OM VISSA ARBETSAFTAL (Statens offentliga utredningar 1905:1)

FÖRSLAG -

TILL

LAG

OM VISSA ARBETSAFTAL,

AFGIFVET

AF DERTILL I NÅDER UTSEDDE KOMITERADE.

STOCKHOLM

ISAAC MABCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

1901

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 27 Oktober 1899 har Eders Kongl. Maj:t uppdragit
åt en komité, bestående af undertecknad Dickson såsom ordförande samt undertecknade
Wold,. Sjöholm, Zetterstrand, Persson och Bromée jemte ledamoten af

Riksdagens första kammare bruksegaren Josef Samuel Frithiof Stephens såsom ledamöter,
att vidtaga en revision af gällande legostadga och i sammanhang dermed
taga i öfvervägande frågan om införande af sadana särskilda bestämmelser, som
kunde finnas erforderliga till beredande af skydd åt i behörig ordning ingångna

I komiténs sammansättning har derefter den förändring egt rum, att den 24
sistlidne Maj i stället för bruksegaren Stephens, hvilken på ansökning entledigats
från uppdraget, undertecknad Falk i nåder förordnats till ledamot af komitén.

Komitén, som med underdånig skrifvelse den 31 Oktober 1900 till Eders
Kongl. Magt öfverlemnat af motiv åtföljda förslag till dels lag om tjensteaftal mellan
husbönder och tjenare, dels lag om förändrad lydelse af 22 Kap. 13 § Strafflagen,
får, sedan komitéarbetet numera i sin helhet afslutats, härmed i underdånighet ytterligare
öfverlemna förslag till

1:0) lag om vissa arbetsaftal,

2:0) lag angående ändring af 17 Kap. 4 § Handelsbalken samt
3:0) lag angående ändring af 19-och 25 Kap. Strafflagen
äfvensom motiv till dessa förslag jemte inom komitén uttalade skiljaktiga meningar.

arbetsaftal.

Underdånigst:

ROBERT DICKSON.

JOHAN WOLD.
OLA PERSSON.

ALBERT SJÖHOLM.
J. BROMÉE.

T. ZETTERSTRAND.

KNUT FALK.

S. Skarstedt.

Stockholm den 19 Oktober 1901.

Förslag

till

Lag

om vissa arbetsaftal.

I KAP.

Om arbetsaftal, hvarå denna lag eger tillämpning.

Denna lag eger tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare åtager sig att
under bestämd tid eller tills vidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgivare i
jordbruk, handel eller annat näringsyrke, vid jernvägs- eller spårvägsdrift eller vid
hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,
der ej aftalet gäller arbetare, som i 2 § sägs.

Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände denna lag till
efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i den rörelse slutes, ändå att
rörelsen icke idkas såsom näring.

Såsom arbetare enligt denna lag anses jemväl arbetsförman, handelsbetjent
och annan, som innehar härmed jemförlig anställning.

2 §.

Om arbetare, som innehafva offentlig tjensteanställning, om tjenare, hvilka
antagits enligt lagen om tjensteaftal mellan husbönder och tjenare, så ock om lärlingar
och om sjöfolk gälle hvad som är eller kan varda särskildt stadgadt.

II KAP.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

3 §•

Arbetsgifvare och arbetare ege att med de i denna lag eller eljest stadgade
inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets bestånd och öfriga vilkoi.

4 S Arbetsaftal

kan ingås muntligen eller skriftligen. Finnes arbetsordning (ordningsregler,
fabriksordning, verkstadsreglemente) utfärdad af arbetsgifvaren, och har före
eller vid aftalets afslutande ett exemplar af densamma lemnats till arbetaren, gälle
arbetsordningen i den mån den ej är mot lag stridande och annorlunda ej aftalats
till ömsesidig efterrättelse. Gör arbetsgifvaren ändring i eller tillägg till arbetsordningen,
vare, der ej vid hvarje tillfälle annorlunda öfverenskommes, ändringen
eller tillägget ej gällande förrän efter utgången af den tid, som varit bestämd för
aftalets bestånd, eller, om aftalet är beroende på uppsägning, förrän aftalet skolat
upphöra, derest uppsägning skett dagen efter det genom arbetsgifvarens försorg ett
exemplar af den nya arbetsordningen tillstälts arbetaren.

Arbetsgifvare åligger att hafva arbetsordningen anslagen eller upphängd å ett
eller flera lämpliga ställen inom arbetsområdet.

5 $•

År ej öfverenskommelse träffad om tiden för arbetsaftalets bestånd, gälle aftalet
till dess fjorton dagar förflutit från det uppsägning å någondera sidan skett.

Lag samma vare, der, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till ända,
arbetsgifvaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet.

é §.

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgifvare och
arbetare eller endast för endera göras förbehåll om uppsägningstid. Åsidosättes
hvad nu är stadgadt, ege såväl den ene som den andre att begagna och åtnjuta
fjorton dagars uppsägningstid.

Har arbetsaftal ingåtts för längre tid än tre år eller under sådant vilkor, att
det kan blifva bindande för längre tid än tre år, ege såväl arbetsgifvaren som arbetaren
att efter två och ett hälft år uppsäga aftalet; och vare i ty fall uppsägningstiden
sex månader.

8 S Omyndig,

som fylt aderton år, ege att sjelf genom aftal förbinda sig till
arbete. För omyndig under aderton års ålder ingås och uppsäges aftalet af målsman;
och gälle aftalet ej längre än tills den omyndige fylt aderton år.

III KAP.

Om arbetgifvares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

9 §•

Arbetare är under arbetet underkastad arbetsgifvarens myndighet, ledning och
tillsyn; dock må arbetaren ej utan sitt medgifvande användas till göromål eller
ärende, som anses oförenligt med hans befattning.

Arbetsgifvare vare pligtig att i arbetet fästa behörigt afseende å arbetarens
helsa och arbetsförmåga samt tillse, att ordning och goda seder upprätthållas å det
område, som för arbetet användes; och bör arbetsgifvaren bemöta arbetaren med
välvilja.

Angående arbetsgifvares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd för
arbetares lif och helsa samt att tillse, att arbetare erhåller undervisning, gälle hvad
särskildt är stadgadt.

io §.

Är arbetare i arbetsgifvarens hus och kost, åligger arbetsgifvaren förse sådan
arbetare med tjenligt husrum och försvarligt underhåll äfvensom bereda honom nödig
vård under sjukdom. Upphör arbetsaftalet, värde arbetsgifvaren sjuk arbetare, till
dess denne kan flyttas från arbetsgifvarens hus; och må ej flyttning ske, innan den
kan ega ruin utan fara för arbetarens lif eller helsa och vården af annan öfvertages,

11 s Arbetare

skall visa arbetsgifvaren trohet och aktning, med flit och omsorg
fullgöra sina åligganden och dervid åtlyda arbetsgifvarens föreskrifter, fogligt bemöta
andra hos arbetsgifvaren anstälda arbetare, lärlingar och tjenare, varsamt umgås med
eld samt undvika allt, som kan medföra olycksfall för honom sjelf eller andra; och
må han icke yppa yrkeshemlighet eller genom försummelse eller oordentlighet förfara
arbetsgifvarens egendom.

Arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, rätte sig efter husets ordning.

12 §.

Arbetare vare pligtig att till arbetsgifvaren i behörigt skick återställa de redskap,
oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom för arbetet anförtrodda.

Är arbetsgivare berättigad till ersättning af arbetaren för skada eller förlust,
som genom arbetarens vållande i eller för arbetet tillskyndats arbetsgifvaren, ege denne
göra afdrag härför å arbetarens lön.

13 §•

Arbetsgivare ege att i sitt ställe sätta annan till ledning af arbetet; och vare
arbetaren skyldig denne samma hörsamhet och aktning, som arbetsgifvaren eger att
af arbetaren fordra. Den, som är satt i arbetsgifvarens ställe, vare pligtig att bemöta
arbetaren så som det åligger arbetsgifvaren; förbryter han sig i eller för arbetet
mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren det skadestånd, hvartill arbetaren kan finnas
berättigad, och söke sitt åter bäst han gitter.

Arbetare ege ej utan arbetsgifvarens lof sätta annan i sitt ställe eller låta
visst arbete utföras af annan.

14 §•

Lönen må beräknas efter arbetstidens längd, efter det utförda arbetets myckenhet
eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren öfverenskommen
grund.

Beräknas lönen efter arbetstidens längd, skall, der ej annorlunda aftalats, lönen
utgå endast för den tid, arbetaren stått till arbetsgifvarens förfogande.

Den kontanta lönen skall efter afdrag för qvittningsgill fordran betalas i
gällande mynt; och må förty anvisning å penningar eller varor ej i dess ställe
användas.

15 §•

Der ej annorlunda mellan arbetsgivare och arbetare afsats, galle:
att den kontanta lönen skall betalas hvar fjortonde dag;
att arbetsgifvaren deraf eger att till säkerhet för aftalets bestånd vid hvarje
tillfälle, då betalning sker, innehålla en femtedel;

att, sedan dessa löneafdrag sammanlagdt uppgått till ett belopp, motsvarande
kontanta lönen för tolf arbetsdagar, vidare afdrag för nu angifvet ändamål ej må
göras, så länge löneafdragen innestå hos arbetsgivaren och lönen ej höjes; samt
att arbetsgifvaren skall å sålunda innehållet lönebelopp tillgodoföra arbetaren
fem procent årlig ränta, som vid hvarje kalenderårs slut eller, der arbetsaftal före
årets slut upphör, vid slutliqvid till arbetaren utbetalas.

16 §.

Är i arbetsordning bestämdt eller eljest mellan arbetsgivare och arbetare
aftaladt, att arbetarens öfverträdelse af ordningsföreskrift skall för honom medföra
penningplikt, må, ehvad sålunda blifvit bestämdt eller aftaladt, dylik plikt för
hvarje öfverträdelse ej öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den kontanta lönen
för dagen uppgått eller kunnat uppgå. Hvad arbetaren sålunda mister, skall afsättas
till de vid företaget anstälda arbetarnes gemensamma bästa.

17 §•

Då arbetare utan att bryta arbetsaftal lemnar anställning hos arbetsgivare,
åligger denne att på arbetarens begäran till honom utgifva intyg angående den tid,
hvarunder arbetaren varit hos arbetsgifvaren anstäld, samt anställningens art; skolande
intyget, om arbetaren så begär, jemväl innefatta yttrande om det sätt, på hvilket
arbetaren fullgjort sina åligganden.

IV KAP.

Om aftalets upplösning i vissa fall:

18 §•

Blifver arbetare till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att arbeta, ege
arbetsgifvaren håfva arbetsaftalet, om tiden för aftalets bestånd utgör ett hälft år
eller längre tid, efter en månad, och i öfriga fall efter en vecka.

Hvad nu är sagdt ege ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan tillkommit
genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan uppsåt eller groft vållande
ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

19 §•

Arbetsgivare ege att omedelbart hafva arbetsaftal:

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg;

2) om arbetaren misshandlar eller missfirmar arbetsgifvaren eller den, som är
satt i arbetsgifvarens ställe;

3) om arbetaren uppsåtligen skadar arbetsgifvarens egendom eller gör sig

skyldig till otrohet mot arbetsgifvaren;

4) om arbetaren genom utslag, som vinner laga kraft, dömes till urbota straff
eller till ansvar för snatteri, bedrägeri eller oredlighet;

5) om arbetaren finnes vara oduglig eller oskicklig till åtaget arbete;

6) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter sina skyldigheter eller
de för arbetet gällande ordningsföreskrifter; eller

7) om arbetare, som är i arbetsgifvarens hus eller kost, vid aftalets ingående,
arbetsgifvaren ovetande, var förlustig medborgerligt förtroende, eller om han finnes
behäftad med venerisk sjukdom.

Ej må dock arbetsgivare för åtnjutande af den rätt, nu är sagd, åberopa
förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4 eller 6 mom. förmäles, sedan han med vetskap
derom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, der arbetsgifvaren först efteråt erhållit
kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka derefter lörflutit.

20 §.

Arbetare ege att omedelbart håfva arbetsaftal:

1) om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar eller
missfirmar arbetaren;

2) om arbetsgifvaren, med missbrukande af sin ställning såsom arbetsgivare,
söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga handlingar;

3) om arbetsgifvaren utsätter arbetaren för synnerlig fara till lif eller helsa;

4) om arbetsgifvaren, oaktadt påminnelse af arbetaren, underlåter att utgifva
lön eller andra förmåner, som till betalning förfallit, eller att lemna tjenligt husrum
eller försvarligt underhåll, der dylik förmån betingats;

5) om arbetsgifvaren, oaktadt påminnelse, underlåter att åt arbetare, som skall
erhålla betalning efter det utförda arbetets myckenhet, bereda tillräcklig sysselsättning;

6) om arbetsgifvaren eljest groft åsidosätter de skyldigheter, som enligt lag
eller arbetsaftal åligga honom med afseende å arbetets utförande; eller

7) om arbetarens lif eller helsa skulle under arbetets fortsättande utsättas för
påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetare för åtnjutande af den rätt, nu är sagd, åberopa förhållande,
hvarom i i, 2, 3, 4, 5 eller 6 mom. sägs, sedan längre tid än en vecka
förflutit från det han erhållit kännedom om detsamma.

V KAP.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag;
så ock om rättegången.

21 §.

Afskedar arbetsgivare utan laga skäl arbetare, innan tiden för arbetsaftalets
bestånd gått till ända, eller häfver arbetare arbetsaftal af skäl, som i 20 § 1, 2,
3 eller 6 mom. sägs, vare arbetsgifvaren pligtig till arbetaren gälda fullt skadestånd’
Upphör arbetare utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgifvaren, innan
tiden för arbetsaftalets bestånd-gått till ända, eller häfver arbetsgivare arbetsaftal af
skal, hvarom 1 19 § 1, 2, 3 eller 6 mom. förmäles, vare arbetaren pligtig till
arbetsgifvaren gälda fullt skadestånd.

22 §.

I de fall, hvarom i 2 1 § 1 mom. förmäles, skall arbetsgifvaren, der arbetaren
så hellre vill, till denne utgifva godtgörelse med visst belopp, motsvarande kontanta
lönen för den tid, som för aftalets giltighet återstått, dock minst för två och högst
för tolf arbetsdagar.

Enahanda skyldighet åligge arbetaren gent emot arbetsgifvaren i de fall, hvarom
i 21 § 2 mom. förmäles.

Har arbetsgifvaren, på yrkande af arbetaren, eller denne, på yrkande af arbetsbi
val en, guldit sålunda bestämd godtgörelse, ege ytterligare rätt till skadestånd
icke ram.

23 §•

Afskedar arbetsgivare utan laga skäl arbetare, innan tiden för arbetsaftalets
bestånd gått till ända, och gäldar ej dervid arbetsgifvaren till arbetaren, förutom
bestående aflöning, godtgörelse enligt den i 22 § 1 mom. stadgade grund, böte
från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Upphör arbetare utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgifvaren, innan
tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, och gäldar han ej dervid till arbetsgifvaren
godtgörelse enligt den i 22 § 2 mom. stadgade grund, böte från och
med fem till och med tvåhundra kronor, der ej gemingen är med svårare straff
särskilt belagd.

24 §.

Förleder någon uppsåtligen arbetsgifvare eller arbetare till förseelse, som i
23 § sägs, böte från och med fem till och med tvåhundra kronor, och svare han
lika med den, som sålunda brutit aftalet, för den ersättning, denne enligt stadgandet
i 21 eller 22 § har att till målseganden utgifva.

25 §•

Arbetsgifvare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lemna arbetare sådant
intyg, som i 17 § omförmäles, eller i dylikt intyg meddelar sämre vitsord än
arbetaren förtjenat, böte från och med fem till och med etthundra kronor.

26 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, der särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid allmän domstol;
och gälle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål
hvad i allmänhet angående besvär i brottmål är stadgadt.

27 §■

Förseelse, som i 25 § omförmäles, må ej åtalas af annan än målsegande.
Annan förseelse, hvarom i denna lag förmäles, må ej af allmän åklagare
åtalas, der ej målseganden angifvit förseelsen till åtal.

28 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla Kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § i och 3 mom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och 22 § i
Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 samt 21 § i
nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvisning till 17 § 2 mom.
i samma förordning, gälle ej i afseende å aftal, hvarå denna lag eger tillämpning;
och skall hvad lag eller särskild författning eljest innehåller mot denna lag stridande
härmed anses upphäfdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 190 . .; dock skall å arbetsaftal,
som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande lag tillämpas.

Förslag

till

Lag angående ändring af 17 Kap. 4- § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 4 § Handelsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Är gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar, eller varor,
till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods afskildt är, som förr är
sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är,
sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode,
som honom deri skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året,
annan arbetares dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan
begrafningshjelp eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller lifränta,
som det enligt lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
åligger gäldenären att utgifva. Innestår hos arbetsgivare viss del af arbetares lön
till säkerhet för arbetsaftalets bestånd, ege arbetaren för sålunda innestående lön ena -

hända förmånsrätt, som nu angående arbetares aflöning är sagd, ehvad fordringen
stått inne längre eller kortare tid.

Denna lag skall icke ega tillämpning i förmånsrättstvister, hvilka göras anhängiga
före utgången af December månad 190 .

Förslag

till

Lag angående ändring af 19 och 25 Kap. Strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af 19 och 25 Kap. Strafflagen
skola erhålla följande lydelse:

19 Kap.

22 §.

Har någon, som åtagit sig att under bestämd tid eller tills vidare arbeta åt
annan, före utgången af den tid, hvarunder aftalet skolat gälla, utan laga skäl öfvergifvit
arbetet under sådana förhållanden, att han bort kunna inse, att af hans förfarande,
antingen ensamt för sig eller i förening med andras, kunde uppstå fara för
någons lif eller helsa eller grof skada å egendom, dömes till böter. Kom af gerningen
skada å person eller grof skada å egendom, dömes till böter eller fängelse
i högst sex månader i de fall, der ej gerningen med svårare straff särskilt belagd är.

23 §•

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 10 §,
17 § x mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag
samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 6 §,
eller till straffarbete efter 5 eller 9 §.

25 Kap.

23 §■

Har person, anstäld vid sådan vattenbyggnad eller jernvägsanläggning, som 1
22 § 2 mom. afses, eller vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles gas-,
elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk eller fasta brandkår, utan laga
förfall afhållit sig från tjenstgöring, och är ej i detta kapitel särskilt ansvar derå
satt, dömes till böter. Kom af sådan underlåtenhet skada å person eller grof skada
å egendom eller hinder eller afbrott i inrättningens eller verkets drift, dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Innefattar förseelse, som nu sagd är, tillika annat uppsåtligt brott eller sådant
vållande, hvarå straff enligt denna lag följa bör, gånge som i 4 Kap. 2 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 190 .

: '' /?-

MOTIV.

Allmän motivering.

Genom Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 27 Oktober 1899 har komitén fått
åt sig uppdraget att i sammanhang med revision af gällande legostadga jemväl taga
i öfvervägande frågan om införande af sådana särskilda bestämmelser, som kunde
finnas erforderliga för beredande af nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna
arbetsaftal, samt att afgifva utlåtande och förslag till lag derutinnan. I den Riksdagens
skrifvelse, som närmast föranledt uppdraget, framhålles såsom »synnerligen
angeläget att få till stånd en lagstiftning, som på ett mera verksamt sätt än den
nuvarande skyddar det fria arbetsaftalet och så vidt möjligt förebygger de skadliga
verkningarne af arbetsinställelser till trots af ingångna arbetsaftal». Häraf framgår,
att komiténs närmaste uppgift varit att se till, i hvad mån verksamt skydd kan och
bör beredas sjelfva arbetsaftalet såsom sådant, så att rättstvister mellan arbetsgivare
och arbetare förebyggas. Ett arbetsaftal kan nemligen brytas antingen i sin helhet
detta är fallet, då arbetaren mot aftalet alldeles öfvergifver arbetet, eller arbetsgivaren
rättsstridigt skiljer arbetaren från detsamma — eller ock på det sätt, att
endast ett eller annat aftalsvilkor åsidosattes utan att sjelfva arbetsförhållandet upphör.
Det är aftalsbrottet i förstnämnda betydelse, som närmast utgjort föremål för
komiténs uppmärksamhet. Vidare har komitén uti nämnda riksdagsskrifvelse haft
en viss ledning vid bedömandet af, till hvilka arter af arbetsaftal komitén hade att
taga hänsyn. Det ligger sålunda i öppen dag, att sådana arbets- eller tjensteaftal,
som hafva till föremål arbete af annat slag än väsentligen kroppsligt, icke kunnat
eller bort komma i betraktande (de s. k. fria yrkena, arbete af läkare, artister,
informatorer etc.) Begreppet arbetsaftal har på grund häraf för komitén varit liktydigt
med arbetsaftal inom den egentliga produktionen (råämnes-, förädlings- och
omsättningsproduktion). Arbetsaftalet, sålunda bestämdt, innefattar emellertid tvenne
hufvudarter. Den ena — det s. k. arbetsbetinget, beställningen — kännetecknas
deraf, att föremålet för arbetsförpligtelsen är åstadkommandet, mot vederlag, af ett
färdigt arbetsresultat. Genom aftalet ikläder sig den arbetande garanti för att ett
dylikt resultat skall åstadkommas. Den andra hufvudarten utgöres af de arbetsaftal,
vid hvilka arbetarens förpligtelse går ut på sjelfva arbetandet, på en fortlöpande
verksamhet i viss retning, dervid visserligen äfven arbetsresultatet kan hafva be -

ty delse men endast såsom norm för arbetslönens bestämmande. Det är sistnämnda
art af arbetsaftal, som vanligen afses, då man talar om arbetsaftal emellan arbetsgivare
och arbetare. Detta arbetsaftal är af natur att mellan arbetsgivare och
arbetare åstadkomma ett förhållande, som mera än andra slag af arbetsaftal närmar
dem till hvarandra. Detta är särskildt fallet i fråga om sådana arbetsaftal, vid
hvilka både arbetsgifvaren och arbetaren äro yrkesmessiga producenter (arbetsaftal
inom näringsyrkena). Arbetsgifvarens intresse af att verkligen kunna förfoga öfver
arbetarens arbetskraft under aftalad tid framträder här skarpare än eljest, liksom följaktligen
också behofvet af skydd. I hvad mån en särskild lagstiftning angående
skydd för arbetsaftal enligt komiténs mening bör gå utöfver arbetsaftalet inom
näringsyrkena, skall komitén längre fram, i sammanhang med en närmare redogörelse
för den föreslagna lagens tillämplighetsområde, angifva. Det nu nämnda må vara
tillräckligt för att antyda, att komitén vid den nedan lemnade utredningen angående
medel till beredande af skydd åt arbetsaftal företrädesvis haft det vanliga arbetsaftalet
inom yrkena för ögonen.

Arbetsaftalet medför ömsesidiga''förpligtelser och kan således brytas antingen åt
arbetsgifvaren eller af arbetaren. Beträffande först det fall, att arbetsgifvaren gör
sig skyldig till kontraktsbrott, så består detta deri, att han hindrar arbetaren att i
enlighet med aftalet genom arbete förtjena sin lön och icke heller till arbetaren
utgifver hvad denne genom arbetet bort förtjena under den aftalade tiden. Aftalsbrottet
består således uti underlåtenhet att fullgöra en förmögenhetsprestation. Frågan
om skydd häremot enligt gällande rätt är jemförelsevis lätt besvarad. Skyddet utgöres
af arbetarens rätt att med statens hjelp utfå sin fordran. I sista hand förhjelpes
han dertill genom utmätning af det kontanta belopp, som han visar sig
hafva att fordra eller hvartill värdet af en uteblifven naturaprestation (t. ex. bostad
och kost) uppskattas. Saknas i något fall tillgång till beloppets gäldande, blifver
förlusten arbetarens. Det kan på sin höjd blifva fråga om kriminelt ansvar för
arbetsgifvaren i det fall, att han före den aftalade arbetstidens slut skiljer arbetaren
från hans befattning utan att erbjuda någon godtgörelse, eller att han genom brottsligt
förhållande försatt sig i sådant tillstånd, att han icke kan göra rätt för sig.

Arbetarens skyldighet enligt aftalet är af annan art. Den går ut på fullgörande
af personligt arbete. Vägrar arbetaren utan laga skäl att fullgöra arbetsprestationerna,
föreligger kontraktsbrott från hans sida. För att göra sin lätt gällande
har arbetsgifvaren att välja mellan att genom offentlig myndighets försorg tvinga
arbetaren att fullgöra sitt åliggande eller att hos honom uttaga ett skadestånd,
motsvarande den förlust, som arbetsgifvaren lidit genom aftalsbrottet. Förstnämnda
utväg står det arbetsgifvaren fritt att anlita, så vida arbetaren är tjenare enligt
legostadgan; huruvida användning derför finnes jemväl utom tjenstehjonsförhållandet,
kan vara mera tvifvelaktigt. I hvad fall som helst är denna utväg emellertid af föga värde.
Den andra möjligheten var att söka och uttaga skadestånd. Finnes hos arbetaren

utmätningsbar tillgång härtill och kan skadans storlek utredas, är statens rättsskyddande
uppgift lätt löst. Saken ordnas då så, att arbetsgifvaren genom statens hjelp försättes
i det ekonomiska läge, hvari han skulle befunnit sig, om arbetsförpligtelsen
blifvit behörigen fullgjord. Men nu är det synnerligen ofta fallet, att arbetsgifvaren
till följd af arbetarnes ekonomiska ställning har föga utsigt att vinna något med en
skadeståndstalan, huru befogad denna än i och för sig må vara. Påtagligt är, att
skadestandsskyldigheten verkar såsom motiv till aftalets hållande endast under den
förutsättning, att den till skadestånd förpligtade eger tillgångar till dess gäldande.
Hai han det icke, kan han ju saklöst bryta aftalet, alldenstund skadeståndsskyldigheten
faktiskt icke kan mot honom göras gällande. Detta innebär en fara såväl i
rättsligt afseende som från social och nationalekonomisk synpunkt. I rättsligt afseende
ligger famn uti den olikhet i rättsställning mellan arbetsgifvare och arbetare, som
måste göra sig gällande med hänsyn till kontraktsbrott. Den förre har i regel tillgång
till gäldande af fullt skadestånd och undgår derför icke den ekonomiska påföljden af
sitt kontraktsbrott; den senare besitter i regel icke förmåga att ersätta skadan ens till
en del och utsätter sig således på sin höjd för förlust af lön under den tid, hans
kontraktsbrott omfattar. Arbetarens ställning blifver härigenom en undantagsställning,
som är menlig för rättsordningens helgd. Det kan vidare ej annat än verka ofördelaktigt
på det sedliga tillståndet i ett land, om ett större antal menniskor ser sig i stånd att
saklöst underlåta att respektera ingångna aftal. Och hvad den nationalekonomiska
faian beträffar, så är den lika uppenbar. I första hand är det visserligen den enskilde
arbetsgifvaren, som blifver lidande. Men detta måste inverka menligt på
produktionen i dess helhet. Med osäkerhet och löslighet i arbetarnes förhållande
till arbetsgifvarne följer nemligen ett allmänt osäkerhetstillstånd i ett lands produktionsförhållanden
till skada för landet i dess helhet.

Det nu påpekade förhållandet — att det med arbetsaftalets civilrättsliga natur
mest öfverensstämmande skyddsmedlet oftast är overksamt — är tydligtvis egnadt
att i hög grad påkalla uppmärksamhet åt frågan om möjligheten af andra medel
att bereda aftalet det nödiga skyddet. Såväl vetenskapen som den praktiska socialpolitiken
hafva länge egnat sig åt bemödanden att finna en tillfredsställande lösning
af ifrågavai ande spörsmål. I sådant hänseende har man naturligtvis först och främst
sökt vinna målet genom utveckling af civilrätten samt de delar af process- och
exekutionsrätten, som afse realisation af förmögenhetsrätt. Det kan nemligen, oaktadt
den ekonomiska vederhäftigheten hos den stora mängden af arbetare är ganska ringa,
låta tänka sig, att utväg ändock finnes att göra dem — omedelbart eller medelbart —
intresserade af, att arbetsaftalen från deras sida vederbörligen beaktas. Det bör
desslikes icke förbises, att arbetsgifvarne möjligen kunna genom sjelfhjelp, genom
bestämmelser rörande vilkoren för arbetslönens utbetalning och dylikt, bereda sig
den erfordeiliga säkerheten för aftalets bestånd. Först sedan dessa frågor blifvit
utredda och besvarade på ett sätt, som gör det otvifvelaktigt, att det åsyftad

resultatet icke på sistsagda vägar står att vinna, är den offentliga rättens mellankomst
försvarad. Den offentliga rätten omfattar emellertid mångfaldiga och skilda
områden af statslig befogenhet. Och så uppstår den frågan, hvilken eller hvilka
af de möjliga formerna för statens offentligt rättsliga aftalsskydd staten bör förverkliga.
Det torde vara allmänt bekant, hurusom under senare tider, i följd af vunnen
erfarenhet angående den hänsynslöshet, hvarmed arbetsaftal ofta brytas, röster allt
mera höjts för tillämpning af kriminelt ansvar för aftalsbrott. I den motion, som
föregick den riksdagsskrivelse, hvarigenom utredning i hithörande frågor. begärts,
har också skett hänvisning, bland annat, till straff såsom medel att skydda arbetsaftalet.
Det kan tydligtvis icke råda mer än en mening derom, att detta magtmedel
är det yttersta. För komitén bör det derför vara angeläget att undersöka,
huruvida ett verkligt behof af straffbestämmelser förefinnes. Detta förutsätter en
omfattande granskning af räckvidden hos de skyddsåtgärder, som från olika håll
redan blifvit föreslagna eller låta framställa sig. I det närmast följande skall komitén
söka framlägga en dylik granskning.

Af hvad komitén i det föregående nämnt angående egendomsbesittnings betydelse
såsom grundval för aftalsskydd följer, att spörsmålet om skydd mot arbetsgifvares
altalsbrott betydligt lättare finner sin lösning än frågan om skydd mot
arbetares brytande af arbetsaftal. Komitén har dock äfven haft att tillse, om och
i hvad mån särskilda åtgärder böra vidtagas för att gifva arbetare gent emot arbetsgivare
en så säker ställning som möjligt med afseende å arbetsaftalets helgd. Sedan
komitén först behandlat frågan om skydd mot arbetares aftalsbrott, skall komitén
egna tillbörlig uppmärksamhet åt den andra sidan af rättsförhållandet, arbetsgifvarens
skyldighet att fullgöra sina förpligtelse!'' mot arbetaren.

Skydd mot arbetares aftalsbrott.

Komitén vill först erinra, att, hvithet eller hvilka skyddsmedel man än väljer
för att genom inverkan å arbetarens viljerigtning bereda helgd åt arbetsaftal, framgången
i dessa sträfvanden är väsentligen beroende deraf, att den enskilde arbetaren
eger verklig frihet att sjelf bestämma sitt handlingssätt i fråga om ett ingånget
aftals bestånd. I detta hänseende spelar, såsom erfarenheten nogsamt visar, det
tryck, som arbetareorganisationen utöfvar på den enskilde arbetaren, en stor rol.
De medel äro ej lätta att räkna, hvaröfver arbetame såsom kår förfoga för
att tvinga den enskilde arbetaren att upphöra med arbetet hos en arbetsgivare.
Fysiskt tvång eller hot om sådant är kanske, såsom medel härtill, af mindre vigt
i jemförelse med de obehag i öfrigt, för hvilka arbetaren utsättei sig genom att
trotsa fackföreningen. I bästa fall är det arbetsgifvaren, hvilken genom de vid hans

företag anstälda organiserade arbetarnes påtryckning i form af hot om arbetsinställelse
tvingas att från företaget aflägsna den enskilde arbetare, som t. ex. vill undandraga
sig att ingå såsom medlem uti den eller den fackföreningen och vidkännas de med
sådant medlemskap förbundna utgifterna. Men oftast är det nog arbetaren sjelf,
som försättes i sådant trångmål, att han faktiskt tnåste draga sig ifrån arbetet. Gör
han nu detta, medan arbetsaftalet gäller, är han visserligen förfallen till kontraktsbrott,
men att detta under sådana förhållanden, som ofvan nämnts, måste bedömas

mildt, ligger i öppen dag. I den mån lagstiftningen effektivt uppträder mot dylikt

obefogadt tryck på den enskilde arbetarens sjelfbestämningsrätt, innebär detta tydligen
äfven en statslig verksamhet i syfte att skydda ett ingånget arbetsaftal.
Genom att skydda arbetstagaren gent emot fackorganisationen skyddar staten indirekt
arbetsgifvaren. Som bekant eger den svenska lagen — i likhet med förhållandet i
Österrike, England, Italien, Belgien samt några kantoner i Schweig — bestämmelser,
rigtade särskilt mot tvång till deltagande i arbetsinställelse eller mot åtgärder i
syfte att hindra någon att återgå till arbete eller öfvertaga erbjudet arbete (Strafflagen
15 kap. 22 och 24 §§).

Bland de ej få skyddsmedel mot brytande af arbetsaftal, som i olika länder
föreslagits, anser sig komitén till en början kunna utmönstra såsom icke förtjent af
allvarligt öfvervägande det skyddsmedel, som man velat finna deri, att alla arbetsaftal
skulle ställas att gälla endast tills vidare utan skyldighet till uppsägning.
Genom att förbjuda all, vare sig absolut eller relativt, bestämd tidslängd för arbetsaftalets
bestånd eller åtminstone undandraga vilkoret om sådan tidslängd rättslig
giltighet skulle lagstiftningen aflägsna sjelfva möjligheten till aftalsbrott. Förslaget har
utgått från Tyskland, hvarest förslagsställarne påyrkat uteslutande ur gällande ReichsGewerbeordnung
af bestämmelsen om fjorton dagars uppsägningstid i brist på
annan uttrycklig öfverenskommelse mellan kontrahenterna. Hvad sålunda föreslagits
vore onekligen ett radikalmedel, men också ett dyrköpt sådant. Dess anlitande
skulle nemligen ske på bekostnad af de fördelar, söm för båda parterna såväl
som för samhället i dess helhet måste anses ligga uti en viss kontinuitet i rättsförhållandet
emellan arbetsgivare och arbetstagare. Ifrågavarande korrektiv lärer
så mycket mindre vara att anbefalla, som ehligt erfarenhetens vittnesbörd berörda
fördelar i praktiken tillvunnit sig tillbörligt beaktande. Hvad särskilt vårt eget
land beträffar, kan sålunda komitén efter granskning af det statistiska material, som
komitén genoiii inhemtande af upplysningar rörande åtskilliga, i olika delar af landet
befintliga industricentra förvärlvat sig, konstatera, att af ett femtiotal fabriksidkare

Förbud mot
bestämd tidslängd
för
arbetsaftals
bestånd.

Föreningsrätt,
förlikningsJörfarande
och
skiljedom.

inemot 50 procent pläga göra ömsesidig uppsägning inom viss tid till vilkor vid
arbetsaftalen, dervid i flertalet fall uppsägningstiden bestämmes till 14 dagar, i enstaka
fall till ännu längre tid. För öfrigt torde det, principielt sedt, vara betänkligt,
om lagstiftningen sloge in på den vägen, att det orätta skulle förhindras genom
undanrödjande af den faktiska grunden för dess föröfvande.

Något helt annat är att genom undanrödjande af orsakerna till kontraktsbrotten
söka förebygga dessa. Det är derför särdeles vigtigt att egna all uppmärksamhet åt den
påstådda möjligheten af problemets lösning genom åtgärder till höjande af arbetsklassens
bildningsnivå och till utveckling af den enskilde arbetarens moraliska ansvarskänsla.
I förra afseendet skulle sträfvandet gå ut på att motarbeta den uppfattning hos arbetsklassen,
som drifver denna att betrakta arbetsgifvarne såsom naturliga fiender till allt hvad
arbetare heter. Ett vilkor härför vore utvecklingen af humanitetskänslan icke blott
hos arbetstagare utan äfven, och framför allt, hos arbetsgifvarne. Af de senare
borde man fordra, att de icke allt för mycket låta sig ledas af den i det stora
hela visserligen rigtiga ekonomiska principen att städse med möjligast ringa uppoffring
vinna det största möjliga resultat. Om arbetarne i sin ordning kunde bibringas
den öfvertygelsen, att arbetsgifvarne i män af förmåga äro villiga att tillmötesgå
arbetarnes sträfvanden för förbättring af sin lefnadsställning, vunne man hvad man
aldrig skulle ernå genom tvångsmedel, huru effektiva dessa än göras. Härigenom
banades äfven en naturlig väg för stärkande af arbetstagarnes moraliska ansvarskänsla.
Förlänandet af moralisk vigt åt arbetsaftalet skulle mägtigt bidraga till
aftalets yttre giltighållande. Det senare vore i sjelfva verket otänkbart utan att
aftalet i arbetstagarnes eget medvetande eger den giltighet, som alstras derigenom,
att arbetstagarne finge anledning att känna sig mera intimt förbundna med arbetsföretaget.
Det vore — har det anförts —• för detta ändamål önskvärdt, att arbetsgifvame
icke ensidigt dikterade vilkoren för fabrikens drift och i följd häraf äfven för
arbetsaftalet utan läte arbetstagarne genom sina förtroendemän hafva ett ord med i laget
icke blott vid fastställandet af arbetsvilkoren utan äfven vid alla de tillfällen, då den en
gång faststälda ordningen för fabriksdriften af en eller annan anledning skulle underkastas
förändring. Dessutom skulle intet vara bättre egnadt att betaga förhållandet
.emellan arbetsgivare och arbetstagare den karakter af skärpa, som vidlåder detsamma,
än arbetstagarne lemnadt tillfälle till inblick uti fabrikens produktions-, konkurrens- och
afsättningsförhållanden.

Denna så att säga fredliga lösning af spörsmålet skulle fordra såsom sin
uppenbara förutsättning understödjande och utveckling af föreningsrätten. Ä arbetstagarnes
sida skulle en sammanslutning i fackföreningar eller hvad man nu vill

kalla det hafva en dubbel uppgift. Den skulle för det första hafva en uppfostrande
betydelse. Arbetarne skulle nemligen uppgå i en organisation, som vore i stånd
att mera opartiskt än den enskilde arbetaren bedöma de individuela stridigheterna,
och följaktligen, der de enskilde arbetarne vore sinnade att, på grund af sin möjligen
origtiga uppfattning om förhållandet till arbetsgifvaren, bryta arbetsaftalet,
genom sin auktoritet och vädjan till de enskilde medlemmarnes samhörighetskänsla
hålla de senare tillbaka från kontraktsbrott. Det hela skulle uppträda såsom väktare
af hvarje enskild arbetares heder, en hvar skulle vara intresserad af, att hans kamrat
icke bröte aftalet. Organisationen skulle vidare vara den nödvändiga yttre formen
för förhandling emellan arbetstagare och arbetsgivare. Organisationen skulle sålunda
utgöra _ ett förmedlande element emellan parterna derigenom, att densamma beredde
arbetarne tillfälle att på det verksammaste sättet — genom förtroendemän — låta
representera sig vid förhandlingar med arbetsgifvaren och i sjelfva arbetsföretaget.

Till föreningstanken ansluter sig förliknings- och skiljedomstanken såsom
kompletterande moment, detta icke blott så, att utan anlitande af förlikningsförfarande
och skiljedom vid uppkommande tvister sammanslutningen skulle förlora en stor
del af förutsättningen för sin förmåga såväl att uppfostra som att förmedla, utan
äfven så, att utan föreningstankens förverkligande förliknings- och skiljedomsinstitutet
skulle undvara ett af de nödvändigaste vilkoren för sin lifskraft. I Riksdagens till
Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse om lagbestämmelser till skydd för det fria arbetsaftalet
omnämnes ock bland de åtgärder, som ifrågasatts såsom förtjenta att komma
under öfvervägande, inrättande af skiljenämnder för slitande af tvister mellan arbetsgivare
och arbetare.

Komitén underskattar ingalunda det behjertansvärda uti att på sådant sätt söka
verka för arbetsaftalets hållande i helgd utan anser fastmera, att staten särskildt genom
att bereda jordmån för förliknings- och skiljedomsinstitutets allmännare användning
skulle slå in på en väg, som kan leda till större skydd för arbetsaftalet, än detta för
närvarande förmår tillvinna sig. Men dels synes det komitén ligga väl mycket af
optimism uti de förväntningar, som man knutit vid förliknings- och skiljedomsväsendets
förmåga att ensamt leda till det eftersträfvade målet, dels kräfves säkerligen rundlig
tid, innan den sedliga kraften kan anses hafva uppnått det mått, hvaraf en fredlig
afveckling af de hvarandra motsatta intressena nödvändigtvis är betingad. Det mål,
åt hvilket fackföreningsväsendet intill närvarande tid sträfvat, kan för visso icke
sägas helt och hållet sammanfalla med det mål, som man satt uti arbetsklassens
sedliga höjande och åstadkommande af ett mera förtroendefullt förhållande emellan
arbetsgivare och arbetare. Låt vara, att fackorganisationen stundom verkligen bidragit
till afstyrande af arbetsinställelser med eller utan kontraktsbrott — det torde
dock icke kunna förnekas, att ej sällan just å fackföreningsväsendets konto måste
skrifvas orsaken till strejkerna och särskildt till den bitterhet, hvarmed striden å
ömse sidor plägar föras. För öfrigt är det klart, att förlikningsförfarande och

Personal exekution.

skiljedom måste hafva sin egentliga och största betydelse såsom medel att bringa
de s. k. intressetvisterna till en tillfredsställande lösning, Då det, såsom vid dessa
tvister, endast är fråga om vilkoren för fortsättande af ett arbete, till hvilket arbetaren
icke på grund af något aftal är rättsligen förbunden, d. v. s. då det endast gäller
att aflägsna de ekonomiska vådorna deraf, att viss arbetskraft icke vidare kommer
till användning uti visst företag, kan det ju aldrig blifva tal om egentliga tvångsmedel,
utan är man hänvisad till att på den frivilliga öfverenskommelsens väg söka
utjemna de motsatta intressena. Härför synes förlikningsförsök och skiljedom väl
lämpa sig. Annorlunda är det med den verkliga rättstvisten. Här torde förliknings-
och skiljedomsförfarande icke räcka till. Man måste alltid räkna med, att
förlikningsförsöket misslyckas eller att skiljedomen icke respekteras. För sådana
händelser qvarstår ju alltid behofvet af mera verksamma skyddsmedel. Öfverser man
med hvarje aftalsbrott, motverkas lätt de eljest möjliga utsigterna till stärkande af
känslan för pligt, alldenstund med den magt, som exemplet besitter, denna känsla
säkerligen skulle allt mer och mer mattas, i den mån aftalsbrottet finge fritt passera.

På grund af det sagda anser sig komitén kunna utgå ifrån, att arbetsgivare^
rätt till arbetarens arbetskraft måste skyddas på ett mera verksamt sätt. Bland de
medel, som i sådant afseende stå till buds, torde det, så att säga, närmast till hands
liggande utan tvifvel utgöras af sjelfva arbetsförpligtelsens utkräfvande medelst tvång.
Särskilda former af sådant tvång äro dels det direkta tvång till arbete, som består
i arbetarens återinställande i arbetet (hemtning), och dels det indirekta tvång, som
under form af straff skall förmå den aftalsbrytande att återgå till åtaget arbete
(s. k. executio ad faciendum).

Hvad först hemtningen beträffar, har komitén funnit, att den nu gällande
utländska rätten icke utom tjenstehjonslagstiftningens område tillåter användning af
detta tvångsmedel för fullgörande af ett arbetsaftäl — med undantag dock för den
österrikiska och den finska rätten. Enligt svensk rätt torde hemtning under vissa
förhållanden vara tillåten. 17 § 4 mom. af 1864 års näringsfrihetsförordning,
enligt hvilket lagrum i afseende å förhållandet emellan näringsidkare och deras
biträden eller arbetare hvad legostadgan i tillämpliga delar innehåller skall gälla,
der icke träffad öfverenskommelse annorlunda bestämmer, lärer nemligen få tolkas
så, att legostadgans bestämmelse om afviket tjenstehjons återhämtning kan tillämpas
äfven å fabriks- och handtverksarbetare samt handelsbetjente, derest sjelfva ärbetsaftalet
uppfyller de fordringar, berörda förordning i formelt hänseende uppställer.

Beträffande åter det indirekta tvånget (executio ad faciendum), godkännes
detta för visst fall af tyska rikets civilprocesslag. Enligt denna (§ 774) kan dom -

stol ådöma böter intill 1,500 mark eller fängelse intill sex månader i ändamål att
framtvinga ett positivt handlande. Då emellertid detta får ske endast derest det
arbete, hvartill den förpligtade förbundit sig, icke kan på dennes bekostnad lika
väl utföras af tredje man, inses lätt, att ifrågavarande bestämmelse eger föga praktisk
betydelse i fråga om det vanliga industriela arbetsamhet, som i regeln icke förutsätter
någon sådan särskild yrkesqvalifikation hos arbetaren.

Angående båda dessa arter af personalexekution torde kunna sägas, att
utsigten att genom dem ernå ett tillfredsställande resultat måste anses synnerligen
ringa. Af största betydelse är naturligtvis såväl för handeln som för handtverket
och fabriksarbetet det sätt, på hvilket arbetaren fullgör sitt arbete. Blott få
göromål äro af så enkel och mekanisk natur, att de uträttas lika bra af en gensträfvig
och till arbete ovillig person som af en arbetare, den der frivilligt fullgör
sin skyldighet. Den arbetsgivare, som på ettdera af ofvannämnda sätt'' lyckats få
arbetaren åter i arbetet, riskerar, att denne hämnas genom att förfara råämnen
eller annan egendom eller tillfoga maskiner och verktyg skada. Erfarenheten visar,
huru mycket blotta uppsägningen från arbetsgivarens sida kan åstadkomma i sådant
hänseende. Ifrågavarande tvångsmedels användbarhet torde vara begränsad till
tjenstehjonsförhållandet eller liknande tjensteförhållanden af mera personlig natur.
Till följd af det mera personliga förhållandet emellan husbonde och tjenare kan den
förre hoppas, att den gensträfviga viljan hos den tjenare, som utsatts för personalexekutiv
åtgärd, så småningom kan öfvervinnas.

Hvad särskilt beträffar execwio ad faciendum, så lämpar sig denna tvångsform
alldeles afgjordt icke för de mera kortvariga rättsförhållanden, som ingås mellan
arbetsgivare och arbetare på det industriela området. I regeln skall nemligen den
aftalade arbetstiden vara, till ända, innan tvångsmedel hunnit sättas i användning
eller i allt fall hunnit inverka på arbetarens viljerigtning.

Det är icke utan sitt störa intresse att se, hurusom den engelska arbetare-,
lagstiftningen under senare tider helt och hållet öfvergifvit systemet med executio
ad faciendum. The Master and Servant Act af 1867 öfverlät åt fredsdomaren i
förevarande hänseende en diskretionär myndighet. Han fick nemligen befogenhet
att, om han så funne lämpligt (if he shall think fit), förordna, att aftalsbrytande
arbetare skulle insättas i fängelse (högst 3 månader) och hållas der, tills arbetsgivaren
erhölle säkerhet för att arbetsaftalet komrne att fullgöras af arbetaren eller
denne erlade behörigt skadestånd. Denna lag upphäfdes 1875 genom The Conspiracy
and Protection of Property Act, till hvilken komitén längre fram i ett annat sammanhang
återkommer.

Fackföreningarnes
ansvar
för föreningsmedlems
aftalsbrott.

Vidare har man, helt naturligt, för vinnande af målet — aftalsskydd —
rigtat sin uppmärksamhet på möjliga medel att undanrödja sjelfva det faktiska förhållandet,
att arbetsgifvarne i regeln icke kunna utfå ersättning för den ekonomiska
skadan af arbetarnes aftalsbrott. Man har, med andra ord, velat vända sig mot
sjelfva roten till den undantagsställning, som, enligt hvad i det föregående påpekats,
det industriela arbetsaftalet intager i fråga om rättsligt skydd. För spörsmålets
lösning i denna rigtning hafva hufvudsakligen två olika utvägar kommit i betraktande.
Den ena utvägen hänvisar till möjligheten för lagstiftningen att tillgodogöra sig den
moderna fackorganisationen såsom rent ekonomiskt underlag för beredande af det
önskade skyddet åt arbetsgifvaren, således från en annan synpunkt än den, från
hvilken fackorganisationen i det föregående betraktats. Det andra sättet för frågans
lösning består deri, att det skulle öfverlåtas åt arbetsgifvarne att med stöd af civillag
så ordna det privaträttsliga förhållandet emellan dem och arbetarne, att arbetsgifvarne
komme i tillfälle att för utfående af skadeståndet af arbetarne sjelfve hålla
sig till desses löner (»sjelfhjelpssystemet»).

Riksdagen har i sin förut omnämnda skrifvelse framhållit, att från vissa håll
ifrågasatts att skänka effektivare skydd åt arbetsaftalet genom att »tillförbinda de
s. k. fackföreningarne såsom juridiska personer att med sin egendom ersätta den
skada, som för arbetsgivare uppkommer genom kontraktsbrytande arbetsinställelser,
af fackföreningarne åstadkomna eller understödda.» Såsom häraf synes, har man
tänkt sig fackföreningens ekonomiska ansvarspligt endast såsom grundad på delaktighet
uti eller vållande till aftalsbrottet. Utomlands har emellertid ifrågasatts en
mycket vidsträcktare användning af fackföreningens tillgångar såsom realsäkerhet för
ekonomisk skada i följd af medlemmarnes aftalsbrott. Det har nemligen föreslagits,
att man skulle generelt och alldeles oberoende af vållande till aftalsbrott tillgodogöra
sig fackföreningsorganisationen såsom en utväg att åstadkomma den garanti
för arbetsaftalets helgd, som den aftalsbrytande fackföreningsmedlemmen till följd
af brist på utmätningsbar egendom icke i sin person erbjuder. Såsom vilkor för
att staten erkände fackföreningen såsom en juridisk person, utrustad med förmåga
att förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skulle staten å sin sida uppställa
den fordran, att fackföreningen såsom sådan juridisk person blefve ansvarig för
de ekonomiska följderna af föreningsmedlemmarnes kontraktsbrott. Och att detta
fackföreningens ansvar i realiteten skulle betyda ganska mycket, vore påtagligt vid
det förhållande, att fackföreningarne städse måste låta sig angeläget vara att samla
tillgångar för att kunna med tillbörlig effekt uppträda i striden mot arbetsgifvarne
(bildandet af strejkkassor o. d.) äfvensom för bildande af fonder till medlemmarnes
inbördes ekonomiska bistånd i allmänhet.

Det behöfver icke mer än påpekas, huru väsentligt olika det med hänsyn
till aftalsgarantien skulle ställa sig, i fall den af Riksdagen omnämnda begränsade
eller den eljest ifrågasatta, mera omfattande skadeståndsskyldigheten komme till stånd.

I förra fallet skulle föreningens skadeståndspligt i bästa fall endast verka derhän,
att föreningen stälde sig passiv gent emot ett befaradt kontraktsbrott från en eller
flera föreningsmedlemmars sida. I senare händelsen åter hade föreningen, derest
den ville undvika förmögenhetsförlust, att i sitt eget intresse så mycket som möjligt
arbeta på att afstyra det rättsstridiga handlingssättet. På hvilket af nämnda sätt
föreningens ansvarighet än ordnades, skulle emellertid förhållandet kunna blifva
sådant, att de enskilda medlemmarnes intressen delvis sammanfölle med föreningens.
Detta skulle blifva fallet, så snart delaktighet i föreningen för den enskilde arbetaren
medförde ekonomisk fördel, såsom rätt till understöd vid sjukdom, bosättningshjelp
o. d. Häftade föreningens samfälda tillgångar för den genom aftalsbrott uppkomna
skadan, vore detta i många fall liktydigt med den gemensamma fondens försvinnande
och innebure således anledning för de enskilde att respektera arbetsaftalet. Under
förutsättning att föreningen såsom sådan finge stånda ansvaret äfven för aftalsbrott,
a hvilket föreningen icke kunde sägas hafva del, skulle anledningen för den enskilde
till sådant respekterande blifva i viss mån ännu större. Ty om också föreningens
ekonomiska bestånd i det speciela fallet icke omintetgjordes af skadeståndets erläggande,
vore det väl gifvet, att den, som förorsakat föreningen förlusten, komme
att i ekonomiskt afseende straflas härför genom uteslutning från delaktighet i föreningens
kassor och dermed förenad förlust af redan gjorda tillskott.

Mot den vidsträcktare ansvarigheten lärer med fog kunna invändas att det
torde vara ganska vanskligt att finna en giltig rättsgrund för densamma. Det är
visserligen sant, att denna svårighet skulle försvinna, derest sättet för arbetsaftalens
ingående allmänt vore sådant, att fackföreningsstyrelsen för föreningsmedlemmarnas
räkning slöte aftalen med arbetsgifvarne. Ett sådant förfarande innebure uppenbarligen
en förbindelse af styrelsen att med föreningens tillgångar svara för skada
genom kontraktsbrott. Men för den händelse föreningsstyrelsen icke på dylikt sätt
utgör mellanhand mellan arbetsgivare och arbetstagare, gör sig den påpekade svårigheten
gällande. Om t. ex. i ett visst företag ett afsevärdt stort antal arbetare
kontraktsstridigt lemnar sitt arbete utan någon som helst påtryckning i sådan rigtning
från föreningens sida eller rent af till trots för föreningens ansträngningar att förmå
dem att vidblifva aftalet, kan en för dylikt fall inträdande skadeståndsskyldighet för
föreningen svårligen hemta stöd af allmänt antagna rättsgrundsatser utan strider
tvärtom deremot. Detta vore dock i och för sig icke ett alldeles oöfverstigligt
hinder, alldenstund rätten ju är lefvande och rättsuppfattningen alltid anpassar sig
efter hvarje tids praktiska behof. Men med fästadt afseende derpå, att föreningens
ifrågastälda ansvarighet mycket lätt skulle kunna hafva till följd oförvålladt ekonomiskt
lidande för alla andra än dem, som brutit arbetsaftalet — närmast förlust af föreningens
sparade tillgångar —■ synes denna form af ansvarighet, såsom ledande till
obillighet och orättvisa, icke vara att tillråda, och detta desto mindre, som föreningsmedlemmarnes
kanske under loppet af många år gjorda tillskott till föreningens

kassa skett hufvudsakligen för att vid dödsfall bereda efterlefvande familj nödtorftig
bergning och det således slutligen vore familjen, som blefve den lidande.

Hvad åter det mera begränsade föreningsansvaret beträffar, finner komitén,
att en dylik ansvarighet kan ifrågasättas såsom medel att skydda arbetsamhet. Frånsedt,
att mot denna form af ansvar ingen befogad invändning kan göras vare sig från
rent juridisk eller från billighetssynpunkt, så är tydligtvis den omständigheten af särskildt
stor betydelse, att ifrågavarande skyddsmedel vänder sig mot den ekonomiskt
farligaste form, hvarunder kontraktsbrottet plägar framträda, nemligen mot allmän arbetsinställelse
före aftalstidens slut. Det ligger nemligen i sakens natur, att fackföreningen
har föga intresse af att framkalla eller understödja ett eller annat enstaka kontraktsbrott
utan för sitt mål använder den mera effektiva strejken. Det är bekant, att i
England fackföreningarne äro erkända såsom juridiska personer, samt att under senaste
tiden landets högsta domstol (the house of Lords) genom två domar fastslagit, att
fackföreningar äro ansvariga för den skada, som genom deras funktionärer kan
vållas. Komitén tilltror sig icke att närmare angifva innebörden och betydelsen
af nämnda domar, hvilka inom arbetarekretsar i England väckt mycken förstämning
och sägas komma att föranleda en sådan förändrad organisation af fackföreningarne,
att pensions- och sjukkassor skulle afskiljas från sjelfva fackföreningarne och således
skyddas mot äfventyret att tillgripas för skadeståndet; men komitén tror dock, att
afgörande invändningar kunna framställas mot att hos oss bygga skyddet mot
arbetarnes kontraktsbrott på fackföreningarnes ansvar. Det första vilkoret härför är
påtagligen, att fackföreningarne uppträda såsom juridiska personer. Det är icke nog,
att staten bereder dem möjlighet att erkännas såsom sådane, det är ock nödigt, att
de verkligen begagna sig af denna möjlighet. De hafva hittills verkat utan sådant
erkännande, och utsigten att med sina tillgångar få svara för medlemmarnes förfarande
innebär förvisso ingen lockelse till att söka registrering. Det är således
antagligt, att de icke skulle fullgöra hvad som fordrades för att de skulle anses
såsom juridiska personer. Att genom ansvarsbestämmelse tvinga föreningar i allmänhet
att söka registrering vore att gå för långt och skulle ju innebära ett förbud
mot hemliga föreningar och sällskap. Underlåtenhet att registrera ett aktiebolag
eller en förening medför, att den eller de handlande ådraga sig personligt ansvar;
men ett sådant ansvar, som äfven i öfrigt skulle kunna fastslås, skulle nog icke
innebära någon trygghet mot aftalsbrott.

Bortser man från denna formela anmärkning, måste det ju fastslås, att, om
fackföreningarnes ansvar skall innebära ett verksamt skydd mot arbetares aftalsbrott,
hvarje arbetare måste vara medlem af en fackförening samt föreningens tillgångar
vara af den betydenhet, att de kunna förslå till gäldande af det skadestånd, som
kan ådömas medlemmarne. Det lärer dock icke kunna fordras, att hvarje arbetare
skall vara medlem af en fackförening,''hvilket ju skulle förutsätta en rätt att inträda
i föreningen, som åter måste anses berättigad att till sitt skyddande från

ersättningsskyldighet utesluta en mindre pålitlig medlem eller vägra inträde åt en
sökande., som anses mindre förtroendeingifvande. . Om än de engelska fackföreningarne
innehafva eller innehaft betydliga fonder, lärer dock förhållandet ej vara sådant
i vårt land, der förmögenheten i allmänhet är mindre och der t. ex. sjukkassor
bildats såsom fristående inrättningar; och det lider väl ej tvifvel, att de ifrågavarande
föreningarne skulle veta så ordna sin ställning, att några mer betydande
fonder ej skulle vara åtkomliga. Utsigten att ej utfå någon ersättning af föreningen
skulle antagligen afhålla arbetsgifvarne från att inlåta sig i rättegång med densamma,
helst som äfven bevisningen om fackföreningarnes delaktighet i praktiken skulle vålla
stor svårighet.

Komitén håller således före, att ett aftalsskydd på grundvalen af fackföreningarnes
ansvar åtminstone icke för närvarande kan eller bör komma till stånd.

Komitén öfvergår härefter till en redogörelse för »sjelfhjelpssystemet».
Grundtanken i detta är, att bristen på utmätningsbar egendom hos arbetaren skall i
arbetsgifvarens intresse ersättas derigenom, att arbetarens intjenta arbetslön icke i sill
helhet göres åtkomlig för honom å en hvar af de periodiskt återkommande aflöningsdagarne
utan en del deraf afdrages och innehålles såsom säkerhet för utfåendet af
den skadeersättning, arbetaren kan blifva skyldig arbetsgifvaren genom att i förtid
lemna åtaget arbete. Ifrågavarande system leder sitt ursprung från SchweiDet
har sedan åtskillig tid tillbaka utvecklat sig derstädes genom praxis och fått en
vidsträckt tillämpning. Vid arbetsaftalens ingående öfverenskommes, att de särskilda
afdragen (déconti eller décomptes) skola utan vidare tillfalla arbetsgifvaren såsom
skadestånd i händelse af kontraktsbrott. Detta skadestånd får härigenom karakteren
af vite (pcena conventionalis) för underlätet uppfyllande af ett kontrakt. Genom
fabrikslagen af den 23 mars 1877 (Loi fédérale concernant le travail dans les
fabriques, art. 10) har emellertid i fråga om fabriker faststälts ett maximum för
löneafdragens totalbelopp, så till vida nemligen, att den del af lönen, som, till följd
af verkstäldt afdrag, på betalningsdagen öfverföres å ny räkning, icke får öfverstiga
lönen för den sista veckan. Efter ordet décompte har systemet erhållit benämningen
décomptesystem, under hvilket namn det vunnit insteg äfven i andra länder.

I två af dessa har under den senare tiden arbetsgifvarens rätt i fråga om
tillämpning af décomptesystemet gjorts till föremål för särskilda bestämmelser i lagstiftningen
angående arbetsamhet, nemligen i tyska riket och Belgien. Dessa lagbestämmelser
hafva — heter det i motiven till lagarne — föranledts af omsorgen
att afväga emot hvarandra arbetsgifvarens och arbetarens berättigade intressen. En
fullständig frihet i systemets tillämpning skulle nemligen lätt kunna leda derhän, att
arbetsgifvarne tillvaratoge sina intressen i en utsträckning, som medförde en obehörig
nedtryckning af arbetarnes lefnadsvilkor.

Décomptesystem
och förenkling
af lagstiftningen
angående
utfående
af
skadestånd.

Tyska rikets Gewerbeordnung (enligt lag af den i juni 1891) gifver visserligen
såväl handtverksmästare som fabriksidkare rätt att med sina arbetare träffa
aftal om periodiska löneafdrag för ofvan angifna ändamål men stadgar tillika dels,
att hvarje särskildt löneafdrag icke får öfverstiga 1 4 af den å betalningsdagen förfallna
lönen, dels ock, att totalsumman af de hos arbetsgifvaren till följd af verkstälda
löneafdrag innestående belopp icke får öfverskrida genomsnittslönen för en vecka.

En belgisk lag af den xo mars 1900 (Loi sur le contrat de travail) bestämmer
maximum af det löneafdrag, som hvarje lönedag får ega rum, till Vs af
den förfallna lönen. Arbetsgifvaren får emellertid icke sjelf tills vidare behålla det
som sålunda afdrages utan är skyldig att deponera detsamma antingen hos tredje
man, vald af arbetsgifvare och arbetare, eller, derest de icke kunna förena sig om
valet af en sådan person, hos en allmän spar- eller pensionskassa. I och med
depositionen förvärfvar arbetsgifvaren förmånsrätt till det deponerade beloppet för
hvarje fordran, som härleder sig ur ett bristande uppfyllande från arbetarens sida
af arbetsaftalet. Depositarien är skyldig att utanordna beloppet till den af kontra
henterna, som visar medgifvande härtill från den andre eller medelst domstols utslag
styrker sin rätt till beloppet.

I sammanhang härmed hafva både den tyska och den belgiska lagstiftningen
jemväl träffat särskilda bestämmelser angående omfattningen af det skadestånd, till
säkerhet hvarför löneafdragen ega rum. Den ledande tanken härvidlag har varit
den, att arbetsgifvarnes befogenhet att innehålla löneafdrag får fullt praktiskt värde
endast under den förutsättningen, att arbetsgifvarne icke äro tvungna att i vanlig
ordning bevisa storleken af skadan genom kontraktsbrott för att såmedelst kunna
mot skadeståndsiordringen qvitta arbetarens fordran på utbekommande af den innehållna
lönen. Med fästadt afseende på bevisningens svårighet hafva derför ifrågavarande
tyska och belgiska lagar under vissa förhållanden tillerkänt arbetsgifvaren
rätt till s. k. fixt skadestånd. Genom arbetarens aftalsbrott presumeras skada uppkomma,
och arbetsgifvaren kan såsom ersättning derför utan vidare fordra visst i
lagen bestämdt belopp. De båda lagarne afvika dock åtskilligt från hvarandra, såsom
af det följande skall framgå.

Den tyska lagen skiljer i förevarande hänseende mellan handtverksnäringen
och sådana fabriker, vid hvilka i regeln mindre än tjugu arbetare sysselsättas, å ena
sidan, samt öfriga fabriker, å andra sidan. Beträffande handtverksarbetarne (Gesellen,
Gehiilfen) och fabriksarbetarne i de mindre fabrikerna gäller följande (124 b §). Om
arbetaren rättsstridigt lemnar sitt arbete, kan arbetsgifvaren såsom godtgörelse för
hvarje dag, arbetsaftalet omfattar, fordra det belopp, hvartill »der ortsiibliche Tagelohn»
uppgår, dock högst för en vecka. Maximum af det fixa skadeståndet sammanfaller
således med det högsta tillåtna beloppet af innestående löneafdrag. Arbetaren
kan icke komma ifrån detta kraf, äfven om han skulle kunna till fullo visa, att
arbetsgifvaren icke lidit den ringaste skada. Arbetsgifvaren har valrätt emellan den

vanliga skadeståndsvägeru och vägen till fix godtgörelse. Men har han en gång valt
den senare vägen, kan han icke använda den förra, ej heller påyrka, att arbetaren
skall fullgöra sjelfva arbetsaftalet. Rätten till fixt skadestånd tillkommer arbetsgifvaren
omedelbart på grund af lag. Det står emellertid arbetsgifvaren vid sidan
häraf fritt att genom särskildt aftal betinga sig rätt till fixt skadestånd till högre
belopp än lagen, enligt hvad ofvan nämnts, bestämmer. Genom aftal kunna
kontrahenterna jemväl bestämma, att arbetaren i händelse af kontraktsbrott skall
hafva förverkat all innestående, icke förfallen lön, äfven om det sålunda innestående
skulle öfverstiga en veckolön. — Hvad åter beträtfar arbetare i de större fabrikerna,
så hafva deras arbetsgivare icke omedelbart på grund af lag någon rätt till fixt
skadestånd. Anledningen till denna olikhet emellan handtverksarbetarne och de
egentlige fabriksarbetarne uppgifves vara farhågan för, att de större fabriksidkare,
derest de egde samma rätt som handtverksmästarne, skulle kunna, faktiskt eller
åtminstone enligt arbetarnes föreställning, obehörigen rikta sig på arbetarnes bekostnad.
De större fabriksidkare äro derför (134 §) hänvisade till att med arbetarne träffa
uttryckligt aftal, så vida de förre vilja försäkra sig om viss del af arbetarens lön
såsom skadestånd. Dessutom är denna aftalsrätt begränsad på det sätt, att den större
fabriksidkaren icke får betinga sig, att af innestående lön — förfallen eller icke förfallen
— mera än beloppet af en veckas lön skall anses förverkadt till honom vid
kontraktsbrott.

Den belgiska lagen skiljer i förevarande hänseende icke mellan handtverk och
fabrik men har deremot olika bestämmelser för arbetsaftal på viss tid och sådana
på obestämd tid. Är aftalet slutet på obestämd tid, upphör det, i brist på annan
öfverenskommelse, att gälla sju dagar efter uppsägning. Rätt till fixt skadestånd
eger rum vid aftal af sistnämnda slag, vid aftal å viss tid deremot endast på
grund af särskildt aftal. Det i lagen fixerade skadeståndet (»indemnité» i motsats till
»dommages et intéréts» ersättning för verklig skada) är bestämdt till hälften af
den lön, som belöper sig på den öfverenskomna eller i lag faststälda uppsägningstiden
eller den del deraf, som återstår, då kontraktet brytes. Skadeståndet får dock
icke i något fall öfverskrida beloppet af en veckas genomsnittslön, så vida icke rätt
till högre skadestånd kan grundas på sedvänja (par 1’usage).

Äfven utom SchweiTyskland och Belgien synes man hafva i praxis i
större eller mindre mån tillgodogjort sig décomptesystemets grundtanke. Hvad
särskildt Sverige beträffar, gifva visserligen tillgängliga upplysningar vid handen, att
systemet härstädes icke, åtminstone ej i större omfattning, kommit till användning
i den form, detsamma erhållit i Tyskland och Belgien. I vårt land har deremot
utbildat sig ett tillvägagångssätt, som med afseende å de praktiska verkningarne i
det stora hela sammanfaller med décomptesystemet. På åtskilliga ställen är det nemligen
brukligt att icke låta den aflöning, som utbetalas hvarje aflöningsdag, omfatta
hela tiden intill dess aflöningen sker. Syftemålet härmed är tydligtvis, att arbetaren

vid hvarje tidpunkt under aftalstiden, således äfven omedelbart efter utgången af
hvarje särskild aflöningsperiod, skall hafva hos arbetsgifvaren innestående en fordran,
som af denne eventuelt kan användas såsom täckning för hans skadeståndsanspråk.
Sålunda är det särskildt ofta fallet, att aflöning utbetalas hvarje eller hvarannan
fredag för den nästförutgångna kalender-veckan resp. de två nästförutgångna kalenderveckorna.
Denna anordning verkar uppenbarligen på samma sätt, som om viss procent
af hela det å fredagen intjenta tillgodohafvandet afsattes såsom säkerhet för eventuelt
skadestånd. Huruvida arbetarens innestående fordran sedan, i händelse af kontraktsbrott,
skall utan vidare tillfalla arbetsgifvaren såsom skadestånd eller endast kan
medelst invändning om qvittning i vanlig rättegångsväg användas af arbetsgifvaren,
beror naturligtvis på hvad kontrahenterna kunna hafva i detta hänseende aftalat sig
emellan. Så vidt af tillgängliga uppgifter framgår, plägar icke förbehåll göras i den
rigtning, att innestående lön skall vara förverkad, hvaremot visserligen uti en del
tall aftalas, att densamma skall tillfalla någon sjuk- eller begrafningskassa eller annan
dylik inrättning.

Mot décomptesystemet kan, enligt komiténs mening, från principiel synpunkt
ingen befogad anmärkning göras, så vida nemligen löneafdragen komma till
stånd under sådana former, att ingen annan fördel för arbetsgifvarne än just aftalsgarantien
derigenom vinnes. Det synes sålunda komitén vara en icke oberättigad
fordran, att arbetarne erhålla räntegodtgörelse å de innehållna beloppen. Eljest skall
säkerligen systemet från arbetaresynpunkt blifva ytterst impopulärt. För ett godt
förhållande mellan arbetsgivare och arbetare må.ste det vara af stor betydelse, att
arbetarne icke kunna gent mot arbetsgifvarne göra gällande, att dessa i och genom
tillämpning af décomptesystemet erhålla räntelöst kapital, som i sjelfva verket tillhör
arbetarne. Emellertid finnes ingen anledning till antagande, att icke en
rationel tillämpning af ifrågavarande system verkligen skulle befordra arbetsaftalens
hållande i helgd. En annan sak är, huruvida systemet kan anses besitta kraft att
under alla förhållanden göra till fylles. Detta finner komitén tvifvelaktigt. Först
och främst torde det nemligen ligga i sakens natur, att systemets verkan öfverhufvudtaget
är begränsad till arbetsaftal på bestämd kortare tid eller på obestämd
tid med kort uppsägningstid. Arbetarnes ekonomiska vilkor förbjuda, att löneafdragen
bestämmas till mera än en relativt obetydlig del af arbetarnes tillgodohafvande.
Äfven torde det af lätt insedda skäl vara nödvändigt att fastställa ett maximum —
och dessutom ett relativt lågt sådant — för summan af innehållna belopp. Då
det nu emellertid i regeln måste förhålla sig så, att skadan i följd af ett arbetsaftals
brytande växer i proportion till längden af den tid, som vid aftalets brytande
återstår, följer häraf tydligtvis, att, ju längre tid arbetsaftalen omfatta, desto mindre
blifver utsigten för arbetsgifvaren att i och genom löneafdragen erhålla säkerhet för
eventuelt skadestånd. Och ganska snart uppnås en gräns, der arbetsgifvarens rätt att
göra sig betäckt ur décompterna upphör att frän skadeståndssynpunkt ega någon vidare

betydelse. Vidare kan, å andra sidan, systemets oförmåga att räcka till äfven för
det kortare arbetsaftalet icke förnekas. Det åtgår nemligen alltid någon tid, innan
arbetaren genom utförande af arbete får något att fordra af arbetsgifvaren. Ju
kortare tid arbetaren varit sysselsatt hos arbetsgifvaren, desto mindre riskerar den
förre genom ett kontraktsbrott, om endast décomptesystemet skall bereda arbetsgivaren
skydd. Och allra tydligast måste nämnda oförmåga hos systemet göra sig
gällande i det fall, då arbetaren helt och hållet underlåter att inställa sig i arbete, som
han åtagit sig. . Denna brist hos systemet har man likväl i Schu)ei% sökt afhjelpa
på det sätt, att arbetsgifvaren, enligt särskild öfverenskommelse vid arbetsaftalets
ingående, af arbetaren emottager i deposition en veckolön eller högre belopp, så
vida arbetarens ekonomiska vilkor öfverhufvudtaget möjliggöra ett dylikt tillvägagående.

Det bör emellertid, å andra sidan, icke förbises, att, äfven om décompterna
icke förslå att ersätta skada genom kontraktsbrott, den blotta omständigheten, att
arbetaren går miste om dem, måste besitta stor kraft att hindra kontraktsbrottet.
Äfven förlusten af en summa, som från arbetsgifvarens synpunkt, d. v. s. från
skadeståndssynpunkt, är allt för ringa för att komma i betraktande, kan utgöra ett
tillräckligt motiv för arbetaren att fullgöra arbetsaftalet. Likaledes är det uppenbart,
att arbetsgifvarens rätt att utan vidare fordra en relativt obetydlig summa i
och för sig är af beskaffenhet att afhålla arbetaren från kontraktsbrott i väsentligt
högre grad än arbetsgifvarens rätt att i vanlig ordning söka och utfå ersättning
för verklig skada. Sistnämnda rätt förutsätter nemligen en arbetsgifvaren åliggande
bevisskyldighet, som i förening med den ringa utsigten för honom att af arbetaren
omsider utfå skadestånd gör, att denne i regeln kan räkna på, att han helt och
hållet skall undgå påföljder af sitt kontraktsbrott.

Slutligen vill komitén framhålla, att décomptesystemets användbarhet lärer i
samma grad som sjelfva storleken af lönen vara beroende af den allmänna ekonomiska
lagen om tillgång och efterfrågan. Denna omständighet innebär onekligen en viss
svaghet hos systemet. Är tillgången på arbetskraft ringa, efterfrågan deremot stor,
kan det nemligen lätt blifva omöjligt för arbetsgifvaren att strängt fasthålla vid
vilkoret om afdrag å lönen. Dessutom är det en gifven förutsättning för de gynsamma
verkningarne af systemet, att arbetsgifvarne hålla strängt tillhopa uti en
konseqvent tillämpning af detsamma. Eljest skall systemet snart afstanna af sig
sjelft. Men man har svårt att lägga den arbetsgivare, som t. ex. inom viss
kort tid skall fullgöra en leverans, något till last, om han hellre antager arbetare
utan vilkor om afdrag å lönen än riskerar stor ekonomisk förlust genom att fasthålla
vid vilkoret och till följd deraf i brist på arbetskraft sätta sig ur stånd att
fullgöra sin leveransskyldighet.

Omedelbar Om arbetsgifvaren i ett visst fall eger rätt till utfående af fixt skadestånd,

förtjenta(ön.1 vare sig till följd af särskild öfverenskommelse eller omedelbart på grund af lag,
samt arbetaren hos den förre har lön innestående, kommer förhållandet faktiskt
att gestalta sig på samma sätt, som om arbetarens innestående lön vore att anse
såsom omedelbart förverkad till arbetsgifvaren i anledning af kontraktsbrott. Juridiskt
sedt, har visserligen arbetsgifvaren endast befogenhet att qvitta sitt skadeståndsanspråk
mot arbetarens fordran på utbekommande af den innestående lönen, så
långt denna räcker. Men i betraktande deraf, att skadéståndsratten är fix d. v. s.
icke förutsätter bevis vare sig om skadans existens eller om dess storlek, består
tydligtvis qvittningsproceduren endast uti en tankeoperation. Då nu de tyska och
belgiska lagstiftningarne i vissa fall utan vidare berättiga arbetsgifvaren till fixt skadestånd,
är detta i sjelfva verket detsamma som ett förklarande, att arbetarens kontraktsbrott
på grund af lag medför den påföljden, att arbetaren omedelbart förlorar
innestående lön. Den nederländska lagen går i detta hänseende, så att säga, mera
rakt på sak, i det att densamma (art. 1659) stadgar, att arbetare, som utan laga
skäl lemna sin anställning före aftalstidens slut, förlora intjent lön Denna lag —
hvilken, så vidt komitén kunnat finna, i förevarande hänseende är den enda i sitt
slag — synes icke begränsa den sålunda stadgade förlusten af lön till visst maximum
af intjent aflöning.

Beslag af lön. På } viss män samma grundval som de nu beskrifna skyddsåtgärderna hvilar

det skyddsmedel, som man velat finna uti en med hänseende till arbetsaftalet
lämplig anordning af utsökningsprocessen. Äfven detta medel syftar nemligen på

ett tillgodogörande af arbetarens lön; skilnaden är, att det nu icke är fråga om
lönen för arbete hos den arbetsgivare, som arbetaren rättsstridigt lemnar, utan om
lönen för arbete hos annan, i hvars tjenst han inträdt. Man har i detta hänseende
utgått ifrån, att det icke är tillräckligt, att arbetsgifvaren liksom fordringsegare i
allmänhet eger rätt att genom utmätning af lönen, i mån som denna är intjent
och förfallen till betalning, hålla sig till densamma. Det förmenas icke heller vara
nog, att arbetsgifvaren får rätt att låta beslagtaga lönen, i den mån den förfaller,
i afbidan på, att han kan i laga ordning visa, att han verkligen är berättigad till
skadestånd, och till hvilket belopp. Ty arbetaren skall lätt finna utväg att illudera
arbetsgivarens rätt. Det borde deremot -— menar man — medgivas arbetsgifvaren
att få sjelfva rättigheten till lön tagen i beslag. Häremot skulle nemligen ingen
befogad anmärkning kunna göras, alldenstund det ej vore mer än rätt, att arbetstagaren
undandroges den vinst, som han beredt sig genom att i egennyttig afsigt
lemna den ene arbetsgifvaren för att mottaga arbete, tilläfventyrs mot högre lön,
hos den andre.

Hvad gällande svensk rätt beträffar, stadgas i 66 § Utsökningslagen, bland
annat, att gäldenär innestående aflöning för enskild tjenst icke må utmätas, förr
än gäldenären är berättigad att lyfta aflöningen. Sjelfva rätten till aflöning är
således icke utmätningsbar. Grunden härtill kan sägas vara dels rent rättslig dels
socialpolitisk. Den rättsliga grunden är, att rättigheten att emot ett visst arbete
erhålla en viss lön eller betalning är i sin helhet en rätt, som icke kan öfverlåtas.
Först när lönen är förfallen, är den frigjord från sitt beroende af det ömsesidigt
förpligtande rättsförhållande, hvarur den uppstått. Från socialpolitisk synpunkt har
stadgandet sitt berättigande i behofvet att kunna förhindra förpantning af en persons
förvärfsförmåga och dermed äfven, hvad särskildt den egentlige arbetaren vidkommer,
en skadlig konsumtionskredit. En följd deraf, att sj elfva rätten till aflöning icke
är utmätningsbar, är, att densamma icke heller kan vara föremål för qvarstad
eller beslag. Frågan är nu, om intresset af skydd för arbetsaftalet kan anses starkt
nog för att påkalla en ändring af berörda lagrum. Ivomitén tror det icke. Visserligen
håller komitén före, att kontraktsbrotten från arbetarnes sida skulle blifva
färre, om dessa visste, att de icke skulle komma i åtnjutande af lönen för sitt
arbete på annat håll, men denna vinst synes komitén i betänklig grad motvägas
af den förlamning af den personliga arbetskraften, som måste blifva följden af ett i
arbetarnes tycke alldeles lönlöst arbete. Det skulle ock vara hårdt för den arbetsgivare,
som i god tro antagit en kontraktsbrytande arbetare i sin tjenst, om den
förutvarande arbetsgivare!! vore berättigad att disponera öfver arbetarens aflöning.
Ty att den nye arbetsgivaren icke skulle vara synnerligen betjent med det arbete,
som hans arbetare under dylika förhållanden uträttar, ligger i öppen dag. I sjelfva
verket skulle en ändring af lagrummet i föreslagen rigtning i viss mån innebära
en återgång till den form af äldre tiders personalexekution, som bestod i tvång
till arbete. Ty om rätten till arbetslönen tillkommer en annan än arbetaren, betyder
detta i sjelfva verket icke annat än att arbetaren hålles till att afarbeta en
sin skuld. Betänker man vidare, ätt uti ganska många fall kontraktsbrotten tillkomma
af lättsinne eller okynne, utan att den aftalsbrytande bryr sig om att antaga
annat arbete i stället, samt att i alla sådana fall ifrågavarande skyddsmedel icke
verkar, torde det ej möta betänkligheter att afstå från att söka det önskade skyddet
uti en ändring af utsökningslagstiftningen. Så vidt komitén känner, användes icke
heller detta medel någonstädes.

För att nu öfvergå till de skyddsmedel, som den speciel^ förvaltningsrätten ^ndandra-^
är i stånd att erbjuda, sä har man, till att börja med, såsom korrektiv mot brytande understöd. °
af arbetsaftal förordat, att samhället skulle undandraga sig att lemna fattigunderstöd

åt sådana personer, som sjelfve försatt sig i behof deraf genom att öfvergifva
åtaget arbete, äfvensom deras familjer. Till grund för ifrågavarande förslag ligger
följande tankegång: då principen om arbetslönens bestämmande genom fritt aftal
mellan arbetsgivare och arbetare en gång blifvit lagligen fastslagen, bör det betraktas
såsom en obehörig mellankomst från samhällets sida, om detta, till äfventyr
med anlitande af de utaf arbetsgifvarne inbetalda skattemedel, genom fattigunderstöd
befriar aftalsbrytande arbetare från att sörja för sig och sina familjer och
dymedelst indirekt befordrar arbetarnes lagstridiga handlingssätt.

Hvad ifrågavarande skyddsmedel beträffar, må det erinras, att den gällande
svenska fattigvårdslagstiftningen hvilar på den grundsatsen, att enhvar, som är
arbetsför, är skyldig att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig sjelf och
sina minderåriga barn. Då det derjemte heter, att arbetsför man skall försörja
sin hustru, innebär detta likväl ingalunda, att mannens underlåtenhet i berörda hänseende
i och för sig berättigar hustrun till fattigunderstöd. Är hustrun frisk och
arbetsför, har hon lagligen samma skyldighet att genom arbete försörja sig och
barnen, som åligger mannen. I regeln kommer således hustrun icke i åtnjutande
af fattigunderstöd blott derför, att mannen undandrager sig arbete. Om mannen
bryter sitt arbetsaftal och härigenom förlorar arbetsförtjenst, kan detta således i
regeln alldeles icke hafva någon betydelse vare sig för hans egen eller för familjens
ställning i fattigvårdshänseende. Så till vida måste ifrågavarande skyddsmedel mot
aftalsbrott anses vara för våra svenska förhållanden utan intresse. Endast i det
fall, att hustrun icke är arbetsför, och mannen genom lättja eller liknöjdhet försätter
henne och barnen i nöd, har fattigvårdssamhället att träda emellan. Men då inträder
också för mannen den påföljden, att han ställes under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde, intill dess fattigvårdssamhällets kostnader i och för hustruns och
barnens försörjning till fullo godtgjorts. Att jemväl i dylika undantagsfall beröfva
familjen rätt till fattigunderstöd för att derigenom tvinga mannen att hålla sitt
arbetsaftal, torde icke billigtvis kunna sättas i fråga.

Från rent principal synpunkt kan mot det föreslagna skyddsmedlet anmärkas,
att det i grund och botten är ett otjenligt medel. Hvad det kollektiva aftalsbrottet
eller arbetsinställelsen beträffar, så plägar en sådan icke sträckas utöfver gränsen
för omedelbar nöd. Det enstaka kontraktsbrottet åter åtföljes i regeln icke af
sysslolöshet utan kommer lastmera till stånd för att arbetaren skall få tillfälle att
sluta ett fördelaktigare arbetsaftal och försämrar således icke utan förbättrar hans
ekonomiska ställning. Ingen utländsk lagstiftning har, så vidt komitén kunnat utröna,
tillgodogjort sig ifrågavarande skyddsmedel.

Det vigtigaste af de förslag till arbetsaftalets skyddande, som framkommit
under hänvisning till den speciela förvaltningsrätten, torde otvifvelaktigt vara
införandet af arbetsböcker. Syftet med införandet af arbetsbok är, i korthet sagdt,
att ernå ett tillförlitligt medel att kontrollera arbetstagarnes rätt att sluta arbetsaftal.
Man vill helt enkelt göra kontraktsbrottet omöjligt genom att omöjliggöra
slutandet af nytt arbetsaftal hos annan arbetsgivare. Först och främst skall det
för slutande af arbetsaftal vara ett nödvändigt vilkor, att arbetaren är i besittning
af en arbetsbok. Och vidare skall aftalets giltighet vara beroende utaf innehållet
i nämnda arbetsbok, på det sätt nemligen, att detta innehåll måste utvisa, att den
arbetssökande icke är bunden af annat arbetsaftal för samma tid, helt eller delvis,
som det ifrågasatta arbetsaftalet afser. De närmare bestämmelser, som erfordras
för att arbetsboken verkligen skall fylla sitt ändamål, tillkommer det näringslagstiftningen
att träffa — på sätt komitén här nedan skall söka visa.

Äfven om arbetsboken icke har någon betydelse för de fall, då arbetsaftalet
brytes utan tanke på aftal med annan arbetsgivare, således framför allt icke för
afstyrande af aftalsbrytande strejker, så är det å andra sidan klart, att arbetsboken
i och för sig skulle kunna fylla en så mycket större uppgift såsom medel att förhindra
sådana kontraktsbrott, som framkallas af utsigten till förmånligare arbetsvilkor
på annat ställe. Detta manar till ett allvarligt öfvervägande af tanken på
införande af arbetsböcker i vårt land. Frågan är så mycket vigtigare, som den
icke alls är ny. Visserligen har arbetsboken icke — åtminstone icke en arbetsbok
i den mening, hvari komitén i det föregående fattat densamma — någonsin
haft hemul i den allmänna svenska näringslagstiftningen. Deremot har på ett visst
område af den speciela privaträtten, nemligen sjörätten, arbetsbok eller, som den
här kallas, sjöfartsbok, länge användts såsom medel att kontrollera behörigheten af
sjömans hyresaftal. Hvad den utländska rätten beträffar, så visar denna, att arbetsboken
under nittonde århundradets förra hälft varit ett allmänt användt institut
men sedermera — sannolikt till följd af de friare åsigterna i det hela på den
ekonomiska politikens område — försvunnit ur lagstiftningen. För utlandets del
gäller frågan sålunda endast ett återinförande af institutet, och under senare tider
hafva också allmänt röster höjts härför, särskildt från de omedelbart intresserades,
arbetsgifvarnes, sida. För vinnande af full klarhet beträffande den uppgift, som
arbetsboken skall fylla, anser sig komitén böra framhålla, hurusom arbetsboken i
modern mening bör noga skiljas från en äldre legitimationsurkund af liknande art,
Komitén syftar på den s. k. gesällboken, motsvarande den tyska »Wanderbuch».
Denna utgjorde en urkund, hvarigenom arbetaren i första hand skulle legitimera
sig i förhållande till myndigheterna. En grundprincip i den äldre tidens ekonomiska
lif med dess skråförfattning var, som bekant, att gesällen hade skyldighet
att vandra omkring i olika landsdelar för att utbilda sig i sitt yrke genom att
tillgodogöra sig den större yrkesskickligheten derstädes. Men å andra sidan var

Arbetsböcker.

det en genomgående grundsats i den tidens politiska åskådning,; att enhvar, som
ville resa längre bort från en ort, måste förvärfva sig tillåtelse härtill från myndigheternas
sida. Genom passväsendet skulle vagabondlifvet förhindras. För att nu
tillgodose båda dessa intressen — vandringspligten och hämmandet af vagabondage
— infördes »Wanderbuch». Genom denna legitimerade sig gesällen såsom icke
hörande till dem, som utan bestämdt syfte ströko omkring. Arbetsboken i modern
mening är, såsom redan af det föregående torde framgå, något helt annat.
Dess uppgift är att utgöra arbetarens legitimationsurkund i förhållande till arhetsgifvarne.
En dylik uppgift har arbetsboken haft i den tyska lagstiftningen ända tills
genom Gewerbeordnung för Nordtyska Förbundet den 21 Juni 1869 i sammanhang
med näringsfrihetens principiela genomförande arbetarne befriades från hvarje skyldighet
att vara försedda med legitimationshandlingar, specifika för deras egenskap af
arbetare. Det dröjde emellertid icke längre än till åren 1873 och *874; förrän
en allmän rörelse uppstod i syfte att med anledning af det då inledda riksdagsarbetet
för åstadkommande af större skydd i allmänhet för industriela arbetsaftal
äfven få arbetsboksinstitutet återinfördt. Denna rörelse, som företrädesvis tog sig
uttryck i masspetitioner af arbetsgivare, ledde emellertid endast derhän, att en Gewerbenovell
af den 17 juli 1878 föreskref obligatoriska arbetsböcker för arbetare under
21 års ålder. I Österrike hafva deremot intill närvarande tid arbetsböckerna bibehållits
såsom obligatoriska (Gewerbeordnung §§ 79, 80 etc.), likaså i Ungern samt
i Ryssland (i det senare landet lag den 3 juni 1886). I Frankrike har arbetsboken
ingått i näringslagstiftningen ända till 1890, då emellertid arbetarens skyldighet
att föra s. k. livrét d’ouvrier upphäfdes. I Belgien upphörde arbetsbokstvånget
1883 efter att hafva existerat alltsedan 1781. Den omständigheten att sådana
industriländer som Frankrike och Belgien så nyligen afstått från att tillgodogöra
sig arbetsbokssystemet antyder, att vigtiga skäl också finnas, som tala emot systemet,
vare sig de nu kunna rigtas mot sjelfva principen eller möjligheten af dennas
genomförande i praktiken. Hvad Sverige beträffar, kan komitén konstatera, att
idén med arbetsböcker på senare tiden af våra industrimän och handtverkare omfattats
med stor sympati. Komitén har tagit del af en s. k. betygsbok, antagen
af Svenska Handtverks- och Industriorganisationen å dess centralstyrelses årsmöte
år 1899. Denna betygsbok består af ett visst, på första sidan af boken särskildt
angifvet antal sidor, innehållande tryckta formulär till uppgifter angående bokens
innehafvare. Dessa uppgifter afse dels tiden för konditionen med särskildt angifvande
af den dag, då arbetaren är berättigad att afflytta, dels ock det sätt, på hvilket
arbetaren under konditionen skött sina åligganden.

Beträffande innehållet i arbetsboken och förfaringssättet vid tillämpningen af
arbetsbokssystemet finnes ingen anledning att göra skilnad emellan tjenstebok och
arbetsbok. Tjensteboken är ju ej annat än en arbetsbok för en speciel art af
arbetsaftal. Hvad Reglementet för sjömanshusen i riket den 4 mars 18 jo innehåller

angående sjöfartsbok kan tjena såsom mönster äfven för de allmänna arbetsböckerna.
Således skall arbetsboken först och främst innehålla nödiga uppgifter till identifiering
af innehafvaren, d. v. s., namn, födelseort samt månad och dag för hans födelse.
Vidare skall arbetsboken utvisa tiden för innehafvarens särskilda anställningar såsom
yrkesarbetare. För detta ändamål skall arbetsgifvaren vid aftalets ingående göra
anteckning om den tid, för hvilken aftalet skall gälla, samt, då anställningen upphör,
antingen efter nämnda tids förlopp eller af någon särskild orsak dessförinnan, införa
uppgift härom i boken. Ett nödvändigt vilkor för att den med arbetsböcker afsedda
nyttan skall vinnas är uppenbarligen, att böckerna göras obligatoriska. Systemet
med arbetsbok får icke hvila uteslutande på en privat öfverenskommelse emellan
arbetsgivare derom, att de vid hvarje arbetsaftal skola fordra uppvisandet af en
arbetsbok samt, sig sjelfva till säkerhet, förse denna med betryggande anteckningar.
En dylik privat öfverenskommelse ligger till grund för ofvan omförmälda,
af Svenska Handtverks- och Industriorganisationen antagna betygsbok. Denna
öfverenskommelse, som emellertid representerar ett beslut icke blott af arbetsgivare
utan äfven af arbetstagare, innehåller, att arbetsgifvaren bör förvara betygsboken
under den tid, arbetaren arbetar hos honom, samt vid afskedandet villigt och samvetsgrant
i betygsboken införa intyg bland annat om arbetstid; att, då betygsbok är
fullskrifven, innehafvaren bör hos fabriks-, handtverks- eller industriförening, der
sådan finnes, med uppvisande af samma bok anmäla sig till erhållande af ny
betygsbok, hvarefter föreningen bör utställa ny bok efter anteckning härom i den
gamla, samt att, derest betygsbok förloras, på sätt nyss är nämndt skall förfaras
med anskaffandet af ny betygsbok, dervid ny bok ej får utgifvas, förr än sökanden
från den fabriks-, handtverks- eller industriförening, som utfärdat den förkomna
boken, anskaffat intyg om rigtigheten häraf. Nöjer man sig med att göra arbetsbokssystemet
till endast en speciel form för arbetsgifvarnes sjelfhjelp, skall det
snart visa sig, att man härigenom erhållit ett ganska bristfälligt skyddsmedel. Det
kunde ju tyckas, som om arbetsgifvarnes eget intresse borde vara starkt nog för
att framdrifva en sträng tillämpning af en dylik öfverenskommelse. Detta är också
till en viss grad sant. Ty om den ene arbetsgifvaren t. ex. försummat att i arbetsboken
göra anteckning om arbetsaftalet och aftalstiden, får han ej förundra sig öfver,
att en annan arbetsgivare gör sig skyldig till enahanda försummelse, hvaraf den
förre i sin ordning framdeles kan lida obehag. På detta sätt skulle den egna fördelen
tvinga till noggrant iakttagande af öfverenskommelsen. Men detta motverkas
af den ekonomiska lagens naturliga tendens att neutralisera alla goda föresatser, sä
snart dessas efterlefnad i det speciela fallet skulle vara detsamma som »dålig ekonomi».
År arbetsgifvaren i starkt behof af arbetskrafter, skall hvad som för stunden gestaltar
sig mest privatekonomiskt för honom lätt komma honom att blunda för det, som
i längden skulle befordra allas och således äfven hans privatekonomiska intressen.
Skall man vänta sig något verkligt gagn af arbetsbokssystemet, måste derför staten

taga detsamma om hand. Det måste vara förenadt med kriminelt ansvar såväl för
arbetaren att antaga som för arbetsgifvaren att gifva anställning utan företeende
af arbetsbok, som utvisar arbetarens frihet från annan anställning.

Det lider intet tvifvel, att arbetsbokssystemet såsom ett offentligt-rättsligt
institut eger mycket goda förutsättningar för att åstadkomma verksamt skydd åt
arbetsaftalen och således principielt bör tillerkännas en mycket stor betydelse. Arbetsböckerna
skulle bilda en afsevärd motvigt mot den arbetskraftens rörlighet, som
visserligen under näringsfrihetens hägn kraftigt befordrar den ekonomiska utvecklingen
hos en i ekonomiskt hänseende mognad nation men också i sig innebär en
stor fara för, att arbetarnes ansvarighet för sina egna handlingar minskas. Arbetsböckerna
stå icke i vägen för vare sig arbetskraftens rörlighet eller arbetarnes
koalitionsfrihet, de bidraga endast till att kontrollera det rätta bruket häraf och att
förhindra döljandet af missbruk. Men svårigheten ligger i det praktiska utförandet,
en svårighet, som blifver desto större, ju vidsträcktare landet är, och som blifver allra
störst, der arbetarebefolkningen lefver på relativt rörlig fot. Först och främst står
man vid lagstiftningen angående arbetsböcker inför nödvändigheten att belasta offentlig
myndighet med det synnerligen vidlyftiga arbete, som skyldigheten att utfärda
arbetsböcker skulle kräfva. Det är nemligen tydligt, att arbetsboken såsom sådan
måste vara en offentlig handling, således vara utstäld af offentlig myndighet. Denna
fordran måste uppställas redan derför, att boken, som nämndt, skall individualiseras
genom angifvande å densamma af innehafvarens namn och personalier. Och detta
måste uppenbarligen ske under betryggande garantier för uppgifternas rigtighet. Men
dessa garantier stå icke att vinna utan tillgång till och granskning af vederbörandes
ministerialbetyg och andra handlingar. Ville man, hvad vårt land beträffar, anförtro
göromålen härmed åt pastor, länsman (polismyndighet) eller kommunalmyndighet —
några andra offentliga funktionärer torde icke kunna komma i fråga — skulle dessa
myndigheters redan förut strängt upptagna tid säkerligen icke räcka till. Och att
åt frivilliga korporationer, såsom handtverks- och industriföreningar m. m., anförtro
befogenheten att utfärda böckerna, vore att för visst fall bekläda dessa korporationer
med en offentlig tjensteställning, som vore vansklig nog redan på den grund,
att ingen trygghet finnes derför, att den förening, som fungerar ena dagen, finnes
till den andra.

Ännu större te sig dock svårigheterna, då man besinnar, hvilken vidlyftig
kontrollapparat det behöfves för att systemet skall blifva fruktbringande. En jemförelsevis
enkel uppgift för myndigheterna vore det visserligen att kontrollera, huruvida
förbudet mot slutande af arbetsaftal utan samtidigt uppvisande och kompletterande
af behörig arbetsbok öfverträdts. Denna kontroll kunde vinnas genom en då
och då företagen visitation å fabriker och handtverksställen under förutsatt skyldighet
för arbetsgifvarne att tillhandahålla myndigheten de böcker, som af dem innehafvas.
Det erfordras emellertid en ytterligare kontroll, om ändamålet (förhindrandet af

kontraktsbrott) verkligen skall uppnås, nemligen en kontroll öfver arbetarnes egna
personer och de olika anställningar, som arbetarne innehafva. Utan en kontrollerande
uppsigt af sistnämnda art skall arbetaren lätteligen finna utväg att undanrödja
det hinder för erhållande af anställning, som arbetsboken utgör, i den mån
densamma innehåller anteckning om arbetsaftal för tid, som icke utlöper, innan den
nya anställningen skulle taga sin början. Det synes komitén, som om en ganska
lättvindig utväg erbjuder sig för arbetare, hvilken olofligen lemnar sitt arbete, deri,
att han förstör sin arbetsbok, derest han af någon anledning sjelf innehar densamma,
och sedan uppgifver, att den för honom förkommit, eller, om han icke sjelf är
innehafvare af boken, helt enkelt lemnar en dylik uppgift. Det ligger i sakens
natur, att det icke går an att låta någon längre tid förflyta, innan den arbetare,
som framkommer med en sådan uppgift, sättes i tillfälle att åter få arbete. Detta
sker derigenom, att han erhåller en ny arbetsbok. Innan detta sker, skall visserligen
en undersökning ega rum till utrönande af, huruvida arbetarens uppgift är
sanningsenlig eller icke, men dels kan denna undersökning svårligen blifva stort
mer än summarisk och dels kan arbetaren i hvarje fall lätt förhindra, att genom
denna undersökning rätta förhållandet — kontraktsbrottet — upptäckes. Arbetaren
har endast att underlåta uppgifva det ställe, der han senast haft arbete, d. v. s.
det arbetsställe, hvarifrån han afvikit. Genom att lemna upplysning om det ställe,
der han förut arbetat, riskerar han åter ingenting, ty der vet man i regeln intet
om kontraktsbrottet. På detta sätt kan arbetaren lätt undgå den ekonomiskt oförmånliga
påföljden af ett kontraktsbrott, hvilken skulle bestå deri, att han vore utestängd
från möjligheten att få ny plats. Mot denna olägenhet finnes ej mer än
ett medel, och detta utgöres af den utaf komitén redan antydda kontrollen öfver
arbetarnes personer och olika anställningar. Det erfordras ingenting mindre än ett
verkligt arbetareregister. Det skulle åligga arbetaren, vid kriminielt ansvar, att vid
hvarje ombyte af anställning göra anmälan härom och i sammanhang härmed låta
arbetsboken viseras samt förses med anteckning om viseringen. På detta sätt vore
det åtminstone tänkbart, att undersökningen kunde leda till upptäckt af kontraktsbrottet.
Då arbetssökanden uppgifver, att hans bok förkommit, hafva vederbörande
myndigheter att söka inhemta upplysning om registret på den ort, dit ifrågavarande
arbetssökande i registreringsafseende hör (t. ex. mantalsskrifningsorten). Och under
förutsättning, att arbetaren lojalt fullgjort sin berörda anmälningsskyldighet, utvisar
registret, hos hvilken arbetsgivare han senast arbetat. Genom att hänvända sig till
arbetsgivaren blifver myndigheten sedan i stånd att utröna, huruvida kontraktsbrott
föreligger eller icke. Men äfven om förandet af dylika arbetareregister icke skulle
mötas af oöfverstigliga hinder, får man dock icke förbise den mycket vigtiga omständigheten,
att det i hvarje fall ytterst ankommer på arbetarens vilja att gifva
hänvisning på det rätta registret, om kontrollapparaten skall verka. Emellertid,
föreligger verkligen kontraktsbrott, får man naturligtvis icke vänta sig för mycket

Prosbiptions systemet.

af arbetarens ärlighet, i synnerhet som sjelfva systemet med register och polisuppsigt
säkerligen skall för arbetareklassen te sig såsom ett förhatligt spioneriväsen och vid
sådant förhållande svårligen kommer att uppbäras af någon allmän öfvertygelse om
dess ändamålsenlighet. Detta pekar helt naturligt hän på ett allmänt, samtliga de
särskilda arbetareregistren omfattande riksregister såsom det enda sättet att göra
undersökningen oberoende af den enskilde arbetarens lust att medverka till sanningens
uppdagande. Detta torde emellertid vara ett sätt att lösa frågan, som redan till
följd af sin vidlyftighet och dyrbarhet icke står i rimligt förhållande till vinsten.

Det redan sagda anser komitén i sjelfva verket vara nog för att rättfärdiga
ett afstyrkande af arbetsbokssystemets införande i ett land med så stora afstånd
som vårt. Dock vill komitén ytterligare särskild! erinra om den hårdhet, som ett
strängt genomförande af systemet ofta skulle innebära för den rättsinnade arbetaren.
Arbetsboken kan ju lätt förkomma utan någon som helst skuld hos dess innehafvare,
vare sig denne är arbetaren sjelf eller arbetsgifvaren. Följden häraf skulle
blifva, att den rättsinnade arbetaren för en i hans ställning afsevärd tid hindras i
sin utkomst genom en ordningsföreskrift, tillkommen för de icke rättsinnade arbetarnes
skull. Det bör icke heller lemnas obeaktadt, att de egentliga arbetsaftalens kortvarighet
är en omständighet, som i hög grad är egnad att bryta udden af arbetsbokssystemet.
Om i ett visst fall den aftalsbrytande arbetaren varit bunden t. ex.
endast för vecka, skall den nödvändiga undersökningen näppeligen vara undangjord,
förr än den tid är ute, för hvilken arbetaren varit bunden. Och sedan måste denne
arbetare naturligtvis under alla förhållanden vara fri att gå i nytt arbete. Visserligen
kan • man äfven här taga sin tillflykt till straff såsom för uppsåtlig! förstörande
eller fördöljande af arbetsbok,, men då straffet ej kan blifva annat än straffet för
en relativt lindrig ordningsförseelse, kan det nog icke tillmätas någon större betydelse
såsom medel att förhindra kontraktsbrott.

I detta sammanhang vill komitén egna några ord åt ett föreslaget skyddsmedel,
som. visserligen innebär, en åtgärd af sjelfhjelp men som med hänseende
till det sätt, hvarpå det skall, verka, står arbetsbokssystemet nära. Komitén syftar
på det s. k. proskriptionssystemet. Härmed menar man den form af sjelfhjelp, som
består deri, att arbetsgivare inom en viss bransch gorå hvarandra underkunniga
om timade aftalsbrott och härigenom varna mot antagande i arbete af sådana
arbetare, som brutit arbetsaftal. På detta sätt blifva de aftalsbrytande arbetande
liksom »proskriberade», och proskriptionslistorna utgöras af fackpublikationer, såsom
exempel hvarå »Die deutsche Schneiderzeitung» kan anföras. Häri införas namn
och personalier beträffande sådana till skrädderiyrket hörande arbetare, som gjort

sig skyldiga till kontraktsbrott. Klart är, att detta sätt att gå till väga — hvilket
för öfrigt starkt påminner om de på skråväsendets tid brukliga överenskommelser,
hvarigenom skräna i särskilda städer ömsesidigt förbundo sig att icke i sig upptaga
gesäller, som rättsstridigt lemnat sina mästare — kan vara verksamt under
sådana förhållanden, då de »proskriberades» antal är relativt litet, och publikationen
vunnit relativt stor utbredning. Men detta är tydligen förutsättningar, som hänvisa
systemets användbarhet till handtverkets område. Dessutom vidlåder proskriptionssystemet
den olägenheten, att möjligheten af missbruk vid en tillämpning af
detsamma är så stor. En handtverksgesäll, som till följd af missförstånd eller
kanske på grund af någon särskild orsak med full rätt lemnar arbetet i förtid,
kan genom att upptagas bland de proskriberade lätt blifva försatt i ett bekymmersamt
läge, utan att han ens eger kännedom om preskriptionen eller tillfälle att
rättfärdiga sig.

Låter man arbetsböckerna falla, blifver följden, att man icke får vänta sig fr^t°ocfj
alltför mycket af det skyddsmedel, som består i straff eller skadeståndspligt för pUgt for

arbetsgivare, som anställer arbetare för tid, under hvilken denne, arbetsgifvaren arbetsgivare i

veterligen, är förpligtad till arbete hos annan. Detta skyddsmedel står visserligen °n r°''
icke i oupplösligt samband med arbetsbokssystemet utan är fastmera, teoretiskt
sedt, alldeles sjelfständigt. Men från praktisk synpunkt gör sig sambandet så
mycket mera gällande. Saknaden af lagbestämmelser om arbetsböcker skall nemligen
i regeln göra det mycket svårt att påvisa frånvaron af god tro hos tredje
man. Om deremot obligatorisk arbetsbok är införd, måste tydligtvis arbetsgifvaren
alltid presumeras vara i ond tro, om han antager arbetare utan arbetsbok eller
trots innehållet i en sådan. Den svenska sjölagen stadgar i 285 § straff för

befälhafvare, som i redarens tjenst antager sjöman för tid, under hvilken denne,

befälhafvaren veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg. Detta stadgande
försvarar väl sin plats, eftersom sjöman skall vara försedd med sjöfartsbok. Såsom
komitén förut erinrat, är i Österrike arbetsboken obligatorisk för alla industriela
arbetare; den österrikiska lagen stadgar också, helt generelt, straff och skadeståndsskyldighet
för arbetsgivare, som tager i sin tjenst arbetare med kännedom om,
att denne icke är behörigen löst från ett tidigare arbetsaftal, eller i sitt arbete
behåller arbetaren efter vunnen sådan kännedom.

Komitén vill emellertid ingalunda påstå, att ett samhälle, som icke med sin
lagstiftning införlifvat arbetsbokssystemet, derför måste ställa sig afvisande mot
tredje mans ansvarighet såsom medel till aftalsskydd. Det finnes tydligen intet
skäl att afstå från det gagn, detta skyddsmedel oaktadt frånvaron af obligatoriska

Rriminelt
ansvar för
aftalsbryiande
arbetare.

arbetsböcker katt göra. I Tyskland — hvarest, såsom förut nämnts, arbetsböcker
äro obligatoriska endast för minderåriga arbetare — åligger enligt lag
skadeståndspligt arbetsgifvare, hvilken tager i sin tjenst arbetare (gesäll eller fabriksarbetare),
som, arbetsgifvaren veterligen, är förpligtad att arbeta hos annan, äfvensom
arbetsgifvare, hvilken efter vunnen kännedom härom behåller arbetare i sin
tjenst, i sistnämnda fallet dock endast för den händelse icke fjorton dagar förflutit
efter det arbetaren undandragit sig att uppfylla sina förpligtelser till sin rätte
arbetsgifvare. Finlands lag om näringarne af den 31 Mars 1879 stadgar jemte
skadeståndsskyldighet straff (böter fr. o. m. 10 t. o. m. 500 mark) för yrkesidkare,
hvilken antager annans biträde eller arbetare, som icke blifvit från
denne behörigen skild. I det förslag till ny lag om näringarne, som finska
näringslagskomitén år 18 9 9 afgifvit, hemställes endast om sådan ändring i nämnda
stadgande, att straffminimum skall utgöra 50 marks böter.

Vare sig arbetsböcker äro införda eller icke, är det för öfrigt klart, att
det medel till arbetsaftalens hållande i helgd, som tredje mans ansvarighet utgör,
är till sin karakter endast supplementärt. Af detsamma lemnas ju alla sådana fall
oberörda, dä den aftalsbrytande arbetaren under kontraktstiden underlåter att taga
anställning annorstädes.

Sedan i det föregående redogjorts för de förslag, genom hvilka man velat
bereda arbetsgifvaren säkerhet med hänseende till arbetsaftalets upprätthållande utan
att rigta statens straffande verksamhet mot sj elfva aftalsbrytandet, öfver går komitén
till att undersöka möjligheten af och vilkoren för ett verkligt straffrättsligt förfarande
mot arbetare, som bryter ingånget arbetsaftal.

I äldre tider var såväl hos de germanska som hos de romanska folken den
uppfattningen allmän, att brytandet af ett arbetsaftal innebar krimind orätt. Så
vidt det gälde handtverksgesälls (eller lärlings) kontraktsbrott, grundades nämnda
uppfattning — enligt uttryckligt uttalande i t. ex. utländska näringsförordningar
från 1600-talet — på farhågan för, att mästaren skulle blifva ur stånd att fullgöra
sina förbindelser gent emot tredje man. Af lätt insedda skäl blef under skråväsendets
tid beifrandet af aftalsbrottet till en del en skråets angelägenhet. Skrået
erhöll disciplinär bestraffningsrätt, men dessutom voro verkliga straff stadgade.
Dessa voro pekuniära straff, landsförvisning och senare äfven fängelse, ofta i
förening med affliktiva straff. Den förstnämnda straffarten var flerstädes ganska
allvarsam. Så t. ex. skulle enligt en sachsisk lag af år 1780 gesäll, som rättstridigt
lemnade sitt arbete och hemtades åter — ty jemte straff förekom allmänt
äfven personalexekution — till straff för aftalets brytande arbeta hos mästaren
utan lön en vecka för hvarje dag, som den förre hållit sig undan. Frihets- och

kroppsstraff förekommo mest i den engelska rätten. Under tiden 1714—1830
(Georgarnes regeringstid) utkommo sålunda författningar, som efterhand stadgade
fängelse med prygel, fängelse med »härd labour» och enkelt fängelse såsom straff
för aftalsbrytande arbetare.

En blick på den nu gällande utländska rätten visar deremot, att arbetarens
kontraktsbrott i regeln icke är belagdt med kriminelt ansvar. Endast för så vidt
arbetaren är sjöman eller har anställning såsom egentligt tjenstehjon, är motsatsen
regel. Att skeppsfarten är i behof af kriminela bestämmelser till skydd för sjömansaftalet,
är tydligt deraf, att rymningen kan medföra stor fara såväl för menniskolif
som för fartyg och annan egendom. Och hvad tjenstehjonsaftalet beträffar,
hemtar den kriminela bestraffningen ett specielt stöd deraf, att tjenaren kommer
till sin arbetsgivare i ett visst förtroendeförhållande, som icke återfinnes vid det
egentliga arbetsaftalet, och följaktligen genom att bryta sitt aftal i viss mån gör
sig skyldig till trolöshet.

Det behöfver endast påpekas, att brytandet af arbetsaftal dessutom är belagdt
med straff, såvida arbetarens arbetspligt härrör från offentlig tjensteanställning
(stats- och dermed likstäld tjenst). Der detta är fallet, straffas arbetets öfvergifvande
såsom tjensteförseelse.

Frånsedt sjömans- och tjenstehjonsaftalen — de senare i mer eller mindre

vidsträckt bemärkelse — samt de fall, då arbetsskyldigheten är grundad på offentlig

tjensteanställning, bedömes, såsom nämndt, brytandet af arbetsaftal i regeln enbart
såsom civil orätt. Från denna regel gifvas dock åtskilliga undantag. De förnämsta
undantagen bilda den österrikiska, norska och finska lagstiftningen. Österrikes
Reichsgewerbeordnung- af den 20 December 1859 med partiela ändringar
af år 1885 (§§ 85, 131, 135) stadgar, utom den i det föregående omnämnda
rätten för arbetsgivare att få aftalsbrytande arbetare återinstäld i arbetet, att
arbetare (Hilfs ariett er ~ handelsbetjente, gesäller, fabriksarbetare, lärlingar), som
utan laga förfall eller skäl lemnar sitt arbete före den aftalade tidens utgång, gör
sig skyldig till en förseelse mot Gewerbeordnung och straffas enligt den senares
bestämmelser. Dessa stadga såsom straff alternativt varning, böter intill 400 gulden
samt frihetsstraff i högst tre månader, med föreskrift tillika, att i regeln frihetsstraff
skall ådömas. Denna straffskyldighet är oberoende deraf, huruvida i det

speciela fallet den aftalsbrytande arbetaren kan betala skadeersättning eller icke.
Det är nemligen uttryckligen sagdt, att arbetaren genom aftalsbrottet utsätter sig
både för straff och för skyldighet att godtgöra arbetsgivare^ skada.

Källorna för den norska rätten på hithörande område utgöras dels af Lov ang.
For andringer i Haandvcerkslovgivningen den 1 y juni 1881 och dels af Lov om Tilsyn
med Arbeide i Fabriker m. v. den 27 Juni 1892. Förstnämnda lag stadgar (20
och 31 §§), att, om »Svend eller Arbeider ulovligen forlader sit Arbeide», han skall
drabbas af skadeståndsskyldighet och böter från och med 2 till och med 200 kronor.

Österrike.

Norge.

Danmark.

Finland.

Tyskland.

Såväl straff- som skadeståndsanspråket preskriberas emellertid, så vida icke talan
anhängiggöres inom fyra veckor efter aftalsbrottet. Rättsförhållandet mellan egentliga
fabriksarbetare och deras arbetsgivare skyddas deremot genom fabrikslagens
41 §, enligt hvilken »Arbeider, der ulovligen forlader sit Arbeide, straffes med
Boder fra 2 til 200 Kröner».

Hvad ‘Danmark beträffar, hafva nyare författningar och särskildt Naeringsloven
af den 29 Dec. 1857 i fråga om påföljderna af handtverksarbetares
kontraktsbrott bibehållit vid gällande kraft stadganden, som tillkommit under skråorganisationens
inflytelse. Sådana stadganden återfinnas i tvenne förordningar, den
ena af år 1800 och den andra från 1812. Enligt dessa författningar skall, derest
»Svenden forlader Mesterens Tieneste i Utide eller uden Opsigelse», den förre
straffas med 4 dagars »Fängsel paa Vand og Bröd», ett straff, som för vissa
speciela yrken är höjdt till dylikt fängelse i 7 dagar. Ifrågavarande bestämmelser
lära dock, enligt för komitén tillgängliga upplysningar, icke hafva stor praktisk
betydelse. Förhållandet mellan fabriksarbetare och deras arbetsgivare är i Danmark
icke skyddadt genom sträf! bestämmelser.

Enligt finska näringslagen (1879) utsätter sig biträde eller arbetare, som
»upphör med sitt arbete hos vederbörande yrkesidkare i annan ordning, än dem
emellan ingånget arbetsaftal vid handen gifver», för böter från och med 10 till
och med 500 mark. Förslaget till ny lag om näringarne skärper straffet och
innehåller dessutom den bestämmelsen, att försvårande omständigheter skola anses
föreligga, derest arbetsaftalet brytes samtidigt af arbetare till så stort antal, att
bedrivandet af den industriela rörelse eller det företag, hvari de äro anstälda, i
sin helhet eller till väsentlig del måste afstanna. Detsamma skall enligt förslaget
vara fallet, derest fråga, som föranledt oenighet mellan yrkesidkare och arbetare,
blifvit hos förlikningsnämnd anmäld, och arbetarne inställa sitt arbete utan att
afvakta nämndens förlikningsförslag.

Hvad de tyska länderna beträffar, må nämnas, att åtskilliga af dessa under
medlet af nittonde århundradet egde författningar, som stadgade straff för brytandet
af det industriela arbetsaftalet. Sålunda innehöll Preussens Gewerbeordnung af 1845
det stadgandet, att gesäller och fabriksarbetare, som utan laga skäl lemnade sitt
arbete, voro förfallna till böter intill tjugu thaler eller fängelse i högst fjorton
dagar. Med gesäller och fabriksarbetare likstäldes genom en lag af år 1860
arbetare i bergsbruket. I Hannover och Hessen gälde likartade bestämmelser.
Sedan Nordtyska förbundet bildats, upphäfdes emellertid genom den för detta förbund
utfärdade Gewerbeordnung af den 21 Juni 1869 samtliga ifrågavarande straffbestämmelser.
Under åren 1873 och 1874 upptogs frågan om kriminelt skydd
för det industriela arbetsaftalet i allmänhet ånyo till behandling, dåmera af rikslagstiftningen.
I de förslag, som riksregeringen lät framlägga under nämnda års
riksdagssessioner, hemstäldes, att böter intill etthundrafemtio mark eller fängelse

skulle ådömas arbetare, hvilka rättsstridigt lemnade sitt arbete. Regeringens framställningar
ledde icke till något resultat, emedan, såsom det uppgifves, slutlig behandling
af frågan icke inedhans under legislaturperioden. Förslagen gåfvo emellertid
upphof till en synnerligen rikhaltig literatur för och emot kriminelt skydd.

Medan sålunda det industriellt arbetsaftalet för närvarande icke åtnjuter
kriminelt skydd i tyska riket, är förhållandet derstädes ett annat beträffande
arbetsaftalet inom landtbruket. I åtskilliga af tyska rikets stater intager nemligen
detta aftal äfven i de fall, då det icke är att hänföra till det egentliga tjenstehjonsaftalet
(Gesindevertrag), i skyddsafseende en med sistnämnda aftal likartad ställning.
Lagstiftningen rörande arbetsaftal inom landtbruket anses icke vara rikslagstiftning.
Detta har haft till följd, dels att i vissa stater — såsom ‘Preussen och ‘Bayern
■— författningar, hvilka tillkommit före tyska rikets bildande, ännu ega gällande
kraft, äfven i den mån de innehålla bestämmelser om kriminela påföljder af arbetsaftals
brytande, och dels att i andra stater författningar med dylikt innehåll under
senare tider kommit till stånd. I Bayern straffas sålunda daglönare, som utan
giltig orsak lemnar åtaget såning:- eller skörde-arbete, med fängelse i högst tolf
dagar. Enligt Preussens lag af år 1854 straffas, i fall af kontraktsbrott, tillfälliga,
jordbruks- och skogsarbetare i vissa fall med böter (intill fem thaler) eller fängelse
(högst tre dagar). I senare tider tillkomna författningar äro en lag i Anhalt af den
16 April 1899 och en lag i Reuss-Gera af den 12 Maj 1900. Dessa båda lagar
stadga 30 marks böter eller fängelse i högst 10 dagar såsom straff för »ländliche
Arbeiter», hvilka utan laga skäl vägra tillträda åtaget arbete eller lemna sådant.
En preskriptionstid af en vecka är stadgad.

Äfven utom de nu nämnda länderna påträffas visserligen straffbestämmelser
mot brytande af arbetsaftal i egentlig bemärkelse. Men dessa bestämmelser äro
begränsade till att omfatta endast vissa, så att säga, qvalificerade fall af aftalsbrott.

Största uppmärksamheten förtjenar i detta hänseende den engelska rätten. I
The Master and Servant Ad af 1867 uttalades, att brytande af arbetsaftal principielt
skulle betraktas endast såsom civil orätt. Men denna lag stadgade äfven,
dels att, om arbetaren icke kunde eller ville genast utbetala skadestånd, som af
domstol ådömts honom i anledning af kontraktsbrott, fängelsestraff skulle inträda,
och dels att vissa kategorier af kontraktsbrott skulle behandlas såsom kriminela
förseelser. Dessa kategorier angaf dock lagen icke närmare, än att kriminelt straff
skulle följa, så snart aftalsbrottet var af svårartad karakter (of an aggravated char åder).
Det sväfvande i sistnämnda lagbud föranledde häftiga angrepp mot lagen. Följden
häraf blef, att 1867 års lag upphäfdes redan år 1875, nemligen genom The Conspiracy
and Protection of Pr oper ty Ad af sistnämnda år. Med fasthållande af 1867
års lags uppfattning af arbetsaftalsbrottet såsom en principielt civil förseelse, upphäfde
1875 års lag bestämmelsen om fängelsestraff vid bristande fullgörande af
ådömd skadeståndsskyldighet samt preciserar närmare de mera svårartade fall, då

England.

Frankrike,

brytandet af ett arbetsaftal skall medföra kriminel bestraffning. Dessa fall äro:
1:0) då någon uppsåtligen (wilfully and maliciously) brutit tjenste- eller arbetsaftal
under sådana förhållanden, att han afvetat eller haft skälig anledning antaga, att
hans berörda förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras,
skulle sätta menniskolif i fara eller förorsaka svår kroppsskada eller för förstöring
eller allvarsam skada utsätta värdefull fast eller lös egendom; och 2:0) om någon
af kommunal myndighet eller af bolag eller entreprenör, som har till åliggande att
förse stad, köping eller annan plats eller del deraf med gas eller vatten, blifvit
antagen till arbete vid för sådant ändamål inrättadt gas- eller vattenledningsverk
samt brutit aftalet med nämnda myndighet, bolag eller entreprenör under sådana
förhållanden, att han afvetat eller haft skälig anledning antaga, att den sannolika
följden af hans berörda förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med
andras, skulle blifva, att invånarne i staden, köpingen etc. skulle helt och hållet
eller väsentligen gå miste om sitt behof af gas eller vatten. Aftalsbrott under nu
angifna omständigheter straffas med böter, högst 20 pund, eller fängelse i högst
tre månader, antingen med eller utan »härd labour».

Den franska lagstiftningen eger specialbestämmelser till skydd för aftal om
arbete i jernvägs- eller graf driften. Enligt en lag af den iy Juli 1S4J (sur la
police des chemins de fer) straffas med fängelse från och med sex månader till och
med två år lokomotivförare (mecanicien) eller bromsare (conducteur garde-frein),
som öfvergifver sin post under en viss resa (pendant la marche du convoi). Det
är tydligt, att detta straffbara öfvergifvande af arbetet kan ske under sådana omständigheter,
att någon verklig allmänfara icke derigenom behöfver uppkomma.
Den sedan år 1870 gällande lagen om grufvor och bergverk innehåller, att hvarje
vid dylik anläggning anstäld arbetare, som genom att visa ohörsamhet eller olydnad
mot förman äfventyrar personlig säkerhet eller egendom, skall straffas såsom för
allmänfarlig förbrytelse enligt Code pénal. Endast såsom ett särskildt exempel på
dylikt allmänfarligt nedläggande af arbete har man att betrakta det i ett grufreglemente
af den 28 april 1884 anförda fall, att person, som åtagit sig att sköta pump
eller annat vattenuppfordringsverk i grufva, lemnar sitt arbete, innan han försäkrat
sig om, att uppfordringsverket komme att skötas genom annan behörig person.

Hvad öfriga utländska stater i Europa beträffar, erbjuda dessa på förevarande
område endast historiskt intresse. Särskildt må framhållas, att, så vidt komitén
kunnat utröna, Holland, Belgien och Schwei^ sakna alla bestämmelser om ansvar
för aftalsbrytande arbetare såsom sådan. Den utomeuropeiska rätten förtjenar deremot
så till vida ett omnämnande, som Syd-Australien och Nya Zeeland under senare
delen af 1890-talet i sin arbetarelagstiftning väl icke upptagit straff såsom påföljd för
brytande i allmänhet af arbetsaftal men öfverlemnat åt de för lösande af tvister mellan
arbetsgifvare och arbetare tillsatta skiljedomstola ne rätt att utsätta straff. Om nemligen
domstolen i tvist mellan en arbetsgifvare och en arbetarefackförening angående

vilkoren för arbetsaftalen gjort ett uttalande af innehåll, att arbetarne skola vara
skyldiga att arbeta mot så och så stor lön under viss tid, kan domstolen gifva
särskildt eftertryck åt detta sitt utslag genom att fastställa en viss summa — dock
icke öfverstigande 500 pund sterling — såsom böter för underlåtenhet att ställa
sig utslaget till efterrättelse. Likaledes lärer ordinarie domstols vanliga befogenhet
att ådöma fängelse för »vanvördnad mot domstolen» (contempt of court) kunna
komma till användning äfven uti sådana fall som det ofvannämnda.

Den svenska näringslagstiftningen har under tidernas lopp framträdt under
väsentligen enahanda gestaltning som utlandets. Detta är helt naturligt, alldenstund
vårt land ingalunda utgjort något undantag i fråga om de principer, som i allmänhet
under olika tidsskeden gjort sig gällande vid det samhälleliga ordnandet
af yrkesdriften. Så länge näringslifvet var inordnadt under skråväsendets stränga
regler, uppfattades arbetarens aftalsbrott äfven i vårt land såsom en förseelse, hvilken
kräfde strängt straff. Redan så långt tillbaka som vid utfärdandet af vår

sista allmänna skråförfattning — Algemene Ordning och Skrå för Handtverkare i
Sverige och Finland den 27 juni 1720 — hade dock rättsuppfattningen, utvecklat
sig derhän, att den kriminela påföljden för dylikt aftalsbrott enligt nämnda förordning
kom att blifva af jemförelsevis lindrig art. Det blef sålunda gesäll förbjudet att
före aftalstidens slut lemna sin mästare »vid bot så mycket, som i lön för samma
tid utsatt var». Vid sidan af detta straffhot och för att ändamålet dermed så
mycket säkrare skulle vinnas, var dessutom stadgadt bötesstraff (10 daler silfvermynt)
för den, som »tog någon dräng, gesäll eller pojke an, som icke med sin
husbondes eller mästares minne och innan den betingade tiden var utur tjensten
gången». Beträffande rättsförhållandet emellan arbetare i manufakturer och fabriker
och deras arbetsgivare stadgades i 1770 års Hallordning straff af 10 dalers

böter för dylik arbetare, som bröt sitt kontrakt. Kriminelt straff för arbetares
aftalsbrott bibehölls i den författning, hvarigenom den svenska lagstiftningen bröt
med skråprinciperna — 1846 års Fabriks- och Handtverksordning. Kontraktsbrytande
gesäll eller annan arbetare vid fabrik eller handtverksverkstad skulle enligt

denna förordning bota 6 rdr 3 2 sk. banko liksom en . hvar, hvilken i sitt arbete

antog någon, som olofligen gått ifrån sin tjenst.

Äfven enligt den gällande svenska rätten på förevarande område kan under
vissa förutsättningar aftalsbrytande arbetare dömas till straff. Det heter nemligen
i 17 § 4 mom. i Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864, att »i afseende å förhållandet i öfrigt mellan näringsidkare samt deras
biträden eller arbetare gäller allmän lag och, der icke träffad öfverenskommelse
annorlunda bestämmer, hvad legostadgan i tillämpliga delar innehåller». Såväl
innehållet i den skrifvelse, i hvilken Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t anhöllo om
ny lagstiftning i ämnet, som ock det utlåtande, hvari Kommerskollegium tillstyrkte
bifall härtill, gifva tydligt vid handen, att ifrågavarande stadgande, som affattats

Sverige.

Undersökning
af grunderna
för och
mot kriminel
bestraffning
af arbetare.

i full öfverensstämmelse med Rikets Ständers och Kommerskollegii hemställan, afser,
bland annat, att bereda rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare straffrättsligt
skydd enligt de i legostadgan angifna grunder. En nödvändig betingelse
för detta straffskydd torde emellertid vara, att arbetsaftalet tillkommit under iakttagande
af de föreskrifter, som omförmälas i 15 § af 1864 års förordning och
som gå derpå ut, att formlig öfverenskommelse i närvaro af vittnen skall upprättas,
»noga bestämmande vilkoren och deribland tjenstetiden». Då emellertid dylik
formlig öfverenskommelse torde höra till sällsyntheterna, saknar straffbestämmelsen
i fråga i sjelfva verket redan af detta skäl all praktisk betydelse.

Mot bestraffning af sådan aftalsbrytande arbetare, som icke är sjöman eller
tjenstehjon eller kan betraktas såsom tjensteman i offentlig anställning, hafva
åtskilliga argumenter anförts. Dessa äro antingen teoretiska, rigta sig mot sjelfva
principen, eller af praktisk art, röra sig om lämpligheten af straffbestämmelser.

Hvad först de teoretiska argumenterna beträffar, så utgöres det vigtigaste bland
dessa af den invändningen, att bestraffning af aftalsbrytande arbetare skulle vara
att underkänna arbets af talets rent civilrättsliga natur. Brytandet af aftalet kränker,
säger man, endast enskild rätt. Det skulle — heter det — innebära en betänklig
inkonseqvens, om lagen utsatte straff för kränkning af det rent privata rättsförhållandet
emellan arbetsgifvare och arbetstagare men på samma gång icke ville
medgifva annat än rent civilrättsligt skydd för alla andra privaträttsliga aftal, af
hvilket slag de än äro, såsom försträckningsaftal, leveransaftal m. m. Genom
bristande uppfyllande af t. ex. ett leveransaftal kunde dock fordringsegaren tillskyndas
lika stor skada som en arbetsgifvare genom arbetarens kontraktsbrott. Och det kunde
lätt inträffa, att leveranstagarens lagliga skadeståndsrätt till följd af den förpligtades
fattigdom vore värdelös. Eller — för att icke gå utöfver arbetsaftalet — huru
kan det försvaras, att man bestraffar kroppsarbetaren men lemnar fri från bestraffning
enhvar, som utfäst intellektuelt arbete men vägrar fullgöra utfästelsen, t. ex. en
aktör, som rättsstridigt vägrar fullgöra sitt kontrakt och derigenom tilläfvent)^
föranleder representationens inställande till stor skada för teaterdirektören?

Berörda invändning innebär, enligt komiténs mening, sjelf ett missförstånd
beträffande den rätta gränsen emellan civil orätt och kriminel orätt. Denna gräns
är icke en fast, a priori gifven gräns. Den är relativ, vexlar å olika tider och
hos olika folk. Statens lagstiftning har icke till mål att bringa abstrakta juridiska
principer till ett felfritt system utan skall ordna de menskliga förhållandena efter
det verkliga lifvets behof. Stöter lagstiftningen dervid på egendomliga, från det
normala starkt afvikande förhållanden, är en modifikation af de allmänna eller
genomsnittsreglerna fullt berättigad. Det praktiska behofvet bestämmer således,

kan man säga, den punkt, der rättskränkningen upphör att vara uteslutande en
privat rättskränkning. Mången rättskränkning, som enligt medeltidens s. k. kompositionssystem
försonades genom en helt och hållet privat uppgörelse mellan lagbrytaren
och den förfördelade, fordrar numera sträng bestraffning, och detta ofta
utan rätt för den omedelbart kränkte att låta bestraffningen blifva beroende af hans
initiativ. Den civila orätten har sålunda i många fall öfvergått till kriminel orätt.
Kompositionssystemets aflösning genom offentlig straffrätt är att tillskrifva den
moderna statsidéns utveckling på sjelfhjelpens bekostnad. Tillämpas det nu sagda
på den rättskränkning, som åstadkommes genom ett arbetsaftalsbrott, så skulle det
otvifvelaktigt vara liktydigt med en återgång till den outvecklade statsidéns tider,
om staten förvägrades att genom sin straffrätt träda emellan i sådana fall, då den
civila orätten icke kan godtgöras genom undanrödjande af dess yttre förmögenhetsrättsliga
följder och just till följd häraf allt mera griper omkring sig, tills den
genom sitt upprepande blifver en fara för samhället, icke blott för den enskilde
arbetsgifvaren. Detta har visat sig vara fallet med det egentliga arbetsaftalet. Ett
praktiskt behof att med straff belägga dettas brytande från arbetarnes sida uppstår
till följd deraf, att svårigheten att träffa dem på civilrättslig väg uppmuntrar till
aftalsbrott och faktiskt drifvit upp dessa till ett oroväckande antal. Det inses då
också lätt, att det icke ligger något inkonseqvent eller oegentligt uti att icke samtidigt
låta brytandet af det privata aftalet i allmänhet vederfaras enahanda behandling.
Ty det har icke visat sig något praktiskt behof häraf.

Äfven om man bortser från denna omständighet, torde i allt fall det egentliga
arbetsaftalet icke böra i förevarande hänseende likställas med andra civilrättsliga
aftal. De aftal, som härvidlag företrädesvis kommit i fråga, äro, såsom redan
antydts, försträcknings- och leveransaftalen. Äfven arbetsaftalet mellan producent
och konsument är egnadt till jemförelse. Hvad först beträffar försträckningsaftalet, så
företer detta otvifvelaktigt stor olikhet med det egentliga arbetsaftalet. De äro visserligen
så till vida likstälda, som båda hvila på en privaträttslig grund. Men de äro i
öfrigt hvarandra mycket olika. Gäldenärens underlåtenhet att betala sin skuld beror
antingen på bristande förmåga eller på bristande vilja. Är det förra förhållandet,
föreligger intet skäl att i borgenärens intresse föreskrifva särskilda skyddsmedel. Ty
till gäldenärens betalningsförmåga har borgenären att sjelf vid aftalets ingående taga
hänsyn. Gör han det icke, får han tydligtvis sjelf stå risken. Beror åter underlåtenheten
på bristande vilja, utkräfves förpligtelsens föremål genom tvång, så vida
nemligen gäldenären har tillräcklig egendom dertill. Äfven i detta fall kommer
det sålunda slutligen an på gäldenärens betalningsförmåga. Är det deremot fråga
om det egentliga arbetsaftalet, kommer allt an på arbetarens vilja att fullgöra aftalet.
Man har nemligen uppenbarligen att alldeles lemna å sido det fallet, att arbetaren
icke kan fullgöra arbetsförpligtelsen — han är då saklös — och behöfver endast
taga i betraktande det fallet, att han icke vill ställa sin arbetskraft till arbetsgifvarens

förfogande. Arbetaren har då qvar i sin besittning den utlofvade varan, arbetskraften;
undandrager han sig att fullgöra arbetet med kännedom om, att han icke
heller kan godtgöra skadan, innebär hans förfarande en art af oredlighet. Den
aftalsbrytande arbetaren är på grund häraf att likställa med konkursgäldenären, som
är i stånd att fullgöra sina förbindelser men för att komma ifrån dessa undandölj
er sina tillgångar.

Hvad derefter vidkommer det vanliga leveransaftalet, så kommer detta i
regeln till stånd endast under sådana förhållanden, att leveranstagaren i sitt eget
intresse tager behörig hänsyn till såväl förmågan som viljan hos leverantören att
fullgöra hvad han åtagit sig. Gör leveranstagaren icke detta, eller visar det sig,
att han begått ett misstag härutinnan, så har han i förra fallet icke velat skaffa sig
erforderlig trygghet i sina ekonomiska förhållanden och i senare fallet underlåtit
att iakttaga den för nämnda trygghet erforderliga omtänksamheten. Staten har
här ingen anledning att träda emellan med sin straffrätt.

Arbetsaftalet mellan producent och konsument torde icke heller kunna göra
samma anspråk på skydd som det egentliga arbetsaftalet. Underlåtenheten att fullgöra
ett arbetsaftal af förstnämnda slag är icke af beskaffenhet att verka rubbningar
uti konsumentens ekonomiska förhållanden utan har endast rent personliga obehag
till följd. Fullgörandet af det egentliga arbetsaftalet deremot berör på det närmaste
arbetsgifvarens näringsverksamhet och utgör ofta ett nödvändigt vilkor för dennas
ändamålsenliga bedrifvande. Denna olikhet i verkningar torde få anses fullt tillräcklig
att motivera ett mera effektivt skydd åt det egentliga arbetsaftalet.

Vidare har man mot bestraffning af arbetsaftälsbrottet invändt, att störa svårigheter
möta för fastställandet af brottsbegreppet hos det handlingssätt, som skall bestraffas.
Denna invändning skiljer sig endast till det yttre från nyss omförmälda argument
och sammanfaller i sjelfva verket med detta. Den är följaktligen redan bemött.
Komitén vill dock här göra en ytterligare erinran. Komitén finner sålunda väl, att
hvarje försök att i allmänhet subsumera arbetsaftalsbröttet under de redan gifna
brottsbegreppen är förfeladt. Men det kan å andra sidan icke förnekas, att beröringspunkter
i ett eller annat afseende låta sig påvisas. Så t. ex. innebär, enligt hvad
komitén redan påpekat, det handlingssätt, hvartill den aftalsbrytande arbetaren gör
sig skyldig, obestridligen en viss likhet med den oredlige konkursgäldenärens förfarande.
Vidare kunna de omständigheter, under hvilka arbetsaftalsbröttet eger rum,
vara sådana, att ett inordnande af detta under skadegörelsebrotten eller de allmänfarliga
förbrytelserna icke är uteslutet. Från denna synpunkt kan man bedöma det
plötsligå nedläggandet af arbetet i företag, der afbrott i arbetets jemna gång medför
fara för menniskors lif eller helsa eller stor värdeförlust.

Det framhålles ofta, att, om arbetsaftalets brytande under några förhållanden
skall kunna göras till föremål för straffrättsligt ingrepp, så skall det vara, då verklig
allmänfara genom kontraktsbrottet kan uppkomma eller verkligen uppkommer. Ej

sällan åberopas till stöd härför analogien med den i utländsk rätt (tyska strafflagen
§ 329, Frankrikes Code pénal Art. 292) förekommande bestämmelsen, att
enhvar, som åtagit sig leverans till staten af krigs- eller lifsförnödeiiheter under
krigstid eller eljest under tillstånd af nöd, genom blotta underlåtenheten att fullgöra
denna sin förpligtelse utsätter sig för strängt straff. Och till utgångspunkt har
man företrädesvis tagit de stadganden, som innehållas i den engelska rätten, sådan
denna tagit sig uttryck i The Conspiracy and Protection of Property Act af i8yy,
(se ofvan sid. 45). Komitén skall nu tillse, om och i hvad mån det kan ligga
något befogadt uti att såsom nödvändigt vilkor för straffrättsligt skydd på ifrågavarande
område uppställa allmänfarligheten.

Begreppet allmänfarlighet kan fattas i två olika bemärkelser, en inskränkt
och eu vidsträcktare. I förra bemärkelsen förstår man med allmänfarlig! handlingssätt
ett sådant, hvarigenom en omedelbar fara för ett obestämdt antal personers
lif, helsa eller egendom uppkommer. I denna mening talar man om allmänfarlighet
hos eldsåsättande, åstadkommande af öfversvämning m. m. Allmänfarlighet i
vidsträckt mening vidlåder deremot allt handlande, som kan hafva till följd en
väsentlig fara för ett allmänt intresse af hvad slag som helst. Härvid kommer i
betraktande allting, af hvars bestånd det hela, allmänheten har väsentligt intresse,
så t. ex. utvecklingen af den nationela produktionen, men äfven immaterielt godt,
rättssäkerheten, rättens helgd, den allmänna moralen etc. Då man nu, såsom nyss
erinrats, velat göra kontraktsbrottets allmänfarlighet till vilkor för straffskydd, har
man tagit allmänfarligheten i den förut omnämnda, inskränktare bemärkelsen. Det
ligger dock påtagligen rätt mycket af ensidighet uti ett dylikt betraktelsesätt. Derest
begreppet allmänfarlighet, på sätt nämnts, uppdelas i tvenne skilda arter, skall det
säkerligen visa sig ej så litet svårt att i praktiken strängt fasthålla denna skilnad.
En handling, som under vissa omständigheter endast strider mot ett allmänt intresse,
kan under andra innebära en mer eller mindre omedelbar fara för lif eller helsa
eller egendom. Det kan sålunda vara vanskligt nog att afgöra, till hvilken art af
allmänfarlighet man skall hänföra t. ex. ett kontraktsstridigt nedläggande af arbetet
vid en gas- eller vattenledningsinrättning i .en stad eller på annan plats, der ett
flertal menniskor bo, eller vid en allmänt anlitad kommunikationsanstalt. Ett dylikt
nedläggande af arbetet kan tydligtvis allt efter omständigheterna innebära allmänfara
antingen i den ena eller den andra betydelsen eller i .beggedera. Om t. ex. funktionärerna
vid en jernväg plötsligt nedlägga sina befattningar, skall väl ett sådant
förfarande oftast vara af beskaffenhet att leda till allmänfara i den inskränktare bemärkelsen.
Men förhållandena kunna äfven vara sådana, att deraf endast beröres
allmänhetens intresse af att i vanlig ordning få sitt behof af kommunikationsmedel
tillfredsstäldt. Frågan är nu, om icke äfven i sistnämda fall föreligger ett allmänt
intresse, starkt nog att fordra kriminelt ansvar, derest arbetsnedläggandet sker i
förening med kontraktsbrott. Detta synes komitén påtagligt. Skall man öfver -

hufvud låta allmänfarligheten vara en utgångspunkt för ordnandet af aftalsskyddet
på kriminalrättslig väg, synes det, på grund af det nu sagda, komitén, som om
det rigtigaste vore att välja allmänfarligheten i dess vidsträckta bemärkelse. Men
komitén hyser stora tvifvelsmål om nödvändigheten af att uttryckligen binda lagstiftningen
vid det vilkor, som allmänfarligheten, äfven i dess vidsträckta bemärkelse,
innebär. Såsom komitén i det föregående erinrat, fordrar det offentliga intresset
under vissa förhållanden kriminel bestraffning af arbetsaftalsbrottet. Men en kränkning
af det offentliga intresset innebär alltid i viss mån en allmänfara. Redan det enstaka
kontraktsbrottet kan innebära sådan fara, om icke för annat, så för det dåliga
exemplets skull. Slutligen vill komitén påpeka en ej alldeles ovigtig omständighet,
som särskilt gäller straffskyddets beroende af allmänfarligheten i inskränkt mening.
Ett fasthållande vid detta vilkor kan nemligen leda utöfver målet. Ty derigenom
kommer lätt det, som man egentligen vill komma åt —• brytandet af ett gifvet
löfte -—■ att undanskymmas. Och är detta en gång gjordt, så ligger det nära
till hands, att, utan afseende å om kontraktsbrott föreligger eller icke, med straff
belägga hvarje sådan sammanslutning åt arbetare, som innebär allmänfarlighet.
Komitén vill, för tydliggörande häraf, anföra ett exempel. Man tänke sig nemligen,
att samtlige medlemmarne af en brandkår i en stor stad äro anstälda under
sådana förhållanden, att deras kontrakt samtidigt utlöpa, samt att just då kontraktstiden
utgår en eldsvåda af hotande dimensioner uppkommer. Om nu medlemmarne
i följd af missnöje med aflöningen sammansluta sig och vägra att fortsätta sitt arbete
— hvartill de ju onekligen juridiskt äro fullt berättigade ■— medför detta
deras handlingssätt alldeles samma allmänfara, som om de vägrade att fortsätta ett
arbete, hvilket de vore lagligen skyldiga att förrätta. Ser man nu den egentliga
straffpolitiska grunden för bestraffningen af kontraktsbrottet uti den dermed förbundna
omedelbara allmänfaran, måste lätt sjelfva kontraktsbrottet te sig såsom en bisak
och kriminel bestraffning af medlemmarne af brandkåren framställa sig såsom af
behofvet påkalladt, vare sig arbetet nedlägges i förening med eller utan kontraktsbrott.
Det bör dock ej kunna råda tvifvel om, att brandkårsmedlemmarne i förra
fallet äro förtjenta af en annan behandling än i det senare. Strafflagstiftningen
fordrar en fast hållpunkt. Och en sådan erbjuder sig uti den kontraktsenliga förpligtelsen.

Härmed är dock ingalunda sagdt, att icke åt allmänfarligheten i inskränkt
mening bör tilldelas en stor rol vid bedömandet af kontraktsbrottet från straffrättslig
synpunkt. Men enligt komiténs mening bör detta ske genom att af sådant
kontraktsbrott, som är förbundet med allmänfara af nämnda beskaffenhet, bilda ett
särskildt brott med ett högre straffmått än eljest.

Ytterligare har mot det föreslagna straffskyddet rigtats den anmärkningen,
att detsamma skulle utgöra en speciallagstiftning, nedsättande för arbetarnes menniskovärde.
Denna anmärknings innebörd hvilar på följande tankegång: om samhället

icke tror sig med de vanliga civilrättsliga medlen kunna nödga arbetaren att hålla
sitt ord, så ställer samhället honom på en lägre ståndpunkt än den, mot hvilken
det icke anser sig behöfva tillgripa straffrätten för att få skydd. Ifrågavarande
anmärkning är tydligtvis ohållbar. Straffet stadgas ju endast för den arbetare, som
bryter aftalet. För öfrigt lemnar nämnda tankegång alldeles ur räkningen det obestridliga
faktum, att samhället icke kan, huru mycket det än vill, komma någon
väg med arbetaren endast med de civilrättsliga hjelpmedlen. Om nu samhället,
fastän civilrätts vägen icke hjelp er, icke heller vill låta straffrätten fylla bristen, har
samhället dermed äfven uttalat, att det icke är af något allmänt intresse, att arbetare
hålla tro och lofven. Det vill synas komitén, som om häri läge något för
arbetarnes menniskovärde ännu mera nedsättande, än om de skola kunna medelst
straff hållas att fullgöra sin pligt.

För att nu öfvergå till de invändningar, som från praktisk synpunkt d. v. s.
från lämplighetssynpunkt framstälts mot införande af straffskydd, så kan det först
och främst icke bestridas, att en viss svårighet möter uti den omständigheten, att
straffet stundom måste samtidigt rigtas mot ett kanske högst betydligt antal individer
Det antagandet är icke uteslutet, att samhället rent af nödgas förklara sig inkompetent
att, derest t. ex. förvandlingsstraff skall inträda, internera alla de arbetare,
som vid en allmän storstrejk göra sig skyldiga till aftalsbrott. Och intet är naturligtvis
mera egnadt att bryta rättens auktoritet än att samhället å ena sidan ställer
i utsigt straff för ett visst handlingssätt men å andra sidan slutligen måste låta
detta fritt passera. Fluru sant detta än må vara, bör det dock, enligt komiténs
mening, icke afskräcka från straffskyddet. Redan nu finnes ju strängt straff stadgadt
för ett förfarande, som så till vida är likstäldt med aftalsbrytande arbetsinställelse,
att samhället på en gång kan i straffrättsligt hänseende nödgas ingripa mot ett
oberäkneligt antal individer. Komitén syftar på straffbestämmelserna mot uppror
och upplopp. På alla samhällslifvets områden kunna ju inträffa abnorma förhållanden.
Men icke får denna möjlighet förhindra åvägabringandet af ett rättsskydd, som i
regeln är användbart.

Äfven om den nu antydda svårigheten lemnas å sido, skall dock — har
man vidare anmärkt — tillämpning af straffbestämmelser på ifrågavarande område
sannolikt endast mycket sällan komma att ega rum och straffbestämmelserna följaktligen
endast blifva en lag på papperet. Det låter sig nemligen, å ena sidan, icke
göra att öfverlemna åt åklagaremyndigheterna att äfven utan angifvelse från arbetsgifvarnes
sida anställa åtal för kontraktsbrott, alldenstund det ligger i sakens natur,
att tillförlitlig kännedom om de vilkor, under hvilka ett arbetsaftal slutits, är den
första betingelsen för möjlighet att anställa åtalet, och dylik kännedom icke rätt
gerna kan vinnas annorledes än genom och i sammanhang med angifvelse af arbetsgifvaren.
Å andra sidan skola de faktiska förhållandena och särskildt tanken på
eget intresse lätt förmå arbetsgifvaren att afstå från angifvelse och åtal. Angifver

han eller åtalar han sjelf, skall han nemligen lätt blifva utsatt för hat och förföljelse
från arbetarnes sida, och af denna orsak skall det blifva svårt för honom att få
arbetare. Emedan sålunda aftalsbrottets strafflöshet skall blifva regeln, skola de
enstaka fall, då åtal och straff verkligen komma till stånd, framstå så mycket
skarpare och lätt gifva upphof till den uppfattningen, att samma rätt icke gäller
för alla, samt att det är beroende på tillfälliga omständigheter, om straff för eu
och samma förseelse kommer att i det ena fallet inträda, i det andra icke.

Den synpunkt, från hvilken man sålunda velat utdöma straffskyddet, synes
komitén icke vara hållbar. Det lärer visserligen icke kunna undvikas att j regeln
öfverlemna initiativet till straffskyddets användning åt arbetsgifvaren, Men om också i
följd häraf under för öfrigt likartade förhållanden det ena ad talsbrottet straffas, det
andra förblifver ostraffadt, så är häremot icke annat eller mera att invända än i
fråga om alla öfriga förseelser, som endast efter angifvelse få af allmän åklagare
åtalas. Sådana förseelser finnas ju i allmänhet till ganska stort antal. Förhållandena
skola följaktligen ställa sig hvarken sämre eller bättre, då .det gäller arbetsaftalsbrott,
än då fråga är om andra förseelser, hvilkas bestraffande i första hand ankommer
på den omedelbart förorättade.

Vidare förbiser komitén ingalunda, att ett straffhot mot »halsbrytande arbetare
kan få till påföljd, att arbetarne ställa sig obenägna mot ingående ,»f arbetsaftal tpå
längre tid, och att aftalstiderna och uppsägningstiderna i följd deraf göras så korta som
möjligt. Särskildt beträffande de yngre, mera obetänksamma elementen bland arbetarne
är det fara värdt, att införandet af straff skulle hafva en dylik verkan. Men häremot
kan invändas, att det i det stora hela är fördelaktigare med kortvariga aftal, som
behörigen respekteras, än med längre tids aftal, som icke hållas i helgd. Den nu
påpekade olägenheten skulle också säkerligen visa sig vara af öfvergående art.
Komitén är förvissad om, att, efter hand som arbetsklassen insqr fördelen af den
större ekonomiska trygghet, som arbetsaftal på längre tid bereda särskildt med
hänseende till arbetarnes bostadsförhållanden, straffhotet icke skall visa sig i mera
väsentlig mån egnadt att göra de korta arbetsaftalen till regel.

Slutligen vill komitén erinra, att redan ,den omständigheten, att brytandet
af arbetsaftal af samhället stämplas såsom brottsligt handlingssätt, säkerligen .skall
skänka större aktning åt arbetsaftalet, än detta derförutan förmår tillvinna sig. På
hvilken straffrättsteori ett lands lagstiftning än må vara byggd, så lärer det .dock
icke kunna bortresonneras, att straffhot och straff verka afskräckande.

Skydd mot arbetsgifvares aftalsbrott.

Komitén öfvergår nu till en redogörelse för de .åtgärder, .som på lagstiftningens
väg vidtagits för att på ett verksamt sätt bereda skydd mot egentligt
kontraktsbrott från arbetsgifvarnes sida. Såsom redan förut antydts, måste .arbetaren

i regeln anses vara med hänseende till arbetsaftalet så till vida fördelaktigare
stäld än arbetsgifvaren, som den förre i den senares ekonomiska ställning har större
garanti för utfående af sin rätt. Man har emellertid gjort gällande, att det för
tillgodoseende af arbetarens intresse icke är tillräckligt att hänvisa honom att i
vanlig ordning genomdrifva sitt anspråk. Arbetaren är tvungen att lefva af hvad
han genom sitt arbete förtjenar. Bryter nu arbetsgifvaren aftalet, så att arbetaren
oförmodadt står utan arbetsförtjenst, kan det bereda honom svårigheter och olägenheter
af många slag, om hans förhållande till arbetsgifvaren skall betraktas såsom
ett vanligt förhållande mellan borgenär och gäldenär. Det kan åtgå jemförelsevis
lång tid, innan arbetaren är i stånd att på rättslig väg utfå hvad honom tillkommer.
I synnerhet är detta fallet, om arbetarens fordran afser icke blott verkligen
intjent lön utan äfven anspråk på ersättning för den tid, som vid kontraktsbrottet
återstått för aftalets giltighet. För den händelse arbetaren erhållit annan anställning
under tiden, och arbetsgifvaren på denna grund kräfver utredning angående den
verkliga skada, som arbetaren lidit genom kontraktsbrottet, lägges på arbetaren en
bevisningsbördä, som kan vara tung nog. Det är uppenbarligen med hänsyn till
dessa omständigheter, som tysk och belgisk lag gifvit arbetaren enahanda rätt till
fixt skadestånd, som, enligt hvad förut visats, tillkommer arbetsgivare gent emot
arbetare. Från det föregående må erinras, att den omedelbart på grund af lag
inträdande rätten till fixt skadestånd enligt tysk rätt kommer endast sådana arbetsgivare
till godo, som drifva handtverk eller fabriker med mindre än tjugu arbetare.
Samma begränsning gäller äfven i fråga om arbetares rätt till fixt skadestånd omedelbart
på grund af lag. Endast arbetare i handtverk och de mindre fabrikerna ega således
nämnda rätt. Jemväl i fråga om det fixa skadeståndets storlek samt valrätt mellan
fixt och vanligt skadestånd gäller om arbetaren detsamma som om arbetsgifvaren.
Komitén kan derför hänvisa till redogörelsen här ofvan sidd. 27—-29. Och då hvad å
sid. 29 nämnts om den belgiske arbetsgifvarens rätt till fixt skadestånd i alla delar
eger motsvarande tillämpning å arbetaren, torde ett upprepande häraf vara öfverflödigt.
— Jemväl den danska rätten omtalar fixt skadestånd, fastän i en mera
antiqverad form. I det ännu gällande Placatet om Haandvarkslaugene af år 1812
heter det nemligen: »Dersom nogen Moster liden lovlig og befoiet Aarsag giver
sin Svend Afskeed, uden foregaaende Opsigelse, eller imod den indgaaede Kontrakt,
da skal han betale barn 2 Mark (6 5 öre) daglig for den Tid, der mangler i
Opsigelses-Terminen, og Svenden desuagtet vaere berettiget til åt soge Arbeide
andensteds».

Förutom det skydd, som må anses ligga uti den fixa skadeståndsrätten,
finner man i utländsk lagstiftning äfven kriminelt ansvar för aftalsbrytande arbetsgivare.
Sådant förekommer dock, så vidt komitén har sig bekant, endast i norsk
och finsk rätt samt, beträffande arbetsgivare i jordbruk, i lagar för Anhalt och
Reuss-Gera. Norges Lov ang. For andringer 1 Haandvarkslovgivmngen afår 1881 och

Lov om Tilsyn med Arbeide i Fabriker m. v. afår 1892 stadga böter, den förra lagen
f. o. m. två t. o. m. tvåhundra kronor för mästare, som »ulovligen bortviser Svend
eller Arbeider», och den senare författningen f. o. m. fem t. o. m. tvåhundra kronor
för sådan arbetsgifvare i fabrik, som »ulovligen afskediger en Arbeider». — Enligt
finsk lag straffas med böter f. o. m. tio t. o. m. femhundra mar\ »yrkesidkare,
som skiljer biträde eller arbetare från arbetet i annan ordning, än dem emellan
ingånget arbetsaftal eller lag vidhandengifver». I sak enahanda bestämmelse är
upptagen i 1899 års finska förslag till Lag om näringarne. — Såsom en motsvarighet
till det straff, som enligt lagen för Anhalt af den 16 April 1899 och
för Reuss-Gera af den 12 Maj 1900 drabbar »ländliche Arbeiter» (jordbruksarbetare),
stadga samma lagar intill sextio marks böter eller fängelse i högst fjorton dagar för
deras arbetsgifvare, om desse olagligen afskeda dem utan att förnöja dem i enlighet
med aftalet (»ohne denselben die vertragsmässige Vergiitung zu gewähren»).

Enligt hvad i det föregående nämnts, tillkommer det skiljedomstolarne i
Syd-Australien och Nya Zeeland att i sina utslag i arbetaretvister utsätta straff
för arbetare, som vägrar att ställa sig utslagen till efterrättelse. Med samma befogenhet
är domstolen utrustad för att kunna gent emot arbetsgifvarne framtvinga
åtlydnad af utslaget.

Hvad Sverige beträffar, hade de uti den äldre rätten förekommande bestämmelserna
om straff för aftalsbrytande arbetare sin motsvarighet uti enahanda bestämmelser
för arbetsgifvare, som bröt arbetsaftal. Sålunda innehöll 1720 års Skråordning
följande stadgande: »I fall det fulltyges, någon mästare hafva af egenvillighet
hindrat eller nekat en sådan (hos honom anstäld) gesäll arbete, så skall han bota
20 daler silfvermynt till lådan och 16 öre för hvarje dag till gesällen». I 1770
års Hallordning heter det: »Införskrifne arbetare, svenske eller utländske, skola
genast emottagas och sysselsättas med sådant arbete, hvartill de antagne äro, af
den, som dem förskrifvit; nekar han dertill utan laga skäl, böte 10 daler och
sysselsätte icke dess mindre genast den införskrifne arbetaren». Jemväl Fabriks- och
Handtverksordningen af år 1846 beläde med ansvar arbetsgifvares kontraktsbrott.
Enligt denna författning var det nemligen fabriksidkare eller handtverkare vid bot
sex rdr 32 sk. banko förbjudet att, utan sak eller i annan ordning än i Legostadgan
föreskrefves, från tjensten skilja arbetare förr, än den betingade tjenstetiden vore
ute. Nu gällande författning — 1864 års Näringsförordning — bereder deremot
icke aftalet straffrättsligt skydd gent emot arbetsgivare!!.

Samman fattning;.

Af den föregående redogörelsen framgår, att de medel ingalunda äro få,
genom hvilka man velat åstadkomma skydd för arbetsaftalet. Hvad särskild! angår

förebyggandet af kontraktsbrott från arbetstagarnes sida, så äro de åtgärder, hvilka
för detta ändamål föreslagits och delvis i större eller mindre mån kommit till
uttryck i lagstiftningarne, till antalet icke mindre än tolf, sammanfattade sålunda:
förbud mot bestämd tidslängd för arbetsaftalets bestånd; förliknings- och skiljedomsförfarande;
personalexekution; fackföreningsansvar för föreningsmedlems kontraktsbrott;
décomptesystem och förenkling af skadeståndsrätten; förlust af intjent lön;
beslag af rätt till lön; undandragande af fattigunderstöd; arbetsböckers införande;
proskriptionssystem; straff och skadeståndspligt för arbetsgifvare i ond tro samt
kriminelt ansvar för aftalsbrytande arbetare.

Bland samtliga dessa förslag är det, enligt komiténs förmenande, egentligen
endast två, som äro af det praktiska värde, att de böra tillgodogöras för en blifvande
lagstiftning i vårt land rörande skydd för arbetsamhet. Dessa äro décompte systemet

i sammanhang med förenkling af skadeståndsrätten samt kriminelt ansvar
för aftalsbrott. I full konseqvens härmed har komitén funnit, att jemväl för aftalets
skyddande åt andra hållet, nemligen mot aftalsbrott af arbetsgifvare, förenklingen af
skadeståndsrätten samt kriminelt ansvar tillsammans torde bilda en god grund att bygga
på. Komitén har redan framlagt de skäl, som tala för, och de grunder, som tala
mot ifrågavarande skyddsåtgärder. De förra hafva i allmänhet synts komitén öfvervägande.
Berörda skyddsåtgärder ingå derför såsom väsentliga beståndsdelar af den
rättsordning, som komitén tänkt sig böra blifva gällande i fråga om skydd för i
behörig ordning ingångna arbetsaftal.

Angående det af komitén framlagda förslagets allmänna ståndpunkt i före- 77>''-s/ajW^ all varande

hänseende torde följande böra här anmärkas. Komitén har ansett det icke punkt. ''

kunna vara föremål för någon tvekan, att en ny lagstiftning i ämnet i likhet med
nu gällande rätt bör hvila på skadeståndsskyldigheten i vanlig mening såsom det, så
att säga, fundamentala skyddsmedlet. Hvarje annan utgångspunkt för en skyddslagstiftning
skulle säkerligen stå i strid mot den allmänna rättsuppfattningen och
följaktligen vara förfelad. I förslagets 21 § har komitén i enlighet härmed låtit
berörda grundsats, som hittills varit oskrifven lag, komma till tydligt uttryck. Men
å andra sidan har komitén funnit det lika otvifvelaktigt, att en ny lagstiftning i
ämnet icke bör lemna oförsökt något medel, som är egnadt att göra skadeståndspligten,
så att säga, mera lefvande. Lagstiftningen bör i sin mån verka för, att
känslan af ansvar för ingångna förbindelser skärpes. På förevarande område kan
lagstiftningen bidraga härtill på det sätt, att de former, under hvilka skadeståndsplikten
må utkräfvas, göras så enkla som möjligt. Såväl arbetsgifvaren som arbetaren
böra bibringas en tydlig förnimmelse deraf, att kontraktsbrottet icke kommer att
blifva utan påföljd på grand af en hos den skadelidande förefintlig obenägenhet
att inleda en besvärlig och kostsam process. Ett enligt komiténs mening lyckligt
sätt att göra skadeståndsskyldigheten mera verksam, än den enligt nu gällande rättsordning
kan sägas vara, är att tillerkänna kontrahenterna ömsesidig rätt till utbekom 8 -

mande af fixt skadestånd, utan skyldighet att styrka annat än att kontraktsbrott verkligen
egt rum. Bestämmelser härom äro upptagna i 22 § af förslaget.

Att i lagstiftningsväg ålägga arbetsgifvaren att bereda arbetaren särskild realsäkerhet
för dennes eventuela fordran på skadestånd af arbetsgifvaren torde vara
både obehöfligt och stöta på oöfverstigliga praktiska svårigheter. Deremot hyser
komitén den uppfattningen, att det med hänsyn till förebyggande af aftalsbrott
från arbetstagarnes sida ligger en god tanke uti det flerstädes i utlandet genom
lag reglerade décomptesystemet. De föreslagna stadgandena härom — upptagna i
förslagets 15 § — synas komitén kunna blifva till stor nytta såsom kompletterande
förslagets skadeståndsregler. Rättigheten för arbetsgifvaren att för nu angifvet
ändamål tills vidare delvis innehålla förfallen lön måste emellertid förutsätta,
att arbetaren står fullt tryggad mot risken att genom arbetsgifvarens förvållande
gå miste om sålunda innehållen lön. Arbetarens rätt dertill bör skyddas genom
förmånsrätt oberoende af den tid, under hvilken löneafdragen stått inne. I detta
syfte har komitén jemväl utarbetat ett förslag till Lag angående ändring af 17
Kap. 4 § Handelsbalken.

Då komitén vidare ansett sig jemväl böra förorda kriminelt ansvar såsom
påföljd af kontraktsbrott såväl från arbetsgifvarens som från arbetarens sida, har komitén
utgått ifrån, att de sålunda föreslagna ansvarsbestämmelsernas principiela betydelse
bör vara att bringa till lifligt medvetande hos kontrahenterna deras skyldighet att
godtgöra den skada, som uppkommer genom deras underlåtenhet att fullgöra arbetsaftalet.
Äfven härutinnan framträder lagförslagets tendens att låta skadeståndsskyldighetén
spela hufvudrolen i fråga om beredande af säkerhet för aftalens bestånd.
Komitén har sålunda icke velat betrakta t. ex. den blotta omständigheten,
att arbetaren i förtid lemnar arbetet, såsom ett till straff föranledande förfarande
utan gjort detta beroende af, att han icke genast vid kontraktsbrottet till arbetsgifvaren
gäldar åtminstone det i lagen fixerade skadeståndet. Lemnar arbetaren
arbetet under sådana förhållanden, att han hvarken kan eller vill genast på nämnda
sätt utjemna sitt ekonomiska mellanvarande med arbetsgifvaren, har han dermed
visat, att hans skadeståndsskyldighet icke varit ett tillräckligt verkande motiv för
honom att fullgöra sina förpligtelser. Och är detta fallet, synes det komitén
otvifvelaktigt, att samhället eger rätt att såsom det yttersta skyddsmedlet tillgripa
kriminelt ansvar. Komitén åberopar till stöd härför den utredning angående straffets
användbarhet i föreliggande fall, som komitén anslutit till den ofvan lemnade redogörelsen
för äldre och gällande rätt i detta ämne. Erinras bör derjemte, att ju
allmännare décomptesystemet kommer till användning, desto sällsyntare böra de
fall blifva, då arbetsgifvaren behöfver påkalla tillämpning af ansvarsbestämmelsen.
Ty i mån som arbetsgifvaren anlitar nämnda system skaffar han sig sjelf säkerhet
för, att arbetaren icke kan bryta aftalet utan att på samma gång nödgas till arbets -

gifvaren utgifva, i form af qvittning, det skadeståndsbelopp, som. denne är berättigad
att fordra.

Slutligen har komitén i sitt förslag (24 §) såsom ett ytterligare skyddsmedel
upptagit stadgande om kriminelt ansvar, för den händelse någon direkt förleder
arbetsgivare eller arbetare till kontraktsbrott. Asigterna angående befogenheten
af kriminel bestraffning af sjelfva aftalsbrottet må vara delade; om det straffvärda
uti tredje mans direkta och medvetna ingrepp i arbetsgifvares rätt till en
persons arbetskraft eller arbetares rätt att mot fullgörande af arbete förvärfva medel
till sitt lifsuppehälle torde ej finnas mer än en mening.

Under det komitén tagit i öfvervägande, hvilka särskilda åtgärder till skydd
för arbetsaftal böra införlifvas med vår rätt, har komitén kommit till den bestämda
uppfattningen, att ett dylikt införlifvande icke kan eller bör ega .ram utan i samband
med revision och fullständigande af den svenska lagstiftningen angående arbetsaftal
öfverhufvudtaget. Nyttan af skyddsbestämmelser skall blifva ringa eller ingen, om
icke rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare genom lagstiftning göres till föremål
för en reglering, som gifver detsamma nödig fasthet och styrka. Hvarje aftal eger
för visso sitt förnämsta stöd uti de aftalandes fulla och klara insigt om gränserna
för hvars och ens rätt på grund af aftalet. Såsom förhållandena utvecklat sig i vårt
land, lemna de i detta hänseende mycket öfrigt att önska. Arbetsaftalen komma oftast
till utan verkligt samförstånd mellan kontrahenterna rörande de vigtigaste aftalsvilkoren.
Att vid sådant förhållande olika uppfattning om rättigheter och skyldigheter
och häraf föranledda rättstvister ofta icke kunna undvikas, ligger i öppen
dag. Lagstiftningen på förevarande område är icke heller sådan, att den träder
supplerande emellan i de fall, der kontrahenterna sjelfva försummat att bringa klarhet
i sitt förhållande till hvarandra. För det vanliga civilrättsliga arbetsaftalet finnes
egentligen ingen lagstiftning alls. Medan i 1734 års lags Handelsbalk ett särskildt
kapitel egnats åt saklegan, iakttager den tystnad angående det vigtiga aftal, som
kallas arbetslega, i den mån icke detta aftal är identiskt med tjenstehjonsaftal.
Detta förhållande kan dock hafva sin naturliga förklaringsgrund deri, att vid tiden
för nämnda lags tillkomst tjenstehjonslegan var, om också icke den enda, så dock
den afgjordt vigtigaste formen för aftal om kroppsarbete. Äldre Lagberedningen
föreslog vidlyftiga bestämmelser om tjenstehjonslega men hade för andra egentliga
arbetsaftal endast följande ord: »Betingar man någon till arbete, utan att honom
till tjenstehjon lega, derom lände det aftal till efterrättelse, som vid sådant beting
gjordt är. Underlåter man å någondera sidan att det uppfylla, gälde skadestånd.»
Arbetsaftalet mellan egentliga yrkesidkare och dessas arbetare är visserligen något
bättre tillgodosedt. I Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni
1864 äro sålunda åtskilliga lagrum, sammanfattade under rubriken »Om handelsbetjente
och arbetare i fabrik, handtverk eller annan handtering», egnade åt rättsförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare. Men denna lagstiftning lider af vissa

6 o

brister. Sålunda kan det först och främst anmärkas, att förordningen föreskrifver
skriftligt kontrakt med vittnen såsom form för aftalets ingående (15 §). Och det
synes, som om detta är ett nödvändigt vilkor för att arbetsaftalet öfverhufvud skall
blifva att bedöma enligt sagda förordning. Det är emellertid en känd sak, att de
fall, då skriftligt aftal upprättas, äro sällsynta undantag. Följden häraf har blifvit
den, att flertalet af de arbetsaftal, som ingås, i sjelfva verket saknar stödet af
ifrågavarande lagstiftning. Mera betänkligt är dock, att på många håll den meningen
synes hafva vunnit insteg, att, om arbetsaftalet ingåtts utan iakttagande af
formföreskriften uti berörda förordning, aftalet icke har verkligt bindande karakter
och följaktligen icke behöfver hållas längre än en hvar af de aftalande vill. Denna
mening är naturligtvis felaktig. Men den utgör dock ett påtagligt bevis för den
oklarhet, som råder beträffande den frågan, när ett arbetsaftal är att anse såsom i
behörig ordning ingånget. Förrän denna oklarhet blifvit undanröjd, tjena särskilda
bestämmelser till skydd för arbetsaftalet tydligen icke mycket till. Verkliga aftalsbrott
skola fortfarande ega rum, allt under det den aftalsbrytande är i den tro,
att han icke varit lagligen bunden. Det torde häraf vara klart, att uppställandet
af bestämda regler för ingående af bindande arbetsaftal är en af de vigtigaste uppgifterna
för lagstiftningen på förevarande område. I detta hänseende torde det
icke vara ur vägen, att vid lagstiftningsarbetet särskild uppmärksamhet egnas åt
utredning angående den rättsliga verkan, som skall tillkomma arbetsordningar, reglementen
o. d. Det är nemligen nu mången gång mer än tvifvelaktigt, om och i hvad
mån dylika af arbetsgifvarne utfärdade arbetsordningar etc. äro för arbetarne bindande.

En annan sida af rättsförhållandet, som behöfver ordnas genom lag, om
skyddsbestämmelserna skola blifva rätt verksamma, är tiden för arbetsaftalets bestånd.
Nu gällande lag bestämmer intet för det fall, att de aftalande underlåtit
att uttryckligen träffa öfverenskommelse i denna punkt. Elär föreligger, enligt
komiténs förmenande, en lucka, som nödvändigt behöfver fyllas.

För att i det särskilda fallet kunna afgöra, huruvida ett arbetsaftal verkligen
brutits och således de derför bestämda påföljderna skola inträda, är det icke nog
att konstatera, att tiden för aftalets bestånd ännu icke utgått. Det måste äfven
utredas, huruvida icke ett handlingssätt, som vid första påseendet uppfyller alla betingelser
för kontraktsbrott, i sjelfva verket innebär endast utöfning af en naturlig
rätt att i förtid håfva aftalet. Det lärer nemligen icke kunna bestridas, att äfven
utan stöd i skrifven lag den ene kontrahenten kan uti den andres uppförande eller
sätt att fullgöra aftalet ega ett giltigt skäl att å sin sida frånträda detsamma. Men
ett önskemål måste det dock vara, att kontrahenterna i detta hänseende hafva tydlig
lag att lita till. Om denna så noga som möjligt fastställer vilkoren för hvars
och ens rätt att af särskilda orsaker hafva aftalet, vinnes den fördelen, å ena sidan,
att kontrahenterna icke till följd af tvifvelsmål om rättigheten att håfva aftalet be -

höVa fortsätta ett förhållande, som kanske blifvit olidligt, och, å andra sidan, att
arbetsgifvaren eller arbetaren icke obetänksamt häfver aftalet på en grund, som
synes honom fullt tillräcklig men sedermera befmnes icke vara af beskaffenhet att
kunna befria honom från påföljderna af kontraktsbrott.

Af det redan anförda torde framgå, att man vid ett lagstiftningsarbete, hvars
syfte är att åvägabringa bestämmelser till skydd för i behörig ordning ingångna
arbetsaftal. icke lärer kunna undgå att komma in på en behandling af ämnen, som,
så att säga, utgöra grundvalen för tillämpning af sjelfva skyddsbestämmelserna. Då
nu detta är förhållandet, har det synts komitén synnerligen lämpligt att taga steget
fullt ut och föreslå fullständig reglering uti en ny lag af rättsförhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare. Att endast bygga vidare på den grund, som är lagd
i 1864 års näringsförordning, och således inskränka sig till en revision af nämnda
förordning i hithörande delar, torde icke vara rätta sättet. Hinder härför möter
redan af det skäl, att nämnda förordning icke står fullt sjelfständig utan i afseende
å förhållandet mellan näringsidkare samt deras biträden eller arbetare jemväl hänvisar
till »allmän lag och, der icke träffad öfverenskommelse annorlunda bestämmer,
hvad legostadgan i tillämpliga delar innehåller» (17 § 4 mom.) — en hänvisning,
hvars sväfvande natur genast faller i ögonen. Men ett ytterligare — och vigtigare
— skäl till åstadkommande af en ny lag ligger uti berörda förordnings begränsning
till arbetsaftal mellan yrkesidkare och deras i yrket anstälda arbetare. De
skyddsbestämmelser, som komitén föreslagit, böra emellertid tillgodokomma äfven
arbetsaftal i landtbruk och i viss mån aftal utom det egentliga näringslifvets område.

Häraf följer behofvet af en gemensam lagstiftning i en ny lag. Denna bör vara en
ren civillag, och följaktligen böra ur densamma uteslutas alla sådana stadganden,
som äro af offentligt-rättslig natur. Liksom sådana redan gjorts till föremål för
särskild lagstiftning — komitén erinrar om lagarne angående skydd mot yrkesfara
samt om minderårigas och qvinnors användande till arbete i industrien —
är det tydligt, att detta kommer att ske äfven framgent, i den mån nya eller
ändrade bestämmelser af sådan natur påkallas.

I I kap. af förslaget bestämmes området för lagens giltighet. Redan rubriken Lagförslagets
till den föreslagna lagen gifver vid handen, att denna icke omfattar alla slag af
arbetsaftal. Inledningsvis har redan antydts, att lagen afser endast sådana arbetsaftal,
som gå ut på produktivt arbete i egentlig mening. Detta torde äfven tydligt
framgå af det sätt, på hvilket komitén i förslagets 1 § betecknat de olika kategorier
af arbetsgivare, på hvilka lagen syftar. Dessa äro att hänföra till tvenne hufvudgrupper.
Den ena utgöres af arbetsgivare, som hafva produktiv verksamhet till
sitt näringsyrke och för bedrifvande af detta behöfva främmande arbetskraft (»arbetsgivare
i jordbruk, handel eller annat näringsyrke»). Den andra hufvudgruppen
utgöres af arbetsgivare vid vissa företag, som de icke i egenskap af yrkesidkare
utföra. Komitén har väl ansett, att lagen i första hand bör reglera det yrkesmessiga

arbetsförhållandet såsom företrädesvis varande i behof af sådan reglering. Men på
samma gång har komitén funnit, att skilnaden mellan yrkesmessig och icke yrkesmessig
verksamhet icke bör tillmätas så stor betydelse, att den senare under inga
förhållanden skulle beröras af lagen. Nämnda skilnad är stundom mera en teoretisk
än en i verkligheten framträdande olikhet. Vissa företag äro både till beskaffenhet
och omfattning sådana, att den dervid sysselsatta arbetarepersonalen uti den omständigheten,
att företaget i arbetsgifvarens hand icke innebär utöfning af ett yrke,
icke har någon anledning att sjelf betrakta sin ställning annorlunda, än om företaget
vore en särskild yttring af arbetsgifvarens yrkesmessiga verksamhet. Arbetsprestationerna
äro desamma, anställningen lika stadigvarande. Arbetets planmessiga och
jemna utöfning är ett nödvändigt vilkor för ändamålets vinnande. Vådan af löslighet
i arbetsförhållandet motiverar här lika väl som inom den egentliga yrkesdriften
bestämmelser till skydd för arbetsamhet. Naturligtvis har det ej varit möjligt för
komitén att åstadkomma en uttömmande uppräkning äf alla arbetsföretag af beskaffenhet
att böra falla under lagen. Endast de mest typiska och faktiskt mest förekommande
arbetsföretagen hafva uttryckligen omnämnts. Och med den ledning,
som härigenom lemnats, bör det ej vara förenadt med större svårigheter att i det
speciela fallet afgöra, huruvida ifrågavarande lag skall erhålla tillämpning å ett
visst arbetsföretag. Tydligt är, att hus-, väg-, vattenbyggnads, vattenafledningsm.
fl. företag kunna i arbetsgifvarens hand innebära utöfning af yrkesmessig verksamhet.
Exempelvis må endast anföras det fall, att husbyggnadsföretaget utföres
af en yrkesbyggmästare. Denne tillhör den förstnämnda hufvudgruppen af i lagförslaget
afsedda arbetsgivare. I ändamål att framhålla, att med orden »arbetsgivare
vid jernvägs- eller spårvägsdrift eller vid hus- etc.» afses tillfällig, icke
yrkesmessig arbetsgivare, har komitén framför ordet arbetsföretag tillsatt ordet
särskild. Härigenom skall nemligen utmärkas, att fråga här icke är om ett led uti
en serie likartade företag, som arbetsgivaren har till yrke att utföra.

Vare sig arbetsgivaren är yrkesman eller icke, kan tydligtvis den erforderliga
främmande arbetskraften lemnas honom af personer, som stå till honom i förhållande
af tjenare till husbonde. I tjenarens åligganden ingår att prestera allt skäligt arbete,
som föresättes honom af husbonden; är nu denne yrkesman, eller utför han eljest
arbetsföretag af ofvan nämnd beskaffenhet, kan till skäligt arbete komma att hänföras
äfven sådant arbete, hvaraf husbonden i och för sitt yrke eller dylikt arbetsföretags
utförande har behof. Det är uppenbarligen icke meningen, att den nu
föreslagna lagen skall sträcka sina verkningar in på det område, som regleras af
den särskilda tjenstehjonslagstiftning, hvilken är eller kan komma att blifva gällande.
Komitén har emellertid ansett detta böra komma till tydligt uttryck i lagen, dervid
komitén tillika förutsatt, att det förslag till lag om tjensteaftal mellan husbönder
och tjenare, som för närvarande ligger under vederbörlig behandling, kommer att
upphöjas till lag. Likaså har det synts komitén uppenbart, att den föreslagna lagen

<^3

icke bör utgöra rättesnöret för sådana arbetare, hvilkas arbetsskyldighet grundar sig
på offentlig tjensteanställning. Ordnandet af deras förhållande till arbetsgifvaren tillhör
den offentliga rätten.

Beträffande särskildt arbetsaftalen inom yrkesdriften, så har komitén utgått
ifrån, att aftal inom samtliga yrkesgrenar böra komma under den föreslagna lagen,
dock med undantag för sjömansaftalet. För detta skola Sjölagens bestämmelser
lända till efterrättelse. Dessutom har äfven lärlingsaftalet undantagits. Detta aftal,
som hufvudsakligast förekommer inom handtverket men äfven kan användas i
fabriksdriften, är ett blandadt arbets- och läroaftal. Arbetsgivare^ rättighet att
mot ersättning tillgodogöra sig främmande arbetskraft är här förbunden med skyldighet
att lemna lärlingen nödig yrkesundervisning. Den omständigheten, att den
unge arbetarens yrkesuppfostran sålunda till stor del är lagd i arbetsgifvarens hand,
föranleder helt naturligt dertill, att rättsförhållandet mellan denne och lärlingen är
att bedöma i viss mån annorlunda än det vanliga arbetsförhållandet och delvis
måste följa andra regler än detta. Komitén har sig också bekant, att, sedan 1895
års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit om utarbetande och framläggande
för Riksdagen af förslag till lärlingslag för handtverkerierna inom landet, Kongl.
Maj:t anbefalt Kommerskollegium att till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i
anledning af Riksdagens berörda framställning, samt att Kommerskollegium den 3
Juli 1900 afgifvit dylikt utlåtande. Då sålunda frågan om en lärlingslag redan
kommit till behandling i särskild ordning, har för komitén saknats anledning att
taga reglerna för lärlingsaftalet under ompröfning.

Deremot har den föreslagna lagen i en annan rigtning utvidgats utöfver
näringsförordningens räckvidd. I den förra har nemligen, i olikhet mot näringsförordningen,
jemväl jordbruksnäringen medtagits. Näringsförordningens hufvudsyfte
har varit att ordna utöfningen af den industriela och kommersiela yrkesdriften. En
naturlig följd häraf är, att i densamma icke kunnat beredas plats för bestämmelser
angående arbetsaftalet mellan jordbruksidkare och deras arbetare. För detta skulle
ju för öfrigt legostadgan gälla. Emellertid hafva tidsförhållandena undergått sådan
förändring, att den egentliga tjenstehjonslagstifningen icke längre kan anses tillräcklig
att fylla behofvet af en lagstiftning för arbetsaftalet inom jordbruksnäringen. I
jordbruket sysselsättas i allt högre grad arbetare, som icke med arbetsgifvarne slutit
aftal på sådana vilkor, att tjenstehjonslagstiftningen kan vinna tillämpning. Mera
tillfälliga arbetsaftal, afseende sånings-, rensnings-, skörde-, trösknings- och dylikt
arbete, höra allt mera till vanligheten. Enligt komiténs förmenande finnes intet
skäl, hvarför icke sådana yrkesarbetares rättsliga ställning bör ordnas i sammanhang
med andra yrkesarbetares. Behofvet af aftalsskydd är detsamma.

Den industriela yrkesdriften sammanfattas i näringsförordningen under orden
»fabrik, handtverk eller annan handtering». Dessa kategorier motsvaras i förslaget
af orden »annat näringsyrke». Mot bibehållandet af näringsförordningens uttryck

kan nemligen anföras, att begreppen fabrik, handtverk och handtering hvarken ega
den nödiga fastheten inbördes eller tillsammans bilda en tillräckligt uttömmande
beteckning för samtliga olika grenar af industriel verksamhet. Det finnes sålunda
rörelser, hvilka icke utan tvång på språket kunna hänföras till vare sig fabrik, handtverk
eller handtering. Det i förslaget använda uttrycket torde deremot uppfylla
anspråken såväl på fullständighet som på nödig precision och återfinnes för öfrigt
redan i näringsförordningen. Denna använder nemligen sjelf på åtskilliga ställen,
der fråga är både om den kommersiela och den industriela yrkesdriften, uttrycken
»handel eller annat näringsyrke», »handel eller annat näringsfång».

I likhet med hvad som skett i åtskilliga senare författningar — såsom t. ex.
1889 års lag om skydd mot yrkesfara samt 1900 års lag angående minderårigas
och qvinnors användande till arbete uti industrielt yrke — har i förslaget hänsyn
måst tagas jemväl till sådana fall, då en viss rörelse drifves på yrkesmessigt sätt,
utan att dock arbetsgifvaren är i egentlig mening yrkesidkare. För stat och
kommun kan det ju ofta af åtskilliga skäl — ekonomiska och andra — vara af
särdeles stor vigt att hafva produktionen af vissa förnödenheter i sin egen hand.
Sålunda är staten sjelf arbetsgivare i fråga om tillverkning af militära förnödenheter
(gevär, krut), liksom kommuner och municipalsamhällen ej sällan sjelfva
förse sig med sina behof af gas, elektricitet m. m. Ingen tvekan bör råda derom,
att den föreslagna lagen bör omfatta äfven arbetsaftal i dylika, icke såsom näring
drifna rörelser, under förutsättning likvisst, att arbetaren icke innehar offentlig
tjensteanställning. För undvikande af allt missförstånd har detta särskildt uttalats
uti 2 mom. af förslagets 1 §.

Såsom redan förut nämnts, äro från lagens tillämpning uteslutna aftal om
sådant arbete, som icke är rigtadt på egentlig produktion, detta ord taget i så
vidsträckt bemärkelse, att derunder inbegripes äfven omsättningsproduktion och
transportverksamhet. Äfven inom den egentliga produktionen, sålunda bestämd,
företer emellertid arbetet åtskilliga gradationer, allt från det enkla, mera mekaniska
arbetet och till sådana arbetsprestationer, som förutsätta en hög grad af teknisk
bildning och förkunskaper. I vidsträckt bemärkelse äro visserligen de, som utföra
arbete, samtlige arbetare. Men det ligger i sakens natur, att från lagstiftningssynpunkt
en bestämd skilnad måste göras emellan dem, som enligt det vanliga
språkbruket kallas arbetare, och personer, som innehafva en eller annan högre
anställning i produktionens tjenst. Denna anställning kan vara sådan, att dess
innehafvare är att jemnställa med utöfvare af de s. k. fria yrkena (läkare, artister,
informatorer etc.) Af sådan beskaffenhet är t. ex. den tekniske ingeniörens,
kontorschefens, prokuristens och bokhållarens anställning. De arbetsaftal, som
dessa ingå, måste fortfarande bedömas efter allmänna rättsgrundsatser. Det är
för visso en ganska svår fråga, huruledes från förevarande synpunkt gränsen
skall dragas mellan arbetsaftal, som skola komma under den föreslagna lagen, och

sådana, som böla falla utanför densamma. Komitén tror sig dock hafva uti 3 mom.
af förslagets 1 § gifvit en anvisning härutinnan, som skall möjliggöra ett rigtigt
besvarande af frågan i hvarje särskildt fall.

Vidare torde böra påpekas, att de arbetsaftal, hvarom den föreslagna lagen
handlar, äro sådana, vid hvilka arbetsförpligtelsens hufvudsakliga föremål är sjelfva
arbetandet. Genom aftalet garanteras icke, såsom vid arbetsbetinget, åstadkommandet
af ett visst, färdigt arbetsresultat. Lagens begränsning till aftal af förstnämnda
art torde framgå ej mindre af de i 1 § angifna tidsbestämmelserna än
äfven af den i förslagets 9 § intagna bestämmelsen, att arbetaren under arbetets
utförande skall vara underkastad arbetsgifvarens myndighet, ledning och tillsyn.

Specialmotiv.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

I KAP.

Om arbetsaftal, hvarå denna lag eger tillämpning.

Beträffande bestämmelserna i i § hänvisas till den allmänna motiveringen
sidd. 61 — 65. Utöfver hvad denna innehåller torde här endast böra erinras, att i
fråga om arbetsaftal, som ingås för bestämd tid, denna kan vara bestämd antingen
till dagen (t. ex. aftal för en vecka, fjorton dagar, ett hälft år etc.) eller med
hänsyn till ett visst faktiskt förhållande, inträffandet af en eller annan omständighet
eller dylikt.

Komitén har med sådana samhällen, som enligt lag äro verkliga kommuner —
städer, köpingar, landtkommuner — likstält municipalsamhällena. Dessa hafva,
ehuru de icke äro kommuner, uti vissa i lag närmare angifna hänseenden befogenhet
och beslutanderätt, så som om de vore sjelfständiga kommuner. Enahanda
förhållanden, som föranleda de egentliga kommunerna att idka produktiv rörelse,
göra sig gällande i fråga om municipalsamhällena. Å andra sidan kunna så beskaffade
samhällen som större bysamhällen och stationssamhällen icke i detta sammanhang''
komma i betraktande. Dessa samhällen äro nemligen icke korporationer
i laglig mening och kunna följaktligen icke såsom samhällen förvärfva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter. Inrättas i en större by eller i ett stationssamhälle
till invånarnes gemensamma bästa t. ex. ett gasverk eller annat dylikt verk, är
detta derför att bedöma såsom ett helt och hållet enskildt företag, tillkommet under
sådana förhållanden, att de dervid anstälda arbetarne hafva till arbetsgifvare antingen
ett antal enskilda personer eller ett bolag eller annan sammanslutning för
ekonomiskt syfte.

II Kap.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

I II kap. äro intagna bestämmelser angående dels vilkoren och formerna föi
ingående och upplösning af arbetsaftal, dels arbetsgifvarens och arbetarens befogenhet
att bestämma aftalets innehåll i åtskilliga hänseenden och dels arbetsgifvarens
och arbetarens rättsliga ställning till hvarandra i sådana fall, då beträffande en
väsentlig punkt — tiden för arbetsaftalets bestånd — sj elfva aftalet icke är tillräckligt
fullständigt.

I 3 § uttalas den grundsatsen, att kontrahenterna ega fritt bestämma aftals- ^ §.

vilkoren i den mån ej den föreslagna lagen eller annan författning inskränker denna
frihet. I förslaget har arbetsaftalets materiela innehåll angifvits med orden »lön,
tid för arbetsaftalets bestånd och öfriga vilkor.» I samtliga dessa hänseenden äro
inskränkningar i aftalsfriheten föreslagna af komitén; beträffande »öfriga vilkor»
äro dylika inskränkningar redan stadgade i författningar, som icke komma att beröras
af lagförslaget. Att öfverhufvud inskränkningar i aftalsfriheten kunna stadgas,
beror derpå, att en obegränsad aftalsfrihet lätteligen skulle kunna leda till kränkning
af åtskilliga allmänna intressen, som under alla förhållanden böra tillvaratagas.

Hela den s. k. arbetareskyddslagstiftningen i egentlig mening hvilar på ett sådant
allmänt intresse, nemligen vården om arbetarnes lif och helsa samt framtida arbetsduglighet.
I vårt land har nämnda lagstiftning erhållit uttryck i särskilda lagar
angående skydd mot yrkesfara, minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering samt minderårigas och qvinnors användande till arbete
i industrielt yrke. Ett aftal t. ex., hvarigenom qvinna eller minderårig förbinder sig till
arbete å tider af dygnet, då de enligt sistsagda lagar icke få användas till arbete,
är tydligtvis i denna del utan rättslig verkan. Allmänna strafflagens förbud mot
söndagsarbete innebär likaledes en i förevarande lagrum afsedd begränsning utaf
aftalsfriheten. De inskränkningar härutinnan, som komitén ansett sig böra föreslå,
röra, såsom redan antydts, bland annat lönen och tiden för arbetsaftalets bestånd;
dessutom hafva i förslaget (16 §) intagits föreskrifter med syfte att begränsa arbetsgifvarens
rätt att stadga penningplikt såsom äfventyr för arbetares öfverträdelse
af ordningsregler samt att disponera öfver penningmedel, som arbetaren på grund
af sådan öfverträdelse mister. I fråga om lönen har komitén uti 14 § af den
föreslagna lagen förordat en inskränkning, som har sin grund i faran af s. k. trucksystem.
Beträdande tiden för arbetsaftals bestånd begränsas aftalsfriheten i tvenne
särskilda hänseenden. Först och främst har sålunda i 6 § uttalats, att kontrahenterna
skola vara med hvarandra likstälda i fråga om skyldighet att verkställa

uppsägning. Komitén tror, att ett stadgande härom skall i hög grad bidraga till
att åstadkomma ett godt förhållande mellan arbetsgivare och arbetare. Intet torde
vara mera egnadt att skärpa motsatsen mellan arbetsgifvarnes och arbetarnes intressen
än ett aftal på sådana vilkor, att t. ex. arbetsgivaren förbehåller sig rätt att när
som helst hafva arbetsaftalet utan uppsägning, men arbetaren ålägges skyldighet att
verkställa uppsägning. Råder på detta sätt olikställighet mellan kontrahenterna,
får arbetaren lätt den uppfattningen, att arbetsgifvaren vill hafva alla fördelarne
på sin sida. Den härigenom alstrade misstron motverkar lätt en eljest förefintlig
benägenhet hos arbetaren att lojalt fullgöra arbetsaftalet. Ifrågavarande stadgande,
som har sin motsvarighet i åtskilliga utländska lagar, torde fylla ett äfven
hos oss kändt behof. Den andra begränsningen i fråga om rätt att bestämma tiden
för aftalets bestånd omförmäles i 7 §. Komitén håller före, att hvarken arbetsgivare
eller arbetare bör kunna binda sig för huru lång tid som helst. Då det
nemligen, å ena sidan, strider mot den personliga friheten att för en mera afsevärd
del af lifslängden binda sig till arbete hos en annan, och det, å andra sidan,
för en arbetsgivare, hvars yttre lefnadsförhållanden efter aftalet undergått väsentlig
förändring, skulle kunna kännas hårdt att vara bunden vid aftalet en längre tid,
har komitén föreslagit, att ingen af kontrahenterna skall vara skyldig att stå vid
aftalet längre än tre år. Att, såsom i gällande näringsförordning skett, fastslå en
viss tidslängd, tre år, utöfver hvilken arbetsaftalet under inga förhållanden får
sträckas, synes komitén olämpligt och obehöfligt. Hvardera kontrahentens intresse
torde vara tillräckligt tillgodosedt derigenom, att han får rätt att påyrka, att
ett aftal, som i och för sig eger bindande kraft längre än tre år, upplöses, sedan
minst tre år förflutit. I följd häraf har komitén föreslagit, att i förevarande fall
uppsägning kan ske efter det två och ett hälft år förflutit, samt att uppsägningstiden
skall vara sex månader. Stadgandet i fråga torde vara af mindre betydelse i
fråga om vanliga arbetare, hvilkas arbetsaftal sällan afse längre tid än tre år, än i
fråga om arbetsförmän och personer i dermed jemförlig anställning. Med de inskränkningar,
som nu nämnts, äro arbetsgivare och arbetare i fråga om arbetsaftalets
materiela innehåll oförhindrade att ordna rättsförhållandet efter godtfinnande.

4 §. I 4 § behandlas frågan om sättet för ingående af arbetsaftal. Hur önsk värdt

det än vore, att arbetsaftalen i allmänhet upprättades skriftligen, kan det
dock tydligtvis icke blifva tal om att fordra skriftligt kontrakt såsom nödvändig
form för aftalet. Då emellertid, å andra sidan, det formlösa muntliga aftalet
obestridligen icke erbjuder tillräcklig trygghet mot uppkomsten af tvister angående
aftalsvilkoren, har man flerstädes i utlandet gått en medelväg sålunda, att vid större
industriela företag (fabriker, större verkstäder) arbetsgifvaren åligger att utfärda
särskilda arbetsordningar (fabriksordning, verkstadsreglemente). Dessa skola innehålla
— utom föreskrifter angående medel att förebygga skada å person eller
egendom — jemväl bestämmelser af civilrättslig natur, såsom angående tiden för

arbetsaftalets bestånd, arbetstidens längd och arbetstimmarnes fördelning, tiderna för
lönens betalning o. d., äfvensom föreskrifter angående iakttagande af ordning och
skick inom arbetsområdet. Enligt komiténs mening kunna förhållandena i vårt land
icke för närvarande sägas vara sådana, att upprättandet af arbetsordning skäligen
bör åläggas arbetsgifvaren såsom en oeftergiflig skyldighet. Komitén har sig
bekant, att åtminstone i större fabriker och andra industriela företag arbetsordningar
ganska allmänt äro i bruk — ett förhållande, som tyder på, att arbetsgifvarne
af sig sjelfva kommit till insigt om nyttan af arbetsordningar. Deremot
har komitén ansett det vara af synnerligen stor vigt att få till stånd tydliga bestämmelser
angående vilkoren för, att en af arbetsgifvaren utfärdad arbetsordning
skall blifva rättsligt bindande ej mindre för arbetaren än för arbetsgifvaren. Arbetsordningarne
innehålla ofta detaljerade bestämmelser om kontrahenternas rättigheter
och skyldigheter och utgöra sålunda en sammanfattning af aftalsvilkoren. Vid
antagande af arbetare i företag, der arbetsordningar äro utfärdade, tillgår ofta så,
att arbetsordningen mer eller mindre uttryckligt lägges till grund för aftalet. Vilkoren
för detta bestämmas sålunda helt enkelt genom en hänvisning till arbetsordningen.
Men för att aftalet skall kunna sägas vara grundadt på verkligt samförstånd
mellan arbetsgivare och arbetare rörande aftalsvilkoren, måste berörda
hänvisning ske under sådana former, att arbetaren får full kännedom om hvad han
åtager sig. Komitén har på grund häraf föreslagit, att ett exemplar af arbetsordningen
skall tillställas arbetaren före eller vid aftalets afsilande,, såvida ett bindande
aftal på de vilkor, arbetsordningen innehåller, skall anses hafva kommit till
stånd. Uppenbart är, att kontrahenterna kunna rörande en eller flera punkter sluta
särskildt aftal vid sidan af arbetsordningen och med ett från denna afvikande innehåll.
För sådant fall gäller naturligtvis den särskilda öfverenskommelsen, hvilket i
förslaget uttalats genom orden »annorlunda ej aftalats.» Det är vidare sjelfklart,
att, derest arbetsordning skulle innehålla någon mot den föreslagna lagen eller
annan författning stridande bestämmelse, denna icke blifver bindande.

En arbetsordning, som lagts till grund för aftal med vissa arbetare, kan
tydligtvis icke af arbetsgifvaren ensidigt ändras eller förses med tillägg med den
verkan, att det nytillkomna innehållet utan vidare skall lända till efterrättelse för
nämnde arbetare. Träffas icke särskild öfverenskommelse i anledning af ändringen
eller tillägget, skall arbetsordningen i sitt ursprungliga skick gälla, så länge det bestående
arbetsaftalet varar. Är detta slutet för bestämd tid, bör sålunda dennas
utgång först afvaktas. För den händelse åter tiden för aftalets bestånd är beroende
på uppsägning, torde det, enligt komiténs förmenande, ställa sig mest praktiskt att
ordna saken så, att det öfverlemnas åt arbetaren att uppsäga sitt aftal, derest han
icke vill arbeta på de nya vilkoren. Förrän den tid, som för denne arbetare
gäller såsom uppsägningstid, gått till ända, kan naturligtvis icke under några
förhållanden den nya arbetsordningen mot hans vilja lända till efterrättelse gent

emot honom. '' Men lika tydligt är, att denna uppsägningstid icke får börja att
löpa omedelbart efter det arbetaren erhållit kännedom om den nya arbetsordningen.
Han kan med fog göra anspråk på någon tid till öfvervägande, huruvida han i följd
af de förändrade förhållandena bör lemna sin anställning eller icke. Komitén, som
härvidlag haft att mot hvarandra afväga arbetsgifvarens och arbetarens berättigade
intressen, håller före, att en tid af ett dygn, efter det genom arbetsgifvarens försorg
ett exemplar af den nya arbetsordningen tillstälts arbetaren, utgör tillräcklig
tid för denne att fatta sitt beslut.

Med föreskriften i 2 mom. af förevarande lagrum åsyftas, att arbetarne
jemväl under arbetstiden skola ega tillfälle att i fall af behof taga närmare kännedom
om aftalsvilkoren.

Slutligen vill komitén påpeka, att, liksom den föreslagna lagen öfverhufvudtaget
icke afser att reglera förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare från offentlig-
rättslig (arbetareskydds-) synpunkt, den arbetsordning, hvarom i förevarande
lagrum talas, icke har någon gemenskap med de ordningsföreskrifter, som viss
arbetsgifvare jemlikt 2 § 4 mom. i 1889 års lag om skydd mot yrkesfara är
pligtig att hafva anslagna i arbetslokal och som skola innehålla hvad arbetarne äro
skyldiga att iakttaga för att undvika olycka eller ohelsa i arbetet. Föreskrifter af
dylikt slag beröra icke arbetsaftalet utan afse skyldigheter, som ligga utom området
för arbetsgifvares och arbetares dispositionsrätt. Eu erinran härom förekommer
dessutom i förslagets 9 § 3 mom.

Enligt förslaget kan arbetsaftalet ingås för bestämd tid eller tills vidare. Aftal
på bestämd tid kan vara förenadt med det vilkor, att, derest ej inom viss tid uppsägning
sker, aftalet förnyas för den ursprungliga tiden eller för annan tid. Derest
sådant vilkor icke fästs vid aftalet, håller komitén före, att aftalet också bör upphöra
att gälla vid den öfverenskomna tidens slut, äfven om uppsägning ej skett. I

detta hänseende har komitén således icke ansett sig böra intaga samma ståndpunkt
som i fråga, om tjensteaftal mellan husbönder och tjenare; orsaken härtill är, att
uppsägningen såsom medel att förmå kontrahenterna att i tid ordna för sig med
hänseende till sitt behof, den ene af arbetskraft och den andre af arbete, icke
lärer kunna anses hafva samma betydelse i fråga om det egentliga arbetsaftalet som
beträffande tjensteaftalet mellan husbönder och tjenare. 1864 års näringsförordning
föreskrifter icke uppsägning såsom vilkor för aftalets upphörande, och komitén
veterligen har det icke heller framstälts såsom ett önskemål, att näringsförordningen

i förevarande afseende måtte ändras. — Aftalas om arbete tills vidare, kan detta

ske med vilkor, att aftalet skall kunna å ömse sidor häfvas när som helst eller
endast viss tid efter uppsägning.

I 5 § har komitén föreslagit hvad som i fråga om tiden för arbetsaftals
bestånd bör gälla, för den händelse arbetsgifvare och arbetare, hvilka icke träffat
öfverenskommelse om bestämd aftalstid, antingen alldeles underlåtit att träffa någon

bestämmelse angående aftalets varaktighet eller — om aftalet är tillsvidareaftal —
försummat att närmare bestämma vilkoren för upplösning af aftalet. Vid bestämmandet
af uppsägningstiden i dessa fall har komitén utgått ifrån, att denna tid bör
motsvara gängse praxis. Och, enligt hvad komitén kunnat utröna, synes denna
länge hafva gått i den rigtning, att aftalen mestadels ställas på fjorton dagars uppsägning.

Det händer ej sällan, att en arbetare, efter det tiden för arbetsaftalets bestånd
gått till ända, utan nytt aftal fortsätter att arbeta i ett företag, der hans arbetskraft
fått en för honom passande användning. Låter nu arbetsgifvaren, med vetskap
härom, arbetaren utan vidare fortsätta arbetet, har äfven den förre å sin sida
ådagalagt en önskan, att rättsförhållandet mellan honom och arbetaren fortfarande
skall ega bestånd. Men det obestämda uti deras rättsställning kan lätt föranleda
till tvister. På grund häraf har komitén ansett, att lagen bör i kontrahenternas

ställe reglera förhållandet. Och då det nu förutsatta fallet erbjuder stor likhet med
det fall, att vid ingåendet af ett arbetsaftal öfverenskommelse icke träffas om bestämd
tid för dettas bestånd, torde det vara naturligast att äfven för förstnämnda fall

fastslå en ömsesidig uppsägningstid af fjorton dagar.

Angående 6 § hänvisar komitén till hvad som anförts under 3 § här ofvan. 6 §.

Hafva arbetsgivare och arbetare träffat aftal för så lång tid, som i 7 § om- 7 §.

förmäles, får det tydligen för de flesta fall antagas, att den ene eller den andre
eller begge haft något specielt intresse af den långa tiden för aftalets bestånd.

Men nödig hänsyn till detta intresse kräfver då också, att den rätt att uppsäga
aftalet, som, enligt hvad förut nämnts, bör tillgodokomma enhvar af kontrahenterna,
endast bör få utöfvas med iakttagande af en i proportion till den aftalade
tiden bestämd uppsägningstid. Det är från denna synpunkt, som komitén föreslagit
uppsägningstiden till sex månader.

I förslaget till Lag om tjensteaftal mellan husbönder och tjenare har komitén S §.
hemstält, att omyndig, som fylt aderton år, i anseende till den då inträdande
större omdömesförmågan skall ega att på egen händ, oberoende af målsman, sluta
tjensteaftal. Någon anledning att i detta hänseende göra skilnad emellan omyndig
tjenare och sådan omyndig, som vill ingå arbetsaftal enligt den nu föreslagna lagen,
förefinnes icke. Jemte det komitén i följd häraf föreslagit, att, i olikhet med
hvad 1864 års näringsförordning stadgar, den fulla handlingsfriheten i fråga om
slutande af arbetsaftal skall för omyndig arbetare inträda vid uppnådd aderton års
ålder, har konseqvensen bjudit, att ett af målsman för omyndig arbetare slutet
arbetsaftal under ingå förhållanden skall kunna binda arbetaren utöfver nämnda
åldersgräns.

III Kap.

Om arbetsgifvares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

III Kap., innehåller en sammanfattning af åtskilliga rättigheter, som tillkomma,
och skyldigheter, som åligga arbetsgivare och arbetare gent emot hvarandra. Af
arbetsaftalets egenskap af fritt aftal följer visserligen, att innehållet och omfånget
af deras ömsesidiga rättigheter och förpligtelser bero på öfverenskommelse. Men
det är dock tydligt, att det förhållande, hvari kontrahenterna genom aftalet komma
till hvarandra, i och för sig, oberoende af hvarje öfverenskommelse, skapar rättigheter
och skyldigheter af olika slag. Det är i första hand dessa, af arbetsaftalets
egen natur härflytande rättigheter och skyldigheter, som afses i förevarande kapitel
(9 —13 §§). Dessutom innehåller kapitlet (14 —16 §§) en del föreskrifter, hvilka
funnits nödiga för att få arbetsgifvarens och arbetarens ekonomiska mellanvarande
närmare preciseradt särskildt för de fall, då aftalet sjelft icke lemnar tillräcklig
ledning i berörda hänseende.

Af innehållet i 9 —13 §§ återfinnes åtskilligt redan i gällande näringsförordning,
om också delvis i annan form. För de mera väsentliga skiljaktigheterna
mellan nämnda förordning och lagförslaget skall här nedan redogöras.

9 §. Då arbetsaftalet till sin grundkarakter är ett rent ekonomiskt aftal, torde

näringsförordningens bestämmelse, att arbetsgifvaren eger husbondevälde öfver arbetaren,
icke kunna sägas vara fullt förenlig med aftalets natur. Denna gifver i och
för sig icke anledning att tillerkänna arbetsgifvaren större befogenhet, än som ligger
deri, att arbetaren under arbetet skall vara underkastad arbetsgifvarens myndighet,
. ledning och tillsyn. Näringsförordningen inskränker för öfrig! sjelf i väsentlig grad

arbetsgifvarens husbondevälde, ty i förordningen uttalas, att arbetaren icke mot sin
vilja kan användas till annat göromål eller ärende, än som tillhör yrhet. Sistnämnda
ord hafva i förslaget utbytts mot orden »som anses oförenligt med hans befattning».
Grunden härtill har varit den, att ordet. yrke synts komiten allt för vidtomfattande.
Den allt mera utsträckta arbetsfördelningen inom yrkena har haft till naturlig följd,
att arbetarne till stort antal utbilda sig för någon speciel verksamhet inom ett visst
yrke. Gränsen torde dock icke böra göras alltför snäf, i följd hvaraf arbetaren
bör vara fritagen endast från sådant arbete, som verkligen kan sägas vara oförenligt
med hans befattning.

jo §. Arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, intager en helt annan ställ ning

till arbetsgifvaren än den arbetare, som endast i och för arbetet kommer i
beröring med arbetsgifvaren. Den förre —- i regeln en handtverksarbetare — tillhör
arbetsgifvarens husfolk och torde derför kunna göra anspråk på att vid in -

träffande sjukdom åtnjuta förmånen af samma omvårdnad, som husbonde är skyldig
att egna sin tjenare.

Åt 11 § har komitén gifvit ett vidsträcktare innehåll, än motsvarande lag- 11 §■
rum i näringsförordningen eger. Det har nemligen funnits nödigt att särskilt
framhålla arbetarens trohetspligt samt hans skyldighet att fogligt bemöta kamrater,
att varsamt umgås med eld och att undvika allt, som kan medföra olycksfall för
honom sjelf eller andra. Dessutom har komitén i erfarenhetens vittnesbörd haft en
anledning att uttryckligen erinra derom, att arbetaren bör visa sin arbetsgivare
trohet särskildt derutinnan, att han icke yppar yrkeshemlighet.

Det ligger i sakens natur, att arbetsgifvaren icke alltid är i tillfälle att sjelf §■

leda arbetet, för att nu icke tala om sådana fall, då till följd af ett visst företags
omfattning arbetsgifvaren är tvungen att fördela arbetets ledning på olika händer.

Ett uttryckligt stadgande om rätt för arbetsgifvaren att sätta annan i sitt ställe till
ledning af arbetet har emellertid, för undanrödjande af ovisshet derutinnan, ansetts
erforderligt, liksom, å andra sidan, tydligt uttryck i lag bör gifvas åt den grundsatsen,
att arbetare, der ej annorlunda öfverenskommits, är skyldig att i egen person
utföra sitt arbete.

Innehållet i 14 § kan icke i någon mån sägas stå i strid mot den karak- 14 §.
teristik af arbetsamhet, som lemnats i förslagets 1 §. Det heter här, att arbetaren
åtager sig att arbeta under bestämd tid eller tills vidare. Detta är väsentligt för
sådana arbetsaftal, å hvilka lagen skall ega tillämpning. Men den ersättning, som
skall tillkomma arbetare, hvilken binder sig för bestämd tid eller tills vidare, behöfver
naturligtvis icke derför nödvändigt beräknas efter tid (timpenning, dagaflöning,
månadslön etc.) utan kan äfven utgå per styck (betingsarbete) eller på annat sätt.

På rätten till arbetslön kan det icke inverka, om arbetare, hvars lön beräknas
efter tid, faktiskt icke sysselsättes i det företag, der han är anstäld, om blott
arbetaren står till arbetsgifvarens förfogande. Så länge aftalet gäller, skall vid sådant
förhållande lönen utgå. För den tid, han ej stått till arbetsgifvarens förfogande,
bör han icke vara berättigad till lön.

I åtskilliga utländska lagar förekomma vidlyftiga bestämmelser angående förbud
mot s. k. trucksystem. Det utmärkande för detta system är, som bekant,
att arbetaren i stället för kontant aflöning erhåller sitt vederlag i form af allehanda
naturaförnödenheter eller anvisningar på sådana. Då emellertid arbetsgifvaren härigenom
lätt får tillfälle att, direkt eller indirekt, obehörigen skaffa sig ekonomiska
fördelar på arbetarnes bekostnad, hafva lagstiftningarne ingripit mot systemet, åtminstone
mot en alltför vidsträckt tillämpning af detsamma. I vårt land torde
emellertid förhållandena icke för närvarande motivera en mera omfattande lagstiftning
på förevarande område. Så till vida torde dock lagstiftningen böra ingripa,
att, i den mån öfverenskommelse träffats om kontant lön, anvisningar å penningar
eller varor icke få ersätta, helt eller delvis, den kontanta lönen.

z5 §• I 15 § har komitén upptagit bestämmelser, bland annat, om tillämpning åt det

s. k. décomptesystemet. Under hänvisning till redogörelsen här ofvan sidd. 27—31
vill komitén här tillika framhålla, att tillämpningen af detta system måste öfverlemnas
åt kontrahenternas fria öfverenskommelse; att bestämmelser emellertid böra
lemnas för det fall, att öfverenskommelse ej träffats; att décompterna i allmänhet
icke lära kunna sättas högre än till en femtedel af den förfallna lönen; att summan
af på en gång innestående décompter föreslagits till samma belopp, hvartill det i
22 § omnämnda s. k. fixa skadeståndet högst kan uppgå, motsvarande lönen
för tolf arbetsdagar, samt att, derest den i sista mom. af förevarande lagrum
stadgade skyldigheten att erlägga ränta skulle i något fall visa sig kräfva en alltför
omständlig och tidsödande räkenskapsföring, det bör vara lätt för arbetsgifvaren att
med arbetaren komma öfverens om något annat, enklare sätt att tillgodogöra honom
det belopp, hvartill hans räntefordran skulle uppgå.

16 §. En begränsning af arbetsgifvarens rätt att stadga penningplikt eller vite som

påföljd för arbetares öfverträdelse af ordningsföreskrift är påkallad dels af arbetarnes
ekonomiska vilkor i allmänhet och dels af behofvet att så mycket som möjligt
förebygga anledningar till missnöje och tal om öfvergrepp från arbetsgifvarnes sida.
Att, såsom i en eller annan utländsk lag skett, bestämma maximum för plikten
till en dags lön, synes förfeladt redan derför, att öfverträdelsen ofta består uti för
sen ankomst till arbetsstället; utgör nu äfventyret härför förlust af hela daglönen,
kan arbetaren deraf lätteligen taga sig anledning att hela dagen blifva borta från
arbetet. Med hänsyn särskildt till det fall, att arbetaren är anstäld mot lön per
styck, och hans dagliga arbetslön således icke är på förhand bestämd eller bestämbar,
har det funnits nödvändigt att alternativt bestämma plikten i förhållande
till det belopp,'' hvartill den kontanta lönen för dagen kunnat uppgå. Utan uttryckligt
stadgande torde vara uppenbart, att utgifvande af sådan plikt ej förminskar
arbetsgifvarens rätt till skadestånd.

17 §■ I gällande näringsförordning nämnes intet om skyldighet för arbetsgifvare

att lemna arbetare intyg, motsvarande tjenarnes orlofssedlar. Då emellertid en
arbetare vid sökandet af ny anställning har stort behof och gagn af dylikt intyg,
bör det ej råda något tvifvel om, att arbetsgifvaren skall vara skyldig att på begäran
utgifva sådant. Lemnar arbetaren olofligen sin anställning, innan tiden för
aftalets bestånd gått till ända, bör deremot arbetsgifvaren icke billigtvis kunna
åläggas att förse arbetaren med intyg af ifrågavarande beskaffenhet. Beträffande frågan
om innehållet i dylikt intyg har komién ansett det icke vara tillrådligt att berättiga
eller förpligta arbetsgifvaren att äfven utan särskild begäran af arbetaren intyga något
om dennes sätt att fullgöra sina åligganden. Det torde nemligen icke kunna påstås,
att en dylik rättighet eller skyldighet är af något allmänt intresse påkallad, såsom
deremot förhållandet kan anses vara i fråga om tjenare.

Slutligen torde böra här anmärkas, att komitén ingalunda afsett att i för -

slaget lemna en uttömmande framställning af de rättsregler, som bestämma rättsförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare i följd af arbetsaftalet. Till den del
sådana regler icke i förslaget upptagits, måste man derföre fortfarande vända sig
till den allmänna obligationsrätten. Af denna torde sålunda framgå t. ex., att
arbetaren icke är ansvarig vare sig för sådant fel i arbetet, som berott på bristfällig
beskaffenhet hos de af arbetsgivaren tillhandahållna råämnen eller redskap,
eller för sådan försämring eller slitning af redskap, som uppkommit af ett regelmässigt
bruk deraf, eller för sådan förlust, som uppkommit genom våda; att sedan
ett färdigt arbete aflemnats och emottagits, arbetaren icke vidare är ansvarig för fel
i arbetet; att om aftal ej träffats om aflöningens storlek, domstolen eger bestämma
denna efter hvad för sådant arbete i orten vanligen gifves o. s. v.

IV Kap.

Om aftalets upplösning i vissa fall.

I hvad mån 1864 års näringsförordning tillåter legostadgans analogiskä
tillämpning i fråga om rätt för arbetsgivare och arbetare att af särskilda orsaker
håfva ett arbetsaftal, är i anseende till förordningens sväfvande uttryck ganska
tvifvelaktigt. Lika obestridligt som det emellertid är, att under vissa förhållanden
en dylik rätt måste anses vara för handen, lika nödvändigt torde det vara att
gifva arbetsgivare och arbetare full visshet om de förhållanden, som grunda sådan
rätt. De skäl, som enligt komiténs förmenande böra berättiga arbetsgifvaren härtill,
äro upptagna i 18 och 19 §§ af förslaget, medan skälen för arbetare att häfva
aftal återfinnas i 20 §.

Angående flertalet af de arbetare, som skulle komma under den föreslagna 18 §.
lagen, gäller, att deras arbetsgivare jemlikt Fattigvårdsförordningen äro skyldige att
under den tid, arbetsaftalet varar, ansvara för deras försörjning, så att de ej falla
fattigvården till last. Så är fallet med fabriks-, handtverks-, bruks- och grufarbetare.
Försörjningspligten omfattar äfven deras hustrur och minderåriga barn.

Om nu sådan arbetare råkar i långvarig sjukdom, kan det lätt leda till obillighet,
om arbetsgifvaren, som ju icke kan tillgodogöra sig hans arbetskraft, skall vara
tvungen att under en tilläfventyrs ganska lång tidrymd försörja arbetaren och
hans familj. Efter viss tid bör alltså arbetsgifvaren kunna häfva aftal et, desto hellre
som han kan blifva nödsakad att genast antaga och aflöna annan arbetare i den
sjukes ställe.

De i 19 § upptagna grunderna sammanfalla i det stora hela med mot- *9 §•
svarande, i förslaget till Lag om tjensteaftal mellan husbönder och tjenare omförmälda
skäl. Skiljaktigheter finnas dock, hufvudsakligen grundade derpå, att arbe -

taren i regeln icke kommer i det närmare, förhållande till arbetsgifvaren, som är
utmärkande för tjenarens ställning till husbonden. En arbetare, som är i arbetsgifvarens
hus och kost, står dock i berörda hänseende tjenaren ganska nära. Med
fästadt afseende härå har komitén icke kunnat undgå att gent emot en på dylika
vilkor anstäld arbetare gifva arbetsgifvaren en något vidsträcktare rätt än eljest.
Sålunda afses i 7 mom. förhållanden, hvilka skola kunna åberopas endast mot
arbetare, som tillhör arbetsgifvarens husfolk. Af de öfriga momenten torde endast
3 och 6 kräfva särskild motivering. I förstnämnda moment omnämnes bland
annat otrohet mot arbetsgifvaren. Äfven den, som stjäl, snattar etc., gör sig skyldig
till otrohet, om brottet föröfvas mot arbetsgifvaren. Men otrohet är ett betydligt
vidsträcktare begrepp. Det innefattar nemligen alla handlingar af trolöshet, straffbara
enligt strafflagen eller icke. Så t. ex. gör sig den, som yppar yrkeshemlighet,
skyldig till otrohet. Vidkommande 6 mom. må erinras, att i 16 § af förslaget
förutsättes, att arbetsgifvaren i första hand använder penningplikt såsom skyddsmedel
mot öfverträdelse af ordningsföreskrift. Med fästadt afseende härå synes det icke
lämpligt, att dylik öfverträdelse redan första gången skulle kunna föranleda rätt
att omedelbart hafva aftalet. Denna rätt bör vara betingad deraf, att arbetaren tilldelad
varning visat sig fruktlös.

Uti de i 5 och 7 mom. omförmälda fall har komitén ansett rätten att håfva
aftalet icke böra begränsas inom den för de öfriga fallen bestämda preskriptionstiden.
År arbetare oduglig eller oskicklig till åtaget arbete, torde en bestämmelse
om preskriptionstid icke vara erforderlig, då det ju måste ligga i arbetsgifvarens
eget intresse att så fort som möjligt skilja sådan arbetare från arbetet, derest icke
arbetsgifvaren vill behålla honom just för att ställa honom på förbättring. Beträffande
arbetare, som lider af venerisk sjukdom, må påpekas, att det kan vara
ganska vanskligt att afgöra, om och när sjukdomen antagit en så svårartad karakter,
att arbetsgifvaren icke längre kan behålla arbetaren.

Jemväl de grunder, hvilka arbetaren skall kunna åberopa för rätt att håfva
aftalet, sammanfalla i det stora hela med hvad förslaget till Lag om tjensteaftal
mellan husbönder och tjenare i detta hänseende innehåller. Beträffande de särskilda
momenten vill komitén fästa uppmärksamheten derå, att det visserligen
både i 3 och 7 mom. är fråga om, att arbetaren i arbetet utsättes för fara
till lif eller helsa, men att det dock är helt olika förhållanden, som i det ena
och det andra fallet bereda arbetaren rätt att håfva aftalet. I 3 mom. är grunden
till denna rätt arbetsgifvarens handlingssätt. I 7 mom. är det deremot arbetets
egen beskaffenhet, som grundar rätten. Vissa yrken äro i och för sig lifs- eller
helsofarliga. Arbetare, som med full kännedom härom tager anställning i sådant
yrke, betingar sig tydligtvis i regeln relativt stora löneförmåner just med hänsyn
till yrkesfaran och bör följaktligen icke kunna på nämnda grund utan vidare lösa
sig från aftalet. Annorlunda är förhållandet, om visst åtaget arbete visar sig med -

föra fara, som icke kunnat — vare sig i allmänhet eller af den arbetare, hvarom
fråga är — vid aftalets ingående förutses. — Ett arbetsaftal, enligt hvilket lönen
skall utgå efter det utförda arbetets myckenhet (betingsarbete), är så till vida olika
ett arbetsaftal med lön efter tid, att vid det förra arbetsgifvarens rättighet att
fordra arbete af arbetaren är förbunden med skyldighet att sätta denne i tillfälle
att arbeta. Vid betingsarbete bör derför arbetaren ega rätt att hafva aftalét,
såväl då han icke utfår sin intjenta och förfallna lön, som då han icke får tillräcklig
sysselsättning.

V Kap.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag; så ock

om rättegången.

Endast uti vissa af de i 19 och 20 §§ omförmälda fall är grunden till aftalets
häfvande sådan, att den, som häfver aftalet, bör ega anspråk på skadestånd.

Om aftalet häfves till följd af omständighet, som omtalas i 19 § 4, 5 eller 7
mom., kan det icke sägas, att arbetaren gjort sig skyldig till sådant uppsåtligt 21 §.

handlingssätt, att han utöfver den olägenhet, som aftalets häfvande innebär för
honom, dessutom bör drabbas af skadeståndsskyldighet. Beträffande åter innehållet
i 20 §, så kan det ofta bero på rent tillfälliga, af arbetsgifvaren helt och hållet
oberoende omständigheter, att han icke kan på bestämd tid utgifva lön eller andra
betingade förmåner, eller att han faktiskt blifver urståndsatt att bereda betingsarbetare
tillräcklig sysselsättning. Skulle nu dylika — i 20 § 4 och 5 mom. förutsatta
— händelser bereda arbetaren, jemte rätt att hafva aftalet, äfven skadeståndsrätt,
skulle det materielt rätta lätt komma att trädas för nära. Uti det fall, som
afses i 7 mom. af 20 §, kan det ej gerna blifva fråga om skadeståndspligt.

I 22, 23 och 24 §§ har komitén sammanfört de direkta och indirekta
skyddsmedel mot egentligt kontraktsbrott, hvilka komitén, enligt redogörelsen i den
allmänna motiveringen, funnit sig böra föreslå jemte décomptesystemet. Komitén
hänvisar till berörda motivering. Det fixa skadeståndet har komitén ansett böra 22, 23 och 24
rättas efter den tid, som för aftalets giltighet återstått. Dock har en begränsning §§■
synts nödig, och har komitén härvid trott två veckor eller tolf arbetsdagar kunna
anses såsom den längsta tid, för hvilken skadestånd bör utgå. För att ej låta det
fixa skadeståndet, som jemväl skall verka såsom ett vite, blifva allt för obetydligt
och således overksamt, har komitén trott det minsta skadeståndet böra sättas till
lönen för två dagar. De i sista mom. af 23 § tillagda orden »der ej gerningen är
med svårare straff särskildt belagd» syfta på sådana fall, då arbetarens aftalsbrott
såsom sådant antingen redan är belagdt med ansvar i gällande strafflag eller också
skulle komma att bedömas enligt den af komitén föreslagna Lag angående ändring
af 19 och 25 Kap. Strafflagen.

Komitén har icke ansett nödigt att bibehålla de i nu gällande lag upptagna
föreskrifteåna om ansvar för underlåtenhet att fullgöra särskilda, af arbetsaftalet härar
§■ flytande förpligtelser. Att den i 2 5 § af förslaget omförmälda underlåtenhet bör
medföra ansvar, följer deraf, att arbetsgifvarens förpligtelse med hänseende till utgifvande
af intyg kan sägas vara en skyldighet lika mycket mot det allmänna som mot den
enskilde arbetaren. Meddelas i sådant intyg bättre vitsord, än arbetaren förtjenat, är
ansvaret redan bestämdt i 22 kap. 17 § Strafflagen. Beträffande det skadestånd,
som må tillkomma arbetaren, innehåller förslaget ingen bestämmelse. Detta har sin
naturliga orsak deri, att i förevarande fall rätten till skadestånd följer de i 6 kap.
Strafflagen gifna allmänna regler för skadestånd på grund af brottslig gerning.

Inom komitén har jemväl uppkastats förslag om upptagande af en straffbestämmelse
för arbetare, som yppar yrkeshemlighet. Då emellertid en sådan
bestämmelse tydligen bör afse jemväl andra personer än de i förslaget afsedda och
alltså torde hafva sin rätta plats i allmänna strafflagen, ^amt ansvarsbestämmelsen ej
är att anse såsom ett skydd för arbetsaftalet såsom sådant, har komitén icke framlagt
något förslag i förevarande hänseende.

Alldenstund den af komitén föreslagna lagen icke skall omfatta lärlingsaftalet,
har komitén tydligtvis måst gifva föreskriften om upphäfvande af 1864 års näringsförordning
sådan affattning, att lärlingsaftalet icke beröres deraf. — Af rent praktiska
skäl torde det vara nödigt bestämma, att alla före den dag, då i anledning
af förslaget ny lag kan komma att träda i kraft, ingångna aftal om arbete tills
vidare omedelbart skola komma under lagens tillämpning.

Förslag till lag angående ändring af 17 Kap. 4 § Handelsbalken.

Rörande detta förslag torde komitén endast behöfva hänvisa till hvad derom
i den allmänna motiveringen (sid. 58) blifvit anfördt.

Förslag till lag angående ändring af 19 och 25 Kap.

Strafflagen.

19 KaP■ 22 %■ Vid sidan af förslaget till Lag om vissa arbetsaftal har komitén utarbetat

ett särskilt förslag till Lag angående ändring af 19 och 25 kap. Strafflagen.
Orsaken härtill har varit den, att de bestämmelser om kriminelt ansvar för aftals -

brott, som förstnämnda förslag innehåller, af nedan angifna skäl icke äro tillfyllestgörande
för alla fall af aftalsbrott utan för vissa sådana torde böra ersättas
med andra. Ett arbetsaftal kan nemligen af arbetaren brytas under sådana förhållanden,
att det icke gerna kan ifrågasättas att, såsom uti hufvudförslaget skett,
tillmäta underlåtenheten att utgifva skadestånd någon väsentlig betydelse för straffbarhetens
inträdande. Komitén erinrar, hurusom ofta, särskildt inom den egentliga
industrien, ett noggrant "fullgörande af åtaget arbete på hvarje hand är af största
vigt för undvikande af faror för menniskor och egendom. Ett plötsligt öfvergifvande
af arbetet kan blifva ödesdigert icke blott för det industriela företagets bestånd utan
äfven för menniskors lif och helsa. Såsom exempel härå må anföras, att den,
hvars arbete består i skötandet af en ångmaskin i en fabrik, lemnar sin post utan
att tillse, att elden under pannan släckts, eller att vården derom öfvertages af
annan, eller att arbetare, som har till åliggande att sköta pumpverket i en grufva,
utan vidare öfvergifver arbetet, medan folk är nere i grufvan. I förra fallet kan
lätteligen uppstå explosion, i det senare förödelse genom öfversvämning. Ett fall,
då till följd af aftalsbrott visserligen icke menniskors lif eller helsa behöfver stå
på spel men deremot egendom af stort värde kan gå förlorad, föreligger, då
arbetarne nedlägga sitt arbete, innan råämnen hunnit passera ugnar, kärl eller ledningar.
Arbetets afstannande kan blifva liktydigt med råämnenas och maskinernas
totala förstöring. Enligt allmän lag kan redan nu nedläggandet af arbetet under
sådana omständigheter som de nämnda medföra straff enligt 14 och 19 kap.
Strafflagen. Men härför erfordras först och främst, att skada verkligen sker, och
vidare, derest fråga är om skada å person, att denna är af viss svårare beskaffenhet,
samt, ifall skadan är egendomsskada, att den närmast skadegörande orsaken
är åsättande af eld. Det synes emellertid komitén, som om det allmänna rättsmedvetandet
kräfver, att ett åsidosättande af arbetspligten under angifna förhållanden
icke lemnas ostraffadt, äfven om det i ett gifvet fall stannar vid fara för menniskor
eller egendom. Har en arbetare af arbetsgifvaren stälts på en plats, som
förutsätter förtroende för den förre, och sviker han detta, så att i följd deraf fara
för menniskor eller egendom uppstår, så lärer i sjelfva verket för arbetarens bestraffning
föreligga alldeles samma skäl, som öfver allt föranledt bestämmelser om ansvar
å sjöman, som genom rymning bryter sitt arbetsaftal. Det måste dock tydligtvis
förutsättas, att arbetaren bort kunna inse verkningarne af aftalsbrottet, hvarjemte,
då fråga är om skada å egendom, endast grof skada å sådan torde böra komma
i betraktande. Händelsen kan vidare ofta vara den, att viss arbetares aftalsbrott
ensamt för sig icke är af beskaffenhet att medföra fara i ofvan angifna hänseenden
utan först i förening med andra arbetares aftalsbrott har denna verkan. Så t. ex.
kan en allmän arbetsinställelse medföra fara för råämnens förstöring, utan att det
enstaka kontraktsbrottet behöft föranleda dertill. Det skulle dock gifvetvis vara
att betydligt förringa verkan af straffbestämmelsen, om icke den enskilde arbetarens

aftalsbrott, äfven der det endast i förening med andras medför faran, vore att
belägga med straff.

Enär ett aftalsbrott under nu angifna omständigheter icke blott berör förhållandet
mellan arbetaren och arbetsgivare^ utan kan såsom en allmänfarlig förseelse
sträcka sina verkningar långt derutöfver, har komitén ansett påföljderna för dylikt
aftalsbrott böra upptagas uti den allmänna strafflagens 19 kap. och sålunda böra
gälla alla arbetsaftal, äfven sådana, som icke beröras af komiténs hufvudförslag.

Komitén erinrar särskildt derom, att förslaget icke uteslutande hänför sig till
de aftal, hvarå Lagen om vissa arbetsäftal skall ega tillämpning. Sådan fara, som i
berörda lagrum afses, är visserligen företrädesvis förbunden med industriela företag
men kan naturligtvis lika val uppkomma t. ex. inom jordbruket. Redan på grund
deraf, att jordbruksarbetaren i regeln lyder under den särskilda tjenstehjonslagstiftningen,
är det gifvet, att ifrågavarande lagrum bör ega tillämpning äfven å tjensteaftal
mellan husbönder och tjenare. — Det handlingssätt, som utgör det brottsliga
enligt förevarande lagrum, har betecknats såsom ett öfvergifvande af arbetet. Härigenom
utmärkes, att icke blott egentligt kontraktsbrott, d. v. s. verkligt lemnande
af anställning, kan föranleda till bestraffningen. Äfven arbetare, som blott går ifrån
sitt arbete under de i lagrummet angifna förhållanden, bör vara underkastad bestraffningen.

19 An/;. 23 §. För att bereda ofvanberörda stagande lämplig plats inom 19 kap. strafflagen

har nuvarande 22 § i detta kapitel nedflyttats och betecknats med 23 §.

2_f A»/). 2; Komitén har icke heller kunnat undgå att från synpunkten af skydd egna

speciel uppmärksamhet åt sådana arbetsaftal, vid hvilka arbetet är afsedt att komma
ett eller annat allmänt intresse omedelbart till godo. Det torde icke kunna förnekas,
att behofvet af laga skydd i sådant fall är mera känbart, än om en enskild
person skall draga nyttan af arbetet, eller detta eljest i första hand tjenar ett enskildt
intresse. Det kan först och främst vara fråga om arbete i sådana företag,
som enligt sin egen natur hafva till syfte att omedelbart gagna en större eller
mindre allmänhet. Sådana företag äro t. ex. enskilda jernvägs- och kanalanläggningar,
som afse att tillgodose ett allmänt behof och derför förklarats skola åtnjuta samma skydd
som statens. Men vidare komma i betraktande företag, som enligt sin natur kunna
komma till stånd lika väl för enskild persons räkning som för tillgodoseende af
en menighets behof. Det är ju intet ovanligt, att en menighet utöfvar viss
produktiv verksamhet i ändamål att vissa menighetsbehof härigenom skola blifva
säkrare och kanske äfven bättre tillgodosedda, än om menigheten i hvarje fall skulle
såsom konsument vara hänvisad till enskilda producenter. Komitén behöfver endast
erinra om produktion af sådana förnödenheter som gas eller elektricitet, om tillhandahållande
af vatten, om besörjande af renhållning m. m. Om nu en större
eller mindre allmänhet vant sig vid att få sina behof af gas, vatten etc. genom
det allmännas försorg på ett regelbundet sätt tillgodosedda, kan det tydligtvis leda

till högst afsevärda olägenheter, om allmänheten plötsligt går miste om dessa förnödenheter
till följd deraf, att de vid företaget anstälde arbetarne bryta sina arbetsaftal.
Olägenheterna för de enskilda samhällsmedlemmarne kunna blifva till vådor för
det hela. En arbetsinställelse vid en stads brandkår kan sålunda få vidtgående
följder, liksom t. ex. det plötsliga nedläggandet af arbetet vid gasverket i en stor
stad kan medföra personliga obehag samt under vissa förhållanden äfven föranleda
till olyckor och befordra brottsligt handlingssätt.

Icke sällan hafva klagomål försports deröfver, att lagstiftningen icke erbjuder
tillräckligt verksamma medel att förebygga godtyckligt inställande af arbetet vid
sådana anläggningar, inrättningar och verk, som ofvan angifvits. För komitén
synes det också klart, att en brist i lagstiftningen härutinnan verkligen förefinnes,
och att denna brist bör afhjelpas. Hvad sättet härför beträffar, har komiténs uppfattning
varit den, att aftal om arbete af nu ifrågavarande slag böra skyddas genom
kriminela påföljder i likhet med förseelser i allmänhet. Det gäller här alldeles för stora
intressen för att icke samhället skulle anlita berörda magtmedel utan vilkor. Från
skyddssynpunkt höra sålunda dessa aftal särskiljas från de arbetsaftal, hvarå den af
komitén föreslagna Lagen om vissa arbetsaftal skall ega tillämpning. . Vid härefter
uppkommen fråga, hvarest dessa kriminela påföljder rätteligen böra hafva sin
plats, har det synts komitén mindre lämpligt att upptaga dem i sistberörda lag,
äfven om det arbetsaftal, som genom nämnda påföljder skall skyddas, i och för
sig är af sådan beskaffenhet, att det skulle komma under sagda lag. Det faller
sig naturligast att betrakta ifrågavarande aftal såsom aftal om offentlig tjensteanställning
och i enlighet härmed dess brytande såsom tjensteförseelse. Vid en
öfversigt af innehållet i 25 kap. Strafflagen finner man, att redan nu åtskilliga
aftalsbrott af det slag, hvarom för närvarande är fråga, kunna bestraffas enligt lagrum
uti nämnda kapitel. Först och främst är detta fallet beträffande jernvägs- och
vattenbyggnader. I 1 5 § afhandlas eu förseelse, vid hvilken det brottsliga handlingssättet
kan bestå just uti arbetets öfvergifvande. Brottet föreligger nemligen, då
embetsman vid statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller
jernvägsanläggning underlåter eller försummar hvad honom, till förekommande af
olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen ske kan. Öfvergifver
sådan statens embetsman sitt arbete under omständigheter, hvilka icke äro så svåra,
som i nämnda lagrum förutsättes, äro de allmänna bestämmelserna i 16 och 17 §§
tillämpliga. Enligt 22 § 2 mom. skall 15 § för der afsedt fall lända till efterrättelse
äfven gent emot person, som är anstäld vid jernvägsanläggning etc., tillhörig
enskild person, menighet eller bolag. Deremot saknas straffbestämmelser,
motsvarande innehållet i 16 och 17 §§, för den händelse sådan person gör sig
skyldig till öfvergifvande af arbetet under andra förhållanden än de uti 15 § afsedda.
Konseqvensen synes emellertid fordra, att äfven i sistsagda fall arbetets

öfvergifvande betraktas såsom tjensteförseelse. Uti den af komitén föreslagna nya
§:n (23 §) har också denna uppfattning kommit till uttryck.

Ser man vidare till innehållet uti 22 § 1 mom., framgår det, att på
grund af detta lagrum med dess vidsträckta ordalydelse åtskilliga personer, som
innehafva anställning vid sådana inrättningar och verk som stads eller annan
kommuns brandkår, gasverk etc., i straffrättsligt hänseende äro likstälda med statsembetsmän.
Å andra sidan finnes onekligen anledning till tvekan, huru långt man
rätteligen har att sträcka tjenstemannabegreppet enligt berörda lagrum. Emellertid
torde eu livar, som tagit anställning vid brandkåren, gasverket etc., derigenom få
anses hafva kommit i sådan ställning till det allmänna, att han, oberoende af
anställningens högre eller lägre beskaffenhet, är att betrakta såsom den der inträdt

1 ett offentligt tjensteförhållande. Det kunde då synas, som om det enklaste varit
att föreslå sådan ändrad lydelse af 22 § 1 inom., att deraf fullt tydligt framginge,
att lagrummet afsåge innehafvare af anställning äfven af nu ifrågavarande art. Men
ett sådant förfaringssätt skulle, med fästadt afseende å naturen af de straffarter, som
äro stadgade i 16 och 17 §§, nödvändiggöra en ändrad lydelse jemväl af sistsagda
begge lagrum. Då detta emellertid vore mindre lämpligt, har komitén ansett, att
25 kap. Strafflagen bör utvidgas med en ny § af det innehåll, komitén föreslagit.

Hvad komitén vid utläggningen af 1 § i förslaget till Lag om vissa arbetsaftal
erinrat om nödvändigheten att likställa municipalsamhällena med de egentliga
kommunerna eger motsvarande tillämpning i fråga om förevarande lagrum.

Enligt bestämmelse i 18 § af 25 kap. Strafflagen skall, derest förbrytelse,
som i 16 eller 17 § sagd är, tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant
vållande, hvarå straff efter sagda lag följa bör, den i 4 kap. 2 § lemnade föreskriften
angående sammanläggning af straff lända till efterrättelse. Konseqvensen
synes då fordra, att 4 kap. 2 § — och icke 4 kap. 1 § — skall tillämpas,
jemväl då den tjensteförseelse, som skulle komma att bestraffas enligt den nya

2 3 § i berörda kapitel, tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant vållande,
hvarå straff efter strafflagen följa bör. Komitén har på grund häraf gifvit 23 §
ett andra moment, öfverensstämmande med innehållet i 18 § af ifrågavarande
kapitel.

RESERVATIONER.

'' “T

i -i

v X

Särskildt yttrande af Herrar Dickson, Sjöholm och Falk:

Då fråga är om att bereda skydd mot aftalsbrott, anse vi, att man ej bör
lemna obegagnadt det medel, som består i ansvar och ersättningsskyldighet för
arbetsgivare, som i sitt arbete använder arbetare, hvilken han vet vara för samma
tid bunden till arbete hos annan. Vi hafva derför ansett, att vid 24 § bort fogas
ett moment af denna lydelse:

Lag samma vare, der arbetsgifvare i sitt arbete antagen arbetare för tid, under
hvilken denne, arbetsgifvaren veterligen, är förpligtad till arbete hos annan.

Komiterade hafva i 11 § stadgat förbud för arbetare att yppa yrkeshemlighet.
Enligt vår åsigt bör för öfverträdelse af denna pligt stadgas ansvar. Den omständighet,
att en sådan bestämmelse lämpligen borde afse jemväl andra personer än
de i förslaget afsedda och således helst hafva sin plats i den allmänna strafflagen,
synes dock ej böra utgöra hinder för att i det förslag, som nu framlägges, intaga
en ansvarsbestämmelse af den omfattning, det åt komiterade lemnade uppdrag medgifver.
Vi anse oss således böra framlägga förslag till en så lydande §:

Yppar arbetare yrkeshemlighet, och framgår ej af omständigheterna, att han om
den hemlighet erhållit kännedom å tid, då han icke vant anstäld i arbetsgifvarens
arbete, böte från och med tjugu till och med tvåhundra kronor. Sker det för att göra
skada eller begagnar han sig af sådan hemlighet till egen eller annans fördel, dömes
till böter från och med femtio till och med femhundra kronor eller till fängelse från
och med en till och med sex månader.

Af berörda förslag påkallas emellertid den ändring i 26 §, att åtal för yppande
af yrkeshemlighet endast skall handläggas vid allmän domstol. Förseelsens art och
straffets beskaffenhet synas påkalla, att åtalet ej handlägges vid polisdomstol eller
poliskammare.

Särskildt yttrande af herr Wold:

I nedannämnda punkter har jag uttalat en mening, som afviker från den af
komiténs flertal omfattade:

8 §.

Ehuru jag hyser den åsigt, att ytterligare bestämmelser böra i lag upptagas
angående omyndig arbetares rättsställning, har jag dock, enär ämnet val lämpar sig
för en särskild behandling, icke velat påyrka, att något förslag i detta afseende
nu måtte framläggas. Till stöd för min nämnda åsigt torde emellertid här få i
korthet anföras följande.

Den omyndige arbetaren intager i vår rätt en privilegierad ställning genom
det i x 9 kap. i § Ärfdabalken intagna stadgandet, att myndling, som fylt femton
år, eger att sjelf råda öfver egendom, som han genom eget arbete förvärfvar.
Motsvarande stadganden i t. ex. tysk och fransk rätt innehålla blott, att den omyndiges
föräldrar icke ega rätt att njuta afkomst af sådan egendom, men förvaltningsrätten
tillkommer målsmannen. För målsmannen till den i yrke anstälde myndlingen,
som vanligen saknar alla andra tillgångar, utgör vår lags nyssnämnda stadgande
ofta ett bestämdt hinder att i uppfostringssyfte inverka på myndlingen. Huru illa
denne än använder sina intjenta medel, kan målsmannen oftast icke göra något
dervid. Lagen fordrar af målsmannen, att han skall vårda sig om myndlingens
person, men beröfvar tillika målsmannen det i regeln enda yttre maktmedlet att
inverka på myndlingens viljerigtning. Det kan enligt min mening ifrågasättas,
huruvida icke i detta lagrum borde göras den modifikation, att målsmannen kunde
af öfverförmyndaren tillerkännas befogenhet att till myndlingens framtida bästa
innehålla någon del af hvad denne genom sitt arbete förtjenar. (Jfr belgiska lagen
om arbetsaftal art. 35, 36; tyska näringsförordningen § 119 a.)

Ett spörsmål, som i detta sammanhang kan väckas, är det, om ej lämpligt
vore att, såsom i Tyskland, föreskrifva arbetsböcker för alla omyndiga arbetare.
De socialpolitiska skäl, som tala emot detta synnerligen verksamma skyddsmedels
användning mot vuxne, stå ej i vägen beträffande de unge; och det besvär, som
genom arbetsböckers införande skulle åläggas myndigheter och enskilde, komme
genom en sålunda inskränkt användning af systemet att blifva betydligt minskadt.
(Jfr tyska näringsförordningen §§ 107—112.)

Ett skyddsmedel, som i fråga om omyndiga skulle kunna ifrågasättas, är
hemtningen. Äfven om detta medel gäller, att dess användbarhet är väsentligen
olika i fråga om myndiga och omyndiga arbetare. För den omyndiges framtida
väl skulle otvifvelaktigt ett återinställande i arbetet, om sådant finge ske, då viss
längre del af aftalstiden återstode, i många fall visa sig mera fördelaktigt än
inledandet af ett straffrättsligt förfarande.

Att närmare ingå på dessa frågor har tiden nu icke medgifvit. Hvad jag
emellertid i nu framlagda förslaget finner betänkligt är den i 8 § föreslagna
ändringen i nu gällande lag, nemligen att omyndig skulle tillerkännas rätt att efter
fylda aderton år sjelf träffa aftal om arbete och sålunda jemväl välja lefnadsbana.
Detta förslag synes mig innebära ett försvagande af målsmannens auktoritet gent
emot myndlingen. Om mellan målsman och myndling uppstå olika meningar om
den senares anställning i visst yrke, torde snarare kunna presumeras, att målsmannen
har rätt än tvärtom. Tänkbart är visserligen, att målsmannen någon gång icke
förstår eller vill myndlingens sanna bästa, men sådana fall måste enligt sakens
natur förekomma endast undantagsvis; och tillfälle till rättelse bör då beredas,
hvilket väl hos oss, likasom enligt tysk och belgisk rätt, enklast kan ske genom
en vädjan till öfverförmyndaren. Äfven om, såsom somliga anse, en sådan befogenhet
redan enligt vår nu gällande lag tillkommer öfverförmyndaren, torde ett stadgande
böra i lag upptagas derom, att denna befogenhet å landet, åtminstone mellan
rättens sessioner, tillkommer domaren. Skulle den föreslagna bestämmelsen, såsom
väl konseqvensen fordrar, komma att utsträckas att gälla äfven lärlingar, så att
lärlingsaftal icke blefve bindande längre än tills myndling fylt aderton år, skulle
enligt min mening oberäknelig skada tillskyndas detta, särskildt för handtverket, mycket
betydelsefulla aftal.

Något praktiskt behof af ifrågavarande lagändring har, mig veterligen, icke
försports. Finnes verkligen någon lättnad nödig, skulle man emellertid i öfverensstämmelse
med det finska förslaget kunna stadga, att omyndig, som fylt aderton
år och med målsmans intyg styrker, att han eger genom eget arbete sig försörja,
sjelf må genom aftal förbinda sig till arbete. (Jfr belgiska lagen art. 34.)

15 s I

15 § af förslaget hemställer komitén, att arbetsgivare må, i brist af annan
öfverenskommelse, till säkerhet för aftalets bestånd innehålla lön till ett sammanlagdt
belopp, motsvarande arbetarens kontanta lön för tolf arbetsdagar. Grunden för
detta stadgande är uppenbarligen, att arbetsgifvaren vid de vanligaste aftalen eller
sådana, som slutits på obestämd tid med fjorton dagars uppsägning, skall sitta inne
med en säkerhet, som i regeln kan hålla honom skadeslös, äfven om aftalet brytes

under de mest ogynsamma förhållanden, d. v. s. då vid aftalsbrottet hela arbetstiden
återstår och arbetsgifvaren icke lyckas att under denna tid anskaffa annan
arbetare. Det synes mig emellertid kunna med fog ifrågasättas, huruvida man ej
vid fastställande af denna summa borde utgå från en annan synpunkt och sålunda
sätta ifrågavarande säkerhet till ett belopp, som kan anses i allmänhet innebära tillräckligt
motiv för arbetaren att respektera aftalet.

I Tyskland, der arbetsamhet presumeras gälla tills vidare med fjorton dagars
uppsägningstid, stadgas, att löneafdrag, hvarom arbetsgivare och arbetare öfverenskomma,
icke må öfverstiga medellönen för en vecka. Hos oss har, såsom i komiténs
motiv erinras, flerestädes inom fabriksindustrien utbildat sig den praxis, att lönen
för tvenne kalenderveckor utbetalas först på torsdagen eller fredagen i närmast
följande vecka; och, enligt hvad jag enskildt hört uppgifvas, har det sålunda innehållna
beloppet i allmänhet visat sig vara för afsedt ändamål tillfyllestgörande.
Hellre än att afstå från ett sålunda på förhand bestämdt penningebelopp, uppsäger

nemligen i vanliga fall den arbetare, som är anstäld på obestämd tid med kort

uppsägningstid, aftalet och stannar till dess aftalstiden är ute. Med anledning
häraf och då det tydligen vore fördelaktigt, om lagen kunde ansluta sig till en
praxis, som visat sig vara för våra förhållanden tillfredsställande, har jag, med

fästadt afseende jemväl å svårigheten för arbetaren att undvara ett för hans för mögenhetsvilkor

mera afsevärdt belopp, tänkt mig, att ifrågavarande löneafdrag
skulle kunna för de vanliga fjortondagars-aftalen sättas till ett belopp, motsvarande
den kontanta lönen för fem arbetsdagar.

Är detta antagande rigtigt, torde man kunna deraf sluta, att dubbla beloppet
bör utgöra tillräcklig säkerhet för en tid af fyra veckor; och då redan innehållandet
af tio dagars lön måste för arbetaren vara ganska känbart, samt man i allt fall icke
kan ifrågasätta, att arbetaren skulle kunna ställa säkerhet, som vore för någon
väsentligt längre tid betryggande, har jag ansett, att man för aftal, som hafva
längre giltighetstid än två veckor, bör sätta sammanlagda summan af de löneafdrag,
som i brist af annat aftal må innehållas, till ett belopp, motsvarande den kontanta
lönen för tio arbetsdagar.

Tvifvelaktigt torde dock vara, om icke för arbetare, som äro i arbetsgifvarens
hus och kost, borde beträffande såväl löneafdragen i i 5 § som det fixa skadestånd,
som i 5 kap. angifves, fastställas högre belopp.

På nu anförda grunder har jag hemstält, att fjerde stycket i 15 § måtte
erhålla följande lydelse:

»att, sedan dessa löneafdrag sammanlagdt uppgått till ett belopp, motsvarande
kontanta lönen för fem eller, der aftalets giltighetstid öfverstiger två veckor, för tio
arbetsdagar, vidare afdrag för nu angifvet ändamål ej må göras, så länge löneafdragen
innestå hos arbetsgifvaren och lönen ej höjes;»

2 1—24 §§■

Då staten för att skaffa helgd åt ingångna arbetsaftal, enligt min åsigt, bör
tillgripa straffrättsliga bestämmelser endast i sådana fall, der andra skyddsmedel icke
visa sig tillräckligt verksamma, har jag icke kunnat biträda komiténs förslag i 23 §.

Lika med komiténs öfrige ledamöter anser jag sjelfhjelps- eller décomptesystemet
i förening med fixt skadestånd i många fall vara ett synnerligen verksamt
skyddsmedel. Endast i de fall, der detta medel icke kan med framgång användas,
synes mig derföre ett straffrättsligt ingripande böra vara tillåtligt.

Det ligger i sakens natur och styrkes ock af erfarenheten, att arbetarne i
allmänhet icke äro vidare benägna att medgifva, att någon del af den intjenta
lönen må innestå till säkerhet för arbetsaftalets bestånd; och mången arbetsgivare
torde ock finna det mindre tilltalande att, mot arbetarnes önskningar, påfordra en
sådan säkerhet. Décomptesystemet har af omständigheternas makt framtvungits i
de länder, der lagstiftningen afskaffat förut gällande straffbestämmelser för kontraktsbrott
och der arbetsgifvarne således varit hänvisade att genom sjelfhjelp söka skydda
sina intressen. Uppställer man nu, såsom i förslagets 23 §, alternativa bestämmelser,
så att en arbetsgifvare kan påkalla straff för arbetarnes aftalsbrott, äfven om
han ej vidtagit någon åtgärd för att på civilrättslig väg skydda aftalet, skall arbetaren
säkerligen komma att möta hvarje från arbetsgifvaren framstäld fordran på innehållande
af lön med en hänvisning dertill, att denne ju kan trygga sig vid ansvarsbestämmelsen.
Någon användning af sjelfhjelpssystemet kommer under sådana
förhållanden alldeles icke eller åtminstone endast i undantagsfall till stånd, och
straffhotet blifver faktiskt det enda medlet att skydda arbetsaftalet.

Ser man till, huru ett sådant system skulle komma att taga sig ut i tilllämpningen,
så äro tvenne fall tänkbara. Det ena och sannolikt oftast förekommande
är det, att strafftillämpningen komme att uteblifva. Än skall nemligen arbetaren,
särskildt vid enstaka kontraktsbrott, veta att genom ombyte af vistelseort undandraga
sig straffpåföljden; än skall arbetsgifvaren, som redan genom aftalsbrottet lidit
förlust, afstå från allt besvär med åtal eller angifvelse, då han i allt fall icke har
utsigt att derigenom få sin förlust ersatt; än skall han, särskildt vid masskontraktsbrott,
af fruktan för obehag icke våga beifra eller till åtal angifva förseelsen. Men
i sådant fall återkommer man ju till det nuvarande oefterrättlighetstillståndet med
dess för arbetsgifvarne förlustbringande och för arbetareklassen demoraliserande
verkningar.

Det andra tänkbara fallet är det, att aftalsbrotten verkligen allmänt blefve
beifrade. Men då skulle man ju ock få se straffet, som å arbetarnes sida i regeln
blefve förvandlingsstraff, användt i en mängd fall, der sådant med anlitande af
sjelfhjelpssystemet uppenbarligen varit alldeles obehöfligt.

Vill man verkligen råda bot för dessa olägenheter, måste man derföre enligt
min åsigt ordna saken på ett annat sätt. Om man å ena sidan genom stadganden
om säkerhet för och ränta å innehållna lönebelopp undanrödjer hvarje principiel
invändning mot sjelfhjelpssystemet och å andra sidan underlättar användningen deraf
genom bestämmelser om fixt skadestånd, synes mig staten med fog kunna uppställa
den fordran, att detta skyddsmedel i första rummet användes, och följaktligen
vägra annan rättshjelp i alla de fall, der nämnda skyddsmedel kunnat vara tillfyllestgörande.

Det gäller då främst att undersöka, i hvilket omfång sjelfhjelpssystemet är
användbart.

Härvid torde man utan fara för misstag kunna utgå från det antagande, att
arbetslönerna inom vårt land numera allmänt uppgå till ett sådant belopp, att
arbetaren bör förutsättas kunna, om än stundom med någon försakelse, underkasta
sig ett löneafdrag i den moderata form, som af mig föreslagits. Från vissa håll
har emellertid framstälts tvifvel, huruvida systemet skulle kunna genomföras inom
handtverket, särskildt det mindre, der mästaren i allmänhet gent emot gesällen i
ekonomiskt och socialt hänseende intager en vida svagare ställning, än den större
industriidkaren gent emot sina arbetare. Det torde dock kunna förväntas, att
denna svårighet skall kunna genom en fast sammanslutning mellan mästarne efter
hand öfvervinnas.

Men äfven om man sålunda kan antaga, att oöfvervinneliga hinder för
ett allmänt genomförande af sjelfhjelpssystemet icke förefinnas, är detta system
obestridligt förenadt med vissa svagheter. Det är sålunda klart, att aftal om löneafdrag
icke kan verka synnerligen afhållande från kontraktsbrott under den första
tiden efter aftalet, innan ännu några eller tillräckligt med deconti hunnit samlas.
Och äfven sedan sådana samlats, kan den derigenom vunna säkerheten, som ju till
sitt belopp af lätt insedda skäl alltid måste blifva ganska anspråkslös, i och för sig
icke verka tillräckligt betryggande i sådana fall, der vinsten af ett aftalsbrott förefaller
större än förlusten af den innehållna lönen, såsom exempel hvarpå torde
kunna anföras jordbruksarbetare, anstälda på år, hvilka vid sommarens början bryta
aftalet för att få högre lön på annat håll.

Af dessa olägenheter träffar den senare i allmänhet endast aftal, som slutits
för längre tid. Den förra kan deremot förekomma jemväl vid de korta aftalen,
men torde emellertid i fråga om dem icke böra tillmätas någon synnerligen stor
betydelse. Vanligen börjar arbetet vid de korta arbetsaftalen omedelbart efter aftalet;
och ändrade förhållanden, som kunde fresta till aftalsbrott, inträda väl sällan under
den allra första tiden. Ordnas löneafdragen på det sätt, som redan i flere svenska
fabriker skett och hvilket i vårt land, åtminstone inom fabriksindustrien, torde blifva
det vanligaste, nemligen så, att redan vid första aflöningen 4 å 5 dagars lön blifver
innestående, torde väl risken af kontraktsbrott vid dessa aftal vara ganska ringa.

Det synes mig alltså, som om man utan synnerlig olägenhet skulle kunna
helt och hållet undvara straffbestämmelser vid de korta aftalen. Att genom straff
skydda dessa aftal i de få undantagsfall, der sådant kunde synas behöfligt, lärer
ock erbjuda ganska stora formela svårigheter; och i alla händelser torde det vara
bättre att låta dessa undantagsfall förblifva ostraffade, än att prisgifva hela sjelfhjelpssystemet.

Hvad skyddet mot aftalsbrott från arbetsgifvarens sida beträffar, synes det
mig påtagligt, att den vanliga civilrättsliga skadeståndspligten lemnar en fullt tillfredsställande
garanti vid de korta aftalen och att derföre ett mot arbetsgifvaren rigtadt
straffhot för detta fall icke kan nöjaktigt försvaras.

I fråga om de längre aftalen ställer sig saken såväl från arbetarens som från
arbetsgifvarens sida väsentligen annorlunda. Om den af arbetaren stälda säkerheten
för aftalets bestånd på grund af hans ekonomiska läge städse måste blifva obetydlig,
och om staten, särskildt i arbetarens intresse, nödgas att för det fixa skadeståndet
uppställa ett maximum, som uppenbarligen icke medför tillräckligt skydd för det
längre arbetsaftalet, synes konseqvensen fordra, att staten, å andra sidan, på annat
sätt åvägabringar det skydd, som finnes ytterligare erforderligt. En olika behandling
af de längre aftalen i straffrättsligt hänseende betingas ock af dessa aftals särskilda
natur. Under det att det korta aftalet vanligen är en följd af kontrahenternas
sträfvan efter oafhängighet, är det längre aftalet, i viss likhet med tjenstehjonsaftalet,
mera bygdt på förtroende, hvars svikande väl kan motivera ett straffrättsligt
ingripande. 1 förlitande på medkontrahentens ordhållighet ordnar arbetaren vid det
längre aftalet hela sin ekonomi; och häri har man att söka grunden dertill, att det
frivola aftalsbrottet jemväl å arbetsgifvarens sida belägges med straff.

Af nu anförda förhållanden förklaras ock, hvarföre åtskilliga afgjorda motståndare
till straffskyddet förorda sådant skydd mot aftalsbrott af lärlingar. Egentliga
grunden till desses straffbarhet kan nemligen, såsom ock å motsidan rigtigt anmärkts,
icke vara den, att en handling, som för den vuxne arbetaren är straffri,
skulle vara mera straffbar då den begås af en minderårig, utan torde den rätta
grunden höra sökas deri, att lärlingsaftalet städse är af längre varaktighet. Och
yttersta grunden dertill, att enligt tysk rätt aftalsbrott af landtbruksarbetare, i motsats
till sådana af industri- och handtverksarbetare, äro belagda med straff, torde
böra sökas deri, att förstnämnde arbetare i allmänhet äro anstälda på längre tid.

Då emellertid sjelfhjelpssystemet äfven vid de längre aftalen verkar i viss
mån afhållande från kontraktsbrott, synes mig afseende härå böra göras vid bestämmandet
af straff. För att äfven vid de längre aftalen framtvinga en allmän
användning af sjelfhjelpssystemet, så att straff icke heller här må onödigtvis tilllämpas,
torde derföre straffrättsligt ansvar böra stadgas endast i de fall, der sjelfhjelpssystemet
ensamt icke kan verka tillfyllestgörande eller, med andra ord, der
aftalet brytes vid en tidpunkt, då en viss längre del af den för aftalets bestånd

öfverenskomna tiden återstår. Enär jag, såsom förut nämnts, antager, att ett löneafdrag,
motsvarande den kontanta lönen för tio arbetsdagar, skulle bereda verksamt
skydd för en tid af fyra veckor, synes mig straff böra bestämmas endast för sådana
fall, då vid aftalsbrottet mera än fyra veckor af arbetsaftalets giltighetstid återstår.

Ehuru jag principielt står på samma ståndpunkt söm komiténs pluralitet och
sålunda anser, att staten har rätt och pligt att skydda arbetsaftalen äfven i de fall,
der sådant ej lämpligen låter sig göra på civilrättslig väg, har jag alltså kommit till
ett resultat, som, praktiskt sedt, kommer reservanterna Zetterstrands, Perssons och
Bromées förslag ganska nära. Då nemligen såväl industrien som handtverket inom
vårt land i allmänhet arbetar med korta aftal samt äfven vid de längre aftalen
straff för vissa kontraktsbrott är uteslutet, skulle straffbestämmelserna inom yrkena
endast undantagsvis komma till användning. Endast inom landtbruket torde någon
större tillämplighet deraf kunna ifrågakomma.

Af det anförda framgår emellertid, att hela min bevisföring hvilar på det
antagandet, att längre tids aftal under vissa förhållanden kunna vara förmånliga
icke blott för arbetsgifvaren utan äfven för arbetaren. Skulle detta antagande, som
torde stödja sig på den allmänna meningen, befinnas ohållbart, torde man kunna
helt och hållet afstå från straffrättsliga bestämmelser till skydd för arbetsaftalen;
och de långa aftalen lära då vara dömda att så småningom försvinna. I motsats
till dem, som förmena, att ett straffhot skulle — annat än möjligen tillfälligt —
leda till förkortning af arbetsaftalen, håller jag nemligen före, att just underlåtenheten
att stadga straff skall medföra en sådan verkan. Ty efter hand som arbetsgifvarne
komma till insigt derom, att de genom att ingå på långa aftal försätta sig
i ett sämre läge än arbetaren, skola de sannolikt söka att genom en förkortning
af aftalstiden undvika en ställning, som staten undandrager sig att skydda. Att
emellertid äfven arbetarne i vissa fall förstå att uppskatta de fördelar, som med de
längre aftalen äro förenade, synes framgå deraf, att i England strejker blifvit igångsatta
icke blott för att få aftalstiden förkortad utan äfven, i ett tidigare tidsskede, i
syfte att få förut gällande längre aftalstider bibehållna.

Att aftalsbrytande kontrahents sträfvan att godtgöra den ekonomiska skada,
som af aftalsbrottet uppstått, bör anses såsom en synnerligen förmildrande omständighet
och i visst fall medföra straffrihet, anser äfven jag rigtigt. Men för att strafffrihet
skall inträda bör enligt min åsigt fordras full godtgörelse, i hvilket fall något
ansvarspåstående gifvetvis icke framställes. I de fall, då vid aftalsbrottet mera än
fyra veckor af den aftalade tiden återstår och det hos arbetsgifvaren såsom säkerhet
innestående beloppet således kan presumeras icke verka tillräckligt återhållande, synes
det principielt oriktigt, att den felande skall komma ifrån saken endast genom utgifvande
af det fixa skadeståndet. Arbetaren kan visserligen i sådant fall i regeln
kräfva och utfå fullt skadestånd, men arbetsgifvarens motsvarande rätt är af lätt
förklarlig grund i de flesta fall af intet värde.

På grund af hvad sålunda anförts har jag, med vidtagande i öfrigt af en
del i sak oväsentliga redaktionsförändringar, föreslagit, dels att till 19 och 20 §§
måtte fogas följande tilläggsmoment:

till iy §.

Har arbetsgifvare käft arbetsafial af skäl, hvarom i 1, 2, y eller 6 mom, förmäles,
vare arbetaren pligtig att till arbetsgifvaren gälda skadestånd eller särskild godtgörelse,
som i 21 § sägs.

till 20 §.

Har arbetare käft arbetsaftäl af skäl, som i /, 2, y eller 6 mom. sägs, vare
arbetsgifvaren pligtig att till arbetaren gälda skadestånd eller särskild godtgörelse, som i
22 § sägs;

dels ock att 21—24 §§ måtte erhålla följande lydelse:

21 §.

Upphör arbetare utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgifvaren, innan tiden
för arbelsaftalets bestånd gått .till ända, vare han pligtig att till arbetsgifvaren gälda
fullt skadestånd eller, der arbetsgifvaren så hellre vill, godtgörelse med visst belopp,
motsvarande kontanta lönen’ för den tid, som för aftalets giltighet återstod, dock minst
för två och högst för tio arbetsdagar.

Återstod af arbetsaftalets giltighetstid mera än fyra veckor, vare arbetaren derjemte
förfallen till böter från och med fem till och med två hundra kronor.

22 §.

Afskedar arbetsgifvare utan laga skäl arbetare, innan tiden för arbetsaftalets
bestånd gått till ända, vare han pligtig att till arbetaren gälda fält skadestånd eller,
der arbetaren så hellre vill, sådan särskild godtgörelse, som i 21 § 1 mom. sägs.

Återstod af arbetsaftalets giltighetstid merg. än fyra veckor, vare arbetsgifvaren
derjemte förfallen till böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

2} §■

Förleder någon uppsåtligen arbetare att, såsom i 21 § sägs, upphöra med sitt
arbete, soaré han lika med arbetaren för det skadestånd eller den särskilda godtgörelse,
denne har att till arbetsgifvaren gälda'', och vare han, der arbetarens förfarande är
med straff belagdt, jemväl underkastad enahanda ansvar som denne.

Motsvarande skadestånds- ock ansvarsskyldighet åligger den, som uppsåtligen förleder
arbetsgivare att afskeda arbetare, såsom i 22 § sägs.

H §■

Har någon, på yrkande af arbetsgivare eller arbetare, guldit sådan särskild
godtgörelse, hvarom i 21, 22 eller 2y § förmaks, vare han ej pligtig att utgifva ytterligare
skadestånd.

26 §.

Då enligt mitt förslag straff för aftalsbrott skulle i mycket ringa omfattning
komma till användning, torde skäl saknas för att i stad låta förseelser mot lagen
åtalas annorledes än vid allmän domstol; och har jag med anledning häråt ansett,
att 26 § af förslaget bort utgå.

För öfrigt lärer nog frågan om inrättande af industridomstolar äfven inom
vårt land förr eller senare komma på dagordningen, helst sedan numera jemväl å
landsbygden handel och industri utvecklats till sådan omfattning, att de allmänna
domstolarne med deras mer eller mindre fåtaliga sessioner icke kunna anses tillfredsställa
de fordringar på snabbhet i förfarandet, som ifrågavarande mål kräfva.
Jemväl de kostnader, som följa af sakens utförande vid allmän domstol, torde
oftast visa sig allt för känbara. Såsom hufvudsakligt skäl mot införande af specialdomstolar
med sakkunnige bisittare brukar anföras, att den nödiga sakkunskapen
kan tillföras domstolen genom det vanliga sakkunnig-beviset; men det torde ej kunna
förnekas, att få, om ens några mål mindre än de af arbetsaftalen härflytande kunna
tåla den tidsutdrägt och de kostnader, som uppkomma genom användning af nämnda
bevis. Inrättades industridomstolar — hvilket ju till en början kunde ske försöksvis
i flera eller färre af de i Förliknings- och Skiljenämndskomiténs förslag omförmälda
distrikt och möjligen med val af bisittare i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den ordning, som af reservanterna i nämnda komité förordats för val af ledamöter
i förlikningsnämnden — skulle man ock kunna åt domstolen inrymma en större
diskretionär befogenhet, särskildt i skadeersättningsfrågorna. På intet annat rättsområde
torde de fall, då den formella rätten råkar i strid mot den materiella, väcka
så mycket ondt blod som på det nu ifrågavarande.

Tiden torde emellertid ännu icke vara mogen för en sådan reform, och jag
har derföre icke velat framställa något förslag i nu antydd rigtning, desto hellre
som denna fråga, likasom de likaledes svårlösta frågorna om omyndig arbetares
rättsställning och om en vidare utveckling af bestämmelserna om arbetsordningen,
lämpligen torde kunna inom den nu gifna ramen upptagas till särskild behandling.

Särskildt yttrande af Herrar Zetterstrand, Persson och Bromée:

I likhet med komiténs öfrige ledamöter anse vi brytande af arbetsaftal straffvärdt
under de speciela förhållanden, som omförmälas i komiténs förslag till ändring
af 19 och 25 Kap. Strafflagen.

Hvad deremot angår frågan om kriminela påföljder jemväl för arbetsaftals
brytande i öfriga fall, må vi väl medgifva:

att åtskilliga skäl tala för de af komitén i 23 § föreslagna straffbestämmelser; att

dessas öfverensstämmelse ej allenast med den österrikiska lagstiftningen
utan jemväl med innehållet i de skandinaviska grannländernas lagar
synes oss särskildt beaktansvärd,

samt att komitén äfven med afseende å ifrågavarande § sökt att, så
vidt sig göra låter, intaga eu opartisk ställning beträffande de affilande kontrahenterna.

Allt detta oaktadt hålla vi dock före, att 23 § bör ur förslaget utgå; och
grunda vi denna vår uppfattning
dels på de historiska fakta:

att hvarken i de stora industristaterna Tyskland, England och Frankrike
eller i Holland, Belgien eller Schweiz brytande af vanliga arbetsaftal anses
brottsligt,

samt att de straffbestämmelser uti ifrågavarande hänseende, hvilka förefunnits
i de tyska och engelska lagarne, för omkring 30 år sedan upphäfts;
dels på de teoretiska grunder:

att man genom paragrafens antagande skulle underkänna arbetsaftalets
rent civilrättsliga natur,

samt att detta skulle innebära, att af rena opportunitetsskäl åt arbetsaftalet
bereddes en från närbeslägtade privaträttsliga aftal ofördelaktig undantagsställning
;

och dels på de praktiska skäl:

att lagbudet helt visst skulle blifva ytterst vanskligt att tillämpa, sällan
komma till användning och snart nog framstå såsom antiqveradt,

samt framför allt att, på sätt Förliknings- och Skiljenämndskomitén i sitt
nyligen afgifna betänkande framhållit, ifrågasatta bötesbestämmelserna »snarare

skulle vara egnade att motverka hvad man på detta område vill vinna,
nemligen åvägabringande af ett på inbördes samförstånd grundadt godt förhållande
mellan arbetsgivare och arbetare».

I anslutning till ofvanberörda yrkande om 2 3 paragrafens uteslutande ur
förslaget, och då det ej gerna kan ifrågakomma att med straff belägga förledande
till en icke brottslig handling, finna vi den i 24 § föreslagna straff bestämmelse
böra bortfalla.

BILAGA

ÖFVERSIGT

UTLÄNDSK LAGSTIFTNING ANGÅENDE VISSA ARBETSAFTAL.

(utarbetad af komiténs sekreterare assessoren S. SKARSTEDT.)

Inledning.

Den öfversigt af utländsk lagstiftning, som i det följande skall lemnas, omfattar
endast arbetsaftal af vissa slag. Ett arbetsaftal kan vara af mycket skiftande
natur. I sin vidsträcktaste bemärkelse är arbetsaftalet en öfverenskommelse, hvarigenom
en person förvärfvar rätt att af en annan fordra, att denne blifver på ett
eller annat sätt — vare sig genom kroppsarbete eller intellektuelt arbete eller
genom båda i förening — verksam till nytta för den förstnämnde. Språkbruket
har dock gifvit åt begreppet arbetsaftal en sådan betydelse, att, om ej annat särskildt
utsäges, fråga är om arbete af väsentligen kroppslig art. I denna sin mera vanliga
betydelse har arbetsaftalet sålunda till föremål en verksamhet, som faller inom den
materiela produktionen, denna må vara råämnes-, förädlings- eller omsättningsproduktion.

Äfven de å dylikt materielt arbete rigtade aftalen äro emellertid af olika
slag. Härvid göra sig tvenne särskilda indelningsgrunder gällande. Å ena sidan
skiljer man mellan sådana arbetsaftal, vid hvilka arbetsförpligtelsen går ut på åstadkommandet,
mot vederlag, af ett färdigt arbetsresultat, samt de arbetsaftal, vid
hvilka förpligtelse!! består uti sjelfva arbetandet, den fortlöpande verksamheten uti
viss rigtning. Genom det förra aftalet — arbetsbetinget, beställningen — har
arbetaren åtagit sig garanti för utförandet af en viss arbetsprodukt. Ej så vid det
senare aftalet — romarnes locatio conductio operarum — äfven om arbetsresultatet
ofta är bestämmande för vederlagets beräkning, såsom vid ackordsarbete (styck-,
betingsarbete). Ett belysande exempel på hvar och en af de nu omhandlade arterna
af arbetsaftal kan hemtas från det fall, att en person genom aftal förbinder sig att
för en annan persons räkning inom viss tid hafva uppfört ett hus. Aftalet mellan
dessa begge personer är arbetsbeting, men aftalen mellan entreprenören och de
arbetare, som af honom användas för husets uppförande, äro i regeln arbetsaftal af
det andra slaget. Å andra sidan märkas olika arter af arbetsaftal, allt efter som
aftalet ingås mellan den arbetsförpligtade och en person, som i egenskap af konsument
skall tillgodogöra sig arbetet, eller mellan en yrkesidkare och dennes i yrket
anstälde arbetare. I båda dessa fall kan aftalet antingen vara arbetsbeting eller
hafva sjelfva arbetsverksamheten till föremål.

Arbetsaftalet mellan arbetare och konsument faller under den allmänna civilrätten.
Reglerna för arbetsaftalet mellan yrkesmessig producent och dennes arbetarepersonal
hafva deremot, i mån som en särskild näringslagstiftning utbildat sig i de
olika länderna, upptagits i denna. Hit hänföras således icke blott sådana bestämmelser,
som äro grundade på ett eller annat oflentligt-rättsligt intresse, såsom
behofvet af skydd mot yrkesfara, vård om arbetarnes helsa, inskränkning af qvinnors
och barns arbete, söndagsarbete m. m., utan äfven ordnandet af arbetsgifvarens
och arbetarens ömsesidiga rättsställning i allmänhet. Medan vidare i regeln arbetsaftalet
mellan arbetare och konsument af lagstiftningarne behandlats mera knapphändigt,
har arbetsaftalet inom näringslifvet erhållit en så mycket noggrannare
rättslig reglering. Orsaken till denna olikhet är tydligtvis att söka deri, att behofvet
af en fullständig lagstiftning gjort sig mera känbart, då arbetsgifvaren är en person,
som i och för drifvandet af visst näringsyrke har behof af andras arbetskraft.
Särskildt i fråga om beredande af rättsligt skydd hafva arbetsaftal af detta slag
vunnit beaktande i högre grad än andra arbetsaftal.

Den efterföljande redogörelsen omfattar nu i främsta rummet den utländska
lagstiftningen angående arbetsaftalet mellan arbetsgivare i visst yrke (utom sjömansyrket)
och hans arbetare, i den mån denna lagstiftning rörer kontrahenternas privata
rättsförhållande och arbetaren icke är att anse såsom lärling. Då emellertid komitén
icke stannat vid att låta sitt lagförslag omfatta endast arbetsaftal af nu nämndt slag
utan utsträckt detta äfven till vissa arbetsaftal, der arbetsgifvaren icke är att anse
såsom yrkesmessig sådan, följer häraf, ätt i denna redogörelse kommit att upptagas
jemväl hvad utländsk rätt innehåller angående det rena civilrättsliga arbetsaftalet
(med undantag för det egentliga tjenstehjonsaftalet). Härtill torde finnas så mycket
större skäl, som uti vissa moderna lagstiftningar — den tyska och den schweiziska
— arbetsaftalet mellan arbetare och konsument fått en behandling, som med afseende
på fullständighet bjert afsticker mot hvad förhållandet eljest är i fråga om nämnda
arbetsaftal. I närmaste anslutning till den räckvidd, som komiténs förslag erhållit,
hafva dock rättsreglerna beträffande arbetsbetinget uteslutits.

De länder, angående hvilkas lagstiftning upplysningar ansetts böra meddelas,
äro Norge, Danmark, Finland, Tyska riket, Österrike, Schweiz ocb Belgien. Hvad
Frankrike beträffar, så äro derstädes — liksom öfverhufvudtaget i de länder, der
den napoleonska code civil vunnit insteg — rättsreglerna rörande arbetslega mycket
outvecklade. Af denna anledning har den franska rätten kunnat lemnas åsido.
Ej heller för den engelska rätten har redogörelse lemnats. Som bekant har i
England mycket uträttats med hänseende till den egentliga s. k. arbetareskyddslagstiftningen
samt förliknings- och skiljedomsförfarandet uti intressetvister mellan
arbetsgivare och arbetare. Men regleringen af sjelfva rättsförhållandet dem emellan
är så godt som helt och hållet öfverlemnad åt kontrahenternas fria förfogande.
Lagstiftningen har endast föga ingripit häri. Endast med afseende å beredandet af

skydd åt arbetsaftal har undantag härutinnan gjorts. Men härför har uttömmande
redogjorts i sammanhang med den allmänna motiveringen till komiténs förslag,
hvadan en hänvisning dertill torde vara tillfylles.

Norge.

Norges gällande lagstiftning angående arbete i handtverk och fabrik är af
jemförelsevis sen datum. För handtverket gäller Lov af iy Juni 1881 ang.
Forandringer i Haandvarkslovgivningen; rörande fabriksarbete har Norge i Lov om
Tillsyn med Arbeide i Fabriker m. v. den 27 Juni 1892 erhållit en särdeles fullständig
författning,

Handtverkslagen innehåller angående förhållandet mellan mästaren (Haandvarksborger)
och hans Haandvarkssvend eller Haandvarksarbeider följande. Då aftal
slutits om utförande af ett till qvantiteten bestämdt arbete, kan aftalet icke ensidigt
häfvas, förrän arbetet fullbordats. I andra fall fastställer lagen eu ömsesidig uppsägningstid
af fjorton dagar, så vida icke kontrahenterna uttryckligen öfverenskommit
om annan uppsägningstid.

Oafsedt tiden för aftalets bestånd har såväl arbetsgifvaren som arbetaren rätt
att genast håfva aftalet, den förre om arbetaren gör sig skyldig till uppstudsighet
eller otrohet, eller finnes vara oduglig till åtaget arbete, eller förfaller till dryckenskap
eller stör god ordning eller friden i arbetsgifvarens hus, samt arbetaren, om
arbetsgifvaren misshandlar eller på ett gröfre sätt missfirma!" honom, eller om
arbetaren icke i rätt tid erhåller sin lön.

I fall utan dylikt laga skäl mästaren skiljer arbetaren från arbetet eller arbetaren
öfvergifver detsamma, inträder skadeståndsskyldighet samt kriminelt ansvar. Det
senare är bestämdt till böter från och med två till och med tvåhundra kronor.

Då arbetarens anställning upphör, är mästaren skyldig att lemna arbetaren
skriftligt intyg härom, dock endast för den händelse den senare icke olofiigen
lemnat arbetet.

Sådana tvister mellan mästare och deras arbetare, -som härröra från arbetsamhet,
anhängiggöras i köpstäderna vid en särskild näringsdomstol, kallad Haandvarksret.
Denna utgöres af underdomaren på stället eller en medlem af politirätten,
såsom ordförande, samt en Haandvarksborger och en Haandvarkssvend
eller Haandvarksarbeider såsom bisittare.

Berörda handtverkslag är emellertid icke tillämplig på hvarje handtverksrörelse.
Drifves sådan rörelse fabriksmessigt, gäller nemligen 1892 års fabrikslag, som i
öfrigt länder till efterrättelse för hvarje fabriksmessigt utöfvad rörelse, i hvilken i

Handtverk.

Fabriker.

regeln ett större eller mindre antal arbetare samtidigt sysselsättes. Hit hänföres
äfven bergsbruk, hyttedrift samt andra inrättningar för tillgodogörande eller förädling
af mineralrikets alster.

Fabrikslagens allmänna syftning är dels att i vissa hänseenden för rättsförhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare fastställa regler, som skola gälla äfven
mot kontrahenternas uttalade vilja, och dels att i andra hänseenden fastslå aftalsvilkoren,
då kontrahenterna underlåtit att i dessa hänseenden träffa uttrycklig öfverenskommelse.

Hvad först aftalets ingående beträffar, är regeln, att detta kan ske antingen
muntligen eller skriftligen. Vissa undantag från denna regel gifvas dock. Först
och främst är det sålunda i fråga om fabriker, der mer än tjugufem arbetare sysselsättas,
en ovilkorlig skyldighet för arbetsgifvaren att upprätta reglemente angående
ordningen för arbetets bedrifvande, vilkoren för arbetares antagande och afskedande
samt sättet och tiden för lönernas utbetalande. Reglementet skall vara försedt
med godkännande af vederbörande statsdepartement, som har att vägra godkännande,
derest reglementet i något afseende strider mot lagens föreskrifter. Arbetsgifvaren
skall, innan ansökan om godkännande göres, gifva minst fem representanter för
arbetarne tillfälle att uttala sig om innehållet i det tilltänkta reglementet. Hvad
nu är sagdt om tillkomsten af reglemente, skall också gälla, då tillägg till eller
ändring i redan utfärdadt reglemente skall komma till stånd. Hvarje arbetare
skall erhålla ett exemplar af reglementet, som dessutom skall i tillräckligt många
exemplar finnas anslaget på hvarje arbetsställe. — Vidare stadgas i lagen, att rörande
en viss sida af arbetsaftalet muntligt aftal under vissa förhållanden icke eger någon
rättslig verkan, nemligen i fråga om uppsägningstidens längd. Denna fastslås i lagen
till fjorton dagar och skall, derest arbetaren är s. k. fast arbetare (d. v. s. antingen
uttryckligen antagits såsom sådan eller i fyra veckor varit sysselsatt i rörelsen),
hafva nämnda längd, så snart icke annorlunda bestämts genom skriftligt aftal eller
i vederbörligt reglemente. •— Dessutom är att märka, att, der skriftligt kontrakt
upprättas, arbetaren skall hafva det till genomläsning minst tjugufyra timmar, innan
detsamma af honom underskrifves. Iakttages ej detta, lända lagens bestämmelser
om uppsägningstid (se ofvan: fjorton dagar) samt tiderna för lönebetalning till
efterrättelse utan hinder af hvad kontraktet härom kan innehålla deremot stridande.
Der ej i behörig ordning annorlunda aftalats, gäller, att lönen skall betalas minst
en gång i veckan samt i kontanta penningar på eller invid arbetsstället.

Vissa bestämmelser i lagen äro — såsom redan antydts — under alla förhållanden
oeftergifliga. Sålunda stadgas, att uppsägningstiden alltid skall vara lika
lång för arbetsgifvaren och arbetaren. Träffas öfverenskommelse i strid häremot,
skall det så anses, som om ingen öfverenskommelse rörande uppsägningstid träffats;
lagens bestämmelser om fjorton dagars ömsesidig uppsägningstid gälla i stället.

Vidare har lagen begränsat arbetsgifvarens rätt att aftalsvis fastställa penning -

förlust såsom påföljd för arbetares åsidosättande af sina skyldigheter. Dylik penningförlust
får nemligen för hvarje gång icke öfverstiga en half dags lön, med mindre
arbetarne göra sig skyldige till gröfre förseelser, som kunna medföra fara för
menniskors lif eller helsa eller för grof skada å egendom. Böterna skola alltid
tillfalla någon sjukkassa.

Innan tiden för aftalets bestånd gått till ända, kan aftalet icke ensidigt häfvas
af arbetsgifvaren utom för det fall, att arbetaren gjort sig skyldig till »en alvorlig
Kraenkelse af Reglementet eller forovrigt i en alvorligere Forgaaelse». Arbetaren
kan icke med rättslig verkan utvidga dessa gränser för arbetsgifvarens befogenhet
i förevarande hänseende. Å andra sidan har arbetaren rätt att ensidigt hafva aftalet,
derest arbetsgifvaren underlåter att uppfylla sina förpliktelser mot honom eller behandlar
honom på ett sätt, som strider mot lag eller aftal, eller tillåter andra att
behandla arbetaren på sådant sätt.

Arbetsgivare, som »ulovligen» afskedar en arbetare eller åsidosätter sina
skyldigheter med hänseende till tid och sätt för lönens betalning, är underkastad
böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Böter från och med två
till och med två hundra kronor drabbar arbetare, som »ulovligen» lemnar sitt arbete.

Danmark.

I motsats till den norska rätten befinner sig den danska lagstiftningen angående
arbetsaftal på en mera outvecklad ståndpunkt. Sålunda eger Danmark beträffande
förhållandet mellan utöfvare af fabriksmessig yrkesdrift samt deri anstälda
arbetare inga andra lagbestämmelser än sådana, som reglera barns och yngre personers
användande till arbete i fabriker. ■— Hvad handtverket angår, utgöras källorna
för den danska rätten fortfarande delvis af författningar från åren 1800 och 1812.
Visserligen eger Danmark en Naringslov af år 1857. Men denna innehåller uti
förevarande hänseende intet annat af vigt, än att enligt densamma enhvar af kontrahenterna
kan när som helst håfva aftalet utan uppsägning, så framt icke annorlunda
särskildt öfverenskommits. Genom denna bestämmelse har dock icke gjorts
ändring i hvad en äldre författning stadgar om uppsägning i vissa speciela yrken,
särskildt murare- och stenhuggeriyrkena. Här gäller sålunda, att uppsägning från
mästarens eller gesällens sida alltid skall ega rum minst åtta veckor, innan anställningen
skall upphöra. — I de äldre författningarne förklaras, att kontrahenterna
kunna fritt ordna sitt rättsförhållande så som de vilja; skriftligt aftal är icke af
nöden.

Aftalets brytande medför skadeståndsskyldighet. Denna är för mästare, som
bryter aftalet, sålunda bestämd, att »dersom nogen Mtester uden lovlig och befoiet
Aarsag giver sin Svend Afskeed, uden foregaaende Opsigelse eller imod den ind -

gaaede Kontrakt, då skal han betale ham 2 Mk (6 5 öre) daglig för den Tid, der
mangler i Opsigelsesterminen». Gesäll, som i förtid olofligen lemnar sitt arbete,
är också underkastad kriminelt straff, nemligen fyra dagars fängelse vid vatten och
bröd. Denna ansvarsbestämmelse har dock under senare tider kommit att sakna
större praktisk betydelse.

Bristen på utförliga bestämmelser angående arbetsaftalet inom industrien synes
i Danmark i viss män hafva ersatts genom en analogisk användning af den danska
Tyendeloven (tjenstehjonslagstiftningen), som gör anspråk på fullständighet i hög grad.
En dylik användning af Tyendeloven har för öfrigt i ganska vidsträckt grad gjort
sig gällande i domstolspraxis, så snart fråga är om tjensteförhållanden, hvilka utan
att vara tjenstehjonsförhållanden likväl enligt sin natur äro afsedda att räcka en
relativt längre tid samt förutsätta ett mera personligt förhållande mellan arbetsgivare
och arbetare. Så hafva t. ex. beträffande lägre handelsbetjente, särskild!
sådana, som äro i arbetsgifvarens hus eller kost, Tyendelovens regler om viss
maximitid för aftals rättsliga giltighet, uppsägningstid samt beloppet af skadestånd
vid kontraktsbrott vunnit analogisk tillämpning.

Finland.

Gällande rätt. Förordningen om näringarna den 31 Mars 1879 innehåller i fjerde och sjette

kapitlen utförliga stadganden angående förhållandet mellan yrkesidkare — hvarmed
förstås den, som drifver handels-, fabriks- och handtverksrörelse eller annan till
förvärf eller försörjning afsedd rörelse eller handtering — samt dennes biträden
och arbetare.

Först och främst märkes, att arbetsaftalet icke får omfatta längre tid än tre
år. Och om arbetaren är omyndig, får — såsom det heter •— aftalet icke sträckas
utöfver den tid, då han inträder i myndighetsåldern, i annan händelse än att yngling,
som fylt aderton år, inför vederbörande yrkesförenings fullmägtige medgifver sådant,
och behörig målsman jemväl lemnar sitt bifall dertill.

Upprättas aftalet icke skriftligt, står det hvardera kontrahenten fritt att låta
inskrifva detsamma i vederbörande yrkesförenings protokoll. Med afseende å det
fall, att arbetsgifvaren vill sammanfatta aftalsvilkoren uti ett reglemente, har förordningen
följande bestämmelser. Arbetsgifvaren är berättigad att till efterrättelse
för sina arbetare i afseende å »arbetstimmar, iakttagelser under arbetet, viten för
oordningar och försummelser, uppsägning före afgång m. m.» fastställa vissa regler.-Sådana ordningsregler ega, såvida de ej strida mot allmän lag, kraft af lagligt
arbetsaftal, derest ett exemplar af ordningsreglerna ingifvits till vederbörande yrkesförening
i stad eller kronofogden å landet, samt andra, med anteckning härom försedda
exemplar finnas anslagna i fabriken eller verkstaden eller på arbetsstället.

Om och i hvad mån sådana ordningsregler skola erhålla giltighet gent emot arbetare,
som redan vid deras utfärdande äro i rörelsen anstälda, beror på, om arbetsgifvaren
låtit ordningsreglerna anslås i vittnens närvaro och med nämnde arbetares vetskap.

lakttages detta, skola dock ordningsreglerna mot sådana arbetare icke ega
förbindande kraft, förrän, efter reglernas anslående, den uppsägningstid tilländalupit,
efter hvilken arbetarne varit berättigade att afflytta. Nya ordningsregler gälla i
hvarje fall såsom uppsägning från arbetsgifvarens sida.

Har öfverenskommelse ej träffats om tiden för aftalets bestånd, gäller i sådant
afseende å ömse sidor fjorton dagars uppsägningstid.

I förordningen angifvas närmare vissa skyldigheter, som åligga arbetsgifvaren
gent emot arbetaren och den senare gent emot arbetsgifvaren. De äro af dels
moralisk och dels ekonomisk natur.

Sålunda stadgas, bland annat, att arbetslönen skall betalas kontant och icke
får utgå i anvisningar å penningar eller varor, samt att arbetsgifvaren är pligtig
till arbetare, som sådant åstundar, utfärda vitsord öfver ådagalagd arbetsskicklighet
och uppförande samt vid arbetarens afgång utgifva »skiljobetyg», innehållande ej
mindre sådant vitsord än äfven uppgift om den tid, arbetaren varit hos honom
anstäld. — Arbetaren är förbjudet att bekantgöra förhållanden rörande yrkesdriften
och arbetsgifvarens affärsställning.

Arbetsgifvaren är berättigad att utan uppsägning genast afskeda arbetare, då
denne i) gör sig skyldig till tjufnad, bedrägeri eller annan oärlighet, uppträder
öfverlastad å arbetsstället eller dit medför starka drycker; 2) visar upprepad olydnad
mot arbetsgifvaren eller dennes ställföreträdare eller tillåter sig handgripligheter
eller grof förolämpning mot dem eller medlem af deras familjer; 3) förleder medarbetare
till handling, som strider mot lag, arbetsaftal eller god sed; 3) är oduglig
till fullgörandet af det arbete, som arbetsaftalet afser, besvärad af obotlig eller
vidrig sjukdom eller genom eget förvållande blifvit oförmögen att fortsätta sitt
arbete; 5) sakfälles för svårare brott; 6) uppsåtligen förderfva!'' arbetsgifvarens verktyg
eller material eller 7) oförsigtigt umgås med eld.

Motsvarande rätt att i förtid lemna arbetet tillkommer arbetare, om arbetets
fortsättande är förbundet med men för arbetarens helsa; om arbetsgifvaren eller
hans ställföreträdare våldför sig å arbetaren eller söker förleda honom till lagstridig
eller osedlig handling eller underlåter att skydda honom mot sådan, samt om lönen
icke utbetalas på aftaladt sätt. Härförutom eger arbetare, som är anstäld för
styckarbete, enahanda befogenhet, derest arbetsgifvaren icke bereder arbetaren tillräcklig
sysselsättning.

Kriminelt ansvar är stadgadt i följande fall. Med böter (10 — 500 mark)
straffas arbetsgifvare, som sluter aftal med arbetare för längre tid än tre år, och
som vägrar fullgöra sin skyldighet att utgifva vitsord eller skiljobetyg. Om arbetaren
gör sig skyldig till något sådant förfarande, som, enligt hvad ofvan är sagdt,

Förslag till
lag om när
ing ar ne af
den 17 Juni
lS99-

berättigar arbetsgivare!! att genast hafva aftalet, kan arbetaren dessutom straffas
med böter från och med tio till och- med trehundra mark. För kontraktsbrott i
egentlig mening, d. v. s. rättsstridigt brytande af sjelfva aftalet, är straffet såväl
för arbetsgivare som för arbetare böter från och med tio till och med femhundra
mark. För samma påföljd utsätter sig yrkesidkare, hvilken antager annans biträde
eller arbetare, som »ej blifvit behörigen från denne skild».

Slutligen är arbetsgivare berättigad att genom polismyndighet eller Kejsarens
Befallningshafvande få arbetare, som brutit aftalet, ofördröjligen i arbetet instäld på
dennes .egen bekostnad.

En särskild komité för uppgörande af förslag till ny näringslag har under
år 1899 afgifvit ett dylikt förslag, som delvis ganska betydligt skiljer sig från
gällande lag. Förslaget är ännu icke slutbehandladt men torde vara förtjent af
en viss uppmärksamhet, helst detsamma i åtskilliga delar ansluter sig till de
principer, som redan vunnit insteg i de stora industriidkande ländernas lagstiftning.
De vigtigaste punkter, i hvilka förslaget skiljer sig från nu gällande lag, äro
följande.

Aftal med omyndig arbetare skall uppgöras skriftligen med dennes målsman.
Sker annorlunda, är aftalet icke förpligtande för den omyndige, så framt ej denne
före dess ingående fylt aderton år och till arbetsgifvaren aflemnat målsmans intyg,
att den omyndige eger att genom eget arbete sig försörja. Uppsägningstiden är
fjorton dagar, så framt ej aftal skett om längre uppsägningstid. — Skall qvinna,
som är anstäld såsom biträde eller arbetare, ingå äktenskap, är hon berättigad att
lemna arbetet fjorton dagar efter uppsägning, äfven om viss tid för aftalets bestånd
eller längre uppsägningstid än fjorton dagar varit bestämd.

Befogenheten att upprätta reglemente (ordningsregler) öfvergår till skyldighet
för arbetsgivare, i hvars fabriks- eller handtverksrörelse minst tjugu arbetare äro
sysselsatta. Reglementet skall innehålla uppgifter om de regelbundna arbetstidernas
början och slut samt rasterna, om tiden för lönebetalningen, om uppsägningstid,
derest denna är längre än fjorton dagar, samt om de orsaker, för hvilka arbetaren
må kunna utan föregående uppsägning afskedas, derest vid inrättningen förekomma
särskilda förhållanden, som påkalla tillägg till ofvan omförmälda stadganden angående
aftalets omedelbara häfvande från arbetsgifvarens sida. Dessutom skall, för den
händelse i reglementet upptagas stadganden om penningförlust (afdrag å lön) för
reglementets öfverträdande, angifvas, till hvilket ändamål, afseende arbetarnes gemensamma
bästa, inflytande bötesmedel skola användas. -— Ordningsreglerna skola efter
granskning och godkännande af magistrat i stad och kronofogde på landet bringas
till de redan anstälda arbetarnes kunskap genom uppläsning samt i tryckta exemplar
anslås på sådana ställen inom inrättningen, der de kunna af arbetarne läsas.

Penningförlust för öfverträdelser af ordningsregler får icke sättas till högre

belopp för en förseelse än den bötfäldes arbetsförtjenst för en dag under den närmast
gångna tiden.

Arbetare af mankön under aderton och af qvinkön under fjorton års ålder
äro underkastade måttlig aga af arbetsgifvaren; dock må sådan tilldelas endast i
närvaro af omyndigs målsman eller tillkalladt vittne.

I förslaget äro straffbestämmelser upptagna äfven för det fall, att arbetsgivare
eller arbetare utan att rättsstridigt bryta sjelfva aftalet åsidosätter någon
sin skyldighet enligt aftalet eller lag, och detta jemväl om förseelsen består i åsidosättandet
af någon moralisk förpligtelse, såsom om arbetsgifvaren underlåter att
hålla arbetare, hvilka äro i hans hus eller kost, till gudsfruktan, ordentlighet och
goda seder, eller om arbetaren icke visar sin arbetsgivare trohet, aktning eller
lydnad.

Jemte det ansvar för kontraktsbrott i egentlig mening bibehållits i förslaget,
stadgar detta straffskärpning för det fall, att aftalet brytes samtidigt af arbetare till
så stort antal, att bedrifvandet af den rörelse eller det företag, hvari de äro anstälda,
i sin helhet eller till väsentlig del måste afstanna. I sammanhang härmed
må nämnas, att enligt förslaget den ömsesidiga uppsägningsrätten för visst
fall skall suspenderas. Om nemligen mellan yrkesidkare och hans arbetare uppstått
en s. k. intressetvist, d. v. s. oenighet till följd af yrkande från endera sidan
på ändring i de aftalade bestämmelserna om arbetstid, aflöning eller annat dylikt,
samt endera parten hos de s. k. industrifullmägtige i deras egenskap af förlikningsnämnd
anhållit om förlikningsförfarande, få, medan ärendet sålunda är anhängigt,
hvarken arbetsgifvaren eller de arbetare, saken angår, uppsäga arbetsaftalet. Såsom
motiv härtill uppgifves, att förlikningsförsöket icke bör kunna på förhand ensidigt
illuderas. I strid häremot skedd uppsägning skall vara utan verkan, och sker
kontraktsbrott under en dylik situation, skall brottet anses vara begånget under
försvårande omständigheter.

Tyska riket.

Tyska riket eger numera en gemensam lagstiftning icke blott rörande arbetsaftalet
inom den egentliga yrkesdriften — näringslagstiftningen — utan äfven, efter
ikraftträdandet (1900) af Burgerliches Gesetzbuch, rörande sådana aftal, hvarigenom
en person, hvilken som helst, förvärfvar rätt att af en annan fordra arbetsprestationer.
Derest aftalet afser sådana prestationer, utan att garanti för åstadkommandet
af ett visst färdigt arbetsresultat ingår såsom något väsentligt uti den
åtagna förpligtelsen, benämnes aftalet Dienstvertrag. Till en början skall här
nedan redogöras för de rättsregler, som hafva afseende å ett dylikt rent civilrättsligt
arbetsförhållande.

Arbetsaftal
utom yrkesdriften.

Den arbetande skall, der ej annorlunda bestämts, utföra arbetet i egen
person. Han behöfver icke underkasta sig afdrag å arbetslönen, om han till följd
af någon orsak, t. ex. sjukdom, utan egen skuld, för en relativt obetydlig tid
blifver urståndsatt att arbeta. — Föreligger ett s. k. fast tjensteförhållande, d. v. s.
ett tjensteförhållande, som är afsedt att fortfara någon längre tid, det må vara ingånget
för viss, absolut eller relativt bestämd tid eller från början vara afsedt att
räcka t. ex. så länge ett visst särskildt arbetsföretag kommer att pågå, ålägger
lagen under vissa förhållanden arbetsgifvaren ganska vidtgående skyldigheter mot
arbetare, som under aftalets bestånd drabbas af sjukdom. Om nemligen arbetsaftalets
fullgörande fullständigt eller åtminstone hufvudsakligen tager arbetarens förvärfsförmåga
i anspråk, samt arbetaren är i arbetsgifvarens hus och kost, är denne
senare pligtig att bereda den sjuke vård och läkarebehandling under en tid af sex
veckor, dock icke längre, än aftalet eger bestånd. Kostnaderna härför kunna dock
afräknas å lönen för den tid, sjukdomen varat. Arbetsgifvaren är vidare, vid
äfventyr af skadeståndsskyldighet, pligtig att med hänseende till arbetslokaler och
sättet för arbetets ordnande vidtaga sådana anordningar, att arbetaren, i den mån
arbetets natur tillåter det, skyddas mot fara till lif eller helsa. Arbetaren kan icke
med rättslig verkan på förhand befria arbetsgifvaren från dessa hans skyldigheter
vid sjukdomsfall och i fråga om skyddsåtgärder.

För den händelse tiden för aftalets bestånd icke bestämts vid aftalet och ej
heller af ändamålet med det åtagna arbetet framgår, hur länge arbetaren skall vara
bunden, uppställer lagen vissa regler för ömsesidig uppsägningsrätt, dervid lagen i
första hand skiljer mellan de fall, då aflöningen enligt aftalet skall beräknas efter
viss tidsperiod, och de fall, då sådan öfverenskommelse ej träffats. I förstnämnda
fall gäller följande. Är viss daglön bestämd, kan aftalet uppsägas hvarje dag till
upphörande med utgången af samma dag; vid aflöning per vecka upphör aftalet
att gälla vid slutet af kalenderveckan, derest det uppsäges senast å första söckendagen
i veckan; är lönen beräknad för månad, skall uppsägning ske senast den 15
i månaden, i hvilket fall aftalet upphör att gälla vid kalendermånadens slut; skall
lönen utgå qvartalsvis eller efter längre tidsmått, kan enhvar af kontrahenterna
bringa aftalet till upphörande vid utgången af kalenderqvartalet genom att uppsäga
sex veckor förut. I fall åter lönen icke beräknas efter tidsperiod, kan aftalet när
som helst häfvas; dock är äfven för detta fall en uppsägningstid af två veckor
föreskrifven, om arbetsaftalet är af beskaffenhet att fullständigt eller hufvudsakligen
taga arbetarens förvärfsförmåga i anspråk. — Fortsätter, efter aftalstidens förlopp,
arbetaren med arbetsgifvarens vetskap att arbeta, är aftalet att anse såsom förlängdt
på obestämd tid, så vida icke arbetsgifvaren ofördröjligen förbjuder fortsättandet.

Oberoende af hvad nu är sagdt, gäller, att aftal å ömse sidor kunna häfvas när
som helst utan uppsägning, i fall vigtigt skäl härtill (»ein wichtiger Grund») föreligger,
samt att aftal, som ingåtts för arbetarens lifstid eller för längre tid än fem

år, efter fem års förlopp kan häfvas genom sex månaders uppsägning. Aftals
häfvande i förstnämnda fall inverkar dock icke på arbetsgifvarens ofvan berörda
skyldigheter vid arbetares sjukdom.

Då ett s. k. fast tjensteförhållande upphör, är arbetsgifvaren skyldig att på
begäran af arbetaren lemna denne skriftligt intyg om tjenstetiden och anställningens
art. På särskild begäran skall intyget dessutom innehålla uppgift om det sätt, på
hvilket arbetaren fullgjort sina åligganden och uppfört sig under arbetet.

I Tit. VII af Tyska rikets Gtw&rbtordmmg återfinnas reglerna för arbets- Arbetsaftai,
aftalet inom industrien, i Handelsgesetzbuch för arbetsaftalet inom handeln. Hvad S 17 när iligsförst
beträffar den egentliga industrien, så äro reglerna dels gemensamma för handt- lagstiftninverks-
och fabriksarbetare och dels sådana, som röra särskildt handtverksarbetare sen''
(gesäller) eller särskildt fabriksarbetare. Vid sidan häraf finnas speciela bestämmelser
beträffande sådana personer, som i större eller mindre mån intaga en ledareställning
inom den rörelse, der de äro anstälda (verkmästare, förmän och andra
dermed jemförliga).

Rättsförhållandet mellan yrkesidkaren inom handtverket och fabriksindustrien Gemensamma
och hans arbetare är, med vissa i lag stadgade inskränkningar, föremål för fritt
aftal. Dylika inskränkningar äro stadgade, bland annat, med hänseende till formen verks-och fäfot
aflöningen, tiden för dess utbetalande samt arbetsgifvarens rätt att till säkerhet briksarbetare
för aftalets bestånd innehålla lönebelopp. Lönen skall betalas i kontanta penningar.

Hvarje kommun kan besluta, att vid alla eller vissa industriel företag inom densamma
lönerna skola utbetalas å bestämda terminer, hvilka icke få öfverskrida en
månad eller vara kortare än en vecka. Arbetsgifvaren kan genom aftal med arbetaren
bereda sig rätt att vid de särskilda lönebetalningarne innehålla viss del af
lönen till säkerhet för den skadeersättning eller det vite, hvartill ett eventuelt aftalsbrott
från arbetarens sida kan berättiga den förre. Men hvad som sålunda vid
hvarje betalning innehålles får icke öfverstiga V* af den förfallna lönen, ej heller
får summan af de på ifrågavarande grund hos arbetsgifvaren innestående lönemedel
stiga högre än till beloppet af genomsnittslönen för en vecka. Ifrågavarande
inskränkningar i aftalsfriheten gälla äfven i fråga om sådana arbetare, som för viss
yrkesidkares räkning äro sysselsatta med förfärdigandet af industriela alster på annat
ställe än de egentliga arbetslokalerna (Hausindustrie).

Der icke annorlunda öfverenskommits, upphör aftalet att gälla fjorton dagar
efter å någondera sidan skedd uppsägning. Om annan uppsägningstid aftalas, måste
densamma vara lika lång för arbetsgifvaren och arbetaren. Iakttages ej detta, är
aftalet i denna del en nullitet, och lagens bestämmelse om fjorton dagars uppsägning
länder till efterrättelse.

På grund af särskilda orsaker kan såväl arbetsgifvaren som arbetaren hafva
aftalet utan uppsägning. Såsom sådana orsaker angifver den tyska lagen i hufvudsak
samma förhållanden som den finska (se ofvan sid. 9) men upptager jemväl

Handtverksarbetare.

följande skäl för arbetsgifvaren att håfva aftalet: om arbetaren vid aftalets ingående
bedragit arbetsgifvaren genom åberopande af falskt intyg (särskildt arbetsbok: se
nedan!) eller försatt honom i villfarelse rörande beståndet af ett annat, arbetaren
fortfarande förbindande arbetsaftal, samt om arbetaren rättsstridigt lemnat sitt arbete.
För ifrågavarande upplösningsrätt är stadgad en preskriptionstid af en vecka efter
det grunden till aftalets häfvande blifvit känd för arbetsgifvaren.

Oafsedt dessa bestämmelser kan hvardera kontrahenten af vigtiga skäl (»aus
wichtigen Grunden») påfordra upplösning utan uppsägning af aftal, som slutits för
minst fyra veckor eller med vilkor om längre uppsägningstid än fjorton dagar.

Då arbetarens anställning slutar, eger han af arbetsgifvaren fordra skriftligt
intyg om anställningens art samt om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina
skyldigheter och i öfrigt uppfört sig.

Minderåriga personer få användas i arbete endast under det vilkor, att de
äro försedda med behörig arbetsbok. Denna utfärdas, på begäran af arbetarens
målsman eller med dennes samtycke, af polismyndighet å den ort, der arbetaren
senast haft stadigt hemvist, samt skall innehålla uppgift om arbetarens namn, tiden
och orten för hans födelse samt vederbörande målsmans namn och boningsort.
Nämnda myndighet skall föra förteckning öfver af densamma utfärdade arbetsböcker.
Arbetsgifvaren skall i boken göra anteckning om tiden för inträdet och utträdet ur
arbetet samt anställningens art men får icke i boken utlåta sig om det sätt, hvarpå
arbetaren fullgjort sina skyldigheter eller eljest uppfört sig. Under aftalets bestånd
har arbetsgifvaren att förvara boken samt att på begäran af polismyndighet uppvisa
densamma för denna myndighet. Efter aftalets upphörande skall boken utlemnas
till arbetarens målsman, om arbetaren icke uppnått sexton års ålder, men eljest till
arbetaren sjelf. Särskilda föreskrifter äro meddelade för det fall, att boken blifver
obrukbar eller går förlorad. Ny bok skall då på begäran utfärdas, hvarvid i densamma
skall särskildt anmärkas anledningen till dess utfärdande. Med böter t. o. m.
tjugu mark eller fängelse i högst tre dagar straffas arbetsgivare, som i sitt arbete
tager eller behåller minderårig arbetare, hvilken ej är försedd med behörig arbetsbok,
äfvensom arbetsgivare, som eljest underlåter fullgöra sina i det föregående omförmälda
skyldigheter i fråga om arbetsbok.

Lagen tillerkänner äfven utan särskildt aftal handtverksarbetare och dennes
arbetsgivare ömsesidig rätt till fixt skadestånd i fall af egentligt kontraktsbrott.
Om nemligen gesällen rättsstridigt öfvergifver sitt arbete, kan arbetsgifvaren för
hvarje dag kontraktsbrottet omfattar fordra skadestånd med så stort belopp, som
»der ortsubliche Tagelohn»1) utgör, dock högst för en vecka. Och enahanda rätt

b Härmed menas af högre administrativ myndighet efter kommunala myndigheters hörande
faststäldt belopp, hvartill daglönen på orten för viss tidsperiod beräknas. »Der ortsubliche Tagelohn»
motsvarar således ingalunda alltid den verkliga genomsnittslönen vid den tidpunkt, då kontrakts,
brottet eger rum.

tillkommer gesällen mot arbetsgivare, som rättsstridigt afskedar honom. Bevisning
om skedd skada eller om dennas storlek erfordras icke. Men har arbetsgivaren
eller arbetaren begagnat sig af sin rätt till sådant fixt skadestånd, som nu är sagdt,
kan han icke sedan göra anspråk på aftalets uppfyllande eller på ytterligare ersättning
för genom kontraktsbrottet verkligen liden skada.

Arbetsgivare, som förleder en gesäll att öfvergifva sitt arbete hos annan Fabriksarbe arbetsgivare

eller i sitt arbete antager gesäll med vetskap om, att denne är för- tare‘

pligtad att arbeta hos annan, är lika med gesällen den rätte arbetsgivaren ansvarig
för utgifvande af skadestånd, vare sig det fixa skadeståndet fordras eller skadeersättning
skall utgå efter vanliga bevisregler. Hvad nu är sagdt gäller äfven, för
den händelse arbetsgifvaren efter erhållen kännedom om, att gesällen är bunden af
annat arbetsaftal, behåller honom i sitt arbete och icke åtminstone fjorton dagar
förflutit, efter det gesällen lemnat sin rätte arbetsgivare.

På förhållandet mellan fabriksarbetare och deras arbetsgivare äro de i det
föregående omnämnda stadgandena rörande fixt skadestånd icke tillämpliga, så vida
arbetsgifvaren regelbundet sysselsätter minst tjugu arbetare. För sådana större

fabriker gäller i stället följande. Arbetsgifvaren kan visserligen genom särskildt
aftal betinga sig, att arbetare, som bryter arbetsaftalet, skall såsom skadestånd

(vite) till arbetsgifvaren afstå innestående lön. Men detta vite får icke i något
fall bestämmas högre än till beloppet af en veckas genomsnittslön. Gent emot
tredje man i ond tro är arbetsaftalet skyddadt i samma utsträckning som arbetsaftalet
inom handtverket.

Vidare är upprättandet af arbetsordning (reglemente) obligatoriskt för arbetsgivare
i dylika större fabriker. Reglementet skall innehålla uppgifter om den dagliga
arbetstiden och rasterna, om tid och rum för lönens betalning, om uppsägningstiden,
derest denna är en annan än den i lagen fastslagna, om de grunder, som
berättiga till aftalets häfvande utan uppsägning, om de fall, då arbetaren skall
drabbas af böter för försummadt fullgörande af sina skyldigheter, samt om det
ändamål, hvartill dylika böter skola användas. Innehållet i reglementet är bindande
för arbetsgivare och arbetare, dock tidigast fjorton dagar efter utfärdandet.

Detta innebär dock tydligtvis icke, att särskilda arbetsaftal dem emellan äro uteslutna.
Men i vissa speciela hänseenden är innehållet i reglementet bestämmande
för innehållet i det särskilda arbetsaftalet. Sålunda får detta icke stadga andra
grunder för aftalets häfvande utan uppsägning än sådana, som äro omförmälda i
lagen eller reglementet, ej heller utvidga arbetsgifvarens rätt att ålägga arbetaren
böter utöfver hvad reglementet härom kan innehålla. Före utfärdandet af reglemente
skola de vuxna arbetarne i fabriken lemnas tillfälle att yttra sig öfver innehållet
i detsamma. Inom tre dagar efter utfärdandet skall afskrift af reglementet
ingivas till administrativ myndighet, som eger föranstalta om ändring i detsamma,
derest dess innehåll strider mot lag.

Verkmästare,
förmän o. d.

Arbetsaftal
inom handelsyrket.

Såsom redan är nämndt, gälla särskilda bestämmelser för verkmästare, arbetsförmän
och andra personer i dermed jemförlig anställning. I brist på särskild
öfverenskommelse kan enhvar af kontrahenterna håfva aftalet vid slutet af hvarje
kalenderqvartal, så vida uppsägning skett sex veckor förut. Om verkmästaren,
förmannen etc. anställes mot, ringare lön än femtusen mark per år, får icke genom
särskilt aftal uppsägningstiden sättas kortare än en månad.

Angående löneafdrag tills vidare till säkerhet för aftalets bestånd kan öfverenskommelse
lagligen träffas utan begränsning till visst maximum af löneafdraget.
Deremot äro de ofvan beskrifna för handtverket gällande reglerna om fixt skadestånd
vid kontraktsbrott äfvensom reglerna om aftalsskydd mot tredje man tillämpliga
äfven vid anställning af nu ifrågavarande slag.

I Handelslagboken regleras rättsförhållandet mellan handelsvara! och sådana
i dennes tjenst anstälda biträden och arbetare, som hvarken äro att anse såsom
tjenstehjon eller ega befogenhet att å arbetsgifvarens vägnar afsluta rättshandlingar
med tredje man, alltså bokhållare, kassörer, bodbetjente, packhuskarlar, springpojkar
etc.

Är ej annat öfverenskommet, kan arbetsaftalet å ömse sidor häfvas genom
sex veckors uppsägning, dock med iakttagande deraf, att aftalet skall upphöra att
gälla först med utgången af ett kalenderqvartal.

Af vigtiga orsaker (»aus wichtigen Grunden») kan aftalet häfvas utan uppsägning
när som helst. Likaså kunna kontrahenterna genast påfordra aftalets upplösning:
arbetsgifvaren, om arbetaren missbrukar arbetsgifvarens förtroende eller utan
principalens samtycke för egen eller annans räkning drifver handel eller utan laga
skäl athåller sig från arbetet under relativt lång tid eller till följd af långvarig
sjukdom är oförmögen till arbete eller misshandlar eller groft missfirmar principalen;
och arbetaren: om arbetsgifvaren misshandlar eller groft missfirmar arbetaren
eller underlåter att i enlighet med sitt åtagande betala arbetaren lön eller
bereda honom underhåll.

Österrike.

Liksom den tyska rätten skiljer den österrikiska mellan arbetsaftal inom de
egentliga industriela yrkena och inom handelsyrket.

Reglerna för arbetsaftal af förstnämnda slag hafva sin plats i Gewerbeordnung.
Angående arbetsaftalet inom handeln är lagstiftadt såväl i Gewerbeordnung
som i Handelsgeselzbuch; föreskrifterna i den förra lända till efterrättelse, i den mån
icke handelslagen innehåller deremot stridande bestämmelser. I det följande skall
derför i ett sammanhang redogöras för rättsordningen angående arbetsaftal inom
yrkena i allmänhet.

Samtliga yrkesarbetare kallas med ett gemensamt namn Hilfsarbeiter; hit hänföras,
enligt uttryckligt stadgande i lagen, arbetare i handel, gesäller, kypare, kuskar
(i åkeriyrket), fabriksarbetare. I olikhet med tysk rätt beröras sådana anställningar
som verkmästarens, förmannens, faktorns etc. icke af näringslagens föreskrifter, såvida
anställningen är förenad med års- eller månadslön. Till följd af positivt stadgande
äro från densammas giltighetsområde vidare undantagna icke blott landt- och skogshushållningen
med binäringar utan äfven »die Lohnarbeit der gemeinsten Art»
(daglönare o. d.). De skyldigheter i allmänhet, som åligga Hilfsarbeiter, äro enligt
lagen: att visa arbetsgifvaren trohet, lydnad och aktning, att uppföra sig anständigt,
att icke försumma arbetstiderna samt att iakttaga tystnad angående förhållandena
inom rörelsen. Deremot äro de i sin egenskap af Hilfsarbeiter uttryckligen
fritagna från skyldighet att uträtta husliga sysslor.

Lönen skall betalas i kontant mynt; enligt särskild öfverenskommelse eger
dock arbetsgifvaren mot afräkning å lönen bereda arbetaren bostad och nyttjanderätt
till jord samt lemna honom ved och ljus äfvensom läkemedel och erforderliga
verktyg. Dessa bestämmelser ega tillämpning jemväl i fråga om sådana Hilfsarbeiter,
som i sina hem förfärdiga hel- eller halffabrikat för viss arbetsgifvares räkning
utan att derjemte bedrifva yrkesmessig försäljning af sådana fabrikat till konsumenter.

Den österrikiska rätten är numera — frånsedt den ungerska — det enda
“rättssystem, der arbetsbok är obligatorisk för såväl äldre som yngre arbetare.
Skyldighet att föra arbetsbok åligger dock endast arbetare inom den egentliga
industrien. Platssökande arbetare inom handeln är endast tvungen att vara försedd
med förutvarande arbetsgifvares intyg om arbetarens ledighet, hvilket intyg dessutom
skall vara verificeradt af vederbörlig polismyndighet. — Arbetsbok utfärdas
af kommunal myndighet i arbetarens uppehållsort. Hvad arbetsbok skall innehålla
och Indika anteckningar det särskildt åligger arbetsgifvarne att göra i densamma, torde
tydligt framgå af följande formulär till en österrikisk arbetsbok:

Arbetsbok

för

(för och tillnamn) ...............................................

Födelseort: ...........................................................

Födelseår: ...............................................................

Hemort:...................................................................

Civilstånd: ...............................................................

Religion: ..............................................................

Yrke: .......................................................................

Kroppsbyggnad: ..................................................

Första sidan.

Ansikte:....................................

Hår: ........................................

Ögon: ....................................

Mun: .......................................

Näsa: ........................................

Särskilda igenkänningstecken:

(arbetarens namnteckning.)
(utfärdarens namn.)

Sigill.

Andra, fjerde, sjette etc. sidan.

Tredje, femte,^sjunde etc. sidan.

Arbetsgifvarens namn, yrke och bostad.	Den dag anställ-ningen börjar.
	(

Den dag anställ-ningen upphör.	Intyg ang. anställningens beskaffen-het samt arbetarens duglighet och uppförande.

Arbetsgifvaren åligger att vid arbetarens inträde i arbetet affordra honom
hans bok, förvara densamma under aftalstiden, på begäran uppvisa den för polismyndighet
samt, då anställningen upphör utan att detta sker genom aftalsbrott från
arbetarens sida, utlemna boken till arbetaren eller hans laga målsman. De anteckningar,
som af arbetsgifvaren göras i boken, skola af denne underskrifvas med hans
namn samt, innan boken utlemnas, vidimeras af föreståndaren för den lokala yrkesföreningen,
derest sådan förening finnes, men eljest af polismyndigheten å orten.

Förloras bok, erhåller arbetaren på begäran en ny bok, dock först efter det verkstad
undersökning visat, att arbetarens uppgift om förlust af boken är rigtig samt
att arbetaren icke sjelf förstört densamma.

Det intyg, hvarmed platssökande inom handelsyrket skall vara försedd, bör
innehålla uppgifter enahanda med dem, som införas å arbetsbokens andra, tredje
etc. sidor. Arbetsgivare, som i sitt arbete antager arbetare utan intyg resp. arbetsbok
eller eljest åsidosätter någon af sina ofvan omförmälda skyldigheter med hänseende
till arbetsbok eller intyg, är förfallen till ansvar (io—400 gulden).

I fall intet öfverenskommits angående tiden för aftalets bestånd, gäller beträffande
arbetsaftal inom handeln, att de kunna häfvas vid slutet af hvarje kalenderqvartal
genom uppsägning sex veckor förut, och i fråga om andra arbetsaftal, att
de upphöra att gälla fjorton dagar efter uppsägning. Dock få arbetare, som utföra
ackords- eller betingsarbete, icke lemna sin anställning, förrän arbete, som de hafva
om händer, fullbordats. — Innehåller aftalet ingen uttrycklig bestämmelse om tiderna
för lönens betalning, presumeras kontrahenternas afsigt hafva varit, att sådan skall
ega rum en gång i veckan. Arbetsaftalet kan under vissa förhållanden häfvas
omedelbart utan uppsägning, antingen af arbetsgifvaren eller af arbetaren. De förhållanden,
som berättiga härtill, äro väsentligen de samma, som enligt finsk och
tysk rätt (se ofvan sidd.: 9 och x 4) utgöra skäl till aftalets häfvande. Särskildt
anmärkningsvärdt är dock, att den österrikiska lagen tillerkänner arbetaren upplösningsrätt
äfven i det fall, att ''arbetsgifvaren är ur stånd att gifva arbetaren tillfälle
till arbetsförtjenst — ett stadgande, som tydligtvis närmast syftar på arbetare,
antagna för ackords- eller styckarbete.

Vidare är arbetare, som utan eget förvållande, t. ex. genom icke sjelfförvållad
sjukdom, blifver oförmögen till arbete, enligt österrikisk rätt så till vida
förmånligt stäld, som arbetsgifvaren icke kan af sådan orsak håfva aftalet, förrän
oförmågan varat längre än fyra veckor.

Till beredande af skydd åt arbetsaftalet innehåller lagen följande bestämmelser.
Arbetsgivare, som utan laga skäl i förtid afskedar arbetare eller genom något sitt
förhållande gifver arbetaren rätt att håfva aftalet, är pligtig att till arbetaren utgifva
lön och ersättning för andra förmåner för hela den tid, aftalet lagligen skolat gälla.
Derest arbetare utan laga skäl lemnar sin anställning, är han underkastad, utom
skadeståndsskyldighet, böter, högst 400 gulden, eller fängelse i högst tre månader.
Dessutom kan han återhemtas.

Slutligen må nämnas, att särskild arbetsordning (reglemente) är obligatorisk
för fabriker och sådana företag i öfrigt, vid hvilka mer än 20 arbetare sysselsättas
i gemensamma lokaler. Arbetsordningen skall, försedd med arbetsgifvarens underskrift
och sedan densamma godkänts af vederbörande myndighet, anslås i nämnda
lokaler och angifva, bland annat, arbetstidens längd, tiderna för lönens betalning
och uppsigtspersonalens rättigheter och skyldigheter äfvensom innehålla uppgift såväl

Obligations lagen.

om de fall, då viten för öfverträdelse af arbetsordningen kunna ådömas, och om
sättet för dessa vitens användning som ock om uppsägningstiden och de skäl, på
grund af hvilka aftalet genast kan häfvas.

Schweiz.

Den schweiziska obligationslagen, gällande sedan 1/1 1883, afhandlar i sitt
11 :te kapitel den form af arbetsaftal, för hvilken det karakteristiska är, att sjelfva
arbetsverksamheten utgör aftalets föremål (Dienstvertrag, louage de services). Af
arbetsaftal med dylikt innehåll undantages från obligationslagens tillämpning endast
aftalet mellan arbetsgivare och arbetare i fabrik. På sistnämnda område gäller
nemligen fortfarande Förbundslagen enig. arbete i fabriker af den 23 Mars 1877.
Deremot är att märka, att aftalet mellan handtverksidkare och idkare af handel, å
ena sidan, samt deras arbetare, å andra sidan, går in under obligationslagen.

Hafva kontrahenterna icke träffat öfverenskommelse om tiden för aftalets
bestånd, och framgår det icke af omständigheterna, huru länge aftalet skolat gälla
(t. ex. om arbetet betingats för visst, till tiden närmare begränsadt arbetsföretag),
kan aftalet å ömse sidor häfvas genom så lång tids uppsägning, som är bestämd
i kantonallag eller fastslagen genom sedvänja (par Vusage). I brist på sådan grund
för uppsägningstidens bestämmande är nämnda tid sex veckor. Dock får aftalet
icke upphöra att gälla förrän med utgången af kalenderkvartalet. Och om arbetet
icke börjat med ingången af ett kalenderqvartal, kan uppsägning första gången icke
ske annat än till utgången af nästföljande kvartal. — Aftal, som slutits för ett år
eller för annan bestämd tid, kortare än ett år, anses förnyadt för den ursprungligen
bestämda tiden, om arbetaren efter denna tids utgång, utan invändning från
arbetsgifvarens sida, fortsätter att arbeta hos denne; var i sådant fall den ursprungligen
bestämda tiden längre än ett år, prolongeras aftalet för ett år. —- De två
första veckorna betraktas såsom pröfningstid sålunda, att före utgången af desamma
hvilken som helst af kontrahenterna eger håfva aftalet utan anförande af skäl genom
att uppsäga minst tre dagar i förväg. Denna rättighet kunna dock tydligtvis
kontrahenterna afsåga sig vid aftalet; och bestämmelsen i fråga gäller icke heller,
''om deremot stridande lokal sedvänja är rådande. — Är aftalet ingånget för den
ene kontrahentens lifstid eller för en tidrymd, som efter all sannolikhet skulle blifva
så lång, kan arbetaren när som helst lösa sig från aftalet genom sex månaders
uppsägning. Oafsedt detta stadgande kan enhvar af kontrahenterna påfordra aftalets
omedelbara upplösning, om grundade skäl dertill föreligga (nsily a de justes motifsn).
I fall skälet består deri, att den andre kontrahenten icke uppfyller sina skyldigheter
enligt kontraktet, blifvér denne skadeståndsskyldig. — Har arbetaren bundit sig för
någon längre tid (~nh bong termen), går han icke förlustig sin lön, em han utan

egen skuld för en relativt kort tid blifver hindrad att arbeta till följd af sjukdom,
militärtjenst eller annan dylik orsak.

Hvarje industrielt löretag, i hvilket ett mer eller mindre ansenligt (»plus ou
moms considérable») antal arbetare samtidigt och regelbundet sysselsättes i en sluten
lokal, anses såsom fabrik och lyder under 1877 års fabrikslag. Enligt denna lag
är hvarje fabrikant skyldig att upprätta ett reglemente angående arbetets anordnande,
ordningen inom fabriken, vilkoren för arbetarnes antagande och afskedande samt
arbetslönernas betalning. Om i reglementet stadgas böter för ordningsförseelser, få
dylika böter för hvarje förseelse icke öfverstiga hälften af lönen för en dag; de
skola användas till arbetarnes gemensamma nytta, företrädesvis till bildande och
stärkande af sjukkassor. Afdrag å lön till följd af bristfälligt arbete eller skadegörelse
å råämnen betraktas icke som böter. Af vederbörande kantonalmyndighet
godkändt reglemente binder fabrikanten och arbetaren. Arbetsaftalets innehåll är
icke i alla afseenden föremål för öfverenskommelse. Sålunda får arbetsgifvaren icke
under några förhållanden genom aftal med arbetaren sätta perioderna för lönernas
utbetalande längre än till en månad. Innehåller aftalet eller reglementet icke något
härom, skall lönen betalas minst hvar fjortonde dag.

Upprättandet af skriftligt aftal har stor betydelse för rättsförhållandets varaktighet.
För att icke lagens bestämmelser om tiden för aftals bestånd skola lända till
efterrättelse, erfordras nemligen skriftligt aftal med annat innehåll i nämnda hänseende.
Och lagen bestämmer i denna punkt, att enhvar af kontrahenterna kan
håfva aftalet genom uppsägning fjorton dagar förut, samt att uppsägning måste
verkställas antingen å en lönebetalningsdag eller på en lördag. Så vida icke alldeles
särskilda svårigheter yppa sig, bör dock arbetare, som arbetar på ackord, i hvarje
fall afsluta ett påbörjadt arbete.

Endast på grund af särskildt aftal kan arbetsgivare å lönedagarne innehålla
viss del af arbetslönen, ändamålet med sådant innehållande må vara att vinna säkerhet
för aftalets bestånd eller något annat. Och för öfrigt begränsar lagen qvantitativt
denna rätt att innehålla lönebelopp sålunda, att de belopp, som successivt
öfverföras till ny räkning, aldrig få sammanlagdt öfverskrida beloppet af lönen för
den sistförflutna veckan.

Arbetsgivare är berättigad att utan vidare håfva aftalet, om arbetaren visat
sig oförmögen att utföra ett påbörjadt arbete eller gjort sig skyldig till grof öfverträdelse
af reglementet. Enahanda rätt tillkommer arbetaren, om arbetsgifvaren icke
fullgör sina skyldigheter mot honom eller behandlar honom på ett mot lag eller
aftal stridande sätt eller tillåter, att andra behandla arbetaren på sådant sätt.

Belgien.

Belgiens lagstiftning angående arbetsaftalet är den yngsta och säkerligen på
samma gång den fullständigaste. Code civil med dess i förevarande ämne synner -

Fabrihs lagstiftningen.

ligen torftiga regler var ända till 1896 den enda rättskällan. Sistsagda år trädde
en lag angående reglemente d’atelier (fabriksreglementen) i kraft. Men vigtigare än
denna är den lag, som under namn af Lag angående arbetsaftal (Loi sur le contrat
de travail) promulgerades den 14 Mars 1900.

Denna lag innehåller, till att börja med, en definition på det arbetsaftal,
hvarå lagen skall ega tillämpning. Det heter nemligen, att lagen reglerar det aftal,
hvarigenom en arbetare (ouvrier) förbinder sig att arbeta under myndighet, ledning
och tillsyn af en arbetsgivare (chef d’entreprise eller patron) mot ersättning, beräknad
efter arbetstidens längd, efter myckenheten, beskaffenheten eller värdet af utfördt
arbete eller efter annan mellan arbetsgivaren och arbetaren öfverenskommen grund.

Enligt motiven till lagen fordras för dess tillämpning först och främst, att
fråga är om en arbetsgivare, som tillgodogör sig arbetarens krafter i lukrativt
syfte d. v. s. för att göra ekonomisk vinst. Aftal mellan arbetare och konsument
falla sålunda utom lagen, likaså tjenstehjonsaftal. Under densamma kommer deremot
hela massan af jordbruksarbetare och arbetare i industriela eller kommersiela
(handels-) företag af större eller mindre utsträckning. Skilnaden mellan chef d’entreprise
och patron är endast uttryck för olika företags olika omfattning. Den förra
benämningen användes sålunda om det stora företaget, den senare om den mindre
industrien, särskilt handtverket. Å andra sidan beröras icke alla arbetare i jordbruk,
industri eller handel af ifrågavarande lag. Först och främst är lärlingsaftalet
utmönstradt. Vidare äro undantagna sådana personer, hvilkas åligganden äro af mer
eller mindre intellektuel art, såsom skrifbiträden, bokhållare, kassörer och tekniska
biträden. Genom uttrycklig bestämmelse i lagen räknas emellertid till arbetare enligt
ifrågavarande lag jemväl verkmästare och arbetsförmän. Enär arbetaren skall stå
under arbetsgifvarens myndighet, ledning och tillsyn, följer häraf konseqvent, att
s. k. ouvriers ä domicile ■— hemslöjdsarbetare — icke gå in under lagen.

Af lagens innehåll må följande här anmärkas. Aftalet kan ingås muntligen
eller skriftligen. Valfriheten i detta hänseende är dock inskränkt så till vida, som
fabriksidkare är skyldig att upprätta reglemente. — Aftalet kan ingås för bestämd
eller obestämd tid. Då intet öfverenskommits om tiden för aftalets bestånd, anses
det vara slutet för obestämd tid. Aftal på obestämd tid eger hvardera kontrahenten
när som helst uppsäga. Uppsägningstiden är minst sju dagar, så vida icke annan
tid är aftalad eller fastslagen genom sedvänja (par l’usage). Uppsägningstiden skall
alltid vara densamma för arbetsgifvaren och arbetaren. Om i strid häremot aftal
slutes om olika lång sådan tid, är detta utan verkan och skall den längre uppsägningstiden
gälla för båda. I fall efter aftalstidens förlopp arbetaren utan vidare
fortsätter att arbeta, och arbetsgifvaren låter detta ske, anses det ursprungliga aftalet
förnyadt för obestämd tid.

Arbetsgifvarens skyldigheter äro: att låta arbetaren fullgöra sina åligganden
på sätt och å tid, som aftalats; att sörja för, att arbetet kan utföras så vidt möjligt

utan fara för arbetarens lif och helsa (vid industrielt företag, der minst i o arbetare
sysselsättas, skall alltid finnas en förbandslåda); att tillse, att ordning och goda
seder upprätthållas å arbetsstället; att enligt aftalets bestämmelser utbetala lönen;
att, då arbetaren är i arbetsgifvarens hus och bröd, bereda honom lämplig bostad
samt sund och tillräcklig föda; att bereda arbetaren nödig tid att uppfylla sina
religiösa och medborgerliga pligter samt att vid anställningens upphörande till
arbetaren på dennes begäran utgifva intyg angående tiden för anställningens början
och slut.

I fall arbetare, som är anstäld mot" betalning per styck, genom arbetsgifvarens
förvållande går miste om tillfälle till arbetsförtjenst, är arbetaren berättigad att utfå
hälften af den lön, som belöper sig på den förlorade tiden, så vida icke arbetaren
får arbetsgifvarens tillstånd att söka arbete på annat håll.

Arbetarens skyldigheter äro: att i egen person utföra arbetet i enlighet med
de instruktioner, som lemnas af arbetsgifvaren eller dennes ställföreträdare; att under
arbetet iakttaga ordning och goda seder; att iakttaga tystnad angående yrkeshemlighet;
att afhålla sig från allt, hvarigenom hans egen eller medarbetares eller annans
personliga säkerhet kan äfventyras samt att i godt skick återställa redskap och
oanvända råämnen. Arbetaren svarar för skada, som genom hans vållande uppkommer
å maskiner, verktyg, råämnen och fabrikat.

Förlikas kontrahenterna om skadeståndet, eller fastställes sådant af domstol,
kan arbetsgifvaren för utbekommande deraf å lönedagarna göra afdrag å lönen.
Dock är det honom förbjudet att för sådant ändamål å hvarje lönedag afdraga
mera än en femtedel af det då förfallna beloppet, så vida icke arbetaren handlat
uppsåtligen eller utan arbetsgifvarens samtycke öfvergifver arbetet, innan skadeståndet
i sin helhet guldits.

I särskilda fall kan arbetsgifvaren genast håfva aftalet utan uppsägning. Dessa
fall äro: då arbetaren vid. aftalets ingående bedragit arbetsgifvaren genom falskt intyg;
då han gor sig skyldig till oredlighet, handgripligheter eller svår ärekränkning
mot arbetsgifvaren eller medarbetare; då han uppsåtligen gör skada å arbetsgifvarens
egendom; då han under arbetet gör sig skyldig till omoraliskt handlingssätt; då
han yppar yrkeshemlighet; då han genom vårdslöshet eller oförsigtighet utsätter
den inrättning, der han är anstäld, för fara, samt i allmänhet, då han på ett groft
sätt brister i uppfyllandet af sina skyldigheter med hänseende till god ordning och
aftalets fullgörande.

De fall, i hvilka arbetaren å sin sida har motsvarande omedelbar upplösningsrätt,
äro följande: om arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare gör sig skyldig till
oredlighet, misshandel eller grof missfirmelse mot arbetaren eller tillåter någon sin
underlydande att på sådant sätt förfördela arbetaren; om arbetarens sedlighet under
arbetets utförande sättes i fara; om genom arbetets utöfvande arbetarens personliga
säkerhet eller helsa utsättes för faror, som han icke vid aftalets ingående kunnat

förutse, samt i allmänhet, då arbetsgifvaren på ett groft sätt åsidosatt sina kontraktsenliga
skyldigheter. Rättigheten att omedelbart håfva aftal går såväl för arbetsgifvaren
som för arbetaren förlorad, om densamma icke utöfvats inom två arbetsdagar
efter det kännedom om anledningen till häfvandet vunnits.

Den belgiska lagen har i fråga om egentligt kontraktsbrott accepterat grundsatsen
om rätt till s. k. fixt skadestånd (indemnité) vid sidan af vanlig skadeståndsskyldighet
(dommages et interéts). Skilnad göres dock i detta hänseende mellan aftal
på bestämd och på obestämd tid. Lyder aftalet på bestämd tid, förutsätter rätten till
fixt skadestånd uttrycklig öfverenskommelse derom. Ingås aftalet för obestämd tid,
inträder deremot rätten omedelbart på grund af lagen. För sistsagda fall stadgar
denna, att den af kontrahenterna, som utan laga skäl bryter kontraktet, är skyldig
till den andre utgifva så mycket, som motsvarar hälften af lönen för den tid, under
hvilken aftalet fortfarande bort gälla. Dock får detta skadestånd icke öfverstiga
medellönen för en vecka, så vida icke rådande sedvänja (Vusage) bestämmer annorlunda.
Är aftalet slutet för bestämd tid, gäller detsamma beträffande maximum för
det fixa skadestånd, hvarom kontrahenterna kunna hafva öfvenskommit på förhand.
Det karakteristiska för rätten till fixt skadestånd är, som bekant, att intet bevis
erfordras om skadans existens eller omfattning. Vill arbetsgifvaren eller arbetaren
hellre, med skyldighet till bevisföring, göra gällande sin skadeståndsfordran enligt
vanliga regler, står det honom naturligtvis fritt. Men han kan icke anhängiggöra
både den ena och den andra talan. Arbetsgifvaren på grund af kontraktsbrott tillkommande
skadestånd, af hvilken slag som helst, kan afräknas å arbetarens lön.

Lagen förutsätter vidare, att arbetsgifvaren, i syfte att göra arbetarens skadeståndsskyldighet
i händelse af kontraktsbrott rätt verksam, aftalar med arbetaren om
befogenhet för den förstnämnde att å lönedagarne göra afdrag å den då förfallna
lönen och låta dem innestå, tills arbetaren lemnar sin anställning. Med afseende
å dylika överenskommelser stadgar lagen, att hvarje särskildt löneafdrag icke får
bestiga sig till högre belopp än en femtedel af den lön, som är förfallen till betalning
den dag, löneafdraget eger rum. De innehållna beloppen åligger det arbetsgifvaren
att deponera hos tredje man, hvarom kontrahenterna förena sig, eller, om
de icke kunna ena sig om en sådan förtroendeman, hos någon offentlig spar- eller
pensionskassa. Den, som sålunda fått medlen om händer, är pligtig att utbetala
desamma till arbetsgifvaren eller arbetaren, allt efter som den ene eller den andre
visar bemyndigande dertill från sin medkontrahent, eller, derest sådant bemyndigande
ej kan visas, till den af dem, som företer domstols utslag, hvarigenom beloppet
tillerkännes honom. Domstolssaker af ifrågavarande art behandlas i summarisk process.

De i belgisk lagstiftning meddelade föreskrifter angående fabriksreglementen
(reglemente d’atelier) sammanfalla i det stora hela med schweizisk och tysk lagstiftning,
i följd hvaraf en hänvisning till dessa rättssystem torde vara tillräcklig.