ÖVER ETT AV SAKKUNNIGE AVGIVET (Statens offentliga utredningar 1919:7)

UTLÅTANDE

ÖVER ETT AV SAKKUNNIGE AVGIVET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

BIDRAG AV STATSMEDEL FÖR ANSTÄLLNING AV
DISTRIKTSSKÖTERSKOR

AVGIVET AV

KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN

STOCKHOLM 1919

IS A ÅT, MARCHS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

% ii •>'' * i

tf t. y f \

... ,.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen.

Reelt över betänkandet.

Sill.

Inledning ...................................................................... 7

I. Allmänna synpunkter ......................................................................................... 7

II. Distriktssjukvårdens huvuduppgifter .................................................................... 9

III. Huvudskälen för bidrag av statsmedel åt distriktssköterskor .................................... 12

IV. Distriktssjukvårdens organisation........................................................................... 13

V. Huvudprinciper för distriktssjukvårdens anordnande............................................... 14

VI. Omfattningen av statsbidraget för anställning av distriktssköterskor ........................ 16

VII. Distriktssköterskornas utbildning........................................................................... 17

VIII. Distriktssköterskornas arbetsförhållanden och lönevillkor.......................................... 19

IX. Ledningen och övervakningen av distriktssjukvården............................................... 20

X. Slutord.................................................................................•............................... 20

XI. Reservation......................................................................................................... 21

Yttranden över betänkandet.

I. Distriktssjukvårdens huvuduppgifter ..................................................................... 22

II. Distriktssjukvårdens organisation samt frågan om statsbidrag ................................. 24

III. Distriktssköterskornas utbildning och lönevillkor ................................................... 27

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Inledning ................................................................................................ 30

I. Distriktssjukvårdens huvuduppgifter ..................................................................... 30

II. Distriktssjukvårdens organisation........................................................................... 31

III. Distriktssköterskornas löne- och övriga förmåner.. Utbildningen ............................. 33

IV. Övergångsbestämmelser ....................................................................................... 36

Bilaga I. Utdrag av 1916 års provinsialläkardistriktskommittés handlingar..................... 37

Bilaga II. Förteckning över inkomna yttranden ......................................................... 47

Bilaga III. Utdrag av Kung!. Medicinalstyrelsens protokoll den 21 februari 1919............... 48

Till KONUNGEN.

Sedan av Eders Kungl. Maj:t inom civildepartementet tillkallade
sakkunniga den 30 maj 1918 avgivit betänkande angående bidrag av
statsmedel för anställning av distriktssköterskor, har Eders Kungl. Maj:t

genom nådig skrivelse den 28 juni 1918 anbefallt medicinalstyrelsen att
över berörda betänkande avgiva utlåtande.

Under detta ärendes behandling har medicinalstyrelsen haft tillfälle
att taga del av ej mindre de i anledning av Eders Kungl. Maj:ts
remisser uti härvid fogad bilaga omförmälda yttranden över betänkandet
än även av 1916 års provinsialläkardistriktskommitté i frågor rörande
distriktsköterskeväsendet verkställda utredningar och fattade preliminära
beslut. Härjämte har medicinalstyrelsen haft att taga i övervägande, vad
i ärendet anförts uti på remiss av medicinalstyrelsen inkomna, jämväl i
nyssberörda bilaga förtecknade, yttranden. Innehållet uti de sålunda i
ärendet tillgängliga handlingarna ävensom de sakkunnigas betänkande
har dels i sammanfattning1 över vissa väsentliga punkter, dels ock, där
så till belysning av medicinalstyrelsens uppfattning i vissa frågor ansetts
nödigt, i utdrag bifogats medicinalstyrelsens föreliggande utlåtande,
som nu, till åtlydnad av därom given nådig befallning, överlämnas till
Eders Kungl. Maj:t.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade,
deltagit medicinalrådet F. Bissmark samt tillförordnade föredraganden
för tuberkulosärenden, medicine licentiaten G. Neander.

Samtliga till ärendet hörande handlingar ävensom utdrag av
medicinalstyrelsens denna dag i ärendet förda protokoll, innefattande
av medicinalrådet Bissmark gjord reservation, överlämnas härjämte.

Stockholm den 21 februari 1919.

Underdånigst
B. BUHRE.

F. BLOCK.

Nils Hellichius.

Recit över betänkandet.

Inledning’.

I skrivelse av den 30 april 1915 hade riksdagen anhallit att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida bidrag av
statens medel skulle kunna tilldelas kommun, som i sin tjänst anställde
examinerad sjuksköterska, Jämlikt nådigt bemyndigande uppdrog sedermera
statsrådet och chefen för civildepartementet åt inom departementet
tillkallade sakkunniga för utredning angående den kvinnliga
sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden in. m., att, i samråd med de
av chefen för finansdepartementet tillsatta sakkunniga för utredningav
kommunalskattefrågan, jämväl verkställa utredning och avgiva förslag
i fråga om statsbidrag till kommun, som i sin tjänst anställde examinerad
sjuksköterska.

De sakkunniga, som i sitt den 30 maj 1918 till statsrådet och
chefen för civildepartementet avgivna betänkande kommit till den
bestämda uppfattningen, att bidrag av statsmedel för anställning av
ifrågavarande sköterskor borde utgå oavsett om den samfällighet, som
anställde sjuksköterska, befunne sig i mer eller mindre gynnsam ekonomisk
situation, hava härjämte i sitt berörda betänkande i avseende
å nedan angivna frågor i huvudsak anfört, bland annat, följande:

Allmänna synpunkter.

Sakkunniga ansåge, att det dem givna uppdraget uteslutande eller
väsentligen innefattade fråga om statsbidrag till anställande av sådana
sjuksköterskor, vilkas huvuduppgift vore att vårda och hjälpa de sjuka
i deras eget hem. Sakkunniga hade emellertid icke begränsat sin uppgift

till att giva svar på frågan, huruvida det kunde vara lämpligt och
önskvärt, att statsbidrag lämnades till kommun, som i sin tjänst anställde
kompetent sjuksköterska, utan sökte de giva svar på frågan,
huruvida det kunde vara lämpligt och önskvärt att staten lämnade
bidrag åt kommuner, landsting eller andra samfälligheter, som i sin
tjänst anställde sjuksköterskor för vård av sjuka i deras hem.

Den sjukvård, för vars tillgodoseende statsunderstöd ifrågasattes,
avsåge sålunda icke vård å anstalter, utan vård i ett större eller mindre
antal hem, fördelade på ett större eller mindre område, distrikt. På
grund härav kunde de sköterskor, som utövade denna vård, lämpligen
benämnas distriktssköterskor och den av dem utövade verksamheten
distriktssjukvård.

Denna sjukvård avsåge väsentligen vård och hjälp åt medellösa
personer och det syntes de sakkunniga självfallet, att ifrågavarande
statsbidrag borde utgå huvudsakligen för beredande av sjukvård och
hjälp åt medellösa. Bemedlade personer borde få anlita nämnda sköterskor
allenast i den mån dessa ej vore upptagna av sina väsentliga uppgifter
som hjälpare för fattiga och mindre bemedlade.

De fattiga å landsbygden hade icke annat än i yttersta nödfall
och ofta icke ens då råd att vid sjukdomsfall tillkalla läkare och på
grund härav erhölle den fattige sjuke å landsbygden ofta antingen
ingen läkarvård alls, eller ock erhölle han den för sent. Ifrågavarande
med statsbidrag understödda kommunsköterskor kunde emellertid icke
ersätta läkare eller bliva en andra klass läkarkår. Sjuksköterskorna
vore utbildade till att vårda sjuka enligt läkarens föreskrift och ingenting
annat. Staten borde på inga villkor driva våra sköterskor att
bliva kvacksalverskor till fara för såväl samhället som den enskilde
individen.

Den fattige sjuke, som vårdades i sitt hem, vore emellertid därstädes
i behov av samma ans och vård, som komme de fattiga sjuka
till del, som toges in på sjukvårdsanstalterna. Det stora flertalet fattiga
sjuka kunde till följe bristande utrymme icke tagas in på anstalt.
Kompetenta sköterskor vore härvidlag av högsta nöden påkallade för
att under läkares ledning och som hans medhjälpare lämna den vård,
som endast en sjuksköterska kan lämna. Hon kunde här ock visserligeu
bliva även till ekonomisk vinst för den sjuke och för det allmänna
genom att för den behandlande läkaren på avstånd möjliggöra
bedömandet, huruvida förnyat besök vore absolut nödvändigt eller ej.

Ännu flera och lika viktiga uppgifter skulle sådana i samfälligheters
tjänst anställda kompetenta sköterskor kunna fylla, nämligen

uppgifter i den allmänna hygienens och den förebyggande värdens tjänst.
Sakkunniga ansåge därför att det eventuella statsunderstödet kunde
bliva till mycket stort gagn. Något som helst skäl att begränsa detsamma
endast för beredande av sjukvård i egentlig bemärkelse förelåge
icke. Det borde därför rentav göras som villkor för erhållande av
statsunderstöd till distriktssköterskas anställande, att sköterskans uppgifter
icke begränsades till egentlig sjukvård, utan borde den även
omfatta förebyggande vård, åtminstone sådan förebyggande vård, som
hade betydelse för den allmänna folkhälsan. Staten borde sålunda låta
sig angeläget vara att tillse, att de sköterskor, som anställdes med
bidrag av dess medel, utnyttjades icke endast för sjukvården, utan
även för den allmänna hygienen och profylaxen.

II.

Distriktssjukvärdens huvuduppgifter med avseende ä sjukvård

och hälsovård.

Såsom främsta uppgift härvidlag komme under alla händelser
meddelandet av egentlig sjukvård åt sjuka i deras hem. Några av de
i all distriktssjukvård förekommande sjukdomarna, som hade sådan
utbredning, att de på grund härav kallades folksjukdomar ville de sakkunniga
särskilt nämna. Dessa vore de vanliga epidemiska sjukdomarna,
vidare tuberkulosen, sinnessjukdomarna och alla de invalida tillstånd,
som icke vore att hänföra till någon av dessa särskilt nämnda sjukdomar.

De viktigaste allmänt hygieniska frågor, som inötte i hemmen,
vore undervisning'' och råd till förekommande av smittors spridning,
upplysnings- och understödsverksamliet gentemot tuberkulosen (dispensärverksamhet),
upplysning angående barnavård, speciellt spädbarnsvård,
ävensom tillsyn av bostäderna samt meddelande av råd och upplysningar
angående den rent personliga hygienen.

Yad vidare anginge den allmänna egentliga sjukvården hade man,
utom med det stora antalet svårt sjuka samt obotligt och kroniskt
sjuka, också att räkna med ett stort antal mindre svårt sjuka, som
dock i alla händelser behövde sakkunnig hjälp.

Vidare vore vården av epidemiskt sjuka en kvantitativt sett väldig
uppgift. Det sammanlagda antalet fall enbart av de tre sjukdomarna
difteri, skarlakansfeber och nervfeber uppginge sålunda under femårs Bet

ana. distriktssköterskor. -

perioden 1911 —1915 till i medeltal omkring 24,000 per år. Även när
dessa fall remitteras till vård å epidemisjukhusen, så behövde dock
distriktssköterska ytterst ofta anlitas för deras vård, intill dess de bliva
avförda till vårdanstalterna. Då en hel del av dessa sjuka för närvarande
vårdades i sina hem och väl också framdeles komme att vårdas
därstädes, även om det av den kungl. hälsovårdsstadgekommittén år
1915 framlagda förslaget till ny epidemistadga bleve antaget, så vore
ju distriktssköterskans betydelse för epidemisjukvården uppenbar. Trots
de stora insatser, som gjorts av stat, landsting, kommuner och enskilda,
funnes det likväl ett stort antal tuberkulösa, som vore i trängande
behov av vård och hjälp men som ändock icke kunde erhålla sådan. Detta
gällde särskilt de mera framskridna och obotliga fallen av tuberkulos.
Ett stort antal dylika fall vistades i sina hem och kunde på grund av
platsbrist icke intagas på anstalterna. Minst ''6U av hela antalet lungsiktiga
vore att anse såsom medellösa, och otvivelaktigt vore att eu
huvudanledning, varför ett stort antal tuberkulösa såväl i senare som
i tidigare stadier kvarbleve i hemmen, vore, att tuberkulosanstalterna
ännu på långt när icke kunde mottaga alla, som där behövde vårdas.
Staten borde även på denna grund anlita utvägar att bidraga till anställande
av sjuksköterskor med uppgift att, där så ske kan, hjälpa
dessa sjuka i deras hem. Staten understödde ävenledes sedan några
år dispensärverksamheten, en verksamhet, som ju avsåge dels att upplysa
om, vad som behövde iakttagas, om tuberkulöst sjuka skulle vårdas
i hemmet, dels att på olika sätt materiellt stödja de sjuka eller deras
familjer.

Liknande synpunkter som beträffande de tuberkulösa gällde även
de sinnessjuka. Många sinnessjuka som behövde vård å anstalt, vistades
i sina hem, ofta där lämnade utan tillsyn och hjälp, ja, ofta där utsatta
för den mest upprörande vanvård. Även om det i en snar framtid
kunde ordnas så, att alla sinnessjuka, som behövde vård å anstalt,
också kunde bliva intagna å sådan, så inträdde dock ofta behov av
sköterskas hjälp under den tid, som förflöte från insjuknandet till intagningen
å anstalt.

Vad nu yttrats om de sinnessjuka gällde i tillämpliga delar även
om de sinnesslöa. Även för dessa vanlottade skulle en av distriktssköterskan
övad tillsyn ofta kunna bereda någon bättring i deras
tillvaro.

Likartade synpunkter gällde för den stora gruppen av lytta och
vanföra och av andra invaliditetstillstånd. Att en distriktssköterska,
som kände befolkningen i sin ort, komme att gagna vanförevården i

sin ort, genom att förmå de vanföra eller deras anhöriga att söka
lämplig behandling för dem, vore tydligt och även i övrigt kunde
sköterskans övervakning här vara av stor humanitär betydelse.

För invalidvården gällde samma synpunkter som beträffande
vården av vanföra barn. En distriktssköterska, som kände befolkningen,
skulle ofta kunna förmå dessa invalider att i tid och med tillräcklig
intensitet underkasta sig den behandling, som fordrades för att invaliditetsgraden
måtte bliva så ringa som möjligt.

Av ovanstående framginge, att, om staten skulle lämna bidrag
till anställning av sjuksköterskor, vilkas uppgift skulle vara att vårda
och öva tillsyn över sjuka i deras hem, staten i många viktiga hänseenden
icke därigenom skulle åtaga sig principiellt nya förpliktelser,
utan skulle endast, ehuru blott på ett mera begränsat och billigt
sätt, bispringa sådana sjuka, för vilkas vård den redan åtagit sig betydande
bördor.

Lika stor betydelse som sköterskorna komme att få för vård och
tillsyn av de sjuka, komme de att få som läkarnas hjälp vid deras
arbete till sjukdomars förebyggande. De komma att bliva de närmaste
förmedlarna för förverkligande av den allmänna hälsovårdens viktigaste
princip med avseende på det särskilda hemmets och den enskilda
individens hygien.

Sköterskans tillsyn av de fattigas hem skulle ej endast bliva eu
tillsyn av boningens väggar, golv, eldstäder, avträden och dylikt utan
även en tillsyn över renligheten och ordningen i hemmen. Detsamma
gällde med avseende på den rent personliga omvårdnaden, vården av
den egna kroppen genom renlighet, undvikande av rusdrycker, tobak
o. s. v.

Icke minst betydelsefull kunde sköterskans verksamhet vara med
avseende på folknäringen, och mycket kunde därvid vinnas genom
sköterskor, som vore kunniga i hushåll och matlagning.

Ett område, där sköterskans upplysnings- och rådgivande verksamhet
kunde få den mest eminenta betydelse, vore barnavården, särskilt
då spädbarnsvården under första levnadsåret.

Även upplysningsarbetet i dispensärvården innebure ett viktigt
moment i sköterskans verksamhet och hon hade över huvud taget en
viktig sak som spridare av kunskap vid de epidemiska sjukdomarna,
till förhindrande av smittas överföring.

De ifrågavarande sköterskornas uppgifter skulle sålunda till stor
del komma att gälla områden, där staten sedan längre eller kortare
tid tillbaka åtagit sig betydelsefulla förpliktelser och stora ekonomiska

uppoffringar. Därutöver komme distriktssköterskorna att fylla en del
sjukvårds- och hälsouppgifter, som förut icke direkt understötts av
staten, exempelvis beredande av vård åt vissa grupper av kroniskt
sjuka samt åt ett stort antal av akut sjuka. Staten hade emellertid
indirekt, genom stora bidrag åt sjukkassor, redan ägnat omsorg även
åt dessa grupper av sjuka.

Antalet av dem, som kunde tänkas komma under distriktsvårdens
omfattning, syntes så stort, att distriktssjukvården måste te
sig som »en rent överväldigande uppgift». En distriktssköterska fyllde
emellertid i regeln ett flertal uppgifter samtidigt. På samma tid hon
i ett hem vårdade en sjuk, meddelade hon i detta hem upplysningar
till förekommande av smittans spridning, upplysningar angående bostadens
ans och vård, angående personlig hygien, matlagning o. s. v.

in.

Huvudskälen för bidrag av statsmedel åt distriktssköterskor.

Det väsentliga motivet för ett ingripande från statens sida läge
i samhällets önskan och förpliktelser att dels bringa hjälp åt sina
mest olyckliga medlemmar, nämligen åt dem, som samtidigt vore både
fattiga och sjuka, samt dels söka förekomma sjukdom och nöd.

Staten kunde med visst fog sägas stå i skuld till de sjuka, som
nödgades stanna i sina hem i stället för att bliva intagna å sjukvårdsinrättningar.
Genom vården i hemmet komme sjuk vårdsanstalternas
utrymme andra till godo och behovet av anstalter ävensom utrymmet
å dem hölles nere på en lägre siffra än vad eljest skulle vara fallet.
Härigenom inbesparades det offentliga och särskilt också staten störa
medel för anläggningskostnader och drift av anstalter.

Även genom tillsyn av invalider och vanföra kunde eu distriktsorganisation
av sköterskor medföra vissa besparingar för statskassan.
Den nya lagen om pensionsförsäkring innebure nämligen bland annat
en hela folket omfattande försäkring mot invaliditet samt understöd
åt behövande, ej arbetsföra personer. Antalet invalider måste avsevärt
reduceras eller graden av invaliditet minskas om man hade tillgång
till personer, som tidigt uppspårade fall, vilka kunde befaras bliva
invalider om de ej bleve i tid behandlade, och det vore högst sannolikt,
att staten genom anställning av distriktssköterskor skulle vinna
eu minskning i utgifterna för invaliditetspensioner och understöd.

Särskilt skulle emellertid eu verksamhet, som ginge ut på att
genom upplysning och profylax minska antalet sjukdomsfall, vara a\
största ekonomiska betydelse för hela, samhället. Härigenom inbesparade
nämligen staten, kommuner och enskilda stora summor i sjukvårdsutgifter
och genom en sådan verksamhet kunde totalantalet förlorade
arbetsdagar minskas.

Slutligen anförde sakkunniga, att förhandenvaron av statsbidragför
provinsial- och extra provinsialläkarnas avlöning, d. v. s. statsbidrag
för distriktens läkarvård borde medföra att kravet på statsbidrag
även för sjukvårdens tillgodoseende tedde sig nog så rimligt.

IV.

Distriktssjukvardens organisation.

De sakkunniga hölle före, att landstingen ej själva borde direkt
handhava sjukvården, enär landstingen ej kunde lämpligen utöva sådan
verksamhet å alla de olika orterna. Även det sätt, vaipå sjuk- och
hälsovården vore organiserad i vårt land, talade för att distriktssjukvårdens
mera direkta handhavande ej skulle överlåtas på landstingen.

Frågan om organisationen kunde lämpligast ordnas sålunda att,
därest landsting beslöte sig vara berett att fullständigt genomföra
distriktssjukvård inom landstingsområdet med erforderligt antal sköterskor.
efter Eders Kungl. Maj:ts prövning av dess plan däröver, statsbidrag
skulle utgå till denna sjukvård. Fördelningen av kostnaderna
mellan landsting och kommuner bleve en landstingets angelägenhet,
att avgöra. Där nu omförmält åtagande från landstingets sida förelåge,
borde kummun, tillhörande landstingsområdet, icke omedelbart
och självständigt äga att uppbära statsbidrag för distriktssjukvård.

Kommun, belägen inom landstingsområde, beträffande vilket icke
nu ifrågavarande beslut fattats av landstinget, ägde, därest den ensamt
eller i förening med annan kommun beslutit anställa sköterska och
ordna distriktssjukvård. att efter Eders Kungl. Maj:ts prövning erhålla
statsbidrag.

Att sakkunniga ansett sig böra förorda alternativt båda dessa
organisationer, berodde därpå, att frågan om sjukvårdens reglering av
den ena eller andra kommunala organisationen icke ägde så särskilt
djupgående betydelse för staten, enär dess villkor i stöld sett bleve
desamma, vare sig sjukvården organiserades av primårkommun, större

eller mindre grupper av kommuner eller landsting. Statens intresse
av att de medel, som utdelades, komme till god användning, kunde
tillgodoses, oavsett vilken det än vore, som i första hand sörjde för tillgodoseende
av distriktsvårdens krav. Länsorganisation eller distriktsorganisation
av sjukvården uteslöte exempelvis ej att bidragen från
statskassan utbetalades till primärkommunerna, och detta då eventuellt
endast åt sådana kommuner, som befunne sig* i mindre gynnsam
ekonomisk situation.

Till förhindrande av den ofta förmärkta olägenheten av att sköterskorna
dreve en av läkaren okontrollerad, farlig sjukvårdsverksamhet,
som vore en följd av den av kommunalstyrelserna organiserade sjukvården,
föresloge de sakkunniga, att såsom villkor för statsbidraget
fordrades, att en läkare och helst en tjänsteläkare skulle vara sköterskans
närmaste förman.

Huvudprinciper för distriktssjukvårdens anordnande.

Staten borde tydligtvis ej understödja all distriktsvård, oavsett
huru densamma anordnades. Statsunderstöd kunde förutsättas endast
lör en distriktssjukvård, vars organisatoriska principer vore på förhand
givna och av staten gillade.

En anordning av denna sjukvård bestode däri, att sköterskans
arbete bestämdes icke med hänsyn till olika uppgifternas art, utan att
det begränsades till vissa lämpligt stora och lämpligt avgränsade geografiska
områden. En sköterska skulle med andra ord få till uppgift
att fullgöra samtliga ovan antydda sjukvårds- och hälsovårdsuppgifter
inom ett visst mindre område, exempelvis inom kommun eller inom
en del av en kommun. De uppgifter, som sålunda kunde ifrågakomma,
vore visserligen talrika, men dock ej så talrika och ej så olikartade,
att ej en och samma person på jämförelsevis kort tid kunde få en utbildning,
som vore tillfyllestgörande för att kunna väl fullgöra dessa
olika uppgifter.

Sakkunniga ansåge, att icke heller tuberkulosdispensärvården borde
så strängt åtskiljas från den övriga distriktssjukvården, att den icke
kunde, där så önskades, åläggas distriktssköterskan. Denna dispensäi’-vård erbjöde nämligen inga så stora säregenheter att den på grund
härav borde avskiljas från den övriga förebyggande vården, och icke
heller ställde utbildningen i dispensärvård några särskilt anmärknings -

värda, krav pa vederbörande elev. Ville man genomföra en enhetlig
distriktsvård, borde tuberkulosdispensärverksamheten ingå som ett led
i den övriga distriktssjukvården. Beträffande samarbetet mellan provinsialläkarna
och tuberkulosläkarna kunde förslag i sådant hänseende
utarbetas av medicinalstyrelsen efter hörande av styrelsen för svenska
provinsialläkarföreningen, tuberkulosläkarföreningen, sanatorieläkarföreningen
och nationalföreningen mot tuberkulos. Emellertid funnes ju
intet hinder att för viss trakt, då särskilda förhållanden rådde, anställa
eu sköterska uteslutande för dispensärvården.

Beträffande epidemivården gällde att en stor del epidemiskt sjuka
utan fara för sig själva och för sin omgivning kunde vårdas i sina hem.
Denna hemvård av epidemiskt sjuka såväl som epidemivården i allmänhet
hade ofta övertagits av landstingen genom anställande av särskilda
sjuksköterskor och det kunde nu ifrågasättas om det ej vore skäl
att vid nu ifrågasatta organisation av distriktsvården bryta ut hemvården
av smittosjuka. Sakkunniga ville icke bestämt uttala sig
emot en sådan anordning att epidemivår den bleve helt en specialvård,
men förordade dock att epidemivården, i den mån den avsåge vård av
epidemiskt sjuka i deras hem, bleve en del av den allmänna distriktsvården.
Om emellertid någon kommun eller något landsting önskade
ordna epidemivården i de sjukas hem oberoende av den övriga distriktsvården
och om de ville anställa särskilda epidemisköterskor, så syntes
staten böra giva samma bidrag för dessa sköterskors anställning, som
för anställandet av andra sköterskor. Statsanslag borde dock lämnas
endast till anställning av sköterskor, som vore verksamma i de smittosjukas
hem och ej till sköterskor, som också delvis tjänstgjorde på
epidemisjukhus.

Anordningen att låta distriktssköterskan tjänstgöra jämväl såsom
distriktsbarnmorska vore icke så lätt genomförbar. Ett omedelbart övei1
ätande av barnmorskevården på distriktssköterskan kunde ej ske utan
att kommunerna bröte sina förpliktelser mot alla nu anställda barnmorskor,
vilket självfallet icke kunde komma i fråga. Man hade då
endast den utvägen att låta distriktssköterskan inträda i respektive barnmorskas
ställe, först då denna avginge. F ör att redan nu för distrikt,
som så önskade, göra det möjligt att anställa distriktssköterskoi,
som samtidigt vore barnmorskor, borde särskilt tillfälle beredas dem,
som genomgått av staten godkänd eller anordnad distriktssköterskeskola,
att genomgå utbildning i förlossningskonst. För dem, som genomgått
sådan skola, torde utbildningstiden vid barnmorskeanstalterna kunna
sättas något kortare än för andra barnmorskeelever.

VI.

Omfattningen av statsbidraget för anställning av distriktssköterskor.

Den offentliga distriktsvården hade så stor allmän social betydelse,
att detta utgjorde ett tungt vägande skäl för att låta statsbidraget
utgå till alla kommunala myndigheter, som anordnade distriktsvård.
Då de sakkunniga emellertid visserligen icke ville avstyrka, men dock
ej tillstyrka ifrågavarande understöd åt städer, berodde detta därpå,
att distriktsvården i städerna ej hade så genomgripande betydelse,
som å landsbygden.

Beträffande frågan huruvida statsunderstöd borde utgå endast för
distriktsvård i sådana områden, vars ekonomiska situation vore mindre
god, ansågo de sakkunniga, att även de ekonomiskt bättre situerade
kommunerna behövde hava den eggelse, som ett statsunderstöd väckte,
för att de allmänt skulle taga i tu med ordnandet av distriktsvården.
Skulle man följa principen att endast giva understöd åt skattetyngda
trakter, så skulle understödet komma att utgå ett år, för att sedan
kanske indragas för ett eller annat år och sedan eventuellt ånyo utdelas.
Sådana oberäknade variationer skulle i hög grad motverka
vederbörandes villighet att igångsätta distriktsvård.

Sakkunniga lutade således åt den uppfattningen att statsunderstöd
åtminstone tills vidare helst borde utgå åt alla landskommuner
eller sammanslutningar av kommuner, respektive län, som ordnade
distriktsvård, som kunde av staten godkännas.

Vidkommande de kostnader, ett sådant allmänt statsunderstöd skulle
medföra för statsverket, kunde man med rätt stor säkerhet utgå ifrån,
att det antal sköterskor, för vilkas anställning statsunderstöd skulle
komma att sökas, om distriktsvård nu med ens genomfördes i hela landet,
icke skulle överstiga siffran 1,300. Bäknade man med ett antal invånare
å vår landsbygd av 4,133,659 (siffran för år 1916), så bleve
detta 1 distriktssköterska på 3,180 invånare. De sakkunniga hade
kommit till den uppfattningen, att statsbidraget icke gärna borde överstiga
V* av totalkostnaderna. Vid bestämmande av detta tal som maximum
hade de sakkunniga utgått från den tanken, att den ekonomiska

bördan av distriktsvården nog efter hand koinme att tämligen lika fördelas
mellan staten, landstingen och sjukvårdsdistrikten.

Sakkunniga utginge vidare från att den sammanlagda utgiften för
sköterskans underhåll och avlöning utgjorde 1,500 kronor. För 1,300
sköterskor skulle statsutgifterna således belöpa sig till 650,000 kronor
per år. Lämpligast vore emellertid, att det bidrag staten gåve icke
bestämdes till av de verkliga totalkostnaderna, utan att detta bidrag
utginge med eu på förhand bestämd summa för varje sköterska. Sakkunniga
föreslogo således, att statsbidraget måtte tills vidare utgå med
eu summa av 500 kronor per år och sköterska, vilken summa motsvarade
ungefär 1... av de totalkostnader, som anställning av en distriktssköterska
under vanliga förhållanden kunde beräknas draga.

De sakkunniga hade icke velat, med bestämda föreskrifter fastslå
■eu enda organisationsform för distriktsvården, enär densamma kunde
med framgång organiseras och ekonomiskt ledas såväl av landstingen
som av grupper av kommuner eller de enskilda kommunerna själva
Sakkunniga hade således avstått ifrån att föreslå en enda bestämd anordning
vare sig i fråga om sjukvårdens organisation eller i fråga om
kostnadernas fördelning. En sådan fixering vore olämplig och borde
i alla händelser icke företagas förrän landstingen fått tillfälle att yttra
■sig i frågan.

VII.

Distriktssköterskornas utbildning.

Självfallet borde staten, om den beslöte sig för att giva understöd
åt organisation av distriktsvård, tillse, att denna distriktsvård handhades
på ett tillfyllestgörande sätt. Ett oundgängligt villkor för statsbidrag
till distriktssköterskors anställning borde därför vara fullgod
utbildning och bevislig lämplighet för handhavande av just denna
gren av sjukvården. I II kap. av det av sakkunniga år 1916 framlagda
betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning
och arbetsförhållanden hade de sakkunniga redan i allmänna drag
uttalat sin uppfattning angående den för en distriktssköterska behövliga
utbildningen. Endast en detalj hade de sakkunniga därvid förbisett,
nämligen de uppgifter, distriktssköterskorna kunde få med hänsyn till
vanföre- och invalidvården. De krav, som härutinnan kunde ställas på
Het. nng. distriktssköterskor. ''i

sköterskan, borde tillgodoses genom en kortare kurs vid en vanförean
stalt.

Det förslag om av staten godkända sköterskeskolor, vilket år 1916
framlades i de sakkunnigas betänkande, hade vunnit enhälligt bifall av
alla, som av Eders Kungl. Maj:t anmodats yttra sig över nämnda betänkande.
De sakkunniga ville icke sätta förberedande kurs i 2-åriggodkänd
sköterskeskola såsom absolut fordran på en distriktssköterska.
Då nämligen de sakkunniga föresloge en utbildning i enbart specialämnen
under ett år, bleve . hela utbildningstiden för distriktssköterskan
minst 2 år. Specialutbildning jämte en 1-årig utbildning i allmän
sjukvård uti godkänd sköterskeskola syntes de sakkunniga kunna tillfredsställa
rimliga anspråk på en distriktssköterskas utbildning. Vidare
förutsatte de sakkunniga en sådan organisation av distriktssköterskekursen,
att där alldeles speciell uppmärksamhet riktades på bedömandet
av sköterskans lämplighet för distriktssjukvården. Och slutligen till—
komme såsom ett sista led i utbildningen och i bedömandet av vederbörande
sköterskas lämplighet för distriktsvård en tids praktisk provtjänstgöring
under eu erfaren distriktssköterskas ledning.

Beträffande distriktssköterskekursen borde denna omfatta utbildning
under ett år i följande grenar: epidemivård, tuberkulos- och
tuberkulosdispensärvård, bostadshygien, sinnessjukvård, kortare kurser
i invalid- och vanförevård samt kurser i matlagning. Därtill borde
komma teoretisk undervisning i sociala ämnen, speciellt i barnavårdsoch
fattigvårdslagstiftning.

Sakkunniga hade kommit till den uppfattningen att staten själv
borde anordna distriktssköterskeskola. Kostnaderna härför bleve nämligen
icke större än om staten skulle ekonomiskt understödja eu enskild
skola för att sätta den i stånd att anordna distriktssköterskekurser.
Förlädes denna skola till Stockholm, kunde distriktssköterskekurserna
begagna sig av åtskilliga dåvarande, av staten själv drivna
eller med statsmedel understödda institutioner och organisationer.

Själva undervisningen vid kurserna borde vara avgiftsfri samt
staten anvisa medel att utgå som arvode för de lärare, som handhade
undervisningen. Oundgängligen nödvändig vore likvisst icke denna
utgift. Distriktssköterskekurserna skulle säkerligen bliva talrikt besökta
även om en avgift upptoges, som täckte kostnaderna för den teoretiska
undervisningen.

Distriktssköterskans kompetens borde ej slutgiltigt bedömas förrän
hon genomgått B månaders praktisk provtjänstgöring under en erfaren
distriktssköterskas ledning inom något instruktionsdistrikt. Till elev,

1 it

som genomginge denna tjänstgöring borde av statsmedel utbetalas 2
kronor per tjänstgöringsdag ävensom till hyresersättning 20 kronor per
tjänstgöringsmånad.

Såsom villkor för antagning som elev i distriktssköterskeskola
borde gälla, att elev förbunde sig att efter genomgången kurs tjänstgöra
minst tre år i distriktssjukvård, som bekostas genom offentliga
medel. Med sådan tjänstgöring kunde dock, om medicinalstyrelsen
funne för gott, jämställas tjänstgöring i distriktsvård, som anordnades
av enskilda välgörande korporationer eller stiftelser eller eventuellt av
enskilda personer.

Distriktssköterskeskolan borde stå under ledning av en styrelse
på fem personer, som skulle hålla sina sammanträden i Stockholm.
Någon särskild ersättning för uppdraget att vara ledamot i styrelsen
borde ej ifrågakomma.

Slutligen borde sköterskor, som redan nu innehava platser som
distriktssköterskor, få genomgå fortsättningskurs för komplettering av
sina kunskaper, så att dessa komme i nivå med ovan antydda fordringar.
I fall, då så kunde anses befogat, borde emellertid distriktssköterskeskolans
styrelse på ansökan kunna bevilja dispens från genomgående
av fortsättningskurs.

Vill.

Distriktssköterskornas arbetsförhållanden och lönevillkor.

Redan i sitt år 1916 avgivna betänkande hade de sakkunniga
påpekat huru svårt det vore att genom lagstiftning reglera sjuksköterskornas
arbetsförhållanden. Undantag härifrån hade endast gjorts beträffande
vakningen. Lagbestämmelser angående vakning kunde emellertid
endast genomföras för anstalter, men däremot icke beträffande
sköterskor, som vore anställda i distrikts- eller privatvård. De sakkunniga
kunde således icke heller här föreslå, att bestämmelser utfärdades
angående distriktssköterskornas arbetsförhållanden.

Beträffande distriktssköterskornas löneförmåner in. m. borde såsom
villkor för statsbidrag fordras:

Att begynnelselönen och slutlönen blevo minst 500 respektive
700 kronor; att sköterskan hela året om hade fri kost eller skälig
ersättning därför — endast då hon tjänstgjorde i bemedlades hem
och där åtnjöte fri kost borde ersättningen bortfalla; att fri bostad,

lyse, värme ocli tvätt eller tillräcklig ersättning härför inginge i löneförmånerna
; att sköterskan hade rätt till en månads semester med fri
vikarie och med skäliga kostpengar under semestertiden.

Vidkommande pensioneringen hade de sakkunniga intet annat
att tillägga till sina i 1916 års betänkande avgivna förslag, än att
penningvärdets sjunkande borde föranleda en viss höjning av pensionernas
minimibelopp.

IX.

Ledningen och övervakningen av distriktssjukvården.

Den direkta ledningen av distriktssjukvården måste åvila lokala
myndigheter, eventuellt de tilltänkta hälsovårdsnämnderna i läkardistrikten
eller nämnder för mindre kommunala sammanslutningar eller
ock primärkommunernas nämnder. Nämnderna borde utgöras av minst
3 personer, av vilka den läkare, som skulle vara distriktssköterskans
närmaste förman, borde vara självskriven och i övrigt en ledamot utses
av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Såsom oundgängligt villkor för beviljande av statsbidrag borde
uppställas, att distriktsvården och distriktssköterskorna stode under
ledning och övervakning av en fullt kompetent och för vårdens riktiga
handhavande närmast ansvarig läkare, helst en tjänsteläkare. På ansökan
av vederbörande kunde medicinalstyrelsen förordna annan legitimerad
läkare än tjänsteläkare såsom sådan förman. Distriktssköterska
skulle antagas och avskedas av förenämnda styrelse eller nämnder efter
av läkaren uppgjort förslag.

Det borde åligga läkare, som ledde distriktssjukvård, att årligen
avgiva rapport härom till medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren.
Önskligt vore, att medicinalstyrelsen i samråd med delegerade för
provinsialläkarföreningen och Svensk sjuksköterskeförening utarbetade
ett normalreglemente för distriktssjukvårdens handhavande.

Slutord.

Det hade kunnat ifrågasättas att sakkunniga, på grundval av den
utredning, de sakkunniga verkställt, utarbetat förslag till förordning
eller kungörelse rörande villkoren för kommun, landsting eller annan

samfällighet, som i sin tjänst anställde distriktssköterska, lör rätt att
därtill erhålla statsbidrag. Sakkunniga hade emellertid trott sig hora
nöja sig med den sammanställning av huvudsynpunkterna, som innefattades
i det sista kapitlet av de sakkunnigas betänkande.

Reservation.

De svenska sjuksköterskornas representanter bland de sakkunniga
hava i avseende å distriktssköterskornas utbildning uttalat »den bestänka
fordran att en 2-årig, av staten godkänd sjuksköterskeskola
skall ligga till grund för distriktssköterskornas utbildning».

Yttranden över betänkandet.

Genom nådiga remisser liar Eders Kungl. Maj:t anbefallt dels
befallningshavandena i länen, efter hörande av förste provinsialläkare
och landsting samt efter det vederbörande kommuner lämnats tillfälle
att yttra sig, dels ock vissa andra myndigheter och korporationer, de
där av de sakkunnigas betänkande kunde äga intresse, att över berörda
betänkande avgiva utlåtande.

Uti till åtlydnad härav till Eders Kungl. Maj:t överlämnade utlåtanden,
av vilka medicinalstyrelsen lämnats tillfälle taga del, hava
vederbörande med få undantag uttalat sig för, att en med statsbidrag
understödd distriktssjukvård borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med i betänkandet angivna riktlinjer samt tillstyrkt att de
av sakkunniga utvecklade allmänna principerna måtte läggas till grund
för vidare åtgärder i ärendet. Härifrån avvikande meningar hava anförts
dels av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län,
som, enär till sakkunnigas förslag hörande bestämmelser skulle komma
att påverkas av i annan ordning inom sjuk vårdsväsendet pågående utredningar,
ansett en omarbetning av föreliggande förslag nödig, dels
ock av befallningshavanden i Örebro län, som på anförda skäl ansett
betänkandet, ehuru vittnande om en livlig och välment önskan att på
bästa sätt ordna sjukvården i landets olika delar, dock icke böra läggas
till grund för en framställning1 till riksdagen om statsbidrag för angivna
ändamål. Skiljaktiga åsikter hava i övrigt endast gjorts gällande beträffande
vissa detaljer av de sakkunnigas förslag och har i sådant
hänseende i nedan angivna delar anförts bland annat följande.

Distriktsvardens huvuduppgifter.

Med avseende å distriktssköterskans huvuvudsakliga uppgift har
styrelsen för Allmänna Svenska läkar föreningen anfört, att denna överallt
bör vara den allmänna hälso- och sjukvården. Dispensärvården

torde i folkrika, tätare bebyggda distrikt av rent organisationstekniska
skäl kräva sina egna sköterskor. Detsamma kunde sägas om epidemisiukvården,
för vilken jämte de fasta distriktssköterskorna borde for
varje län finnas ett antal rörliga sköterskor, anställda pa samma villkor
som distriktssköterskorna, Ett förenande av verksamheten såsom sköterska
och barnmorska ansåge styrelsen icke i allmänhet skola komma
att innebära några fördelar, men väl avsevärda nackdelar.

Styrelsen för Svenska provinsiallukarföreningen har ställt sig tveksam
inför de sakkunnigas åsikt om distriktsvårdens uppgifter och arbetsområden
samt ansett, att sköterskorna skulle komma till korta inför
så vitt omfattande uppgifter som de sakkunniga föreslagit. Den egentliga
sjukvården borde bliva sköterskans huvuduppgift och till denna
borde räknas ej endast vård åt mindre bemedlade utan även åt mera
bemedlade, under villkor dock att biträde lämnades i första rummet
där det ur sjukvårdshänseende bäst behövdes och av vederbörande
läkare prövades lämpligt. Epidemisjukvården finge ej avskiljas från
sköterskans verksamhet på sätt, sakkunniga föreslagit, och styrelsen
reserverade sig mot de sakkunnigas mening, att statsanslag skulle lämnas
endast åt sådana sköterskor, som vore verksamma i de sjukas hem.
Förlossningsvården borde icke i annat än mycket enstaka fall sammankopplas
med den allmänna sjukvården. Sinnessjukvården borde i regel
frigöras från distriktssköterskornas verksamhet. Detsamma kunde sagas
om invalid- och vanförevården. Tillsyn över bostäder, upplysningsverksamhet
beträffande den personliga hygienen samt om hushållning
och matlagning borde åtminstone till en början ej bliva för sköterskorna
några självständiga verksamhetsområden, utan endast utövas i sammanhang
med den allmänna sjukvården.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit, att de sakkunnigas felslag
innebure. att sköterskorna skulle komma att belastas med alltför
mångskiftande göromål och samma uppfattning tiar uttalats av länets
förste provinsialläkare, som jämväl ansett, att sköterskan i regel or( e
befrias från epidemi-, dispensär- och förlossningsvård.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands lön har ansett epidemisjukvården
böra ordnas genom inrättande av ett tillräckligt antal permanenta
epidemisjukhus ävensom på det bestämdaste avrått från en
förening av sköterske- och barnmorsketjänsterna.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län har ansett, att enligt
de sakkunnigas förslag sköterskans verksamhet skulle bliva alltför mångsidig
och splittrad och att fara förelåge att hon härigenom skulle
dragas från sin egentliga uppgift, sjukvården. Särskilt borde dispensär -

värden icke sammankopplas med distriktsvården och ej heller kunde
distriktssköterskan, som under sin verksamhet finge så mycket att gorå
med infektionsämnen, på samma gång tjänstgöra som barnmorska.

I liknande läkning gå de yttranden i ärendet, som avgivits av
förste provinsialläkarna i Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, länsstyrelsen i
Blekinge län, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län samt.
i avseende å dispensärvården, Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos.

II.

Distriktssjukvårdens organisation samt frågan om statsbidrag.

Med avseende å antalet sköterskor har provinsialläkarföreningeit
ansett de sakkunnigas förslag härutinnan eller anställande av omkring
1,300 sköterskor vara att ifrågasätta för mycket. Skäl funnes, som
varnade för att nu anlägga sjuksköterskefrågan alltför brett. Antalet
sköterskor borde begränsas till ungefär hälften av det av sakkunniga
tänkta antalet.

Beträffande landstingens ställning till distriktssköterskefrågan
syntes det lämpligt, att landstingens kontroll över sköterskornas verksamhet
och anställning, där denna blivit lagd under särskild nämnds
överinseende, borde bibehållas.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län har framhållit, att det
säkerligen vore fördelaktigare ju mindre kostnaderna lädes på kommunerna
och ju mera de fördelades emellan staten och landstinget, då
kommunerna redan förut i allmänhet vore svårt tyngda av pålagor.
Sakkunniga hade vidare icke för närvarande velat förorda statshjälp åtstäder
för av dem anordnad distriktsvård. Härvidlag borde man emellertid
icke skära alla städer över en kam. Många av våra mindre
städer saknade både läkare och sjukhus. De sakkunniga hade jämväl
beräknat distrikten för stora. I sistnämnda länet hade tjänsteläkarna
tänkt sig en sköterska för omkring 2,500 invånare.

Stockholms läns landsting har för länets vidkommande ansett en
uppdelning av städerna och landsbygden i två särskilda grupper i sjukvårdshänseende
synnerligen olämplig samt funnit, att jämväl statskommunerna
böra för anställande av distriktssköterska komma i åtnjutande
av statsbidrag till enahanda belopp som landskommunerna.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län har ansett landstingen

bäst ägnade att taga om band organisationen av distriktsskötersketjänsterna.
Härigenom kunde en rättvis fördelning inom länen komma
till stånd samt lämpliga distrikt bildas, vilket knappast torde komma
att ske om organisationen överlämnades åt de särskilda kommunerna.
Omöjligheten att utan länsstyrelsens ingripande bilda lämpliga barnmorskedistrikt
stode här som ett varnande exempel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län har ansett,
att omliänderhavandet av ärenden rörande distriktssjukvården
kunde överlämnas åt samma styrelse, som enligt medicinalstyrelsens
utlåtande den 6 oktober 1917 i fråga om förbättring av kommunalt
anställda barnmorskors löner in. in. torde komma att tillsättas för
varje län eller landstingsområde i och för barnmorskors tillsättning
m. in.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län har framhållit vikten
av att organisationen från första början koinme in på rätt bana. Detta
kunde näppeligen bliva förhållandet om icke landstingen och uteslutande
dessa finge organisationen om hand. Skulle kommuner eller grupper
av kommuner få anställa distriktssköterska, bleve följden att på vissa
håll alltför många sköterskor utan tillräcklig sysselsättning bleve anställda,
medan på andra orter deras antal bleve alltför ringa.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt att kommunerna skulle
få sig ålagt att anställa sköterska, mot att statsbidraget väsentligt
höjdes. Att kommunerna för erhållande av ett statsbidrag av 500
kronor för varje anställd sköterska skulle behöva anvisa dubbelt så
mycket, kunde man ej rimligen begära. Angelägenheten av god
distriktsvård borde föranleda större uppoffringar från statens sida. Det
syntes länsstyrelsen, som borde staten bidraga med hälften av kostnaden
för sjuksköterskans avlöning.

Enligt länsstyrelsens i Blekinge län förmenande bör, då behovet
av statsbidrag är synnerligen varierande, generella bestämmelser för
rätten att tillgodonjuta statsbidrag icke fastställas, utan bidraget göras
beroende på prövning av förhållandena i varje särskilt fall.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett, att därest i någon
stad sjukvårdsförhållandena ännu vore så ordnade, att behov av ifrågavarande
slags sjukvård förelåge, staden icke borde uteslutas från delaktighet
i stats- och landstingsbidrag. Därest åter bidrag till städerna
icke ifrågakomme, borde dessa befrias från den utskyld till landstinget,
som kunde föranledas av den å landsbygden ordnade sjukvården.
Denna angelägenhet kunde lätt ordnas genom tillämpning av 47 § 3
mom. landstingsförordningen.

Bet (mil. distriktssköterskor.

Jämväl Eders Kungl. Majrts befallningshavande i Malmöhus län
har ansett, att vissa städer borde komma i åtnjutande av ifrågavarande
statsbidrag, ävensom att själva organisationen av distriktssjukvården
borde handhavas och bekostas av landstingen samt särskilda nämnder
ombesörja och övervaka sjukvårdens utövning. Emellertid funnes
kommuner, som med avseende på folkmängden därinom eller av annan
anledning funne det lämpligt att anställa särskild sjuksköterska. För
en sådan kommunvis anordnad sjukvård borde möjlighet finnas att
erhålla statsbidrag och detta utan hinder därav, att kommunen tillhörde
landstingsområde, från vilket förelåge åtagande att inom detsamma
genomföra distriktssjukvård.

Hallands läns landsting har ansett, att intet skulle vara att anmärka.
om staten påtoge sig hela den kostnad, ett av staten reglerat
distriktssköterskeväsen koinme att medföra.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit lämpligheten
av att villkoren för statsbidragets utgående koinme att så bestämmas,
att så mycket utrymme som möjligt lämnades vederbörande
att ordna distriktsvården på sådant sätt, som vore för de olika orterna
mest praktiskt, samt att sålunda frågan om statsbidrag bleve beroende
på prövning av varje fall för sig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ävensom förste provinsialläkaren
därstädes hava föreslagit, att statsbidraget bör utgå med ett fixerat
belopp, beräknat till hälften av medelkostnaden för hela riket för
varje distriktssköterska.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit anordningen med särskilda
lokala sjukvårdsmyndigheter varken nödig eller av omständigheterna
påkallad. Kontrollen genom dessa myndigheter, vilka icke
kunde förväntas utrustade med sakkunskap och erforderligt intresse,
torde icke komma att medföra något gagn och de övriga bestyr, som
skulle tilläggas omförmälta myndigheter, torde icke kräva en anordning
av så omständlig beskaffenhet, som föreslagits. Enligt länsstyrelsens
förmenande skulle dessa bestyr samt inseendet över distriktssjukvården
i länet bättre samt med mera kraft och enhet fullgöras av en
för hela länet gemensam sköterskestyrelse, bestående av förste provinsialläkaren
såsom självskriven medlem samt av vederbörande landstingutsedda
ytterligare ledamöter till nödigt antal. Ifrågasatta anordning
hade ansetts tillfyllestgörande för den vida talrikare barnmorskekåren.
på sätt framginge'' av Medicinalstyrelsens omförmälda utlåtande den
6 oktober 1917.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavaude i Örebro län har, dii
statens utgifter för närvarande vore och under de närmaste tiderna
säkerligen komme att bliva synnerligen stora, ansett den nuvarande
tidpunkten knappast lämplig för att staten skulle åtaga sig en bidragsplikt
till understödjande aAr alla kommuner och alltså även sådana,
vilka icke kunde anses vara i direkt behov av bidrag för ordnande
av sjukvård.

Under förutsättning att hälsovårdsstadgekommitténs förslag
antages, bär förste provinsialläkaren i sistnämnda län ansett de av
kommittén föreslagna hälsovårdsnämnderna bäst lämpade att handhava
distriktssjukvården. I avvaktan härpå borde dock andra organisationer
kunna under vissa villkor erhålla statsbidrag, men detta
borde endast bliva undantag. Organisationen borde utvecklas så
småningom, då ju något skäl till brådska ej förelåge.

Samma läns landsting har ansett lämpligast, att statsbidraget
utginge automatiskt med V3 av totalkostnaderna, samt att, därest
bidraget fixerades till ett bestämt belopp, detta borde sättas högre,
än till av sakkunniga föreslagna 500 ki-onor.

Västmanlands läns landsting har framhållit önskvärdheten av att
vederbörande hälsovårdsmyndigheter inom länet finge tillfälle att yttra
sig såväl beträffande antalet sjuksköterskor som ock rörande deras
placering och de närmare detaljer för distriktvårdens ordnande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län har
hemställt om sådan ändring i de sakkunnigas förslag, att statsbidraget
måtte efter Eders Kungl. Maj:ts beprövande kunna bestämmas till
högst hälften av de för avlöningen utgående kostnaderna, varjämte
befallningsliavanden ifrågasatt huruvida icke en liknande anordning
som den av medicinalstyrelsen föreslagna barnm orskestyrelsen kunde
tänkas vidtagen ifråga om distriktssköterskorna.

Sistnämnda länets landsting har ansett statsbidrag böra ifrågakomma
endast för de landskommuner och landsting, som vore särskilt
skattetyngda.

IV.

Distriktsköterskornas utbildning och lönevillkor.

Beträffande distriktssköterskornas utbildning har läkar för eningens
styrelse ansett sig icke kunna förorda de sakkunnigas förslag, att
utbildningen skulle avslutas med en tre månaders provtjänstgöring för
utrönande av sköterskornas speciella lämplighet för distriktssjukvård.

Styrelsen kunde icke finna, att distriktssköterskorna i detta avseende
intoge eu sådan särställning från andra sköterskor, att en särskild
prövning kunde anses befogad. Därtill konmie, att lämpligheten för eu
sköterskebefattning vore beroende av så många rent subjektiva faktorer,
att en sådan prövning skulle bliva av mycket underordnad betydelse.

De föreslagna löneförmånerna ansåge styrelsen för låga, särskilt
med hänsyn till gällande låga penningvärde. Med den föreslagna
kontanta medellönen av 600 kronor skulle sköterskan ha 50 kronor
per månad, en avlöning, som av våra sjukhus ansåges för låg, oaktat
vid dessa sköterskorna hade allting fritt, under det att distriktssköterskorna
säkerligen såsom regel finge nöja sig med kostpengar i
stället för fri kost.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit den av de sakkunniga
föreslagna förberedande utbildningen vara erforderlig, men att å andra
sidan behovet av att snart få statsbidrag för anställande av distrikssköterka
så trängande, att till att börja med en avsevärt lång övergångstid
borde fastställas, under vilken fordringarna på distriktssköterskornas
utbildning i fastställd ordning kunde i betydande mån
eftersättas.

Sistnämnda länets landsting bär funnit distriktssköterskornas
avlöningsförmåner böra bestämmas sålunda, att hon erhölle, inberäknat
ett statsbidrag på 500 kronor, en kontant årsavlöning av 1,200 kronor
samt dessutom av distriktet förmånen av fri bostad, värme, och lyse
eller, i ersättning för dessa naturaförmåner, ett belopp av 300 kronor
och slutligen tillförsäkras rätt att vid tjänstgöring i bemedlade hem
därstädes åtnjuta fri kost.

Förste provinsialläkarna i Södermanlands och Skaraborgs län hava
ansett den föreslagna utbildningstiden tillräcklig för en god utbildningav
distriktssköterska samt funnit reservanternas fordran på en 2-årig
kurs i allmän sköterskeutbildning icke befogad, varemot länsstyrelserna
i Älvsborgs och Västerbottens lön samt Värmlands, Göteborgs och Bohus
och Kalmar läns norra landsting ävensom förste provinsialläkarna i
Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och Värmlands lön
samt styrelsen för Svensk sjuksköterskeförening i likhet med reservanterna
framhållit önskvärdheten av 2-årig sjukhusutbildning jämte viss specialutbildning.

Beträffande löneförmånerna har sistnämnde tjänsteläkare ansett,
att naturaförmånerna borde upptagas till visst minimibelopp, enär det
ofta torde bliva fallet att ej vare sig fri bostad eller ännu mindre fri
kost kunde lämnas sköterska.

Eders Ivungl. Maj:ta befallningshavande i Malmöhus län har framhållit,
att i blivande bestämmelser angående distriktssjukvården böra
inrymmas föreskrifter om de grunder, varefter sköterska skall åtnjuta
ersättning för resekostnader under sjukbesök och av vem denna ersättning
gäldas skall, ävensom huru förfaras skall med sjuksköterskebefattnings
uppehållande under hennes sjukdom eller semester.

Förste provinsialläkaren i sistnämnda länet har ansett distriktssköterskas
begynnelselön ej böra sättas lägre än 700 kronor.

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län, i vars yttrande länsstyrelsen
därstädes instämt, har framhållit, att det torde stöta på stora
praktiska svårigheter att tillförsäkra och tillhandahålla dessa, i regel
ett rörligt liv förande sköterskor kost in natura, varför författningsenligt
naturaförmåner borde begränsas till möblerad bostad eller minst
350 kronor i ersättning därför och övriga förmåner utgå kontant.

Direktionen för Serafimerlasarettet har med hänsyn till distriktsskötersketjänstens
natur och på grund av den sannolikt även i framtiden
bestående nedsättningen av penningvärdet hållit för troligt, att
de föreslagna löneförmånerna böra ökas.

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen, som vid avgivande av detta utlåtande haft
tillfälle taga del jämväl av den utredning, som i avsende å organisation
av distriktssjukvård verkställts av 1916 års provinsialläkardistriktskommitté,
har tagit i övervägande, vad sålunda och i övrigt i ärendet
förekommit samt vill för sin del anföra följande.

De sakkunniga hava icke framlagt något positivt förslag till förordning
angående statsbidrag till kommun, som i sin tjänst anställer
examinerad sjuksköterska, utan nöjt sig med att uti en utredningen
åtföljande sammanfattning göra allmänna principiella uttalanden i
ämnet.

Medicinalstyrelsen finner, att ett genomförande av de uti betänkandet
angivna principerna bör kunna bliva av stor betydelse för
hälso- och sjukvården i allmänhet samt för avhjälpande flerstädes av
nu rådande missförhållanden, samt anser förty de av sakkunniga uppdragna
riktlinjerna för distriktssköterskeväsendets ordnande böra läggas
till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

Till denna medicinalstyrelsens uppfattning vill styrelsen likvisst
i nedan angivna hänseenden foga följande erinringar och tillägg.

Distriktssjukvårdens huvuduppgifter.

Organisationen av den föreslagna distriktssjukvården bör uppenbårligen
icke i någon mån verka till nackdel för de sjukvårdsinstitutioner,
som redan finnas organiserade inom riket samt visat sig fungera
till gagn för sjukvården. En blivande distriktsorganisation bör
sålunda icke innefatta ett upphävande eller neutraliserande av den verksamhet,
som redan nu inom olika län utövas av där anställda epidemi -

och dispensärsköterskor. Varken epidemi)ukvården eller dispensärverksamheten
kan, enligt medicinalstyrelsens uppfattning, upprätthållas, utan
särskilda, på dessa områden verksamma sköterskor. Medicinalstyrelsen,
som jämväl i övrigt ställer sig tveksam inför den mångfald av
olika uppgifter, som enligt de sakkunnigas mening böra åvila en
distriktssköterska, kan därför icke tillstyrka de sakkunniges förslag
därom, att distriktssköterskan skall inom sitt verksamhetsområde helt
anförtros epidemivården och dispensärverksamheten, utan finner medicinalstyrelsen,
att anställande av specialsköterskor härvidlag allt framgent
är av nöden.

Å andra sidan bör givetvis en sådan anordning icke utesluta, att
distriktssköterskans verksamhet för särskilda fall kan komma att omfatta
även epidemivård, ävensom att hon, så snart tillfälle därtill gives,
kan föranledas att utöva dispensärverksamhet.

Frågan härom är emellertid för närvarande föremål för särskild
utredning av tillkallade sakkunniga, vadan medicinalstyrelsen i sinom
tid torde bliva i tillfälle att mera ingående yttra sig ävensom framställa
bestämt förslag i förevarande hänseende. Vidkommande härefter
de sakkunnigas förslag att åt distriktssköterskan skulle anförtros jämväl
förlossningsvården, hava i betänkandet anförts skäl häremot av så
vägande beskaffenhet, att enbart på sålunda anförda grunder nu nämnda
sjukvård regelrätt icke bör uppdragas åt distriktssköterskan. Från en
sådan regel synes emellertid undantag böra givas för vissa fall, där
sådant av ett på viss ort förefintligt nödfallsläge kan anses vara för
handen, t. ex. för enstaka, avlägset från moderna kommunikationer
belägna mindre orter, avlägsna öförsamlingar o. d.

IT.

Distriktssjukvardens organisation.

Såsom ovan antytts finner medicinalstyrelsen, i likhet med de
sakkunniga, sjukvården och delvis även hälsovården å rikets landsbygd
icke kunna tillfredsställande ordnas med mindre ett tillräckligt antal
sjuksköterskor ställas till läkarnas förfogande i kampen mot sjukdomarna
och de av dem befordrade missförhållandena. I motsats till de
sakkunniga finner emellertid medicinalstyrelsen det vara vanskligt att
på förhand fixera ett bestämt antal i förevarande hänseende erforderliga
sköterskor. Ävenledes torde det av de sakkunniga såsom erfor -

(ledigt angivna antalet 1,300, enbart ur kostnadssynpunkt för högt
tilltaget, och ej heller torde de sakkunniga hava tillräckligt utrett
nödvändigheten av det sålunda angivna antalet. Såväl antalet erforderliga
distriktssköterskor som ock hela organisationen av distriktssköterskeväsendet
synes böra så småningom och under efter hand gjorda
erfarenhetsrön anpassas efter de särskilda ortsförhållandena. Medicinalstyrelsen
vill i detta hänseende åberopa den utredning, som verkställts
av 1916 års provinsialläkardistriktskommitté, varav framgår, att medan
å ena sidan behovet av en av nyo organiserad distriktssjukvård inom
ett provinsialläkardistrikt redan nu kan anses starkt, kan åter inom
ett annat sådant distrikt intet som helst dylikt behov av ytterligare
sköterskor påvisas. Kommitténs oinförmälda utredning giver bland
annat vid handen, att på den av kommittén till rikets tjänsteläkare
utsända frågan:

»Anser Ni, att det biträde, som står till Edert förfogande, är
tillräckligt för sjukvårdens rätta handhav ande?»

hava av 351 tjänsteläkare 154 besvarat frågan jakande och 197
nekande. De mest anmärkningsvärda variationerna i svaren från de
olika distrikten förekomma från Kronobergs, 0 ja mot 10 nej, (lottlands,
4 ja mot 0 nej, Malmöhus, 16 ja mot 6 nej, Göteborgs och
Bohus, 6 ja mot 8 nej, samt för de norrländska länen, Gävleborgs (!
ja mot 15 nej, Yästernorrlands, 6 ja mot 10 nej, Jämtlands, 3 ja mot
9 nej, Västerbottens, 5 ja mot 10 nej, samt Norrbottens län, 7 ja
mot 9 nej.

Då kommitténs utredning angående antalet av under år 1918
inom riket tjänstgörande utbildade sköterskor i detta sammanhang
kan vara av intresse, har medicinalstyrelsen ansett lämpligt att uti
här hos fogad bilaga återgiva berörda utredning i vad densamma avser
vissa kategorier av sköterskor.

Med de i nämnda bilaga angivna förhållanden för ögonen vill
medicinalstyrelsen för sin del föreslå, att distriktssköterskeväsendet till
eu början och intill dess praktisk erfarenhet av dess verkningar vunnits,
organiseras sålunda, att varje provinsialläkare och extra provinsialläkare,
under förutsättning av bidrag från landsting, erhåller som
biträde en sköterska, dock att inom vissa större distrikt skall kunna
anställas två eller flera sköterskor. Där endast en sköterska finnes
anställd, bör dennas tjänstgöringsområde sammanfalla med vederbörande
tjänsteläkares, varemot eljest sköterskornas distriktsindelning bör verkställas
av en för respektive län inrättad styrelse för handhavande av
ärenden rörande distriktssjukvården.

Beträffande nyssnämnda styrelses organisation och funktioner
hänvisar medicinalstyrelsen till sitt utlåtande den G oktober 1917 i
fråga om förbättring av kommunalt anställda barnmorskors löner m. in.
samt vad däri anförts i avsende å en för varje län eller landstingsområde
tillsatt styrelse i och för anställande av barnmorskor samt
handläggning av övriga frågor av administrativ eller ekonomisk natur
rörande barnmorskorna och vill medicinalstyrelsen föreslå, att berörda
styrelse bliver gemensam länsmyndighet för båda de här nämnda organisationerna
rörande ärenden.

III.

Distriktssköterskornas löne- och övriga förmåner. Utbildningen.

Den av de sakkunniga föreslagna kontanta begynnelse- såväl
som slutlönen, 500 respektive 700 kronor, måste — även med tillägg
av vissa naturaförmåner eller ersättning därför samt bortsett från nu
gällande penningvärde — betecknas såsom för låg. Såväl med hänsyn
till tjänstens krävande beskaffenhet som ock därtill, att de å sjukvårdsanstalter
anställda sköterskorna i regel åtnjuta betydligt bättre förmåner
än de i betänkandet för distriktssköterskorna föreslagna, synas
sistnämnda sköterskors löneförmåner böra ökas. Medicinalstyrelsen vill
i detta sammanhang lämna en översikt över de av 1916 års provin -sialläkardistriktskommitté rörande förevarande frågor fattade preliminära
beslut:

Kontant minimilön. Begynnelselön 600 kronor samt 2 ålderstilllägg
å 100 kronor vartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad
tjänstgöring. Härav anses^ 400 kronor såsom lön och 200 kronor
såsom tjänstgöringspenningar. Ålderstilläggen betraktas såsom lön.

Bostad. Fri möblerad bostad bestående av ett rum och kök med
fritt bränsle samt, där så kan ordnas och distriktet anser lämpligt,
dessutom ett möblerat rum för expedition och mottagningsrum. Telefon
bör på distriktets bekostnad om möjligt tillhandahållas sköterskan.
Nar sköterska är stationerad å sjukvårdsanstalt, provisorisk eller stadigvarande,
skall hon utöver dessa förmåner även erhålla fritt lyse och
fri tvätt.

Kan fri bostadsförmån ej erhållas, åtnjuter sköterskan kontant
ersättning därför med belopp, ej understigande 250 kronor per år.

Dagarvode. En ersättning av 1 krona per dygn får av sköterBet.
ang. distriktssköterskor. ä

skall uppbäras, då hon i hemmen vårdar sjuka. Sådan ersättning utgår.
när sköterska större delen av dagen eller natten är upptagen av
den sjukes vård. Vid vård av epidemisjuk å isoleringsanstalt utgår
däremot ej sådant arvode.

Fri kost skall tillhandahållas sköterskan såväl under den tid, hon
i hemmen vårdar sjuk, som då hon är stationerad å sjukvårdsanstalt.

Ersättning efter taxa. Vid smärre förrättningar (omläggningar,
lavemang in. m.), som utföras i sköterskans bostad, äger hon för dessa
uppbära en ersättning av 50 öre per gång. Utföres sådan förrättning
i den sjukes hem, utgår arvodet, allt efter den tid, som därtill åtgått,
med 50 öre — 1 krona, dock endast för såvida dagtraktamente icke
där åtnjutes.

När sköterska utför bostadsdesinfektion utgår arvode med ?>
kronor, dock ej för dylik förrättning å sjukvårdsanstalt, där hon är
stationerad.

Åtnjutande av här nämnda ersättningar medför icke skyldighet
för sköterskan att hålla förbandsartiklar, desinfektionsmedel, medicin
och dylikt.

Resor. Kallas sköterska till sjuk person å ort, belägen på längre
avstånd än 2 kilometer från sköterskans bostad, äger hon rätt att åtnjuta
fri skjuts för såväl fram- som återresan.

I samband härmed har kommittén uttalat det önskemålet att,
inom därför lämpade, folkrika, men ej alltför vidsträckta distrikt,
sköterskan sättes i tillfälle att vid kortare resor använda sig av velociped,
varigenom skjutskostnaderna för dem, som påkalla sköterskans
hjälp, åtminstone sommartid i en hel del fall böra kunna minskas eller
helt bortfalla.

Vidkommande härefter frågan om distriktsköterskornas semester
har kommittén uttalat sig för följande lösning av denna fråga:

Semester må, när det utan hinder för tjänstens behöriga uppehållande
kan ske, på därom gjord framställning av distriktsjuksköterskestyrelsen
beviljas sköterska under antingen två veckor årligen eller
fyra veckor vartannat år.

För äldre sköterskor eller vid mera ansträngande tjänstgöring
må styrelsen dock, efter vederbörande förmans tillstyrkan, för vissa
fall kunna bevilja längre semestleredighet, dock högst fyra veckor
per år.

Under semester skall sköterskan åtnjuta ett semesterbidrag av
två (2) kronor per dag, men är hon skyldig att tillhandahålla eller
bekosta fri bostad för eventuell vikarie.

Sköterska skall vara .skyldig att, där så erfordras, och då hon
av distrilctsköterskestyrelsen därtill förordnas, utan särskilt arvode
eller mot det arvode, nämnda styrelse bestämmer, jämte egen tjänst
bestrida även annan tjänst under innehavarens semester eller sjukdom
samt vid vakans.

För sin del vill medicinalstyrelsen i sistberörda fråga framhålla
önskvärdheten därav, att utom de i läkardistrikten fast anställda sköterskorna
jämväl, för behov vid semester, vakanser och andra dylika
lall, anställes erforderligt antal reserv sköter skor för varje län, med uppgift
att vid nu omförmälda behov stå till distriktssköterskestyrelsens för
länet förfogande.

Vidkommande härefter medicinalstyrelsens ställning till de sakkunnigas
förslag med avseende å distriktsköterskornas löneförmåner
vill medicinalstyrelsen för sin del hemställa,

att distriktssköterskan alternativt antingen bör tillerkännas kontant
lön, uppgående till 1,200 kronor årligen ävensom två ålderstilllägg
å vartdera 300 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring,
eller ock kontant lön 700 kronor årligen samt tvenne ålderstillägg å
nyssnämnda belopp efter respektive 5 och 10 år, med rätt att vid
sistnämnda alternativ utfå ersättning enligt taxa jämte dagarvode på
sätt, kommittén ovan föreslagit,

att distriktssköterskan tillerkännes fri kost vid tjänstgöring i den
sjukes hem,

samt att samtliga naturaförmåner — med undantag för fri kost
i bemedlade hem saväl som telefon bekostas av det distrikt, inom
vilket sköterskan är stationerad.

Härtill vill medicinalstyrelsen ytterligare erinra, att styrelsen i sitt
nu framställda förslag ej tagit hänsyn till rådande dyrtid, varför till
ovanberörda belopp alltså bör läggas enligt författningar eller eljest
bestämt dyrtidstillägg.

Beträffande slutligen frågan om distriktssköterskornas utbildning
och pensionering hänvisar medicinalstyrelsen i tillämpliga delar till vad
stjrelsen härutinnan föreslagit uti sitt utlåtande den 14 november 1918
över de sakkunnigas betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden, dock med tillägg beträffande
utbildningen, att den av de sakkunniga föreslagna distriktssköterskekursen
torde kunna inskränkas till en tid av sex månader,
ävensom att den av de sakkunniga föreslagna praktiska provtjänstgöringen
bör ersättas med tjänstgöring såsom reservsjuksköterska.

IV.

Övergångsbestämmelser.

Då det kan anses av vikt att statsbidrag för anställande av
distriktssköterskor ntanordnas snarast möjligt, vill medicinalstyrelsen
föreslå, att en längre övergångstid fastställes, under vilken de i betänkandet
uppställda kompetensfordringarna eftersättas. Sålunda böra
alla för det närvarande i kommuns eller landstings tjänst anställda
sköterskor få i sina befattningar kvai*stå, därest de medelst intyg av
vederbörande tjänsteläkare styrka, att deras tjänst nöjaktigt fullgöres.
Härjämte torde åt medicinalstyrelsen böra uppdragas att på ansökan
meddela ny tillträdande ifrågavarande befattningshavare dispens med
avseende å viss del av den regelrätt fordrade kompetensen.

Bilaga /.

Utdrag av 1916 års provinsialläkardistriktskommittés

handlingar.

Av landsting helt avlönade, utbildade sjuksköterskor.

De kategorier, som härvid komma i-fråga, utgöras förnämligast
av 1) läns-, distrikts- och epidemisköterskor, utgörande för hela riket
inom stad, köping eller municipalsamhälle anställda 22 samt inom
provinsial- eller extra proviusialläkardistrikt 155 eller sammanlagt
177 sköterskor, 2) dispensärsköterskor, utgörande för hela riket
11 + 51 eller sammanlagt 62 samt 3) vid sjukstugor eller sjukhem
anställda sköterskor, utgörande för hela riket 33 + 83 eller sammanlagt
116. Antalet återstående till nu nämnda kategori icke hörande,
av landstingen helt avlönade sköterskor är synnerligen ringa och uppgår
för hela riket endast till 12 sköterskor, därav för Kalmar län 5,
samtliga i Oskarshamn, samt för Kristianstads län likaledes 5, samtliga
i Simrishamn. Återstående två sköterskor av sistnämnda kategori
äro anställda på landsbygden, en i Kronobergs (Växjö provinsialläkardistrikt)
och en i Älvsborgs län (Alingsås provinsialläkardistrikt). Samtliga
antalet sköterskor inom nu nämnda kategorier utgör för hela
riket 76 + 291 eller sammanlagt 367. Av dessa kategorier innefatta
läns-, distrikts- och epidemisköterskorna, såsom av ovan angivna siffror
framgår, den talrikaste gruppen med tillhopa 177 sköterskor, av vilka
största antalet kommer på Östergötlands (4 + 8), Kalmar (2 + 12), Malmöhus
(3 + 19), Hallands (0 + 12), Älvsborgs (5 + 13) och Värmlands län
(2 + 8), medan av de norrländska länen uti Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län inga dylika sköterskor finnas anställda samt uti
Västernorrlands län antalet utgör 2 + 1.

Beträffande dispensärsköterskorna finnas dessa talrikast inom Göte -

borgs och Bohus (3 + 8), Värmlands (1 + 8) och Kopparbergs län
(1 -I- 8), medan inom de norrländska länen i stad, köping eller municipalsamhälle
inga dylika sköterskor finnas anställda samt å landsbygden
sådana finnas endast inom Västernorrlands (6) och Västerbottens län (2).

Icke heller inom Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gottlands, Älvsborgs,
Skaraborgs och Västmanlans län.finnas dispensärsköterskor anställda
och av övriga län kommer endast en sådan sköterska på vartdera
av Kronobergs och Blekinge län.

De vid sjukstuga eller sjukhem anställda sköterskorna äro talrikast
inom Södermanlands (4 + 6), Kristianstads (0 + 11, samtliga inom
Broby provinsialläkardistrikt), Älvsborgs (5 + 7), Värmlands (7 + 6),
Örebro (6 + 10) och Västerbottens län (0 + 12). Sköterskor av denna
kategori saknas inom Stockholms, Gottlands, Malmöhus, Skaraboi’gs,
Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län ävensom i stad,
köping eller municipalsamhälle inom Kronobergs, Kristianstads, Gävleborgs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Av samtliga här ovan angivna kategorier sköterskor finnas de
större antalen inom Södermanlands (10 + 11), Östergötlands (7 + 10),
Kalmar (6 + 15), Kristianstads (5 + 23), Malmöhus (4 + 20), Hallands
(2 + 18), Göteborgs och Bohus (4 + 18), Älvsborgs (10 + 21), Värmlands
(10 + 22) och Örebro (6 + 22), medan åter i stad, köping eller municipalsamhälle
inom Stockholms (0 + 9), Kronobergs (0 + 9), Gottlands (0 + 3),
Skaraborgs (0 + 9), Västmanlands (0 + 6), Jämtlands (0 + 3), Västerbottens
(0 + 14) och Norrbottens län (0 + 2) inga sköterskor av nu
angivna kategorier finnas anställda. De lägsta siffrorna för samtliga
kategorier komma jämväl på nu nämnda län ävensom på Uppsala
(3 + 8), Jönköpings (3 + 10), Blekinge (1 + 7), Kopparbergs (1 + 14),
Gävleborgs (2 + 10) och Västernorrlands (2 + 7 .

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen enligt
av Sveriges officiella statistik den 1 januari 1918 lämnade uppgifter,
å ena, samt antalet ovan angivna av landsting helt avlönade sköterskor,
ä andra sidan, finner man, att största antalet sköterskor förekommer
i följande län, nämligen Hallands med en sköterska på 7,388, Örebro
eu på 7,652, Värmlands en på 8,203, Kristianstads en på 8,484 och
Södermanlands en på 8,947 invånare. Närmast i ordningen härefter
komma Älvsborgs län med 9,600, Kalmar med 10,904, Uppsala med
12.136, Västerbottens med 12,502, Kopparbergs med 16,534, Jönköpings
med 17.123, Blekinge med 18,608, Gottlands med 18,624, Göteborgs
och Bohus med 18,947, Malmöhus med 20,069, Gävleborgs med 21,999,
Stockholms med 25.581, Skaraborgs med 26.897, Västmanlands med

‘27,539 och Västernorrlands med 29,111 invånare på varje sköterska.
Högsta antalet i förevarande hänseende utvisa Jämtlands med 42,769
och Norrbottens län med 88,642 invånare på en sköterska.

Antalet av landsting och kommuner gemensamt avlönade, utbildade

sjuksköterskor.

Ifrågavarande sköterskor tillhöra, med undantag för i stad, köping
eller municipalsamhälle anställda 4 och i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt
anställda 5 sköterskor, samma kategorier som de
ovan under rubriken av landsting helt avlönade sköterskor omförmälda
eller 1) läns-, distrikts- och epidemisköterskor till ett antal av för hela
riket 9 + 93, 2) dispensärsköterskor 12 + 33 samt 3) vid sjukstuga eller
sjukhem anställda 3 + 14.

Av läns-, distrikts- och epidemisköterskorna finnes största antalet
anställda inom Stockholms (0 + 8), Västernorrlands (0 + 32), Jämtlands
(1 + 30) och Norrbottens län (1 + 11), medan antalat i övrigt utgör för
Östergötlands 4 + 0, Jönköpings 0 + 1, Kalmar 0 + 2, Malmöhus 1 + 0,
Värmlands 0 + 3, Gävleborgs 0 + 3 samt Västerbottens län 2+3. Inom
Övriga här ej anmärkta län finnas inga sköterskor av denna kategori
anställda.

Dispensärsköterskorna äro talrikast representerade inom Kopparbergs
(2 + 14) och Norrbottens län (1 + 12. Inom övriga län finnas
sådana sköterskor anställda i Stockholm (0 + 1), Blekinge (1 + 0), Malmöhus
(1 + 0), Hallands (4 4- 0) Älvsborgs, (1 + 1), Värmlands (0 + 1), Västmanlands
(0 + 3), Västernorrlands (1 + 0), Jämtlands (1 + 0) samt Västerbottens
län (0 + 1), medan för övriga län sköterskor av denna kategori
saknas.

Vid sjukstuga eller sjukhem anställda äro, såsom av ovan angivna
siffror synes, till antalet synnerligen ringa och finnas endast inom Stockholms
(0 + 3), Södermanlands (2 + 0), Skaraborgs (1 + 0), Kopparbergs
(0 + 4), Gävleborgs (0 + 1), Västernorrlands (0 + 3), Jämtlands (0 + 1)
samt Norrbottens län (0 + 2).

Samtliga antalet för hela riket av landsting och kommuner gemensamt
avlönade sköterskor utgör sålunda 28 + 145 eller sammanlagt 173.
Av dessa kommer största antalet på Stockholms (0 + 14), Kopparbergs
(2 + 18), Västernorrlands (4 + 38), Jämtlands (2 + 31) och Norrbottens
län (3 + 25), medan inom Uppsala, Kronobergs, Gottlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus samt Örebro län inga samt inom övriga län finnas
för Södermanlands 2 + 0, Östergötlands 4 + 0, Jönköpings 0 + 1, Kalmar

0 + 2, Blekinge 1+0, Malmöhus 2 + 0, Hallands 4 + 0, Älvsborgs 1 + 1.
Skaraborgs 1 + 0, Värmlands 0 + 4, Västmanlands 0 + 3, Gävleborgs
0 + 4 samt Västerbottens 2 + 4 nu nämnda sköterskor anställda.

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena.
samt antalet av landsting och kommuner gemensamt avlönade utbildade
sjuksköterskor å andra sidan, finner man, att största antalet dylika
sköterskor förekommer i Jämtlands, 3,885 invånare, Västernorrlands
6,238 samt Norrbottens län 6,331 invånare för varje sköterska. Närmast
härefter komma Kopparbergs, 12,400 invånare, Stockholms, 16,443,
Västerbottens 29,171, Hallands 36,940, Västmanlands 55,079, Gävleborgs
65,997 samt Östergötlands län 75,543 invånare för varje sköterska.
Största invånarantalet för varje sköterska faller på Södermanlands,
93,945, Kalmar 114,499, Älvsborgs 148,814, samt Malmöhus 240,828
invånare, medan inom Jönköpings, Blekinge och Skaraborgs län, som
ovan anmärkts, endast en sköterska finnes anställd, samt inom övriga
län ingen till förevarande kategori hörande anställd.

Antalet av kommun eller kommuner helt avlönade, utbildade

sjuksköterskor.

Under denna rubrik faller det ojämförligt största antalet sköterskor,
fördelade på ett större antal kategorier än här ifrågavarande tabeller
i övrigt utvisa.

Distrikts- och kommunalsköterskornas antal är sålunda för hela
riket i stad, köping eller municipalsamhälle 45 samt i provincial- eller
extraprovinsialläkardistrikt 131 eller sammanlagt 176. Fördelade på
de olika länen är denna kategori talrikast inom Blekinge (4 + 6), Kristianstads
(2 + 3), Malmöhus (4 + 24), Värmlands (4 + 6), Kopparbergs
(1 + 11) och Gävleborgs län 15 + 9). Minsta antalet distrikts- och kommunalsköterskor
finnas inom Stockholms (0 + 1), Uppsala (0 + 4), Kronobergs
(0 + 5), Kalmar (2 + 2), Gottlands (1 + 0), Hallands (2 + 0), Göteborgs-
och Bohus (3 + 1), Älvsborgs (2 + 1), Skaraborgs (0 + 1), Västernorrlands
(0 + 0), Jämtlands (0 + 0), Västerbottens (1 + 1), Norrbottens
lön (1 + 0). I övriga län varierar antalet från 6—9 dylika sköterskor.

Epidemisköterskornas antal utgör för hela riket 60 å 62 + 29
och kommer till större delen på Stockholms (5 + 1), Södermanlands
(4 å 6 + 0), Jönköpings (4 + 5), Malmöhus (7 + 4), Skaraborgs (6 + 0),
Kopparbergs (3 + 5), samt Gävleborgs län (2 + 4), medan åter dylika
sköterskor icke finnas anställda på landsbygden inom ett flertal län,
som förhållandet är, utom i förut nämnda Södermanlands och Skara -

borgs lull, inom Uppsala- län (4 + 0), Östergötlands (1 + 0), Kalmar (4
+ 0), Gottlands (1 + 0), Blekinge (2 + 0), Hallands (4-i-0), Älvsborgs
(0 + 0), Värmlands (2 -i- 0), Örebro (1 + 0), Västmanlands (2 + 0) samt
Jämtlands län (1 + 0).

Jämväl ringa är antalet sådana sköterskor inom återstående län,
Kronobergs (2 + 1), Kristianstads (1 + 2), Göteborgs- och Bohus (1 + 2),
Västernorrlands (1 + 1), Västerbottens (1 + 1), och Norrbottens län (1 + 3).

Den fåtaligaste av de här bestämda kategorierna är dispensärsköterskornas
(11 + 2). Dylika finnas endast inom Uppsala (1 + 0),
Östergötlands (1 + 0), Blekinge (2 + 0), Kristianstads (1 + 0), Malmöhus
(1 + 0), Värmlands (B + Oj, Västmanlands (1 + 0), Kopparbergs (0 + 1),
Gävleborgs (1+0) och dämtlands län (0 + 1).

Av församlingssystrar och diakonissor finnas inom hela riket 70
+ 54 eller tillhopa 133. Dessa äro tämligen jämt fördelade på de olika
länen med undantag dock för de norrländska länen Jämtlands (1 + 0).
Västerbottens (1 + 0) och Norrbottens län (1 +2) ävensom Kronobergs
(1 + 0), Gottlands (1 + 0), Blekinge (3 + 0), Kristianstads (0 + 3) och
Malmöhus län (4 + 0). Största antalet dylika sköterskor finnes inom
Stockholms (5 + 5), Södermanlands (4 + 5), Östergötlands (7 + 1), Kalmar
(4 + 3), Skaral o:-gs (5 + 1), Värmlands (6 + 1), Örebro (1 + 9), Västmanlands
(5 + 1), Kopparbergs (3 + 5) och Gävleborgs län (9 + 8).

Samtliga vid sjukstugor och sjukhem anställda sköterskor utgöra
till antalet 66 + 20 eller tillhopa 92. Största antalet av dessa äro anställda
inom stad, köping eller municipalsamhälle, varemot inga dylika
sköterskor finnas anställda inom Uppsala (0 + 0), Jönköpings (0 + 0),
Södermanlands (0 + 0), Gottlands (0 + 0), Blekinge (5 ■+ 0). Hallands (0 + 0),
Göteborgs- och Bohus (5 + 0), Älvsborgs (1 + 0), Skaraborgs (0 + 0),
Värmlands (5 + 1), Västmanlands (8+0), Jämtlands (0 + 0), Västerbottens
län (0 + 0). I övrigt komma av dessa sköterskor på Stockholms
1 + 5, Östergötlands 15 + 1 (därav 13 anställda vid Sundbyhofs
sjukhus), Malmöhus 11 + 5, (Vid Landskrona stads sjukhem 11, därav
9 vid hemmet utbildade sköterskebiträden), Örebro 5 + 2, Kopparbergs
2 + 2, Gävleborgs 1 + 1, Västern orrlands 4 + 1 samt på Norrbottens
län 2 + 4.

Vid försörjningsinrättningar och barnhem anställda sköterskor
utgöra för hela riket 79 + 59 eller tillhopa 138. Jämväl denna kategori
är ganska jämnt fördelad över samtliga länen, med ringa variationer
beträffande antalet. Största delen finnas inom Stockholms (2 + 7),
Uppsala (4 + 1), Östergötlands (6 + 2), Kalmar (3 +• 7), Blekinge (4 + 1),
Kristianstads (4 + 2), Malmöhus (11 + 2), Hallands (6 + 0), GöteborgsBet.
ang. distriktssköterskor. (i

och Bohus (3 + 2), Älvsborgs (2 + 3), Värmlands (2 + 4), Örebro (5 + 5),
Västmanlands (5 + 3), Kopparbergs (2 + 6), Gävleborgs (7 + 4) och
Västernorrlands län (5 + 4), medan minsta antalet dylika sköterskor
finnas anställda inom Jönköpings (1 + 1), Kronobergs (2 + 1), Gottlands
(1 + 0), samt Jämtlands län (1 + 1) och inom Skaraborgs och Västerbottens
län inga till denna kategori hörande sköterskor äro anställda.

Totalsiffrorna för vid sinnesslöanstalter anställda sköterskor utgöra
11 + 52, varav 50 finnas anställda vid sinnesslöanstalten Johannesberg
i Skaraborgs län. Av de övriga äro i stad, köping eller municipalsamhälle
anställda 1 för vartdera av Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gottlands och Gävleborgs län, i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt
anställda 1 i Kopparbergs och 1 i Västernorrlands län.
Återstående sex sköterskor av denna kategori äro anställda vid sinnessjukhuset
i Sundsvall.

Övriga av kommun eller kommuner helt avlönade sköterskor
utgöra till antalet 7+4 fördelade på Kronobergs (3 + 0), Hallands
(2 + 0), Älvsborgs (0 + 1), Örebro (0 + 1), Kopparbergs (0 + 2) och Gävleborgs
län (2 + 0).

Samtliga antalet nu ifrågavarande sköterskor utgör för hela riket
358 å 360 + 357 eller tillhopa 715 å 717. Av dessa kommer största
antalet på Östergötlands (33 + 11), Kristianstads (8 + 43), Malmöhus
(38 + 35), Skaraborgs (11 +52) och Gävleborgs län (28 + 26), medan
mindretalet nu angivna sköterskor finnas uti Uppsala (13 + 6), Kronobergs
(10 + 8), Gottlands (5 + 0), Hallands (17 + 1), Älvsborgs (8 + 6),
Jämtlands (3 + 2), Västerbottens (3 + 2), och Norrbottens län (5 + 11).

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena,
samt antalet av kommun eller kommuner helt avlönade sköterskor, å
andra sidan, finner man största antalet dylika sköterskor i Skaraborgs,
3,842 invånare för varje sköterska, Kristianstads 4,658, Gävleborgs 4,888,
Västmanlands 5,330, Blekinge 5,513, Kopparbergs 5,636, Örebro 5,643,
Malmöhus 6,598, Östergötlands 6,867, Uppsala 7,026, Stockholms 7,194,
Södermanlands 7,515, Värmlands 7,955, Hallands 8,209, Kronobergs
8,737, Kalmar 8,807, Västernorrlands 9,034 samt Jönköpings län 9,275
invånare för varje sköterska. Största antalet invånare för varje sköterska
kommer på Norrbottens 11,080, Gottlands 11,174, Göteborgs och
Bohus 191,849, Älvsborgs 21,259, Jämtlands 25,641 samt Västerbottens
län 35,006 invånare.

Av bruk, bolag’ eller enskilda avlönade, utbildade sjuksköterskor.

Av här ifrågakominande kategori utgöra i vanlig sjukvård anställda
sköterskor den talrikaste gruppen eller i stad, köping eller municipalsamhälle
21 samt i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt 144, sålunda
tillhopa 165 sköterskor. Största antalet härav finnes inom Malmöhus
(0 + 10), Värmlands (1 + 13), Örebro (0 + 13), Kopparbergs (0 + 11),
Gävleborgs (4 + 13) och Västernorrlands län (2 + 18). I stad, köping
eller municipalsamhälle inom Östergötlands (0 + 4), Gottlands (0 + 0),
Blekinge (0 + 6), Kristianstads (0 + 7), Malmöhus, Älvsborgs (0 + 3),
Örebro, Kopparbergs, Jämtlands (0 + 0) och Västerbottens län (0 + 4)
finnas inga till nu nämnda grupp hörande sköterskor. För återstående
län utgör antalet i Stockholms 1 + 3, Uppsala 1 + 7, Södermanlands
1 + 4, Jönköpings 2 + 0, Kronobergs, 3 + 3, Kalmar 1 + 3, Hallands

1 + 2, Göteborgs och Bohus 1 + 1, Skaraborgs 1 + 3, Västmanlands 1 + fi
och Norrbottens län 1+4.

Av epidemisköterskor, tillhörande ovanstående rubrik, finnes endast
en inom vardera av Stockholms och Gävleborgs läns landsbygd.

Vid sjukstuga eller sjukhem anställda sköterskornas antal utgör
för hela riket 37 å 39 + 38, varav största antalet finnas inom Stockholms
(7 å 8 + 8, därav 6 ä 7 vid ett privat sjukhem i Lidingö köping),
Uppsala (10 å 11 + 1, därav 10 å 11 i Uppsala stad). Malmöhus (12 + 0
samtliga i Jmnd), Kopparbergs (0 + 8) samt Gävleborgs län (1 + 8), därav
7 i Sandvikens extra provinsialläkardistrikt). Antalet inom övriga län
utgör för Östergötlands 1 + 1, Göteborgs och Bohus 1 + 4, Alvsborgs

2 + 0, Norrbottens 0 + 5 och inom vartdera av Jönköpings, Gottlands
och Skaraborgs län en för stad, köping eller municipalsamhälle samt
inom vartdera av Värmlands, Örebro och Västmanlands län en för
landsbygden.

Antalet för hela riket av vid ålderdomshem, barnhem och dylika
inrättningar anställda sköterskor utgör 13 + 14 eller tillhopa 27, varav
komma på Stockholms 2 + 0, Södermanlands 0 + 6 (därav 5 inom Gnesta
extra provinsialläkardistrikt), Malmöhus 3 + 0, Örebro 0 + 2 och Gävleborgs
län 1 + 3 medan inom övriga län en sköterska av denna kategori
finnes inom vartdera av Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,
Gottlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län.

Samtliga antalet av nu avsedda kategorier sköterskor utgör för
hela riket 71 å 73 + 198 eller tillhopa 269 å 271. Fördelade på de

olika länen kommer största antalet på Stockliolms (10 å 11 + 12),
Uppsala (12 a 13 + 8), Malmölius (15 + 10), Gävleborgs (6 + 25) och
Västernorrlands län (3 + 18) medan antalet i övriga län utgör för
Södermanlands 1 + 10, Östergötlands 2 + 5, Jönköpings 4 + 6, Kronobergs
3 + 3, Kalmar 1 + 4, Gottlands 2 + 0, Blekinge 0 + 7, Kristianstads
0 + 7, Göteborgs och Bohus 3 + 5, Hallands 1 + 2, Älvsborgs 2 + 3,
Skaraborgs 2+4, Värmlands 1 + 14, Örebro 0 + IG, Västmanland 1 + 1,
Kopparbergs 0 + 19, Jämtlands 0 + 0, Västerbottens 0+4 samt Norrbottens
län 2 + 9.

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena,
samt antalet av bruk, bolag eller enskilda avlönade sköterskor å andra
sidan, framgår, att största antalet dylika sköterskor finnas anställda i
Uppsala, 6,675 invånare, Gävleborgs 8,515, Stockholms 10,464, Västernorrlands
12,476, Kopparbergs 13,053, Örebro 13,402, Norrbottens
16,116, Södermanlands 17,081, Värmlands 17,501, Malmöhus 19,266,
Västmanlands 20,654, Blekinge 21,266, Jönköpings 22,260, Kronobergs
26,211, samt Gottlands län 27,936 invånare på varje sköterska. Närmast
härefter komma Kristianstads 33,939, och Skaraborgs län 40,346
invånare för varje sköterska, medan största antalet invånare i nu
avsedda hänseenden finnes uti Östergötlands 43,167, Västerbottens
43,757, Kalmar 45,799, Hallands 49,254, Göteborgs och Bohus 52,105,
och Älvsborgs län 59,525.

Enskilt praktiserande, utbildade sjuksköterskor.

Antalet i allmän sjukvård sysselsatta enskilt praktiserande sköterskor
utgör för hela riket i stad, köping eller municipalsamhälle
137 å 140 samt i provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt 25 eller
tillhopa 162 å 165. Variationen i antalet inom de olika länen är
beträffande denna kategori större än eljes. Sålunda finnas inom Östergötlands
län 49 + 1 (därav 30 i Linköping samt 17 i Norrköping),
inom Malmöhus 10 + 1 (därav 10 i Lund), inom Skaraborgs 5 + 3,
inom Värmlands 20 + 1 (därav 20 i Karlstad, inom Västmanlands 6 + 0,
inom Kopparbergs 6 + 1, inom Gävleborgs 5 + 2, samt inom Västernorrlands
län 11 + 0 (samtliga i Sundsvall), medan inom övriga län
antalet utgör högst 5 eller därunder eller såsom i Gottlands, Västerbottens
och Norrbottens län ingen dylik sköterska finnes sysselsatt.

A egna anstalter (sjukhem, anstalter för sinnesslöa och dylika)
sysselsatta privatsköterskor utgöra till antalet för hela riket 6 + 27

eller tillhopa 33, fördelade pa följande län, nämligen Stockholms (1 H 7j.
Östergötlands (2 + 0), Jönköpings (0 + 4), Kronobergs (1 -I 2), Kristianstads
(0 + 2), Göteborgs och Bohus (0 + 2), Skaraborgs (1 + 2), Örebro
(0 + 5), Kopparbergs (0 4- 2) samt Gävleborgs län (1 + 1). Hela antalet
enskilt praktiserande sköterskor utgör för riket 143 ä 147 t- 52 eller
sammanlagt 195 ä 199. Vid fördelning pa de olika länen sammanfaller
det större antalet av dessa med ovan angivna större antal för i
allmän sjukvård sysselsatta privatsköterskor. Som av vad ovan anförts
framgår, finnas av ifrågavarande kategorier inga sysselsatta inom Gottlands.
Västerbottens och Norrbottens län. För övriga län utgör antalet
inom Stockholms 2 + 11, Uppsala 4 + 0, Södermanlands 4 + 0, Jönköpings
2 å 5 + 6, Kronobergs 3 å 4 + 2, Kalmar 1+0, Blekinge 4 + 0,
Kristianstads 0 + 5, Hallands 3 + 0, Göteborgs och Bohus 0 + 4, Älvsborgs
2 + 1, Öi’ebro 2 + 8 samt Jämtlands 0 + 1.

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen, å ena,
samt antalet enskilt praktiserande, utbildade sjuksköterskor å andra
sidan, finner man, att största antalet dylika sköterskor förekommer i
Östergötlands län med en för 5,811 invånare. Närmast härefter kommer
Värmlands (12,501), Stockholms (17,708), Örebro (21,443), Skaraborgs
(22,007), Västernorrlands (23,818), Jönköpings (26,211), Västmanlands
(27,539), Kopparbergs (27,557), Gävleborgs (29,332), Uppsala
(33,376) samt Blekinge län (37,216 invånare för varje sköterska).
Minsta antalet av dessa sköterskor förekommer i Malmöhus (43,787),
Södermanlands (46,972), Kristianstads (47,515), Hallands (49,254), Älvsborgs
(99,209) samt Göteborgs och Bohus län (101,710 invånare för
varje sköterska''.

Antalet andra än ovan upptagna, utbildade sköterskor.

Samtliga antalet andra än här ovan upptagna sköterskor utgör
för hela riket i stad, köping eller municipalsamhälle 64 samt i provinsial-
eller extra provinsialläkardistrikt 33 eller tillhopa 97 sköterskor,
varav största antalet kommer på Uppsala län (52, därav 26 vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala samt 26 vid Uppsala sjuksköterskebyrå
inregistrerade sköterskor). I övrigt finnas sköterskor av nu avsedd
kategori i Stockholms (4 + 1), Södermanlands (0 + 1), Östergötlands
(2 + 0), Kalmar (0 + 2), Gottlands (0 + 1), Blekinge (0 + 2), Malmöhus
(0 + 1), Hallands (2 + 0), Göteborgs och Bohus (1 + 7), Älvsborgs (0 + 2),

''Värmlands (2 + 0), Västmanlands (0 + 6), Kopparbergs (1 + 1), Gävleborgs
(0 + 3), Västernorrland (0 + 2) och Jämtlands län (0 + 4).

Vid jämförelse mellan antalet invånare i de olika länen å ena,
samt antalet här ovan nämnda sjuksköterskor, å andra sidan, finner
man, att antalet dylika sköterskor är störst inom Uppsala län med en
sköterska för 2,528 invånare, därvid dock är att märka, att samtliga
dessa äro anställda inom Uppsala stad. Närmast härefter komma Västmanlands
(27,539), Jämtlands (32,052), Stockholms (46,042) samt Göteborgs
och Bohus län (52,105 invånare för varje sköterska).

<m ce

Bilaga II.

Förteckning över inkomna yttranden över betänkandet.

På remiss av Kung!. Maj:t.

1. Länsstyrelserna, landstingen och förste provinsialläkarna ävensom
vissa kommuner inom Södermanlands, Jönköpings, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län.

2. Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen.

3. Styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen.

4. Styrelsen för svensk sjuksköterskeförening (av 1910).

5. Svenska nationalföreningen mot tuberkulos.

G. Direktionen för Serafimerlasarettet.

7. Direktionen för allmänna barnhuset.

8. Rektor vid Kungl. högre lärarinneseminarium.

II.

På remiss av Medicinalstyrelsen.

1. Styrelsen för svenska vanföreanstalternas centralkommitté.

. Professorn Edvard Fabian Emanuel Alin.

. Professorn Bror Gadelius.

Bilaga III.

Utdrag av Kungl. Medicinalstyrelsens protokoll den 21 februari
1919.

Närvarande: Herr Generaldirektören B. Buhre,

» Medicinalrådet F. Bissmark,

» » F. Block,

> medicine licentiaten G. Neander.

§ !*

Herr medicinalrådet Block föredrog handlingarna rörande ett

genom nådig skrivelse den 28 juni 1918 till Medicinalstyrelsen remitterat
betänkande angående bidrag av statsmedel för anställning av
distriktssköterskor, avgivet den 30 maj samma år av inom Civildepartementet
tillkallade sakkunniga.

Efter föredragningen beslöt Styrelsen att avgiva utlåtande i ärendet
på sätt registraturet utvisar.

Herr medicinalrådet Bissmark anmälde skiljaktig mening beträffande
en särskild punkt i utlåtandet, nämligen rörande distriktssköterskornas
utbildning samt förklarade, att han härutinnan anslöte sigtill
den mening, som av de svenska sjuksköterskornas representanter
bland de sakkunniga uttalats i förenämnda betänkande åtföljande
reservationen.

I tjänsten
Nils Hellichius.