OMORGANISATION AV POSTSPARBANKEN - (Statens offentliga utredningar 1922:3)

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

OMORGANISATION AV POSTSPARBANKEN -

AVGIVET AV DE, ENLIGT BEMYNDIGANDE
AV KUNGL. MA.LT DEN 16 JULI 1920,
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1921

A. B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI

INNEHÅLL.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet...... sid. V

Betänkande.

Kap. I. Historik ..................................................................... » 1

II. Postsparbankens nuvarande verksamhet och organisation » 2

» III. Frågan om postsparbanksrörelsens bibehållande ............ » 9

» IV. Postsparbankens ställning till postverket........................ » 15

» V. Skolsparkasseverksamhet ............................................. » 40

» VI. Postcheckrörelses införande i Sverige ........................... » 66

» VII. Förslag till kungl. förordning angående postverkets postsparbanks-
och postcheckrörelser.............................. » 74

» Vill. Motivering för de sakkunnigas förslag till kungl. förordning

angående postverkets postsparbanks- och postcheckrörelser
.................................................................. » 81

» IX. Arbetssätt och arbetsmetoder inom postsparbanken nu och

efter omorganisationen; antal tjänstemän, som beräknas
bliva erforderliga för postsparbanks- och postcheck göromål

under år 1923............................................. » 93

X. Organisationen av den föreslagna bankbyrån inom generalpoststyrelsen
m. m.; beräknad driftkostnad för postsparbanksrörelsen
efter omorganisationen .................. » 101

» XI. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente

för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919

med däruti sedan vidtagna ändringar........................ » 112

» XII. Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen nu

och efter omorganisationen....................................... » 114

» XIII. Postsparbankssakkunnigas hemställan ........................... » 119

Särskilt yttrande......................................................... » 121

■av.;■

v , f.

■v

■f

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Sedan Kung]. Maj:t den 16 juli 1920 bemyndigat chefen för kung!,
finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att skyndsamt verkställa
utredning och avgiva förslag till en fullständig omorganisation av
postsparbanken, blevo undertecknade — Juhlin, Ekman och Eriksson samma
dag och Boss den 6 påföljande augusti — tillkallade för fullgörande av
ifrågavarande uppdrag, varjämte åt undertecknad Juhlin uppdrogs att såsom
ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Undertecknad Döss har tillika fungerat såsom de sakkunnigas sekreterare.

De frågor, som vid utredningen särskilt och framför andra borde tagas
under övervägande, vore, enligt Herr Statsrådets anförande till statsrådsprotokollet,
spörsmålen om postsparbankens framtida ställning till postverket
ävensom frågan om, huruvida de till postsparbanken anslutna pensions- och
försäkringsavdelningarna borde för framtiden vara anslutna till postsparbanken
eller därifrån utbrytas. Enär de sakkunniga icke sågo sig i stånd
att slutföra hela det dem lämnade uppdraget å sådan tid, att frågan i hela
dess omfattning kunde föreläggas 1921 års riksdag, ansågo de sig böra utbryta
frågan om postsparbankens bestyr för riksförsäkringsanstaltens och
pensionsstyrelsens räkning från huvudfrågan, frågan om postsparbankens
omorganisation. I särskilda skrivelser till Herr Statsrådet den 12 och 24
februari 1921 hemställde de sakkunniga på i skrivelserna anförda skäl, att
postsparbankens försäkrings- och pensionsavdelningar måtte upphöra med
innevarande års utgång och att i samband därmed riksförsäkringsanstalten
måtte från 1922 års ingång själv övertaga samtliga de uppgifter,
som postsparbanken hade att utföra för anstaltens räkning, och att från
sistnämnda års ingång postverket måtte få sig ålagda de bestyr, som postsparbanken
utförde för pensionsstyrelsens räkning enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring.

Kungl. Maj:t avlät, i enlighet med de sakkunnigas hemställan, proposition
(n:r 263) till 1921 års riksdag, och Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts
förslag i ärendet.

I följd därav kommer postsparbanken att med 1921 års utgång befrias
från ifrågavarande bestyr för riksförsäkringsanstaltens och pensionsstvrelsens
räkning.

Sedan de sakkunniga nu jämväl slutbehandlat frågan om postsparbankens
omorganisation, få de härjämte vördsamt överlämna sitt betänkande
härom.

Genom beslut den 9 oktober 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda
kommitterade att verkställa utredning beträlfande införande i vårt land av
så kallad postcheckrörelse.

I sitt den 20 oktober 1919 avgivna betänkande förordade dessa kommitterade
införande i Sverige av dylik rörelse.

Kung], Maj:t har den 17 augusti 1921 för kännedom överlämnat ifrågavarande
betänkande till postsparbankssakkunniga.

Enär de sakkunniga funnit, att den föreslagna postcheckrörelsen vore
närbesläktad med postsparbanksrörelsen, hava de ansett sig böra jämväl
undersöka, huruvida icke, därest postcheckrörelse infördes i vårt land, denna
rörelse lämpligen borde bedrivas i nära samband med postsparbanksrörelsen.
Postsparbankssakkunnigas betänkande innefattar alltså även yttrande och
förslag i denna fråga.

Från Kung!. Maj:t eller statsdepartement hava till de sakkunniga
inkommit följande handlingar, att tagas under övervägande vid fullgörande
av dem lämnat uppdrag, nämligen:

1) en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse från E. Anderson, innefattande
vissa önskemål i fråga om postsparbanksrörelsen;

2) en till Ivungl. Maj:t ställd skrift från kontorsskrivaren Elin Gustava
Rheborg i fråga om rätt att söka och innehava vissa för kvinnor icke avsedda
tjänstebefattningar vid postsparbanken;

3) eu till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet
ställd skrift från postmästaren Anton Emanuel Holm, angående ändring i
postsparbankens räntepolitik m. m.;

4) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet
ställd skrivelse från samme Holm, angående postsparbankens inlåningsränta;

5) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet
ställ skrift från Erik Tretow, angående ändring i vissa bestämmelser rörande
postsparbanken;

6) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet
ställd skrift från intendenten Hj. Westin, angående omorganisation av
postsparbanken;

VII

7) av Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. ecklesiastikdepartementet
vissa ärenden rörande skolungdomens fostran till sparsamhet; samt

8) en till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet
ställd skrift från C. F. Thorslund, angående ny bankräkning för kapitalsamling.

De under punkt 7) omnämnda ärendena behandlas utförligt under
särskilt kapitel i betänkandet (Y. Skolsparkasseverksamhet.). Var och en
av de övriga ovannämnda handlingarna har försetts med särskilt yttrande.
Samtliga ifrågavarande remitterade ärenden överlämnas samtidigt härmed
till Herr Statsrådet.

Därest de sakkunnigas förslag beträffande omorganisation av postsparbanken
och i samband därmed behandlade spörsmål i huvudsak vinna
Kungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande, torde det bliva nödvändigt att
inom generalpoststyrelsen igångsätta ett omfattande förarbete för att postverket
skall vara rustat att vid 1923 års ingång övertaga de nya rörelsegrenarna.
Med hänsyn härtill tillåta sig postsparbankssakunniga framhålla
önskvärdheten av att ärendets slutliga avgörande sker så tidigt, att generalpoststyrelsen
beredes erforderlig tid för förarbetet i fråga.

Vid betänkandet finnes fogat ett särskilt yttrande av undertecknad
Juhlin.

Stockholm den 15 november 1921.

JULIUS JUHLIN.

Joh. Boss.

Carl Ekman.

K. Eriksson.

■ ‘ • ''■ i. ■ • ‘

■ iH * . •••’>; .. * •''

■ .'' ... • : ■

BETÄNKANDE.

Kap. I.

Historik.

I inledningen till 1902 års löneregleringskommittés den 5 februari
1910 avgivna betänkande angående reglering av löneförhållanden m. m.
vid postsparbanken (delen XXIII av kommitténs tryckta betänkande) lämnas
en utförlig redogörelse rörande postsparbankens tillkomst och dess utveckling
i organisativa hänseenden, särskilt dess förhållande till postverket, samt
även dess övertagande av vissa nya bestyr intill tidpunkten för avgivandet
av kommitténs betänkande.

Denna historik kompletteras genom vissa anföranden i statsrådet den
12 mars 1920 av Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. finansdepartementet
vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till utgiftsstat för postsparbanken m. m. (n:r 331). Dessa anföranden
finnas återgivna i det vid förenämnda proposition fogade utdragur
statsrådsprotokollet.

Vid sådant förhållande hava postsparbankssakkunniga ansett obehövligt
att belasta si# betänkande med en allmän historik om postsparbankens
utveckling, särskilt som en sådan historisk redogörelse skulle i stort sett
endast kunna bliva ett återupprepande av vad sålunda redan finnes i ärendet
anfört. De sakkunniga hava däremot under flera avdelningar av betänkandet
närmare redogjort för den historiska utvecklingen av däri behandlade
spörsmål.

Kap. II.

Postsparbankens nuvarande verksamhet och organisation.

I § 1 av kungl. förordningen angående en postsparbank för riket den
22 juni 1883 angives postsparbankens ändamål vara att under statens
garanti emottaga penningar, desamma förränta och genom räntas läggande
till kapitalet ytterligare förkovra och medlen i stadgad ordning vederbörande
tillhandahålla.

Bankens egentliga uppgift har alltså varit och är fortfarande att driva
sparbanksrörelse. Vid sidan härav har emellertid postsparbanken efter hand
tillförts vissa för dess egentliga rörelse främmande uppgifter. De mest
omfattande av dessa nu kvarstående bestyr äro att för riksförsäkringsanstaltens
räkning mottaga inbetalningar och verkställa utbetalningar avseende den
allmänna olycksfallsförsäkringen och den särskilda olycksfallsförsäkringen
för fiskare ävensom utbetala ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, och att för pensionsstyrelsens räkning utbetala
pensioner och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Genom beslut vid 1921 års riksdag kommer emellertid postsparbanken
att med innevarande års utgång befrias från samtliga förenämnda bestyr
för riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens räkning. Efter 1922
års ingång kommer alltså postsparbanken, såsom vid början av bankens
verksamhet torde hava avsetts, att i huvudsak ägna sig åt egentlig sparbanksrörelse.

Följande åligganden, som jämväl efter 1921 års utgång komma att
påvila postsparbanken, kunna hänföras till sparbanksverksamheten, nämligen,

att mottaga dels insättningar av fångars besparade arbetspremier eller
arbetsinkomst (lag den 24 oktober 1890 och kungl. reglemente angående
arbetspremier vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna i riket, av
samma dag, Svensk författningssamling n:r 53/1890) dels ock insättningar
för manskapet vid armén och marinen (reglemente för arméns avlöning
under fred § 26 och reglementet för marinen del I § 142 och del III
§ 73), samt

_ att i enlighet med de i kungl. reglementet den 19 juni 1919 (Svensk
författningssamling n:r 511/1919) angivna bestämmelser verkställa utbetalning
av och avgiva redovisning för statens räntefria studielån.

Däremot torde följande bestyr, som postsparbanken även efter 1922
års ingång kommer att tillsvidare utföra, kunna anses falla utom postsparbankens
egentliga arbetsområde, nämligen,

att emottaga och till pensionsstyrelsen redovisa influtna avgifter avseende
den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen (kungl.
kungörelse den 31 december 1917, Svensk författningssamling n:r 957/1917);

att i landsorten utbetala pensioner från civilstatens änke- och pupillkassa
(kungl. kungörelse den 18 december 1908, Svensk författningssamling
n:r 170/1908); samt

att enligt överenskommelse mellan statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl. och postsparbanken tills vidare av kommuner och enskilda
mottaga bidrag till barnmorskornas pensionering och till nämnda
anstalt redovisa bidragen i fråga.

Under år 1920 har på grund av den frivilliga pensionsförsäkringen
vid rikets samtliga postanstalter icke utfärdats mer än 539 försäkringsböcker
och icke inbetalats försäkringsavgifter till högre sammanlagt belopp
än 37,866 kronor i 1,913 poster, vilket icke utgör mer än ungefär en post
på varannan postanstalt i riket.

För ifrågavarande bestyr har postsparbanken för samma år uppburit
eu ersättning av 210 kronor 50 öre.

För civilstatens änke- och pupillkassas räkning har under år 1920
utbetalats 6,075 pensioner till ett sammanlagt belopp av 631,298 kronor
93 öre. I ersättning härför har postsparbanken uppburit 752 kronor
80 öre.

Det under 1920 i och för barnmorskors pensionering till postsparbanken
inbetalade beloppet har uppgått till 47,953 kronor 21 öre. För
uppbörd och redovisning av beloppet i fråga har postsparbanken uppburit
en ersättning av 1,688 kronor 7 öre.

Samtliga dessa vid sidan om postsparbankens egentliga uppgift liggande
uppdrag äro sålunda av så ringa omfattning, att de knappast i något hänseende
inverka på bankens verksamhet.

Postsparbanken såsom förvaltande myndighet betraktad är sedan år
1912 ett självständigt, på ordinarie stat uppfört, under finansdepartementet
lydande centralt ämbetsverk.

Enligt § 12 i Kungl. Maj:ts instruktion för postsparbanken den 22
december 1911 (Svensk författningssamling n:r 159/1911) företrädes banken

av en styrelse, bestående av generalpostdirektören såsom ordförande samt
fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken
såsom föredragande, en av Kungl. Maj:t, varje gång för en tid av
tre år, särskilt förordnad ledamot samt en av fullmäktige i riksbanken och
en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter
bemälde fullmäktige var för sig inom sig utse.

Postsparbanksdirektören bör, jämlikt § 13 i nyssnämnda instruktion,
i första hand tillse, att verkets personal med noggrannhet och drift fullgör
sina skyldigheter. Honom åligger ock, på sätt i instruktionen och verkets
arbetsordning närmare bestämmes, att antingen bereda och föredraga eller
ock i de särskilda fall, som i instruktionen angivas, själv avgöra de ärenden,
som tillhöra postsparbanken och vilkas handläggning icke på grund
av särskilt beslut tillkommer annan tjänsteman; att hava tillsyn över göromålen
inom banken och ansvara för att beslut i de av honom handlagda
ärenden varda utan dröjsmål expedierade samt att i övrigt fullgöra vad
enligt instruktionen och arbetsordningen honom åligger.

T § 14 av samma instruktion föreskrives, att hos postsparbanken skola
finnas anställda ordinarie tjänstemän i enlighet med vad i fastställd stat
angives, varjämte banken bemyndigats att för tjänstgöring hos ämbetsverket
anställa extra tjänstemän.

Genom kungl. brev till postsparbanken den 22 juni 1921 har Kungl.
Maj:t fastställt följande utgiftsstat för postsparbanken för år 1922. Siffrorna
inom parentes för de ordinarie tjänstemännen angiva begynnelse- resp. slutavlöningarna.

A. Avlöningar och understöd.

Generalpostdirektören såsom ordförande i styrelsen

för postsparbanken, arvode ...........................

3 ledamöter i styrelsen, arvoden, 600 kronor var
Ordinarie löner och tjänstgöringspenningar:

Postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken
.................................................

1 kamrerare och sekreterare (6,500—7,500) förslagsvis.
..................................................

1 förste aktuarie (5,500—7,000 kronor) förslagsvis
1 kassör (4,700—6,000 kronor) förslagsvis ......

Transport

Kronor

2,000

1,800

9.500

7.500

7.000

6.000

Kronor

3,800

30,000 1 3,800

A. Avlöningar och understöd (forts.)	Kronor	Kronor	Kronor
Transport	30,000	3,800
1 registrator och aktuarie (4,700—0,000 kronor)
förslagsvis .............................................	6,000
4 revisorer (4,700—0,000 kronor) förslagsvis ...	22,600
7 bokhållare (2,500—4,300 kronor) förslagsvis...	25,500
35 kontorsskrivare (1,900—2,700 kronor) förslags-
vis.........................................................	94 100
28 skrivbiträden (1,700—2,100 kronor) förslagsvis	58^800
5 vaktmästare (1,550—1,950 kronor) förslagsvis	9,750	246,750
Ortstillägg, förslagsvis ....................................		23,565
Kassören, felräkningspenningar ........................		300
Kontrollantarvoden, 180 kronor till envar av 7
kontorsskrivare ..........................................		1,260
Förste vaktmästaren, arvode ...........................		200
Arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. m.
förslagsvis .............................................		139,000
Gratifikationer åt poststationsföreståndare m. fl....		20,000
Understöd ...................................................		1,240	436,115
B. Omkostnader.
Ersättning till postverket för postsparbanksgöromål		87,000
Ersättning till vissa befattningshavare hos general-
poststyrelsen för göromål för postsparbankens
räkning......................................................		3,500
Expenser och diverse utgifter, förslagsvis............		115,000	205,500
C. Avkortningar och restitutioner.
Förslagsvis ...................................................			6,000
Summa	—	—	647,615

Detta innebär en minskning i det ordinarie reservationsanslaget till
upprätthållande av postsparbankens verksamhet med 71,380 kronor. Huruvida
det för år 1922 beviljade anslaget blir tillräckligt, eller om detsamma
kommer att överskridas, kan nu icke med bestämdhet förutses.

I staten ingår icke dyrtidstillägg. Dessa utgå såsom till befattningshavare
vid oreglerade verk i allmänhet. För innevarande år beräknas dyrtidstillägget
uppgå till ett sammanlagt belopp av omkring 340,000 kronor.

Antalet ordinarie befattningshavare vid postsparbanken är som ovan
framgår 84, fördelat på olika befattningar sålunda:

postsparbanksdirektören.........................

kamrerare och sekreterare ...................

förste aktuarie .....................................

kassör .................................................

registrator och aktuarie.........................

revisorer ..............................................

bokhållare ...........................................

kontorsskrivare (kvinnliga) ...................

skrivbiträden (kvinnliga) ......................

vaktmästare (därav 1 förste vaktmästare)

4
7

... 35

... 28

= 84

Antalet extra tjänstemän med fast arvode beräknas för år

1922 till....................................................................................... 39

Därjämte använder sig banken av timavlönade tillfälliga biträden.
År 1920 hava dessa biträden fullgjort arbete för banken
under i runt tal 53,000 timmar. Under förutsättning att

ungefär samma antal arbetstimmar skulle erfordras under år 1922,
kan man beräkna dessa timavlönade biträden motsvara omkring
26 tjänstemän .............................................................................. 26

Det antal tjänstemän, som postsparbanken väntas komma att
anlita under år 1922, kan alltså uppskattas till.............................. 149

Grunderna för den ordinarie personalens avlöning finnas fastställda i
det av Kungl. Maj:t den 25 september 1914 utfärdade avlöningsreglemente
för tjänstemän vid postsparbanken (Svensk författningssamling n:r 427/1914)
med däri enligt kungl. kungörelse den 1 juli 1918 (Svensk författningssamling
n:r 608/1918) vidtagna ändringar.

Den mera varaktigt anställda extra personalens avlöningsförmåner utgå
enligt bestämmelser i kungl. brev till styrelsen för postsparbanken den 31
december 1918. Årsavlöningen utgör för

manligt extra biträde 2,760 kronor (därav 360 kronor i ortstillägg),
manligt tillfälligt biträde 2,400 kronor,

kvinnligt extra biträde 1,725 kronor och efter två års väl vitsordad
tjänstgöring 1,845 kronor, av vilka arvodesbelopp 225 kronor utgöra ortstillägg,

kvinnligt tillfälligt biträde 1,587 kronor,

extra vaktmästare 1,850 kronor (därav 350 kronor i ortstillägg), samt
tillfälliga vaktmästarbiträden 1,500 kronor.

Viss ersättning vid sjukledighet för den extra personalen ävensom
semesterledighet årligen intill 15 dagar finnas jämväl stadgade i nämnda
kung], brev.

Utöver ovan angivna avlöningsförmåner åtnjuter förenämnda extra personal
dyrtidstillägg enligt de för de oreglerade ämbetsverkens tjänstemän
gällande allmänna grunder.

Med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj.t den 13 september och
25 oktober 1918 samt den 16 juli 1919 har postsparbanksstyrelsen bestämt,
att ersättning till timavlönade manliga tillfälliga biträden skall utgå
för arbetstimme med en begynnelseavlöning av 1 krona 20 öre pr timme,
vilken avlöning efter 500 tjänstgöringstim mar höjes till 1 krona 40 öre
pr timme, efter 3,500 tjänstgöringstimmar till 1 krona 60 öre pr timme
och efter ytterligare 3,000 timmar till 1 krona 80 öre pr timme, allt under
förutsättning att tjänstgöringen varit av beskaffenhet att kunna val vitsordas.

För timavlönade kvinnliga tillfälliga biträden utgår ersättningen med
1 krona 10 öre pr timme, vilken ersättning efter 500 timmars väl vitsordad
tjänstgöring kan höjas till 1 krona 30 öre pr timme.

De tillfälliga biträden, som tjänstgöra såsom kontrollanter, tillsyningsman
eller arbetsledare, äga uppbära en tilläggsersättning av intill 70 öre
för timme.

Arbetet inom banken är uppdelat på följande avdelningar, nämligen:
registrator savdelningen med en registrator och aktuarie, en bokhållare,
fem kontorsskrivare och ett skrivbiträde;

kamrer ar avdelningen med en kamrerare och sekreterare, eu bokhållare
och ett skrivbiträde;

bokföringsavdelningen med en förste aktuarie, en bokhållare, tjugotre
kontorsskrivare och tjugoett skrivbiträden;

huvudkassan med en kassör, en bokhållare och ett skrivbiträde;
medelsrevisionen med två revisorer, två bokhållare, två kontorsskrivare
och ett skrivbiträde;

kupongrevisionen med eu revisor och en bokhållare;
sparmärksrevisionen med en revisor och ett skrivbiträde; samt
kansli- och renskrivningsavdelningen med fem kontorsskrivare och två
skrivbiträden.

Jämväl huvudparten av den extra personalen faller på bokföringsavdelningen.

I fråga om sättet och ordningen för handläggning och avgörande av
de hos postsparbanksstyrelsen förekommande ärenden tillåta sig de sak -

kunniga att hänvisa till bestämmelserna i avdelning 3 av instruktionen för
postsparbanken med däri enligt kungl. kungörelsen den 17 december 1920
(Svensk författningssamling n:r 828/1920) vidtagen ändring.

Kungl. Maj:t liar den 17 december 1920 (Svensk författningssamling
n:r 827/1920) utfärdat reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken
inflytande medel.

Genom brev till styrelsen för postsparbanken den 26 november 1920
bar Kungl. Maj:t. på förslag av postsparbankssakkunniga förordnat, att ledigblivande
ordinarie befattning vid postsparbanken skall tillsättas allenast
medelst förordnande tillsvidare. I anledning därav uppehållas för närvarande
2 kontorsskrivartjänster på förordnande.

Slutligen anse sig postsparbankssakkunniga böra i fråga om postsparbankens
organisation fästa uppmärksamheten därpå, att postsparbanken,
om man bortser från bankens huvudkassa i Stockholm, där delägarna äga
att uttaga i postsparbanken innestående medel, icke har ett enda kontor,
som förmedlar rörelsen med allmänheten, utan att bankens hela inlåning
ombesörjes av postverket genom postanstalterna i riket. Även huvudparten
av uttagningarna äga rum genom postverkets förmedling. Hela
det under år 1920 från banken uttagna sammanlagda beloppet, i runt tal
27,800,000 kronor, så när som på i runt tal 4,578,000, vilket sistnämnda
belopp utbetalats genom postsparbankens huvudkassa, har uttagits genom
postanstalterna.

Postsparbanken såsom institution betraktad inskränker sig således till
att i huvudsak vara det centrala organet för bokföringen av de genom postverket
i postsparbanken insatta och därifrån uttagna belopp samt att ombesörja
placering av de i banken insatta medlen.

Beträffande omfattningen av postsparbankens verksamhet under dess
snart 38-åriga tillvaro tillåta sig de sakkunniga att hänvisa till uppgifterna
härom i kapitel XII »Det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen
nu och efter omorganisationen».

Frågan om postsparbanksrörelsens bibehållande.

Ehuru det strängt taget icke torde ingå i postsparbankssakkunnigas
uppdrag att taga under övervägande, huruvida postsparbanksrörelsen bör
fortsättas eller ej, hava emellertid de sakkunniga ansett sig, innan de övergå
till frågan om postsparbankens framtida organisation och ställning till postverket,
böra undersöka, om postsparbanken under nuvarande förhållanden
kan anses hava något berättigande, eller om banken utan olägenhet för
det allmänna kan avvecklas och rörelsen nedläggas.

En sådan undersökning har ansetts desto mera påkallad, som postsparbanksrörelsen
— på sätt av utredningen i kapitel XII av betänkandet
närmare framgår — hitintills icke lämnat någon verklig vinst utan snarare
gått med förlust.

Syftet med postsparbankens inrättande angives i sammansatta stats-,
banko- och lagutskottets betänkande till 1883 års riksdag hava varit, att
banken skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna för att
sedermera, då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp, tjäna såsom
mellanhand vid en fördelaktigare placering mot högre ränta än postsparbanken
kunde lämna.

A en och samma postsparbanksmotbok kunna såväl insättningar som
uttagningar verkställas vid samtliga fasta postanstalter i riket. På så sätt
har postsparbanken icke mindre än i runt tal 3,600 kontor, spridda över
hela vårt land, jämväl i de glesast befolkade trakterna. Därjämte förmedla
lantbrevbärare av första klass i viss omfattning insättningar i banken.
Praktiskt taget kan sålunda eu person, som är delägare i postsparbanken,
d. v. s. som har motbok med banken, verkställa insättningar i och uttaga
penningar från banken, varhelst han befinner sig.

Ingen bankinrättning i vårt land har ens tillnärmelsevis så många avdelningskontor
som postsparbanken. Det ligger därför i sakens natur, att
personer, som vistas mycket på resor eller som eljest på grund av arbetsförhållanden
eller dylikt ofta byta vistelseort, finna med sin fördel förenligt
att anlita postsparbanken, särskilt sedan det nu ordnats så, att

2. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

eu motboksägare under vissa förutsättningar kan, utan förutgången uppsägning
av å motboken innestående medel, vid anfordran utbekomma ett
belopp upptill visst maximum i kalendervecka.

Det har icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med
de vanliga, affärsmässigt ordnade enskilda penninginstituten. Syftemålet
med postsparbankens inrättande har, såsom förut angivits, varit att uppsamla
och fruktbargöra de små besparingarna, och det har sålunda aldrig
varit meningen, att postsparbanken skulle draga till sig några större kapital,
något som banken icke heller kunnat lägga an på, då banken i fråga
om de inlånta medlens placering, åtminstone under de första aderton åren
av dess verksamhet, varit bunden av så pass restriktiva bestämmelser, att
det icke varit möjligt att påräkna så hög avkastning som bankföretag i allmänhet
kunna. En förändring till det bättre har visserligen så småningom inträtt
i berörda hänseende, ehuru givetvis postsparbanksstyrelsen vid medelsplaceringar
alltjämt haft att röra sig inom jämförelsevis snäva gränser. I
följd härav har även inlåningsräntan i allmänhet hållits relativt lag. Att
postsparbanken uteslutande varit avsedd såsom uppsamlingsanstalt för småfolkets
besparingar framgår även därav, att till en början på eu och samma
motbok icke gottgjordes ränta å högre belopp än 1,000 kronor. Detta belopp
höjdes år 1891 till 2,000 kronor och först i slutet av år 1920 till
5,000 kronor.

Under årens lopp har emellertid ett avsevärt kapital insatts i postsparbanken.
Från bankens början och intill utgången av år 1920 utgöra
insättningarna ett sammanlagt belopp av i runt tal 472 miljoner kronor,
och under samma tid har från banken uttagits i runt tal 440 miljoner
kronor. Det sammanlagda insättningsbeloppet intill den 1 januari 1921
överstiger alltså uttagningarna med i runt tal 32 miljoner kronor. Härtill
komma delägarna gottskrivna kapitaliserade icke uttagna räntor, sammanlagt
omkring 52 miljoner kronor. Delägarnas behållning vid utgången av
år 1920 utgjorde alltså i runt tal 84 miljoner kronor, fördelade på 661,686
delägare.

Antal insättningsposter och dessas medelbelopp hava utgjort:

år 1884 238,638
» 1890 276,422
» 1900 542,713
» 1910 656,557
1919 766,159
> 1920 663,205

med ett medelbelopp av kronor 4: 60

27: 75
» 25: 06

» - » 19:61

» » 39: 92

> * 39: 25

Någon statistik i berörda hänseende rörande samtliga enskilda sparbanker
i riket finnes — såvitt postsparbankssakknnniga hava sig bekant
ej tillgänglig, men medelbeloppet för sparbankerna är med säkerhet
åtskilliga gånger större. Motsvarande medelbelopp exempelvis för Stockholms
städs sparbank för år 1920 utgjorde omkring 157 kronor och för
Kooperativa förbundets sparkassa, som insamlar medel från ungefär samma
folklager som postsparbanken, något över 200 kronor. Även med beaktande
därav att vissa obligatoriska insättningar i postsparbanken utgöras
av småbelopp, som givetvis måste verka reducerande på medelbeloppet, torde
man dock med säkerhet kunna draga den slutsatsen, att postsparbanken
förverkligat det vid bankens inrättande angivna syftet att uppsamla och
fruktbargöra de små besparingarna.

Under de sista årtiondena har ett stort antal nya bankföretag, såväl
bankaktiebolag som sparbanker, uppstått i olika delar av landet, och bankerna
hava i stor omfattning inrättat avdelningskontor. Även de stora
bankerna hava börjat att allt mer och mer organisera inlåning av smärre
penningbelopp.

Att postsparbanken trots denna konkurrens och de mindre gynnsamma
omständigheter, varunder banken arbetat, lyckats under årens lopp i småposter
draga till sig en så avsevärd summa som 4<2 miljoner kronor och
därav för mer än 660,000 delägare behålla ej mindre än sammanlagt 84
miljoner kronor tyder på att postsparbanken varit och alltjämt är en besparingsanstalt
för breda folklager och därigenom utövat och utövar eu samhällsgagnande
verksamhet. Anledningarna härtill torde vara, att postsparbanken,
i synnerhet på landsbygden, är lättare tillgänglig än andra bankinrättningar,
särskilt som ett postsparbanksärende kan uträttas under hela
den tid på dagen, såväl å vardagar som å söndagar, postanstalten i orten
hålles öppen för allmänheten, samt att, såsom förut framhållits, eu delägare
i postsparbanken icke är bunden vid ett visst eller några tå kontor, där
lian kan verkställa insättningar (dier uttaga penningar å sin motbok, utan
kan göra detta vid vilken som helst av rikets mer än 3,600 postanstalter.
Att staten garanterar för de i postsparbanken innestående medlen är givetvis
även eu förmån, som högt skattas av den allmänhet, som anlitar banken.-

Det kan visserligen ändå synas, som om delägarnas i postsparbanken
behållning vid 1920 års slut, 84 miljoner kronor, icke är tillräckligt stor
för att man med bestämdhet skall kunna påstå, att de förhoppningar, man
hyste vid postsparbankens inrättande, blivit till fullo infriade. Och postsparbankssakkunniga
vilja icke heller förneka, att en dylik uppfattning kan
hava ett visst fog för sig. Men helt säkert skulle resultatet hava tett sig

annorlunda, därest postsparbanksstyrelsen från början ägt något mera fria
händer vid placeringen av de inlånade medlen än vad förhållandet varit,
och om postsparbanken sålunda kunnat hålla något högre inlåningsränta
än vad i allmänhet varit fallet. Men ända till år 1902 var bankledningen
genom strängt restriktiva bestämmelser i fråga om de insatta medlens fruktbargörande
så bunden, att medlen icke kunde placeras på annat sätt, än
att desamma gåvo en jämförelsevis låg avkastning. Detta åter gjorde det
nödvändigt för postsparbanken att även hålla låg inlåningsränta, vilket
givetvis icke uppmuntrade anslutningen till banken. En väsentlig ändring
i berörda avseende skedde år 1902, och sedan Kungl. Maj:t den 17 december
1920, i huvudsaklig överensstämmelse med ett av postsparbankssakkunniga
avgivet förslag, fastställt reglemente angående förvaltningen av
de i postsparbanken inflytande medel, äger postsparbanksstyrelsen rätt fria
händer beträffande medelsplaceringen. Därigenom borde det även vara
möjligt för banken att med inkomsterna täcka förvaltningskostnaderna och
a insättningarna betala allmänt gällande sparkasseränta. Blir detta förhållandet,
och införas ytterligare lättnader vid uttagning av i postsparbanken
innestående medel, hysa de sakkunniga den förhoppningen, att
allmänheten skall komma att i betydligt större omfattning än hittills anförtro
postsparbanken sina besparingar.

Vilken betydelse storleken av postsparbankens inlåningsränta spelar
för bankens inlåningsrörelse framgår därav, att, sedan räntan å i postsparbanken
insatta medel, på framställning av de sakkunniga, för tiden från
och med den 1 januari 1921 tills vidare höjts från 4 till 5 % — vilken
sistnämnda räntefot åtminstone under första hälften av året stått i lämpligt
förhållande till den allmänna bankräntan — hava under tiden 1 januari
20 oktober 1921 insatts sammanlagt 31,737,082 kronor och uttagits tillhopa
20,483,376 kronor 47 öre. Insättningsbeloppet översteg alltså under
samma tid uttagningsbeloppet med icke mindre än i runt tal 11,253,000
kronor medan under motsvarande tid 1920 uttagningsbeloppet översteg insättningarna
med i runt tal 370,000 kronor.

Att postsparbanken trots rådande arbetslöshet och depression i övrigt
kunnat under innevarande år tillföras nytt kapital i så stor omfattning,
tyder mer än något annat på, att postsparbanken — rationellt ledd -liar avsevärda utvecklingsmöjligheter.

Enligt de sakkunnigas uppfattning lämpar sig postsparbanken även
särskilt väl som organ för en hela riket omfattande skolsparkassa. Om
genom postsparbankens förmedling något mera bestående kunde uträttas

för befrämjandet av det uppväxande släktets fostran till sparsamhet, vartill
de sakkunniga längre fram återkomma, så skulle postsparbanken även
därigenom komma att fylla eu stor social uppgift.

Postsparbankens verksamhet kan icke, enligt de sakkunnigas bestämda
uppfattning, utan skada för det allmänna övertagas av annan bankinrättning,
då det ej finnes någon sådan, som bär så stora förutsättningar som
postsparbanken att inom vissa lager av befolkningen i vårt land främja sparsamhetsidén
och draga till sig de små besparingarna.

Måhända kunna även andra nya riksgagnande uppgifter i framtiden
med fördel läggas på postsparbanken. De sakkunniga tillåta sig nu endast
erinra därom, att innevarande års riksdag i anledning av en i båda kamrarna
väckt motion hemställt hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj: t täcktes
låta verkställa utredning rörande vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas
för åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd och för riksdagen
snarast möjligt framlägga de förslag, vartill en sådan utredning gåve anledning.
Möjligt är ju, att, om ifrågavarande utredning leder till sådant
resultat, som motionärerna förutsatt, postsparbanken kan komma att visa
sig såsom lämpligt organ för skattebeloppens uppsamlande och redovisning.
I sådant fäll komme postsparbanken att erhålla ett väsentligt utvidgat
arbetsområde.

Vidare har det inom de sakkunniga ifrågasatts lämpligheten av att
låta postsparbanken även tjäna såsom organ för intressekontor i riket eller
att inom banken ordna ett dylikt kontor, dit intressenterna — framförallt
befattningshavare i statens eller enskild tjänst — månatligen finge göra
inbetalningar genom avdrag å avlöningarna och varifrån postsparbanken
hade att för intressenternas räkning verkställa vissa regelbundet återkommande
utbetalningar, såsom skatter, hyror, försäkringspremier o. d. För
att emellertid icke försena arbetet hava de sakkunniga ansett sig böra
skjuta detta spörsmål å sido, särskilt som postsparbanksledningen själv
torde, om densamma så finner lämpligt, kunna låta verkställa en utredning
härutinnan.

I detta sammanhang må ock erinras om den å annat ställe i detta
betänkande behandlade frågan om införande av postcheckrörelse.

Längre fram i betänkandet beröra de sakkunniga särskilt postsparbankens
ekonomi. Därav framgår, att de sakkunniga räkna med att efter
eu omorganisation av banken bör på postsparbanksrörelsen kunna uppstå
ett årligt överskott.

Enligt de sakkunnigas uppfattning finnes det alltså icke anledning
att se mörkt på postsparbankens framtid. Vid sådant förhållande och då
postsparbanken redan genom sin hittillsvarande verksamhet främjat sparsamhetsidon
i landet samt i ännu större omfattning torde lyckas fullfölja
denna sin gagnerika uppgift, därest en omorganisation av banken i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas nedanstående förslag genomföres,
hysa de sakkunniga den bestämda uppfattningen,

att postsparbanksrörelsen bör fortsättas.

Postsparbankens ställning till postverket.

1. postsparbankssakkunnigas uppdrag ingår särskilt, bland annat, att
taga under övervägande spörsmålet om postsparbankens framtida ställning
till postverket.

Detta uppdrag hava de sakkunniga tolkat sa, att de hade att undersöka,
huruvida postsparbanken borde fortfarande bibehållas såsom ett självständigt
ämbetsverk, eller om banken med fördel borde införlivas med postverket.
Ytterligare alternativ torde visserligen vara tänkbara men hava
av olika skäl ansetts böra lämnas ur rilkningen. Frågan, huruvida postsparbanken
skall bibehålla sin självständiga organisation eller uppgå i postverket,
är givetvis av grundläggande betydelse för de sakkunnigas hela
utredning. Enär emellertid frågan om postsparbankens införlivande med
postverket förut varit under övervägande, anse sig de sakkunniga böra till
en början redogöra för postsparbankens hittillsvarande ställning till postverket
och vad som av olika myndigheter anförts i anledning av förslaget
att låta postsparbanken upphöra såsom självständigt ämbetsverk.

De av Kung! Maj:t den 1(5 december 1.881 tillkallade kommitterade 1881 drspmtför
avgivande av yttrande och förslag i fråga om inrättande av en under ''YoramitfT
statens garanti ställd allmän postsparbank framhöllo i sitt den 23 december 1882
avgivna betänkande, sedan de förordat inrättandet av en postsparbank, bland
annat, att då den allmänhet, som komme att begagna sig av postsparbanken,
skulle i sådant avseende uteslutande betjänas av postanstalternas tjänstemän,
det vore tydligt, att ledningen av postsparbankens angelägenheter borde
uppdragas åt den myndighet, vilken styrelsen över postverket vore anförtrodd.
Jämlikt den då för generalpoststyrelsen gällande instruktionen ägde
generalpostdirektören ensam beslutanderätt i de postverket rörande ärenden,
i vilkas prövning han deltoge. Dessa ärenden föredroges av byråchefer,
vilka, då de icke låtit i protokollet anteckna sin uttalade mening
i mål, där de avveke från det av generalpostdirektören fattade beslut, ansåges
hava biträtt detsamma. Med undantag för en del viktigare ärenden
kunde ärenden av generalpostdirektören avgöras i närvaro endast av före -

1883 års
riksdag.

1908 års postsparbankssakkunniga.

1902 Ars löneregleringskommitté.

dragande byråchefen. Enligt vad kommitterade käft tillfälle inhämta, kunde
icke de utan tvivel tidsödande och mödosamma göromål, till vilka eu postsparbanks
inrättande komme att giva anledning, uppdragas åt förutvarande
byråchefer i generalpoststyrelsen, vilkas göromål under senare tiden så betydligt
ökats, att det befunnits nödigt adjungera eu fjärde ledamot, huvudsakligen
för handläggning av revisionsärenden. Förefunnes också anledning
antaga, att denna ledamot kunde, åtminstone tillsvidare, övertaga föredragningen
av även sådana anmärkningsmål, som anginge förvaltningen av
postsparbanksmedel, så bleve likväl oundgängligt anställa — till en början
dock endast på förordnande — en särskild byråchef för föredragningen av
alla sådana ärenden, som egentligen avsåge postsparbanksrörelsens bedrivande.
I spetsen för postsparbanken skulle stå en särskild styrelse. Beträffande
dennas sammansättning föreslogo kommitterade, att styrelsen skulle utgöras,
förutom av generalpostdirektören och byråchefen för postsparbanksärenden, avtre
av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, av valka med avseende å beskaffenheten
av den verksamhet, som skulle anvisas styrelsen, eu borde
vara fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. I vad
mån det kunde väsa sig behövligt att, utöver den förenämnde byråchefen,
hos postsparbankens styrelse anställa flera tjänstemän, läte sig icke i förväg
beräkna. Utan tvivel skulle en väsentlig del av de hos postsparbanken
förekommande göromål kunna handläggas av extra biträden.

I anslutning till kommitterades förslag beslöt 1883 års riksdag inrättandet
från 1884 års ingång av eu postsparbank för riket och att postsparbanksärenden
skulle handläggas inom eu i generalpoststyrelsen nyinrättad,
på extra stat uppförd byrå, den s. k. postsparbanksbyrån.

Detta provisorium fortgick under en lång följd av år. Försök gjordes
visserligen att få postsparbanken på ordinarie stat, men Riksdagen ställde
sig tillsvidare avvisande mot förslaget.

Emellertid tillkallade statsrådet och dåvarande chefen för finansdepartementet
den 18 januari 1908 sakkunniga för avgivande av yttrande och
förslag beträffande ändrad organisation av postsparbanken m. in., och i sitt
den 26 mars 1908 avgivna betänkande hemställde de sakkunniga — under framhållande
av de olägenheter, som vållades av det provisoriska tillstånd, vari
postsparbanken sedan mera än 24 år befunnit sig — bland annat, att
banken måtte överflyttas på ordinarie stat och på så sätt beredas de mera
fasta former, som vore oundgängligen nödvändiga för dess verksamhet.

1902 års löneregleringskommitté, vars utlåtande över de av förenämnda
postsparbankssakkunniga avgivna förslag infordrades av Kungl.

Maj:t, yttrade ifråga om postsparbankens uppförande på ordinarie stat
följande:

»De skid, som av Riksdagen i skrivelse den 7 april 1894 anförts
mot fastställande av eu definitiv utgiftsstat för postsparbanken, torde numera
icke vidare kunna åberopas mot en dylik åtgärd.

Så lång tid bär sedan dess förflutit, att närmare kännedom hunnit
inhämtas om den inverkan tillämpningen av vissa då ny utfärdade bestämmelser
— nämligen om insättning i postsparbanken av fångars besparade
arbetspremier, av innehållna avlöningsmedel för manskapet vid indelta armén
samt av viss del av beväringsmanskapets dagavlöning — utövat på postsparbankens
rörelse och utgifter.

Pensiousväsendet för innehavare av civila tjänstebefattningar är ock
numera ordnat, så att någon tvekan om de grundsatser, vilka i sådant avseende
böra vinna tillämpning i fråga om postsparbankens funktionärer,
knappast kan tänkas uppstå.

Även om postsparbanken, såsom förut är antytt, icke motsvarat de
stora förhoppningar, man vid dess tillkomst fäste vid densamma, lärer dock,
då indragning av postsparbanken icke torde böra ifrågakomma, densamma
böra beredas de fastare former och vederbörande personal den tryggare ställning,
som ernås genom postsparbankens uppförande på ordinarie stat.

De många uppgifter, som, utöver de egentliga sparbanksgöromålen, på
senare tiden lagts på postsparbanken, synas ock tala för en sådan
åtgärd.

Postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren — vilken
tillbakagång, såsom av jämförelse med de enskilda sparbankerna framgår,
icke kan härledas allenast från nedgående konjunkturer eller tillfälliga
anledningar — nödvändiggör emellertid vidtagande av sådana anordningar,
att postsparbankens ordinarie personal må kunna beredas annan
sysselsättning i statens tjänst, om och i den mån nämnda personal ej vidare
varder behövlig för tjänstgöringen i banken.

I sådant hänseende ligger det, enligt kommitténs förmenande, närmast,
om postsparbanken, i stället för att, såsom de särskilda kommitterade föreslagit,
bibehållas såsom eu från postverket i vissa avseenden fristående
institution, vid uppförande på ordinarie stat återbringas till vad ursprungligen
synes hava varit meningen, en till postverkets centralförvaltning
hörande byrå.

Kommittén föreställer sig, att detta skulle såväl för postsparbankens
ifrågavarande personal som för det allmänna medföra betydande fördelar.

Då postverket visat sig vara en i stark utveckling stadd institution,
bleve genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för den
nämnda personalen inom postsparbanken betryggad även för den händelse,
att bankens verksamhet i framtiden komme att avtaga. Postverket lärer
nämligen alltid kunna bereda sysselsättning åt dem bland ifrågavarande
personal, som möjligen successivt bliva överflödiga i postsparbanken.

Arbetet å postkontoren, som jämväl äro postsparbankskontor, skulle
förenklas därigenom, att allenast en huvudredovisning för hela förvaltningen
behövde för varje redovisningsperiod avgivas, medan däremot för närvarande
särskilda huvudredovisningar för olika redovisningsperioder avgivas till postverket
och till postsparbanken.

Yisserligen blir det under alla förhållanden nödvändigt, att särskilda
bokslut uppgöras för postverket och för postsparbanken, på sätt för närvarande
äger rum för riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt,
vilkas förvaltning delvis ombesörjes av postsparbanken. Men även
om av sådan anledning någon förenkling av bokföringsarbetet vid centralförvaltningen
icke må bliva en följd av postsparbankens ingående såsom eu
byrå i postverket, kvarstår dock alltid såsom eu väsentlig fördel förenklingen
av redovisningsarbetet vid lokalförvaltningarna. En åtgärd i sådant
syfte torde ock kunna antagas i någon mån verka till nedbringande av
kostnaden för befordran av postsparbankens postförsändelser.

En sammanslagning skulle uppenbarligen även i övrigt medföra vissa
förenklingar i förvaltningsbestyren. I stället för att, såsom de särskilda
kommitterade föreslagit, öka personalen i postsparbanken, skulle en minskning
av antalet därstädes nu anställda ''ordinarie’ befattningshavare kunna
med fog ifrågasättas.

I sådant avseende tillåter sig kommittén i detta sammanhang allenast
antyda, hurusom, under förutsättning av viss utav kommittén längre fram
föreslagen förenkling i kassörens nuvarande göromål, dessa synas utan någon
olägenhet kunna överflyttas på intendenten vid postverkets huvudkassa, särskilt
som denne i följd av nyutfärdade föreskrifter om insättande i riksbanken
av postkontorens överskottsmedel samt om sättet för beredande av medelsförskott
åt postkontor torde hava fått eller komma att få sina göromål
väsentligt reducerade. Om postsparbanken ingår såsom en byrå i postverkets
centralförvaltning, lärer ock anledning saknas att, såsom de särskilda kommitterade
avsett, bibehålla förste vaktmästarsvsslan i postsparbanken.

I sammanhang med den nu föreslagna förändringen i postsparbankens
ställning'' skulle möjligen även kunna ifrågasättas, huruvida icke den sär -

1!»

skildu ersättning, som nu utgår till befattningshavare vid postverkets lokalförvaltningar
för postsparbanksgöromäl, skulle kunna indragas, antingen på
eu gång eller, på sätt soin gäller i fråga om vederbörande posttjänstemäns
sportler vid postverkets övergång till ny stat med 1910 års ingång, under
loppet av en viss övergångstid.

Då emellertid den till beloppet jämförelsevis obetydliga ersättningen
från postsparbanken — för år 1908 utgörande i medeltal mindre än 10
kronor för varje postsparbankskontor — snarare torde kunna anses såsom
eu i postsparbankens eget intresse åt befattningshavarna lämnad uppmuntran
än såsom gottgörelse för handhavande av postsparbanksgöromålen, synes de!
kommittén, att någon ändring i härutinnan meddelade bestämmelser åtminstone
för närvarande icke bör äga rum.

1 allt fall lärer någon indragning av de ersättningar, som till befattningshavare
vid postanstalterna utgå för arbete åt riksförsäknngsanstalten
och barnmorskornas pensionsanstalt m. fl. för postsparbankens egentliga
uppgift främmande institutioner, icke skäligen kunna ifrågasättas.

Däremot böra naturligen, därest postsparbanken kommer att inga såsom
en byrå i postverkets centralförvaltning, några ersättningar ej vidare
utgå till befattningshavare å övriga byråer inom denna förvaltning för bestridande
av göromål för postsparbankens räkning.

Då kommittén hyser den bestämda övertygelsen, att vid förhandenvarande
förhållanden postsparbankens uppförande på ordinarie stat såsom eu
självständig institution icke bör ifrågakomma, får kommittén alltså, under
åberopande i övrigt av vad ovan anförts, hemställa, att postsparbanken må
uppföras på ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå.»

Styrelsen för postsparbanken, som av Kungl. Maj:t anbefallts att av- Postspargiva
utlåtande över löneregleringskommitténs förslag, yttrade i sitt fleny[gjo.
4 oktober 1910 avgivna utlåtande i fråga om nyssnämnda kommittés förslag
att inrangera postsparbanken såsom en byrå i generalpoststyrelsen
följande:

»Även om bestyret och ansvaret med placeringen av postsparbankens,
riksförsäkringsanstaltens m. fl. institutioners medel skulle, såsom ock av
kommittén antytts, överlåtas på annan myndighet, måste dock postsparbanksstyrelsen
hysa allvarliga betänkligheter mot det av kommittén sålunda
framlagda förslaget om postsparbankens införlivande med generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen är överstyrelse över postverket och har att tillse,
att detta kommunikationer er k uppehälles i ett med god ordning och tidens

fordringar överensstämmande skick. Postsparbankens uppgift åter är att
emottaga penningar, förränta desamma och genom räntas läggande till kapitalet
ytterligare förkovra dem samt i stadgad ordning tillhandahålla vederbörande
medlen. Postsparbankens beröring med allmänheten förmedlas
visserligen huvudsakligast genom postverkets organ — postanstalterna —
eller genom i postverkets tjänst anställda personer, men äger ock rum
genom särskilt anställda ombud, s parm ärkesförsälj a re.

Utom bestyret med förvaltning av influtna medel, beredande av tillgång
för medels utbetalande samt övervakande därav att inbetalade medel
varda behörigen redovisade, åligger det postsparbanksstyrelsen, bland
annat, att vidtaga åtgärder, avsedda att väcka och underhålla hågen till
sparsamhet bland befolkningen. Skola nu postsparbankens angelägenheter
handhavas av en centralförvaltning med helt andra uppgifter och varest till
behandling förekomma ärenden väsentligt olikartade postsparbanksärendena,
för vilkas handläggning krävas andra bestämmelser än de, som gälla för
postärendena, torde en dylik sammanhopning hos en centralförvaltning avärenden
av vitt skilda slag tvivelsutan komma att verka menligt för verksamhetens
behöriga bedrivande, utom det att en sådan anordning, som den
av kommittén ifrågasatta, givetvis skulle förkväva eller åtminstone lägga
hinder i vägen för det initiativtagande, som är eu oavvislig nödvändighet,
om postsparbanken skall kunna rätt fylla sin för landet betydelsefulla
uppgift,

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 21 mom. 1 av- förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883, skulle såsom ledamot
i postsparbanksstyrelsen tjänstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen,
som vore föredragande för ärenden rörande postsparbanken, men den personal,
som var anställd å den byrå — postsparbanksbyrån — för vilken
denne byråchef var föreståndare, sorterade ej under generalpoststyrelsen utan
under den särskilda styrelse, som handhade postsparbankens förvaltning.

På grund av den ökade omfattningen av de göromål, som ålåge nämnda
byråchef, och de olägenheter, som föranleddes av hans ledamotskap i general -poststyrelsen, varest någon på honom vilande föredragning av postsparbanksärenden
ej heller under tiden förekommit, hemställde postsparbanksstyrelsen,
uti underdånig skrivelse den 26 februari 1902, om vidtagande av en sådan
förändring av förenämnda bestämmelse angående postsparbanksstyrelsens
sammansättning, att chefen för postsparbanksbyrån skulle upphöra att vara
ledamot i generalpoststyrelsen.

Denna hemställan blev av Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen bifallen,.

i följd varav S 21 inom. 1 av nilmnda förordning genom kungörelsen den
4 juli 1902 erhöll sin nuvarande lydelse.

Att nu upphäva ej blott donna anordning och återgå till eu förutvarande,
som visat sig olämplig och medföra olägenheter, utan även den
särskilda styrelse, som hittills omhänderhaft postsparbankens ledning, torde
ej vara tillrådligt, i synnerhet som, efter det chefen för postsparbanksbyrån
upphört att vara ledamot i generalpoststyrelsen, postsparbanken fått sig
ålagt utförande^ av eu mångfald uppgifter, bland vilka här särskilt må nämnas
bestyret att på ett billigt och bekvämt sätt förmedla utbetalande
till allmänheten av pensioner från vissa av staten understödda pensionskassor,
en anordning, vilken, enligt vad postsparbanksstyrelsen inhämtat,
av vederbörande pensionstagare högt värderas.

Under sådana förhållanden synes den av kommittén förordade sammanslagningen
ej böra ifrågasättas, om icke därigenom må kunna vinnas några
så betydande fördelar, att de fullt uppväga de olägenheter och svårigheter
av högst avsevärd grad, som, enligt vad postsparbanksstyrelsen påvisat,
sammanslagningen skulle åtminstone för postsparbankens del medföra.

Dessa fördelar äro, enligt vad av kommittén uppgivits, huvudsakligen,
att genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för postsparbankens
personal bleve betryggad, även för den händelse att bankens verksamhet
i framtiden komma att avtaga, i vilket fall den möjligen överflödiga
personalen i postsparbanken kunde beredas sysselsättning inom postverket,
samt att arbetet å postkontoren skulle förenklas därigenom att allenast en
huvudredovisning för hela förvaltningen behövde för varje redovisningsperiod
avgivas.

Beträffande den första av dessa förmenta fördelar lärer densamma kunna
vinnas utan ett uppgivande av postsparbankens mera fristående ställning.
Hinder möter ju ej att, även om postsparbanken bibehålies såsom ett självständigt
ämbetsverk, för ordinarie tjänsteman vid banken meddela föreskrift
därom att han är skyldig underkasta sig förflyttning till befattning inom
postverket.

Sistnämnda verk har nämligen, såsom av kommittén ock framhållits,
visat sig vara en i stark utveckling stadd institution, som alltid torde kunna
bereda sysselsättning åt dem bland postsparbankens personal, som kunde
bliva överflödiga, för den händelse bankens verksamhet i framtiden komme
att avtaga.

Emellertid torde någon tillbakagång av postsparbankens verksamhet
och därav härflytande behov av indragning av personal i banken ej vara
att befara. Även om delägarebehållningen och i någon mån insättnings -

beloppet under en del av de förflutna åren minskats, har däremot, såsom
ovan angivits, antalet insättniugsposter varit i stigande, oeh det är just
utförandet av arbetet med insättningsposternas bokförande, som kräver deri
ojämförligt största personalen inom postsparbanksstyrelsen. Dessutom torde
höra, såsom även här ovan antytts, ihågkommas, hurusom banken, utöver
sin ursprungliga uppgift, fått sig ålagt bestyret med att för riksförsäkringsanstalten
uppbära försäkringsavgifter och belopp, som erläggas för förvärvande
av livränta, samt utbetala de av anstalten beslutade livräntor och
andra skadeersättningar, ävensom förvalta inflytande försäkringsmedel; att
för barnmorskornas pensionsanstalt mottaga insättningar och utbetala pensioner
samt förvalta pensionsanstaltens medel; att gemensamt med riksförsäkringsanstalten
handhava en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall; samt att, med anledning av lantränteriemas
indragning, i landsorten utbetala pensioner eller understöd från civilstatens
änke- och pupillkassa, folkskollärarnas pensionsinrättning och änke- och
pupillkassa ävensom småskollärares in. fl. understödsanstalt samt lärarnas vid
elementarläroverken änke- oeh pupillkassa.

Den verksamhet, som av postsparbanken utövas på grund av dessa densamma
ålagda uppgifter, har år efter år betydligt ökats och torde val ej heller
komma att för framtiden avtaga.

I sammanhang härmed torde böra erinras därom att, enligt av lantbruksstyrelsen
den 1 december 1908 avgivet underdånigt förslag angående
ordnande av kreditförhållandena för det mindre jordbruket, över vilket förslag
postsparbanksstyrelsen den 5 mars 1909 avgivit infordrat underdånigt
yttrande med tillstyrkande av nådigt bifall, postsparbanken skulle såsom
förmedlare av de lån, som komme att ställas till de av lantbruksstyrelsen
föreslagna jordbruk sföreningarnas förfogande, från riksgäldskontoret rekvirera
de varje förening beviljade lånemedlen samt därefter distribuera desamma
till de särskilda föreningsmedlemmarna, vilka sedermera skulle äga att till
postsparbanken erlägga förfallande kapital- och räntebetalningai å de utlämnade
lånen.

Det skulle ock tillhöra postsparbanksstyrelsen att från föreningarna
emottaga och omhänderhava skuldförbindelserna å lånen ävensom de särskilda
föreningsmedlemmarnas garantibevis samt att med dessa förbindelser
och bevis vidtaga de åtgärder, vilka kunde bliva erforderliga för indrivande
av statslån m. m.

För utförande av de med dessa uppgifter förbundna göromål komma givetvis
att krävas ökade arbetskrafter inom postsparbanksstyrelsen.

Slutligen anser sig postsparbanksstyrelsen böra meddela, att inom den

kommitté, som hur att avgiva underdånigt yttrande oeh förslag angående
anordnande här i landet av eu ålderdomsförsäkringsanstalt, fråga uppstått
om postsparbankens anlitande för utbetalande av från anstalten beviljade
pensioner.

Gentemot löneregleringskommitténs påstående att genom postsparbankens
ingående såsom eu byrå i generalpostsyrelsen arbetet a postkontoren
skulle förenklas, i det att allenast en huvudräkning för hela förvaltningen
post och postsparbank — behövde för värjo redovisningsperiod avgivas,
torde erinras därom att postkontorens huvudräkenskaper beträffande postsparbanken
avgivas för var tiodagsperiod, under det att huvudräkenskapen
för postverket — postmedelsräkningen — omfattar eu kalendermånad.

Det är nämligen av högsta vikt att postkontorens redovisningar
rörande insättningar och uttagningar från postsparbanken avgivas, så ofta
lämpligen ske kan, på det att möjligen befintliga överskottsmedel skyndsamligen
komma postsparbanksstyrelsen tillhanda och bliva fruktbargjorda.

I postsparbanksräkenskapen från postkontoren ingående uppgifter rörande
de vid postkontoret och underlydande poststationer försiggångna insättningar
och verkställda uttagningar måste, så snart ske kan, bliva tillgängliga
för postsparbanksstyrelsen, på det att svårighet ej må beredas motboksägare
att utbekomma uppsagda medel. Vidare är det nödigt, att riksförsäkringsanstalten
på grund av postanstalternas postsparbanksredovisningar
skyndsamligen meddelas uppgift angående inbetalade försäkringspremier och
kapitalbelopp för förvärvande av livräntor, på det att dels, i händelse av
anmälan om skada, anstalten må äga kännedom om huruvida försäkringspremie
blivit erlagd eller ej, dels ock ifrågasatta livräntor må kunna utan
uppskov utbetalas till därtill berättigade.

Men även om, såsom vid något tillfälle ifrågaställts, men av generalpoststyrelsen
ej ansetts lämpligt eller nödigt, postkontorens huvudredovisningar
beträdande postmedel skulle avgivas för varje tiodagsperiod i stället
för månatligen, torde ej vara lämpligt, att denna redovisning omfattar jämväl
postsparbankens medel. Eu dylik hela postkontorets förvaltning avseende
räkenskap borde granskas av såväl postverkets som postsparbankens
revisionsfjänstemän, vilket skulle vålla tidsutdräkt och jämväl mången gång
åstadkomma oreda; och, utom det att arbetet å postkontoret skulle ökas
genom upprättande månatligen av tvenne postmedelsräkningar i stället för
en, bleve detta arbete i avsevärd grad mera invecklat än vad nu är fallet.
Då ju, såsom av kommittén även delvis betonats, särskilda bokslut fortfarande
skulle upprättas för postverket, postsparbanken, riksförsäkrings -

Generalpost
styrelsen
7 u 1910.

anstalten, barnmorskornas pensionsanstalt samt fiskareförsäkringsanstalten,
bleve nödigt att de särskilda slagen av medel, allt efter sin art, i postkontorets
huvudredovisning upptoges i skilda kolumner. Någon förenkling
och därav härflytande lättnad för postkontorspersonalen skulle härigenom
ej åstadkommas utan tvärtom.

Av den vid kommitténs betänkande fogade bilagan, innehållande resultatet
av en undersökning rörande gällande föreskrifter inom åtskilliga utländska
postsparbanker, framgår, att envar av dessa har en från postverket
skild stat. Enligt vad postsparbanksstyrelsen vidare inhämtat, äro
postsparbankerna i Belgien, Frankrike och Nederländerna särskilda ämbetsverk
eller, rättare uttryckt, avdelningar av vederbörande ministerier. I Frankrike
är visserligen ’La Caisse national d’épargne’ upptagen såsom eu
direktion på postverkets stat, men samhörigheten existerar blott formellt.
Den franska såväl som den belgiska och nederländska postsparbanken har
sin egen, av poststyrelsen oberoende direktion och sin egen förvaltning.
Den enda gemenskapen med postverket består däri, att postanstalterna användas
såsom organ för postsparbanken.

Postsparbanken har haft förmånen att från postverket åtnjuta ett kraftigt
stöd vid utövandet av sin verksamhet, vilket stöd postsparbanksstyrelsen
hoppas må för framtiden komma att fortfara. Men lika litet som det torde
kunna ens ifrågasättas, att riksförsäkringsanstalten, som jämväl äger rätt
att utan gottgörelse till postkassan anlita postfunktionärer för försäkringsgöromåls
utförande, på grund därav skulle ingå såsom eu byrå i generalpoststyrelsen,
lika litet torde de ekonomiska och övriga fördelar postsparbanken
röner av postverket berättiga till vidtagande av den av kommittén
föreslagna åtgärden om postsparbankens införlivande med generalpoststyrelsen,
genom vilken sammanslagning, såsom postsparbanksstyrelsen trott sig visa,
några som helst fördelar ej skulle vinnas, utan tvärtom olägenheter och
svårigheter av åtskilliga slag och avsevärd grad vara att befara.

Generalpoststyrelsen, vars yttrande infordrades av Kung], Maj:t, uttalade
sig i ett den 1 november 1910 avgivet utlåtande på följande sätt:

»Generalpoststyrelsen, som haft tillfälle taga del av postsparbanksstyrelsens
den 4 nästlidna oktober i ärendet avgivna underdåniga utlåtande,
anser i likhet med sistnämnda styrelse mycket önskvärt, att densamma uppföres
å ordinarie stat. Att därvid en del förhållanden — särskilt postsparbanksgöromålens
utförande till stor del genom postverkets funktionärer och
med användande av postverkets lokaler — kunde tala för den nuvarande postsparbanksstyrelsens
anordnande som en byrå i generalpoststyrelsen må ej

bestridas, men u andra sidan skulle eu dylik byra med hänsyn till de
speciella funktioner, den hade att utföra, intaga eu sådan särställning
inom generalpoststyrelsen, att den ifrågasatta postsparbanksbyrån, om ock
formellt tillhörande generalpoststyrelsen, i verkligheten komme att framträda
såsom ett väsentligen självständigt verk. Chefen för en postsparbanksbyrå
i generalpoststyrelsen torde icke få tid övrig att såsom ledamot deltaga i
handläggningen av ärenden, hörande till generalpoststyrelsens övriga byråer,
och att cheferna för sistnämnda byråer skulle jämte sina redan förut tämligen
olikartade göromål åläggas deltaga i en större penningförvaltning, lärer
icke vara lämpligt, i synnerhet som, även under förutsättning av postsparbanksstyrelsens
ombildande till en byrå i generalpoststyrelsen, särskilt utsedda
personer med nödig kompetens torde komma att hos centralförvaltningen
deltaga i handläggningen av viktigare postsparbanksärenden.

Itc förnämsta fördelar, som enligt löneregleringskommitténs mening
skulle vinnas genom postsparbankens ingående i postverket, vore, att därigenom
den ordinarie personalens inom postsparbanken ställning bleve
betryggad även för den händelse bankens verksamhet komme att avtaga,
i vilket fall postverket skulle kunna bereda sysselsättning åt den del av
ifrågavarande personal, som kunde bliva överflödig i postsparbanken, samt
att arbetet ä postkontoren skulle förenklas, i det att allenast en huvudredovisning
för hela förvaltningen behövde för varje redovisningsperiod
avgivas.

Vad beträffar den avsedda fördelen för postsparbankspersonalen, bär
emellertid postsparbanksstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande anfört, att
även om postsparbanken bibehölles såsom ett självständigt ämbetsverk, berörda
fördel kunde vinnas därigenom att föreskrift meddelades om skyldighet
för ordinarie tjänsteman vid postsparbanken att underkasta sig förflyttning
till befattning inom postverket. Mot en dylik föreskrift finns från postverkets
sida intet att erinra. Att, i händelse postsparbanken mot förmodan
skulle gå tillbaka i sådan grad, att indragning av ordinarie personal därstädes
ifrågakomme eller bankens verksamhet rent av komme att inställas,
bereda annan sysselsättning åt postsparbanksstyrelsens ordinarie tjänstemannapersonal,
bör, med hänsyn därtill att denna personal är jämförelsevis
fåtalig, icke vålla postverket några svårigheter; och enär det lär vara avsett
att för framtiden rekrytera postsparbankspersonalen uteslutande med
poststjänstemän, skulle sagda personal så småningom komma att innehava
den kompetens, som kräves av tjänstemän vid postverket.

Vidkommande den förenkling av postkontorens redovisning, som förmenats
kunna vinnas genom postsparbankens ingående i postverket, så

3. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

ansluter sig generalpoststyrelsen helt och hållet till vad postsparbanksstyrelsen
anfört därom att genom ämbetsverkens sammanslagning någon
förenkling och därav härflytande lättnad för postkontorspersonalen icke
skulle åstadkommas, utan tvärtom, och tillåter sig generalpoststyrelsen i
detta sammanhang meddela, att under arbetet på ett nytt medelsredovisningsreglemente
för postkontoren, vilket utfärdades nästlidna år, det visserligen
var på tal att förändra postkontorens månatliga redovisning för
postmedel till redovisning 10-dagsvis, men att en sålunda förändrad redovisningsskyldighet
ansågs skola bliva onödigt betungande för postkontoren.

Enär således den ena av de huvudsakliga fördelar, som ansetts kunna
vinnas genom postsparbankens införlivande med postverket, torde kunna
ernås även utan en dylik sammanslagning, samt den andra förmenta fördelen
måste frånkännas egenskapen av något för postverket förmånligt,
men däremot den ifrågasatta sammanslagningen skulle innebära, att generalpoststyrelsen
tillfördes en byrå med väsentligen annan ställning än de
övriga byråerna beträffande göromålens såväl art som handläggning, anser
generalpoststyrelsen sig böra biträda postsparbanksstyrelsens hemställan om
dennas uppförande å ordinarie stat såsom en fristående institution.

Löneregleringskommittén har bland annat framställt förslag om användande
för insättning i postsparbanken av frimärken, fästade på sparkort;
men särskilt med hänsyn till gällande, av postsparbanksstyrelsen
åberopade bestämmelser om arvode till frankoteckensförsäljare, på grund av
vilka bestämmelser dylik försäljare skulle, om kommitténs förslag bifölles,
av postverket erhålla ersättning även för försäljning av frimärken, som
kornrne att användas för icke postalt ändamål, torde berörda förslag åtminstone
för närvarande icke böra till någon åtgärd föranleda.»

1>efal%. Vid behandlingen i statsrådet den 24 mars 1911 av frågan om ny

S4/s 1911. utgiftsstat för postsparbanken yttrade dåvarande statsrådet och chefen för
kungl. finansdepartementet angående postsparbankens framtida ställning
bland annat följande.

Kedan vid behandlingen av frågan om postsparbankens överflyttande
på ordinarie stat har jag betonat angelägenheten av att dess organisation
erhåller nödig styrka. För att en sådan institution skall kunna framgångsrikt
fylla sin uppgift, är det emellertid också erforderligt, att den
äger en icke ringa grad av rörelsefrihet och att den arbetar under så litet
betungande former som möjligt; den bör kunna fritt och obehindrat taga
de initiativ, vartill utvecklingen kan föranleda. Framför allt måste man
fordra, att själva dess organisation icke i något av nu angivna avseenden

verkar till hinder i dess verksamhet. Det synes mig emellertid vara att
befara, att detta just skulle bli förhållandet, om, såsom löneregleringskommittén
ifrågasatt, bankens högsta ledning skulle utgöras av eu myndighet
med uppgifter, som ligga helt vid sidan om bankens. Bankens
intressen skulle för den ledande myndigheten lätt nog komma att få stå
tillbaka för vad som är denna myndighets egentliga uppgift. Det synes
mig redan ligga i sakens egen natur, att med ett så intimt inordnande av
postsparbanken i postverket, som löneregleringskommittén föreslagit, sådana
för postsparbanken oförmånliga situationer icke kunna undvikas. Vad postsparbanksstyrelsen
och generalpoststyrelsen härom anfört, styrker mig ytterligare
i denna uppfattning. Aven för generalpoststyrelsens arbete torde
den av kommittén föreslagna sammankopplingen av verken närmast verka
som ett hinder.

Med avseende härå håller jag före, att den av postsparbanksstyrelsen
föreslagna lösningen av den föreliggande frågan ur allmän organisatorisk
synpunkt sett är att föredraga framför löneregleringskommitténs förslag.

Beträffande de särskilda fördelar, som enligt löneregleringskommitténs
mening skulle vara förenade med postsparbankens inordnande i postverket,
så avse dessa till en början intressen, som icke torde kunna tillmätas
samma betydelse som dem jag nu vidrört. Yad postsparbanksstyrelsen och
generalpoststyrelsen anfört symes mig också giva vid handen, att åtminstone
om de huvudsakliga syftemålen med kommitténs förslag kan sägas, att desamma
dels kunna vinnas på andra vägar och dels knappast kunna vare
sig ur postsparbankens eller generalpoststyrelsens synpunkt betecknas såsom
särskilt eftersträvansvärda. Det förra gäller möjligheten för postsparbankens
personal att, i händelse några tjänster inom banken varda obehövliga,
vinna befordran i postverket, och det senare avser den förmenta
fördelen av en huvudredovisning för varje postkontor.

Löneregleringskommittén har slutligen räknat med att den ifrågavarande
sammankopplingen av postsparbanken och postverket skulle komma att medföra
besparing i kostnader för förstnämnda verk, detta huvudsakligen därigenom
att vissa befattningshavare i generalpoststyrelsen skulle kunna övertaga
motsvarande befattningshavares i postsparbanken funktioner. Kommittén
har härvid närmast åsyftat, att kassörstjänsten och förste vaktmästarebefattningen
å postsparbanksbyrån skulle kunna indragas. Även förutsatt, att
detta vid postsparbankens inordnande i postverket utan olägenhet skulle
låta sig göra, varom jag för min del icke är övertygad, så är den besparing,
som härigenom skulle göras, ingalunda av den omfattning, att den

ensam för sig bör få vara avgörande för den mycket betydelsefulla frågan
om postsparbankens plats i statsförvaltningen.

Då jag alltså å ena sidan anser, att en lycklig utveckling av postsparbanken
förutsätter en självständig organisationsform, som naturligt och
obehindrat av samorganisation med ett annat verk låter anpassa sig efter
bankens särskilda behov och som befordrar initiativtagande samt i övrigt
all nödig rörlighet och snabbhet vid göromålens utförande, och jag å andra
sidan icke blivit övertygad därom, att den av löneregleringskommittén föreslagna
anordningen väsentligen betingas av något annat statsintresse, har
jag i fråga om det organisations- och löneregleringsförslag, som jag låtit
utarbeta, utgått från att postsparbanken jämväl framgent skall vara eu
självständig institution, dock med den anknytning till postverket, som betingas
därav, att postanstalterna fungera såsom postsparbankskontor.

Till de skäl, som bestämt mig för att förorda en sådan anordning,
liar efter det att löneregleringskommittén avgav sitt betänkande, tillkommit
ytterligare ett, med vilket kommittén vid sådant förhållande givetvis icke
hade att räkna. Härutinnan tillåter jag mig framhålla, att förslaget om
postsparbankens inordnande i postverket av kommittén ställts i samband
med och i viss mån gjorts beroende därav, att förvaltningen av postsparbanksmedlen
överflyttades på riksbanken eller riksgäldskontor. Då, pa
sätt jag längre fram skall närmare utveckla, kommitténs förslag rörande
förvaltningen av ifrågavarande medel mött bestämd gensaga från fullmäktige
i såväl riksbanken som riksgäldskontoret och detsamma förty icke lärer
böra vinna understöd, vill det synas, som om en icke oviktig förutsättning
för förslaget att inordna postsparbanken såsom en byrå i generalpoststyrelsen
skulle hava bortfallit.

Löneregleringskommittén har framhållit, att, under förutsättning att
den nu av mig berörda frågan komme att lösas i överensstämmelse med
vad kommittén föreslagit, postverket och postsparbanken skulle komma att
sammanföras under ett och samma departement.

För min del håller jag före, att så tilläventyrs bör bliva fallet, även
i det fall att det av mig framlagda förslaget vinner Eders Kung], Maj:ts
och Riksdagens bifall. Jag anser detta naturligt närmast med hänsyn därtill,
att postsparbanken under alla förhållanden lärer vara nödsakad att taga
postverkets tjänster i anspråk i betydande utsträckning. Men jag finner
ännu ett skäl härtill uti den av den av mitt förslag förutsatta möjligheten,
att befattningshavare vid postsparbanken kan överflyttas till tjänst inom
postverket.»

Kung!. Maj:t avlät, i överensstämmelse med departementschefens hemställan,
proposition till 1911 års riksdag, och Riksdagen godkände i
huvudsak Kungl. Maj:ts förslag, varigenom postsparbanken för tiden från
och med 1912 års ingång kom på ordinarie stat och erhöll den mera självständiga
ställning, som av 1908 års postsparbankssakkunniga ifrågasatts.

Beträffande spörsmålet, huruvida postsparbankens självständiga ställning
bör i fortsättningen bibehållas, eller om banken bör införlivas med
postverket, tillåta sig postsparbankssakkunniga anföra följande.''

Såsom de sakkunniga förut framhållit, kommer postsparbanken — i
enlighet med därom av 1921 års riksdag fattat beslut — att med innevarande
års utgång befrias frän de banken nu påvilande bestyr för riksförsäkringsanstaltens
räkning ävensom från åliggandet att utbetala pensioner
och understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I följd därav
komma samtidigt postsparbankens pensions- och försäkringsavdelningar att
indragas. Av postsparbankens biuppgifter komma sedan endast att kvarstå
skyldighet för banken att mottaga inbetalningar till den på frivilliga
avgifter grundade pensionsförsäkringen och att utbetala pensioner från civilstatens
änke- och pupillkassa, diet sistnämnda bestyret torde även inom
kort komma att avlyftas postsparbanken. Postsparbankssakkunniga hava
nämligen inlett underhandlingar med styrelsen för nämnda kassa i S3rfte att
kassan skulle själv övertaga utbetalningarna i ungefär enahanda ordning
som numera äger rum beträffande pensioner från statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. Från nästa års ingång kommer postsparbanken
icke heller att förvalta några fondmedel för annan institutions
räkning. Inbetalningar till den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen
sker i så ytterst ringa omfattning, att postsparbankens härav
föranledda bestyr kunna utan vidare lämnas ur räkningen. I stort sett
kommer alltså postsparbankens verksamhet att från nästa års ingång inskränka
sig till vad den från början avsåg, att driva egentlig sparbanksrörelse.
Denna inskränkning i verksamheten gör givetvis nu föreliggande
fråga mindre komplicerad. Därest eu förändring av postsparbankens ställning
skulle anses önskvärd, är det helt naturligt lättare att nu vidtaga eu
sådan, än därest omfattningen av bankens verksamhet förblivit oförändrad.

Vid bedömandet av nu föreliggande spörsmål kunna de sakkunniga
alltså utan vidare förbigå, vad av postsparbanksstyrelsen och andra myndigheter
på sin tid anförts rörande postsparbankens många uppgifter vid
sidan om dess egentliga verksamhet.

T detta sammanhang anse sig de sakkunniga böra erinra därom att

/.''/// dra rika
(lag.

Poalsparliankssakkunnigas
yttrande
och förslag.

frågan om anlitande av postsparbanken för ordnande av kreditförhållandena
för det mindre jordbruket numera torde kunna anses fallen.

Så gott som postsparbankens hela inlåningsrörelse förmedlas genom
postanstalterna i riket. Jämväl utbetalningar av uppsagda medel till motboksägarna
ske — om man bortser från de belopp, som utbetalas genom
postsparbankens huvudkassa — på enahanda sätt. Postverket ombestyr
således genom sina tjänstemän praktiskt taget postsparbankens hela inlåningsoch
utbetalningsrörelse. Och i synnerhet nu, då den enskilda bankverksamheten
nått en sådan utveckling, att det finnes ett eller flera bankkontor
på varje plats av någon betydenhet och även de större enskilda bankerna
söka suga till sig småkapitalet, beror mycket på den enskilde posttjänstemannens
intresse för postsparbanken. Ty även om storleken av den inlåningsränta,
postsparbanken betalar, jämte den särskilda trygghet placering i postsparbanken
innebär, äro mest avgörande, då det för eu person gäller att
bestämma, huruvida han skall insätta sina besparingar i postsparbanken
eller i enskild bankinrättning, kan det dock icke bortses från det faktum,
att posttjänstemännen kunna i avsevärd mån bidraga till ökade insättningar
i postsparbanken. Då emellertid posttjänstemännen vid utförandet av deras
egentliga åliggande, postarbetet, lyda under generalpoststyrelsen, men vid
handläggningen av postsparbanksärendenunder styrelsen för postsparbanken,
bibringar detta förhållande säkerligen i många fall posttjänstemännen den
uppfattningen, att postsparbanksgöromålen äro någonting för deras egentliga
tjänst främmande och att dessa göromål därför icke behöva omfattas
med samma intresse som de rena postgöromålen. Härtill torde hava bidragit,
att posttjänstemännen sedan gammalt ansett postsparbanken med
dess tunga organisation såsom ett synnerligen byråkratiskt ämbetsverk.
Postsparbankssakkunniga hoppas visserligen, att den förestående omorganisationen
av banken skall åstadkomma ändring härutinnan, men frukta, att
det skulle bliva svårt att bland posttjänstemännen helt utrota denna gamla
föreställning om postsparbanken, därest den skulle bibehållas såsom ett
självständigt ämbetsverk.

Såsom förut framhållits förmedlar postverket så gott som postsparbankens
hela inlåningsrörelse och även huvudparten av alla uttagningar
från banken. Någon ändring härutinnan kan icke åvägabringas, utan posttjänstemännen
landet runt måste säkerligen alltjämt utföra dessa viktiga
delar av postsparbanks verksamheten, och postsparbanken kommer helt
visst att även i fortsättningen i lika stor omfattning som nu taga post -

verkets tjänster i anspråk. Bankens verksamhet är så fullständigt beroende
av postverket, att den förutan detta verk knappast kan utföra eu enda
operation. Enbart dessa omständigheter tala enligt de sakkunnigas bestämda
uppfattning för, att postsparbanken bör införlivas med postverket.

Härtill kommer, att med den, administrativt sett, jämförelsevis begränsade
uppgift, som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen
innebär, bibehållandet av banken såsom självständigt ämbetsverk icke kan
anses vara erforderligt.

Ytterligare ett par viktiga skäl kunna andragas för bankens införlivande
med postverket. Det ena av dessa rör frågan om ersättningen till
postverket för dess prestationer för postsparbankens räkning.

Beträffande detta spörsmål tillåta sig de sakkunniga till en början
erinra därom att Ivungl. Maj: t den 19 juni 1919 i sammanhang med utfärdande
av nytt avlöningsreglemente för kommunikationsverkens tjänstemän
förordnade, att de då enligt Ivungl. Maj:ts särskilda brev utgående
ersättningar till viss postkontorspersonal och viss personal vid statens järnvägar
för förrättande av göromål, avseende bland annat postsparbanken,
skulle vid ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementet den 1 juli 1920
upphöra att utgå, i anledning varav styrelsen för postsparbanken anbefalldes
att verkställa utredning och inkomma med förslag i fråga om de
ändringar av gällande grunder för ersättning åt postverket för bestyret
med postsparbanksgöromål, som kunde föranledas av de ändrade förhållandena.

I skrivelse den 80 augusti 1919 avgav styrelsen för postsparbanken
till Ivungl. Maj:t den anbefallda utredningen och föreslog därvid, bland
annat, att från förslagsanslaget å postsparbankens stat till »ersättning åt
befattningshavare hos generalpoststyrelsen och vid postverkets lokalförvaltningar
för handläggning av postsparbanksgöromål» skulle utbrytas ett fixt
anslag till postverket å 78,000 kronor, motsvarande ersättning, med angivet
belopp, till postkontorstjänstemän och föreståndare för förenade post- och
statsbanestationer år 1918.

Över vad postsparbanksstyrelsen sålunda föreslagit infordrade Ivungl.
Maj:t yttrande från generalpoststyrelsen. I sitt den 22 oktober 1919 avgivna
utlåtande framhöll generalpoststyrelsen, bland annat, att postanstalterna
givetvis vore de för staten billigaste organ för postsparbankens verksamhet,
som kunde anlitas, men klart vore, att det ökade arbete för postpersonalen,
som därav föranleddes, förorsakade postverket kostnader. Därest
postsparbanken, såsom ock vid avgörandet år 1911 av frågan om postsparbankens
inordnande inom statsförvaltningen från visst håll ifrågasattes,

blivit anknuten till postverket såsom ett led i dess organisation, hade givetvis
omförmälda kostnadsökning bort allt framgent drabba postverket. Så
blev emellertid icke förhållandet, utan postsparbanken organiserades såsom
ett självständigt ämbetsverk. Då postsparbanken alltså av statsmakterna
organiserades såsom eu fristående gren av statsförvaltningen, kunde generalpoststyrelsen
för sin del icke finna annat än riktigt, att densamma ock
belastades med alla de utgifter, som hänförde sig till dess verksamhet.
Postsparbanksstyrelsen hade — framhöll generalpoststyrelsen — genom sitt
föreliggande förslag för sin del godkänt principen, att postverket borde
erhålla gottgörelse för sina prestanda för bankens räkning. Generalpoststyrelsen
hölle före att, om ersättning skulle utgå, detta borde ske med
ett belopp, som, såvitt sig göra läte, motsvarade postverkets självkostnader.
På grund av inom st}rrelsen verkställd utredning ansåg sig generalpoststyrelsen
kunna beräkna denna postverkets självkostnad till 566,000 kronor
om året.

Generalpoststyrelsen påyrkade, att de ifrågasatta förändringarna i av -seende å regleringen av postverkets ekonomiska mellanhavande med postsparbanken
måtte regleras från den tidpunkt det nya avlöningsreglementet
för kommunikations verken och därav föranledda ändringar trädde i tilllämpning.

Över vad generalpoststyrelsen sålunda föreslog avgav styrelsen för
postsparbanken den 20 november 1919 infordrat utlåtande till Kungl.
Maj:t.

I detta yttrande anförde postsparbanksstyrelsen, bland annat, följande.

Alltifrån den tid, postsparbanken hade eu sådan ställning, att den i
viss mån kunde betraktas såsom en byrå inom postverket, hade postsparbanken
av nämnda verk åtnjutit vissa mycket avsevärda ekonomiska förmåner.
Det förhållandet, att postsparbanken sålunda stode i ekonomiskt
beroende av postverket, uppmärksammades under de förarbeten, som resulterade
i beslutet om postsparbankens uppförande som ett självständigt
ämbetsverk. Men ehuru rätta tillfället då varit inne att klara upp hithörande
frågor, lämnades de oavgjorda, och det fick med statsmakternas
och generalpoststyrelsens göda minne i detta hänseende förbliva vid vad
som förut vaiit. Postsparbankens åtnjutande av berörda förmåner hade
kommit att betraktas såsom en sak, som skulle så vara.

Styrelsen för postsparbanken ställde sig a priori icke avvisande mot
ett förslag om höjning av det anslag å 78,000 kronor, som, enligt vad
styrelsen i sin skrivelse den 30 augusti 1919 förordat, skulle utgå till
postverket.

Om Un styrelser! i princip biträdde generalpoststyrelsens uppfattning,
att det ekonomiska förhållandet mellan postsparbanken och postverket borde
regleras, kunde postsparbanken dock icke tillstyrka, att eu sådan reglering
komtne till stånd på grundvalen av genera!poststyrelsens föreliggande
förslag.

Styrelsen för postsparbanken trodde icke, att de beräkningar, på vilka
generalpoststyrelsen grundat sitt förslag, kunde godkännas Enligt postsparbanksstyrelsens
förmenande borde frågan åter tagas upp från början
och, innan den ånyo underställdes Kungi. Maj:ts prövning, förberedas
genom förutgående underhandlingar mellan de båda styrelserna.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen, att
statsmakterna — såsom generalpoststyrelsen framhållit — i princip godtagit
den ståndpunkt, att de affärsdrivande verken borde erhålla gottgörelse
för bestyr, som utfördes ej blott för allmänhetens räkning utan även förandra
statsinstitutioner. Med hänsyn härtill syntes riktigt, att postverket
bereddes gottgörelse för ifrågavarande göromål, motsvarande verkets självkostnader.
För fastställandet av dessa kostnader vore dock ytterligare utredning
erforderlig, därvid givetvis de av frågan berörda verken borde
lämnas tillfälle att medverka.

I avvaktan härpå upptogs i postverkets utgiftsstat bland omkostnaderna
ett anslag »ersättning till postverket för postsparbanksgöromål» å 87,000
kronor, däri inbegripet ett belopp av 9,000 kronor i ersättning för postsparbanksgöromål
till föreståndare för med statsbauestationer icke förenade
poststationer.

För såvitt de sakkunniga hava sig bekant, har någon vidare utredning
icke blivit verkställd.

Att postverket vill hava största möjliga ersättning av postsparbanken,
och att banken vill slippa undan med minsta möjliga ersättning till postverket,
finna postsparbankssakkuuniga helt naturligt.

Men de vidlyftiga utredningar, som redan verkställts, och de ytterligare
tidsödande utredningar, som säkerligen bleve erforderliga för att
rättvist avväga den ersättning, som skulle utgå till postverket, därest postsparbanken
skulle bibehållas såsom självständigt ämbetsverk, komme otvivelaktigt
att kosta statsverket avsevärda belopp utan att tillföra det allmänna
någon motsvarande nytta. Ty frånsett det i och för sig önskvärda i att
känna storleken av de omkostnader, varje statens särskilda rörelsegren föranleder,
och det ostridigt befogade i, att postsparbanken själv vidkännes
de med bankens verksamhet förbundna omkostnaderna, torde dock, därest
postsparbanken inordnas i postverket, beräkning av dessa kostnader kunna

utföras på ett betydligt enklare sätt än om uppgörelse därom träffas mellan
två skilda verk.

Önskvärdheten att komma ifrån förstnämnda kostsamma utredningar i
ersättningsfrågan, ävensom de i fortsättningen ständigt nödvändiga kalkylerna
häröver, synas därför utgöra ett ytterligare skäl för postsparbankens
införlivande med postverket.

Då postsparbankssakkunniga sålunda hålla före, att postsparbanken bör
införlivas med postverket, hava de ansett, att de icke borde ingå i någon
mera detaljerad prövning av rättmätigheten av det av generalpoststyrelsen
begärda ersättningsbeloppet. Dock vilja de framhålla, att de funnit generalpoststyrelsens
krav väl högt och att, så länge postsparbanksrörelsen ej har
nämnvärt större omfattning än för närvarande, en ersättning till postverket
— även om hänsyn tages till nuvarande relativt höga postavgifter — av
omkring 300,000 kronor för år borde utgöra ett skäligt vederlag.

I detta sammanhang anse sig postsparbankssakkunniga även böra erinra
därom att, därest postsparbanken införlivas med postverket, det anslag å
3,500 kronor, som för närvarande finnes upptaget i postsparbankens utgiftsstat
såsom »ersättning till vissa befattningshavare hos generalpoststyrelsen
för göromål för postsparbankens räkning», givetvis icke vidare behöver utgå.

Likaså torde i sådant fall den ersättning för postsparbanksgöromålens
bestridande, som nu utgår till föreståndare för med statsbanestationer icke
förenade poststationer, beräknad till sammanlagt 9,000 kronor om året, böra
indragas.

Det andra av de övriga skäl, som tala för postsparbankens införlivande
med postverket, är det, att eu dylik förändring skulle möjliggöra inbesparing
av åtminstone några tjänstemannabefattningar, vilket måste tillmätas
en viss betydelse. Även om vinsten icke skulle komma att belöpa
sig till mer än en eller annan befattning, vore den dock tillräcklig för att
de sakkunniga även i denna omständighet skulle se ett motiv för, att postsparbanken
bör införlivas med postverket.

Efter omorganisationen av postsparbanken bleve för övrigt — såsom
å annat ställe i detta betänkande framgår — postsparbankens personal så
fåtalig, att det även av denna anledning måste anses olämpligt att bibehålla
banken såsom ett självständigt ämbetsverk. Och för tjänstemännen
själva vore det säkerligen eu fördel att överflyttas till ett stort kommunikationsverk
med därav följande större befordringsmöjligheter än att tillhöra
ett verk med så ringa antal tjänstebefattningar, att praktiskt taget all befordran
vore utesluten.

IM viktigaste skäl, smil anförts till förman för bibehållandet av postsparbankens
självständiga ställning är, enligt postsparbankssakkunnigas uppfattning,
det, att banken måste, för att framgångsrikt fylla sin uppgift, äga
eu icke ringa grad av rörelsefrihet och beredas tillfälle att arbeta andel
så litet betungande former som möjligt; det vore nödvändigt, att den kunde
fritt och obehindrat taga de initiativ, vartill utvecklingen kunde föranleda.
Man fruktade att, om postsparbanken uppgingc i postverket, sa skulle bankens
utveckling bliva lidande därpå. Bankens högsta ledning skulle därigenom
komma att utgöras av eu myndighet med uppgifter, som läge helt vid
sidan om bankens. Bankens intresse skulle för den ledande myndigheten
lätt nog komma att fa sta tillbaka för vad som vore denna myndighets
egentliga uppgift. Beträffande detta skäl vilja de sakkunniga framhålla,
att de fullkomligt dela den uppfattningen, att de, som bliva satta att leda
postsparbanken efter omorganisationen, måste hava jämförelsevis fria händer
till initiativ och dispositioner. Det blir givetvis nödvändigt, att de,
som komma att bära ansvaret för postsparbankens bestånd och utveckling,
äga en avsevärd befogenhet, och att den, som får sig det närmaste chefskapet
över postsparbanksärendena anförtrott, offrar hela sin arbetsförmåga
och hela sitt intresse åt banken. Men de sakkunniga äro övertygade om,
att allt detta kan vinnas lika bra, om postsparbanken införlivas med postverket
och lägges under en i generalpoststyrelsen nyinrättad byrå som om
banken förblir ett självständigt ämbetsverk. Är förvaltningen lämpligt
organiserad torde det vara likgiltigt, om den person, som skall omhänderhava
den dagliga ledningen av postsparbanksärendena, är byråchef eller
postsparbanksdirektör. Det torde i alla händelser bero ytterst på de personliga
egenskaperna hos chefen, huruvida banken blir väl ledd eller ej,
och det är därför av synnerlig vikt, att till byråchefsbefattningen ävensom
till byråchefens närmaste man endast ifrågakomma med chefsegenskaper
utrustade och jämväl i övrigt fullt lämpliga personer. En duglig och för
sin uppgift intresserad byråchef kan givetvis uträtta mera för banken än
eu postsparbanksdirektör, som icke ägde tillräckligt intresse eller som lämpade
sig mindre såsom organisatör och arbetsledare. Och att eu chef för
eu postsparbanksbyrå i generalpoststyrelsen skulle så småningom förlora
initiativkraft — exempelvis till åtgärder för främjande av sparsamheten -enbart av den anledningen, att lian vore ledamot i generalpoststyrelsen,
hålla de sakkunniga för mindre sannolikt, särskilt som han i så fall säkerligen
finge bereda sig på att bliva förflyttad till eu annan tjänsteställning
inom postverket och på så sätt lämna plats för eu person, som bättre
kunde fylla ställningen som chef för postsparbanksbyrån. Enligt det för

kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet kan nämligen vilken
tjänsteman som helst inom ett verk förflyttas till annan befattning inom
verket, och denna bestämmelse utgör redan en garanti för att eu person i
chefsställning städse skall söka bibehålla såväl intresse för sin tjänst som
sin arbetsförmåga.

För såvitt de sakkunniga kunna uppfatta, har icke heller någon
större initiativkraft förefunnits hos postsparbanken under de år chefen varit
postsparbanksdirektör än under den tid han innehaft byråchefs tjänsteställning.

Generalpoststyrelsen har på sin tid framhållit, att, om postsparbanken
införlivades med postverket, den blivande postsparbank,sbyrån i generalpoststyrelsen,
om ock formellt tillhörande generalpoststyrelsen, i verkligheten
komme att framträda såsom ett väsentligen självständigt verk. Chefen
för eu postsparbanksbyrå i generalpoststyrelsen skulle icke få tid övrig att
såsom ledamot deltaga i handläggningen av ärenden, hörande till generalpoststyrelsens
övriga byråer, och att cheferna för sistnämnda byråer skulle
jämte sina redan tömt tämligen olikartade göromål åläggas deltaga i en
större penningförvaltning, torde icke vara lämpligt, i synnerhet som, även
under förutsättning av postsparbanksstyrelsens ombildande till en byrå i
general poststyrelsen, särskilt utsedda personer med nödig kompetens torde
komma att hos centralförvaltningen deltaga i handläggningen av viktigare
postsparbanksärenden.

Gent emot vad sålunda blivit uttalat, finna sig de sakkunniga böra
göra följande erinringar.

Kuugl. Maj:t uppdrog den 9 oktober 1917 åt särskilda kommitterade,
med generaldirektören Juhlin såsom ordförande, att verkställa utredning
beträffande införande i Sverige av så kallad postcheckrörelse.

I sitt den 20 oktober 1919 avgivna betänkande, som av Kuugl. Maj:t
för kännedom överlämnats till postsparbankssakkunniga, föreslå dessa kommitterade,
att dylik rörelse måtte införas i vårt land.

Postcheckärendena skulle, enligt kommitterades förslag, i generalpoststyrelsen
handläggas inom en där nyinrättad checkbyrå och rörelsen i övrigt
bedrivas genom fyra å olika platser i landet inrättade postcheckkontor. Å
postcheckräkning innestående belopp skulle av postverket förräntas efter
vissa grunder, och viss del av det å dylik räkning innestående kapital
sktille utlånas eller på annat sätt placeras. Frågor rörande medelsplaceringen
skulle avgöras av särskilda fullmäktige, bestående av generalpostdirektören,
chefen för postcheck byrån, en av Kung]. Maj :t särskilt förordnad

ledamot, samt eu av fullmäktige i riksbanken och eu av fullmäktige i riksgäldskontoret,
vilka båda sistnämnda ledamöter bankofullmäktige respektive
riksgäldsfull mäktige var för sig skulle utse.

Kommitterade framhålla i sitt betänkande, att placeringen av i postehcckrörelsen
innestående medel skulle i stort sett följa de regler, som i
dylikt avseende redan vore fastställda för postsparbanken. Den i frågor
rörande sistnämnda medels placering beslutande myndigheten, postsparbanksstyrelsen,
vore sammansatt bland annat, av generalpostdirektören samt eu
riksgäldsfullmäktig och eu riksbanksfullmäktig, utsedda var för sig av vederbörande
fullmäktige. Kommitterade ansåge, att det vore lämpligt, att riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige till fullmäktige för placering av
postcheck rörel sens medel utsäge samma personer, som vore utsedda till
ledamöter av postsparbanksstyrelsen.

I ett den 24 januari 1920 till Ivungl. Maj:t avgivet utlåtande över
posteheekkommitterades förslag framhöll generalpoststyrelsen, bland annat,
att styrelsen ansåge sig böra förorda postcheckrörelses införande i vårt
land snarast möjligt. Generalpoststyrelsen kunde icke heller finna, att postverkets
ifrågasatta inlåningsrörelse skulle vara ägnad att förrycka fullgörandet
av verkets dittills varande uppgifter. Att åt postverket, som ombesörjde
postanvisnings-, postförskotts-, inkasserings- och tidningsrörelserna,
handhade stämpelväsendet samt förmedlade postsparbanksrörelsen och kronoskatteuppbörden
å landet och som således redan hade en högst betydande
medelsförvaltning, överlåta jämväl postcheckrörelsen, syntes generalpoststyrelsen
både följdriktigt och, på sätt även erfarenheten från andra länder
visat, ur alla synpunkter synnerligen lämpligt.

Riksbanksfullmäktige förordade kraftigt posteheekkommitterades förslag.

Enär generalpoststyrelsen sålunda numera intager en helt annan ståndpunkt
än förut till frågan om lämpligheten att i postverket inrangera eu
institution, som bedriver eu med postsparbanken till art och omfattning
jämförlig rörelse, anse postsparbankssakunniga onödigt att nu ingå i något
utförligare bemötande av den av styrelsen i detta hänseende förut uttalad*''
uppfattningen. Det är nämligen tydligt, att från generalpoststyrelsens sida
numera argument av ovan antydd art icke vidare kunna eller komma att
anföras emot postsparbankens inordnande i postverket.

Till undvikande av missförstånd anse sig postsparbankssakkunniga böra
framhålla, att de anse, att vid avgörande av viktigare postsparbanksärenden
i generalpoststyrelsen särskilda fullmäktige skulle närvara. Till denna fråga
återkomma emellertid de sakkunniga i annat sammanhang.

Fråga är för övrigt, huruvida icke postsparbanksrörelsen och postclieckrörelseu
— sådan den senai’e i omnämnda betänkande av postcheckkoinmitterade
skisserats — komme att få så mycket gemensamt och bleve så
närbesläktade rörelsegrenar, att de, i förekommande fall, borde förläggas
till en och samma byrå i generalpoststyrelsen. Aven till denna fråga återkomma
de sakkunniga senare.

I skrivelse till Herr Statsrådet den 24 februari 1921, i fråga om
indragning av postsparbankens pensionsavdelning, uttalade postsparbankssakkunniga
utan någon meningsskiljaktighet, såsom stöd för sin uppfattning,
att postsparbankens pensionsavdelning borde med 1921 års utgång
indragas och postverket från 1922 års ingång övertaga de bestyr, som postsparbanken
nn utför för pensionsstyrelsens räkning på grund av lagen om
allmän pensionsförsäkring, bland annat, att pensionsutbetalningarna icke
skedde direkt från postsparbankens centralförvaltning utan genom postanstalterna
i riket och att enligt det av de sakkunniga uppgjorda förslaget
postkontoren även skulle komma att åläggas en första kontroll av de vid
såväl postkontoren som poststationerna inlösta kvittokupongerna, och det
kunde icke anses lämpligt, att eu del av revisionen fullgjordes av postanstalterna
och en annan del av postsparbanken, utan det syntes vid sådant
förhållande nödvändigt att förlägga hela revisionsarbetet till postverket.
Vidare skulle postmästarna även pröva inkomna framställningar om rätt
att utkvittera annan tillkommande pension. Och om posttjänsteman vid
utförandet av pensionsgöromål skulle begå eu felaktighet, som måste utredas
genom högre myndighet, så förefölle det vara lämpligare, att utredningen
verkställdes av eller genom generalpoststyrelsen än av postsparbanken.

Då posttjänstemännen nu utföra ett mera omfattande arbete för postsparbanken
än för pensionsstyrelsen, synes ovannämnda enhälliga uttalande
från de sakkunnigas sida kunna med än större fog åberopas såsom stöd för
den uppfattningen, att posttjänstemännen vid sin tjänsteutövning icke böra
lyda under mer än en myndighet, nämligen generalpoststyrelsen.

Den omständigheten, att i varje främmande land, där postsparbank
linnes inrättad, banken har en från postverket skild stat, kunna de sakkunniga
icke tillmäta avgörande betydelse, då det gäller att utfinna den
lämpligaste organisationsformen för vår svenska postsparbank. Varken
i Danmark, Korge eller Schweiz finnes postsparbanksrörelse anordnad.
Och det vore närmast med dessa länder, vilka i så många hänseenden
överensstämma med vårt eget land, som en verkligt belysande jämförélse
skulle kunna ske.

På grund av vad sålunda anförts, hålla postsparbankssakkunniga bolin
t före,

att postsparbankens ställning såsom självständigt ämbetsverk
bär upphöra och banken införlivas med postverket såsom
en byrå i generalpoststgrelsen.

Kap. Y.

Skolsparkasseverksamhet.

Till post- Med skrivelse den 17 december 1920 har statsrådet och chefen för

kunniga övei--Kiingl. ecklesiastikdepartementet till postsparbankssakkunniga överlämnat
lämnade följande framställningar tillika med däröver av myndigheter avgivna ut^ninga!-1
låtanden för att tagas i övervägande vid fullgörande av det dem lämnade
uppdraget, nämligen:

l:o) Riksdagens skrivelse till Kung! Maj:t den 31 maj 1910, n:r 150,
med hemställan att Kung! Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida till
främjande av ungdomens fostran till sparsamhet åtgärder kunde vidtagas
för att befordra sparkasseverksam heten i skolorna,

2:o) styrelsens för postsparbanken skrivelse till Kungl. Maj:t den 17
mars 1911 med förslag till organisation av skolsparkassor, samt

3:o) styrelsens för Sveriges lärares nykterhetsförbund framställning till
Kungl. Maj:t den 12 november 1912, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder till främjande av sparverksamheten i skolorna, bland annat genom
att hos Riksdagen begära anslag till skolsparkassor.

En närmare redogörelse för ifrågavarande framställningar torde här
vara på sin plats.

Riksdagens I förenämnda riksdagsskrivelse anföres, bland annat, att uti en inom

KungfS<Maj-t Riksdagen väckt motion framhållits betydelsen av att ungdomen fostrades
den si maj till sparsamhet genom undervisning härom och befrämjande av sparkasseJnAe
kurder vaksamheten vid skolorna .

för skolung- Riksdagen hölle före, dels att vad som genom undervisning kunde
ra"1 till {par- göras för sparsam hetens inplantande hos det uppväxande släktet måste ske
samhet, genom naturlig anknytning till skolans olika ämnen, icke genom reglementerade
föreskrifter, dels att vid sidan av den teoretiska sparsamhetsundervisningen
också all uppmärksamhet borde ägnas åt den praktiska verksamhet i
samma syfte, som redan bedreves på flera håll, nämligen skolsparkasseverksamheten.

Särskilt ansåge Riksdagen, att sistnämnda verksamhet borde bedrivas

och utvecklas. Densamma ginge nämligen tit på att i handling uppmuntra
skolungdomen att taga vara på småpengarna och låta den själv erfara,
huru dessa kunde förkovras till större belopp, varigenom de bästa tillfällen
bereddes att tidigt arbeta in sparsamhetens betydelse. Åtskilligt i denna
riktning vore redan gjort vid skolorna, men det vore uppenbart, att mycket
mera kunde göras och borde göras. I andra länder både, enligt för riksdagen
tillgängliga uppgifter, skolsparkasseverksamheten vunnit storartad utbredning.

Riksdagen anhöll, att det täcktes Kung! Maj:t taga i övervägande,
huruvida till främjande av ungdomens fostran till sparsamhet åtgärder kunde
vidtagas för att befordra sparkasseverksamheten i skolorna.

Över denna Riksdagens framställning hava utlåtanden avgivits av överstyrelsen
för rikets allmänna läroverk — efter det yttranden infordrats
från rektorsämbetena vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet
samt föreståndare och föreståndarinnor för enskilda läroanstalter under överstyrelsens
inseende — av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor samt
av domkapitlen.

Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk framhöll, bland annat, att överstyrelsen
meningarna vore mycket delade om lämpligheten av skolsparkasseverksam-^^^rf
heten vid läroanstalter av ifrågavarande slag. I många fäll avstyrktes heltverk V* lvu
och hållet införandet av sådan verksamhet. De skäl, som angåves härför,
voro väsentligen följande. Då lärjungarna själva vanligen icke förtjänade
några penningar, bleve det icke lärjungarnas utan föräldrarnas eller andras
medel, som sparades. Lärjungarna från förmögna hem kunde utan egen
förtjänst lätt fä större besparingar, varigenom de andras avund kunde väckas.
Lärjungarna kunde eggas till strävan att göra insättningar av begäret att
vinna sin lärares eller lärarinnas bevågenhet. Det vore förenat med olägenheter,
att lärjungarna i skolan förehade penningtransaktioner eller dit medförde
penningar, sådana kunde komma bort genom slarv eller fresta vissa
lärjungar till olovliga tillgrepp. Lärjungarnas sparande vore närmast hemmens
sak, och man borde icke överflytta ännu ett verksamhetsområde från
hemmet till skolan, allra helst, såsom åtskilliga undersökningar i sådant
avseende utvisade, de flesta lärjungar redan nu genom hemmens försorg
hade besparade medel. Sparkasseverksamheten skulle upptaga mycken tid
för lärare och lärarinnor och därigenom eventuellt vara till men för deras
närmaste uppgifter; i varje fall vore det obilligt, om man av dem krävde
arbete i detta avseende utan att deras övriga arbete minskades.

Dessa skäl vore enligt överstyrelsens förmenande utan tvivel beaktans 4.

Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

värda, och överstyrelsen ansåge därför, att sparka,sseverksamlieten icke för
det dåvarande borde upptagas vid sådana läroanstalter, där lärarpersonalen
av dessa eller andra skäl ansåge en sådan olämplig, ävensom att i de fall,
då sådan verksamhet kunde komma att upptagas vid ett läroverk, den borde
vara helt och hållet frivillig, såväl beträffande lärarpersonal som lärjungar.

De till överstyrelsen inkomna yttrandena visade emellertid, att bland
lärarpersonalen vid många läroanstalter funnes sympatier eller i vissa fall
livligt intresse för skolungdomens fostran till sparsamhet genom praktiska
åtgärder av det ena eller andra slaget ävensom att vid ett och annat läroverk
åtgärder av detta slag redan vidtagits. Och då överstyrelsen för sin
del ansåge önskvärt, att sådana åtgärder vidtoges vid de läroanstalter, där
nödiga förutsättningar därför funnes, och hölle för sannolikt, att detta komme
att ske vid åtskilliga sådana anstalter, hade överstyrelsen ansett sig böra
framhålla följande synpunkter i fråga om ungdomens fostran till sparsamhet.

Om praktiska åtgärder i samband med ungdomens fostran till sparsamhet
infördes vid skolorna, sä finge det egentliga syftet med dessa icke
vara, att de unga genom sparande erhölle vissa hopsamlade penningmedel,
utan dessa åtgärder borde ingå som ett moment i skolans uppfostrande
verksamhet i det hela. Det vore viktigt, att de unga lärde sig, huru penningar
borde handhavas och användas. Handledning i dessa avseenden
kunde med skäl anses tillhöra eu god uppfostran av de unga. Icke minst
viktigt vore detta med avseende på deras uppfostran till samhällsmedlemmar,
vartill hörde, att de bibringades den insikten, att samlande av penningar även
borde avse dessas användning för gagnande syften i gemensamhet med andra.
Inginge detta moment i lärjungarnas fostran till sparsamhet, skulle helt
visst även deras solidaritetskänsla därigenom väckas och stärkas.

Till sist hemställde överstyrelsen — under framhållande av att styrelsen
livligt behjärtade varje strävan att på frivillighetens och upplysningens
väg främja sparsamheten hos ungdomen och som därför icke heller
skulle underlåta att begagna sig yppande tillfällen att fästa vederbörande
rektorers och lärares uppmärksamhet på vikten av denna angelägenhet —-att Riksdagens skrivelse icke måtte, beträffande läroanstalter under överstyrelsens
inseende, för det dåvarande föranleda någon annan åtgärd än att
överstyrelsen måtte bemyndigas anmoda rektorer, föreståndare eller föreståndarinnor
att för varje år uti vederbörande läroanstalts årsredogörelse
lämna meddelande av ovan angivet slag för den sparkasseverksamhet, som
under året hade bedrivits vid läroanstalten, ävensom för övriga åtgärder,
som kunde hava vidtagits i syfte att främja sparsamheten hos ungdomen.

Överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor framhöll i sitt utlutande,
att det, enligt överstyrelsens åsikt, icke rådde något tvivel, att icke Riksdagens
framställning vore synnerligen förtjänt av Kung!. Maj:ts uppmärksamhet,
ty bristen på sparsamhet och omtanke för framtiden vore ett av
vårt folks utmärkande liationalfel, och intet, som kunde göras för att motarbeta
detsamma, borde underlåtas. Helt visst vore uppfostran av det
uppväxande släktet härför ett av de kraftigaste medlen. Yäl hade därvid
uppfostran i hemmet eu vida större betydelse än allt, som kunde åtgöras
från skolans sida, och man kunde känna sig tveksam inför varje åtgärd,
som vore ägnad att ytterligare till det allmänna överflytta det uppfostrans
ansvar, vilket egentligen borde tillhöra föräldrar och målsmän. Men särskilt
vad folkskolan anginge, måste hänsyn tagas därtill, att ett stort antal
av dess lärjungar hade i uppfostran så svaga hem, att denna skola
måste övertaga även vissa uppgifter, som bättre skulle fyllas av hemmen,
om de vore sådana de borde vara. Om de högre läroverken möjligen kunde
i sparsamhetsfrågan inskränka sig till undervisning, lämnande övningarna i
sparsamhet åt hemmen, så hölle överstyrelsen före, att folkskolan borde
taga sig an även de praktiska sparsamhetsövningarna. Så hade ock sedan
länge skett vid Stockholms folkskolor. Till eu början hade denna sparverksamhet
bedrivits i samarbete med Stockholms stads sparbank. De
former, som därför använts, hade emellertid icke inneburit en tillräckligt
påtaglig kontroll, för att lärarna skulle skyddas mot misstänksamma enskilda
föräldrars beskyllningar mot dem för bristen i de insamlade medlens
förvaltning. Detta hade å sin sida väckt misstämning hos lärarna,
varigenom deras intresse för saken hade minskats och därmed sparverksamheten
i skolorna avtynat. Nytt liv hade denna verksamhet fått, då år
1907 ett samarbete i stället hade organiserats med postsparbanken under
former, som bättre skyddade lärarna för misstänksamheten, så att vid tidpunkten
för utlåtandets avgivande ett 150-tal lärare och lärarinnor vid de
olika skolorna verkade såsom ombud för postsparbanken, sålde sparmärken
åt enskilda skolbarn samt tillhandahölle sådana åt andra bland lärarkåren,
vilka medverkade vid försäljningen. Mången gång hade man dock trott
sig finna, att detta användande av sparkort och sparmärken ej rätt kunde
tillvinna sig de äldre barnens intresse, måhända emedan de erfore eu känsla
av osjälvständighet, då de till läraren skulle avlämna sina små besparingar.
I enskilda klasser hade man därför nått bättre resultat med en sparverksamhet,
som mera bedreves av barnen själva, nämligen dels genom av postsparbanken
lämnade ficksparbössor, dels genom sparbössor, i form av en egnahemsstuga,
som Egnahemssparbanken i Stockholm lämnat.

therdti/iclscH
för Stockholma
stads
folkskolor

''“/» tull.

Domkapitlen.

1''ostsparbanksstyrelsens
framställning
till
Kungl. Maj:t
den 7/s 1911
om wganisa
tion av skolsparkassor.

Då på många ställen postsparbanken helt visst fortfarande komme att
visa sig vara den lämpligaste inrättningen för att göra skolbarnens sparmedel
räntebärande, så syntes det önskvärt, att dess ränteberäkning kunde
något höjas, åtminstone för de små sparmedel, som till densamma överlämnades
från folkskolorna.

De skolmyndigheter, som hade att till Kungl. Maj.t ingiva årliga
berättelser, borde åläggas att i dem ock upptaga redogörelse för de åtgärder,
som vid vederbörande skolor träffats för barnens uppfostran till sparsamhet,
liksom det ock skulle vara ändamålsenligt att i de formulär för folkskolornas
statistiska årsuppgifter, vilka vore under utarbetande, särskilda
rubriker infördes för skolsparkassestatistik.

Domkapitlen hava i sina utlåtanden framhållit ungefär enahanda synpunkter
som överstyrelserna. Samtliga domkapitel hava framhållit vikten
av det uppväxande släktets fostran till sparsamhet, och de ansåge därför
i regel önskvärt, att skolspar kasseverksamheten i all möjlig mån främjades.
De flesta domkapitlen hölle dock före att införande i skolorna av ordnad
sparkasseverksamhet borde ske på frivillighetens väg. Yästerås domkapitel
hemställde emellertid att, såsom en lämplig åtgärd för främjande av denna
verksamhet, i § 29 av folkskolestadgan bland lärares åligganden borde
införas en föreskrift om, att lärare skulle vara skyldig att efter skolrådets
anvisning förestå sparkasseverksamheten vid skolan.

Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den IT mars 1911 hade styrelsen
för postsparbanken, såsom ovan nämnts, framlagt förslag till organisation
av skolsparkassor. I denna skrivelse framhålles, bland annat, följande.

Under de senaste åren hade allt mer här i landet framstått nödvändigheten
därav, att åtgärder vidtoges, för att hos vårt folk väcka och utveckla
sinnet för ekonomisk omtanke, så att utgifterna mera avpassades efter inkomsterna,
samt att för kommande dagars behov avsattes, vad som under
goda tider kunnat besparas.

Om sparsamhet vore en dygd, som det vore angeläget att i möjligaste
mån befordra, så borde tvivelsutan fröet till denna dygd utsås redan i
barndomen genom att i det unga, för intryck mottagliga sinnet inprägla
nyttan av sparsamhet såsom ett oundgängligt villkor för individens och
nationens framåtskridande i materiellt och därigenom även i kulturellt
hänseende.

Insikten härom hade i åtskilliga länder föranlett inrättande av skolsparkassor,
vilka, ursprungligen anordnade för att göra det möjligt för de

mindre bemedlade att spara, sedermera vunnit stor betydelse för barn av
alla klasser och blivit en viktig faktor vid uppfostran till sparsamhet och
självhjälp

Erfarenheten visade nämligen, att lärarnas förmaningar till sparsamhet
samt deras varningar för onödigt utgivande av penningar ej i och för sig
ägde förmåga att hindra barnen att för tillfredsställande av ögonblickets
begär förslösa sina slantar. Först genom den med skolan förenade skolsparkassan,
som praktiskt uppfostrade i sparandets konst, erhölle skolan
ett medel, vilket, på samma gång det hindrade barnen att falla för stundens
lockelser, hos dem inplantade sinne för sparsamhet och lärde dem handhava
penningar samt sålunda för barnen klargjorde nyttan av ekonomisk
omtanke och det stora värdet av den egna sparpenningen.

Även om det måste medgivas, att för de mindre barnen, som på föräldrarnas
tillskyndan till skolsparkassan medförde penningar, vilka de
erhållit såsom gåva, det ej kunde bli tal om sparsamhet såsom en medvetet
utövad dygd, så bleve dock förhållandet annorlunda i den mån barnen
bleve äldre. De började iakttaga, jämföra och överlägga samt komme snart
nog till insikt därom, att sparsamhet vore ett mycket allmänt begrepp,
som kunde tillämpas på otaliga handlingar till eget och andras gagn; de
torstode, att det indirekta sparandet av skolsaker, kläder, husgeråd o. s. v.
vore lika mycket värt som det direkta sparandet av penningar. På sådant
sätt bringade skolsparkassan i dagen hos lärjungarna en mängd impulser,
som eljest skulle ha blivit fördolda för läraren, och vilka förhjälpte honom
till kännedom om varje lärjunges individualitet.

Om fördenskull skolsparkassan hade sitt största värde såsom ett led
i skolans uppfostrarverksamhet, så borde ej heller förbises dess betydelse
ur den allmänna hushållningens synpunkt. Det hade nämligen visat sig,
att dylika kassor utövat ett stort och fördelaktigt inflytande i barnens hem,
därigenom att i många familjer, vilka icke varit sparbankens kunder, barnens
medlemskap i skolsparkassorna riktat uppmärksamheten på vikten av
att spara. En märkbar ökning av sparbankernas fonder hade visat sig å
de orter, varest skolsparkassorna varit talrikast, vilket förhållande icke
kunnat tillskrivas allenast de jämförelsevis små belopp, som insamlats genom
dylika kassor.

Härefter lämnade postsparbanksstyrelsen en redogörelse för skolsparkassornas
verksamhet i olika främmande länder ävensom för vad i samma
riktning ditintills åtgjorts i vårt land.

Att en systematiskt införd uppfostran till sparsamhet vore behövlig i
vårt land och att denna uppfostran måste börja redan vid barnets inträde

4<5

i skolan samt handhavas av lärarepersonalen, syntes numera — enligt postsparbank
sstyrelsens förmenande — hava ingått i det allmänna medvetandet.

Såsom av postsparbanksstyrelsen tillförne meddelats, hade, alltsedan banken
började sin verksamhet, ett samarbete ägt rum mellan denna samt rikets
folk- och småskollärare och lärarinnor, av vilka eu stor del åtagit sig att
såsom ombud för postsparbanken försälja spar märken bland skolbarnen samt
förmedla de besparade medlens insättande i postsparbanken. Då emellertid
dessa märken lydde å 10 öre, men det framhållits såsom önskvärt, att
tillfälle bereddes skolbarnen att till läraren avlämna besparingar å även
mindre belopp, hade postsparbanksstyrelsen beslutat att utfärda särskilda, för
användning vid skolorna avsedda sparkort, uti vilka envar av de 10 rutorna
i dittills brukliga sparkort uppdelats i ytterligare 10 smärre rutor,
varigenom kortet i sin helhet inrymde 100 rutor. Då lärjungen till läraren
avlämnade ett belopp av exempelvis 1 öre, skulle detta av läraren antecknas
i en dylik mindre ruta på ett med lärjungens namn försett sparkort,
vilket förvarades av läraren. Såsom kvitto på det avlämnade beloppet tillställdes
lärjungen ett annat sparkort, åtecknat lärjungens namn och det avlämnade
beloppet samt datum för avlämnandet. Sedan lärjungen sålunda sparat
10 öre, ägde han bekomma ett sparmärke, som han hade att anbringa på
sitt eget kort, under det att vederbörande ruta på det i lärarens förvar befintliga
kortet överkorsades. Efter det 10 sparmärken sålunda uppfä,stats på
lärjungens kort, varigenom detta i förhållande till postsparbanken hade ett
värde av 1 krona, skulle genom lärarens försorg insättning i postsparbanken
på vanligt sätt verkställas i en för lärjungen utfärdad motbok.

Denna metod för sparmedels uppsamlande i skolorna började tillämpas
under höstterminen 1910. Vid samma års utgång voro 1,372 lärare och
lärarinnor anställda såsom sparmärksförsäljare för postsparbankens rakning.

Av vad sålunda blivit anfört, framginge, att även i vårt land intresset
för sparsamhetens praktiska inövande i skolorna, särskilt under de senare
åren, blivit livligare samt att åtskilliga ansatser redan blivit gjorda för skolsparkasseidéns
realiserande. Men vid jämförelse med förhållandena i åtskilliga
andra länder funne man, att ännu mycket kunde och borde göras
för befrämjande här i landet av skolsparkasseverksamheten.

Lika allmänt erkänt och insett som det vore, att skolsparkassan såsom
ett betydelsefullt led i skolans uppfostrarverksamhet borde handhavas
av lärarepersonalen, lika visst vore ock, att dylik kassas framgång till
huvudsakligaste del vore beroende av lärarnas intresse och goda vilja samt

därav att lärjungarna icke bleve föremål för annat inflytande än verkan
av ett gott föredöme.

Det borde därför tillhöra vederbörande skolmyndigheter att vidtaga
lämpliga åtgärder för inrättande av sparkassor vid sådana skolor, där dylika
kassor ej redan anordnats samt att i sin män leda och övervaka verk
samhetens rätta bedrivande vid redan befintliga skolsparkassor. Såsom
centralanstalt för skolsparkassorna vore postsparbanken utan tvivel den enda
lämpliga.

I avseende a handhavandet av de med postsparbanken direkt samarbetande
skolsparkassorna både postsparbanksstyrelsen upprättat ett förslag
till nödiga bestämmelser i ämnet. Enär emellertid detta förslag är
allt för omständligt för att kunna förordas av postsparbankssakkunniga, har
detsamma icke ansetts böra här återgivas.

Jämväl över denna framställning hava, på anmodan, överstyrelsen för Yttranden
rikets allmänna läroverk och överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor ^ZJnstyr™''
samt domkapitlen avgivit utlåtanden. sens förslag

Samtliga i detta ärende hörda myndigheter tillstyrkte, att åtgärder um^v^akat
måtte vidtagas i den av postsparbanksstyrelsen föreslagna riktningen. Men sparkassor.
från flera håll framhölls, att den föreslagna formen för skolsparkasseverksamheten
vore alltför omständlig och att, om verksamheten ordnades sä,
som postsparbanksstyrelsen föreslagit, anordningen skulle komma att betunga
lärarna på sådant sätt, att de säkerligen skulle mista intresset för hela
skolsparkasseverksamheten, som i och för sig vore värd afl uppmuntran
och erkännande. Det hade därför ifrågasatts, att verksamheten, om möjligt,
måtte anordnas under enklare och för lärarna mindre ansträngande
former. Därjämte återupprepade flera av de hörda myndigheterna, att det
vore nödvändigt, att postsparbanken å de medel, som insattes i banken
av skolbarn, gottgjorde något högre ränta än å insatta medel i allmänhet.

Bleve icke detta fallet, fruktade flera av de hörda myndigheterna, att postsparbanken
icke skulle kunna i fråga om skolsparkasseverksamheten sta
ut i konkurrensen med enskilda banker och sparbanker.

Styrelsen för Sveriges lärares nykterhetsförbund anförde i sin ovannämnda ^erigeslära

framställning till Kungl. Maj:t den 12 november 1912, bland annat, att res nykterhets

inom Sveriges lärares nykterhetsförbund hade i de olika lokalföreningarnafraZiMlni»<i

behandlats frågan om uppfostran till sparsamhet som ett led i fostran till till Kungl.

nykterhet. Förbundsstyrelsen hade därvid anmodats, bland annat, att ingå mf angdv»

till regeringen med förslag om sparsamhetsfostrans ordnande, att söka de skolspav

bössor.

Överstyrelsen
för Stockholms
stads
folkskolor **/ i
1913.

intressera skolstyrelser och sparbanker för skolans sparverksamhet samt
att även på annat sätt söka föra frågan framåt.

Det kunde ej råda mer än en mening om den stora betydelsen av
ungdomens fostran till sparsamhet, och likaså vore nog alla eniga om, att
denna fostran bäst främjades genom praktisk sparsamhet i skolan. Sådan
verksamhet hade också somligstädes bedrivits sedan ganska lång tid tillbaka,
dock utan att hava vunnit någon närmare efterföljd. Den främsta
orsaken till den ordnade sparverksamhetens jämförelsevis ringa utbredning
vore, att flertalet lärare hade ej vågat åtaga sig det tidsödande och betungande
arbete, som åtföljde de vanligen använda systemen.

I den så kallade skolsparbössan trodde sig förbundsstyrelsen hava funnit
ett enkelt hjälpmedel för sparverksamheten, som vore ett nödvändigt
villkor för att denna viktiga gren av skolans fostrande verksamhet skulle
kunna komma till sin rätt vid flertalet skolor i riket. Lokalföreningarna
hade livligt förordat användningen av skolsparbössan.

Den ganska dryga anskatfningskostnaden för skolsparbössorna gjorde
emellertid, att församlingarna i allmänhet ej ville på egen bekostnad inköpa
dem till sina skolor, liksom även åtskilliga sparkassor av samma skäl
funnit sig nödsakade att avslå framställningar om anslag för ändamålet.

Under sådant förhållande ansåge förbundsstyrelsen, att staten borde
träda emellan och bidraga med en del av kostnaden; och från Riksdagens
sida skulle säkerligen det största intresse för denna sak kunna förväntas.

Förbundsstyrelsen ansåge, att statens bidrag vid inköp av skolsparbössor
lämpligen borde uppgå till halva kostnaden och skulle då med ett
årsanslag av 5,000 kronor och en medelkostnad pr sparbössa av 10 kronor
omkring 1,000 sparbössor pr år kunna anskaffas till skolorna. Då
behovet efter ett tiotal år vore fyllt, skulle anslaget ej behöva utgå efter
denna tid, åtminstone ej till samma belopp, helst som sparbössornas hållbara
konstruktion uteslöte nyanskaffning inom överskådlig tid.

Över denna framställning infordrades utlåtanden från överstyrelsen för
Stockholms stads folkskolor och domkapitlen.

Överstyrelsen erinrade till en början därom att överstyrelsen den 14
februari 1911 avgivit utlåtande med anledning av Riksdagens skrivelse
angående åtgärder för skolungdomens fostran till sparsamhet samt den 22
mars 1912 avgivit utlåtande om styrelsens för postsparbanken framställning
om organisation av skolsparkassor.

Vad anginge de önskemål, som uttalades i den nu till överstyrelsen
remitterade framställningen, så ville överstyrelsen först och främst instämma

4il

i (let kraftiga framhävandet av önskvärdheten av alla de åtgärder, som
kunde verkligt främja ungdomens uppfostran till sparsamhet.

Överstyrelsen anförde vidare, att sparverksamheten bland skolbarnen
skulle i hög grad främjas, om lärarkåren sattes i tillfälle att under vederbörlig
kontroll medverka vid medlens insamlande, och överstyrelsen ansäge, att
skolsparbössor av det slag, som i framställningen avsåges, skulle tjäna
detta syfte, och överstyrelsen tillstyrkte därför bifall till framställningen,
men ifrågasatte, huruvida icke det begärda beloppet vore för lågt tilltaget.

Domkapitlen i Göteborg, Kalmar, Karlstad, Skara, Strängnäs, Västerås
och Växjö tillstyrkte framställningen.

Domkapitlet i Härnösand ansåg sig icke kunna bedöma, huruvida syftet
vore värt så stor uppoffring från det allmänna.

Domkapitlet i Linköping framhöll, att sparverksamheten gagnades bäst
genom spridandet av lämpliga skrifter.

Domkapitlen i Lund och Luleå funno de ifrågasatta skolsparbössorna
för dyra, och det förstnämnda domkapitlet ansåg därjämte, att bössorna
borde anskaffas på skoldistriktens bekostnad.

Domkapitlen i Uppsala och Visby avstyrkte framställningen, därvid
(let förstnämnda domkapitlet dock framhöll, att postsparbanken borde anbefallas
att kostnadsfritt utdela sparbössor.

På grund av nådiga remisser hava styrelsen för postsparbanken och
skolöverstyrelsen den G oktober 1920 avgivit gemensamt utlåtande till
Kungl. Maj:t över samtliga förenämnda framställningar. Därvid hava ifrågavarande
styrelser hemställt, att framställningarna måtte överlämnas till
postsparbankssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
dem lämnat uppdrag.

I vårt land klagas allmänt över folkets och i synnerhet över det uppväxande
släktets allt mera stigande krav på lyx och dyrbara nöjen. Medgivas
måste ock, att vårt svenska folk, i stort sett, lever över sina tillgångar.
Även under goda år har relativt litet sparats för kommande dagar.
Av de senare årens goda arbetsförtjänster har det mesta förbrukats och
jämförelsevis litet insatts i bankerna. Ungdomens nöjeslystnad har tilltagit
i oroväckande grad, och alla samhällslager hava smittats av detta
onda. Det är på tiden, att en nationell rörelse sättes i gång för att,
innan det blir för sent, söka åstadkomma eu ändring till det bättre härutinnan.

/ hnnkapitlen

Pustsparbanksstyrelsen
och skolöverstyrelsen.

Postsparbankssakkunnigas
yttrande
o. förslag.

Man måste genom ett målmedvetet upplysningsarbete söka få folket,
även i de djupa lagren därav, att inse, att ett folks styrka till icke ringa
de! ligger i folkets ekonomiska oberoende och att det är vars och ens plikt
att avsätta något av sin arbetsförtjänst för att möta oförutsedda utgifter
under kommande dagar och därigenom bereda sig och de sina en mera
bekymmerfri tillvaro, än som kan bliva förhållandet, om man, utan att därtill
vara nödd och tvungen, förbrukar hela sin inkomst.

I likhet med Riksdagen och alla de myndigheter, som yttrat sig i
föreliggande frågor, äro jämväl postsparbankssakkunniga av den bestämda
uppfattningen, att något verkligt och bestående resultet icke står att vinna
med mindre än ett intensivt upplysningsarbete igångsättes bland det uppväxande
släktet. Hos barnen böra redan på ett tidigt stadium av deras
uppfostran inskärpas vikten och angelägenheten av sparsamhet. Föräldrarna
och hemmen hava givetvis härutinnan det största ansvaret, men även på
skolan höra stora anspråk ställas i berörda hänseende. Ty ett stort antal
barn har — såsom överstyrelsen för Stockholms folkskolor i ett av sina
ovannämnda yttranden framhållit — beträffande uppfostran så svaga hem,
att skolan måste övertaga även vissa uppgifter, som bättre skulle fyllas
av hemmen, om de vore sådana, de borde vara. Postsparbankssakkunniga
anse också, att hemmen och skolorna jämsides och i bästa endräkt
kunna bedriva sådant upplysningsarbete, varom nu är fråga. Folkskollärarkårens
ställning är nämligen nu sådan,'' att de sakkunniga äro övertygade
om, att jämväl den enskilda läraren säkerligen skall förstå att
fullgöra även ett så pass grannlaga uppdrag som att fostra lärjungarna till
sparsamhet.

Vad frågan om sättet för skolbarnens uppfostran till sparsamhet angår,
så tillåta sig de sakkunniga, i anslutning till ett uttalande i frågan
av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, framhålla lämpligheten
av att i vederbörande författningar intoges ett åläggande för lärarna att
tid efter annan, såväl vid läsningsövningar som vid övningar i uppsatsskrivning
och räkning, söka välja sådana ämnen och exempel, som vore
ägnade att bibringa barnen och eleverna kunskap om sparsamhetens betydelse
samt en sund uppfattning om konsumtionskreditens förkastlighet,
skuldsättningens faror och lmshållsbokföringens gagn för den enskilde och
för familjen. Barnen böra undervisas om sättet att föra anteckningar om
sina inkomster och utgifter och vänjas vid att göra dylika anteckningar.
Därest barnen vänja sig därvid, komme säkerligen många av dem att fortsätta
med en dylik bokföring livet igenom, och redan därmed vore mycket
vunnet.

Men postsparbankssakkunniga instämma med dem, som tro, att dessa
skolans försök att fostra de unga till sparsamhet icke i och för sig räcka
till, om man vill utvinna något mera bestående resultat i sparverksamhetsfrågan.
Härtill fordras utan tvivel, att den teoretiska undervisningen i och
uppfostran till sparsamhet bedrives i förening med praktisk verksamhet.
Man måste vänja barnet vid att — även om det har pengar endast
göra nödvändiga utgifter och att förstå, att varje i sparbössan nedlagd slant
är ett steg på vägen till ekonomiskt oberoende. Denna praktiska del av
skolbarnens uppfostran till sparsamhet bör lämpligen fullgöras av skolsparkassor.

Det övervägande antalet av de hörda myndigheterna hava ansett, att
bestämmelsen om inrättandet i skolorna av skolsparkassor icke borde göras
obligatorisk, utan att det måtte få bero på läraren, föräldrarna och skolmyndigheten,
huruvida vid en skola sparkassa skall anordnas eller icke.
Postsparbankssakkunniga biträda för sin del ej en dylik uppfattning. V ilI
man vinna något, måste, så långt ske kan, sparkassor förefinnas i skolorna.
Erfarenheten har nämligen visat, att man i detta hänseende icke kommer
långt på frivillighetens väg. Skulle igångsättandet av skolsparkassor fä
ske helt och hållet frivilligt, frukta de sakkunniga, att det skulle dröja
mycket länge, innan skolsparkasseidén på allvar trängt igenom. De sakkunniga
kunna icke heller finna, att den omständigheten, att eu sparkassa
inrättades i en skola, behövde medföra några slitningar varken mellan skolan
och föräldrarna eller mellan barnen inbördes. Det vore ju meningen
att lägga sparsamhetssträvandet så praktiskt som möjligt, och de sakkunniga
äro övertygade om, att lärarna skulle komma att förmedla sparverksamheten
på "ett så grannlaga sätt, att icke något barn behövde känna
blygsel över att icke kunna verkställa någon insättning eller blott en obetydlig
sådan.

Rätt ordnad behövde sparkasse verksam heten säkerligen ej göra något nämnvärt
intrång på skolarbetet eller lärarnas tid. De sakkunniga anse tör övrigt,
att ungdomens fostran till sparsamhet och en praktiskt bedriven skolsparkasseverksamhet
äro av så utomordentlig betydelse för hela vårt folk och
land, att man måste bortse från de mindre olägenheter, som möjligen komma
att bliva en följd av införandet av skolsparkassor.

Om, såsom de sakkunniga föreslagit, sparkasseverksamheten bleve i
viss mån obligatorisk vid skolorna, synes det naturligt och lämpligt, att
förvaltningen av de vid samtliga skolor inom riket insatta medlen i regel
anförtroddes åt en och samma bankinrättning. Att överlämna åt en enskild
lärare eller en lokal skolmyndighet att bestämma, åt vilket bankföretag do

av skolbarnen insatta medlen skulle överlämnas, synes icke lämpligt, särskilt
som ett dylikt medgivande säkerligen skulle i många fall endast
framkalla stridigheter mellan de olika intressena på en och samma plats,
därvid det sakliga bedömandet lätt kunde få stå tillbaka för andra intressen,
som rätteligen icke borde få inverka på avgörandet av frågan, vilken bank
skulle handhava skolbarnens sparmedel. Givetvis måste dessa medel städse
placeras på ett under alla förhållanden fullt betryggande sätt. Det behövde
säkerligen icke begås många misstag vid medlens placering för att
giva hela skolsparkasseverksamheten ett allvarligt avbräck. Vid sådant förhållande
synes det enda riktiga vara, att medlen insattes i postsparbanken.
Ty dels ansvarar staten för i denna bank insatta medel, och dels torde
postverket hava de största förutsättningarna för att handhava en sparkasserörelse
av sådan omfattning, som denna verksamhet väntas erhålla. -__

Postsparbanken har även under hela sin tillvaro sökt verka för sparsamhet
bland skolungdomen.

De av Kung! Maj:t den 16 december 1881 förordnade koinmitterade
för behandling av frågan angående inrättande i Sverige av en allmän postsparbank
uttalade i sitt den 28 december 1882 avgivna betänkande bland
annat följande:

»Såsom bekant är, hava, särskilt under de senaste åren, i åtskilliga
länder kraftiga bemödanden blivit med framgång gjorda att befordra folkens
såväl ekonomiska som moraliska uppfostran genom inrättande, av skolsparkassor,
fabriks- och verkstadssparkassor m. 11. slags smärre sparinrättningar.
Då det gemensamma kännetecknet för dylika s. k. ''supplementära’ sparanstalter
är, att de icke själva förvalta influtna medel, utan blott tjänstgöra
såsom mellanhänder mellan insättare och en större sparbank eller
annan penninganstalt, som sörjer för medlens fruktbargörande, är det tydligen
av vikt, att i alla delar av landet någon sådan större anstalt av
obetvivlad solidaritet tinnes lätt tillgänglig, så att ledarna av de smärre
sparanstalterna må kunna, utan mycket besvär, med korta mellantider
lämna ifrån sig de åt dem anförtrodda medel och sålunda frikallas från
vidare ansvar för dessa medels förvaltning. Inrättandet av dylika supplementära
sparanstalter i vårt land, där de med hänsyn till geografiska och
andra förhållanden måste anses vara av behov högeligen påkallade, skulle
betydligt underlättas, om postanstalterna bleve använda såsom avdelningskontor
för en allmän statssparbank.»

Ett avsevärt antal av de skolsparkassor, som hittills på frivillighetens
väg anordnats vid skilda skolor i vårt land, använder sig också av post -

sparbanken såsom förvaltare av de insatta medlen. Insättningarna ske i
enahanda ordning som insättningar i postsparbanken i allmänhet.

Postsparbanken har emellertid även vidtagit eu del andra anordningar
för befrämjande av sparverksamheten i skolorna. För att underlätta besparing
av även mindre belopp än en krona, tillhandahållas genom postsparbankens
försorg sparmärken å 10 öre. När 10 dylika märken inköpts och uppklistrats
å ett s. k. sparkort, kan kortet vid insättning i postsparbanken
användas såsom betalningsmedel för en krona. Ett stort antal skollärare
och lärarinnor fungera såsom sparmärksförsäljare i skolorna, och därigenom
har det blivit möjligt att mer direkt påverka skolbarnen till sparsamhet.
Till och med mindre belopp än tio öre överlämnas till läraren av barnet,
som, sedan summan utfyllts till tio öre, erhåller ett sparmärke.

Av efterföljande tabell framgår, i vilken omfattning sparmärken försålts
under vart och ett av åren 1884—1920.

Försålda sparmärken.

År	Antal	Belopp		År	Antal	Belopp
1884	1,558,676	Kronor 155,867	öre 60	1903	1,298,843	Kronor 129,884	öre 30
1885	1,268,364	126,836	40	1904	1,303,606	130,360	60
1886	1,049,292	104,929	20	1905	1,239,362	123,936	20
1887	810,433	tf 1,043	30	1906	1,303,193	130,319	30
1888	801,028	80,102	80	1907	1,322,937	132,293	70
1889	817,796	81,779	60	1908	1,137,781	113,778	10
1890	857,618	85,761	80	1909	1,144,763	114,476	30
1891	926,241	92,624	10	1910	1,232,914	123,291	40
1892	901,395	90,139	50	1911	1,537,390	153,739	—
1893	852,564	85,256	40	1912	1,482,882	148,288	20
1894	1,024,994	102,499	40	1913	1,447,777	144,777	70
1895	814,023	81,402	30	1914	1,208,129	120,812	90
1896	822,695	82,269	50	1915	1,143,960	114,396	—
1897	927,577	92,757	70	1916	1,276,091	127,609	10
1898	1,022,609	102,260	90	1917	1,230,530	123,053	—
1899	630,250	63,025	—	1918	1,565,367	156,536	70
1900	894,329	89,432	90	1919	1,205,300	120,530	—
1901	908,937	90,893	70	1920	862,957	86,295	70
1902	1,196,948	119,694	80

Av försålda sparmärken torde ungefär 80 procent hava avyttrats axskollärare
och skollärarinnor.

Den vid postsparbankens inrättande hysta förhoppningen att tillhandahållandet
av sparmärken skulle vara ett verksamt medel till befrämjande
av små besparingars tillvaratagande, visade sig från början av postsparbankens
verksamhet hålla streck. Under år 1884, det första av postsparbankens
verksamhetsår, såldes sålunda sparmärken för i runt tal
155,000 kronor, vilket utgjorde cirka 15 procent av hela insättningsbeloppet
under året (i runt tal en miljon kronor). Under sista åren har däremot
intresset för sparmärkena märkbart avtagit. Under år 1920 försåldes icke
sparmärken till högre sammanlagt belopp än i rent tal 86,000 kronor, utgörande
blott omkring 0,3 procent av hela insättningsbeloppet under året
(i runt tal 26 miljoner kronor).

Orsaken till denna nedgång i sparmärksförsäljningen torde få sökas i
flera omständigheter. Sålunda lärer en av anledningarna vara det minskade
penningvärdet, vilket gjort, att även barnen, för vilka sparmärkena huvudsakligen
äro avsedda, under de sista åren haft lättare än förut att samla
ihop en krona och med ens insätta detta belopp i postsparbanken utan att
använda omgången med köp av sparmärken. Men den egentliga orsaken torde
otvivelaktigt få tillskrivas den hastiga ökningen i antalet av postsparbanken
försålda ficksparbössor. Sedan år 1907 tillhandahåller postsparbanken dylika
bössor. Till en början både sålde och utlånade banken ficksparbössor,
men numera har utlåningen avskaffats. Utlåningsproceduren befanns nämligen
ur redovisningssynpunkt allt för omständlig. Ficksparbössoma äro
av två olika slag, det ena för 1 O-öres mynt och det andra för 25-öres
myntstycken. Försäljningspriset är en krona för bössa av det förra slaget
och eu krona 25 öre för bössa av den senare sorten. Postsparbankens
inköpspris är något lägre pr bössa. Bössorna kunna icke öppnas annat
än å postanstalt; köparen får nämligen ingen nyckel till bössan.

Ficksparbössoma för 1 O-öringar rymma fem kr. och för 25-öringar tio kr.

Under åren 1907—1909 försåldes sammanlagt 13,950 ficksparbössor.
Därefter har antalet utgjort:

under år 1910	4,001
1911	3,504
1912	3,096
1913	2,877
» 1914	2,292
1915	2,406
1916	3,214
» 1917	4,541

under år It) IN 8,337
» 1919 13,407
1920 14,122.

i)!)

Det sammanlagda antalet under år 1907—1920 försålda fick sparbössor
utgör alltså 75,747. Vid 1920 års utgång voro dessutom 30,362 ficksparbössor
utlånade. Den starka stegringen i antalet ficksparbössor, som
försålts under de sista åren, tyder på, att idén med detta slags bössor
nu slagit igenom. Och detta är icke heller att undra på. Särskilt
barn tycka givetvis, att det är trevligt att hava en sparbössa, som
bekvämt kan bäras i fickan, och det prydliga utseendet på bössorna gör
säkert också sitt till att göra dem populära bland ungdomen. Det är
lättare att nedlägga eu tioöring i en sparbössa än att inköpa ett sparmärke,
och att bära ett sparkort på sig är icke alltid så bekvämt.

Eu olägenhet med sparmärkena är även, att barnen lätt kunna tappa
bort eller förlägga enstaka märken, varigenom postsparbanken visserligen
gör eu opåräknad vinst men som dock icke är till gagn för sparverksamheten.
Det kan beräknas, att postsparbanken under hela sin tillvaro på
sådant sätt haft en sammanlagd vinst på i runt tal 50,000 kronor.

Postsparbankens kostnad för sparmärkena för år 1920 kan uppskattas
till följande belopp:

tillverkningskostnad.................. 230 kr.

för sparkort ........... 300

personalkostnad inom postsparbanken (revision m. m.) 6,000 »

till vissa posttjänstemän................ 200 v

Summa 6,730 kr.

eller alltså omkring 8 procent av hela beloppet för försålda sparmärken
under året. Till poststationsföreståndare och sparmärksförsäljare utbetalas
varje år i form av gratifikationer ett belopp av omkring 15,000 kronor.
Hela denna summa utgör väl icke uppmuntran uteslutande för sparmärksförsäljning,
utan gratifikationerna torde även avse uppmuntran för vederbörandes
intresse för sparverksamheten i allmänhet, men om man räknar
med att halva beloppet, eller i runt tal 8.000 kronor, utgör uppmuntran
för visat intresse för sparmärksförsäljningen, stiger nyssnämnda procenttal
till 17. Ändock har ingen kostnad beräknats för postanstalternas arbete
för sparmärksförsäljningen. Det torde väl sålunda få anses obestridligt,
att sparmärksförsäljningen är eu i förhållande till resultatet ganska dyrbar

(

metod för sparverksamhetens främjande. Sparsamhetsidén torde, enligt de
sakkunnigas åsikt, bättre främjas genom att banken underlättar anskaffandet
av ficksparbössor för skolbarnen.

Under förutsättning att skolsparkasseverksamheten ordnas på sätt här
nedan föreslås, anse postsparbankssakkunniga, att sparmärkena kunna och
böra indragas.

1 det föregående hava postsparbankssakkunniga framhållit vikten av
att skolsparkasseverksamheten blir obligatorisk. De sakkunniga hava emellertid
icke förbisett, att det kan finnas folkskolor, vid vilka sparkasseverksamhet
icke lämpligen kan eller bör anordnas. Frågan om inrättande
av sparkassa vid eu skola borde därför, enligt de sakkunnigas förmenande,
lämpligen få bli beroende på beslut av generalpostsyrelsen och skolöverstyrelsen
efter det de lokala skolmyndigheterna fått avgiva yttrande i saken.

Skulle i undantagsfall skolmyndighet anse lämpligt, att skolsparkassa
förestodes av annan person än vederbörande lärare, borde saken givetvis
ordnas i enlighet med denna myndighets uppfattning. Dock vilja de sakkunniga
framhålla önskvärdheten av att föreståndarskapet anförtroddes åt
lärare, därest icke särskilda omständigheter gjorde en annan anordning
lämplig.

Om vid en skola flera lärare funnes anställda, borde det i regel ordnas
så, att varje klasslärare omhänderhade skolsparkasseverksamheten för
sin klass.

De sakkunniga tvivla icke på att lärarna skulle kunna fullt självständigt
handhava sparkasseverksamheten vid skolorna och redovisa inflytande
medel. Men då det är synnerligen viktigt, att verksamheten redan
från början lägges på sådant sätt, att även barnens föräldrar icke i något
fall kunna få minsta anledning till misstro mot verksamheten, anse de sakkunniga
lämpligt, att vid skola, där skolsparkassa kommer att anordnas,
av vederbörande skolråd eller skolmyndighet förordnas kassakontrollant.
Det torde icke heller i regel böra möta svårighet för skolråd eller skolmyndighet
att på tillfredsställande sätt ordna denna angelägenhet, då det säkerligen
på varje plats med folkskola finnes lämpliga personer, som skulle befinnas
villiga att för den goda sakens skull utan ersättning offra någon stund för
skolsparkasseverksamheten. Enligt de sakkunnigas förmenande vore det
icke erforderligt, att kassakontrollant alltid vore närvarande vid insättningstillfällena,
utan han skulle mera i stort övervaka verksamheten på platsen
och tillse, att det hela sköttes på ett korrekt sätt, särskilt att de insatta
medlen insändes till generalpoststyrelsen i behörig tid och ordning.

För att skolsparkasseverksamheten skulle taga någon fart, vore det av
synnerlig vikt, att barnens insättningar finge ske under så enkla förmer,
att vederbörande lärare (här efteråt benämnd redogörare) icke bleve alltför
mycket betungad av verksamheten utan att redogörarna kunde med intresse
ägna sig åt densamma. Tv givetvis bleve framgången av skolsparkasseverksamheten
ytterst beroende på den insats, Sveriges lärarkår komme att
gorå i denna verksamhet.

Antalet folkskolbarn i Sverige utgör för närvarande i runt tal 700,000.
Varje höst inskrivas i folkskolan omkring 115,000 barn. Varje barn.
som påbörjade sin skolgång i folkskola och som önskade deltaga i sparkasse
verksam heten, borde till skänks erhålla en postsparbankens ficksparbössa
för 1 O-öres mynt. För att emellertid ticksparbössa icke skulle
behöva bortskänkas till sådant barn, som icke komme att göra några insättningar
i postsparbanken, synes det lämpligt, att utlämningen av bössan
icke skedde i sammanhang med barnets inskrivning i skolan utan uppskötes
tills dess barnet gjorde sin första insättning i postsparbanken. En
dylik bestämmelse, på lämpligt sätt delgiven barnen, synes kunna bil eu
första sporre för barnet att börja spara.

Xär barnet anmälde, att det önskade gorå sin första insättning i postsparbanken,
hade redogöraren att — på sätt i en blivande instruktion föi
skolspark a sseverksamh et en närmare angåves för barnet utfärda dels ett
kontokort, vara infördes barnets fullständiga namn, födelsedag och -år ävensom
föräldrarnas namn, dels ock eu skolsparkassebok med samma nummer som
kontokortet. Böckerna kunde visserligen vara av enkel beskaffenhet men
borde dock på samma gång vara prydliga och hava ett sådant format, att
de med lätthet kunde förvaras i barnens fickor. Såväl å korten som i
böckerna skulle därjämte finnas kolumner för anteckningar rörande insättningsdag
och insättningsbelopp; i böckerna skulle dessutom finnas en kolumn
för redogörarens namnteckning eller signatur.

Sedan det insatta beloppet antecknats i motboken, hade redogöraren
att uppdebitera beloppet i en insättningslista. I denna lista, som lämpligen
borde föras för månad, skulle antecknas: insättningsdag, bokens nummer,
barnets namn och insättningsbelopp. Sparkasseboken tillställdes barnet,
som samtidigt till skänks erhölle en ficksparbössa, och kontokortet insändes
till generalpoststyrelsen.

Nyckel till ficksparbössan skulle givetvis icke utlämnas till barnet
utan omhänderhavas av redogöraren.

5. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

Det borde få ankomma på vederbörande redogörare, efter samråd med
kassakontrollant, att bestämma de tider, då barnen finge verkställa insättningar.
De sakkunniga föreställa sig nämligen, att det för vinnande avordning
och reda icke vore möjligt att låta barnen komma med insättningar
när som helst utan att härför måste anslås eu bestämd tid. Barnen
borde dock beredas tillfälle att verkställa insättningar åtminstone under eu
kortare stund var eller varannan vecka.

Beträffande själva insättningsproceduren anse sig de sakkunniga endast
böra framhålla lämpligheten av att något barn i de högre klasserna
utsåges att biträda vid arbetets utförande, att uppräkning av innehållet i
ficksparbössa verkställdes i barnets närvaro, att sådana anordningar'' vidtoges,
att barn från fattiga hem, som givetvis inte kunde göra så stora
insättningar, icke skulle behöva känna sig förödmjukade, samt att barnen
ej borde få del av storleken av varandras insättningar.

Naturligtvis skulle icke något hinder möta för barn att verkställa
insättningar även med andra penningar än sådana, som nedlagts i sparbössa.

De sakkunniga anse, att nuvarande bestämmelsen, att i postsparbanken
icke får insättas mindre belopp än eu krona och att insättning
icke får ske annat än i jämnt krontal, måste bibehållas även beträffande
insättningar a skolsparkasseräkning i postsparbanken, kitt frångående av
denna bestämmelse skulle endast vålla redogörare och postverket ett avsevärt
ökat arbete utan någon nämnvärd nytta ens för barnen själva.

Vid varje månads utgång skulle insättningslistans beloppskolumn nedsummeras,
listan underskrivas av redogöraren och insändas till generalpoststyrelsen.
Samtidigt hade redogöraren att till general poststyrelsen i
postanvisning insända det belopp, som listans slutsumma utvisade. Från
skola med flera lärare borde insändandet ske för hela skolan genom den
av lärarna, som av den lokala skolmyndigheten förordnats att vara huvudredogörare.

Det kan tänkas, att vid någon skola skulle vara fördelaktigare att

använda s. k. klass-sparbössor än att bortskänka ficksparbössor av postsparbankens
nuvarande typ. Möjligt är ock, att det i något fall skulle

vara önskvärt att få begagna någon annan form för att stimulera spar verksamheten.

Det synes böra lämnas de lokala skolmyndigheterna, generalpoststyrelsen
och skolöverstyrelsen fria händer vid bestämmande av vilket
system, som i ena eller andra fallet skulle komma till användning.

För ull skriftväxling, som föranleddes av skolsparkasseverksamheten,
skulle redogörare åtnjuta postsaksrätt (portofrihet), och erforderliga blanketter
skulle givetvis tillhandahållas av postverket. Vidare borde den anordningen
vidtagas, att redogörare skulle äga att, enligt general postst} -relsens bestämmande, till lantbrevbärare avlämna sådana till generalpoststyrelsen
ställda postanvisningar, som här ovan omnämnts. För dylik
postanvisning borde icke gälla annan inskränkning i fråga om maximibelopp
än som gäller inrikes postanvisning i allmänhet.

Grenom att ordna insättningsproceduren på sådant sätt, uppnåddes den
största möjliga enkelhet, och ingen som helst statistik behövde upprättas
av redogörare. Sådan kunde postverket självt med lätthet uppgöra med
ledning av insättningslistorna. Postanstalterna bleve ock befriade från
arbetet med ficksparbössornas tömning och från redovisningen av de insatta
medlen. Även för generalpoststyrelsen bleve anordningen förmånlig.
Styrelsens bankbyrå erhölle nämligen kontokorten utskrivna, och bokföringen
av de å skolsparkasseräkningar insatta medlen kunde ske ielati\t
snabbt, då kontokorten inom banken vore ordnade skolvis, och för varje
skola i grupper, som bäst lämpade sig för bokföringen.

Under ferierna skulle givetvis redogörare, som så önskade, kunna på
vanligt sätt omhänderhava skolsparkasseverksamheten. Men då många
lärare under ferierna eller på grund av annan ledighet lämna resp. tjänstgöringsortex-
och sålunda bleve hindrade att för viss tid sköta verksamheten,
lär det böra få ankomma på vederbörande lokala skolmyndighet
(skolråd e. d.) att på anmälan och förslag av redogörare förordna annan
person att under tiden handhava skolsparkassan. Sådant förordnande
skulle emellertid icke behöva meddelas, där skolmyndigheten ansåge, att
skolsparkassans verksamhet utan större olägenhet kunde ligga nere undei*
redogörarens bortovaro. I förekommande fall skulle det även tillhöra den
lokala skolmyndigheten att förordna ställföreträdare för kassakontrollant.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida det skulle vara lämpligt att
förvandla sparkasseböckerna till vanliga postsparbanksmotböcker redan vid
den tidpunkt, då de unga lämnade den egentliga folkskolan, eller att låta
anstå därmed till dess de uppnått 21 år. I senare fallet borde dock
givetvis tillfälle beredas föi- innehavare av spai’kassebok att även i fortsättningen
verkställa insättningar därå. Postsparbankssakkunniga anse sig
utan tvekan böra förorda, att skolsparkassa borde stå öppen för innehavare
av skolsparkassebok ända tills ägaren fyllt 21 år. Tv de sakkunniga
frukta, att det i motsatt fall efter skoltidens slut skulle bliva dåligt

beställt med sparverksamheten. På många håll skulle givetvis också avståndet
till närmaste postanstalt göra, att insättningarna i postsparbanken
icke kom me att ske så ofta som om insättning kunde verkställas på likartat
sätt, som ägde rum under själva skolåldern. För de ungas egen
del skulle det utan tvivel vara av stor betydelse, att de icke avstängdes
från skolsparkassorna förr än vid eu något mera mogen ålder. Det vore
av vikt, att de unga sattes i tillfälle att så länge som möjligt tillhöra
skolsparkassa. Härigenom kunde tänkas uppstå en tävlan mellan ungdomen
på samma plats att spara och insätta pengar å skolsparkasseräkning,
vilket vore av desto större betydelse, som detta i allmänhet komme
att röra sig om medel, som de unga själva förtjänat. För lärarna skulle
det säkerligen även vara en tillfredsställelse att få behålla kontakten med
de unga under ännu några år efter det de lämnat skolan, och de sakkunniga
äro övertygade om, att lärarna därför också gärna skulle handhava
skolsparkasseverksamheten även under denna utvidgade form.

De sakkunniga anse alltså, att skolsparkassa bör stå öppen för delägarna
till dess de fyllt 21 år.

Om lärare i något fall förklarade sig obenägen att mottaga insättningar
från ynglingar och flickor, som lämnat folkskolan, skulle det tillhöra
den lokala skolmyndigheten att för sådant fall förordna särskild
redogörare.

För att skolsparkasseverksamheten skulle bliva till största möjliga
gagn för individen och samhället, synes det de sakkunniga lämpligt och
önskvärt, att de medel, som komme att insättas å skolsparkasseräkning i
postsparbanken, icke finge, åtminstone icke annat än i särskilda undantagsfall,
uttagas förr än efter viss tid. Att medgiva vederbörande rätt
att efter behag uttaga de insatta penningarna synes av flera skäl mindre
lämpligt. Vill man genomföra ett verkligt sparsystem, så måste det ordnas
så, att de sparade slantarna icke när som helst äro åtkomliga för
ägaren. Genom en motsatt anordning skulle säkerligen hela idén förfelas.
Postsparbankssakkunniga hålla före, att sådana bestämmelser borde
utfärdas, att barn i regel icke skulle tå uttaga medel å sparkassebok förr
än det fyllt 15 år, men att generalpoststyrelsen på särskild framställning
av barnets fader, moder eller förmyndare skulle äga medgiva uttagning,
då sådant skäl anfördes, som talade för att ansökan borde bifallas. Om
ägare av sparkassebok efter fyllda 15 år skulle önska uttaga någon del
av den å boken innestående behållningen, skulle utbetalningen av generalpoststyrelsen
få medgivas, därest ansökan om medlens utbekommande tillstyrkts
av ägarens fader, moder eller förmyndare. Därest ägare av skol -

sparka,ssebok avlede för»1 fyllda 21 av, borde modlon på framställning av
don avlidnes fader, moder eller annan målsman få utbetalas utan andra
formaliteter än att dödsattest skulle vara bifogad ansökan.

Uppsägning av medel på skolsparkassebok borde ske å postanstalt.

Eu gång varje ar, å tidpunkt som generalpoststyrelsen ägde bestämma,
skulle samtliga skolsparkasseböcker för granskning och ränteinföring insändas
till general poststyrelsen. Insändandet skulle ske genom vederbörande
redogörare. Omedelbart efter böckernas återkomst från generalpoststyrelsen
skulle dessa återställas till resp. ägare.

Första gången sparkassebok inkomme till generalpoststyrelsen efter
det ägaren fyllt 21 år, skulle boken av banken utbytas mot eu vanlig
postsparbanksmotbok.

Skolsparkassebok skulle icke få användas för insättning å postaustalt,
men hinder borde icke möta för en och samma person att vid sidan av
skolsparkassebok innehava vanlig postsparbanksmotbok.

Därest ägaren till eu skolsparkassebok flyttade från en plats till en
annan, skulle boken utan vidare kunna användas för insättning å skolsparkasserälcning
å den nya platsen. Redogöraren å sistnämnda plats
både endast att å insättningslistan anteckna, från vilken skola överflyttningen
ägt rum.

Måste av- en eller annan anledning skolsparkassa upphöra, skulle de,
som berördes därav, kunna fä skolsparkasseböckerna utbytta mot vanliga
postsparbanksmotböcker.

Eu fråga av vikt är, huruvida lärarna skulle handhava skolsparkassorna
utan ersättning, eller om de för detta bestyr skulle tillerkännas någon
mindre gottgörelse av postverket.

Vid bedömandet av denna fråga hava de sakkunniga icke kunnat
bortse, från det förhållandet, att handhavandet av skolsparkasseverksamheten
kan anses ligga något vid sidan av lärarnas egentliga verksamhet
och att säkerligen många lärare endast motvilligt skulle fullgöra ett dylikt
uppdrag, därest de icke finge någon ersättning därför. Då härtill komme,
att lärarna, åtminstone i många fall, säkerligen skulle ägna skolsparkasseverksamheten
ett vida större intresse, därest detta deras arbete åtminstone
i någon mån ersattes, hava de sakkunniga övervägt, huruvida det icke
skulle vara lämpligt att tillerkänna lärarna en mindre uppbördsprovision,
förslagsvis V* procent. Representanter för centralstyrelsen för Sveriges

allmänna folkskollärarförening hava emellertid med skärpa framhållit, att
en dylik bestämmelse skulle mera skada än gagna skolsparkasseverksamheten.
Mången lärare skulle måhända ogärna se, att en hans kollega
finge större provisionsbelopp än han själv, och i skolor med flera lärare
bleve det svårt att rättvist fördela uppbördsprovisionen. Barnen och deras
föräldrar komme också säkerligen i många fall, framhölls det, att misstycka,
att lärarna finge provision å de medel, som barnen sparade och
insatte å skolsparkasseräkning. Vid sådant förhållande, och då de sakkunniga
anse, att det är av den allra största betydelse, att skolsparkasseverksamheten
från början ordnas i gott samförstånd med de ledande krafterna
inom folkskollärarkåren, hava de sakkunniga, om också med tvekan,
ansett sig böra avstå från tanken på att föreslå sådan uppbördsprovision,
varom nu är fråga, och i stället förorda, att lärarna vid rikets folkskolor
skola vara skyldiga att utan ersättning handhava skolsparkasseverksamhet.
Möjlighet borde dock förefinnas för generalpoststyrelsen att i gratifikationsväg
uppmuntra lärare, som med särskild framgång arbetade för sparverksamhetens
utveckling.

Flera av de hörda myndigheterna hava uttalat önskvärdheten av att
på de medel, som skolungdomen kunde komma att insätta i postsparbanken,
skulle lämnas något högre ränta än på andra insättningar. Givetvis
skulle eu sådan bestämmelse bidraga till att göra skolsparkasseverksamheten
populär. De sakkunniga hava också föreslagit sådana bestämmelser
rörande dispositionsrätten över medlen, att man i stort sett kan
jämföra denna medelsplacering med å deposition i enskilda banker insatta
penningar. Vid sådant förhållande vilja postsparbankssakkunniga förorda,
att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke på de å skolsparkasseräkning
innestående medlen kunde gottgöras en ränta, som med
exempelvis Va % överstege räntan å i postsparbanken innestående medel
i allmänhet. I förekommande fall borde dock denna gynnsamma ränteberäkning
icke i något fall tillämpas längre än till utgången av det år,
varunder räkningsinnehavaren fyllt 21 år. Och för att förhindra missbruk
av skolsparkasseböcker, vore i sådant fall nödvändigt bestämma, att
å skolsparkasseräkning icke skulle få för en och samma persons räkning
innestå mer än ett visst maximibelopp, förslagsvis 300 kronor.

Enär det måste anses vara ett statsintresse av utomordentligt stor
betydelse, att skolungdomen uppfostras till sparsamhet, hava de sakkunniga

till en början övervägt, huruvida icke genom statsanslag, åtminstone
första året och intill dess någon erfarenhet beträffande rörelsens blivande
omfång vunnits, borde bekostas inköp av sådana ficksparbössor, som skulle
bortskänkas till skolbarn, eller till sådana klassparbössor, som utlämnades till
skolorna, och även bidraga till kostnaden för av skolsparkasseverksamheten
föranledda utgifter för blanketter ävensom för sådan propagandalitteratur,
som ansåges böra utgivas och utdelas till lärare och skolungdom. Såsom
förut meddelats, inskrivas årligen omkring 115,000 barn i folkskolorna i
riket. Det torde emellertid ej kunna räknas med, att alla dessa barn komme
att förskaffa sig skolsparkasseböcker och därmed erhålla rätt att gratis utbekomma
ficksparbössor. Antagligen skulle det icke erfordras mer än omkring
100,000 ficksparbössor om året, och då inköpspriset, enligt vad de
sakkunniga inhämtat, vid inköp av ett så pass stort parti antages kunna
nedbringas till 50 öre pr bössa, skulle för ändamålet behövas ett statsanslag
å 50,000 kronor för år. För blanketter och broschyrer m. m. torde för
första året ett belopp av 50,000 kronor bliva behövligt. För år 1923
skulle alltså för ifrågavarande ändamål erfordras ett anslag å sammanlagt

100,000 kronor. Med en utdelning varje år av 100,000 sparbössor skulle
efter några år värjo folkskolbarn hava en sparbössa, och om man beräknar,
att varje barn i medeltal insatte 5 kr. om året, skulle sedan kunna påräknas
ett insättningsbelopp av sammanlagt bortåt 4 milj. kr. om året från den ungdom,
som gratis erhållit ficksparbössor. De sakkunniga inse väl, att det, för
att ernå ett så gott resultat, skulle fordras ett ihärdigt arbete särskilt
från vår lärarkår, men de sakkunniga behöva säkerligen icke misstaga sig,
då de tro, att lärarna skulle åstadkomma ett gott och riksgagnande resultat
även i denna angelägenhet. Och om man lyckades komma därhän,
att det årligen av folkskolbarnen insattes 4 ä 5 miljoner kronor i postsparbanken,
vore de medel, som för ändamålet ansloges, synnerligen väl
använda pengar, särskilt som man kan hava grundad anledning antaga,
att de unga även i fortsättningen skulle komma att spara och att skolsparkasseverksamheten
säkerligen även i viss män komme att påverka
barnens föräldrar och syskon till sparsamhet.

Med hänsAm därtill att postsparbankssakkunniga räkna med att pa
postsparbanksrörelsen skall efter omorganisationen kunna uppstå ett rätt
betydande överskott, hava de emellertid vid slutlig behandling av frågan
enat sig om att förorda, att kostnaden för skolsparkasseverksamheten i dess
helhet skall bestridas av postsparbanksmedel och att i postverkets driftkostnadsstat
upptages ett visst, för ändamålet avsett belopp, t. v. högst

100,000 kronor för år.

De sakkunniga kunna icke nu förutsäga, kur skolsparkasseverksamheten
kau komma att i ekonomiskt hänseende ställa sig för postverket.
Visserligen skulle bokföringen kunna ske jämförelsevis lätt, men insättningarna
bleve i alla händelser nästan uteslutande småbelopp på en eller
annan krona, och det kan därför befaras, att omkostnaderna skulle bliva
relativt höga och nettovinsten på rörelsen obetydlig, om ens någon.

Då kostnaden för anskaffande av klass-sparbössor antagligen komme
att ställa sig ungefär lika hög som kostnaden för inköp av så många
ficksparbössor, som erfordrades för barnen i klassen, hava de sakkunniga
ansett onödigt att härutinnan göra några särskilda beräkningar.

Postsparbankssakkunniga tro sig hava grundad anledning antaga, att
frågan om ordnad sparverksamhet i skolorna omfattas med stort intresse
jämväl av skolöverstyrelsen. Denna myndighet skulle därför med all
sannolikhet vara villig att med postverket dela det säkerligen icke obetydliga
arbete, som komme att krävas för att från början få verksamheten
i rätta gängor. Det har icke ansetts lämpligt att nu uppgöra något detaljerat
förslag till skolsparkasseverksamhetens ordnande, utan de sakkunniga
hava ansett det tillfyllest att i frågans nuvarande läge i stora drag
redogöra för, huru de sakkunniga anse, att verksamheten borde organiseras.
De särskilda bestämmelser av mera grundläggande beskaffenhet,
som kunna erfordras för skolsparkasseverksamheten, torde lämpligen böra
meddelas av Tvungl. Maj:t, men på generalpoststyrelsen och skolöverstyrelsen
finge det väl ankomma att utfärda erforderliga detaljföreskrifter.

Vid uppgörande av förestående förslag hava de sakkunniga närmast
tänkt på folkskolorna i riket. Det vore emellertid givetvis önskvärt, att
sparkasseverksamhet infördes även i andra, skolöverstyrelsen underställda
skolor i all den utsträckning så lämpligen kunde ske. De sakkunniga
hålla emellertid före, att ficksparbössor icke annat än i undantagsfall borde
bortskänkas till barn i andra läroanstalter än folkskolor.

Som av det föregående framgår, luna de sakkunniga förutsatt, att
skolsparkasseverksamhet skulle i regel handhavas av postverket i samband
med dess sparbanksrörelse. De sakkunniga anse sig emellertid böra framhålla
att, om vid någon skola enskild bankinrättning under någon längre
tid på förtjänstfullt sätt handhaft sådan verksamhet, generalpoststyrelsen

och skolöverstyrelsen borde, etter framställning'' av den lokala skolmyndigheten,
kunna medgiva, att skolsparkasseverksamluden därstädes tillsvidare
finge fortsätta på oförändrat sätt.

Postsparbankssakkunniga anse alltså,

Sammanfattning
av postsparbankxsak att

för lärare vid skolor, som stå under skolöverstyrel- *"f01''
sens inseende, borde stadgas obligatorisk skyldighet att i
samband med skolundervisningen i allmänhet, i all den män
så kan befinnas lämpligt, söka uppfostra skolungdomen till

sparsamhet;

att sparkasseverksamhet i förbindelse med postverkets
sparbanltsrörelse bär, i den omfattning så befinnes lämpligt,
anordnas i skolor, som stå under skolöverstyrelsens inseende;

att lärare i sådan skola skall — därest den lokala
skolmyndigheten icke annorlunda beslutar — vara skyldig
att utan ersättning handhava eller eljest verka för skolsparkassa
i vederbörande klass eller skola på sätt skolöverstyrelsen
och generalpoststyrelsen bestämma:

att postverket skall äga att i viss omf attning verkställa
gratisutdelning till skolbarn av ficksparbössor eller att till
skolor utlämna s. k. klass-sparbössor;

att det må tillkomma Kungl. Maj:t att meddela de
särskilda bestämmelser, som för skolsparkasseverksamhetens
bedrivande kunna vara erforderliga; samt
att sparmärkena böra avskaffas.

Kap. Yl.

Postcheckrörelses införande i Sverige.

Postcheck- Såsom i den före själva betänkandet intagna skrivelsen till Herr Stats kommitterarte

rfäet re(lau omnämnts, uppdrog Kung! Maj:t den 9 oktober 1917 åt särskilda
kommitterade att verkställa utredning beträffande införande i värf
land av så kallad postcheckrörelse.

Den 20 oktober 1919 avgåvo ifrågavarande kommitterade sitt betänkande,
som den 17 augusti 1921 av Kungl. Maj:t för kännedom överlämnats
till postsparbankssakkunniga.

Kommitterade både, med hänsyn till vad i betänkandet anförts angående
de fördelar, postcheckrörelsen i olika avseenden innebure, efter
prövning av samtliga på frågan inverkande omständigheter, funnit sig för
sin del böra förorda införande i Sverige av sådan rörelse.

I fråga om postcheckrörelsens organisation hava kommitterade föreslagit,

att postanstalterna skulle gentemot allmänheten tjäna såsom organ för
postcheckrörelsen;

att det av postcheckrörelsen föranledda bokföringsarbetet skulle utföras
vid fyra för ändamålet nyinrättade postcheckkontor — ett i Stockholm,
ett i Göteborg, ett i Malmö och ett i Sundsvall;

att postcheckkontoren i fråga skulle förestås, kontoren i Stockholm,
Göteborg och Malmö av postmästare av klass 1 och kontoret i Sundsvall
av postmästare av klass 2;

att den biträdande tjänstemannapersonalen skulle till eu början utgöras,
vid checkpostkontoret i Stockholm av 1 kontrollör, 4 förste postexpeditörer,
4 postexpeditörer, 10 kansli- eller kontorsbiträden samt 2
expeditionsvakter, vid kontoret i Göteborg av 1 kontrollör, 4 förste postexpeditörer,
4 postexpeditörer, 6 kansli- eller kontorsbiträden samt 1 expeditions
vakt, vid kontoret i Malmö av 1 kontrollör, 4 förste postexpeditörer,
4 postexpeditörer, 4 kansli- eller kontorsbiträden samt 1 expeditionsvakt
och vid kontoret i Sundsvall av 1 kontrollör, 2 förste postexpeditörer, 2
postexpeditörer, 2 kansli- eller kontorsbiträden samt 1 expeditionsvakt eller
alltså vid samtliga fyra postcheckkontoren tillsammans 63 tjänstemän, däri
de 4 postmästarna inberäknade; samt

att postcheckärendena i general poststyrelsen skulle handläggas inom
eu nyinrättad byrå, checkbyrån, vars personal till en början skulle utgöias
av 1 byråchef, 1 sekreterare, 1 notarie, 1 revisor, 1 kontrollör, 2 förste
postexpeditörer, 2 postexpeditörer, 51 kansli- eller kontorsbiträden samt 1
expeditionsvakt.

Vidare hava kommitterade ifrågasatt, att postverket på de å postcheckkonto
innestående medlen skulle'' gottgöra ränta, tillsvidare efter eu räntefot
av 1.8 % för år räknat för varje period av en halv kalendermånad a
det belopp, som under hela perioden innestått å kontot, dock å högst

100,000 kronor, och att generalpoststyrelsen skulle liga att göra de i postcheekrörelsen
innestående medlen fruktbärande genom utlåning eller
placering på ungefär enahanda sätt, som gäller de i postsparbanken innestående
medlen. Frågor rörande placering av de i postcheckrörelsen innestående
medlen skulle i generalpoststyrelsen avgöras av särskilda fullmäktige,
bestående av generaldirektören, eller vid förfall för honom av hans
ställföreträdare, såsom ordförande, chefen för postcheckbyrån, eu av Kungl.
Maj:t särskilt förordnad ledamot samt en av fullmäktige i riksbanken och
en av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter
bankofullmäktige respektive riksgäldsfullmäktige var för sig utsåga.

I fråga om fullmäktiges sammansättning hade kommitterade under
framhållande av att postsparbanksstyrelsen bestode av, bland andra, en riksbanksfullmäktig
och en riksgäldsfullmäktig framhållit lämpligheten av att,
då placeringen av i postcheckrörelsen innestående medel skulle i stort sett
följa de regler, som i dylika avseenden vore fastställda för medel i postsparbanken,
riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige till fullmäktige
för placering av postcheckrörelsens medel utsåge samma personer, som vore
utsedda till ledamöter av postsparbanksstyrelsen.

Posteheckkommitterade hava räknat med att kontoinnehavarnas antal
rätt snart efter rörelsens införande skulle uppgå till omkring 5,000 och
att inkomst rna för rörelsen skulle belöpa sig till omkring 658,000 kronor
om året under det att utgifterna beräknats till omkring 565,000 kronor
om året, vadan på rörelsen skulle uppkomma ett årligt överskott av omkring
93,000 kronor.

Generalpoststyrelsen avgav den 24 januari 1920 till Kungl. Maj:t infordrat
utlåtande över postckeckkommitterades förslag. Styrelsen framhöll,
bland annat, att, enär postcheckrörelse överallt, där sådan införts, medfört
avsevärda fördelar för den enskilda medborgaren likaväl som för det allmänna,
och då även i vårt land, trots det att postremissväxeln här blivit

Generalpoststyrelsen
!</i
1920.

ett allmänt använt och omtyckt betalningsmedel, säkerligen förefunnes behov
av eu betalningsmetod, som vore ägnad att minska kontanta medels användande
i den allmänna rörelsen, vore generalpoststyrelsen övertygad om,
att posteheckrörelse, om sådan infördes i Sverige och ordnades på rationellt
sätt, efter hand skulle vinna eu betydande anslutning, åtminstone från sådana
personers, firmors och institutioners sida, vilka hade någon mera omfattande
affärsrörelse eller penningomsättning. Generalpoststyrelsen ansåge sig fördenskull
böra i likhet med kommitterade förorda postcheckrörelses införande
i vårt land snarast möjligt.

I fråga om antalet postcheckkontor uttalade generalpoststyrelsen den
meningen, att det skulle varit lyckligare, om kommitterade redan från
början föreslagit ett något större antal postcheckkontor. kitt så ringa antal
som fyra bleve säkerligen otillräckligt, för att rörelsen redan vid densammas
igångsättande skulle få önskvärd omfattning. T ett så långsträckt land
som Sverige med därav, åtminstone på sina håll, följande relativt långsamma
postförbindelser erfordrades otvivelaktigt ett rätt stort antal postcheckkontor,
om affärsvärlden, vad riket i allmänhet beträffade, skulle finna
med sin fördel förenligt att ansluta sig till rörelsen. Enligt kommitterades
förslag skulle i hela Norrland icke finnas mer än ett enda postcheckkontor,
vilket skulle ligga så sydligt som i Sundsvall. I)et torde ligga i öppen
dag, att i sådant fall Norrland skulle bliva särdeles vanlottat och någon
nämnvärd anslutning från affärsmännen inom denna landsända knappast
vore att förvänta. Då det emellertid skulle tillkomma Kungl. Maj:t, att
bestämma om öppnandet av nya postcheckkontor och avgörandet av dylika
frågor alltså torde kunna ske jämförelsevis snabbt, hade generalpoststyrelsen
icke ansett sig böra framställa något särskilt yrkande i fråga om antalet
postcheckkontor utan endast velat framhålla önskvärdheten därav, att
nya sådana kontor måtte efter hand inrättas i all den omfattning sådant
kunde visa sig Arara av behovet påkallat.

Kommitterade hade, framhöll vidare generalpoststyrelsen, utgått från
att deltagarnas räkningar skulle uteslutande föras vid fullt självständiga
postcheckkontor med postmästare såsom föreståndare. Även om denna form
för postcheckkontor i det stora hela kunde vara den mest ändamålsenliga,
vore dock styrelsen icke fullt övertygad om, att det icke på eu eller annan
ort — särskilt i Norrland, där med hänsyn till denna landsändas stora
utsträckning och glesa befolkning det kunde antagas bliva ett proportionsvis
mindre antal kontoinnehavare än i övriga delar av landet — skulle
vara både möjligt och lämpligt att låta något visst postkontor fungera även
såsom postcheckkontor, varvid postcheckrörelsen lämpligen kunde handläggas

it en särskild avdelning av postkontoret med eu förste postexpedif ör (dier
en kontrollör såsom föreståndare.

ledigare i detta betänkande bär omnämnts, hurusom generalpoststyrelsen
i samma utlåtande framhållit, att den inlåningsrörelse, postverket
skulle komma att bedriva genom postcheekrörelsen, icke vore ägnad att
förrycka fullgörandet av verkets hittillsvarande uppgifter.

Kör egen del vilja postsparbankssakkunniga framhålla, att även de
finna skid tala för, att postcheckrörelse — postgirorörelse vore måhända en
med hänsyn till rörelsens art lämpligare benämning — införes i Sverige,
därest, på sätt bär nedan närmare utvecklas, detta kan ske utan en dyrbar
administration.

Vid studerandet av postcheckkominitterades betänkande hava de sakkunniga
särskilt uppmärksammat de många beröringspunkter, som skulle
komma att förefinnas mellan postsparbanks- och postcheckrörelscrna. Även
postverket skulle i sistnämnda nya rörelsegren från allmänheten mottaga penningar
och gorå dessa medel fruktbärande på i stort sett samma sätt som
för närvarande postsparbanken. Formerna för postverkets penningplacering
skulle bliva så lika de för postsparbanken gällande, att två av postverkets
fullmäktige för penningplaceringen förutsättas bliva samma personer
som de två ledamöter i postsparbanksstyrelsen, vilka utses av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige. Då de sakkunniga här ovan föreslagit, att postsparbanken
skulle upphöra såsom självständigt ämbetsverk och inordnas i
postverket såsom särskild byrå i generalpoststyrelsen, finna de sakkunniga
det därför helt naturligt, att, om postcheckrörelse införes, även den centrala
ledningen av denna rörelse förlägges till samma byrå. Fn sådan anordning
synes desto hellre böra vidtagas som de sakkunniga anse, att postcheckkommitterades
förslag, att för postcheckärendenas handläggning i generalpoststyrelsen
skulle inrättas eu ny särskild byrå med byråchef, sekreterare och
ett flertal andra tjänstemän, icke synes vara grundat på verkligt behov.
Det torde nämligen kunna förutsättas, att det arbete, som postcheekrörelsen
skulle komma att förorsaka postverkets centralförvaltning — om man möjligen
undantager första rörelseåret, då givetvis vissa organisationsfrågor
kunde vålla ledningen något ökat arbete — icke skulle bliva av sådan
omfattning, att förhållandet krävde en så stark och dyrbar oi''ganisation som
en särskild byrå. Det förefaller också, som om kommitterade själva insett,
att framför allt byråchefen och sekreteraren icke skulle få tillräckligt arbete
a byrån. Dessa tjänstemän skulle nämligen, enligt kommitterades mening,
komma att tillbringa en stor del av sin tid på resor. Postsparbankssak -

1''ovUparImnlcHsakkun

a i nät) yttran
de Dih förslag

kunniga betvivla, att en dylik anordning, åtminstone i av kommitterade
angiven omfattning, vore behövlig eller lämplig.

Postsparbankssakkunniga äro övertygade om, att postsparbanks- och
postcheckärendena utan olägenhet för någondera rörelsegrenen kunde handläggas
å en och samma byrå i generalpoststyrelsen. De anse sålunda lämpligt
att, om postsparbanken införlivas med postverket och postcheckrörelse anordnas,
dessa båda rörelser sammanföras under eu gemensam ledning, detta
dock givetvis med den inskränkning, som måste bliva en följd av skild
bokföring.

Postcheckkommitterade hava — såsom här ovan omnämnts beräknat,
att för den föreslagna postcheckbyrån i generalpoststyrelsen skulle • förutom
byråchef och sekreterare — till en början erfordras sammanlagt 11
tjänstemän, därav 4 för kansliavdelningen och i för revisionsavdelningen.
Av kommitterades motivering härför hava postsparbankssakkunniga icke
blivit övertygade om, att detta antal tjänstemän skulle komma att std i
någorlunda rimligt förhållande till det arbete, som komme att påvila byrån.
Därtill kommer, att de sakkunniga trott sig finna, att vissa ärenden, som
kommitterade velat förbehålla generalpoststyrelsen, med fördel eller i vaije
fall utan olägenhet borde kunna överlämnas till de lokala postmyndighetemas
prövning och avgörande. Så synes exempelvis förhållandet böra
bliva med framställningar om öppnande av postcheckkonton. Med hänsyn
till dessa omständigheter hålla de sakkunniga för sannolikt, att för postcheckärendenas
handläggning i generalpoststyrelsen till en början 5 tjänstemän
skulle vara tillfyllest.

I likhet med generalpoststyrelsen och flera handelskammare, som yttrat
sig i frågan, äro även postsparbankssakkunniga av den uppfattningen, att
redan från början borde så ordnas, att delägarnas konton kunde föras vid
mer än 4 kontor. Ty säkerligen skulle en så stark begränsning i antalet
postcheckkontor, som kommitterade föreslagit, menligt inverka på postcheckrörelsens
utveckling. I rörelsens intresse anse därför de sakkunniga nödvändigt,
att bokföringen utföres vid ett betydligt större antal kontor, än
kommitterade räknat med. Men då ett flertal självständiga postcheckkontor
skulle avsevärt fördyra administrationen, vilja de sakkunniga förorda den
anordningen, att inga sådana postcheckkontor inrättas, utan att vissa av de
redan befintliga postkontoren erhålla i uppdrag att fungera såsom bokföringskontor,
d. v. s. föra deltagarnas räkningar.

En sådan åtgärd skulle även, enligt vad nu kan förutses, rätt väsentligt
nedbringa det för denna gren av rörelsen behövliga antalet tjänstemän.
Ty då givetvis endast de största postkontoren borde ifrågakomma såsom

bokföringskontor, kali det förutsättas, att du vid dessa postkontor placerade
postmästarea, vilka hava särskilda redogörare och sålunda äro befriade från
tidsödande redovisningsarbete, kunde vid sidan av deras övriga åligganden
övertaga ledningen av och tillsynen över ifrågavarande bokföringsarbete.

Yrid flera av dessa postkontor skulle säkerligen också, åtminstone intill
dess rörelsen natt någon större omfattning, bokföringsarbetet kunna utföras
av postkontorens ordinarie personal utan någon förstärkning, särskilt
nu, då genom nedgång i den ordinarie posttrafiken tjänstemannapersonalen
på sina håll torde vara väl stor.

De sakkunniga anse, att det borde få tillkomma generalpoststyrelsen
att bestämma, vid vilka postkontor deltagarnas räkningar skulle föras. Förslagsvis
synas dessa postkontor böra bliva:

Malmö 1 för
Växjö
(töteborg 1

Karlstad

Norrköping

Visby

Örebro

Falun

Gävle

Sundsvall

Östersund

Umeå

Luleå

deltagare inom Malmöhus och Kristianstads län,

Blekinge, Kalmar och Kronobergs län,
(töteborgs och Bohus län samt Hallands,
Skaraborgs och Älvsborgs län,

Värmlands län,

Jönköpings och Östergötlands län.

Gottlands län,

Örebro län,

Kopparbergs län,

Gävleborgs län,

V ästernorrlands 1 än,

Jämtlands län,

Västerbottens län samt
Norrbottens län.

b Öl deltagarna inom Stockholms stad och län samt inom Södermanlands,
Uppsala och Västmanlands län synas räkningarna kunna med fördel
föras vid en särskild avdelning inom den nya byrå i generalpoststyrelsen,
som skulle handlägga postsparbanks- och postcheckärenden (bankbyrånj.
Härigenom vunnes, att den centrala ledningen kunde mera intimt övervaka
det mest omfattande bokföringsarbetet.

För så vitt de sakkunniga nu kunna finna, torde för bokföringsarbetet
i dess helhet icke behöva beräknas mer än högst 20 tjänstemannabefattningai.
De flesta av dessa tjänster torde kunna besättas med kvinnliga
tjänsteman, i regel med kanslibiträden. Inalles skulle alltså för den nya
rörelsen icke behöva beräknas mer än högst 25 tjänstemän.

Enligt postsparbankssakkunnigas förmenande är det vid införande av
eu sådan ny rörelsegren, varom här är fråga, ur alla synpunkter nödvän -

digt att gå fram med stor varsamhet beträffande anställning'' av ordinarie
personal. Skulle postcheckrörelsen taga hastigare fart än postsparbankssakkunniga
beräknat, vore ju detta enbart glädjande, särskilt som den nu föreslagna
organisationen särdeles väl lämpar sig för eu omläggning och utvidgning,
närhelst sådant skulle visa sig behövligt. Men att skapa eu ny
hyra i general poststyrelsen och självständiga postcheckkontor, innan man alls
har någon erfarenhet om rörelsens blivande omfattning eller huru den kommer
att i ekonomiskt hänseende ställa sig för postverket, vore, enligt de
sakkunnigas uppfattning, mindre välbetänkt. Skulle det mot förmodan visa
sig behövligt att redan under första året efter rörelsens införande anlita
ett större antal arbetskrafter än de sakkunniga tänkt sig, torde behovet
lätt kunna tillgodoses genom användande av extra tjänstemän.

Eu omständighet, som särskilt talar för att postclieckrörelse bör införas
i Sverige i samband med postsparbankens omorganisation, är den, att
ifrågavarande omorganisation med nödvändighet kommer att föra med sig,
att till och med ett flertal ordinarie befattningshavare inom postsparbanken
bliva obehövliga. Och att under nuvarande depressionstid bereda dessa
tjänstemän arbete i postverket lärer säkerligen bliva ganska svårt, om icke
postverkets verksamhet utvidgas.

Därest postclieckrörelse ordnas på sätt, postsparbankssakkunniga bär
ovan föreslagit, torde postverkets omkostnader för rörelsen kunna begränsas
till omkring 200,000 kronor om året i stället för såsom av postcheckkommitterade
beräknats 565,000 kronor. Härvid torde dock böra beaktas, att
om postcheckrörelse icke införes, ett flertal av de av postsparbankens
ordinarie tjänstemän, som genom omorganisationen bliva övertaliga, kanhända
ej skulle kunna beredas någon sysselsättning och statsverket alltså i alla
händelser bliva tvunget att utbetala avlöningar till dem.

Det kan måhända synas som om tidpunkten icke vore väl vald att i
postverket nu införa eu sådan ny rörelsegren, varom här är fråga. De sakkunniga
anse emellertid för sin del, att det vore förmånligt att organisera
och starta postcheckrörelsen under nuvarande lågkonjunktur, varigenom
vunnes, att densamma kunde inarbetas under jämförelsevis lugna förhållanden
och sålunda vara fullt prövad, när nu rådande depression en gång
upphör och i följd därav nytt uppsving i poströrelsen inträder. Postcheckrörelsen
skulle för övrigt icke kunna börja förrän med ingången av år
1923, och det lärer för närvarande icke kunna med bestämdhet förutses,
huru det allmänna affärsläget i vårt land då är.

Enär postsparbankssakkunniga alltså hålla före, att det under förhandeuvarande
omständigheter måste ligga i statens intresse, att postcheckrörelse
införes i samband med postsparbankens omorganisation, och dä rörelsen
säkerligen skulle bliva till nytta jämväl för allmänheten, tveka icke de sakkunniga
att förorda ifrågavarande rörelses införande i Sverige, dock under
uttryckligt förbehåll, att densamma erhåller en ändamålsenlig och effektiv,
men dock enkel och billig administration i huvudsaklig överensstämmelse
med vad de sakkunniga här ovan föreslagit.

6. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

Postsparbanks-
och
postcheckrörelserna;

xkolsparhasse
verksamhet.

Insättning;

motbok.

Kap. VII.

Förslag

till

Kungl. Förordning angående postverkets postsparbanks» och

postcheckrörelser.

§ 1.

Mom. 1. Postverket bedriver, jämsides med sin övriga verksamhet,
dels sparbanksrörelse (postsparbank) dels ock postcheckrörelse.

Postsparbanksrörelsens ändamål är att arbeta för främjande av sparsamhet
bland folket och att i sådant syfte under statens garanti mottaga
och förränta penningar samt genom räntas läggande till kapitalet ytterligare
öka insättarnas behållning ävensom att i stadgad ordning tillhandahålla dem
innestående medel.

Postcheckrörelsens ändamål är att underlätta betalningsrörelsen och befrämja
sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att minska användandet
av kontanta penningar.

Mom. 2. Postverkets sparbanksrörelse omfattar även skolsparkasseverksamhet,
för vilken Kungl. Magt, i den mån sådant erfordras, äger utfärda
särskilda bestämmelser.

A. Särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.

§ 2

Mom. 1. Envar äger att för egen eller annans (enskild person, firma,
förening e. d.) räkning insätta medel i postsparbanken.

Insättning får icke ske annat än i helt krontal, och för eu och samma
persons räkning må ej, därest icke Kungl. Maj: t annorlunda förordnat, insättas
högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Mom. 2. Vid första insättning skall, för så vida icke Kungl. Magt
föreskrivit annat förfaringssätt, till insättaren utan avgift utlämnas en motbok,
utfärdad till förmån för den, för vilken insättningen ägt rum. Mot -

boken skall vara försedd med ordningsnummer samt innehålla sammandrag
av de viktigaste författningar, som röra allmänhetens förhållande till postsparbanken
.

Mom. 3. Den, som begär motbok för annan, äger att utan vidare
göra det förbehåll, att medel, som insättas å motboken, icke skola få uttagas
förr än efter viss tid. Vill han göra annat förbehåll, äger generalpoststyrelsen
pröva, huruvida motbok må med det förbehåll utfärdas.

Rörande värjo förbehåll, som gäller i fråga om de å motbok insatta
medlen, skall anteckning finnas i motboken.

Mom. 4. Eu och samma person äger i allmänhet ej utbekomma mer
än en motbok; dock må omyndig, som fyllt femton år och som innehar
motbok, vilken begärts av annan, innan ägaren uppnått förenämnda ålder,
ävensom den, till vars förmån motbok med visst förbehåll utfärdats, kunna
utbekomma särskild motbok för insättning av egna medel.

Mom. 5. En och samma motbok må användas vid samtliga postanstalter
i riket.

Därest särskilda ombud för postsparbanksrörelsen komma att antagas,
äger generalpoststyrelsen bestämma, huruvida och i vilken omfattning motböcker
i allmänhet må kunna hos dem användas.

Mom. 6. Insättning å motbok skall, för att vara gällande, kvitteras
i motboken på sätt generalpoststyrelsen bestämmer.

Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna Uttagning av
utbekommas vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning, medel
äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras längre
uppsägningstid än tre månader, räknat från den dag, uppsägningen skett.

Generalpoststyrelsen äger bestämma på vad sätt den, som vill uttaga
medel, har att styrka sin behörighet härtill.

Mom. 2. Uttagning, som icke omfattar hela det å motbok innestående
beloppet, må icke ske annat än i helt krontal.

Uttaget belopp skall avföras i motboken.

Mom. 3. Omfattar uttagning motboksägarens hela tillgodohavande på
en och samma motbok, äger postverket att efter medlens utbetalande behålla
motboken.

§ 4. Dispositions rätt

över me Omyndig

äger att förfoga över medel, som för hans räkning innestå
å motbok, utfärdad efter det han fyllt femton år. Tiar motboken utfärdats dig.

Motboks insändande
till
generalpoststyrelsen.

Överlåtelse
av motbok.

Förlust av
motbok.

tidigare, har däremot målsmannen förfoganderätt över medlen, ända tills
ägaren blivit myndig.

Begäres motbok för omyndig av annan, och önskar denne senare, att
andra bestämmelser, än som nyss sagts, skola tillämpas i fråga om dispositionsrätt
över de medel, som komma att insättas å motboken, gäller vad
här ovan i § 2 mom. 3 sägs om förbehåll i allmänhet.

§ 5.

I den ordning, generalpoststyrelsen bestämmer, bör motbok i och för
granskning och ränteanteckning mot kvitto avlämnas till postverket. Sedan
sådan granskning verkställts, återställes motboken, i utbyte mot omförmälda
kvitto, till ägaren.

Underlåter motboksägare att inom den tid, generalpoststyrelsen sålunda
bestämmer, till postverket avlämna motbok, och yppar sig sedermera skiljaktighet
mellan motboken och postverkets räkenskaper, skola räkenskaperna
äga vitsord.

§ (i.

Övergår äganderätt till motbok från en till annan vare sig genom
arv eller testamente eller ock till följd av konkurs eller utmätning, skall
anmälan därom ofördröjligen göras hos generalpoststyrelsen.

Innan sådan anmälan skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen ej
någon rätt mot postverket.

Överlåtelse av motbok må ej äga rum i annat fall, än som örsta
stycket av denna paragraf sägs.

§ <•

Har motbok förkommit, bör förlusten genast anmälas hos generalpoststyrelsen
med uppgift å tid och omständigheter, under vilka boken förlorats.
Har sådan anmälan skett, åligger det generalpoststyrelsen att genom
kungörelse, vilken på bekostnad av motbokens ägare införes en gång i allmänna
tidningarna och, där det kan ske, en gång i tidning inom den ort,
där boken anses hava förkommit, efterlysa motboken. Sedan sex månader
förflutit från sista kungörandet, må, därest motboken icke återfunnits, ny
motbok i den förkomnas ställe utfärdas av generalpoststyrelsen.

Efter den nya motbokens utfärdande äger icke den förlorade motboken
gällande kraft mot postverket.

1 den man generalpoststyrelsen finner sådan} behövligt eller lämpligt,
må styrelsen antaga särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och utfärda
instruktion för dem. Fråga om ersättning till dessa ombud skall emellertid
underställas Kung]. Maj:ts prövning.

Likaså äger generalpoststyrelsen bestämma, huruvida och i vilken omfattning
i postverkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å fast
postanstalt, skola vara skyldiga att förmedla insättningar i postsparbanken.

8 D.

Generalpoststyrelsen åligger att — oavsett postverkets allmänna bokslut
— före utgången av april månad varje år upprätta särskilt bokslut beträffande
postsparbanksrörelsen. Bokslutet skall kungöras i minst två av de
dagliga stockholmstidningarna samt tryckas och å postanstalterna hållas
tillgängligt för allmänheten.

§ 10.

A postsparbanksrörelsen uppkommande vinst skall tills vidare avsättas
till en reservfond. De närmare föreskrifterna rörande fondens storlek, användning
m. m. utfördas av Kungl. Maj:t.

B. Särskilda bestämmelser för postcheckrörelsen.

§ IL

För varje deltagare i postcheckrörelsen öppnas räkning hos postverket
(postcheckkonto).

Räkningarna föras på sätt, generalpoststyrelsen bestämmer.

Rörelsen förmedlas av de fästa postanstalterna i riket samt, i viss utsträckning,
av lantbrevbärare.

§ 12.

Mom. 1. På varje konto skall alltid innestå en viss summa (grundplåt),
varöver kontoinnehavaren icke äger förfoga, förrän kontot upphör.
Mom. 2. Grundplåtens storlek bestämmes av Kungl. Maj:t.

Ombud för
postsparbanksrörelsen.

Bokslut.

Vinstmedel.

Postcheck

konto.

Grundplåt.

Inbetalning
d postcheckkonto.

Girering;
poetcheck.

Avgifter.

Arsbesked
rörande postcheckkonto.

% 13.

A postcheckkonto kan såväl kontoinnehavaren själv som envar annan
verkställa inbetalningar.

§ 14.

Mom. 1. Av det å postcheckkonto innestående tillgodohavande kan
belopp, enligt kontoinnehavarens förfogande, överföras till annat konto
(girering) eller utbetalas genom postverket.

Mom. 2. Kontoinnehavare förfogar över sitt tillgodohavande medelst
postcheck.

Å postchecken äger gällande checklag icke tillämpning.

§ 15.

Mom. 1. I postcheckrörelsen utgå följande avgifter:

1) för varje inbetalning

för belopp av högst 50 kronor.................................... 10 öre

» » överstigande 50 » .................................... 20 »

2) för varje utbetalning

eu grundavgift av 5 öre samt

en tilläggsavgift av 2 öre för värjo påbörjat hundratal kronor av
det belopp, som skall utbetalas.

För girering utgår ingen avgift.

Mom. 2. Inbetalningsavgiften redovisas med frimärken. Utbetalningsavgiften
debiteras det konto, från vilket beloppet avföres.

Mom. 3. Inbetalningsavgift utgår icke för belopp, som med posten
försänts till kontoinnehavaren för att kontant utbetalas till honom av postanstalt,
men som, på hans begäran, gottskrives hans postcheckkonto. Dylik
avgift utgår ej heller för belopp, som kontoinnehavare medelst av annan
kontoinnehavare utställd postcheck inbetalar å kontot.

§ 16.

Före januari månads utgång varje år har postverket att tillställa kontoinnehavare
besked rörande kontots ställning vid utgången av närmast föregående
år. Av beskedet bör jämväl framgå storleken av den ränta, som
för året tillgodoförts kontoinnehavaren. Anmärkning mot beskedet skall
skriftligen göras hos generalpoststyrelsen inom utgången av det år, beskedet
utfärdats. Har sådan anmärkning icke gjorts, anses kontoinnehavaren hava
godkänt beskedet, och vid eventuellt senare klagomål skall därför det hos
postverket förda kontot äga vitsord.

7!)

IT.

Kontoinnehavare, Horn utställer postcheck pa högre belopp än det, var- Kontoinndiatill
hans tillgodohavande lämnar tillgång, eller som i övrigt använder sitt^^frdln po»tkonto
på ett för postcheekrörelsen menligt sätt, kan av postverket skiljas checkrör elsen.
från rörelsen.

8 18.

Postverket svarar gentemot kontoinnehavare för utförandet i enlighet Postverket*
med gällande bestämmelser av de till postverket ingångna uppdrag. agentemot

Någon ersättning från postverket för skada eller förlust, som föror- postcheckhmsakas
genom torsenad expedition, lagar icke.

1!)

Bestämmelser angående postverkets deltagande i postcheekrörelsen med
främmande länder utfärdas av Kung!. Maj:t.

Internationell
postcheclcrörelse.

<Gemensamma bestämmelser för postsparbanks* och postcheckrörelserna.

§ 20.

Ränta a i postsparbanken eller a postcheekkonto innestående medel Ränta.
gottgöres efter den räntefot och på det sätt, Kungl. Maj:t bestämmer.

8 21.

De i postsparbanks- och postcheckrörelserna innestående medel äger
generalpoststyrelsen förvalta och fruktbargöra på sätt, Kungl. Maj:t bestämmer. rande.

8 22.

Innestå medel a postsparbanksmotbok eller a postcheekkonto, vara Preskripunder
loppet av tio år någon omsättning (insättning eller uttagning resp.
inbetalning, uttagning eller girering) icke förekommit, och har i avseende
å dylik fordran icke vidtagits sådan åtgärd till fordringsrättens bevarande,
som i kungl. förordningen den 4 mars 1862 i fråga om tioårig preskription
och år sstämning föreskrives — till vilken åtgärd icke räknas mottagandet
av sådant besked, som i § 16 här ovan omförmäles — skola medlen
tillfalla postverket, dock med rätt för general poststyrelsen att till vederbörande
återbetala beloppet.

Portofrihet.

Meddelande
till utomstående.

Ändring i
förordningen.

Närmare

föreskrifter.

I postverkets räkenskaper skola dylika medel tillgodoföras den rörelsegren,
medlen avse.

§ 23.

Brev från av generalpoststyrelsen antaget ombud för postsparbanksrörelsen
befordras portofritt, då försändelse rör bankens angelägenheter och
avsändarens namn och adress finnas angivna utanpå försändelsen. Likaså
befordras brev från innehavare av postcheckkonto portofritt till den myndighet
eller det postkontor, där avsändarens konto föres, då för ändamålet
användes särskilt, genom postverkets försorg tillhandahållet kuvert.
Begagnas annat kuvert erlägges vanligt brevporto.

§ 24.

Meddelande angående insättares i postsparbanken eller innehavares av
postcheckkonto mellanhavande med postverket må icke i oträngt mål lämnas.

§ 25.

Andras bestämmelserna i denna förordning, gälla de nya föreskrifterna
även, därest de avse postsparbanksrörelsen, samtliga de vid dessas ikraftträdande
gällande postsparbanksmotböcker och, om de hava avseende å posteheckrörelsen,
samtliga vid samma tidpunkt bestående konton.

§ 2(1.

De närmare föreskrifter, som erfordras för postverkets postsparbanksoch
postcheckrörelser, äger generalpoststyrelsen utfärda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923. Samtidigt upphäves
kungl. förordningen angående eu postsparbank för riket den 22 juni
1883 med däruti sedan vidtagna ändringar. I och med förordningens
ikraftträdande övertager postverket postsparbankens samtliga tillgångar och
skulder.

Kap. Vill.

Motivering för de sakkunnigas förslag

till

Kungl. Förordning angående postverkets postsparbanks^ och postcheck*

rörelser.

Då de sakkunniga, såsom förut i betänkandet framhållits, äro av den
uppfattningen, att postsparbanken bör inordnas i postverket såsom en särskild
byrå i generalpoststyrelsen och att, om postcheckrörelse införes i
Sverige, den centrala ledningen av sistnämnda rörelse bör förläggas till
samma byrå som postsparbanksärendena, hava de sakkunniga funnit lämpligt,
att nu gällande postsparbanksförordning upphäves och ersättes med
en kungl. förordning angående såväl postverkets postsparbanksrörelse som
dess postcheckrörelse. Detta har synts desto naturligare, som ifrågavarande
två rörelsegrenar hava så nära samband med varandra, att flera av bestämmelserna
med fördel kunna göras gemensamma för båda rörelserna.

De sakkunniga anse önskvärt, att benämningen postsparbank såsom § 1.
uttryck för postsparbanksrörelsen bibehålies. Under postsparbankens snart CP°j^parh
38-åriga tillvaro har nämligen detta namn så inträngt i det allmänna med- p08tcheckrövetandet,
att det säkerligen vore till skada för postsparbanksrörelsen att relsema; skot
nu införa en ny benämning. Postsparbankens inordnande i postverket Verksamhet.)
kommer icke heller att medföra någon förändring utåt.

Andra stycket i mom. 1 är i sak lika med § 1 i nuvarande postsparbanksförordning.
De sakkunniga hava emellertid velat uttryckligen
betona, att postsparbanksrörelsens syfte är att arbeta för främjande av
sparsamhet bland folket. Att postsparbanksrörelsen komme att av postverket
bedrivas under statens garanti, torde väl vara självfallet, men då
säkerligen många sätta värde på att detta särskilt angives, hava de sakkunniga
ansett, att uttrycket »under statens garanti» borde bibehållas i
den nya förordningen.

Sista stycket i mom. 1 är i sak lika med § 1 i postcheckkommitterades
förslag till kungl. förordning angående postcheckrörelsen. 1 form
har endast en oväsentlig förkortning vidtagits.

Det har ansetts lämpligt att i denna paragraf även omnämna .postverkets
ifrågasatta skolsparkasseverksamhet. De sakkunniga äro likväl av
den uppfattningen, att det bör kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att för
denna verksamhet utfärda de särskilda bestämmelser, som kunna vara behövliga.
Därigenom vunnes, att eventuellt erforderliga jämkningar i föreskrifterna
kunde åstadkommas betydligt snabbare, än om saken skulle behöva
hänskjutas till Riksdagen.

A. Särskilda bestämmelser för postsparbanksrörelsen.

§ 2. Första stycket av mom. 1 motsvarar § 2 mom. 1 i nuvarande post (Insättning;

sparbanksförordningen med det tillägg, att det insatts en upplysning, varav
motbok.) tydligt framgår, att det är medgivet att insätta penningar i postsparbanken
jämväl för s. k. juridiska personer, såsom myndigheter, institutioner, bolag,
firmor, föreningar samt sällskap och andra sammanslutningar. I sak innebär
icke detta någon utvidgning av postsparbanksverksambeten. Samma
rätt förefinnes nämligen redan.

Andra stycket i mom. 1 är avsett att ersätta § 3 och § 7 mom. 3
i postsparbanksförordningen. I sak har bestämmelsen i förstnämnda paragraf
bibehållits. Beträffande däremot föreskriften om det sammanlagda
högsta belopp, som enligt förslaget skulle få av en och samma person insättas
i postsparbanken, tillåta sig de sakkunniga anföra följande. Från
början av postsparbankens verksamhet gottgjordes icke på en och samma
motbok ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Genom kungl. kungörelse
den 15 maj 1891 höjdes detta belopp till 2,000 kronor och genom
kungl. förordning den 17 december 1920 har maximigränsen satts till
5,000 kronor. Om hänsyn tages till penningvärdet nu och år 1891, lärer
maximigränsen nu i verkligheten vara snarare lägre än högre än efter den
under sistnämnda år vidtagna förändringen. Sparbankerna äro i regel
oförhindrade att för en och samma insättares räkning mottaga penningar
till vida högre belopp än postsparbanken. Denna omständighet försvårar
ställningen för postsparbanken, särskilt som även de vanliga affärsbankerna
numera lägga an på att uppsamla jämväl småbelopp. Med hänsyn till
dessa omständigheter, och då förhållandena även i övrigt nu äro helt olika
dem, som rådde under tidigare skeden av postsparbankens verksamhet, har

det synts postsparbankssakkunniga uppenbart, att postsparbankens inlåningsriitt
lämpligen torde böra utvidgas. Härutinnan bär fullkomlig enighet rätt
bland de sakkunniga. Men då det gällt att bestämma, var gränsen borde
sättas, har eu viss tvekan rått. A ena sidan har man hållit före att, då
det här vore fråga om eu statsinstitution, någon begränsning i inlåningsrätten
knappast vore behövlig. Å andra sidan har man ansett klokt att
gå fram med en viss försiktighet och endast utvidga postsparbankens inlåningsrätt
så mycket som behövdes för att icke banken i detta hänseende
skulle intaga eu mindre gynnad ställning än sparbanker i allmänhet.

Enligt vad postsparbankssakkunniga inhämtat, föreligger nu ett inom
kung! finansdepartementet av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till
ny sparbankslag. 1 detta förslag lär det, bland annat, föreslås, att sparbankernas
rätt till inlåning skulle på så sätt begränsas, att för en och
samma insättares räkning icke skulle få mottagas högre sammanlagt belopp
än 20,000 kronor med rätt dock för vederbörande länsstyrelse att i fall,
då särskilda skäl därtill föranledde, meddela sparbank tillstånd att i sådant
hänseende mottaga högre belopp, än sparbankens reglemente medgåve. Och
ovannämnda sakkunniga lära hava uttryckt önskvärdheten av att icke heller
postsparbanken måtte medgivas rätt att för en och samma insättare mottaga
högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor.

Vid slutligt övervägande av frågan, i vad mån postsparbankens inlåningsrätt
lämpligen borde utvidgas, hava de sakkunniga funnit sig kunna
tillstyrka, att rätten tills vidare begränsas i nära överensstämmelse med
vad som föreslagits beträffande sparbanker. Det torde dock lämpligen böra
lämnas öppet för Kungl. Maj:t att meddela postverket tillstånd att för en
och samma insättares räkning mottaga högre belopp.

De sakkunniga anse sig böra framhålla, att jämlikt nuvarande bestämmelse
ränta icke gottgöres å en och samma motbok till högre belopp än 5,000
kronor. Enligt den nya bestämmelsen skulle en och samma person få i
postsparbanken insätta högst 20,000 kronor. Postsparbankssakkunniga
anse, i likhet med sparbankssakkunniga, att det icke vore tillfredsställande
att hava en bestämmelse, som berövade insättare rätten att erhålla ränta
å viss del av de innestående medlen, och att, om någon del av de insatta
beloppen skulle få stå räntelös, kontroll av räntekrediteringen bleve svår
att genomföra. Av ordalagen i det föreslagna stadgandet framgår, att
hinder ej möter för det fastställda maximibeloppets överskridande därigenom,
att upplupen ränta lägges till kapitalet.

Mom. 2 motsvarar i huvudsak första punkten i $ 5 mom. 1 samt

delvis mom. 2. av sistnämnda paragraf. Det har ansetts lämpligt, att
Kung! Maj:t skulle äga befogenhet att medgiva undantag från den allmänna
regeln, att motbok skulle utfärdas och tillställas insättaren. Särskilt
för vissa obligatoriska insättningar kan ett annat system vara att föredraga.
Ej heller har det ansetts lämpligt fastslå, att postsparbanksmotbok
skall vara försedd med seriebokstav. Härom torde generalpoststyrelsen få
bestämma efter omständigheterna.

Mom. 3, första stycket, är avsett att ersätta § 2 mom. 4 i postsparbanksförordningen.
I sak innebär den nya formuleringen den ändringen,
att, om förbehåll göres, detta måste gälla samtliga de å motbok innestående
medlen. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, tillämpas detta redan
i praktiken.

Mom. 3, andra stycket; bestämmelsen är hämtad från § 5 mom. 2 i
postsparbanksförordningen.

Mom. 4 är avsett att ersätta § 5 mom. 3 i postsparbanksförordningen.
Ehuru de sakkunniga föreslagit, att för en och samma persons räkning
i allmänhet ej må insättas högre sammanlagt belopp än 20,000 kronor,
har det ansetts lämpligt att behålla en bestämmelse, som kunde lägga
hinder i vägen för en person att i onödan skatta sig flera motböcker.

Mom. 5 är i huvudsak lika med § 12 i postsparbanksförordningen.
Därest ombud för postsparbanksrörelsen komme att antagas, synes generalpoststyrelsen
böra få bestämma, i vad mån postsparbanksmotböcker i allmänhet
skola få användas hos dessa ombud.

Mom. 6 är i sak lika med § 6 i postsparbanksförordningen och ersätter
även delvis § 5 mom. 2 i nämnda förordning. De sakkunniga anse,
att generalpoststyrelsen bör få bestämma, på vad sätt insättning skall kvitteras.

§ 3. Denna paragraf är avsedd att ersätta bestämmelserna i §§ 9 och 10

(Uttagning av av postsparbanksförordningen. Bestämmelsen i sista stycket i mom. 2 är
hämtad från § 5 mom. 1 i postsparbanksförordningen.

År 1912 infördes vissa lättnader beträffande uttagning av medel i
postsparbanken. Postsparbanken införde nämligen då en ny form av uttagning,
utbetalning vid anfordran. Utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång kunde motboksägare vid fem på förhand bestämda postanstalter av
den å motboken innestående behållningen utbekomma ett belopp av högst
50 kronor i veckan. Denna utbetalningsform förbättrades och utvidgades
i väsentlig grad med utfärdandet år 1918 av gällande postsparbanksreglementen.
På begäran utfärdas numera s. k. U. V. A.-bok (d. v. s. bok för
uttagning vid anfordran), vilken berättigar ägaren att, under iakttagande

av vissa formaliteter, vid vilken postanstalt som helst i riket av tillgodohavandet
å boken vid anfordran utbekomma ett belopp av högst 300 kronor
per kalendervecka. Vid postsparbankens huvudkassa i Stockholm utbetalas
även å vanlig motbok medel vid uppsägningstillfallet, och därvid
är ej något maximibelopp fastställt.

År 1913 uttogos vid postsparbankskontoren i landsorten medel vid
anfordran till ett sammanlagt belopp av 101,929 kronor i 3,886 poster;
motsvarande siffror för år 1920 voro 2,668,802 resp. 27,500.

Vid postsparbankens huvudkassa i Stockholm utbetalades under år 1920
omedelbart efter uppsägningarna icke mindre än 4,308,136 kronor 5 öre
i 33,075 poster.

Utbetalning av medel genom postsparbankens huvudkassa vid uppsägningstillfället
infördes år 1904, och sedan dess hava delägare i postsparbanken,
som bott eller eljest vistats i Stockholm, praktiskt taget kunnat använda
sina motböcker såsom vanliga sparkasseböcker. Detta har gjort, att
postsparbanken i Stockholm efter hand kommit att anlitas i mycket stor utsträckning.
Sålunda insattes nu i Stockholm i postsparbanken pr 1,000
invånare mer än 6 gånger så mycket pengar som i övriga riket. Innan denna
form för uttagning infördes, var skillnaden icke så stor. År 1903 var medelinsättningsbeloppet
pr 1,000 invånare icke 3 gånger så stort som beträffande
riket i övrigt. Det är sålunda uppenbart, att postsparbankens inlåning
påverkas av bestämmelserna för uttagning. År det svårt att få ut penningarna,
drar sig allmänheten för att anlita postsparbanken, men tillämpas
härutinnan moderna principer, så blir verkan den motsatta.

Med hänsyn härtill vilja de sakkunniga förorda, att formerna för uttagning
vid anfordran ytterligare förenklas och att rätten till dylik uttagning
utvidgas.

Postsparbankssakkunniga anse, att det utan olägenhet bör kunna
överlåtas åt generalpoststyrelsen att bestämma formerna för uttagning.

§ 4 är avsedd att ersätta § 11 i postsparbanksförordningen. Med hän- § 4.
syn till föreskrifterna i nya äktenskapslagen har det ansetts olämpligt att CDisposition.*
i den nya förordningen intaga bestämmelser om rätt för gift kvinna att själv \\ei »om itmt
disponera över de medel, som för hennes räkning innestå i postsparbanken, sfat för omyn
I blivande expeditionsföreskrifter för postanstalterna torde emellertid gift
kvinnas rätt i sådant avseende böra omnämnas.

I § 11 av den nuvarande förordningen föreskrives även, att omyndig,
som uppnått femton år, må utan särskild tillåtelse av målsman förfoga
över egna medel, dem han själv å motbok insatt. På grund av det stora

antal delägare, postsparbanken har, är det i praktiken omöjligt att tillämpa
denna bestämmelse efter ordalydelsen, och postsparbankssakkunniga hava
därför föreslagit en annan formulering.

§ 5 är avsedd att ersätta § 13 i postsparbanksförordningen med den ändring
(Motboks in- att generalpoststyrelsen bestämmer, i vilken ordning motböckerna skola inSgenercdpost11
sändas. Föreskrifterna om motboks insändande hava ansetts kunna utan
styrelsen.) olägenhet i form något förkortas.

§ 6 är lika med § 15 i postsparbanksförordningen med den ändring, som följer

(överlåtelse av de sakkunnigas förslag, att postsparbanken skulle inordnas i postverket.
av motbok.)

§ 7 är avsedd att ersätta § 1(! i postsparbanksförordningen.

(Förlust av De föreslagna ändringarna äro endast av formell art.
motbok.)

§ 8 ersätter § 2 mom. 2 i postsparbanksförordningen. Då avsett är, att post(Ombud
för verket skall bedriva sparbanksrörelsen jämsides med sin övriga verksamhet,
banksrörei- ^ar det ailseits obehövligt att i den nya förordningen intaga bestämmelse

sen.) om skyldighet för postanstalterna att deltaga i postsparbanksrörelsen. Därest
postsparbanken inordnas i postverket, blir en sådan skyldighet en självskriven
följd av förändringen.

§ 9 är avsedd att ersätta § 20 mom. 1 av postsparbanksförordningen. De sak(Bokslut.
) kunniga förutsätta, att bokslutet skall innefatta vinst- och förlust- samt
balansräkning och att värdehandlingarna därvid undergå värdeprövning.
Skulle därvid befinnas, att handlingarna böra nedskrivas med större belopp,
än som lämpligen kan på en gång vidtagas, torde nedskrivningen böra
fördelas på två eller flera år. I postverkets årsberättelse lärer under särskild
avdelning böra intagas redogörelse för postsparbanksrörelsen under
det år, berättelsen avser.

§ 10. I denna paragraf, som är avsedd att ersätta § 19 mom. 3 i postspar (VinstmedelJ

banksförordningen, hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse därom, att å
postsparbanksrörelsen uppkommande vinst (= nettovinst) skulle tills vidare
avsättas till en reservfond och att Kung! Maj:t skulle äga utfärda bestämmelser
rörande fondens storlek och användning m. m. Visserligen
innehåller det av Kung! Maj:t utfärdade reglementet angående placering
av de i postsparbanken inflytande medel så pass restriktiva bestämmelser,
att postsparbanken icke löper nämnvärd risk att göra direkta förluster på
sin utlåningsrörelse. Och enahanda torde förhållandet bliva, om postspar -

banken inordnas i postverket. Men det oaktat anse de sakkunniga önskvärt
att för postsparbanksrörelsen skapa eu reservfond, som vid inträffande
utomordentliga förhållanden kunde stödja rörelsen. Exempelvis kunna väl
sådana omständigheter ännu en gång inträffa, att för de i postsparbanksrörelsen
inlånade medlen måste under någon kortare tid betalas högre ränta,
än som kunde anses motiverat, därest hänsyn uteslutande toges till rörelsens
förmåga att för löpande året utan förlust bära utgifterna.

B. Särskilda bestämmelser för postcheckrörelsen.

Denna paragraf motsvarar § 2 i postcheckkommitterades förslag till § 11.
postcheckförordning, därvid dock andra stycket givits eu sådan från andra (Postcheckstycket
i sistnämnda paragraf avvikande formulering, som påkallats av de sak- kontn )
kunnigas förslag, att några särskilda postcheckkontor icke skulle inrättas.

Paragrafen är lika med § 3 i förslaget till postcheckförordning. § 12.

(Grundplåt.)

Denna paragraf överensstämmer med § 4 i förslaget till postcheck- § 13.

förordning. (Inbetalning

å postcheckkonto.
)

Paragrafen motsvarar § 5 i förslaget till postcheckförordning. Den § 14.
något ändrade formuleringen föranledes av de sakkunnigas förslag, att några (Girering,
särskilda postcheckkontor icke skulle förefinnas. postcheck.)

Denna paragraf är lika med § 6 i förslaget till postcheckförordning. § 15.

Då det kan vara att förvänta, att nu gällande inrikes postavgifter (Avgifter.)
inom en ej allt för avlägsen framtid komma att i någon mån nedsättas,
hava de sakkunniga intet att erinra mot de föreslagna avgifterna i postcheckrörelsen.
Eelativt låga avgifter skulle givetvis uppmuntra till deltagande
i den nya rörelsen. Sedan någon tids erfarenhet vunnits, lärer
det emellertid vara lämpligt att tillse, huruvida någon revidering beträffande
avgiftsbeloppen kan anses behövlig.

De sakkunniga anse behövligt, att i förordningen införes eu bestäm- § 16.
melse därom, att postverket före utgången av januari månad varje år skall (Årsbeskedrötillställa
kontoinnehavare besked rörande kontots ställning vid utgången av ^ckkmto)
närmast föregående år. Av beskedet skulle jämväl framgå storleken av
den ränta, som för året tillgodoförts kontoinnehavaren. Därest denne icke

före årets utgång hos generalpoststyrelsen skriftligen gjort anmärkning mot
beskedet, ansåges kontoinnehavaren hava godkänt beskedet, och vid eventuellt
senare klagomål skulle därför det hos postverket förda kontot äga vitsord.

För avgivande av självdeklaration lär kontoinnehavare vara i behov
av besked rörande kontots ställning vid varje års utgång, och särskilt torde
han behöva veta, huru mycket han i ränta tillgodoförts för det närmast
förflutna året.

Genom de sakkunnigas förslag till formulering vunnes även den fördelen,
att postverket icke behövde förvara specialhandlingar beträffande
postcheckrörelsen längre än högst två år. Själva kontona borde däremot
förvaras minst tio år efter det år, räkenskapen avsåge.

Yad de sakkunniga föreslagit torde icke i sak nämnvärt avvika från
postcheckkommitterades uppfattning. I motiveringen till § 11 i deras förslag
till kungl. förordning angående postcheckrörelsen anföres nämligen
bland annat att, därest kontoinnehavare förmenade sig hava skäl till ersättningskrav
mot postverket, borde sådant krav skriftligen anmälas hos
generalpoststyrelsen, och för att ernå överensstämmelse med vad i detta
avseende vore stadgat i fråga om postanvisningsrörelsen, hade kommitterade
ansett, att anmälan rörande sådant ersättningskrav borde vara till
styrelsen inkommet före utgången av året närmast efter det, under vilket
det uppdrag, som föranlett kravet, inkommit till postcheckkontor.

§ 17 är lika med § 9 i förslaget till postcheckförordning.

(Kontoinnehavares
skiljande
från
postcheckrö
relsen.)

§ 18 överensstämmer i sak med £ 11 i förslaget till postcheckförordning.

(Postverkets
ansvarighet
gentemot post
checkkontoinnehavare.
J

§ 19 är lika med § 14 i förslaget till postcheckförordning.

(Internationell
postcheck
rörelse■)

C. Gemensamma bestämmelser för postsparbanks» och postcheckrörelsema.

§ 20 är avsedd att ersätta § 7 mom. 1—2 och § 8 i postsparbanksförordningen
(Ränta.) samt § 7 i förslaget till postcheckförordning.

Enligt nu gällande bestämmelser gottgöres ränta å i postsparbanken

8iJ

insatta medel endast för hel manad och beräknas från och med månaden
näst efter den, då insättningen ägt rum, till den månad, då medlen få
lyftas. Upplupen ränta lägges vid kalenderårs slut till kapitalet. A vad
av det sålunda uppkommande beloppet utgör helt krontal, beräknas ränta
från och med början av näst därpå följande år. På eu och samma motbok
gottgöres icke ränta för högre belopp än 5,000 kronor. Räntefoten
å de medel, som äro eller varda i postsparbanken insatta, bestämmes av
Ivungl. Maj:t. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma
dock icke i verket förrän två månader efter det Kungl. Maj:ts beslut i
ämnet blivit kungjort.

Postsparbankssakkunniga hava övervägt, huruvida icke ifrågavarande
bestämmelser om räntegottgörelse borde i postsparbanksrörelsens intresse
i vissa hänseenden något modifieras till motboksägamas fördel. Då emellertid
Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att bestämma räntefoten, vilken
för delägare i postsparbanken och för postcheckkontoinnehavarna givetvis
spela större roll än bestämmelserna om räntegottgörelsen i övrigt, hava de
sakkunniga ansett, att det lämpligen borde överlämnas åt Kungl. Maj:t att
utfärda samtliga bestämmelser om ränta. Under sådana förhållanden torde
det icke vara behövligt, att de sakkunniga nu närmare ingå på frågan om
sättet för räntegottgörelsen.

Denna paragraf avser att ersätta § 18 i postsparbanksförordningen § 21.
och § 12 i förslaget till postcheckförordning. (Medlem^

Genom kungl. förordning den 17 december 1920 (Svensk författnings- rwran^j
samling n:r 826/1920) har förordnats, att § 18 i postsparbanksförordningen
skulle erhålla följande ändrade lydelse: »I postsparbanken inflytande
medel förvaltas i enlighet med bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdas.
» Med anledning därav hava de sakkunniga ansett lämpligt, att
Kungl. Maj:t även finge meddela bestämmelser beträffande i postcheckrörelsen
innestående medel.

I anslutning till förenämnda kungl. förordning angående förändrad
lydelse av § 18 i postsparbanksförordningen bär Kungl. Maj:t likaledes
den 17 december 1920 (Svensk författningssamling 827/1920) utfärdat
reglemente angående förvaltningen av de i postsparbanken inflytande medel.

Detta reglemente torde, om de sakkunnigas förslag i huvudsak godkännes,
böra ersättas med ett reglemente, innehållande bestämmelser rörande förvaltningen
av de medel, som inflyta såväl i postsparbanksrörelsen som i
postcheckrör elsen.

7. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

S 22 avser att ersätta § 14 i postsparbanksförordningen. De sakkunniga hava
(Prtskrip- emellertid ansett, att de nya bestämmelserna borde avfattas så, att de även
kunde gälla å postcheckkonto innestående medel.

§ 23 avser att ersätta bestämmelserna i kungl. breven till generalpoststyrelsen
(Portofrihet) den 21 september och den 16 november 1883 angående portofrihet för
försändelser i ärenden rörande postsparbanken ävensom i § 8 i förslaget
till postcheckförordning.

§ 24 avser att ersätta § 23 i postsparbanksförordningen och § 10 i förslaget

(Meddelande till postcheckförordning.
till utomstående.
)

§ 25 är avsedd att ersätta § 13 i förslaget till postcheckförordning; paragrafen
(Ändring i har avfattats så, att bestämmelserna även bliva gällande för postsparbanks förord-

, r ±

ningen.) r°relsen.

§ 26 motsvarar i sak § 15 i förslaget till postcheckförordning, varjämte det
CNärmare ansetts lämpligt att även intaga bestämmelse därom, att generalpoststyrelsen
nres nfer'') skaX{ äga utfärda de närmare föreskrifter, som erfordras för postsparbanksrörelsen.

Sist i förslaget till förordning hava de sakkunniga intagit eu bestämmelse
därom, att i och med förordningens ikraftträdande postverket skall
övertaga postsparbankens samtliga tillgångar och skulder. Även om detta
kan anses självfallet, så torde det icke vara ur vägen, att förhållandet
särskilt omnämnes i förordningen.

Följande bestämmelser i gällande postsparbanksförordning hava icke
medtagits i det nu uppgjorda förslaget till förordning, nämligen:

§ 2 mom. 3: de sakkunniga utgå ifrån att generalpoststyrelsen
skall, utan att detta särskilt omnämnes i
förordningen, äga att i blivande expeditionsföreskrifter
bestämma, att den, som begär motbok, skall vara skyldig

1)1

meddela sådana upplysningar, som kunna vara behövliga
för att motbok skall kunna utfärdas;

§ 4: postsparbankssakkunniga hava tidigare i betänkandet
föreslagit, att sparmärkena skola avskaffas;

$ 17: postsparbanken förmedlar i ytterst ringa omfattning
köp av obligationer för delägarnas räkning, och
de sakkunniga anse därför, att bestämmelse om skyldighet
för postverket i sådant hänseende utan olägenhet kan
uteslutas ur förordningen. De sakkunniga förutsätta, att
postverket i alla händelser skall utan avgift tillhandagå
motboksägare därmed och att tillkännagivande härom
skall intagas i motböckerna bland underrättelser för allmänheten
;

§ 19 mom. 1—2: bestämmelser om sättet för förvaltningskostnadernas
bestridande torde vara obehövliga,
om postsparbanken införlivas med postverket;

§ 20 mom. 2: särskild redogörelse för postsparbanksrörelsen
bör inflyta under särskild avdelning av postverkets
årsberättelse, och generalpoststyrelsens förslag till driftkostnadsstat
(jämväl i fråga om belopp, som av postverket
må användas för vidtagande av åtgärder, vilka avse främjande
av sparsamhet, särskilt inom de mindre bemedlade
samhällsklasserna) bör givetvis även omfatta postsparbanksrörelsen
;

§ 21: postsparbanksstyrelsen upphör såsom en följd
av postsparbankens inordnande i postverket; frågan om
generalpoststyrelsens förstärkande med särskilda fullmäktige
vid behandling av vissa viktigare postsparbanksärenden
behandlas längre fram i betänkandet;

§ 22 (riksbankens befattning med postsparbankens
medel): bestämmelse härom torde icke behöva intagas i
förordningen. Därest postverket behöver anlita riksbanken
för förvaring, försäljning eller pantsättning av värdehandlingar,
lärer överenskommelse kunna träffas mellan
generalpoststyrelsen och fullmäktige utan att bestämmelse
härom finnes intagen i förordningen. Och att postverket
skall äga befogenhet att vid behov försälja eller pant -

sätta sådana värdehandlingar, varom här är fråga, finna
de sakkunniga självfallet.

Den i S 12 av postekeckkommitterades förslag till förordning angående
postcheckrörelsen berörda frågan om fullmäktige för placering av
de i postcheckrörelsen innestående medel upptaga postsparbankssakkunniga
till behandling i annat sammanhang.

Arbetssätt och arbetsmetoder inom postsparbanken nu och
efter omorganisationen; antal tjänstemän, som beräknas bliva

erforderliga för postsparbanks* och postcheckgöromål

under år 1923.

Genom undersökningar i postsparbanken hava postsparbankssakkunniga
kommit till den uppfattningen, att — trots det bankledningen under sista
åren vidtagit vissa reformer — likväl betydande omläggningar med fördel
låta sig genomföras. Arbetsmetoderna äro gammalmodiga och bokföringen
föråldrad och alltför dyrbar. Härtill kommer att arbetsledningen otvivelaktigt
icke ägt erforderlig effektivitet. Avsevärda besparingar synas kunna
göras utan att kontrollen eftersättes.

Yad först bokföringen angår, må följande framhållas. Delägarnas
konton föras nu i bundna böcker. Yarje bok lämnar plats för 1,000
konton. Antalet i bruk varande kontoböcker uppgår till i runt tal 2,000,
fördelade i flera olika rum inom banklokalen. Insättningarna uppdebiteras
av postanstalterna å s. k. insättningslistor. A dessa listor kunna
självfallet insättningarna icke ordnas efter motboksnummer och -serier, utan
insättningarna förekomma där i den ordning, de verkställts. Härav följer,
att då de å en insättningslista förekommande beloppen skola bokföras inom
banken, ett flertal kontoböcker måste komma till användning, vilket vållar
stor tidsutdräkt, särskilt som kontoböckerna äro rätt tunga — varje ny
bok väger omkring 5 V2 kg. — och bokförarna i regel äro kvinnor.

Postsparbankssakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att det
i arbetsbesparande syfte vore lämpligt att övergiva de bundna böckerna
och i stället tillämpa kortsystem. Detta system har nu så länge prövats
jämväl inom vårt land och befunnits i regel äga så stora fördelar framför
varje annan anordning, att det säkerligen är obehövligt att nu ingå på
någon närmare motivering för de sakkunnigas åsikt härutinnan. Att efter
hand, som ett konto dödas, få utgallra vederbörande kort och alltså ständigt
kunna hålla kontosamlingen aktuell vore särdeles lämpligt för postsparbanken,
vars delägarstam undergår en så avsevärd förändring, att i flera
kontoböcker icke finnes mer än ett fåtal konton, som avse i kraft varande
motböcker.

Men för att kortsystem skall lämpa sig för postsparbanken med dess
många delägare (vid 1920 års utgång funnos i runt tal 661,700 giltiga
motböcker), måste praktiska och moderna anordningar tillämpas. Att hava
kortlådorna förvarade i skåp utefter bokföringsrummens väggar vore icke
lämpligt, enär det skulle bliva allt för tidsödande att framtaga alla de
kontokort, å vilka för dagen införing av insättningar och uttagningar
skulle ske, samt att efter verkställd införing ånyo inordna korten i lådorna.
Efter prövning av flera olika system vilja de sakkunniga förorda,
att kortlådorna placeras i paternosterverk vid eller i själva bokföringsborden
och att därvid sådana mekaniska anordningar vidtagas, att bokföraren kan
utan att flytta sig från sin plats lätt och hastigt åtkomma den låda, vars
innehåll för varje särskild gång skall användas. De sakkunniga anse icke
erforderligt att här i detalj redogöra för, vilka alternativ till olika anordningars
åvägabringande, som i detta avseende erbjuda sig, men de hava
genom fackmän övertygat sig om, att det icke möter svårighet att vidtaga
sådana, för bokföringsarbetet lämpliga och tidsbesparande anordningar.
Anläggningskostnaden bleve ock obetydlig i jämförelse med de besparingar
i arbetskraft, som vunnes genom ifrågavarande hjälpmedel. Det antages, att
kostnaden för de mekaniska anordningarna, inklusive kort och lådor, skulle
stanna vid omkring 35,000 kronor. Genom en dylik anläggning skulle
även kunna vinnas, att kortlådorna genom ett enkelt handgrepp kunde avstängas
och därigenom bliva oåtkomliga för obehöriga personer. Nu äro
kontoböckerna tillgängliga så gott som för vem som helst. Givetvis skulle
kortsystemet även i övrigt göras fullt modernt med tillräckligt antal s. k.
ledkort och utskärningar eller andra anordningar å kontokorten, gjorda på
sådant sätt, att det omedelbart borde uppmärksammas, om ett kontokort inlagts
mellan orätta ledkort. I varje låda borde icke placeras flera kort än
att, då ett kontokort uttoges ur samlingen, bokföraren med lätthet kunde
åstadkomma en öppning på den plats, där kortet legat och varest kortet
efter begagnandet åter omedelbart skulle inläggas. Måste ett kontokort
utlånas, skulle å kortets plats i lådan insättas ett annat kort av lämpligt
format med anteckning om det utlånade kortets nummer och till vem utlämnandet
ägt rum.

Från 1923 års början skulle helt naturligt kortsystem tillämpas i
fråga om alla nyutfärdade motböcker, och beträffande äldre konton borde
övergången ske så hastigt, som förhållandena medgåve.

Kontokorten borde anordnas så, att ränta, motboksägaren till godo
eller till last — i kronor och öre och ej såsom nu medelst ett jämförelsetal
— kunde påföras vederbörande kort i samband med bokföringen av in -

sättningar och uttagningar och bokföringen verkställas på sådant sätt, att
kontot alltid vore avslutat och den tidsödande särskilda kontoavslutningen,
som med nuvarande system icke kan undvikas, bleve, åtminstone i stort
Hett, obehövlig. Även motboksgranskningen skulle i sådant fall kunna
ske betydligt hastigare än under nuvarande förhållanden. Följande exempel
klargör, huru de sakkunniga tänkt sig bokföringen å kontokorten.

Motbok n:r ............... ser.

utfärdad för...................................................................................................................

yrke eller befattning.....................................

född den / 19....... bostadsadress:.......................................................

föräldrars eller målsmans namn

förbehåll.

Insatt eller uttagit	j Tjänste- [ mans 1 sign.	1 avser ränta till 1923 års slut. * för tidsvinst vid bokföringen skulle varje postanstalt hava en viss be-teckning. 3 »Ut» betecknar, att det bokförda beloppet avser uttagning. 4 avser ränta till årets slut, motboks-ägaren till last, å det uttagna be-	Ränta
för år	Kr.	öre
den	vid post-anstalten	Kr.	öre	Kr.	öre
1923	25	—
	Beh. fr. 1922	600 24''		624	_	E. L.

•■>7» 23	H 5S	100 3''	I	103	_	E. L.
s7e •	Uts H 5	100 24	—	727 102	—	E. L.	loppet. Genom att vid insättning ränta tillgodoföres till årets slut, måste vid uttagning belöpande ränta
‘/i 24	Beh. fr. 1923	625 25	—	625 650		E. L.	debiteras motboksägaren.

							\J\7\T n c\t\ f \J\j 600:-	Saldo enligt \| mot-bok

Bokföringsarbetet inom bankbyrån skulle avsevärt underlättas, om
vid postanstalterna insättningarna infördes icke såsom nu å insättningslistor
utan å insättningskort (ett kort för varje insättning). Dessa kort

behövde ej tillverkas av kartong utan endast av relativt billigt papper.
Men då å postanstalterna lämpligen borde förefinnas avskrifter av utfärdade
insättningskort, skulle korten anordnas för blåkopiering. Därjämte
borde å såväl insättningskorten som å uttagningskvittona jämväl angivas
behållningen å vederbörande motbok efter insättningen resp. uttagningen.
Genom en sådan anordning skulle bokföraren alltid kunna förvissa sig om,
att slutsumman i boken överensstämde med postverkets räkenskaper. Ifrågavarande
anteckning å uttagningskvittona skulle även tjäna ett annat syfte.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat, lär det understundom hända, att en
postanstalt glömmer att i motboken avföra uttaget belopp, varigenom boken
kommer att utvisa för stort tillgodohavande. Därest postfunktionären vore
skyldig att å kvittot anteckna saldot efter uttagningen, kan det icke förutsättas,
att den utbetalande tjänstemannen skulle kunna oavsiktligt underlåta
att i boken göra föreskrivna anteckningar. Och särskilt beträtfande
U. Y. A.-böcker (böcker, varå uttagning intill visst belopp kan ske utan
förutgången uppsägning) är det av största vikt, att saldot är rätt angivet.

Inom bankbyrån skulle från postanstalterna ankomna insättningskort
och uttagningskvitton var för sig sorteras serievis och inom varje serie
ordnas i nummerföljd. Sedan detta gjorts, kunde själva kontobokföringen
verkställas på mycket kort tid.

De sakkunniga hava tänkt sig, att postanstalterna skulle utskriva
kontokorten vid utfärdande av nya motböcker och insända korten till
generalpoststyrelsens bankbyrå. Korten kunde bestå av två genom perforering
sammanhängande delar. Å den ena delen hade postanstalten endast
att skriva motboksägarens namn och födelsedag samt motbokens nummer.
Sistnämnda del skulle inom bankbyrån frånskiljas själva kontokortet och
ersätta ett s. k. lappregisterkort, som nu utskrives inom banken för varje
nytillkommen motboksägare. Lappregisterkorten ordnas inom postsparbanken
efter motboksägarnas namn och rådfrågas, då det av en eller annan anledning
gäller att fastslå, huruvida viss person har eller haft motbok med
postsparbanken.

A varje kontokort skulle motboksägaren hava att anbringa sin namnteckning.
Nuvarande anmälningssedel skulle däremot avskaffas. Ansåges
det lämpligare att kontokorten utskreves inom generalpoststyrelsen, bleve
det däremot nödvändigt att bibehålla anmälningssedeln, vilken emellertid
i sådant fall kunde ersätta ovannämnda lappregisterkort.

Fördelarna med eu genomgripande omläggning av hela bokföringssystemet
i enlighet med de sakkunnigas här ovan skisserade förslag äro

påtagliga. Med ledning av praktiska prov, som postsparbankssakkunniga
låtit verkställa för att få utrönt, huru systemet skulle komma att fungera
i verkligheten, tro de sig kunna beräkna, att för kontobokföringen, inklusive
motboksgranskningen, skulle efter omorganisationen icke erfordras
mer än omkring 20 tjänstemän. Och för såvitt de sakkunniga förstå,
komme säkerheten icke att förlora utan snarare att vinna på omläggningen.

Utan olägenhet torde det inom postsparbanken nu använda tillvägagångssättet
att uppföra ingångna uppsägningar å listor kunna avskaffas,
och dirigeringstabell för tillståndsbevis lärer ej heller behöva föras.

För behandling av uppsägningar torde två tjänstemän erfordras.

Beträffande varje till postsparbanken för granskning inkommande
motbok utskrives för närvarande inom banken å en papperslapp namnet
å den postanstalt, varifrån motboken ankommit och genom vilken densamma
skall till ägaren återställas. Detta arbete kräver i det närmaste två tjänstemän,
vilka bleve obehövliga, därest inlämningspostanstalten före insändandet
anbringade sin stämpel å motboken. För dylik avstämpling borde å motböckerna
särskild plats finnas reserverad.

Därjämte synes det de sakkunniga, som om motboksförteckningarna,
som nu åtfölja motböcker, vilka insändas för granskning, skulle kunna
avskaffas. Det vore säkerligen tillräckligt, att å kuverten anteckna antalet
däri inneslutna motböcker. Kuverten borde anordnas så, att samma
kuvert kunde användas både till och från generalpoststyrelsens bankbyrå.

Tidigare i betänkandet hava de sakkunniga föreslagit indragning av
sparmärken. Yinner detta förslag avseende, erfordras icke vidare någon
sparmärksrevision. De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke även de
s. k. kvittenskupongerna, vilka tjäna att i motböckerna verificera gjorda
insättningar, skulle kunna avskaffas, i vilket fall jämväl kvittenskupongrevisionen
bortfölle. Med hänsyn emellertid till svårigheten att finna något
annat system, som vore enklare än nuvarande förfaringssätt men på samma
gång ur kontrollsynpunkt antagligt, anse de sakkunniga att kvittenskupongerna
böra tillsvidare bibehållas. Utan hinder härav torde dock kvittenskupongrevisionen
böra förenklas och i regel endast omfatta redovisning,
som avgivits av postkontor, där postmästaren tillika är redogörare.
Därjämte anse de sakkunniga, att det utan olägenhet bör kunna överlämnas
till postmästare att inom vissa gränser självständigt handlägga
frågor rörande överskott och brister av kvittenskuponger.

Tre tjänstemän antagas komma att medhinna revideringen av postkontorens
postsparbanksm edelsräkningar och kvittenskupongredovisningar.

Diarieföringen bör inskränkas och förenklas. De flesta till postsparbanken
inkomna ärenden röra inotböcker och äro av tämligen likartad beskaffenhet,
såsom uppsägningar å motböcker, vilkas ägare avlidit, anmälningar
om förkomna motböcker, angående preskriberade medel samt rörande
felaktigheter vid insättningar och utbetalningar å motböcker. En stor
mängd ärenden röra antagande och entledigande av sparmärksförsäljare.
Sistnämnda ärenden komma att upphöra, därest sparmärkena avskaffas.
Vidare diarieföras inkomna inventeringsinstrument och av tjänstemän inom
banken anhängig] orda anmärkningsmål.

De flesta ärenden av ifrågavarande slag torde icke behöva diarieföras
utan endast inordnas efter motböckernas nummer i den huvudgrupp, ärendet
avsåge. I den mån så kunde befinnas behövligt kunde kortsystem uppläggas
för vissa grupper av ärenden, exempelvis för förkomna motböcker,
för motböcker, vilkas behållning preskriberats o. s. v. Under år 1920
diariefördes 8,600 egentliga postsparbanksärenden. Postsparbankssakkunniga
räkna med, att antalet diarieförda mål efter omorganisationen skall kunna
nedbringas till omkring 2,000.

För diarieföring och omhänderhavande av handlingar m. m. rörande
postsparbanksrörelsen torde en tjänsteman bliva tillräcklig.

Skriftväxlingen bör ytterligare inskränkas och förenklas. I all den
mån så kan ske böra vid meddelanden till postanstalterna stämpelavtryck
eller små mimeograferade meddelanden användas. Blankettrycket bör revideras
i syfte att nedbringa kostnaden för detsamma.

Vissa av de göromål, som nu påvila kassören i postsparbanken, bortfalla
genom omorganisationen. Och enligt vad de sakkunniga inhämtat, är
arbetet med uträkningen och utbetalningen av avlöningarna till generalpoststyrelsens
samtliga tjänstemän centraliserat till den byrå inom styrelsen,
som handlägger kamerala ärenden i allmänhet. Någon anledning att tilllämpa
ett annat förfaringssätt beträffande tjänstemännen inom den ifrågasatta
nya byrå, som skulle omhänderhava postsparbanks- och postcheckärenden,
synes icke föreligga. De övriga ärenden, som för närvarande
åligga kassören, lära utan olägenhet kunna uppdelas på intendenten vid
postverkets huvudkassa och en eller flera av de blivande tjänstemännen
inom sistnämnda byrå. Möjligheten för motboksägare att i Stockholm i
samma omfattning som nu utbekomma medel utan förutgången uppsägning
torde visserligen böra bibehållas. Men denna detalj lär kunna ordnas,
även om kassörstjänsten indrages.

8å gott solo .samtliga här ovan ifrågasatta förenklingar i postsparbankstjänsten
äro av beskaffenhet att kunna genomföras utan Kungl. Maj.ts
eller Riksdagens medverkan. Och det bör givetvis överlämnas åt generalpoststyrelsen
att bestämma, huru arbetet inom bankbyrån skall ordnas och
bedrivas. Men postsparbankssakkunniga hava velat i störa drag angiva, huru
de tänkt sig, att postsparbanksarbetet framdeles skulle kunna ordnas. Eu
undersökning, i vad mån detta arbete kunde förenklas, har ansetts nödvändig
även av den anledningen, att postsparbankssakkunniga utan en
dylik åtgärd icke vore i stånd att beräkna, huru stor personal efter omorganisationen
kunde bliva behövlig för postsparbanksärenden inom generalpoststyrelsen.
I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att de
förutsätta, att generalpoststyrelsen vid den omarbetning av postsparbanksreglementena
för postkontör och poststationer, som torde bliva nödvändig,
därest beslut fattas om omorganisation av postsparbanken i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, skall söka genomföra alla de
förenklingar och lättnader i postsparbankstjänsten vid postanstalterna, som
anses kunna vidtagas utan att erforderlig kontroll eftersättes. De sakkunniga
utgå sålunda ifrån, att vid omorganisationens ikraftträdande någon lättnad
i postsparbanksarbetet skall kunna genomföras även för postanstalternas
vidkommande.

I det föregående hava de sakkunniga beräknat, att följande antal

tjänstemän skulle bliva behövliga för postsparbanksgöromål i generalpoststyrelsen
efter omorganisationen, nämligen:

för bokföring och motboksgranskning ............................................. 20

» behandling av uppsägningar...................................................... 2

■ revision.................................................................................... °

» diarieföring in. .................................................................... 1

= 26

Härtill komma:

för kamrerargöromål ..................................................................... 2

» kansligöromål ........................................................................... 2

(därav en gemensam för hela byrån)

för vaktmästargöromål..................................................................... 2

(gemensamma för hela byrån; i den mån byrån för budskickning eller
dylikt kunde behöva ytterligare vaktmästarbiträde, torde sådant säkerligen
kunna utan svårighet erhållas från någon av generalpoststyrelsens
övriga byråer) trpt 32

100

trpt 32

byråchef ....................................................................................... 1

för diverse göromål ........................................................................ 7

eller i allt 40

Tidigare i detta betänkande hava de sakknnniga utgått ifrån, att för
postcheckärendenas handläggning i generalpoststyrelsen (d. v. s.
för det egentliga byråarbetet) till eu början 5 tjänstemän skulle
vara till fyllest (sid 70) och att för det av postcheckrörelsen
föranledda bokföringsarbetet inom bankbyrån och å postkontor
icke kunde behöva beräknas mer än 20 nya tjänstemannabefattningar
(sid. 71). För postcheckrörelsen skulle sålunda

erfordras sammanlagt ............................................................ 25

vadan för postsparbanks- och postcheckrörelserna under år 1923 icke

skulle behöva beräknas mer än tillhopa.................................... 65

tjänstemän.

Såsom i det föregående meddelats, kan postsparbankens hela personal
(ordinarie och extra tjänstemän samt timavlönad personal) för närvarande
uppskattas till 149 personer. De sakkunniga beräkna alltså, att efter
omorganisationen icke skall för postsparbanksgöromål i generalpoststyrelsen
behövas mer än omkring 27 .% av antalet nuvarande tjänstemän
inom postsparbanken. Men om en så stark reducering av antalet tjänstemän
skall kunna genomföras, är det givetvis oundgängligen nödvändigt,
att arbetstiden ordentligt utnyttjas och att tillräcklig kontroll utövas.

Frågan om fördelningen av ovannämnda 65 tjänstemannabefattningar
på olika lönegrader m. m. upptaga de sakkunniga till behandling i närmast
följande kapitel.

Därest skolsparkasseverksamhet kommer att från 1923 års ingång
anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, torde
även för denna nya rörelsegren erfordras några tjänstemän. Då det emellertid
för närvarande icke är möjligt att ens tillnärmelsevis förutsäga, vilken
omfattning rörelsen i fråga skulle komma att få under första året, har det
synts de sakkunniga lämpligt att för år 1923 icke beräkna några ordinarie
tjänstemän för skolsparkasseverksamheten utan överlåta åt generalpoststyrelsen
att under nämnda år för utförande av de med ifrågavarande
verksamhet föranledda göromål på förordnande anlita det antal tjänstemän,
som kan befinnas oundgängligen behövligt.

101

Kap. X.

Organisationen av den föreslagna bankbyrån inom general*
poststyrelsen m. m.; beräknad driftkostnad för postsparbanksrörelsen
efter omorganisationen.

I det föregående hava postsparbankssakkunniga föreslagit, bland annat,
att postsparbanken skulle upphöra såsom självständigt ämbetsverk och i
stället inordnas i postverket, att i samband med postsparbankens omorganisation
postcheckrörelse måtte införas i Sverige samt att postsparbanks-
och postcheckärendena skulle inom generalpoststyrelsen handläggas
å en inom styrelsen nyinrättad byrå, vilken lämpligen borde benämnas
bankbyrån.

De i kapitel IX (sid. 99 —100) för postsparbanks-och postcheckrörelserna
för år 1923 beräknade 65 tjänstemännen anses lämpligen böra fördelas
på olika tjänstegrader sålunda:

A. Bankbyrån i generalpoststyrelsen:

I. Gemensam personal

1 byråchef (20 lönegraden)..............................

1 sekreterare (15 » )..............................

1 förste expeditionsvakt (3 lönegraden)............

1 expeditionsvakt (l lönegraden) .....................

II. Postsparbanksavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; anses böra placeras i 15 löne graden),

2 kontrollörer (12 lönegraden; en för revision; med hänsyn manliga

till revisionsarbetets beskaffenhet anses det tillräckligt, tjänstemän,
att tillsyningsmannen häröver placeras i 12 lönegraden;
en för vissa göromål, som nu påvila kassören);

7 trpt

manliga

tjänstemän.

102

7 trpt

1 förste postexpeditör (10 lönegraden; bokföring m. m., vakt-| manlig

föreståndare; skulle i huvudsak ersätta förste aktuarien);/ tjänsteman.

2 postexpeditörer (4 lönegraden; 1 biträde åt kamreraren, 1

bokföring och vaktföreståndarskap),

10 kanslibiträden (2 lönegraden; 2 biträden för revisionen, 1
diarieföring, 7 bokföring m. in.),

20 kontorsbiträden (l lönegraden; bokföring m. m.)

kvinnliga

tjänstemän.

III. Postcheckavdelningen.

1 kamrerare (tillika personalchef; anses böra placeras
lönegraden),

1 kontrollör (12 lönegraden);

manliga

tjänstemän.

7 kanslibiträden (2 lönegraden; 2 för byråarbete,
kontobokföring m. in.),

1 kontorsbiträde (1 lönegraden; för byråarbete.)

5 för

kvinnliga

tjänstemän.

B. Postkontor.

15 kanslibiträden (2 lönegraden; för kontobokföring m. m.)J kvinnliga
gg | tjänstemän.

Mellan de båda avdelningarna inom bankbyrån borde icke uppdragas
starkare gräns än att vid behov tjänsteman vid den ena avdelningen kunde
åläggas biträda med göromål inom den andra avdelningen.

Såsom en naturlig följd av generalpoststyrelsens nuvarande organisation
torde chefen för den föreslagna nya bankbyrån böra erhålla byråchefs
tjänsteställning och placeras i 20 lönegraden enligt det för tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
gällande avlöningsreglemente. Även med hänsyn till det arbete och det

ansvar, som kommer att påvila denna nya byråchef, torde en dylik placering
vara fullt motiverad.

Byråchefen skulle, i likhet med övriga byråchefer i generalpoststyrelsen,
vara ledamot i styrelsen, där han hade att föredraga sådana ärenden
rörande postsparbanks- och postcheckrörelserna, vari han, enligt de bestämmelser,
som komme att gälla, icke ägde att själv fatta beslut. Såsom
förut framhållits, anse emellertid de sakkunniga, att ifrågavarande byråchef
bör erhålla en relativt vidsträckt befogenhet. Chefen för bankbyrån skulle,
i den utsträckning generalpoststyrelsen så bestämde, beträffande de rörelsegrenar,
som folie under byråns handläggning, företräda generalpoststyrelsen
gent emot underordnade myndigheter och postanstalterna ävensom gent emot
de offentliga och enskilda institutioner samt den allmänhet, med vilka centralledningen
på grund av ifrågavarande rörelsegrenar hade att träda i
förbindelse. Från byråchefens sida måste även riktas oavlåtlig uppmärksamhet
åt de ekonomiska förhållanden, vilka vore av natur att inverka
på postsparbanks- och postcheckrörelserna eller påkalla intresse från deras
sida. Byråchefen borde ock i sådan omfattning personligen leda och följa
arbetet inom byrån, att han vore fullt förtrogen med de göromål, som där
utfördes, och med de metoder, som därvid tillämpades. Av särskild betydelse
vore nämligen att ständigt bibehålla ett rationellt och fullt tidsenligt
arbetssätt inom byrån.

Sekreteraren skulle hava till huvudsakliga åligganden att biträda
byråchefen eller självständigt handlägga ärenden i den omfattning, som i
instruktionen för generalpoststyrelsen och i dess arbetsordning kunde
komma att bestämmas, ävensom att vid förfall för byråchefen tjänstgöra
såsom dennes ställföreträdare. I den utsträckning förhållandena kunde
medgiva, skulle sekreteraren även utföra allmänna tjänstemannagöromål
å byrån.

Med hänsyn till bankbyråns blivande verksamhet är det av synnerlig
vikt, att de ledande befattningarna inom byrån tillsättas med fullt kvalificerade
personer, även om beträffande en eller annan tjänst bestämmelsen
i 13 § av avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket m. fl. verk
skulle behöva tillämpas. Framför allt måste byråchefen äga oomstridd
personlig duglighet, stor arbets- och organisationsförmåga samt verkliga
chefsegenskaper. Kamrerarna böra vara i besittning av erforderlig bokföringsteknisk
kompetens och hava förutsättningar att kunna handhava
underordnad personal.

104

Såsom tidigare i detta betänkande omnämnts, företrädes postsparbanken
av en styrelse, bestående av generaldirektören och chefen för
postverket såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören
och chefen för postsparbanken såsom föredragande, en av Kungl.
Maj:t, varje gång för en tid av tre år, särskilt förordnad ledamot samt
eu av fullmäktige i riksbanken och en av fullmäktige i riksgäldskontor,
vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige var för sig
inom sig utse.

Vid bifall av de sakkunnigas förslag kommer förenämnda anordning
att utan vidare upphöra.

Postcheckkommitterade hava, såsom även tidigare i betänkandet framhållits,
föreslagit, att frågor rörande placering av de i postcheckrörelsen
innestående medel skulle avgöras av särskilda fullmäktige.

Då även efter postsparbankens inordnande i postverket det torde
bliva nödvändigt, att generalpoststyrelsen vid avgörande av vissa postsparbanksärenden
förstärkes med särskilda sakkunniga, anse sig postsparbankssakkunniga
böra förorda, att tre postfullmäktige förordnas att enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande såsom ledamöter inträda i generalpoststyrelsen
vid avgörande av sådana bank!)yran berörande frågor, som vore av större
vikt, exempelvis ärenden rörande placering av de i postsparbanks- och postcheckrörelserna
innestående medel, ändring i grunderna för räntegottgörelse
till delägare i postsparbanken eller till postcheckkontoinnehavare, höjning
eller sänkning av inlåningsräntan, ändring av kungl. förordningen angående
postverkets postsparbanks- och postcheckrörelser m. m.

Samtliga tre fullmäktige torde böra förordnas av Kungl. Maj:t för
viss tid, förslagsvis tre år. Med hänsyn till beskaffenheten av postfullmäktiges
blivande åligganden, anse de sakkunniga, att en bör vara fullmäktig
i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontor.

De sakkunniga föreställa sig, att det, särskilt under övergängsåret
och de närmaste åren efter omorganisationen av postsparbanken och postcheckrörelses
införande, blir nödvändigt för generalpoststyrelsen att i rätt
stor omfattning taga postfullmäktiges sakkunskap i anspråk. "V id sådant
förhållande vore det säkerligen förmånligt, om en och samma fullmäktig
i regel kunde vara närvarande i generalpoststyrelsen vid föredragning av
sådana postsparbanks- och postcheckärenden, vari beslut icke kunde fattas
av byråchefen eller av generaldirektören i närvaro av allenast byråchefen.
Då det icke gärna kan förutsättas, att någondera av de två postfullmäktige,
som tillika vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktige, skulle vara i tillfälle
att åtaga sig mera omfattande uppdrag i postverket, anse de sakkunniga,

105

alt det herde tillhöra den återstående postlullmäktigen att i törsta hand såsom
sakkunnig inträda i generalpoststyrelsen vid behandling av till bankbyrån
hörande ärenden. Därav följer såsom särskilt angeläget, att även
denne postfullmäktig vore väl bevandrad pa det ekonomiska området, att
han hade tid och intresse för det honom anförtrodda uppdraget samt att
lian därjämte ägde nödiga förutsättningar för att kunna bedöma även det
rent tekniska arbetet inom bankbyrån.

Enligt £ 1 i det av Kungl. Maj:t den 25 september 1914 utfärdade
avlöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken utgå ar\ oden, till
generaldirektören och chefen för postverket, i egenskap av ordförande i
styrelsen för postsparbanken, med 2,000 kronor för år och till envar a^
de tre särskilt förordnade ledamöterna i styrelsen med (500 kronor för år.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 september 1919 bär styrelsen för
postsparbanken hemställt, att ifrågavarande arvoden måtte höjas, för generaldirektören
till 4,000 kronor och för envar av de tre styrelseledamöterna
till 2,000 kronor för år. Över denna framställning har 1920 års löneregleringskommitté
den 15 februari 1920 avgivit underdånigt utlåtande.
Den omständigheten, att postsparbanken inordnas i postverket, kommer ej
att minska generaldirektörens ansvar för postsparbanksrörelsen, och det
torde därför icke vara annat än rätt och billigt, att generaldirektören från
postverket beredes ersättning för den inkomstminskning, han i annat fall
skulle få vidkännas genom omläggningen. Postcheckkommitterade hava
föreslagit att, om postcheckrörelse införes i Sverige, generaldirektören måtte
tillerkännas ett arvodestillägg av 4,000 kronor för år och att arvodet till
envar av de tre fullmäktige, som icke tillhörde postverket, måtte bestämmas
till 2,000 kr. för år. Postsparbankssakkunniga vilja hemställa att,
om postsparbanken införlivas med postverket och postcheckrörelse samtidigt
anordnas, generaldirektörens årsarvode från samma tidpunkt höjes från
nuvarande 18,000 kronor till 22,000 kronor, därvid av sistnämnda belopp

2,000 kronor skola anses falla på postsparbanksrörelsen och likaledes 2,000
kronor på postcheckrörelsen, och att årsarvodena till de tre postfullmäktige
måtte bestämmas, för den fullmäktig, som icke vore riksbanks- eller riksgäldsfullmäktig,
till 4,000 kronor och till envar av de två övriga fullmäktige
till 1,800 kronor.

Jämlikt 8 23 i Kungl. Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen skola
såvitt möjligt samtliga byråchefer, i den utsträckning arbetsordningen närmare
angiver, vara närvarande vid handläggningen i styrelsen av viktigare ärenden,

särskilt sådana, som angå befattningshavares antagande, befordran, avskedande

8. Betänkande angående omorganisation, av postsparbanken.

106

eller entledigande eller bestraffning, bestämmelser angående personalens
avlöningsförhållanden samt arbets- och vilotid, fastställande av ändring av
arbetsordningen eller av reglementen och instruktioner för personalen vid
postverket, inrättande eller indragning av postkontor eller postexpeditioner,
upprättande av sådana ekonomiska förslag, som omförmälas i § 3 mom. 1
av instruktionen, samt postverkets årsberättelse.

Postsparbankssakkunniga förutsätta, att chefen för generalpoststyrelsens
bankbyrå icke skall behöva i större utsträckning deltaga i handläggningen
av ärenden, som höra till annan byrå, än som instruktionen sålunda föreskriver.

A andra sidan torde det även bliva nödvändigt att införa bestämmelse
därom, att övriga byråchefer i generalpoststyrelsen i regel icke skola behöva
vara närvarande i styrelsen vid behandling av rena postsparbanksärenden,
för såvitt dessa icke falla under bestämmelsen i förenämnda §
23 av instruktionen för generalpoststyrelsen. Detta önskemål skulle kunna
vinnas, om chefen för bankbyrån erhölle befogenhet att självständigt besluta
i ärenden, som ej vore av större betydelse, och huvudparten av återstående
frågor finge avgöras av generaldirektören i närvaro av endast sistnämnda
byråchef. Viktigare ärenden borde avgöras av generaldirektören,
chefen för bankbvrån och förenämnda postfullmäktige på sätt i instruktionen
för generalpoststyrelsen närmare skulle angivas.

Vid beräknande av det ekonomiska resultatet av postsparbanks- och
postcheckrörelserna borde hänsyn tagas därtill, att vissa tjänstemän, ävensom
postfullmäktige, vore gemensamma för båda rörelsegrenarna.

Såsom i kapitel II av detta betänkande redan omnämnts, finnas inom
postsparbanken 84 ordinarie tjänstemannabefattningar. Av dessa äro för
närvarande 2 kontorsskrivartjänster vakanta och komma icke att återbesättas
med ordinarie innehavare. Vidare hava 2 kontorsskrivare uppnått
stadgad pensionsålder, men av postsparbanksstyrelsen medgivits rätt att
tills vidare kvarstå i tjänst. Under år 1922 inträda 2 kontorsskrivare och
1 skrivbiträde i pensionsåldern. De sakkunniga förutsätta, att postsparbanksstyrelsen
kommer att meddela ifrågavarande 7 tjänstemän avsked med
pension före utgången av år 1922.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava 3 i postsparbanken anställda
bokhållare i anledning av postverkets övertagande av de bestyr, som postsparbanken
för närvarande utför för pensionsstyrelsens räkning på grund
av lagen om allmän pensionsförsäkring, av generalpoststyrelsen förordnats

107

att från den 1 januari 1922 tills vidare uppehålla vissa på extra stat
uppförda befattningar hos styrelsen. De sakkunniga utgå från, att dessa
tre bokhållare från 1923 års ingång komma att definitivt överflyttas på
postverkets ordinarie stat.

Vidare förutsätta postsparbankssakkunniga, att det skall bliva möjligt
för generalpoststyrelsen att från ingången av sistnämnda år bereda lämplig
placering (förslagsvis å postexpeditörsbefattningar) för de återstående fyra
bokhållarna ävensom för de tre vaktmästare, som bliva övertaliga genom
omorganisationen. Placeringen av bokhållarna är önskvärd av den anledningen,
att vid postverket icke finnas några bokhållartjänster. Visserligen
finnas där icke heller några skrivbiträdes- och kontorsskrivarbefattningar,
men postsparbankens skrivbiträden och kontorsskrivare anses kunna vid
bankens inordnande i postverket konstitueras till kansli- eller kontorsbi
träden.

Nuvarande kamreraren och sekreteraren, vilken uppnått 65 levnadsår
och för närvarande åtnjuter tjänstledighet på grund av sjukdom, som lär
hindra honom till vidare tjänstgöring i postsparbanken, torde, enligt vad
de sakkunniga försport, komma att före 1922 års utgång begära avsked
från sin tjänst.

Vid utgången av år 1922 skulle alltså av postsparbankens ordinarie
personal, frånsett postsparbanksdirektören, återstå 65 tjänstemän eller sålunda
precis samma antal, som postsparbankssakkunniga beräknat för postsparbanks-
och postcheckrörelserna under år 1923.

Under förutsättning att postcheckrörelse införes i samband med omorganisationen
av postsparbanken skulle alltså, försavitt nu kan förutses, alla
ordinarie tjänstemän i postsparbanken kunna beredas tjänstgöring i postverket.
I sammanhang härmed torde det böra erinras därom, att enligt
bestämmelsen i § 2 av det för tjänstemän vid postsparbanken gällande
avlöningsreglementet tjänsteman vid postsparbanken är skyldig underkasta
sig den förflyttning till befattning inom postverket, som kan varda honom
i behörig ordning ålagd, dock utan minskning i den honom vid förflyttningen
tillkommande fasta avlöning.

Antalet ordinarie befattningar i 13—20 lönegraderna vid postverket
fastställes av Kungl. Maj :t och Riksdagen. Antalet övriga ordinarie befattningai
bestämmes av Kungl. Maj:t. De sakkunnigas förslag om postsparbankens
omorganisation och om postcheckrörelses införande förutsätter följande ändringar
i antalet befattningar inom 13—20 lönegraderna vid postverket,
nämligen:

108

antalet sekreterarbefattningar (15 lönegraden) ökas med en;
två kamrerarbefattningar nyuppföras i 15 lönegraden; och
antalet byråchefsbefattningar (20 lönegraden) ökas med en.

Inom den föreslagna bankbyrån i generalpoststyrelsen skulle, enligt
förestående förslag, icke finnas någon förste aktuarie-, kassörs-, registratorsoch
aktuarie- eller revisorstjänst. Vid sådant förhållande torde det bliva
nödvändigt att placera förste aktuarien Gustaf Erik Heimer, kassören Ernst
Johan Alarik Helleday, registratorn och aktuarien Knut Axel Hugo Lundgren
samt revisorerna Helge Einar Stenbäck, Gotthold Raguel Edvard
Abergh, Gustaf Herman Olson och Adolf Fredrik Larson å övergångsstat,
med rätt för dem att uppbära lön som om de vore placerade å postverkets
ordinarie stat, Heimer enligt 15 och envar av de övriga sex tjänstemännen
enligt 13 lönegraden. Så länge denna övergångsanordning fortfore,
synas emellertid sju befattningar i lägre lönegrad än den 13, förslagsvis
tre kontrollörs-, eu manlig förste postexpeditörs- och tre manliga postexpeditörstjänster,
böra vara obesatta. Vilket arbete, som skulle utföras av
förenämnda sju tjänstemän, finge bliva beroende på generalpoststyrelsens prövning.
Allt eftersom någon av dessa befattningshavare avginge från aktiv
tjänst eller placerades på befattning å postverkets ordinarie stat, skulle
en av de befattningar i lägre lönegrad, som på grund av de sakkunnigas
nyssnämnda förslag varit obesatta, tillsättas. De sakkunniga tillåta sig
framhålla, att en liknande anordning tillämpades beträffande vissa landstatstjänstemän
vid fögderiförvaltningens omorganisation år 1917.

De sakkunnigas förslag i fråga om nya tjänstebefattningar vid postverket
i 1—12 lönegraderna i anledning av postsparbankens inordnande i
postverket och postcheckrörelses införande lärer icke nu behöva påfordra
någon åtgärd från Herr Statsrådets sida. Förslaget i denna del torde
lämpligen böra prövas först i samband med det förslag i fråga om antalet
ordinarie befattningar i 1—12 lönegraderna under år 1923, som generalpoststyrelsen
jämlikt § 3 i dess instruktion har att före den 1 oktober
1922 avgiva till Kungl. Maj:t. Härigenom blir det ock möjligt att då
taga hänsyn till sådana till dess inträffade förändringar, som möjligen böra
föranleda viss jämkning i de sakkunnigas förslag.

För omläggningen av kontobokföringen beträffande postsparbanksrörelsen
och annat organisationsarbete lärer generalpoststyrelsens bankbyrå under
en stor del av år 1923 komma att behöva ett avsevärt antal extra tjänstemän,
men sedan dessa arbeten slutförts, torde behovet av dylik personal
bliva obetydligt och komma att inskränka sig till en eller annan tjänste -

man. Postsparbankssakkunniga hoppas emellertid, att postverket vid denna
tidpunkt skall vara i stånd att bereda eu del av postsparbankens nuvarande
extra tjänstemän tjänstgöring och att de, vilka på sådant sätt ej kunna
beredas utkomst, skola kunna placeras vid andra statsinstitutioner i huvudstaden.

I den av Kungl. Maj: t den 22 juli 1921 för år 1922 fastställda utgiftsstat
för postsparbanken finnes, bland annat, uppfört ett förslagsanslag
å 139,000 kronor till arvoden åt extra biträden, vikariatsersättning m. m.
Med hänsyn till det ringa behov av extra arbetskraft, som efter omorganisationens
genomförande torde bliva behövligt för handläggning av postsparbanksgöromål
i generalpoststyrelsen, anse de sakkunniga, att postverkets
utgifter för ifrågavarande ändamål icke behöver beräknas högre än till

50,000 kronor för år.

Därest, som de sakkunniga föreslagit, sparmärkena avskaffas, torde
för gratifikationer till p o s t s t a t i o n s fö r e s t ä n d a r e m. m. icke behöva räknas
med högre belopp än 10,000 kronor för år.

För expenser och diverse utgifter torde ett belopp av 75,000 kronor
för år bliva tillräckligt. I anslaget för 1922 ingår även den hyra, som
postsparbanken har att erlägga för de åt banken upplåtna lokalerna i den
nybyggda delen av posthuset vid Vasagatan.

Därest postsparbanken omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag, kan alltså driftkostnaden för år 1923 — frånsett
de engångsutgifter, som föranledas av omläggningen av kontobokföringen
och omorganisationen i övrigt — beräknas sålunda:

	Kronor	Kronor	Kronor
A. Avlöningar och understöd.
Generaldirektören och chefen för postverket beräknat
arvode för postsparbanksrörelsen .....................	2,000
1 postfullmäktig, Va av arvodet...........................	2,000
2 postfullmäktige, Va av arvodet........................	1,800
1 byråchef, 1/s av lönen, förslagsvis.....................	5,970	■
1 sekreterare, V2 av lönen » .....................	3,834
1 kamrere, » .....................	9,060
2 kontrollörer, » .....................	14,424
1 förste postexpeditör » .....................	6,420
Transp.	45,508

	Kronor	Kronor	1 Kronor
Transp.	45,508
2 postexpeditörer, kvinnliga, förslagsvis ...............	7,656
1 10 kanslibiträden » ...............	30,180
20 kontorsbiträden » ...............	51,480
1 förste expeditionsvakt, V2 av lönen, förslagsvis...	1,743
1 expeditionsvakt, 1/s av lönen, »	1,572
Skillnad mellan lönerna till sju å övergångsstat pla-
cerade tjänstemän och till tre kontrollörer, en förste
postexpeditör och tre postexpeditörer..................	21,576	159,715
I Arvoden till e. o. tjänstemän, vikariatsersättning m.m.,
\| förslagsvis......................................................		50,000
Gratifikationer åt poststationsföreståndare m. fl.......		10,000
j Understöd.......................................................		1,240	220,955
B. Omkostnader.
Att tillgodoskrivas poströrelsen i allmänhet, förslagsvis		300,000
Expenser och diverse utgifter ..............................		75,000	375,000
C. Avkortningar och restitutioner,
i förslagsvis ......................................................			6,000
D. Dyrtidstillägg, förslagsvis ...........................			75.000
Summa		676,955

Förestående beräkning torde ej påkalla någon särskild åtgärd förrän
i samband med prövningen av det förslag till stat för postverkets driftkostnader
för år 1923, som generalpoststyrelsen bar att avgiva senast den
15 november 1922.

Postsparbankens utgiftsstat för år 1922 slutar, såsom förut nämnts,

på ett belopp av........................ 647,615 kr.

Dyrtidstillägget för postsparbankens tjänstemän för samma
år beräknas uppgå till.................... 240,000

För att utgiftsstaten för år 1922 skall kunna jämföras
med den beräknade driftkostnaden för år 1923, bör utgiftsstaten
för förstnämnda år ökas med 200,000 kronor, utgörande
skillnaden i runt tal mellan ersättningen till postverket för
postsparbanksgöromål under år 1922 och den av de sakkunniga
föreslagna motsvarande ersättningen för år 1923 . . 200,000 _»_

Summa 1,087,615 kr.

Därest den av postsparbankssakkunniga föreslagna omorganisationen
av postsparbanken genomföres, skulle detta alltså medföra en förminskning
av driftkostnaden för postsparbanksrörelsen med icke mindre än i runt tal

410,000 kronor för år (skillnaden mellan 1,087,G15 och 676,955 kronor)
eller sålunda något över 46 procent. Att icke skillnaden blir ännu större
beror därpå att postsparbankens tjänstemän uppbära betydligt lägre avlöningar
än tjänstemännen vid postverket. Frågan om lönereglering för
befattningshavare vid postsparbanken har länge varit aktuell men undanskjutits
i avvaktan på fullständig omorganisation av banken.

Postsparbankssakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om, att
enligt bestämmelse i 34 § av avlöningsreglementet för tjänstemän vid
postverket m. fl. verk tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna
må för utförande av visst arbete kunna i stället för avlöning undfå ersättning
efter ackord eller beting, där styrelsen för vederbörande verk
anser sådant lämpligt. En stor del av det arbete, som kommer att påvila
de underordnade tjänstemännen å bankbyrån, skulle synnerligen väl lämpa
sig för ackordsarbete och de sakkunniga finna därför önskvärt, att generalpoststyrelsen
måtte ägna frågan härom särskild uppmärksamhet.

112

Kap. XI.

Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk den 19 juni 1919 med däruti
sedan vidtagna ändringar.

Postsparbankssakkunnigas förslag beträffande postsparbankens inordnande
i postverket och postcheckrörelses införande i Sverige påkalla följande
ändringar i ovannämnda avlöningsreglemente.

1 avd. Ordinarie tjänstemän.

2 kap. Ordinarie tiänsternän, som tillsättas genom förordnande.

5 §.

1. För befattning — — — — — — — — — —

generaldirektör och chef för postverket....... 22,000 kr.

överdirektör och souschef vid statens järnvägar —

2 avd. Icke=ordinarie befattningshavare.

42 §.

Järn vägsfullmäktige, postfullmäktige, telegraffullmäktige, ledamöter av
vattenfallsstyrelsen och överrevisorer, vilkas antal fastställes av Kungl. Maj:t
och riksdagen, förordnas på viss tid och åtnjuta arvode till följande belopp
för år räknat:

järnvägsfullmäktig ..................... 0,000 kr.

postfullmäktig, som icke tillika är fullmäktig i riksbanken

eller i riksgäldskontoret.................4,000

postfullmäktig, som tillika är fullmäktig i riksbanken eller

riksgäldskontoret.....................

telegraffall mäktig

Lön och ortstillägg utbetalas till postsparbankens ordinarie tjänstemän
i förskott vid månadens början. Tjänstgöringspenningar utbetalas däremot
i efterskott vid utgången av månaden. Enligt 8 2 i förenämnda avlöningsrcglemente
för tjänstemän vid postverket m. ti. verk utbetalas avlöning
till ordinarie befattningshavare vid postverket månadsvis i efterskott. Därest
särskilda åtgärder icke vidtagas, skulle alltså vid postsparbankens inordnande
i postverket vid 1923 års ingång de ordinarie tjänstemän vid postsparbanken,
som den 1 januari nämnda år överflyttas till postverket, icke
erhålla någon förskottsavlöning i början av januari månad 1923. Ett sådant
förhållande skulle givetvis, särskilt under nuvarande svåra tider, bliva
alltför kännbart för flertalet tjänstemän och säkerligen tvinga många befattningshavare
till skuldsättning. För att undanröja dessa olägenheter
för ifrågavarande tjänstemän, anse sig postsparbankssakkunniga böra hemställa,
att — i likhet med vad som ägde rum beträffande ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
den 1 juli 1920, då det nya avlöningsreglementet för dessa tjänstemän
började tillämpas — till sådan tjänsteman i postsparbanken, som med
tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del
av avlöningen i förskott och som från den 1 januari 1923 överflyttas till
befattning i postverket, måtte vid ingången av januari månad 1923 på
statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen
skulle hava i den befattning, han vid utgången av december månad 1922
innehade i postsparbanken, i förskott uppburit för januari blånad 1923,
därest postsparbanken då kvarstått såsom självständigt ämbetsverk.

För överförande av postsparbankens ordinarie tjänstemän å postverkets
stat lära vissa övergångsbestämmelser vara erforderliga. Det torde böra
få ankomma på Kungl. Maj:t att, efter det Riksdagens medgivande inhämtats,
meddela nödiga föreskrifter i sådant hänseende.

114

Kap. XII. Det ekonomiska resultatet av posts

Postsparbankens verksamhet under åren 1884—

År	Räntefot för inlåning %	Insättningar	Uttagningar	Insättningarna överstiga ut-tagningarna med	Uttagningarna överstiga in-sättningarna med	Delägarnas behållning vid årets slut (i helt kron-tal)
1884	3.6	1,095,683	_	282,418	86	813,264	14			827,641
1885	»	1,282,658	—	694,204	50	588,453	50	—	—	1,455,205
1886	»	1,507,572	—	902,264	88	605,307	12	—	—	2,119,395
1887	»	1,817,344	—	1,132,950	79	684,393	21	—	—	2,885,396
1888	»	3,136,881	—	1,496,015	76	1,640,865	24	—	—	4,650,743
1889	»	5,718,851	—	2,101,964	51	3,616,886	49	—	—	8,482,667
1890	»	7,671,771	—	3,517,181	16	4,154,589	84	—	—	13,016,553
1891	»	7,489,542	—	4,731,649	62	2,757,892	38	—	—	16,264,061
1892	»	7,712,778	—	5,073,846	51	2,638,931	49	—	—	19,508,440
1893	»	8,465,952	—	5,289,602	38	3,176,349	67	—	—	23,417,474
1894	»	11,659,013	—	6,294.829	62	5,364,183	38	—	—	29,681,630
1895	»	15,434,104	—	7,800.177	24	7,633,926	76	—	—	38,477,499
1896	»	20,021,165	—	10,275,740	27	9,745,424	73	—	—	49,733,809
1897	3.3	19,830,248	—	13,157,191	41	6,673,056	59	—	—	58,107,483
1898		20,121,903	—	16,122,806	09	3,999,096	91	—	—	64,033,595
1899	3.3,fr. f3.6	15,802,010	—	21,934,295	99	—	—	6,132,285	99	59,934,156
1900	3.6	13,601,291	—	19,043,635	82	—	—	5,442,344	82	56,462,391
1901	»	12,714,223	—	16,822,658	55	—	—	4,108,435	55	54,226,354
1902	»	12,423,135	—	14,570,640	28	—		2,147,505	28	53,916,398
1903	»	12,033,933	—	13,308,721	53	—	—	1,274,788	53	54,482,232
1904	»	12,035,681	—	13,078,751	—	—	—	1,043,070	—	55,410,004
1905	»	11,647,107	—	14,268,140	27	—	—	2,621.033	27	54,658,803
1906	»	12.294,019	—	14,703,462	76	—	—	2,409,443	76	54,097,705
1907	»	11,802,124	—	16,994,383	07	—		5,192,259	07	50,680,934
1908	»	10,166,458	08	15,990,774	88	—		5,824,316	80	46,422,570
1909	y>	11,898,080	—	14,449,369	47	—	—	2,551,289	47	45,102,705
1910	»	12,872,277	•—	13,553,319	04	—	—	681,042	04	46,253,411
1911	»	13,275,700	—	13,926,760	38	—	—	651,060	38	47,186,406
1912	»	13,289,142	—	14,366,026	29	—	—	1,076,884	29	47,716,785
1913		13,677,850	—	14,911,509	11	—	—	1,233,659	11	48,075.654
1914	»	12,102,427	—	16,882,532	54	—	—	4,780,105	54	44,850,771
1915	3.6, fr. \ 4.0	14,226,320	—	12,841,645	79	1,384,674	21	—	—	47,856,088
1916	4.0	16,313,863	—	12,014,018	98	4,299,844	02	—	—	54,040,080
1917	»	21,832,636	—	13,801,384	95	8,031,251	05	—	—	64,254,952
1918	»	28,673,313	—	20,766,036	61	7,907,276	39	—	—	74,721,456
1919	»	30,584,068	—	25,231,117	75	5,352,950	25	—	—	83,022,137
1920		26,028,187	—	27,803,036	43	—	—	1,774,849	43	84,356,038
Summa kronor (472,259,309	08	440,135,065	09	—	—	—		—: —

115

sparbanksrörelsen nu och efter omorganisationen.

1920 framgår av efterföljande sammanställning:

		Driftkostnad							Till ned
Antal		, • ^ *2 G O								skrivning	av
! delägare [vid årets slut	nåd i helt krontal	i medeltal fi varje omsätt (insättning o uttagning)	i procent a delägarnas t hållning vi< årets utgån	Förlust		Vinst		Preskriberade medel	obligationers värde har av vinsten an-vänts	År
79,513	84,661	0.34	6.38	79,146	99	—	—	—	—	—	—	1884
112,724	65,940	0-26	4.12	51,374	19	—	—	—	—	—	—	1885
1134,769	70,005	029	3.30	49,417	76	—	—	—	—	—	—	1886
152,016	71,900	0-32	2.38	40,632	30	—	—	—	—	—	—	1887
174,747	73,552	0-29	1.58	33,711	89	—	—	—	—	—	—	1888
202,520	■73,826	026	0.87	14,933	50	—	—	—	—	—	—	1889
237,060	85,490	0-26	0.66	16,987	17	—	—	—	—	—	—	1890
271.540	83,015	0.23	0.51	—	-—	2,196	53	—	—	—	—	1891
300,299	103,644	0.26	0.53	—	—	13,339	73	—	—	• -	—	1892
325,498	108,776	0.27	0.46	—	—	20,708	99	—	—	—	—	1893
367,337	112,812	0.23	0.38	—	—	51,106	99	9,942	26	—	—	1894
! 408.288	136,308	0.24	0.35	—	—	43,670	58	8,863	41	—	—	1895
451,872	155,708	0.25	0.31	—	—	46,326	01	11,248	61	—	—	1896
495,383	181,734	0.27	0.31	—	—	201,546	55	9,708	99	—	—	1897
535,305	200,104	0-27	0.31	—	—	223,319	12	12,946	19	54,263	76	1898
556,544	226,490	0.30	0.38	—	—	152,949	18	12,506	88	221,502	70	1899
1566,805	228,189	0.32	0.40	—	—	24,607	46	14,662	71	75,086	09	1900;
573,800	216,248	0.30	0.40	—	—	21,701	83	16,137	04	71,148	40	1901
577,627	235,008	0.32	0.44	—	—	34,955	36	18,571	20	43,614	37	1902
570,686	243,478	0-35	0 45	—	—	29,227	■—	22,405	10	40,852	83	1903
570,203	270,247	0.38	0.49	—	—	19,336	06	24,636	50	16,709	33	1904
567,023	261.802	0.37	0,48	—	—	38,887	74	36,895	39	—	—	1905
569,155	280,357	0.37	0.52	—	—	26,431	72	33,417	21	46,850	—	1906
566,976	283,024	0.37	0.56	—	—	26,004	85	33,281	48	14,950	—	1907
560,270	290,182	0.38	0.62	—	—	20,310	46	41,961	38	14,950	—	1908
555,487	296,885	0.37	0.65	25,201	03	—	—	46,395	87	12,232	—	1909
557,337	281,845	0.34	0.61	—	—	36,179	69	52,338	45	—	—	1910
565,759	296,845	0.35	0.63	—	—	36,010	28	52,060	38	—	—	1911
569,534	308,816	0.37	0.65	—	—	62,835	07	55,801	10	23,362		1912
578,254	310,950	0.37	0.65	—	—	119,789	54	52,245	64	50,484	10	1913
578,271	319,325	041	0.71	—	—	123.344	21	45.846	87	101,960	74	1914
582,829	321,767	0.42	0.67	—	—	81,109	86	52,409	60	—		1915
596,294	335,869	0.41	0.62	—	—	82,417	45	54,678	63	—		1916
616,452	425,536	0.50	0.66	—		129,191	13	61,090	07	—		1917
644,624	733,774	0.75	0.98	44,499	37	—		68,041	55	—		1918
658,301	1,130,143	1.20	1.36	189,591	54			81,987	69	—		1919
661,686	972.783	1.16	1.15	—		32,908	52	72,443	39	—		1920
—	—: —	—	—	545,495	74	\| 1,700,411	91	\| 1,092,523	59	\| 897,966	: 32\| —

116

Om från det sammanlagda insättningsbeloppet ...... 472,259,309:08

dragés summan av uttagningarna ................................. 440,135,065:09

visar skillnaden............................................................ 32,124,243:99

det belopp, varmed insättningarna överstiga uttagningarna under postsparbankens
tillvaro intill utgången av år 1920. Som av tabellen framgår,
utgjorde delägarnas behållning (kapital och kapitaliserade räntor) den 31
december 1920 84,356,038 kronor, fördelade på 661,686 delägare, eller
alltså i medeltal 127 kronor 49 öre på varje motbok.

Under tiden 1 januari—20 oktober 1921 har i postsparbanken insatts

sammanlagt .................................................................. 31,737,082: —

Under samma tid har uttagits ....................................... 20,483,376: 47

Det sammanlagda insättningsbeloppet överstiger alltså summan
av uttagna belopp med icke mindre än .................. 11,253,705:53

Delägarebehållningen vid utgången av år 1921 antages komma att
överstiga 100 miljoner kronor.

Av tabellen framgår vidare, att under årens lopp på postsparbanksrörelsen
skulle hava uppstått eu vinst av (1,700,411: 91
-545,495: 74) ............................................................... 1,154,916: 17

Av vinsten har använts dels för nedskrivning av det
bokförda värdet av postsparbankens innehav av obligationer

ett sammanlagt belopp av........................... 897,966:32

dels ock för utbetalande av gratifikationer till
postationsföreståndare m. fl. tillsammans...... 167,318: —

eller tillhopa ............................................. 1,065,284:32

Dragés sistnämnda belopp ................................................ 1,065,284: 32

från ovannämnda vinstbelopp, uppstår en rest av............... 89,631: 85

vilket belopp alltså skulle utgöra det egentliga överskottet å postsparbanksrörelsen
intill utgången av år 1920. Härvid är emellertid att märka, att
postsparbanken under årens lopp i preskriberade medel tillförts icke mindre
än 1,092,523 kronor 59 öre. Därest banken ej haft denna inkomst, hade
å postsparbanksrörelsen uppstått eu sammanlagd förlust av något över eu
miljon kronor.

Att icke ett bättre resultat uppnåtts, finna de sakkunniga anmärkningsvärt,
även om hänsyn tages till de av bankens äldre penningplaceringar,
som icke lämna eu efter nu rådande ekonomiska förhållanden tillfredsställande
ränteavkastning. Postsparbankssakkunniga anse obehövligt
att här närmare ingå på frågan om nämnda medelsplaceringar. Men där -

117

emot kunna de ej underlåta att påvisa, att de i förestående tabell förekommande
uppgifterna om postsparbankens driftkostnader tillfullo bekräfta de
sakkunnigas förut i annat sammanhang gjorda uttalande, att bankens förvaltningskostnader,
särskilt för de närmast föregående åren, varit allt för höga.

Genom fackman har postsparbanksstyrelsen låtit verkställa eu utredning
rörande bland annat medelavkastningen av postsparbankens hela innehav den 31
augusti 1921 av räntebärande valutor, uppgående till ett bokfört värde av
94,022,699 kronor 93 öre. Utredningen har givit vid handen, att valutorna
lämna en medelavkastning av 5,2084 % för år. Att avkastningen nu är så god,
torde till väsentlig del kunna tillskrivas den starka stegring i delägarbehållningen
under år 1921, som på sätt förut omnämnts, förekommit och som
gjort det möjligt för postsparbanksstyrelsen att under året på för banken
förmånliga villkor utlåna avsevärda kapital. Då lånen från låntagarnas
sida äro ouppsägbara under ett antal år framåt, komma placeringarna i
fråga att särskilt för närmast följande år fördelaktigt inverka på det ekonomiska
resultatet av postsparbankrörelsen. Även om genom den förhöjning
av postsparbankens inlåningsränta, som på förslag av de sakkunniga
vidtogs med ingången av år 1921, på postsparbanksrörelsen skulle — såsom
de sakkunniga ock förutsågo, när de hade frågan om ränteförhöjning under
övervägande — under innevarande år möjligen uppstå större förlust än om
ränteförhöjning icke vidtagits, är det dock tämligen säkert att, om räntefoten
även under år 1921 varit 4 X, delägarbehållningen, i stället för att så
betydligt stegras, avsevärt förminskats, varigenom bankens ställning försvagats.
För övrigt antages nu årets förlust ej bliva större än att densamma
torde kunna täckas med det disponibla överskottet från år 1920
tillika med den vinst, som kan väntas uppkomma på rörelsen för år 1922.

Med hänsyn till att postsparbankens räntebärande valutor, trots ovannämnda
tidigare vidtagna nedskrivningar, enligt postsparbankssakkunnigas
förmenande, äro bokförda väl högt, vilja de sakkunniga framhålla önskvärdheten
av att valutorna, i den mån sådant blir möjligt, efter hand ytterligare
nedskrivas i syfte att betrygga en tillfredsställande avkastning även
vid för postsparbanksrörelsen ogynnsamma konjunkturer.

Vad slutligen angår frågan om det ekonomiska resultatet av postsparbanksrörelsen
efter omorganisationen må följande framhållas.

Under antagande att delägarbehållningen under år 1923 och närmast
följande år kommer att hålla sig vid omkring 100 miljoner kronor, skulle
dessa medel efter ovannämnda procenttal, 5,2084, lämna postverket en års -

118

avkastning av 5,208,400 kronor. Visserligen lärer beloppet bliva något
högre, i den män för banken ofördelaktiga placeringar avvecklas, men det
torde i alla händelser vara klokt att härför icke räkna med större

inkomst än i runt tal .................................................. 5,000,000:

Härtill komma:

bankräntor, förslagsvis................................................... 150,000:

preskriberade medel, förslagsvis....................................... 50,000:

Den sammanlagda årliga bruttoinkomsten av postsparbanksrörelsen
skulle alltså kunna beräknas till ............... 5,200,000: -

Sistnämnda belopp stämmer ganska bra med postsparbankens nuvarande
inkomst av dess värdepapper.

Postsparbankens inkomst av preskriberade medel utgör nu omkring 70,000
kronor för år. Då de sakkunniga emellertid förmoda, att delägarna för
framtiden ej skola låta de å motböckerna innestående medlen preskriberas
i så stor omfattning som hitintills, hava de ansett, att postverkets inkomst
av preskriberade medel icke borde beräknas till mer än 50,000 kronor för år.

Efter en räntefot av 4 % — den för tiden från 1 januari 1922 bestämda
inlåningsräntan — skulle räntegottgörelsen till motboksägare uppgå till
omkring 4 miljoner kronor för år. Med nuvarande bestämmelser skulle
visserligen ränteutgifterna bliva något mindre, men de sakkunniga hava tidigare
i betänkandet räknat med möjligheten av för motboksägarna något
förmånligare beräkningsgrunder i detta hänseende än som för närvarande
tillämpas. Postsparbankssakkunniga anse därför, att för ändamålet bör
beräknas ett belopp av 4,000,000 kronor. Dragés denna summa från den
beräknade sammanlagda bruttoinkomsten, 5,200,000 kronor, återstår ett
belopp av 1,200,000 kronor.

Då driftkostnaderna för postsparbanksrörelsen efter omorganisationen
av de sakkunniga beräknats till 676,955 kronor för år, skulle alltså rörelsen
efter omläggningen lämna ett årligt överskott av i runt tal 500,000
kronor.

Omläggningen av kontobokföringen och genomförandet av omorganisationen
i övrigt komma emellertid att draga en avsevärd engångskostnad.
Härtill kommer att postverket skulle under år 1923 äga att i viss omfattning
verkställa gratisutdelning av ficksparbössor till skolbarn. Med
hänsyn därtill, och då nedskrivning av det bokförda värdet av postsparbankens
värdehandlingar om möjligt bör påbörjas redan under sistnämnda
år, torde det icke vara att förvänta, att postsparbanksrörelsen skall för år
1923 lämna något nämnvärt överskott.

119

Kap. XIII.

Postsparbankssakkunnigas hemställan.

Under åberopande av vad förut i detta betänkande anförts hemställa
postsparbankssakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1922 års riksdag
att

dels besluta,

att postsparbanken skall med utgången av år 1922 upphöra såsom självständigt
ämbetsverk och vid ingången av år 1923 inordnas i postverket,

att sparkasseverksamhet i förbindelse med postverkets postsparbanksrörelse
skall, i huvudsaklig överensstämmelse med postsparbankssakkunnigas förslag,
anordnas i skolor, som stå under skolöverstyrelsens inseende,

att postcheckrörelse skall med ingången av år 1923 införas i Sverige
och i huvudsak organiseras på sätt de sakkunniga föreslagit,

dels godkänna de sakkunnigas förslag till förordning angående postverkets
postsparbanks- och postcheckrörelser,

dels besluta, att i anledning av postsparbankens inordnande i postverket
och postcheckrörelses införande i Sverige särskilda postfullmäktige skola
förordnas av Kungl. Maj:t och att antalet dylika fullmäktige skall vara tre,
av vilka en utses bland fullmäktige i riksbanken och en bland fullmäktige
i riksgäldskontoret,

dels antaga det av de sakkunniga upprättade förslag till ändringar i
Kungl. May.ts avlöning sreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919 med däruti
sedan vidtagna ändringar,
dels besluta,

att följande förändringar skola från den 1 januari 1923 inträda i
fråga om antalet ordinarie befattningar i 13—20 lönegraderna vid postverket,
nämligen:

antalet sekreterarbefattningar (15 lönegraden) ökas med en,
två kamrer arbefattning ar nyuppföras i 15 lönegraden, och
antalet byråchefsbefattningar (20 lönegraden) ökas med en,

120

att förste aktuarien i postsparbanken Erik Gustaf Heimer, kassören i
postsparbanken Ernst Johan Alarik Helleday, registratorn och aktuarien i
postsparbanken Knut Axel Hugo Lundgren samt revisorerna i postsparbanken
Helge Einar Stenbäck, Gotthold Baguel Edvard Åbergh, Gustaf Herman Olson
och Adolf Fredrik Larson skola vid 1923 års ingång placeras å särskild
övergångsstat för postverket med rätt för dem att åtnjuta avlöningsförmåner)'',
som om de vore placerade å postverkets ordinarie stat, Heimer i 15 och
Helleday, Lundgren, Stenbäck, Åbergh, Olson och Larson i 13 lönegraden,
att sju av de i postverkets stat upptagna befattningar i lägre lönegrad än
den 13 skola från och med den 1 januari 1923 tillsvidare icke uppehållas
utan tillsättas först efter hand som någon av ovannämnda å övergångsstat
uppförda tjänstemän avgår ur postverkets tjänst eller genom befordran eller
av annan anledning placeras i befattning å postverkets ordinarie stat, samt
att till tjänstemän i postsparbanken, som under år 1922 ägt uppbära
någon del av avlöningen i förskott och som den 1 januari 1923 överflyttas
till befattning vid postverket, skall vid ingången av år 1923 på statsverkets
bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i
den befattning, han vid utgången av december månad 1922 innehade i postsparbanken,
i förskott uppburit för januari månad 1923, därest postsparbanken
då kvarstått såsom självständigt ämbetsverk,

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser
i fråga om tjänstemännens i postsparbanken övergång den 1 januari 1923 på
postverkets ordinarie stat eller placering å särskild övergångsstat för sistnämnda
verk.

121

Särskilt yttrande

ordföranden, generaldirektör Juhlin.

Utan att vilja ingå i några detaljer anser sig undertecknad böra reservera
sig mot en del i betänkandet förekommande uttryck och uttalanden,
för vilka de sakkunnigas majoritet får svara, och vilka undertecknad ej
kan gilla antingen i formellt eller reellt hänseende.

Beträffande vissa av majoriteten av de sakkunniga gjorda yttranden
och förslag i eu del viktigare frågor vill jag i det följande uttala min
avvikande mening.

Kap. IV. Postsparbankens ställning till postverket.

Yad de sakkunnigas majoritet i detta kapitel uttalat och föreslagit
kan jag omöjligen biträda.

Den historiska redogörelse, som i detta kapitel lämnats angående
postsparbankens ställning till postverket, återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition
n:r 150 till 1911 års riksdag. De starka skäl, som anförts av
1908 års postsparbankskommitteradc, av postsparbankens styrelse, av generalpoststyrelsen
och av dåvarande departementschefen mot inflyttande i
generalpoststyrelsen av postsparbanken, äga ännu fullt gällande kraft. Och
i jämförelse med dessa verka de skäl, som postsparbankssakkunnigas majoritet
anfört för en dylik inflyttning, ej alls övertygande.

Vid tiden för ovannämnda myndigheters yttrande hade pensionsstyrelsen
ej börjat fungera och följaktligen ej heller pensionsavdelningen inom postsparbanken.
Den omständigheten, att postsparbanken 1911 hade att verkställa
en del arbete för riksförsäkringsanstalten m. fl. institutioner, utövade
då ej något egentligt inflytande vid frågans avgörande. Att dessa för

9. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

postsparbankens verkliga ändamål mer eller mindre främmande uppgifter
så gott som fullständigt försvunnit från dess verksamhetsområde bör ej
heller nu spela någon roll vid bedömandet av frågan om postsparbankens
ställning till postverket.

Men däremot torde, under förutsättning av att de sakkunnigas förslag
därom vinner statsmakternas bifall, tillkomma ett nytt och synnerligen
viktigt moment i postsparbankens verksamhet, nämligen skolspårkasseverksamhetens
ordnande och bedrivande genom statens direkta ingripande. För
att denna för vårt land och för hela vårt folks fostran till sparsamhet så
ofantligt viktiga verksamhet skall från första stund ordnas och sedan utövas
på ett ändamålsenligt och lyckligt sätt, fordras för postsparbanken
just vad departementschefen 1911 anförde, nämligen »en självständig organisationsform,
som naturligt och obehindrat av samorganisation med ett
annat verk låter anpassa sig efter bankens särskilda behov, och som befordrar
initiativtagande samt i övrigt all nödig rörlighet och snabbhet vid
göromålens utförande».

De sakkunnigas synnerligen välbetänkta förslag om skolsparkasseverksarahet
talar därföre ytterligare för att bibehålla postsparbanken såsom en
särskild institution.

Att, såsom majoriteten av de sakkunniga tyckes tro, posttjänstemännens
nit och intresse för postsparbankens verksamhet skulle ökas genom dess
inflyttande i generalpoststyrelsen torde vara svårt att bevisa. För min del
är jag av den åsikten att posttjänstemännen med lika stort nit och samvetsgrannhet
fullgjort det dem av statsmakterna ålagda arbetet för postsparbanken,
vare sig denna varit eu byrå i generalpoststyrelsen eller en
särskild institution.

Huruvida eu eller annan ansett postsparbanken vara ett byråkratiskt
ämbetsverk torde ej heller böra inverka på frågans bedömande.

Den omständigheten, som de sakkunnigas majoritet synes tillmäta eu
avgörande betydelse, nämligen att postanstalterna fungera såsom postsparbankskontor
har förut ej anförts och torde ej heller nu kunna anföras
såsom ett huvudskäl för den föreslagna inflyttningen.

För sitt förslag anför sakkunnigas majoritet följande (sid. Öl):

Härtill kommer, att med den, administrativt sett jämförelsevis begränsade
uppgift, som ledningen av bankens verksamhet i fortsättningen
innebär, bibehållandet av banken såsom självständigt ämbetsverk icke kan
anses vara erforderligt».

Majoriteten synes här överskatta omorganisationens betydelse, då den
talar om den begränsade uppgiften i fortsättningen, men underskatta post -

sparbankens betydelse. Oeh doek heter det i kap. Ill av betänkandet
»att postsparbanken — rationellt ledd — har avsevärda utvecklingsmöjligheter»
och »måhända kunna även andra nya riksgagnande uppgifter i
framtiden med fördel läggas på postsparbanken».

Mig synes dock, att banken, sedan den befriats från för densamma
mer eller mindre främmande uppgifter, skulle i fortsättningen ha en stor
oeli betydelsefull samt viktig och svår uppgift att fylla, nämligen att med
odelat nit och intresse, med kraft och klokhet arbeta för att lära vårt
folk sparsamhetens svåra konst och för att väcka och hålla vid liv hågen
för sparsamhet bland befolkningen i vårt land. Denna uppgift, som ju
postsparbanken även nu har, skulle bliva ännu svårare och viktigare just
genom införande av den av de sakkunniga föreslagna statliga skolsparkasseverksamheten.

Vad de sakkunnigas majoritet, såsom ett ytterligare viktigt skäl för
sitt förslag, anfört rörande frågan om ersättningen till postverket för dess
arbete för postsparbankens räkning torde ej behöva bemötas, då det uppenbart
ej kan eller bör i någon mån inverka på den föreliggande frågans
avgörande.

Även efter omorganisationens genomförande måste eu viss arbetsmängd
utföras. Härför fordras en viss mängd arbetskraft vare sig att postsparbanken
kvarstår såsom en särskild institution eller inflyttas såsom eu byrå
i generalpoststyrelsen. Den besparing, som genom det senare alternativet
möjligen skulle uppkomma, skulle säkerligen ej, såsom majoriteten föreställer
sig, ha till resultat indragande av eu eller annan befattning och
torde därföre ej böra inverka på den viktiga frågan om postsparbankens
framtida ställning såsom självständig institution.

I kapitel X redogöres för byråchefens i den tilltänkta postsparbanksbyrån
ställning och åliggande inom geueralpoststyrelsen. Denna byråchef
skulle vara närvarande vid handläggningen i styrelsen av en lxel
mängd viktiga ärenden, som ej alls rörde hans byrå, liksom ock de övriga
byråcheferna skulle närvara vid behandlingen av motsvarande ärenden
rörande postsparbanksbyrån. Olämpligheten härav för båda parterna ligger
i öppen dag för den, som närmare känner förhållandena, och resultatet
skulle säkerligen ganska snart bliva, att man nödgades vidtaga sådana
ändringar i instruktion och föreskrifter, att postsparbanksbyrån komme att
arbeta under ungefär samma administrativa former som nu. Den huvudsakliga
ändringen skulle bliva, att postsparbankens chef finge eu annan
tjänstetitel.

Var och en, som vill göra sig mödan att studera postsparbankens his -

124

torta i vårt land, skall finna, att bankens mindre goda ställning för några
år sedan berodde i första rummet därpå, att banken av statsmakterna med
vanlig svensk försiktighet var insnörd i trånga former och bunden av
snäva föreskrifter. På grund härav måste postsparbanken under 1890-talets mitt, då den allmänna räntefoten hastigt sjönk och miljoner kronor
insattes i banken, placera dessa genom utlåning mot låga räntor, men framför
allt genom inköp av mängder obligationer, vilka sedermera ständigt
tyngt bankens portfölj. Dessa tvångsplaceringar, som givit och giva banken
långt under 4 procents ränta, innebära den egentliga orsaken till bankens
mindre fördelaktiga affärsställning. Att nödgas giva 4 procent å inlånade
medel, men uppbära mindre än 4 procent på en avsevärd del av utlånade
medel kan naturligtvis ej stärka ställningen. Kom så kristiden, som medförde
nödvändigheten av dyrtidstillägg till tjänstemännen, vilket i sin mån
ej bidrog till att förbättra ställningen, då ju postsparbanken i olikhet mot
de s. k. affärsdrivande verken ej hade några taxor att höja. Emellertid
har postsparbanken dels genom att den så småningom lyckats få större
rörelsefrihet, dels genom minskning av arbetskrafter och förenkling i arbetet,
samt genom fördelaktig penningplacering lyckats i avsevärd grad
förbättra sin affärsställning. Genom att fortgå på denna väg och genom
att företaga den möjliga förenklingen i arbetsmetoder, som de sakkunniga
trott sig kunna föreslå, torde efter allt att döma postsparbanken gå eu
ljusare framtid till mötes och få möjlighet att ännu kraftigare än hittills
arbeta för främjande av sparsamhetens svåra konst bland vårt folk.

Det måste väl i all rimlighets namn anses vara olämpligt och oklokt,
ja, riskabelt, att under sådant förhållande, och sedan man på grund av
rik erfarenhet funnit det lämpligt, nyttigt och nödvändigt att stegvis förvandla
postsparbanken från en byrå inom generalpoststyrelsen till eu fristående
institution, med ens, såsom de sakkunnigas majoritet föreslår, fullständigt
kasta om och ånyo börja vandra på den såsom olämplig befunna
vägen, och detta oaktat tungt vägande skäl tala för motsatsen, och oaktat
statsmakterna så sent som 1911 just på grund av samma skäl beslutat
inrätta postsparbanken såsom eu fullt självständig institution.

Såvida man ej genom antagande av majoritetens av de sakkunniga förslag
snedvrider eller stryper till postsparbankens utveckling i syfte att möjligen
kunna bespara ett eller annat tusentals kronor, en visserligen i vårt land
ej alldeles ovanlig, men icke desto mindre högeligen oklok och missriktad sparsamhet,
som kanske kan förtjäna namnet slöseri, kommer banken helt visst
även i fortsättningen att bliva till båtnad och välsignelse för vårt folk
och vårt land. I detta sammanhang kan jag ej neka mig nöjet att anföra

de ord, Hora (Hadstone under starkt bifall ar 1888 yttrade i engelska parlamentet:
Postsparbanken är den viktigaste institution, soni under de sista

50 åren inrättats till folkets och statens välfärd. -Tåg betraktar den akt
av 1861, varigenom postsparbanken korn till stånd, såsom den nyttigaste
och mest fruktbärande under ruin långa politiska bana.»

Kap. VI. Sostcheckrörelses införande i Sverige.

Vid prövning av det betänkande angående införande i vårt land av
s. k. postcheckrörelse, vilket under år 1919 avgivits av de för frågans
utredning tillsatta kommitterade och vilket för kännedom överlämnats till
postsparbankssakkunniga, hava de sakkunniga förordat ifrågavarande rörelses
införande i Sverige, dock under uttryckligt förbehåll, att densamma erhåller
en ändamålsenlig och effektiv, men dock enkel och billig administration.
Ehuru det måste anses glädjande, att de sakkunniga i likhet med
många i ärendet börda myndigheter och institutioner funnit det önskvärt,
att denna rörelse införes i Sverige, kan jag icke dela majoritetens av de
sakkunniga mening rörande formen för rörelsens införande. Majoriteten
har nämligen på anförda skäl ansett, att det under förhandenvarande omständigheter
måste ligga i statens intresse, att postcheckrörelse införes i
samband med postsparbankens omorganisation, varvid postcheckrörelsen och
postsparbanksrörelsen skulle sammanföras under en gemensam ledning. I det
föregående har jag anmält skiljaktig mening i fråga om förslaget att inordna
postsparbanken såsom eu byrå i generalpoststyrelsen. Jag måste
jämväl på det bestämdaste taga avstånd från planen att sammankoppla
postcheckrörelsen med postsparbanken, antingen denna kommer att bibehållas
såsom ett självständigt ämbetsverk eller införlivas med postverket.

I motiveringen till förslaget att inom generalpoststyrelsen under en
gemensam byråchef förena postsparbanken och postcheckrörelsen har särskilt
framhållits de många beröringspunkter, som skulle förefinnas mellan
dessa rörelsegrenar. I detta avseende framhålles (sid. 69), att även postverket
skulle i sistnämnda rörelsegren från allmänheten mottaga penningar
och gorå medlen fruktbärande på i stort sett samma sätt som för närvarande
postsparbanken.

Vid ett ytligt betraktande kunna möjligen några likheter mellan dessa
rörelsegrenar påvisas. Närmare besett är emellertid skillnaden mellan dessa
rörelsegrenar mycket stor.

126

Postcheckrörelsen avser att förenkla och förbättra betalningsrörelsen
och därvid särskilt befrämja sådana betalningsmetoder, som äro ägnade att
minska användandet av kontanta penningar. Postcheckrörelsen är till sin
natur att likställa med postanvisningsrörelsen, men är en förenklad och förbättrad
form av denna. Efter att tidigare hava medverkat i betalningsrörelsen
endast genom befordran i slutna försändelser av penningar eller
penningerepresentativ övergingo postverken i skilda länder för åtskilliga
tiotal år sedan att bereda allmänheten möjlighet att verkställa betalningar
genom att inbetala ett belopp å en postanstalt, varefter samma belopp utbetalades
å annan postanstalt men utan att själva penningarna behövde
försändas. Dessa representerades av en anvisning. (Ivergången från betalning
genom penningförsändning till betalning genom anvisning betecknade
ett avgjort framsteg. Men även för betalning medelst postanvisning
bliva kontanta penningar tagna i anspråk och detta vid såväl insom
utbetalning. För att inskränka bruket av kontanta penningar vid
fullgörande av likvider i allmänhet och särskilt beträffande de likvider,
som verkställdes medelst postanvisning, hava postverken i många länder
under de sista årtiondena infört postcheckrörelse såsom en ny postal rörelsegren.
Alla, som hava att mottaga eller att verkställa betalningar, kunna öppna
konto hos postverket. Den, som mottager betalningar genom postverket,
låter beloppet av dessa betalningar inflyta å sitt konto, den, som verkställer
betalningar, uppdrager åt postverket att göra utbetalningar från sitt konto.

Nu anförda transaktioner, vilka beteckna den enklaste formen för betalning
genom postcheckrörelsen, innebära, vad beträffar bruket av kontanta
penningar, redan en förbättring jämförda med betalning genom postanvisning.
Medan vid postanvisningsbetalning kontanta penningar förekomma
vid såväl in- som utbetalning, erfordras vid nämnda betalning
genom postcheckrörelsen kontanta penningar endast vid ett tillfälle, vid
in- eller utbetalning. Vid en mera utvecklad postcheckrörelse försiggå
betalningarna med fördel genom ett enkelt överförande av belopp från
konto till konto (s. k. girering). Då betalning verkställes medelst gircring,
tagas inga som helst kontanta penningar i anspråk.

Det är ett allmänt ekonomiskt intresse att det kontanta penningbeloppet
begränsas till det strängt nödvändiga. Det är likaså ett postverkets
intresse att betalningstransaktionerna i postcheckrörelsen i största
möjliga utsträckning avvecklas utan kontanta penningar. Ju längre tid,
som förflyter mellan in- och utbetalningstillfället, och ju flera betalningar,
som fullgöras utan användande av kontanter, desto större andel av postcheckmedlen
kunna av postverket disponeras och göras räntebärande. Den

ränteinkomst, som härigenom uppkommer för postverket, är av stor betydelse
för rörelsens ekonomiska resultat, liksom ock för allmänheten, enär
avgifterna för de olika transaktionerna härigenom kunna hållas låga. För
att göra det mera tilltalande för allmänheten att anförtro sina för betalning
avsedda penningar åt posteheckrörelsen samt för kontoinnehavarna
att låta influtna medel innestå i rörelsen tills desamma, efter längre eller
kortar*^ tid, kunna behöva användas för betalningsändamål, i stället för att
omedelbart uttaga dem och under mellantiden giva dem en räntebärande
placering på annat håll, gottgöras i vissa länder kontoinnehavarna ränta å
de medel, som innestå under viss tid.

Det är förmodligen den omständigheten, att ränta under vissa förhållanden
kan gottgöras kontoinnehavare, som kommit de sakkunnigas flertal
att förmoda, det postverket genom posteheckrörelsen skulle bedriva en
inlåningsverksamhet, som skulle kunna jämföras med den av postsparbanken
bedrivna inlåningsrörelsen. Det är emellertid härvid att iakttaga, att räntegottgörelsen
på intet sätt hör till postcheckrörelsens kännemärken. I vissa
länder förekommer ingen räntegottgörelse å innestående medel, ett förhållande,
som icke hindrar, att dessa länder äga en utomordentligt stark posteheckrörelse.
För Sveriges vidkommande hava postcheckkommitterade — dock
med reservation av en ledamot —- kommit till den bestämda uppfattningen,
att ränta bör gottgöras.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att, posteheckrörelsen — såsom
ock tydligt påvisas i postcheckkommitténs utlåtande och förslag — såsom
en förädlad form av postanvisningsrörelsen är en rent postal rörelsegren.
Denna dess egenskap förtages icke av den omständigheten, att under vissa
förhållanden ränta kan gottgöras å innestående medel.

För att avgöra frågor angående placering av postcheckrörelsens överskottsmedel
hava postcheckkommitterade föreslagit en fullmäktigeinstitution,
vilken skulle sammansättas på i huvudsak samma sätt som de institutioner,
vilka omhänderhava medelsplaceringen för det statliga pensionsförsäkringsoch
olycksfallsförsäkrings väsendet samt för postsparbanken.

I stort sett skulle visserligen placeringen av postcheckmedlen följa de
i fråga om sparbanksmedlen tillämpade allmänna grunder beträffande de
säkerheter, mot vilka penningar kunna utlånas, de bankinrättningar, i vilka
dylika medel kunna insättas o. s. v. Med hänsyn till de ifrågavarande
medlens olika natur torde emellertid också placeringen av medlen bliva
rätt olika. Under det att sparmedlen naturligtvis till huvudsaklig del
kunna placeras i värdehandlingar löpande med lång förfallotid, torde större
delen av postcheckmedlen böra placeras så, att de, vid behov, äro relativt

128

lätt tillgängliga. Ehuru det icke kali betvivlas, att styrelsen för postsparbanken,
sådan densamma nu är sammansatt, skulle vid placering av
de olika medlen taga hänsyn till dessas olika art, synas mig emellertid
postsparbanken och postcheckrörelsen vara så skilda verksamhetsgrenar,
att icke heller den institution, som handhar medelsplaceringen, bör vara
gemensam.

Med postsparbanken såsom eu självständig institution skulle också
placeringen av postcheckmedlen genom postsparbankens försorg, rent administrativt
sett, medföra avsevärda olägenheter. Då postcheckrörelsen är
eu postal rörelsegren, skulle postverket gentemot allmänheten, liksom beträffande
andra rörelsegrenar, ansvara för de åt postverket anförtrodda
medlen. Det torde också ankomma på general poststyrelsen, att för varje
särskilt fall avgöra, vilka medel som skola placeras, och vilka medel, som
anses böra stå till postverkets omedelbara disposition. Eu anordning, varigenom
förstnämnda medel skulle överlämnas till annan institution för förvaltning,
skulle otvivelaktigt medföra onödig omgång och jämväl i andra
avseenden visa sig mindre ändamålsenlig.

Om, på sätt majoriteten av de sakkunniga föreslagit, postsparbanken
skulle ingå i postverket såsom en byrå i generalpoststyrelsen, skulle nu
framförda skäl mot en gemensam medelsplacering till viss del bortfalla.
Skulle därför i andra hänseenden vägande skäl kunna åvägabringas för
eu förening av postcheckrörelsen med postsparbanken, torde hinder icke
föreligga, att eu och samma myndighet eller institution handhar placeringen
av medel, som härröra från postsparbanksverksamheten och från
postcheckrörelsen.

Möjligheten att utan olägenhet överlåta bestyret med placeringen av
postsparbanks- och postcheckmedlen till eu och samma myndighet eller
institution kan däremot icke, enligt min mening, i och för sig anföras
som ett skäl för en sammanslagning av dessa rörelsegrenar. Fördelen
skulle väl då vara, att eu besparing i kostnaderna skulle kunna åvägabringas
i fråga om de arvoden, som skulle utgå till de fullmäktige, vilka
skulle avgöra frågor om medelsplaceringen. Denna besparing — ett eller
annat tusental kronor — synes mig emellertid vara av ringa betydelse
vid jämförelse med de svara olägenheter en förening av postsparbanken
och postcheckrörelsen enligt min mening otvivelaktigt skulle medföra.

Postsparbanken skall, enligt de sakkunnigas förslag, hava till uppgift
att arbeta för främjande av sparsamhet bland folket och att i sådant syfte
under statens garanti mottaga och förränta penningar samt genom räntas
läggande till kapitalet ytterligare öka insättamas behållning ävensom att

i stadgad ordning tillhandahålla dom iunestående modol. »Sparbank srörelsen
skullo även omfatta skolsparkasseverksamhet.

Redan av vad de sakkunniga sålunda angivit vara postsparbankens
ändamål, torde framgå den skillnad, som faktiskt förefinnes och måste förefinnas
mellan postsparbanksverksamheten och postcheekrörelsen: å ena sidan
eu på bredaste grundval lagd sparverksamhet, i vilken man, i syfte att
redan från början söka fostra folket till sparsamhet, vill indraga om möjligt
samtliga skolbarn i riket, och ä andra sidan en moderniserad form
för postverkets medverkan i betala in gsrörelsen.

På sätt framgår av majoritetens motivering för sammanslagning till
(;n gemensam byrå av postsparbanken och postcheekrörelsen samt av förslaget
till Kung], Förordning i ärendet vore det icke avsett, att värjo delägare
i postsparbanken skulle i denna sin egenskap jämväl innehava posteheckkonto,
d. v. s. att dessa rörelsegrenar i realiteten skulle komma att
sammanslås till en enda rörelsegren. Det är under sådana förhållanden
svårt att förstå vad majoriteten tänkt sig såsom det gemensamma för de
båda rörelsegrenarna. Majoriteten har ansett lämpligt »att, om postsparbanken
införlivas med postverket och postcheckrörelse anordnas, dessa båda
rörelser sammanföras under en gemensam ledning, detta dock givetvis
med den inskränkning, som måste bliva en följd av skild bokföring» (sid.
70). Det förhåller sig emellertid så, att det väsentliga arbetet i såväl
sparbanksverksamheten som postcheekrörelsen just är bokföringen. Någon
gemensamhet i detta hänseende förefinnes icke. Enligt majoritetens förslag
skulle sparbanksrörelsen, liksom hittills varit fallet, vara centraliserad
till ett huvudkontor i Stockholm, under det att bokföringsår betet i postcheckrörelsen
skulle fördelas på 13 postkontor i landsorten, varjämte den
föreslagna bankbyrån i generalpoststyrelsen anses kunna åtaga sig förandet
av postcheckkonton för kontoinnehavare i Stockholm och angränsande län.

Bokföringsarbetet, vilket måste bliva väsentligen olika för dessa två
verksamhetsgrenar, har sålunda intet gemensamt. Då vidare allt det övriga
arbete (medelsredovisning, skriftväxling, upplysningsverksamhet o. s. v.),
som dessa rörelsegrenar föranleda, givetvis måste utföras av härför lämpad
personal, vilken organisationsform som än väljes, synes mig majoritetens
uppfattning av fördelarna av en sammanslagning vara mycket löst grundade.

Av den motivering majoriteten framlagt för sammanslagningen synes
också framgå, att sambandet mellan dessa rörelsegrenar skulle inskränka
sig till en gemensam byrå i generalpoststyrelsen, men då, såsom jag nyss
framhållit, de olika uppgifterna självfallet måste skötas av en efter arbetets
beskaffenhet såväl kvantitativt som kvalitativt väl avvägd personal, torde

130

gemensamheten komma att inskränka sig till byråchefens person. Härmed
äro vi inne på frågan om postcheekrörelsens organisation, sådan majoriteten
av de sakkunniga tänkt sig densamma och sådan posteheckkommitterade
efter prövning av alla på denna fråga inverkande omständigheter ansett
den böra vara.

I fråga om lämpligheten att inom en gemensam byrå förena postsparbanken
och postcheckrörelsen utgår majoriteten från den förutsättningen
»att det arbete, som postcheckrörelsen skulle komma att förorsaka
postverkets centralförvaltning — om man möjligen undantager första rörelseåret,
då givetvis vissa organisationsfrågor kunna vålla ledningen något ökat
arbete — icke skulle bliva av sådan omfattning, att förhållandena krävde
eu så stark och dyrbar organisation, som en särskild byrå». Postcheckrörelsens
ledning skulle således, enligt majoritetens mening, lämpligen kunna
handhavas av den byråchef, som skulle utöva tillsynen över sparbank sverksamheten.

Postcheckrörelsen kan, lika litet som postsparbanken, anses vara av
den beskaffenhet, att densamma, val igångsatt, så att säga går av sig själv.

Sparverksamheten är av ett utomordentligt stort, såväl allmänt ekonomiskt
som privatekonomiskt intresse. Denna sanning kan icke av någon
bestridas. Då så är förhållandet, kunde det tänkas, att sparverksamheten,
väl igångsatt, skulle sköta sig själv, utan något som helst initiativ från
postsparbankens ledning och att man kunde åtnöjas med att bokföra de
belopp, som folket i eget välförstått intresse skulle överlämna till postsparbanken.

En nu snart 40-årig erfarenhet av postsparbanken jävar fullkomligt
ett sådant antagande. Lika väl som'' under de första åren av postsparbankens
verksamhet kräves allt fortfarande av postsparbankens ledning
talrika initiativ för att hos allmänheten stimulera intresset för bankens
uppgifter. I nu föreliggande betänkande föreslå jämväl de sakkunniga
ytterligare åtgärder i sådant hänseende, varjämte på flera ställen i motiveringen
betonas vikten av att sparbanken står under en duglig och initiativrik
ledning.

Postcheckrörelsen är liksom postsparbanken av mycket stor ekonomisk
betydelse såväl för det allmänna som för den enskilde. Den betydelse,
postcheckrörelsen tillmätes i de länder, där rörelsen nu är införd, torde
väl framgå av de siffror, som angiva postcheekrörelsens omfattning i Schweiz,
ett land, som av de länder, i vilka postcheckrörelse sedan längre tid finnes
införd, i folkmängdshänseende är mest jämförligt med vårt land. Postcheckrörelsen
räknar där för närvarande över 40,000 deltagare med en

omsättning under föregående år av 20 milliarder francs. Vid samma års
slut utgjorde kontoinuehavarnas behållning över 140 miljoner francs. I
Frankrike, Italien och Tyskland är även omsättningen i postcheckrörelsen
ofantlig. 1 sistnämnda land uppgår antalet kontoinnehavare för närvarande''
till över 700,000 och omsättningen beräknas för innevarande är komma
att närma sig 1,000 milliarder mark.

Nu anförda siffror ådagalägga den betydelse i ekonomiskt hänseende,
postcheckrörelsen äger i främmande länder. De utomordentligt goda resultat,
som där vunnits i denna rörelse, hava icke givit sig själva, de äro
tvärtom frukten av ett planmässigt lett arbete under en upplyst och initiativkraftig
ledning. Trots den storslagna utveckling, postcheckrörelsen
ernått i dessa länder, arbetas fortfarande med stor energi och planmässighet
på allt större anslutning till rörelsen. Icke ens i dessa länder kan
sålunda en särskild, vaken och intresserad ledning undvaras.

Om man önskar postcheckrörelsen i vårt land en god utveckling
vilket även majoriteten förklarar sig göra — måste rörelsen redan från
början givas en sådan ledning, att rörelsens utvecklingsmöjligheter bliva
väl tillvaratagna. För postcheckrörelsen är detta desto viktigare som denna
rörelse är för vårt land ny och de fördelar, vilka rörelsen, rationellt ledd,
kan bereda såväl det allmänna som den enskilde, ännu icke äro på
långt när så erkända som fördelarna av sparsamhetsidéns allt vidare
utbredning.

Här uppställer sig då frågan, huruvida majoritetens organisationsförslag
kan anses tillförsäkra postcheckrörelsen en sådan ledning. Enligt
min mening måste denna fråga besvaras nekande.

Postsparbanken har redan nu bortåt 700,000 delägare. Med det
förslag de sakkunniga här ovan framlagt i fråga om anordnande av skolsparkasseverksamhet
och under förutsättning, att de däri uttalade förhoppningarna
skola komma att infrias, skulle antalet delägare inom några få
år komma att uppgå till en miljon personer. 1 framtiden skulle större
delen av vårt lands befolkning vara delägare i banken. Postsparbanken
har redan nu såsom organ eller filialkontor rikets 3,600 postanstalter och
ett betydande antal lantbrevbärare. Härtill skulle komma såsom bankens
organ eu stor del av landets lärarkår — säkerligen några tusental nya
förmedlare av sparverksamheten eller organ för denna. Den högsta ledningen
av en dylik organisation, vilken för vårt lands förhållanden väl
måste anses ofantlig, skulle utövas av en byråchef inom generalpoststyrelsen,
en tjänsteman, som, enligt majoritetens mening, dock skulle hava
förmåga och krafter till övers ej mindre att förbereda utvidgningar av

132

postsparbankens verksamhetsområde — exempelvis genom befrämjande av
idén om intressekontor i anslutning till postsparbanken — än även att i
vårt land införa och verka för postcheckrörelsen, en för vårt land ny
verksamhet, som, enligt sakens natur och efter vad alla exempel från utlandet
giva vid handen, för sin utveckling är beroende av ett oavlåtligt
och intresserat arbete från ledningens sida, Om man vill tillförsäkra såväl
postsparbanken som postcheckrörelsen en lyckosam utveckling skulle det,
enligt min mening, vara ett betänkligt steg att på något sätt förena dessa
rörelsegrenar.

Gentemot majoriteten, som är »fullt övertygad om att postsparbanksocli
postcheckärendena utan olägenhet för någondera rörelsegrenen kunna
handläggas å eu och samma byrå i generalpoststyrelsen» hyser jag
sålunda den bestämda uppfattningen, att ett sammanförande under en och
samma byråchefs ledning av dessa till sitt syfte, sin organisation och sina
arbetsmetoder vitt skilda rörelsegrenar skulle vara båda till synnerlig skada.

1 sammanhang med uttalandet angående obehövligheten av en särskild
byrå inom generalpoststyrelsen för postcheckärendenas handläggning anför
de sakkunnigas flertal följande: »Det förefaller också som om kommitterade
själva insett, att framför allt byråchefen och sekreteraren icke skulle få
tillräckligt arbete å byrån. Dessa tjänstemän skulle nämligen, enligt kommitterades
mening, komma att tillbringa en stor del av sin tid på resor.»

Vad kommitterade i detta avseende yttrat återfinnes å sid 90 och 91
i kommittéutlåtandet. På tal om byråchefens tjänsteåligganden anför här
kommittén bl. a.:

»I fråga om postverkets organ för postcheckrörelsens handhavande —
checkbyrån i generalpoststyrelsen, postcheckkontoren och i sin mån även
de lokala postanstalterna — ävensom i fråga om postcheckrörelsens verksamhetsområde
i övrigt skulle byråchefen, i förekommande fall genom ofta
återkommande iakttagelser å ort och ställe, på det noggrannaste övervaka,
att för postverkets del alla nödiga åtgärder vidtoges för att tillförsäkra
postcheckrörelsen och dess kundkrets de största fördelar av rörelsen.»

I samband med angivande av de göromål, som enligt kommitterades
åsikt borde åligga sekreteraren säger kommittén: »Slutligen torde sekreteraren
även komma att, liksom byråchefen, genom resor i skilda delar avlandet
göra iakttagelse!- beträffande postchecktjänstens utförande och dess
förhållande till kontoinnehavarna och allmänheten.»

"V ad kommitterade anfört i fråga om byråchefens och sekreterarens
skyldighet att övervaka postcheckrörelsens olika organ torde jämföras med
vad Kuugl. Maj:t i § 18 av instruktionen för generalpoststyrelsen av den

JK) juni 1920 ålagt gcneralpoststyrelsen: »För utövande av den inspekterande
myndighet, som tillkommer styrelsen i förhållande till underlydande
myndigheter, böra generaldirektören och byråcheferna, de senare med
generaldirektörens för varje särskild gång lämnade tillstånd, tid efter annan
företaga inspektionsresor för att tillse, att meddelade föreskrifter efterlevas
samt att likformighet och samarbete äga rum mellan underlydande vid
fullgörandet av deras åligganden, ävensom för att eljest undersöka förhållanden,
som för postverket äro av vikt.

Uppdrag att verkställa eller biträda vid inspektion eller att företaga
tjänsteresa kan av generaldirektören eller styrelsen meddelas annan tjänsteman
än ovan nämnts.»

Då det ansetts erforderligt att generaldirektören, byråchef eller, pa
särskilt uppdrag, annan tjänsteman hos styrelsen tid efter annan företager
inspektionsresor för de i instruktionen angivna ändamål, förefaller det mig
helt. naturligt, att samma skyldighet skall åligga byråchefen för postcheckärenden
och, i förekommande fall, sekreteraren å byrån, desto mer som
postcheckrörelsen är en ny verksamhetsgren och som sådan i hög grad
beroende av ledningens personliga ingripande och särskilda intresse.

Det är svårt att förstå, huru postcheckkommitténs i detta hänseende
gjorda uttalanden, vilka synas std i fullkomlig överensstämmelse såväl med
kravet på en i god mening affärsmässig skötsel av postcheckrörelsen som
ock med Iiungl. Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen, kunnat giva
anledning till majoritetens ovan återgivna, säregna yttrande.

Yad i övrigt angar den av postcheckkommittén framlagda organisationsplan
för postcheckrörelsen, vilken plan är föremål för en del uttalanden
från majoritetens av de sakkunniga sida, tillåter jag mig anföra följande.

Sedan kommittén under sina utredningar i ärendet kommit till det
resultatet, att postcheckrörelse bör införas i värt land, framlägger kommittén
en översikt över det sannolika ekonomiska resultatet av rörelsen.
En beräkning i sådant hänseende med större krav på tillförlitlighet är
självfallet omöjlig att verkställa. För att emellertid äga någon grund att
bygga på, utgingo kommitterade från ett antal kontoinnehavare av 5,000,
ett antal, som med kännedom om rörelsens utveckling i med Sverige jämförliga
länder och med hänsyn till speciellt svenska förhållanden, ansågs
kunna erhållas rätt snart efter rörelsens införande. Med ledning av från
utländska postchecksystem kända siffror beräknades det antal transaktioner
(in- och utbetalningar, gireringar o. s. v.), som sannolikt skulle komma
att verkställas å varje konto samt vidare det belopp, som kunde antagas

134

komma att innestå i rörelsen och givas en räntebärande placering. Med
de sålunda erhållna siffrorna såsom grund beräknades härefter rörelsens
inkomster och utgifter och dessa ansågos, under den angivna förutsättningen
av 5,000 kontoinnehavare, komma att belöpa sig till resp. 658,000 och

565,000 kronor, varvid sålunda ett överskott av omkring 93,000 kronor
skulle erhållas av rörelsen.

T fråga om den största utgiftsposten, nämligen personalkostnaderna,
må framhållas, att enligt kommitténs mening (sid. 88 och 92) den övervägande
delen av personalen skulle anställas allenast successivt och i mån
av rörelsens utveckling. Med beräkning av 5,000 kontoinnehavare, fördelade
å de kommitterade föreslagna fyra postcheckkontor, skulle för utförandet
av det postcheckkontoren åliggande arbetet erfordras sammanlagt
63 tjänstemän.

Då från visst håll gjorts gällande, att postcheckrörelsens införande
skulle innebära en omedelbar ökning av postverkets personal med över 60
tjänstemän och kanske rent av utgöra begynnelsen till ett nytt ämbetsverk,
så har kommitterades förslag givits en av kommittén icke avsedd tolkning.
På sätt nyss framhållits, har kommittén flora gånger uttryckligen sagt ifrån,
att personalen skulle anställas allenast i mån av behov samt att det, liksom
i fråga om de egentliga postanstalterna, borde ankomrmrpå överordnad
myndighet, att jämväl beträffande postcheckkontoren övervaka, att antalet
tjänstemän blir lämpligt avvägt.

I fråga om den för bokföringsarbetet erforderliga personal har de
sakkunnigas majoritet funnit, att för detta ändamål icke skulle behövas
mer än högst 20 tjänstemannabefattningar. Ehuru majoriteten icke på
något sätt angivit, av vilken anledning man stannat just vid denna siffra,
har jag icke skäl betvivla riktigheten av dess kalkyler. Allt beror på
det antal kontoinnehavare och den omsättning, på vilken man grundar sin
beräkning. Skulle majoriteten däremot hava räknat med samma förutsättningar
som postcheckkommittén — vilket förefaller sannolikt, enär
majoriteten på sätt i det följande skall visas, i fråga om utgifterna ställt
upp sina egna beräkningar till jämförelse med kommitterades — torde beräkningen
rörande personalbehovet icke vara tillförlitlig. Med 5,000 kontoinnehavare
och 20 tjänstemän skulle på varje tjänsteman komma 250
konton. Det förhåller sig utan tvivel så, att från rörelsens början huvudsakligen
personer och firmor med större betalningsrörelse — såsom s. k.
postförskottsfirmor, försäkringsbolag och bokförlag, vilka redan nu i stor
utsträckning anlita postverket såsom förmedlare av betalningar — skaffa
sig konto hos postverket, enär i deras verksamhet portoavgifterna äro av

förhållandevis större betydelse än för personer och firmor med mindre betalningsrörelse,
vilka i regel senare inse fördelen av att skaffa sig posteheckkonto.
Aven av andra skäl måste man räkna med, att personalbehovet
är relativt större från rörelsens början än under ett senare skede.
I länder med postcheckrörelse är förhållandet mellan tjänstemännens och
kontoinnehavarnas antal rätt växlande, såväl vid jämförelse mellan ett år
och ett annat inom samma land som vid jämförelse mellan olika länder.
Enligt vad jag kunnat finna, liar man ingenstädes räknat med, i medeltal,
mindre än 50 konton för varje tjänsteman och icke heller mera än 1.00
konton för varje tjänsteman. Då postcheckkommitten ansett ett 60-tal
befattningshavare erforderliga för det bokföringsarbete, som föranledes av

5.000 kontoinnehavare, skulle på varje tjänsteman komma omkring 80
konton. Det förefaller osannolikt, att man — därest beräkningen av antalet
transaktioner å varje konto visar sig något så när riktig ;— kan
hoppas på, att en tjänsteman i Sverige redan från rörelsens början skall
kunna utföra omkring tre gånger så mycket arbete, som enligt ett approximativt
medeltal kan utföras av en liknande tjänsteman i utlandet, där dock
kontoinnehavarnas stora antal möjliggör en långt gående specialisering av
arbetet och, såsom följd därav, ett synnerligen rationellt utnyttjande av
arbetskraften.

Utgifterna för postcheckrörelsen komma, därest kostnaderna, såsom
av de kommitterade föreslagits, anpassas efter rörelsens utveckling, liksom
ock inkomsterna att i stort sett stå i förhållande till anslutningen till
rörelsen, även om det, såsom nyss påvisats, icke kan undvikas, att kostnaderna
för rörelsen från början bliva förhållandevis större än sedan rörelsen
vunnit större omfattning. Räknar man med mindre anslutning, måste
man självfallet räkna med mindre omkostnader och även med mindre vinst.

Beträffande omkostnaderna för rörelsen uttalar majoriteten, att »därest
postcheckrörelse ordnas på sätt, postsparbankssakkunniga här ovan föreslagit,
torde postverkets omkostnader för rörelsen kunna begränsas till
högst 200,000 kronor om året i stället för, såsom av postcheckkommitterade
beräknats, 565,000 kronor».

Här bär majoriteten ställt sin egen beräknade omkostnadssumma gentemot
den av kommitterade beräknade. Det kan sålunda icke råda någon
som helst tvekan därom, att majoriteten vid sina kalkyler utgått från
samma förutsättningar som kommittén, d. v. s. 5,000 kontoinnehavare och

658.000 kronor i inkomster. Medan kommitterade ansett sig icke kunna
påräkna högre vinst än omkring 93,000 kronor, — d. v. s. 14 % på
bruttoinkomsten — blir vinsten med tillämpning av majoritetens kalkyler

136

458,000 kronor, eller 70 % på bruttoinkomsten, ett resultat, som måste
anses utomordentligt gott.

Det torde ligga i öppen dag, att majoritetens uttalanden i fråga om
såväl den för postcheckrörelsen erforderliga personal som ock i allmänhet
om kostnaderna för rörelsen äro grundade på så ytterligt lösa beräkningar,
att dessa uttalanden icke kunna tillmätas någon som helst betydelse vid
bedömandet av frågan om formen för rörelsens införande i vårt land.

Beträffande postcheckkommitténs förslag i fråga om de kontor, vid
vilka kontoinnehavarnas räkningar skulle föras, vilket förslag jämväl är
föremål för vissa uttalanden från majoritetens sida, tillåter jag mig anföra
följande:

På sätt kommitterade anfört, kan det av postcheckrörelsen föranledda
bokföringsarbetet tänkas antingen centraliserat till ett enda kontor eller ock
fördelat på flera olika kontor. Då det för ett rationellt ordnande av detta
arbete är av vikt, att varje kontor har att bearbeta största möjliga antal
räkningar, skulle det, om endast denna synpunkt kunde anses vara utslagsgivande,
utan tvivel vara förmånligt att centralisera bokföringsarbetet
till ett enda kontor. Med hänsyn emellertid till vårt lands stora ytinnehåll
och befolkningsförhållanden skulle en sådan anordning ur allmänhetens
och särskilt kontoinnehavarnas synpunkt vara otillfredsställande och säkerligen
medföra en långt mindre anslutning till rörelsen än vad fallet skulle
bliva, om ifrågavarande räkningar fördes vid flera kontor.

En långt gående decentralisering skulle å andra sidan kunna medföra
den olägenheten, att varje dylikt kontor finge endast ett fåtal konton att
föra, varigenom ett rationellt ordnande av arbetet skulle försvåras eller
omöjliggöras och det ekonomiska utbytet av rörelsen bliva mindre gott.
Postcheckkommitterade uttalade sig därför för inrättandet av ett mindre
antal kontor, vilket antal i mån av rörelsens tillväxt skulle ökas. Då
rörelsen därjämte vore för Sverige ny och med anledning härav alltför omfattande
åtgärder icke borde från början vidtagas, ansågo kommitterade,
att antalet kontor kunde från rörelsens början begränsas till fyra. Enligt
förslaget skulle dylika kontor inrättas i de tre största städerna, Stockholm,
Göteborg och Malmö samt, för kontoinnehavare i norra delen av landet,
i Sundsvall.

Postanstalterna hava redan nu att taga befattning med göromål av
synnerligen mångskiftande art, vilka ställa stora krav på postfunktionärernas
färdighet, ordningssinne och omdöme. Yilken organisationsform som
än väljes, kommer det störa flertalet in- och utbetalningar i postcheckrörelsen
att förmedlas av postanstalterna. Postcheckrörelsens införande

kommer sålunda att redan av donna anledning gorå postanstalternas arbete
•in mera mångskiftande. Enligt kommitterades mening kunde det där
icke lämpligen sättas i fråga att ytterligare öka postanstalternas arbete och
ansvar genom att ålägga dem jämväl det av postcheckrorelsen föranledda
bokföringsarbetet. Rent tekniskt sett lärer det icke heller kunna bestridas,
att större effektivitet i arbetet ernås genom specialisering, dar sådan ai

m°jllAvttnu''nämndf skid ansågo sig kommitterade bära utgå ifrån att
kontoinnehavarnas räkningar skulle föras av särskild personal, vilken skulle
uteslutande ägna sig åt detta arbete samt att jamv&l ledningen av albit t
skulle utövas av tjänstemän, vilka icke skulle vara bundna av Övriga posR
anstalterna åliggande göromål. Sistnämnda anordning ausags desto mera
önskvärd som dessa tjänstemän, var å sm ort, skulle verka för rörelsen
utbredning och därför borde beredas en förhållandevis självständig ställ
ning I anslutning härtill uttalade sig kommitterade för bokforingsarbetets
förläggande till särskilda kontor — postcheckkontor — vilka, liksom postkontoren
i allmänhet, skulle förestås av postmästare.

Den organisation av postcheckrorelsen, kommitterade föreslagit torde
fortfarande kunna anses vara den för normala ekonomiska ^kndeji
lämpligaste. Enligt min åsikt skulle densamma även vara agnad att tillförse
postverket ett gott ekonomiskt utbyte av * ^

checkrörelse nu skulle införas — och synnerligen vägande skal synas mig
tala härför — torde dock, med hänsyn till rådande depression inom det
ekonomiska livet, vissa jämkningar i kommitterades förslag utan olägenhet

km"Mefät beaktande av angelägenheten därav, att bokföringsarbetet
utföre» av särskild personal, torde de av kommitterade föreslagna postcheckkontoren
till en böljan kunna ''inordnas under postkontoren a resp.
platser såsom särskilda bokföringsavdelningar, vilka lämpligen kunde förestås
av kontrollörer. Eu sådan anordning skulle under nuvarande förhållanden
vara särskilt ändamålsenlig, enär behovet av övervakande PerS°d
vid postkontoren på grund av nedgången i posttrafiken mm skate och de
för postcheckkontoren erforderliga antalet kontrollör^lyster därför *skulle
kunna disponeras från postverkets lokalförvaltningar. Likaså torde av samma
anledning ett antal tjänstemän av andra grader kunna tagas i anspråk för
postcheckrorelsen utan anställande av ny personal. Härtill kommer, att den
av de sakkunniga föreslagna omläggningen av arbetet i pos sparbanken
sannolikt skulle göra vissa tjänstemän hos postsparbanken övertaliga. Däiest
så blir fallet, torde den övertaliga personalen, pa satt de sakkunniga

10. Betänkande angående omorganisation av postsparbanken.

138

föregående framhållit, med svårighet kunna beredas anställning i postverket
med mindre postverkets verksamhetsområde utvidgas.

Det kan sålunda antagas, att postcheckrörelse nu skulle kunna införas
utan att, beträffande lokalförvaltningarna, postverkets personal av denna
anledning skulle behöva ökas. Såvitt nu kan bedömas torde icke heller
inrättandet av en särskild byrå i generalpoststyrelsen för handläggning av
ärenden rörande postcheckrörelsen för närvarande påkalla nya ordinarie
tjänstemannabefättningar. Den byråchefstjänst, som enligt min mening
bör inrättas, kunde tillsvidare tillsättas allenast på förordnande.

Det torde i detta sammanhang icke vara påkallat att mera i detalj
ingå på de jämkningar i postcheckkommitténs förslag till postcheckrörelsens
organisation, vilka det ändrade tidsläget kunna göra önskvärda eller
nödvändiga. Då postcheckrörelsen måste anses vara en rent postal rörelsegren,
torde generalpoststyrelsen vara bäst skickad att härutinnan avgiva
förslag. °

Kap. VII och Vill. På grund av vad jag bär ovan beträffande kap. IV
och VI anfört, kan jag helt naturligt ej godkänna majoritetens av de sakkunniga
yttrande och förslag i kap. VII och VIII i den form de nu föreligga
även om jag i stort sett ej har något att invända mot de förslag till förenklingar
och ändringar, som framlagts i fråga om förslag till Kungl. Förordning
angående postsparbanksrörelsen.

. KaP- IX Det hgger i sakens natur, att det även för de sakkunniga
vant mycket svårt att någorlunda exakt ange det antal tjänstemän, som
efter genomförandet av de föreslagna förenklingarna i arbetsmetoder m m
skulle Hiva behövligt. För min del tillåter jag mig betvivla möjligheten
av att kunna efter omorganisationen utföra arbetet inom postsparbanken
med en arbetsstyrka, som skulle utgöra endast 27 procent av den nuvarande.
Det torde helt visst komma att visa sig nödvändigt, att icke blott under
övergångstiden utan även sedermera taga i anspråk en hel del extra krafter
utöver det i kap. IX föreslagna antalet av 40. Jag anser därföre, att
man bort framgå med mera försiktighet vid de i detta kapitel skisserade
berakmngarna och framförallt undvika att framhålla de 27 procent

,KaL X Av vad.''ia8 1 det föregående uttalat torde tydligt framgå, att
jag beträffande kap. X är av annan mening än majoriteten av de sakkunniga.

Julius Juhlin.