PATE NTLAGST1FT NINGSKOMMITTÉNS BETÄNKAN DEN (Statens offentliga utredningar 1914:7)

PATE NTLAGST1FT NINGSKOMMITTÉNS BETÄNKAN DEN

in.

FÖRSLAG

TILL

LAG

ANGÅENDE

FÖRBUD MOT VARORS FÖRSEENDE
MED ORIKTIG URSPRUNGSBETECKNING
OCH SALUHÅLLANDE AV ORIKTIGT
MÄRKTA VAROR

STOCKHOLM 1913

ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrivelse.................................................................... 5

Lagförslag........................................................................................ 9

Motivering.

Inhemska ursprungsbeteckningar.......................................... 15

Främmande ursprungsbeteckningar ....................................... 29

Allmänna bestämmelser ........................................................ 41

Bilaga

Till Konungen.

Sedan patentlagstiftningskommittén, i vars ursprungliga
uppdrag ingår att verkställa utredning angående
behovet av lagstiftningsåtgärder mot s. k. illojal kon -

kurrens, genom nådigt brev den 13 sistlidne juni fått
sig anbefallt att jämväl utarbeta förslag till en provisorisk
lag med bestämmelser mot åsättande inom landet å varor
av oriktig ursprungsbeteckning och försäljning inom landet
av sålunda märkta varor, får kommittén härmed i underdånighet
överlämna förslag till dylik lag jämte tillhörande
motiv.

Stockholm den 25 september 1913.

Underdånigst
E. O. J. BJÖRKLUND.

PER ANDERSON. FRANS BRUNDIN. JOHN EDBERG.

H. HJERTÉN. JOHN JOSEPHSON. ARVID KUYLENSTJERNA.

TORD MAGNUSON. NILS RAHM. JOSEF SACHS.
KNUT SÖDERBLOM. E. A. THUNHOLM.

LAGFÖRSLAG

Förslag

till

Lag angående förbud mot varors förseende med
oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande
av oriktigt märkta varor.

1 §•

Deri, som å vara, avsedd för försäljning, eller å
emballage, däri varan skall salnhållas, mot bättre vetande
och i avsikt att vilseleda i fråga om varans ursprung
anbringar beteckning, vilken giver varan sken av att
hava frambragts eller tillverkats i Sverige, om varan är
utländsk, eller annorstädes inom Sverige än å den verkliga
ursprungsorten, om varan är svensk, straffes med böter
till belopp av högst tvåtusen kronor eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst
sex månader.

Lag samma vare, om någon i sådan avsikt håller
till salu vara med å denna eller dess emballage eller å
till varan hörande anslag eller skylt anbragt, honom veterligen
oriktig beteckning, varom ovan sägs.

2 §•

Där så prövas skäligt, äger Konungen förordna, att
vad i 1 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om ursprungsbeteckningar, avseende i förordnandet
angiven främmande stat.

Angående beteckningar för vinodlingsprodnkter må
därvid föreskrivas, att en dylik beteckning, även om
brottslig avsikt, varom i 1 § nämns, icke föreligger, och
således jämväl om beteckningen enligt handelsbruk endast
tjänar att utmärka viss varuart, vid äventyr av ansvar
jämlikt 1 § ej må, på sätt i nämnda § sägs, användas
för vara, som veterligen är av annat ursprung, än beteckningen
angiver, såframt icke denna åtföljes av en beriktigande
uppgift, som, i händelse varan ej frambragts eller
tillverkats inom ifrågavarande stat, skall utmärka det
verkliga ursprungslandet och, därest varan genom beteckningen
angives vara frambragt eller tillverkad annorstädes
inom samma stat än å den verkliga ursprungsorten, denna
sistnämnda.

3 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal
för överträdelse av denna lag, fortsätter samma förbrytelse,
skall för varje gång, åtal därför i laga ordning anhängiggjorts,
fällas till det straff, som i 1 § sägs; dock
må ådömt fängelsestraff icke sammanlagt överstiga sex
månader.

4 §•

Det åligger allmän åklagare att åtala förbrytelse mot
denna lag; skolande sådant åtal anhängiggöras vid allmän
domstol.

5 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de
enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den — — —

MOTIVERING

Inhemska iirspriingsbeteckiiingar.

(l §•)''

Genom förordningen den 9 november 1888 infördes
i vår rätt förbud mot import till riket av utländska handelsvaror,
försedda med beteckningar, som gåve varorna
sken av att vara tillverkade i Sverige. Med anledning
av klagomål, vartill nämnda författning i tillämpningen
givit anledning, erhöll kommittén den 11 september 1908
i uppdrag att verkställa utredning angående behovet av
förordningens reviderande, och avlämnade kommittén den
20 september 1911 förslag till ny författning. På grundvalen
av detta förslag avläts till 1913 års riksdag nådig
proposition i ämnet. Kungl. Maj:ts förslag vann i oförändrat
skick Riksdagens bifall, och har den nya författningen
— här nedan benämnd importlagen — vilken,
på sätt i motiven till 2 § skall närmare angivas, även
innefattar vissa bestämmelser angående utländska ursprungsbeteckningar,
den 4 juni 1913 utfärdats.

År det sålunda förbjudet att till riket införa utländska
varor med svensk ursprungsbeteckning, känner vår rätt
däremot icke, om man frånser gällande bestämmelser angående
obligatoriska ursprungsbeteckningar för vissa slags
varor, något stadgande speciellt givet till förhindrande
därav, att, sedan en främmande vara hit införts omärkt,
densamma här i riket förses med svensk ursprungsbeteckning,
eller mot saluhållande av utländska varor, som
genom desamma åsatt beteckning eller annorledes utgivas
såsom svenska, likasom ej heller mot att för svenska
varor angiva oriktigt svenskt ursprung.

Väl kan, om svensk näringsidkares namn, firma eller
registrerade varumärke eller namnet å hans fasta egendom
obehörigen nyttjas såsom varubeteckning och även

Gällande
svensk rätt.

oriktigt geografiskt ursprung härigenom angives, denna
förseelse lagligen beivras, men icke ur ursprungssynpunkt
utan endast såsom intrång i annans rätt till sagda beteckningar
och allenast av den speciellt kränkte eller på
angivelse av honom.

Ej heller torde det i 22 kap. 1 § strafflagen givna
stadgande mot bedrägeri annat än undantagsvis kunna
vinna tillämpning. Först och främst fordras nämligen,
för att bedrägeri här skall föreligga, att ett köp verkligen
kommit till stånd. Asättande av en oriktig beteckning
eller saluhållande av en oriktigt märkt vara kan i och
för sig aldrig medföra ansvar jämlikt nämnda lagrum;
försök till bedrägeri är enligt svensk rätt icke straffbart.
Vidare fordras, att köparen genom svikligt förfarande
från säljarens sida blivit förledd till köpet, och såsom
svikligt förfarande lärer enbart användandet av en oriktig
beteckning å varan .ej alltid vara att anse. Slutligen fordras,
att genom köpet ekonomisk förlust tillskyndats köparen,
att, med andra ord, varan ej i värde motsvarat det för densamma
betingade pris. Att mot svarandens nekande bevisa
de båda sistnämnda förutsättningarna för straffbarhet kan
ofta vara förenat med betydande svårighet. Endast mot
den förorättade kunden är bedrägeribrottet att anse som
riktat, icke mot den ifrågavarande affärsmannens konkurrenter,
även om dessa indirekt lidit skada i sin näring
genom förlust av kunder. Ehuru brottet hör under allmänt
åtal, är det därför merendels beroende på den bedragne,
huruvida brottet skall beivras. Att han, då fråga
här oftast är om mindre värden, i allmänhet skall vara
föga benägen att bringa saken till offentligheten genom
åtal med ty åtföljande besvär och obehag, ligger i sakens
natur.

Slutligen är att erinra om stadgandet i 22 kap. 13 §
strafflagen angående ansvar för den, som säljer eller
annorledes emot vedergällning föryttrar ont för gott,
mängt för omängt eller det, varuti han vet fel vara, utan
att sådant uppenbara. Handlingen är, i motsats till vad
ovan yttrats i fråga om bedrägeri, straffbar, även om
ekonomisk förlust icke uppkommit för köparen, d. v. s.
även om priset för varan ej beräknats för högt. Efter
ordalagen kan stadgandet visserligen synas ägnat att
ganska ofta komma till tillämpning vid angivande av

oriktigt ursprung för varor. I praxis bär emellertid så
ej blivit händelsen. Medgivas måste ock, att lagbudet
icke innehåller något, som direkt hänvisar på ett sådant
förfarande. För övrigt är det ingalunda alltid fallet, att
en med oriktig ursprungsbeteckning försedd vara kan
sägas vara underhaltig eller, såsom lagen uttrycker det,
ond. Vad beträffar åtalsrätten, hör brottet endast för
det fall under allmänt åtal, att den vara, som föryttras,
utgöres av livsmedel.

I utlandet har särskilt under de senare årtiondena
lagstiftaren alltmera energiskt börjat ingripa emot missförhållandena
på förevarande område. I åtskilliga stater,
t. ex. England, Frankrike och Portugal, finnas sålunda
i likhet med hos oss lagbestämmelser mot import av
varor med oriktig ursprungsbeteckning. Men därjämte
förekomma såväl i dessa som i ett flertal andra främmande
länder, såsom Danmark, Norge och Tyskland,
speciella stadganden emot missbruk av ifrågavarande slag
inom landet. För dessa senare stadganden, vilka helt
naturligt inbördes förete väsentliga olikheter, skall på
skilda ställen i det följande redogöras, i den mån så anses
önskvärt till belysande av uppkommande spörsmål.
Här skall blott, under hänvisning i övrigt till motiven
vid 2 §, påpekas, att skydd gemenligen meddelas icke
allenast för inhemska utan jämväl för främmande nrsprungsbeteckningar.

Frågan om lagbestämmelser emot missbruk av svenska
ursprungsbeteckningar, jämväl vad angår förhållandena
inne i landet, är icke ny.

Av förarbetena till 1888 års förordning finner man,
att en dylik lagstiftning redan då var ifrågasatt, ehuru
förordningen sedermera erhöll en mera inskränkt räckvidd.

I vissa bland de till kommittén i samband med uppdraget
att verkställa utredning angående behovet av revision
av nyssnämnda författning remitterade yttranden
från flertalet av rikets dåvarande handelskammare sattes
i fråga, huruvida icke ansvar borde stadgas för den, som
hölle till salu utländska varor med svensk ursprungsbeteckning,
eller åtminstone för den, vilken, sedan dylika
varor hit införts omärkta, här försåge dem med sådan

Utländsk

rätt

Förarbetena
till 1888 års
förordning.
Yttranden
från korporationer
m. fl

Kommittén.

Provisorisk

lagstiftning.

beteckning; och i en del av de från olika sammanslutningar
på näringslivets område inkomna utlåtanden över
kommitténs förslag till ny importlag betonades kraftigt
nödvändigheten av denna författnings snara kompletterande
med en lagstiftning i nu ifrågavarande riktning.

Av motiven till sagda förslag framgår, hurusom kommitténs
avsikt varit att i det betänkande angående erforderlig
lagstiftning mot illojal konkurrens, som det enligt
nådigt uppdrag åligger kommittén att avgiva, till
behandling upptaga frågan om användandet av oriktiga
ursprungs beteckningar inom landet. I frågecirkulär, som
kommittén med anledning av nämnda uppdrag utsänt,
har det spörsmålet berörts, huruvida lagbestämmelser erfordras
mot hit införda utländska varors förseende med
svensk ursprungsbeteckning och saluhållande av sålunda
märkta varor; och har i de inkomna svaren önskvärdheten
av dylika bestämmelser i allmänhet och ofta med skärpa
framhållits, om ock därvid i många av svaren särskilt
betonats nödvändigheten av att icke lägga för mycket
besvärande band på en handlandes rätt att vid etikettering
och emballering av utländska varor begagna sig
av sitt namn, sin firma, sin adress, sitt varumärke.

Slutligen har Sveriges allmänna handelsförening i en
till kommittén den 28 oktober 1910 avlåten skrivelse påpekat
vikten därav, att skydd åvägabragtes mot att en
utländsk vara utgåves för svensk, enär — något som
även framhållits i flera bland svaren å kommitténs nyssnämnda
frågecirkulär — utan ett sådant skydd de på
senare tid framkomna strävandena att förmå allmänheten
att mera än hittills genom köp av inhemska varor gynna
den svenska industrien icke kunde medföra det önskade
resultatet. Då skyndsamhet vore av nöden, borde enligt
föreningens åsikt den ifrågavarande lagstiftningen genomföras,
oberoende av huru arbetet på den tilltänkta lagen
mot illojal konkurrens i övrigt fortskrede.

Det kommittén givna uppdraget att utarbeta förslag
till provisorisk lag i ämnet har icke varit fritt från vanskligheter.
Bestämmelsernas lösryckande från övriga stadganden
mot illojal konkurrens och särskilt illojal reklam har,
enligt vad av det följande kommer att närmare framgå,
understundom medfört, att åt desamma icke lämpligen

kunnat givas det innehåll, som måhända varit önskvärt.
Att med bestämdhet säga, i vad män det förevarande
förslaget sålunda är att anse som ofullständigt eller eljest
bristfälligt, torde emellertid icke låta sig göra, förrän
lagstiftningen mot illojal konkurrens i andra dess former
föreligger till avgörande. Huruvida de nu föreslagna
bestämmelserna då fortfarande böra efter eventuella
ändringar få kvarstå i särskild lag eller inryckas bland
övriga stadganden mot illojal konkurrens, blir likaledes
att i nämnda sammanhang avgöra.

Det mål, som man genom stadgandena i 1888 års
förordning och motsvarande bestämmelser i den nya importlagen
velat vinna, nämligen att förebygga det främmande
varor utsläppas i den inhemska marknaden med beteckningar,
som giva dem sken av att vara svenska, kan endast
ofullständigt nås, så länge det är tillåtet att hålla till
salu utländska varor med svenska ursprungsbeteckningar,
allenast dessa åsatts varorna först inne i landet. Anses
den svenska industriens och handelns likasom den köpande
allmänhetens intressen kräva förbud mot införsel till riket
av utländska varor med svenska ursprungsbeteckningar,
måste samma intressen ock anses kräva skydd mot enahanda
missbruk inom landet. Att vår gällande lagstiftning
härutinnan är att beteckna såsom inkonsekvent och ofullständig,
kan därför icke förnekas. Exempel saknas icke
ens därpå, att utländska varor samt till dem hörande
etiketter eller emballage med svenska ursprungsbeteckningar
samtidigt men var för sig hit införts, varefter
importören här anbragt etiketterna å varorna eller inlagt
dessa i emballaget. I detta sammanhang bör framhållas,
att en lag, som reglerar förhållandena inne i landet, icke
gör bestämmelser mot import av obehörigen märkta varor
överflödiga, i det genom sådana bestämmelser varornas
saluhållande inom riket kan förekommas redan på ett
tidigare stadium, då deras ursprung lättare går att kontrollera.

För en utsträckt lagstiftning tala vidare kraftigt de
strävanden att befordra omsättningen av svenska varor,
som, på sätt redan nämnts, under de sista åren gjort sig
gällande. Ett led häri är det med beaktansvärd framgång
krönta försöket att införa ett gemensamt svenskt varumärke,
ett märke som skulle åsättas svenska varor för

Behovet av
den ifrågasatta
lagstil
ningen.

Anbringande
av oriktig
beteckning och
saluhållande
av oriktigt
märkt vara.

att tydligt angiva deras svenska ursprung och sålunda
skilja dem från utländska. Anser man berörda strävanden
förtjänta att understödjas, kan det icke vara lämpligt,
att utländska varor i allmänhet saklöst kunna föras i
marknaden med svensk ursprungsbeteckning, blott denna
anbragts efter varornas införande i riket. Så mycket
mera gäller detta, som faran för dylika missbruk väsentligt
torde komma att ökas, i samma mån som strävandena
att höja allmänhetens intresse för svenska varor bära frukt.

Det ovan anförda synes väl motivera ett förbud mot
användande inom riket av svenska ursprungsbeteckningar
för utländska varor, i det genom ett sådant stadgande
en ej oväsentlig lucka i gällande rätt kommer alt, fyllas
till fromma för såväl den lojala industrien och handeln
som den köpande allmänheten.

Rörande lagens utsträckande att gälla även angivande
av oriktigt svenskt ursprung för svenska varor får kommittén
hänvisa till det följande i motiven.

Då kommittén härefter — under åberopande i tillämpliga
delar av motiven till den nya importlagen — övergår
till en närmare redogörelse för innehållet i nu förevarande
paragraf, är först att märka, hurusom, i likhet
med vad för motsvarande fall skett exempelvis i varumärkeslagen,
såväl åsättande av oriktig beteckning som
saluhållande av oriktigt märkt vara belagts med ansvar,
ett åsättande dock givetvis endast om varan är avsedd
för försäljning. Har emellertid den, som håller till salu
varan, jämväl åsatt den oriktiga beteckningen, torde icke
mera än ett brott få anses föreligga, ehuru förhållandet
kan komma att inverka på straffmätningen. Att om någon
från en vara, försedd med såväl oriktig ursprungsbeteckning
som eu densamma beriktigande uppgift, avlägsnar
denna senare, han därigenom gör sig skyldig till ansvar
såsom för anbringande av oriktig beteckning, har kommittén
ansett icke behöva särskilt uttalas i lagtexten.
Huruvida vid åsättande inom landet av oriktig beteckning
varan är avsedd att hållas till salu här eller att
exporteras, är utan betydelse för paragrafens tillämplighet.
Omvänt gäller, att straff kan ådömas även för saluhållande
här i riket av en utomlands oriktigt betecknad
vara, som oanmärkt fått hit införas. Har däremot varan
tagits i beslag vid importen men beslaget upphävts, lärer,

på sätt ock lagrådet framhållit i sitt utlåtande över förslaget
till ny importlag, frågan om beteckningens lagstridighet
få anses slutgiltigt avgjord, jämväl vad angår
förhållandena inne i landet, och talan om ansvar för
saluhållaude av varan alltså icke kunna väckas. Förbudet
mot saluhållande av obehörigen märkt vara gäller icke
blott detaljhandeln utan även engroshandeln. T. o. m. å
en icke yrkesmässigt, exempelvis genom privat auktion,
bedriven försäljning äger stadgandet tillämplighet. Att
detta sistnämnda förhållande ingalunda saknar sin bety»
delse, skall i annat sammanhang närmare belysas.

Likasom 1888 års förordning och den nya import- Beteckningar
lagen avser förslaget jämväl det fall, att beteckningen "al”Herran’.
icke förekommer å själva varan utan å emballage, vari slag m. m.
denna skall saluhållas. Däremot är paragrafen icke tilllämplig
i fråga om beteckningar å ytteremballage, däri
en såld vara försändes, eller omslag, vari den utlämnas
till köparen.

Att uttryckligen i paragrafen utsäga, det även beteckningar
å etiketter, till emballage icke hänförliga omslagsband
o. d., varmed varor saluhållas, falla under lagen,
har ej funnits nödigt, då en sådan beteckning torde få
anses såsom anbragt å varan. Också har 1888 års förordning
så tillämpats, och har ej heller i den nya importlagen
— lika litet som i 12 § varumärkeslagen för där
avsedda fall — etiketter o. s. v. särskilt omnämnts.

Emellertid har förbudet mot saluhållande av varor
under oriktig uppgift om ursprunget icke ansetts böra
begränsas till endast de fall, då oriktig beteckning förekommer
å varan eller emballaget, utan bär jämväl en
oriktig uppgift å till varan hörande anslag eller skylt
förklarats medföra ansvar. Utan eu dylik föreskrift skulle
förbudet i övrigt lätteligen kunna kringgås, därigenom att
en handlande exempelvis i ett sitt skyltfönster utlade
omärkta utländska varor och intill desamma anbringade
ett anslag med uppgift, att varorna vore av svenskt ursprung.

Att även med det innehåll, kommittén sålunda givit
åt stadgandet, detsamma icke varder fullt effektivt, skall
ej förnekas. I åtskilliga främmande lagstiftningar finnes
också förbud stadgat mot att i annonser, priskuranter,
prospekt, cirkulär o. d. angiva oriktigt ursprung för salu -

Oriktig

beteckning.

förda varor. Då emellertid, om ett sådant förbud skulle
införas lios oss, den frågan uppkommer, huruvida och i
vad mån därav påkallas ändring i gällande tryckfrihetsförordning,
samt denna fråga synes böra lösas först i
sammanhang med spörsmålet om de ändringar i samma
författning, vilka kunna föranledas av en allmän lagstiftning
mot illojal konkurrens, har kommittén ej i föreliggande
förslag till provisorisk lag beträffande ett begränsat
område av den illojala konkurrensen upptagit några bestämmelser,
motsvarande de nämnda i utländsk rätt förekommande.

Vad till slut angår sådana oriktiga ursprungsuppgifter
som t. ex. muntligen i en affär eller genom brev
till enskild kund lämnade meddelanden, synes någon
annan lagstiftning häremot än den, 22 kap. strafflagen
innehåller, varken av behovet vara särskilt påkallad eller
lämpligen kunna genomföras.

Icke blott ett angivande av svenskt ursprung för en
utländsk vara är förbjudet utan även angivande av oriktigt
svenskt ursprung för en vara, som verkligen frambragts
eller tillverkats inom Sverige fastän annorstädes,
än beteckningen utmärker. Om ock kravet från näringslivets
representanter på en lagstiftning i ämnet egentligen
gått därpå ut, att förbud måtte stadgas mot att utgiva
främmande varor för svenska, lärer det utsträckande av
förbudet, som kommittén föreslagit, få anses välgrundat.
Därest stålvaror, tillverkade annorstädes — låt vara inom
Sverige — än i Eskilstuna, utbjudas under beteckningen
»Eskilstuna», är detta ägnat att lända eskilstunafabrikanterna
till skada såväl genom att minska omsättningen och
kanske pressa ned priset för det äkta eskilstunafabrikatet
som också, om de utbjudna varorna äro av sämre kvalitet,
genom att misskreditera eskilstunasmidet. Även
för andra stålfabrikanter likasom för handlande i branschen,
vilka ej använda sig av dylika medel för att
vinna kunder, och äntligen för den köpande allmänheten,
som blir vilseledd, kan genom förfarandet väsentlig skada
vållas.

Ett direkt angivande av visst ursprung fordras icke
för paragrafens tillämplighet, utan är jämväl en indirekt
hänvisning tillräcklig. Vilken som helst beteckning, ägnad
att vilseleda i något av de hänseenden, paragrafen om -

nämner, är förbjuden. Exempel å beteckningar, vara
lagen kan vinna tillämpning, äro sådana, i vilka ordet
»svensk» ingår (»Svensk tillverkning», »Svensk vara»),
namn å landsdel, trakt, stad eller annan ort inom Sverige,
svensk näringsidkares namn eller firma samt fingerade
svenska firmanamn. Att t. ex. ett ortsnamn återgives
med en obetydlig förändring, utesluter icke straff, om
fara för vilseledande ändock föreligger. Vad särskilt beträffar
svensk handlandes namn eller firma, hänvisas till
vad därom kommer att i det följande vidare yttras.

Att efter förebild från vissa främmande lagar begränsa
förbudet att gälla allenast för det fall, att vårt
land, respektive det angivna ursprungsstället, speciellt
vunnit anseende för producerandet av ifrågakomna slags
varor — man tänke å sådana beteckningar som »Svenska
tändstickor», »Skånska handskar», »Eskilstunasmide»,
»Vadstenaspetsar», »Norrköpings vävnader» — har kommittén,
om ock missbruk av dylika ursprungsbeteckning^-medföra den största vådan, icke kunnat förorda, då med
en sådan lagstiftning det eftersträvade målet att i allmänhet
befrämja avsättningen av svenska varor ej i full
utsträckning skulle kunna nås. Samma princip skulle
även komma att stå i strid med den, som tillämpats
rörande import av varor med oriktig ursprungsbeteckning.

Beteckningens oriktighet skall alltid styrkas av åklagaren.
Någon motsvarighet till importlagens stadgande
om skyldighet för importören av en tidigare ur riket utförd
men ånyo dit importerad svensk vara att visa, att
denna verkligen härstammar från Sverige, känner icke
föi-slaget.

I likhet med vad som gäller angående förhållandena
vid gränsen, är förevarande lag tillämplig beträffande
såväl industrialster som naturaprodukter, t. ex. frukt.
Vilken ort som är att anse såsom den riktiga ursprungsorten,
kan, då fråga är om mer eller mindre bearbetade
varor, icke rena naturaprodukter, ofta vara förenat med
svårighet att avgöra. Huvudregeln är, att den ort, där
det slutliga arbetet nedlagts å varan, icke den, varest
råvaran producerats eller halvfabrikatet framställts, är att
betrakta som ursprungsort. Dock kan understundom inträffa,
att själva råmaterialet är så bestämmande för varan,
att produktionsorten för detsamma jämväl är att anse

Industrialster.

Xatu råprodukter.

Halvfabrikat.

Subjektiva

förutsätt ningar.

såsom den färdiga varans ursprungsort. Åro råmaterialet
och fabrikationen i förening av avgörande betydelse för
varans beskaffenhet, må denua icke angivas härröra från
eu viss ort, utan att både råprodukten där frambragts
och varan där förfärdigats. Uppenbarligen kunna i varje
fall både orten för råmaterialets producerande och fabrikationsorten
angivas. Vad ovan yttrats äger motsvarande
tillämplighet i fråga om varor, vilkas olika beståndsdelar
frambragts eller tillverkats å skilda ställen; ursprungsorten
för den väsentligaste beståndsdelen i varan är här
avgörande. För övrigt gäller alltid, att en obetydlig åtgärd
med en redan i huvudsak slutförfärdigad vara icke
har något inflytande på frågan om ursprungsorten. I
motiven till 2 § skall kommittén återkomma till föreliggande
spörsmål, såvitt angår några varor, beträffande
vilka detsamma är av särskild betydelse.

I subjektivt avseende fordras till en början, för att
paragrafen skall kunna vinna tillämpning, att gärningsmannen
handlat mot bättre vetande, med kännedom om
det oriktiga i ursprungsbeteckningen. Har t. ex. en
detaljhandlare saknat vetskap om, att en av honom saluhållen
vara blivit av den, från vilken han i sin ordning
inköpt densamma, försedd med oriktig beteckning, kan
således icke han men väl eventuellt den andre straffas.

Vidare fordras i subjektivt hänseende avsikt hos gärningsmannen
att vilseleda i fråga om varans ursprung.
Att någon verkligen blivit vilseledd, att någon till följd
av den oriktiga beteckningen förmåtts att köpa varan,
erfordras däremot icke, likasom ej heller att denna varit
av sämre beskaffenhet, än beteckningen givit anledning
förmoda, eller att priset för den varit för högt; framför
allt i dessa avseenden skiljer sig brott av ifrågavarande
slag från bedrägeri.

Genom nämnda fordran på viss brottslig avsikt uteslutes
i allmänhet från lagens tillämplighetsområde det
fall, att en handlande, vare sig engrossist eller detaljör,
å emballaget till en vara, som har sitt ursprung från
annan ort än den, varest han driver sin rörelse, eller å
en varan vidhäftad prislapp eller liknande etikett anbringar
sitt namn eller sin firma jämte sin adress, naturligtvis
såframt icke firman innehåller något ord, som i och för
sig är ägnat och avsett att vilseleda angående varans ur -

sprung. Omförmälda slags beteckningar äro nämligen
merendels tillkomna endast för att angiva, hos vem varan
är köpt, ej vem som tillverkat densamma; ofta äger icke
affärsmannen själv, som kanske i andra eller t. o. m.
tredje hand inköpt varan, kännedom om dess verkliga ursprung,
varför samma princip, som i detta fall gäller för
import av varor, icke kunnat, åtminstone i en författning
av ren strafflags natur, upprätthållas beträffande förhållandena
inne i landet. Undantagsvis kan emellertid avsikt
att vilseleda även i nu ifrågavarande fall tänkas föreligga,
och är paragrafen då tillämplig. Så t. ex. kan detta
bliva händelsen, om en handlande etablerar sig i Eskilstuna
för att därifrån till andra orter, å vilka han icke är
känd, försända importerade underhaltiga stålvaror i emballage
med sin firma och ortsnamnet Eskilstuna. Den
schweiziska varumärkeslagen, vilken jämväl innehåller
bestämmelser mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar,
stadgar ock uttryckligen, med viss restriktion,
skyldighet för personer, som bo å en plats, berömd
för fabrikation eller produktion av vissa varor, att, om
de idka handel med liknande varor från annan ort, vidtaga
nödiga åtgärder, för att anbringandet av deras märken
eller firmabeteckningar icke skall kunna vilseleda
allmänheten beträffande dessa senare varors ursprung.
Enahanda ståndpunkt intages av den tyska rätten, om
ock uttryckligt stadgande i frågan där saknas. Att även
enligt kommitténs förslag neutralisering utesluter ansvar,
framgår av det följande. Det sagda avser endast sådana
fall, då beteckningen förekommer å varans emballage
eller varan vidhäftad etikett. Har beteckningen anbragts
omedelbart å själva varan, såsom genom tryck, gravering
eller etsning, är frågan, om brottslig avsikt föreligger
eller icke, mera tvivelaktig och svaret å densamma beroende
på omständigheterna i de olika fallen. Bristande
kännedom hos säljaren om varans ursprung lärer i regel
här icke kunna åberopas, då beteckningen i allmänhet
påsättes i samband med fabrikationen och på hans begäran.
Men att i dylika fall alltid presumera avsikt att
vilseleda skulle ej vara riktigt, då ibland nog förekommer,
att såväl engrossister som detaljörer för det ändamål, varom
ovan nämnts, låta fabrikanterna på angivet sätt märka
själva varorna. Vad i det föregående yttrats gäller blott

en handlandes namn eller firma jämte adress. År fråga om
en fabrikants motsvarande beteckning, torde, vare sig
denna anbringas å själva varan eller å etikett eller emballage,
brottslig avsikt nästan alltid föreligga. Undantag
givas dock, t. ex. om en fabrikant med sin firma
och namnet å den ort, där huvudrörelsen bedrives, märker
varor, helt eller delvis tillverkade vid en filial å annan ort.

1 § 2 stycket av den nya importlagen innehåller, att
den omständigheten, att å vara förekommande beteckning
är avfattad på svenska språket eller att å vara anbragts
avbildning med svenskt motiv, ej i och för sig
skall, även om i sistnämnda fall avbildningen åtföljes av
förklarande text, utgöra hinder för varans införande.
Någon motsvarande föreskrift har icke ansetts här erforderlig,
då nämligen i de fall, vilka åsyftats med berörda
stadgande, avsikt att vilseleda beträffande varans
ursprung icke kan anses vara för handen; erinras må t. ex.
om sådana beteckningar som »Högsta kvalitet» å en vara,
»Hellinne» å kragar, »God jul» å brevkort, svenska ord,
som endast angiva en varas ändamål, eu sentens på svenska
språket såsom titsmyckning å en vara, en avbildning av
Stockholms slott å en vas. Föreligger däremot eljest vid
användande av svensk text eller avbildning med svenskt
motiv brottslig avsikt, är under i övrigt erforderliga förutsättningar
paragrafen tillämplig.

Av enahanda anledning har ej heller i förslaget upptagits
något särskilt undantag för s. k. generiska beteckningar,
beteckningar som väl enligt sin ordalydelse hänvisa
på visst ursprung men i den lojala handeln allmänt
övergått till att utmärka viss varuart. Brottslig avsikt
lärer i regel ej kunna förutsättas hos den, som exempelvis
säljer handskar av utländskt fabrikat under beteckningen
»Gants-de-suéde», eller som säljer äpplen under namn av
»Akeröäpplen», päron under namn av »Grennapäron»,
ehuru de icke skördats å den plats, varpå sålunda häntydes,
men äro av den sort, som betecknas på detta sätt.

Slutligen är på grund av ifrågavarande subjektiva
fordran paragrafen jämväl otillämplig, i händelse den felaktiga
beteckningen beriktigas genom annan förekommande
beteckning. Någon uttrycklig undantagsbestämmelse,
såsom i importlageD, erfordras således icke heller
för detta fall. Emellertid måste, för att ansvar ej skall

kunna ifrågakomma, den neutraliserande beteckningen vara
sådan, att den verkligen utesluter faran för ett vilseledande
angående varans ursprung. Detta är t. ex. icke förhållandet,
om densamma anbragts på ett sådant ställe och
med så liten stil, att den endast med iakttagande av särskild
uppmärksamhet observeras, under det att den oriktiga
beteckningen genast faller i ögonen. Någon ovillkorlig
fordran på att, såsom importlagen kräver, den
neutraliserande beteckningen skall vara åsatt på ett varaktigt
sätt, torde däremot ej kunna uppställas; brottsligavsikt
kan alltså i motsatt fall icke utan vidare presumeras.
År varan svensk men frambragt eller tillverkad
annorstädes inom Sverige, än ursprungsbetec-kningen giver
vid handen, skall uppenbarligen den neutraliserande beteckningen
vara av annat innehåll, än 1 § av importlagen
föreskriver. Densamma skall i sådan händelse utmärka,
att varan icke härrör från det angivna stället; den verkliga
ursprungsorten behöver däremot ej heller här uppgivas.

Tillvaron av de subjektiva förutsättningarna måste
av åklagaren bevisas. Att med hänsyn till de svårigheter,
som därmed kunna vara förenade, eu tilltalad understundom
genom sitt bestridande kan fria sig från ett i
själva verket befogat åtal, låter sig icke förnekas, om ock
å andra sidan är att märka, hurusom särskilt för bedömande
av den brottsliga avsikten omständigheterna i
målet ofta kunna vara av avgörande betydelse.

Ett sätt att väsentligen förekomma nyssnämnda olägenhet
vore att ordna bevisskyldigheten sålunda, att det ålåge
svaranden, om han skulle undgå ansvar, att styrka, det
han handlat i god tro. En dylik föreskrift återfinnes
också i den engelska lagstiftningen i ämnet. Den nämnda
utvägen har kommittén emellertid icke ansett sig böra
förorda, då det nämligen kan befaras, att ett stadgande
av berörda innehåll skulle medföra en ännu betänkligare
olägenhet, fastän i motsatt riktning, i det straff skulle
kunna komma att ådömas den, som verkligen varit i fullkomligt
god tro men ej tillbörligen kan styrka detta.
Icke ens om misstaget bevisligen kuunat med iakttagande
av vanlig uppmärksamhet undvikas, torde en sådan påföljd
som straff här böra ifrågakomma.

Däremot kan med mera fog ifrågasättas, huruvida ej

Straff.

Sammanträffande
av brott.

till ernående av större effektivitet hos lagen bör i denna
upptagas en bestämmelse, varigenom möjlighet i större
eller mindre utsträckning beredes att, oavsett gärningsmannens
goda tro, genom domstol la utfärdat förbud för
honom att vidare begagna sig av den oriktiga beteckningen,
vid äventyr av ansvar i händelse han överträder
förbudet. Genom ett dylikt stadgande skulle jämväl
vinnas fördelen av mera överensstämmelse med den nya
lagstiftningen mot import av oriktigt märkta varor, enligt
\ öken frågan om subjektiv skuld med ett obetydligt
undantag saknar betydelse. Ser man på utländsk rätt,
finner man, att sådana bestämmelser förekomma exempelvis
i Norge och Tyskland. Principen är emellertid där
mera allmänt genomförd, även beträffande andra former
av illojal konkurrens. Att i förevarande förslag endast
till provisorisk lag emot missbruk av ursprungsbeteckningar
vipptaga omförmälda rättsinstitut bär icke synts
kommittén lämpligt, utan torde med denna fråga böra få
anstå, till dess densamma kommer under omprövning i
sammanhang med stiftandet av en allmän lag mot illojal
konkurrens. Med spörsmålet rörande det ifrågasatta stadgandet
sammanhänger givetvis även frågan om en handlandes
rätt att vid etikettering och emballering av sina
varor begagna sig av sitt namn eller sin firma och sin
adress. Bör sålunda enligt kommitténs uppfattning frågan
om en mera omfattande lagstiftning i ämnet tills vidare
lämnas å sido, lärer tvivel likväl ej råda, att även med
den föreslagna provisoriska lagen ett kraftigt medel skulle
komma att givas i kampen mot nu förevarande missbruk.

Då brott av förevarande slag i viss mån stå nära
bedrägeribrott, har straffmaximum ansetts böra sättas
relativt högt, nämligen till fängelse i sex månader. Det
normala straffet är emellertid böter, högst tvåtusen kronor;
endast där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
t. ex. vid ofta upprepad förbrytelse, må fängelse ådömas.

Varan blir icke konfiskerad, såsom enligt vissa främmande
lagstiftningar. Det står därför vederbörande fritt
att, om så lämpligen kan ske, utplåna eller neutralisera
den oriktiga beteckningen och därigenom bringa varan
i det skick, att något hinder för dess saiuhållande icke
längre möter.

Föreligger fullbordat bedrägeribrott eller oredlighets -

brott enligt 22 kap. 13 § strafflagen, komma reglerna
om sammanträffande av brott till användning. Att för
sådana fall utesluta tillämpligheten av förevarande mildare
lag har kommittén ej funnit riktigt, då nämligen handlingen
är ur olika synpunkter straffbar. Detsamma gäller,
om genom obehörigt begagnande å en vara av annans
namn, firma eller registrerade varumärke eller namnet å
annans fasta egendom jämväl oriktigt geografiskt ursprungför
varan angives; att här låta endast varumärkeslagen
komma till användning skulle t. o. m. inverka på åtaisrätten.
Likaså är ett samtidigt ådömande av straff enligt
föreliggande lag och gällande bestämmelser om obligatoriska
ursprungsbeteckningar för vissa varor (se t. ex.
Kungl. kungörelserna den 5 februari 1909 och den 4
april 1910 angående införsel av samt handel med vissa
slag av utländskt frö) icke uteslutet.

Främmande ursprungsbeteckningar.

(2 §•)

I motsats till 1888 års förordning innehåller den nya
importlagen även bestämmelser rörande införsel av varor
med oriktiga utländska ursprungsbeteckningar. Dessa
stadganden, vilka återfinnas i lagens 18 §, avse i främsta
rummet att bereda, möjlighet för Konungen att för Sveriges
del biträda den s. k. Madridkonventionen den 14 april
1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar
å handelsvaror men innebära jämväl rätt för
Konungen att enligt samma grunder träffa separatavtal
med främmande stat om ömsesidigt skydd för ursprungsbeteckningar.
Att däremot, då speciella bestämmelser
emot missbrukande av svenska ursprungsbeteckningar
inom landet saknas i vår rätt, sådana bestämmelser ej
heller finnas i fråga om utländska beteckningar, är helt
naturligt.

De främmande lagstiftningar, som innehålla stadganden
mot obehörigt användande av inhemska ursprungsbeteckningar
inne i landet, upptaga i allmänhet dylika

Gällande
svensk rätt.

Utländsk rätt.

Förarbetena
till 1888 års
förordning.
Yttranden
från korporationer
m. fl.

stadgande!! till skydd jämväl för utländska beteckningar.
Antingen är förhållandet härvid, att någon skillnad icke
göres mellan inhemska och främmande beteckningar, eller
ock gäller, att skydd för sistnämnda slags beteckningar
meddelas endast under förutsättning av reciprocitet, därvid
understundom beträffande utländska beteckningar tilllämpas
andra regler än i fråga om inhemska. 1 fortsättningen
skall, där så finnes behövligt, ett utförligare omnämnande
ägnas åt främmande rätt i ämnet.

Redan vid utarbetandet av 1888 års förordning väcktes
fråga, huruvida ej åt densamma borde givas en sådan
omfattning, att skydd bereddes icke blott mot import av
varor med oriktiga främmande ursprungsbeteckningar
utan även mot åsättande av dylika beteckningar och saluhållande
av obehörigen märkta varor.

Sedermera bar i sammanhang med kravet på Sveriges
anslutning till Madridkonventionen frågan om lagbestämmelser
emot missbruk av utländska ursprungsbeteckningar
jämväl inom landet åter blivit aktuell.

Åven i vissa bland svaren å kommitténs i motiven
till 1 § omnämnda frågecirkulär har saken berörts, därvid
bland annat framhållits, hurusom inom skobranschen förekonime,
att utländska beteckningar sådana som »Boston»
och »Filadelfia» åsattes svenska fabrikat för att göra dessa
mera begärliga för allmänheten.

Att nämna är till slut, att styrelsen för Sveriges allmänna
vin- och spirituosahandlareförening i skrivelse till
kommittén av den 22 april 1912 påpekat behovet av lagstiftningens
ingripande mot användandet av falska etiketter
för konstgjorda viner. Då, yttras det i skrivelsen, det
här i landet vore tillåtet för vem som helst att trycka och
sälja in- och utländska etiketter, vore det ej så synnerligen
svårt att anbringa falska etiketter å sämre viner. Dessa
utbjödes sedermera genom anonyma försäljare, vanligen
å auktioner i sammanhang med försäljning av viner från
avlidna personers bon. Auktionen försigginge i regel i
den avlidnes bostad, och annonserna om de till försäljning
utbjudna främmande vinerna stode i samband med
annonserna om boets försäljning. Då boets ägare ofta
icke verkställde någon närmare undersökning, märkte de
alltför sent, att de varit utsatta för bedrägeri.

Likasom då fråga är om svenska ursprungsbeteckningar,
gäller tydligen, att ett provisoriskt lagstiftande
emot missbruk av utländska ursprungsbeteckningar är
förenat med vissa vanskligbeter, och att därför i sammanhang
med införandet av en allmän lag mot illojal konkurrens
de nu föreslagna bestämmelserna kunna behöva
i mer eller mindre mån revideras.

Av kommitténs betänkande med förslag till ny importlag
framgår, att i Madridkonventionen upptagits bestämmelser
såväl mot införsel av varor med oriktiga ursprungsbeteckningar
som ock mot åsättande av sådana beteckningar
och saluhållande av oriktigt märkta varor. Emellertid
framhölls i motiven till förslaget, hurusom konventionen
torde vara så att förstå, att, därest lagstiftningen
i en konventionsstat icke innehölle några stadganden emot
missbruk inne i landet av inhemska ursprungsbeteckningar,
samma stat ej heller vore pliktig att i berörda hänseende
meddela skydd för ursprungsbeteckningar, hänvisande
å någon bland de övriga konventionsstaterna. På
grund härav ansåg sig kommittén ock kunna förorda
Sveriges anslutning till konventionen, oaktat i kommitténs
förslag bestämmelser upptogos endast mot införsel av
obehörigen märkta varor. A den under år 1911 i Washington
hållna konferens med delegerade för de till konventionen
anslutna stater gavs, såsom framgår av den vid
föreliggande betänkande fogade bilaga, en något ändrad
lydelse åt konventionen; och har denna numera i sin nva
lydelse ratificerats av samtliga förutvarande konventionsstater
med undantag av Brasilien och Cuba, nämligen av
Frankrike, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien och
Irland samt Tunis, varförutom jämväl Nya Zeeland biträtt
konventionen. Likasom de vidtagna ändringarna icke
synas vara av beskaffenhet att föranleda någon jämkning
uti importlagens stadganden mot införsel av varor
med oriktig utländsk ursprungsbeteckning, så lärer, även
med den nya avfattning, som givits åt 1 art. 2 mom.,
kommitténs ovannämnda uttalande rörande tolkningen av
konventionen fortfarande få auses äga giltighet. Någon
förpliktelse att lämna skydd för främmande ursprungsbeteckningar,
vad angår förhållandena inom landet, torde
således ej heller nu föreligga, såframt dylikt skydd
saknas för inhemska beteckningar. Givas däremot,

Kommittén.

Provisorisk

lagstiftning.

Förslaget och
Sveriges biträdande
av Madridkonventionen.

Avvikelser
från Madridkonventionen.

Reciprocitet ej
erforderlig.

såsom kommittén föreslagit, bestämmelser i fråga om
dessa senare, måste jämväl motsvarande bestämmelser
meddelas rörande övriga konventionsstaters ursprungsbeteckningar.
Att så sker, kan, i likhet med vad förut
i motiven till 1 § yttrats för där avsedda fall, icke heller
betraktas annorlunda än som eu konsekvens av ett förbud
mot införsel av varor med oriktig utländsk beteckning.
Något fullt effektivt skydd kan uppenbarligen lika
litet åstadkommas för beteckningar av sistnämnda slag,
om främmande varor efter införseln bit till riket ävensom
här tillverkade varor kunna utan laga påföljd förses med
oriktig utländsk beteckning; erinras må t. ex. om det fall,
att viner importeras å fat samt först bär tappas å flaskor,
vilka förses med oriktiga etiketter. Också lämnas i åtminstone
samtliga de europeiska stater, som biträtt Madridkonventionen,
i mer eller mindre mån skydd även emot
missbrukande av ursprungsbeteckningar inne i landet.

De i 2 § av förslaget upptagna stadgandena överensstämma
ej i allo med innehållet i 1 art. 1 och 2 mom.
av Madridkonventionen. Så gäller särskilt, att, medan
det enligt konventionen lärer sakna betydelse, huruvida
den, som åsätter beteckningen eller saluhåller varan, handlar
i ond tro och med avsikt att vilseleda, detta — med
undantag i sistnämnda hänseende i fråga om beteckningar
för vinodlingsprodukter — däremot fordras enligt kommitténs
förslag. Någon sådan överensstämmelse är emellertid,
på sätt redan framgår av det ovan anförda, icke betingad
av en eventuell anslutning till konventionen. Det gör till
fyllest, om de bestämmelser, som gälla angående svenska
ursprungsbeteckningar, även tillämpas å beteckningar,
hänvisande å någon av de övriga konventionsstaterna.

1 detta sammanhang må framhållas, att, då det i 1
art. 1 mom. av Madridkonventionen använda ordet »lieu»
(»plats» eller, såsom ordet återgivits i 18 § av importlagen,
»ort») torde vara att fatta i vidsträcktaste bemärkelse, så
att detsamma omfattar även provinser, andra landsdelar,
öar samt, något som är av särskild betydelse i fråga om
vinodlingsprodukter, slott, floder och berg in. m., någon
materiell skillnad mellan konventionen och kommittéförslaget
icke, trots det olika uttryckssättet i dem båda, föreligger
på denna punkt.-

Då stat, som biträtt Madridkonventionen och vars

lagstiftning innehåller bestämmelser till skydd för inhemska
ursprungsbeteckningar inne i landet, är pliktig att lämna
motsvarande skydd för samtliga övriga konventionsstaters
ursprungsbeteckningar, även om lagstiftningen i någon
av dessa stater icke känner bestämmelser mot användande
av oriktiga beteckningar inom landet eller har sådana av
mindre räckvidd eller eljest annan innebörd än den ifrågavarande
statens, har reciprocitet ej kunnat uppställas såsom
villkor för Konungens rätt att meddela förordnande,
varom i paragrafen sägs. Biträdes konventionen för Sveriges
del, måste alltså dylikt förordnande givas rörande alla
de andra konventionsstaterna. Men jämväl beträffande
stat, som icke anslutit sig till konventionen, kan enahanda
förordnande meddelas och detta, i motsats till vad som
gäller enligt 18 § i importlagen, oberoende av reciprocitet,
om så någon gång skulle anses önskvärt och lämpligt.
Att i nyssnämnda paragraf av importlagen reciprocitet
uppställts såsom villkor för förordnandet, har sin naturliga
orsak däri, att berörda stadgande närmast avser möjligheten
för Sverige att ansluta sig till Madridkonventionen,
och att enligt denna skydd, varom i importlagen stadgas,
är obligatoriskt.

Inom kommittén har t. o. m. varit ifrågasatt, om icke
förbud mot användande av oriktiga utländska ursprungsbeteckningar
borde stadgas oberoende av särskilt förordnande
därom. I ett stort antal främmande stater, t. ex.
England och Norge, är detta förhållandet; svensk industri
åtnjuter alltså i dessa stater ett skydd, som den för närvarande
icke äger i sitt eget land. Det kan icke förnekas,
att talande skäl för en lagstiftning sådan som den
engelska och norska åtminstone för vissa fall föreligga,
Har det land, den trakt, den ort, som oriktigt angivits,
förvärvat speciellt anseende för producerande av det
varuslag, varom fråga är — någon saluhåller exempelvis
amerikanska stålvaror, märkta med ordet »Solingen» —
är, på sätt ock i motiven till 1 § anförts beträffande ett
motsvarande fall, ett dylikt förfarande ägnat att skada
icke blott stålindustrien i nämnda stad utan även vår
egen stålindustri likasom den lojale handlanden och den
köpande allmänheten; om ock lagbestämmelser mot användande
av oriktiga ursprungsbeteckningar i främsta
rummet hava till ändamål att bereda skydd för industrien,

Ifrågasatt
skydd oberoende
av särskilt
förordnande.

Hänvisning
till motiven
vid 1 §.
Beteckningar
pa främmande
språk, avbildningar
med
främmande
motiv.

beröra de således i väsentlig grad jämväl handelns och
allmänhetens intressen. Genom en lagstiftning oberoende
av Konungens förordnande skulle vidare ernås likformighet
i förhållande till alla främmande stater, så att
icke t. ex. missbruk av en fransk ursprungsbeteckning
vore förbjudet, av en rysk däremot tillåtet, samt ett
oriktigt angivande över huvud taget av främmande ursprung
utan hänvisning på någon viss stat (»importerad»,
»utländskt fabrikat», »orientalisk tillverkning»)
kunna beivras, när ett d}dikt beteckningssätt undantagsvis
förekommer. Då kommittén icke desto mindre
ställt sig å en motsatt ståndpunkt, har detta sin grund
däri, att kommittén icke ansett det vara lämpligt att nu
helt uppgiva varje möjlighet till kompensation för det
skydd, varom här är fråga, och att spörsmålet, huruvida
undantag från huvudregeln bör till skydd för vår egen
industri och handel samt allmänheten ävensom för vinnande
av likformighet med en blivande lagstiftning mot
övriga former av illojal reklam göras i större eller mindre
utsträckning, synes böra behandlas i samband med genomförandet
av en dylik lagstiftning. Kommitténs ståndpunkt
överensstämmer även närmare, om ock, såsom ovan
nämnts, icke fullständigt, med den princip, som kommit
till uttryck i 18 § av importlagen.

Beträffande 2 §:s innehåll i övrigt — med undantag
för vad i det följande kommer att yttras angående specialstadgandet
i andra stycket och vad därmed står i samband
— får kommittén hänvisa till motiven vid 1 §.
Dock är att iakttaga, att vad där sägs om användande
av beteckningar på svenska språket och avbildningar
med svenska motiv, eller att avsikt att vilseleda ofta i
sådant fall ej kan anses vara för handen, icke äger helt
motsvarande tillämplighet angående beteckningar å främmande
språk och avbildningar med främmande motiv.
Väl är detta händelsen, om sålunda märkta varor här
tillverkas för export på det ifrågakomna främmande landet,
då nämligen i detta fall ett berättigat intresse för beteckningarnas
åsättande ligger i det förhållandet, att varorna
skola där säljas och användas; att emellertid enligt lagstiftningen
i en eller annan stat införsel dit av varor, märkta
på detta sätt, kan vara förbjuden, är en sak, som tillverkaren
givetvis har att taga med i räkningen. Åro

varorna däremot uteslutande avsedda för den svenska marknaden
eller för export till annan utländsk stat, ställer sig
saken annorlunda. Vad nyss anförts har nämligen här i allmänhet
ej sin motsvarighet, särskilt vad angår beteckningar
å utländskt språk, t. ex. bruksanvisningar å franska språket
på svenska varor eller ryska inskriptioner å cigarretter
av svensk fabrikation, mera beträffande avbildningar med
främmande motiv, t. ex. en bild av Kölnerdomen å en i
Frankrike tillverkad vas. I förstnämnda hänseende bör
likväl bemärkas, att understundom i fråga om generiska
beteckningar ett visst språk mera uteslutande användes,
t. ex. »Eau-de-cologne», »Gants-de-suéde», under det att
åtminstone beteckningen »Svenska handskar» icke kan
anses såsom generisk beteckning. Vidare har även eljest
någon gång, när det gäller att angiva en varas kvalitet
eller vissa egenskaper hos varan, likasom ock i fråga om
fantasinamn å varor ett särskilt språk inom vissa branscher
iklätt sig karaktären av internationellt. Redan i
kommitténs motiv till importlagen har förevarande fråga
upptagits till behandling och där besvarats i enahanda
riktning.

På sätt i det föregående omnämnts, gäller såsom
regel, att den föreslagna lagen icke är tillämplig å generiska
beteckningar. Åven enligt främmande lagstiftningar
är förhållandet allmänt det, att sådana beteckningar ej
betraktas som ursprungsbeteckningar, dock att i vissa
länder, framför allt Frankrike, beteckningar för produkter,
vilkas kvalitet väsentligen är beroende av klimat och jordmån
eller andra naturförhållanden — särskilt vinodlingsprodukter,
inklusive konjak, samt mineralvatten — merendels
anses icke kunna övergå till generiska beteckningar.
Vad angår Madridkonventionen, innehåller jämväl denna

1 sin 4 art., att beteckningar för vinodlingsprodukter icke
må betraktas såsom generiska. Bestämmelsen härom upptogs
i konventionen på yrkande från Portugals och Frankrikes
sida.

Fn liknande särställning har nu i senare stycket av

2 § i förslaget givits åt sistnämnda slags beteckningar.
Där stadgas nämligen rätt för Konungen att vid meddelande
av förordnande, varom i första stycket av paragrafen
förmäles, angående beteckningar för vinodlingsprodukter
föreskriva, att eu dylik beteckning, även om

Beteckningar
för vinodlingsprodukter.

brottslig avsikt, varom i 1 § nämns, icke föreligger, och
således jämväl om beteckningen enligt handelsbruk endast
tjänar att utmärka viss varuart, ej må utan neutralisering
av närmare angiven beskaffenhet användas för vara,
som veterligen är av annat ursprung, än beteckningen
angiver.

Såvitt angår införsel av varor till riket, kunna
enligt den nya importlagen beteckningar för vinodlingsprodukter
förklaras aldrig vara att anse som generiska.
Genom den nu ifrågavarande bestämmelsen i förslaget
ernås således i detta hänseende överensstämmelse mellan
de båda författningarna.

Men, även frånsett detta, torde förevarande stadgande
få anses ändamålsenligt. Under det blott få svenska
ursprungsbeteckningar finnas, som övergått till generiska,
äro exemplen på utländska beteckningar, med vilka detta
är förhållandet, synnerligen talrika. Att säga, huruvida
en verklig ursprungsbeteckning eller en generisk beteckning
föreligger, kan vara ganska vanskligt, varför, när
eu dylik, ofta för en hel industri synnerligen viktig
fråga föreligger till avgörande vid domstol, sakkunniges
hörande ej sällan kan vara av nöden. Om ock, sedan
missbruk av iirsprungsbeteckningar lagligen förbjudits
och begreppet oriktig ursprungsbeteckning således upptagits
i lagstiftningen, detta i viss mån är ägnat att begränsa
de generiska beteckningarnas antal och särskilt
hindra uppkomsten av nya sådana, är det icke uteslutet,
att en affärsman genom att invända, att han endast använt
sig av en beteckning, som han ansett hava karaktären
av generisk, och att han således icke handlat i avsikt
att vilseleda, undgår ansvar, oaktat beteckningen av
kunderna — och det är deras, köparnas, uppfattning, som
är den huvudsakligen avgörande — betraktas såsom en
ursprungsbeteckning. Framför allt kanske i fråga om
beteckningar för vinodlingsprodukter ligger faran av ett
sådant osäkerhets tillstånd nära till hands. Såsom bevis
härå må tjäna förhållandena i Tyskland, innan genom
vinlagen den 7 april 1909 den huvudregel uppställdes,
att för icke musserande viner — stadgandet avser alltså
ej champagne och dylika viner likasom ej heller konjak
— geografiska beteckningar må användas endast för utmärkande
av varans ursprung. Genom det av kommittén

föreslagna stadgandet skulle helt visst å en praktiskt särskilt
betydelsefull punkt större säkerhet vinnas och faran
för kringgående av lagen undvikas.

Om således, vad angår beteckningar för vinodlingsprodukter,
brottslig avsikt hos gärningsmannen icke fordras
för ådömande av ansvar, har däremot den andra subjektiva
förutsättningen, nämligen ond tro, vetskap om att
varan är av annat ursprung, även här bibehållits. Emellertid
må erinras om vad i motiven till 1 § yttrats angående
ett eventuellt genomförande framdeles av en mera
omfattande lagstiftning rörande ursprungsbeteckningar.

Innan kommittén går vidare i redogörelsen för nu
föreliggande stadgande, skall nämnas, att i fortsättningen
ett och annat kommer att yttras, som visserligen avser
andra slag av ursprungsbeteckningar, men som kommittén
funnit lämpligast kunna här upptagas.

Särskilt angående beteckningar för vinodlingsprodukter
gäller, att ett geografiskt namn ofta användes i
mer eller mindre förändrad form — jämför exempelvis
beteckningarna »Sherry» i stället för »Jeres», »Portvin»
i stället för »Oportovin», »Konjak» i stället för »Cognac».
Att lagen är tillämplig även å sådana beteckningar,
framgår utan speciellt stadgande av 1 §:s formulering.

Beriktigas en eljest otillåten beteckning för en vinodlingsprodukt
på visst i 2 § föreskrivet sätt, är ansvar
uteslutet. Motsvarande bestämmelse återfinnes i den nya
importlagen och överensstämmer med den tolkning, kommittén
i motiven till samma lag givit åt Madridkonventionen.
Blott i fråga om beteckningar för vinodlingsprodukter
är emellertid, i motsats till vad som gäller
enligt nyssnämnda lag, det i paragrafen angivna sätt för
neutralisering obligatoriskt, men detta oavsett om beteckningen
direkt angiver varans ursprung (»Marsala»,
»Oporto»), eller om den endast indirekt utmärker detsamma
(ett fingerat firma- eller ortsnamn, häntydande på ett
särskilt land, eller eljest ord å ett visst språk, t. ex. orden
»Grand vin mousseux» å en flaska tyskt vin, varemot,
då handeln med portvin, madeira och sherry sedan gammalt
till största delen ligger i händerna på engelska firmor,
användandet av sådana engelska ord som »Gulden»,
»Påle», »Old superior» å flaskor, innehållande dylika viner,

ej konstituerar eu engelsk ursprungsbeteckning). Beträffande
oriktiga ursprungsbeteckningar för andra varor än
vinodlingsprodukter är det, såvitt angår förhållandena inne
i landet, tillräckligt med en uppgift, att varan icke härstammar
från det land, den stad o. s. v., som den oriktiga
beteckningen antyder; att t. ex. ett svenskt firmanamn,
anbragt å en här i riket tillverkad vara med främmande ursprungsbeteckning,
ingalunda alltid neutraliserar denna
senare, torde bland annat framgå av vad förut yttrats angående
svenskt firmanamn o. d. som ursprungsbeteckning.
Såsom nyss antytts, erfordras enligt importlagen för alla
fall det fullständigare neutraliseringssättet. Där har för
uppfyllande av Madridkonventionens bestämmelser en sådan
allmän föreskrift varit nödvändig; bär åter har samma föreskrift
kunnat begränsas till det praktiskt särskilt viktiga
fallet rörande beteckningar för vinodlingsprodukter, så att
exempelvis en sådan beteckning som »Portvin från (en angiven
spansk ort)» icke är tillåten men väl beteckningen
»Spanskt portvin». Uppenbarligen gäller angående alla
beteckningar, brukliga för vinodlingsprodukter, att, om en
vara så betecknas, att därav tydligt framgår, att fråga
icke alls är om någon verklig vinodlingsprodukt (t. ex.
»Applechampagne»), någon annan neutralisering, något angivande
av ursprungslandet eller ursprungsorten ej fordras.
1 anledning av kommitténs ovannämnda tolkning av
Madridkonventionen skall här anmärkas, att särskilt inom
Frankrike och, efter vad det vill synas, jämväl Portugal
konventionen tolkats så, att med undantag för det i
3 art. uttryckligen om förmälda fall en oriktig ursprungsbeteckning
ej må neutraliseras. En dylik uppfattning
synes emellertid innebära en oegentlighet. Syftet med
en lag eller internationell överenskommelse till skydd
mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar bör ju
nämligen vara att förhindra, att eventuella köpare vilseledas
beträffande en varas ursprung, men något sådant
vilseledande kan ej förekomma, i händelse det verkliga
ursprunget fullt tydligt angives; också är i England och
Spanien, vilka stater anslutit sig till konventionen, neutralisering
av oriktiga ursprungsbeteckningar av vad slag
det vara må tillåten. Vill man åter ingripa icke blott
mot ett vilseledande i nyss omförmälda hänseende utan
över huvud taget mot ett utnyttjande av den dragnings -

kraft, ett renommerat namn i och för sig innebär, är den
franska ståndpunkten riktig. Den tyska vinlagen av år
1909 intager ock i fråga om icke musserande viner (se
ovan) samma ståndpunkt, varemot eljest enligt tysk rätt
en oriktig ursprungsbeteckning må neutraliseras, om detta
sker på ett fullt tydligt sätt.

Vid besvarandet av frågan, vilken ort som är att
anse såsom ursprungsort för ett vin, torde en viss skillnad
böra göras mellan å ena sidan icke musserande viner och
å andra sidan musserande.

Beträffande ett icke musserande vin är ju förhållandet
det, att vinets karaktär, om också ej uteslutande, så
dock i alldeles övervägande grad bestämmes av beskaffenheten
hos råvaran, det vill här säga den till vinet använda
druvan. Orten, där denna vuxit, är därför i regel
att betrakta såsom vinets ursprungsort, även om detta
kanske till någon del eller undantagsvis t. o. m. helt och
hållet beretts annorstädes.

Vad därefter angår musserande viner, är visserligen
jämväl här druvans kvalitet men också beredningen av
en avgörande vikt. För att exempelvis beteckningen
»Champagne» skall utan neutraliserande tillägg få nyttjas
för ett vin, synes på grund härav böra fordras, icke
blott att den använda druvan vuxit inom det franska
champagnedistriktet, utan även att fabrikationen i sin
helhet där försiggått och vinet där tappats.

Då konjak i lika grad som ett musserande vin är en
industriprodukt, torde rörande beteckningen »Konjak» detsamma
få anses gälla som angående beteckningar för
musserande viner, dock att orten för konjakens tappande
från fat till flaska är utan betydelse.

För att i detta sammanhang taga några exempel
från en annan bransch må en cigarr icke märkas med
ordet »Habana» eller betecknas såsom »Havannacigarr»
utan att vara tillverkad på Cuba och av där producerad
tobak; det motsvarande är exempelvis förhållandet med
beteckningen »Manillacigarr». I fråga åter om sådana
beteckningar som »Holländsk cigarr», »Bremercigarr»,
»Hamburgercigarr» likasom merendels i fråga om beteckningar
för cigarretter, t. ex. »Ryska cigarretter», där
vikten mera uteslutande ligger på själva tillverkningen,
gäller, att dylika beteckningar må användas, så snart

varan fabricerats inom det angivna landet eller å den
angivna orten, oavsett varifrån råprodukten kommit.

Beträffande s. k. förskärning och kypring av vin och
konjak är regeln den, att varans ursprung bestämmes
av den beståndsdel i varan, som giver denna dess karaktär.
Ett vin må alltså icke betecknas såsom »Sherry», utan
att dess väsentliga beståndsdel utgöres av verkligt Jeresvin.
Uppenbarligen må ej heller i nämnda fall varan
utgivas för att uteslutande bestå av sådant vin; en
uttrycklig uppgift om den behandling, vinet undergått,
erfordras däremot icke.

Rörande varor i allmänhet gäller, att en använd
ursprungsbeteckning icke alltid får tagas strängt efter
ordalydelsen; så t. ex. plägar ur affärssynpunkt merendels
till en fabriksstad räknas jämväl dess närmaste omgivningar.
Särskilt i fråga om vinodlingsprodukter är
förhållandet, att det geografiska och det kommersiella
språkbruket ofta ganska väsentligt skilja sig från varandra.
I en del främmande vinlagar — speciella sådana givas
utom för Tyskland jämväl för vissa andra vinproducerande
länder — finnes också bestämt, för vilka områden
den ena eller andra beteckningen må användas. Enligt
portugisisk rätt t. ex. behöver ett vin, som benämnes
»Oporto», icke härstamma från själva staden med detta
namn, utan kan det även, och givetvis är detta vanligen
fallet, leda sitt ursprung från annan ort inom det s. k.
Dourodistriktet i Portugal. Det motsvarande gäller enligt
fransk rätt angående beteckningen »Cognac»; så snart varan
härrör från Charentedistriktet i Frankrike, är beteckningen
tillåten. Andra exempel äro »Bordeaux», »Marsala» och
»Tokajer». Huvudorten eller eljest den ort inom ett visst
område, varifrån handeln i förevarande varuslag väsentligast
bedrives, har här givit namn även åt varor från
den kringliggande trakten.

Att ifrågavarande av kommittén föreslagna bestämmelser
innebära en avsevärd ändring i bestående förhållanden
på vin- och konjakshandelns område, ligger
för den, som närmare känner det nuvarande tillståndet,
i öppen dag. Då åtminstone beteckningen »Cognac»
verkligen hos oss, om också ej i den äkta konjakens
hemland Frankrike, antagit karaktären av generisk beteckning,
kan det synas strängt att förbjuda dess användande

som sådan utan neutraliserande tillägg; och helt visst
kan jämväl, enligt vad det ovan sagda torde giva vid
handen, lagen på en eller annan punkt komma att erbjuda
svårigheter i tillämpningen. Men å andra sidan låter det
sig icke förnekas, att, på sätt ock i viss mån bestyrkes
av vad styrelsen för Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening
i sin förut refererade skrivelse anfört,
inom vin- och konjaksbranschen förekomma missförhållanden,
som den föreslagna lagstiftningen är ägnad att i
det väsentliga avhjälpa. De betänkligheter, vilka kunna
göras gällande mot denna, synas även av det skäl böra
få vika, att genom bestämmelserna i fråga möjlighet
beredes för Konungen att för Sveriges del tillmötesgå de
krav från vissa vinproducerande länders sida på skydd
i nu förevarande hänseende, som alltmera framställts
under senare år, och som resulterat i särskilda överenskommelser
olika stater emellan.

Allmänna bestämmelser.

(3-5 §§•)

Någon vidlyftigare motivering lära dessa bestämmelser
icke erfordra.

Stadgandet i 3 § har sin motsvarighet i åtskilliga
andra författningar på näringslivets område och lärer
även här få anses på sin plats, då användande av oriktig
ursprungsbeteckning vanligen ej förekommer som en enstaka
handling utan har karaktären av fortsatt brott.
För att utmärka, att det är likgiltigt, huruvida åtal
anhängiggöres genom stämning eller muntligen vid
rätten, om svaranden själv är där tillstädes, har åt stadgandet
givits en något olika avfattning mot den vanliga.

Enligt förslaget har åtalsrätten lagts i händerna på
allmänne åklagaren. Emellertid torde framdeles vid det
fortsatta lagstiftningsarbetet mot illojal konkurrens vara
att taga i övervägande, om icke den jämkning i stadgandet
angående åtalsrätten lämpligen bör vidtagas, att
efter mönster från vissa utländska lagar nämnda rätt,

möjligen med allmänne åklagarens uteslutande, anförtros
åt den brottsliges konkurrenter — i vilket hänseende må
erinras om innehållet i 2 art. av Madridkonventionen —
samt eventuellt jämväl handelskammare och liknande
sammanslutningar av näringsidkare, med rätt för konkurrenterna
att även utkräva ersättning för liden skada.

Någon andel i ådömda böter har icke ansetts böra
tillerkännas åklagare eller angivare.

Då ej för kort tid bör lämnas industri och handel
att anpassa sig efter lagens bestämmelser, synes, om ock
ur andra synpunkter dennas ikraftträdande snarast möjligt
må anses önskvärt, tiden härför böra bestämmas till
tidigast den 1 januari 1915. Att vid lagens trädande i
kraft varor med oriktig ursprungsbeteckning finnas på
lager hos en affärsman, hindrar icke ådömande av ansvar
för varornas saluhållande efter nämnda tidpunkt, om
eljest förutsättningarna för straffbarhet föreligga; genom
en oftast så enkel åtgärd som neutralisering av den
oriktiga beteckningen kan emellertid ansvar undvikas.

Bilaga.

Madridö verenskomm el sen

den 14 april 1891

angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar

å handelsvaror,

reviderad i Washington den 2 juni 1911.

Artikel 1.

Varje vara, som bär en oriktig ursprungsbeteckning,
varigenom ett av de kontraherande länderna eller en plats,
belägen inom något av dessa, direkt eller indirekt angives
såsom ursprungsland eller ursprungsort, skall tagas i
beslag vid införsel till något av nämnda länder.

Beslag skall likaledes verkställas inom det land, där
den oriktiga ursprungsbeteckningen anbragts, eller inom
det land, i vilket den med den oriktiga beteckningen
försedda varan blivit införd.

Om lagstiftningen i något land icke medgiver beslag
vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud.

Därest lagstiftningen i något land ej medgiver beslag
inom landet, skall sådant beslag ersättas med de åtgärder
och medel, som det ifrågavarande landets lag i jämförliga
fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.

Artikel 2.

Beslag skall äga rum på begäran av vare sig allmän
åklagare eller vilken som helst behörig myndighet, t. ex.
tullmyndighet, eller någon målsägande, enskild person eller
bolag, i enlighet med varje lands inhemska lagstiftning.

Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verkställa
beslag å transitogods.

Artikel 3.

Förevarande bestämmelser utgöra ej hinder därför,
att säljaren angiver sitt namn eller sin adress å varor,
som härstamma från ett annat land än det, inom vilket
varorna försäljas; men skall i detta fall adressen eller
namnet åtföljas av en noggrann och med tydliga bokstäver
anbragt uppgift om det land eller den plats, där
varorna tillverkats eller frambragts.

Artikel 4.

Domstolarna i varje land skola hava att bedöma,
vilka beteckningar på grund av sin allmänna karaktär
icke äro underkastade bestämmelserna i denna överenskommelse,
dock att ursprungsbeteckningar för vinodlingsprodukter
ej inbegripas i det uti denna artikel omförmälda
undantag.

Artikel 5.

De stater, tillhörande unionen till skydd för den
industriella äganderätten, vilka ej hava deltagit i förevarande
överenskommelse, skola på begäran äga att ansluta
sig till densamma i den ordning, artikel 16 av den allmänna
konventionen (konventionen den 20 mars 1883 till
skydd för den industriella äganderätten) föreskriver.

Artikel 6.

Föreliggande överenskommelse skall ratificeras och
ratifikationerna skola deponeras i Washington senast den
1 april 1913.

Den skall träda i kraft en månad efter utgången av
denna tidsfrist och hava samma gällande kraft och varaktighet
som den allmänna konventionen.