OMORGANISATION AV LANTBRUKSSTYRELSEN M. M (Statens offentliga utredningar 1918:14)

BETÄNKANDE

RÖRANDE

OMORGANISATION AV LANTBRUKSSTYRELSEN
M. M.

AVGIVET DEN 19 JANUARI 1918
AV DE AV CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET
JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE DEN 3 JULI 1917

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

FÖRSLAG TILL OMORGANISATION AV LANTBRUKSSTYRELSEN SAMT
REGLERING AV STATSKONSULENTERNAS OCH FISKER1-TJANSTEMÄNNENS LÖNER M. M.

STOCKHOLM 1918

KUNOL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER
162561

Till

Statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

De av statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet jämlikt
nådigt bemyndigande den 3 juli 1917 tillkallade sakkunniga för verkställande
av utredning och avgivande av förslag beträffande omorganisation
av lantbruksstyrelsen samt därmed sammanhängande ämnen angående
statskonsulenter, fiskeriadministrationen och fiskeriförsöksanstalt m. m. få
härmed överlämna första delen av sitt betänkande, omfattande förslag till
omorganisation av lantbruksstyrelsen, däri jämväl inbegripen den centrala
fiskeriadministrationen, ävensom till reglering av statskonsulenternas och
fiskeri tjänstemännens löner m. in. med tillkännagivande tillika, att förslag
beträffande övriga frågor, vilkas utredande ingår i vårt uppdrag, komma
senare att i ett sammanhang avgivas.

Undertecknad Flach har icke deltagit i de sakkunnigas överläggningar
och beslut rörande frågan om ställning och avlöningsförmåner för lantbruksstyrelsens
chef. Mot viss del av ifrågavarande betänkande har reservation
avgivits av undertecknad Flach. Reservationen åtföljer betänkandet.

Stockholm den 19 januari 1918.

JOHAN BECK-FR1IS.

Wilhelm Flach. Axel von Sneidern.

Vilhelm Björck. H. Hegakdt.

Sture ldar.

BETÄNKANDE

Inledning.

] yttrande till statsrådsprotokollet den 3 juli 1917 angående frågan
om ändrad organisation av lantbruksstyrelsen in. in. erinrade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, att Kung!. Maj:t den 27 oktober 1916
anbefallt lönercgleringskommittén att skyndsamt avgiva utlåtande i vissa
av den då föredragande departementschefen angivna frågor om ändringar
i lantbruksstyrelsens organisation och därmed sammanhängande ämnen
rörande statskonsulenternas avlöning och tjänstgöringsskyldighet ävensom
om vissa föreliggande förslag rörande ordnandet av den centrala ledningen
av egnahemsrörelsen, däribland ett gående ut på denna lednings förläggande
till lantbruksstyrelsen samt anförde därefter följande.

»Sedan jag tagit kännedom om detta förslag och övriga egnahemsfrågan
berörande handlingar, har jag för min del icke kunnat bliva övertygad
om lämpligheten att nu förlägga egnahemsrörelsens centrala ledning
till lantbruksstyrelsen. Om än de sidor av samhällslivet, som denna styrelse
närmast representerar, äro av mycket stor betydelse för egnahemsväsendet,
finnas dock även andra särdeles viktiga, åt vilka tillbörlig uppmärksamhet
jämväl måste ägnas. Då något annat ämbetsverk icke nu
finnes, till vilket dessa ärenden med större fog kunna förläggas, samt det
i varje fall synes mig för tidigt att redan nu för deras räkning inrätta
en fullt självständig ny statsinstitution, vill det synas mig, som om den
lämpligaste utvägen skulla vara att förlägga den centrala ledningen till
en vid jordbruksdepartementet tämligen direkt knuten myndighet, antingen
en särskild kommission eller en i viss mån fristående byrå inom departementet.
Utredningen angående det närmare anordnandet härav skall jag
låta med det snaraste åvägabringa.

Om denna min principiella ståndpunkt gillas, bortfaller emellertid
ett av huvudmomenten i den föregående departementschefens motivering
vid remissen till löneregleringskornmitten av lantbruksstyrelsens organisationsfråga.
Att denna fråga måste med det snaraste lö3as, står emellertid
för mig klart. Lantbruksstyrelsens arbetsmängd har under senare tid
vuxit i hög grad. Kungl. Maj:t har därför på min hemställan i år föreslagit
riksdagen att anvisa medel till anställande av ytterligare en extra
tjänsteman å styrelsens lantbruksbyrå, vilket förslag riksdagen ock bifallit.
Det synes mig även, som om beträffande styrelsens övriga byråer samt
den allmänna organisationen av styrelsens arbetsformer vissa förändringar
skulle vara av behovet påkallade. Särskilt synas beträffande de arbetsuppgifter,
som nu påvila byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden,
vissa ändringar nödvändiga, isynnerhet när den nuvarande erfarne innehavaren
av denna befattning nästa år uppnått pensionsåldern.*

Efter att vidare hava erinrat om vissa föreliggande förslag rörande
ändringar beträffande fiskeriadministrationen och inrättande av eu fiskeriförsöksanstalt
ävensom om eu framställning om lönereglering för statens
liskeritjänstemän, vilken framställning remitterats till löneregleringskommittén,
fortsatte departementschefen sålunda:

»Jag har inhämtat, att nämnda kommitté på grund av andra viktiga
och vidlyftiga ärenden icke kan antagas kunna ens till tiden för nästa
riksdag inkomma med betänkande i de nu nämnda till kommittén remitterade
frågorna, även om frågan om egnahemsärendenas centrala ledning
frånskiljes. På grund härav och då det synes mig angeläget att åt lantbruksstyrelsen
snarast möjligt beredas bättre lämpade arbetsformer och
erforderlig personalökning å ordinarie stat, samt härmed i viss mån sam®
örenämnda frågor om statskonsulenter och fiskeritjänstemäu
in. in., vill jag för min del förorda, att ovannämnda remisser till löneregleiingskommitten
nu återkallas samt alla nu ifrågavarande utredningar
med undantag av egnakemsfrågan anförtros åt särskilda av chefen för
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga personer.»

Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst fein sakkunniga personer för verkställande
av utredning och avgivande av förslag beträffande omorganisation

av lantbruksstyrelsen slunt därmed sammanhängande ämnen angående statskonsulenter,
fiskeriadministrationen och fiskeriförsöksanstalt in. in. med
iakttagande att lantbruksstyrelsens befattning med egnahemsärendena vore
ämnad att upphöra.

Jämlikt det sålunda meddelade bemyndigandet hava vi anmodats att
i egenskap av sakkunniga fullgöra nämnda uppdrag.

Härvid hava vi haft att utgå från följande till oss överlämnade framställningar.

1) Samtliga statskonsulenter den 18 juni 1913 angående reglering
av dessa tjänstemäns löner m. in.

2) Statskonsulenten för det mindre jordbruket A. Östergren den
•11 juni 1913 angående uppförande å ordinarie stat av denna befattning.

3) Lantbruksstyrelsen den 10 oktober 1913 om höjning av avlöningarna
för vissa statskonsulenter.

4) Lantbruksstyrelsen av den 5 juli 1915 om visst ytterligaie vill
kor för åtnjutande av de av styrelsen för statskonsulenterna föreslagna
avlöningsförmåner in. in.

5) Nådig remiss den 16 oktober 1917 angående av lantbruksstyrelsen
gjord framställning om anställande av en statskonsulent i fårskötsel.

6) Samtliga fiskeriintendenter maj 1912 och juli 1913 angående
förbättring av dessa tjänstémäns löner,

7) Lantbruksstyrelsen den 10 oktober 1913 om löneförhöjning för

statens fiskeritjänstemän.

8) Lantbruksstyrelsen den 13 november 1915 angående tillägg till
styrelsens framställning om löneförhöjning för statens fiskeritjänstemän.

9) Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott den 30
september 1915 rörande inrättande av eu statens fiskeriundersökningsanstalt; 10)

Föreningen Sveriges fiskeriinstruktörer och tillsyningsman den
28 november 1916 rörande omorganisation ''av fiskeriförvaltningen;

11) Fiskeriintendenterna Ekman, Freidenfelt, Rosen, Swenander och
Ågren, fiskeriassistenten Anvidsson samt fiskeriingenjören Schmidt november
1916 rörande samarbetet mellan statens och hushållningssällskapens
organ för fiskets främjande.

8—102561.

12) Vidare har riksdagen den 7 juni 1916 i skrivelse hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte i sammanhang med utredningen angående inrättande
av en statens fiskeriundersökningsanstalt jämväl föranstalta om utredning
rörande en omorganisation av fiskeriadministrationen i riket.

Sistnämnda fyra framställningar l.ava, ursprungligen remitterade till
lantbruksstyrelsen, sedermera jämlikt nådigt beslut återkallats och överlämnats
till de sakkunniga.

Över den från Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
mgangna framställningen, vilken understötts av förvaltningsutskotten
i Lppsala, Östergötlands, Kalmar södra, Kristianstads, Älvsboro-s södra och
norra, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands, Örebro, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, hava samtliga fiskeriintendenter
samt statens fiskeriassistent på lantbruksstyrelsens anmodan avgivit
yttranden. Riksdagens ovannämnda skrivelse har varit föremål för remiss
till rikets samtliga länsstyrelser, landsting och hushållningssällskap.

Slutligen har till oss överlämnats en av byråchefen O. Nordqvist
i lantbruksstyrelsen verkställd förberedande utredning rörande en statens
liskeriförsöksanstalt samt omorganisation av fiskeriadministrationen, vilken
såsom bilaga finnes fogad vid detta betänkande.

Rörande gången av vårt arbete vilja vi anföra följande.

Redan vid påbörjande av det oss givna uppdraget insågo vi, att
därest förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen skulle kunna såsom
från vederbörligt håll ifrågasatts avgivas inom sådan tid, att detsamma
kunde tjäna till underlag för proposition i ärendet till 1918 års riksdag
utredningsarbetet tillsvidare måste begränsas till de frågor, som påkallade
lösning i oavvisligt sammanhang med lantbruksstyrelsens organisation.

idare syntes det oss angeläget, att frågorna om reglering av statskonsulenternas
och fiskeriintendenternas löner, vilka spörsmål länge väntat på

sm lösning, om möjligt samtidigt kunde bliva föremål för''ett slutligt avgörande.
°

Vi hade emellertid vid nu angivna förhållanden att först intaga
vår ståndpunkt till det framställda kravet på en självständig styrelse för
hskeriärendenas centrala handläggning ävensom undersöka, huruvida inrättande
av en fiskeriförsöksanstalt skulle komma att i någon mån göra

lokala fiskeritjänsteinän med de nuvarandes kvalifikationer obehövliga samt
om dess inverkan på den centrala tiskeriadministrationen.

Efter att hava verkstållt en för bedömande härav erforderlig utredning,
för vilken redogörelse lämnas här nedan, kommo vi till den uppfattningen,
att den centrala ledningen av statens fiskeriadministration kunde
fortfarande som hittills och oberoende av eu försöksanstalts inrättande med
allenast viss ökning i nuvarande arbetskrafter bibehållas hos lantbruksstyrelsen
samt att vad anginge det senare spörsmålet lokala fiskeritjänsteinän
med ovannämnda kvalifikationer icke kunde undvaras, även om en dylik
anstalt inrättades.

Vi ansågo följaktligen hinder ej möta att, oberoende av att de varandra
nära stående frågorna om fiskeriförsöksanstalt och den lokala fiskeri
administrationen samt det i olika framställningar upptagna spörsmålet om
reglering av förhållandet mellan statens och hushållningssällskapens fiskeritjänstemän
icke ännu kunnat prövas i hela dess vidd, i vårt nu ifrågavarande
betänkande framställa förslag såväl till den centrala fiskeriadministrationens
ordnande som ock till reglering av fiskeritjänstemännens löner.

Detta betänkande omfattar sålunda dels förslag till omorganisation
av lantbruksstyrelsen i dess helhet, i vilket sammanhang vi jämväl upptagit
frågan om viss utsträckning av statskonsulenternas tjänstgöringsskyldighet
ävensom om en i viss mån förändrad ordning för inspektionen
av den lägre lantbruksundervisningen, dels ock förslag rörande lönereglering
för statskonsulenterna och statens fiskeritjänsteinän m. m.

Nu ifrågavarande spörsmål behandlas under två särskilda huvudavdelningar,
nämligen >Lantbruksstyrelsen» och ''»Särskilda lönereglering sfi ägor*.

För de ovan angivna framställningar, vilka beröra i detta betänkande
omhandlade frågor, lämnas närmare redogörelse under de olika avdelningar
i betänkandet, till vilka de kunna hänföras.

Vid behandlingen av sLantbruksstyrelsen» hava vi med hänsyn till
den i det av 1902 års löneregleringskommitté så sent som år 1907 avgivna
betänkande angående reglering av löneförhållanden in. m. vid lantbruksstyrelsen
lämnade utförliga historik ansett överflödigt att jämväl låta
detta betänkandes nu ifrågavarande del föregås av en dylik allmän historik.
Däremot hava vi funnit oss höra väsentligen under respektive lantbruks -

byrån och fiskeribyrån i omedelbart samband med frågorna om utsträckning
av statskonsulenternas. tjänstgöringsskyldighet och omläggning av
inspektionen av den lägre lantbruksundervisningen samt spörsmålet om den
centrala fiskeriadministrationen lämna en orienterande historisk överblick.

Beträffande de frågor, vilkas utredande ingår i vårt uppdrag men
som av ovan angivna skäl icke upptagits till behandling i- detta betänkande,
komma förslag att i ett sammanhang senare avgivas.

Lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsens tillkomst och nuvarande organisation.

Lantbruksstyrelsens funktion inom svenska statsförvaltningen utöva- Tillkomst»».
des före detta ämbetsverks inrättande år 1890 av lantbruksakademiens
förvaltningskommitté, som då utgjordes av lantbruksakademiens direktör,
dess avdelningsföredragande samt sekreteraren och kamreraren. Förvaltningskommittén
hade i och för sig icke någon administrativ befogenhet,
men hade emellertid åt densamma på grund av omständigheternas makt
tid efter annan anförtrotts allt flera uppgifter av förvaltande art. Härigenom
fick nämnda kommitté så småningom prägeln av ett ämbetsverk,
ehuru den i motsats till ett vanligt sådant aldrig erhöll permanent karaktär.

På grund av ärendenas i början jämförelsevis ringa antal och omfattning
var det oaktat nämnda förhållande för förvaltningskommittén möjligt att
på ett nog så tillfredsställande sätt fylla den uppgift, som sålunda kommit
att åvila densamma.

Efter hand som utvecklingen skred framåt, gjorde- sig emellertid behovet
av ett permanent ämbetsverk för behandling av frågor rörande lantbruksnäringeri,
fisket in. in. alltmer gällande. Sedan frågan om inrättande
av ett lantbruks- industri-, och handelsdepartement, inom vilket var avsett
att organiseras en särskild byrå för handläggning av frågor av ovan nämnt
slag, förfallit, kom lantbruksstyrelsen till stånd år 1890.

Dess organisation framgick då såsom en naturlig utveckling av den
förutvarande förvaltningskommittén. Ämbetsverket organiserades sålunda
såsom eu styrelse med en överdirektör såsom chef och tre ledamöter, vilka
senare skulle utgöra representanter för en var av de stora huvudgrenarna
inom ämbetsverkets blivande verksamhetsområde, nämligen jordbruket, Asket
(med undantag av havsfisket vid rikets västra kust)1 och agrikulturtekniken.

i Ärenden rörande detta fiske överfördes .först genom nådiga kungörelsen den 26 juni
1903 till lantbruksstyrelsens ämbetsförvaltning.

lfi

Styrelsens

nuvarande

sammansätt ning.

Styrelsens

åmbetsbe fattning.

Ledamöterna benämndes respektive lantbruksinspektör, fiskeriinspektör och
överingenjör. Härjämte uppfördes i styrelsens stat en sekreterare med
uppgift att uppsätta och expediera styrelsens beslut och skrivelser samt
handhava registrator- och aktuariegöromålen.

Med hänsyn till angelägenheten att hava den administrativa sakunskapen
på ett mera betryggande sätt representerad upptogs sekreteraren
redan år 1895 såsom ledamot i styrelsen.

År 1908 vid togs den förändringen i styrelsens organisation, att
samtliga styrelsens ledamöter erhöllo ställning av byråchefer.

Från och med år 1915 är i lantbruksstyrelsens stat upptagen jämväl
eu byrådirektör, tillika ledamot av styrelsen.

Den för styrelsen nu gällande instruktion är av den 23 december
1914 (Svensk författningssamling nr 506).

Lantbruksstyrelsen ufgöres sålunda för närvarande av en överdirektör
■ såsom chef samt fem ledamöter. Av ledamöterna äro fyra byråchefer
(3:dje gradens tjänst) och föredragande av respektive lantbruksärenden,
agrikulturtekniska ärenden, fiskeriärenden samt kansli- och ekonomiska
ärenden. Den femte ledamoten är byrådirektör (2:a gradens tjänst) och
föredragande av vissa i instruktionen angivna ärenden, företrädesvis rörande
kontrakt och säkerhetsförbindelser i fråga om vattenavledningsföretao- samt
utbetalning av statsmedel till sådana företag.

De tekniska ledamöterna skola vara fackutbildade var och en på sitt
område. Byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden skall vara jurist.

Lantbruksstyrelsens ämbetsbefattning i allmänhet angives i § 1 av
den för styrelsen gällande instruktion sålunda:

»Lantbruksstyrelsen åligger att med uppmärksamhet följa lantbrukets
och dess binäringars samt fiskerinäringens tillstånd och att, efter omständigheterna,
själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som
styrelsen anser lämpliga för dessa näringars befrämjande.

Lantbruksstyrelsens ämbetsbefattning omfattar även handläggning
av tekniska och administrativa ärenden angående sådana vattenavlednings-,
avdiknings- och odlingsföretag för jordbrukets höjande eller frostländighetens
minskande, för vilka understöd av statsmedel sökts eller beviljats.

Med länens hushållningssällskap bör lantbruksstyrelsen stå i oavbruten
förbindelse; och äger styrelsen att från hushållningssällskapen och deras
förvaltningsutskott infordra erforderliga yttranden och upplysningar, liksom
å andra sidan styrelsen bör meddela hushållningssällskapen kännedom om
sådant, som kan vara av vikt för befrämjande av sällskapens ändamål,
samt hos sällskapen göra framställningar och väcka förslag i ämnen, som
beröra sällskapens verksamhet.»

Med frågor rörande hästaveln äger lantbruksstyrelsen icke taga befattning,
utan skola ärenden angående denna näring fortfarande behandlas
av stuteriöverstyrelsen.»

Styrelsen utövar sin verksamhet dels genom den inom själva sty- p«rsonal
relsen anställda personalen, vilken med undantag av ledamöterna utgöres
av vissa extra befattningshavare, dels ock genom vissa styrelsen underlydande
lokala tjänstemän.

Vid den redogörelse härför, som vi nu gå att lämna, hava vi funnit
lämpligt att för överskådlighetens skull beträffande en var av styrelsens
fackbyråchefer angiva såväl den honom underlydande personal inom styrelsen
som ock de under honom närmast sorterande tjänstemän ute i orterna.
Vi hava funnit så mycket mer skäl härtill, som vi hava för avsikt
att i fortsättningen framställa förslag till förändringar rörande vissa av de
lokala tjänstemännens verksamhet.

Byråchefen för lantbruksärenden har att såsom föredragande inom Byråchefen
J iii ...... /ör tant styrelsen

handlägga ärenden, som röra lantbruket och dess binäringar. bruksären Såsom

hans biträden finnas inom styrelsen anställda två extra tjänste- •
män med agronomutbildning (amanuenser) ävensom ett kvinnligt biträde.

Amanuenserna biträda byråchefen med upprättande av promemorior
i mera vidlyftiga ärenden, uppgörande av förslag till fördelning av anslag,
redigerande av styrelsens årsberättelse m. m. i den ordning och i den mån
byråchefen bestämmer.

Det kvinnliga biträdet sysselsattes med rotelföring och registrering
samt renskrivning.

Såväl amanuenserna som sistnämnda biträde har en daglig arbetstid av
6 timmar. Amanuenserna åtnjuta vardera ett årligt arvode av 3 000 kronor

3—162561

från av riksdagen för ändamålet å extra stat anvisade anslag. Det kvinnliga
biträdet åter har en avlöning av 1 200 kronor för år, som utgår från
styrelsens expensanslag.

Kostnaderna för övertidsarbete hos denna byråchef har under år 1916
uppgått till i runt tal 470 kronor.

I de grenar av lantbruksstyrelsens verksamhetsområde, som tillhöra
byråchefen för lantbruksärenden, finnas ute i orterna anställda följande
tjänstemän:

Statskonsulenter. Huvudsakligen för att med uppmärksamhet följa
utvecklingen inom respektive fack, biträda lantbruksstyrelsen med begärda
utredningar samt tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar äro
anställda fem statskonsulenter, nämligen en i mejerihushållning, en i boskapsskötsel,
en i svinskötsel, en för det mindre jordbruket och en i fröodling.

Undervisare i fårskötsel och ullkultur. Denne har samma uppgift
inom detta område som ovan sagts beträffande statskonsulenterna.

Instruktörer i husslöjd. Dessa, vilka äro två till antalet, åligga att
efter av lantbruksstyrelsen meddelade bestämmelser lämna undervisning
vid slöjdkurser för utbildning av slöjdlärare, inspektera slöjdundervisningsanstalter
samt tillhandagå hushållningssällskap, landsting, kommuner och
enskilda med råd och upplysningar.

Inspektörer för den lägre lantbruksundervisningen. För inspektion
av de med statsmedel understödda lägre lantbruksundervisningsanstalterna
(lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor in. fl.) är riket indelat i tre
distrikt, södra, mellersta och norra distriktet, med var sin av Kungl. Maj:t
förordnad inspektör. Inspektören utövar närmast under lantbruTcsstyrelsen
tillsynen över nämnda undervisningsanstalter.

Stipendiat i boskapsskötsel. Alltsedan 1892 har riksdagen å extra
stat för varje år anvisat särskilt anslag för anställande av en stipendiat i
boskapsskötsel och mejerihushållning, vars arbetsområde jämlikt den av
lantbruksstyrelsen den 3 september 1914 för honom utfärdade instruktion
omfattar jämväl svin- och fårskötsel. Ändamålet med stipendiatens anställande
är att bereda tillgång på personer,, särskilt utbildade för att
kunna antagas till konsulenter i nämnda grenar av lanthushållningen.

Torvingenjörer och torv assistent. För att verkställa undersökningar av
mossar med avseende å deras lämplighet för beredning av bränntorv, torvströ,
torvmull eller annan torvteknisk produkt samt lämna anvisningar för
torvberedning in. in. finnas anställda en statens förste torvingenjör, fyra
statens torvingenjörer och en statens torvassistent.

Sveriges lantbrukskonsulenter i Tyskland och England. Med uppgift
i allmänhet att befrämja avsättningen av alster av svenska lantbruket och
dess binäringar samt fiskerinäringen finnes i vardera av städerna Berlin
och London anställd en Sveriges lantbrukskonsulent.

Byråchefen för agrikulturtekniska ärenden handlägger ärenden rörande^yråche^en
vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag (med undantag av sådana turtelniska
ärenden, som tillhöra byrådirektören d. v. s. företrädesvis ärenden, som a>
angå kontrakt och säkerhetsförbindelser rörande nämnda företag ävensom
utbetalande av statsmedel till sådana företag), samt frågor om statens
lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater.

Till sitt biträde har byråchefen endast tillfälligt anställda ingenjörer
och ingenjörsbiträden däribland tidvis inkallade lantbruksstipendiater, i
vilkas utbildning ingår en obligatorisk tjänstgöring hos ifrågavarande byråchef
under en tid av sammanlagt sex månader, ävensom ett stadigvarande
anställt kvinnligt ingenjörsbiträde. Härtill kommer ett kvinnligt biträde
för rotelföring, registrering m. m.

Ingenjörernas och ingenjörsbiträden as arbete består huvudsakligen i
granskning av planer till vattenavledningsföretag, för vilka lån eller anslag
sökes av statsmedel.

För ifrågavarande ändamål är dels i lantbruksstyrelsens stat uppfört
ett belopp av 10 000 kronor, dels av riksdagen senast för år 1918 å extra
stat anvisat anslag till enahanda belopp.

Ursprungligen var avsikten att för granskningarbetena ifråga anlita
uteslutande extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater. Vakanser
inom lantbruksingenjörskåren hava emellertid omöjliggjort och komma under
en lång följd av år att omöjliggöra detta.

Av ingenjörsbiträdena hava två varit mera stadigvarande anställda
under en följd av år, och åtnjuta dessa vardera ett arvode efter 4 000

kronor för år räknat. Det kvinnliga ingenjörsbiträdet erhåller från och med
1918 en avlöning av 1 800 kronor. Det andra kvinnliga biträdet har ett
årligt arvode av 1 200 kronor, som utgår från av riksdagen å extra stat
anvisat anslag till andra biträden inom lantbruksstyrelsen än ingenjörsbiträden
Den dagliga tjänstetiden är för nu nämnda biträden 6 timmar.

Lantbruksingenjörer. I regel tinnes inom varje län en statens lantbruksingenjör.
För närvarande är lantbruksingenjörernas antal 28. Dessutom
äro i staten för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och
lantbruksstipendiater upptagna 4 extra lantbruksingenjörer och 5 lantbruksstipendiater
(för närvarande 7 på grund av att extra lantbruksingenjörsbefattningarna
äro vakanta; 2 utom stat avlönas med extra lantbruksingenjörsmedel).
Lantbruksingenjörerna eller de i deras ställe eller till
deras medhjälpare förordnade extra lantbruksingenjörer uppgöra planer till
och leda utförandet av avdikningar, invallningar, sjösänkningar, ängsvattningar,
nyodlingar samt åkeromläggningar, jordindelningar till omloppsbruk
och anordningar för viss växtföljd in. in., varjämte de även i övrigt
skola tillhandagå med råd och anvisningar rörande jordbruket. Vid dessa
arbeten biträdas ingenjörerna av lantbruksstipendiaterria.

Byråchefen Byråchefen för fiskeriärenden har att handlägga ärenden rörande fiskeri föt“

fiskeri™ o o

ärenden, näringen (såväl saltvattens- som sötvattensfiske) och fiskeritjänstemännen.

Under byråchefen tjänstgöra i styrelsen, dels på tider, som styrelsen
bestämmer, en fiskeristipendiat såsom extra fiskeriassistent, dels ock stadigvarande
ett kvinnligt biträde. Stipendiaten biträder vid utförande av
fiskeriundersökningar m. in. Det kvinnliga biträdet sysselsattes med rotelföring,
registrering, kontrollering av till styrelsen insända, föreskrivna säldelar
för utbekommande av belöningar för dödande av sälar och granskning
av kvitton å utbetalta sådana belöningar ävensom med förefallande
skrivgöromål. Biträdets arbetstid är 472 timmar och avlöning 1 320 kronor,
därav 720 kronor från styrelsens expensanslag och 600 kronor från
anslaget till belöningar för dödande av sälar.

Fiskeriintendenter. Beträffande den lokala fiskeriadministrationen är
riket indelat i sex distrikt med vart och ett sin fiskeriintendent. intendenterna,
som hava till uppgift att inom sitt distrikt på allt sätt verka för
fiskerinäringens utveckling, skola bland annat söka främja bildandet av

fiskeri föreningar, verka för fiskodling och fiskplantering, på allt sått motverka
fiskets förödande ävensom meddela allmänheten råd och upplysningar
angående fisket. Fiskeri intendent åligger även att kontrollera och
sammanföra till honom insända primäruppgifter rörande fiskeristatistiken
samt därefter översända dessa till statistiska centralbyrån för bearbetning.

Inom fiskeriadministrationen äro vidare anställda eu fiskeriassistent,
en fiskeriingenjör och två fiskeristipendiater.

Fiskeriassistent. Fiskeriassistenten skall enligt det för honom gällande
reglementet vid behov tjänstgöra inom styrelsen. I övrigt har denne i huvudsak
att utföra de förrättningar, vartill han av lantbruksstyrelsen förordnas.

Fiskeriingenjör. Fiskeriingenjören är pliktig att tillhandagå med
biträde vid utarbetande av förslag och ritningar till inrättningar för fiskens
framkomst i vattendragen samt till anstalter till förekommande av fiskevattnets
förorenande genom avfall från fabriker in. m., varjämte det åligger
honom att avgiva de yttranden och verkställa de utredningar i ovannämnda
hänseenden, som av lantbruksstyrelsen anbefallas.

Fiskeristipendiater. Fiskeristipendiaterna antagas för ett år i sänder
av lantbruksstyrelsen ocli skola för erhållande av praktisk utbildning deltaga
i de arbeten, som tillhöra statens fiskeritjänstemän, vid fiskeriskola
inom landet genomgå kurser, som av styrelsen anvisas, samt vid fiskodlinganstalter,
salterier, rökerier o. s. v. inlära olika odlings- och fiskberedningsmetoder.
Stipendiaterna inkallas även såsom ovan nämnts till tjänstgöring
hos byråchefen för fiskeriärenden och tjänstgöra dessemellan såsom
biträde åt fiskeriintendenterna.

Byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden åligger i huvudsak Byråchefen
att såsom föredragande handlägga styrelsens administrativa och ekonomiska f°*h
ärenden, att närvara vid annan ledamots föredragning, då fråga är om ut- miska^ärenfärdande,
ändring, allmän förklaring eller upphävande av reglemente, instruktion
eller annan allmän föreskrift, tjänstefel av den styrelsen underlydande
personal eller avgivande av underdånigt utlåtande i besvärsmål, att ansvara
för uppsättning av koncept till styrelsens expeditioner med undantag av
expedition i ärenden, som föredragits av byråchefen för agrikulturtekniska
ärenden och av byrådirektören, ävensom för expediering av styrelsens beslut,
att handhava styrelsens ekonomiska förvaltning samt att ansvara för
registrators- och aktuariegöromålens behöriga utförande.

Byrådirek tören.

Ifrågavarande byråchef har till sitt förfogande allenast tre kvinnliga
biträden. Av dessa har det äldsta, som varit i lantbruksstyrelsens tjänst
alltsedan dess inrättande, utfört arbete av särskilt kvalificerad art såsom
uppsättning av enklare expeditioner, diarieföring, registrering, expediering,
upprättande av styrelsens årsräkenskaper m. m. Jämväl de båda övriga
biträdena sysselsättas med förefallande kansligöromål samt renskrivnino-.

Ifrågavarande biträden åtnjuta årliga arvoden om respektive 3 000,
1 800 och 1 600 kronor. Den dagliga ordinarie arbetstiden är 6 timmar.

För att medhinna nu ifrågavarande göromål har en avsevärd del av
biträdenas arbete måst utföras på övertid. Kostnaderna för övertidsarbete
har under år 1916 uppgått till i runt tal 3 200 kronor, varav byråns egna
biträden uppburit ett belopp av cirka 2 500 kronor. Biträdenas inkomster
på övertid uppgår sålunda i runt tal till respektive 1 070, 665 och 760
kronor. Antalet timmar övertid torde kunna beräknas uppgå till sammanlagt
8 timmar per dag för de nu ifrågavarande biträdena eller 4 timmar
för ett av dem och 2 timmar för vardera av de två .Övriga. Dessutom
har måst anlitas extra arbetskraft i medeltal 2 timmar per dag.

Byrådirektören har till åliggande i huvudsak att inför överdirektören
föredraga sådana ärenden beträffande statsunderstödda vattenavlednino-s-,
avdiknings- och odlingsföretag, som angå kontrakt och säkerhetsförbindelser,
ändring i fastställd tid för arbetes utförande, utbetalningar av statsmedel
samt besiktningar och avsyningar ävensom bereda frågor rörande ändring
i fastställd plan till nämnda företag. Enligt lantbruksstyrelsens instruktion
har han jämväl att ansvara för uppsättningen av koncept till expeditionerna
icke blott till de av honom själv föredragna mål och ärenden utan även
till de av byråchefen för agrikulturtekniska ärenden föredragna.

Såsom formell kompetens för denna befattning är stadgad lantbruksingenjörsutbildning.

IIos byrådirektören finnas anställda tre kvinnliga biträden, av vilka
ett utför ett synnerligen kvalificerat arbete med förande av förteckningar
över med statsmedel understödda företag av ovan angivet slag samt andra
liggare angående företagen och därmed i samband stående förhållanden.
Tillika biträder hon med övervakandet att de från vederbörande sökande
till förvaring i lantbruksstyrelsens arkiv insända avskrifter och kopior av

handlingar och ritningar rörande dylika företag befinnas vara enligt nöjaktiga
bevis härom fullt överensstämmande med de akter, som legat till
grund för planens fastställande.

Vad angår de två övriga biträdena så har det ena av dem till huvudsaklig
uppgiftatt å kostnadsförslagen och planerna till ifrågavarande företag
införa av Kungl. Maj:t vid anslags eller låns beviljande fastställda ändringar,
under det att det andra företrädesvis utför renskrivningsarbete.

Det förstnämnda biträdet åtnjuter ett årligt arvode av 1 500 kronor,
de två övriga vardera 1 200 kronor. Deras dagliga arbetstid är 6 timmar.

Kostnaderna för övertidsarbete har uppgått till i runt tal 360 kronor.

Den för lantbruksstyrelsen nu gällande stat är av följande utseende.

	Lön	Tjänst- görings-	Orts-	Sum-
	pen- ningar	tillägg	ma

	kronor	kronor	kronor	kronor
Överdirektören och chefen	6 200	2 800	1000	10 000
Byråchef ........	5 000	2 500	600	8100	\| Efter 5 år kan lönen höjas	med 600 kr.
3 byråchefer......	15 000	7 500	1800	24 300
	1800	400	5 800	t Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr. och
1 byrådirektör.....	3 600	\ efter ytterligare 10 år med ytterligare 500 kr.
1 förste vaktmästare . .	900	450	150	1500	Efter 5 år kan lönen höjas	med 100 kr.
	700	350	150	1200	/ Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kr. och
1 vaktmästare.....	\ efter 10 år med ytterligare 100 kr.
Till ingenjörsbiträden å
den agrikulturtekniska avdelningen.....	—	—	—	10 000
Till andra extra biträden,
vikariatsersättning och				19 000
expenser.......	—	—	—
31400	15400	4100	79900

Utöver den ordinarie tjänstemannapersonalen har Kungl. Maj:t första
gången den 15 oktober 1897 för tiden intill den 1 januari 1899 och sedermera
år från år förordnat en legitimerad veterinär att såsom ledamot av lantbruksstyrelsen
handlägga och föredraga ärenden rörande tuberkulinundersökningar
och därav betingade åtgärder. Arvodet till denne extra ledamot ävensom till
såsom biträden åt denne anställda en veterinär och ett kvinnligt biträde
utgår från det anslag, som riksdagen år från år anvisat å extra stat till
förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.

Föredragande
av
tuberkulosärenden.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga övergå härefter att redogöra för de förslag rörande
omorganisation av lantbruksstyrelsen, vilka vi efter verkställd utredning
funnit oss böra framställa.

Till en början vilja vi då förutskicka, att de förslag, som sålunda
komma att framställas, icke äro av den art att de medföra någon egentlig
rubbning i den nuvarande organisationens huvudgrunder utan avse att
inom ramen av nämnda organisation åstadkomma en erforderlig utökning
av styrelsens ordinarie personal och i samband därmed ett mera ändamåls”
enligt ordnande av arbetet inom ämbetsverket.

Vissa allmänna spörsmål.

Ärendenas
handläggning
under
chefens
frånvaro.

Rörande ärendenas handläggning inom lantbruksstyrelsen under chefens
frånvaro stadgas i den för ämbetsverket gällande instruktion § 15 följande:

»Under överdirektörens ämbetsresor eller då han begagnar semester
eller eljest under kortare tid, som icke överstiger fjorton dagar, är hindrad
att förrätta sitt ämbete, skola ärendena, där ej Kungl. Maj:t annorlunda
förordnar, avgöras av styrelsens ledamöter samfällt. Därvid fordras för
besluts fattande, att, jämte föredraganden, minst en av de övriga ledamöterna
är tillstädes; skolande, då olika meningar mellan ledamöterna
yppa sig, styrelsens beslut utfärdas i enlighet med flertalets mening eller,
i händelse av lika röstetal för olika meningar, enligt den mening, som
föredraganden uttalat.

År överdirektören av annan anledning, än att han är upptagen av
tjänsteresa eller begagnar semester, hindrad att förrätta sitt ämbete, och
fortfar hindret utöver fjorton dagar, skola fortfarande ärendena avgöras
av styrelsens ledamöter samfällt, intill dess Kungl. Maj:t meddelat förordnande
å ämbetet.

Likaledes skola vid inträffande ledighet av överdi rektorsämbetet
ärendena avgöras av styrelsens ledamöter samfällt, intill dess Ivungl. Maj.t
annorlunda förordnar.

I överdirektörens frånvaro må dock icke, såvida ej Kungl. Maj:t för
tillfället annorlunda förordnar, lediga tjänster tillsättas annorledes än genom
förordnanden att dem tillsvidare förrätta, eller ansvar för fel i tjänsten
ådömas, ej heller utan överdirektörens medgivande beslut fattas eller åtgärder
vidtagas, som rubba de grundsatser för förvaltningen, vilka förut
blivit stadgade eller följda inom styrelsen.»

Enligt vad lantbruksstyrelsens chef meddelat oss har tillämpningen
i praktiken av nämnda bestämmelse utvecklat sig därhän, att ärendenas
föredragning under chefens frånvaro äger rum i närvaro, förutom av föredragande
byråchefen, av i regel allenast byråchefen för kansli- och ekonomiska
ärenden.

I samband med inrättande eller omorganisation under de senare
åren av vissa centrala ämbetsverk har införts institutionen med en av
Kungl. Maj:t bland ämbetsverkets ledamöter särskilt förordnad ställföreträdare
för verkets chef. Så är, bortsett från järnvägsstyrelsen med dess
säregna organisation, förhållandet inom socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, medicinalstyrelsen samt läroverks- och folkskolöverstyrelserna.
Även beträffande den nya byggnadsstyrelsen föreslog Kungl.
Maj:t införande av nämnda ställföreträdareinstitution. Med hänsyn härtill
hava vi ansett oss jämväl för lantbruksstyrelsens vidkommande böra
upptaga detta spörsmål till bedömande. ~

Det torde ligga i sakens natur, att chefen för ett ämbetsverk sådant
som lantbruksstyrelsen, vilket har att öva närmaste tillsyn över en mångfald
institutioner och inrättningar i landets olika delar, bör i avsevärd
utsträckning företaga inspektionsresor.

Vid sådana tillfällen och jämväl eljest under chefens frånvaro vill
det till förstone synas som, ur synpunkten av kontinuitetens uppehållande
vid ärendenas behandling inom ämbetsverket, det skulle vara fördelaktigt
att under chefens frånvaro hava en för honom bland byråcheferna
utsedd ställföreträdare att tillgå, i stället för att, såsom instruktionen nu
föreskriver, beslutanderätten i dylikt fall skall överlämnas åt styrelsens

4—162561.

ledamöter. Vid närmare undersökning av på frågan inverkande omständigheter
hava vi emellertid funnit, att förutsättningarna med avseende
å ämbetsverkets olika arbetsuppgifter och fördelningen av dessa
byråcheferna emellan, i motsats till vad förhållandet är beträffande ovan
omförmälda ämbetsverk, icke äro sådana, att ställföreträdareinstitutionen
med fördel torde kunna vinna tillämpning därstädes. I samtliga de ämbetsverk,
vari denna institution är införd, torde de på de olika byråcheferna
ankommande uppgifterna ofta vara mera likartade eller i regel beröra
allenast olika grenar av ett och samma verksamhetsområde. I allmänhet
äro beträffande dessa ämbetsverk icke heller olika kvalifikationer
bestämt stadgade för innehavande av de olika ledamotsplatserna inom
respektive verk. Förhållandet inom lantbruksstyrelsen är däremot ett
annat. På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen för denna
styrelses nuvarande organisation representera byråcheferna där från varandra
så gott som fullständigt skilda verksamhetsområden, (lantbruket,
agrikulturtekniken och fisket). Den fjärde byråchefen handlägger ju ämbetsverkets
kansli- och ekonomiska ärenden. För samtliga styrelsens ledamöter
äro i ämbetsverkets instruktion angivna olika kompetensfordringar.
Tänkes nu den anordningen genomförd, att såsom chefens ställföreträdare
förordnades en av byråcheferna i styrelsen, skulle, på vilkendera av dessa
valet än folie, det enligt vårt förmenande mindre lyckliga förhållandet
inträffa, att under chefens frånvaro styrelsens beslut i vad anginge
frågor, som icke tillhörde ställföreträdarens eget verksamhetsområde, komme
att dikteras av en person, för vilken dessa ärenden i regel vore helt främmande.
Det torde nämligen icke vara tänkbart, att en ställföreträdare
inom lantbruksstyrelsen, vilken såsom byråchef hade att svara för honom
åliggande speciella uppgifter, jämväl skulle kunna medhinna att ens ytligt
följa ärendenas behandling å styrelsens övriga verksamhetsområden. Införande
i lantbruksstyrelsen på sätt i nämnda ämbetsverk ägt rum av
särskild ställföreträdare för chefen synes under nu angivna förhållanden
icke ägnat att i ifrågavarande avseende underlätta kontinuitetens uppehållande
inom ämbetsverket. Snarare torde, enligt vårt förmenande,
densamma därigenom kunna åtminstone i viss mån äventyras. Med den
praktiska tillämpning, som bestämmelserna ifråga om ärendenas hand -

läggning under chefens frånvaro såsom ovan nämnts erhållit inom lantbruksstyrelscn,
blir det vid sådana tillfällen i verkligheten vederbörande
föredragande eller med andra ord den vid ärendets föredragning mest
sakkunnige ledamoten, som dikterar beslutet, eu princip, vilken i betraktande
av de olika byråchefernas synnerligen skiftande uppgifter jämväl
synes oss riktig. Ovannämnda invändning gent emot ställföreträdarens
bristande sakkunskap rörande de utom hans eget verksamhetsområde liggande
frågor torde visserligen med något fog kunna göras jämväl beträffande
verkets chef, vilken i regel torde kunna förutsättas sakkunnig
huvudsakligast i frågor angående lantbruket. Här är likväl att märka, att
denne, även om han i stor utsträckning är hänvisad att lita till vederbörande
byråchef, likväl i sin ställning av ämbetsverkets chef är befriad
från en byråchefs detaljarbeten och därför i tillfälle att på ett helt annat *
sätt än en sådan sätta sig in i de olika frågorna och bilda sig ett eget
omdöme om desamma. I varje fall erhåller han så småningom en rik
erfarenhet rörande behandlingen vid .tidigai''e tillfällen av frågor av lik
artad beskaffenhet.

Även om ställföreträdareinstitutionen ur synpunkten av chefens
uppgift att fördela, övervaka och sammanhålla arbetet skulle kunna anses
önskvärd jämväl inom lantbruksstyrelsen, synas dock på sätt ovan antytts
avgörande skäl tala mot införande av densamma. Vi anse sålunda, att
nu gällande bestämmelser i fråga om ärendenas handläggning under
chefens frånvaro böra bibehållas, så mycket mer som Kungl. Maj:t med
tillämpning därav kan, därest omständigheterna skulle sådant påkalla
(exempelvis om chefen på grund av sjukdom o. d. längre tid är föihindrad
att utöva sitt ämbete), meddela förordnande å ämbetet, utan att i sådant
fall ovillkorligen vara bunden vid någon av ledamöterna inom styrelsen.

En fråga, som har ett visst samband med den nu behandlade, är vikarie /siden,
om den° enligt § 29 i gällande instruktion för lantbruksstyrelsen, hyrachefbyråchef
åliggande skyldighet att under ledamot av styrelsen beviljad
tjänstledighet eller när ledamot befinner sig på äinbetsresa, begagnai
semester eller är jävig att deltaga i .ett ärendes behandling eller när
ledamotsplats är ledig jämte egen tjänst bestrida annan ledamots åligganden.
Anledningen till denna bestämmelses tillkomst torde vara att

Ö “

Byråindelning
inom
styrelsen.

söka i den omständigheten, att byråcheferna utgöra styrelsens hela ordinarie
personal och att man icke räknat med att bland den extra personal,
som eventuellt kunde komma att anställas, erhålla vikarie för byråchef.
Så har heller icke varit fallet. Visserligen kan styrelsen enligt instruktionen
vid förfall för byråchef meddela förordnande å tjänsten åt person,
som styrelsen undfått Kungl. Majrts bemyndigande att vid förefallande
behov förordna till tjänstens uppehållande. I avsaknad av tillräckliga medel
för vikariatsersättning har styrelsen, vad de tekniska byråcheferna
beträffar, emellertid icke kunnat begagna sig av denna sin rätt.1 Det
inträffar sålunda, att styrelsen under sommarmånaderna nödgas förordna
en ledamot att jämte egen tjänst uppehålla jämväl en eller två andra
byråchefsbefattningar. Att detta skall verka till hinder vid behandlingen
av de olika ärendena och jämväl äventyra desammas sakkunniga handläggning,
torde ligga i öppen dag. Sålunda upptagas till behandling
under byråchefs semester i regel endast löpande, enklare ärenden,
under det att de mera invecklade och arbetskrävande, såvida de icke äro
av synnerligen brådskande natur, få vila, till dess vederbörande byråchef
åter inträder i tjänstgöring. Nu omordade olägenhet torde böra
undanrödjas dels genom att i möjligaste mån sörja för att vikarie finnes
att tillgå bland den å respektive avdelningar anställda personalen, dels
därigenom att nödiga medel till vikariatsersättning ställas till styrelsens
förfogande, och skulle den omnämnda bestämmelsen beträffande byråchefs
ifrågavarande skyldighet, vars lämplighet torde kunna starkt ifrågasättas,
på så sätt göras obehövlig. Sistnämnda båda frågor upptagas till närmare
behandling under respektive de olika byråerna och styrelsens anslag till
vikariatsersättning in. in.

På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen för lantbruksätyrelsens
nuvarande organisation utgöres personalen därstädes, förutom
av de i styrelsens stat upptagna fyra byråcheferna och en byrådirektör
(på förordnande), av allenast ett antal extra biträden, företrädesvis kvinn 1

Särskild vikarie för byråchefen för lantbruksärenden har visserligen vid ett tillfälle
förordnats, men beviljade Kungl. Maj:t *da på framställning av lantbruksstyrelsen särskilda
medel härför.

li«r;i, avlönade från styrelsens expensanslag eller från särskilda av riksdagen
anvisade extra anslag.

Ay den synnerligen starka utveckling, som särskilt på jordbrukets
område ägt ruin under de senaste åren, har följt och följer alltjämt en
stadig stegring av lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter och därmed även en
stark ökning i den ämbetsverket åvilande arbetsbördan. Lantbruksstyrelsens
nuvarande organisation med avseende å den där anställda personalen,
vilken genomförts under en tid, då de styrelsens verksamhetsområde berörande
olika grenar av lantbruksnäringen och finhet nått en i jämförelse
med den nuvarande icke alltför stor omfattning, har sålunda visat sig
icke hålla jämna steg med utvecklingen, vadan det för styrelsen i längden
blivit förenat med stora svårigheter att fylla sin uppgift i överensstämmelse
med tidens krav.

På sätt redan tidigare nämnts, äro av lantbruksstyrelsens ledamöter
en byråchef och föredragande för lantbruksärenden, en byråchef och föredragande
för agrikulturtekniska ärenden, en byråchef och föredragande
för fiskeriärenden och en byråchef och föredragande för kansli- och ekonomiska
ärenden samt en byrådirektör och föredragande för vissa i instruktionen
angivna frågor rörande med statsmedel understödda vattenavlednings-,
avdiknings- och odlingsföretag.

Då byråcheferna hittills saknat sig underlydande ordinarie personal,
har någon byråindelning i egentlig mening icke varit genomförd inom
styrelsen.1

Med den utvidgning av styrelsens personal, som vi här nedan gå
att föreslå, synes emellertid böra följa, att arbetet inom styrelsen efter
den fördelning, som för närvarande faktiskt är genomförd de olika byråcheferna
emellan, organiseras å fyra särskilda byråer. De byråer, vilka
efter byråindelningens genomförande skulle komma att representera ovan
först omförmälda tre ärendesgrupper (de tekniska byråerna), anse vi
lämpligen kunna benämnas respektive lantbruksbyrån, agrikulturtekniska
byrån och fiskeribyrån. Beträffande den fjärde byrån synes denna i likhet

1 Detta oaktat hava vi i vårt betänkande här nedan beträffande den nuvarande organisationen
tillåtit oss begagna benämningarna lantbruksbyrån, agrikulturtekniska byrän med
byrådirektörens avdelning, fiskeribyrån och kanslibyrån.

med den byrå inom den nyinrättade byggnadsstyrelsen, vilken skall hava
motsvarande åligganden därstädes, böra benämnas administrativa byrån.

Vad byrådirektören angår hava vi för avsikt föreslå, att denne icke
upptages såsom ledamot utan såsom tjänsteman å agrikulturtekniska byrån.
Härtill återkomma vi vid behandlingen av sistnämnda byrå.

De olika byråerna.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om de olika byråernas
organisation och åligganden. Härvid har det synts oss lämpligast att
först beträffande en var av lantbruksbyrån, agrikulturtekniska byrån
och fiskeribyrån upptaga spörsmålet rörande den därå erforderliga fackutbildade
personalen, för att sedermera komma in på frågan om administrativa
byrån och de för det egentliga kansliarbetet å de olika byråerna
erforderliga arbetskrafterna.

L antbruksbyrån.

Arbetmpp- Byråchefen för lantbruksärenden är utan tvivel den av styrelsens

gifter. ]e(jamöter, vilken den största arbetsbördan vilar. Han har nämligen
att handlägga hela den mångfald av olika ärenden, som kunna sammanfattas
under benämningen jordbruket och dess binäringar. Vad detta i
själva verket innebär, torde tydligast framgå av en mera detaljerad redogörelse
för ifrågavarande byråchefs arbetsuppgifter. Dessa omfatta sålunda
frågor rörande hushållningssällskapen;

frågor beträffande lantbruksundervisningen och vad därmed äger
samband, den högre såväl som den lägre, den allmänna såväl som den
mera speciella, (lantbruksinstituten, lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor
samt lanthushållningsskolor; mejeristationer, utbildningskurser
för kontrollassistenter, ladugårdsförmän, svinskötare m. fl.; jordbrukskonsulenter
och vandringsrättare; resestipendier m. m.);

frågor angående kontroll- och försöksväsendet (kontrollföreningar,
kemiska stationer, frökontrollanstalter, provningsanstalter för maskiner och
redskap för lantbrukets behov m. m.);

frågor om åtgärder till höjande av det mindre jordbruket (premiering
av mindre jordbruk, anordnande av undervisning för mindre jordbrukare,
studieresor, bokföring m. in.);

frågor om åtgärder för trädgårdsskötselns höjande (trädgårdsskolor,
stipendier); .

frågor rörande jordbruksstatistik;

frågor om åtgärder till höjande av torvindustrien såväl genom underlydande
tjänstemän, torvingenjörer och torvassistenter som genom torvlånefond,
torvskola in. in.;

frågor om åtgärder till höjande av nötboskaps-, svin- och fåraveln
genom kringresande undervisare, premiering in. in., avelscentra för nötboskap,
riksstamböcker in. in.;

frågor om åtgärder till höjande av mejerihanteringen, smörprovningar
in. in.;

frågor rörande fjäderfäaveln, biskötseln och andra lantbrukets binäringar; frågor

om åtgärder till befrämjande av husslöjden;

frågor angående egnahemsrörelsen;

frågor rörande avsättning i utlandet av alster av svenska låntbruket;
samt

frågor rörande norrländska och allmänna nyodlingsfonderna.

Till belysande av lanthushållningens utveckling i vårt land sedan
tiden för lantbruksstyrelsens inrättande intill nuvarande tid i vad rör
lantbruksbyrån torde i sin mån kunna tjäna nedan intagna uppgifter
rörande av statsmakterna anvisade anslag till olika för jordbruksnäringens
främjande avsedda ändamål för åren 1890 och 1917:

1890.

Undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar.....

Befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar . . . .

Befrämjande av husslöjden....................

För anordnande av högre undervisning i mejerihushällning vid Ultuna

lantbruksinstitut.................... . .

> d:o d:o vid Alnarps d:o ...................

Ordinarie Extra

anslag. anslag.

Kr. Kr.

190 400: — —

55 000: — —

25000: — —

5 000: —
5 000: —

Ordinarie Extra

anslag. anslag.

Kr. Kr.

Bidrag till bestridande av kostnaderna för allmänna lantbraksmöten . — 5 000: —

Till prisbelöningar vid allmänna lantbraksmöten för husdjur, redskap,

maskiner......................... _ 10000:

Bidrag till underhåll av sju kemiska stationer för jordbrukets och

näringarnas behov..................... — 28 000:

Till underhåll åt frökontrollanstalter.......•........ — 10000: _

Till understöd åt svenska mosskulturföreningen.......... — 5 000: _

Till anställande av en andre instruktör i husslöjd och en elev ... — 4 000: _

270400: — 72000: —

1017.

Befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar .... 372 450: — _

Undervisningsanstalter...................... 697 750: — _

Elektrisk anläggning vid lantbruksinstitutet vid Ultuna...... — 22 000: _

Undervisningsmateriell för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp — 3 000: _

Hovbeslagsskolan vid Alnarp................... — 4500: _

Utbildningskurser för kontrollassistenter.............. — 14 800: _

Bidrag till anställande av jordbrukskonsulenter...... — 70000: _

Bidrag till anställande av vandringsrättare............ — 42 000: _

Till utbildande av en stipendiat i boskapsskötsel och mejerihushållning
m. m......................... _ 1500; _

Statsbidrag åt Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsskola vid

Rimforsa för utbildande av lärarinnor........... — 8 000: _

Statsbidrag åt fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala för utbildning

av lärarinnor i lanthushållning å skolans lantgård Brogård . . — 5 500: _

Avelscentra för nötboskap.................... — 12000: _

Till främjande av nötboskapsaveln inom Norrbottens län...... — 5 000: _

Till höjande av landets svinavel................. — 50 000: _

Till fjäderfäavelns befrämjande.................. — 20 000: _

Maskin- och redskapsprovningsanstalterna vid Ultuna och Alnarp . . — 21000: _

Bidrag till underhåll av åtta kemiska stationer för jordbrukets och

näringarnas behov..................... — 48 000: _

Bidrag till underhåll av eu kemisk-växtbiologisk anstalt inom Norrbottens
län........................ — 15 000: _

Svenska mosskulturföreningen . ... ................ — 50 000: _

Till understöd åt frökontrollanstalter..... — 10 000: _

Bidrag till befrämjande av den inhemska odlingen av frö av vallväxter
och foderrotfrukter................. — 20000: _

Ordinarie Extra

anslag. anslag.

Kr. Kr.

Till eu statskonsulent i fröodling in. in............... — 7 000: —

.Sveriges utsädesförening..................... — 66 000: —

Sveriges utsädesfflrenings filial i mellersta Norrland........ — 9 f>00: —

Till höjande av det mindre jordbruket.............. — 240 000: —

Till en statskonsulent för det mindre jordbruket m. m........ — 7 000: -

Bidrag till främjande av ordnad bokföring vid mindre jordbruk ... — 15000: —

Statsbidrag till fortgående smörprovningar m. m........... — 16 000: —

Till åtgärder för tillgodogörande av den i landets torvmossar befintliga

bränsletillgång m. m.................... — 40 000: —

Till en förste torvingenjör, tre torvingenjörer och en torvassistent . . — 27 000: —

Personligt ålderstillägg till torvingenjören T. G. T. Björkman .... — 500: —

Till upprätthållande av en torvskola..... — 7 000: —

Utredning angående statens torvtillgångar............. — 10 000: -

Åtgärder för ökningen av torvtillverkningen inom landet...... — 100 000: —

Befrämjande av hemslöjden.................... 25 000: —

Till en andre instruktör i husslöjd och personligt ålderstillägg till

andre instruktören J. Wallander............... —- 3 500: —

Till lindring av fraktkostnader vid transport å järnväg av kalk m. m.

för jordbrukets behov.......... — 450 000: —

Summa 1 095 200: — 1 420 800: —

Härutöver har nästlidet års riksdag beviljat särskilda anslag till
följande ändamål nämligen anställande från och med år 1918 av en lantbruksstyrelsen
underlydande konsulent för främjande av landsbygdens förseende
med elektrisk kraft (15 000 kronor), uppläggande och tryckning
av ytterligare en riksstambok (svartbrokig låglandsras; 10 000 kronor),
ytterligare en trädgårdsskola (lantbruksakademiens trädgårdsskola vid Experimentalfältet;
12 000 kronor), utbildningskurser för svinskötare (1300
kronor), utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och
Dalarna (7 000 kronor), ytterligare fyra jordbrukskonsulenter (10 000 kronor),
främjande av fårskötseln (35 000 kronor), främjande av biskötseln
(6 000 kronor), pris till uppfinnare av lantbruksmaskiner (50 000 kronor),
till ytterligare två filialer av. Sveriges utsädesförening (i Jämtlands och
Värmlands län; 19 000 kronor) samt utdikning av staten tillhöriga bränn 5—162581.

torvsmossar (100 000 kronor), vartill kommer beslut om inrättande avnorrländska
andelsmejerilånefonden å 150 000 kronor.

Av dessa nytillkomna anslag äro 253 300 kronor beviljade å extra
stat och 12 000 kronor å ordinarie stat.

överflyttandet till lantbruksstyrelsen jämlikt statsmakternas beslut från
och med innevarande år av fördelningen av anslaget till understöd åt vissa
elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter torde givetvis förorsaka en
ytterligare ökning i lantbruksbyråns arbetsbörda. Av riksdagen begärda
ofta mycket krävande utredningar i vissa lantbruksbyrån berörande frågor
ävensom av utav riksdagens vederbörande utskott allt oftare infordrade
yttranden i anledning av väckta motioner medföra ett icke obetydligt tillskott
i lantbruksbyråns arbetsmängd.

Antalet till byrån överlämnade ärenden utgjorde första året av
lantbruksstyrelsens verksamhet år 1890 707 och har därefter oavbrutet
stegrats, så att motsvarande siffra för åren 1912—1916 uppgått till respektive
2 619, 2 705, 2 673, 2 818 och 3 378. Under år 1917 hava till
lantbruksbyrån överlämnats icke mindre än 10 391 ärenden. Av dessa
hava emellertid omkring 6 000 avsett framställningar om dispens från
stadgade maximi pris å utsädesvaror, för vilka ärendens handläggning byråchefen
biträtts av särskild för ändamålet anlitad person.

Vid bedömandet av de särskilt å lantbruksbyrån erforderliga arbetskrafterna
torde icke heller böra förbises det mycket tidsödande och krävande
arbetet med redigerande av styrelsens årsberättelse, vilket arbete
till huvudsakligaste del faller på nämnda byrå. Denna berättelse utgör
icke allenast eu sammanfattning av från samtliga under lantbruksstyrelsen
lydande institutioner och tjänstemän avgivna berättelser utan upptager
jämväl utförliga redogörelser rörande alla såväl med understöd av statsmedel
som av hushållningssällskapen själva under året vidtagna åtgärder
för främjande av de olika grenarna av de verksamhetsområden, vilka lantbruksstyrelsen
representerar. Genom berättelsens överskådlighet, dess fullständiga
uppgifter och belysande sammanställningar har densamma erhållit
ett synnerligen stort värde och kommit till mycken användning.
Värdet av publikationen ifråga skulle emellertid bliva än större, därest

densamma utkomme tidigare än för närvarande är fallet. Utgivningen
har huvudsakligen till följd av otillräckliga arbetskrafter under de senare
åren blivit betydligt fördröjd.

Ända till år 1915 fanns hos byråchefen för lantbruksärenden icke Nuvarande

..i o i n i a o ,• personal

anställt något som helst biträde. Genom att riksdagen ar 1914 pa tram- »i.
ställning av Kungl. Maj:t höjde styrelsens expensanslag, möjliggjordes
anställande från och med nämnda år av ett kvinnligt biträde. Sedan 191 (i
års riksdag för ändamålet beviljat extra anslag, anställdes å byrån från
och med april månad år 1916 en agronomutbildad amanuens. Därefter
har 1917 års riksdag å extra stat anvisat medel till anställande av ytterligare
en sådan tjänsteman.

En jämförelse mellan den ifrågavarande byråchefen åliggande ofantligt
stora arbetsbördan och de till hans förfogande för närvarande ställda
arbetskrafter ger otvetydigt vid handen, att dessa äro i hög grad otillräckliga.
Det torde nämligen näppeligen ligga inom rimlighetens gränser,
att byråchefen med biträde allenast av två yngre extra tjänstemän och
ett kvinnligt skrivbiträde skall kunna medhinna alla de på byrån ankommande
uppgifter. Det har även visat sig, att byråchefen, oaktat han
dagligen utom den ordinarie tjänstetiden av sex timmar ägnat fyra ä fem
timmar åt byråns arbete, likväl endast genom medverkan av styrelsens
chef kunnat medhinna de löpande ärendena. Någon tid till initiativtagande
i önskvärd utsträckning har självfallet icke blivit honom övrig
och åtskilliga större ärenden ha måst uppskjutas på längre eller kortare
tid.

I vårt uppdrag ingår, på sått det i det föregående citerade statsrådsprotokollet
ger vid handen, icke att taga befattning med egnahemsfrågan.
Föredragande departementschefen anger också i statsrådsprotokollet
såsom sin avsikt, »att förlägga den centrala ledningen av egnahemsärendena
till en vid jordbruksdepartementet tämligen direkt knuten myndighet, antingen
en särskild kommission eller en i viss mån fristående byrå inom
departementet.»

Då egnahemsärendena efter den nya organisationens genomförande
icke äro avsedda att handläggas inom lantbruksstyrelsen, hava vi haft att

tillse, huruvida arbetsbördan å lantbruksbyrån, varest dessa ärenden nu
delvis handläggas, därigenom skulle i någon avsevärd mån minskas. I
detta avseende hava vi från lantbruksstyrelsen inhämtat, att egnahemsärendena.
inom styrelsen i medeltal under senaste fem åren uppgått
till ett antal av 52. Av dessa ärenden avse i medeltal 29 endast från
Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande, jämlikt föreskrift i gällande
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelse,
till lantbruksstyrelsen översända, av låneförmedlarna avgivna
redogörelser rörande lånerörelsen under det näst föregående -året. De
övriga ärendena gälla ansökningar om bidrag från anslaget till jordförmedlingsbyråer
och framställningar om utbekommande av föreskrivet intyg
för utfående av beviljat sådant anslag.

Av nu lämnade uppgift torde framgå, att egnahemsärendena kräva
en helt obetydlig del av byråns arbete. Tages så den omständigheten i
betraktande, att, oavsett till vilken institution ifrågavarande ärenden
komma att förläggas, lantbruksstyrelsen torde kunna förutsättas bliva ett
av de ämbetsverk, som får att avgiva yttranden i hithörande frågor, av
vilka flera stå i närmaste samband med lantbruksstyrelsens verksamhet i vad
den avser främjandet av det mindre jordbruket, torde någon nämnvärd minskning
i byråns arbete på grund av nämnda överflyttning icke vara att emotse.

Vikten av att ovannämnda missförhållande i fråga om den till byråchefens
förfogande stående personalen avhjälpes, torde ligga i öppen dag,
särskilt med hänsyn till den synnerligen betydelsefulla uppgift, som ifrågavai*ande
byrå har att fylla för främjandet av landets jordbruk. Framför
allt bör noggrant tillses, att ,icke byråchefen genom allt för mycket
detaljarbete berövas möjligheten att, i den mån på honom ankommer, befordra
utvecklingen inom den gren av förvaltningen, som tillhör hans
befattning.

Den ovan anmärkta betydande stegringen av ärendenas antal, synes
glädjande nog ange, att de ifrågavarande byrås verksamhetsområde berörande
grenar av lanthushållningen äro stadda i stark utveckling. Att
denna utveckling alltjämt skall fortgå, därför torde den omständigheten
förvisso borga, att den av världskriget försvårade importen öppnat
blicken för vikten och betydelsen av att det egna jordbrukets utvecklings -

möjligheter till yttersta grad utnyttjas. Under sådana förhållanden måste
det oekså vara statsmakterna särskilt angeläget tillse, att den organisation,
som har sig anförtrodd den centrala ledningen av landets jordbruk,
icke i brist på tillräcklig och väl kvalificerad arbetskraft tvingas att
uppskjuta avgörandet av för jordbrukets ytterligare främjande viktiga
frågor.

Det är uppenbarligen med fasthållande av nu angivna synpunkt^
man bör söka organisera de biträdande arbetskrafterna a ifrågavarande byrå.

Till eu början gäller då att tillse, huruvida icke i fråga om denna
byrå genom ett bättre utnyttjande av redan förefintliga resurser ett tillskott
i arbetskraft skulle kunna på ett eller annat sätt tillföras den
samma. Härvid hava vi närmast tagit sikte på de lokala tjänstemän, vilkas
arbete, såsom tidigare framhållits, på ett synnerligen intimt sätt beröi
ifrågavarande byråchefs verksamhetsområde. 1 framstå rummet åsyftas
härvid statskonsulenterna, statens torvtjänstemän och inspektörerna för
den lägre lantbruksundervisningen.

Innan vi ingå på en undersökning, huruvida icke dessa befattningshavare
i ovan angivet sy7fte lämpligen skulle kunna på visst sått tagas
i anspråk för biträde inom lantbruksstyrelsen, anse vi oss först böra lämna
en redogörelse för huru liknande förfaringssätt funnit tillämpning inom
andra centrala ämbetsverk.

Att för handläggning inom ett centralt ämbetsverk av visst ärende
anlita en ämbetsverket underlydande tjänsteman, under vars verksamhetsområde
ärendet faller, är icke någon nyhet inom svensk statsförvaltning.
Sålunda finner man beträffande medicinalstyrelsen, att genom § 12 av
stadgan angående sinnessjuka (Svensk författningssamling 1901 nr 48) åt
den för fem år i sänder av Kungl. Maj:t förordnade överinspektören för
sinnessjukvården i riket uppdragits att, i den mån hans tid medgiver, inom
sistnämnda styrelse biträda vid handläggning av hospitalsärenden och rätts
medicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet med rätt för honom att del
taga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet. Vid
förfall för medicinalrådet å hospitalsbyrån förordnas överinspektören jämväl
såsom vikarie för denne. Han åtnjuter ett årligt arvode av 8 000 kronor.

Tjänstemäns
inkallande
till
tjänstgöring
inom vissa
andra verk.

En viss likhet med nämnde befattningshavare företer statsinspektören
över köttkontrollen. Denne tillhör emellertid enligt den för honom
gällande instruktionen (Svensk författningssamling år 1914 nr 505) medicinalstyrelsens
veterinärbyrå och står enligt samma instruktion under
närmaste förmanskap av byråchefen å nämnda byrå. Hans åliggande angives
i instruktionen bland annat vara, att i enlighet med av nämnda
byråchef lämnade anvisningar biträda denne med utredningar av ärenden,
som röra slakthus- och köttbesiktningsväsendet eller in- och utförsel av
kött. Denne befattningshavare är med andra ord en å veterinärbyrån anställd
tjänsteman, i vars åliggande ingår utförandet av inspektion å köttkontrollen.
1 motsats till överinspektören för sinnessjukvården i riket
förordnas. statsinspektören över köttkontrollen i regel icke såsom vikarie
för medicinalrådet å veterinärbyrån av den anledningen, att å nämnda
byrå finnes anställd en byråveterinär, i vars uppgift just ingår att ställföreträda
chefen å denna byrå.

I medicinalstyrelsen har meddelats, att statsinspektören i fråga regelbundet
tjänstgör å veterinärbyrån 6 timmar dagligen, då han ej är upptagen
av resor. Han utses av Kungl. Maj:t tillsvidare och åtnjuter ett
årligt arvode av 8 000 kronor. 1

övergå vi sedan till folkskolöverstyrelsen, finner man i instruktionen
för den hos styrelsen anställde inspektören för folkhögskolorna, att
denne åligger, bland annat, att granska de från folkhögskolorna inkomna
ansökningarna om statsbidrag och däröver avgiva utlåtande till överstyrelsen,
att i övrigt biträda vid beredningen av ärenden rörande folkhögskolorna
till handläggning inom överstyrelsen och, när han därom anmodas,
såsom föredragande därvid deltaga. Ifrågavarande inspektör, som
utses av Kungl. Maj:t tillsvidare och åtnjuter ett årligt arvode av 3,000
kronor, äger med inspektör sbefattningen jämväl förena annan tjänst. Så
är, enligt vad i överstyrelsen upplysts, förhållandet för närvarande. Han
tjänstgör i överstyrelsen i allmänhet allenast såsom vikarie för undervisningsråd.
Eljest utför han det honom åliggande arbete å den plats, var 1

Arvodet satt till så högt belopp av den anledningen, att för uppdraget i fråga tillräckligt
kvalificerad och lämplig person vid befattningens tillsättande under andra omständigheter
icke stått att vinna.

3!)

,;st han har sill övriga verksamhet förlagd (nuvarande inspektören åt* tilllika
föreståndare för folkhögskolan vid Vilan i Skåne). Inspektören i fråga
har under år 1916 varit i tjänstgöring inom överstyrelsen i sammanlagt
38 dagar. Antalet inspcktionsdagar har under samma år varit 39. Någon
föreskrift, att samtliga skolor skola inspekteras varje år, linnés ej här, såsom
fallet är beträffande de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. I
fråga om med folkhögskolorna förenade husmoderskurser o. d. kompletteras
inspektionen av den hos överstyrelsen anställda inspektrisen av undervisningen
i hushållsgöromål i de under överstyrelsens inseende stående läroanstalter,
vilken tillika tjänstgör som styrelsens konsulent. Inspektrisen
är gemensam funktionär för läroverk söverstyrelsen och folkskolöverstyrelsen.
Hon innehar sin befattning som bisyssla och erhåller för sina inspektionsuppdrag
från vardera styrelsen ett arvode av 750 kronor samt
åtnjuter rese- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande,
resereglemente.

De sakkunniga övergå härefter till behandling av frågan, huruvida
nu omordade förfaringssätt icke lämpligen skulle kunna vinna tillämpning
jämväl i vad det rör ovannämnda under lantbruksstyrelsen lydande befatt- arb^-ningshavare jämte vissa därmed i samband stående ämnen, för att sedan
komma in på frågan om erforderlig utökning av den å lantbruksbyrån stadigvarande
anställda personalen.

Vad då först statskonsulenterna beträffar så äro dessa, på sätt tididåre
framhållits, fem till antalet, varav tre äro anställda på ordinarie
stat och två på extra stat. Från och med år 1918 skall därjämte finnas
anställd en lantbruksstyrelsen underlydande statskonsulent för landsbygdens
elektrifiering.

Beträffande förstnämnda befattningshavares tillkomst må här inledningsvis
anföras följande.

Vid 1856—1858 års riksdag anvisades för första gången anslag till Historik.
arvode och resekostnadsersättning åt en undervisare i boskapsskötsel med ggjgT;
åliggande att lämna biträde, råd och upplysningar icke blott i ämnen, som s\0^8o''ch
rörde den egentliga boskapsskötseln, utan jämväl i frågor rörande mjölk- mejerihus -hushållning, ost- och smörberedning med vad till en god mejeriskötsel “ ntng''

hörde m. in. Vid 1865—1866 års riksdag anslogs medel till arvode och
resepenningar åt ytterligare en sådan undervisare. Vid 1874 års riksdag
fastställdes undervisarnas begynnelselön till 2 000 kronor med tre ålders*-tillägg å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 år.

1876 års riksdag medgav, att resekostnads- och traktan! entsersättning
för förrättningsresor finge i enlighet med de bestämmelser, som vore
eller framdeles kunde varda ineddelade, från och med år 1877 utgå till
undervisarna i boskapsskötsel och mejerihushållning från sjätte huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar.

I resereglemente! den 11 februari 1881 ”upptogos undervisare i särskilda
delar av lanthushållningen i fjärde klassen.

Vidkommande ifrågavarande undervisares tjänstgöring förklarades
genom kungl. brev den 14 december 1888, att av de båda då å stat uppförda
undervisare i boskapsskötsel och mejerihushållning den ene därefter
''skulle vara undervisare i boskapsskötsel och den andre undervisare i mejerihushållning
samt att dessa båda undervisare skulle benämnas instruktörer.

Därjämte fastställde Kungl., Maj:t samma dag reglemente för de i
statens tjänst anställda instruktörer i boskapsskötsel och mejerihushållning
ävensom arvodestaxa för dem. Enligt detta reglemente skulle det åligga
instruktören i boskapsskötsel att tillhandagå med biträde, råd och upplysningar
rörande boskapens vård, uppfödande, utfodring och övriga behandling
samt förädling genom urval av tjänliga avelsdjur, ävensom rörande
ladugårdars uppförande och inredning, samt instruktören i mejerihushållning
att tillhandagå med biträde, råd och upplysningar rörande
mjölkhushållning, ost- och smörberedning med vad till en god mejeriskötsel
hörde samt uppförande och inredning av mejeribyggnader.

Uti den 5 februari 1897 utfärdat förnyat reglemente för de i statens
tjänst anställda instruktörer i boskapsskötsel och mejerihushållning
upptogs fortfarande såsom instruktörernas huvudsakligaste åliggande skyldigheten
att på rekvisition tillhandagå med biträde, råd och upplysningar.

Tillika föreskrevs emellertid, att instruktör — vilken hade att med
uppmärksamhet följa allt, som hörde till eller kunde befordra utvecklingen
mom den gren av lanthushållningen, för vilken han blivit anställd°—
jämväl ålåge, att sätta sig i förbindelse med de hos hushållningssällska -

pen anställda instruktörer för utbyte av meddelanden och upplysningar;
att självmant hos lantbruksstyrclsen föreslå de åtgärder, som lian funne
böra vidtagas för vederbörande näringsgrens förkovran och skydd; att utarbeta
förslag och utlåtanden, som av lantbruksstyrclsen anbefalldes, samt
att på uppdrag av lantbruksstyrclsen företaga resor inom landet för utrönande
av vederbörande näringsgrens ståndpunkt inom olika trakter samt
för följande av verksamheten vid de under styrelsen ställda, till samma
näringsgren hörande läroverk och andra anstalter. Fordringarna på behörighet
till instruktörsbefattning blevo ock i viss mån skärpta.

1 sammanhang därmed förordnades emellertid genom kungl. brev
den 5 februari 1897, att instruktör vid resa, som på uppdrag av lantbruksstyrelsen
företoges inom landet lör utrönande av vederbörande näringsgrens
ståndpunkt inom olika trakter samt för följandet av verksamheten
vid de under lantbruksstyrelsen ställda, till samma näringsgren hörande
läroverk och andra anstalter, skulle äga uppbära resekostnads- och
traktamentsersättning enligt tredje klassen av gällande resereglemente.

På framställning av Kungl. Maj:t uppförde 1905 års riksdag, i stället
för det under anslagstiteln »undervisningsanstalter för jordbruk och
lantmannanäringar» då upptagna anslag å 4 000 kronor till avlöningar åt
en instruktör i boskapsskötsel och en instruktör i mejerihushållning, under
samma anslagstitel ett anslag å 8 000 kronor till avlöningar åt en statskonsulent
i boskapsskötsel och en statskonsulent i mejerihushållning med
4 000 kronor åt dem vardera, varav 2 500 kronor i lön och 1 500 kronor
i tjänstgöringspenningar, och medgav tillika, att dessa statskonsulenter skulle
äga åtnjuta två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, att tilläggas lönen.

Riksdagen medgav tillika, att dåvarande innehavarna av befattningarna
såsom instruktör i boskapsskötsel och instruktör i mejerihushållning
i avseende å rätt till åtnjutande av ålderstillägg såsom statskonsulent i
boskapsskötsel och statskonsulent i mejerihushållning ägde tillgodoräkna
sig sin tjänstetid i berörda instruktörsbefattningar. Beträffande ifrågavarande
befattningshavares reseersättning fann riksdagen lämpligt, att denna
bestämdes att lika för alla förrättningar utgå efter fjärde klassen i gällande
resereglemente.

Sedermera utfärdades den 16 juni 1905 kungl. kungörelse angående

6—162561.

Stats konsulent
i svinskötsel.

de av riksdagen godkända villkoren för åtnjutande av statskonsulenternas
i boskapsskötsel och mejerihushållning löneförmåner (bihang till Svensk
författningssamling nr 31).

Vidare utfärdade Kungl. Maj:t den 24 november 1905 reglemente
för statskonsulenterna i boskapsskötsel och mejerihushållning (Svensk författningssamling
nr 69).

Den 24 november 1905 utfärdade Kungl. Maj:t jämväl arvodestaxa
för bland andra statskonsulenterna i boskapsskötsel och i mejerihushållning,
(Svensk författningssamling nr 69 sid. 4).1

På framställning av Kungl. Maj:t, anvisade 1903 års riksdag för år
1904 på extra stat ett anslag av 5 000 kronor till anställande aven statskonsulent
i svinskötsel. Enligt eu av chefen för jordbruksdepartementet
till statsrådsprotokollet den 12 januari 1903 avgiven förslagsberäkning
skulle konsulentens avlöning utgöra 3 000 kronor såsom arvode och 2 000
kronor vara avsedda för bestridande av rese- och traktamentsersättning till
bemälda konsulent.

Reglemente för statskonsulenten i svinskötsel utfärdades av Kungl.
Maj:t den 30 september 1903.

Anslag till anställande av denna konsulent beviljades även av riksdagen
åren 1904 1907 med 5 000 kronor; därav även för år 1905 till

konsulenten utgick ett arvode av 3 000 kronor.

Rese- och traktamentsersättning utgick till en början i regel enligt
fjärde klassen i'' då gällande resereglemente men eldigt tredje klassen i
samma reglemente vid resa, som av konsulenten på uppdrag av lantbruksstvrelsen
företogs inom landet för utrönande av svinskötselns ståndpunkt
samt för vidtagande av åtgärder till befordrande av denna näringsgren.

Med tillämpning av de förändrade grunder för utbetalande av resekostnads-
och traktamentsersättning till statskonsulenterna i boskapsskötsel
och mejerihushållning, som i enlighet med riksdagens uttalande i ämnet
fastställts den 24 november 1905, tillerkändes emellertid statskonsulenten
i svinskötsel från och med år 1906 resekostnads- och traktamentsersättning
allenast efter resereglementets fjärde klass.

Enligt kungörelse den 24 november 1905 skulle denna arvodestaxa gälla även för
statskonsulent i svinskötsel.

Samtidigt ökades dock arvodet med 500 kronor till 3 500 kronor,
vadan av anslaget, 5 500 kronor, till rese- och traktamentsersättningars
gottgörande åtcrstode allenast 1 500 kronor. För bestridande av ytterligare
kostnader för konsulentens resor under ar 1908 beviljade 1908

års riksdag ett belopp av 1 000 kronor.

Från och med år 1909 höjdes anslagsbeloppet. för anställande av eu
stat skonsulent i svinskötsel till 6 500 kronor, därav 4 000 kronor skulle
utgöra arvode och 2 500 kronor avsågos för rese- och traktamentsersättning.

Jämlikt 1910 års riksdags beslut uppfördes statskonsulenten i svinskötsel
å ordinarie stat. Avlöningen bestämdes till 4 000 kronor, därav
2 500 kronor i lön och 1 500 kronor i tjänstgöringspenningar jämte två
ålderstillägg, vartdera å 500 kronor. 1 illika godkände riksdagen vissa villkor
och förbehåll för åtnjutande av de statskonsulenten sålunda medgivna
löneförmåner.

Dessa bestämmelser finnas intagna i kungörelsen den 11 november
1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av statskonsulentens
i svinskötsel löneförmåner (bihang till Svensk författningssamling nr 83).

Den 11 november 1910 utfärdade Kungl. Maj:t jämväl gemensamt
reglemente för statskonsulenterna i boskapsskötsel, i mejerihushållning och
i svinskötsel (Svensk författningssamling nr 129).

På framställning av Kungl. Maj:t anvisade 1909 års riksdag för år
1910 till anställande av en statskonsulent för det mindre jordbruket å
extra stat ett anslag av 6 500 kronor, varav 4 000 kronor beräknats såsom
lön och 2 500 kronor till rese- och traktamentsersättning. För vart och
ett av åren 1911—1918 har för ändamålet i fråga å extra stat beviljats
anslag till enahanda belopp. Anslagets fördelning är oförändrad, så att
4 000 kronor utgå till arvode åt statskonsulenten och 2 500 kronor användas
till bestridande av kostnaderna för hans resor.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till 1916 års
riksdag framställda förslag har samma års riksdag därjämte å extra stat
för år 1917 såsom personligt ålderstillägg till statskonsulenten för det
mindre jordbruket August östergren, därest han fortfarande med gott
vitsord tjänstgjorde i denna egenskap, anvisat ett anslag av 500 kronoi,
vilket jämväl beviljats för år 1918.

Stat skonsulent
för
det mindre
jordbruket.

Statskonsulenternas

nuvarande
åligganden
m. m.

Kungl. Maj:t har den 15 oktober 1909 utfärdat reglemente förstatskonsulenten
för det mindre jordbruket (Svensk författningssamling nr 118).

På framställning av Kungl. Maj:t anvisade 1911 års riksdag för år

1912 ett anslag å extra stat av 6 500 kronor till anställande av eu statskonsulent
i fröodling. Därefter har riksdagen för vart och ett av åren

1913 1918 för ändamålet anvisat anslag till enahanda belopp. Därjämte
har riksdagen, på sätt ovan nämnts beträffande statskonsulenten för det
mindre jordbruket, för vartdera av åren 1917—1918 beviljat ett personligt,
ålderstillägg av 500 kronor till nuvarande statskonsulenten i fröodling
Anders Elofson.

Av anslaget för anställande av en statskonsulent i fröodling utgår
jämväl oförändrat 4 000 kronor till arvode åt statskonsulenten, och 2 500
kronor äro avsedda till bestridande av kostnaderna för hans resor.

Kungl. Maj:t har den 19 oktober 1911 fastställt reglemente för statskonsulenten
i fröodling; och genom kungl. kungörelse samma dag har
vidare förordnats, att arvodestaxan den 24 november 1905 för bland andra
statskonsulenterna i boskapsskötsel och mejerihushållning, skall gälla även
för statskonsulenten i fröodling (Svensk författningssamling nr 122).

Enligt vad förut är nämnt, är gällande reglemente för statskonsulenterna
i boskapsskötsel, i mejerihushållning och i svinskötsel utfärdat av
Kungl. Maj:t den 11 november 1910 (Svensk författningssamling nr 129).

Detta reglemente innehåller bl. a. följande:

-De ifrågavande statskonsulenterna äro, en var i fråga om den gren av lanthushållningen,
för vilken han blivit anställd, skyldiga att biträda lantbruksstyrelsen
vid tullgörandet av dess åligganden samt att meddela allmänheten upplysningar
och råd. J

Statskonsulent har att med uppmärksamhet följa allt, som hör till eller
kan befordra utvecklingen inom den gren av lanthushållningen, för vilken han
blivit anställd.

Honom åligger jämväl att sätta sig i förbindelse med de hos hushållningssällskapen
anställda instruktörer för utbyte av meddelanden och upplysningar; att
självmant hos lantbruksstyrelsen föreslå de åtgärder, som han finner böra vidtagaso
för vederbörande näringsgrens förkovran och skydd; att utarbeta förslag och
utstånden, som av lantbruksstyrelsen äskas; samt att på uppdrag av lantbruksstyrelsen
företaga resor inom landet lör att utröna vederbörande näringsgrens
ståndpunkt inom olika trakter samt följa verksamheten vid de under styrelsen
ställda, till samma näringsgren hörande läroverk och andra anstalter.

De nämnda statskonsulenterna iitnämnas av Kungl. Maj:t.

Då sådan befattning bliver ledig, kungör lantbruksstyrelsen ledigheten i
stadgad ordning.

Sedan ansökningstiden tilländagå^, insänder styrelsen ansökningshandlingarna
till Kungl. Maj:t och föreslår därvid till tjänstens erhållande den bland de
sökande, som styrelsen finner vara mest lämplig för befattningen.

För att kunna antagas till statskonsulent i boskapsskötsel erfordras att hava

a) genomgått tvåårig kurs och avlagt fullständig avgångsexamen vid ett
av statens lantbruksinstitut, samt

b) därutöver inför någon av lantbruksstyrelsen därom anmodad person, anstalt
eller myndighet undergått prövning med vitsord om goda insikter i de av
lantbruksstyrelsen, enligt utfärdat program, bestämda delar av husdjurens anatomi,
fysiologi och ytterJära samt mekaniken och byggnadsläran.

För att kunna antagas till statskonsulent i mejerihushållning erfordras
att hava

a) genomgått tvåårig kurs och avlagt fullständig avgångsexamen vid ett
av statens lantbruksinstitut,

b) genomgått och avlagt fullständig avgångsexamen vid mejeriavdelningens
högre kurs vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, samt

c) därutöver inför någon av lantbruksstyrelsen därom anmodad person, anstalt
eller myndighet undergått prövning med vitsord om goda insikter i de av
lantbruksstyrelsen^ enligt utfärdat program, bestämda delar av mekaniken och
byggnadsläran.

För att kunna antagas till statskonsulent i svinskötsel erfordras att hava
genomgått tvåårig kurs och avlagt fullständig avgångsexamen vid ett av statens
lantbruksinstitut.

Statskonsulent står under inseende av lantbruksstyrelsen. och har att i
allt, som rör tjänsten, ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, vilka meddelas
av styrelsen.

Den, som önskar biträde av statskonsulent, har att, såvitt möjligt inom
utgången av december månad året näst före det, varunder biträde åstundas, till
lantbruksstyrelsen ingiva rekvisition, innehållande uppgift om ändamålet med
och stället för förrättningen, närmast härintill belägna gästgivaregård, järnvägseller
ångbåtsstation samt det antal dagar, rekvirenten anser för förrättningen erforderligt.

Med ledning av dessa uppgifter och efter vederbörande statskonsulents
hörande bestämmer lantbruksstyrelsen vilka förrättningar för enskild räkning,
som böra under året utföras, samt tidsföljden för dem och uppgör i överensstämmelse
därmed plan för varje statskonsulents resor under året, i vilken plan, där
lantbruksstyrelsen finner sådant lämpligt, intagas även de förrättningar, som skola
efter styrelsens uppdrag av statskonsulenten utföras.

Inkommer efter föreskriven tid till lantbruksstyrelsen rekvisition om biträde
av statskonsulent, äger styrelsen efter prövning i vederbörlig ordning föreskriva,
huruvida i sådan rekvisition avsedd förrättning skall i resplan upptagas
för att av statskonsulent handläggas.

De sålunda fastställda resplanerna lända till efterrättelse beträffande statskönsulenternas
förrättningar och skola genom statskonsulenternas försorg på lämpligt
sätt bringas till rekvirenternas kännedom.

Inträffar till följd av tillfälliga omständigheter rubbning i fastställd resplan,
skall vederbörande reqvirent genom statskonsulentens försorg underrättas
om därav föranledda ändringar i tiderna för förrättningarna.

Bliver förrättning, som är i resplan upptagen, på rekvirentens begäran
eller eljest genom hans förvållande inställd, eller åtgår till sådan förrättning
kortare tid, än som därtill anslagits, må statskonsulent, efter egen prövning, använda
den tid, som därigenom vinnes, antingen till andra i resplanen upptagna
förrättningar eller till särskilda däri ej omnämnda arbeten, varom han kan bliva
anmodad, dock att resplanen därigenom ej väsentligen rubbas.

Angående dessa förhållanden skola anteckningar göras i nedannämnda
dagbok.

över de i resplanen upptagna förrättningar och andra arbeten, som av
statskonsulent verkställas, skall statskonsulent föra dagbok enligt formulär, som
fastställes av lantbruksstyrelsen, vilken dagbok skall till styrelsen insändas samtidigt
med reseräkning för året. Därjämte skall statskonsulent före mars månads
början varje år till lantbruksstyrelsen avlämna fullständig berättelse över handlagda
arbeten under föregående år, innefattande jämväl redogörelse för de iakttagelser
angående vederbörande näringsgrens allmänna ställning inom landet och
angående nya rön eller erfarenheter inom densamma, som statskonsulenten under
sin verksamhet under året gjort; börande berättelsen i fråga om de i resplanen
upptagna förrättningar, vilka blivit inställda eller icke till slut utförda, innehålla
uppgift om anledningarna därtill samt åtföljas av sammandrag över alla under
året utförda arbeten enligt därför av lantbruksstyrelsen utfärdat formulär.

Med ledning av statskonsnlenternas årsberättelser avgiver lantbruksstyrelsen
för varje år till Kung! Maj:t berättelse om de av statskonsulenterna utförda
arbeten.

På sätt''jämväl förut omförmälts, har Kungl. Maj:t den 15 oktober
1909 utfärdat reglemente för statskonsulenten för det mindre jordbruket
(Svensk författningssamling nr 118).

Av bestämmelserna i detta reglemente må följande här bringas i erinran.

Ifrågavarande statskonsulent är skyldig att tillhandagå med biträde, råd
och upplysningar rörande åtgärder för befrämjande av det mindre jordbruket och
vad därtill hörer, såsom småbrukspremiering, kontrollföreningsväsende samt studieresor
och undervisningskurser för deltagare i mindre .jordbruk ävensom premiering
av mindre odlingsföretag m. m.

Han har att med uppmärksamhnt följa de åtgärder, som inom de olika
delarna av landet med bidrag av statsmedel eller eljest vidtagas till det mindre
jordbrukets höjande.

Det åligger honom jämväl att för detta ändamål närvara vid premieringar
av mindre jordbruk, småbrukarekurser m. m.; att självmant föreslå de åtgärder,
som han anser böra ytterligare i detta syfte vidtagas; att på anmodan av hushållningssällskap
biträda sällskapet ej mindre vid uppgörande av förslag till bestämmelser
för premiering av mindre jordbruk och odlingsföretag samt andra av
sällskapet beslutade åtgärder för höjande av det mindre jordbruket, än även vid
ordnandet av studieresor, granskning av resplaner, uppgörande av planer för småbrukarkurser,
anskaffande av lämpliga föredragshållare och undervisningsmateriel!

för dessa kurser samt urval av till spridande bland småbrukare lämpliga småskrifter
i jordbruk m. m.; att med avseende särskilt å studieresorna såväl insamla
uppgifter om för detta ändamål lämpliga egendomar och gårdar eller andra
för besök vid sådana resor ägnade platser samt därom lämna upplysning åt vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och reseledaren, som ock genom
att sätta sig i förbindelse med de personer inom de olika orterna, som uppgöra
förslag till resplanerna, söka åstadkomma ordning och sammanhang mellan dessa;
att vTd lämpliga tillfällen på uppdrag av lantbruksstyrelsen hålla föredrag för
spridande av intresse för det mindre jordbrukets höjande samt lämna anvisningar
angående det för dp särskilda orterna lämpligaste sättet härför; att på anmodan
biträda enskilda större jordbrukare vid deras bemödanden att höja till deras egendomar
hörande mindre jordbruk; att utarbeta förslag och utlåtanden, som av lantbruksstyrelsen
äskas; samt att på uppdrag av lantbruksstyrelsen företaga resor
inom landet för att utröna det mindre jordbrukets ståndpunkt inom olika trakter.

Statskonsulenten i fråga antages medelst förordnande tills vidare av lantbruksstyrelsen;
dock att, då hans avlöning icke är uppförd å ordinarie stat, förordnandet
meddelas endast för ett år i sänder. — Anmälan om skedd tillsättning
skall av lantbruksstyrelsen ofördröjligen insändas till jordbruksdepartementet.

För att kunna antagas till statskonsulent för det mindre jordbruket erfordras
att hava genomgått tvåårig kurs och avlagt fullständig avgångsexamen
vid ett av statens lantbruksinstitut.

Vidare har Kungl. Maj:t, såsom också nämnts, den 19 oktober 1911
utfärdat reglemente för statskonsulenten i fröodlirig (Svensk författningssamling
n:r 122).

Statskonsulenten i fröodling är skyldig att tillhandagå med biträde, rad
och upplysningar rörande åtgärder för befrämjande av odling med vad därtill hörer
av frö utav foderväxter och viktigare trädgårdsväxter.

Han har att med uppmärksamhet följa de åtgärder, som inom de olika delarna
av landet med bidrag av statsmedel eller eljest vidtagas för omförmälda
fröodlings befrämjande.

Honom åligger jämväl att självmant föreslå de åtgärder, som han anser
böra ytterligare i detta syfte vidtagas; att på anmodan av hushållningssällskap
eller andra biträda vid uppgörande av förslag till åtgärder för sådan Iröodlings
befrämjande; att lämna råd och upplysningar angående odling av föder- och träd ■
gårdsväxtfrö, angående växtodling i allmänhet samt anläggning av foderväxtvallar
och dylikt; att uppgöra förslag till växtslag, som företrädesvis böra i vallar odlas
inom olika trakter; att uppgöra plan till och utöva tillsyn över odlingsförsök
inom de områden, som tillhöra hans verksamhet; att meddela råd angående frövarors
behandling och rensning ävensom beträffande anläggande av frörenserier
samt anskaffande av lämpliga rensmngsmaskiner; att uppgöra planer för premiering
av fröodling och utsädesfrö; att genom föredrag och på annat sätt hos den
jordbrukande allmänheten väcka intresse för fröodling och anläggande av foderväxtvallar;
att arbeta för bildande av fröodlingsföreningar samt att biträda vid
deras bildande; att utarbeta förslag och utlåtanden, som av lantbruksstyrelsen
äskas; samt att på uppdrag av lantbruksstyrelsen företaga resor inom landet för
att utröna fröodlingens ståndpunkt inom olika trakter.

För att kunna antagas till statskonsulent i fröodling erfordras att hava
genomgått tvåårig kurs och avlagt fullständig avgångsexamen vid ett av statens
1 antbruksinstitut.

1 övrigt gälla för statskonsulenterna för det mindre jordbruket och

1 fröodling i huvudsak enahanda bestämmelser som de ovan omförmälda,
för de ordinarie statskonsulenterna meddelade.

Det ovan sagda torde kunna sammanfattas sålunda. Statskonsulenternas
uppgift består huvudsakligen i, dels att var inom sitt fack biträda
lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av dess åligganden, dels tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar samt dels att med uppmärksamhet
följa allt, som hör till eller kan befordra utvecklingen inom den gren av
lanthushållningen, för vilken han blivit anställd, i vilket sistnämnda avseende
han har att fullgöra vissa i reglementet närmare angivna åligganden.
Avlöningen till ordinarie statskonsulent utgår med 4 000 kronor, därav

2 500 kronor i lön och 1 500 kronor i tjänstgöringspenningar, med rätt
för befattningshavaren att åtnjuta två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor
efter respektive fem och tio år. Till vardera av de å extra stat uppförda
statskonsulenterna utgår ett årligt arvode av 4 000 kronor, varjämte till
bestridande av resekostnader avsetts ett belopp av 2 500 kronor för en
var av dem. Rese- och traktamentsersättning till statskonsulenterna utgår
efter fjärde klassen i gällande resereglemente.

Innan vi övergå till att i korta drag redogöra för de olika slag
av arbeten, vilka under senare år blivit av statskonsulenterna utförda,
ävensom för arten av det arbete, som enligt vår mening skulle kunna
ytterligare åläggas ifrågavarande tjänstemän, vilja vi förutskicka att då,
enligt vad upplyst blivit, statskonsulenten för det mindre jordbruket torde
vara avsedd att överföras till den institution, som kan komma att få egnahemsfrågan
sig anförtrodd, vi ansett oss icke böra i detta sammanhang
upptaga till prövning sistnämnda befattningshavares blivande ställning.

Av statskonsulenternas berättelser för åren 1912—1915 framhår

beträffande statskonsulenten i boskapsskötsel, att förrättningar och resor
krävt i medeltal 129 dagar. Förrättningarna hade i regel utförts antingen
såsom ledamot i avelscenternämnd eller på grund av enskilda
rekvisitioner, därvid i sistnämnda fall flertalet avsett premiering av
nötboskap eller därmed i samband stående förrättningar. Fn rätt så

4‘)

avsevärd del av det med statskonsulentbefattningen förenade arbetet hade
utförts i hemmet. Såsom exempel på av ifrågavarande statskonsulent utförda
arbeten kan ur berättelserna anföras: utredning rörande ökat anslag
till nötboskapspremiering, upprättande av förslag å ladugårdar, vid vilka
med statsmedel understödda praktiska utbildningskurser för ladugårdsförmän
lämpligen kunde anordnas, ävensom uppgörande i nämnda syfte av
avtal med ägarna av sådana ladugårdar, förberedande åtgärder för åstadkommande
av en stambok för djur tillhörande fjällrasen, utarbetande
av stadgar för avelsföréningen för »rödkullig svensk lantras» ävensom av
instruktioner för föreningens stamboksnämnd, vidtagande av erforderliga
anordningar för avelscentertävling, uppgörande av förslag till nya bestämmelser
för förandet av stambok för fjällras och ayrshireras, redigerande
av redogörelse för avelscentertävlingarna in. m.

Vad därefter angår statskonsulenten i mejerihushållning så hava dennes
rese- och förrättningsdagar uppgått till i medeltal 157 dagar. Ifrågavarande
statskonsulents verksamhet hade sedan år 1905 alltmera inriktats
på mejeriundervisningen och mejeristatistiken, vilket arbete då beredde
befattningshavaren ifråga full sysselsättning. Från och med år 1913, då
nämnda statistik övertogs av statistiska centralbyrån, har arbetet väsentligen
omfattat inspektion av mejeriundervisningen och deltagande i ledningen
av smörprovningarna jämte en del resor, vilka företagits i syfte
att genom rådplägning med länens mejerikonsulenter erhålla kännedom
om mejeri hanteringens ståndpunkt i de olika länen.

Rörande vidare statskonsulenten i svinskötsel har för honom antalet
rese- och förrättningsdagar i medeltal uppgått till 279 dagar. Förrättningarna
hade företrädesvis bestått i inregistrering av avelssvin i riksstaraboken,
förande av svinstamboken, premieringsresor, inspektion av svinavelsstationer
samt av allmänheten rekvirerade förrättningar i fråga om olika
svinskötseln berörande frågor. Dessutom hade utförts ett icke obetydligt
arbete i hemmet med uppgörande av ett stort antal foderstater, förslag
till svingårdsanläggningar m. in.

Beträffande statskonsulenten i fröodling hava dennes rese- och förrättningsdagar
uppgått till i medeltal 146 dagar, häri likväl icke inbegripna
förrättningar, som utförts på direkt rekvisition av enskilda. Ifrågavarande

7—162561.

statskonsulents arbeten hava företrädesvis omfattat utredningar rörande
åtgärder till fröodlingens främjande, besiktningar av frörenserier och vallanläggningar,
deltagande i uppgörande av försöksplaner, anläggning och
besiktningar av försök, hållande av föredrag m. in. Härtill komma arbeten
i hemmet med förslags upprättande rörande åtgärder för fröodlingens
främjande, anläggning av vallar, fröodlings- och vallförsök, frörenserier,
besvarande av skriftliga förfrågningar m. m.

Beträffande särskilt statskonsulentens i mejerihushållning verksamhet,
i vad den rör hans uppgift att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar,
torde denna, såsom framgår av ovanstående, numera hava till
stor del upphört. Anledningen härtill torde företrädesvis vara att söka
— förutom däri att genom ifrågavarande statskonsulents långvariga och
energiska verksamhet allmän kännedom inom jordbrukarkretsar blivit spridd
rörande de viktigaste förutsättningarna och medlen för en rationell mejerihushållnings
bedrivande — i den omständigheten, att av hushållningssällskapen
på senare tid anställda konsulenter allt mera övertagit statskonsulentens
rådgivande verksamhet.

Vid sådant förhållande och i betraktande jämväl därav att statskonsulentens
i boskapsskötsel verksamhet i nu ifrågavarande avseende visat
tendens att av enahanda skäl som ovan sagts beträffande statskonsulenten
i mejerihushållning i viss mån begränsas till att biträda lantbruksstyrelsen
och att följa utvecklingen av respektive lantbruksgren ute i bygderna
och då det vidare torde kunna antagas, att liknande förhållanden komma
att framträda även inom övriga statskonsulenters arbetsområden, så vilja
vi, under betonande av att ifrågavarande verksamheter i huvudsak allt
framgent böra äga bestånd för att såmedels utgöra ett ledande och sammanhållande
organ de olika lokala organisationerna emellan samt mellan
dessa och lantbruksstyrelsen, uttala önskvärdheten av att, därest förändrade
förhållanden skulle sådant påkalla, lämpliga modifikationer må på lantbruksstyrelsens
initiativ åvägabringas beträffande nämnda befattningshavares
ställning och verksamhet.

Rörande spörsmålet om ett bättre utnyttjande än för närvarande alfabet
av statskonsulenternas arbetskraft har lantbruksstyrelsen, under hän -

visning till sin tidigare har ovan oraförmälda skrivelse den 10 oktober
1913 angående reglering av statskonsulenternas löner, vartill vi återkomma
här nedan under rubriken särskilda löneregleringsfrågor, i skrivelse den 5
juli 1915, vilken skrivelse jämväl i det föregående omnämnts, anfört
följande.

Den 14 december 1888 hade Kungl. Maj:t utfärdat reglemente för
de i statens tjänst anställda instruktörer i boskapsskötsel och i mejerihushållning,
vilka tjänstebefattningar motsvarade nuvarande statskonsulenternas
i dessa båda näringsgrenar. Enligt detta reglemente skulle det åligga
instruktörerna att, var och en inom sitt verksamhetsområde, tillhandagå
allmänheten med biträde, råd och upplysningar.

I underdånig skrivelse den 31 oktober 1896 hade lantbruksstyrelsen
framhållit önskvärdheten av att i dessa bestämmelser vidtoges vissa av
förhållandena påkallade förändringar.

Styrelsen hade därvid påpekat, hurusom den uppgift av undervisande
art, som tilldelats instruktörerna, icke vidare vore i samma grad erforderlig,
sedan genom en förbättrad lantbruksundervisning kunskaper i lantbruk
i allmänhet vore mera spridda bland såväl större som mindre jordbrukare.
Aven om instruktörerna fortfarande borde i mera maktpåliggande fall anlitas
för denna sin undervisande uppgift, syntes det likväl lantbruksstyrelsen,
att denna icke längre borde betraktas såsom det huvudsakliga i
deras verksamhet, vilket borde bliva att närmast under lantbruksstyrelsen
verka för höjande av den gren utav lanthushållningen, för vilken en var
av dem blivit anställd.

I anslutning till denna lantbruksstyrelsens uppfattning hade Kungl.
Maj:t den 5 februari 1897 utfärdat förnyat reglemente för bemälde tjänstemän,
i vilket .visserligen såsom instruktörernas huvudsakliga åliggande
fortfarande upptagits skyldigheten att på rekvisition tillhandagå med
biträde, råd och upplysningar, men tillika, bland annat, föreskrivits, att
instruktör jämväl ålåge att självmant hos lantbruksstyrelsen föreslå de åtgärder,
som han funne böra vidtagas för vederbörande närings förkovran
och skydd, att utarbeta förslag och utlåtanden, som av lantbruksstyrelsen
anbefalldes, samt att på uppdrag av lantbruksstyrelsen företaga resor inom

Skrivelse
1915 från
lantbruksstyrelsen

angående
statskonsulenternas -

tjänstgö ringsskyl dighet.

landet för utrönande av vederbörande näringsgrens ståndpunkt inom
olika trakter.

Samma åligganden tillkomme fortfarande såväl, enligt nu gällande
reglemente den 11 november 1910, statskonsulenterna i boskapsskötsel, i
mejerihushållning och i svinskötsel, som ock, enligt reglementena den 15
oktober 1909 och den 19 oktober 1911, respektive nytillkomna statskonsulenter
för det mindre jordbruket och i fröodling.

Denna statskonsulenternas uppgift att såsom sakkunniga rådgivare
biträda lantbruksstyrelsen hade dock beträffande de på ordinarie stat anställda
statskonsulenterna i boskapsskötsel, mejerihushållning och svinskötsel
blivit ytterligare framhållen och betonad genom att i ovannämnda reglemente
den 11 november 1910 såsom dessas huvuduppgift numera angivits,
jämte meddelandet av upplysningar och råd åt allmänheten, jämväl att
biträda lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av dess åligganden.

Erfarenheten hade under de gångna åren på ett otvetydigt sätt lagt
i dagen, att statskonsulenterna i stor utsträckning kunnat i sistnämnda
hänseende lämna lantbruksstyrelsen värdefullt bistånd och stöd. Sålunda
hade styrelsen dels genom dem lättare kunnat följa utvecklingen i alla
dess olika riktningar inom de näringsgrenar, en var av dem haft sig anförtrodd,
dels ock av dem kunnat inhämta råd och upplysningar vid utarbetande
av förslag till olika åtgärder och vid fattande av beslut i frågor,
vilka i något avseende berört dessa näringsgrenar. Och genom att tillfälle
på detta sätt blivit lantbruksstyrelsen berett att vinna den närmare
kännedom om förhållandena på ifrågavarande verksamhetsområden inom
olika landsdelar, vilken utgjorde en av de viktigaste förutsättningarna för
ett planmässigt och fruktbärande arbete, hade det alltid önskvärda sambandet
mellan den centrala ämbetsförvaltningen och de praktiska näringarnas
idkare lättare kunnat vidmakthållas och ytterligare befästas.

Dessa gynnsamma resultat syntes lantbruksstyrelsen mana till vidtagandet
av sådana åtgärder, som satte styrelsen i stånd att i ännu större
utsträckning än för närvarande vore fallet draga nytta av statskonsulenternas
verksamhet och praktiska erfarenhet. Detta borde, enligt lantbruksstyrelsens
mening, kunna ske genom att styrelsen berättigades att under de tider,
då statskonsulenterna icke vore upptagna av tjänsteresor, inkalla dem till

tjänstgöring i styrelsen för att där, i enlighet med av byråchefen för
lantbruksärenden lämnade anvisningar, biträda denne vid utredningen av
föreliggande ärenden, en var av dem i fråga om den gren av lanthus-,
hållningen, för vilken han blivit anställd.

Det syntes visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke lantbruksstyrelsen
redan enligt nu gällande reglementen för de olika statskonsulenterna
kunde anses berättigad därtill. Från flera synpunkter sett syntes
det likväl önskvärt, att närmare bestämmelser träffades angående statskosulenternas
skyldighet i antytt hänseende samt att nämnda skyldighet
utryckligen angåves bland statskonsulenternas åligganden.

Det arbete, som sålunda skulle komma att uppdragas åt en var av
dem, skulle enligt styrelsens mening säkerligen för dem och för vad som
stode i samband med deras egentliga verksamhet visa sig vara till icke
ringa nytta. Genom att de själva komrae att handlägga utredningen av
olika ärenden, som berörde deras respektive verksamhetsområden, bleve
de i tillfälle att vida mera ingående än nu vore fallet sätta sig in i dessa
ärenden och därmed sammanhängande frågor. Den djupare inblick, de
under utredningen av de föreliggande ärendena komme att vinna rörande
dessas egentliga innebörd och avsikten med å dem grundade åtgärder,
skulle säkerligen visa sig vara till gagn för och väsentligt underlätta
dessa åtgärders tillämpning ute i det praktiska livet, på samma gång som
den erfarenhet de vunnit under sin verksamhet ute i bygderna skulle bidraga
till att utredningen vunne i grundlighet, särskilt i allt som rörde
tillämpningen i praktiken av dessa ifrågavarande åtgärder.

Denna deras erfarenhet skulle vidare kunna giva värdefulla uppslag
till förbättringar och förändringar, som skulle kunna göra dessa åtgärder
mera verksamma; och tillfälle till samarbete och samverkan de olika statskonsulenterna
emellan — något som för närvarande helt och hållet saknades
— skulle på detta sätt lätt och säkerligen till nytta och gagn icke
minst för deras undervisande verksamhet kunna åstadkommas.

Även för lantbruksstyrelsen skulle denna statskonsulenternas mera
ordnade och planmässiga tjänstgöring i styrelsen i minst lika hög grad
erbjuda synnerligen avsevärda fördelar icke endast genom att styrelsen
komme i närmare beröring med dem och i större utsträckning kunde

tillgodogöra sig deras på praktisk erfarenhet grundade kännedom om de
olika näringarnas utvecklingsmöjligheter. Därtill komme ock att styrelsen
på detta sätt utan större kostnad för statsverket skulle tillföras ökad
värdefull arbetskraft, som särskilt för lantbruksbyrårj, vars arbetsbörda
-- redan nu synnerligen stor — syntes vara stadd i stark och oavbruten
tillväxt, måste anses i mycket hög grad välbehövlig.

Jvagon fara för att statskonsulenternas här ifrågavarande tjänstgöring
skulle komma att inkräkta på deras nuvarande verksamhet i olika delar
av landet förelåge icke. Det torde nämligen uppenbarligen ligga i lantbruksstyrelsens
intresse, att var och'' en av dem bleve i tillfälle att fortfarande
som dittills genom besök å olika platser följa utvecklingen av de
olika näringsgrenarna samt vinna närmare kännedom om allt, som kunde
befordra densamma, Detta utgjorde givetvis en oavvislig förutsättning
för att lantbruksstyrelsen skulle kunna på önskvärt sätt draga avsedd fördel
av deras arbete.

I detta sammanhang ansåge sig lantbruksstyrelsen böra framhålla,
att, om den nu ifrågasatta tjänstgöringen i styrelsen ålades statskonsulenterna,
syntes dessa böra tillerkännas rätt att åtnjuta semester, när sådant
kunde ske utan hinder för göromålens behöriga gång och utan att vikarie
behövde förordnas.

Den utvidgning i deras nuvarande tjänstgöring, som kunde anses
ligga i vad lantbruksstyrelsen nu anfört, syntes styrelsen icke böra åläggas
dem annat än i samband med den i skrivelse den 10 oktober 1913 föreslagna
löneförhöjningen.

På grund av det sålunda anförda hemställde lantbruksstyrelsen, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att, i samband med
nämnda löneförhöjning, av styrelsen i det föregående föreslagna villkor
och förbehåll för åtnjutande av dessa med statskonsulentbefattning åtföljande
förbättrade löneförmåner vunne godkännande. I

I ovannämnda för statskonsulenterna gällande särskilda reglementen
linnes icke stadgad skyldighet för sådan befattningshavare att vara bosatt
å viss ort inom landet. Enligt vad som inhämtats äro statskonsulenten i
boskapsskötsel och statskonsulenten för det mindre jordbruket bosatta i

r>5

Stockholm, statskonsulenten i mejerihushållning har sin bostad i Strängn!ls,
statskonsulenten i svinskötsel i Eslöv och statskonsulenten i fröodling
i Uppsala. Under de tider, då statskonsulenterna icke äro upptagna av
resor, utföres deras genom resorna eller eljest av deras verksamhet föranledda
arbete i hemmet.

Ur synpunkten av ett bättre utnyttjande ''in som under ovannämnda
förhållanden hittills varit möjligt av den hjälp och det stöd i lantbruksstyrelsens
verksamhet, som, enligt vad lantbruksstyrelsen framhållit, statskonsulenterna
visat sig vara i stånd att lämna, äro vi fullt ense med
nämnda styrelse rörande önskvärdheten därav, att ett mera intimt sam
arbete lantbruksstyrelsen och statskonsulenterna emellan åvägabringas.
Arbetet å ömse håll skulle därigenom med säkerhet komma att i hög
grad underlättas på samma gång arbetsresultatet helt visst skulle bliva
gynnsammare.

I sådant syfte har lantbruksstyrelsen föreslagit, att i samband med
ifrågasatt reglering av statskonsulenternas löner dessa befattningshavare
måtte åläggas skyldighet att under tider, då de icke vore upptagna av
tjänsteresor, på kallelse av styrelsen inställa sig till tjänstgöring i styrelsen
för att där biträda vid utredning av föreliggande ärenden en var
ifråga om den gren av lanthushållningen, för vilken han blivit anställd.

Jämväl de sakkunniga äro av den uppfattningen, att ett bättre tillvaratagande
av statskonsulenternas arbetskrafter torde kunna ske därigenom
att dessa befattningshavare, i den mån så år möjligt och deras tid
med hänsyn till det övriga med statskonsulentbefattningen förenade arbetet
det medgiver, beredas arbete inom lantbruksstyrelsen, var och en
givetvis endast i vad rör hans särskilda område. Med den genom resolute
i landet vunna erfarenheten rörande verkningarna av tidigare av lantbruksstyrelsen
beslutade åtgärder och den därunder jämväl förvärvade
speciella sakkunskapen vill det ock synas, som lantbruksstyrelsen genom
ifrågavarande befattningshavare skulle kunna erhålla ett värdefullt stöd
vid beredande av vissa de olika statskonsulenternas verksamhetsområden
berörande frågor på samma gång, såsom lantbruksstyrelsen också framhållit,
ett tillskott i arbetskraft skulle kunna tillföras styrelsen och särskilt
då dess lantbruksbyrå.

-56

Enligt vad vi inhämtat skulle åt respektive statskonsulenter sålunda
kunna huvudsakligen uppdragas handläggning av följande ärenden:

Statskonsulenten i boskapsskötsel: frågor rörande premiering av nötboskap,
stamboksföring, utbildningskurser för ladugårdsförmän, utbildningskurser
för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna, utbildningskurser
för kontrollassistenter m. m., granskning av Sveriges lantbrukskonsulenters
i Tyskland och England berättelser, i vad rör ifrågavarande
statskonsulents verksamhetsområde.

Statskonsulenten i mejerihushållning: frågor angående smörprovningar,
placering av elever vid mejeristationer, granskning av Sveriges lantbrukskonsulenters
i Tyskland och England berättelser i vad rör ifrågavarande
statskonsulents verksamhetsområde m. m.

Statskonsulenten i svinskötsel: frågor rörande utbildningskurser för
svinskötare, anslaget till svinavelns höjande, reglementen för svinavelsföreningarna
m. m.

Statskonsulent i fröodling: frågor angående anslaget till frökontrollanstalter,
anslaget till befrämjande av en inhemsk fröodling in. m.

Den omständigheten att statskonsulenterna, på sätt ovan nämnts,
äro bosatta i olika delar av landet har icke blott föranlett svårigheter
ifråga om uppehållande av samarbetet med lantbruksstyrelsen utan jämväl,
enligt vad vi erfarit, i många fall försvårat möjligheten för allmänheten
att för råds inhämtande komma i personlig beröring med befattningshavarna
ifråga. Detta torde jämväl i sin mån hava bidragit till att
statskonsulenternas rådgivande verksamhet, såsom ovan antytts, i vissa
fall erhållit en mindre omfattning. I betraktande av att den statskonsulenterna
åliggande uppgift att var inom sin särskilda gren av lanthushållningen
tillhandagå med råd och upplysningar liar avseende å landet i
dess helhet, skulle det ur don rådsökande allmänhetens synpunkt givetvis
vara synnerligen önskvärt, att statskonsulenternas expedition och bostad
förlädes till en för hela landet centralt belägen ort med goda kommunikationer.

Starka skål torde ur denna synpunkt tala för att för statskonsulent
stadgas skyldighet att, därest icke Kungl. Maj:t på särskild framställning
annorlunda förordnar, vara bosatt i Stockholm.

Med bostadens förläggande till nämnda stad torde, enligt vår åsikt,
jämväl frågan om statskonsulents ovanberörda tjänstgöring inom lantbruksstyrelscn
lättare kunna ordnas. Det förefaller oss nämligen, som om
statskonsulent under nämnda förutsättning helt naturligt borde kunna
åläggas att under de tider, då han icke vore upptagen av tjänsteresor,
vara tillstädes inom lantbruksstyrelsen för att där i enlighet med av styrelsen
meddelade föreskrifter biträda vid behandlingen av ovan antydda
slag av ärenden eller eljest utföra av statskonsulentbefattningen föranledda
arbeten ävensom för att där mottaga den besökande allmänheten.

För ifrågavarande ändamål torde särskilda lokaler böra beredas stats o konsulenterna

inom lantbruksstyrelsen.

Fördelarna av eu sådan anordning torde, såväl ur synpunkten av
uppehållandet av samarbetet lantbruksstyrelsen och statskonsulenterna
emellan som ock med hänsyn till möjligheten för allmänheten att av
nämnda tjänstemän erhålla erforderliga råd och anvisningar, ligga i öppen
dag. Ej heller torde böra förbises den lättnad ifråga om skriftväxlingen
mellan nämnda styrelse och statskonsulenterna, som skulle åvägabringas
genom förläggande till lantbruksstyrelsen av nämnda befattningshavares
expedition.

I fall, då statskonsulent erhållit Kungl. Maj:ts medgivande att vara
bosatt å annan ort än Stockholm, bör, enligt vårt förmenande, befattningshavaren
givetvis vara skyldig att på kallelse av lantbruksstyrelsen
på egen bekostnad inställa sig till tjänstgöring i styrelsen.

Vi hava förvissat oss därom, att det biträde av statskonsulenterna,
som, enligt vad ovan sagts, kunde av lantbruksstyrelsen påkallas, icke
torde komma att på något sätt inkräkta på nämnda befattningshavares
nuvarande verksamhet i olika delar av landet. Det måste nämligen,
jämväl enligt vår mening, ligga i lantbruksstyrelsens välförstådda intresse,
att eu var av statskonsulenterna blir i tillfälle att fortfarande som hittills
genom besök på olika platser följa utvecklingen av de olika näringsgrenarna
och vinna närmare kännedom om allt, som kan befordra densamma.
Detta utgör nämligen, såsom lantbruksstyrelsen även framhållit, en
oavvislig förutsättning för att lantbruksstyrelsen skall kunna på önskvärt
sätt draga avsedd fördel av statskonsulenternas arbete.

8—162561.

Bestämmelser rörande de av oss här ovan förordade förändringar
ifråga om statskonsulenternas tjänstgöringsskyldighet torde, därest förslaget
vinner beaktande, böra intagas i blivande nya reglementen för statskonsulenterna.

I likhet med lantbruksstyrelsen anse vi, att en utsträckning, på sätt
ovan ifrågasatts, av statskonsulenternas åligganden icke torde böra ifrågakomma
annat än i samband med en reglering av dessa befattningshavares
löner. Till denna fråga återkomma vi under rubriken »Särskilda löneregleringsfrågor».

Statens torvtjänstemän.

Av statens torvtjänstemän äro, enligt vad vi inhämtat, torvingenjörerna
ständigt fullt upptagna med arbete ute i orterna. Uti nu
ifrågavarande avseende torde därför endast kunna bliva tal om förste torvingenjören.

Statens förste torvingenjör åligger, enligt det för statens torvingenjöiei
gällande reglemente, i huvudsak att biträda lantbruksstyrelsen vid
fullgörandet av dess åligganden i avseende å torvindustrien, meddela allmänheten
råd och upplysningar i alla torvtekniska frågor, verkställa mossundersökningar,
uppgöra kostnadsberäkningar till fabriksanläggningar för
tillgodogörande av torv i industriellt hänseende, att självmant hos lantbruksstyrelsen
föreslå vidtagande av åtgärder för torvindustriens förkovran
samt utarbeta från lantbruksstyrelsen infordrade förslag och utlåtanden
ävensom på uppdrag av nämnda styrelse företaga resor inom landet i
torvtekniskt syfte.

Ifrågavarande befattningshavares tid och krafter tagas redan nu helt
i anspråk för tjänstens fullgörande. Den utveckling, i vilken torvindustrien
på grund av de svåra bränsleförhållandena för närvarande är stadd''
torde jämväl tyda på, att förste torvingenjörens arbetsbörda så långt
ifrån att minskas i stället kommer att i hög grad ökas.

Några bestämmelser rörande skyldighet för förste torvingenjören att
vara bosatt å viss ort inom landet finnas icke. Den nuvarande innehavaren
av denna befattning har ända till förliden höst haft sin expedition
förlagd till Skara men är för närvarande bosatt i Stockholm, en
anordning som visat sig medföra stora fördelar icke blott genom inbe -

sparing av skrivelser och remisser utan jämväl beträttande själva handläo-wriin^en
inom lantbruksstyrelsen av hithörande ofta nog så krävande
ärenden. Med hänsyn härtill anse vi, att för statens förste torvingenjör
uttryckligen bör stadgas skyldighet att, därest icke Kung]. Maj:t på särskild
framställning annorlunda förordnar, vara bosatt i Stockholm. Om
detta förslag vinner beaktande, torde anslaget till anställande av torvingenjörer
och torvassistent böra ökas med ett belopp, motsvarande ortstillägg
till nu ifrågavarande tjänsteman.

I detta sammanhang har även tagits i övervägande, huruvida icke
åt ifrågavarande tjänstemän borde beredas ordinarie ställning. Härvid
hava vi funnit starka skäl tala för vidtagande av en sådan anordning.

Med hänsyn emellertid till att den s. k. kommerskollegiikommittén i sitt
den 5 juli 1913 avgivna betänkande angående inrättande av ett handelsdepartement
ifrågasatt torvtjänstemännens överflyttning till kommerskollegium
och detta spörsmål ännu icke slutligt prövats, hava vi icke ansett
oss kunna nu framställa förslag om dessa tjänstemäns uppförande å ordinarie
stat.

Då de sakkunniga hava för avsikt att här nedan föreslå en i viss inspektörerna
ö . . , 1 . för den lägre

män förändrad ordning för inspektionen av den lägre lantbruksundervis- lantbruksun ningen,

synes det vara på sin plats att först lämna en kortfattad, orien- demsnm9en turande

överblick över den nuvarande organisationens tillkomst.

Intill år 1913 var beträffande inspektionen av lantbruksundervisningen
i riket allenast stadgat, att chefen för lantbruksstyrelsen ägde, när
han så funne nödigt och hans Övriga ämbetsgöromål det medgåve, företaga
ämbetsresor bland annat för att inspektera de under nämnda styrelses
inseende ställda läroverk och andra anstalter med rätt dock för
chefen för samma styrelse att, när omständigheterna därtill föranledde,
uppdraga åt ledamot i styrelsen att i hans ställe företaga resa i inspektionsändamål
ävensom att efter bemyndigande av chefen för jordbruksdepartementet
anmoda annan sakkunnig man att verkställa dylik inspektion.

Då emellertid med hänsyn till de lägre lantbruksundervisningsanstalternas
stora antal och i betraktande av att inspektioner av flera andra
slag måste fullgöras under den korta tid av året göromålen i lantbruks -

styrelsen möjliggjorde resor för ändamålet, inspektionerna av lantbruksläroverken
ej kunnat äga rum i önskvärd utsträckning, föreslog den av
Kungl. Maj:t år 1907 tillsatta kommitté för utarbetande av förslå»- till
ett ändamålsenligt anordnande av den lägre lantbruksundervisningen jämte
vad härmed ägde sammanhang i fråga om inspektionen av de lägre lantbruksundervisningsanstalterna,
vilka enligt samma förslag omfattade lantbruksskolor,
lantmannaskolor och lanthushållsskolor, tillsättande för detta
ändamål av särskilda inspektörer. Kommittén ansåg därvid, att med hänsyn
till vikten att en viss likformighet ägde rum vid inspektion utav
skolor av samma slag, inspektörernas antal icke borde vara för stort, och
föreställde sig kommittén, att tre inspektörer för den närmaste tiden skulle
bliva behövliga.

Rörande lanthushållsskolorna framhöll kommittén, att i den mån
sådana skolor komme att uppstå till ett mera avsevärt antal, behov säkerligen
komme att göra sig gällande att för utövande av tillsynen över
sådana skolor anlita särskild inspektris.

I nionde huvudtiteln av 1911 års statsverksproposition underställde
Kungl. Maj:t frågan om förändrad organisation av lantbruks- och lantmannaskolorna
i riket riksdagens prövning.

I det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet rörande
förevarande fråga anförde föredragande departementschefen, att starka
skäl syntes honom tala för användande av särskild inspektion av de olika
anstalterna för jordbruksundervisning. Genom att i enlighet med nämnda
kommittés förslag uppdraga inspektionen åt förslagsvis tre inspektörer
komme densamma visserligen enligt departementschefens uppfattning att
i någon mån förlora i likformighet, men å andra sidan vunnes, dels att
resekostnaderna på grund av distriktens mindre omfattning avsevärt borde
kunna nedbringas, dels ock att uppdraget kunde lämnas åt personer med
intresse för eller erfarenhet i lantbruksundervisning, vilka ägnade sig åt
praktiskt jordbruk och sålunda borde äga de bästa förutsättningar för att
kunna bedöma i vad män undervisningen vid de olika läroanstalterna
bedreves i den riktning och på sådant sätt, att de inspekterade anstalterna
fullt motsvarade sitt ändamål och fortfarande vore förtjänta av statens
understöd.

Rörande ifrågavarande spörsmål anslöt sig riksdagen helt till Kung!.
Maj:ts förslag därutinnan under uttalande likväl av den förvissningen,
att, därest inspektionen i fråga, som lämpligen borde omfatta jämväl andra
statsunderstödda verksamheter på detta undervisningsområde, komme att
förrättas av flera personer, Kungl. Maj:t komme att vidtaga erforderliga
åtgärder för att vinna nödig enhetlighet och likformighet i inspektionen
över hela landet..

I proposition till 1912 års riksdag föreläde Kungl. Maj:t riksdagen
förslag rörande inrättande av lanthushållsskolor. Enligt det vid
propositionen fogade statsrådsprotokollet syntes det föredragande departementschefen
självfallet, att ifrågavarande skolor borde stå under samma
inspektion som övriga anstalter för den lägre lantbruksundervisningen, till
vilka statsanslag utginge.

Riksdagen, som icke gjorde'' något särskilt uttalande rörande inspektionen
av nu ifrågavarande skolor, biföll utan erinran Kungl. Maj:ts
förslag.

Den lägre lantbruksundervisningen omfattar för närvarande, förutom
den undervisning, som meddelas vid särskilt anordnade specialkurser
såsom för utbildande av ladugårdsförmän, kontrollassistenter m fl.,
undervisningen vid lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor,
vartill komma Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsskola för utbildande
av lärarinnor och lanthushållningsskolan vid Brogård. Förstnämnda
tre slag av skolor äro för närvarande till antalet respektive, 12, 44
och 31.1

Enligt § 1 i gällande särskilda nådiga reglementen av den 19 oktober
1911 (Svensk författningssamling nr 118) för å ena sidan de'' med
statsmedel understödda lantbruksskolorna i mellersta och södra Sverige och
å andra sidan sådana skolor i Norrland och Dalarna är lantbruksskolas
ändamål, vad de förstnämnda skolorna beträffar, att bibringa kunskap i
grunderna för lanthushållningens utövande samt jämväl att meddela övning
och färdighet i lantmannaarbetens ordnande, ledning och utförande

1 Beträffande lanthushållsskolorna må anmärkas, att vid dessa för närvarande hållas
sammanlagt 51 kurser årligen.

och vad de senare skolorna angår att likaledes bibringa kunskap i grunderna
för lanthushållningens utövande samt meddela övning och färdighet
i lantmannaarbetens utförande.

Undervisningen vid lantbruksskola är alltid förenad med skötseln
av ett större jordbruk.

Lantmannaskolan åter avser, enligt § 1 i gällande nådiga reglemente
för de med statsmedel inrättade lantmannaskolor av den 10 juni
1912 (Svensk författningssamling nr 117), att allenast bibringa kunskap i
grunderna för lanthushållningens utövande med huvudsakligt avseende å
förhållandena vid medelstora och mindre jordbruk.

För undervisningens råtta bedrivande skall sådan skola enligt § 9 i sistnämnda
nådiga reglemente hava tillgång till ett välskött lantbruk av sådan
beskaffenhet, att det kan såsom undervisningsmateriell vara eleverna
till verkligt gagn vid deras utbildning. •

Såsom framgår av ovanstående är undervisningen vid lantbruksskola
inriktad på att bibringa, förutom nödiga teoretiska insikter i vad rör jordbruket,
jämväl fullständig praktisk utbildning i vad därtill hörer, under
det att undervisningen vid lantmannaskola huvudsakligen är av teoretisk
art.

Lanthushållsskolas uppgift är enligt § 1 i gällande nådiga reglemente
för de med statsmedel inrättade lanthushållsskolor av den 10 juni
1912 (Svensk författningssamling nr 117) att meddela unga kvinnor praktisk
och teoretisk undervisning i huslig ekonomi och de lantgöromål, som
i den ort, där skolan är belägen, utföras av kvinnor.

Lantbruksskolor finnas i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län. Lantmannaskolor
äro inrättade i samtliga län utom Stockholms. Lanthushållsskolor
finnas i alla län med undantag av Stockholms, Kalmar, Gottlands, Blekinge
och Gävleborgs län. Lantmanna- och lanthushållskolorna äro ofta förenade.

Beträffande inspektionen av den lägre lantbruksundervisningen i
riket gäller nu, förutom vad den för lantbruksstyrelsen gällande instruktion
stadgar av enahanda innehåll som ovan sagts, nådiga kungörelsen
den 29 juni 1912 (Svensk författningssamling nr 122) med vissa däri

sedermera vidtagna ändringar rörande inspektionsdistriktens omfattning den
21 december 1915 (Svensk författningssamling nr 598).

1 nu ifrågavarande avseende indelas riket i tre distrikt, nämligen

a) norra distriktet: Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, l §
Gävleborgs och Kopparbergs län;

b) mellersta distriktet: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län;

c) södra distriktet: Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Alvsborgs län.

Inspektör i vart och ett av ovannämnda tre distrikt förordnas av Kung! 2 §
Maj:t, på förslag av lantbruksstyrelsen, för en tid av tre år i sänder.

Inspektör är skyldig att inom sitt distrikt, närmast under lantbrukssty- 3 §
relsen, öva tillsyn över de med statsmedel understödda lägre lantbruksundervisningsanstalter
ävensom annan med statsmedel understödd verksamhet för dylik
undervisnings meddelande, med undantag likväl för mejeriundervisningen. Det
åligger inspektör att årligen besöka en var av nämnda anstalter, därav lantbruksskolorna
två gånger, den ena gången under hösten och den andra gången under
sommaren, samt att på anmodan av lantbruksstyrelsen avgiva yttrande i frågor,
avseende nämnda anstalter och verksamhet, ävensom i andra den lägre lantbruksundervisningen
rörande ämnen.

I god tid före anträdandet av inspektionsresa skall inspektören underrätta
lantbruksstyrelsen om tiden för resan samt om den för resan uppgjorda resplan.

Finner inspektör anledning föreligga att oftare än ovan sägs besöka en
eller flera av ifrågavarande undervisningsanstalter, göre därom för varje gång
framställning hos lantbruksstyrelsen.

Vid ovan omförmälda besök åligger det inspektör att inhämta kännedom
om skolans tillstånd och behov och i sådant avseende tillse, huruvida gällande
reglementen och andra föreskrifter vid skolan efterlevas, huru undervisningen bedrives,
om vid skolan finnas tillräckliga lärarkrafter, tjänliga skollokaler samt
erforderlig undervisningsmateriell ävensom, där eleverna hava sin bostad vid skolan,
lämpliga bostadsrum m. m.

Där lantbruksstyrelsen förordnar, att särskild inspektion av ovan omförmäld
anstalt eller verksamhet skall ske, åligger det inspektör att verkställa sådan enligt
lantbruksstyrelsens föreskrift.

Anmärkes vid inspektion brist i något av de i § 3 omförmälda avseenden, 4 §.
skall inspektör lämna vederbörande skolstyrelse eller dess ordförande därom meddelande.
Erfordras rättelse, som icke på inspektörens anmodan vidtages, göre inspektören
anmälan om förhållandet hos lantbruksstyrelsen.

Inspektör skall före januari månads utgång till lantbruksstyrelsen avgiva 5 $.
berättelse över under föregående året verkställda inspektioner, i vilken berättelse
uppgift skall meddelas å de dagar, inspektion ägt rum.

Då inspektion blivit på grund av lantbruksstyrelsens särskilda förordnande
rerkställd, skall inspektören däröver omedelbart till lantbruksstyrelsen inkomma
med särskild berättelse.

Det åligger inspektör att ordna sina resor på ändamålsenligaste sätt och
därvid särskilt iakttaga, att de icke komma att medföra högre kostnader för
statsverket än erforderligt är; börande fördenskull vid de ordinarie inspektionerna
så många skolor som möjligt under samma resa besökas.

Under det i anslagstiteln »Undervisningsanstalter för jordbruk och
lantmannanäringar» ingående bestämda anslag tinnes under benämning den
lägre lantbruksundervisningen uppfört bland annat en post å 5 000 kronor
till inspektion av de lägre lantbruksundervisninganstalterna. Härav utgå
1 700 kronor i årligt arvode till en var av inspektörerna i mellersta
och södra distriktet samt 1 600 kronor såsom årligt arvode till inspektören
i norra distriktet.

Inom ett vart av de tre distrikt, i vilka landet för inspektion av
ifrågavarande undervisning indelas, finnas lägre lantbruksundervisningsanstalter
av samtliga ovannämnda typer, nämligen lantbruksskolor, lantmannaskolor
och lanthushållsskolor. Härav följer, att inspektionen av de
olika slagens skolor inom distriktet kommer att förrättas av eu och samma
person. Med hänsyn till ifrågavarande skolors enligt vår uppfattning rätt
så olika uppgifter och arten av den undervisning, som där meddelas, har
lämpligheten av en sådan anordning synts kunna ifrågasättas. Skarpast
framträder i nämnda avseende skillnaden mellan lantbruksskolorna å ena
sidan samt lantmanna- och lanthushållsskolorna å den andra. Alla avse
de visserligen att bibringa kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande,
de sistnämnda dock allenast i vad rör sådana lantgöromål, som
å viss ort utföras av kvinnor. Under det att däremot vid lantbruksskolorna,
såsom ovan framhållits, undervisningen är förenad med skötseln av
ett större jordbruk, är vid lantmannaskolorna huvudvikten lagd på den
teoretiska undervisningen. Enligt gällande reglementet för med statsmedel
inrättade lantmannaskolor skall, på sätt jämväl ovan nämnts, dylik skola
också allenast hava tillgång till ett välskött lantbruk av sådan beskaffenhet,
att det kan tjäna såsom undervisningsmateriell.

Det torde av det anförda framgå, att en person, som är lämplig
som inspektör för den ena sortens skola, icke alltid är det för den andra,
Det är långt ifrån säkert, att en person, väl skickad att inspektera den
huvudsakligen teoretiska undervisningen vid lantmannaskola, innehar erforderliga
kvalifikationer för inspektion av ett med lantbruksskola förenat

Of)

större jordbruk. Den hittills vunna erfarenheten torde jämväl hava ådagalagt
svårigheten däruti, att till inspektör erhålla en person, som i båda
ovannämnda avseenden fyller berättigade fordringar.

De sakkunniga hysa den meningen, att inspektionens utförande på
fullt tillfredsställande och verksamt sätt är ett viktigt medel för att betrygga
uppnåendet av de resultat, som man genom statens uppoffring för
lantbruksundervisningen avser att vinna. Då vissa brister i nämnda avseende
synes vidlåda det sätt, varpå inspektionen vid den lägre lantbruksundervisningen
för närvarande är ordnad, hava vi ansett oss böra taga
under övervägande, huruvida icke densamma borde inrättas på ett sätt,
varigenom det önskvärda resultatet bättre kunde ernås. Härvid hava vi
kommit till den uppfattningen, att inspektionens omläggning med hänsyn
till de olika skolornas art med en inspektion för samtliga skolor av visst
slag hava goda skäl för sig. Visserligen skulle till följd härav de av inspektionen
föranledda resorna till äventyrs komma att i någon mån ökas.
A andra sidan skulle emellertid den stora fördelen vinnas, att för inspektionen
lättare kunde erhållas lämpliga personer, på samma gång som den
likformighet vid inspektionens utförande över hela landet, varom riksdagen,
på sätt ovan nämnts, uttalat förhoppning, bättre skulle kunna åvägabringas,
om det bleve en och samma person, som inspekterade samtliga skolor av
visst slag.

Inspektionens uppdelning hava vi tänkt oss sålunda, att för lantbruksskolorna
med deras, såsom ovan framhållits, särskilda karaktär och
uppgift skulle anställas en särskild inspektör. Beträffande lantmanna- och
lanthushållsskolorna åter synes mr synpunkten att dessa skolor, på sätt
tidigare anmärkts, ofta äro förenade, inspektionen för dem kunna göras
gemensam så tillvida, att inspektören för lantmannaskolorna skulle hava
att jämväl vid lanthushållsskolorna utöva tillsynen över skolans ekonomi,
efterlevnaden av gällande reglementen och andra föreskrifter, lokalförhållanden
m. m. Vad däremot angår inspektionen av själva undervisningen
vid sistnämnda skolor hava vi för avsikt att här nedan framställa förslag
i sådant avseende.

Inspektionen av lanthushållsskola, utom vad anginge undervisningen,
kunde, därest ovannämnda förslag vunne beaktande, företagas i samband

9—102561.

med inspektions förrättande vid vederbörande lantmannaskola, oberoende
av om lanthushållsskolekurs då påginge eller ej.

Enligt gällande bestämmelser handhaves jämväl inspektionen av själva
undervisningen vid lanthushållsskola för närvarande av vederbörande inspektör.
I betraktande av skolans uppgift att meddela unga kvinnor praktisk
och teoretisk undervisning i huslig ekonomi och vissa kvinnliga låntgöromål
torde en manlig person knappast kunna förutsättas inneha nödig
sakkunskap för ett verksamt utövande av en sådan inspektion. Inspektionen
av undervisningen vid lanthushållsskolorna skulle, i överensstämmelse
med vad redan är fallet beträffande vid folkhögskolorna anordnade husmoderskurser,
med större fördel kunna anförtros åt en för ändamålet lämplig
inspektris. Härvid vilja vi jämväl erinra därom, att redan ovan omförmälda
kommitté för utarbetande av förslag till ett ändamålsenligt anordnande
av den lägre lantbruksundervisningen m. m., på sätt i det föregående
omnämnts, förutsett, att i framtiden behov av anlitande av en
särskild inspektris för tillsynen över nu ifrågavarande skolor skulle komma
att göra sig gällande.

I detta sammanhang vilja vi även framhålla, att folkskolöverstyrelsen
i ett den 14 oktober 1916 avgivet underdånigt utlåtande angående anordnande
av husmodersskolor i fråga om inspektionen av sådana skolor
anfört följande:

»För närvarande äro inom överstyrelsen för sådan inspektion anställda
dels en inspektris i huslig ekonomi och dels en inspektris i kvinnligt
handarbete. Båda dessa inspektriser äro gemensamma funktionärer
för folkskolöverstyrelsen och läroverksöverstyrelsen, båda , innehava sina befattningar
som bisysslor och erhålla för sina inspektionsuppdrag särskilda
arvoden: inspektrisen i huslig ekonomi från vardera överstyrelsen 750
kronor och inspektrisen i kvinnligt handarbete från vardera överstyrelsen
500 kronor, varjämte de åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt
tredje klassen i gällande resereglemente. Dessa inspektriser hava att utöver
sin inspektionsverksamhet biträda överstyrelsen vid handläggningen
av sådana ärenden, som beröra de undervisningsgrenar de representera.
Överstyrelsen har i sitt arbete haft stor hjälp av dessa sina sakkunniga,
men det är tydligen en olägenhet, att de måste fullgöra sina uppdrag vid

sidan av andra sysslor, åt vilka de hava att huvudsakligen ägna sin tid
och sina krafter. I betraktande av sistnämnda omständighet hade också
folkundervisningskommittén i sitt förslag till gemensam skolöverstyrelse
förordat ett anslag av 4,000 kronor för inspektion av undervisningen i husligt
arbete, vilket förslag även upptogs i Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till 1913 års riksdag angående utvidgning av överstyrelsen för
rikets allmänna läroverk till eu överstyrelse för skolväsendet i riket. Det
Sålunda föreslagna beloppets storlek var tydligen avpassad med hänsyn till
det ändamålet, att man om möjligt skulle erhålla en för ifrågavarande inspektionsverksamhet
lämplig person, som kunde helt ägna sig åt denna
sin uppgift. Riksdagen, som beslutade om särskild folkskolöverstyrelse
vid sidan av läroverksöverstyrelsen, anslog åt vardera överstyrelsen tillsammans
ett belopp av 5,000 kronor till inspektion och sakkunnigt biträde
i fråga om fysisk fostran, skolhygien samt undervisning i husligt arbete.
Med hänsyn till de olika ändamål, som ur nämnda anslag skolat tillgodoses,
har det såsom nämnts icke varit möjligt för överstyrelsen att för inspektion
av undervisningen i husligt arbete anställa någon person med
ifrågavarande uppdrag som ensamsyssla. Nu har emellertid i den nådiga
propositionen om husmodersskolor, såsom redan blivit anfört, föreslagits,
att högst 1,500 kronor skulle få användas för inspektion av ifrågavarande
skolor. Överstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på den splittring i inspektionen
av undervisningen i husligt arbete, som lätt skulle kunna komma
att uppstå. Om man antager, att i en stad som exempelvis Falun kommer
att upprättas en husmodersskola, så skulle denna enligt det föreliggande
förslaget inspekteras av den hos socialstyrelsen anställda inspektrisen, under
det att motsvarande undervisning vid folkskoleseminariet, högre flickskolan
och folkskolan i staden bleve inspekterad av överstyrelsernas inspektriser.
Om enhetlighet på detta område kunde bringas till stånd, skulle tydligen
ej oväsentliga besparingar i statens kostnader för rese- och traktamentsersättning
kunna åstadkommas. Viktigare är dock, att en enhetlig ledning
av den betydelsefulla undervisning det här gäller skulle kunna vinnas.
Därtill kommer, att om de olika arvodena sloges samman, skulle det bliva
möjligt att erhålla en kvalificerad person, som kunde helt och hållet ägna
sig åt tillsynen och inspektionen av undervisningen i husligt arbete inom

olika slag av skolor. Därigenom skulle det för de centrala tills3rningsmyndigbeterna
och för vederbörande ute i landet komma att stå till buds en
person, som obunden av andra plikter, vilka först och'' främst måste tillgodoses,
kunde ägna tid och krafter åt den viktiga uppgiften att organisera
och övervaka samt med råd och upplysningar stödja den för vårt land
så viktiga undervisningen i husligt arbete. Huru ån frågan om tillsyningsmyndigheten
kommer att ordnas, synes det överstyrelsen vara önskligt, att
de synpunkter angående en enhetlig inspektion, som överstyrelsen nu tilllåtit
sig framföra, kunna vinna beaktande.»

Chefen för folkskolöverstyrelsen har på förfrågan uttalat önskvärdheten
därav, att jämväl inspektionen av undervisningen vid lanthushållsskolorna
komme att ordnas i anslutning till vad överstyrelsen i dess berörda
utlåtande uttalat rörande inspektionen av all undervisning i husligt
arbete. Förutsättningarna för att kunna erhålla en person, som vore hågad
att uteslutande ägna sig åt ifrågavarande inspektionsverksamhet, syntes
honom så mycket lättare kunna åvägabringas, därest ytterligare ett arvode
för ändamålet kunde påräknas (det för inspektion av undervisningen vid
lanthushållskolor).

Jämväl de sakkunniga synes en sådan anordning som nu nämnts
vara tilltalande under förutsättning likväl att till befattningen ifråga kan
förvärvas en person med erforderliga kvalifikationer för ettr sakligt bedömande
jämväl av den vid lanthushållsskolorna förekommande undervisningen
i lantmannaarbeten. Därest enhetlighet i nu ifrågavarande avseende
sålunda skulle komma att åvägabringas, torde, enligt vårt förmenande,
inspektionsplan för samtliga ifrågavarande skolor böra fastställas efter
gemensam överläggning de ämbetsverk emellan, vilkas verksamhetsområden
därav berördes.

Rörande frågan huruvida inspektör bör åläggas skyldighet att inom
lantbruksstyrelsen biträda vid handläggning av vissa hans verksamhetsområde
berörande ärenden, så torde, vad inspektören för lantbruksskolorna
beträffar, sådan skyldighet med hänsyn till det ringa antal inom lantbruksstyrelsen
förekommande ärenden rörande dessa skolor, vilkas antal uppgår
till allenast 12, icke vara erforderlig.

I fråga om inspektören för lantmanna- och lanthushållskolorna är

däremot förhållandet ett annat. Dessa skolor äro, såsom tidigare nämnts,
tillsammans icke mindre än 75. Till understöd åt lantmanna- och lanthushållsskolor
är i 1918 års riksstat uppfört dels ett förslagsanslag å
200 000 kronor till lantmannaskolor och dels ett förslagsanslag å 60 000
kronor till lanthushållsskolor.1 Härjämte finnes i samma stat upptaget ett
förslagsanslag av 100 000 kronor till understöd åt vissa elever vid lägre
lantbruksundervisningsanstalter.

Beträffande förstnämnda båda anslag har lantbruksstyrelsen att, efter
det från vederbörande skolor till styrelsen inkommit till Kungl. Maj:t
ställda ansökningar om understöd därifrån, årligen före den 15 december
med eget utlåtande insända ansökningarna till Kungl. Maj:t. Dessförinnan
måste ansökningarna givetvis underkastas noggrann granskning och förslag
till fördelning av anslagen uppgöras.

Sedan Kungl. Maj:t fastställt fördelning av respektive anslag, anbefalles
statskontoret att till vederbörande skolstyrelse utbetala det
skolan beviljade beloppet i den mån med intyg från lantbruksstyrelsen
styrkes, att för anslagets utfående stadgade, vid ansökningens ingivande
ännu icke uppfyllda villkor (såsom att skola för varje kurs skall hava visst
minimiantal elever, att inom orten tillskjutits visst belopp, att vederbörande
hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott vitsordar behovet inom
orten av skola) blivit behörigen uppfyllda. På lantbruksstyrelsen ankommer
sålunda, att, efter av skolstyrelse beträffande varje särskild vid skola hållen
kurs, till vilken statsbidrag beviljats, gjord framställning om utfående av
berörda intyg, med ledning av tillgängliga handlingar och av skolan
lämnade uppgifter tillse, huruvida de stadgade villkoren uppfyllts, samt,
om så är fallet, utfärda det begärda intyget. Då vid ifrågavarande granskning
de av skolorna insända uppgifterna ofta befinnas ofullständiga, måste
i många fall ett tidsödande arbete nedläggas på infordrande av kompletterande
upplysningar.

Vad anslaget till understöd åt vissa elever vid ifrågavarande undervisningsanstalter
beträffar, har hittills ankommit på vederbörande hushållningssällskap
att inom beloppen av de anslag, som tilldelats hushållnings 1

De i 1917 års riksstat för samma ändamål upptagna anslag till enahanda belopp
överskredos det förra med 23 600 kronor och det senare med 33 600 kronor.

sällskapet, bevilja sådana understöd. Jämlikt statsmakternas beslut nästlidet
år skall denna uppgift från och med innevarande år beträffande landet
i dess helhet övertagas av lantbruksstyrelsen. Härav kommer att följa ett
för lantbruksstyrelsen betydande arbete med granskning av inkommande
ansökningar, fördelning av understöd ro. m.

Med den person- och lokalkännedom, som inspektören för lantmannaoch
lanthushållsskolorna kan förutsättas komma att förvärva under sina
inspektionsresor, synes denne tjänsteman skulle bliva i stånd att lämna
lantbruksstyrelsen ett synnerligen värdefullt biträde och stöd vid handläggning
av de ärenden, för vilka vi här ovan lämnat en kortfattad redogörelse.
Särskilt torde böra framhållas, hurusom ovannämnda granskning av insända
uppgifter vida bättre skulle kunna utföras av inspektören, som varit på
platsen och äger närmare kännedom om förhållandena i det särskilda fallet,
än av byråchefen, som uteslutande måste lita till skriftliga uppgifter, vilka
ofta till följd av deras oklara avfattning lätt kunna missförstås. Svårigheten
för byråchefen att bedöma exempelvis, huruvida ortsbidraget i de fall, då
det lämnas i form av fria lokaler, uppgår till erforderligt belopp, torde
sålunda i betraktande av det växlande värde, vartill en sådan förmån kan
uppskattas, vara ytterligt stor.

Skulle sålunda byråchefen å lantbruksbyrån i nu omordade avseenden
erhålla en god hjälp i inspektören, torde å andra sidan icke kunna
nog starkt betonas fördelen för inspektören att inom lantbruksstyrelsen
få deltaga uti ifrågavarande ärendens behandling och erhålla kännedom
om den där rådande uppfattning i frågor, som sedermera kunna komma
före vid inspektionerna.

Betydelsen av att, såsom föreslagits, samla i en inspektörs hand
inspektionen av samtliga lantmannaskolor torde jämväl ur nu angivna
synpunkter böra framhållas.

Vi hava sålunda, tänkt oss, att med innehavandet av sistnämnda
inspektörsbefattning borde, på sätt nu gäller beträffande den inom folkskolöverstyrelsen
anställde inspektören för folkhögskolorna, förenas skyldighet
att beträffande det slag av skolor, för vilka han blivit anställde, granska
inkomna ansökningar om statsbidrag och däröver avgiva förslag, uppgöra
förslag till fördelning av anslaget till understöd åt vissa elever vid sådana

skolor, biträda vid beredning av andra ärenden, som röra den lägre lantbruksundervisningen
i nu ifrågavarande del, ävensom, när han därom anmodades,
såsom föredragande därvid deltaga.

På inspektrisen för undervisningen vid lanthushållsskolor borde det
enligt vårt förmenande, i likhet med vad som gäller beträffande inspektrisen
för hushållsgöromål i folkskolöverstyrelsen, ankomma att rörande inom
lantbruksstyrelsen förekommande frågor beträffande denna undervisning i
egenskap av styrelsens konsulent på anmodan antingen personligen deltaga
i ärendenas behandling eller ock avgiva skriftligt yttrande.

Ett genomförande av den förordade omläggningen av inspektionen
av den lägre lantbruksundervisningen skulle, på sätt framgår av ovanstående,
medföra en minskning i nuvarande inspektörernas antal från tre
till två, varemot skulle tillkomma en inspektris med endast viss begränsad
uppgift rörande lanthushållsskolor^.

Vid sådant förhållande uppstår givetvis det spörsmålet, huruvida
möjlighet förefinnes, att med den ifrågasatta inspektionspersonalen på ett
nöjaktigt sätt medhinna den inspektion, varom här är fråga.

Enligt från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifter ställer sig för de
nuvarande inspektörerna antalet rese- och förrättningsdagar under åren
1913—1915 på sätt nedan intagna tabell utvisar.

			A	n t a	1	d	aga	r.
	Södra distriktet j Mellersta distriktet	Norra distriktet	Summa
			lånt-	lantmanna-		lånt-	lantmanna-		lånt-	lantmanna-
			Sum-i\|bruk8-	och lånt-	Stim-	bruk 8-	och lånt-	Sum-	bruks-	och lånt-	Sum-
			ma. Il sko-	hushålls-	ma	sko-	hushålls-	ma.	sko-	hushalls-	ma.
	lor.	skolor.	\| *or''	skolor.		lor.	skolor.		\| lor.	skolor.
1913 . .	7	21	28 i! 13	6	19	14	16	30	34	43	77
1914 . .	7	26	33 8	17	25	10	25	35	25	68	93
1915 . .	7	23	30 I 12	27	391	8	26	342	1 27	76	103
\| ''	1	91 \|		83			99	86	187	273

1 Dessutom 1 dag för inspektion av kontrollassistentkurs.

2 Dessutom 1 dag för inspektion av småbrukarkurs.

Av nämnda uppgift framgår, att sammanlagda antalet rese- och förrättningsdagar,
som påkallats för ifrågavarande inspektions utförande, i
medeltal under tiden 1913—1915 uppgått till 91 dagar. Härav komma
på lantbruksskolorna 29 dagar samt på lantmanna- och lanthushållsskolorna
62 dagar. De olika inspektörernas rese- och förrättningsdagar ha utgjort
respektive 30, 27, 33 dagar. Härvid är att märka den inspektörerna, på
sätt ovan nämnts, åliggande skyldighet, att var inom sitt distrikt varje år
besöka samtliga ifrågavarande skolor och, vad lantbruksskolorna beträffar,
två gånger årligen.

I sistnämnda avseende företer inspektionen av de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
en olikhet med inspektionen av folkhögskolorna,
i det att beträffande de senare några bestämmelser rörande inspektions
förrättande årligen vid samtliga skolor icke förefinnas. I fråga om folkhögskolorna,
till antalet 48, sker inspektionen efter av folkskolöverstyrelsen
på förslag av folkhögskolinspektören fastställd plan.

Med hänsyn till de lägre lantbruksundervisningsanstalternas stora
antal (87) synes ett liknande tillvägagångssätt beträffande dessa vara så
mycket mera att förorda. Vi äro nämligen av den uppfattningen, att
inspektion av samtliga olika slag av ifrågavarande anstalter varje år icke
kan anses erforderlig. Inspektion av de lägre lantbruksundervisningssalunda
böra å^a rum efter av lantbruksstyrelsen, på
förslag av vederbörande inspektör eller inspektris, i god tid före varje års
utgång fastställd plan, vari de skolor angivas, vilka under det kommande
året skola underkastas inspektion. Detta torde vara lämpligt även ur den
synpunkten, att, därest lantbruksstyrelsens chef eller vederbörande byråchef
besöker skola, såsom understundom är fallet, ny inspektion av samma
skola samma år därigenom skulle kunna undvikas.

Då sammanlagda antalet rese- och förrättningsdagar i vad rör lantmanna-
och lanthushållsskolor under nuvarande förhållanden med stadgad
skyldighet att inspektera samtliga skolor varje år uppgått till i medeltal
allenast 62 dagar, synes inspektören av dessa skolor, därest inspektionen,
såsom ovan föreslagits, allenast företoges efter av lantbruksstyrelsen
fastställd plan, utan att hans tid bleve därigenom tillnärmelsevis

helt tagen i anspråk, jilmvlil kunna, på sått ovan angivits, bitråda lantbruksstyrelsen.

Vid bestämmandet av storleken av det arvode, som lämpligen bör
tillerkännas nu ifrågavarande inspektör, torde man böra utgå från å ena
sidan de nuvarande inspektörernas arvoden ställda i förhållande till de
använda rese- och förrättningsdagarnas antal, å andra sidan antalet av de
rese- och förrättningsdagar, som kan beräknas komma att åtgå för den
inspektion, som skulle tillkomma inspektören för lantmanna- och lanthushållsskolor.
Såsom ovan nämnts utgå arvodena till inspektörerna i norra,
mellersta och södra distriktet med respektive 1 600, 1 700 och 1 700 kronor,
under det att deras rese- och förrättningsdagar i medeltal uppgått
till respektive 33, 27 och 30 dagar. Det antal rese- och förrättningsdagar,
som, med den inspektörerna för närvarande åliggande skyldighet att årligen
inspektera alla skolor inom var och en sitt distrikt, i medeltal åtgått till
inspektion av samtliga nu ifrågavarande skolor, belöper sig till 62 dagar.
Därest emellertid så ordnas, att endast vissa i fastställd inspektionsplan
angivna skolor, vid vilka inspektion ansetts vara av behovet påkallad, årligen
inspekteras, synes sistnämnda dagantal kunna ej obetydligt nedbringas.
Vi föreställa oss, att rese- och förrättningsdagarnas antal sålunda
skulle komina att hålla sig omkring 40. Med hänsyn härtill synes det då,
jämväl i betraktande av den skyldighet att biträda lantbruksstyrelsen, som
bör tillkomma inspektören för lantmanna- och lanthushållsskolor, vara tillräckligt,
om dennes arvode bestämmes till 3 000 kronor. Arvodet komine
då att uppgå till enahanda belopp, som nu tillkommer folkhögskolinspektören,
vars rese- och förrättningsdagar under år 1916 uppgått till 39
dagar.

Arvodet till inspektören för lantbruksskolorna synes efter det antal
rese- och förrättningsdagar (29) att döma, som i medeltal tagits i anspråk
för inspektionen av dessa skolor och i betraktande av att denne inspektör
i olikhet med inspektören för lantmannaskolorna icke skulle åläggas tjänstgöringsskyldighet
inom lantbruksstyrelsen lämpligen kunna sättas till 1 250
kronor.

Rörande frågan om det arvode, som bör tillerkännas inspektrisen

10—182561.

av undervisningen vid lanthushållsskolorna, vilja vi erinra därom, att det
ovannämnda inspektris i folkskolöverstyrelsen tillkommande arvode, såsom
tidigare nämnts, utgår med 750 kronor per år och att, enligt vad vi inhämtat,
det antal rese- och förrättningsdagar, som den henne åliggande inspektion
tagit i anspråk under åren 1915 och 1916, i medeltal uppgått till 35 dagar.

Någon säker utgångspunkt för bedömandet av det antal rese- och
förrättningsdagar, som kan komma att åtgå för inspektion av undervisningen
vid lanthushållsskolorna, är emellertid svårt att erhålla, alldenstund denna
för närvarande ofta sker i samband med inspektion av lantmannaskola. I
betraktande dock av lanthushållsskolornas antal (31 med sammanlagt 51
kurser) torde, även om, såsom antagas kan, icke alla skolor komma att
årligen besökas, rese- och förrättningsdagarnas antal lämpligen kunna jämställas
med det för inspektrisen i folkskolöverstyrelsen ovan angivna. I.
överensstämmelse härmed anse vi, att arvodet till inspektrisen för undervisningen
vid lanthushållsskolor bör sättas till 750 kronor.

I detta sammanhang vilja vi vidare erinra därom, att en omläggning,
på sätt ovan föreslagits, av inspektionen av den lägre lantbruksundervisningen
torde så mycket lättare låta sig genomföras från och med
år 1919, som de av Kungl. Maj:t å nuvarande inspektörsbefattningar meddelade
förordnanden då utgå.

Vid bifall till vad vi i nu förevarande avseende föreslagit, skulle
ovan tidigare omförmälda anslagspost å 5 000 kronor till inspektion av
den lägre lantbruksundervisningen komma att tagas i anspråk på följande
sätt:

arvode till 1 inspektör för lantbruksskolor .... kr. 1 250

» till 1 inspektör för lantmanna- och lanthus hållsskolor

(de senare med undantag av

undervisningen)............» 3 000

* till 1 inspektris för undervisningen vid lanthushållsskolor
.............» 750

Summa kr. 5 000

Vid behandlingen av spörsmålet rörande den erforderliga stadigvarande
personalen å lantbruksbyrån, vartill vi nu övergå, hava vi utgått
från att sårskilt statskonsulenternas och inspektörernas för den lägre lantbruks
lind er visningen biträde vid behandlingen av vissa till denna byrå
hörande ärenden skulle, på sätt här ovan antytts, vara att påräkna.

Oavsett de arbetskrafter, vilka sålunda beräknats kunna tillföras
lantbruksbyrån, torde emellertid en utökning av den å byrån stadigvarande P^onai^med
anställda personalen vara erforderlig. Härvid torde med visst fog kunna daglig tjänstgöras
den invändningen, huruvida icke genom biträde av statskonsulenterna 9 9

och inspektörerna för den lägre lantbruksundervisningen den ifrågavarande
byrå för närvarande åvilande arbetsbörda skulle i så väsentlig grad reduceras,
att ytterligare ökad arbetskraft skulle göras obehövlig. Till bemötande
av en sådan invändning vilja vi framhålla att, enligt vad vi erfarit, har
för ett nödtorftigt medhinnande av handläggningen av de till lantbruksbyrån
hörande ärenden överdirektören själv nödgats direkt handlägga
vissa större sådana. Och synes detta hava skett i så stor utsträckning,
att överdirektörens tid torde hava tagits i anspråk härför i lika hög
grad som för utförande av på honom i egenskap av ämbetsverkets chef
ankommande arbete, ett missförhållande som det måste vara en angelägenhet
av vikt att avhjälpa. Med den arbetsmängd, som måste åvila
chefen för ett ämbetsverk med sådan omfattande verksamhet som lant bruksstyrelsen,

torde nuvarande tillståndet uti ifrågavarande avseende

icke längre kunna upprätthållas utan skada för ämbetsverkets funktioner.

Vid den nu ifrågasatta omorganisationen av lantbruksstyrelsen bör därför,
enligt vårt förmenande, överdirektören befrias från varje åliggande, som icke
på grund av dess egen natur tillhör ämbetsverkets chef. I betraktande
härav och med hänsyn jämväl till den omständigheten, att man för framtiden
med den starka utveckling, som lanthushållningen av allt att döma

går till mötes, nödvändigtvis måste räkna med att ifrågavarande byråchefs
tid i betydligt större utsträckning än hittills kommer att tagas i anspråk
för inspektionsresor o. dyl., inses till fullo behovet av ytterligare ökad
arbetskraft å lantbruksbyrån.

Först framträder då såsom ett ofrånkomligt behov, att byråchefen

befrias från en avsevärd del av det detaljarbete med de löpande ärendena,
varav hans tid nu i allt för hög grad tages i anspråk, ävensom att han
beredes tillräcklig och pålitlig saklig hjälp vid förberedande av större
ärenden. Då för detta ändamål närmast torde erfordras en mera kvalificerad
fackutbildad person, synes å byrån böra uppföras en tjänsteman i
andra lönegraden (5 800 kronor) med agronomutbildning. Ett ytterligare
skäl, som påkallar anställande av en sådan tjänsteman, torde vara att byråchefen
endast därigenom kan bli satt i tillfälle att med'' den ingående
kännedom, han under sin tjänstgöring förvärvar om jordbrukets utvecklingsmöjligheter,
taga initiativ till åtgärder för jordbrukets och de olika
binäringarnas ytterligare främjande.

Åt denne tjänsteman, vilken sålunda borde erhålla ställning av
byråchefens närmaste man och ställföreträdare, synes jämväl kunna uppdragas
att vid förefallande behov efter styrelsens bestämmande självständigt
föredraga vissa ärenden. Ifrågavarande befattningshavare torde lämpligen
kunna benämnas byrådirektör.

Den formella kompetensen för byrådirektören å ifrågavarande byrå
anse vi i betraktande av de uppgifter, som skulle tillkomma honom, höra
vara densamma som för närvarande gäller beträffande byråchefen eller att
hava avlagt avgångsexamen vid högre allmänt läroverk samt fullständigt
och med goda vitsord genomgått ett av rikets lantbruksinstitut och vara
erkänt kunnig och förfaren i lanthushållning

I förbigående anse vi oss böra i detta sammanhang erinra därom,
att chefen för jordbruksdepartementet jämlikt nådigt beinjmdigande den 3
juli 1917 tillkallat särskilda sakkunniga för verkställande av utredning
och avgivande av förslag i fråga om de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas
för främjande av trädgårdsskötseln, företrädesvis bland mindre jordbrukare
och lägenhetsinnehavare, och att vi med nämnda sakkunniga, vilka
det jämlikt nådig föreskrift ålåge att i frågor, som hade sammanhang
med den åt oss anförtrodda utredning, samråda med oss, den 20 oktober
1917 haft gemensamt sammanträde. Vid detta sammanträde framgick, att
bemälda sakkunniga hade för avsikt att föreslå ett flertal nya åtgärder för
trädgårdsskötselns höjande ävensom såsom en följd härav förstärkning
av lantbruksstyrelsens arbetskrafter, men att något definitivt förslag då

icke förelåg. Icke heller därefter hava vi erhållit del av något förslag i
nämnda avseende.

Vid sådant förhållande hava vi vid beräknande av de inom lantbruksstyrclsen
erforderliga arbetskrafterna mast utgå från den nuvarande
ordningen för trädgårdsärendenas handläggning därstädes.

För anställande å byrån av agronoinutbildade amanuenser torde, fort-*
farande böra beräknas ett belopp, motsvarande det till de för närvarande
å byrån anställda amanuenserna anvisade, eller 6 000 kronor. I amanuensernas
uppgift torde böra ingå att biträda vid det, på sätt ovan framhållits,
mycket krävande och tidsödande arbetet med redigering av styrelsens årsberättelse,
för vilket arbete, såsom jämväl ovan antytts, torde ertordras
ökad arbetskraft, ävensom att i övrigt efter byråchefens närmare bestämmande
utföra å byrån förekommande lämpliga arbeten.

Åt lantbruksstyrelsen torde böra lämnas rätt att under härför
lämplig tid bevilja sådan befattningshavare semester under en tid av högst
en månad årligen.

Vidkommande den för utförande av byråns egentliga kansliarbete
erforderliga personalen hava vi för avsikt att längre fram upptaga frågan
om den för samma ändamål erforderliga personalen beträffande samtliga
styrelsens byråer.

Ag-rikulturtekniska byrån.

Handläggningen inom den centrala statsförvaltningen av sådana vattenavledningsärenden,
vilka avse lån ur odlingslånefonden eller statsbidrag mngsareniutan
återbetalningsskyldighet, vare sig från norrländska avdikningsanslaget gare handeller
allmänna avdikningsanslaget, ävensom ärenden avseende företag, som la99mn9-understöd från de tidigare av riksdagen beviljade anslag, vilka numera
ersatts av ovannämnda bägge avdikningsanslag, tillhörde intill år 1915
i regel väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen gemensamt.

Sålunda skulle till varje företag uppgjord plan och kostnadsförslag,
efter undergången granskning i båda dessa ämbetsverk, med gemensamt
underdånigt utlåtande underställas Kung!. Maj:ts prövning. I avseende å
företag, från vilket lån från odlingslånefonden beviljats, tillhörde det lantbruksstyrelsen
att gemensamt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämma
tiden, inom vilken företaget skulle vara fullbordat. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade däremot att ensam upprätta förslag till kontrakt
och säkerhetsförbindelse angående varje företag samt granska inkommande
sådana kontrakts- och säkerhetshandlingar, varjämte det skulle ankomma
på sistnämnda styrelse att beträffande lån från odlingslånefonden utfärda
intyg för lyftande av beviljat lån ävensom i fråga om avdikningsan
slagen medgiva förlängning i den uti kontraktet bestämda arbetstiden.
Varje företag stod under kontroll av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beträffande vattenavledningen och av lantbruksstyrelsen rörande odlingen,
där sådan förekom, likasom vederbörande myndighet ägde besluta om
godkännande av den del av arbetet, "som stod under dess kontroll.

Ifrågavarande ärenden, i vad de angingo berörda båda ämbetsverks
gemensamma handläggning, föredrogos efter inom ämbetsverken var för
sig verkställd granskning vid gemensamt sammanträde i regel av den lantbruksstyrelsens
ledamot, som ursprungligen kallats överingenjör men numera
benämnes byråchef för agrikulturtekniska ärenden. I

Inom lantbruksstyrelsen.

I den mån, på sätt ovan antytts, hithörande ärenden ankom mo på
lantbruksstyrelsens uteslutande handläggning, ålåg föredragningen av dessa
nämnda byråchef, liksom denne jämväl hade att föredraga frågor angående
lantbruksingenjörerna, extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna,
ävensom andra agrikulturtekniska ärenden.

Något tekniskt utbildat biträde åt denne byråchef, avsett att gå honom
tillhanda vid utförandet av hans tjänsteåligganden, speciellt vid granskning
av arbetsplaner och kostnadsförslag till arbetsföretag av ifrågavarande slag,
fanns ursprungligen icke upptagen i styrelsens stat. Under den första tide°n
efter styrelsens inrättande var sådant biträde också mindre behövligt, enär
dels de fonder, ur vilka lån och anslag utgingo, voro avsevärt mindre än de
senare blevo, och dels den första grundläggande utredningen av berörda

ansökningsärenden med därtill hörande vidlyftig siffergranskning då ägde
ram inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilket ämbetsverk, såsom ovan
nämnts, intill år 1915 hade att gemensamt med lantbruksstyrelsen handlägga
ärenden av ifrågavarande slag.

Småningom ökades emellertid högst betydligt anslagen till understödjande
av vattenavledningsföretag och därmed även antalet ansökningar med
tillhörande planer in. in., som borde undergå granskning. Lantbruksstyrelsen
måste därför till överingenjörens biträde under vissa tider årligen inkalla
en eller flera lantbruksstipendiater eller tillfälligt anställda särskilda ingenjörsbiträden.
Då det icke ansågs riktigt, att dessa stipendiater skulle
för sitt obetydliga arvode, vilket från och med 1875 utgick med 1 000
kronor, men sedermera ökats till 1 800 kronor, åläggas att utan särskild
gottgörelse uppehålla sig i Stockholm, samt ersättning i varje fall måste
beredas de särskilt anlitade främmande ingenjör sbiträdena, vållade dessa
åtgärder vissa utgifter, vilka till en början kunde bestridas från styrelsens
expensanslag. Småningom blev detta icke längre möjligt, utan an
visade Kungl''. Maj:t särskilda medel därtill, vilka, sedan jordbruksdepar-•
tementet upprättats, intill år 1913 utgått från det under nionde huvudtiteln
uppförda anslag till extra utgifter. Därefter anvisade riksdagen på
framställning av Kungl. Maj:t för ändamålet anslag å extra stat. För år
1914 tillgängliga medel uppgingo sålunda till 8 875 kronor.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen handlades vattenavledningsärendena
ifråga, vad det tekniska granskningsarbetet beträffade, å styrelsens
tekniska0 byrå, samt i fråga om kontrakt och säkerhetsförbindelser
in. m. av den styrelsens ledamot, som benämndes byrådirektör.

För åstadkommande av förenkling och besparing av arbetskrafter vid
vattenavledningsärendenas handläggning överflyttades emellertid, jämlikt
statsmyndigheternas beslut 1914, från och med år 1915 ifrågavarande
ärenden med vissa i instruktionen för lantbruksstyrelsen angivna undantagsfall
till handläggning av uteslutande lantbruksstyrelsen. I sammanhang
härmed uppfördes i lantbruksstyrelsens stat en ny befattningshavare med
benämning byrådirektör. Denne skulle tillika vara ledamot av styrelsen.
Byrådirektören skulle i första hand övertaga den befattning med ifråga -

Inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Vattenav lednings ärendenas nuvarande handlägg ning.

varande ärenden, som förut tillkommit byrådirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt den för lantbruksstyrelsen gällande instruktion
uppdrogs sålunda åt denne befattningshavare att såsom föredragande i lantbruksstyrelsen
handlägga sådana ärenden beträffande statsunderstödda vattenavledmngs-,
avdiknings- och odlingsföretag, som anginge kontrakt och säkerhetsförbindelser,
ändring i fastställd tid för arbetets utförande, utbetalningar
av statsmedel samt besiktningar och syner ävensom att ansvara för uppsättningen
av expeditioner i de av honom föredragna mål och ärenden.
Av dessa göromål beräknades allenast hälften av den nye befattningshavarens
i lantbruksstyrelsen tid komma att tagas i anspråk. I anledning
harav och då kanslibyråchefen, i vars åliggande bland annat ingick att
ansvara för uppsättning och granskning av samtliga från styrelsen utgående
expeditioner, redan då var i stort behov av lindring i den honom
åvilande arbetsbördan, uppdrogs åt byrådirektören att jämväl svara för
uppsättningen av expeditionerna till de agrikulturtekniska ärendena. Dessutom
skulle byrådirektören bereda frågor rörande ändring i fastställd plan
•till statsunderstött företag samt i övrigt efter styrelsens bestämmande
biträda byråchefen för agrikulturtekniska ärenden vid handläggning av
denne åliggande göromål. Slutligen ålåge byrådirektören att föra åtskilliga
förteckningar och liggare samt granska till arkivet inkommande avskrifter
av kopior av handlingar och ritningar m. m.

Beträffande den rent tekniska granskningen av inkomna planer och
kostnadsförslag, vilken, på sätt ovan nämnts, förut handhafts av nämnda
båda styrelser gemensamt, övertogs denna vid omflyttningen ifråga av
lantbruksstyrelsens agrikulturtekniska byrå.

Såsom tidigare framhållits verkställdes före överflyttandet till lantbruksstyrelsens
uteslutande handläggning av vattenavledningsärenden ifrågavarande
granskangsarbete av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
var för sig. överflyttandet medförde givetvis så till vida
en^ förenkling i arbetet, att ärendena icke längre behövde sändas de båda
ifrågavarande ämbetsverken emellan, varigenom ett ärendes avgörande
genom dröjsmål från det ena eller andra ämbetsverkets sida kunde undvikas.
A andra sidan kunde samtidigt icke helt bortses från den större trj-gghet
och säkerhet i granskningsarbetet, som var förhanden därigenom att gransk -

ningen utfördes av två ämbetsverk oberoende av varandra. Det visade sig
också, att efter berörda överflyttning vissa viktigare detaljgranskningar,
från att först hava utförts av en lantbruksstipendiat eller annat tillfälligt
ingenjörsbiträde, därefter i erforderliga delar måste undergå kontroll av en
mera kvalificerad person under byråchefen. Denne senares övriga uppgifter
tillät honom helt naturligt icke att lägga handen vid alla granskningsarbeten,
utan nödgades han i sådant hänseende i stor utsträckning lita
till sina biträden. En kontrollgranskning visade sig med andra ord fortfarande
i viss mån av nöden. Detta föranledde i sin ordning ökat behov
av ingenjörsbiträden å styrelsens agrikulturtekniska byrå. I statsverkspropositionen
till 1914 års senare riksdag sammanställdes kostnaderna för
ingenjörsbiträde inom lantbruksstyrelsen på följande sätt:

	Antal	Arvode	Summa
	mån.	per mån.	kr.
Extra lantbruksingenjörer . .	.....12	250	3 000
Lantbrnksstipendiater1 . . .	..... 8	200	1600
D:o . . .	..... 6	150	900
Extra ingenjörer......	.....10	300	3 000
	—	—	8 500
Kvinnligt ingenjörsbiträde	.....12	125	1500
	Tillhopa 48	—	10 000

I ''enlighet härmed är i den av riksdagen år 1914 godkända staten
för lantbruksstyrelsen upptagen en anslagspost å 10 000 kronor till ingenjörsbiträden
å den agrikulturtekniska byrån.

Redan år 1915 visade det sig omöjligt att med de tillgängliga medlen
bedriva granskningsarbetet på ett sådant sätt, att de för året disponibla
understödsmedlen till vattenavledningsföretag kommo att fullt tagas i anspråk.
Vidare hade den tid, som krävdes för granskning av planer, till
vilkas utförande medel sökts från allmänna avdikningsanslaget, vida överstigit
den beräknade. Detta föranledde, att riksdagen på framställning

1 I lantbruksstipendiaternas utbildning ingår numera en obligatorisk tjänstgöring i
lantbruksstyrelsen av 6 månader.

11—162561.

av Kungl. Maj:t för vart och ett av de följande åren för ändamålet anvisat
medel jämväl å extra stat.

För år 1916 uppgick det extra anslaget till 5 000 kronor, för år
1917 till 10 000 kronor och uppgår det för år 1918 till 10 000 kronor.

Ingenjörsbiträdena, däribland ett kvinnligt, hava under följande antal
arbetsmånader, räknade i avjämnade hela månader, varit å byrån anställda.

År.	Antal män.		Arv	oden
Frän extra anslag.	Från anslag i lantbruks-styrelsens stat.	Från anslag i staten för lantbruksingen-jörer, extra lant-bruksingenjörer och lantbruksstipen-diater. 1	Samma.
1914.........	48	10 500: —		2 450: —	12 950: —
1915.........	49	—	10 000: —	1 650: —	11 650: -
1916.........	74	2 089: 48	10 000: —	3 050: -	15 139: 48

Granskningsarbetena å agrikulturtekniska byrån hava under år 1916
till följd av bristande tillgång på extra lantbruk singenjörer eller tillräckligt
kvalificerade lantbruksstipendiater till huvudsaklig del måst verkställas
av extra biträdande ingenjörer, vilka varit fullt upptagna av detta arbete.
Samma har förhållandet varit under år 1917 och torde med all sannolikhet
komma att bliva även under år 1918.

För sistnämnda år tillgängliga medel till anställande av ingenjörs-*
biträden inom lantbruksstyrelsen hava beräknats komma att användas på
följande sätt:

1 Lantbruksstipendiaterna åtnjuta nämligen ett årligt arvode av 1 800 kronor från
denna stat. Under tjänstgöring inom lantbruksstyrelsen erhålla de därutöver jämlikt statsmakternas
beslut ersättning med 150, 200 eller 250 kronor pr månad, allt efter deras föregående
tjänstgöring. Denna ersättning utgår från de till ingenjörsbiträden inom lantbruksstyrelsen
anvisade medel.

tillfälliga redan inövade extra ingenjörer......kr. 8 000

lantbruksstipendiater............... » 2 400

ytterligare ingenjörsbiträden............ »3 100

kvinnligt ingenjörsbiträde............. » 1 800 15 300

tillfälligt kvalificerat ingenjörsbiträde........kr. 4 500

samt för oförutsedda fall.............» 200 4 700

Summa kronor 20 000

Av de biträdande extra ingenjörerna hava två sedan sex år tillbaka
varit anställda under så stor del av dessa år, som varit möjligt med
till buds stående anslagsmedel. Förutom dessa två redan inövade ingenjörer
finnes sedan fyra år tillbaka anställt ett kvinnligt ingenjörsbiträde.
Övriga ingenjörsbiträden hava dels uttagits bland lantbruksstipendiaterna.
och dels måst sökas bland privata ingenjörer.

Ovannämnda två ingenjörer åtnjuta för närvarande ett arvode efter
4 000 kronor per år räknat. Vid bestämmande av ovannämnda anslag till
ingenjörsbiträden inom lantbruksstyrelsen har för det kvinnliga ingenjörsbiträdet
beräknats ett årligt arvode av 1 800 kronor.

A agrikulturtekniska byrån finnes härjämte anställt ett kvinnligt
biträde med ett årligt arvode av 1 200 kronor, avlönat från av riksdagen
å extra stat anvisat anslag till andra extra biträden inom lantbruksstyrelsen
än ingenjörsbiträden.

Redan från början visade det sig nödvändigt att å byrådirektörens
avdelning anställa särskilda biträden. För närvarande finnas där anställda
tre kvinnliga sådana. Ett av dessa uppbär ett årligt arvode av 1,500
kronor, under det de två övriga åtnjuta vardera ett arvode av 1 200 kronor
årligen. Jämväl dessa arvoden utgå från särskilda av riksdagen å extra
stat för ändamålet anvisade medel.

Enligt den för lantbruksstyrelsen nu gällande instruktion av den 23
december 1914 höra till byråchefens för agrikulturtekniska ärenden handläggning
dels ärenden rörande vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag
med undantag av de, som tillhöra byrådirektörens handläggning,

dels ärenden angående lantbruksingenjörerna, extra lantbruksingenjörerna
och lantbruksstipendiaterna, varförutom tillkommer ett stort antal utredningar
i agrikulturtekniska ärenden, som av Kungl. Maj:t remitteras
till lantbruksstyrelsen eller som av andra ämbetsverk kommuniceras styrelsen.

Bemälde byråchef har därjämte, i den mån hans övriga göromål
det tillåta, att utöva den styrelsen tillkommande tillsyn över med statsmedel
understödda företag av nu ifrågavarande slag. För fullgörande
härav äger han att efter inhämtande av chefens tillstånd företaga tjänsteresor.

För byrådirektören enligt samma instruktion åliggande uppgifter
har här ovan redogjorts.

Sammanförande
av ~ ~ "o

byrådirek- den och byrådirektören åvilande arbetsuppgifter framgår, att dessa i
delning med fall ligga varandra mycket nära och hava många beröringspunkter.

agrilydtur teknislca byrån.

Av en jämförelse mellan de byråchefen för agrikulturtekniska ären flera

Er -

farenheten har också givit vid handen, att det allt emellanåt varit nog så
svårt att i det speciella fallet bestämma gränserna för den enes och den
andres verksamhetsområde. I betraktande av att ifrågavarande befattningshavare
båda äro ledamöter av styrelsen och i denna egenskap givetvis gent
emot varandra intaga en jämförelsevis självständig ställning inses, att
svårigheter i berörda avseende lätt kunna uppstå. Vidare är att märka,
att byrådirektören för fullgörande av den på honom i egenskap av ledamot
i styrelsen ankommande uppgift att på eget ansvar föreslå de belopp,
varmed statsunderstöd till ett företag vid viss tidpunkt skall utbetalas,
ständigt nödgas stå i närmaste förbindelse med vederbörande lantbruksingenjörer
för erhållande av vissa uppgifter till ledning härför och i många
fall måste- infordra kompletterande upplysningar i sådant avseende. Då
nu lantbruksingenjörerna, på sätt ovan nämnts, sortera under byråchefen
för agrikulturtekniska ärenden, kommer byrådirektören givetvis att intaga
en olämplig mellanställning, under det att lantbruksingenjörerna samtidigt
å sin sida kunna erfara en viss känsla av dubbelt förmanskap.

Dessa skäl tala för sammanförande av byråchefens och byrådirektörens
funktioner. Ett ytterligare skäl härför synes oss vara, att en bättre

arbetsfördelning därigenom skulle kunna åvägabringas. Särskilt tänka vi
härvid på lantbruksstipendiaternas arbeten, vilka för närvarande utföras
uteslutande å byråchefens avdelning. Det synes nämligen vara av stor
vikt, att dessa under utbildning varande yngre personer varda satta i
tillfälle att inhämta kännedom jämväl om de arbeten, som nu utföras å
byrådirektörens avdelning.

Det vill vid angivna förhållande synas, som om överinseendet och
ledandet av jämväl de byrådirektören för närvarande åvilande uppgifter
rörande vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag lämpligast borde
anförtros åt byråchefen för agrikulturtekniska ärenden såsom varande den
främste representanten för lantbruksstyrelsens ifrågavarande verksamhetsområde.
Detta innebär naturligen icke, att en tjänsteman i den grad,
som den nuvarande byrådirektören innehar, skulle på så sätt göras obehövlig.
Den ifrågasatta omläggningen skulle allenast medföra, att befattningshavarens
ställning av ledamot icke längre tarvades. Några svårigheter
beträffande en sådan omläggnings genomförande torde heller icke
komma att möta, alldenstund byrådirektörsbefattningen för närvarande
endast uppehälles på förordnande.

Vid behandlingen här nedan av spörsmålet rörande de för vattenavledningsärendenas
handläggning inom lantbruksstyrelsen erforderliga arbetskrafter
torde man därför böra utgå ifrån, att samtliga dessa ärenden komma
att förläggas till en byrå under gemensam ledning av byråchefen för
agrikulturtekniska ärenden.

Med fasthållande härav torde emellertid ur synpunkten av arbetets
mest fördelaktiga bedrivande en viss uppdelning av byråns arbete huvudsakligen
efter arten av de göromål, som för närvarande handhavas av å
ena sidan byråchefen med de å byrån tjänstgörande ingenjörsbiträdena
och å andra sidan av byrådirektören, lämpligen böra bibehållas. Byrån
torde med andra ord i praktiken komma att arbeta på två avdelningar,
den ena representerande den rent tekniska sidan av ifrågavarande ärendens
handläggning, såsom granskning av arbetsplaner, kostnadsförslag m. in.
(tekniska avdelningen), och den andra med uppgift närmast att handlägga
sådana ärenden av ifrågavarande art, som angå kontrakt och säkerhetsförbindelser,
utbetalningar av statsmedel m. m. (kamerala avdelningen).

Såsom huvudregel torde man nämligen ur synpunkten av arbetets mest
fördelaktiga bedrivande böra sträva därefter, att arbetet uppdelas efter
dess olika art, så att icke en och samma person får att utföra än det
ena och än det andra slaget av arbete.

Byråns båda avdelningar torde lämpligast behandlas var för sig.

Tekniska

avdelningen

Vid överflyttandet till uteslutande handläggning inom lantbruksstyrelsen
av de ärenden, som med ett gemensamt namn kunna kallas
vattenavledningsärenden, förutsattes ökat ingenjörsbiträde å agrikulturtekniska
byrån. Särskilt tänkte man sig, att detta skulle ske genom anställandet
därstädes av en extra lantbruksingenjör. Så blev också fallet;
men icke mer än tre månader därefter förordnades den extra lantbruksingenjören
såsom förste innehavare av ovanberörda byrådirektörsbefattning.
På grund av vakanser inom lantbruksingenjörskåren har därefter,
såsom redan tidigare antytts, någon annan extra lantbruksingenjör icke
varit att tillgå. Granskningsarbetet har sålunda måst utföras, naturligen
under överinseende av byråchefen, av uteslutande tillfälliga extra ingenjörer,
däribland visserligen, såsom tidigare angivits, ett kvalificerat ingenjörsbitäde
samt lantbruksstipendiater. Att detta emellertid är ett betänkligt
missförhållande, som snarast måste rättas, torde vara ofrånkomligt.

Det kan med säkerhet förväntas, att de ifrågavarande bvrå ålio--gande arbetsuppgifter, vilka redan för närvarande nått en mycket stor
omfattning, i fortsättningen komma att i än högre grad ökas. På grund
av det av statsmakterna år 1916 fattade beslut om ändring i de för åtnjutande
av bidrag från allmänna avdikningsanslaget och norrländska avdikningsanslaget
gällande bestämmelser därhän, att bidrag kan erhållas
jämväl för utdikning av redan odlad jord, torde en väsentlig ökning i inkommande
ansökningar och därmed i den byrån åvilande arbetsmängden
komma att göra sig gällande. Därjämte torde en avsevärd ökning i arbetet
komma att förorsakas därav, att norrländska avdikningsanslaget, från att
för år 1916 hava utgjort 1 500 000 kronor, för åren 1917 och 1918 bestämts
till 1 900 000 kronor för vartdera året.

För ernåendet under sådana förhållanden av bästa möjliga arbetsresultat
torde vara ofrånkomligt, att de biträdande arbetskrafterna å den
blivande tekniska avdelningen å ifrågavarande byrå givas mera fasta former.

Den ursprungliga tanken på att organisera den biträdande ingenjörspersonalen
å agrikulturtekniska byrån uteslutande medelst tidvis inkallande
till tjänstgöring därstädes av extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater
torde sålunda med hänsyn till den av allt att döma mycket
osäkra tillgången, åtminstone för en längre tid framåt, på lämpliga sådana
arbetskrafter icke kunna helt vidhållas.

I det föregående har framhållits, hurusom efter vattenavledningsärendenas
överflyttande på enbart lantbruksstyrelsen vissa detaljgranskningar
i regel måste kontrolleras av en mera kvalificerad person.

För utförande av i huvudsak nämnda kontrollarbete torde å den
tekniska avdelningen såsom byråchefens närmaste biträde böra å ordinarie
stat anställas en mera kompetent fackutbildad ordinarie tjänsteman i andra
normalgraden med benämning förste byråingenjör. Berörda kontrollarbete
torde, enligt vad som från lantbruksstyrelsen inhämtats, komma att i det
närmaste upptaga en sådan befattningshavares hela tid. Den tid, som för
honom ej bleve till fullo upptagen härav, vore välbehövlig till beredande
av andra agrikulturtekniska ärenden och remisser. Någon tid övrig att
syssla med den första detaljgranskningen av arbetsplanerna kunde däremot
denne person icke beräknas få, åtminstone icke i någon nämnvärd omfattning.

Genom anställande av en sådan tjänsteman skulle byråchefen till
sitt förfogande erhålla ett biträde, varigenom erforderlig kontinuitet
i granskningsarbetet kunde upprätthållas, något som synes oundgängligen
nödvändigt för att arbetet skall kunna bedrivas på ett med hänsyn till de
stora uppoffringar från statens sida, varom här är fråga, fullt tillfredsställande
sätt.

Beträffande åter den första detaljgranskningen och därmed sammanhängande
arbeten å de planer, för vilkas utförande lån eller anslag sökes,
torde, enligt inom lantbruksstyrelsen verkställda beräkningar, härför för
närvarande krävas en sammanlagd arbetstid av 64 månader per år.
Av de sålunda erforderliga arbetskrafterna, vilka, på sätt ovan framhållits,
hittills i regel utgjorts av tidvis inkallade lantbruksstipendiater och
tillfälligt anställda privata ingenjörer samt ett extra kvinnligt ingenjörsbiträde,
torde för vinnande av mera stadga i arbetet två ingenjörer och

det kvinnliga ingenjörsbiträdet böra stadigvarande anställas. Härigenom
skulle, om för en var av dessa befattningshavare beräknas en månads
semester, erhållas en ständigt tillgänglig arbetskraft, motsvarande sammanlagt
33 månader per år. Övrig erforderlig arbetskraft torde närmast böra,
såsom hittills, fyllas genom inkallande av eventuellt tillgängliga extra lantbruksingenjörer
och lantbruksstipendiater samt, om så erfordras, genom
anställande jämväl av tillfälliga ingenjörer. Numera vunnen erfarenhet
torde hava givit vid handen, att det kvinnliga ingenjörsbiträdet kommer
att under alla förhållanden bliva erforderligt, varför denna befattningshavare
synes böra uppföras å ordinarie stat.

Vad däremot de båda ingenjörerna beträffar, synes förhållandet vara
ett annat. Den för närvarande rådande ovissheten rörande möjligheten
att framdeles tillgodose den ifrågavarande båda befattningshavare motsvarande
arbetskraften genom inkallande av extra lantbruksingenjörer och
lantbruksstipendiater torde nämligen tala mot dessa befattningars uppförande
såsom ordinarie tjänster. Härtill kommer att ifrågavarande medel till
vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag endast anvisas å extra stat.

Nämnda befattningshavare synas sålunda enligt vårt förmenande
böra av lantbruksstyrelsen förordnas tillsvidare. Deras arvode torde böra
bestämmas till belopp, motsvarande den med ordinarie tjänst i första normalgraden
förenade avlöning, eller 4 000 kronor för år med rätt för samma
tjänsteman att åtnjuta en månads semester.

Åt såväl bemälde förste byråingenjör som sistnämnda båda ingenjörer
borde jämväl kunna uppdragas att verkställa vissa besiktningar,
avsyningar och inspektioner å vattenavleduingsföretag ute i landet. Härigenom
skulle nämligen tillfälle beredas dem att komma i en för deras
arbete å tjänsterummet synnerligen nyttig och välbehövlig beröring ined
det praktiska livet.

Till arvoden åt ifrågavarande ingenjörer ävensom för anställande
av ytterligare erforderliga ingenjörsbiträden torde, enligt av byråchefen
för agrikulturtekniska ärenden gjord beräkning, i lantbruksstyrelsens stat
böra upptagas ett belopp av 15 400 kronor enligt följande specifikation:

2 byråingenjörer å 4 000 kr...........

extra lantbruksingenjör under 6 mån. å 250 kr. .
lantbruksstipendiater under 12 mån. å 200 kr. . .

extra tillfälliga ingenjörer under 6 män. å 350 kr.
diverse biträden under ? mån.......•

8 000

1 500

2 400
2 100
1 400

Summa kronor 15 400

Skulle emellertid av lantbruksstyrelsen ifrågasatt ökning i allmänna avdikningsanslaget
på i runt tal 400 000 kronor för år 1919 vinna beaktande,
torde anslagsposten till ingenjörsbiträden hos lantbruksstyrelsen böra
undergå en förhöjning med 1 000 kronor.

Med den nu föreslagna anordningen med vissa stadigvarande anställda
ingenjörer skulle den stora fördelen vinnas, att kravet på kontinuitet
och stabilitet i granskningsarbetet bleve på ett väsentligen bättre
sätt än hittills tillgodosett. På samma gång skulle, synes det oss, innehavande
med gott vitsord under visst antal år av dessa befattningar
kunna bereda möjlighet till gynnsammare befordran inom lantbruksingenjörskåren.
Den betydelse ur rekryteringssynpunkt, som en sådan
anordning skulle medföra, torde sålunda icke heller böra förbises.

Såsom kompetens för innehavande av befattning såsom förste byråingenjör
å ifrågavarande avdelning anse vi böra stadgas lantbruksingenjörsutbildning.

Det kvinnliga ingenjörsbiträdets åliggande skulle såsom hittills vara
att utföra sådana arbeten av ifrågavarande art, vilka icke kräva ingenjörsutbildning
utan med fördel kunna anförtros åt ett kvinnligt biträde med
vana vid arealuträkningar och efter vissa grunder uppgjorda kostnadsförslag,
kostnadsfördelningar av här förekommande art, tillämpningen av vissa
allmänna formella bestämmelser angående ifrågavarande ärenden, kartritning,
arealberäkning, räknemaskins användande m. m.

Med hänsyn till det detta biträde åliggande arbete av särskilt kvalificerad
art torde hon böra uppföras i tredje biträdesgraden (2 000
2 400 kronor).

Vad därefter beträffar den kamerala avdelningen, så torde, på sätt
föreslagits i fråga om den tekniska avdelningen, såsom byråchefens biträde

12—162561.

Kamerala

avdelningen.

där böra anställas en kvalificerad, lantbruksingenjörsutbildad person. I
likhet med den nuvarande byrådirektören och den ifrågasatta förste byråingenjören
å den tekniska avdelningen synes denne befattningshavare höra
uppföras såsom tjänsteman i andra lönegraden. Liksom byråchefens närmaste
man å den tekniska byi’ån torde befattningshavaren i fråga böra
benämnas förste byråingenjör.

Självfallet torde den nu antydda uppdelningen av de båda förste
byråingenjörernas arbetsuppgifter icke få utgöra hinder för byråchefen att,
när han så med hänsyn till arbetets behöriga skötande finner lämpligt,
överlämna visst arbete från den ene till den andre av de ifrågavarande
båda avdelningarna. Lantbruksstipendiaterna torde under alla förhållanden,
på sätt redan ovan antytts, böra beredas arbete jämväl å den kamerala
avdelningen.

Åt ifrågavarande båda befattningshavare torde jämväl, enligt lantbruksstyrelsens
bestämmande, kunna uppdragas att självständigt föredraga
visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Såsom vikarie för byråchefen torde efter omständigheterna förordnas
den ene eller den andre av förste byråingenjörerna.

Beträffande de för utförande av det av byråns föredragning föranledda
kansliarbetet erforderliga arbetskrafter vilja vi hänvisa till vad
i sådant avseende här nedan föreslagits.

Den nu föreslagna fasta personalen å agrikulturtekniska byrån skulle
sålunda utgöras av

å tekniska avdelningen å kamerala avdelningen

ordinarie

1 förste byråingenjör.

ordinarie

1 förste byråingenjör.

1 kvinnligt ingenjörsbiträde (3 graden).

extra

2 byråingenjörer.

Anm. Härtill kommer under »Administrativa byrån och biträdande kanslipersonal»
för denna byrå beräknade 1 tredje gradens samt 2 andra och 1 första
gradens kvinnliga biträden.

Fiskeribyrån.

1 ovan omförmälda framställningar rörande fiskeriadministrationen Riksdagens

. . . • i j skrivelse a.

beröres den del av samma administration, vilken vi pa sätt inled- 1916 och
ningsvis omnämnts i detta vårt betänkande komma att upptaga till när- avgivna
mare behandling, endast i riksdagens skrivelse den 7 juni 1916. I yttranden.
anledning härav anse vi oss i detta sammanhang kunna lämna övriga
framställningar å sido.

I nämnda riksdagsskrivelse, som tillkom på grund av lika lydande
motioner i riksdagens båda kamrar, framhålles, att vissa olägenheter visat
sig förbundna med den nuvarande administrationen. I det väsentliga ville
motionärerna därvid göra gällande, att olägenheterna i fråga närmast vore
att tillskriva den lokala fiskeriförvaltningens bristfälliga och otillfredsställande
arbetsfördelning. I stället för den rådande decentraliseringen borde
träda en specialisering på skilda arbetsuppgifter, en omläggning, som med
nödvändighet krävde »en centralisering av administrationen, så att den
komme att bilda en central organisation, inom vilken de olika tjänstemännen
skulle hava att arbeta på skilda delar av tiskeriadministrationens
arbetsområde utan att vara bundna till särskilda distrikt».

Emellertid ha motionärerna även framhållit, att vissa förändringar
kunna tänkas erforderliga inom den nuvarande centrala administrationen.

Särskilt hänvisas till att den önskade utredningen borde kunna skänka
material för ett säkrare omdöme, huruvida en särskild styrelse vore erforderlig
eller om icke målet kunde på ett för staten billigare sätt nås genom
en centralisering med bibehållande av den nuvarande anordningen med
fiskeriförvaltningen lydande under lantbruksstyrelsen.

Vederbörande utskott vitsordade i sitt utlåtande över ifrågavarande
motioner, att vissa olägenheter vore förenade med den nuvarande organisationen,
och höll därför före, att, då frågan om vissa organisatoriska föranstaltningar
på området redan vore föremål för behandling, det av motionärerna
framförda kravet jämväl borde bliva föremål för behandling och
sakkunnigt beaktande i ändamål att få utrönt, i vad mån och på vilket

sätt de påstådda olägenheterna skulle kunna avhjälpas.

Utskottets hemställan om utredning blev efter kortare debatt bifallen
av båda kamrarna.

Verkställandet av den begärda utredningen uppdrogs ursprungligen
genom nådig remiss den 17 juni 1916 åt lantbruksstyrelsen, vilken remiss
emellertid sedermera återkallades, varefter ärendet överlämnades till de
sakkunniga.

I de med anledning av skrivelsens remiss till länsstyrelser, landsting
och hushållningssällskap inkomna yttrandena ha flertalet hörda myndigheter
och sammanslutningar ingått på såväl frågan om den centrala
som den lokala administrationens eventuellt önskvärda omläggning. I detta
sammanhang anse vi oss emellertid av ovan anförda skäl böra uteslutande
anföra, vad som i yttrandena framkommit rörande förstnämnda spörsmål.

Kungl. Maj:ts befallningshavande samt landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Blekinge län ha icke funnit förhållandena
för närvarande påkalla någon omorganisation, men antyda länsstyrelsen
och förvaltningsutskottet emellertid även lämpligheten av en möjligen behövlig
utvidgning av fiskeribyrån i lantbruksstyrelsen.

Hushållningssällskapet i Södermanlands län, i vars yttrande länsstyrelsen
instämt, framhåller uttryckligen önskvärdheten av fiskeriärendenas
fortsatta förblivande under lantbruksstyrelsens ledning.

Länsstyrelserna liksom hushållningssällskapen och landstingen i Uppsala
och Gottlands län ha icke ingått i närmare prövning av föreliggande
spörsmål.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västmanlands
län finna en omorganisation böra gå ut på bl. a. inrättande av
särskilda förvaltningar för havs- och insjöfisket, båda sorterande under
lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs
län understödja förslaget om inrättande av en särskild centralinstitution
för fiskeriadministrationen med skilda avdelningar för havs- och
insjöfisket i samband med distriktsindelningens upphävande inom den lokala
administrationen, utan att därvid närmare angiva den föreslagna institutionens
ställning till den nuvarande centrala förvaltningen och lantbruksstyrelsen.

1)3

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands
län uttala önskvärdheten av att en särskild från lantbruksstyrelsen
fristående fiskeristyrelse inrättas med skild administration för
havs- och sötvattensfiske.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner anledning föreligga att taga
i övervägande, huruvida icke inom den centrala myndigheten särskilda
målsmän borde finnas för såväl saltvattens- som färskvattensfisket. Medan
hushållningssällskapets förvaltningsutskott icke vill uttala sig för den i
motionen föreslagna omorganisationen, anser landstinget i nämnda län en
omorganisation enligt de i motionerna angivna riktlinjerna böra genomföras.

Landstinget i Malmöhus län framhåller, att det finnes starka skål
för den ifrågasatta centraliseringen samt att därvid en rationell uppdelning
av de båda intressegrupperna, saltvattens- och färskvattensfiske, möjliggöres.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott ansluter sig till förslaget
om eu egen fiskeristyrelse.

Älvsborqs södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser sötvattens-
och havsfiskets administration ovillkorligen böra skiljas, då i anhat
fall det förra alltid bliver tillbakasatt.

•Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner den nuvarande organisationen
tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar lämpligheten uti, att vid den
centrala fiskeriadministrationen anställas personer, som framför allt böra haya
sin verksamhet inriktad på utvecklingen av de särskilda slagen av fiske.
Huruvida detta bör leda till att denna centrala fiskeriadministration utbrytes
ur lantbruksstyrelsen och bildar ett särskilt verk eller om de nya
tjänstemännen skulle kunna inordnas i den nuvarande centrala organisationen,
förmenade länsstyrelsen böra underkastas en särskild undersökning.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det
möjligen vara nyttigt, men knappast absolut nödvändigt med skilda representanter
för havs- och sötvattensfisket i lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har skänkt sin anslutning till det av
hushållningssällskapets förvaltningsutskott avgivna yttrandet, vari framhålles,
att ett särskiljande av saltvattens- och färskvattensfisket med för
vartdera av dessa fisken specialiserade tjänstemän skulle vara av betydelse.

Historik.

Landstinget anser en omorganisation i den riktning, som i jordbruksutskottets
utlåtande antytts av förhållandena påkallad och ägnad att befordra
utvecklingen av landets fiske.

Länsstyrelsen i Örebro län anser ingen tvekan kunna råda därom,
att det skulle vara till gagn, om vissa ändringar i administrationen kunde
genomföras. Sålunda synes länsstyrelsen havsfisket och sötvattensfisket
böra erhålla var sin representant inom det centrala verket. Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, med vilket landstinget förenat sig, finner
det vara av den största betydelse, att fiskeriväsendet övertages och ledes
av en särskild styrelse med sina organ.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län hänvisar till ett från fiskeriintendenten
i distriktet infordrat utlåtande, vari denne gör gällande, att
en specialisering förutsätter en centralisering av fiskeriväsendet antingen
till att bilda en större avdelning inom lantbruksstyrelsen eller till en egen
central institution.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborps
län ansluta sig i huvudsak till av fiskeriassistenten Arvidsson avgivet
yttrande, vari påyrkas upprättande av en fristående fiskeristyrelse,
vars organisation närmare angives.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar landstingets och hushållningssällskapets
förvaltningsutskotts yttranden, vald betonas önskvärdheten
av att fiskeriärendena utbrytas från lantbruksstyrelsen och att en
särskild fiskeristyrelse upprättas. Det tillägges: »så länge fiskeriärendena
handläggas inom lantbruksstyrelsen, torde alltid fiskerinäringen bli behandlad
som en binäring till lantbruket. Så synes dock ej längre böra få ske».

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser att skäl förebringats för
inrättande av en särskild fristående fiskeristyrelse.

Innan vi emellertid ingå på att lämna en redogörelse för den enligt
vår uppfattning ändamålsenligaste anordningen av fiskerinäringens centrala
ledning, har det synts lämpligt i största korthet och i ett sammanhang
erinra om den ifrågavarande administrationens historiska tillkomst ävensom
om under tidernas lopp framställda viktigare förslag, som beröra den centrala
förvaltningens ordnande.

Först i jämförelsevis sen tid ha särskilda tjänstemän för uppsikten
över och vården av fisket förekommit i vårt land. 1 äldre tider ägde
hamnfogdarna en viss begränsad lokal befogenhet över fiskerinäringens
utövare. Det betydelsefulla bohusländska sillfisket erhöll senare en särskild
intendent, för vilken instruktion av kommerskollegium utfärdades år 1799.
Sedan fisket 1808 upphört på grund av sillens försvinnande från kusten,
förklarades denna tjänst av Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 23 maj
1821 skola stå obesatt i avbidan på rikligare fiske och genom beslut av
1823 års riksdag indrogs densamma. År 1855 beviljades åter medel till
avlöning åt en tillsyningsman för Göteborgs och Bohus läns fiskerier,
vilken, ända tills tjänsten vid den nya fiskeriadministrationens genomförande
år 1905 upphörde, sorterade under Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet. Samtidigt inrättades en befattning som undervisare i fiskodling
m. m. vid lantbruksakademien med uppgift, att i likhet med akademiens
övriga undervisare, tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar.

Lantbruksakademiens förvaltningskommitté fungerade vid denna tid
och allt framgent, tills den nuvarande lantbruksstyrelsen 1890 trädde i
verksamhet, som administrativ myndighet i ärenden rörande landets fiskerinäring
med undantag för havsfisket vid Bohuslän, som hörde under kommerskollegium.
Den särskillnad mellan saltvattens- och färskvattensfiske,
som utgör en av den norska fiskeriförvaltningens mest karakteristiska drag
och som även i Danmark i någon mån består, har sålunda kommit till ett
visst uttryck även i den äldre svenska organisationen.

Sedan erforderliga medel anvisats för ändamålet efter beslut av 1862
—1863 års riksdag, inrättades genom nådigt brev till lantbruksakademiens
förvaltningskommitté den 12 februari 1864 vid akademien en fiskeriintendents-
samt en första och en andra fiskeriassistentsbefattning.

Dittills hade efter beslut av 1856—1858 och 1859—1862 års riksdagar
ett årligt anslag å 1 000 rdr ställts till akademiens förfogande
för utförande av undersökningar rörande fiskerierna såväl vid Östersjöns
kuster som synnerligast i sötvattnen inom riket. Nu förordade
emellertid akademien ett av prof. S. Lovén väckt förslag om åtgärder i
ett sammanhang, vilka med större säkerhet skulle leda till fiskeriernas förbättring.
Enligt detta skulle vården av och tillsynen över fisket uppdra -

gas åt en intendent, vars verksamhet borde omfatta »att utföra en vetenskaplig
undersökning av fiskerierna, att föreslå och vidtaga åtgärder till
fiskets förbättrande, särdeles genom fiskodling i förening med fiskens fredande
genom plantering eller ledning av värdefulla Åskslag i passande
vatten, genom anläggning av fiskparker och fiskdammar samt genom införande
av förbättrade fiskdon och redskap».

Närmast under intendenten skulle ställas en assistent, som särskilt
skulle hava sig anförtrodd ledningen av en huvudstation för fiskodling
varest personer från hela riket kunde erhålla praktisk handledning i anläggning
och skötsel av sådana anstalter samt undervisning i olika slags
fiske med vad till dess vård och förbättring hörde. Den andre assistenten
skulle vara medhjälpare åt den förste, med särskilt uppdrag att resa till
de orter, där hans närvaro för dylikt ändamål önskades. Kungl. Maj:t upptog
detta förslag, vilket ock av riksdagen bifölls. Enligt samtidigt godkänd
stat skulle intendenten i lön åtnjuta 2 000 rdr, varjämte ett belopp av 1 500
rdr anslogs till hans resor. Assistenterna erhöllo 1 500 resp. 1 000 rdr
i lön samt vardera ett anslag å 500 rdr till resekostnader. Samtidigt beviljades
till försöksverksamheten 1 000 rdr årligen samt till upprättande
av en kläckningsanstalt engångskostnader 500 rdr. Därmed upphörde att
utgå dels anslaget å 1 000 rdr till vetenskapliga undersökningar, dels
anslaget å 1 500 rdr till en särskild undervisare i fiskodling. Förhöjda
löner beviljades av 1869 och 1874 årens riksdagar.

Den närmare arbetsfördelningen mellan de olika tjänstemännen fastställdes
i instruktion den 8 november 1867.

Fiskeriintendenten skulle utföra de grundläggande vetenskapliga
undersökningarna och försöken samt avgiva utlåtanden i fiskerifrågor, förste
assistenten skulle handhava fiskodlingen, i synnerhet av laxartade Åskslag,
samt undervisa andra däri, medan andre assistenten skulle verkställa de
av intendenten anvisade åtgärderna till fiskeriernas förbättrande. Denna
i och för sig utmärkta arbetsfördelning kunde emellertid icke länge upprätthållas.
I samma mån som antalet ärenden, varöver fiskeriintendenten
skulle avgiva utlåtanden, växte, blev det nödvändigt att använda fiskeriassistenten
till att utföra härför nödiga undersökningar. Uti den instruktion
för förste fiskeriassistenten, som lantbruksakademiens förvalt -

ningskommitté fastställde den 13 maj 1876, föreskrevs icke heller att denne
skulle bedriva någon fiskodlingsverksainhet, utan endast att han skulle
fullgöra de reseförrättningar, som honom anbefalldes, avgiva yttranden till
fiskeriintendenten och biträda denne vid handläggningen av sådana göromål,
som av denne ensam icke kunde medhinnas, ävensom att årligen
om hösten vid någon större fiskodlingsanstalt meddela undervisning i fiskodling.
Överhuvud torde man kunna säga, att ökade tjänsteförrättningar
minskade möjligheten för statens fiskeritjänstemän ätt befatta sig med fiskodling
och andra positiva åtgärder till fiskets förbättrande.

På grund av motion vid 1878 års riksdag anhöll riksdagen hos
Kungl. Maj:t om sakkunnig revision av nådiga fiskeristadgan av den 29
juni 1852 samt övriga författningar, som berörde fiskerinäringen, och tillsatte
Kungl. Maj:t den 22 januari 1881 den s. k. fiskerikominittén, vilken
den 3 mars 1883 jämte förslag till ny fiskeristadga jämväl framlade förslag
till en ändamålsenligare anordning av såväl den centrala som den
lokala fiskeriadministrationen.

Fiskerikominittén gör i sitt betänkande gällande, att för vinnande av
ett ökat utbyte av landets fisken det vore nödvändigt, att »allt, som kan avse
fiskerinäringens utveckling och förkovran inom landet, förenas uti en hand,
uti en under statsrådet och chefen för civildepartementet verkande fiskeristyrelse,
som med sina underlydande tjänstemän har att övervaka fiskeriernas
handhavande samt att föreslå och till utförande leda alla åtgärder, som
till fiskeriernas förbättring och vidare utveckling kunna finnas erforderliga».

Den nämnda fiskeristyrelsen skulle bestå av en överdirektör samt en
sekreterare. Under densamma skulle sortera 4 fiskeriintendenter med var sitt
distrikt och 2 iktyologer, vilka tjänstemän voro avsedda att ersätta de dittills
fungerande fyra fiskeritjänstemännen. I samband härmed hemställde
kommittén, att allt, som dittills ålegat kommerskollegium rörande fiskerierna
samt lantbruksakademiens förvaltningskommitté beträffande fiskeritjänstemännen,
måtte överflyttas på styrelsen, varigenom sålunda alla fiskerinäringen
berörande angelägenheter skulle komma att handhavas under enhetlig ledning.

Emellertid underkastades kommittéförslaget i vad det gällde fiskeristyrelsen
en ganska omild kritik av åtskilliga hörda länsstyrelser och landsting,
ävensom av lantbruksakademiens förvaltningskommitté samt fiskeri 13—162561.

intendenten och blev ej heller av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen. Statens
fiskeriadministration fick sålunda kvarstå i det väsentliga oförändrad i sitt
dittillsvarande skick till innevarande århundrades ingång, bortsett från att
med lantbruksstyrelsens upprättande 1890 samtliga fiskeriärenden överflyttades
dit från lantbruksakademiens förvaltningskommitté. Den dåvarande
fiskeriintendenten omhändertog i egenskap av fiskeriinspektör fiskeriärendenas
handläggning inom styrelsen, varemot fiskeriintendentsbefattningen indrogs.
Havsfisket vid rikets västra kust överfördes först genom nådiga kungörelsen
den 26 juni 1903 till styrelsens ämbetsförvaltning.

Den bestående administrationen underkastades likväl allt emellanåt en
ganska häftig kritik av motionärer i riksdagen. Sålunda väckte hr A. V. Ljungman
vid 1892 års riksdag tvenne motioner, åsyftande förbättring av administrationen
för såväl det bohuslänska havsfisket som sötvattens- och
östersjöfiskena (andra kammaren nr 165 och 193). Motionären påpekade,
att det sorgliga förhållandet, att det av 1889 års riksdag avsevärt höjda
anslaget till fiskerinäringens understöd icke resulterat i någon ökad verksamhet
till samma fiskes förkovran »synbarligen Jiade sin orsak huvudsakligast
i den så synnerligt underhaltiga beskaffenheten av den befintliga
fiskeriadministrationen». För avhjälpande av klandrade missförhållanden
erfordrades en fullständig omorganisation efter de bästa föredömen utlandet
hade att bjuda. Under åberopande härav samt en del tryckta bilagor,
avsedda att närmare uppvisa den bohuslänska fiskeritillsyningsmannens
bristfällighet, hemställde motionären dels om skrivelse till Kungl. Maj:t
om vidtagande av nödiga åtgärder för åvägabringandet av en tidsenlig administration
av havsfiskebedriften vid rikets västra och södra kuster, dels
om ett anslag å ordinarie stat av 9 000 kronor för anställande av två
fiskeriinspektörer, den ena för Göteborgs och Bohus läns, den andra för
Hallands, Malmöhus, Kristianstads och Blekinge läns havsfisken.

I den andra av de nämnda motionerna framhölls, att den ledande
centralisationen i fiskeriinspektörens händer av fiskeriärendena icke fungerade
tillfredsställande utan borde ersättas av en »klok centralisation och
lokalisering». På grund av att 1889 års riksdag beviljat medel för åvägabringandet
av en förbättrad offentlig omvårdnad av fiskerinäringen samt
frågan om havsfiskets ändamålsenliga administration för närvarande vore

föremål för en utredning med syfte att erhålla ett tillfredsställande förslag
till eu möjligast god ordning, syntes tidpunkten motionliren lämplig för
Kungl. Magt. att samtidigt till behandling upptaga frågan om sötvattens- och
östersjö fiskenas tidsenliga administration, varom motionären därför framställde
yrkande.

Med anledning av den förstnämnda av ifrågavarande motioner hemställde
statsutskottet, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville föreslå,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huru eu verksam administration
av havsfisket såväl vid rikets västkust som ock, om så av förhållandena
funnes påkallat, vid dess sydkust lämpligen måtte kunna bringas till
stånd.

Utskottets förslag bifölls av andra men avslogs av första kammaren,
och hade frågan sålunda förfallit.

På grund av den andra av de nämnda motionerna hemställde tredje
tillfälliga utskottet, »att kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och därefter
till riksdagens granskning och godkännande överlämna förslag till förbättrad
anordning av administrationen utav rikets sötvattens- och östersjöfisken».
Utskottsförslaget avböjdes emellertid redan i andra kammaren, så
vitt av diskussionen framgår, under intrycket av det motstånd, som ovannämnda
av statsutskottet tillstyrkta skrivelseförslag tidigare mött i första
kammaren.

Vid flera av därpå följande riksdagar återkom Ljungman med i huvudsak
samma yrkanden, varvid dock exempelvis 1893 kravet såtillvida
preciserats, att det närmast gick ut på anställande av ytterligare en fiskeriinspektör
i lantbruksstyrelsen förutom de förut begärda två fiskeriinspektörerna
å Västkusten. Även denna gång resulterade motionen i ett skrivelseförslag,
tillstyrkt i statsutskottet av 9 reservanter från andra kammaren
och bifallet i andra kammaren, men avslaget i första.

Vid 1902 års riksdag framställdes i motion av hr K. F. G. Almqvist
m. fl. förslag om åtgärders vidtagande för åstadkommande av en
bättre fiskerivård för östersjö- och sötvattensfisket (andra kammaren nr 153).
Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse den 20 maj 1902,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och i vad mån åt -

100

gärder i av motionen angivet syfte lämpligen måtte kunna vidtagas för
främjande och upphjälpande av östersjö- och sötvattensfisket samt därefter
till riksdagen inkomma med förslag i detta avseende.

De åtgärder, som i skrivelsen omförmäldes, voro av mycket vidsträckt
omfattning och avsågo att ur olika synpunkter upphjälpa det överallt
i landet i tillbakagång stadda fisket. Bland sådana åtgärder, som i
detta sammanhang förtjäna uppmärksamhet, må erinras om främjande av
ökad yrkesskicklighet hos fiskare samt åstadkommande av större sakkunskap
och insikter hos dem, vilka såsom fiskeriinstruktörer och tillsyningsman
närmast skulle vaka över efterlevnaden av fiskeristadgan och över
fiskets bedrivande samt biträda allmänheten med råd och upplysningar
däri. För vinnande av detta syfte påyrkades förbättrad fiskeriundervisning
med ambulatoriska skolor, varigenom de olika orternas behov bäst skulle
tillgodoses.

Även framhölls, att hushållningssällskapen borde i sitt arbete för
fiskerinäringens höjande kunna påräkna ett mera verksamt stöd från statens
sida såväl i statsanslag till fiskerinäringens befrämjande som genom statens
fiskeriadministration. Vad denna beträffade, konstaterade riksdagen, att
de dåvarande fyra fiskeritjänstemännens verksamhet omfattade hela landet.
Riksdagen kunde ej finna annat, än att på grund av de stora områden,
som dessa tjänstemäns verksamhet årligen omfattat, deras tjänstetid bleve
genom de långa resorna i hög grad splittrad samt att deras förmåga att
med noggrannhet och omsorg följa fiskets utveckling och hava uppsikt
över fiskeristadgans efterlevnad samt fiskerivården inom de olika delarna
av landet bleve i hög grad förringad, därigenom att de ej kunde odelat
få följa alla dessa angelägenheter inom ett mera begränsat område. Detta
skulle däremot möjliggöras på sätt 1881 års kommitté föreslagit därigenom,
att en var av de fyra tjänstemännen hade sitt distrikt, inom vilket de
skulle uppehålla sig och utöva sin verksamhet. Genom att taga sitt hemvist
i något av distriktets mera betydande centra för fiskerinäringen och
om möjligt där leda en större fiskodlingsanstalt bleve fiskeritjänstemannen
mera förtrogen med förhållandena inom distriktet. Med en sådan ifrågasatt
distriktsindelning syntes åtgärder böra förenas i syfte att samtliga
fiskeritjänstemän måtte kunna odelat ägna sitt arbete åt den uppgift, sta -

101

ten velat genom dom befordra, i s-t’V 1 let för att, såsom då vore lallet,
några av dem i ej ringa grad upptogcs av andra sysselsättningar.

Genom nådig remiss den 30 maj 1902 anbefalldes lantbruksstyrelsen
att anmoda Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga län att, efter det
vederbörande landsting och hushållningssällskap lämnats tillfälle att i ärendet
sig yttra, till styrelsen inkomma med yttrande i saken, varefter styrelsen
hade att jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t överlämna samtliga
till ärendet hörande handlingar.

I sitt med anledning härav avgivna utlåtande don 13 november 1903
anförde styrelsen bl. a. rörande fiskeriadministrationen följande. Samtliga
fiskeritjänstemän, med undantag för stipendiaten, som icke vore tjänsteman i
egentlig mening utan anställd för att kunna utbildas till sådan, hade utan
åtskillnad handlagt alla slag av fiskeriärenden inom riket, dock med undantag
därav att, sedan fiskeriinspektören genom nådig kungörelse den 28
maj 1897 befriats från skyldigheten att avgiva yttranden till myndigheter
och således även sådana som avse lokala fiskeristadgar, denna skyldighet
i stället tillagts förste fiskeriassistenten.

Styrelsen kunde icke underkänna vikten av de skäl, som anförts mot
den dåvarande ordningen, och ville för sin del framhålla betydelsen av att
hushållningssällskapen från lokalt anställda statstjänstemän finge mottaga
förslag till åtgärder, som borde vidtagas i fiskerinäringens intresse och till
utvecklande av de möjligheter, som i sadant avseende inom de särskilda
distrikten kunde förefinnas.

Enligt styrelsens uppfattning skulle genom distriktsindelningens genomförande
större planmässighet och effektivitet åstadkommas såväl i statens
verksamhet för fiskeriernas befrämjande som i hushållningssällskapens
och fiskerinäringen därigenom komma att njuta fördelarna av en starkare
utveckling till den fiskeriidkande befolkningens och hela landets fromma.
För sin del höll lantbruksstyrelsen efter prövning av de särskilda förhållandena
före, att landet borde fördelas i 6 olika distrikt med var sin av
staten anställde fiskeritjänstemän, kallad fiskeriintendent. Dessa distrikts
omfattning föreslog styrelsen samtidigt på sått sedermera bestämts.

I överensstämmelse med av lantbruksstyrelsen uppgjort förslag hemställde
Kungl. Maj:t i statsverksproposition till 1904 års riksdag om

102

höjning av anslaget till fiskerinäringens understöd från 42 000 till 66 000
kronor, varigenom från och med följande års ingång skulle kunna tillsättas
2 fiskeriintendenter, 1 fiskeriassistent, 2 fiskeristipendiater och 1
fiskeriingenjör. Härvid fogades det villkoret, att förste fiskeriassistentbefattningen
med utgången av år 1904 och andra fiskeriassistentbefattningen
efter dåvarande innehavares avgång skulle indragas. Genom detta beslut
erhöll den lokala fiskeriadministrationen den karaktär, som sedermera bibehållits.
De beslutade tjänsterna ha successivt besatts i mån av tillgång
på kompetenta sökande, den sista år 1912.

För de yrkanden, som nyligen i riksdagen och annorstädes framkommit
på en förändring härutinnan, har ovan i korthet redogörelse lämnats
i den mån dessa beröra nu ifrågavarande spörsmål.

Beträffande den centrala delen av administrationen representerades
donna, som redan förut sagts, av fiskeriinspektören i lantbruksstyrelsen,
vilken genom beslut av 1908 års riksdag för framtiden blev byråchef för
fiskeriärenden i styrelsen.

I de omnämnda motionerna vid 1916 års riksdag framkastades dels
tanken på att inom den centrala förvaltningen inrymma skilda representanter
för havs- och färskvattensfiske, dels ock att genom upprättande av
en egen, från lantbruksstyrelsen skild styrelse bereda en självständigare
ställning åt näringens representation.

Rörande ifrågavarande krav hava, såsom av ovanstående redogörelse
framgår, bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, på sätt
ovan framhållits, delade meningar varit rådande.

JKgfir . 1 sin 1 det föregående omförmälda P. M., vilken såsom bilaga fogats

til{°den9cen länkande bär byråchefen Nord qvist lämnat en utredning

träla fiskeri-^ fiskeriärendenas nuvarande behandling inom lantbruksstyrelsen. Han
tionimlVd- konstaterar i detta sammanhang en avsevärd ökning av de å byrån handnandc.
lagda ärendenas antal; sedan 1904 en stegring från 287 till 847 ärenden
år 1915.1 Då utredningsarbetet i dess helhet åvilade byråchefen ensam,
hade stora svårigheter yppat sig att medhinna oundgängliga arbeten. Obe 1

Härvid är att märka att ej mindre än 320 utgjorts av till granskning insända säldelar;
nämnda ärenden voro 1904 icke föremål för lantbruksstyrelsens handläggning.

roende av alla övriga förändringar i organisationen samt av den föreslagna
fiskeriundersökningsanstaltens upprättande vore det med hänsyn härtill
alldeles nödvändigt, att ökade krafter erhölles för handhavande av den
centrala förvaltningen av fiskerinäringen, »emedan i annat fall varken nya
initiativ kunna tagas eller övervakandet av tidigare vidtagna åtgärders
riktiga utförande medhinnes».

Vid övervägande av de åtgärder, som för fiskerinäringens utveckling
synas nyttigast, har byråchefen Nordqvist kommit till den uppfattningen, att
fiskeriadministrationens avskiljande från lantbruksstyrelsen och förläggande
under en särskild styrelse vore det avgjort fördelaktigaste. Härför talade
fiskerinäringens självständiga ställning gentemot jordbruksnäringen, något
som redan kommit till uttryck i den för styrelsen utfärdade instruktionen,
samt vidare det sakförhållandet, att, så länge fiskerinäringen sorterade
under lantbruksstyrelsen, den såväl inom denna styrelse som i allmänhetens
ögon torde bliva betraktad som en binäring och en bisak. Det vore därför
nödvändigt, att för fiskerinäringens befrämjande inrätta en särskild styrelse
i överensstämmelse med det förslag, som framkommit från 1881 års fiskenkommitté.
Med hänvisning till att under ärendets utredning yrkanden
framställts på särskild administration efter Danmarks och Norges föredöme
för havsfisket och sötvatten sfi sket, framhåller byråchefen Nordqvist vidare,
att hos oss ingen skarp gräns kunde dragas mellan dessa olika fisken och
att därför en enhetlig administration vore att föredraga framför en uppdelning
på två styrelser, en för havsfisket och en för sötvattensfisket.

Beträffande frågan om den föreslagna styrelsens uppgifter håller
byråchefen före, att dessa måste begränsas till rent administrativa och således
den vetenskapliga verksamheten hänvisas till en blivande under

styrelsen sorterande försöksanstalt.

För den händelse en arbetsfördelning efter dessa grundsatser infördes,
borde fiskeristyrelsen utgöras av en chef, en föredragande för ärenden
rörande havsfiske, eu föredragande för ärenden rörande sötvattensfiske och
en föredragande för juridiska, kansli- och ekonomiska ärenden, vilken tilllika
skulle vara styrelsens sekreterare och kassör samt hava inseende över
registrators- och aktuariegöromålen. De tre föredragandena borde ^benämna!
byråchefer. Förutom nu nämnda tjänstemän erfordrades två sknvbiträ -

104

De sakkunniga.

den och en vaktmästare. Chefen och föredragandena vid den nya styrelsen
borde i avseende å löneförmåner likställas med motsvarande ämbetsinnehavare
inom lantbruksstyrelsen.

I enlighet med detta förslag borde staten för den nya styrelsen beräknas
till 44 800 kronor.

Vid övervägande av den centrala fiskeriadministrationens framtida
gestaltning hava vi utgått från det efter vår uppfattning oemotsägliga förhållandet,
att nuvarande ordning icke kan anses tillfredsställande. Fiskerinäringens
glädjande livliga utveckling under de senare åren, kraftigt stödd
av den 1904 beslutade och 1912 fullständigt genomförda nyorganisationen
av admininistrationen, har medfört en icke oväsentlig ökning av fiskeribyråns
arbetsbörda, som nödvändiggör på ett eller annat sätt en förstärkning
av där arbetande krafter, vilka såsom tidigare nämnts för närvarande
utgöras förutom av byråchefen av allenast ett kvinnligt biträde och en
tidvis inkallad fiskeristipendiat. I motsatt fall torde man kunna förutse,
att ärendenas handläggning kommer att avsevärt fördröjas till men för
såväl fiskerisaken som allmänheten samt att den främste ledaren av näringens
utveckling så tynges av rent administrativa löpande ärenden, att
han icke kan finna tid övrig för att ägna uppmärksamhet åt det i alla
länder pågående intensiva arbetet på fiskeriernas utveckling, varförutan
ett framgångsrikt initiativtagande icke lär kunna ifrågakomma i vårt eget
land. Därtill kommer som ett efter vår åsikt synnerligen betydelsefullt
moment, att de båda grenarna av fiskerinäringen, havsfisket och sötvattensfisket,
till sin hela natur äro varandra så väsentligt olikartade, att man icke
längre kan känna sig tillfreds med eller stå till svars för att låta dem
fortfarande företrädas av en och samma tjänsteman, för vilken det icke
dgger inom möjligheternas område att fullt behärska alla de mångskiftande,
synnerligen omfattande frågor, varuti sakkunnig ledning ^kräves.
I likhet med vad fallet för närvarande är i våra grannländer, synes
det även hos oss skola bliva till avgjord fördel, om man sörjer för att
förvärva sakkunniga målsmän för såväl havs- som sötvattensfisket åt den
centrala myndigheten. Om önskvärdheten av en sådan åtgärd torde knappast
längre delade meningar vara rådande, och få vi därvid hänvisa till

lör»

de uttalanden härutinnan från länsstyrelse]'', landsting och hushållningssällskap,
för vars innehåll ovan redogjorts.

Av handlingarna framgår, att, bortsett från de hörda myndigheter,
som antingen motsatt sig varje förändring i den hittillsvarande organisationen
eller ock ej direkt uttalat sig i denna fråga, länsstyrelserna i Södermanlands,
Blekinge, Skaraborgs och Västmanlands län, hushållningssällskapen
i Södermanlands, Östergötlands, södra Kalmar, Blekinge och Västmanlands
län samt landstinget i Blekinge län, med eller utan särskilt uttryckt
önskan om fiskeribyråns utvidgning, påyrkat fiskeriärendenas fortsatta handläggning
inom lantbruksstyrelsen. Utan närmare angivande av den centrala
myndighetens karaktär hava länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län, landstinget i Malmöhus
län och hushållningssällskapen i södra Älvsborgs och Kronobergs län framhållit
fördelen av särskilda målsmän för havs- och sötvattenfisket. Tanken
på en från lantbruksstyrelsen skild egen fiskeristyrelse har slutligen vunnit
understöd av länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och
Norrbottens län, hushållningssällskapen i Malmöhus, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
landstingen i Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Då det därefter gäller att närmare utforma, hur denna nödvändiga
förstärkning av den centrala myndigheten, med tillbörligt beaktande av såsom
oundgängligt befunnet krav på sakkunskap inom näringens skilda huvudgrenar,
bör åstadkommas, hava under ärendets förberedande handläggning
framkommit flera olika förslag, som var för sig torde böra upptagas till
närmare prövning. Huvudfrågan blir, såsom torde framgå *av vad ovan
sagts, om fiskeriärendena fortfarande skola förbliva under lantbruksstyrelsens
handläggning eller om tillgodoseendet av näringens berättigade intressen
kräver en egen från lantbruksstyrelsen avskild styrelse.

Vid avgörandet vilketdera alternativet, som därvid skall tillerkännas
företrädet, torde man till en början böra söka utröna, vad som i ingivna
framställningar och föreliggande yttranden åsyftats med uttrycket »centralisering»
av administrationen. Såvitt vi därvid kunnat finna, har man i
allmänhet icke avsett att direkt i den blivande centrala myndigheten inrymma
de specialister, som ansetts böra övertaga de nuvarande fiskeri 14—

182S8).

106

intendenternas vetenskapligt kvalificerade verksamhet vid övergivandet av
den rådande decentralisationsgrundsatsen. Alldeles övervägande har man
i stället utgått från den förutsättningen, att ifrågavarande tjänstemän borde
knytas till den föreslagna undersökningsanstalten, vilken enhälligt ansetts
böra sättas i nära samband med den centrala myndigheten.

De för ärendenas slutliga avgörande inom centralförvaltningen erforderliga
vetenskapligt-praktiska undersökningar tillhöra den förberedande
handläggningen, vare sig de verkställas genom den lokala förvaltningens
eller genom det planerade försöksinstitutets försorg eller genom
samarbete dessa organisationer emellan. Hos oss har ingen tvekan kunnat
råda därom, att,, oberoende av vilken organisationsform, som slutligen
väljes, det administrativa och det vetenskapligt utredande arbetet inom
centralmyndigheten bör noga isärhållas. Under dessa förhållanden låter
sig givetvis frågan om den centrala myndighetens organisation bedömas
och avgöras, oberoende av hur fiskeriadministrationen i övrigt anordnas.
Vad som erfordras är tydligen en central myndighet, som fyller alla de
krav, som rimligen kunna uppställas på en till omfattningen efter de
faktiska förhållandena avvägd, sakkunnig och initiativkraftig ledning av
den för folkhushållningen betydelsefulla fiskerinäringen.

Vid övervägande av frågan, huruvida en så beskaffad central myndighet
kan åvägabringas inom lantbruksstyrelsen eller om en särskild,
därifrån utbruten fiskeristyrelse bättre motsvarar föreliggande behov, hava
vi ansett oss i främsta rummet böra uppmärksamma det förhållandet att,
innan en ny styrelse föreslås upprättad, det noga bör tillses, att ett verkligt
kännbart och oavvisligt behov därav existerar. Därvid måste sålunda
det nödiga omfattande verksamhetsfält, som en sådan åtgärd förutsätter,
redan föreligga. Man har med andra ord att omsorgsfullt undersöka, att
icke en dyrbar organisation tillskapas, innan de faktiskt givna förutsättningarna
motivera så vittutseende åtgöranden.

I jämförelse med det arbete, som åvilar vissa andra styrelsens byråer,
är den i fiskeribyrån konstaterade ökningen enligt vår uppfattning
icke av den omfattning, att den i och för sig utgör tillräcklig grund
för en särskild fiskeristyrelses upprättande. Vi hava icke heller kunnat
av den motivering i övrigt., som av vissa hörda myndigheter samt av byrå -

107

chefen Nordqvist åvägabragts, komma till den övertygelsen, att det är
nödvändigt att redan nu taga ett så stort steg, som upprättande av en
ny egen styrelse skulle innebära. 1 den ovan nämnda promemorian har
till stöd för denna åtgärd framhållits, förutom den ökning i arbetsbördan
å den nuvarande fiskeribyrån som ovan anmärkts, att fiskeriärendena
icke i lantbruksstyrelsen med dess ensambeslutande, på området icke
sakkunnige chef kunna erhålla den sakkunniga handläggning som i en
egen styrelse skulle bliva fallet. Likaledes talade för en egen styrelse
fiskets självständiga ställning gentemot jordbruksnäringen. Slutligen skulle
fiskerinäringen, så länge den sorterade under lantbruksstyrelsen, såväl
inom styrelsen som i allmänhetens ögon bliva betraktad som en binäring
och en bisak.

Till en början må bemärkas, att sättet för besluts fattande inom
lantbruksstyrelsen endast formellt kan sägas innebära ett underordnande
av fiskerinäringen under en å detta område icke speciellt sakkunnig chef.
Föredragande byråchefen äger liksom varje annan föredragande i med
lantbruksstyrelsen jämförliga verk reservationsrätt gentemot chefens beslut
och komma sålunda hans meningar och därför åberopade skäl att
underställas den i sista hand beslutande myndighetens prövning, vilket
inträffar i det övervägande antalet av styrelsen behandlade viktigare hithörande
ärenden. Avenledesj torde i praktiken denna synpunkt spela en
skäligen underordnad roll, i det att en avvikelse från den av den sakkunnige
representanten inom styrelsen förfäktade meningen vid besluts
fattande ytterligt sällan torde ha förekommit.

Vad så beträffar fiskerinäringens självständiga ställning såsom ett
skäl för upprättande av en särskild styrelse för handläggning av dessa
ärenden, torde ett dylikt förhållande i och för sig icke berättiga till ställande
av ett dylikt krav på statsverket. Inom näringsadministrationen
torde det överhuvud vara ett ouppnåeligt och för övrigt icke önskvärt
mål, att varje näringsgren utrustas med sin särskilda styrelse. Vi tillåta
oss att erinra om socialstyrelsen och kommerskollegium såsom i detta hänseende
representativa gemensamma organ för grupper av närbesläktade
näringsgrenar. Också synes såväl det åberopade förhållandet som ock vad
som i fortsättningen anförts rörande fiskerinäringens uppfattande såsom

108

en bisak eller binäring vara av den underordnade beskaffenhet, att eu
ändring av lantbruksstyrelsens namn till exempelvis lantbruks- och fiskeristyrelsen
bringade nödig rättelse häri.

Då vi sålunda icke funnit anledning att nu föreslå upprättandet av
en särskild fiskeristyrelse utan anse under nedan angivna betingelser
fiskeriärendena kunna fortfarande med fördel handläggas inom lantbruksstyrelsen,
hava vi emellertid velat uttala, att fiskerinäringens hastiga utveckling
och särskilt det uppsving, som genom vidtagna och föreslagna förbättringar
och utvidgningar i statens verksamhet för dess främjande torde
kunna förväntas inträffa, möjligen kunna i framtiden motivera en åtgärd i
antydd riktning. Om och när så skulle bliva fallet, torde det vara en
jämförelsevis enkel sak att ur lantbruksstyrelsen utbryta den nu till utvidgning
föreslagna fiskeri byrån.

Den förstärkning av arbetskrafterna inom den centrala fiskeriförvaltningen,
som vi finna av behovet påkallad, bör sålunda åvägabringas genom
en utökning av fiskeribyråns nu otillräckliga personal.

Vad som i främsta rummet synes böra ifrågakomma är att sörja
för, att det nu orepresenterade så betydelsefulla saltvattensfisket erhåller en
egen företrädare inom administrationen. Den nuvarande byråchefen är
nämligen som bekant särskilt inriktad på och skickad för tillvaratagande
av sötvattensfiskets intressen och kan förväntas finna full sysselsättning
med administrationen av denna gren av fiskerinäringen.

Vi ha därefter haft att undersöka, på vilket sätt denna representation
av havsfisket bör åvägabringas. A ena sidan kan den nuvarande
fiskeribyrån tänkas uppdelad i tvenne byråer, en för ärenden rörande sötvattensfisket
och en för sådana rörande saltvattensfisket; å andra sidan
torde man kunna tänka sig bibehållande av en fiskeribyrå, där tjänstemännen
utgöras av en byråchef och föredragande i ärenden rörande sötvattensfisket
samt en byrådirektör och eventuellt föredragande rörande saltvattensfisket,
varvid dock torde böra uttryckligen angivas, att denna fördelning av arbetet
icke får lägga hinder i vägen för en eventuell framtida omkastning
i de båda tjänstemännens föredragningsskyldighet, på så sätt att, om byråchefen
företräder saltvattensfisket, byrådirektörens verksamhet kommer att
omfatta sötvattensfisket.

109

Vilketdera av dessa båda alternativ, som är att föredraga, kan i
viss mån vara eu lämplighetsfråga. I båda fallen torde det med anordningen
avsedda syftet på ett tillfredsställande sätt uppnås. Då vi funnit
oss böra förorda den sistnämnda utvägen, sker det därför, att vi övertygat
oss om, att en del ärenden äro av den art, att de lämpligen förberedas
i samarbete mellan båda representanterna, vilket lättare torde
kunna försiggå inom en byrå än om byråerna äro två. Likaledes torde det
svårligen kunna bestridas att, om än gränsen mellan saltvattens- och sötvattensfiske
i allmänhet ligger klar, vissa föreliggande frågor, särskilt vidkommande
förhållandena i Östersjön, endast med någon svårighet låta sig inrymmas
inom det ena eller andra facket och att med hänsyn härtill en
anordning med tvenne skilda byråer skulle medföra vissa, låt vara ej alltför
stora praktiska olägenheter. Slutligen har det synts oegentligt att
genomföra en fullständig uppdelning inom den centrala fiskeriförvaltningen,
medan inom den lokala administrationen motsvarande specialisering icke
består och ej heller torde vara åtminstone helt genomförbar, ökad självständighet
för den gren, som kommer att representeras av byrådirektören,
kan åvägabringas därigenom att styrelsen åt nämnda befattningshavare
uppdrager att föredraga ärenden inom den av honom företrädda huvudgrenen.

På anförda grunder anse vi oss därför böra förorda upprättande av en
byrådirektörs tjänst inom styrelsens fiskeribyrå, med eventuell föredragningsskyldighet
för närvarande av ärenden rörande saltvattensfisket.

Vidare ha krav framförts på beredande av lättnad i de rena sekreterargöromålen
för nämnda byrås vidkommande, och har i detta syfte
ifrågasatts uppförande i staten av en juridiskt utbildad tjänsteman med
tjänstgöringsskyldighet å fiskeribyrån. Vi ha funnit oss böra upptaga
detta spörsmål till prövning i samband med liknande anspråk från andra
av styrelsens byråer. Likaledes återkomma vi i nämnda sammanhang till
fiskeribyråns behov av kvinnligt biträde.

Administrativa byrån och biträdande kanslipersonal.'']

Byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden inom lantbruksstyrelsen,
vilken i anslutning till vad ovan föreslagits rörande byjåindelnings

Administrativa
byrån.

införande i egentlig mening inom styrelsen, skulle bliva byråchef å den
administrativa byrån, åligger enligt § 21 i den för lantbruksstyrelsen
gällande instruktion att såsom föredragande i styrelsen handlägga:

frågor om styrelsens organisation;

frågor om antagande av extra tjänstemän, biträden och vaktmästare
hos styrelsen samt om deras tjänstgöring; dock att frågor om antagande
av tekniska biträden åt övriga ledamöter i styrelsen liksom om dessa biträdens
tjänstgöring föredragas av vederbörande byråchef;

de frågor, som omförmälas i § 29 mom. 2 och 3 samt §§ 30 och
32;1 samt

styrelsens ekonomiska ärenden, med undantag av dem, som tillhöra
byrådirektörens handläggning.

Då av annan ledamot föredrages ärende, som angår utfärdande,
ändring, allmän förklaring eller upphävande av reglemente, instruktion
eller annan allmän föreskrift eller som rör tjänstefel av den styrelsen underlydande
personal eller avgivande av underdånigt utlåtande i besvärsmål,
skall byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden närvara och deltaga i
ärendets behandling.

Det åligger denne ledamot tillika:

att föra styrelsens protokoll;

att ansvara för uppsättningen av samt till styrelsens granskning överlämna
koncept till expeditioner i de mål och ärenden, vilka föredragits
hos styrelsen, med undantag av dem, vilkas uppsättning tillhör byrådirektören
;

att uppbära och handhava till styrelsen inkommande medel, utbetala
desamma till vederbörande och i laga ordning redovisa för dem; samt

att ombesörja verkställigheten av styrelsens beslut i ekonomiska
angelägenheter.

Ävenledes skall han hava uppsikt över samt ansvara för registratorsoch
aktuariegöromålens behöriga skötande samt fördenskull tillse:

att särskilda diarier föras över inkommande handlingar och utgående

o o

1 Dessa frågor äro sådana som angå tjänstledighet, förordnanden och avsked inom
styrelsen samt åtal och ansvar för tjänstefel.

expeditioner samt att register dertill upprättas, allt enligt formulär, som
fastställas av styrelsen;

att till styrelsen inkommande handlingar behörigen emottagas samt
att remisser och utgående expeditioner varda vederbörligen expedierade;

att balanslista över ärenden, som vid nästföregående års utgång icke
blivit slutligen handlagda, årligen upprättas och före den 1 februari avlämnas
till styrelsen; samt

att expeditionslistor, protokoll, konceptexpeditioner och handlingar
avgjorda mål ordnas och förvaras och att styrelsens arkiv hålles i behörigt
skick.

Han skall jämväl på begäran utfärda diariebevis samt meddela eller
bestyrka avskrifter eller utdrag av hos styrelsen befintliga handlingar.

Såsom byråchefens biträde vid fullgörandet av på honom ankommande
uppgifter äro på sätt tidigare nämnts allenast anställda tre extra
kvinnliga biträden.

Av de mångtaliga uppgifter, som upptaga kanslibyråchefens tid, är
givetvis den att ansvara för uppsättningen av expeditionerna till styrelsens
beslut den mest betungande.

Ehuru byråchefen, enligt vad vi inhämtat, tack vare särskilt det å
byrån anställda äldsta kvinnliga biträdets långvariga tjänst och stora duglighet
hittills kurmat erhålla en god hjälp jämväl *vid uppsättning av
enklare expeditioner, nödgas emellertid denne i andra fall, i fullständig avsaknad
av juridiskt utbildade biträden, ensam utföra hela detta arbete.

Nu ifrågavarande uppgift, som under första skedet av lantbruksstyrelsens
verksamhet med hänsyn till ärendenas då relalivt ringa antal beräknades
kunna fyllas av en person, har så småningom utvecklat sig därhän,
att en sådan anordning icke längre kan upprätthållas utan skada för
arbetets utförande.

Det torde nämligen ligga i öppen dag, att med de byråchefen för
kansli- och ekonomiska ärenden i övrigt åliggande, nog så maktpåliggande
och sin tid krävande uppgifter icke i längden rimligtvis kan förenas
icke blott ansvaret för utan jämväl verkställandet av själva uppsättningen av
koncept till inom styrelsen föredragna ärenden, vilkas antal stegrats i
samma mån, som arbetet inom ämbetsverket i dess helhet ökats.

112

I detta sammanhang må jämväl erinras om den olägenhet, som uppstått
för lantbruksstyrelsen därigenom att styrelsen i saknad, på sätt ovan
nämnts, av någon underordnad tjänsteman med juridisk utbildning nödgats
under kanslibyråchefens semester årligen anlita en utomstående tjänsteman
för uppehållande av byråchefsbefattningen i fråga.

Till belysande av ökningen i kanslibyråchefens arbetsbörda torde
kunna tjäna här nedan intagna uppgifter rörande antalet till styrelsen
inkomna ärenden under de år, som förflutit, sedan lantbruksstyrelsen inrättades.

	1890.	1895.	1900.	1905.	1910.	1911.	1912.	1913.	1914.	1915.	1916.
Lantbruksbyrån . . .	707	887	952	1552	2 305	2 375	2 619	2 705	2 673	2 818	3 378
Agrikulturtekn. byrån .	171	354	534	625	822	892	902	738	1267	1493	1214
Byrådirektörens avdeln.										1018	1306
Fiskeribyrån.....	in	145	171	307	469	427	536	523	596	847	962
Kanslibyrån.....	—	72	116	103	118	151	131	196	291	443	524
Tnberknlosavdelningen .	—	—	4106	4 645	5 330	5 278	5 399	6 009	5 437	5190	5187
Summa	989	1458	5879	7 232	9 044	9128	9 587	10171	10264 11809	12 571

Härav framgår att antalet till lantbruksstyrelsen inkomna ärenden
från styrelsens tillkomst intill utgången av år 1916 mer än tolvdubblats.

Antalet från styrelsen utgångna expeditioner under år 1890 ställer
sig i jämförelse med de under de senaste fem åren avlåtna på följande sätt:

	1890.1	1912.	1913.	1914.	1915.	1916.
Lantbruksbyrån ...........		1361	2 001	2116	2085	2 644
Agrikulturtekn. byrån........		425	461	553	857	779
Byrådirektörens avd..........		—	—	—	1475	3 028
Fiskeribyrån............		384	538	610	681	1284
Kanslibyrån.............		171	199	204	269	377
Tnberknlosavdelningen........		82	109	in	114	194
Summa	1004	2423	3308	3594	5481	8306

1 Som rotlar över de olika ärendesgrupperna icke upplagts förrän 1892, hav någon
specifikation av ärendena dessförinnan icke kunnat lämnas.

113

Frånräknas nu de av 1916 års expeditioner, vilkas uppsättning, enligt
vad vi inhämtat, verkställts av byrådirektören, finner man, att sedan år
1890 antalet av de expeditioner, för vars uppsättande i koncept byråchefen
för kansli- och ekonomiska ärenden haft att svara, mer än femdubbla
ts. De inom lantbruksstyrelsen handlagda, direkt av kristiden
föranledda ärenden hava med undantag för år 1917 utgjort ett mycket
ringa antal av den anledningen, att ärenden av sådan art som bekant i
regel handlagts inom vederbörande kristidskommissioner.

O o

Samtidigt hava de till ifrågavarande byråchefs föredragning hörande
ärenden ökats från 72 till 524.

Med den ovan angivna betydande utvecklingen av styrelsens verksamhet
har självfallet följt, att den kanslibyrån åliggande ekonomiska förvaltningen
blivit allt vidlyftigare och mer krävande.

Lantbruksstyrelsens uppbörd utgjorde år 1890 53 149: 96 kronor,
fördelade å 11 konti.

Under de senaste fem åren har uppbörden ställt sig sålunda:

1912

1913

1914

1915

1916

kronor.

antal

konti.

kronor.

antal

konti.

kronor.

antal

konti.

kronor.

antal

konti.

kronor.

antal

konti.

257 441-13

347 742-83

422 471-34

435 178-59

454 737-23

Nu lämnade uppgifter giva vid handen, att icke blott själva uppbörden
8-dubblats utan även att samtidigt det antal konti, varå medlen
måst redovisas, stigit från 11 till 83.

Vad angår registrators- och aktuariegöromålen, vilkas övervakande,
såsom ovan nämnts, jämväl ankommer på ifrågavarande byråchef, så hava
dessa ökats i direkt proportion till de inkommande ärendenas antal.

'' För ett behörigt utförande av det byrån åliggande arbetet hava de
å byrån anställda tre kvinnliga biträdenas krafter måst i avsevärd grad
tagas i anspråk å övertid. Såsom redan i det föregående anförts har denna
tid i medeltal uppgått till 8 timmar per dag, då i varje fall ytterligare
extra arbetskraft måst anlitas i medeltal 2 timmar dagligen.

15—102501.

114

Nu anmärkta förhållanden synas oförtydbart giva vid handen, att för
ett behörigt utförande av de byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden
åliggande uppgifter oundgängligen erfordras väsentligt ökade arbetskrafter.
Särskilt torde för behövligheten härav kunna åberopas den omständigheten,
att ifrågavarande byråchef har att ansvara för så gott som
hela styrelsens expeditionsväsen och som följd därav nödgas taga del av
behandlingen av samtliga därmed sammanhängande, inom styrelsen förekommande
ärenden. För att lantbruksstvrelsen skall bliva i tillfälle att

•/

draga mesta fördelen av hans arbetskraft, måste enligt vårt förmenande
givetvis lättnad beredas byråchefen i det egentliga kansli- och kassörsarbetet.

Innan vi ingå på framställandet av förslag i nämnda avseende, torde
först böra bringas i erinran ett förslag, som tidigare framställts till vinnande
av lättnad i byråchefens för kansli- och ekonomiska ärenden arbetsbörda.

I det vid nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen till 1914 års
senare riksdag fogade statsrådsprotokollet angående överflyttande till uteslutande
handläggning av lantbruksstyrelsen av de i det föregående omordade
vattenavledningsärendena anförde sålunda föredragande departementschefen
på tal om det ökade arbete inom lantbruksstyrelsen med beslutens
uppsättning och expediering, som av nämnda överflyttning bleve en följd,
att det vore desto mera omöjligt att ålägga kanslibyråchefen ett väsentligt
ökat arbete, som den då i ärendet förebragta utredningen tydligt visade,
vilket för övrigt vore för departementschefen nogsamt bekant, att denne
byråchef tvärtom redan då vore i stort behov av minskning i det honom
åliggande arbete. Fn tillfredsställande och betryggande anordning i nämnda
avseende syntes departementschefen icke kunna vinnas genom att giva
kanslibyråchefen biträde endast av mindre kvalificerad arbetskraft, utan
syntes det departementschefen, för att ett gott resultat skulle kunna vinnas
oundgängligt, att en tjänsteställning inrättades, vars innehavare kunde under
självständigt ansvar handlägga vissa grupper av ärenden.

I anslutning härtill uppförde riksdagen, på sätt i det föregående
nämnts, en byrådirektör i lantbruksstyrelsens stat.

I ovanberörda proposition förutsattes, att byrådirektören såsom kanslibyråchefens
biträde skulle äga juridisk kompetens.

Sedan man emellertid inom lantbruksstyrelsen kommit till insikt
därom, att byrådirektören med hänsyn till det arbete rörande vissa vattenavledningsärenden,
som denne skulle få att utföra, med större fördel borde
vara en lantbruksingenjörsutbildad person, fastställde Kungl. Maj:t på lantbruksstyrelsens
hemställan i den för styrelsen nu gällande instruktion lantbruksingenjörsutbildning
såsom kompetensvillkor för innehavandet av ifrågavarande
befattning.

I instruktionen stadgades samtidigt, att byrådirektören skulle åligga
bland annat att ansvara för uppsättningen icke allenast i de av honom
själv föredragna mål och ärenden, utan jämväl i de mål och ärenden, som
föredragits av byråchefen för agrikulturtekniska ärenden.

Kungl. Maj:t bringade sistnämnda åtgärd till riksdagens kännedom,
och förklarade sig riksdagen icke hava något att erinra däremot, att kompetensen
för byrådirektören bestämdes på sätt ovan nämnts. Däremot
ansåg riksdagen, att befattningen borde tillsvidare uppehållas på förordnande.

Enligt vad vi inhämtat har byrådirektören, vars tid i ovanberörda
statsrådsprotokoll beräknades komma att för vattenavledningsärendens
handläggning och vad därmed ägde sammanhang tagas i anspråk allenast
till hälften, så helt upptagits med utförande av detta arbete, att han
icke ens varit i stånd att fullgöra den honom enligt lantbruksstyrelseris instruktion
åliggande uppgift att ansvara för uppsättningen av de av byråchefen
för agrikulturtekniska ärenden föredragna ärenden. Sistnämnda
arbete har sålunda alltjämt kommit att åvila kanslibyråchefen.

Vi hava med ett ord konstaterat, att tillkomsten av nämnda
byrådirektörsbefattning, vars inrättande vid vattenavledningsärendenas
överflyttning till lantbruksstyrelsens uteslutande behandling för handläggning
av vissa dylika ärenden synts berättigad, icke i någon mån bidragit
att, på sätt avsikten varit, åstadkomma lindring i kanslibyråchefens åligganden,
varav denna byråchef eldigt föredragande departementschefens
ovanberörda uttalande redan vid nämnda tidpunkt var i stort behov.

Vi äro av den uppfattningen, att byråchefen å administrativa byrån,
som kanslibyråchefen efter den nya organisationens genomförande skulle
komma att benämnas, bör i huvudsak bibehållas vid de funktioner han
nu innehar.

116

Då såväl chefen smil ledamöterna av lantbruksstyrelsen med undantag
av den administrative byråchefen kunna förutsättas bliva personer med
så gott som uteslutande praktisk-teknisk utbildning, synes lämpligt, att ansvaret
för ämbetsverkets expeditionsväsende alltjämt koncentreras hos
byråchefen å den administrativa byrån. Expeditionerna till de inom ämbetsverket
föredragna ärendena komma på så sätt fortfarande att underkastas
en enhetlig formell granskning, varigenom åt verket bevaras eu i
formellt avseende sammanhållande kraft. Ifråga om vissa formulärskrivelser
och andra expeditioner av liknande art torde emellertid, synes det
oss, undantag av styrelsen kunna medgivas från regeln att expeditionen
skall före dess avlåtande granskas av administrativa byråchefen. Vid
organiserandet av den nya byggnadsstyrelsen har man även med utgångspunkt
från ovan framhållna synpunkter åt den administrativa byråchefen
därstädes uppdragit ansvaret för ärendenas formella behandling.

Då vi nu övergå att avgiva förslag till minskande av den arbetsmängd,
som åvilar ifrågavarande byråchef, anse vi lämpligast att först behandla
frågan om det kanslibyråchefen såsom handhavare av lantbruksstyrelsens
ekonomiska förvaltning ''åliggande arbete, för att sedan i ett sammanhang
till prövning upptaga spörsmålet om den för styrelsen i dess helhet erforderliga
biträdande kanslipersonalen.

Med den ekonomiska förvaltningen följer en mängd olika göromål,
såsom föredragning av räkningar, uttagning av medel, siffergranskning av
räkningar, utbetalande av medel till mycket stor del i småposter, uppgörande
av månatliga sammandrag över ställningen av de till styrelsens
förfogande ställda anslag, förandet av styrelsens räkenskaper och upprättande
av bokslut däröver m. m.

Såsom vi redan antytt, torde ifrågavarande byråchef, för att hans
krafter skola kunna utnyttjas på ett för arbetet inom styrelsen så gagneligt
sätt som möjligt, böra befrias från åtskilliga av de detaljarbeten,
varav hans tid för närvarande i alltför stor utsträckning tages i anspråk.

Icke minst gäller detta beträffande kanslibyråchefens nu sist berörda
arbete. Vi hava oss särskilt bekant, att de dagligen återkommande, ofta
brådskande medelsutbetalningarna vålla en ofördelaktig splittring i byråchefens
ifråga eljest krävande arbete.

117

Vi anse sålunda, att vissa av de kanslibyråchefen i nu ifrågavarande
avseende ångande göromål med fördel skulle kunna utföras av en underordnad
befattningshavare. Härvid tänka vi närmast på handhavandet av
styrelsens kassa, verkställandet av utbetalningar, bokföring m. in., med
andra ord de rena kassörs- och bokhållargöromålen. Däremot hålla vi
före, att byråchefen fortfarande bör som hittills bibehållas vid föredragningen
av styrelsens ekonomiska ärenden. Detta synes nämligen vara av
största vikt ur den synpunkten att kanslibyråchefen vid fattande av styrelsens
beslut, särskilt då dessa gälla utbetalningar av medel, i varje fall besitter
kännedom om de olika anslagens ställning, vilket han näppeligen skulle
kunna göra, därest han icke själv vore föredragande av styrelsens ekonomiska
ärenden.

Vid jämförelse i nämnda avseende med andra ämbetsverk, med vilka
lantbruksstyrelsen företer vissa likheter såsom medicinalstyrelsen och njTa
byggnadsstyrelsen, skall man jämväl finna, att kassörs- och bokhållargöromålen
därstädes uppdragits åt eu å den kamerala, respektive den administrativa
byrån anställd underordnad tjänsteman med kameral-juridisk
utbildning. A medicinalstyrelsens kameralbyrå finnas sålunda anställda
icke mindre än fyra sådana tjänstemän, därav två i andra och två i första
normalgraden, samt å administrativa byrån i byggnadsstyrelsen, vilket ämbetsverk
med avseende å penningeförvaltningens omfattning närmast torde
vara att jämställa med lantbruksstyrelsen, en tjänsteman i första normalgraden.
Visserligen äro de till sistnämnda ämbetsverks förfogande ställda
medel till beloppet större än de, som stå till lantbruksstyrelsens disposition,
men å andra sidan torde dessa i regel utbetalas i väsentligt större poster
liksom också det antal konti, å vilka de skola redovisas, är betydligt mindre
än i lantbruksstyrelsen. Byggnadsstyrelsens medel äro avsedda i stort sett
till samma ändamål (nybyggnader och restaureringar), under det lantbruksstyrelsens
medel innefatta anslag till en mångfald olika ändamål.

Tanken på att eventuellt med den nuvarande kvinnliga registratorstjänsten
förena utförande av de nu omordade kassörs- och bokhållargöromålen
har icke varit oss främmande. Tvärtom har, särskilt med fästat
avseende därå att, enligt vad vi erfarit, en befattningshavares tid icke
skulle bliva helt upptagen av styrelsens kassörs- och bokhållargöromål,

118

möjligheten av en sådan anordning varit föremål för en ingående undersökning
från vår sida. Sedan vi emellertid förvissat oss därom, att registratorsgöromålen
inom lantbruksstyrelsen med hänsyn till det därmed
förenade arbetet kräva en persons hela arbetskraft, hava vi icke ansett oss
böra framställa något förslag i nu berörda avseende. I detta sammanhang
torde böra erinras därom, att i det av de sakkunniga för utarbetande av
förslag till omorganisation av överintendentsämbetet år 1915 avgivna betänkande
framställts förslag om registrators samt kassörs- och bokhållargöromålens
inom ämbetsverket förenande i en kvinnlig biträdesbefattning
av högre grad, detta av enahanda skäl som ovan nämnts för tänkbarheten
av samma anordnings vidtagande inom lantbruksstyrelsen.

I det vid proposition n:r 258 till 1917 års riksdag angående omorganisation
av och lönereglering för överintendentsämbetet fogade statsrådsprotokollet
anförde föredragande departementschefen rörande frågan
om den administrativa byrån och den därmed i samband stående frågan
om den av de ovan omförmälda''sakkunniga föreslagna sammanslagning av
registrators- samt kassörs- och bokhållargöromålen bland annat följande •’

»De sakkunnigas förslag till organisation av den administrativa byrån
synes mig vara alltför snävt, för att man skäligen skulle kunna begära, att
byråns åligganden genom densamma skola bliva på ett fullt tillfredsställande
sätt tillgodosedda.

Det föreslagna lägsta skrivbiträdet har avsetts huvudsakligen för renskrivningsgöromål.
Utan tvivel kommer detta biträdes tid att helt utfyllas
med sådan sysselsättning. Det för byrån avsedda biträdet av högre grad
skulle förrätta kassörs- och bokhållargöromålen samt de för hela verket
gemensamma registrators- och arkivariegöromålen. Detta synes mig dock
vara att ställa allt för höga anspråk på ifrågavarande befattningshavares
arbetskraft. Jag delar visserligen de sakkunnigas uppfattning, att registratorsgöromålen
hos överintendentsämbetet måste anses vida mindre betungande
än motsvarande göromål hos de centrala ämbetsverken i allmänhet.
Men å andra sidan torde ett kvinnligt biträde beredas fullt arbete
med att förrätta ämbetets registrators- och arkivariegöromål och att, i den
mån nämnda uppgifter det kunde tillåta, biträda med enklare skriv- och
andra göromål. Jag anser därför, att de av de sakkunniga föreslagna två

119

kvinnliga biträdesbefattningarna å administrativa byrån böra ingå i byråns
organisation men avses endast för registrators- och arkivariegöroinålen samt
renskrivnings- och annat jämförligt arbete.

Utöver de göromål jag nu omnämnt falla å administrativa byrån
dels de rena sekreterargöroinålen för hela ämbetsverket och dels kassörsoch
bokhållargöromålen. Beträffande de senare delar jag de hörda ämbetsverkens
uppfattning om den arbetskraft, som erfordras för deras behöriga
fullgörande. Statskontoret har till stöd för sin mening åberopat en jämförelse
med medicinalstyrelsens kamerala organisation. Ehuru detta sistnämnda
ämbetsverks penningförvaltning måste anses väsentligt vidlyftigare
än överintendentsämbetets även om hänsyn tages till den ökning av ämbetets
medelsförvaltning, som omorganisationen kan medföra, finner jag
ett visst berättigande ligga i en dylik jämförelse. I betraktande härav
torde intet vara att erinra emot statskontorets fordran, att åtminstone en
tjänsteman av lägsta normalgrad avses för överintendentsämbetets penningförvaltning.
Av de uppgifter, de sakkunniga lämnat om den tid, som
kräves för att under nuvarande förhållanden fullgöra kassörs- och bokhållargöromålen,
framgår, att de ej skulle lämna full sysselsättning för eu
person. En rätt avsevärd jämkning i detta förhållande skulle emellertid
inträda, därest ämbetets kassa, som nu hålles öppen endast en dag i veckan,
bleve tillgänglig dagligen eller åtminstone varannan dag, en förändring, som
av hänsyn till allmänheten måste anses under alla omständigheter önskvärd.
Även med dessa ökade anspråk på ifrågavarande tjänsteman komme han
dock antagligen att åtminstone tills vidare kunna finna tid även för andra
göromål. Med hänsyn till byråns övriga uppgifter ligger det då närmast
till hands att utnyttja hans disponibla tid för förrättande av notariegöromål.
Överintendentsämbetet har, såsom jag förut meddelat, först bestämt
uttalat sig,emot eu sådan kombination av olika arbetsuppgifter men sedermera
frångått denna mening. Statskontoret har utan reservation förordat
en dylik kombination. För min del finner jag intet att erinra mot en
förening på en tjänst av ifrågavarande uppgifter, helst en sådan anordning
ej kan betraktas såsom någon nyhet inom administrationen.»

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande avseende.

120

I överensstämmelse med det ovan sagda och då det är av synnerlig
vikt, att en byråchef icke onödigtvis belastas med rent detaljarbete, torde
såsom biträde åt byråchefen å ifrågavarande byrå böra uppföras en första
gradens tjänsteman med huvudsaklig uppgift att ombesörja de byrån åvilande
kassörs- och bokhållargöromålen. Denne tjänsteman torde lämpligen
kunna benämnas byråassistent. Under tider, då byråassistentens tid icke
komrne att helt tagas i anspråk för berörda arbete, torde åt honom, i likhet
med vad ovan sagts beträffande motsvarande befattningshavare i byggnadsstyrelsen,
jämväl böra uppdragas att utföra förefallande notariegöromål.

Beträffande den formella kompetensen för byråassistenten torde
härutinnan böra gälla, vad som i allmänhet är eller kan varda föreskrivet
om inträde i rikets administrativa ämbetsverk.

Beträffande frågan om ställföreträdare för byråchefen anse vi, att
såsom sådan lämpligen torde kunna förordnas den sekreterare, som här
nedan kommer att föreslås. till uppförande i lantbruksstyrelsens stat.

Registrators- och de därmed sammanhängande aktuariegöromålen inom
ämbetsverket hava, såsom ovan framhållits, jämte andra arbeten av mera
kvalificerad art under kanslibyråchefens överinseende alltsedan lantbruksstyrelsens
tillkomst med ett synnerligen tillfredsställande resultat bestritts
av ett extra kvinnligt biträde. Då man även på de senare åren just sökt mer
och mer realisera den tanken att ej använda juridiskt utbildad eller eljest
överkvalificerad arbetskiaft, där icke arbetets beskaffenhet sådant kräver,
synas alla skäl tala för, att en av de nuvarande extra kvinnliga biträdesbefattningarna
i lantbruksstyrelsens stat uppföres såsom registratorsbefattning.
I detta sammanhang anse vi oss böra erinra därom, att vid senaste
omorganisation av medicinalstyrelsen man i förevarande avseende gått så
långt, att den dåvarande manliga registratorn överfördes på indragningsstat
och registratorsbefattningen uppfördes såsom en tredje gradens kvinnliga
biträdesbefattning.

I avseende å denna befattningshavares tjänsteställning torde, med
hänsyn till att för ifrågavarande arbete fordras icke blott god omdömesförmåga
och stor noggrannhet utan även en .grundlig kännedom om de
olika ärendenas art och sättet för deras behandling, nämnda biträdes°rad
här böra, i likhet med vad i medicinalstyrelsen skett, vinna tillämpning.

121

Avlöningsförmånerna till sådan befattningshavare åro 1,100 kronor i lön,

750 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillilgg jämte två
ålderstillägg å 200 kronor efter respektive fem och tio år.

Såsom redan förut framhållits kommer registratorns tid att bliva
helt upptagen uteslutande av de med registratorstjänsten förenade göromål.

Härefter återstår att tillföra lantbruksstyrelsen för kansliarbetets utförande
erforderliga biträdande arbetskraft er. Vi övergå följaktligen till
behandlingen av detta spörsmål.

Det arbete, vars tillgodoseende här är i fråga, omfattar dels rena B''tkräds‘j"de
sekreterargöromål (uppsättning av koncept till utgående expeditioner), var- personal.
till i regel fordras tjänstemän med juridisk utbildning, dels ock rotelföring,
expediering, kollationering, renskrivning m. in., vilka arbeten i regel, det
sistnämnda alltid, utföras av kvinnliga biträden.

För att kunna göra sig en föreställning om den för detta arbetes
utförande i dess helhet erforderliga personalen hava vi funnit nödigt att
beträffande varje särskild av styrelsens byråer undersöka, i vad mån och
i vilken utsträckning det å byrån förekommande arbete kan giva ardedning
till anställande av sådan personal.

Härvid upptages först till behandling den juridiskt utbildade personalen. mff.su°^lk

Vad då först angår den administrativa byrån, i vars uppgift enligt utbildning.
vårt förslag skall såsom hittills ingå bland annat att genom byråchefen
därstädes sammanhålla och övervaka arbetet såväl med uppsättning av
koncept till expeditionerna till i regel samtliga inom styrelsen föredragna
ärenden som ock beslutens expediering, torde för uppsättning av byråns
egna jämförelsevis få expeditioner det sekreterarbiträde i allmänhet vara
till fyllest, som kan påräknas av den underordnade tjänsteman, vilken
skulle, enligt vad vi ovan föreslagit, anställas å byrån.

Vad därefter angår lantbruksbyrån, så föranleder det stora antalet
till denna byrå hörande ärenden givetvis ett betydande arbete med uppsättning
av koncept till expeditioner i de olika ärendena.

Antalet av på lantbruksbyrån belöpande expeditioner fördela sig
under åren 1912—1916 på följande sätt:

16—182561.

122

	Underdåniga skrivelser och utlå-tanden.	Övriga expeditioner.	Summa.
1912..............	183	1178	1361
1913..............	200	1801	2 001
1914..............	216	1900	2116
1915...............	247	1838	2 085
1916..............	309	2 335	2 644

Härav framgår att av de i regel mest krävande, underdåniga, skrivelserna
och utlåtandena, under år 191(5 i genomsnitt en skrivelse eller utlåtande
belöper sig på varje arbetsdag, vartill kommer ett tiotal andra
expeditioner. Sammanställer man detta förhållande med den omständigheten,
att expeditionernas antal befinner sig i en stadig stegring, vilken
kommer att bliva än större, i den mån lantbruksstyrelsen tager initiativ
till nya åtgärder, inses, att de sekreterargöromål, som komma att föranledas
av ifrågavarande byrås föredragning, måste bliva i hög grad maktpåliggande.
Härvid torde heller icke böra förbises den ökning i expeditionernas antal,
som kan bliva en följd av särskilda åtgärders vidtagande för trädgårdsskötselns
främjande.

Någon nämnvärd hjälp för uppsättande av expeditioner och dylikt
å byrån torde knappast kunna påräknas av den föreslagne byrådirektören.
Dennes tid torde nämligen komma att uteslutande tagas i anspråk för utredningar
och uppsättande av promemorior m. m.

Tagas sålunda i betraktande nu anförda omständigheter, synes knappast
något tvivel kunna råda därom, att man för utförande av enbart
nu ifrågavarande arbete måste räkna med anställande av en sekreterare eller
med andra ord en juridiskt utbildad tjänsteman i andra normalgraden.

Till jämförelse må här meddelas, att samtliga från överintendentsämbetet
under år 1916 utgångna expeditioner uppgått till allenast 1 202
och under åren 1912—1916 i medeltal till 1 149 men att för sekreterargöromålens
bestridande i första hand å administrativa byrån i byggnadsstyrelsen
(f. d. överintendentsämbetet) uppförts en sekreterare (2:dra gradens
tjänsteman).

123

Ett ytterligare skäl för uppförande i styrelsens stat av eu sekreterare
torde vara, att därigenom eu tjänsteman erhålles, åt vilken vid förfall för
den administrativa byråchefen lämpligen skulle kunna, såsom redan ovan
antytts, uppdragas att uppehålla dennes befattning, varigenom nu rådande
svårigheter i detta avseende skulle avlägsnas.

För uppsättningen av expeditionerna till de å agrikulturtekniska
byrån hörande ärendena, vilka i första hand handlagts å byråns kamerala
avdelning, torde närmast förste byråingenjören å denna avdelning böra
ansvara. För detta arbete, vilket i regel består uti ifyllande av tryckta
formulär, torde juridisk utbildning icke heller vara erforderlig.

För uppsättningen av övriga å byrån belöpande expeditioner eller
de, som för närvarande, på sätt i det föregående nämnts, uppsättas å kanslibyrån,
torde däremot erfordras biträde av en tjänsteman med juridiskadministrativ
skolning.

Antalet av nu ifrågavarande expeditioner å agrikulturtekniska byrån
har under de senaste fem åren uppgått till i medeltal 615.

Jämväl uppsättning av expeditionerna till de å fiskeribyrån handlagda
ärenden torde kräva biträde av ovan angivet slag. Av enahanda
skäl, som ovan sagts beträffande byrådirektören a lantbruksbyrån, torde
någon nämnvärd hjälp i berörda avseende icke vara att påräkna av den
föreslagna byrådirektören å fiskeribyrån. Denna byrås expeditioner hava
under samma tid i medeltal uppgått till 700 per år.

Nu ifrågavarande två byråers expeditioner utgöra sålunda årligen i
medeltal 1 315. Härtill kommer ett fåtal å tuberkulosavdelningen belöpande
mera krävande expeditioner.

Med hänsyn såväl till vad vi inhämtat rörande arten i allmänhet av
nu ifrågavarande expeditioner som ock till deras antal i jämförelse med
antalet av lantbruksbyråns expeditioner, i medeltal under de senaste fem
åren uppgående till 2 041, synes det vara till fyllest, om för utförande i
första hand av sekreterargöromålen å agrikulturtekniska byrån, fiskeribyrån
och tuberkulosavdelningen beräknas en administrativt utbildad tjänsteman
i första lönegraden.

Vi föreslå sålunda, atf, förutom byråassistenten å administrativa
byrån, såsom biträdande personal med juridisk-administrativ utbildning i

124

lantbruksstyrelsens stat uppföras två tjänstemän, varav en i andra och en
i första lönegraden. Den förra torde böra benämnas sekreterare och den
andra byråassistent.

Genom en sådan anordning skulle, om byråchefen å administrativa
byrån jämväl tages i betraktande, vinnas en lämplig gruppering av tjänster
med juridisk kompetens inom lantbruksstyrelsen, där sålunda skulle komma
att finnas representerade samtliga tre normalgrader, vilket särskilt vid
vikariatsfrågor under semestertider och sjukdomsfall är av betydelse.

Rörande spörsmålet om sist berörda två tjänstemäns placering till
tjänstgöring inom styrelsen hava vi, efter övervägande av de olika sätt,
som i sådant avseende ansetts tänkbara, och de skäl, som kunnat tala för
det ena eller det andra sättet, funnit oss icke böra föreslå deras knytande
till vare sig den ena eller andra av styrelsens byråer, utan torde detta vara
en fråga, varom det lämpligast bör tillkomma lantbruksstyrelsen att i en
blivande arbetsordning bestämma. Vi vilja allenast framhålla angelägenheten
därav, att arbetsfördelningen ifrågavarande tjänstemän emellan kommer
att ske på ett med hänsyn till deras kvalifikationer och lämplighet för arbetet
inom ämbetsverket så gagneligt sätt som möjligt.

Kompetensen för sekreteraren och sistbemälde byråassistent anse vi
böra bestämmas i likhet med vad ovan föreslagits rörande byråassistenten
å administrativa byrån.

Kvinnliga

biträden.

De sakkunniga övergå härefter till den kvinnliga personal, som synes
böra uppföras å ordinarie stat.

Vad då först angår den för utskrivning och expediering av samtliga
från styrelsen utgående expeditioner erforderliga personalen, hava
vi kommit till den uppfattningen, att härför torde erfordras dels ett
mera kvalificerat och erfaret kvinnligt biträde, med uppgift närmast att
under administrativa byråchefen leda och övervaka ifrågavarande arbete,
dels ock för själva renskrivningsarbetet ett annat kvinnligt biträde. Förstnämnda
biträde, som jämväl borde åligga att vara registrator^ ställföreträdare
samt att, då registratorsarbetet sådant påfordrade, biträda sistnämnda
befattningshavare, torde lämpligen höra uppföras i andra biträdesgraden
(1 G00—2 000 kronor). Det andra biträdet däremot anse vi böra
tilldelas första biträdesgraden (1 200—1 600 kronor).

För utförande av lättare kansligöromål såsom rotel för in g, registrering
m. in. för lantbruksbyråns räkning torde böra beräknas ett kvinnligt Inträde.
Arten av det arbete, som sålunda torde komma att åvila detta
biträde, synes motivera detsammas uppförande i andra biträdesgraden.

Dessutom har av lantbruksbyråchefen starka skäl anförts för anställande
å denna byrå av ett kvinnligt biträde för renskrivning o. d. De
sakkunniga, som icke velat motsätta sig en sådan anordning, hava emellertid
med hänsyn till svårigheten att nu bedöma det behov av dylikt biträde,
som efter den nya organisationen kan komma att göra sig gällande, ansett
olämpligt att detta biträde uppföres såsom ordinarie. Vi hava i stället
här nedan under anslaget till amanuenser, extra biträden, vikariatsersättning
och expenser beräknat medel härför, därest sådan hjälp skulle visa
sig erforderlig.

Hos den nuvarande byrådirektören äro, såsom i det föregående nämnts,
anställda tre kvinnliga biträden. Det ena av dessa biträder byrådirekiören
med uppsättande av lättare expeditioner och förandet av föreskrivna förteckningar
över med statsmedel understödda företag samt andra liggare
angående företagen och därmed i samband stående ämnen, ävensom vid
övervakandet att de från vederbörande sökande till förvaring i lantbruksstyrelsens
arkiv insända avskrifter och kopior av handlingar och ritningar
rörande ifrågavarande företag befinnas vara enligt nöjaktigt bevis härom fullt
överensstämmande med de akter, som legat till grund för planens fastställande,
i vilket avseende särskilt skall tillses, att de vid fastställelsen
gjorda ändringar och tillägg i huvudexemplaren även finnas införda i
vederbörande avskrifter och kopior.

För detta arbete erfordras icke blott en synnerligen ingående kännedom
om ifrågavarande ärenden utan jämväl god omdömesförmåga och
utomordentlig noggrannhet. Med hänsyn till de kvalifikationer, som sålunda
måste ställas på ifrågavarande biträde, vilket efter den nya organisationens
genomförande synes böra på enahanda sätt biträda förste byråingenjören
på den agrikulturtekniska byråns kamerala avdelning, torde den
s. k. tredje biträdesgraden här böra vinna tillämpning.

Beträffande de två övriga kvinnliga biträdena, av vilka det ena företrädesvis
som hittills torde böra biträda med införande å kostnadsförslagen

126

och planerna till ovannämnda företag av Kungl. Maj:t vid anslags eller
låns beviljande fastställda ändringar och det andra huvudsakligen verkställa
renskrivningsarbeten, torde dessa framdeles i lika hög grad som för
närvarande vara erforderliga. Av de nu ifrågavarande två biträdena torde
det ena böra uppföras i andra biträdesgraden och det andra i första biträdesgraden.

För rotelföring, registrering och dylikt å agrikulturtekniska byråns
tekniska avdelning torde böra beräknas ett kvinnligt biträde i andra biträdesgraden.

För samma ändamål torde för fiskeribyråns del böra uppföras ett
kvinnligt biträde i andra biträdesgraden. Detta biträde torde med hänsyn
till den mindre omfattningen av rotelförings- och registreringsarbetet å
fiskeribyrån jämväl böra åläggas att utan särskild ersättning verkställa den
kontroll rörande insända säldelar m. m., som på sätt ovan nämnts för närvarande
utföres av det å byrån anställda extra biträdet mot gottgörelse
från anslaget till dödande av sälar.

Slutligen torde ytterligare böra uppföras ett ordinarie kvinnligt biträde
med uppgift i första hand att åt styrelsens chef utföra stenografering,
renskrivning in. m. Åt detta biträde synes jämväl böra uppdragas att
under registrator^ inseende hava närmaste vården av styrelsens bibliotek,
varjämte det skulle åligga biträdet i fråga att i övrigt utföra förefallande
kansliarbete. Då för nämnda uppgifter torde erfordras en mera kvalificerad
person, synes detta biträde böra, i likhet med det hos medicinalstyrelsens
chef anställda kvinnliga biträdet, sättas i den s. k. andra biträdesgraden.

Den närmare fördelningen av arbetet de kvinnliga biträdena emellan
torde böra ankomma på lantbruksstyrelsen.

Enligt de av oss nu framställda förslagen skulle den ordinarie kvinnliga
personalen i lantbruksstyrelsen, det kvinnliga ingenjörsbiträdet å agrikulturtekniska
byrån och registratorn å administrativa byrån inbegripna,
utgöras av 2 biträden i första lönegraden, 6 i andra lönegraden och 3 i
tredje lönegraden. Härjämte beräknas ett extra kvinnligt biträde å lantbruksbyrån.
Då inom styrelsen för närvarande finnas stadigvarande anställda
10 extra kvinnliga biträden, kommer den kvinnliga personalen att

127

ökas med 2 kvinnliga biträden. Denna ökning motsvarar i betraktande av
det med den nuvarande personalen erforderliga övertidsarbetet allenast
det oundgängligaste behovet.

Vaktmästare.

Såsom tidigare nämnts finnas inom lantbruksstyrelsen för närvarande
anställda en förste och en andre vaktmästare. De sakkunniga hava funnit,
att redan nu ett rätt så kännbart behov föreligger av anställande av ytterligare
eu vaktmästare hos styrelsen. Med hänsyn härtill och i betraktande
jämväl därav att detta behov torde komma att göra sig än mer gällande,
därest det av oss här ovan framställda förslaget om utökning av styrelsens
personal vinner beaktande, anse vi oss böra föreslå uppförande i lantbruksstyrelsens
stat av en tredje vaktmästare.

128

••

Översikt över den föreslagna organisationen.

Enligt den av oss nu föreslagna organisationen skulle i lantbruksstyrelsen
förutom chefen finnas följande personal.

Lantbruk,sbyntn.

Ordinarie.

En byråchef.

En byrådirektör.1

Extra.

Två eller flera amanuenser (beräknat belopp 6,000 kr.).

Agriknlturtekniska byrån.

Ordinarie.

En byråchef.

Två förste byråingenjörer (därav en ny).

Ett kvinnligt ingenjörsbiträde.

Extra.

Två byråingenjörer.

Fiskeribyrån.

Ordinarie.

En byråchef.

En byrådirektör.

1 De föreslagna nya befattningarna hava betecknats med kursiv stil.

Administrativa byrån.

Ordinarie.

En byråchef’.

En byråassistent (kassör och notarie).

En kvinnlig registrator.

129

Utom byråerna.

Ordinarie.

En sekreterare.

En byråassistent (notarie).

Ett kvinnligt biträde i tredje biträdesgraden.

Sex .kvinnliga biträden i andra biträdesgraden (därav ett nytt).

Två » »i första »

En förste vaktmästare.

Två andre vaktmästare (därav en ny).

Extra.

Ett kvinnligt biträde.

Alun. De kvinnliga biträdenas placering hava de sakkunniga tänkt sig på följande
sätt: a lantbruksbyrån: 1 andra gradens och 1 extra biträde, å agrikulturtekniska byrån:
förutom det kvinnliga ingedjörsbiträdet (3:e graden) 1 tredje gradens, 2 andra gradens och
1 första gradens biträde, å Jiskeribyrån: 1 andra gradens biträde samt å administrativa
byrån: förutom registrator^ (3:e graden) 2 andra gradens och 1 första gradens biträde.

Personalens ställning och avlöningsförmåner.

I samband med den nu föreslagna utökningen av lantbruksstyrel- Chefen.
sens personal hava vi ansett oss böra jämväl till prövning upptaga frågan,
huruvida ämbetsverkets chef fortfarande som hittills bör bibehållas vid
ställning av överdirektör med därmed förenade avlöningsförmåner av 10,000
kronor eller om någon förändring härutinnan torde böra ske.

Till utrönande härav hava vi först undersökt förhållandet i nu ifråga O varande

avseende beträffande andra med lantbruksstyrelseii jämförbara
centrala ämbetsverk.

Därvid hava vi funnit, att chefen för såväl lotsstyrelsen Som riksförsäkringsanstalten
med vardera endast tre ordinarie ledamöter intar ställ17—162661.

130

ning av generaldirektör med en avlöning av 11 000 kronor. Vidare ger
den verkställda utredningen vid handen, att i de centrala ämbetsverk, vilkas
chef har överdirektörs ställning, förutom lantbruksstyrelsen samt läroverksoch
folkskolöverstyrelserna, där ledamotsantalet uppgår till fyra, ledamöternas
antal är två eller tre. Sålunda utgöras väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
försäkringsinspektionen samt kontrollstyrelsen av jämte överdirektören, tre
ledamöter, under det att i vardera av fångvårdsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
ledamöternas antal uppgår till allenast två.

Vad de båda skolöverstyrelserna beträffar, vilka i likhet med lantbruksstyrelsen
utgöras av en överdirektör och fyra ledamöter torde böra
framhållas, att läroverksöverstyrelsens hela ordinarie personal förutom ledamöter
och chef utgöres av 1 andra och 3 första gradens tjänstemän samt
folkskolöverstyrelsen av 1 andra och 2 första gradens tjänstemän.

Enligt det av oss framlagda förslaget skulle lantbruksstyrelsens ordinarie
personal komma att bestå av förutom chefen och ledamöterna 5 andra
gradens och 2 första gradens tjänstemän.

Av det ovan sagda torde framgå, att lantbruksstyrelsens chef skulle
efter den nya organisationens genomförande, därest han bibehölles såsom
överdirektör, komma att intaga en ställning, som icke vore fullt jämförlig
med den som tillkommer cheferna för vissa andra med lantbruksstyrelsen
i nu ifrågavarande avseende jämförliga centrala ämbetsverk. Särskilt tänka
vi härvid på den nyligen omorganiserade riksförsäkringsanstalten.

Uteslutande av nu antydd anledning synes sålunda starka skäl tala
för att lantbruksstyrelsens chef beredes en förbättrad ämbetsställning.

Då härtill kommer, att i betraktande av lantbruksstyrelsens utomordentligt
betydelsefulla och alltmer krävande uppgift att främja och stödja
utvecklingen av landets modernäring det är av synnerlig vikt att till ämbetsverkets
chef kunna förvärva en framstående och för posten väl kvalificerad
person, synes det oss välbetänkt att åt lantbruksstyrelsens chef
gives ställning av generaldirektör.

Beträffande storleken av det arvode, som i denna egenskap bör tillkomma
honom, torde detta, i likhet med vad senast skett beträffande arvodet
till generaldirektören och chefen för den år 1917 inrättade byggnads -

131

styrelsen, bestämmas till 11 000 kronor eller till det för generaldirektörer
i gällande normalstat bestämda beloppet.

Samtliga de befattningar såväl manliga som kvinnliga, vilka eldigt
vårt ovanberörda förslag skulle komma att uppföras i lantbruksstyrelsens
stat, kunna hänföras till de i normalstaten upptagna befattningsgrader med
vissa bestämda avlöningsförmåner.

Byråcheferna tillhöra sålunda tredje normalgraden med en avlöning Byråchefer,

** ^ byvåcliTflt av

8 100 kronor, därav 5 000 kronor i lön, 2 500 kronor i tjänstgörings- tärer, sefo-epenningar
och 600 kronor i ortstillägg jämte rätt till ett ålderstillägg å 600
kronor efter fem år. Byrådirektörerna och sekreteraren böra hänföras till Center.
andra normalgraden med en avlöning av 5 800 kronor, därav 3 600 kronor
i lön, 1 800 kronor i tjänstgöringspenningar och 400 kronor i ortstillägg
jämte rätt till två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive fem och tio
år. Byråassistenterna åter hava vi föreslagit i första normalgraden med
en avlöning av 4 000 kronor, därav 2 200 kronor i lön, 1 500 kronor i
tjänstgöringspenningar och 300 kronor i ortstillägg med rätt till tre ålderstilläs:"
å 500 kronor efter 5, 10 och 15 år.

“O ''

Beträffande de kvinnliga biträdesbefattningarna så följa enligt normalstaten
med sådan befattning i tredje graden en avlöning av 2 000 kronor,
därav 1 100 kronor i lön, 750 kronor i tjänstgöringspenningar och
150 kronor i ortstillägg, med sådan befattning i andra graden 1 600 kronor,
därav 900 kronor i lön, 550 kronor i tjänstgöringspenningar och 150
kronor i ortstillägg samt med sådan befattning i första graden 1 200 kronor,
därav 700 kronor i lön, 350 kronor i tjänstgöringspenningar och 150
kronor i ortstillägg. Kvinnliga befattningshavare i samtliga tre grader äga
åtnjuta två ålderstillägg å 200 kronor efter respektive fem och tio år.

Till* förste vaktmästare utgår avlöning enligt normalstaten med 1 500
kronor, därav 900 kronor i lön, 450 kronor i tjänstgöringspenningar och
150 kronor i ortstillägg jämte ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem år
samt till andre vaktmästare med 1 200 kronor, därav 700 kronor i lön,
350 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg med
rätt till två ålderstillägg å 100 kronor efter fem och tio år.

Kvinnliga

biträden.

Vakt mästare -

132

Anslag till byråingenjörer och ingenjörsbi träden å agrikultur tekniska byrån.

Till ingenjörsbiträden å agrikulturtekniska byrån finnes i nu gällande
stat för lantbruksstyrelsen upptaget eu post å 10 000 kronor, varjämte
för samma ändamål å extra stat för år 1918 anvisats ett anslag till enahanda
belopp. I det föregående har under agrikulturtekniska byrån beräknats,
att i blivande stat för lantbruksstyrelsen upptages ett belopp av
15 400 kronor till anställande av två extra byråingenjörer samt till ingenjörsbiträden
å nämnda byrå.

Anslag till amanuenser, extra biträde, vikariatsersättning och expenser.

Till andra extra biträden inom lantbruksstyrelsen ån nyssnämnda
ingenjörsbiträden ävensom till vikariatsersättning och expenser finnes i
styrelsens stat upptaget ett belopp av 19 000 kronor. Härjämte har riksdagen
på framställning av Kungb Maj:t från och med år 1916 för samma
ändamål anvisat anslag å extra stat, vilka för år 1918 uppgår till sammanlagt
12 100 + 3 000 = 15 100 kronor.

Nämnda i styrelsens stat upptagna belopp har under år 1916 tagits

i anspråk på följande sätt:

1 kvinnligt biträde å lantbruksbyrån........................1 200

1 » > » fiskeribyrån......................... 720

1 > * > kanslibyrån......................... 3 000

1 , . , » .........................t 800

1 , » > » ......................... 14001

Övertidsarbete................................... 3365 H485

Vikariatsersättning (under kanslibyråchefens semester)................... 312

Egentliga expenser................................... 7 203

Summa kronor 19000

Ovanberörda å extra stat anvisade belopp å 15 100 kronor har be -

räknats för nedannämnda ändamål:

1 kvinnligt biträde å agriknlturtekniska byrån....................‘. 1 200

1 » » » byrådirektörens avdelning......................1500

2 kvinnliga biträden å » » ...................... 2 400

Övertidsarbete å nämnda båda avdelningar.........................1 500

Ökade medel till egentliga expenser............................. 2500*

Två arbetsbiträden å lantbruksbyrån (amanuenser)..................... 6 000

1 För år 1917 höjt till 1 600 kronor.

* Samma belopp upptogs för år 1917.

Summa kronor 15 100

Vid beräknande av den anslagspost, som efter den nya organisationens
genomförande torde böra upptagas i lantbruksstyrelsens stat till nu
omhandlade ändamål, hava vi utgått dels i anslutning till vad vi ovan i
sådant avseende föreslagit från att den nuvarande kvinnliga biträdespersonalen
jämte ytterligare ett andra gradens biträde uppföras å ordinarie stat
men att samtidigt medel böra finnas tillgängliga för en extra kvinnlig biträdesbefattning,
dels ock därifrån att de extra anslagsmedel till arbetsbiträden
(amanuenser) 6 000 kronor och egentliga expenser 2 500 kronor,
av vilka behovet visat sig vara av stadigvarande natur, nu böra inbegripas
i ifrågavarande anslagspost i lantbruksstyrelsens stat.

Till anställande av agronomutbildade amanuenser torde på sätt i det
föregående antytts böra beräknas ett belopp av 6 000 kronor.

I överensstämmelse med vad tidigare föreslagits bör för anställande
av ett extra kvinnligt biträde beräknas ett belopp av 1 200 kronor.

För att lantbruksstyrelsen skall kunna på ett tillfredsställande sätt
fylla sin viktiga uppgift erfordras enligt vårt förmenande, att såväl ämbetsverkets
chef som dess tekniska byråchefer i ganska avsevärd utsträckning
företaga inspektions- och andra tjänsteresor. Med de arbetskrafter, som
hittills stått styrelsen till buds, har det icke varit möjligt att i erforderlig
omfattning företaga sådana resor.

Med iakttagande av att, i chefens frånvaro särskild vikarie såsom
hittills icke skulle behöva förordnas, hava vi till gottgörelse åt de vikarier,
som under dylika resor måste förordnas, beräknat ett belopp av i runt
tal 2 400 kronor.

För beredande av semesterledighet för befattningshavare Jios styrelsen
torde, i likhet med vad fallet är beträffande andra centrala ämbetsverk,
böra finnas tillgång till vikariatsersättningar i allmänhet, motsvarande
vederbörande befattningshavare tillkommande tjänstgöringspenningar. Beträffande
de kvinnliga biträdena synes emellertid, med hänsyn till de med
dessa befattningar förenade tjänstgöringspenningarnas ringa belopp, för
vikarie för kvinnligt biträde i högsta grad böra beräknas 125 kronor, för
biträde i mellangrad 100 kronor samt för biträde i lägsta grad 75 kronor,
allt för månad, varjämte till vikarie för vaktmästare en ersättning av högst

Amanuen ser.

Extra

biträde.

Vikariatsersättning.

134

Expenser.

3 kronor per dag bör avses. Nu nämnda princip har jämväl kommit till
tillämpning vid beräknande av det i medicinalstyrelsens nu gällande avlöningsstat
upptagna beloppet till vikariatsersättningar.

Med utgångspunkt härifrån hava vi kommit till ett belopp av i runt
tal 5 800 kronor.

Härjämte anse vi emellertid, att för mötande av ytterligare behov
av vikariatsersättningsmedel (vid sjukdomsfall o. d.) ävensom för anlitande
vid behov av tillfälliga biträden bör avses ett belopp av 2 500 kronor.

Detta gör sammanlagt 2 400 + 5 800 + 2 500 — 10 700 kronor, vilket
belopp vi anse böra beräknas för vikariatsersättning.

Lägges det belopp av den i lantbruksstyrelsens stat upptagna anslagspost
till andra extra biträden än ingenjörsbiträden, vikariatsersättning
och expenser, vilket, på sätt ovan antytts, för år 1916 funnits tillgängligt
för täckande av egentliga expensutgifter eller 7 203 kronor, till det belopp
å 2 500 kronor, som för vardera av åren 1917 och 1918 för samma ändamål
beviljats å extra stat utöver det i styrelsens stat upptagna anslaget,
erhålles 9 703 kronor.

Enligt vad vi erfarit hava de till styrelsens förfogande sålunda
ställda expensmedel redan under nuvarande förhållanden visat sig otillräckliga
för ett om än så nödtorftigt tillgodoseende av det oundgängligaste
behovet. Visserligen hava med iakttagande av den yttersta sparsamhet
därav kunnat bestridas de löpande utgifterna. Däremot hava andra
hithörande behov, exempelvis underhållet av styrelsens inventarier, i icke
ringa mån måst eftersättas på grund av brist på medel härtill.

Under sådana omständigheter och i betraktande jämväl av att med
den av'' oss ovan föreslagna utökningen av lantbruksstyrelsens ordinarie
personal torde följa ett ej oväsentligt vidgat behov av expensmedel, hava vi
icke ansett oss kunna ifrågasätta de egentliga expensmedlens beräknande
i den nya staten till lägre belopp än 15 000 kronor.

Enligt de antydda beräkningarna skulle alltså erfordras

till amanuenser ..........

> extra biträde .........

» vikariatsersättningar......

» expenser . . . ........

........... » 1 200:

...........• • 10 700: —

........... • 15 000: —

Summa kronor 32 900: —

vilken summa torde böra avrundas till 33 000 kronor.

135

Övergångsförhållanden.

Den i det föregående omförmälda extra kvinnliga biträdesbefattningen
å kanslibyrån, med vilken enligt lantbruksstyrelsens beslut för närvarande
är förenat ett årligt arvode av 3 000 kronor, har allt sedan lantbruksstyrelsens
inrättande eller i icke mindre än 27 år innehafts av
fröken Anna Vestin. Enligt vad vi inhämtat har detta biträde under sin
långvariga tjänst inom ämbetsverket utfört ett synnerligen förtjänstfullt
och träget arbete.

Därest, såsom nu vore avsikten, bemälda biträde uppflyttades i högsta
kvinnliga biträdesgraden å ordinarie stat skulle, även om hon genast tillerkändes
två ålderstillägg, hennes avlöning icke komma att uppgå till högre
belopp än 2 400 kronor.

Billigheten synes oss under sådana förhållanden kräva, att ifrågavarande
biträde hålles skadeslös för den nedsättning i hennes fasta avlöningsförmåner,
som skulle bliva en följd av befattningens uppförande å
ordinarie stat, så mycket mer som hennes nuvarande inkomster i lantbruksstyrelsen,
övertidsarbete inberäknat, uppgå till icke mindre än omkring
4 000 kronor.

I anslutning härtill hava vi ansett skäligt, att bemälda biträde,
under förutsättning att hon antages till biträde å den nya staten, tillerkännes
ett personligt avlöningstillägg till sådant belopp, att hennes sammanlagda
ordinarie avlöning uppgår till 3,000 kronor, och har för sådant
ändamål i förslaget till övergångsstat här nedan upptagits ett belopp av
600 kronor.

Stater och kostnadsberäkning.

I anslutning till de av oss här ovan framställda förslag skulle för
lantbruksstyrelsen komma att gälla följande ordinarie stat och övergångsstat.

136

A. Ordinarie stat.

		Tjänst-
Avlöning.	Lön.	gönngs- pennin-	Orts- tillägg.	Summa.	Anmärkning.
		gar.
Generaldirektören och chefen....	7000	3 000	1000	11000
1 byråchef ............	5000	2 600	600	8100	1 Efter 5 år kan lönen höjas
3 byråchefer........	15000	7 500	1800	24 300	f med 600 kr.
1 byrådirektör..........	3 600	1800	400	5 800
1 byrådirektör.......	3 600	1800	400	5 800	Efter 5 år kan lönen höjas
1 l:e byråingenjör . .	3 600	1800	400	5 800	med 500 kr. och efter
1 I:e byråingenjör........	3 600	1800	400	5 800	10 år med ytterligare 500 kr.
1 sekreterare.....	3 600	1800	400	5 800	(Efter 5 år kan lönen höjas
1 byråassistent.......	2 200	1500	300	4000	ll med 50Q kr. och efter
1 byråassistent..........	2 200	1500	300	4 000	K 10 år med ytterligare 11 500 kr. och efter 15 år
					( med ytterligare 500 kr.
1 kvinnligt biträde i tredje lönegraden 2 kvinnliga biträden i tredje löne-	1100	750	150	2 000
graden ...........	2 200	1500	300	4000	Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kr. och efter
1 kvinnligt biträde i andra lönegraden	900	550	150	1600
5 kvinnliga biträden i andra löne-					10 år med ytterligare
graden .......	4 500	2 750	750	8 000	200 kr.
1 kvinnligt biträde i första lönegraden	700	360	150	1200
1 kvinnligt biträde i första lönegraden	700	350	150	1200
1 förste vaktmästare ....	900	450	150	1500	Efter 5 år kan lönen höjas
		med 100 kr.
1 vaktmästare.........	700	350	150	1200	f Efter 5 år kan lönen höjas 1 med 100 kr. och efter
1 vaktmästare..........	700	350	150	1200	) 10 år med ytterligare l 100 kr.
Till arvoden åt två extra byråingen-
jörer samt till ingenjörsbiträden å agriknlturtekniskå byrån ....	—	_	_	15 400
Till amanuenser, extra biträden, vi-kariatsersättning och expenser . . .	* _	_	_	33 000
Summa kronor	61800 \|	82 400	8100 \|	150 700

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå till honom ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

B. Övergångsstat.

		Kronor.
Till personligt avlöningstillägg åt biträdet Anna Vestin.....		600
	Summa	600

137

Sammanlagda beloppet av ordinarie stat och övergångsstat uppgår
alltså till 151 300 kronor.

Den nu gällande ordinarie staten för lantbruksstyrelsen slutar å

79 900 kronor.

På extra stat för år 1918 hava anvisats

till ingenjörsbiträden hos lantbruksstyrelsen.....................kronor 10000

till andra extra biträden hos lantbruksstyrelsen än mgenjörsbiträden in. m. ..... • 15 100

Summa kronor 25 100

Berörda å ordinarie stat och å extra stat för år 1918 beviljade anslagsbelopp
uppgå till sammanlagt 105 000 kronor.

Ett bifall till det nu framlagda förslaget till ordinarie stat och övergångsstat
för lantbruksstyrelsen skulle alltså medföra en kostnadsökning
av 46 300 kronor.

Avlöningsvillkor.

Beträffande villkoren för åtnjutande av nu gällande avlöningsförmåner
för lantbruksstyrelsen galler nådiga kungörelsen den 2 oktober 1908
(Svensk författningssamling, bihang nr 78).

Villkoren för åtnjutande av de i ovannämnda statförslag upptagna
avlöningsförmåner anse vi böra fastställas i huvudsaklig anslutning till
vad 1917 års riksdag i sådant avseende beslutat ifråga om befattningarna
i byggnadsstyrelsen.

Hemställan.

Under åberopande $v vad vi i det föregående anfört hemställa vi,
att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå riksdagen

dels godkänna ovan föreslagna stat och övergångsstat för lantbruksstyrelsen
att tillämpas från och med år 1919,

dels förklara att för åtnjutande av avlöningsförmånerna enligt nämnda
ordinarie stat skola gälla följande allmänna villkor och bestämmelser:

att samtliga innehavare av å ordinarie stat för lantbruksstyrelsen
uppförda befattningar skola, i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter prövning medgivas, vara å tjänste 18—)62q11.

138

rummet tillstädes minst sex timmar varje söckendag, dock att arbetstiden
för kvinnligt biträde i första eller andra lönegraden icke må i något
fall utsträckas med mer än en timme;

att innehavare av ordinarie befattning i lantbruksstyrelsen skall vara
underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i
åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation av
ämbetsverket eller dess särskilda avdelningar eller eljest i allmänhet kan
varda stadgad, samt i sådant hänseende, ävensom därest ämbetsverkets
ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan
anses såsom självständigt ämbetsverk, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk
tillhörande göromål överflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig
att, med bibehållande av tjänstegrad och avlöning, efter ny eller förändrad
arbetsordning sköta de göromål, som anförtros befattningshavaren, eller,
efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen
överlämnas; skolande befattningshavare i lantbruksstyrelsen slutligen,
likaledes med bibehållande av nyssnämnda förmåner, vara underkastad att,
närhelst så av Kungl. Maj:t prövas lämpligt, förflyttas till annan befattning
inom förvaltningen med liknande arbetsuppgifter;

att med ordinarie befattning i lantbruksstyrelsen icke må förenas
annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må
förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för
verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk
eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt
ej, vad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare
av annan befattning, lantbruksstyrelsen uppå därom gjord framställning
och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej
må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket, finner
uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas;

att tjänsteman i första eller andra lönegraden är skyldig att tjänstgöra
å den särskilda befattning inom graden, där lantbruksstyrelsen, till
befordrande av arbetets oavbrutna gång, finner honom lämplig och behövlig;
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befatt -

139

ningsinnehavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, inen lör tid,
befattningshavaren eljest varit betriad från tjänstgöring, skola utgå till
den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägg eller i det fall, där avlöningen utgöres
av arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar,
men att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller
andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under tjänstledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar avstå
så mycket av lönen eller ortstillägget eller av arvodet, som erfordras för
befattningens uppehållande eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till tjänsteinnehavare för tid, varunder
tjänsteinnehavaren avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att därest tjänsteinnehavare varder avstängd från tjänstgöring eller
i häkte tagen, den del av tjänsteinnehavarens avlöning, som icke prövas
böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida ej prövas skäligt låta befattningshavaren uppbära något därav;

att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras till följd av tjänsteresor
eller för beredande av semester, befattningshavare av lägre grad
skall vara skyldig att, om vederbörande förordnas till högre befattning
i lantbruksstyrelsen, bestrida densamma mot åtnjutande i det förstnämnda
fallet av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar men eljest
av däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, dock
ej längre än sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår;

att emellertid, därest ledamot av lantbruksstyrelsen till följd av
tjänsteresa eller för handläggning av särskilda ärenden är under allenast
några få, högst fyra dagar hindrad att sköta sin befattning, tjänsteman
av lägre grad skall vara pliktig att utan särskild ersättning sköta de till
ledamotsbefattningen hörande löpande göromål;

att, i fråga om staten medgiven förhöjning av lönen efter viss tids
fortsatt innehavande av befattningen i samma lönegrad, tidpunkten

140

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt
sin egen eller på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras befattningshavaren
till last tid, varunder åtnjutits semester eller ledighet för fullgörande
av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem
år, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare
fem år, ävenledes på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre avlöningen ej får tillträda» förr än vid början av
kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit
uppnådd;

att befattningshavare må för löneförhöjning genom ålderstillägg tillgodoräknas
den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft
förflutit från tillträdet till befattningen, vare sig på grund av fullmakt
eller konstitutorial eller på grund av förordnande i följd av frågan om
lantbruksstyrelsens omorganisation;

att befattningshavare tillika bör tillgodoräknas den tid han inom
samma lönegrad innehaft annan ordinarie statstjänst;

att, därest kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande
är anställt hos lantbruksstyrelsen och befordras till ordinäre biträde hos
lantbruksstyrelsen från samma tidpunkt, omedelbart före sin befordran
mot fast arvode Utfört arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet
därstädes, biträdet ma äga att för åtnjutande av löneförhöjning räkna sig
till godo den tid, biträdet utfört sådant arbete hos ämbetsverket;

a t likväl löntacare, som, då stadgad tid för erhållande av löneförhöjning
intjänats, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt
bestämmelserna i lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension
är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning;

att semester årligen må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, åtnjutas av generaldirektören, ledamöterna i lånt -

141

bruksstyrelsen, byrådirektörerna, förste byråingenjörerna och sekreteraren
en var under eu och en halv månad, av byråassistenterna och de kvinnliga
biträdena en var under en månad samt av Vaktmästarna vardera under
15 dagar;

att tjänstinnehavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll
å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som av generaldirektören bestämmes,
begagna sig av semester;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägg eller, där avlöningen
utgöres av arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar,
utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga
om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes,
vid tillträdet till befattningen stadgat;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmelse, upphörande av eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed; samt

att beträffande kvinnliga biträden å lantbruksstyrelsens stat skola i
övrigt lända till efterrättelse de föreskrifter, som äro eller kunna varda
utfärdade angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för å vissa
domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar; dels

jämväl förklara

att en var, som med eller efter den nya lönestatens ikraftträdande
tillträder ordinarie befattning i lantbruksstyrelsen, skall vara pliktig att
underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar i lantbruksstyrelsen,
vilka icke före den 1 november 1918 anmäla, att de vilja övergå
till den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande
stadgade villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna
därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande

142

ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej
annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
dem;

dels ock från och med år 1919 höja det under nionde huvudtiteln
uppförda ordinarie anslaget till lantbruksstyrelsen från 79,900 kronor med
71 400 kronor till 151 300 kronor, med iakttagande att de för närvarande
å extra stat anvisade anslag till extra biträden inom lantbruksstyrelsen
eller tillhopa 25 100 kronor icke längre upptagas.

Den verkliga kostnadsökningen skulle sålunda vid ett bifall härtill
belöpa sig till 46 300 kronor.

Särskilda löneregleringsfrågor.

Statskonsulenter.

I en till lantbruksstyrelsen ingiven skrift av deri 18 juni 1913 hava Framställde
nuvarande innehavarna av statskonsulentbefattmngarna, i boskaps- 1913 från
skötsel Josef Ekelund, i mejerihushållning Gustaf Liljhagen, i svinskötsel statskonsuNils
Landberg, för det mindre'' jordbruket August Östergren och i fröod- lenterling
Anders Elofson, gjort framställning om beredande av höjning i till
dem utgående avlöning och resekostnadsersättning. De hava därvid anfört
huvudsakligen följande:

Med hänsyn såväl till de år från år stegrade levnads- och resekostnaderna
samt de löneregleringar, vilka i följd därav under senaste
åren ägt rum för ett flertal grupper statstjänstemän, som ock till andra
förhållanden måste den till statskonsulenterna utgående avlöning och reseersättning
sägas vara mycket otillfredsställande.

Vad först och främst lönen anginge, måste vid dess bedömande hänsyn
tagas — förutom till senaste årens starka stegring i levnadskostnader
och därigenom uppkomna svårighet, ja rent av omöjlighet för tjänsteinnehavarna
att av den nuvarande lönen vinna skälig utkomst för sig och
sina familjer — även till det undan för undan ökade arbete och de stegrade
krav på statskonsulentbefattningarna, som utvecklingen fört och förde
med sig.

Med den ständiga ökningen i mångsidigheten och omfattningen av
det allmännas åtgärder till lanthushållningens befrämjande följde med
nödvändighet ökat arbete och ansvar för de tjänstemän, som närmast under
den centrala förvaltningen hade att medverka vid dessa åtgärders planläggande,
igångsättande, genomförande och övervakande samt var och en

19 —182561.

146

på sitt område i sin mån söka leda utvecklingen efter så goda grunder
som möjligt. Kravet bleve härvidlag så mycket större, som inom vårt
vidsträckta land förhållandena vore mycket skiftande och hänsyntagandet
härtill förutsatte ingående sakkännedom och omfattande erfarenhet på respektive
områden. Och med den utveckling, som världssamfärdsel och
världshandel nu tagit, följde därjämte, att varje enskilt land bleve mer och
mer beroende av förhållandena i andra länder, vilket gjorde, att av dem,
som skulle verka för utvecklingen inom viss gren, krävdes kännedom om
denna grens ställning ej blott inom det egna landet utan även inom främmande
länder.

Statskonsulenttjänsterna förutsatte sålunda hos sina innehavare verkligt
god utbildning, speciell för de olika tjänsterna, samt omfattande erfarenhet;
och förvärvandet därav krävde tid, kostnad och arbete och detta
så mycket mera, som det väsentliga eller ''det speciella i utbildningen icke
kunde vinnas eller ådagaläggas genom vissa examina utan måste förvärvas
på egen hand genom studier och resor samt i tjänster hos enskilda eller
hos hushållningssällskapen. Förflyttandet från dylika tjänster till statskonsulenttjänst
borde därför också vara en verklig befordran ej endast
till mera omfattande, mera krävande och ansvarsfullare arbete utan även
till förmånligare ekonomisk ställning. Detta senare kunde icke under nuvarande
förhållanden sägas vara fallet, då tvärtom många länskonsulentbefattningar
i ekonomiskt hänseende vore bättre ställda, om hänsyn toges
till såväl lön som resekostnadsersättning och de andra ersättningar i form
av särskilda arvoden för vissa arbeten, som ofta vore förenade med länskonsulenttjänsterna.
Detta vore ett förhållande, som även hade den största
betydelse för statskonsulenttjänsternas rekrytering.

De andra statens tjänstemän, med vilka med hänsyn till tjänsternas
beskaffenhet, krav och betydelse för det allmänna jämförelse närmast kunde
göras, syntes vara föreståndarna vid centralanstalten för jordbruksförsök,
vilkas lön av 1913 års riksdag bestämts till 7 500 kronor jämte två ålderstillägg
å 500 kronor.1 Avsikten syntes visserligen vara att vid till 1

Enligt beslut av 1913 års riksdag är för avdelningsföreståndare vid central anstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet avlöningen å stat bestämd till 7,500 kronor jämte
ett ålderstillägg å 600 kronor.

147

sättandet av flertalet av dessa tjänster i regel fordra akademisk bildning,
men dels syntes den särskilda utbildning, som för statskonsulentbefattningarna
måste förutsättas, fullt uppväga vad den akademiska bildningen
i visst avseende överstege jordbruksfaekutbildningen och dels visade det
sig, att inom den privata verksamheten speciell insikt och erfarenhet betalades
högre än rena lärdomsmeriter.

Rörande resekostnadsersättningen hänvisade statskonsulenterna till vad
lantbruksstyrelsen anfört i underdånig framställning den 19 november
1904 i denna fråga ävensom till att statskonsulenterna tidigare för vissa
resor åtnjutit ersättning enligt tredje klassen i resereglemente! De skäl,
som i berörda framställning anfördes, måste nu sägas vara så mycket
mer avgörande, som resekostnaderna sedan tiden för sagda framställning
högst avsevärt stigit och det nya reseregleme litet i vissa avseenden vore
ej oväsentligt knappare än det gamla.

Det syntes statskonsulenterna uppenbart, att man med de priser,
som nu vore gällande å hotell och järnvägsrestauranter, icke utan förlust
kunde företaga tjänsteresor, då ersättning utginge enligt fjärde klassen i
resereglemente^ och det kunde icke gärna undvikas, att detta förhållande
komme att menligt inverka på tjänsterna, helst som dessas arbete till så
dryg del bestode uti resor.

Särskilt hade statskonsulenterna velat framhålla den även av lantbruksstyrelsen
påpekade skillnaden mellan resor, som omfattade längre
tid och utsträcktes över hela landet, och sådana, som skedde inom
mindre områden, t. ex. ett län. Vid de senare kunde man komma hem
oftare och därvid undgå utlägget för nattlogi; man kunde, till följd av
att man ofta återkomme till samma platser, i vissa fall ordna sina resor
billigare; fördelningen mellan dyrare och billigare platser bleve i regel
jämnare; mindre fordringar ställdes på reseutrustning o. s. v. Vid resor
inom hela landet bortfölle alla nu nämnda möjligheter; man måste då
hålla sig till de större stråkvägarna, ofta till städerna, där hushållningssällskapen
hade sina expeditioner, o. s. v., vilket allt gjorde, att dessa
resor ställde sig dyrare än kortare resor inom ett mindre område.

Det måste därför för statskonsulenterna framstå som så mycket
orättvisare, att deras reseersättning utginge enligt fjärde klassen, då de

148

Framställning
d. !7/e

1913 av statskousulenten

för det
mindre jordbruket
A.
Östergren.

å tjänstens vägnar t. ex. hade att medfölja länens premieringsnämnder,
vilkas ledamöter, Oaktat de reste inom det egna mindre området, hade ersättning
efter tredje klassen i resereglementet. Samma orättvisa framstode
även vid jämförelse med domänintendenterna.

Statskonsillenterna hava även erinrat därom, att yrkesinspektörerna
enligt beslut av 1913 års riksdag1 medgivits rätt till ersättning efter tredje
klassen i resereglementet, efter att de förut hade haft ersättning efter den
fjärde, och även dessas områden vore som bekant jämförelsevis begränsade.
Dessa tjänstemäns avlöningar hade samtidigt bestämts till 6 000 kronor
med tre ålderstillägg å 500 kronor.2 Statskonsulenttjänsterna, som omfattade
hela landet och var för sig avsåge befordrandet av viktiga grenar
inom vår främsta näring, kunde ju icke direkt jämföras med yrkesinspektörstjänsterna,
men det syntes dock vara uppenbart, att de icke, såsom nu
blivit fallet, i ekonomiskt hänseende borde stå efter de nämnda tjänsterna,
utan att de i stället rättvisligen borde stå framom, tv såväl arbetets omfattning
som dess betydelse och ansvar talade härför.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställde statskonsulenterna,
att lantbruksstyrelsen måtte gå i författning om dels att deras löner bleve
■höjda med det belopp, som styrelsen med hänsyn till det anförda och de
andra skäl, som styrelsen kunde finna föreligga, ansåge skäligt föreslå,
dels ock att deras resekostnadsersättning bleve bestämd att utgå enligt
tredje klassen i gällande resereglemente.

Vidare har statskonsulenten för det mindre jordbruket Aug. Östergren
hos lantbruksstyrelsen hemställt, att styrelsen måtte vidtaga åtgärder för att
hans statskonsulentbefattning från och med den 1 januari 1915 måtte bliva
Uppförd på Ordinarie stat samt att, i fråga om ålderstilläggs utgående,
tjänsteår måtte få räknas från tjänstens tillträdande och första ålderstillägget
sålunda utgå från och med den 1 januari 1915. Såsom stöd för
Sistnämnda hemställan har statskonsulenten åberopat det rättmätiga däruti,

1 Enligt kungl. kung. 18/io 1912.

* I stat, godkänd vid 1912 års riksdag, uppfördes avlöningen för två yrkesinspektörer
(inberäknat ortstillägg å 400 kronor) med 6 600 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å
500 kronor, och för sju yrkesinspektörer med 6 200 kronor jämte två ålderstillägg ä
500 kronor.

149

att den första innehavaren av en befattning sådan som den nu ifrågavarande,
vilken genom sin mångsidighet och art måste vara särskilt kiåvande
under de första åren, icke bleve sämre ställd med hänsyn till ålderstillägg
än sina blivande efterträdare.

Med underdånig skrivelse den 10 oktober 1913 har lantbruksstyrelsen
överlämnat de från statskonsulenterna sålunda inkomna framställningarna /™nja»ftill
Kungl. Maj:t och därvid för egen del anfört följande: sen.

Sedan statskonsulenternas i boskapsskötsel och mejerihushållning
avlöningsförmåner vid 1905 års riksdag bestämdes till sitt nuvarande
belopp, hade, såsom statskonsulenterna framhållit i ovan omförmälda
skrivelse av den 18 juni 1913, icke endast levnadsomkostnaderna avsevärt
stegrats. Med den fortskridande utvecklingen inom lanthushållningens
olika verksamhetsområden hade även ökade krav blivit ställda på statskonsulenterna
såväl med hänsyn till det biträde, de råd och upplysningar,
som den jordbruksidkande allmänheten av dem begärde, som ock — och
detta kanske i ännu högre grad — med hänsyn till den dem åliggande
skyldigheten att med uppmärksamhet följa allt, som hörde till eller kunde
befordra utvecklingen inom den gren av lanthushållningen, för vilken en
var av dem blivit anställd, samt att i anslutning därtill hos lantbruksstyrelsen
föreslå de åtgärder, vilka de funne böra vidtagas för vederbörande
näringsgrens förkovran och skydd.

Erfarenheten hade med varje år allt tydligare lagt i dagen, att
lantbruksstyrelsen, för att på nöjaktigt sätt kunna fylla sin uppgift att
genom lämpliga åtgärder befordra lantbrukets och dess binäringars utveckling,
i mycket hög grad måste lita till statskonsulenternas sakkunskap
och till deras under resor i skilda landsdelar vunna erfarenhet om de
ortliga behoven och önskemålen. Även den allt livligare verksamhet,
som hushållningssällskap, föreningar och andra institutioner utvecklade
för höjandet av olika grenar av lanthushållningen, ställde numera stora
anspråk på deras bistånd och stöd.

Sammanställdes dessa skärpta fordringar i avseende å statskonsulenternas
tjänsteåligganden med bristen på befordringsmöjligheter för dem,
framginge därav behovet av en avsevärd förbättring i deras avlöningsförmåner.

150

Beträffande avlöningsbeloppets storlek ansåge lantbruksstyrelsen, på
grund av vad styrelsen sålunda anfört, att detsamma för samtliga nu
ifrågavarande befattningar icke borde sättas lägre än det för överassistent
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbrukets område bestämda
eller till 5 800 kronor, därav 3 600 kronor lön, 1 800 kronor tjänstgöringspenningar
samt 400 kronor ortstillägg, vartill koinme två ålderstilläo-ovartdera
å 500 kronor, efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring.
Ortstillägg borde dock icke utgå, därest icke statskonsulenten vore bosatt
i huvudstaden, samt ålderstilläggen tillerkännas varje innehavare av statskonsulentbefattning.
På framställning av lantbruksstyrelsen borde Kungl.
Maj:t bestämma statskonsulents bostadsort. I avseende å rätt till åtnjutande
av de med den förhöjda lönen förenade ålderstillägg syntes det
lantbruksstyrelsen, att nuvarande innehavare av på ordinarie stat uppförda
statskonsulentbefattningar borde få tillgodoräkna sig den tid, de innehaft
dessa sina befattningar.

För åtnjutande av de sålunda föreslagna löneförmåner borde för
statskonsulenterna i boskapsskötsel och i mejerihushållning fastställas enahanda
villkor och förbehåll, som i sådant avseende genom kungl. kungörelsen
den 11 november 1910 blivit stadgade för statskonsulenten i svinskötsel.
Sedan de för förstnämnda båda konsulenter gällande villkor genom kungl.
kungörelsen den 16 juni 1905 blivit fastställda, hade nämligen lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 gjort
vissa av de i sistnämnda kungörelse fastställda villkor överflödiga

Den statskonsulenterna i boskapsskötsel och mejerihushållning tillkommande
rese- och traktamentsersättningen hade under en mellantid före
år 1906 utgått efter skilda grunder, allt efter som resa skett med anledning
av rekvisition, då ersättningen beräknats efter fjärde klassen i resereglemente!,
eller på förordnande av lantbruksstyrelsen, då samma ersättning
utgått efter tredje klassen. Enär det emellertid befunnits olämpligt,
att en tjänsteman berättigades att för olika förrättningar tillgodoräkna
sig resekostnads- och traktamentsersättning efter olika klasser i resereglemente!,
hade lantbruksstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 november
1904 — såsom statskonsulenterna i förenämnda skrift av den 18 juni

151

1913 framhållit — föreslagit, att statskonsulenterna måtte få åtnjuta ersättning
enligt tredje klassen.

I omförmälda skrivelse hade lantbruksstyrelsen framhållit, hurusom,
därest ersättningen kom me att utgå enligt fjärde klassen, det, enligt styrelsens
mening, icke lede tvivel, att statskonsulenterna, vilka icke hade visst
begränsat distrikt utan hela landet till sitt verksamhetsområde, skulle på
sina resor få vidkännas förlust, en förlust, som bleve större i den mån
resorna utsträcktes under längre tid. Då, hade det vidare yttrats, följden
därav kunde bliva, att lantbruksstyrelsen sökte att inskränka resorna, komme
de grenar av lanthushållningen, vilkas befordrande vore anförtrott åt dessa
tjänstemän, att därigenom förorsakas så avsevärda olägenheter, att styrelsen
måste anse det ligga i lantbrukets välförstådda intresse, att ersättningen
bestämdes till tredje klassen i gällande resereglemente.

Denna sin uppfattning tvekade styrelsen icke att fortfarande vidhålla
och detta så mycket mindre som ej endast statskonsulenterna i sin förevarande
framställning anfört ytterligare skäl för densamma utan även de
förändringar, vilka efter år 1905 blivit vidtagna i avseende å reseersättningarnas
beräknande i de olika klasserna, syntes få anses hava icke oväsentligt
minskat den ersättning, som vederbörande tjänsteman enligt det
vid 1905 års lönereglering gällande resereglementet ägde att tillgodoräkna
sig.

Hänsyn syntes ock böra tagas därtill, att levnadsomkostnaderna även
under resorna vore stadda i ständig stegring. Samma skäl, som talat för
att yrkesinspektörer, bergmästare och inspektörer för elektriska anläggningar
ansetts böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning enligt tredje klassen
i gällande resereglemente — det nämligen, att de större delen av året
borde vistas på resor, något som ej kunde av dem fordras, om de nödgades
göra uppoffringar av egna medel för att täcka de med resorna förenade
kostnaderna — funne lantbruksstyrelsen med fullt samma fog kunna anföras
för att statskonsulenterna i nu förevarande hänseende borde bliva
likställda med nämnda tjänstemän.

Till anställande av en statskonsulent för det mindre jordbruket och
en statskonsulent i fröodling hade riksdagen, på framställning av Kungl.
Maj:t, på extra stat beviljat ett anslag av 6 500 kronor, därav 4 000 kronor

152

utgått såsom arvode samt ett belopp av intill 2,500 kronor till reseersättning
åt konsulenten. Arvodet hade sålunda utgått med samma belopp
som avlöningen i första lönegraden till statskonsulent på ordinarie stat.

Av enahanda skäl, som i det föregående (av styrelsens skrivelse den
10 oktober 1913) framhållits, borde statskonsulenterna för det mindre jordbruket
och i fröodling i avseende å löneförmåner likställas med de ordinarie
statskonsulenterna och således dessa tjänsteman även tillerkännas rätt
till ålderstillägg under samma villkor som dessa. Då det, vad anginge
befattningen såsom statskonsulent för det mindre jordbruket, ifrågasatts,
att den skulle överföras på ordinarie stat, ansåge sig lantbruksstyrelsen
icke kunna förorda detta, enär med hänsyn till egnahemsrörelsens stadiga
utveckling under en nära framtid en omreglering av denna befattning
möjligen kunde finnas nödig.

I olikhet med de ordinarie statskonsulenterna syntes de nuvarande
innehavarna av statskonsulentbefattningarna för det mindre jordbruket och
i fröodling vid den ifrågasatta omregleringen icke kunna tillerkännas rätt
att i avseende å ålderstilläggs åtnjutande få tillgodoräkna sig den tid de
redan i samma befattningar tjänstgjort, enär den föreslagna ökningen av
deras avlöningsförmåner i allt fall genast efter den nya lönestatens trädande
i kraft bleve lika stor som de nuvarande statskonsulenternas i boskapsskötsel,
mejerihushållning och svinskötsel eller 1 800 kronor.

På grund av det sålunda anförda hemställde lantbruksstyrelsen, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels att, i stället för de under anslagstiteln »undervisningsanstalter
för jordbruk och lantmannanäringar» nu upptagna anslagen å 8 000 kronor
till avlöningar åt en statskonsulent i boskapsskötsel och en statskonsulent
i mejerihushållning samt å 4 000 kronor till avlöning åt en statskonsulent
i svinskötsel, under samma anslagstitel uppföra ett anslag å 17 400 kronor
till avlöningar åt tre statskonsulenter, därav en i boskapsskötsel, en i mejerihushållning
samt en i svinskötsel, med 5 800 kronor åt var och en av
dem, därav 3 600 kronor i lön, 1 800 kronor i tjänstgöringspenningar och
400 kronor i ortstillägg, detta sistnämnda dock endast i det fall, att boningsorten
vore Stockholm, ävensom ej mindre medgiva, att dessa statskonsulenter
måtte äga åtnjuta två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, att efter

5 och 10 är tilläggas lönen, än även godkänna de villkor och förbehåll
för åtnjutande av de statskonsulenterna sålunda medgivna löneförmåner,
vilka blivit för statskonsulenten i svinskötsel stadgade genom kung. kungörelse
den 11 november 1910,

dels medgiva, att nuvarande innehavare av förenämrida statkonsulentbefattningar
skulle äga att, efter Kungl. Maj:ts beprövande, för åtnjutande
av de med den förhöjda lönen förenade ålderstillägg räkna sig till godo
den tid, de före den nya lönestatens trädande i kraft innehaft sina nuvarande
befattningar,

dels besluta att, så länge medel för anställande i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande bestämmelser av statskonsu enter för det
mindre jordbruket och i fröodling funnes å extra stat uppförda, de skulle
åtnjuta samma löneförmåner samt rätt till ålderstillägg, som föreslagits
för statskonsulenterna i boskapsskötsel, mejerihushållning och svinskötsel,
dock utan rätt för de nuvarande statskonsulenterna för det mindre jordbruket
och i fröodling att i avseende å ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna
sig den tid, de redan varit i sådan egenskap anställda,

dels till anställande av en statskonsulent för det mindre jordbruket
på extra stat för år 1915 anvisa ett anslag av 8 300 kronor, därav finge
användas dels för år räknat 3 600 kronor i lön, 1 800 kronor i tjänstgöringspenningar
och 400 kronor i ortstillägg, detta sistnämnda dock endast
i det fall att boningsorten vore Stockholm, dels ock 2 500 kronor till bestridande
av statskonsulentens resor under år 1915,

dels ock till anställande av en statskonsulent i fröodling på extra
stat för år 1915 anvisa ett anslag av 8 300 kronor, därav finge användas
dels för år räknat 3 600 kronor i lön, 1 800 kronor i tjänstgöringspenningar
och 400 kronor i ortstillägg, detta sistnämnda dock endast i det fall att
boningsorten vore Stockholm, dels ock 2 500 kronor till bestridande av
statskonsulentens resor under år 1915.

Härjämte hava vi genom nådig remiss den 16 oktober 1917 anbefallts
att i samband med fullgörande av vårt uppdrag avgiva underdånigt
utlåtande över av lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den 3 oktober
1917 avgivet förslag i fråga om anställande av en statskonsulent i fårskötsel.

Nådig re
miss d. la/i»
1917 rörande
av lantbruksstyrelsen
fram -

20—162561.

154

slagllom°in- I nämnda skrivelse har lantbruksstyrelsen anfört följande.

rättande av »Uti skrivelsen den 10 mai 1915 har riksdagen anhållit, att Eders

sulent i får- Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning rörande möjligheterna att
skötsel. yerk8amt befrämja fårskötseln inom landet, särskilt med hänsyn till ökad
och förbättrad produktion av ull och dennas användning i svensk industri,
samt vidtaga de åtgärder, som i anledning av en sådan undersökning kunde
prövas lämpliga.

Genom nådig remiss den 3 juni 1915 anbefallde Eders Kungl. Maj:t
kommerskollegium och lantbruksstyrelsen att gemensamt häröver avgiva
underdånigt utlåtande.

Då frågan tarvade en närmare utredning rörande de åtgärder, som
borde vidtagas för främjande av fårskötseln, funno ämbetsverken, att nådigt
bemyndigande för lantbruksstyrelsen borde begäras att tillkalla sakkunniga
för ändamålet, ett bemyndigande, som lantbruksstyrelsen den 14
januari 1916 begärde och den 4 näst därpå följande februari erhöll.

Sedan de av lantbruksstyrelsen sedermera tillkallade sakkunniga den
10 oktober 1916 avgivit sitt betänkande, varav tryckt exemplar bifogas,
avläto kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 14 mars 1917 underdånig
skrivelse angående åtgärder för åstadkommande av en förbättrad och
ökad ullproduktion, vilken framställning föranlett nådig proposition i ämnet
till riksdagen, som bifallit densamma; och är ärendet, på grund av nådig
befallning, för närvarande beroende på vidare utredning av vederbörande
myndigheter i verkställighetssyfte.

I betänkandet (sid. 18—19) hava emellertid de sakkunniga bland
annat föreslagit inrättandet av en statskonsulentbefattning i fårskötsel, och
då lantbruksstyrelsen fullständigt gillar detta de sakkunnigas förslag, tilllåter
sig lantbruksstyrelsen underställa denna fråga Eders Kungl. Maj:ts
nådiga prövning.

Anda sedan år 1831 har det funnits en av staten anställd undervisare
i fårskötsel, på grund av nådiga brevet den 15 juni 1877 antagen
medelst kontrakt tillsvidare med sex månaders uppsägning, Denne undervisares
avlöningsförmåner äro enligt nådiga brevet den 29 maj 1874 av
samma års riksdag fastställda att utgå med 2 000 kronor i första lönegraden,
vilken avlöning får efter innehavarens av sådan beställning väl vits -

155

ordade tjänstgöring under en tid av 5 år, räknad från och med året näst
efter det, då han blivit antagen, ökas med 500 kronor och således årligen
utgå med 2 500 kronor, vidare efter 5 års sådan tjänstgöring höjas till
3 000 kronor och slutligen efter 5 års sådan tjänstgöring höjas till 3 500
kronor. Enligt nådiga brevet den 2 juni 1876 äger undervisaren rätt till
pension efter de grunder, som i sådant hänseende då voro för civila ämbets-
och tjänstemän i allmänhet stadgade, och är sålunda berättigad och
skyldig att vid 70 års ålder avgå från tjänsten, dock med rätt för vederbörande,
vilken det tillkommer att entledigandet meddela, låta med detsamma
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade prövas kunna i
befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och han tinnes
villig att i densamma kvarstå. Rese- och traktamentsersättning utgår
till undervisaren enligt fjärde klassen i gällande resereglemente.

Undervisaren står enligt nådiga brevet den 13 december 1889 angående
lantbruksstyrelsens övertagande av lantbruksakademiens förvaltningskommittés
befattning med lantbruksläroverken m. m. under lantbruksstyrelsens
inseende, och är den nuvarande undervisaren medels kontrakt
med lantbruksakademiens förvaltningskommitté den 21 september 1877,
vilket kontrakt även gäller såsom instruktion för denne och även innehåller
hans avlöningsvillkor m. m., på sätt ovan sägs antagen (jfr Egerström,
Sveriges Lantbruksförvaltning III sid. 260—262). Då den nuvarande undervisaren,
som är född 1843 och således uppnått en ålder av 74 år, erhållit
lantbruksstyrelsens tillstånd att kvarstå i tjänsten tillsvidare intill
den 1 juli 1918, kan han även utan ansökning när som helst överflyttas
på indragningsstaten.

Vidkommande behovet av anställande av en statskonsulent anser sig
lantbruksstyrelsen kunna hänvisa till den utredning, vilken av förbemälde
sakkunniga åvägabragts angående fårskötselns ställning till det nutida jordbruket
(betänkandet sid. 10—12) och som leder till det uttalandet av de
sakkunniga (betänkandet sid. 12), att alla anledningar synas föreligga att
för framtiden ullpris och köttpris skola bliva sådana, att fårskötseln i landet,
rätt bedriven och av det allmänna på lämpligt sätt befrämjad, skall
bliva ekonomiskt lönande.

I likhet med de sakkunniga (betänkandet sid. 18) finner lantbruks -

156

tyrelsen den särställning den nuvarande undervisaren i fårskötsel intager
gent emot de övriga statskonsulenterna i husdjursskötselns andra grenar
icke vara på giltiga skäl grundad, utan att en omläggning av befattningen
till mera överensstämmelse med dessa är önskvärd. Detta gäller med hänsyn
till såväl skyldigheter som avlöningsförmåner.

Vad skyldigheterna beträffar, så borde dessa, vad angår statskonsulenten
i fårskötsel, vara i huvudsak desamma som de, vilka beträffande
andra grenar av husdj ursskötseln enligt gällande reglemente tillhöra de
för dessa anställda statskonsulenterna, d. v. s. i huvudsak att biträda lantbruksstyrelsen
med begärda utredningar samt att på rekvisition tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar. Särskilt bör framhållas, att,
på sätt de sakkunniga (betänkandet sid. 18 och 19) anfört, den blivande
statskonsulenten i fårskötsel bör äga kompetens, förutom i övriga till befattningen
självskrivet hörande grenar av fårskötseln, jämväl i fråga om
ullbedömning, ullsortering och marknadsfordringarna å ull, samt att han
även i alla dessa avseenden bör äga erforderlig utbildning.

Vidkommande den nye statskonsulentens avlöningsförmåner, så har
lantbruksstyrelsen uti underdånigt utlåtande den 10 oktober 1913 angående
proposition till riksdagen om höjning av lönerna för vissa statskonsulenter
redogjort för de nuvarande statskonsulenternas rättigheter i nämnda
avseende samt framlagt förslag till förbättrade löneförmåner för dem,
och anser lantbruksstyrelsen, att vad lantbruksstyrelsen i samma utlåtande
i förevarande avseende föreslagit i fråga om de övriga å ordinarie stat
uppförda statskonsulenterna även bör gälla beträffande statskonsulenten i
fårskötsel.

På grund av vad sålunda blivit anfört och med hänvisning till innehållet
i sistberörda underdåniga utlåtande, får lantbruksstyrelsen i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta nådig
proposition, att riksdagen må dels under anslagstiteln »undervisningsanstalter
för jordbruk och lantmannanäringar» till avlöning åt en statskonsulent
i fårskötsel uppföra ett anslag av 5 800 kronor, därav 3 600
kronor i lön, 1 800 kronor i tjänstgöringspenningar och 400 kronor i ortstillägg,
detta sistnämnda att utgå endast i det fall, att statskonsulentens
boningsort är Stockholm, dels ock ej mindre medgiva, att statskonsulen -

157

ten må äga åtnjuta två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor att efter 5
och 10 år tilläggas lönen, än även godkänna enahanda villkor och bestämmelser
för åtnjutande av statskonsulentens i fårskötsel löneförmåner, som
enligt nådiga kungörelsen den 11 november 1910 gälla för statskonsulenten
i svinskötsel.»

De sakkunniga vilja till eu början upptaga frågan, huruvida de för08
närvarande å extra stat uppförda statskonsulenterna för det mindre jordbruket
och i fröodling fortfarande böra så bibehållas eller eventuellt uppföras
såsom ordinarie tjänstemän för att därefter övergå till spörsmålet
om lönereglering för samtliga statskonsulenter.

Vad då först angår statskonsulenten för det mindre jordbruket, hava
vi redan i det föregående framhållit, hurusom, enligt vad som meddelats
oss, avsikten torde vara att till en blivande institution för handläggning av
egnahemsfrågan, varmed vi icke ägde taga någon befattning, i någon form
överflytta denne befattningshavare. Vid sådant förhållande hava vi ansett
oss sakna anledning att beträffande denne befattningshavare göra något
uttalande i nu ifrågavarande avseende.

Beträffande statskonsulenten i fröodling föreligger visserligen icke
någon framställning om denna befattnings uppförande såsom ordinarie.
Vi hava emellertid det oaktat ansett oss böra till prövning upptaga denna
fråga. Vid en närmare undersökning av denne statskonsulents verksamhet
under de gångna åren (befattningen tillkom år 1912) hava vi nämligen
funnit, att densamma torde vara stadd i en ständigt stegrad utveckling.
Av allmänheten har statskonsulenten i fröodling allt mer och mer anlitats.
Åven lantbruksstyrelsen har i stor utsträckning använt hans biträde för
utredningar rörande åtgärder till fröodlingens främjande, varförutoin befattningshavaren
i fråga genom på eget initiativ igångsatta försök och utredningar
lyckats komma till för särskilt vallodlingen i vårt land i ekonomiskt
avseende synnerligen värdefulla resultat.

Behovet av ifrågavarande befattning har sålunda visat sig vara av
så stadigvarande natur, att redan i denna omständighet grundad anledning
synes föreligga att uppföra avlöningen till innehavaren av densamma
på ordinarie stat.

sakkun niga.

158

Då därtill ytterligare kommer, att med det växande intresse, varmed
beteskulturen omfattas av landets jordbrukare, det synes vara av vikt, att en
alltmer planmässig ledning från statens sida kommer denna för jordbrukets
framgångsrika bedrivande synnerligen viktiga odling till del, något som
väsentligt underlätt as genom tillgång på omförmälda stat skonsulent, anse
vi, att största möjliga säkerhet bör beredas därför, att man icke endast
vid befattningen må kunna behålla en duglig och för densamma fullt
kompetent innehavare utan ock må kunna påräkna kompetent sökande, då
befattningen en gång bliver ledig. Därför kräves emellertid enligt vår
uppfattning med nödvändighet, utom att med befattningen förenas skäliga
avlöningsförmåner, att den osäkerhet undanröjes, som alltid i viss män
måste vara förbunden med innehavandet av en på extra stat uppförd
befattning.

Några delade meningar torde näppeligen råda därom, att statskonsulenternas
nuvarande löneförmåner äro alltför knappt tillmätta. Dessa
befattningshavare äro nämligen för närvarande i avlöningshänseende icke
ens fullt jämnställda med tjänstemän i den s. k. första normalgraden.
Begynnelseavlöningen är visserligen densamma, men slutlönen är 500 kronor
högre för sistnämnda tjänstemän. I betraktande särskilt av de kvalifikationer,
som med hänsyn till de statskonsulenterna åliggande uppgifter
givetvis måste ställas på en dylik befattningshavare, synas starka skäl tala
för att såväl å ordinarie som extra stat uppförda statskonsulenter uppflyttas
till ställning lika med andra gradens tjänstemän. Härmed skulle
just följa de avlöningsförmåner, som lantbruksstyrelsen, på sätt ovan
nämnts, ifrågasatt för dessa befattningshavare eller 3 600 kronor i lön,
1 800 kronor i tjänstgöringspenningar samt, därest befattningshavaren är bosatt
i Stockholm, 400 kronor i ortstillägg, med rätt till två ålderstillägg,
vartdera å 500 kronor efter respektive fem och tio år.

Beträffande frågan om rätt för statskonsulent att för erhållande av
ålderstillägg å den nya staten få tillgodoräkna sig den tid han före den
nya lönestatens trädande i tillämpning innehaft samma befattning har
lantbruksstyrelsen beträffande de ordinarie statskonsulenterna föreslagit,
att sådan rätt måtte tillerkännas dem.

Vi äro av samma uppfattning. Möjligen kan den åsikten här

159

tänkas göra sig gällande, att ifrågavarande befattningshavare, med hänsyn
till den för dem föreslagna begynnelseavlöningens storlek, 5 400 (5 800)
kronor, i förhållande till den med statskonsulentbefattning för närvarande
förenade motsvarande avlöning, 4 000 kronor, icke borde medgivas sådan
rätt för ålderstilläggs erhållande som ovan sagts. Gent emot eu sådan
uppfattning vilja vij erinra därom, att, i samband med att instruktörerna
i boskapsskötsel och mejerihushållning, på sätt i det föregående omförmälts,
år 1905 uppfördes såsom statskonsulenter, lönen för dessa befattningshavare
höjdes från,; 2 000 kronor till 4 000 kronor eller med 2 000
kronor, varvid befattningshavarna medgåvos rätt att för ålderstilläggs åtnjutande
tillgodoräkna sig sin tjänstgöring såsom instruktörer. För övrigt
må anmärkas, att de statskonsulenter, varom nu är fråga, d. v. s. de ordinarie,
redan tillerkänts de två ålderstillägg, varav de eldigt nu gällande
stat kunna komma i åtnjutande, vadan den verkliga ökningen i dessa befattningshavares
avlöningsförmåner, om de medgivas ovan föreslagna rätt
för ålderstilläggs åtnjutande, uppgår till allenast 1 800 respektive 1 400
kronor, beroende på om bostadsorten är Stockholm eller icke.

Vad däremot angår de å extra stat uppförda statskonsulenterna för
det mindre jordbruket och i fröodling, har det synts lantbruksstyrelsen,
som om rätt att för ålderstillägg räkna sig till godo föregående innehavande
av sådan tjänst icke syntes kunna medgivas dessa befattningshavare
av skäl, att den föreslagna ökningen av deras avlöningsförmåner, vilka
utgjorde 4 000 kronor, i allt fall genast efter den nya statens trädande i
kraft bleve lika stor som den ökning, av vilken de nuvarande ordinarie
statskonsulenterna komme i åtnjutande.

Sedan lantbruksstyrelsen avlät sin nu ifrågavarande framställning,
har emellertid riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t för vart och ett av
åren 1917 och 1918 beviljat nuvarande innehavarna av sistnämnda befattningar
vardera ett personligt ålderstillägg av 500 kronor.

I betraktande härav torde enligt vår uppfattning få anses skäligt,
att nuvarande statskonsulenten i fröodling, vilken ansetts böra uppföras å
ordinarie stat, berättigas att för erhållande av ett första ålderstillägg å
den nya staten tillgodoräkna sig den tid, han redan tjänstgjort i samma
befattning. Om statskonsulenten för det mindre jordbruket torde det av

160

enahanda skäl som ovan nämnts, icke heller i detta sammanhang kunna
bliva tal.

I anledning av vad statskonsulenterna i sin ovanberörda skrift anfört
ifråga om de inom hushållningssällskapen anställda konsulenter i jämförelse
med statskonsulenterna tillkommande förmåner, vilja vi meddela,
att från de olika hushållningssällskapen i detta avseende infordrade uppgifter
giva vid handen, att ingen av dessa konsulenter torde komma att,
därest statskonsulenternas löneförmåner fastställas i överensstämmelse med
vad vi ovan föreslagit, uppnå en i avlöningsavseende så gynnsam ställning
som dessa, även om därvid tages i betraktande resekostnadsersättning och
andra ersättningar i form av särskilda arvoden för vissa arbeten, som i
en del fall äro förenade med länskonsulenttjänsterna.

Rörande lantbruksstyrelsens förslag i fråga om statskonsulenternas
bostadsort, så hava vi redan i fråga om organisationen av styrelsens lantbruksbyrå
angivit vår ståndpunkt till detta spörsmål. •

För åtnjutande av de föreslagna nya avlöningsförmånerna torde, på
sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, böra stadgas enahanda villkor, som enligt
kungörelsen den 11 november 1910 gäller för statskonsulenten i svinskötsel.

Beträffande den av oss i det föregående föreslagna i viss mån förändrade
tjänstgöringsskyldigheten för statskonsulenterna, torde, såsom vi
jämväl vid behandlingen av detta spörsmål framhållit, bestämmelser härom
böra intagas i blivande nya reglementen för ifrågavarande befattningshavare.

I anslutning till vad lantbruksstyrelsen i sin ovanberörda skrivelse
den 5 juli 1915 föreslagit anse vi, att, därest tjänstgöringsskyldighet i
nämnda styrelse ålägges statskonsulenterna och deras bostadsort bestämmes
till Stockholm, dessa böra tillerkännas rätt att på tider, som av lantbruksstyrelsen
bestämmas, årligen åtnjuta IV2 månads semester.

Vidkommande frågan om statskonsulenternas rese- och traktamentsersättning,
vilken för närvarande utgår enligt fjärde klassen i gällande
resereglemente, har lantbruksstyrelsen av ovan angivna skäl föreslagit, att
ifrågavarande befattningshavare måtte medgivas sådan ersättning enligt
tredje klassen i samma reglemente.

161

Otvivelaktigt torde jämväl enligt vår uppfattning de av statskonsulenterna
och lantbruksstyrelsen i deras ovan relaterade skrivelser anförda
jämförelserna utgöra talande skäl för en förbättring av statskonsulenternas
ställning'' uti nu ifrågavarande avseende. På förfrågan har emellertid från
civildepartementet meddelats, att därstädes för närvarande vore under utarbetande
förslag till provisorisk höjning av de i gällande resereglemente
upptagna traktamentsbelopp, vilket förslag vore avsett att föreläggas nästinstundande
riksdag, samt att dessutom under närmaste framtiden vore
att emotse förslag till fullständig revision av samma resereglemente.

U nder sådana förhållanden hava vi för vår del endast ansett oss nu
böra föreslå, att statskonsulenterna i ett blivande nytt resereglemente berättigas
till samma rese- och traktamentsersättning som den, vilken kan
komma att tillerkännas'' medlem jämförliga befattningshavare såsom domänintendenter,
yrkesinspektörer, folkhögskolinspektören, inspektörerna för
den lägre lantbruksundervisningen och för elektriska anläggningar, överassistenterna
vid centralanstalten för jordbruksförsök m. fl.

Vad slutligen angår det av lantbruksstyrelsen i dess ovanberörda
skrivelse den 3 oktober 1917 framställda förslaget om inrättande av en
statskonsulentbefattning i fårskötsel, så äro jämväl vi av den åsikten, att
den nuvarande befattningen såsom undervisare i fårskötsel, särskilt i betraktande
av den utveckling, som ifrågavarande gren av lanthushållningen
kan antagas gå till mötes som en följd därav, att nästlidet års riksdag
beviljat särskilt anslag för fårskötselns främjande, bör ersättas med en
statskonsulent. Yi hava så mycket mindre att erinra mot en sådan anordning,
som den nuvarande undervisaren i fårskötsel, vilken redan uppnått
en ålder av 74 år, på sätt lantbruksstyrelsen i sin sistberörda skrivelse
framhållit, när som helst kan förklaras skyldig avgå med pension.

Vi hava heller intet att invända däremot, att befattningen i fråga,
såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, uppföres å ordinarie stat. Mot de för
densamma ifrågasatta avlöningsförmåner eller mot de ifrågasatta villkor
och bestämmelser för avlöningsförmånernas åtnjutande hava vi så mycket
mindre något att erinra, som dessa stå i full överensstämmelse med vad
vi i sådant avseende här ovan föreslagit beträffande de övriga statskonsulenterna.

21—162561.

162

Vad vi föreslagit i fråga om de nuvarande statskonsulenternas tjänstgöringsskyldighet,
bostadsort m. m., torde givetvis böra gälla jämväl statskonsulenten
i fårskötsel.

De sakkunniga hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition, föreslå riksdagen
dels att, i stället för de under anslagstiteln »undervisningsanstalter
för jordbruk och lantmannanäringar» nu upptagna anslagen å 8 000 kronor
till avlöningar åt en statskonsulent i boskapsskötsel och en statskonsulent
i mejerihushållning samt å 4 000 kronor till avlöning åt en statskonsulent
i svinskötsel, under samma anslagstitel uppföra ett anslag å 29 000 kronor
till avlöningar åt fem statskonsulenter, därav en i boskapsskötsel, en i
mejerihushållning, en i svinskötsel, en i fröodling och en i fårskötsel med
5 800 kronor åt var och en av dem, därav 3 600 kronor i lön, 1 800
kronor i tjänstgöringspenningar och 400 kronor i ortstillägg, detta sistnämnda
dock endast- i det fall, att bostadsorten är Stockholm, ävensom
ej mindre medgiva, att dessa statskonsulenter må äga åtnjuta två ålderstillägg,
vartdera å 500 kronor, att efter 5 och 10 år tilläggas lönen, än
även godkänna de villkor och förbehåll för åtnjutande av de statskonsulenterna
sålunda medgivna löneförmåner, vilka blivit för statskonsulenten
i svinskötsel stadgade genom kungl. kungörelse den 11 november 1910,

dels medgiva, att nuvarande innehavare av statskonsulentbefattningarna
i boskapsskötsel, mejerihushållning, svinskötsel och fröodling
skola äga att, efter Kungl. Maj:ts beprövande för åtnjutande av de med
den förhöjda lönen förenade ålderstillägg räkna sig till godo den tid, de
före den nya lönestatens trädande i kraft innehaft sina nuvarande befattningar,
sistnämnda befattningshavare likväl endast för åtnjutande av ett
första ålderstillägg,

dels ock förklara, att de förutvarande innehavare av ordinarie statskonsulentbefattningar,
vilka icke före den 1 november 1918 anmäla, att
de vilja övergå till den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för
avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt
dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i
den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila

163

tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills
tillkommit dem.

Vid bifall härtill erfordras en höjning i ordinarie anslagstiteln
»undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar» från 755 700
kronor med 17 000 kronor till 772 700 kronor under iakttagande samtidigt
dels att anslagstiteln »befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar»
minskas med ett belopp, motsvarande det till nuvarande undervisaren
i fårskötsel under sistnämnda anslagstitel beräknade arvodet eller
2 000 kronor, dels ock att anslag å extra stat icke längre upptages till
anställande av en statskonsulent i fröodling.

Då i vår ovanberörda hemställan icke upptagits något förslag rörande
statskonsulenten för det mindre jordbruket har detta uteslutande berott
därpå, att vi av skäl, som i det föregående angivits, ansett denna fråga
ligga utom ramen för vårt uppdrag. Som emellertid enahanda skäl synas
tala för beredande åt ifrågavarande befattningshavare av motsvarande
ställning och förmåner, som föreslagits beträffande övriga statskonsulenter,
torde i det sammanhang det vederbör åtgärder i sådant avseende böra
vidtagas.

164

Framställningar
frat
statens
fiskeritjänstemän -

Skrivelser
d. 10/io 1913
och d. 18/n
1915 från
lånt bruk sstyrelsen.

Statens flskeritjänsteinän.

i Uti en i maj 1912 dagtecknad skrivelse hava samtliga statens ordinarie
fiskeritjänstemän hos styrelsen hemställt, att styrelsen måtte vidtaga
•åtgärder för förbättrande av lönevillkoren; i en ny skrivelse i juli 1913
ha samma tjänstemän begärt, att styrelsen^ hos Kungl. Maj:t ville göra
framställning om, att statens fast anställda fiskeritjänstemän måtte tilldelas
löneförmåner motsvarande dem, som tillkomme andra normalgradens tjänstemän.
Från fiskeriingenjören har till lantbruksstyrelsen ingivits en promemoria
rörande det honom tillkommande arvodet. Slutligen har fiskeriintendenten
i övre norra distriktet N. Rosén den 9 november 1915 ingått med
en framställning, att lantbruksstyrelsen ville vidtaga åtgärder i syfte att
åt nämnda intendent utverka ortstillägg till lönen å 400 kronor, om han
vore stationerad i Luleå, och å 300 kronor, om stationen vore Umeå.

Med anledning av nämnda framställningar har lantbruksstyrelsen i
underdånig skrivelse den 10 oktober 1913 hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om förhöjning av ifrågavarande fiskeritjänstemäns löner. Till
stöd för denna har anförts i huvudsak följande:

Den nuvarande staten för statens fiskeriadministration godkändes av
1904 år£ riksdag och fastställdes av Kungl. Maj:t den 17 juni samma år. I
denna stat upptogos sex fiskeriintendenter med en avlöning för en var av dem
av 4 000 kronor, därav 2 500 kronor i lön och 1 500 kronor i tjänstgöringspenningar,
en fiskeriassistent med avlöning av 3 000 kronor, därav
1 800 kronor i lön och 1 200 kronor i tjänstgöringspenningar, två fiskeristipendiater
med arvode å 1 500 kronor samt en fiskeriingenjör med arvode

å 2 000 kronor. För fiskeriintendenterna och fiskeriassistenten skulle lönen
kunna efter fem år höjas med 500 kronor och efter tio år med ytterligare
500 kronor.

För att kunna antagas till fiskeriassistent erfordrades jämlikt nådigt
reglemente för statens liskeriassistent den 18 november 1904 minst godkända
insikter i zoologi och botanik i filosofie licentiatexamen eller ock
att genom utgivna skrifter eller på annat sätt styrkt sig ha förvärvat insikter,
motsvarande minst betyget godkänd i zoologi uti filosofie licentiatexamen
och i botanik i filosofie kandidatexamen.

Enligt nådiga reglementet för statens fiskeriintendenter den 18 no O

O CD

vember 1904 erfordrades för befordran till intendentstjänst samma teoretiska
kvalifikationer, vartill komme minst fyra års tjänstgöring såsom fiskeristipendiat
eller fiskeriassistent eller ock att annorledes ha förvärvat omfattande
praktisk erfarenhet i de ämnen, som tillhörde fiskeriintendentens
verksamhetsområde.

Lantbruksstyrelsen har vidare erinrat därom, att de kompetensfordringar,
som sålunda stadgats för befordran till fiskeriintendent och fiskeriassistent,
närmast kunde jämställas med dem, som uppställts för befordran
till lektorstjänst vid de högre allmänna läroverken samt för tjänstemän vid
meteorologiska centralanstalten. Mot dessa nära sammanfallande kompetenskrav
svarade emellertid skäligen olika löneförmåner. Fiskeriintendenterna
åtnjöte visserligen samma begynnelselön som lektorer men allenast två
ålderstillägg å 500 kronor mot fyra för lektorerna, vadan avlöningen i högsta
lönegraden för fiskeriintendent med 1 000 kronor understege lektors. Alldeles
analogt vore förhållandet med fiskeriassistenten, som beträffande begynnelselönen
jämställts med adjunkterna vid de allmänna läroverken; medan dessa
åtnjöte fyra ålderstillägg å 500 kronor, uppbar assistenten endast två, varigenom
högsta avlöningen sålunda vore 1 000 kronor lägre än adjunktens.

Ännu ogynnsammare utfölle jämförelsen mellan fiskeritjänstemännens
och de till meteorologiska centralanstalten knutna tjänstemännen,
vilka vid 1913 års riksdag beviljats avlöningsförmåner, motsvarande andra
normalgradens.

Fiskeritjänstemännen ha därjämte i sin skrivelse framhållit, att de
endast i ringa mån hade tillfälle till extra inkomster, varför de vore hänvisade

166

att uteslutande eller nästan uteslutande leva på den avlöning, som de erhölle
av staten.

Lantbruksstyrelsen har i fortsättningen betonat, att fiskeritjänstemännens
verksamhet för att bliva praktiskt fruktbärande förutsatte fortsatt vetenskapligt
arbete. Deras undersökningar krävde instrument, reagentier och
litteratur, för vilka utgifter endast till en ringa del ersättning utginge av
staten eller vederbörande rekvirent. Därtill komme, att telefon svårligen
kunde undvaras, om förbindelsen med allmänheten icke skulle onödigtvis
försvåras samt att kontorsrekvisita, utrustning för resor o. dyl. droge ej
ringa kostnader, vartill hänsyn vid lönebeloppens fixerande måste tagas.

På dessa grunder har lantbruksstyrelsen hävdat, att det, för att även
framdeles dugande krafter måtte kunna påräknas för fiskeriadministrationen,
vore nödvändigt att förbättra fiskeritjänstemännens lönevillkor.

Därvid borde enligt styrelsens uppfattning den hittillsvarande skillnaden
i lön mellan fiskeriassistent och fiskeriintendent allt fortfarande
bibehållas, dels på grund av den förra tjänstens karaktär av övergångsbefattning,
dels med hänsyn därtill, att för befordran till densamma icke
hittills erfordrats någon praktisk utbildning.

Vidkommande lönebeloppens storlek har styrelsen föreslagit, att
fiskeriintendenterna måtte jämställas med tjänstemän i andra, fiskeriassistenten
med sådana i första normalgraden, varvid tillika framhållits, att
nuvarande innehavare av ifrågavarande tjänster borde för ålderstillåggs erhållande
efter Kungl. Maj:ts beprövande få tillgodoräkna sig den tid de
innehaft sina befattningar.

Beträffande slutligen den av intendenten i övre norra distriktet N.
Rosén gjorda framställningen om ortstillägg å lönen, har lantbruksstyrelsen
i en senare skrivelse den 13 november 1915 uttalat, att, då med hänsyn till
de höga levnadskostnaderna i dessa städer en stor del tjänstemän såväl vid
landsstaten som förste lantmätare, provinsialläkare in. fl. tillerkänts dylikt
ortstillägg samt vidare jägmästarna i Norrbottens och Västerbottens län
åtnjöte högre tjänstgöringspenningar än de i södra och mellersta Sverige,.
det måste anses skäligt och billigt, att motsvarande förmån bereddes fiskeriintendenten
i övre norra distriktet, och i anslutning härtill föreslagit, att
i staten för fiskeriadministrationen måtte intagas ett ortstillägg för fiskeri -

1(57

intendenten i övre norra distriktet av 400 kronor, för den händelse stationsorten
såsom hittills vore Luleå eller, av 300 kronor, om stationsorten
bleve Umeå.

I fråga om fiskeriingenjören hänvisar lantbruksstyrelsen till den av
denne ingivna promemorian, vari framhållits, att med befattningen icke
kunnat förenas någon annan ordinarie befattning vare sig i stat, stad,
kommun eller enskilt företag. Den för uppehället nödvändiga inkomsten
utöver lönen samt de tjänsten följande extrainkomsterna för ritningars
uppgörande hade sålunda fiskeriingenjören varit hänvisad förskaffa sig genom
arbeten av tillfällig art såsom konsulterande ingenjör. Fiskeriingenjören
hade av detta skäl måst vara bosatt i huvudstaden. Med tanke på de avlöningsförmåner,
som för arbete av här ifrågavarande betydelse komme
andra väg- och vattenbyggnadsingenjörer till del, ville fiskeriingenjören göra
trallande, att arvodet för det hittillsvarande arbetet måste anses alldeles
för lågt.

Fiskeriingenjören framhåller vidare, att den ifrågasatta effektivare
inspektionen av fiskvägar samt det nya dikningslagsförslagets antagande
torde komma att medföra ett avsevärt ökat inspektionsarbete av reningsanordningar
vid olika anläggningar, varigenom möjligheterna till utövande
av annan verksamhet inskränktes och således inkomsterna komme att reduceras
i den mån arbetet i tjänsten ökades. 1 detta sammanhang anföres
därjämte, att ersättningen för inspektionsresor, för närvarande utgående
efter 4:de klass, endast nätt och jämt täckte resekostnaderna.

Slutligen framhålles, att de med tjänsten förenade extrainkomsterna
för ritningar etc. vore mycket varierande efter byggnadsverksamheten i
landet, att med tjänsten icke vore förenad pension eller ålderstillägg samt
att tjänsten icke i och för sig ledde till någon högre befattning. På anförda
grunder anhölle fiskeriingenjören, att arvodet, med hänsyn till att
det borde utgöra en avsevärd del av den för uppehället nödvändiga årsinkomsten
efter den norm, som gällde för andra väg- och vattenbyggare i
liknande ansvarsfull ställning, borde höjas till 4 000 kronor.

I anledning av denna fiskeviingenjörens framställning har lantbruksstyrelsen
uttalat, att vid tjänstens inrättande icke förelåg någon erfarenhet
beträffande den omfattning, som verksamheten skulle komma att erhålla.

168

Befattningen kom därför icke att i lönehänseende likställas med övriga i
staten upptagna befattningar, för vilka avlöningen utgick såsom lön med
tjänstgöringspenningar, utan endast såsom arvode, vilket, oaktat de uppställda
höga kompetensfordringarna, bestämdes till allenast 2 000 kronor.
Under de år som förflutit, sedan tjänsten besatts, hade det enligt styrelsens
åsikt framgått, att fiskeriingenjören hade en synnerligen viktig uppgift att
fylla och att hans fackkunskaper och skicklighet måst tagas i anspråk
för tjänsten långa tider varje år. Då det vidare för framtiden visat sig
vara nödvändigt att anordna en mera omfattande inspektion av fiskvägar
in. m. än hittills, vilken lämpligast borde tillkomma fiskeriingenjören
eller i en del fall fiskeriintendenten med biträde av fiskeriingenjören,
komme dennes tid att framdeles i än högre grad upptagas av tjänstegöromål,
varigenom möjligheterna till enskild förtjänst komme att minskas.
Eldigt styrelsens mening kunde det vid sådant förhållande ifrågasättas,
om det icke vore riktigast att uppföra befattningen med lön och tjänstgöringspenningar.
Men, då avlöningen för en på detta sätt anställd fiskeriingenjör
maste bestämmas så hög, att det för staten bleve fördelaktigare
att bibehålla befattningen såsom arvodestjänst med ökat arvode i anseende
till den skicklighet, som måste krävas hos innehavaren av fiskeriingenjörsbefattningen,
ansåg styrelsen, att fiskeriingenjörens arvode på anförda skäl
borde höjas från 2 000 till 4 000 kronor.

Av lantbruJcsstyrelsen
framställt
förslag
till förändring
i
Jiskeristipcndiatinstitutionen.

I samband med denna framställning om höjda löneförmåner åt de
ordinarie fiskeritjänstemännen har lantbruksstyrelsen ansett sig böra
framhålla önskvärdheten av en förändring i fiskeristipendiatinstitutionen, som
jämväl skulle påkalla ändringar i staten för statens fiskeriadministration.

Styrelsen erinrar därvid om de fordringar, som enligt 3 § i den av
styrelsen den 29 november 1904 utfärdade instruktionen för statens fiskeri -

stipendiater stadgats för att kunna antagas till fiskeristipendiat, nämligen
frisk och god kroppskonstitution samt på ett tillfredsställande sätt styrkta
kunskaper i de biologiska vetenskaperna, motsvarande minst betyget godkänd
i filosofie kandidatexamen. Någon praktisk, kunskap i fiske och förfärdigande
av fiskeredskap erfordrades däremot icke, lika litet som stipendiaterna
under den stadgade utbildningstiden vore skyldiga och i regeln

icke i tillfälle att förvärva kunskaper å dessa områden. Självfallet vore
sådana praktiska kunskaper i fiske samt fiskeredskaps tillverkning och bedömande
av största vikt och oumbärlig för en fiskeri intendent eller fiskeriassistent.
Ej heller under sin tjänstgöring som biträden åt dessa tjänstemän
eller såsom extra fiskeriassistententer förvärvade fiskeristipendiaterna
för närvarande någon fullständig praktisk erfarenhet i nämnda avseende.
Stipendiaterna finge icke heller deltaga i bearbetningen av de under de
ordinarie tjänstemännens resor vunna resultaten eller i handläggningen av
de frågor, varöver dessa hade att yttra sig.

Enligt styrelsens förmenande hade erfarenheten visat behovet av en
förändring härutinnan. Styrelsen har därför föreslagit dels att det »för antagande
till fiskeristipendiat bör fordras, utöver vad som för närvarande är
fallet, att sökande skall hava genomgått med statsmedel understödd fiskeriskola
eller på annat sätt, som av styrelsen godkännes, ha förvärvat motsvarande
kunskaper, dels ock att det bör stadgas, att fiskeristipendiat skall
beredas tillfälle att biträda såväl styrelsen som statens fiskeritjänstemän
vid behandlingen av fiskeriärenden och vad därmed kan stå i samband».

Härigenom skulle man vinna, att fiskeristipendiaterna erhölle en bättre
utbildning för sin framtida verksamhet som fiskeritjänstemän samt att en
del fiskeriundersökningar skulle kunna utföras, som nu icke medhunnes.
Härför fordrades emellertid, att stipendiaterna skulle använda större delen av
sin tid till tjänstgöring såsom sådana. En granskning av fiskeristipendiaternas
dagböcker under de senaste tre åren visade, att förrättningsdagarna
i genomsnitt uppgått till 87 om året, och hade samtliga stipendiater antingen
samtidigt innehaft annan tjänst eller bedrivit universitetsstudier. Hittills
hade det med hänsyn till arvodets jämförelsevis ringa storlek samt det
antal år stipendiaterna måste tjänstgöra i denna ställning, innan de erhölle
fiskeriintendentsbefattning, knappast varit möjligt att fordra av dem en
längre tjänstgöring.

Sedan numera alla fiskeriintendentstjänster tillsatts och säkra utsikter
således icke längre funnes att efter fyra år erhålla en sådan, bleve
det ännu svårare än hittills att fordra en längre tjänstgöring av fiskeristipendiaterna
eller att erhålla lämpliga personer till dessa platser, om icke
stipendiaternas villkor förbättrades. Då styrelsen förut framhållit lämplig 22—162561 -

170

De sakkunniga.

heten av att, för att antagas till fiskeristipendiat, skulle erfordras ett års
praktisk utbildning samt fordringarna på tjänstgöring såsom fiskeristipendiat
för att kunna föreslås till fiskeriintendent kunde nedsättas till tre år,
skulle härigenom utbildningstiden icke förändras.

Emellertid vore det, fortsätter styrelsen, numera endast i undantagsfall,
soin befordran till intendent nåddes efter så kort stipendiattid som hittills.
Under de tre första åren, innan stipendiaten i praktiskt hänseende
kunde hava erhållit den utbildning, som erfordrades för att kunna föreslås till
intendent, ansåge lantbruksstyrelsen arvodet kunna bibehållas vid sitt nuvarande
belopp, 1,500 kronor. Dock har styrelsen härvid velat föreslå, att
fiskeristipendiat, som vore bosatt på samma plats som fiskeriintendent eller
-assistent, skulle kunna tilldelas särskild ersättning för det arbete han, på
uppdrag av styrelsen, för sin utbildning till fiskeritjänsteman utförde under
anställning hos eller ledning av respektive tjänstemän. För detta ändamål
hemställdes om uppförande i staten av 600 kronor att användas till dagtraktamente
med 3 kronor för varje dag fiskeristipendiat sålunda vore
anställd.

För att skapa utsikt för fiskeriadministrationen att behålla lämplig
stipendiat under erforderlig tid såsom aspirant. till ordinarie befattning,
ansåge styrelsen det vara lämpligt att, i likhet med vad fallet vore med
lantbruksstipendiaterna, fiskeristipendiat bereddes möjlighet att efter tre års
tjänstgöring som stipendiat av styrelsen antagas till extra fiskeriassistent
med arvode av 3 000 kronor årligen. I stället för fiskeristipendiat, som blivit
antagen till extra fiskeriassistent, skulle annan stipendiat icke kunna antagas,
innan extra fiskeriassistenten lämnat denna befattning.

Vi ha tagit del av samtliga ovan omförmälda framställningar samt
lantbruksstyrelsens därav föranledda hemställan om dels ny stat för fiskeriadministrationen,
dels de jämkningar i övrigt, som av styrelsen ifrågasatts
såsom ägnade att främja såväl alltjämt en god rekrytering av tjänstemännen
inom administrationen som en ändamålsenligt utövad verksamhet till
fiskerinäringens utveckling.

Innan vi emellertid funnit oss kunna taga ståndpunkt till de föreliggande
lönefrågorna, ha vi i främsta rummet ansett oss böra allsidigt

171

och ingående undersöka och pröva det uppslag till en förändrad organisation
av fiskeriadministrationen, som framkommit i de vid 1916 års riksdag
väckta motionerna, vilka resulterat i riksdagens skrivelse den 7 juni 1916
med begäran »att Kungl. Maj:t i samband med utredningen angående inrättande
av eu statens fiskeriundersökningsanstalt jämväl måtte föranstalta
om utredning rörande en omorganisation av fiskeriadministrationen
i riket».

Såsom i det föregående under »Fiskeribyrån» framhållits har därvid
tanken hos motionärerna närmast varit att genom upphävande av distriktsindelningen
och centralisation av administrationen undanröja bestående och
jämväl av jordbruksutskottet i dess utlåtande vitsordade »olagenheter, förenade
med den nuvarande organisationen». Sedan utskottet föreslagit och
riksdagens båda kamrar sedermera beslutat, att, »då frågan om vissa organisatoriska
förändringar på detta område redan vore föremål för behandling,
det av motionärerna framförda kravet jämväl borde bliva föremål för behandling
och sakkunnigt beaktande i ändamål att få utrönt i vad mån och
på vilket sätt de påstådda olägenheterna måtte kunna avhjälpas», har åt oss
uppdragits den närmare utredningen av hithörande olika spörsmål.

Ehuru, som redan nämnts, vi icke hunnit slutföra vårt uppdrag i
den del, som gäller förslag om upprättande av en statens fiskeriundersökningsanstalt
och därav eventuellt betingade förändringar i den lokala
fiskeriadministrationen, ha vi likväl vid prövningen av nu ifrågavarande
lönespörsmål funnit oss nödsakade att i första hand klargöra, om och i
vad män ett fortsatt behov av de nu förefintliga vetenskapligt utbildade
krafterna inom fiskeriadministrationen även med en i antydd riktning förändrad
organisationsform skulle föreligga.

Därvid torde till en början böra erinras om, att av de från hushållningssällskap,
landsting och Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets
samtliga län inkomna yttranden otvetydigt framgår, att någon väsentlig
omläo-o-nino- av fiskeriintendenternas nuvarande verksamhetsområden icke

OO O

synts det övervägande flertalet av dessa sammanslutningar och myndigheter
önskvärd eller nyttig.

Sålunda avstyrkes de nuvarande fiskeriintendenternas ersättande med
lägre kvalificerade, övervägande praktiskt utbildade tjänstemän av läns -

172

styrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs samt Västernorrlands län. Samma ståndpunkt har
intagits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, södra och norra Kalmar,
Blekinge, södra och norra Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, ävensom av landstingen i Södermanlands, norra
Kalmar, Blekinge, Västmanlands, Värmlands och-Västernorrlands län. Kravet
på omorganisation i av motionärerna antydd riktning har funnit anslutning
allenast av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs,
Jämtlands, Norrbottens län samt alternativt Västerbottens län; av
hushållningssällskapen i Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs
och alternativt i Västerbottens län samt landstingen i Östergötlands, Kronobergs,
Malmöhus, Älvsborgs, Örebro och alternativt Västerbottens län.
I nu förevarande fråga hava därjämte länsstyrelserna i Stockholms, Gottlands,
Älvsborgs och Örebro län icke givit uttryck åt någon bestämd ståndpunkt,
varjämte ovan icke angivna .lansting och förvaltningsutskott endera
icke avgivit begärda yttranden eller inskränkt sig till att yttra sig över
lämpligheten av begärd utredning.

Från de flesta håll har sålunda kravet på bibehållande ute i orterna
av vetenskapligt kvalificerade tjänstemän med auktoritet hos befolkningen
med styrka gjort sig hört, delvis, såsom särskilt av uttalandena från Värmland
framgår, med hänsyn till nödvändigheten av att vid konflikter mellan
industri- och fiskeriintresset äga tillgång till en med auktoritet utrustad
tjänsteman för det senares effektiva tillvaratagande.

Visserligen har från tre av fiskeriintendenterna, nämligen i västra
distriktet K. A. Andersson, i södra distriktet G. Swenander och i övre
norra distriktet N. Rosén, vid olika tillfällen i mer eller mindre utformade
förslag yrkande framställts på intendenternas ersättande vid upprättande
av en statens fiskeriundersökningsanstalt med lägre tjänstemän av övervägande
praktisk utbildning. Övriga ordinarie fiskeritjänstemän ha dels
icke, dels i avstyrkande riktning uttalat sig på denna punkt.

För att erhålla en klar uppfattning av de nuvarande fiskeritjänstemännens
ställning till ifrågavarande grundläggande spörsmål hava vi med

173

Kungl. Maj:ts medgivande haft muntliga överläggningar med samtliga
intendenter med undantag för den i nedre norra distriktet, som av tjänsteresa
varit förhindrad tillstädeskomma, samt fiskeriassistenten. Därvid framgick
det, att samtliga^ med undantag för fiskeriintendenten Andersson,
och således även de, som tidigare varit målsmän för en motsatt åskådning,
numera voro stadgade i uppfattningen av omöjligheten uti att ersätta intendenterna
med praktiskt administrativa tjänstemän ute i orterna i sammanhang
med de vetenskapliga krafternas koncentrering till en central
anstalt.

De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit till närmare prövning
arten av de mångahanda olikartade göromål, som nu åligga fiskeriintendenterna,
ävensom övervägt, i vilken utsträckning dessa göromål med
fördel skulle kunna uppdelas på de föreslagna lokala tjänstemännen med
övervägande praktisk utbildning samt den vetenskapliga centralanstalten.
Därvid har det framgått, att ärenden av sådan till synes övervägande
praktisk innebörd som gemensamhetsfiskefrågor, verkställande av undersökningar
för och uppgörande av förslag till lokala fiskeristadgar, undersökningar
i samband med in planteringar av olika bakslag i vattendrag,
prövning av åtgärder till fiskets skydd vid vattendragens exploatering av
industrien vore av den art, att de som regel förutsatte ett vetenskapligt
skolat omdöme. Under sådana omständigheter har det icke synts
genomförbart att så uppdela de nu fiskeriintendenterna åvilande göromålen,
att en del överflyttades å de föreslagna praktiskt utbildade tjänstemännen
av lägre kompetens, medan andra åter övertoges av centralanstaltens
tjänstemän. Vid detta förhållande, och med hänvisning till vad som
vid frågans förberedande behandling anförts i de inkomna yttrandena ha
vi funnit oss för vår del, oberoende av tidigare hysta uppfattningar, icke
kunna förorda ett upphävande av distriktsindelningen på sätt och villkor
som ovan angivits.

Detta utesluter emellertid icke, att vi i samband med det förslag till
fiskeriundersökningsanstalt, som är under utarbetande och som i sinom tid
skall framställas, kunna komma att finna en ändamålsenligare uppdelning
av de nuvarande sex distrikten önskvärd, i syfte att därigenom undan -

174

röja en del av de olägenheter, som otvivelaktigt måste anses vidlåda den
nuvarande organisationen.

Vi vilja sålunda genom framläggande av detta resultat av den företagna
prövningen av alla hithörande spörsmål framhålla, att man enligt
vår bestämda åsikt även i framtiden måste räkna med vetenskapligt skolade
krafter av de nuvarandes kvalifikationer såsom ledare av distriktens
fiskeriverksamhet och att således ur denna synpunkt hinder icke möta för
ett omedelbart avgörande av dessa tjänstemäns sedan länge ifrågasatta och
endast av den svävande organisationsfrågan fördröjda lönereglering. Emellertid
vilja vi med hänsyn till ovannämnda riksdagsskrivelses tillkomst
uttala, att verkställda undersökningar givit vid handen, att man, även om
skäl förelegat att frångå den 1904 införda decentralisationsgrundsatsen,
likväl skulle haft behov av minst ett motsvarande antal vetenskapligt skolade
tjänstemän med intendenternas kvalifikationer för den centrala anstaltens
verksamhet och att således en lönereglerings genomförande redan
vid nästkommande års riksdag icke på något sätt kan vara ägnad att på
förhand binda riksdagen för någon bestämd organisationsform.

Efter att sålunda hava uppvisat, att de nuvarande vetenskapligt utbildade
ordinarie fiskeritjänstemännen även i framtiden oberoende av organisationsformen
äro oundgängligen erforderliga, ha vi att närmare angiva
vår ståndpunkt till den begärda löneregleringen, varvid de olika befattningshavarnas
löneanspråk lämpligen böra prövas var för sig.

Nu gällande stat för statens fiskeriadministration har följande utseende: -

		Tjänst-
	Lön.	göriogs- pennin-	Summa.	Anmärkningar.
		gar.
1 fiskeriinteudent...........• .	2 500	1500	4 000	1 Efter fem år kan lönen
5 fiskeriintendenter............	12 500	7 500	20 000	1 höjas med 500 kronor [ och efter tio år med
1 fiskeriassistent..............	1800	1200	8 000	ytterligare 500 kronor.
2 fiskeristipendiater, arvoden........	—	—	3 000
1 flskeriingenjör, arvode..........	—	—	2 000
Summa avlöning kronor	—	—	82 000

175

I det förslag till administration, som den s. k. 1881 års fiskerikommitté
två år senare framlade, upptogos fyra fiskeriintendenter med
vardera sitt distrikt och med en lön, som uttryckligen jämnställdes med
den, som då tillkom lektorer vid de allmänna läroverken eller 3 000 kronor
med tre lönetillägg av 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 årstjänstgöring.
Det nämnda förslaget blev visserligen icke då för riksdagen framlagt,
men grundsatsen om fiskeriintendenter med särskilda geografiskt begränsade
tjänstgöringsområden blev genom 1904 års riksdagsbeslut fastslagen såsom
den ändamålsenliga. Begynnelseavlöningen sattes då till 4 000 kronor med
tvenne lönetillägg av 500 kronor vardera efter respektive 5 och 10 års
tjänstgöring, vadan fiskeriintendent, så snart tjänstgöringen översteg 15 år,
i lönehänseende ställdes ofördelaktigare än läroverkens lektorer, vilka från
och med år 1905 kommö i åtnjutande av en begynnelselön av 4 000 kronor
med fyra ålderstillägg å vardera 500 kronor. Anledningen till detta
förhållande torde säkerligen kunna sökas däruti, att den tjänsteman,
fiskeriinspektören i lantbruksstyrelsen, som utgjorde fiskeriadministrationens
högsta chef och vilken först genom den från och med 1 januari
1909 vidtagna förändringen i lantbruksstyrelsens organisation blev byråchef
för fiskeriärenden i styrelsen (tredje normalgradens tjänst), vid tiden
för riksdagsbeslutets tillkomst och till nyssnämnda dag, åtnjöt en begynnelselön
av 4 500 kronor, därav i lön 3 000 kronor och i tjänstgöringspenningar
1 500 kronor, vartill kommo två ålderstillägg efter respektive 5 och
10 års tjänst å 500 kronor vardera. Avlöningen i högsta lönegraden uppgick
sålunda till 5 500 kronor, en summa som givetvis icke gärna kunde
överskridas vid fastställande av lönestat för fiskeriinspektören underordnade
befattningshavare. Detta skäl har numera bortfallit, sedan byråchefen för
fiskeriärenden tilldelats en begynnelseavlöning av 8,100 kronor med lönetillägg
efter 5 års tjänst å 600 kronor.

Mot den av lantbruksstyrelsen avgivna motiveringen för förhöjning av
fiskeriintendenternas löner lärer icke vara något väsentligt att erinra. Man
torde med fog kunna göra gällande, att, om ock de teoretiska minimikrav,
som föreskrivas i nådiga instruktionen av 18 november 1904, ej fullt nå
upp till dem, som stadgats för befordran till lektor, de nuvarande fiskeriintendenterna
i realiteten uppfylla dessa kompetensfordringar, vartill kom -

Fistceri intenden terna.

176

mer en något längre praktisk utbildningstid. Nu äro emellertid lektorstjänsterna
liksom samtliga lärarebefattningar vid statens allmänna läroverk
just ifrågasatta till ny lönereglering, som förväntas komma att framläggas
för instundande riksdag, varigenom den sistlidet år beviljade provisoriska
regleringen, som tilldelade lektorer i första lönegraden ett lönetillägg å 700
kronor, skall ersättas av en definitiv.

Om ock sålunda närmare hållpunkter för en jämförelse härutinnan
icke nu föreligga, är det dock ostridigt, att fiskeriintendenterna i lönehänseende
redan genom den nämnda tillfälliga löneförbättringen blivit satta
ytterligare i efterhand. Då det emellertid enligt vår mening är oundgängligen
nödvändigt, att eu omedelbar förbättring av fiskeritjänstemännens
löner vidtages, om icke rekryteringen skall försvåras eller rent av omöjliggöras
i konkurrensen med bättre avlönade statsbefattningar med motsvarande
kvalifikationer, ha vi vid fixeringen av de lönebelopp, som härvid synts
skäliga, ansett oss berättigade utgå från dels de lönesatser, som fastställts
för tjänstemännen vid meteorologiska centralanstalten och geologiska undersökningen,
dels från de under lantbruksstyrelsen sorterande statskonsulenter,
vilkas avlöningsförmåner behandlas på annat ställe i detta betänkande.

Av dessa skäl anse vi, att en .reglering av fiskeriintendenternas löner,
till det belopp, som nu tillkommer tjänstemän i andra normalgraden, bör
komma till stånd, vadan avlöningen därefter skulle komma att utgå med
3 600 kronor i lön, 1 800 kronor i tjänstgöringspenningar, eller tillsammans
en begynnelselön av 5 400 kronor, vartill komma två ålderstillägg av
500 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänst.

I samband härmed ha vi funnit skäligt föreslå, att nuvarande innehavare
av fiskeriintendentsbefattningar såsom även i det föregående föreslagits
beträffande de ordinarie statskonsulenterna skola äga att efter
Kungl. Maj:ts beprövande för åtnjutande av de med den förhöjda lönen
förenade ålderstillägg räkna sig till godo den tid, de före den nya statens
ikraftträdande innehaft sina nuvarande befattningar.

Samtidigt anse vi oss likaledes, med hänvisning till vad ovan sagts
rörande den lokala fiskeriadministrationens framtida gestaltning, böra framhålla,
att såsom villkor för den förhöjda lönens åtnjutande bör ingå en
uttrycklig skyldighet för fiskeriintendenterna att ikläda sig den jämkning

177

i åligganden eller förändring i tjänstgöring, som kunna bliva en följd ej
mindre av en förändrad distriktsindelning än även av en blivande omorganisation
eller centralisering av fiskeriadministrationen.

I reseersättningshänseende böra fiskeriintendenter och fiskeriingenjören
likställas med statskonsulenter och hänvisa vi till vad bär ovan sagts angående
deras reseersättning (se sid. 157).

Vidkommande vidare det av lantbruksstyrelsen förordade dyrortstillägget
till fiskeriintendenten i övre norra distriktet finna vi de åberopade
skälen och jämförelserna talande och anse oss därför böra föreslå, att för
denne befattningshavare i staten uppföres såsom ortstillägg ett belopp till
storleken motsvarande det för övriga jämförliga tjänstemän utgående å den
ort, där ifrågavarande fiskeriintendent är stationerad. Härutinnan torde de
jämlikt beslut av 1917 års riksdag inrättade länsassessorstjänsterna närmast
ifrågakomma för jämförelse. Då länsassessorerna i Jämtlands, Norrbottens
och Västerbottens län tillerkänts ett ortstillägg allenast å 200 kronor, finna
vi oss emellertid icke kunna tillstyrka det av lantbruksstyrelsen förordade
ortstillägget å 400, respektive 300 kronor, utan synes oss i staten för statens
fiskeriadrninistration böra uppföras ett ortstillägg å 200 kronor för
fiskeriintendenten i övre norra distriktet.

Beträffande slutligen vad som i lantbruksstyrelsens omförmälda
skrivelse framhållits rörande de faktiskt för tjänstens behöriga fullgörande
oundgängliga utgifterna för expeditionslokal, telefon och nödiga skrivmaterialier,
ha vi visserligen funnit det därutinnan anförda vara värt beaktande,
synnerligast som vi ha oss bekant att i ett grannland, Norge,
de där tjänstgörande lokala befattningshavarna av motsvarande ställning
tilldelats en viss ersättning för bestridande av ifrågavarande utgifter;
men, då i betraktande av att en förändring i hittills tillämpade
grundsatser härutinnan otvivelaktigt skulle komma att inverka på även
andra statens befattningshavares än de nu ifrågavarandes avlöningssätt och
lönevillkor, ha vi icke funnit oss böra i denna del framställa bestämt förslag
utan ba endast på detta sätt velat bringa saken i erinran, för den
händelse Kungl. Maj:t skulle finna förhållandena påkalla genomföraride av
en allmän förändring i hittills följda grundsatser.

Den ökning i staten, som föranledes av ovanstående förslag till

23—162691.

178

reglering av de sex fiskeriintendenternas löner, skulle under de anförda
förutsättningarna komma att uppgå till 8 400 kronor, vartill kommer det belopp,
som bör uppföras såsom ortstillägg för fiskeriintendenten i övre norra
distriktet, 200 kronor, tillsammans sålunda 8 600 kronor.

Fiskeri- De båda »iktyologer», som 1881 års fiskerikommitté föreslog borde

anställas, för att under den planerade fiskeristyrelsen utföra undersökningar
av fiskevatten samt att därjämte, »där så kan finnas erforderligt, biträda
intendenterna vid handläggning av vetenskapliga frågor», torde närmast
ha utgjort förebilden för den genom 1904 års riksdagsbeslut inrättade
fiskeriassistentstjänsten. »Iktyologen» föreslogs erhålla avlöning motsvarande
geologs eller 2 500 kronor per år med efter 5, 10, 15 och 20 års tjänstgöring
respektive 500 kronor i ålderstillägg.

Den nuvarande fiskeriassistenten, som anställes av lantbruksstyrelsen
efter enahanda teoretiska kompetensfordringar som för fiskeriintendenter
men utan krav på viss praktisk utbildning, åtnjuter 3 000 kronor i lön med
två ålderstillägg av 500 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring. Då platsen
äger karaktär av övergångstjänst och dessutom, genom frånvaron av krav
på praktisk utbildning, kompetensfordringarna för densamma äro lägre än
de för befordran till fiskeriintendent stadgade, torde den hittillsvarande
skillnaden i lönevillkor fortfarande böra upprätthållas.

En lämplig avvägning anse vi därvid träffad, om fiskeriassistentens
avlöning, i enlighet med lantbruksstyrelsens i ovannämnda skrivelse framställda
förslag, bestämmes utgå efter första normalgraden. Den skulle sålunda
komma att utgöra 3 700 kronor, varav 2 200 kronor i lön och 1 500
kronor i tjänstgöringspenningar, vartill komma tre ålderstillägg av 500 kronor
efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring. Då den föreslagna fiskeriundersökningsanstalten
kommit i verksamhet, torde det kunna befinnas önskvärt, att
fiskeriassistenten, som nu är bosatt i Uppsala, stationeras å ort, dit densamma
förlägges, och bör då ovanstående lön ökas med ortstillägg, om så kräves.
Några särskilda bestämmelser härom torde emellertid med hänsyn till tjänstens
karaktär icke befinnas erforderliga. Däremot anse vi oss, i likhet med
vad som skett beträffande statskonsulenterna och fiskeriintendenterna och
i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens framställning, höra hemställa,
att nuvarande innehavare av fiskeriassistentbefattningen må äga att efter

17!)

Kungl. Maj:ts beprövande för åtnjutande av de med den förhöjda lönen
förenade ålderstillägg räkna sig till godo den tid, han före den nya lönestatens
trädande i kraft innehaft sin befattning.

Genom den nu föreslagna höjningen av fiskeriassistentens löneförmåner
skulle ovannämnda stat komma att ytterligare ökas med 700 kronor.

Beträffande fiskeriingenjörens nuvarande, år 1904 fastställda arvode
synes detsamma i betraktande av ej mindre de kvalifikationer, som för
tjänstens behöriga skötande krävas, än även av den alltmera växande omfattning,
vari hans medverkan måst tagas i anspråk under den fortskridande
industrialiseringen av landets vattendrag och därav föranledda föranstaltningar
till fiskeriintressenas tillgodoseende, vara alltför lågt tillmätt. Under
åberopande av väsentligen dessa förhållanden har också lantbruksstyrelsen
i sin framställning i denna del ansett sig med fasthållande vid nuvarande
anställningssätt böra förorda den begärda förhöjningen av arvodet till
4 000 kronor.

I likhet med styrelsen hålla vi före, att några fördelar med en förändring
av tjänstens karaktär icke stå att vinna, och få sålunda i denna
del ansluta oss till. den av styrelsen hävdade uppfattningen. I vad det åter
gäller fastställande av arvodets storlek, anse vi oss icke kunna tillråda
större förhöjning än med 1 000 kronor till 3 000 kronor, särskilt som det
torde vara ställt utom tvivel, att de med tjänsten förenade extrainkomsterna
med en utvidgad verksamhet skola visa sig alltjämt stegras och
tjänsten sålunda komma att giva en i förhållande till arbetet skälig inkomst.
Det torde därjämte kunna förutsättas, att frågan om vattenföroreningarnas
framtida handläggning enligt det förslag, som framkommit från den s. k.
dikningslagskommittén, skall få ett avgörande inflytande på den arbetsbörda,
som åvilar fiskeriingenjören, och även med hänsyn härtill synes det mindre
välbetänkt att nu i det läge, vari denna fråga för närvarande befinner sig,
vidtaga en så avsevärd höjning av arvodet, som den av lantbruksstyrelsen
ifrågasatta. Vi anse oss därför böra förorda en förhöjning av denna post
i staten för statens fiskeriadininistration med 1 000 kronor.

Fiskeri ingenjören.

För fiskeristipendiaternas del föreligger icke något förslag om det Fiskerinu
utgående arvodets höjande. Däremot har lantbruksstyrelsen i sitt stZltitt

tionen.

180

yttrande angående löneförhöjning för statens fiskeri tjänstemän den 10
oktober 1913 påkallat förändringar i nu gällande stadgan den angående
villkoren för stipendiats anställande ävensom framställt förslag i syfte att
genom en utbyggnad av institutionen skapa ökade garantier för en fördelaktig
rekrytering av de ordinarie fiskeritjänstemännen.

I förstnämnda hänseende utgår styrelsen från den obestridligen
riktiga förutsättningen, att praktisk kunskap i fiske och förfärdigandet av
fiskeredskap för en framtida verksamhet som fiskeriintendent måste vara av
oskattbart värde. Styrelsen har emellertid funnit, att sådana erfarenheter
för närvarande icke eller åtminstone icke i erforderlig utsträckning förvärvats
av stipendiaterna under deras utbildningstid, varför styrelsen ansett
sig böra förorda, att genomgången kurs vid med statsmedel understödd
fiskeriskola eller på annat sätt inhämtade motsvarande kunskaper uppställas
såsom villkor för antagande till stipendiat.

Ehuru vi tillfullo uppskatta syftet med denna skärpning av antagningsvillkoren
såsom i och för sig synnerligen berättigat, hava vi dock
icke kunnat lämna å sido vissa betänkligheter mot att söka vinna detta på
den av styrelsen föreslagna vägen. Det torde nämligen kunna starkt ifrågasättas,
om det icke för yngre forskare, vilka vid ansökningen till stipendiattjänst
i regel ännu icke avslutat sina examensstudier, kunde bliva ganska
svårt att inför de dock ovissa utsikterna till stipendiets erhållande ägna
en jämförelsevis lång och dyrbar tid till genomgående av en kurs vid en
fiskeriskola, vilken kurs i en framtida verksamhet å andra fält, därest de
icke lyckades vinna inträde i fiskeristaten, icke skulle kunna bliva dem till
nå^on fördel. Det ligger därför nära till hands att antaga, att uppställande
av ett dylikt villkor snarast skulle komma att försvåra rekryteringen av
kåren, liksom det torde kunna förväntas verka i sådan riktning, att personer
med goda förutsättningar i övrigt skulle på grund av bristande, men
sedermera ej alltför svårt förvärvad praktisk erfarenhet kunna komma att
avstängas från banan till förmån för andra med praktiska meriter utrustade,
ehuru i det hela underlägsna aspiranter.

Av dessa orsaker ha vi icke ansett oss kunna skänka vår anslutning
till ifrågavarande kravs uppförande som villkor för anställning såsom
stipendiat. Däremot finna vi det synnerligen önskvärt och berättigat, att

stipendiat, så snart efter antagandet som möjligt ocli senast inom tre År,
av lantbruksstyrelsen hänvisas till någon sådan anstalt, som av styrelsen
föreslagits, för att där förvärva erforderlig kunskap i vad till den praktiska
utbildningen hörer. Under erinran att bestämmelse i detta avseende redan
förefinnes i den av lantbruksstyrelsen den 29 november 1904 utfärdade
nu gällande instruktion för statens fiskeristipendiater vilja vi i anledning
av vad lantbruksstyrelsen i ämnet anfört framhålla angelägenheten därav
att nämnda bestämmelse varder vederbörligen tillämpad. För nu ifrågavarande
tjänstgöring äger stipendiat icke uppbära någon ersättning utöver
honom tillkommande stipendiatarvode.

Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit önskvärdheten av att stipendiaterna
beredas tillfälle biträda såväl styrelsen som statens fiskeritjänstemän
vid behandlingen av under deras handläggning hörande ärenden, för
att såmedels kunna förvärva en för deras blivande verksamhet inom
administrationen betydelsefull erfarenhet inom arbetsområdet och fördenskull
gjort framställning om ett anslag å 600 kronor årligen att användas
till dagtraktamente med 3 kronor för varje dag fiskeristipendiat vore förordnad
att biträda å samma ort bosatt fiskeriintendent eller assistent.

Styrelsen har vidare i avsikt att skapa utsikt för administrationen
att behålla lämplig stipendiat såsom aspirant till ordinarie befattning under
erforderlig tid föreslagit, att stipendiat må kunna antagas till extra fiskeriassistent
efter minst tre års stipendiattjänstgöring med ett arvode av
3 000 kronor.

Båda sistnämnda förslag till förändringar i fiskeristipendiaternas ställning
synas oss vara av den innebörd att de icke lämpligen kunna tagas under
slutgiltig omprövning förrän i samband med fastställande av arbetsprogram
och personalförhållanden vid den planerade fiskeriförsöksanstalteu. Det
torde nämligen kunna förväntas att med upprättande av nämnda anstalt
samt efter den förstärkning av fiskeribyråns arbetskrafter, som ovan föreslagits,
det nu ofrånkomliga behovet av stipendiaternas biträde under långa
tider varje år å byrån icke längre skall föreligga. Under sådana förhållanden
synes det önskvärt, att stipendiaternas arbetskraft utnyttjas å annat
område och därvid hava vi närmast haft i åtanke den blivande fiskeriförsöksanstalten.
Under dessa betingelser hava vi emellertid icke ansett

182

det riktigt att redan nu ingå på ett bedömande av de anställningsvillkor
med avseende å arvode och dagtraktamente, som lämpligen böra stadgas
för fiskeristipendiaterna, så mycket mindre, som vi förvissat oss om att
föreliggande förhållanden icke göra ett omedelbart tillämpande av de av
lantbruksstyrelsen föreslagna åtgärderna erforderligt. Vi anse oss på dessa
grunder icke kunna för närvarande förorda de av lantbruksstyrelsen framställda
förslagen.

I överensstämmelse med vad vi nu anfört ha vi uppgjort följande
förslag till

Stat

för statens fiskeriadministration:

Avlöning.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Summa.	Anmärkning.
1 flskeriintendent.........	3 600	1800	200	.5 600	(Efter fem år kan lönen
1 flskeriintendent ... *......	3 600	1800	—	5 400	1 höjas med 500 kronor \| och efter tio år med
4 fiskeriintendenter........	14 400	7 200		21600	{ ytterligare 500 kronor. Efter fem år kan lönen höjas med 500 kronor, efter tio år med ytter-\| ligare 500 kronor och efter femton år med 1 ytterligare 500 kronor.
1 fiskeriassistent..........	2 200	1500		3 700
2 flskeristipendiater, arvoden ....	—	—	—	3 000
1 fiskeriingenjör > ...	—	—	—	3 000
Avlöning, summa kronor	—	—	—	42 300

På grund av vad sålunda blivit anfört, få vi i underdånighet hemställa,
att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå riksdagen

dels att, med godkännande av ovan intagna förslag till stat för
statens fiskeriadministration, höja det under nionde huvudtiteln upptagna
ordinarie anslaget till fiskerinäringens understöd från 121 000 kronor med
10 300 kronor till 131 300 kronor,

dels föreskriva att de villkor och förbehåll för åtnjutande av de
fiskeritjänstemännen sålunda medgivna löneförmåner, som nu gälla, fort -

183

farande må äga giltighet, däri inbegripet skyldighet för fiskcriintendcnterna
att ikläda sig den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, som kan bliva en
följd ej mindre av en förändrad distriktsindelning än även av eu möjligen
beslutad omorganisation eller centralisering av fiskeriadministrationen,

dels medgiva, att förutvarande innehavare av fiskeriintendent- och
fiskeriassistentbefattningarna skola äga att efter Kungl. Maj:ts beprövande
för åtnjutande av de med den förhöjda lönen förenade ålderstillägg räkna
sig till godo den tid, de före den nya lönestatens trädande i kraft innehaft
sina nuvarande befattningar,

dels ock förklara, att de förutvarande innehavare av nämnda befattningar,
vilka icke före den 1 november 1918 anmäla, att de vilja övergå
till den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande
stadgade villkor och bestämmelser och som icke lagligen kunna
därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande
ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej
annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

184

Reservation.

Från den av de sakkunnigas flertal i föreliggande betänkande uttalade
uppfattning rörande statskonsulenternas reseersättning är jag av
skiljaktig mening.

Såsom ett av huvudskälen för den av statskonsulenterna och lantbruksstyrelsen
gjorda hemställan att statskonsulenternas ersättning för
tjänsteresor måtte utgå enligt resereglementets 3:e kl. i stället för, såsom
nu är fallet, enligt reglementets 4:e kl. har framhållits, att med dem
jämförliga befattningshavare såsom domänintendenter, yrkesinspektörer,
bergmästare, inspektörer för elektriska anläggningar och jämväl överassistenter
vid centralanstalten för jordbruksförsök ansetts böra tillerkännas
rese- och traktamentsersättning enligt förstnämnda klass. Detta skäl äger
enligt min mening fortfarande sin fulla giltighet. Det synes mig sålunda
icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att, när
t. ex. sfatskonsulenten i mejerihushållning inspekterar statens mejeriundervisningsanstalter,
utgår rese- och traktamentsersättning till honom enligt
resereglementets 4:e kl., medan däremot inspektörerna för den övriga
lägre lantbruksundervisningen ävensom folkhögskolinspektören och folkskolöverstyrelsens
inspektris vid sina inspektionsresor uppbära ersättning
enligt samma reglementes 3:e kl.

Den omständigheten att dagtraktamentet i de olika reseklasserna
nu på grund av förändrade tidsförhållanden möjligen kan komma att
höjas, synes mig icke utgöra skäl för att ovannämnda skillnad mellan
med varandra fullt jämförliga befattningshavare fortfarande skall äga be -

185

stånd. Därtill kommer, att den nu ifrågasatta förhöjningen i traktamentsersättningen
icke lärer kunna betraktas såsom någon förhöjning i egentlig
mening utan tillkommit uteslutande såsom en följd av rådande dyrtid
och det sjunkande penningevärdet.

På grund såväl härav som av vad statskonsulenterna och lantbruksstyrelsen
i övrigt i ämnet anfört — därvid jag anser mig särskilt böra
framhålla betydelsen såväl för lantbruksstyrelsen som för de näringsgrenar
en var av statskonsulenterna representerar att konsulenternas resor icke
genom otillfredsställande kostnadsersättning bliva inskränkta till det minsta
möjliga — får jag såsom min mening uttala, att de sakkunniga även i
denna punkt bort biträda lantbruksstyrelsens förslag.

Jämväl statens fiskeritjänsteraän synes mig av samma skäl, som ovan
blivit anförda, böra vid tjänsteresor tillerkännas rese- och traktamentsersättning
enligt resereglementets 3:e kl.

Stockholm den 24 januari 1918.

Wilhelm Flach.

24- 102641.

187

Bilaga.

Av byråchefen O. Nordqvist uppgjord P. M. ang. inrättande av en
statens flskeriundersökningsanstalt samt en central
fiskeristyrelse.

Uti underdånig skrivelse den 30 september 1915 har Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott efter framställning av hushållningssällskapets
fiskeristyrelse hemställt om inrättandet av en statens fiskeriundersökningsanstalt
och såsom stöd för denna framställning i underdånighet anfört
följande.

Under de senaste årtiondena hade länets hushållningssällskap i rätt stor
omfattning bedrivit fiskplantering, huvudsakligen i den form, att i vederbörande
vattendrag inplanterats för dem förut främmande fiskarter. Resultatet av fiskodlingen
kunde ännu icke i sin helhet överblickas. Ehuru odlingen i några, få
fall slagit så väl ut, att de med odlingsverksamheten förenade kostnaderna blivit
täckta genom den ökning i utbytet fisket lämnat tack vare dessa få lyckade
planteringa* kunde dock med skäl påstås att fiskodlingen i stort sett icke blivit
vad den under gynnsamma förhållanden bort bliva. Det läge vanligen i öppen
dag, att ett misslyckande förelåge såtillvida, som de förväntningar man för några
tiotal år sedan ställt på fiskodlingen, icke på långt när gått i uppfyllelse. Orsaken
därtill kunde icke ligga däri att dessa förväntningar varit överspända.
Förvaltningsutskottet vore för sin del övertygat att man på fiskodlingen kunde
bygga mycket vittgående förhoppningar, utan måste orsaken vara den, att för
närvarande icke funnes den kännedom om fiskarnas natur och om försökens lämpligaste
anordning, som vore nödvändig för en fullt effektiv fiskodling, varvid endast
behövde framhållas att i fråga om var och en av de ekonomiskt viktiga
fiskarterna fordrades betydligt utvidgad kännedom om äggens, det späda ynglets
och de senare åldersstadiernas lefnadsbehov beträffande näringsämnen, vattnets
kemiska sammansättning, dess syrehalt och halt av andra gaser, dess temperatur,
lekplatsernas beskaffenhet o. s. v. Särskilt kännbart vore att så obetydligt vore
bekant om det spädaste ynglets levnadsbehov. Med hänsyn till det nu sagda
kunde utan överdrift påstås, att inplanteringarna under nuvarande förhållanden
till största delen måste ske på lösa antaganden, en sak som naturligen i hög
grad måste inverka på resultatet. Hittills hade fiskodlingen, såsom nämnt, huvudsakligen
haft till mål att införa värdefullare fiskarter i de vatten, där sådana
förut saknats, och icke ens med denna relativt begränsade omfattning hade den
haft tillräcklig sakkännedom till sitt förfogande. Men enligt förvaltningsutskottets
mening borde slutändamålet för fiskodlingen icke endast vara att uppnå

188

goda resultat med de metoder och i den arbetsform i övrigt, som för närvarande
vore rådande. Fiskodlingen måste avse icke endast att vara en faktor till upphjälpandet
av ett fiske, som bedreves efter i huvudsak samma grunder som de
hittillsvarande, utan den måste sträva efter att anordna hushållningen med våra
sjöar efter en fullständigt ny plan. De medel, man begagnat sig av för att
uppnå_ en förbättrad fiskerihushällning, hade hittills i huvudsakligaste grad bestått
i lagstiftningsåtgärder, och dessa hade så gott som uteslutande avsett att
förhindra överbeskattning av fiskbestånden. Det vore tydligt, att man härmed
endast kunde förhindra, att fiskets avkastning sjönke nedom en viss gräns. Till
eu avsevärd förbättring kunde man icke nå fram på denna väg. Fn sådan kunde
endast åvägabringas genom att grunda sjöarnas avkastning icke på fiskbeståndens
naturliga föryngring, utan på fiskodling; vad som skulle begränsa dennas
omfattning borde endast vara sjöns förråd av näring för fiskstammen. Målet
borde tydligen vara att genom vetenskapligt grundade beräkningar kunna behärska
vattnets köttproduktion ungefär efter samma metoder, som man tillämpade
inom jordbruket. Man borde alltså sträva efter att kunna sörja för återväxten
icke genom att lämna kvar en tillräckligt stark avelsstam, utan genom
årlig plantering, och sedan detta lyckats, borde man lämna den restriktiva lagstiftningen
och tvärt om sträva efter att i möjligaste män årligen utfiska hela
den årsklass^ av fiskarten i fråga, som visade sig mest lämplig för uppfiskning.
En något så när allmän tillämpning av dessa grunder på Sveriges sjöar syntes
icke kunna genomföras utan att fiskaren i allmänhet också själv bleve fiskodlare.
Ett genomförande av dessa synpunkter komme givetvis att fordra en mängd undersökningar
av olika art. Här kunde endast ett par punkter framhållas utom
vad nyss nämnts angående den bristande kännedomen om fiskarnas levnadsbehov.
Grundandet av fiskodlingen på sjöarnes näringsproduktion, liksom också de framtida
utsikterna att kunna öka denna, förutsatte en noggrann kännedom om den
allmänna ämnesomsättningen i sjöarna, en fråga i dessas historia, vars lösning
ännu knappast vore påbörjad och synnerligen svår. Fiskodlingens allmänna
handhavande av fiskarena själva förutsatte också att metoderna utarbetades för
varje fiskart till på samma gång enkel och effektiv form, något som krävde en
mångfald experimentella studier. På grund av det nu sagda och på grund av
den stora areal, insjöarna intoge i Sverige och den stora betydelse, fisket sålunda
borde kunna erhålla, syntes det ofrånkomligt, att något borde göras från statens
sida för insjöfiskets förkovran utöver vad som redan för närvarande gjordes.

Det säkraste sättet att biinga frågan närmare sin lösning syntes vara,
att en permanent fiskeribiologisk undersökningsanstalt upprättades av staten.
Det syntes nämligen ligga i öppen dag, att fiskeriintendenterna icke kunde få
tid övrig att i tillräcklig grad syssla med hithörande frågor och att de för övrigt
skulle delvis sakna de behövliga resurserna härför. Likaså vore det nödvändigt,
att undersökningsverksamheten komme under en enhetligare ledning än
vad fallet skulle bliva, om flere personer skulle betrakta den såsom sin uppgift.
Icke heller kunde emot förslaget om en statens undersökningsanstalt anföras, att
redan förut funnes en sådan i den av Södra Sveriges fiskeriförening upprättade
anstalten vid Aneboda. Denna måste nämligen i viss mån anses sakna de för
en uppgift som den här avhandlade nödiga förutsättningar, nämligen i följande
hänseenden:

1) Den vore belägen i en trakt, där visserligen de med dammkultur för -

enade synpunkterna vore väl tillgodosedda, men inom vilken icke alla sjötyper,
som förekomma inom Sverige, funnes representerade,

2) den läge för avlägset från andra vetenskapliga institutioner t. ex.
kemiska och hydrografiska, varmed samarbete givetvis behövde äga rum,

3) den vore icke en statsinstitution.

Fisket stode, efter allt att döma för närvarande på övergången till en ny
tidsålder: kulturstadiet. Vilken framgång skulle uppnås vid försök att lägga insjöarna
under kultur, berodde i hög grad på huru från början planerades den
omläggning, som nödvändigt måste ske, huru säker grund från början kunde
läggas. Det vore billigare och ledde fortare och säkrare till målet, att från början
bygga på säker grund än att bygga på osäkra antaganden och sedan ändra
tillvägagångssättet. Den enda säkra grund, som i förevarande fall stode att få,
måste utgöras av vetenskap och praktik gemensamt och grundas på försöksverk- _
samhet. Först genom en sådan påbyggnad som den nu berörda anstalten skulle
den nya fiskeriadministrationen sättas i stånd att utföra sina uppgifter. Upprättandet
av en sådan anstalt syntes därför böra betraktas som en verklig statsangelägenhet.
Dessa voro de synpunkter, som för förvaltningsutskottet varit avgörande
vid bedömandet av fiskets nuvarande ställning och framtida utsikter i
länet och då förvaltningsutskottet antoge, att förhållandena gestaltade sig på ungefär
samma sätt och berodde på samma orsaker även i öviga delar av vårt land,
finge förvaltningsutskottet i underdånighet hemställa om inrättandet av en statens
fiskeriundersökningsanstalt.

Genom nådig remiss den 5 oktober 1915 har Kungl. Maj:t anbefallt
Lantbruksstyrelsen att häröver avgiva underdånigt utlåtande.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom särskilda nådiga remisser en den 6
november 1915, en den 11 och en den 30 i samma månad, en den 3, en den 4,
en den 7 och två den 16 december 1915, samt en den 11 januari, en den 17
februari och en den 15 maj 1916 till Lantbruksstyrelsen för att tagas i övervägande
vid avgivande av det genom nådiga remissen den 5 oktober 1915 infordrade
underdåniga utlåtande överlämnat framställningar i enahanda sylte från
Jämtlands, Uppsala, Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Kalmar
läns södra och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Värmlands, Västmanlands, Kristianstads och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
_ .

Vidare har Kungl. Maj:t genom nådiga remisser den 4 januari och den
17 februari 1916 anbefallt Lantbruksstyrelsen att avgiva underdåniga utlåtanden
över dels en av Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
dels ock en av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gjord underdånig framställning i samma syfte.

Omedelbart till Lantbruksstyrelsen har från Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott inkommit eu till Kung!. Maj:t den 23 december
1915 dagtecknad liknande framställning.

Över den av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gjorda framställningen hava samtliga fiskeriintendenterna pa anmodan av Lantbruksstyrelsen
inkommit med yttranden. _ _

Med anledning av inom riksdagen väckta motioner har riksdagen i skrivelse
den 7 juni 1916, nr 213, med åberopande av vad riksdagens jordbruksut -

190

skott i utlåtande nr 52 anfört i ämnet, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte i sammanhang
med pågående utredning angående inrättande av en statens fiskeriundersökningsanstalt
jämväl föranstalta om utredning rörande en omorganisation
av fiskeriadministrationen i riket.

Genom nådigt beslut den 17 juni 1916 har Kungl. Maj:t anbefallt Lantbruksstyrelsen
att i samband med verkställandet av utredning och avgivandet
av utlåtande med anledning av inkomna framställningar om inrättande av en
statens fiskeriundersökningsanstalt jämväl verkställa utredning och avgiva utlånande
i det uti riksdagens nu ifrågavarande skrivelse angivna hänseende, varefter
Kungl. Maj:t genom nåd. remiss den 30 nov. 1916 till Lantbruksstyrelsen
för att tagas i övervägande vid avgivande av det genom nådiga beslutet den 17
juni 1916 infordrade und. utlåtandet överlämnat en av föreningen Sveriges
fiskerinstruktörer och tillsyningsman till Kungl. Maj:t den 28 nov. 1916 ställd
skrift ang. fiskeriadministrationens omorganisation.

. Genom skrivelser den 21 juli 1916 anhöll Lantbruksstyrelsen, att Kungl
Maj:ts Befallnmgsh avan de i rikets samtliga län ville, sedan landsting och
hushållningssällskap i länet lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet, till styrelsen
inkomma med de yttranden, som kunde komma att avgivas, äveosom
med eget und. utlåtande, och hava från samtliga Kungl. Maj:ts Befallningshavande,
med undantag av Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Västerbottens län, inkommit
yttranden i ämnet.

Här nedan lämnas först en kortfattad historik över statens åtgärder till
fiskerinäringens höjande, varefter till behandling upptagas frågorna om dels
den lokala fiskeriadministrationens föreslagna förändring dels inrättandet av
en fiskeriundersökningsanstalt dels ock ordnandet av den centrala fiskeriförvaltningen.

Redan år 1791 tillsattes en intendent för sillfisket och trankokerierna i
Göteborgs och Bohus län, vilken befattning Kungl. Maj:t, sedan det stora sillfisket
upphört i början på 1800-talet, genom nådigt brev den 23 maj 1821 förklarade
skulle stå obesatt, så länge sillfisket ej var ymnigare. År 1855 anslogs
medel till avlöning och båtlega åt en fiskentillsyningsman för Bohus län och
samma år till en undervisare i fiskodling m. m. vid lantbruksakademien. Sedan
rikets ständer beviljat nödiga medel inrättades genom nåd. brev till lantbruksakademiens
förvaltningskommitté den 12 februari 1864, ang. dess avgivna förskoi
fråga om åtgärder till fiskerinäringens befrämjande, vid nämnda akademi dessutom
en fiskeriintendents-^ jämte en förste och en andre assistentbefattning. Dessa
tjänstemän skulle hava vården och tillsynen över fisket i rikets sötvatten och vid
Sveriges Östersjökuster men icke över det egentliga havsfisket vid rikets västra
kust. Av dessa antogos fiskeriintendenten och förste assistenten redan samma
år,^ medan andre assistenten i brist på lämpliga sökande antogs först år 1869.
Från och med år 1891 hava också en eller senare två fiskeristipendiater årligen
antagits. ö

Jämte det huvuduppgifterna för fiskeriadministrationen sålunda voro tillgodosedda,
_ blev en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan de olika tjänstemännen
införd. Fiskeriintendenten skulle verkställa de grundläggande vetenskaplio-a un -

191

dersökningarna och försöken samt avgiva utlåtanden i fiskerifragor, förste assistenten
skulle handhava fiskodlingen, i synnerhet av laxartade fiskslag, samt
undervisa andra däri, medan andre assistenten skulle verkställa de av intendenten
anvisade åtgärderna till fiskeriernas förbättrande. Denna i och för sig utmärkta
arbetsfördelning kunde emellertid icke länge upprätthållas. I samma mån
som antalet ärenden, varöver fiskeriintendenten skulle avgiva utlåtanden, växte,
blev det nödvändigt att använda fiskeriassistenterna till att utföra härför nödiga
undersökningar. Uti den instruktion för förste fiskeriassistenten, som lantbruksakademiens
förvaltningskommitté fastställde den 13 maj 1876, föreskrevs ''icke
heller att förste assistenten skulle bedriva någon fiskodlingsverksamhet, utan
endast att han skulle fullgöra de reseförrättningar, som honom anbefalldes, avgiva
yttranden till fiskeriintendenten och biträda denne vid handläggningen av sådana
göromål, som av denne ensam icke kunde medhinnas, ävensom att årligen om
hösten vid någon större fiskodlingsanstalt meddela undervisning i fiskodling.
Överhuvud torde man kunna säga att ökade tjänsteförrättningar minskade möjligheten
för statens fiskeritjänstemän att befatta sig med fiskodling och andra
positiva åtgärder till fiskets förbättrande. En annan olägenhet av den dåvarande
organisationen var att fiskerinäringen saknade en enhetlig ledning. Medan fiskeriintendenten,
som hade vården om fisket i sötvattnen, Östersjön och utanför Skånes
och Hallands kuster, lydde under lantbruksakademiens förvaltningskommitté, sorterade
västkustfisket under kommerskollegium.

Redan den kommitté, vilken Kungl. Maj:t tillsatte den 22 januari 1881
med aledning av 1878 års riksdags anhållan om en fullständig revision av
1852 års fiskeristadga samt övriga författningar, som berörde fiskerinäringen,
hade därför föreslagit en fullständig omorganisation av fiskeriadministrationen,
gående ut på inrättande av en särskild fiskeristyrelse för hela riket med fyra
underlydande) fiskeriintendenter, var inom sitt distrikt, och två »iktyologer» för
fiskevattnens vetenskapliga undersökning.

Detta förslag ledde icke till något resultat, och statens dittillsvarande
fiskeriadministration fick fortbestå uti så gott som oförändrat skick i ytterligare
mer än två decennier.

Under denna tid blev dock fiskeriadministrationen, då Kungl. lantbruksstyrelsen
från ooh med år 1890 inrättades, överflyttad från lantbruksakademiens
förvaltningskommitté till nämnda ämbetsverk.

Med anledning av en inom 1902 års riksdag väckt motion angående vidtagande
av åtgärder för åstadkommande av en bättre fiskevård för Östersjö- och
sötvattensfisket, anförde riksdagen uti skrivelse till Konungen den 20 maj 1902
följande.

Den allmänna erfarenheten under senare tiden gåve tyvärr vid handen,
att fisket flerstädes i landet, även där det fordom varit mycket givande och för
befolkningen utgjort en god inkomstkälla, betydligt avtagit, samt i vissa trakter
minskats i den grad, att det icke kunde med fördel idkas. Orsakerna därtill
vore mångahanda. En stegrad odling av landet och i samband därmed skeende
sänkningar och tappningar av sjöar och vattendrag, industriens utveckling, anläggning
av industriella verk och inrättningar invid vattendragen och därmed

192

förenade nödvändiga dammbyggnader, utsläppande av avfallsämnen m. m. i vattnet,
allt detta både i väsentlig mån bidragit att minska fisket och utöva en menlig
inverkan på detsamma. I bristande tillsyn å efterlevnaden av de för fiskerinäringens
vård befintliga föreskrifter torde man även bava en ytterligare orsak
till berörda förhållanden. Slutligen syntes även gällande lag om rätt till fiske
vara en av de bidragande orsakerna till att fisket i allmänhet bedrivits utan
hänsyn till dess fortfarande bestånd. När fiskevattnet nämligen icke skiftats
mellan delägarne i detsamma, hade dessa rätt att bruka fiskevattnet, eftersom de
kunae sämjas, och därav hade ofta blivit följden, att mången, som därstädes ägde
fiskerätt, sökte att i största möjliga måtto för egen del tillgodogöra sig fisket.
Sålunda hade fisket på många ställen antagit arten av ett slags rovfiske, som
naturligtvis i hög grad måste menligt inverka på fiskstammens bestånd. I främmande^
länder, där fiskerinäringen befunne sig på en högre ståndpunkt, hade man
sökt åstadkomma ett med god hushållning överensstämmande fiske genom att
införa bestämmelser om s. k. fiskeriföreningar, bildade av de fiskeberättigade i
större sammanhängande fiskevatten. Dessa föreningars uppgift vore att för deras
medlemmars räkning, pa ett rationellt sätt och med hänsyn såväl till den bästa
möjliga avkastning av fisket som även till fiskstammens bevarande och förökande,
bedriva fisket, antingen genom särskilt antagna fiskare eller genom fiskets utarrendering.
Genom dessa föreningar åstadkommes en bättre ordning och uppsikt
över fisket än eljest, ävensom att detta på ett mera tillfredsställande sätt sköttes,
än om varje fiskevattensägare själv skulle driva fisket. Dylika fiskeriföreningar
syntes i vårt land på grund av gällande lag om rätt till fiske icke kunna åstadkommas
annat än genom frivillig överenskommelse mellan samtliga delägarne i
fiskevattnet,. och de kunde sålunda omöjliggöras genom blott eu enda delägares
vägran att inträda i föreningen. En annan av lantbruksstyrelsen ifrågasatt föreningsrörelse
syntes jämväl vara värd en större uppmärksamhet, nämligen bildandet
av försäkringsföreningar för fiskeägarnas båtar och redskap. Genom dylika
föreningar främjades självverksamheten och solidaritetskänslan mellan fiskeribefolkningen
på samma gång som den enskilde i tillvaron av dessa föreningar
funne ett kraftigt stöd under motgångar och ekonomiskt betryck. I fråga om
åtgärder för fiskerinäringens höjande hade motionärerna påpekat önskvärdheten
av att främja dels ökad yrkesskicklighet hos fiskare och dels större sakkunskap
och insikter hos dem, vilka såsom fiskeriinstruktörer eller tillsyningsman närmast
skulle vaka över efterlevnaden av fiskeristadgan och över fiskets bedrivande samt
biträda allmänheten med råd och upplysningar däri. Riksdagen delade motionärernas
åsikt därutinnan och ansåge det vara av stor vikt, att en tillfredsställande
sakkunskap stode att finna hos dem, som närmast hade uppsikten över fisket och
åliggande att söka befrämja en god fiskevård. Bristen på sakkunskap i detta
avseende vore ett ofta överklagat förhållande, men syntes naturligast kunna avhjälpas
genom lämpligen anordnade undervisningskurser. Fiskeriskolor hade visserligen
tidtals anordnats, men efter en tid upphört till följd av brist på elever,
vilket till en stor del syntes hava sin förklaringsgrund däruti, att undervisningsanstalterna
en längre tid varit förlagda på ett ställe. Skulle dylika anstalter medföra
önskvärt gagn, syntes det med hänsyn till vårt lands vidsträckta beskaffenhet,
vara kusters långsträckthet samt mängden av älvar och vattendrag vara nödvändigt
att göra skolorna ambulatoriska, varigenom de olika orternas behov skulle
bäst tillgodoses. Understöd av allmänna medel åt fiskare, som ville genomgå

193

dylika skolor, och anställande av flera fisberistipendiater syntes verksamt befordra
samma mål. Hushållningssällskapen, vilka det tillkomme att taga initiativ i frågor,
som rörde fiskerivården och avsåge fiskerinäringens höjande inom olika orter,
syntes därvid böra påräkna ett mera verksamt stöd från statens sida såväl i statsanslag
till fiskerinäringens befrämjande som genom statens fiskeriadministration.
Vad denna administration beträffade, funnes för statens räkning anställda, förutom
fiskeninspektören, vilken representerade dess centrala myndighet, två fiskeriassistenter,
en undervisare i fiskodling och en fiskeristipendiat. Dessa fyra fiskeritjänstemäns
verksamhetsområde utgjordes för det dåvarande av hela vårt land.
Riksdagen kunde ej finna annat^ än att med de störa områden, som dessa tjänstemäns
verksamhet årligen omfattat, deras tjänstetid bleve genom de långa resorna
i. hög grad splittrad samt att deras förmåga att med noggrannhet och omsorg
följa fiskets utveckling och hava uppsikt över fiskeristadgans efterlevnad samt
fiskerivården inom de olika delarna av landet bleve i hög grad förringad genom
att de ej kunde odelat få följa alla dessa angelägenheter inom ett mera begränsat
område. Detta skulle däremot möjliggöras därigenom, att, såsom också 1881 års
fiskerikommitté föreslagit, varje av de ovannämnda fiskeritjänstemännen hade var
sitt distrikt, inom vilket de skulle uppehålla sig och utöva sin verksamhet. • Genom
att taga sitt hemvist i något av distriktets mera betydande centra för fiskerinäringen
och om möjligt där leda en större fiskodlingsanstalt bleve fiskeri tjänstemannen
mera förtrogen med fiskeriförhållandena inom distriktet och bättre i stånd
att ägna detsamma såväl praktiskt som vetenskapligt studium. Med en sådan av
riksdagen ifragasatt distriktsindelning syntes böra förenas åtgärder i syfte att
samtliga fiskeritjänstemän måtte kunna odelat ägna sitt arbete åt den uppgift,
staten genom dem velat befordra, i stället för att, såsom då vore fallet, några av
dem voro i en ej ringa grad upptagna av andra sysselsättningar. Slutligen ville
riksdagen, beträffande den av motionärerna väckta frågan, huruvida ej de fiskevatten,
som funnes å kronoparkerna, synnerligast i Norrland, kunde utarrenderas
och därigenom en direkt inkomst tillföras statsverket, framhålla, att, då, såsom
känt torde vara, sjöar och vattendrag, belägna å kronans mark i nordligaste
delarna av vårt land, ofta erbjöde en stor rikedom på fisk, det syntes riksdagen
vara förenligt ined en god hushållning från statens sida att tillse, det dessa rikedomar
icke förfores eller föröddes genom ett vidsträckt rovfiskande, utan att dylika
fiskevatten matte bliva föremal för en rationell fiskevård och på samma gång
tillföra staten någon nämnvärd inkomst.

. Pä grund av vad riksdagen sålunda anfört, anhöll riksdagen, det Kungl.
Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida och i vad mån åtgärder i ovannämnda
syfte lämpligen matte kunna vidtagas för främjande och upphjälpande av östersjö-
och sötvattensfisket, samt därefter inkomma till riksdagen med förslå»- i detta
avseende. 1

Genom nådig remiss den 30 maj 1902 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen.
att anmoda Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län att
var för sig, sedan vederbörande landsting och hushållningssällskap lämnats tillfälle
att i detta ärende sig yttra, till lantbruksstyrelsen inkomma med de yttranden,
som kunde _ komma att avgivas, och eget underdånigt utlåtande och därefter till
Kungl. Maj:t. jämte eget underdånigt utlåtande överlämna samtliga till ärendet
hörande handlingar.

25—162561.

194

I sitt underdåniga utlåtande i ärendet den 13 november 1903 anförde
lantbruksstyrelsen bland annat följande angående fiskeriadministrationens omreglering.
. . .

För det dåvarande funnes icke några distrikt fiskeritjänstemännen anvisade.
Av de 4 dåvarande fiskeritjänstemännen syntes sådant ej heller kunna komma i
fråga, vad ansinge fiskeristipendiaten, som icke vore tjänsteman i egentlig mening
utan vore anställd för att kunna utbildas till sådan. Det läge också i sakens
natur, att åt stipendiaten icke kunde tilldelas någon viss gren av fiskeriförvaltningen,
inom vilken han skulle utbildas, utan att han måste ägna sig åt
samtliga grenar av densamma, vårföre han ej heller borde vara endast lokalt verksam.
''häremot kunde frågan gälla, huruvida de övriga fiskeritjänstemännen borde
tilldelas särskilda distrikt eller möjligen vissa slag av ärenden, vilka en var av
dem borde handlägga. Med det ringa antal fiskeritjänstemän, som för det dåvarande
funnes och inom avsevärd framtid kunde tänkas komma att av staten anställas,
syntes det knappast kunna anses lämpligt att åt en var av dem tilldela
endast vissa slag av ärenden eller arbeten, vilket skulle vara opraktiskt och endast
leda till en olidlig tidsutdräkt i avseende å ärendenas handläggning och arbetenas
utförande. Erfarenheten hade också visat, att en sådan fördelning av arbetena
mellan fiskeritjänstemännen icke låtit sig praktiskt utföra, utan hade samtliga
ifrågavarande 3 fiskeritjänstemän utan åtskillnad handlagt alla slag av dylika
ärenden inom riket, dock med undantag därav att, sedan genom nådig kungörese
den 28 maj 1897 fisker iinspektören befriats från skyldighete att avgiva
yttranden till myndigheter och således även sådana yttranden, som borde av fiskeritjänsteman
avgivas, då fråga vore om utfärdandet av lokala fiskestadgar, samt
denna skyldighet uti nådigt reglemente för de i statens tjänst anställda fiskeriassistenter
den 28 maj 1897 tillagts förste fiskeriassistenten, sistbemälde tjänsteman
fått sig tilldelad en mycket viktig och tidsödande verksamhet, som icke tillkomme
de övriga fiskeritjänstemännen. Mot den dåvarande organisationen, särskilt
fiskeritjänstemännens åliggande att inom hela landet vara verksamma för
fiskerinäringens utveckling, hade framställts åtskilliga ganska avsevärda drinringar.
Sålunda hade framhållits, att det icke hade kunnat vara till fördel för det
med fiskeritjänstemännens anställande avsedda ändamål, att dessa tjänstemän i
saknad av bestämda distrikt varit uteslutna från möjligheten att komma i någon
närmare och ofta upprepad beröring med tiskeribefolkningen inom särskilda orter
samt att noggrannare lära känna förhållandena inom samma orter. På samma,
gång lantbruksstyrelsen icke kunde underkänna vikten av vad sålunda mot den
dåvarande ordningen anförts, ville Styrelsen för egen del framhålla, hurusom hushållningssällskapen,
vilka det tillkomme att, vart inom sin ort, handhava den
närmaste omsorgen om fiskets utveckling, under dåvarande förhållanden icke kunde
i regel påräkna att av hos dem anställda tjänstemän erhålla det sakkunniga biträde,
varförutan deras verksamhet i förevarande avseende icke kunde bliva verkligt
framgångsrik. Hos vissa hushållningssällskap hade väl funnits anställda i
detta hänseende fullt kompetenta personer, men detta förhållande kunde anses
hava endast undantagsvis ägt rum. Det borde ej heller förbises att det skulle
vara för hushållningssällskapen av ganska stor betydelse att från lokalt anställda
statstjänstemän få mottaga förslag till åtgärder, som borde vidtagas i fiskerinäringens
intresse, och till utvecklande av de möjligheter, som i sådant avseende
inom de särskilda distrikten kunde förefinnas. Under en längre tid hade genom

195

fiskeritjänstemännen utförts undersökningar av de olika fiskevatten inom länen,
varvid icke ringa svårighet mott för lantbruksstyrelsen att kunna för dessa undersökningar
fastställa nöjaktig plan, då de särskilda fiskeritjänstemännen icke
haft någon lokal utgångspunkt för sin verksamhet utan måst användas över hela
landet. Vid en uppdelning av riket i distrikt skulle varje fiskeritjänsteman få
sin särskilda uppgift i förevarande avseende och eu alldeles personlig anledning
att verka för fiskevattnens undersökning, vilket i en mycket avsevärd grad skulle
underlätta dessa arbeten och befordra planmässigheten i desamma. I några av
de yttranden, som inkommit, hade kunnat spåras en viss misstro till distriktsindelningens
fördelar och antydan gjorts därom, att hushållningssällskapens befogenheter
i fråga om förvaltningen av fisket skulle kunna därigenom Hela intrång
samt konflikter sålunda möjligen uppstå. Dessa farhågor ansäge Lantbruksstyrelsen
vara helt och hållet ogrundade, då distriktsindelningens införande i ingen
mån kunde minska hushållningssällskapens inflytande på sagda förvaltning. Snarare
kunde det synas,, som om för hushållningssällskapen möjligheterna och tillfällena
att befordra fiskerinäringens intressen skulle på detta sätt kunna ökas
genom samarbetet med fiskeritjänstemännen, så att, på samma gång genom den
tilltänkta distriktsindelningen fiskeri tjänstemännens verksamhet bleve mera effektiv
än dittills, detsamma även skulle bliva förhållandet med hushållningssällskapens.
Av vad sålunda anförts syntes framgå, att enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
genom den föreslagna distriktsindelningens genomförande större planmässighet
och effektivitet skulle åstadkommas såväl i statens verksamhet för
fiskeriernas befrämjande som i hushållningssällskapens och fiskerinäringen därigenom
komma att njuta fördelarna av en starkare utveckling till den flskeriidkande
befolkningens och hela landets fromma. Om således lantbruksstryrelsen
ansåge, _att en distriktsindelning i förevarande avseende borde komma till stånd
inom vart land, så framstsällde sig till besvarande den frågan, i huru många
distrikt landet borde indelas. Av riksdagens förevarande skrivelse syntes framgå,
att riksdagen tänkt sig riket böra indelas i 4 distrikt, varvid dock havsfisket vid
rikets västra kuster icke tagits med i räkningen. För sin del ansåge lantbruksstyrelsen
efter prövning av de särskilda förhållandena, att landet borde fördelas
i 6 särskilda distrikt ^med var sin av staten anställde fiskeritjänsteman.

Med avseende å vikten av västkustens havsfisken och dessas från de övriga
fiskena skilda natur syntes Göteborgs och Bohus samt Hallands län böra bilda
ett särskilt, distrikt. Ett annat distrikt syntes lämpligen böra utgöras av Malmöhus,
Kristianstads, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län. Vidare
syntes Gottlands, Östergötlands, Södermanlands, Stockholms, Uppsala och Västmanlands.
län böra tillhopa utgöra ett distrikt. Likaså syntes Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands och Örebro län kunna sammanslås till ett distrikt. Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorr]ands och Jämtlands län voro så belägna i förhållande
till varandra, att de med fog borde sammanslås till ett distrikt. Slutligen
borde Västerbottens och Norrbottens län enligt lantbruksstyrelsens mening tiUsammans
utgöra ett distrikt.

Vad anginge ifrågavarande fiskeritjänstemän, syntes de böra vara ställda
under, lantbruksstyrelsen samt med avseende å den jämförelsevis självständiga
ställning, som de såsom lokala fiskeritjänstemän skulle komma att intaga, erhålla
benämningen fiskeriintendenter.

196

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställde lantbruksstyrelsen att
Kungl. Maj:t bland annat måtte uti nådig proposition föreslå riksdagen dels
att, med godkännande av det utav lantbruksstyrelsen i det föregående framställda
förslag till ordnandet av fiskeriadministrationen samt den av Styrelsen
föreslagna stat för densamma jämte övriga i sammanhanhang därmed förordade
villkor och bestämmelser, medgiva, att sagda förslag skulle genomföras i den mån
sådant bleve möjligt, på sätt lantbruksstyrelsen förordat, dels att ej mindre för
anställande från och med år 1905 av två fiskeriintendenter, en fiskeriassistent,
två fiskeristipendiater samt en fiskeriingenjör, än även för höjande av då utgående
statsbidrag till hushållningssällskap eller landsting samt bestridande av
andra utgifter för fiskerinäringens behov, enligt vad ovan sägs, höja anslaget till
fiskerinäringens understöd från 42,000 kronor till 66 000 kronor, dels ock att till
anställande av en fiskeristipendiat på extra stat för år 1905 anvisa ett belopp av
1,500 kronor.

Ärendet behandlades härpå i sammanhang med statsverkspropositionen till
1904 års riksdag.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anförde föredragande departementschefen
enligt det vid nämnda proposition fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden den 12 januari 1904, att departementschefen icke
hade annat mot lantbruksstyrelsens förslag att erinra, än att han icke kunnat
känna sig övertygad om behovet av mera än en fiskeriassistent, att riksdagens
medgivande till den nya assistentbefattningens tillsättande borde begäras från den
tid, då den från anslaget till fiskerinäringens understöd till andre fiskeriassistenten
då utgående avlöning samt resekostnads- och traktamentsersättning upphörde
att utgå, samt att vanliga villkor för avlöningarnas åtnjutande borde stadgas.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, under villkor att
den då lediga förste fiskeriassistentbefattningen med utgången av år 1904 och
andre fiskeriassistentbefattningen efter dåvarande innehavarens av denna befattning
avgång, indroges, godkänna det uppgjorda förslaget till stat för statens
fiskeriadministration ävensom de villkor och förbehåll, som föreslagits för åtnjutande
av de i samma stat upptagna löneförmåner, samt medgiva ej mindre att,
för tillsättande från och med år 1905 av 2 fiskeriintendentbefattningar och från
den tid, då den från anslaget till fiskerinäringens understöd till andre fiskeriassistententen
då utgående avlöning samt resekostnads- och traktamentsersättning
upphörde att utgå, jämväl av den i staten upptagna fiskeriassistentbefattningen
ävensom för anställande från och med år 1905 av 2 fiskeristipendiater och 1 fiskeriingenjör,
måtte under anslagstiteln fiskerinäringens understöd uppföras ett anslag
med benämning »statens fiskeriadministration» till belopp av 16,000 kronor, än
även att av detta anslag finge, så .länge dåvarande andre fiskeriassistententen i
denna sin befattning kvarstode, användas till avlöning samt resekostnads- och
traktamentsersättning åt honom högst 3000 kronor, för år räknat.

Enligt skrivelse den 13 april 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar angående åtgärder
till fiskerinäringens befrämjande anmälde riksdagen, att riksdagen, under
villkor att den då lediga förste fiskeriassistentbefattningen med utgången av
år 1904 och andre fiskeriassistentbefattningen efter dåvarande innehavarens av
denna befattning avgång indroges, godkänt följande stat för statens fiskeriadministration: -

197

Avlöning	Lön	Tjänst- görings- penningar	Summa
1 fiskeriintendent..........	2 500	1500	4 000
5 fiskeriintendonter.........	12 500	7 500	20000
1 fiskeriassistent..........	1800	1200	3 000
2 fiskeristipendiater, arvoden.....	—	—	3 000
1 fiskeriingenjör, arvode.......	—	—	2 000
Samma avlöning kr.	- 1 —	32 000

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kr. och efter 10
år med ytterligare 500

kr.

I denna organisation av den icke centrala fiskeriförvaltningen har sedermera
icke någon ändring skett.

De huvudanmärkningar som gjorts mot den nuvarande lokala fiskeriadministrationen
äro följande:

1) att statens fiskeritjänstemän måste syssla med och uttala sig om frågor
av så många olika slag att det är omöjligt för en var av dem att fullt behärska
dem alla samt

2) att det för närvarande är omöjligt att få en fullt fackmässig utredning
av en del fiskerifrågor.

Då dessa anmärkningar stå i beroende av varandra, skola de i det följande
behandlas tillsammans.

Fiskeriintendenternas åligganden kunna hänföras under två huvudrubriker,
nämligen dels sådana, som avse biträde åt lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av
dess åligganden i avseende å fiskerinäringen dels ock sådana, som avse meddelande
åt allmänheten av upplysningar och råd rörande fisket. Det första slaget
av dessa åligganden hänför sig huvudsakligen till avgivande av yttranden och
verkställande av undersökningar och utredningar rörande de mest olikartade frågor
såsom t. ex. inverkan av vattnets förorening genom fabriksavfall, fiskets skadande
genom flottning, sjösänkningar och sjöregleringar, vattendrags överbyggande
samt uppgörande av förslag till föreskrifter för att förebygga eller minska
den skadliga inverkan av dessa företag, förslag till lokala fiskeristadgar, villkoren
för utarrendering av kronofisken, frågor rörande inrättande av gemensamhetsfisken,
fiskhandel, fiskberedning och fisktransport, såsom t. ex. lagbestämmelser beträffande
strömmingskärls beskaffenhet, inrättande av salterier, rökerier, järnvägsfrakter,
fiskeredskap, försäkring av båtar och fiskeredskap m. m. Råd och upplysningar,
som allmänheten fordrar, kunna även hänföra sig till mycket olika
områden, såsom t. ex. lagligheten eller ändamålsenligheten av olika fiskeredskap
eller fiskesätt, fiskets ordnande i sjöar, uppgörande av förslag till fiskdammar,
konstbefruktning av rom, inrättande av konstgjorda lekplatser, sjukdomar hos
fisk och kräftor, konservering och färgning av fiskeredskap, fisksaltning, rökning
och frysning m. m. Då man betänker, att en del av dessa frågor fordra, för att

198

på ett tillfredsställande sätt kunna besvaras, omfattande specialstudier i zoologiens,
bakteriologiens eller kemins många olikartade forskningsområden, andra
frågor åter kunskaper i fiskeri- och vattenrättslagstiftningen, medan andra särskilt
praktiska frågor äro av den beskaffenhet, att kunskaper rörande dem kunna
förvärvas endast genom långvarig erfarenhet, så torde det vara uppenbart att det
är omöjligt för eu och samma fiskeri^änsteman att så behärska alla dessa områden,
att han skall kunna beträffande alla slag av hithörande frågor giva tillfredsställande,
d. v. s. riktiga och så fullständiga svar, att vederbörande kan lugnt handla
i enlighet med det erhållna yttrandet eller rådet.

Emellertid skulle en sådan omläggning av fiskeriadministrationen, att verkliga
specialister skulle avgiva yttranden och råd i alla fiskerifrågor, även medföra
stora olägenheter. Då man, åtminstone tillsvidare, icke kan tänka på att
anställa flera tjänstemän med samma specialitet, och då yttranden och råds avgivande
ofta fordra på platsen anställda undersökningar, skulle var och en av
dessa specialister vara tvungna att företaga resor över hela riket, vilket skulle
taga mycken tid för vederbörande tjänsteman, bliva dyrbart för staten eller den
privata „rekvirenten samt fördröja ärendenas behandling.

A andra sidan medför rikets indelning i fiskeridistrikt med en intendent i
varje distrikt obestridligen stora fördelar.

Många fiskerifrågor äro av den beskaffenhet, att för dessas tillfredsställande
lösning fordras såväl omfattande teoretiska kunskaper om fiskarnas biologi och
vattnens näringsproduktion som praktiska insikter om olika fiskesätts och fiskeredskaps
användning, fångstförmåga och inverkan på fiskbeståndets sammansättning
och storlek. Sådana frågor äro t. ex. uppgörande av förslag till fiskeristadgar
för vissa vatten eller till fiskets organisation och drift på en egendom eller inom
ett gemensamhetsfiske. Misstag i ena eller andra avseendet kunna medföra ödesdigra
följder. Vid många sjöar finnas numera inga yrkesfiskare, och även där
sådana finnas hava de vanligen kännedom om endast de i deras hemtrakt brukliga
fiskesätten. Det är bland annat härför nödvändigt att fiskeritjänstemannen
skall hava ej blott teoretiska utan även praktiska kunskaper. Förutom att mindre
tid och kostnader gå till resor, kunna vederbörande fiskeriintendenter, oaktat distrikten
äro stora, dock förvärva en större lokal- och personkännedom än om aistriktsindelning
icke funnes, varförutom allmänheten har lättare att personligen
eller per telefon nå den sakkunnige, vars biträde önskas, om han är boende eller
vistas på närmare än på längre håll. Den från och med år 1905 införda distriktsindelningen
har också ovedersägligen medfört ett större intresse för och uppsving
i fiskerinäringen i olika landsdelar. I och med fiskerinäringens utveckling inom
de olika orterna och tjänsteärendenas ökning blir det dessutom nödvändigt att
dela distrikten, och i samma mån komma även skälen till de anmärkningar, som
nu kunna göras med anledning av att distrikten äro för stora, att bortfalla.

Det har vidare uttalats den åsikten, att, om specialister anställdes vid ett
centralt ämbetsverk, de nuvarande fiskeriintendenterna kunde ersättas med praktiska
tjänstemän med mindre teoretiska kvalifikationer och mindre löneanspråk,
varvid man tagit Norge som exempel. I Norge är nämligen saltsjöfisket indelat
i tre distrikt med en inspektör i varje distrikt. Dessa fiskeriinspektörer äro emelertid
uteslutande praktiska män, som endast hava att göra med tillsynen över
havsfisket och havsfiskelånefonden. De motsvara således delvis de fiskeriövertiil -

199

syningsmän, som många av våra hushållningssällskap anställa. Statstjänstemän
av samma kvalifikation som de norska fiskeriinspektörerna kunde därför möjligen
ersätta hushållningssällskapens fiskeriövertillsyningsmän men däremot icke fiskeriintendenterna,
vilkas mångsidiga verksamhet ovillkorligen fordrar en grundlig
teoretisk bildning.

Iför att undanröja de anledningar till anmärkningar, som kunna med
fog göras mot den nuvarande fiskeriadministrationen, med avseende å fiskeritjänstemännens
nödtvungna mångsyssleri och omöjligheten att för närvarande rörande
vissa fiskerifrågor få en fullt fackmässig utredning, synes därför den
lämpligaste åtgärden icke vara att ersätta de nuvarande fiskeriintendetsbefattningarna
med specialister i olika fack vid ett centralt ämbetsverk utan att med
bibehållande av den nuvarande distriktsindelningen dels inrätta en sådan undersökningsanstalt,
som de fiesta hushållningssällskap förordat, och vid vilken sådana
undersökningar kunde utföras, som fordra speciella kunskaper, laboratorier och
bibliotek och som överstiga fiskeriintendenternas specialkunskaper och materiella
resurser, dels att genom en ändamålsenlig fiskeriundervisning bereda tillfälle för
blivande och redan anställda såväl statens som hushållningssällskaps eller privata
fiskeritjänstemän att förvärva nödiga specialkunskaper, dels och att där så kan
befinnas möjligt och nödigt, omreglera de nuvarande fiskeriintendentsdistrikten
så att en ändamålsenlig arbetsindelning därigenom vinnes.

Genom inrättande av en fiskeriundersökningsanstalt skulle dels fiskeriintendenternas
överklagade nuvarande nödtvungna mångsyssleri minskas, i det att de
vore i tillfälle att till denna anstalt överlämna sådana frågor, som fordra speciella
kunskaper, laboratorier och bibliotek, och som överstiga fiskeriintendenternas
specialkunskaper och materiella resurser och dels skulle möjlighet beredas att erhålla
fackmässig utredning även rörande sådana fiskerifrågor som den nuvarande
organisationen icke kunnat .åstadkomma. Då vid den ifrågavarande undersökningsaristalten
skulle finnas specialister inom fiskerivetenskapens olika grenar, kunde
där även anordnas kurser i hithörande ämnen, varigenom en del av de överklagade
bristerna uti de nuvarande fiskeritjänstemännens, särskilt hushållningssällskapens,
fackutbildning, kunde bliva avhjälpt.

Uti riksdagsmotionerna framhålles särskilt önskvärdheten av en större specialisering
bland fiskeritjänstemännen. Detta mål skulle såsom av det anförda
framgår delvis vinnas genom inrättande av en fiskeriundersökningsanstalt. Ett
annat sätt att vinna detta mål har lantbruksstyrelsen ovan uttalat vara en omreglering
av fiskeriintendentsdistrikten. Denna kunde tänkas utförd så, att en
del intendenter skulle hava uteslutande att göra med kustfisket, andra med sötvattenstisket.
Med bibehållandet av det nuvande antalet intendenter torde man
lämpligast sålunda böra inrätta tre kustfiskedistrikt, nämligen ett för västkusten,
ett för Östersjön och ett för Bottniska viken samt tre sötvattensdistrikt, av vilka
det södra skulle omfatta Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kalmar, Kronobergs,
Hallands, Jönköpings (utom Vättern) och - Gottlands län, mellersta distriktet:
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs, Värmlands, Skaraborgs, Örebro, Östergötlands,
Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län, medan slutligen det norra
distriktet skulle omfatta Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Medan man genom en sådan omreglering
skulle ernå den åsyftade specialiseringen, skulle däremot möjligheten för fiskeri -

200

intendenterna att inom sina distrikt vinna nödig lokal- och personalkännedom,
som distriktsindelningen avsett, åtminstone inom sötvattensdistrikten sålunda i
väsentlig mån minskas. En annan olägenhet av en sådan omreglering av distrikten
vore att arbetsbördan för fiskeriintendenterna inom de ifrågasatta tre sötvattensdistrikten
säkerligen skulle bliva så stor att ärendenas behandling bleve
därpå lidande. Eör den händelse att förslaget till lag angående vatten- och luftförorening
m. m. skulle bliva antaget, skulle denna arbetsbörda bliva ytterligare
i hög grad förstorad. För att förekomma dessa olägenheter borde sötvattensdistriktens
antal ökas. Då emellertid ett ökande av distriktens antal tillsvidare
icke torde vara behövligt, om den nuvarande indelningen i huvudsak bibehålies,
synes en omreglering av distrikten icke vara att förorda utom i sådant avseende
att sötvattensfisket avskildes från västra distriktet och överfördes, Bohus län till
mellersta distriktet och Hallands till södra distriktet, varförutom en del andra
regleringar av distriktens omfattning måhända borde vidtagas. Genom förstnämnda
åtgärd finge fiskeriintendenten i västra distriktet, som nu är överhopad
med arbete, ägna sin tid uteslutande åt det betydelsefulla havsfisket inom nämnda
distrikt, medan fiskeriintendenten i södra distriktet, där dammkulturen är av
största betydelse, finge sötvattensfisket i Hallands län, som redan är och har förutsättningar
att bliva ett ännu mer fiskodlande län, till sitt distrikt. Dessutom
skulle hela Lagans och större delen av Nissans vattensystem sålunda komma attligga
inom detta distrikt i stället för att vara såsom nu fördelade på två.

Av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts underdåniga
framställning den SO septembar 1915 om inrättande av en statens fiskeriundersökningsanstalt
synes framgå, att förvaltningsutskottet tänkt sig den ifrågavarande
anstalten såsom en undersöknings- och försöksanstalt för insjöfiske.

Såsom redan tidigare nämnts, har ett stort antal hushållningssällskap förordat
inrättandet av en dylik anstalt. Även samtliga fiskeriintendenter hava
uttalat sig för saken. Däremot synas uppfattningarna om den föreslagna anstaltens
uppgift vara något olika.

Sålunda anför fiskeriintendenten Ekman i sitt yttrande i ärendet, att en
under statens fiskeriadministration sorterande fiskeriundersökningsanstalt, där såväl
för fiskets utveckling i allmänhet nödvändiga vetenskapliga undersökningar och
även praktiska prov kunde utföras, som även sådana speciella frågor, vilka framkomma
vid fiskeriintendenternas arbeten, och för vilkas besvarande laboratoriearbeten
behövas, kunde .få sin snara lösning, skulle kunna bliva till synnerligen
stort gång för fiskets i vårt land kraftigare utveckling och ökade avkastnina-sförmåga.
&

Fiskeriintendenten Swenander yttrar:

För var och en, som något mera ingående sysslat med fiskerifrågor, torde
ofta hava framstått som ett önskemål inrättandet av en anstalt sådan som den nu
föreslagits. Speciellt för fiskeriintendenterna har det nog mången gång blivit
klart, att en del frågor, vilkas lösning överlämnats åt dem, ej kunnat behandlas
så^ som önskligt^ varit, dels på grund av bristen på tekniska hjälpmedel, dels
mången gång på grund därav, att frågans lösning kraft speciella kunskaper, av

201

vilka fiskeriintendenterna ej varit i besittning. Såsom fiskeriintendenten redan
år 1911 varit i tillfälle att framhålla,N skalle genom inrättande av eu statens
fiskeribiologiska anstalt dessa frågor i väsentlig mån kunna avlägsnas, förutsatt
naturligtvis att vid denna anstalt bundes krafter, kompetenta att utföra arbeten
på fiskbiologiens olika områden.

Vidare framhåller fiskeriintendenten Agren att behovet av en statens
fiskeriundersökningsanstalt föreligger, enligt hans mening, i eminent grad. Det
syntes till och med vara fara värt, att allt arbete för fiskerinäringens befrämjande
inom kort komme att stå stilla, om icke snarligen genom en med tillräckliga
resurser utrustad vetenskaplig undersöknings- och försöksverksamhet nya
impulser givas och ökad kännedom ernås om de för en rationell fiskerihushållning
grundläggande faktorerna.

Fiskeriintendenten Freidenfelt har i sitt yttrande anfört att det för bearbetande
av mera omfattande undersökningar eller för vilkas behandling kräves
rikhaltigare bibliotek, bättre utrustade laboratorier, försöksdammar och dylikt,
vore för fiskeriintendenterna en stor fördel, om en statsinstitution funnes, dit
frågor av denna natur kunde hänskjutas. Såsom även i förvaltningsutskottets
skrivelse framhållits, kunde också vid en sådan fiskeri biologisk statsinstitution
fortgå undersökningar över mera djupt liggande hydrobiologiska frågor, som folie
alldeles utanför fiskeriintendenternas verksamhetsområde.

Fiskeriassistenten Arwidsson framhåller, att utom de försök och undersökningar,
som kunde, utföras vid fiskeriförsöksstationen i Aneboda, det skulle
behövas för utredning av fiskeribiologiska frågor en anläggning i nära anslutning
till det laboratorium, som vore förenat med lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning.
En sådan anläggning skulle, när det gäller att lösa en del frågor, som fiskeritjänstemannen
mötte under sin tjänsteutövning, komma väl till pass, särskilt om
tillgången till arbetskrafter i Stockholm komme att ökas genom tillkomsten av
eu mer eller mindre fristående fiskeristyrelse eller på annat sätt.

Enligt alla de föregående yttrandena skulle den föreslagna fiskeribiologiska
anstalten hava till ändamål, dels att utföra sådana undersökningar, som behövdes
för besvarande av frågor, vilka förekomma uti fiskeritjänstemännens praktik och
dels att verkställa mera omfattande fiskeribiologiska arbeten. Gemensamt för
alla dessa yttranden är dessutom, att den föreslagna anstalten skulle vara en sötvattensbiologisk
institution.

Fiskeriintendenten Rosén har däremot tänkt sig en anstalt av betydligt
större omfattning. Sålunda uppräknar han bland dess uppgifter undersökningar
rörande impregneringsmedel för fiskeredskap, fiskinläggningsmetoder inklusive
frysning o. s. v. I det yttrande, som fiskeriintendenten Rosén avgivit, i egenskap
av Norrbottens läns fiskerikommittés ordförande, till länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, har han bland den föreslagna institutionens undersökningsuppgifter
även upptagit undersökningar över laxen och strömmingen. Han säger
där vidare, att ett fiskeribiologiskt institut därför ej bör få den inskränkning,
som i skrivelsen föreslås, utan att det bör omfatta undersökningar över fiskerihushållrungens
samtliga grenar.

Även fiskeriintendenten K. A. Andersson uttalar sig för ett vidsträcktare
program för anstalten än Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
föreslagit. Fiskeriintendenten Andersson anför sålunda att vad beträffade
behovet av en dylik anstalt vore han enig med nämnda förvaltningsutskott däri.

26—162361.

202

att ett dylikt behov förelåge. Inom alla områden av fiskerinäringen trängde sig
behovet av vetenskapliga undersökningar allt mer fram som en oavvislig nödvändighet,
och det kanske i ännu högre grad på saltvattens- än på söttvattensfiskets
område.

Beträffande den föreslagna anstaltens ställning ville fiskeriintendenten
Swenander på det bestämdaste betona, att, om en dylik anstalt inrättades, måste
den stå i det mest intima samband med fiskeristaten, ty som en självständig
från fiskeristaten skild institution skulle dess verksamhet väsentligen komma att
bero av institutionens chef, som i första hand komme att avgöra, vilka frågor,
som skulle upptagas till undersökning. På detta sätt skulle möjligen inom fiskeristaten
aktuella frågor, oaktat anstaltens -förefintlighet, länge kunna få vänta påsin
lösning.

. Även fiskeriintendenterna Ekman, Freidenfelt, Ptosén och Andersson samt
fiskeriassistenten Arwidsson hava direkt eller indirekt uttalat att den föreslagna
anstalten borde sortera under fiskeriadministrationen.

Uti sin underdåniga framställning säger Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, på sätt i det föregående framhållits, bland annat, att
mot förslaget om en statens undersökningsanstalt icke kunde anföras, att det
redan förut, funnes en sådan i den av Södra Sveriges fiskeriförening upprättade
anstalten vid Aneboda. Denna måste nämligen i viss mån anses sakna de för
en uppgift som den här avhandlade nödiga förutsättningar, nämligen i följande
hänseenden:

1) den vore belägen i en trakt där visserligen de med dammkulturen förenade
synpunkterna vore väl tillgodosedda, men inom vilken icke alla de sjötyper,
som förekomme inom Sverige, funnes representerade.

2) den läge för avlägset från andra vetenskapliga institutioner, t. ex. kemiska
och hydrografiska, varmed samarbete givetvis behövde åga rum.

3) den vore icke en statsinstitution.

Med anledning av dessa anmärkningar framhåller fiskeriintendenten Ekman
med rätta att en plats, där alla sjötyper skulle finnas, ej förekommer någonstädes
i Sverige, och att om närbelägenheten till kemiska och hydrografiska institutioner
skulle sättas som villkor, man ej finge tänka på närhet till många olika
slag av sjötyper. Den tredje anmärkningen mot Aneboda, att därvarande försöksstation
icke vore en statsinstitution, ansåge fiskeriintendenten Ekman vara den
viktigaste, emedan fiskeriadministrationen sålunda icke hade ett avgörande inflytande
på ledningen av anstaltens arbeten.

För att klargöra vilken omfattning, organisation och ställning till den övriga
fiskeriadministrationen den föreslagna fiskeriundersökningsanstalten borde få,
är det nödvändigt att utreda dels vilka institutioner i Sverige hittills utfört
fiskeriundersökningar och fiskeriförsök och dels vilka huvuduppgifter med hänsyn
till fiskerinäringens behov i Sverige anstalten borde fylla.

Den vetenskapliga undersökningen av havsfisket rörande frågor har från
och med år 1901, då genom nådigt brev den 25 januari nämnda år Svenska hydrografisk-biotagiska
kommissionen inrättades, handhafts av sagda kommission, vilken
sedan år 1902 samarbetat med och utgjort en del av den internationella undersökningen
av havet, vilken storartade och hittills enastående internationella
vetenskapliga institution tillkommit pa initiativ av dåvarande medlemmarna av
Svenska hydrografiska kommissionen professoren Otto Pettersson och ingenjören

203

Gustaf Ekman. Ändamålet med det internationella arbetet för havets utforskande
är bland annat att befordra och skydda fiskerinäringen genom att förbereda internationella
överenskommelser mellan nationerna.

För innevarande år åtnjuter Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen
ett statsanslag å extra stat dels av 25,000 kr. till kommissionens egna omkostnader
och dels av 5,100 kronor till en internationell hydrografisk biologisk centralanstalt
med laboratorium.

Den svenska hydrografisk-biologiska kommissionens likasom den internationella
havsforskningens arbete sönderfaller i tre huvudavdelningar, nämligen undersökningar
rörande havets hydrografi, dess plankton och havsfiskarnas biologi.

Medan Sverige torde kunna sägas på det hydrografiska området intaga en
ledande ställning i det internationella havsforskningarbetet, kan detta icke sägas
om dess inlägg på det biologiska området, särskilt under de senaste åren. Medan
våra grannar danskarna och norrmännen, för att icke tala om tyskar och skottar,
utfört ett storartat arbete rörande de ekonomiskt viktiga fiskslagens biologi, äro
Sveriges bidrag till dessa forskningar rätt anspråkslösa. För tvenne betydande
praktiska resultat kunna vi emellertid tacka de svenska fiskeriundersökni-n garna,
nämligen uppkomsten av fisket efter nordhavsräkan och konstruktionen av skontrålen.
Fisket efter nordhavsräkan började 1902 och gav år 1914 en avkastning
av 91,926 kronor. Skontrålen, som under de senaste åren utexperimenterats av
befälhavaren på kommissionens undersökningsfartyg Skagerack, kapten G. Ridderstad
har ännu icke kommit i bruk i det praktiska fisket men kommer sannolikt
att få en stor betydelse genom att hindra förstörelsen av småfisk genom trålfiske.

Huvudorsaken till att de fiskeribiologiska undersökningarna spela en sa
underordnad roll i den Svenska hydrografisk-biologiska kommissionens verksamhet,
torde böra sökas däri, att de ledande krafterna inom kommissionen huvudsakligen
intressera sig för det hydrografiska arbetet och till detta använda största
delen av kommissionens anslag, medan endast en jämförelsevis ringa, del av detta
anslag kommer till användning för de fiskeribiologiska undersökningarna. Fn
följd härav är att kommissionen har alldeles otillräckliga arbetskrafter för utförande
av sistnämnda synnerligen viktiga del av kommissionens program, nämligen
fiskeriintendenten i västra distriktet doktor K. A. Andersson och en fiskeribiologisk
assistent, av vilka den förre dock på grund av sina många tjänstegöromäl
kan ägna endast jämförtlsevis liten tid åt .vetenskapliga arbeten. Då ju de
fiskeribiologiska undersökningarna torde böra tillmätas den största betydelse för
fiskerinäringen, har det också ifrågasatts huruvida det icke vore riktigast att indraga
den hydrografisk-biologiska kommissionen och, såsom i Norge, anförtro de
vetenskapliga havsfiskeundersökningarna åt en fiskeristyrelse eller åt den föreslagna
fiskeriundersökningsanstalten. . .

Undertecknad kan dock icke för sin del gilla denna asikt. Sa länge
den hydrografiska havsforskningen i Sverige kan påräkna professor Otto Petterssons
och doktor Gustaf Ekmans framstående ledning och medverkan, är det en
plikt för landet att begagua sig av denna förmån, och då den hydrografiska havsforskningens
ställande under en statsinstitution säkerligen skulle medföra förlusten
av dessa frivilliga arbetskrafter, måste det anses vara riktigast att åtminstone
tillsvidare i huvudsak bibehålla den nuvarande organisationen av den vetenskapliga
forskningsverksamheten för Sveriges havsfiske.

204

Däremot synes ett utbrytande av de fiskeribiologiska arbetena ur hydrografisk-biologi
ska kommissionens verksamhetsområde och överförande till den
föreslagna fiskeriundersökningsanstalten vara nödvändigt. Mot en sådan åtgärd
kunde visserligen anmärkas, att undersökningsfartyget Skagerack, som behöve3
såväl för dessa som för de hydrografiska arbetena, då skulle komma att sortera
imder tvenne olika myndigheter, den hydrografisk-biologiska kommissionen och
fiskeriadministrationen, vilket kunde medföra slitningar. Detta skulle emellertid
undvikas om fartyget^ ställdes under fiskeriadministrationens förvaltning, varvid
det dock borde få disponeras enligt en för varje år av Kung], Maj:t fastställd
plan, vid vars uppgörande nödig hänsyn skulle tagas till såväl de fiskeribiologiska
som de hydrografiska arbetena. En dylik åtgärd synes i alla fall
vara önskvärd, då det knappast kan anses vara lämpligt att ett staten tillhörigt
och i första rummet för fiskeriundersökningar avsett fartyg icke sorterar under
statens fiskeriadministration utan under en mer eller mindre tillfällig kommission,
och att denna kommission och icke vederbörande fiskeritjänsteman bestämmer om
Skageracks användning t. ex. för ett så viktigt fiskeriändamål som letningen efter
sill, eller de s. k. sillrekognosceringarna. "Det kan ifrågasättas, huruvida den
biologiska undersökningen av västkustfisket måste helt och hållet utföras vid
västkusten eller om icke det ombord på Skagerak eller eljest vid västkusten insamlade
materialet kunde bearbetes vid samma anstalt, där undersökningarna rörande
sötvattens- och östersjöfisket verkställas. I förra fallet borde en särskild
undersökningsanstalt eller filial av centralundersökningsanstalten inrättas på någon
plats vid västkusten, vilken man i det senare fallet kunde inbespara. Genomgår
man den internationella havsforskningens eller de särskilda däri deltagande landsorganisationernas
publikationer så finner man att undersökningar, som dessa olika
organisationer hittills utfört på några få undantag när varit av den beskaffenhet
att det på havet tagna materialet och de där gjorda anteckningarna kunnat
bearbetas var som helst. För undersökningar beträffande de olika fiskarternas
raser, de i fångsterna ingående fiskarnas ålder, fiskarnas vandringar, fiskarnas
föda m. fl. dylika frågor, vilka utgöra huvudföremålet för de fiskeribiologiska
havsundersökningarna, behöves således icke något särskilt laboratorium vid västkusten.
Emellertid kan den biologiska forskningen i havsfiskets tjänst ställas
även inför andra problem, som fördra långvariga försök och undersökningar på
respektive platser på eller invid havet. Hit höra t. ex. undersökningar och försök
beträffande odling av olika fiskarter, hummer, ostron, blåmusslor o. s. v. I
regeln måste emellertid för dylika försök olika, för varje särskilt försök avpassade
naturförhållanden väljas. De måste således utföras än på ett ställe och än på ett
annat. Lantbruksstyrelsen anser därför att, när dylika undersökningar ifrågakomma,
de lämpligast skulle verkställas på en flytande station, d. v. s. ett till
biologiskt, laboratorium inrett. fartyg, således i huvudsak på samma sätt som
»Dansk biologisk station», på vilken C. G. Joh. Petersen gjort sina för havsfiskeforskningen
och Danmarks havsfiske banbrytande undersökningar och försök.

Till en början torde emellertid vara huvudsaken att den föreslagna fiskeriundersökningsanstalten
tillförsäkras möjlighet att få nödiga arbetskrafter för
havsfiskebiologiska undersökningar genom att i anstaltens stat upptages härför
behövlig personal.

Då någon tvekan icke synes kunna råda därom, huruvida den föreslagna
undersökningsanstalten även borde befatta sig med frågor rörande östersjöfisket.

205

så skulle dess verksamhetsområde således komma att omfatta vetenskapliga undersökningar
beträffande Sveriges samtliga fiskerier. Däremot kan den i regeln
icke befatta sig med praktisk försöksverksamhet, varken pa insjöfiskets eller dammhushållningens
områden.

Medan en undersökningsanstalt måste utgöras av zoologiska, bakteriologiska
och kemiska laboratorier, för vilka, förutom vatten, behöves gas och elektricitet
samt tillgång till rikhaltiga bibliotek, behövs för den praktiska försöksverksamheten
framför allt ett tillräckligt antal sjöar och dammar av olika slag. Medan
undersökningsanstalten bör förläggas invid en stad med andra vetenskapliga institutioner
och bibliotek, måste den praktiska försöksverksamheten bedrivas ute i
olika delar av landet. Dessutom måste personalens kvalifikationer vara alldeles
olika vid en undersökningsanstalt än vid praktiska försöksstationer.

Då i Sverige redan finnes en förening, Södra Sveriges fiskeriförening, som
äger eller arrenderar flera dammkomplex i Småland och Skåne med 65 större och
mindre dammar om sammanlagt 64 hektar, och då denna förenings främsta uppgifter
äro . ......

1) att genom anställande av planmässiga fiske- och fiskodlmgsförsök i arrenderade
eller egna vattendrag och dammar utbilda rationella brukningsmetoder för
insjö- och dammkultur; ock

2) att frambringa och sprida för södra Sveriges naturförhållanden lämpade,

snabbväxande fiskraser; . •

synes försöksverksamheten för dammkulturens främjande höra lämnas åt
nämnda förening. Åven om anslaget till föreningen måste _ betydligt ökas —
vilket det säkerligen måste, om föreningen skall kunna bedriva en effektiv och
tillräckligt omfattande försöksverksamhet — så blir det dock säkerligen för staten
billigare att få till stånd denna försöksverksamhet på detta sätt, än att genom
egna tjänstemän och vid egna försöksstationer bedriva den. För vinnande av enhet
i ledningen av hela försöksverksamheten på sötvattenfiskets område kunde
man visserligen tänka sig den utvägen, att staten övertoge S. S. F:s verksamhet.
I denna ingå emellertid icke endast fiskodling, försöksverksamhet och fiskeriundervisning
utan en viktig del av denna verksamhet består uti att underlätta och
förmedla avsättningen av fiskodlares fisk, och sistnämnda verksamhet torde knappast

lämpa sig för staten. . ... ...

Men även den försöksverksamhet, som S. S. fiskeriförening bedriver i sjöar,
torde knappast med fördel kunna ersättas av en statsinstitution. Denna försöksverksamhet
består däri att planer för fiskedriften upprättas och strängt följas
samt fångsterna noga bokföras, varigenom dessa planers inverkan på sjöarnas avkastning
och planernas ekonomiska ändamålsenlighet utredas. Om^ planerna äro
uppgjorda med nödig sakkunskap och med tanke på bestämda frågors lösning,
måste den bliva av stor praktisk betydelse för vårt insjöfiskes utveckling. Den
fordrar emellertid, utom ensam disposition av ett tillräckligt antal sjöar av olika
slag, en sakkunnig och intresserad ledning samt en yrkesskicklig och fullt pålitlig
personal av fiskare. För dessa försök har föreningen på arrende småningom
förvärvat ensam fiskerätt i ett antal sjöar i Småland och Skåne, varförutom en
kunnig och daglig person för ändamålet i fråga utbildats. Denna verksamhet
skötes av S. S. F. säkerligen icke med mindre fördel än om staten övertoge den,
och därtill betydligt billigare.

206

För de praktiska resultatens rätta förstående och möjligheten att kanna
tillämpa dem på andra sjöar och andra förhållanden äro emellertid samtidigt med
fisket pågående kontinuerliga iakttagelser och undersökningar över de yttre fysiska
och biologiska förhållandena i respektive sjöar och över där förekommande olika
fiskslags närings- och tillväxtförhållanden nödvändiga. Medan föreningen har
nödiga sjöar — 6 i Skåne och 2 i Småland — framstående praktisk ledning och
duglig fiskarepersonal, har den hittills saknat medel för att avlöna nödiga arbetskrafter
för utförande av ovan antydda vetenskapliga iakttagelser och undersökmngar.
Då dessa undersökningar * måste röra sig inom olika vetenskapers områden
såsom vattnets temperatur och genomskinlighet, kemiska sammansättning
och gashalt, bottneps kemiska sammansättning, växt- och djurliv, fiskarnas föda,
tillväxt, fortplantning m. m., skulle det behövas flera olika forskare för att på
ett tillfredsställande sätt utreda dessa frågor. Även om föreningen erhåller ett
betydligt större statsanslag än den nu har, torde det icke vara lämpligt eller
ekonomiskt, att föreningen själv anställer och avlönar denna stab av vetenskapsmän.
Den ändamålsenligaste lösningen av denna fråga synes vara ett samarbete
med statens föreslagna fiskeriundersökningsanstalt, så att'' de praktiska fiskeri- och
fiskodlmgsförsöken anordnas och skötas av föreningen, medan de nödiga vetenskapliga
iakttagelserna och undersökningarna, som icke kunna handhavas av föreningens
egen personal, anordnas och utföras av undersökningsanstalten. Denna
regel, synes böra gälla såväl insjöfiske som dammkultur.

För södra och mellersta delen av Sverige, vilken del enligt stadgarna utgör
Södra Sveriges fiskeriförenings verksamhetsområde, finnes således redan ett
lämpligt organ för den praktiska fiskeriförsöksverksamheten. Däremot saknas ett
sadant för norra Sverige. Då för fiskets utveckling i denna landsdel även behöves
fiskeriförsök saväl beträffande insjöfiske som dammkultur, vore det därför
önskligt att antingen Södra Sveriges fiskeriförening skulle utvidga sin verksamhet
till hela Sverige, eller också en särskild fiskeriförening med liknande program
som nämnda förenings skulle bildas för norra Sverige. Vartdera alternativet har
sina fördel ar och nackdelar. Skulle S. S. F. utsträcka sin verksamhet till norra
Sverige, så skulle föreningens stora erfarenhet kunna tillgodogöras vid arbetet i
qorra Sverige, varförutom administrationen av hela verksamheten bleve billigare.
A andra sidan kan man förutsätta att en särskild förening för norra Sverige
inom denna landsdel skulle bedriva sin verksamhet med större intresse och intensitet.

Sedan jag sålunda sökt visa, att den föreslagna fiskeriundersöknin^sanstalten
åtminstone tillsvidare icke borde befatta sig med utforskandet av de
hydrografiska och biologiska förhallandena i havet utanför Sveriges västkust,
vilka undersökningar likasom hittills borde handhavas av Svenska hydrografiskbiologiska
kommissionen, de fiskbiologiska dock av fiskeriintendenten i°västra
distriktet med nödigt antal assistenter, och icke heller med den praktiska fiskeriförsöksverksamheten
beträffande dammkultur och insjöfiske, vilken börda fortfarande
bedrivas av S. S. F. och eventuellt andra av staten understödda föreningar,
övergår jag till en redogörelse för de uppgifter, som den ifrågavarande
fiskeri undersökningsanstalten enligt min mening skulle hava att fylla.

Ifrågavarande anstalt borde dels utföra sådana självständiga undersökningar,
som vore ägnade att på ett eller annat sätt befordra fiskerinäringen, och
dels utreda sådana frågor, som överlämnats till anstalten från fiskeriadministra -

207

tionen och som vederbörande fiskeriintendenter på grund av saknaden av nödiga
hjälpmedel eller specialkunskaper icke kunnat utreda. Likasom fiskeriläran kan
indelas i tre huvudavdelningar, nämligen 1) fiskproduktionsläran, 2) fiskfångstläran
samt 3) fiskavsättnings- och beredningsläran, så kunna också de undersökningar,
som skulle komma att utföras vid eu fiskeriundersökningsanstalt, hänföras
under någon av dessa tre huvudavdelningar.

Sistnämnda avdelning, nämligen frågor rörande fiskavsättning och fiskberedning,
skulle omfatta undersökningar rörande fiskkonservberedning, saltning,
rökning, frysning, inpackningssätt m. m. dyl. I Norge finnes en försöksanstalt
inom denna bransch i Bergen, vilken ursprungligen inrättats av »Selskabet för de
Norske Fiskeriers Fremme» men år 1900 underlades fiskeristyrelsen. Anstaltens
uppgift är att anställa kemiska undersökningar och försök rörande fiskvaror. Om
denna anstalt säger chefen för Norges havstiskeriväsende, fiskeridirektören Johan
Hjort, »att de vidtagna åtgärderna kunna endast då få något värde och lämna
resultat, om de stå i proportion till uppgifternas storlek. Försöksstationens program
omfattar icke eu utan många vetenskaper eller branscher. Vad inrymmer
icke bara studiet av tran — medicintran, valtran, sillolja — för spörsmål. Liksom
konservberedningen (''hermetikken’), torkning, saltning, frysning av fisk. Att
icke allt detta kan behärskas av en enda person, som måste bliva nedtryckt av
sin uppgifts storlek, synes vara självklart. Skall här kunna uträttas något,
måste denna instution delas i derå avdelningar, var och en med sina specialister
för de olika huvudgrupperna och uppgifterna. Och skola dessa avdelningar åter
uträtta något, måste de erhålla ett klart och tydligt arbetsprogram samt bringas
i ett fruktbart samarbete med de intresserade».

Om denna institution säger dr Hjort vidare »att man måste göra klart för
sig, att man av densamma varken kan vänta sig epokgörande upptäckter eller
uppfinningar. Sådana kunna icke väntas ovillkorligen framgå av någon organisation.
Institutionens uppgifter skulle vara:

1) att kontrollera, analysera och pröva de olika fiskeprodukterna samt vara
en materialprovningsanstalt för fiskerinäringen, sådan som industrien har,

2) att vara konsulent för de intresserade i alla vetenskapliga spörsmål
som redan nu uppstå och ännu mer komma att göra det i framtiden, ju mera utvecklad
den industriella sidan av näringen blir,

3) att undervisa yngre personer, som vilja ägna sig åt fiskerinäringen, i

varukunskap».

Att en svensk anstalt av i huvudsak samma slag, som den norska, fiskeridirektören
föreslagit, skulle kunna bliva till stor nytta för Sveriges fiskeriindustri
torde icke kunna bestridas. Det är framför allt västkustens stora fiskerier och
särskilt sill- och makrillfisket samt ostkustens strömmingsfiske, men måhända
även sötvattensfisket i trakter med dåliga kommunikationer, som kunde hava nytta
av en dylik institution. Till en början torde det dock vara nog att anställa en
person med grundliga kunskaper i biologisk kemi och intresse för saken att sköta
denna avdelning.

Inom fiskfångst- och redskapsläran är det en för fiskarnas ekonomi och
hela rikets fiskerinäring synnerligen viktig fråga, som är förtjänt av att vara
föremål för studier vid den föreslagna undersökningsanstalten, nämligen fiskredskapens
konservering och färgning.

208

Störa summor gå årligen förlorade därigenom att vi ännu sakna fullt ändamålsenliga
konserverings- och färgningsmedel för olika fiskeredskap. För att kunna
utföra dylika undersökningar fordias främst kemiska men även bakteriologiska
kunskaper och hjälpmedel. Hithörande undersökningar kunde åtminstone till en
början skötas av samma person, som verkställer undersökningarna beträffande
fiskberedning.

• ®en viktigaste och mest omfattande avdelningen vid den föreslagna undersökmngsanstalten
måste emellertid vara den avdelning, som har att befatta sig
med fiskproduktionen. Det är denna avdelning, som tillsammans med andra institutioner
med liknande syfte måste lägga grunden för vår hela fiskerihushållmng,
d. v. s. för fiskets rationella ordnande såväl i enskilda som allmänna fiskevatten
och för ökandet av dessas årliga avkastning.

Undersökningarna inom detta" område böra omfatta dels fiskarnas liv, såsom
tillväxt, föda, fortplantning, vandringar o. s. v. och dels den omgivande miljöns
beskaffenhet såsom vattnets temperatur, kemiska sammansättning, halt av
syre och andra gaser, växt- och djurliv och därmed sammanhängande frågor
Utom dessa undersökningar rörande våra fiskars liv och fiskevattnens naturbeskaffenhet
såvitt denna är av betydelse för fiskarnas liv, böra vid den ifrågavarande
anstalten utföras försök och undersökningar särskilt beträffande olika fiskodlingsmetoder,
medlen att öka vattnens näringsproduktion över huvud — t. ex. o-enom
att förbättra existensmöjligheterna för kvävesamlande bakterier — och särskilt produktionen
av sådana djurarter, av vilka de värdefullare fisklagen leva, och av sådana
vaxter som på ett eller annat sätt kunna vara till nytta för fiskets förbättrande.

-*-1^ de nu uppräknade, arbetsområdena för den föreslagna undersöknin^sanstaiten
kan eventuellt ytterligare tillkomma ett, nämligen fiskets skadande genom
vattenföroreningar. Rörande hithörande frågor måste fiskeriintendenterna
icke. sällan avgiva yttranden, oaktat, för sådana yttrandens avgivande behövas
speciella hydrobiologiska, bakteriologiska och kemiska kunskaper samt tillgång
till laboratorier, som fiskeriintendenterna i regeln sakna. Då fiskeriundersökningsanstalten
skulle befatta sig med biologiska och kemiska undersökningar av fiskevatten,
kunde det därför vara lämpligt att samma institution även skulle undersöka
vattenföroreningars inverkan på fisktillgången. Emellertid har dikningsiagskommittén
i sitt år 1P15 avgivna »Betänkande med förslag till lag angående
vatten-, och luftföroreningar m. in.» föreslagit en särskild myndighet, vatteninmspektionen,
bland vars ledamöter skulle ingå även en sakkunnig i hydrobiologiska
frågor, _ varjämte inspektionen skulle hava bland annat två assistenter, av
vilka den ena skulle vara kemist och den andre biolog och bakteriolog, ävensom
laboratorium. Då vattenföroreningar utom skada åt fisket, även kunna medföra
hygieniska vådor och åstadkomma, men för industrien, synes för hithörande frågors
enhetliga behandling d.en av dikningslagskommittén föreslagna åtgärden att låta
alla vattenföroreningsfrågor handhavas av en särskild myndighet, vatteninspektionen,
vara att föredraga framför, att överlämna frågor rörande vattenföroreningars
inverkan på fisket till fiskeriundersökningsanstalten, i synneihet som sistnämnda
anstalt även dessförutan får så vidsträckta arbetsfält, att vattenföroren
i n gsu n d er s ö k n i n g ar na i alla fäll skulle få lov att skötas av en särskild avdelning
med särskild personal. För den händelse att den av dikningslagskommittén
föreslagna vatteninspektionen icke kommer till stånd, eller att vid denna inspektion
icke kommer att anställas någon hydrobiolog, blir det däremot nödvändigt

209

att en av hydrobiologerna vid fiskeriundersökningsanstalten får ägna sig speciellt
åt arbete med hithörande frågor.

Vid en del utländska fiskeribiologiska undersökningsanstalter har rätt
mycket arbete ägnats studiet av fisksjukdomar. Ju mer vattendragen bliva förorenade,
desto ogynnsammare bliva levnadsvillkoren för fiskarna och gynnsammare
för sjukdomsalstrande bakterier. I samma mån måste även studiet av fisksjukdomarna
och de organismer, som åstadkomma dessa sjukdomar, vinna i betydelse.
Även hos oss hava — frånsett fiskdöd, förorsakad av syrebrist eller förgiftning —
epidemier icke sällan härjat bland fisken och åstadkommit betydliga skador. Om
det också skulle vara önskligt att en särskild avdelning för studium av fisksjukdomar
inrättades vid fiskeriundersökningsanstalten, kunna hithörande undersökningar
för närvarande icke på långt när hava samma praktiska betydelse för vårt
fiske som de uppgifter, vilka här ovan tidigare berörts. Det torde därför till en
början vara tillräckligt att någon vid anstalten anställd bakteriolog eller zoolog
vid sidan av sina övriga arbeten sökte sätta sig in i detta forskningsområde för
att om så befunnes nödigt framdeles kunna helt och hållet ägna sig däråt.

Av det föregående torde framgå att den föreslagna anstalten måste bestå
av ett antal fackmän inom de olika fiskerivetenskaperna med nödiga laboratorier,
inom vilka det i landets olika delar insamlade materialet av prover, iakttagelser
och försök skulle kontrolleras och bearbetas. För det sötvattensbiologiska
arbetet behövas förutom laboratorier med akvarier även ett större antal smärre
basänger. Såsom redan tidigare antytts, är det däremot omöjligt att åstadkomma
att anstalten i sin omedelbara närhet kunde erhålla fiskdammar och sjöar av alla de
slag, som den behövde. Likaså är det naturligtvis omöjligt att vid samma anstalt
bereda tillfälle för saltvattensbiologiska undersökningar och försök. För sådana
måste man liksom hittills vara hänvisad till de biologiska stationerna på västkusten.
Det måste dock framhållas att dylika försök och undersökningar på levande
material äro vida mindre behövliga för lösande av praktiska fiskerifrågor
rörande havsfisket än för sådana frågor rörande sötvattensfisket. Medan sådana äro
en av de viktigaste beståndsdelarna i den sötvattensbiologiska fiskeriforskningen,
spela de en endast underordnad roll i havsfiskeriforskningen.

Fördelaktigast för undersökningarnas bedrivande måste otvivelaktigt vara
att anstalten förlägges till stockholmstrakten. Anstalten skulle här vara i närheten
av andra vetenskapliga institutioner och bibliotek, den skulle hava tillgång
till vatten, elektricitet och eventuellt även gas, hava ett centralt läge, goda kommunikationer
till landets olika delar samt viktiga forskningsområden, såsom Östersjön
och Mälaren, i omedelbar närhet.. Genom att vara förlagd till stockholmstrakten
skulle dessutom ett närmare samarbete med den administrativa delen av
fiskeristaten och dess styrelse uppehållas. På grund av dessa skäl synes fiskeriundersökningsanstalten
böra förläggas till stockholmstrakten.

Jag har tänkt mig, att anstalten lämpligen skulle kunna förläggas till ett
område å norra Djurgården, hörande under Djurgårdsförvaltningen, beläget söder
om Vetenskapsakademiens område mellan Stockholm—Djursholms järnväg och
den där framgående allmänna landsvägen samt mätande omkring 2 hektar. Då
detta område, som ännu lärer vara odisponerat, tillhör staten, skulle dess förvärvande
för ändamålet icke behöva medföra några kontanta utgifter.

Å området borde uppföras byggnader för ändamålet, för vilka kostnaden
beräknats icke behöva överstiga 150,OUO kronor.

27—102561.

210

Innan sagda byggnader, om vilkas uppförande särskild framställning torde
höra framdeles, sedan beslut fattats om anstaltens omfattning ocb organisation,
av lantbruksstyrelsen göras, bunnit bliva färdig och kunnat tagas i anspråk’
synas lokaler höra för ändamålet på annat sätt anskaffas.

Vid fiskeriundersökningsanstalten borde finnas två fiskeribiologer — den
ene för sötvattensfisket och den andre för saltsjöfisket — av dem skulle den ene tilllika
vara anstaltens chef — en näringsbiolog (bakteriolog och botanist) och en kemist.

Chefen för undersökningsanstalten, vilken förutom utförande av egna undersökningar,
måste leda och övervaka anstaltens verksamhet i dess helhet, synes
böra i avseende å avlöning likställas med chefen för statens skogsförsöksanstalt.
Den andra fiskeribiologen, näringsbiologen och kemisten, vilka i avseende å teoretisk
kompetens borde likställas med fiskeriintendenter och lektorer vid läroverken
men dessutom hava genom utgivna skrifter ådagalagt framstående egenskaper
såsom forskare var inom sitt område, borde erhålla samma löneförmåner och
i övrigt likställas med förestan darena för de olika avdelningarna vid statens
skogsförsöksanstalt.

Förslag

till

stat för fiskeriundersökningsanstalten.

	Lön	Tjänst- görings-	Orts-	Summa
•	kr.	penning- ar kr.	tillägg kr.	Kr.	Anmärkning
För bestridande av chefsgöromål . .				500
1 föreståndare för sötvattensavdelningen	5 000	2 500	_	7 500
1 förståndare för havsflskeavdelningen	5 000	2 500	_	7 500	(Efter 5 år kan lönen höjas
1 fiskeribiolog...........	5 000	2 500	_	7 500
1 näringsbiolog (bakteriolog o. botanist	5 000	2 500	_	7 500	i med 600 kr.
1 kemist.............	5 000	2 500	_	7 500
1 assistent ............	—	—	—	4 000	(Efter 5 år kan arvodet
3 assistenter............ 1 kvinnligt biträde i andra lönegraden	—	—		12 000	1 höjas med 400 kr. (Efter 5 år kan lönen höjas < med 200 kr. och efter 10 ( år med ytterligare 200 kr.
(tillika bibliotekarie).......	900	550	150	1600
1 vaktmästare...........	900	450	150	1500	(Efter 5 år kan lönen höjas
Till laboratoriekostnader......				7 000	\ med 100 kr.
> hyra, värme, Ijns m. m..... » fiskeriförsök och undersöknings-	—	—	—	6000
material..........	—	—	—	5 000
» övriga expenser........	—	—	—	5 000
Summa	—		—	81100

Anm. Därest vaktmästare åtnjuter fri bostad ocb vedbrand, skall ortstillägget ej nt gå till honom
ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

med enahanda villkor för lönernas åtnjutande, som gälla för skogsförsöksanstalten.

Uti sitt underdåniga utlåtande den 19 december 1916, angående betänkande
och förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m., har lantbruks -

211

styrelsen föreslagit att av inflytande koncessions- och ansökningsavgifter från
vattenförorenande anläggningar c:a 50,000 kronor om året skulle lämnas till bekostande
av underhållet av en statens fiskeriundersökningsanstalt. För flen händelse
att nämnda lagförslag och nu ifrågavarande tillägg och ändringar till samma
förslag skulle bliva antagna, behövdes således endast omkring 30,000 kronor tillskott
av direkta statsmedel till den föreslagna anstaltens underhåll.

Genom Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för dess lantbruksstyrelse av
den 13 december 1889 hade föreskrivits, att lantbruksstyrelsen ålåge att med
uppmärksamhet följa lantbruket och dess binäringar samt fiskerinäringens tillstånd
och att, efter omständigheterna, själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t
föreslå de åtgärder som Styrelsen ansåge lämpliga för dessa näringars befrämjande.
Tills vidare skulle likväl ärenden angående havsfisket vid rikets västra
kust vara undantagna från lantbruksstyrelsens ambetsbefattning. Sistnämnda
fiske som dittills sorterat under kommerskollegium, blev först genom nådiga
kungörelsen den 26 juni 1903, angående ändrad lydelse av 1 § i den för lantbruksstyrelsen
gällande instruktion, överfört till sistnämnda styrelses ämbetsbefattning.
Da lantbruksstyrelsen inrättades, indrogs fiskeriintendentsbefattningen,
och fiskeriinspektören, som skulle vara ledamot i den nya styrelsen,
övertog, förutom sina åligganden såsom föredragande i styrelsen av ärenden, som
rörde fiskerinäringen eller fiskeritjänstemännen, den verksamhet, som förut tillkommit
fiskenintendenten, och skulle det åligga fiskeriinspektören:

att själv eller med biträde av underlydande tjänstemän efterhand åstadkomma
utredning om de lämpligaste åtgärderna för fiskets ändamålsenliga befrämjande
i de särskilda fiskevattnen;

att närmast under styrelsen leda oöh övervaka fiskeriassistenternas och
övriga för fiskerinäringens befrämjande med bidrag av statsmedel anställda tjänstemäns
verksamhet;

att avgiva av myndigheter infordrade yttranden i fiskentragor; samt
att, i den mån hans övriga göromål det tillåta, tillhandagå hushållningssällskapen
och andra med råd och anvisningar i frågor rörande fiskerinäringen.

Genom den år 1904 verkställda omorganisationen överfördes på fiskeriintendenterna
fiskeriinspektörens i de två sistnämnda punkterna föreskrivna åligmandel! Genom

nådiga instruktionen för lantbruksstyrelsen den 2 oktober 1908, som
trädde i kraft från och med den 1 januari 1909, blev den förre fiskeriinspektörsbefattningen
utbytt mot befattningen såsom byråchef för fiskeriärenden i styrelsen.

Enligt § 1 i nu gällande instruktion för Lantbruksstyrelsen av den 23
december 1914 åligger det Styrelsen bland annat att med uppmärksamhet följa
fiskerinäringens tillstånd och att, efter omständigheterna, själv vidtaga eller hos
Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för denna närings

befrämjande. . „ ,

Enligt § 9 är överdirektören ansvarig för göromalens jämna gång och

äger ensam beslutanderätt uti alla ärenden. _ .

Byråchefen för fiskeriärenden handlägger enligt § 19 såsom föredragande i
lantbruksstyrelsen ärenden, som röra fiskerinäringen eller fiskeritjänstemännen,
varförutom han enligt § 20 har att, själv eller med biträde av vederbörande
underlydande tjänstemän, efter hand åstadkomma utredning om de lämpligaste
åtgärderna för fiskets ändamålsenliga befrämjande i de särskilda fiske vattnen; samt

212

a,tt närmast under styrelsen leda och övervaka bemälda tjänstemäns och
Övriga för fiskerinäringens befrämjande med bidrag av statsmedel anställda personers
verksamhet och infordra upplysningar av dem.

^§er byråchefen för fiskeriärenden, efter inhämtande av överd*.
™rens tillstånd, företaga tjänsteresor för fullgörande av de honom enligt 8
20 tillhörande åligganden. °

Byråchefen för fiskeriärenden är den ende befattningshavare inom lantbruksstyrelsen,
som enligt instruktionen skall äga verklig sakkunskap, för dessa
ärendens behandling och har icke ens något sakkunnigt biträde vid detta arbete,
bedan den lokala fiskenadministrationen år 1904 ordnades, hava antalet fiskeriärenden
hos styrelsen tredubblats och ungefär fördubblats från år 1911 såsom
synes av efterföljande tabell

År 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915

Antal fiskeriärenden .... 287 307 374 475 450 450 469 427 536 523 596 847

Då byråchefen i regeln själv måste ensam utreda och till föredragning
bereda alla ärenden, inses lätt de svårigheter, som skola uppstå för honom att
kunna medhinna de oundgängliga arbetena för fiskerinäringens utveckling samt
att leda och övervaka styrelsens underlydande fiskeritjänstemäns och övriga för
fiskerinäringens befrämjande med bidrag av statsmedel anställda personers verksamhet.
Aven om icke den föreslagna fiskeriundersökningsanstalten inrättas, vilket
tydligen komme att ytterligare i väsentlig mån öka byråchefens för fiskeriärenden
i lantbruksstyrelsen arbetsbörda, är det därför alldeles nödvändigt att
ökade arbetskrafter erhållas för handhavandet av den centrala förvaltningen av
fiskerinäringen, emedan i annat fall Varken nya initiativ kunna tagas eller övervakandet
av tidigare vidtagna åtgärders riktiga utförande medhinnas.

Det synes i samband härmed böra tagas i allvarligt övervägande huruvida
det icke vore för fiskerinäringens utveckling nyttigast, att hela fiskeriadministrationen
avskildes frän lantbruksstyrelsen och förlädes under en särskild fiskeristyrelse.
Att fiskeriärendena vid lantbruksstyrelsens inrättande förlädes under
denna styrelse torde hava berott pa flera samverkande orsaker. Fisk er i ärenden as
centrala handläggning både förut tillkommit lantbruksakademiens förvaltningskommitté
och då dennas övriga administrativa bestyr övertogos av den då inrättade
lantbruksstyrelsen, var det naturligt att även fiskeriärendena, vilka då omfattade
endast insjö- och östersjöfisket, finge följa med, helst dessa grenar av fisket,
om också med orätt, ansågos såsom binäringar till lantbruket. Men härtill
kom att bland den tidens fiskerisakkunniga rådde stor meningsskiljaktighet i
fråga om medlen för fiskets upphjälpande, varför det ansågs tryggast att förlägga
,n. c6ntrala förvaltningen till en styrelse, där det kunde antagas att nämnda
splittring icke skulle göra sig gällande och medföra skadliga verkningar. Att
fiskerinäringen dock redan vid lantbruksstyrelsens inrättande ansågs inom ämbetsverket
böra intaga en självständigare ställning än övriga avdelningar, framgår
redan av § 1 i lantbruksstyrelsens instruktion den 13 december 1889, där
det alägges lantbruksstyrelsen att med uppmärksamhet följa lantbrukets och dess
binäringars samt fiskerinäringens tillstånd, ävensom därav att fiskeriinspektören
ägde att självständigt och oberoende av styrelsen åstadkomma utredningar och
avgiva yttranden till myndigheter. Sedan dess har hela västkustfisket, som åtminstone
icke kunde betraktas såsom binäring till jordbruket, även förts till

213

lantbruksstyrelsen, varförutom såväl östersjö- som sötvattensfisket, i samma mån
som de utveckla sig, allt mer och mer börjat bedrivas av särskilda yrkesfiskare
och bliva en särskild gren av fiskerinäringen. Aven den del av fiskerinäringen,
som står närmast jordbruket, nämligen (lammhushållningen, fordrar för att kunna
med fördel bedrivas specialkunskaper och åtminstone då det gäller större företag
fackmässig ledning. Ännu mindre samband hava fiskberedningen (saltning, torkning,
rökning, konservering o. s. v) och fiskhandeln med jordbruket. Dessa olika
grenar av fiskerinäringen torde knappast kunna erhålla det kraftiga stöd de behöva
för sin utveckling i en styrelse, vars huvuduppgift är att befordra en annan,
betydligt viktigare näring, och vars chef icke kan förutsättas äga nödiga fackkunskaper
för att bedöma de fiskeriärenden, han är tvungen att på eget ansvar
avgöra. Så länge fiskerinäringen sorterar under lantbruksstyrelsen, torde den
såväl inom denna styrelse som i allmänhetens ögon bliva betraktad som en binäring
och en bisak. Det är därför enligt min mening nödvändigt att för fiskerinäringens
befrämjande inrättas en särskild styrelse.

Såsom i det föregående antytts har också redan 1881 års kommitté förordat
inrättandet av en särskild fiskeristyrelse.

Kommittén yttrade: »Att Sveriges fiskerier, synnerligast insjöfisket, förr varit
av en vida större betydenhet, än för närvarande, framgår oförtydbart av de meddelanden,
som till kommittén ingått från hushållningssällskapen. Men även nu
lämnar havs- och insjöfisket tillfälle till uppehälle åt ett stort antal av rikets
inbyggare. Såsom de statistiska upplysningarna giva vid handen har fisket i
riket lämnat en inkomst av, lågt räknat, c:a 8 millioner kronor — en summa som
skulle såsom årlig intägt väsentligen ökas, om landets fisken på ett fullt rationellt
sätt sköttes och vårdades. Till vinnande av denna för vårt land, omslutet av
hav och med så oändligt talrika sjöar och vattendrag, synnerligen viktiga uppgift
fordras att allt, som kan avse fiskerinäringens utveckling och förkovran inom landet,
förenas uti en hand, uti en — fiskeristyrelse, som med sina underlydande
tjänstemän har att övervaka fiskeriernas handhavande samt att föreslå och till
utförande leda alla åtgärder, som till fiskeriernas förbättring och vidare utveckling
kunna finnas erforderliga.»

Kör sin del anser också jag att den centrala fiskeriförvaltningen bör skiljas
från lantbruksförvaltningen och att en särskild fiskeristyrelse inrättas.

Den föreslagna styrelsens organisation och sammansättning måste vara
beroende av dess uppgift. Under ärendets utredning har den åsikten uttalats, att
havsfisket och sötvattensfisket borde hava var sin särskilda administration, såsom
i Norge och Danmark. Hos oss lämpar sig en dylik tudelning dock icke på
grund av våra egendomliga naturförhållanden. Medan i Norge och Danmark en
i allmänhet skarp gräns finnes mellan saltsjöfiske och sötvattensfiske, övergå
dessa fisken hos oss i Östersjön och Bottniska viken småningom i varandra. En
enhetlig administration synes därför för våra förhållanden vara att föredraga
framför en uppdelning på tvenne styrelser, en för havsfisket och en för sötvattensfisket.

En annan fråga är om den föreslagna styrelsen skall befatta sig endast
med det administrativa arbetet eller också med vetenskapliga undersökningar.
Skall den endast befatta sig med den administrativa ledningen av fiskerinäringen,
måste styrelsens organisation och sammansättning vara en annan än om den även
skall verkställa de vetenskapliga undersökningarna. Sistnämnda anordning har

214

införts t. ex. i Norge, där fiskeridirektören med biträde av honom underlydande
vetenskapsmän och kontorspersonal med nödiga laboratorier och kontor sköter om
havsfiskets såväl administration som dithörande vetenskapliga undersökningar. En
alldeles motsatt organisation finnes däremot i Danmark, där »Biologisk station»,
som har till uppgift att anställa vetenskapliga fiskeriundersökningar i de Danmark
omgivande haven, är alldeles oberoende av fiskeriinspektören, som är en rent
praktisk-administrativ tjänsteman med underlydande kontorspersonal. Om också
vardera organisationssättet fungerar till belåtenhet, synes intetdera systemet böra
tillämpas inom vårt land. Båda organisationssätten förutsätta nämligen för att
funktionera väl, att de administrativa frågor, som skola behandlas av fiskerimyndigheten,
äro jämförelsevis enkla eller ensartade såsom fallet i allmänhet är med
administrativa frågor rörande havsfisket. De frågor fiskerimyndigheterna hava
att behandla rörande sötvattensfisket äro ofta av betydligt mera komplicerad natur,
i det att icke allenast hänsyn måste tagas till en mängd andra intressen än fiskets
utan även inom detta flera dels biologiska och dels juridiska omständigheter
måste tagas i betraktande.

Undertecknad anser, att, medan den föreslagna fiskeriundersökningsanstaltens
ställande alldeles oberoende av fiskeriadministrationen kunde medföra
den faran, att denna anstalt kunde få en alltför teoretisk riktning och i sitt arbete
icke taga tillräcklig hänsyn till fiskerinäringens praktiska behov, kunde å
andra sidan det administrativa och vetenskapliga arbetets sammanförande i en
och samma institution leda till brist på nödig arbetsfördelning och endera verksamhetens
försummande. Den ändamålsenligaste organisationen synes vara en
sådan arbetsfördelning att fiskeristyrelsen sköter det administrativa arbetet och
undersökningsanstalten det vetenskapliga, varvid dock alla sådana frågor som
fordra en vetenskaplig utredning för sådant ändamål av fiskeristyrelsen överlämnas
till undersökningsanstalten. Sålunda skulle såväl fiskeristyrelsen som fiskeriintendenterna
och måhända mot viss avgift även enskilda kunna få dylika frågor
utredda, och undersökningsanstalten stå i ständig beröring med praktiska fiskerifrågor
utan att dock förlora sin självständiga ställning och möjligheten att även
syssla med mera djupgående och för fiskerinäringen betydelsefulla men av tillfälliga
remisser oberoende ämnen. Fiskeriundersökningsanstalten borde således
vara en fristående men fiskeristyrelsen underlydande institution.

För den händelse att nu föreslagna arbetsindelning införes, kunde fiskeristyrelsen
utgöras av eu chef, en föredragande för ärenden rörande saltvattensfiske,
en föredragande rörande sötvattensfiske och en föredragande för juridiska, ekonomiska
och kansliärenden, vilken tillika skulle vara styrelsens sekreterare och
kassör samt hava inseende över registrators- och aktuariegöromålen. De tre föredragandena
borde likasom i flertalet andra styrelser benämnas byråchef. Förutom
nu nämnda tjänstemän behövas vid Styrelsen två skrivbiträden och en vaktmästare.

Chefen och föredragandena vid den nya styrelsen torde böra i avseende å
löneförmåner likställas med motsvarande ämbetsinnehavare vid lantbruksstyrelsen.

Beträffande föredragandenas löneförmåner anser sig lantbruksstyrelsen böra
framhålla följande. Uti underdånig skrivelse den 10 oktober 1913 har lantbruksstyrelsen
hemställt, att fiskeriintendenternas avlöningar skulle höjas från 4,000
kronor till 5,400 kronor. Med två ålderstillägg om 500 kronor vardera skulle
fiskeriintendent kunna uppnå en avlöning av 6,400 kronor. Skulle nu löneför -

215

månerna för de fiskerissakkunniga föredragandena bestämmas till t. ex. 6,200
kronor, utom ortstillägget, d. v. s. den avlöning, som föredragandena i kontrollstyrelsen
hava, så skulle det för en fiskeriintenaent, som innehaft sin tjänst i tio
år, medföra 200 kronor direkt förlust att bliva föredragande i fiskeristyrelsen.
Lantbruksstyrelsen anser därför att de fiskerisakkunniga föredragandena i den
föreslagna nskeristyrelsen böna i avseende å löneförmåner likställas med byråcheferna
i lantbruksstyrelsen. Styrelsens sekreterare, som skulle föredraga juridiska,
ekonomiska och kansliärenden borde helst vara en i domarevärv och särskilt
i vatten- och fiskerätt, skiftesförhållanden och dylikt förfaren man. Eu
sådan torde icke kunna erhållas för lägre avlöning än en byråchef.

I överensstämmelse härmed har uppgjorts följande förslag till

Stat för fiskeristyrelsen

		Tjänst-
	Lön	görings- pennin-	Ortstill- lägg	Summa	Anmärkningar
		gar
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Överdirektören och chefen..... 1 byråchef för ärenden rörande salt-	6 200	2 800	1000	10 000
vattensfiske...........	5 000	2 500	600	8100
1 byråchef för ärenden rörande söt-					(Efter 5 år kan lönen höjas
vattensfiske...........	5 000	2 500	600	8100	\| med 600 kr.
1 byråchef och sekreterare.....	5 000	2 500	600	8100
1 kvinnligt biträde i andra lönegraden	900	550	150	1 600	)Efter 5 år kan lönen höjas
1 kvinnligt biträde i första lönegraden	700	350	150	1200	> med 200 kr. och efter 10 ) år med ytterligare 200 kr.
1 vaktmästare...........	900	450	150	1500	Efter 5 år kan lönne höjas
Till amanuenser, vikariatsersättning,					med 100 kr.
renskrivning m. m........	—	—	—	6 000
Summa	-	_	—	44 600

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

med enahanda vilkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staten upptagna
avlöningsförmåner, som gälla för lantbruksstyrelsen.

Med stöd av vad sålunda blivit anfört anser jag, att åtgärder böra vidtagas
för inrättandet i överensstämmelse med ovan intagna förslag av
dels en fiskeriundersökningsanstalt
dels och en central särskild fiskeristyrelse.

Stockholm den 18 januari 1918.

Osc. Nordqvist.