att bereda anläggare!! ersättning till så stor del, som kan från anläggningen
erhållas utan förlust för den nya boställshafvaren. Detta sistnämnda
torde kunna ordnas på det sätt, att anläggaren eller hans rättsinnehafvare
då får för egen räkning begagna anläggningen under efterträdande
boställshafvares åbotid i så många år, som derunder enligt fördelningsbeslutet
må infalla, emot godtgörelse till honom för hvad den till
anläggningen begagnade lägenhet gifvit i behållen inkomst vid anläggningens
företagande, hvilket derföre bör vara utredt innan anläggningen beviljas;
och om inkomsterna från anläggningen derunder skulle komma att
öfverstiga de på samma tid efter fördelningen belöpande ersättningsbelopp,
torde ingen obillighet ligga deri att denna vinst tillfaller anläggaren emot
den risk han under ett motsatt förhållande äfventyra]-.

Dessa^ från författningsförslaget afvikande bestämmelser torde icke
kunna ifrågasättas för andra än bostadsboställen och dermed i sambruk
förenade löningshemman, enär alla andra boställen skola vara eller blifva
i författningsenlig ordning utarrenderade och arrendator ej kan åläggas
någon skyldighet utöfver arrendeaftalet.

På grund häraf hemställer jag, att de förhållanden, som i § 28 af
törfattningsförslaget afses, måtte lagbestämmas genom intagande i stället
af följande paragrafer:

§ 28 (A). Finner synerätt att på bostadsboställe eller dermed i
sambruk förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe bör bibehållas,
eller nytt sådant bör insynas, eller insynad qvarn eller annan
gagnelig inrättning bör qvarblifva, eller ny sådan inrättning bör insynas,
skall boställshafvare der uppföra och underhålla de byggnader, som af
synerätt föreskrifvas; och skola kostnaderna för nybyggnaden så väl som
andra kostnader för skeende anläggning af gagnelig inrättning fördelas af
synerätt till godtgörande på högst tjugu år, räknade från arbetets fullbordan.

§ 28 (B). Hvad i nästförestående § stadgas om torphus galle ock
om hus på nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe.

§ 28 (C). Alla andra byggnader än de i §§ 4, 5, 7, 28 (A) och
28 (B) omförmälda äro öfverloppshus, hvilka boställshafvaren eger, der
efterträdaren ej vill dem efter laga mätning behålla, rätt och, om efterträdaren
så yrkar, äfven skyldighet att bortföra; vare dock pligtig
att för byggnadsämne, som hemtats från boställets skog och icke utgjorts
af sådan andel i densammas afkastning, som, enligt hvad särskildt är stadgadt,
i vissa fall kan utöfver husbehofvet boställshafvaren tillkomma, utgifva
ersättning, hvars belopp och användande till boställets nytta synerätt
bestämmer.

§ 28 (D). Anlägges på boställe, hvarom förmäles i § 28 (A), qvarn
eller annan gagnelig inrättning med säker inkomst, men anläggningskostnaden
efter den fördelning, som synerätt på grund af samma paragraf fastställer,
finnes icke vara anläggaren godtgjord före hans afträde, och förklarar
efterträdande boställshafvare sig icke vara i tillfälle eller hugad att den
på hans besittning af bostället ankommande del i kostnaden vidkännas;
då eger anläggaren eller hans rättsinnehafvare att inrättningen för sin
räkning använda under efterträdande boställshafvares besittningstid i så

MOTIV. — III KAP. 18 OCH 19 §§.

125

många år, som derunder enligt fördelningsbeslutet må infalla, emot godtgörelse
till honom för hvad den till anläggningen begagnade lägenhet må
hafva gifvit till bostället i behållen inkomst vid anläggningens företagande,
hvilket derföre bör utredas, innan anläggningen beviljas.»

Vid komiterades förslag anmärkte domänstyrelsen i underdånigt
utlåtande den 20 december 1886, att komiterade syntes
hafva utgått från den förutsättning, att den andel i behållen
skogsafkastning, som enligt gällande förordning kunde utöfver
husbehofvet tillkomma boställshafvaren, utginge till honom in
natura, men att detta dock ej vore händelsen, då af åberopade
förordnings §§ 24 och 36, jemförda med kong! cirkulären till
länsstyrelserna och domkapitlen af den 23 september 1870,*
tydligen framginge, hurusom ifrågavarande andel lemnades i
penningar efter virkesöfverskottets försäljning och åtskilliga
kostnaders gäldande.

I följd häraf hemstälde domänstyrelsen, att ur § 28 måtte
uteslutas orden: »och icke utgjorts — — — — — — boställshafvaren
tillkomma».

Dessutom erinrade domänstyrelsen, att ordet »byggnadsämne»
lämpligen borde, för undvikande af misstydning, utbytas mot
»byggnadsvirke».

Med anledning af domänstyrelsens förstberörda anmärkning
framhöll kammarkollegium, att åtskilliga ecklesiastika boställen
förekomme, å hvilka antingen i följd af boställshafvaren särskildt
medgifven vidsträcktare rätt till skogens afkastning, än hvad
lag i allmänhet stadgade, eller på grund deraf, att bostället tillkommit
genom köp eller donation af enskild person, tillämpades i
fråga om virkesöfverskottets disposition andra bestämmelser än de
i kongl. förordningen om hushållningen med de allmänna skogarna
den 29 juni 1866 * upptagna, så att byggnadsvirke in natura
kunde af boställshafvaren vid sådana boställen disponeras.

Till statsrådsprotokollet den 7 december 1888 anfördes af
föredragande departementschefen:

»Enär torp eller fäbodehus vid åtskilliga boställen torde vara behöfliga,
har jag funnit det böra stadgas, att, derest synerätt finner att på
bostadsboställe eller dermed i sambruk förenadt löningsboställe insynadt
torp eller fäbodeställe bör bibehållas eller att nytt sådant bör insynas,
boställshafvaren skall, såsom hittills lärer hafva skett, vara pligtig att
derstädes uppföra och underhålla de byggnader, som af synerätten föreskrifvas.
Samma skyldighet har synts mig böra stadgas beträffande hus

* Jfr numera kongl. förordn. den 26 jan. 1891, §§ 20, 22, 23, 24, 25 och 47.

126

BOSTÄLLSORDNING.

på nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe, äfvensom angående
redan insynad qvarn. Deremot har det synts mig betänkligt och icke af
behof påkalladt att, på sätt en af de komiterade hemstält, i vidsträcktare
mån, än detta mitt förslag angifver, ålägga boställshafvare byggnads- och
underhållsskyldighet i fråga om hus, hvilka ej tillhöra de laga husen.»

I enlighet härmed intogos i K. prop. följande bestämmelser:

23 §. 1. Finner synerätt att på bostadsboställe eller dermed i

sambruk förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbod eställe bör bibehållas
eller nytt sådant bör insynas eller insynad qvarn bör qvarblifva,
skall boställshafvare der, utan rätt till godtgörelse härför, vare sig medelst
årsberäkning eller annorledes, uppföra och underhålla de byggnader, som
af synerätten föreskrifvas.

2. Hvad i 1 mom. stadgas om torphus galle ock om hus på nyodling,
som efter frihetsår återgår till boställe.

24 §. Alla andra byggnader än de i 3, 4, 6 och 23 §§ omförmälda
äro öfverloppshus, hvilka boställshafvaren eger, der efterträdaren ej vill
dem efter laga mätning behålla, rätt och, om efterträdaren så yrkar, äfven
skyldighet att bortföra; vare dock pligtig att för byggnadsvirke, som
hemtats från boställets skog och icke utgjorts af sådan andel i densammas
•afkastning, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, i vissa fall kan, utöfver
liusbehofvet, boställshafvaren tillkomma, utgifva ersättning, hvars
belopp och användande till boställets nytta synerätt bestämmer.

Komitén har icke haft anledning frångå det förslag, hvilket
sålunda i K. prop. framstäldes, utan endast föreslagit den jemkning
af ordalagen, som föranledts deraf att i föregående förslag
intagna bestämmelser om »årsberäkning» blifvit i komiténs förslag
uteslutna.

IV Kap.

Om brandförsäkring,

20-23 §§.

Angående brandförsäkring innehöll 1879 års förslag följande
stadganden:

27 §. 1 mom. Boställshafvare vare pligtig att uti allmänt brand försäkringsverk

eller brandstodsförening med reglemente, faststäldt af Kongl.
Maj:t, eller uti brandstodsförening för helt län med reglemente, faststäldt
af Könungens befallningshafvande, brandförsäkra alla laga hus, hvilkas
byggande och underhåll honom åligger, till deras fulla värde, äfvensom
att sådan försäkring vidmagthålla. Öfver fullgörandet häraf hålk kon -

MOTIV. — IV KAP. 20—23 §§.

127

sistorium tillsyn; och svare boställshafvare, som sin pligt härutinnan försummar,
sjelf för brandskada samt bygge nytt upp för hvad som brunnit,
utan rätt till årsberäkning, såsom förut sagdt är.

2 mom. År brandförsäkring tagen med vilkor, att afgiften derför
skall betalas på en gång eller under vissa år, må hvad boställshafvare i
brandförsäkringsafgift erlagt honom godtgöras såsom nybyggnad medelst
årsberäkning efter synerätts pröfning.

3 mom. Brandskadeersättning må ej af boställshafvare lyftas utan
tillstånd af konsistorium, som, der så nödigt finnes, eger förordna, att,
innan lyftning får ske, säkerhet hos konsistorium ställes för medlens användande
till återställande af hvad genom branden blifvit förstördt.

4 mom. Uppburen brandskadeersättning skall vid nästa ekonomiska
besigtning eller husesyn redovisas.

Såsom motivering härtill anfördes:

»I öfverensstämmelse med hvad för närvarande är för boställen i
allmänhet genom kongl. förordn. den 23 febr. 1847 och för militieboställen
särskildt genom kongl. kung. den 7 febr. 1856 rörande brandförsäkring
föreskrifvet, stadgas i förslaget skyldighet för boställshafvare
att brandförsäkra de hus, hvilkas byggande honom åligger, och att
brandförsäkringen framgent vidmagthalla. För att en sådan brandförsäkring
skall lemna nödig trygghet, torde den, efter komiterades tanke, böra
få tagas endast i de allmänna försäkringsverk eller brandstodsförening;!!'',
hvilkas reglementen äro faststälda af Kongl. Maj:t, eller i de brandstodsföreningar,
som äro ingångna för helt län och hvilkas reglementen äro af
Konungens befallningshafvande stadfästade. Reglementena för de brandstodsföreningar,
som omfatta mindre områden än helt län, innehålla ofta
bestämmelser, hvilka göra det, om icke osäkert, så åtminstone förenadt
med svårigheter och omvägar att vid inträffande brandskada utfå brandskadeersättningen;
hvadan komiterade ansett brandförsäkring i sådana,
mindre områden omfattande föreningar böra för boställena undvikas.

Den allmänna tillsyn öfver prestboställen, hvilken för närvarande
åligger och, enligt förslaget, fortfarande skall åligga konsistorium, torde
äfven böra innefatta tillsyn deröfver, att föreskrifterna om brandförsäkring
fullgöras. Konsistorium torde således böra, om boställshafvare åsidosätter
sin skyldighet härutinnan, föranstalta, att på hans bekostnad husen brandförsäkras
och tagen brandförsäkring vidmagthålles. Det synes derjemte
vara en rättvis påföljd för eu boställshafvare, som ej fullgör denna sin
skyldighet, att han sjelf får stå risken och således, om hus brinner, måste
bygga nytt i stället utan rätt till årsberäkning; hvilken påföljd öfverensstämmer
med hvad för ty fall är i 24 § af kongl. förordn. den 16 dec.
1870 om skånska prestgårdar* stadgadt.

* Omförmälda förordnings §§ 24 och 26 lyda numera enligt kongl. förordn.
den 14 juni 1888 sålunda: § 24. Boställshafvare vare förbunden att mot brandskada
försäkra alla boställets insynade byggnader till deras verkliga värden i
svensk brandförsäkringsinrättning samt bevis derom årligen före den 1 mars till
kontraktsprosten insända: börande detta bevis innefatta, att förfallna brandförsäkringsafgifter
äro guldna samt att försäkringen gäller åtminstone till den 1 nästkommande
juni. Kontraktsprosten insände dessa bevis till direktionen, som eger

128

BOSTÄLLSORDNING.

Om en boställshafvare medelst erläggande af brandförsäkringsafgift
på en gång eller under vissa år försäkrar boställes laga hus, så att försäkringen
sedan utan vidare afgift blifver äfven under hans efterträdares
besittningstid gällande, synes billigheten fordra, att den förres utlägg varder
honom på något sätt godtgjordt. Det har i detta afseende synts
komiterade lämpligt, att ett hus, hvilket insättes såsom laga hus, brandförsäkradt
för alla tider, skall i årsberäkning * upptagas för mera än ett
lika beskaffadt hus, hvars brandförsäkring måste genom årliga afgifter
under hela brandförsäkringstiden underhållas; och i öfverensstämmelse
med hvad 26 § af sistberörda kongl. förordning** innehåller, bestämmer
derföre förslaget, att hvad i sådant fall i brandförsäkringsafgift erlägges
skall godtgöras såsom nybyggnad medelst årsberäkning efter synerätts
pröfning.

När brandförsäkringsafgift sålunda skall medelst årsberäkning godtgöras,
kan årsberäkningen för ett brandförsäkradt hus komma att sättas
högre än det årtalsmaximum, som i 23 § 2 mom.* stadgas.

Enligt kongl. förordn. den 23 febr. 1847 och kongl. kung. den 7
febr. 1856 är boställshafvare, när eldskada timar, ej skyldig, men väl
berättigad att sjelf draga försorg om skadans afhjelpande. Vill han sjelf
afhjelpa skadan, eger han lyfta brandskadeersättningen, dock endast mot
borgen. Vill han deremot ej sjelf befatta sig med skadans afhjelpande,
eller kan han ej ställa borgen, skall den embetsmyndighet, under hvars
inseende bostället lyder, gå i författning om skadans botande, dervid, om
kostnaden öfverstiger brandskadeersättningen, skilnaden skall tillsläppas af
boställshafvaren, som derför njuter afdrag på sin årliga byggnadsskyldighet.

Då en boställshafvare eljest, när behof af nybyggnad inträffar, är
skyldig derom besörja, torde sådan skyldighet ej mindre böra åligga honom,
när behofvet förorsakas af brandskada. Han kan visserligen så i ena
som i andra fallet undandraga sig fullgörandet af denna skyldighet och
således tvinga vederbörande myndighet att låta skadan å exekutiv väg afhjelpas;
men någon rättighet att i detta fall påkalla myndighetens biträde
synes honom ej böra tillkomma.

att, på bekostnad af boställshafvaren, som underlåtit att behörigen försäkra boställshus,
om slik försäkring föranstalta och afgiften förskottsvis erlägga samt
hos boställsinnehafvaren förskjutna beloppet jemte sex procent ränta derå från
betalningsdagen uttaga. — Underlåter boställshafvare att husen behörigen brandförsäkra,
vare han skyldig att, derest eldskada inträffar, till byggnadskassan återgälda
det öfverbyggnadsbelopp, som kassan för de uppbrunna byggnaderna utgifvit.
— § 26. De brandförsäkringsafgifter, hvilka prestgårdsinnehafvare under sin
besittningstid erlagt till allmänt försäkringsverk, enligt hvars stadgar afgifterna
böra på en gång eller på vissa år betalas, beräknas honom till godo såsom tillökning
i öfverbyggnadssumman, hvarom synerätt, då ersättningsanspråk framställas,
skall meddela yttrande, hvaremot sådana afgifter, som, till beloppet obestämda,
fortfarande utgå till brandstodsföreningar eller dermed jemförliga inrättningar,
icke må till ersättning upptagas. År vid skeende kyrkoherdeombyte afgiften
till brandförsäkringsinrättning icke till fullo gulden, åligger tillträdaren
att dermed fortfara, och beräknas ersättning för hvad han erlägger på förutnämnda
sätt.

* Bestämmelserna om årsberäkning i §§ 23 och 24 af 1879 års förslag äro
uteslutna i komiténs förslag.

** Denna paragraf är intagen i den å näst föregående sida började not.

MOTIV.

IV KAP. 20 — 23 §§.

129

Då skyldigheten att ställa borgen alltid medför besvär och stundom
kanske äfven obehag, samt i de flesta fall, åtminstone hvad löntagare angår,
borgen torde vara obehöflig, hafva komiterade ansett lämpligast föreskrifva,
att brandskadeersättniug väl ej må utan konsistorii tillstånd lyftas,
men att det skall bero på konsistorium att i hvarje fall bestämma huruvida,
innan lyftning får ske, borgen eller annan säkerhet bör för medlen ställas.

Är nu boställshafvare i ekonomiskt hänseende ej så vitsordad, att
medlen anses kunna honom utan säkerhet anförtros, och förmår han ej
ställa sådan, måste således konsistorium låta brandskadan i exekutiv väg
afhjelpas.

Att, när brandskadeersättning lyftats, redovisning derför vid ekonomisk
besigtning eller husesyn afgifves, torde vara med god ordning
öfverensstämmande. Finnes vid sådan förrättning, att brandskadan icke
biifvit afhulpen och att boställshafvaren ej heller eljest kan för de lyftade
medlen, göra redo, torde sådant böra utgöra särskild maning för konsistorium
att till bevarande af boställets rätt skyndsamt mot honom vidtaga
de lagliga åtgärder, hvartill boställsordningen föranleder.»

Fn af de komiterade yttrade i afseende å mom. 2 följande
skiljaktiga mening:

»Här ifrågavarande utgift synes mig icke lämpligast godtgöras genom
årsberäkning, enär sådan beräkning eljest icke eger rum utom för nybyggnad
af de laga husen. Att derifrån afvika uti det antagna fallet, i
ändamål att utgiften måtte fördelas på alla dem, som kornme att begagna
de brandförsäkrade husen, skulle följdenligt fordra, att också de andra
särskilda kostnader, hvilka eu boställshafvare kan få vidkännas för bostället,
till gagn både för sig och efterkommande boställshafvare, borde
godtgöras genom årsberäkning; men detta hafva komiterade, såsom synes
af § 29*, icke föreslagit. Amorteringssättet för andra kostnader vid boställe
än för husröta synes mig redan vara gifvet i följd af den uppfattning,
som legat till grund för kongl. kung. den 4 maj 1827 angående
beräkning och fördelning af den ersättning, boställshafvare i anledning af
verkstäldt egoskifte kan få vidkännas, enligt hvad 1 § i kungörelsen gifver
vid handen, nemligen att kostnader för boställes lagliga byggnader och
häfd icke må sammanblandas med andra kostnader, hvilka boställshafvare
åläggas; och bör väl då detta så mycket mindre ifrågasättas för kostnader,
hvartill han ej är tvungen, utan som han frivilligt gjort. För
öfrigt kan ju icke antagas att de brandförsäkrade husen skola qvarstå
under den för deras varaktighet beräknade tid, hvilken varaktighet afsetts
vid uppställandet af årsberäkningsbestämmelserna; och lärer val likaledes
icke kunna bestridas att, i den mån nybyggnad tidigare förekomme, skulle
boställshafvare drabbas af ökad byggnadskostnad eller ersättning för öfverbyggnad,
enär han då, utom byggnadskostnaden för befintliga hus, äfven
hade att, genom den på årsberäkningen lagda fördelning af brandförsäkringsafgiften,
vidkännas tunga af ej vidare existerande byggnader. Sistnämnda
invändning kan visserligen ock göras vid amortering på vissa
högst tjugu år; men olägenheten, om den inträffar, försvinner dä hastigare

* Jfr nuv. § 29.

130

BOSTÄLLSORDNING.

Af nu anförda skäl anser jag riktigare att låta den i förevarande
moment omförmälda utgift amorteras på samma sätt som de i § 29*
nämnda kostnader; och jag hemställer derföre att momentet måtte erhålla
följande lydelse:

År brandförsäkring tagen med vilkor att afgiften derför skall betalas
på en gång eller under vissa år, må hvad boställshafvare erlagt till godtgörande
på högst tjugu år fördelas af synerätt^.»

Vid förslagets granskning anförde kammarkollegium: Enligt
mom. 1 finge icke brandförsäkring tagas i brandstodsförening,
som omfattade mindre område än helt län, så framt icke föreningens
reglemente vore af Kongl. jVIaj :t faststäldt. Då emellertid
Kong! Maj:t enligt nådiga kungörelsen den 22 mars 1861
icke vidare torde taga omedelbar befattning med fastställande af
brandstodsföreningars reglementen samt, enligt hvad upplyst
blifvit, inom åtskilliga län. såsom Gotlands, Kalmar och Malmöhus,
icke funnes brandstodsförening, omfattande hela länet, ansåge
kollegium det böra medgifvas boställshafvare att taga brandförsäkring
jemväl i brandstodsförening, som, omfattande mindre
distrikt än helt län, fått sitt reglemente faststäldt af Konungens
befallningshafvande. Då vidare såsom medel att förekomma
brandskadeersättnings obehöriga användande skulle enligt mom.
3 meddelas förbud för boställshafvare att lyfta densamma utan
tillstånd af konsistorium, men sådant förbud icke torde utgöra
hinder för brandförsäkringsverk eller brandstodsförening att till
boställshafvaren omedelbart utbetala brandskadeersättning, torde,
för att säkrare vinna det med sistnämnda moment afsedda ändamål,
ifrågavarande paragraf böra omarbetas äfven i den syftning,
att boställshafvare, i öfverensstämmelse med hvad för kronans
arrendatorer funnes stadgadt, ålades att taga brandförsäkringen
för konsistorii räkning eller i dess namn; att brandskadeersättningen
skulle af konsistorium uppbäras och tillhandahållas boställshafvaren;
samt att konsistorium dervid egde bestämma,
huruvida medlen finge honom mot eller utan säkerhet anförtros.

Hvad af kollegium erinrats angående medgifvande af rätt
. för boställshafvare att taga brandförsäkring i brandstodsförening
för mindre distrikt än helt län med reglemente, faststäldt af
Konungens befallningshafvande, föranledde icke någon ändring i
förslaget; men på grund af kollegii öfriga anmärkningar och
med gillande af den skiljaktiga mening, som af en reservant
bland komiterade anförts beträffande olämpligheten af att använda

* Jfr nuv. § 29.

MOTIV. — IV KAP. 20—23 §§.

131

årsberäkning vid godtgörande af sådan utgift, som med mom. 2
åsyftades, blefvo i § 22 af K. prop. bestämmelserna angående
brandförsäkring affattade på det sätt:

dels att mom. 1 bibehölls lika med samma mom. i 1879 års
förslag, med endast den härefter särskildt angifna jemkning:

Boställshafvare vare pligtig---befallningshafvande, låta för dom kapitlets

räkning brandförsäkra alla de hus, hvilkas byggande och underhåll
boställshafvaren åligger, till deras fulla värde, äfvensom att sådan
försäkring vidmagthålla. Öfver fullgörandet häraf, derom bevis bör
inom tid, som domkapitlet bestämmer, af boställshafvaren till domkapitlet
öfverlemnas, hälle domkapitlet tillsyn; och svare---förut

sagdt är;

dels ock att mom. 4 bibehölls oförändradt, sådant det i 1879
års förslag fanns upptaget, men mom. 2 och 3 ändrades till följande
lydelse:

2. År brandförsäkring tagen med vilkor, att afgiften derför skall
betalas på en gång eller under vissa år, må hvad boställshafvare i brandförsäkringsafgift
erlagt till godtgörande på högst tjugu år fördelas af
synerätt.

3. Brandskadeersättuing uppbäres af domkapitlet, som tillhandahåller
boställshafvaren ersättningsbeloppet, hvarvid domkapitlet eger förordna,
huruvida, innan lyftning får ske, säkerhet hos domkapitlet skall ställas
för medlens användande till återställande af hvad genom branden blifvit
förstördt.

Komiténs förslag, §§ 20—23, återgifver de stadganden, som
i K. prop. § 22 sammanförts under mom. 1, 3 och 4, med allenast
följande ändringar. Äfven brandstodsförening för helt härad med
reglemente faststäldt af Konungens befallningshafvande har synts
komitén kunna bereda erforderlig trygghet. Med anledning häraf
och då afsevärd olägenhet kunde å viss ort uppstå för boställshafvare,
om det ej tillätes honom att hänvända sig till dylik
brandstodsförening, har jemkning vidtagits i de uti K. prop.
§ 22 mom. 1 förekommande bestämmelserna härutinnan. Vidare
har komitén ansett, att domkapitlet borde befrias från åliggandet
enligt sistnämnda moment att egna tillsyn åt fullgörandet af
föreskrifterna om brandförsäkring. En dylik tillsyn skulle nemligen
ej allenast blifva mycket besvärlig, enär inom olika brandförsäkringsanstalter
gälla olika regler för en försäkrings giltighetstid,
utan äfven stundom alldeles betydelselös, då beviljad försäkring
kan utan domkapitlets vetskap af endera parten uppsägas
eller af försäkringstagaren förverkas. Den i § 23 stadgade
påföljd af försummelse med afseende å skyldigheten att brandför -

132

BOSTÄLLSORDNING.

säkra torde för bostäilshafvaren utgöra tillräcklig maning att
icke åsidosätta samma skyldighet, öfver hvars fullgörande dessutom
jemlikt §§ 45 och 56 af förevarande förslag skall vid så
val ekonomisk besigtning som af- och tillträdessyn hållas uppsigt.
— Ehuru försäkringen skall tagas för domkapitlets räkning,
bör den naturligtvis bekostas af bostäilshafvaren, hvilket,
till undanrödjande af ovisshet härutinnan, blifvit uttryckligen
angifvet. Slutligen har komitén ansett sig böra framhålla, att
åbyggnads brandförsäkringsvärde skall vara i behörig ordning
uppskattadt, hvarmed komitén åsyftat, att vid dylik uppskattning
skola tillämpas de regler, som med afseende härå gälla för
vederbörande brandförsäkringsanstalt.

Stadgande derom att under särskild förutsättning brandförsäkringsafgift
må kunna till godtgörande fördelas på vissa år
har synts böra upptagas i sammanhang med andra om dylik
fördelning gifna föreskrifter och är derför hänfördt till § 29 i
komiténs förslag.

V Kap.

Om egornas vård och bruk samt om fördelning till godtgörande
på vissa år af kostnad eller förlust, som boställshafvare
kan få vidkännas.

Detta kapitels rubrik har af skäl, som i motiven till kap.
III här ofvan angifvits, blifvit ändrad sålunda att, då i 1879 års
förslag och i K. prop. förevarande kapitel betecknats såsom handlande
endast »Om egornas vård och bruk», efter dessa ord i nu
framlagda förslag tillagts: »samt om fördelning till godtgörande
på vissa år af kostnad eller förlust, som boställshafvare kan få
vidkännas».

24 §

motsvarar i 1879 års förslag § 30 så lydande:

Boställshafvare skall boställes åker väl häfda och göda, ängar och
hagar rödja och vårda samt nödiga diken, efter hvad derom särskildt är
stadgadt, gräfva och vidmagthålla.

Såsom motivering härtill anfördes:

»I afseende på åkerns samt ängs- och hagmarkens vård och bruk
hafva endast de mest allmänna föreskrifter ansetts kunna i boställs -

MOTIV. — V KAP. 24 §.

133

ordningen meddelas. Stora fordringar i dessa hänseenden torde ej böra
ställas åtminstone på de presterlige boställshafvarne. Närmare bestämmelser
kunna, der sådana anses behöfliga, meddelas, hvad de utarrenderade
löningsboställena angår, i arrendekontrakten, samt för boställen i allmänhet
vid ekonomiska besigtningar och husesyner, då felaktigheter i
brukningssättet, ländande till boställets skada, blifvit anmärkta (jfr 49 §
■6 mom. *), äfvensom särskildt för hagmarkerna i den plan för deras
ändamålsenliga skötsel och vård, som skall i sammanhang med hushållningsplan
för skogen enligt kongl. brefvet den 8 maj 1868 ** upprättas.

Om dikning är stadgadt i allmänhet i 4 kap. 2 § samt 6 kap. 2
och 3 §§ B. B., hvilka lagstadganden dock endast angå öppna diken; ***
men genom kongl. kung. den 2 sept. 1859 hafva boställshafvare tillåtits
att, utan hinder af hvad i allmänhet om öppna dikens underhållande
är stadgadt, använda det dikningssätt, som boställshafvarne för
jorden finna lämpligast, således äfven medelst täckta diken; dock att,
om den nyttjade metoden ej finnes ändamålsenlig, synerätt eger föreskrifva
rättelse.»

Vid förslagets granskning i högsta domstolen förekom med
afseende å denna paragraf ej annan anmärkning, än att af en
ledamot erinrades, hurusom, då i fråga om dikning skulle gälla
hvad derom vore i allmänhet stadgadt, det icke borde, på sätt
som skett, hänvisas till hvad derutinnan vore särskildt stadgadt,
hvithet innebure, att i förevarande ämne funnes eller koinme
att meddelas särskilda, från allmänna lagens föreskrifter afvikande
stadgande!!.

Af andra öfver förslaget hörda myndigheter anmärktes,
dels att beträffande befintliga hagmarker, för hvilka särskild
plan till deras ändamålsenliga skötsel kunde vara faststäld,
borde i författningen intagas, att rödjning och vård af sådana
marker skulle ske i öfverensstämmelse med berörda plan, samt
•dels att äfven i fråga om häfden af åker och äng iakttagande
af viss kulturplan vore lämpligt. Bestämmelser härom blefvo
derför, enligt föredragande departementschefens anförande till
statsrådsprotokollet den 7 december 1888, i förslaget intagna,
hvarvid, enär dylikt fastställande af viss kulturplan beträffande
åker och äng antogs icke behöfva genast ske å de boställen,
•der boställshafvaren redan vid tiden för boställsordningens utfärdande
infört ett ändamålsenligt brukningssätt, omförmälda

* Jfr nuv. §§ 45 och 56.

** Se numera kongl. förordn. den 26 jan. 1894, §§ 15 och 18.

*** Här angifna stadganden i B. B. kap. 4 § 2 samt .kap. 6 §§ 2 och 3 äro
upphäfda genom lag om dikning m. m. den 20 juni 1879, enligt hvilken lag i § 5
förordnas, att »dike må göras öppet eller täckt, efter ty lämpligast finnes».

Prestlöneregleringskomitén IT, 2. 14

134

BOSTÄLLSORDNING.

kulturplan ansågs böra, utom i det fall att boställshafvaren
sjelf äskade sådan åtgärd, fastställas först när densamma pröfvades
behöflig.

På grund häraf föreslogs i K. prop. § 26:

Boställshafvare skall väl häfda samt i god växtkraft hålla boställes
åker och äng, nödiga diken, efter hvad derom stadgadt är, gräfva och
vidmagthålla samt, i öfverensstämmelse med den särskilda plan, som angående
befintliga hagmarkers ändamålsenliga skötsel må vara faststäld,
sådana marker rödja och vårda.

För hvarje boställe skall, då sådant af boställshafvaren äskas eller
eljest af synerätt pröfvas nödigt, viss kulturplan af synerätten fastställas,
efter det förslag dertill blifvit emot ersättning, som bestämmes af synerätten
och gäldas af boställshafvaren, uppgjord af två i orten boende
sakkunnige män, som domaren eller rätten förordnar. Från sålunda
faststäld kulturplan må afvikelse icke ske utan att ändring deri af synerätt
medgifvits.

Sedan inom lagutskottet vid 1894 års riksdag åtskilliga ledamöter
vid ärendets behandling hemstält, att andra stycket i nyssnämnda,
af Kongl. Maj:t föreslagna paragraf måtte uteslutas,
då de i första stycket af samma paragraf meddelade föreskrifter
angående häfdandet af boställes egor syntes vara tillfyllestgörande,
blef den sålunda ifrågasatta ändringen af första kammaren
år 1894 gillad; och har komitén trott denna mening
böra biträdas, helst det torde vara tvifvelaktigt, huruvida så
beskaffade bestämmelser, som andra stycket af K. prop. § 26
upptog, skulle vara lämpliga. Alltför stor bundenhet i förevarande
hänseende synes lätteligen kunna verka till skada; och
nödig trygghet, att betänkligare missbruk ej skola föranledas
af den frihet, som anförda bestämmelsers uteslutande kan medföra,
torde vinnas genom att dels i § 33 intages förbud mot att
under året före afträdet rubba tillämpad växtföljd och dels i
förslaget bibehålies det i K. prop. § 53 mom. 5 (jfr nuv. § 56 mom.
7) förekommande stadgande, att synerätt skall, om antaget brukningssätt
finnes uppenbart leda till skada för bostället, föreskrifva
nödig rättelse.

25 §

motsvarar 1879 års förslag §§ 31—33, så lydande:

31 §. 1 monl. Boställshafvare skall trädgård väl vårda och vid magthålla.

MOTIV. — V KAP. 25 §.

135

2 mom. Om å bostadsboställe trädgård är otillräcklig eller alldeles
saknas, bör, der det med fördel ske kan, den gamla utvidgas eller ny
anläggas efter ty synerätt skäligt pröfvar.

32 §. I afseende på skogens skötsel och vård lände till efterrättelse
hvad derom särskild! är stadgadt.

33 §. Torfmosse skall ändamålsenligt behandlas. Sker annorlunda,
må vid ekonomisk besigtning eller husesyn rättelse föreskrifvas.

I motiveringen härtill anfördes:

»31 §. Finnes trädgård å boställe, synes den böra vidmagthållas;
hvarjemte komiterade ansett, att å b o stad sb o ställ eu, der trädgård saknas
eller är otillräcklig, synerätt bör kunna föreskrifva anläggande af ny
eller utvidgning af den gamla, dock endast der sådant med fördel kan
ske; hvaraf följer att en sådan anläggning endast för prydnad ej kan
boställshafvare föreskrifvas.

32 §. I afseende på skogens skötsel och vård hafva komiterade ansett
de i kongl. förordn. angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 29 juni 1866 * och dithörande senare författningar härutinnan
meddelade föreskrifter ej behöfva eller ens böra genom några särskilda
stadganden i boställsordningen ändras eller kompletteras.

33 §. Om torfmosses behandling torde ej några närmare föreskrifter
kunna i boställsordningen lemnas, än att, der felaktig behandling finnes
ega rum, rättelse må af vederbörande myndighet föreskrifvas.»

Beträffande 1879 års förslag var i fråga om trädgårdsanläggning
en ledamot af de komiterade så till vida skiljaktig, att
han ansåg förslagets § 31 mom. 2 böra erhålla följande tillägg:

»För sådant arbete må tillerkännas ersättning, som dock skall fördelas
på tjugu år, räknadt ifrån fullbordandet, och ej må öfverstiga trehundra
kronor.»

Till stöd härför åberopades, att ett dylikt stadgande öfverensstämde
med § 11 i kongl. förordningen den 16 december 1870
angående prestgårdsbyggnader i Skåne, så lydande:

II §. Trädgård tillika med humlegård och skogsplantering, der
någondera finnes och i allmänhet eller särskildt är föreskrifven, tillkommer
boställsinnehafvaren att underhålla i det skick, som vederbör. — Sker ny
anläggning af trädgård till nytta för bostället, erhålles derför ersättning,
som dock skall fördelas på tjugu år, räknade från det, då anläggningen
gjordes, och ej må öfverstiga 300 riksdaler.

Såsom af K. prop. § 27 framgår, gillades reservantens mening
så till vida, att ersättning för anläggning eller utvidgning af
trädgård medgafs, under förutsättning att synerätt funne boställshafvare,
som bekostat dylik anläggning eller utvidgning,
icke derefter hafva innehaft bostället så länge, att utvidgnings *

Numera kongl. förordn. den 26 jan, 1894.

136

BOSTÄLLSORDNING.

eller anläggningskostnaden kunde anses ersatt genom afkastningen;
och bl ef nämnda paragraf, som motsvarar §§ 31—33 i
1879 års förslag, affattad till den lydelse, som i nuv. § 25 bibehållits,
med endast den jemkning, att i föregående förslag angående
torfmosse förekommande ordet »behandlas» blifvit af komitén
utbytt mot ordet »begagnas», på det att icke formuleringen
må gifva anledning till den föreställning, att med torfmosse
borde vidtagas några särskilda åtgärder i ändamål att
söka göra den duglig till odling, under det meningen är allenast
att framhålla vigten af att vid tillgodogörande af torfmosse, t.
ex. för beredande af bränsle, gödningsämnen m. m., skall förfäras
på ett ändamålsenligt och varsamt sätt, så att den icke
onödigtvis uttömmes.

26 §.

I 1879 års förslag var häremot svarande § 34 affattad sålunda: 1

mom. Om hägnad i egoskilnad mot annans jord galle hvad
derom särskildt är stadgadt. Den hägnad, boställshafvare åligger i egoskilnad
hålla, skall vid boställes afträdande i fredgilt stånd lemnas.

2 mom. Inom boställes egoområde vare boställshafvare ej skyldig
hägnad hålla.

För detta förslag anfördes följande motivering:

»I afseende på hägnaders beskaffenhet gäller för boställshafvare de
stadganden, som derom i allmänhet äro gifna i 5 kap. 3 § B. B., kongl.
förordn. den 31 jan. 1815 samt kong!, brefvet den 25 juli och kongl.
kammarkollegii kung. den 17 okt. sistnämnda år.

1 mom. handlar om hägnad i egoskilnad mot annans jord.

1 fråga om sådan hägnad är boställshafvare underkastad föreskrifterna
i kongl. förordn. om stängselskyldighet m. m. den 21 dec. 1857.
Som enligt 17 § 1 mom. i denna förordning hägnad, som någon är
skyldig i egoskilnad hålla, ej behöfver ens finnas under tiden från det
om hösten käle kommer i jord till den 15 maj, skulle eu boställshafvare,
som den 14 mars eller den 1 maj afträder boställe och som dermed
efter afträdet ej eger taga någon befattning, möjligen kunna anse sig fri
från ansvar för hägnad, som först den 15 maj behöfver vara i laga stånd.
Naturligtvis bör en afträdande boställshafvare i fredgildt stånd lemna från
sig sådan hägnad, som han är skyldig hålla; och af ofvan antydd anledning
har uttryckligt stadgande härom ansetts ej vara öfverflödigt.

2 mom. handlar om hägnad inom boställes egoområde.

Enligt 40 § i militieboställsordningen är innehafvare af militieboställe
pligtig att inom egorna hålla stängsel, der sådan varit och nödig finnes;

MOTIV. — V KAP. 26 §.

137

dock att i skoglösa orter undantag från denna föreskrift må af synerätt
medgifvas.

Något bestämdt stadgande, på grund hvaraf innehafvare af prestboställe
skulle vara skyldig hålla inre hägnad, finnes, komiterade veterligen,
icke. Synerätterna lära i detta afseende förfara olika. Stundom
förbigås helt och hållet den inre hägnaden, stundom åter ingår den i
synen.

1 Kongl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående förvaltning
af kronans domäner den 26 febr. 1877 (C. 20.) föreslås, att arrendator
ej skulle, der icke annorlunda genom kontraktet vore stadgadt, vara
förbunden att inom det arrenderade området hägnad uppehålla. *

En boställshafvare är icke ovilkorligen skyldig hålla hägnad i rågång.
Hägnad der kan undvaras i följd af underlätet begagnande af stängselvitsord
eller i följd af sådan förening, som i 19 § af stängselförordningen
omförmäles; och då behof af hägnad inom egorna ju helt och hållet beror
på brukningssättet, som boställshafvaren sjelf bestämmer, samt derpå
om boställshafvaren vill genom vallning eller på annat sätt taga vård om
sina kreatur, synes det, såsom ock blifvit från en del Konungens befallningshafvande
och åtskilliga prestman anmärkt, böra bero af boställshafvaren
sjelf om sådan inre hägnad skall hållas eller icke. Vill boställshafvare
hålla hägnad inom egorna och uppsätter han sådan af köpta
materialier, torde den böra anses såsom hans enskilda egendom. Är sådan
hägnad deremot uppförd af virke, hemtadt från bostället, får den enligt
37 § ** icke från bostället bortföras.»

Två bland de komiterade uttalade beträffande nu ifrågavarande
paragraf skiljaktig mening samt förenade sig om följande af den
ene afgifna yttrande:

»I öfverensstämmelse med § 32 mom. 3 i kammarkollegii förslag till
ecklesiastik boställsordning torde efter mom. 1 i författningsförslaget intagas
ett mom. 2 af denna lydelse:

2 mom. Har till följd af sådan förening, som i 19 § af kongl. förordn.
den 21 dec. 1857 omförmäles, stängsel i ägoskilnad mot annans
jord blifvit borttagen eller icke hållits så tät att den mot mindre hemdjur
gör fred, och upphör den förening att vara gällande; då skall, om bostället
dervid innehafves af annan än den, som föreningen ingått, och
kostnaden för återuppsättande af den stängsel, bostället bör hålla, finnes
af synerätt uppgå till högre belopp än boställshafvaren anses böra vidkännas,
hägnadskostnaden af synerätt fördelas till godtgörelse på det antal
år, som skäligt pröfvas, dock icke öfverstigande tjugu, räknadt från
den tid då stängsel blifvit fullbordad.

* I sedermera utfärdade kongl. kung. den 10 nov. 1882 om förändrade grunder
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, mom. 18:o, stadgas, att arrendator
ej är förbunden >att inom det arrenderade området hägnad uppehålla, der ej annorlunda
är genom arrendekontraktet stadgadt, eller vid laga syn finnes nödigt
föreskrifva stängsel omkring ängs- eller betesmark, som af ålder varit inhägnad».

** Jfr nuv. § 30.

138

BOSTÄLLSORDNING.

Det förhållande, som här antages, att nemligen boställshafvare vid
sitt tillträde icke kunnat affordra företrädaren hägnadsskyldighetens fullgörande,
är icke, såsom någon gång varit anmärkt, enahanda med det
att den förre öfvertog bostället utan yttre hägnad, oaktadt rågångsförening
icke var för handen. Om tillträdande boställshafvare icke i senare
fallet gör anspråk på ersättning i följd af rätten till stängselvitsord, drabbas
han rättvisligen ensam af kostnaden för hägnadens uppförande, derest
stängsel under hans åbotid måste uppsättas. Varder åter boställshaf\are
nödsakad att hägnad af ifrågavarande slag upprätta, sedan den vid hans
tillträde gällande rågångsförening upphört, fordrar billigheten att han icke
ensam drabbas af kostnaden.

Föreskriften i mom. 2 af författningsförslaget, att inom boställes
egoomrade skall boställshafvare ej vara skyldig hålla hägnad, synes mig
ej alltid billig. Har t. ex. eu boställshafvare efter synerätts föreskrift
mottagit bostället med hägnad mellan inegor och en vidsträckt betesmark
eller med inegornas afstängning från en allmän, mycket trafikerad väg;
då kan jag ej finna rimligt att han vid sin afflyttning skall vara frikallad
att lemna bostället äfven med denna förmånliga anordning, hvarigenom
inegornas vård så väsentligt underlättas. För en sådan hägnad
torde böra ansvaras till dess synerätt må anse förändrade omständigheter
föranleda hägnadens upphörande. Till stöd för denna uppfattning får jag
ytterligare åberopa, dels att militieboställsordningen i § 40 innehåller att
boställshafvare skall vidmagthålla hägnad genom laggill stängsel omkring
tomtplats, träd- och humlegård samt planteringsland, åkergärden
och vretar, ängar’ — — ’der sådan stängsel varit och nödig finnes,

dock att i skoglösa orter undantag från denna föreskrift må ega rum
efter synerätts bepröfvande’, dels ock att kongl. förordn. den 16 dec.
1870 angående prestgårdsbyggnader i Skåne (§ 10) ålägger boställshafvare
att erforderliga gärdesgårdar underhålla i behörigt skick.

Pa grund häraf hemställer jag att, i stället för hvad författningsförslaget
i 34 § 2 mom. innehåller, måtte införas ett moment, i ordningen
n:o 3, af följande lydelse:

3 mom. Inom boställes egoområde vare boställshafvare ej skyldig
hägnad hålla, der den ej vant vid hans tillträde och af synerätt anses
fortfarande nödig; dock att på skoglösa boställen undantag från denna
stängselskyldighet må af synerätt medgifvas.»

Lika med dessa reservanter ansåg domänstyrelsen fritagande
från all hägnadsskyldighet inom boställes egoområde ej alltid
vara lämpligt, hvarför domänstyrelsen, under åberopande af hvad
i sådant afseende funnes för kronans jordbruksdomäner stadgadt
i mom. 18:o af kongl. kungörelsen den 10 november 1882 samt
med erinran, hurusom stundom vore nödigt föreskrifva hägnader
för skogsåterväxtens skyddande mot betning, föreslog följande
lydelse af mom. 2:

»Inom boställes egoområde vare boställshafvare ej skyldig hägnad
hålla, der ej annorlunda är i faststäld skogshushållningsplan stadgadt,

MOTIV. — V KAP. 27 §.

139

eller vid laga syn finnes nödigt föreskrifva stängsel omkring ängs- eller
betesmark, som af ålder varit inhägnad.»

På de skäl hvilka sålunda åberopats blef i K. prop. § 28,
som motsvarar 1879 års förslag § 34, näst efter mom. 1 deri
infördt ett nytt moment i enlighet med hvad bemälde reservanter
härutinnan ifrågasatt, och ändrades derpå följande moment till
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad enligt kongl. kungörelsen
den 10 november 1882 för kronans domäner stadgats;
hvarförutom med anledning af hemställan från en ledamot i högsta
domstolen i mom. 1 ordet »särskildt» uteslöts, enär förslaget
åsyftade, att om hägnad i egoskilnad mot annans jord skulle
gälla hvad derom vore i allmänhet stadgadt.

I K. prop. § 28 har ej gjorts annan ändring, än att uti § 26
mom. 3 af komiténs förslag den grundsats blifvit uttalad, att,
om hägnad inom boställes egoområde finnes vid boställshafvarens
tillträde, denna hägnad skall fortfarande underhållas, intill dess
synerätt annorlunda förordnar.

27 §,

som i komiténs förslag affattats lika med K. prop., § 29, motsvaras
i 1879 års förslag af § 35, så lydande:

1 mom. Vill boställshafvare för tillämnad odling af kärr, mosse
eller annan oländig mark, deraf i dess närvarande skick föga eller ingen
afkomst kan erhållas, tillförsäkra sig rätt till frihetsår, enligt hvad derom
särskildt stadgadt är, göre anmälan om företaget hos Konungens befallningshafvande,
som derefter iakttager hvad gällande-författningar i ty fall
föreskrifva. När frihetsår beviljas, bestämmer Konungens befallningshafvande
om och hvilka särskilda byggnader å den odlade lägenheten böra
finnas; och må Konungens befallningshafvande, der så skäligt pröfvas och
utan men för efterträdande boställshafvares rätt till skogsfång ske kan,
efter vederbörande skogstjenstemans hörande och med iakttagande, att
beslut, ledande till rubbning i faststäld skögshushållningsplan, ej, utan
infordrande af skogsstyrelsens yttrande, meddelas, tillägga den boställshafvare,
som odlingen verkställer, rätt att under frihetsåren å bostället
efter utsyning erhålla bränsle samt virke till de hägnader och byggnader,
som i följd af odlingen blifva erforderliga.

2 mom. Vid frihetsårens slut skall den odlade lägenheten, till åker
och äng behörigen häfdad, jemte erforderliga hägnader och byggnader i
försvarligt skick utan ersättning till bostället afträdas.

Såsom motivering härtill anfördes:

»Uti 2 mom. af kongl. förkl. den 5 okt. 1741 (öfver kongl.
förordn. den 25 nov. 1740 om landskulturen) stadgades, att om en

140

BOSTÄLLSORDNING.

boställshafvare läte, efter föregången besigtning af två nämndemän, till
åker eller äng uppodla oländig och stenbunden mark utom eller inom
förra hägnaden, skulle han njuta ''full ersättning af den tillträdande efter
öfverenskommelse eller mätismanna ordom’.

Detta stadgande synes dock vara upphäfdt genom de sedermera
rörande ersättning för odlingar å prestgårdar och andra boställen utfärdade,
ännu gällande författningar, hvilka äro: kongl. förkl. den 17 juli
1747, kongl. förkl. den 12 aug. 1752, kongl. brefvet den 4 aug. 1778,
kongl. brefvet den 15 juli 1803, kongl. krigs- och kammarkollegiernas
derpå grundade kungörelse den 7 sept. 1803 samt kongl. cirk. den 2»
maj 1830, genom hvilka författningar ersättning för odlingar medelst så
kallade frihetsår införts.

Dessa författningar innehålla hufvudsakligen följande bestämmelser:

Endast odling af kärr, mossar och oländig mark men ej af inhägnade,
till fodertägt eller mulbete begagnade egor, berättigar till ersättning
medelst frihetsår. Dessa få bestämmas till högst 50 och räknas
från den dag, odlingen börjats. Under frihetsåren eger odlaren eller hans
rättsinnehafvare att besitta och njuta afkastningen af den odlade lägenheten,
äfven om bostället i öfrigt skulle före frihetsårens slut afträdas,
såvida öfverenskommelse om lösen ej kan med efterträdaren träffas. Då
en boställshafvare vill för eu tilltänkt odling förvärfva rätt till frihetsår,
skall han, innan odlingen börjas, ingifva ansökning derom till Konungens
befallningshafvande, som låter dels genom landtmätare mäta och beskrifva
lägenheten samt dels genom ''vederbörande’ (kronobetjent) i närvaro af
allmänna ombud lägenheten ''skådas och till sin beskaffenhet undersökas’,
dervid beräkning göres öfver odlingskostnaden samt tiden, inom hvilken
odlingen kan vara fullbordad; hvarjemte antalet af frihetsår föreslås. Alla
handlingar rörande landtmäteriförrättningen och besigtningen insändas derpå
till Konungens befallningshafvande, som, när prestboställe är i fråga, inhemtar
yttrande från konsistorium och derefter öfver ansökningen meddelar
utslag, deri bestämmes tiden för odlingsarbetet samt fastställa
''såväl frihetsåren som besittningstiden’. Utslaget underställes, när det
angår prestboställe, kammarkollegii pröfning. Lägenheten återfaller utan
lösen till bostället vid frihetsårens slut och äfven dessförinnan, i händelse
den icke hålles i behörigt stånd och bruk.

Militieboställsordningen hänvisar i 43 § till dessa stadganden, men
innehåller i 44 § det endast för militieboställen gällande tilläggsstadgande,
att i ''tillståndsresolutionen’ föreskrift skall meddelas om uppförande
af de hus, som kunna för lägenheten erfordras, samt derom att
vid frihetsårens slut lägenheten, till åker och äng behörigen häfdad samt
med åbyggnaden i försvarligt stånd, skall utan vidare ersättning till bostället
afträdas.

På senare tider har emellertid hos presterskapet temligen allmänt
försports sträfvan efter sådan förändring i lagstiftningen rörande ersättning
för odlingar, att denna ersättning måtte, i stället för det nuvarande
sättet medelst frihetsår, erhållas sålunda, att odlingskostnaden fördelas
till godtgörande eller amortering på vissa år, med skyldighet för efter -

MOTIV. — V KAP. 27 §.

141

trådande boställshafvare att vid tillträdet gälda så stor del af odlingskostnaden,
som efter fördelningen på tiden efter tillträdet belöper.

Vid prestmöte i Vexjö år 1836 uttalades den mening, att, ehuru
ersättning för odlingar vore tillerkänd genom ''kongl. förordn.* den 5
okt. 1741,’ ''husesynsordningen af år 17521),’ kongl. brefvet den 15 juli
1803 samt ''kongl. cirkulärbrefvet den 28 mars* 2) 1830’, denna ersättning
likväl ''alltid skulle ernås med omvägar och besvär, ofta med osäkerhet’.
Till afhjelpande af denna olägenhet träffades af stiftets presterskap
en öfverenskommelse, hufvudsakligen af följande innehåll: Ersättning
skulle ega rum för stenbrytning å ny eller gammal åker, för stenens
bortförande och dess användande till gärdesgårdar. Sedan odlingsarbetet
verkstälts, skulle det besigtigas och ersättningsbeloppet föreslås
af socknemän eller ''socknebushållskomité’. Men ersättningen skulle bestämmas
vid nästföljande ekonomiska besigtning eller laga syn, dock med
iakttagande, att ersättningsbeloppet finge sättas å kyrkoherdeboställen till
högst 333 riksdaler 16 skilling och å komministersboställen till högst 133
riksdaler 16 skilling samt beräknas till högst 25 riksdaler, allt banko,
å geometriskt tunnland. Ersättningen ''skulle amorteras genom 6 procents
årligt afdragande från primitiva beloppet, och en del deraf anses såsom
ränta, beräknad till 5 procent, samt återstoden såsom afbetalning på
kapitalet, hvarigenom odlingsersättningen, beräknad från den tid, arbetet
blifvit verkstäldt, skulle efter bankometod hel och hållen försvinna på
omkring 37 år’. Hvad som vid boställes afträdande sålunda ej var amorteradt
skulle af efterträdaren till företrädaren betalas.

Denna, endast för Vexjö stift gällande, öfverenskommelse faststäldes
genom kongl. brefvet den 23 febr. 1838 till iakttagande från den 1 derpå
följande maj.

Genom kongl. brefvet den 29 maj 1843 faststäldes ett af Karlstads
stifts presterskap vid allmänt sammanträde den 25 aug. 1842 fattadt
beslut, att för ''odlingar af alla slag på prestboställen skulle erhållas ersättning
af efterträdaren i stället för frihetsår’. Enligt detta beslut skulle
besigtning af förfarne och redlige socknemän hållas såväl före som efter
odlingsarbetet. Vid sista besigtningen borde ersättningsbeloppet föreslås,
men summan skulle bestämmas först vid nästa ekonomiska besigtning
eller syn. Ersättningsbeloppet, som finge bestämmas till högst 500 riksdaler
på kyrkoherde- och till högst 200 riksdaler på koinministersboställe
samt till högst 25 riksdaler, allt banko, på geometriskt tunnland, skulle
''amorteras genom afdrag med ränta räknad på ränta, hvarje år efter det,
då odlingsarbetet blifvit verkstäldt, af en procent från primitiva ersättningssumman,
hvars oguldna del skulle af efterträdaren vid tillträde af
bostället utbetalas till företrädaren’.

Genom kongl. brefvet den 18 april 1844 har Kongl. Maj:t uti ifrågavarande
afseende meddelat för Erkestiftet alldeles samma stadgande!!, som

* Afses uppenbarligen kongl. förkl. den 5 okt. 1741.

'') Förmodligen menas »ICongl. Maj:ts förnyade Husesyns och Boställsordning
för the indelta regementena till häst och fot» den 15 sept. 1752, hvilken författning
dock ej angår prestboställen.

2) Menas antagligen kongl. cirk. den 28 maj 1830.

142

BOSTÄLLSORDNING.

genom kongl. brefvet den 23 febr. 1838 blifvit för Vexjö stift gifna;
hvarjemte Kongl. Maj:t uti 1844 års bref förklarat sig vilja vid näst derpå
följande riksdag inhemta presteståndets tanke huruvida utfärdandet af en
allmän författning i ämnet skulle vara lämpligt.

Sedan derefter från presterskapet i Linköpings stift underdånig framställning
gjorts om förändrad lagstiftning i ämnet äfven för sagda stift,
samt Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse den 6 aug. 1844 infordrat presteståndets
tanke, förklarade ståndet i underdånig skrifvelse den 8 febr.
1845 sin mening vara, att i ämnet borde utfärdas en allmän författning,
hvilken, enär odlingsersättning medelst frihetsår, enligt hvad erfarenheten
skulle nogsamt intygat, ej kunde utan flerfäldiga besvär och omvägar ernås,
samt derjemte för efterträdare medförde i flera hänseenden hinder
och olägenheter, borde byggas på grundsatsen, att för odlingsersättning
företrädesvis borde användas metoden att genom årliga afbetalningar inom
vissa bestämda år godtgöra primitiva ersättningssumman’, såsom ’i de
flesta fall både lämpligare och rättvisare’. Vid denna skrifvelse fogades
följande, af motiv och upplysningar åtföljda förslag:

''Förslag till stadga om ersättning för stenbrytning
och odlingar å ecclesiastika boställens jord.

l:o. Ersättning för odling å ecclesiastik boställsjord må ej ega rum,
utan att laga syn, på sätt här nedan stadgas, föregått. Dylik ersättning
må icke eller sökas för odling af annan beskaffenhet än sådan, för hvilken
frihetsår, likmätigt gällande författningar, kunna sökas och beviljas.
Synen förrättas af krono- och Consistorii-fullmägtige jemte 2:ne församlingens
ombud. Boställshafvaren anmäle den tillämnade odlingen hos
vederbörande Consistorium, som utser fullmägtig och tillika hos Konungens
Befallningshafvande begär förordnandet» af kronoombud. Protocollet
vid förrättningen föres af sistnämnde ombud.

2:o. Odlingslägenheten besigtigas af syncmännen, hvarvid densamma
till jordart, mer eller mindre oländighet, areal, läge, gränsor och öfriga
beskaffenhet noga undersökes och beskrifves; börandes för sådant ändamål
jemväl tillkallas landtmätare att lägenheten uppmäta, på charta affatta
och beskrifva. Lägenhetens afkastning i dess närvarande skick
calcyleras, äfvensom ungefärliga kostnaden för den tillämnade odlingen,
vid hvars uppskattning tillika bör komma i betraktande den fördel, som,
genom samma odling, kan bostället tillskyndas. Befinnes denna icke lända
bostället till verklig nytta och fördel, vare synemännen pligtige att densamma
afstyrka.

3:o. Der stenbrytning ifrågakommer, bör vid synetillfället derjemte
dels utses den plats, der stenen, utan mehn för bostället, kan upläggas,
dels också bestämmas, huruvida densamma må såsom stängsel i mur anbringas.

4:o. Efter det odlingen blifvit till fullo verkställd, sammanträde synerätten
ånyo och undersöke, huruvida denna blifvit behörigen fullgjord.
Öfver den nedlagde kostnaden aflemne boställshafvaren detaillerad räkning,
som af synerätten granskas bör, hvarefter denne eger bestämma
ersättningsbeloppet jemte tiden, inom hvilken kostnaden kan anses varda

MOTIV.

143

— V KAP. 27 §.

genom afkastningen ersatt. Åtnöjes icke boställshafvaren med synemännens
åtgörande och beslut härutinnan, anmäle sådant vid synen och fullfölje
sine besvär vid vederbörande häradsrätt vid det lagtima ting, som
infaller näst efter sex veckor sedan synen egt rum. Lyder lägenheten
under stadsrätt, åligge boställshafvaren att inom trettio dagar efter synen
till nämnde domstol sine besvär ingifva. Äro tvenne stadsrätter till, ingifve
då till den som högre är.

5:o. Den kostnadsersättning, som i och för dessa besigtningar kan
komma ifråga, beräknas och utgöres efter den tariff, som i gällande förordning
om ekonomiska besigtningar å ecclesiastika boställen fastställes,
samt ersättes boställshafvaren efter enahanda grund, som för sjelfva odlingen
fastställd varder.

6:o. Synerätt eger, enligt ofvanstående 4:de punkt, fastställa ej
mindre det belopp i penningar, som i ersättning skäligen bör boställshafvaren
tillkomma, än jemväl tiden för dennas amortering, efter nedan
upgifna särskilda grunder.

a) För stenbrytning å ny eller gammal åker, äfvensom för ny odling
å oländig och eljest obrukbar mark, ersättes kostnaden genom årlig
amortering å 6 procent af primitiva beloppet, hvaraf 4 procent anses
såsom ränta, och återstoden såsom afbetalning å capitalet, hvarigenom
ersättningen efter bancomethod hel och hållen försvinner efter 28 års
förlopp.

b) Moss- och kärrodlingar ersättas äfven, men på det sätt, att kostnaden
fördelas lika på det antal år, hvilkas afkastning synerätten pröfvar
kunna ersätta arbetet; så att, t. ex., en odling, som fordrar 10 års afkastning,
amorteras genom 1/io årlig minskning eller afbetalning å hufvudstolen.

Tiden för amorteringen må i förevarande fall icke utsträckas längre
än till högst tio år.

c) Odlingar med vändplog komma ej i fråga till ersättning.

7:o. Odlingsersättning må i intet fall öfverstiga vid kyrkoherdebohl
333 R:dr 16 sk. och vid capellans dito 133 R:dr 16 sk., allt banco;
så att en ecclesiastik tjensteman, vid sitt tillträde, under intet vilkor må
belastas med ersättning utöfver nu stadgade maximum för de af hans
företrädare vid bostället gjorda en eller flere odlingar. Dock vare hvarje
boställshafvare obetaget, att, sedan större eller mindre del af amorteringssumman
gulden blifvit, genom ny odling, under ofvan föreskrifna vilkor,
ytterligare förbättra bostället till här fastställda högsta ersättningsbelopp.
För hvarje geometriskt tunnland må icke i något fäll den nedlagda kostnaden
fastställas till högre belopp än 25 R:dr banco.

8:o. Tiden för den bestämda ersättningen skall räknas från det år,
då boställshafvaren första gången genom skörd njuter afkastningen af den
odlade lägenheten, hvilket under intet vilkor får ske utan att den ifrågavarande
odlingen förut blifvit behörigen afsynad. Hvad som af sagde ersättning
icke blifvit af boställshafvaren amorteradt, påföres efterträdaren
att till företrädaren eller dess rätts innehafvare betala vid tillträdet.

9:o. Hvarje boställshafvare åligge vid ansvar att den till odling
bestämda lägenheten behörigen bruka och häfda; i sammanhang hvarmed,

144

BOSTÄLLSORDNING.

vid hvarje påföljande ekonomisk besigtning samt af- och tillträdes husesyn,
odlingslägenheten bör af synemännen i thy afseende undersökas och
besigtigas; hvarvid i händelse vanvård eller uraktlåtenhet skulle komma
hoställshafvaren till last, synerätten eger efter omständigheterna bestämma
ansvarspåföljd, såsom för vanhäfd i lag bestämd är.

10:o. Då synerätt meddelat sitt yttrande och beslut, angående det
tillämnade odlingsföretaget, och detsamma vunnit laga kraft, aflemne kronoombudet
till hoställshafvaren skyndsamligen 3:ne exemplar af det vid
förrättningen förda protocollet, af hvilka det ena insändes till Consistorium,
det andra aflemnas till Contraktsprosten och det tredje qvarstannar
hos hoställshafvaren, att bland boställets handlingar förvaras.

Motiver och upplysningar.

Mom. 1. Sedan genom Kongl. Brefvet den 15 Juli 1803 samt Kongl.
Krigs- och Kammarkollegiernas härå grundade kungörelse den 7 Sept. s. å.,
föreskrifter blifvit meddelade om sättet och vilkoren för beviljandet af
frihetsår å odlingar vid militise och andra boställen samt prestbohl, är
högstberörde Kongl. bref sedermera i så måtto ändradt och förklarad!,
att ''ingå frihetsår må beviljas för uppodlingar å boställens inhägnade,
till fodertägt eller mulbete begagnade, egor’. Kongl. cirkulär-brefvet d.
28 Maj 1830. — Synerätten torde icke behöfva vara talrikare till personal,
än som här föreslås, och hvilket öfverensstämmer med hvad för
ekonomiska besigtningar stadgadt är. Äfven vid dessa besigtningar förer
kronoomhudet protocollet.

2:o. I enlighet med hvad Kongl. Cammmarcollegium, uti sina till
Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden i mål af likartad beskaffenhet med detta,
hemställt, anser presteståndet lämpligt att landtmätare vid synetillfället
tillstädeskommer, för det i förslaget omnämnda ändamål. Att omkostnaderna
för den tillämnade odlingen ensamt skola bestämma ersättningen,
är icke rättvist. A andra sidan vore det lika litet rättvist att, utan afseende
å den större eller mindre kostnaden för ersättningens bestämmande
lägga till grund endast boställets fördel. Båda dessa momenter
böra således gemensamt komma i öfvervägande.

3:o. Dessa båda alternativer upptagas här, för att, med hänseende
till särskilda locala förhållanden, tillämpas. Se vidare mom. 6 Litt. a
här nedan.

4:o. Denna sednare besigtning kan väl också, der så passar sig,
i anseende till tiden, förenas antingen med ekonomisk besigtning eller
laga af- och tillträdeshusesyn; hvarvid dock torde inträffa, att synerätten
kommer att utgöras af helt andra personer än dem, som öfvervarit den
första eller förberedande synen, hvilket för saken icke vore fördelaktigt.

Här meddelade besvärshänvisning öfverensstämmer med hvad Kongl.
Cammarcollegium för thy fall föreslagit.

5:o. Det vill icke synas rätt billigt att dessa kostnader ensamt skola
drabba hoställshafvaren, som odlingen verkställt. Såsom oundgänglige, dels
för bestämmandet af ersättningsbeloppet, dels för betryggandet af efterträdarens
rätt, synes det tvärtom skäligt, att dessa upptagas och inberäknas
bland de samfällda utgifterne i och för den ifrågaställda odlingen.

MOTIV. — V KAP. 27 §.

145

6:o. a) Presteståndet har sig bekant hurusom å åtskilliga orter,
förnämligast i södra Sverige, stenbrytniug anses af mycket värde, i anseende
till den materiel till stenmur, som härigenom erhålles, så att man
icke sällan anser det löna mödan att nära nog enkom för detta ändamål
företaga odling. Att kostnaden härvid bör i ersättningssumman få eu
plats, tyckes vara så mycket billigare, som efterträdare derigenom att
slik stenmur uppföres, befrias från den stängselskyldighet, som eljest ålegat
honom.

För amorteringen af kostnadsbeloppet, såvidt den angår de i detta
moment omnämnde slag af odlingar, bär tiden skäligen icke ansetts böra
utsträckas längre än till 28 år, i enlighet hvarmed den föreslagna methoden
för amortering jemväl är uppgjord, genom hvilken method ersättningen årligen
minskas i förhållande till hvarje boställshafvares tjenstetid.

b) Då moss- och kärrodlingar å ena sidan visserligen fordra betydliga
förlager, men å den andra, genom en rikare afkastning, innan kort
återgälda de nedlagda kostnaderna, har man icke ansett längre tid än
den föreslagna här erforderlig; äfvensom methoden för amorteringen blifvit
lämpad härefter.

7:o. Om än indelningshafvare på särskilde tider och ställen odlar
å boställe, får dock sammanräknade beloppet af ersättningssumman icke,
under något vilkor, öfverskrida nu stadgade maximum. Dock, på det att
antingen samma boställshafvare eller ock efterträdare icke måtte härigenom
hindras att, der så kan ske, ytterligare genom odling förbättra
bostället och öka dess afkastning, lemnas hvar och en öppet att företaga
ytterligare odling, dock med iakttagande, att föreskrifna maximum icke
öfverskrides.

8:o. Boställshafvare, som vill tillgodonjuta ersättning för tillämpad
odling, må ej till efterträdares förfång af samma odling hemta frukt och
nytta förr än lägenheten blifvit behörigen afsynad, samt tiden för amorteringens
början bestämd.’

Öfver detta förslag infordrades medelst nådig remiss den 21 maj
1845 kammarkollegii utlåtande, hvilket efter en vidlyftig votering afgafs
den 27 mars 1850.

Uti detta utlåtande, i hvilket kammarkollegium utan särskild motivering
ansluter sig till den af presteståndet uttalade grundsatsen om sättet
för odlingsersättningens erhållande, framställas dock mot presteståndets
förslag i öfrigt åtskilliga anmärkningar, för hvilka, då ett särskildt af
kammarkollegium sedermera utarbetadt förslag till stadgande i ämnet nu
föreligger i 34 § af kammarkollegii förslag till ecklesiastik boställsordning,
det torde vara öfverflödigt redogöra. Allenast må anmärkas, att
eu ledamot i kammarkollegium vid utlåtandets afgifvande varit af den,
från presteståndets och kammarkollegii pluralitets mening afvikande åsigt,
att ’i bredd med bestämmandet af odlingskostnaden och godtgörelsen deraf
alternativt borde fastställas vissa, det kontanta ersättningsbeloppet motsvarande
besittningsår’ och odlarens efterträdare lemnas optionsrätt att
vid boställets tillträde antingen, mot erläggande af hvad utaf odlings -

146

BOSTÄLLSORDNING.

ersättningen på tiden efter tillträdet belöpte, genast tillträda odlingslägenheten,
eller ock, om efterträdaren ej fann sig vid att ersättningen
gälda, låta odlaren eller hans rättsinnehafvare behålla lägenheten till besittningsårens
slut; i öfverensstämmelse med hvilken åsigt särskildt förslag
till stadga i ämnet af denne ledamot uppgjorts.

På sätt förut är nämndt, har sedermera af Kongl. Maj:t förordnats,
att erforderliga föreskrifter om odlingsersättning skulle i den blifvande
boställsordningen inflyta.

34 § i kammarkollegii nu föreliggande förslag till ecklesiastik boställsordning,
sådan denna § lyder i kammarkollegii utlåtande den 29
april 1867, innehåller, jemte föreskrifter om sättet för anhängiggörande
och behandling af frågor om odlingsersättning, bland annat, att ersättning
eger rum för odling endast af oländig mark, hvaraf i dess närvarande
skick bostället föga eller ingen nytta kan draga, såsom kärr, mossar och
mycket stenbunden jord; att kostnaden för såväl förberedande åtgärder,
som odlingsföretaget ''med tillhörande byggnader’ skall, innan odlingen
företages, af Konungens befallningshafvande beräknas till beloppet, för
hvilket något maximum ej är stadgadt, samt fördelas till godtgörande på
vissa, högst 50 år; att odlaren, om han afträder bostället före utgången
af de bestämda åren, är berättigad af efterträdaren njuta ersättning för
hvad af sagda kostnad på tiden efter afträdet belöper; samt att, om bostället
afträdes af odlaren innan odlingen är fullbordad, efterträdaren är
skyldig till honom betala kostnaden för de förberedande åtgärderna, äfvensom
de kostnader, som blifvit på odlingen nedlagda.

Det ligger i sakens natur, att en boställshafvare, hvars besittningstid
å bostället är oviss, ej skall kunna med samma intresse som en jordegare
egna sig åt boställets uppodling och förbättring eller för sådant
ändamål göra uppoffringar, hvilkas frukter möjligen ej komma boställshafvaren
eller hans rättsinnehafvare till godo. Då det likväl för det allmänna
är af vigt, att boställen såväl som all annan jord icke allenast på
ändamålsenligt sätt skötas och vårdas, utan äfven, såvidt möjligt, förbättras
och, med tillgodogörande af befintliga resurser, till allt högre
värde och afkastning uppbringas, måste det ock ligga i det allmännas intresse,
att boställshafvare till odlingars företagande erhåller den uppmuntran,
att honom tillförsäkras ersättning för hans på odlingsföretag å
bostället nedlagda kostnader, för den händelse han skulle komma att lemna
bostället innan han genom odlingens afkastning blifvit för dessa kostnader
fullt godtgjord. Som här likväl icke lärer kunna blifva fråga om annan
ersättning än sådan, som kan från den odlade lägenheten sjelf eller från
efterträdande boställshafvare erhållas, torde vid lagstiftande i detta ämne
sorgfälligt böra undvikas allt, som kan förnärma efterträdares rätt, hvilken
vid kollision med det allmännas intresse väl måste hafva företrädet, och
hvilken lagstiftaren synes böra med desto större omsorg tillgodose, som
efterträdare i allmänhet ej kunna göra sin röst gällande hvarken vid
sjelfva lagens stiftande eller då särskilda beslut om odling och odlingsersättning
meddelas.

I fråga om hvilka odlingsarbeten skola för odlaren medföra rätt till
särskild ersättning, för den händelse han kommer att lemna bostället,

MOTIV. — V KAP. 27 §.

147

innan han medelst odlingens afkastning blifvit för sina kostnader fullt
godtgjord, öfverensstämma presteståndets1) ocli kammarkollegii nyss omförmälda
förslag med den nuvarande allmänna lagstiftningen deruti,
att endast odling af kärr, mossar eller oländig mark medför rätt till ersättning.

Härtill sluter sig ock komiterades förslag. Det för Vexjö stift och
Erkestiftet särskildt meddelade stadgande, att för stenbrytning å gammal
åker, stenens bortförande och användande till hägnad ersättning skall ega
rum, synes af skäl, som strax skola nämnas, ej väl förenligt med efterträdares
rätt; och svårt synes vara att förstå hvarföre dylika arbeten,
som väl i allmänhet snart sjelfva betala sig, skola mer än t. ex. täckdikning
berättiga till ersättning af efterträdare.

I fråga om sättet för ersättningens erhållande afvika deremot från den
nuvarande allmänna lagstiftningen, hvilken, såsom uämndt, föreskrifver ersättning
medelst frihetsår, såväl de särskilda stadgande!), hvilka äro för Vexjö
och Karlstads stift äfvensom för Erkestiftet gifna, som ock presteståndets
och kammarkollegii förslag, enligt hvilka alla stadganden och förslag ersättningen
erhålles sålunda, att odlingskostnaden fördelas till amortering
eller godtgörande på vissa år, med skyldighet för efterträdaren att gälda
hvad af sagda kostnad på tiden efter hans tillträde belöper.

De skäl, som blifvit anförda mot sättet medelst frihetsår, äro att,
enligt detsamma, ''ersättningen alltid skulle ernås med omvägar och besvär,
ofta med osäkerhet’ och att detta sätt derjemte skulle ''för efterträdare
medföra hinder och olägenheter’, hvaremot det andra sättet, medelst odlingskostnadens
fördelning till amortering eller godtgörande, ansetts ’i de
flesta fall vara både lämpligare och rättvisare’.

Det kan väl ej nekas, att, under förutsättning af efterträdares solvens,
det senare sättet är synnerligen fördelaktigt för odlaren och således utgör
en kraftig uppmaning till odlingars företagande, särdeles om, såsom
äfven blifvit föreslaget* 2), något maximum för ersättningssumman ej bestämmes
och tiden för densammas fördelning kan utsträckas så långt som
50 år samt odlaren derjemte berättigas att, i händelse han ej hinner utsluta
odlingen, ändock få sina derpå nedlagda kostnader ersatta. Ur synpunkten
blott af de nuvarande boställshafvarnes fördel och det allmännas
intresse att få boställena uppodlade torde derföre detta sätt ega företräde.
Men enligt komiterades åsigt varder derigenom efterträdares rätt i betänklig
grad förnärmad.

I allmänhet torde väl, enskilda personer emellan, ingen böra tvingas
betala en fördel, som han icke begärt och hvilken han möjligen ej önskar
erhålla. För en prestman, som tillträder en presterlig beställning i afsigt
att uteslutande egna sig åt sitt vigtiga kall, kan det vara med synnerlig
olägenhet förenad!, särdeles om han är medellös, att för en, äfven än -

*) I sjette mom. af presteståndets förslag talas om ersättning för stenbrytning
å gammal åker, för hvilket slags arbete frihetsår ju ej kunna beviljas, hvilket
synes strida mot den i l:a mom. uttalade allmänna grundsats, att ersättning
icke eger rum för annan odling än sådan, för hvilken frihetsår likmätigt gällande
författningar kunna beviljas.

2) Kammarkollegii förslag.

148

BOSTÄLLSORDNING.

damålsenlig och för bostället fördelaktig odling få sig ålagdt utbetala en
kontant ersättning, som kan kanske ej utan svårighet och uppoffringar,
kanske äfven alldeles icke förmår anskaffa. Han har vid tillträdet åtskilliga
andra oundgängliga utgifter, såsom för boställets uppsättning med kreatur
och redskap m. m., samt torde i ganska många fall vida hellre föredraga
att undvara den förbättring, bostället genom odlingen vunnit, än att betala
större eller mindre del af odlingskostnaden. Att likväl tvinga honom
att gälda nedlagd kostnad på en halffärdig odling, hvilken han kanske har
hvarken lust eller förmåga att fullborda, eller på en färdig sådan, hvilken
han ej vill för den på honom belöpande andel i odlingskostnaden förvärfva,
synes komiterade vara ett våldförande af hans rätt, hvilket icke
ursäktas med den större utsigt till boställets uppodlande och förbättrande,
som derigenom möjligen vinnes; och eu lagstiftning i denna rigtning torde
vara så mycket betänkligare, som tillträdaren derigenom skulle kunna
tvingas till skuldsättning eller andra åtgöranden, hvilka menligt kunde inverka
på hans ställning till församlingen och på hans förmåga att sköta
sitt embete. Ännu hårdare skulle en sådan lagstiftning drabba en efterträdare,
i händelse odlingsföretaget, oaktadt det vid förberedande undersökning
ansetts förmånligt och oaktadt i följd deraf fördelning på vissa
år af kostnaderna beviljats, likväl skulle, såsom ju möjligen kan inträffa,
alldeles misslyckas, eller åtminstone ej lemna förväntadt resultat. Äfven
i detta fall skulle, enligt den förändrade lagstiftning, man nu velat införa,
efterträdare vara skyldig deltaga i den helt och hållet, eller till större
eller mindre del förspilda odlingskostnaden och således äfven i den genom
det misslyckade, af hans företrädare inledda odlingsföretaget uppkomna
förlust.

Den, enligt nu gällande allmänna lagstiftning, föreskrifna ersättning
medelst frihetsår synes komiterade tillfredsställa odlarens skäliga anspråk,
utan att förnärma efterträdares rätt. Ersättningen blir derigenom väl
lämpad efter den insigt, omsorg och möda, hvarmed odlingen verkstälts;
och, i händelse odlingen skulle misslyckas eller ej lemna förväntadt re- •
sultat, kommer förlusten rättvisligen att drabba den, som otvungen inlåtit
sig på företaget. Då odlaren tillförsäkras att få njuta afkastningen af
den odlade lägenheten under så lång tid, som anses erforderlig för att
odlingskostnaden såmedelst skall blifva ersatt, synes han, som vid odlingens
påbörjande ju bestämdt vet, hvarefter han har att sig rätta, ega all
den säkerhet för ersättningen, han skäligen kan begära; och då frihetsår
få beviljas endast för odlingar å förut oduglig eller i det närmaste oduglig
mark, synes efterträdares rätt också vara behörigen iakttagen; ty den i
alla händelser högst ringa minskning i boställets afkastning, som möjligen
i något fall kan uppkomma deraf, att ett före odlingen ej alldeles odugligt
område icke får under frihetsåren af efterträdaren disponeras, torde i
allmänhet uppvägas af utsigten för honom att vid frihetsårens slut utan
någon uppoffring komma i besittning af samma område i förbättradt och
värdefullt skick. Deremot skulle stadgande om ersättning medelst frihetsår
för stenbrytning å gammal åker eller för andra arbeten till förbättrande
af förut värdefull jord medföra under frihetsåren för efterträdaren verklig
minskning i boställets afkastning och således menligt på hans rätt inverka.

MOTIV. — V KAP. 27 ''§.

149

Det torde kunna invändas, att någon inkonseqvens ligger deri, att
komiterades förslag ej afser någon ändring uti de i kongl. förordn.
den 6 juli 1849 meddelade föreskrifter om fördelning till godtgörande
på vissa år af kostnaderna för vattenafledning, som af boställshafvare gemensamt
med andra fastighetsinnehafvare företages för odling af samfällig
jord, men ändock bibehåller ersättning medelst frihetsår för kostnaderna
å odling, som utan gemensamhet med andra fastigheter å boställe företages.
Till stöd för en dylik invändning kan anföras, att det i begge
fallen beror af boställshafvaren sjelf att inlåta sig på företaget, samt att,
om det i senare fallet är orätt och för efterträdares rätt förnärmande att
ålägga honom, antingen han vill eller icke, att deltaga i kostnaderna för
ett af företrädaren inledt odlingsföretag, sådant är icke mindre orätt i
det förra fallet.

Härvid torde dock böra bemärkas att, om det än, enligt komiterades
uppfattning, i principielt hänseende torde vara lika origtigt att tillförbinda
en efterträdare att deltaga i kostnad för vattenafledning till samfällig
jords odling som i kostnaden för odling utan gemensamhet med annan
fastighet, det svårligen låter sig göra att stadga frihetsår för hvad boställe
genom deltagande i en vattenafledning, som kan afse förut ganska värdefull
jord, möjligen vinner, och att vid sådant förhållande annan utväg till
beredande af nödig godtgörelse till den boställshafvare, som i vattenafledningsföretaget
ingått, näppeligen torde finnas, än att fördela kostnaderna
på vissa år. I kongl. förordn. den 6 juli 1849 stadgas också att
genom densamma någon ändring ej gjordes i dittills (och ännu) gällande
föreskrifter om godtgörelse medelst frihetsår för sådana odlingar å boställe,
för hvilka gemensamhet med annan fastighet ej egde rum; och således
har redan länge olika förfarits i afseende på ersättning åt boställshafvare
för deltagande med andra i vattenafledningsföretag o?h i afseende på ersättning
för odling, som han ensam å bostället verkställer.

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida icke den förändring uti nuvarande
lagstiftning rörande frihetsår borde införas, att tillträdaren erhölle rätt
vid sitt tillträde lösa eu odlingslägenhet, för hvilken frihetsår beviljats,
till det värde, som kunde af synerätt bestämmas, till hvilket värde afträdaren
således skulle blifva skyldig afstå lägenheten. En sådan förändring,
derom någon önskan ej blifvit från presterskapets sida uttalad,
skulle dock göra odlarens ställning sämre, än nu är förhållandet, enär
odlaren, i ovisshet om huru länge han skulle komma att besitta lägenheten,
ej skulle kunna med fördel utarrendera den eller eljest rörande
densamma vidtaga dispositioner för längre tid än sin egen ovissa besittningstid
till sjelfva bostället; och som eu sådan förändring alls icke med
hänsyn till efterträdarens rätt torde påkallas och ej heller i öfrigt synes
behöflig, utan skulle i sin mån verka afskräckande från odlingsföretag,
har det ansetts liera fortfarande såsom hittills bero af afträdares och tillträdares
godvilliga öfverenskommelse, om eu odlingslägenhet skall af tillträdaren
lösas eller af efterträdaren under frihetsåren behållas.

Komiterade hafva således ej funnit skäl föreslå ändring i de för närvarande
gällande, enligt komiterades tanke, rättvisa och välbetänkta stadganden
om ersättning för odlingar å boställen; och då dessa stadgande»
IVestlöneregleringskomitcn II, 2. 15

150

BOSTÄLLSORDNING.

afse såväl prestboställen som andra boställen, samt Kongl. Maj:ts i nådiga
skrifvelsen till kongl. kammarkollegium den 13 febr. 1863 meddelade
bestämmelse, att erforderliga föreskrifter om ersättning för odlingsföretag
å ecklesiastika boställen skulle i den blifvande boställsordningen inflyta,
efter komiterades uppfattning, uppenbarligen afsett endast det fall, att,
såsom ifrågasatt blifvit, förändrade stadganden i ämnet skulle finnas
behöfliga, men icke det fall, att den nuvarande lagstiftningen komme att
bibehållas, hafva komiterade funnit det vara hvarken nödigt eller lämpligt,
att de nu gällande stadgandena härom införas i boställsordningen,
lika litet som sådant skett i militieboställsordningen. Sistnämnda förordning
innehåller, såsom nämndt är, ett tillägg om byggnader å odlingslägenheter
samt om det skick, hvari sådana lägenheter skola vid frihetsårens
slut afträdas. Ett tillägg i samma syfte har synts nödigt äfven
för prcstboställena; och hafva komiterade derjemte föreslagit ett ytterligare
tillägg om rätt för odlaren att till nödigt bränsle samt nödiga
hägnader och byggnader under frihetsåren erhålla skogsfång å bostället,
med hvilket tillägg afsetts att bereda odlaren en särskild, med efterträdares
rätt förenlig fördel, hvilken torde i någon mån verka uppmuntrande
till odlingsföretag.

Som något skäl, hvarför särskild lagstiftning i detta ämne skulle gälla
för Vexjö och Karlstads stift samt Erkestiftet, ej torde förefinnas, komma,
enligt komiterades förslag, de undantagsstadganden, som för närvarande
gälla för sagda tre stift, icke att tillämpas för de odlingar, som inom
dessa stift påbörjas efter det boställsordningen trädt i verksamhet (70 §
6 mom.*).»

Vid nu förevarande paragraf anförde domänstyrelsen:

»Denna paragraf synes böra begynna med en hänvisning till de föreskrifter,
som i § 39 af nåd. förordn. den 29 juni 1866** äro stadgade
angående skogsmarks nyodling och upprödjning till beteshage, hvarför ett
så lydande moment här torde böra införas:

’I fråga om nyodling eller upprödjning af beteshage å boställes skogsmark
gäller hvad derom finnes särskild! stadgadt.’

Komiterades 1 mom. innehåller den oegentligheten, att länsstyrelsen
före beslut, ledande till rubbning i faststäld skogshushållningsplan, skulle
infordra skogsstyrelsens (domänstyrelsens) yttrande, hvaraf måste följa,
att länsstyrelse egde befogenhet att, äfven i strid med skogsstyrelsens (domänstyrelsens)
mening, ändra eller upphäfva sistnämnda styrelses beslut
angående skogshushållning.

Vidare håller domänstyrelsen före att, derest frihetsår beviljas såsom
ersättning för odling — om lämpligheten hvaraf det icke torde tillkomma
styrelsen att sig yttra — annan rätt för odlingslägenhetens innehafvare
till bränsle samt virke till de hägnader och byggnader, som i följd af
odlingen förklaras erforderliga, ej kan ifrågakomma än den rätt, boställshafvare
i allmänhet eger att till husbehof nyttja boställets skog, d. v. s.
inom gränserna för den skogsafkastning, som bestämmes af faststäld hus *

Nuv. § 71 mom. 6.

** Numera kongl. förordn. den 26 jan. 1894, § 64.

MOTIV. — V KAP. 28 §.

151

hållningsplan, och torde derför, så länge boställets och odlingslägenhetens
innehafvare är samme person, särskildt stadgande om virkets utsyning här
vara öfverflödigt, hvaremot, så snart den, som erhållit frihetsår för odling,
afträdt bostället, hans rätt till virke från boställsskogs afkastning, undantagandes
rätten till virke för upprätthållande af hägnad i odlingslägenhets
yttergränser, synes böra upphöra, helst tillträdande boställshafvares rätt
eljest kunde i alltför vidsträckt mån förnärmas.

Styrelsen får derför underdånigst hemställa, att detta moment erhåller
följande förändrade lydelse:

''Vill boställshafvare — — — böra finnas; och må till dessa byggnader,
äfvensom till de för odlingen nödiga befunna hägnader, bränsle
och annat virke tagas från boställets skogsafkastning, dock att, sedan den,
som erhållit rätt till frihetsår, afträdt bostället, virke från boställsskogens
afkastning må åtnjutas endast för upprätthållande af hägnad i odlingslägenhetens
yttergränser efter utsyning genom vederbörande skogstjensteman,
samt i den mån boställshafvaren ändock kan erhålla sitt fulla
virkesbehof’.»

Kammarkollegium ansåg stadgande, att boställshafvare, som
mot frihetsår verkstälde odling, skulle från boställets skog erhålla
virke till de hägnader och byggnader, som i följd af
odlingen blefve erforderliga, vara billigt och skäligt, enär dessa
skulle vid frihetsårens slut i försvarligt skick tillfalla bostället
utan''ersättning; men anmärkte kollegium, att — hvad deremot
auginge bränsle, som under den tid odlaren tillika innehade bostället
torde honom tillkomma i följd af den rätt, boställshafvare
i allmänhet egde att till husbehof nyttja boställets skog — rättighet
att erhålla bränsle vid odlingslägenheten icke borde odlaren
medgifvas för tiden efter det han afträdt bostället; och hemstälde
kollegium derför, att förevarande paragraf måtte i sådant
syfte ändras.

Med anledning af hvad domänstyrelsen anmärkt blef förevarande
paragraf i K. prop. ändrad till dess i komiténs förslag
bibehållna lydelse.

28 §

är införd i stället för K. prop. § 30, hvilken, likasom § 36 i
1879 års förslag, lydde sålunda:

Med odling genom flåhackning och bränning af torf förhålles enligt
hvad derom särskildt är stadgadt.

Angående sistnämnda paragraf yttrade dåvarande komiterade:
»Stadganden om odling genom flåhackning och bränning äro meddelade
i kong!, brefvet den 8 maj 1821 samt kongl. krigs- och kammar -

152

BOSTÄLLSORDNING.

kollegiernas kung. den 5 juli samma år, kvilka stadganden, såsom afseende
alla slag af boställen, såväl prestboställen som andra, ansetts endast böra
i boställsordningen åberopas.»

Nyssberörda kongl. bref föreskrifver: att å kungsgårdar samt
militära, civila ock ecklesiastika boställen s. k. flåhackning och
bränning icke må utan tillstånd af Konungens befallningshafvande
företagas å ängsmark; att efter hvarje bränning ej må tagas
mera än en sädesskörd; att fältet derefter, så vida det icke till
åker för framtiden med vanlig gödning bibehålies, bör med gräsfrö
besås och igenläggas; samt att ny flåhackning och bränning
derå icke får verkställas förr än gräsvallens försämrande och
mosslupna beskaffenhet i förening med odlingssättets begagnande
utan markens skada må i den ordning, som i nämnda kongl.
bref stadgas, pröfvas för en bättre afkastning kunna sådant
medgifva; och förbjudes innehafvare eller arrendator af kungsgård
eller boställe vid ansvar såsom för vanhäfd att i annan
ordning begagna sig af ifrågavarande odlingssätt, dock att å
ouppodlade, från mossvall icke befriade samt till fruktbarhet
således icke beredda kärr och mossar flåhackning och bränning
må utan inskränkning eller särskildt tillstånd verkställas^ till
dess mossvallen fullkomligen utrotats och fältet blifvit bragt
till ordentlig fruktbarhet.

Angående kronans jordbruksdomäner föreskrefs härefter uti
kongl. kungörelsen den 10 november 1882 mom. 21:o att nyodling
finge ske endast på de områden och under de vilkor,
som i arrendekontraktet eller sedermera på arrendator framställning
af vederbörande förvaltningsmyndighet bestämdes»;
hvarefter genom kongl. brefvet den 2 december 1892 förordnades,
att ofvan åberopade nådiga bref den 8 maj 1821 icke vidare
skulle tillämpas i fråga om de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar.

Då således beträffande kronans jordbruksdomäner rätt till
nyodling, vare sig genom flåhackning och bränning eller på annat
sätt, numera är beroende på medgifvande i hvarje särskildt fall,
har komitén ansett, att icke heller å presterskapets boställen
någon sådan nyodling, som företages medelst flåhackning och
bränning, må verkställas utan dertill erhållet tillstånd, hvilket
torde böra sökas hos Konungens befallningshafvande.

MOTIV. — V KAP. 29 §.

153

29 §.

Mom. 1 och 3 af denna paragraf motsvaras i 1879 års förslag
af § 29, så lydande:

1 mom. Om fördelning till godtgörande på vissa år af den kostnad,
boställshafvare kan hafva under sin besittningstid fått vidkännas i
och för laga skifte, deltagande i vattenafledningsföretag för samfällig jords
odling eller förbättring, nybyggnad af kyrka eller andra allmänna hus,
uppförande af broar eller anläggning af vägar, galle hvad derom särskildt
är stadgadt; och vare efterträdare ej skyldig att annorlunda än på grund
af sådan fördelning vidkännas de kostnader, som i sagda afseenden bort
före hans tillträde af bostället utgå.

2 mom. Har nybyggnad eller förbättring, eller annan åtgärd, derför
företrädande boställshafvare förklarats skyldig svara, blifvit af efterträdande
boställshafvare verkstäld; och kan det visas, att denne, utan
egen försummelse, ej kunnat den härför bestämda kostnadsersättning ho»
företrädaren utfå; må den förlust, som sålunda för efterträdaren uppstått,
efter synerätts bepröfvande fördelas till godtgörande på vissa, högst tjugu
år, räknade från denne boställshafvares tillträde.

Härom anfördes af komiterade:

»Uti 111 § af kongl. skiftesstadgan den 9 nov. 1866 stadgas om
de grunder, efter Indika kostnaden för skiftesförrättning skall å ecklesiastika
och andra boställen fördelas; hvarjemte i 19 § 3 mom. af landtmäteritaxan
den 8 febr. 1867 bestämmes, att af ecklesiastikt boställes
andel i hela förrättningskostnadcn gäldas V6 af boställshafvaren och 5/e
af kyrkans eller församlingens medel.*

Uti kongl. kung. den 4 maj 1827, §§ 3, 4, 5, bestämmes, att
såväl den på boställshafvare för skiftets verkställighet belöpande kostnad,
som ock de utgifter, boställshafvare i öfrigt i och för skiftet får
vidkännas för egen eller andra delegares husflyttning, odling, hägnad eller
dikning m. m., skola på föreskrifvet sätt fördelas till godtgörande på 20
år från och med det år, då skiftet tillträdes.**

I kongl. förordn. den 6 juli 1849 stadgas, att alla kostnader, en
innehafvare af ecklesiastikt eller annat boställe får vidkännas i och för

* Samma bestämmelse är meddelad i § 19 mom. 3 af Kongl. Maj:ts den 10
juni 1881 gifna förnyade taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar.

** Genom kongl. kung. den 31 okt. 1879 är, med ändring af § 7 i kongl.
kung. den 4 maj 1827 förordnadt att, om boställshafvare vid skifte eller egoutbyte
erhållit ersättning för ståndskog eller plantering, dermed i främsta rummet skall
bekostas skogsodling, i enlighet med vederbörande skogstjenstemans föreskrifter,,
å boställets mark, der sådan lämpligen kan ega rum, och att hvad derefter kan
af ersättningsmedlen återstå, skall, på sätt af synerätt eller vid ekonomisk besigtning
närmare bestämmes, af boställshafvaren användas till boställets nytta och
förkofran i öfrigt, mot redovisning vid först inträffande syn eller besigtning; i
sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t förklarat sig vilja, på derom af boställshafvare
gjord ansökning, i särskilda fall taga under öfvervägande, huruvida godtgörelse
för hvad boställshafvare vid laga skifte eller egoutbyte förpligtats att i ersättning
för ståndskog utgifva må utgå i annan ordning, än som stadgas i § 3 af nämnda
kongl. kung. den 4 maj 1827.

154

BOSTÄLLSORDNING.

deltagande med behörigt tillstånd i vattenafledningsföretag för samfällig
jords odling eller förbättring äfvensom för den tillvunna eller förbättrade
jordens odling, inhägnande och bebyggande, skola till godtgörande fördelas
på vissa, högst 20 år, räknade från den tid, då vattenafledningen
blifvit fullbordad. Detta stadgande gäller dock ej sådan å boställe skeende
odling, hvarför gemensamhet med annan fastighet ej eger rum.

Liknande föreskrift om fördelning på vissa, högst 20 åt- meddelas i
kongl. kung. den 16 jan. 1863 i afseende på den kostnad, en innehafvare
af ecklesiastikt eller annat boställe fått vidkännas för nybyggnad
af kyrka eller andra allmänna hus, uppförande af större broar eller
anläggning af nya vägar. Aren räknas från och med det år, hvarunder
byggnads- eller anläggningsföretaget blifvit fullbordadt.

Som någon ändring i ofvanberörda författningar, hvilka angå boställen
af alla slag, såväl prestboställen som andra, ej torde böra, åtminstone
i boställsordningen, ifrågakomma, hafva komiterade ansett tillräckligt, att
deri endast hänvisas till hvad i dessa frågor särskilt är stadgadt.

Enligt §§ 53 och 58 i förslaget kan beslut om fördelning på vissa
år af ifrågavarande kostnader meddelas endast af synerätt vid af- och
tillträdessyn. * Derutinnan synes förslaget öfverensstämma med hvad
kongl. kung. den 4 maj 1827 om skifteskostnaders fördelning stadgar.
Uti kongl. förordn. den 6 juli 1849, 1 §, och kongl. kung. den 16
jan. 1863, 1 §, sägs visserligen, att synerätt vid först inträffande
laga syn skall om fördelning af de i dessa författningar omförmälda
slag af kostnader bestämma; men då tydligt synes vara, att ett sådant,
på efterträdarens rätt väsentligen inverkande beslut ej behöfver eller
bör meddelas förr än han är i tillfälle att sin rätt bevaka, torde orden
''laga syn’ få antagas likabetydande med ’af- och tillträdessyn’; och under
förutsättning af detta antagandes rigtighet skulle således förslaget ej föranleda
någon förändring i nuvarande stadganden härutinnan.

Hvad af ifrågavarande kostnader belöper på en företrädande boställsbafvares
tid synes ej böra, äfven om denne ej fullgör sin betalningsskyldighet,
drabba efterträdaren, hvilken ej torde böra vidkännas af sagda kostnader
mer än hvad efter lagligen verkstäld fördelning på hans besittningstid
belöper. En föreskrift i någon mån motsvarande det stadgande, förslaget i
detta afseende innehåller, förekommer i 50 § af militieboställsordningen.

Såsom i motiven till §§ 23, 24, 25** är omförmäldt, skall, enligt
förslaget, till godtgörande på vissa år fördelas jemväl den förlust, som för
tillträdare kan uppstå derigenom, att han i följd af företrädares medellöshet
ej kunnat utfå denne ådömd husröteersättning. Den tillträdare,
som på en sådan fördelning gör anspråk, torde böra styrka, både att eu
sådan förlust verkligen egt rum, och att den icke genom hans egen försummelse
uppkommit. Som förlusten väl bör anses uppstå, då tillträdaren
vid boställets tillträdande öfvertager ansvaret för husrötan, utan att
bekomma derför stadgad ersättning, bar tiden för fördelningen ansetts
böra räknas från tillträdet.»

* Bestämmelse härom intagen i nuv. § 56 mom. 10.

** De stadganden, som i dessa paragrafer intogos om årsberäkning m. m.,
äro i nu framlagda förslag uteslutna.

MOTIV. — V KAP. 29 §.

155

De föreskrifter, som upptogos i 1879 års förslag § 29, bibehöllos
i K. prop. § 25, hvilken öfverensstämmer med nuv. § 29
mom. 1 och 3, dock att i nuv. § 29 mom. 1 gjorts ett tillägg för
utmärkande af att detta moment skall afse jemväl kostnad för
skogsindelning å boställen. Enligt kongl. kungörelsen den 22
oktober 1897 må nemligen under der angifna förutsättningar sådan
kostnad fördelas lika på de år, för hvilka den vid skogsindelningen
upprättade hushållningsplan fäststälts att gälla och
för hvilka boställshafvaren derjemte berättigats till skogsafkastning
utöfver husbekofvet.

Såsom i sammanhang med motiven till IY Kap. anmärkts,
var i K. prop. § 22 mom. 2 infördt stadgande, att, om brandförsäkring
vore tagen med vilkor, att afgiften derför skulle betalas
på en gång eller under vissa år, finge hvad boställshafvare
i brandförsäkringsafgift erlagt af synerätt fördelas till godtgörande
på högst tjugu år.

Enligt det af Kongl. Maj:t den 8 mars 1889 för allmänna
brandförsäkringsverket för byggnader å landet faststälda reglemente,
sådant detsamma med sedermera beslutade ändringar nu
lyder, skall försäkringsafgift erläggas för tillsammans 24 år;
och eger försäkringstagare, som i angifven ordning förskottsvis
betalt ett eller flera års afgifter, tillgodonjuta i reglementet bestämd
afkortning å den eljest föreskrifna årsafgiften. Vid sådan
förskottsinbetalning på en gång af hela det belopp, som skall
vara guldet för att utan vidare omkostnad bereda försäkring
för all framtid, motsvarar den medgifna afkortningen ej mindre
än 39.73 procent af det i förskott erlagda beloppet. Den, hvilken
betalt försäkringsafgifter för 24 år, eger dessutom uppbära den
vinstutdelning, som reglementsenligt beslutas. Härmed jemförliga
bestämmelser lära gälla äfven för en del andra brandstodsinrättningar,
som enligt § 20 i nu framlagda förslag till boställsordning
kunna godkännas.

Synnerligen obilligt skulle det, enligt komiténs mening, vara,
om boställshafvare, hvilken genom förskottsinbetalning af försäkringsafgifter
beredt äfven efterkommande boställshafvare väsentliga
fördelar, ej kunde fä sin omkostnad härutinnan fördelad till
godtgörande under skäligt antal år. Stadgande i det syfte, som
K. prop. § 22 mom. 2 angifvit, har komitén derför ansett böra
bibehållas; men då de grunder, efter hvilka fördelningstiden bör
bestämmas, kunna vara olika i särskilda fäll, har komitén antagit,

156

BOSTÄLLSORDNING.

att affattningen af det stadgande, hvarom nu är fråga, borde
ändras i enlighet med komiténs förslag.

Slutligen har i § 29 mom. 4 tillagts bestämmelse, att —
om vid afträdande af löningsboställe befinnes, att afträdaren,
utöfver hvad hans företrädare skolat gälda, måst för nybyggnad
af laga hus eller sådan förbättring, som enligt § 16 mom. 2
blifvit likstäld med nybyggnad, vidkännas större kostnad, än
synerätt pröfvar motsvara en för afträdarens besittningstid rimlig
utgift i berörda hänseende — den Överskjutande kostnaden
må, der ej i upprättadt arrendekontrakt är annorlunda föreskrifvet,
till godtgörande på vissa år från sistnämnde bostäl]skafvare»
frånträdande af bostället fördelas så, som synerätten finner skäligt.

Beträffande de tärning sboställen, som i författningsenlig ordning
utarrenderas, torde erforderliga bestämmelser i förevarande
ämne meddelas uti arrendekontrakten*, såsom för hvarje boställe
lämpligt pröfvas.

* I fråga om kronans jordbruksdomäner stadgas härutinnan genom kongl.
kung. den 10 nov. 1882 följande:

15:o. Arrendators nybyggnadsskyldighet skall, der så ske kan, före egendomens
utarrendering så väl i afseende på byggnadernas beskaffenhet som kostnaden
derför noggrant bestämmas och i arrendekontraktet angifvas.

Kan sådant byggnadsförslag ej på förhand uppgöras, bör, med hänsyn till
egendomens storlek och dess beskaffenhet till egor och befintliga åbyggnadér, vid
arrendevärderingen föreslås och genom kontraktet bestämmas visst för år beräknadt
belopp i penningar, icke öfvers! igande eu tiondedel af det föreslagna arrendevärdet,
hvilket belopp bör genom byggnad under arrendetiden redovisas eller
vid egendomens afträdande till kronan kontant gäldas. Inom sålunda bestämd
gräns i afseende på kostnaden, vare arrendator pligtig att, om domänstyrelsen så
påfordrar, vid egendomen utföra ny- eller ombyggnad; skolande så va! den tid,
inom hvilken det af domänstyrelsen föreskrifna byggnadsarbetet bör vara fullbordadt,
som ock byggnadens närmare beskaffenhet och den afräkning, som derför
bör ega rum å den i kontraktet stadgade byggnadssumman, bestämmas vid
laga syn.

Utan föreskrift i arrendekontraktet eller domänstyrelsens medgifvande, må
ombyggnad af kronans hus vid egendomen icke företagas, ej heller ny byggnad
uppföras, afsedd att gå i afräkning å arrendatorus byggnadsskyldighet.

Yarder med domänstyrelsens begifvande och efter plan, som af densamma
blifvit godkänd, byggnad af arrendator uppförd, för hvilken kostnaden är större
än som motsvarar den enligt kontraktet bestämda byggnadsskyldigheten, ankomma
på domänstyrelsens pröfning, huruvida öfverbyggnaden må arrendatorn
godtgöras genom eftergift å närmaste årens arrende eller vid egendomens afträdande
af den nye arrendatorn; dock bör vid bestämmande af sådan godtgörelse
tagas i beräkning den nytta, som genom den nya byggnaden kan arrendatorn under
återstående arrendetiden tillskyndas.

Ersättning för verkstäld öfverbyggnad, hvartill nuvarande arrendator enligt
de för hans arrende gällande föreskrifter kan finnas berättigad, skall af den nye
arrendatorn gäldas, der icke i arrendekontraktet med honom varder annorlunda
bestämdt.

Om, på grund af särskilda förhållanden, hemman eller lägenhet anses lämpligen
kunna utan åbyggnad utarrenderas, må arrendator från all byggnadsskyldighet
befrias.

MOTIV. - VI KAP. 30 OCH 31 §§.

157

Vidkommande åter öfrig a lärling sbo st allen skulle, enligt komiténs
förslag § 29 mom. 4, det tillkomma synerätt att pröfva,
om och i hvilken mån kostnad, som boställshafvare måst vidkännas
för nybyggnad af laga hus eller för s. k. nybyggnadsreparationer
å dylikt hus, må till godtgörande fördelas på vissa
år. När sådan kostnad för boställshafvare ifrågakommit, bör
vid den af- och tillträdessyn, som med anledning af bemälde
boställshafvares frånträdande af bostället hålles, syuerätten uppskatta,
särskildt för hvarje laga hus, huru stor utgift det husets
^byggnad skulle betinga och hvad af sålunda beräknade nybygga
a dsutgift, om den fördelas på det antal år, huset efter
dess uppförande kan antagas bestå, innan nybyggnad deraf åter
blir nödig, i medeltal på hvarje af dessa år belöper. Den för
hvarje laga hus uppskattade årliga nybyggnadskostnaden sammanräknas
derpå för alla de laga husen, med tillägg af den
utgift synerätten antager i medeltal åtgå för ny byggnadsreparationer
å bostället. Sedan på detta sätt hela den årliga nybyggnadskostnaden
för boställets laga hus uträknats, tillser
synerätten, huruvida afträdande boställshafvarens utgifter i berörda
hänseende varit större, än som enligt den skedda uppskattningen
skolat belöpa å hans besittningstid. Visar sig härvid,
att afträdarens kostnader öfverskjutit hvad sålunda finnes
hafva bort af honom för besittningstiden utgöras, skall öfverskottet
fördelas på det antal år, som af synerätten bestämmes
efter förhållandet mellan hela den öfver skjutande kostnaden
och det af synerätten uppskattade årliga nybyggnadsbeloppet.
Den tid, för hvilken fördelningen skall gälla, räknas från boställshafvarens
frånträdande af bostället.

VI Kap.

Om öfverträdelse af nyttjanderätt till boställe.

30 och 31 §§

motsvara i 1879 års förslag § 37, så lydande:

1 mom. Hvad boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt och
icke till dess årliga afkastning räknas kan, må boställshafvare ej, utan
att sådant är särskildt tillåtet, boställe afhända. Gödsel får icke bort -

158

BOSTÄLLSORDNING.

föras från boställe, förenadt med jordbruk, ej heller stråfoder, när förbud
deremot enligt 49 § 7 mom.* meddelas; men eljest eger boställshafvare
att öfver boställes årliga afkastning fritt förfoga; och skall förty det i 27
kap. 10 § B.B. stadgade förbud att före fardag föra fä eller foder af
bole ej på dessa boställen tillämpas.

2 mom. Bryter boställshafvare emot hvad i 1 mom. af denna §
sägs, straffes, der gerningen icke är att till åverkan hänföra, såsom för
öfverträdelse af nyttjanderätt enligt 24 kap. 4 och 7 §§ Strafflagen; vare
ock skyldig ersätta all skada.

I motiveringen härtill anfördes:

»Ett boställes årliga afkastning** torde i allmänhet vara boställshafvarens
tillhörighet, hvilken han eger till sin nytta använda. Enligt
nu gällande lagstiftning (27 kap. 10 § B. B., militieboställsordningen
§ 42 f, kongl. förordn. den 16 dec. 1870 § 10) är likväl hans dispositionsrätt
till den årliga foder- och gödselafkastningen i viss mån inskränkt.
Enligt militieboställsordningen och kongl. förordn. den 16 dec. 1870 få
foder och gödsel alls icke bortföras från de boställen, för hvilka dessa
författningar gälla, d. v. s. militieboställen och prestgårdar i Skåne.1)
På enahanda sätt synes äfven 27 kap. 10 § B. B., hvilket lagrum väl
är i detta afseende för prestboställen i allmänhet gällande, böra tolkas
i fråga om gödsel. Men hvad foder angår, stadgar sistnämnda lagrum,
att foder ej får före fardag af bole föras, men att, om, då fardag inne
är, afträdare har foder öfver, som han vill sälja, detsamma skall åt efterträdaren
bjudas; hvaraf torde följa, att afträdaren, i händelse han ej vill
sälja fodret, eger vid flyttningen medtaga det, äfvensom att han, i händelse
han önskar sälja detsamma, men efterträdaren ej vill det köpa, eger
afyttra det till någon annan, som då är oförhindrad att fodret bortföra.2)

Någon förändring i nu gällande föreskrifter om hoställshafvares
dispositionsrätt öfver gödseln har ej blifvit påyrkad. Komiterade hafva
dock ansett, att förbudet mot gödsels bortförande bör gälla endast för
innehafvare af boställe, förenadt med jordbruk; hvaremot från boställe
utan jordbruk, med ingen eller obetydlig jord att göda, boställshafvare
synes höra ega bortföra eller försälja gödseln, dervid dock alltid skyldighet
för honom qvarstår att, enligt § 30*** väl göda det ringa åkerområde, som
kan till ett sådant boställe höra.

I fråga om foder har redan i en af dokt. Thyselius vid riksdagen
1862—1863 väckt motion om utarbetande af en ecklesiastik boställsord -

* Här åsyftade bestämmelse i 1879 års förslag är i K. prop. utesluten.

** Dertill räknas ej här afkastningen af skogen, om hvilken är särskildt
stadgadt i kongl. förordn. den 26 jan. 1894.

'') Dock kan hvad militieboställen angår särskildt tillstånd till foders försäljning
i vissa fall af vederbörande myndighet meddelas. (Militieboställsordningen,
§ 42.)

2) 1559 års förordning om landtpresternas uppbörd innehöll: »Alt Fodher,
som på prästabohlet fallet är, vari sig höö eller halm, skall ther efter nödtorfften
uptärt och nödt varda»; hvilket stadgande väl får anses vara genom 27 kap. 10
§ B. B. ändradt. (Jfr lagutskottets utlåtande n:o 7 vid riksdagen 1878.)

*** Jfr nuv. § 24. f Jfr kongl. kung. den 7 dec. 1858.

MOTIV. — VI KAP. 30 OCH 31 §§.

159

ning uttalats den åsigt, att det numera föråldrade och olämpliga förbudet
mot foders bortförande från boställe vore en af de brister i den nuvarande
lagstiftningen, hvilka borde genom den blifvande boställsordningen
undanrödjas.

Denna åsigt omförmäles uti rikets ständers skrifvelse den 28 jan.
1863, hvilken skrifvelses ordalydelse synes antyda, att rikets ständer då
härutinnan varit af samma mening som motionären.

Enahanda åsigt om olämpligheten af förbudet mot foders bortförande
före fardag har ock uttalats af flera utaf de myndigheter och de prestman,
från hvilka yttranden i ämnet afgifvits.

Uti dessa yttranden har anförts, bland annat, följande:

Betydelsen af ordet ''foder är ej i lagen tillräckligt noga bestämd.
I vidsträckt mening kan derunder inbegripas allt, som till kreaturens
utfodring användes, således ej endast hö och halm utan äfven rotfrukter,
spanmål, oljekakor m. m., hvilka ämnen efter nutidens utfodringssätt äro
ej mindre vigtiga foderämnen än stråfodret. Uti vanlig mening förstås
med ’foder väl endast stråfoder, hö och halm, möjligen äfven säf och
rör, men ordet tolkas dock stundom så, att höstsädeshalm icke såsom
’foder anses. På många orter, särdeles i Norrland, är hö- och halmtillgången
i hög grad olika det ena året mot det andra, hvadan vissa år
vid rikligare foderafkastning öfverskott af foder uppstår. Detta öfverskott
skulle, om det ej finge försäljas, ofta blifva alldeles värdelöst såväl för
boställshafvaren som för bostället. För innehafvare af boställen på vissa
slättbygder är det af synnerlig vigt att få sälja något af den för boställenas
eget behof merendels öfverflödiga halmtillgång, som der erhålles,
helst den öfverflödiga halmen eljest ej kan tillgodogöras bostället i annan
form än att direkt såsom gödsel användas. Om ett boställe är beläget i
närheten af en stad eller annan ort, som erbjuder fördelaktigt tillfälle på
en gång till afsättning för foder och till inköp af gödsel, kan det vara
såväl för boställshafvaren som för bostället fördelaktigast att å bostället
producera foder till afsalu, från hvilket brukningssätt boställshafvaren dock
af förbudet mot foders bortförande hindras. Om det således torde kunna
anses obestridligt, att sagda förbud för boställshafvare medför väsentliga
och känbara olägenheter samt under vissa förhållanden utgör hinder för
införande af det mest inbringande och äfven för bostället fördelaktigaste
brukningssätt, så lemnar förbudet å andra sidan ringa eller ingen garanti
mot boställets utmagrande och uppfyller således, oaktadt alla de olägenheter
förbudet medför, alls icke det dermed åsyftade ändamål. Utan
hinder af förbudet kan ett boställe på mångahanda sätt utarmas. Så kan
t. ex. eu boställshafvare, utan att hålla någon ladugård, å bostället odla
endast säd eller frösorter eller fabriks- eller andra växter, som ej lemna
någon fodertillgång. Korrektiv mot jordens vanhäfd ligger i boställshafvarens
skyldighet att åkern väl häfda och göda och kan ytterligare erhållas
genom föreskrift att, efter vederbörande myndighets bestämmande,
ett visst antal kreatur skall derstädes vinterfödas.

Komiterade hafva för sin del funnit de skäl, som sålunda blifvit anförda
mot bibehållande af förbud mot foders bortförande före fardag, vara
af den afgörande vigt, att komiterade ansett sig böra föreslå borttagande

160

BOSTÄLLSORDNING.

af detta förbud för prestboställen, helst andra och efter komiterades åsigt
mera betryggande korrektiv mot åkerjordens vanhäfd kunna utan olägenhet
för ordentliga boställshafvare stadgas; vid hvilket förhållande det torde
vara för det allmänna alldeles likgiltigt, om fodret användes vid bostället
eller icke.

Hvad beträffar betydelsen af ordet ''foder, synes för komiterade
tvekan ej gerna böra uppstå derom, att med detta''ord i 27 kap. 10 §
B. B. förstås såväl hö som alla slag af halm eller i allmänhet allt foder
i stråform, men icke några andra foderämnen. Komiterade hafva valt
ordet ''stråfoder, som betecknar endast foder i stråform, men som också
torde omfatta alla slag af stråfoder, då icke något är särskildt undantaget.

De korrektiv, som i förslaget förcskrifvas mot missbruk af rättigheten
att bortföra foder, äro, utom hvad som stadgas i § 30* om boställshafvares
skyldighet att åkern väl häfda och göda,

dels (§ 49 mom. 7, § 58) ** att, om vid ekonomisk besigtning
eller husesyn kan utredas, att boställshafvare till skada för bostället derifrån
bortfört stråfoder, utan att hafva i stället tillfört erforderlig gödning,
honom kan åläggas ditföra nödig gödsel samt förbjudas att under viss tid
något stråfoder vidare bortföra,

dels (§ 39 mom. 3) *** att boställshafvare skall vid boställes afträdande
utan ersättning tillhandahålla efterträdaren den efter vanliga förhållanden
nödiga gödsel till dennes första höst- och vårutsäde,

och dels (§ 38) att, om boställshafvare gör sig skyldig till vanhäfd
i högre grad, utan att ställa sig till efterrättelse hvad i anledning deraf
vid ekonomisk besigtning eller husesyn honom föreskrifves, boställets jordbruk
ma kunna honom fråntagas och för hans räkning utarrenderas.

Hvad deremot boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt och
icke till dess årliga afkastning räknas kan, såsom hus, hägnader, broar,
sten, grus, sand, lera, torf m. m. (hvari äfven torde böra inbegripas i
allmänhet hvad som från skogen erhålles), får boställshafvare, enligt förslaget,
ej boställe afhända, utan att sådant är honom särskildt tillåtet.

Om boställshafvare bryter mot hvad i 37 § 1 mom. sägs, och är
hans gerning till åverkan hänförlig, är straff derför utsatt i strafflagens
24 kap., 3, 4 och 7 §§, hvilken sistnämnda paragraf, oaktadt deri omnämnes
endast ''brukare’, väl torde vara äfven för boställshafvare tillämplig. Deremot
synes det komiterade ej fullt tydligt efter hvilka lagrum skulle kunna
straffas andra förbrytelser mot förslagets 37 § 1 inom., såsom om boställshafvare
afhänder bostället dess hus eller hägnader, om han för bort
derifrån gödsel eller, mot förbud, stråfoder, eller sten, grus, sand, lera
eller dylikt. Närmast synas sådana förbrytelser vara hänförliga till missbruk
af nyttjanderätt, derom i 24 kap. 7 § strafflagen omförmäles.
Komiterade hafva emellertid ansett, att ett förklarande härom ej skulle
vara i boställsordningen öfverflödigt, äfvensom att straff för sådan, till

* Jfr nuv. § 24. ■— ** Jfr nuv. § 56 mom. 9. — *** Jfr nuv. § 35.

t Bestämmelserna i § 38 af 1879 års förslag blefvo i K. prop. uteslutna

enligt hemställan, som vid förslagets granskning i högsta domstolen gjordes af
sex justitieråd.

MOTIV. — VI KAP. 30 OCH 31 §§.

161

missbruk af nyttjanderätt hänförlig förbrytelse skäligen bör endast efter
24 kap. 4 § strafflagen bestämmas. (Jfr militieboställordningen, 32 §.>

Efter det 1879 års betänkande afgifvits, gjordes beträffande
kronans jordbruksdomäner genom kongl. kungörelsen den 10
november 1882 mom. 20:o följande medgifvande: »Från det i
lag stadgade förbud mot foders förande från bole må undantag
kunna ega rum med domänstyrelsens begifvande samt under de
vilkor, som af densamma föreskrifvas.»

Enligt kongl. kungörelsen den. 20 maj 1887 angående förändrad
lydelse af § 5 uti instruktionen för kammarkollegium den
14 november 1879 skall i fråga om de till militie-, civil- och
ecklesiastikstaterna upplåtna boställen, utom de skogsstaten anvisade,
äfvensom öfriga fastigheter, öfver Indika kammarkollegium
eger vård och inseende, det tillkomma kammarkollegium, bland
annat, att pröfva och afgöra ärenden om bortförande från sådan
fastighet af foder, »när tillfälligt öfverskott deraf i följd af
odlingar eller andra omständigheter uppstått»; och eger kollegium
dervid föreskrifva de vilkor, som kunna finnas nödiga.

Flera af dem, som yttrade sig öfver 1879 års förslag,
uttryckte betänkligheter vid att, såsom komiterade ifrågasatt, j
boställsordningen intaga medgifvande att, såvida ej särskildt
förbud lemnats, bortföra stråfoder från presterskapets boställen;
och anmärktes ytterligare af domänstyrelsen beträffande mom. 1
i komiterades förslag:

»I motiven till denna paragraf förmäles visserligen, att till boställes
årliga afkastning ej räknas årliga afkastningen af skogen, men ur författningsförslaget
framgår detta. ej tydligt, helst § 32 * afser endast
skogens skötsel och vård, men ej dess nyttjande. På grund häraf, och
enär förbudet mot bortförande af boställets tillhörigheter och vissa dess
alster synes böra gälla ej blott för boställshafvaren utan äfven för dennes
torpare äfvensom innehafvare af odlingslägenhet med frihetsår, föreslås
följande redaktionsförändring af 1 mom.:

''Hvad boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt och icke till
dess årliga afkastning räknas kan, äfvensom skogseffekter, må ej bostället
afhändas, utan att sådant är särskildt tillåtet. Gödsel — — —’.»

Med anledning af hvad domänstyrelsen sålunda erinrat ansåg
högsta domstolen mom. 1 böra så affattas, att deraf framginge,
att skogseffekter, äfven om de kunde anses tillhöra boställes
årliga afkastning, ej finge bostället afhändas, utan att
sådant vore särskildt tillåtet; hvarförutom tre justitieråd hem -

* Nuv. § 25 inom. 2.

162

BOSTÄLLSORDNING.

stälde, att sista meningen i detta mom., från och med orden
»och skall förty» till och med orden »boställen tillämpas», måtte,
såsom obehöflig, uteslutas, samt ett justitieråd erinrade, att nu
gällande förbud mot foders bortförande från boställe borde såsom
regel qvarstå, dock att det finge på myndighets pröfning
ankomma att för vissa fall bestämma om och på hvad vilkor
undantag från förbudet kunde medgifvas.

Vid mom. 2 anmärkte högsta domstolen, att detta mom.
borde affattas i det syfte,,att boställsbafvare, som gjorde åverkan
å bostället eller eljest öfverträdde sin nyttjanderätt, skulle
straffas så, som i fråga om sådana förseelser, begångna af brukare
utaf legd jord, funnes stadgadt, och vara skyldig ersätta
all skada.

I K. prop. § 31 intogos beträffande ifrågavarande ämnen
följande bestämmelser:

1. Hvad boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt och icke
till dess årliga afkastning räknas kan, må ej bostället afhändas, utan att
sådant är särskildt tillåtet, ej heller skogseffekter, äfven om de kunna
anses tillhöra boställets årliga afkastning. Gödsel får icke bortföras från
boställe, förenadt med jordbruk. Stråfoder må boställshafvaren icke förr
än vid afträdestiden från sådant boställe bortföra utan särskildt tillstånd.
Detta sökes, om det äskas för längre tid än ett år, hos synerätt och eljest
hos Konungens befallningshafvande. Vid pröfning af ärendet tages i noggrant
öfvervägande, huruvida det begärda tillståndet, utan skada för bostället,
kan, med hänsyn till der befintliga förhållanden, meddelas med
eller utan vilkor. Innan dylikt ärende hos Konungens befallningshafvande
afgöres, skall domkapitlets yttrande inhemtas. Har boställshafvaren, när
han skall afträda bostället, foder öfver, hembjude det efterträdaren. Vill
han det ej lösa efter pris, som, der öfverenskommelse härom icke annorlunda
träffas, varder bestämdt af tre gode män, utsedde i den ordning,
lagen om skiljemän den 28 okt. 1887 angående val af sådana stadgar, må
afträdaren bortföra fodret.

2. Gör boställshafvare åverkan å bostället, eller öfverträder han
eljest sin nyttjanderätt, straffes så som i fråga om sådana förseelser, begångna
af brukare utaf legd jord, finnes stadgadt; vare ock skyldig ersätta
afl skada.

Angående de sålunda vidtagna ändringarna anförde till
statsrådsprotokollet den 7 december 1888 föredragande departementschefen: »Komiterades

förslag i deras 37 § derom att boställshafvare skulle
under sin besittningstid vara oförhindrad att från boställe, förenadt med
jordbruk, bortföra stråfoder, när förbud deremot icke meddelats, har jag,
lika med flera myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, funnit vara
betänkligt. Då emellertid dylikt bortförande i särskilda fall kan böra

MOTIV. — VII KAP. 32—35 §§.

163

tillåtas, har jag i stället föreslagit, att stråfoder icke må förr än vid
afträdestiden från sådant boställe bortföras utan att tillstånd dertill meddelats
i den ordning, förslaget närmare bestämmer, men att, om boställshafvare,
när han skall afträda bostället, har foder öfver, och tillträdaren
icke vill det lösa efter pris, som, der öfverenskommelse härom icke annorledes
träffas, varder bestämdt af gode män, afträdaren må bortföra fodret.

Öfriga ändringar i denna paragraf äro grundade på skäl, som i högsta
domstolen åberopats.»

Komitén har bibehållit de bestämmelser, som i K. prop. upptogos;
dock att enär Konungens befallningshafvande synes vara
den myndighet, hos hvilken i alla händelser tillstånd till stråfoders
bortförande bör sökas, men sådant tillstånd icke torde
böra medgifvas för längre tid än högst fem år för hvarje gång,
samt det icke lärer under några förhållanden vara lämpligt,
att tillståndet meddelas utan fastställande af de vilkor, som till
förekommande af skada för bostället finnas lämpliga, bestämmelserna
i dessa hänseenden blifvit i enlighet härmed ändrade;
hvarförutom komitén ansett böra uttryckligen framhållas, att
torf icke må från bostället bortföras. Stadgandet i K. prop. §
31 mom. 2, som icke torde vara af den innebörd, att det bör
under samma paragraf som bestämmelserna i mom. 1 sammanföras,
har i följd häraf upptagits i särskild paragraf.

VII Kap.

Om af- och tillträde.

32—35 §§

motsvara i 1879 års förslag § 39, så lydande:

1 mom. Med afträde å de löningsboställen, som skola vara i författningsenlig
ordning utarrenderade, förhålles efter allmän lag.

2 mom. Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 maj.
A dessa boställen, när de äro med jordbruk förenade, skall året före
afträdesåret minst en åttondedel af åkerjorden lemnas i träda; och eger
tillträdaren om höstbruket draga försorg. Afträdesåret skola å sådana
boställen åt tillträdaren upplåtas frän den 15 febr. nödiga förvaringsrum
för spanmål, foder och husgerådssaker, som han vill döföra, samt
från den 14 mars nödiga hus för arbetsfolk och kreatur till vårbruket,
hvilket tillträdaren eger från sistnämnda dag ombesörja. Är icke bestämdt
hvem som kommer att boställe tillträda, skall konsistorium föranstalta,
att bostället emellertid varder behörigen brukadt och vårdadt intill dess
detsammas skötsel och vård kan af tiilträdare öfvertagas.

164

BOSTÄLLSORDNING.

3 mom. A alla med jordbruk förenade boställen vare afträdaren
skyldig att utan ersättning tillhandahålla efterträdaren den efter vanliga
förhållanden nödiga gödsel till första höst- och vårutsädet.

Härom yttrades i motiveringen:

»Det har redan i inledningen blifvit nämndt, att genom konung
Gustaf Ds år 1559 utfärdade förordning om landtpresternas uppbörd samt
kyrkoordningen af år 1571 bestämts, att prestboställen skola af- och tillträdas
den 1 maj, hvilken dag sålunda blifvit fardag för dessa boställen.
Genom kongl. brefvet till konsistorium i Göteborg den 28 jan. 1697
stadgades i anledning af förfrågan i ett särskild! fall närmare, att ''såvida
mannen är blefven död den 1 maj och intet dagen före, bör enkan åtnjuta
det första året som förtjenstår och det andra derefter som ett nådår’.
Enligt 13 punkten i presterskapets ännu gällande privilegier den
16 okt. 1723 ega alla prestenkor ''med sina egna så och then dödas
omyndiga och oförsörgda barn sig til tröst och uppehälle åt få njuta och

behålla efter theras mäns affall ett Nåde-Ahr’.----''Och skal Futurus

Successor intet förr tilträda sådant ledigt Gäll, eller Enkan til förfång
och bedröfvelse i Prestegården med sitt bohag inflytta, än bemälte NådeAhr
helt förflutit är.’ Kongl. brefvet till konsistorium i Upsala den 7 dec.
1753 innehåller att, ’när Präst dör, som ej lemnat Enka eller omyndige
och oförsörjde barn efter sig, hans barn, som myndige eller försörjde äro,
icke kunna njuta Nådår eller annan Fardag ifrån Prästebordet, än att the
thetsamma nästa Maji Månads början efter dödsfallet böra afträda; dock
att Consistorium, hvarunder gället lyder, i fall dödsfallet skier när inpå
Maji Månad, låter arfvingarne få nödig tid till qvarlåtenskapens affattande
och drager försorg om Prästebordets skiötsel, til thess någon Präst tit å
stället förordnad varder’.

Enkan samt de omyndiga barnen kunna utom det ordinarie eller
privilegiinådåret erhålla extra nådår. * Aflider enka före början af extra
nådår, må konsistorium vid påföljande valborgsmessa taga prestgårdeu
under sin disposition (kongl. res. den 14 aug. 1782).

Genom kongl. brefvet till konsistorium i Strengnäs den 1 mars 1773
förklaras, ’det de som till ledige Pastorater och Sacellanier blifvit befordrade,
ehuru Nåd-år til ända lupit, likväl icke böra komma til åtnjutande af de
sysslan tillhörige inkomster förrän med början af nästföljande månad,
efter den, då befordringen skedde’.

Enligt § 135 i kongl. stadgan för rikets allmänna läroverk den 1
nov. 1878, som derutinnan öfverensstämmer med hvad som föreskrefs
i läroverksstadgan den 29 jan. 1859, § 133, och föregående författningar
(skolordningen den 16 dec. 1820), ingår till stiftets byggnadskassa **
ett års behållen inkomst ''efter ecklesiastik tjensteman utom läroverket,
hvilken genom erhållet afsked eller genom afsättning från tjensten afgått,
eller som aflidit utan att efterlemna enka eller omyndiga barn, hvilka
äro till nådår lagligen berättigade’.

* Enligt kongl. cirk. den 28 mars 1896 beviljas icke vidare extra nådår
efter prest, som varit delegare i presterskapets enke- och pupillkassa.

** Afsedd för de allmänna läroverkens behof.

MOTIV. — VII KÅP. 32—35 §§.

165

Uti 9 § af kong! regi. för presterskapets enke- och pupillkassa
den 6 nov. 1874 stadgas, att till denna kassas grundfond skall ingå,
bland annat, dels ett års behållen inkomst af hvarje presterlig beställning
i riket, hvilken inkomst i allmänhet bör tillfalla kassan, då beställningen
första gången efter reglementets fastställande varder ledig, och
dels all behållen inkomst vid prestsyssla, hvilken i följd af tvist eller
annan omständighet kommer att stå ledig utöfver den lagliga tillträdestiden.

Fardag för prestboställen är således den 1 maj. Blifver presterlig
tjenst ledig derigenom, att innehafvaren tager afsked eller afsättes eller
dör utan att efterlemna till nådår berättigad sterbhusdelegare, skall bostället
afträdas den näst efter ledigheten inträffande 1 maj, således utan
fardagsår. I sådant fall skall i allmänhet, dock med det undantag, som
här nedan sägs, den behållna afkomsten af bostället under ett år ingå
till stiftets byggnadskassa, och bostället under tiden genom konsistorii
försorg för kassans räkning förvaltas. Dör prest och efterlemnar enka
eller omyndiga, oförsörjda barn, ega dessa behålla bostället utom under
tjenståret, eller till den 1 maj näst efter dödsfallet, derjemte under det
ordinarie nådåret samt under det eller de extra nådår, som kunna varda
beviljade. * Vid de näst efter utfärdandet af kong], regi. den 6 nov.
1874 inträffande ledigheter skall afkomsten af bostället under ett år ingå
till presterskapets enke- och pupillkassa, under hvilken tid bostället jemväl
står under konsistorii förvaltning. I händelse vid den näst efter
reglementets utfärdande inträffade ledighet byggnadskassan **, enligt
gällande läroverksstadga, skulle vara berättigad till ett års inkomst, får
dock denna kassa vika för enke- och pupillkassan, der ej Kongl. Maj:t,
hvad vissa stift (Upsala, Karlstads, Visby och Kalmar stift) angår, finner,
såsom några gånger händt, skäligt i särskildt fall förordna, att både
byggnadskassan ** samt enke- och pupillkassan skola åtnjuta hvar sin
årsinkomst. (Flera kongl. bref i ämnet af den ö nov. 1874 till konsistorierna.
)

Är vid den lagliga tillträdestiden, då nådåren eller konsistorii besittningsår
gå till ända, tjensten ännu icke tillsatt, skall konsistorium draga
försorg om boställets skötsel tills vidare; och ingår under tiden boställets
behållna afkastning till enke- och pupillkassan. Den prest, som derefter
namnes, eger att uppbära inkomsterna af tjensten, således äfven afkomsten
af det med tjensten förenade boställe, från och med månaden näst
efter den, då utnämningen skedde. För närvarande lärer, då vid den
lagliga tillträdestiden tjensten ej är tillsatt, i afseende å bostället förfaras
ån så, att bostället af konsistorium utarrenderas på ett år, utan förbehållen
rätt för den blifvande prestinannen att före utgången af detta år tillträda
brukningen af bostället, af hvars behållna afkastning han dock åtnjuter
hvad som belöper på tiden från och med månaden näst efter utnämningen,
och än så, att bostället utarrenderas med det vilkor, att
arrendator!! skall vara skyldig att mot någon godtgörelse, när presten
blifvit nämnd, månaden derefter bostället till honom afträda.

* Se not. * å föregående sida. — ** Se not. ** å föregående sida.

Pr estlöner egler ing skomitén II, 2.

166

BOSTÄLLSORDNING.

År prest ej nämnd vid den lagliga tillträdéstiden, måste konsistorium
vidtaga dispositioner för boställets brukande. Sådant kan väl icke i allmänhet
ske på annat sätt, än att bostället upplåtes på arrende; och ett
arrendeaftal kan ju rimligtvis ej, med utsigt att erhålla någon mot boställets
afkomst svarande arrendeafgift, uppgöras på andra vilkor, än att
arrendator!! tillförsäkras besittningsrätten till bostället under åtminstone
ett år, så att han är viss om både att få skörda hvad han sått och att
få tillgodogöra sig skörden. Komiterade kunna derföre ej finna annat än
att det förra förfaringssättet är, enligt nu gällande lagstiftning, berättigad^
och, om så är, eger den under sådana förhållanden ny utnämnde
prestmannen ej ovilkorlig rätt att före den nästa 1 maj efter utnämningen
tillträda bostället till större del än beträffande det bostadsutrymme, som
vid en sådan arrendeupplåtelse väl alltid måste åt tjenstförrättande prestmannen
förbehållas. Lagstiftningen lägger väl ej hinder i vägen att i
fråga om prestboställen likasom i fråga om andra boställen genom särskildt
aftal eller annorledes bereda nyutnämnd löntagare tillfälle att före
den lagliga tillträdestiden få öfvertaga boställe; men någon annan laglig
tillträdestid för prestboställen än den 1 maj torde den nuvarande lagstiftningen,
såsom dock blifvit påstådt, ej veta af.

I fråga om lämpligheten af denna tillträdestid hafva meningarna likväl
varit delade. Såsom olägenhet af densamma har anförts, att vid den
årstiden slädföre för flyttningen ej kan begagnas, att det jemväl då är
svårt anskaffa brukare och tjenare samt i synnerhet att dessförinnan på
de flesta orter, åtminstone i södra och mellersta Sverige, vårbruket bör
begynnas. Den önskan har derföre från flera håll uttalats, att, likasom
för andra boställen, äfven för prestboställen den 14 mars måtte blifva
fardag.

Så länge likväl ecklesiastikåret i öfrigt räknas från den 1 maj, och
om ändring deri kan ju här ej blifva fråga, har det synts komiterade
vara betänkligt att bestämma fardagen till den 14 mars för de prestboställen,
som af löntagarne sjelfve innehafvas. Då sjelfva tjensten och
öfriga dermed förenade förmåner ej få tillträdas före den 1 maj, torde
det ej vara rigtigt att bostället skulle dessförinnan få tillträdas. Om så
skedde och presten aflede emellan den 14 mars och den 1 maj, kunde ju
hans sterbhus få sistnämnda dag lemna bostället, och tillträdandet hade
då varit temligen ändamålslöst. Har tillträdaren förut ordinarie tjenst,
torde han i allmänhet ej kunna lemna denna före den 1 maj eller dessförinnan
sjelf flytta till det nya bostället. A andra sidan måste afträdaren
eller den hans tjenst förrättar dermed fortfara till den 1 maj och
kan derföre ej dessförinnan lemna bostället, så att, äfven om fardagen
förändrades till den 14 mars, måste ändock plats å bostället till den 1
maj för afträdaren eller den hans tjenst förrättar förbehållas.

De anmärkta olägenheterna af den 1 maj såsom fardag torde kunna
väsentligen afhjelpas, om tillträdaren berättigas, dels att redan så tidigt
på året, att han kan begagna slädföre, erhålla något utrymme å bostället
till förvarande af foder och spanmål in. m., som han kan vilja på slädföre
ditskaffa, dels ock att få i tillräckligt god tid före tillträdesdagen
påbörja vårarbetet samt å bostället erhålla husrum för arbetsfolk och

MOTIV. — VII KAP. 32—35 §§.

167

kreatur, som för vårbruket erfordras. Afträdaren, som emellertid får behålla
i allmänhet hela sätesbyggningen och alla uthusen i öfrigt, torde
ej hafva skäl att beklaga sig öfver intrång i följd af de rättigheter, tillträdaren
sålunda erhållit.

De föreskrifter komiterade i detta afseende föreslagit, förutsätta dock
ändring i 13 punkten af presterskapets privilegier, med hvilken berörda
föreskrifter icke torde vara förenliga.

Ofvan anförda betänkligheter mot att göra den 14 mars till fardag
hafva dock synts komiterade icke ega giltighet i fråga om de löningsboställen.
som alltid skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade.
För dessa boställen lärer redan nu åtminstone i ett län '') vid deras utarrenderande
den 14 mars bestämmas till fardag: För löntagaren, åt

hvilken arrendeafgiften är anslagen, torde det vara temligen likgiltigt,
hvilken dag är fardag, men för arrendatorerna torde alltid den 14 mars
vara lämpligast. Komiterade hafva derföre förestält sig att i afseende på
af- och tillträde med dessa boställen skulle kunna förhållas efter hvad i
16 kap. 5 § J. B. samt kongl. förordn. den 22 okt. 1867 i allmänhet
är stadgadt.

För de boställen, som af löntagarne sjelfve innehafvas, erkänner förslaget
i likhet med den nuvarande lagstiftningen, så som den, efter komiterades
uppfattning, måste förstås, ej någon annan tillträdestid än den
1 maj ehuru förslaget lika litet som nu gällande lagstiftning, lägger
hinder i vägen att genom särskildt aftal eller annorledes bereda en tillträdare
rätt att före den 1 maj bostället öfvertaga, hvilken rätt ty förutan
enligt förslaget honom icke tillkommer.

Då, enligt nu gällande brukningssätt, hvarje år en del af åkerjorden
bör, efter att hafva legat i träda, med höstsäd besås, innehåller förslaget
i likhet med § 10 i kongl. förordn. den 16 dec. 1870 angående prestgårdar
i Skåne för alla med jordbruk förenade boställen föreskrift om
skyldighet för afträdaren att året före afträdet lemna minst en åttondedel
af åkerjorden i träda. Enligt förslaget beror det på tillträdaren att om
höstbruk å denna jord draga försorg. Någon skyldighet för afträdaren
att härutinnan tillhandagå tillträdaren, såsom för skånska prestgårdarne
är stadgadt, hafva komiterade ansett icke böra ega rum. När behof inträffar
att å bostället verkställa arbeten, som icke kunna uppskjutas, t. ex.
höstbruket, men ännu icke är bestämdt hvem som nästa fardag kommer
att bostället öfvertaga, skall, enligt förslaget, konsistorium draga försorg
om dylika arbetens utförande, hvilket torde öfverensstämma med hvad för
närvarande eger rum. (Jfr kongl. brefvet den 7 dec. 1753.)

På grund af kongl. res. för Skara stift den 11 febr. 1732, § 13,
samt kongl. res. för samma stift den 12 dec. 1734, § 9, synes inom
detta stift afträdare ega rätt ''till höstsäd efter sig’, d. v. s. att njuta
skörden af den året före afträdet utsådda höstsäd. Enahanda rätt anses,
enligt uppgift, tillkomma afträdare äfven inom Linköpings och Visby stift.
Enligt förslaget kommer denna rätt för afträdaren att upphöra, och tillträdaren
får i stället, såsom i de flesta stift redan nu eger rum, sedan

) I Skaraborgs län, enligt uppgift från Konungens befallningshafvande.

168

BOSTÄLLSORDNING.

han hösten före sitt tillträde ombesörjt höstutsädet, deraf också njuta
skörden. Ett öfvergångsstadgande, afsedt att skydda nuvarande boställshafvare,
hvilkas företrädare fått skörda höstsäd efter sig, från förlust i
följd af den nu föreslagna förändringen, meddelas i § 70 mom. 4 af förslaget.
*

Att afträdande boställshafvare utan ersättning tillhandahåller efterträdaren
nödig gödsel till dennes första höstbruk och vårbruk synes billigt;
och stadgande derom torde vara nödvändigt, om boställshafvare, såsom
nu är föreslaget, i allmänhet berättigas att öfver boställes fodertillgång
fritt förfoga och således eger att året före sitt afträde från bostället
bortföra hela dess fodertillgång.»

Angående förevarande paragraf anfördes till statsrådsprotokollet
den 7 december 1888 af föredragande departementschefen:

»Med anledning af den ändring, som af mig blifvit gjord i 30 § **
i komiterades förslag har från deras 39 § uteslutits der intagen bestämmelse,
att året före afträdesåret minst en åttondedel af åkerjorden skall
lemnas i träda; i fråga om hvilken bestämmelse flera anmärkningar blifvit
framstälda.

Vid de i samma paragraf föreslagna stadganden om att tillträdaren
skulle ega att om höstbruket draga försorg, och att afträdesåret skulle
åt tillträdaren upplåtas från den 15 febr. nödiga förvaringsrum för spanmål,
foder och husgerådssaker, som han ville ditföra, samt från den 14
mars nödiga hus för arbetsfolk och kreatur till vårbruket, äro jemväl åtskilliga
anmärkningar gjorda. Berörda stadganden hafva synts kunna föranleda
till ledsamma förvecklingar; och då förhållandet beträffande liöstbruket
lämpligare torde ordnas på sätt angående kronans domäner numera
är stadgadt * *** och, i fråga om tillträdares behof att någon tid före tillträdet
ega att inrymmas i eu del af husen, ett stadgande, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad allmänna lagen i 16 kap. 5 § J. B. med
afseende å landbo innehåller, lärer vara tillräckligt, har komiterades förslag
blifvit i sådant syfte ändradt.»

På sålunda angifna grunder gafs åt nu ifrågavarande bestämmelser
i Kongl. Majrts proposition till riksdagen år 1889
följande lydelse:

32 §. 1. (Lika med 1879 års förslag § 39 mom. 1.)

2. Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 maj; inrymme
dock afträdaren från .den 1 mars honom, som efter kommer, halfva
husen.

3. Året före afträdet skall, om tillträdaren sådant påkallar, afträdaren
låta åt tillträdaren verkställa erforderligt höstbruk och sådd emot
ersättning, som, i brist af åsämjande, bestämmes af tre gode män, utsedde
i den ordning, lagen om skiljemän den 28 okt. 1887 i fråga om val a
sådana föreskrifver; dock att tillträdaren anskaffar utsäde.

* Jfr nuv. § 71 .mom. 4. — ** Jfr nuv. § 24.

*** Kongl. kung. den 10 nov. 1882, mom. 23:o.

MOTIV. — VII KAP. 32—35 §§.

169

4. Är vid tiden för boställes afträdande icke bestämdt, hvem som
kommer att boställe tillträda, skall domkapitlet föranstalta, att bostället
emellertid varder behörigen brukadt och vårdadt, intill dess detsammas
skötsel och vård kan af tillträdare öfvertagas.

5. (Lika med 1879 års förslag § 39 mom. 3.)

Samma bestämmelser återupptogos i Kongl. Maj:ts proposition
till riksdagen år 1894, § 32, dock med den jemkning att
mom. 2 aflattades sålunda:

Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 maj; inrymme dock
afträdaren från den 14 mars honom, som efter kommer, halfva husen,
sätesbyggningen deri ej inbegripen.

Jemkningen föranleddes af hemställan från kyrkomötet, som
, i sin skrifvelse den 10 oktober 1893, under förklarande att kyrkomötet
icke hade sig bekant något skäl, som bort föranleda kyrkomötet
att frånträda sitt redan år 1888 lemnade medgifvande beträffande
då af Kongl. Maj:t framlagda förslag till ecklesiastik
boställsordning, med afseende å nu förevarande paragraf anförde:

»Men kyrkomötet byser en viss tvekan, om stadgandet i 32 § 2 mom. *
icke kunde lämpligare affattas. Detta stadgande synes hafva sin egentliga
betydelse i fråga om boställen förenade med jordbruk och vara föreslaget
företrädesvis med afseende å sådana. Laga tillträdestid vid hemman å
landet är den 14 mars. Och då man nu icke ansett sig böra följa allmänna
lagens bestämmelse om skyldighet för landbo att vid kyndelsmessotid
inrymma tillträdaren halfva husen — en bestämmelse, som sällan torde
tillämpas — kan det ifrågasättas, om skäl finnes att låta tillträdarens rätt
till andel i husen inträda förr än den 14 mars. Derjemte håller kyrkomötet
före, att då en tillträdande prestman ju i regeln flyttar till den
församling, hvari han fått anställning, först då hans tjenstgöring der skall
börja, i allmänhet den 1 maj, något behof af andel i sjelfva sätesbyggningen
icke för honom finnes före den dagen. Kyrkomötet har derför
ansett sig böra lemna sitt medgifvande i den form, att hinder ej möter
för Eders Kongl. Maj:t att, derest så finnes lämpligt, i förslaget vidtaga
nu antydda jemkningar.»

I fråga om de stadganden, som i K. prop. § 32 mom. 3 intogos,
torde kunna anmärkas, hurusom året före afträdet, vid
den tid då syn bör hållas, ofta icke är bestämdt, af hvem boställe
skall tillträdas. Af detta skäl har komitén ansett afträdares
skyldighet att ombesörja höstbruk och sådd ej böra
göras beroende deraf, att »tillträdaren sådant påkallar» och att

Sådant detta moment upptagits i K. prop. vid riksdagen år 1889.

170

BOSTÄLLSORDNING.

»tillträdaren anskaffar utsäde». Bestämmelserna härom hafva
derför blifvit uteslutna i komiténs förslag § 33, som motsvarar
nyssnämnda mom. 3 i § 32 af K. prop.

Deremot är i komiténs förslag tillagd föreskrift om, att
under året närmast före boställes afträdande rubbning af förut
tillämpad växtföljd icke må företagas. En sådan föreskrift torde
vara behöflig till förhindrande af missbruk, som kunde vålla
betydande skada för efterträdande boställsbafvare.

Beträffande affattningen af förevarande § 33 bar det synts
komitén, att i K. prop. begagnade uttrycket »höstbruk och sådd»
icke med tillräcklig tydlighet angifver hvad dermed afses. Komitén
har derför, i stället för berörda uttryck, uti sitt förslag
användt orden »trädesbruk samt höstplöjning, gräsfrö- och höstsädessådd»,
hvilka ord, i samma mening som bär, förekomma i
kongl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882,
mom. 23:o.

Ett åläggande för afträdaren att under alla omständigheter
ovilkorligen »tillhandahålla efterträdaren den efter vanliga förhållanden
nödiga gödsel till första höst- o(jh vårutsädet», torde
icke vara skäligt. Under ett eller flera af de sista åren, som
afträdaren innehaft bostället, kan hafva inträffat sådan missväxt,
att det icke varit möjligt att med boställets afkastning öfver
vintern närmast före afträdet utfodra det antal kreatur, som
varit behöfligt för att vid vinterns slut gödsel i tillräcklig
myckenhet skulle finnas att tillgå. Äfven andra omständigheter,
till hvilka afträdaren ej varit vållande, kunna hafva utgjort
hinder härför. Komitén har derför ansett sig böra åt bestämmelserna
i § 35 angående afträdares skyldighet att tillhandahålla
efterträdaren gödsel gifva den begränsning, som innefattas
i komiténs förslag.

Anledningen dertill, att ämnen, som uti äldre förslag sammanförts
i en enda paragraf, nu af komitén särskilts och behandlats
i olika paragrafer, lärer utan vidare yttrande vara
uppenbar.

MOTIV. — VIII KAP. 36 §.

171

VIII Kap.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besigtningar

och husesyner.

36 §

motsvarar i 1879 års förslag § 40, så affattad:

1 mom. Konsistorium bör egna noggrann tillsjön deröfver, att inom
stiftet belägna boställen varda till hus och egor behörigen vidmagthållna
samt att boställshafvare ej lemnas tillfälle genom försummande af honom
åliggande byggnads- och underhållsskyldighet, till förnärmande af boställets
och efterträdares rätt, ådraga bostället större husröta, än som kan af den
försumliges tillgångar gäldas. Finner konsistorium boställes rätt vara genom
något af domstol eller annan myndighet meddeladt beslut förnärmad,
skall konsistorium föranstalta, att beslutet varder i behörig ordning öfverklagadt.

2 mom. För att vid tillsynen öfver boställena konsistorium tillhandagå,
eger konsistorium för stiftet eller för vissa områden af detsamma
antaga ständiga ombud, hvilka skola å konsistorii vägnar och i öfverensstämmelse
med dess föreskrifter dels hvart inom sitt område i allmänhet
utöfva den närmare tillsynen öfver boställena och dels, der ej för särskildt
fall annorlunda bestämmes, efter konsistorii förordnande utföra och
bevaka dess talan i fråga om boställena såväl vid ekonomiska besigtningar
och husesyner som äfven i öfrigt vid domstolar och myndigheter.

Såsom motivering till dessa bestämmelser anfördes:

»Uti åtskilliga författningar: kongl. brefvet den 7 dec. 1753, kongl.
cirk. den 11 sept. 1800, kongl. förkl. den 23 mars 1807, punkten 34,
kongl. cirk. den 28 maj 1830, kongl. kung. den 28 maj 1830 angående
ekonomiska besigtningar, landshöfdingeinstruktionen den 10 nov. 1855,
§ 26, kongl. kung. den 30 dec. 1863 angående ändring i föreskrifterna
om kronoombuds förordnande, m. fl., uttalas mer eller mindre tydligt, att
konsistorium har skyldighet tillse, att prestboställena vidmagthållas samt
att deras rätt och bästa behörigen bevakas.

Hvad komiterades förslag i 40 § 1 mom. stadgar, torde derföre ej
innebära någon, åtminstone väsentlig förändring i hvad härutinnan för
närvarande eger rum.

Enligt kongl. kung. den 28 maj 1830 och 26 § i landshöfdingeinstruktionen
den 10 nov. 1855 tillkommer äfven kontraktsprosten i viss
mån uppsigt öfver boställena.

Till bevakande af deras rätt och bästa vid ekonomiska besigtningar
och husesyner samt i allmänhet, då boställenas rätt vid domstolar och
myndigheter är i fråga, förordnas, enligt nu gällande författningar, dels
af kontraktsprosten och dels af konsistorium ombud, i allmänhet särskildt
för hvarje gång sådant behöfves.

172

BOSTÄLLSORDNING.

För att den allmänna tillsyn öfver boställena, hvilken, enligt komiterades
förslag, ålagts konsistorium och hvilken konsistorium ju ej kan
sjelft omedelbart utöfva, skall blifva tillfredsställande och uppfylla sitt
ändamål, fordras oundgängligen, att konsistorium sättes i tillfälle anskaffa
fullt kompetenta personer att härutinnan konsistorium tillhandagå och å
dess vägnar den närmare tillsynen öfver boställena utöfva. Denna fordran
synes komiterade alldeles oafvislig, och på densammas uppfyllande beror
i väsentlig mån möjligheten för konsistorium att vaka öfver efterlefnad af
boställsordningens föreskrifter.

Enligt förslaget skola sådana biträden eller, såsom förslaget kallar
dem, ombud anställas för hela stiftet eller för vissa delar af detsamma,
allt efter som konsistorium i hvarje stift pröfvar lämpligast. Ombuden
skola vara ständiga, så att hvarje ombud hinner förvärfva kännedom om
de inom hvartderas område befintliga boställen; derigenom ock kontinuitet
och enhet vid tillsynen vinnas, något som för närvarande, då än den ene
än den andre prestmannen, ofta utan hänsyn till personens lämplighet,
för särskilda tillfällen förordnas, alls icke är att vänta. Då vid ombudens
anställande hänsyn förnämligast måste tagas till deras insigter i sådana
ämnen, som boställenas bebyggande och brukande angå, böra ej, såsom
hittills, uteslutande prestman kunna till sådana uppdrag användas. Tvärtom
synas prestman mera sällan än lekmän härvid böra komma i fråga.
En prestman är väl i allmänhet, äfven om han i öfrigt besitter nödiga
egenskaper för att vara boställenas målsman, för mycket upptagen af sitt
presterliga kall för att kunna derjemte sköta en befattning, som åtminstone
tidtals torde kräfva ej så obetydligt arbete; hvarförutom en prestman,
stäld att bevaka det allmännas rätt gent emot kamrater och förmän,
torde hafva svårare att frigöra sig från de konsiderationer, som,
särdeles vid ömmande omständigheter, naturligen göra det motbjudande
att strängt påyrka det allmännas rätt.

Konsistorieombudens befattning skall, enligt förslaget, i allmänhet och
hufvudsakligen blifva att vid ekonomiska besigtningar och husesyner samt
i öfrigt vid domstolar och myndigheter å konsistorii vägnar bevaka och
iakttaga de inom området belägna boställens rätt och bästa äfvensom att
i öfrigt tillhandagå konsistorium vid allt, som i och för tillsynen öfver
boställena erfordras. Som ombuden härutinnan komma att handla endast
å konsistorii vägnar, skola de uti allt vara bundna af de föreskrifter eller
den instruktion, konsistorium dem meddelar. Det torde nemligen böra
bero på konsistorium, som är ansvarigt för tillsynen öfver boställena, att
för sina ombud meddela de föreskrifter, som hvarje konsistorium finner
mest ändamålsenliga. Ombuden skola i allmänhet af konsistorium till
hvarje förrättning beordras eller förordnas, och ega icke utan särskildt
bemyndigande fullfölja talan från lägre till högre instans. Dock lägger
förslaget ej något hinder i vägen för konsistorium att i ett och samma
förordnande meddela flera uppdrag eller att lemna ombuden generella
fullmagter. Konsistorii bemyndigande är dock, enligt förslaget, enda
grunden för ombudets behörighet. Finner konsistorium att utförandet af
något särskildt uppdrag fordrar andra egenskaper, än ombudet besitter,

MOTIV. — Vin KAP. 36 §.

173

eger konsistorium för sådant särskild! fall förordna annat ombud än det
i allmänhet för området antagna.

Den uppsigt öfver boställena, hvilken för närvarande åligger kontraktsprosten,
kommer enligt förslaget att upphöra; och lämpligt torde äfven
vara, om den befattning med löningsboställenas utarrenderande, som, enligt
kongl. brefvet den 12 nov. 1858, tillkommer kontraktsprost, blefve på
konsistorieombudet Överflyttad; men stadgande härom, likasom om hvad
utarrendering af boställena i allmänhet rörer, torde ej höra i boställsordningen
meddelas.

Då den ersättning, konsistorieomhuden ega njuta för inställelse vid
ekonomiska hesigtningar, husesyner och andra förrättningar, ej torde vara
tillräcklig att förmå dugliga personer att åtaga sig ombudsbefattningen,
blifver det utan tvifvel nödigt, att särskilda medel för anskaffande af ombud
ställas till konsistoriernas disposition. Möjligen kunna sådana befattningar
förenas med någon af de tjenster, som i framtiden blifva för
domänförvaltningen inrättade. Något bestämdt förslag härutinnan torde
dock med afseende å det provisoriska skick, hvari denna förvaltning för
närvarande sig befinner, ej ännu kunna lämpligen afgifvas.

För att emellertid kunna göra någon beräkning öfver kostnaden för
ombudens anskaffande torde erfordras, att vederbörande konsistorier lernnas
tillfälle yttra sig om antalet af de ombud, som inom hvarje stift behöfvas,
och om hvad till deras aflönande, utöfver dem tillkommande ersättning
för inställelse vid förrättningar, kan anses erforderligt.»

Beträffande det i 1879 års förslag § 40 mom. 2 intagna
stadgande anförde kammarkollegium:

»Mot behofvet och lämpligheten af komiterades i 2 mom. af denna paragraf
väckta förslag, enligt hvilket den uppsigt öfver boställena, som hittills
ålegat kontraktsprostarne, skulle upphöra, och konsistorium i stället ega
antaga ständiga ombud för att konsistorium dervid tillhandagå, hafva åtskilliga
länsstyrelser och flertalet af konsistorierna framstält anmärkningar
af hufvudsakligen följande innehåll: att kontraktsprostarne hittills varit de
af författningarna anvisade biträden, som ansetts behöfliga för konsistorii
tillsyn öfver boställena; att de genom sin ställning till församling och
hoställshafvare visat sig fullt lämpliga och tillräckliga för detta bestyr;
att den kontraktsprostarne enligt kyrkolagen anslagna lön äfven innefattade
vedergällning derför; att de noggranna bestämmelserna i fråga om hvad
vid ekonomiska hesigtningar och syner hör iakttagas, rätt handhafda, lemnade
full trygghet mot ett boställes vanvård och förfall genom boställshafvarens
förvållande; att dessa måste antagas allmänneligen hafva en klar
insigt och känsla af hvad pligten i detta hänseende hjöde dem; att det
till följd af boställenas bestämmelse icke kunde blifva fråga om att jordbruket
der skulle uppdrifvas till högsta grad af fullkomlighet; att deras
bebyggande skedde efter vissa i lag bestämda grunder; att såsom ombud
vid syner samt domstolar och andra myndigheter kunde med större fördel
och mindre kostnad användas antingen närboende lämplig prest eller ock
kronobetjeningen; att anställande af ständiga ombud, hvilken anordning
icke syntes innebära full ersättning för den tillsyn kontraktsprostarne hade

174

BOSTÄLLSORDNING.

sig ålagd, skulle medföra ansenliga kostnader, synnerligast i det vidsträckta
Hernösands stift; samt att det vore för tidigt att tänka på en dylik anordning,
innan derför erforderliga medel vore gifna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då all utredning saknas
angående sättet för de ständiga ombudens anskaffande, deras antal och
aflönande, hvarigenom kollegium är urståndsatt att beräkna kostnaderna
för den föreslagna anordningen, samt förhållandena, sådana de hittills
gestaltat sig, ej heller synas göra densamma nödvändig, utan kontraktsprostarne,
hvar inom sitt kontrakt, fortfarande såsom hittills torde kunna
under konsistorii ledning egna den närmaste tillsynen åt de ecklesiastika
boställena; finner kollegium sig sakna skäl att tillstyrka nådigt bifall till
komiterades ifrågavarande förslag.»

Föredragande departementschefen fann, enligt anförandet till
statsrådsprotokollet den .7 december 1888, förslaget om anställande
af särskilda ständiga ombud för att tillhandagå domkapitlen
vid tillsyn å boställen icke vara af behofvet påkalladt samt
dessutom, då medel svårligen torde kunna för det dåvarande erhållas
till skälig aflöning åt dylika tjensteman, icke utförbart.
Detta förslag blef derför uteslutet i den mot § 40 af 1879 års
förslag svarande § 33 i K. prop., hvaremot komiterades förslag
i mom. 1 bibehölls, endast med utbytande af der använda ordet
»konsistorium» mot ordet »domkapitlet».

Då förslaget vid 1894 års riksdag granskades af lagutskottet,
anmärkte flera bland dess ledamöter, att, enär det ej kunde vara
lämpligt, att domkapitlet vid utöfvandet af tillsynen i fråga
om boställes vidmagthållande till hus och egor toge hänsyn till
boställshafvares större eller mindre tillgångar, stadgandet derom
borde ur paragrafen utgå.

Denna anmärkning gillades af första kammaren, som godkände
förevarande paragraf med nedan angifna förändring:

»Domkapitlet bör egna — — — — — -— — — — —-

åliggande byggnads- och underhållsskyldighet, ådraga bostället husröta,
som kan förnärma boställets och efterträdares rätt. Anser domkapitlet
boställets rätt — — — — — — — — öfverklagadt.»

Då anställande af ständiga ombud till domkapitlens biträde
icke lärer böra ifrågasättas, torde den tillsyn, som komiténs förslag
af domkapitlen fordrar, svårligen kunna utöfvas annorledes
än med ledning af de syne- och besigtningsinstrument, hvilka
enligt sistberörda förslag § 63 skola till domkapitlen öfversändas,
eller af andra till domkapitlen inkomna handlingar.

Det har vidare synts komitén angeläget framhålla såsom en
pligt för vederbörande domkapitel att öfverklaga beslut, som dom -

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

175

kapitlet finner innebära förnärmande af boställes eller blifvande
boställsbafvares rätt, vare sig att vid sådant beslut icke iakttagits
hvad i § 15 af förslaget föreskrifvits, eller derför att
eljest gällande stadganden origtigt tillämpats. Ett förtydligande
härutinnan torde vara särskildt påkalladt deraf, att erfarenheten
visat, hurusom domkapitel, hvilket funnit talan böra fullföljas
mot ett gifvet beslut, ändock icke öfverklagat detta, utan inskränkt
sig till att anmoda boställshafvare föranstalta härom.
Dylikt tillvägagångssätt från domkapitlets sida har ej sällan
vållat, att, när boställshafvaren saknat nödig insigt om hvad i
förekommande fall bort uppmärksammas eller erforderliga medel
till bekostande af talans utförande, det tillämnade ändringssökandet
antingen helt och hållet försummats eller blifvit betydelselöst.

Komitén har slutligen tillagt bestämmelse, att i mål, der
talan af domkapitel föres på grund af stadgandet i nu omförmälda
paragraf, domkapitlet skall vara befriadt från expeditionslösen.
En sådan bestämmelse torde, vid det förhållande att den
domkapitel enligt berörda paragraf ålagda skyldighet måste
betraktas såsom ett embetsåliggande, öfverensstämma med det i
kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 gifna allmänna stadgande, att embets- eller tjensteman
skall i allt hvad till embetet eller tjensten hörer vara befriad
från erläggande af lösen, med rättighet att likväl erhålla nödiga
expeditioner. Frihet från expeditionslösen i nu ifrågavarande
fall lärer betingas jemväl deraf, att domkapitlen icke
förfoga öfver några medel till bekostande af sådan lösen.

37—64 §§

meddela bestämmelser angående ekonomiska besigtningar och
husesyner, uti hvilka ämnen 1879 års förslag, §§ 41—65, innehöll
följande stadganden:

41 §. A alla boställen skola för tillsyn ä deras häfd till hus och
jord hållas ekonomiska besigtningar så ofta sådana nödiga finnas och sist
å femte året efter det, då husesyn eller ekonomisk besigtning näst förut å
bostället förrättats.

42 §. Konsistorium skall före utgången af februari månad hvarje
år till vederbörande Konungens befallningshafvande ingifva uppgift på de
boställen, å hvilka ekonomiska besigtningar böra under året hållas; egande

176

BOSTÄLLSORDNING.

konsistorium att i händelse af särskildt behof äfven å annan tid ekonomisk
besigtning å visst boställe bos Konungens befallningshafvande äska.

43 §. Dessa besigtningar förrättas, efter Konungens befallningshafvandes
förordnande, på landet af kronofogden i orten eller annan kronobetjent,
biträdd af två nämndemän, och i stad af magistratsperson med
biträde af två utaf magistraten utsedde sakkunnige män.

44 §. 1 mom. Såsom jäf mot förrättningsman gäller: om han är

med boställshafvare uti den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap.
1 § rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om förrättningsman
är boställshafvares vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om förrättningsman
eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag,
som nämndt är, eller förrättningsmans vederdeloman eller uppenbare
ovän kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada, dervid dock
den omständighet, att förrättningsman eller hans bemälde skyldeman eller
vederdeloman eller uppenbare ovän, såsom medlem af församlingen, är
byggnadsskyldig, ej må såsom jäf räknas. Har förrättningsman å tjenstens
vägnar rättegång med boställshafvare eller annan, som af förrättningen
kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller söker någon sak med förrättningsmannen
eller tillfogar honom något med ord eller gerning i uppsåt
att honom dermed jäfvig göra, det må ej heller för jäf räknas.

2 mom. Vet förrättningsman, att sådant jäf mot honom är, anmäle
det genast, och utan att dag till förrättningen utsätta, hos Konungens
befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman.

45 §. Förrättningsman utsätter tid för de åt honom uppdragna ekonomiska
besigtningar, med iakttagande, att de hållas å tjenlig årstid och
att, der så ske kan, besigtningar i samma ort förrättas omedelbart efter
hvarandra.

46 §. 1 mom. Om tiden för besigtningen skall förrättningsmannen

minst sex veckor förut underrätta konsistorium, som dels förordnar sitt
ständiga eller annat ombud att å konsistorii vägnar vid besigtningen närvara,
dels ock, när församlings rätt ifrågakommer, föranstaltar, att kyrkostämma
för utväljande af ombud för församlingen att dess rätt vid besigtningen
bevaka varder hållen; börande konsistorium och ordföranden i
kyrkostämman före besigtningens början underrätta förrättningsmannen om
hvilka personer blifvit till ombud utsedde, eller, i händelse församling
undandragit sig att ombud utse, derom att kyrkostämma blifvit för sådant
ändamål hållen. Boställshafvare och annan byggnadsskyldig skola minst
fjorton dagar före besigtningen till densamma af förrättningsmannen kallas.

2 mom. Förrättningsmannen kalle ock nämnd eller de i 43 § omnämnde
sakkunnige män samt begäre, der så nödigt finnes, hos Konungens
befallningshafvande, att byggnadskunnig person äfvensom skogstjensteman
till biträde vid förrättningen förordnas.

47 §. När förrättningsman bevisligen iakttagit hvad, enligt 1 inomaf
nästföregående paragraf, honom åligger samt erhållit underrättelse, att
ombuden blifvit utsedde, eller att kyrkostämma till utväljande af ombud
för församling hållits, må ombuds, boställshafvares eller annan byggnadsskyldigs
uteblifvande ej utgöra hinder för besigtningens företagande.

MOTIV. — VIII KAP. 37—G4 §§.

177

48 §. Anmäles vid förrättningen jäf mot förrättningsman, skall han
beslut deröfver meddela och, om jäfvet pröfvas lagligt, förfara såsom i
44 § 2 mom. sagdt är. Ogillas jäfvet, skall förrättningen fortgå; vederbörande
obetaget att i sammanhang med hufvudsaken öfver beslut, hvarigenom
jäfsanmärkning ogillats, klaga.

49 §. Vid besigtningen har förrättningsmannen att iakttaga hvad i
efterföljande, särskilda moment af denna paragraf sägs.

1 mom. Boställshafvaren affordras redovisning för byggnadsbidrag,
husröte- eller brandskadeersättning eller andra medel, hvilka böra för boställets
räkning redovisas.

2 mom. Med ledning af instrumentet öfver sista ekonomiska besigtning
eller husesyn efterses och antecknas i hvad mån då föreskrifna
nybyggnader, förbättringar och andra åtgärder blifvit verkstälda.

3 mom. Är sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn laga
hus nybygdt, tillses huruvida det är i öfverensstämmelse med gifna föreskrifter
samt i öfrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfördt. Förrättningsmannen
meddele derefter beslut huruvida det må såsom laga hus, i
befintligt skick, eller sedan derå anmärkta felaktigheter och brister blifvit
afhulpna, insynas, eller om det skall alldeles utsynas.

4 mom. Hvarje laga hus i öfrigt besigtigas. Finnes hus vara så
bristfälligt, att det icke vidare kan för sitt ändamål användas eller med
fördel bättras, skall det utsynas, och byggande af nytt föreskrifvas, dertill
utses plats, hvilken, så vidt utan skada för bostället eller oskälig tillökning
i den byggnadsskyldiges tunga ske kan, efter boställshafvares önskan
lämpas. Utsynas eller felas sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen,
hänvisas vederbörande att om ritning och fastställelse derå, efter hvad
derom föreskrifvet är, föranstalta. Utsynas eller felas sätesbyggning å
bostadsboställe af andra eller tredje klassen, skall förrättningsmannen,
sedan tillstädesvarande boställshafvare, byggnadsskyldig och ombud lemnats
tillfälle att sig yttra, uppgöra förslag till den blifvande sätesbyggningens
storlek, inredning och öfriga beskaffenhet, med beräkning af derför erforderlig
kostnad; hvilket förslag skall underställas pröfning af den underrätt,
inom hvars domvärjo bostället är beläget. Utsynas eller felas annat laga
bus, bestämmer förrättningsmannen storleken, inredningen och öfriga beskaffenheten
af det nya samt uppgör kostnadsförslag.

5 mom. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas,
föreskrifvas, med utsättande af derför erforderlig kostnad.

6 mom. Boställets egor besigtigas. De brister, boställshafvare låtit
komma sig till last i afseende på åkerns häfdande, öfriga egors skötsel
och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt skogs
och torfmosses behandling, allt efter hvad för hvarje fall särskild! är
stadgadt, antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i följd deraf erfordras,
föreskrifvas, och kostnaden för desamma utsättes. Finnes det af
boställshafvare antagna brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället,
må nödig rättelse föreskrifvas.

178

BOSTÄLLSORDNING.

linnés härleda sig deraf, att stråfoder bortförts, utan att motsvarande gödningsämnen
anskaffats, boställshafvare må förbjudas att under vissa år
stråfoder från bostället bortföra. Sådant förbud vare ej för följande boställshafvare
bindande.

8 mom. Derefter bestämmes tid, inom hvilken föreskrifna nybyggnader,
förbättringar och andra åtgärder skola vara verkstälda, samt meddelas
yttrande i fråga om gäldandet af kostnaderna för förrättningen.

9 mom. Slutligen tillkännagifves, att den med förrättningen missnöjde
eger inom två månader efter densammas afslutande till häradsrätt
på landet eller rådstufvurätt i stad klander instämma, dervid såsom parter
för instämmandet anses boställshafvaren, konsistorieombudet samt församlingen,
när dess rätt är i fråga, äfvensom annan, som kan vara å bostället
byggnadsskyldig. År enligt 4 mom. förslag till sätesbyggning å bostadsboställe
af andra eller tredje klassen uppgjordt, tillkännagifves derjemte,
att vederbörande boställshafvare, byggnadsskyldig och ombud ega, om de
så nödigt akta, på landet inför häradsrätt å första rättegångsdagen af
det ting eller det häradsrättens sammanträde, som näst efter två månader
i häradet, och i stad inför rådstufvurätten å den rättegångsdag, som
näst efter två månader i staden infaller, sig inställa för att då eller å
annan dag, som rätten kan för ärendets handläggning utsätta, sin talan
utföra; men att vederbörandes utevaro likväl ej kommer att utgöra hinder
för ärendets handläggning och afgörande.

10 mom. Dti instrumentet öfver förrättningen antecknas fullständigt
allt hvad rörande densamma förekommit.

50 §. 1 mom. Kronobetjent, nämndeman och skogstjensteman er hålla

reseersättning och dagtraktamente enligt hvad i gällande resereglemente
bestämmes. Magistratsperson och de honom biträdande sakkunnige
män samt konsistorieombud njuta reseersättning och dagtraktamente enligt
7 klassen af resereglementet. Biträdande byggnadskunnig person tillägges
af förrättningsmannen ersättning efter som skäligt pröfvas.

2 mom. Dessa ersättningar äfvensom lösen för ett exemplar af instrumentet,
som skall vid bostället förvaras, gäldas å första klassens bostadsboställen
och de löningsboställen, som af biskopar innehafvas eller
skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade, af boställshafvare, å
boställen i Lappmarken af lapska ecklesiastikfonden, men å alla andra
boställen af kyrkornas medel eller, om sådana saknas, af församlingarna;
dock att, der besigtning i följd af någon vederbörandes tredska eller försummelse
särskilt påkallas, kostnaden för sådan besigtning bör af den
tredskande eller försumlige gäldas.

Öl §. Husesyn förrättas å tjenlig årstid, på landet af domare jemte
minst två, högst sex nämndemän, allt efter som domaren för synens vidlyftighet
pröfvar nödigt, samt i stad af rådstufvurätt.

52 §. Husesyn är antingen laga syn eller af- och tillträdessyn.

53 §. Laga syn hålles, dels då klander å ekonomisk besigtning instämts
samt antingen rätten finner det, som tvistigt är, ej kunna utan
syn slitas, eller ock laga syn begäres, dels ock då förslag till sätesbyggning
blifvit enligt 49 § 4 mom. rättens pröfning understäldt, och rätten
finner nödigt syn hålla; egande rätten att, der så erfordras, hos Konun -

MOTIV.

VIII KAP. 37 — 64 §§.

179

gens befallningshafvande begära, att byggnadskunnig person äfvensom
skogstjensteman förordnas att vid synen biträda.

54 §. 1 mom. Af- och tillträdessvn hålles i anledning af ombyte

utaf boställshafvare.

2 mom. A boställe, förenadt med jordbruk, skall sådan syn hållas
året näst före afträdet, när så tidigt ledigheten inträffat och bestämdt är
hvem som efter afträdaren skall bostället öfvertaga, att syn kan sagda år
å tjenlig årstid medhinnas. Kan syn ej det året hållas, må den ega rum
under afträdesåret, sist inom sex månader efter afträdet.

3 mom. A boställe utan jordbruk vare af- och tillträdessyn ej nödig,
der ej byggnads- och underhållsskyldighet åligger boställshafvaren, eller
denne eller vederbörande byggnadsskyldig senast vid afträdestiden sådan
syn hos konsistorium äskar, eller konsistorium eljest, med afseende å bostället
tillhörande jordområde, eller af annan anledning pröfvar syn böra
hållas; dock skall vid ombyte af boställshafvare å sådant boställe, när afoch
tillträdessyn ej eger rum, ekonomisk besigtning förrättas till utrönande
huruvida genom afträdarens vanvård eller vårdslöshet vållats skada, som
bör af honom ersättas. Af- och tillträdessyn eller ekonomisk besigtning
bör i dessa fall hållas, der så ske kan, året före afträdet och sist inom
sex månader efter detsamma.

4 mom. Då boställe för allmän kassas räkning stått under konsistorii
förvaltning, vare i anledning af dess afträde af- och tillträdessyn ej
nödig med mindre sådan syn å någondera sidan äskas; börande efterträdande
boställshafvare, om han påyrkar syn, sist vid tillträdet derom hos
konsistorium göra framställning. Mottager boställshafvare boställe af konsistorium
utan af- och tillträdessyn, svare sedan för allt hvad konsistorium
under dess besittningstid i afseende på boställets bebyggande, underhåll
och vård ålegat.

55 §. När af- och tillträdessyn, enligt hvad ofvan sagdt är, bör ega
rum, skall konsistorium med öfverlemnande af instrumentet öfver sista
ekonomiska besigtning, om sådan senare än husesyn hållits, i god tid afoch
tillträdessyn begära hos domaren på landet eller rådstufvurätten i stad.

56 §. 1 mom. När af- och tillträdessyn sålunda är begärd, skall

domaren eller rätten utsätta tid för densamma, derom underrätta Konungens
befallningshafvande, och, der så nödigt finnes, hos honom begära,
att byggnadskunnig person äfvensom skogstjensteman måtte förordnas att
vid synen biträda; kungöre ock tiden minst två månader förut för konsistorium,
som dels förordnar sitt ständiga eller annat ombud att å dess
vägnar vid synen närvara, dels, såsom förut i fråga om ekonomisk besigtning
sagdt är, der församlings rätt ifrågakommer, ombesörjer, att kyrkostämma
för utväljande af ombud till bevakande af församlingens talan
varder hållen, dels ock föranstaltar, att vederbörande af- och tillträdare
äfvensom annan byggnadsskyldig varda minst fjorton dagar, om de inom
pastoratet bo, eljest en månad före synen till densamma kallade; börande
domaren låta genom kronobetjent nämnd till synen kalla.

180

BOSTÄLLSORDNING.

kommer att bostället tillträda, då bör jemväl sådan löntagare genom konsistorii
försorg till synen kallas; och varde han vid densamma jemte konsistorium
såsom tillträdare ansedd.

3 mom. Bevis, att hvad konsistorium enligt 1 och 2 mom. af denna
paragraf åligger blifvit behörigen fullgjordt äfvensom att ombud för församling
blifvit utsedt eller att kyrkostämma för sådant ändamål hållits,
skola sist vid synens början genom konsistorii och ordförandens i kyrkostämman
försorg synerätten tillhandahållas.

57 §. Syn må ej uppehållas deraf, att behörigen kallad part eller
utsedt ombud uteblifver.

58 §. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit i här föreskrifven
ordning under rättens pröfning dragna. Vid af- och tillträdessyn
länder synerätten till efterrättelse hvad i de 8 första momenten af 49 §
rörande ekonomisk besigtning sägs. Dock skall, när vid laga syn eller
af- och tillträdessyn å bostadsboställe af andra eller tredje klassen nybyggnad
af sätesbyggning föreskrifves, synerätten meddela bestämmelse om
den blifvande sätesbyggningens storlek, inredning och öfriga beskaffenhet.
För öfrigt skall vid af- och tillträdessyn synerätten i allt, hvartill denna
boställsordning föranleder, undersökning anställa samt nödiga beslut och
föreskrifter meddela. Särskild! iakttages, att

dels årsberäkning bestämmes för ej mindre de utaf afträdaren under
hans besinningstid uppförda laga hus, för hvilka han är till årsberäkning
berättigad, och för hvilka årsberäkning ej förut blifvit faststäld, än äfven
de laga hus, hvilkas nybyggande vid synen föreskrifves;

dels, i händelse afträdaren antingen verkstält öfverbyggnad, såsom i
24 § sägs, eller försummat den nybyggnad honom ålegat, vare sig utan
rätt till årsberäkning, eller mot rätt till årsberäkning, så vidt på hans
besittningstid belöper, värdet af öfverbyggnaden eller af den försummade
nybyggnaden uppskattas;

och dels beslut meddelas om fördelning på vissa år af sådan kostnad
eller sådan förlust, som i 29 § omförmäles.

59 §. 1 mom. På grund af hvad vid af- och tillträdessyn af rätten

bestämdt blifvit skall, der så erfordras, emellan afträdare och tillträdare
upprättas och i synerättens utslag intagas liqvid, deri afträdaren påföres:

1. ) uppskattade värdet af försummad nybyggnad, för hvilken afträdaren,''
efter hvad förut sagd t är, bör svara;

2. ) kostnaden för afhjelpandet af alla under synen å boställets hus
och egor anmärkta brister, för hvilka afträdaren är ansvarig;

3. ) den ersättning, afträdaren, enligt 28 och 37 §§, känts skyldig
gälda, för såvidt tillträdaren berättigats att sådan ersättning uppbära;
och

4. ) det byggnadsbidrag, tillträdaren, enligt 25 §, befunnits berättigad
att af afträdaren uppbära;

hvaremot afträdaren tillgodoföres:

1. ) uppskattade värdet af verkstäld öfverbyggnad; och

2. ) den ersättning, afträdaren, i följd af beslutad fördelning på vissa
år af sådan kostnad eller sådan förlust, som i 29 § omförmäles, bör af
tillträdaren erhålla.

MOTIV. — VIII KAP. 37— 64 §§.

181

2 mom. Liqviden, som för öfrigt inrättas efter hvad behofvet i
hvarje fall fördrar, skall tydligt utvisa hvad afträdaren eller tillträdaren
blifver skyldig eller får till godo.

60 §. Har af- och tillträdessyn hållits före afträdet, må afträdaren
vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de afträdaren
ålagda arbeten, som han före afträdet verkstält. Efter afträdet må
han ej befatta sig med några arbeten å bostället, utan skall hvad då
brister af det, som på honom ankommer, verkställas af tillträdaren mot
rätt till derför upptagen kostnad. Nödiga föreskrifter i dessa hänseenden
skola i synerättens utslag meddelas.

61 §. Är vid af- och tillträdessyn, enligt hvad i 56 § 2 mom.
sägs, både konsistorium och efterträdande löntagare att såsom tillträdare
anse, då skall, sedan rättsförhållandet emellan afträdaren och konsistorium
bestämts, synerätten, efter ty ske kan, emellan konsistorium och efterträdande
löntagare skilja.

62 §. 1 mom. För husesyner njuta dels domare, nämnd, och skogs tjensteman

reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente,
dels ordförande och ledamot i rådstufvurätt samt konsistorieombud
reseersättning och dagtraktamente, ordföranden enligt 5 samt ledamot och
konsistorieombud enligt 7 klassen af resereglemente!, och dels biträdande
byggnadskunnig person godtgörelse efter synerättens bestämmande. I
kostnaden för husesyn inberäknas, utom dessa ersättningar, jemväl lösen
för ett exemplar af syneinstrumentet, hvilket skall vid bostället förvaras.

2 mom. Vid laga syn skall sådan kostnad gäldas för boställen af
första klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af biskopar eller
äro i författningsenlig ordning utarrenderade, af vederbörande boställshafvare,
för boställen i Lappmarken af lapska ecklesiastikfonden, men
för alla andra boställen af kyrkornas medel, eller, om tillgång saknas, af
församlingarna; dock att, der laga syn finnes vara af obefogadt klander
föranledd, kostnaden skall drabba den, som synen föranledt.

3 mom. Kostnaden för af- och tillträdessyn skall gäldas för bostadsboställe
af första klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af
biskopar eller äro i författningsenlig ordning utarrenderade, utaf afträdare
och tillträdare till hälften hvardera, för bostadsboställen af andra klassen
och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas, af församlingen,
afträdare och tillträdare, till eu tredjedel hvardera, samt för alla andra
boställen af kyrkornas medel eller, om sådana saknas, af församlingarna.

63 §. Om fullföljd af talan mot härads-, syne- eller rådstufvurätts
äfvensom mot hofrätts beslut i dessa mål, galle hvad derom särskilt är
stadgadt; ocli skall domstolen meddela fullständig underrättelse om hvad
i sådant afseende är att iakttaga.

64 §. Inom sex dagar efter afsilande af ekonomisk besigtning eller
husesyn skall ett exemplar af besigtnings- eller syneinstrumentet för konsistorii
räkning afgiftsfritt till konsistorieombudet öfversändas. Inom samma
tid tillhandahållas enskilde vederbörande eller parter mot lösen nödiga
exemplar af instrumentet antingen å förrättningsstället eller å annat ställe

Prestluneregleringskomitén II, 2. 17

182

BOSTÄLLSORDNING.

inom häradet eller tingslaget, derom vid förrättningens slut underrättelse
meddelas. Är vid ekonomisk besigtning förslag till sätesbyggning enligt
49 § 4 mom. uppgjordt, skall ett exemplar af besigtningsinstrumentet
insändas till vederbörande domstol i god tid innan, enligt 9 mom. i samma
paragraf, ärendet skall vid domstolen förekomma.

65 §. Vederbörande byggnads- och underhållsskyldig skall inom en
månad efter förloppet af den tid, då, enligt hvad honom genom laga kraft
egande beslut förelagdt blifvit, anmärkta brister och felaktigheter bort
vara afhulpna eller föreskrifven nybyggnad verkstäld, om fullgörandet till
konsistorium ingifva anmälan, vitsordad, för annan byggnads- och under*
bållsskyldig än boställshafvare, af denne, och, beträffande boställshafvaren
åliggande arbeten, af två utaf församlingen för sådant ändamål å kyrkostämma
utsedde ombud. Försummar byggnads- och underhållsskyldig hvad
nu sagdt är, skall öfverexekutor, på anmälan härom af konsistorium, vidtaga
erforderliga åtgärder för verkställighet på den försumliges bekostnad
af hvad eftersatt blifvit. Skulle hvad konsistorium såsom boställshafvare
ålagts ej fullgöras, eger församling eller efterträdande boställshafvare verkställighet
bos öfverexekutor påkalla.

Motiveringen beträffande dessa paragrafer innehöll följande:

»Tillsyn öfver boställena skall, enligt förslaget, likasom enligt den nuvarande
lagstiftningen, förnämligast utöfvas vid ekonomiska besigtningar
och husesyner.

Det första stadgande om besigtning eller syn1) å prestboställen torde
vara den i Uplaiulslagens Kirkiu B. II. meddelade föreskrift, att vid tvist
emellan prest och socknemän, angående de laga husen, de tvistande skulle
af ''andrum soknum takse twa praesti ok twa böndser sum thset aghu
skothse. Ok hwat ther sighise. swa a bathi prsestser ok böndser åt litse’.

Uti 1590 års husesynsordning föreskrifves, att husesyn a prestboställe
såväl i städerna som på landet skulle hållas af ''våra fougder och häradzhöfdingz
nemnd uthaff utsochnes män’, dervid böter skulle åläggas socknemän
eller prest, som byggnads- och underhållsskyldigheten å prestbolet
försummat.

Uti det kongl. mandatet af den 20 aug. 1607 förordnades särskilde
personer att å prestbolen öfverallt i riket hålla ransakan, till utrönande
huruvida föreskrifterna om deras bebyggande och underhåll behörigen
iakttogos.

Genom 1681 års husesynsordning stadgas först husesyner att hållas af
häradshöfding änne med några utsocknes nämndemän å prestgårdarne
såväl i städerna som på landsbygden. Enligt 1686 års kyrkolag (24
kap. 19 §) skulle prostarne vid visitationerna ''låta i någon kronobetjents
närvaro, som landshöfdingen dertill förordnar, hålla husesyn med kyrkoherde-,
kapellans- och klockarebol, så att de till hus, åkrar och ängar
blifva som sig tillbör skötta, upplagade, vidmagthållna och förbättrade’;
hvilket slag af husesyn sedermera i landshöfdingeinstruktionen den 4
nov. 1734 kallas ekonomisk besigtning. I denna instruktion, 35 § * i

’) Här erinras i korthet om hvad rörande den hittills meddelade lagstiftningen

i detta ämne redan uti inledningen blifvit sagdt.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

183

skiljes uttryckligen emellan ekonomisk besigtning, som skulle förrättas,
på sätt kyrkolagen föreskrefve, samt ordentlig husesyn, hvilken skulle
efter landshöfdingens förordnande hållas af häradshöfding och nämnd vid
ombyten eller så framt eljest nödigt pröfvades.

Rörande ekonomiska besigtningar å prestboställen har sedan blifvit
lagstiftadt medelst kongl. kungörelserna den 17 mars 1824 och den 28
maj 1830, för innehållet af hvilka författningar uti inledningen redogjorts.

Enligt komiterades förslag skola å hvarje boställe ekonomiska besigtningar
hållas så ofta nödigt pröfvas och sist å femte året efter det,
dä husesyn eller ekonomisk besigtning nästförut å bostället förrättats.
Pröfningen huruvida ekonomisk besigtning behöfves före den tid, då den
i alla händelser skall hållas, tillkommer konsistorium (§ 41). *

Gifvet torde vara, att såväl boställshafvare som annan byggnadsskyldig
ega hos konsistorium begära särskild ekonomisk besigtning, hvilken begäran
konsistorium, om skäl dertill förefinnas, har att bifalla. I regeln
skall konsistorium före utgången af februari månad hvarje år till Konungens
befallningshafvande ingifva uppgift på de boställen, å hvilka ekonomiska
besigtningar under året äro i tur att hållas eller eljest ansetts nödiga;
men i händelse af särskildt påkommande behof eger konsistorium
äfven å annan tid ekonomisk besigtning å visst boställe hos Konungens
befallningshafvande äska (§ 42). **

Hittills har anmälan hos Konungens befallningshafvande om ekonomiska
besigtningar ombesörjts af kontraktsprosten. Öfverflyttandet af ''detta
bestyr på konsistorium torde med nödvändighet följa af kontraktsprostarnes
befrielse från uppsigten öfver boställena; och, med afseende på det biträde,
konsistorium har att af sina ombud påräkna, synes detta nya åliggande
ej böra blifva för konsistorium betungande.

Förrättningsman, hvilken enligt förslaget, såsom hittills, förordnas af
Konungens befallningshafvande, är på landet kronofogden i orten eller
annan kronobetjent, biträdd af två nämndemän, och i stad magistratsperson,
biträdd af två utaf magistraten utsedde sakkunnige män (§ 43). ***
Något bestämdt stadgande om hvem det tillkommit att verkställa dylika
besigtningar i stad har hittills, komiterade veterligen, ej funnits.
Kongl. brefvet den 10 aug. 1757, som föreskrifver, att husesyner å
prestgårdar i stad skola förrättas af rådstufvurätt, torde ej angå ekonomiska
besigtningar.

EU nytt stadgande i förslaget (§§ 44, 48) f är det om jäf mot
förrättningsmannen vid ekonomiska besigtningar. Med afseende å den i
viss män dömande myndighet, som, enligt kongl. kung. den 28 maj 1830,
tillkommer och, enligt komiterades förslag, fortfarande skall tillkomma
dessa förrättningsmän, synes af dem liksom af utmätningsmål! och landtmätare
ojäfvighet böra fordras. De i förslaget meddelade bestämmelser, i
afseende på hvad som skall såsom jäf mot förrättningsman gälla, äro
lämpade efter hvad 6 § i utsökningslagen samt 16, 31 och 32 §§ i skiftesstadgan
den 9 nov. 1866 och kongl. förordn. den 24 maj 1872 rörande

* Jfr nuv. §§ 37 och 38. — ** Jfr nuv. § 38. — *** Jfr nuv. § 39.

t Jfr nav. §§ 40 och 44.

184

BOSTÄLLSORDNING.

detta ämne innehålla. Såsom jäf hafva dock komiterade ansett ej böra
räknas, om förrättningsmannen eller hans skyldeman eller vederdeloman
eller uppenbare ovän, såsom medlem af den församling i hvilken bostället
ligger, är derå byggnadsskyldig. Den nytta eller skada, förrättningsmannen
i sådant fall kan vänta af förrättningen, torde i allmänhet ej vara
synnerligen stor. Om en sådan omständighet räknades för jäf, skulle i
allt för många fall, i städerna väl nästan alltid, förrättningsmän få tagas
från annan ort. Hvad förslaget härutinnan innehåller torde för öfrigt
öfverensstämma med den grundsats, som i landshöfdingeinstruktionen den
10 nov. 1855, § 55, samt kongl. förordn. den 4 nov. 1876 uttalas.

Sedan förrättningsmannen mottagit Konungens befalluingshafvandes
förordnande, skall han utsätta tiden för den eller de åt honom uppdragna
besigtningar. Dervid skall han först och främst iakttaga att tjenlig årstid
väljes. Då jord är i fråga, torde besigtningar böra utsättas att hållas
endast å sådan tid, då marken är bar; hvaremot för besigtningar å boställen
utan jord äfven annan årstid möjligen kan vara tjenlig. Det förbud,
som kongl. kung. den 28 maj 1830 i 4 § innehåller att företaga
ekonomiska besigtningar under juli och augusti månader, synes komiterade
icke böra bibehållas, då för de personer, som skola vid besigtningarna
närvara, dessa månader icke mera än annan tid torde vara af
andra göromål upptagna. Till minskning i kostnaderna skola derjemte
besigtningarna i samma ort, der så ske kan, hållas omedelbart efter hvarandra
(§ 45). *

Förrättningsmannen skall vidare dels till förrättningen kalla nämnd
eller, i stad, de af magistraten utsedde sakkunnige män äfvensom inom
fjorton dagar före förrättningen boställshafvare och annan, utom denne och
församlingen, byggnadsskyldig, t. ex., der byggnadsskyldigheten åligger
egarne till vissa bruk och egendomar, desse egare, dels minst sex veckor
före besigtningen om dag och timme för densamma underrätta konsistorium,
dels ock, der så nödigt finnes, hos Konungens befallningshafvande begära
förordnande för byggnadskunnig person och skogstjensteman att vid förrättningen
biträda (§ 46 mom. 1, 2). **

För närvarande finnes, komiterade veterligen, ej något stadgadt om
biträde vid ekonomiska besigtningar och husesyner å prestboställen af
byggnadskunnig person. Biträde af skogstjensteman vid besigtningar och
syner å boställen i allmänhet förutsättes i 46 § af kongl. instr. för
skogsstyrelsen och skogsstaten den 19 nov. 1869.* *** Då större byggnadsföretag
ifrågakomma, likasom då större skogsområden höra till bostället,
och nödig sakkunskap i dessa ämnen ej förefinnes hos förrättningsmannen
eller dennes biträden, nämndemännen eller de af magistraten utsedde sak *

Nuv. § 41. — ** Jfr nav. §§ 39 och 42.

*** I numera gällande instruktion för skogsstaten den 29 nov. 1889, § 33,
stadgas i förevarande ämne: »Då af- och tillträdessyn eller annan laga syn it boställe
eller utarrenderad kronoegendom skall hållas och jägmästaren derom erhållit
kännedom, har han att ofördröjligen hos länsstyrelsen anmäla, om föreskrifven
skogsskötsel blifvit eftersatt och huruvida jägmästarens biträde vid synen
af sådan eller annan anledning påkallas. — När jägmästare förordnas att närvara
vid sådan syn, hvarom ofvan förmäles, eller vid besigtning eller uppskattning af
kronoegendom, skall han afgifva skriftligt utlåtande.»

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

185

kunnige män, eller lios synerätt^ ordförande och ledamöter, torde det
dock vara väl behöflig!, att särskildt sakkunnige personer kunna kallas
både till ekonomiska besigtningar och husesyner, vid hvilka begge slag af
förrättningar, enligt förslaget, kunna till behandling förekomma såväl byggnadsfrågor
som frågor rörande skogens skötsel och vård (46 § 2 mom.,
53 §, 56 § 1 mom.). *

När konsistorium af förrättningsmannen erhållit underrättelse om
tiden för den ekonomiska besigtningen, skall konsistorium dels förordna
ombud (det ständiga, för området antagna, eller särskildt) att å dess vägnar
vid besigtningen närvara, dels ock, der församlings rätt är i fråga,
föranstalta, att kyrkostämma hålles till utseende af ombud för församlingen
(§ 46 mom. 1).** Det är att bemärka, att församlingens rätt kan
vara i fråga, utan att församlingen är byggnadsskyldig å bostället. A
bostadsboställen af 3: dj e klassen på landet är församling i allmänhet ej
byggnadsskyldig, men som församling likväl bar skyldighet, såväl enligt
nuvarande lagstiftning som enligt förslaget, att gälda kostnaden för ekonomiska
besigtningar å sådana boställen, är dervid församlingens rätt i
fråga; och åt församlingen torde derföre jemväl i sådant fall alltid böra
beredas tillfälle att bevaka sin rätt. Skulle i något fall församlingen ej
anse mödan värdt att till ekonomisk besigtning utse ombud, utgör sådant
ej hinder för förrättningen, allenast kyrkostämma blifvit för ändamålet
hållen.

Underrättelse om hvilka personer blifvit till ombud utsedde eller att
kyrkostämma blifvit för sådant ändamål hållen skall, beträffande konsistorieombudet,
af konsistorium och, beträffande församlingens ombud, af
ordföranden i kyrkostämman meddelas förrättningsmannen (§ 46 mom.
1). ** När denne erhållit sådan underrättelse samt bevisligen iakttagit
hvad honom åligger i afseende på boställshafvarens och annan byggnadsskyldigs
(än boställshafvaren eller församlingen) kallande, skall förrättningen
företagas utan hinder deraf, att boställshafvaren eller någon byggnadsskyldig
eller något ombud uteblifver (§ 47). ***

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida ej, derest laga förfall för någon
uteblifven boställshafvare, byggnadsskyldig eller ombud styrkes, ekonomisk
besigtning eller husesyn deraf bör uppehållas. Komiterade hafva dock
ansett, att hvarken ekonomisk besigtning eller husesyn bör af sådan orsak
inställas. Det är för bostället och det allmänna af vigt, att dessa förrättningar
hållas i behörig tid. De kunna i allmänhet förrättas endast
under den blida årstiden. Skulle en då utsatt besigtning eller syn inställas,
torde i ganska många fall först näst påföljande år ny förrättning
kunna ega rum; och, då både förrättning sman vid ekonomisk besigtning
och synerätt böra af egen drift allt undersöka och pröfva, blifver den
uteblifnes rätt i alla händelser iakttagen (§§ 47, 57). f Hvad förslaget
härutinnan innehåller torde för öfrigt öfverensstämma med hvad i militieboställsordningen,
§ 63, Stadgas.

Då boställena ständigt böra till hus och egor hållas i laga stånd och
tillfälle ej bör lemnas boställshafvare att genom försummande af honom

* Jfr nuv. §§ 48 och 53 mom. 1. — ** Jfr nuv. § 42. — *** Jfr nuv. § 43.

f Jfr nuv. §§ 43 och 54.

186

BOSTÄLLSORDNING.

åliggande skyldigheter i detta afseende under någon längre tid åsamka
bostället betydligare husröta, som han sedermera vid sitt afträde möjligen
ej kan ersätta, är nödvändigt, att de ekonomiska besigtningarna med behörig
noggrannhet förrättas. Det har derföre synts komiterade nödigt att,
rörande hvad vid dylika besigtningar bör iakttagas, meddela noggrannare
och tydligare föreskrifter än dem 5 § i kongl. kung. den 28 maj 1830
innehåller, och att i sammanhang dermed bestämdare angifva gränserna
för den ekonomiska besigtningens befogenhet.

Såsom redan i motiven till 27 § * i fråga om brandskadeersättning
blifvit nämndt, torde det vara med god ordning öfverensstämmande, att
äfven andra för boställets räkning uppburna medel, såsom husröteersättning,
byggnadsbidrag, ersättning för virke i bortfördt öfverloppshus m. in.,
vid ekonomisk besigtning redovisas (§ 49 mom. 1).**

Särskildt torde äfven böra efterses och anmärkas, i hvad mån förut
vid nästföregående ekonomiska besigtning eller husesyn föreskrifna arbeten
blifvit verkstälda (§ 49 mom. 2). ***

De ekonomiska besigtningar, som föreskrifvas i militieboställsordningen,
§ 53, likasom de i kongl. förordn. den 16 dec. 1870, § 19, jför
prestgårdar i Skåne föreskrifna, synas, såsom förut blifvit anmärkt,
endast hafva till ändamål att utröna boställenas beskaffenhet till hus och
egor och derom bringa kännedom till den myndighet, under hvars inseende
boställena lyda, på det, i händelse vanhäfd eller missbyggnad
yppats, laga syn må kunna föranstaltas och dervid bristernas afhjelpande
vederbörande åläggas. Vid dessa besigtningar synes nemligen ej något
åläggande kunna meddelas; och det har förty ej heller blifvit nödigt tillåta,
att klander å sådana besigtningar anställes. Lika inskränkt bestämmelse
torde de ekonomiska besigtningar haft, som i kongl. kung.
den 17 mars 1824 för prestboställen i allmänhet föreskrefvos. Men i
kongl. kung. den 28 maj 1830, §§ 5 och 7, stadgas, att de vid ekonomiska
besigtningar befunna brister skola varda ’i instrumentet värderade
och i penningar utförda, äfvensom deruti den tid utsättas, inom
hvilken bristerna böra, genom den byggnadsskyldiges försorg, vara afhulpna’,
samt att, om rättelse i den ekonomiska besigtningen ej på föreskrifvet
sätt sökes och den byggnadsskyldige ej inom den förelagda tiden
sin skyldighet fullgör, konsistorium eger antingen bos Konungens befallningshafvande
begära bristernas afhjelpande i exekutiv väg på den byggnadsskyldiges
bekostnad eller bos denne söka säkerhet för husrötan.

Dessa stadganden kunna väl ej gerna tolkas annorlunda, än att det
tillkommer förrättningsmannen vid den ekonomiska besigtningen att ålägga
vederbörande att inom viss tid afhjelpa befintliga brister, hvithet åläggande,
om rättelse ej i stadgad ordning sökes, vinner laga kraft, så att
det kan exekutivt verkställas.

* Jfr nuv. §§ 20—23. — ** Jfr nuv. § 45 mom. 1. — *** Jfr nuv. § 45 mom. 2.

f Enligt denna paragraf, såsom dess lydelse ändrats genom kongl. förordn.
den 14 juni 1888, skall vid ekonomisk besigtning »prestgårdens häfd till åbygg nader

och egor noga efterses och desslikes öfvervakas, att åbyggnaderna äro på
tillfredsställande sätt mot brandskada försäkrade. Har detta ej skett eller förefinnas
brister å boställshnsen, åligger förrättningsmannen bestämma viss kort tid,
inom hvilken bristerna skola vara afhulpna eller försäkring tagen».

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

187

Efter komiterades åsigt måste det vara en stor fördel, att ett sådant
åläggande kan redan vid den ekonomiska besigtningen meddelas, så att
det ej, sedan bristernas befintlighet blifvit konstaterad, skall blifva nödvändigt
att ditskicka en ny myndighet, för att få vederbörande ålagdt
att bristerna afhjelpa.

Då emellertid vid den ekonomiska besigtningen förrättningsmannen,
som är ensam beslutande, härigenom får i viss mån eu dömande myndighet,
torde det vara nödigt tillse, att denna ej utsträckes till andra frågor
än sådana, hvilkas bedömande med någon trygghet kan åt eu sådan tjensteman
anförtros.

Enligt kongl. kung. den 28 maj 1830 tillkommer det förrättningsmannen
att föreskrifva afhjelpande af befunna brister, hvilket väl åtminstone
innebär, att han får ålägga reparationer, men författningen
nämner ej uttryckligen huru förhållas skall, i händelse t. ex. ett hus har
så många brister, att desamma ej kunna afhjelpas utan husets nybyggande.
Det förefaller dock komiterade som författningen måste tolkas
så, att förrättningsmannen äfven i detta fall har att föreskrifva det enda
medel, som finnes, till bristernas afhjelpande eller nybyggnad. Åtminstone
angifver ej författningen, att han har att gå till väga på något
annat sätt. Efter denna uppfattning skulle således, enligt nu gällande
lagstiftning, förrättningsmannen tillkomma att utsyna ett gammalt hus och
föreskrifva byggande af ett nytt, rörande storleken och beskaffenheten af
hvilket sistnämnda han äfven måste ega att förordna, dervid, hvad storleken
beträffar, han naturligtvis bar att iakttaga de dimensioner, som för
de flesta af de laga husen, åtminstone å prestgårdarne, för närvarande
äro bestämda. År förrättningsmannen behörig att utsyna ett gammalt hus
och föreskrifva byggande af ett nytt, torde deraf följa, att han äfven eger
afgöra, huruvida ett nybygdt bus må insynas såsom laga hus och föreskrifva
i sådant afseende nödiga förbättringar eller förändringar å detsamma.

Om denna komiterades uppfattning af kongl. kung. den 28 maj
1830 är rigtig, skulle således, enligt denna författning, förrättningsmannen
vid en ekonomisk besigtning hafva att ålägga vederbörande byggnads- och
underhållsskyldige att afhjelpa alla å boställets hus och egor befintliga
brister, vare sig att derför, hvad husen angår, reparation eller nybyggnad
erfordras, äfvensom att, sedan dessa arbeten blifvit utförda, bedöma
huruvida de böra godkännas eller icke.

Komiterade hafva sig ej tillförlitligen bekant, på hvad sätt 1830 års
kungörelse i dessa afseenden hittills af kronobetjeningen i allmänhet tillämpats.
Det synes dock komiterade, att, äfven om en sådan vidsträckt
befogenhet för förrättningsmannen ej skulle kunna, hvilket komiterade dock
våga tro, härledas ur kungörelsens måhända ej alldeles tydliga ordalydelse,
en sådan befogenhet, åtminstone i det allra närmaste bör tillkomma honom.
Då kungörelsen ej vet af laga syn i annan händelse, än då rättelse i den
ekonomiska besigtningen i föreskrifven ordning sökes, skulle, om vid ekonomisk
besigtning gammalt hus ej finge utsynas eller nytt hus ej kunde
insynas, dessa åtgärder i regeln icke kunna ega rum oftare än vid afoch
tillträdessynerna, emellan hvilka ju ganska lång tid, trettio, fyratio

188

BOSTÄLLSORDNING.

år och längre, kan förflyta. Att under sådana förhållanden det skulle
vara omöjligt för den öfvervakande myndigheten att förekomma boställenas
förfall, torde vara tydligt.

Komiterade hafva derföre (§ 49 mom. 3, 4, 5, 6)* föreslagit, hvad
efter komiterades uppfattning icke utgör någon egentlig afvikelse från,
utan endast ett förtydligande af den nu gällande lagstiftningen, att vid
ekonomisk besigtning afhjelpande af alla befunna brister skall föreskrifvas
och vederbörande således åläggas att inom viss tid (§ 49 mom. 8)* verkställa
icke allenast alla behöfliga förbättringar å hus och egor, utan äfven
afl erforderlig nybyggnad. Det skall jemväl i följd deraf tillkomma den
ekonomiska besigtningen ej mindre åt! utsyna ett gammalt, odugligt hus,
än äfven att, sedan ett nytt blifvit uppfördt, afgöra om det må insynas
eller icke. För alla andra laga hus än sätesbyggningarna skall derjemte
föreskrift om storleken, inredningen och den öfriga beskaffenheten vid den
ekonomiska besigtningen meddelas. Förrättningsmannen har dervid att
tillse, det husen lämpas efter boställets behof, och är ej, såsom enligt
nuvarande lagstiftning, bunden af några vissa, för hvarje hus bestämda
dimensioner. *

Hvad sätesbyggningarna angår, hafva komiterade ansett den ekonomiska
besigtningens befogenhet böra sträcka sig endast till att utsyna en
gammal byggning och föreskrifva byggande af en ny samt för denna bestämma
plats, men icke till att afgöra den nya byggningens storlek, inredning
och öfriga beskaffenhet.

I afseende på platsen för den blifvande sätesbyggningen äfvensom för
andra laga hus torde billigtvis afseende böra göras å boställshafvarens
önskan, der denna kan efterkommas utan skada för bostället eller förlust
för vederbörande byggnadsskyldig.

Enligt 9 § 1 mom. ** skall sätesbyggning å bostadsboställe för
biskopar uppföras efter ritning, som af Kongl. Maj:t fästställes. Hvarken
vid ekonomisk besigtning eller husesyn kunna derföre föreskrifter om beskaffenheten
af en sådan byggning meddelas. För sätesbyggningar å bostadsboställen
af 2:dra och 3:dje klassen är i förslaget ej någon viss storlek
stadgad, utan såväl rummens antal som storleken, inredningen och den
öfriga beskaffenheten bestämmes inom den latitud, som i afseende å rummens
antal är föreskrifven, med hänsyn till, å ena sidan, boställshafvarens
behof och, å andra sidan, vederbörande byggnadsskyldiges förmåga att
bära byggnadsplan (§ 14). *** Den ganska grannlaga pröfning, som måste
föregå ett sådant bestämmande, hafva komiterade ansett böra anförtros
endast åt domstol. Som likväl det ansetts önskvärdt undvika, att husesyn
endast för bestämmande af sätesbyggnings beskaffenhet ovilkorligen skulle
hållas, har det i förslaget föreskrifvits, att, när vid den ekonomiska be -

* Enligt K. prop. likasom enligt komiténs nn framlagda förslag må beslut
angående nybyggnad icke meddelas vid ekonomisk besigtning. I komiténs förslag
hafva ock uteslutits de i 1879 års förslag förekommande bestämmelser om storlek,
inredning och öfrig beskaffenhet af laga hus.

** Jfr nuv. § 56 mom. 3.

*** Jfr nuv. § 15. Se äfven not. * här ofvan.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

189

sigt ningen uppförande af ny sätesbyggning å bostadsbostiillen af 2:a eller
3:e klassen ansetts nödigt, förrättningsmannen skall, sedan han uti instrumentet
antecknat beskaffenheten af å ena sidan den byggning, boställshafvaren
fordrar eller anses behöfva, och å andra sidan den byggning, den
byggnadsskyldige är villig uppföra, äfvensom de skäl, som i detta afseende
å ena och andra sidan eller af konsistorieombudet anföras, uppgöra förslag
till den nya sätesbyggningen med beräkning af derför erforderlig kostnad,
hvilket förslag sedan, såsom framdeles sägs, underställes pröfning af den
underrätt, under hvars domvärjo bostället lyder, hvilken eger att, när så
ske kan, utan syn på stället frågan afgöra.

Då, enligt komiterades förslag, icke för något af de laga husen dimensionerna
äro i boställsordningen en gång för alla bestämda, utan skola
lämpas efter hvad i hvarje fall nödigt pröfvas, torde det blifva mera nödvändigt,
än det hittills varit, att, innan ett laga hus uppföres, vederbörande
myndighet meddelar föreskrifter om detsammas beskaffenhet, så
att den byggnadsskyldige, när han iakttager dessa föreskrifter, alltid må
kunna vara förvissad att få huset insynadt och godkändt. Om derföre
trängande behof af nybyggnad inträffar under tiden mellan det ekonomiska
besigtningar eller husesyner hållas (t. ex. om ett hus förstöres af vådeld
eller annan olyckshändelse), bör det stå den byggnadsskyldige, der han ej
vill underkasta sig risken att bygga efter eget godtfinnande och sedan
möjligen få huset utdömdt, öppet att erhålla ekonomisk besigtning, åt''
minstone när fråga är om byggnader af någon större betydelse. Inträffar
å sådan tid behof att nybygga sätesbyggning, torde i regeln alltid
ekonomisk besigtning böra föranstaltas för upprättande af förslag till den
nya sätesbyggningen.

Komiterade hafva ansett, att, i händelse vid ekonomisk besigtning
befinnes, att det af boställshafvaren antagna brukningssätt uppenbart leder
till skada för bostället, nödig rättelse må af förrättningsmannen föreskrifvas
(§ 49 mom. 6).*

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida erforderlig insigt i dithörande
ämnen kan hos förrättningsmannen i allmänhet förutsättas och huruvida
det derföre lämpligen borde honom anförtros att föreskrifter derutinnan
meddela. Hvad denna anmärkning beträffar, får, enligt förslaget, någon
ändring i brukningssättet ej föreskrifvas, med mindre detta uppenbart
länder till boställets framtida skada. Nödig sakkunskap för bedömande
af en sådan fråga synes komiterade skäligen böra kunna hos förrättningsmannen
och de honom biträdande nämndemän eller sakkunnige män förutsättas,
bra nära med lika stor sannolikhet som hos en synerätt, bestående
af domare och möjligen endast två nämndemän. Skulle rättelse
i ett för bostället skadligt brukningssätt få föreskrifvas endast vid husesyn,
torde det blifva omöjligt för den öfvervakaude myndigheten att förekomma
boställsjordens utmagrande. Enligt nuvarande lagstiftning, likasom
enligt förslaget, hålles husesyn i regeln endast vid ombyte af boställshafvare
(om deremellan laga syn kommer att hållas beror ju, såsom förut

* Behörighet att härom förordna är enligt senare förslag öfverlåten endast
åt synerätt.

190

BOSTÄLLSORDNING.

är anmärkt, på den tillfälligheten huruvida någon klandrar en ekonomisk
besigtning). * Befinnes vid af- och tillträdessyn afträdaren hafva användt
ett för bostället skadligt brukningssätt, torde det vara något sent att
föreskrifva en rättelse, som för tillträdaren möjligen är alldeles obehöflig.

Risken för boställshafvare, att, vid försummad gödning, kunna icke
allenast få sig älagdt att tillföra bostället nödiga gödningsämnen ** utan
äfven beröfvas den eljest honom, enligt förslaget, tillkommande oinskränkta
dispositionsrätten öfver stråfodret***, torde, såsom förut är nämndt, utgöra
ett verksamt medel mot missbruk af denna rätt (§ 49 mom. 7).

I afseende på fullföljd af talan mot ekonomisk besigtning gäller för
närvarande, enligt kongl. kung. den 28 maj 1830, att missnöje skall
genast vid besigtningen anmälas och sedan fullföljas på det sätt, att den
missnöjde inom 30 dagar efter erhållen del af besigtningsinstrumentet hos
domaren begär laga syn. Endast vid laga syn kan således rättelse i
ekonomisk besigtning erhållas. Komiterade föreställa sig dock, att åtskillig
klandertalan mot en ekonomisk besigtning bör kunna af domstolen
pröfvas, utan att syn på stället för sådant ändamål erfordras. Klandret
kan t. ex. afse endast beslut i en jäfs- eller kostnadsersättningsfråga eller
åläggande att till uppförande af ett hus använda allt för dyrbara materialier.
Komiterade hafva derföre funnit lämpligast och äfven med 27 kap.
2 § B.B. öfverensstämmande, att klandret först anhängiggöres hos vederbörande
underrätt, som, der laga syn ej ovilkorligen begäres, sjelf får
bedöma huruvida för detsammas pröfning syn på stället erfordras eller
icke (§ 49 mom. 9, § 53). *

I afseende på sättet för anhängiggörandet af klandertalan har det
synts obilligt fordra, att missnöje skall tillkännagifvas genast vid förrättningen,
innan ännu instrumentet blifvit för vederbörande tillgängligt. Komiterade
hafva ansett det vara enklast att, såsom i kongl. förordn. den
6 febr. 1849 är föreskrifvet, den missnöjde instämmer sitt klander till
underrätten.* Parterna i en sådan klandertvist blifva alltid boställshafvare
och konsistorieombud samt derjemte, när församlings rätt är i fråga,
församlingen och, när byggnadsskyldigheten åligger annan än boställshafvare
och församling, sådan byggnadsskyldig. Konsistorieombudet är således
behörigt att med laga verkan mottaga stämning i en sådan klandertvist.
Innehåller ombudets förordnande ej bemyndigande att äfven vid
domstol, i händelse saken dit fullföljes, föra talan, torde nytt förordnande
böra anskaffas. Då alla vederbörande blifvit om tiden för besigtningen
underrättade och haft tillfälle att sin rätt dervid bevaka, synes tiden för
instämmandet kunna räknas från förrättningens afsilande, hvarigenom det
ej blifver behöfligt att bevisligen delgifva vederbörande besigtningsinstrumentet
(§ 49 mom. 9). f

Har vid den ekonomiska besigtningen, enligt § 49 mom. 4, ff förslag
uppgjorts till ny sätesbyggning, skall förrättningsmannen utsätta viss dag

* Förslaget är i denna del numera ändradt.

** Behörighet att härom förordna är enligt senare förslag öfverlåten endast
åt synerätt. *** Jfr i denna del nnv. § 30.
f Jfr nnv. § 45 mom. 5.

ff Detta mom. är i senare förslag uteslutet.

MOTIV.

VIII KAP. 37—64 §§.

191

näst efter två månader, då ärendet skall förekomma vid underrätten och
då vederbörande ega utan vidare kallelse der tillstädeskomma för att å
den utsatta dagen eller å annan dag, som rätten kan för ärendets behandling
bestämma, sin talan utföra; dock utgör någon vederbörandes
utevaro ej hinder för rätten att ärendet vidare handlägga. Skulle klander
vara instämdt öfver en ekonomisk besigtning, vid hvilken förslag till
sätesbyggning uppgjorts, och afser klandret något ämne, som med förslaget
till sätesbyggning har gemenskap, torde vara gifvet, att pröfningen
af förslaget skall företagas i sammanhang med klandertvisten, enär, om
t. ex. klagan föres deröfver, att den gamla sätesbyggningen utsynts, och
denna klagan bifalles, förslaget till ny sätesbyggning i och med detsamma
förfaller.

Kostnaderna för ekonomisk besigtning, derom 50 § i förslaget *
handlar, bestå i dels rese- och traktamentsersättning samt dels lösen för
expeditionen. Ersättning torde böra tillkomma förråttningsmannen samt
de honom biträdande nämndemän eller sakkunnige eller särskild! byggnadskunnige
personer, skogstjensteman äfvensom konsistorieombud.

Förråttningsmannen kan, såsom nämndt är, vara antingen kronobetjent
eller magistratsperson.

Enligt hvad af eu del Konungens befallningshafvande och prester uppgifvits,
lärer ersättningen åt kronobetjent för ekonomiska besigtningar
inom olika orter beräknas efter än den ena och än den andra af de flera
rörande kronobetjents ersättning för extra förrättningar meddelade stadganden,
såsom kongl. kung. den 28 maj 1830 angående ekonomiska besigtningar
å prestboställen, 8 §, kongl. förordn. den 30 nov. 1855 angående
godtgörelse till förrättningsmän för besigtnings-, värderings- och utmätningsförrättningar
i enskilda mål m. m., ** kongl. kung. den 30 dec. 1863
angående kostnadsersättning till militäre, civile och ecklesiastike tjensteman
för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten *** samt kongl. resereglemente!
den 10 nov. 1865 med deri sedermera gjorda förändringar, f

* Jfr nuv. § 47.

*■* I här åsyftade delar upphäfd genom kongl. förordn. angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. den
12 juli 1878. — Derefter utfärdad kongl. käng. den 7 nov. 1895 om ersättning till
förrättningsmän vid ekonomiska besigtningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och
klockarebord samt prestestomhcmman innehåller, att, sedan kyrkomötet i underdånighet
anhållit, att Kongl. Maj:t ville förordna, enligt hvilka grunder kostnadsersättning
vid ekonomisk besigtning å ecklesiastika hemman och lägenheter borde utgå,
Kongl. Maj:t, »som ansett erforderliga bestämmelser angående den nämndemän för
deltagande i dylika besigtningar tillkommande ersättning vara meddelade i nådiga
kungörelsen angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar m. m.
den 30 dec. 1863», funnit godt i nåder förklara: att ersättning till kronobetjent,
hvilken förrättat sådan besigtning, som afsåges i nådiga kungörelsen angående
ekonomiska besigtningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord samt
prestestomhemman den 28 maj 1830, skulle utgå enligt de grunder, som vore stadgade
i nyssomförmälda kongl. förordn. den 12 juli 1878.

*** Upphäfd genom kongl. kung. den 11 febr. 1881, i hvars ställe numera gäller
kongl. kung. d. 22 sept. 1899.

t Nytt resereglemente är utfärdadt den 11 febr. 1881, hvarefter vissa paragrafer
i detta reglemente ändrats genom kongl. kungörelserna den 16 nov. 1888,
den 20 dec. 1889 och den 31 dec. 1891. Jfr äfven kongl. kung. den 11 juni 1895.

192

BOSTÄLLSORDNING.

Komiterade, som ej tilltro sig att afgöra, hvilket af dessa stadganden
rätteligen bör uti förevarande fall tillämpas, hafva föreslagit, att kronobetjents
godtgörelse skall utgå med reseersättning och dagtraktamente enligt
gällande resereglemente (således för närvarande efter 7:de klassen —
skjuts 3 kronor per mil, på ångbåt eu hytt- eller salongsplats, på jernväg
2:dra klassens vagn, dagtraktamente 4 kronor — för kronofogde,
samt efter 8:de klassen — skjuts 1 kr. 50 öre per mil, på ångbåt salongsplats,
på jernväg 2:dra klassens vagn, dagtraktamente 4 kronor —
för länsman). *

För magistratsperson äfvensom för de honom biträdande sakkunnige
män föreslås rese- och traktamentsersättning såsom för kronofogde; likaså
för konsistorieombudet, som, enligt förslaget, ej behöfver vara prest och
som ej torde böra ega rätt till större ersättning än förrättningsmannen,
och har det ansetts nödigt utsätta efter hvilken klass i resereglementet
desse, deri ej omnämnde personers godtgörelse bör utgå. Nämndemän
och skogstjenstemän, hvilka för närvarande (kongl. kung. den 30 dec.
1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar,
§ 5, kongl. taxan på arfvode för skogsförrättningar den 12 nov. 1875,
§ 4 **) för biträde vid ekonomiska besigtningar äro berättigade till reseersättning
och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, bibehållas i
förslaget vid dessa förmåner.

Biträdande byggnadskunnige personer, hvilkas pretentioner torde vara
ganska olika vid olika tillfällen, skola, enligt förslaget, njuta ersättning
efter som i hvarje särskildt fall af förrättningsmannen skäligt pröfvas.

I fråga om hvem som skall gälda kostnaden för ekonomiska besigtningar
å prestboställen torde af kongl. kung. den 28 maj 1830, § 8,
kongl. regi. för ecklesiastikverket i Lappmarken den 14 april 1846,
§ 56,*** kongl. kung. den 30 dec. 1863 angående ersättning till militäre,
civile och ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten,
§ 4, f kongl. kung. den 30 dec. 1863 angående ersättning
till nämndemän för extra förrättningar, § 7 mom. 2, samt kongl. brefvet
den 12 nov. 1858, § 7, jemfördt med kongl. brefven den 11 juli 1862
och den 9 sept. 1873, framgå, att all kostnad för ekonomisk besigtning,
såväl vederbörandes rese- och traktamentsersättning som lösen för expeditionen,
skall gäldas, å prestboställen i Lappmarken, af lapska ecklesiastikfonden,
men i öfriga delar af riket, å alla hostadsboställen för kyrkoherdar
och komministrar äfvensom å de löningsboställen, som af kyrkoherdar
och komministrar innehafvas, af kyrkornas medel eller, der sådana
saknas, af församlingarna, samt, å alla utarrenderade löningsboställen,
af vederbörande arrendator.

Om gäldande af kostnad för ekonomisk besigtning å bostadsboställen
och löningsboställen, som af biskopar innehafvas, tinnes, komiterade veterligen,
ej något stadgadt.

* Se not ** å föregående sida.

** Denna paragraf är genom kongl. kung. den 1 okt. 1886 i viss del ändrad.

*** I stället för detta reglemente gäller numera Kongl. Maj:ts förnyade reglemente
för Lappmarks ecklesiastikverk den 31 jan. 1896.
t Numera kongl. kung. den 22 sept. 1899, § 4.

MOTIV. — Vill KAP. 37—64 §§.

193

Förslaget, som öfverensstämmer med hvad för närvarande rörande
gäldandet af kostnaden för ekonomisk besigtning är stadgadt, innehåller
derjemte den bestämmelse, att sådan kostnad å bostads- och löningsboställen,
hvilka af biskopar innehafvas, skola af boställshafvaren gäldas.
Någon annan synes ej kunna tillförbindas att å dessa boställen kostnaden
vidkännas.

Skulle ekonomisk besigtning särskildt påkallas af någon vederbörandes
tredska eller försummelse, torde billigheten fordra, att kostnaden gäldas
af den tredskande eller försumlige. Sådant kan inträffa, om t. ex. församlingen
fullgjort hvad vid ekonomisk besigtning eller husesyn blifvit
församlingen ålagdt, men kyrkoherden det oaktadt vägrar att derom lemna
sådant vitsord, som i § 65 * omförmäles, samt församlingen till följd
deraf, för att undvika exekutiva åtgärder och för att få förhållandet konstateradt,
nödgas begära ekonomisk besigtning.

Förrättningsmannen skall meddela och i instrumentet intaga yttrande
i alla frågor rörande kostnadsersättningen (§ 49 mom. 8),** hvaraf följd'',
att förrättningsmannens beslut i dessa frågor får öfverklagas i samma
ordning, som alla öfriga vid den ekonomiska besigtningen meddelade beslut.

Husesyn skulle, enligt landshöfdingeinstruktionen den 4 nov. 1734,
såsom nämndt är, efter landshöfdingens förordnande förrättas af häradshöfding
och nämnd uti samtlige vederbörandes närvaro vid ombyten eller
så framt eljest nödigt pröfvades.

Genom kongl. brefvet den 10 aug. 1757 stadgades, att husesyner å
prestgårdar i städerna skulle förrättas af rådstufvurätt; och i kongl.
kung., angående domfört antal nämndemän vid husesyner å prestebol den
10 juni 1841 förordnades, att husesyn å prestbol (på landet) ’må verkställas
af häradshöfdingen med biträde af två nämndemän eller flere,
högst half nämnd, allt efter som syneförrättaren för synens vidlyftighet
nödigt pröfvar’. På grund af kongl. brefvet den 12 nov. 1858, § 7,
förrättas husesyner äfven å löningsboställen af ''domare och nämnd’.

Af 25 kap. 1 § K.B., i detta lagrums ursprungliga lydelse, äfvensom
af kongl. förordn. angående ordning och sätt för Överklagande af underrätts
beslut i tvister om husesyn och fardag å krono- eller andra publika
hemman och lägenheter den 12 mars 1830, torde uppenbart framgå,
att, enligt dessa lagstadganden, husesyner å prestbol på landet skulle
förrättas af häradsrätt eller, såsom den vid dylika förrättningar vanligen
kallas, häradssynerätt och att således, i fråga om hvad som vid skiljaktighet
mellan häradshöfdingen och nämnden borde anses såsom rättens
beslut, 23 kap. 2 § R.B. skulle lända till efterrättelse.

Af ordalagen i den nu gällande kongl. kung. den 10 juni 1841
skulle man emellertid vid jemförelse med kongl. kung. den 28 maj 1830
angående ekonomiska besigtningar möjligen kunna draga den slutsats, att
häradshöfdingen ensam vore den vid husesyner beslutande.1)

* Jfr nuv. § 64. — ** Jfr nuv. § 45.

'') I kongl. kung. den 28 maj 1830 angående ekonomiska besigtningar, 2 §,
sägs, att dessa besigtningar skola förrättas af kronofogden eller annan kronobetjent
»med tvenne nämndemäns biträde». Nämndemännen torde vid dessa förrättningar
icke hafva någon röst- eller beslutanderätt. I kongl. kung. den 10 juni

194

BOSTÄLLSORDNING.

Då likväl 1841 års kungörelse1) torde hafva tillkommit icke för att
inskränka nämndens befogenhet, utan för att undvika att med inställelse
besvära flere nämndemän än behofvet fordrade, samt dels den ännu gällande
kongl. förordn. den 12 mars 1830, som bestämmer sättet för
fullföljd af talan i husesynsmål, väl talar om besvär öfver härads-, syne -

1841 användes om husesyner det liknande uttrycket, att de må verkställas af
häradshöfding »med biträde af två nämndemän» eller flere etc.

*) Denna författning föranleddes af tre vid riksdagen 1840—1841 inom
bondeståndet väckta motioner om inskränkning i antalet af de nämndemän, som
erfordrades för att göra härads- och lagmansrätt domför såväl vid ting som
vid syner; såsom skäl till hvilken inskränkning framhölls hufvudsakligen, att
nämndemansbefattningen vore ett onus, som ej borde läggas på flere, än behofvet
oundgängligen kräfde. I motionerna framstäldes alls icke någon önskan att
borttaga den kollektiva röst, som dittills tillkommit nämnden såväl vid ting
som vid syner.

Lagutskottet yttrade i anledning af motionerna i betänkande n:o 54: »Som
det tillhör idéen af sådana domstolars sammansättning, hvilka bestå af domare
och nämnd och i hvilka den personliga rösträtt, som i andra domstolar hvarje
ledamot tillkommer, ej eger rum, att det domföra antalet i nämnden, hvilken
med sin kollektiva röst kan öfverrösta domhafvanden, utgör minst sju eller mer
än hälften af fulltalig nämnd, samt det jemväl är af vigt att nämndemän från
åtskilliga delar af rättens domsområde äro tillstädes för att meddela upplysningar
om lokala förhållanden, har utskottet icke ansett sig böra biträda de framstälda
förslagen om inskränkning af domföra antalet nämndemän vid häradsoch
lagmansrätt, vid ting och vid syner i allmänhet; hvaremot utskottet, enär
i författningarna två till sex nämndemän hittills ansetts tillräckliga vid jemväl
sådana hnsesyner å militieboställen, hvilka af domaren i orten förrättas, finner
skäligt tillstyrka utfärdandet af en kungörelse, hvarigenom stadgas, att husesyner
å prestbol må verkställas af häradshöfding med biträde af två nämndemän
eller flere, högst half nämnd, allt efter som syneförrättaren för synens vidlyftighet
nödigt profvare

Det förefaller af lagutskottets motivering som om utskottet ansett, att vid
husesyner å militieboställen, der endast två till sex nämndemän enligt 1836 års
militieboställsordning erfordrades, någon kollektiv röst ej tillkomme nämnden,
utan domhafvanden der vore ensam beslutande; hvilket förhållande lagutskottet
ansett kunna införas jemväl vid hnsesyner å prestbol.

I militieboställsordningen, § 60, sägs, att husesyner skola förrättas af domhafvande
i orten »jemfe» minst tvenne nämndemän eller flere, högst half nämnd,
allt efter som syneförrättaren för synens vidlyftighet nödigt pröfvar. I sagda
boställsordning förklaras derjemte oförtydbart, att alla beslut skola meddelas af
synerätten: och som synerätt, lika litet som någon annan rätt eller domstol,
torde kunna bestå af en ensamt beslutande person, synes, enligt komiterades
tanke, uppenbart, att vid husesjmer å militieboställen synerätten utgöres af domhafvande
och nämnd, hvilken senare, såsom vanligt, har sin kollektiva röst.

Lagutskottets utlåtande bifölls af alla stånden utan diskussion, och rikets
ständers till följd deraf aflåtna und. skrifvelse den 29 juli 1840, n:o 44, innehåller
endast: »I anledning af hos rikets ständer derom väckt motion få rikets
ständer hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet hemställa, om icke, enär i författningarna
två till sex nämndemän hittills ansetts tillräckliga vid jemväl sådana
husesyner å militieboställen, hvilka af domaren i orten förrättas, Eders Kongl.
Maj:t skulle täckas tillåta utfärdandet af en kungörelse, hvarigenom stadgas, att
husesyner å prestebol må verkställas af häradshöfding med biträde af två nämndemän
eller flere, högst half nämnd, allt efter som syneförrättaren för synens vidlyftighet
nödigt pröfvar.»

I öfverensstämmelse med denna rikets ständers hemställan utfärdades kongl.
kung. den 10 juni 1841 »angående domfört antal nämndemän vid husesyner å
prcsteboh.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

195

eller rådstufvurätts dom, men icke vet af besvär öfver någon dom af
häradshöfding, och dels den beslutande myndigheten vid husesyner å
prestbol äfven i de från Kongl. Maj:t utgående expeditioner kallas synerätt,
hvilken ju ej kan bestå af eu ensamt beslutande person; torde 1841
års kungörelse både böra så förstås och äfven vara i lagskipningen så
tolkad, att vid husesyner å prestbol nämnden, oaktadt sitt ringa antal,
har på vanligt sätt kollektiv röst jemte häradshöfdingen.

Utom synerättens ordförande och ledamöter skola, enligt nu gällande
lagstiftning, vid husesyner å prestboställen närvara vederbörande boställshafvare
(vid ombyten både af- och tillträdande), ombud för församlingen,
åtminstone när dess rätt är vid synen i fråga, hvilket ombud (kongl. förordn.
den 21 mars 1862 om kyrkostämma m. in., § 2) torde böra å
kyrkostämma utses, samt konsistorieombud (presterskapets privilegier den
16 okt. 1723, punkten 5, kongl. förkl. den 23 mars 1807, punkten 34,
kongl. kung. den 30 dec. 1863 angående ändring i föreskrifterna om
kronoombuds förordnande) äfvensom kronoombud, detta sistnämnda dock
endast, när dess beordrande kan anses vara af omständigheterna påkalladt.
(Jfr sistnämnda kongl. kungörelse.)

Husesyn är för närvarande af två slag: laga syn samt af- och tillträdessyn.

Såvidt komiterade hafva sig bekant, föreskrifves, enligt nu gällande
lagstiftning, laga syn å prestboställen dels (kongl. kung. den 28 maj 1830)
såsom ett slags högre instans, vid hvilken rättelse uti hvad vid ekonomisk
besigtning föreskrifvits får sökas, och dels (kongl. kung. den 4 maj 1827,
§ 6) för den händelse att vid laga skifte boställshafvare fått sig ålagdt
utflytta. I denna senare händelse skall inom ett år efter den tid, då
boställshafvaren bort hafva fullgjort den i följd af skiftet honom åliggande
odlings- och byggnadsskyldighet, laga syn hållas till utrönande huruvida
han sin skyldighet härutinnan uppfylt.

Någon befogenhet för Konungens befallningshafvande att å prestboställen
föranstalta husesyn när, utom vid ombyten, sådan eljest nödig
pröfvas, såsom i 1734 års landshöfdingeinstruktion stadgades, framgår ej
af den nu gällande landshöfdingeinstruktionen af den 10 nov. 1855, som
i 26 § 2 mom. endast föreskrifver att landshöfdingen skall tillse, att husesyner
och ekonomiska besigtningar i behörig tid och ordning å boställen förrättas.

Af- och tillträdessyn, som hålles i anledning af ombyte utaf boställshafvare,
har till ändamål icke allenast att utröna boställets tillstånd
till hus och egor och att få befintliga brister å bostället afhulpna, utan
äfven att reglera rättsförhållandet emellan afträdande och tillträdande
boställshafvare.

Rörande tiden för af- och tillträdessyns hållande å prestboställen
finnes, utom för prestgårdar i Skåne (kongl. förordn. den 16 dec. 1870,
§ 13), komiterade veterligen, ej något stadgadt. För alla andra boställen
än ecklesiastika gäller (27 kap. 7 § B. B., militieboställsordningen § 59 *)

* Militieboställsordningen § 59, enligt denna paragrafs genom kongl. kung.
den 20 sept. 1841 ändrade lydelse, stadgar: »Laga husesyn skall hvarje är, sedan
marken blifvit bar och före den 15 ang., verkställas å alla boställen, som vårfrudagen
näst derpåföljande året komma att af boställsinnehafvare afträdas.»

196

BOSTÄLLSORDNING.

att sådan syn hålles före afträdet: men beträffande prestboställen har den
praxis i största allmänhet utbildat sig, att af- och tillträdessyner å dem
hållas först efter afträdet, såsom också för prestgårdarne i Skåne är och
ända sedan år 1734 varit stadgadt. Skälet härtill torde vara, att fardagsår
å prestboställena ej ega rum, utan att sådana boställen i allmänhet skola,
der nådår ej åtnjutes, nästa första maj efter ledigheten af boställshafvaren
eller hans sterbhus afträdas; i följd hvaraf, om boställshafvaren genom
afsked, afsättning eller död afgår å annan tid än i början af tjensteåret,
af- och tillträdessyn, som i allmänhet ej kan hållas å annan tid än under
den blida årstiden, icke kan medhinnas före afträdet.

Enligt komiterades förslag skall husesyn likasom ekonomisk besigtning
hållas å tjenlig årstid, i afseende hvarå hänvisas till hvad derom
rörande ekonomiska besigtningar är sagdt (§ 51). *

Husesyn skall, enligt förslaget, förrättas på landet af ''domare jemte
minst två, högst sex nämndemän’ (§ 51). *

Då nämnden vid husesyner å prestbol ej torde böra stå i någon
annan ställning än nämnden vid andra husesyner, hvilka af domare och
nämnd förrättas, och, efter komiterades uppfattning, både vid husesyner
å militieboställen och vid de husesyner af häradshöfding med nämnd,
hvilka i 27 kap. 2 § B. B. omförmälas, en kollektiv röst tillkommer
nämnden, men ordalagen i kongl. kung. den 10 juni 1841 synas kunna
föranleda den tolkning, att häradshöfdingen vore vid husesyner å prestbol
ensam beslutande, hafva komiterade undvikit det i denna kungörelse använda
uttrycket, att husesyner ’må verkställas af häradshöfdingen med biträde
af nämnd’, och i stället valt en redaktion, som mera öfverensstämmer
med militieboställsordningen och äfven med kongl. brefvet den 12 nov.
1858, § 7 (om husesyner å löningsboställen).

I sak torde ej någon förändring i sammansättningen eller beskaffenheten
af den myndighet, som skall verkställa husesyner å ''prestboställen
på landet, genom § 51* i förslaget införas.

I afseende på husesyner å prestboställen i stad öfverensstämmer
denna paragraf med hvad för närvarande rörande husesyner å prestgårdar
i stad är stadgadt (kongl. brefvet den 10 aug. 1757).

Husesyner skola, enligt förslaget, fortfarande såsom hittills vara af
två slag, laga syn samt af- och tillträdessyn.

Laga syn hålles, enligt förslaget, endast såsom en högre instans
öfver ekonomisk besigtning. Klander å ekonomisk besigtning instämmes,
såsom nämndt är, alltid till underrätt. Begäres laga syn eller finner
rätten det som tvistigt är ej kunna utan syn slitas, utsätter rätten laga
syn, och någon annan särskild kallelse till vederbörande parter behöfves
då ej (§ 53).** (Jfr 27 kap. 2 § B. B.)

Är förslag till ny sätesbyggning å bostadsboställe af 2:dra eller 3:dje
klassen vid ekonomisk besigtning uppgjordt och rättens pröfning understäldt,
eger rätten jemväl, der sådant för pröfning af förslaget nödigt
finnes, laga syn å stället utsätta, dertill vederbörande, hvilka vid eko *

Jfr nnv. § 48.

** Jfr nav. § 50, enligt hvilken bestämmelserna i föregående förslag blifvit
ändrade.

MOTIV. — VIII KAP. .37—64 §§.

197

nomiska besigtningen fått underrättelse om tiden, då ärendet skall till
handläggning vid rätten förekomma, ej torde behöfva särskildt kallas.

Aj-, och tilltrådessyn hålles i anledning af ombyte utaf boställshafvare,
dock, såsom strax skall nämnas, icke i anledning af alla sådana
ombyten (§ 54 mom. 1). *

I allmänhet torde det vara nödigt, både för boställets och efterträdarens
skull, då en boställshafvare skiljes från bostället, att utröna
hvad af hans skyldigheter beträffande boställets bebyggande, underhåll
och vård till hus och egor kan vara eftersatt äfvensom att afgöra uppstående
rättsförhållanden emellan honom och efterträdaren. För sådant
ändamål skall, enligt förslaget, vid ombyte af boställshafvare af- och tillträdessyn
i allmänhet hållas. Komiterade hafva dock i två fall funnit afoch
tillträdessyn vid ombyten ej böra ovilkorligen föreskrifvas.

Det ena fallet gäller boställen utan jordbruk, å hvilka byggnadsoch
underhållsskyldighet ej åligger boställshafvare.1)

A boställen utan jordbruk, till hvilka utom tomtområdet hör alls
ingen eller obetydlig jord, torde vid boställshafvarens afträde syn för utrönande
af jordens häfd kunna undvaras. Åligger skyldigheten att bygga
och underhålla husen icke boställshafvaren, behöfs ej syn för att tillse
huruvida denna skyldighet är fullgjord. I sådant fall uppstår ej heller
emellan afträdare och tillträdare något rättsförhållande, för hvars afgörande
s.vnerätts åtgärd blifver behöflig. En boställshafvares förpligtelser
å ett sådant boställe inskränka sig, hvad husen beträffar, till att vårda
dem, så att de ej förfalla af vanvård och vårdslöshet. Till utrönande af
hvad i detta afseende kan vara underlätet torde ekonomisk besigtning
vara alldeles tillräcklig. Å dessa boställen behöfver derföre, enligt komiterades
förslag, af- och tillträdessyn ej hållas, der ej boställshafvaren.
eller vederbörande byggnadsskyldig begär syn, eller konsistorium finner
nödigt, att den hålles. Då, enligt förslaget, endast synerätt får meddela
beslut i afseende på de laga husens antal, men såväl boställshafvaren
som den byggnadsskyldige kan vid ombyte önska förändrade föreskrifter
i detta afseende* 2), synas både boställshafvaren och den byggnadsskyldige
böra ega syn påkalla. Likaså torde konsistorium böra ega föranstalta
syn, när sådan med afseende på det bostället tillhörande jordområde eller
af annan anledning pröfvas nödig.

Det andra fallet, då vid ombyte af- och tillträdessyn, enligt förslaget,
ej behöfver ovilkorligen hållas, är, då konsistorium, efter att hafva
innehaft bostället för allmän kassas räkning, afträder detsamma,

Redan länge (se skolordningen af den 16 dec. 1820, kongl. läroverksstadgan
den 29 jan. 1859, § 133, kongl. läroverksstadgan den 1
nov. 1878, § 135) har det varit föreskrifvet, att, då en prestsyssla blifver
ledig och nådår ej eger rum, ett års behållen inkomst af densamma skall

* Nuv. § 51 mom. 1.

'') Med högst få undantag nato å alla bostadsboställen utan jordbruk boställshafvarne
befriade från byggnads- och underhållsskyldighet.

2) T. ex. drängstuga, stall och vagnshus eller badstuga och malthus eller
något annat hus, som vid sista af- och tillträdessynen ej ansågs nödigt, kan i
följd af förändrade förhållanden sedermera blifvit behöflig!, eller ock kunna förut
insynade hus blifvit öfverflödiga.

Prestlvneregleringskomitén II, 2. 18

198

BOSTÄLLSORDNING.

ingå till stiftets byggnadskassa, * under hvilket år det till sysslan hörande
boställe af konsistorium för kassans räkning förvaltas. Härvid har i allmänhet
förfarits så, att af- och tillträdessvn hållits såväl vid konsistorii
tillträde som vid dess afträde.

Genom kongl. brefvet den 30 maj 1835 har dock för prestgårdarne
i Skåne särskildt blifvit stadgadt, att då vid inträffande ledighet offentlig
myndighet skall för allmän kassas räkning uppbära kyrkoherdelönen och
i följd deraf öfvertaga prestgården, bör i anledning af den offentliga myndighetens
tillträde hållas af- och tillträdessyn, till hvilken, för bevakande af
efterträdande kyrkoherdens rätt, denne, om han är utnämnd, bör kallas,
eller, i annat fall, någon i ämnet kunnig, obefordrad prestman skall af
konsistorium förordnas, samt att vid den offentliga myndighetens afträde
af- och tillträdessyn ej erfordras, med mindre afträdaren eller tillträdaren
sådant äskar.

Sedan, såsom förut är nämndt, genom kongl. regi. för presterskapets
enke- och pupillkassa den 6 nov. 1874, § 9, förordnadt blifvit,
att till denna kassas grundfond skall ingå ett års behållen inkomst af
hvarje presterlig beställning i riket, hvilken inkomst i allmänhet bör tillfalla
kassan då beställningen första gången efter reglementets fastställande
varder ledig, kommer under den närmaste tiden oftare än förr vid inträffande
ledighet boställe att af konsistorium för allmän kassas räkning
öfvertagas. Ehuru i allmänhet konsistorium ej har att förvalta ett boställe
under längre tid än ett år i sänder, kan dock inträffa, i händelse
vid samma ledighet inom vissa stift, utom enke- och pupillkassan, jemväl
byggnadskassan undantagsvis tillägges ett års inkomst af prestsyssla, eller
i fall tjensten ej är tillsatt vid den lagliga tillträdestiden, att bostället
kommer att stå under konsistorii förvaltning under vida längre tid.

Inom Karlstads stift och äfven på andra ställen skall, enligt uppgift,
flera gånger hafva inträffat, att vid den syn, som hållits i anledning
af konsistorii tillträde, husrötan upptagits till obetydligt belopp, hvaremot
vid den syn, som kort derefter af samma synerätt hållits i anledning
af konsistorii afträde, husrötan uppskattats till en vida högre summa,
hvilken ej synts stå i något rimligt förhållande till den husröta, som
kunnat under konsistorii besittningstid uppkomma; deraf följt, att förlust
i stället för vinst för vederbörande kassa af bostället uppstått.

Erfarenhet häraf föranledde 1875 års prestmöte i Karlstad till uttalande
af den önskan, att berörda missförhållande måtte genom någon
lagstiftningsåtgärd förekommas; i anledning hvaraf konsistorium i Karlstad
uti en den 17 nov. 1875 till Kongl. Maj:t aflåten underdånig skrifvelse
gjort framställning om utfärdande af ett lagstadgande i nämnda
syftning. I denna skrifvelse anföres, bland annat, att anledningen till
det anmärkta missförhållandet vore omöjligheten för konsistorium att vid
synerna bevaka sin rätt, hvaraf följde, att vid konsistorii tillträde bristerna
förbisågos eller lemnades utan afseende, i synnerhet å komministersboställen,
der naturligen en viss miskundsamhet gjorde sig gällande mot
den ensamt byggnadsskyldige afträdaren, men att deremot vid konsistorii
afträde bristerna på det strängaste nagelforos af tillträdaren, som, stäld

* Afsedd för de allmänna läroverkens behof.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

199

gentemot en allmän kassa, ansåg sig ej behöfva göra några eftergifter.
Det lagstadgande, om hvars utfärdande i skrifvelsen i underdånighet hemställes,
borde, enligt konsistorii mening, hufvudsakligen innehålla, att, då boställe
skulle för allmän kassas räkning af konsistorium öfvertagas, af- och
tillträdessyn skulle hållas först sedan den presterlige efterträdaren blifvit utnämnd
och då förrättas emellan den presterlige af trådaren och den presterlige
tillträdaren; hvarjemte vid konsistorii afträde genom mätisinanna ordom
skulle bestämmas ’den ersättning, som möjligen kan tillkomma kassan för
den tid, lägenheten stått under domkapitlets förvaltning för kassans räkning’.1)

Sedan kongl. kammarkollegium erhållit nådig befallning att, i anledning^
af konsistorii framställning, efter vederbörandes hörande, med
underdånigt utlåtande inkomma, infordrade kammarkollegium yttrande från
direktionen öfver presterskapets enke- och pupillkassa, samtliga öfriga
konsistorier (utom Stockholms stads konsistorium) samt alla Konungens
befallningshafvande. Af dessa myndigheter hafva några tillstyrkt utfärdande
af eu sådan förordning, som konsistorium i Karlstad föreslagit,
några, instämmande i sagda konsistorii åsigt om behöfligheten af ett lagstadgande
i frågan, dock ansett dettas innehåll böra blifva annorlunda än
det föreslagna, andra åter funnit det anförda missförhållandet ej böra till
någon lagstiftningsåtgärd föranleda; såsom skäl för hvilken sistnämnda
åsigt hufvudsakligen anförts: att de förluster, som på uppgifvet sätt drabbat
vederbörande kassor, uppkommit icke i följd af någon brist i lagstiftningen,
utan uppenbarligen i följd deraf, att konsistorii talan vid syneförrättningarna
ej blifvit behörigen utförd, och äfven måhända i följd af
synerätternas bristande uppmärksamhet; att den origtiga tillämpningen af
en lag likväl ej kunde vara någon anledning till lagens förändrande; att
det ingalunda torde vara omöjligt för konsistorierna att vid synerna behörigen
bevaka sin talan, endast kompetenta personer till ombud förordnades;
att till ombud kunde användas de personer, som, enligt 21 § i
kongl. regi. för enke- och pupillkassan, må inom hvarje stift såsom
kassans ombud anställas; att, äfven om lämpliga ombud eljest ej stode
till konsistoriernas förfogande, anvisning på sådana ombud alltid kunde,
jemlikt § 26 mom. 1, 5 i gällande landshöfdingeinstruktion, af Konungens
befallningshafvande erhållas;2) att i händelse konsistorieombudets

9 I den underdåniga skrifvelsen är förslaget till lagstadgande sålunda uttryckt:
»För sådant ändamål tillåter sig domkapitlet i underdånighet hemställa,

l:o) att syn å boställen vid presterliga lägenheter, hvilka stå lediga för
enke- och pupillkassans räkning, icke må företagas förr, än tillträdaren till tjensten
är utsedd, och resolution å fullmagt för honom utfärdad:

2:o) att till- och afträdessyn å sådana lägenheter anses ega rum i vanlig
ordning emellan den presterlige af- och tillträdaren, hvilken senare i sådan händelse
kan sin rätt bevaka;

3:o) att vid kassans afträdande af lägenheten genom mätismanna ordom bestämmes
den ersättning, som möjligen kan tillkomma kassan för den tid, lägenheten
stått under domkapitlets förvaltning för kassans räkning»:

varande i skrifvelsen särskildt angifvet, att dessa bestämmelser äfven borde
gälla, då boställe förvaltades för byggnadskassans räkning.

2) Härvid har dock af en Konungens befallningshafvande (i St. Kopparbergs
län) erinrats, att för erhållande af fullt dugliga ombud tillräckliga medel för deras
aflönande borde ställas till konsistoriernas disposition.

200

BOSTÄLLSORDNING.

framställningar till synerätten ej vunne behörigt afseende, det alltid
stode konsistorium, som ej vore sämre stäldt än andra parter, öppet att
i högre rätt söka ändring; och att konsistorium för öfrigt i allmänhet
hade den utväg, till förekommande af förlust för kassan i följd af husröta,
att utarrendera bostället med skyldighet för arrendatorn att svara
för boställets aflemnande i laga stånd, mot det att han erhölle rätt till
husröteersättning af företrädaren.

Konungens befallningshafvande i Malmö och konsistorium i Lund förklarade
särskild! stadgandena i kongl. brefvet den 30 maj 1835 rörande
prestgårdar i Skåne tillfyllestgörande och någon vidare lagstiftning i
ämnet för denna provins obehöflig.

Kongl. kammarkollegium, hvars utlåtande afläts den 18 maj 1877,
instämde i konsistorii i Karlstad åsigt om behofvet af ett lagstadgande
till förekommande för vederbörande kassor af förluster utaf ifrågavarande
slag, men ansåg stadgandet böra lyda sålunda:

’l:o. Af- och tillträdessyn å presterligt boställe, hemman och lägenhet,
som af domkapitlet för allmän kassas räkning förvaltas, skall, så
framt ej annorlunda vederbörande emellan öfverenskommes, förrättas så
snart ske kan efter det egendomen blifvit af innehafvaren eller hans sterbhus
afträdd och senast inom sex månader derefter;

2:o. Sådan syn eger rum mellan den presterlige af- och tillträdaren,
derest denne senare då är utnäinnd, hvarvid han har att sjelf eller
genom ombud sin rätt bevaka, men i annat fall hålles synen emellan afträdaren
och vederbörande domkapitel;

3:o. I förstnämnda fall bestämmes, vid domkapitlets afträde af egendomen,
den ersättning, som domkapitlet för dess förvaltningstid kan anses
skyldigt utgifva eller möjligen bör tillkomma, af tre gode män, af hvilka
hvardera parten utser en, men den tredje väljes af de två på detta sätt
utsedde, eller, om desse med sitt val stanna på olika personer, af domaren
i orten. Atnöjes part icke med gode männens beslut, eger han begära
laga syn af domare med nämnd inom 14 dagar efter det han af gode
männens beslut del undfått.’

Enligt komiterades förslag (§ 40) * skola konsistorierna sättas i tillfälle
att, till bevakande och utförande af deras talan vid domstolar och
myndigheter, antaga ständiga, för sådan befattning lämpliga ombud. Härigenom
torde den uppgifna anledningen till de förluster, som föranledt
konsistorii i Karlstad ifrågavarande framställning, eller omöjligheten för
konsistorierna att vid synerna sin rätt bevaka, om en sådan omöjlighet
hittills verkligen förefunnits, blifva fullständigt undanröjd; och någon sär
skild lagstiftning rörande syn vid konsistoriernas till- och afträde af boställen
torde derföre af sådan anledning icke erfordras.

Komiterade hafva emellertid, dock af en helt annan anledning, ansett
särskilda bestämmelser i detta hänseende erforderliga.

Då af- och tillträdessyn hållits i anledning af konsistorii tillträde,
hafva dervid boställets alla brister blifvit utrönta och till deras afhjelpande
nödiga åtgärder föreskrifvits. Då konsistorium kort tid, vanligen

* Denna paragraf har till den del som här afses, nemligen mom. 2, blifvit
ntesluten i senare förslag.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

201

endast ett år derefter afträder bostället, torde i de flesta fall ej det allmännas
intresse fordra, att bostället underkastas en ny syn, för utrönande
af dess beskaffenhet. Ändamålet med af- och tillträdessyn vid konsistorii
afträde skulle derför egentligen endast vara att reglera rättsförhållandet
emellan afträdare och tillträdare; men om dessa kunna i godo med hvarandra
träffa öfverenskommelse, hafva komiterade ansett kostnaden för ny
syn kunna och böra undvikas.

Är vid den tid, då af- och tillträdessyn i anledning af konsistorii
tillträde hålles, den prestman nämnd, som efter konsistorium kommer att
bostället tillträda, torde i många fall hinder ej möta för synerätten att,
jemte det boställets beskaffenhet undersökes, afgöra rättsförhållanden såväl
emellan den afträdande presten och konsistorium som emellan konsistorium
och den tillträdande presten. T. ex.: Konsistorium tillträder ett
boställe den 1 maj 1880. Af- och tillträdessyn blifver ej hållen förr än
efter tillträdet på sommaren eller hösten samma år. Den prestman, som
skall den 1 maj 1881 tillträda bostället, är då redan nämnd. Vid sådant
förhållande torde något hinder ej böra möta för att hålla af- och tillträdessyn
på en gång emellan den afgångne prestmannen och konsistorium
samt emellan konsistorium och efterträdaren, eller att på en gång hålla
syn i anledning af konsistorii tillträde och i anledning af dess afträde.

Enligt komiterades förslag (§ 54 mom. 4, § 56 mom. 2, § 61) *
skall derför med af- och tillträdessyn, när boställe för allmän kassas räkning
af konsistorium öfvertages och afträdes, förfaras sålunda:

I anledning af konsistorii tillträde hålles syn i vanlig ordning, med
iakttagande af de föreskrifter i afseende på tiden, som i allmänhet äro
meddelade (d. v. s. synen skall hållas året före tillträdet, om så ske kan,
§ 54 mom. 2). ** Är, då kallelse till denna syn utfärdas, den prestman
nämnd, som efter konsistorium kommer att boställe öfvertaga, skall jemväl
denne till synen kallas och jemte konsistorium såsom tillträdare anses.
Vid synen skall rätten skilja först emellan den afgångne presten och
konsistorium och derefter, såvidt ske kan, emellan konsistorium och efterträdaren.
När syn hållits i anledning af konsistorii tillträde, antingen
efterträdaren dervid närvarit eller ej, år sedan ej nödigt, att syn hålles
i anledning af konsistorii afträde, med mindre sådan å någondera sidan
äskas. Skulle likväl synen i anledning af konsistorii tillträde hållits först
under tillträdesåret, och har dervid konsistorii efterträdare närvarit samt
rättsförhållandet emellan konsistorium och honom af synerätten fullständigt
afgjorts, måste sådan syn anses vara hållen jemväl i anledning af konsistorii
afträde; och någon ny af- och tillträdessyn bör vid sådant förhållande
naturligtvis ej i något fall ifrågakomma.

Mottager en boställshafvare boställe af konsistorium utan af- och tillträdessyn,
måste han derigenom anses hafva erkänt, att konsistorium fullgjort
alla åligganden i afseende på bostället för konsistorii besittningstid,
och står han i följd deraf sjelf i ansvar för allt hvad derutinnan sedan
kan finnas brista (§ 54 mom. 4).***

* Jfr nuv. § 51 mom. 4, § 53 mom. 2 och § 59.

** Jfr nuv. § 51 mom. 2. •— *** Jfr nuv. § 51 mom. 4.

202

BOSTÄLLSORDNING.

I afseende på tiden för af- och tillträdessyns hållande har från flera
håll blifvit anmärkt, att den vedertagna praxis att förrätta af- och tillträdessyn
å prestboställen först efter afträdet är i flera afseenden menlig,
särdeles för afträdarne, som derigenom beröfvas den afträdare af alla
andra boställen tillkommande förmån att sjelfve få verkställa hvad vid
synen föreskrifvits; hvadan den önskan uttalats, att, när så ske kan, å
prestboställen likasom å andra boställen af- och tillträdessyn måtte få
förrättas före afträdet.

Denna önskan hafva komiterade funnit fullt befogad och äfven kunna
i ganska många fall efterkommas. Har ledighet uppstått och har, såsom
ofta inträffar, tidigt under året näst före afträdet blifvit bestämdt hvem
som vid afträdet kommer att bostället öfvertaga (konsistorium eller efterträdande
prestman), torde ej något hinder möta för synens hållande under
sagda år. Men fall förekomma dock, då det ej är möjligt att hålla afoch
tillträdessynen före afträdet. T. ex. om en prest lemnar tjensten
kort före den 1 maj och nådår ej eger rum, eller om nådår väl eger rum,
men efterträdaren ej utnämnes så tidigt, att man på förhand vet om vid
afträdestiden bostället skall tillträdas af presterlig efterträdare, eller om
tjensten kommer att stå ledig utöfver den lagliga tillträdestiden, och bostället
således vid afträdet skall af konsistorium för enke- och pupillkassans
räkning öfvertagas. Synen kan nemligen ej utsättas eller hållas
förr, än bestämdt är hvem som dervid skall anses såsom tillträdare.

Da ledigheten inträffat så tidigt, och jemväl så tidigt är bestämdt
hvem som efter afträdaren skall bostället öfvertaga, att synen kan hållas
året före afträdet, torde det alltid vara en fördel, att den då förrättas.
I alla händelser måste afträdare ega rätt fordra att inom ej allt för lång
tid efter afträdet få sina rättigheter och skyldigheter i afseende på bostället
bestämda, och det är derföre föreslaget, att af- och tillträdessyn,
om den ej kan hållas före afträdet, alltid skall hållas sist inom sex månader
efter detsamma, då, om ej någon annan tillträdare finnes, konsistorium,
som i sådant fall den 1 maj öfvertagit bostället, är att som tillträdare
anse.

När af- och tillträdessyn ej är ovilkorligen föreskrifven utan beror
på framställning af boställshafvare eller byggnadsskyldig, skall sådan
framställning alltid göras hos konsistorium, som, vare sig att syn är
ovilkorligen föreskrifven eller icke, ensamt eger begära af- och tillträdessyn
hos domaren på landet eller rådstufvurätten i stad (§ 55). * Sådan
begäran bör ske i god tid, i allmänhet så fort efter ledighetens inträffande
bestämdt är hvem som vid afträdet skall bostället öfvertaga.
Synen får dock ej hållas förr än året före afträdet. Vid konsistorii
begäran om af- och tillträdessyn skall fogas instrument öfver sista ekonomiska
besigtning, om sådan hållits senare än husesyn. Instrument öfver
husesyn finnes nemligen förut hos domaren eller rätten; men har sedermera
ekonomisk besigtning hållits, torde instrumentet öfver densamma
böra vara tillgängligt vid synens utsättande för bedömande huruvida särskilt
sakkunnige män behöfva tillkallas, äfvensom, på landet, huru

* Jfr nuv. § 52.

MOTIV. — VIII KAP. 37 — 64 §§.

203

många nämndemän kunna vara erforderliga. Naturligtvis skall detta
instrument öfver den ekonomiska besigtningen vid synens slut till konsistorium
återställas.

När syn är utsatt, skall Konungens befallningshafvande derom underrättas,
dels med afseende på den tillsyn, Konungens befallningshafvande
eger utöfva (landsköfdingeinstruktionen den 10 nov. 1855, § 26 mom. 2)
deröfver, att husesyner i behörig tid och ordning förrättas, och dels på
det Konungens befallningshafvande må kunna, der särskilda förhållanden
sådant påkalla, beordra kronoombud till synen (landshöfdingeinstruktionen
§ 26 mom. 5, kongl. kung. den 30 dec. 1863 angående ändring i föreskrifterna
om kronoombuds förordnande att närvara vid vissa allmänna
förrättningar).

Konsistorium skall underrättas om dag och timme för synen minst
två månader före densamma. Denna längre tid är bestämd med afseende
derå, att vederbörande afträdande eller tillträdande boställshafvare äfvensom
annan byggnadsskyldig än boställshafvare och församling ansetts, i
händelse de äro utom pastoratet boende, böra en månad före synen dertill
kallas, derom, såsom strax skall nämnas, konsistorium, enligt förslaget,
har att draga försorg. (Jfr militieboställsordningen § 61.) Kommer församlings
rätt i fråga vid synen, skall konsistorium likasom vid ekonomiska
besigtningar föranstalta om kyrkostämmas hållande, på det församlingen
må få tillfälle att utse ombud till bevakande af sin rätt.

Det har ansetts lämpligast, att konsistorium, som naturligtvis alltid
har att för egen räkning förordna sitt ständiga eller särskild! ombud,
föranstaltar jemväl om öfrige vederbörandes, afträdares och tillträdares
äfvensom annan byggnadsskyldigs, kallande, hvilket, hvad beträffar afträdare
och tillträdare, torde i många fall helt enkelt kunna ske medelst anmodan
till dem att insända till konsistorium och syneförrättaren bevis öfver erhållen
kallelse till synen. I hvarje fall har konsistorium att erhålla handräckning
af Konungens befallningshafvande och honom underlydande betjente
(§ 56). *

När synerätten erhållit bevis att hvad i afseende på vederbörandes
kallande till synen är föreskrifvet blifvit fullgjordt, skall, såsom förut är
nämndt, synen fortgå utan hinder af någon parts eller något ombuds uteblifvande
(§ 57). **

Vid den i komiterades förslag föreskrift^ laga syn skola, såsom af
hvad redan i det föregående blifvit sagdt torde framgå, endast behandlas
de ämnen, som i stadgad ordning blifvit under rättens pröfning dragna *)
(§ 58). ***

Vid df- och tillträdessyn, sådan den i förslaget föreskrifves, skall
först och främst undersökas boställets tillstånd till hus och egor, samt

* Jfr nuv. § 53. — ** Nuv. § 54.

*) Någon föreskrift om sådan laga syn, som omförmäles i kongl. kung. den
4 maj 1827 (jfr s. 195), hafva komiterade ansett ej erfordras i boställsordningen.
Sådan syn torde kunna genom ekonomisk besigtning ersättas; men så länge berörda
kungörelse är för andra boställen gällande, torde den kunna äfven för prestboställen
tillämpas. Säkerligen kommer ej ofta hädanefter att inträffa att vid
laga skifte prestman ålägges utflytta.

*** Jfr nuv. § 55.

204

BOSTÄLLSORDNING.

nödiga nybyggnader, förbättringar och andra åtgärder föreskrifvas, dervid
hvad i sådant afseende är för ekonomisk besigtning föreskrifvet länder afoch
tillträdessynerätten till efterrättelse. Vid såväl laga syn som af- och
tillträdessyn å bostadsboställe af 2:a och 3:e klassen, skall dock synerätten
i händelse nybyggnad af sätesbyggning föreskrifves, jemväl meddela föreskrifter
om den blifvande sätesbyggningens storlek, inredning och ofri Ka
beskaffenhet (§ 58). *

Men utom det åliggande, synerätt vid af- och tillträdessyn har, gemensamt
med den ekonomiska besigtningen, att undersöka boställets tillstånd
till hus och egor samt föreskrifva afhjelpande af dervid befunna
brister, tillkommer denna synerätt att reglera rättsförhållandet emellan
afträdare och tillträdare.

I detta afseende åligger synerätten hufvudsakligen:

l:o) att bestämma år sb er åkning en. **

2:o) att värdera öfverbyggnad eller försummad nybyggnad**

3:o) att meddela beslut om fördelning till godtgörande på vissa
år af sådan kostnad eller sådan förlust, som i 29 §*** omförmäles.

Synerätten har först att, der beslut om fördelningen förut ej är meddeladt,
pröfva huruvida rätt till fördelning må kunna afträdaren tillerkännas,
samt derefter, om sådan rätt honom tillägges, att bestämma antalet
af de år,o på h vil ka kostnaden eller förlusten bör fördelas, der detta antal
ej är, såsom i fråga om skifteskostnad (kongl. kung. den 4 maj 1827,
§ 3), en gång för alla stadgadt; hvarjemte synerätten till beloppet bestämmer
den andel af kostnaden eller förlusten, som bör af tillträdaren
ersättas (§ 58).*

Da rättsförhållandet emellan afträdaren och tillträdaren kan vara och
ej sällan är så enkelt, att hvad synerätten till reglerande af detsamma
beslutar bör vid genomläsning af synerättens utslag genast blifva fullt
tydligt, har det ej ansetts nödigt att (såsom i militieboställsordningen)
ovilkorligen ålägga synerätten att uppgöra liqvid emellan afträdare och
tillträdare. Som likväl i vissa, mera invecklade fall uppgörandet af en
på synerättens beslut grundad liqvid torde kunna leda till reda och lättare
öfversigt af ställningen emellan afträdare och tillträdare, har åt synerätten
öfverlemnats att, der så nödigt anses, upprätta liqvid, för hvars uppställning
de allmännaste grunderna i förslaget angifvits, med rätt för synerätten
att i öfrigt inrätta liqviden efter hvad behofvet i hvarje fäll fordrar (§ 59).-j Naturligt

är, att, om af- och tillträdessyn hålles före afträdet och
afträdaren efter synen men före afträdet sjelf till större eller mindre del
verkställer de nybyggnads- eller reparationsarbeten, som blifvit vid synen
honom alagda och derför kostnaden blifvit honom i liqviden påförd, af -

* Jfr nuv. § 56.

** Då enligt komiténs förslag årsberäkning ej skall egä rum, har hvad angående
detta ämne och dermed sammanhängande frågor blifvit uti 1879 års betänkande
yttradt icke bär införts.

*** Jfr nuv. § 29.
t Jfr nuv. | 57.

MOTIV.

VIII KAP. 37—64 §§.

205

trädaren eger vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden
för de sålunda verkstälda arbetena.

I öfverensstämmelse med 27 kap. 5 § B. B. samt militieboställsordningen,
§ 69, och äfven kongl. förordn. den 16 dec. 1870 angående
prestgårdsbyggnader i Skåne, § 7, innehåller komiterades förslag (§ 60),*
att åfträdaren efter afträdet ej eger befatta sig med några arbeten å bostället.
Hvad som då återstår måste han med penningar gälda. Häraf
följer att, när af- och tillträdessyn ej kan hållas förr än efter afträdet,
afträdaren, såsom hittills, går miste om fördelen att sjelf få afhjelpa anmärkta
brister; men detta är en olägenhet, som redan torde på grund
af nuvarande lagstiftning ega rum och hvars afhjelpande medelst stadgande
om rätt för afträdaren att efter afträdet verkställa honom ålagda
arbeten skulle efter komiterades åsigt alltför mycket inkräkta på tillträdarens
dispositionsrätt till bostället samt lätt föranleda konflikter
emellan af- och tillträdare; hvarförutom afträdaren, som ju är skyldig
ständigt hålla bostället i laga stånd, väl i någon mån har sig sjelf att
skylla, om han råkar ut för en sådan olägenhet. De afträdaren ålagda
arbeten, som ej före afträdet fullgjorts, skola derefter af tillträdaren verkställas;
hvadan tiden för dessa arbetens fullbordande alltid måste af synerätten
utsättas med beräkning, att tillträdaren må kunna medhinna efter
sitt tillträde fullborda dem. För de afträdaren ålagda, men före afträdet
ej verkstälda arbeten eger tillträdaren erhålla den af synerätten bestämda
kostnadsersättning, men icke mera. Uppstå emellan afträdaren och tillträdaren
olika meningar huruvida ett vid synen föreskrifvet arbete är behörigen
tillgjordt, åligger bevisningsskyldigheten afträdaren, som måste
kontant gälda allt hvad han ej kan styrka vara behörigen fullgjordt.

Det har blifvit ifrågasatt huruvida ej, i öfverensstämmelse med militieboställsordningen,
§ 69, stadgas borde, att tillträdaren, om han sedan
gitter visa, att kostnaden för arbetenas verkställande uppgått till högre
än det af synerätten beräknade belopp, skulle ega att för skilnaden hos
afträdaren erhålla godtgörelse. Denna åsigt torde emellertid strida emot
hvad för närvarande, enligt 27 kap. 5 § B. B. och kongl. förordn. den
16 dec. 1870, § 7, för prestboställen gäller. Då tillträdaren vid synen
kan sjelf bevaka sin rätt och anföra allt hvad han finner på frågan
om kostnadsbelopp inverka, samt han derjemte eger, derest han ej finner
sig med synerättens beslut derutinnan tillfredsstäld, i högre rätt söka
ändring, torde han böra vara underkastad synerättens eller högre rätts
beslut i fråga om kostnaden likasom i alla andra frågor. Skulle han
ega rätt till ersättning för den högre kostnad, hvartill han sedan möjligen
kunde visa, att arbetenas verkställande uppgått, komme det ej att
så mycket ligga i hans eget intresse, att arbetena med insigt, omtänksamhet
och sparsamhet utfördes; men afträdaren, hvars ersättningsskyldighet
blefve af tillträdarens åtgöranden härutinnan beroende, komme säkerligen
att ej sällan med honom vara af olika mening huruvida ej den högre kostnad,
hvarför ersättning fordrades, kunnat undvikas; deraf ny rättegång emellan
afträdare och tillträdare skulle kunna föranledas. Komiterade hafva derföre

Jfr nuv. § 58.

206

BOSTÄLLSORDNING.

ansett, att genom af- och tillträdessynen rättsförhållandet emellan af- och
tillträdare härutinnan likasom i andra afseenden bör vara definitivt afgjordt.

I 62 § * handlas om kostnaderna för husesyner å prestboställen.

Rörande denna fråga finnas för närvarande åtskilliga stadganden.
Enligt kongl. res. på presterskapets besvär den 7 juli 1752, § 9,**
skola ''syningsmännen'' för husesyner å prestgårdar undfå arfvode ''efter
taxa’ af tillträdaren, dermed kongl. förordn. den 16 dec. 1870 angående
prestgårdsbyggnader i Skåne, § 13, öfverensstämmer; men enligt kongl.
res. på presterskapets besvär den 12 jan. 1757, § 8,*** äro de, som
förrätta husesyner å kapellansbol, icke berättigade till arfvode derför.

Genom det angående löningsboställenas utarrendering meddelade kongl.
brefvet den 12 no v. 1858, § 7, jemfördt med kongl. brefvet den 11 juli
1862 och kongl. brefvet den 9 sept. 1873,y är stadgadt, att kostnaden
för syn å de i författningsenlig ordning utarrenderade löningsboställena
bör ''af arrendator!! ensam bestridas’.

Kongl. kung. den 30 dec. 1863 angående kostnadsersättning till
militäre, civile och ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten
ff innehåller bestämmelser, bland annat, om reseersättning
dels till kronoombud, hvilken ersättning (§ 3 i kungörelsen) torde
böra bekostas af statsmedel, och dels till konsistorieombud, hvilka antagas
skola vara ecklesiastike embets- eller tjensteman och hvilkas ersättning
(§ 4 mom. 2 i kungörelsen) skall gäldas af kyrkornas medel eller, om
tillgång dertill saknas, af församlingarna.

Enligt kongl. kung. den 30 dec. 1863 fff angående nämndemäns
rätt till ersättning för extra förrättningar, §§ 1, 5, § 7 mom. 2, § 8,

* Jfr uuv. § 61.

** Denna paragraf har följande lydelse: »Emedan the Husesyner, hvilka på
Prästebord anställas, äro af helt annan beskaffenhet, än the, som ske på Officerare
Boställen, så kunna ej eller vederbörande domare utan arfvode thermed
varda besvärade; utan pröfvar Kongl. Maj:t billigt, thet Syningsmännerne böra,
för theras på Prästegårdar förrättade Husesyner, af Tilträdaren undfå sitt arfvode
och betalning, efter 1733 års utfärdade Taxa, och thet så mycket mer, som Kyrkoherdarne
på en del orter undfå så kallad Helgonskyld för Prästegårdarnas byggnad
och underhållande; hvilken arfvodes lön hädanefter uti hvarje hållande Husesyns
Instrument bör utsättas, på thet något öfver Taxan icke måtte blifva tilträdaren
påbördadt, och af honom utkraft. Dock komma the orter, som äga särskilta Resolutioner
i thetta mål härifrån åt undantagas.» — I stället för nyss berörda
»Förordning och Taxa för alle Öfver och Under-Rätter samt Executorer» den 23
maj 1733 gäller numera i förevarande del resereglementet den 11 febr. 1881.

*** Här åberopade paragraf innehåller bland annat, att »the, som förrätta
Husesyner på Capellans-bord, icke äro mera berättigade til Arfvode therföre, än
the, som syna Militair-Boställen, hvilka, likmätigt Hysesyns Ordningen then 15
Sept. 1752 thärföre alsingen vedergällning få begära eller emottaga: The orter
dock undantagne, hvaräst någre särskilte stadfäste föreningar härutinnan kunna
vara ingångne, hvilka, efter öfverenskommelse, så hädanefter, som hittils, böra
orubbade förblifva».

f Genom sist omförmälda kongl. bref den 9 sept. 1873 förordnades, att de
till enkesäten upplåtna hemman inom Göteborgs stift skulle utarrenderas enligt
föreskrifterna i kongl. brefvet den 12 nov. 1858.

tf Upphäfd genom kongl. kung. den 11 febr. 1881, i hvars ställe numera
gäller kongl. kung. den 22 sept. 1899.

fff Nämnda kongl. kung. den 30 dec. 1863 stadgar, att godtgörelse till
nämndemän för biträde vid sådana extra förrättningar, som här afses, skall utgå

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §1

207

torde nämndemän vara berättigade till reseersättning och dagtraktamente
för husesyner å alla prestboställen, äfven kapellansbol, hvilken godtgörelse
gäldas för husesyner å kapellansbol af kyrkornas medel eller af församlingarna,
för af- och tilltrådessyner å prestgårdar af tillträdarne, för afoch
tilltrådessyner å andra prestboställen af afträdare och tillträdare till
hälften hvardera, och för laga syner å alla andra prestboställen än kapellansbol
i allmänhet af allmänna medel.

Skogstjensteman njuter för syneförrättning ''arfvode efter dagberäkning
enligt gällande resereglemente’ (kongl. taxan på arfvode för skogsförrättningar
den 12 nov. 1875, § 4 *).

Enligt 62 § 1 mom. i komiterades förslag **, skola domare och
nämnd, ordförande och ledamot i rådstufvurätt, konsistorieombud och
skogstjensteman för husesyn _å alla prestboställen njuta reseersättning
och dagtraktamente enligt resereglementet, dervid, enär deri ej omnämnas
borgmästare och rådmän, samt ej heller konsistorieombud (i annan händelse
än de innehafva någon ordinarie prestbeställning), det ansetts nödigt,
såsom förut i fråga om ekonomisk besigtning sagdt är, att i boställsordningen
utmärka efter hvilken klass i resereglementet godtgörelsen till
ordförande och ledamot i rådstufvurätten samt till konsistorieombud bör utgå.

Förslaget medför den förändring, att enligt detsamma ordförande
och ledamot i synerätt äro berättigade till godtgörelse äfven för busesyner
å kapellansbol. Vederbörande domare, som för husesyner å alla andra

med dagtraktamente och skjutsersättning enligt gällande resereglemente samt betalas
för syner å kapellansbol likasom för ekonomiska besigtningar å kyrkoherdeboställen,
kapellansbol och de icke till skatte köpta prestestomhemman af kyrkornas
medel eller, om tillgång dertill saknas, af församlingarna; och innehåller
härefter § 8 i samma kungörelse följande bestämmelser: »I fråga huruvida och i
hvilka fall ersättningen för syner och besigtningar å boställen samt Kronans bortarrenderade
egendomar och lägenheter bör utgå af allmänna medel eller godtgöras
af boställsinnehafvare och arrendatorer, skall iakttagas: att arrendatorer
af Kronans egendomar, hemman och lägenheter skola utgöra rese- och traktamentsersättning
till Nämndemän såväl vid laga syner å berörde egendomar, som äfven
vid af- och tillträdessyner derå, med undantag endast för det fall, att Kronan
omedelbarligen är antingen af- eller tillträdare, då det på synerätts pröfning må
ankomma, om och i hvilken män Kronan bör i dylik kostnad deltaga: skolande
denna föreskrift jemväl gälla de för indelta arinéens aflönande utarrenderade boställen;
att vid af- och tilltrådessyner åter å de boställen, som till höstäder för
militäre, civile och ecklesiastike embets- och tjensteman äro upplåtna, den Nämndemän
tillkommande ersättning, så framt undantag icke genom särskilda författningar
redan äro stadgade, bör, med iakttagande likväl af hvad här ofvan finnes
föreskrifvet för det fall att Kronan är af- eller tillträdare, eller då synen hållits
å kapellansbol, mellan af- och tillträdaren lika fördelas; att deremot vid laga
syner och ekonomiska besigtningar å ifrågavarande boställen ersättning bör utgå
af allmänna medel, derest icke förrättningen påkallats af boställsinnehafvarens
försummelse att fullgöra synenätts föreskrift och boställets derigenom iråkade
vanhäfd, eller särskilda undantag redan äro här ofvan eller eljest uti gällande
författningar bestämda; samt att kostnaden för husesyner å kronohemman och
för ekonomiska besigtningar så väl å Kronans utarrenderade egendomar, hemman
och lägenheter, som å indelta arméens utarrenderade boställen, må af allmänna
medel erättas, der ej annorlunda genom arrendekontrakt stadgas och förenämnde
orsak till förrättningens hållande icke inträffar.»

* Denna paragraf är i viss del ändrad genom kongl. kung. den 1 okt. 1886.

** Jfr nuv. § 61 mom. 1.

208

BOSTÄLLSORDNING.

prestboställen njuta godtgörelse, torde ej böra, mera än nämndemännen,
utan ersättning besväras med husesyner å kapellansbol. *

Ersättningen till biträdande byggnadskunnig person bar ansetts böra,
likasom vid ekonomisk besigtning, med afseende på omständigheterna i
hvarje fall bestämmas af synerätt.

2 och 3 mom. af 62 § ** innehålla bestämmelser om hvem som skall
gälda kostnaden för husesyner. I mom. 2 handlas om kostnaden för laga
syner och i mom. 3 om kostnaden för af- och tilltrådessyner.

Till denna kostnad räknas godtgörelsen till alla de i 62 § 1 mom. ***
omnämnda personer äfvensom lösen för det till förvaring vid bostället afsedda
exemplar af syneinstrumentet, men icke den ersättning, som kan
tillkomma kronoombud. Enligt landshöfdingeinstruktionen den 10 nov.
1855, § 26 mom. 5, eger Konungens befallningshafvande att vid husesyner,
såväl å prestboställen som å andra boställen, när kronans rätt är i
fråga, förordna ombud, rörande hvilkas ersättning, som torde böra drabba
hvarken boställshafvare eller församling, ju särskild! är stadgadt. Komiterade
hafva derför ej ansett nödigt att någon bestämmelse derom i förslaget
intaga.

Kostnaden för laga syn, som endast utgör en högre instans öfver
ekonomisk besigtning, f har synts komiterade böra gäldas på samma sätt
som kostnaden för ekonomisk besigtning; dock att, om synen finnes vara
af obefogad! klander föranledd, kostnaden bör drabba den, som synen vållat.

Kostnaden för af- och tilltrådessyn å bostadsboställen för biskopar,
å de löningsboställen, som af dem innehafvas, samt å alla utarrenderade
löningsboställen skall, enligt förslaget, gäldas af afträdaren och tillträdaren
till hälften hvardera; hvilket torde öfverensstämma med hvad å dessa boställen
för närvarande bör ega rum.

Att å kyrkoherdarnes bostadsboställen ''syningsmännens’ arfvode skall
betalas ensamt af tillträdaren synes komiterade ej billigt, då jemväl afträdaren
och församlingen, denna sistnämnda äfven i de få fall, der den
ej är byggnadsskyldig, torde hafva, lika väl som tillträdaren, intressen att
vid synen bevaka. Komiterade hafva derföre föreslagit den ändring i nu
gällande föreskrifter härutinnan, att kostnaden för af- och tillträdessyn å
prestgårdar och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas, skall
gäldas af afträdaren, tillträdaren och församlingen till en tredjedel hvardera.
Härvid har dock, såsom framdeles sägs (70 § 5 mom. ff) ansetts
rättvist, att de nuvarande kvrkoherdarne, som vid sitt tillträde ensamme
fått betala hela synekostnaden, icke vid sitt afträde med någon andel i
kostnaden för den då erforderliga synen betungas.

* Förslaget innebar tillika den ändring, att enligt detsamma äfven konsistorieombud,
hvilket enligt kongl. kung. den 30 dec. 1863 — likasom sedermera
enligt kongl. kung. den 22 sept. 1899 — om kostnadsersättning för en del resor
inom tjenstgöringsdistrikten medgifvits endast ersättning för skjutslega, icke dagtraktamente,
skulle ega rätt både till dagtraktamente och till reseersättning; hvilket
torde vara med billighet öfverensstämmande.

** Jfr nuv. § 61 mom. 2 och 3.

*** Jfr nuv. § 61 mom. 1.

f Stadgandet härom är i de senare förslagen ändradt.

ff Jfr nuv. § 71 mom. 5.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

209

Hvad beträffar kostnaden för af- och tiUträdessyn å öfriga boställen,
eller bostadsboställen af 3:dje klassen och de löningsboställen, som innehafvas
af komministrar och deras vederlikar, utgår sagda kostnad, hvilken
dock för närvarande omfattar endast ersättning till nämndemän och konsistorieombud,
af kyrkornas eller församlingarnas medel. Enligt komiterades
förslag, skall kostnaden för af- och tillträdessyner å dessa boställen,
äfven i dess nu föreslagna större omfattning, på enahanda sätt gäldas.
Det har nemligen ansetts böra såvidt möjligt undvikas att öka de skyldigheter,
som åligga de svagt aflönade innehafvarne af dessa boställen; och
torde det ej vara obilligt, att församlingarna, som, enligt förslaget, i allmänhet
undgå all utgift för bebyggandet och underhållet af sådana boställen
på landet, åtminstone vidkännas synekostnaderna.

Om fullföljd af talan mot härads-, syne- eller rådstufvurätts äfvensom
mot hofrätts beslut i husesynsmål, angående såväl prestboställen som
andra boställen, är stadgadt i kongl. förordn. den 12 mars 1830, * hvilka
stadganden ej torde behöfva i boställsordningen upprepas.

I kongl. kung. den 4 maj 1840 har föreskrifvits skyldighet för hofrätt
att i husesynsmål meddela besvärshänvisning; men som någon motsvarande
föreskrift ej, komiterade veterligen, finnes för underrätt i fråga
om husesynsmål angående prestboställen, har i 63 § af förslaget ** tillagts
ett allmänt stadgande om skyldighet för domstol att i dessa mål meddela
fullständig besvärshänvisning.

I afseende på föreskrifterna rörande expedition af instrument öfver
ekonomisk besigtning och husesyn hafva komiterade (64 §)*** hufvudsakligen
följt hvad kongl. förordn. den 30 nov. 1855 angående expeditionslösen,
§ 14, f härutinnan stadgar. Det har ansetts mest ändamålsenligt,
att konsistorii exemplar af expeditionshafvanden öfversändes till konsistorieombudet,
i hvars instruktion torde lämpligen böra föreskrifvas, att
instrumentet skall skyndsamt till konsistorium aflemnas jemte ombudets
utlåtande huruvida skäl för konsistorium må förefinnas till fullföljd af talan.

I följd af stadgandet om underställning af förslag till sätesbyggning
har särskild föreskrift om hvad i sådant fall är att vid expedition af instrument
öfver ekonomisk besigtning iakttaga blifvit nödig.

65 § i komiterades förslag ff innehåller bestämmelser om verkställighet
af hvad genom laga kraft egande beslut blifvit vederbörande byggnads-
och underhållsskyldig ålagdt. Enligt 49 § 8 mom. fff skall viss
tid bestämmas för fullgörandet af alla föreskrifna nybyggnader, förbättringar
eller andra åtgärder. Då det ansetts obehöfligt och i allt fäll medförande
för stora kostnader att före de hvart femte år återkommande
ekonomiska besigtningarna särskildt låta genom offentlig myndighet eller

* Jemförd med kongl. förordn. den 18 april 1849 om upphörande af kämners-,
lagmans- och riddaresynerätter.

** Jfr nuv. § 62.

*** Jfr nuv. § 63.

f Motsvarande stadganden återfinnas i § 16 af kongl. förordn. angående expeditionslösen
den 7 dec. 1883, sådant detta lagrnm lyder enl. kongl. kung. den
30 dec. 1893.

Jfr nuv. §§ 46 och 64.

Jfr nuv. § 45 mom. 2:o) samt § 56 mom. 11.

tlf

210

BOSTÄLLSORDNING.

konsistorieombudet undersöka huruvida föreskrifna arbeten blifvit vid bestämd
tid fullgjorda eller icke, men konsistorium såsom öfvervakande
myndighet likväl derom torde böra kort efter den bestämda tiden få
kännedom, för att, i händelse af försummelse, kunna mot den försumlige
föranstalta exekutiva åtgärder, har det ansetts lämpligt ålägga den byggnads-
och underhållsskyldige att sjelf hos konsistorium göra anmälan om
verkställigheten af föreskrifna arbeten, hvilken anmälan ansetts böra vara
vitsordad af boställshafvaren, när arbetet ej ålegat honom, och af två
utaf församlingen för sådant ändamål utsedda ombud, när boställshafvaren
sjelf skolat arbetena fullgöra. Gifvet torde vara, att sådana församlingens
ombud ej behöfva för hvarje gång utses, utan kunna lämpligen för hvarje
år väljas, t. ex. å den 3:dje ordinarie årliga kyrkostämman. Försummas
sådan anmälan, blir följden, att konsistorium, som i sådant fall eger antaga,
att det föreskrifna ej blifvit fullgjordt, har att anlita öfverexekutor
för verkställighet på den försumliges bekostnad.

Såsom en möjlighet torde äfven böra förutsättas, att de arbeten, som
blifvit konsistorium sjelft ålagda, då konsistorium för allmän kassas räkning
innehar boställe, försummas; och i sådant fall synes församling eller
efterträdande boställshafvare böra ega påkalla verkställighet.»

Nuv. §§ 37—39. Af de bestämmelser, Indika i förevarande
ämnen enligt 1879 års förslag ifrågasattes, ''blefvo de, som i
samma förslag upptogos under §§ 41—43, bibehållna uti K. prop.
§§ 34—36 utan annan ändring, än att till K. prop. § 36 tillädes
orden: »Dessa biträden kallas af förrättningsmannen», hvarom i
1879 års förslag stadgande fanns intaget under § 46.

Hvad uti K. prop. §§ 34—36 föreslogs har af komitén i dess
förslag §§ 37—39 oförändradt upptagits, dock att, med hänsyn
dertill att, enligt komiténs mening, äfven sådan laga syn,
som, utan att omfatta fullständig besigtning å boställes häfd
till hus och jord, blifvit endast för visst ändamål påkallad, kan
medgifvas, komitén ansett i K. prop. § 34 förekommande ordet
»husesyn» böra ändras till uttrycket: »syn å häfden».

Att komitén härvid, ehuru förslaget om ständiga ombuds
anställande för att vid tillsynen öfver boställena biträda domkapitlen
funnits böra förfalla, dock ansett det fortfarande böra åt
domkapitlen öfverlåtas att påkalla ekonomisk besigtning, har berott
derpå, att befogenhet i nämnda hänseende synts vara en
gifven följd af den befattning, som i fråga om boställena tillkommer
domkapitlen.

MOTIV. — VIII KAP. 37 — 64 §§.

211

Nuv. § 40. Beträffande den mot förevarande paragraf svarande
§ 44 i 1879 års förslag yttrade kammarkollegium, att,
enär enligt mom. 1 såsom jäf mot förrättare af ekonomisk besigtning
skulle gälla, bland annat, om förrättningsmans vederdeloman
eller uppenbara ovän kunde af förrättningen vänta synnerlig
nytta eller skada, men detta vore ett alldeles nytt jäf,
hvilket icke återfunnes vare sig i 13 kap. 1 § rättegångsbalken
eller i den af komiterade åberopade § G af utsökningslagen,
Konungens befallningshafvande i Örebro län ansett omförmälda
jäf böra förfalla; och förklarade sig kollegium desto hellre instämma
i denna åsigt, som anledning torde saknas dertill att
bestämma andra eller flera jäf för nämnde förrättningsman än
för synerätt, hvilken det tillkomme att bedöma den förres åtgöranden.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen hemstälde fem
justitieråd — då lämpligt syntes, att stadganden om jäf i olika
lagar blefve, så vidt möjligt, öfverensstämmande, och skäl saknades
att, på sätt i förslaget skett, utsträcka anledningarna till
jäf så, att förrättningsman vid ekonomisk besigtning skulle anses
jäfvig äfven på den grund, att hans vederdeloman eller uppenbar
ovän kunde af förrättningen vänta synnerlig nytta eller
skada — att ifrågavarande paragraf måtte omredigeras, hvarvid
§ 6 i utsökningslagen kunde hufvudsakligen följas.

Med anledning af sålunda framstälda anmärkningar blefvo
bestämmelserna i K. prop. § 37 affattade så, som de i nuv. § 40
bibehållits.

Nuv. § 41. Denna paragraf är lika lydande som K. prop.
§ 38 och § 45 i 1879 års förslag.

Nuv. § 42, som motsvarar K. prop. § 39, återgifver en del
af de bestämmelser, hvilka upptogos i § 46 af 1879 års förslag.

Vid mom. 1 i nyssnämnda § 46 hemstälde kammarkollegium,
att, i händelse förslaget om ständiga ombuds anställande hos
domkapitlen icke godkändes, berörda mom. måtte omredigeras i
sådant syfte, att kontraktsprosten eller af honom utsedt ombud
skulle närvara vid ekonomisk besigtning, samt att kontraktsprosten
skulle af förrättningsmannen underrättas om tiden derför
och derpå föranstalta om kyrkostämma för utväljande af
ombud för församlingen.

212

BOSTÄLLSORDNING.

Till statsrådsprotokollet den 7 december -1888 anförde föredragande
departementschefen, att med den begränsning, som ekonomisk
besigtning borde enligt hans åsigt erhålla, det af komiterade
i deras § 46 mom. 2 intagna medgifvande för förrättningsmannen
att påkalla biträde af byggnadskunnig person och
skogstjensteman syntes icke erforderligt.

På grand af sålunda gjorda erinringar blef § 39 i K. prop.
— jemte det att i § 46 af 1879 års förslag förekommande bestämmelse
om skyldighet för förrättningsman att kalla dem, som
enligt samma förslag § 43 (K. prop. § 36, nuv. § 39) skulle
honom biträda, öfverfördes till K. prop § 39 — i öfrigt affattad
sålunda:

Om tiden för besigtningen skall förrättningsmannen minst sex veckor
förut underrätta domkapitlet, som dels förordnar vederbörande kontraktsprost
eller annat ombud att å domkapitlets vägnar vid besigtningen närvara,
dels ock, när församlings rätt ifrågakommer, föranstaltar, att kyrkostämma
för utväljande af ombud för församlingen att dess rätt vid besigtningen
bevaka varder hållen. Öfriga parter skola minst fjorton dagar
före besigtningen till densamma af förrättningsmannen kallas.

Komitén har ansett domkapitlen böra befrias från skyldighet
att föranstalta om kyrkostämmas hållande för val af församlingsombud,
hvilken skyldighet torde fortfarande såsom hittills
kunna utan olägenhet påläggas förrättningsmannen.

Med hänsyn till anordnandet af byggnadslånekassor lärer,
om besigtningen åsyftar bostadsboställe, jemväl stiftets byggnadslånekassas
styrelse böra af förrättningsmannen underrättas om
besigtningen; och bör styrelsen derefter genast tillsända förrättningsmannen
bevis om underrättelsens mottagande. Huruvida
ombud för styrelsen skall utses att vid förrättningen närvara,
har styrelsen att sjelf afgöra.

På grund af innehållet i § 43 af förslaget har komitén ock
ansett, att i nu förevarande § 42 bör intagas uttrycklig erinran
om förpligtelse för vederbörande att senast vid besigtningen
meddela förrättningsmannen uppgift å de utsedda ombuden. Sådan
uppgift skall alltså lemnas: af domkapitlet beträffande
dess ombud, af byggnadslånekassans styrelse i fråga om dess
fullmägtige samt af kyrkostämmans ordförande i afseende å
församlingsombuden.

MOTIV. - VIII KAP. 37 — 64 §§.

21:3

Nuv. §§ 43 och 44. Mot dessa paragrafer svarande §§ 47
och 48 i 1879 års förslag blefvo i K. prop. §§ 40 och 41 omredigerade
till den lydelse, som i komiténs förslag bibehållits.

Nuv. §§ 45 och 46. I fråga om den befogenhet, som enligt
§ 49 i 1879 års förslag borde tillkomma ekonomisk besigtning,
anförde en bland de komiterade, häradshöfdingen Norin, följande
från pluralitetens afvikande mening, deri sedermera ej mindre
ytterligare en af de komiterade, prosten Rabe, än äfven åtskilliga
öfver förslaget hörda myndigheter förklarade sig instämma:

»Kongl. kung. den 28 maj 1830 angående ekonomiska besigtningar
å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord samt prestestomhemman
innehåller i 7 § att, om den med förrättningen missnöjde inom utsatt
tid och på föreskrifvet ställe påfordrar, skall ny syn hållas af domare
med nämnd samt följaktligen den förrättade ekonomiska besigtningen icke
hafva någon verkan.

Häraf synes mig, att ekonomiska besigtningen icke är annat än
en administrativ åtgärd, och detta framgår tydligare vid jemförelse med
bestämmelserna om dylika besigtningar på prestgårdarne i Skåne genom
kongl. förordn. den 16 dec. 1870, § 19,* samt på militieboställena genom
militieboställsordningen den 23 jan. 1836, § 53.

Ekonomisk besigtning, hvilken det enligt härofvan åberopade kungörelse,
1 och 5 §§, för närvarande allenast åligger lemna upplysning om
egendomens häfd till hus och jord samt att befunna brister uppskatta i
penningevärde, skall enligt författningsförslaget ega förordna äfven om nybyggnad
och tillika i allt annat, som kan ifrågakomma emellan af- och
tillträdessyner, hafva samma befogenhet, som synerätt, utom i ett enda
fall, nemligen derutinnan att till ny sätesbyggning å bostadsboställen af
andra och tredje klassen allenast uppgöra och domstols pröfning underställa
förslag å storlek, inredning samt öfriga beskaffenhet.

Det i 1830 års åberopade kungörelse begagnade ordet brister, tolkadt
efter betydelsen i dagligt tal, uttrycker blott behof af förbättringar
(reparationer). Ej heller någon annan betydelse deraf har jag igenfunnit i
lagspråket och får härom exempelvis åberopa kongl. regi. den 11 juni
1822 angående vården och underhållet af Kongl. Maj:ts och kronans till
landtförsvaret anslagna hus och byggnader, §§ 13, 14, 22, 30, 40, 43,
44 och 45, kongl. brefvet den 11 dec. 1816, militieboställsordningen af
1836, §§ 28 och 63, samt kongl. förordn. den 16 dec. 1870 angående
prestgård sbyggnader i Skåne, §§ 14 och 19.

Åt ekonomisk besigtning synes mig således nu icke vara inrymdt att
förordna om nybyggnad eller nytt jordbrukssätt, i hvilka med flera nya ämnen
författningsförslaget meddelar besigtningen rätt att lemna föreskrifter.
Detta har hittills ansetts endast tillhöra synerätt såsom första instans.

* Se not f å sid. 186.

Prestlöneregleringakomitén II, 2.

214

BOSTÄLLSORDNING.

Kongl. kammarkollegium har i sitt förslag hufvudsakligen bibehållit
ekonomisk besigtning i dess nu egande inskränkta betydelse, sådan denna
här ofvan enligt min mening bör förstås; och någon anmärkning häremot
har icke heller blifvit uttalad af de många, som haft att yttra sig öfver
sistomförmälda förslag.

Författningsförslaget, hvilket innefattar samma bestämmelse som ofvan
åberopade § 7 i 1830 års förordning, att nemligen ekonomisk besigtning
blott genom begäran af laga syn förlorar all betydelse, bibehåller väl
således förrättningen i dess nuvarande egenskap af allenast en administrativ
anordning; men detta oaktadt och då besigtningen icke fått en ny
organisation samt, enligt mitt omdöme, den icke kan anses på ett betryggande
sätt sammansatt för de nya frågorna, de der äro af beskaffenhet
att kunna djupt inverka på efterkommande boställshafvares bästa och åt
Indika derföre bör redan i första hand beredas en med all möjlig mogenhet
förenad behandling, så kan jag icke biträda hvad 49 § innefattar
om utvidgning af ekonomiska besigtningens myndighet, utan anser dess
nuvarande befogenhet hufvudsakligen böra bibehållas.

Häremot är jag ense med öfriga komiterade derom att någon utväg
må finnas för att emellan af- och tillträdessyner få de frågor behandlade,
som jag anser fortfarande böra endast tillkomma synerätts upptagande;
och detta synes mig kunna lämpligast vinnas derigenom att konsistorium
eger på förekommen anledning föranstalta om särskild laga syn, äfven i
ekonomisk besigtnings ställe.

Af nu anförda orsaker torde 44 och 48 §§ i författningsförslaget böra
uteslutas samt i stället för 49 § införas två paragrafer af denna lydelse:

§ 49 (A). Vid besigtningen åligger förrättningsmannen:

l:o) att affordra boställshafvaren redovisning för byggnadsbidrag, husröte-
eller brandskadeersättning eller andra medel, hvilka böra för boställets
räkning redovisas;

2:o) att anmärka huru tillståndet med egendomen befinnes till byggnad
och häfd samt i öfriga delar, hvilka enligt denna boställsordning
kunna utgöra föremål för uppmärksamhet;

3:o) att i penningevärde uppskatta befunna brister samt utsätta tid,
hvarinom bristerna, derest förrättningen vinner laga kraft, böra genom
vederbörande vara afhulpna;

4:o) att så väl vid förrättningens afslutande tillkännagifva som ock
i instrumentet anteckna att den med förrättningen missnöjde, vid förlust
af rätt till vidare talan, eger inom 30 dagar efter erhållen del af instrumentet,
med bifogande af bevis om delfåendet, anmäla sig hos domaren
med begäran om laga syn.

§ 49 (B). 1 mom. År inom två veckor efter den tid, som vid eko nomisk

besigtning blifvit bestämd för anmärkta bristers afhjelpande, icke
visadt hos konsistorium att desamma blifvit afhulpna, och styrkes ej att
missnöje emot förrättningen blifvit fullföljdt; då åligger konsistorium anmoda
Konungens befallningshafvande om åtgärd för bevarande af boställets
och efterträdares bästa till bristernas afhjelpande emot lega på den
försumliges bekostnad och om beredande af erforderlig säkerhet hos honom,
i fall han är boställshafvare, för husrötebeloppet.

MOTIV. — VIII KAP. 37 — 64 §§. 215

2 mom. Har vanvård blifvit vid besigtningen anmärkt, må konsistorium
förordna om laga syn.»

Beträffande § 49 mom. 6 i 1879 års förslag anförde domänstyrelsen: »För

så vidt med orden ''skogs och torfmosses behandling’ förstås
skogs behandling och torfmosses behandling, och icke skogsmosses och torfmosses
behandling, får styrelsen erinra, att det torde vara mindre lämpligt
att åt förrättningsman vid ekonomisk besigtning inrymma befogenhet att
angående skogens behandling meddela föreskrifter, som kunna tänkas
blifva stridande mot af domänstyrelsen gjorda bestämmelser. Då härtill
kommer att ofta nämnda skogsförordnings § 41 * redan stadgat huru
förhallas skall, när boställsbafvare försumma för skogens skötsel nödiga,
i faststäld hushållningsplan föreskrifna arbeten synas orden ''skogs och’
böra ur nu ifrågavarande moment utgå.»

Vid ärendets företagande i statsrådet den 7 december 1888
anfördes härom af föredragande departementschefen, att han, på
skäl som häradshöfdingen Norm i afgifven reservation mot
komiterades förslag framhållit, funnit befogenheten för ekonomiska
besigtningar icke böra utsträckas utöfver hvad Norm
hemstält, samt till följd deraf i förslaget derutinnan, i stället för
hvad komiterades flertal ifrågasatt, infört Norins med gällande
bestämmelser mera öfverensstämmande förslag, efter någon jemkning
deraf, hvilket äfven föranledt vissa ändringar i de föreslagna
stadgandena om husesyner.

Ifrågavarande §§ 42 och 43 i K. prop. lydde sålunda:

§ 42, Vid besigtningen åligger förrättningsmannen:

l:o) (lika med Norins ofvan anmärkta förslag);

2:o) att anmärka huru tillståndet med egendomen befinnes i de delar,
hvilka enligt denna boställsordning kunna utgöra föremål för uppmärksamhet; 3:o)

att i penningevärde uppskatta befunna brister, som kunna utan
nybyggnad afhjelpas, samt utsätta tid, hvarinom sådana brister, derest
förrättningen vinner laga kraft, böra genom vederbörande vara afhulpna;

4:o) att så väl vid förrättningens afsilande tillkännagifva som ock i
instrumentet anteckna, att den med förrättningen missnöjde, vid förlust
af rätt till vidare talan, eger inom 30 dagar efter förrättningens afselande
anmäla sig hos domaren med begäran om laga syn.

§ 43. 1. Äro icke inom den tid, som vid ekonomisk besigtning

blifvit bestämd för anmärkta bristers afhjelpande, desamma afhulpna, och
har ej hos kontraktsprosten blifvit styrkt att förrättningen öfverklagats,
anmäle kontraktsprosten förhållandet skyndsamligen hos domkapitlet, som
liar att vidtaga de åtgärder, hvilka pröfvas nödiga till bevarande af bo *

Motsvaras af § 69 i kongl. förordn. den 26 jan. 1894.

216

BOSTÄLLSORDNING.

ställets och efterträdares bästa antingen medelst begäran bos öfverexekutor
att genom dess embetsåtgärd bristerna må blifva för lega på den försumliges
bekostnad afhulpna, eller genom beredande af erforderlig säkerhet
hos honom för husrötebeloppet.

2. Har vanvård blifvit vid besigtningen anmärkt, bör domkapitlet
påkalla laga syn.

Den uppfattning, hvilken i dessa bestämmelser fått uttryck,
har legat till grund äfven för nu af komitén framlagda förslag,
§§ 45 och 46.

Hvad angår de i förslagets § 45 intagna bestämmelser, torde
den omständighet, att beslut angående nybyggnad af hus ansetts
icke böra inrymmas inom ekonomisk besigtnings befogenhet,
möjligen hafva bort medföra, att ekonomisk besigtning ej
heller skulle ega afgöra beträffande sådana förbättringar, som
enligt andra stycket af § 16 i komiténs förslag blifvit i visst
afseende likstälda med nybyggnad. Dessa förbättringar, som
i allmänhet måste ofördröjligen utföras, äro emellertid ofta af
den beskaffenhet, att ovilkorlig föreskrift om påkallande af husesyn
för att utverka beslut om deras utförande mången gång
torde blifvit alltför betungande, helst i de delar af riket, der afståndet
mellan boställena och domarens hemvist är betydande.
Komitén har derför ansett lämpligast att utan någon inskränkning
åt ekonomisk besigtning medgifva befogenhet att fatta
beslut om förbättringar utan nybyggnad. Skulle dessa vara sådana,
att kostnaden för dem må betäckas genom lån från stiftets
byggnadslånekassa, lärer vederbörandes säkerhet i alla fäll vara
betryggad derigenom, att, enligt nyssberörda § 16 i detta förslag
och § 3 i förslaget till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor,
boställshafvare icke, utan att fullgod säkerhet ställes,
eger utfå någon del af lånet förr, än arbetet blifvit af synerätt
godkändt.

I motiven till 1879 års förslag har såsom grupd för deri
infördt stadgande, § 49 mom. 6, att vid ekonomisk besigtning
skulle under viss förutsättning meddelas beslut om förändring
af antaget brukningssätt, blifvit särskildt åberopadt, att dylikt
stadgande skulle betingas deraf, att det eljest blefve för den
öfvervakande myndigheten omöjligt att förekomma boställsjordens
utmagrande, då husesyn i regeln hölles endast vid ombyte
af boställshafvare och laga syns inträffande under mellantiden
skulle bero på den tillfälligheten, att ekonomisk besigtning

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§. 217

blefve klandrad. Hvad sålunda invän dts torde dock sakna betydelse,
sedan i komiténs förslag § 50 upptagits bestämmelse
om, att laga syn skall hållas, ej blott då missnöje mot ekonomisk
besigtning blifvit anmäldt, utan ock då laga syn begäres af vare
sig domkapitlet eller styrelsen för stiftets byggnadslånekassa eller
byggnadsskyldig.

Med afseende å föreskriften i komiténs förslag § 65 derom,
att instrument öfver ekonomiska besigtningar och husesyner
samt andra bostället rörande handlingar skola, jemte förteckning
å desamma, af boställshafvare derstädes eller i kyrkan förvaras
samt vid besigtningar och syner tillhandahållas, har i § 45
mom. l:o) tillagts bestämmelse om åliggande för förrättningsmannen
att tillse, huruvida dessa handlingar fortfarande finnas
i behåll. Likaledes har i samma moment intagits en erinran om
skyldighet att tillse, huruvida boställets hus äro vederbörligen
brandförsäkrade och med nödig brandredskap försedda.

Hvad i K. prop. § 42 upptagits i mom. 2:o) och 3:o) är sammanfördt
i nuv. § 45 mom. 2:o), hvarvid bestämmelserna fullständigats
i syfte att tydligare framhålla den skyldighet, som
ansetts böra åligga förrättningsman vid ekonomisk besigtning
lika väl som synerätt vid husesyn, nemligen att af egen drift,
således utan afvaktan derpå, huruvida yrkande af någon framstöttes
etter icke, noggrant besigtiga boställets hus och egor
samt meddela nödiga föreskrifter om afhjelpande af anmärkta
brister. Derest hädanefter allmänneligen så förfares, skall antagligen
undanrödjas det ofta omtalade missförstånd mellan
presten och hans församlingsbor, hvilket förmenats vara en
följd enbart af pastoratens nybyggnads- och underhållsskyldighet,
men som torde naturligare förklaras deraf, att boställshafvaren
redan från den tid, han tillträdt sitt boställe, nödgats
sjelf framställa påståenden om allt som behöft bättras och derigenom
för pastoratsborna tett sig såsom anspråksfull och fordrande,
äfven när han i sjelfva verket icke varit sådan. Rigtigheten
af komiténs uppfattning i nu angifna hänseende har bekräftats
deraf, att, enligt hvad komitén inhemtat, på orter, der
vederbörande synerätt under längre tid iakttagit det nu af
komitén ifrågastälda förfaringssätt, ingen misstämning mellan
presterna och deras församlingsbor förmärkts såsom följd af
pastoratens nybyggnads- och underhållsskyldighet.

‘218

BOSTÄLLSORDNING.

Enligt komiténs mening bör i § 45 äfven intagas bestämmelse,
att det skall åligga förrättningsmannen dels att i fall,
som förslagets § 17 åsyftar, verkställa der angifna uppskattning
dels ock att meddela beslut i fråga om gäldandet af kostnaderna
för förrättningen. Föreskriften om att uttryckligt beslut
angående sistberörda fråga skall vid förrättningen gifvas torde
vara erforderlig särskildt derför, att den eller de, som funnits
skola betala nämnda kostnader, icke må sakna tillfälle att jemväl
härutinnan genom beslutets Överklagande i stadgad ordning
söka den rättelse, hvartill fog kan förefinnas.

Slutligen har komitén i § 45 intagit bestämmelse, att förrättningsman
skall omedelbart efter förrättningens afslutande
skriftligen underrätta vederbörande kontraktsprost om den tid,
inom hvilken vid förrättningen iakttagna brister förklarats skola
vara afhulpna. Utan kännedom härom kan kontraktsprosten
uppenbarligen icke utföra hvad enligt § 46 är honom ålagdt.

Då kontraktsprosten i allmänhet icke eger tillgång till besigtningsinstrumenten,
har hans nyssberörda åliggande ansetts
böra inskränkas dertill, att han skall dels vaka öfver att de
byggnadsskyldige hos honom förete tillförlitligt intyg om, att
hvad vid besigtningen föreskrifvits blifvit till alla delar fullgjordt,
dels ock, om sådant intyg icke inom stadgad tid inkommit,
genast hos domkapitlet anmäla förhållandet. När dylik
anmälan skett, skall domkapitlet inom lämplig tid vidtaga nödig
åtgärd till bevarande af boställets och efterträdande boställshafvares
bästa, på sätt i § 46 af förslaget närmare angifves.

Nuv. § 47. Af skäl, som torde utan särskildt angifvande
vara uppenbara, blef 1879 års förslag, § 50, i K. prop., § 44, ändradt
sålunda:

1. Kronobetjent och nämndeman erhålla för ekonomiska besigtningär
reseersättning och dagtraktamente enligt hvad i gällande resereglemente
bestämmes. Magistratsperson samt konsistorieomhud njuta reseersättning
och dagtraktamente lika som kronofogde och de magistratsperson biträdande
sakkunnige män lika som nämndemän.

2. Dessa ersättningar äfvensom lösen för ett exemplar af instrumentet,
som skall vid bostället förvaras, gäldas'' å första klassens bostadsboställen
och de löningsboställen, som af biskopar innehafvas eller skola
vara i författningsenlig ordning utarrenderade, af boställshafvare, å boställen
i Lappmarken af lapska ecklesiastikfonden, men å hvarje annat
boställe af kyrkans medel eller, om sådana saknas, af pastoratet; dock
att, der besigtning i följd af någon vederbörandes tredska eller försummelse

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

219

särskild! påkallas, kostnaden för sådan besigtning bör af den tredskande
eller försumlige gäldas.

Vid den tid, då 1879 års betänkande afgafs, var beträffande
Lappmarken genom kongl. reglementet den 14 april 1846 stadgadt,
att vid de tillfällen, då enligt gällande författningar angående
ekonomiska besigtningar vederbörande förrättningsmän
egde uppbära arfvoden eller resekostnad, beloppet skulle utbetalas
af lapska ecklesiastikfondens medel. Sedermera bar den
31 januari 1896 blifvit för »Lappmarks ecklesiastikverk» utfärdadt
förnyadt reglemente, hvilket i § 55 innehåller följande bestämmelser
:

»Beträffande ersättning åt förrättningsmän vid ekonomiska besigtningar
å ecklesiastika boställen i Lappmarken gäller hvad derom är särskild!
stadgadt, kommande dock kostnaden härför, der densamma i medellösa
församlingar ej kan af kyrkans medel eller af församlingen gäldas, att
på derom gjord särskild underdånig framställning ersättas af Lappmarks
ecklesiastikverks medel. Rörande ersättning åt konsistorieombud vid dylika
besigtningar vill Kongl. Maj:t likaledes på särskilda framställningar
besluta.»

En hänvisning till hvad i detta ämne sålunda numera gäller
har intagits i komiténs förslag.

I öfriga delar af förevarande paragraf har komitén ej vidtagit
annan ändring, än att i mom. 1 näst efter orden: »Magistratsperson
samt konsistorieombud» inskjutits orden: »och
ombud för stiftets byggnadslånekassa».

Nuv. §§ 48 och 49 återgifva utan förändring K. prop. §§ 45
och 46. Sistnämnda paragrafer öfverensstämma med §§ 51 och
52 i 1879 års förslag, utom deri att uti §51 förekommande orden:
»för synens vidlyftighet» uteslutits; hvarförutom i K. prop. efter
de uti 1879 års förslag intagna bestämmelser tillagts: »Egande
å landet domaren och i stad rådstufvurätten att till rättens
biträde vid synen, der så finnes behöfligt, tillkalla byggnadskunnig
person», derom uti 1879 års förslag §§ 53 och 56 meddelats
föreskrift.

Nuv. § 50. Såsom en följd af den afvikande mening, hvilken
vid § 49 i 1879 års förslag anfördes af en bland dåvarande
komiterade, hemstälde denne, att, på det mellan af- och tillträdessyner
måtte kunna behandlas sådana frågor, som fortfarande
borde endast vid synerätt upptagas, domkapitlet måtte berättigas
att, då anledning dertill förekomme, påkalla särskild laga

220

BOSTÄLLSORDNING.

syn i ekonomisk besigtnings ställe, samt att derför åt förslagets
§ 53, som svarar mot nuv. § 50, måtte gifvas följande lydelse:

»1 mom. Laga syn hålles, antingen af anledningar, som i §§ 28 (A)
och 28 (B) * omförmälas, eller i stället för ekonomisk besigtning, när
konsistorium anser behof dertill vara för handen, eller ock då konsistorium
af annan orsak må derom förordna.

2 mom. Till biträde vid laga syn må domare, på landet, och rådhusrätt,
i stad, hos Konungens befallningshafvande begära att byggnadskunnig
person och skogstjensteman förordnas.»

I K. prop. blef, såsom redan är nämndt, stadgande om rätt
att tillkalla byggnadskunnig person intaget i § 45 ** och —
jemte det bestämmelse om skogstjenstemans biträde vid laga syn
uteslöts — i stället för den föreslagna § 53 införd en så lydande
§ 47:

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besigtning blifvit anmäldt,
äfvensom då laga syn af domkapitlet äskas eller för tillämnad nybyggnad
af byggnadsskyldig begäres.

Den af komitén nu gjorda ändring af redaktionen är föranledd
dels af förslaget om anordnande af byggnadslånekassor
dels ock af stadgandet i nuv. § 17, enligt hvilket för der angifna
uppskattning af underhållskostnad laga syn skulle kunna
af byggnadsskyldig begäras.

Nuv. § 51 motsvarar § 54 i 1879 års förslag. I fråga om
sistnämnda förslag hemstälde förut omförmälde reservant bland
dåvarande komiterade såsom följd af sin uppfattning af den betydelse,
ekonomisk besigtning borde hafva i författningsförslaget,
att § 54 måtte ändras sålunda:

»2 mom. Syn, hvarom i 1 mom. förmäles, skall hållas året näst
före afträdet--(det öfriga lika med författningsförslaget).

3 mom. i författningsförslaget utgår.

4 mom. i författningsförslaget blir i ordningen n:r 3.»

Vid förslagets granskning hemstälde högsta domstolen, att
i mom. 4 orden »sist vid tillträdet» måtte utbytas mot orden:
»sist en månad efter tillträdet», enär det ej torde kunna antagas,
att de boställshafvare, om hvilka här vore fråga, i allmänhet
redan vid tillträdet af bostället om detsamma egde den
fullständiga kännedom, som erfordrades för ett tillförlitligt bedömande,
huruvida anledning för boställshafvaren förekomme
till påyrkande af särskild syn.

* Jfr nuv. § 18. — ** Jfr nuv. § 48.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

221

På grund af de gjorda anmärkningarna affattades § 48 i
K. prop. sålunda:

1. Af- och tillträdessyn hålles i anledning af ombyte utaf boställshafvare.

2. A boställe, förenadt med jordbruk, skall sådan syn hållas året
näst före afträdet, när så tidigt ledigheten inträffat och bestämdt är hvem
som efter afträdaren skall bostället öfvertaga, att syn kan nämnda år å
tjenlig årstid medhinnas. Kan syn ej det året hållas, må den ega rum
under afträdesåret, sist inom sex månader efter afträdet.

3. A boställe utan jordbruk vare af- och tillträdessyn ej nödig, der
ej byggnads- och underhållsskyldighet åligger boställshafvaren, eller denne
eller vederbörande byggnadsskyldig senast vid afträdestiden sådan syn hos
domkapitlet äskar, eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Afoch
tillträdessyn bör i dessa fall förrättas, der så ske kan, året före
afträdet och sist inom sex månader efter detsamma.

4. Då boställe för allmän kassas räkning stått under domkapitlets
förvaltning, vare i anledning af dess afträde af- och tillträdessyn ej nödig
med mindre sådan syn å någondera sidan äskas; börande efterträdande
boställshafvare, om han påyrkar syn, sist en månad efter tillträdet derom
hos domkapitlet göra framställning. Mottager boställshafvare boställe af
domkapitlet utan af- och tillträdessyn, svare sedan för allt hvad domkapitlet
under dess besittningstid i afseende på boställets bebyggande,
underhåll och vård ålegat.

Komitén har i sitt förslag bibehållit de i K. prop. införda
bestämmelserna, med den jemkning att — då skyldighet för
domaren eller rådstufvurätten att utsätta syn under året näst
före afträdet torde böra göras beroende af, att begäran om
synen i god tid af domkapitlet framställes — ett tillägg härom
blifvit inskjutet.

Nuv. § 52. Enahanda bestämmelser, som i häremot svarande
§ 55 af 1879 års förslag förekommo, intogos i K. prop. § 49,
dock att orden: »enligt hvad ofvan sagdt är» såsom obehöfliga
uteslötos och ordet »konsistorium» ändrades till »domkapitlet».

Med hänsyn till de af komitén beträffande husesyn föreslagna
stadganden och då föreskriften, hos hvem begäran om syn skall
framställas, torde böra affattas så, att dylik föreskrift afser ej
blott af- och tillträdessyn utan hvarje slag af husesyn, har i
fråga härom § 49 åt K. prop. blifvit af komitén i dess § 52
ändrad så, som förslaget utvisar.

För fullgörande af de i § 53 af komiténs förslag intagna
bestämmelser lärer domaren eller rätten böra, då af- och tillträdessyn
utsättes, ega tillgång jemväl till instrument öfver

22*2

BOSTÄLLSORDNING.

senast hållna husesyner samt gällande hushållningsplan för bostället
tillhörig skog. Komitén har derför i § 52 tillagt föreskrift
om, att nämnda handlingar skola, när af- och tillträdessyn
äskas, dervid tillika insändas.

Nuv. § 53. I fråga om motsvarande § 56 af 1879 års förslag
har den reservant bland komiterade, hvilken uttalat afvikande
mening angående laga syns befogenhet, hemstält, att mom.
1, för att blifva tillämpligt äfven på dylik syn, måtte i här
nedan särskildt angifna delar erhålla följande förändrade lydelse:

»1 mom. När husesyn skall ega rum, åligger domaren eller rätten
att utsätta — — vid synen biträda; kungöre ock förrättningen erforderligen
tidigt för konsistorium, som dels--dels ock föranstaltar, att

öfriga parter varda — — till synen kalla.»

Domänstyrelsen anförde vid komiterades förslag i denna del:
Ehuru skogsskötseln icke borde blifva föremål för pröfning vid
ekonomisk besigtning, torde dock vid af- och tillträdessyn å boställe,
för hvilket skogshushållningsplan funnes faststäld, och
hvars skog hel och hållen eller delvis stode under boställshafvarens
egen vård, skogsskötselns föregående handhafvande
nödvändigtvis böra noggrant undersökas för reglering af förhållandet
mellan afträdaren och tillträdaren. Under sådana omständigheter
borde tillkallandet af skogstjensteman icke göras
beroende af domaren, rätten eller länsstyrelsen utan vara obligatoriskt,
hvaremot skogstjenstemans närvaro vid syn å boställe,
som saknade skogsmark eller hvars skog antingen icke vore till
ordnad hushållning indelad eller ock blifvit stäld under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning, syntes öfverflödig. På
grund af det anförda hemstäldes, att åt förevarande paragraf
måtte gifvas denna lydelse:

»När af- och tillträdessyn sålunda är begärd, skall domaren eller
rätten utsätta tid för densamma, derom underrätta Konungens befallningshafvande
och hos honom begära, der hushållningsplan finnes faststäld för
boställsskog, som står under innehafvarens skötsel, att skogstjensteman
och, der så nödigt finnes, byggnadskunnig person förordnas att vid synen
biträda; kungöre — — —.»

Kammarkollegium anmärkte, att, om ständiga ombud icke till
biträden åt domkapitlen anstäldes, i mom. 1 orden »sitt ständiga
eller annat» borde likasom orden »såsom förut i fråga om
ekonomisk besigtning sagdt är» utgå.

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

223

Vid förslagets granskning i högsta domstolen erinrade tre
justitieråd, att den löntagare, som efter konsistorium skulle tillträda
boställe, enligt sakens natur, såsom i § 61 * af förslaget
också syntes uppmärksammadt, icke stode i något rättsförhållande
till den, som afträdde bostället till konsistorium, utan i allt,
livad anginge boställshafvares åligganden, egde vända sig allenast
mot konsistorium, som i förhållande till honom vore afträdare,
hvarför dessa justitieråd ansågo, att det i § 56 mom. 2 förekommande
stadgande: »och varde han vid densamma jemte konsistorium
såsom tillträdare ansedd» kunde gifva anledning till det
missförstånd, att konsistorium och den löntagare, hvilken senare
i ordningen skulle mottaga bostället, skulle betraktas såsom
medparter, ehuru de i flera afseenden kunde ega stridiga intressen;
och hemstälde justitieråden förty, att den citerade meningen
måtte utgå.

Två andra justitieråd ansågo, att åt stadgandena i mom. 2,
så vidt de afsåge efter konsistorium tillträdande löntagare, borde
gifvas det innehåll, att denne skulle till den der nämnda syn
kallas och att han egde, der han så nödigt aktade, vid synen
föra talan i hvad rörde hans rätt; samt att dervid endast för det
tall, att han och konsistorium derom åsämdes, rättsförhållandet
dem emellan finge komma under bedömande.

Till statsrådsprotokollet den 7 december 1888 anfördes af
föredragande departementschefen:

»I mom. 1 af 56 § i komiterades förslag är af skäl, som domänstyrelsen
åberopat, ändring i enlighet med dess hemställan gjord i den
föreslagna bestämmelsen om skogstjenstemans förordnande att biträda vid
af- och tillträdessyn.

Att, såsom komiterade föreslagit, belasta domkapitlen med att till
syn låta kalla samtliga vederbörande parter, har jag icke funnit vara beliöfiigt.
»

I K. prop. § 50 voro ifrågakomna bestämmelser aflattade
sålunda:

1. Då syn är begärd, skall domaren eller rätten dels utsätta tid
för densamma och derom underrätta Konungens befallningshafvande med
begäran Vid af- och tillträdessyn att, derest till bostället hör skog, som hel
och hållen eller delvis står under boställshafvarens vård och för hvilken
viss hushållningsplan är faststäld, skogstjensteman måtte förordnas att vid
synen biträda, dels kungöra tiden minst två månader förut för domkapitlet,

* Jfr nuv. § 59.

224

BOSTÄLLSORDNING.

som förordnar vederbörande kontraktsprost eller annat ombud att å dess
vägnar vid synen närvara, äfvensom, der församlings rätt ifrågakommer,
ombesörjer, att kyrkostämma för utväljande af ombud till bevakande af
församlingens talan varder hållen; dels ock föranstalta, att öfriga parter
varda minst fjorton dagar, om de inom pastoratet bo, eljest en månad före
synen till densamma kallade; börande domaren låta genom kronobetjent
nämnd till synen kalla.

2. Skall vid afträdet boställe af domkapitlet för allmän kassas räkning
öfvertagas, och är, då kallelse till af- och tillträdessyn, enligt hvad
nu sagdt är, utfärdas, den löntagare nämnd, som efter domkapitlet kommer
att bostället tillträda, då bör jemväl sådan löntagare genom domkapitlets
försorg till synen kallas.

3. Sist vid synens början skola synerätten tillhandahållas, af domkapitlet
bevis att hvad domkapitlet enligt 1 och 2 mom. af denna paragraf
åligger blifvit behörigen fullgjordt, samt af vederbörande kyrkostämmoordförande
intyg, hvilka församlingsombud blifvit utsedda.

Enligt §§ 19 och 24 i kong! förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894
tillhör det numera i allmänhet skogsstaten att ombesörja skogsodlings-
och andra arbeten för skogsskötselns främjande å ecklesiastika
boställen. Vid sådant förhållande lärer skogstjenstemans
närvaro icke böra påkallas vid hvarje synetillfälle, utan endast
när domaren eller rätten på grund af särskilda omständigheter
anser förordnande af skogstjensteman behöfligt. Förslaget i denna
del har derför ändrats sålunda, att domaren eller rätten skall,
derest så nödigt finnes, hos Konungens befallningshafvande begära,
att skogstjensteman måtte förordnas att vid synen biträda.

Såsom följd af den ifrågasatta anordningen med byggnadslånekassor
har komitén tillagt föreskrift, att, när synen afser
bostadsboställe, jemväl byggnadslånekassas styrelse skall om synen
underrättas och derefter insända bevis om underrättelsens
emottagande. Huruvida ombud vid förrättningen skall för kassan
utses, torde dess styrelse böra sjelf bestämma.

Komitén, som ansett domkapitlen icke böra besväras med
att ombesörja hållande af kyrkostämma för val af församlingsombud,
har föreslagit att, såsom hittills allmänneligen skett,
domaren eller rätten, när församling har något intresse vid synen
att bevaka, skall omedelbart hos vederbörande kyrkostämmoordförande
påkalla kyrkostämma för nyssberörda ändamål.

Hå enligt § 54 i komiténs förslag syn ej må uppehållas deraf,
att behörigen kallad part eller utsedt ombud uteblifver, lärer det
vara nödigt att synerätten, innan förrättningen börjas, får veta,

MOTIV. - VIII KAP. 37 — 64 §§.

225

hvilka ombud blifvit utsedda. Af denna anledning är i § 53
mom. 3 införd bestämmelse, att uppgifter å utsedda ombud skola
sist vid synens början tillhandahållas synerätten. Sådana uppgifter
meddelas af domkapitlet angående dess ombud, af byggnadslånekassans
styrelse beträffande de fullmägtige, som må
hafva blifvit af styrelsen valda, samt af vederbörande kyrkor
stämmoordförande i fråga om församlingsombuden.

Nuv. § 54 är lika lydande med § 57 i 1879 års förslag och
med § 51 i K. prop.

Nuv. §§ 55—58. Vid de häremot svarande §§ 58—60 i
komiterades förslag år 1879 anförde reservanten häradshöfdingen
Norm:

»I följd af min uppfattning att ekonomiska besigtningcns befogenhet
icke bör sträckas utöfver hvad nu gäller, finner jag mom. 2—7 i §
49 * böra öfverflyttas till § 58.

Det har ock synts mig lämpligare för sammanhanget att vid uppräknande
af synerättens åligganden införa under § 58 hvad författningsförslaget
innehåller i § 60 ** rörande föreskrift om tiden, hvarinom
påsynade arbeten böra vara verkstälda; men i detta hänseende har
jag i skiljaktighet mot öfriga komiterade ansett, att — ehuru enligt
regeln afträdare icke må efter afträdet befatta sig med något arbete på
bostället, eftersom ock enligt regeln af- och tillträdessynen skall före afträdet
hållas — det likväl måste vara följdrigtigt att, när synen enligt
54 § 2 mom. *** lagligen kan ega rum äfven efter afträdet, afträdaren
får i det afsedda fallet åtnjuta den värdefulla förmånen att sjelf kunna
bota husrötan. Härigenom kan visserligen obehag vållas för efterträdaren;
men när han oftast torde kunnat förutse olägenheten, så har han ju då
egentligen icke skäl till klagan. En annan gång kanske är det han sjelf
som måste taga ett sådant öfverseende i anspråk. För öfrigt har jag
alltid funnit ett sådant tillmötesgående presterna emellan, att jag icke
kan befara något missnöje hos dem af ifrågavarande, såsom mig synes,
utaf både billighet och rättvisa föreskrifna medgifvande. Är efterträdande
boställshafvare arrendator, så inrymmes naturligtvis vilkoret i arrendekontraktet,
och denne boställshafvare saknar då allt skäl att beklaga sig.

Då vid uppgörande af en boställsordning i främsta rummet torde
böra afses hvad som kan betrygga att bostället, så vidt möjligt, varder
hållet i sådant skick, som åsyftas, har jag funnit Renligt att förevarande
författning förskaffar samma säkerhet för afträdarens fullgörande af sina
skyldigheter mot bostället, som redan genom militieboställsordningen uti
§ 69 är beredd militieboställena; och hemställer jag af detta skäl om införande
i ecklesiastika boställsordningen af ett stadgande, motsvarande hvad

* Jfr nuv. § 56 mom. 1, 2, 3, 6, 7, 8 och 9. — ** Jfr nuv. § 58.

*** Jfr nuv. § 51 mom. 2.

226

BOSTÄLLSORDNING.

åberopade paragrafen i militieboställsordningen innefattar i åsyftade delen
och hvilket är hemtadt ur grunderna för 17 kap. 6 § H.B.

Fastän synerätten, biträdd af de sakkunnige personer, hvilka den
enligt författningsförslaget eger tillkalla, iakttager, såsom sig bör, all noggrannhet
vid uppskattningen af påsynta arbeten, lärer väl dock det vara
ett sällsynt undantag, att den träffar de belopp, hvartill kostnaden sedermera
vid verkställigheten uppgår; men om än uppskattningen, när den
verkstäldes, må hafva varit fullkomligt rigtig, så händer ju vanligen att i
då beräknade pris å dagsverken och materialier har en förändring inträffat,
när det afträdaren ådömda, men af honom eftersatta arbete skall
af efterträdaren fullgöras på en senare tid. Af dessa skäl kan jag icke
instämma uti författningsförslagets i § 60 * intagna, med 27 kap. 5
§ B.B. enliga stadgande, att hvad afträdaren icke sjelf botar skall
af honom gäldas efter synerättens uppskattning, utan hemställer jag, att,
på sätt föreskrifvet finnes för militieboställena genom militieboställsordningen,
§ 69, efterträdaren skall ega, när han icke åtnöjes med det af
synerätten åsätta värde, begära Konungens befallninghafvandes handräckning
att den eftersatta skyldigheten fullgöres på den byggnadsskyldiges bekostnad
efter entreprenadauktion.

Af här ofvan uttalade grundsats att boställsordningen bör föreskrifva
hvarje åtgärd, som kan försäkra boställets behöriga byggande och häfdande
och i väsentlig öfverensstämmelse med författningsförslagets stadgande i
27 § 3 mom.** i afseende på brandskadeersättning, samt i viss mån äfven
med grunden för hvad författningsförslaget i 25 § 3 mom. *** föreskrifver
om byggnadsbidrag, synes mig böra intagas i författningsförslaget
det förordnande, att husröteersättning icke må af efterträdare lyftas, utan
tillstånd af konsistorium, som, der så nödigt finnes, må ega bestämma att
säkerhet hos konsistorium ställes för medlens behöriga användande.

I följd af den utaf mig föreslagna föreskriften, att husrötan, när
efterträdaren det påfordrar, skall gäldas, icke efter ty som synerätten den
mätit häfver, utan med entreprenadkostnaden, och då således synerättens
utslag icke kan komma att innefatta annat än förslagsvärden; så och när
härtill kommer att de förhållanden hvilka skulle genom den i § 59 f
af författningsförslaget föreskrifna liqvid åskådliggöras, böra vara att med
lätthet inhemta ur synerättens utslag, anser jag samma paragraf kunna
utan saknad uteslutas.

Med anledning af hvad anfördt blifvit hemställer jag att i stället för
§§ 58—60 i författningsförslaget måtte införas tre så lydande paragrafer:

§ 58. Hvad i 49 § 1 mom. stadgas för ekonomisk besigtning, galle
äfven för af- och tillträdessyn, och iakttages derjemte vid sådan syn följande
af synerätten:

1 mom. (lika med författningsförslaget i 49 § 2 mom.).

2 mom. År sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn hus
nybygdt, tillses huruvida det är i öfverensstämmelse med gifna föreskrifter
samt i öfrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfördt. Synerätten

* Jfr nuv. § 58. — ** Jfr nuv. § 21.

*** Uteslutet i nu af komitén framlagda förslag,
i Jfr nuv. § 57.

MOTIV. — VIII KAP. 37— 64 §§.

227

meddele derefter beslut, huruvida huset må i befintligt skick eller sedan
derå anmärkta felaktigheter och brister blifvit afhulpna insynas, eller om
det skall alldeles utsynas.

3 mom. Hvarje bostället i öfrigt tillhörande hus besigtigas. Finnes
hus vara så bristfälligt, att det icke vidare kan för sitt ändamål användas
eller med fördel bättras, skall det utsynas och byggandet af nytt
föreskrifvas, hvartill utses plats, hvilken, så vidt utan skada för bostället
eller oskälig tillökning i den byggnadsskyldiges tunga ske kan, efter boställshafvares
önskan lämpas. Utsynas eller felas sätesbyggning å bostadsboställe
af första klassen, hänvisas vederbörande att om ritning och fastställelse
derå, efter hvad derom föreskrifvet är, föranstalta. Utsynas eller
felas annat hus, bestämmer synerätten storleken, inredningen och öfriga
beskaffenheten af det nya samt uppgör kostnadsförslag.

4 mom. (lika med författningsförslaget i 49 •§ 5 inom.).

5 mom. (lika med författningsförslaget i 49 § 6 inom.).

6 mom. (lika med författningsförslaget i 49 § 7 mom.).

7 mom. I allt annat, hvartill denna boställsordning föranleder, an ställes

undersökning och meddelas föreskrift.

8 mom. Årsberäkning bestämmes för ej mindre de utaf afträdaren
under hans besittningstid uppförda laga hus, för hvilka han är till årsberäkning
berättigad, och för hvilka årsberäkning ej förut blifvit faststäld,
än äfven de laga hus, hvilkas nybyggande vid synen föreskrifves.

9 mom. I händelse afträdaren antingen verkstält öfverbyggnad, såsom
i 24 § * sägs, eller försummat den nybyggnad honom ålegat, vare sig
utan rätt till årsberäkning, eller mot rätt till årsberäkning, så vidt på
hans besittningstid belöper, uppskattas värdet af öfverbyggnaden eller den
försummade nybyggnaden.

10 mom. Beslut meddelas om fördelning på vissa år af sådan
kostnad, som i §§ 27, 28 (A), 28 (B), § 29 mom. 1, § 31 och § 34
mom. 2 ** omförmäles, äfvensom af sådan förlust, som i § 29 mom.
2 *** afses.

11 mom. Afträdaren ålägges att de honom ådömda arbeten fullborda
innan afträdet, så framt det förhållande icke är för handen att
synen ej kunnat före afträdet ega rum, i hvilket fall synerätten må bestämma
tiden för verkställigheten. Derefter må afträdaren icke befatta
sig med något arbete, som blifvit honom vid synen ålagdt.

12 mom. Tid utsattes, hvarinom ej mindre de afträdaren ådömda
arbeten, i den mån de kunna hafva blifvit af honom eftersatta, skola
genom efterträdarens föranstaltande vara utförda, än ock andra af synerätten
föreskrifna arbeten skola vara verkstälda.

§ 59. Afträdaren må icke från bostället afföra sista årets spanmålsgröda,
eller sina kreatur, redskap och annan lös egendom, innan han antingen
visat sig hafva ådömda arbeten fullgjort samt derom förskaffat sig
tillträdarens godkännande, eller ock till tillträdaren aflemnat det af synerätten
uppskattade penningevärde för hvad som må brista, eller derför

* Utesluten i komiténs förslag.

** Jfr nuv. § 29 moln. 2, § 18, § 29 mom. 1, § 25 och § 26 mom. 2.

*** Jfr nuv. § 29 mom. 3.

228

BOSTÄLLSORDNING.

stält borgen af två personer, hvilkas vederhäftighet Konungens befallningshafvande
eller domaren vitsordat; men fastän afträdaren erlägger husröteersättningen
eller derför ställer borgen, upphör icke hans ansvarighet
för husrötan, utan må tillträdaren, om han med penningeersättning efter
det i syneinstrumentet utsatta värde icke finner sig belåten, begära Konungens
befallningshafvandes handräckning att den uraktlåtna skyldigheten
fullgöres på den byggnadsskyldiges bekostnad efter entreprenadauktion.

§ 60. Adömd husröteersättning må icke af efterträdaren lyftas, utan
tillstånd af konsistorium, som, der sä nödigt finnes, eger förordna att säkerhet
hos konsistorium ställes för medlens behöriga användande.»

Domänstyrelsen hemstälde med anledning af sina å sid. 215
och 222 här ofvan återgifna yttranden, att af komiterade föreslagna
§ 58 måtte omredigeras sålunda:

»Vid laga syn — — för öfrigt skall vid af- och tillträdessyn synerätten
i allt, hvartill denna boställsordning föranleder, äfvensom i fråga
om skogens skötsel och vård i hvad den enligt hushållningsplan på boställshafvaren
berott för tiden före afträdandet, undersökning anställa samt

nödiga beslut och föreskrifter meddela. Särskild! iakttages---om förmäles.

Med afseende å detta sitt förslag och särskildt deri begagnade
orden »för tiden före afträdandet» erinrade domänstyrelsen,
hurusom angående afträdare^ skogsodlingsskyldighet tillämpats
olika grunder, i det att afträdaren stundom förmenats böra ansvara
för nöjaktig återväxt å alla de hyggen, som vid afträdandet
funnits afverkade, äfven om skogsodling å de sista hyggena enligt
skogshushållningsplanen ej behöft eller ens kunnat dessförinnan
utföras, stundom åter ansetts ansvarig allenast för den
skogsodling, som enligt hushållningsplan bort vara fullgjord vid
afträdandet. Domänstyrelsen ansåg nödvändigt, att föreskrift
meddelades om användande af sistnämnda, enligt styrelsens
åsigt utan tvifvel rigtigare förfarande, hvilket ock blifvit genom
nådigt beslut den 15 november 1884 angående komministersbostället
Löfsjö gilladt.

Vid § 59 i 1879 års förslag erinrade domänstyrelsen vidare:
Jemlikt § 24 i 1866 års skogsordning* skulle, sedan å boställes
skog ordnad hushållning blifvit införd, boställshafvaren, jemte
det han fortfarande finge åtnjuta hvad af skogens afkastning
honom med afseende å dittills åtnjuten rätt och boställets behof

* Numera § 20 i kongl. förordn. den 26 jan. 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket.

229

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

af skogsfång skäligen borde tillkomma, derutöfver kunna, om
skogen stode under lians egen vård, erhålla viss andel i behållna
afkastningen utöfver husbehofvet. Af öfriga härmed sammanhängande
föreskrifter framginge, att med nämnda behållna afkastning
afsåges det penningbelopp, som återstode, sedan från
medel, hvilka influtit efter försäljning af uppkommande virkesöfverskott,
fråndragits åtskilliga kostnader, bland annat för skogens
skötsel, såsom skogsodling m. m., hvarefter behållningen
fördelades mellan boställshafvaren och allmän fond, efter som
för hvarje boställe särskildt bestämdes. Häraf följde, att utgifterna
för skogsskötsel]! måste minska boställshafvarens och
fondens andelar i samma proportion som delningsgrunden angåfve,
eller sålunda att, om boställshafvarens andel skulle utgöra t. ex.
hälften eller tredjedelen af behållningen, denna andel genom berörda
kostnad minskades med respektive hälften eller tredjedelen
af kostnadens hela belopp. Om således skogsodling
rätteligen bort ske före afträdandet af bostället men i stället
verkstäldes på bekostnad af medel, som för skog å hyggen,
hvilka derefter kommit till afverkning, influtit, vore klart,
att de afträdaren förut tilldelade skogsmedel utgått till för
stort belopp på bekostnad af tillträdaren, som finge betala
afträdarens part af skogsodlingskostnaden. Under sådana omständigheter
blefve tydligen förhållandet mellan af- och tillträdaren
rättvist och enklast ordnadt, om den förre ersatte den
senare beräknad kostnad för bristande skogsodling i samma proportion,
hvari skogsafkastningen varit boställshafvaren tillerkänd.
Samma förhållande egde äfven rum, om afträdaren, som
enligt hushållningsplanen ej behöft verkställa skogsodling å de
sista hyggena, men väl skolat derstädes qvarlemna fröträd, uraktlåtit
detta och sålunda skördat sin andel i dessa träds värde,
hvilken andel rätteligen tillkommit tillträdaren. Hade dock före
afträdandet sådant hygge åter försatts i fullt skogbärande skick,
borde de derå saknade fröträden, såsom i värde motsvarande
skogsodlingen, icke ingå i liqviden. Af det anförda torde framgå,
att samma förhållande som med fröträden äfven måste ega rum
beträffande sådant för brister å boställshus och hägnader erforderligt
virke, som ej kunde hemtas från den afträdarens besinningstid
enligt hushållningsplan tillhörande skogsafkastning. För
den händelse åter, att skogen icke lemnade afkastning utöfver
husbehofvet, och således icke någon del i behållningen funnes
rrestlönereglerivgskoviitén 11, 2. 20

230

BOSTÄLLSORDNING.

boställshafvaren tillförsäkrad, finge skogsodlingen, jemlikt kongL
brefvet den 31 mars 1876, bekostas af ecklesiastika boställenas
skogsfond,* hvarför af- och tillträdarnes rätt ej deraf berördes,
och tilläfventyrs bristande skogsodling icke behöfde blifva föremål
för synerätts åtgärd.

På nn åberopade skal hemstälde domänstyrelsen, att andra
pnnkten af förevarande paragraf måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

»2) kostnaden för afhjelpandet af alla under synen å boställets hus
och egor anmärkta brister, för hvilka afträdaren är ansvarig; dock i fråga
om skog, af hvars behållna afkastning boställshafvaren tillerkänts andel,
under iakttagande, dels att enligt § 58 i penningar uppskattade brister i
fröträd och skogsåterväxt påföras afträdaren i samma proportion, hvari
dylik afkastning varit tillerkänd afträdaren, dels ock att på lika sätt skall
förhållas med värdet af sådant för afhjelpande af brister å boställets hus
och hägnader behöfligt virke, som icke kan hemtas från den afträdarens
besittningstid enligt hushållningsplan tillhörande skogsafkastning.»

Slutligen erinrade domänstyrelsen, att tillämpningen af hvad
sålunda föreslagits skulle i väsentlig mån förenklas, derest, såsom
styrelsen i förslag till skogsstatens reglering den 3 oktober 1884
och den 15 november 1886 hemstält, boställshafvarne fritoges från
bestyret med boställsskogarnas skötsel och denna i stället ombestyrdes
af skogsstaten.**

* Bestämmelse härom är införd i § 23 af kongl. förordn. den 26 jan. 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

** Härom är numera genom kongl. förordn. den 26 jan. 1894 stadgadt
följande:

19 §. Om boställes virkesafkastning i betydligare mån öfverstiger dess behof
af skogsfång, vill Kongl. Maj:t på domänstyrelsens hemställan förordna, att skogen
i sin helhet eller lämplig del deraf skall ställas under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning, såsom om kronoparker är stadgadt, men eljest åligger det boställshafvaren
att bevaka och sköta skogen med iakttagande af vederbörligen faststäld
hushållningsplan; skolande dock, på sätt i 24 § föreskrifves, skogsodlingsoch
andra arbeten för skogsskötselns främjande å civila och ecklesiastika boställen
med de undantag, hvilka i samma paragraf angifvas, ombesörjas af skogsstaten.

21 §. Då ecklesiastikt boställe på grund af gällande författningar bör utarrenderas,
skall, der skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara förvaltning,
arrendatorn genom arrendekontraktet tillförbindas att, sedan skogshushållningsplan
blifvit faststäld, med den inskränkning, som kan föranledas af föreskriften
i 24 § om skyldighet för skogsstaten att ombesörja skogsodlings- och
andra arbeten för skogsskötselns främjande, iakttaga liushållningsplanens föreskrifter
i afseende på skogens behandling och vård. —- —---

24 §. Skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande å civila
och ecklesiastika boställen skola ombesörjas af skogsstaten, utom i de fall, då
innehafvare af boställe, hvars skog står under hans egen skötsel och vård, åstundar
att fortfarande enligt nu gällande hushållningsplans föreskrifter få ombesörja
skogsskötseln och, der kostnaden, härför ej åligger honom, sjelf förskjuter densamma
mot ersättning efter af jägmästaren godkänd räkning; då arrendator af

MOTIV. - VIII KAP. 37 — 64 §§.

231

Kammarkollegium anförde, att, enär det vid af- och tillträdessyn
å boställe, der skogshushållningsplan blefve faststäld
och boställshafvaren tillerkänts andel i skogsafkastningen, tillhörde
synerätt att jemväl i detta hänseende reglera rättsförhållandet
mellan af- och tillträdare, samt vissa bestämda grunder
dervid borde lända till efterrättelse, kammarkollegium förordade
tillägg till mom. 1 af § 59 i 1879 års förslag i det syfte domänstyrelsens
förslag innehölle.

Med anledning af hvad domänstyrelsen och kammarkollegium
hemstält upptogos i K. prop. §§ 52—54, så lydande:

52 §. Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit enligt denna
boställsordning till sådan syn hänskjutna. Ej må vid laga syn årsberäkning
för nybyggnad bestämmas.

53 §. Hvad i 42 § 1 mom. stadgas för ekonomisk besigtning, galle
äfven för af- och tillträdessyn, och iakttages derjemte vid sådan syn följande
af synerätten:

1. Efterses och antecknas i hvad mån förut föreskrifna nybyggnader,
förbättringar och andra åtgärder blifvit verkstälda.

2. År sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn hus, som bör
vid bostället finnas, nybygdt, tillses, huruvida — — skall alldeles utdömas.
(I öfrigt lika med Norins förslag § 58 mom. 2.)

3. Hvarje bostället---med fördel bättras, skall det utdömas

samt byggandet af nytt föreskrifvas, och skall dertill utses plats, hvilken

— — ske kan, efter tillträdarens önskan lämpas. Utdömes eller felas

— — föranstalta. Utdömes eller felas annat hus, — — kostnadsförslag.
(I öfrigt lika med Norins förslag mom. 3.)

4. (Lika med nyssnämnda förslag mom. 4.)

5. Boställets — — De brister, afträdaren låtit komma sig till last

— — dikens anbringande och underhåll samt torfmosses behandling, allt

efter hvad för hvarje fall är stadgadt, antecknas,--utsättes. Finnes

antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället föreskrilves
nödig rättelse. (I öfrigt lika med Norins förslag mom. 5.)

6. Om till bostället hör skog, för hvilken hushållningsplan är faststäld,
skall, så vidt denna- skog står under boställshafvarens vård, noggrann
undersökning af skogsskötsel]! anställas. Är andel i den behållna
afkastningen tillerkänd boställshafvaren, skall af kostnaden för afhjelpande
af anmärkta brister i afseende å fröträd och skogsåterväxt påföras afträdaren
lika andel, som han egt att af den behållna afkastningen tillgodonjuta.
På enahanda sätt förfares i fråga om värdet af sådant för afhjelpande
af brister å boställets hus och hägnader behöflig! virke, som ej kan

ecklesiastikt boställe eger att mot skogsarrende disponera skogsafkastningen; samt
då boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, icke
lemnar så stort virkesöfverskott, att kostnaden för ifrågavarande arbeten kan
deraf bestridas, och nödiga medel icke genom vederbörandes försorg tillhandahållas.

232

BOSTÄLLSORDNING.

hemtas från den afträdare^ besittningstid enligt hushållningsplanen tillhörande
skogsafkastning.

7. Vinnes utredning derom, att åkerjordens behöriga gödning försummats,
ålägges afträdaren att tillföra bostället gödningsämnen efter ty
behofvet fordrar.

8. Årsberäkning bestämmes för ej mindre den utaf afträdaren under
hans besittningstid verkstälda nybyggnad, för hvilken han är till årsberäkning
berättigad, och för hvilken årsberäkning ej förut blifvit faststäld, än
äfven dylik nybyggnad, som vid synen föreskrifves.

9. I händelse afträdaren antingen verkstält öfverbyggnad, såsom i
19 § sägs, eller försummat den nybyggnad, honom ålegat, vare sig utan
rätt till årsberäkning, eller mot rätt till årsberäkning, så vidt på hans
besittningstid belöper, uppskattas värdet af öfverbyggnaden eller den försummade
nybyggnaden.

10. Beslut meddelas om fördelning på vissa år af kostnad eller
förlust i de fall, då sådan fördelning enligt denna författning är medgifven.

11. Tid utsättes, inom hvilken af synerätten föreskrifna arbeten
skola vara verkstälda.

12. I allt annat, hvartill denna boställsordning föranleder, anställes
undersökning och meddelas föreskrift.

54 §. 1. På grund af hvad vid af- och tillträdessyn af rätten

blifvit bestämdt skall, der så erfordras, emellan afträdare och tillträdare
upprättas och i synerättens utslag införas liqvid, fullständigt upptagande
å ena sidan alla de belopp, hvilka påförts afträdaren, och å andra sidan
allt hvad honom tillgodoförts.

2. Liqviden, som inrättas — — till godo. (I öfrigt lika med 1879
års förslag § 59 mom. 2.)

55 §. Har af- och tillträdessyn---, verkställas af tillträdaren

mot rätt till derför upptaget kostnadsbelopp, hvilket skall af afträdaren
nedsättas hos domkapitlet och icke må af tillträdaren lyftas, innan domkapitlet
härtill lemnat tillstånd med eller utan vilkor om säkerhets ställande
hos domkapitlet för medlens användande. Nödiga föreskrifter i
dessa hänseenden skola i synerättens utslag meddelas. (I öfrigt lika med
1879 års förslag § 60.)

Enär de i föregående förslag intagna bestämmelser om årsberäkning
blifvit af komitén utelemnade, bar komitén jemväl i
nuv. § 55 uteslutit hvad angående årsberäkning fanns i K. prop.
§ 52 intaget.

Stadgandena i K. prop. § 53 äro, efter det mom. 8 och 9 om
årsberäkning m. m. blifvit uteslutna, i öfrigt af komitén införda
i dess § 56, utan andra förändringar än här nedan särskildt
angifvas.

I § 56 mom. 3 har framhållits, att förordnande om nybyggnad
må lemnas först efter noggrann undersökning, huruvida anmärkta
bristfälligheter lämpligen kunna genom endast bättrande

MOTIV. — VIII KAP. 37—64 §§.

233

afhjelpas eller om nybyggnad skall anses nödig. Iakttagande åt
sålunda lemnade föreskrifter torde vara angeläget, särskildt derför
att, om nybyggnad beslutas, kostnaden i flertalet fall till
största delen drabbar dem, hvilkas byggnadsskyldighet inträder
först längre eller kortare tid efter omförmälda besluts meddelande
och som följaktligen, då ärendet afgöres, ej kunna sjelfva
värna sin rätt.

Med hänsyn härtill och till innehållet i förslaget om byggnadslånekassor
har komitén ansett sig böra erinra derom, att,
när fråga är om sådan nybyggnad, för hvilken kostnaden skall
försträckas af byggnadslånekassa, yttrande i ärendet skall, innan
synerätten meddelar beslut, vid synen affordras icke blott konsistorieombudet
utan ock kassans ombud. Stadgande härom är
intaget i § 56 mom. 5.

Beträffande sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen
var, i mom. 1 af den för öfrigt nu på förut angifna skäl uteslutna
§ 8 i K. prop., införd en bestämmelse, att sådan sätesbyggning
skulle uppföras efter ritning, som för hvarje fall borde af
Kongl. Maj:t fastställas. Ett dylikt förfarande torde vara lämpligt,
hvarför stadgande härom införts i komiténs förslag § 56
mom 3.

Synerätts skyldighet att vid beslut om nybyggnad uppgöra
kostnadsförslag lärer ej böra gälla äfven sätesbyggning å bostadsboställe
af första klassen. I fråga om dylik byggnad torde synerättens
åtgärd kunna inskränkas till att endast besluta, huruvida
nybyggnad skall ske eller icke, och i förra fallet utse plats
för det nya huset samt hänvisa vederbörande att om ritning och
fastställelse derå föranstalta. Komitén har i enlighet härmed
uti § 56 mom. 4 erinrat, hurusom synerätts åliggande att upprätta
kostnadsförslag ej afser annan nybyggnad än den, hvars
omfattning och beskaffenhet synerätt bestämmer.

I sistnämnda moment har äfven tillagts en, med stadgandet
i § 20 af kongl. förordningen angående prestgårdsbyggnader i
Skåne den 16 december 1870 väsentligen öfverensstämmande, föreskrift,
att för de byggnadsämnen som från bostället erhållas icke
må i omförmälda kostnadsförslag beräknas annat värde, än synerätten
pröfvar motsvara erforderlig arbets- och forslingskostnad
jemte andra utgifter för byggnadsämnenas beredning.

På skäl, som vid § 25 anförts, har i § 56 mom. 7 uttrycket
»torfmosses begagnande» blifvit nyttjadt i stället för

234

BOSTÄLLSORDNING.

de i föregående förslag härutinnan använda orden »torfmosses
behandling».

Afträdare, som försummat åkerjordens behöriga gödning,
lärer böra förpligtas att antingen tillföra bostället gödningsämnen,
efter ty behofvet fordrar, eller och derför lemna ersättning.
Stadgande i sistberörda hänseende har tillagts i § 56
mom. 8, som i öfrigt motsvarar K. prop. § 53 mom. 7.

Undersökning af skogssötseln lärer vid af- och tillträdessyn
böra ske endast i den mån sådan undersökning behöfves för att
utreda, huruvida afträdaren på grund af försummelse, som ligger
honom till last, är skyldig att lemna tillträdaren någon godtgörelse.
Komitén har derför ansett sig böra utesluta första punkten
i mom. 6 § 53 af K. prop. samt i öfrigt omredigerat deremot
svarande mom. 9 i nuv. § 56, på sätt komiténs förslag utvisar.

Nuv. §§ 57 och 58 äro affattade lika med K. prop. §§ 54 och 55.

Nuv. § 59 motsvarar § 61 i 1879 års förslag.

I enlighet med den erinran, som vid nämnda förslags § 56
mom. 2 (nuv. § 53 mom. 2) gjordes inom högsta domstolen af
tre justitieråd, hemstälde dessa tillika, att förslagets § 61 måtte
omredigeras så, som ock sedermera skett i K. prop. § 56, hvilken
paragraf är lika lydande med nuv. § 59.

Nuv. §60 är i komiténs förslag tillagd för att framhålla,
att äfven vid laga syn skola, då fråga om nybyggnad der förekommer,
iakttagas de beträffande dylikt ärendes behandling vid
af- och tillträdessyn i nuv. § 56 mom. 3, 4 och 5 gifna föreskrifter.

Nuv. § 61 motsvarar § 62 i 1879 års förslag.

Med anledning af den vid samma förslags § 53 (jfr nuv. §
50) af en reservant bland de komiterade framhållna mening, att
laga syn borde kunna ega rum äfven i andra fall än endast
för de ändamål, pluralitetens förslag upptagit, förordade bemälde
reservant, att, till förekommande af obehöfligt påkallande
af laga syn, i förslagets § 62 måtte införas nedan angifna tillägg:

»2 mom. Vid laga syn skall sådan kostnad —--af kyrkans

medel, eller, om tillgång saknas, af församlingarna, der icke synerätten
finner, vare sig att förrättningen föranledts af uppenbart origtig framställning
af boställshafvare i uppgift, hvarom förmäles i 42 § 2 inom., eller
ätt synen blifvit utan giltig orsak påkallad, eller ock att, när synen egt
rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit befogad, i hvilka hän -

MOTIV. — VIII KAP. 37 — 64 §§.

235

delser den skyldige skall åläggas att af synekostnaden gälda hvad synerätten
skäligt pröfvar.»

Mom. 1 och 3 af nyssherörda § 62 erhöllo uti K. prop. § 57
den lydelse, som i nuv. § 61 bibehållits, dock att komitén med
hänsyn till inrättandet af byggnadslånekassor upptagit äfven
byggnadslånekassas ombud bland dem, som ega åtnjuta ersättning
för närvaro vid husesyner. Mom. 2 i K. prop. blef i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med reservantens ofvan intagna
förslag affattadt sålunda:

2. Vid laga syn skall kostnaden derför gäldas för boställen af första
klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af biskopar eller äro i
författningsenlig ordning utarrenderade, af vederbörande boställsbafvare,
för boställen i Lappmarken af lapska ecklesiastikfonden och för hvarje
annat boställe af kyrkans medel, eller, om tillgång saknas, af pastoratet,
der icke synerätten finner vare sig att synen blifvit utan giltig orsak påkallad,
eller ock att, när synen egt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen
varit befogad, i hvilka händelser den skyldige skall åläggas
att af synekostnaden gälda hvad synerätten skäligt pröfvar.

På grund af innehållet i förut omförmälda, den 31 januari
1896 utfärdade förnyade reglemente för Lappmarks ecklesiastikverk
har komitén ansett sig icke böra i sitt förslag upptaga den
i K. prop. § 57 mom. 2 förekommande bestämmelse, att kostnaden
för laga syn å boställen i Lappmarken skulle gäldas af
nämnda ecklesiastikverks medel. Hvad för öfrigt i berörda moment
föreslagits torde böra gälla endast beträffande de laga syner,
som af domkapitlet påkallas eller som föranledts af anmäldt
missnöje med ekonomisk besigtning. Vid laga syn, som enligt
komiténs förslag begäres af stiftets byggnadslanekassa eller byggnadsskyldig,
lärer kostnaden böra betalas af den, som förrättningen
äskat.

Nuv. § 62 motsvarar § 58 i K. prop. och § 63 i 1879 års förslag,
utom att i sistnämnda förslag förekommande orden »härads-»,
»eller rådstufvu-» och »särskild!» uteslutits.

Nuv. § 63 är införd i stället för § 64 uti 1879 års förslag.

Enligt gällande kongl. förordning om expeditionslösen den
7 december 1883, § 16, såsom detta lagrums lydelse blifvit genom
kongl. kungörelsen den 30 december 1893 ändrad, skall angående
extra förrättning meddelad expedition, hvilken bör utan
särskild begäran utfärdas, vara att tillgå inom sex dagar efter
förrättningens afsilande, och expedition till part, hvilken endast

236*

BOSTÄLLSORDNING.

på grund af egen begäran är skyldig lösa densamma, hållas för
honom tillgänglig inom nyss angifna tid, der icke expeditionen
äskas först derefter eller så sent före samma tids utgång, att
dess utskrifvande icke dessförinnan medhinnes, i hvilka fäll expeditionen
bör vara att tillgå inom fjorton dagar efter det den
blifvit begärd; och skall expedition, som begäres af annan än
part, vara att tillgå genast eller så snart som möjligt.

I fråga om den plats, der expeditioner böra hållas för vederbörande.
tillgängliga, förekommer i nyssnämnda förordning endast
följande stadgande:

§ 18. Innan domhafvande på landet, efter afslutadt lagtima ting eller
allmänt sammanträde, reser från tingstaden, skall han, så framt han ej
sjelf ar boende mom tingslaget, till kronobetjent eller annan der boende
person aflemna alla outtagna expeditioner och andra handlingar, att vederbörande
tillhandahållas, hvarom vid tingets eller sammanträdets afslutande
underrättelse meddelas den tillstädesvarande menigheten samt kungörelse
anslas a rättens dörr.

I enahanda ordning bör expedition, hvilken domhafvande icke är
pligtig att tillhandahålla vid lagtima tings afslutande eller vid allmänt
sammanträde, hallas tillhanda inom tingslaget, så framt begäran derom
framställes.

Då, såsom af flera öfver 1879 års förslag hörda myndigheter
anmärktes, den af komiterade föreslagna tid af sex dagar,
inom hvilken, efter afslutande af ekonomisk besigtning eller husesyn>
nödiga exemplar af instrument deröfver skulle vederbörande
tillhandahållas, syntes allt för knapp, helst när flera förrättningar
i omedelbar följd hölles, utsträcktes berörda tid i K
prop. § 59 till fjorton dagar; och blef samma paragraf, med
uteslutande af den i 1879 års förslag förekommande sista

punkten: »År vid ekonomisk--domstolen förekomma», för

öfngt i K. prop. formulerad lika som i nyssberörda förslag,
med allenast de härefter angifna ändringar:

»Inom fjorton dagar--för domkapitlets räkning afgiftsfritt till

konsistorieombudet öfversändas. Inom samma tid tillhandahållas vederbörande
parter mot lösen — — underrättelse meddelas.»

Efter anordnande af byggnadslånekassor lärer det, för fullgörande
af hvad enligt komiténs förslag skall åligga sådan
kassas .styrelse, blifva för denna styrelse nödigt att hafva tillgång
till instrumenten öfver hållna ekonomiska besigtningar
och husesyner a de boställen, för hvilka rätt till lån från kassan
är medgifven enligt §§ 16 och 17 samt § 71 mom. 3 i förevarande
förslag. Häraf föranledd bestämmelse är i nuv. § 63 tillagd.

MOTIV. — Vin KAP. 65 §.

237

Frihet från expeditionslösen har komitén ansett sig ej kunna
föreslå för annan än domkapitlet, ty, om dylik frihet i större
utsträckning stadgades, skulle, med hänsyn till ifrågakomna expeditioners
ofta ej obetydliga omfattning, vederbörande embetsman
blifva oskäligt betungade. Byggnadslånekassas befriande
från skyldighet att gälda lösen torde icke vara af behof påkalladt
eller öfverensstämma med de grunder, efter hvilka den allmänna
författningen om expeditionslösen uppgjorts.

Hvad angår den plats, der expeditionerna böra hållas tillgängliga,
har ett ovilkorligt stadgande om att detta skulle ske
»antingen å förrättningsstället eller å annat ställe inom häradet
eller tingslaget» synts kunna medföra olägenheter för parterna,
enär det mången gång torde för dem vara beqvämligare,
derest expeditionen får afhemtas hemma hos vederbörande förrättningsman,
äfven om denne bor utom det härad eller tingslag,
der förrättningen hållits. Berörda, i 1879 års förslag införda
uttryck »härad eller tingslag» lärer dessutom vara oegentligt i
fråga om ekonomiska besigtningar eller husesyner i stad. Komitén
har antagit, att någon särskild bestämmelse i förevarande
ämne utöfver hvad nyssnämnda allmänna författning innehåller,
icke är nödig.

För öfriga af komitén vidtagna redaktionsändringar torde
motivering icke vara behöflig.

Nuv. § 64, som är lika lydande med K. prop. § 60, öfverensstämmer
äfven med § 65 i 1879 års förslag, utom att i ordalydelsen
vidtagits några jemkningar, för hvilka redogörelse icke
lärer erfordras.

65 §,

hvars bestämmelser i föregående förslag upptagits i kap. X, har
synts ega det sammanhang med bestämmelserna om »tillsyn å
boställen samt om ekonomiska besigtningar och husesyner», att
äfven denna paragraf hänförts till nu förevarande kap. Vill, som
innehåller öfriga stadganden i dessa ämnen.

Paragrafen är af lika lydelse som K. prop. § 61 och 1879
års förslag § 66. Dåvarande komiterade åberopade såsom motivering
följande:

»Uti kongl. res. den 14 juni 1720, § 7, och kong! res. den 17 sept.
1756, § 3, stadgas, bland annat, att alla prestgårdarne tillhöriga doku -

238

BOSTÄLLSORDNING.

ment skola antecknas i kyrkans inventariibok och förvaras under kyrkovärdarnes
vård i kyrkans sakristia. Då dessa stadganden, hvilka afse endast
prestgårdar, ej synas lämpa sig äfven för alla andra prestboställen,
af hvilka åtskilliga äro på långt afstånd från kyrka belägna, samt dertill
kommer, att icke alla kyrkor äro med sakristia försedda, hafva komiterade
föreslagit, att instrument öfver ekonomiska besigtningar och husesyner
samt andra bostället rörande handlingar, å hvilka förteckning bör finnas,
skola af boställshafvaren förvaras å bostället eller i kyrkan och af honom
tillhandahållas vid besigtningar och syner samt öfverlemnas vid afträde
till efterträdaren.»

IX Kap.

Om giltighet och tillämpning af denna boställsordning
äfvensom öfvergångsstadganden.

Detta kapitel motsvarar de i 1879 års förslag och K. prop.
införda kap. X och XI, det förra med öfverskrift: »Allmänna
bestämmelser» och det senare innehållande föreskrifter »om tillämpning
af denna boställsordning och öfvergångsstadganden».

66 §

öfverensstämmer med K. prop. § 62 och 1879 års förslag § 67,
hvarom i motiven till sistnämnda paragraf anfördes:

»Det har ansetts nödigt i förslaget till boställsordning uttrycka, att
med boställshafvare förstås icke allenast löntagare, derunder naturligtvis
inbegripas löntagares sterbhusdelegare eller rättsinnehafvare, utan äfven
hvarje annan, som med behörig rätt boställe innehafver samt för dess
bebyggande, underhåll och vård är det allmänna ansvarig. Hvad i förslaget
är föreskrifvet för boställshafvare är således afsedt att gälla jemväl
för arrendator eller brukare, som är i författningsenlig ordning antagen,
äfvensom för konsistorium, när konsistorium för allmän kassas räkning
boställe innehafver, men icke för sådan arrendator eller brukare,
som enskildt å boställe antages och som ej till det allmänna för bostället
står i ansvar.»

67 §.

I stället för denna paragraf var i 1879 års förslag intaget
såsom § 3 ett stadgande af följande lydelse:

MOTIV. — IX KAP. 66 OCH 67 §§.

239

Boställe anses vara med jordbruk förenadt, när till detsamma höra
egor, minst motsvarande hvad till besutenhet under benämning af hemman,
enligt hvad derom särskildt är stadgadt, erfordras.

I motiven yttrade komiterade härom:

»Som i många afseenden olika föreskrifter måste meddelas för boställen,
hvilka äro förenade med jordbruk, och för dem, hvilka sakna sådant,
men hvad som bör förstås med ett boställe, förenadt med jordbruk,
icke torde vara genom allmänna språkbruket så gifvet, att ej ganska olika
meningar i sådant afseende skulle kunna uppstå, har det synts komiterade
behöfligt, att i boställsordningen uttryckes hvad der menas med boställe,
förenadt med jordbruk.

I förslaget betyder ''boställe, förenadt med jordbruk’ ett boställe, till
hvilket höra minst så stora och goda egor, att för deras brukande och
tillgodogörande af deras afkastning i allmänhet de vanligaste ladugårdshus:
stall, fähus, fårhus, svinhus samt loge och lador äro behöfliga. Men
införandet af en sådan definition i boställsordningen har synts komiterade
mindre lämpligt, särskildt med afseende derå, att komiterade i förslaget
velat undvika att använda uttrycket ladugårdshus och att^ uppdraga den
svårbestämliga gränsen emellan sådana hus och bostadshus; och då, enligt
den orden: ''boställe, förenadt med jordbruk’ sålunda tillagda betydelse,
till ett sådant boställe torde få anses böra höra egor, minst motsvarande
hvad, enligt kongl. förordn. den 6 aug. 1864, till besutenhet under benämning
af hemman erfordras, samt besutenhet är ett gammalt, i lagstiftningen
för länge sedan infördt begrepp, med hvilket det allmänna medvetandet
redan är förtroget, har det synts komiterade lämpligast definiera
''boställe, förenadt med jordbruk’ medelst hänvisning till hvad om besutenhet
i'' allmänhet är stadgadt. De särskilda bestämmelser om besutenhet,
som undantagsvis äro för olika delar af Stora Kopparbergs län gällande,
torde böra, ifall fråga derom skulle förekomma, tillämpas inom de
områden, för hvilka dessa undantagsbestämmelser äro gifna.»

Innan förslaget förekom till granskning hos kammarkollegium,
blef nyssnämnda förordning af den 6 augusti 1864 upphäfd
genom kongl. förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 augusti 1881. *

Kammarkollegium erinrade, att, då begreppet besutenhet med
utfärdandet af sistberörda kongl. förordning utgått ur lagstiftningen,
den af komiterade i § 3 intagna bestämmelse, äfven om
den deri föreslagna grunden för särskiljande mellan de båda
ifrågavarande slagen af boställen vore antaglig, ej kunde oförändrad
bibehållas; och anförde kollegium härom vidare:

»Enär obestridligt torde vara, att hvarje sådan bestämmelse maste
blifva godtycklig, anser kollegium något allmänt stadgande i detta hän -

* Äfven denna senare författning är numera upphäfd genom lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring.

240

BOSTÄLLSORDNING.

seende icke böra i boställsordningen införas. I stället härför och då vidkommande
det öfvervägande största antalet af boställen olika meningar
icke gerna lära kunna uppstå derom, att ej dessa boställen äro förenade
med jordbruk, och i afseende på de återstående tvekan lika litet torde
uppkomma i fråga om flertalet af dem, att de äro för boställen utan jordbruk
att anse, synes det kollegium utan fara kunna öfverlemnas åt synerätt
att, i den ordning förslagets 71 §* utstakar, för hvarje särskilt
fall bestämma, huruvida ett boställe skall hänföras till boställen med eller
utan jordbruk.»

Kollegium anmärkte vidare, att, om synerätt erkölle den
befogenhet, som kollegium sålunda ifrågasatt, stadgandet derom
borde jemväl innehålla, att beslut derutinnan, äfven om laga
kraft detsamma åkommit, icke utgjorde hinder för en senare
synerätt att på grund af förändrade förhållanden annorlunda
förordna.

Högsta domstolen, som jemväl framhöll, hurusom dåmera
gällande lagstiftning icke innehölle något stadgande om hvad
med »besutenhet» förstodes, hemstälde, att i stället för den föreslagna
§ 3 måtte på lämplig plats i författningen införas stadgande
i syfte, att, om synerätten funne till boställe hörande
jordbruk vara af så obetydlig omfattning att för boställen med
jordbruk gifna bestämmelser till större eller mindre del syntes
icke vara derå tillämpliga, synerätten egde förordna, om och i
hvilken mån, beträffande sådant boställe, skulle tillämpas för
boställen utan jordbruk meddelade stadganden; hvarförutom i
författningen ansågs böra uttryckas att, utan hinder deraf att
beslut härutinnan icke öfverklagats, synerätt på grund af inträffade
förändrade förhållanden egde i detta afseende annorlunda
förordna.

I enlighet med denna hemställan uteslöts den af komiterade
föreslagna § 3; och infördes i stället uti K. prop. såsom § 63
det stadgande, som i nu förevarande förslag bibehållits under §
67, med endast det förtydligande, att efter orden: »boställen utan
jordbruk» tillagts orden: »i denna boställsordning».

68 §

motsvarar i 1879 års förslag § 8, så lydande:

8 §. Sedan enligt 71 § * bestämdt blifvit, hvilka laga hus skola
å boställe finnas, må, utan hinder deraf att beslut härom vunnit laga

* Utesluten i komiténs förslag.

MOTIV. — IX KAP. 68 OCH 69 §§.

241

kraft, på grund af sedan inträffade förhållanden synerätt i detta afseende
annorlunda förordna.

I motiven anfördes härom:

»Uti §§ 4—7 * meddelas de stadgande^ på grund af hvilka antalet
af laga hus å boställen böra bestämmas. Bland öfvergångsstadganden
förekommer i § 71** föreskrift om hvad synerätt i detta afseende
har att iakttaga vid den af- och tillträdessyn, som kommer att
hållas i anledning af det näst efter boställsordningens utfärdande inträffande
ombyte af boställshafvare. Det torde likväl vara gifvet, att behofvet
af laga hus, såsom beroende af åtskilliga föränderliga omständigheter, kan
vid olika tider vara ganska olika. Sålunda kan ett boställe, som, ehuru
omfattande ängs- och betesmark, likväl ej är hänförligt till boställen, förenade
med jordbruk, genom odlingar framdeles komma i det stånd, att
det bör räknas till de med jordbruk förenade boställena och såsom sådant
bebyggas. Äfven kan det behof, som för en innehafvare af bostadsboställe
utan jordbruk af 2:dra och 3:dje klassen förefinnes att för resor i tjensten
hålla häst och åkdon, i följd af förändrade bestämmelser rörande tjenstgöringen
upphöra, hvarigenom de förut nödiga husen, drängstuga, stall
och vagnshus, blifva öfverflödiga.

Det har derför synts komiterade, att, sedan synerätt, enligt § 71,**
första gången, med tillämpning af boställsordningen, meddelat beslut om
antalet af de laga husen å ett boställe, ett sådant beslut, äfven om laga
kraft detsamma åkommit, ej bör utgöra hinder för en senare synerätt att
på grund af förändrade förhållanden derutinnan annorledes förordna.
Härom stadgas i § 8, af hvilken paragraf, jemförd med §§ 53 *** och
71 **, äfven torde följa, att, enligt förslaget, bestämmelser i fråga om
de laga husens antal kunna i första hand meddelas endast af synerätt
vid af- och tillträdessyn.»

I sammanhang dermed att i K. prop. § 63, enligt hemställan
från högsta domstolen, infördes det stadgande, hvarom under
§ 67 här ofvan förmäles, blef § 64 i K. prop. ändrad till den
lydelse, som i nuv. § 68 bibehållits.

69 §.

Häremot svarande § 17 i 1879 års förslag upptog följande
bestämmelser:

I pastorat, bestående af både lands- och stadsförsamlingar, skall
fördelning dem emellan af den pastoratet åliggande byggnads- och underhållsskyldighet
å andra klassens bostadsboställen, i brist af godvillig öfverenskommelse,
bestämmas af Konungens befallningshafvande; dervid dock,
när bostadsbostället är i stad beläget, landsförsamling icke må påföras
andel i mer, än som motsvarar den, enligt 16 § 1 inom. f pastorat

* Jfr nuv. §§ 3—6. — ** Utesluten i komiténs förslag.

*** Jfr nuv. § 50. — f Jfr nuv. § 9.

242

BOSTÄLLSORDNING.

åliggande byggnads- och underhållsskyldighet å bostadsboställen af andra
klassen på landet.

Koiniterade framhöllo, hurusom ett af både stads- och landsförsamling
bestående pastorat skulle, efter nu gällande lagstiftning,
i allmänhet å prestgård bygga och underhålla, när den
läge på landet, sex laga hus samt, när prestgården vore i stad
belägen, alla laga husen; och, med erinran om hvad härutinnan
af komiterade föreslagits, anförde de vidare:

»Fördelning emellan stadsförsamling och landsförsamling af pastoratets
byggnads- och underhållsskyldighet å prestgård synes hittills i allmänhet
hafva blifvit bestämd genom öfverenskommelse emellan församlingarna.
De stadganden, som beröra frågan huru förfaras skall, der öfverenskommelse
ej kan träffas, äro, såvidt komiterade hafva sig bekant, kongl. res.
på städernas besvär den 17 aug. 1762, § 21, * samt 7 § 8 mom. af
kongl. kammarkollegii instruktion den 16 febr. 1838,** dermed kan jemföras
27 § 5 mom. i landshöfdingeinstruktionen den 10 nov. 1855. Numera
lära dylika frågor, förmodligen på grund af sistnämnda två stadganden,
anses böra upptagas och afgöras i första hand af Konungens befallningshafvande
och fullföljas såsom ekonomimål i allmänhet. Då berörda
stadganden likväl ej i detta afseende synts komiterade fullt tydliga, har
det ansetts icke öfverflödigt, att i boställsordningen intages bestämd föreskrift
om huru i ty fall förhållas bör.

Hvad grunden för fördelningen beträffar lärer väl någon allmän sådan,
hädanefter såsom hittills, svårligen kunna uppställas, utan torde
derutinnan böra efter omständigheterna i hvarje fall förfaras; dock som
landsförsamling, hvilken ensam eller i förening med annan landsförsamling
utgör pastorat, för närvarande i allmänhet är underkastad byggnads- och
underhållsskyldighet endast beträffande sex af de i 26 kap. 2 § B.B. omförmälda
laga husen och, enligt förslaget, skulle få att bygga och underhålla
endast bostadshusen, torde landsförsamling, som jemte stadsförsamling
utgör pastorat, ej böra hårdare betungas, äfven om prestgården ligger
i stad och således alla husen böra af pastoratet byggas och underhållas.
Stadsförsamlingen, som, enligt 7:de punkten i presterskapets privilegier

* Denna paragraf innehåller: »Kongl. Maj:t har icke egenteligen kunnat
finna, att någon närmare förklaring kan vara nödig öfver 2 och 3 §§ nti 26 Cap.
B.B. beträffande Prestegårds byggande och vid makthållande då Stad och Land
utgöra en församling, och nyttja en Kyrka och Prestegård, emedan Lagen häruti
är tydelig och klar; Och när, som sig bör, vid husesyner åtskiljes, hvilka hus
tildelas Staden och hvilka Landsförsamlingen tilhöra att upbygga, så kan icke
någon tvist hafva rum om then enas skyldighets fullgörande för then andra; utan
hvardera tilkommer både att hygga sina hus, och them med sådan förbättring
förse, som ej til Kyrkoherdens vanskötsel räknas kan.»

** Ny instruktion för kammarkollegium är utfärdad den 14 nov. 1879, upptagande
i § 3 mom. 2:o c), bland annat, att kollegium tillhör att pröfva och afgöra
besvärsmål om deltagande i nybyggnad eller reparation af kyrka på landet
och i de städer, der bidrag dertill från landet erhålles, äfvensom af andra allmänna
byggnader derstädes, hvilka af menigheterna skola underhållas.

MOTIV. — IX KAP. 69 §.

243

och 26 kap. 3 § B.B., iir skyldig förse sin kyrkoherde med alla behöfliga
hus, torde i detta afseende hafva större förpligtelser.

Häraf skulle således följa, att i ett af stads- och landsförsamlingar
bestående pastorat, hvars prestgård är i stad belägen, stadsförsamlingen
och landsförsamlingen borde gemensamt bygga och underhålla bostadshusen
efter den fördelning, som kunde öfverenskommas eller af Konungens
befallningshafvande bestämdes, och stadsförsamlingen ensam ladugårdshusen.
De upplysningar, som från presterskapet erhållits, visa
emellertid, att, der för närvarande byggnads- och underhållsskyldigheten
är, enligt kongl. res. på städernas besvär den 17 aug. 1762, § 21, mellan
stadsförsamling och landsförsamling fördelad så, att stadsförsamlingen fått
vissa och landsförsamlingen vissa hus att bygga och underhålla, landsförsamlingen
öfverallt, der förhållandet är uppgifvet, fått just ladugårdshusen
sig tilldelade. Det har sålunda hittills befunnits lämpligast, att
vid en sådan fördelning låta landsförsamlingen bygga och underhålla ladugårdshus;
och dä lagstiftningen ej torde böra lägga något hinder mot
det sätt att verkställa fördelningen, som sålunda befunnits ändamålsenligast,
hafva komiterade ansett, att endast den proportion vid fördelningen
hör stadgas, att landsförsamling, förenad med stadsförsamling, ej betungas
med högre byggnads- och underhållsskyldighet än andra landsförsamlingar,
i följd hvaraf endast hvad som motsvarar den byggnads- och underhållsskyldighet,
som å prestgårdar på landet åligger kyrkoherden, bör påföras
stadsförsamlingen ensam, samt endast hvad som motsvarar pastoratets
byggnads- och underhållsskyldighet å prestgårdar på landet delas emellan
stadsförsamlingen och landsförsamlingen; men vederbörande bör öppet
lemnas att, med iakttagande af denna proportion, tilldela hvardera församlingen
de hus, hvilkas byggande och underhåll må för densamma befinnas
lämpligast att ombesörja.»

Beträffande affattningen af komiterades förslag i nn förevarande
paragraf framstftldes anmärkningar af flera i ärendet
hörda myndigheter; och hemstälde, vid granskningen i högsta
domstolen, fyra justitieråd, att, då här angifna fördelning icke
torde böra under väsentligen oförändrade förhållanden rubbas,
men å andra sidan syntes icke lämpligen kunna för all framtid
bestämmas, i författningen måtte uttryckas, att fördelningen
skulle göras för viss tid, högst femtio år.

Med gillande af hvad sålunda erinrats, blefvo i K. prop.
§ 65 ifrågakomna bestämmelser affattade på följande sätt:

244

BOSTÄLLSORDNING.

skattningsföremål, för hvilka deltagande i byggande och underhåll af prestgård
skall ega rum, dock med iakttagande, hvad landsförsamling angår,
icke allenast af den lindring, som i sådant hänseende enligt gällande lag
är medgifven för andra heskattningsföremål än fastighet, utan ock deraf
att, äfven om hostadsbostället är i stad beläget, landsförsamling icke må
påföras andel i mer än som motsvarar den, enligt 14 § 1 mom. i denna
boställsordning, pastorat åliggande byggnads- och underhållsskyldighet å
bostadsboställe af samma klass å landet.

Med tillämpning af hvad sålunda bestämmes, verkställer synerätt fördelningen
emellan pastoratets församlingar så att en hvar bland dessa får,
så vidt ske kan, särskilda af de laga husen att bygga och underhålla.

Dessa bestämmelser i K. prop. bar bomitén i sitt förslag
upptagit med endast nedan angifna ändringar.

Enär de förhållanden, hvilka enligt förslaget skola läggas
till grund för ifrågavarande fördelning mellan stadsförsamling
och landsförsamling af deras byggnadsskyldighet, äro underkastade
vexlingar, och dessa kunna inom de olika församlingarna
fortgå så ojemnt, att den vid fördelningens fastställande antagna
proportion efter någon tid finnes vara väsentligen rubbad, har
komitén ansett betänkligt, om dylik fördelning kunde fastställas
att ovilkorligen gälla för längre tid. Komitén har derför i sitt
förslag, med uteslutande af de i K. prop. intagna orden: »för
viss tid, högst 50 år», så afiattat förevarande stadgande, att
beslut om byggnadsskyldighets fördelning mellan stadsförsamling
och landsförsamling skall gälla, intill dess på gjord framställning
annorlunda förordnas.

De i K. prop. näst efter orden: »mer än som motsvarar den»
tillagda orden: »enligt 14 § 1 mom. i denna boställsordning»
hafva i nuv. § 69 uteslutits med hänsyn till den affattning, som
gifvits åt den mot nämnda moment svarande § 9 i komiténs förslag.

Då berörda fördelnings verkställande på det sätt, att eu
hvar af pastoratets församlingar får särskilda af de laga husen
att nybygga och underhålla, torde böra göras beroende deraf,
att sådant lämpligen ske kan, har i förslaget intagits förbehåll
härom.

70 §

är lika lydande med K. prop. § 66 och 1879 års förslag § 68,
angående hvilken senare paragraf i motiven dertill anfördes:

»Atskillige prestman, åt hvilka särskilda boställen ej finnas anslagna,
äro likväl berättigade att förses med fri bostad. Beskaffenheten af denna

MOTIV.

IX KAP. 70 OCH 71 §§.

245

bostad torde böra lämpas efter hvad derom för motsvarande boställe är
stadgadt, så att t. ex. en kyrkoherdes fria bostad bör bestå af minst sju,
högst tio boningsrum* jemte de uthus, som enligt 5 §** kunna föreskrifvas.»

71 §.

1 1879 års förslag §§ 69—72 upptogos följande bestämmelser:

69 §. 1 mom. Denna boställsordning gäller ej för andra klassens

bostadsboställen på landet i Skåne.

2 mom. Der eljest å viss ort eller för visst boställe, i följd af
särskildt stadgande, öfverenskommelse eller annan giltig grund, i fråga
om hvem byggnads- och underhållsskyldigheten åligger eller om fördelningen
af densamma, ett annat förhållande eger rum, än som med hvad
hittills derom i allmänhet varit stadgadt öfverensstämmer, må ändring i
sådant förhållande icke af denna boställsordning föranledas.

70 §. 1 mom. Denna boställsordning skall, med iakttagande af hvad

här nedan sägs tillämpas från och med — — —.

2 mom. Hittills utnämnd löntagare vare ej, mot sitt bestridande,
underkastad andra än de före denna boställsordnings utfärdande gällande
föreskrifter i afseende på de laga husens byggande och underhåll; och
skall boställsordningen i detta afseende, så länge den ej är för boställshafvaren
gällande, icke heller för annan, som å boställe är byggnadsskyldig,
tillämpas.

3 mom. A andra klassens bostadsboställen på landet skall pastoratet,
enligt hittills gällande föreskrifter, fortfarande bygga och underhålla
spanmålsbod, så länge boställshafvaren uppbär löningssäd i skäppan.
När detta förhållande upphör och spanmålsbod ändock bör å bostället
finnas, inträder kyrkoherdens skyldighet att, enligt denna boställsordning,
spanmålsbod bygga och underhålla.

4 mom. Den rätt, som i följd af särskildt stadgande eller landssed
hittills på vissa orter ansetts tillkomma afträdande boställshafvare att
efter sitt afträde njuta skörden af den näst förut å bostället utsådda höstsäden
vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes.

5 mom. Stadgandet i 62 § 3 mom.*** beträffande bostadsboställen
af andra klassen och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas,
skall tillämpas först vid de af- och tillträdessyner, som hållas vid härefter
utnämnd löntagares afträde.

6 mom. Hvad för vissa stift är i fråga om ersättning för odlings arbeten

å prestboställen genom särskilda kongl. bref stadgadt skall härefter
tillämpas endast beträffande de odlingar, hvilka äro påbörjade före år--.

7 mom. De laga hus, som blifvit uppförda innan denna boställsordning,
efter hvad nu sagdt är, skall tillämpas, må ej, der de, enligt
förut gällande stadganden, äro godkända eller antagliga, utdömas derföre,
att de ej med boställsordningen öfverensstämma.

* Stadgande om visst antal ram upptages ej i komiténs förslag. — ** Jfr

nuv. § 4. — *** Jfr nuv. § 61 mom. 3.

Prestlönevegleringskomitén IT. 2.

246

BOSTÄLLSORDNING.

71 §. Vid den af- och tillträdessyn, som å boställe hålles i anled- ''
ning af första härefter inträffande ombyte af boställshafvare, skall synerätten
dels, i den mån förhållandena sådant påkalla, enligt förut gällande
stadganden bedöma afträdarens byggnads- och underhållsskyldighet samt
rättsförhållandet emellan honom och tillträdaren, dels ock, skridt stadgandena
i 70 § 2 mom. * medgifva, med tillämpning af denna boställsordning,
bestämma hvilka laga hus böra å bostället- finnas, samt hvem
byggnads- och underhållsskyldigheten af desamma derefter skall åligga.
De hus, som dervid till byggande och underhåll från en till annan öfvergå,
skola i fullgodt stånd lemnas; och höra förty alla å dessa hus vid
synen anmärkta brister afhjelpas eller ersättas af den, hvilken dessa bristers
afhjelpande, enligt förut gällande stadganden, ålegat.

72 §. Hittills utnämnd löntagare, som boställe tillträdt och i anledning
af hvars tillträde af- och tillträdessyn hållits innan tillämpning af
denna boställsordning vidtager, vare ej berättigad att af annan byggnadsskyldig
å bostället fordra andra laga hus än dem, som dittills blifvit derstädes
insynta; men åstundar sådan boställshafvare, att boställsordningen,
utom beträffande de laga husens antal, i öfrigt, i fråga om deras byggande
och underhåll, må redan under hans besittningstid vinna tillämpning,
göre derom anmälan vid ekonomisk besigtning; och skall förrättningsmannen,
der i följd af sagda anmälan annan fördelning af byggnadsoch
underhållsskyldigheten af denna boställsordning föranledes, om sådan
fördelning, med iakttagande af hvad i nästföregående paragraf sagdt är,
förordna. Sådan anmälan må dock ej göras af löntagare, hvars efterträdare
vid boställsordningens utfärdande är nämnd.

Samtliga dessa stadganden blefvo i K. prop. §§ 67—70 bibehållna,
med här nedan angifna ändringar:

67 § 1. För andra klassens bostadsboställen på landet i Skåne
gäller fortfarande hvad derom särskildt är stadgadt.

2. Der eljest — — än som öfverensstämmer med hvad derom i
allmänhet varit stadgadt, tillämpas fortfarande hvad sålunda hittills undantagsvis
varit härutinnan gällande.

68 §. 1.---.

2.---.

3. ---.

4. Den rätt, — — på vissa orter må tillkomma — — —.

5. Stadgandet i 57 § 3 mom. — —.

69 §. Vid — — — så vidt stadgandena i 68 § 2 mom. medgifva

70 §. Hittills — — — göre derom anmälan vid husesyn; och
skall, der i följd af dylik anmälan annan — — föranledes, synerätten
förordna om sådan fördelning, med iakttagande af hvad i nästföregående
paragraf sagdt är. Sådan anmälan — — är nämnd.

Jfr nuv. § 71 inom. 2.

MOTIV. — IX KAP. 71 §.

247

Med den affattning komitén gifvit åt stadgandena i kap. II
torde sådana bestämmelser, som upptogos i 1879 års förslag § 69
mom. 2, § 70 mom. 3 och 7 samt §§ 71 och 72 (K. prop. § 67
mom. 2, § 68 mom. 3 och 7 samt §§ 69 och 70), icke vara af
innehållet i komiténs förslag påkallade. Dessa bestämmelser
äro derför af komitén uteslutna. Af enahanda skäl har komitén
utelemnat den i § 70 mom. 2 af 1879 års förslag (K. prop. § 68
mom. 2) tillagda föreskrift, att boställsordningen i afseende å
de laga husens byggande och underhåll skulle, så länge den ej
vore för boställshafvaren gällande, icke heller tillämpas för annan,
som å bostället vore byggnadsskyldig.

Vid nu angifna förhållande har anledning synts icke föreligga
att här återgifva hvad vid förslagets granskning förekommit
beträffande nyssberörda stadganden.

Komitén öfvergår derför omedelbart till redogörelse för
innebörden af de stadganden, komitén i sitt förslag § 71 upptagit,

Redan förut är framhållet, hurusom för prestgårdarne på
landet i Skåne finnas och länge funnits meddelade föreskrifter,
i åtskilliga afseenden så väsentligt afvikande från hvad i det
öfriga riket galt och med vissa ändringar synes böra för framtiden
gälla, att det nu ej torde kunna blifva fråga om den allmänna
boställsordningens tillämpning äfven å dessa prestgårdar. För
dem skulle således fortfarande tillämpas kong! förordningen den
16 december 1870 om prestgårdsbyggnader i Skåne och dermed
sammanhängande reglemente den 14 juni 1888 för skånska
presterskapets byggnadskassa, med de ändringar som i nämnda
författningar vidtagits. Från delaktighet i omförmälda kassa äro
af presterliga boställshafvare på landet inom Lunds stift för
närvarande uteslutna icke blott — med ett enda undantag —
de få komministrarne i Skåne * utan ock samtliga de till detta
stift hörande prester, hvilkas boställen äro belägna i Blekinge.**
Komitén har emellertid, såsom i motiveringen vid förslaget till
förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor blifvit erinradt,
antagit, att lånerätt. i skånska presterskapets byggnadskassa
skulle kunna beredas alla till Lunds stift hörande presterliga
boställshafvare på landet. Af denna anledning har komitén,

* Utom en komministersbeställning, för hvars innehafvare delaktighet i
skånska presterskapets byggnadskassa redan är beredd, finnas i Skåne blott 9
komministersbeställningar på landet.

** I Blekinge finnas på landet endast 17 kyrkoherde- och 6 komministersbeställningar.

248

BOSTÄLLSORDNING.

Bär deri skolat angifva för hvilka boställen den föreslagna boställsordningen
ej skulle gälla, uttryckt detta så, att densamma
icke afser de bostadsboställen, bvilkas innehafvare äro delegare
i skånska presterskapets byggnadskassa (§71 mom. 1.).

För alla öfriga boställen af de olika slag, som upptagas i
§ 1 af förslaget, skulle boställsordningen gälla från och med
den 1 maj året näst efter dess utfärdande.

Denna bestämmelse lärer, med hänsyn till de grunder, enligt
hvilka komiténs förslag uppgjorts, kunna utan någons förnärmande
fullständigt tillämpas i fråga om löningsboställena
och i afseende å bostadsboställen ej påkalla annan begränsning
än vidkommande löntagare, som utnämnts före den nya författningens
utfärdande.

Då löntagares byggnadsskyldighet beträffande boställes laga
hus blifvit enligt förslaget i någon mån annorlunda bestämd än
nu, kunna andra föreskrifter i berörda hänseende än de hittills
gällande icke tillämpas å löntagare, som blifvit utnämnd före
boställsordningens tillkomst, såvida han icke sjelf lemnar sitt
medgifvande dertill. Stadgande härom är infördt i §71 mom. 2.

I följd af detta stadgande skall således beträffande de laga
hus å bostadsboställe, hvilka skola nybyggas och underhållas af
boställshafvaren, iakttagas att, såvida denne icke sjelf annorlunda
önskar, under hans besittningstid alla frågor om byggnadsskyldigheten
å dessa hus skola bedömas efter nu gällande
bestämmelser. I detta fall kan icke någon lånerätt i stiftets
byggnadslånekassa medgifvas boställshafvaren, utan måste han
sjelf vidkännas den efter hittills tillämpad årsberäkning på hans
besittningstid belöpande nybyggnadskostnad för de laga husen.

Önskar åter löntagare, om hvilken nu förmälts, att boställsordningens
föreskrifter skola tillämpas i afseende å hans
byggnadsskyldighet, har han att, med stöd af förslagets § 50,
påkalla laga syn, vid hvilken hans rättsförhållande skall enligt
den nya boställsordningen bestämmas. Om löntagarh, hvars
efterträdare redan vid tiden för boställsordningens utfärdande
är nämnd, anmäler sådan önskan, kan denna anmälan ej föranleda
någon åtgärd, enär efterträdaren icke mot sin vilja är
underkastad boställsordningens föreskrifter i fråga om de laga
husens nybyggnad och underhåll.

MOTIV. — IX KAP. 71 §.

249

Vid den af- och tillträdessyn, som förrättas med anledning
af det efter boställsordningens utfärdande först inträffande ombyte
af boställshafvare, skall afträdarens nybyggnads- och underhållsskyldighet
bedömas efter hittills gällande lagstiftning, i
den mån afträdaren ej genom egen anmälan, på sätt nyss är
sagdt, underkastat sig boställsordningen, och derefter skall med
tillämpning af boställsordningen föreskrifvas, hvilka laga bus
för framtiden skola å bostället finnas äfvensom i hvilken mån
byggnadsskyldighet beträffande dessa må tillkomma annan än
boställshafvaren. Skulle det i något fäll inträffa, att vid nästa
af- och tillträdessyn tillträdaren är nämnd före boställsordningens -utfärdande och derjemte förklarar sig ej vilja underkasta sig
densamma beträffande de laga husens nybyggnad och underhåll,
måste både afträdares och tillträdares nybyggnads- och underhållsskyldighet
samt rättsförhållandet dem emellan bedömas
efter hittills varande lagstiftning.

Vid den tid, då, enligt hvad nu är framhållet, tillämpningen
af boställsordningens bestämmelser i fråga om de laga husens
^byggnad och underhåll skall inträda, kan boställshafvaren
naturligtvis hafva redan måst vidkännas kostnader för nybyggnad
af laga hus eller för sådan förbättring, som enligt förslagets
§ 16 mom. 2 blifvit med nybyggnad likstäld. Å bostadsboställe
skola dylika kostnader, om de antingen tillkommit till
följd af förut meddeladt beslut och icke äro att hänföra till
hvad i § 29 mom. 3 afses eller ock hafva föranledts af ytterligare
under besittningstiden utförd sådan nybyggnad, hvilken af
synerätt godkännes, boställshafvaren godtgöras genom lån från
stiftets byggnadslånekassa. Beloppet af lånet blifver dock icke
under hvarje förhållande den summa, som af boställshafvaren
faktiskt utbetalts, utan torde i de flesta fall komma att understiga
denna, då boställshafvaren ej rimligen lärer böra undgå
att sjelf betala den del af utgiften, som, derest nybyggnadslån
hade bekommits redan vid tiden för byggnadsarbetets utförande,
skolat under derefter förflutna år amorterats. I § 71 mom. 3,
der bestämmelse härom införts, är derför stadgadt, att ifrågavarande
lån skall utgå med belopp, som synerätten, efter inhemtande
af yttrande från konsistorieombudet och kassans ombud,
pröfvar skäligt. Skulle boställshafvaren finnas hafva brustit i
underhåll af hus, för hvilket nu angifna godtgörelse ifrågakommer,
skall han, enligt samma moment i förslaget, efter syne -

250

BOSTÄLLSORDNING.

rättens pröfning försätta huset i fullgodt stånd, innan utbetalning
från kassan sker.

Utom hvad redan blifvit nämndt, finnas i boställsordningen
äfven några andra för löntagare gjorda bestämmelser, som ansetts
ej skäligen kunna genast vinna tillämpning, nemligen de,
som meddelas dels i förslagets § 33 om skyldighet för afträdare
att året före afträdet låta åt tillträdaren verkställa trädesbruk
och höstplöjning samt gräsfrö- och höstsädessådd, hvaraf naturligtvis
följer rätt för tillträdaren att af detta utsäde njuta skörden,
dels i § 61 mom. 3 om fördelning af kostnaden för af- och tillträdessyn
å bostadsboställen af andra klassen och å de löningsboställen,
som af kyrkoherdar innehafvas, samt dels i § 27 om
odlingsersättning.

De öfvergångsstadganden, som till följd häraf synts nödiga,
innehållas i § 71 mom. 4, 5 och 6.

§ 71 mom. 4. Enligt boställsordningen skall den rätt, som
å vissa orter tillkommit afträdare att skörda »höstsäd efter sig»,
försvinna. Det torde dock vara rättvist, att de vid boställsordningen
s utfärdande utnämnde löntagare, som vid sitt tillträde
fått underkasta sig, att deras företrädare skördade första
höstsädesgrödan, få vid sitt afträde njuta samma förmån som
företrädarne, så att först å hemälde löntagares närmaste efterträdare
boställsordningens föreskrifter blifva i detta afseende,
tillämpade, hvarigenom dock desse efterträdare få vidkännas förlusten
af ett års höstgröda å bostället.

§ 71 mom. 5. Stadgandet i § 61 mom. 3, att kostnaderna
för af- och tillträdessyn å bostadsboställen af andra klassen och
å de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas, skola gäldas
af afträdare, tillträdare och församling med en tredjedel hvardera,
innebär en ändring af hvad härutinnan nu gäller. Hittills
har det hufvudsakliga af denna kostnad guldits af tillträdarne
ensamme.

De vid boställsordningens utfärdande redan nämnde kyrkoherdar,
som vid sitt tillträde ensamma betalt denna kostnad,
torde vid sitt afträde ej böra drabbas af någon kostnad för
synen. Dessa kyrkoherdars närmaste efterträdare komma derför,
enligt förevarande moment, att vid sitt tillträde gälda den
den del af synekostnaden, som enligt förslagets § 61 mom. 3
eljest ansetts böra åligga af- och tillträdare att betala, samt

MOTIV. — IX KAP. 72 §.

251

att derjemte vid sitt afträde deltaga med en tredjedel i då
blifvande synekostnad.

§ 71 mom. 6. De undantagsförhållanden i afseende på odlingsersättning,
hvilka för närvarande ega rum för Yexjö och
Karlstads stift samt Erkestiftet, skola enligt förslaget upphöra.
Dock skall sådant ej inverka på de odlingsföretag, som äro påbörjade
före det år, då boställsordningen skall träda i verksamhet;
och kommer således inom nämnda tre stift boställsordningen
ej att tillämpas beträffande ersättningen för dessa
odlingsföretag.

72 §.

Såsom i allmänna motiveringen är närmare utveckladt, har
komitén ansett sig böra föreslå, att en särskild byggnadssJcyldighetsafgift
uttages för sådana boställshafvarens laga hus, för
hvilka ingen nybyggnadsannuietet erlägges. De berättigade
invändningar mot sådana afgifter, som kunna stödjas på nu
gällande lag och löneregleringar, har komitén undvikit genom
sitt förslag, att med samma afgifters åsättande och uttagande
må anstå, till dess ny lönereglering varder tillämpad. Dessa
byggnadsskyldighetsafgifter motsvara det vissa »årliga penningebidrag
till husens framtida nybyggnad», hvilket jemlikt så väl
1879 års förslag, § 25 mom. 2, som kongl. propositionerna till
1889 och 1894 års riksdagar angående ecklesiastik boställsordning,
§ 20 mom. 2, borde utgöras af boställshafvare, hvars
laga hus vid tillträdet befunnits i särdeles godt stånd, så att
för längre tid föga eller ingen nybyggnad af dem syntes förestå,
och som derjemte ej förpligtats att ersätta afträdaren för
betydligare öfverbyggnad. I nyssnämda förslag och propositioner
— uti åsyftade delar återgifna under § 16 här ofvan — var
föreskrifvet, att beloppet af dylika årliga penningbidrag skulle
vid af- och tillträdessyn fastställas af synerätt och lämpas
efter den större kostnad, som i afseende å nybyggnad framdeles
förestode. Genom sådan bestämmelse skulle dock åt synerätterna
öfverlemnas en myndighet, som komitén ansett vara
något för vidsträckt ocli slutligen leda till mycket olika uppskattning
genom olika synerätter af afgifternas belopp. För
att betrygga afgifternas likformighet har komitén derför föreslagit,
att grunderna för deras beräkning må bestämmas i bygg -

252

BOSTÄLLSORDNING.

nadslånekassornas reglementen, hvilka samtliga skola, efter vederbörandes
hörande, af Kongl. Maj:t utfärdas.

De ifrågavarande byggnadsskyldighetsafgifterna torde i
främsta rummet komma att utgå för alla de boställshus, som
blifvit byggda utan lån af byggnadslånekassa och vid tiden för
nya löneregleringens tillämpning ännu befinnas i godt stånd, så
att för dem ingen nybyggnadsannuitet utgår; men de kunna framdeles
äfven ifrågakomma i alla de fall, der ett för boställshus
upptaget lån blifvit slutbetaldt, men huset ännu visar sig kunna
någon tid ega bestånd utan att påkalla nybyggnad.

Tidpunkten för fastställandet af de för dessa hus påkallade
hyggnadsskyldighetsafgifter kan således icke alltid tänkas sammanfalla
med af- och tillträdessyn; men det torde kunna öfverlemnas
till vederbörande reglementen att bestämma, i hvilken
ordning och vid hvilken tidpunkt afgifternas fastställande må
påkallas och försiggå.

Förslag

till

Förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor.

1 Kap.

Om byggnadslånekassas uppgift och lånerörelse.

1 och 2 §§.

Likasom förslaget till ecklesiastik boställsordning, på sätt
i motiven till samma förslag blifvit framhållet, afser icke alla
ecklesiastika boställen, utan endast dem som upplåtits åt presterskapet,
har jemväl förevarande förslag till förordning om
ecklesiastika byggnadslånekassor gjort byggnadsskyldigheten
allenast å presterslzapets boställen till föremål för sina bestämmelser.

Sistnämnda boställen särskiljas, såsom vid förslaget till
ecklesiastik boställsordning blifvit nämndt, i två hufvudgrupper,
nemligen bostadsboställen och löningsboställen; och gälla i många
hänseenden olika föreskrifter för de båda gruppernas boställen.
Hvad särskildt byggnadsskyldigheten beträffar, är denna bestämd
efter helt andra grunder med afseende å löningsboställena
— när dessa, hvilket icke alltid är förhållandet, äro försedda
med åbyggnader — än vid bostadsboställena. Vid löningsboställena,
livilka med få undantag äro utarrenderade, fullgöres
byggnadsskyldigheten vanligen icke af löntagaren sjelf, utan i
de ojemförligt flesta fall af arrendatorn. Men då föreliggande
förslag till förordning icke afser att reglera byggnadsskyldigheten
för arrendatorer af presterskapets löningsboställen, blir
deraf en följd, att icke dessa boställen utan endast bostadsboställena
i förslaget åsyftas.

254

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

Inom bostadsboställenas grupp — om för tillfället bortses
från biskoparnes bostadsboställen, angående hvilka särskilda föreskrifter
finnas meddelade, — visar sig, med hänsyn till skyldigheten
att förse nämnda boställen med åbyggnader, den olikhet
mellan på landet och i stad belägna sådana boställen, att i regel
berörda skyldighet med afseende å bostadsboställena på landet antingen
är delad mellan pastoratet och indelningshafvaren eller
fullgöres blott af denne senare men beträffande bostadsboställena
i stad hvilar å pastoratet ensamt. Från hvad sålunda gäller
såsom regel förekomma visserligen åtskilliga undantagsförhållanden.
Bland dessa är särskild! att iakttaga, hurusom understundom
en församling, hvilken tillika med en eller flera andra
församlingar bildar ett pastorat, kan — ofta på grund af eget
åtagande — vara förpligtad att, utan bidrag af den eller de
öfriga församlingarna i pastoratet, nybygga och underhålla alla
eller vissa laga hus å ett boställe, äfvensom att byggnadsskyldighet,
hvilken åligger två eller flera till samma pastorat hörande
församlingar, blifvit dem emellan på det sätt fördelad, att
hvarje församling nybygger och underhåller särskilda af de laga
husen. För öfrigt framträda de åsyftade undantagsförhållandena
nästan uteslutande i fråga om de på landet belägna bostadsboställen,
under det att endast några få undantag från regeln ega
rum beträffande bostadsboställena i stad. Då således presterskapet
i allmänhet icke besväras af byggnadsskyldighet för bostadsboställena
i stad, finnes icke ur synpunkten af indelningshafvarnes
intresse någon anledning att medgifva rätt till delaktighet
i offentlig lånekassa för den med byggnadsskyldigheten
å dessa boställen förenade kostnad. Ehuru de flesta stadsförsamlingar
torde utan någon som helst svårighet fullgöra sin byggnadsskyldighet
och, då de nödgas för ändamålet upptaga lån,
icke behöfva finna sig i de ofta betungande vilkor, som föreskrifvas
för en obemedlad boställshafvare eller en liten och fattig
landsförsamling, lärer dock tillfälle böra beredas äfven stadsförsamling
att, om den så önskar, få ifrågavarande byggnadsskyldighet
reglerad genom förmedling af dylik kassa. Med hänsyn
till rådande säregna förhållanden inom Stockholms stad har
komitén likväl ansett, att de församlingar, i hvilka denna stad
är uppdelad, icke borde inbegripas under bestämmelserna i föreliggande
förslag. Församlingarna i Stockholm äro visserligen
icke uttryckligen undantagna i förslaget; men då dessa försam -

MOTIV. — I KAP. 1 OCH 2 §§. 255

lingar icke tillhöra något särskildt stift och förslaget stadgar,
att byggnadslånekassor skola inrättas stiftsvis, framgår häraf,
att omförmälda församlingar skola anses vara uteslutna från
rätt till delaktighet i byggnadslånekassa.

Enligt komiténs förslag skulle alltså för den byggnadsskyldighet,
som å presterskapets bostadboställen åligger antingen
indelning shafv ar en och pastoratet (eller församlingen) gemensamt
eller ock någon af dem särskildt för sig, lättnad kunna beredas
genom erhållande af lån ur kassan. Vid fullgörandet af
den byggnadsskyldighet, som åligger dem af biskoparne, hvilka
hafva bostadsboställen, torde äfven dessa boställshafvare böra
komma i åtnjutande af berörda förmån, hvilken måste anses vara
af desto större betydelse särskildt för biskoparne i Skara och
Yexjö stift, som de hafva att ensamma bebygga sina boställen.

Men icke för hvarje byggnad å nämnda boställen skulle,
enligt förslaget, vara att påräkna delaktighet i kassan. Då
nemligen de byggnadslån, hvilka komma att af en boställshafvare
upptagas, sedermera i form af annuiteter drabba efterträdaren
i tjensten, kan det icke vara lämpligt, att åt den
tillfällige innehafvaren af ett boställe öfverlemnas att utan någon
kontroll afgöra huru många och huru beskaffade de hus skola
vara, för hvilkas uppförande han må med gäld belasta icke blott
sig utan äfven följande löntagare. Det har derför ansetts
nödigt, att lånerätten begränsades i detta afseende; och har
komitén förestält sig, att om delaktighet i kassan medgåfves för
ett bostadsboställes laga hus, tillbörlig hänsyn vore tagen å ena
sidan till den byggande boställshafvarens oumbärliga behof af
utrymme för olika ändamål och å andra sidan till efterträdarens
anspråk på att icke öfver höfvan betungas med afgifter för byggnadslånets
förräntning och amortering.

I ändamål att anskaffa penningar till bestridande af vissa
kostnader vid bostadsboställen skulle nu, enligt 1 §, för hvart
och ett af stiften, utom Lunds och Visby, bildas en ecklesiastik
bygdnadslånekassa. Anledningen dertill att Lunds stift
undantagits är, att för största delen af nämnda stift redan
finnes anordnad en kassa med ungefär enahanda uppgift som
nyligen antydts, nemligen skånska presterskapets byggnadskassa,
hvilken, jemlikt det för samma kassa den 14 juni 1888 senast
faststälda nådiga reglemente, bland annat, skall »dels med egna
medel, dels genom upptagna obligationslån inlösa all varande

256

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

ock blifvande öfverbyggnad å skånska prestgårdar». Från lånerätt
i denna kassa äro visserligen för närvarande uteslutna
komministrarne inom Lunds stift — med ett undantag — och
de prester, hvilkas boställen äro belägna inom provinsen Blekinge
eller i stad inom provinsen Skåne. Men komitén har
antagit, att det icke skulle möta några oöfvervinneliga svårigheter
att åt de nu uteslutna, stiftet tillhörande prester bereda
lånerätt i omförmälda byggnadskassa. Hvad åter Visby
stift angår, har det synts komitén mindre lämpligt, att en särskild
kassa anordnades för detta lilla stift, hvarest presterskapet
är befriadt från all byggnadsskyldighet å sina bostadsboställen.
Skulle från pastoratens eller församlingarnas sida förspörjas
något intresse att få dem åliggande byggnadsskyldighet
ordnad enligt grunderna i förevarande förslag, torde kassan för
något af de öfriga stiften, t. ex. Linköpings eller Kalmar stift,
kunna öppnas för pastoraten i Visby stift. Med afseende å dessa
undantagsförhållanden har komitén i § 38 föreslagit ett särskilt
stadgande, på grund af hvilket ofvan omförmälda prester i Lunds
stift samt pastoraten eller församlingarna i Visby stift må kunna
blifva delaktiga i byggnadslånekassa.

Uppgiften för byggnadslånekassa angifves uti § 2 af förslaget.
Enligt denna paragraf skall kassan i främsta rummet anskaffa
samt till stiftets byggnadsskyldiga presterskap och pastorat eller
församlingar utlåna penningar till bestridande af kostnader å laga
hus vid bostadsboställen i de fall som omförmälas i § 16, § 17
och § 71 mom. 3 af ecklesiastik boställsordning. Närmare bestämmelser
angående kassans ekonomi och lånerörelse hafva föreslagits
i följande paragrafer af detta kapitel och skola i sin ordning
motiveras. Utöfver den finansiela uppgiften skulle kassan
hafva jemväl en annan, som emellertid står i ett visst samband
med den förra och kunde kallas kassans inspekterande uppgift,
nemligen att öfvervaka vård och underhåll af de laga hus, för
Indika lån lemnats, samt tillse, att nybyggnad eller förbättring,
för hvilken lån ifrågakommer, utföres på ett ändamålsenligt
och för hvarje särskildt boställe lämpligt sätt. Denna inspektion
torde, om den utföres med noggrannhet, hafva den dubbla
verkan, att å ena sidan de under årens lopp på kassan stälda anspråk
kunna hållas inom sådana gränser, att förtroende till kassans
säkerhet och dess förmåga att på billiga vilkor anskaffa medel
till utlåning icke äfventyras, samt å andra sidan verkstäld

MOTIV. — I KAP. 3 OCH 4 §§.

257

nybyggnad eller förbättring blifver till verkligt gagn för de
efter hvarandra följande innehafvarne af ett boställe, så att
dessa ej behöfva tryckas af annuiteter för lån, hvilka endast
delvis användts för upphjelpande af boställets åbyggnader eller
också användts på ett mindre ändmålsenligt sätt. Med hänsyn
till den ställning kassan sålunda, enligt förslaget, skulle intaga
till boställshafvarne i fråga om boställenas bebyggande samt
vården och underhållet af der befintliga hus, hafva i de kapitel
af förslaget till ecklesiastik boställsordning, som handla dels
om brandförsäkring, dels om tillsyn å boställen samt ekonomiska
besigtningar och husesyner (IV och VIII kap.), upptagits åtskilliga
bestämmelser, på grund af hvilka kassan torde blifva i tillfälle
att öfver vaka huru förhållandena vid ett boställe i den ena
eller andra rigtningen utveckla sig.

Förevarande förslag innehåller blott allmänna konstitutiva bestämmelser,
afsedda att bereda säkerhet för så väl kassans egna
fordringsegare som dess gäldenärer, och hvilkas iakttagande torde
vara ett oundgängligt vilkor för att en kassa öfverhufvud skall
få träda i verksamhet. Men dessa bestämmelser afse ingalunda
att vara uttömmande. Komitén har tvärtom förutsatt (§ 1), att
på grundvalen af dem skulle för hvarje kassa utarbetas ett
reglemente att af Kong! Maj:t fastställas. Inom ramen af förslagets
allmänna stadganden kunna de särskilda behofven och
egendomligheterna inom de olika stiften få göra sig gällande
uti reglementet med ungefär samma frihet, som vid bildande af
ett aktiebolag inrymmes åt det enskilda intresset i förhållande
till den lag, som normerar dylika bolags verksamhet.

3 och 4 §§.

Såsom allmän regel skall, enligt § 12 i förslaget till ecklesiastik
boställsordning, föreskrifvas, att nybyggnad af laga hus
å bostadsboställe icke må företagas utan synerätts beslut, hvarjemte
på grund af § 56 mom. 4, vid meddelande af beslut om
nykyggna,d, tillika skall uppgöras kostnadsförslag beträffande
den tilltänkta nybyggnaden. Om å hus anmärkas brister, hvilka
lämpligen kunna afhjelpas genom förbättring utan nybyggnad,
bör denna utväg väljas (§ 56 mom. 3); och skall ekonomisk besigtning,
med stöd af § 16 mom. 2 och § 45 mom. 2 i förslaget

258

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

till ecklesiastik boställsordning, ega meddela föreskrift rörande
sådan förbättring äfven i de fall, då för förbättringen kan erhållas
lån i byggnadslånekassa.

Ehvad förefintlig husröta anses kunna afhjelpas på det ena
eller andra sättet, nemligen genom nybyggnad eller sådan förbättring
utan nybyggnad, som ofvan blifvit antydd, torde den
byggnadsskyldige likväl icke böra berättigas att, i och med det
kostnaden för de nödiga arbetena sålunda blifvit beräknad, i
byggnadslånekassan erhålla ett mot denna kostnad svarande lån.
Det synes nemligen komitén vara af vigt, att de lån, som från
kassan utlemnas, hafva sin motsvarighet i ett fullgjordt arbete,
hvars värde åtminstone ej understiger lånesumman. Med denna
fordran torde dock kunna förenas ett visst tillmötesgående mot
de byggnadsskyldige, nemligen boställshafvarne, hvilka vanligen
sakna erforderligt byggnadskapital och endast på mycket betungande
vilkor kunna anskaffa sådant genom upplåning hos enskilde,
i det att dessa byggnadsskyldige, till lättnad vid arbetenas
utförande, finge af kassan något förskott å blifvande lån.
Komitén har derför i § 3 föreslagit, att boställshafvare skulle
kunna erhålla dylikt förskott. Någon ovilkorlig rätt härtill
torde dock icke böra stadgas, utan åt kassan öfverlemnas att afgöra,
huruvida, till hvilket belopp och på hvilka vilkor förskottet
må beviljas, med iakttagande dock att för förskott skall ställas
säkerhet, som af kassan anses betryggande. För pastorat eller
församling, som har att utföra nybyggnad vid ett boställe, lärer i
vanliga fall ej förefinnas behof af dylik hjelp, hvarför dessa icke i
denna del likstälts med boställshafvarne. Men då, enligt § 9,
sådana byggnadslånekassans inkomster, som ej erfordras till betäckande
af omedelbart förestående utgifter, skola göras räntebärande,
torde pastorat eller församling, som önskar erhålla ett
tillfälligt lån för byggnadsarbetets utförande, möjligen kunna på
antydda väg bereda sig biträde af kassan.

Den omständigheten att föreskrifna arbeten veterligen blifvit
utförda torde emellertid ej i och för sig göra tillfyllest, för
att lån skall beviljas. Dessförinnan bör, enligt komiténs åsigt,
af sakkunnige pröfvas, huru samma arbeten verkstälts; och har
komitén ansett, att pröfningen deraf bör anförtros åt synerätt.
Ty om det ock, såsom komitén föreslagit, uppdrages åt ekonomisk
besigtning att meddela föreskrifter angående vissa s. k.
nybyggnadsreparationers utförande, torde det dock icke vara

MOTIV. — I KAP. 3 OCH 4 §§. 259

lämpligt att, med den sammansättning ekonomisk besigtning enligt
förslaget till ecklesiastik boställsordning kunde få, åt de i
berörda förrättning deltagande personer öfverlåta den stundom
grannlaga, alltid sakkunskap kräfvande undersökningen om verkstad
nybyggnad eller förbättring är af beskaffenhet att kunna
godkännas eller icke.

Varder utfördt arbete af synerätt godkändt, skall denna
tillika bestämma beloppet af den ersättning, som bör tillkomma
den byggnadsskyldige. I regel torde väl denna ersättning komma
att sammanfalla med det belopp, till hvilket arbetet vid kostnadsberäkningen
upptagits af synerätten eller ekonomiska besigtningen;
men omständigheterna kunna äfven vara sådana, att
ersättningen bör sättas högre eller lägre än detta belopp. Är
nemligen arbetet, ehuru det skäligen ej kan underkännas, dock
icke utfördt med den omsorg eller af sådana materialier, att det
kan vitsordas såsom fullgodt, lärer vid uppskattningen af arbetets
värde detta böra upptagas under den beräknade kostnadssumman.
Ä andra sidan torde synerätten vara befogad att taga
hänsyn till sådana omständigheter, som, enligt hvad kändt är
eller kan styrkas, verkat till arbetets fördyrande, såsom när arbetslöner
eller prisen på byggnadsmaterialier i betydligare mån
stigit efter kostnadsförslagets uppgörande. Ett fördyrande, som
föranledts af t. ex. enklare materialiers utbytande mot finare,
men derför icke varaktigare, lärer deremot icke böra verka
ersättningens höjande utöfver kostaadsförslaget.

Sedan den godtgörelse, byggnadsskyldig kan påräkna för
utfördt arbete, sålunda blifvit af synerätt faststäld, är dermed,
enligt förslaget, också angifven gränsen för den byggnadsskyldiges
låner ätt, i det att lånet ej får öfverskrida kostnadsbelopp
som synerätten bestämt.

I följande fall torde lån icke böra beviljas ens intill detta
belopp.

Uti IV kap. af ecklesiastik boställsordning har föreslagits,
att boställshafvare skall vara pligtig att låta brandförsäkra
alla de hus, hvilkas nybyggnad och underhåll åligga honom,
till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde äfvensom
att vidmagthålla sådan försäkring; och skulle boställshafvare,
som försummade sin skyldighet härutinnan, sjelf svara för brandskada.
Denna ansvarspligt synes komitén böra medföra, att då
nybyggnad efter åkommen brand måste företagas, en i angifva

260

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

hänseendet försumlig boställshafvare ej får lån i kassan för hela
det kostnadsbelopp, hvartill arbetet för det brunna husets återställande
uppskattats. Har han nemligen-antingen icke försäkrat
eller försäkrat till mindre belopp, än som motsvarar det förra
husets brandförsäkringsvärde, bör, enligt komiténs mening, från
kostnadsbeloppet för det nya huset afdragas så stor del, som
skäligen kan anses motsvara hvad genom brandförsäkring till
fulla värdet hade kunnat ersättas. Allt efter som huset före
branden befann sig i ett bättre eller sämre skick, måste detta
afdrag blifva större eller mindre. Om ett dylikt förfärande ej
iakttoges, skulle de som i tjensten efterträda den försumlige
boställshafvaren nödgas betala annuiteter jemväl för det lån,
som på sin tid beviljades till bestridande af kostnaderna för det
brunna huset, hvilken pålaga, enligt komiténs åsigt, skulle
strida mot både rättvisa och billighet. Om byggnadsskyldigt
pastorat deremot låter en sådan försumlighet komma sig till
last, synes någon inskränkning i pastoratets lånerätt ej böra
stadgas såsom en påföljd häraf, då ingen annan än pastoratet
blir lidande på grund af samma försumlighet.

Vid utbetalning af lån torde den byggnadsskyldige, som
fått lånet sig beviljadt, böra, till förekommande af framtida
tvistigheter, till kassan utfärda en förbindelse, som innefattar
erkännande af att lån till visst belopp erhållits jemte upplysning
angående de närmare omständigheter, som legat till grund
för lånets beviljande, samt om vilkoren i afseende å lånets förräntning
och amortering. En dylik skriftlig handling torde förvisso
bidraga till ordning och reda i det inbördes förhållandet
mellan kassan och de särskilda låntagarne. Huru denna handling
bör affattas synes lämpligen kunna öfverlåtas åt reglementen
för de olika kassorna att bestämma.

På sätt af motiven till § 71 mom. 3 i förslaget till ecklesiastik
boställsordning framgår, kan en boställshafvare få sig
lån beviljadt till inlösen af nybyggnad, som en företrädare i tjensten
verkstält. Detta lån innebär således godtgörelse, icke
för låntagarens eget arbete, utan för företrädarens. Komitén
har derför i § 4 föreslagit, att dylikt lån icke skall få i kassan
lyftas förr, än styrkt blifvit, att företrädaren erhållit godtgörelse
eller medgifvit lånets utbetalande. Denna försigtighetsåtgärd
torde böra iakttagas till förekommande af förvecklingar
af olika slag.

MOTIV.

I KAP. 5 §.

261

5 §•

Den lånerätt i kassa, som. må tillkomma byggnadsskyldig,
skulle, enligt hvad under närmast föregående paragrafer blifvit
utveckladt, grundas derpå, att ett nybyggnads- eller förbättringsarbete
af viss beskaffenhet blifvit utfördt å boställes laga hus
samt vunnit synerätts godkännande. Ett dylikt arbete är således
den nödvändiga förutsättningen för att lån öfver hufvud
skall kunna beviljas. I fråga åter om grunderna för lånerörelsens
bedrifvande, särsJcildt beräkning af annuiteterna, torde vid
bestämmandet af dessa grunder den olika beskaffenheten af de
arbeten, för hvilka lån kan ifrågakomma, böra vara afgörande.

Nybyggnads- och förbättringsarbeten äro nemligen icke alla
af samma varaktighet. Så äro t. ex. stall och fähus betydligt
mer utsatta för röta än sätesbyggningen, likasom ett tak oftare
torde behöfva repareras än en vägg o. s. v. Dessa omständigheter
måste, enligt komiténs åsigt, medföra en sådan anordning
af kassans lånerörelse, att en lånesumma fastställes för hvart
hus som nybygges och för hvarje förbättring som utför es, samt
att återbetalningen af de särskilda lånen beräknas så. att det
för hvarje nybyggnad eller förbättring utgifna lån varder med
ränta återbetaldt inom den tid, som kan antagas åtgå, till dess
huset eller dess förbättrade del åter påkallar nybyggnad eller
liknande förbättring.

Sådana beräkningar måste naturligtvis lämpas dels efter de
olika husens eller förbättringarnas allmänna beskaffenhet, dels
efter klimatförhållanden, byggnadsart och byggnadsmateriel å
olika orter. Dessa beräkningar böra derför af sakkunnige utföras
särskildt för hvarje stift och de på samma beräkningar
grundade varaktighetstariffer för olika slag af byggnader och
förbättringar införas i de för stiftens byggnadslånekassor faststälda
reglementen.

Sedan i ett reglemente, så noga sådant låter sig utföra,
bestämts varaktighetskoefficienterna för hvarje slag af hus eller
förbättring, varder det för kassans styrelse lätt att, med hänsyn
till den räntefot dess egna lån kunnat betinga, för hvarje
års- eller femårsperiod uppgöra tariff öfver de annuiteter, som
skola betalas å de af kassan för olika ändamål beviljade lån.
Om t. ex. i reglementet bestämmes varaktigheten:

Pr estlöner egleringskomitén IT, 2.

262

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

för sätesbyggning till 100 år

» spannmålsbod » 80 »

» fähus > 40 »

» svinhus » 25 »

» nytt tak » 30 »

och om kassan upptagit ett amorteringslån, hvars ränta utgår
med 4 procent, så erhålles för kassans olika lån till dess låntagare
följande annuitetstariff för 1,000 kronors lån:

till sätesbyggning annuitet kronor 40: so

» spannmålsbod » » 41: si

» fähus > » 50:5 2

» svinhus » » 64: o i

» nytt tak » » 57:83

hvilken tariff sedan kan med lätthet tillämpas på olika lånebelopp.

De sålunda för hvarje boställsbyggnad successivt utgifna låu
skola naturligtvis med sina annuiteter i kassan särskildt bokföras,
en åtgärd, som icke bör möta större svårigheter än bokföringen
inom ett lifförsäkringsbolag af olika försäkringssummor,,
hvardera med dess premier.

Det ligger i sakens natur, att åtminstone till en början
nybyggnadernas och förbättringarnas varaktighet blifver med
stor försigtighet beräknad, och det kan till följd deraf inträffaT
att de nybygda husen komma att ega större varaktighet än som
beräknats vid lånets utgifvande. Detta åter skulle medföra, att
lånet blefve återbetaldt kortare eller längre tid innan huset
ånyo behöfde ombyggas. Sådan ojemnhet torde icke fullkomligt
kunna undvikas. Men i stället inträder då, jemlikt det af komitén
tillstyrkta stadgande i § 72 af förslaget till ecklesiastik
boställsordning, boställshafvares skyldighet att för boställshus,
för hvilket ingen nybyggnadsannuitet utgår, erlägga en byggnadsskyldighet
s eif g tf t.

Huruvida och i hvilken mån en räntenedsättning, som kassan
kan betinga sig genom konvertering af äldre lån, bör få tillgodonjutas
af kassans gäldenärer, är en fråga, som icke syneskunna
eller behöfva nu upptagas till pröfning. Har emellertid
kassan varit i verksamhet någon tid och derunder vunnit er -

MOTIV. — I KAP. 6 OCH 7 §§.

263

forderlig fasthet och styrka, torde skäl ej förefinnas att undanhålla
låntagarne fördelen af en mot räntenedsättningen svarande
allmän minskning i årsafgifterna.

Det har synts komitén lämpligast, att detaljerade föreskrifter
angående sättet för lånerörelsens bedrifvande icke meddelades
i sjelfva förordningen om byggnadslånekassor, utan att det
borde öfverlemnas åt reglementena att med en viss frihet stadga
härutinnan. Såsom allmän regel skulle endast uttalas, att lånen
skola återgäldas genom annuiteter, hvilka beräknas på det sätt,
att kassans ränteutgifter betäckas och det utlånade kapitalet
varder amorteradt under tid, som motsvarar den antagna varaktigheten
af den nybyggnad eller förbättring, för hvars kostnad
lånet beviljats.

6 och 7 §§.

Af synnerligen stor vigt är, att byggnadslånekassa varder
betryggad mot förluster i följd af bristande förmåga eller vilja
hos boställshafvare att fullgöra föreskrifna li q vider till kassan.
Denna skulle nemligen eljest icke kunna erbjuda sina egna långifvare
tillfredsställande säkerhet för det kapital, kassan sjelf
upplånat. Af allmänna motiveringen framgår, att komitén ansett
sig böra söka den erforderliga garantin härför i en sådan anordning,
enligt hvilken från lönetillgångarne vid en presterlig beställning,
hvars innehafvare häftar i skuld till kassan, skulle göras
afdrag med ett mot årsqvoten af boställshafvarens byggnadskostnad
svarande belopp. Dervid torde lämpligen kunna så tillgå, att
den som utses att upptaga församlingens afgifter till presterskapet
jemväl får i uppdrag att af samma afgifter till kassan inleverera
så stor del, som motsvarar annuiteterna för vederbörande boställshafvares
lån. Består pastorat af två eller flera församlingar
med olika uppbördsman, eller har en församling flera uppbördsman,
lärer förhållandet mellan dessa i fråga om annuiteternas
inbetalning böra särskildt fastställas. Härom likasom angående
tiden för inbetalningen torde i reglementet för hvarje kassa
närmare bestämmelser kunna meddelas. Deremot bör naturligtvis
den till säkerhet för kassans fordringsegare föreslagna anordning,
att annuiteterna skola uttagas af lönemedlen, innan dessa

264

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

senare komma tjenstinnehafvarne tillhanda, grundas på en föreskrift
derom i sjelfva förordningen angående byggnadslånekassor;
och har komitén derför i § 6 föreslagit, att vederbörande
uppbördsman för prestlönemedlen skall af de församlingsafgifter,
som han för boställshafvarens räkning uppburit, till kassan inbetala
den å boställshafvarens lån belöpande afgäld. Någon särskild
åtgärd för att betrygga inbetalningen af annuiteter för lån, som
beviljats pastorat eller församling, bar komitén deremot ej ansett
erforderlig.

Den i § 6 sålunda föreslagna anordning verkar för det
åsyftade ändamålet, endast så länge bostadsboställe bibebålles
vid den presterliga befattning, med hvilken det vid tiden för
erhållande af lån ur kassan var förenadt. Ty om bostället
skiljes från samma befattning, kunna annuiteterna för lånet
naturligtvis icke med någon rätt vidare uttagas af de lönetillgångar,
som äro fästade vid ifrågavarande befattning.

Huru i sådan händelse skall förfaras, torde lämpligast böra
öfverlemnas åt Kongl. Maj:ts afgörande i hvarje särskildt fall,
såsom också blifvit i § 7 föreslaget. Emellertid bar komitén
förestält sig, att när ett dylikt boställe varder indraget till
någon fond, hvars tillgångar äro afsedda att lemna bidrag vid
reglerandet af aflöningen för rikets presterskap, den ännu icke
amorterade delen af lånet skulle i sin helhet af samma fond
inbetalas antingen genast, om fondens tillgångar så medgifva,
eller när tillfälle dertill kan beredas, hvaremellertid fonden
skulle öfvertaga skyldigheten att erlägga annuiteterna. Önskar
pastorat utbyta boställe, för hvilket lån erhållits, mot annan
till boställe lämpligare fastighet eller försälja sådant boställe,
torde såsom vilkor för att bytet eller försäljningen må gå i
verkställighet höra uppställas den fordran, att lånet i byggnadslånekassan
skall dessförinnan vara till fullo inbetaldt. Upplåtes
boställe till prest med annan byggnadsskyldighet än den
som ålåg boställets förre innehafvare — t. ex. om ett kyrkoherdeboställe
vid sammanslagning af två pastorat anslås till
komminister i annexförsamlingen, eller tvärtom när vid delning
af pastorat komministersboställe upplåtes till kyrkoherde —, bör
naturligtvis, såvida icke annan uppgörelse träffas, låneförhållan•det
till kassan regleras i öfverensstämmelse med den förändrade
byggnadsskyldigheten; dylik reglering är uppenbarligen äfven
af behofvet påkallad, när ett boställe upphör att vara bostads -

MOTIV. — I KAP. 8 S.

26h

boställe och såsom löningsboställe tillägges en presterlig tjenst.
Huru i de sistnämnda fallen medel skola beredas till uppgörelse
med kassan, vare sig genom omedelbar inbetalning af återstående
skuld å förut beviljadt lån eller genom annuiteters erläggande,
lärer ej kunna afgöras efter någon allmängiltig grund, utan
måste blifva beroende af de i hvarje särskildt fall föreliggande
omständigheter.

B §•

Under tiden närmast efter upprättandet af en byggnadslånekassa
kan dess verksamhet icke blifva synnerligen omfattande,
af det naturliga skäl, att för de särskilda boställshafvarne och
pastoraten endast småningom inträder behof att anlita kassan.
Ehuru dennas förvaltningskostnader i viss grad måste blifva
beroende af rörelsens omfattning, lära i allt fall samma kostnader
genast från början ställa sig så höga, att låntagare
svårligen kunna belastas med utgifter för deras betäckande.

Såsom oundvikliga kostnader för kassan måuppgifvas: resekostnads-
och traktamentsersättningar åt styrelsens medlemmar,
revisorsarvoden, aflöning åt kamrerare och vaktmästare, hyra
för lokal, afgifter för syneinstrument, tryckningskostnader och
postporto. Till hvilket belopp dessa kostnader kunna för de
olika kassorna uppgå är svårt att på förhand beräkna. Den
drygaste posten torde komma att utgöras af kamrerarens aflöningsförmåner;
men äfven denna post måste blifva till sin
storlek ganska vexlande såväl för de särskilda kassorna som
under olika tider för en och samma kassa, allt efter omfattningen
af nämnde tjenstemans arbete. I medeltal torde dock
kassans sammanlagda förvaltningskostnader, åtminstone sedan
rörelsen kommit till någon större utveckling, kunna beräkna»
till 3,000 kronor eller således för alla tio kassorna tillhopa
30.000 kr.

Antalet förefintliga boställen, för hvilka lån i kassa skulle
kunna ifrågakomma, nemligen presterskapets bostadsboställen,
framgår af nedanstående öfversigt, vid hvars uppgörande
komitén, jemlikt § 1 mom. 2 i förslaget till ecklesiastik boställsordning,
utgått från den förutsättning, att för hvarje presterlig
befattning endast ett boställe skulle anses såsom bostadsboställe: -

266

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

Stift.	Kyrkoherde- boställen.	Komministers- boställen.	Summa boställen.
Upsaia...............	166	108	274
Linköpings.............	145	103	248
Skara................	121	112	233
Strengnäs..............	104	75	179
Vesterås..............	104	64	168
Vexjö...............	94	96	190
Göteborgs..............	102	66	168
Kalmar...............	45	34	79
Karlstads..............	58	69	127
Hernösands.............	113	71	184
Summa	1,052	798	1,850

Detta antal af 1,850 boställen torde emellertid komma att
icke obetydligt minskas, derest, såsom komitén jemväl bar för
afsigt att föreslå, mindre pastorat varda sammanslagna och
presterliga tjenster, som anses obehöfliga, varda indragna, enär
antydda åtgärder måste medföra, att åtskilliga boställen förlora
sin egenskap af bostadsboställen. Genomsnittskostnaden för
hvarje i kassan delaktigt boställe torde derför icke kunna anslås
lägre än till 20 eller 25 kronor.

Då denna kostnad — hvilken i början af en kassas verksamhet,
när låntagarne ännu äro få, helt visst icke skall kunna
begränsas till nämnda belopp — måste betraktas som ganska
afsevärd, isynnerhet för de svagt aflönade komministrarne, synes
det vara oundgängligt att för den ifrågasatta organisationen
påkalla bidrag af sådana medel, för hvilkas uppgift det ej kan
anses främmande att understödja en dylik inrättning, nemligen
prestershapets löneregleringsfond. Komitén har derför i nu omhandlade
paragraf föreslagit, att byggnadslånekassas förvaltningskostnader
skola gäldas af omförmälda fond till belopp som
Kongl. Maj:t för hvarje kassa fastställer.

Lämpligt vore måhända, att det ifrågasatta bidraget från
fonden hvarje gång bestämdes endast för en kortare tid och
gjordes beroende af kassans förmåga att efter förloppet af denna
tid bestrida sina egna kostnader. Det torde nemligen icke böra
betviflas, att i samma mån kassans rörelse utvecklar sig, kassan

MOTIV. — I KAP. 9 §.

267

skall antingen kunna sjelf bära dessa kostnader eller af intressenterna
i kassan utkräfva endast mindre bidrag, som de må
antagas vara i tillfälle att utan större svårighet lemna.

9 §•

I § 72 af förslaget till ecklesiastik boställsordning är stadgadt,
att, sedan ny lönereglering vunnit tillämpning, må för
sådana boställshus, för bvilka ingen nybyggnadsannuitet utgår,
kunna för kassans räkning upptagas en särskild byggnadsskyldighetsafgift.
Sådana afgifter böra betraktas såsom en tillgång
afsedd att bidraga till framdeles förestående nybyggnad, och
böra afgifterna derför kapitaliseras och ökas med sina årliga
räntor. Det torde mest öfverensstämma med gällande uppfattning,
att sådan tillgång förbehålles åt det boställe, hvars innehafvare
bidragit till dess bildande. Detta syftemål uppnås derigenom,
att de inflytande afgifterna bokföras såsom en boställets
kapitaltillgång, hvilken ökas genom sina räntor i den ordning
reglementet bestämmer, och hvars belopp kan tagas i beräkning
vid blifvande nybyggnad å bostället.

Byggnadslånekassas inkomster utgöras, utom af byggnadsskyldighetsafgifter,
af annuiteter å utlånade medel och af det bidrag
till förvaltningskostnadernas bestridande, som enligt Kongl.
Maj:ts medgifvande kan tillflyta kassan från presterskapets löneregleringsfond.
Utgifterna åter utgöras af ränta och amortering å
kassans egna skulder samt af förvaltningskostnaderna, hvilka
senare afhandlats i närmast föregående paragraf. I den mån inkomsterna
icke tagas i anspråk till betäckande af utgifter, som äro
omedelbart förestående, böra de naturligtvis göras räntebärande,
hvarom denna paragraf i förslaget meddelar uttrycklig föreskrift.
Genom de inkomster kassan sålunda bereder sig och genom uppkomna
affärsvinster bör kassan kunna med tiden samla en
fond, hvars afkastning är tillräcklig för förvaltningskostnadernas
bestridande, utan bidrag af vare sig löneregleringsfonden
eller låntagarne.

Tillgångar som icke för kassans årsutgifter tagas i anspråk
användas naturligtvis och göras räntebärande genom utlåning
för nybyggnader och förbättringar, men kunna äfven, i den mån
de härtill ej erfordras, insättas i bankinrättning eller utlånas
på kortare tid mot goda säkerheter. Hvilka utvägar som må

268

BYGGNADSEÅNEKASSOR.

väljas och huruvida af dessa någon bör ega företräde framför
den andra, derom torde bestämmelser lämpligen kunna meddelas
i reglementet för hvarje kassa.

10 §.

1 främsta rummet skall byggnadslånekassa, såsom ofvan blifvit
angifvet, ombesörja upplåning af penningar och i sin ordning sedermera
sjelf utlemna dem såsom lån till stiftets byggnadsskyldiga
presterskap och pastorat eller församlingar, för att sålunda på
billiga vilkor bereda dessa erforderliga medel till fullgörande af
dem åliggande byggnadsskyldighet å vissa ecklesiastika boställen.
Utom fördelen af en lägre räntefot skulle på sådant sätt tillfälle
beredas låntagarne att genom en längre tids amortering
småningom aflösa sin skuld. Den årliga ränta, som den byggnadsskyldige
kommer att betala, skall betäcka kassans ränteutgifter
för dess egna lån, likasom de årliga amorteringarna å
byggnadslånen skola företrädesvis användas till afbetalning å
de förbindelser kassan sjelf iklädt sig.

I enlighet härmed bör kassan inrätta sin egen upplåning.
Af vigt är under alla omständigheter, att kassan tillser, att åt
densamma utfärdade förbindelser endast från kassans sida kunna
uppsägas, på det att dess långifvare ej må fordra liqvid vid en tidpunkt,
då kassans tillgångar kanhända ej medgifva den påyrkade
återbetalningen och det alltså skulle bereda kassan svårigheter
eller åtminstone särskilda kostnader att fullgöra liqviden. Naturligtvis
bör, sedan någon tid förflutit efter kassans inrättande, ett
visst belopp årligen användas till inlösen af eu del af kassans
skuld. Det system, som bör vid upplåningen följas, skulle alltså
bestå deri, att kassan utstälde obligationer, som endast från dess
sida vore uppsägbara, för att sedermera i stadgad ordning inlösa
dem. Deremot skulle obligationerna ej få utlemnas direkt till
de byggnadsskyldige, enär dessa i allmänhet icke kunna med
samma fördel som kassan placera obligationerna, utan skulle lånen
alltid tillhandahållas i penningar, hvilket också uttryckligen
föreskrifvits i § 2.

Understundom kan det för kassan vara af vigt att för något
tillfälligt behof upptaga ett mindre lån, och synes den utvägen
dervid böra stå öppen att anskaffa de erforderliga medlen genom
utfärdande af vanliga skuldsedlar.

MOTIV. — II KAP. 10 OCH 11 §§.

269-

De närmare vilkoren beträffande kassornas låneoperationer
torde böra få sin plats i reglementet för respektive kassa; så
t. ex. detaljbestämmelserna angående obligationernas olika belopp,
räntefoten, uppsägningstid, det belopp som hvarje år må
inlösas, sättet att bestämma hvilka obligationer skola inlösaa
m. in.

När stiftens byggnadslånekassor vunnit någon utveckling,
torde säkerligen komma att framställas fråga, huruvida det icke
skulle vara fördelaktigt, att kassorna centraliserades på det sätt,
att en enda anstalt finge i uppdrag att anskaffa och åt de särskilda
kassorna tillhandahålla erforderliga medel för den utlåningsrörelse
dessa skulle en hvar inom sitt stift bedrifva. Blefve
nemligen upplåningen så anordnad, skulle kassorna ej behöfva,
uppträda såsom lånesökande i täflan med hvarandra. Följden
häraf torde blifva, att förmånligare vilkor skulle kunna betingas
för de lån den ifrågasatta anstalten upptoge, helst denna
sannolikt skulle ega bättre kredit än någon af de enskilda kassorna.
Ett sådant upplåningssystem synes äfven böra medföra,
att stiftskassorna icke skulle ega utställa obligationer eller företaga
upplåning i någon annan form än genom förmedling af centralanstalten;
dessa kassor skulle då ingå såsom delegare i
nämnda anstalt och till denna intaga ungefär samma ställning
som hypoteksföreningarna till hypoteksbanken.

II Kap.

Om hufvudmän.

11 §•

Delegarne i en byggnadslån ekassa, såsom komit.én tänkt sig
denna institution, hafva, oaktadt kassans verksamhet icke afser
delegarnes enskilda vinst — utom den som består i underlättadt
fullgörande af byggnadsskyldigheten —, ett samfäldt intresse att
i kassan bevaka, nemligen att densamma fyller sin uppgift och
skyddas mot förluster. I anseende till sin talrikhet kunna delegarne
naturligtvis icke sjelfva handhafva den omedelbara ledningen
af kassans verksamhet, utan måste uppdraga denna åt en
styrelse. Delegarne komma derför att till kassan intaga en ställning
närmast motsvarande den som i ett bolag tillkommer bolagsstämman
gent emot bolagets styrelse.

270

BYGGNADSLÅNEKASSOK.

Det har synts komitén, som om delegarne i kassan skulle
med hänsyn till sin berörda ställning lämpligen kunna kallas
hufvudmän. Visserligen betecknas på detta sätt uti lagen angående
sparbanker den 29 juli 1892 den korporation, som bar att
representera delegarne uti en sparbank i förhållande till styrelsen,
således icke sjelfva delegarne eller insättarne i banken;
men denna olikhet torde icke utgöra binder för att på delegarne
i byggnadslånekassa använda ifrågavarande benämning, då den
synes rigtigt beteckna deras ställning.

Hufvudmän skulle, enligt förevarande paragraf, vara stiftets
för bostadsboställen byggnadsskyldiga presterskap samt de pastorat
eller församlingar som för dylika boställen ingått i kassan.
Komitén har ansett, att med afseende å presterna icke borde såsom
vilkor för huvudmannaskap nödvändigt fordras, att de skola
hafva upptagit lån i kassan. En dylik fordran skulle tilläfventyrs
i början af kassans tillvaro inskränka hufvudmännen till ett
alltför ringa antal. För öfrigt torde icke någon olägenhet vara
att befara deraf, att äfven prester, som ännu icke äro låntagare
i kassan, få öfvervaka dess förvaltning.

Hufvudmännens funktioner skola närmare angifvas i det
följande, särskildt vid redogörelsen för V Kap., som afhandlar
hufvudmännens sammanträden.

III Kap.

Om styrelse.

12 §.

Den omedelbara vården om byggnadslånekassas angelägenheter
kan, såsom redan under närmast föregående paragraf blifvit
framhållet, icke lämpligen utöfvas af alla hufvudmännen gemensamt,
utan måste dessa eller kassan företrädas af en styrelse
med uppdrag att handhafva förvaltningen af de ärenden, som
falla inom området för kassans verksamhet. Styrelsens befogenhet
och dess åligganden i olika afseenden må, efter hvad som pröfvas
lämpligt, i detalj angifvas uti reglementet, h vil ket tillika skall
fastställa antalet af styrelsens ledamöter. Detta antal torde,
med hänsyn till styrelsens ansvarsfulla uppdrag såsom en penningförvaltande
korporation, icke böra för någon kassa understiga tre.

MOTIV. - III KAP. 12—15 §§.

271

Då kassan kan anses hafva en funktion af i viss mån offentlig
natur, har komitén ansett, att en ledamot af styrelsen borde
af Kongl. Maj:t förordnas såsom ett slags vårdare af det allmänna
intresse, hvilket är bundet vid kassans verksamhet.
Komitén har äfven trott sig kunna förutsätta, att vid val af
denne ledamot fästes särskildt afseende på hans insigt i finansiela
ärenden.

Öfriga ledamöter skulle, enligt förslaget, utses genom val.
Härvid synes valrätt höra tillkomma de hufvudman, som äro boställshafvare,
enär dessa kunna anses vara för handhafvandet af
kassans angelägenheter närmast intresserade. Något skäl att
från valbarhet utesluta en lekman, för hvilken stiftets presterskap
har förtroende, lärer deremot så mycket mindre förefinnas,
som bland lekmännen torde i större talrikhet än bland presterna
vara att påräkna för åsyftade uppdrag lämpliga krafter.
Rörande platsen för valets verkställande måste deltagandet i valet
förväntas blifva lifligare, om det, såsom nu sker vid utseende
af direktion för skånska presterskapets byggnadskassa, försiggår
kontraktsvis, än om det förrättas på samma ställe för hela stiftet.

Genom kassornas reglementen torde lämpligast ordnas hvad
som i öfrigt har afseende på styrelsevalet, såsom frågorna om
valförrättare, tillvägagångssättet vid valet, bestämmande af valdag,
valets kungörande m. m.

13—15 §§.

Om styrelsens ordinarie ledamöter skola blifva i tillfälle
att förvärfva sig fullständig inblick uti och noggrann kännedom
om kassans angelägenheter, måste deras uppdrag hafva en viss
varaktighet. Komitén har derför föreslagit, att de skola väljas
hvarje gång för fyra år, med rätt för afgående ledamot att mottaga
omval. För uppehållande af kontinuiteten i förvaltningen
lära samtliga ledamöterna icke böra väljas på en gång, utan valet
vid hvarje särskildt tillfälle afse blott en del af styrelsen. I
sådant hänseende innehåller § 13, att hälften af antalet eller,
om detta icke är jemnt, det antal, som är närmast under hälften,
skall afgå efter lottning inför styrelsen vid slutet af andra året
efter det denna förordning vunnit tillämpning.

Den af Kongl. Maj:t förordnade ledamotens uppdrag har
komitén tänkt sig böra gälla för den tidrymd, som af Kongl.

272

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

Maj:t bestämmes. Genom förslagets § 14, enligt hvilken styrelsens
ordförande och vice ordförande skola utses bland de valda ledamöterna,
är den af Kong! Maj:t förordnade ledamotens behörighet
inskränkt så till vida, att han icke kan i någon af de angifna
egenskaperna fungera inom styrelsen. Med detta stadgande
har komitén, såsom lätt inses, åsyftat att åt den institution som
nu blifvit ifrågasatt för framtiden bevara en viss grad af sjelfstyrelse,
hvilket torde vara till fördel för institutionens utveckling.

Att styrelsemedlem icke må tillåtas rösta i egen sak är
uppenbart, men föreskrift derom har dock ansetts böra i förslaget
intagas (§ 15).

På det att styrelsens verksamhet skall kunna öfvervakas samt
upplysning vinnas, hvem ansvaret för de olika besluten och åtgärderna
skall drabba, bör det åligga styrelsens ledamöter att
vid sina sammanträden föra protokoll, med angifvande åt de
ärenden som förekommit och de beslut som fattats äfvensom
hvilka ledamöter i besluten deltagit.

16 §.

Stiftsstaden torde böra bestämmas såsom den ort, der styrelse
för byggnadslånekassa skall hafva sitt säte, enär å denna ort
lättast kan beredas tillgång till åtskilliga handlingar, af hvilka
styrelsen kan behöfva taga kännedom, samt dessutom kassans
presterliga hufvudman, hvilka för sitt embete göra besök i stiftsstaden,
samtidigt dermed kunna personligen förskaffa sig upplysningar
rörande kassans angelägenheter.

Såsom en följd af förslaget angående styrelsens säte måste
allmän underrätt i stiftsstaden blifva kassans forum, oberoende
af hvar styrelseledamöterna hafva sitt hemvist.

17 §•

Styrelsens befogenhet att jemväl i förhållanden af rättslig art
företräda kassan framgår såsom en konseqvens af styrelsens uppdrag
i dess hélhet; men till undanrödjande af all tvekan härutinnan
har i denna paragraf införts en bestämmelse i ämnet.

18 §.

Utan särskildt uppdrag af styrelsen kan icke någon enskild
ledamot af densamma ega att handla å kassans vägnar. Men

MOTIV. — III KAP. 16 OCH 20 §§.

273

då det vid transaktionerna med utomstående måste vålla mycket
besvär och omgång, derest samtliga styrelseledamöter skulle
deltaga i hvarje förrättning, bör det vara styrelsen tillåtet att
på en eller flera af de senare öfverlåta sin befogenhet i något
visst afseende. Så har i denna paragraf föreslagits, att den
eller de styrelseledamöter, som af styrelsen dertill utses, skola
ega teckna byggnadslånekassans namn. På grund häraf kunna
dessa ledamöter utfärda skriftliga handlingar, som blifva för
kassan bindande.

Hvad paragrafen i öfrigt innehåller angående formaliteterna
vid utfärdandet af dylik handling samt angående påföljden af
obehörigt utfärdande af en handling öfverensstämmer i hufvudsak
med stadgandet i § 42 af lagen om aktiebolag den 28
juni 1895.

19 §•

I sin verksamhet skall styrelsen i främsta rummet ställa sig
till efterrättelse de allmänna bestämmelser angående byggnadslånekassas
förvaltning, som innehållas i detta författningsförslag
äfvensom i förslaget till ecklesiastik boställsordning. Härutöfver
torde reglementena komma att mera i detalj angifva styrelsens
åligganden, särskild! med hänsyn till de vexlande förhållandena
inom olika stift. Slutligen är styrelsen äfven skyldig att åtlyda
de föreskrifter, som kunna meddelas af hufvudmännen,
dock att styrelsen eger ej blindt följa hufvudmännens instruktioner,
utan måste sjelfständigt pröfva huruvida föreskrifterna
öfverensstämma med allmän lag eller författning och i behörig
ordning tillkommit.

20 §.

Såsom styrelsens biträde vid förvaltningen torde böra anställas
en tjensteman för ärendenas ordentliga och skyndsamma
gång. Denne tjensteman, hvilken komitén ansett böra benämnas
kamrerare, torde, i likhet med sekreteraren hos skånska presterskapets
byggnadskassa, böra hufvudsakligen hafva till åliggande
att föra samtliga böcker och afsluta kassans räkenskaper, att

274

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

vid styrelsens sammanträden föra protokoll, att efter styrelsens
bepröfvande anhängiggöra och utföra rättegångar, att i de fall,
då fatalietid utlöper före styrelsens sammanträde, fullfölja talan
mot de synerättsbeslut och domar, genom hvilka kassans rätt
och bästa möjligen kan vara för nära trädd, att i öfrigt vid alla
tillfällen tillse och bevaka kassans förmån samt att lemna delegarne
i kassan äskade upplysningar rörande dess angelägenheter.

21 §.

Med hänsyn dertill att presterskapets löneförmåner äro bestämda
för ecklesiastikår, eller tiden från och med den 1 maj till
och med den 30 april, torde äfven alla afgifter till byggnadslånekassa
böra afse samma tid och kassans räkenskaper likaledes
ställas på ecklesiastikår.

22 §.

Då byggnadslånekassa icke har till syfte att bereda sina
delegare ekonomisk vinst, utan dess ändamål är att för delegarne
underlätta fullgörandet af en betungande skyldighet, lärer med
detta ändamål bäst öfverensstämma, att styrelsens medlemmar
icke ega uppbära något särskildt arvode för sitt besvär. Det
oaktadt torde skickliga män finnas icke obenägna att åtaga sig
förtroendeuppdraget att leda kassans verksamhet.

Direkta utgifter, som styrelsens medlemmar måste vidkännas
för fullgörandet af sitt uppdrag, lära deremot böra ersättas,
hvarför komitén föreslagit, att resekostnads- och traktamentsersättning
skall till dem utgå enligt grunder som i reglementet
angifvas.

IV Kap.

Om revision.

23—27 §§.

Hufvudmännen böra naturligtvis ega att utöfva kontroll
öfver byggnadslånekassas verksamhet, likasom det äfven för

MOTIV. — III KAP. 21 OCH 22 §§ SAMT IV KAP. 23—27 §§. 275

kassans egna borgenärer är af vigt att få kännedom om kassans
ställning. För hufvudmännen lärer väl stå öppet att på särskild
framställning erhålla upplysning beträffande sådana angelägenheter,
som åtminstone på deras eget förhållande till kassan
öfva något inflytande. Men den mera ingående kontrollen öfver
kassans förvaltning, dess räkenskaper och tillhörigheter måste
otvifvelaktigt öfverlemnas åt för ändamålet särskildt utsedda
revisorer.

Beträffande valbarhet till revisor finnes, enligt komiténs mening,
icke någon anledning att såsom qvalifikation härför uppställa
fordran på huvudmannaskap, utan synes detta uppdrag
kunna anförtros åt så väl prest som lekman, under förutsättning
af nödig sakkunskap och lämplighet i öfrigt. Af samma skäl,
som under § 12 anförts till stöd derför, att en ledamot i styrelsen
skulle förordnas af Kongl. Maj:t, har komitén i § 23 föreslagit,
att Kongl. Maj:t äfven borde ega förordna ett ombud att
i revisionen deltaga.

Till ledning för revisorerna vid deras granskning af styrelsens
förvaltning hör styrelsen afgifva en berättelse, innefattande
redogörelse för verksamhetens gång samt öfversigt af kassans
ställning, med angifvande af vinst eller, der sådan uppstått,
förlust under den tid revisionen afser, äfvensom en jemförande
framställning af tillgångar och skulder.

Öfver verkstäld granskning skola revisorerna till styrelsen
aflemna berättelse, hvilken jemte styrelsens förklaring öfver möjligen
gjorda anmärkningar tillställes domkapitlet för att genom
denna myndighets försorg delgifvas stiftets presterskap. Det
torde få anses mest ändamålsenligt, att styrelsen låter till
tryck befordra revisionsberättelsen med dertill hörande handlingar,
innan de till domkapitlet öfverlemnas för delgifnings
verkställande.

På det att revisorernas kontroll må blifva så verksam som
möjligt, torde de böra under den tid uppdraget omfattar ega
oförhindrad tillgång till kassans räkenskaper och andra handlingar
samt af styrelsen erhålla begärda upplysningar angående
förvaltningen. Ä andra sidan bör skadeståndspligt åläggas revisorer,
som föra hufvudmännen bakom ljuset eller förhålla dem
sanningen eller vid fullgörande af sitt uppdrag visa #ro/''vårdslöshet.
Hvad förslaget (§§ 25 och 26) i dessa ämnen innehåller

276

BYGGNADSLÅNEKASSOR.

är nästan ord för ord hemtadt från första stycket af § 51 och
drån § 52 i aktiebolagslagen.

V Kap.

Om hufvudmännens sammanträden.

28—36 §§.

Under § 12 har berörts den rätt att bestämma styrelsens
sammansättning, som tillkommer vissa af hufvudmännen, nemligen
boställs bafvarne. I förevarande kapitel afbandlas den för
■alla bnfvudmän, såväl boställshafvare som pastorat eller församlingar,
gemensamma rätten att deltaga i bandbafvandet af byggnadslånekassas
angelägenheter genom att å allmän stämma medverka
till beslut rörande de ärenden, som falla inom området
för stämmans befogenhet.

Oberoende af storleken af de afgifter hufvudmännen erlägga
till kassan eller af något annat deras förhållande till densamma,
har komitén ansett (§ 28), att alla de hufvudman, som äro å
stämman närvarande, böra ega samma inflytande på stämmans
beslut, i det att en röst skulle tillkomma hvarje hufvudman. Pastorat
och församling, såsom juridiska personer, måste naturligtvis
utöfva sin rösträtt genom ombud, utsedt i den för val å
kyrkostämma gällande ordning. Detta ombud är den för pastoratet
eller församlingen röstberättigade.

Tillstånd att genom fullmagt öfverlåta rösträtt torde äfven
böra medgifvas, dock endast till annan röstberättigad. För
öfrigt torde det icke vara lämpligt, att det tillåtes någon att på
grund af fullmagt föra talan för mer än en röstberättigad, enär
en utsträckning af denna befogenhet skulle kunna missbrukas.
Förslaget öfverensstämmer härutinnan med hvad i samma afseenden
gäller beträffande utöfvande af rösträtt å bolagsstämma
med delegarne i skånska presterskapets byggnadskassa.

Tiden för ordinarie stämma har i förslaget blifvit så till
vida bestämd, att dylik stämma skall hållas inom slutet af oktober
månad. Vid denna tidpunkt torde alla förberedelserna för

MOTIV.

V KAP. 28—36 §§.

277

stämman beqvämt hafva medhunnits. Granskningen af räkenskaperna,
hvilka skola vara fullständigt afslutade före den 1
augusti, skall nemligen vara fullgjord inom den 15 i samma
månad och revisionsberättelsen senast en månad derefter delgifven
presterskapet. Under den återstående tiden af en och
en half månad bör kallelse till stämman, som skall kungöras tre
gånger, sista gången minst fjorton dagar före stämman, kunna
utgå så tidigt, att boställshafvarne blifva i tillfälle att, om de
så önska, infinna sig personligen samt pastoraten eller församlingarna
att utse ombud (§§ 21, 24, 29 och 34).

De ärenden, som skola förekomma å ordinarie stämma och
hvilka således falla under stämmans beslutanderätt, uppräknas
i § 31. A sådan stämma skola föredragas styrelsens och revisorernas
berättelser, afgöras frågan om ansvarsfrihet åt styrelsen,
väljas revisorer samt handläggas de ärenden, som af styrelsen
eller eljest hänskjutas till stämman. Komitén har i förslaget ej
yttrat sig derom, i hvilken ordning andra än de i förevarande paragraf
uttryckligen angifna ärenden skola till stämman hänskjutas
samt på hvilket sätt kännedom skall bibringas hufvudmännen, att
dylikt ärende skall å stämman förekomma. Vanligen tillgår
i dylika fall så, att ärendet viss tid före stämman anmäles hos
styrelsen, som derefter upptager detsamma i kungörelsen till
stämman eller åtminstone å en förteckning, som finnes tillgänglig
för hufvudmännen. Komitén har ansett, att afgörandet beträffande
dessa frågor kunde öfverlemnas åt reglementena.

Icke heller innehåller förslaget någon föreskrift, motsvarande
stadgandet uti andra stycket af § 32 i lagen om aktiebolag,
nemligen att ej någon må för egen del eller såsom ombud för
annan deltaga i afgörande af fråga, hvari hans enskilda rätt är
mot kassans stridande, samt att förty ledamot af styrelsen ej
må deltaga i beslut om ansvai^sfrihet för förvaltningsåtgärd, för
hvilken han är ansvarig, ej heller i val af revisor. Men en
dylik inskränkning torde hvarje hufvudman i förekommande fall
vara benägen att utan särskild uppfordran i författningen underkasta
sig. För öfrigt kunna reglementena upptaga bestämmelser
härom.

För styrelsen måste det vara af vigt, att, derest ansvarsfrihet
icke varder densamma å stämman beviljad, ej allt för långt
uppskof tillåtes, innan anmärkningarna mot styrelsens förvaltning
varda pröfvade och den skadeståndspligt, som kan komma

Prestlönererjlevingskomitén II, 2. 23

278

BYGGNADSLÅNEK ASSOR.

att åläggas styrelsen, varder bestämd. Komitén bar derför föreslagit
(§ 32), att i förutsatta fallet talan å styrelsens förvaltning
skall instämmas till domstol inom tre månader från den dag
stämman afslutades, samt att, om den tid försittes, styrelseledamot
skall vara från ansvar fri. Denna ansvarsfrihet kan naturligtvis
icke förhindra anställande af åtal mot styrelseledamot
för åtgärd i afseende å förvaltningen, som efter allmän lag
är straffbar.

Understundom kunna sådana fall inträffa, att styrelsen
anser ett ärende böra ofördröjligen framläggas till bepröfvande
af hufvudmännen, likasom revisorerna kunna finna hufvudmännens
omedelbara ingripande i förvaltningen vara af omständigheterna
påkalladt. I sådan händelse bör extra stämma kunna
sammankallas. Äfven enskild hufvudman bör ega rätt att få
något visst ärende, som han anser vara brådskande och vigtigt,
hänskjutet till pröfning af extra stämma. Men styrelsen torde
icke böra förpligtas att fästa afseende vid enskild hufvudmans
framställning om utlysande af extra stämma, derest icke denna
framställning understödjes af ett ej allt för ringa antal hufvudman,
hvilket antal af komitén föreslagits till tio. Kan ett
sådant understöd icke vinnas, torde få antagas, att ärendet kan
utan olägenhet anstå till nästa ordinarie stämma, och att afsigten
varit mindre att trygga kassans fördel än att bereda styrelsen
obehag.

Vid extra stämma bör ej till afgörande få företagas ärende,
som ej varit i kallelsen till stämman angifvet.

Likasom vid styrelsens sammanträden, bör äfven vid stämma
föras fullständigt protokoll, utvisande hvilka vid stämman närvarit
och hvilka beslut der blifvit fattade.

VI Kap.

Tillämpningsbestämmelser.

37 §.

Med anslutning till hvad i § 21 stadgas angående byggnadslånekassas
räkenskapsår, har komitén i ofvanstående paragraf

MOTIV.

VI KAP. 37 OCH 38 §§.

279

föreslagit, att förordningen om ecklesiastika byggnadslånekassor
skall träda i kraft från och med den 1 maj ...., eller således vid
början af ett ecklesiastikår.

Sedan detta ecklesiastikår blifvit vid förordningens promulgerande
bestämdt, måste i god tid anordningar vidtagas för att
sätta hvarje kassa i tillfälle att börja sin verksamhet, så snart
förordningen det medgifver. En af de första åtgärderna måste
helt naturligt blifva fastställande af reglemente för de särskilda
kassorna och val af styrelse för dem. Tiden för det första styrelsevalet
torde böra af Kongl. Maj:t bestämmas i sammanhang
med reglementets utfärdande. Härvid lärer böra föreskrifvas,
att dessa första val skola förrättas under näst föregående
kalenderår, enär det är af vigt, att de som utses till styrelseledamöter
må hinna förskaffa sig närmare kännedom om de
frågor, som stå i samband med berörda uppdrag, särskildt den
lagstiftning som kommer att gälla i hithörande ämnen.

Vid detta första styrelseval torde böra tillämpas hvad förordningen
om ecklesiastika byggnadslånekassor och vederbörande
reglemente innehålla i afseende å sådant val af styrelse, som
skall förrättas efter det förordningen trädt i kraft.

38 §.

Såsom af § 1 framgår, har komitén icke föreslagit inrättande
af byggnadslånekassa för Lunds och för Vishy stift. Skälen
härtill äro angifna i sammanhang med motiveringen till de två
första paragraferna. Hvad Lunds stift angår, är denna inskränkning
af betydelse endast för de till samma stift hörande prester,
som ej äro delegare i skånska presterskapets byggnadskassa; och
i fråga om Visby stift beröras endast pastoraten deraf. Men någon
anledning att utesluta nämnda prester och pastorat från de fördelar,
som äro förbundna med delaktighet i en byggnadslånekassa,
finnes naturligtvis icke. Komitén har derför föreslagit,
att Kongl Maj:t skall ega att, på framställning af omförmälda
prester och pastorat, besluta, huruvida tillträde till någon befintlig
byggnadslånekassa må dem medgifvas och, såvida framställningen
bifalles, dervid tillika föreskrifva, i hvilken kassa
dessa byggnadsskyldige må vinna inträde, under förutsättning
att de uppfylla de allmänna vilkoren för hufvudmannaskap.

280

T a b 1 å

upptagande samtliga paragrafer i komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning äfvensom
de paragrafer i K. grop. och i 1879 års förslag, hvilka motsvara de förstnämnda eller

af dem blifvit ersatta:

Komiténs förslag §	K. prop. §	1879 Urs förslag §	Komiténs förslag §	K. prop. §	1879 års förslag §	Komiténs förslag §	K. prop. §	1879 års förslag §
i.i.	i.i.	1.1.	28.	30.	36.	53.	50.	56.
1.2.	1.2.	1.2.	29.1.	25.1.	29.1.	54.	51.	57.
2.	2.	2.	29.2.	22.2.	27.2.	55.	52.	58.
3.	3.	4.	29.3.	25.2.	29.2.	56.1, 2.	53.1, 2.	58.
4.	4.	5.	29.4.	18-20.1.	23—25.1.	56.3-5.	53.3.	58.
5.1.	5.1.	6.2.	30.	31.1.	37.1.	56.6.	53.4.	58.
5.2.	5.2.	6.1.	31.	31.2.	37.2.	56.7.	53.5.	58.
6.	6.	7.	32.	32.1,2.	39.1, 2.	56.8.	53.7.	58.
7.1.	9.1, 7.	10, 11.1.	33.	32.3.	39.2.	56.9.	53.6.	58.
7.2.	11.	13.	34.	32.4.	39.2.	56.10.	53.10.	58.
8.	13.	15.	35.	32.5.	39.3.	56.11.	53.11.	58.
9.	14.1,67.2.	16.1, 69.2.	36.	33.	40.1.	56.12.	53.12.	58.
10.	14.2, 67.2.	16.2,69.2.	37.	34.	41.	57.	54.	59.
11.	15, 67.2.	19, 69.2.	38.	35.	42.	58.	55.	60.
12.	17.	22.	39.	36.	43,46.2.	59.	56.	61.
13.	21.	26.	40.	37.	44.	60.	—	58.
14.	16.	21.	41.	38.	45.	61.	57.	62.
15.	12.	14.	42.	39.	46.1.	62.	58.	63.
16.	18-20.1.	23-25.1.	43.	40.	47.	63.	59.	64.
17.	—	20.	44.	41.	48.	64.	60.	65.
18.	23.	28.	45.1.	42.1.	49.1.	65.	61.	66.
19.	24.	28.	45.2.	42.2, 3.	49.2-8,10.	66.	62.	67.
20.	22.1.	27.1.	45.3.	—	—	67.	63.	3.
21.	22.3.	27.3.	45.4.	—	49.8.	68.	64.	8.
22.	22.4.	27.4.	45.5.	42.4.	49.9.	69.	65.	17.
23.	22.1.	27.1.	45.6.	—	—	70.	66.	68.
24.	26.	30.	46.	43.	65.	71.1.	67.1,68.1.	69.1,70.1
25.	27.	31—33.	47.	44.	50.	71.2.	68.2.	70.2.
26.1.	28.1.	34.1.	48.	45.	51,53,56.1.	71.3.	—	—
26.2.	28.2.	—	49.	46.	52.	71.4.	68.4.	70.4.
26.3.	28.3.	34.2.	50.	47.	53.	71.5.	68.5.	70.5.
27.1.	29.1.	—	51.	48.	54.	71.6.	68.6.	70.6.
27.2,3.	29.2, 3.	35.	52.	49.	55.	72.	20.2, 3.	25.2, 3

Särskilda meningar:

Af herr Andersson.

Då, enligt min mening, församlingarnas nuvarande nybyggnads-
och underhållsskyldighet å vissa presterskapets boställen
medför olägenheter af många slag, hvilka blifvit närmare utvecklade
under § 16 i det af komiterade år 1879 framlagda förslag
— i denna del återgifvet under §§ 9 och 10 af komiténs
förslag — samt äfven vid denna frågas föregående behandling
inom riksdagen blifvit tydligt framhållna, har jag, i syfte jemväl
att den enda naturaprestation, som numera ingår i presterskapets
aflöning, må afskaffas, inom komitén såsom min åsigt
uttalat, att komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning
borde utgå från den principen, att församlingarnas nybyggnadsoch
underhållsskyldighet å ecklesiastika boställen öfverflyttades
på boställshafvarne mot en, deremot svarande, skälig förhöjning
i deras löner. En dylik öfverflyttning kan naturligtvis under
nu gällande löneregleringar icke genomföras. Jag skulle derför
icke haft något att erinra mot innehållet i §§ 9 och 10 af förslaget
till ecklesiastik boställsordning, hvilka paragrafer afse
att fastslå, det någon rubbning icke göres i nu bestående förhållanden
härutinnan, åtminstone såvidt församlingarnas byggnadsskyldighet
angår. Men då genom dessa paragrafer nybyggnads-
och underhållsfrågan icke blifvit ordnad på ett sätt, som
kan anses tillfredsställande vid tiden för uppgörandet af nya
löneregleringar, och de i samma paragrafer innefattade bestämmelser
alltså bort hafva endast tillfällig giltighet, skulle de,
enligt min åsigt, upptagits blott såsom öfvergångsstadganden,
under det att den ecklesiastika boställsordningen såväl som förslaget
till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor bort

282

SÄRSKILDA MENINGAR.

byggas på den grundsatsen, att hvarje ecklesiastik hoställshafvare
skall ensam fullgöra all nybyggnads- och underhållsskyldighet å
sitt boställe.

Denna tanke har äfven i viss mån fått sitt uttryck i komiténs
förslag, då, jemlikt § 17 i förslaget till ecklesiastik boställsordning,
pastorat har rätt att genom erläggande åt årliga
afgifter på boställshafvaren öfverflytta sin nybyggnads- och underhållsskyldighet
beträffande laga hus å bostadsboställe. Det
förefaller mig dock, som om denna rätt för pastoratet vore fullkomligt
värdelös, enär, enligt bestämmelserna i nu nämnda paragraf,
pastoratet i så fall skall godtgöra boställshafvaren hela
den af synerätt godkända nybyggnadskostnaden; och har sålunda
pastoratet endast öfverlåtit sin bestämmanderätt öfver
byggnadernas uppförande på boställshafvaren. Denna rättighet
synes äfven i fråga om underhållet vara af ringa värde; ty sedan
i föreskrifven ordning bestämts det belopp, söm pastoratet
årligen, under de nästföljande fem åren, skall till boställshafvaren
utgifva för underhållet af hus. med afseende å hvilka
pastoratet har byggnadsskyldighet, verkställes måhända underhållsarbetet
med dåliga materialier och på ett mindre noggrant
sätt, hvarigenom icke blott underhållskostnaden för framtiden
ökas, utan äfven nybyggnad desto förr blifver behöflig. Under
sådana förhållanden torde lätt kunna uppstå tvist mellan församling
och hoställshafvare.

Då det emellertid är öfverlemnadt åt församlingarnas fria
val att vidtaga den i § 17 föreslagna anordning för nybyggnadsoch
underhållsskyldighetens fullgörande, har jag icke ansett, att
detta stadgande nödvändigt borde utgå ur förslaget. Det passar
dock icke i en boställsordning, som kommer att hvila på den af
mig ofvan angifna grund. Äfven denna paragraf borde derför,
enligt min tanke, fått karakteren af ett öfvergångsstadgande,
afsedt att tillämpas endast under tiden för nu gällande löneregleringar.

HERR EKSTRÖM.

283

Af herr Ekström.

I. Komministrarnes byggnadsskyldighet.

Då riksdagen i sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897
hos Kongl. Maj:t anhöll om en noggrann utredning beträffande
skattskyldigheten till presterskapet och dettas aflöningsvilkor,
samt om framläggande af de grunder, som ansåges böra blifva
bestämmande vid reglerandet af presterskapets aflöning, sedan
tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit, uttalade riksdagen,
bland annat, sin öfvertygelse om nödvändigheten af en mycket
omfattande revision af nu bestående grunder för skyldigheten
att bidraga till presterskapets aflöning. En utjemning borde
enligt riksdagens mening ske i såväl det ena som det andra afseendet,
och många förhållanden ansågos därvid böra blifva föremål
för undersökning i ändamål att vinna behöflig rättelse.

Om beträffande presterskapets aflöning något förhållande
framför andra är i behof af rättelse, så lärer detta vara fallet
med komministrarnes byggnadsskyldighet.

Att en obillighet ingalunda mindre derför att den är sekelgammal,
vidlåder nu gällande bestämmelser angående komministrarnes
byggnadsskyldighet, är ganska allmänt erkändt.
Och denna obillighet är så stor, att oaktadt nu gällande löneregleringar
varit byggda på förutsättningen af nämnda bestämmelsers
fortfarande giltighet under den period, regleringarna omfattat,
Kongl. Maj:t, icke desto mindre i trots af dessa löneregleringar
sökt få ifrågavarande bestämmelser ändrade.

Yrkandet att komministrarne måtte få åtnjuta samma förmåner
som kyrkoherdarne i fråga om byggnadsskyldigheten har
nemligen utgjort sjelfva kärnpunkten i de nådiga propositioner
med förslag till ny ecklesiastik boställsordning, som aflåtits till
1889 och 1894 års riksdagar. Kyrkomötet har ock för sin del
sökt få till stånd den behöfliga rättelsen i fråga om kommi -

284

SÄRSKILDA MENINGAR.

nistrarnes byggnadsskyldighet genom att medgifva en ökning af
kyrkoherdarnes. Att riksdagen icke desto mindre år 1894 afslog
Kong! Maj:ts nåd. proposition i ämnet, hade, såsom af följande
öfverblick torde framgå, sin grund icke i bristande vilja
att lätta det svagast aflönade presterskapets mest tryckande
börda utan i den insigten, att sådant icke, förrän tiden för
nu gällande löneregleringar utlupit, läte sig göra utan vissa
församlingars orättvisa betungande. Ty att riksdagen dock ansett,
att, så fort ske kunde, d. v. s. sedan tiden för nu gällande
löneregleringar utlupit, ändring borde vidtagas i bestämmelserna
om komministrarnes byggnadsskyldighet, framgår tydligt af
underdåniga skrifvelsen den 5 maj 1897, der presterskapets skyldighet
att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prestgårdar
som homministersboställen angår, särskild! framhålles
bland de förhållanden, som borde blifva föremål för undersökning
i ändamål att vinna behöflig rättelse.

# *

Att det ligger en obillighet deri, att komministrarne, de
svagast aflönade ordinarie presterna, äro belastade med all nybyggnads-
och underhållsskyldighet på sina boställen, under det
att kyrkoherdarne i motsvarande skyldigheter åtnjuta högst betydliga
lättnader, bär från de allra flesta håll blifvit erkändt,
såsom framgår vid en blick på hvad rörande detta ämne offentligen
blifvit uttalad! och åtgjordt under loppet af snart 40 år.

Redan i presteståndets vid 1862 års riksdag förslag till ny
boställsordning uttalas den önskan och förhoppning, att. i afseende
å komministersboställena måtte införas och stadgas samma
fördelning af skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnaderna,
som föreslagits i fråga om kyrkoherdeboställen. Denna
önskan understöddes af flera från orterna inkomna yttranden,
och kammarkollegium ansåg saken så billig och klar, att kollegiet
enhälligt och snart sagdt utan motivering, under erinran
att nybyggnadsskyldigheten vore för dessa svagt lönade boställshafvare
högst tryckande, i sitt underdåniga utlåtande af den 30
mars 1865, deri icke någon ändring i denna del gjordes i utlåtandet
af den 29 april 1867, föreslog, att de i utlåtandet intagna
bestämmelser om att å kyrkoherdeboställe vederbörande pastoratsbor
skulle bygga och underhålla de s. k. bostadshusen samt

HERR EKSTRÖM.

285

att endast de s. k. ladugårdshusen borde byggas och underhållas
af boställsbafvaren, skulle gälla till efterrättelse äfven i
fråga om tredje klassens boställen på landet och i pastorat, som
bestå af stads- och landsförsamlingar förenade. Vid förslagets
granskning i orterna uttalade också många kyrkoherdar den
meningen, att de icke ville medgifva någon ändring i allmänna
lagens stadgande om församlingarnes byggnadsskyldighet å
kyrkoherdeboställen, så vida ej församlingarna i gengäld åtoge
sig nybyggnads- och underhållsskyldighet å komministersboställen.

De komiterade, som den 28 mars 1879 afgåfvo underdånigt
förslag till förordning om presterskapets boställen, tillstyrkte
visserligen, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten å tredje
klassens boställen måtte fortfarande som förut åligga boställshafvarne
allena. Men en af de komiterade, prosten Oscar Erl.
Rabe, förklarade, att han ingalunda funnit sig öfvertygad af de
andragna motiven, och reserverade sig mot beslutet. Visserligen
— yttrade reservanten bl. a. — hade församlingarna icke
dittills varit lagligen förbundna att bygga och underhålla några
hus å tredje klassens boställen, men detta vore väl icke något
bindande skäl, hvarför de allt framgent — äfven under förändrade
förhållanden — icke skulle blifva det. Då skulle alla
vara fria från alla nya skattebördor endast på den grund, att
de vore nya. Allmogen i åtskilliga delar af riket hade insett
obilligheten i detta för deras svagast aflönade själasörjare tunga
åliggande, samt ganska allmänt sjelfvilligt åtagit sig hela byggnads-
och underhållsskyldigheten på komministersboställena —
likaväl som förhållandet vore med kyrkoherdeboställena. Efter
att hafva frågat, om en komminister eller kapellpredikant, som
ofta måste anse den vunna befattningen såsom sin lefnads verkningsmål,
kunde anses hafva sin anständiga bergning med genomsnittslönen
för en dylik tjensteinnehafvare och dermed vara
sä afl onåd, att han icke ens skulle vara i behof af någon lindring
i sina pålagor, fortsatte reservanten:

»Om församlingarna rätt uppskattade sin egen fördel uti att
hafva en värdig, nitisk och sjelfständig själasörjare, som icke
vore genom alltför stora brödsorger och jordiska bekymmer nödtvungen
att draga sin håg och sitt sinne från sitt dyra kall
utan kunde med mera odelad uppmärksamhet egna sin tid- och
sina krafter åt uppfyllandet af sina pligter mot embetet och sin

286

SÄRSKILDA MENINGAR,

församling, så borde de sannerligen icke vägra eller med ovilja
åtaga sig denna lilla nya börda, som blefve föga känbar, när
den fördelades på hela pastoratets skattskyldige medlemmar,
men är tryckande tung att ensam bära för den skuldbelastade
fattige läraren eller hans enka och barn.»

Efter erinran om att rikets presterskap i allmänhet framstält
yrkande på, att åt innehafvarne af komministersboställen
enahanda förmån i fråga om byggnad och underhåll af bostadshusen
som åt kyrkoherdarne skulle beviljas, och att många kyrkoherdar
fästat detta såsom vilkor, om de skulle underkasta sig
den i ganska väsentlig mån ökade byggnads- och underhållskostnad
å sina egna boställen, som enligt nya förslaget skulle drabba
dem, samt om kammarkollegii enhälliga förslag i samma syfte,
yrkade reservanten, att församlingarna måtte förpligtas att åt
komministrar och kapellpredikanter, på enahanda sätt som åt
sina kyrkoherdar, bygga och underhålla bostadshus jemte alla
dertill hörande byggnader.

Prosten Rabes betänkligheter mot komiterades förslag i förevarande
hänseende delades af samtliga de domkapitel och Kong],
Maj:ts befallningshafvande, hvilka i detta ämne särskildt yttrade
sig, nemligen tio af domkapitlen och tio af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande. Af dessa instämde de flesta uttryckligen
i herr Rabes reservation, hvarvid från en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ytterligare erinrades, hurusom Rabes skäl syntes
desto mera talande, som de visat sig i många fall omfattade
af församlingarna sj elfva. Två af de Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som i frågan yttrade sig, nemligen Kong]. Maj ds befallningshafvande
i Kopparbergs och Vesterbottens län, ansågo
församlingarnas ifrågakomna skyldighet böra än vidare utsträckas,
i det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
län hemstälde, att, såsom flerestädes redan skedde, församlingarna
skulle utgöra all byggnads- och underhållsskyldighet på
tredje klassens boställen, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens län föreslog, att hela byggnadsskyldigheten och
en del af underhållsskyldigheten ålades församlingarna.

T kammarkollegii underdåniga utlåtande af den 26 september
1887 öfver komiterades förslag yttrades visserligen icke något
särskildt i den sak, hvarom fråga är, och torde kollegiets majoritet
derför få anses hafva instämt med de komiterade, men
föredraganden i kollegiet anförde till protokollet bland annat föl -

HERR EKSTRÖM.

287

jande: »Jag finner så mycket mindre skäl att frångå kollega uti
1865 års förslag till boställsordning framstälda åsigt i afseende
å berörda skyldighets fördelning mellan församling och boställshafvare
(på tredje klassens bostadsboställen på landet), som en
betydande lindring vid byggnad och underhåll af prestgård
måste anses hafva kommit dåvarande byggnads- och underhållsskyldige
till del genom lagen den 1 maj 1885.»

Vid ärendets behandling i högsta domstolen ansågo samtliga
dess ledamöter, att, då innehafvare af tredje klassens bostadsboställen
å landet, med afseende å dem tillmätta löneinkomster,
icke torde kunna anses mägtiga att, utan församlingarnas deltagande,
uppföra och underhålla dessa boställens alla laga hus,
hvilka enligt förslaget skulle blifva ansenligt kostbarare än enligt
dittills tillämpade stadganden, och då skälig anledning syntes
icke förefinnas att i fråga om sådana boställen antaga annan
grund för byggnads- och underhållsskyldighetens fördelning än
som vidkommande andra klassens bostadsboställen å landet föreslagits,
äfven å tredje klassens bostadsboställen å landet berörda
skyldighet borde fördelas på enahanda sått, som i fråga om
andra klassens dylika boställen blifvit i komiterades förslag
hemstäldt.

I öfverensstämmelse med denna åsigt gaf också Kongl. Maj:t
i det »Förslag till ecklesiastik boställsordning», som afläts till
1888 års kyrkomöte, åt § 14 följande lydelse:

1. Å andra och tredje *) klassens bostadsboställen
på landet skola sätesbyggning, visthus, hushållskällare,
brygghus, vedbod, hemlighus, drängstuga, vagnshus
och brunn för hushållet, för så vidt de der böra enligt
denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet
byggas och underhållas. Öfriga laga hus å
sådana bostadsboställen byggas och underhållas af hoställshafvaren.

2. A bostadsboställena af andra och tredje klasserna
i stad byggas och underhållas alla laga hus af
pastoratet.

1888 års kyrkomöte fann dessa bestämmelser angående fördelningen
af nybyggnads- och underhållsskyldigheten å andra
klassens — eller de för kyrkoherdarne afsedda — bostadsboställen
på landet ändamålsenliga. Men kyrkomötet ansåg tillika,

) Kursiv, af reservanten.

288

SÄRSKILDA MENINGAR.

att samtliga bestämmelser i 14 § hade ett nära samband med
hvarandra, samt att paragrafen i sin helhet var den vigtigaste i
hela lagförslaget, hvarför kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse
den 8 oktober 1888 beträffande denna paragraf ansåg sig
böra anhålla, att ånyo varda hördt, derest samma paragraf icke
skulle kunna af statsmagterna i alla delar godkännas.

Kyrkomötet hade således för sitt bifall till allmänna lagens
ändring i fråga om nybyggnads- och underhållsskyldigheten å
hyrhoherdeboställena uppstält som vilkor, att komministersbaställena
i nämnda hänseende blefve med de förra likstälda.

När ärendet föredrogs inför Kongl. Maj:t, den 7 dec. 1888,
erinrade föredragande departementschefen, statsrådet Wennerberg,
om ärendets föregående behandling och om innehållet af det
inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda förslaget till ecklesiastik
boställsordning samt yttrade i fråga om komministrarnes
byggnadsskyldighet bl. a. följande:

»I fråga om hvem byggnads- och underhållsskyldigheten å
komministrars bostadsboställen å landet, i förslaget hänförda
till tredje klassens boställen, åligger, finnes för närvarande veterligen
icke något allmänt gällande stadgande. På grund häraf
Kar denna skyldighet hittills ansetts åligga boställshafvaren ensam
å alla de komministersboställen, för hvilka icke särskilda
undantagsbestämmelser finnas. Obilligheten af en dylik anordning,
enligt hvilken den svagast aflönade klassen af presterlige
boställshafvare måst ensam ansvara för hela byggandet och
underhållsskyldigheten å sina boställen, under det deras i regeln
vida bättre aflönade embetsbroder, kyrkoherdarne, lagligen åtnjutit
den förmånen, att en ganska väsentlig del af byggnadsoch
underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställena skolat af församlingarna
utgöras, har länge varit insedd.»

Efter erinran bl. a. om att kammarkollegium, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad presteståndet i ett vid riksdagen
1862—63 utarbetadt förslag ifrågasatt, i sina utlåtanden den 30
mars 1865 och den 29 april 1867 hemstält, att de föreslagna
bestämmelserna i fråga om kyrkoherdeboställena skulle gälla
till efterrättelse äfven i fråga om tredje klassens boställen på
landet; om prosten Rabes reservation mot det den 28 mars 1879
afgifna komitéförslaget; om domkapitlens och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
delande af Rabes betänkligheter, samt om
högsta domstolens åsigt, att äfven å tredje klassens bostads -

HERR EKSTRÖM.

289

boställen å landet berörda skyldighet borde fördelas på enahanda
sätt, som i fråga om andra klassens dylika boställen blifvit
i komiterades förslag hemstäldt, förklarade sig statsrådet på
anförda grunder icke hafva funnit byggnads- och underhållsskyldigheten
å tredje klassens boställen skäligen kunna åläggas
boställshafvaren i vidsträcktare mån än högsta domstolen tillstyrkt
och hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes
till riksdagen aflåta nådig proposition om antagande af det af
statsrådet omförmälda, inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda,
förslag till ecklesiastik boställsordning.

Vidare och då en af kyrkomötet i dess underdåniga skrifvelse
med anledning af en motion af herr A. P. Dani e Is o n fr a in -stäld begäran om utredning i syfte att befria såväl församling
som presterskap från byggnads- och underhållsskyldighet beträffande
boställshusen syntes statsrådet mycket beaktansvärd,
hemstälde statsrådet, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla kammarkollegium
att efter vederbörandes hörande verkställa utredning,
om och under hvilka vilkor den församling och presterskap
åliggande skyldighet att bygga och underhålla de ecklesiastika
boställenas hus måtte kunna öfverflyttas till en eller flera för
ändamålet bildade kassor, samt med underdånigt utlåtande i
ärendet inkomma.

Samma dag, nådigt beslut af Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse
med föredragande departementschefens hemställan fattades,
aflat statsrådet skrifvelse till kammarkollegium, som sålunda
anbefaldes att verkställa den omförmälda utredningen.

Den omständigheten, att utredning blifvit anbefald, gaf anledning
till frågans fäll vid 1889 års riksdag. Lagutskottet
ansåg nemligen icke lämpligt, att det för riksdagen framlagda
för.skiget till ecklesiastik boställsordning för det dåvarande af
riksdagen godkändes, enär, enligt utskottets mening, öfvervägande
skäl talade för att afbida, huru den af Kongl. Maj:t anbefallda
utredningen i ämnet utfölle. Sedan utredningen verkstälts,
skulle Kongl. Maj:t, enligt utskottets förmodan, icke
underlåta att för riksdagen framlägga förnyadt förslag i ämnet
med de ändringar, som af utredningen kunde föranledas. -Af
dessa skäl hemstälde lagutskottet, att Kongl. Maj :ts ifrågavarande
proposition för det dåvarande icke måtte af riksdagen bifallas.

Denna utskottets hemställan bifölls utan diskussion af andra
kammaren. Första kammaren återremitterade emellertid ärendet

290

SÄRSKILDA MENINGAR.

till lagutskottet, h vilket dock ansåg andra kammarens omförmälda
beslut lägga hinder i vägen för utskottet att företaga
den ytterligare granskning och utredning, hvilken första kammaren
pröfvat ämnet kräfva, hvadan och då sammanjemkning
af kamrarnes beslut, derest första kammaren utan eller med
ändringar godkände författningsförslaget, icke vore möjlig, frågan
enligt utskottets uppfattning borde anses för den riksdagen
förfallen. Riksdagen lät vid denna anmälan bero och tillkännagaf
i underd. skrifvelse den 8 maj 1889, att andra kammaren
funnit den omförmälda propositionen för det dåvarande icke böra
bifallas, och att i följd deraf frågan om antagande af den nya
ecklesiastika boställsordningen för den riksdagen förfallit.

I denna utgång af frågan vid 1889 års riksdag förefinnes
alltså ännu intet, som vore egnadt att nu leda till frångående
af det förslag, sota betecknats som det vigtigaste i K. prop., förslaget
att komministrar ne i fråga om byggnads- och underhållsskyldighet
måtte få åtnjuta enahanda förmåner som kyrkoherdarne.

Den utredning, som kammarkollegium anbefalts att afgifva,
dagtecknades af kollegiet den 5 maj 1893 och afläts af
Kongl. Maj:t jemte förnyad nådig proposition med förslag till
ecklesiastik boställsordning till 1893 års kyrkomöte. I utredningen,
som stälde sig afvisande till förslaget om byggnadsskyldighetens
öfverflyttande på en eller flera för ändamålet bildade
kassor, yttrade kollegium, att en reglering af skyldigheterna,
ländande till båtnad för så väl församlingar som presterskapi,
skulle vinnas genom antagande — med de modifikationer,
som kunde finnas påkallade — af det efter den sorgfälligaste
utredning upprättade förslag till förnyad ecklesiastik boställsordning,
som af Kongl. Maj:t framlagts för 1888 års kyrkqjnöte
och 1889 års riksdag.

Med öfverlemnande af kammarkollegii förenämnda utlåtande
aflat Kongl. Maj:t för andra gången till kyrkomötet förslaget
till ecklesiastik boställsordning, och förklarade sig kyrkomötet
i underd. skrifvelse den 10 oktober 1893 icke hafva sig bekant
något skäl, som bort föranleda mötet att frånträda sitt förut i
frågan fattade beslut. Kyrkomötet hade således för andra gången
antagit Kongl. Maj:ts förslag, under förutsättning, såsom
förut, att någon ändring i 14 § icke utan kyrkomötets samtycke
komme att ega rum.

HERR EKSTRÖM.

291

För andra gången öfverlemnades nu förslaget genom nådig
proposition jemväl till riksdagens pröfning. Den närmare granskning
af detsamma, som lagutskottet icke företagit vid 1889 års
riksdag, verkstäldes nu af utskottet vid 1894 års riksdag. Utskottet
ansåg beträffande § 14, att den byggnads- och underhållsskyldighet
å 3:dje klassens boställen, som af församlingarna öfvertoges,
borde motsvaras af lättnad i sådan skyldighet beträffande 2:dra
klassens boställen. Då emellertid, efter utskottets åsigt, enligt
bestämmelserna i 14 § af Kongl. Maj:ts förslag en sådan jemvigt
icke vunnes, utan församlingarna skulle få vidkännas en väsentligt
förökad byggnads- och underhållsskyldighet, samt dertill komme,
att de föreslagna bestämmelserna skulle verka synnerligen oj emot,
så att, under det någon lättnad skulle beredas de församlingar, der
endast kyrkoherde vore anstäld, tungan för de församlingar,
der flere komministrar funnes, skulle blifva särdeles stor, ansåg
utskottet sig icke kunna tillstyrka antagandet af 14 § i oförändradt
skick samt hemstälde förty, att riksdagen icke måtte
bifalla Kongl. Maj:ts proposition. Härvid är dock att märka, att
af fem reservanter från andra kammaren fyra yrkade på full
likställighet mellan andra och tredje klassens boställen i fråga
om byggnads- och underhållsskyldigheten.

Andra kammarens beslut fattades i öfverensstämmelse med
lagutskottets förslag. Första kammaren åter beslöt på yrkande
af herr Annerstedt, att 14 § skulle godkännas med följande förändrade
lydelse af mom. 1:

»Å andra och tredje*) klassens bostadsboställen på,
landet skola sätesbyggning, visthus och hushållskällare
af pastoratet byggas och underhållas. Öfriga
laga hus å sådana boställen byggas och underhållas
af boställshafvaren.»

Yrkandet att komministrarne, det svagast aflönade ordinarie
presterskapet, som i motsats till sina bättre lottade embetsbroder
äro betungade med all nybyggnads- och underhållskyldighet å
sina bostadsboställen, skulle från samma skyldigheter delvis eller

) Kursiv, af reservanten.

292

SÄRSKILDA MENINGAR.

i samma utsträckning som kyrkoherdarne befrias, har alltså
utgjort den röda tråden i de snart 40-åriga sträfvandena att få
till stånd ändrade bestämmelser i fråga om byggnads- och underhållsskyldighet
å ecklesiastika bostadsboställen. Samma yrkande
betecknades ock af herr biskop Billing i riksdagens första kammare
under diskussionen den 13 maj 1889 såsom »hjertpunkten
i det kongl. förslaget».

Detta yrkande uppbäres ock af allmänna rättsmedvetandet,
och om bland kyrkliga reformkraf något har äfven församlingarnas
enstämmiga mening för sig, så vågar jag påstå, att det
är yrkandet, att den sekelgamla orättvisan mot komministrarne
i fråga om byggnadsskyldigheten skall komma att upphöra.

Att riksdagens andra kammares beslut, när frågan der diskuterades
och definitivt beslut fattades, hvilket, såsom framhållits,
skett blott en'' gång, nemligen år 1894, icke äfven gick i
samma rigtning, synes, att döma af den vid tillfället förda diskussionen,
icke hafva berott på någon motvilja mot att bereda
det svagast aflönade presterskapet den ifrågasatta lättnaden i
dess byggnadstunga utan, bortsedt från den bristande enigheten
mellan reservanterna inom lagutskottet, som omöjliggjorde för
utskottet framläggande af något förslag beträffande 14 § på
tvenne skäl: församlingarna skulle i det hela hafva fått vidkännas
en förökad skyldighet, och bestämmelserna skulle verkat
ojemnt, beredt någon lättnad åt församlingar med endast kyrkoherde
men en särdeles stor tunga åt församlingar med flera
komministrar.

Under dessa skäl till afslaget på Kongl. Maj:ts proposition,
skäl, hvilkas giltighet för det dåvarande knappast kan bestridas,
låg emellertid uppenbarligen en förutsättning att nemligen riksdagens
vägran att ingå på de nya lagbestämmelserna, afsåg tiden
för gällande löneregleringar, genom hvilka församlingarnas aflöningsskyldighet
till presterskapet redan är faststäld. Komitén
har sjelf antydt detta, då den (sid. xv) såsom ett slutresultat
af sin granskning af frågans förhistoria säger: »Erfarenheten
synes sålunda hafva tillräckligt ådagalagt, att det icke gifves
någon utsigt att få den ifrågavarande nybyggnads- och underhållsskyldigheten
vare sig å kyrkoherdeboställen eller å komministersboställen
på ett tillfredsställande sätt ordnad, så länge
en dylik reglering skall bero på ett utbyte mellan boställshafvares
och församlingars skyldighet under nu pågående löne -

HERR, EKSTRÖM.

293

regleringsperiod, *) allra minst om densamma skall samtidigt verkställas
för båda klasserna af boställen.»

I dessa ord ligger ett erkännande af att för kommande löneregleringsperiod
utsigterna för frågans lyckliga lösning i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts tvenne gånger för kyrkomöte
och riksdag framlagda förslag och kyrkomötets tvenne gånger
fattade beslut ingalunda äro omintetgjorda genom förslagets fall
vid 1894 års riksdag. Ty för kommande löneregleringsperiod
har riksdagen fria händer.

Visserligen hör man ofta upprepas, och det synes på flera
håll hafva öfvergått till ett axiom, att byggnads- och underhållsskyldighet
är en börda af sådan art, att det icke blott är otänkbart,
att församlingarna skulle kunna förmås att åtaga sig en
förökad sådan, utan att de tvärtom måste tänkas komma att
göra sig fria t. o. m. från den, som redan genom lag åligger
dem. Men förhållandet med folk- och småskollärarnes bostadsförmån
synes vederlägga detta antagande. Om ock hvarje skollärares
bostadsförmån utgöres af allenast 1 till 3 rum jemte
kök, så finnes ju ofta i ett och samma pastorat ett antal af 10
till 20 skollärare,- och det behöfves ibland knappast mer än en
P. M. från folkskoleinspektören, förrän det utan motsägelse bygges
ett eller två nya skolhus och dermed bostad åt lärare eller
lärarinna. Icke heller har denna byggnadsskyldighet inom riksdagen
gjorts till föremål för klagan, eller anspråk framstälts
på församlingarnas befriande från densamma. Men då nu församlingen
af ålder har byggnads- och underhållsskyldighet
på kyrkoherdebostället och utan någon motsägelse åtagit sig
sådan för sina många folk- och småskollärare, så förefaller det
egendomligt, att det förklaras för en orimlighet, om man vågar
ifrågasätta, att församlingen skulle på liknande sätt bereda fri
bostad äfven åt sin komminister. Han är dock i de flesta fall i
olikhet med folk- och småskollärarne blott en. I förhållande till
sin embetsbroder kyrkoherden är han äfven för öfrigt i löneväg
kyrkans styfbarn. Och med hänsyn till den långvariga och
dyrbara utbildningen för embetet och studieskuldernas tyngande
börda är hans lott i ekonomiskt afseende knappast mera afundsvärd
än folkskollärarens.

I fråga om det kungl. förslagets bestämmelser om komministrarnes
delvisa befrielse från nybyggnads- och underhålls *)

Kursiv, af reservanten.

Pr estlöneregler ing xkomitén II, 2. 24

294

SÄRSKILDA MENINGAR.

skyldighet är ock att märka, att om bestämmelserna genom
ojemnhet i sina verkningar skulle för den tid efter löneregleringarnas
utlöpande, som lagförslaget nu hör omfatta, komma
att på någon församling lägga en oskälig hörda i fråga om
byggnadsskyldigheten, denna hörda utan svårighet skulle kunna
lättas vid regleringen af den kontanta lönen, hvarvid i sista
hand är att beakta, hvad riksdagen framhåller i underd. skrifvelsen
den 5 maj 1897, att man måste »tillse, huruvida ej bidrag
från annat håll må kunna lemnas åt församlingar, som äfven
efter införandet af förändradt utskyldssystem blifva för svaga
att kunna bereda sin herde anständig bergning».

Då nu komitén enligt Kongl. Maj:ts beslut den 22 oktober
1897 och riksdagens nyss åberopade skrifvelse har till uppdrag
att framlägga de grunder, som anses böra blifva bestämmande
vid reglerandet af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu
gällande lönekonventioner utlupit, har jag icke kunnat rubbas i
den öfvertygelsen, att komitén icke bort förkasta det af Kongl.
Haj:t tvenne gånger för kyrkomöte och riksdag framlagda förslag,
som afsett att bereda komministrarne samma lättnad i fråga
om byggnads- och underhållsskyldighet, som åtnjutes eller skulle
komma att åtnjutas af kyrkoherdarne, utan att komitén fastmer
bort, under de nu ljusnande utsigterna för ett dylikt förslags
framgång, vidhålla de bestämmelser om komministrarnes delvisa
befrielse från byggnads- och underhållsskyldigheten, som Kongl.
Maj:t under vida ogynsammare förhållanden till komministrarnes
fromma velat få af riksdagen antagna.

Saken i och för sig: den påtagliga orättvisan i att komministrarne,
det svagast aflönade ordinarie presterskapet, betungas
med en börda, från hvilken deras lyckligare lottade embetsbroder
äro i väsentligaste måtto befriade; frågans förhistoria,
som vittnar om ett snart 40-årigt arbete af både prester och
lekmän för att vinna ändring i detta missförhållande; och
den antydan, som riksdagen i underd. skrifvelsen den 5 maj
1897 gifvit i samma rigtning genom att bland förhållanden, som
borde blifva föremål för undersökning i ändamål att vinna behöflig
rättelse, särskildt framhålla frågan om ändrade bestäm -

HERR EKSTRÖM.

295

meker med afseende på presterskapets skyldighet att hygga och
underhålla vissa hus såväl hvad prestgårdar som komministersboställen
angår, har alltså synts mig klart teckna den väg, som
komitén i sitt förslag rörande komministrarnes byggnadsskyldighet
bort gå, äfven om ingen annan förändring i utsigterna
för riksdagens bifall till ett dylikt förslag inträffat sedan 1894
års riksdag än den högst betydande förändring, som ligger redan
deruti, att hvad riksdagen nu begärt är framläggandet af de grunder,
som anses böra blifva bestämmande för presterskapets aflöning,
sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit.

Men nu komma till den allmänna förändring, uppstår genom
gällande löneregleringsperiods utlöpande, förändringar just med
afseende på komministerstjensterna, som äro af beskaffenhet att
försätta frågan om komministrarnes byggnadsskyldighet i ett
fullständigt nytt läge.

Antydda förändringar komma att inträda med de indragningar
af komministerstjenster, som riksdagen ansett böra företagas
vid utgången af nu gällande löneregleringar, och i fråga om hvilka
komitén jemväl har att uppgöra förslag. I sjelfva verket äro
dessa förslag till indragning af komministraturer egnade att
utöfva ett sådant inflytande på uppfattningen af frågan om
komministrarnes byggnadsskyldighet, att jag inom komitén uttalat
den bestämda åsigt, att förslaget till ecklesiastik boställsordning
icke bort från komitén till Kongl. Maj:t aflåtas, förrän
komiténs förslag om indragning af komministraturer, sammanslagning
af pastorat, komministraturers förvandling till kyrkoherdebefattningar
och nya presterliga tjensters upprättande
kunnat inför Kongl. Maj:t samtidigt framläggas.

Det är nemligen uppenbart, att ingen i ekonomiskt hänseende
mindre bärkraftig församling, som nu skulle beklaga sig
öfver att blifva alltför betungad, derest den nybyggnads- och
underhållsskyldighet, som församlingen har att bestrida på kyrkoherdebostället,
utsträcktes äfven till komministersbostället, längre
skulle höja denna klagan, om komministerstjensten i församlingen
indroges. Äfven om allmänna lagen ålade församlingarna
all byggnads- och underhållsskyldighet på komministersboställena,
skulle ju den församlingen icke komma att drabbas af denna
börda.

Men nu är det just i de smärre och minst bärkraftiga församlingarna,
som komministerstjensterna skulle komma att in -

296

SÄRSKILDA MENINGAR.

dragas. Och omfattningen åt dessa indragningar är enligt komiténs
förslag så stor, att, äfven om de samma komme att genomföras
i allenast omkring 75 % af samtliga föreslagna fall,
talet om ett oskäligt betungande af församlingarna, för den händelse
de finge sig ålagdt att på komministersboställena bestrida
samma nybyggnads- och underhållsskyldighet, som nu åligger
dem på kyrkoberdeboställena, i de allra flesta fall skulle komma
att förstummas.

Sanningen af dessa påståenden lärer klarligen framgå ur
följande silfror rörande landspastoraten i de 6 stift, för hvilka
komiténs förslag på området för den kyrkliga organisationen
hafva tagit en mera bestämd form:

Stift.	Af n. v. komministraturer i landspastorat	Nva kom ministers-tjenster i lands-pastorat skulle in-rättas till ett antal af	Antalet kommini-straturer i lands-pastorat skulle alltså minskas
som ut-göra ett antal af	skulle enl. komiténs förslag
förvand-las till kyrko-herdebe-fattningar	indragas
från	till
TJpsala........	109	• i	55	5	109	58
Linköpings......	97	6	53	4	97	42
Skara.........	100	1	47	—	100	52
Strengnäs.......	70	2	33		70	35
Vesterås........	55	5	15	12	55	47
Vesjö.........	95	5	36	4	95	58
Summa	526	20	239	25	526	292

Beträffande de återstående sex stiften, äro landspastoratens
komministraturer i Lunds stift ganska få, i Visby stift endast 4,
vid hvilka församlingarna redan nu hafva nybyggnads- och underhållsskyldighet
(något som är förhållandet äfven vid ett betydligt
antal komministraturer i Vest erås stift), i Kalmar stift torde
de flesta af de i de mindre pastoraten förekommande komministraturerna
blifva föreslagna till indragning; i Göteborgs och
Karlstads stift utgöra de pastorat, som hafva komministraturer,
oftast komplexer af flera församlingar, hvilkas förenade eko -

HERR EKSTRÖM.

297

nomiska bärkraft i allmänhet icke är ringa. För Hernösands
stift torde komitén visserligen komma att föreslå inrättandet
af ett stort antal nya komministraturer, men de norrländska
prestboställenas skogsafkastning lärer få betraktas såsom en
betydande äfven på byggnadsskyldigheten inverkande faktor vid
frågan om upprättandet af dessa nya tjenster.

I de sex första stiften skulle således komministraturernas
antal i landspastoraten enligt komiténs eget förslag reduceras
från 526 till 292. Dermed är omfattningen i det hela af frågan
om komministrarnes delvisa befrielse från nybyggnads- och underhållsskyldighet
också i högst betydlig mån reducerad.

Äfven i de enskilda fallen ter sig frågan i ljuset af dessa
indragningsförslag helt olika mot förr. Ty om det förut med
allt fog kunde sägas, att på pastorat sådana som

			Antal fyrkar för jordbruks-fastighet.	Summa fyrkar för alla be-skattnings-föremål.
Björklinge, i Upsala	stift, med	allenast......	6,811	8,853
Ö. Stenby, i Linköpings	S ■»	■» . .	6.278	6,625
Vartofta, i Skara	» >	» ....	4,479	5,198
Österåker, af Strengnäs		» ......	5,405	7,472
Irsta, i Vesterås		» ......	5,394	7,445
Ölmestad, i Vexjö	» »	» ....	5,922	6,179

icke rättvisligen kunde, utöfver deras förut åtagna bördor för
presterskapets aflöning, under nu gällande löneregleringsperiod
ytterligare läggas bördan af en del af komministrarnes nybyggnads-
och underhållsskyldighet, så förfaller denna invändning,
då sjelfva frågan i och med komministraturens indragning förfallit.

Men i andra församlingar kan det icke anses obilligt, om
den delvisa befrielse från nybyggnads- och underhållsskyldighet,
som åtnjutes af kyrkoherdarne, äfven finge åtnjutas af komministrarne.
Det är påtagligt, att så kunde ske utan pastoratens
nämnvärda betungande i pastorat sådana som

298

SÄRSKILDA MENINGAR.

	Antal fyrkar för jordbruks-fastighet.	Summa fyrkar för alla be-skattnings-föremål.
Tierp, i Upsala stift, med.........	18 944	37,592
Misterhult, i Linköpings > » .........	21,807	29,059
Hofva, i Skara » » .........	22,480	28,135
Rumla, i Strengnäs » » .........	20,905	46,848
Ramsberg, i Vesterås » > .........	19,508	31,048
Hvetlanda, i Vexjö > » .........	8,237	34,382

Till och med pastorat, hvilkas ekonomiska bärkraft är allenast
tredjedelen af de här exempelvis nämndas, skulle äfven
efter öfvertagandet af en del af komministerns nybyggnads- och
underhållsskyldighet vara jemförelsevis mindre betungade än
andra smärre pastorat allaredan nu äro och fortfarande skulle
blifva det genom sin nybyggnads- och underhållsskyldighet på
kyrkoherdebostället ensamt. Det är påtagligen mera betungande
för sådana pastorat som

	Antal fyrkar för jordbruks-fastighet.	Summa fvrkar för alla be-skattnings-föremål.
Järlåsa, i Upsala stift, med..........	2,344	2,948
Trehörna, i Linköpings » »..........	3,607	3,773
Eriksberg, i Skara » »..........	4,197	4,704
Q,varsebo, i Strengnäs » >..........	3,190	4,470
Vårahus, i Vesterås » »..........	2,373	3,505
Femsjö, i Vexjö » »..........	1,843	1,947

att bestrida dem åliggande byggnads- och underhållsskyldighet
på sina vederbörande kyrkoherdeboställen, än det skulle blifva
för pastorat, sådana som de nyss förut nämnda, att något lätta
äfven på sin komministers börda.

De bestämmelser, komitén föreslagit i fråga om nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten, äro alltså egnade att låta bördorna

HERR EKSTRÖM.

299

tyngst drabba dem, som ega minsta förmågan att bära dem, nemligen
komministrarne och de fattigaste församlingarne, under det att
tyrkoherdarne och de ekonomiskt bärkraftigare församlingarne
skonas. Det är, som om man sade: »Den fattigare församlingen
skall bära sin börda af nybyggnads- och underhållsskyldighet
åt sitt presterskap (kyrkoherden), men den rikare församlingen
skall befrias från en del (nemligen i hvad det gäller komministern)
af motsvarande börda i förhållande till sitt presterskap».

Komitén har angående utsigterna i riksdagens andra kammare
antydt, att dessa icke medgifva framläggandet af ett förslag
om komministrarnes delvisa befrielse från nybyggnads- och
underhållsskyldigheten. Mig förefaller det ännu mindre sannolikt,
att riksdagens andra kammare fortfarande skulle vilja låta
denna börda odelad tynga komministrarne, sedan förhållandena
medgifva dess aflyftande utan kränkande af någons rätt. Och
att representanterna för de smärre församlingar, som beröfvats
sina komministrar, eller för de församlingar, som aldrig haft
sådana, men till följd af sin ringa ekonomiska bärkraft känna
bördan af sin nybyggnads- och underhållsskyldighet å kyrkoherdebostället
tryckande nog, skulle vara böjda för ett förslag,
som i regeln gynnar endast de bärkraftigaste församlingarna,
förefaller lika osannolikt, som att representanterna för dessa
rikare församlingar ens skulle önska förnyandet af bestämmelser,
som skulle göra dessa församlingars börda i fråga om nybyggnads-
och underhållsskyldigheten så mycket lättare än de
smärre församlingarnas, men bereda dem denna lättnad på komministrarnes
bekostnad.

Till de förändringar, som indragningen af hundratals nu
befintliga komministraturer kommer att medföra, hörer äfven
komministrarnes i det hela ändrade ställning med afseende på
arbete och ansvar. I landspastoraten, om hvilka här är fråga,
skall enligt komitéförslagen om den kyrkliga organisationen
komministerns tjenstgöring vid samma kyrka som kyrkoherden
hädanefter höra till undantagen. Han får i regeln sitt sjelfständiga
arbetsfält antingen i annexförsamlingen eller i ett kapellag
af moderförsamlingen med i det hela samma arbete och
samma ansvar som kyrkoherden. Under sådana förhållanden

300

SÄRSKILDA MENINGAR.

synes det ännu obilligare än förr, om han icke skulle med hänsyn
till nybyggnad och underhåll af boställets hus få åtnjuta
samma förmåner som kyrkoherden.

Hvad särskildt angår annex- eller kapellförsamling, förefaller
det icke heller rättvist, att densamma väl skall bidraga
till nybyggnad och underhåll af husen åt kyrkoherden, hvilkens
arbete åtminstone i vissa delar af landet så godt som uteslutande
faller inom moderförsamlingen, men deremot icke å sin
sida erhålla hjelp af moderförsamlingen med nybyggnad och
underhåll åt komministern, hvilken annexförsamlingen på grund
af hans bostad och tjenstgöring betraktar såsom sin prest i särskild
mening. Denna sak torde också böra tagas i betraktande,
så mycket hellre som i riksdagens underd. skrifvelse den 5 maj
1897 äfven frågan om ordnandet af kapellförsamlingarnas ställning
till sina moderförsamlingar nämnes bland förhållanden,
som böra blifva föremål för undersökning i ändamål att vinna
behöflig rättelse.

Hör öfrigt torde det ock förtjena att ihågkommas, att komministrarne
numera, utöfver all nybyggnads- och underhållsskyldighet
å sina egna boställen, jemväl enligt lagen den 29 juni
1900 derjemte skola för sin löneinkomst deltaga i kostnaden för
nybyggnad och underhåll af husen å kyrkoherdeboställena.

Komitén har i allmänna motiveringen (sid. lix) såsom en
förklaring af underlåtenheten att föreslå nya lagbestämmelser
rörande församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet
meddelat, att denna underlåtenhet berott dels derpå, att bestående
förhållanden svårligen kunna rubbas under nu gällande löneregleringar,
dels derpå, att komitén ansett ordnandet af församlingarnas
och presterskapets byggnadsskyldighet för nästa löneregleringsperiod
kunna och böra ske vid och genom den blifvande
Löneregleringen.

Hvad det förra skälet beträffar, så synes det, som om det
icke bort behöfva befaras, att med ett förslag om ändrade lagbestämmelser
i fråga om komministrarnes byggnadsskyldighet
bestående förhållanden under nu gällande löneregleringars period
skulle rubbas, då Kongl. Maj:t och riksdagen uttryckligen begärt

HERR EKSTRÖM.

301

framläggandet af »de grunder, som anses böra blifva bestämmande
vid reglerandet af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande
lönekonventioner utlupiU. Det är också ganska anmärkningsvärd^
att ehuru visserligen i inledningen till den underdåniga
skrifvelse, som föregår betänkandet, anförts hvad riksdagen begärt,
sedermera just vid angifvandet af det uppdrag, som af Kongl.
Maj:t blifvit komitén gifvet, här ofvan kursiverade, högst betydelsefulla
tillägg uteslutits. Genom att nu förslaget till ecklesiastik
boställsordning — trots det uttryckliga betonandet i
Kongl. Maj:ts och riksdagens skrifvelse!’ af att nu begäres framläggandet
af grunder, som böra blifva bestämmande, sedan tiden
för nu gällande lönekonventioner lupit till ända — uppgjorts
med hänsyn till nu gällande löneregleringar, och för att redan
under dessas löpande period tillämpas, har hela saken snedvridits,
så att fordran på de lagbestämmelser i fråga om nybyggnads-
och underhållsskyldighet, som utgjort ett kyrkligt
önskemål under mer än en mansålder, äfven denna gång måst
afvisas med den invändningen, att de skulle rubba bestående
förhållanden under nu gällande löneregleringars period.

Det andra skälet: att ordnandet af byggnadsskyldigheten
för nästa löneregleringsperiod kan och bör ske först vid och
genom löneregleringarna, således icke genom bestämmelser i allmän
lag, har synts mig lika litet tillfredsställande som det förra.
Byggnadsskyldigheten faller af ålder inom området för lagens
bestämmelser. Och de försök, som hittills gjorts att för komministrarnes
del ordna densamma genom löneregleringarna, hafva
icke utfallit så, att de mana till efterföljd.

Ku har komitén visserligen föreslagit ett annat sätt än det
hittills använda, så till vida som genom lånekassorna annuiteten
för nybyggnadskostnaden skulle utgå jemnt och kunna med
ganska stor säkerhet beräknas. Om nu boställshafvaren verkligen
genom löneregleringen varder fullständigt godtgjord för
denna annuitet och om den öfriga lönen är tillräcklig för anständig
bergning, har han icke längre att klaga öfver nybyggnadsskyldigheten
(jfr sid. xvi). Då är frågan om byggnadsskyldigheten
löst, icke genom lagbestämmelser men genom löneregleringen.

Det torde dock vara att befara, att, ifall komitéförslaget
antoges och uppgörelsen om byggnadsskyldigheten alltså skulle
ske först vid löneregleringen genom en mot annuiteterna till

302

SÄRSKILDA MENINGAR.

lånekassan svarande förhöjning af den kontanta lönen, en dylik
förhöjning icke till fullo komme boställshafvaren till del. Denna
sannolikhet är ganska stor, och äfven här förefinnes för öfrigt ett
högst beaktansvärdt skäl mot kyrkoherdarnes och korn min i strå,rnes
olikhet inför lagen, då det gäller byggnadsskyldigheten.
Ty om vid regleringen af lönerna inom ett visst pastorat åt kyrkoherden
tillerkändes en lön af 5,000 kr., boställsafkastningen
inräknad, så betyder detta och skulle enligt komiténs förslag
fortfarande betyda: utöfver förmånen af fri bostad. Ifall det nu
ansåges billigt, att komministern tillerkändes exempelvis 2,400
kr. utöfver samma förmån, så tillfölle denna förmån dock icke
honom på samma sätt som kyrkoherden, d. v. s. in natura, utan
han skulle få den i form af ökad kontant lön. Härvid skulle
då rätteligen så tillgå, att, ifall komiténs förslag om byggnadslånekassor
vunne godkännande och annuiteten kunde anses komma
att stanna vid 500 kr., komministern, ifall afräkning icke kunde
ske på boställsafkastningen, utöfver de 2,400 kr. tillerkändes
500 kr. såsom godtgörelse för byggnadsskyldigheten.

Men det är icke sannolikt, att så komme att ske. Summorna
af de i penningar utgående eller beräknade aflöningsförmånerna
blefve för komministern som för kyrkoherden sammanräknade.
Att anslå 2,900 kr. åt komministern, då kyrkoherden
finge 5,000, ansåges sannolikt alltför frikostigt. Komministerns
lön sattes derför till exempelvis 2,500 kr. Men det är uppenbart,
att han på detta sätt icke finge de aflöningsförmåner, som
han annars skulle fått, derest grunden för jemförelse mellan
hans och kyrkoherdens löneförmåner varit den samma (d. v. s.
kontant lön utöfver förmånen af fri bostad). Då hade han fått
de 2,400 kronorna jemte fri bostad. Nu har han (jemförd med
kyrkoherden) i sjelfva verket fått allenast 2,000 kr., fast hans
lön efter det kontanta beloppet kommer att nämnas och uppskattas,
såsom utgörande 2,500 kr.

En uppgörelse om byggnadsskyldigheten verkstäld vid löneregleringen
i st. f. genom lagbestämmelser, som tillförsäkra förmånen
af fri bostad, kommer alltså att i verkligheten utfalla till
boställshafvarens nackdel. I synnerhet blir detta fallet för komministern,
då vid jemförelsen mellan kyrkoherdens och komministerns
kontanta lönebelopp den förre derutöfver åtnjuter den
fria bostadsförmån, som den senare saknar. Under sådana förhållanden
har jag icke heller kunnat åtnöjas med de sväf -

HERR EKSTRÖM.

303 ’

vande löftena om ordnande af kela frågan om byggnadsskyldigheten
först vid löneregleringarna, utan kar nödgats vidhålla
min åsigt, att ändring i gällande lag bort till komministrarnes
förmån föreslås.

På grund af hvad jäg i fråga om nybyggnads- ock underhållsskyldigheten
på komministersboställena anfört, eller

att komministrarnes betungande med denna skyldighet odelad
allmänt och under en hel mansålder erkänts innebära en
obillighet;

att Kongl. Maj:t genom förnyade nådiga propositioner till
kyrkomöte och riksdag redan förut velat afhjelpa denna orättvisa; att

kyrkomötet tvenne gånger biträdt Kongl. Maj:ts nåd.
förslag;

att riksdagen i sin underd. skrifvelse den 5 maj 1897 framhållit
byggnadsskyldigheten på komministersboställen bland förhållanden,
rörande hvilka borde framläggas utredning och förslag
i ändamål att vinna behöflig rättelse;

att de icke ogrundade betänkligheter, som af riksdagens
andra kammare år 1894 framstäldes mot ett öfverflyttande af
en del af komministrarnes nybyggnads- och underhållsskyldighet
på församlingarna under nu gällande löneregleringars period
icke hafva samma giltighet, sedan dessa löneregleringar lupit
till ända;

att komiténs uppdrag beträffande framläggandet af grunder
för presterskapets aflöningsförhållanden gäller tiden sedan nu
gällande löneregleringar utlupit, hvadan förslaget till bestämmelser
om nybyggnads- och underhållsskyldighetens fördelning
mellan församling och boställshafvare icke bort påverkas af
fruktan för att rubba bestående förhållanden under nu gällande
löneregleringars period;

att komiténs ännu icke till Kongl. Maj:t öfverlemnade förslag
om indragning af komministratnrerna i öfver 300 församlingar
försatt hela frågan i ett fullständigt nytt läge, så att
komministrarnes fortsatta betungande med all nybyggnads- och
underhållsskyldighet, utan att detta längre motiveras af svårig -

• 304

SÄRSKILDA MENINGAR.

heten för fattigare församlingar att öfvertaga en del af denna
börda, endast skulle ytterligare gynna de i ekonomiskt hänseende
mera bärkraftiga församlingarna; samt

att komministrarne under instundande löneregleringsperiod
i allmänhet komma att med hänsyn till både arbete och ansvar
bära en i det stora hela väsentligen förökad börda, — på dessa
grunder har jag ansett, akt komitén bort för tiden, sedan nu
gällande löneregleringar utlupit, föreslå,

att åt komministrarne må genom allmän
lag tillförsäkras samma frihet från nybyggnads-
och underhållsskyldighet, som lagen
tillerkänner eller kan komma att tillerkänna
åt kyrkoherdarne.

II. Betänkligheter vid förslaget om byggnadslånekassor.

Ehuru jag redan anfört, hvad enligt mitt förmenande bort
i afseende på den nybyggnads- och underhållsskyldighet, som
åligger komministrarne, föreslås, nämligen deras befriande från
ifrågavarande skyldighet i samma utsträckning, som en dylik
befrielse åtnjutes eller kan komma att åtnjutas af kyrkoherdarne,
har jag ansett mig jemväl böra anföra de särskilda betänkligheter,
som hindrat mig att biträda det förslag om byggnadslånekassor,
som dock skulle bereda obestridliga fördelar åt de nutida byggnadsskyldige,
såväl boställshafvare som församlingar. Hvad
särskildt komministrarne angår, om hvilka yttras de tänkvärda
orden, att de äro »så svagt aflönade, att de knappt kunna lifnära
sig, än mindre af sin inkomst undvara något kapitalutlägg
för nybyggnader», skulle dessa, med bibehållande af underhållsskyldigheten
odelad hvilande på den tillfällige innehafvaren af
bostället, komma i åtnjutande af en afse värd lindring och
jemnare fördelning med afseende på nybyggnadsskyldighetens
börda.

Fördelningen skulle åstadkommas derigenom, att nybygghus,
hvilkas nybyggnad åligger boställshafvaren
och hvilken kostnad hittills fått fördelas på allenast
ett fåtal år, enligt komiténs förslag skulle få fördelas på bo -

HERR EKSTRÖM.

305

ställhafvarne under hela den tid, huset kan antagas komma
att ega bestånd.

Lindringen åter skulle — oafsedt den lättnad, som läge redan
i den jemnare och öfver längre tid utsträckta fördelningen —
vinnas derigenom, att en penninganstalt, byggnadslånekassan,
tillhandahölle boställshafvaren de för nybyggnaden erforderliga
penningar mot en vida billigare ränta än den, han på egen
kredit kan betinga sig.

För behofvet af en lindring och fördelning hafva anförts
talande skäl, och genom exempel har visats, huru dessa lättnader
skulle komma vederbörande till del. I stället för att
kostnaderna för en nybyggnad nu icke få fördelas på mer än
ett mindre antal år och boställshafvaren för de första åren får
bära icke blott de dryga årskvoterna utan äfven räntan på
hela eller så godt som hela det upplånta kapitalet, skulle boställshafvaren
enligt förslaget om byggnadslånekassor icke behöfva
vidkännas mera än räntan — och dertill en ränta efter
vida lägre räntefot än den, hvarefter skuldsatta tjensteman
vanligen lyckas förskaffa sig lån — samt en amorteringskostnad,
som i betraktande af amorteringstidens utsträckning till 40—80—
100 år blefve så godt som omärklig.

Det är uppenbart, att en dylik anordning skulle blifva särdeles
förmånlig för nuvarande boställshafvare, isynnerhet för
den, som fått mottaga boställshusen utan någon ersättning till
företrädaren för öfverbyggnad. Utan att sjelf hafva drabbats
af någon skyldighet att deltaga i kostnaden för de hus, som af
hans företrädare uppförts, och som han mottagit skuldfria, finge
han vältra den ojemförligt största delen af byggnadskostnaden
för de hus, som komme att uppföras under hans egen tjenstetid,
öfver på sina efterträdare. Den eller de närmaste efterträdarne,
under livijkas tjenstetid nya hus likaledes skulle uppföras, hade
möjligen också skäl att loförda anordningen. Men den boställshafvare,
som omsider i arf från sina företrädare finge öfvertaga
räntan och amorteringen af alla de byggnadsskulder, som
samkats tillhopa under långliga tider, skulder till dels för
hus, som uppförts för mer än 50 år tillbaka — denne boställshafvare
och hans efterträdare skulle knappast komma att
prisa ett system, som visserligen kom som en ren present åt
boställshafvarne i 1900-talets förra hälft med så godt som
fullständig befrielse från byggnadsskyldighetens börda, men

306

SÄRSKILDA MENINGAR.

i stället lät bördan drabba så mycket tyngre på deras efterkommande.

Denna börda eller annuiteten för samtliga nybyggnadslån
på ett komministersboställe bar (sid. lv) beräknats till (efter
4 Va % räntefot) 490 kr. årligen. Men grunderna, hvarpå beräkningarna
hvila, äro, såsom också framhålles, endast antagna och
synas ganska tvifvelaktiga. Knappast lär i våra dagar en tidsenlig
sätesbyggning någonstädes kunna uppföras för 3,500 kronor.
Ett antagande om 5- ä 6,000 kr. torde komma verkligheten betydligt
närmare. Och i stället för de 9,000 kr., som förutsatts
såsom samtliga husens ny byggnadskostnad, torde denna
redan med nu gällande pris för material och arbete belöpa sig
till ett omkring 50 % högre belopp. Kostnaden för »nybyggnadsreparationer»,
antagen till 1,000 kr., torde likaledes komma
att icke obetydligt öfverskrida den beräknade summan, då det
kommer att ligga i en boställshafvares uppenbara intresse att
söka undgå de reparationer, hvilkas kostnad skulle drabba honom
ensam, för att i stället få verkställa s. k. nybyggnadsreparationer
(jemför förslaget till ecklesiastik boställsordning 16 §, 2
mom.), för hvilka ränta och amortering öfverflyttas på efterträdarne.

I stället för att stanna vid en totalsumma af 10,000 kr. såsom
tillräcklig för nybyggnad af alla husen jemte nybyggnadsreparationer
torde man alltså, i synnerhet i betraktande af stegringen i
kostnaden för material och arbete, hafva större skäl att antaga, att
summan oftast komme att uppgå till ett vida högre belopp, exempelvis
14,500 kr. — ett antagande, som torde förefalla den sakkunnige
mera sannolikt än icke blott det nyss anförda utan ännu mer
det (å sid. lvi och lvu) om en nybyggnadskostnad för samtliga
husen om allenast 7,000 kr., hvarvid kostnaden för sätesbyggningen
beräknats till blott 3,000 kr. o. s. v. Den årliga kostnaden
ensamt för nybyggnaderna på ett komministersboställe
skulle sålunda efter 41/ä % räntefot under den antagna förutsättningen,
när systemet väl hunnit genomföras eller alla hus
nybyggts och de först byggda försetts med nya tak etc. —- i
anslutning till komiténs egna beräkningar i öfrigt — få antagas
uppgå till omkring 700 kronor. Vid den tiden skulle bost matram

e i början af 1900-talet så stora och oväntade förmåner.

HERR EKSTRÖM.

307

Men det vill synas som om icke heller församlingarna skulle
få skäl att prisa systemet. Ty då förslaget afser jemväl att
»förbereda byggnadskostnadens tillförlitliga uppskattning och
reglering i samband med förestående lönereglering», så hänvisas
ytterst till församlingen såsom den, som får vidkännas kostnaden
för byggnadsskyldigheten. Utgöres den ej af församlingen in
natura, så kommer den att i stället drabba församlingen såsom
förhöjd kontant aflöning till presterskapet, om grundstadgandet
i nåd. förordn. af den 11 juli 1862, att hvarje prest skall erhålla
en anständig bergning, allt fortfarande skall göras gällande
— något som synes nödigt ej blott ur allmän billighetssynpunkt
utan ock af hänsyn till att derförutan ett tillräckligt antal
unge män icke kan antagas komma att egna sig åt det presterliga
kallet. Men för församlingarna torde utsigten att nödgas
med circa 700 kronor årligen godtgöra byggnadsskyldigheten
på ett komministersboställe, underhållsskyldigheten dervid oräknad,
icke te sig som ett lockande perspektiv för den annalkande
tid, då nya löneregleringar skola uppgöras. Åtminstone förefaller
det osannolikt, att ens någon församling, som hittills in
natura utgjort all byggnads- och underhållsskyldighet på sitt
komministersboställe, skulle vilja befrias från denna naturaprestation
mot att förbinda sig att i stället erlägga en årlig
afgift, ifall denna skulle komma att uppgå till ett så högt belopp
som 700 kronor.

Nu kunde häremot invändas, att afgifterna i början icke
Idefve så stora, kanske alldeles inga och att efter successiv ökning
den fulla afgiften icke komme att drabba den nuvarande generationen.
Och här framställer sig nu för församlingarna ifråga
om den ganska betydande byggnadsskyldighet, som enligt lag
åligger dem på kyrkoherdeboställena, en måhända lockande utsigt
(i § 17 af förslaget till boställsordning) motsvarande den
utsigt, som möjligen kommer att tilltala komministrarne: att,
för att den nuvarande generationen skall gå fri eller få sin börda
lättad, med skuld belasta kommande generationer. Man torde
dock knappast kunna förutsätta, att lagstiftningen, som icke
tillåter en församling att ens för en ny och svårt tryckande
börda upptaga amorteringslån för längre tid än 40 år och då
först efter Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och bifall, skulle vilja
meddela en allmän tillåtelse om efterkommandes skuldsättning
eller församlingarnas upptagande af ända till 100-åriga amorte -

308

SÄRSKILDA MENINGAR.

ringslån utan Kongl. Maj:ts hörande, för att den nuvarande generationen
skulle så godt som befrias från en börda, som under
vida svårare ekonomiska förhållanden burits af föregående generationer,
utan att dessa lemnat skuldsättning för densamma i
arf åt oss.

* *

Om således förslaget om byggnadslånekassor hos mig vållat
betänkligheter ur synpunkten både af kommande boställshafvares
och — i fråga om kyrkoherdeboställena — kommande församlingsgenerationers
ökade utgifter och på framtiden hopade skuldsättning,
har jag dock haft den största betänkligheten mot detsamma
ur synpunkten af kyrkoegendomens belastande med skuld.
Denna min betänklighet har i ännu högre grad än de ofvan
framstälda varit af icke blott praktisk utan äfven principiel
natur och vållat, att jag alltifrån början af förslagets framläggande
inom komitén ansett mig böra ställa mig afvisande
till detsamma.

Det är genom den lättnad, förslaget om lånekassor skulle
skänka de nutida boställshafvarne i deras nybyggnadsskyldighet,
som förslaget enligt mitt förmenande skulle leda till boställenas
belastning med skuld. Komitén har sjelf utvecklat, huru skuldbördan
för nybyggnadslånen undan för undan växer, allt efter
som flera hus på bostället nybyggas. Att antaga, att nybyggnadskostnaden
för alla laga hus jemte kostnaden för nybyggnadsreparationer
icke stannar vid 10,000 kr. utan med större
sannolikhet måste uppskattas till 14- ä 15,000 kr., torde, såsom
ofvan framhållits, icke innebära någon öfverdrift. I genomsnitt
torde — då amorteringen för hvart särskildt hus oafbrutet fortgår,
tills skulden för huset blifvit betald, hvarefter vid dess
behof af nybyggnad nytt lån upptages — summan af hvad som
af de särskilda lånen icke slutamorterats kunna efter alla husens
nybyggnad vid hvarje tidpunkt beräknas till hälften af dessa
14- ä 15,000 eller till circa 7,250 kr. Den frågan uppstår nu: hvems
är denna skuld? Svaret är (sid. l) gifvet i de orden: »Så vidt
komitén kunnat finna, är det för de byggnadsskyldige komministrarne
i främsta rummet af vigt att få sina för nybyggnader
ådragna eller för nybyggnader förestående personliga skulder
förvandlade till boställets eller tjenstebefattning ens skulder . . . .»*)

) Kursiv, af reservanten.

HERR EKSTRÖM.

309

Att skulderna betraktas såsom tjänstebefattningens, är icke
något alldeles nytt. Så kan ju i någon mån och i enskilda fall
sägas -vara förhållandet redan nu, då vid fördelning på vissa år
af kostnaden för en nybyggnad de återstående årsqvoterna af
kapitalskulden vid af- och tillträde öfvertägas af tillträdaren.
Det relativt nya och enligt min uppfattning betänkliga är
att med byggnadsskuldernas hopande på framtiden desamma
med fullt skäl kunna betecknas såsom »boställets skulder».

Att detta blir förhållandet, framgår tydligt, då man söker
svaret på frågan, hvem som skall betala skulden till lånekassan,
ifall bostället »förklaras icke vidare skola utgöra bostadsboställe»
eller m. a. o. tjensten indrages. Det är uppenbart, att vid de
talrika indragningar af komministraturer, som med löneregleringarnas
utlöpande komma att vidtagas, denna fråga blir aktuel,
enär innehafvaren dessförinnan kunnat hinna upptaga flera nybyggnadslån.

I § 7 af förslaget till förordning om byggnadslånekassor
har frågan i allmänna ordalag fått sitt svar: den oguldna delen
af lånen skall godtgöras kassan »i den ordning Kong! Maj:t
för hvarje särskildt fall bestämmer». I motiveringen (sid. 264)
har komitén »föreställt sig, att när ett dylikt boställe varder
indraget till någon fond, hvars tillgångar äro afsedda att lemna
bidrag vid reglerandet af aflöningen för rikets presterskap, den
ännu icke amorterade delen af lånet skulle i sin helhet af samma
fond inbetalas». Skulden komrne alltså att gäldas af presterskapets
löneregleringsfond.

Denna sak kan uttryckas äfven på ett annat sätt: fonden
skulle helt eller delvis återköpa bostället åt kyrkan, in. a. o.
återförvärfva åt kyrkan boställets forna, eller i alla tider före
lånekassesystemets genomförande med bostället förenade, gravationsfrihet.

Ännu naturligare för tanken torde saken kunna uttryckas
på följande sätt: Bostället måste säljas för gäldande af skulden
till byggnadslånekassan. Ofverskottet ingår till presterskapets
löneregleringsfond.

Men att detta öfverskott vid många boställen icke skulle
blifva synnerligen stort, synes framgå af boställenas taxeringsvärden,
hvilka torde kunna lemna ledning för omdömet. Ensamt
inom erkestiftet understeg taxeringsvärdet år 1896 för icke
mindre än 45 .komministersboställen det belopp af 7,250 kr.,

Prestlunevegleriiigskomitcn II, 2. 25

310

SÄRSKILDA MENINGAR.

till hvilket man på förut angifna skäl ock med anslutning i öfrigt
till de å sid. lv anstälda beräkningar skulle kunna uppskatta
genomsnittet af skuldbördan för byggnadslånen, sedan systemet
med lånekassorna blifvit fullständigt genomfördt. Äfven
om man stannar vid de sannolikt för låga beräkningarna
om en slutsumma för samtliga nybyggnader och nybyggnadsreparationer
om allenast 10,000 kr. och sålunda tänker sig genomsnittssumman
af hvad som vid hvarje tidpunkt skulle återstå
såsom icke återbetaldt af lånen, d. v. s. af den på tjenstebefattningen,
eventuelt bostället, hvilande skuldsumman, uppgå
till allenast 5,000 kr., så finnas inom erkestiftet ändock 25 boställen,
hvilkas resp. taxeringsvärden år 1896 understego äfven
denna summa. Det vill sålunda synas, som om en del af komministersboställena
skulle, derest förslaget om byggnadslånekassor
vunne godkännande och skuldbördan hopades på framtiden,
komma att för framtiden belastas med gäld, eller så att säga
intecknas, öfver taxeringsvärdet. Äfven öfriga komministersboställen,
och kyrkoherdeboställena i och för lånen för bestridande
af kyrkoherdarnes byggnadsskyldighet, skulle också till
större eller mindre del af taxeringsvärdet blifva belastade med
skuld.

* *

Vid framställningen af ofvanstående betänkligheter mot
lånekasseförslaget ur synpunkten af förslagets framtidsverkan
i fråga om såväl boställshafvare och församling som boställena
har jag anslutit mig till komiténs egna beräkningar (å sid. lv).

Dessa beräkningar borde dock kunna ställa sig icke obetydligt
gynsammare, om för desamma tillgodogjordes den tanke,
som uttalats i § 72 i förslaget till ecklesiatik boställsordning om
upptagande af en byggnadsskyldighetsafgift för sådana boställshus,
för hvilka ingen annuitet för redan erhållna nybyggnadslån
utgår, och hvilka afgifter enligt § 9 af förslaget till byggnadslånekassor
skulle bidraga till framdeles skeende nybyggnad,
Stadgandena i de nämnda §§ hafva också varit egnade att
minska mina betänkligheter med afseende på annuiteternas
storlek.

Men den principiela betänkligheten mot en skuldsättning,
som ytterst drabbar boställena, har knappast undanröjts genom
det nämnda tilläggsstadgandet. Ty då den ifrågasatta, skuld -

HERR EKSTRÖM.

311

sättningen i någon män motverkande, kapitalbildningen genom
byggnadsskyldighetsafgifter icke skulle inträda, förrän sedan ny
lönereglering vunnit tillämpning, men rätten till lån, d. v. s. till
boställenas skuldsättning på framtiden, skulle stå öppen redan
under nu gällande löneregleringar, så vill det synas, som om en
del boställen under den tid af ett å två årtionden eller derutöfver,
som återstår, innan riy lönereglering för respektive tjänster
kan komma att tillämpas, redan skulle kafva kunnat åsamkas
en ansenlig skuld i lånekassan, derigenom att boställskafvarne
begagnat sig af den stora förmån, som läge i rätten till byggnadslån,
för hvilka betalningsskyldigketen kufvudsakligast drabbade
efterträdarne. Det är ock sannolikt, att med denna nya
lånerätt ett vida större antal hus än annars snart skulle nybyggas
och således en betydande skuldsättning ega rum redan
under nu gällande löneregleringar, d. v. s. innan den genom § 72
möjliggjorda kapitalbildningen ens fått begynna inträda.

Icke heller har tilläggsstadgandet i minsta mån inverkat
på det enligt mitt förmenande så betänkliga medgifvandet in
blanco i § 17 åt församlingarna att upptaga amorteringslån utan
Kong! Maj:ts hörande och detta på så lång tid som ända till
100 år.

Slutligen synes mig den lofvärda princip, som fått sitt uttryck
i de resp. §§72 och 9 vara alltför litet så att säga inarbetad
i förslaget för öfrigt, då icke ens någon beräkning meddelats
till ledning för bedömandet af den genom de ifrågasatta
byggnadsskyldighetsafgifterna uppkommande kapitalbildningens
förmåga att minska de annuiteter, hvilka eljest, enligt beräkningarna
å sid. lv, på framtida boställshafvare skiille drabba
med synbarligen alltför stora bördor.

* *

Att de beräkningar, som belysa förslaget om lånekassor, i
allmänhet äro sväfvande, torde knappast vara egnadt att minska
de betänkligheter, förslaget äfven i öfrigt kan ingifva. Det har
varit nödigt att betona, att den för omdömet om förslaget så
vigtiga beräkningen af annuiteterna är utförd efter antagna
grunder och med ungefärliga värden för de olika husen, och
det framhålles (sid. lvi), att »beräkningar af denna art måste
grundas på säkrare uppgifter, än komitén haft för sig till -

312

SÄRSKILDA MENINGAR.

gängliga, särskild! i fråga om boställshusens antagliga varaktighet».

För utredning och belysning af hela frågan om byggnadsskyldigheten
har jag redan på förhand, innan förslag till byggnadsskyldighetens
ordnande inom komitén framlades, ansett, att
uppgifter åtminstone om husens byggnadskostnad och varaktighetstid
måste inhemtas. I detta syfte väckte jag inom
arbetsutskottet i början af maj 1899 förslag, att utskottet skulle
tillstyrka komitén att — såsom förut skett i fråga om boställena,
deras afkastning m. m. — från boställshafvarne och kyrkoråden,
bland hvilka i regeln finnas män med praktiskt förstånd och
ofta nämndemän, hvilka bruka biträda vid syner och besigtningar
å boställen, söka erhålla de uppgifter, som skulle kunna
lemna en totalbild af förhållandena med byggnadsskyldigheten
och det nödvändiga statistiska underlaget för eventuella förslag
på detta område, och framlade fördenskull ett förslag till frågeformulär
(såsom bilaga åtföljande denna reservation), till hvilket
anvisningar borde utarbetas.

Sedan det i utskottet bordlagda förslaget om utredning den
17 aug, 1899 upptagits till behandling i komitén, vard! det derstädes
den 19 aug. afslaget, mot hvilket beslut jag till protokollet
anförde följande reservation:

»Då en af komiténs förnämsta uppgifter är att verkställa en
fullständig och allsidig utredning af presterskapets aflöningsförhållanden,
och byggnadsskyldigheten på prestboställena i aflöningen
bildar eu beaktansvärd faktor, ett onus både för presterskapet
och församlingarna;

då komitén icke lärer vilja eller kunna undandraga sig att
med afseende på byggnadsskyldigheten framlägga förslag, för
hvilket ändamål de å komiténs tab. 3 efter olikartade och för
komitén sjelf okända principer beräknade årsbelopp för den å
boställshafvaren hvilande byggnads- och underhållsskyldigheten
icke lära utgöra en vare sig nog tillförlitlig eller nog omfattande
basis;

och då, särskildt vid bedömandet af komministrarnes ekonomiska
vilkor, byggnadsskyldighetens tryckande börda ofta
blifvit till deras skada alltför lågt uppskattad,

har jag — med betonande af att det af mig framlagda förslaget
till frågeformulär icke velat vara annat än en utgångspunkt
och ett underlag för komiténs eget eventuella arbete med

HERR EKSTRÖM.

313

utarbetandet, af ett lämpligt frågeformulär angående byggnadsskyldigheten
— ansett mig böra anmäla min reservation mot
komiténs beslut såsom ledande till att det material icke inhemtas,
som enligt mitt förmenande är nödvändigt för en tillfredsställande
utredning angående byggnadsskyldigheten.»

Från denna uppfattning har jag icke rubbats af hvad sedermera
i saken förekommit. Bortsedt från det stora statistiska
och kulturhistoriska intresset af en dylik utredning gör sig saknaden
af en utredning angående boställshusens byggnadskostnad,
varaktighetstid och sannolika tidpunkten för behofvet af deras
nybyggnad känd vid hvarje förslag om byggnadsskyldigheten,
minst dock vid det af mig framstälda, att äfven åt komministrarne
måtte beviljas förmånen af fri bostad in natura.

En statistisk utredning af omnämnda förhållande är sålunda
enligt mitt förmenande nödig icke blott för en klar uppfattning
af huru komiténs eget förslag skulle komma att verka. Den
torde icke heller kunna umbäras, derest statsmagterna och kyrkomötet
skulle vilja bifalla herr Hans Anderssons yrkande om öfverflyttande
på kyrkoherdarne af församlingarnas byggnads- och
underhållsskyldighet. Och betydelsen för herr Wåhlanders förslag
af en dylik utredning framgår icke minst af komiténs egen
kritik af detsamma. Ty då herr Wåhlander i saknad af den
statistiska utredningen, måst, i likhet med komitén i och för
dess förslag om byggnadslånekassor, nöja sig med en sannolikhetsberäkning,
så anmärkes af komitén icke utan fog, att beräkningen
»saknar allt underlag af kännedom om verkligheten».

Hvad för öfrigt beträffar lektor Wåhlanders förslag till
lösning genom fondbildning af frågan om byggnadsskyldigheten,
har det i tvenne afseenden synts mig ega företräde framför förslaget
om lånekassor, för så vidt dessa under nu gällande löneregleringar
skulle träda i verksamhet: l:o) Herr Wåhlanders
förslag leder med fallande årsafgifter till kapitalbildning, det
senare förslaget leder till skuldsättning med stigande årsafgifter;
2:o) Arsafgifterna ställa sig i det hela lägre enligt herr Wåhlanders
förslag.

Kritiken öfver herr Wåhlanders förslag har jag alltså icke
kunnat i allo underskrifva. Det berättigade i de anmärkningar,
som föranledts af att förslagsställaren förutsatt, att
rätt skulle kunna beviljas till åtnjutande redan under nu gällande
löneregleringar af förslagets fördelar, skulle för öfrigt

314

SÄRSKILDA MENINGAR.

förfalla, derest förslaget inskränktes till att afse tiden, sedan
nu gällande löneregleringar lupit till ända. Utsigterna för den
föreslagna fondbildningen, eller nybyggnadskassornas förmåga
att med de beräknade afgifterna vid behof kunna aflåta det
ifrågasatta nybyggnadskapitalet, skulle då ställa sig synnerligen
gynnsamma, enär ett betydande antal boställen med efter
all sannolikhet dåliga hus i behof af snar nybyggnad till följd
af tjensternas indragning icke vidare behof de medtagas i beräkningen.
Enligt mitt förmenande borde inträdet i nybyggnadskassan
då jemväl göras obligatoriskt, något, som knappast
borde väcka betänkligheter, alldenstund, ifall löneregleringarna
uppgöras för 50 år, en lägre årlig genomsnittskostnad
för byggnadsskyldigheten än afgifterna till nybyggnadskassan
icke torde med något annat system kunna beräknas,
och den kostnad, som den första tiden vållades, skulle blifva
för framtiden rikligen ersatt. Den idé om solidaritet, som uppbär
herr Wåhlanders förslag, torde icke utgöra något fel hos
detsamma, allra minst som det är fråga om kyrkans egendom.
Och gent emot klandret deraf, att förslagets stora och obestridliga
framtida förmåner måste köpas med en jemförelsevis ringa
uppoffring i våra dagar, torde man ha rätt att anföra de ord,
som yttrades af herr statsrådet Wennerberg under debatten
i kyrkomötet den 4 oktober 1893 gentemot ett liknande klander
af en idé, som något erinrar om herr Wåhlanders: »Så planteren
då icke någonsin ett träd, hvars frukter I ej fån äta! Sen blott
till att I bereden Eder sjelfva hvar i sin stad en liten fördel!»

* *

Då emellertid, till följd af den bristande statistiska utredningen,
verkan icke heller af herr Wåhlanders förslag kan med
visshet beräknas men k. prop. till 1889 och 1894 års riksdagar
visar en lika enkel som lätt beräknelig väg till frågans lösning,
har jag fortfarande ansett, att det första steget till lösningen
af frågan om byggnadsskyldigheten hör utgöras af lagbestämmelser,
som tillförsäkra åt komministrarne samma befrielse från
nybyggnad och underhållsskyldighet som åt kyrkoherdarne, hvarjemte
de vigtiga bestämmelser om fördelningen af de laga husen
samt om boställshusens storlek och beskaffenhet m. m., som förekommo
i k. prop. men uteslutits från komiténs förslag till
ecklesiastik boställsordning, böra i lagen intagas.

HERR EKSTRÖM.

315

I denna uppfattning styrkes jag af kongl. kammarkollegii
underd. utlåtande af den 5 maj 1893. Sedan kammarkollegium
■efter att hafva afstyrkt den i herr A. P. Danielssons motion
vid 1888 års kyrkomöte uttalade tanken att söka få till stånd
en eller flera kassor, som kunde öfvertaga byggnads- och underhållsskyldigheten
å de ecklesiastika boställena, föreslagit
bildandet af lånekassor för beredande af lättnad i och billig fördelning
af byggnadsskyldighetens börda, d. v. s. framlagt utkastet
till det förslag, som af komitén nu upptagits och utvecklats,
afslutar kongl. kammarkollegium sitt underdåniga utlåtande
med följande tänkvärda ord:

»För en dylik anordning kräfves emellertid såsom nödvändig
förutsättning *) en tillfredsställande reglering af de skyldigheter,
hvilka skola genom lånekassornas bemedling underlättas och
lämpligen fördelas. Anledningarna till tvister och förvecklingar
skulle ökas och icke minskas, om, under den, i större delen af
riket, nu rådande osäkerhet om vidden och gränserna mellan församlingars
och presterskaps skyldigheter, kassor trädde emellan för
att bevilja byggnadslån, för att kontrollera nybyggnader och
underhåll och för att af vederbörande uppbära annuiteter. Det
är derför nödigt att i lagen intaga fullständigare och mera tidsenliga
bestämmelser om de laga boställshusens storlek och beskaffenhet.
Det är vidare nödigt att bestämdt skilja församlingens
nybyggnadsskyldighet från pr ester skåpets, så att hvardera får ansvara
för skilda boställshus, hvilka icke behöfva eller kunna
med hvarandra sammanbyggas. Det är slutligen nödigt, att nybyggnadsskyldigheten
med underhållsskyldigheten på samma hanel
förenas, så att icke, såsom nu, för vissa hus församlingen har
nybyggnadsskyldighet, under det underhållet för samma hus
åligger dels presten ensam, dels prest och församling gemensamt.
»

»För den händelse derför Eders Kongl. Maj:t skulle finna
det ändamålsenligt att främja upprättande af dylika lånekassor
inom stiften, eller en gemensam lånekassa för hela riket, torde
visserligen först böra undersökas, huru en sådan anordning må
kunna träffas med undvikande af de olägenheter, som till följd
af felaktiga bestämmelser från början vidlådt och ännu i någon
mån vidlåda skånska presterskapets byggnadskassa, hvilken i

) Kursiveringarna af reservanten.

316

SÄRSKILDA MENINGAR.

vårt land är förebilden för dylika lånekassor; och föreställer
sig kollegium, att för sådant ändamål särskild! sakkunnige personer
borde erhålla uppdrag att upprätta förslag till reglementariska
bestämmelser för sådan lånerörelse. IVIen då det, efter
kollegii mening, är alldeles omöjligt att upprätta sådant förslag
utan den föregående reglering af skyldigheterna, som ofvan aniydts,
då åter en dylik reglering, ländande till båtnad för såväl församlingar
som presterskap, skulle vinnas genom antagande —
med de modifikationer, som kunna finnas påkallade — af det
efter den sorgfälligaste utredning upprättade förslag till förnyad
ecklesiastik boställsordning, som af Eders Kongl. Maj:t framlades
för 1888 års kyrkomöte och 1889 års riksdag; då detta förslags
behandling blef uppskjuten uteslutande derför, att riksdagen
ville afvakta den af kyrkomötet begärda utredning, huruvida
och i hvad mån ifrågavarande skyldigheter kunde på för ändamålet
bildade fonder öfverflyttas, så torde, för så vidt Eders
Kongl. Maj:t behagade gilla de slutsatser, till hvilka den nu
verkställda utredningen ledt, näppeligen återstå annat än att
för riksdagen eller, der så erfordras, för kyrkomötet och riksdagen
ånyo framlägga ett förslag åsyftande lämplig reglering af skyldigheterna
mellan de båda parter, som nu deruti deltaga, för att,
sedan ett sådant förslag antagits, kunna efter behof anordna
nybyggnadsskyldighetens fördelning genom lånekassor.»

Den af k. kammarkollegium med sådan kraft och klarhet
häfdade öfvertygelsen, att, innan upprättandet af lånekassor företages,
såsom eu nödvändig förutsättning kräfves eu tillfredsställande
reglering af de skyldigheter, hvilka skulle genom lånekassans
bemedling underlättas och fördelas, eller att det är
nödigt att i lagen intaga fullständigare och mera tidsenliga bestämmelser
om de laga boställshusens storlek och beskaffenhet,
bestämdt skilja församlingens nybyggnadsskyldighet från presterskapets
och stadga nybyggnadsskyldighetens förenande med
underhållsskyldigheten på samma hand, denna öfvertygelse har
jag icke kunnat annat än till fullo dela.

Då emellertid de af k. kammarkollegium framhållna bestämmelserna
tvärtom blifvit från komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning
uteslutna — hvarigenom »det efter den sorgfälligaste
utredning upprättade förslag», som af Kongl. Maj:t framlades
för 1888 och 1893 års kyrkomöten samt 1889 och 1894 års riksdagar,
blifvit snarare stympadt än modifieradt — så lära dessa

HERR EKSTRÖM.

317

bestämmelser, jemte stadgandet om komministrarnes befrielse
från byggnadsskyldighet i samma utsträckning som kyrkoherdarne,
först böra i den ecklesiastika boställsordningen införas.

I fall förslaget till ecklesiastika byggnadslånekassor sedermera
erbölle ett genom vederbörlig utredning vunnet statistiskt
underlag och det icke förutsattes, att desamma skulle träda i
verksamhet, förrän tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit
— då således stadgandet om byggnadsskyldighetsafgifter med
deraf följande kapitalbildning kunde motverka den skuldsättning
på framtiden och kyrkoegendomens dermed följande belastande
med skuld, som skulle blifva en följd af förslagets omedelbara
tillämpning — samt § 17, såsom i sak meddelande tillstånd till
församlagarnes skuldsättning på framtiden genom upptagande
af ända till 100-åriga amorteringslån, från förslaget uteslötes,
anser jag, att förslaget skulle lända till afsevärdt gagn. Dock
torde det jemväl kunna ifrågasättas, huruvida icke i det närmaste
samma gagn skulle — utan de olägenheter, bland annat
genom de dyrbara förvaltningskostnaderna samt de oftare inträdande
och icke oväsentligt fördyrade syneförrättningar, som
synas vara oskiljaktigt förenade med lånekassesystemet — på ett
enklare sätt kunna vinnas allenast genom återupptagande och
förverkligande, med möjligen nödiga modifikationer, af de stadganden
om utsträckt årsberäkning och uppsamling af byggnadsbidrag,
som förefunnos i K. prop. till 1889 och 1894 års riksdagar
(§§ 18—20).

På grund af hvad jag i denna sak anfört har jag således
ansett,

att förslaget om ecklesiastika byggnadslånekassor
icke sadant det nu befinnes, ej
heller för nu gällande löneregleringars period
bör vinna tillämpning.

318

SÄRSKILDA MENINGAR.

III. Huru det svagast aflönade presterskapet redan under nu
gällande löneregleringar må kunna erhålla lindring i byggnadsskyldighetens
börda.

Genom att farhågan för rubbandet af bestående förhållanden
under gällande löneregleringars period fått utöfva ett bestämmande
inflytande på de af komitén nu framlagda underd. förslagen;
hafva flera af de förnämsta önskningsmål, som under nära 40 års
tid varit förbundna med sträfvandena att erhålla en ny ecklesiastik
boställsordning, måst afvisas och de hittills gällande bestämmelserna
ifråga om såväl de laga husens på kyrkoherdeboställena
fördelning mellan församling och boställshafvare som
äfven komministrarnes betungande med all nybyggnads- och
underhållsskyldighet på sina boställen blifvit för en oöfverskådlig
framtid fastslagna. Men å andra sidan vill det synas, såsom om
förslagens »hänsyn dertill att ett af de allvarsammaste bekymren
för det svagast aflönade presterskapet må snarast möjligt undanrödjas»
borde komma att åt förslagen förvärfva detta presterskaps
kraftiga understöd.

Utan att ingå på frågan, huruvida saknaden i förslaget till
ecklesiastik boställsordning af de vigtiga och i en hel mansålder
eftersträfvade bestämmelserna ifråga om komministrarnes
delvisa befrielse från nybyggnads- och underhållsskyldighet, en
rationel fördelning mellan församling och boställshafvare af
nybyggnads- och underhållsskyldigheten på de laga husen samt
tidsenliga bestämmelser ifråga om sätesbyggningens storlek och
antalet boningsrum kan i allmänhet uppvägas af de obestridliga
fördelar, som förslaget om byggnadslånekassorna skulle, under
den allra närmaste tiden efter sitt genomförande, bereda de
byggnadsskyldige, manas man att härvid fråga sig, om icke
något annat medel än lånekassornas så dyrköpta förefinnes för
lättande redan under nu gällande löneregleringar af det svagast
aflönade presterskapets bekymmer och beredande i svårare fall
af särskild lindring i dess byggnadstunga.

Då en reservant, som icke kunnat biträda komiténs förslag,
skulle, derest han stannade vid att framlägga ett förslag, hvilket
icke komme att lända det svagast aflönade presterskapet till
gagn, förrän tiden för nu gällande löneregleringar lupit till
ända, i motsats till komitén synas vara likgiltig för det svagast

HERR EKSTRÖM.

319

aflönacle ordinarie presterskapets nuvarande behof af lindring i sin
byggnadstunga och tillhöra dem som »missunna dessa tjensteinnehafvare
den ringa förmån», som bjudes dem genom de
nu framlagda förslagen, anser jag mig uppfordrad att uttala
jemväl min mening om huru ifrågavarande lindring kan och bör
beredas.

Det behöfver enligt mitt förmenande icke åtgå ens den tid
af åtskilliga år, som komitéförslagen, med riksdagens och kyrkomötets
kanske upprepade hörande och lånekassornas derpå följande
upprättande, skulle kräfva, för att det svagast aflönade
presterskapet skall kunna få lindring i byggnadsskyldighetens
börda. Af eu sådan lindring har Kongl. Maj:t allaredan låtit
enskilda prester komma i åtnjutande i svårare fall. En sådan
lindring har ock från och med ecklesiastikåret 1899—1900 i allmänhet
beredts genom löneförbättring åt det svagast aflönade
presterskapet, och der löneförbättringen ännu icke kommit enskilda
prester till del, är det uppenbarligen Kongl. Maj:ts nådiga vilja,
att så skall ske, så fort ske kan.

En dylik hjelp i ett enskildt svårare fall, hvilket jag på
grund af omständigheterna nödgas referera ur minnet, bereddes
för något år sedan åt komministern i Laxsjö församling af Föllinge
pastorat i Jemtlands län, i det att denne från presterskapets
löneregleringsfond i och för uppbyggande af en ny mangårdsbyggning
erhöll ett räntefritt lån om 5,000 kr. att återgäldas
under loppet af 20 år med 250 kr. årligen. Samtidigt
beviljades i nåder åt komministern i Laxsjö ett årligt lönetillskott
frän samma fond om 250 kr. att utgå under loppet af 20 år.

Den allmänna höjning i löneförmånerna, som på senare tid
kommit det svagast aflönade presterskapet till del, och som
jemväl åvägabragts genom bidrag från presterskapets löneregleringsfond,
torde också, såsom antydts, likaledes hafva inneburit en
lindring i fråga om byggnadsskyldigheten. Ansökningar om lönetillskott
skola nemligen enligt nådiga cirk. af den 14 febr. 1890
vara åtföljda bl. a. af intyg om beloppet af boställsafkastningen.
Men att vid uppskattning af boställets afkastning afdrag
skall göras för kostnaden för nybyggnads- och underhållsskyldighetens
fullgörande, framgår af gällande bestämmelser på
här i fråga varande område, då det nemligen i § 4 af K. förordn.
den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster heter, att »boställe, som afses att af löntagare bebos

320

SÄRSKILDA MENINGAR.

och brukas, skall till eu dess verkliga värde, efter afdrag för
byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas».

Vare sig alltså, att till grund för beräkningen om storleken
åt det tillskott, som erfordras för en komministerlöns uppbringande
till exempelvis 1,700 kronor, lägges beloppet af boställsafkastningen
under senaste ccklesiastikår, enligt 5:o) i nåd. cirk. den 14
febr. 1890, eller en allmän beräkning af genomsnittsafkastningen
i medelgoda år, såsom i komiténs »utredning rörande det lägst
aflönade presterskapets inkomster», dagtecknad den 15 december
1898, så måste man antaga, att de af Kongl. Maj:t beviljade
tillskotten afse att höja komministerslönerna till ett visst belopp
utöfver förmånen af fri bostad, likasom denna förmån för de
svagast aflönade kyrkoherdarne faller utom det belopp, hvartill
deras löner genom anslag från fonden uppbragts. Eller, m. a. o.,
komministrarne hafva med de tillskott från presterskapets löneregleringsfond,
som från och med innevarande år ganska allmänt
beviljats dem, äfven, och så att säga i första hand, erhållit en
lindring i sin byggnadsskyldighet.

En dylik lindring torde ock under återstoden af nu gällande
löneregleringsperiod på liknande sätt böra kunna komma
vederbörande till del: i allmänhet såsom eu med den sannolika
ökningen af inkomsterna för presterskapets löneregleringsfond
successive inträdande höjning af minimibeloppen och i enskilda
svårare fall, såsom för komministern i Laxsjö, i form af räntefritt
lån ur fonden med eller utan särskildt lönetillskott under
amorteringstiden.

* *

Att ingens rätt kränkes, om de kyrkans medel, som bokföras
under titeln »Presterskapets löneregleringsfond», användas
till välbehöflig hjelp åt det svagast aflönade presterskapet, icke
ens om dervid skulle åtgå icke blott den till fonden inströmmande
årsinkomsten utan äfven något af de såsom fond redan
betraktade medlen, torde framgå af en blick på denna s. k. fonds
historia.

Med stöd af § 9 mom. 2 af nåd. förordningen den 11 juli 1862
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster skulle
vissa af de presterskapet tillkommande aflöningsförmånerna
kunna från en till annan församling öfverflyttas. Till en början

HERR EKSTRÖM.

321

och enligt anförda lagrum var då fråga endast om statsanslag
i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller arrenden
för stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som
icke äro bostadsboställen. Men genom nåd. förordningen den 29
juni 1866 angående hushållningen med allmänna skogarna i riket
tillkom till de nyss nämda medlen en inkomst, som skulle tagas
jemväl från bostadsboställena och som med tiden befanns komma
att uppgå till belopp, om hvilka man, när författningen utgafs,
knappast ännu kunde göra sig en föreställning. Det var den
behållna afkastningen af boställes skog, som enligt § 24 af sistnämnda
förordning ej tillfaller boställshafvaren, hvilken afkastning
i stället skulle i öfverensstämmelse med kongl. förordningen
af den 11 juli 1862 användas till bidrag vid reglerande af presterskapets
inkomster

Snart väcktes fråga om förvaltning tills vidare — och intill
dess >,arbetet med de nya löneregleringarna öfverhufvud
framskridit så långt, att det större eller mindre behofvet af
tillskott» af dylika medel »vid svagare prestlägenheter blifvit
utrönt» — af de aflöningsinedel, som sålunda lösgjordes från
vissa församlingar. Domkapitlet i Strengnäs gjorde nemligen i
underdånig skrifvelse den 26 september 1866 en hemställan med
afseende på den vederlagsspannmål, som inom Strengnäs stift
kunde öfverflyttas till lönebidrag åt annan församling. Framställningen
ledde efter utlåtande af kammarkollegium och statskontoret
den 27 december följande år till det nåd. bref den 14
febr. 1868 och det cirkulär den 10 mars samma år, som meddelade
föreskrifter angående uppbörd och förvaltning af medel,
som under pågående lönereglering för presterskapet i riket
blifvit eller skulle blifva från vissa presterliga befattningar
afskilda men icke till statsverket indragna. Statskontoret, som i
sista hand skulle bokföra ifrågavarande medel under benämning
Presterslapets lönereglering sfond och göra dem räntebärande,
hade ålagts att behandla dem »utan sammanblandning med statsmedlen».

»Till bidrag vid reglerande af presterskapets aflöning» eller
»för att i stället tilldelas annan prestman till förbättring i aflöningenn,
såsom det hette i Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till
k. kammarkollegium den 11 juli 1862, var det sålunda, som
dessa medel lösgjordes från de församlingar, vid hvilka de
dittills varit bundnai De skulle in. a. o. verkligen utdelas till

322

SÄRSKILDA MENINGAR.

svagt aflönade prester. De båda nämda kollegierna uttalade i
sitt anförda underdån. utlåtande tydligt, att dessa medel »icke
vore att betrakta såsom statsmedel i den mening, att de kunde
till statsverket indragas eller på annat sätt än till prest er skåpets
aflöning användas».*) Och de ansågo till och med, att medlen
skulle så fullständigt användas för sagda ändamål, att de om
presterskapets löneregleringsfond förklarade, att den »borde bildas
men så snart löneregleringen blifvit fullständigt genomförd
torde komma att försvinna»*) — naturligtvis genom medlens successiva
utdelning till det svagast aflönade presterskapet under
innevarande löneregleringsperiod. Dessa medel voro nu icke
längre blott sådana, om hvilka kongl. förordningen den 11 juli
1862 angaf, att de kunde öfverflyttas från en till annan församling,
utan de togos numera jemväl af bostadsboställenas afkastning
eller från de boställen, som vederbörande tjensteinnehafvare
genom löneregleringen fått sig tillförsäkrade och för hvilkas
hela taxeringsvärde eller afkastning de ensamma betalade och
fortfarande betala skatt till stat eller kommun. Och under det
att den nämda kong], förordningen, som torde få anses såsom
grundlag i fråga om presterskapets aflöning, om de medel, beträffande
hvilka öfverflyttning från en församling till en annan
förntsättes kunna komma att ske, utgår från den uttryckliga
förutsättningen, att dessa medel icke vidare äro för presterskapets
aflöning i den församlingen behöfliga, togos numera genom skogslagstiftningen
aflöningsmedel äfven från sådana församlingar
der antingen kyrkoherden eller komministern eller bådadera i
saknad af dessa aflöningsmedel icke kunde erhålla »en anständig
bergning». I fråga för öfrigt om det årliga belopp, som i våra
dagar erfordras för att åt en ordinarie tjensteinnehafvare med
fullständig akademisk studiekurs, hvilken derjemte genom hela
sin ställning så godt som nödgas att sätta bo och bilda familj,
bereda en anständig bergning, kunna väl meningarna vara delade.
Men att det icke kan tänkas lägre än 2,000 kronor, ifall bergningen
verkligen skall vara anständig, derom torde den stadiga
nedgången i antalet teologie studerande vid rikets båda
universitet och den inträdande prestbristen i sin mån utgöra ett
betydelsefullt varsel.

Då det svagast aflönade presterskapet således har en verklig
rätt att komma i åtnjutande af lönebidrag af de medel, som be -

) Kursiv, af reservanten.

IIERR EKSTRÖM.

323

nämnas presterskapets löneregleringsfond, intill dess hvarje
prestman erhållit en anständig bergning, såsom stadgas § 1 af
Kongl. Maj:ts nåd. förordn. af den 11 juli 1862, har jag hvarken
kunnat dela komiténs mening (sid. lxii), att det icke finnes stor
utsigt att åtminstone under nuvarande löneregleringsperiod få
komministrarnes löner väsentligen förhöjda utöfver ett medeltal
af omkring 1,600 kronor, ej heller har jag känt någon tvekan
vid att uttala den öfvertygelsen, att lindring för det svagast
aflönade presterskapet jemväl beträffande byggnadsskyldighetsbördan
bör under innevarande löneregleringsperiod åstadkommas
genom de för löneregleringen under denna period afsedda medel,
som benämnas presterskapets löneregleringsfond. Och denna
öfvertygelse har icke försvagats inför möjligheten att medlen,
derest de nu innehållas, under kommande löneregleringsperiod
visserligen till namnet komma att användas till löneförbättring
åt presterskapet men i sjelfva verket endast tjena till nedsättning
af lönebidragen från församlingarna.

De medel, som utan att »i stället tilldelas annan prestman
till förbättring i aflöningen» hafva lagts på hög i presterskapets
löneregleringsfond, belöpte sig vid 1898 års slut till
3,015,518 kronor och uppgingo vid 1899 års slut till icke mindre
än 3,204,575 kronor. Till en del härleda sig dessa medel från
de inkomster, som allaredan genom § 9 mom 2 af kongl. förordningen
den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster förutsatts kunna öfverflyttas från en till
annan församling. Men till sin ojemförligt största del utgöras
de af inkomster, som på grund af den senare skogslagstiftningen
tagits jemväl från frosfadsboställena. Uteslutande genom en
senare skogslagstiftning, som tillkommit utan kyrkomötets hörande,
har ock, likaledes hufvudsakligast af bostadsboställenas
skogsafkastning, bildats sde ecklesiastika boställenas skogsfond»,
hvilken vid 1899 års slut uppgick till 1,068,423 kronor.

Beträffande det årliga tillflödet till presterskapets löneregleringsfond,
torde det förtjena att framhållas, att, sedan genom
Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 3 dec. 1897, som stälde i utsigt
en löneförhöjning för det lägst aflönade presterskapet till 3,000
kr. för kyrkoherde och 1,800 kr. för komminister, en utredning
jemväl beträffande fondens sannolika årsinkomst af skogsförsäljningsmedel,
under de närmaste tio åren, blifvit påbjuden,
kongl. domänstyrelsen beräknade denna inkomst till i medeltal

324

SÄRSKILDA MENINGAR.

191,000 kr. årligen. Redan för det första året af den period, beräkningen
omfattade, uppgick emellertid beloppet till 311,848 kr.
och har under 1899 stigit ännu högre eller till 315,566 kronor,
hvarjemte fondens hela inkomst i medeltal för de sista 5 åren
uppgått till 427.610 kronor årligen.

Beträffande de ecklesiastika boställenas skogsfond, har riksdagen
i sin underd. skrifvelse den 5 maj 1897 uttryckt den
mening, att, sedan af densamma bekostats skogsindelningar
och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkastning
hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som
löneregleringsfonden. Och 1900 års riksdag har biträdt Kongl.
Maj:ts nåd. framställning om öfverflyttande under fem år från
skogsfonden till löneregleringsfonden af 25,000 kr. årligen att
användas såsom bidrag till svagt afiönade prestmäns aflöning.

Då det nu förhåller sig så, som här blifvit framstäldt, med
afseende på presterskapets löneregleringsfond, dess tillkomst,
ändamål och årsinkomster, så synes mig ingen tvekan behöfva
råda ifråga om medlen att åt det svagast afiönade presterskapet
under nu gällande löneregleringars period bereda såväl i allmänhet
en åtminstone något så när anständig bergning soiu
ock särskildt i fråga om byggnadsskyldighetens börda, der
denna trycker tungt, erforderlig lättnad.

Presterskapets löneregleringsfonds tillgångar hafva icke
heller af komitén lemnats obeaktade. Ifråga om förvaltningskostnaderna
för de 10 ecklesiastika byggnadslånekassor, som
skulle komma att upprättas, stadgar 8 § af förslaget angående
dylika kassor, att dessa förvaltningskostnader gäldas af presterskapets
löneregleringsfond till belopp, som Kongl. Maj:t för
hvarje kassa fastställer.

I motiveringen uppgifvas såsom oundvikliga kostnader för
kassorna: resekostnads- och traktamentsersättningar åt styrelsens
medlemmar, revisorsarvoden, aflöning åt kamrerare och
vaktmästare, hyra för lokal, afgifter för syneinstrument, tryckningskostnader
och postporto.

I medeltal hafva dessa kostnader beräknats.till 3,000 kronor.
Men då lånekassorna skulle omhänderhafva en förvaltning af

HERR EKSTRÖM.

325

millioner kronor och blefve ett slags offentliga embetsverk i
smått, förefaller det knappast sannolikt, att förvaltningskostnaderna
skulle komma att stanna vid en så blygsam siffra.
Utan öfverdrift torde desamma kunna antagas komma att uppgå
till sammanlagdt 40,000 kronor årligen, helst om man medräknar
förvaltningskostnaden för en central penninganstalt. Dessa
medel skulle således och det redan under innevarande löneregleringsperiod
tagas ur presterskapets löneregleringsfond.

Men med 40,000 kronor årligen torde den tyngsta nybyggnadsskyldigheten
på komministersboställena, den för sätesbyggningen,
kunna för samtliga boställen bestridas. Antalet komministersboställen,
för hvilka lån i kassa skulle kunna ifrågakomma,
utgör nemligen (sid. 266) 798 eller i rundt tal 800. Derest
sätesbyggningens varaktighetstid uppgår till 100 år, hvilket
i de framstälda beräkningarne för öfrigt tjemför sid. lv) antages,
så behöfva i genomsnitt 8 sätesbyggningar årligen nybyggas.
Ett årligt belopp af 40,000 kronor skulle således vara
tillräckligt för sätesbyggningarnas nybyggnad, derest kostnaden
för hvarje sådan byggning uppginge till 5,000 kronor. Med
den uppfattning om byggnadslånekassorna, som jag i nästföregående
reservation uttalat, är det förklarligt, om jag anser
dessa 40,000 kr. bättre använda såsom på étt eller annat sätt
fördelad direkt hjelp åt de svagast aflönade byggnadsskyldige
boställshafvarne än såsom förvaltningskostnad för byggnadslån,
hvilka visserligen skulle bereda de nuvarande boställshafvarne
afsevärda lättnader men för framtiden vore att betrakta såsom
»boställets eller tjenstebefattningens skulder».

I öfverensstämmelse med hvad jag i denna sak anfört,
har jag alltså ansett,

att såväl allmän höjning af minimilönerna
till kronor 3,000 för kyrkoherde och
1,800 för komminister som ock i särskilda fall
hjelp för lindring af byggnadsskyldighetens
börda för det svagast aflönade presterskapet
torde böra vara att snarligen förvänta ur
presterskapets löneregleringsfond.

2t;

Pr estlöneregler ing & komité n II, 2.

326

SÄRSKILDA MENINGAR.

IV. Förslaget till ecklesiastik boställsordning.

5 § 2 mom.

5 §, som är upptagen oförändrad från det förslag till ecklesiastik
boställsordning, som af Kongl. Maj:t afläts till kyrkomötet
åren 1888 och 1893 samt till 1889 och 1894 års riksdagar,
angifver, hvilka laga hus å bostadsboställe af tredje klassen må
kunna uteslutas. Bland dessa hus nämnes äfven visthus och
brygghus.

Ehuru enligt mitt förmenande icke heller visthus (»härberge»,
»matbod») utan synnerligen kännbara olägenheter kan umbäras,
åtminstone icke för ett landthushåll, har jag inskränkt mig
till att yrka, att brygghuset icke måtte hänföras till de hus,
som från komministersboställe må kunna uteslutas. »Efter nutidens
måttligaste fordringar på utrymme och beqvämlighet torde
också ett hus, afsedt för brygd och tvätt, å alla bostadsboställen
— — — vara val behöflig^», yttrade härom 1879 års komiterade.

Det torde icke heller kunna ådagaläggas, att behofvet af en
tvättstuga är mindre på ett tredje än på ett andra klassens boställe,
då tvätten väl är en sak, som behöfves icke för bostället
utan för familjen. Möjligen skulle det kunna invändas, att på det
större bostället linnes äfven arrendator samt torpare och deras
familjer, hvarför brygghuset blir nödvändigare på det större
bostället, ifall det förutsattes, att detsamma vid behof af tvätt
hålles tillgängligt äfven för torparne. Dermed vore då det
större behofvet af brygghus på det större bostället motiveradt.
Det förefaller dock icke sannolikt, att fordringarna på utrymme
och beqvämlighet böra vara mindre för komministern än för
kyrkoherdens torpare.

Hvad som år 1888 förmådde K. M:t att föreslå den lydelse
af stadgandet, som nu af komitén bibehållits oförändrad, var
uppenbarligen den välvilja mot komministrarne, som gaf sig
uttryck i hela förslagets »hjertpunkt», dess 14 §, som stadgade
byggnadsskyldighet för församlingarna äfven på tredje klassens
boställen. Då denna byggnadsskyldighet skulle inträda redan
under nu gällande löneregleringsperiod, var det nödvändigt, för

HERR EKSTRÖM.

327

att icke föranleda hela förslagets fall, att dock så mycket som
möjligt lindra den ökade tunga, som pålades de församlingar,
som hade komminister. Detta motiv synes också hafva föranledt
tillägget: »och lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet
påkallad».

Sedan riksdagen nu begärt framläggande af de grunder, som
anses böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönelconventioner utlupit,
bortfaller enligt mitt förmenande det skäl, som kan antagas
hafva i K. prop. föranledt brygghusets hänförande till de hus,
som å tredje klassens boställen kunde uteslutas. Och då lindring
för den byggnadsskyldige, der sådan i enskildt fall är af behofvet
påkallad, bör tagas i betraktande vid uppgörandet af löneregleringen
men icke i lagen framhållas på ett sätt, som kan lända
till att många boställshafvare beröfvas ett eller flera för dem
nödvändiga hus, torde det anförda tillägget nu mera böra alldeles
utgå.

På grund af det anförda har jag ansett, att, för så vida icke
i lagen lämpligen kan inrymmas någon bestämmelse, som alternativt
medgifver annan för boställshafvarens behof fullt tillfredsställande
anordning, exempelvis af tvättstuga i källarvåning,
brygghus icke bör såsom laga hus kunna få uteslutas, och att
momentet alltså bör erhålla följande lydelse:

Å bostadsboställe af tredje klassen må jemväl följande
hus: visthus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod,
ett eller flera, uteslutas, när de pröfvas kunna
undvaras.

9 §•

En bland de största förtjensterna i ofvannämnda k. prop.
har allmänt ansetts vara. att densamma innehöll bestämmelser,
som inneburo en rationel fördelning af byggnadsskyldigheten
mellan boställshafvaren och församlingen, samt faststälde som
en grundsats, att den, som är skyldig att underhålla ett hus,
ock skall vara skyldig att, när det icke längre kan repareras,
nybygga, eller, såsom k. kammarkollegium i sitt underd. utlåtande
af den 5 maj 1893 uttryckte saken, att nybyggnadsskyldigheten
med underhållsskyldigheten på samma hand för -

enas.

328

SÄRSKILDA MENINGAR.

Motivet till denna grundsats är lätt att finna: Genom i tid
verkstälda omsorgsfulla reparationer eger ett hus längre bestånd,
än om underhållet försummas. För den, som drabbas af nybyggnadsskyldigheten,
är det derför en verklig besparing att i tid
reparera. Men är den underhållsskyldige icke pligtig att nybygga,
så ligger i hans intresse att göra påkostningarna för
underhållet så små som möjligt, och vållas sålunda genom hans
fördel den byggnadsskyldiges skada.

Med afseende åter å fördelningen af de laga husen mellan
de byggnadsskyldige faststälde k. prop. i öfverensstämmelse
med 1879 års komiterades förslag den grundsats, som uttalats
redan i ecklesiastikministerns skrifvelse den 18 nov. 1861 och
tillämpats i k. kammarkollegii underd. utlåtanden af den 30
mars 1865 och den 29 april 1867, att alla hus, som erfordras för
kyrkoherdens bostadsbehof, böra byggas och underhållas af församlingen
ensam och alla de hus, som för boställets skötsel behöfvas,
af kyrkoherden ensam. Denna grundsats, som upphäfver
den till tvister och missförstånd ledande nu stadgade gemensamheten
i underhållsskyldigheten för de sju laga hus, hvilka
socknemännen skola å prestgård bygga, medför ock de väsentliga
fördelarna, att presten och församlingen hvardera få mera likartade
hus att bygga och underhålla, samt att bostället kan af
presten utarrenderas, utan att någon kollision mellan församlingen
och arrendatorn behöfver uppstå, hvarjemte, under den
antagna förutsättningen, vid boställets utarrendering under laga
former boställshafvaren jemväl befrias från omsorg och ansvar
i fråga om nybyggnad och underhåll af jordbrukshusen, under
det han af församlingen åtnjuter fria bostadshus.

Dessa båda grundsatser — l:o) att församlingen bygger
bostadshusen och boställshafvaren jordbrukshusen samt 2:o) att
underhållsskyldigheten förenas på samma hand med byggnadsskyldigheten
— äro så enkla och praktiska, att de synas böra
komma till genomförande, när en ny ecklesiastik boställsordning
skall tillämpas, och detta så mycket mer som de äro egnade att
till förmån för både presterskapet och församlingen bringa reda
i hittills intrasslade förhållanden och aflägsna dermed följande
tvistigheter. Det torde ock vara att beakta, att när vid inrättandet
af nya presterliga tjenster eller komministers förflyttning
till annan del af församlingen, der under utvecklingens gång
ett nytt befolkningscentrum uppstått, som måste tillgodoses med

HERR EKSTRÖM.

329

kyrklig själavård, den frågan sannolikt kommer att uppstå, huruvida
icke hädanefter på platser, der endast bostad, icke boställe,
är för presten nödvändig, församlingen må kunna befrias från åliggandet
att anskaffa boställe, denna fråga lättare och naturligare
löses, om den grundsatsen blifvit fastslagen, att församlingen
väl har att hålla bostad åt sin prest men är befriad från all
skyldighet i fråga om jordbrukshusen. Kyrkomötet har ock
tvenne gånger godkänt de nämnda grundsatserna. Äfven inom
riksdagen hafva desamma i det stora hela vunnit erkännande,
ehuru, då reformens genomförande sattes i samband med församlingarnas
öfvertagande af byggnads- och underhållsskyldigheten
redan under gällande löneregleringars period, åtskilliga reservanter
inom lagutskottet ansågo, att en jemkning borde ske,
så att en del af de smärre och mindre kostbara husen, som af
k. prop. hänförts till bostadshusen, och hvilka således af församlingen
skulle nybyggas och underhållas, af reservanterna
hänfördes till den grupp af hus, som skulle nybyggas och underhållas
af boställshafvaren. I ett förslag, som afser tiden,
sedan nu gällande lönekonventioner utlupit, torde en dylik jemkning
icke vara af nöden, hvarföre jag ansett, att nu ifrågavarande
§ bort oförändrad upptagas från k. prop. till 1889 och
1894 års riksdagar och alltså erhålla följande lydelse:

Ä andra och tredje klassernas bostadsboställen på
landet skola sätesbyggning, visthus, hushållskällare,
brygghus, vedbod, hemlighus, drängstuga, vagnshus
och brunn för hushållet, för så vidt de der böra enligt
denna författning såsom laga hirs finnas, af pastoratet
byggas och underhållas. Öfriga laga hus å sådana
bostadsboställen byggas och underhållas af boställshafvaren.

10 §.

Om föregående § i öfverensstämmelse med mitt yrkande
kommer att innehålla samma bestämmelser och erhåller samma
lydelse som motsvarande stadgande i k. prop., torde såsom en
följd deraf äfven 10 § böra formuleras i likhet med 14 § 2 mom.
i k. prop. och sålunda tillägget: »der icke för visst boställe är
annorlunda bestämdt» utgå. I fall förbehåll om undantagsbestämmelsers
fortfarande upprätthållande anses böra göras, ehuru

330

SÄRSKILDA MENINGAR.

deri nya ecklesiastika boställsordningen skulle få betydelsen af
för kela riket (utom Skåne) gällande lag och icke inträda förrän
efter nu gällande löneregleringars utlöpande, torde dessa förbehåll,
såsom fallet var i k. prop., böra sammanfattas uti en §
i slutet af författningen. För min del känner jag mig icke fullt
öfvertygad om lämpligheten af dylika undantagsstadgandens
bibehållande, då den nya boställsordningen, som i stället för de
föråldrade bestämmelser, den afser att ersätta, lärer komma att
i likhet med dessa för presterskapet erhålla privilegiinatur, icke
skall tillämpas förrän efter nu gällande löneregleringars utgång.
Vid regleringen af den kontanta lönen gifves ju då i det enskilda
fallet tillfälle till uppvägande af hvad genom undantagsstadgandets
upphäfvande vunnits eller förlorats.

12 §.

I denna § har införts ett stadgande, som torde innebära en
nyhet inom lagstiftningen och en nyhet af, enligt mitt förmenande,
ganska betänklig art: Nybyggnad af laga hus å bostadsboställe
må icke företagas, utan att synerätt derom beslutar.

Genom detta stadgande ökas synerättens befogenhet på ett
sätt, som synes göra ett obehörigt intrång i både församlingens
och boställshafvarens rätt och frihet. Det har hittills icke varit
den byggnadsskyldige förment att, när så blifvit nödigt, verkställa
nybyggnad å ett laga hus utan synerätts beslut. Har
fråga uppstått om nybyggnad exempelvis af en mangårdsbyggnad
å ett kyrkoherdeboställe, har åtminstone flerestädes tillgått
så, att kyrkorådet eller särskilda komiterade af kyrkostämman
fått i uppdrag att utreda frågan, anskaffa ritning och kostnadsförslag
samt dermed jemte eget yttrande inkomma till stämman.
Under ärendets förberedande behandling hafva alla dertill hörande
omständigheter af boställshafvaren och församlingens utsedde
förtroendemän kunnat tagas i öfvervägande med vida större
noggrannhet och grundlighet, än sådant vid syneförrättning kan
ske af från annat håll tillkallade personer, och med den för den
afsedda nybyggnaden nödiga personliga kännedomen af de vid
bostället rådande säregna förhållandena. Huset har sedan blifvit
uppfördt till församlingens och boställshafvarens ömsesidiga belåtenhet,
utan att der sports något behof af synerätts mellankomst,
då hvarken bristande sakkunskap eller bristande enighet

HERR EKSTRÖM.

331

inom församlingen påkallat dess dom, hvilken för öfrigt i saknad
af användbara bestämmelser i lag rörande antal rum etc.
i ganska hög grad skulle bero af vederbörande domares godtycke.
Församlingen och boställshafvaren hafva ock besparats kostnaden
för synerättens sammanträde.

Nämnda kostnad, som icke blefve alltför betydande i förhållande
till byggnadskostnaden vid uppförandet af sätesbyggning,
blefve i synnerhet på vissa orter rent af orimlig vid uppförandet
af ett mindre hus, exempelvis svinhus eller fårhus. Om
ett sådant hus blifvit odugligt och måste nybyggas, har den saken
enligt hittills gällande lagstiftning varit boställshafvarens
ensak. Intet lagligt hinder har funnits för honom att fullgöra den
byggnadspligt med afseende på det nedrötta huset, som kräfves lika
mycket af hans eget behof för återstoden af hans tjenstetid, som
af det ansvar, han en gång måste vidkännas, då han afträder
bostället. Men enligt nu framlagda förslag får han icke utan
synerättens beslut bygga upp ett nytt svinhus i st. f. det förfallna.
Alltså begär han laga syn. När synerätten efter förloppet
af mer än två månader samlats, utgöres den enligt nu
föreliggande förslag af 1) domaren, 2) och 3) nämndemännen,
kallade genom kronofogden, 4) kontraktsprosten, 5) stiftets byggnadslånekassas
ombud samt 6) jägmästaren — hvars förordnande
såsom biträde vid synen domaren sannolikt »för säkerhetens
skull» begärt hos Konungens befallningshafvande, ifall det finnes
skog på bostället och således kan blifva fråga om husbehofsvirke.
Efter besigtigandet af det gamla svinhuset förklarar
synerätten, att det är förfallet och ålägger boställshafvaren att
uppbygga ett nytt (hvilket han hade velat göra redan för två
månader sedan). För upplysningen om hvad han visste förut
och för tillståndet att fullgöra den skyldighet, som lag honom
ålägger, får boställshafvaren derpå (enligt 61 § 2 mom.) vidkännas
hela kostnaden för den laga synen eller inbetala ett belopp,
som, i fall bostället är beläget i Norrland med dess långa
afstånd, lätt nog stiger till 300 kronor. Sedan får han bygga
sitt svinhus, hvars byggnadskostnad belöper sig till omkring
150 kronor. (För den händelse han skulle vilja komma i åtnjutande
af förmånen af nybyggnadslån ur stiftets byggnadslånekassa,
nödgas han sedermera, enligt 16 § 1 mom., begära ny
synerätt för arbetets godkännande.)

332

SÄRSKILDA MENINGAR.

Då jag icke lyckats öfvertyga mig om lämpligheten af det
föreslagna stadgandet om laga syn såsom obligatorisk före hvarje
nybyggnad på ecklesiastikt bostadsboställe, anser jag, att paragrafen
i dess helhet med uteslutande af det af komitén föreslagna
nya stadgandet bör upptagas oförändrad från k. prop.
(§ 17) och således erhålla följande lydelse:

Uppkommande brister å boställes insynade
hus skola afhjelpas och nybyggnad af
dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrifves
eller eljest nödigt blifver.

§ 15.

I 1879 års komitéförslag såsom ock i k. prop. förefunnos
flera paragrafer (§§ 8—10, 12) innefattande bestämmelser rörande
de laga husens storlek samt boningsrummens storlek och beskaffenhet.
Af dessa fyra §§ är endast 12 § upptagen i komiténs
förslag (15 §), dock försedd med ändringar och tillägg. Sålunda
har den byggnadsskyldige i k. prop. blifvit utbytt mot
framtida boställshafvare. Genom denna förändring såväl som

genom tillägget »på Kongl. Maj:t--de hus, som nybyggas

och underhållas af boställshafvaren» vill det synas, som om paragrafen
begränsats till att omfatta endast de laga hus, hvilkas
nybyggnad och underhåll åligga boställshafvaren.

Äfven om så icke vore fallet, synes bestämmelsen, att boställshafvarens
»skäliga behof» skola tillgodoses, vara alltför
sväfvande och lemna utrymme för ett alltför stort godtycke vid
bestämmelsens tolkning och tillämpning. I hvilken rigtning denna
tolkning beträffande de hus, hvilkas nybyggnad och underhåll
åligger församlingen, i många fall komme att gå, torde man för
öfrigt kunna finna antydt genom antagandet, att »de byggnadsskyldige
socknemännens ombud säkerligen ej lära underlåta att
bevaka vederbörandes rätt i förevarande hänseende» (sid. 97).

Efter uteslutandet ur förslaget af de förut nämnda i k.
prop. förekommande bestämmelserna vill det i sj elfva verket synas,
som om i det afseende, hvarom fråga är, de lagliga bestämmelserna
rörande sätesbyggning å prestgård fortfarande
icke skulle vara andra än de som förekomma i byggningabalkens
26 kap. 2 § om stufva med två kamrar och kök och i k.
res. på allmogens besvär den 1 augusti 1727, der det om sätes -

HERR EKSTRÖM.

333

byggning^ säges: »Thet första och andra huset bör bestå i en

byggning, som är 26 alnar lång och 12 alnar bred inom knutarna,
med väggar, 4 alnar hög inuti. På ena ändan af samma
byggning kommer att blifva 2 Camrar, hvardera 6 alnar breda
och 7 alnar långa; och mitt uti byggningen sätesstugun 12 alnar
i längden och 9 alnar i bredden. Förstugan blir utanför
sätesstugun, 3 alnar bred och 12 alnar lång; men på then andra
ändan af byggningen blir kiöket, som svarar i storlek emot
begge kamrarne, dock bör uti kiöket ingen bakugn vara utan
allenast en köksspis.»

Visserligen har det sagts mig, att »ingen förståndig domare
dömer efter de bestämmelserna». Men bortsedt från den möjligheten,
att någon domare verkligen skulle kunna vara så oförståndig,
att han dömde efter gällande lag, synes det vara föga
egnadt att upprätthålla aktningen för lagen, om uti densamma
förefinnas bestämmelser af beskaffenhet att icke rimligtvis hunna
tillämpas.

Att tidsenliga bestämmelser i fråga om sätesbyggningen på
ecklesiastika bostadsboställen äro af nöden, framhölls också af
1879 års komiterade, som i sin motivering bland annat yttrade
följande:

»Att efter nutidens måttligaste fordringar det för prestgårdarnes sätesbyggningar
föreskrifna utrymme är alldeles för litet, äfven för de minsta
prestgårdarne, torde vara obestridligt.

Visserligen hafva, åtminstone på senare tider, församlingarne i allmänhet
å prestgårdarne uppfört större sätesbyggningar än de lagligen
föreskrifna; men på ganska många, om ej de allra flesta prestgårdarne
hafva kyrkoherdame sjelfva, för att erhålla mot behofvet svarande bostad,
måst antingen uppföra särskilda boningshus eller vanligast göra tillbyggnader
å församlingens sätesbyggning, i hvilket sistnämnda fall eu del af
denna byggning, såsom öfverloppshus, är kyrkoherdens enskilda egendom,
ett förhållande, som vid ombyten ofta vållar tvister och förvecklingar.

Det torde derför ej kunna bestridas, att, såsom i herr ecklesiastikministerns
skrifvelse den 18 november 1861 också framhållits, förändrade
föreskrifter, rörande storleken af sätesbyggningarne på prestgårdarne, äro
i hög grad af behofvet påkallade; liksom det också torde vara nödigt, att
bestämda stadganden härutinnan äfven för sätesbyggningar å bostadsboställen
af 3:dje klassen meddelas.

Enligt Kongl. kammarkollegii förslag i utlåtandet den 29 April
1867 skulle sätesbyggning å prestgård alltid innehålla 9 boningsrum jemte
kök, spiskammare, handkammare och två förstugor, samt sätesbyggning å

334

SÄRSKILDA MENINGAR.

bostadsboställe af tredje klassen alltid 6 boningsrum jemte kök, spiskammare
och en förstuga; och skulle enligt detta förslag föreskrifter om storleken
af sätesbyggningen och de särskilda rummen samt deras inrättande
och inredning meddelas af synerätt, der ej för helt stift eller större del
deraf ritning till sätesbyggningar å ena eller andra klassens bostadsboställen
kunde varda af Kongl. Maj:t faststäld.

Då således båda de omständigheter, hvilka, efter komiterades uppfattning,
böra utöfva väsentligaste inflytandet på antalet af rummen och
sätesbyggningens storlek, äro för bostadsboställen inom samma klass på
olika ställen ganska vexlande, hafva komiterade ansett, att hvarken något
bestämdt antal rum eller någon bestämd storlek lämpligen kan stadgas,
vare sig för sätesbyggningarne å prestgårdarne eller för sätesbyggningarne
å bostadsboställena af tredje klassen. Dock som, till förekommande af
olikhet och ojemnhet i lagtillämpningen, boställsordningen torde böra innehålla
så noggranna föreskrifter, som möjligen kunna i en hela riket afseende
författning meddelas, hafva komiterade trott, att antalet af boningsrum
i sätesbyggningarne (oberäknadt förstuga, kök och skafferi) skulle
lämpligen kunna fixeras inom ett visst minimum och ett visst maximum,
särskild! för prestgårdarne och särskildt för bostadsboställena af tredje
klassen, så att vederbörande myndighet hade att inom dessa gränser bestämma
det för hvarje boställe skäliga antalet, med afseende å såväl boställshafvarens
behof af utrymme som de byggnadsskyldiges förmåga att
byggnadstungan utgöra.

Sätesbyggningarnes dimensioner till längd, bredd och höjd äro naturligtvis
beroende af dels antalet och storleken af föreskrifna rum och dels
dessas anordning, särskildt om de läggas i en eller två våningar. Några
närmare allmänna föreskrifter om sätesbyggningarnes storlek synes vid
sådant förhållande ej kunna meddelas, utan torde vederbörande myndighet
böra i sammanhang med bestämmandet af rummens antal äfven meddela
föreskrifter om deras storlek och anordning samt om sätesbyggningarnes
deraf beroende dimensioner.

I afseende på minimi- och maximisiffran för boningsrum i sätesbyggningar
hafva komiterade, med hänsyn till hvad nutidens fordringar påkalla
och hvad skäligen kan af vederbörande byggnadsskyldige fordras,
ansett att i sätesbyggningar å prestgårdar böra finnas, utom kök, skafferi,
erforderliga kontor samt en eller två förstugor, minst sju boningsrum,
hvilka komiterade tänkt sig skola användas: ett till embetsrum, ett
till sängkammare, ett till barnkammare, ett till dagligt rum, ett till förmak
och två efter omständigheterna till gästrum eller bostad för embetsbiträden
eller hemmavarande äldre barn, och högst tio boningsrum; samt
att i sätesbyggningar å bostadsboställen af tredje klassen böra finnas,
utom kök, skafferi, erforderliga kontor och en förstuga, minst fyra boningsrum,
hvilka komiterade tänkt sig skola användas: ett till embetsrum,
ett till sängkammare, ett till barnkammare och ett till dagligt rum, samt
högst sex boningsrum.

HERR EKSTRÖM.

335

I öfverensstämmelse med denna motivering formulerade komiterade
i förevarande hänseende sitt förslag, som af Kongl.
Maj:t upptogs allenast med den förändring, att kongl. prop.
föreslog en eller två förstugor äfven för sätesbyggning å bostadsboställe
af tredje klassen, der komiterade föreslagit allenast
en förstuga. 8 § mom. 2 och 3 af kongl. prop. erhöll således
följande lydelse:

2. För sätesbyggning å bostadsboställe af andra klassen må föreskrifvas
minst sju, högst tio boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor samt en eller två förstugor.

3. För sätesbyggning å bostadsboställe af tredje klassen må föreskrifvas
minst fyra, högst sex boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor och en eller två förstugor.

Vid dessa bestämmelser torde ett par befogade betänkligheter
kunna anföras. Den första gäller föreskriften om minst
sju boningsrum i sätesbyggning på kyrkoherdeboställe. Det
finnes och torde på grund af läget, som omöjliggör sammanslagning
med annat pastorat, fortfarande komma att finnas pastorat,
exempelvis de å sid. 298 anförda, med mycket ringa ekonomisk
bärkraft. År nu derjemte ett sådant pastorats folkmängd och
areal ringa, understigande måhända 1,000 invånare och 100
qvadratkm., så är kyrkoherdens arbete och ansvar mindre än de
flesta komministrars skulle blifva det enligt den organisation,
som lärer komma att genomföras samtidigt med de nya
löneregleringarna. Under sådana förhållanden synes det billigt,
ifall församlingens byggnadsskyldighet i fråga om sätesbyggningen
icke ovilkorligen behöfde omfatta mer än fem eller sex
rum. Medgifvande till en sådan inskränkning torde dock i intet
fall böra lemnas utan Kongl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd.

Den andra betänkligheten gäller bestämmelserna om antalet
rum i sätesbyggning å komministersboställe. Såsom anförts,
ansågo 1879 års komiterade, att desamma borde utgöra minst
fyra, använda: ett till embetsrum, ett till sängkammare, ett till
barnkammare och ett till dagligt rum.

Enligt mitt förmenande bör ett femte rum icke fä saknas,
vare sig man tänker sig detsamma användt såsom förmak eller
reserveradt för användning såsom gästrum, sjukrum eller annat
ändamål. Äfven en komminister kan ju för öfrigt komma i det
läge, att han för sjukdom nödgas hålla embetsbiträde. Att Kongl.

336

SÄRSKILDA MENINGAR.

prop. upptog stadgandet om ''minst fyra rum, torde hafva sin
förklaring deri, att bestämmelsen då var ämnad att tillämpas
redan under nu gällande löneregleringar och äfven vid de små
öfverflödiga komministerstjenster, hvilka nu skola indragas. För
tiden sedan nu gällande löneregleringar lupit till ända och de
flesta öfverflödiga komministerstjenster indragits, d. v. s. i genomsnitt
på 1920-talet, torde det icke vara anledning att ifrågasätta
mindre än fem rum. Kongl. kammarkollegium har ju
ock redan för 30 år sedan och under för ett dylikt förslag
vida mindre talande förhållanden i det hela, föreslagit 6 rum,
såsom allmänt stadgande för sätesbyggning på komministersboställe.

På grund af hvad jag sålunda anfört och i hufvudsaklig
anslutning för öfrigt till den mening om olämpligheten af maximibestämmelser,
som uttalades af trenne reservanter i lagutskottet
vid 1894 års riksdag, har jag ansett, att i det nya förslaget till
ecklesiastik boställsordning borde, i likhet med hvad fallet var
i kongl. prop., införas bestämmelser om antalet boningsrum m.
m. i säteshyggningen, och att dessa bestämmelser lämpligen kunna
så affattas:

1. För sätesbyggning å hostadsboställe
af andra klassen må föreskrifvas minst sju
boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor och två förstugor. På Kongl. Maj:ts
pröfning må bero, om till följd af särskilda
omständigheter allenast fem eller sex boningsrum
må föreskrifvas.

För sätesbyggning å hostadsboställe af
tredje klassen må föreskrifvas fem eller sex
boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor och en eller två förstugor.

* #

Ur Kongl. Maj:ts nådiga prop. har jag ansett att äfven följande
af kyrkomötet tvenne gånger godkända bestämmelser borde
i förslaget till ecklesiastik boställsordning upptagas, hvilka
lämpligen torde böra såsom i nämnda kongl. prop. närmast efterfölja
bestämmelserna om antal rum i sätesbyggning och alltså
här utgöra 16 och 17 §§.

HERR EKSTRÖM.

337

16 §.

1. Sätesbyggning å bostadsboställe uppföres, der läget så
medgifver, på stenfot af minst fem decimeters höjd ofvan jord,
med väggar företrädesvis af tegel eller timmer, men äfven, der
något af dessa ämnen ej lämpligen kan föreskrifvas, af annat
ändamålsenligt, i orten brukligt byggnadsämne. Till byggnaden
i öfrigt användas de ämnen, som lämpliga finnas och med ortens
sed öfverensstämma. Boningsrummen göras så stora, som behofvet
i hvarje fall fordrar, minst tre meter höga, dock att å
andra och tredje klassernas bostadsboställen rum å vinden må
göras tre decimeter lägre; och skola boningsrummen i allmänhet
vara försedda med ugnar af kakel; men äfven ugn eller spis af
sten eller ugn af jern må kunna i något rum tillåtas. Framför
ugns- eller spisöppningarne anbringas jernplåt eller plansten.
Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade eller spända
tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar
samt å väggarne tapeter eller lämplig målning.

2. Öfriga laga hus å bostadsboställe uppföras af ändamålsenliga
byggnadsämnen efter ortens sed till den storlek, behofvet
i hvarje fall fordrar. Stenfot å dessa hus göres minst tre decimeter
hög ofvan jord.

3. Brygghus skall i allmänhet innehålla ett -rum för brygd
och tvätt samt ett rum för bak med bakugn i ettdera; dock må
vid mindre boställen brygghus af endast ett rum med bakugn
tillåtas.

4. Stall, fähus och fårhus förses med skullar eller andra
foderrum.

17 §■

Sätesbyggning af trä skall inom tid, som för hvarje särskildt
fall af synerätt bestämmes, förses med brädfodring eller
annan tjenlig beklädnad samt anstrykas med rödfärg eller annan
färg. För sätesbyggning af annat ämne äfvensom för andra laga
hus å bostadsboställen må efter behofvet och ortens sed tjenlig
beklädnad och anstrykning föreskrifvas.

338

SÄRSKILDA MENINGAR.

29 § 1 mom., 53 § 1 mom., 56 § 9 mom.

I ofvannämnda §§ och mom. förekomma stadganden, som röra
ecklesiastikt bostadsboställes skog.

I 29 § talas om fördelning till godtgörande på vissa år af
den kostnad, boställshafvare kan hafva under sin besittningstid
fått vidkännas med anledning af bland annat skog sindelning.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida innehafvare af ecklesiastikt
boställe ens bör vidkännas kostnaden för skogsindelning.
När genom Kongl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen den
20 mars 1874 föreslagits, bland annat, att inflytande försäljningsmedel
för de besparade tillgångar af växande eller vindfäld
skog, som vid uppgörande af planer för införande af ordnad hushållning
å sådana ecklesiastika boställen, hvilka icke utgjorde
någon viss församlings enskilda egendom, derå förefunnes och
omedelbart eller inom den närmaste framtiden måste, för att ej
lida eller föranleda skada, tillgodogöras, men icke kunde anses
tillhöra skogens reguliera årliga afkastning eller erfordrades till
kyrko- eller prestgårdsbyggnad inom församlingen, måtte, utan
att ingå till prestlöneregleringsfonden och i den mån de icke
behöfdes till utgifter för skogsindelning eller skogsodlingsarbeten
å de skogar, hvarifrån de härrörde, få af Kongl. Näjd disponeras,
så angafs hufvudsakliga ändamålet med denna disposition
vara bekostande af skogsindelning och erforderliga skogsodlingsarbeten
å andra ecklesiastika boställens skogar.

Sedan riksdagen i underdånig skrifvelse den 20 maj 1874
tillkännagifvit, att omförmälda nådiga framställning blifvit af
riksdagen bifallen, utfärdade Kongl. Maj:t efter skogsstyrelsens
hörande den nådiga skrifvelse af den 31 mars 1876 till samma
styrelse, som föreskref bildandet af de ecklesiastika boställenas
skog sfond. Till denna skogsfond skulle ingå behållna försäljningsmedlen
af den vid ofvannämnda boställen befintliga skogstillgång,
hvilken vid skogsindelning eller vid upprättande af
interimshushållningsplaner för skogen borde genom så kallad
berednings- eller rensningshuggning afverkas, så ock af skog,
som blifvit genom eld eller storm eller eljes skadad. Liknande
bestämmelser infördes i § 22 af Kongl. Majds nådiga förordning
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den
26 januari 1894.

HERR EKSTRÖM.

339

Det i nådiga prop. till 1874 års riksdag uttalade ändamålet
med bildandet af den sedermera s. k. »ecklesiastika boställenas
skogsfond», att nemligen de behållna försäljningsmedlen af de
extra afverkningarna, i den mån de icke behof des till utgifter
för skogsindelning eller skogsodlingsarbeten å de skogar, hvarifrån
de härrörde, skulle disponeras till bekostande af skogsindelning
och erforderliga skogsodlingsarbeten å andra ecklesiastika
boställsskogar, rönte emellertid redan genom ofvannämnda
nådiga skrifvelse den 31 mars 1876 till kongl. skogsstyrelsen,
i denna del stadfäst genom nådiga författningen den 26 Januari
1894, en väsentlig inskränkning. Det bestämdes nemligen då,
att fondens medel ej finge användas å boställen, som genom ordinarie
skogsafkastning utöfver husbehofvet sj elfva kunna bekosta
sin skogsskötsel eller, såsom saken uttrycktes genom nådiga
förordningen den 26 januari 1894 (§ 23), att af försäljningsmedel
för boställsskogs ordinarie afkastning utöfver husbehofvet
skall efter afdrag af kostnaden för virkets försäljning, i första
rummet gäldas kostnaden för skogens skötsel samt derefter
kostnaden för skogens indelning.

Verkan af detta stadgande har blifvit tvåfaldig. Boställshafvarne
hafva fått sina andelar af skogsafkastningen ytterligare
minskade, men de ecklesiastika boställenas skogsfond har vuxit.

Hvad det förra inneburit för det svagast aflönade presterskapet,
såväl kyrkoherdar som komministrar, är icke svårt att
inse. Af de behållna försäljningsmedlen för ordinarie afverkningen
från bostadsboställets skog har tillerkänts boställshafvaren
allenast en del, högst hälften, hvilken del icke varit tillräcklig
att uppbringa hans aflöning så, att han erhållit anständig
bergning; återstoden har ingått till presterskapets löneregleringsfond.
När nu af den ordinarie afkastningen tagits jemväl
kostnaden för skogens indelning, har boställshafvarens andel
blifvit ännu mera reducerad.

Under tiden har de ecklesiastika boställenas skogsfond ökats
med de medel, som från andra boställens extra afverkningar ingått
till fonden i ursprungligen utan inskränkning angifvet ändamål,
att skogsodlings- och indelningskostnader skulle dermed bestridas;
och uppgick nämnda fond vid 1899 års slut till icke mindre än
1,068,423 kronor.

Af åtskilligt att döma synes berättigande förefinnas för den
förmodan, att, då i skogsförfattningar, som efter år 1866 utan

340

SÄRSKILDA MENINGAR.

kyrkomötets körande utfärdats, förekomma bestämmelser, kvilkas
öfverensstämmelse med presterskapets privilegier och 1862—1863
års riksdagsbeslut — för att citera det särskilda utskottet vid
1893 års kyrkomöte — »måhända är omtvistlig», en revision af
dessa skogsförfattningar, i hvad de gälla presterskapets rätt till
afkastningen af de ecklesiastika bostadsboställena, i samband
med öfriga frågor om presterskapets aflöning kommer att företagas.
Och torde man få hoppas, att dervid kommer att stadgas,
att kostnaden för skogsindelning skall — utan afkortning på
den mellan presterskapets löneregleringsfond och boställshafvaren
fördelade behållna afkastningen af boställets ordinarie utverkning
— gäldas af försäljningsmedlen från extra utverkning å
boställets skog eller i brist deraf från den för ändamålet bildade
skogsfonden. I förhoppning, att en sådan ändring i skogslagstiftningen
måtte komma till stånd före den ecklesiastika boställsordningens
tillämpning, har jag ansett,

att ordet »skogsindelning» borde ur 29 §
1 mom. utgå. I

I 53 § 1 mom. stadgas bland annat, att då syn är begärd,
domaren skall derom underrätta Konungens befallningshafvande
med begäran vid , af- och tillträdessyn, derest så
nödigt finnes, att skogstjensteman måtte förordnas att vid synen
biträda».

Den praktiska olägenheten af detta stadgande, den betydligt
fördyrade kostnaden för förrättningen, hvilken kostnad drabbar
både boställshafvare och församling, är uppenbar. Sannolikt
skulle ock skogstjensteman komma att alltid erhålla förordnande
att vid synen biträda, så fort det gälde syn på boställe med
skogstillgång, då den förutsatta nödvändigheten af hans närvaro
vid synen blefve svår att på förhand afgöra vare sig för domaren
eller Konungens befallningshafvande. Genom bestämmelsen
skulle alltså syn erätten i skogsprovinserna i sin sammansättning
erhålla ett nytt och för densamma hittills främmande
element nemligen jägmästaren.

Då de för syneförrättningen möjligen behöfliga upplysningarna
i fråga om skogen sannolikt kunna med nödig tillförlit -

HERR EKSTRÖM.

341

lighet erhållas på ett mindre kostsamt sätt än genom förordnande
för skogstjensteman att vid synen biträda, har jag
ansett,

att stadgandet om skogstjenstemans förordnande
att vid husesyn biträda borde nr
momentet utgå.

Om den praktiska utförbarheten vid en syneförrättning af
hvad som stadgas i 56 § 9 mom. torde man kunna känna sig
tveksam. Skogen är måhända belägen på ett par mils afstånd
från prestgården, och ingen väg leder dit, som kan befaras med
sommaråkdon. Äfven om domare, nämnd, kontraktsprost, sockenombud
och boställshafvare äro beqväma att till fots företaga
den färd, som skulle erfordras för den undersökning, momentet
stadgar, skulle dertill åtgå eu hel dag, hvarigenom syneförrättningen
förlängdes och fördyrades.

Man torde med skäl kunna ''ifrågasätta, huruvida icke de
upplysningar, som den ifrågasatta undersökningen afsåge att
förskaffa synerätten, skulle, ifall skogen vore från bostaden mera
aflägsen, kunna erhållas på ett mera enkelt, praktiskt och billigt
sätt, exempelvis skriftligen från revirförvaltaren. Derest denne
icke sjelf, sedan han rörande de i momentet omtalade förhållandena
blifvit skriftligen tillfrågad, i andra tjensteärenden haft
anledning att före synen inspektera skogen eller eljes har kännedom
om förhållandena, synes han lätteligen kunna erhålla de
äskade uppgifterna från den bostället närmast boende kronojägaren,
hvilken ock lärer vara med skogsförhållandena på platsen
mera förtrogen. I alla händelser synes den här ifrågasätta
undersökningen icke böra gifva stöd åt det i 53 § föreslagna
stadgandet om förordnande för skogstjensteman att vid af- och
tillträdessyn biträda.

För öfrigt har jag beträffande momentet i dess helhet känt
mig tveksam om lämpligheten af att intaga det i lagen, då genom
detsamma synerätts lagliga åligganden och befogenhet synas
få en hittills okänd omfattning. I samma män som ordnad skogshushållning
på de ecklesiastika boställena fullständigare genomförts,
synes ock momentets stadganden förlora sin betydelse.

Prestlöneretjleringskujnitén II, 2. 27

342

SÄRSKILDA MENINGAR.

Särskildt torde detta gälla om sista punkten, som i vissa
fall till syner ättens pligt och befogenhet hänför jemväl undersökning
om skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns
befrämjande. Enligt § 24 af Kongl. Maj:ts nåd. förordning angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26
januari 1894 skola sådana arbeten i regeln ombesörjas af skogsstaten.
Äfven då så icke sker, lärer skogsstaten ytterst hafva
att tillse, huruvida de arbeten, som ålagts boställshafvaren, blifvit
af honom utförda, samt, der försummelse skett, hafva både
magt och rätt att ingripa, hvarvid kostnaden för verkställigheten
af det försummade, derest icke sådan kostnad bör gäldas af de
ecklesiastika boställenas skogsfond, lämpligare torde böra frändragas
boställshafvarens andel af behållna försäljningssumman
af skogens ordinarie afkastning, innan denna andel omsider hålles
honom tillhanda, än att densamma skulle föras i liqvid mellan
af- och tillträdaren efter synerätts dom, hvarvid den tillkallade
jägmästaren såsom den ende i forstligt afseende formelt kompetente
i alla fall sannolikt komme att ensam hafva afgörandet.

På grund af ofvan framstälda betänkligheter har jag ansett,
att momentet i sin helhet eller åtminstone
dess sista punkt borde ur lagförslaget
utgå.

32 § 2 mom.

Oafsedt att uttrycket »alla andra» torde vara alltför vidsträckt,
då endast ecklesiastika bostadsboställen åsyftas, så lära
orden »afträdas den 1 maj» icke alltid innebära-en sanning, ifall
de fattas såsom ett påstående, och i vissa fall blifva stridande
mot annars gällande lag, derest de skulle innebära ett stadgande.

Tiden för afträde är visserligen i regeln den 1 maj, men
undantag förebomma. Det händer nemligen, att en utnämnd
kyrkoherde eller komminister icke behöfver vänta, till dess ecklesiastibåret
utlnpit, på rätten att tillträda sin nya tjenst. Den
föregående tjensteinnehafvaren kan hafva vunnit transport eller
befordran och allaredan hafva lemnat sin förra tjenst, vid hvilken
alltså icke förefinnes rätt hvarken till nådår eller helt års
behållen afkastning för stiftets byggnadskassas räkning och icke
heller för enke- och pupillkassans, ifall denna vid ifrågavarande
lägenhet redan förut åtnjutit ett års behållen inkomst. Den

HERR EKSTRÖM.

343

lediga tjensten uppehälles således efter föregående tjensteinnehafvarens
afflyttning med vikarie, tills vidare och intill dess ny
innehafvare hunnit utnämnas och tillträda sin tjenst. Dennes
rätt och pligt att tillträda tjensten inträder den 1 i månaden
närmast efter fullmagtens utfärdande. Fullmagten åter utfärdas
20 dagar efter ett icke öfverklagadt val.

Men om således, enligt gällande lag, rätt och pligt att tillträda
med bostadsboställe förenad ordinarie presterlig tjenst kan
inträda och faktiskt ofta inträder med den 1 i någon annan månad
än maj, synes det mindre egentligt att i den ecklesiastika
boställsordningen påstå eller stadga, att alla bostadsboställen
afträdas den 1 maj.

Det skulle möjligen kunna sägas, att presten under angifna
förhållanden väl tillträder sin nya tjenst med de dermed förenade
aflöningsförmåner, alltså äfven tillbörlig andel af boställets
behållna årsafkastning eller arrendeafgift, exempelvis den
1 oktober, men att han icke af träder det med hans förra tjenst
förenade bostadsboställe förrän den 1 derpå följande maj. Ett
sådant betraktelsesätt synes dock innebära en motsägelse. Det
förefaller åtminstone osannolikt, att något domkapitel, sedan k.
domänstyrelsen till detsamma remitterat en viss summa utgörande
boställshafvarens behållna andel af skogsafkastningen »att

tillställas den eller dem, som innehaft---— bostället i

--— — församling under tiden V5 18 ■ l/s 18 . .», skulle

låta den boställshafvare, som den 1 oktober afflyttade och tillträdde
annan ordinarie tjenst, icke desto mindre få för tiden
intill den 1 derpå följande maj uppbära de med den förra tjenstens
bostadsboställe förenade skogsmedel. —

En ännu större betänklighet har synts mig i praktiskt hänseende
förenad med stadgandet, att boställshafvaren från den 14
mars skall vara skyldig inrymma efterträdaren halfva husen
med undantag allenast för sätesbyggningen.'' Stadgandet bör
uppenbarligen hafva afseende endast på jordbruket, såsom ock
1879 års komiterade i sin motivering framhålla nödvändigheten,
att »tillträdaren berättigas, dels redan så tidigt på året, att han
kan begagna slädföre, erhålla något utrymme å bostället till
förvarande af foder och spanmål m. in., som han kan vilja på
slädföre ditskatfa, dels ock att få i tillräcklig god tid före tillträdesdagen
påbörja vårarbetet samt å bostället erhålla husrum
för arbetsfolk och kreatur, som för vårbruket erfordras».

344

SÄRSKILDA MENINGAR.

Under sådana förhållanden bör enligt mitt förmenande efterträdaren
för sin blifvande arrendator eller sina i förväg .sända
tjenare, kreatur och jordbruksinventarier icke genom lag erhålla
rättighet till andel före tillträdestiden i andra än de hus, som
erfordras för jordbrukets skötsel, och hvilka äfven annars, i händelse
bostället utarrenderas, upplåtas åt arrendatorn. Den föreslagna
bestämmelsen, som förpligtar afträdaren att åt tillträdarens
arrendator eller tjenstefolk upplåta äfven halfva bostadshusen
med undantag allenast för sj elfva sätesbyggningen, synes
mig göra ett otillbörligt intrång på afträdarens rätt och vara
egnad att »föranleda till ledsamma förvecklingar». Det är också
svårt att förstå, hvarför åt tillträdarens arrendator — och det
just under de veckor, då afträdaren skall packa och flytta och
således snarare är i behof af större utrymme, än medan
hvarje sak står på sin plats —- skulle behöfva utrymmas exempelvis
halfva brygghuset, då författningen likväl förutsätter, att
en komminister med sin familj för hela sin tjenstetid skulle
kunna frånkännas ett dylikt hus.

I öfverensstämmelse med det ofvan sagda och med inskränkande
likväl af den aflyftande boställshafvarens utrymme och
frihet till det i min mening minsta möjliga, har jag ansett, att
momentet bort erhålla följande lydelse:

Bostadsboställe afträdes i allmänhet den
1 maj; inrymme dock i sådant fall afträdaren
från den 14 mars honom, som efter
kommer, halfva husen med undantag af
sätesbyggning, visthus, hushållskällare och
brygghus.

* *

* I

I §§ 15, 16, 17, 42, 47, 50, 53, 56, 61, 63, 71 och 72 äro inarbetade
stadganden rörande ecklesiastika byggnadslånekassor.
Derest de af mig i reservation II uttalade betänkligheter gent
emot lånekassorna skulle vinna godkännande, torde jemväl förslaget
till ecklesiastik boställsordning komma att i de punkter,
der det förutsätter lånekassornas verksamhet, behöfva undergå
revision. Skulle derjemte de af mig vid sj elfva förslaget till
ecklesiastik boställsordning uttalade betänkligheter och fram -

HERR EKSTRÖM.

345 •

ställda ändringsförslag, hvilka delvis äro af principal natur,
kunna finnas värda beaktande, så lärer deraf följa,

att förslaget till ecklesiastik boställsordning
icke bör utan föregående omarbetning
riksdag och kyrkomöte föreläggas.

. 346

SÄRSKILDA MENINGAR.

Bil. till herr Ekströms reservation II.

Be -

af kostnaden för byggnad och underhåll af de å ..................... bo -

Uppfördt	Byggnads-	Storlek.	Brnndförsäk-
år.	material.	radt för kr.

Husets benämning eller
ändamål. I. II.

Anses nybyggnad
nödvändig;
inom 50 år?

I. Den byggnadsskyldighet,
A) Såsom skyldighet enligt allmän

B) Såsom frivilligt åtagande.

II. Den byggnadsskyldighet, som
A) S. k. laga hus.

B) S. k. öfverloppshus.

HERR EKSTRÖM.

347

rakning

stället i .........	.. förs:g af _____	............. stift befintliga åbyggnader.
Beräknad kostnad för nybyggnad derest ett sådant hos under n. v. förh. skulle ny-byggas.	Öfver hvilka bygg-nadsmaterial den byggnadsskyldige vid föregående beräkning antagits ha fri dis-position.	Genomsnittskostnaden för årliga underhållet af huset sådant det nu befinnes, beräknas till kr.	Anmärkningar.

som åligger församlingen,

lag eller gällande lönereglering.

åligger tjensteinnehafvaren.

348

SÄRSKILDA MENINGAR,

Af herr Forssell.

Rörande byggnadsskyldigheten å andra klassens boställen
på landet har komitén velat affatta den nya boställsordningens
bestämmelser på sådant sätt, att deraf skulle tydligt framgå,
att den nya boställsordningen i hvad afser socknemännens nybyggnads-
och underhållsskyldighet icTte innefattar någon rubbning
af bestående förhållanden. Under komiténs öfverläggningar
hafva förelegat tvenne förslag till ifrågavarande bestämmelsers
affattning, hvaraf det ena hade följande lydelse:

I den nybyggnads- och underhållsskyldighet, som
åligger pastorat, församling eller enskilde, inträder icke
genom denna boställsordning någon ändring, utan för så
vidt pastorat eller församling begagnar sig af den rätt,
hvarom i 20 § förmäles.

Der å något boställe till följd af denna boställsordnings
bestämmelser tillkomma andra laga hus än de,
rörande hvilkas nybyggnad och underhåll förut varit lagligen
bestämdt, skall nybyggnads- och underhållsskyldighet
med afseende å dessa hus åligga boställshafvaren.

Komiténs majoritet har föredragit den affattning, som lagförslagets
text utvisar, hufvudsakligen af det skäl, att dess positiva
form vore för lagstilen mera passande. Under fullt erkännande
af det företräde, som i detta hänseende tillkommer den
af komitén godkända lagtexten, har jag dock, med hänsyn till de
meningsskiljaktigheter som vid 1894 års riksmöte uppstodo rörande
den rättsliga betydelsen och verkan af vissa i samma
ämne föreslagna stadganden, uttalat den förmodan, att den förestående
negativa affattningen af samma bestämmelser skulle vara
egnad att fullständigare undanrödja möjliga misstydningar och
meningsskiljaktigheter.

HERRAR MONTELIUS OCH SÖRENSSON.

349

Af herrar Montelius och Sörensson.

Enligt den affattning, hvilken slutligen gifvits åt § 20 i nu
framlagda förslag till ecklesiastik boställsordning, har från bestämmelserna
om brandförsäkring uteslutits det i föregående förslag
ifrågasatta stadgande om skyldighet för domkapitlen att
öfvervaka, det vederbörande boställshafvare behörigen fullgöra
sina åligganden i afseende å brandförsäkrings verkställande och
vidmagthållande. En dylik uteslutning synes oss icke välbetänkt,
helst som behofvet af stadgande i antydda syfte torde
åtskilliga gånger blifvit af erfarenheten bekräftadt. Yi anse
derför, att i boställsordningen bör upptagas berörda stadgande
med sådana bestämmelser, att den ifrågavarande tillsynen må,
utan att domkapitlen derigenom oskäligt betungas, kunna göras
fullt betryggande.

På grund häraf hemställa vi, att i § 20 af förslaget till
boställsordning näst efter orden: »sådan försäkring vidmagthälla .,
måtte tilläggas följande:

Öfver fullgörandet häraf hålle domkapitlet tillsyn, för
hvilket ändamål boställsh af varen, såvida husen icke äro
för all framtid brandförsäkrade, skall före utgången af
hvarje halfår inom tid, som domkapitlet bestämmer, till
domkapitlet öfverlemna bevis, att betingad försäkring är
för det följande halfåret gällande.

Behofvet och fördelarna af ett dylikt stadgande synas oss
så uppenbara, att vidare motivering derför icke lärer vara behöflig.

350

SÄRSKILDA MENINGAR.

Af herr Wåhlander.

Bland de frågor, hvilka riksdagen i sin underdåniga skrifvelse
den 5 maj 1897 anser vid en utredning för uppgörande af
förslag till ny lönereglering för presterskapet böra blifva föremål
för undersökning i ändamål att vinna behöflig rättelse, är
äfven den om ändrade bestämmelser i afseende på presterskapets
skyldighet att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prestgårdar
som komministersboställen angår.

Med afseende på denna fråga delar jag komiténs åsigt att
såväl underhålls- som nybyggnadsskyldigheten fortfarande som
hittills bör fullgöras af boställshafvaren, men att kostnaderna
för nybyggnader böra jemnare fördelas på boställets alla innehafvare,
än hvad enligt nu gällande förordningar är fallet.

Då emellertid komiténs flertal vill åstadkomma en sådan
utjemning genom byggnadslånekassor, anser jag deremot, att
densamma både rättvisare och billigare kan vinnas genom nybyggnadskassor,
hvilka enligt ett af mig inom komitén väckt
förslag skulle inrättas på följande grunder.

Då ett boställe tillträdes, finnes derå t. ex. ett nybygdt
hus, för hvilket byggnadsskyldigheten åligger boställshafvaren.
Äfven om detta hus är uppfördt med största noggrannhet och
omsorgsfullt underhålles, kan det icke ega bestånd för all framtid,
utan måste efter ett visst antal år ersättas med ett nytt.
Kostnaden för detta nya hus bör icke, såsom nu är fallet, uteslutande
eller åtminstone till största delen drabba den dåvarande
boställshafvaren, då ju äfven alla de föregående haft lika nytta
af det gamla huset. De böra alla hafva fått vidkännas en lika
årlig afgift — hyresafgift —, och denna bör hafva varit så afpassad,
att summan af de erlagda afgifterna med räntor vid
tiden för nybyggnaden uppgår till samma belopp som det utdömda
husets byggnadskostnad. (I tabellen bil. 1 äro hyresafgifterna
för hvarje 100-tal kronor af nybyggnadskostnaden och

HERR WÅHLANDER.

351

för olika varaktighetstider beräknade med en räntefot af 3 V2,
4 och 4 V2 procent.)

Är deremot huset gammalt vid tillträdet, kunna tydligen
icke de derefter inflytande på samma sätt beräknade hyresafgifterna
med räntor vid den tid, då nybyggnad skall ske,
hafva vuxit till det afsedda beloppet. Vid tillträdet borde redan
en viss summa hafva varit samlad, nemligen hyresafgifterna för
de föregående åren från husets uppförande jemte räntor. Denna
.summa, som är allt större för ju flera år hyresafgifterna äro
obetalda, d. v. s. ju högre ålder huset har, är, i den mån ersättning
för bristande nybyggnad icke erhålles af afträdaren,
att anse såsom en skuld, som hvilar på bostället för ifrågavarande
hus och hvars gäldande äfven borde fördelas på alla
följande boställshafvare. Men om på andra boställen finnes på
hvart af dem ett hus af samma beskaffenhet, kostnad och varaktighet,
men af olika åldrar, så skulle skulden vexla högst
betydligt för olika boställen, och för innehafvarne af dem stor
ojemnhet förefinnas med afseende på afgifterna för skuldens
amortering. Det är derför billigt, att alla dessa skulder tillsammans
betraktas såsom en gemensam skuld för samtlige inom
ett stift belägna boställen, och att för dess förräntande och,
om så anses lämpligt, amortering en lika årlig afgift — husröteafgift
—- utgöres af hvarje boställshafvare för hus af ifrågavarande
slag. (I tabellen bil. 1 äro upptagna beloppen å husröteafgifter,
beräknade efter olika procent och med 100 års
amorteringstid för 100 kronors nybyggnadskostnad och för hus
af olika varaktighet.)

Hyres- och husröteafgifterna skola ingå till nybyggnadskassan,
hvilken derigenom sättes i stånd att, närhelst nybyggnad
af ett boställshus skall ske, bestrida kostnaderna derför, för såvidt
dessa icke öfverstiga det utdömda husets nybyggnadsvärde.

Huru stora afgifterna i enskilda fall skulle blifva, visa
följande beräkningar. För en sätesbyggning med 7,000 kronors
^''byggnadskostnad och 100 års varaktighet skola följande utgifter
årligen betalas, då skulden amorteras på 100 år.

Räntefot Hyresafgift Husröteafgift Summa

3 Va % 70.0,1159 = 8 kr. 11 öre 70.0,9134 = 63 kr. 94 öre 72 kr. 5 öre

4 % 70.0,0808 = 5 » 66 > 70.0,9378 = 65 • 65 > 71 > 31 >

4 Va % 70.0,0558 = 3 » 91 » 70.0,9559 = 66 » 91 > 70 » 82 >

352

SÄRSKILDA MENINGAR.

För ett fähus med 3,000 kronors ^byggnadskostnad, 40 års
varaktighet och 100 års amorteringstid för skulden blifva de
årliga afgifterna

Räntefot Hyresafgift Hnsröteafgift Summa

3 >/s % 30.1,1827.= 35 kr. 48 öre 30.1,3609 = 40 kr. 83. öre 76 kr. 31 öre

4# 30.1,0524 = 31 > 57'' > 30.1,4769 = 44 » 31 > 75 > 88 .

4 Vs % 30.0,9343 = 28 > 3 » 30.1,5851 = 47 » 55 . 75 > 58 »

För ett boställe med ett nybyggnadsvärde för alla laga hus
af 10,000 kr., fördelade sa som å pag. lv i allmänna motiveringen
antagits, skola hyres- och husröteafgifter betalas med
följande sammanlagda belopp, då skulden amorteras på 100 år.

Varaktighet Nybyggnadskostnad Afgifter (4$)

för sntesbvggning......	100 är	3,500 kr.	35-65
» källare, visthus, drängstuga,]
vagnshus, redskapshus, hem-?	80 »	3,000 .	38-15
ligbus, lada med logar. . .)
» stall, fähus, fårhus ....	40 .	2,400 »	60-70
> svinhus.........	25 .	100 .	4-03
> nybyggnadsreparationer . .	40 »	1,000 .	35"29
		10,U0O kr.	163*82

Det torde nu böra undersökas, huruvida kassan verkligen
förmår att med de beräknade inkomsterna bestrida sin nybyggnadsskyldighet.
För en grupp af 100 boställen af ofvanstående
beskaffenhet och under förutsättning att nybyggnaderna å dem
ifrågakomma regelbundet, d. v. s. till samma omfattning för
hvarje år, finner man att årligen skall byggas

1 sätesbvggning.......	å 3,500 kr.	3,500 kr.
1 V> grupp af 2:a klassens hus . . .	. » 3,000 >	3,750 .
2 Va » » 3:e » * . . .	. . 2,400 »	6,000 >
4 stycken » 4:e » > . . .	»-k O O	400 .
2 V* grupp reparationer......	. » 1,000 »	2.500 »
	Summa	16,150 kr.

De årliga afgifterna för de 100 boställena uppgå till 1G,382 kr.
och räcka således icke blott till för att fullgöra nybyggnads -

HERR WÅHLANDER.

353

skyldigheten, utan lemna äfven ett öfverskott af 232 kr. Men
efter 100 år, då skulden är betald och husröteafgifterna upphöra,
inflyta i hyresafgifter från hvarje boställe endast 46 kr. 45 öre
eller tillsammans 4,645 kr. Den felande summan 11,505 kr.,
som behöfves för att fullgöra den årliga nybyggnaden, erhålles
emellertid af den samlade fonden. Ty de årliga öfverskotten
af de under de första hundra åren inflytande afgifterna hafva
med ränta på ränta vuxit till 287,128 kr., hvarå räntan efter
4 % i det närmaste uppgår till det felande beloppet.

Amorteringstiden har i det föregående antagits till 100 år,
men kan naturligtvis göras huru stor eller liten som helst. Om
den antages oändligt stor, hvilket innebär, att ingen amortering
af den i verkligheten ej befintliga skulden sker, utan att endast
ränta å densamma erlägges, så blifver husröteafgiftens belopp
den minsta möjliga och just lika med denna ränta. Hyres- och
husröteafgifterna tillsammans komma att utgå med det belopp,
som erfordras för att fullgöra den årliga nybyggnaden och således
i förevarande fall med 16,150 kr. för hundra boställen eller
161 kr. 50 öre för hvarje. Till samma resultat kommer man på
enklare sätt. Af 100 stycken hus med samma byggnadskostnad

och t. ex. 80 års varaktighet skall årligen ombyggas och
100

således eller 1,2 5 % af byggnadskostnaden årligen utgå. Med

sådan beräkning finnes årliga ny byggnadskostnad en tör ett boställe
af ifrågavarande slag I

	Varaktighet	Byggn -kosta.	Afgift	Afgift i proc.
	År.	Kr.	Kr.	af byggn.-k.
för siitesbyggning . .	. 100	3,500.—	35.—	1.00
» 2:a gruppens hus	. . 80	3,000.—	37.50	1.25
> 3:e >	. . 40	2,400.—	(JO.—	2.50
» 4:e » »	. . 25	100.—	4.—	4.00
» reparationer . . .	. 40	1,000.—	25.-	2.26
		10,000.—	161.50	1.615

I verkligheten komma helt visst nybyggnaderna icke att
lika fördela sig på hvarje år såsom här blifvit förutsatt. Detta
förhållande har emellertid intet att betyda med afseende på
hyresafgifterna, hvilkas storlek endast är beroende på nybygg -

354

SÄRSKILDA MENINGAR.

nadskostnaden och varaktighetstiden för hvarje hus. Husröteafgifternas
belopp deremot måste tydligen vexla, allteftersom
de nybyggnader af hvarje boställshus, hvilka skola ske första
gången sedan bostället inträdt i kassan, hopa sig antingen i
slutet eller i början af första byggnadsperioden. I förra fallet
blifva husröteafgifterna lägre, i senare högre än de ofvan beräknade.
Då man således kan hafva anledning befara »en förhöjning
af afgifterna till mångdubbla beloppet», är det skäl att
undersöka, huru stor förhöjningen i ogynsammaste fall verkligen
kan blifva under samma antaganden som förut om boställshusens
nybyggnadskostnad och varaktighet.

Enligt komiténs uppgift pag. lxxi utgör antalet af årligen
nyutnämnda boställshafvare omkring 7 % af hela antalet. Af
100 boställen komma således 7 stycken att vinna inträde i kassan
under hvart och ett af de 14 första åren efter dess bildande
och under det 15:e året de återstående 2 boställena, förutsatt
att under dessa 15 år intet af de boställen, som redan vunnit
inträde, byter om innehafvare. Antages vidare att samtliga
husen å alla dessa boställen måste nybyggas året efter inträdet,
så skulle härtill erfordras en summa af 70,000 kr. under hvart
och ett af de 15 första åren utom det första och 20,000 kr. under
det 16:e året.

Men äro alla husen vid boställets inträde i kassan så förfallna,
att de genast måste ombyggas, så är klart, att den föregående
innehafvaren måste vidkännas en ganska betydlig ersättning
för bristande nybyggnad, som kommer kassan till godo.
Antages denna ersättning till endast 1/i af husens nybyggnadskostnad
eller 2,500 kronor för hvart boställe, så måste kassan för
att kunna fullgöra sina förbindelser upplåna (70,000 — 7.2,500 =)
52,500 kr. årligen under det 2:a till och med det 15:e året samt
15,000 kr. under det 16:e. I stället för dessa successiva upplåningar
af sammanlagdt 750,000 kr. kan genast upplånas en
summa af 562,900 kr. Det är således denna summa, som skall
förräntas och amorteras med inflytande husröteafgifter. Skall
detta ske genom lika stora afgifter under 100 år från hvart och
ett af de i kassan successivt inträdande boställena, så blir husröteafgiften
282 kr. 98 öre, men om den skall utgå för all framtid
277 kr. 44 öre. Med tillägg af hyresafgiften 46 kr. 45 öre
stiger hela afgiften i förra fallet till 329 kr. 43 öre, i det senare
till 323 kr. 89 öre.

HERR WÄLANDER.

355

Det visar sig således, att äfven i det mest ogynsamma
fall, d. v. s. om alla 100 boställena inom de första 15 åren inträda
i kassan, ock alla dessa boställens alla hus måste nybyggas
året efter inträdet, årsafgiften likväl icke beböfver höjas
till stort mera än dubbla beloppet af den för regelbundna förhållanden
beräknade, och att den alltid blir betydligt mindre
än den afgift, 446 kr. 45 öre, som enligt komiténs förslag för
dylika boställen förr eller senare måste utgå.

Såsom redan blifvit anmärkt är det visserligen icke antagligt,
att nybyggnaderna skola fördela sig så jemnt som vid
beräkningen af årsafgiften till 163 kr. 82 öre och 161 kr. 50 öre
blifvit förutsatt. Men ehuru det är lika stor sannolikhet för’
att denna oregelbundenhet kommer att verka förmånligt som
skadligt, bjuder forsigtigheten att i förordning och reglemente
för kassan införas sådana bestämmelser, att densamma äfven
under ogynsamma förhållanden kan fullgöra sin uppgift att
bestrida kostnaderna för alla nybyggnader.

Först och främst torde den beräknade afgiften, utan att
derigenom någon synnerligen större börda skulle läggas på
presterskapet, kunna ökas med t. ex. 1 procent, d. v. s. för det
ofvannämnda bostället från 161 kr. 50 öre till 163 kr. 11 öre.
Vidare bör nybyggnadskassans styrelse ega befogenhet att ett,
högst två år med boställshafvarens och domkapitlets bifall uppskjuta
en nybyggnad utöfver den af synerätt bestämda tiden.
Derjemte kan en reservfond bildas derigenom att de behållna inkomsterna
af lediga ecklesiastika tjenster, hvilka jemlikt § 135: 1 c)
i stadgan för allmänna läroverken för närvarande ingå till
stiftens skolbyggnadskassor och användas för icke ecklesiastika
ändamål, öfverflyttas till stiftens nybyggnadskassor. Och slutligen
böra delegarne i kassan ega att efter förslag af styrelse
eller revisorer med Kongl. Maj:ts bifall besluta förhöjning af
afgifterna under viss bestämd tid.

Det är tydligt, att, då nybyggnad af ett hus på ofvannämda
boställe skall företagas, kassan för de beräknade afgifterna endast
kan tillhandahålla den summa, hvartill vid afgifternas bestämmande
husets nybyggnadskostnad beräknats uppgå eller i verkligheten
uppgått. Men i de flesta fäll lärer nog kostnaden för
det nya huset öfverstiga den näst föregående nybyggnadskostnaden.
Det öfverskjutande beloppet måste då tydligen anskaffas
genom lån, hvilket bör af boställshafvarne förräntas och amor -

356

SÄRSKILDA MENINGAR.

teras under den tid, det nya huset kan ega bestånd, och derjemte
måste hyresafgiften, som ju alltid efter skedd nybyggnad skall
bestämmas för det ifrågavarande husets varaktighetstid, höjas,
på det att vid nästa nybyggnad af huset den summa, hvartill
kostnaden senast uppgått, skall finnas tillgänglig.

Undersökes nu, huru detta skulle inverka på afgifternas
storlek, så visar det sig, att om nybyggnadsvärdena under 100
år antagas hafva blifvit höjda med 50 % och den första husröteskulden
då vore amorterad, afgifterna endast skulle hafva ökats
med 0,17 % af nybyggnadsvärdena.

De ändringar i och tillägg till komiténs förslag till förordning
om ecklesiastika byggnadslånekassor och till ecklesiastik
boställsordning, hvilka blifva nödiga, om nybyggnadskassor inrättas
i enlighet med ofvan framstälda grunder, äro angifna i
bilagorna 2 och 3.

* *

Ett på ofvan angifna grunder bygdt förslag att utjemna
den presterskapet åliggande nybyggnadsskyldigheten genom inrättandet
af nybyggnadskassor har af komitén underkastats en
vidlyftig granskning. Denna visar emellertid en märklig missuppfattning
af förslaget i väsentliga delar.

Så påstås den föreslagna hyresafgiften vara en vid ett boställes
inträde i kassan för all framtid bestämd fast afgift.1 Redan
då termen hyresafgift första gången af mig användes, angifves
dess uppgift vara att ersätta den kapitalförlust, som småningom
uppkommer derigenom, att ett hus under tidernas lopp oundvikligen
måste försämras och slutligen utdömas, utan att vanvård
eller försummadt underhåll varit anledning dertill. Då måste
väl också, om vid följande nybyggnader af samma hus olika
stora kapital användas, äfven hyresafgiften derefter lämpas och
således hvarje gång nybyggnad sker ånyo bestämmas för tiden
intill nästa nybyggnad. Detta är äfven uttryckt i 3 § af förslaget
till förordning om ecklesiastika nybyggnadskassor, der
det stadgas att »hyresafgiften beräknas särskildt för hvarje hus
med hänsyn till dess nybyggnadskostnad» och varaktighetstid.
Ty om ett förfallet hus rifves och ersättes med ett nytt, kan

1 Pag. LX, LXVI1I, LXXIV, LXXV.

HERR WÅHLANDER.

357

väl hyresafgiften för det nya huset icke anses hafva blifvit beräknad
efter »dess byggnadskostnad», om den fortfarande skulle
erläggas med samma belopp, som bestämdes för det rifna huset.

Vidare säges hyresafgiften skola »utgå med det belopp, som ...
erfordras för att med ränta på ränta bilda ett kapital, tillräckligt
att, då huset skall åter nybyggas, bestrida dess nybyggnadskostnad».
1 Så är icke förhållandet. Det heter nemligen uttryckligen,
att hyresafgifterna jemte räntor böra »vid tiden för nybyggnaden
uppgå till samma belopp som det utdömda husets nybyggnadslcostnad».
Som stöd för den origtiga uppfattningen
åberopas1 2 3 § i nämda förslag till förordning, der det stadgas,
att hyresafgiften skall beräknas så, att efter varaktighetstidens
förlopp »de samlade afgifterna jemte räntor uppgå till samma
belopp som nybyggnadskostnadem: den använda termen »nybyggnadskostnad»
bör nemligen öfverallt i samma förordning hafva
Hämma betydelse. Ja! Och detta i all synnerhet, då samma
"term förekommer två gånger i samma mening såsom förhållandet
är i denna 3 §. Det går då ej an att låta »nybyggnadskostnad»
på ena stället afse ett hus, på det andra ett annat. Men så vill
komitén tolka paragrafen.

Äfven husröteafgifternas betydelse missförstås. Dessa avgifter
förklaras vara att anse som »ersättning för bristande nybyggnad»,
3 hvarefter påvisas, att det »strider mot verkligheten,
såsom denna bestämmes af gällande lag», att antaga en på nuvarande
boställshafvare hvilande, »samlad skuld för bristande nybyggnad».
Förslaget innehåller emellertid icke något sådant.
Enligt detta skola husröteafgifterna förränta och eventuelt
amortera de hyresafgifter för äldre hus jemte räntor, hvilka
bort vara samlade, om de föregående innehafvare af bostället
hade varit skyldiga att i enlighet med den nya förordningen erlägga
sådana, allt ifrån det husen nybyggdes. Men då detta icke
är ''förhållandet, skall enligt nu gällande förordningar den naturliga
(d. v. s. den genom vanård eller bristande imderhåll icke
uppkomna) värdeminskningen af husen, hvilken representeras af
af dessa icke erlagda hyresafgifter, ersättas af den som innehar
bostället, då husen en gång utdömas. Det är således alldeles

1 Pag. lx.lxi. Jemf. pag. lxxii, i.xxiii.

2 Pag. lxxiii.

5 Pag. Lxm.

Prestlöncreglerinrjskomitén II, 2.

358

SÄRSKILDA MENINGAR.

rigtigt att anse de i denna mening resterande hyresafgifterna
som en latent skuld, hvilken icke förr kommer till synes, än då
en kommande boställshafvare måste — frivilligt eller efter synerätts
dom — nybygga husen. Men då ansvarigheten för denna
skuld nu alldeles obilligt faller på endast en boställshafvare, vill
förslaget, såvidt möjligt, jemnt fördela den på alla. Detta är
husröteafgifternas uppgift.

Hvad i förslaget säges om »ersättning för bristande nybyggnad»
i sammanhang med utredningen af busröteafgiftens betydelse,
innebär ingenting annat än att, om en afträdare efter nu
gällande förordning, d. v. s. då bostället inträder i kassan, skulle
dömas till »ersättning för bristande nybyggnad», denna ersättning
bör, såsom i 71 § 3 mom. af förslaget till ecklesiastik boställsordning
äfven stadgas, tillfalla nybyggeadskassan, emedan kassan
derefter skall ansvara för all nybyggnad.

Bestämmandet af husröteafgifternas belopp uppgifves1 skola
ske så, att dessa afgifter »för samtliga boställen inom hvarje
stift skulle sammanslås till en summa för lika fördelning mellan
stiftets presterskap, högre och lägre». Denna framställning är
synnerligen väl egnad att gifva läsaren en fullkomligt skef uppfattning
af hvad förslaget verkligen innebär. Det är icke husröteafgifterna
för samtliga boställen, som utan vidare sammanslås
till en summa för att sedan fördelas. I § 4 af förslaget till
förordning om nybyggnadskassor stadgas, att husröteafgiften
skall beräknas för hvart och ett af boställets laga bus, och derefter
beskrifves, huru detta skall ske. Om byggnadskostnaden
för ett hus vore 1,000 kr. och dess varaktighetstid 40 år, så
beräknas alla de husröteafgifter, som bus af samma värde 1,000
kr., men af 1, 2, 3 o. s. v. års ålder ända upp till 40 år rätteligen
borde erlägga och dessa olika afgifter sammanslås till en
summa, som delas med 40, då q vo ten är den husröteafgift, som
skall betalas för det ifrågavarande huset. Det är således medelvärdet
af de olika busröteafgifterna för hus med samma värde
och samma varaktighet men af alla möjliga åldrar, som beräknas.
Någon sammanslagning af busröteafgifterna för hus af olika
byggnadsvärden och olika varaktighet »till en summa för lika
fördelning» bär icke blifvit af mig föreslagen, lika litet som att
fördela denna summa lika på »stiftets presterskap, högre och

Pag. lxiv.

HERR WÅKLANDER.

359

lägre», hvarmed torde menas en fördelning per capita på boställshafvarne,
oberoende af om deras boställshus hafva högre eller
lägre byggnadsvärde. Den »solidaritet mellan boställshafvarne»,
som förslaget innebär, är t. ex. beträffande ofvan näinda hus,
att hvarje innehafvare af ett hus med 1,000 kronors värde och
40 års varaktighet skall årligen i hundra år betala 14 kr. 77
öre i husröteafgift, vare sig huset vid tillträdet är 1 år eller 39
år gammalt. Hvarför en dylik solidaritet mellan hädanefter tillträdande
boställshafvare skulle vara »fullkomligt oförenlig med
de nu gällande löneregleringarna,»1 kan jag icke fatta.

På ofvan nämda fiktioner i afseende på hyresafgifternas och
husröteafgifternas betydelse och beräknande grunda sig de flesta
anmärkningar, som blifvit gjorda mot förslaget. Men det är då
också tydligt, att de i sjelfva verket icke träffa det förslag,
som af mig blifvit framstäldt.

En af anmärkningarna mot förslaget gäller amorteringen
på hundra år genom husröteafgifterna af den skuld, som uppkommit
derigenom, att några hyresafgifter icke kunna utkräfvas
af de nuvarande boställshafvarne. Det anses nämligen vara
utan rättsgrund och obilligt, att boställshafvarne under de första
hundra åren skola i hyres- och liusröteafgifter tillsammans betala
163 kr. 82 öre för ett boställes samtliga hus af 10,000 kronors
byggnadsvärde, medan de derefter följande generationerna för
samma boställshus blott skulle betala hyresafgift med 46 kr. 45
öre.1 2 Detta torde dock ej vara förhållandet. I fråga om den
naturliga värdeminskningen af ett boställshus gör komitén sjelf
följande fullkomligt rigtiga erinran. »Först när huset så föråldrats,
att det ej längre kan underhållas och blir utdömdt, då
inträder skyldigheten att nybygga, och denna skuld hvilar nu
ej på någon annan och kan ej utkräfvas retroaktivt af någon
annan än den som vid husets utdömande är afträdare eller innehafvare
af bostället och dennes närmaste efterträdare».3 Det är
således på någon af de närmaste generationernas boställshafvare,
som skuldens betalande skulle fälla, om den gamla förordningen
fortfarande vore gällande, och då är det ju äfven fullt rigtigt,
att vid den utjemning af nybyggnadsskyldigheten, som afses med
hyres- och husröteafgifterna, endast de närmaste generationerna

1 Pag. i.xiv.

2 Pag. LXvi.

3 Pag. lxiv.

360

SÄRSKILDA MENINGAR.

deltaga i amorteringen af en skuld, som ingen bland »boställshafvarne
af år 2000» och följande år någonsin kunnat blifva
skyldig att gälda.

För öfrigt är att märka, att amorteringen på 100 år endast
är det ena af två alternativ. I stället kan bestämmas en afgift
för all framtid. För det exempelvis valda bostället med 10,000
kronors byggnadsvärde skulle derigenom beredas en lindring i
afgifter med 2 kr. 32 öre.

Slutligen anser jag mig böra med några ord framhålla
grundskillnaden mellan komiténs förslag och det af mig framstälda.

Då ett boställe öfverlemnades till sin förste innehafvare,
torde det, såsom ännu är förhållandet med boställen till nyinrättade
presterliga befattningar, hafva varit bebygdt med fullgoda
hus. Boställshafvaren mottog dessa hus mot skyldighet
att för dem erlägga hyra, hvilken skyldighet, oafsedt underhållet,
hade och enligt gällande förordningar fortfarande har
form af nybyggnadsskyldighet. Denna behöfver emellertid endast
tid efter annan fullgöras och drabbar då den tillfällige innehafvaren
af bostället, hvaremot andra innehafvare gå fria från
all under denna form utgående hyra. Båda förslagen vilja härutinnan
söka åstadkomma en utjemning. Komiténs förslag gör
detta genom att befria de nuvarande innehafvare af boställena
från dem åliggande ny byggnadsskyldighet och till och med lemna
dem ersättning för redan fullgjord byggnadsskyldighet1 för att
derefter jemnt fördela såväl denna ersättning som kostnaderna
för blifvande nybyggnad på kommande boställshafvare såsom
ränta på nybyggnadslån och amortering deraf. Enligt mitt förslag
skola de resterande hyresafgifter, som, efter hvad förut
visats, måste betalas af de närmaste generationernas boställshafvare,
förräntas och amorteras på 100 år genom husröteafgifter
och derefter kommande boställshafvare endast erlägga en viss
hyresafgift. Målet är här att återkomma till det ursprungliga
rätta förhållandet: skuldfria boställen med fullgoda byggnader,
för hvilka en årlig hyra skall betalas efter deras nybyggnadsvärde
och varaktighet, medan komiténs mål kan angifvas sålunda:
boställen med fullgoda hus, men belastade med en byggnadsskuld,
för hvars förräntande och amortering en viss annuitet
bör af innehafvarne erläggas.

1 Jemt komiténs förslag till eckl. boställsordning 71 § 3 mom.

HERR WÅHLANDER.

361

Då komiténs förslag således befriar de nuvarande boställshafvarne
från en del af deras nybyggnadsskyldighet för att
lägga kostnaden derför på kommande boställshafvare, så är det
tydligt, att afgifterna för de sistnämda måste blifva billigare
enligt mitt förslag, der ingen sådan befrielse är ifrågasatt. Och
det lärer vid sådant förhållande ej heller kunna vara något
tvifvel om att detta förslag, såsom jag redan har anmärkt, äfven
är rättvisare.

362

SÄRSKILDA MENINGAR.

Bil. 1.

För ett boställshus med en varaktighet af nedanstående
antal år skall för hvarje 100-tal kronor af husets nybyggnadskostnad
betalas årligen i

År.	h y	r e s a f g i	f t.	husröteafgift und	er 10 0 år.
	3 Va %	4 %	4 Va %	3 Va %	4 %	4 Va %
20	3,5361	3,3582	3,1876	1,5123	1,6750	1,8349
25	2,5674	2,4012	2,2439	1,4801	1,6311	1,7779
30	1,9371	1,7830	1,6392	1,4425	1,5816	1,7152
35	1,4998	1,3577	1,2270	1,4023	1,5297	1,6502
40	1,1827	1,0524	0,9343	1,3609	1,4769	1,5851
45	0,9453	0,8262	0,7202	1,3192	1,4242	1,5207
50	0,7634	0,6550	0,5602	1,2776	1,3721	1,4577
55	0,6213	0,5231	0,4388	1,2365	1,3212	1,3965
60	0,5089	0,4202	0,3454	1,1962	1,2717	1,3376
65	0,4188	0,3390	0,2730	1,1567	1,2237	1,2811
70	0,3461	0,2745	0,2165	1,1184	1,1774	1,2271
75	0,2869	0,2229	0,1721	1,0811	1,1329	1,1756
80	0,2385	0,1814	0,1371	1,0450	1,0902	1,1268
85	0,1987	0,1479	0,1093	1,0102	1,0493	1,0804
90	0,1658	0,1208	0,0873	0,9767	1,0103	1,0365
95	0,1386	0,0987	0,0698	0,9444	0,9732	0,9950
100	0,1159	0,0808	0,0558 •	0,9134	0,9378	0,9559

Bil. 2.

Förslag

till

Förordning om ecklesiastika nybyggnadskassor.

i §•

(Här såsom öfverallt i utskottets förslag till förordning
sättes i stället för byggnadslånekassa nybyggnadskassa.)

HERR WÅHLANDER.

363

2 §•

Nybyggnadskfissa skall kafva till uppgift att bestrida kostnaderna
för den nybyggnad af laga hus å presterskapets bostadsboställen
på landet och för sådan förbättring af dem, som närmare
omförmälas i 16 § och 17 § af ecklesiastik boställsordning,
äfvensom att öfvervaka vård och underhåll af husen samt tillse
att nybyggnad och förbättring, som bekostas af kassan, utföres
på ändamålsenligt och för hvarje särskildt boställe lämpligt sätt.

Till kassan skall af hvarje boställshafvare årligen erläggas
dels hyresafgift för begagnande af de hus, hvilka det åligger
honom att bygga, dels kusröteafgift för förräntande och, om så
finnes lämpligt, amortering af boställets andel i den skuld, som
hvilar på samtliga boställen för obetalda hyresafgifter från den
tid, då husen nybygdes, till dess bostället inträdde i kassan.

Pastorat, som erhållit lån ur nybyggnadskassa för fullgörande
af sin nybyggnadsskyldighet, betalar den annuitet, hvarom
vid lånets beviljande öfverenskommelse träffats.

3 §•

Hyresafgiften beräknas särskildt för hvarje hus med hänsyn
till dess nybyggnadskostnad och den tid ett nybygdt hus af
samma beskaffenhet anses kunna ega bestånd så, att efter denna
tids förlopp de samlade afgifterna jemte räntor uppgå till samma
belopp som nybyggnadskostnaden. Närmare bestämmelser härom
meddelas i reglementet.

4 §■

Då ett boställe inträder i kassan skall för hvart och ett af
dess laga hus med ledning af synerättsprotokoll beräknas sammanlagda
beloppet af de hyresafgifter jemte räntor för hus med
samma byggnadskostnad och varaktighet, men af alla åldrar,
hvilka bort vara samlade för att kostnaderna för nybyggnad af
dessa hus, då sådan skall ske, skola kunna bestridas af kassan
med tillhjelp af för dem inflytande hyresafgifter; och skall den
andel af beloppet, som vid lika fördelning fäller på ifrågavarande
boställe, förräntas och, der så finnes lämpligt, amorteras
genom en afgift, benämd husröteafgift, hvilken af boställshaf -

364 SÄRSKILDA MENINGAR.

varen årligen utgöres. Närmare bestämmelser härom meddelas
i reglementet.

5 §•

Kostnad för nybyggnad eller förbättring utbetalas med det
belopp, synerätt för hvarje särskildt fall vid arbetets godkännande
bestämmer, med iakttagande att vid nybyggnad till följd
af eldskada göres skäligt afdrag för den ersättning, som genom
brandförsäkring kunnat beredas.

Boställshafvare må kunna erhålla förskott å byggnadskostnad,
såvida han derför ställer fullgod säkerhet.

6 §.

Boställshafvares utgifter skall vederbörande uppbördsman
för prestlönemedlen å tid, som i reglementet angifves, till kassan
inbetala af de medel, han för boställshafvarens räkning uppburit.

7 §•

Derest boställe, som inträdt i kassan, förklaras icke vidare
skola utgöra bostadsboställe vid den presterliga befattning, med
hvilken det dittills varit förenadt, skall med de samlade hyresafgifterna
och den möjligen återstående skuldens betalande förfäras
på sätt Kongl. Maj:t för hvarje särskildt fall bestämmer.

10 §.

Vid behof eger nybyggnadskassa upptaga lån etc.

24 §.

Efter kallelse af styrelsen skola revisorerna — — — —
— — — — i samma månad. I berättelsen skall årligen

meddelas utredning om beloppet af den skuld, som skall genom
husröteafgifterna förräntas och amorteras, samt hvart femte år
afgifvas yttrande, huruvida förhöjning af afgifterna till kassan
anses nödig.

B.e vision sberättelsen skall — — — — — — — —

genom domkapitlet delgifvas stiftets presterskap.

HERR WAHLANDER.

365

Bil. 3.

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

16 §.

Vid nybyggnad af laga hus å bostadsboställe på landet,
hvilken ålägges boställshafvare, som tillträder boställe, efter det
denna boställsordning trädt i kraft, bestrides kostnaden af stiftets
nybyggnadskassa med det belopp, som af synerätt vid arbetets
godkännande bestämmes; och skall sådan boställshafvare till
nämda kassa erlägga de afgifter, som i särskild författning om
ecklesiastika nybyggnadskassor äro föreskrifna.

På lika sätt godtgöres äfven kostnad och utgöras afgifter
för förbättring, när efter beslut vid husesyn eller ekonomisk
besigtning tak med tillhörande sparrverk ånyo uppföres; eller
hus etc. — — —

56 §.

3. Hvarje boställe i öfrigt tillhörande hus besigtigas, och
skall för hvart och ett af boställets alla laga hus i protokollet
antecknas dess ålder, det antal år, som det anses kunna ega
bestånd, till dess nybyggnad måste ske, samt dess nybyggnadsvärde
efter de vid tiden för synen i orten gällande pris med
afdrag af värdet å de byggnadsämnen, som från bostället kunna
erhållas. Finnas vid besigtningen anmärkta bristfälligheter
sådana etc. — — —

5. Innan beslut meddelas om nybyggnad, som skall af
stiftets nybyggnadskassa bekostas, skall yttrande i ärendet affordras
konsistorieombudet och ombudet för nybyggnadskassan.

63 §.

Inom 14 dagar — — —, samt om förrättningen afsett boställe,
å hvilket kostnad för nybyggnad skall bestridas af stiftets
nybyggnadskassa, jemväl ett till kassans styrelse. — — —

366

SÄRSKILDA MENINGAR.

71 §.

2. Hittills utnämd löntagare vare ej mot sitt bestridande
underkastad andra än de före denna boställsordnings utfärdande
gällande föreskrifter i afseende på de laga husens nybyggnad
och underhåll. — Innehafvare af 2:a och 3:e klassens bostadsboställen
å landet, som vill att denna boställsordnings bestämmelser
skola före hans afgång blifva för bostället gällande, göre
senast ett år efter det boställsordningen trädt i kraft, ansökan
derom hos domkapitlet, som sedan laga syn i enlighet med föreskrifterna
för af- och tillträdessyn å bostället hållits och nybyggnadskassans
styrelse derefter blifvit i ärendet hörd, bifaller
eller afslår ansökningen.

3. Ersättning, som vid af- och tillträdessyn näst efter det
denna boställsordning vunnit tillämpning tilldömes boställshafvare
för öfverbyggnad eller ådömes honom för bristande nybyggnad,
utbetalas eller uppbäres af stiftets nybyggnadskassa.

4. — — — — — — — — — — — — — —

72 §.

Utgår.

BIHANG.

Af komiterade år 1879 afgifvet

Förslag

till

Förordning, angående presterskapets boställen.

I Kap.

Om hvad med boställen förstås och de särskilda slagen af

desamma.

1 §•

1 mom. Såsom boställen anses i denna boställsordning alla de hemman
och lägenheter, som äro anslagne till ständig bostad och aflöning åt
biskopar, kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter
samt till prestenkesäten, äfvensom de hemman och lägenheter,
hvilkas afkomst ingår till presterlig löneregleringsfond.

2 §•

3 §.

Boställe anses vara med jordbruk förenadt, när till detsamma höra
ägor, minst motsvarande hvad till besutenhet under benämning af hemman,
enligt hvad derom särskildt är stadgadt, erfordras.

370

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

II Kap.

Om boställens laga hus.

4 §•

A bostadsboställen, förenade med jordbruk, på landet och i stad skola
finnas följande laga hus: 1.) sätesbyggning, 2.) visthus, 3.) hushållskällare,

4.) brygghus, 5.) vedbod, 6.) hemligthus, 7.) drängstuga, 8.) vagnshus, 9.)
spanmålsbod, 10.) redskapshus, 11.) stall, 12.) fähus, 13.) fårhus, 14.) svinhus
och 15.) en eller flera lador samt loge eller logar efter behofvet;
hvarjemte, der så nödigt pröfvas, å dessa boställen må såsom laga hus
ytterligare föreskrifvas: badstuga och malthus, källare för rotfrukter samt
en brunn för hushållet och en för ladugården.

5 §•

Bostadsboställen utan jordbruk på landet och i stad skola vara försedda
med dessa laga hus: 1.) sätesbyggning, 2.) visthus, 3.) hushållskällare,

4.) brygghus, 5.) vedbod och 6.) hemligthus; hvarförutom å första klassens
bostadsboställen samt, der boställshafvaren för tjensteresor behöfver hålla
häst och åkdon, äfven å bostadsboställen af andra och tredje klassen skola
finnas: 7.) drängstuga, 8.) stall och 9.) vagnshus. Erfordras å bostadsboställe
utan jordbruk flera hus än nu sagdt är, må efter omständigheterna
föreskrifvas ytterligare något eller några af de i 4 § omförmälda hus.

6 §•

1 mom. A bostadsboställe af tredje klassen må brygghus eller drängstuga
eller begge dessa hus uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras och
lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.

2 mom. Der, i följd af ortens förhållande eller något med jordbruk
förenadt bostadsboställes särskilda beskaffenhet, skötsel af får eller svin ej
lämpligen kan äga rum, må fårhus eller svinhus kunna uteslutas.

7 §•

Löningsboställen bebyggas efter ty för kronohemman stadgadt är, der
ej dessa boställen antingen, med afseende på särskild bestämmelse, erfordra
derefter lämpade hus, eller ock, såsom brukade gemensamt med
bostadsboställen, eller af annan anledning pröfvas kunna alla eller vissa
af de för kronohemman föreskrifna hus undvara.

8 §.

Sedan enligt 71 § bestämdt blifvit hvilka laga hus skola å boställe
finnas, må, utan hinder deraf, att beslut härom vunnit laga kraft, på grund
af sedan inträffade förhållanden synerätt i detta afseende annorlunda förordna.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

371

9 §.

1 mom. Sätesbyggning a bostadsboställe af första klassen bygges
efter ritning, som för hvarje fall af Kongl. Maj:t fastställes.

''2 inom. För sätesbyggning å bostadsboställe af andra klassen må
föreskrifvas minst sju, högst tio boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor samt en eller två förstugor.

3 mom. För sätesbyggning å bostadsboställe af tredje klassen må
föreskrifvas minst fyra, högst sex boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor och en förstuga.

10 §.

Sätesbyggning å bostadsboställe upföres, der läget så medgifver,
skild från ölriga hus, pa stenfot af minst fem decimeters höjd, med väggar
företrädesvis af tegel eller timmer, men äfven, der något af dessa ämnen
ej lämpligen kan föreskrifvas, af annat ändamålsenligt, i orten brukligt
byggnadsämne. Till byggnaden i öfrigt användas de ämnen, som lämpliga
finnas och med ortens sed öfverensstämma. Boningsrummen göras så stora,
som behofvet i hvarje fall fordrar, minst två meter sju decimeter höga,
och skola i allmänhet vara försedda med ugnar af kakel; dock må äfven
ugn eller spis af sten eller ugn af jern kunna i något rum tillåtas.
Framför ugns- eller spisöppningarne anbringas jernplåt eller plansten. Alla
boningsrum förses med dubbelfönster, tapeter på väggarne, gipsade eller
spända tak samt oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar.

11 §.

1 mom. Öfriga laga hus å bostadsboställen upföras af ändamålsenliga
byggnadsämnen efter ortens sed, till den storlek, behofvet i hvarje
fall fordrar. Stenfot å dessa hus göres minst tre decimeter hög. Husen
må upföras särskilda eller sammanbyggas, efter som, med afseende å
belägenheten och ortens sed, lämpligt pröfvas. På mindre bostadsboställen
ma i ett hus inrättas visthus och spanmålsbod samt i ett hus vagnshus
och redskapshus, när sadant för behofvet är tillräckligt och lämpligen kan
ske; och ma källare under annan byggnad läggas. I allmänhet bör dock
undvikas sadant sammanförande af hus, att derigenom sammanblandning af
boställshafvares samt annans byggnads- och underhållsskyldighet upstår.

- mom. Brygghus skall i allmänhet innehålla ett ruin för brygd
och tvätt samt ett rum för bak med bakugn i ettdera; dock må vid mindre
bostadsboställen brygghus med endast ett rum tillåtas.

3 mom. Stall, fähus och fårhus förses med skullar eller andra
foderrum.

12 §.

Sätesbyggning åt trä skall förses med brädfodring eller annan tjenlig
beklädnad samt anstrykas med rödfärg eller annan färg. För sätesbyggning
af annat ämne äfvensom för andra laga hus å bostadsboställen må

372

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

efter behofvet och ortens sed tjenlig beklädnad och anstrykning föreskrifvas.

13 §.

Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara, så vidt möjligt,
undvikes samt brandförsäkring af desamma ej förhindras eller fördyras.

14 §.

Vid meddelande af föreskrift om storleken, inredningen och öfriga
beskaffenheten af sätesbyggning å bostadsboställe af andra eller tredje
klassen iakttages, att, såvidt med 9 § 2 och 3 momenten är förenligt, å
ena sidan boställshafvarens skäliga behof af utrymme tillgodoses och å
andra sidan den byggnadsskyldige icke öfver höfvan betungas.

III Kap.

Om byggnads- och underhållsskyldigheten.

It §.

Med skyldigheten att bygga och underhålla de till första klassens bostadsboställen
hörande laga hus förhålles såsom för hvarje sådant boställe
är förordnadt.

16 §.

1 mom. k andra klassens bostadsboställen på landet byggas och
underhållas sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemligthus,
drängstuga, vagnshus och brunn för hushållet af pastoratet; samt
spanmålsbod, redskapshus, stall, fähus, fårhus, svinhus, lador och logar,
badstuga och mälthus, källare för rotfrukter och brunn för ladugården af
boställshafvaren.

2 inom. k bostadsboställen af andra klassen i stad byggas och underhållas
alla laga hus af pastoratet.

17 §■

I pastorat, bestående af både lands- och stadsförsamlingar, skall fördelning
dem emellan af den pastoratet åliggande byggnads- och underhållsskyldighet
å andra klassens bostadsboställen, i brist af godvillig öfverenskommelse,
bestämmas af Konungens Befallningshafvande; dervid dock,
när bostadsbostället är i stad beläget, landsförsamling icke må påföras
andel i mer, än som motsvarar den, enligt 16 § 1 momentet, pastorat
åliggande byggnads- och underhållsskyldighet å bostadsboställen af andra
klassen på landet.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

373

18 §.

1 mom. A komministrars i stad belägna bostadsboställen byggas och
underhällas de laga husen af stadsförsamlingen.

2 mom. A öfriga bostadsboställen af tredje klassen byggas och underhållas
de laga husen af boställshafvaren.

19 §.

A löningsboställen aligger byggnads- och underhållsskyldigheten boställshafvaren.

20 §.

Församling, hvilken byggnads- och underhållsskyldighet å boställe
åligger, äge med boställshafvare öfverenskomma, att denna skyldighet skall
för viss tid eller för all framtid på boställshafvaren öfverflyttas mot det
att församlingen till honom erlägger en viss, skyldigheten motsvarande
årlig afgift. Sådan öfverenskommelse varde, der Kongl. Maj:ts stadfästelse
å densamma erhålles, sedan för blifvande boställshafvare bindande.

21 §.

1 mom. I afseende på boställshafvares och församlings rätt att till
nybyggnad och iståndsättande af boställes hus samt boställshafvares rätt
att i öfrigt till husbehof använda boställes skogstillgång, länder till efterrättelse
hvad angående hushållningen med de allmänna skogarna i Riket
är stadgadt.

2 mom. Andra å boställe tillgängliga byggnadsämnen, som icke äro
att hänföra till den boställshafvaren ensam tillkommande afkastningen af
bostället, må jemväl af annan byggnads- och underhållsskyldig till nybyggnad
och förbättring å bostället användas. Förslår tillgången ej till både
boställshafvares och annan byggnadsskyldigs behof, hafve boställshafvare
bästa rätten.

22 §.

Inkommande brister å boställes laga hus skola afbjelpas och nybyggnad
af dessa hus verkställas i den mån sådant vid ekonomisk besigtning
eller husesyn föreskrifves eller eljest deremellan nödigt blifver.

23 §.

1 mom. Då boställshafvare sålunda är skyldig verkställa all den
under hans besittningstid nödiga nybyggnad af de laga bus, hvilkas byggande
honom åligger, skall, på det tungan af byggnadsskyldigheten, så vidt
möjligt, må lika drabba föregående och efterföljande boställshafvare, för
nybyggnad af dessa hus årsberäkning äga rum, såsom här nedan sägs;
dock att boställshafvare, utan rätt till årsberäkning, verkställer:

Prestluneregleringskomitén II, 2.

374

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

a) den nybyggnad, för hvilken vid af- och tillträdessyn företrädaren
förklarats skyldig svara och som icke före hans afträde hlifvit fullgjord;

b) den nybyggnad, som efter synerätts uppskattning motsvarar det
byggnadsbidrag, boställshafvare enligt 25 § af företrädaren erhåller; och

c) den nybyggnad, som "i följd af brandskada å sådana hus, hvilkas
byggande boställshafvare åligger, blifver erforderlig, i den män dylik nybyggnad
motsvarar upburen brandskadeersättning eller, der sådan ej erhållits,
värdet af det brunna.

2 mom. All annan nybyggnad af boställshafvares laga hus, hvilken
han under sin besittningstid i öfverensstämmelse med denna boställsordning
verkställer, skall honom godtgöras medelst årsberäkuing, å löningsboställen
efter hvad för kronohemman är stadgadt, eller, der andra hus, än de för
kronohemman föreskrifna, erfordras, efter ty för hvarje sådant fall särskildt
bestämmes, och å bostadsboställen sålunda, att

sätesbyggning...........

visthus..............

hushållskällare...........

brygghus .............

vedbod ..............

hemligthus............

drängstuga............

vagnshus.............

spanmålsbod........% . . .

redskapshus............

stall...............

fähus..............

fårhus..............

svinhus..............

logar med tillhörande lador, tillsammans

särskildt byggd lada........

badstuga och malthus........

källare för rotfrukter........

och brunn ............

års byggnad.

räknas för minst 20

2»

2
1
4

2
1
2

högst 35,

» 2,

» 4§,

» 1?

* 5,

15t

3 mom. Den årsberäkning, som för hvarje hus hör tillgodonjutas,
bestämmes inom ofvan stadgade gränser med afseende å dels den mindre
eller större, till husets ändamålsenlighet och varaktighet bidragande kostnad,
som derå användes, samt dels den olika tunga, husets införande för
boställshafvaren medför i följd deraf, att byggnadsämnen finnas i större
eller mindre mån för honom utan inköps- eller betydligare forselkostnad
tillgängliga, eller deraf, att huset sammanbygges med annat eller uppföres
särskildt, eller ock deraf, att byggnadskostnaden genom olika arbetspris
eller andra tillfälliga omständigheter blifver mindre eller större; men ej
må husets storlek härvid komma i betraktande.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

375

minst V20, högst V6 samt för brädfodring eller annan beklädnad minst
V15, högst V10 af den för sjelfva huset föreskrifna årsberäkning åtnjutas.

24 §.

Har boställshafvare verkstält nybyggnad, för hvilken han är till årsberäkning
berättigad, utöfver hvad på hans besittningstid belöper, skall
sådan öfverskjutande byggnad, eller öfverbyggnad, efter synerätts upskattning,
honom godtgöras af efterträdaren och sedan denne vid hans afträde
såsom egen nybyggnad tillgodoräknas.

25 §.

1 mom. Äro vid af- och tillträdessyn de laga hus, hvilkas byggande
boställshafvare åligger, i sådant skick, att någon nybyggnad af dem icke
erfordras, anses afträdande boställsbafvares byggnadsskyldighet vara fullgjord,
äfven om han icke skulle hafva verkstält mot hans besittningstid
efter årsberäkning svarande nybyggnad. Erfordras nybyggnad, svare derför
så långt på besittningstiden belöper.

2 mom. Befinnes vid af- och tillträdessyn å bostadsboställe samt å
löningsboställe, som af löntagare innehafves, boställshafvarens laga hus i
mycket godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen nybyggnad af
dem synes förestå; och blifver tillträdaren ej förpligtad att för någon betydligare
öfverbyggnad afträdaren ersätta, skall synerätt fastställa ett visst
årligt penningebidrag till husens framtida nybyggnad, lämpadt efter den
större kostnad, som i sådant afseende framdeles förestår.

3 mom. Dylikt byggnadsbidrag må, der säkerhet för detsamma hos
konsistorium ställes, innestå hos boställshafvaren till hans afträde. Ställes
ej säkerhet, äger konsistorium bidraget årligen infordra. Vill efterträdaren
bidraget lyfta, ställe, om så påfordras, derför säkerhet. Gitter han ej,
stånde medlen hos konsistorium. Byggnadsbidrag, som konsistorium omhänderhar,
skall till boställshafvare utbetalas i den mån han, efter konsistorii
bepröfvande, medelst verkstäld nybyggnad visar sig berättigad att
bidraget upbära.

26 §.

Boställshafvare vare skyldig väl vårda sådana till hans begagnande
uplåtna hus, som af annan byggas och underhållas. All skada, som genom
boställshafvares vanvård eller vårdslöshet å dem vållas, skall af honom
ersättas.

IV Kap.

Om brandförsäkring.

27 §.

1 mom. Boställshafvare vare pligtig att uti allmänt brandförsäkringsverk
eller brandstodsförening med reglemente, faststäldt af Kongl. Maj:f.

376

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

eller uti brandstodsförening för helt län med reglemente, faststäldt af
Konungens Befallningshafvande, brandförsäkra alla laga hus, hvilkas byggande
och underhåll honom åligger, till deras fulla värde, äfvensom att
sådan försäkring vidmakthålla. Öfver fullgörandet häraf hålle konsistorium
tillsyn; och svare boställshafvare, som sin pligt härutinnan försummar,
sjelf för brandskada samt bygge nytt upp för livad som brunnit, utan rätt
till årsberäkning, såsom förut sagdt är.

2 mom. Är brandförsäkring tagen med vilkor, att afgiften derför
skall betalas på en gång eller under vissa år, må hvad boställshafvare i
brandförsäkringsafgift erlagt honom godtgöras såsom nybyggnad medelst
årsberäkning efter synerätts pröfning.

3 mom. Brandskadeersättning må ej af boställshafvare lyftas utan
tillstånd af konsistorium, som, der så nödigt finnes, äger förordna, att,
innan lyftning får ske, säkerhet hos konsistorium ställes för medlens användande
till återställande af hvad genom branden blifvit förstördt.

4 mom. Upburen brandskadeersättning skall vid nästa ekonomiska
besigtning eller husesyn redovisas.

Y Kap.

Om öfverloppshus samt om fördelning till godtgörande på vissa
år af kostnad eller förlust, som boställshafvare kan få vidkännas.

28 §.

Vid anläggning å boställe af qvarn och torp iakttages hvad för ty
fall särskildt är föreskrifvet. Till sådane inrättningar hörande, till de
laga husen ej hänförliga byggnader äfvensom andra öfverloppshus, hvilka
boställshafvaren med egen kostnad upfört eller inlöst, äger han, der efterträdaren
ej vill dem efter laga mätning behålla, rätt och, om efterträdaren
så yrkar, äfven skyldighet att bortföra; vare dock pligtig att för byggnadsämne,
som hämtats från boställets skog och icke utgjorts af sådan
andel i densammas afkastning, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, i
vissa fall kan, utöfver husbehofvet, boställshafvaren tillkomma, utgifva ersättning,
hvars belopp och användande till boställets nytta synerätt bestämmer.

29 §.

1 mom. Om fördelning till godtgörande på vissa år af den kostnad,
boställshafvare kan hafva under sin besittningstid fått vidkännas i och för
laga skifte, deltagande i vattenafledningsföretag för samfällig jords odling
eller förbättring, nybyggnad af kyrka eller andra allmänna hus, upförande
af broar eller anläggning af vägar, galle hvad derom särskildt är stadgadt;
och vare efterträdare ej skyldig att annorlunda än på grund af
sådan fördelning vidkännas de kostnader, som i sagda afseenden bort före
hans tillträde af bostället utgå.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

377

2 mom. Har nybyggnad eller förbättring, eller annan åtgärd, derför
företrädande boställshafvare förklarats skyldig svara, blifvit af efterträdande
boställshafvare verkstäld; och kan det visas, att denne, utan
egen försummelse, ej kunnat den härför bestämda kostnadsersättning hos
företrädaren utfå; må den förlust, som sålunda för efterträdaren upstått,
efter synerätts bepröfvande fördelas till godtgörande på vissa, högst tjugo
år, räknade från denne boställshafvares tillträde.

VI Kap.

Om ägornas vård och bruk.

30 §.

Boställshafvare skall boställes åker väl häfda och göda, ängar och
hagar rödja och vårda samt nödiga, diken, efter hvad derom särskildt är
stadgadt, gräfva och vidmakthålla.

31 §.

1 mom. Boställshafvare skall trädgård väl vårda och vidmakthålla.

2 mom. Om å bostadsboställe trädgård är otillräcklig eller alldeles
saknas, bör, der det med fördel ske kan, den gamla utvidgas eller ny
anläggas efter ty synerätt skäligt pröfvar.

32 §.

I afseende på skogens skötsel och vård lände till efterrättelse hvad
derom särskildt är stadgadt.

33 §.

Torfmosse skall ändamålsenligt behandlas. Sker annorlunda, må vid
ekonomisk besigtning eller husesyn rättelse föreskrifvas.

34 §.

1 mom. Om hägnad i ägoskilnad mot annans jord galle hvad derom
särskildt är stadgadt. Den hägnad, boställshafvare åligger i ägoskilnad
hålla, skall vid boställes afträdande i fredgildt stånd lemnas.

2 mom. Inom boställes ägoområde vare boställshafvare ej skyldig
hägnad hålla.

35 §.

378

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

särskild! stadgadt är, göre anmälan om företaget hos Konungens Befallningshafvande,
som derefter iakttager hvad gällande författningar i ty fall
föreskrifva. När frihetsår beviljas, bestämmer Konungens Befallningshafvande
om och hvilka särskilda byggnader å den odlade lägenheten höra
finnas; och må Konungens Befallningshafvande, der så skäligt pröfvas och
utan men för efterträdande boställshafvares rätt till skogsfång ske kan,
efter vederbörande skogstjenstemans hörande och med iakttagande, att beslut,
ledande till rubbning i faststäld skogshushållningsplan, ej, utan infordrande
af Skogsstyrelsens yttrande, meddelas, tillägga den boställshafvare,
som odlingen verkställer, rätt att under frihetsåren å bostället efter
utsyning erhålla bränsle samt virke till de hägnader och byggnader, som
i följd af odlingen blifva erforderliga.

36 §.

Med odling genom flåhackning och bränning af torf förhålles enligt
hvad derom särskildt är stadgadt.

Y1I Kap.

Om öfverträdelse af nyttjanderätt till boställe och om vanvård

af detsamma.

37 §.

1 mom. Hvad boställe tillhörer eller från dess ägor är hemtadt och
icke till dess årliga afkastning räknas kan må boställshafvare ej, utan att
sådant är särskildt tillåtet, boställe afhända. Gödsel får icke bortföras
från boställe, förenadt med jordbruk; ej heller stråfoder, när förbud deremot
enligt 49 § 7 momentet meddelas; men eljest äger boställshafvare
att öfver boställes årliga afkastning fritt förfoga; och skall förty det i 27
Kap. 10 § Byggninga Balken stadgade förbud att före fardag föra fä eller
foder af bole ej på dessa boställen tillämpas.

2 momj. Bryter boställshafvare emot hvad i 1 momentet af denna
§ sägs, straffes, der gerningen icke är att till åverkan hänföra, såsom för
öfverträdelse af nyttjanderätt, enligt 24 Kap. 4 och 7 §§ Strafflagen;
vare ock skyldig ersätta all skada.

38 §.

Varder något med jordbruk förenadt boställe, som icke är i författningsenlig
ordning utarrenderadt, af löntagare synnerligen vanvårdadt, sä
att den honom åliggande byggnads- och underhållsskyldighet eller ägornas

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

379

vård och bruk i hög grad försummas; och har hvad i anledning deraf
blifvit vid ekonomisk besigtning eller vid husesyn föreskrifvet hvarken af
löntagaren godvilligt fullgjorts eller i följd af hans medellöshet kunnat
verkställas; må Konungens Befallningshafvande, på anmälan härom af
konsistorium, äga, der sådant till boställets bevarande från förfall pröfvas
nödigt och lämpligen ske kan, förordna, att bostället skall på tid, som
Konungens Befallningshafvande bestämmer, men som ej må öfver löntagarens
tjenstetid utsträckas, under hand och genom enskild öfverenskommelse,
i den ordning, som för presterskapets löningsjord i allmänhet
är stadgad, under arrende eller brukning uplåtas med skyldighet för
arrendatorn eller brukaren att fullgöra hvad eljest löntagaren i afseende
på boställets bebyggande och underhåll samt ägornas vård och bruk för
uplåtelsetiden ålegat. Vid sådan uplåtelse af bostadsboställe skall dock
alltid löntagaren förbehållas sätesbyggning och trädgård äfvensom, efter
Konungens Befallningshafvandes bepröfvande, hvad af öfriga byggnader
löntagaren för sitt husbehof samt inrymmande af de för tjensteresor och
hushållet erforderliga hästar och andra kreatur jemte nödigt foder tarfvar.
Konungens Befallningshafvandes beslut härutinnan öfverklagas i den för
ekonomimål stadgade ordning.

VIII Kap.

Om af- och tillträde.

39 §.

1 mom. Med afträde å de löningsboställen, som skola vara i författningsenlig
ordning utarrenderade, förhålles efter allmän lag.

2 mom. Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 Maj. Å
dessa boställen, när de äro med jordbruk förenade, skall året före afträdesåret
minst en åttondedel af åkerjorden lemnas i träda; och äger
tillträdaren om höstbruket draga försorg. Afträdesåret skola å sådana
boställen åt tillträdaren uplåtas från den 15 Februari nödiga förvaringsrum
för spanmål, foder och husgerådssaker, som han vill ditföra, samt
från den 14 Mars nödiga hus för arbetsfolk och kreatur till vårbruket,
hvilket tillträdaren äger från sistnämnde dag ombesörja. År icke bestämdt
hvem som kommer att boställe tillträda, skall konsistorium föranstalta,
att bostället emellertid varder behörigen brukadt och vårdadt
intill dess detsammas skötsel och vård kan af tillträdare öfvertagas.

3 mom. Å alla med jordbruk förenade boställen vare afträdaren
skyldig att utan ersättning tillhandahålla efterträdaren den efter vanliga
förhållanden nödiga gödsel till första höst- och vårutsädet.

380

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

IX Kap.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besigtningar och

husesyner.

40 §.

1 mom. Konsistorium bör egna noggrann tillsyn deröfver, att inom
stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen vidmakthållna
samt att boställshafvare ej lemnas tillfälle genom försummande af honom*
åliggande byggnads- och underhållsskyldighet, till förnärmande af boställets
och efterträdares rätt, ådraga bostället större husröta, än som kan af
den försumliges tillgångar gäldas. Finner konsistorium boställes rätt vara
genom något af domstol eller annan myndighet meddeladt beslut förnärmad,
skall konsistorium föranstalta, att beslutet varder i behörig ordning
öfverklagadt.

2 mom. För att vid tillsynen öfver boställena konsistorium tillhandagå,
äger konsistorium för stiftet eller för vissa områden af detsamma
antaga ständiga ombud, hvilka skola å konsistorii vägnar och i
ölverensstämmelse med dess föreskrifter dels hvart inom sitt område i
allmänhet utöfva den närmare tillsynen öfver boställena och dels, der ej
lör särskildt fall annorlunda bestämmes, efter konsistorii förordnande utföra
och bevaka dess talan i fråga om boställena såväl vid ekonomiska
besigtningar och husesyner, som äfven i öfrigt vid domstolar och myndigheter.

41 §.

Å alla boställen skola för tillsyn å deras häfd till hus och jord
hållas ekonomiska besigtningar så ofta sådane nödige finnas och sist å
femte året efter det, då husesyn eller ekonomisk besigtning nästförut å
bostället förrättats.

42 §.

Konsistorium skall före utgången af Februari månad hvarje år till
vederbörande Konungens Befallningshafvande ingifva uppgift på de boställen,
å hvilka ekonomiska besigtningar höra under året hållas; ägande
konsistorium att i händelse af särskildt behof äfven å annan tid ekonomisk
besigtning å visst boställe hos Konungens Befallningshafvande äska.

43 §.

Dessa besigtningar förrättas, efter Konungens Befallningshafvandes
förordnande, på landet af kronofogden i orten eller annan kronobetjent,
biträdd åt två nämndemän, och i stad af magistratsperson med biträde
af två utaf magistraten utsedde sakkunnige män.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

381

44 §.

1 mom. Såsom jftf mot förrättningsman gäller: om han är med
boställshafvare uti den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 Kap. 1 §
Rättegångs Balken om jäf mot domare sägs; eller om förrättningsman är
boställshafvares vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om förrättningsman
eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag,
som nämndt är, eller förrättningsmans vederdeloman eller uppenbare ovän
kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada, dervid dock den
omständighet, att förrättningsman eller hans bemälde skyldeman eller
vederdeloman eller uppenbare ovän, såsom medlem af församlingen, är
byggnadsskyldig, ej må såsom jäf räknas. Har förrättningsman å tjenstens
vägnar rättegång med boställshafvare eller annan, som af förrättningen
kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller söker någon sak med förrättningsmannen
eller tillfogar honom något med ord eller gerning i upsåt
att honom dermed jäfvig göra, det må ej heller för jäf räknas.

2 mom. Vet förrättningsman, att sådant jäf mot honom är, anmäle
det genast, och utan att dag till förrättningen utsätta, hos Konungens
Befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman.

-15 §•

Förrättningsman utsätter tid för de åt honom updragne ekonomiska
besigtningar, med iakttagande, att de hållas å tjenlig årstid, och att, der
så ske kan, besigtningar i samma ort förrättas omedelbart efter hvarandra.

46 §.

1 mom. Om tiden för besigtningen skall förrättningsmannen minst
sex veckor förut underrätta konsistorium, som dels förordnar sitt ständiga
eller annat ombud att å konsistorii vägnar vid besigtningen närvara, dels
ock, när församlings rätt i frågakommer, föranstaltar, att kyrkostämma
för utväljande af ombud för församlingen att dess rätt vid besigtningen
bevaka varder hållen; börande konsistorium och ordföranden i kyrkostämman
före besigtningens början underrätta förrättningsmannen om hvilka
personer blifvit till ombud utsedde, eller, i händelse församling undandragit
sig att ombud utse, derom att kyrkostämma blifvit för sådant ändamål
hållen. Boställshafvare och annan byggnadsskyldig skola minst fjorton
dagar före besigtningen till densamma af förrättningsmannen kallas.

2 mom. Förrättningsmannen kalle ock nämnd eller de i 43 § omnämnde
sakkunnige män samt begäre, der så nödigt finnes, hos Konungens
Befallningshafvande, att byggnadskunnig person äfvensom skogstjensteman
till biträde vid förrättningen förordnas.

47 §.

När förrättningsman bevisligen iakttagit hvad, enligt 1 momentet af
nästföregående §, honom åligger samt erhållit underrättelse, att ombuden

382

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

blifvit utsedda, eller att kyrkostämma till utväljande af ombud för församling
hållits, må ombuds, boställshafvares eller annan byggnadsskyldigs
uteblifvande ej utgöra hinder för besigtningens företagande.

48 §.

Anmäles vid förrättningen jäf mot förrättningsman, skall han beslut
deröfver meddela och, om jäfvet pröfvas lagligt, förfara såsom i 44 § 2
momentet sagdt är. Ogillas jäfvet, skall förrättningen fortgå; vederbörande
obetaget att i sammanhang med hufvudsaken öfver beslut, hvarigenom
jäfsanmärkning ogillats, klaga.

49 §.

Vid besigtningen har förrättningsmannen att iakttaga hvad i efterföljande,
särskilda moment af denna § sägs.

1 mom. Boställshafvaren affordras redovisning för byggnadsbidrag,
husröte- eller brandskadeersättning eller andra medel, hvilka böra för
boställets räkning redovisas.

2 mom. Med ledning af instrumentet öfver sista ekonomiska besigtning
eller husesyn efterses och antecknas i hvad mån då föreskrifna nybyggnader,
förbättringar och andra åtgärder blifvit verkstälda.

3 mom. År sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn laga
hus nybygdt, tillses huruvida det är i öfverensstämmelse med gifna föreskrifter
samt i öfrigt ändamålsenligt och med omsorg upfördt. Förrättningsmannen
meddele derefter beslut huruvida det må såsom laga hus,
i befintligt skick, eller sedan derå anmärkte felaktigheter och brister blifvit
afhulpne, insynas, eller om det skall alldeles utsynas.

4 mom. Hvarje laga hus i öfrigt besigtigas. Finnes hus vara så
bristfälligt, att det icke vidare kan för sitt ändamål användas eller med
fördel bättras, skall det utsynas, och byggande af nytt föreskrifvas, dertill
utses plats, hvilken, så vidt utan skada för bostället eller oskälig
tillökning i den byggnadsskyldiges tunga ske kan, efter boställshafvares
önskan lämpas. Utsynes eller felas sätesbyggning å bostadsboställe af
första klassen, hänvisas vederbörande att om ritning och fastställelse derå,
efter hvad derom föreskrifvet är, föranstalta. Utsynes eller felas sätesbygguing
å bostadsboställe af andra eller tredje klassen, skall förrättningsmannen,
sedan tillstädesvarande boställshafvare, byggnadsskyldig och ombud
lemnats tillfälle att sig yttra, upgöra förslag till den blifvande sätesbyggningens
storlek, inredning och öfriga beskaffenhet, med beräkning af
derför erforderlig kostnad; hvilket förslag skall underställas pröfning af
den underrätt, inom hvars domvärjo bostället är beläget. Utsynas eller
felas annat laga hus, bestämmer förrättningsmannen storleken, inredningen
och öfriga beskaffenheten af det nya samt upgör kostnadsförslag.

5 mom. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas,
föreskrifvas, med utsättande af derför erforderlig kostnad.

6 mom. Boställets ägor besigtigas. De brister, boställshafvare låtit
komma sig till last i afseende på åkrens häfdande, öfriga ägors skötsel

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

383

och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt skogs
och torfmosses behandling, allt efter hvad för hvarje fall särskilt är stadgadt,
antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i följd deraf erfordras,
föreskrifvas, och kostnaden för desamma utsättes. Finnes det af boställshafvare
antagna brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället, må
nödig rättelse föreskrifvas.

7 mom. Vinnes utredning derom, att åkerjordens behöriga gödning
försummats, ålägges boställshafvare att tillföra bostället gödningsämnen
efter ty behofvet fordrar; hvarjemte, i händelse gödningens försummande
finnes härleda sig deraf, att stråfoder bortförts, utan att motsvarande
gödningsämnen anskaffats, boställshafvare må förbjudas att under vissa år
stråfoder från bostället bortföra. Sådant förbud vare ej för följande
boställshafvare bindande.

8 mom. Derefter bestämmes tid, inom hvilken föreskrifne nybyggnader,
förbättringar och andra åtgärder skola vara verkstälde, samt meddelas
yttrande i fråga om gäldandet af kostnaderne för förrättningen.

9 mom. Slutligen tillkännagifves, att den med förrättningen missnöjde
äger inom två månader efter densammas afslutande till häradsrätt
på landet eller rådstufvurätt i stad klander instämma, dervid såsom parter
för instämmandet anses boställshafvaren, -konsistoriiombudet samt församlingen,
när dess rätt är i fråga, äfvensom annan, som kan vara å
bostället byggnadsskyldig. Är enligt 4 momentet förslag till sätesbyggning
å bostadsboställe af andra eller tredje klassen uppgjordt, tillkännagifves
derjemte, att vederbörande boställshafvare, byggnadsskyldig och ombud
äga, om de så nödigt . akta, på landet inför häradsrätt å första rättegångsdagen
af det ting eller det häradsrättens sammanträde, som näst
efter två månader i häradet, och i stad inför rådstufvurätten å den rättegångsdag,
som näst efter två månader i staden infaller, sig inställa för
att då eller å annan dag, som rätten kan för ärendets handläggning utsätta,
sin talan utföra; men att vederbörandes utevaro likväl ej kommer
att utgöra hinder för ärendets handläggning och afgörande.

10 inom. Uti instrumentet öfver förrättningen antecknas fullständigt
allt hvad rörande densamma förekommit.

50 §.

1 mom. Kronobetjent, nämndeman och skogstj ens teman erhålla reseersättning
och dagtraktamente enligt hvad i gällande resereglemente bestämmes.
Magistratsperson och de honom biträdande sakkunnige män
samt konsistoriiombud njuta reseersättning och dagtraktamente enligt 7
klassen af resereglementet. Biträdande byggnadskunnig person tillägges
af förrättningsmannen ersättning efter som skäligt pröfvas.

2 mom. Dessa ersättningar äfvensom lösen för ett exemplar af instrumentet,
som skall vid bostället förvaras, gäldas å första klassens
bostadsboställen och de löningsboställen, som af biskopar innehafvas eller
skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade, af boställshafvare, å
boställen i Lappmarken af Lappska Eklesiastikfonden, men å alla andra
boställen af kyrkornas medel eller, om sådana saknas, af försainlingarne;

384

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

dock att, der besigtning i följd af någon vederbörandes tredska eller försummelse
särskildt påkallas, kostnaden för sådan besigtning bör af den
tredskande eller försumlige gäldas.

51 §.

Husesyn förrättas å tjenlig årstid, på landet af domare jemte minst
två, högst sex nämndemän, allt efter som domaren för synens vidlyftighet
pröfvar nödigt, samt i stad af rådstufvurätt.

52 §.

Husesyn är antingen laga syn eller af- och tillträdessyn.

53 §.

Laga syn hålles, dels då klander å ekonomisk besigtning instämts
samt antingen rätten finner det, som tvistigt är, ej kunna utan syn slitas,
eller ock laga syn begäres, dels ock då förslag till sätesbyggning blifvit
enligt 49 § 4 momentet rättens pröfning understäldt, och rätten finner
nödigt syn hålla; ägande rätten att, der så erfordras, hos Konungens
Befallningshafvande begära, att byggnadskunnig person äfvensom skogstjensteman
förordnas att vid synen biträda.

54 §.

1 mom. Af- och tillträdessyn hålles i anledning af ombyte utaf
boställshafvare.

2 mom. A boställe, förenadt med jordbruk, skall sådan syn hållas året
näst före afträdet, när så tidigt ledigheten inträffat och bestämdt är hvem
som efter afträdaren skall bostället öfvertaga, att syn kan sagda år å
tjenlig årstid medhinnas. Kan syn ej det året hållas, må den äga rum
under afträdesåret, sist inom sex månader efter afträdet.

o mom. A boställe utan jordbruk vare af- och tillträdessyn ej nödig,
der ej byggnads- och underhållsskyldighet åligger boställshafvaren, eller
denne eller vederbörande byggnadsskyldig senast vid afträdestiden sådan
syn hos konsistorium äskar, eller konsistorium eljest, med afseende å
bostället tillhörande jordområde, eller af annan anledning pröfvar syn
böra hållas; dock skall vid ombyte af boställshafvare å sådant boställe,
när af- och tillträdessyn ej äger rum, ekonomisk besigtning förrättas till
utrönande huruvida genom afträdarens vanvård eller vårdslöshet vållats
skada, som bör af honom ersättas. Af- och tillträdessyn eller ekonomisk
besigtning bör i dessa fäll hållas, der så ske kan, året före afträdet och
sist inom sex månader efter detsamma.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

385

hos konsistorium göra framställning. Mottager boställshafvare boställe af
konsistorium utan af- och tillträdessyn, svare sedan för allt hvad konsistorium
under dess besittningstid i afseende på boställets bebyggande,
underhåll och vård ålegat.

55 §.

När af- och tillträdessyn, enligt hvad ofvan sagd! är, bör äga rum,
skall konsistorium med öfverlemnande af instrumentet öfver sista ekonomiska
besigtning, om sådan senare än husesyn hållits, i god tid af- och
tillträdessyn begära hos domaren på landet eller rådstufvurätten i stad.

56 §.

1 mom. När af- och tillträdessyn sålunda är begärd, skall domaren
eller rätten utsätta tid för densamma, derom underrätta Konungens Befallningshafvande,
och, der så nödigt finnes, hos honom begära, att byggnadskunnig
person äfvensom skogstjensteman måtte förordnas att vid synen
biträda; kungöre ock tiden minst två månader förut för konsistorium,
som dels förordnar sitt ständiga eller annat ombud att å dess vägnar vid
synen närvara, dels, såsom förut i fråga om ekonomisk besigtning sagdt
är, der församlings rätt ifrågakommer, ombesörjer, att kyrkostämma för
utväljande af ombud till bevakande af församlingens talan varder hållen,
dels ock föranstaltar, att vederbörande af- och tillträdare äfvensom annan
byggnadsskyldig varda minst fjorton dagar, om de inom pastoratet bo,
eljest en månad före synen till densamma kallade; börande domaren låta
genom kronobetjent nämnd till synen kalla.

2 mom. Skall vid afträdet boställe af konsistorium för allmän
kassas räkning öfvertagas, och är, då kallelse till af- och tillträdessyn,
enligt hvad nu sagdt är, utfärdas, den löntagare nämnd, som efter konsistorium
kommer att bostället tillträda, då bör jemväl sådan löntagare
genom konsistorii försorg till synen kallas; och varde han vid densamma
jemte konsistorium såsom tillträdare ansedd.

3 mom. Bevis, att hvad konsistorium, enligt 1 och 2 momenten
af denna §, åligger blifvit behörigen fullgjordt äfvensom att ombud för
församling blifvit utsedt eller att kyrkostämma för sådant ändamål hållits,
skola sist vid synens början genom konsistorii och ordförandens i kyrkostämman
försorg synerätten tillhandahållas.

57 §.

Syn må ej uppehållas deraf, att behörigen kallad part eller utsedt
ombud uteblifver.

58 §.

Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit i här föreskrifven
ordning under rättens pröfning dragna. Vid af- och tillträdessyn länder

386

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

synerätten till efterrättelse hvad i de 8 forsta momenten af 49 § rörande
ekonomisk besigtning sägs. Dock skall, när vid laga syn eller af- och tillträdessyn
å bostadsboställe af andra eller tredje klassen nybyggnad af
sätesbyggning föreskrifves, synerätten meddela bestämmelse om den blifvande
sätesbyggningens storlek, inredning och öfriga beskaffenhet. För öfrigt
skall vid af- och tillträdessyn synerätten i allt, hvartill denna boställsordning
föranleder, undersökning anställa samt nödiga beslut och föreskrifter
meddela. Särskild! iakttages, att

dels årsberäkning bestämmes för ej mindre de utaf afträdaren under
hans besittningstid uppförda laga hus, för hvilka han är till årsberäkning
berättigad, och för hvilka årsberäkning ej förut blifvit faststäld, än äfven
de laga hus, hvilkas nybyggande vid synen föreskrifves;

dels, i händelse afträdaren antingen verkstält öfverbyggnad, såsom
i 24 § sägs, eller försummat den nybyggnad honom ålegat, vare sig utan
rätt till årsberäkning, eller mot rätt till årsberäkning, så vidt på hans
besittningstid belöper, värdet af öfverbyggnaden eller af den försummade
nybyggnaden uppskattas;

och dels beslut meddelas om fördelning på vissa år af sådan kostnad
eller sådan förlust, som i 29 § omförmäles.

59 §.

1 mom. På grund af hvad vid af- och tillträdessyn af rätten bestämdt
blifvit skall, der så erfordras, emellan afträdare och tillträdare upprättas
och i svnerättens utslag intagas liqvid, deri afträdaren påföres:

1. ) uppskattade värdet af försummad nybyggnad, för hvilken afträdaren,
efter hvad förut sagdt är, bör svara;

2. ) kostnaden för afhjelpandet af alla under synen å boställets hus
och ägor anmärkte brister, för hvilka afträdaren är ansvarig;

3. ) den ersättning, afträdaren, enligt 28 och 37 §§, känts skyldig
gälda, för såvidt tillträdaren berättigats att sådan ersättning uppbära; och

4. ) det byggnadsbidrag, tillträdaren, enligt 25 §, befunnits berättigad
att af afträdaren uppbära;

hvaremot afträdaren tillgodoföres:

1. ) uppskattade värdet af verkstäld öfverbyggnad; och

2. ) den ersättning, afträdaren, i följd af beslutad fördelning på vissa
år af sådan kostnad eller sådan förlust, som i 29 § omförmäles, bör af
tillträdaren erhålla.

2 moln. Liqviden, som för öfrigt inrättas efter hvad behofvet i
hvarje fall fordrar, skall tydligt utvisa hvad afträdaren eller tillträdaren
blifver skyldig eller får till godo.

60 §.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

387

af det, som på honom ankommer, verkställas af tillträdaren mot rätt till
derför upptagen kostnad. Nödiga föreskrifter i dessa hänseenden skola i
synerättens utslag meddelas.

Öl §.

År vid af- och tillträdessyn, enligt hvad i 56 § 2 momentet sägs,
både konsistorium och efterträdande löntagare att såsom tillträdare anse,
då skall, sedan rättsförhållandet emellan afträdaren och konsistorium bestämts,
synerätten, efter ty ske kan, emellan konsistorium och efterträdande
löntagare skilja.

62 §.

1 mom. För husesyner njuta dels domare, nämnd och skogstjensteman
reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente,
dels ordförande och ledamot i rådstufvurätt samt konsistoriiombud reseersättning
och dagtraktamente, ordföranden enligt 5 samt ledamot och
konsistoriiombud, enligt 7 klassen af resereglementet, och dels biträdande
byggnadskunnig person godtgörelse efter synerättens bestämmande. I
kostnaden för husesyn inberäknas, utom dessa ersättningar, jämväl lösen
för ett exemplar af syneinstrumentet, hvilket skall vid bostället förvaras.

2 mom. Vid laga syn skall sådan kostnad gäldas för boställen af
första klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af biskopar eller
äro i författningsenlig ordning utarrenderade, af vederbörande boställshafvare,
för boställen i Lappmarken af Lappska Eklesiastikfonden, men
för alla andra boställen af kyrkornas medel, eller, om tillgång saknas,
af församlingarne; dock att, der laga syn finnes vara af obefogadt klander
föranledd, kostnaden skall drabba den, som synen föranledt.

3 mom. Kostnaden för af- och tillträdessyn skall gäldas för bostadsboställe
af första klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af
biskopar eller äro i författningsenlig ordning utarrenderade, utaf afträdare
och tillträdare till hälften hvardera, för bostadsboställen af andra klassen
och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas, af församlingen,
afträdare och tillträdare, till en tredjedel hvardera, samt för alla andra
boställen af kyrkornas medel eller, om sådana saknas, af församlingarne.

63 §.

Om fullföljd af talan mot härads-, syne- eller rådstuf vur ätts äfvensom
mot hofrätts beslut i dessa mål, galle hvad derom särskildt är stadgadt;
och skall domstolen meddela fullständig underrättelse om hvad i
sådant afseende är att iakttaga.

64 §.

Inom sex dagar efter afsilande af ekonomisk besigtning eller husesyn
skall ett exemplar af besigtnings- eller syneinstrumentet för konsistorii

388 1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

räkning afgiftsfritt till konsistoriiombudet öfversändas. Inom samma tid
tillhandahållas enskilde vederbörande eller parter mot lösen nödiga exemplar
af instrumentet antingen å förrättningsstället eller å annat ställe
inom häradet eller tingslaget, derom vid förrättningens slut underrättelse
meddelas. Är vid ekonomisk besigtning förslag till sätesbyggning enligt
49 § 4 momentet uppgjordt, skall ett exemplar af besigtningsinstrumentet
insändas till vederbörande domstol i god tid innan, enligt 9 momentet i
samma §, ärendet skall vid domstolen förekomma.

65 §.

Vederbörande byggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad
efter förloppet af den tid, då, enligt hvad honom genom laga kraft ägande
beslut förelagdt blifvit, anmärkte brister och felaktigheter bort vara afhulpne
eller föreskrifven nybyggnad verkstäld, om fullgörandet till konsistorium
ingifva anmälan, vitsordad, för annan byggnads- och underhållsskyldig
än boställshafvare, af denne, och, beträffande boställshafvaren
åliggande arbeten, af två utaf församlingen för sådant ändamål å kyrkostämma
utsedda ombud. Försummar byggnads- och underhållsskyldig
hvad nu sagdt är, skall öfverexekutor, på anmälan härom af konsistorium,
vidtaga erforderliga åtgärder för verkställighet på den försumliges bekostnad
af hvad eftersatt blifvit. Skulle hvad konsistorium såsom boställshafvare
ålagts ej fullgöras, äger församling eller efterträdande boställshafvare
verkställighet hos öfverexekutor påkalla.

X Kap.

Allmänna bestämmelser.

66 §.

Instrument öfver ekonomiska besigtningar och husesyner samt andra
bostället rörande handlingar skola, jemte förteckning å desamma, af boställshafvare
derstädes eller i kyrkan förvaras, vid besigtningar och syner
tillhandahållas samt vid afträde till efterträdaren öfverlemnas.

67 §•

Hvad för boställshafvare i denna boställsordning är föreskrifvet galle
äfven för arrendator eller brukare, som är i författningsenlig ordning
antagen, samt, i tillämpliga delar, äfven för konsistorium för den tid,
konsistorium för allmän kassas räkning boställe innehafver.

68 §.

Då löntagare, som saknar visst boställe, är berättigad till fri bostad,
skall bostadens beskaffenhet lämpas efter hvad derom för motsvarande
boställe är stadgadt.

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

389

69 §.

1 mom. Denna boställsordning gäller ej för andra klassens bostadsboställen
på landet i Skåne.

2 mom. Der eljest å viss ort eller för visst boställe, i följd af
särskildt stadgande, öfverenskommelse eller annan giltig grund, i fråga
om hvem byggnads- och underhållsskyldigheten åligger eller om fördelningen
af densamma, ett annat förhållande äger rum, än som med hvad
hittills derom i allmänhet varit stadgadt öfverensstämmer, må ändring i
sådant förhållande icke af denna ''boställsordning föranledas.

XI Kap.

Om tillämpning af denna boställsordning och öfvergångs stadganden.

70 §.

1 mom. Denna boställsordning skall, med iakttagande af hvad här
nedan sägs, tillämpas från och med år 188

3 mom. A andra klassens bostadsboställen på landet skall pastoratet,
enligt hittills gällande föreskrifter, fortfarande bygga och underhålla
spanmålsbod, så länge hosta]lshafvaren uppbär löningssäd i skäppan.
När detta förhållande upphör och spanmålsbod ändock bör å bostället
finnas, inträder kyrkoherdens skyldighet att, enligt denna boställsordning,
spanmålsbod bygga och underhålla.

4 mom. Den rätt, som i följd af särskildt stadgande eller, landssed
hittills på vissa orter ansetts tillkomma afträdande boställshafvare att
efter sitt afträde njuta skörden af den näst förut å bostället utsådda höstsäden,
vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes.

5 mom. Stadgandet i 62 § 3 momentet beträffande bostadsboställen
af andra klassen och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas,
skall tillämpas först vid de af- och tillträdessyner, som hällas vid härefter
utnämnd löntagares afträde.

6 mom. Hvad för vissa stift är i fråga om ersättning för odlingsarbeten
å prestboställen genom särskilda Kong! Bref stadgadt skall härefter
tillämpas endast beträffande de odlingar, hvilka äro påbörjade före
år 188

7 mom. De laga hus, som blifvit uppförda innan denna boställsordning,
efter hvad nu sagdt är, skall tillämpas, må ej, der de, enligt

Frcstlöneregleringskomitvn II, 2. 30

390

1879 ÅRS FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

förut gällande stadgande^ äro godkända eller antagliga, utdömas derföre,
att de ej med boställsordningen öfverensstämma.

71 §.

Vid den af- och tillträdessyn, som å boställe hålles i anledning af
första härefter inträffade ombyte af boställshafvare, skall synerätten dels,
i den mån förhållandena sådant påkalla, enligt förut gällande stadganden,
bedöma afträdarens byggnads- och underhållsskyldighet samt rättsförhållandet
emellan honom och tillträdaren, dels ock, såvidt stadgandena
i 70 § 2 momentet medgifva, med tillämpning af denna boställsordning,
bestämma hvilka laga hus höra å bostället finnas samt hvem byggnadsoch
underhållsskyldigheten af desamma derefter skall åligga. De hus,
som dervid till byggande och underhåll från en till annan öfvergå,
skola i fullgodt stånd lemnas; och böra förty alla å dessa hus vid synen
anmärkte brister afhjelpas eller ersättas af den, hvilken dessa bristers
afhjelpande, enligt förut gällande stadganden, ålegat.

72 §.

Hittills utnämnd löntagare, som boställe tillträdt och i anledning af
hvars tillträde af- och tillträdessyn hållits innan tillämpning af denna
boställsordning vidtager, vare ej berättigad att af annan byggnadsskyldig
å bostället fordra andra laga hus än dem, som dittills blifvit derstädes
insynta; men åstundan sådan boställshafvare, att boställsordningen, utom
beträffande de laga husens antal, i öfrigt, i fråga om deras byggande och
underhåll, må redan under hans besittningstid vinna tillämpning, göre
derom anmälan vid ekonomisk besigtning; och skall förrättningsmannen,
der i följd af sagde anmälan annan fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten
af denna boställsordning föranledes, om sådan fördelning,
med iakttagande af hvad i nästföregående § sagdt är, förordna. Sådan
anmälan må dock ej göras af löntagare, hvars efterträdare vid boställsordningens
utfärdande är nämnd.

Vid Kongl. Maj:ts proposition till 1894 års riksdag fogadt

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Med ändring åt'' hvad 26 kap. 2 § byggningabalken och särskilda
författningar innehålla häremot stridande förordnas som följer:

I Kap.

Om hvad med boställen förstås och särskilda slag af desamma.

1 §•

1. Såsom boställen anses i denna boställsordning alla de hemman
och lägenheter, som äro anslagne till bostad eller aflöning åt biskopar,
kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter eller
till prestenkesäten, äfvensom de hemman och lägenheter, hvilkas afkomst
ingår till presterlig löneregleringsfond.

2. Boställen, som äro afsedda till löntagares bostad, kallas i denna
författning bostadsboställen; och må för hvarje presterlig befattning endast
ett boställe såsom bostadsboställe anses. Öfriga boställen kallas löningsboställen.

2 §•

Bostadsboställen indelas i tre klasser; och omfattar
första klassen: bostadsboställen för biskopar;
andra klassen: bostadsboställen för kyrkoherdar; och
tredje klassen: bostadsboställen för. komministrar, kapellpredikanter och
pastoratsadj unkter.

392

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

II Kap.

Om laga hus.

3 §•

Å bostadsboställen, förenade med jordbruk, på landet och i stad
skola, der ej enligt 5 § undantag medgifves, finnas följande laga hus:
1) sätesbyggning, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4) brygghus, 5) vedbod,
6) hemlighus, 7) drängstuga, 8) vagnshus, 9) spanmålsbod, 10) redskapshus,
11) stall, 12) fähus, 13) fårhus, eller, å mindre boställen, i fähuset
anbringad särskild fårkätte, 14) svinhus och 15) en eller flera lador samt
loge eller logar efter behofvet, hvarjemte, der sådant nödigt pröfvas, å
dessa boställen må såsom laga hus ytterligare föreskrifvas: källare för
rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården.

4 §•

Bostadsboställen utan jordbruk på landet och i stad skola, der ej
enligt 5 § undantag medgifves, vara försedda med dessa laga hus: 1) sätesbyggning,
2) visthus, 3) hushållskällare, 4) brygghus, 5). vedbod och 6)
hemlighus, äfvensom 7) drängstuga, 8) stall och 9) vagnshus, de tre sistnämnda
husen dock å andra och tredje klassernas bostadsboställen endast
i det fall, att boställshafvaren för tjensteresor behöfver hålla häst och
åkdon. Erfordras å bostadsboställe utan jordbruk flera hus än nu sagdt
är, må efter omständigheterna föreskrifvas ytterligare något eller några
af de i 3 § omförmälda hus.

5 §•

1. Der, i följd af ortens förhållande eller något med jordbruk förenadt
bostadsboställes särskilda beskaffenhet, skötsel af får eller svin ej
lämpligen kan ega rum, må fårhus eller svinhus kunna uteslutas.

2. Å bostadsboställe af tredje klassen må jemväl följande hus: visthus,
brygghus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod, ett eller flere, uteslutas,
när de pröfvas kunna undvaras och lindring i byggnadsskyldigheten
är af behofvet påkallad.

6 §•

Löningsboställen bebyggas efter ty för kronohemman stadgadt är, der
ej dessa boställen antingen, med afseende på särskild beskaffenhet, erfordra
derefter lämpade hus, eller ock, såsom brukade gemensamt med
bostadsboställen, eller af annan anledning pröfvas kunna alla eller vissa
af de för kronohemman föreskrifna hus undvara.

7 §•

De laga hus, som för hvart boställe föreskrifvas, må uppföras särskilda
eller sammanbyggas, efter som, med afseende å belägenheten och

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

393

ortens sed, lämpligt pröfvas; och må källare under annan byggnad läggas.
I allmänhet hör dock undvikas sådant sammanförande af hus, att derigenom
sammanblandning af boställshafvares och annans byggnads- och
underhållsskyldighet uppstår.

8 §•

1. Sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen bygges efter
ritning, som för hvarje fall af Kongl. Maj:t fastställes.

2. För sätesbyggning å bostadsboställe af andra klassen må föreskrifvas
minst sju, högst tio boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor samt eu eller två förstugor.

3. För sätesbyggning å bostadsboställe af tredje klassen må föreskrifvas
minst fyra, högst sex boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga
kontor och en eller två förstugor.

9 §■

1. Sätesbyggning å bostadsboställe uppföres, der läget så medgifver,
skild från öfriga hus, på stenfot af minst fem decimeters höjd ofvan jord,
med väggar företrädesvis af tegel eller timmer, men äfven, der något af
dessa ämnen ej lämpligen kan föreskrifvas, af annat ändamålsenligt, i
orten brukligt byggnadsämne. Till byggnaden i öfrigt användas de ämnen,
som lämpliga finnas och med ortens sed öfverensstämma. Boningsrummen
göras så stora, som behofvet i hvarje fall fordrar, minst tre meter höga,
dock att å andra och tredje klassernas bostadsboställen rum å vinden må
göras tre decimeter lägre; och skola boningsrummen i allmänhet vara försedda
med ugnar af kakel; men äfven ugn eller spis af sten eller ugn
af jern må kunna i något rum tillåtas. Framför ugns- eller spisöppningarne
anbringas jernplåt eller plansten. Alla boningsrum förses med
dubbelfönster, gipsade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörroch
fönsterinfattningar, samt å väggarne tapeter eller lämplig målning.

4. Stall, fähus och fårhus förses med skullar eller andra foderrum.

10 §.

Sätesbyggning af trä skall inom tid, som för hvarje särskildt fall af
synerätt bestämmes, förses med brädfodring eller annan tjenlig beklädnad
samt anstrykas med rödfärg eller annan färg. För sätesbyggning af annat
ämne äfvensom för andra laga hus å bostadsboställen må efter behofvet
och ortens sed tjenlig beklädnad och anstrykning föreskrifvas.

394

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

11 §•

Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara, så vidt möjligt,
undvikes samt brandförsäkring af desamma ej förhindras eller fördyras.

12 §.

III Kap.

Om byggnads- och underhållsskyldigheten.

13 §.

För bostadsboställe af första klassen gäller hvad särskildt är förordnadt
i fråga om hvem skyldigheten att bygga och underhålla dertill hörande
laga hus åligger.

14 §.

1. A andra och tredje klassernas bostadsboställen på landet skola
sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus, drängstuga,
vagnshus och brunn för hushållet, för så vidt de der böra enligt
denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet byggas och underhållas.
Öfriga laga hus å sådana bostadsboställen byggas och underhållas
af boställshafvaren.

2. A bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad byggas
och underhållas alla laga hus af pastoratet.

» 15 §•

° o

A löningsboställen aligger byggnads- och underhållsskyldigheten boställshafvaren.

16 §.

1. I afseende på boställshafvares och församlings rätt att till nybyggnad
och iståndsättande af boställes hus samt boställshafvares rätt att
i öfrigt till husbehof använda boställes skogstillgång, länder till efterrättelse
hvad angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
är stadgadt.

2. Andra å boställe tillgängliga byggnadsämnen, som icke äro att
hänföra till den boställshafvaren ensam tillkommande afkastningen af bostället,
må, der sådant kan ske utan men för bostället eller boställs -

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

395

hafvaren, jemväl af annan byggnads- och underhållsskyldig till nybyggnad
och förbättring å bostället användas. Förslår tillgången ej till både boställshafvares
och annan byggnadsskyldigs behof, hafve boställshafvare bästa
rätten.

17 §•

Uppkommande brister å boställes insynade bus skola afhjelpas och
nybyggnad af dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrifves eller
eljest nödigt blifver.

18 §.

1. På det tungan af byggnadsskyldigheten, så vidt möjligt, må lika
drabba föregåfende och efterföljande boställshafvare, skall för nybyggnad
af de laga hus, hvilkas byggande åligger boställshafvare, årsberäkning ega
rum, såsom här nedan sägs; dock att boställshafvare, utan rätt till årsberäkning,
verkställer:

a) den nybyggnad, för hvilken vid af- och tillträdessyn företrädaren
förklarats skyldig svara och som icke före hans afträde blifvit fullgjord;

b) den nybyggnad, som efter synerätts uppskattning motsvarar det
byggnadsbidrag, boställshafvare enligt 20 § af företrädaren erhåller; och

2. All annan nybyggnad af boställshafvares laga hus, hvilken honom
enligt denna boställsordning åligger, skall honom godtgöras medelst årsberäkning,
som verkställes på det sätt, att, då sådan ifrågakommer, synerätten
uppskattar nybyggnadskostnaden särskildt för hvart af boställshafvarens
laga hus och fördelar denna kostnad på det antal år, samma
hus efter dess uppförande kan antagas ega bestånd, innan nybyggnad deraf
åter blir nödig, samt, efter det härpå sammanräknats hvad på ett år belöper
af den uppskattade nybyggnadskostnaden för alla boställshafvarens
laga hus, bestämmer årsberäkningen efter förhållandet emellan det sålunda
sammanräknade årliga nybyggnadsbeloppet och den byggnadskostnad, hvarför
synerätten har att tillgodoföra årsberäkning.

3. Till nybyggnad må ock hänföras påläggning af nytt tak äfvensom
brädfodring eller annan ändamålsenlig beklädnad å gammalt hus.

19 §.

Är nybyggnad, för hvilken boställshafvare är till årsberäkning berättigad,
af honom verkstäld utöfver hvad på hans besittningstid belöper,
skall sådan öfverskjutande byggnad, eller öfverbyggnad, efter derå vid
bestämmande af årsberäkning för honom skedd uppskattning, honom godtgöras
af efterträdaren, med rättighet för denne att genom godtgörelsens
utbetalande anses hafva fullgjort nybyggnad för det antal år, hvarför
öfverbyggnadsersättning företrädaren tillgodoberäknats, och, om bostället

396 K. TROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

åter afträdes förr, än denna tid tilländalupit, att hvad af den utbetalda
ersättningen, enligt nämnde uppskattning, belöper å tiden efter sist berörda
afträde utbekomma af den, som då emottager bostället.

20 §.

1. Derest vid af- och tillträdessyn de laga hus, hvilkas byggande
boställshafvare åligger, äro i sådant skick, att någon nybyggnad af dem
icke erfordras, anses afträdande boställshafvares byggnadsskyldighet vara
fullgjord, äfven om han icke skulle hafva verkstält mot hans besittningstid
efter årsberäkning svarande nybyggnad. Erfordras nybyggnad, svare
derför så. långt på besittningstiden belöper.

2. Finnes vid af- och tillträdessyn å bostadsboställe eller å löningsboställe,
som af löntagare innehafves, boställshafvarens laga hus i särdeles
godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen nybyggnad af dem synes
förestå; och blifver tillträdaren ej förpligtad att ersätta afträdaren för
någon betydligare öfverbyggnad, skall synerätten fastställa ett visst årligt
penningebidrag till husens framtida nybyggnad, lämpadt efter den större
kostnad, som i sådant afseende framdeles förestår.

3. Dylikt byggnadsbidrag skall under den tid, synerätten funnit
detsamma böra utgöras, den 1 maj hvarje år för det då tilländalupna
ecklesiastikåret inbetalas af boställsbafvaren till kyrkorådet i den församling,
der bostället är beläget, att af kyrkorådet för boställets räkning
förvaltas och på lämpligt sätt göras räntebärande. I den mån boställshafvare
sedermera styrker, att han vid bostället verkstält nybyggnadsarbete,
eger han att mot kostnaden derför svarande andel af byggnadsbidraget
utbekomma.

21 §.

Boställshafvare vare skyldig väl vårda sådana till hans begagnande
upplåtna hus, som af annan byggas och underhållas. All skada, som
genom boställshafvarens vanvård eller vårdslöshet å dem vållas, skall af
honom ersättas.

IY Kap.

Om brandförsäkring.

22 §.

1. Boställshafvare vare pligtig att uti allmänt brandförsäkringsverk
eller brandstodsförening med reglemente, faststäldt af Kongl. Maj:t, eller
uti brandstodsförening för helt län med reglemente, faststäldt af Konungens
befallningshafvande, låta för domkapitlets räkning brandförsäkra alla
de hus, hvilkas byggande och underhåll boställshafvaren åligger, till deras
fulla värde, äfvensom att sådan försäkring vidmakthålla. Öfver fullgörandet
häraf, derom bevis bör inom tid, som domkapitlet bestämmer, af boställs -

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

397

hafvaren till domkapitlet öfverlemnas, hålle domkapitlet tillsyn; och svare
boställshafvare, som sin pligt härutinnan försummar, sjelf för brandskada
samt bygge nytt upp för hvad som brunnit, utan rätt till årsberäkning,
såsom förut sagdt är.

3. Brandskadeersättning uppbäres af domkapitlet, som tillhandahåller
hoställshafvaren ersättningsbeloppet, hvarvid domkapitlet eger förordna,
huruvida, innan lyftning får ske, säkerhet hos domkapitlet skall ställas
för medlens användande till återställande af hvad genom branden blifvit
förstördt.

4. Uppburen brandskadeersättning skall vid nästa ekonomiska besigtning
eller husesyn redovisas.

Y Kap.

Om andra byggnader än de laga husen samt om fördelning till
godtgörande på vissa år af kostnad eller förlust, som boställshafvare
kan få vidkännas.

23 §.

1. Finner synerätt att på bostadsboställe eller dermed i sambruk
förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe bör bibehållas
eller nytt sådant bör insynas eller insynad qvarn bör qvarblifva, skall
boställshafvare der, utan rätt till godtgörelse härför, vare sig medelst årsberäkning
eller annorledes, uppföra och underhålla de byggnader, som af
synerätten föreskrifvas.

2. Hvad i 1 mom. stadgas om torphus galle ock om hus på nyodling,
som efter frihetsår återgår till boställe.

24 §.

Alla andra byggnader än de i 3, 4, 6 och 23 §§ omförmälda äro
öfverloppshus, hvilka hoställshafvaren eger, der efterträdaren ej vill dem
efter laga mätning behålla, rätt och, om efterträdaren så yrkar, äfven
skyldighet att bortföra; vare dock pligtig att för byggnadsvirke, som
hemtats från boställets skog och icke utgjorts af sådan andel i densammas
afkastning, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, i vissa fall kan, utöfver
husbehofvet, hoställshafvaren tillkomma, utgifva ersättning, hvars
belopp och användande till boställets nytta synerätt bestämmer.

25 §.

1. Om fördelning till godtgörande på vissa är af den kostnad, boställshafvare
kan hafva under sin besittningstid fått vidkännas i och för

398

K. TROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

laga skifte, deltagande i vattenafledningsföretag för samfällig jords odling
eller förbättring, nybyggnad af kyrka eller andra allmänna hus, uppförande
af broar eller anläggning af vägar, galle hvad derom särskildt är stadgadt;
och vare efterträdare ej skyldig att annorlunda än på grund af
sådan fördelning vidkännas de kostnader, som i dessa afseenden bort före
hans tillträde af bostället utgå.

2. Har nybyggnad eller förbättring eller annan åtgärd, derför boställshafvare
förklarats skyldig svara, blifvit af efterträdande boställshafvare
verkstäld; och kan det visas, att denne, utan egen försummelse, varit ur
stånd satt att utfå den härför bestämda kostnadsersättning hos företrädaren;
må den förlust, hvilken sålunda uppstått för efterträdaren, efter synerätts
bepröfvande fördelas till godtgörande på vissa, högst tjugu år, räknade
från "denne boställshafvares tillträde.

VI Kap.

Om egornas vård. och bruk.

26 §.

Boställshafvare skall väl häfda samt i god växtkraft hålla boställes
åker och äng, nödiga diken, efter hvad derom stadgadt är, gräfva och
vidmakthålla samt, i öfverensstämmelse med den särskilda plan, som angående
befintliga hagmarkers ändamålsenliga skötsel må vara faststäld,
sådana marker rödja och vårda.

För hvarje boställe skall, då sådant af boställshafvaren äskas eller
eljest af synerätt pröfvas nödigt, viss kulturplan af synerätten fastställas,
efter det förslag dertill blifvit emot ersättning, som bestämmes af synerätten
och gäldas af boställshafvaren, uppgjord af två i orten boende sakkunnige
män, som domaren eller rätten förordnar. Från sålunda faststäld
kulturplan må afvikelse icke ske utan att ändring deri af synerätt medgifvits.

27 §.

1. Boställshafvare skall väl vårda och vidmakthålla trädgård. Om
å bostadsboställe trädgård är otillräcklig eller alldeles saknas, bör, der
det kan ske med fördel, den gamla utvidgas eller ny anläggas efter ty
synerätt skäligt pröfvar. Vid nästpåföljande af- och tillträdessyn må, om
synerätt finner afträdaren icke hafva innehaft bostället så länge, att afkastningen
derunder kan anses hafva ersatt utvidgnings- eller anläggningskostnaden,
denna kostnad till belopp af högst trehundra kronor fördelas
af synerätt till godtgörande på viss tid, beräknad från den dag, utvidgningen
eller anläggningen börjats, och till högst tio år efter då varande
boställshafvares afträde.

2. I afseende på skogens skötsel och vård lände till efterrättelse
hvad derom särskildt är stadgadt.

3. Torfmosse skall ändamålsenligt behandlas.

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

399

28 §.

1. Om hägnad i egoskilnad mot annans jord galle hvad derom är
stadgadt. Den hägnad, boställshafvare åligger i egoskilnad hålla, skall
vid boställes afträdande i fredgildt stånd lemnas.

2. Har till följd af sådan förening, som i 19 § af kongl. förordningen
den 21 december 1857 omförmäles, stängsel i egoskilnad mot annans
jord blifvit borttagen eller icke hållits så tät, att den mot mindre
hemdjur gör fred, och upphör den förening att vara gällande, då skall,
om bostället dervid innehafves af annan än den, som föreningen ingått,
och synerätt finner kostnaden för återuppsättande af den stängsel, bostället
bör hålla, uppgå till högre belopp än boställshafvaren anses böra vidkännas,
hägnadskostnaden af synerätten fördelas till godtgörelse på det
antal år, som skäligt pröfvas, dock icke öfverstigande tjugu, räknadt från
den tid, då stängseln blifvit fullbordad.

3. Inom boställes egoområde vare boställshafvare ej förbunden att
hägnad uppehålla, der ej synerätten finner nödigt föreskrifva stängsel omkring
ängs- eller betesmark, som af ålder varit inhägnad.

29 §.

1. I fråga om nyodling eller upprödjning af beteshage å boställes
skogsmark gäller hvad derom stadgadt finnes.

2. Vill boställshafvare för tillämnad odling af kärr, mosse eller
annan oländig mark, deraf i dess närvarande skick föga eller ingen afkomst
kan erhållas, tillförsäkra sig rätt till frihetsår, enligt hvad derom
särskildt stadgadt är, göre anmälan om företaget hos Konungens befallningshafvande,
som derefter iakttager hvad gällande författningar i ty fall
föreskrifva. När frihetsår beviljas, bestämmer Konungens befallningshafvande
om och hvilka byggnader å den odlade lägenheten böra finnas.
Virke till dessa byggnader äfvensom till de för odlingen nödiga hägnader
jemte erforderligt bränsle eger boställshafvaren, under den tid, han innehar
äfven sjelfva bostället, hemta från dess skogsafkastning; men, sedan
han afträdt bostället, åtnjuter han icke annan rätt till afkastning af
skogen, än att derifrån, så vidt då varande innehafvare af bostället ändock
kan från skogen få sitt virkesbehof fyldt, virke till hägnad i odlingslägenhetens
yttergränser må tagas efter utsyning af vederbörande skogstjensteman.

3. Vid frihetsårens slut skall den odlade lägenheten, till åker och
äng behörigen häfdad, jemte erforderliga hägnader och byggnader i försvarligt
skick till bostället afträdas utan ersättning.

30 §.

Med odling genom flåhackning och bränning af torf förhålles enligt
hvad derom särskildt är stadgadt.

400

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

VII Kap.

Om öfverträdelse af nyttjanderätt till boställe.

31 §.

1. Hvad boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt och icke
till dess årliga afkastning räknas kan, må ej bostället afhändas, utan att
sådant är särskildt tillåtet, ej heller skogseffekter, äfven om de kunna
anses tillhöra boställets årliga afkastning. Gödsel får icke bortföras från
boställe, förenadt med jordbruk. Stråfoder må boställshafvaren icke förr
än vid afträdestiden från sådant boställe bortföra utan särskildt tillstånd.
Detta sökes, om det äskas för längre tid än ett år, hos synerätt och
eljest hos Konungens befallningshafvande. Vid pröfning af ärendet tages i
noggrant öfvervägande, huruvida det begärda tillståndet, utan skada för
bostället, kan, med hänsyn till der befintliga förhållanden, meddelas med
eller utan vilkor. Innan dylikt ärende hos Konungens befallningshafvande
afgöres, skall domkapitlets yttrande inhemtas. Har boställshafvaren, när
han skall afträda bostället, foder öfver, hembjude det efterträdaren. Vill
han det ej lösa efter pris, som, der öfverenskommelse härom icke annorlunda
träffas, varder bestämdt af tre gode män, utsedde i den ordning,
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 angående val af sådana stadgar,
må afträdaren bortföra fodret.

VIII Kap.

Om af- och tillträde.

32 §.

1. Med afträde å de löningsboställen, som skola vara i författningsenlig
ordning utarrenderade,'' förhålles efter allmän lag.

2. Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 maj; inrymme
dock afträdaren från den 14 mars honom, som efter kommer, halfva husen,
sätesbyggningen deri ej inbegripen.

3. Aret före afträdet skall, om tillträdaren sådant påkallar, afträdaren
låta åt tillträdaren verkställa erforderligt höstbruk och sådd emot
ersättning, som, i brist af åsämjande, bestämmes af tre gode män, utsedde
i den ordning, lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 i fråga om val
af sådana föreskrifver; dock att tillträdaren anskaffar utsäde.

4. År vid tiden för boställes afträdande icke bestämdt, hvem som
kommer att boställe tillträda, skall domkapitlet föranstalta, att bostället

K. PROF. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

401

emellertid varder behörigen brukadt och vårdadt, intill dess detsammas
skötsel och vård kan af tillträda^ öfvertagas.

5. A alla med jordbruk förenade boställen vare afträdaren skyldig
att utan ersättning tillhandahålla efterträdaren den efter vanliga förhållanden
nödiga gödsel till första höst- och vårutsädet.

IX Kap.

Om -tillsyn å boställen samt om ekonomiska besigtningar och

husesyner.

33 §.

Domkapitlet bör egna noggrann tillsyn deröfver, att inom stiftet belägna
boställen varda till hus och egor behörigen vidmakthållna, samt att
boställshafvare ej lemnas tillfälle genom försummande af honom åliggande
byggnads- och underhållsskyldighet, till förnärmande af boställets och
efterträdares rätt, ådraga bostället större husröta, än som kan af den
försumliges tillgångar gäldas. Anser domkapitlet boställets rätt vara genom
något af domstol eller annan myndighet meddeladt beslut förnärmad,
skall domkapitlet föranstalta, att beslutet varder i behörig ordning öfverklagadt.

34 §.

A alla boställen skola för tillsyn a deras häfd till hus och jord
hållas ekonomiska besigtningar så ofta sådane nödige finnas och sist å
femte året efter det, då husesyn eller ekonomisk besigtning näst förut å
bostället förrättats.

35 §.

Domkapitlet skall före utgången af februari månad hvarje år till
Konungens befallningshafvande insända uppgift på de boställen, å hvilka
ekonomiska besigtningar böra under året hållas; egande domkapitlet att
i händelse af särskildt behof äfven å annan tid ekonomisk besigtning å
visst boställe hos Konungens befallningshafvande äska.

36 §.

Dessa besigtningar förrättas, efter Konungens befallningshafvandes
förordnande, på landet af kronofogden i orten eller annan kronobetjent,
biträdd af två nämndemän, och i stad af magistratsperson med biträde
af två utaf magistraten utsedde sakkunnige män. Dessa biträden kallas
af förrättningsmannen.

37 §.

1. Såsom jäf mot förrättningsman gäller: om han är med boställshafvare
uti den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 § rätte -

402

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

gångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om förrättningsman är boställshafvares
vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om förrättningsman
eller den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag,
som nämndt är, eger i målet del eller eljest kan af förrättningen vänta
synnerlig nytta eller skada, dervid dock den omständighet, att förrättningsman
eller hans bemälde skyldeman, såsom medlem af församlingen,
är byggnadsskyldig, ej må såsom jäf räknas. Har förrättningsman å
tjenstens vägnar rättegång med boställshafvare, eller söker någon sak med
förrättningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning i
uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det må ej heller för jäf räknas.

2. Vet förrättningsman, att sådant jäf mot honom är, anmäle det
genast och utan att dag till förrättningen utsätta hos Konungens befallningshafvande,
som förordnar annan förrättningsman.

38 §.

Förrättningsman utsätter tid för de åt honom uppdragne ekonomiska
besigtningar, med iakttagande, att de hållas å tjenlig årstid och att, der
så ske kan, besigtningar i samma ort förrättas omedelbart efter hvarandra.

39 §.

Om tiden för besigtmingen skall förrättningsmannen minst sex veckor
förut underrätta domkapitlet, som dels förordnar vederbörande kontraktsprost
eller annat ombud att å domkapitlets vägnar vid besigtningen närvara,
dels ock, när församlings rätt ifrågakommer, föranstaltar, att kyrkostämma
för utväljande af ombud för församlingen att dess rätt vid besigtningen
bevaka varder hållen. Öfriga parter skola minst fjorton dagar
före besigtningen till densamma af förrättningsmannen kallas.

40 §.

När förrättningsman bevisligen iakttagit hvad, enligt nästföregående
§, honom åligger samt erhållit underrättelse, att ombuden blifvit utsedda,
må parts eller ombuds uteblifvande ej utgöra hinder för besigtningens
företagande.

41 §.

Anmäles vid förrättningen jäf mot förrättningsman, skall han beslut
deröfver meddela och, om jäfvet pröfvas lagligt, inställa förrättningen och
om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som
derefter förordnar annan förrättningsman. Ogillas jäfvet, skall förrättningen
fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med hufvudsaken
klaga öfver beslut, hvarigenom jäfsanmärkning ogillats.

42 §.

Vid besigtningen åligger förrättningsmannen:

l:o) att affordra boställshafvaren redovisning för byggnadsbidrag,
husröte- eller brandskadeersättning eller andra medel, hvilka böra för
boställets räkning redovisas;

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

403

2:o) att anmärka huru tillståndet med egendomen befinnes i de
delar, hvilka enligt denna boställsordning kunna utgöra föremål för uppmärksamhet
;

3:o) att i penningevärde uppskatta befunna brister, som kunna utan
nybyggnad afhjelpas, samt utsätta tid, hvarinom sådana brister, derest
förrättningen vinner laga kraft, böra genom vederbörande vara afhulpna;

4:o) att så väl vid förrättningens afslutande tillkännagifva som ock
i instrumentet anteckna, att den med förrättningen missnöjde, vid förlust
af rätt till vidare talan, eger inom 30 dagar efter förrättningens afslutande
anmäla sig hos domaren med begäran om laga syn.

43 §.

1. Äro icke inom den tid, som vid ekonomisk besigtning blifvit
bestämd för anmärkta bristers afhjelpande, desamma afhulpna, och har ej
hos kontraktsprosten blifvit styrkt att förrättningen öfverklagats, anmäle
kontraktsprosten förhållandet skyndsamligen hos domkapitlet, som har
att vidtaga de åtgärder, hvilka pröfvas nödiga till bevarande af boställets
och efterträdares bästa antingen medelst begäran bos öfverexekutor att
genom dess embetsåtgärd bristerna må blifva för lega på den försumliges
bekostnad afhulpna, eller genom beredande af erforderlig säkerhet bos
honom för husrötebeloppet.

2. Har vanvård blifvit vid besigtningen anmärkt, bör domkapitlet
påkalla laga syn.

44 §.

1. Kronobetjent och nämndeman erhålla för ekonomiska besigtningar
reseersättning och dagtraktamente enligt hvad i gällande resereglemente
bestämmes. Magistratsperson samt konsistoriiombud njuta
reseersättning och dagtraktamente lika som kronofogde och de magistratsperson
biträdande sakkunnige män lika som nämndemän.

2. Dessa ersättningar äfvensom lösen för ett exemplar af instrumentet,
som skall vid bostället förvaras, gäldas å första klassens bostadsboställen
och de löningsboställen, som af biskopar innehafvas eller skola
vara i författningsenlig ordning utarrenderade, af boställshafvare, å boställen
i Lappmarken af lappska ecklesiastikfonden, men å hvarje annat
boställe af kyrkans medel eller, om sådana saknas, af pastoratet; dock
att, der besigtning i följd af någon vederbörandos tredska eller försummelse
särskild! påkallas, kostnaden för sådan besigtning bör af den tredskande
eller försumlige gäldas.

45 §.

Husesyn förrättas å tjenlig årstid, på landet af domare jemte minst
två, högst sex nämndemän, allt efter som domaren pröfvar nödigt, samt
i stad af rådstufvurätt. Egande å landet domaren och i stad rådstufvurätten
att till rättens biträde vid synen, der så finnes behöflig!, tillkalla
byggnadskunnig person.

404

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

46 §.

Husesyn är antingen laga syn eller af- och tillträdessyn.

47 §.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besigtning blifvit anmäldt,
äfvensom då laga syn af domkapitlet äskas eller för tillämnad nybyggnad
af byggnadsskyldig begäres.

48 §.

1. Af- och tillträdessyn hålles i anledning af ombyte utaf boställshafvare.

2. A boställe, förenadt med jordbruk, skall sådan syn hållas året
näst före afträdet, när så tidigt ledigheten inträffat och bestämdt är hvem
som efter afträdare!! skall bostället öfvertaga, att syn kan nämnda år å
tjenlig årstid medhinnas. Kan syn ej det året hållas, må den ega rum
under afträdesåret, sist inom sex månader efter afträdet. -

3. A boställe utan jordbruk vare af- och tillträdessyn ej nödig, der
ej byggnads- och underhållsskyldighet åligger boställshafvaren, eller denne
eller vederbörande byggnadsskyldig senast vid afträdestiden sådan syn hos
domkapitlet äskar, eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Afoch
tillträdessyn bör i dessa fall förrättas, der så ske kan, året före afträdet
och sist inom sex månader efter detsamma.

4. Då boställe för allmän kassas räkning stått under domkapitlets
förvaltning, vare i anledning af dess afträde af- och tillträdessyn ej nödig
med mindre sådan syn å någondera sidan äskas; börande efterträdande
boställshafvare, om han påyrkar syn, sist en månad efter tillträdet derom
hos domkapitlet göra framställning. Mottager boställshafvare boställe af
domkapitlet utan af- och tillträdessyn, svarc sedan för allt hvad domkapitlet
under dess besittningstid i afseende på boställets bebyggande,
underhåll och vård ålegat.

49 §.

När af- och tillträdessyn bör ega rum, skall domkapitlet, med öfverlemnande
af instrumentet öfver sista ekonomiska besigtning, om sådan
senare än husesyn hållits, i god tid af- och tillträdessyn begära hos domaren
på landet eller rådstufvurätten i stad.

50 §.

1. Då syn är begärd, skall domaren eller rätten dels utsätta tid
för densamma och derom underrätta Konungens befallningshafvande med
begäran vid af- och tillträdessyn, att, derest till bostället hör skog, som
hel och hållen eller delvis står under boställshafvarens vård och för hvilken
viss hushållningsplan är faststäld, skogstjenstemau måtte förordnas att vid

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

405

synen biträda, dels kungöra tiden minst två månader förut för domkapitlet,
som förordnar vederbörande kontraktsprost eller annat ombud
att å dess vägnar vid synen närvara, äfvensom, der församlings rätt ifrågakommer,
ombesörjer, att kyrkostämma för utväljande af ombud till bevakande
af församlingens talan varder hållen; dels ock föranstalta, att
öfriga parter varda minst fjorton dagar, om de inom pastoratet bo, eljest
en månad före synen till densamma kallade; börande domaren låta genom
kronobetjent nämnd till synen kalla.

2. Skall vid afträdet boställe af domkapitlet för allmän kassas räkning
öfvertagas, och är, då kallelse till af- och tillträdessyn, enligt hvad
nu sagdt är, utfärdas, den löntagare nämnd, som efter domkapitlet kommer
att bostället tillträda, då bör jemväl sådan löntagare genom domkapitlets
försorg till synen kallas.

3. Sist vid synens början skola synerätten tillhandahållas, af domkapitlet
bevis att hvad domkapitlet enligt 1 och 2 momenten af denna
paragraf åligger blifvit behörigen fullgjordt, samt af vederbörande kyrkostämmoordförande
intyg, hvilka församlingsombud blifvit utsedda.

51 §.

Syn må ej uppehållas deraf, att behörigen kallad part eller utsedt
ombud uteblifver.

52 §.

Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit enligt denna boställsordning
till sådan syn hänskjutna. Ej må vid laga syn årsberäkning för
nybyggnad bestämmas.

53 §.

Hvad i 42 § 1 momentet stadgas för ekonomisk besigtning, galle äfven
för af- och tillträdessyn, och iakttages derjemte vid sådan syn följande
af synerätten:

1. Efterses och antecknas i hvad mån förut föreskrifna nybyggnader,
förbättringar och andra åtgärder blifvit verkstälda.

2. Är sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn hus, som bör
vid bostället finnas, nybygdt, tillses, huruvida det är i öfverensstämmelse
med gifna föreskrifter samt i öfrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfördt.
Synerätten meddele derefter beslut, huruvida huset må, i befintligt
skick eller sedan derå anmärkta felaktigheter och brister blifvit afhulpna,
insynas, eller om det skall alldeles utdömas.

3. Hvarje bostället i öfrigt tillhörande hus besigtigas. Finnes hus
vara så bristfälligt, att det icke vidare kan för sitt ändamål användas
eller med fördel bättras, skall det utdömas samt byggandet af nytt föreskrifvas,
och skall dertill utses plats, hvilken, så vidt utan skada för bostället
eller oskälig tillökning i den byggnadsskyldiges tunga ske kan,
efter tillträdarens önskan lämpas. Utdömes eller felas sätesbyggning å
bostadsboställe af första klassen, hänvisas vederbörande att om ritning
och fastställelse derå, efter hvad derom föreskrifvet är, föranstalta. Ut Pr

estlöner egleringskomitén IT, 2. ,31

406

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

dömes eller felas annat hus, bestämmer synerätten storleken, inredningen
och öfriga beskaffenheten af det nya samt uppgör kostnadsförslag.

4. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrifvas,
med utsättande af derför erforderlig kostnad.

5. Boställets egor besigtigas. De brister, afträdaren låtit komma sig
till last i afseende på åkerns häfdande, öfriga egors skötsel och vård,
hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torfmosses behandling,
allt efter hvad för hvarje fall är stadgadt, antecknas, de åtgärder
och förbättringar, som i följd deraf erfordras, föreskrifvas och kostnaden
för desamma utsättes. Finnes antaget brukningssätt uppenbart leda till
skada för bostället, föreskrifves nödig rättelse.

6. Om till bostället hör skog, för hvilken hushållningsplan är faststäld,
skall, så vidt denna skog står under boställshafvarens vård, noggrann
undersökning af skogsskötsel!! anställas. Är andel i den behållna
afkastningen tillerkänd boställshafvaren, skall af kostnaden för afhjelpande
af anmärkta brister i afseende å fröträd och skogsåterväxt påföras afträdaren
lika andel, som han egt att af den behållna afkastningen tillgodonjuta.
På enahanda sätt förfares i fråga om värdet af sådant för afhjelpande
af brister å boställets hus och hägnader behöfligt virke, som ej
kan hemtas från den afträdarens besittningstid enligt hushållningsplanen
tillhörande skogsafkastning.

7. Vinnes utredning derom, att åkerjordens behöriga gödning försummats,
ålägges afträdaren att tillföra bostället gödningsämnen efter ty
behofvet fordrar.

8. Årsberäkning bestämmes för ej mindre den utaf afträdaren.under
hans besittningstid verkstälda nybyggnad, för hvilken han är till årsberäkning
berättigad, och för hvilken årsberäkning ej förut blifvit faststäld, än
äfven dylik nybyggnad, som vid synen föreskrifves.

10. Beslut meddelas om fördelning på vissa år af kostnad eller förlust
i de fall, då sådan fördelning enligt denna författning är medgifven.

11. Tid utsättes, inom hvilken af synerätten föreskrifna arbeten skola
vara verkstälda.

12. I allt annat, hvartill denna boställsordning föranleder, anställes
undersökning och meddelas föreskrift.

54 §.

1. På grund af hvad vid af- och tillträdessyn af rätten blifvit bestämdt
skall, der så erfordras, emellan afträdare och tillträdare upprättas
och i synerättens utslag införas liqvid, fullständigt upptagande å ena sidan
alla de belopp, hvilka påförts afträdaren, och å andra sidan allt hvad
honom tillgodoförts.

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

407

2. Liqviden, som inrättas efter hvad behofvet i hvarje fall fordrar,
skall tydligt utvisa hvad afträdaren eller tillträdaren blifver skyldig eller
får till godo.

55 §.

Har af- och tillträdessyn hållits före afträdet, må afträdaren vid uppgörelse
med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för de afträdaren
ålagda arbeten, som han före afträdet verkstält. Efter afträdet må han
ej befatta sig med några arbeten å bostället, utan skall hvad då brister
af det, som på honom ankommer, verkställas af tillträdaren mot rätt till
derför upptaget kostnadsbelopp, hvilket skall af afträdaren nedsättas hos
domkapitlet och icke må af tillträdaren lyftas, innan domkapitlet härtill
lemnat tillstånd med eller utan vilkor om säkerhets ställande hos domkapitlet
för medlens användande. Nödiga föreskrifter i dessa hänseenden
skola i synerättens utslag meddelas.

56 §.

I det fall, som i 50 § 2 momentet afses, skall, sedan rättsförhållandet
emellan afträdaren och domkapitlet bestämts, synerätten, efter ty ske kan,
emellan domkapitlet och efterträdande löntagare skilja.

57 §.

1. För husesyner njuta domare, nämnd och skogstjensteman reseersättning
och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, ordförande och
ledamot i rådstufvurätt samt konsistoriiombud reseersättning och dagtraktamente,
ordföranden lika som häradshöfding, ledamot lika som nämndeman
och konsistoriiombud lika som kronofogde, samt biträdande byggnadskunnig
person godtgörelse efter synerättens bestämmande. Till kostnad för husesyn
räknas jemväl lösen för ett exemplar af syneinstrumentet, hvilket
skall vid bostället förvaras.

2. Vid laga syn skall kostnaden derför gäldas för boställen af första
klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af biskopar eller äro i
författningsenlig ordning utarrenderade, af vederbörande boställshafvare,
för boställen i Lappmarken af lappska ecklesiastikfonden, och för hvarje
annat boställe af kyrkans medel, eller, om tillgång saknas, af pastoratet,
der icke synerätten finner vare sig att synen blifvit utan giltig orsak påkallad,
eller ock att, när synen egt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen
varit befogad, i hvilka händelser den skyldige skall åläggas
att af synekostnaden gälda hvad synerätten skäligt pröfvar.

3. Kostnaden för af- och tillträdessyn skall gäldas för bostadsboställe
af första klassen samt de löningsboställen, som innehafvas af biskopar eller
äro i författningsenlig ordning‘utarrenderade, utaf afträdare och tillträdare
till hälften hvardera, för bostadsboställen af andra klassen och de löningsboställen,
som af kyrkoherdar innehafvas, af pastoratet, afträdare och tillträdare
till eu tredjedel hvardera, samt för hvarje annat boställe af
kyrkans medel eller, om sådana saknas, af pastoratet.

408

K. PROP. 1894 ANGÅENDE boställsordning.

58 §.

Om fullföljd af talan mot syne- eller rådstufvurätts äfvensom mot
hofrätts beslut i dessa mål, galle hvad derom är stadgadt; och skall domstolen
meddela fullständig underrättelse om hvad i sådant afseende är att
iakttaga.

59 §.

Inom fjorton dagar efter afsilande af ekonomisk besigtning eller
husesyn skall ett exemplar af besigtnings- eller syneinstrumentet för domkapitlets
räkning afgiftsfritt till konsistoriiomhudet öfversändas. Inom
samma tid tillhandahållas vederbörande parter mot lösen nödiga exemplar
af instrumentet antingen å förrättningsstället eller å annat ställe inom
häradet eller tingslaget, derom vid förrättningens slut underrättelse meddelas.

60 §.

Vederbörande byggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad
efter förloppet af den tid, då, enligt hvad honom genom synerätts laga
kraft egande beslut förelagdt blifvit, anmärkta brister och felaktigheter
bort vara afhulpne eller föreskrifven nybyggnad verkstäld, om fullgörandet
till domkapitlet ingifva anmälan, vitsordad, för annan byggnads- och
underhållsskyldig än boställshafvare, af denne, och, beträffande boställshafvaren
åliggande arbeten, af två utaf församlingen för sådant ändamål
å kyrkostämma utsedda ombud. Försummar byggnads- och underhållsskyldig
hvad nu sagdt är, skall öfverexekutor, på anmälan härom af domkapitlet,
vidtaga erforderliga åtgärder för verkställighet på den försumliges
bekostnad af hvad eftersatt blifvit. Skulle hvad domkapitlet såsom
boställshafvare blifvit ålagdt ej fullgöras, eger församlingen eller efterträdande
boställshafvare verkställighet hos öfverexekutor påkalla.

X Kap.

Allmänna bestämmelser.

61 §.

Instrument öfver ekonomiska besigtningar och husesyner samt andra
bostället rörande handlingar skola, jemte förteckning å desamma, af boställshafvare
derstädes eller i kyrkan förvaras, vid besigtningar och syner
tillhandahållas samt vid afträde till efterträdaren öfverlemnas.

62 §.

Hvad för boställshafvare i denna boställsordning är föreskrifvet galle
äfven för arrendator eller brukare, som är i författningsenlig ordning an -

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

409

tagen, samt, i tillämpliga delar, äfven för domkapitlet för den tid, domkapitlet
för allmän kassas räkning boställe innehafver.

63 §.

Finner synerätt till boställe hörande jordbruk vara af så obetydlig
omfattning, att för boställen med jordbruk gifna bestämmelser till större
eller mindre del synas icke derå tillämplige, eger synerätten förordna, om
och i hvilken mån beträffande sådant boställe skola tillämpas för boställen
utan jordbruk meddelade stadganden.

64 §.

Sedan bestämdt blifvit, hvilka hus skola å boställe finnas, eller förordnande
enligt 63 § meddelats, må, utan hinder deraf att beslut härutinnan
vunnit laga kraft, synerätt, på grund af sedermera inträffade förändrade
förhållanden, i dessa afseenden annorlunda förordna.

65 §.

För pastorat, bestående af både lands- och stadsförsamling, skall, i
brist af godvillig öfverenskommelse, Konungens befallningshafvande för viss
tid, högst femtio år, bestämma, huru stor lott af den pastoratet tillkommande
byggnads- och underhållsskyldighet å andra och tredje klassernas
bostadsboställen skall påläggas hvarje särskild församling inom pastoratet;
dervid hänsyn skall tagas både till invånareantalet i de olika församlingarne
och till summan af senast påförda bevillningsafgifter för de beskattningsföremål,
för hvilka deltagande i byggande och underhåll af prestgård
skall ega ruin, dock med iakttagande, hvad landsförsamling angår,
icke allenast af den lindring, som i sådant hänseende enligt gällande lag
är inedgifven för andra beskattningsföremål än fastighet, utan ock deraf
att, äfven om bostadsbostället är i stad beläget, landsförsamling icke må
påföras andel i mer än som motsvarar den, enligt 14 § 1 mom. i denna
boställsordning, pastorat åliggande byggnads- och underhållsskyldighet å
bostadsboställe af samma klass å landet.

Med tillämpning af hvad sålunda bestämmes, verkställer synerätt fördelningen
emellan pastoratets församlingar så att eu hvar bland dessa får,
så vidt ske kan, särskilda af de laga husen att bygga och underhålla.

66 §.

Då löntagare, som saknar visst boställe, är berättigad till fri bostad,
skall bostadens beskaffenhet lämpas efter hvad derom för motsvarande boställe
är stadgadt.

67 §.

1. För andra klassens bostadsboställen på landet i Skåne gäller fortfarande
hvad derom särskilt är stadgadt.

410

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

2, Der eljest å viss ort eller för visst boställe, i följd af särskildt
stadgande, öfverenskommelse eller annan giltig grund, i fråga om hvem
byggnads- och underhållsskyldigheten åligger eller om fördelningen af
densamma, ett annat förhållande eger rum, än som öfverensstämmer med
hvad derom i allmänhet varit stadgadt, tillämpas fortfarande hvad sålunda
hittills undantagsvis varit härutinnan gällande.

XI Kap.

Om tillämpning af denna boställsordning och öfvergångs stadganden.

68 §.

1. Denna boställsordning skall, med iakttagande af hvad här nedan
sägs, tillämpas från och med den 1 maj 1895.

2. Hittills utnämnd löntagare vare ej, mot sitt bestridande, underkastad
andra än de före denna boställsordnings utfärdande gällande föreskrifter
i afseende på de laga husens byggande och underhåll; och skall
hoställsordningen i detta afseende, så länge den ej är för boställshafvaren
gällande, icke heller för annan, som å boställe är byggnadsskyldig, tilllämpas.

3. Å andra klassens bostadsboställen på landet skall pastoratet, enligt
hittills gällande föreskrifter, fortfarande bygga och underhålla spanmålsbod,
så länge boställshafvaren uppbär löningssäd i skäppan. När
detta förhållande upphör och spanmålshod ändock bör å bostället finnas,
inträder kyrkoherdens skyldighet att, enligt denna boställsordning, spanmålsbod
bygga och underhålla.

4. Den rätt, som i följd af särskildt stadgande eller landssed hittills
på vissa orter må tillkomma afträdande boställshafvare att efter sitt
afträde njuta skörden af den näst förut å bostället utsådda höstsäden,
vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes.

5. Stadgandet i 57 § 3 momentet beträffande bostadsboställen af andra
klassen och de löningsboställen, som af kyrkoherdar innehafvas, skall tilllämpas
först vid de af- och tillträdessyner, som hållas vid härefter utnämnd
löntagares afträde.

6. Hvad för vissa stift är i fråga om ersättning för odlingsarbeten
å prestboställen genom särskilda kongl. bref stadgadt skall härefter tillämpas
endast beträffande de odlingar, hvilka äro påbörjade före år 1895.

7. De laga hus, som blifvit uppförda innan denna boställsordning,
efter hvad nu sagdt är, skall tillämpas, må ej, der de, enligt förut
gällande stadganden, äro godkända eller antagliga, utdömas derföre, att
de ej med hoställsordningen öfverensstämma.

69 §.

Vid den af- och tillträdessyn, som å boställe hålles i anledning af
första härefter inträffande ombyte af boställshafvare, skall synerätten dels,

K. PROP. 1894 ANGÅENDE BOSTÄLLSORDNING.

411

i den mån förhållandena sådant påkalla, enligt förut gällande stadganden,
bedöma afträdarens byggnads- och underhållsskyldighet samt rättsförhållandet
emellan honom och tillträdaren, dels ock, såvidt stadgandena i
G8 § 2 momentet medgifva, med tillämpning af denna boställsordning, bestämma
hvilka laga hus böra å bostället finnas samt hvem byggnads- och
underhållsskyldigheten af de samma derefter skall åligga. De hus, som
dervid till byggande och underhåll från en till annan öfvergå, skola i
fullgodt stånd lemnas; och böra förty alla å dessa hus vid synen anmärkta
brister afhjelpas eller ersättas af den, hvilken dessa bristers afhjelpande,
enligt förut gällande stadganden, ålegat.

70 §.

Hittills utnämnd löntagare, som boställe tillträdt och i anledning af
hvars tillträde af- och tillträdessyn hållits, innan tillämpning af denna boställsordning
vidtager, vare ej berättigad att af annan byggnadsskyldig å
bostället fordra andra laga hus än dem, som dittills blifvit derstädes insynta;
men åstundar sådan boställshafvare, att boställsordningen, utom
beträffande de laga husens antal, i öfrigt, i fråga om deras byggande och
underhåll, må redan under hans besittningstid vinna tillämpning, göre
derom anmälan vid husesyn; och skall, der i följd af dylik anmälan annan
fördelning af byggnads- och underhållsskyldigheten af denna boställsordning
föranledes, synerätten förordna om sådan fördelning, med iakttagande
af hvad i nästföregående paragraf sagdt är. Sådan anmälan må dock ej
göras af lottägare, hvars efterträdare vid boställsordningens utfärdande är
nämnd.