ÖVER ETT AV SAKKUNNIG)-'. AVGIVET (Statens offentliga utredningar 1919:7)

UTLÅTANDE

ÖVER ETT AV SAKKUNNIG)-''. AVGIVET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

DEN KVINNLIGA SJUKVÅRDSPERSONALENS
UTBILDNING OCH ARBETSFÖRHÅLLANDEN

ENLIGT NÅDIG BEFALLNING
AVGIVET AV

KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN

STOCKHOLM 1919
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEB.

INNEHÅLL SFÖRTECKNING

SID.

Skrivelse till Konungen ....................................................................................... 5

Recit över betänkandet

Inledning ................................................................................................................ 7

I. Allmänna synpunkter angående överansträngningen inom den kvinnliga

sjukvårdspersonalen ............................................ 8

II. Sjuksköterskeskolorna inom riket ............................................................ 9

III. Förslag till ändringar i sjuksköterskeutbildningen ................................ 10

IV. Sköterskebiträdenas arbetsförhållanden och lönevillkor ............................ 14

V. Distriktssjukvården och distrikts-juksköterskorna .................................... 14

VI. I privat sjukvård anställda sköterskor .................................................... 18

VII. Sjuksköterskebyråer och platsförmedling.................................................... 19

VIH. Sjuksköterskorna och den militära sjukvården ........................................ 20

IX. Vakningen .................................................................................................... 21

X. Inspektion av sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden 22

XI. Personalens sjuk- och olycksfallsförsäkring ................................................ 28

XII. Pensionering ................................................................................................ 23

XIII. Förslag till författningar ............................................................................ 24

Yttranden över betänkandet

Inledning ................................................................................................................ 25

Sjuksköterskeskolorna och sköterskeutbildningen ................................................ 25

Distriktssjukvården och distriktssköterskorna........................................................ 34

I privat sjukvård anställda sköterskor.................................................................... 35

Sjuksköterskebyråer och platsförmedling................................................................ 35

Sjuksköterskorna och den militära sjukvården .................................................... 37

Vakningen ................................................................................................................ 39

Inspektionen ............................................................................................................ 42

Personalens sjuk- och olycksfallsförsäkring ........................................................ 43

Pensionering ............................................................................................................ 45

Förslaget till författningar .................................................................................... 49

S1I>.

Medicinalstyrelsens utlåtande

Inledning ............................................................... 50

Sköterskornas utbildnings- och arbetsförhållanden ................................................ 50

Distriktssköterskorna ............................................................................................ 58

Privatsköterskorna.................................................................................................... 54

Sjuksköterskebyråer och platsförmedling ............................................................... 54

Sjuksköterskorna och den militära sjukvården .................................................... 55

Överansträngning och vakning i sjukvård ....................................i....................... 55

Inspektion ..................................... 56

Personalens sjuk- och olycksfallsförsäkring ....................................................... 57

Sjuksköterskornas pensionering................................................................................ 57

Slutligt yttrande .................................................................................................... 59

inlaga. Utdrag av medicinalstyrelsens protokoll den 14 november 1918................ 60

Till KONUNGEN

Sedan av Eders Kungl. Maj:t inom civildepartementet tillkallade
sakkunniga den 22 december 1916 avgivit betänkande angående den
kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildnings- och arbetsförhållanden, har

Eders Kungl. Maj:t genom nådig skrivelse den 1 juni 1918 anbefallt
Medicinalstyrelsen att över berörda betänkande avgiva utlåtande.

Under detta ärendes behandling har Medicinalstyrelsen haft tillfälle
att taga kännedom om de i anledning av Eders Kungl. Maj:ts
remisser från överståthållarämbetet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
inkomna underdåniga yttranden över betänkandet, i vilka även
ingå yttranden från landsting, vederbörande direktioner för länslasarett
och andra sjukvårdsinrättningar, m. fl. dylika myndigheter, vard ver
här nedan vidare förmärs. Dessa yttranden ävensom de sakkunnigas
betänkande hava i sammanfattning över vissa väsentliga punkter bifogats
Medicinalstyrelsens föreliggande utlåtande, som nu till åtlydnad av Eders
Kungl. Maj:ts därom givna nådiga befallning överlämnas till Eders
Kungl. Maj:t.

I handläggningen av ärendet hava, förutom undertecknade, deltagit
medicinalråden E. Sederholm och F. Bissmark, byråchefen S. Ribbing
samt t. f. byråchefen E. Lauritzen.

Samtliga till ärendet hörande handlingar, ävensom utdrag av styrelsens
denna dag i ärendet förda protokoll, innefattande av medicinalrådet
Bissmark gjord reservation, överlämnas härjämte.

Underdånigst
B. BUHRE.

F. BLOCK.

Nils Hellichius.

Stockholm den 14 november 1918.

Recit över betänkandet

Inledning:.

I motioner vid 1911 ars riksdag hemställdes, att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

1) verkställa en undersökning av sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers
och övrig kvinnlig, å sjukhusen i riket eller i privatvård anställd
personals arbetsförhållanden samt vidtaga de åtgärder till denna personals
bästa, vartill undersökningen kunde giva anledning ävensom

2) taga i övervägande erforderliga åtgärder för att bereda understöd
åt sjuksköterskor, sjuksköterskeelever eller andra medlemmar av
förenämnda personal, vilka genom smitta eller överansträngning i sitt
arbete erhållit obotlig sjukdom.

Sedan motionerna remitterats till vederbörande utskott samt efter
anhållan av andra kammarens utskott medicinalstyrelsen över desamma
avgivit yttrande, fann första kammarens utskott den ifrågasatta utredningen
höra begränsas till att omfatta endast vid allmänna sjukvårdsinrättningar
anställda sjuksköterskor och sjuksköterskeelever ävensom
de s. k. distriktssköterskorna samt hemställde, att första kammaren måtte
för sin del besluta det riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte
verkställa en undersökning angående denna sjukvårdspersonals arbetsförhållanden
samt vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kunde
giva anledning.

Denna hemställan blev av riksdagens båda kamrar bifallen, varefter
skrivelse i berörda syfte avläts till Kungl. Maj:t den 23 maj 1911.

Enligt nådigt bemyndigande uppdrog därefter statsrådet och chefen för
kungl. civildepartementet åtinomdepartementettillkalladesakkunnigeatt dels
verkställa en allsidig undersökning av sjuksköterskor, sjuksköterskeelevers
och sjuksköterskebiträdens vid allmänna sjukvårdsinrättningar och s. k.
distriktssköterskors ävensom vid privat vård anställd kvinnlig sjukvårdspersonals
arbetsförhållanden, såsom deras anställning, arbetstid, avlöning,

förmåner av semester, understöd vid sjukdoms- och olycksfall, pension
o. s. v. därvid bl. a. synpunkter, särskilt sjuksköterskornas utbildningborde
tagas i övervägande, dels ock att framlägga förslag till de åtgärder
från det allmännas sida, som i anledning av undersökningen kunde
anses påkallade.

Det sålunda begränsade, den egentliga kvinnliga sjukvårdspersonalens,
eller i allmän eller enskild tjänst anställda sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers
och sköterskebiträdens ävensom s. k. distriktssköterskors
förhållanden rörande uppdraget hade sedermera, i anledning av en vid
1915 års riksdag väckt motion samt riksdagens därav föranledda skrivelse
till Kungl. Maj:t utvidgats att omfatta jämväl utredning och förslag
i fråga om statsbidrag till kommuner, som i sin tjänst anställt examinerad
sjuksköterska.

Uti den 22 december 1916 avgivet betänkande hava de sakkunniga
i avseende å nedan angivna frågor i huvudsak anfört, bland annat, följande:

Allmänna synpunkter angående överansträngningen inom den kvinnliga

sj ukvårdspersonalen.

Den tidiga avgången från sjukvårdsverksamheten och de täta platsombytena
inom densamma kunde i regel ej bero på bristande intresse
och vilja, utan måste antagas hava sin orsak bland annat och till stor
del i arbetets ovanligt krävande art. Antagandet att den andliga och
kroppsliga uttröttniugen vore eu viktig anledning till att sjuksköterskor
relativt tidigt lämnade sitt yrke styrktes av de svar, som i enlighet med
av sakkunniga utsända formulär avgivits på fråga huruvida sköterskorna
»ofta känna sig överansträngda». Av 1,126 sköterskor hade 337 = 29.3
procent jakande besvarat denna fråga, därvid såsom orsak 111 angivit
för mycken vakning, 54 för liten vila och frisk luft samt 47 för mycket
arbete. Av 649 tillfrågade sköterskebiträden hade 283=43.6 procent
och av tillfrågade 472 sköterskeelever 136=28.8 procent klagat däröver,
att de ofta varit överansträngda, därvid såsom anledning angivits för
lång arbetstid, för mycken vakning, för många patienter, för tungt
arbete, m. in. dylikt.

De sakkunniga hålla före, att dessa klagomål icke framkommit i
otid, utan berodde därpå, att fordringarna på sköterskan ej sällan vore
övermåttan stora. Frånvaron av jämförelsepunkter med andra yrken
omöjliggjorde emellertid ett objektivt bedömande av läget.

«)

II.

Sjuksköterskeskolorna inom riket.

Staten hade hittills icke på något sätt ingripit varken vid sjuksköterskeskolornas
upprättande eller i deras verksamhet och gestaltning.
Denna underlåtenhet hade jämte andra omständigheter medlört att skolorna
vore av mycket olika beskalfenhet samt att de meddelade sina elever
en utbildning, som för de olika skolorna vore av så olika valör, att det
knappast funnes två skolor, som vore fullt jämförliga.

De offentliga och enskilda sjukvårdsanstalter, 57 till antalet, vid
vilka sjuksköterskeskolor funnes inrättade, kunde uppdelas i 4 grupper,
varav första gruppen omfattade lo anstalter och skolor med minst 2-åiig
teoretisk och praktisk utbildning, andra gruppen 11 anstalter och skolor
med 1-årig teoretisk och praktisk utbildning, tredje gruppen 16 anstalter
och skolor med 1-årig, enbart praktisk utbildning och fjärde gruppen
15 anstalter och skolor med V2-årig 0,ler kortare, enbart praktisk

utbildning. _ . . .

Av dessa grupper kunde den fjärde icke anses uppfylla minnnifordringarna
för sköterskeutbildningen. Icke desto mindre ansnge sig
de elever, som utginge från denna gruppens skolor såsom utbildade sjuksköterskor
samt erhölle ofta fast anställning i offentlig tjänst eller utövade
privat sjukvård i betydande omfattning. Jämväl dessa tillhörde
således den kvinnliga sjukvårdspersonal, utredningen hade att befatta
sig med. Inom de övriga tre grupperna kunde minimifordringarna på
sköterskeutbildningen anses uppfyllda. Utbildningens beskaffenhet voie
emellertid ytterst olika å de olika anstalterna och inom de olika grupperna.
Sålunda växlade antalet timmar för den teoretiska undervisningeu mellan
120 och 55 vid de 2-åriga samt mellan 36 och 40 vid de 1-åriga
skolorna. Medelsiffran vore vid de förra 87 och vid de senare 67
timmar. Emellertid vore endast vid ett fatal skolor antalet undervisningstimmar
på förhand bestämt. Vid de flesta skola: växlade ant-det
lektioner under olika år beroende på tillfälliga omständigheter, bland
annat läkarnas vid skolan intresse för undervisningen.

Vid de sammanlagt femton 2-åriga skolorna meddelades i sju
undervisning i sjukdoms!ära, det viktigaste ämnet i den teoretiska undervisningen,
ity att sköterskan härigenom erhölle den för henne nödvändiga
kännedomen om sjukdomarnas orsak och väsen, deras symtom och
behandling. Beträffande övriga hithörande skolor lämnades i 5 undervisning

Utl. ang. sjukvårdspersonal

1 medicin och kirurgi varmed avsåges samma ämnen, som innefattades
uti andra skolors undervisning i sjukdomslära. Vid samtliga 15 nu
nämnda skolor undervisades i anatomi, vid 12 i fysiologi, vid 6 i hygien,
vid 11 i teoretisk sjukvårdslåra och vid 2 i sjukvårdens etik.

Vidkommande de till antalet 11 1-åriga skolorna med teoretisk
undervisning gällde även här, att antalet undervisningsämnen och timmar
vore underkastad stora växlingar. Teoretisk undervisning meddelades
i medicin och kirurgi vid 5, i anatomi vid likaledes 5, i fysiologi
vid 2, i hygien vid 4 och i sjukvårdslåra vid 2 skolor.

in.

Förslag- till ändring-ar i sjuksköterskeutbildningen.

Den omständigheten, att samhället vore i behov av en betydlig,
val utbildad kår av sköterskor och att behovet av en sådan kår lång
tid framåt komme att ständigt ökas, medförde en för samhället oundgänglig
plikt att tillse ej mindre att ett tillräckligt antal goda sköterskeskolor
funnes, än även att eleverna därstädes vore väl kvalificerade
för sitt yrke och att de nyblivna sköterskornas ställning och arbetsförhållanden
icke bleve så ogynnsamma, att de i förtid uppgåve sitt yrke.
Dessa frågor finge därför icke helt sakna beaktande från statens sida.

De kunskaper och färdigheter sköterskor, som genomgått en 1-årig
praktisk eller en 1-årig praktisk-teoretisk kurs, förvärvat vore i allmänhet
försvarliga. En 1-arig praktisk-teoretisk kurs skulle, om urvalet av elever
skedde med omsorg, mycket ofta visa sig tillräcklig för att dana fullt
acceptabla, för vissa uppgifter t. o. m. synnerligen goda sköterskor.
Den omständigheten, att de i Tyskland år 1906 utfärdade föreskrifterna
för statsexamen för sköterskor förutsatte ordnad studiekurs under sammanlagt.
blott ett år vid av staten godkänd sjukvårdsskola, bestyrkte
uppfattningen att en 1-årig praktisk-teoretisk kurs kunde vara tillräcklig
för utbildning av acceptabla sköterskor. Det väsentliga vore emellertid
icke kursens längd, utan vad som där borde inhämtas. Mest önskvärt
vore, att sköterskekåren finge en möjligast mångsidig, enhetlig utbildning.
En sådan utbildning förutsatte, utom goda skolkunskaper och eu
ej alltför knappt tilltagen provtid dels teoretisk undervisning med fastställt
minimiantal lektioner av kompetenta lärare i anatomi, fysiologi, hygien
och bakteriologi, läkemedelslära, sjukdomslära, sjukvårdslåra och sjukvårdens
etik, dds praktisk utbildning i vanlig sjukvård, i vård av nerv- och

sinnessjuka, i epidemisjukvård och barnavård; därtill utbildning- i hushållets
skötsel, särskilt matlagning.

Nu antydda fordringar vore säkerligen icke orimliga för danande
av en enhetlig fullständigt utbildad sköterskekår. Till och med våra bästa
skolor, de 2-åriga respektive 3-åriga med teoretisk-praktik utbildning,
skulle behöva genomgående kompletteringar för att fylla nyssnämnda
fordringar. Nästan samtliga skulle behöva kompletteras med hänsyn till
den praktiska utbildningen, åtminstone för så vitt man ansåge, att varje
sköterska borde äga praktisk utbildning även i epidemisjukvård och
barnavård, en utbildning, som de flesta skolor för närvarande helt saknade,
under det att andra skolor kunde erbjuda sådan undervisning
endast åt någon del av sina elever. Undervisningen vid en stor del
skolor bleve bristfällig på grund därav, att de undervisande sköterskorna
ej besutte nödig kompetens och nödigt intresse.

Emot tanken att genom införandet av statsexamen med betyg och
eventuellt legitimation skapa en enhetlig, fullt kvalificerad sköterskekår
talade inga avgörande, principiella skäl. Införande av en dylik examen
borde emellertid på intet sätt förbindas med förbud mot eller straff för
utövning av sjukvård såsom yrke av personer, som icke genomgått sådan
examen. Avsikten med statsexamen vore endast att säkerställa tillgången
på kompetenta sköterskor för den allmänhet, som önskade anlita
sådana och framför allt för de myndigheter, som i sin tjänst måste
anställa sådana. Sakkunniga ville emellertid icke för det närvarande
förorda denna examens införande hos oss. Staten kunde nämligen
knappast förvärva bestämmanderätt över de skolor, som utan statens
medverkan upprättats av enskilda eller av kommuner eller av landsting
vid dessas sjukhus och lasarett och staten ägde ej heller själv sjukhus,
åtminstone icke sådana, som ägnade sig till sköterskeskolor. Ävenledes
vore det osannolikt att de anstalter, som funnes skulle finna med sin
fördel förenligt att inrätta sig efter en statsexamens föreskrifter.

Å andra sidan vore det högeligen önskvärt, att staten — utan att
tillgripa straffbestämmelser — på ett effektivt sätt gåve tillkänna, att
sjukvård enligt dess uppfattning borde utövas endast av därtill oemotsägligt
skickade personer. Detta syntes de sakkunniga kunna åstadkommas
därigenom att staten tilläde de skolor, som efter därom inhämtad
upplysning kunde anses utbilda väl kvalificerade sköterskor, epitetet
godkänd, samt att den beredde vid sådana skolor utbildade sköterskor
vissa förmåner och därjämte sökte förmå myndigheter och andra att för
den offentliga och därmed jämförliga sjukvården i största möjliga utsträckning
använda sköterskor från godkända skolor. Staten skulle

sålunda icke godkänna den enskilda sköterskan, utan sköterskeskolan.

För att vinna godkännande skulle skolan ej behöva vidtaga andra
formaliteter än att göra ansökan därom till Kungl. Maj:t med vidfogande
av enligt formulär fastställda uppgifter. Sedan Kungl. Majrt
remmitterat ansökan för yttrande till medicinalstyrelsen skulle denna på
grund av skolans egna uppgifter och av vad i övrigt vore om skolan
känt, avgiva sitt, till- eller avstyrkande utlåtande.

De av skolan till Kungl. Maj:t insända uppgifterna skulle innehålla
upplysningar i enlighet med formulär uppgjort av medicinalstyrelsen
etter hörande av styrelserna för allmänna svenska läkareföreningen
och svensk sjuksköterskeförening. Sakkunniga ville särskilt
framhålla, att minimiålder för elevers antagande vid godkänd sjuksköterskeskola
icke finge sättas under 21 år.

På förekommen anledning skulle medicinalstyrelsen kunna ingå
till Kungl. Maj:t med framställning om återtaga fide av godkännande för
viss skola. Av det anförda framginge, att godkännande kunde komma
i fråga för nu befintliga skolor med 2-årig eller längre teoretisk-praktiskt
utbildning.

Fördelen med omförmälda anordning vore att intet som helst band
lädes på skolornas fria utveckling och tendenserna till inbördes tävlan
dem emellan. Förefuunes någon mera betydande brist eller olägenhet
vid en skola kunde godkännande ske under förutsättning att denna avhjälptes.

Förslaget att godkänna vissa skolor skulle emellertid bliva utan
värde om man ej tillerkände dem som genomginge dessa skolor vissa
förmåner. En sådan socialt-etisk förmän kunde vinnas genom att för
de g ''dkända skolornas sköterskor fastställdes vissa yttre märken eller
em klem, vilkas bärande eller begagnande av därtill obehöriga skalle vara
förbjudet och under vissa förutsättningar belagt med straffpåföljd.

De ekonomiska fördelar, som borde beredas sköterska från godkända
skolor borde framför allt bestå i ett underlättande för dessa att
för anställning i offentlig tjänst, d. v. s. i den sjuk- och hälsovård,
fattigvård och barnavård, m. m., som uppehölles av offentliga eller därmed
jämförliga myndigheter.

Den synpunkt,eu, att den offentliga sjukvården måste fylla höga
krav och under inga omständigheter finge medföra fara för dem, som
med eller mot sin vilja måst anlita densamma, vore en av de avgörande
omständigheter, som talade för att inga andra sköterskor borde få anställas
i offentlig tjänst än sådana, som genomgått godkänd sköterskeskola

Sakkunniga villo emellertid icke gärna föreslå tvångs föreskrifter
på sjukvårdens område. Man borde därför söka efter ett medel som
gjorde det förenat med fördel för offentliga och andra myndigheter att
icke i sin tjänst anställa andra än nu nämnda sköterskor. Ett effektivt
sådant medel vore understöd i form av statsbidrag till pensionering av
kvalificerade sköterskor. Sakkunniga föresloge därför skjddighet för
kommunal eller annan offentlig myndighet att pensionera sköterskor,
som, anställda i offentlig tjänst, nått ett visst antal levnads- och tjänsteår.
Denna skyldighet skulle gälla vare sig sköterskan genomgått godkänd
skola eller icke. Statsbidrag till pensioneringen skulle däremot
utgå endast om sköterskan genomgått godkänd sköterskeskola. Staten
å sin sida skulle för denna sin uppoffring i gengäld betinga sig förpliktelse
för varje från godkänd skola utgången sköterska, som åtnjöte
förmånen i fråga, att vid krig eller krigsfara ställa sig till de militära
myndigheternas förfogande.

Beträffande de godkända skolorna borde dessa vara av två slag,
en högre och eu lägre grupp, båda tillkomna efter samma huvudprinciper,
men med olika fordringar på utbildningens omfattning.
Under en tid av 1 år kunde i allmänhet bibringas en sköterskeutbiidning,
som i avsevärd mån bleve det allmänna till gagn. Förutsättningen
härför vore likvisst att elevmaterialet vore synnerligen gott. Då det
bästa elevmaterialet med all säkerhet, skulle söka in vid de högre skolorna
finge den 1-åriga kursens anspråk på elevernas kvalifikationer
sänkas samt denna kurs anordnas med särskild tanke på småanstab ernås
och distriktsvårdens behov. Aven dessa från de lägre godkända skolorna
utgångna sköterskorna borde emellertid komma i åtnjutande av
statsbidrag till sin pensionering därest de voro anställda i offentlig eller
därmed jämförlig tjänst, varjämte för desamma borde fastställas vissa
emblem, varigenom de kunde styrka sin kompetens att utöva sjukvård.
Åven för dessa sköterskor borde fastställas skyldighet att vid krig eller
krigsfara ställa sig till militär myndighets förfogande.

För att markera skillnaden mellan dessa två grupper, å ena, och
sköterskebiträdena, å andra sidan, borde benämningen sköterska för dem
som utgått från de högre och undersköterska för dem som utgått från
de lägre skolorna antagas.

Genom de lägre skolornas inrättande skulle sköterskebiträdena beredas
tillfälle att avancera från biträde till sköterska.

Beträffande sjuksköterskornas sp> cialutbildning torde denna böra
fortgå som hittills utan något ingripande från det. allmännas sida.

Denna utbildning kunde tryggt överlämnas åt den enskilda företagsamheten,
enkannerligen åt sköterskornas eget initiativ.

I ett den 29 september 1913 avgivit betänkande angående personalens
vid statens sinnessjukanstalter överförande på ordinarie stat
m. m. hade föreslagits att staten såsom villkor för godkännande av
ifrågavararande skolor skulle stipulera att årligen ett visst antal elever
från statens sinnessjukvård skulle mottagas. Detta förslag vore beträffande
åtminstone manliga elever från statens skolor för »överskötare»
olämpligt och omöjligt att genomföra. Frågan om dessas utbildning
finge ordnas sålunda, att sistnämnda statens skola härutinnan träffade
särskilt avtal med sjukhus eller ock att staten själv vid sina militära
sjukhus anordnade dylik utbildning.

IV.

Sköterskebiträdenas arbetsförhållanden och lönevillkor.

Sköterskebiträdena hade visserligen i stort sett knappast någon
bättre ekonomisk ställning än familjetjänarinnorna och deras arbetstid
vore avsevärt lång samt påkostande, särskilt med avseende å vakningen.
Av utredningen hade emellertid icke framgått att deras arbetsförhållanden
voro särskilt svårartade och intet fog förelåge för att staten
skulle medslst lagstiftning ingripa å detta område. Endast beträffande
vakniugen kunde möjligen reglering ifrågasättas. Denna fråga
borde emellertid behandlas i samband med frågan om den övriga sjukvårdspersonalens
vakning.

Distriktssjukvården och distriktssjuksköterskorna.

Distriktssköterskorna voro sådana av kommuner och landsting anställda
sjuksköterskor, som hade till uppgift att efter distriktsläkarens
anvisning i hemmen tillse och vårda sjuka. Distriktssköterskan finge
ofta tjänstgöra omväxlande på kommunens fasta eller provisoriskt upprättade
epidemisjukstuga och i de sjukas hem. Under tid då inga
epidemier härskade i distriktet eller då endast spridda fall uppträdde,
tjänsigjorde hon i de sjukas hem. Å landsbygden vore anställda sammanlagt
416 distriktssköterskor.

Ehuruväl distriktssköterskan i första hand vore anställd för att bi -

tråda vid epidemisjukvården samt på grund härav på många håll benämndes
epidemisköterska eller distrikts- och cpidemisköterska vore
dock hennes huvudsakliga arbete förlagt till de sjukas hem. Hennes
arbetsuppgifter voro i alla avseende synnerligen svåra, mestadels på
grund av de sjukas och deras anhörigas fattigdom, okunnighet, vidskepelse,
osnygghet och misstänksamhet men även på grund av de synnerligen
växlande sjukvård skraven samt svårigheten att i alla allvarliga
situationer kunna inhämta läkarens råd och anvisningar. Fordran på
goda kunskaper och goda karaktärsegenskaper bleve icke inom någon
annan gren av sjukvården, så ofrånkomlig, som i distriktsvården.

Sakkunnige hade kommit till den uppfattningen att kompetensvillkoren
för att bliva antagen till distriktsköterska i allmänhet satts
för lågt. Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som ålåge eu
distriktssköterska borde dessa sköterskors kvalifikationer genom en omsorgsfull
utbildning, som skarpt toge fasta på hennes blivande arbetsuppgifter,
^ bringas upp på ett högre plan. Härvidlag vore ett ingripande
från statens sida i dessa sköterskors specialutbildning påkallat,
särskilt med hänsyn till de egendomligheter och svårigheter distriktsvården
medförde. Av en distriktssköterska borde fordras: Allmän
sköterskeutb tidning i minst 1-årig godkänd sköterskeskola samt därutöver
en 1-årig kurs, omfattande epidemivård, tuberkulosvård och dispensärverksamhet,
sinnessjukvård, barnavård, fattigvård och matlagning
ävensom därtill helst också någon tids förberedande, men avlönad piaktisk
tjänstgöring i distrikt under en erfaren distriktskötersskas ledning. Om
det framdeles skulle visa sig önskvärt att obligatorisk specialutbildningfunnes
att tillgå jämväl för vissa andra sköterskor kunde denna lämpligen
ordnas enligt nämnda schema, d. v. s. l:o allmän sköterskeutbildning i
minst 1-årig godkänd skola och 2:o specialutbildning under minst ett
år. Sköterskan skulle härefter anses berättigad till den ställning, och
de förmåner, som tillkomme sköterskor vilka genomgått 2-åriga godkända
skolor.

Emellertid vore det för tidigt att redan nu genomföra en dylik
reform. Man finge tillsvidare låta sig nöjas med den början till reform,
som kunde vinnas genom ett antagande av de sakkunnigas ovan angivna
förslag angående godkännande av vissa skolor samt pensionsbidrag
i vissa fall av staten. Önskvärt vore likvisst att någon eller
några av våra förnämsta sköterskeskolor ville anordna distriktssköterskekurser
samt att bidrag av allmänna medel för detta ändamål ställdes till
skolans förfogande.

Ett medel till underlättande av distriktssköterskans arbete vore att
sätta eu läkare till hennes närmaste förman. Endast en läkare hade
förutsättningen att helt förstå innebörden av ett sjukvårdsuppdrag och
det därmed förenade arbetet samt lämpligheten av de utav sköterskan
vidtagna åtgärderna eller behovet av resurser för sjukvårdens tillgodoseende.
Ett dylikt uppdrag kunde icke lämpligen anförtros åt t. ex.
pastor i församlingen eller kommunalnämnds- eller fattigvårdsstyrelses
eller annan styrelses ordförande.

Distriktssköterskans arbete vore sådant, att det icke för henne såsom
för an stal tssköterskan kunde anordnas regelbundna arbets- och
vilotimmar på dagen, regelbundet nattarbete eller regelbunden söndagsledighet.
Varje försök till lagstiftning på detta område måste avvisas
på grund av arbetets egen oberäkneliga och växlande natur.

Beträffande distriktssköterskans bostad borde denna, där så ske
kunde, förläggas i närheten av den som förman förordnade tjänsteläkarens
bostad. Härigenom, ävensom genom förmanskapet komme den
hos en del sköterskor förefintliga lusten att på egen hand behandla
sjuka, där möjlighet att rådfråga läkare funnes, med all säkerhet att
försvinna. Det bästa medlet att förekomma kvacksalveri från distriktssköterskornas
sida vore emellertid en god utbildning. Ju bättre utbildningen
vore desto klarare framstode för sköterskan skillnaden emellan
sjukvård och läkekonst, och desto bättre kunskap finge hon om
denna senares svårigheter och tunga ansvar, vilket hon då icke i onödan
ådroge sig. Endast i större distrikt med dåliga kommunikationer kunde
det vara önskvärt, att sköterskans bostad förlädes till de bygder, som
hade största avståndet från läkaren. Denne kunde i dylika fall genom
telefonförbindelse med sköterskan leda och Övervaka sjukvården i dessa
bygder samt sålunda ägna mera tid åt de fall, som oundgängligen
krävde hans personliga besök.

Vidkommande distriktssköterskornas löneförmåner, åtnjöte de i regel
under den tid de vårdade sjuka antingen fri kost i den sjukes hem
eller ock ersättning för kost, utbetalad av kommun eller landsting. Då
fri kost eller ersättning därför endast åtnjötes under tjänstgöringsdagar
och sköterskan eljest måste själv hålla sig med kost bleve einellenid
hennes ekonomi mycket beroende av antalet tjänstgöringsdagar. Vederbörande
hade ävenledes för att förbättra hennes ekonomi i många fall
bestämt att sköterskan ägde rätt att i vissa fäll uppbära kontant extra
ersättning för visst arbete. Dylik extra ersättning utginge bl. a. för
desinfektionsarbete och för vård av smittosamt sjuka. Exira ersättningar
för sjukvård utginge dock endast då sköterskorna tjänstgjorde helt

dygn i den sjukes kem, däremot vanligen ej då de inkallades till tjänstgöring
å sjukvårdsanstalt och icke heller då de endast avlade besök i
de sjukas hem.

Distriktssköterskornas kontanta löner voro i genomsnitt ej större
än de å sjukvårdsanstalter anställda sköterskornas. Med hänsyn till
den viktigaste av naturaförmånerna, nämligen kosten, vore distriktssköterskorna
väsentligt sämre ställda än anstaltssköterskorna, i ty att
de förstnämnda hade fri kost eller ersättning därför endast under en
större eller mindre del av årets dagar. Andra naturaförmåner såsom
fri bostad med möbler, fri värme och lyse, fri tvätt och fri sjukvård,
vilka anstaltssköterskan alltid åtnjöte, komme merendels icke distriktssköterskan
till del. Distriktssköterskornas extrainkomster voro sällan
så stora att de uppvägde de särskilda naturaförmåner anstaltssköterskorna
åtnjöte. Distriktssköterskornas ekonomiska ställning vore därför i allmänhet
vida sämre än anstaltssköterskornas.

Åven i kvalitativt hänseende vore de förmåner distriktssköterskorna
åtnjöte mindre värda än anstaltssköterskornas. Den fria bostaden, där
sådan lämnades vore ofta ej tillfredsställande och den kost distriktssköterskan,
då hon ägde rätt till fri sådan, åtnjöte, vore otta mycket
dålig och ibland motbjudande att förtära även för en anspråkslös person.
I en del distrikt hade kommunal- eller hälsovårdsnämndens ordförande
att tillse att den fria kosten vore lämplig och tillräcklig. Ofta eller
oftast förekomme emellertid ingen sådan tillsyn. Jämväl med hänsyn
till andra förmåner vore distriktssköterskans ställning mindre gynnsam.
Sålunda vore t. ex. många distriktssköterskors semester endast villkorlig,
i ty att vikarie ej anskaffades, utan bleve sköterskan under semestern
inkallad till tjänstgöring när så av vederbörande ansåges behövligt. I
andra fall finge sköterskan själv avlöna vikarie och endast ett fåtal
sköterskor åtnjöte semesterbidrag.

De sakkunnigas utredning hade visat huru ofullkomligt sjukvården
på landsbygden ännu vore ordnad och huru mycket sämre förhållandena
härutinnan vore bland de stora viddernas bebyggare än bland städernas.
Ett av de verksammaste medlen till förbättring vore skapandet av en
fullt kompetent, för arbetet hängiven distriktssjuksköterskekår1 arbetande
under läkarnas ledning och utrustad med de ekonomiska resurser, utan
vilka sköterskans arbete bleve fruktlöst. De åtgärder, som vore av
nöden för vinnande av nu antydda mål vore följande.

För anställning som distriktssköterska borde fordras utbildning i
allmän sjukvård under minst ett år i godkänd 1-årig skola. Därutöver
borde, så snart ske kunde, tilläggas fordran på en för ändamålet avUtl.
ang. sjukvårdspersonal 3

passad specialkurs under minst ett år. Distriktssköterskans begynnelselön
borde i likhet med anstaltssköterskans bliva minst 400 kronor och slutlönen
minst 600 kronor för år. Sköterskan borde hela året hava frikost
eller skälig ersättning därför. Särskilt då hon utövade sjukvård i
medellösa hem borde ersättning utgå för kost. Endast under tid, då
hon tjänstgjorde i bemedlades hem och där åtnjöte fri kost kunde ersättning
härför bortfalla. Fri bostad, lyse och värme eller tillräcklig
ersättning härför borde ingå i löneförmånerna. Tjänsteläkaren borde
vara sköterskans närmaste förman. Sköterskan borde äga rätt till en
månads årlig semester med fri vikarie ävensom skäliga kostpenningar
under semestertiden. Tjänsteläkaren borde hava både rättighet och
skyldighet att icke endast leda och kontrollera sköterskans arbete, utan
även tillse, att hennes arbetskrafter icke utnyttjades på oskäligt sätt
samt att de förmåner, som tillkomme henne vore av nöjaktig beskaffenhet.

Att redan nu i lag stadga en viss specialutbildning för distriktssköterskor
vore för tidigt. Bleve av de sakkunniga framställda förslagantagna
komme emellertid genomgången 1-årig skola att bliva minimifordran
på utbildning för distriktssköterskor såväl som för andra i
offentlig tjänst anställda sköterskor. Lagstadganden, som avsåge att
särskilt reglera ifrågavarande sköterskors kompetens, lönevillkor och
arbetsförhållanden borde dock ej f. n. framställas. I ett helt annat
läge komme emellertid denna fråga om staten i enlighet med vid 1915
års riksdag väckt motion lämnade bidrag till kommun, som i sin tjänst
anställde kvalificerad sköterska. Härom ville sakkunniga yttra sig i
särskild framställning.

VI.

I privat sjukvård anställda sköterskor.

Av all sjukvård kunde den i enskildas hem förekommande vara
den för sköterskorna mest ansträngande och fordrande. Sköterskorna
funne ävenledes privatsjukvården mindre tilltalande, vadan det störa
flertalets strävan ginge ut på att vinna anställning i offentlig eller därmed
jämförlig tjänst, i all synnerhet tjänst å sjukvårdsanstalt.

De av dessa sköterskor, som vunnit anställning genom förmedlingav
sköterskebyråerna hade i allmänhet fullt arbete och tillräcklig utkomst.
Deras ekonomi vore med all säkerhet tillfredsställande, enär de
under tid för anställning utom den kontanta lönen hade allting fritt
utom kläder och tvätt. Den kontanta ersättning, dessa sköterskor åt -

njöte modtorde att privat sjukvård och sjukvård i fast anställning å
sjukhus bleve i ekonomiskt hänseende ungefär lika lönade. Denna ersättning
utginge vanligen efter av sköterskebyråerna fastställda taxor.

Beträffande arbetets karaktär vore detsamma mera ansträngande
än anstaltsvården och överansträngning förekomme även i betydligt
större antal fall bland privatsköterskorna liksom ock hos distriktssköterskorna,
vilkas arbete mest liknade privatsköterskornas.

Utom nu nämnda, vid sköterskebyråerna inskrivna privatsköterskor
funnes en annan till sin storlek icke bestämbar grupp av i allmänhet mer
eller mindre dåligt, delvis ytterst dåligt, utbildade sköterskor, som sökte
sjukvårdsarbete genom annonser eller förmedling av vanliga tjänarinneeller
platsbyråer. Denna grupp av privatsköterskor vore mycket omfattande
och deras ekonomiska ställning vore mestadels synnerligen
dålig. Det vore också inom denna grupp av privatsköterskor, man hade
att söka de element, som hotade att sänka sköterskekårens och sjukvårdsyrkets
anseende och som gjorde genomförandet av en del av de
sakkunniges förslag till en nödvändighet.

VII.

Sjuksköterskebyråer och platsförmedling''.

Sköterske- och platsförmedlingsbyråerna spelade eu stor roll för
sköterskorna, särskilt för privatsköterskorna. Främst bland dessa byråer
stode otvivelaktigt de, som upprätthöllos av B öda Korset, Fredrika
Bremer-förbundet och Södra Sveriges Sjuksköterskehem. Samtliga dessa
byråer voro förenade med hem för sköterskor och förmedlade i allmänhet
platser endast för sköterskor från utbildningsanstalter med minst 2-årig
kurs. Sofiahenmet ävensom Diakoniss anstalten i Stockholm och Samariterliemmet
i Uppsala sände ut en del av sina egna sköterskor i privat sjukvård
eller anskaffade dem platser å sjukvårdsanstalter. Jämväl särskilda
sköter skeförening ar upprätthölle egna byråer och dylika dreves även som
rena affärsföretag av enskilda personer. Av dessa sistnämnda leddes
ett par av sjuksköterskor och andra åter av personer, som saknade utbildning
i sjukvård.

Platsförmedlingen för sköterskorna vore sålunda icke systematiskt
ordnad. Bortsett härifrån vore den mestadels för dyr att anlita samt
lämnade även i övrigt åtskilligt att önska. En fordran, som med bestämdhet
borde upprätthållas, vore att föreståndarinnan för en sköterskebyrå
borde vara väl utbildad sjuksköterska. Härjämte borde det privat -

ekonomiska intresset hållas fjärran från ledningen av platsförmedlingsbyråerna.
Ehuruväl på grund av dessa skäl mången nog skulle anse
önskvärt att arbetsförmedling för sjukvård ordnades som en offentlig
angelägenhet vore likväl förhållandena ännu icke mogna för en sådan
offentlig organisation. De sakkunniga ansåge icke heller att staten borde
ordna denna platsförmedling såsom en offentlig angelägenhet. Endast
i så måtto borde staten för närvarande ingripa, att den på lämpligt
sätt utmärkte de platsförmedlings- och sjuksköterskebyråer, som kunde
anses äga förutsättningar att på ett mönstergillt sätt sköta arbetsförmedling
i sjukvård. Sådant erkännande borde endast komma de byråer
till del, som av föreningar dreves utan ekonomiska biavsikter. Sköterskebyråer
kunde upprättas av föreningar, som uppkommit genom sammanslutning
av sköterskor som genomgått högre eller lägre godkänd skola.
Eu lämplig förmån att tillerkänna sålunda upprättade byråer vore den,
att i och för åtnjutande av pension, föreståndarinnan tillerkändes rätt
att räkna tjänstår å byrån lika med offentlig sjukvårdstjänst samt att
tillerkänna henne bidrag av statsmedel till pensionsavgiften, enligt samma
grunder, som föreslagits att gälla för i offentlig tjänst anställd sjuksköterska.
Ett annat lämpligt erkännande vore att tilldela sådana byråer
benämningen godkända.

Av Kungl. Maj:t godkänd sköterskebyrå skulle vara skyldig att
mot avgift, som på förslag av byrån fastställts av medicinalstyrelsen,
förmedla sjukvårdsarbete åt sköterskor från godkända skolor ävensom
att föra dagbok över sin verksamhet samt i enlighet med av medicinalstyrelsen
fastställda formulär insända årsrapport angående verksamheten.

Vill.

Sjuksköterskorna och den militära sjukvården.

Sakkunniga hade föreslagit, ait varje sköterska, som utgått från
godkänd sköterskeskola och på grund av anställning i offentlig eller
därmed jämförlig tjänst vore berättigad att erhålla statsbidrag till sin
pensionering, skulle vara skyldig att vid krig eller krigsfara stå till de
militära myndigheternas förfogande. Skulle det visa sig att arméns
behov av sjuksköterskor ej skulle bliva tillräckligt tillgodosett, kunde
de militära myndigheterna hos vederbörande sjukhusläkare anhålla, att
dessa måtte ställa ett visst antal sköterskebiträden, som härtill vore
villiga, till förfogande. Sakkunnigas förslag härutinnan skulle endast

medföra eu ytterligare anordning, nämligen att tillgång funnes till sjukvårdspersonal
i reserv att inträda i de utkallades ställe.

IX.

Vakningen.

Tillsynen av och vården om de sjuka nattetid vore eu av sjukvårdens
mest ansträngande uppgifter. Inom en del yrken och industrier
hade hos oss liksom i åtskilliga andra länder frågan om nattarbete för
kvinnor reglerats genom lagstiftning. Den lagstiftning som kunde behövas
med hänsyn till sjukvårdspersonalen borde i motsats till nyssnämnda
lagstiftning endast avse att förhindra att nattarbetet bleve allt
för betungande för personalen i fråga ävensom att förhindra, att detta
arbete finge en till tiden så utsträckt omfattning att det verkade nedbrytande
på personalens hälsa. Lagstiftningen borde därför gå ut därpå,
att den tillförsäkrade sköterska, biträde eller elev, som under dagen
tjänstgjort i sjukvård, befrielse från sjukvårdsarbete under natten, samt
omvänt, befrielse från sjukvårdsarbete under dagen åt dem, som under
natten tjänstgjort i sjukvård. Då eu dylik lag emellertid skulle erfordra
anordnande av tvenne arbetslag, vilket av ekonomiska skäl vore ogörligt,
måsta man till eu början åtnöjas därmed, att tillräcklig vila under dagen
åvägabragtes för dem, som arbetat under natten samt att nattarbete ej
återkomme alltför ofta. Lagen borde vara av innehåll, att den, som i
och för sjukvård hade någon i lära eller tjänst, skulle vara skyldig att
bereda den, som under natten vakat i och för sjukvården, minst 11
timmars oavbruten ledighet till vila omedelbart efter vakningens slut;
att den, som vakade i och för sjukvården oftare än var tredje natt, ej
finge åläggas arbete under någon av de mellanliggande dagarna samt
att ingen finge åläggas vakning längre än 7 nätter i sträck. Begreppet
vakning innebure härvidlag att den vårdande under natten, som räknades
från klockan 9 e. m. till klockan 7 f. m. icke bereddes tillfälle till 8
timmars oavbruten vila. Väckning för tillfällig hjälp, förmedlad av den
sjukvårdare, som vore skyldig att utöva den egentliga vakningen för
natten eller tillsynen under dagen, vore från dessa föreskrifters synpunkt
sett icke att betrakta som tjänstgöring.

Lagstiftning av nu antytt innehåll vore visserligen välbehövlig,
men då densamma kunde leda till svåra olägenheter för kommunernas
vård av sjuka i hemmen av distriktssköterskor, borde den ej tillämpas
för annan sjukvårdspersonal än den, som vore anstäld å sjukvårds -

anstalterna och beträffande dessa borde en sådan lag endast vinna
tillämpning å de större med deras talrikare personal. De sakkunniga
hade därför föreslagit en särskild undantagsbestämmelse för anstalter med
endast 30 sängar eller därunder, gående ut därpå, att tjänstgöringen
nattetid skulle fördelas mellan minst två personer enligt av vederbörande
läkare fastställd plan. Vissa vårdanstalter (sanatorier, konvalescentbem,
försörjningsinrättningar), vars sjukmaterial vore sådant,
att nattarbetet vore relativt obetydligt, medgåves rätt att genom medicinalstyrelsen
erhålla dispens från föreskrifterna om sjukvårdspersonalens
vakning.

Inspektion av sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden.

Goda skäl kunde anföras för att de lokala hälsovårdsmyndigheterna
ävensom sjukhus- och sjukvårdsstyrelserna framgent som hittills
finge själva bestämma över sjukvårdspersonalens lönevillkor och
arbetsförhållanden. Å andra sidan borde likvisst åtgärder vidtagas,
som möjliggjorde såväl för myndigheter, som för allmänheten att
förskaffa sig inblick i huru dessa villkor och förhållanden tid efter
annan gestaltado sig. Härutinnan syntes följande anordningar kunna
vidtagas:

Alla sjukvårds- och sjukhusstyrelser, respektive befattningshavare,
som redan nu vore skyldiga att till medicinalstyrelsen insända årsberättelse,
ålades att i dessa berättelser även meddela vissa data angående
i deras tjänst anställd eller under dem subordinerande sjukvårdspersonal,
i enlighet med av medicinalstyrelsen uppgjort och fastställt
formulär.

Beträffande av staten godkända sköterskeskolor och sköterskebyråer
vore det önskvärt att dessa stode under sakkunnig inspektion. Den,
som ägde att utöva denna inspektion, borde icke utrustas med rättighet
att på egen hand ingripa i skolornas arbete eller att däri föreskriva
ändringar, utan endast hava till uppgift att på ort och ställe verkställa
undersökning samt därefter till medicinalstyrelsen avgiva rapport över
sina iakttagelser, varefter det ankomme på medicinalstyrelsen att eventuellt
vidtaga åtgärder. Uppdraget att å medicinalstyrelsens vägnar
verkställa inspektion borde lämpligen överlåtas åt en erfaren sjuksköterska,
vilken som sådan ägde de största förutsättningarna för att
bedöma hithörande förhållanden. Utöver i själva inspektionsverksamheten
liggande uppgifter borde inspektrisen eller konsulenten jämväl inom

medicinalstyrelsen utarbeta förslag till formulär avsedda för de sköterskeskolor
och sköterskebyråer, som hos vederbörande sökto godkännande,
ävensom formulär att bifogas sjukvårdsanstalters, vissa tjänsteläkares
samt godkända skolors och byråers årsberättelser. Inspektrisen skulle
vidare hava till uppgift att bearbeta och till årsredogörelse sammanföra
nu nämnda årsrapporter samt att till medicinalstyrelsen avgiva yttrande
och förslag i frågor rörande den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning
och arbetsförhållanden. Inspektrisen borde vara anställd såsom
tjänsteinnehavare i medicinalstyrelsen men därstädes endast förordnas
tills vidare och efter hörande av styrelsen för Allmänna svenska läkarföreningen
och Svensk sjuksköterskeförening.

XI.

Personalens sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Såsom eu gärd av enkel rättvisa måste anses, att den, som i
sjukvårdstjänst ådrager sig en mer eller mindre farlig smittosjukdom
beredes skälig ersättning för förlorad arbetsförtjänst och eventuellt
inträffande invaliditet. Sådana sjukdomsfall kunde med fullt fog rubriceras
som olycksfall i arbete. Enligt de sakkunnigas förslag skulle alla
å offentliga och enskilda sjukvårdsanstalter anställda sköterskor ävensom
samtliga distriktssköterskor samt elever och biträden, försäkras mot fara
av smittosjukdom ådragen under arbete. Beträffande på egen hand
praktiserande sköterskor kunde dessa vid tillfällig anställning hos
enskilda icke i gällande olycksfall slags bemärkelse anses såsom arbetare,
varför de sakkunniga icke funnit sig böra föreslå en ändring i lagens
omfattning härutinnan.

XII.

Pensionering.

Sakkunniga hade uppgjort förslag till en särskild pensionsanstalt
för sjuksköterskor anställda i allmän eller därmed jämförlig tjänst samt
benämnt denna anstalt Sjuksköterskornas pensionskassa. Medlemmarna
i kassan tillförsäkrades, enligt förslaget, genom på förhand till storleken
fastställda årliga avgifter från viss ålder en bestämd årlig pension.
Pensionskassan vore avsedd för sköterskor, som genomgått fullständig
utbildningskurs i godkända skolor samt innehade anställning såsom

sjuksköterskor eller husmödrar i en av staten, landsting, kommun eller
annan samfällighet anordnad sjukvård eller vård av barn eller åldringar
eller som innehade anställning såsom föreståndarinnor för godkända
sköterskebyråer. Pension skulle utgå från 55 års ålder med ett belopp
av 500 kronor årligen. Inträdesåldern kunde variera från 21 till 35 år.
Avgifterna skulle bestridas med 50 kronor av arbetsgivaren och med
hälften av återstående pensionsavgift från vardera av staten och sköterskan,
för den senare dock lägst 30 kronor. Obligatorisk medlemsplikt
gällde, med vissa undantag för varje på nyss nämnda sätt anställd
sköterska, varav ock följde obligatorisk bidragsplikt till medlemsavgifterna
för sådan sköterskas principal och likaledes fastställd bidragsrätt
till återstoden av avgifterna från staten. Under vissa förhållanden
kunde pension utgå avkortad.

XIII.

Förslag till författningar.

Over i det föregående angivna frågor hava de sakkunniga utarbetat
förslag till författningar i följande avseenden:

l:o. Kungörelse angående vissa åtgärder för åstadkommande av
förbättrade utbildnings- och arbetsförhållanden för kvinnlig
sjukvårdspersonal m. m.

2:o. Lag angående skydd för vissa utmärkelsetecken för sjuksköterskor.

3:o. Lag angående vissa bestämmelser rörande kvinnlig sjukvårdspersonals
tjänstgöringsförhållanden.

4:o. Lag angående ändrad lydelse av § 1 i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

5:o. Lag angående å allmän eller därmed jämförlig sjukvårdsanstalt
anställda sjuksköterskors pensionsrätt.

Härjämte hava de sakkunniga i anslutning till av dem framställda
förslag till ordnande av sjuksköterskornas pensionsfråga utarbetat förslag
till

6:o. Reglemente för sjuksköterskornas pensionskassa.

Yttranden över betänkandet.

Genom nådiga remisser har Eders Kungl. Maj:t anbefallt dels
överståthållarämbetet att, efter hörande av Stockholms stadsfullmäktige
och stadens hälsovårdsnämnd samt vederbörande direktioner för stadens
sjukhus, dels ock befallningshavandena i länen att, efter hörande av
landstingen samt vederbörande direktioner för länslasarett och därmed
likställda sjukhus, avgiva underdånigt utlåtande över ifrågavarande betänkande.

Härjämte hava vissa korporationer och stiftelser av Eders Kungl.
Maj:t anmodats att inkomma med yttrande över de sakkunnigas förslag.
Till åtlydnad härav har i nedan angivna hänseenden anförts
bl. a. följande, varav medicinalstyrelsen finner de av allmänna svenska
läkarföreningen framförda synpunkterna förtjäna ett särskilt beaktande.

Sjuksköterskeskolorna och sköterskeutbildningen.

Fullmäktige för läkarföreningen hava uti sitt yttrande över betänkandet
funnit förslaget, att staten skulle godkänna flera klasser av
sköterskor varken lyckligt eller konsekvent. Statens kontroll hade till
syfte att från statsunderstöd utesluta undermåligt utbildade sköterskor.
Ur denna synpunkt saknades anledning att fastställa annan gräns än
den, som avsåge fastställande av vissa fordringar på utbildningen av
sköterskorna. Alla skolor, vars utbildning läge över minimigränsen för
dessa fordringar borde ävenledes tillerkännas statsunderstöd. Skulle
åter vissa bland dessa skolor, nämligen de med 2-jirig kurs, utmärkas
genom ett särskilt godkännande, bleve detta sannolikt i praktiken liktydigt
med att denna utbildning av staten utpekades såsom normen för
en högre sköterskeutbildning — något, som de sakkunniga säkerligen
icke avsett — samt ett avvikande från principen, att staten, sedan den
satt sina minimifordringar, skulle överlämna sköterskeutbildningen åt de
enskilda skolorna. Följden av* ett sådant förfarande skulle lätt bliva,
Uti. ang. sjukvårdspersonal. 4

att skolor med t. ex. 3-årig kurs gjorde anspråk på att godkännas såsom
en högsta klass, vars sköterskor skulle kallas t. ex. »översköterskor».
Ett sådant uppdelande av sköterskorna i olika kaster torde icke medföra
någon nytta, men väl ge upphov till avund och eu osund
konkurrens. Enligt fullmäktiges mening skulle statens godkännande av
en sköterskeskola således icke innebära, att denna förklarades meddela
en för sköterskor i vilken sköterskebefattning som helst tillräcklig utbildning,
utan endast att dess utbildning fyllde de minimikrav, staten
ställt upp för erhållandet av pensionsbidrag. Fördelaktigast för sköterskeutbildningen
vore att till grund för densamma lades en bottenskola
med utbildning i allmän sjukvård och fortsättningsskolor av olika
slag och omfattning.

Vid bedömandet av den tid, som kunde anses tillräcklig för utbildning
i allmän sjukvård, syntes det fullmäktige att kravet för godkännande
av en skola icke kunde sättas högre än till ett år. Alla sköterskor
borde emellertid äga kännedom om en form av specialsjukvård,
nämligen epidemisjukvård. Fullmäktige ansåge därför, att såsom fordringar
för statsbidrag till pension åt sköterska borde bestämmas, att
hon genomgått minst 1-årig praktisk-teoretisk kurs i allmän sjukvård
vid godkänd sköterskeskola, samt därutöver hava tjänstgjort minst 2
månader å epidemisjukhus. Fullmäktige hade härvidlag utgått från
synpunkten att härmed endast avsåges ett fastställande av minimifordringar.
Nu nämnda utbildning vore således tillräcklig endast för en
del av anstaltssköterskorna, medan åter för andra anstaltssköterskor
ävensom för samtliga distriktssköterskor denna utbildning endast vore
att betrakta såsom grundläggande, i följd varav efter densamma borde
följa specialutbildning.

För dem, som ville ägna sig åt anstalts- eller privatvård, torde
de fleråriga skolor, som redan funnes inrättade, erbjuda goda och fullt
tillräckliga möjligheter att erhålla en allsidig sköterskeutbildning. För
blivande distriktsköterskor åter torde i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag böra inrättas särskilda skolor eller kurser av ungefär
den omfattning, de sakkunniga föreslagit. Av särskild betydelse för
sköterskebiträdena vore, att utbildningen anordnades så, att. möjlighet
för de dugliga bland dem funnes att kunna genomgå sköterskeskolor
och på så sätt vinna inträde i sjuksköterskekåren. Det vore därför av
vikt att tillräckligt antal sköterskeskolor funnes, vid vilka kvinnor med
endast folkskolebildning kunna vinna inträde.

Beträffande principen att i lag förbjuda yrkesmässigt utövande av
sjukvård av den, som icke förskaffat sig nödiga kunskaper härför hade

fullmäktige intet att erinra, inen ville dock, i likhet med de sakkunniga
icke för närvarande påyrka inskridande härutinnan enär överträdelser
av lag i detta hänseende bleve synnerligen svåra att beivra.

Vidkommande rätten att bära vissa emblemer, funne fullmäktige
att denna uniformsfråga i betänkandet tillmättes en betydelse, som den
i verkligheten icke kunde erhålla. Att sköterskor bure en tjänstedräkt,
gemensam eller såsom hittills något olika för olika skolor, vore naturligt,
men torde knappast vara av sådan betydelse, att lagstiftning härom
vore av nöden. Såsom förmån betraktat torde dessa emblemer knappast
kunna skattas särdeles högt, då det från andra områden visat sig att
efterlikningar av igenkänningstecken och dylikt kunde göras ganska
förvillande och dock icke kunde drabbas av lagens arm. Det för vissa
försummelser i tjänsten föreslagna straffet, förlust att bära nämnda
emblemer, vore föga lyckligt valt, varför fullmäktige föresloge omarbetande
av paragrafen härom med ledning av motsvarande bestämmelser
i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten ävensom i barnmorskereglementet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län ävensom
Norrbottens läns landsting samt direktionen för länslasarettet i Köping
hava anslutit sig till vad fullmäktige ovan och i övrigt i ärendet anfört,
därvid befallningshavanden jämväl uttalat, att fullmäktiges yttrande
synes häntyda på en mera praktisk blick på saken än den de sakkunniga
anlagt, samt att de av fullmäktige antydda synpunkterna borde i
en lagstiftning komma till sin rätt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län
har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag såsom önskemål uttalat,
att inga andra sköterskor än sådana, som genomgått godkänd sköterskeskola
borde få anställas i offentlig tjänst, ävensom framhållit önskvärdheten
av, att i en snar framtid anordnades repetitions- och fortsättningskurser
för sköterskor från godkända skolor. För underlättande av möjligheterna
att bevista kurserna kunde ifrågasättas om icke av statsmedel
borde anvisas ett antal stipendier för i offentlig tjänst anställda sköterskor,
därvid såsom villkor för stipendiums utgående borde uppställas,
att den institution vederbörande sköterska tillhörde, för ändamålet ansloge
minst lika stort belopp som statsstipendiet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län har ansett
angeläget, att förslag framlägges därom, att staten verksammare och
kraftigare understödjer den undervisning, som erfordras för utbildning
av sjuksköterskor. De sakkunnigas strävan att skapa en särskild kår
av den kvinnliga sjukvårdspersonalen hade vållat, att de sakkunniga

vid uppgörande av sina förslag icke i lika grad aktat på sjukvårdens
intresse, som på vad som kunde vara gagneligt och nyttigt för den
föreslagna sjuksköterskekåren. Det vore emellertid icke lämpligt för
staten eller för det allmänna att bilda eller medverka till bildande av
dylika kårer. Den föreslagna uppdelningen av sköterskorna i två särskilda
klasser vore under alla förhållanden synnerligen olämplig. En
längre utbildningskurs i förening med ett större mått av teoretiska kunskaper
syntes icke i någon mån, då det gällde utövningen av en
sjuksköterskas yrke, berättiga till det företräde, som de sakkunniga
föreslagit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län har
hemställt, att förbud måtte utfärdas mot anställande i offentlig och därmed
jämförlig tjänst av andra sköterskor än dem, som utgått från godkänd
sköterskeskola, dock att eu dylik bestämmelse icke borde föranleda
entledigande av före densammas ikraftträdande anställda sköterskor,
som icke uppfyllde berörda kompetensvillkor.

I avseende å tiden för den av de sakkunniga föreslagna utbildningen
har landshövdingämbetet i Östergötlands län ävensom styrelsen för
Norrköpings stads sjukhus ansett kursen vid av staten godkänd sköterskeskola
böra omfatta en tid av minst två år.

Blekinge läns epidemisjukvårdsnämnd har beträffande utbildningstiden
för epidemisjuksköterskor såsom sin erfarenhet framhållit att
även en 1 Va årig kurs å större sjukhus med efterföljande av 2 till
3 månaders tjänstgöring i epidemisjukhus kunnat dana förträffliga
sköterskor.

Direktionen för länslasarettet i Jönköping har ansett att en 1-årig
kurs visserligen i regel icke kunde giva den träning i sjukvårdsarbete,
som vore erforderlig för att skapa en god sjuksköterska, men att ett
försök med 1-åriga skolor likväl kunde tillstyrkas på den grund att
dessa säkerligen komme att uppsökas i huvudsak av elever, som nöjde
sig med att bliva undersköterskor, eller sådana, som önskade tillfälle
att visa kvalifikationer för den högre utbildningen.

Stockholms läns landsting har föreslagit att av staten godkända
skolor borde bliva av tvenne slag, dels högre med realskoleexamen eller
däremot svarande kunskapsmått såsom inträdesfordran och med en utbildningstid
av minst 2 år och dels lägre med fullständig folkskolekurs
såsom inträdesfordran och med en utbildningstid av minst 1 år, ävensom
att för operations-, laborations- och röntgensköterskor borde fordras,
förutom genomgången högre kurs, särskild specialutbildning samt för

sinnessjukvård och epidemisjukvård, förutom genomgången lägre sjuksköterskekurs,
särskild specialutbildning.

Jämtlands läns landsting har ansett att den statliga kontrollen
icke borde givas sådan omfattning att den förhindrade det enskilda
initiativets rörelsefrihet samt att de ökade kostnader, som kunde åsamkas
av den förlängda undervisningstiden och därav påkallad högre avlöningför
sköterskorna, borde ersättas av statsmedel.

Kopparbergs läns landsting har ansett tiden för den ifrågasatta
minimikursen, 1 år, väl kort, samt föreslagit, att kursen borde utökas
med någon utbildning i epidemisjukvård. I liknande riktning hava
direktionerna för länslasaretten i Hudiksvall, Karlskrona och Karlshamn,
för Säters hospital ävensom för Blekinge läns tuberkulossjukhus i Fur
uttalat sig, varjämte direktionen för länslasarettet i Linköping anfört,
att klagomål förekommit mot den otillräckliga skolning, som sköterska
med den förut brukliga 1-åriga utbildningen erhållit, medan däremot
Skaraborgs läns landsting, ansett lämpligt att författningen i förevarande
ämne såsom minimifordran uppställde genomgången sköterskeskola med
minst 1-årig utbildningstid.

Åven styrelsen för Sabbatsbergs sjukhus bär ansett den föreslagna
minimitiden för utbildningen, 1 år, otillräcklig samt föreslagit, att åt
medicinalstyrelsen uppdroges att bestämma den minimitid, under vilken
undervisningen vid skolan borde fortgå för att densamma skulle vinna
godkännande.

Styrelsen för Maria sjukhus och Södra Barnbördshuset ävensom
direktören för Epidemisjukhuset hava ansett, att den obligatoriska utbildningstiden
borde höjas till 2 respektive 3 år, varjämte styrelsen
för sjukhuset Simon och Matilda Sachs’ minne ansett att de högre skolornas
utbildningstid, i likhet med vad fallet redan Vore vid Sofiahemmets
och Röda Korsets sjuksköterskeskolor, borde sättas till 3 år, medan
lasarettsläkarna i Alingsås och Filipstad samt läkaren vid Maria Alberts
stiftelses sjukhus i Trollhättan uttalat sig till förmån för en 2-årig utbildningstid
såsom minimifordran för samtliga legitimerade sköterskor.

Överläkaren vid Södertälje länslasarett har föreslagit statsexamen
för sjuksköterskor jämte av medicinalstyrelsen utfärdad legitimation samt
att den högre kursen borde omfatta en utbildningstid av minst 3 år och
den lägre en tid av minst 1 till 1 Va år.

Direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala har ansett att
en 2-årig kurs vore »det minimum, under vilket ingen möjlighet funnes
att utbilda en duglig sjuksköterska», samt att de sakkunnigas förslag,
att godkänd sköterskeskola skulle vara skyldig att mottaga elever för

utbildning till översköterskor vid statens anstalter för sinnessjuka, vore
äguat att allt för mycket inkräkta på skolornas rätt att själva göra
urvalet bland de inträdessökande.

Svenska Föda Korsets direktion II har ansett det uppenbart, att
sköterska med allenast 1-årig kurs icke kunde anses kompetent att
omedelbart tjänstgöra i privatvården, som numera upptoge de flesta icke
å sjukvårdsanstalter anställda sköterskorna. Privatsköterskorna hade en
i hög grad självständig verksamhet. Läkaren kunde endast mera undantagsvis
komma i tillfälle att närmare kontrollera dem och någon
tillsyn från överordnad sköterska förekomme icke. Enligt direktionens
mening innebure det en verklig fara, att en var, som allenast genomgått
en 1-årig sjuksköterskeskola och icke därtill hade någon tjänstgöring å
sjukvårdsanstalt, skulle hallstämplas såsom fullt kompetent att verka i
privatvården.

Fredrika Bremer-förbundets styrelse har ansett de sakkunnigas förslag
att en 1-årig kurs skulle utgöra minimifordran för vinnande av
statens godkännande vara ett betänkligt steg, ägnat att hämma utvecklingen
på sjukvårdens område, samt att erfarenheten givit vid handen,
att en 1-årig utbildning icke vore tillräcklig. Kurserna vid de av staten
godkända och premierade skolorna borde därför omfatta minst 2 år
och endast den, som genomgått en minst 2-årig, godkänd skola borde
anses äga godkänd utbildning samt erhålla statsbidrag till sin pensionering.
Styrelsen ansåge vidare, att förslaget om skyldighet för skolorna
att mottaga hospitalssköterskor som elever för utbildning i kroppssjukvård
vore ägnat att verka förryckande på kursplanen, samt att denna
angelägenhet kunde ordnas genom överenskommelse med de mindre
lasarett, som ej hade för avsikt att inrätta skolor av samma typ, som
de av staten godända.

Livmedikus I. Hedcnius samt professorn IIj. Forssner hava i egenskap
av ledamöter i Sofiahemmets styrelse anfört att enligt deras erfarenhet
en 1-årig utbildning vore otillräcklig för att giva den grundliga
och allsidiga utbildning, som ett mycket stort antal sköterskeposter numera.
krävde, samt att ehuruväl det vore vanskligt att utpeka en viss
tid såsom normal tid för en högre utbildning, en 3-årig utbildningstid
icke kunde anses för lång för de mera krävande sköterskeposterna. Härjämte
hava dessa ledamöter förklarat, att de för sin del icke kunde
förorda ett godkännande av två klasser av skolor och således ej heller
av olika titlar och utmärkelsetecken.

Jämväl Svensk sjuksköterskeförenings styrelse har ansett den ifrågasatta
utbildningstiden för kort samt föreslagit en tid av 3 år för den

högre skolan och 2 år för den lägre, ävensom förklarat, att styrelsen
endast i fråga om do lägre skolorna kunde biträda förslaget om att av
staten godkända skolor skulle vara skyldiga att till utbildning i kroppssjukvård
mottaga kvinnlig sinnessjukvårdspersonal.

Direktionen för länslasarettet i Karlskrona har ställt sig mycket
tveksam till de sakkunnigas förslag angående 1-åriga skolor ävensom
funnit benämningen undersköterska mindre lämplig.

Direktionen för länslasarettet i Eskilstuna bär gillat de sakkunnigas
förslag om inrättande av 1-åriga skolor samt föreslagit att, då utbildningen
för eu stor del elever vid dessa skolor torde bliva avgiftsfri, de
anstalter, vid vilka dylika skolor funnes inrättade, borde tillförsäkras
rätt att genom på förhand uppgjorda kontrakt för viss tid och mot
skälig avlöning binda godkända elever vid ifrågavarande anstalt.

Styrelsen för Sabbatsbergs sjukhus har funnit de sakkunnigas förslag
till benämning av de utexaminerade sköterskorna med dels sköterskor
och dels undersköterskor olyckligt samt ansett lämpligare att dessa två
särklasser av sköterskor i stället benämndes översköterska och sköterska.

Styrelsen har vidare beträffande § 6 i de sakkunnigas förslag till
kungörelse anmärkt mot bestämmelsen att »av Kungl. Maj:t godkänd
sköterskeskola skall under den tid godkännande är gällande» vara »pliktig,
där så påfordras, till undervisning vid skolan mottaga kvinnor, som
undergå utbildning till översköterskor vid statens anstalter för sinnessjuka»,
att detta tvivelsutan bleve ett icke ringa onus för skolan. Dessa elever
komme nämligen att intaga en särställning till andra elever samt härigenom
i ej ringa grad förrycka undervisningen, till men för övriga
elever. Under sådana förhållanden syntes det lämpligare att vederbörande,
som omhänderhade utbildningen av dessa s. k. »översköterskor»,
ordnade denna på frivillighetens väg, än att i en förordning fastslå att
varje av Kungl. Maj:t godkänd sköterskeskola skulle öppna sina portar
för dem. En annan form för lösandet av frågan om dessa »översköterskors»
allmänbildning i sjuksköterskeväsendet vore, enligt styrelsens
förmenande, att bland dem, som årligen genomgå fullständig sköterskekurs
utvälja dem, som kunde lämpa sig för och vara villiga till en fortsatt
utbildning inom sinnessjukvården.

Direktören för sjukhuset S:t Göran har i skrivelse till sjukhusets
styrelse anfört, bland annat, följande:

De sakkunniga hade uttalat sig till förmån för anställande av
manliga sjukvårdare å de kommunala sjukavdelningarna för könssjukdomar
hos män samt å länslasarettens avdelningar för könssjuka män.
Mot denna tippfattning talade erfarenheten från sjukhuset S:t Göran,

varest såväl läkare som sjuksköterskor, vilka under många år varit
verksamma vid nämnda avdelningar, vore eniga i sin uppfattning om
att genom kvinnlig sjukvårdspersonal tonen bland de manliga patienterna
bleve påfallande god, samt att ett oböviskt eller brutalt uppträdande
hörde till sällsyntheterna. Platserna som sköterskor å dessa avdelningar
hade på senare tiden sökts av bildade, examinerade sköterskor, vilka
väl trivdes och sannolikt komme att kvarstanna i sina befattningar till
pensionsålderns inträde. Någon olägenhet av allvarligare art på grund
av kvinnors anställande vid veneriska mansavdelningar hade icke försports.
De sakkunnigas uppgift därom, att berörda förhållanden icke
skulle förekomma annorstädes i världen än i Sverige, vore ävenledes
helt och hållet oriktig.

Fullmäktige för läkar för eningen hava i denna fråga uttalat, att de
sakkunnigas förslag angående vården om könssjuka män vore olyckligt,
samt att detsamma innebure en tillbakagång. Skolade sköterskor vore
för denna gren av sjukvård lika nödvändiga, som för andra grenar.
På åtskilliga mindre lasarett vore ett dylikt särskiljande dessutom icke
praktiskt utförbart.

Direktionen vid Söderby sjukhus har bland annat anfört följande:

Vad anginge vid sjukhus anställda husmödrar vore det synnerligen
viktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, endast kvinnor med väl
kvalificerad sköterskeutbildning komme i fråga, om ej samarbetet med
den övriga sjukvårdspersonalen skulle äventyras. Synnerligen önskvärt
vore ock, att anstaltssköterskorna finge tillfälle att genomgå något slag
av husmoderskurs för att bibringas kunskap särskilt i utspisning och
sjukhushygien.

Hälsovårdsnämnden för Stockholms stad funne de rådande förhållandena
icke giva anledning för staten att ingripa reglerande i
sköterskeutbildningen på annat sätt än genom att träffa garantier för
att sköterskeskolorna icke ställde sina krav på utbildningen för lågt.
Staten borde alltså endast uppställa vissa min imifordringar för godkännande
och sedan överlämna åt de enskilda skolorna att hädanefter
som hittills anordna sköterskeutbildningen som dem bäst syntes, blott
de icke sänkte sina fordringar under nuvarande nivå.

I betraktande av det viktiga allmänna behov, som sjuksköterskeskolorna
vore avsedda att fylla syntes det hälsovårdsnämnden skäligt
att med det statliga godkännandet förenades rätt till statsbidrag för
undervisningens upprätthållande. Att staten genom studiestipendier
satte mindre bemedlade sjuksköterskeelever i tillfälle att genomgå godkända
kurser vore även eftersträvansvärt.

Beträttande önskvärdheten därav, att till husmödrar ä sjukhus
endast antoges kvinnor med god sköterskeutbildning, ville nämnden
erinra därom, att en husmoder vid många sådana anstalter hade huvudsakligen
ekonomiska och administrativa uppgifter vilkas fyllande ingalunda
syntes påkalla sköterskeutbildning.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings lön har funnit förslaget att
sköterskor med endast 1-årig utbildning skulle benämnas undersköterskor
föga lyckligt. En dylik benämning antydde en subordination eller
biträdesställning, som ej vore lämplig för vederbörandes anseende.
Provinsialläkaren har vidare föreslagit att obligatorisk föreskrift måtte
utfärdas därom, att ingå andra sköterskor finge anställas i offentlig
tjänst än sådana, som genomgått godkänd sköterskeskola, men att
lämplig övergångstid härvid medgåves, ävensom att för sköterskor, som
-antoges för kommuner eller som utövade privatvård, infördes anmälningsplikt
till vederbörande tjänsteläkare, samt att snarast möjligt infördes
repetitionskurser för sköterskor.

Lasarettsdirektionen i Ljunghy har framhållit önskvärdheten av
att statens åtgöranden inskränkas till att godkänna eller icke godkänna
en skola, samt att för övrigt intet ingrepp finge ske i sköterskeutbildningen,
vilken borde vara skolans ensak.

I av Göteborgs hälsovårdsnämnd infordrade yttranden anföres bl. a.
att de förebragta skälen för statligt godkännande av den lägre, 1-åriga
kursen icke kunde anses vara tillfyllest, samt att en minimikurs av 2
år vore absolut ofrånkomlig för en god sjukvårdspersonal. Den av de
sakkunniga föreslagna bestämmelsen att skolorna skulle vara skyldiga
att mottaga elever till utbildning av översköterskor vid statens anstalter
för sinnessjuka vore icke välbetänkt. Den erforderliga undervisningen
för dessa sköterskor kunde mycket väl lämnas å sinnessjukanstalterna.
Beträffande behovet av tillgång på sköterskor, som mot lägre arvode
stode de mindre bemedlade till tjänst, kunde detta tillgodoses med
hjälp av offentliga anslag, som gjorde det möjligt att för denna verksamhet
förvärva goda krafter. Det vore ingalunda lyckligt om man
härvid vore hänvisad till sköterskor, som på grund av mindervärdighet
i utbildning eller oförmåga kände sig nödsakade att ägna sig åt en
sämre avlönad gren av yrket, i synnerhet som inom denna verksamhet
insikter och erfarenhet vore av största betydelse.

Direktionen för länslasarettet i Örebro har ansett att staten borde
godkänna endast ett slags skolor, nämligen varje sådan, som lämnade
sköterskeelever en utbildning, vilken av staten kunde förklaras tillräcklig,
samt att minimifordringen för utbildningen borde bliva minst 1 års
Utl■ ang. sjukvårdspersonal 5

praktisk-teoretisk kurs i allmän sjukvård och därjämte minst 2 månaders
utbildning i epidemisjukvård.

Direktionen för länslasaretten i Västerås, Sundsvall, Backe, Filipstad,
Sala, Säter hava funnit det tvivelaktigt, huruvida skapandet av
två skarpt skilda klasser av sköterskor vore särdeles lyckligt. Det
vore icke obilligt, att de lämpligare bland sköterskebiträdena hade utsikt
att ernå även de bättre bland sköterskeplatserna. Lämpligast vore att
fastställa en viss gemensam teoretisk-praktisk utbildning för vinnande
av sköterskelegitimation, varefter möjlighet borde beredas dem, som så
önskade att genom ytterligare kurser ernå ökad kompetens i ena eller
andra riktningen.

I liknande riktning går direktionens för länslasarettet i Falun
yttrande, varjämte direktionen föreslagit att skolor med minst 1-årig
utbildningstid kunde tillsvidare legaliseras, varefter åtgärder borde vidtagas
i syfte att allmänt omlägga utbildningen till 2-årig.

Vidare hava direktionerna för länslasaretten i Karlshamn och
Sundsvall ansett § 17 i de sakkunnigas förslag till kungörelse angående
sjuksköterskornas utbildnings- och arbetsförhållanden mindre tillfredsställande
särskilt om man toge i betraktande de stränga bestämmelserna
härutinnan i barnmorskereglementet. Direktionen har ävenledes ansett,
att ifrågavarande förslag till kungörelse borde omarbetas samt utförligt
sjuksköterskereglemente utarbetas. Kungörelseförslagets långa titel
vore för övrigt missvisande, då förslaget endast avsåge bestämmelser
om vakning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande i Malmöhus län ävensom
direktionen för länets sjukvårdsinrättningar i Lund hava ansett att såväl
arbete som tryckningskostnader för den i 16 § av förslaget till kungörelse
omförmälda redogörelsen kunde besparas.

Samtliga i ärendet hörda myndigheter och korporationer, som
däröver yttrat sig, hava enhälligt avstyrkt de sakkunnigas förslag till
lag angående skydd för vissa utmärkelsetecken för sjuksköterskor, samt
framhållit, att någon allvarlig fara för missbruk av de emblem, som
bäras av sjuksköterska, i vanliga fall knappast torde föreligga.

Distriktssjukvården och distriktssköterskorna.

Fullmäktige för läkar för eningen hava i avseende å denna grupp
av sköterskor framhållit att skapandet av en för sin uppgift fullt rustad
distriktssköterskekår ägde en för folkhälsan i vårt land så stor betydelse,
att det val kunde betecknas såsom ett statsintresse. Fullmäktige

;55

nnsåge sig därför böra hemställa, att stateu skulle ingripa ej blott
genom att giva det pensionsbidrag, som skulle tillkomma alla godkända
sköterskor, utan även genom att ekonomiskt understödja sådana distrikt,
som anställt sådana sköterskor, som hade den för distriktssköterskor
nödiga specialutbildningen.

Styrelsen för Maria Alberts stiftelses sjukhus i Trollhättan har
ansett distriktssköterskornas utbildning böra vara minst 2-årig ävensom
att såsom deras närmaste förman borde fungera läkaren i orten. Mera
än för andra sköterskor vore det för dessa av noden, att minimilön
fastställdes samt att de härjämte komme i åtnjutande av fri, möblerad
bostad, lyse, värme eller tillräcklig ersättning därför, ävensom fri kost
eller ersättning därför.

I privat sjukvård anställda sköterskor.

Svensk sjuksköterskeförenings styrelse har i ämnet framhållit såsom
synnerligen eftersträvansvärt, att privatsköterskorna i fråga om olycksfallsförsäkring
och pensionering komme i åtnjutande av samma förmåner
som anstaltssköterskorna och i annan offentlig tjänst anställda
sjuksköterskor.

Direktionen för länslasarettet i Karlshamn har funnit det anmärkningsvärt
att de sakkunnigas förslag endast berörde sjukvårdspersonalen
på anstalterna och icke jämväl privatsköterskorna, som enligt direktionens
åsikt i vida högre grad än anstaltssköterskorna vore i behov av
skyddande föreskrifter.

Sjuksköterskebyräer och platsförmedling’.

.Läkar för eningens fullmäktige hava i sitt yttrande anfört att man i
fråga om reglering av sjukvårdsförmedlingen kunde gå längre än de sakkunniga
föreslagit samt att detta i och för sig nödvändiga arbete borde
genom lag regleras. Samhället hade behov av ett visst antal byråer,
fördelade över hela landet. Var dylika byråer borde förläggas, torde
endast landets läkare äga kännedom om, varför en ansökan om att få
upprätta sjuksköterskebyrå borde handläggas av medicinalstyrelsen efter
vederbörande läkarförenings hörande. All förmedling av sjukvård borde
förbjudas för andra än de byråer vilka blivit av medicinalstyrelsen godkända
och vilka förestodes av utav medicinalstyrelsen tillsatt styrelse,
vilken ägde att för byrån antaga lämpliga, ur godkända skolor utgångna
sköterskor och för övrigt leda deras arbete efter av medicinalstyrelsen

fastställda instruktioner. Härigenom skulle bland andra fördelar vinnas
att en tidsenlig organisation av den privata sjukvården över hela landet
bleve möjlig genom att man Unge en verklig kunskap om tillgång och
behov av privatsköterskor, en offentlig kontroll över deras arbetsförhållanden
och slutligen kunde statsbidrag till dessa sköterskors pension
härigenom möjliggöras.

Direktionen för Häda Korset har ansett önskvärt att en centralisering
i förevarande hänseende komme till stånd, på det sätt att en med
sjukvårdsförhållandena fullt förtrogen ledande organisation med ett flertal
filialer spridda över hela riket toge hand om arbetsförmedlingen för de
sjuksköterskor, som ej tillhörde de s. k. slutna institutionerna.

Svensk sjuksköterske.förening har uttalat följande önskemål: att platsförmedlingen
centraliseras; att byråerna skötas av därför lämpliga, utbildade
sjuksköterskor; att desamma icke på något sätt få tjäna privatekonomiska
intressen, och att sjuksköterskeföreningen skall deltaga i
det organisatoriska arbetet vid byråernas öppnande och ledning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bolins lön
har hänvisat till gällande kungörelse den 5 maj 1916 angående kommissionärer
för anskaffande av arbetsanställning samt framhållit, att eu
god kontroll i förevarande avseende skulle kunna vinnas om i författningen
stadgades, att den, som vill förmedla anställning i sjukvård,
särskilt skall angiva detta i ansökningen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillika anbefalldes, att, då fråga vore om dylik förmedlingsverksamhet,
inhämtat yttrande angående sökandens lämplighet från
vederbörande tjänsteläkare och styrelsen för Svensk sjuksköterskeförening.

Värmlands läns landsting har föreslagit, att sköterskebyråerna
ordnades i likhet med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna och
genom bidrag av staten, landsting eller större föreningar sattes i stånd
att kostnadsfritt tillhandagå sköterskorna.

Direktionen för länslasarettet i Karlshamn har såsom en brist i de
sakkunnigas förslag framhållit, att ej alla sköterskebyråer, även sådana,
som av enskilda personer upprättats bleve regleraenterade och ställda
under medicinalstyrelsens kontroll.

Västernorrlands läns landsting samt direktionen för lasarettet i
Härnösand hava ansett att sjuksköterskebyrå jämväl borde kunna inrättas
av enskild person t. ex. en f. d. sjuksköterska, samt att huvudvikten
borde läggas vid kontrollen.

Direktionen för länslasarettet i Backe har ansett att all förmedling
av sjukvård borde förbjudas för andra än de byråer, vilka blivit av
medicinalstyrelsen godkända, medan åter direktionen för länslasarettet i

Örebro funnit det tvivelaktigt huruvida det kunde vara välbetänkt, att i
lag föreskriva att föreståndarinnan för sjuksköterskebyrå skall vara
examinerad sjuksköterska.

Styrelsen för Fredrika Bremerförbundet förordar en centralisering
av platsförmedlingen ävensom att denna angelägenhet överlämnas åt
Svensk sjuksköterskeförening.

Sjuksköterskorna och den militära sjukvården.

I förevarande ämne har direktören för Sabbatsbergs sjukhus anfört
bland annat följande:

De sakkunniga hade föreslagit skyldighet för sjuksköterska, som
»åtnjuter förmånen av statsbidrag för pensioneringen i offentlig tjänst,
att vid krig eller krigsfara ställa sig till de militära myndigheternas
förfogande». Denna bestämmelse torde emellertid vara förenad med den
stora faran att alla i offentlig tjänst anställda sköterskor vid krig kunde
bliva kallade från sina platser. Militärens behov av sköterskor vore
nämligen så stort, att det kunde vålla avsevärda obehag för sjukvården
inom landet. Härtill komme det hittills ej berörda förhållandet, att ej
alla i offentlig tjänst anställda sköterskor, tillhörande ovannämnda kategori,
på grund av psykiska eller fysiska skäl kunde lämpa sig lör den militära
sjukvården. Kunde i händelse av krig hälften av den tillgängliga
sköterskekåren, eller högt räknat 1,000, vara disponibla, vore detta den
högsta siffra varmed militären kunde räkna. Det övriga behovet måste
fyllas på annat sätt. Att i Jag bestämma att varje sköterska, som fyllde
vissa bestämmelser, skulle vara skyldig att genast lämna sin tjänst vid
krig eller krigsfara torde varken vara lämpligt eller praktiskt. Åven
denna fråga borde lösas på frivillighetens väg. Under fred borde även
i detta hänseende uppgöras en fullständig mobil i ser i ng sp J a n som, bland
annat skulle innefatta uppgift om huru nlånga och vilka sköterskor de
respektive myndigheterna kunde ställa till förfogande vid krig.

Jämväl Stockholms stads hälsovårdsnämnd hade funnit skyldigheten
för en var sköterska av ifrågavarande kategori att vid krig eller krigsfara
stå till de militära myndigheternas förfogande kunna giva anledning
till stora olägenheter för de civila sjukhusen i enlighet med vad
ock av erfarenheten vid 1914 års mobilisering bekräftats. Denna anordning
kunde befaras leda till att många sjukhus icke skulle vilja anställa
sköterskor med sådan förpliktelse. Det torde ock kunna förväntas, att
de civila sjukvårdsinrättningarna vid krig skulle frivilligt lämna all
möjlig hjälp utan några ingripande tvångsåtgärder.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har föreslagit att denna fråga
tills vidare kunde lösas på det sätt Röda Korset föreslagit, nämligen
utbildande redan i fredstid av krigsreservsköterskor (hjälpsystrar).

Direktionen för länslasarettet i Linköping har föreslagit uttryckligt
stadgande därom, att för tryggande av sköterskekrafter åt sjukhusen
vid krigstillfälle de militära myndigheterna icke utan vederbörande
läkares medgivande fiuge utkalla mera än Vs av de vid sjukhusen fast
anställda sköterskorna.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg har beträffande antalet sköterskor,
som skulle uttagas vid krigstillfälle, ansett, att detta icke borde bestämmas
procentuellt, utan allenast så, att vederbörlig hänsyn tages till
den civila sjukvårdens behov av sköterskepersonal.

Åven Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs lön
har framhållit den fara för den civila sjukvårdens behöriga uppehållande
vid krig eller krigsfara som skulle bliva en följd av lagstaögad skyldighet
i den omfattning de sakkunniga åsyftat samt angelägenheten
därav, att för tillgodoseende av den civila sjukvårdens behov från inkallelse
fri tages någon del av nu ifrågakomna klass av sköterskor.

Lasarettsdirektionen i Sala håller före att det på grund av det
oordnade skick vari planerna för sjukvården i händelse av krig befunne
sig det ännu vore omöjligt att få till stånd ett samarbete mellan
de civila sjukhusläkarna eller deras direktioner och de militära myndigheterna.
Denna väg vore emellertid den enda på vilken såväl den
civila som den militära sjukvården i händelse av krig skulle kunna tillfredsställande
ordnas. Vederbörande civila läkare borde då mobiliseringsplanerna
skulle uppgöras tillfrågas huru många och vilka sköterskor
han kunde avvara.

Styrelsen för Fredrika B revier förbundet ansluter sig till de sakkunnigas
förslag angående den militära sjukvården samt förordar livligt
det senare av de alternativ sakkunniga uppställt för fyllande av uppkommande
vakanser efter de utkallade, nämligen att varje sjukhus bör
själv utbilda reservpersonal att vid behov tagas i anspråk.

Svensk sjuksköterskeförening har framhållit lämpligheten av att
varje anstalt och varje läkare vid krigsutbrott borde uppmanas att sörja
för sitt behov av sköterskor, samt förordar det senare av de sakkunniga
framställda alternativet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län framhåller,
att därest de sakkunnigas förslag i oförändrad form vunne gillande
följden kunde bliva, att sjuk vårdsanstalter, som icke skulle beläggas
med arméns sjuka och sårade plötsligt ställdes utan sköterskor, vilket

skulle vålla svåra olägenheter. Till undvikande härav syntes normerande
bestämmelser böra utfärdas.

Direktionen för länslasarettet i Jönköping har ansett, att åtgärder
bordo träffas för att den civila sjukvården vid krigsutbrott finge ett
bestämmande inflytande på vilka sköterskor, som skulle avgå till militär
tjänst. Förslaget vore synnerligen menligt för den även under krig
mycket viktiga civila sjukvården och mera än ett visst procenttal, förslagsvis
50 procent, av personalen vid en civil sjukvårdsinrättning borde
icke uttagas för berörda ändamål.

Av liknande mening är direktionen för lasarettet i Lidköping, som
dock föreslår att högst */3 finge för sagda ändamål uttagas.

Marinöverläkaren har framhållit, att då det för den kvinnliga sjukvårdspersonalens
användande i fält synes vara av synnerlig vikt att
känna dess antal, införande för sjuksköterskor av allmän obligatorisk
anmälningsplikt torde vara av behovet påkallat.

Vakning^.

Fullmäktige för läkar för eningen hava förklarat sig dela de sakkunnigas
mening därom, att det vore fullständigt omöjligt att genom
lagbestämmelser reglera det dagliga arbetet inom sjukvården i syfte att
undvika överansträngningar. Alla, som ägnade sig åt sjukvård, läkare
som sköterskor, måste låta sin arbetsdag begränsas endast av de sjukas
behov av vård just den dagen och detta kunde aldrig så förutses, att
sjukvårdspersonalen kunde för sig göra anspråk på vissa förutbestämda
och oeftergivligt fastställda arbetstimmar och fritider. Emellertid ansåge
fullmäktige att det skulle kunna ifrågasättas att genom lagbestämmelser
tillförsäkra sjuksköterskorna semesterrätt. Här mötte inga av ovan
angivna svårigheter och betydelsen för sköterskans hälsa och uthållighet
av en ej alltför knappt tilltagen semester vore ofantlig.

Från sakkunnigas förslag i avseende å vakningens reglerande hade
privatsköterskorna, bland vilka särskilt svåra missförhållanden rådde härvidlag
ävensom distriktssköterskorna helt undantagits. De av anstaltssköterskorna
som enligt utredningen vore mest utsatta för överansträngning,
nämligen de vid sjukstuga och övriga småanstalter anställda, bleve
dessutom undantagna från det huvudsakliga lagskyddet. Då således
mycket litet skulle kunna vinnas genom den föreslagna lagstiftningen,
synes det fullmäktige mycket tvivelaktigt om en sådan f. n. kunde
anses påkallad. Skulle en dylik lag likväl komma till stånd, ville fullmäktige
såsom sin mening framhålla, att bestämmelsen, att ingen finge

vaka mera än 7 nätter i sträck vore foga lycklig. Särskilt å större
sjukvårdsinrättningar torde man allt mera kava övergått till systemet
med särskilda nattsköterskor, som vakade omkring 4 veckor i sträck, och
under denna tid vore helt fria från dagarkete, och denna anordning
hade befunnits fördelaktig. Bestämmelsen att vakningen vid mindre
anstalter skulle fördelas på minst två vid anstalten anställda personer,
torde för sjukstugornas vidkommande ofta vara praktiskt outförbar^
För privatsköterskornas del torde garantier mot ett överdrivet vakandekunna
vinnas genom att sjukvårdshyråerna i sina instruktioner ålades
att övervaka detta.

Ledamoten av fullmäktige, me,d. lic. Ingolf Lönnberg, har i reservation
till fullmäktiges yttrande föreslagit att definitionen på vakning i
§ 1 mom. 1 p. 1 i de sakkunnigas »förslag till lag angående vissa bestämmelser
rörande kvinnlig sjukvårdspersonals tjänstgöringsförhållanden»
borde fullständigt ändras, då den annars kunde leda till rent av absurda
förhållanden. Likaledes borde den i samma förslag till lag upptagna
gränsen för sjukvårdsinrättningar vid 30 sängar lämpligen ändras till
24 sängar, vilket vore gränsvärdet mellan lasarett och sjukstuga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs lön ävensom
direktionen för länslasarettet i Hudiksvall hava ställt sig tveksamma till
förslaget om bötesansvar för ledningen av sjukvårdsanstalt för överträdelse
av de i ämnet föreslagna bestämmelserna samt hållit före, att överträdelse
härutinnan skulle kunna förekomma utan att ledningen härför
rimligen kunde ställas till ansvar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län ävensom
direktionerna för länslasaretten i Kristianstad, Ängelholm och Härnösand
samt för Seraf''merläsår ettet hava helt avstyrkt föreslaget om
bötesansvar.

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Malmöhus lön ävensom
direktionen för länslasarettet i Sollefteå hava ansett förslaget böra kunna
jämkas såvitt detsamma avser sträclcvakning.

Värmlands samt Kopparbergs läns landsting ävensom Stockholms
stads hälsovårdsnämnd samt direktionen för länslasarettet i Söderhamn
hava yttrat, att lagstiftningsåtgärder angående vakning torde stöta på
svårigheter och medföra trångmål vid tillämpningen samt att det vore
synnerligen tvivelaktigt om något därmed kunde vinnas, varjämte hälsovårdsnämnden
anmärkt, att mot missförhållanden eller allt för oskäliga
krav i detta hänseende redan nu funnes skyddsbestämmelse meddelade i
gällande lag om arbetarskydd.

Södermanlands läns landsting har uttalat farhågor för att de av

de sakkunniga, föreslagna föreskrifterna genom sin otydlighet, oeli ofullständighet
kunde komma att giva anledning till svårigheter vid sjukhusdriften
samt ansett överansträngning lika väl kunna förhindras genom
eu instruktion, som genom lagparagrafer.

Styrelsen för Sofialiemmet har funnit att de sakkunniga i sitt
lagförslag definierat vakning på ett sätt, som utsträckt detta begrepp
utom all rimlighets gräns samt betvivlat värdet av all lagstiftning på
detta område.

överläkaren vid sjukhuset Simon och Matkil da Sachs minne har
ställt sig synnerligen tveksam gentemot lämpligheten av att i Ing fastställa
detaljerade bestämmelser för sjukvårdspersonalens tjänstgöring,
med bötesstraff för överträdelse.

Direktionen för länslasarettet i Eskilstuna har särskilt framhållit
de avsevärda svårigheter, de beträffande vakningen föreslagna bestämmelserna
skulle medföra med hänsyn till operationssköterskornas arbete,
samt hållit före att de allra flesta lasarett skulle nödgas anhålla om
befrielse från tillämpning härvidlag av bestämmelserna i fråga.

Direktionen för Jönköpings lasarett finner de sakkunnigas lagförslag
i förevarande hänseende böra ändras endast i avseende å § 1 mom.
1 rörande tillåten vakning utan avbrott samt föreslår att högsta antalet
nätter härvid sättes till fjorton i stället för sju.

Direktionen för länslasarettet i Halmstad finner definitionen på begreppet
vakning böra förtydligas.

Läkaren vid länslasarettet i Filipstad har funnit de sakkunnigas förslag
beträffande vakning egendomligt, samt framhållit att såväl inom
sjukvården, som inom industrien en person, som övergår från en tids
nattskift till dagskift, i regel ej kan sova den eller de första nätterna
han har fria. En nattsköterska hade därför ingen nytta av en ledig
natt i veckan, den komme endast att förrycka arbetsordningen.

Direktionen för Örebro länslasarett har framhållit att den föreslagna
lagen i förevarande ämne närmast och tyngst skulle drabba de minsta
anstalterna samt att lagstiftning i ämnet icke kunde anses vara av behovet
påkallad, varemot laglig reglering av sköterskornas semester för
deras hälsa, och arbetsförmåga vore av ofantlig vikt.

Direktionerna för länslasaretten i Sala, Sundsvall, Backe och. Ljungby
hava ansett frågan om överansträngning icke kunna regleras genom
lagstiftning samt att det icke vore möjligt att från sjukvårdsarbete alldeles
få bort överansträngning.

Direktionerna för länslasaretten i Falun och Gävle hava funnit att sammanhängande
vakning kan utan fara medgivas för längre tid än en vecka.

Ull. ung. sjukvårdspersonal. . 6

Överläkaren vid Moheds sanatorium har anmärkt att de sakkunniges
förslag »låter bra, men torde bliva illusoriskt i sina verkningar».

Direktionen för länslasarettet i KarUkrona har i förslaget saknat
uttalande angående med huru lång mellantid av vila en vakningsperiod
finge upprepas.

Direktionen för länslasarettet i Landskrona har ansett att föreskrifterna
om begränsning av vakningen till 7 vaknätter böra helt utgå
medan

lasarettsdirektionen i Örnsköldsvik åter ansett att bestämmelserna
i fråga böra omarbetas samt föreslagit, att sköterska ej må åläggas vaka
i sträck under längre tid än 4 månader.

Inspektionen.

1 förevarande ämne har Konungens befallningshavande i Göteborgs
och Bohus län funnit de av de sakkunniga anförda skälen mot en
kontroll från medicinalstyrelsens sida av sjukvårdspersonalens ställning
och arbetsförhållanden icke synnerligen övertygande samt hemställt
att denna fråga måtte upptagas till förnyad prövning, ävensom ifrågasatt
huruvida icke skyldighet borde föreskrivas för den, som vill utöva
verksamhet såsom sjuksköterska, att med bifogande av prästbetyg och
uppgift om genomgången utbildning göra anmälan hos tjänsteläkaren
i orten, varefter denne vid slutet av varje år borde till medicinalstyrelsen
insända en sammanställning av anmälningarna enligt av styrelsen
fastställt formulär.

I det av fullmäktige för läkarföreningen avgivna yttrandet har
Professorn Ej. Forssner såsom särskild mening uttalat att den av de
sakkunniga föreslagna inspektrisen, vilken skulle biträda medicinalstyrelsen
vid inspektionen av sköterskeskolorna och sköterskebyråerna, borde
äga att inspektera sköterskornas arbetsförhållanden jämväl vid sjukvårdsanstalterna
och i kommunernas distrikt.

Direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala har uttalat att
ifrågavarande inspektion väl kunde vara behövlig, men att densamma
borde utövas av en läkare, biträdd av en sjuksköterska och icke av en
sjuksköterska ensam.

Styrelsen för Sofiahenimet har ansett lämpligt, att den föreslagna
inspektionen utsträckes även till arbetsförhållandena inom sjukvården i
dess helhet.

Direktionen för Säters hospital har funnit inspektionen av skolorna
i den form de sakkunniga föreslagit synnerligen olämplig. Kontrollen

och inspektionen av skolan borde ligga i läkarehänder och torde lämpligast
utövas i samband med de inspektioner medicinalstyrelsen tid efter
annan läte verkställa av respektive sjukhus. Dessutom torde av medicinalstyrelsen
utsedda, på platsen boende oxamonsvittnen, bättre än den
föreslagna inspektionen kunna kontrollera att elevernas teoretiska kunskaper
hölle måttet.

§ 15 i berörda förslaget till kungörelse borde därför utgå.

Direktionen för länslasarettet i Karlskrona bär ansett, att inspektrisens
verksamhet borde inskränkas till allenast rådgivande samt att
hon i övrigt endast borde avgiva rapport till medicinalstyrelsen över
sin verksamhet, varefter det på denna myndighet ankomme att bestämma
de åtgärder inspektrisens rapport kunde föranleda.

Direktionen för länslasarettet i Hälsingborg bär funnit de föreslagna
årliga berättelsernas för sjukvårdsanstalterna innehåll skäligen
betungande samt att dessa berättelser borde kunna avgivas av inspektionen
medan

direktionen för länslasarettet i Karlshamn ansett bestämmelserna
härutinnan vara av rent imaginär betydelse och endast tjäna till samlande
av statistiska uppgifter.

Väster norrlands läns landsting ävensom direktionen lör länslasarettet
i Härnösand hava ansett att för inspektionen borde anställas den
person medicinalstyrelsen funne för uppgiften lämpligast och att medicinalstvrelsen
följaktligen därvid ej borde vara bunden att antaga just
en sjuksköterska.

Personalens sjuk- och olycksfallsförsäkring.

jFullmäktige för läkar för eningen hava beträffande de sakkunnigas
förslag till ändring av § 1 i olycksfallsförsäkringslagen, varigenom såsom
olycksfall i arbetet skulle anses »jämväl smittosam sjukdom, som
ådragits i sjukvårdsarbetet», framhållit, att en dylik bestämmelse kunde
giva upphov till många tvister, särskilt med avseende på tuberkulos.
I en dylik lag borde antingen preciseras, vilka smittosamma sjukdomar,
som avsåges, t. ex. de i epidemistadgan omnämnda, jämte könssjukdomarna,
eller ock borde hela denna fråga ordnas genom allmän sjukförsäkring
av sköterskorna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län har funnit
det icke för närvarande lämpligt att i olycksfallslagen införa en bestämmelse
av förevarande slag innan den av Kungl. Maj:t tillsatta sjukförsäkringskommittén
förebragt ytterligare utredning i frågan.

Landshövdingämbetet i Blekinge län har satt i fråga lämpligheten
av att under den nja lagen om försäkring för olycksfall i arbete
hänföra jämväl smittosam sjukdom ådragen i sjukvårdsarbete. Dylika
fall syntes svårligen kunna betraktas som olycksfall i egentlig mening
och borde därför icke heller behandlas i olycksfallslagen. Mot den av
de sakkunniga föreslagna formuleringen av 1 § i olycksfallslagen kunde
för övrigt anmärkas, att bestämmelsen enligt sin ordalydelse skulle
komma att omfatta jämväl läkare, något som ej torde hava varit de
sakkunnigas avsikt.

Direktören vid Epidemisjukhuset har erinrat därom, att Stockholms
stad stadgat särskilda bestämmelser till förmån för vid sjukhuset anställda
sköterskor, som ådraga sig smittosamma sjukdomar samt vidare
uttalat önskvärdheten därav, att skydd av sådan art jämväl måtte beredas
de privatsköterskor, som i arbetet angrepes av smittosamma sjukdomar.

Direktören vid Söderhy sjukhus har funnit det synnerligen tvivelaktigt
om ej rent av omöjligt att med den formulering de sakkunniga
givit sitt förslag till ändring i § 1 i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
ersättning skulle kunna beviljas för lungtuberkulos, som yppats eller
givit första symtom under dylik tjänstgöring och där smitta möjligen
kunde tänkas föreligga. För den å ett tuberkulossjukhus anställda sjukvårdspersonalen,
som dagligen komme i intim beröring med de sjuka
och ständigt vore utsatt för infektion, torde möjligheten av smitta icke
kunna uteslutas. Befunnes personalen vid sitt inträde i tjänst fullt
frisk och sedermera under sjukhusarbetet symtom på lungtuberkulos
framträdde, syntes det riktigast att utgå från att smitta förelåge, ehuru
bevisa för att så vore fallet icke kunde presteras, lika litet, som motsatsen
förnekas.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd har anfört, att sjukvårdspersonal,
som under tjänstutövning ådroge sig smittosam sjukdom borde äga
rätt till skadeersättning vare sig genom sådant tillägg till lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, som de sakkunniga föreslagit eller på
annat sätt. I Stockholm gällde sedan flera år tillbaka den bestämmelsen,
att tjänsteinnehavare vid sjukdom orsakad av smitta, ådragen i tjänstutövning,
finge behålla såväl lön som tjänstgöring3penningar oavkortade.

Direktionen för länslasarettet i Karlshamn har föreslagit en särskild
sjukförsäkring för sjukvårdspersonalen, däri borde inbegripas ej
allenast smittosamma utan även andra sjukdomar. I varje fall borde
de sjukdomar, som skola anses såsom smittosamma uppräknas, så att

klarhet vunnes om endast »epidemiska sjukdomar» eller även könssjukdomar,
tuberkulos o. s. v. skulle medtagas.

Direktionen för länslasarettet i Falun bär funnit det icke lämpligt
att ställa sköterskorna i en undantagsställning härutinnan medan åtskilliga
andra yrken stode utanför lagen.

Eders Kungl. Maj:ts befällningshavande i Hallands län har ansett
den föreslagna bestämmelsen icke böra inflyta i olycksfallsförsäkringslagen,
varest densamma tydligen icke hörde hemma, utan i eu särskild
författning.

Pensionering.

Samtliga de myndigheter, som i förevarande ämne uttalat sig,
hava ansett de föreslagna pensionsbeloppen allt för knappt tillmätta
samt föreslagit'' deras höjande till merendels 700 eller 800 kronor årligen
eller ock till det för folkskollärarinnor utgående pensionsbeloppet.

Fullmäktige för läka)]för eningen hava emot de sakkunnigas förslag
framställt den anmärkningen, att härigenom visserligen pensionsförhållanden
för anstalts- och distriktssköterskor, komme att förbättras, men
däremot icke för privatsköterskor, då dessa icke vore anställda i offentlig
tjänst. Om privatsköterskorna kunde så organiseras, att de bleve anställda
vid en institution, tillsatt av offentlig myndighet för att av denna
ställas till allmänhetens förfogande, syntes det nu förefintliga, rent formella
skälet att utesluta dem från statsbidrag till pensionen böra bortfalla.
En sådan organisation skulle kunna skapas av de nuvarande
sjuksköterskebyråerna. Svårare ställde det sig självfallet med pensionsbidragen
från arbetsgivaren, som för privatsköterskorna vore allmänheten.
Sköterskans arbete vore emellertid numera så högt uppskattat
av allmänheten, att denna knappast skulle finna något orimligt uti, att
sköterskebyråerna i sina taxor för anlitande av deras sköterskor utöver
den vanliga avgiften upptoge en liten daglig avgift till pensionskassan,
vilken avgift av föreståndarinnan skulle till pensionskassan inbetalas.
Åven emot de sakkunnigas förslag angående pensionens storlek framställde
fullmäktige betänkligheter. Pin pension på 500 kronor torde få
anses allt för ringa. En sådan pension skulle hänvisa den uttjänta
sköterskan att existera på icke fullt 42 kronor i månaden, något som
särskilt med nuvarande låga penningvärde torde vara omöjligt. Pensionens
belopp måste därför ökas så, att sköterskan åtminstone icke behövde
lida nöd sedan hennes arbetskraft vore slut. Fullmäktige hava
vidare gentemot sakkunnigas förslag till pensionsrätt anmärkt att dess

titel och dess innehall icke täckte varandra. Titeln talade nämligen
blott om anstaltssköterskor, innehållet däremot om alla i allmän tjänst
anställda sköterskor.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län har framhållit,
att då en särskild utredning anordnats rörande centralisering av
den statsunderstödda pensioneringen av vissa i statstjänst ej anställda
befattningshavare syntes resultatet av denna utredning böra tillgodogöras
även med avseende på den nu ifrågasatta pensioneringen.

Direktören vid Sabbatsbergs sjukhus har framhållit, att det för
staten torde vara riktigast att pensionsåldern icke sattes högre än 52
år, en gräns, som av Stockholms stad redan satts, dock med rätt för
sköterskan att, därest förhållandena och hennes arbetsgivare det medgåve,
kvarstanna intill uppnådda 55 år. För åtnjutande av full pension
borde dessutom fordras en tjänstetid om minst 20 år. Vore tjänstetiden
lägre, borde pensionen avkortas. Ett höjande av den fulla pensionen
till 800 kronor syntes ej innebära över hövan utsträckta önskningar.
För möjliggörande av detta önskemål borde arbetsgivarnas årsbidrag,
nu fixerat till 50 kronor, höjas till 60 eller 65 kronor, samt sköterskans
bestämmas till 30 kronor. Övriga utgifter borde staten åtaga sig. Med
den av de sakkunniga satta åldersgränsen, ej uppnådda 36 år, för rätt
att ingå i pensionskassan bleve mången utestängd från pension. Det
torde därför kunna ifrågasättas huruvida icke även äldre sköterskor
skulla kunna medges inträde. I sådant fall borde dock för dem statens
pensionsbidrag ej utgå med högre belopp än som bestämts för sköterska
av nyss nämnd ålder. Skulle den föreslagna pensionen utgå med 800
kronor syntes det belopp, varom i 13 § av de sakkunnigas förslag härutinnan
stadgas böra höjas till 1,000 kronor. De nu omhandlade bestämmelserna
avsåge i offentlig och därmed likställd tjänst anställda sköterskor.
Betänkandet lämnade däremot ingen antydan om huru för privatsköterskorna
skulle sörjas för deras ålders dagar. Det syntes obilligt att icke
även denna del av sköterskekåren erhölle något erkännande i form av
understöd från statsmaktens sida för sitt plikttrogna och mången gångytterst
krävande arbete.

Styrelsen för Maria sjukhus och Södra Barnbördshuset har såsom
sin uppfattning framhållit, att den pension, som föreslagits syntes väl
lågt tilltagen. Det borde därför tagas i övervägande om icke arbetsgivaren
eller staten kunde åläggas att öka sina bidrag. Den kvinnliga
sjukvårdspersonalens bidrag borde däremot i någon mån nedsättas.

överläkaren vid sjukhuset Simon och Muthilda Sachs’ minne har
ansett den föreslagna pensionsåldern för hög. Endast i undantagsfall

torde eu sköterska efter uppnådda 50 år helt fylla högt ställda fordringar.
Om oöverstigliga svårigheter mötte att sätta pensionsåldern till
50 år borde densamma bestämmas till 52 år, eller den för sköterska i
Stockholms stads tjänst fastställda pensionsåldern.

Jämväl Stockholms stads hälsovårdsnämnd har ansett den föreslagna
pensionen, 500, i bästa fall 700 kronor, alltför låg. Ett höjande av
pensionen till respektive 700 och 1,000 kronor borde kunna åstadkommas
därigenom att arbetsgivarens och statens bidrag ökades. Hälsovårdsnämnden
funne ävenledes av vikt, att åtgärder vidtoges för att
även i privat sjukvård anställda sköterskor erhölle statsbidrag till sin
pensionering.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har ansett, att pensionen borde
vid den av de sakkunniga föreslagna åldern utgå med 1,000 kronor
om året för sköterska, som genomgått 2-årig utbildningskurs och därefter
haft verksamhet som sköterska under 25 år eller därutöver, med
750 kronor om året för sköterska, som efter genomgången dylik kurs
varit sysselsatt som sjuksköterska under en tid av 20 till 25 år, samt
med 500 kronor om året åt sköterska, som varit verksam i denna egenskap
under en tid av 15 till 20 år. Skulle emellertid en utbildningstid
av endast ett år komma att uppställas såsom fordran för att bliva delaktig
i pensionskassan borde pensionerna enligt nämnda grunder sänkas
till respektive 750, 500 och 400 kronor.

Direktionen för Röda Korset har ansett det synnerligen betänkligt
att statsbidrag till pensioneringen icke skulle tillkomma de sköterskor,
som ägnat sig åt privatvård, ävensom att pensionsbeloppet icke borde
understiga 1,000 kronor.

Fredrika Bremerförlundets styrelse har nedlagt en bestämd gensaga
emot knappheten av det föreslagna pensionsbeloppet, samt föreslagit
att pensionsfrågan måtte bliva föremål för förnyad utredning.

Samma synpunkter i denna fråga hava uttalats av styrelsen för
Sophiahemmet samt av hälsovårdsnämnden i Göteborg.

Direktionen för länslasarettet i Uddevalla har funnit den föreslagna
pensionsåldern av 55 år väl hög samt uttalat den önskan, att i särskilda
fall och då en sköterska vid fyllda 50 år icke befinnes mäktig
fylla sin syssla, hon måtte beredas en verkligt tillfredsställande avkortad
pension.

Länsstyrelsen i Västerås har påpekat, att länets landsting år 1912
tillförsäkrat sköterskorna vid länets lasarett en pension av 800—900
kronor, därvid folkskollärarinnornas pensioner, såsom närmast jämförliga,
tjänat till förebild.

Landshövdingämbetet i Blekinge län har funnit det särskilt anmärkningsvärt,
att de sakkunniga föreslagit inrättande av en särskild
pensionskassa för sjuksköterskor vid sidan av den befintliga pensionsföreningen.
Såväl för det allmänna, som för sköterskorna själva syntes
en enhetlig organisation av pensions väsendet avgjort vara att föredraga,
varför nya underhandlingar med pensionsföreuingen borde inledas, innan
frågan företoges till avgörande.

I samma riktning har direktionen för länslasarettet i Karlshamn
uttalat sig.

Jämtlands läns landsting har funnit upprättandet av en särskild
för ifrågavarande kår avsedd pensionskassa olämpligt. Förslaget till reglemente
innehölle dessutom åtskilliga bestämmelser, som måste anses föråldrade
och obekväma samt sakna motsvarighet i andra pensionskassor.
Sjuksköterskornas pensionering borde anordnas i den allmänna pensionsförsäkringen,
enligt lagen den 13 juni 1913, och detta så mycket hellre,
som möjligheterna till befrielse från avgiften till nämnda försäkring
numera torde vara utesluten.

Lasarettsdirektionen i Sala har uttryckt sin »förvåning över att
de sakkunniga låtsas vara obekanta med det förhållandet att Västmanlands
läns landsting beviljade sköterskorna vid lasarettet och vid tuberkulossjukhuset
i Västerås rätt till pension med 800—900 kronor vid
fyllda 55 år» ävensom bestämt opponerat mot att pensionsbeloppet satts
så lågt som till 500 kronor.

Landstinget i Blekinge län har avstyrkt de sakkunnigas förslag
till reglemente för sjuksköterskornas pensionskassa.

Lasarettsdirektionen i Ljunghy har föreslagit att varje sköterska,
som genomgått minst 1-årig praktisk-teoretisk utbildning vid av staten
godkänd sköterskeskola och icke blott i statens eller kommunens tjänst
anställda sköterskor, borde bliva delaktig av ifrågavarande förmån av
statsbidrag till pensionen liksom ock sedermera av full sköterskepensiou.

Direktionen för Kronobergs läns sanatorium har anmärkt, att resultatet
av de föreslagna bestämmelserna skulle bliva att samtliga sköterskor,
som vid tiden för lagförslagets ikraftträdande uppnått 35 år bleve
nära nog utestängda från möjligheten till erhållande av befattningar i
landstings och kommunal tjänst och från alla transportmöjligheter och
skulle kanske t. o. m. förlora redan innehavda tjänster.

Lasarettsdirektionen i Uddevalla har funnit pensionsåldern, 55 år,
väl hög, samt hemställt att sköterska, som vid fyllda 50 år icke längre
mäktade fylla sin syssla, bereddes en verkligt tillfredsställande, avkortad
pension.

Förslag-et till författning-ar.

Fullmäktige för läkar förening en hava med stöd av de utav fullmäktige
framställda anmärkningarna funnit en allmän omarbetning av
de sakkunnigas förslag nödvändig. Härjämte har ledamoten av fullmäktige
medicine licentiaten Ingolf Lönnberg framhållit önskvärdheten
därav att på grundval av det samlade materialet ett sj uksköterskef egt emente
utarbetades, däri, bl. a., stadganden borde intagas angående sköterskornas
rätt till fri bostad och kost av den kommun, eller korporation,
som anställde sköterska, rätt till semester, rätt till sjuk- och olycksfallsförsäkring
ävensom stadgande om uppsägningstid.

Uti. ang. sjukvårdspersonal.

Medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen har tagit i övervägande vad sålunda samt i
övrigt i ärendet förekommit samt vill för sin del vidkommande nu avhandlade
frågor anföra följande.

Den utredning de sakkunniga verkställt inom olika områden av
den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildnings- och andra förhållanden
har, såsom av betänkandet framgår, varit både grundlig och omfattande
samt givit uppslag av beskaffenhet, att utgöra en god grundval för
reglering av hithörande förhållanden. Vad först vidkommer sjuksköterskornas -

utbildnings- och arbetsförhållanden

finner medicinalstyrelsen i likhet med de sakkunniga sjukvården inom
samhället utgöra en allmän angelägenhet av sådan vikt, att staten äger
intresse av att ett tillräckligt antal utbildningsanstalter finnas för tillgodoseende
av behovet utav väl skolade och för sitt kall skickade sjuksköterskor.
På av sakkunniga anförda skäl kan staten emellertid icke
lämpligen nu skrida till upprättande av egna anstalter för utbildning
av kvinnlig sjukvårdspersonal. Det gäller sålunda att se till vilka
åtgärder från statens sida som kunna vara nödiga och nyttiga för
reorganisation och fortsatt utveckling av nu förefintliga enskilda utbildningsanstalter.
Gentemot flertalet av dessa hava visserligen i stort
sett befogade anmärkningar icke kunnat framställas, men bristen av
en enhetlig organisation i utbildningen har likvisst gjort sig gällande
samt framkallat krav på ett statligt ingripande i en eller annan form.

Det av de sakkunniga framställda förslaget om ett statens godkännande
av vissa enskilda utbildningsanstalter synes utgöra en väl avvägd
ingress till blivande ytterligare reformer i förevarande hänseende,

öamt ägnat att i sin mån åstadkomma en grundval för enhetligheten i
utbildningen. Själva ändamålet med statens ingripande härvidlag torde
emellertid främst böra avse att skydda samhället mot faran av en ofullständigt
utbildad sköterskekår. Från denna synpunkt sett saknar staten,
enligt medicinalstyrelsens förmenande, anledning att i reglerande syfte
ingripa beträffande annan verksamhet, än sådan, som avser att förskaffa
sköterskan normalutbildning av beskaffenhet, att samhällets förenämnda
intresse kan anses tillgodosett. Vad därutöver kan anses nyttigt
i avseende å praktisk och teoretisk utbildning bör framgent såsom hittills
överlåtas åt det enskilda initiativet att i fruktbärande samverkan
med den offentliga sjukvårdens målsmän ytterligare utveckla.

Medicinalstyrelsen finner på grund härav skäl icke föreligga att
biträda de sakkunnigas förslag att staten skulle godkänna två olika slag
av utbiidningsaustalter, nämligen dels 1-åriga och dels 2-åriga skolor.
Erfarenheten har visat att jämväl eu endast 1-årig teoretisk-praktisk
utbildning varit tillräcklig att dana för sitt kall väl skickade sjuksköterskor.
Tryggandet av den för samhället nödiga tillgången på eu
för sin uppgift väl kvalificerad sköterskekår bör sålunda kunna vinnas
genom utbildningskurser omfattande en tid av mindre än två år.

En uppdelning sådan de sakkunniga föreslagit av skolor med
högre och lägre kompetens är ägnad att alstra en för sköterskornas
verksamhet olämplig klasskillnad ävensom eu för yrkets anseende utåt
olämplig konkurrens och kan enbart på grund härav icke av medicinalstyrelsen
förordas. Medicinalstyrelsen vill därför föreslå, att staten med
sitt godkännande privilegierar endast ett slag av skolor, nämligen sådana,
där utbildningen omfattar en praktisk-teoretisk kurs under en tid av
minst 1 år i allmän sjukvård och därmed sammanhängande ämnen samt
härutöver en praktisk kurs under en tid av minst 2 månader i epidemisjukvård
vid något av de större epidemisjukhusen. Genom dylika på
samtliga av staten godkända skolor ställda fordringar vinues en för
hela riket gemensam sköterskeutbildning, fyllande rimliga anspråk på
den allmänna kompetensen inom kåren. Därjämte grundlägges genom en
sådan anordning av utbildningen en gemensam bottenskola för samtliga
de elever, som vilja vinna legitimation för sin verksamhet.

Fordringarna för tillträde till denna bottenskola böra uppenbarligen
icke ställas högre, än att jämväl sköterskebiträden, de där äga lust och
fallenhet för yrket, kunna vinna inträde. Åven avgångsbetyg från folkskola
bör således anses tillfredsställande.

Redan av uttrycket bottenskola torde till full evidens framgå att
medicinalstyrelsen med detta sitt förslag ingalunda avsett att, efter

genomgående av skolan, kompetens skulle obetingat anses vunnen för
självständig verksamhet över huvud taget. Medicinalstyrelsen anser sig
emellertid härutinnan endast böra framhålla önskvärdheten av att utöver
den föreslagna bottenskolan anordnas ytterligare praktisk utbildning,
omfattande en tid av åtminstone 6 månader. Liksom det för ett flertal
befattningar inom läkarkåren kräves en särskild utbildning utöver
den, som berättigar till utövande av läkaryrket, så kommer det jämväl
för vissa befattningar inom sj uksköterskeyrket att krävas specialutbildning
av olika slag och omfattning, såsom t. ex. för instruktions- och operationssköterskor,
husmödrar, förestånderskor, m. fl. För en dylik ytterligare
utbildning är det givetvis vanskligt att på förhand ens ifrågasätta
en viss bestämd tid. Sådan specialutbildning bör därför helt
överlämnas åt de enskilda skolorna att under inbördes tävlan reglera.

För de av staten godkända bottenskolorna åter-bör såsom allmän
fordran uppställas, att desamma meddela en grundläggande kurs
i allmän sjukvård, såvitt möjligt likartad för samtliga skolor. I och
för ett särskilt framhävande av skolornas egenskap av bottenskolor
ävensom för postering av omfattningen utav den i desamma meddelade
utbildningen vill medicinalstyrelsen ävenledes föreslå, att i de godkända
skolornas benämning skall ingå orden »Allmän sjukvårdsskola», så att
skolan benämnes t. ex. »Serafimerlasarettets allmänna sjukvårdsskola»,
»Allmänna sjukvårdsskolan vid länslasarettet i Lund», etc.

De sakkunnigas, av ett uttalande i kommitterades för utredning
angående hospitalspersonalens uppförande på ordinarie stat m. in. betänkande
den 29 september 1913 föranledda förslag, att såsom villkor
för godkännande av sjuksköterskeskola skulle uppställas skyldighet för
skolan att till undervisning mottaga ett antal kvinnor, som undergå
utbildning till översköterskor vid hospitalen, anser medicinalstyrelsen
mindre lämpligt.

Ett dylikt villkor skulle visserligen tillgodose ett behov inom en
speciell, av staten direkt omhändertagen sjukvård, men faller helt och
hållet utom ramen för och bör därför icke sammankopplas med det
egentliga ändamålet för statens reglerande ingripande i fråga om dessa
skolor, vilket, såsom ovan framhållits, förnämligast bör vara att skydda
samhället mot faran av en ofullständigt utbildad sjuksköterskekår.

I avseende å formen för meddelande av statligt godkännande vill
medicinalstyrelsen gentemot de sakkunnigas förslag anmärka, att ett
dylikt ärende icke kan anses vara av sådan vikt och betydelse att härför
erfordras ett Eders Kungl. Maj:ts avgörande, utan torde godkännandet
kunna ske genom beslut av medicinalstyrelsen.

Beträffande do ämnen, uti vilka särskild teoretisk utbildning vid
dylika skolor bör lämnas, Lava de sakkunniga föreslagit anatomi, fysiologi,
hygien, bakteriologi, läkemedelslära, sjukdomslära, sju k vårdslära
och sjukvårdens etik. Härutöver vill styrelsen framhålla vikten för en
sjuksköterskas verksamhet av kunskaper i ämnet författning sk uns kap
efter undervisning i enlighet med någon av de härutinnan tillgängliga
handböckerna.

Med ovan anförda synpunkter i fråga om sköterskornas utbildning
torde medicinalstyrelsen sakna anledning att yttra sig över de sakkunnigas
förslag angående grupperingen av sköterskorna uti tvenne olika
klasser, undersköterskor och sköterskor. Medicinalstyrelsen vill härtill
endast hava anmärkt, att en dylik gruppering torde kunna betecknas
såsom föga lycklig, enär flertaler sköterskor inom båda dessa kategorier
hava till uppgift att utföra samma slag av självständigt arbete samt
beteckningen undersköterska i den allmänna uppfattningen torde komma
att gälla såsom avseende en icke till fullo utbildad sköterska.

Vidkommande de sakkunnigas förslag om lagstadgad uteslutanderätt
för sköterskor, som genomgått av staten godkänd skola, att bära.
vissa utmärkelsetecken eller emblem, synes en lagstiftning angående
denna skäligen betydelselösa fråga icke vara av behovet påkallad. Innan
speciallagstiftning till skydd mot missbruk av dylika utmärkelsetecken
tillgripes, torde det vara skäl att tillse huruvida icke en utvidgning av
strafflagens bestämmelser i fråga om bedrägeri skulle kunna lämna tillräckligt
skydd i förevarande hänseende.

Distriktssköterskorna.

I avseende å förevarande ämne hava de sakkunniga, i samråd med
inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av kommunalskattefrågan,
den 30 maj 1918 till Eders Kungl. Maj :t avgivit
betänkande angående bidrag av statsmedel för anställning av distriktssköterskor.
Med hänsyn härtill och då medicinalstyrelsen inom kort
kommer att till Eders Kungl. Maj t överlämna infordrat underdånigt utlåtande
över de uti nämnda betänkande framställda förslag till organisation
av distriktssjukvården, har medicinalstyrelsen funnit sig böra icke
här ingå på en närmare granskning av de sakkunnigas uti förevarande
utredning framförda förslag i ämnet.

Privatsköterskorna.

I avseende å denna grupp av sköterskor hava de sakkunniga framhållit,
att inom densamma finnas »en till sin storlek icke bestämbar
• grupp av i allmänhet mer eller mindre dåligt utbildade sköterskor»,
ävensom »talrika element, som hota att sänka hela sköterskekårens och
sjukvårdsyrkets anseende.» För att i någon mån råda bot på de missförhållanden,
som sålunda otvivelaktigt förefinnas härutinnan, vill medicinalstyrelsen,
som finner eu grundlig utbildning påkallad av de ansvarsfulla
och krävande uppgifter dessa sköterskor mången gång sättas att
fylla, förorda att förslag utarbetas till bestämmelser därom, att dessa
sköterskor komma i åtnjutande av samma förmåner med hänsyn till
statsbidrag för deras pensionering, som anstaltssköterskorna, ävensom
av skälig pension, under villkor ej mindre av att sådan sköterska skall
hava genomgått av staten godkänd allmän sköterskeskola samt därutöver
hava erhållit sex månaders specialutbildning, än även att sköterskan
under elva månader av året skall stå till av staten godkänd sköterskebyrås
disposition.

Sjuksköterskebyråer och platsförmedling-.

De av de sakkunniga i §§ 8—12 av förslaget till kungörelse framförda
bestämmelserna därom, att endast förening med visst angivet ändamål
skall äga rätt att upprätta byrå för platsförmedling åt sjuksköterskor,
finner medicinalstyrelsen principiellt riktiga. Tviveisntan är sjukvårdsarbetet
av sådan beskaffenhet, att jämväl platsförmedlingen inom detsamma
förutsätter vissa insikter på sjukvårdens område. Likvisst torde
emellertid ännu icke tiden vara inne för åvägabringande i ett slag av
ändring i förhallandeua sådana de för närvarande gestalta sig. Det hittills
rådande systemet i avseende å platsförmedlingen kan ej heller anses
hava på det hela taget länt sjukvården till nämnvärt men. På grund
härav finner medicinalstyrelsen skäl icke föreligga att för närvarande
helt utestänga enskild person från möjligheten att inrätta byrå för platsförmedling
åt sjuksköterskor, men vill i sammanhang härmed framhålla
lämpligheten av sådan kontroll å enskilda personer i förevarande hänseende,
som av Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och
Bohus län föreslagits och ovan refererats, dock att denna kontroll bör
anförtros åt medicinalstyrelsen i förening med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länen.

Härjämte vill medicinalstyrelsen gentemot de sakkunnigas förslag,
att sjuksköterskebyrå må av Eders Kungl. Maj:t kunna erhålla godkännande,
anmärka, att då ärende av dylik beskaffenhet icke kan anses
vara av den vikt att detsamma bör av Eders Kungl. Maj:t till prövning
upptagas och avgöras, beslut i ärendet bör kunna av medicinalstyrelsen
omedelbart meddelas.

Sjuksköterskorna och den militära sjukvården.

Uti sitt förslag därom, att varje sköterska, som är berättigad erhålla
statsbidrag till sin pensionering skall vara skyldig att i händelse
av krig stå till de militära myndigheternas förfogande synas de sakkunniga
icke hava i nödig man tillgodosett den civila sjukvårdens behov
av sköterskepersonal under krig. Uppenbarligen skulle, därest de sakkunnigas
förslag bifölles, vid krigsutbrott sjukvårdsanstalter, de där icke
ägde tillgång till res»-rvpersonal, plötsligen ställas utan sköterskor. Till
förekommande härav vill medicinalstyrelsen föreslå, att den även i krigstid
betydelsefulla civila sjukvårdens personalbehov efter hörande av vederbörande
militära myndigheter ordnas sålunda, att antingen från inkallelse
fritages en viss del av ifrågavarande sköterskor, eller ock att militär
myndighet medgives rätt att i samråd med vederbörande läkare förfoga
över endast ett visst procenttal av den disponibla sköterskekåren.

Överansträngning och vakning i sjukvård.

Av de sakkunnigas undersökning angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden framgår, att på åtskilliga håll en
avsevärd överansträngning av ifrågavarande personal äger rum. I de
till de sakkunniga ingivna yttrandena hava nästan alla läkare, som uttalat
sig om sjukvårdspersonalens arbetsförhållauden, förklarat, att sjuksköterskornas
dagliga arbetstid vore för lång, beroende på att i allmänhet
personalen vid våra sjukhus är för fåtalig. Den påtalade överansträngningen
förekommer emellertid icke blott bland anstaltssköterskor,
utan i ännu högre grad bland distriktssköterskor och privatsköterskor.

Medicinalstyrelsen finner det givetvis önskvärt, att åtgärder vidtagas
till förebyggande av den överansträngning, varom här är fråga.
Vid planerandet av dessa åtgärder måste man emellertid tillse, att de
restriktiva bestämmelser, som införas, erhålla tillräcklig smidighet för
a,tt medgiva undantag för sådana fall, då de sjukas intresse oundgängligen
så erfordrar. Ur denna synpunkt finner medicinalstyrelsen mindre

lämpligt, att sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, på sätt de sakkunniga
föreslagit, regleras genom allmän lag. Härtill kommer, att de
utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna endast omfatta anstaltssköterskorna
och alldeles förbigå distrikts- och privatvårdens sköterskor,
vilka dock såsom ovan antytts i ännu högre grad än anstaltssköterskorna
äro i behov av skydd mot överansträngning.

Medicinalstyrelsen förbiser icke, att stora svårigheter möta för ett
tillfredsställande ordnande av frågan om begränsning i sjuksköterskornas
arbetstid. Styrelsen anser det dock böra tagas i övervägande, huruvida
icke frågan skulle kunna lösas på det sätt, att vissa normerande föreskrifter
rörande anställande av tillräckligt antal sjuksköterskor och dessas
arbete stadgades såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag dels till anstaltssjuksköterskors
pensionering och dels till distriktssjuksköterskors
avlöning och pensionering. Härjämte synes det styrelsen böra övervägas,
huruvida icke såsom villkor för statens godkännande av sjtiksköterskebyråer
kunde föreskrivas, att vederbörande byrås sköterskereglemente
innehölle vissa föreskrifter om maximiarbetstid m. m. Det
närmare innehållet av de sålunda ifrågasatta föreskrifterna torde böra
bero på förnyad utredning, därvid särskilt lärer böra beaktas, att föreskrifterna
icke begränsas till att gälla enbart vakning, utan över huvud
taget gå ut på att åstadkomma en rationell begränsning av sjuksköterskornas
arbetstid.

Inspektion.

I § 14 och närmast följande §§ av förslaget till kungörelse hava
de sakkunniga hemställt om anordnande genom en av medicinalstyrelsen
anställd sjuksköterska av inspektion av vissa sjuksköterskeskolor och
sjuksköterskebyråer. Medicinalstyrelsen har för sin del intet att erinra
emot att åtgärder vidtagas för åstadkommande av dylik inspektion. Att
emellertid åt en sjuksköterska anförtro inspektion av inrättningar, som
förestås av personer — anstaltsläkare — med vida större sakkunskap
på området än den inspekterande själv, förefaller olämpligt och kan icke
av medicinalstyrelsen tillstyrkas. Med största sannolikhet kan uppdraget
att utse inspektor utan våda helt överlämnas åt medicinalstyrelsen, som
därvid icke bör vara bunden av annat än den självfallna regeln, att den
för uppgiften mest lämplige person därtill varder utsedd. I händelse
ett dylikt uppdrag skulle anförtros medicinalstyrelsen, vill styrelsen
emellertid hava framhållit lämpligheten därav, att bestämmelser i sådant

hänseende böra äga den räckvidd, att det bliver styrelsen obetaget att i
förekommande fail förordna en sjuksköterska att biträda inspektor vid
inspektionen.

Personalens sjuk- och olycksfallsförsäkring.

De sakkunnigas förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §
i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete finner
medicinalstyrelsen principiellt oriktigt. I sjukvårdsarbete ådragen smittosam
sjukdom bör nämligen, såsom jämväl av annan i ärendet hörd myndighet
framhållits, icke anses såsom skada till följd av olycksfall i arbete,
utan såsom i viss mån en yrkessjukdom, den där icke bör innefattas i
nämnda lag, men väl i en blivande lagstiftning om sjukförsäkring.

Det måste strida mot nu gällande uppfattning om beteckningen
olycksfall att under detta namn rubricera »smittosam sjukdom, som
ådragits i sjukvårdsarbete» och detta kunde medföra nog så vittgående
konsekvenser. Alla fall av smittosam sjukdom, även tuberkulos, skulle
då rättvisligen betraktas som olycksfall, likaså alla yrkessjukdomar.
Detta är tydligen stridande mot ordet olycksfalls rättsmedicinska betydelse
och vanligt språkbruk. För övrigt må här påpekas, att man ytterst
sällan torde kunna fastställa, huru en smittosam sjukdom ådragits, och
att man oftast endast kan påvisa sannolika sättet för smittans överförande.

Bortsett härifrån kan emot de sakkunnigas förslag anmärkas, att
däri endast omnämnes smittosam sjukdom, utan ens särskilt angivande
av detta begrepps omfattning, medan andra i sjukvårdsarbete ådragna
sjukdomar icke vunnit något som helst beaktande. Medicinalstyrelsen
håller före, att en lagstiftning, avseende sjukförsäkring av förevarande
art lämpligen bör omfatta envar i sjukvårdsarbete ådragen sjukdom.
Vad särskilt angår smittosam sjukdom torde en lagstiftning härom ytterligare
hava att beakta sättet och tidpunkten vid vilka en dylik sjukdom
ådragits.

Sjuksköterskornas pensionering.

I avseende å det av de sakkunniga framställda förslaget till sjuksköterskornas
pensionering vill medicinalstyrelsen till en början ansluta
sig till de talrika anmärkningar, som förekommit gentemot det föreslagna
pensionsbeloppet. En sjuksköterskas ekonomiska förhållanden äro icke
och torde ej heller i framtiden bliva sådana, att nämnvärda besparingar
kunna av henne göras och då vid uppnådd pensionsålder hennes möjUtl.
ang. sjukvårdspersonal. 8

ligheter att kunna förvärva nödtorftigt uppehälle äro synnerligen begränsade,
torde, bortsett från penningens nuvarande låga värde, en betydligt
högre pension än de sakkunniga föreslagit, böra beredas. Såsom
norm för pensionsbeloppet torde lämpligen kunna uppställas att detsamma
icke sättes lägre än det belopp, som i detta hänseende tillkommer
lärarinnor vid folkskolorna i riket. För förverkligande av detta förslag
torde [understöd från statsmakternas sida vara av nöden i form av, utöver
det av de sakkunniga föreslagna, ökat bidrag. Ett sådant understöd
torde väl kunna motiveras med den uppoffrande insats i samhällets
tjänst, sjuksköterskekåren städse givit.

Vidkommande härefter den för pensionärer föreslagna åldersgränsen,
55 år, vill medicinalstyrelsen, som vidhåller de synpunkter styrelsen i
donna fråga uttahit beträffande den vid statens anstalter för sinnessjuka
anställda personalen, därvid åldersgränsen satts till fyllda 52 år, gentemot
den av de sakkunniga föreslagna pensionsåldern, med hänsyn till
av de sakkunniga härvid anförda omständigheter, endast framhålla önskvärdheten
av en enhetlig åldersgräns i förevarande hänseende för den
sjukvårdspersonal, varom här kan bliva fråga.

Vad vidare angår delägarskap i den föreslagna pensionskassan,
vill medicinalstyrelsen anmärka, att detsamma synes hava av de sakkunniga
allt för snävt begränsats. Här såsom ovan beträffande privatsköterskorna
vill medicinalstyrelsen framhålla önskvärdheten av att en
så stor del som möjligt av sköterskekåren bliver delaktig av pensionsförmånen.

De sakkunniga hava på grund av de för deras utredning givna
direktiv icke sysselsatt sig med den vid statens anstalter för sinnessjuka
anställda personalens förhållanden, men däremot åt sina författningsförslag
flerstädes givit en sådan form att författningarna skulle komma
att omfatta även den nämnda personalen.

Medicinalstyrelsen anser lämpligt, att vid av staten anordnad sjukvård
anställd personal överhuvudtaget undantages i bestämmelser av
ifrågavarande art, som till äventyrs må fastställas för sjukvårdspersonalen
inom landet i övrigt.

Slutligen vill medicinalstyrelsen framhålla, att pensionering av
sjukvårdspersonal vid av staten anordnad sjukvård torde böra ordnas
av staten direkt utan anlitande av statsunderstödd pensionskassa som
mellanled.

Slutligt yttrande.

Av vad medicinalstyrelsen ävensom övriga i ärendet hörda myndigheter
med flera anlort torde framgå, att de emot de sakkunnigas
förslag framställda anmärkningarna till sitt väsentliga innehåll riktats
mot faran av att på ett område sådant som förevarande utan trängande
nödvändighet ingripa medelst lagstiftning. De sakkunniga torde icke
kunna anses hava påvisat missförhållanden av sådan beskaffenhet, att
enda korrektivet däremot är ett legalt inskridande av det omfång de
sakkunniga föreslagit. Det svenska sjukvårdsväsendet står för närvarande
på en nivå fullt jämförlig med det bästa på området i åtskilliga främmande
länder och det är ävenledes statt i raskt framåtskridande utefter
goda utvecklingslinjer. Det synes därför både nödigt och nyttigt, att
inom ramen för sjukvårdsarbetet, med dess för lagens räta linjer föga
lämpade förhållanden, låta i görligaste mån förbliva vid det bestående,
utan plötsligt omvälvande lagbestämmelser, vars verkningar icke i det
närvarande kunna överskådas.

Å andra sidan vill medicinalstyrelsen med nu anförda synpunkter
ingalunda hava underkänt betydelsen av ett reglerande inskridande från
statsmakternas sida i syfte att åstadkomma nödig bättring, där sådan
utan opåkallat störande av väl vitsordade förhållanden kan äga rum.
En sådan för vissa delar av sjukvårdsarbetet gagnelig reglering synes,
såsom medicinalstyrelsen ovan framhållit, kunna verkställas på grundval
av den utredning de sakkunniga förebragt.

Medicinalstyrelsen får på grund härav såsom slutligt yttrande i
ärendet hemställa

dels att de sakkunnigas förslag till Lag angående skydd för
vissa utmärkelsetecken för sjuksköterskor samt till Lag angående
vissa bestämmelser rörande kvinnlig sjukvårdspersonals tjänstgöringsförhållanden
ävensom till Lag angående ändrad lydelse av § 1 i
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
icke måtte vinna nådigt bifall;

dels ock att Eders Kungl. Maj:t täcktes med fästat avseende
vid ovan ej mindre av medicinalstyrelsen än även av övriga i
ärendet hörda myndigheter, med flera, anförda anmärkningar och
förslag låta verkställa sådan omarbetning av övriga uti mer omnämnda
betänkande framställda förslag till författningar, att innehållet
i desamma, där så ske kan, sammanfattas i ett sjuksköterskereglemente.

Bilaga.

Utdrag av kungl. medicinalstyrelsens protokoll den 14 november
1918.

Närvarande: Herr Generaldirektören B. Buhre,

» Medicinalrådet E. Sederholm,

» » F. Bissmark,

» Byråchefen S. Ribbing,

» Medicinalrådet F. Block,

» t. f. Byråchefen T. Lauritz en.

§ I Herr

medicinalrådet Block föredrog handlingarna rörande ett genom
nådig skrivelse den 1 juni 1918 till medicinalstyrelsen för utlåtande
remitterat betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildnings-
och arbetsförhållanden, avgivet den 22 december 1916 av
inom civildepartementet tillkallade sakkunniga. Efter föredragningen
beslöt styrelsen att avgiva utlåtande i ärendet på sätt registraturet
utvisar.

Herr medicinalrådet Bissmark anmälde skiljaktig mening beträffande
en särskild punkt av utlåtandet och yttrade därvid till protokollet följande: »Såsom

av yttrandet framgår har medicinalstyrelsen för sjuksköterskeutbildningen
förordat en bottenskola, omfattande en praktisk-teoretisk
kurs under eu tid av minst 1 år.

För egen del finner jag detta särdeles betänkligt enär en tid av
1 år enligt min erfarenhet omöjligt kan räcka till för bibringande av
den elementära utbildning, som är för en sjuksköterska erforderlig.
Erinras må att eleverna i mycket stor utsträckning icke äga annan
utbildning än den folkskolan kunnat skänka.

De hittillsvarande 1-åriga sjuksköterskeskolorna i vårt land hava
också alltjämt avtagit i antal och alltmer och mer ombildats till 2-

61 •

ånga skolor såsom närmare påvisas i den av E. Paykull, Anna Lönnerblacl
och Agda Meyerson avgivna reservationen till ''betänkande angående
bidrag av statsmedel för anställning av distriktssköterskor den 30 maj
1918’. I allt väsentligt ansluter jag mig till i sagda reservation uttalade
uppfattning angående de 1-åriga sjuksköterskeskolorna och kan alltså
icke biträda medicinalstyrelsens beslut i vad angår denna sak.»

Med anledning av reservationen skulle utdrag av detta protokoll
bifogas den utgående skrivelsen i ärendet.

I tjänsten
Nils Hellichius.